Prop. 1956:148
('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbe\xad gränsning inom näringslivet m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1956
1
Nr 148
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an
gående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbe gränsning inom näringslivet m. m.; given Stockholms slott den 23 mars 1956.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås —- i anslutning till det samtidigt för riksdagen (proposition nr 147) framlagda förslaget om en ny allmän prisreglerings lag — viss lagstiftning i syfte att utvidga statens konkurrensbefrämjande verksamhet.
Sålunda föreslås att lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, enligt vilken förhandling inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrens begränsning nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kar tell eller monopol eller vad därmed jämställes, ändras så att näringsfrihets ombudsmannen och näringsfrihetsrådet får befogenhet att ingripa mot skad lig verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare föreslås att lagen, som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför nä- l ingsfrihetsrådet, kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skad liga verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppcn-
1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148
2
bart för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på
hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av
högst ett år.
Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensför
hållanden framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregle
ringslagen föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres perma
nent och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensför
hållanden som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrens
begränsning inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registre
ring av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överens
stämmelse med dem som nu upptages i 1946 års lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
3
Förelag
till
Lag
angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot
verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 21, ber 1953 om motverkande i vissa fal ringslivet skola erhålla ändrad lydelse
(Gällande lydelse)
1
I syfte att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning inom nä ringslivet skall, på sätt nedan stad gas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels an komma på näringsfrihetsrådet att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan därav.
Med skadlig verkan av konkur rensbegränsning förstås, att konkur rensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verknings förmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans nä ring sutövning.
5
Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegräns ning i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ består däri att
1) mellan företagare slutits kartcllavtal eller annan liknande över enskommelse eller eljest i samför stånd tillämpas gemensamt förfaran de, som berör pris-, produktions-, om sättnings- eller transportförhållanden eller
2) inom viss näringsgren en före tagare eller en grupp av företagare,
25, 26 och 29 §§ lagen den 25 septem-
i av konkurrensbegränsning inom nä-
på sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
I syfte att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens in om näringslivet skall, på sätt nedan stadgas, dels gälla förbud mot vissa arter av konkurrensbegränsning, dels ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbe gränsning, som bringas under dess bedömning.
§•
Förhandling, varom i 1 § stadgas, må äga rum, då konkurrensbegräns ning i andra fall än som avses i 2 och 3 §§ finnes medföra skadlig verkan.
Med skadlig verkan av konkurrens begränsning förstås, att konkurrens begränsningen på ett ur allmän syn punkt otillbörligt sätt påverkar pris bildningen, hämmar verkningsförmå gan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
vilken sammanhålles av gemensam ma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamhe ten i landet eller del av landet.
Förhandling må ej, med mindre Konungen lämnat tillstånd, gälla ver kan utom riket av konkurrensbe gränsning. Tillstånd må meddelas en dast i den mån det påkallas av hän syn till överenskommelse med främ mande makt.
6
§.
Vid förhandling, varom i 1 § stad- Förhandling må ej, med mindre gas, skall särskilt eftersträvas att Konungen lämnat tillstånd, gälla verliindra kan utom riket av konkurrensbe-
1) att företagare, på sätt i 5 § 1) grånsning. Tillstånd må meddelas ensägs, samverka eller tillämpa gemen- dast i den mån det påkallas av hänsamt förfarande rörande prissättning syn till överenskommelse med främeller uppdelning av marknad, dår mande makt. samarbetet är ägnat att väsentligt på verka prisbildningen;
2) att samverkan eller gemensamt förfarande, som avses i 5 § 1), föran leder missgynnande av viss eller vissa företagare; samt
3) att företagare eller grupp av företagare, som avses i 5 § 2), i sin verksamhet missgynnar viss eller vis sa företagare.
21
§.
Har förhandling------------------------till Konungen.
Innebår den skadliga verkan att visst pris med hänsyn till kostnader na och övriga omständigheter är up penbart för högt och finnes saken va ra av allmän betydelse, må Konung en på hemställan av rådet förordna om visst högsta pris, vilket icke må av företagare överskridas utan till stånd av rådet. Förordnandet skall avse viss tid, högst ett år.
25 §.
Ombudsmannen för näringsfrihets- Ombudsmannen för näringsfri- frågor liksom ock näringsfrihetsrå- hetsfrågor liksom ock näringsfrihets- det äger av övervakningsmyndighet, rådet äger av myndighet, som avses som avses i lagen den 29 juni 19b6 i lagen om uppgiftskyldighet röranom övervakning av konkurrensbe- de pris- och konkurrensförhållanden, grånsning inom näringslivet, påkalla påkalla biträde för utredning i fråga,
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
5
(Gällande lydelse)
biträde för utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt denna lag.
26
Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögen- hetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss för förnödenhet eller
utövar sådan hotell- eller pensio natrörelse, för vilken fordras myn dighets tillstånd.
Med företagare -—------- -—------- av
29
Den som bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro syn nerligen försvårande, med fängelse i högst ett år.
(Föreslagen lydelse)
som kan vara av betydelse för för handling enligt denna lag.
§•
Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,
utövar försäkringsrörelse eller rö relse, avseende in- eller utlåning av penningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepap per,
överlåter eller upplåter förmögen- hetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss för nödenhet eller
utövar sådan hotell- eller pensio natrörelse, för vilken fordras myn dighets tillstånd, företagare.
§•
Den som nppsåtligen bryter mot vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes med dagsböter eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst ett år eller dagsböter.
Den som, i fall då förordnande en ligt 21 § andra stycket gäller i fråga om priset på förnödenhet eller annat, vid tillhandahållande därav uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej år ringa, begär eller mottager högre pris än som angives i förordnandet eller särskilt av näring sfr ihet srådet meddelat tillstånd, straffes med dags böter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsbö ter.
Har någon förövat gärning, som är belagd med straff enligt andra styc ket, skall han, där ej särskilda för hållanden till annat föranleda, för pliktas att till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag el ler, om synnerliga skäl giva anled ning därtill, viss del av vederlaget.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Husbonde ansvarar för sådant i
andra stycket omförmålt brott, som
begås av hans husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, dår
brottet skett med hans vetskap och
vilja.
Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1956
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1957.
Kungl. Maj:ts proposition nr ik8 år 1956
7
Förslag
till
Lag
om uppgiftsskyldighet rörande pris» och konkurrensförhållanden
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Företagare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas lämna de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet.
Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller fullständigande av uppgift som skall lämnas av företagare, är jämväl annan skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas för företagare.
2
§.
Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet, driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan, utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av pen ningar eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets tillstånd.
Med företagare likställes sammanslutning av företagare.
3
§•
Företagare åligger att till myndighet som Konungen bestämmer efter an- maning lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkur rensbegränsning, som berör hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffen het att inverka på prisbildningen.
4
§■
Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja yrkes hemlighet av teknisk natur.
5
§•
Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om sät tet och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.
Myndigheten må därvid förelägga företagare att enligt meddelade anvis ningar tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korres
8
pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att in
ställa sig inför myndigheten.
Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid full
görandet av uppgiftsskyldigheten.
Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
6
§.
Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga
den försumlige lämpligt vite.
Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse en
ligt 5 §.
7 §•
Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger
därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.
8
§•
Över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas
eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartell
register).
Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj li
gen underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.
Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av
företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser
eller föreskrifter.
9 §•
Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rö
rande drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare
mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.
10
§.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att
inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldig-
hetens fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
11
§•
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat
eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hem
lighålla, dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän
strafflag, till dagsböter eller fängelse.
Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande
angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad
där stadgas i fråga om rätt till åtal.
12
§.
Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt
6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offent
liga handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs*
eller driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8
dr
1956
9
13 §.
Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konungen.
14 §.
Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.
15 §.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till- lämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957. Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervak ning av konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
20
§.
Handling som inkommit till över vakningsmyndighet, varom förmåles i lagen om övervakning av konkur rensbegränsning inom näringslivet, eller till näringsfrihetsrådet eller om budsmannen för näringsfrihetsfrå- gor må, i den mån handlingen inne håller upplysningar om yrkesutöva res affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända ho nom till men, icke i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förr än tjugu år förflutit från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten upprättad handling, dock ej kartellregister.
1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1953: 604.
Handling som inkommit till myn dighet, som avses i lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon kurrensförhållanden, eller till nä ringsfrihetsrådet eller ombudsman nen för näringsfrihetsfrågor må, i den mån handlingen innehåller upp lysningar om viss företagares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offent liggörande kan lända honom till men, icke i andra fall än Konungen be stämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos myndig heten upprättad handling, dock ej kartellregister.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
(Gällande lydelse)
På framställning av vederbörande
yrkesutövare eller övervakningsmyn
dighet, som avses i första stycket,
äger Konungen, om särskilda skäl
därtill äro, förordna, att kartell
register, såvitt angår däri intagna
uppgifter rörande viss överenskom
melse, icke må utlämnas tidigare än
tjugu år efter det anteckning om
överenskommelsen gjorts i registret.
Har framställning om sådant förord
nande gjorts, må, innan ärendet bli
vit av Konungen avgjort, kartellre
gister i den del framställningen av
ser icke utlämnas. Vad nu sagts gälle
ock handlingarna i ärendet; om ut
lämnande av sådan handling efter
ärendets avgörande äge vad i första
stycket stadgats motsvarande till-
lämpning.
(Föreslagen lydelse)
På framställning av vederbörande
företagare eller myndighet, som i
nyssnämnda lag avses, äger Konung
en, om särskilda skäl därtill äro, för
ordna, att kartellregister, såvitt angår
däri intagna uppgifter rörande viss
överenskommelse, icke må utlämnas
tidigare än tjugu år efter det anteck
ning om överenskommelsen gjorts i
registret. Har framställning om så
dant förordnande gjorts, må, innan
ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställ
ningen avser icke utlämnas. Vad nu
sagts gälle ock handlingarna i ären
det; om utlämnande av sådan hand
ling efter ärendets avgörande äge vad
i första stycket stadgats motsvaran
de tillämpning.
Denna lag tråder i kraft den 1 ja
nuari 1957.
Kungl. Maj.ts proposition nr ik8 år 1956
11
Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1956.
Nä rv arand e:>
Ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
Z
etterberg
, T
orsten
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, A
ndersson
, N
orup
, H
edlund
, P
ersson
,
H
jälmar
N
ilson
, L
indell
, N
ordenstam
, L
ange
, L
indholm
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändringar i lag stiftningen rörande konkurrensbegränsningar m. m. samt anför därvid föl jande.
Hos Kungl. Maj:t hemställde 1954 års riksdag, att behovet av fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den priskontrollerande verksamhet, som kan finnas erforderlig, gjordes till föremål för en förutsättningslös utredning. I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj :t den 17 december 1954 tillkallade min företrädare i ämbetet den 21 december 1954 särskilda sakkunniga för att verkställa en sådan utredning. Utredningen, som anta git benämningen 1954 års priskontrollutredning, avlämnade den 3 december 1955 betänkande, benämnt »Konkurrens och priser», med förslag i ämnet (SOU 1955: 45).1 Vid betänkandet är fogade förslag till allmän prisregle ringslag, lag angående ändring av lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden samt lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet innehåller vidare förslag rörande den organisatoriska uppbyggnaden av de statliga organ som skall syssla med åtgärder mot konkurrensbegränsning.
över betänkandet med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttran den avgivits av Svea hovrätt, socialstyrelsen, statens hyresråd, statskonto ret, statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrel- sen, kommerskollegium, lorsäkringsinspektionen, statens priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor, över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorr-
1 Betänkandet är undertecknat av ordföranden i näringsfrihetsrådet, f. d. lagmannen Alfred Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall, ekonomen i svenska metallindustriarbetare förbundet fil. lic. Hans Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Fridolf Jansson, sekreteraren i tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne Nilstein, leda moten av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren, direktören Holger Ohlin, leda moten av riksdagens första kammare distriktsöverläraren Dagmar Ranmark, direktören Ragnar Sachs, ordföranden och chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn Erik Strandh.
12
lands samt Norrbottens län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmanna
förbund — som bifogat ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund samt
Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet yttrande — Sveri
ges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sve
riges lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges aka
demikers centralorganisation, landsorganisationen i Sverige, svenska arbets
givareföreningen -— som endast instämmer i det av Sveriges industriför
bund avgivna yttrandet — svenska bankföreningen, svenska sparbanksför
eningen, inköpscentralernas aktiebolag ICA, kemisk-tekniska och livsmedels-
fabrikanters förening, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens
tolk, svensk industriförening, svenska företagares riksförbund, svenska för
säljnings- och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riks
förbund samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskolle
gium har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms handelskamma
re, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Ble
kinge handelskammare, Skånes handelskammare, Västergötlands och norra
Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns han
delskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält utredning
ens förslag till allmän prisregleringslag. Han har därvid, liksom utred
ningen, förordat att en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär antages,
som ger Kungl. Maj:t möjlighet att tillgripa prisreglering vid extraordinära
tillfällen, medan sådan möjlighet icke skall föreligga i normala tider. Såsom
en förutsättning för sitt ställningstagande har chefen för finansdeparte
mentet angivit att lagstiftning även i övrigt sker i huvudsaklig överens
stämmelse med utredningens förslag, som i dessa delar innebär en viss ut
ökning av samhällets konkurrensbefrämjande verksamhet samt en reglering
av näringslivets skyldighet att lämna uppgifter angående de förhållanden
som inverkar på prisbildningen.
Jag anhåller nu att få upptaga utredningsförslaget i dessa delar. I.
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande bestämmelser
Enligt lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av kon
kurrensbegränsning inom näringslivet skall det dels vara förbjudet att
utan tillstånd tillämpa s. k. fast bruttopris eller anbudskartell och dels
ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja
13
skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under rådets be dömande (1 § första stycket samt 2 och 3 §§).
Med skadlig verkan förstås enligt lagen, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning (1 § andra stycket). För att förhandling skall kunna äga rum måste alltså rådet först konstatera att skadlig verkan enligt denna be stämmelse föreligger.
Förhandling kan emellertid ej äga rum vid vilken typ av konkurrens begränsning som helst utan endast i två fall. Det första av dessa är det s. k. kartellfallet, varmed avses att mellan företagare slutits kartell- avtal eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd till- lämpas gemensamt förfarande, som berör pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden. Det andra fallet är då monopol föreligger. Detta är enligt lagen förhållandet när inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarintres- sen i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet eller del av landet (5 §).
Vid förhandling skall enligt lagen särskilt eftersträvas att förhindra vissa konkurrensbegränsande åtgärder. Denna föreskrift avser kartell eller där med jämställd överenskommelse rörande prissättning eller uppdelning av marknad, om den är ägnad att väsentligt påverka prisbildningen, samt miss gynnande av viss eller vissa företagare i såväl kartell- som monopolfal let (6 §).
Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ord förande, skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och tre skall vara representanter för konsument- och löntagarintressen (7—
9 §§)•
Framställning om förhandling inför rådet göres av den av Kungl. Maj :t förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen i viss fråga beslutar att icke göra sådan framställning, kan framställning göras av företagare, som beröres av den ifrågavarande konkurrensbegräns ningen, eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare (14 och 16 §§).
Har förhandling påkallats, skall först sammanträde hållas för avgörande av frågan om föreskrivna betingelser för förhandling föreligger. Vid detta sammanträde skall parterna å ömse sidor lämnas tillfälle att framlägga sina synpunkter på denna fråga. Ombudsmannen skall kallas till samman trädet även om han ej är sökande. Är det uppenbart att framställning ej förtjänar avseende, kan den avslås utan sammanträde (18 §).
Finner rådet på grund av vad som förekommit vid dylikt sammanträde ntl stadgade betingelser för förhandling föreligger, skall rådet besluta om förhandling (It) §).
Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956
14
Förhandling skall äga rum vid sammanträde inför rådet eller i vissa fall
dess ordförande (20 §).
I princip är sammanträdena enligt lagen offentliga. Sammanträde inför
lyckta dörrar kan hållas endast om det kan antagas att till följd av offent
ligheten yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras
(23 §).
Leder förhandling icke till att den skadliga verkan av den förevarande
konkurrensbegränsningen undanröjes, åligger det näringsfrihetsrådet att an
mäla detta till Kungl. Maj:t, försåvitt saken anses vara av större vikt (21 §).
Annan befogenhet än förhandling och anmälan till Kungl. Maj:t stadgas
icke. Lagen innehåller ej regler om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t
i fråga om ingripande mot konkurrensbegränsning.
Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).
Med företagare förstås enligt lagen envar som yrkesmässigt driver rörelse,
avseende försäljning av förnödenhet, utförande av tjänst, in- eller utlåning
av penningar, handel med mynt eller värdepapper, överlåtande eller upplå
tande av förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåtande av nyttjan
derätt till förnödenhet eller ock hotell eller pensionat, för vars drivande
fordras myndighets tillstånd (26 §).
Sammanslutning av företagare likställes med företagare och stadgar för
sammanslutning av företagare liksom även bestämmelser eller föreskrifter
som utfärdats av sådan sammanslutning jämställes i tillämpliga delar med
överenskommelse (26 och 27 §§).
Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och
arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).
Härutöver innehåller lagen föreskrifter om behörighet att vara ledamot
i rådet (11 §), om jäv, i vilket avseende reglerna om domarjäv äger till-
lämpning (13 §), om rådets beslutförhet (12 §), om formen för ansökan
(17 §), om vitesföreläggande vid inställelse (22 §) in. m.
Här må erinras, att varudistributionsutredningen i sitt i maj 1955 av
givna betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) även
berörde frågan om statens verksamhet i syfte att motverka konkurrensbe
gränsning. Nämnda utredning ansåg att man under normala förhållanden
icke borde tänka sig några statliga befogenheter till ingrepp i prissättning
en utom på sådana områden, där konkurrensbegränsningar förekommer.
Enligt varudistributionsutredningen är det vidare angeläget att näringsfri
hetsrådets befogenheter utsträckes så att även den situation som uppkom
mer då ett fåtal ledande företag dominerar en viss varumarknad utan att
ha ingått några prisöverenskommelser kan bli föremål för förhandling en
ligt 1953 års lag. Utredningen hade nämligen funnit att denna situation,
den s. k. oligopolsituationen, gärna ledde till anpassning mellan de domi
nerande företagens prissättning och till prisledarskap gentemot de mindre
företagen inom branschen.
Betänkandet har remissbehandlats.
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
15
Utredningen
Utredningen anser att det gentemot 1953 års lag kan anmärkas, att dess effektivitet är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den över vakande myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogen het men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täc ker alla typer av konkurrensbegränsningar.
Rörande frågan om lagen bör utvidgas till att avse andra typer av konkurrensbegränsning än kartell och monopol uttalar utredningen, att det vid första påseende kan förefalla, som om många betydelsefulla konkurrensbegränsningsfall skulle falla utom lagens räckvidd. Så är emellertid icke fallet. Flertalet konkurrensbegräns ningar av större betydelse kan i grunden hänföras till någon av de nämnda två grupperna, sådana dessa definierats i lagtexten. Det förekommer dock konkurrensbegränsningar, som icke kan bli föremål för förhandling enligt lagen.
Utredningen lämnar en översikt av de vanligaste arterna av konkurrens begränsningar och undersöker därvid närmare, hur en utvidgning av lagen kommer att verka i jämförelse med den nu gällande.
Utredningen anser det ådagalagt, att kartellavtal och liknande överens kommelser förekommer i ganska stor omfattning inom näringslivet. De fal ler generellt under lagens bestämmelser. Den omständigheten, att lagen uppställer förekomsten av avtal eller samförstånd mellan företagarna som en förutsättning för ingripande, kan emellertid medföra vissa bevisnings- svårigheter. Lagens avfattning kan således i vissa fall tänkas lägga hinder i vägen för ingripanden som är påkallade ur allmän synpunkt. I denna del kommer en utvidgning av lagen till alla typer av konkurrensbegränsningar att medföra en förbättring.
Av rent monopolistiska företag nämner utredningen främst de rättsliga monopol, som tillskapats genom lagstiftningen om handel med sprit och tobak. Vidare nämnes de rättsliga eller faktiska monopol, som samman hänger med att staten till övervägande del handhar de viktigaste kom munikationsmedlen, nämligen järnvägs-, post-, telegraf- och telefonväsen det, och med att staten bedriver nyetableringskontroll på viktiga områden, t. ex. beträffande den yrkesmässiga biltrafiken. Dylika monopol är visser ligen tillkomna i direkt syfte att tjäna allmänna intressen men kan otvivel aktigt, om ensamrätten icke handhaves på avsett sätt, också få en ur all män synpunkt skadlig verkan. Med avseende å flertalet av de fall, då en enda företagare behärskar en så stor del av marknaden inom en bransch eller beträffande en viss vara, att man kan tala om en faktisk monopol ställning för honom, föreligger enligt vad utredningen fortsättningsvis fram håller en så kraftig konkurrens från utlandet, att man måste tveka att be teckna företeelsen som monopolistisk. Utredningen finner att den nuvaran de lagstiftningen kan betecknas som effektiv vad angår de egentliga monopo len.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
En typ av monopolistiska företeelser, som utredningen också nämner i
detta sammanhang, är de, som tillskapats genom lagstiftningen om patent
samt om skydd för mönster och modeller. Även lagstiftningen om skydd
för litterär och konstnärlig äganderätt och om rätt till fotografiska bilder
namnes. Av ännu större betydelse är de monopolliknande företeelser, som
uppkommit på grund av märkesvarusystemet och i viktiga avseenden åt
njuter rättsligt skydd genom varumärkeslagstiftningen. Från de egentliga
monopolen skiljer sig märkesmonopolen därutinnan, att varken något rätts
ligt eller faktiskt hinder föreligger att föra i handeln varor med likartade
eller t. o. in. exakt samma egenskaper som märkesvaran men att varumär
ket likväl särpräglar varan på ett sätt, som kan försvåra effektiv konkur
rens.
Märkesmonopolen omfattas enligt utredningen i princip icke av 1953 års
lag i dess nuvarande lydelse. Utvidgas lagen till att avse alla slags konkur
rensbegränsningar skulle de däremot komma att inbegripas under den. Här
vid är dock att märka, att ingripande i fråga om märkesmonopolen — liksom
beträffande de rättsliga monopolen — givetvis icke kan ske enbart av den
anledningen, att vederbörande utnyttjar sin av rättsordningen givna ensam
rätt. Däremot är ett ingripande möjligt, om han går utöver denna ram och
utnyttjar monopolställningen t. ex. till att framtvinga eller understödja an
nan konkurrensbegränsning.
Utredningen behandlar vidare oligopolen. Med oligopol avses den situa
tion, som uppstår, då verksamheten inom en bransch eller ett varuområde
kommit att till övervägande del ligga i händerna på ett fåtal större före
tagare. Faran med ett oligopol ligger — förutom i att det med lätthet ut
vecklar sig till en öppen eller förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags
dominans helt allmänt medför risk för att konkurrensen försvagas. Sär
skilt är detta fallet, när oligopolet förenas med andra konkurrensbegrän-
sande företeelser, t. ex. en vidsträckt användning av märkesvarusystemet.
Vanligen torde verkningarna framträda i en stelhet i fråga om prisbild
ningen, vartill motsvarighet saknas i ett läge med mera effektiv konkur
rens. Ofta är konkurrensen inriktad på andra omständigheter än pris och
kvalitet, t. ex. på reklam, varornas yttre utstyrsel, servicedetaljer etc. Vanligt
är också, att företagen inom ett oligopol tillämpar strängt exklusiva försälj-
ningsmetoder, faktisk marknadsuppdelning eller andra åtgärder, som är äg
nade att ytterligare begränsa konkurrensen utöver vad oligopolsituationen
i och för sig behöver innebära. Utredningen vill icke uttala någon bestämd
uppfattning i frågan, huruvida de skadliga verkningar, som oligopolen kan
medföra, hittills varit särskilt framträdande här i landet. Ett försök att
närmare klarlägga hithörande förhållanden skulle ta betydande tid i an
språk samt fordra avsevärda personella och materiella resurser. En dylik
utredning framstår dessutom som överflödig, eftersom man på teoretisk
väg kan fastslå, att oligopolsituationen kan medföra de nämnda verkning
arna, och lagen — på sätt närmare beröres i det följande —- föreslås be
gränsad till de fall, då skadlig verkan kan konstateras. Verkningarna av
17
ett oligopol är för övrigt till stor del av sådan art, att spörsmålet om deras omfattning och betydelse ytterst måste förbli en omdömesfråga.
1 sin nuvarande utformning ger 1953 års lag icke någon möjlighet att inskrida mot gruppbildningar inom näringslivet av förevarande art under andra förutsättningar än att i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande kan påvisas eller presumeras förekomma mellan företagarna. Föres oligo- polen in under lagen innebär detta alltså en påtaglig utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Utredningen erinrar fortsättningsvis om att det vid sidan av de nu nämn da arterna av konkurrensbegränsningar, vilka i allt väsentligt verkar hori sontellt, d.v.s. berör blott företagare i samma produktions- eller distribu tionsled, tidigare förekommit ett system, vilket gått ut på att en fabrikant eller grossist för sina varor bestämt ett visst fast bruttopris att tillämpas rid återförsäljningen och därigenom förhindrat priskonkurrens mellan de taljisterna. Särskilt vanligt har detta varit i fråga om märkesvaror. Sedan systemet i princip förbjudits genom 1953 års lag, har man på de håll, där bruttopriser tidigare varit vanliga, i stor utsträckning övergått till en annan form av vertikal prissättning, nämligen genom riktpriser, som anges av fabrikanter. Central prissättning i form av riktprislistor förekommer även horisontellt genom branschorganisationerna.
De nuvarande reglerna i 1953 års lag innebär, att möjlighet finnes att inskrida mot sådana företeelser, som beror på tillämpning av horisontella riktpriser, om de medför skadlig verkan t. ex. i form av utpräglad prisstel het. Däremot är det icke möjligt att med stöd av denna lag ingripa mot verkningarna av vertikala riktpriser i andra fall än sådana, där detta sy stem tillämpas av en företagare, som kan betecknas som monopolist, eller bedrivs i samförstånd med andra företagare på sådant sätt, som lagen jäm ställer med en kartellbildning. En lagändring på förut antytt sätt skulle medföra möjlighet till ingripande även i fråga om en vertikal riktprissätt- ning, så snart denna medför ur samhällets synpunkt skadliga verkningar. Framhållas bör, att detta givetvis ej alltid är fallet utan att en tillämpning av riktprissystemet ofta kan betecknas som direkt förmånlig ur allmän synpunkt.
En annan form av konkurrensbegränsning, som otvivelaktigt förekommer i viss utsträckning, är att näringsidkare eller sammanslutningar av sådana vidtager direkt repressiva åtgärder mot den som bedriver en ur deras syn punkt obekväm konkurrens. Erfarenheterna tyder dock knappast på att så dana åtgärder är särskilt vanliga. De fall av repressalier, som är kända, har mestadels bestått i åtgärder för att hindra varuleveranser till fronderande näringsidkare. En leveransvägran behöver icke i och för sig anses såsom någon särskilt anmärkningsvärd företeelse. En sådan kan t. ex. bero på miss tro till köparens solvens eller helt enkelt på den omständigheten, att säl jaren icke kan tillgodose alla köpare och därför måste träffa ett val dem emellan, över huvud bör det i princip anses stå en säljare fritt att själv
- sina försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kund-
2
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148
Kungl. Maj.ts proposition nr 148
är
1956
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
krets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt.
Selektiv försäljning kan därför icke i och för sig bedömas såsom skadlig,
utan den måste liksom andra former av konkurrensbegränsningar bedömas
efter sina verkningar i det särskilda fallet. Härvid är uppenbarligen det fal
let förtjänt av särskild uppmärksamhet, då en återförsäljare eller en grupp
av sådana i en eller annan form övar påtryckning på sina leverantörer för
att förmå dem att inställa leveranserna till en annan återförsäljare.
Under alla förhållanden anser utredningen det klart, att den selektiva för
säljningen hör till de företeelser, som det ur allmän synpunkt är skäl att
uppmärksamma vid en lagstiftning om sådana företeelser inom närings
livet, vilka begränsar den fria konkurrensen.
För närvarande faller repressaliefall under 1953 års lag blott då monopol
eller kartell föreligger. Däremot kan ingripande i allmänhet icke ske mot
en åtgärd, som vidtagits på föranstaltande av någon enstaka konkurrent.
Det är därför jämförelsevis lätt att kringgå lagstiftningen på denna punkt.
Upphäves regeln att lagens tillämpning är inskränkt till monopol- och kar
tellfallen, kommer i princip alla fall av repressalier att kunna föranleda
ingripande genom ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, oavsett huru
vida samförstånd om åtgärden kan påvisas eller icke.
Prisdifferentiering innebär automatiskt, att köpare som får olika prisvill
kor kan komma i olika konkurrensläge. Detta är klart motiverat, om pris
differentieringen anknyter till de kostnadsskillnader, som köpare förorsa
kar säljare genom sina skiftande inköpsvanor, t. ex. genom olika order
storlek, tidpunkt för ordergivning m. m. I själva verket är en sådan pris
differentiering en förutsättning för att konkurrensen automatiskt skall kun
na anses åstadkomma en rationell struktur. En prisdifferentiering går emel
lertid ofta utöver kostnadsskillnaderna. Den får då karaktären av prisdiskri
minering, d. v. s. ett gynnande eller missgynnande av en enskild köpare i
förhållande till andra, utan att detta kan motiveras med de olika prestatio
ner som utföres. En sådan prisdiskriminering kan få konkurrensbegrän-
sande karaktär, och enligt nuvarande lag kan den göras till föremål för
undersökning och förhandling endast om den utövas av monopolföretag el
ler företag i kartellsamverkan. Prisdiskrimineringen kan emellertid även
tänkas vara skadlig i andra fall, där de nämnda förutsättningarna för la
gens tillämpning icke föreligger, vilket motiverar en utvidgning av lagen
i detta avseende. Här är emellertid fråga om en särskilt svårbedömd före
teelse. Det måste nämligen uppmärksammas, att åtgärder mot prisdiskrimi
nering i sig själva kan få en konkurrensbegränsande verkan, eftersom det
ofta är just i kampen om de stora kunderna med stark maktställning som
priskonkurrensen kommer i gång. Därest man utvidgar 1953 års lag till att
omfatta all prisdiskriminering, oavsett vem som utövar den, synes därför,
om icke särskilda skäl till ett annat bedömande finnes i ett visst fall, ingri
pande mot prisdiskriminering endast böra äga rum i de fall, då den bidrar
till att verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.
19
Utredningen, som tillägger att den gjorda uppräkningen av särskilda slag av konkurrensbegränsningar icke gör anspråk på att vara fullständig men att den torde omfatta alla fall av mera väsentlig betydelse, i vilka ett behov av ingripande kan antagas bli aktuellt, menar, att de från lagens nuva rande tillämpningsområde uteslutna förhållandena kan verka konkurrens- begränsande — ehuru de icke behöver vara det —- och att denna konkur rensbegränsning kan vara samhällsskadlig — ehuru den icke behöver vara det. På detta område har man för närvarande prisreglering såsom ett in strument att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av 1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa pris- regleringsinstrumentet. Den korta tilläinpningstiden för 1953 års lag utgör enligt utredningens mening icke något argument mot en effektivisering av den. Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen, att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegräns ningar uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda företagare. Utredningen föreslår på grund av det anförda att 1953 års lag ändras så att den kommer att omfatta alla former av konkurrensbegräns ningar.
Utredningen påpekar att lagen icke innehåller någon uttrycklig defini tion av begreppet konkurrensbegränsning. Med konkurrensbegränsning i vidaste bemärkelse torde man böra förstå varje omständighet, som innebär eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohämmad. Givetvis är avsikten ej, att ingripande skall ske, så snart en konkurrens begränsning i denna mening föreligger. Utredningen finner det knappast vara möjligt att redan genom den begreppsbildning, varå lagen grundar sig, utesluta de fall av ofullständig konkurrens, mot vilka samhället icke har någon anledning att ingripa, d. v. s. då ofullständigheten i konkurren sen icke lett eller kan befaras leda till att de ur samhällets synpunkt gynn samma verkningarna av konkurrensen uteblir eller väsentligt försvagas. Det kan. fortsätter utredningen, måhända mot utredningens förslag invändas, att det allmännas intresse icke påkallar ingripande i mer än en bråkdel av de fall, som formellt kommer att falla under bestämmelserna i lagen, och att tillämplighetsområdet därför borde kunna bestämmas snävare än vad förslaget innebär, önskemålet om en närmare avgränsning av de fall, som kan tagas under behandling av ombudsmannaämbete! för näringsfrihets- frågor och näringsfrihetsrådet, är emellertid tillgodosett genom det i 1953 års lag förekommande stadgandet att förhandling blott kan äga rum angå ende sådana konkurrensbegränsningar, som i det givna fallet medför skad lig verkan. Härigenom och genom den i lagen givna definitionen av begrep pet skadlig verkan har i själva verket alla de fall, då det allmänna intres set icke kräver inskridande från myndigheternas sida, blivit undantagna från lagens tillämplighetsområde.
En avsevärd inskränkning ligger i regeln att konkurrensbegränsningens verkningar skall framträda på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt. Så dana företeelser, som i annat sammanhang skyddas av lagstiftningen, t. ex..
Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1956
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
patenträttigheter, kan på grund härav i allmänhet icke bli föremål för in
gripande. Härutöver torde inskränkningen innebära, att lagen icke bör kom
ma till användning för inskridanden mot andra företeelser än sådana, vilkas
verkan är så pas-s vittgående, att frågan överhuvud kan sägas utgöra ett
allmänt intresse. Härigenom bortfaller bl. a. sådana spörsmål, som icke har
någon avsevärd ekonomisk betydelse i det särskilda fallet eller är av större
vikt ur principiell synpunkt. Den uppställda inskränkningen är av bety
delse icke blott med hänsyn till de tillämpande myndigheternas arbetsbörda
utan även för de enskilda näringsidkarna, vilka har ett befogat intresse av
att icke bli utsatta för ingripanden beträffande andra frågor än sådana av
någorlunda stor betydelse.
En annan och viktigare inskränkning i lagens tillämpningsområde ligger
däri, att man såsom skadlig betecknat blott sådan verkan av en konkurrens
begränsning, som består antingen i påverkan på prisbildningen eller i häm
mande av näringslivets verkningsförmåga eller i hinder för annans närings-
utövning. Lagen har alltså positivt genom uppräkning angivit de fall, då
det ur allmän synpunkt kan anses påkallat, att ingripande äger rum. Det
torde icke med fog kunna göras gällande, att uppräkningen är onödigt om
fattande. Däremot kan måhända sägas, att de i lagen brukade uttrycken
medger en ganska fri tillämpning med hänsyn till omständigheterna i skilda
fall. Detta är emellertid snarast att anse som en fördel och torde för övrigt
på grund av ämnets natur vara ofrånkomligt.
Ytterligare framhåller utredningen att lagen icke går så långt som till att
förklara de konkurrensbegränsande företeelser, vilka avses i uppräkningen,
såsom otillåtliga, utan blott anger förutsättningarna för att en näringsid
kare skall vara skyldig att inlåta sig i förhandling om bästa sättet för un
danröjande av deras skadliga verkningar. Vidare har man genom samman
sättningen av den myndighet — näringsfrihetsrådet — på vilken lagtill-
lämpningen i sista hand ankommer, sökt skapa garantier för att prövningen
sker på ett i allo objektivt sätt.
Utredningen anser för sin del, att lagstiftningens tillämplighetsområde är
på ett lämpligt sätt avgränsat genom de nu åberopade bestämmelserna. Den
av utredningen förordade lagreformen synes sålunda icke böra medföra
någon saklig ändring i dessa.
Utredningen finner att det moment i rådets verksamhet, som består i av
görandet av frågan om stadgade betingelser för förhandling föreligger, ge
nom den föreslagna lagändringen kommer att bli av avsevärt större bety
delse än förut, eftersom alla konkurrensbegränsningar skall kunna upptagas
vid förhandling under den enda förutsättningen, att de har en ur allmän
synpunkt skadlig verkan. Man kan t. o. m. förutse, att det kommer att bli
en av rådets huvuduppgifter att avgöra, när sådan verkan skall anses före
ligga, och att på detta område söka skapa en praxis, som i erforderlig mån
kompletterar lagreglerna.
Vidare framhåller utredningen att förhandlingarna har till ändamål att
åstadkomma en uppgörelse, med vilken man på ömse sidor kan åtnöjas.
21
Innehållet i den uppgörelse, till vilken en förhandling inför näringsfrihets- rådet leder, kommer givetvis att variera efter förhållandena i varje särskilt fall. Det bör framhållas, att man från det allmännas sida icke nödvändigt vis behöver eftersträva, att en förefintlig konkurrensbegränsning helt av lägsnas. En konkurrensbegränsning kan ingalunda alltid sägas medföra skadliga verkningar ur det allmännas synpunkt; tvärtom fullföljer många sådana ett syfte, som även ur denna synpunkt är beaktansvärt. Vad man åsyftar är blott att undanröja de ur allmän synpunkt skadliga verkningarna av en konkurrensbegränsande företeelse.
Utredningen finner att vissa svårigheter kan förutses möta, då det gäl ler att förhandlingsvägen komma till rätta med sådana konkurrensbegräns ningar, som icke består i vissa konkreta åtgärder från näringsidkarnas sida utan hänför sig till ofullkomligheter i näringslivets struktur, t. ex. monopol och oligopol. I dylika fall kan ju förhandlingen icke gärna tänkas gå ut på att undanröja själva konkurrensbegränsningen, d. v. s. monopolet eller oligo- polet. Däremot är det väl tänkbart att genom förhandling undanröja eller begränsa sådana skadliga följdföreteelser av konkurrensbegränsningen, som består i exempelvis olämplig prispolitik, alltför exklusiva försäljningsmeto- der, outsiderbekämpning in. in. I sådana fall, där man kan säga sig, att den bristande konkurrensen lett till att effektiviteten inom näringsgrenen är mindre än den kunde och borde vara, kan det givetvis vara svårare att nå en lösning förhandlingsvägen. Eftersom företagarna i allmänhet är positivt inställda till rationaliseringar, är det emellertid icke otänkbart, att man genom förhandling kan nå överenskommelse t. ex. om att göra försök med syfte att utröna lönsamheten ur företagarnas och det allmännas synpunk ter av sådana rationaliseringar på viss eller vissa punkter, som anses sär skilt önskvärda, och att man på detta sätt kan bidraga till att utvecklingen trots den ofullständiga konkurrensen får ett ur samhällets synpunkt god tagbart förlopp.
Såsom förut nämnts anser utredningen att det gentemot 1953 års lag kan anmärkas att dess effektivitet är försvagad även i det avseendet att den ger näringsfrihetsrådet enbart förhandlande befogenhet men icke möjlig het att genom direkt föreläggande ingripa mot samhälls- skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Utredningen finner att lagen verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida denna svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande avseende. Undantaget gäller det tänkbara fallet, att en konkurrensbegräns ning medför skadlig verkan, bestående i alltför hög prissättning, och att rättelse icke kan vinnas förhandlingsvägen. I prissättningsfrågor är före tagarnas ekonomiska intresse mera direkt engagerat än vad fallet är be träffande sådana konkurrensbegränsningar, som tagit sig uttryck på annat sätt än i priset. Frånvaron av varje maktmedel kan enligt utredningens me ning i dylika fall göra det svårt alt nå en godtagbar uppgörelse enbart ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
nom förhandling. Dessa svårigheter kan förväntas bli framträdande, om
möjligheten att tillgripa direkt prisreglering reserveras för vissa särskilda
förhållanden. För det fall att konkurrens icke kan åstadkommas förhand
lingsvägen, bör därför möjlighet fortfarande finnas att fastställa ett högsta
pris för förnödenheten eller tjänsten i fråga. Med hänsyn till vanskligheten
att avgöra, vad som är ett skäligt pris bör detta dock icke ske i andra fall
än när ett pris är uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister
i konkurrensen.
Av det anförda anser utredningen framgå, att behovet av ett stadgande,
som ger möjlighet att i nu avsedda fall ingripa med förordnande om högsta
pris, är permanent. Å andra sidan har man anledning förmoda, att blotta
förhandenvaron av ett dylikt stadgande så avsevärt underlättar möjlighe
terna till uppgörelse förhandlingsvägen, att det endast sällan behöver till-
lämpas. Något hinder möter icke mot att denna undantagskaraktär kom
mer till synes genom att stadgandet får en formulering, som utesluter att
det kan komma till användning i oträngt mål. Såsom utgörande en del av
den permanenta näringslagstiftningen har en dylik regel sin rätta plats i
1953 års lag.
Med beaktande av de nu anförda synpunkterna föreslår utredningen, att
i lagen införes en bestämmelse som möjliggör fastställande av högsta pris,
då det av en företagare tillämpade priset står i uppenbart missförhållande
till kostnaderna. En förutsättning bör dessutom vara, att prissättningen
först upptagits till förhandling inför näringsfrihetsrådet utan att överens
kommelse kunnat uppnås.
En fråga för sig är, huruvida befogenheten att förordna om högsta pris
skall läggas i näringsfrihetsrådets hand. Denna lösning vill utredningen för
sin del icke förorda. I syfte närmast att betona stadgandets undantagska
raktär föreslår utredningen, att fastställandet av högsta pris i nu avsett fall
skall ankomma på Kungl. Maj :t efter framställning av näringsfrihetsrådet.
Däremot kan åt rådet lämpligen uppdragas att vid behov medge undantag
från eller jämkningar i ett meddelat förordnande om högsta pris.
Om ett högsta pris åsättes enligt de nu skisserade reglerna, bör detta icke
betyda, att saken för framtiden får därvid bero. Tvärtom bör frågan om den
konkurrensbegränsning, som föranlett åtgärden, vid första lägliga tillfälle
upptagas på nytt och möjligheterna till uppgörelse därvid omprövas. Med
hänsyn härtill synes ej erforderligt och knappast heller lämpligt, att ett för
ordnande om högsta pris får gälla under obegränsad tid. Utredningen före
slår, att giltighetstiden begränsas till ett år från den dag, då förordnandet
meddelades. Detta utesluter givetvis icke, att nytt förordnande bör kunna
meddelas efter utgången av denna tid, om förutsättningar därför föreligger.
Utredningen erinrar om att under förarbetena till 1953 års lag ett flertal
överläggningar angående lagens utformning hölls mellan delegerade, utsed
da av chefen för handelsdepartementet, samt representanter för Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.
23
Vid överläggningarna nåddes i allt väsentligt enighet om den utformning, som lagen senare fick. Enär det möjligen kan göras gällande, att ett genom förande av de utav utredningen förordade ändringarna i konkurrensbe gränsningslagen innebär ett ensidigt frångående från statsmakternas sida av vad som förutsattes eller kan anses överenskommet vid nyssnämnda överläggningar, har utredningen funnit lämpligt att inhämta yttiande från organisationerna. Från dessa har därvid lämnats det beskedet, att de icke ämnar åberopa 1953 års »överenskommelse» såsom hinder mot den förorda de utsträckningen av konkurrensbegränsningslagen, under förutsättning att utredningens förslag blir enhälligt och att detsamma icke skärpes.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
Yttrandena
Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter en utvidgning av 1953 års lag delas av landsorganisationen i
Sverige, som uttalar, att avskaffande av prisregleringen under mera normala förhållanden självfallet förutsätter att samhällets övervakning av och in grepp mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar sker med snabbhet och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för närvarande ej vara fallet. Även överståthållarämbetet finner de föreslagna åtgärderna motive rade som ett led i den nuvarande prisregleringens avskaffande.
Sveriges grossistförbund anser däremot, att något reellt samband mellan ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot konkurrensbegränsningen i själva verket ej finns, och Sveriges industriför bund vill starkt ifrågasätta huruvida en utvidgning av 1953 års lag är en nödvändig förutsättning för prisregleringens släppande. Priskontrollnämn- den har visserligen enligt tidigare gällande direktiv haft att särskilt upp märksamma sådan prissättning, som sammanhängt med konkurrensbe- gränsande företeelser. I och med att 1953 års lag trädde i kraft den 1 ja nuari 1954 har emellertid denna bestämmelse utgått ur direktiven. Under de två senaste åren har priskontrollnämnden alltsa icke haft nagot åläggan de att vaka över konkurrensbegränsningar och har veterligt icke heller varit verksam i sådant avseende i nämnvärd utsträckning. Det har emel lertid icke försports — och icke heller av utredningen gjorts gällande — att detta förhållande lett till några olägenheter ur allmän synpunkt. Med hänsyn härtill har förbundet svårt att inse, att priskontrollnämndens av veckling i och för sig skulle nödvändiggöra en utvidgning av 1953 års lag.
Förslaget om utvidgning av näringsfrihetsrådets för- handlingsbehörighet enligt 1953 års lag godtages av de flesta av de myndigheter, som yttrat sig i frågan. Direkt avstyrkande är endast läns styrelsen i Älvsborgs län. Kritiska synpunkter uttalas särskilt av kommers kollegium men även av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Väs- ternorrlands län. De flesta av företagarnas organisationer ställer sig mera avvisande till förslaget, ehuru blott svenska företagares riksförbund, sven
24
ska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges hotell- och restaurantför-
bund samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund och Sveriges färghand
lares riksförbund direkt avstyrker. Även handelskamrarna ställer sig av
visande, men det är blott Östergötlands och Södermanlands handelskam
mare samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare som ut
tryckligen avstyrker. Löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget liksom
övriga ej förut nämnda remissinstanser utom Sveriges lantbruksförbund.
Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget åberopar länsstyrelsen i Älvs
borgs län att länsstyrelsen anser ändringen överflödig.
Sveriges färghandlares riksförbund samt Sveriges speceri- & lanthand
lareförbund anför att det med hänsyn till att lagen varit i kraft så kort tid
är opåkallat att skärpa den, innan verkningarna av den kunnat närmare
överblickas. Förbunden befarar att utvidgningen skall få olyckliga och
svårbedömda konsekvenser. Det skulle icke finnas någon bestämd inrikt
ning och klar avgränsning för en verksamhet, där det är svårt att på ett
tidigt stadium avgöra vad som skall betraktas som nödvändigt och lämpligt
att angripa. Förbunden är icke motståndare till att verkligt samhällsskad-
liga konkurrensbegränsningar undanröjes. Den nuvarande lagstiftningen
ger emellertid möjlighet därtill. — Delvis liknande synpunkter anföres av
svenska företagares riksförbund samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet, som i princip ej vill mot
sätta sig en utvidgning av lagen så att myndigheterna får möjlighet att in
gripa mot varje fall av skadlig konkurrensbegränsning, hävdar att man
genom att ensidigt inrikta sig mot vissa befarade negativa drag i olika för-
säljningsmetoder riskerar att upphäva deras kanske helt dominerande po
sitiva verkningar. Våra kunskaper om det komplicerade samspel, som kän
netecknar de moderna försäljningsemetoderna, är enligt förbundets mening
begränsade. Förbundet anser det därför i princip riktigast att avstyrka in
grepp i form av konkurrenslagstiftning till dess det frågekomplex, som
modern försäljning utgör, närmare analyserats och verkningarna av olika
åtgärder klarlagts.
Kommerskollegium uttalar att det visserligen är en olägenhet att den nu
varande lagstiftningen fått ett alltför begränsat tillämplighetsområde men
finner att ett genomförande av utredningens förslag lätt skulle få ej
önskvärda följder. Utredningens förslag innebär enligt kollegium i själva
verket, att teoretiskt varje åtgärd som vidtagits eller underlåtits av en före
tagare kan bli föremål för förhandling. Utredningen avser nämligen med
konkurrensbegränsning i vidaste bemärkelse varje omständighet, som in
nebär eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohäm
mad. Ett förhandlingsförfarande skulle således kunna inledas i anled
ning av en konkurrensbegränsning, som ej är beroende av vederbörande
företagares beteende utan är en omedelbar följd av omständigheter över
vilka han icke råder, t. ex. varubrist, lagstiftning, eller statliga reglering
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H8 år 1956
25
ar. Detta antyder huru vansklig lagtillämpningen måste bli, om utred ningens utvidgningsförslag godtages; mycket stora krav finge ställas på förmågan och omdömet hos de myndigheter som handlägger hithörande frågor. Vidare skulle förslaget medföra svårigheter för den enskilde före tagaren att i förväg avgöra, om ett visst beteende sedermera kan komma att bedömas som samhällsskadligt. Kollegium hyser sålunda farhågor för att en så obegränsad utvidgning av lagen som utredningen föreslagit skulle kunna skapa osäkerhet och misstro inom näringslivet ävensom leda till missförstånd, allt till men för framåtskridandet. Även om den omständig heten, att lagen icke inrymmer en mera vidsträckt befogenhet för myndig heterna än att förhandla om konkurrensbegränsningar, är ägnad att minska betänkligheterna, kan kollegium icke finna att den är avgörande för frågans lösning. Lagens verkliga innebörd kan missförstås av mången näringsut övare. Fruktan att hans beteende kan bli bedömt som åtminstone mora liskt förkastligt kan hämma honom i hans verksamhet genom att han av står från att ingå överenskommelser som rent av kan vara konkurrensbe- främjande eller eljest ägnade att höja effektiviteten inom näringslivet. Kommerskollegium anser det önskvärt att man närmare angiver i vilka fall av konkurrensbegränsning förhandling får äga rum. Det är dock möj ligt att en sådan precisering är praktiskt ogörlig. Tänkbart vore också att närmare angiva eller begränsa förhandlingsmålen. Kollegium finner det icke tillfredsställande att lagstiftningen skall bygga huvudsakligen på att vad i förarbetena uttalats också skall följas vid tillämpningen.
Oklarheten i de föreslagna lagreglerna påtalas även av länsstyrelsen i
Kronobergs län, som anser en omarbetning av dem böra företagas, och av länsstyrelsen i Kristianstads län, som ifrågasätter huruvida icke prövningen av lagförslaget bör anstå till dess erfarenheter vunnits om hur prisförhål landena utvecklas efter prisregleringens avskaffande.
Även Stockholms handelskammare anmärker att lagstiftningen skulle komma att omfatta så gott som varje företeelse i det moderna samhället av icke blott civil- och immaterialrättslig utan även familjerättslig natur, som kan tänkas medföra att konkurrensen icke är fullständigt fri och ohäm mad. En sådan utvidgning av lagstiftningen måste inge betänkligheter, sär skilt som det icke kan påvisas några missförhållanden inom näringslivet, som kan motivera utvidgningen. Kammaren anser jämväl starka praktiska skäl tala mot förslaget. Även om lagstiftningen tillämpas med omdöme går det icke att bortse från att den kan tjäna som underlag för trakasserier av olika slag. Vid snart sagt varje form av exempelvis diskriminerande prissättning eller försäljningsvägran skulle finnas möjlighet för den part som känner sig förfördelad att anmäla saken till näringsfrihetsombuds mannen, som knappast kan underlåta att utreda frågan. Genom den publici tet en sådan anmälan kan få, kan många gånger skadliga följder uppkom ma för de anmälda företagen, även om anmälan ej föranleder någon åt gärd. Kammaren anser att en uttrycklig förutsättning för förslagets genom
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
förande är att sådana fall av konkurrensbegränsningar uteslutes, som icke
är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att
hindra eller försvåra annans näringsutövning. Kammaren tillägger att så
dana konkurrensbegränsningar som oligopol, selektiv försäljning och lik
nande knappast lämpar sig för en förhandling, vilken torde ha sin största
betydelse då det gäller kartellavtal och dylika överenskommelser. Kam
maren anser sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.
Till stöd för denna ståndpunkt åberopar kammaren ytterligare att närings-
frihetsrådet enligt sin instruktion redan har möjlighet att i den utsträck
ning det prövas lämpligt genom överläggningar med näringsorganisationer
■och företagare söka främja fri konkurrens inom näringslivet. Rådet kan
således uppta överläggningar även om konkurrensbegränsningar som ej
faller under 1953 års lag. Någon skyldighet för näringsidkare att ingå på
sådana förhandlingar finns visserligen ej, men kammaren kan svårligen
föreställa sig att någon skulle undandra sig begärda förhandlingar. Kam
maren ifrågasätter om ej dylika förhandlingar skulle vara ägnade att skapa
förtroende mellan näringsliv och myndighet och sålunda att främja lagstift
ningens syfte. Ett sådant förfaringssätt har den obestridliga fördelen att
det icke kan utnyttjas i trakasserande syfte.
Sveriges industriförbund har i princip icke något att invända mot en
utformning av 1953 års lag, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa
mot skadlig konkurrensbegränsning överhuvudtaget. Något praktiskt be
hov av en utvidgning av lagen i nuvarande läge har emellertid icke påvi
sats. Ej heller har räckvidden av en sådan utvidgning — t. ex. beträffan
de oligopolen —- i någon mån belysts av utredningen. En utvidgning i en
lighet med utredningens förslag är enligt förbundets uppfattning desto
mindre påkallad som vissa av de företeelser, som skulle omfattas därav,
ännu under förarbetena till gällande lag uttryckligen förklarades icke böra
föranleda något samhälleligt ingripande. Innan en skärpning av lagen even
tuellt genomföres, anser förbundet verkningarna av den nuvarande lagstift
ningen böra ytterligare någon tid avvaktas. Förbundet kan av dessa skäl
icke tillstyrka utredningens förslag om utvidgning av 1953 års lag.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation finner av liknande skäl
att det icke är tillfredsställande att utan föregående noggranna utredningar
utvidga lagen. Även Sveriges grossistförbund framför snarlika synpunkter.
Därest en utvidgning av lagen sker, bör enligt förbundets mening i varje
fall en rimlig begränsning genomföras. Då detta svårligen torde kunna ske
genom att i lagen uppräkna de fall, som lagen skall omfatta, bör i motiven
klart utsägas, att i dess tillämpning alla sådana fall skall uteslutas, som
icke är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av sådan be
skaffenhet att de väsentligt hindrar eller försvårar annans näringsutöv
ning. Jämväl Sveriges lantbruksförbund, som anser sig icke kunna till
styrka den föreslagna utvidgningen, uttalar att en utvidgning i varje fall
bör ta sikte på vissa preciserade typer av konkurrensbegränsning. Riks
förbundet landsbygdens folk, som däremot ej vill ställa sig avvisande till
27
en utvidgning av 1953 års lag om en sådan åtgärd förknippas med avskaf
fande av den nuvarande prisregleringen, anser likaså en precisering av
förslagets innebörd nödvändig i de fortsatta förarbetena. Eljest kan den för
en fortsatt snabb framstegstakt inom näringslivet erforderliga villigheten
till risktagande äventyras på grund av ovisshet om statsmakternas inställ
ning till vidtagna dispositioner. Förbundet förklarar att dess tillstyrkan av
förslaget är förknippad med förutsättningen att en sådan precisering kom
mer till stånd.
Sveriges köpmannaförbund finner att de motiv utredningen framlägger
lör utvidgningen av lagen icke är bärande. Förbundet beklagar att det ej
varit möjligt att i denna för näringslivet betydelsefulla lag eller i varje fall
i motiven mera exakt ange de fall där ingripande skall förekomma. För
bundet anger icke uttryckligen sin principiella inställning till förslaget men
av yttrandet synes kunna utläsas att förbundet ej ställer sig helt avvisande
till eu utvidgning av lagen.
Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser, med hänsyn
dels till att behovet av en utvidgning av lagen är relativt obetydligt och
dels till att den tillämpats så kort tid, att det i varje fall är rimligt att
avvakta med lagens utvidgning till dess en bedömning av behovet därav
kan ske. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner med hänsyn till
lagens korta verkningstid tveksamt om dess tillämpningsområde nu bör
utvidgas.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar att den före
slagna utvidgningen inger betänkligheter. Eftersom man på detta kompli
cerade område ej kan på förhand fastslå var gränsen går mellan samhälls-
nyttigt och samhällsskadligt, synes det kammaren som om enda möjlighe
ten vore att näringsfrihetsrådet utbildar en praxis som ej blott avser att
avskaffa missbruk där sådana finns utan också anger riktlinjer för den
konkurrensvilliga och expansiva företagsamheten. Kammaren anser att man
bör räkna med att rådets avgöranden blir i hög grad prejudicerande för
verksamheten inom berörda områden under lång tid framåt. Det är därför
enligt kammarens mening mycket viktigt att man går ytterligt varligt fram
och under den första tiden hellre »friar än fäller». Man måste nämligen
komma ihåg att åtskilliga av de företeelser som kan verka konkurrensbe-
gränsande också kan ha en klart effektivitetshöjande verkan ur samhälls
ekonomisk synpunkt.
Såsom skäl för sitt tillstyrkande av förslaget om förhandlingsmöjligheter
nas utsträckning till konkurrensbegränsningar av alla slag anför närings
frihetsrådet att statsmakterna måste vidtaga särskilda åtgärder för att
främja konkurrensen. Trots det inskränkande villkoret att konkurrensbe
gränsningen skall medföra skadlig verkan, kan utvidgningen visserligen
tänkas leda till olägenheter på grund av svårigheten för den enskilde före
tagaren att i förväg avgöra, huruvida ett visst handlingssätt sedermera kan
komma att bedömas såsom otillbörligt. Men med nämnda utgångspunkt
framstår det som eu olägenhet att den nuvarande lagstiftningen icke med
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
28
Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956
ger rätt till förhandling i alla de fall, där en skadlig verkan av en konkur
rensbegränsning föreligger. Enligt rådets uppfattning är denna olägenhet
så påtaglig, att de anförda betänkligheterna icke bör få hindra en utvidg
ning av lagens tillämplighetsområde. Rådet har emellertid funnit sig böra
pröva huruvida en så oinskränkt utvidgning som utredningen förordat är
erforderlig. Sålunda vore det önskvärt att i själva lagtexten angiva i vilka
fall förhandling bör kunna äga rum. Vid sin prövning av detta spörsmål har
emellertid rådet fått klart för sig, att denna väg icke är praktiskt framkom
lig. Det torde vara ogörligt att så noggrant beskriva de olika konkurrensbe
gränsningarna, att icke misstolkningar kan ske och därmed osäkerhet fort
farande vara för handen. Härtill kommer att en uppräkning i lagen av
bestämda konkurrensbegränsningar aldrig kan göras uttömmande, varför
det skulle bli nödvändigt att ändra lagen så snart en ej tidigare beaktad
form av konkurrensbegränsning anmäler sig. På grund härav har rådet
nödgats övergiva tanken på en mera ingående utformning av lagtexten.
Rådet har härvid även beaktat, att här är fråga endast om förhandlingar
och icke förelägganden. Rådet uttalar emellertid att rådet finner försla
get böra tolkas så att det ej är meningen att förhandling skall komma till
stånd i samband med en konkurrensbegränsning, som är oberoende av
de närmast berörda företagarnas handlande och som alltså är en omedel
bar följd av exempelvis en naturlig varuknapphet eller en statlig regle
ring. Förliandlingsförfarandet skall inskränkas till sådana fall, där kon
kurrensbegränsningen hänför sig till ett beteende från företagares sida. Öv
riga fall fä föranleda en hänvändelse till de statliga myndigheter som genom
handels- eller näringspolitiska åtgärder kan påverka varutillgången och
konkurrensförhållandena. Utnyttjar den enskilde begränsningen på ett ur
allmän synpunkt otillbörligt sätt, finner rådet att förhandling bör kunna
äga rum. — Landsorganisationen i Sverige och ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor tillstyrker förslaget på i stort sett samma skäl. Lands
organisationen tillägger bl. a. att i vissa fall olika konkurrensbegränsningar
är invävda i varandra. Det är, även ur praktiska synpunkter, otillfredsstäl
lande om dessa ej skulle kunna granskas i ett sammanhang. Vidare framhål
ler landsorganisationen att det bör kunna godtagas att näringsfrihetsrådet i
sin praktiska verksamhet gör lämpliga gränsdragningar mellan områden och
företeelser som må och icke må behandlas. Det väsentliga är enligt landsor
ganisationens mening att kriterierna på vad som skall bedömas såsom sam-
hällsskadlig verkan enligt nuvarande lag även gäller för de områden som
genom utvidgningen kan bli föremål för bedömning.
Kooperativa förbundet anser utvidgningen av näringsfrihetsrådets behö
righet till sådan konkurrensbegränsning, som nu ej täcks av lagen, vara av
stor betydelse. Förbundet påpekar emellertid att om en sammanslagning
av företag i större enheter med åtföljande tryck på den mindre företagaren
skulle komma att anses som otillbörlig genom att försvåra eller hindra
dennes näringsutövning, skulle otvivelaktigt paragrafen kunna verka kon-
kurrenshämmande i stället för konkurrensfrämjande. En lagstiftning eller
lagtillämpning i denna anda förbiser, att en effektiv konkurrens också kan
29
resultera i utrensning av icke konkurrensdugliga företag. Förbundet håller
visserligen ej för troligt, att lagen i praktiken kominer att tolkas på detta
sätt, men har dock anledning att befara, att den anförda formuleringen kan
komma att ge upphov till framställningar till näringsfrihetsrådet, vilka kan
bidra till en onödig ökning av dess arbetsbelastning och därigenom för
svåra dess handhavande av sina centrala arbetsuppgifter.
Enligt inköpscentralernas aktiebolag ICA kan det måhända göras gällande
att man i fråga om oligopolen rör sig på ett område där förhållandena är
oklara och att man bör avstå från att öppna möjlighet till ingripanden till
dess närmare utredning om dessa företeelser föreligger. Med hänsyn till den
av bolaget hyllade principen om den fria konkurrensens avgörande bety
delse för prisbildningen vill bolaget icke motsätta sig förslaget i denna del.
Jämväl svensk industriförening, som uttalar att en lagstiftning med syfte
att motverka kartellbildningar och monopol är ett av de viktigaste och nöd
vändigaste komplementen till samhällets garantier för näringsfrihet, god
känner att 1953 års lag utvidgas på föreslaget sätt. Ej heller statens pris-
kontrollnämnd har något att erinra mot förslaget.
Synpunkter på de olika former av konkurrensbegräns
ning som enligt förslaget skulle falla under lagen anföres i en del ytt
randen.
Sålunda anser kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening att
märkesvarusystemet ej bör inbegripas i de konkurrensbegränsningar, som
omfattas av lagen. Märkesvarorna är enligt föreningens uppfattning ägna
de att möjliggöra en ur konsumenternas synpunkt värdefull konkurrens,
icke minst i kvalitetshänseende. Redan nu är de branscher, inom vilka mär-
kesvarusystemet framför allt tillämpas, undantagna från direkt prisregle
ring utan att några olägenheter torde ha uppkommit därav. Ä andra sidan
framhåller tjänstemännens centralorganisation att det i den marknadstyp,
som nu dominerar, är av värde att även märkesmonopolen, under förut
sättning att skadlig verkan bedömes föreligga, skall kunna falla under lag
stiftningen.
Oligopolen är enligt näringsfrihetsrådet vanligen en naturlig följd av fri
konkurrens. Genom rationella metoder och lägre priser har ett fåtal före
tag undanträngt flertalet konkurrenter. Konkurrensen torde i flertalet fall
avhålla från missbruk av oligopolställning. Visserligen förekommer oligo-
pol inom ett förhållandevis stort antal branscher i vårt land. Konkurrensen
från utlandet spelar emellertid en betydande roll. Konkurrens förekommer
även från andra varor, som är mera eller mindre utbytbara mot oligopolets
vara. Rådet vill ej förneka att oligopol kan medföra skadliga verkningar,
oliuru dessa i det enskilda fallet kan vara svåra att klarlägga. Rådet anser
dock sannolikheten för att en oligopolsituation medför skadlig verkan vara
ringa, framför allt när sinsemellan konkurrerande block eller företagsfor
mer uppträder på marknaden eller då konkurrens förekommer på nyss
nämnda sätt. Erfarenheterna visar dock enligt rådets åsikt att missförhål
landen på grund av förekomsten av märkesvaror har lättare att uppkomma
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
30
i en oligopolsituation. Rådet uttalar att det mången gång måste bli vansk
ligt att bedöma oligopolfallet rätt och framhåller att i detta fall särskilt
stora krav ställes på varsamhet och omdöme vid prövningen och vid valet
av förhandlingsmål eller andra åtgärder inom den föreslagna lagstiftningens
ram. Vidare yttrar rådet att en sammanslagning av flera företag till en
större företagsenhet ej i och för sig får utgöra skäl till förhandling. Rådet
utgår från att det icke kommer att ingå i dess befogenheter att förhandla
om uppdelning av företag i mindre enheter.
Sveriges industriförbund åberopar sitt yttrande över varudistributionsut-
redningens betänkande och anför, att vissa uttalanden däri i allt väsentligt
äger tillämpning även på det nu förevarande förslaget. I nämnda yttrande
anförde förbundet bl. a. att en oligopolsituation kunde vara en direkt följd
av hård konkurrens och att de företag som överlevt vore de mest effektiva
i branschen. Konkurrensen mellan de större företagen, som i regel gjorde
de största insatserna när det gällde att föra utvecklingen inom branschen
framåt, toge sig ofta uttryck i strävanden att tillverka bättre kvaliteter och
nya varor. Tillämpning av 1953 års lag å oligopol komme att inbegripa prak
tiskt taget alla grenar av livsmedelsindustrin och den kemisk-tekniska in
dustrin, stora delar av textil- och konfektionsindustrierna samt den ojäm
förligt viktigaste delen av tillverkningen och importen av s. k. varaktiga
konsumtionsvaror ävensom den största delen av tillverkningarna inom den
mekaniska verkstadsindustrin. Det vore enligt förbundets mening uteslu
tet att påföljden av ett i lagens mening skadligt oligopol skulle bli att ett
företag skulle upplösas i mindre enheter. Förbundet ställde frågan om före
tagen skulle förmås sänka sina priser eller hur man eljest skulle komma
till rätta med skadlig prissättning. Förbundet hade funnit det sannolikt att
man här skulle hamna i en sorts direkt priskontroll. Stockholms handels
kammare samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening delar
uppfattningen att konkurrensen inom ett oligopol vanligen är effektiv. För
eningen för vidare på tal frågan om formen för ingripande mot oligopol
och finner en uppdelning av företag näppeligen kunna ifrågakomma. För
eningen anser det oklart hur andra åtgärder skulle kunna få till följd att
konkurrensen inom ett av oligopol behärskat område skulle komma att
öka. Utredningens resonemang om oligopolen är enligt föreningen mycket
lösliga.
Kooperativa förbundet betraktar däremot utredningens behandling av
oligopolen som klarläggande och dess anvisningar om tillämpningen av la
gen i detta avseende som tillfredsställande. Förbundet påpekar, att oligo-
polssituationen ofta är följden av utpräglad konkurrens på vissa områden
där konsumentkooperationen med egna företag kraftigt bidragit till att upp
rätthålla priskonkurrens och marknadsfrihet. Exempel härpå är kvarn-,
växtolje-, margarin- och glödlampsindustrierna. Inom dylika områden men
även inom andra branscher än de av den kooperativa verksamheten berörda,
särskilt där import av större omfattning förekommer, karakteriseras enligt
förbundet situationen ofta av konkurrerande maktgrupper, som företräder
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
31
skilda intressen, med det resultatet att oligopolsituationen i sig själv ej le der till någon markerad konkurrensbegränsning.
Utvidgningen av 1953 års lag att avse även de vertikala riktpriserna be döms enligt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening i och för sig ej ge anledning till olägenheter. Konkurrensen mellan de företag som meddelar riktpriser och mellan deras återförsäljare är dock enligt förening ens åsikt en tillräcklig prisregulator. Prissättningen har på senare tid bli vit alltmera differentierad. Och Sveriges köpmannaförbund framhåller att riktprissystemet i de flesta fall kan betecknas som en ren service från orga nisationernas sida, vilket i branscher med stort sortiment kan antagas göra varan billigare än vad som skulle blivit fallet med individuell kalkylering. Förbundet medger dock att systemet under vissa omständigheter kan leda till prisstelhet. Denna motverkas av flera omständigheter. Beträffande en mängd varor, såsom exempelvis färskvaror, förekommer knappast riktpri ser. I många fall tillämpas rabatter vid s. k. hemköp och kvantitetsköp eller vid köp vissa veckodagar. Detaljister i närheten av varandra som anlitar olika leverantörer, kan konkurrera effektivt även ur prissynpunkt genom att tillämpa olika riktprissystem. En skenbar prisstelhet kan vara följden av att konkurrensen drivits till sin yttersta konsekvens så att ytterligare prissänkningar skulle medföra ren förlust. Förbundet framhåller vidare att konsumentkooperationens enhetliga prissättning, till exempel inom samt liga dess affärer i Stockholm, icke nås av lagen, medan det samarbete, som i alldeles samma syfte bedrives av den enskilda handelns långa rad av en- mansföretag, drabbas därav. Mot tillkomsten av ett sådant tillstånd, vilket strider mot principen om allas likhet inför lagen, protesterar förbundet bestämt. Vidare må nämnas, att enligt svenska försäljnings- och reklamför bundets mening riktpriserna bidragit till att underlätta uppkomsten av nya distributionsformer, som medger friare kombination av pris, kvalitet och ser vice. Förbundet anser att fördelarna med den ökade rörlighet och konkur rens som riktpriserna givit möjlighet till är så stora att det icke utan myc ket vägande skäl kan komma i fråga att lagstiftningsvägen inskrida där emot. Några sådana skäl har enligt förbundets uppfattning ej framförts.
Rörande repressiva åtgärder framhåller kemisk-tekniska och livsmedels fabrikanters förening att det i praktiken måste bli svårt att avgöra när ex empelvis avbrytandet av en affärsförbindelse med en leverantör har karak tär av repressalieåtgärd och icke beror av rent affärsmässiga avgöranden. Ur leverantörens synpunkt blir den faktiska konsekvensen densamma.
Selektiv försäljning behöver, yttrar näringsfrihetsrådet, i och för sig icke innebära skadlig konkurrensbegränsning, desto mindre som den ofta tilläm pas av en företagare för att i konkurrensen med andra möjliggöra en bil ligare distribution och därmed lägre priser. Samtidigt finner rådet det obestridligt att eu sådan försäljningsmetod kan ha ogynnsamma verkningar. Faran för skadlig verkan är störst när metoden användes av monopolist, fö retagare i oligopolsituation eller i samförstånd mellan olika företagare. Se lektiv försäljning som tillgripes mot underskridande av riktpriser kan mot
Kungl. Maj.ts proposition nr Ii8 år 1956
32
Kungl. Maj:ts proposition nr
745
år 1956
verka bruttoprisförbudet. I sådant fall kan enligt rådets mening skadlig
verkan ej sällan förekomma, även om konkurrensen skulle vara effektiv i
tillverkningsledet. Enligt Stockholms handelskammares uppfattning tillhör
selektiv försäljning den typ av konkurrensbegränsande åtgärder som i regel
är rationaliseringsfrämjande och som skapar förutsättningar för skärpt
konkurrens. Skånes handelskammare ger uttryck för samma mening.
Även om konkurrensen i distributionsledet är begränsad beträffande de va
ror som härrör från viss fabrikant, säljes varorna i fråga merendels i full
konkurrens med liknande varor från andra fabrikanter. Denna konkurrens
finner kammaren tillfyllest ur konsumenternas synpunkt. Däremot hävdar
kooperativa förbundet att selektiv försäljning kan missbrukas såväl för att
utöva repressalier mot misshagliga återförsäljare som för att i praktiken
upprätthålla riktpriser som bundna bruttopriser och ingå faktiska exklu
sivavtal. Förbundet ansluter sig till tanken att möjliggöra ingrepp mot re-
pressalieförfaranden även när sådana förfaranden praktiseras annat än i
samverkan.
Näringsfrihetsrådet anser att prisdifferentiering kan såväl vara ett led
i effektiv konkurrens som utgöra en skadlig konkurrensbegränsning. Rådet
anser prisdifferentieringen vara en särskilt svårbedömbar företeelse som
kommer att kräva den största omsorg vid lagens tillämpning. Utredningens
uttalande att lagen bör tillämpas å prisdifferentiering i stort sett endast då
verkningsförmågan inom näringslivet hämmas, innebär, fortsätter rådet, i
själva verket ej att utredningen frångått grundsatsen att förhandling skall
kunna ske även om någon på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt hindras
i sin näring. Det torde enligt rådet nämligen förhålla sig så att i detta fall,
där fråga är om det viktigaste vapnet i konkurrensen, d. v. s. prissättningen,
den enskilde måste kunna åberopa särskilda skäl för att förfarandet skall
kunna betraktas såsom otillbörligt ur allmän synpunkt. Rådet understryker
angelägenheten av att enskilda köpare ej avskräckes från att genom vanlig
köpslagan pressa säljarnas priser, även om detta åtminstone för en tid inne
bär att större skillnader uppstår än som svarar mot skillnader i säljarens
kostnader. Å andra sidan kan det enligt rådets uppfattning vara ur allmän
synpunkt otillbörligt att sådana diskriminerande skillnader i inköpspris
blir bestående mellan små och stora köpare eller på ett konventionellt sätt
tillämpas mellan olika nominella typer av kunder alldeles oavsett försälj
ningskostnader eller andra objektivt påvisbara marknadsförhållanden. Van
ligen torde kunna hävdas att en sådan typ av prisdiskriminering hämmar
näringslivets verkningsförmåga, därför att företagarna ej kan konkurrera
på »lika villkor». Det kan även komma i fråga att taga upp fall då pris
diskriminering uppenbarligen är avsedd att ersätta obefogad leveransväg
ran. I övrigt torde enligt rådet fall som allvarligt försvårar annans närings-
utövning böra upptagas med största återhållsamhet, eftersom prisdiskrimi
nering kan förekomma som led i sund konkurrens.
Sveriges köpmannaförbund anser att utredningens uttalande om pris
diskriminering är för vagt. Förbundets uppfattning är att ingripande skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
33
ske i alla fall av prisdiskriminering. Härmed avses icke att ingripande bör
komma i fråga i alla fall då olika pris tillämpas mot olika köpare. En stor
köpare, som köper på för säljaren speciellt förmånliga villkor, kan få läg
re pris än en mindre köpare som betingar sig småleveranser i oekonomiska
enheter. Diskriminering inträder enligt förbundets mening först när den
mindre köparen får högre priser, trots att han köper på samma betingelser
för leverantören som den större köparen. Jämväl kemisk-tekniska och livs-
niedelsfabrikcinters förening
vänder sig mot utredningens uttalande att pris
diskriminering i regel bör föranleda ingripande endast i de fall då prisdi
skrimineringen bidrar till alt verkningsförmågan inom näringslivet häm
mas. Föreningen hänvisar bl. a. till att i samband med införandet av 1953
års lag anförts att diskriminering i regel innebär att annans näringsutöv-
ning försvåras eller hindras. Föreningen tillägger att mot den enskilda ny-
etableringskontrollen åberopas särskilt att den medför svårigheter och hin
der för den enskildes näringsverksamhet.
Ej heller Stockholms handelskammare
kan dela den uppfattning som
kommit till uttryck i utredningens angivna uttalande. Kammaren anser
för övrigt att en sådan uppfattning strider mot förslagets regler om vad
som skall avses med skadlig verkan.
Även kooperativa förbundet
påpekar att prisdifferentiering kan i olika
fall taga sig uttryck antingen som konkurrensbegränsning eller som ett
normalt konkurrensmoment. En negativ inställning från övervakningsmyn
dighetens sida mot prisdifferentiering av sist angivet slag skulle enligt för
bundets mening givetvis icke gagna priskonkurrensen men däremot kunna
medföra skadlig verkan för konsument- och allmänintresset. En sådan tolk
ning anser förbundet dock icke vara att befara.
Innebörden av begreppet effektiv konkurrens skärskådas
närmare i några yttranden. Sålunda anser Sveriges industriförbund
att det
ta begrepp av utredningen definieras så snävt, att eu sådan konkurrens som
utredningen synes åsyfta knappast existerar på många varuområden och
icke heller kan anses eftersträvansvärd i det moderna samhället. Utredning
ens bestämningar kännetecknar enligt förbundets åsikt snarast den fria kon
kurrensen enligt den ekonomiska liberalismens teori men kan icke utan vi
dare identifieras med vedertagna krav på effektiv konkurrens i nutidens
ekonomiska samhälle. Avvikelser från den fria konkurrensen behöver så
lunda icke innebära att konkurrensen ej fyller rimliga krav på effektivitet.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, svenska för
säljnings- och reklamförbundet
och Stockholms handelskammare
samt av
kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening
som tillägger att ett
visst mått av samverkan — med den effekt på konkurrensen som denna
samverkan måste få — ofta varit till nytta för det ekonomiska framåtskri
dandet. Det har nämligen möjliggjort samlade insatser och rationaliserings-
åtgärder av största betydelse.
Förslaget att i 1953 års lag införa en möjlighet till faststäl
lande av högsta pris tillstyrkes eller godtages av de flesta remiss-
3
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 14S
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
instanserna. Direkt avstyrkande är blott länsstyrelsen i Älvsborgs län, svensk
industriförening samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.
Kommerskollegium
framhåller att förslaget synes åsyfta endast fall som
är besläktade med prisocker. Enligt kollegii mening har ett stadgande med
sådan innebörd knappast sin plats i en lagstiftning av förevarande natur.
För övrigt anser kollegium att det kan förutses att fallen blir tämligen säll
synta. Det torde enligt kollegii uppfattning vara vanligare att priset visser
ligen icke är orimligt i förhållande till kostnaderna men att dessa är högre
än som i och för sig är påkallat. Såvitt kollegium finner sig kunna bedöma,
skulle näringslivet kunna godtaga stadgandet även om utredningen åsyftat
att fastställande av högsta pris skulle kunna ske jämväl för det fall att visst
pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständighe
ter. Ingen torde väl ha anledning av försvara ett så påtagligt slöseri med
våra tillgångar. Stadgandets innehåll i övrigt borgar för att missbruk ej be
höver befaras. Bestämmelsen blir ej tillämplig med mindre både ombuds
mannaämbete! för näringsfrihetsfrågor och rådet finner att priset är orim
ligt högt. Innan ärendet hänskjutes till rådet bör samtliga på saken inver
kande förhållanden ha ingående och allsidigt belysts. Tillämpning kan ske
blott då den höga prissättningen är föranledd av konkurrensbegränsning
och ärendet kan ej hänskjutas till Kungl. Maj :t förrän förhandlingsförfa-
randet misslyckats. Kollegium framhåller vidare alt saken dessutom måste
vara av allmän betydelse för att pris skall kunna fastställas samt att Kungl.
Maj :t kan utöva sin befogenhet endast på föranledande av rådet. Måttstoc
ken vid prövningen av kostnaderna bör enligt kollegium vara ett företag
som nått en rimlig grad av rationalisering och sålunda icke ett företag som
hunnit allra längst i detta avseende. Näringsfrihetsrådet
utgår ifrån att be
stämmelsen avser att komma till rätta icke endast med konkurrensbegräns
ningar som medför orimligt höga skillnader mellan pris och kostnader utan
även sådana där visst pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och
övriga föreliggande omständigheter, såsom olikhet i riskersättning och av-
skrivningsbehov. Eftersom företagarna i regel torde sträva efter att genom
rationaliseringar nedbringa sina kostnader, anser rådet anledning i vanliga
fall saknas för att i detta hänseende rikta invändningar mot företagarna.
Redan härav följer att en regel av nämnda innebörd icke behöver befaras
leda till obefogade inskränkningar i företagarnas rörelsefrihet. I fråga om
bedömningen av kostnaderna hyser rådet samma uppfattning som kom-
merskollegium. Är fråga om monopol där direkta jämförelseobjekt saknas,
bör försiktighet iakttagas när det gäller att bedöma vilken rationaliserings-
grad som är rimlig. Socialdemokratiska kvinnoförbundet
yttrar att förbun
det gärna sett att man funnit någon möjlighet att ingripa mot oskäliga kost
nader.
Även landsorganisationen i Sverige
är inne på samma tankegångar. Lands
organisationen tillstyrker i princip förslaget om ingrepp genom förordnan
de av högsta pris i de fall då godtagbar uppgörelse ej kan uppnås genom
förhandling inför näringsfrihetsrådet. Det kan enligt landsorganisationens
35
åsikt självfallet ej anses tillfredsställande att en fri prisbildning tillätes på ett område, där priserna på grund av konkurrensbegränsningar, som man ej lyckats undanröja genom förhandlingar, upprätthålles på en alltför hög nivå. Denna möjlighet till prisreglerande ingrepp anser landsorganisatio nen vara helt i linje med organisationens uppfattning att en obunden pris konkurrens i en stabil ekonomi på längre sikt leder till en effektivare an vändning av tillgängliga produktionsresurser än prisreglering, som kan medföra prisstelhet och snedvridning av produktionsinriktningen. Lands organisationen hävdar emellertid att man vid bedömningen av frågan om visst pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna måste klargöra med vilka kostnader priset bör jämföras. Landsorganisationen anser det i flertalet fall icke rimligt att utgå från de faktiska kostnaderna, eftersom dessa kan ha blivit för höga just på grund av den aktuella konkurrensbe gränsningen. De prisreglerande ingreppen bör enligt landsorganisationens uppfattning göras på sådant sätt att företagen tvingas till rationaliseringar och kostnadssänkningar, ett resultat som normalt borde åstadkommas av priskonkurrens mellan företagen.
En sådan tolkning av förslaget möter däremot gensaga från Sveriges in dustriförbund, som förklarar sig i princip icke ha något att erinra mot den av utredningen föreslagna bestämmelsen, men som understryker att pröv ningen av priset måste avse prisets förhållande till de faktiska kostnader na. Det får enligt förbundets uppfattning icke göras en jämförelse mellan det tillämpade priset och de kostnader som enligt en eller annan grund kan befinnas skäliga. Vid en dylik prövning skulle, uttalar förbundet, stad gandets räckvidd bli alltför obestämd. Förbundet anser nämligen att be dömandet av olika kostnaders skälighet måste bli i hög grad beroende av subjektiva faktorer. Förbundet tillägger att utom kostnaderna även övriga förhållanden som normalt brukar influera på prissättningen måste beaktas. Förbundet anser det sålunda uppenbart att marginalen mellan pris och kostnader måste röna inverkan av den ifrågavarande tillverkningens eller försäljningens mer eller mindre riskfyllda natur och att en nyhet, som intro duceras på marknaden, ofta bör motivera en relativt bättre marginal än re dan inarbetade varor.
Även länsstyrelsen i Västemorrlands län, som tillstyrker förslaget, för klarar sig därvid utgå från att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i situationer som närmast kan rubriceras som ockerfall. Samma inställning intar också Västemorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som till lägger att kammaren bestämt tar avstånd från förslaget om det skall ges så vid tolkning att man först skall kunna vägra att godkänna vissa kostnader som faktiskt nedlagts och därefter fastslå ett missförhållande mellan pris och återstående kostnader.
Kooperativa förbundet betonar att ingripande enligt det föreslagna stad gandet har karaktär av en extrem åtgärd och alt bestämmelsen ej är avsedd att användas för eu allmän pris- och kostnadsprövning, vilken kunde leda till återinförande av en mera utbredd statlig prisreglering. Under dessa för-
Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år 1956
36
Kungl. Maj:ts proposition nr t48 år 1956
utsättningar anser sig förbundet böra tillstyrka förslaget om bestämmande
av högsta pris.
Länsstyrelsen i Värmlands län
uttalar jämväl beträffande utredningens
nu förevarande förslag att det kan ifrågasättas huruvida icke med prövning
en därav kan anstå till dess man vunnit erfarenhet av följderna av prisreg
leringens avskaffande och kemisk-tekniska och livsmcdelsfabrikanters
förening
anser att behovet av den föreslagna lagändringen icke verifierats. De
i och för sig begränsade erfarenheterna av näringsfrihetsrådets mycket kort
variga verksamhet tyder enligt föreningens åsikt närmast på att förhand
lingarna inför detta och möjligheterna att meddela rekommendationer med
för att lagstiftningen blir effektiv. Föreningen finner därför skäl att ifråga
sätta om lagändringen är av behovet påkallad.
Svensk industriförening
motsätter sig bestämt att 1953 års lag utvidgas
så att lagen kan verka i rent prisreglerande syfte. Denna lags mening är ju
att effektivt hindra prisregleringar av olika slag, som i form av karteller,
monopol etc. kan hildas inom de olika näringarna. Det synes därför för
eningen inkonsekvent att samma lag skall kunna användas som ett instru
ment just för prisregleringsingripanden. Dessutom anser föreningen det
otroligt att någon företagare skulle tvinga näringsfrihetsrådet att till Kungl.
Maj :t anmäla att en förhandling misslyckats, något som ju skulle innebära
att man riskerade skärpt lagstiftning på området. Östergötlands och Söder
manlands handelskammare
uttalar att ett införande i 1953 års lag av möj
lighet att tillgripa tvångsmedel innebär en verkligt radikal förändring av
lagens natur. Lagen är en förhandlingslag. Kammaren avstyrker att man
frångår denna princip. Av samma skäl finner sig Skånes handelskammare
icke kunna förorda förslaget.
Förhållandet mellan ändringarna i 1953 års lag
samt jordbruks regleringen behandlas av de båda jordbruksorga
nisationerna. Sveriges lantbruksförbund
anser det nödvändigt med ett utta
lande från statsmakternas sida av innebörd att sådana interna åtgärder
inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, som har till syfte att uppe
hålla priserna på jordbruksprodukter inom landet, icke skall anses stridan
de mot 1953 års lag, så länge partipriserna ligger mellan prisgränserna enligt
de av 1955 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida utformningen
av prissättningen på jordbruksprodukter. Även riksförbundet landsbygdens
folk
understryker önskvärdheten av ett klargörande i nämnda riktning.
Svensk industriförening
anser däremot att det är nödvändigt med ett
kraftfullt ingripande från ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
gentemot bl. a. förekommande konkurrensbegränsningar inom jordbruks
området så att icke respekten för lag och rätt skall uppmjukas bland före
tagarna inom handel, industri och hantverk, därför att de finner att något
som liknar mannamån förekommer vid konkurrensbegränsningslagstiftning-
ens tillämpande.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
37
Departementschefen
Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett
av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en
ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under nor
mala förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som
prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet fram
lagt föi-slag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag
bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lag
stiftningsåtgärder, som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att
motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.
En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpnings
området för 1953 års lag om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen
äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och an-
budskarteller — tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består
i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och
eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag
innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.
Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartell-
och monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt
att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av kon
kurrensbegränsningar kan hänföras till kartell- och monopolfallen och så
lunda kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid
är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeel
ser kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligo-
polfallet, då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol
ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrens-
begränsande metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartell
avtal, begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan
erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesva-
rusystemet. Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpri-
ser bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.
vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller mono
pol. Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exem
pelvis genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris
för skilda kunder.
Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan
vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för sam
hället. 1 oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.
Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan
minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företa
gare fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdiffc-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
rentiering kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributio
nen, exempelvis köp i större mängder. Å andra sidan synes det i oligopolfal-
let ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av
marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkning
ar som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationalise
ringar. Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas
för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Rikt-
prissystemet kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss
företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurren
ter och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika
prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskri
minering. Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas
i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna
anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskad
lig verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i
det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.
Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna
ingripa mot eu åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd
i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så sam
hällsskadlig. Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrens
begränsningar är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om
gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhand
ling.
Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränk
ningen av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möj
ligheten att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.
Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel
som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana
konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I
och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer före
ligger därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industri
förbund anfört, rikligt att direktiven för den prisreglerande verksamheten
ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för
priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som
sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta
synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsent
liga är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider
frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör ock
så att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,
att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bä
rande. Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt
nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,
anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet
med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företa
39
gare söka fräinja fri konkurrens utan att ha det stöd som en i lag förskriven skyldighet för dem att ingå i förhandling innebär. En sådan ordning äger ej erforderlig stadga för att säkerställa önskvärda resultat. I likhet med ut redningen finner "jag sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet för 1953 års lag erforderlig.
Då det gäller att bestämma den nya gränsen för lagens tillämpningsområde möter vissa svårigheter. Självfallet är det i och för sig önskvärt att erhålla en klar och tydlig avgränsning så att osäkerhet ej uppstår om vissa förfa randen faller under lagen eller ej. En väg att uppnå detta vore att i lagen inskriva en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning. Lagen innehåller icke nu någon sådan bestämning. Frågan uppmärksammades vid lagens tillkomst men man fann att förhållandena är alltför skiftande för att en definition av begreppet skall kunna utformas pa ett sätt som ger nämnvärd ledning. Den närmare begreppsbestämningen överlämnades då åt rättstillämpningen. I detta avseende har någon ändring sedan dess ej inträtt och jag finner därför att den antydda utvägen ej är framkomlig.
En annan tänkbar utväg vore att i lagen uppräkna de olika former av konkurrensbegränsningar som förekommer. Denna metod har dock tydliga nackdelar. Det torde sålunda vara så gott som omöjligt att formulera så dana definitioner att de ger ledning i tvivelaktiga fall utan att utelämna företeelser som vållar samhällsskada. Med denna metod kan man också be fara att tolkningssvårigheter uppkommer med osäkerhet som följd. Ej heller kan den risken uteslutas att lagen tid efter annan måste ändras där för att konkurrensbegränsningar, som ej kan föras till någon i lagen angi ven form, befinnes vålla samhällsskada. Jag anser därför att uppräknings- metoden ej bör begagnas. Lagen ger i sin nuvarande utformning anvisning på vissa former av konkurrensbegränsningar som särskilt bör motverkas. En sådan anvisning blir emellertid helt naturligt inskränkt till vissa flag ranta former men ger icke någon nämnvärd ledning beträffande mera tvek samma fall. Den kan dessutom vara ägnad att avvända uppmärksamheten från andra fall, som kan vara lika samhällsskadliga. Jag finner därför ej heller denna metod lämplig.
Även om man sålunda enligt min uppfattning nödgas avstå från att i lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning, bör detta icke innebära större vanskligheter. Konkurrensbegränsningen bör nämligen lik som hittills föranleda ingripande enligt lagen endast i det fall att den har samhällsskadlig verkan. Härmed förstås enligt uttryckligt stadgande i lagen att företeelsen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar pris bildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Och häri föreslås ej ändring. Väl ger nämnda uttryck visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägan de antalet fall torde emellertid företagarna icke behöva hysa tvekan om en aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig verkan eller ej. Det är sålunda tydligt att samhällsskadlighet icke kan anses föreligga i sådana av kommcrskollegium och näringsfrihetsrådet påtalade
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
40
fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig
varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet
också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den
mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband
med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock kom
ma under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas
på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta
andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig
ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.
De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej
kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och
att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min
uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser
från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej
heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kominer
\isseiligen, som strax skall framgå, att föreslå införande av möjlighet att
fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantags
fall. Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åt
gärdens samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undan
röja de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsför-
farandet har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla
ljus inför eu myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare
och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.
I Ossa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen
i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier
mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,
gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till
följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa
risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter
därav försports. Fn viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl
tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Ris
kerna bör dock enligt min mening ej överdrivas. .lag vill framhålla att så
väl näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera
ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och
rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.
På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidg
ning av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av sam-
hällsskadliga verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt
är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större
krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.
Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett
annat samhällsskadliga, kan del bli fråga om svåra avvägningar, som kräver
giundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.
Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsument-
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
41
och löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende
kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.
I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad
som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrens
begränsning är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hän
syn till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först
om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga
rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den
klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur sam
hällets synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens soni
driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas inne
bära det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av
konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara utan förmånliga och rent
av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för be
dömningen synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga
om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma
i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill
särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna utta
lande att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att un
danröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrå-
det får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i
flera.
En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som
redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall
införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat inne
håller lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till
Kungl. Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att
Kungl. Maj :t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då
konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i
uppenbart missförhållande till kostnaderna.
Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.
Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I
några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att la
gen, som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar ka
raktär om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det
skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,
att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invänd
ningar icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min me
ning stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmel
sen. Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja
skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt
stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har
emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjlig
heten att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då
samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna be-
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
42
Kungt. Maj:ts proposition nr H8 år 1956
stämnielsen uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en
ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att
prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.
I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Å ena
sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa
blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedöm
ningen om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska
kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen ut
talats att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att
bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas sär
skilt från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,
näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.
I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämfö
relsen i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kost
naderna för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella
konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsni
vån vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan ock
så vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika före
tagarna emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företa
garen med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan
enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare
som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.
till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfatt
ning som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid
avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad
vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kost
nader. Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,
som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också
göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,
t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just
till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana ratio
naliseringsåtgärder som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan
sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motive
rat att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.
Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl
för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostna
derna. Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverknings
metod innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden en
dast förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.
Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker
och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det
måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförel
sen mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omstän
digheter, bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliserings-
eller forskningsändamål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
43
Utredningens förslag, att högsta pris skall kunna fastställas då missför hållande föreligger mellan pris och kostnader synes mot bakgrunden av det anförda kunna tolkas alltför snävt och kunna leda såväl till att ett alltför högt pris godtages som till att ett godtagbart pris anses för högt. Lämpli gare torde vara att ange att priset skall vara för högt med hänsyn till kost naderna och övriga omständigheter.
Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av högsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då den allmänna prisregleringslagen icke kan sättas i kraft. Syftet med före skriften är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart för högt. I anslutning härtill må ock erinras om att den primära förutsätt ningen för att fastställande av högsta pris skall ifrågakomma är att konkur rensbegränsningen innebär skadlig verkan i lagens mening, d. v. s. på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen eller de övriga i lagen särskilt angivna omständigheterna. Med dessa inskränkningar synes befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget.
Befogenheten att fastställa högsta pris torde, såsom utredningen föresla git, böra förbehållas Kungl. Maj :t. Det synes lämpligt att beslut om högsta pris får fattas endast efter hemställan av näringsfrihetsrådet. Ingripandet kommer då att föregås av en genom grundliga utredningar förberedd offent lig förhandling inför rådet. Denna utformning av förfarandet ger företaga ren goda möjligheter att undanröja den samhällsskadliga verkan av konkur rensbegränsningen och därigenom förhindra att bestämmande av högsta pris kan ske. Det synes ock lämpligt att priset fastställes för högst ett år i taget och att näringsfrihetsrådet får rätt att medge överskridande av det högsta priset.
Jag finner mig alltså kunna tillstyrka att 1953 års lag kompletteras med en möjlighet för Kungl. Maj :t att på framställning av näringsfrihetsrådet fastställa högsta pris därest konkurrensbegränsning befinnes medföra skad liga verkningar i form av uppenbart för högt pris på en vara. Jag finner ej anledning att i detta sammanhang upptaga frågan huruvida behov i övrigt föreligger att i lagen införa möjligheter att förelägga företagare att undan röja konkurrensbegränsning eller verkningar därav. Denna fråga torde i vart fall icke kunna bedömas förrän man har ytterligare några års erfaren het av lagens tillämpning.
DETALJUTFORMNINGEN
Såsom utredningen föreslagit torde utvidgningen av lagen till att avse alla konkurrensbegränsningar genomföras genom att 5 § första stycket, vari den nu gällande inskränkningen till monopol- och kartellfallen stadgas, samt
6 §, som innehåller bestämmelserna om vad som särskilt bör motverkas,
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956
i lagens nu gällande lydelse bortfaller. För att ersätta de bortfallna stadgan-
dena kan lämpligen definitionen å samhällsskadlig verkan, som nu åter
finnes i 1 § andra stycket, överföras till det avsnitt i lagen, som rör för
handling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning,
och bilda en ny 5 §. Såsom en ny 6 § synes böra upptagas den nuvarande
bestämmelsen i 5 § andra stycket om att förhandling inför näringsfrihets-
rådet icke, med mindre Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, får gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning, samt om förutsättningarna för att
sådant tillstånd skall kunna meddelas.
Reglerna om högsta priset synes i enlighet med utredningens förslag kun
na infogas såsom ett andra stycke i 21 §, vilken paragraf innehåller re
geln om näringsfrihetsrådets åtgärd, då förhandling inför rådet avslutas
utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat undanröjas. Be
stämmelser om straff och annan påföljd för den, som åsidosätter ett med
delat förordnande om högsta pris, bör inarbetas bland lagens övriga ansvars
bestämmelser, lämpligen i form av ett tillägg till nuvarande 29 §.
1
§•
Lagen anger för närvarande sitt syfte vara att i vissa fall motverka kon
kurrensbegränsning inom näringslivet. I överensstämmelse med grunderna
för de föreslagna lagändringarna synes syftet nu böra anges vara att främja
en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. I övrigt torde paragrafen böra
utformas på samma sätt som 1 § första stycket i den gällande lydelsen med
allenast en mindre redaktionell ändring.
5 §.
Utredningen
föreslår att den nu i 1 § andra stycket intagna definitionen å
samhällsskadlig verkan vid överförandet till 5 § underkastas blott den re
daktionella ändringen att bestämmelsen utformas som en betingelse för för
handling.
Yttrandena
innehåller — utöver de tidigare refererade önskemålen om
närmare precisering av de former av konkurrensbegränsningar som skall
falla under lagen och om förtydligande av ordalagen — endast ett fåtal
uttalanden rörande paragrafens närmare utformning.
Näringsfrihetsrådet
framhåller att för den enskilde näringsutövaren kan
en konkurrensbegränsning som försvårar hans näringsutövning lätt komma
att framstå som otillbörlig. Det kan ej rimligen begäras av den enskilde att
han alltid skall inse att det måste vara fråga om en ur allmän synpunkt
skadlig verkan. Rådet befarar därför att lagen efter utvidgningen kan kom
ma att åberopas i ej avsett syfte. För att minska denna fara synes det lämp
ligt att något förtydliga lagens ordalag i detta hänseende, exempelvis genom
att inskjuta ordet »allvarligt» framför ordet »försvårar» i definitionen på
skadlig verkan. I anslutning härtill föreslår rådet den formella ändringen
att ordet »hindrar» sättes först.
45
Sveriges köpmannaförbund
och Stockholms handelskammare
anför lik
nande synpunkter. Förbundet förordar texten »hindrar eller avsevärt för
svårar», och kammaren anser som förut omtalats att fall som icke är av
allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att hindra
eller försvåra annans näringsutövning bör uteslutas från lagens tillämplig
hetsområde.
Departementschefen
Utöver vad jag i den allmänna motiveringen anfört vill jag framhålla, att
jag icke kan finna att en ändring av definitionen på samhällsskadlig verkan
på sätt näringsfrihetsrådet m. fl. föreslagit är påkallad. Ett sådant tillägg
kan befaras förhindra att lagen tillämpas å fall av principiell vikt, där ska
dan för den utsatte företagaren i det aktuella fallet är av mindre betyden
het. Däremot förefaller det föga ägnat att avhålla någon, som anser sig otill
börligt behandlad eller vars avsikt är att trakassera en konkurrent, från att
göra anmälan. De fall, som man vill utesluta genom det föreslagna tillägget,
är enligt min mening uteslutna redan genom kravet att verkan skall vara
otillbörlig ur allmän synpunkt.
21
§.
Utredningen
erinrar om att det enligt gällande lydelse av 21 §, då för
handling ej lett till önskvärt resultat, åligger näringsfrihetsrådet att göra
anmälan därom till Kungl. Maj:t, därest saken finnes vara av större vikt.
Möjligheten att förordna om högsta pris bör enligt utredningen anknytas till
denna bestämmelse så att rådet, om förutsättningarna för åsättande av
högsta pris föreligger, kan vid sin anmälan foga framställning därom. Para
grafen bör därjämte stadga befogenhet för Kungl. Maj :t att efter sådan
framställning fastställa högsta pris, varjämte den bör innehålla övriga regler
om högsta priset, nämligen att det ej får överskridas utan tillstånd av rådet
och att det gäller under högst ett år.
Enligt förslaget skall högsta pris kunna fastställas endast då saken fin
nes vara av allmän betydelse. Härmed avses att det bör vara fråga om en
prissättning, vars praktiska verkningar är märkbara för den köpande all
mänheten. Detta innebär en skillnad i förhållande till bestämmelsen i första
stycket, enligt vilken anmälan till Kungl. Maj:t även bör ske i exempelvis
det fallet, att uppgörelse icke kunnat åstadkommas i en ren principfråga av
större vikt.
Statens priskontrollnämnd
framhåller att det finns många varu- och tjäns
teområden där prissättningen är så oenhetlig att en prisreglering icke lämp
ligen kan ske genom högstpris. Dylika områden har av nämnden prisregle-
rats med stöd av föreskrifterna om prisstopp. Nämnden finner det därför
av praktiska skäl angeläget att Kungl. Maj :t även skall ha rätt att utfärda
bestämmelser som innebär prisstopp, d. v. s. går ut på att det högsta pris
som får uttagas är det som en var företagare tillämpade vid viss tidpunkt.
En sådan anordning kan stundom vara fördelaktigare än högstpris även
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
46
därför att ett sådant enligt nämndens åsikt i vissa lägen kan locka till en
kostnadsmässigt icke motiverad höjning av priset upp till den högsta nivån.
Försäkringsinspektionen
anför att behov av möjlighet att förordna om
högsta pris ej föreligger då det är fråga om försäkringspremier. Lagen om
försäkringsrörelse ger fullt tillräckliga möjligheter att komma till rätta med
de fall, i vilka det kan föreligga uppenbart missförhållande mellan försäk
ringsbolags premier och dess skade- och förvaltningskostnader. Med hänsyn
härtill anser inspektionen att bestämmelsen om förordnande av högsta pris
bör göra undantag för försäkringspremie.
Departementschefen
Jag får hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Därutöver
vill jag framhålla, att jag tillstyrker förslaget att högsta pris skall kunna
fastställas endast då den tillämpade prissättningen har allmän betydelse
på det sätt att dess praktiska verkningar är märkbara för allmänheten. Be
fogenheten att fastställa högsta pris bör otvivelaktigt innebära rätt för
Kungl. Maj: att fastställa högsta priset i form av stoppris. Innebörden av
begreppet högsta pris är alltså ett annat än den nya prisregleringslagens
högstpris. Även i övrigt tillstyrker jag de föreslagna reglerna. Det synes ej
erforderligt att stadga undantag för försäkringspremier.
25 §.
Ändringen i denna paragraf föranledes enbart av det förslag att 1946 års
lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall upp
höra och ersättas av en ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon
kurrensförhållanden som jag i det följande vill förorda.
26 §.
Utredningen
framhåller att enligt paragrafens nu gällande lydelse har de
finitionen av begreppet »företagare» utformats så, att därunder inbegripes
bl. a. den som säljer viss förnödenhet. Däremot har icke uttryckligen an
givits, att under begreppet faller även den som bedriver tillverknings- eller
inköpsverksamhet. Vid tillkomsten av lagen åberopades bl. a. önskvärdheten
att vinna överensstämmelse med 1946 års lag. Vidare framhölls, att med
lormuleringen ej avsågs att utmärka, att lagstiftningen uteslutande skulle
röra sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhängde med vederbö-
randes försäljningsverksamhet, utan att även sådan konkurrensbegränsning,
som berörde vederbörande företagares inköpsverksamhet, omfattades av-
lagstiftningen.
Utredningen, som anser att den nuvarande formuleringen kan leda till
tveksamhet om stadgandets rätta innebörd, har i samband med att 1946 års
lag föreslås utbytt mot ny lagstiftning ansett lämpligt att på denna punkt
intöra ett förtydligande både i den nämnda lagstiftningen och i konkurrens
begränsningslagen. Utredningen föreslår i sådant syfte en formulering, som
tydhgt utmärker, att båda lagarna är tillämpliga även på den som tillverkar
Iiungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
47
eller köper viss förnödenhet. Ett liknande förtydligande har också gjorts i
det hänseendet, att under förslaget uttryckligen inbegripits den som driver
försäkringsrörelse.
Departementschefen
Mot den föreslagna utformningen av företagarbegreppet, vilken icke mött
erinringar under remissbehandlingen, har jag intet att invända.
29 §•
Straffansvar synes böra stadgas för den som uppsåtligen eller av oakt-
samhet, som ej är ringa, bryter mot förordnande om högsta pris. Straffet
torde normalt böra vara dagsböter. Det synes dock påkallat med en särskild
straffskala för grova brott. Denna torde böra upptaga fängelse i högst ett
år eller dagsböter. Därjämte torde regler om förverkande och husbondean
svar vara erforderliga.
Uppdelningen av brotten mot regeln om högsta i pris i grova brott och
andra torde böra medföra en motsvarande uppdelning av de nu i paragrafen
upptagna brotten mot förbuden i fråga om fast bruttopris och anbudskar-
tell.
Ikraftträdandebestämmelsen
I likhet med vad chefen för finansdepartementet föreslagit i fråga om den
nya prisregleringslagen bör även dessa lagändringar träda i kraft den 1
januari 1957. II.
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden m. m.
ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande bestämmelser
Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom
näringslivet anger inledningsvis som sitt syfte att förebygga skadlig verkan
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Delta sker dels genom registre
ring av konkurrensbegränsande överenskommelser och dels genom särskild
undersökning, övervakning utövas av övervakningsmyndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer (1 §). övervakningsmyndighet är kommerskollegium,
inom vilket verk en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, inrättats för än
damålet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet övervakas dock
av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.
I fråga om registreringen stadgas att yrkesutövare är skyldig att efter
anmaning av övervakningsmyndighet anmäla av honom ingånget eller eljest
biträtt kartellavtal eller annan liknande överenskommelse, som berör pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket (2 §).
48
Anmaning kan även avse överenskommelse som föreligger vid viss fram
tida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under viss tidsperiod (3 §).
Vid anmälan skall fogas handlingar rörande överenskommelsens innehåll
eller, om den är helt eller delvis muntlig, fullständig redogörelse för inne
hållet (4 §).
Över konkurrensbegränsande överenskommelser, som anmälts eller vid
särskild undersökning kommit till övervakningsmyndighetens kännedom,
föres kartellregister (5 §).
Särskild undersökning kan av övervakningsmyndigheten beslutas, därest
myndigheten finner anledning befara skadlig verkan av konkurrensbegräns
ning inom viss verksamhet eller eljest särskilda skäl föreligger därtill. Un
dersökningen avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav för
anledd skadlig inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller trans
portförhållanden i riket (6 §).
För uttörande av sådan undersökning tillerkänner lagen övervaknings
myndigheten särskilda befogenheter. Yrkesutövare kan således föreläggas
att hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar
av betydelse samt att i övrigt meddela erforderliga uppgifter. Uppgiftsskyl-
dig kan kallas att personligen inställa sig inför myndigheten (7 §). Om det
på grund av särskilda omständigheter är erforderligt för undersökningen,
kan även annan än den uppgiftsskyldige föreläggas att lämna uppgif
ter (8 §).
Straff stadgas för den som underlåter att inom förelagd tid anmäla över
enskommelse samt för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet läm
nar oriktig uppgift vid undersökning. Straffet är dagsböter eller, där om
ständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Samma straff föreskrives för den som har eller haft att taga befattning
med undersökning, om han i vidare mån än som kan anses erforderligt för
uppdragets fullgörande yppar affärs- eller driftförhållande, varom han er
hållit kännedom under sin verksamhet i eller för uppdraget, eller om han
begagnar sig av sådan kännedom för att bereda sig eller annan fördel eller
för att göra skada (10 §).
Vidare innehåller lagen regler om vite (9, 11, 12 §§), ersättning vid per
sonlig inställelse (13 §), besvär (14 §) in. m.
Enligt 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe
komma allmänna handlingar må handling som inkommit till övervaknings
myndighet enligt den förut återgivna lagen, i den mån handlingen innehål
ler upplysningar om yrkesutövares affärs- eller driftförhållanden, vilkas of
fentliggörande kan lända honom till men, icke i andra fall än Kungl. Maj:t
bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Det
samma gäller även beträffande handling som upprättats hos myndigheten.
Vad sålunda stadgas gäller dock ej kartellregister. Sådant register är i
princip offentligt. Kungl. Maj :t kan dock förordna att kartellregister, såvitt
rör viss överenskommelse, icke må utlämnas förrän tjugu år efter det an
teckning om överenskommelsen gjordes i registret.
Kungl. Maj:ts proposition nr l'i8 år 1956
Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1956
49
I 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgas att myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer äger föreskriva skyldighet för den, som yrkesmäs
sigt köper eller säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt utför viss tjänst,
att på anfordran lämna de uppgifter som finnes erforderliga för utövning
av priskontrollerande verksamhet samt att för kontroll av lämnade upp
gifter eller tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar. Vite
kan föreläggas den som försummar att fullgöra honom ålagd skyldighet.
Straff stadgas för den som vid lämnande av uppgift söker vilseleda myn
digheten (12 §).
Utredningen
Vissa ändringar i gällande lagregler om uppgiftsskyldighet fin
ner utredningen påkallade. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar
måste ge samhället möjligheter icke blott att ingripa mot samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar utan även att uppspåra konkurrensbegränsningar
och bedöma deras effekt. Utredningen framhåller att 1946 års lag ger sam
hället möjlighet att undersöka varje typ av konkurrensbegränsning. Den
formella möjligheten att verkställa alla erforderliga utredningar finns så
lunda redan. Utredningen föreslår att samhället dessutom får möjlighet att
tölja utvecklingen inom näringslivet dels genom inhämtande av uppgifter
om priser, marginaler, kostnader m. m., dels genom specialutredningar även
i prisfrågor. Samtidigt med att utredningsapparaten utbygges så att den
medger en ökad insyn i prisbildningen, skapar man även underlag för en
målmedveten upplysning av konsumenterna i syfte att öka deras priskän
nedom och prismedvetande, vilket utredningen anser erforderligt.
Utredningen framhåller att för en verksamhet av den karaktär utred
ningen förordat är den i 1946 års lag stadgade uppgiftsskyldigheten icke
tillräcklig. Den måste i varje fall utbyggas med föreskrifter om skyldighet
för yrkesutövaren att lämna uppgifter om tillämpade priser samt om för
hållanden, som kan inverka på bedömandet av prissättningen, t. ex. intäk
ter, kostnader och vinster i rörelsen. Vidare anser utredningen att också
prisfrågorna bör kunna göras till föremål för särskild undersökning på
samma sätt som fallet är med frågor angående konkurrensbegränsningar.
Bestämmelsen om skyldighet att förete handelsböcker m. m. samt att lämna
uppgifter, som erfordras för undersökningen, bör därför få en sådan avfatt
ning, att den otvetydigt avser även undersökning av frågor, som endast rör
prisbildningen.
Mot ett stadgande av nu antytt innehåll kan, anför utredningen, möjligen
riktas den invändningen, att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående
och relativt obestämd till sin omfattning. En uppgiftsskyldighet av lik
nande karaktär och omfattning är emellertid redan nu stadgad i 10 § pris
regleringslagen. De nya bestämmelserna innebär i stort sett blott, att dessa
redan gällande stadganden överföres till ett annat område av lagstiftningen.
Givetvis förutsattes, att bestämmelserna handhas med urskillning.
4
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148
50
Kungl. Maj:ts proposition nr
?4
8 år 1956
Utredningen föreslår därför, att 1946 års lag utbytes mot en ny lag be
nämnd lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållan
den, vilken i princip bör behandla blott frågan om uppgiftsskyldighet för
näringsidkare och de spörsmål, som står i direkt samband därmed. De nu
i 1946 års lag intagna närmare reglerna om myndighetens arbetssätt bör i
stället inflyta i en särskild instruktion för myndigheten.
För övervakningsverksamheten föreslår utredningen inrättande av en ny
myndighet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet skall dock
som hittills övervakas av bank- och fondinspektionen respektive försäk-
ringsinspektionen.
Utredningen behandlar även frågan med vilken sekretess de upp
gifter, som inkommer från näringsidkare och andra, bör kringgärdas. Den
na fråga aktualiseras särskilt genom utredningens förslag att undersök-
ningsmyndigheten skall bedriva en för allmänheten avsedd publicerings
verksamhet.
Ur de synpunkter, som förestavat utredningens ställningstagande, finner
utredningen det önskvärt, att gränsen för vad som får publiceras icke dra
gés för snävt. Med hänsyn till näringsidkarnas befogade intressen — och
indirekt även ur allmän synpunkt — är det emellertid också nödvändigt att
skapa garantier för att sådana upplysningar om enskildas affärs- och drift
förhållanden, vilkas yppande kan lända vederbörande till men, icke i onö
dan utlämnas till offentligheten.
Mot offentliggörande av prisuppgifter, vilket är en del av den konsu-
inentupplysande verksamheten, har enligt utredningen den lojala företag
samheten ej anledning att reagera.
Vad angår frågan om konsumentupplysning bör kunna meddelas även
rörande marginalsättningen och prestationerna i olika försäljningsled, in
täkter, kostnader, vinster m. fl. förhållanden, som kan inverka på prisbild
ningen, framhåller utredningen att prisbildningsfrågor och vad därmed sam
manhänger av gammalt betraktats såsom affärshemligheter. Utredningen
förklarar sig icke vilja bryta med denna uppfattning på det sättet, att prin
ciperna för de enskilda företagens prissättning göres till allmän egendom.
Ä andra sidan anser utredningen emellertid, att man på företagarhåll ofta
överskattar betydelsen av att upprätthålla sekretess i prissättningsfrågor.
Som en allmän princip finner utredningen kunna fastslås, att några be
tänkligheter i stort sett icke behöver möta mot att publicera uppgifter om
kalkyleringsmetoder, intäkter, kostnader, vinster m. m. för en näringsgren
eller en grupp av företagare, vare sig uppgifterna avser förhållandena i all
mänhet inom gruppen eller rör prisbildningen beträffande någon viss vara.
Däremot bör största försiktighet iakttagas, när det gäller att publicera upp
gifter, som kan hänföras till viss företagare. Publicering av uppgiftsmate-
rialet bör ske i bearbetad form, och primärmaterialet bör normalt icke
offentliggöras. Sekretessfrågan kommer med hänsyn härtill i allmänhet att
aktualiseras endast i samband med framläggandet av sådana redogörelser,
som utarbetas i speciellt syfte att bringas till allmänhetens kännedom.
51
Vilken form och vilket innehåll som bör givas åt dessa redogörelser, är i
sista hand en omdömesfråga, för vars avgörande några exakta lagregler
icke kan utformas.
Utredningen anser att det icke är möjligt att tänka sig en sådan ordning,
att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall prövar vad som skall offentliggöras.
Denna uppgift måste av praktiska skäl anförtros undersökningsmyndighe-
ten. Genom formuleringen av föreskrifterna om sekretessen bör emeller
tid tydligt anges, att inkomna uppgifter i princip är sekretesskyddade och
att sekretessen icke får brytas godtyckligt utan blott i den mån detta är på
kallat för att myndigheten skall kunna fullgöra de uppgifter, som åvilar
densamma. Dessa kan lämpligen anges genom hänvisning till den instruk
tion, som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda för myndigheten. Utred
ningen föreslår att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar ändras i enlighet härmed.
Vid sidan av de sekretessregler, som utredningen sålunda föreslår i fråga
om handlingar, som inkommer till eller upprättas hos undersökningsmyn-
digheten, bör finnas en särskild bestämmelse om tystnadsplikt för myndig
hetens tjänstemän. Denna tystnadsplikt bör i princip omfatta alla sådana
affärs- och driftförhållanden, om vilka vederbörande fått kännedom genom
sin verksamhet hos myndigheten. Offentliggörande av upplysningar om
dessa förhållanden bör med andra ord endast få ske i den form, som an
visas genom det förut berörda stadgandet i 1937 års lag.
Yttrandena
Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet göres i regel icke till
föremål för mera allmänna uttalanden. De flesta remissinstanserna tillstyr
ker grunderna för förslaget eller lämnar dem utan erinran. Direkt avstyr
kande är blott inköpscentralernas aktiebolag ICA, Sveriges hotell- och res-
taurantförbund, Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Sö
dermanlands handelskammare. Av dessa anför endast Sveriges hotell- och
restaurantförbund
mera principiella synpunkter. Förbundet befarar att den
föreslagna uppgiftsskyldigheten utgör inkörsporten till andra mera långt
gående åtgärder. Redan förslaget innebär emellertid enligt förbundets upp
fattning ett stort steg från de principiella grunder, på vilka ett fritt närings
liv bör vila. Sett i samband med de föreslagna ändringarna i 1953 års lag
pekar det enligt förbundets uppfattning klart emot den situation, där nä
ringslivet endast nominellt och till det yttre kan sägas vara fritt men reellt
och till det inre helt influeras av kollektivet, staten. Förbundet understry
ker vidare att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående och obestämd till
sin karaktär. Näringslivet betungas redan av en sådan mångfald vid sidan
av dess egentliga verksamhet liggande uppgifter och skyldigheter att ett lät
tande av denna börda förvisso vore motiverat. När nu tvärtom eu ytter
ligare utvidgning av dessa skyldigheter ifrågasättes, bör man enligt förbun
dets åsikt ha rätt att fordra tungt vägande skäl härför. Förbundet anser
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
52
Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956
inga sådana skäl föreligga. Förbundet har svårt att förstå att den föreslagna
konsumentupplysningen nödvändiggör en så långtgående uppgiftsskyldig-
het som förslaget innebär. Den omständigheten att motsvarande skyldighet
finnes införd i gällande prisregleringslag finner förbundet icke kunna till
mätas någon betydelse. Prisregleringslagen är enligt sin lydelse och lagstif
tarens ursprungliga avsikt endast till för extraordinära förhållanden. Den
av utredningen föreslagna uppgiftsskyldigheten avser emellertid normala
förhållanden. — Behovet av den föreslagna uppgiftsskyldigheten i den mån
den icke redan stadgas i 1946 års lag bestrides även av Östergötlands och
Södermanlands handelskammare
samt av inköpscentralernas aktiebolag
ICA,
som jämväl instämmer i uppfattningen att det icke ter sig naturligt
att överföra bestämmelser från prisregleringslagen till en för normala för
hållanden avsedd lag.
Även svenska bankföreningen
framhåller att företagarna redan är alltför
betungade med att sammanställa och avlämna uppgifter av skilda slag till
olika myndigheter och institutioner. Föreningen anser det därför böra när
mare undersökas om icke en tillräckligt effektiv prisövervakning kan åstad
kommas med hjälp av redan tillgängliga statistiska källor.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
förklarar sig däremot i
och för sig icke ha några erinringar mot en allmän uppgiftsskyldighet.
Grundtanken i förslaget tillstyrkes av kommerskollegium,
som finner det
uppenbart, att den ifrågasatta prisregistrerings-, prisanalys- och konsument
upplysningsverksamheten ej kan bedrivas med mindre det organ som skall
handlägga dessa frågor har laglig möjlighet att hos berörda näringsidkare
inhämta kunskap om alla för verksamheten betydelsefulla omständigheter.
Även kommerskollegium påpekar emellertid, att uppgiftsskyldigheten en
ligt förslaget blir ganska vittgående och obestämd till sin omfattning och
finner mot det av utredningen åberopade huvudskälet, nämligen att lik
nande bestämmelser finns i gällande prisregleringslag, kunna invändas att
prisregleringslagen är avsedd att tillämpas under utomordentliga förhål
landen, då den enskilde i samhällsnyttans intresse får finna sig i långt
gående statliga ingripanden, medan den nu föreslagna lagen kommer att
gälla även under normala förhållanden. Det kan därför enligt kollegii me
ning starkt ifrågasättas om det är lämpligt att i sådant läge på en under
ordnad myndighet delegera denna ömtåliga uppgift, som kan komma att
avse en hel bransch. Kollegium anser det kunna göras gällande att Kungl.
Maj :t bör ha beslutanderätten i dessa frågor. Kollegium understryker ange
lägenheten av att de statliga myndigheterna handlägger frågorna med om
döme så att näringslivet icke onödigtvis störes.
Uppfattningen att den föreslagna uppgiftsskyldigheten är nödvändig för
ifrågavarande verksamhet delas av länsstyrelsen i Västernorrlands län,
som,
liksom ock näringsfrihetsråidet
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
tillstyrker förslagets huvudlinjer.
Bank- och fondinspektionen
samt försåkringsinspektionen
har intet att
erinra mot att jämväl i fortsättningen handha de ifrågavarande övervak-
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
53
ningsuppgifterna såvitt avser bank- och fondväsendet respektive försäk ringsväsendet. Försäkringsinspektionen föreslår dock att försäkringsväsen det skall undantagas från tillämpningen av den nya lagen samt att motsva rande uppgiftsskyldighet för försäkringsrörelse skall grundas på 1948 års lag om försäkringsrörelse och 1950 års lag om rätt för utländsk försäkrings- anstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Alla de slag av uppgifter rörande priser, intäkter, kostnader och vinster m. m. som omfattas av den nu föreslagna uppgiftsskyldigheten är försäkringsbolagen redan skyldiga att lämna enligt försäkringslagstiftningen. Inspektionen måste därjämte anses ha möjlighet att med stöd av stadgande i nämnda lagstiftning infordra upp gifter jämväl om överenskommelser och åtgärder som är ägnade att be gränsa konkurrensen. Och det kan icke vara lämpligt att infordrande av samma uppgifter kan ske med stöd av två olika lagar. Olämpligheten här av framstår särskilt skarpt mot bakgrunden av att straffbestämmelserna och bestämmelserna om tystnadsplikt är olika utformade i uppgiftsskyldig- hetslagen och försäkringslagarna samt att enligt sekretesslagen andra regler gäller för handlingar, som införskaffats eller upprättats med stöd av 1946 års lag, än i fråga om handlingar som har avseende på försäkringsrörelse.
Utredningens uttalande rörande sekretessen och dess förslag till lagregler i denna fråga föranleder — förutom att statens priskontrollnämnd förklarar sig icke ha något att erinra mot de av utredningen i denna del uppdragna riktlinjerna och att kommerskollegium uttalar att det är syn nerligen betydelsefullt att uppgifterna icke begagnas på sådant sätt att af färshemligheter yppas — icke annat yttrande än att Svea hovrätt framhål ler att det med den föreslagna utformningen av sekretessbestämmelserna synes möta svårigheter för eu företagare att på förhand bedöma i vad mån av honom lämnade uppgifter kommer att åtnjuta sekretess. Hovrätten an ser detta medföra risk för att företagarna söker undvika att lämna uppgif ter om förhållanden som av dem betraktas som interna. Därigenom kan syftet med lagen komma att motverkas. Hovrätten finner därför att begräns ningen av sekretesskyddet kommer att gå alltför långt.
- v
Departementschefen
Den föreslagna ordningen med prisreglering endast i extraordinära situa tioner och konkurrensen som främsta prisregulator under normala tider förutsätter, såsom också framgår av vad chefen för finansdepartementet an fört vid anmälan av förslaget till ny prisregleringslag, alt samhället bär möj lighet att följa näringslivets utveckling för att kunna utröna huruvida kon kurrensen har erforderlig effektivitet. Det är icke tillräckligt att samhället kan — på sätt närmare angivits i föregående avsnitt — ingripa mot konkur rensbegränsningar med stöd av 1953 års lag. Därutöver kräves att förutsätt ningar finns för samhället att uppdaga dylika begränsningar och utforska deras verkan. En betingelse härför är att det allmänna har insyn i de fakto rer som påverkar prisbildningen, såsom i fråga om priser, intäkter, kostna
54
Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956
der, vinster m. in. Av betydelse i detta sammanhang är också att från sam
hällets sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildnings-
frågor. Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i
konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar kon
kurrensens effektivitet.
För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och pris
bildning, som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisana-
lyserande och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisse
rat, erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand nä
ringsidkarna, men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som
utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott
priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utred
ningen också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt
sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan
att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera
långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess
frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja kon
kurrensen inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för
dess frihet.
Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär
och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock själv
fallet ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dess
utom andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenhe
terna icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att
konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra
att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av
föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta
icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan näm
ligen näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den
priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stad
gande om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommel
ser — föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksam
het med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas in
verkan på prisförhållanden in. in. En sådan undersökning är förenad med
en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som
nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestäm
melserna om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka
nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde
ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskolle
gium väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör be
slutas av Kungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämp
lig. Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion
för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administra
tiv författning.
55
Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekom
mer i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lag
stiftningen om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspek-
tionen, som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende
å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu
ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av
anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga
viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om be
stämmelser finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i
fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med
hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom
att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även
framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift
anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.
De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om
handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myn
digheten, har icke mött gensaga från näringslivets sida.
Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade upp
gifter i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisupp
gifter. Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot of
fentliggörande av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om
priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke
anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt
gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande
av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt
förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader
— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försälj
ningsled torde få räknas — vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så bety
dande allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden
att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dy
lika omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande
en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbe
tat skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares
förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna upp
gifter kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke
är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av
exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa
köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej
betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis
publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så
att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till
underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga
frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekre
tesslagen innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
56
Maj :t. Kungl. Maj:ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att
Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndighe
ten tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fort
sättningen. Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvaran
de tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgif
terna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956
DETALJUTFORMNINGEN
Lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
Utredningens förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och kon
kurrensförhållanden synes böra underkastas en viss, huvudsakligen redak
tionell överarbetning.
1
§•
Utredningen
föreslår att i lagen skall anges att syftet med uppgiftsskyl-
digheten är att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhål
landen inom näringslivet. Uppgiftsplikten bör icke vara begränsad enbart
till lämnande av vissa mera rutinmässiga uppgifter utan föreslås liksom
enligt gällande lagstiftning kunna få en vidare innebörd i samband med
särskild undersökning. Enligt förslaget skall uppgiftsskyldigheten i första
hand åvila företagare. Vid särskild undersökning bör dock, vilket redan nu
är fallet i fråga om konkurrensbegränsning, även annan än vederbörande
företagare kunna höras. Det torde ligga i sakens natur att så bör ske endast
då särskilda skäl föranleder därtill. Att, såsom skett i 1946 års lag, direkt
utsäga detta anser utredningen dock ej vara erforderligt.
Kommerskollegium
förklarar sig icke kunna biträda förslaget att upp
mjuka det nuvarande stadgandet om skyldighet för annan än vederbörande
företagare att tillhandagå myndigheten vid undersökning. Enligt gällande
lag fordras särskilda omständigheter för att utomståendes medverkan skall
kunna krävas. Dessutom ger den gällande lagen närmast vid handen att en
utomstående icke kan förpliktas att tillhandahålla sina handelsböcker m. m.
I varje fall har kommerskollegium icke vid något tillfälle tillämpat lagen
som om dylik skyldighet skulle finnas. Enligt kollegii mening är förslaget
alltför ingripande i enskild rätt för att kunna godtagas i en lag, som är av
sedd för fredsförliållanden. Verkligt behov av att granska någons handels
böcker torde, tillägger kollegium, väl knappast föreligga i andra fall än där
denne är omedelbart berörd av undersökningen. Stockholms handelskam
mare
anför i huvudsak likartade synpunkter.
Departementschefen
Såsom utredningen föreslagit torde syftet med uppgiftsskyldigheten böra
anges i lagtexten. Härigenom begränsas skyldigheten så att lagen icke kan
användas för inhämtande av uppgifter för annat ändamål än det avsedda.
57
Den av utredningen föreslagna beskrivningen av syftet anser jag lämplig.
Uppgiftsskyldigheten bör i främsta rummet gälla för utövare av yrkesmäs
sig verksamhet, d. v. s. företagare.
Vid inhämtande av uppgift från viss företagare kan det tydligen ibland
uppkomma behov att höra även andra. Oftast torde erforderlig komplette
ring av uppgifterna i så fall kunna ske genom hänvändelse till annan före
tagare. Härför erfordras icke några särskilda regler. Den andra företagaren
är redan på grund av sin allmänna uppgiftsskyldighet pliktig lämna behöv
liga uppgifter. Anledning torde icke finnas att uppgiftsskyldigheten i dessa
fall skall vara mera begränsad i fråga om rätten att ta del av affärshandlingar
än eljest. Undantagsvis torde det emellertid också kunna bli nödvändigt att
höra den som icke är företagare. Om företagaren icke kan förmås lämna upp
gift eller om lämnad uppgift är ofullständig eller behöver kontrolleras, torde
detta stundom icke kunna ske på annat sätt än genom hörande av en kund.
Även den som icke är företagare, bör därför, om särskilda omständigheter
föreligger, vara skyldig lämna uppgifter i samma omfattning som före
tagare.
2
§•
Utredningen föreslår att kretsen av uppgiftspliktiga företagare i stort sett
skall bestämmas som i 2 § 1946 års lag och 10 § prisregleringslagen. Sedan
vissa tillägg i förtydligande syfte föreslagits i 26 § 1953 års lag är defini
tionerna av »företagare» i sistnämnda lag och den föreslagna uppgiftsskyl-
dighetslagen likalydande. Uppgiftsskyldigheten bör liksom enligt gällande
ordning vara knuten till yrkesmässig verksamhet. Utredningen anser icke nå
got praktiskt behov av uppgiftsplikt föreligga med avseende på »upplåtelse av
rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller an
nat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning». Vid en
eventuell tillämpning av den nya prisregleringslagen torde i angivna av
seende erforderliga uppgifter utan större svårigheter kunna införskaffas,
ehuru uppgiftsskyldighet ej är stadgad. Möjlighet till uppgiftsinsamling
lärer för övrigt i viss utsträckning erbjuda sig genom skyldigheten för an
nan än företagare att lämna uppgift.
Svea hovrätt anser det kunna antagas att det allmännas intresse av att
följa utvecklingen av priserna på exempelvis upplåtelse av rätt att avverka
skog och taga torv i en krissituation, då prisregleringslagen trätt i tillämp
ning, kan bli betydande. Det är därför en brist i förslaget att uppgiftsskyl
digheten icke föreslås täcka de fall då prisreglering kan äga rum. Enligt
hovrättens förmenande bör — därest hinder av teknisk natur ej möter vid
en påkallad begränsning utav kretsen av uppgiftsskyldiga — uppgiftsskyl
digheten genom ett tillägg utvidgas till att omfatta jämväl den som upp
låter avverkningsrätt eller därmed jämförlig rätt att tillgodogöra sig nyt
tighet av fastigheten.
Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 är 1956
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1956
Departementschefen
Företagarbegreppet torde böra bestämmas på sätt utredningen föreslagit.
I fråga om möjligheten att inhämta uppgift om upplåtelse av avverknings
rätt o. dyl. ansluter jag mig till utredningens förslag. De fall, då uppgifter
icke skulle kunna inhämtas rörande dylika upplåtelser, därför att förvärva
ren ej är företagare i lagens mening, torde förekomma i så pass begränsad
omfattning att behov icke föreligger av vidsträcktare uppgiftsskyldighet än
som kan föreskrivas i administrativ ordning.
3 §■
Utredningen
föreslår att de grundläggande bestämmelserna om uppgifts-
skyldighetens omfattning uppdelas på två paragrafer, av vilka den ena in
nehåller de föreskrifter, som erfordras för att möjliggöra insamlandet av
alla mera rutinmässiga uppgifter, och den andra reglerar den mera vid
sträckta uppgiftsskyldighet, som bör föreligga i samband med att pris- eller
konkurrensförhållanden göres till föremål för särskild undersökning. I först
nämnda avseende föreslås att det skall åligga företagare att lämna uppgif
ter om priser, intäkter, kostnader, vinster och förhållanden i övrigt av be
skaffenhet att inverka på prisbildningen samt att anmäla av honom in
gånget eller biträtt kartellavtal eller annan överenskommelse eller åtgärd,
som är ägnad att begränsa konkurrensen och berör pris-, produktions-, om
sättnings- eller transportförhållanden i riket. Uppgiftsskyldighet föreslås
alltså även beträffande konkurrensbegränsning, varom formlig överenskom
melse ej föreligger. Då det synes ogörligt att i lagen fixera, vilka uppgifter
som skall infordras, föreslår utredningen att det skall få ankomma på ve
derbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter för
hållandena inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande upp-
giftsplikten. Utredningen framhåller att anmaning att anmäla konkurrens
begränsning enligt 3 § 1946 års lag må avse jämväl överenskommelse som
föreligger vid viss framtida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under
viss tidsperiod samt att 4 § samma lag innehåller föreskrifter om vilka
handlingar eller redogörelser som skall fogas vid anmälan. Motsvarande bör
naturligen även härefter gälla, men då myndigheten enligt förslaget får ut
färda närmare föreskrifter om uppgiftspliktens omfattning och sättet för
dess fullgörande, har det synts överflödigt att särskilt ange detta. Av samma
skäl anser utredningen att det ej heller behöver utsägas, att med överens
kommelse jämställes stadgar, antagna av sammanslutning av företagare,
samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser eller före
skrifter.
I fråga om den mera vidsträckta uppgiftsskyldigheten föreslår utredningen
att vederbörande myndighet skall äga förelägga företagare och annan att
lämna för undersökningens utförande nödiga uppgifter samt att enligt med
delade anvisningar tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga
handlingar som kan vara av betydelse för undersökningen.
Kommerskollegium
finner att förslaget att anmälningsskyldigheten skall
59
avse överenskommelse eller åtgärd, som är ägnad att begränsa konkurrensen,
innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt kol-
legii mening är ordalagen alltför vaga och obestämda för att kunna godtagas.
Gränserna är flytande och det kan göras gällande att snart sagt allt hand
lande från en företagares sida är anmälningspliktigt. Kollegium ifrågasätter
om en så vidsträckt anmälningsskyldighet har någon uppgift att fylla vid
sidan om uppgiftsskyldigheten och skyldigheten att underkasta sig under
sökningar. För att få en skälig begränsning av stadgandets räckvidd före
slår kollegium att det skall inskränkas till kartellavtal eller annan överens
kommelse som begränsar konkurrensen. Liknande synpunkter anföres av
näringsfrihetsrådet, Sveriges köpmannaförbund
ävensom av Sveriges indu
striförbund, svenska bankföreningen
samt kemisk-tekniska och livsmedels-
fabrikanters förening,
vilka avstyrker att anmälningsplikten utvidgas utöver
vad nu gäller.
—
Handelskammaren i Gefle
uttalar att förslaget präglas av
en brist på precision i utformningen, som torde komma att skapa osäkerhet.
Kammaren finner därför klarare riktlinjer genom begränsningar och närmare
preciseringar oundgängligen erforderliga. Den starka utvidgningen av mono
polbyråns verksamhet kan eljest komma att förorsaka byrån onödigt ar
bete, varjämte företagare lätt kan utsättas för trakasserier från konkurren
ter, som tror sig illa behandlade i pris- eller konditionsavseende.
Kommerskollegium
framhåller vidare att av de föreslagna ordalagen det
missförståndet lätt kan uppkomma att uppgiftsskyldighet föreligger omedel
bart på grund av lagens bestämmelse. Kollegium föreslår därför att lagtexten
kompletteras så att det tydligt framgår att nämnda skyldighet ej föreligger
förrän efter anmaning. För fullständighetens skull anser sig kollegium böra
framhålla, att då fråga är om ett krigsfall, personlig anmaning icke torde
krävas. Kollegium anser att det då räcker med t. ex. ett meddelande i pressen
eller radio. Åsikten att paragrafen uttryckligen bör stadga att uppgiftsskyl
digheten, eller i varje fall anmälningsskyldigheten, föreligger först efter
anmaning delas av ett flertal remissinstanser, av vilka exempelvis Sveriges
industriförbund
och Sveriges lantbruksförbund
synes utgå från att förslaget
föreskriver uppgiftssskyldighet utan anmaning.
Kommerskollegium
föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga be
stämmelser att stadgar för sammanslutning av företagare skall jämställas
med överenskommelse. Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men
med hänsyn till att motsvarande regler intagits i 27 § i 1953 års lag föreligger
enligt kollegii mening risk för missuppfattning.
Departementschefen
Uppgiftsskyldigheten avser som utredningen framhåller såväl anmälan av
kartellavtal och liknande överenskommelser för registrering och avgivande
av de mera rutinmässiga uppgifter, vilka erfordras iör den prisregistrerande
verksamheten, som lämnande av det mera omfattande biträde som kan be
höva påfordras vid särskilda undersökningar rörande konkurrensbegränsan-
de företeelsers verkan och i fråga om prisbildningen.
Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956
60
Någon bestämd artskillnad mellan uppgiftsskyldigheten i det ena och det
andra fallet synes icke föreligga. Vid nyssnämnda särskilda undersökningar
kan uppgiflsplikten måhända bli mera betungande för företagaren men skyl
digheten bör tydligen i båda fallen kunna avse alla de uppgifter som er-
iordias för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhål
landen inom näringslivet. Anledning synes med hänsyn härtill ej finnas
att göra åtskillnad i fråga om företagarnas uppgiftsskyldighet vid särskild
undersökning och i andra fall. Ej heller kan det vara rationellt att begränsa
möjligheten att ta del av affärshandlingar till undersökningsfallet. För före
tagaren saknar det betydelse om föreläggande att tillhandahålla handels-
böcker föregås av beslut om särskild undersökning eller ej och för myn
digheten är det allenast en onödig omgång att behöva formellt fatta ett dy-
iikt beslut för att kunna kontrollera en uppgift i en handelsbok. Allmän upp
giftsskyldighet bör, som nyss sagts, föreligga även rörande konkurrensbe
gränsningar. Anledning synes därför ej föreligga att bibehålla den särskilda
formen för lämnande av uppgift om dylika företeelser som i 1946 års lag
kallas anmälan. Det torde alltså vara tillräckligt att stadga att det skall
åligga företagare att lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berör
hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller
transportförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader,
vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbild
ningen.
Det är uppenbarligen icke möjligt att i lagen mera exakt ange vilka olika
uppgifter som skall lämnas i de särskilda fallen. Därför bör ej lagen få den
utformningen att skyldigheten att lämna uppgifter föreligger omedelbart på
grund av lagen. I stället torde liksom nu böra föreskrivas en ram inom
vilken vederbörande är skyldig att på anfordran av myndighet lämna upp
gifter enligt de närmare anvisningar som myndigheten meddelar. Någon osä
kerhet om vad uppgiftsskyldigheten i det aktuella fallet omfattar kommer då
ej att behöva råda. För att förebygga missförstånd synes i lagen böra ut
tryckligen anges att uppgiftsskyldighet föreligger först efter anmaning av
myndigheten.
Uttrycket konkurrensbegränsning avses här ha samma vidsträckta inne
börd som i 1953 års lag och sålunda omfatta ej blott uttryckliga avtal eller
överenskommelser utan även t. ex. samverkan utan uttrycklig överenskom
melse samt sadana faktiska förhållanden som exempelvis monopol och oligo-
pol. Med den sålunda föreslagna utformningen är det uppenbart att stadgar
för sammanslutning av företagare o. dyl. kan utgöra en form av konkurrens
begränsning. Till frågan om en särskild regel härom i lagen är påkallad åter
kommer jag i samband med behandlingen av kartellregistret. Uppgifts
skyldighet föreligger oavsett om konkurrensbegränsningen har skadlig ver
kan eller ej. Då uppgift infordras beträffande konkurrensbegränsning, torde
med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet böra gälla att i an-
maningen närmare anges vad slag av konkurrensbegränsning som avses.
Tillräckligt bör dock vara att det anges t. ex. att det är fråga om kartell
Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1956
Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956
61
eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse eller att viss
konkurrensbegränsande metod åsyftas.
4
§.
Motsvarande bestämmelse finnes intagen i 7 § 1946 års lag.
5 §.
Utredningen
föreslår, som nyss nämnts, att det skall få ankomma på
vederbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter för
hållandena inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande omfatt
ningen av uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande, vartill även
torde få räknas tiden för uppgifts avgivande. Vidare föreslås, som jag också
nyss antytt, att företagare efter föreläggande av myndighet och i enlighet
med meddelade anvisningar skall vara skyldig att tillhandahålla handels-
böcker och andra affärshandlingar. Denna föreskrift bör så förstås, att om
myndigheten det begär och så utan större olägenhet kan ske, handlingarna
skall insändas till myndigheten. Uppgiftsskyldig skall enligt förslaget liksom
nu kunna kallas att personligen inställa sig inför myndigheten.
Stockholms handelskammare
föreslår att uttrycket »tillhandahålla» han-
delsböcker och andra handlingar, vilket enligt kammaren innebär att hand
lingarna på begäran skall insändas till myndigheten, bör utbytas mot det i
1946 års lag begagnade, mindre vittgående uttrycket »hålla tillgängliga». Det
ligger enligt kammarens uppfattning i sakens natur att skyldighet att till
ställa myndigheten handlingarna kan, särskilt för företag ute i landet, med
föra svårigheter. Kommerskollegium
erinrar i anledning härav om att ut
trycket »tillhandahålla» har sin motsvarighet i 27 § allmänna förfogande-
lagen och 20 § allmänna ransoneringslagen. Kollegium hyser icke någon be
tänklighet mot att ansluta sig till utredningen i denna del.
D e partem en t schef en
Bestämmelserna om ordningen för uppgiftsskyldighetens fullgörande sy
nes lämpligen kunna sammanföras till en paragraf, i vilken i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget regleras vilka befogenheter myndigheten
har att meddela anvisningar härom. Myndigheten bör kunna i varje särskilt
fall inom lagens ram bestämma omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Vi
dare måste myndigheten kunna utfärda anvisningar om sättet och tiden för
uppgiftsskyldighetens fullgörande. Denna befogenhet bör innefatta möjlig
het att föreskriva icke blott att uppgift om visst förhållande skall lämnas
inom angiven tid utan också exempelvis att uppgifter skall lämnas vid be
stämda tidpunkter under en viss tidsperiod eller då viss omständighet, t. ex.
ändring av priset på angiven vara, inträffar. Uppgift bör jämväl kunna in
hämtas vid personligt besök hos den uppgiftsskyldige av tjänsteman hos
myndigheten. Liksom nu är fallet torde myndigheten även böra ha rätt att
infordra skriftlig redogörelse för innehållet i en muntlig överenskommelse,
som är konkurrensbegränsande.
62
Befogenhet att ta del av handelsböcker och andra affärshandlingar bör
ock tillerkännas myndigheten. Dylik befogenhet bör föreligga främst då
särskild undersökning skall verkställas, men även eljest kan det vara nöd
vändigt att för kontroll av en lämnad uppgift ta del av ett kontrakt eller
dylikt. Skyldigheten att tillhandahålla handlingar torde böra omfatta skyl
dighet att insända handlingarna till myndigheten. Insändande av handling
ar bör dock påfordras endast då företagaren utan större olägenhet kan av
vara dem under den tid myndigheten behöver disponera dem. Ett annat sätt
att tillhandahålla handlingar är självfallet att insända bestyrkta avskrifter
av dem. Detta bör myndigheten, liksom nu är fallet, kunna påfordra i fråga
om konkurrensbegränsande avtal som skall registreras. Även personlig in
ställelse inför myndigheten av den uppgiftsskyldige bör kunna påfordras.
Som en allmän regel för myndighetens anvisningar rörande ordningen för
uppgiftsskyldighetens fullgörande bör naturligtvis gälla att den uppgifts
skyldige icke skall onödigt betungas.
6
§.
Uppgiftsskyldigheten synes böra kunna sanktioneras med vitesföreläggande.
Lämpligt torde vara att vite utsättes först sedan en anmaning att lämna
uppgift icke alls eller icke fullständigt efterkommits. Då fråga är om före
läggande att tillhandahålla affärshandlingar eller kallelse till personlig in
ställelse bör uppenbarligen möjlighet finnas att omedelbart utsätta vite. 7 8
7 §.
Denna paragraf motsvarar 13 § i 1946 års lag.
Såsom utredningen uttalat bör ersättning utgå endast då myndigheten
funnit nödvändigt att förordna om personlig inställelse men ej då veder
börande inställt sig av eget initiativ eller efter överenskommelse med myn
digheten.
8
§•
Utredningen föreslår att bestämmelsen om kartellregister skall innehålla
att register skall föras över konkurrensbegränsande överenskommelser.
Kommerskollegium anför att den nuvarande bestämmelsen i 1946 års lag,
enligt vilken registrering skall ske av kartellavtal eller annan liknande
konkurrensbegränsande överenskommelse, av kollegium tolkats så att där
med avses överenskommelse som innehåller uttrycklig bestämmelse, syf
tande till att konkurrensen skall begränsas. Saknas sådan bestämmelse, an
ses sålunda registreringsplikt ej föreligga. Ett köpeavtal innebärande att en
företagare övertar en annans rörelse, kan registreras om säljaren förbinder
sig att icke driva rörelse i samma bransch, på samma ort eller dylikt. Inne
håller avtalet icke något utöver sedvanliga köpevillkor, registreras det ej,
oavsett att konkurrensen faktiskt begränsas genom att antalet företagare i
branschen minskar. Denna klara gränsdragning medför enligt kollegii åsikt
att de enskilda näringsidkarna icke behöver sväva i tvivelsmål om när en
Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956
63
överenskommelse kan komma att registreras, varjämte den hindrar att kar
tellregistret belastas med oväsentligheter. Enligt förslaget kommer registre-
ringsplikten att anknytas till de beträffande anmälningsskyldigheten begag
nade ordalagen »överenskommelse som är ägnad att begränsa konkurren
sen». Registrering skulle alltså i stort sett kunna ske av varje mellan före
tagare ingånget avtal. Detta anser kollegium icke lämpligt, varför kollegium
föreslår att registreringsplikten som i 1946 års lag uttryckligen angives avse
kartellavtal och liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Sam
ma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet
och Sveriges industriförbund.
Departementschefen
Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt torde icke böra ske
i fråga om de avtal som skall införas i kartellregister. Kommerskollegii
praxis i detta avseende, sådan den kommit till uttryck i kollegii yttrande,
synes välgrundad. Det nu använda uttrycket kartellavtal eller andra lik
nande konkurrensbegränsande överenskommelser för emellertid närmast
tanken till avtal mellan företagare i samma produktionsled, s. k. horisontella
avtal. Även vertikala avtal kan dock registreras. Detta synes böra komma
till uttryck i lagtexten genom att registreringen anges omfatta konkurrens
begränsande överenskommelse.
Enligt 1946 års lag skall konkurrensbegränsande överenskommelse sär
skilt anmälas och i regel sker registreringen efter en sådan anmälan, vilken
enligt vad företagaren måste inse syftar till överenskommelsens offentlig
görande i kartellregistret. Genom att den särskilda anmälningsformen slo
pats förlorar förfarandet i viss mån den stadga det nu äger. Införandet i
registret skall i regel följa på en vanlig anmaning att lämna uppgift. Det
synes därför lämpligt att i lagen intaga föreskrift att myndigheten ofördröj-
ligen skall underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen om be
slut att den skall registreras. Härigenom tryggas att vederbörande företagare
får tillfälle bevaka sina möjligheter att överklaga beslutet om registreringen.
För att förebygga det missförstånd, som med hänsyn till stadgandet i 27 §
1953 års lag måhända eljest skulle kunna uppkomma, synes lämpligt särskilt
angiva att med överenskommelse jämställes stadgar för sammanslutning av
företagare samt av sådan sammanslutning utfärdade bestämmelser och fö
reskrifter.
9 §.
Såsom jag tidigare anfört bör tystnadsplikten för myndighetens tjänste
män ha samma omfattning som sekretessen beträffande handlingar som in
kommit till eller upprättats av myndigheten för ifrågavarande verksamhet.
Detta synes kunna uttryckas så att vunnen kännedom om drift- eller affärs
förhållanden icke må yppas i vidare mån än som är erforderligt för full
görande av vederbörandes tjänst eller uppdrag.
Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956
64
Utredningen
föreslår för brott mot uppgiftsskyldigheten en straffbestäm
melse som utformats efter mönster av 10 § första stycket 1946 års lag. En
ligt förslaget skall emellertid även den som av oaktsamhet, även om den ej
är grov, lämnar oriktig uppgift kunna straffas. Den sålunda föreslagna ut
vidgningen är främst föranledd därav att ett omsorgsfullt fullgörande av
ifrågavarande uppgiftsskyldighet får anses vara av största vikt, icke minst
vid en tillämpning av den nya prisregleringslagen. Oaktsamhetsrekvisitet
lärer vidare vara av visst värde genom att möjliggöra straffrättsligt ingri
pande i nödig utsträckning även mot den för ett företag ansvarige, ehuru
denne icke själv lämnat den oriktiga uppgiften.
Kommerskollegium
har intet att invända mot att även gärningar, begång
na av oaktsamhet, göres straffbara. Kollegium anser dock, att liksom i
ransonerings- och förfogandelagarna, undantag från straffbarheten bör gäl
la för oaktsamhet som är ringa. Näringsfrihetsrådet
och Sveriges köpman
naförbund
delar denna åsikt. Sveriges industriförbund
finner, med hänsyn
till att utredningen icke angivit att den nuvarande straffbestämmelsen vi
sat sig otillräcklig och då man rimligen icke bör ställa större krav på en
företagare i nu ifrågavarande hänseende än exempelvis på skattskyldiga vid
självdeklaration, att straffbestämmelsen bör begränsas till fall av grov oakt
samhet. Ringa oaktsamhet bör i varje fall ej föranleda ansvar. Även länssty
relsen i Västernorrlands län
finner att utvidgningen av straffbestämmelsen
i fråga om oaktsamhet knappast är motiverad. Stockholms handelskam
mare
delar industriförbundets uppfattning att endast grov oaktsamhet bör
vara straffbar. Icke minst den obestämda innebörd uppgiftskyldigheten er
hållit enligt förslaget motiverar enligt kammarens mening särskild försik
tighet då det gäller utkrävande av ansvar. Samma åsikt uttalas av handels
kammaren i Gefle
samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam
mare.
Departementschefen
I likhet med vad som i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna
förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen torde underlåtande att
lämna uppgift och lämnande av oriktig uppgift böra vara straffbart, om det
skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa. Straffet synes böra
vara dagsböter. Emellertid bör också upptagas en bestämmelse att om brot
tet är grovt den felande skall dömas till fängelse i högst ett år eller dags
böter.
Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
10
§.
11
§•
Bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt synes kunna utfor
mas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler i 38 och 42 §§
allmänna förfogandelagen. Även olovligt utnyttjande av vad som skall hem
lighållas bör omfattas av straffbestämmelsen.
65
12
§.
Till denna paragraf föreslås överförd den nu i 11 § 1946 års lag intagna
bestämmelsen om möjlighet att inför lyckta dörrar handlägga mål rörande
brott eller utdömande av vite enligt ifrågavarande lag.
13 §.
Denna paragraf motsvarar stadgandet i 14 § 1946 års lag.
14 §.
Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga be
stämmelser att lagen icke skall äga tillämpning å överenskommelse mellan
arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.
Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men med hänsyn till att mot
svarande regler intagits i 28 § 1953 års lag föreligger risk för missuppfatt
ning.
Departementschefen
Vad kommerskollegium förordat finner jag böra iakttagas genom att en
bestämmelse, motsvarande 28 § 1953 års lag, införes i denna paragraf.
15 §.
Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde liksom nu är fallet enligt 1946
års lag få utfärdas av Kungl. Maj :t.
Ikraftträdandebestämmelserna
Lagen bör träda i kraft samtidigt som ändringarna i 1953 års lag, d. v. s.
den 1 januari 1957.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937
om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Förslaget innebär en anpassning av paragrafens ordalydelse till den före
slagna lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållan
den. Därutöver föreslås i överensstämmelse med vad jag anfört i det all
männa avsnittet icke annat än en jämkning i syfte att utmärka att det en
dast är då handlingen lämnar uppgift om en viss företagares förhållanden
som den icke får utlämnas.
Även denna lagändring bör självfallet träda i kraft den 1 januari 1957. I * * * 5
I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom handelsdepartemen
tet upprätta förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot
verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;
5
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 148
Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;
samt
3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) anmärkta lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bo Gejrot
1 Denna bilaga, som frånsett en mindre jämkning av redaktionell natur är likalydande med de
vid propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.
j
a
o
.
Kungl. Maj.ts proposition nr HS
dr
1956
67
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 15 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot
verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt
2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra-
its av tingsdomaren R. Hermansson.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
Z
etterberg
, S
träng
, E
ricsson
, N
orup
, H
edlund
, H
jälmar
N
ilson
,
N
ordenstam
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 22 mars
1956 avgivna utlåtande över de den 23 februari 1956 till lagrådet remitte
rade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot
verkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt
2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.
Under förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer
föredraganden, att lagförslagen, det förstnämnda sedan i detsamma vidta
gits en mindre jämkning av redaktionell natur, samt det vid protokollet för
den 23 februari 1956 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbe
komma allmänna handlingar måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Gejrot
560103 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag