SOU 1980:28

Massmediekoncentration

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 7 juni 1974 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Lidbom att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att pröva frågan om särskilda regler för kontroll av företagskoncentration inom massmediebran- schen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 24 juni 1974 som sakkunniga generaldirektören Ove Rainer, tillika ordförande, riksdagsleda- möterna, redaktören Sture Ericson och bankofullmäktigen Allan Hernelius, chefredaktören Lennart Hirschfeldt samt riksdagsledamöterna, lantbruka- ren Sven-Erik Nordin, fil. kand. Lennart Pettersson och avdelningschefen Turid Ström.

De sakkunniga har arbetat under namnet massmediekoncentrationsutred- ningen (MKU).

Genom beslut den 14 december 1976 entledigades Rainer från uppdraget i utredningen. Samma dag förordnades till ny ordförande fr.o.m. den 1 januari 1977 f. d. regeringsrådet Frank Öhman.

Pettersson entledigades från uppdraget som ledamot den 18 augusti 1978. Samma dag förordnades till ny ledamot utredningssekreteraren Sven Andersson.

Att såsom expert biträda utredningen förordnades den 21 augusti 1974 numera hovrättslagmannen Johan Lind. Sedermera entledigades Lind fr. o. m. den 30 juni 1976. Numera departementsrådet Jörgen Holgersson förordnades till expert fr. o. m. den 1 juni 1978.

Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 27 juni 1974 numera rådmannen Jörgen Qviström. Till biträdande sekreterare förordnades den 11 juni 1979 hovrättsassessorn Jan Ulmander.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Massmediekoncentra- tion.

Viss reservation har avgivits av ledamöterna Hernelius och Hirschfeldt.

Stockholm i juni 1980

Frank Öhman

Sven Andersson Sture Ericson Allan Hernelius

Lennart Hirschfeld! Sven-Erik Nordin Turid Ström /Jörgen Qviström

InnehåH

Författningsförslag . . . . . . .

1 Förslag till lag om motverkande av massmediekoncentration 2 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen . 3 Förslag till lag om andrmg | lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m.m. .

4. Förslag till lag om ändring [ lagen (1916: 156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.

5. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1971.705) om utredning och tillstånd i ärende enligt lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Sammanfattning Summary

1. Utredningsuppdraget 1.1 Direktiven 1.2 Utredningsarbetet

2. Massmediestrukturen [ Sverige 2.1 Inledning

2.2 Massmediesektorerna . .

2.3. Multimedieföretagen eller konglomeraten 2.3.1 Allmänt 2.3.2 Bonniers 2.3.3 Esseltekoncernen

3. Företagsförvärven på massmedieområdet

4 Statligt stöd till olika massmedier 4.1 Dagspress och tidskrifter . 4.2 Litteratur. fonogram. film och teater

5 Vissa lagbestämmelser av betydelse för massmedieområdet 5.1 Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen 5.1.1 RF 5.1.2 TF

15

19

19

21

29

37 37 40

43 43 43 49 49 50 51

55

59 59 61

63 63 63 64

5.2 1916 års lag om fastighetsförvärv m.m. och 1953 års lag om konkurrensbegränsning mom näringslivet . . . . . 66 5 3 Lagbestämmelser om marknadsdomstolen och förfarandet där 69

6 Utländsk lagstiftning . . . . . . . . . . . . . . . 71 6.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 6.2 Amerikas Förenta Stater . . . . . . . . . . . . 72 6.2.1 Antitrustlagstiftningen . . . . . . . . . . . 72 6.2.2 Antitrustlagarnas tillämpning på massmedieområdet 75 6.3 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . 76 6.3.1 Bestämmelser för företag i allmänhet . . . . . . 76 6.3.2 Särskilda regler för tidningsförvärv . . . . . . 78 6.4 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . . . 80 6.4.1 Bestämmelser för företag i allmänhet . . . . . . 80 6.4.2 Särskilda regler för tidningsförvärv . . . . . . 82 7 Överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . 83 7.1 Behovet av lagstiftning . . . . . . . . . . . . . 83 7. 1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . 83 7.1. 2 Samhällets ansvar för massmediestrukturen . . . 84 7.1.3 Behovet av förvärvskontroll . . . . . . . . . 87 7.1.4 Behovet av kontroll av dominerande företag . . . 88 7.1.5 Kort sammanfattning av förslaget . . . . . . . 90

7.2 Grundlagarna och lagstiftningen om motverkande av mass— mediekoncentration . . . . . . . . . . . . . . 91 7.3 Förutsättningar för ingripande mot förvärv av massmedieföre- tag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 7.3.1 Inledning . . . . . . . _ . . . . . . . 94 7.3.2 Prövningens allmänna inriktning . . . . . . . 94 7.3.3 Prövningskriterier . . . . . . . . . . . . 96 7.3.4 Andra betydande allmänna intressen . . . . . . 97

7.3.5 Sammanfattande synpunkter på förvärvsprövningens uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . 99 7.3.6 Riktlinjer för prövningen . . . . . . . . . . 100 7. 3. 7 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . 106 7.4 Föreskrifter och förbud . . . . . . . . . . . . 107 7.5 Förvärvsprövningens tillämpningsområde . . . . . . . 110 7. 5. 1 Massmedieföretag . . . . . . . . . . . . 111 7. 5. 2 Massmedieintressent . . . . . 114

7. 5. 3 Förvärv av massmedieföretag och därmed likställda förvärv . . . . . . . . . . . . . . . . 114 7.6 Förvärvsprövningen . . . . . . . . . . . . . . 115 7.6.1 Hur vinns kännedom om förvärv . . . . . . . 115 7.6.2 NO:s utredning och granskning . . . . . . . . 119 7.6.3 Marknadsdomstolens prövning av förvärv . . . . 120 7.6.4 Tidsgränser för prövningen . . . . . . . . . 122 7.7 Ingripanden vid dominerande ställning . . . . . . . . 123 7.8 Handläggande myndigheter . . . . . . . . . . . 125

7.81 Marknadsdomstolen och NO . . . . . . . . 125

7.8.2 Marknadsdomstolens sammansättning 7.9 Den territoriella avgränsningen av tillämpningsområdet för MKU: 5 lag . . . . 7.10 Förhållandet till annan lagstiftning 7.10.llnledning .... .. 7. 10. 2 1916 års lag om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom m. m.. . 7.10. 3 1953 ars konkurrensbegränsningslag 7.11 Organisatoriska och personella frågor . 7.12 Specialmotivering till MKUzs författningsförslag 7.12.1 Lag om motverkande av massmediekoncentration 7.12.2 Lag om ändring 1 tryckfrihetsförordningen . . 7.12.3 Lag om ändring 1 lagen (1970. 417) om marknadsdomstol m.m. . . . . . . . . . . . 7.12.4 Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.

Bilaga 1 Dagspressen

Bilaga 2 Tidskrifter

Bilaga 3 Bokförlagsbranschen Bilaga 4 Filmproduktionen Bilaga 5 Fonogram

Bilaga 6 Videogram

Bilaga 7 Radio och television Bilaga 8 Teater

Bilaga 9 Utställningar

Bilaga 10 Nya medier

Bilaga 11 Organisationsstrukturen på massmedieområdet

Reservation

128 130 131 131

131

134

135

135 158

159

165

167

197

205

235

249

263

273

283

287

291

301

305

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om motverkande av massmediekoncentration

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 & Denna lag har till ändamål att motverka sådan företags- och ägarkon- centration på massmedieområdet som ej är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt.

25 Föreskrift eller förbud enligt 4å eller föreskrift enligt 23% får inte meddelas på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll. Ej heller får ingripande som avses i första stycket göras mot en massmedieintressent på grund av ett förvärv eller en annan åtgärd som följer av föreskrifter eller riktlinjer meddelade av riksdagen eller regeringen.

35. I denna lag förstås med

massmedieverksamhet: yrkesmässigt meddelande av uppgifter och åsikter till allmänheten genom tryckt skrift, radio, television, film, videogram, fonogram, teater, utställning eller annat sådant uttrycksmedel;

massmedieföretag: företag som driver massmedieverksamhet och som under det senaste kalenderåret eller under det senast avslutade räkenskaps- året i denna verksamhet har

1. sysselsatt i genomsnitt minst fem arbetstagare, eller

2. omsatt minst en miljon kronor, eller

3. haft tillgångar om sammanlagt minst två miljoner kronor; massmedieintressent: massmedieföretag med verksamhet här i landet och var och en som har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag.

Ingripanden mot förvärv av massmedieföretag

45 Om en massmedieintressents förvärv av ett massmedieföretag med verksamhet här i landet prövas vara skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. kan marknadsdomstolen meddela massmediein-

tressenten föreskrifter i syfte att förhindra de skadliga följderna eller, om dessa inte lämpligen kan förhindras på annat sätt, förbjuda förvärvet eller, om förvärvet redan har skett, dess fortbestånd.

Vid prövningen skall särskilt beaktas hur förvärvet påverkar företags- och ägarstrukturen och de redaktionella konkurrensförhållandena.

Om ett ingripande med förbud uppenbarligen skulle strida mot ett annat betydande allmänt intresse än som avsesi första stycket får sådant ingripande underlåtas.

5 5 Med förvärv av ett massmedieföretag avses i denna lag varje avtal eller annat förhållande som medför att en ny massmedieintressent får ett bestämmande inflytande över ett massmedieföretag.

6 5 Vid tillämpningen av denna lag likställs med förvärv av ett massmedie- företag

1. förvärv av äganderätten eller nyttjanderätten till ett massmedieföretags rörelse eller till sådan del därav som avser massmedieverksamhet.

2. fusion enligt 14 kap. aktiebolagslagen (1975zl385), med undantag av fusion enligt 14 kap. 8 &, eller fusion enligt 96 & lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, om minst två massmedieintressenter ingår i fusio- nen,

3. förvärv av andel i ett handelsbolag som är massmedieintressent, och

4. förvärv av aktier i ett aktiebolag som är massmedieintressent, dock ej förvärv till en aktiefond enligt aktiefondslagen (1974z931) eller förvärv av en andel i en sådan fond, om förvärvaren har eller genom förvärvet får så många aktier att hans andel av aktiekapitalet eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppgår till minst 20 procent.

Vid beräkningen av om den angivna procentgränsen har uppnåtts skall de aktier medräknas som tillhör

1. företag som ingår i samma koncern som förvärvaren,

2. annat företag över vilket förvärvaren eller företag som nyss har sagts har ett bestämmande inflytande, eller

3. förvärvarens make, barn, föräldrar eller syskon eller en juridisk person över vilken dessa eller någon av dem har ett bestämmande inflytande.

7 5 Vad som i 4 % föreskrivs om en massmedieintressents förvärv skall också gälla ett förvärv som görs av en massmedieintressents make, barn, föräldrar eller syskon eller av en juridisk person över vilken dessa eller någon av dem har ett bestämmande inflytande.

8 5 I fråga om ett förvärv av aktier som har skett på fondbörs eller annars genom fondkommissionär eller ett förvärv som har skett genom inrop på exekutiv auktion får förbud inte meddelas. I stället skall marknadsdomsto- len, om förvärvet finnes inte skola bestå, ålägga förvärvaren att avhända sig aktierna eller den på auktionen förvärvade egendomen. Åläggandet skall verkställas inom sex månader eller den längre tid som marknadsdomstolen bestämmer.

Vad i denna lag föreskrivs om förbud mot förvärv skall i tillämpliga delar gälla ålägganden om avhändande.

96 Ett förvärv prövas inte enligt denna lag om förvärvet sker

1. genom bodelning, arv eller testamente, eller

2. på grund av fondemission eller på grund av nyemission där ett bolags aktieägare tecknar de nya aktierna i förhållande till det antal de förut ager.

Anmälan av förvärv

10 5 En massmedieintressents förvärv av ett massmedieföretag kan av den som är part i förvärvet anmälas till näringsfrihetsombudsmannen för granskning. I fråga om ett planerat förvärv bör anmälan biträdas av samtliga parter i förvärvet.

11 & Näringsfrihetsombudsmannen kan ålägga en massmedieintressent vid vite att göra anmälan innan denne sluter avtal om förvärv av massmediefö- retag. Sådan anmälningsskyldighet skall gälla för viss tid. Denna tid kan av ombudsmannen förlängas.

12 & En anmälan enligt 10 eller 11 & skall vara skriftlig.

Näringsfrihetsombudsmannens granskning

13 & Föreligger skäl för ingripande enligt 4 5 mot ett förvärv skall närings- frihetsombudsmannen snarast ansöka härom hos marknadsdomstolen.

14.5 Om ett förvärv medför att det bestämmande inflytandet över ett dagstidningsföretag skulle övergå till förvz'irvaren eller om förvärvet eljest på grund av sin omfattning eller av annan anledning har en särskilt stor betydelse för förhållandena på massmedieomrädet. skall näringsfrihetsom— budsmannen alltid överlämna ärendet till marknadsdomstolen med ansökan om prövning av förvärvet.

15% Har ett förvärv anmälts till näringsfrihetsombudsmannen skall denne senast tre månader därefter besluta antingen att förvärvet skall lämnas utan åtgärd eller att ärendet skall överlämnas till marknadsdomstolen med ansökan om prövning av förvärvet. Denna tidsfrist kan förlängas med samtycke av parterna i förvärvet eller genom beslut av marknadsdomstolen. om förlängningen är oundgängligen nödvändig för utredningen.

Har ett förvärv kommit till ombudsmannens kännedom på annat sätt än genom en anmälan, skall också det förvärvet granskas skyndsamt av ombudsmannen.

Ett förvärvsärende får. utom i fall som avses i Zl %. inte överlämnas till marknadsdomstolen för prövning senare än två är fran det förvärvet skedde.

Marknadsdomstolens prövning

16ä Sedan ett ärende har överlämnats till marknadsdomstolen enligt 13—15å. skall domstolen meddela beslut snarast och senast inom tre

månader. Denna tidsfrist kan förlängas om parterna i förvärvet samtycker till det eller om det är oundgängligen nödvändigt för utredningen av ären- det.

178 Föreskrifter som marknadsdomstolcn meddelar i syfte att förhindra skadliga följder av ett förvärv skall fastställas att gälla för viss tid eller tills vidare. Sådana föreskrifter kan även meddelasjuridisk person som förvärvet avser. efter det att denne har hörts i ärendet.

185 Ett förvärv beträffande vilket marknadsdomstolen har meddelat ett förbud enligt 4 få är ogiltigt. Marknadsdomstolen kan meddela föreskrifter som behövs för att säker— ställa efterlevnaden av ett förvärvsförbud.

l9ä En föreskrift eller ett förbud enligt 4? eller ett aläggande om avhändande enligt Sä eller en föreskrift enligt 18 & kan förenas med vite.

Interimistiska beslut m. m.

20 & Har ett förvärv kommit under näringsfrihetsomlmdsmannens gransk- ning eller marknadsdomstolens prövning kan marknadsdomstolen. om särskilda skäl föranleder det. vid vite förbjuda parterna att vidta atgärder för förvärvets genomförande medan granskningen eller prövningen pagar.

21 58 Ett förvärv som har lämnats utan åtgärd enligt 15 äeller som har prövats av marknadsdomstolen kan inte på nytt granskas eller prövas enligt denna lag annat än om

1. en part i förvärvet har lämnat oriktiga uppgifter i nagot hänseende som var av vikt för prövningen. eller

2. anledning finns att upphäva eller mildra en föreskrift enligt 4. 8 eller l8ä därför att den inte längre behövs eller är lämplig.

Ett ärende prövas på nytt av marknadsdomstolen enligt första stycket 1. efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen och enligt första stycket 2. efter ansökan av någon som berörs av föreskriften. Ombudsmannens ansökan enligt första stycket 1. skall ske senast tva ar efter den förra prövningen.

22 5 Har en föreskrift eller ett förbud enligt 4 5 eller ett åläggande enligt 8 ii eller en föreskrift enligt 18 & lag inte efterkommits. kan marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen förena föreskriften. förbudet eller åläggandet med vite eller, om så redan har skett. sätta ut nytt vite.

Ingripanden vid dominerande ställning

235 Har en massmedieintressent ensam eller tillsammans med andra inom en sammanhållen grupp av massmedieintressenter en dominerande ställning på massmedieområdet och medför denna ställning eller någon åtgärd eller underlåtenhet av massmedieintressenten fara från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. kan marknadsdomstolen på ansökan av näringsfri- hetsombudsmannen meddela föreskrifter i syfte att förhindra faran. Sådana

föreskrifter kan riktas mot var och en av massmedieintressenterna inom gruppen.

Innebär åtgärden att massmedieintressenten börjar ny massmedieverk- samhet som kan antas stärka hans dominerande ställning eller underlåten- heten att han inte efterkommer föreskrifter som har meddelats honom enligt denna lag, får föreskrifter enligt första stycket, om inte faran kan förhindras på annat sätt, avse att vederbörande massmedieintressent skall avhända sig ett massmedieföretags rörelse eller en del av en sådan rörelse eller aktier eller andelar i en juridisk person som är en massmedieintressent.

En föreskrift om avhändande skall verkställas inom sex månader eller den längre tid som marknadsdomstolen bestämmer.

En föreskrift kan förenas med vite.

Registrering av förvärv

248 Näringsfrihetsombudsmannen skall i erforderlig omfattning föra regis- ter över de förvärv av massmedieföretag som kommer till hans känne- dom.

Uppgiftsskyldighet

255 Den som förvärvar ett massmedieföretag skall på anmodan av nåringsfrihetsombudsmannen lämna de uppgifter som behövs för att registrera förvärvet.

26 & Den som är part i ett förvärv av ett massmedieföretag eller en juridisk person som förvärvet avser skall på anmodan av näringsfrihetsombudsman— nen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar som behövs för förvärvets prövning enligt 4 &.

27 & Massmedieintressent skall på anmodan av näringsfrihetsombudsman- nen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar som behövs för prövning av fråga om ingripande enligt 23 &.

28 & Näringsfrihetsombudsmannen vakar över efterföljden av förbud, föreskrifter och ålägganden enligt denna lag. I ett övervakningsärende har de som avses med förbudet, föreskriften eller åläggandet motsvarande skyldig- het som anges i 26 och 27 55.

295 Om det oundgängligen behövs för att kontrollera eller fullständiga uppgifter som har inhämtats enligt 26—28 5, är också annan person än som anges i dessa paragrafer skyldig att på anmodan av näringsfrihetsombuds- mannen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar rörande det ärende som granskas eller prövas.

30,5 En anmodan enligt 25—29 & kan förenas med vite.

315 Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Straff m .m.

32 5 Den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 25—29 5 uppsåtli- gen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms ej till straff.

335 Talan om utdömande av vite enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan eller medgivande av näringsfrihetsombudsmannen. Allmänt åtal för brott som sägs i 32 5 får väckas endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen.

Besvär

34 5 Mot näringsfrihetsombudsmannens beslut enligt 13—15 5 eller 21—23 5 eller 33 5 får talan inte föras.

Talan mot annat beslut av ombudsmannen förs hos kammarrätten genom besvär. Avser beslutet en anmodan enligt 26—27 5 eller 29 5 länder det dock omedelbart till efterrättelse, om inte annorlunda förordnas.

Övriga bestämmelser

355 Den som till följd av bestämmelserna i denna lag har fått kännedom om enskilds affärs- eller driftförhällanden får inte obehörigen töja eller utnyttja vad han sålunda har erfarit. [ det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretess— lagen (l980:l()()).

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att i tryckfrihetsförordningen skall införas en ny paragraf. 1 kap. 105. av nedan angivna lydelse.

1 kap.

105 Utan hinder av denna förordning får vidare i lag med ändamål att motverka sådan företags- och ägarkoncentration pa massmedieområdet som ej är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt befogenhet ges domstol att ingripa med föreskrifter eller förbud i fraga om förvärv av företag eller av inflytande över företag på detta omrade eller med föreskrifter för fysisk eller juridisk person med dominerande ställning pa massmedieom— rådet. Föreskrift får avse även avhändelse av företag eller av inflytande över företag.

Lagstadgande som anges i första stycket tar dock inte strida mot bestämmelserna i 2 5 andra stycket.

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs att 1, 3—5, 9, 11, 13—15 och 20 55 samt rubriken närmast före 135 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsfö-

ring och ärenden om oskäliga avtals- villkor.

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och erfar- na i domarvärv. Ledamotenför ären- den om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivets för- hållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insikt i konsu- mentfrågor. Ordföranden, vice ord- föranden och de särskilda ledamö- terna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintres-

Föreslagen lydelse

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkur- rensbegränsning inom näringslivet, marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentration.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt fjorton andra ledamöter, av vilka fyra är särskilda ledamöter.

Ordföranden och vice ordföran- den skall vara lagkunniga och erfar- na i domarvärv. Av de särskilda ledamöterna skall en ledamot, för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om massmediekoncen- tration, ha särskild insikt i näringsli- vets förhållanden, en ledamot, för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor, ha särskild insikt i konsumentfrågor och de två återstående ledamöterna, för ärenden

Nuvarande lydelse

sen eller konsument- och löntagarin- tressen.

Föreslagen lydelse

om massmediekoncentration, ha sär- skild insikt i massmediebranschens förhållanden. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda leda- möterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagar- intressen eller konsument- och lön- tagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot gäller även ersättare.

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarin- tressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Marknadsdomstolen är beslutför, när ordföranden och fyra andra leda- möter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna del- tager vid handläggning av ärende om kon/(tlrrensln'griinsning endast den

55

Av övriga ledamöter utses för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor sammanlagt sex ledamöter, varav tre bland före- trädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsu- ment- och löntagarintressen.

Återstående fyra ledamöter utses för ärenden om massmediekoncen- tration.

För ledamot som avses i denna paragraf finns en eller flera ersätta- re. Bestämmelserna om ledamot gäl- ler även ersättare.

95

Vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning, marknads- föring eller oskäliga avtalsvillkor är marknadsdomstolen beslutför när ordföranden och fyra andra ledamö- ter är närvarande. I beslut isådant ärende skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintres- sen deltaga.

Vid handläggning av ärende om massmediekoncentration är mark- nadsdomstolen beslutför när ordfö- randen och sex andra ledamöter är närvarande.

Av de särskilda ledamöterna (n'/t de ii 5 avsedda ledamöterna deltaga/' rid handläggning av ärende enligt

Nuvarande lydelse

som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring eller oskäliga avtals- villkor endast den som utsetts för sådana ärenden.

Föreslagen lydelse

någon av de i 1 & nämnda lagarna endast de ledamöter som utsetts för det ifrågavarande slaget av ären- den.

Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

11%?

För konkurrensbegränsningsfrå- gor finns en näringsfrihetsombuds- man och för frågor om marknadsfö- ring och frågor om oskäliga avtals- villkor en konsumentombudsman.

För konkurrensbegränsningsfrå- gor och frågor om nmssrnediekon- centration finns en näringsfrihetsom- budsman och för frågor om mark- nadsföring och frågor om oskäliga avtalsvillkor en konsumentombuds- man.

Ombudsman utses av regeringen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet [ ärenden om mark- nadsföring och oskäliga avtalsvill- kor.

Förfarandet i ärenden om mark- nadsföring, oskäliga avtalsvillkor och massmediekoncentration.

13%

Ansökan om förbud eller åläggan- de enligt 2—4å marknadsföringsla- gen (197511418) eller 1 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning sökanden åberopar.

Ansökan om förbud eller åläggan- de enligt 2—45 marknadsföringsla- gen (1975:1418) eller 1 & lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller ansökan om åtgärd enligt lagen (0000:000) om motver- kande av massmediekoncentration göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansök— ningen grundas och den utredning som sökanden åberopar.

14%

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsu- mentombudsmannen kallas, även om han ej är sökande.

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombuds- mannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 & Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14å första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 1335 marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sam- manträde enligt 14 5 första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 å marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5 & lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller 20 5 lagen (0000.'000) om motverkande av massmediekoncentration kan prövas utan sammanträde enligt 14 5 första stycket. Sådant förbud eller åläggan— de får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning anta- ga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

20 % Skall inlaga. kallelse. föreläggande. beslut eller annan handling tillställas part eller annan. sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut av marknads- domstolen, vilket innefattar vitesfö- reläggande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av kon- kurrensbegränsning inom näringsli- vet, marknadsföringslagen (1975: 1418) eller lagen (1971:112) om för- bud mot oskäliga avtalsvillkor, får ej ske enligt 12 & delgivningslagen (1970:428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Denna lag träder i kraft den

Delgivning av beslut av marknads- domstolen, vilket innefattar vitesfö— reläggande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av kon- kurrensbegränsning inom näringsli- vet, marknadsföringslagen (1975: 1418). lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller lagen (0000.'000) om motverkande av massmediekoncentration, får ej ske enligt 12% delgivningslagen (1970: 428). med mindre anledning före- kommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Härigenom föreskrivs att 5 a 5 lagen (1916:156) om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a &

Vill någon för vilken enligt denna lag gäller inskränkning i rätten att förvärva fast egendom förvärva rörelse, som drives i riket, eller del av sådan rörelse av någon för vilken sådan inskränkning ej gäller, skall förvärvet för att bli gällande godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av nyttjanderätt till rörelse eller del därav.

Ansökan om tillstånd enligt denna paragraf göres skriftligen hos länssty- relsen i det län där rörelsen huvudsakligen drives. Länsstyrelsen skall insända handlingarna i ärendet med eget utlåtande till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

[ fråga om massmedieintressents för- värv av massmedierörelse eller nytt- janderätt därtill gäller även lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentration.

Denna lag träder i kraft den

5 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (197 1:705) om utredning och tillstånd i ärende enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Härigenom föreskrivs att i kungörelsen (1971:705) om utredning och tillstånd i ärende enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. skall införas en ny paragraf. 5 a få. av nedan angivna lydelse.

5 a så Gäller ärende som avsesi 5 & förvärv som kan komma under prövning enligt lagen (00001000) om motverkande av massmediekoncentration skall länsstyrelsen genast underrätta näringsfrihetsombudsmannen.

Denna förordning träder i kraft den

Sammanfattning

Utredningsdirektiven

I direktiven för MKU pekas på den utveckling mot större företagsenheter som under senare tid har förekommit på massmedieområdet liksom för övrigt på andra håll inom näringslivet. Massmedieföretagen har i första hand betydelse för opinionsbildningen i landet. Det är avgörande för mångfalden i den politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal massmedieföretag som är fristående från varandra. Företagskoncentratio- nen på massmedieområdet kan bli sådan att möjligheterna att utnyttja den yttrande- och tryckfrihet som finns här i landet och som är förankrad i grundlagarna i verkligheten blir begränsade.

MKU:s uppgift har varit att undersöka möjligheterna att införa en lagstiftning med syfte att motverka sådan koncentration inom massmedie- området som inte är önskvärd. Särskilt angeläget är det enligt direktiven att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera branscher på massmedieområdet. ] direktiven sägs det också om sådana konglomerat att det kan vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation. En lagstift- ning av det här angivna slaget syftar alltså till att stärka möjligheterna att utnyttja yttrande- och tryckfriheten genom att bidra till att få garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt.

Företagskoncentrationen på massmedieområdet

MKU har sökt att närmare studera koncentrationsutvecklingen på mass- medieområdet. Resultatet redovisas i tio promemorior som har fogats som bilagor till betänkandet. De berör olika branscher inom massmedieområdet. Flertalet promemorior utgör sammanställningar av uppgifter inhämtade från andra undersökningar. En av undersökningarna om bokförlagsbranschen — har utförts av statens pris- och kartellnämnd (SPK) på MKU:s uppdrag. Undersökningarna bekräftar de i utredningsdirektiven gjorda uttalandena om att det pågår en utveckling mot ett företagsbestånd på massmedieområ- det med allt större och samtidigt färre enheter. På dagspressområdet kan konstateras att nära 40 procent av dagstidningarna lagts ner sedan andra världskrigets slut. Främst har de små tidningarna drabbats. Landets störste tidningsägare svarade 1978 för mer än en femtedel av dagstidningsupplagan.

De fyra största ägarna hade tillsammans hälften av upplagan. Antalet orter med två eller flera lokala dagstidningar med minst tre nummer per vecka har minskat från 51 år 1945 till 21 år 1978.

Koncentrationen är påtaglig också på andra delar av massmedieomradet. Det största tidskriftsföretaget, Åhlén och Åkerlund. svarade år 1978 fören tredjedel av landets samlade populärpressupplaga. På serietidningssektorn är koncentrationen särskilt stor. Två företag synes tillsammans svara för minst 85 procent av den delmarknaden. På läroboksmarknaden ökade det största företaget sin andel från 20 procent år 1970 till nära 40 procent år 1976.

Av företagsförvärv som på senare år har uppmärksammats särskilt i den allmänna debatten kan nämnas Dagens Nyheters köp av Svensk Filmindustri och Esselte-koncernens förvärv av Almqvist & Wiksell.

Exempel på att etablerade företag på de traditionella massmedieinarkna— derna intresserat sig för de nytillkomna elektroniska massmedierna har också kunnat konstateras. Sålunda har några stora bok- och tidningsföretag och filmbolag engagerat sig inom videosektorn.

Behövet av lagstiftning

Utgångspunkten för MKU:s arbete har varit att det är önskvärt att ha en mångfacetterad massmediebransch. Denna mångfald innefattar inte bara ett tillräckligt antal fristående massmedieföretag utan också en variation av företrädda uppfattningar, inriktningar och intressen på området.

Staten har redan visat sitt ansvar för utvecklingen genom direkta åtgärder i form av ett omfattande presstöd. Detta tar sikte på att undanröja de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter på dagspressområdet. Också stödformer på andra massmedieområden. exempelvis filmbranschen. före- kommer.

Det kan behövas ytterligare åtgärder i den riktningen i framtiden. Det har emellertid inte varit MKU:s uppgift att diskutera dessa slag av insatser.

MKU har i stället haft att bedöma om koncentration som sker genom företagsförvärv bör kontrolleras genom lagstiftning och vidare om ett instrument bör tillskapas genom lagstiftning som gördet möjligt att i vissa fall minska inflytandet hos företag med dominerande ställning på marknaden.

MKU uttalar i betänkandet att några mer dramatiska förändringar av massmediestrukturen inte har förekommit på senare tid. Men utvecklingen förefaller entydigt att gå mot en ökning av koncentrationen. Med hänsyn till massmediernas betydelse för den allmänna upplysningen och åsiktsbildning- en i samhället har MKU därför funnit det önskvärt och motiverat att man inför en förvärvskontroll på området. Denna kontroll bör grundas på lagstiftning som ger samhället möjlighet att med särskilda föreskrifter villkora massmedieintressenters (massmedieföretags, massmedieägares eller likställdas) förvärv av bestämmande inflytande över andra massmedieföre- tag eller, om detta inte räcker för att ta bort icke önskvärda verkningar av ett förvärv, förbjuda detta.

Ifråga om massmedieföretag med dominerande ställning uttalar MKU att en generell ordning som möjliggör upplösning av bestående massmediefö-

retag möter starka betänkligheter. Förhållandena på massmedieområdet förefaller inte för närvarande påkalla att det införs någon allmän upplös- ningsmöjlighet. Emellertid bör man inte helt avstå från möjligheten att ingripa mot bestående koncentration på området. För vissa undantagsfall föreligger ett behov för samhället att tillse att inte dominans från stora konglomerat eller andra betydande företagsbildningar blir sådan att fara föreligger från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Det skall emellertid bara vara i mycket speciella fall som ingripanden skall kunna ske. Ingripandena skall ha formen av föreskrifter. Dessa skall i undantagsfall kunna innebära ålägganden att företag skall avhända sig exempelvis en massmedierörelse eller en del därav.

Som resultat av övervägandena föreslår MKU en lag om motverkande av massmediekoncentration jämte vissa till denna anslutande författningar.

I lagen anges uttryckligen att föreskrifter och förbud inte får meddelas på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll. Man gör också det generella undantaget att man inte får ingripa mot förvärv eller åtgärder som följer av statsmakternas beslut. Härigenom kommer bl. a. Sveriges Radio att falla utanför lagen.

Handläggande myndigheter

Handläggande myndigheter enligt den föreslagna lagen för massmedieom- rådet blir näringsfrihetsombudsmannen (NO) och marknadsdomstolen. MKU avvisar tanken på att särskilda myndigheter skulle inrättas för dessa frågor. bl. a. därför att antalet ärenden enligt lagstiftningen torde bli förhållandevis begränsat. Marknadsdomstolen föreslås få en särskild sam- mansättning vid handläggning av massmedieärenden. Bl. a. skall i domstolen ingå två ledamöter som har särskild insikt i massmediebranschens förhållan- den.

NO gör den förberedande granskningen och utredningen ifråga om förvärv på massmedieområdet. Han får reda på förvärv. tilltänkta eller redan avslutade. genom anmälningar av vederbörande intressenter eller genom uppgifter i dags- och fackpressen. Ofta ligger det i parternas eget intresse att själva begära besked om ett ingripande skall bli aktuellt eller inte. De riskerar eljest att i efterhand få ett förvärv underkänt med alla komplika- tioner som detta kan föra med sig. NO tar alltså ut sådana fall som han bedömer böra hänskjutas till marknadsdomstolens prövning. Förvärv som innebär att det bestämmande inflytandet över en dagstidning övergår till en ny intressent skall alltid prövas av marknadsdomstolen.

Också i ärenden om ingripande i någon form mot massmedieintressenter med dominerande ställning är det NO som gör den grundläggande utredningen. Om han finner fog för ett ingripande. ansöker han sedan hos marknadsdomstolen om ingripande med föreskrifter i någon form.

Genom att inga nya myndigheter eller andra egentliga organisatoriska förändringar föreslås beräknar MKU att ett genomförande av den förordade lagstiftningen kommer att medföra endast begränsade merkostnader.

Förvärvskontrollen

Lagförslaget innebär alltså att en massmedieintressents förvärv av nass— medieföretag skall kunna prövas av myndigheter. Om ett sadant f(rviirv bedöms som skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt skall marknadsdomstolen på talan av NO kunna meddela föreskrifter i syfte att förhindra de skadliga följderna. Sanktionen blir i allmänhet vite. Om de skadliga följderna inte kan förhindras på annat sätt. skall man l—unna förbjuda förvärvet eller dess fortbestånd. Om ett förbud har meddelats. blir förvärvet ogiltigt.

Med förvärv av ett massmedieföretag avser lagen inte bara det förhillan- det att ett företag direkt övergår till en ny ägare. Begreppet omfattar dessutom varje avtal eller annat förhållande som medför att det bestämman— de inflytandet Övergår till en ny massmedieintressent. Detta kan ske genom överlåtelse av en aktiepost. Någon gång kan tänkas att det sker genom ett samarbetsavtal eller kreditavtal eller liknande.

Vid övervägande av vilka förutsättningar som skall föreligga för att föreskrifter eller förbud skall kunna meddelas har MKU haft att välja niellan att föreslå ett system med fasta marknadskriterier eller ett system med en mera fri prövning. Det första alternativet skulle innebära att om förvärvaren genom förvärvet uppnår en viss i lagen angiven marknadsandel. så skall förvärvet anses skadligt och alltså ingripande lned föreskrifter eller förbud ske. MKU har av olika skäl stannat för att prövningen bör ske på grundval av friare förutsättningar. Detta ger större möjligheter att individuellt pröva förvärvets nackdelar och eventuella fördelar från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt. Man kan härigenom ta hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Vissa allmänna riktlinjer för bedömningen ges emellertid i motiveringen. Negativa effekter av ett förvärv kan vara att det medför en väsentlig ökning av företags- eller ägarkoncentrationen. att det medför att en dominerande position uppkommer eller förstärks. att det leder till en försvagning av den redaktionella konkurrensen eller att det minskar mångsidigheten hos beståndet av massmedieföretag. Sådana nackdelar får vid bedömningen vägas mot fördelar som kan tänkas uppkomma. Ett samgående mellan några mindre massmedieföretag kan exempelvis få den effekten att man får en slagkraftigare enhet som kanske aktiverar den redaktionella konkurrensen på den aktuella mediesektorn.

Ibetänkandet och lagförslaget understryks att man inte enbart skall beakta effekter som sammanhänger med yttrandefrihets— och åsiktsbildningssyn— punkter. Också andra betydande samhällsintressen skall man kunna ta hänsyn till. Detta kommer till uttryck i lagförslaget på så sätt att ett förbud skall kunna underlåtas om förbudet uppenbarligen skulle strida mot ett sådant betydande allmänt intresse. exempelvis av sysselsättningskaraktär. Däremot bör i ett sådant fall lämpligt utformade föreskrifter kunna tillämpas.

Även om såsom nyss har sagts MKU inte föreslår en prövning grundad på fasta marknadsandelar eller liknande. måste emellertid vid den friare individuella prövningen en viss bestämning ske av vad som är den aktuella marknaden i det enskilda fallet. Denna får i stort sett följa de olika massmedieformerna eller massmedieteknikerna. För dagspressen tillkom-

mer dessutom att bedömningen får ta hänsyn till (len geografiska spridning- en. Många tidningar har lokalt eller regionalt begränsade spridningsområden och är i hög grad inriktade på att fylla sin dagspressuppgift just för dessa områden. Det är önskvärt att den eftersträvade mångfalden bland dagstid- ningarna finns representerad inte bara på riksnivän. Det är därför angeläget att motverka också alltför stark lokal och regional koncentrationsbildning inom dagspressen. Det framhålls emellertid också att betydelsen av att ett lokalt massmediemonopol är beroende bl. a. av vilket övrigt massmedieut- bud som förekommer på orten. Radio och TV sänder över hela landet. Lokalradion har sin betydelse. Storstadspress finns alltid att tillgå.

Särskild uppmärksamhet bör självfallet vid prövningen av nyförvärv ägnas företag med intressen inom flera sektorer av massmediebranschen. i synnerhet om företaget har en dominerande ställning inom någon eller några sektorer.

l motiveringen pekas också på förvärvsfall då ingripande — åtminstone med förbud inte bör ske. Det bör således inte komma i fråga att förbjuda ett förvärv av ett massmedieföretag om det står klart att förbudet skulle leda till att företaget läggs ned, exempelvis av ekonomiska skäl. Ett sadant ingripande vore ju inte tjänligt för sitt syfte. Däremot kan möjligen tänkas att det i stället finns utrymme för föreskrifter av olika slag. Samgåenden i den formen att skilda tidningsföretag slår ihop sina tekniska produktionsresurser torde det sällan vara anledning att förhindra. Sådana samgåenden kan ofta bidra till ekonomiskt och konkurrensmässigt bättre förhållanden på press— området.

Ingripanden med föreskrifter vid förvärv

Lagförslaget innebär att ett förbud mot en massmedieintressents förvärv skall komma till användning först om skadliga verkningar av förvärvet inte lämpligen kan förhindras på annat sätt. I första hand skall alltså. om man konstaterat sådana verkningar. ingripande med föreskrifter ifrågakomma.

I betänkandet ges några exempel på föreskrifter som kan bli aktuella. Som villkor för ett förvärv kan föreskrivas att förvärvaren och hos denne anställd personal inte får deltaga i företagsledningen eller styrelsen för vissa andra företag. Detta kan vara ägnat att dämpa en eljest möjlig koncentrationsök- ning. För att förhindra fortsatt koncentrationsökning kan föreskrivas att den förvärvade verksamheten skall bibehållas inom en fristående företagsenhet och att den alltså inte får läggas ner eller smältas samman med annan verksamhet. Vid förvärv av tidningsföretag bör en föreskrift kunna avse att förvärvaren måste behålla den lokala bevakningen. att en huvudtidning inte får göras om till avläggare eller annonsblad eller att några andra mer genomgripande förändringar av den förvärvade tidningens dagspresskarak- tär inte får ske. Också åtskilliga andra exempel på föreskrifter anges i betänkandet.

Där betonas å andra sidan att föreskrifter aldrig får gå utanför lagstiftning- ens allmänna syfte. Andra föreskrifter än sådana som är ägnade att främja en från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt önskvärd mångfald bland massmedierna får således inte förekomma.

Tidsgränser för prövningen av förvärv

Det understrykes att det är av största vikt för parterna att myndigheternas avgöranden kan träffas så snabbt som möjligt. Förvärvskontrollen skall inte störa eller påverka den allmänna omsättningen av massmedieintressen mer än vad kontrollsyftet oundgängligen kräver. Vissa tidsgränser har därför skrivits in i lagen för NO:s granskning och marknadsdomstolens prövning. För vart och ett av dessa skeden gäller en lagstadgad frist av tre månader. Fristerna kan dock förlängas om parterna går med på det eller om det oundgängligen behövs för utredningen. En yttersta gräns har satts för möjligheterna för myndigheterna att över huvud taget ta upp ett förvärv till prövning. Denna gräns är bestämd till två år från det ett förvärv har skett.

Ingripanden vid massmedieföretags dominerande ställning

Som ovan har nämnts förordar MKU inte någon allmän upplösningsmöjlig- het vid företags dominerande ställning. För vissa speciella fall föreslas emellertid att ingripande skall kunna ske. Särskilt koncentrationer med starka intressen inom olika sektorer av massmediebranschen kommer här i blickpunkten.

Föremål för ingripanden kan vara företag som ensamt eller tillsammans med andra inom en sammanhållen grupp svarar för så stora eller annars viktiga delar av massmedieutbudet i landet att företaget eller gruppen kan sägas ha en dominerande ställning på massmedieomradet. lngripande skall kunna ske ifall företagets (gruppens) dominerande ställning eller någon åtgärd eller underlåtenhet från företagets sida medför fara från yttrandefri— hets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Ett ingripande får formen av föreskrif— ter. I stort sett liknande föreskrifter som kan förekomma vid förvärvskon- trollen kan bli aktuella vid ingripanden mot företags dominerande ställ- ning.

Normalt skall föreskrifterna inte få gå ut på att eliminera faran genom en förändring av företags— eller ägarstrukturen. För två typer av fall föreslås emellertid att det skall finnas möjlighet till strukturingrepp av angivet slag. Det ena undantaget tar sikte på fall då ett redan dominant massmedieföretag avser att ytterligare stärka sin ställning genom att starta en ny massmedie- verksamhet. Vid en sådan nyetablering kan omständigheterna någon gång vara sådana att ett strukturingrepp framstår som påkallat. lngripande skall dock inte kunna föranledas av intern tillväxt som sådan.

Det andra undantagsfallet avser den situationen att ett dominant massmedieföretag inte med sedvanliga medel. exempelvis viten. kunnat förmås att iaktta sådana föreskrifter som med stöd av denna lagstiftning tidigare har meddelats företaget. t. ex. vid ett förvärv av ett massmediefö- retag. Också i ett sådant fall har det synts rimligt att ett ingripande av här avsett slag skall kunna komma ifråga.

Strukturingreppen skall alltså kunna få formen av ett åläggande att företaget skall avhända sig viss massmedierörelse eller del därav eller aktier

eller andelar i ett massmedieföretag. Ålägganden av här avsett slag bör bara kunna tillgripas om faran från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt inte kan undvikas på annat sätt. t. ex. genom föreskrifter av annat slag.

Också i ärenden som rör företags dominerande ställning är det marknads- domstolen som gör prövningen och beslutar om ingripanden. Liksom ifråga om förvärvsprövningar är det NO som har att inleda de rättsliga förfaran— dena.

Den föreslagna lagstiftningen och tryckfrihets- förordningen (TF)

För att genomföra en lagstiftning av det slag som MKU nu föreslår behövs vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Bestämmelserna i förslaget står i vissa delar inte i överensstämmelse med den i TF lagfästa fria etablerings- rätten såvitt gäller tidningar. böcker m. m. Då dessa föreskrifter i TF kom till. var inte koncentrationsfrågorna på massmedieområdet på samma sätt aktuella. Föreskrifterna har alltså inte utformats med tanke på de olägen- heter som en för långt gående koncentration kan medföra. MKU anser att risker föreligger för att koncentrationen på massmedieområdet kan komma att fortsätta i en inte önskvärd omfattning från yttradefrihets- och åsiktsbild- ningssynpunkt om inte lagliga möjligheter skapas för det allmänna att ingripa. Den föreslagna lagstiftningens syfte ligger väl i linje med de principer på vilka TF grundar sig. Lagstiftningen strider därför inte mot TF:s anda. MKU anser således att ändring bör ske i TF för att möjliggöra den nya lagstiftningen.

Ändringen föreslås få formen av en undantagsföreskrift i TF som ger grundlagsenlig möjlighet att genomföra den av MKU förordade lagstiftning- en. Föreskriften har utformats förhållandevis fylligt. Härigenom vinner man att huvudlinjerna i den föreslagna lagstiftningen inte kan ändras i avgörande mån annat än om grundlagen ändras samtidigt. Undantagsföreskriften i TF är emellertid begränsad i ett avseende. Från TF:s bestämmelse att tryckning. utgivning eller spridning av skrift inte får hindras på grund av dennas innehåll görs inget undantag. Tvärtom har den däri uttryckta principen blivit gällande också för andra massmedier än tryckta skrifter genom att en bestämmelse med motsvarande innehåll som TF:s bestämmelse införts i den av MKU föreslagna lagstiftningen. Ingripande enligt denna får alltså såsom ovan redan har angivits inte ske på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll.

Den föreslagna lagstiftningens förhållande till annan lagstiftning

De företeelser som skall regleras av lagstiftningen om motverkande av massmediekoncentration berörs också av några i kraft varande lagar. Sålunda kan. i varje fall teoretiskt. förvärv av ett massmedieföretags rörelse i vissa speciella situationer tänkas kunna komma att prövas enligt

1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Genom ett förslag till tillägg till denna lag har MKU avsett att säkra att prövningen enligt 1916 års lag som tillkommer regeringen eller i vissa fall industriverket inte skall grundas på sådana kriterier som anges i massmediekoncentrationslagen. dvs. från yttrandefrihets- och åsiktsbild- ningssynpunkt.

Också föreskrifterna i 1953 års konkurrensbegränsningslag kan i vissa fall äga tillämpning på förvärv av massmedieföretag och på sådana företag med dominerande ställning. Emellertid är prövningskriterierna enligt den lagen klart andra än de som anges i den av MKU föreslagna lagstiftningen. Någon rättslig kollision uppstår alltså inte. Och dubbla prövningar torde i praktiken inte behöva förekomma eller i varje fall bli ytterligt sällsynta.

Summary

The Terms of Reference for the Commission on Concentration in the Mass Media

In the directives for the Commission on Concentration in the Mass Media (MKU). attention is drawn to the trend towards larger business units which has recently been apparent in the mass media as in other sections of industry and commerce. Mass-media enterprises are. in the first instance. of importance for the forming of public opinion in the country. lt is decisive for the diversity of the political and cultural debate for there to be a sufficient number of mass-media enterprises which are quite independent. lf there is a concentration of enterprises in the mass lnedia. a situation may arise in which it could be difficult. in practice. to make use of the freedom of speech and of the press which exists in this country and is prescribed as an integral part of the Constitution.

The Commission has been charged to study the feasibility of introducing legislation whose aim is to combat any concentration in the mass media which is not desirable. The Commission's terms of reference point out that it is particularly important to prevent the emergence of conglomerates having a dominant position in several sections of the mass media. In the terms of reference it is also stated. concerning such conglomerates. that it may be necessary to have rules that make it possible to break up a monopolistic or oligopolistic situation that has already arisen. Consequently the aim of legislation of such a kind is to enhance the possibility to use the freedom of speach and of the press.

The concentration of enterprises in the mass media

The Commission has endeavoured to study more closely the trend towards concentration in the mass media. Its findings are set out in ten memoranda. which are appended as annexes to this report. They concern various sectors in the mass media such as newspapers. periodicals. books. films and video- grams.

These studies bear out that the current trend in the mass media is towards ever larger. and ever fewer. enterprises. Where the daily press is concerned. it is noted that almost 40 per cent of the daily newspapers in the country have been closed down since the end of the Second World War. It is chiefly small

newspapers which have been affected. ln l978 Swedens largest newspaper owner was responsible for more than one-fifth of the country's total newspaper circulation. Half of the latter is in the hands of the four largest owners. The number of towns with two ore more local newspapers having at least three issues a week has decreased from 51 in 1945 to 21 in 1978.

This concentration is marked in other sectors of the mass media. too. ln 1978 the largest publisher of periodicals. Åhlén och Åkerlund. accounted for a third of the total popular-press circulation in Sweden. Where comics are concerned. concentration is especially pronounced. At least 85 per cent of this sector seems to be in the hands of only two firms. In the case of text—books. the largest firm increased its share from 2() per cent in 1970 to nearly 40 per cent in 1976.

In recent years attention in the public debate has been focused in particular on two company acquisitions the purchase by the newspaper Dagens Nyheter of the film corporation Svensk Filmindustri and the Esselte Group's acquisition of Almqvist & Wiksell. a firm of publishers.

The Commission has also found that firms established in the traditional mass-media markets have an interest in the recently developed electronic mass media. For instance certain major book and newspaper publishers and film corporations have entered the video market.

The need for legislation

The Commission has taken as the starting-point for its work that it is desirable to have a diversified mass-media industry. This many-sidedness does not only mean that there should be a sufficient number of independent mass-media enterprises. there should also be variation in the views. attitudes and interests represented in the industry.

By making substantial subsidies to the press. the Government has already shown that it assumes responsibility for developments in this sphere. Its aim here is to alleviate the special financial difficulties encountered by the daily press. Subsidies are also made to other types of mass media such as to the film industry.

It may be necessary in the future to adopt additional measures with this kind of intent. However. the Commission was not charged to discuss this matter.

The Commission states that there has not been any dramatic change in the structure of the mass media recently. Nevertheless everything seems to point towards increased concentration. In view of the mass medias importance in the provision ofinformation to the general public and in the forming of public opinion, the Commission has therefore come to the conclusion that the introduction of control of acquisitions in this field is both desirable and warranted. This control should have a legislative basis. It should enable the public authorities to issue directives whereby acquisitions by ”interested parties in the mass media" (mass-media enterprises. owners or others) of decisive influence over other mass-media enterprises are made subject to special conditions. If such measures do not prove sufficient when it is a matter of eliminating the undesirable effects of acquisitions. it should be made

possible to ban the latter.

Where mass-media enterprises with a dominant position are concerned. the Commission states that it has very considerable doubts about a general arrangement that would make it possible to disband existing mass-media enterprises. Conditions in the mass-media industry do not at present seem to call for the introduction of such a general arrangement. Nevertheless. the community should not entirely forego the possibility to intervcne against existing concentrations in the industry. In certain exceptional cases the community needs to be able to see that large conglomerates or other large business formations do not predominate in such a way that they endanger freedom ofspeech or freedom to form opinions. There should. however. only be intervention in very special cases. Such intervention should consist of the issuing of directives. In exceptional cases such directives could mean that an enterprise would be charged. for instance. to sell a mass media business ora part of such a business.

As a result of its deliberations. the Commission recommends that there should be an Act to Counteract Concentration in the Mass Media and certain concomitant statutes.

In this legislation it should be expressly stated that no directives. nor a prohibition. should be issued on account of the content of a certain mass medium. nor should their objective be to ensure that a certain mass medium has a particular content. A general exception is made. too: there should be no intervention against acquisitions or measures ensuing from decisions by Parliament or the Government. This means that institutions such as the Swedish Broadcasting Corporation would not come under the legislation.

The Authorities to be Responsible

Under the proposed legislation the authorities to be responsible would be the Antitrust Ombudsman (NO) and the Market Court. The Commission believes that comparatively few cases are likely to be submitted pursuant to this legislation. It is recommended that the Market Court should be constituted in a special way when it is to hear mass-media cases. For instance. on such occasions it should include two members with special knowledge of the mass-media industry.

The Antitrust Ombudsman would carry out the preliminary investigation and examination of acquisistions in the mass media. He would be informed of planned or completed acquisitions by notification by the interested parties involved or from reports in the daily or specialized press. It would often be in the interest of the parties concerned if they themselves were to ask whether intervention was. or was not. likely. They might otherwise run the risk of finding. after making an acquisition. that the latter was not allowed. with all the complications that would entail. The Antitrust Ombudsman would thus select any cases which he considered should be submitted to the Market Court for adjudication. Any acquisition involving the transfer of decisive influence on a daily newspaper to another "interested party in the mass media" should be made subject to compulsory adjudication by the Market Court,

Also in cases relating to intervention against mass-media enterprises having a dominant position. it is the Antitrust Ombudsman who would carry out a basic investigation. If he found due cause. he would then refer the matter to the Market Court.

The control of acquisitions

The draft legislation would thus enable acquisitions of a mass-media enterprise by an "interested party in the mass media" to be brought before a relevant authority. If it is considered that such an acquisition or merger was detrimental to the freedom of speech or to the forming of opinion. the Market Court would be able to issue directives with a view to preventing such adverse effects. If it was not possible to prevent them in some other way. the acquisition or its continued existence could be prohibited. lf a prohibition order was issued. the acquisition would become null and void.

Under the draft legislation the acquisition of a mass-media enterprise is taken not only to be a case where one enterprise is transferred direct to a new owner. This concept also comprises any agreement or any other circumstance which leads to the decisive influence in such an enterprise being made over to another ”interested party in the mass media." This might occur by means of the transfer of a holding of shares. Occasionally this might take place through an agreement to co-operate or a credit agreement or some similar compact.

The Commission recommends that the adjudication concerning possible detrimental effects of an acquisition should be based on free criteria. This would provide wider scope individually for an adjudication of the acquisi— tion's disadvantages and possible advantages from the viewpoint of freedom of speech and the forming of opinion. This would enable regard to be paid to the specific circumstances of the case. Certain general guidelines for an assessment are set out in an explanation of the legislation. The adverse effects of an acquisition can. first. be that there is an appreciable increase in concentration in business structure or in ownership. second. that a dominant position may be created or such a position may be strengthened. third. that a weakening in journalistic competition may ensue and. fourth. that there may be a decrease in the many-sidedness and variety of the mass-media enterprises. In any assessment. disadvantages of such a kind would have to be weighed against the advantages that might conceivably arise. For instance. a merger between a few smaller mass-media enterprises might lead to the formation of a more effective organization which might activate journalistic competition in the media sector in question.

The Commission points out that regard should not only be paid to effects connected with freedom of speech and the formation of opinion. lt should also be possible to take into account other important public interests. This view is expressed in the draft legislation in that the authority concerned should be able to refrain from issuing a prohibition order if it would obviously conflict with an important public interest. for instance one involving employment. On the other hand. in such a case. it should be possible to apply suitably framed directives.

In the free individual consideration of a case. the adjudicating authorities must to some extent determine what the relevant market is in the specific instance. Such a determination must largely follow the various forms of mass media or the various techniques. Where the daily press is concerned. regard must also be paid to its geographical distribution. The distribution of many newspapers is limited to a certain locality or region and the primary aim of these papers is to meet the daily-press requirements just in their own areas. It would be advantageous if the desired diversity among newspapers was not only found at a national level. Consequently it is important to combat any too pronounced concentration in the local and regional press. However. the Commission also points out that the significance of a local mass—media monopoly depends on such factors as the existence of other mass-media facilities in the area. Radio and television transmit all over the country. The local radio station is of importance. The metropolitan press is always at a reader's disposal.

When acquisitions are being considered. special attention should naturally be paid to enterprises having interests in several sectors in the mass-media industry. particularly if firms have a dominant position in one or more sectors.

The report also draws attention to cases where an acquisition should not occasion intervention — at least not a prohibition. There should be no question of prohibiting the acquisition of a mass-media enterprise if it was clear that such a ban would lead to the closing down of the enterprise. for instance for financial reasons. Such intervention would naturally not serve its intended purpose. On the other hand. in such an instance the issuing of directives of various kinds might be a conceivable course. Probably there would seldom be any reason to prevent a merger in which different newspaper enterprises amalgamate their technical production resources. Such mergers can often help to improve conditions in the press sector. both financially and from the aspect of competition.

Intervention with directives against acquisitions

According to the draft legislation. a prohibition order against an acquisition by an ”interested party in the mass media" would be issued only when no other adequate ways of preventing adverse effects of the acquisition could be found. When it is discovered that such adverse effects exist. recourse in the first instance should he had to directives.

In its report the Commission gives some examples of directives which might be issued. As a condition for an acquisition. it could be laid down that the acquiring party or & person employed by him should not participate in the management of. or sit on the Board of. certain other enterprises. Such a step might be calculated to check what might otherwise be increased concentra- tion. So as to prevent a continued increase in concentration. it might be prescribed that the business acquired should be maintained as an indepen- dent business unit: it must therefore not be closed down or amalgamated with some other operation. When a newspaper enterprise is acquired. there should be a directive to the effect that the acquiring party must retain its local

news coverage. that a parent newspaper may not be turned into a subsidiary or advertising publication. or that no other radical changes should be made in the daily-press character of the newspaper acquired. The report also gives a number of other examples of directives.

Time-limits for adjudication upon vauisitions

It is emphasized that. for the parties involved. it is of the greatest importance for the relevant authorities to make a decision as quickly as possible. The control of acquisitions must not disturb or affect the general turnover of mass-media interests more than is made absolutely necessary by the aims of the control. Accordingly. certain time-limits have been set out in the draft legislation both for the Antitrust Ombudsmans investigation and for the adjudication by the Market Court. For each of these stages there is to be a fixed statutory period of three months. These periods may. however. be extended if the parties so agree or if this is considered absolutely necessary for the investigation. A time-limit has been set for the authorities after which they may in no way take up an acquisition for adjudication. This limit has been set as two years from the date when the acquisition took place.

Intervention in the case of the dominance of a mass-media enterprise

In certain special cases the Commission recommends that it should be possible to intervene in the case of the dominance of a mass-media enterprise. Concentrations having powerful interests in different sectors of the mass-media industry would above all warrant attention here.

There might be intervention against an enterprise which alone or with others in a cohesive group — accounts for such large sections of the mass—media output in the country that the enterprise or group can be said to hold a dominant position in the mass-media industry. There should be intervention in the event that the enterprises (group's) dominant position. or a step it takes or fails to take, endangers freedom of speech or the forming of opinion. Such intervention would take the form of directives. In essentials. the latter would be similar to the directives which could be applied in the case of the control of acquisitions.

Normally the aim of the directives should not be to eliminate such a danger by means of a change in the business or ownership structure of the enterprise. However, in two exceptional types of cases. it is recommended that structural action should be feasible. One exception would be a case where an already dominant mass-media enterprise is intending even further to strengthen its position by starting a new mass-media activity. In such an instance circumstances may on occasion call for structural action. Nevertheless internal growth as such may not be taken as a reason for intervention.

The other exception is a situation in which it has not been possible to persuade a dominant mass-media enterprise by customary means -— such as fine to observe the directives which. pursuant to this legislation. had already

been issued in respect of the enterprise, for instance when it acquired a mass-media enterprise. It has been held that in such a case, too. it would be reasonable for it to be possible to have recourse to structural action.

Structural action would thus be able to take the form of an injunction to the enterprise that it should get rid of a certain mass—media enterprise or part of such an enterprise or shares in a mass-media enterprise. It should be only possible to have recourse to an in_iunction of this kind if the danger to freedom of speech or the forming of opinion could not be avoided in some other way. for instance by directives of some other kind.

The recommended legislation and the Freedom of the Press Act

If legislation of the kind recommended by the Commission is to be implemented. the Freedom of the Press Act would have to be partly amended. The aim of the recommended legislation is well in line with the principles on which the Freedom of the Press Act is based. The legislation would therefore not run counter to the spirit ofthe latter Act. Accordingly. the Commission is of the opinion that the Freedom of the Press Act should be amended in order to make the new legislation possible.

The relationship of the recommended legislation to other legislation

The provisions of the 1953 Restrictive Business Practices Act may also in certain cases be applicable to acquisitions of mass-media enterprises and to such enterprises having a dominant position. However. the adjudication criteria pursuant to that Act are quite different from those set out in the legislation recommended by the Commission. Consequently there is no judicial collision. Nor is a duplication of adjudication likely in practice or. at any rate. such adjudication will be extremely rare.

1 Utredningsuppdraget

1.1. Direktiven

Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet den 7 juni 1974 av dåvarande statsrådet Lidbom. Inledningsvis pekas där på den rådande koncentrationsutvecklingen inom massmediesektorn och på möjlig- heterna att påverka denna utveckling. Föredragande statsrådet anförde bl.a. följande:

Under senare år har en utveckling ägt rum inom massmediesektorn som på olika sätt kan påverka informations- och kulturutbudet. den fria opinionsbildningen och den allmänna debatten. Många faktorer är härvidlag av betydelse. I detta sammanhang skall endast en aspekt på problemet tas upp, nämligen den utveckling mot större företagsenheter som förekommit inom massmediesektorn liksom f. 6. på andra håll inom näringslivet. Denna utveckling hänger samman med de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre massmedieföretag.

På pressens område har särskilda åtgärder vidtagits i syfte att stödja tidningsföretag. Här kan nämnas besluten om inrättandet av pressens lånefond och införandet av samdistributionsrabatt för dagstidningar. Hit hör också det direkta produktionsstöd som utgår till de 5. k. andratidningama. Dessa presstödjande åtgärder har sedermera förstärkts i olika omgångar. '

Det statliga stöd som utgår till pressen kan i och för sig sägas motverka de pågående tendenserna till företagskoncentration inom tidningsbranschen. Något statligt stöd som kan få sådan verkan utgår dock inte beträffande andra massmedia än tidningar och tidskrifter. Några åtgärder av annat slag än stödåtgärder för att motverka uppkomsten av kommersiellt styrda monopol inom massmediebranschen har över huvud taget inte företagits från det allmännas sida.

Inom vissa sektorer av massmediebranschen sker f. fi. en snabb teknisk utveckling. I flera länder har kabel-TV-system redan tagits i bruk. Också i vårt land förekommer försök med sådana system fastän i liten skala. Utomlands utvecklas olika typer av videogram. främst kassett-TV och bildskivor. Kassett-TV används redan inom undervisning och annan utbildning i vårt land. Bildskivor har ännu inte börjat marknadsföras i Sverige men man får räkna med att så kommer att ske inom en inte avlägsen framtid. Det synes sannolikt att den tekniska utvecklingen så småningom medför att vi får nya typer av massmedieföretag med betydande möjligheter att påverka informations- och kulturutbudet. opinionsbildningen och den allmänna debatten. Detta kommer att medföra helt nya problem. Det finns en påtaglig risk att företag med betydande inflytande inom de traditionella sektorerna av massmedie- branschen också kommer att försöka skaffa sig stora ågarintressen i de nya typer av företag som kan väntas. En sådan utveckling är ägnad att väcka starka betänkligheter. I andra länder finns exempel på att statsmakterna försöker hindra att massmediefö—

retag etablerar sig i nya sektorer inom branschen.

Gällande lagstiftning i Sverige innehåller vissa bestämmelser som kan ha intresse i detta sammanhang. Dit hör främst lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag; ändrad senast 1973z307) samt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen; ändrad senast 1972z733).

1916 års lag innebär att det allmänna har vissa möjligheter att förhindra att massmedieföretag kommer under utländsk dominans. Kontrollmöjligheterna härvid— lag är emellertid inte fullständiga. Frågan hur man skall få till stånd en vidgad kontroll övervägs f. n. av utredningen (Ju 1973117) om utländska övertaganden av svenska företag. 1916 års lag är emellertid också begränsad såtillvida att den endast tar sikte på fall när utländska intressen förvärvar — eller i framtiden kan komma att förvärva — ett svenskt företag. Den nyssnämnda utredningen har inte att överväga någon utvidgning av lagens tillämpningsområde. 1916 års lag kan alltså inte användas för kontroll av samgående mellan rent svenska företag.

Även möjligheterna att ingripa enligt konkurrensbegränsningslagen är begränsade i de fall som här avses. En konkurrensbegränsning föreligger bl. a. när ett företag eller en företagsgrupp intar en så betydande ställning på marknaden att konkurrensen härigenom faktiskt är begränsad. En förhandling med stöd av lagen hos marknads- domstolen kan gå ut på att undanröja missbruk av en sådan ställning. Förhandlingen kan däremot inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Den kan t. ex. inte ta sikte på att dela upp ett företag i flera.

I massmediebranschen råder speciella förhållanden som gör det särskilt angeläget att kunna övervaka och ingripa mot icke önskvärda företagskoncentrationer. Det finns här andra intressen än i fråga om näringslivet i allmänhet som träder i förgrunden. Massmedieföretagen hari första hand betydelse för opinionsbildningen i vårt land. Det är avgörande för mångfalden i den politiska och kulturella debatten att det finns ett tillräckligt antal från varandra fristående massmedieföretag. Drivs företagskoncentra- tionen inom massmediebranschen så långt att kommersiellt styrda oligopol eller rent av monopol uppstår kan yttrandefriheten i realiteten bli beskuren. För att detta skall inträffa fordras i själva verket inte att monopoliseringen eller oligopoliseringen drivs särskilt långt. Det kan i detta sammanhang räcka med att peka på de risker för den reella yttrandefriheten som uppkommer när det i en region av landet endast utges en daglig tidning.

I fråga om behovet av utredning och de grundläggande riktlinjerna för utredningsarbetet anförde statsrådet:

För att vi skall kunna bevara och förstärka en mångfacetterad massmediebransch fordras åtgärder av olika slag. Presstödet är en sådan åtgärd. Men det räcker inte. Enligt min mening är situationen sådan att vi måste undersöka möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga icke önskvärd företagskoncentration inom massmediebranschen. Särskilt angeläget ter det sig att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebran- schen. Beträffande sådana konglomerat kan det också vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsitua— tion.

De speciella förhållanden som rådet inom massmediebranschen kräver enligt min mening att lagstiftningen läggs upp på ett annat sätt än vad som kan vara lämpligt för företag i allmänhet. Jag föreslår att särskilda sakkunniga tillkallas för denna uppgift. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara att vi behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebranschen. Framför allt är det. som nyss nämnts, viktigt att man kan förhindra sådan företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett

massmedieföretag köper upp ett massmedieföretag inom en annan gren av branschen. Detta förhållande understryks särskilt av den tekniska och kommersiella utveckling som är att vänta inom massmediebranschen inom en nära framtid.

Övervakningen från det allmännas sida måste kunna bli effektiv. Koncentrations- utvecklingen inom näringslivet i allmänhet följs f. n. av statens pris och kartellnämnd. Detta sker med stöd av bestämmelserna i lagen (1956r245) om uppgiftsskyldighet rörande pris— och konkurrensförhållanden. De sakkunniga bör särskilt undersöka i vad mån den uppgiftsskyldighet som föreligger enligt denna lag bör skärpas när det gäller företag inom massmediebranschen. Bl. a. bör övervägas om inte företag inom massmediebranschen bör åläggas skyldighet att i förväg anmäla planerade överens- kommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen emellan. Ett sådant system förutsätter måhända att ett avtal om samgående eller andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän en viss tid förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.

Jag är medveten om att det kan vara nödvändigt att acceptera samgående mellan massmedieföretag. när samgåendet får till följd att något av de berörda företagens fortsatta existens tryggas därigenom. Det kan exempelvis förhålla sig så att det enda alternativet till en nedläggning av ett massmedieföretag är att det går samman med ett annat massmedieföretag. Sådana samgåenden får inte förhindras genom de nya regler som de sakkunniga skall utarbeta. Det måste också vara möjligt för det allmänna att ställa villkor för att samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag skall kunna godtas. Reglerna måste alltså vara så konstruerade att en flexibel tillämpning blir möjlig. I sammanhanget bör också påpekas att vissa typer av samarbete mellan massmedieföretag — t. ex. avtal om gemensam tryckning kan vara av sådant slag att samarbetet inte är ägnat att påverka de berörda företagens opinionsbildande verksamhet. Sådant samarbete måste självfallet kunna komma till stånd.

Statsrådet androg fortsättningsvis följande synpunkter på de problem som utredningen borde överväga.

Särskilda problem uppkommer när det gäller att ta ställning till frågan vilket organ som skall pröva i vad mån samgående eller annat samarbete mellan massmedieföretag kan godtagas eller om villkor skall uppställas för samgåendet resp. samarbetet. Med hänsyn till den betydelse massmedieföretagen har för opinionsbildningen och den allmänna debatten är det viktigt att allmänheten har förtroende för det prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena utan otillbörligt hänsynstagande till de partsintressen av skilda slag som kan komma att beröras av ärendena. Prövningen bör anförtros åt ett från regeringen fristående organ — befintligt eller för ändamålet särskilt tillskapat. Från vissa synpunkter kunde marknadsdomstolen te sig som ett naturligt alternativ. I den domstolen ingår emellertid inte ledamöter med särskild sakkunskap i fråga om de intressen som främst gör sig gällande i detta sammanhang. Om prövningen skall anförtros marknadsdomstolen måste därför de sakkunniga överväga att ändra reglerna om marknadsdomstolens sammansättning så att det i domstolen ingår personer med särskild kännedom om massmediebranschen. villkoren för den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet när ärenden rörande massmedieföretag skall prövas av domstolen. Uppgiften att övervaka utvecklingen inom massmediebranschen och föra talan vid domstolen rörande olämpliga företags- koncentrationer bör i så fall naturligen ankomma på näringsfrihetsombudsmannen. Vilka förstärkningar i fråga om personal rn. m. som kan bli erforderliga får övervägas närmare av de sakkunniga.

De sakkunniga bör även överväga möjligheten att tillskapa ett särskilt organ som i domstolsliknande former kan pröva ärenden enligt den nya lagstiftningen. I ett sådant organ bör i så fall. förutom en kvalificerad domare. ingå personer med ekonomisk sakkunskap. personer med särskild kännedom om massmediebranschen och villkoren

för den allmänna opinionsbildningen och personer med särskild kännedom om kulturlivet. Väljes detta alternativ bör de sakkunniga även pröva frågan om övervakningen inom massmediesektorn bör handhas av någon annan myndighet än näringsfrihetsombudsmannen.

Även andra alternativ än de nu nämnda bör kunna övervägas. iden mån de uppfyller krav på en fristående och kvalificerad prövning.

Ett särskilt problem är vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av ärenden enligt den nya lagen. De sakkunniga bör noga överväga denna fråga. Man får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i en lagtext. Under alla omständigheter måste emellertid i motiven till en lagstiftning i möjlig mån redovisas vilka faktorer som skall tillmätas betydelse och efter vika riktlinjer prövningen bör ske.

Regler som gör det möjligt att bryta upp existerande förctagsbildningar finns bl. a. i Förenta staterna. Enligt den amerikanska lagstiftningen kan domstol förordna om s. k. divestiture, dvs. försäljning på den allmänna marknaden av alla aktier eller tillgångar som ett företag förvärvat i annat företag i syfte att skaffa sig ett bestämmande inflytande över detta. Amerikanska domstolar kan också förordna om s. k. dissolution, dvs. upplösning av en marknadsdominerande koncern i ett flertal från varandra helt fristående enheter. Mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder inom massmediebranschen bör de sakkunniga överväga om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller företagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer av massmediebranschen.

En lagstiftning av det slag som nu skisserats syftar till att stärka den reella yttrande— och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsde- batt. Tryckfrihetsförordningen är emellertid byggd på tanken att man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad etableringsfrihet. Risken för en monopolisering av massmediebranschen hade ännu inte fått aktualitet när tryckfrihetsförordningen kom till. Numera är situationen sådan att tryckfrihetsförordningen på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte. Tryckfrihetsförordningens etableringsregler bör därför ses över och modifieras så att det blir möjligt att inom ramen för en ändamålsenlig lagstiftning bevara en reell yttrande- och tryckfrihet. Självfallet har svårigheterna att bygga på en obegränsad etableringsfrihet motsvarighet också i fråga om andra massmedia än pressen.

Tryckfrihetsförordningen är f. n. föremål för översyn i massmedieutredningen (Ju 197059), Enligt sina direktiv skall massmedieutredningen söka samla de grundlags- bestämmelser som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier i en särskild massmedielag som skall ersätta tryckfrihetsförordningen. Självfallet bör en ny sådan massmedielag inte lägga hinder i vägen för en lagstiftning av den typ som förut skisserats. De sakkunniga bör i den frågan särskilt samråda med massmedieutred— ningen. Nära kontakt får också hållas med pressutredningen.

I sitt arbete bör de sakkunniga givetvis samråda. förutom med de nu berörda utredningarna, också med den utredning om översyn av konkurrenslagstiftningcn som torde komma att tillsättas senare.

1.2. Utredningsarbetet

Som framgår av direktiven går utredningsuppdraget framför allt ut på en undersökning av möjligheterna att införa en lagstiftning som kan motverka uppkomsten av inte önskvärd företags- och ägarkoncentration på mass— medieområdet och som dessutom ger samhället möjlighet att i vissa fall kunna ingripa också mot redan uppkommen koncentration. Resultatet av MKU:s arbete framgår av lagförslagen och motiveringarna. I översiktlig

form redovisas resultatet i sammanfattningen.

Det rådde på sin tid viss osäkerhet om huruvida utredningsuppdraget även omfattar lagstiftningsåtgärder som syftar till att förhindra oönskade nyeta- bleringar på massmedieområdet. MKU redovisade i en rapport den 3 december 1975 till regeringen sin tolkning av direktiven på denna punkt. MKU inskränker sig här till att hänvisa till rapporten. Denna var närmast aktualiserad av att Bonnierföretaget Åhlén & Åkerlunds Förlags AB hade beslutat att starta tidningen Dagens Industri. MKU hade genom hearing den 2 oktober 1975 med företrädare för företaget gjort sig underrättad om detta tidningsprojekt.

Till underlag för sina överväganden i betänkandet har MKU genom olika studier sökt att skapa sig en bild av koncentrations- och konkurrensförhål- landena i massmediebranschen. Resultatet presenteras i bilagorna 1—10. I största möjliga utsträckning har uppgifterna hämtats från andra föreliggande undersökningar. Bearbetningar och kompletteringar har sedan gjorts med hjälp av tillgänglig offentlig statistik. Särskilt den tidningsstatistik som publicerats av Tidningsstatistik AB har varit av stort värde. Vidare har uppgifter inhämtats från bl. a. patent- och registreringsverkets balans- och bolagsarkiv och statens pris- och kartellnämnds (SPKzs) registersektion. När det gäller bokförlagsbranschen har SPK utfört en särskild undersökning på MKU:s uppdrag. Den undersökningen har publicerats i SPKzs utrednings— serie 1979z3.

MKU har i olika former haft ett stort antal kontakter. framför allt på sekretariatsnivå. med företrädare för berörda intressen på massmedieområ— det och med statliga myndigheter, institutioner och utredningar. MKU har besökt marknadsdomstolen (MD). näringsfrihetsombudsmannen (NO) och presstödsnämnden. Och utredningen har haft kontakt med bl. a. konkur- rensutredningen (H 1974:05). massmedieutredningen. MMU (Ju 197059). yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977110). 1972 års pressutredning (Fi 1972:07). dagspresskommittén (B 1978:01). utredningen om reklam i videogram (Ju 1974114), videogramutredningen (U 1977105). utredningen om nya informationsteknologin (U l978:12) och utredningen om utländska övertaganden av svenska företag (Ju 1973zl7).

MKU har med anledning av remisser avgett yttranden över följande betänkanden. nämligen massmedieutredningens betänkande (SOU l975:49) Massmediegrundlag. 1972 års pressutrednings betänkande (SOU 1975:79) Svensk press. Statlig presspolitik. kulturtidskriftsutredningens betänkande (Ds U 1976: 16). Stöd till kulturtidskrifter. tidskriftsutredningens betänkande (Ds Fi 1976:7) Stöd till organisationstidskrifter. massmedieforskningsutred- ningens betänkande (SOU 1977111) Forskning om massmedier och yttran- defrihetsutredningens betänkande (SOU 1979141) Grundlagsskyddad yttrandefrihet.

Därutöver har MKU besvarat ett antal andra remisser där utredningen av olika skäl inte funnit anledning eller haft möjlighet att gå in på en saklig bedömning av den aktuella frågan.

Ett genomförande av MKU:s lagförslag. som går ut på förvärvskontroll på massmedieområdet och viss möjlighet till uppsikt över dominerande företag med marknadsdomstolen och NO som handläggande myndigheter. medför endast begränsade merkostnader. Kostnaderna avser en handläggartjänst

vid NO:s kansli och en halv sekreterartjänst vid marknadsdomstolen. Utredningen har uppskattat den årliga kostnaden härför till för närvarande omkring 210 000 kr. Härtill kommer vissa smärre arvodesökningar till ledamöter i marknadsdomstolen och vissa ökningar av biträdeskostnader.

I skrivelse till statssekreteraren i justitiedepartementet i anslutning till direktiven den 13 mars 1980 av budgetministern för finansiering av reformer uttalade MKU att MKU inte har ansett sig inom ramen för sitt uppdrag — böra söka bedöma om dessa begränsade kostnadsökningar kan kompenseras genom rationaliseringar eller kostnadsminskningar på annat sätt inom de andra områden där marknadsdomstolen och NO fullgör sina lagtillämpande uppgifter.

2 Massmediestrukturen i Sverige

Redogörelsen hittills för struktur- och koncentrationsförhållandena har. liksom den betydligt fylligare beskrivningen därav som lämnats i bilagorna 1—10, gällt de olika massmediesektorerna var för sig. Men uppgifterna sammanställda ger också en tämligen god bild av koncentrationsläget på massmediemarknaden som helhet. På det planet är emellertid koncentra- tionsproblemen delvis annorlunda. I praktiken torde risker för att monopol eller oligopol skall uppkomma huvudsakligen gälla delmarknaderna, inte massmediebranschen som helhet. Ett mer närliggande och aktuellt problem är där i stället den form av företagskoncentration som de s. k. multimedie- företagen eller konglomeraten innebär. Med dessa begrepp avses i det här sammanhanget företag som driver verksamhet inom mer än en massmedie- sektor, t. ex. både tidningsrörelse och filmproduktion.

I MKU:s utredningsdirektiv framhålls det som särskilt angeläget att man från samhällets sida kan förhindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebranschen.

Som framgår av den närmare redogörelsen för massmediebranschen (bilagorna 1—10) är vissa typer av konglomeratbildning inte ovanliga. Det förekommer inte sällan att det inom samma företag eller koncern ges ut såväl böcker som tidningar eller tidskrifter. Inte heller kombinationen film- videogram är ovanlig. Andra kombinationer förekommer också. En del bok- och tidningsförläggare har exempelvis engagerat sig inom videogram— och fonogramsektorerna.

För att något belysa företeelsen skall två exempel på massmediekonglo- merat, nämligen Bonniers och Esselte. beskrivas i det följande. Bonniers

representerar ett utpräglat och vittomfattande konglomerat. Esselte. som är den andra av de två största på massmediemarknaden i Sverige, har visserligen sina massmedieintressen starkt koncentrerade till bokbranschen men förekommer också inom andra massmediesektorer. Det bör påpekas att den här gjorda beskrivningen av dessa företags massmedieintressen inte är uttömmande. Reservation görs vidare för möjliga förändringar under den allra senaste tiden.

2.3.2. Bonniers

Till Bonnier-gruppen på personsidan räknas här ättlingar till Karl-Otto Bonnier (död 1941) samt vissa anhöriga (se Koncentrationsutredningens definition SOU 1969:7 sid. 128).

Fram till mitten av 1940-talet hade Bonniers ägarintressen huvudsakligen i företag som drev förlags- och tryckerirörelse och tidningsutgivning. Bokför- laget Albert Bonniers Förlag AB och tidskriftsförlaget Åhlén & Åkerlunds Förlags AB var då likson nu två ledande företag på sina respektive områden. Främst under 1950- och 1960-talen förvärvade Bonniers emellertid intressen också i helt andra typer av företag. Det ledde till en relativt stark diversifiering. Förutom massmedieverksamhet driver Bonniers i dag bl. a. rederirörelse och en omfattande industriell verksamhet av vitt skiftande slag. Verksamheten drivs i tre fristående koncerner. Moderbolag i dessa är AB Grafoprint, Dagens Nyheters AB (DN) och AB Bonnierföretagen. Det sistnämnda företaget är ett helägt Bonnierföretag. De övriga två är börsnoterade företag. Bonniers äger 94 procent av aktierna i Grafoprint. Bonniers kontrollerar Dagens Nyheters AB genom innehav av röstmajorite- ten i bolaget. De tre koncernerna hade tillsammans år 1978 en omsättning om ca 3 570 Mkr och 11 500 anställda.

Bonniers massmedieintressen är samlade i Bonnierkoncernen och DN- koncernen.

Till Bonnierkoncernen hör bl. a. Albert Bonniers Förlag. bokförlagen Forum. Alba och Wahlström & Widstrand (ägs till 60 %) samt Åhlén & Åkerlunds Förlags AB. Av koncernens omsättning 1978/79 på 1 771 Mkr svarade förlagsföretagen för 57 procent.

Albert Bonniers Förlag är landets största utgivare av allmänlitteratur. varmed förstås andra böcker än läroböcker. Marknadsandelen uppgick 1976 till 21 procent. Försäljningen av böcker från alla Bonnierkoncernens förlag svarade vid samma tid mot 28 procent av marknaden för allmänlitteratur. Av hela bokmarknaden (inklusive läroböcker) var koncernens andel 19 pro- cent.

Genom tidskriftsförlaget Åhlén och Åkerlund har Bonniers också en stark ställning på tidskriftsmarknaden. Det förlaget svarade 1978 för en tredjedel av populärpressens samlade upplaga. Serietidningarna är då inte medräk- nade. Ifråga om serietidningar är förlagets marknadsandel minst 65 procent. Förlaget svarar också, genom dotterbolaget Specialtidningsförlaget AB. för en betydande kommersiell fackpressutgivning. Fem av förlagets s. k. Specialtidningar hänförs i TS-statistiken till kategorin fackpress. Dessa hade år 1978 tillsammans en beräknad årsupplaga av 5.9 miljoner exemplar.

Inom dagspressen är DN-koncernen. som 1978 omsatte 1 152 Mkr. med

sina två dagstidningar Dagens Nyheter och Expressen landets största tidningsägare. Dess andel av dagspressens totala upplaga uppgick 1978 till 21 procent. Landets åtta största tidningsägare svarade det året för 65 procent av totalupplagan.

Sedan årsskiftet 1973/74 är DN-koncernen etablerad även inom filmbran- schen. Då förvärvade företaget nämligen AB Svensk Filmindustri. SF- Produktion AB och AB Film-teknik. Det förstnämnda bolaget driver bl. a. landets största biografkedja. Denna svarade 1978 för drygt 30 procent av landets totala biografintäkter. SF-Produktion äger och producerar filmer. Det är efter Svenska Filminstitutet landets största producent av biograffilm. AB Filmteknik, som driver filmlaboratorium. är landets ledande filmteknis- ka företag.

Bonniers intressen omfattar även de nya massmedieteknikerna. Inom Bonnierkoncernen finns Bonnier Video och Semic Video. De torde närmast kunna betecknas som bevaknings- och utvecklingsföretag inom området för de nya elektroniska medierna. Också AB Filmteknik har video.

Bonniers deltar inte bara på produktionssidan inom massmedieområdet utan också i distributionsledet, särskilt i boksektorn. Bokklubbarna inom Bonnierkoncernen svarade 1976 för 53 procent av bokklubbsmarknaden i landet. I koncernen ingår numera också Bokmanföretagen AB. Det uppges vara en av landets största detaljhandelskedjor i bokbranschen. Den har ett tiotal butiker. Bonnier har också andra typer av distributionsföretag. I det här sammanhanget bör slutligen noteras att Bonniers genom DN-koncernen och Åhlén & Åkerlunds förfogar över cirka 41 procent av aktiekapitalet i Pressbyråkoncernens moderbolag Pressbyråns Intressenter AB. Pressbyrån har en helt dominerande ställning i fråga om försäljningen av tidskrifternas och dagstidningarnas lösnummerupplagor. Bonniers” aktieinnehav torde dock inte medföra något bestämmande inflytande över Pressbyråkoncer- nen.

Bonniers har på senare tid börjat bygga upp en allt större massmedieverk- samhet utomlands. Ählén & Åkerlund har i dag en betydande tidnings- och tidskriftsutgivning genom hel- eller delägda företag i Danmark. Norge. Finland och Frankrike. I England har Bonniers startat bokklubbsverksamhet i samarbete med tre av Englands ledande bokförlag.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Bonniers har 28 procent av marknaden för allmänlitteratur och 19 procent av den totala bokmarknaden, minst 65 procent av serietidningsmarknaden. 33 procent av populärpressens samlade upplaga i övrigt. 21 procent av dagspressen och en inte obetydlig del av fackpressen. Genom SF-Produktion AB är Bonniers efter filminstitutet landets största producent av biograffilm. Drygt 30 procent av de totala biografintäkterna tillfaller Bonniers. Inom massmediebranschen har Bonni- ers följaktligen en dominerande ställning på produktionssidan. Bonniers har också en stark ställning i distributionen. Där märks framför allt innehavet av mer än halva bokklubbsmarknaden.

2.3.3. Esseltekoncernen

Esselte AB bildades 1913 som moderbolag för ett tiotal företag inom den grafiska branschen. Verksamheten har efter hand breddats och omspänner

numera industri, handel och service. främst inom områdena kontorsmateri— al. pappersvaror och prismärkning. beställningstryck och bokbinderi. förpackningar. läromedel, kartografi. förlag och bokhandel. Koncernens geografiska tyngdpunkt är förlagd till mellersta och södra Sverige. Därutöver har Esselte större tillverkande dotterbolag i erra västeuropeiska länder samt i USA, Kanada och Brasilien.

Esseltes aktier är spridda på närmare 12 000 ägare. Någon dominerande ägare eller ägargrupp finns inte. De fem största aktieposterna representerar var och en 3—5 procent av aktiekapitalet.

Esselte har cirka 14 000 anställda. fördelade på 26 länder. Koncernens omsättning uppgick 1978/79 till 3 432 Mkr. Verksamheten på massmedieom- rådet, som huvudsakligen är koncentrerad till bokbranschen. sysselsatte det året 1633 personer och omsatte 626 Mkr.

Esselte är landets största bokförlagskoncern. Denna innehaller bl. a. följande förlag: Almqvist & Wiksell Förlag (AWE/Gebers). Almqvist & Wiksell Läromedel. Esselte Kartor. Esselte Studium. Esselte Focus och P. A. Norstedt & Söners Förlag (Norstedts Förlag).

Från elva bokutgivande förlag sålde koncernen 1976 böcker för 210 Mkr. Det motsvarade 21 procent av den totala bokförsåljningen i landet. De tre största koncernerna — Esselte. Bonniers och Wiken — hade då tillsammans 47 procent av hela bokmarknaden.

Omkring 60 procent av Esseltes bokförsåljning 1976 avsåg läroböcker. Koncernens andel av läroboksmarknaden uppgick till nästan 40 procent. Det innebar en ökning med 20 procent från 1970. Ökningen hade till stor del uppnåtts genom företagsförvärv.

På distributionssidan kan noteras att koncernen bl. a. har bokklubbarna Vår Bok och Familjebokklubben. Den senare har nyligen gått in i ett samarbete med Bonniers Bokklubb. Vår Bok hade 1976 fem procent av bokklubbsmarknaden. Vidare har koncernen landets största bokhandel- skedja, Esselte Bokhandel AB. Till kedjan hör tio boklådor. Dessa hade 1978/79 en sammanlagd omsättning av 185 Mkr. Ett eget distributionsorgan. Esselte Distribution, ombesörjer en stor del av koncernens bokdistribution till skolor och boklådor.

Esseltekoncernen har också verksamhet på andra massmedieområden än böcker. Den verksamheten är främst inriktad på att täcka utbildningsbeho- ven hos skolor och företag. Esselte Studium och Almqvist & Wiksell Läromedel har sålunda en mindre fonogram- och filmproduktion (huvud- sakligen ljudband och bildband) som avser produkter för grundskolan och gymnasiet. Ett dotterbolag till Norstedts Förlag ger ut kassettidningen Juristjournalen.

Esselte har tidigare haft ett relativt omfattande engagemang inom videogrambranschen. Under senare hälften av 1970-talet har Esselte Video bedömts vara ett av landets största videoföretag på produktionssidan. Under 1979/80 har emellertid merparten av denna verksamhet i Sverige avvecklats. Man har helt lämnat produktionen och har nu bara kvar viss import— och distributionsverksamhet. Distributionen — som i Sverige för närvarande sysselsätter fem personer och omsätter 3—4 Mkr avser videokassetter med underhållningsprogram för den breda konsumentmarknaden.

Huvuddelen av Esseltes videoverksamhet bedrivs numera genom dotter-

bolaget Guild Sound & Vision i England. Det uppges vara ett av Europas största distributionsföretag för utbildningsprogram på film och video.

Under det senaste året har Esselte Studium avvecklat sin gamla filmuthyrningsverksamhet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Esselte har 21 procent av den totala bokförsåljningen i landet och nästan 40 procent av läroboksmarkna- den. Därmed är Esselte landets största företag i bokbranschen och framför allt på läroboksområdet. Esselte har också landets största bokhandelskedja. Vidare har företaget en mindre fonogram- och filmverksamhet. Och Esselte har ännu kvar intressen inom videosektorn.

2.1. Inledning

De överväganden som MKU enligt sina direktiv har i uppdrag att göra förutsätter viss kännedom om bl. a. företags- och ägarstrukturen på massmedieområdet och om konkurrensförhållandena där. Dessutom behövs en uppfattning om utvecklingstendenserna. MKU har därför företagit en del studier i dessa hänseenden. Resultatet presenteras i bilagorna 1—10. Där redogörs för förhållandena inom olika sektorer av massmediebranschen, nämligen för dagspress, tidskrifter, bokförlagsbransch, filmproduktion, fonogram (grammofonskivor och ljudkassetter), videogram, radio och television, teater, utställningar och nya medier. De för den allmänna upplysningen och åsiktsbildningen i samhället viktigaste massmediesektorer- na torde således ha blivit belysta. I bilaga 11 redovisas slutligen huvuddragen av organisationsstrukturen på massmedieområdet.

Undersökningarna i nämnda bilagor gör inte anspråk på att vara fullständigt täckande. Enligt MKU:s mening bör de dock kunna anses ge ett tillräckligt underlag för de bedömningar som i förevarande sammanhang krävs när det gäller strukturförhållandena och koncentrationsutvecklingen på massmedieområdet.

För ett närmare studium av de undersökta förhållandena hänvisas alltså till bilagorna. I det här avsnittet skall bara översiktligt och sammanfattningsvis beskrivas hur strukturen och utvecklingen ter sig inom de berörda massmediesektorerna. Därefter skall ett par exempel ges på den koncentra- tionsföreteelse som benämns massmediekonglomerat eller multimedieföre- tag.

2.2. Massmediesektorerna

Rent allmänt kan först konstateras att konsumtionen av massmedier per invånare är hög i Sverige. Tidningsläsningen sägs vara den högsta i världen. Bokutgivningen är internationellt sett mycket stor. Svenskarna lägger ner mer pengar på grammofonskivor och ljudkassetter och utrustning därtill än några andra i världen. Så gott som alla invånare i landet har tillgång till radio och TV i bostaden.

Dagspressen har under en lång tid varit föremål för relativt kraftiga strukturförändringar på såväl företags— som ägarsidan. I Sverige kommer i

dag ut 155 dagstidningar. varav omkring 90 med minst fyra nummer per vecka. Ett sjuttiotal av de senare saknar konkurrens av andra flerdagarstid- ningar på sin utgivningsort. Den svenska dagspressens samlade upplaga beräknad för tidningar med minst två nummer per vecka — har under åren 1945—1978 ökat från 2.9 miljoner exemplar till 4.6 miljoner exemplar eller med nästan 60 procent. Tidningskonsumtionen per invånare under samma period ökade med 27 procent. Konsumtionen hittills nådde sin topp 1975 och uppgick då till 571 försålda dagstidningar per 1 000 invånare. Motsvarande siffra för 1978 var 555 vilket innebar en lägre nivå än 1970. Konsumtions- ökningen härrör till största delen från kvällspressen. som markant ökade sina upplagesiffror fram till 1970. Under 1970-talets senare år avstannade upplageutvecklingen och totalupplagan för dagspressen minskade. Denna negativa trend har måhända nu brutits. då upplagesiffrorna för 1979 åter visar på en ökning av totalupplagan.

Koncernbildning är en vanlig företeelse på dagspressområdet. Inte mindre än 64 tidningsföretag tillhör någon av de 17 koncerner som är verksamma inom dagstidningsbranschen. Dessa tidningsföretag svarade 1978 för omkring 60 procent av dagspressens samlade upplaga. I fråga om antalet företag är A-Presskoncernen störst med sina 19 företag. vilka tillsammans ger ut 20 huvudtidningar. Ser man till upplagorna leder Dagens-Nyheter- koncernen. som svarar för en femtedel av totalupplagan.

Koncentrationsutvecklingen har gått mot färre men större enheter. Sedan 1940 har 141 självständiga tidningar upphört. Endast 40 procent av detta bortfall har ersatts genom nyetablering. Någon större dagstidningsetablering har inte ägt rum sedan 1940-talet. En omfattande tidningsdöd började under 1950-talets första år. Under perioden 1950—1965 försvann 59 tidningar. Nedläggningstakten har senare mattats. Under 1970-talet har antalet tidningar varit stabilt.

Koncentrationen har ökat främst genom nedläggningar men även genom fusioner. Framför allt har de små tidningsföretagen drabbats. Av de tidningar som har upphört har 85 procent haft en mindre upplaga än 10 000 exemplar. De utslagna tidningarna har upplagemässigt ofta varit andra— eller tredjetidning på utgivningsorten.

Presskoncentrationen har medfört en påtaglig begränsning av tidningskon- kurrensen på det lokala planet. Antalet orter som har två eller fler lokala dagstidningar med minst tre nummer per vecka minskade under åren 1945—1978 från 51 till 21. Antalet orter där såväl borgerliga som socialde— mokratiska sådana tidningar utkommer har minskat till 17.

Man kan alltså konstatera att trots en stigande tidningskonsumtion har antalet självständiga tidningsföretag reducerats genom nedläggningar, fusioner och koncernbildningar. Ett minskande antal företag har fått svara för en ökande tidningsproduktion. Detta har samtidigt inneburit att en allt större del av produktionen har samlats på ett allt mindre antal ägarhänder. Ägarkoncentrationen är numera stark. De 20 största ägargrupperna mätt efter upplaga per vardag har sammanlagt 86 procent av dagspressens totala upplaga. Hela 48 procent av upplagan faller på de fyra största ägarna.

Med tidskrifter förstås andra periodiska skrifter än dagstidningar. I Svensk Tidskriftsförteckning, där alla viktigare tidskrifter av allmänt intresse redovisas. upptas omkring 2 500 tidskrifter. Denna grupp av publikationer är

___—pw; _ _a . r...

mycket heterogent sammansatt. Mångfald och variation kan därför sägas vara två utmärkande drag för tidskriftssektorn. För vissa slag av tidskrifter är konkurrensen ofta hård. Förändringar i tidskriftsbeståndet är vanliga. Det övervägande antalet tidskrifter kan hänföras till kategorin organisations- press, dvs. tidskrifter som ges ut av organisationer för att i första hand distribueras till medlemmarna (medlemstidningar). De ges inte ut av kommersiella skäl och finansieras generellt sett bara till en liten del genom annonser och prenumerationer. En del fackliga och kooperativa tidskrifter har betydande upplagor. Mätt i total årsupplaga når dock den samlade organisationspressen trots sitt stora antal publikationer inte upp till populärpressens nivå.

Fack- och populärpressen representerar den kommersiella delen av tidskriftssektorn. Populärtidskrifterna är i allmänhet förlagsutgivna och brukar komma ut en gång i veckan. Till gruppen räknas bl. a. de traditionella veckotidningarna. vissa s. k. Specialtidningar samt serietidningarna. Popu- lärpressen omfattar bara ungefär 10 procent av hela antalet tidskrifter. I den av Tidningsstatistik AB publicerade statistiken återfinns de vanligaste och upplagemässigt största populärtidskrifterna. För år 1978 redovisades för dessa tidskrifter (ett 30-tal) en årsupplaga av 250 miljoner exemplar. Detta innebar den lägsta upplagan under 1970-talet och att upplagan för samma tidningar understeg nivån för år 1963 med 12 procent. Minskningen har ägt rum under hela l970—talet; särskilt stark har den varit under den senare hälften. Marknaden är alltså vikande. För utgivningen av dessa tidskrifter svarar ett fåtal företag. Det största är Åhlén & Åkerlunds Förlags AB. som har en tredjedel av marknaden. De sex största förlagen svarar tillsammans för 87 procent av den totala årsupplagan. Koncentrationen måste betecknas som betydande.

Serietidningsmarknaden omsatte omkring 175 Mkr år 1978. Antalet serietidningar minskade i slutet av l970-talet. I början av 1979 utgavs 57 olika titlar mot ett 90-tal år 1975. Företagskoncentrationen är avsevärt högre på serietidningsmarknaden än hos populärpressen i övrigt. Tre förlag domine- rar helt. Det största är Åhlén & Åkerlund som ger ut 38 serietidningar genom sitt helägda dotterbolag Semic Press AB. Detta bolag sålde 1978 serietid- ningar för omkring 100 Mkr. Marknadsandelen utgör omkring 65 procent. De andra större företagen. Hemmets Journal AB och Atlantic Förlags AB. har ungefär 20 respektive 10 procent av marknaden.

Den kommersiella utgivningen av facktidskrifter sker genom en relativt stor mängd småföretag. Upplagorna är i allmänhet av måttlig storlek. Annonsinkomsterna är ofta helt avgörande för utgivningen. Flera av de större tidskriftsföretagen är etablerade även på detta område. För den största utgivningen svarar Åhlén & Åkerlund-koncernen.

Inom bokförlagsbranschen är koncentrationen betydande. Det gäller också geografiskt sett. Förlagen i Stockholm svarar för hela 78 procent av bokmarknaden i landet. Värdet av samtliga förlags bokförsäljning uppgick 1976/77 till närmare en miljard kronor. Tre koncerner. Esselte. Bonniers och Wiken, stod för nästan hälften av denna försäljning. Esselte hade cirka 40 procent av läroboksmarknaden. Om man bara ser till allmänlitteraturen (läroboksförsäljningen undantagen) var Bonnierkoncernens andel 28 pro— cent och Wikens andel 11 procent. Inom allmänlitteraturen svarade de 4

största förlagen för 39 procent och de 8 största för 53 procent av samtliga förlags intäkter. Inom de olika litteraturkategorierna (skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker, facklitteratur etc.) hade det största enskilda förlaget i genomsnitt uppemot 30 procent av försäljningen. De 8 största förlagen inom varje litteraturkategori hade i genomsnitt omkring 80 procent av försäljning- en. När det gäller utgivningen i antal titlar var koncentrationen nästan genomgående lägre. De 8 största förlagen inom varje litteraturkategori svarade i genomsnitt för 70 procent av utgivningen. I fråga om skönlitteratur hade det största förlaget, Albert Bonniers Förlag, 30 procent av försäljning— en men endast 12 procent av antalet utgivna titlar.

Räknat på förlagsnivå har någon ökning av koncentrationen inte skett inom allmänlitteraturen mellan 1970 och 1976. Koncentrationsgraden för det största förlaget, de fyra och de åtta största förlagen var i stort sett oförändrad under denna tid. På lärobokssidan hade förlagskoncentrationen minskat. Andelen för de fyra största läroboksförlagen var 75 procent 1970 och 65 procent 1976. Andelen för de åtta största sjönk från 91 procent 1970 till 85 procent 1976.

Räknat på koncernnivå har koncentrationsgraden för de största företagen på bokmarknaden inte undergått någon väsentlig förändring mellan 1970 och 1976. Esselte var störst 1976 med en andel av 21 procent av den totala bokförsåljningen. Samma år hade de tre största koncernerna, Esselte, Bonniers och Wiken, tillsammans 47 procent. Andelen var ungefär densamma 1970 för de tre då största koncernerna. Esselte (inklusive Läromedelsförlagen), Bonniers och Almqvist & Wiksell.

På delmarknaden för läroböcker har dock koncentrationen räknat på koncernnivå ökat. Den största koncernen, Esselte. har ökat sin marknads- andel från 20 procent 1970 till nästan 40 procent 1976.

De större koncernerna har ökat sin försäljning i takt med den totala ökningen av bokförsåljningen. De största enskilda förlagen har däremot fått något minskade andelar. vilket torde bero på att mindre och medelstora företag haft vissa framgångar samt att de stora koncernerna satsat på ' spridning av verksamheten till flera förlag.

Bokklubbama har svarat för den reella ökningen av bokförsåljningen under 1970-talet. Direktförsäljningen 1976/77 till bokklubbsmedlemmar utgjorde 238 Mkr en ökning med 200 Mkr från 1970. Företag som ingår i Bonnierkoncernen svarade 1976/77 för över 50 procent av den totala bokklubbsförsäljningen. Förlags AB Wiken, med bl.a. bokklubben Bra Böcker, hade då uppemot 30 procent av bokklubbsmarknaden.

Den svenska filmbranschen har på senare tid genomgått relativt stora förändringar. Under en tioårsperiod fram till 1974 sjönk antalet biobesök med cirka 55 procent. Därefter har besöksfrekvensen stabiliserats på en nivå av 23,5 miljoner biobesök per år. Antalet biografer. som på 1960—talet var drygt 2 000. har minskat till omkring 1 200.

Drygt 10 procent av den biograffilm som visas i landet är svensk produktion. Denna produktion har länge dominerats av tre stora filmbolag. Svensk Filmindustri (SF) — som sedan 1974 ingår i Dagens Nyheter- koncernen Sandrews och Europa Film. Numera har dock Svenska Filminstitutet övertagit platsen som ledande produktionsföretag. De tre bolagen och filminstitutet har tillsammans svarat för nästan hälften av den

svenska långfilmsproduktionen sedan 1963. Räknat över hela perioden är SF den utan jämförelse största producenten. Därefter kommer Sandrews. Europa Film och filminstitutet i nu nämnd ordning. Ser man emellertid bara till den senare delen av perioden. spelåren 1970/71—1977/78. har filminstitu- tet producerat 10 långfilmer och deltagit i 26 samproduktioner medan motsvarande siffror för SF är respektive 13 och 13. Produktionsandelen har senare ytterligare förskjutits till filminstitutets förmån. Numera är det bara SF och filminstitutet som har en egen regelbunden produktion. De andra större produktionsföretagen har i stället valt att delta i produktionen som medproducenter. ofta bara som delfinansiärer.

Det är utmärkande för filmproduktionen att flertalet filmer har spelats in av ett relativt stort antal enfilmsproducenter och samverkande producenter. Under 1970-talet har 75 svenska produktionsföretag varit engagerade i produktionen av 147 långfilmer. Bl. a. detta antyder vissa tendenser till minskad företagskoncentration på området.

Integrationen är stark i filmbranschen. De stora filmbolagen svarar också för en stor del av filmimporten och filmuthyrningen. De äger landets två största filmlaboratorier. Och de har ett starkt grepp om biografledet. SF. som är den största biografägaren. kontrollerar tillsammans med Sandrews och Europa Film 62 procent av landets avgiftspliktiga biografer.

Vad gäller kortfilm brukar man skilja på fri kortfilm och beställningsfilm. Produktionen av fri kortfilm är bortsett från Sveriges Radios produktion ganska blygsam. Grovt skattat rör det sig om kanske hundratalet filmer per år. De flesta produceras av enskilda personer. Bortsett från en del undervisningsfilm har de stora filmbolagen praktiskt taget slutat med kortfilmsproduktion som ej är av beställningskaraktär. Den mest betydelse— fulla produktionen sker genom filminstitutet som genom samarbete med Sveriges Radio har skapat ekonomiska förutsättningar för en begränsad produktion av fri kortfilm.

Beställningsfilmen dominerar den svenska filmproduktionen såväl volym- mässigt som ekonomiskt. Näringslivet och organisationerna står för de flesta beställningarna av film. När det gäller företagsstruktur på produktionssidan har de stora filmbolagens starka ställning på långfilmsområdet inte någon motsvarighet inom beställningsfilmen. Produktionen av beställningsfilm ombesörjs huvudsakligen av en stor mängd småföretag. Det kan röra sig om ett par hundra sådana företag här i landet. Företag av enmanstyp är vanliga. Omsättningen är relativt stor inom företagsbeståndet.

Fonogrammarknaden grammofonskivor och ljudkassetter — har sedan början av 1960-talet präglats av en stark utveckling. Försäljningen har ökat från 4 miljoner fonogram 1965 till 21 miljoner 1972. Under 1978 och 1979 har försäljningen emellertid stagnerat.

Företagsstrukturen inom fonogrambranschen kännetecknas av en stark koncentration och integration. Till skillnad från flertalet andra massmedie- sektorer är fonogrambranschen i hög grad styrd av internationella intressen. Fem stora multinationella koncerner svarar för omkring 60 procent av fonogramförsäljningen i västvärlden. I Sverige står dessa koncerner genom dotterbolag och agenturer för nästan 70 procent av alla försålda LP-skivor.

I Sverige finns ett 60-tal inspelningsbolag. Flertalet är små och ägs vanligen

av en enskild person eller en artistgrupp. Bolagen har ofta en kort livslängd och en mycket liten marknadsandel. Många producerar bara ett fåtal inspelningar innan de läggs ned. Den helt övervägande delen av den svenska fonogramproduktionen ombesörjs av företagen inom den svenska gruppen av IFPI (International Federation of Producers of Phonograms and Videograms), som består av elva inspelningsbolag. Sex av dessa är utlandsägda.

På distributionssidan men också i fråga om produktion och import av fonogram — dominerar fyra stora grammofonbolag, CBS Records AB, EMI Svenska AB, Grammofon AB Electra och GDC (Grammofonbolagens Distributionscentral AB). Det sistnämnda ägs gemensamt av fem inspel— ningsbolag i den svenska gruppen av IFPI. Nämnda fyra bolag är organiserade i Grammofonleverantörernas förening (GLF). Tillsammans svarar bolagen för 80—90 procent av tillförseln till den svenska marknaden av skivor och kassetter. Den årliga importen av fonogram uppgår till omkring 3 800 utgåvor. Den årliga svenska fonogramproduktionen har under senare år uppgått till mellan 800—900 utgåvor.

Videogrammet är ett relativt nytt massmedium. Vid ingången av år 1979 beräknades 35 000 videokassettspelare vara i drift i landet, varav hushållen förfogade över 25 000. Det innebär en hushållstäckning som är mindre än 1,5 procent.

En videoindustri i mindre skala har vuxit fram i Sverige under 1970-talet. Verksamheten består i huvudsak av programproduktion, överspelning av olika slags filmprodukter till videogram, kopiering av videokassetter och viss distribution. Ett 50-tal svenska företag är sysselsatta inom branschen. Det övervägande antalet (ca 40) är programproducerande. Många arbetar också med andra medier som film och stillfilm. Utmärkande för videoföretagen är att de med ett par undantag ännu så länge är små. Det är ännu för tidigt att tala om någon särskild utveckling i fråga om ägar- och företagskoncentration på videogrammarknaden. Marknaden är alltför ny och outvecklad och framtiden alltför oviss. Närmast liknar den nuvarande strukturen den som finns på beställningsfilmsområdet, dvs. marknaden domineras av en relativt stor mängd småföretag. Från koncentrationssynpunkt finns det anledning att uppmärksamma det intresse som en del på andra områden redan etablerade massmedieintressenter har visat för det nya mediet. Vissa bok— och tidningsförläggare och de stora filmbolagen engagerade sig på ett tidigt stadium inom videosektorn.

Radio och TV intar en särställning bland massmedierna. Dessa viktiga medier är i stort sett förbehållna Sveriges Radio AB och dess fyra dotterbolag (programföretagen). Denna form för verksamheten innebär i sig en mycket stark koncentration av två massmedier. Systemet grundar sig på beslut av riksdagen och verksamheten är i rättsligt hänseende reglerad genom särskilda lagar och avtal mellan staten och de olika bolagen.

Teaterverksamheten här i landet drivs bara i undantagsfall på affärsmässiga grunder. För huvuddelen av teaterutbudet svarar allmänna teaterinstitutio- ner, dvs. de statliga och statsunderstödda teatrarna. Den kommersiellt drivna teaterverksamheten är mycket begränsad. I Sverige finns för närvarande endast sex privatteatrar, vilka drivs av fem företag, fyra i Stockholm och ett i Göteborg.

Utställningsväsendet räknas också till de opinionsbildande massmedierna. Det finns olika typer av utställningar: industri- och hantverksutställningar, konstutställningar, museiverksamheten och utställningar av idé- eller debattkaraktär. Staten och kommunerna svarar för en betydande del av utställningsväsendet i landet. Stiftelsen Riksutställningar. som årligen producerar omkring 2000 utställningar, intar här en särställning. Inom näringslivet förekommer en tämligen livlig utställningsverksamhet med debatterande och opinionsbildande syfte, vid sidan av det stora antalet varumässor och liknande, rent kommersiella utställningar. Den nuvarande strukturen inom utställningsväsendet förefaller inte ge anledning till farhågor från yttrandefrihets- eller opinionsbildningssynpunkt.

Text- TV, teledata och telefaksimil är nya informationsbärare som inom en snar framtid kan komma att förändra förutsättningarna för spridning och mottagande av viktig samhällsinformation. En statlig utredning, informa- tionsteknologiutredningen. är sysselsatt med frågor kring dessa nya medier. Det är ännu sålänge oklart hur den nya medieverksamheten slutligt kommer att organiseras. Man torde emellertid kunna utgå från att de företag som kommer att redigera och ansvara för informationsutbudet eller eljest ha inflytande på innehållet i detta får anses vara massmedieföretag som avses i MKU:s lagförslag.

3 Företagsförvärven på massmedieområdet

Som torde ha framgått av redogörelsen för massmediestrukturen i Sverige (avsnitt 2) är företags- och ägarkoncentrationen relativt betydande inom en del sektorer av massmediebranschen. Och på sina håll finns tydliga tendenser till en ökning av koncentrationen.

Företagssammanslagningar (fusioner) och andra former av företagsför- värv har utgjort ett väsentligt inslag i koncentrationsprocessen. Det förefaller generellt kunna konstateras att företagsförvärven spelar en betydelsefull roll för koncentrationsutvecklingen på massmedieområdet. liksom de för övrigt torde göra inom näringslivet i stort. I det här avsnittet skall därför förekomsten under senare tid av större företagsförvärv på massmedieområ- det något beröras.

Företagsförvärven registreras löpande av Statens pris- och kartellnämnd (SPK) i ett allmänt företagsförvärvsregister. Enligt uppgift från SPK:s registersektion förekom 72 företagsförvärv inom massmediebranschen under perioden 1969—1979. De mindre förvärven är då inte medräknade. dvs. förvärv där inget av de inblandade företagen haft en omsättning som uppgått till 10 Mkr.

De flesta förvärven gällde bokhandels- och bokförlagsbranschen där 34 fall registrerats. Motsvarande siffra för dagspress- och tidskriftssektorn är 26. Resterande förvärv avsåg företag på filmområdet, 6 förvärv, och på video- och fonogramområdena, vardera 3 förvärv.

Av de uppköpta företagen hade ca 55 procent färre än 50 anställda och ungefär hälften en omsättning som inte översteg 10 Mkr. Bara 10 av de uppköpta företagen hade fler än 200 anställda.

Ser man däremot på de köpande företagen finner man att dessa i regel är storföretag. I nästan hälften av de under den angivna perioden noterade förvärven hade det köpande företaget eller den koncern vari företaget ingick minst 500 anställda.

För förvärven inom bokförlagsbranschen har närmare redogjorts i bilaga 3. Här skall bara erinras om att Esselte-koncernen svarade för de mest omfattande köpen. År 1972 köpte Esselte, som då ägde 50 procent av aktierna i AB Läromedelsförlagen. återstående aktier i detta bolag av Bonnierföretagen. Året därpå genomförde Esselte det största företagsköpet. Då förvärvades Almqvist & Wiksell AB. som hade en total nettoomsättning av cirka 200 Mkr. För de näst största köpen svarade numera statsägda Liber som 1970 köpte Gleerup och 1975 Hermods Stiftelse. Bonnierkoncernen, som bl. a. köpte Williams Förlags AB 1975. står för det senaste stora

förvärvet i bokförlagsbranschen. Under 1980 har nämligen Bonniers köpt det tidigare danskägda bok- och tidskriftsförlaget Carlsen/if. som enligt uppgift omsätter ca 60 Mkr.

Förvärven på dagspressområdet medförde bl. a. som har beskrivits i bilaga 1 — att ägarkoncentrationen där ökade. De under den här aktuella perioden mest omfattande dagstidningsförvärven ägde rum 1975. Då förvärvade Liberala Tidningar KB tre tidningsföretag, nämligen Nerikes Allehanda AB, Bergslagernas Tidnings AB och Motala Tidning AB. Deras sammanlagda omsättning uppgick till 63 Mkr. De hade 358 anställda. Centerpartiet stärkte samma är sin press genom köp av Hallands Nyheter och Östersunds-Posten. Och tidningsföretaget Barometern i Kalmar förvärvade Blekinge Läns Tidning och Smålandsposten. De under 1975 uppköpta dagspressföretagen hade tillsammans omkring 1000 anställda och en omsättning av ca 132 Mkr. Förvärven omfattade en sammanlagd dagspress- upplaga av 223 800 exemplar. Det motsvarade nästan 5 procent av den totala dagspressupplagan.

Det på senare tid mest uppmärksammade dagstidningsförvärvet är Nya Wermlands-Tidningens köp 1979 av Nordvästra Skånes Tidningar. Det berörde en dagstidningsupplaga av 46 100 exemplar.

Ett par av tidningsföretagen genomförde förvärv även inom andra sektorer av massmedieområdet. Dagens Nyheter-koncernen övertog den 1 januari 1974 Svensk Filmindustri (SF). Svenska Dagbladets AB förvärvade samma år Tidskrifts AB Allhem (numera Förlags AB Tifa) och AB Allhems Tryckerier samt 22 procent av aktierna i Nord Artel AB (produktion av TV-program och bevakning på det audiovisuella området). Under 1977 köpte Förlags AB Tifa aktiemajoriteten i Skivklubben Musik för alla AB.

De stora filmbolagen befäste ytterligare sin dominerande ställning i biografledet. Både SF och Europa Film förvärvade ett antal mindre biografer. SF köpte Skaraborgs Biograf AB och AB Kungsbiograferna medan Europa Film förvärvade AB Films. Nordiska Biograf AB och Sundsvalls Biografteater AB.

På fonogramsidan stärktes det internationella inslaget ytterligare genom att det multinationella företaget Warners Communication, Inc. 1979 förvärvade det tidigare helsvenska Metronome Records AB. Det uppköpta bolagets årliga omsättning var ca 30 Mkr. Antalet anställda uppgick till omkring 20 personer. Under 1980 har en fusion genomförts mellan Phonogram AB och f.d. Polydor AB. Genom fusionen blir Polygram Records AB. som är namnet på det nya bolaget. ett av de till omsättningen räknat tre-fyra största grammofonbolagen i Sverige.

Om man närmare granskar de av SPK under den här aktuella perioden 1969—1979 registrerade företagsförvärven på massmedieområdet framstår två av förvärven som särskilt intressanta, nämligen Esseltes köp av Almqvist & Wiksell och Dagens Nyheters förvärv av SF. Det förra förvärvet innebar väsentliga förändringar i konkurrens- och strukturförhållandena på bokom- rådet. särskilt på lärobokssidan. Förvärvet av SF innebar framför allt att Dagens Nyheter— och indirekt Bonniers —fick ett starkt inflytande på ett nytt opinionsbildande område. filmens.

Esseltekoncernens förvärv av Almqvist & Wiksell är det största förvärvet

i l l 1

på massmedieområdet under perioden om man ser till det uppköpta företagets omsättning (ca 200 Mkr) och antalet anställda (ca 1 000). För en totalkostnad om drygt 30 Mkr fick Esselte överta Almqvist & Wiksell- koncernen, vars substansvärde vid den tiden kunde uppskattas till mellan 60 och 75 Mkr. Förvärvet har ingående utretts och analyserats i konkurrensut- redningens delbetänkande Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—1973 - en fallstudie (SOU 1977:51). Där framhålls bl. a. att effekterna för konkurrens- och strukturförhållandena. särskilt på läromedelsområdet, framstod som det kanske viktigaste resultatet av förvärvet. Esseltes marknadsandel för tryckta läromedel vid mitten av 1970-talet uppskattades till 45 procent. Det statliga förlaget Libers andel beräknades till 25 procent. Enligt utredningen skulle ett samgående mellan Liber och Almqvist & Wiksell. som kunde ha varit ett realistiskt alternativ, ha medfört en kraftig minskning av Esseltes dominans på området för tryckta läromedel. Förmodligen hade då Libers andel 1977 på denna marknad kunnat vara i det närmaste lika stor som Esseltes.

Dagens Nyheters köp av SF är det näst största förvärvet under perioden. Ser man enbart till köpeskillingen 55 Mkr. är förvärvet det största. Vid övertagandet den 1 januari 1974 var SF:s omsättning ca 85 Mkr och företaget hade omkring 700 anställda. varav 450 deltidsanställda. Syftet med förvärvet var att bredda DN-koncernens verksamhet och bereda företaget inför medieutvecklingen. Beslutet att förvärva SF ansågs dock kontroversiellt. vilket den efterföljande debatten visade. I Dagens Nyheters verksamhets- berättelse för 1973 uttalade bolaget sin avsikt att ta hänsyn till den konstruktiva kritiken på olika sätt. Ett sådant viktigt inslag var att SF—företagens konstnärliga integritet garanterades.

4 Statligt stöd till olika massmedier

Statligt stöd i olika former utgör ett av medlen för att bevara mångfalden bland massmedier. Härigenom motverkas i viss mån ökad koncentration inom massmediebranschen. Det är främst på pressens område som åtgärder vidtagits i syfte att stödja företag. Statligt stöd förekommer emellertid även på andra sektorer av massmedieområdet. Här lämnas en kortfattad redogörelse för stödet till press. tidskrifter. litteratur. fonogram. film och teater. Uppgifterna är huvudsakligen tagna ur budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100. bilaga 12).

4.1. Dagspress och tidskrifter

Det statliga presstödet omfattar för närvarande dagspressen, organisations- tidskrifter samt tidningar på andra språk än svenska. För budgetåret 1980/81 beräknas det totala presstödet uppgå till närmare 377 Mkr. Därutöver är 15 Mkr anvisade till Pressens lånefond. Den övervägande delen av presstödet eller drygt 310 Mkr avser stöd till dagspressen.

Statligt stöd till dagspressen utgår enligt förordningen (1976:336) om statligt stöd till dagstidningar. Stöd kan utgå i form av produktionsbidrag, etableringsstöd, utvecklingsbidrag. samverkansbidrag och samdistributions- rabatt. Dagstidningarna kan också erhålla lån ur pressens lånefond.

Produktionsbidrag beviljas enligt automatiskt verkande regler. Rätten till bidrag är bl. a. beroende av tidningens hushållstäckning på utgivningsorten. Då det gäller flerdagarstidningar (tidningar som utkommer minst fyra gånger per vecka) beräknas bidragets storlek inom vissa minimi- och maximigränser efter tidningens genomsnittliga pappersförbrukning under de senaste tre kalenderåren. Då det gäller fådagarstidningar (tidningar som utkommer en — tre gånger per vecka) (utgår produktionsbidraget med ett fast belopp. För år 1979 har produktionsbidrag beviljats ca 70 tidningar med sammanlagt ca 215 Mkr. De största bidragen bland flerdagarstidningarna inom storstadspressen gick till Svenska Dagbladet och Arbetet i Malmö. vilka vardera erhöll 25 740 000 kr. Arbetet i Göteborg fick 12 510 000 kr. Det minsta beloppet inom denna tidningskategori utgjorde 2 640 000 kr. Bland flerdagarstidning- arna i landsorten var det högsta bidraget 6 300 000 kr och det lägsta bidraget 800 000 kr. Det fasta beloppet till fådagarstidningar utgör i fråga om rikstidning. exempelvis Ny Dag. 1 500 000 kr. För lokal/regional tidning är beloppet 750 000 kr. Presstödsnämnden har viss begränsad rätt att bevilja

produktionsbidrag även till tidningar som inte är berättigade till detta enligt de automatiskt verkande reglerna.

Etableringsstöd kan beviljas för nyetablering av dagstidning som bedöms ha möjligheter att efter ett års utgivning uppfylla villkoren för produktions- bidrag. För lokal/regional tidning utgör bidraget ] 125000 kr och för rikstidning är bidraget 2 250 000 kr. Utvecklingsbidrag kan beviljas tidnings- företag som är i tillfälligt behov av stöd för åtgärder som syftar till att stärka företagets konkurrensförmåga på längre sikt. Bidraget utgår under högst två år inom en period av fyra år. För flerdagarstidningar är högsta bidraget 1 200 000 kr per kalenderår och för fådagarstidningar utgör motsvarande belopp 600 000 kr. Samverkansbidrag. varierande från 250 000 kr under ett år till 500 000 kr per år under fem år. kan utgå för samverkan inom teknisk produktion. Bidrag kan också utgå för samverkan i annonsförsäljning eller för större branschprojekt. Samdistributionsrabatt utgår för varje abonnerat exemplar av dagstidning som distribueras av distributionsföretag eller av postverkets lantbrevbäringsturer under förutsättning att minst två tidnings- företag deltar i samdistributionen och distributionen sker till lika pris per utburet exemplar.

Enligt förordningen (1977:607) om stöd till organisarioristidskrifter kan statligt stöd utgå till organisationstidskrift som i huvudsak distribueras inom Sverige. Med organisationstidskrift förstås dels tidskrift som utges av organisation för dess medlemmar (medlemstidskrift). dels tidskrift som är organ för organisation med huvudsakligt syfte att verka för religiöst. nykterhetsfrämjande. politiskt. miljövårdande. idrottsligt eller försvars- främjande ändamål eller att företräda handikappade eller arbetshindrade eller för organisation som har idémässig anknytning till politisk organisa- tion. i Stödet utgår med ett årligt fast bidrag som utgör 2 875 kr per tidskrift. ( Därutöver finns ett rörligt bidrag som varierar mellan 35—14 öre per exemplar i beroende på upplagans storlek. Bidraget höjs med 10 procent vid en : periodicitet på mellan 10 och 15 stödberättigade utgivningar per år och med 20 procent vid 16 utgivningar eller fler. Stöd utgår ej till tidskrift som ges ut av enbart lokalt eller regionalt verksam organisation. ej heller för tidskrift som utkommer med färre än fyra nummer per år eller vars sammanlagda stödberättigade upplaga understiger 10 000 exemplar. Stödet gäller endast exemplar som distribueras som utgivarkorsband. Medlemstidskrift som utges av organisation för anställda ombord på fartyg får stöd även om utgivarkorsband inte används.

Om stöd till en eller flera organisationstidskrifter skulle leda till en allvarlig snedvridning av konkurrensförhållandena mellan tidskrifter kan presstöds— .. nämnden efter ansökan bevilja stöd till annars ej stödberättigad tidskrift. & Sådant stöd kan inte utgå med högre belopp än vad som för samma » kalenderår har beviljats organisationstidskrift med innehåll och inriktning som av presstödsnämnden bedöms som likartat.

Stöd till tidningar på andra språk än svenska beviljas av statens invandrarverk efter samråd med presstödsnämnden.

Stöd kan utgå under förutsättning att

1. publikationen vänder sig till invandrare och språkliga minoriteter i Sverige.

2. publikationens innehåll i huvudsak berör förhållanden i Sverige.

3. publikationen har sin huvudredaktion i Sverige och

4. annonsdelen i publikationen inte överstiger 25 procent i genomsnitt för kalenderår.

Stödet kan utgå till allmänna nyhetstidningar och medlemstidskrifter som uppfyller vissa i författningen angivna krav. Dessutom kan behovsprövade bidrag utgå till tidningar och tidskrifter som inte uppfyller dessa krav. Stödet kan ha formen av produktionsbidrag eller etableringsstöd.

Statligt stöd till kulturtidskrifter utgår enligt förordningen (1977:393) om statligt stöd till kulturtidskrift. Medlen fördelas av statens kulturråd.

Med kulturtidskrift avses tidskrift som med sitt huvudsakliga innehåll vänder sig till allmän publik med samhällsinformation eller med ekonomisk. social eller kulturell debatt eller som huvudsakligen ger utrymme för analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.

Villkor för att bidrag skall kunna beviljas är bl. a. att tidskriftens intäkter ej beräknas täcka kostnaderna samt att det för dess utgivande ej finns eller kan påräknas tillräckligt stöd från annat håll.

För budgetåret 1980/81 utgör stödet drygt 8 Mkr.

4.2. Litteratur. fonogram, film och teater

Försöksverksamhet med statligt litteraturstöd inleddes år 1975. Stödet fick sin nuvarande form efter beslut av riksdagen våren 1978. Stödet. som fördelas av statens kulturråd. utgår enligt bestämmelser i förordningen (1978:490) om statligt litteraturstöd. Följande litteraturkategorier kan erhålla stöd: ny svensk skönlitteratur för vuxna. skönlitteratur för vuxna i svensk översättning. klassiker. facklitteratur för vuxna. barn- och ungdomslitteratur och litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Stödet utgår företrädesvis i efterhand. Särskilt kostnadskrävande utgivning kan erhålla projektstöd i förhand.

Ur litteraturstödet tilldelas även skolöverstyrelsen medel för framställning av lättläst litteratur. Vidare erhåller statens kulturråd medel för stöd till presentation av svensk litteraturi utlandet enligt förordningen (1978:491) om försöksverksamhet med statsbidrag till översättning av svensk litteratur. Därutöver utgår medel till studier av bokbranschen och bidrag till läsfrämjande åtgärder bland barn och ungdom. För utgivning och distribu- tion av prisbillig kvalitetslitteratur för vuxna samt för barn och ungdom utgår bidrag till Stiftelsen Litteraturfrämjandet. Slutligen ges bidrag till verksam- heten vid Sigtunastiftelsens klipparkiv och till Stiftelsen Svenska barnboks- institutet.

Budgetåret 1980/81 uppgår litteraturstödet till drygt 25 Mkr. Den statligt stödda fonogramproduktionen sker till helt övervägande del inom ramen för Rikskonserters försöksverksamhet med fonogram. För budgetåret 1980/81 erhåller Rikskonserter drygt 4.7 Mkr till produktion av fonogram. Produktionen. som är blygsam. har ingen kommersiell inriktning. Rikskonserter har möjlighet att utdela smärre stödbelopp till enskilda fonogramproducenter.

Det direkta filmstödet utgör budgetåret 1980/81 21 064 000 kr. Av detta

belopp avser 15,4 Mkr bidrag till Svenska filminstitutet för produktion. Filminstitutet erhåller dessutom bidrag med 675000 kr för import och distribution av barnfilm och med 1000 000 kr för restaurering av äldre svenska spelfilmer. Vidare utgår bidrag med sammanlagt 800000 kr till statens ungdomsråd för granskning av barnfilm m.m. För spridning av kvalitetsfilm har avsatts 905 000 kr och 2 284 000 kr är anvisade till försök med filmvisning i nya former.

Utöver det direkta bidrag som utgår till Filminstitutet för stöd till produktion tillförs medel för stöd även på andra sätt. Enligt filmavtalets bestämmelser skall en viss andel av de biografavgifter som betalas in till Filminstitutet användas för stöd till produktion av svensk film. Resurserna för filmproduktion inom filmavtalets ram kan för budgetåret 1979/80 beräknas till ca 26 Mkr. Mellan Filminstitutet och dåvarande Sveriges Radio AB finns dessutom ett samproduktionsavtal enligt vilket radioföretaget varje år tillskjuter ett belopp för filmproduktion. Beloppet uppgår nu till 6 Mkr om året. Slutligen erhåller konstnärsnämnden projektbidrag till produktion av film. För budgetåret 1980/81 uppgår detta till 1 965 000 kr. Sammantaget innebär detta under förutsättning att stödet inom filmavtalets ram hålles oförändrat — att resurserna för stöd till filmproduktion under 1980/81 kan beräknas till drygt 49 Mkr.

Den huvudsakliga delen av teaterverksamheten som bedrivs i landet är statsunderstödd. Det största stödet utgår till Operan och Dramatiska teatern. vilka tillhopa under budgetåret 1980/81 erhöll statsbidrag med drygt 153 Mkr. Riksteatern. som står under tillsyn av statens kulturråd. erhöll budgetåret 1980/81 statsbidrag med 79,9 Mkr. Statsbidrag utgår också till vissa läns- och stadsteatrar. De fria teatergrupperna, som beräknas årligen ge omkring 5 000 föreställningar och ha närmare 20 procent av den totala teaterpubliken i landet. kan numera också komma i åtnjutande av statsbidrag. För budgetåret 1980/81 utgår bidrag till fria teater-. dans- och musikgrupper med totalt 15,8 Mkr.

5 Vissa lagbestämmelser av betydelse för massmedieområdet

5.1. Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen

I grundlagarna finns vissa bestämmelser till skydd för den fria åsiktsbild- ningen och andra friheter. De återfinns i regeringsformen (RF) och tryckfrihetsförordningen (TF). För de bestämmelser som är av intresse i förevarande sammanhang lämnas här en kortfattad redogörelse.

5.1.1. RF

I .1 kap. 1 & RF förklaras den fria åsiktsbildningen vara en av grundvalarna för den svenska folkstyrelsen. Det råder ett nära samband. mellan denna bestämmelse och reglerna i 2 kap. RF om de så kallade opinionsfriheterna. dvs. yttrande- och tryckfriheten. rätten till information. mötesfriheten. demonstrationsrätten. föreningsfriheten och religionsfriheten. Dessa fri- och rättigheters grundlagsskydd torde i första hand vara motiverat av deras stora betydelse för den fria åsiktsbildningen.

Yttrandefriheten. som i RF beskrivs som frihet att i tal. skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar. åsikter och känslor. skyddas i RF genom bestämmelser som reglerar det allmännas möjligheter att begränsa den. Sådan begränsning. som endast får ske genom lag. får enligt 2 kap. 12 & RF göras bara för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbild- ningen. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk. religiös. kulturell eller annan sådan åskådning.

Utöver dessa allmänna inskränkningar av möjligheterna att begränsa yttrandefriheten gäller enligt 2 kap. 13 %% RF att begränsningar är tillåtna för att tillgodose vissa kvalificerade intressen. Sålunda får yttrandefriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet. folkförsörjningen. allmän ordning och säkerhet. enskilds anseende. privatlivets helgd eller förebyggandet eller beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska. religiösa. fackliga. vetenskapliga och kulturel- la angelägenheter.

/'X

5.1.2. TF

Yttrandefriheten i tryckt skrift har genom regleringen i TF fått ett särskilt starkt grundlagsskydd mot ingripanden från det allmännas sida. ITF stadgas rätt för var och en häri landet att trycka. ge ut och sprida skrifter och förbjuds det allmänna att hindra verksamhet av sådant slag. Utgivningsråtten framgår av 1 kap. 1 åTF, där det fastslås att varje svensk medborgare har rätt att. utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder. utge skrifter. I överensstämmelse med dessa grunder fören allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det medborgarna fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Dessa bestämmelser i 1 kap. 1 & TF kompletteras med föreskrifterna i 4 kap. 1 # om rätt att trycka skrifter och 6 kap. 1 & om rätt att sprida skrifter. Föreskrifterna ger rätt för varje svensk medborgare eller svensk juridisk person att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster respektive att sälja. försända eller på annat sätt sprida tryckta skrifter. Den etableringsfrihet som uttrycks genom de nu nämnda stadgandena innebär således en allmän rätt för varje svensk medborgare att trycka. ge ut och sprida skrifter. För sådan verksamhet får inte krävas tillstånd av myndighet. Inte heller får möjlighe- terna att driva verksamheten begränsas genom villkor som inte har stöd i TF.

I nära samband med de regler som nyss berörts står bestämmelserna i 1 kap. 2 % TF som riktar sig mot varje form av censur. I första stycket av sistnämnda lagrum föreskrivs att någon tryckningen föregående granskning av skrift inte får förekomma och inte heller förbud mot tryckning av skrift. 1 andra stycket finns förbud mot hindrande åtgärder från det allmännas sida på grund av innehållet i en skrift. Bestämmelserna förbjuder myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll. genom åtgärd som ej har stöd i TF. hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Hindersförbudet riktar sig alltså enbart mot sådana åtgärder som grundar sig på skriftens innehåll. Förbudet torde alltså inte avse samhällsingripanden som dikteras av enbart andra hänsyn. I praxis har man tillåtit ingripanden som motiverats av hänsyn till allmän ordning. Så har exempelvis Järnvägs- styrelsen i visst fall ansetts befogad att hindra ordningsstörande försäljning av tryck på stationsområde men inte att låta åtgärderna bestämmas av innehållet i skriften (JO 1949 s. 136 ff).

Med "skrifts innehåll" torde inte avses varje yttrande i skriften. Räckvidden av grundlagsskyddet för yttrandefriheten bestäms i princip av dennas syfte. Detta syfte anges i TF vara att säkerställa ett fritt meningsut- byte och en allsidig upplysning. Yttranden som saknar betydelse i det avseendet omfattas inte av grundlagsskyddet. Enligt stadgad praxis gäller sålunda att yttrande som är lagstridigt i annat hänseende än som ett överskridande av gränserna för yttrandefriheten. t. ex. som ett led i ett bedrägligt förfarande. faller utanför TF:s särskilda regler om lagföring och straff. varför ingripande kan ske med stöd av regler i allmän lag. Uppfattningen att TF inte reglerar allt bruk av tryckta skrifter utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetens innebörd kar vidare kommit

till uttryck på så sätt att det befunnits möjligt att i viss utsträckning ingripa med stöd av allmän lag. exempelvis marknadsföringslagen. mot meddelan- den av kommersiell natur i tryckt skrift.

Som exempel på hinder som åsyftas i ifrågavarande lagrum. 1 kap. 2 & TF, nämnde man under förarbetena (SOU l947:60 s. 210 och prop. 1948:230 5. 110) att polismyndighet avstänger den vid ett tryckeri anställda personalen från tillträde till tryckeriet med anledning av att därifrån ges ut en skrift med visst politiskt innehåll samt att myndigheterna vid en pappersransonering tar hänsyn till politiska synpunkter.

Förbudet mot hindrande åtgärder har bara tillämpning på tryckta skrifter. Det gäller alltså inte andra medier. Att staten inte skall styra eller påverka innehållet även i andra enskilda massmedier torde emellertid vara en allmänt accepterad princip. Från denna princip finns dock undantag. exempelvis filmcensuren.

När det gäller den fria etableringsrätten enligt TF förtjänar att påpekas att inte varje inskränkning i denna strider mot det skydd som TF vill säkerställa. En del inskränkningar följer av TF:s egna bestämmelser. I fråga om brottsliga skrifter godtas sålunda att myndighet stoppar fortsatt tryckning genom konfiskering och fortsatt utgivning om det är en periodisk skrift genom utgivningsförbud. Spridningen av en brottslig skrift kan hindras genom förvarstagande, beslag och konfiskering.

TF utesluter inte heller att tryckningen. utgivningen och spridningen kan vara underkastad samma rättsregler som gäller annan jämförbar verksamhet i näringslivet i övrigt. Detta slås uttryckligen fast i 14 kap. 5 5 första stycket TF. Enligt 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60 s. 291) följer av nämnda stadgande att bestämmelser i exempelvis näringslagstiftningen är att tillämpa även i fråga om boktryckeri. tidningsföretag. förlagsrörelse eller bokhandel. i den mån sådana bestämmelser inte strider mot stadgandena i TF. Drivs sådan rörelse av juridisk person. gäller stadgandena i lag eller författning om bolag. föreningar eller andra juridiska personer.

I fråga om spridningsrätten påpekade tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60 s. 107) att det ligger i sakens natur att. även om det råder frihet att sprida tryckta skrifter. så måste försäljare och andra utspridare dock vara åtminstone i viss utsträckning underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Mot ett spridande som stör ordningen eller hindrar trafiken på allmän plats måste samhällets organ kunna ingripa. Den som vill sätta upp en tidningskiosk på allmän plats. måste sålunda ha polismyndighetens tillstånd enligt 2 & allmänna ordningsstadgan.

Ibland kan spridandet av tryckt skrift innefatta brott mot allmän ordning. Den som på allmän plats burit affischer eller delat ut tryckta skrifter har i praxis ansetts därigenom kunna göra sig skyldig till förargelseväckande beteende.

I praxis har det vidare ansetts möjligt att iviss utsträckning begränsa rätten att sprida skrifter inom allmänna inrättningar av olika slag. Begränsningarna har dock grundats på ordningsskäl och liknande och alltså inte betingats av skrifternas innehåll.

Som torde ha framgått av det hittills sagda är alltså inte den av TF skyddade etableringsfriheten helt utan begränsning. Förutom viss av TF själv stadgad begränsning följer en del faktiska inskränkningar i denna frihet därav att

även rörelse för tryckning. utgivning eller spridning av skrifter är underkas- tad samma lagstiftning som gäller för näringsverksamhet i allmänhet. Enligt vad som uttalats under förarbetena skall emellertid en inskränkning av det senare slaget frånkännas giltighet i den mån den strider mot bestämmelserna iTF. Den avgörande frågan är därför när en sådan konflikt skall anses vara för handen. Såväl rättspraxis som framför allt TF:s förarbeten synes här ge stöd för uppfattningen att det i allmänhet bara är mer eller mindre direkt åsyftade inskränkningar i själva trycknings-, utgivnings- eller spridningsrät- ten som sådan som anses strida mot stadgandena i TF. Faktiska inskränk- ningar i möjligheterna att utöva dessa rättigheter vilka endast medelbart följer av annan i och för sig vällovlig lagstiftning med annat syfte godtas däremot. i varje fall så länge inte inskränkningen är mer betydande. Naturligtvis finns en gräns för hur långt sådana inskränkningar kan gå. Leder de till att trycknings-. utgivnings- eller spridningsrätten i praktiken blir illusorisk, lär de under inga förhållanden kunna förenas med TF:s bestämmelser och anda. Var gränsen närmare skall dras förefaller dock vara osäkert.

5.2 1916 års lag om fastighetsförvärv m. m. och 1953 års lag om konkurrensbegränsning inom näringslivet

Som redovisas i kapitel 4 är statligt stöd i olika former ett medel för att . motverka tendenser till icke önskvärd koncentration inom massmediebran- schen. Igällande rätt finns två lagar som kan beröra massmediebranschen ur : koncentrationssynpunkt. nämligen lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i i rätten att förvärva fast egendom m. m. (1916 års lag) samt lagen (1953:603) j om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet i (konkurrensbegränsningslagen). i

Den grundläggande bestämmelsen i 1916 års lag innebär att utländsk ( medborgare i princip inte utan tillstånd i varje särskilt fall får här i landet ( förvärva fast egendom m.m. Tillståndsplikten omfattar även förvärv av viss rörelse. Vad lagen föreskriver om utländsk medborgare skall också tillämpas på utländska bolag. föreningar. andra samfälligheter eller stiftelser. Till de tillståndspliktigas krets hör härutöver vissa svenska aktiebolag. svenska handelsbolag och svenska ekonomiska föreningar. som står eller kan stå under utländskt inflytande. Tillståndsplikten för dessa rättssubjekt regleras i 2å. Enligt 25 första stycket får inte svenskt handelsbolag. vari finns bolagsman för vilken de i lagen föreskrivna inskränknirgarna i rätten att förvärva fast egendom gäller. svenskt aktiebolag. vars aktiebrev må ställas till innehavaren. eller svensk ekonomisk förening förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift utan tillstånd i varje särskilt fall. Detsamma gäller enligt 2 å andra stycket i fråga om svenskt aktiebolag vars aktiebrev skall ställas till viss man. Sådant bolag kan emellertid undgå tillståndsplikten genom att visst förbehåll. s. k. utlänningsklausul. tas in ibolagsordningen. Klausulen skall gå ut på att utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse bara får förvärva en mindre del av bolagets aktier. nämligen vid varje tidpunkt mindre än 20

procent av röstetalet för bolagets samtliga aktier och mindre än 40 procent av bolagets hela aktiekapital.

Innehåller bolagsordningen sådan utlänningsklausul får denna enligt 2 & tredje stycket inte ändras utan medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Sådant medgivande skall inte lämnas om det strider mot väsentligt allmänt intresse att bolagets aktier förvärvas av kontrollsubjekt (dvs. utländska rättssubjekt och de i princip tillståndspliktiga svenska bolagen m. fl.). Vid prövning av ärenden om tillstånd att få upphäva eller ändra utlänningsklausul kan således hänsyn tas till om det strider mot allmänt intresse att tillstånd meddelas. oberoende av om bolaget i fråga äger fast egendom. Den sistnämnda bestämmelsen infördes som ett tillägg till 2 % tredje stycket i samband med en lagändring 1973. Tillägget innebar en skärpning mot de tidigare reglerna. Enligt den gamla ordningen torde nämligen inte hinder förelegat för ett utländskt företag att förvärva ett svenskt företag som saknade betydande naturtillgångar. Om ett sådant svenskt företag hade utlänningsklausul i bolagsordningen. torde företaget haft en ovillkorlig rätt att slopa klausulen.

Ytterligare en bestämmelse som infördes i samband med 1973 års lagändring nämligen 5 a & är av intresse i detta sammanhang. Bestämmelsen innebär att om kontrollsubjekt vill förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till rörelse som drivs här i landet. eller del av sådan rörelse av någon som inte är kontrollsubjekt. så skall förvärvet för att bli gällande godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Om överlåtaren eller upplåtaren är kontrollsubjekt. föreligger däremot inte tillståndsplikt.

Angående syftet med bestämmelsen uttalas i förarbetena (prop. 1973:72 s. 9 f) att den etableringskontroll. som bygger på tillståndskrav vid ändring av bolagsordning såvitt avser utlänningsförbehåll. lätt skulle kunna kringgås genom att ett bolag som har utlänningsförbehåll överlåter sin rörelse till ett utlandsdominerat svenskt bolag som inte har utlänningsförbehåll.

Tillståndspliktigt förvärv. som ägt rum utan föreskrivet tillstånd. är inte civilrättsligt gällande.

Ansökan om tillstånd till förvärv av rörelse skall göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län där rörelsen huvudsakligen drivs. Länsstyrelsen skall sända handlingarna i ärendet med eget utlåtande till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. De viktigare ärendena avgörs av regeringen. I andra fall avgör statens industriverk ärendena.

Antalet ärenden av förevarande slag hos industriverket uppgick under åren 1975—1979 till 299. Regeringen avgjorde under samma period tio ärenden. Samtliga ansökningar bifölls av industriverket eller regeringen.

Konkurrensbegränsningslagens (KBL:s) föreskrifter erbjuder vissa möj- ligheter för det allmänna att ingripa mot massmedieförvärv och massmedie- företag med dominerande ställning. Lagen innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning. bruttopriser och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Skadlig verkan anses föreligga när konkurrensbe- gränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbild- ningen. hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.

Enligt 1 & KBL ankommer det på marknadsdomstolen att genom

förhandling söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. som bringas under dess bedömning. I 5 ä anges de närmare bestämmelserna för sådan förhandling. Enligt dessa bestämmelser är förutsättningarna för förhandling dels att det föreligger en konkurrensbegränsning. dels att denna föranleder skadlig verkan.

Begränsningari konkurrensfriheten kan indelas i olika arter. Man skiljer bl. a. på vertikala och horisontella förfaranden. Med ett förhållande som är vertikalt avses samverkan mellan näringsidkare i olika säljled. exempelvis tillverkare grossist detaljist. Ett horisontellt förfarande kan avse samverkan mellan näringsidkare i samma säljled. dvs. konkurrenter. Som en annan form av konkurrensbegränsning betecknas s. k. monopolställning. Hit räknas inte enbart en verklig ensamställning på en viss marknad utan också det förhållandet att ett företag svarar för en väsentlig del av verksamheten inom en bransch. I dessa sammanhang brukar man tala om dominerande ställning. En annan grupp av begränsningar är de som är en följd av rättslig eller annan särreglering. Slutligen förekommer vid sidan av de nu nämnda arterna av konkurrensbegränsning s. k. accessoriska konkurrensbindningar. dvs. ensidiga utfästelser att t. ex. inte driva konkurrerande verksamhet eller driva visst slag av verksamhet.

I KBL definieras inte begreppet konkurrensbegränsning. Den närmare begreppsbestämningen har i stället överlämnats till rättstillämpningen. I princip anses varje förhållande som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad vara en konkurrensbe— gränsning. Avgörande för frågan om konkurrensbegränsning enligt KBL skall anses föreligga eller inte är de faktiska förhållandena som råder på marknaden i fråga. Om en näringsidkare haft för avsikt att begränsa konkurrensen eller om denna uppkommit som en icke avsedd bieffekt är ur lagens synpunkt betydelselöst.

Om konkurrensbegränsning föreligger och denna finnes medföra skadlig verkan är. som tidigare nämnts. förutsättningarna för förhandling inför marknadsdomstolen uppfyllda. Genom definitionen av begreppet skadlig verkan framgår att den situation som skall kunna föranleda ingripande måste vara kvalificerad på visst sätt. Konkurrensbegränsningen skall medföra effekter på prisbildningen eller verkningsförmågan eller annans näringsut- övning. Därtill kommer att konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt framkallar några av dessa effekter. Det sistnämnda rekvisitet är föranlett av att lagstiftaren velat låta det komma till uttryck i lagtexten att emellanåt andra samhälleliga hänsyn än önskemål om största möjliga konkurrens kan både motivera åtgärder av konkurrensbegränsande effekt och ursäkta sådana verkningar som passar in på något av de tre fallen i definitionen. Vid prövningen av vad som skall anses som samhällsskadlig verkan bör inte endast den företagna åtgärdens direkta verkningar bedömas utan åtgärden bör sättas in i ett vidare sammanhang. Verksamheten syftar till den ur samhällets synpunkt mest effektiva konkurrensen. Idet enskilda fallet torde därför alltid få göras en avvägning mellan vad som kan anses från allmän synpunkt tala för och mot en viss konkurrensbegränsande åtgärd.

En betydelsefull inskränkning föreligger i fråga om möjligheten att gripa in mot monopol eller oligopol. Enligt vad departementschefen framhöll vid 1956 års lagändring (prop. 1956: 148 s. 41) skall nämligen förhandlingi sådana

fall inte gå ut på att undanröja själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. En förhandling syftande till att ett företag skall delas upp i flera företag kan således inte komma i fråga. Däremot kan förhandling ske exempelvis när ett dominerande företag begagnar sin ställning till att utöva ytterligare konkurrensbegränsningar eller visar benägenhet att ta ut visst överpris, s. k. monopolvinst.

Tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen ankommer på marknads- domstolen och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Om själva förfarandet inför dessa finns närmare bestämmelser i lagen.

I början av 1978 överlämnade konkurrensutredningen ett betänkande (SOU 197819) med förslag till en ny konkurrensbegränsningslag. Förslaget, som för närvarande övervägs inom handelsdepartementet, innehåller specifika föreskrifter om kontroll av företagsförvärv och om ingripanden mot företag med dominerande ställning på marknaden i form av bl. a. ålägganden att sälja aktier eller rörelse m. m.

5.3 Lagbestämmelser om marknadsdomstolen och förfarandet där

I direktiven för MKU uttalas bl. a. att marknadsdomstolen kan te sig som ett naturligt alternativ vid valet av prövningsorgan för de ärenden som kan komma att aktualiseras till följd av MKU:s arbete. Här nedan lämnas därför en redogörelse för huvuddragen av de bestämmelser som för närvarande reglerar marknadsdomstolens verksamhet.

I lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. föreskrivs att marknads- domstolen skall handlägga ärenden enligt 1953 års konkurrensbegränsnings- lag. marknadsföringslagen (1975:1418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Mot domstolens beslut i sådana ärenden får talan inte föras. Detsamma gäller domstolens beslut i övrigt enligt marknadsdomstols- lagen.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. Av dessa är två särskilda ledamöter, den ene för ärenden om konkurrensbegränsning och den andre för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkur- rensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor särskild insikt i konsumentfrågor. Av de övriga ledamöterna utses tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument— och löntagarintressen.

Domstolen är beslutför, när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarin- tressen samt konsument- och löntagarintressen delta. Av de särskilda ledamöterna deltar vid handläggning av ärende om konkurrensberänsning endast den som utsetts för sådana ärenden och vid handläggning av ärende om marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor bara den som utsetts för sådana ärenden.

I ärenden om konkurrensbegränsning företräds staten av en näringsfri-

hetsombudsman och i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor av en konsumentombudsman. Ombudsman skall vara lagkunnig.

Själva förfarandet inför marknadsdomstolen regleras i första hand genom lagen om marknadsdomstol. Vad gäller ärenden som faller inom konsument- ombudsmannens område innebär reglerna att handläggningen skall ske i rättegångsliknande former, i huvudsak enligt rättegångsbalkens grundprin- ciper. I regel är det KO som väcker talan. Ärendena förbereds i allmänhet genom skriftväxling mellan parterna. Muntlig förberedelse inför domstolens ordförande kan emellertid äga rum när det är lämpligt. Som huvudregel gäller att ärendena skall avgöras efter förhandling inför domstolen. Om saken har blivit tillfredsställande utredd genom skriftväxling och part inte begär sammanträde. kan domstolen dock avgöra ärendet på handlingarna utan sammanträde med parterna. Beslut i frågor om interimistiskt förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen eller lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan också fattas utan sammanträde med parterna.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden regleras. som redan förut har nämnts, genom särskilda bestämmelser i KBL.

Framställning om förhandling i syfte att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning görs av NO. Om NO i visst fall har beslutat att inte påkalla förhandling får framställning göras jämväl av företagare, som omedelbart berörs av konkurrensbegränsningen ifråga. eller av sammanslut- ning av konsumenter eller löntagare. Framställning om förhandling skall göras skriftligen. I framställningen skall anges de skäl som den grundas pa.

Marknadsdomstolen har till en början att pröva om skadlig verkan skall anses föreligga. Domstolens materiella prövning sker inom ramen för vad som brukar kallas rättegångsskedet. Förfarandet är kontradiktoriskt. I förarbetena uttalas att det ligger i sakens natur att parterna äger förebringa all den utredning som de kan önska. Domstolen får i den utsträckning som prövas erforderligt besluta om muntlig eller skriftlig förberedelse. Därefter skall marknadsdomstolen bereda sökanden samt motsidan tillfälle att vid sammanträde inför domstolen framlägga sina synpunkter på frågan om skadlig verkan. NO skall kallas till sådant sammanträde även om han ej är sökande.

Om det konstateras att skadlig verkan föreligger skall marknadsdomstolen besluta om förhandling. Därmed vidtar alltså ett förhandlingsskede. Syftet med detta är att få den berörda näringsidkaren att vidtaga sådan rättelse att den skadliga verkan undanröjs.

NO och marknadsdomstolen äger av SPK påkalla biträde för utredning i fråga, som kan vara av betydelse för förhandlingen. Själva förhandlingen skall äga rum med parterna inför domstolen eller, om det prövas lämpligt och ärendet ej är av synnerlig vikt, dess ordförande. Domstolen eller ordföran- den får också överlägga enskilt med part. Förhandlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför domstolen.

m...—m

6. Utländsk lagstiftning

6.1. Allmänt

Från olika källor — bl. a. konkurrensutredningens betänkande (SOU 1978:9) med förslag till ny konkurrensbegränsningslag, publikationer utarbetade inom OECD:s expertkommitte' rörande konkurrensbegränsningar. verk av professorn Ulf Bernitz samt Baer. Geller. Grundfest och Possner, Concen- tration of mass media ownership: Assessing the state of current knowledge (Rand Corporation. Santa Monica sept 1974) har MKU sammanställt vissa uppgifter om utländsk lagstiftning och rättstillämpning på konkurrensbe- gränsningsområdet och på massmedieområdet. Uppgifterna gör inte anspråk på fullständighet. I vissa hänseenden är de inte tidsmässigt framförda till de allra senaste åren. Reservation görs därför att uppgifterna på några punkter inte är helt aktuella. Här upptas endast lagstiftningarna i USA, Storbritan- nien och Västtyskland. För kännedom om övriga viktigare konkurrensbe- gränsningslagstiftningar i utlandet hänvisas till nyssnämnda betänkande SOU 1978:9.

Huvudsyftet med konkurrensbegränsningslagstiftning är vanligen att främja konkurrensen i näringslivet genom att undanröja eller i varje fall kontrollera olika former av konkurrensbegränsning. Med konkurrensbe- gränsning i vidsträckt bemärkelse förstås varje omständighet som innebär eller har till följd att konkurrensen inte är fullkomligt fri och ohämmad. Konkurrensbegränsningen kan ligga i själva marknadsstrukturen. Monopol, marknadsdominerande företag och oligopol utgör exempel härpå. Även avtal och åtgärder från företags sida kan medföra konkurrensbegränsningar. Avtal mellan företag i samma led av produktions- och distributionskedjan benämns horisontala och mellan företag i skilda led vertikala. Horisontella avtal kan avse exempelvis formell eller faktisk företagssammanslagning, prissamverkan, marknadsdelning och överenskommelse att inte driva konkurrerande verksamhet. En mer omfattande och varaktig samverkan mellan flera företag brukar kallas kartell. Denna ges ofta föreningsform. Vertikala konkurrensbegränsningar kan exempelvis ha formen av säljväg- ran, tillämpning av diskriminerande säljvillkor, vertikal prisbindning (brut- toprissystem) och exklusivavtal mellan leverantör och återförsäljare.

Det förekommer i huvudsak två skilda principer för utformning av konkurrensbegränsningslagstiftning, nämligen förbudsprincipen och miss- bruksprincipen. Förbudsprincipen bygger på uppfattningen att konkurrens- begränsningar är skadliga i sig. Som en följd härav stadgas förbud mot

konkurrensbegränsande handlingssätt. Sanktionen utgörs vanligen av straff. Överträdelser bedöms i judiciell ordning. En lagstiftning byggd på miss- bruksprincipen stadgar däremot i allmänhet inte generella förbud. Bakom denna princip ligger nämligen tanken att konkurrensbegränsningar visserli- gen kan men inte alltid behöver vara skadliga, att de tvärtom kan vara nyttiga och att det därför gäller att skilja de skadliga konkurrensbegränsningarna från de som inte är skadliga. I enlighet därmed ges administrativa organ möjlighet att efter prövning av verkningarna i det enskilda fallet ingripa mot konkurrensbegränsningar som bedöms vara skadliga. Detta system komplet- teras vanligen med föreskrift om skyldighet att registrera konkurrensbegrän— sande avtal m. m. Vid den praktiska tillämpningen är skillnaden mellan de båda principerna inte alltid så stor. Förbudsprincipen kan mildras genom legala undantag eller frikostig dispensgivning eller genom tillämpning av skälighetsregler. Missbruksprincipen kan skärpas genom regler om att vissa konkurrensbegränsningar förutsätts vara skadliga tills motsatsen bevisats. dvs. genom tillämpning av omvänd bevisbörda.

6.2. Amerikas Förenta Stater

6.2.1. Antitrustlagstiftningen

Antitrustlagstiftningen i USA utgör den kanske främsta exponenten för förbudslinjen. Den är avsedd att på olika sätt söka förhindra en monopolise- ring av det amerikanska näringslivet. Kärnan i lagstiftningen bildas av Sherman Act. som tillkom 1890. Redan dessförinnan hade emellertid konkurrensbegränsningar i viss utsträckning betraktats som olagliga eller civilrättsligt ogiltiga enligt den anglo amerikanska sedvanerätten. Sherman Act har senare kompletterats med ett flertal andra författningar. Den mest centrala av dessa är Clayton Act, som utfärdades 1914. Nu nämnda lagar är alla federala. De har dock i varierande omfattning sin motsvarighet på det delstatliga planet. Numera lär det inte föreligga någon större motsättning mellan den federala och den delstatliga lagstiftningen på ifrågavarande område.

Sherman Act riktar sig mot konkurrensbegränsande överenskommelser och samråd mellan två eller flera företagare. Lagen förbjuder varje avtal, sammanslutning i form av trust eller på annat sätt eller samverkan. som inskränker eller hämmar det fria varuutbytet eller handeln mellan delstater- na eller med utlandet. Vidare kriminaliserasi lagen förfaranden som brukas i syfte att nå eller behålla en marknadsdominerande ställning. Straff kan drabba varje person (fysisk eller juridisk) som monopoliserar, eller som sammansluter sig eller samverkar med annan person eller andra personer i syfte att monopolisera någon del av varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet. Det är att märka att sistnämnda stadgande inte förbjuder marknadsdominans som sådan. Begreppet monopolisering innefattar ett subjektivt rekvisit. Det krävs för fagöverträdelse att företaget ifråga skaffat sig en marknadsdominerande ställning med hjälp av konkur- rensbegränsande åtgärder och inte enbart genom exempelvis tillverkning av en överlägsen produkt.

Sherman Act vänder sig mot de i lagen angivna formerna av konkurrens-

begränsning utan hänsyn till om de i det enskilda fallet kan anses skadliga eller inte. Till en början tillämpades lagen också i huvudsak strikt efter sin ordalydelse. Genom senare rättspraxis har dock möjlighet införts till en skälighetsbedömning (”rule of reason”) i fråga om många konkurrensbe- gränsningstyper. Lagen tillämpas i dessa fall endast på konkurrensbegräns- ningar som betraktas som orimliga eller otillbörliga.

Sherman Act är som har framgått av ovanstående straffsanktionerad. Överträdelse av lagen är dessutom skadeståndsgrundande.

Medan Sherman Act ingriper mot monopol sedan de skapats och mot försök att skapa monopol. riktar sig Clayton Act med speciella förbud mot vissa företeelser som kan tänkas leda till monopol eller till andra olämpliga konkurrensbegränsningar. Lagen förbjuder exempelvis prisdiskriminering och avtal om ensamförsäljningsrätt. För lagens tillämpning krävs som regel att det rör sig om åtgärder med väsentlig konkurrensbegränsande effekt. Clayton Act innehåller också regler mot företagssammanslagningar. Inget bolag får förvärva, direkt eller indirekt. alla eller några av aktierna eller andelsbevisen i ett annat bolag. såvida verkan av ett dylikt förvärv kan bli en väsentlig inskränkning av konkurrensen mellan det bolag från vilket förvärvet sker och det förvärvande bolaget eller en inskränkning i konkurrensfriheten inom någon del av landet eller en tendens till uppkom— sten av monopol inom någon del av näringslivet. Genom en lagändring 1950 utvidgades stadgandet till att under samma förutsättningar innebära förbud mot förvärv av ett företags tillgångar. En annan bestämmelse i Clayton Act riktar sig mot vissa former av gemensam företagsledning. Förbud gäller för en person att samtidigt tillhöra företagsledningen i mer än en bank eller ett förvaltningsbolag med över fem miljoner dollar i kapital. Samma förbud mot gemensamma mandat gäller övriga företag med över en miljon dollar i kapital. om de befinner sig i sådant konkurrensförhållande att restriktiva överenskommelser dem emellan skulle strida mot någon del av antitrustlag- stiftningen. Clayton Act är inte straffsanktionerad. Överträdelser av lagen beivras genom förbudstalan och skadeståndstalan.

Tillämpningen av antitrustlagstiftningen ankommer i första hand på två olika federala myndigheter med delvis parallella arbetsuppgifter. nämligen Antitrust Division och Federal Trade Commission (FTC). Sistnämnda kommission tillskapades 1914 genom en särskild lag, Federal Trade Commission Act. Denna lag innehåller en generalklausul. som ger möjlighet till ingripande även mot konkurrensbegränsningar som inte formellt strider mot Sherman Act eller Clayton Act. FTC. som är en fristående förvaltnings- myndighet. tillämpar denna lag och flertalet bestämmelser i Clayton Act. FTC kan föra talan inför domstol. men kommissionen är främst inriktad på att förhandlingsvägen och genom förelägganden få konkurrensbegränsning- ar att upphöra. Förelägganden. som kan förenas med vite. utfärdas efter ett domstolsliknande förfarande. FTC kan inte utdöma straff eller skadestånd. Dess beslut kan föras under allmän domstols prövning.

Antitrust Division är en avdelning inom justitiedepartementet som har till uppgift att övervaka antitrustlagstiftningens efterlevnad. Antitrust Division har ensam hand om Sherman Act och tillämpar även delvis Clayton Act. Den förbereder och genomför åtal enligt dessa lagar. Det övervägande antalet stora och centrala antitrustmål handläggs av Antitrust Division.

I sin praxis har Antitrust Division visat återhållsamhet med att väcka åtal. Man har föredragit att söka rättelse genom förbudstalan. Vid sådan talan tillämpas ett för anglo amerikansk rätt särpräglat rättssystem benämnt Equity-rätten. Denna ger domstolen möjlighet att utfärda rättsliga förbud och påbud av olika slag. Överträdelser av dessa bestraffas som ringaktning för domstol. Föreläggandena kan ges en detaljerad och för det enskilda fallet smidigt anpassad utformning. Exempel på långtgående sådana föreläggan— den är divestiture och dissolution. Med divestiture förstås försäljning på den allmänna marknaden av alla aktier eller tillgångar som ett företag förvärvat i ett annat företag i syfte att skaffa sig ett bestämmande inflytande över detta. i Med dissolution avses upplösning av ett monopolföretag eller en marknads— dominerande koncern i ett flertal från varandra helt fristående enheter på ett E sådant sätt att framtida konkurrens mellan dessa såvitt möjligt blir : säkerställd. Företag som föreläggs att avyttra ett annat företag skall lägga & fram en plan för försäljningen. Planen skall godkännas av domstolen. * Försäljningens genomförande övervakas av antitrustmyndigheterna.

Stora företagssammanslagningar är numera i huvudsak förbjudna. Före- tagsförvärvskontrollen har i stor utsträckning utvecklats genom rättspraxis. Antitrust Division har utarbetat riktlinjer (Merger Guidelines) med de bedömningsprinciper som myndigheten följer vid sina ställningstaganden till frågan om en planerad eller genomförd sammanslagning bör föranleda ingripande.

Horisontella förvärv prövas främst med hänsyn till marknadsandel och koncentrationen i branschen. Den marknadsandel som erfordras för att myndigheterna skall kunna ingripa är mycket lågt satt. Supreme Court uttalade i ett domslut 1963 att ogynnsamma konkurrenseffekter till följd av ett förvärv inte kan uppvägas av andra företagsekonomiskt gynnsamma effekter. Ett undantag från eljest tillämpade principer är att det i allmänhet är tillåtet för konkurrenter att förvärva företag som gått i konkurs eller som eljest fått sin ekonomiska ställning allvarligt undergrävd.

Marknadsandelar är också avgörande vid vertikala förvärv. Tämligen små marknadsandelar i olika led är tillräckliga för att man skall anse att en dominerande ställning har uppstått.

Om en produkt som säljs av den ene av parterna i ett förvärv utgör en väsentlig del av slutprodukten som säljs av det andra företaget i förvärvet och av dess konkurrenter. kan förvärvet också stoppas med hänvisning endast till marknadsandelar.

Antitrust Division tar även hänsyn till branschens allmänna struktur från konkurrenssynpunkt. Myndigheten kan ingripa om det t. ex. har utvecklats eller håller på att utvecklas en trend mot vertikal integration genom företagsförvärv och detta troligen kommer att leda till etableringshinder eller till konkurrensnackdelar för icke integrerade eller endast delvis integrerade företag. Likaså kan myndigheten ingripa om det inte framstår som helt klart att förvärvet kommer att medföra stordriftsfördelar när det gäller produktion eller distribution.

Praxis har successivt skärpts när det gäller kontroll av konglomeratförvärv. Domstolarna tar framför allt hänsyn till om förvärvet kan medföra omotiverade bindningar i fråga om leveranser (reciprocal dealing). om tidigare konkurrens kan tänkas bortfalla eller om förvärvet befäster

marknadsdominans i en redan koncentrerad bransch.

I flera rättsfall på senare tid har Supreme Court ansett att ett konglome- ratförvärv är olagligt om det sannolikt leder till att konkurrensen minskar på vissa marknader.

År 1969 utfärdade FTC en kungörelse. varigenom för större förvärv infördes ett anmälningsförfarande. Kungörelsen är tillämplig på alla de företag under FTC:s kontroll som har ett aktiekapital om minst 10 milj. dollar. under förutsättning att de berörda företagen efter samgående tillsammans har tillgångar som uppgår till minst 250 milj. dollar. Företagen måste senast 10 dagar efter avtalets undertecknade samt 60 dagar före avtalets verkställande kungöra samgåendet. Alla företag med tillgångar över 250 milj. dollar avkrävs dessutom inom samma tidsfrister en särskild redogörelse.

År 1976 infördes en allmän regel om förhandsanmälan av förvärv till justitiedepartementet och FTC. För förvärv över en viss storlek gäller att dessa inte får fullföljas förrän 30 dagar efter det att anmälan inkommit. När det gäller kontanterbjudanden är tiden satt till 15 dagar.

Mycket vanligt i USA är vidare det informella systemet med konsultatio- ner beträffande förvärvsavtal. På begäran från avtalspart lämnar FTC yttrande beträffande avtalets tillåtlighet. Yttrandena. som inte är bindande. publiceras.

6.2.2. Antitrustlagarnas tillämpning på massmedieområdet

Enligt USA:s konstitution får kongressen inte stifta lag som inskränker pressfriheten. Detta förbud ansågs länge utgöra hinder mot snart sagt varje försök till direkt reglering av tidningspressens förhållanden. Domstolarna har med hänvisning till konstitutionen underkänt exempelvis försök att införa licenskrav för tidningar eller att pålägga tidningar särskilda skatter. Beträffande den i allmänhet gällande civil-, straff- och skattelagstiftningen har emellertid accepterats att denna i lika mån äger tillämpning på tidningar som på andra rättssubjekt. Ändå dröjde det fram till 1950 innan justitiede- partementet sökte tillämpa Sherman Act på tidningsföretag. I praxis har därefter slagits fast att även sådana företag är underkastade den allmänna antitrustlagstiftningen. Att så är fallet torde motsättningsvis även framgå därav att vissa avtal om samverkan mellan konkurrerande tidningar genom en år 1970 utfärdad lag. Newspaper Preservation Act. uttryckligen undan- tagits från antitrustlagarnas tillämpning. Undantaget gäller visst tekniskt administrativt produktionssamarbete mellan skilda tidningar. Samarbete i denna form har ansetts vara enda utvägen att förhindra uppkomsten av lokala tidningsmonopol i vissa amerikanska städer.

Konstitutionen har alltså hindrat en direkt statlig reglering när det gäller tidningsväsendet. Detta har emellertid inte varit förhållandet beträffande de elektroniska massmedierna. Radio- och TV-området har i stället blivit föremål för en tämligen ingående federal reglering. Den centrala lagen är här Communications Act. Den utfärdades 1934. I samband därmed inrättades en central federal administrativ myndighet. Federal Communications Commis- sion (FCC). med uppgift att övervaka radio- och TV-verksamheten i landet. Lagen uppställer licenskrav för sådan verksamhet. Det ankommer på FCC

att fördela våglängder för radio och TV bland de sökande som visar sig skickade att driva verksamheten till samhällets bästa. Licenserna upplåts till radio- och TV-stationerna för ett antal år i taget. Förutom licensmakten. har FCC getts myndighet att utfärda generella föreskrifter på radio- och TV-området.

Vid sidan av Antitrust Division är det huvudsakligen FCC som följer upp och ingriper mot företagskoncentration på massmedieområdet. Federal Trade Commission har hittills aldrig agerat på detta område. I Communi- cations Act föreskrivs uttryckligen att radio- och TV-företagen är underkas- tade antitrustlagstiftningens bestämmelser. Lagen ger FCC befogenhet att ingripa mot företag som bryter mot nämnda bestämmelser genom att återkalla företagets licens. Medan målet för Antitrust Divisions ingripanden på massmedieområdet— vilka som regel skett med stöd av Section 7 i Clayton Act främst varit att förhindra otillbörlig ekonomisk maktkoncentration. har aktionerna från FCC:s sida mera präglats av intresset att söka säkerställa mångfalden bland nyhets- och opinionskanalerna. FCC har i denna anda utfärdat ett flertal regelkomplex.

Genom sin regleringsmakt har FCC verkat för en spridning av ägandet av radio- och TV-stationer. Man har sökt motverka monopolbildning och horisontell integration. Syftet med den förda politiken har varit att maximera mångfalden i programutbudet, att åstadkomma vidast möjliga spridning av information från åtskilda och sinsemellan konkurrerande kanaler och att förhindra varje form av samhällsskadlig maktkoncentration.

FCC:s regleringsmakt sträcker sig även till kabel-TV-området. För att driva ett kabel-TV-nät måste man först ha tillstånd av FCC och sedan en koncession hos de lokala myndigheterna. Koncessionen är tidsbegränsad till högst 15 år. Den kan dock förnyas.

Antitrust Division har varit mycket aktiv för att förhindra fortsatt koncentration på kabel-TV-området. Myndigheten ingrep på sin tid mot en planerad sammanslagning mellan Cox Cable och American TV & Commu- nications. Fusionen skulle ha skapat det efter TelePromTer näst största kabel-TV-bolaget i USA. På grund av Divisionens ingripande skrinlades emellertid fusionsplanerna. Samma öde drabbade senare två andra plane- rade fusioner på detta område.

6.3. Storbritannien

6.3.1. Bestämmelser för företag i allmänhet

Särskild engelsk konkurrensbegränsningslagstiftning kom till stånd först efter andra världskriget. Lagstiftningen har därefter successivt byggts ut med ett flertal lagar.

År 1976 sammanfördes konkurrensbegränsningslagarna i två nya lagar. Den ena — Restrictive Trade Practices Act av 1976 — täcker Restrictive Trade Practices Act från 1956 och 1968 samt Fair Trading Act från 1973. Den andra Resale Prices Act av 1976 täcker Resale Prices Act av 1964 och vissa bestämmelser om bruttopriser från Restrictive Trade Practices Act av 1956.

Enligt Restrictive Trade Practices Act skall en Director General of Fair

Trading utses. Till sitt förfogande har han en myndighet. Office of Fair Trading (OFT). Director General och hans myndighet spelar en central roll i konkurrens- och konsumentpolitiken. De skall hålla uppsikt över näringsli- vet och bevaka att inte åtgärder vidtas som strider mot konsumenternas intressen. Speciellt skall de bevaka att inte företagen använder otillbörliga konkurrensmetoder. särskilt otillbörlig marknadsföring. eller begränsar konkurrensen på ett olämpligt sätt. I Storbritannien har man alltså en gemensam central myndighet för kontroll av konkurrensbegränsnings- och marknadsföringsfrågor. Om Director General finner att företag agerar på ett otillåtet sätt skall han vidta åtgärder.

Director General skall hålla monopolsituationer under uppsikt och om t. ex. ett företagsförvärv kan ifrågasättas skall han rapportera detta till regeringen. som kan lämna fallet till Monopolies and Mergers Commission för utredning.

Director General skall också registrera konkurrensbegränsande avtal. De skall därefter enligt Restrictive Trade Practices Act prövas i judiciell ordning inför en specialdomstol, Restrictive Practices Court. I domstolen tillämpas omvänd bevisbörda. dvs. de företag som har ingått avtalet måste bevisa att överenskommelsen medför en mer nyttig än skadlig verkan sett från allmän synpunkt. Om inte företagen förmår uppfylla beviskravet. har domstolen att förklara det konkurrensbegränsande avtalet ogiltigt. Domstolen kan också förbjuda företagen att vidare tillämpa avtalet eller förfaranden med motsvarande effekt. I praktiken har prövningen endast i enstaka fall resulterat i att företagen ansetts kunna uppfylla beviskraven. Lagstiftningen fungerar därför på liknande sätt som en förbudslagstiftning med en återhållsamt tillämpad möjlighet att bevilja dispens. Icke registrerade avtal är ogiltiga och deras tillämpning grundar skadeståndsansvar mot tredje man.

Det enda uttryckliga förbudet i Restrictive Trade Practices Act gäller kollektiva bojkottåtgärder för att upprätthålla bruttopriser. Enligt rättsprax- is är emellertid även horisontella prisöverenskommelser. marknadsdelnings- avtal och avtal om prisdiskriminering normalt otillåtna.

Såväl Restrictive Trade Practices Act som Resale Prices Act saknar straffsanktion. Däremot finns möjlighet till skadestånd och vitesföreläggan- de.

Konkurrensbegränsningar som utgör en följd av dominerande ställning eller företagssammanslagningar prövas enligt Restrictive Trade Practices Act. Företagsförvärv prövas förutsatt att

1. förvärvet leder till eller förstärker en monopolsituation. dvs. en situation där en fjärdedel av marknaden är i händerna på en person eller grupp eller att

2. bruttovärdet på de tillgångar som förvärvats eller planerats att förvärvas överstiger 5 miljoner pund.

Prövningen sker i flera steg. Initiativet tas av OFT. som får kännedom om förvärv eller planerade sådana via pressen eller genom frivillig anmälan från företagen. Någon anmälningsplikt för förvärv finns inte. Efter prövning i OFT går fallet till en Mergers Panel (MP). som är en permanent interdepartemental kommitté med representanter för OFT och olika departement. Ordförande är Director General. Kommittén prövar huruvida

förvärvet bör granskas ytterligare. Chefen för Department of Prices and Consumer Protection tar härefter på grundval av MP:s förslag ställnng till om fallet skall överlämnas till Monopolies and Mergers Commission för vidare utredning och bedömning.

Kommissionen, som utses av regeringen. består av bl. a. företrädare för näringslivet och fackföreningarna samt experter. Ordförande i komnissio- nen är heltidsanställd och övriga sköter uppdraget på deltid. Till konmis- sionen är knutna ett sekretariat och en stab på ca 80 personer.

Arbetet inom kommissionen skall resultera i en rapport med bedönning om förvärvet leder till eller kan förväntas leda till från allmän syrpunkt skadlig verkan. Regeringen har möjlighet att förbjuda förvärv och kan, om parlamentet medger det, upplösa företag som har fått en sådan dominerande ställning att det föreligger fara för från allmän synpunkt skadlig verkan.

6.3.2. Särskilda regler för tidningsförvärv

IFair Trading Act av 1973 ges särskilda reglerför tidningssammanslagningar. Enligt dessa regler gäller att tidningsföretag eller sådant företags tillgångar inte utan särskilt tillstånd får förvärvas av någon som redan äger ett eller flera tidningsföretag, om dessa företags sammanlagda tidningsupplaga jämte den berörda tidningens uppgår till i genomsnitt 500000 exemplar per dag. Tillståndsmyndighet är vederbörande minister. Innan denne beslitar i tillståndsfrågan skall ärendet som regel hänskjutas till Monopolie; and Mergers Commission för undersökning och rapport. Vissa tidsfrister skall därvid iakttas.

Kommissionen har att uttala sig i frågan huruvida överlåtelsen kan säntas medföra skadliga verkningar sett från allmän synpunkt. Vid prövningen härav skall alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet betktas. Hänsyn skall särskilt tas till behovet av en korrekt nyhetsförmedling (ch en fri opinionsbildning. Finner kommissionen att överlåtelsen kan komma i konflikt med samhällets intressen, skall kommissionen överväga om man genom att uppställa villkor vid tillståndsgivningen kan förhindra att så sker. Kommissionen får i sin rapport lämna förslag på sådana villkor. När det gäller undersökningar av tidningssammanslagningar kan kommissonen förstärkas med ett antal ledamöter med särskild sakkunskap eller erfarenhet på området ifråga.

Ministern får i vissa fall meddela överlåtelsetillstånd utan att först höra kommissionen. Detta gälleri fråga om överlåtelser av tidningsföretag med en svag ekonomisk ställning. För sådant tillstånd krävs emellertid. förutom att företaget går med förlust, att ministern finner utrett att företaget inte ämnar fortsätta sin verksamhet som självständigt företag eller att det är fråga cm ett mycket brådskande fall. Om tidningsföretaget inte ämnar fortsätta sin verksamhet, skall överlåtelsetillstånd meddelas utan villkor. I alla andra fall har ministern möjlighet att villkora tillstånden. Omedelbart tillstånd kan även meddelas då det gäller överlåtelse av företag vars tidningsupalaga genomsnittligt sett inte överstiger 25 000 exemplar per dag.

Överlåtelser som sker utan tillstånd i fall där sådant erfordras saknar rättsverkan. Lagen är dessutom straffsanktionerad. Överträdelser. liksom

åtsidosättande av villkor som meddelats i samband med tillstånd. bestraffas med böter eller fängelse.

Lagen gäller alltså överlåtelser av tidningsföretag eller dess tillgångar till tidningsägare. I begreppet överlåtelse innefattas varje transaktion som medför att förvärvaren i lagens mening blir att betrakta som ägare av tidningen. Såsom tidningsägare betraktas. förutom den som faktiskt äger ett tidningsföretag. var och en som har ett bestämmande inflytande i en juridisk person som är tidningsägare samt varje juridisk person i vilken en tidningsägare har ett bestämmande inflytande. Med tidningsägaren jämställs vissa honom närstående personer. Ett bestämmande inflytande anses någon ha i stort sett om han, direkt eller indirekt. disponerar 25 procent av röstetalet för ett bolags samtliga aktier. Tillståndsplikten beträffande överlåtelse av företagets tillgångar gäller i första hand de tillgångar som behövs för att driva tidningsrörelsen som ett självständigt företag.

I fråga om tillämpningen av de särskilda reglerna om tidningssammanslag- ningar har inhämtats (från the Guide to Legislation on Restrictive Business Practices) att under perioden 1965—1977 elva fall av tidningssammanslag- ningar hade hänskjutits till Monopolies and Mergers Commission i enlighet med nyssnämnda lagstiftning.

Ifråga om de undersökningsrapporter som kommissionen avgivit fram till halvårsskiftet 1974 (sex stycken) kan noteras att rapporterna har varit mycket omfattande och ingående. Undersökningarna har emellertid inte i något av fallen resulterat i att kommissionen funnit sammanslagningen ifråga vara stridande mot samhällets intressen. Detta trots att flera av fusionerna synes ha inneburit en inte oväsentlig ökning av ägarkoncentrationen. I flera av fallen har kommissionen konstaterat att fusionen inte heller varit nödvändig för att det överlåtna företaget skulle kunna överleva som självständigt tidningsföretag. Trots att kommissionen således aldrig hade vägrat att godkänna någon fusion, ansågs lagstiftningen mot tidningssammanslagning- ar inte ha varit utan verkan. Värdet av lagstiftningen har väsentligen ansetts ligga i dess avhållande effekt. Lagens blotta existens har trotts förhindra sådana fusioner som inte skulle kunna godtas.

För prövningen av frågan huruvida en sammanslagning är förenlig med det allmännas intresse eller inte. har lagen såsom förut har antytts angett endast mycket allmänt hållna riktlinjer. I kommissionens olika undersökningar (de sex första) har kommissionen dock visat på andra och mera preciserade kriterier såsom vägledande för bedömningen. Vid utredningen av en planerad sammanslagning mellan Times och Sunday Times utgick kommis- sionen exempelvis från följande tre frågeställningar. Man frågade sig om fusionen skulle förorsaka en överdriven koncentration av tidningsmakt. om den skulle innebära ett hot mot andra tidningars utsikter att överleva och om den kunde förväntas medföra förändringar i Times” karaktär av den art att tidningen skulle berövas de kvalitativa egenskaper vilka gjort dess bevarande till en fråga av samhälleligt intresse. I en annan undersökning ställde kommissionen frågorna om där förelåg någon allvarlig fara för en ändrad politik beträffande den redaktionella friheten på tidningen. om sammanfö- randet av ett antal lokaltidningar under tidningskungen Thompsons kontroll riskerade att leda till en försämrad kontakt mellan tidningsredaktionerna och

respektive ortsbefolkning till förfång för den tillhandahållna servicen och vilken påverkan på tidningens karaktär som kunde bli följden av att ägaren drev tidningen enbart såsom kommersiellt projekt.

6.4. Förbundsrepubliken Tyskland

6.4.1. Bestämmelser för företag i allmänhet

Västtysklands nuvarande konkurrensbegränsningslag, Gesetz gegen Wettbe- werbsbeschränkungen (GWB), även kallad Kartellgesetz. tillkom 1957. Den har sedermera reviderats 1965 och 1973. Vid den senaste ändringen tillkom företagsförvärvskontroll.

GWB är i förhållande till andra länders konkurrensbegränsningslagstift- ning mycket omfattande. Lagen upptar ingående regler om dess tillämplighet på olika speciella kartelltyper och särreglerade områden som transporter. jordbruk. kredit- och försäkringsväsen.

Rättstillämpningen ankommer i första hand på en central förvaltnings- myndighet. Bundeskartellamt (BKA), som äger omfattande befogenheter att ingripa på eget initiativ. Dess beslut kan överklagas i två högre instanser. Allmän domstol bär i sista hand ansvaret för rättsområdets utveckling genom praxis.

GWB innehåller ett generellt förbud mot karteller. med noggrant angivna undantag. Horisontella prisavtal är förbjudna vid straffansvar. Detsamma gäller horisontella vägledande priser som ses som ett otillåtet kringgående av kartellförbudet. Ett viktigt undantag gäller dock sammanslutningar av mindre företag som tillåts ange horisontella riktpriser om syftet är att stärka medlemmarnas konkurrensläge i förhållande till stora företagsenheter på marknaden, t. ex. mångfilialföretag.

Enligt lagen kan BKA ingripa mot alla förfaranden som innefattar missbruk av marknadsdominerande ställning. Marknadsdominans anses föreligga om ett företag inte har några konkurrenter. inte är utsatt för någon väsentlig konkurrens på den relevanta marknaden eller behärskar markna— den i förhållande till sina konkurrenter. Definitionen täcker även en grupp av företag om ingen väsentlig konkurrens förekommer dem emellan. Fasta kriterier finns i lagen. Marknadsdominans anses föreligga om ett företag har mer än en tredjedel av marknaden. om två eller tre företag tillsammans har en marknadsandel på över hälften eller om fyra eller fem företag har en marknadsandel som överstiger två tredjedelar. De fasta kriterierna gäller endast företag över en viss omsättning.

Vad som menas med missbruk framgår inte av lagen. De missbruk som oftast kommer i fråga är dock utestängning av andra företag genom t. ex. exklusivavtal. hinder mot andra företag att etablera sig. diskriminering och leveransvägran eller oskäliga priser. På senare tid har flera betydande ingrepp gjorts mot oskäliga priser. med prissänkningar som följd.

Den största lagändringen skedde år 1973 och innebar att företagsförvärvs- kontroll infördes. Tidigare fanns ett anmälningsförfarande. men BKA saknade möjligheter att ingripa mot förvärv. Huvuddragen i förvärvskon- trollen är följande.

Det finns ett obligatoriskt anmälningsförfarande för vissa större samgåen-

den. Som regel skall förvärv anmälas till BKA efter det att det genomförts. Större samgåenden som inkluderar minst två företag med en årlig omsättning för vardera företaget på minst 1 000 milj. DM skall anmälas innan förvärvet sker och får endast genomföras om klartecken getts från BKA eller om en månad förflutit utan att BKA fattat beslut om att undersöka förvärvet. BKA skall avgöra ärendet inom fyra månader. Om anmälan görs i efterhand skall BKA meddela beslut inom ett år från den dag då förvärvet anmäldes. Ett företag kan välja att anmäla förvärvet i förväg, men anmälan är inte obligatorisk. Sker anmälan gäller samma tidsgränser som för sådana förvärv som måste anmälas i förväg. Genom förhandsanmälan kan företagen undvika en uppdelning av redan sammanslagna företag.

Anmälningsplikten och möjlighet för BKA att ingripa mot förvärv föreligger bara om de samgående företagen tillsammans har en marknads- andel på 20 procent eller mera. eller om ett av företagen har en marknadsandel på 20 procent eller mera på en annan marknad. eller om de tillsammans hade mer än 10 000 anställda eller 500 milj. DM i omsättning året före förvärvet. Förvärv som inte uppfyller något av dessa kriterier omfattas inte av kontrollen. oavsett vilka effekter de har för konkurrensen. Kontrollsystemet används inte heller om ett företag med en omsättning som är mindre än 50 milj. DM går samman med ett annat företag på eget initiativ och ej heller om konkurrensbegränsningen inte gäller hela landet eller en väsentlig del av landet. Undantag gäller vidare för det fall att omsättningen på den marknad som konkurrensbegränsningen berör (den relevanta marknaden) är mindre än 10 milj. DM.

Kontrollen inleds med att BKA undersöker konkurrenseffekterna. BKA kan förbjuda ett förvärv om det kan antas att förvärvet skapar eller förstärker en situation där marknadsdominans råder såvida inte de deltagande företagen kan visa att förvärvet också leder till förbättrad konkurrens som motverkar nackdelarna med marknadsdominansen. Tidigare har redogjorts för hur marknadsdominans definieras. Om förvärvet har förbjudits av BKA kan företagen inom en månad antingen överklaga beslutet i domstol, hos ekonomiministern eller begära dispens från förbudet. Ekonomiministern prövar förvärvet från allmän synpunkt och skall alltid ta hänsyn till företagens möjlighet att konkurrera på utländska marknader. En dispens kan ibland ges under förutsättning av att uppställda villkor eller inskränk- ningar följs. Även ekonomiministerns beslut kan överklagas i domstol.

Vad som menas med förvärv regleras i detalj i lagen. Bland annat omfattas av definitionen åtgärder varigenom hälften eller mer av styrelserna eller direktionerna i två företag blir identiska. Legaldefinitionen avslutas med en övrig grupp: varje annan kombination av företag som får till resultat att ett eller flera företag får möjlighet att direkt eller indirekt utöva ett kontrolle- rande inflytande över ett annat företag.

I samband med lagändringen år 1973 tillkom ett nytt organ, den s.k. monopolkommissionen. Kommissionen består av fem oberoende experter och dess uppgift är att vartannat år leverera en rapport om koncentrations- utvecklingen i landet och utvärdera tillämpningen av lagen beträffande marknadsdominerande företag och kontroll av företagsförvärv. Dessutom kan kommissionen. på uppdrag av ekonomiministern, avge yttrande över en begäran om undantag från ett meddelat förbud mot förvärv.

6.4.2. Särskilda regler för tidningsförvärv

År 1976 beslöts vissa ändringar av GWB innebärande att man bl. a. sänkte tillämpningsgränsernai lagen för förvärvskontrollen såvitt gäller företag vars verksamhet helt eller delvis består av produktion eller distribution av tidningar eller tidskrifter. Gränsen är för pressföretag en omsättning av 25 milj. DM och för distributionsföretag en omsättning av 33,35 milj. DM. Bundeskartellamt kan alltså förbjuda sammanslagningar av tidningar vilkas sammanlagda omsättning uppgår till minst 25 milj. DM. Detta svarade är 1976 mot en tidningsupplaga av ca 60 000 exemplar.

I samband med förberedelserna för lagändringen framhölls att BKA vid prövningen av en tidningssammanslagnings tillåtlighet exempelvis skulle kunna utverka åtagandet att en mindre tidning som går samman med en större skall upprätthålla sitt redaktionella oberoende och likaså att lokalre- daktioner och lokalutgåvor bibehålls. Bestämda åtaganden som föranlett BKA att godta en fusion får inte ändras utan myndighetens medgivande.

7. Överväganden och förslag

7.1. Behovet av lagstiftning

7.1.1. Inledning

Utredningsdirektiven ger MKU i uppgift att undersöka möjligheterna att införa en effektiv lagstiftning som kan förebygga inte önskvärd företagskon- centration inom massmediebranschen. Det framhålls som särskilt angeläget att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av denna bransch. Beträffande sådana konglomerat påpekas att det också kan vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att upplösa en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation.

Utgångspunkten för MKU:s arbete bör enligt direktiven vara att man behöver regler som gör det möjligt att förhindra att kommersiellt styrda oligopol eller monopol uppkommer inom någon del av massmediebran- schen. Framför allt anges det vara viktigt att man kan förhindra sådan företagskoncentration som tar sig uttryck i att ett massmedieföretag köper upp ett massmedieföretag inom en annan gren av branschen.

Utredningsuppdraget skall ses mot bakgrunden av den sedan länge pågående utvecklingen mot ett företagsbestånd på massmedieområdet med allt större men samtidigt färre företagsenheter. Den utvecklingen har, som förut (avsnitt 2) redogjorts för, varit särskilt tydlig bland dagspressföretagen. Nästan 40 procent av dagstidningarna har lagts ner sedan andra världskrigets slut. Landets största tidningsägare svarade år 1978 för mer än en femtedel av den svenska dagspressens samlade upplaga. De fyra största ägarna hade tillsammans hälften av upplagan och de sexton största stod för 81 procent. Presskoncentrationen har medfört en påtagligt minskad tidningskonkurrens, särskilt på det lokala planet. Antalet orter med två eller fler lokala dagstidningar har minskat från 51 år 1945 till 21 år 1978. Bland de kvarvarande konkurrensorterna finns bara 17 orter där såväl borgerliga som socialdemokratiska tidningar kommer ut.

Koncentrationen är påtaglig också inom andra mediesektorer, liksom på massmedieområdet i stort. Det största tidskriftsföretaget svarade 1978 för en tredjedel av populärpressens samlade upplaga. De sex största stod för 87 procent av upplagan. Serietidningarna är då inte medräknade. Två företag hade tillsammans minst 85 procent av serietidningsmarknaden. De på bokområdet tre största företagen svarade 1976 för 47 procent av hela bokförsåljningen i landet. Andelen var densamma 1970 för de tre företag som då var störst. Mellan 1970 och 1976 hade det allra största företaget ökat

sin andel av läroboksmarknaden från 20 till nästan 40 procent. Det största företaget i fråga om allmänlitteratur svarade 1976 för 28 procent av den totala försäljningen av sådan litteratur. Samma företag höll då 53 procent av bokklubbsmarknaden. De två största på den marknaden svarade för drygt 80 procent av bokklubbsförsäljningen. Av den svenska långfilmsproduktionen under femårsperioden närmast före spelåret 1977/78 svarade den störste filmproducenten för ca 17 procent. De fyra största stod för nästan halva produktionen. Tre av filmbolagen kontrollerade mot slutet av 1979 hela 62 procent av landets avgiftspliktiga biografer. År 1979 beräknades de fyra största grammofonbolagen tillsammans svara för 80—90 procent av tillförseln till den svenska marknaden av grammofonskivor och ljudkassetter.

Utredningsuppdraget skall vidare ses mot bakgrunden av den tekniska och kommersiella utvecklingen i fråga om nya massmedietekniker. Det är främst nya elektroniska medier som videogram, kabel-TV och text-TV som har tilldragit sig intresse. Dessa och liknande mediers framtid är ännu oviss men man måste räkna med möjligheten att de framdeles kan komma att spela en viktig roll i åsiktsbildningen. Det skulle därför kunna leda till koncentra- tionsproblem om företag som har betydande inflytande inom de traditionella sektorerna av massmediebranschen också kommer att försöka skaffa sig stora ägarintressen på de nya medieområdena. I viss utsträckning har detta redan skett. En del stora bok- och tidningsföretag och filmbolag har således på ett tidigt stadium engagerat sig inom videosektorn.

7.1.2. Samhällets ansvar för massmediestrukturen

Massmedieföretagen fyller viktiga samhällsuppgifter utöver dem som normalt tillkommer företag i näringslivet. Människorna i gemen är beroende av massmedieföretagen inte bara som konsumenter av medieutbudet. Ytterst är det i sin egenskap av samhällsmedborgare som de berörs av massmediernas sätt att fungera. Här är det rätten till ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning som träder i förgrunden.

En väl fungerande yttrandefrihet förutsätter att det är praktiskt möjligt för enskilda och organisationer att föra ut tankar och åsikter av skiftande slag. De uttrycksmöjligheter som massmedierna erbjuder spelar härvidlag en avgörande roll. Yttrandefrihetens verkliga innehåll är beroende också av dessa mediers tillgänglighet.

Regeringsformen uttalar att den fria åsiktsbildningen är en av den svenska folkstyrelsens grundvalar. Det torde också vara en av förutsättningarna för en demokrati att samhället står som garant för yttrandefriheten i dess olika former. Det är därför en samhällets angelägenhet att med uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område för att kunna gripa in om möjligheterna att utnyttja friheten sätts i fara. Detta gäller också koncentrationsutveck- lingen på massmedieområdet.

Samhället har således ett ansvar för massmediestrukturen. Marknadskraf— terna verkar här ofta oberoende av vad som är önskvärt med tanke på intresset av yttrandefrihet och fri åsiktsbildning. Av hänsyn just till detta intresse har därför samhället emellanåt anledning att söka dämpa marknads- krafternas fria spel och även rätta till ogynnsamma följder därav.

Ibland blir det alltså nödvändigt att samhället vidtar åtgärder i antydd

riktning. Detta torde i sin tur förutsätta att samhället ställer upp vissa mål för handlandet. Utredningsdirektiven utgår från att det är önskvärt att ha en mångfacetterad massmediebransch.

På radio- och TV-områdena har man här i landet valt att tillgodose mångsidigheten genom en reglering som å ena sidan ger Sveriges Radio AB och dess dotterbolag ensamrätt till verksamheten men å andra sidan ålägger monopolföretagen att driva verksamheten opartiskt. sakligt och mång- sidigt.

I fråga om övriga massmedier innebär direktiven att den eftersträvade mångfacetteringen bland massmedieföretagen skall innefatta inte bara ett tillräckligt antal från varandra fristående massmedieföretag utan också en variation av företrädda uppfattningar. inriktningar och intressen på området. Mångfalden av sinsemellan självständiga och oberoende massmedieföretag förutsätts garantera eller i varje fall underlätta ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Utgångspunkten för MKU:s arbete är att en sådan massmediestruktur har de bästa förutsättningarna att främja en väl fungerande yttrandefrihet och en fri åsiktsbildning. En långt driven koncentration bland massmedieföretagen är ägnad att sätta dessa betingelser i fara. Det måste därför vara ett angeläget samhällsintresse att i rimlig mån söka motverka denna koncentrationsut- veckling.

I direktiven för MKU förekommer uttryck som den ”reella” yttrandefri- heten och den ”reella” yttrande- och tryckfriheten. Detta är uttryck som används ganska ofta i den allmänna debatten i hithörande ämnen. Man torde därmed vilja markera en skillnad mot den formella yttrandefriheten, dvs. den frihet att i tal och skrift meddela upplysningar och att uttrycka tankar etc. varom stadgas i regeringsformen och som i fråga om tryckt skrift närmare regleras i TF. Dessa lagstadgade friheter innebär skydd mot angrepp från det allmännas inklusive myndigheters och andra allmänna organs sida. När man talar om risker för den reella yttrandefriheten och liknande torde man inte därmed vilja antyda att detta lagstadgade skydd gentemot myndigheter etc. inte fungerar. Inte heller torde man mena att enskilda med våld eller andra lagstridiga medel skulle söka inkräkta på yttrandefriheten. Självfallet har inte heller uttrycket någon anknytning till den "reella yttrandefrihet” som ibland från representanter för öststater sägs förefinnas där på så sätt att åsikter och uppfattningar som förs fram från officiellt eller centralt håll ger uttryck för hela folkets vilja.

I stället torde enligt det allmänna språkbruket med risker för den reella yttrandefriheten närmast åsyftas begränsningar av de faktiska möjligheterna för många skilda uppfattningar att komma till uttryck i press och andra massmedier, exempelvis därför att endast en tidning är representerad inom en region eller liknande, låt vara att förekomsten av radio, lokalradio och närradio kan utgöra en balanserande faktor. Uttrycket reell yttrandefrihet innebär alltså att det skall föreligga goda betingelser för många skilda uppfattningar att komma till tals. I direktiven för MKU torde när det sägs att en lagstiftning syftar till att ”stärka den reella yttrande- och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt” innebörden vara den nu angivna. Denna innebörd inlägger också MKU i uttrycket i den mån MKU använder detta i sina skrivningar.

Hittills har statens verksamhet för att dämpa koncentration inom massmediebranschen i huvudsak begränsats till ekonomiska stödåtgärder av olika slag. Särskilt tidningspressen har, såsom närmare har berörts i tidigare avsnitt, blivit föremål för sådant stöd. Det har däri första hand gällt att rädda sviktande tidningsföretag från ett nedläggningshot. Stödets allmänna inrikt- ning har varit att upprätthålla en konkurrenssituation för de ekonomiskt svagare företagen på marknaden och skapa förutsättningar för komplement- tidningar.

Stimulans— och stödåtgärder av det slag som satts in motverkar koncen- trationsutvecklingen både på så sätt att man bevarar en del massmedier, som om marknadskrafterna fått verka fritt skulle ha försvunnit, och också genom att konkurrensförmågan hos de svagare företagen stärkes. Åtgärderna tar direkt sikte på att undanröja de särskilda ekonomiska svårigheter som ofta möter mindre företag i massmediebranschen. I många fall är det dessa svårigheter som är den egentliga orsaken till förekommande företagskon- centration. Också andra medel än de hittills prövade torde kunna tänkas vara ändamålsenliga för att neutralisera de förhållanden som i grunden utgör koncentrationens orsaker.

Det ankommer emellertid inte på MKU att söka nya former för samhällsinsatser av nu angivet slag. Utredningsdirektivens tanke är i stället att man skall komplettera de samhälleliga stödformerna med mer direkt verkande medel mot företagskoncentration. Utredningsuppgiften är alltså att undersöka möjligheterna att sätta upp legala spärrar för företagsförvärv och liknande koncentrationsföreteelser på massmedieområdet. Härigenom skulle samhället få möjligheter att kontrollera och i vissa fall — hindra sådana koncentrationsföreteelser.

Koncentrationen på massmedieområdet kan i huvudsak öka på två sätt. Antingen läggs företag ner av olika anledningar. Det blir då färre företag kvar. Eller så växer vissa företag mer än andra. De på det viset ändrade styrkerelationerna kan innebära en koncentrationsökning. Sker tillväxten genom fusioner, företagsförvärv eller liknande minskar dessutom antalet kvarvarande företagsenheter.

Koncentration genom företagsnedläggningar kan i stort sett bara motver- kas genom ekonomiska stöd- och stimulansåtgärder av olika slag. Som nyss framhållits ankommer det dock inte på MKU att föreslå samhällsinsatser av denna karaktär.

MKU skall i stället inrikta sig på den koncentration som uppkommer genom att företag expanderar. Det är särskilt företagens s. k. yttre expansion som här är av intresse. Den går till på det viset att massmedieföretag eller sådana företags ägare övertar eller eljest skaffar sig inflytande över konkurrenter och andra massmedieföretag. Inflytandeförvärven kan ske i många olika former. Det kan röra sig om ägande- eller nyttjanderättsförvärv eller om avtal om samgående eller samarbete mellan företag. En möjlig åtgärd för att dämpa den koncentration som följer av massmedieföretagens yttre expansion är därför en kontroll av dessa företagsförvärv i vid mening.

Ett företag kan också expandera genom intern tillväxt. Koncentration som detta kan leda till torde knappast kunna dämpas på annat sätt än genom åtgärder riktade mot företaget som sådant.

7.1.3. Behovet av förvärvskontroll

Några mer dramatiska förändringar av massmediestrukturen har inte förekommit på senare tid. Men utvecklingstrenden förefaller entydigt gå mot en ökning av koncentrationen. Inom den för åsiktsbildningen så betydelse- fulla dagspressektorn är tendenserna i denna riktning klara. Den befintliga presstrukturen har kunnat upprätthållas endast tack vare ett tämligen omfattande statligt presstöd. Det är dock osäkert om detta är tillräckligt i framtiden.

Hos några massmedieägare är ansamlingen av inflytande betydande. Åtminstone de två största, Bonniergruppen och Esseltekoncernen, synes fortlöpande växa i styrka.

Risken för att de redan stora massmedieägarna skall få ett betydande inflytande över de nya massmedieteknikerna som uppträder på marknaden är också uppenbar. De har säkerligen intresset, kunnandet och de finansiella förutsättningarna. Den hittillsvarande utvecklingen pekar på detta. Det är alltså möjligt att även införandet av ny teknologi kan komma att driva på koncentrationsutvecklingen och medföra att de stora massmedieföretagen breder ut sig på fler områden.

När det gäller betydelsen för den allmänna upplysningen och åsiktsbild- ningen i samhället kan dock etermediernas starka expansion under 1970-talet till en del anses väga upp följderna av den ökade koncentrationen bland massmedieföretagen i övrigt. Radio- och TV-ver-ksamheten som bara anförtrotts vissa allmänna företag som därvid underkastats krav på ett sakligt och opartiskt utövande — har i allt högre grad kommit att framstå som en balanserande faktor på massmedieområdet. Ett viktigt led i den utvecklingen har varit utbyggnaden år 1977 av en omfattande lokalradioverksamhet med sändningar från 24 länstäckande stationer i landet. Med lokalradio- och närradio, varmed viss försöksverksamhet inletts under våren 1979, samt i framtiden kanske också lokal-TV och när-TV minskar möjligheterna av att lokala informations- och åsiktsmonopol skall kunna uppstå.

Även om dagens massmediebransch ännu sålänge skulle anses rymma en tämligen väl fungerande mångsidighet och graden av företags- och ägarkon- centration följaktligen än så länge skulle ligga på en tolerabel nivå, så torde dock utvecklingen vara sådan att risker föreligger för en fortsatt och inte önskvärd koncentration på flera håll i landet och inom en del massmedie- sektorer. Detta medför i sin tur risker från yttrandefrihets— och åsiktsbild- ningssynpunkt inte minst på det lokala och regionala planet där villkoren för ett fritt meningsutbyte lätt kan bli ogynnsamma.

Det finns alltså skäl för samhället att skärpa beredskapen mot oönskade koncentrationsföreteelser på massmedieområdet och att bättre än för närvarande söka slå vakt om den mångsidighet som finns kvar. För detta behövs medel som kompletterar de hittills vidtagna stöd- och stimulansåt- gärderna. Med hänsyn till den centrala roll som företagsförvärven i vid mening spelar i koncentrationsutvecklingen är det naturligt att intresset häri första hand knyts till möjligheterna att kontrollera just denna form av koncentration. En kontroll av företagsförvärven synes vara ett ändamålsen- ligt instrument för att motverka oönskad massmediekoncentration. Enligt MKU:s mening bör en sådan förvärvskontroll införas. Den bör ge samhället

möjlighet att villkora eller, om detta bedöms inte räcka, i sista hand förbjuda förvärv som skulle få skadliga effekter från yttrandefrihets- och åsiktsbild— ningssynpunkt. Om förvärvet redan har skett, bör dess fortbestånd kunna förbjudas.

7.1.4 Behovet av kontroll av dominerande företag Genom en förvärvskontroll kan man fånga in vissa företeelser som typiskt sett är särskilt ägnade att ge upphov till oönskad massmediekoncentration. Kontrollen kan hindra att mediemakt koncentreras på så sätt att redan etablerade massmedieintressenter genom fusioner, företagsförvärv och vissa andra inflytandeförvärv skaffar sig bestämmanderätten också över konkur- renter och andra fristående massmedieföretag. Men den hindrar inte koncentration som uppkommer på annat sätt. Sålunda berörs inte den koncentration som blir följden av att massmedieföretag slås ut i konkurren- sen på marknaden eller läggs ner av annan anledning. Att en hög nedläggningsfrekvens kan få bekymmersamma konsekvenser från koncen- trationssynpunkt är uppenbart. Detta gäller särskilt om, vilket inte sällan är fallet, det på marknaden råder väsentliga hinder för nyetablering av företag. Som förut antytts torde bara stöd- och stimulansåtgärder kunna vara till någon hjälp i dessa fall. Framför allt är emellertid att märka att förvärvskontrollen inte ger möjlighet att hindra massmedieföretag från att uppnå eller stärka en kanske dominerande ställning genom intern tillväxt. Frågan är därför om förvärvskontrollen bör kompletteras med regler som gör det möjligt att ingripa också mot uppkommen massmediekoncentration. Med tanke på den tilltänkta lagstiftningens ändamål kan en sådan komplettering synas ligga nära till hands. Om det av hänsyn till yttrandefri- hetens och den fria åsiktsbildningens villkor är angeläget att genom förvärvskontroll och på annat sätt söka hindra att massmediekoncentration uppkommer, kan det sett enbart från nämnda utgångspunkter sägas vara lika angeläget att ingripa mot koncentration som uppkommer trots vidtagna kontrollåtgärder eller som har uppkommit redan innan åtgärderna sattes in. Eftersom skadligheten inte torde vara beroende av hur koncentrationen uppkommit, skulle kanske rent principiellt kunna hävdas att koncentration borde kunna motverkas oberoende av uppkomstsättet. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid inte hållbart i praktiken. Också andra synpunkter och intressen måste beaktas. Det är ju en väsentlig skillnad mellan å ena sidan att förbjuda ett företagsförvärv därför att det bedöms leda till en koncentration som inte är önskvärd och å andra sidan att exempelvis förordna om upplösning av ett bestående företag som redan svarar mot en sådan koncentration som man genom förvärvskontrollen är beredd att förhindra uppkomsten av. Att med olika medel söka förhindra att graden av koncentration ökar på marknaden är en sak. Betydligt mera tveksamt är att söka dela upp befintliga företagskomplex som kommit till på ett i och för sig fullt legitimt sätt. Det kan alltså inte vara någon nödvändig följd av införandet av en förvärvskontroll att man också skall ha generella regler som gör det möjligt att ingripa mot koncentration som föreligger i form av olika företagskomplex

och andra maktkoncentrationer. Behovet av sådana regler måste prövas självständigt.

Det ingår dock i MKU:s utredningsuppdrag att pröva behovet av samhällsingripanden också mot uppkommen massmediekoncentration. Vis- serligen pekar direktiven bara på konglomeraten i det här sammanhanget. Men detta kan knappast förstås som en begränsning av uppdraget till att bara gälla den formen av företagskoncentration. Med konglomerat torde avses företag som driver olika slag av massmedieverksamhet, exempelvis både tidningsrörelse och filmproduktion. Under hänvisning till att det bl. a. i USA finns regler som gör det möjligt att bryta upp existerande företagsbildningar, framhålls i direktiven att MKU bör överväga om regler av sådant slag kan vara påkallade även i vårt land när det gäller företagskoncentrationer av typen konglomerat med intressen inom olika sektorer av massmediebran- schen. Där sägs vidare att det beträffande konglomerat med en dominerande ställning inom flera massmediesektorer kan vara nödvändigt att ha regler som gör det möjligt att lösa upp en redan uppkommen monopol- eller oligopolsituation.

Dessa uttalanden i direktiven får uppfattas som en exemplifiering i fråga om särskilt utpräglade former av massmediekoncentration. I och för sig torde inte behovet av upplösningsregler vara avhängigt av huruvida en konglome- ratsituation är för handen eller inte. Behovet måste naturligtvis vara grundat på bedömningar rörande skadligheten av koncentrationen ifråga. Det är härvidlag att märka att såväl ett renodlat monopol som ett oligopol på en särskild mediesektor inte behöver ha mindre ogynnsamma verkningar än konglomerat av det slag som direktiven åsyftar.

Regler om upplösning av existerande företagsbildningar saknas för närvarande helt i svensk rätt. Konkurrensutredningen har dock som tidigare nämnts upptagit sådana regler i sitt förslag till ny konkurrensbegränsningslag (SOU 1978:9).

En generell ordning som möjliggör upplösning av bestående massmedie- företag möter starka betänkligheter. Förhållandena på massmedieområdet förefaller inte för närvarande påkalla att det införs någon allmän upplös- ningsmöjlighet. Med hänvisning till det relativt omfattande och differentie- rade massmedieutbud som i dag faktiskt förekommer kan som tidigare framhållits hävdas att massmediebranschen ännu så länge rymmer en tämligen väl fungerande mångsidighet. Mot denna bakgrund kan göras gällande att samhällets insatser huvudsakligen bör inriktas på att förhindra en ökning av koncentrationsgraden. Något praktiskt behov, generellt sett, av att kunna lösa upp redan förefintlig koncentration synes inte kunna påvisas. MKU finner därför inte skäl att nu föreslå något allmänt upplösningsinsti— tut.

Det sagda innebär emellertid inte att man helt bör avstå från möjligheten att ingripa mot bestående koncentration på massmedieområdet. För vissa undantagsfall föreligger ett behov för samhället att tillse att inte dominansen från stora konglomerat eller andra betydande företagsbildningar blir sådan att fara föreligger från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Om massmedieföretag har ett så dominerande inflytande, följer därmed också ett särskilt ansvar för upplysningen och åsiktsbildningen i samhället. Det är då också rimligt att företaget kan bli föremål för särskild uppmärksamhet från

samhällets sida och att möjligheter skapas att ingripa med föreskrifter som också i vissa fall skall kunna innebära ålägganden att företag skall avhända sig exempelvis massmedierörelse eller del därav. Sådana möjligheter bör dock begränsas till att avse företag som ensamt eller tillsammans med andra inom en sammanhållen grupp har en dominerande ställning på massmedieområ- det. Förutsättning för ingripande bör vidare vara att företagets dominerande ställning eller någon åtgärd eller underlåtenhet av företaget medför fara från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Det skall alltså enligt MKU:s uppfattning vara fråga om mycket speciella situationer för vilka ingripanden av här avsett slag skall kunna komma i fråga.

7.1.5. Kort sammanfattning av förslaget

Sammanfattningsvis finner således MKU att det nu finns anledning för samhället att skärpa beredskapen mot oönskade koncentrationsföreteelser på massmedieområdet och mer aktivt än hittills värna om den behövliga mångfalden där. För det ändamålet föreligger enligt MKU:s mening ett behov av en förvärvskontroll som kan ge samhället möjligheter att ingripa mot fusioner och andra företagsförvärv på massmedieområdet som skulle få skadliga effekter från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Kon- trollen bör i så fall avse sådana företagsförvärv som görs av andra massmedieföretag eller massmedieägare. Dessutom föreligger ett behov av att i undantagsfall kunna ingripa med föreskrifter mot företag som har en dominerande ställning på massmedieområdet för att därigenom förhindra fara från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt.

Bestämmelser som ger möjlighet att ingripa på här åsyftat sätt mot företagsförvärv och mot dominerande företag i massmediebranschen står inte i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen (TF) i den mån ingripandena avser massmedieverksamhet på den tryckta skriftens område. TF förutsätter nämligen en i princip obegränsad etableringsfrihet på detta område. MKU bedömer emellertid behovet av en lagstiftning med syfte att motverka koncentration på massmedieområdet vara av sådan betydelse att man inte bör tveka att jämka TF:s bestämmelser för att möjliggöra genomförandet av en sådan lagstiftning. Till denna fråga återkommer MKU närmare i ett senare avsnitt (7.2).

Från dessa utgångspunkter har MKU byggt upp förslag till lagstiftning på området. I de följande avsnitten kommer nämnda förslag att närmare utvecklas, motiveras och beskrivas. Redan här skall emellertid nämnas några huvuddrag. Ingripandena mot förvärv får formen av föreskrifter eller förbud. Mot företag med dominerande ställning på massmedieområdet skall i vissa situationer ingripanden kunna ske med föreskrifter. I undantagsfall skall en föreskrift kunna avse att en rörelse eller aktier skall säljas. Fråga om ingripanden skall ske prövas av marknadsdomstolen i särskild sammansätt- ning. Övervakande och granskande myndighet blir NO som också för det allmännas talan vid marknadsdomstolen.

MKU:s förslag mynnar ut i särskilda författningsförslag, som finns intagna i början av detta betänkande. Författningsförslagen är följande:

1. Förslag till Lag om motverkande av massmediekoncentration,

2. Förslag till Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningari rätten att förvärva fast egendom m. m., samt

5. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1971:705) om utredning och tillstånd i ärende enligt lagen (1916:156) om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

7.2. Grundlagarna och lagstiftningen om motverkande av massmediekoncentration

Redan i direktiven anges att den lagstiftning som MKU har fått att överväga skall syfta till att stärka den reella yttrande— och tryckfriheten genom att skapa garantier för en mångstämmig och fri samhällsdebatt. I anslutning härtill framhålls att tryckfrihetsförordningen (TF) emellertid är byggd på tanken att man bör slå vakt om mångfalden genom en obegränsad etableringsfrihet. Risken för en monopolisering av massmediebranschen hade, sägs det vidare, ännu inte fått aktualitet när TF kom till. Numera är situationen sådan att TF på denna punkt riskerar att motverka sitt eget syfte. Direktiven uppdrar därför uttryckligen åt MKU att se över TF:s regler och modifiera dem så att det blir möjligt att inom ramen för en ändamålsenlig lagstiftning bevara en reell yttrande- och tryckfrihet. Om en ny särskild massmediegrundlag — omfattande också andra massmedier än tidningar, böcker och tryckta skrifter i övrigt och ersättande tryckfrihetsförordningen — kommer till, bör inte heller den lagen lägga hinder i vägen för en lagstiftning mot massmediekoncentration.

MKU har ovan (avsnitt 7.1.5) utvecklat att MKU förordar en lagstiftning som ger möjlighet att ingripa mot massmedieförvärv, som är skadliga från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, med särskilda föreskrifter eller med förbud och vidare att i vissa undantagsfall meddela förskrifter för massmedieföretag m. m. med en dominerande ställning på massmedieom- rådet. Detta innebär, såsom i korthet angivits i nyssnämnda avsnitt, att MKU också anser att TF bör ändras så att lagstiftningen skall kunna genomföras. MKU skall nu ytterligare gå in på dessa frågor.

Av grundlagarna är det inte bara TF som innehåller bestämmelser om fri åsiktsbildning och liknande. I regeringsformen (RF) är de grundläggande principerna lagfästa. En närmare redogörelse härför har lämnats tidigare i betänkandet i avsnittet om gällande rätt. De 5. k. opinionsfriheterna, innefattande bl. a. yttrandefriheten, är tillförsäkrade medborgarna gente- mot det allmänna genom stadgandet i 2 kap. 1 & RF. Enligt 12å i samma kapitel får dessa friheter begränsas endast genom lag, och sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte heller sträcka sig så långt att den blir ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Också följande paragraf, 13 %, innehåller bestämmelser av intresse i detta

sammanhang. Där anges vissa särskilda ändamål som gör begränsningar i yttrandefriheten tillåtliga. Sedan tilläggs att i övrigt begränsningar får ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av tillåtligheten skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl. a. politiska och kulturella angelägenheter.

Den av MKU föreslagna lagstiftningen syftar till att i sin mån främja en faktisk yttrande- och tryckfrihet genom att möjliggöra vissa ingripanden på massmedieområdet. Det är enligt MKU uppenbart att en lagstiftning av denna karaktär och med den utformning som MKU föreslår inte går utöver ramen för vad nyssnämnda bestämmelser i 2 kap. 125 RF tillåter. MKU anser också att den föreslagna lagstiftningen är av sådan vikt att den tillgodoser de i 13 & angivna principerna. För ett genomförande av MKU:s förslag krävs således inte någon ändring av RF.

Annorlunda är förhållandet i fråga om TF:s bestämmelser. För dessa har redogjorts i ett tidigare avsnitt i betänkandet. Den obegränsade etablerings- friheten på detta område innefattar rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utge skrifter. I överensstämmelse med dessa grunder för en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning står det medborgarna fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Dessa bestämmelser i 1 kap. 1 & TF kompletteras med föreskrifterna i 4 kap. 1 & om rätt att trycka skrifter och 6 kap. 1 & om rätt att sprida föreskrifter. För utgivningen av skrifter får alltså inte krävas tillstånd av myndighet eller ställas upp andra villkor som begränsar utgivningsrätten och som inte har stöd i TF.

Till dessa principiella stadganden ansluter bestämmelserna i 1 kap. 2 & TF vars första stycke upptar att någon tryckning föregående granskning av skrift inte får förekomma och inte heller förbud mot tryckning av skrift. I andra stycket av samma paragraf förskrivs att det inte heller är tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll. genom åtgärd som inte äger stöd i TF, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

Ifråga om den fria etableringsrätten enligt TF bör framhållas att inte varje inskränkning strider mot det skydd som TF vill säkerställa. Vissa inskränk- ningar följer direkt av TF, exempelvis i fråga om brottsliga skrifter (7 kap. 7 och 8 åå TF). Vidare följer av 14 kap. 5 & att tryckningen, utgivningen och spridningen av skrift kan vara underkastad samma rättsregler som gäller annan verksamhet i näringslivet i övrigt. Näringslagstiftningens bestämmel- ser är tillämpliga också i fråga om boktryckeri, tidningsföretag, förlagsrö- relse eller bokhandel, i den mån bestämmelserna inte strider mot TF. Om sådan rörelse drivs av juridisk person, gäller föreskrifterna i lag eller annan författning om bolag, föreningar eller andra juridiska personer. Försäljare av skrifter och andra utspridare är vidare åtminstone i viss utsträckning underkastade allmänna ordningsföreskrifter. Också andra exempel kan anföras.

Avgörande för frågan om inskränkningar i etableringsfriheten som följer av andra rättsregler är tillämpliga på skrifts tryckning, utgivning och spridning torde vara om rättsregeln är förenlig med bestämmelserna i TF eller ej. Inskränkningen frånkännes giltighet om den strider mot dessa. Såväl

rättspraxis som framför allt TF:s förarbeten synes här ge stöd för uppfattningen att det i allmänhet bara är mer eller mindre direkt åsyftade inskränkningar i själva trycknings-, utgivnings- eller spridningsrätten som sådan som anses strida mot stadgandena i TF. Faktiska inskränkningar i möjligheterna att utöva dessa rättigheter vilka endast medelbart följer av lagstiftning med annat syfte godtas däremot, i varje fall så länge inte inskränkningen är mer betydande. Leder den till att trycknings-, utgivnings- eller spridningsrätten i praktiken blir illusorisk, lär den under inga förhållanden kunna anses förenlig med TF:s bestämmelser. Var gränsen närmare skall dras torde dock vara osäkert.

Att de av MKU föreslagna bestämmelserna om möjlighet att meddela förbud eller föreskrifter i fråga om förvärv av företag som ger ut tidningar, tidskrifter eller böcker och liknande strider mot den i TF lagfästa etableringsrätten är tydligt. Detsamma gäller bestämmelserna om möjlighet att ingripa med föreskrifter mot massmedieföretag med sådan verksamhet som har en dominerande ställning på området. MKU:s lagstiftning skall i yttrandefrihetens och opinionsbildningens intresse motverka företags- och ägarkoncentration på massmedieområdet. Ingripande med förvärvsförbud eller föreskrifter enligt en sådan lagstiftning måste ofta ta sikte just på den av TF garanterade rätten som sådan att trycka, ge ut eller sprida skrifter. Förvärvsförbudet kommer att rikta sig mot möjligheterna att fritt utvidga verksamhet av sådant slag och vissa föreskrifter, exempelvis åläggande att sälja en massmedierörelse eller aktier, mot möjligheterna att över huvud taget driva verksamheten. Meningen med lagstiftningen är ju att förhindra exempelvis att någon genom förvärv av tidningsföretag kommer att förfoga över en alltför omfattande tidningsutgivning eller om han redan nått en dominerande ställning härvidlag att på något sätt sätta villkor för eller, i undantagsfall, minska hans utgivningsområde.

Då TF:s hithörande bestämmelser kom till, var inte koncentrationsfrågor- na på massmedieområdet på samma sätt aktuella. Bestämmelserna har alltså inte utformats med tanke på de olägenheter som en för långt gående koncentration kan medföra. MKU har för sin del funnit att risker föreligger för att koncentrationen på massmedieområdet kan komma att fortsätta i en inte önskvärd omfattning från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt, om inte lagliga möjligheter skapas för det allmänna att ingripa. Den föreslagna lagstiftningens syfte att främja en reell yttrande- och tryckfrihet ligger väl i linje med de principer på vilka TF grundar sig. Lagstiftningen strider därför inte mot TF:s anda. Som också i direktiven förutsatts bör därför ändringar ske i TF för att möjliggöra den nya lagstiftningen.

De regler i TF av vilka den fria etableringsrätten kan utläsas är spridda i ett flertal lagrum. Det skulle ur lagteknisk synpunkt bli mycket svårt att söka ändra varje sådant lagrum. En lämpligare lösning synes vara att införa en särskild undantagsföreskrift som ger grundlagsenlig möjlighet att genomföra den av MKU föreslagna lagstiftningen. Denna teknik har tidigare använts i 1 kap. 9 % TF beträffande tobaks- och alkoholreklam m. m.

Den nya undantagsbestämmelsen — förslagsvis upptagen i en ny 10%5 i 1 kap. bör utformas förhållandevis fylligt med angivande av att ingripan- deföreskrifterna skall upptasi en lag som har det med MKU:s förslag avsedda ändamålet. Vidare bör i undantagsbestämmelserna anges formerna för

ingripande. Härigenom skapar man garantier för att inte huvudlinjerna i den nya lagstiftningen kan ändras i avgörande mån annat än om grundlagen ändras samtidigt. MKU återkommer närmare till bestämmelsen i special— motiveringen (avsnitt 7.12.2).

Som ovan nämnts innehåller 1 kap. 2 5 andra stycket TF en föreskrift som förbjuder att myndighet, genom åtgärd som inte har stöd i TF, hindrar tryckning, utgivning eller spridning av skrift på grund av dennas innehåll. En liknande bestämmelse har upptagits i den statliga presstödsregleringen. I 3 & förordningen (1976:336) om statligt stöd till dagstidningar stadgas således, att hänsyn inte får tas till tidnings politiska inställning eller till dess ställningstagande i särskilda frågor vid prövning av fråga om statligt stöd.

Det skydd för yttrandefriheten som hindersförbudet i 1 kap. 2 & TF utgör bör enligt MKU:s uppfattning kvarstå oförändrat också i förhållande till den av MKU föreslagna lagstiftningen. Denna bör nämligen inte få bli något instrument varigenom man kan ingripa med förvärvsförbud eller föreskrift, däri inbegripet föreskrift att sälja rörelse eller aktier, på grund av innehållet i tidningar eller böcker eller andra skrifter. Den nyss angivna undantagsbe- stämmelsen (1 kap. 10å TF) bör alltså utformas så att den inte omfattar 1 kap. 2 5 andra stycket. Vidare bör enligt MKU:s uppfattning i den föreslagna lagen om motverkande av massmediekoncentration intas en bestämmelse av motsvarande innehåll som sistnämnda lagrum i TF. Härigenom blir förbudet att ingripa på grund av innehållet tillämpligt på alla typer av massmedier och alltså inte bara på tryckta skrifter. Vidare kommer förbudet att gälla alla slag av föreskrifter avseende massmedieförvärv eller dominerande massmedieföretag och inte bara sådana åtgärder som uppfyller förutsättningarna för hinder enligt 1 kap. 2å TF.

Också till den angivna förbudsbestämmelsen i den nya lagen återkommer MKU i specialmotiveringen (avsnitt 7.12.1).

7.3. Förutsättningar för ingripande mot förvärv av massmedieföretag

7.3.1. Inledning

MKU har alltså funnit att det behövs en form av förvärvsprövning som ger samhället möjlighet att meddela föreskrifter och eventuellt förbud i en del fall när massmedieföretag eller andra etablerade massmedieintressenter försöker utvidga sina intressen i branschen genom att köpa upp eller på annat sätt skaffa sig inflytande över konkurrenter och andra massmedieföretag. Prövningen skulle avse företagsförvärv och vissa därmed likställda sätt att förvärva inflytande över massmedieföretag.

Den fråga som nu skall behandlas är när denna förvärvskontroll bör slå till eller med andra ord under vilka förutsättningar ingripande bör kunna ske mot förvärv av massmedieföretag.

7.3.2. Prövningens allmänna inriktning

Prövningen av förvärvsärenden kan bygga på i huvudsak två olika principer. Den ena är att 'man på förhand i lag ställer upp fasta marknadskriterier eller

liknande. Företagsförvärven prövas sedan mot dessa. Möjligheten att ingripa mot förvärv görs därvid i princip beroende av om förvärvaren uppnår viss marknadsandel. Ett ingripande kan t. ex. aktualiseras ifall massmedieintres- sent genom det aktuella förvärvet ensam eller tillsammans med andra företag överskrider viss andel av utbudet på den relevanta marknaden. Systemet skulle alltså i hög grad bygga på antagandet att en massmediekoncentration generellt sett är skadlig från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt när den når viss omfattning mätt i exempelvis marknadsandelar. Som framgått av avsnittet 6 om utländska förebilder har det i Västtyskland tillämpade systemet för förvärvsprövning i stor utsträckning byggts upp på fasta marknadskriterier.

Alternativet till ett system med fasta marknadskriterier är en friare eller från formell synpunkt mer förutsättningslös prövning. Företagsförvärvens verkningar bedöms och värderas i varje fall för sig. Prövningen grundas på vissa allmänna riktlinjer. En avvägning mellan förvärvets olika förväntade fördelar och nackdelar får avgöra om ingripande skall ske.

Dessa två prövningsalternativ utesluter inte varandra utan en kombination är möjlig. Man kan exempelvis tänka sig att vissa yttersta gränser stakas ut med hjälp av fasta marknadskriterier. Inom dessa gränser kan sedan en friare prövning ske av där förekommande koncentrationsfall. Man kan också tänka sig att använda fasta kriterier bara i fråga om viss massmediemarknad, exempelvis på dagspressmarknaden, men i övrigt tillämpa ett friare prövningssystem.

MKU har ingående övervägt möjligheterna att införa en lagstiftning som bygger på fasta marknadskriterier. Ett sådant prövningssystem kan förefalla ligga nära till hands när det gäller prövning av förvärv av massmedieföretag. För myndigheternas handlande i andra hänseenden på just massmedieom— rådet eftersträvas automatiskt verkande regler som så långt möjligt inskränker utrymmet för diskretionär prövning. Presstödsregleringen är det bästa exemplet på detta (se prop. 1976/77:1315. 132 f). Anledningen till dessa strävanden är att man vill värna om massmediernas oberoende. Myndigheter får inte ha möjlighet att vare sig direkt eller indirekt styra eller eljest påverka enskilda mediers innehåll. Från den synpunkten erbjuder ett system med fasta marknadskriterier vissa fördelar på så sätt att man i själva lagen har garantier för att prövningen inte blir helt skönsmässig. Det kan göra ingripandena mer förutsebara. Man minskar också behovet av prövning i det enskilda fallet av det ifrågavarande förvärvets skadlighet. Skadlighetsbe- dömningarna har i princip gjorts av lagstiftarna redan i och med att kriterierna fastställs i lagen.

En nackdel med fasta marknadskriterier är att de i allmänhet inte medger något större hänsynstagande till individuella omständigheter. Tillämpningen riskerar därför att bli stelbent. Vidare blir ett system av detta slag lagtekniskt mycket komplicerat. Det hänger framför allt samman med att det är så många faktorer som måste vägas in i skadlighetsbedömningarna och till vilka hänsyn alltså måste tas när marknadskriterierna fastställs. Betydelsen från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt av viss marknadsandel är beroende av exempelvis vilken typ av massmediemarknad det gäller dagspressmarknad, fonogrammarknad etc. och om det är fråga om en riksmarknad eller en geografiskt begränsad marknad. Hänsyn måste vidare

tas bl. a. till antalet berörda marknader och deras koncentrationsgrad, till hur övriga marknadsandelar fördelar sig på skilda intressenter, vilka andra massmedieintressen den berörde intressenten har och till hans finansiella styrka och konkurrensförutsättningar i övrigt.

Fasta marknadskriterier medför också tillämpningssvårigheter. Det kan i vissa fall bli vanskligt att i praktiken fastställa vad som i verkligheten är ett medieföretags marknadsandel. Vidare aktualiseras många gränsdragnings- frågor exempelvis hur den relevanta marknaden skall avgränsas.

Med hänsyn bl. a. till dessa svårigheter har MKU kommit fram till att en förvärvskontroll på massmedieområdet inte lämpligen bör bygga på fasta marknadskriterier. En friare förvärvsprövning är enligt MKU:s mening klart att föredra.

En avgörande fördel med en prövning som inte är uppbunden av fasta marknadskriterier eller liknande är att man i stor utsträckning kan ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Det ger möjligheter att individuellt pröva dettas egna nackdelar och eventuella fördelar. Lagens tillämpning kan anpassas till förändrade förhållanden. Prövningen kan alltså på ett bättre sätt utgå från den massmediestruktur som råder vid själva prövningstillfället. Det ökar möjligheterna till en realistisk bedömning av företagsförvärvets effekter på kort och lång sikt.

Ett system med friare prövning ger särskild anledning att uppmärksamma risken för otillbörlig påverkan på enskilda massmedier. Garantier för att beslut om ingripande mot företagsförvärv inte grundas på ovidkommande hänsyn av politisk eller annan art bör dock rimligen kunna skapas genom bl. a. prövningsförfarandets utformning och prövningsorganets organisa- tion. Genom att — på sätt i fortsättningen närmare utvecklas enligt MKU:s förslag handläggningen av förvärvsärendena skall ske i domstolsmässiga former och den beslutande domstolen, marknadsdomstolen, får en samman- sättning i dessa ärenden som blir speciellt avpassad för ärendenas natur borgar man för att en saklig och opartisk prövning alltid kommer till stånd. Dessutom skall, som berörts tidigare (avsnitt 7.2), i lagstiftningen uttryck- ligen slås fast att föreskrifter eller förbud enligt denna inte får meddelas på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll.

En förvärvsprövning utan fasta marknadskriterier förutsätter att lagstifta- ren anger de allmänna riktlinjerna för bedömningen. Vikten härav påpekas redan i utredningsdirektiven. Där sägs att MKU noga bör överväga vilka kriterier som bör uppställas för prövningen av ärendena. Det framhålls att man får räkna med att det kan visa sig svårt att närmare precisera kriterierna i lagtexten men att man under alla omständigheter måste i motiven till lagstiftningen i möjlig mån redovisa vilka faktorer som skall tillmätas betydelse och efter vilka riktlinjer prövningen skall ske.

7.3.3. Prövningskriterier

Utgångspunkten är, såsom redan förut har angivits, att förvärvsprövningen skall ge samhället möjlighet att motverka sådan företags- och ägarkoncen- tration på massmedieområdet som inte är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Det är följaktligen ur den aspekten som företags-

förvärven skall prövas.

Det bör i det här sammanhanget erinras om att den av MKU förordade lagstiftningen utgår från föreställningen att det är mångfalden på massmedie- området som ger de gynnsammaste betingelserna för en reell yttrandefrihet och en fri åsiktsbildning. Den mångfald som därvid åsyftas tar inte bara sikte på ägarförhållandena och antalet företagsenheter och dessas inbördes styrkerelationer utan gäller också massmediebeståndets sammansättning i åsiktsmässigt och annat kvalitativt hänseende. Ett mångsidigt sammansatt bestånd skapar valfrihet och främjar en redaktionell tävlan mellan olika idériktningar, åsikter och intressen i samhället.

Som en följd av denna principiella ståndpunkt för lagstiftningen kan företagsförvärvens betydelse från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssyn- punkt sägas vara avhängig av hur de påverkar mångfalden i nyss angiven mening. Det är därför företagsförvärv som i alltför hög grad inskränker denna mångfald och som därigenom försämrar villkoren för yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen som skall motverkas. Denna inriktning bör påverka valet av de kriterier och riktlinjer som skall ligga till grund för förvärvsprövningen enligt lagen. Det innebär att frågan om ingripande mot ett förvärv av massmedieföretag huvudsakligen bör prövas med hänsyn till förvärvets effekter på företagsstrukturen och ägarstrukturen och de redak- tionella konkurrensförhållandena. Det förefaller naturligt att utgå från att ingripande med föreskrifter eller förbud bör aktualiseras ifall förvärvet vid en sådan prövning genom sin inverkan på mångfalden bland massmedierna framstår som skadligt från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt.

Naturligtvis bör inte varje olämplig effekt på företags- eller ägarstrukturen eller de redaktionella konkurrensförhållandena föranleda att förvärvet betraktas som skadligt. Ett förvärv har ofta — även om man begränsar sig till yttrandefrihets- och åsiktsbildningsaspekten — både positiva och negativa effekteri dessa hänseenden. Det är därför först om en samlad bedömning ger vid handen att förvärvets olägenheter klart överväger dess fördelar som förvärvet kan anses skadligt. Skadlighetsprövningen bör utmynna i ett omdöme om förvärvet som grundas på en avvägning av alla relevanta synpunkter och intressen som ryms inom nämnda aspekt.

Det nu sagda kan belysas med ett enkelt exempel. Om ett par mindre massmedieföretag går samman för att bilda en slagkraftigare enhet, medför detta en viss ökning av koncentrationen på marknaden. Denna koncentra- tionsökning är i allmänhet att betrakta som en negativ effekt som belastar fusionen vid förvärvsprövningen. Samtidigt kan det emellertid tänkas att fusionen får förväntas kunna aktivera den redaktionella konkurrensen inom den berörda mediesektorn. Det är kanske först genom bildandet av den slagkraftigare enheten som andra företag där kan få en värdig konkurrent. Denna aktivering skall i så fall påföras fusionens kreditsida vid prövning- en.

7.3.4. Andra betydande allmänna intressen

Frågan om ingripande mot förvärv av massmedieföretag skall alltså enligt det anförda vara beroende av huruvida förvärvet — med hänsyn huvudsakligen till dess effekter på företags- och ägarstrukturen och de redaktionella

konkurrensförhållandena prövas vara skadligt från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt. Ibland har emellertid sådana förvärv verkningar även i andra från allmän synpunkt betydelsefulla avseenden. De kan exempelvis på motsvarande sätt som kan vara fallet i fråga om fusioner på andra områden än massmedieområdet påverka sysselsättningen och prisbildningen och effektiviteten i näringslivet i gynnsam riktning. Man bör inte bortse från detta när man vid en sådan samlad bedömning som MKU förordar prövar om ett förvärv skall föranleda ingripande av något slag. Lagstiftningen om förvärvsprövning bör således ge utrymme åt visst hänsynstagande till alla förekommande samhällsintressen av vikt. Självfallet bör emellertid ingripande mot förvärv av massmedieföretag — i form av föreskrifter eller förbud — inte kunna grundas på hänsyn till andra samhällsintressen än dem som direkt företräds av lagstiftningen, nämligen yttrandefriheten och åsiktsbildningen.

Den typ av intressekollisioner som här kan uppkomma synes lämpligen kunna lösas genom en regel som innebär att ett från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt motiverat ingripande med förbud mot företagsför- värv skall kunna underlåtas om andra betydande allmänna intressen påkallar detta. En sådan regel ger möjlighet att beakta sådana intressen utanför yttrandefrihets- och åsiktsbildningssfären som kan åberopas till förmån för det ifrågavarande förvärvet. Det är först om ett allmänt intresse är särskilt vägande vid en helhetsbedömning som det bör kunna påräkna beaktande i det här sammanhanget och alltså föranleda att ett i och för sig från ren yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt önskvärt förvärvsförbud inte meddelas.

Något väsentligt behov av att också kunna underlåta att ge föreskrifter av hänsyn till "annat betydande allmänt intresse" torde inte finnas. I stället får då ett sådant intresse vid behov beaktas genom att föreskrifterna utformas på lämpligt sätt. Möjligheten att underlåta ingripanden kan därför begränsas till sådana ingripanden som avser förbud.

Med vilka allmänna intressen ett från yttrandefrihets- och åsiktsbildnings- synpunkt motiverat förbud mot förvärv av massmedieföretag kan tänkas komma i konflikt eller, sett från andra hållet, vilka fördelar för samhället ett sådant förvärv kan ha, skall här något beröras.

Först bör då erinras om att förvärvet kan ha gynnsamma effekter med avseende på det allmänna intresset av effektivitet i näringslivet. För en optimal resursfördelning och resursanvändning är företagsförvärv och fusioner många gånger inte något negativt. Sammanslagningar och annan samordning av skilda företag till större enheter kan tvärtom te sig som en förutsättning för en önskvärd rationalisering av produktion och distribution. Ibland kan det också leda till en aktivering av den ekonomiska konkurren— sen. Vanligen har dock företagsförvärven en motsatt effekt i detta hänseende. Men en försämrad konkurrens kan då ofta mer än väl uppvägas av effektivitetsvinster i form av stordriftsfördelar, möjlighet till rationellare distribution, samordningsvinster, ökad stabilitet m.m. Det kan i sin tur medföra bättre lönsamhet för företaget och därmed ökad anställningstrygg- het för de anställda. Stordriftsfördelarna kan ibland föras vidare till konsumenterna i form av exempelvis lägre priser och bättre service. Större effektivitet för exporterande massmedieföretag kan vara en förutsättning för

att uppnå erforderlig internationell konkurrenskraft. Det nu sagda gäller kanske inte i första hand dagstidningsmarknaden. Den marknadens speciella karaktär gör att en del av de nyss anförda synpunkterna där inte har något större intresse. Men de kan ha betydelse på andra områden. Ett bra exempel på företagsförvärv på massmedieområdet där bl. a. det allmänna intresset av effektivitet i näringslivet var på tal är Esseltes förvärv av Almqvist & Wiksell-koncernen. Det förvärvet har — som närmare har kommenterats tidigare (avsnitt 3) — analyserats från förvärvskontrollsynpunkt i konkurrens- utredningens delbetänkande (SOU 1977:51 s. 129152) Fusioner och förvärv i svenskt näringsliv 1969—73 en fallstudie.

Även det allmänna intresset av full sysselsättning bör kunna komma i betraktande. Sysselsättningen kan påverkas positivt av ett förvärv på massmedieområdet. Om ett massmedieföretag har problem kan ett byte av ägare ibland innebära en upprustning som möjliggör bibehållen eller ökad sysselsättning. En inom näringslivet i stort ganska vanlig typ av förvärv gäller familjeföretag där företagsformen försvårar en fortsatt expansion t. ex. på grund av finansieringssvårigheter. Om ett större företag köper upp ett sådant företag vidgas ofta möjligheterna att låna pengar till en utbyggnad av företaget och att därmed öka sysselsättningen.

Även om förvärv alltså kan ha gynnsamma effekter från sysselsättnings- synpunkt bör dock påpekas att det motsatta förhållandet naturligtvis är betydligt vanligare. Åtminstone på kort sikt innebär ofta de rationaliserings- strävanden som företagsförvärv och fusioner brukar föra med sig att det totala antalet anställda i berörda företag minskar.

Det finns kanske fler exempel på allmänna intressen som förtjänar att nämnas i det här sammanhanget.

Det torde emellertid kunna antas att en föreskrift om möjlighet att underlåta förbud av hänsyn till ”annat betydande allmänt intresse” inte torde komma till någon stor praktisk användning. En föreskrift med sådan innebörd kan å andra sidan inte undvaras. Den är en nödvändig säkerhets- ventil i en lagstiftning av här ifrågavarande slag.

7.3.5. Sammanfattande synpunkter på förvärvsprövningens uppbyggnad

Den här föreslagna förvärvsprövningen kan alltså rent teoretiskt sägas sönderfalla i två skilda moment. Först görs en samlad bedömning från uteslutande yttrandefrihets- och åsiktsbildningsaspekter av förvärvets alla positiva och negativa verkningar med avseende på företags- och ägarstruk- turen och de redaktionella konkurrensförhållandena. Kommer man vid den prövningen fram till att förvärvets olägenheter bestämt överväger dess fördelar och att ingripande följaktligen är motiverat från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt, tar nästa prövningsmoment vid. Detta går ut på att undersöka om det föreligger andra betydande samhällsintressen som talar emot ingripande med förbud. Gör sig sådana intressen gällande och befinns de uppenbarligen väga över yttrandefrihets- och åsiktsbildningsaspekten, skall ingripande med förbud underlåtas. Däremot kan lämpligt utformade föreskrifter tänkas vara motiverade.

Att särskilja de negativa effekterna för yttrandefriheten och den fria

åsiktsbildningen av ett förvärv torde i allmänhet inte möta några allvarligare svårigheter. Med hänsyn till lagens syfte är det självklart att varje ökning av graden av företags— eller ägarkoncentration får antas vara något i och för sig negativt, i varje fall om samtidigt den redaktionella koncentrationen ökar eller fara för sådan ökning föreligger. Detsamma gäller alla sådana förvärv och liknande som medför eller kan befaras leda till att dominerande ställning uppkommer eller stärks inom någon del av massmediebranschen. Det senare torde i särskild grad gälla i fråga om konglomeratbildningar.

De negativa effekterna kan grovt indelas enligt följande:

1. Förvärvet innebär en väsentlig ökning av företags- eller ägarkoncen- trationen.

2. Förvärvet medför att dominerande ställning uppkommer eller stärks.

3. Förvärvet leder till en försvagning av den redaktionella konkurren- sen.

4. Förvärvet minskar mångfalden kvalitativt sett bland massmedieföreta- gen. Omvänt blir effekterna av ett förvärv av massmedieföretag att betrakta som gynnsamma från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt om de innebär eller kan antas innebära exempelvis att den redaktionella konkur- rensen stärks.

7.3.6. Riktlinjer för prövningen

Framställningen hittills har gällt den allmänna inriktningen av förvärvspröv- ningen och de faktorer som skall beaktas vid denna. Eftersom prövningen förutsätter en allsidig avvägning mellan förvärvets olika på kort och lång sikt förväntade fördelar och nackdelar i det särskilda fallet, är det svårt att i generella termer mer konkret ange när förvärv skall anses skadliga och alltså föranleda ingripande av något slag. För tillämpningen synes dock ytterligare synpunkter vara till nytta.

I det följande pekas först på en del fall som enligt MKU:s mening typiskt sett kan ge anledning att överväga ingripande av något slag. Därefter berörs några omständigheter som generellt sett talar emot ingripande.

Det kan till en början konstateras att det från den här lagstiftningens utgångspunkter inte är önskvärt att det inom någon massmediesektor bara finns ett eller ett fåtal företag i landet. Detta gäller även sektorer som normalt inte räknas till de allra viktigaste för den allmänna upplysningen och åsiktsbildningen i samhället. Med hänsyn till det begränsade antal svenska produktionsföretag av betydenhet som i dag finns inom exempelvis biograffilms- och fonogramsektorerna finns det således anledning till särskild uppmärksamhet om något större företag där köper upp ett annat större, men i vissa fall också mindre, företag inom samma sektor. Presumtionen bör i ett sådant fall vara att ingripande i någon form skall komma till stånd. I princip bör detta gälla alla förvärv på områden där antalet företag redan är mycket begränsat liksom förvärv på andra områden om förvärvet innebär eller kan befaras leda till att det inom en sektor bara kommer att finnas ett eller ett fåtal företag i landet. Det bör för ingripande räcka att förvärvet i väsentlig mån bidrar till att en sådan koncentration uppkommer.

Den här prövningen förutsätter att man åtminstone på ett ungefär kan bestämma den massmediesektor som skall ligga till grund för bedömningen. Man måste med andra ord fastställa den relevanta massmediemarknaden. Ett företag som på en snävt bestämd marknad kan sägas vara dominerande kan ju, om man avsevärt vidgar marknadsbegreppet, förefalla ha en tämligen begränsad betydelse. Som exempel kan nämnas ett företags ställning på serietidningsområdet jämfört med dess ställning inom hela tidskriftssek- torn.

Det finns inte något enhetligt marknadsbegrepp. När det gäller varor och tjänster i allmänhet brukar marknadstillhörigheten enligt den allmänna ekonomiska teorin avgöras av produkternas utbytbarhet. En grupp varor hänförs till samma marknad om de inbördes är klart utbytbara, sett från avnämarens synpunkt. Varorna skall dessutom sakna näraliggande substitut utanför gruppen. Man ser härvid främst till varornas användbarhet, egenskaper och pris.

Att fastställa den marknad som skall ligga till grund för förvärvsprövning- en på massmedieområdet är emellertid en betydligt mer mångfacetterad fråga. Den låter sig inte avgöras enbart på grundval av allmänna ekonomiska kriterier. Det förefaller visserligen naturligt att massmedieprodukternas utbytbarhet eller med andra ord deras inbördes konkurrensförhållande blir vägledande också i det här sammanhanget. Men konkurrensförhållandet kan inte gärna vara ensamt avgörande. Lagstiftningen skall i avsevärd mån främja mångfalden på massmedieområdet också oberoende av konkurrens- synpunkter. Marknadsbestämningen bör därför i motsvarande mån frigöras från sådana synpunkter.

Det lämpligaste förefaller vara att marknadsbestämningen i stort sett får följa de olika massmedieteknikerna eller medieformerna. Massmedierna har traditionellt ansetts ha delvis olika funktioner i samhället. I vissa fall är specialiseringen påtaglig. Fonogrammen har t. ex. använts huvudsakligen för att förmedla underhållning. Genom specialiseringen har massmedierna i högre grad kommit att verka som komplement till varandra än som direkta konkurrenter. Visserligen tenderar senare utveckling att i viss mån sudda ut gränserna. Men under överskådlig tid bör man kunna räkna med att de olika medierna kommer att fylla väsentligen olika uppgifter eller att åtminstone tyngdpunkten i uppgifterna blir olika förlagd.

Vare sig olika massmedieformer kan anses direkt konkurrera med varandra eller inte, torde det svårligen kunna förenas med lagstiftningens syfte att man godtar förvärv som medför att en särskild massmedieform kommer att behärskas av bara ett eller ett fåtal företag.

Hur en marknadsbestämning som följer medieformerna närmare skall se ut är dock ingalunda givet. Åtminstone följande huvudmarknader bör kunna urskiljas, nämligen dagstidningar, tidskrifter, böcker, radio, television, film, videogram, fonogram, teater och utställningar. Det finns anledning att räkna med att den tekniska utvecklingen skall ge upphov till nya sådana marknader. Den här indelningen räcker emellertid inte. Med tanke på medieformernas olika funktioner måste exempelvis tidskriftsmarknaden delas in i undermarknader. Man bör skilja mellan populärpress och fackpress. Även bokmarknaden måste delas upp. Det kan tänkas ske i olika litteraturkategorier som läroböcker, facklitteratur, skönlitteratur samt barn-

och ungdomslitteratur. På filmområdet kan det vara lämpligt att skilja mellan exempelvis biograffilm och annan film.

De nu angivna synpunkterna bör ge viss ledning för bedömningar av den relevanta massmediemarknaden eller massmediesektorn i det enskilda fallet. Det bör ankomma på den praktiska tillämpningen att göra den mer detaljerade indelningen. Denna måste komma att variera efter hand som de tekniska, kommersiella och andra förutsättningarna för massmedieverksam— heten ändras. Behovet av mångfald inom de olika medieformerna med hänsyn framför allt till deras praktiska betydelse för den allmänna upplysningen och åsiktsbildningen i samhället bör vara avgörande för hur marknadsbestämningen vid varje tillfälle skall se ut.

Bortsett från dagspressen bör det i allmänhet inte finnas anledning att göra någon geografisk marknadsuppdelning. Det skulle i så fall vara för teatrar och biografer. I den mån sådan massmedieverksamhet skulle bli föremål för prövning, vilket knappast bör komma i fråga annat än rent undantagsvis, kan nämligen tänkas ett visst behov av att kunna ingripa även mot rent lokal koncentrationsbildning. Flertalet massmedier är annars till sin natur rikstäckande. Deras förmedling av åsikter och information sker huvudsak- ligen på riksplanet. Med hänsyn främst härtill skulle det ofta föra för långt att i dessa fall även lokalt eller regionalt söka tillgodose kravet på mångfald i mediebeståndet.

Detta gäller som sagt inte dagspressen. Flertalet tidningar har lokalt eller regionalt begränsade spridningsområden och är i hög grad inriktade på att fylla sin dagspressuppgift just för dessa områden. Som regel kan de bara anses konkurrera med varandra inom sina respektive spridningsområden. Det stora läsvärde, som informationen och debatten rörande de lokala förhållandena har, gör att tidningar med huvudsaklig inriktning på skilda geografiska områden sällan framstår som utbytbara från läsarens syn- punkt.

Eftersom dagspressen till väsentlig del fullgör sina uppgifter på de lokala eller regionala planen, är det önskvärt att den eftersträvade mångfalden bland dagstidningarna finns representerad inte bara på riksnivån. Med hänsyn härtill och till den stora betydelse som dagspressen har för upplysningen och åsiktsbildningen i samhället är det angeläget att motverka även lokal och regional koncentrationsbildning inom dagspressen.

Läget i dag är emellertid att det råder en oligopolsituation på de lokala tidningsmarknaderna. 1972 års pressutredning har visat att en stark marknadsdominerande ställning närmast utgör en förutsättning för en lönsam tidningsutgivning. Den nuvarande presstrukturen upprätthålls till stor del endast tack vare ett relativt omfattande statligt presstöd. Denna bakgrund inger inga förhoppningar om att man skall kunna åstadkomma någon väsentlig ökning av mångfalden på de lokala tidningsmarknaderna. Tvärtom lär man där få räkna med koncentrationstendenser som är betingade av lönsamhetsskäl.

Enbart det förhållandet att en tidningsfusion medför att det lokala pressutbudet på en ort kommer att ombesörjas av bara ett fåtal företag kan därför generellt sett inte vara tillräckligt för att aktualisera ett ingripande mot fusionen. Marknaden har kanske inte förutsättningar att bära fler tidnings- företag. Att man ofta inte kan begära att lokala marknader skall rymma så

särskilt många tidningar betyder dock inte att man där skall behöva godta någon onödig koncentrationsbildning. I förvärvsärenden som rör sådana dagspressmarknader bör man framför allt bevaka att inte redan dominerande tidningsföretag ytterligare stärker sin dominans genom att köpa upp konkurrenter på marknaden.

MKU bedömer det som angeläget att uppkomsten av pressmonopol kan motverkas åtminstone på regional nivå, i första hand på länsnivån. Den regionala marknaden är viktig från åsiktsbildningssynpunkt. Den politiska debatten förs i stor utsträckning inom områden som anknyter till län eller motsvarande. Det gäller också en hel del annat meningsutbyte som rör lokala förhållanden.

Inom ramen för en förvärvskontroll finns det därför enligt MKU:s mening goda skäl att överväga ingripande med föreskrifter eller förbud ifall ett företagsförvärv innebär eller kan befaras leda till att ett tidningsföretag eller annan massmedieintressent får eller stärker en dominerande ställning på en regional dagspressmarknad.

Också lokal och regional koncentrationsbildning måste dock ses i det totala massmediesammanhanget. Betydelsen av ett lokalt pressmonopol är beroende bl. a. av vilket övrigt massmedieutbud som förekommer på orten. Radio och TV sänder över hela landet. Särskilt lokalradion bör här beaktas. Och storstadspress finns överallt. Helt utan konkurrens blir därför inte det lokala monopolet, annat än möjligeni fråga om sådant redaktionellt material som uteslutande är av lokalt intresse.

Att motverka monopol och annan dominans inom pressen blir naturligtvis viktigare ju större del av landet som berörs. Om således ett förvärv av ett tidningsföretag kan befaras stärka en redan dominerande ställning inom en väsentlig del av landet bör presumtionen vara stark för att ingripande i någon form skall komma till stånd. Med väsentlig del av landet avses här såväl geografiskt stora områden som befolkningsmässigt betydande delar. Stor- stockholmsområdet och Göteborgs- och Öresundsområdena bör exempelvis kunna räknas som sådana delar.

Vid bedömningen av den betydelse som ett förvärv av ett dagspressföretag har för en väsentlig del av landet är det dock inte bara frågan om förvärvet medför eller stärker en dominerande ställning som är av intresse. Också behovet av mångfald och variation i presstrukturen gör sig starkt gällande i detta sammanhang. I allmänhet bör det inge farhågor att det inom en i nyss angiven mening väsentlig del av landet bara finns ett eller ett fåtal dagspressföretag eller att dagspressen bara företräder en politisk menings- riktning. Förvärv som kan anses väsentligt bidra till en sådan utveckling bör därför aktualisera ett ingripande från samhällets sida.

Särskild uppmärksamhet bör här ägnas storstadstidningarnas situation, dvs. tidningar som har Stockholm, Göteborg eller Malmö som utgivningsort. Storstadstidningarna, som sprids i hela riket eller stora delar av detta, är på olika sätt ledande för utvecklingen på pressområdet och spelar en viktig roll i den allmänna debatten och åsiktsbildningen i samhället. All ökning av koncentrationen inom storstadspressen måste därför uppmärksammas. Det behövs storstadstidningar som representerar olika meningsriktningar.

Det är angeläget att motverka monopol och annan dominans också när det gäller andra massmedier än dagspress. Som tidigare antytts kan det finnas

anledning att ingripa med föreskrifter eller förbud ifall ett förvärv skulle medföra att ett massmedieföretag uppnår eller stärker en dominerande ställning inom viss mediesektor. Inom andra sektorer än dagspressens torde det dock endast undantagsvis finnas anledning att ingripa mot ett förvärv som bara leder till en lokalt begränsad koncentration inom sektorn.

Det har konstaterats att förvärvsprövningen skall gå ut på att motverka att dominerande ställning uppkommer inom någon massmediesektor eller på vissa dagspressmarknader. De skäl som motiverar detta kräver naturligtvis med ännu större styrka att man söker förhindra uppkomsten av sådan dominans som omfattar hela massmedieområdet eller stora delar av detta. Med massmedieområdet avses då alla massmediesektorerna eller markna- derna tillsammans. Med hänsyn till de risker för yttrandefrihetens och åsiktsbildningens villkor som en dominerande ställning på hela massmedie— området innebär, bör enligt MKU:s mening förvärv som kan antas medföra att massmedieföretag eller annan massmedieintressent uppnår eller stärker en sådan ställning regelmässigt föranleda ingripande i någon form. Ingripan- de bör aktualiseras även om dominansen inte omfattar hela massmedieom- rådet men en väsentlig del därav. En sådan del böri det här sammanhanget kunna vara geografiskt bestämd eller motsvara viss andel av flera viktiga massmediesektorer eller en kombination av bådadera. Det samlade mass- medieutbudet inom ett stort eller befolkningsmässigt betydande område av landet utgör således en väsentlig del av massmedieområdet. De tryckta massmedierna dvs. i huvudsak tidningar, tidskrifter och böcker får också anses representera en väsentlig del av massmedieområdet. Om en mass- medieintressent dominerar exempelvis utbudet av dagspress, tidskrifter, film och videogram inom ett mycket stort eller befolkningsmässigt mycket betydande geografiskt område så får han anses vara dominerande på en väsentlig del av massmedieområdet även om han saknar massmedieintressen inom andra mediesektorer eller i landet i övrigt.

Här kommer alltså de 5. k. konglomeraten eller multimedieföretagen in i bilden. I utredningsdirektiven framhålls som särskilt angeläget att hindra uppkomsten av konglomerat med en dominerande ställning inom flera sektorer av massmediebranschen. Att förvärv som leder till en sådan dominanssituation bör föranleda ingripande torde ha framgått av det föregående. Men därutöver bör påpekas att det i förvärvskontrollhänseende ofta torde finnas skäl att särskilt uppmärksamma själva konglomeratbild- ningen som sådan. Det kan ibland från den här lagstiftningens utgångspunk- ter inge betänkligheter om redan stora massmedieföretag gör inbrytningar i nya massmediesektorer.

Hittills hari det här avsnittet huvudsaklingen anförts omständigheter som kan ge anledning att överväga ingripande i någon form. Också synpunkter på näringripande generellt sett inte bör komma till stånd torde dock kunna vara till nytta för tillämpningen.

En grundförutsättning för varje ingripande måste givetvis vara att ingripandet bedöms vara tjänligt för sitt syfte. Det bör således inte komma i fråga att förbjuda ett förvärv av massmedieföretag om det står ganska klart att förbudet skulle leda till att företaget läggs ner. Ett sådant förbud torde sällan kunna hindra den oönskade koncentrationsbildningen eller på annat sätt främja mångfalden på massmedieområdet.

Om massmedieverksamheten vid ett företag bara kan tryggas genom ett samgående med ett annat massmedieföretag, bör ett sådant samgående inte förhindras. Man bör över huvud taget inte tillgripa förbud ifall fusionen eller företagsförvärvet ifråga bedöms sakna realistiska alternativ som möjliggör fortsatt verksamhet. Sådana alternativ kan annars vara att företaget förvärvas av en annan köpare än den som prövningen gäller eller att det finns eller kan skapas förutsättningar att driva företaget vidare i den gamla regin.

En del förvärvssituationer ger typiskt sett inte anledning att räkna med att det skall finnas några verkliga alternativ. Detta gäller vid förvärv av konkursmässiga företag och av företag som trätt i likvidation eller som annars befinner sig under avveckling i en eller annan form. Beträffande sådana företag kan man få godta till och med att företaget förvärvas av sina direkta konkurrenter.

Att man inte lämpligen bör hindra förvärv av konkursföretag och andra företagsförvärv till vilka det inte finns några godtagbara alternativ betyder dock inte att man helt måste avstå från ingripande i dessa fall. Det kan mycket väl finnas ett utrymme för föreskrifter av olika slag.

Ett påstående att ett förvärv skulle sakna godtagbara alternativ måste vara väl underbyggt för att kunna godtas vid förvärvsprövningen. Man får nämligen räkna med att försvaret av fusioner och företagsförvärv ofta kommer att innefatta hänvisning till risker för nedläggning eller inskränkning av driften eller exempelvis till att sysselsättningen annars inte kan upprätt- hållas. Sådana påståenden bör underkastas noggrann och kritisk granskning. När man bedömer riskerna för nedläggning får hänsyn bl. a. tas till de stödmöjligheter som samhället kan erbjuda för verksamhet av ifrågavarande slag. Det statliga presstödet har exempelvis stor betydelse för ekonomiskt svaga dagstidningars möjligheter att överleva på egen hand.

Det bör erinras om att det här förda resonemanget beträffande förvärv av massmedieföretag också gäller sådana samarbetsavtal och liknande som enligt den av MKU förordade lagstiftningen skall likställas med företagsför- värv.

Om två skilda tidningsföretag slår ihop sina tekniska produktionsresurser och bildar ett gemensamt produktionsbolag så kan detta vara att likställa med ett förvärv av massmedieföretag i den förordade lagens mening. Det torde dock sällan finnas anledning att söka förhindra ett sådant samgående. Tekniskt och annat produktionssamarbete kan ofta bidra till ekonomiskt och konkurrensmässigt bättre förhållanden på pressområdet. Sådant samarbete är därför i allmänhet önskvärt. Detsamma kan gälla en del former av samarbete också på det redaktionella planet. Det är bara om och i den mån samarbetet genom sin omfattning eller inriktning hämmar den redaktionella konkurrensen eller inskränker den redaktionella mångfalden på massmedie- området som det kan ge anledning till ingripande med förbud eller föreskrifter.

Samverkan på pressområdet, inte bara i tekniskt utan också i andra avseenden, torde ofta kunna ge vinster såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt sett. Motsvarande gäller sannolikt inom andra mass- mediesektorer. Genom ett ökat tekniskt samarbete bör de betydande stordriftsfördelar som finns exempelvis i tidningsproduktionen kunna tas till

vara i större utsträckning än som nu sker och därvid också komma de mindre företagen till del. Förutom kostnadsbesparingen som följer på ett effektivare utnyttjande av resurserna, torde samverkan även kunna innebära viss utjämning av konkurrensförutsättningarna mellan stora och små företag. Samverkan i olika former bör nämligen leda till att konkurrensen mellan företagen flyttas över och koncentreras till den redaktionella sidan, vilken från massmediepolitisk synpunkt torde vara önskvärt. Ett ökat samarbete motiveras också av den snabba tekniska utvecklingen på massmedieområdet. Nya produktionsmetoder ger möjligheter att minska insatsen av arbetskraft i den tekniska framställningen och att skapa bättre arbetsmiljö på arbetsplat- serna, samtidigt som den tekniska kvalitén på produkterna kan höjas. Anpassningen till den nya tekniken medför emellertid ofta betydande investeringsbehov. Ekonomiskt svaga tidningsföretag och andra massmedie- företag är många gånger inte mäktiga att fylla dessa behov på egen hand. Den av MKU förordade förvärvsprövningen bör alltså i allmänhet inte motverka teknisk samverkan av nu avsett slag eller annat i det här sammanhanget likvärdigt samarbete på massmedieområdet. Likväl torde det emellanåt vara befogat med en närmare granskning också av samarbetsav- talen. En del av dessa kan i realiteten visa sig vara förtäckta fusioner.

7.3.7. Sammanfattning

Det anförda kan som allmänna riktlinjer för förvärvsprövningen sammanfattas i följande punkter. Det finns anledning att överväga ingripan- de med föreskrifter eller förbud ifall ett förvärv av massmedieföretag alltjämt givetvis under förutsättning att förvärvets olägenheter inte uppvägs av eventuella fördelar innebär eller kan befaras leda till

1. att det inom viss massmediesektor bara finns ett eller ett fåtal företag i landet,

2. att det inom väsentlig del av landet bara finns ett eller ett fåtal dagspressföretag eller

3. att massmedieintressent eller sammanhållen grupp av massmediein— tressenter får eller stärker en dominerande ställning

a. på massmedieområdet eller väsentlig del därav, b. inom en massmediesektor, c. inom väsentlig del av landet när det gäller dagspress, eller d. på en regional dagspressmarknad. Förvärvsförbud bör inte komma i fråga om det visas att ett företagsförvärv saknar realistiska alternativ som möjliggör fortsatt verksamhet. Det kan däremot finnas utrymme för föreskrifter i sådant fall.

Ingripande mot samarbete på massmedieområdet bör i princip bara övervägas om och i den mån samarbetet genom sin omfattning eller inriktning hämmar den redaktionella konkurrensen eller inskränker den redaktionella mångfalden på massmedieområdet.

7.4. Föreskrifter och förbud

Såsom framgår av det tidigare anförda föreslår MKU att ingripande skall kunna ske mot företagsförvärv och liknande på massmedieområdet som bedöms vara skadliga från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Ingripandena skall ha formen av föreskrifter eller förbud mot förvärv eller, om sådant redan skett, mot dess fortbestånd. Beslut om ingripande meddelas av marknadsdomstolen i speciell, för denna lagstiftning anpassad samman- sättning.

Ingripande med föreskrifter innebär alltså att förvärvet som sådant godtas men att godtagandet förenas med föreskrifteri syfte att förhindra de skadliga följderna. Förvärvaren eller, i vissa fall, det företag som förvärvet avser skall således ha att iaktta domstolens föreskrifter.

Förbud i fråga om planerat förvärv innebär att förvärvet inte får komma till stånd. Beträffande förvärv som redan skett innebär förbudet att förvärvet inte får fortbestå. Förvärvet blir ogiltigt. I vissa speciella fall framför allt vid förvärv av aktier på fondbörsen — bör förvärvaren i stället åläggas att avhända sig aktierna.

Ingripanden mot förvärv skall syfta till att förhindra ofördelaktiga verkningar som förvärven kan få genom att de inskränker området för en verklig yttrandefrihet eller en fri åsiktsbildning. Om vid domstolens prövning ett förvärv bedöms vara skadligt i lagens mening, bör domstolen i första hand pröva möjligheten att förhindra de skadliga följderna genom föreskrifter. Först om detta inte anses kunna ske, bör förbudsalternativet tillgripas.

Föreskrifterna skall alltså enbart syfta till att förhindra förvärvens skadliga följder från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. De får inte gå utanför detta allmänna syfte. Deras art och utformning blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.

Flertalet, kanske alla, skadliga följder förefaller som förut antytts kunna hänföras till en eller flera av följande grupper:

1. Förvärvet innebär en väsentlig ökning av företags- eller ägarkoncen- trationen.

2. Förvärvet medför att dominerande ställning uppkommer eller stärks.

3. Förvärvet leder till en försvagning av den redaktionella konkurren- sen.

4. Förvärvet minskar mångfalden kvalitativt sett bland massmedieföreta- gen. Om förvärvet innebär en väsentlig ökning av företags- eller ägarkoncen- trationen bör föreskrifterna gå ut på att dämpa koncentrationen. Detta kan ibland åstadkommas genom föreskrift att förvärvaren måste sälja ifrån sig vissa massmedieintressen, t. ex. en aktiepost som han har i ett konkurreran- de företag. På det sättet stärks också konkurrensen. En föreskrift av det slaget kan sägas innebära att förvärvaren får byta ut vissa massmedieintres- sen mot de nyförvärvade. För att minska ägarkoncentrationen eller hindra koncentrationsökning i form av personalunioner mellan skilda företag kan föreskrivas att förvärvaren och hos denne anställd personal inte får delta i företagsledningen eller styrelsen för vissa andra företag. Till förhindrande av

fortsatt koncentrationsökning kan också föreskrivas att den förvärvade verksamheten skall bibehållas inom en fristående företagsenhet och att den alltså inte får läggas ner eller smältas samman med annan verksamhet. Beträffande nedläggning bör motsvarande i så fall gälla den massmedieverk- samhet som förvärvaren redan driver. Annars kan föreskriften kringgås. Vid förvärv av tidningsföretag bör föreskrift vidare kunna avse att förvärvaren måste behålla den lokala bevakningen, att huvudtidning inte får göras om till avläggare eller annonsblad eller att några andra mer genomgripande förändringar av den förvärvade tidningens dagspresskaraktär inte får ske. Det kan också föreskrivas att den förvärvade tidningen och förvärvarens övriga tidningar skall ha skilda ansvariga utgivare och att den förvärvade tidningen inte får läggas ner inom viss tid. En annan tänkbar föreskrift i det här sammanhanget skulle kunna bygga på att förvärvaren åtar sig att inte starta ny massmedieverksamhet av visst slag.

Om kontrollen över massmedieföretag till någon del förvärvas genom samarbetsavtal, kreditavtal eller annat liknande avtal kan föreskrifterna ta sikte på detta avtals tillämpning eller avse omfattningen av det inflytande över motpartens massmedieverksamhet som genom avtalet skall tillkomma förvärvaren.

Om förvärvet antas medföra att en dominerande ställning skapas eller stärks synes föreskrifter kunna gå ut på att söka förhindra missbruk eller annat utnyttjande av denna ställning. Med missbruk avses här exempelvis att vederbörande utnyttjar sin ställning till att slå ut kvarvarande konkurrenter. . Det kan tänkas ske genom olika konkurrensbegränsande förfaranden. En föreskrift skulle i sådant fall kunna vara att dominanten förbjuds att tillämpa visst förfarande.

För att förhindra annat utnyttjande av den dominerande ställningen kan dominanten genom föreskrift exempelvis förbjudas att delta i visst kartell- samarbete eller liknande. Om det behövs för att upprätthålla den redaktio- nella konkurrensen kan dominantens ekonomiska konkurrensfördelar måhända minskas genom föreskrift att dominanten skall uppta viss produktions- eller distributionssamverkan med konkurrenterna. Det kan också föreskrivas som villkor för godkännande av förvärvet att dominanten till annan måste upplåta visst know-how för att möjliggöra konkurrens.

Om förvärvet befaras leda till att den redaktionella konkurrensen försvagas bör föreskrifterna lämpligen gå ut på att motverka konkurrensför- lusten på något sätt. Motsvarande gäller om förvärvet minskar mångsidig- heten bland massmedierna. Exempelvis kan tänkas att förvärvaren i utbyte mot ett förvärvat företag åtar sig att göra sig av med ett annat massmedie- företag för att därigenom möjliggöra konkurrens eller åstadkomma ett mer varierat företagsbestånd såvitt avser ägarformer, företrädda politiska meningsriktningar eller annat. Flertalet i det föregående antydda föreskrifter förefaller kunna ha positiva effekter även i fråga om de redaktionella konkurrensförhållandena och för den kvalitativa mångfalden. Det gäller exempelvis föreskriften om förbud för förvärvaren att delta i visst kartell- samarbete och föreskriften att han skall gå in i viss produktions- eller distributionssamverkan eller att han skall sälja ifrån sig vissa massmediein- tressen eller upplåta visst know-how till konkurrenterna. Vid planerat förvärv av tidningsföretag bör möjligen också den föreskriften kunna

övervägas att förvärvaren skall behålla vissa redaktioner som sinsemellan självständiga. Viss försiktighet bör dock iakttas i fråga om föreskrifter av nu avsett slag. Innebörden får inte vara sådan att föreskriften blir att uppfatta som en myndighetspåverkan på mediernas innehåll.

Det senast sagda väcker frågan om vilka slags föreskrifter som inte skall få förekomma. Som förut har angivits får föreskrifter inte gå utanför lagstiftningens allmänna syfte. Detta syfte är att motverka sådan företags- och ägarkoncentration på massmedieområdet som inte är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Andra föreskrifter än sådana som är ägnade att främja en från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssyn- punkt önskvärd mångfald bland massmedierna skall således inte förekom- ma.

Massmediernas oberoende kräver att staten inte ges möjligheter att styra eller eljest påverka enskilda mediers innehåll. Som tidigare har berörts (avsnitt 7.2) och närmare kommer att att utvecklas i specialmotiveringen (avsnitt 7.12.2) bör därför uttryckligen i lagstiftningen slås fast att föreskrifter eller förbud enligt denna inte får meddelas på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll.

En föreskrift skall alltså inte kunna gå ut på att en dagstidning med viss politisk signatur skall behöva upplåta utrymme i tidningen även åt konkurrerande politiska meningsriktningar eller exempelvis åt opinioner som annars är hemlösa i dagspressen. Föreskrift kan heller inte avse att tidningen skall ha en bredare nyhetsrapportering än den har eller att den skall utöka sin bevakning i fråga om viss ort eller visst intresseområde.

Det nu sagda bör dock inte hindra att man vid prövningen av företagsför- värv på massmedieområdet också beaktar sådana helt frivilligt gjorda utfästelser som rör massmediets innehåll, t. ex. — om det gäller en dagstidning att annan politisk meningsriktning skall få disponera en egen ledarsida i tidningen eller att denna skall läggas om till en forumtidning som inte företräder någon särskild meningsriktning. Någon föreskrift får inte grundas på en sådan utfästelse, men, om denna bedöms tillförlitlig för framtiden, kan den vara en av flera omständigheter som gör att förvärvet godtas. !

Föreskrifter börjinte få göras mer omfattande och betungande än som bedöms vara nödvändigt för deras ändamål. De måste dessutom framstå som rimliga med hänsyn bl. a. till förvärvarens ekonomiska ställning och hans praktiska möjligheter att efterkomma dem. Kan exempelvis de ekonomiska konsekvenserna av en tilltänkt föreskrift väntas bli avsevärt betungande, bör den undvikas. Föreskrifter som i realiteten är förbud bör inte förekomma utan då bör hellre, om en modifiering inte är möjlig, ett uttryckligt förbud meddelas.

Föreskrifterna kan vara utformade så att de gäller för viss tid eller tills vidare. Dock bör finnas möjligheter att ompröva föreskrifterna, exempelvis om de skulle visa sig obehövliga eller olämpliga.

Om ett förvärv, som har godtagits av marknadsdomstolen men försetts med föreskrifter, inte kommer till stånd, förfaller föreskrifterna. Skulle förvärvaren inte vara beredd att godta dessa kan han alltså avstå från planerna på förvärvet eller, om detta redan genomförts, avtala med säljaren

om att förvärvet skall gå åter.

Det är alltså marknadsdomstolen som i sitt slutliga beslut har att meddela de föreskrifter som den anser behövas. Av den exemplifiering som MKU har gjort i det föregående torde framgå att åtskilliga av de föreskrifter som kan tänkas komma i fråga knappast kan beslutas av domstolen utan att denna först ingående överlagt med parterna om föreskrifternas innehåll och utformning. Man riskerar annars att dessa blir skrivbordsprodukter som inte håller vid konfrontation med verkligheten. Vissa av föreskrifterna är sådana att de knappast är tänkbara om inte vederbörande massmedieintressenter förklarat sig införstådda med föreskrifterna. Vidare finns det anledning antaga att föreskrifter som i själva verket innebär bekräftelse av under förhandlingarna utverkade åtaganden kommer att i praktiken villigare följas av intressenterna. I sådana fall då föreskrifter är aktuella måste alltså domstolens beslut föregås av mer eller mindre informella förhandlingar eller överläggningar av nu avsett slag. Om ett förvärv bedöms få skadliga följder och domstolen vill söka motverka dessa genom föreskrifter men inte lyckas finna någon godtagbar lösning vid förhandlingarna, återstår då ingen annan möjlighet än att förbjuda förvärvet.

Föreskrifter som har meddelats av marknadsdomstolen bör kunna förenas med viten. Om sådana finnes erforderliga, bör de avpassas efter ärendets vikt och vederbörandes ekonomiska förhållanden. Höga viten torde ibland kunna bli aktuella. Viten bör kunna utsättas i efterhand, om det visar sig att föreskrifterna inte efterlevs. Också förhöjt vite bör kunna meddelas.

Ett förvärv som förbjuds av marknadsdomstolen blir som förut har angivits ogiltigt. Det är alltså inte civilrättsligt gällande. Motsvarande gäller enligt lagar som förutsätter förvärvstillstånd. Som exempel kan nämnas 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., jordför- värvslagen (1965:290) och lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. Även konkurrensutredningens förslag till allmän kontroll av företags- förvärven inom ramen för den nya konkurrensbegränsningslagen innebär att förvärvsförbud skulle medföra ogiltighet av förvärven.

När det gäller förvärv som vid förvärvsprövningen redan i praktiken har genomförts bör det vidare finnas möjlighet att meddela förelägganden vid vite som behövs för att säkerställa ett förvärvsförbud, exempelvis av innebörd att förvärvaren skall återställa besittningen till det förvärvade företaget eller objektet.

Som också har antytts i det föregående bör i några speciella fall ett annat förfaringssätt än förbud komma till användning. Det gäller i fråga om förvärv av aktier som skett på fondbörs eller annars genom fondkommissionär ochi fråga om förvärv som skett genom inrop på exekutiv auktion. I sådana fall bör förvärvsförbud inte meddelas. I stället bör marknadsdomstolen här kunna ålägga förvärvaren att avhända sig aktierna eller auktionsgodset.

7.5. Förvärvsprövningens tillämpningsområde

MKU föreslår alltså att man inför regler som skall möjliggöra prövning av företagsförvärv på massmedieområdet i syfte att motverka inte önskvärd företags- och ägarkoncentration bland massmedierna.

7.5.1. Massmedieföretag

Konkurrensutredningen framlade för några år sedan i sitt betänkande förslag om regler i konkurrensbegränsningslagen som skulle möjliggöra prövning av förvärv av företag inom näringslivet i huvudsakligt syfte att motverka olämplig konkurrensbegränsning. Förslaget, som ännu inte har lett till lagstiftning, övervägs inom handelsdepartementet.

Den lagstiftning som avses med MKU:s uppdrag syftar till att inom massmedieområdet motverka inte önskvärd koncentration av hänsyn till yttrandefriheten och åsiktsbildningen. I princip bör alltså gälla enligt denna lagstiftning att det är massmedieföretags förvärv av annat massmedieföretag som skall kunna prövas. Massmedieföretag är då ett företag som driver massmedieverksamhet. Den allmänna principen kräver emellertid åtskilliga preciseringar och avgränsningar.

Med massmedieverksamhet bör lämpligen förstås ett yrkesmässigt med- delande av uppgifter och åsikter till allmänheten som sker med hjälp av ett massmedium av något slag. Massmedium är svårt att exakt beskriva. Formerna är många och nya uttrycksmedel tillkommer efter hand.

Man skulle kunna tänka sig att genomföra en avgränsning genom att under lagstiftningen söka införa endast sådan massmedieverksamhet som kan anses vara av väsentlig betydelse för yttrandefriheten och åsiktsbildningen. Och vidare, i viss anslutning till direktivens ordalag, också göra den avgränsning- en att det bara är s. k. kommersiellt driven verksamhet som skall omfattas. Härigenom skulle sannolikt följande massmedier falla bort, nämligen fonogrammen, som knappast har någon väsentlig betydelse, och vidare teater. och kanske också 5. k. organisationspress, dvs. tidningar och tidskrifter som ges ut av fackliga och andra organisationer. Också det mest koncentrerade företaget, nämligen Sveriges Radio, skulle formellt falla utanför.

Det är dock svårt att i lagtexten ange sådana avgränsningar. Innebörden skulle bli alltför allmänt hållen och alltför diffus.

Då kan man tänka sig att man räknar upp vissa former som bedöms typiskt vara i allmänhet väsentliga. Men också här stöter man på stora svårigheter. Om man exempelvis stannade vid tidningar, tidskrifter, böcker, film och videogram, så finns det ju företag där som bara ger ut läroböcker exempelvis i matematik, fysik och naturvetenskapliga ämnen och som därför knappast kan anses driva verksamhet som är väsentlig i hänseenden som är relevanta från åsiktsbildningssynpunkt.

MKU har stannat för att man bör bestämma massmediebegreppet ganska vidsträckt och härvid anknyta till de olika formerna genom en uppräkning av de nuvarande viktigaste, nämligen tryckt skrift, radio, television, film, videogram, fonogram, teater och utställning. Härtill bör då som ett allmänt tillägg, som bl. a. fångar upp framtida medier, fogas "annat sådant uttrycksmedel”. Detta täcker det praktiska. Formellt får lagen härigenom ett omfattande tillämpningsområde. Det är emellertid att märka att det här bara är fråga om den yttre ramen.

Det är vidare lämpligast att förvärvsprövningen skall kunna tillämpas på alla förvärv av företag som faktiskt driver massmedieverksamhet, även om denna för tillfället inte är åsiktsbildande. Ett företag som i dag har en

bokutgivning som är mindre intressant från åsiktsbildningssynpunkt kan mycket väl tänkas lägga om eller utvidga sin utgivning så att den i framtiden omfattar politiska debattböcker och liknande.

Förvärvsprövningens tillämpningsområde bör alltså omfatta alla mass- medieföretag, oavsett i vilken medieform verksamheten bedrivs och oavsett om verksamheten kan betecknas som åsiktsbildande eller inte. En så vidsträckt bestämning kan som nyss antytts godtas med hänsyn till att det här i första hand är fråga om att fastställa förvärvsprövningens formella tillämpningsområde. Huruvida ingripande med föreskrifter eller förbud i det _ enskilda fallet skall ske mot företagsförvärv inom detta område blir att ; bedöma efter särskilda kriterier. Sådant ingripande bör, som har utvecklats i ett tidigare avsnitt (avsnitt 7.3), bara kunna ske mot förvärv som prövas vara ! skadliga från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Många förvärv torde i verkligheten inte komma att ha något större intresse från yttrande- frihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, fastän de formellt faller innanför prövningsområdet. Åtskilliga av dessa fall torde komma att sållas bort av näringsfrihetsombudsmannen redan vid dennes förberedande granskning.

Inte all verksamhet på massmedieområdet bör föranleda att lagstiftningen i och för sig blir tillämplig på vederbörande företag. På exempelvis pressområdet finns företag som driver skilda grenar av verksamhet men som alla medverkar till att tidningen kommer ut, såsom tidningsförlag, tryckerier och distributörer. Alla sådana verksamhetsutövare synes inte behöva omfattas av förvärvskontrollen, utan en ytterligare avgränsning bör göras. Med hänsyn till kontrollsyftet bör det i princip vara tillräckligt att pröva förvärv av sådana företag som kan påverka innehållet i massmedierna.

Som massmedieföretag i den mening som åsyftas i MKU:s lagförslag räknas därför bara företag som kan utöva en direkt påverkan på det ifrågavarande mediets innehåll. Detta uttrycks så att man säger att verksamheten skall avse meddelande av uppgifter och åsikter till allmänhe- ten. Om detta återkommer MKU i specialmotiveringen.

Företag som arbetar på distributionssidan och företag som bara tar del i den rent tekniska framställningen av massmedieprodukterna blir således inte att betrakta som massmedieföretag. Vidare kommer exempelvis råvarule- verantörer och filmlaboratorier att falla utanför förvärvskontrollens pröv- ningsområde.

Förvärvskontrollen kommer däremot att omfatta exempelvis de program- producerande företagen inom området för bild- och ljudmedierna samt bok- och tidningsförlagen.

De nu antydda riktlinjerna torde få tillämpas på motsvarande sätt på framtida massmedier. Nu är i varje fall tre sådana aktuella, nämligen text-TV, teledata och telefaksimil. Informationsteknologiutredningen arbe- tar med olika frågor kring dessa nya medier, men arbetet befinner sig ännu på ett förberedande stadium. Man vet alltså inte nu hur de nya medieverksam- heterna kommer att organiseras. Man torde emellertid få utgå från att de företag som kommer att redigera och ansvara för informationsutbudet eller eljest ha inflytande på innehållet i detta får anses vara massmedieföretag som avses i MKU:s lagförslag.

Det torde visserligen inte alltid vara alldeles klart var gränsen går mellan å den ena sidan företag som svarar för massmediets innehåll eller som

åtminstone kan påverka detta innehåll och å den andra sidan företag som inte kan anses ha ett sådant inflytande. Men några större tillämpningssvårigheter bör denna gränsdragning inte föra med sig.

En ytterligare förutsättning för att lagstiftningen skall vara tillämplig på ett företag bör vara att företagets massmedieverksamhet inte är rent tillfällig eller sporadisk utan att den har en viss varaktighet och omfattning. För att detta skall framgå bör i lagen anges att det är fråga om yrkesmässigt meddelande av uppgifter etc. Yrkesmässig verksamhet bedrivs i allmänhet också i vinst- eller förvärvssyfte men sådant syfte bör inte vara ett krav i förevarande fall. I fråga om innebörden av begreppet yrkesmässig i rättspraxis hänvisar MKU till lagrådets uttalande i samband med förslaget till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, numera resegarantilagen (prop. 1967:106 5. 44).

Det finns också anledning att formellt ta undan de minsta företagen på massmedieområdet från lagens tillämpningsområde. Det gäller både när sådana företag står som förvärvare och när de själva förvärvas. Dessa småföretagsförvärv torde inte ha sådan betydelse från koncentrationssyn- punkt att det i allmänhet finns något större praktiskt behov av att kunna pröva dem.

Undantaget bör lämpligen utformas så att bara företag av viss minsta storlek betraktas som massmedieföretag i den här aktuella lagstiftningen.

Även i konkurrensutredningens förslag till en allmän kontroll av företagsförvärven inom ramen för den föreslagna nya konkurrensbegräns- ningslagen görs begränsningar med hänsyn till företagsstorlek. Förutsättning för att förvärvsprövning skall kunna ske är att det förvärvade företaget har minst 50 arbetstagare eller en omsättning av minst 10 miljoner kronor eller tillgångar om sammanlagt minst 20 miljoner kronor.

Motsvarande typ av storlekskriterier bör lämpligen kunna användas när det gäller den särskilda förvärvsprövningen på massmedieområdet. Men här bör man kunna pröva också väsentligt mindre företagsförvärv. MKU anser att storleksgränsen bör sättas vid en tiondel av vad som föreslås gälla för den allmäna förvärvskontrollen. Företag som sysselsätter minst fem arbetstagare eller som omsätter minst en miljon kronor eller som har tillgångar om sammanlagt minst två miljoner kronor blir således att betrakta som massmedieföretag enligt MKU:s förslag.

Med så lågt satta gränser blir möjligheten för ett större massmedieföretag att göra successiva förvärv av mindre företag utan att behöva befara en myndighetsgranskning mycket begränsad. Om företag som har en domine- rande ställning på massmedieområdet successivt växer genom förvärv som inte faller inom prövningsområdet, gäller dessutom att åtgärd ibland kan komma i fråga enligt 23å MKU:s lagförslag.

Sammanfattningsvis skallfalltså enligt MKU:s förslag gälla att möjlighet att pröva förvärv skall formellt föreligga beträffande alla företag på massmedie- området oberoende av i vilka medieformer verksamheten drivs och oberoende av om verksamheten kan anses vara för tillfället åsiktsbildande. Avgörande för prövningsmöjligheten är att det i princip är fråga om massmedieföretags förvärv av ett annat massmedieföretag. Till sådana företag räknas företag som dels kan utöva en direkt påverkan på det ifrågavarande mediets innehåll och dels uppfyller vissa storlekskriterier.

Detta innebär bl. a. att företag som arbetar på distributionssidan eller som bara tar del i den tekniska framställningen av massmedieprodukterna inte betraktas som massmedieföretag i det här sammanhanget. Som massmedie- företag anses däremot exempelvis de programproducerande företagen inom området för bild- och ljudmedierna och bok- och tidningsförlagen.

7.5.2 Massmedieintressent

Syftet med den föreslagna lagen är att motverka inte önskvärd koncentration inom massmedieområdet av hänsyn till yttrandefriheten och åsiktsbildning- en. Som förut har angivits innebär detta alltså att det i princip är massmedieföretags förvärv av annat massmedieföretag som skall kunna prövas. Utifrån lagstiftningens syfte finns det intet behov att generellt kunna pröva alla företagsförvärv på massmedieområdet. Vissa utvidgningar av den nyss angivna principen är emellertid nödvändiga.

Här måste nämligen uppmärksamheten riktas mot förvärv av massmedie- företag där förvärvaren själv inte är ett massmedieföretag men väl redan ägare till ett sådant företag eller har så betydande intressen däri direkt eller indirekt, via ett annat företag, att förvärvaren kan anses kontrollera massmedieföretaget. På förvärvarsidan likställer lagförslaget med mass- medieföretag dessa som kontrollerar sådant företag. Som en sammanfattan- de lagteknisk term för massmedieföretag och sådana kontrollerande, fysiska , och juridiska, personer används i lagförslaget ordet ”massmedieintres- sent”.

Resultat härav blir att det inte bara är massmedieföretags förvärv av annat massmedieföretag som skall kunna prövas utan också t. ex. förvärv av ett massmedieföretag som göres av en person som redan har ett sådant företag eller som göres av ett annat av sådan person kontrollerat företag. Om man skall ha lagstadgade möjligheter till prövning av förvärv på massmedieom- rådet är dessa utvidgningar självfallet nödvändiga för att inte bestämmelser- na alltför lätt skall kunna kringgås.

Hithörande bestämmelser kommer att närmare redovisas i specialmotive- ringen (avsnitt 7.12.1).

! 1

7.5.3 Förvärv av massmedieföretag och därmed likställda förvärv Föremål för prövningen enligt den föreslagna lagen blir alltså enligt vad som nyss angivits massmedieintressents förvärv av massmedieföretag.

Ett företagsförvärv innebär normalt en övergång av äganderätten från ett rättssubjekt till ett annat.

Objektet för förvärvet är ett företag. När detta är en juridisk person innebär förvärvet övergång av äganderätten till den juridiska personen, t. ex. till aktierna i ett bolag. Är det fråga om förvärv av rörelse som drivs av en fysisk person avses övergång av rörelsen.

En utvidgning måste emellertid göras för att den här föreslagna lagstiftningen skall bli meningsfull. Till en början bör inte bara förvärv av själva företaget omfattas av lagstiftningen utan också förvärv av företagets rörelse liksom av nyttjanderätten till rörelsen.

Prövningsförfarandet bör emellertid ta sikte inte bara på förändringar i

ägarförhållandena utan också på andra former av inflytandeförvärv. Ur koncentrationssynpunkt kan förvärv av det bestämmande inflytandet över ett konkurrerande massmedieföretag eller över ett massmedieföretag inom annan bransch ha samma effekter som förvärv av själva företagen som sådana. Lagen måste alltså kompletteras så att också massmedieintressents förvärv genom avtal eller annorledes — av bestämmande inflytande över massmedieföretag skall kunna prövas. MKU har härvid valt att anknyta till aktiebolagslagens begrepp bestämmande inflytande.

Också andra förvärv måste enligt MKU:s mening omfattas av lagbestäm- melserna om möjlighet till prövning. Sålunda bör bl. a. förvärv av andelar i handelsbolag liksom andelar i vissa fall i ekonomiska eller andra föreningar kunna prövas. Vidare bör inte bara förvärv av hela aktiestocken i ett aktiebolag utan också förvärv i vissa fall av mindre delar av aktiestocken falla under bestämmelserna. Också fusioner bör i allmänhet kunna komma under prövning.

Förvärvskontrollen bör i princip i första hand avse förvärv både mot och utan vederlag. Emellertid bör bl. a. vissa familjerättsliga fång såsom förvärv genom bodelning, arv och testamente undantas från lagens tillämpning.

I specialmotiveringen (avsnitt 7.12.1) kommer MKU att återkomma till bestämmelserna i förslaget om dessa utvidgningar och undantag.

7.6 Förvärvsprövningen

7.6.1 Hur vinns kännedom om förvärv

Enligt MKU:s förslag till förvärvskontroll skall alltså marknadsdomstolen i särskild sammansättning utgöra prövningsorgan med behörighet att förordna om ingripande med föreskrifter eller förbud mot förvärv av massmedieföre- tag. De övervakande och utredande funktionerna skall handhas av närings- frihetsombudsmannen (NO). Som företrädare för det allmänna skall det ankomma på denne att se till att de förvärvsfall där ingripande bedöms vara påkallat från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt kommer under marknadsdomstolens prövning.

Ett prövningssystem av det här slaget förutsätter till en början att företagsförvärven på massmedieområdet kommer till NO:s kännedom på något sätt. Hur det skall gå till diskuteras i det följande.

Till jämförelse skall först erinras om hur konkurrensutredningen löst frågan när det gäller den i konkurrensbegränsningslagen (KBL) föreslagna förvärvskontrollen för näringslivet i allmänhet. Den kontrollen skall i huvudsak bestå i att NO först prövar om företagsförvärv av visst slag är godtagbara från allmän synpunkt och att sedan regeringen i de ärenden som NO överlämnar dit — tar ställning till om ingripande med förvärvsförbud eller åläggande av visst slag skall komma till stånd. Också detta system förutsätter att NO får kännedom om de förvärv som förekommer i näringslivet. Konkurrensutredningen har utgått från att en stor del av förvärven blir kända för NO genom frivilliga anmälningar eller genom begäran om underhands- besked. För att stärka bevakningen inom områden som det ur strukturell och konkurrenspolitisk synvinkel är av särskild vikt att följa, föreslår utredning-

en att NO skall kunna vid vite ålägga vissa företag som t. ex. är dominerande på en marknad eller särskilt förvärvsaktiva — att generellt anmäla sina förvärv fortlöpande. Dessa två sätt att föra förvärv under prövning frivillig anmälan och generell anmälningsplikt för vissa företag kompletteras i utredningens förslag med en möjlighet för NO att vid vite anmoda förvärvare i övrigt att anmäla förvärv som kommit till NO:s kännedom t. ex. via uppgifter i pressen, från börsen, aktiebolagsregistret m. m. så att NO får underlag för sin prövning. Anmälan av förvärv skall i samtliga fall åtföljas av vissa uppgifter. Inte bara fullbordade utan också planerade förvärv skall kunna anmälas och prövas.

För närvarande registreras företagsförvärv löpande av SPK i företagsför- värvsregistret. Konkurrensutredningen föreslår att uppgiften att registrera och beskriva företagsförvärv flyttas över från SPK till NO. Härför erforderliga uppgiftsskyldighetsregler föreslås också. Förvärvare skall på anmodan av NO lämna de uppgifter som föreskrivs av regeringen eller, efter regeringens förordnande, NO.

Vilket tillvägagångssätt som kan vara lämpligt för en särskild förvärvskon— troll på massmedieområdet är i första hand beroende av hur kontrollsystemet i övrigt skall se ut. Det har exempelvis stor betydelse om förvärvskontrollen skall utformas som en förhandskontroll eller som en efterhandskontroll, dvs. om förvärven skall prövas innan de fullbordas — ibland redan på planerings- stadiet— eller om det kan anses tillräckligt att de prövas i efterhand. För att få en effektiv förhandskontroll kan det te sig naturligt att man har ett anmälningsförfarande i någon form. Nöjer man sig däremot med att prövningen också skall kunna ske i efterhand kan förhandsanmälan undvaras. I sådana fall kan det räcka med de uppgifter som kommer fram exempelvis via pressen.

Enligt MKU:s bedömning är det angeläget att de förvärv och samman- slagningar som faller inom prövningsområdet så snabbt som möjligt kommer till NO:s kännedom och granskas på ett så tidigt stadium som omständighe- terna tillåter, gärna redan på planeringsstadiet. Man bör alltså eftersträva en ordning som möjliggör en tidig prövning. Man vinner därigenom klara fördelar. Framför allt undgår man de vanskliga avvecklings- och upplösnings- problem som blir följden i fall ingripandena måste riktas mot redan etablerade rättsförhållanden. Ibland torde därvid sådana svårigheter uppstå att man kanske får avstå från ett ingripande som annars i och för sig framstår som befogat.

MKU vill emellertid inte förorda en förhandskontroll som innebär att formell prövning alltid skall ske innan förvärven fullbordas. Detta skulle medföra en onödigt byråkratisk ordning. MKU syftar endast till ett system som innebär att myndigheterna strävar efter att få till stånd en tidig prövning.

Det kan i princip finnas tre sätt för NO som kontrollmyndighet att få kännedom om de fall av massmedieförvärv som är av intresse i det här sammanhanget. Det första är att berörda parter åläggs skyldighet att anmäla sådana förvärv. Det andra är att parterna i eget intresse anmäler förvärven frivilligt. Och det tredje sättet är att NO själv genom egen eller annan myndighets bevakning tar reda på förekommande fall.

Utredningsdirektiven berör frågan om en anmälningsskyldighet. Det

erinras om den uppgiftsskyldighet som föreligger enligt lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Man ifråga- sätter om man bör skärpa den skyldigheten när det gäller företag inom massmediebranschen genom att sådana företag åläggs skyldighet att i förväg anmäla planerade överenskommelser om samgående eller andra former av samarbete företagen emellan. Det tilläggs att ett sådant system måhända förutsätter att ett avtal om samgående eller andra former av samarbete inte blir rättsligen gällande förrän viss tid förflutit efter det att anmälan om avtalet gjorts till vederbörande myndighet.

En anmälningsskyldighet av åsyftat slag kan ha olika utformning. Den kan exempelvis konstrueras som en skyldighet för var och en att inom viss tid och på visst sätt hos NO anmäla eller registrera sina förvärv av visst slag. Oavsett den tekniska utformningen måste emellertid skyldigheten vara underbyggd av ett sanktionssystem. De sanktioner som här närmast kan tänkas komma i fråga är straff eller ogiltighetspåföljd. Underlåtenhet att anmäla ett förvärv skulle alltså kunna medföra att en eller flera härför ansvariga personer drabbades av straffpåföljd eller att förvärvsavtalet blev civilrättsligt ogiltigt; en kombination av de båda sanktionsformerna är också tänkbar. Man kan också tänka sig ett tillståndstvång för förvärv.

Rättssäkerhetsskäl talar emellertid emot att man på nyss angivet sätt stadgar sanktioner för ett så pass komplicerat regelsystem som det här blir fråga om. Den lagstiftning som MKU föreslår kommer att ge upphov till åtskilliga gränsdragningsfrågor som blir svåra att överblicka. Reglerna om vilka som skall anses vara massmedieintressenter och om vilka massmedie- förvärv som skall falla under förvärvskontrollen bygger inte i alla delar på enkelt konstaterbara kriterier. Det finns därför anledning att räkna med att det kommer att uppstå sådana lägen då det inte rimligen kan begäras att en förvärvare själv skall vara helt på det klara med att han är en massmedie- intressent i lagens mening och att hans förvärv eller annat avtal faller under kontrollen. Det vore inte tilltalande om vederbörandes misstag eller bristande kunskap i dylika fall skulle kunna medföra straff eller automatisk ogiltighet för avtalet.

Det anförda talar för att man avstår från att införa en generell anmälningsplikt eller tillståndstvång.

Några betänkligheter av nyss angivet slag torde däremot inte möta mot att man skapar möjlighet ålägga anmälningsplikt i det enskilda fallet. NO skulle således kunna ges möjlighet att förelägga viss massmedieintressent att anmäla samtliga förvärv som denne gjort under viss i föreläggandet angiven tid. NO bör vidare kunna ålägga massmedieintressent skyldighet att inrapportera framtida förvärv av visst angivet slag under viss tid. Sådant föreläggande bör ifrågakomma när NO finner det påkallat med hänsyn till massmedieintressentens visade förvärvsaktivitet eller hans ställning inom massmediebranschen eller när det eljest finns särskilda skäl därtill. Föreläggandena bör även kunna avse planerade förvärv. Åtminstone när det gäller massmedieintressenter med en mycket stark ställning på massmedie- området kan det vara lämpligt att NO kommer in redan på planeringsstadiet. Föreläggandena bör förenas med vite.

MKU anser att NO bör få befogenhet att utfärda förelägganden av nu angivet slag. I övrigt synes kontrollsystemet böra bygga på frivilliga

förvärvsanmälningar och på NO:s bevakning av pressen och andra upplys- ningskällor, varom mera nedan.

Det finns då anledning att överväga om man bör söka tillskapa någon särskild incitamentsanordning för parterna som gör dem benägna att anmäla sina förvärv. I allmänhet bör man emellertid kunna utgå från att parterna själva ofta finner det med sin fördel förenligt att underställa sina förvärv en förhandsprövning för att inte behöva riskera att förvärvet underkännes i I efterhand. Om ett ingripande mot förvärvet med förbud eller andra åtgärder | är sannolikt, ligger det alltså inte bara i samhällets utan också i parternas eget intresse att ingripandet sker på ett så tidigt stadium som möjligt. Skall exempelvis en fusion förbjudas är det givetvis värdefullt för parterna att få besked om detta innan de vidtagit åtgärder och lagt ner kostnader för att smälta samman företagen eller företagsfunktionerna i fråga.

Nackdelen av att ett förvärvsförbud meddelas först när förvärvet är j genomfört kan alltså antas ofta vara så pass stor för parterna att det med , hänsyn härtill inte finns anledning befara att de skall underlåta en ; förhandsgranskning av viktigare och tveksamma förvärv. En förutsättning är dock att parterna inte kan räkna med att förvärvet skall undgå myndighe- ternas uppmärksamhet och således undandras förvärvskontrollen helt. Det måste stå klart för dem att förvärvet kommer att underkastas en efterhands- granskning om det inte prövas i förväg.

Sistnämnda förutsättning kräver en bevakning från det allmännas sida. Denna bör i stor utsträckning kunna ske med hjälp av förelägganden av nyss angivet slag, dvs. förelägganden för enskilda massmedieintressenter att redovisa sin eventuella förvärvsaktivitet under viss tid. Eftersom kretsen av massmedieintressenter trots allt är tämligen begränsad i varje fall om man bara ser till intressenter av någon större betydelse i det här sammanhanget bör NO genom att infordra uppgifter med hjälp av sådana förelägganden kunna skaffa sig kännedom om det stora flertalet av de förvärv som kan behöva kontrolleras.

Förfarandet med förelägganden måste dock många gånger te sig omständ- ligare än vad behovet påkallar. I allmänhet bör NO kunna skaffa sig informationen på ett enklare sätt. I första hand bör myndigheten studera det informationsutbud som pressen och andra massmedier i vanlig ordning står till tjänst med. Den ofta mycket ingående bevakning som massmedierna regelmässigt ägnar varandra torde normalt vara tillräcklig för att NO skall få kännedom om alla förvärv av någon betydelse på massmedieområdet. Denna granskning kan lämpligen kompletteras med myndighetens egna förfrågning- ar hos massmedieintressenterna. Sådana förfrågningar kan göras fortlöpan- de, stickprovsvis eller på annat sätt. Vidare bör NO givetvis utnyttja de offentliga register och den övriga kunskap som står att hämta hos andra myndigheter.

Sammanfattningsvis föreslår MKU alltså ett system där övervakningsmyn- digheten NO får kännedom om inträffade företagsförsäljningar på mass- medieområdet genom parternas frivilliga anmälningar, genom undersök- ningar grundade bl. a. på uppgifter i pressen och liknande samt dessutom genom förelägganden riktade mot enskilda massmedieintressenter.

7.6.2 NO.-s utredning och granskning

I föregående avsnitt har i korthet berörts NO:s bevakningsuppgifter. Det är av vikt att bevakningen inte stannar vid enbart en formell spaning efter företagsförvärv. För att NO skall kunna fullgöra utrednings- och gransk— ningsuppgifterna på massmedieområdet behövs en väsentligt bredare övervakning. NO bör följa koncentrationsutvecklingen på området och löpande notera inträffade förändringar i fråga om företags- och ägarstruk- turen och de redaktionella konkurrensförhållandena på de skilda mass- mediemarknaderna.

Utredningen av enskilda förvärvsärenden måste ske snabbt. Det torde bara i begränsad utsträckning bli möjligt att i samband därmed göra en täckande insamling av nya uppgifter om exempelvis ägarförhållanden, marknadsandelar eller företagsstruktur. Det är därför angeläget att NO hela tiden håller aktuella uppgifteri sådana hänseenden så att bakgrundsmaterial och annat allmänt underlag som behövs för prövningen av enskilda fall finns tillgängligt.

Som förut anmärkts har konkurrensutredningen föreslagit att NO från SPK skall överta uppgiften att föra register över företagsförvärven inom näringslivet i allmänhet. Det synes lämpligt att NO för ett särskilt sådant företagsförvärvsregister för massmedieområdet. I detta bör alla förvärv av massmedieföretag som kommer till NO:s kännedom registreras och i erforderlig omfattning beskrivas.

Vid utredningen av ett företagsförvärvs effekter från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt bör alltså det allmänna prövningsunderlaget i princip finnas tillgängligt hos NO. Detta gäller i varje fall sådant underlag som man inte på förhand kan räkna med att det lätt och snabbt skall kunna tas fram från annat håll. Det mer specifika granskningsunderlaget - det som avser det aktuella förvärvets och däri inblandade företags- och massmedie- intressenters särskilda förhållanden — får NO i varje enskilt fall infordra från parterna i förvärvet och från andra som berörs av detta. Till frågan om den uppgiftsskyldighet som den här ordningen förutsätter återkommer MKU i specialmotiveringen till lagförslaget (avsnitt 7.12.1).

NO:s granskning av ett företagsförvärv bör inledas så snart förvärvet kommer till hans kännedom.

Sannolikt torde i åtskilliga, kanske flertalet, fall redan efter en mycket summarisk granskning förvärvet kunna sållas bort från vidare utredning. En registrering räcker i sådant fall. Detta gäller framför allt mycket små företagsförvärv men också en del andra där det redan från början står klart att förvärvet inte kan antas komma att få någon betydelse för yttrandefri- heten eller åsiktsbildningen.

Utredningsverksamheten bör koncentreras till sådana förvärv som med fog kan antas få negativa konsekvenser i nämnda hänseenden eller som är av mer betydande omfattning eller som av annan anledning framstår som viktiga eller svårbedömda.

Granskningen i dessa fall torde ofta komma att innefatta en avvägning mellan olika fördelar och nackdelar som förvärven kan ha. Svårbedömbara frågor torde härvid inte bli ovanliga. Med hänsyn härtill och till de speciella förhållanden som råder inom massmediebranschen finns det anledning att

utgå från att NO ibland kan behöva anlita experter från andra myndigheter eller fristående expertis i utredningsarbetet.

Syftet med granskningen är att NO skall bedöma vilka förvärv som samhället bör ingripa mot med föreskrifter eller förbud och vilka förvärv som kan lämnas utan åtgärd. De allmänna kriterier och riktlinjer som MKU förordat för en sådan bedömning och som närmare utvecklats i avsnittet om förutsättningar för ingripande mot förvärv av massmedieföretag (avsnitt 7.3) blir alltså här aktuella. Avgörande för NO:s beslut blir följaktligen huruvida förvärvet vid en samlad bedömning med hänsyn huvudsakligen till dess effekter på företags- och ägarstrukturen och de redaktionella konkurrens- förhållandena kan antas vara skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbild- ningssynpunkt.

I sak kommer NO:s beslut att mynna ut i antingen att ärendet skall överlämnas till marknadsdomstolen för prövning eller att förvärvet inte skall föranleda någon åtgärd från NO:s sida.

Förvärv som genom formellt beslut har lämnats utan åtgärd bör inte kunna prövas igen annat än i vissa undantagsfall, bl. a. då felaktiga uppgifter har lämnats.

Även förvärv som bedöms ha vissa negativa effekter från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt bör av NO kunna lämnas utan åtgärd, om det i övrigt föreligger goda skäl till detta. Det kan exempelvis vara fallet när olägenheterna är förhållandevis små och det samtidigt finns uppenbara fördelar med förvärvet. Om utfallet av denna avvägning inte är alldeles klart bör det dock normalt överlämnas åt marknadsdomstolen att göra bedöm- ningen genom att ärendet hänskjuts dit.

Innan NO ansöker om ingripande bör han dock, när han bedömer det möjligt och lämpligt, kunna under hand söka förmå berörda parter att själva vidta åtgärder som förhindrar förvärvets skadliga följder. Om det under utredningens gång kommer fram resultat som visar att det inte längre kan antas föreligga skäl för åtgärd mot förvärvet i form av föreskrifter eller förbud eller om förhandlingar med parterna ger resultat som undanröjer skadeverkningarna, bör NO kunna besluta att förvärvet skall lämnas utan åtgärd.

Vissa slag av förvärv bör NO dock alltid överlämna till marknadsdomsto- len för prövning. Utom förvärv som på grund av sin omfattning eller av annan anledning har särskilt stor betydelse för förhållandena på massmedieområdet bör detta gälla alla förvärv som avser det bestämmande inflytandet över dagstidningsföretag. Förvärv av dagstidningsföretag har typiskt sett så pass stor betydelse för de intressen som förvärvsprövningen är avsedd att ta tillvara att de alltid bör prövas av domstolen.

Som tidigare framhållits är det angeläget med en snabb förvärvsprövning. Handläggningen av förvärvsärendena bör därför vara underkastad vissa tidsfrister. Det gäller såväl NO:s granskning som marknadsdomstolens prövning. Till detta återkommer MKU i det följande.

7.6.3 Marknadsdomstolens prövning av förvärv

Som framgått av det tidigare sagda förordar MKU att marknadsdomstolen skall vara prövningsinstans när det gäller ärenden enligt den föreslagna lagen

om motverkande av massmediekoncentration. Bara marknadsdomstolen skall kunna besluta om samhälleligt ingripande enligt denna lagstiftning. Och någon överprövning av domstolens beslut skall, bortsett från fall då resningsinstitutet har tillämpning, inte kunna ske.

I fråga om förvärv av massmedieföretag blir det alltså marknadsdomsto- lens uppgift att slutligt avgöra om föreskrifter eller förbud skall meddelas. Hur denna prövning skall gå till och vilka faktorer som därvid skall tillmätas betydelse har utvecklats i avsnittet (7.3) om förutsättningar för ingripande mot förvärv av massmedieföretag.

I sak kommer domstolens slutliga beslut i förvärvsärendena att mynna ut i antingen att förvärvet lämnas utan åtgärd eller att föreskrifter meddelas i syfte att förhindra skadliga följder av förvärvet eller att förvärvet eller dess fortbestånd förbjuds, varvid eventuellt meddelas föreskrifter för att säker- ställa förbudet. Gäller det förvärv på exekutiv auktion eller förvärv av aktier på börsen bör dock inte förbud få meddelas. Domstolen bör då i stället ålägga förvärvaren att avhända sig auktionsgodset eller aktierna inom viss tid.

Ett förbud innebär att förvärvet blir ogiltigt. Förbudet skall dessutom, liksom alla former av föreskrifter och ålägganden, kunna förenas med vitessanktion. Beträffande dessa åtgärders närmare innebörd och utform- ning hänvisas till avsnittet om föreskrifter och förbud (avsnitt 7.4).

Förvärv som har prövats av marknadsdomstolen bör i princip inte senare kunna tas upp till ny prövning. Detsamma bör gälla de förvärv som NO har lämnat utan åtgärd. Ett par undantag från denna regel förefaller dock vara påkallade. Omprövning bör sålunda inom viss tid kunna ske ifall det visar sig att part i förvärvet har lämnat oriktiga uppgifter i något hänseende som är betydelsefullt för prövningen. Vidare bör ny prövning komma i fråga om det finns anledning att upphäva eller mildra en föreskrift därför att den inte längre behövs eller är lämplig.

Som förut har påpekats är det bra om prövning av företagsförvärv kan ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Om förvärvet har fullbordats kan berörda företag i så hög grad ha hunnit inrätta sig och sin verksamhet därefter att ett förvärvsförbud skulle medföra stora omställningskostnader och besvärliga praktiska problem. Strävan bör därför vara att ingripandena, vare sig de får formen av förbud eller föreskrifter, skall komma till stånd innan förvärven fullbordas. Det synes lämpligt att marknadsdomstolen för det ändamålet ges möjlighet att förhindra parterna att fullfölja avtal om förvärv under den tid då förvärvsprövningen pågår. När det finns anledning att anta att ett förvärv kan komma att förbjudas eller förenas med villkor bör således domstolen, på eget initiativ eller på framställning av NO, kunna interimis- tiskt vid vite förbjuda parterna att vidta åtgärder för förvärvets genomfö- rande.

Det allmännas talan inför marknadsdomstolen skall föras av NO. Något utrymme för att annan skall kunna där påkalla ingripande mot förvärv av massmedieföretag behövs inte. Över huvud taget bör det bara i några undantagsfall komma i fråga att annan än NO skall kunna uppträda som sökande i ärende enligt den här föreslagna lagstiftningen. Ett undantag är ansökan om att meddelad föreskrift skall upphävas eller mildras. Sådan ansökan bör kunna göras av var och en som berörs av föreskriften.

I fråga om förfarandet inför marknadsdomstolen förefaller den ordning

som enligt lagen om marknadsdomstol m. m. gäller för handläggningen av ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor — och som närmare redogjorts för i reciten under avsnittet 5 om gällande rätt kunna vara ändamålsenligt också för prövningen av ärenden om massmediekoncentra- tion. Den ordningen bör därför i tillämpliga delar bringas att gälla även för sådana ärenden. Här bör erinras om att konkurrensutredningen för sin del föreslagit att även handläggningen av konkurrensbegränsningsärendena . skall inordnas under detta regelsystem. Genomförs det förslaget kommer det att innebära att all handläggning inför marknadsdomstolen kommer att följa samma procedurregler.

Det åsyftade förfarandet inför marknadsdomstolen innebär att ärendena om massmediekoncentration kommer att handläggas i rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegångsbalkens principer. Lagen om marknadsdomstol m. rn. innehåller vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet men någon detaljreglering förekommer inte. Att förfarandet formellt sett inte är så bundet som processen enligt rättegångsbalken ger det en för massmediekoncentrationsärendena välbehövlig smidighet. I dessa ärenden får man särskilt på förberedelsestadiet men också i övrigt, exempelvis när det gäller att utforma lämpliga föreskrifter räkna med ett behov av informella kontakter och för det enskilda fallet praktiska handläggningslösningar.

Till förfarandereglerna återkommer MKU i specialmotiveringen till lagförslaget om ändring i lagen om marknadsdomstol (avsnitt 7.123).

7.6.4 Tidsgränser för prövningen

För berörda parter torde det i allmänhet vara av största vikt att förvärvs- prövningen kan ske på ett smidigt sätt och framför allt att avgörandena kan träffas så snabbt som möjligt. Utgångspunkten bör vara att förvärvskontrol- len inte skall störa eller påverka den allmänna omsättningen av massmedie- intressen mer än vad kontrollsyftet oundgängligen kräver. Vissa yttersta tidsgränser bör föreskrivas för NO:s granskning och marknadsdomstolens prövning. Det är angeläget att dessa frister blir korta. Parterna bör inte under någon längre tid kunna hållas i ovisshet om förvärvets giltighet. En effektiv förvärvskontroll förutsätter å andra sidan att såväl NO som domstolen får skäligt rådrum för sina ställningstaganden. Bedömningen av ett företagsför- värvs konsekvenser från yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkt torde många gånger komma att inrymma svåra och ömtåliga avvägningsfrågor. I flertalet ärenden bör NO kunna lämna besked inom någon eller några veckor. I mer komplicerade fall kräver utredningen längre tid. Här måste också beaktas att NO i den utsträckning som han finner möjlig och lämplig skall söka under hand förmå parterna att själva vidta åtgärder som kan förhindra förvärvets skadliga följder. Också förhandlingar av detta slag tar tid. NO bör dock inte få hålla på längre än tre månader utan att lämna besked. Senast inom den tiden bör han kunna besluta om förvärvet skall lämnas utan åtgärd eller om det skall underställas marknadsdomstolens prövning. Med parternas samtycke bör dock tidsfristen kunna förlängas. Detsamma bör vara fallet, om förlängningen är oundgängligen nödvändig för utredningen. Emellertid bör då krävas beslut av marknadsdomstolen om

förlängningen.

Tremånadersfristen bör räknas från den tidpunkt då förvärvet anmälts till NO för prövning. För att en anmälan skall kunna betraktas som en sådan förutsätts dock att den uppfyller vissa minimikrav. Beträffande denna fråga hänvisas till specialmotiveringen.

Även förvärv som inte anmälts bör behandlas skyndsamt av NO när de kommer till hans kännedom. För dessa fall bör dock inte utsättas någon bestämd prövningsfrist. Det står parterna fritt att underkasta NO:s prövning en sådan tidsbegränsning genom att formellt anmäla förvärvet.

En yttersta gräns bör dock sättas för möjligheterna att över huvud taget ta upp ett förvärv till prövning. Talan bör således inte kunna riktas mot mer än två år gamla förvärv. Tekniskt kan denna gräns lämpligen dras så att NO inte tillåts att till marknadsdomstolen överlämna ett förvärvsärende senare än två år från det förvärvet skedde. Som tidigare antytts bör denna tvåårsfrist i de undantagsfall då omprövning av förvärv kan förekomma räknas från den tidpunkt då beslut meddelades vid senaste prövningstillfället.

Marknadsdomstolen skall snarast möjligt meddela beslut i förvärvsären- den som överlämnats till dess prövning. Senast bör domstolen kunna meddela beslut inom tre månader. Denna tidsfrist bör dock kunna förlängas om parterna i förvärvet medger det eller om det framstår som oundgängligen nödvändigt för utredningen av ärendet.

7.7 Ingripanden vid dominerande ställning

Som närmare har utvecklats i avsnittet om behovet av lagstiftningen (7.1) har MKU funnit att den föreslagna förvärvskontrollen bör kompletteras med regler som ger det allmänna möjlighet att ibland också utan samband med företagsförvärv kunna ingripa med föreskrifter mot en del större företags- koncentrationer, särskilt sådana av typen konglomerat med starka intressen inom olika sektorer av massmediebranschen. Här gäller det bara företag som har en dominerande ställning på massmedieområdet. En sådan ställning föreligger när företaget ensamt eller tillsammans med andra inom en sammanhållen grupp svarar för så stora eller annars viktiga delar av massmedieutbudeti landet att företaget eller gruppen av företag kan sägas ha ett dominerande inflytande på detta utbud. Ett inflytande av det slaget kan förutsättas innefatta inte godtagbara möjligheter att i betydelsefulla hänse- enden påverka den allmänna upplysningen och åsiktsbildningen i samhället. Detta gör det angeläget för samhället att kunna göra ingripanden i vissa speciella fall.

Med dagens förhållanden i massmediebranschen torde bara ett fåtal företag kunna anses ha en så stark ställning som här åsyftas.

Ett ingripande bör kunna ske ifall företagets dominerande ställning eller någon åtgärd eller underlåtenhet från företagets sida medför fara från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Dominansen i sig kan anses medföra en sådan fara exempelvis om den, eventuellt i förening med andra massmedieintressen, skulle omfatta större delen av det för åsiktsbildningen så viktiga dagspressutbudet i landet. Exempel på en åtgärd som här avses kan vara nyetablering. Om en redan dominerande massmedieintressent börjar ny

massmedieverksamhet kan det under särskilda förhållanden innebära att farerekvisitet är uppfyllt.

Utan att här gå in på någon bedömning avseende ett enskilt fall vill MKU endast erinra om debatten med anledning av att Bonniergruppen startade tidningen Dagens Industri. Jämför här MKU:s rapport 1975-12-03 till regeringen. Här skall bara understrykas att nyetablering många gånger framstår som ett alternativ till en expansion genom uppköp av företag.

Också åtgärder av annat slag av en dominerande massmedieintressent kan bli av intresse i det här sammanhanget. Det för bedömningen enda avgörande bör vara om åtgärderna kan anses medföra någon fara av nyss angivet slag eller inte. Konstateras en sådan fara vara för handen bör föreskrifter kunna meddelas för att förhindra faran.

I stort sett samma typ av föreskrifter som tidigare förordats komma till användning vid förvärvskontrollen torde vara aktuella också när det gäller ingripanden vid dominerande ställning. För att i ett sådant fall exempelvis hindra ytterligare koncentrationsökning i form av personalunioner mellan skilda företag kan tänkas den föreskriften att viss massmedieintressent och hos denne anställd personal inte får delta i företagsledningen eller styrelsen för vissa andra fristående företag. En föreskrift om förbud för dominanten att ta del i visst kartellsamarbete kan kanske i något fall vara ett sätt att minska dominansens betydelse.

I speciella fall kan föreskrifter böra gå ut på att tvärtom samarbete skall inledas. För att neutralisera en del av dominansens skadliga följder kan det nämligen vara angeläget att föreskriva att dominanten skall vara skyldig att uppta viss produktions- eller distributionssamverkan med konkurrenterna. Siktet bör som regel vara inställt på att i lämplig utsträckning söka återställa förutsättningarna för en väl fungerande redaktionell konkurrens.

Normalt skall en föreskrift inte få gå ut på att eliminera faran genom en förändring av företags- eller ägarstrukturen. I två undantagsfall bör det dock finnas möjlighet till strukturingrepp av detta slag. Det ena undantaget tar sikte på det förut berörda problemet att en redan dominant massmediein- tressent ytterligare kan stärka sin ställning inte bara genom att köpa upp konkurrenter utan också, ofta minst lika effektivt, genom att själv starta ny massmedieverksamhet. Vid nyetablering av detta slag kan omständigheterna någon gång vara sådana att ett strukturingrepp framstår som i avsevärd grad påkallat. Det är här dock inte avsett att ingripande skall kunna föranledas av intern tillväxt som sådan utan bara av den ytterligare koncentration som startandet av ny massmedieverksamhet kan och skulle leda till.

Det andra undantagsfallet föreligger då en dominant massmedieintressent inte med tillgängliga medel kan förmås att iaktta sådana föreskrifter som med stöd av den här föreslagna lagstiftningen tidigare har meddelats honom antingen i anslutning till ett förvärv av ett massmedieföretag eller i anledning av en faresituation sammanhängande med hans dominerande position.

I de nu angivna undantagsfallen bör det alltså finnas en viss möjlighet till strukturingrepp. För att förhindra den uppkomna faran för yttrandefriheten eller den fria åsiktsbildningen bör man kunna minska den ifrågavarande dominansen genom att vederbörande massmedieintressent åläggs att avyttra en del av sina massmedieintressen. Man bör exempelvis kunna ålägga honom att göra sig av med viss massmedierörelse eller vissa andelar som han har i ett

massmedieföretag.

Ålägganden av det här slaget bör dock bara kunna tillgripas som en sista utväg när man funnit att svårigheterna inte kan lösas på annat sätt, t. ex. med föreskrifter av annat slag.

Någon annan sanktionsform än vite synes inte behöva övervägas vid föreskrifter vid dominerande ställning.

I likhet med vad som föreslagits för företagsförvärv bör det ankomma på marknadsdomstolen att besluta om ingripanden vid dominerande ställning. Uppgiften att inleda förfaranden om ingripanden bör tillkomma NO. Denne bör alltså ha till uppgift att bevaka marknaden i nu ifrågavarande hänseenden, göra erforderliga utredningar och, om förhållandena ger anledning till det, ansöka hos marknadsdomstolen om ingripande.

7.8 Handläggande myndigheter

7.8.1 Marknadsdomstolen och NO

Som framgår av tidigare avsnitt innebär MKU:s förslag att man inför en lagstiftning som ger möjlighet att ingripa mot ett massmedieförvärv, som är skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, med särskilda föreskrifter eller med förbud mot förvärvet eller dettas fortbestånd. Med stöd av lagen skall man vidare enligt MKU:s förslag kunna meddela föreskrifter för massmedieföretag m. m. med en dominerande ställning på massmedieområdet; sådan föreskrift skall i särskilda undantagsfall kunna innebära åläggande om att företag skall avhända sig massmedierörelse eller del därav. I det föregående har också redovisats att MKU menar att avgörandet av dessa frågor skall anförtros marknadsdomstolen i särskild sammansättning och att de övervakande och utredande uppgifterna på området liksom befogenheten att föra talan vid domstolen skall tillkomma näringsfrihetsombudsmannen (NO). 1 förevarande avsnitt skall MKU närmare redogöra för de överväganden som lett fram till detta val av handläggande organ på området.

Frågan beröres i direktiven för MKU. Där anges att det med hänsyn till den betydelse massmedieföretagen har för opinionsbildningen och den allmänna debatten är viktigt att allmänheten har förtroende för det prövande organets kompetens och förmåga att avgöra ärendena objektivt. Det sägs vidare uttryckligen att prövningen bör anförtros ett från regeringen fristående organ. Marknadsdomstolen nämns som ett alternativ. Men det antyds att domstolen i såfall, när hithörande ärenden avgörs, torde böra ha en sammansättning som upptar också personer med särskild kännedom om massmediebranschen, villkoren för den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet. Direktiven pekar också på möjligheten att ett särskilt organ tillskapas för prövning av ärenden enligt den tilltänkta lagstiftningen.

I överensstämmelse med vad som uttalas i direktiven har även MKU vid sina överväganden funnit att beslutanderätten i ärenden på förevarande område inte bör läggas på regeringen. Denna inställning skiljer sig alltså från den uppfattning som konkurrensutredningen ger uttryck åt i sitt förslag (SOU 19789) till ny konkurrensbegränsningslag såvitt gäller företagsförvärv

inom näringslivet i allmänhet. Enligt detta förslag skall beslutanderätten ankomma på regeringen. Utan att gå in på konkurrensutredningens uttalanden och motiv vill MKU här endast konstatera att det föreligger en avgörande skillnad mellan de ärenden som skall handläggas enligt konkur- rensbegränsningslagen och som är av väsentligen ekonomisk och konkur- rensmässig innebörd, på den ena sidan, och fusionsärenden och andra ärenden enligt en lag om motverkande av massmediekoncentration som kommer att gälla frågor med inriktning på yttrandefrihet och åsiktsbildning- en, på den andra sidan. Det beslutande organet på massmedieområdet måste vara helt obundet av politiska hänsyn. Det får inte i sina avgöranden låta sig . ledas av sådana överväganden och inte heller ens kunna misstänkas att göra ! detta. Myndigheten bör alltså vara fristående från de politiska instanser- na.

Innan man närmare har gått in på frågan om vilken myndighet som skall pröva ärendena enligt massmedielagen, har det gällt att först ta ståndpunkt till vilken form som myndighetsprövningen bör ha. Ett alternativ kunde vara ett övervakande och undersökande förvaltningsförfarande av liknande slag som det som utövas av exempelvis bankinspektionen eller försäkringsinspek- tionen men med det slutliga beslutsfattandet förlagt till inspektionsmyndig- heten. En annan och kanske närmare till hands liggande möjlighet är att låta prövningen ske vid ett domstolsförfarande som i stort sett följer grundläg- ' gande normer för allmän domstolsprocess. Processen skulle här föras mellan en myndighet eller ämbetsman som representant för det allmänna samt vederbörande företag.

Det första alternativet skulle innebära att den beslutande myndigheten, förslagsvis kallad inspektionen, skulle kunna få uppgifter att övervaka koncentrationsutvecklingen på massmedieområdet och samtidigt befogen- heten att på eget initiativ och efter egen utredning företa de ingripanden mot massmediekoncentration som lagen förutsätter skall komma till stånd. Denna myndighet skulle alltså få ombesörja det mesta utom möjligen själva verkställigheten av sina beslut. Det i sammanhanget väsentligaste är emellertid att både domarens och åklagarens funktioner här skulle läggas på en och samma myndighet. Det förefaller främst vara praktiska synpunkter som kunde tala för en prövningsordning av nu angett slag. Genom en sådan ordning borde man kunna förenkla en del av de administrativa insatserna. Vidare borde man här kunna räkna med ett relativt snabbt beslutsförfarande. PrövningsorganisatiOnen borde lätt kunna anpassas till det relativt ringa antal ärenden som det här torde finnas anledning att räkna med.

Mot dessa praktiska synpunkter bör ställas den uppfattningen som direktiven närmast synes ge uttryck för, nämligen att förfarandereglerna dock i första hand särskilt med hänsyn till den ofta ömtåliga beskaffenheten av ärenden enligt MKU:s lagstiftning bör avpassas så att de understryker prövningsorganets opartiskhet och rättssäkerheten vid ärendenas handlägg- ning. Från dessa synpunkter torde domstolsalternativet vara att föredra- ga.

Om man väljer domstolsförfarandet, skulle det som nyss har antytts innebära att rättegångsbalkens principer skulle följas 1 väsentliga hänseen- den. Den övervakande myndigheten skulle vara helt fristående från domstolen. Processen skulle vara offentlig. Den skulle innebära ett

rfr—*v—ivah-xm'x ;. .. .

förhandlingssystem mellan två principiellt likställda parter. Dessa ombesör- jer i princip utredningen. Domstolen bör inte själv kunna ta initiativet till ingripanden i enskilda fall. Självfallet bör med hänsyn till ärendenas särskilda karaktär vissa modifikationer i rättegångsnormerna behövas; MKU åter- kommer härtill i andra sammanhang.

Vid sina överväganden har MKU slutligen stannat för att föreslå alternativet med ett domstolsförfarande. Avgörande härvidlag har framför allt varit hänsyn till rättssäkerhetskravet. Genom att förfarandet får karaktären av en offentlig förhandling vinns de bästa garantierna för en objektiv handläggning och bedömning. Det finns också anledning anta att en sådan ordning har de bästa förutsättningarna för att en blivande lagstiftning skall tillvinna sig förtroende från allmänhetens sida.

Den beslutande myndigheten i dessa ärenden bör alltså vara en domstol, eller möjligen ett domstolsliknande organ. Uppgiften att övervaka utveck- lingen på området, att utreda uppkommande frågor, att ta initiativet till ingripanden och att föra det allmännas talan vid domstolen bör tillkomma en myndighet som är helt fristående från domstolen.

Med denna utgångspunkt har MKU övervägt om för detta område bör inrättas särskilda myndigheter, exempelvis en domstolsliknande nämnd och ett övervakningsorgan. Med hänsyn till att antalet ärenden enligt den föreslagna lagen kan förväntas bli förhållandevis begränsat har emellertid detta bedömts opraktiskt och även direkt olämpligt. I stället har man att välja bland redan befintliga domstolar och övervakningsmyndigheter. Att lägga prövningsuppgiften på de allmänna domstolarna kan knappast vara lämpligt, i varje fall inte i deras sedvanliga sammansättning.

Enligt MKU: s uppfattning" är det då bättre att — i anslutning till det redan 1 direktiven för MKU skisserade alternativet — välja marknadsdomstolen till beslutande organ. Denna domstol handlägger ärenden som berör näringsli- vets förhållanden. Bedömningen sker visserligen på grunder som skiljer sig från dem som blir aktuella vid prövningen av massmedieföretagens förhållanden enligt den av MKU föreslagna lagstiftningen. Åtskilliga beröringspunkter finns dock. Om man stannar för marknadsdomstolen som beslutande organ bör emellertid, såsom också har förutsatts i direktiven, domstolen tillföras ledamöter med särskild sakkunskap för de ärenden som berör massmediebranschen. MKU återkommer till denna fråga i nästa avsnitt (7.8.2).

Om marknadsdomstolen blir beslutande organ, bör lämpligen näringsfri- hetsombudsmannen bli övervaknings- och utredningsmyndighet på området med uppgift också att föra det allmännas talan vid domstolen. Viss förstärkning av ombudsmannens kansli behövs då; också till denna fråga återkommer MKU i det följande.

Om den allmänna konkurrensbegränsningslagen vidgas med regler om prövning av företagsförvärv och upplösning av företagskoncentration i vissa fall, skulle om man bortser från de grundläggande förutsättningarna för ingripande — en betydande parallellitet föreligga mellan den lagen och MKU:s lagförslag. Det skulle då ha legat nära till hands att också söka samordna prövningsförfarandena enligt de båda lagarna. Om konkurrens- utredningens förslag att prövningen av fusions- och upplösningsärenden enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske på regeringsnivå också följes

av statsmakterna, blir det emellertid en olikhet härvidlag, eftersom det som förut har angivits inte är möjligt att ha motsvarande beslutsordning för massmedielagens del.

MKU:s förslag blir alltså — som förut har sagts att marknadsdomstolen skall bli beslutande organ i ärenden om företagsförvärv och marknadsdomi- nerande företag på massmedieområdet och att näringsfrihetsombudsmannen skall ha funktionerna att övervaka utvecklingen, utreda ärendena samt ta initiativ till ingripanden och föra det allmännas talan vid marknadsdomsto- len.

Marknadsdomstolen är enda instans i de ärenden som domstolen nu handlägger enligt konkurrensbegränsningslagen, marknadsföringslagen samt lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. Detsamma bör gälla för ärendena enligt den föreslagna lagen om motverkande av massmediekon- centration. Med hänsyn till domstolens auktoritet och allmänna ställning synes några betänkligheter inte möta häremot. En allmän erfarenhet är att frågor om företagsförvärv skall ske eller inte ske bör avgöras så snabbt som möjligt. Från denna synpunkt är det en fördel att prövningar inte blir möjligi flera instanser med därav följande tidsutdräkt.

7.8.2 Marknadsdomstolens sammansättning

För närvarande gäller enligt lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. att domstolen består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter. Av sistnämnda ledamöter är två som lagen uttrycker det särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. — Ordföranden och vice ordföranden skall vara jurister och erfarna i domarvärv. Av de särskilda ledamöterna skall ledamoten för konkurrensfrågor ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och den andre särskild insikt i konsument- frågor.

Av övriga sex ledamöter i domstolen utses tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarin- tressen.

För alla ledamöterna utom ordföranden utses en eller flera suppleanter. För närvarande finns två till tre suppleanter för varje ledamot och i något fall till och med flera.

Marknadsdomstolen är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamö- ter är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

När det gäller att avväga hur marknadsdomstolen bör vara sammansatt i de nya ärendena om massmediekoncentration har MKU kommit fram till att en kärna av de nuvarande ledamöterna bör vara med vid avgöranden av de nya ärendena. Detta gäller självfallet ordföranden och vice ordföranden. Genom att dessa domare deltar får man garantier för att ärendena kommer att prövas med tillräckligt beaktande av de rättsliga grunderna. Ofta torde också ekonomiska bedömanden aktualiseras i ärenden om exempelvis förvärv av massmedieföretag. Det förefaller därför naturligt att också den särskilda ledamoten för konkurrensbegränsningsfrågor, som ju skall känna till näringslivets förhållanden, skall kunna delta i massmedieärendena. Detta

gör alltså till en början tre ledamöter i domstolen.

Marknadsdomstolens övriga sju nuvarande ledamöter bör däremot inte delta i handläggningen av ärenden om massmediekoncentration utan ersättas av andra. Utgångspunkten har därvid varit att domstolen också i dessa ärenden skall ha nio ledamöter vid fulltalig besättning.

Med hänsyn till massmedieområdets särskilda struktur med dess inriktning på den allmänna opinionsbildningen och kulturlivet har MKU funnit det erforderligt att domstolen tillföres två ledamöter som har särskild kännedom om och erfarenhet av förhållandena inom massmedieområdet och villkoren där. Eftersom området spänner över flera branscher som sinsemellan arbetar under skilda villkor — här erinras om att till massmedieföretagen räknas tidningarna, bokförlagen, filmföretagen, videogramföretagen m. fl. — kan det vara lämpligt att till de nu ifrågavarande posterna utses personer med olika erfarenhets- och intresseinriktning. Även dessa ledamöter bör benäm- nas särskilda ledamöter i lagens mening. De bör avses endast för massmediekoncentrationsärenden.

Återstår så fyra ledamöter. Enligt MKU:s mening bör för dessa ledamöter inte uppställas några särskilda kvalifikationskrav utöver de allmänna behörighetskraven (i marknadsdomstolslagens 7 &) om myndighet m. rn. Det skall här inte vara fråga om någon parts- eller intresserepresentation motsvarande den som gäller för marknadsdomstolens nuvarande ärenden. Uppdelning i representanter för företagare respektive konsumenter och löntagare bör alltså inte ske. Det är i stället tänkt att dessa ledamöter skall vara lekmannaledamöter i egentlig mening. De skall utses bland allmänt kloka och kunniga personer. Det kan dock vara lämpligt att man söker tillse utan att detta dock behöver komma till direkt uttryck i lagtexten att skilda meningsriktningar blir företrädda vid valet av dessa ledamöter och deras ersättare. Med tanke på beskaffenheten av ärendena kan det nämligen vara betydelsefullt för det förtroende som skall bära upp domstolen att domstolen kan sägas representera en allmän medborgerlig uppfattning i frågor som rör villkoren för yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen.

Som framgår av det ovan sagda gäller nu att marknadsdomstolen är beslutför med ordförande och endast fyra andra ledamöter. Fråga är hur man skall ställa sig i detta hänseende för ärenden om massmediekoncentration. Som förut har framhållits bedömer MKU utvecklingen så att dessa ärenden kommer att bli relativt fåtaliga. De torde å andra sidan ofta komma att vara ganska ömtåliga och svårbedömbara. Dessa förhållanden skulle kunna anses tala för att domstolen i dessa ärenden alltid borde omfatta nio ledamöter, dvs. ha fulltalig besättning. Risken för mässfall på grund av förhinder för någon eller några ledamöter borde kunna förebyggas genom att man —i likhet med vad som är fallet för de nuvarande ledamöterna utser flera ersättare för varje ledamot.

MKU har emellertid stannat för att föreslå att marknadsdomstolen i ärenden om massmediekoncentration skall vara beslutför med ordförande och sex andra ledamöter. Kraven på antal ledamöter är alltså något högre än för domstolens nuvarande ärenden. MKU:s förslag innebär att alltid minst två av de föreslagna "lekmannaledamöterna” måste vara med i avgörandet av ett ärende.

Sammanfattningsvis skall alltså marknadsdomstolen enligt MKU:s förslag

vid handläggning av ärenden om massmediekoncentration bestå av (vid fulltaligt ledamotsantal):

ordförande och vice ordförande, båda jurister med erfarenhet i domar- värv,

en särskild ledamot med särskild insikt i näringslivets förhållanden. två särskilda ledamöter med särskild insikt i massmediebranschens förhållanden, samt

fyra andra ledamöter (lekmannaledamöter).

7.9 Den territoriella avgränsningen av tillämpnings- området för MKU:s lag

I anslutning till det tidigare anförda kan det vara lämpligt att ange några synpunkter på den territoriella omfattningen för MKU:s lagstiftning. Syftet med lagstiftningen är att motverka inte önskvärd företags- och ägarkoncentration på massmedieområdet. Här åsyftas att med de låt vara begränsade möjligheter som en lagstiftning erbjuder bidra till att trygga ett tillräckligt mångfacetterat massmedieutbud här i landet. Om ett utländskt massmedieföretag, som tidigare inte haft några intressen här, förvärvar ett svenskt massmedieföretag, ökar inte detta koncentrationen här i landet. Förvärvet kan måhända medföra problem ur andra synpunkter men det faller inte i och för sig under lagstiftningen. Vad som skall kunna prövas är den situation som inträder när en massmedieintressent — dvs. ett massmediefö- retag med verksamhet här i landet eller person som kontrollerar sådant företag — förvärvar eller vill förvärva ett annat massmedieföretag med verksamhet här. Begreppet företag med verksamhet här i landet omfattar i första hand svenska juridiska personer av olika slag och här bosatta enskilda personer som driver massmedierörelse här i landet. Det kan också vara fråga om utländska juridiska personer (utländska företag) eller utomlands bosatta enskilda som driver rörelse häri landet; i allmänhet torde då krävas tillstånd för näringsutövningen; vidare skall, såvitt gäller utländska företag, närings- verksamheten regelmässigt drivas genom filial. Olika former av verksamhet genom kommissionärer och agenturer förekommer också. Alla dessa slag av verksamhet som sker i Sverige torde ofta falla under lagens föreskrift om verksamhet här i landet. Dit bör också kunna hänföras verksamhet av ett utländskt massmedieföretag under sådana förhållanden att teknisk produk- tion sker i företagets hemland men med direkt inriktning på Sverige och att sedan marknadsföringen och distributionen av massmediets utbud sker häri landet. Andra liknande varianter torde också kunna förekomma, där massmedieföretagets verksamhet får anses vara förlagd också till Sverige. I fråga om den territoriella omfattningen av föreskrifterna i MKU:s lagstiftning om möjligheterna att ingripa mot massmedieföretag eller massmedieintressent med dominerande ställning på massmedieområdet torde någon tvekan inte behöva råda. Den dominerande ställningen skall föreligga på massmedieområdet i landet. Om ett företag har en stark ställning exempelvis endast inom en viss region, räcker detta inte, såvida inte fråga är om ett betydande område. Vidare kan, som har framhållits i det föregående, ett företags starka ställning inom en betydande delbransch av massmedie-

området vara sådan att företaget får sägas vara dominerande också på massmedieområdet som sådant.

7.10 Förhållandet till annan lagstiftning

7.10.1 Inledning

Av redogörelsen i reciten för gällande rätt på vissa områden (avsnitt 5) som berör massmediemarknaderna framgår att de företeelser som regleras av den föreslagna lagstiftningen också berörs av vissa andra i kraft varande lagar.

7.102 [916 års lag om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom m. m.

Först kommer här i fråga 1916 års lag (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. 111. De grundläggande bestämmelserna där innebär att utländska medborgare och utländska bolag m. fl. i princip inte får förvärva fast egendom eller gruva här i landet utan tillstånd. Till de tillståndspliktiga hör också svenska aktiebolag m. m. som står eller kan stå under utländskt inflytande. De utländska rättssubjekten och de i princip tillståndspliktiga svenska bolagen m. fl. kallas här i fortsättningen — med en från ett annat betänkande (SOU 1978:73) lånad term för kontrollsubjekt. För svenskt aktiebolag gäller att det inte är kontrollsubjekt om aktierna är ställda till viss man och inte till innehavaren och bolaget har ett s.k. utlänningsförbehåll. Ett sådant förbehåll går i princip ut på att bara viss del, som skall vara mindre än 20 procent, av aktiekapitalet får tillhöra kontrollsubjekt (dvs. utlänning eller svenskt aktiebolag m. m. utan utlän- ningsförbehåll). Finns aktier med olika röstvärde, gäller delvis andra gränser. Ändring av utlänningsförbehåll får inte ske utan medgivande av regeringen eller i vissa fall industriverket. Medgivande skall inte lämnas om det strider mot väsentligt allmänt intresse att bolagets aktier förvärvas av kontrollsubjekt. Detta skall tillämpas oberoende av om bolaget äger fast egendom av betydelse. I detta hänseende skedde en skärpning i samband med en lagändring 1973. Förut torde lagen ha inneburit att den inte hindrade ett utländskt företag att förvärva ett svenskt företag som saknade naturtill- gångar av betydelse och att om det svenska företaget hade ett utlännings- förbehåll, företaget hade en ovillkorlig rätt att slopa förbehållet.

Vid den nyssnämnda lagändringen 1973 infördes också en bestämmelse som direkt berör MKU:s lagstiftning. Bestämmelsen innebär att om kontrollsubjekt alltså i princip utlänning eller svenskt aktiebolag utan utlänningsförbehåll m. m. — vill förvärva en rörelse som drivs häri landet av någon som inte är kontrollsubjekt, exempelvis ett svenskt aktiebolag med utlänningsförbehåll, så skall förvärvet godkännas av regeringen eller i vissa fall industriverket. Bestämmelsen tillkom för att förebygga kringgåenden av den nyss angivna tillståndsplikten för ändring av utlänningsförbehåll. MKU går inte närmare in på bestämmelsen i annan mån än att det konstateras att det här kan bli fråga om att ett massmedieföretag, organiserat exempelvis

såsom ett aktiebolag utan utlänningsförbehåll, vill förvärva en massmedie- rörelse som drivs av ett aktiebolag som har utlänningsförbehåll. Detta förvärv skall prövas enligt 1916 års lag. Om vad MKU föreslår blir lag, kan förvärvet komma under prövning också på grundval av denna.

I och för sig möter det kanske inte så stora rättsliga betänkligheter att ett förvärv på detta sätt bedöms enligt två särskilda regelsystem. Emellertid får det självfallet inte ske på samma kriterier. Och vidare bör man söka se till att den dubbla prövningen sker under så smidiga former som möjligt.

I fråga om prövningsgrunderna enligt 1916 års lag för kontrollsubjekts förvärv av en rörelse (Sa &) säger lagen ingenting. Det får emellertid antas att, eftersom bestämmelsen är till för att förebygga att man kringgår tillståndsplikten för ändring av utlänningsförbehåll, prövningen får grundas på motsvarande kriterier. Detta innebär att godkännande inte torde kunna ges om förvärvet av rörelsen strider mot ett väsentligt allmänt intresse. Ingripande mot massmedieförvärv skall ske om detta är skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. Är förvärvet skadligt på detta sätt, måste det rimligen också strida mot väsentligt allmänt intresse. En väl fungerande yttrandefrihet och åsiktsbildning representerar ett väsentligt allmänt intresse eller som MKU uttryckt det i sitt förslag (4 & tredje stycket) betydande allmänt intresse. Även om kanske den nu angivna prövningsgrun- den inte är den som i första hand torde bli aktuell vid prövning enligt 1916 års lag, så förhåller det sig emellertid otvivelaktigt så att kriterierna i MKU:s lagstiftning i och för sig skulle kunna tillämpas också då man prövar enligt 1916 års lag. Det sagda gäller med den reservationen att föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen (TF) sätter vissa spärrar såvitt gäller skrifter. Här erinras om bestämmelsen i 14 kap. 55 TF att utlänning är likställd med svensk medborgare, såvitt inte annat följer av TF eller annan lag. För andra massmedier torde emellertid resonemanget hålla fullt ut. Denna dubblyr är inte lycklig och den bör undvikas. MKU har tidigare, i likhet med vad som sketti direktiven för utredningen, angett att prövningen av hithörande frågor bör ankomma på ett från regeringen fristående organ. Detta gör att det är 1916 års lag som bör få vika såvitt gäller prövningen av förvärv av massmedierörelser på grunder som sammanhänger med yttrandefriheten och åsiktsbildningen.

I övrigt synes någon inskränkning inte böra göras för massmedieföretagens del i prövningsmöjligheterna på grundval av 1916 års lag. Att överföra också prövningen av dessa rörelseförvärv på andra grunder än de specifikt yttrandefrihets- och opinionsbildningsmässiga från regeringen och industri— verket till näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen bör enligt MKU:s mening inte ifrågakomma.

Det nyss förordade undantaget i fråga om tillämpningen av 1916 års lag torde lämpligen kunna grundas på en föreskrift i lagen av ungefärligt innehåll att i fråga om massmedieintressents förvärv av massmedieföretags rörelse gäller också lagen om motverkande av massmediekoncentration. En sådan erinran i lagen jämte motivuttalanden i propositionen torde vara tillfyllest för att säkra att prövningen enligt 1916 års lag inte grundas på kriterierna i massmediekoncentrationslagen.

Två olika prövningar kan alltså tänkas bli aktuella vid ifrågavarande förvärv, ehuru på olika grunder. Sådana förvärv torde dock vara sällsynta.

___-aa_- .

Skulle ett dylikt aktualiseras bör man emellertid söka samordna prövning- arna i görligaste mån. Vilken prövning som skall gå först kan inte generellt bedömas på förhand utan får bli beroende av omständigheterna. Båda lagstiftningarna är speciella och ingen har således tidsföreträde ur synpunk- ten att prövningen enligt speciallagstiftningen bör gå före bedömningen enligt den allmänna lagen. Ett ärende av förevarande slag enligt 1916 års lag skall — jämlikt en tillämpningskungörelse (1971:705) ges in till vederbö- rande länsstyrelse; denna myndighet vidarebefordrar, efter eventuell ytter- ligare utredning, handlingarna till den beslutande instansen, regeringen eller industriverket. Lämpligen bör i denna kungörelse införas ett tillägg av ungefärligt innehåll att om det är fråga om förvärv som kan komma under bedömande enligt lagen om motverkande av massmediekoncentration, så skall näringsfrihetsombudsmannen genast underrättas. Det får sedan ankomma på denne och de ansvariga myndigheterna enligt 1916 års lag att samordna utredningarna och besluten så mycket som möjligt och överens- komma om vilken prövning som skall göras först.

I anslutning till det nu sagda erinras om att utredningen om utländska övertaganden av svenska företag i oktober 1978 avlämnade betänkandet ”Kontroll av utländsk företagsetablering i Sverige m. m.” (SOU 1978:73). Utredningen var inte enig utan tre skilda lagförslag om kontroll av utländsk företagsetablering presenterades. Vidare framlades ett förslag om en lag om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Denna lag skulle ersätta 1916 års lag. Skulle dessa förslag ge till resultat ny lagstiftning på förevarande område, bör de synpunkter som MKU nyss redogjort för gälla på motsvarande sätt för den nya lagstiftningen.

7.103 1953 års konkarrensbegränsningslag

Också föreskrifterna i 1953 års konkurrensbegränsningslag (1953:603) kan i vissa fall äga tillämpning på massmedieförvärv och massmedier med dominerande ställning. Såsom närmare har redogjorts för i avsnittet om gällande rätt (avsnitt 5) kan konkurrensbegränsning som finnes medföra skadlig verkan i princip bli föremål för ingripande enligt lagen. Både företagsförvärv, som medför ökad koncentration, och företags dominerande ställning är i och för sig att anse som konkurrensbegränsningar. Med skadlig verkan förstås enligt konkurrensbegränsningslagen att begränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar effektiviteten inom näringslivet eller försvårar eller förhindrar annans näringsutövning. Dessa kriterier är alltså av i huvudsak ekonomisk natur. Det ingripande som kan komma i fråga för sådana konkurrensbegränsningar som företagskoncentration och dominerande ställning är ett förhandlings- förfarande i syfte att undanröja den skadliga verkan. Handläggande myndigheter är näringsfrihetsombudsmannen och marknadsdomstolen. Om MKU:s förslag blir lag, skulle alltså såväl massmedieförvärv som massmedieintressents dominerande ställning kunna komma under bedöman- de och bli föremål för ingripande både enligt den lagen och enligt konkurrensbegränsningslagen. Prövningskriterierna är emellertid klart skil- da åt. Massmedielagen riktar sig mot skadlig verkan ur yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, medan konkurrensbegränsningslagens prövnings-

kriterier för skadlig verkan väsentligen avser ekonomiska förhållanden.

Någon rättslig kollision uppstår således inte mellan de båda lagarna. Men en dubbel prövning är tydligen tänkbar. MKU ser inte någon anledning i och för sig att massmedieföretag undandras den allmänna konkurrensbegräns- ningslagens tillämpningsområde. Inte heller bör ifrågakomma att för massmedieföretagens del söka åstadkomma en samtidig och gemensam prövning enligt de båda lagarna. MKU erinrar om att marknadsdomstolen vid prövning enligt massmediekoncentrationslagen skall ha en mycket speciell sammansättning. Det bör inte ifrågakomma att för domstolen i den sammansättningen sammanblanda de båda lagarna. Det gäller emellertid då att ange en lämplig turordning för den händelse dubbla prövningar verkligen skulle bli aktuella. Massmediekoncentrationslagen blir, om den förverkligas, en speciallag gällande för ett begränsat område och med särskilda prövningskriterier. Konkurrensbegränsningslagen gäller allmänt för närings- livet i stort och är grundad på en generell konkurrensfilosofi. Det naturliga synes då vara att prövningen enligt massmedielagen får äga rum först. Om näringsfrihetsombudsmannens talan hos marknadsdomstolen vid denna prövning inte vinner bifall, har han en, i varje fall teoretisk, möjlighet att återkomma till domstolen med yrkanden enligt konkurrensbegränsningsla- gen. MKU föreställer sig emellertid att dubbla prövningar i praktiken inte inträffar eller i varje fall blir ytterligt sällsynta.

Såsom förut har angivits övervägs nu inom handelsdepartementet en omstöpning av konkurrensbegränsningslagstiftningen. Konkurrensutred- ningen avlämnade i början av år 1978 ett betänkande (SOU 19789) med förslag till en ny konkurrensbegränsningslag som skulle ersätta 1953 års. Förslaget innehåller specifika föreskrifter om kontroll av företagsförvärv och om ingripanden mot företag med dominerande ställning på marknaden i form av bl. a. åläggande att sälja aktier eller rörelse m. m. Om förslaget genomföres, bör klart komma till uttryck att prövningen enligt den lagen inte får grundas på de kriterier som gäller enligt massmedielagen och som tar fasta på yttrandefrihets- och åsiktsbildningssynpunkter. Detta blir så mycket mer angeläget, om såsom konkurrensutredningen förordat regeringen blir prövningsinstans enligt den nya lagen i nu förevarande hänseenden.

7.11 Organisatoriska och personella frågor

Kontrollen över massmedieförvärv och dominerande massmedieföretag enligt MKU:s lagförslag skall handhas av NO och marknadsdomstolen. NO skall svara för övervakningen på området och granskningen av de enskilda fallen och föra det allmännas talan vid marknadsdomstolen. Den avgörande prövningen av ärendena tillkommer marknadsdomstolen.

NO:s övervakning omfattar såsom förut har angivits en allmän kartlägg- ning av koncentrationsutvecklingen på massmedieområdet. Däri ingår upprättande av ett register över företagsförvärv på området. Vidare skall NO ide enskilda ärendena göra utredningsarbetet; detta har föranlett lagbestäm- melser om rätt för NO att från massmedieföretag m. fl. inhämta uppgif- ter.

För närvarande för pris- och kartellnämnden ett allmänt företagsförvärvs-

register. Enligt konkurrensutredningens tidigare i detta betänkande omnämnda förslag till en ny konkurrensbegränsningslag skall uppgiften att föra ett sådant register överföras till NO. Förverkligas detta förslag, kommer det av MKU föreslagna massmedieförvärvsregistret att bli en del av det allmänna registret men måhända med en något avvikande utformning. Blir så ej fallet, blir det fråga om en partiell överföring av registerföringen från pris- och kartellnämnden till NO. Närmare detaljer om registret och registerfö- ringen torde få övervägas senare under beredningen av förevarande lagstiftningsärende.

MKU har beräknat att ett genomförande av MKU:s lagförslag kräver en utökning av NO:s kansli med en handläggare (F 18). Kostnaden härför kan skattas till ca 150000 kronor. Härtill kommer visst ökat biträdesarbete. Skulle i enlighet med konkurrensutredningens förslag en allmän förvärvs- kontroll komma till stånd, torde detta medföra en viss utbyggnad av NO:s kansli för arbetet med förvärvsprövningsfrågor. I så fall får behovet av personal för massmedieärendena bedömas mot bakgrunden av den utbygg- naden.

Också för marknadsdomstolens del kommer MKU:s lagförslag, om det genomföres, att medföra ett utökat arbete. Emellertid torde, såsom har framhållits i tidigare sammanhang i betänkandet, antalet ärenden vid domstolen bli relativt begränsat. MKU bedömer att merarbetet på kansli- planet kommer att motsvara insatsen av en halv sekreterare (F 13—16) jämte visst biträdesarbete. Härtill kommer merkostnaden för arvoden åt dom- stolens ledamöter. Kostnaden för sekreterarinsatsen uppskattas till drygt 60 000 kronor.

I detta sammanhang torde få tilläggas följande. Enligt vad som har erfarits vid underhandskontakt med marknadsdomstolens ordförande har från domstolens sida begärts att där skall inrättas en tjänst som kanslichef. Nu byter sekreterartjänsterna vid domstolen innehavare (hovrättsfiskaler) med endast några års intervaller. Om kansliet får en chef med mera permanent tjänstgöring, kommer det att främja kontinuiteten i arbetet. För handlägg- ningen av de särpräglade massmedieärendena skulle detta innebära en klar fördel.

7.12 Specialmotivering till MKU:s författningsförslag

7.12.1 Lag om motverkande av massmediekoncentration Inledande bestämmelser

1 &. Denna lag har till ändamål att motverka sådan företags- och ägarkoncen— tration på massmedieområdet som ej är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt.

Lagförslagets första paragraf bestämmer ändamålet med lagen. Detta har ingående behandlats i den allmänna motiveringen. Genom ändamålsbestäm- ningen anges ramen för lagstiftningen. De närmare förutsättningarna för när ingripande skall ske upptas i lagförslagets två andra huvudparagrafer, nämligen 4 och 23 åå. Ett ingripande får inte grundas på något syftemål som

ligger utanför den allmänna ramen. Förevarande paragraf får härigenom betydelse som stöd för tolkningen av innebörden av 4 och 23 åå.

2å. Föreskrift eller förbud enligt 4å eller föreskrift enligt 23å får inte meddelas på grund av ett massmediums innehåll eller ha till syfte att massmediet skall få visst innehåll.

Ej heller får ingripande som avses i första stycket göras mot en massmedie- intressent på grund av ett förvärv eller någon annan åtgärd som följer av föreskrifter eller riktlinjer meddelade av riksdagen eller regeringen.

Även om de av MKU föreslagna föreskrifterna till motverkande av företags- och ägarkoncentration på massmedieområdet syftar till att främja yttrandefriheten och en fri opinionsbildning och alltså ligger väl i linje med TF:s grundprinciper, får de emellertid såsom redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) anses stå i strid mot den i TF lagfästa fria etableringsrätten. MKU har därför också föreslagit en undantagsbestämmel- se i TF i en ny 10 å i 1 kap. som gör det från formell synpunkt grundlagsmässigt möjligt att genomföra MKU:s lagstiftning. I undantagsbe- stämmelsen görs emellertid den inskränkningen att MKU:s lagstiftning inte får strida mot föreskriften i 1 kap. 2 å andra stycket TF. Sistnämnda lagrum förbjuder myndigheter och andra allmänna organ att hindra tryckning, utgivning eller spridning av skrift på grund av skrifts innehåll. MKU:s lagstiftning kan således inte bli något instrument varigenom man kan ingripa med förvärvsförbud eller föreskrifter på grund av innehållet i tidningar eller böcker eller andra skrifter.

En mot 1 kap. 2 å andra stycket TF svarande bestämmelse har upptagits i första stycket av förevarande paragraf i lagen om motverkande av massmediekoncentration. Härigenom utsträcks den i TF upptagna principen att omfatta också andra typer av massmedier än tryckta skrifter. Förbudet kommer vidare att avse alla slag av föreskrifter som kan meddelas enligt 4 eller 23 å i den föreskrivna lagen och inte bara sådana åtgärder som innebär hinder enligt TF.

Med ett massmediums innehåll i förevarande lagrum bör förstås detsamma som avses med en skrifts innehåll enligt TF. Detta innehåll omfattar givetvis också den politiska inriktningen. Detta torde inte behöva anges särskilt i paragrafen. Vad man vill skydda med stadgandet är rätten att uttrycka sig fritt. Detta torde tillräckligt tydligt framgå av att man förbjuder ingripande på grund av ett massmediums innehåll elleri syfte att massmediet skall få visst innehåll, dvs. av det allmänna åsyftat, ändrat innehåll. &

Om således ett förbud eller en föreskrift inte får meddelas på en sådan ; grund eller i ett sådant syfte som nyss har nämnts, så utesluter förevarande E lagrum inte att man bör kunna underlåta ett ingripande vid en tilltänkt i sammanslagning därför att man anser att mångsidigheten i den politiska eller eljest opinionsmässiga mediestrukturen inte påverkas skadligt av samman- slagningen. Lagstiftningen bygger på uppfattningen att ett mångsidigt mediebestånd har de bästa förutsättningarna att tillgodose yttrandefriheten och en fri åsiktsbildning. Denna mångsidighet bör inte ta sikte bara på antalet företagsenheter utan också och inte minst på en variation i företagsbestån- dets sammansättning. Om alltså i ett sammanslagningsfall väl antalet medier skulle minska något men variationen i åsiktsutbudet knappast påverkas bör

rimligen ett ingripande kunna underlåtas. om i övrigt laga förutsättningar härför föreligger.

Förbudet i förevarande stycke av paragrafen torde få betydelse inte minst beträffande ingripanden enligt 23 å, alltså mot massmedieföretag med en dominerande ställning. Föreskriften torde där bli att se som en särskild garanti mot ingripanden grundade på den politiska eller eljest åsiktsmässiga inställningen hos ett massmedieföretag.

Andra stycket av paragrafen innehåller en annan begränsning av lagens tillämpning. Begränsningen innebär att ett ingripande inte får ske på grund av ett förvärv eller en annan åtgärd som följer av föreskrifter eller riktlinjer meddelade av riksdagen eller regeringen. Bakgrunden till bestämmelsen äri första hand Sveriges Radio AB och dess verksamhet. De viktiga massmedi- erna radio och television är ju i stort sett förbehållna den koncern där nyssnämnda bolag är moderbolag. Denna form för verksamheten innefattar i sig en mycket stark koncentration av två viktiga massmedier. Systemet grundar sig emellertid på beslut av riksdagen och verksamheten är i rättsligt hänseende reglerad genom särskilda lagar. Det bör inte kunna kommai fråga att förvärv eller andra åtgärder, exempelvis nyetablering av viss verksamhet, som har sin grund i beslut av statsmakterna, skulle kunna göras till föremål för ingripande enligt massmediekoncentrationslagen.

Möjligen skulle kunna sägas att lagrummets innehåll är så självklart att man inte skulle behöva skriva in det i lagen. En parallell skulle kunna dras med den nuvarande konkurrensbegränsningslagen. Denna lag kan användas mot konkurrensbegränsningar som ”på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt” påverkar exempelvis prisbildningen. Om nu en konkurrensbegränsning är en direkt följd av lagstiftning eller statlig reglering eller om den följer riktlinjer som har dragits upp av statsmakterna exempelvis i samband med jordbruksregleringen, så kan ju sådan begränsning inte sägas vara ur "allmän synpunkt" otillbörlig, och tillämpning av konkurrensbegränsningslagen kan därför inte ske mot själva konkurrensbegränsningen som sådan. Detta har framhållits i förarbetena till lagstiftningen. MKU har övervägt att samma förfarande skulle kunna användas för dess lagstiftning. Emellertid innehåller inte MKU:s nyckelparagrafer, 4 och 23 åå, något lämpligt uttryck att hänga upp ett motivuttalande på, och det låter sig inte låtteligen göra att jämka lagtexten i behövlig riktning. MKU har därför valt att uttryckligen ange den begränsande principen i lagtexten.

Det bör understrykas att bestämmelsen träffar endast sådana förvärv och åtgärder som är en följd av statsmakternas beslut eller riktlinjer. Om Sveriges Radio skulle företa sig något utanför den av statsmakterna beslutade ramen och göra förvärv av massmedieföretag inom andra branscher, exempelvis bokförlagsbranschen, så skulle ett sådant förvärv i och för sig kunna prövas enligt den av MKU föreslagna lagen.

Slutligen kan tilläggas att bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf kan tänkas bli tillämplig också på företag inom de nya massmedie- områdena text-TV, teledata och telefaksimil. om statsmakterna skulle välja att särskilt reglera dessa områden. Hithörande frågor utreds f. n.. såsom redan tidigare har erinrats om, av informationsteknologiutredningen.

3 å. I denna lag förstås med

massmedieverksam/rer: yrkesmässigt meddelande av uppgifter ochåsikter till allmänheten genom tryckt skrift. radio, television. film. videogram. fonogram. teater. utställning eller annat sådant uttrycksmedel;

massmedieföretag: företag som driver massmedieverksamhet och '.om under det senaste kalenderåret eller under det senast avslutade räkenStapsåret i denna verksamhet har

]. sysselsatt i genomsnitt minst fem arbetstagare. eller

2. omsatt minst en miljon kronor. eller

3. haft tillgångar om sammanlagt minst två miljoner kronor; massmedieintresse/n: massmedieföretag med verksamhet häri lancet och var och en som har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag,.

Denna paragrafinnehåller definitioner på några begrepp som förekommer på åtskilliga ställen i lagtexten.

Den första definitionen avser massmedieverksamhet. Med sådan verksam- het förstås yrkesmässigt meddelande av uppgifter och åsikter till allmänheten genom ett massmedium. I definitionen räknas därefter upp de nuvarande viktigaste massmedierna med tillägget annat sådant uttrycksmedel. Häri inrymmes då också framtida massmedier. Bl. a. kommer de nu aktuella nya medierna, nämligen text-TV, tele-data och telefaksimil att omfattas av uttrycket.

Nästa definition i paragrafen gäller massmedieföretag. Såsom harangivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5) är uttrycket massmedieföretag inte avsett att omfatta alla verksamhetsutövare som deltar i en massmedieverk- samhet. Om exempelvis vid tillkomsten av en tidning det är skilda företag som medverkar, såsom tidningsförlag, tryckeri och distributörer, är det endast de företag, vilka påverkar innehållet i tidningen, som avses falla under begreppet massmedieföretag. Det är endast de företagen som kan sägas i yrkesmässigt meddela uppgifter och åsikter till allmänheten. Företag som är enbart distributörer eller som enbart tar del i den tekniska framställningen av massmedieprodukterna faller alltså utanför lagens tillämpning. För de nu aktuella nya massmediernas del torde som också har framhållits i den allmänna motiveringen sådana företag som redigerar och ansvarar för »; informationsutbudet eller eljest får inflytande på innehållet i detta komma i att betraktas som massmedieföretag i här avsedd mening.

Definitionen innefattar ytterligare en begränsning. De minsta företagen är »] inte massmedieföretag i definitionens mening och faller därmed utanför , tillämpningen av lagen. Ganska låga gränser har satts. Alla företag som l sysselsätter minst fem arbetstagare eller omsätter minst en miljon kronor eller som har tillgångar om minst två miljoner kronor blir massmedieföretag i lagens mening. Även förvärv av relativt små företag kan alltså komma under prövning. Att MKU valt så låga gränser beror bl. a. på att inom vissa av massmediebranscherna även ganska småföretag har en viss betydelse. MKU menar inte att alla förvärv av dylika mindre företag skall myndighetsprövas. Möjligheten finns emellertid för den övervakande myndigheten, NO, att ta upp också de mindre fallen till granskning. En särskild anledning härtill kan finnas om man märker tendenser hos ett större företag att successivt köpa upp små företag.

Som framgår av vad som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt

7.5) har MKU använt samma principiella metod som konkurrensutredningen har gjort i sitt betänkande (SOU 19789) med förslag till ny konkurrensbe— gränsningslag för att bestämma gränsen för vilka företag som skall omfattas av lagstiftningen. ehuru MKU sänkt storleken till en tiondel av vad konkurrensutredningen föreslog.

Konkurrensutredningen anför i sitt betänkande (sid. 433) om de använda termerna följande.

Med arbetstagare åsyftas den som är arbetstagare i civilrättslig mening. Arbetstagarbegreppet har därmed samma innebörd som enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd m. m. Vid genomsnittsberäkningen får hänsyn tas också till den som är anställd på deltid. tills vidare. för viss tid. viss säsong eller visst arbete.

Termen omsatt avser bruttoomsättningssumman. dvs. hela intäkten av rörelse under räkenskapsåret (jfr 11 kap. öå aktiebolagslagen).

Uttrycket tillgångar har samma innebörd som enligt 19 ä' bokföringslagen och knyter an till situationen på balansdagen. Det är alltså fråga om de i fastställd balansräkning upptagna posterna omsättningstillgångar. spärr- konto hos riksbanken och anläggningstillgångar. Här avses tillgångarnas nettovärde. dvs. avdrag får göras för eventuellt redovisade passivposter för värdeminskning. lagerreserv e. d.

MKU syftar med dessa termer i sitt lagförslag till i princip motsvarande innebörd som den av konkurrensutredningen sålunda angivna.

Den tredje definitionen i förevarande paragrafi MKU:s lagförslag avser begreppet massmedieintressent.

Syftet med den förevarande lagen är att motverka företags- och ägarkoncentration på massmedieområdet som inte är önskvärd från yttran- defrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt. 1 första hand är det därför ett massmedieföretags förvärv av ett annat massmedieföretag som skall kunna prövas. Emellertid måste också — såsom har redovisats i den allmänna motiveringen — förvärv av den som är ägare av eller på annat sätt kontrollerar ett massmedieföretag kunna bli föremål för ingripanden. Och i fråga om företag med dominerande ställning torde det främst vara konglomeraten som är av intresse.

För att lagtekniskt kunna komma till rätta med denna utvidgning har MKU som sammanfattande term för massmedieföretag och nyss avsedda katego- rier av ägare och kontrollerande personer. juridiska eller fysiska. valt ordet massmedieintressent.

Termen omfattar i första hand massmedieföretag. Med hänsyn till lagstiftningens syfte är det naturligt att man gör det begränsande tillägget "med verksamhet här i landet". Som har avgivits i avsnittet om den territoriella avgränsningen av tillämpningsområdet för lagen faller även med denna begränsning utländska massmedieföretag i vissa fall under lagens bestämmelser.

Vidare omfattar begreppet massmedieintressent fysiska och juridiska personer som har ett bestämmande inflytande över ett massmedieföretag med verksamhet här i landet. Sådant inflytande bör anses föreligga både då det kan utövas direkt. genom aktie- eller andelsinnehav eller på annat sätt. och då det innehas indirekt via en mellanhand. även om denna inte själv är ett massmedieföretag.

Iövrigt avses begreppet bestämmande inflytande få samma innebörd som det har i aktiebolagslagen för aktiebolagens del. Detta innebär i första hand att den som har aktiemajoriteten eller. om olika röstvärden förekommer. aktier med mer än hälften av röststyrkan har ett bestämmande inflytande. Men ett sådant kan grundas också på ett aktieinnehav som inte representerar majoriteten men ändå är så stort att det faktiskt medför ett avgörande inflytande, s. k. praktisk majoritet. Också ett mindre aktieinnehav kan. om det därmed förbundna inflytandet förstärks genom ett kreditförhållande eller ett avtal eller genom gemensam företagsledning eller liknande. medföra att det föreligger ett bestämmande inflytande. Vidare kan. också utan aktieinnehav, ett bolag på grund av stor kreditgivning eller annan affärsför— bindelse exempelvis ett samarbetsavtal i realiteten ha bestämmanderätten över ett annat bolag.

En speciell situation, som har diskuteratsi lagstiftningssammanhang och som nyligen har föranlett en proposition (1979/80:143) med förslag om viss ändringi aktiebolagslagen, är den att två företag har ett gemensamt ägt bolag med vartdera 50 procents aktieinnehav och att ägarföretagen endast kan besluta gemensamt i det ägda bolagets angelägenheter (SO/50 bolag). Båda ägarföretagens inflytande över det ägda företaget får anses för sig som bestämmande, även om det inte kan utövas av varje ägarföretag ensamt.

I fråga om ekonomiska föreningar (inkl. vissa föreningar registrerade enligt äldre lag) kan konstateras att om någon organisation eller annan har den praktiska majoriteten på en föreningsstämma. så föreligger därmed också ett bestämmande inflytande. I övrigt torde de synpunkter som anförts i fråga om aktiebolag om bestämmande inflytande på grund av kreditförhål- lande m. m. ha motsvarande relevans också beträffande de ekonomiska föreningarna.

Det sist sagda torde gälla på motsvarande sätt också i de mera ovanliga fall då stiftelser eller ideella föreningar driver massmedieverksamhet.

Ingripanden mot förvärv av massmedieföretag

4å Om en massmedieintressents förvärv av ett massmedieföretag med verksamhet här i landet prövas vara skadligt från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, kan marknadsdomstolen meddela massmedieintres- senten föreskrifter i syfte att förhindra de skadliga följderna eller. om dessa inte lämpligen kan förhindras på annat sätt. förbjuda förvärvet. eller, om förvärvet redan har skett, dess fortbestånd. Vid prövningen skall särskilt beaktas hur förvärvet påverkar företags- och ägarstrukturen och de redaktionella konkurrensförhållandena.

* Om ett ingripande med förbud uppenbarligen skulle strida mot ett annat betydande allmänt intresse än som avses i första stycket får sådant ingnpande underlåtas.

I förevarande paragraf anges förutsättningarna för ingripande mot förvärv av massmedieföretag med föreskrifter eller förbud. Paragrafen är således en av lagstiftningens huvudbestämmelser.

I den allmänna motiveringen (avsnittet om förutsättningar för ingrioande mot förvärv av massmedieföretag) har lämnats en tämligen ingående redogörelse för MKU:s syn på vilka förutsättningar som bör ligga till grund

för marknadsdomstolens prövning av förvärv. Där redovisas synpunkter på begreppet skadlighet från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt och på innebörden av andra stycket i paragrafen. Vidare upptar redogörelsen synpunkter på vilka allmänna intressen som skall tas i beaktande vid vägningen enligt tredje stycket i paragrafen. MKU hänvisar till nämnda avsnitt.

Också innebörden av uttrycket verksamhet här i landet har berörts i den allmänna motiveringen. nämligen i avsnittet om den territoriella avgräns— ningen av lagstiftningens tillämpningsområde. I främsta rummet är det självfallet förvärv av svenska företag som kommer under prövning, men i vissa fall kan också förvärv av utländska företag bli föremål för myndighe- ternas intresse i anslutning till förevarande lagstiftning. MKU hänvisar också till detta avsnitt.

Vidare har i den allmänna motiveringen tagits upp synpunkter på de föreskrifter och förbud som kan komma i fråga som ingripanden mot förvärv av företag. Även i detta hänseende hänvisas till den allmänna motiveringen, nämligen avsnittet om föreskrifter och förbud.

Begreppet massmedieföretag har behandlats i 3é ovan. Förvärv av ett massmedieföretag definieras i 5 &. Med förvärv av massmedieföretag skall likställas åtskilliga andra förvärv och avtal. En närmare redogörelse härför lämnas nedan i 6 och 7 åå och specialmotiveringen till de paragraferna. I 8 & ges en specialregel för aktieförvärv på fondbörsen m. rn. Slutligen undantas i 9 & vissa familjerättsliga fång och emissioner av aktier från tillämpningen av förevarande paragraf.

Av 19 å i lagförslaget framgår att föreskrifter eller förbud enligt 4 ä kan förenas med viten. Dessas storlek bör anpassas med hänsyn till omständig- heterna i det särskilda fallet. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen kan det ibland bli fråga om höga viten.

5 % Med förvärv av ett massmedieföretag avses i denna lag varje avtal eller annat förhållande som medför att en ny massmedieintressent får ett bestäm- mande inflytande över ett massmedieföretag.

Enligt 4 äär det massmedieintressenters förvärv av massmedieföretag som kan bli föremål för prövning enligt den föreslagna lagen. I 3 5 har definierats vad som i lagen skall förstås med uttrycken massmedieföretag och massmedieintressent. Beträffande massmedieföretag hänvisas till 3 %. Ifråga om uttrycket massmedieintressent erinras om att därmed avses dels varje massmedieföretag med verksamhet här i landet och dels var och en som har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag.

I förevarande paragraf anges så vad som skall avses med förvärv av ett massmedieföretag. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5.3). Föremålet för förvärvet är alltså ett företag. Om det är fråga om ett aktiebolag, torde kunna sägas att detta har förvärvats av vederbörande, om han har övertagit hela aktiestocken. Ett företag som drivs av en enskild person torde ha förvärvats av den till vilken hela rörelsen överlåtits.

Innebörden av ett förvärv enligt förevarande lag är emellertid mycket vidare. Varje avtal eller annat förhållande. som medför att det blir en ny massmedieintressent som får ett bestämmande inflytande över företaget. anses som ett förvärv. Innebörden av begreppet bestämmande inflytande

över ett företag har närmare utvecklats i specialmotiveringen till 3 &. Innebörden anknyter nära till deti som motsvarande begrepp har i aktiebolagslagen. Som förvärv kan här komma i fråga avtal av olika slag, såsom kreditavtal, samarbetsavtal och vidare faktiska situationer, exempel— vis att ett företag på annat sätt än genom avtal blir ekonomiskt dominerande l över ett annat företag. l

Både förvärv mot vederlag och förvärv utan vederlag faller under lagen. Dock undantas i en senare paragraf. 9 &. vissa familjerättsliga förvärv.

Det saknar betydelse om det bestämmande inflytandet för den nye massmedieintressenten blir direkt eller indirekt, via ett annat företag eller annan person. I båda fallen har ett förvärv skett.

6 5 Vid tillämpningen av denna lag likställs med förvärv av ett massmediefö- retag

1. förvärv av äganderätten eller nyttjanderätten till ett massmedieföretags rörelse eller till sådan del därav som avser massmedieverksamhet.

2. fusion enligt 14 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). med undantag av fusion enligt 14 kap. 8 &. eller fusion enligt 96% lagen (19511308) om ekonomiska föreningar, om minst två massmedieintressenter ingår i fusio— nen.

3. förvärv av andel i ett handelsbolag som är massmedieintressent, och

4. förvärv av aktier i ett aktiebolag som är massmedieintressent, dock ej förvärv till en aktiefond enligt aktiefondslagen (19741931) eller förvärv av en andel i en sådan fond. om förvärvaren har eller genom förvärvet får så många aktier att hans andel av aktiekapitalet eller av röstetalet för samtliga aktier i bolaget uppgår till minst 20 procent.

Vid beräkningen av om den angivna procentgränsen har uppnåtts skall de aktier medräknas som tillhör

1. företag som ingår i samma koncern som förvärvaren.

2. annat företag över vilket förvärvaren eller företag som nyss har sagts har ett bestämmande inflytande. eller

3. förvärvarens make. barn. föräldrar eller syskon eller en juridisk person över vilken dessa eller någon av dem har ett bestämmande inflytande.

I förevarande paragrafs fyra första punkter uppräknas vissa förvärv och sammanslagningar som skall likställas med förvärv av massmedieföretag. Vissa av de i denna paragraf avsedda förvärven kan under särskilda omständigheter omfattas av begreppet förvärv av massmedieföretag enligt 5 &. Exempel härpå är förvärv av en så stor aktiepost i ett massmedieföretag att man kan anse att förvärvaren därigenom och med hänsyn till omständig- heterna i övrigt har fått ett bestämmande inflytande över företaget. Detta kan emellertid ibland vara svårt att närmare utreda eller visa med säkerhet. Genom likställighetsregeln i förevarande paragraf skapar man då en garanti för att alla aktieförvärv av sådan storleksordning som erfarenhetsmässigt ofta medför ett bestämmande eller i varje fall starkt inflytande över företaget skall kunna komma under prövning enligt förevarande lagstiftning. Detta blir emellertid endast den yttre ramen för lagens tillämpning. Det får sedan bero på omständigheterna i det särskilda fallet om förvärvet har sådan betydelse eller medför sådana verkningar att NO anser att ett ingripande förefaller påkallat och därför för det under marknadsdomstolens pröv- ning.

Punkt 1. i paragrafens första stycke gäller förvärv av äganderätten eller

nyttjanderätten till massmedierörelse. Enligt punkt 2. likställes med förvärv vissa fusioner enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Undantaget fusion enligt 14 kap. Så aktiebolagslagen — gäller fusioner mellan moderbolag och helägda dotterbolag. Där inträffar ju genom fusionerna intet nytt ur inflytandesynpunkt. Förutsättning för att fusioner i övrigt skall vara av intresse ur de synpunkter som ligger till grund för förevarande lagstiftningsförslag är att minst två massmedieintressenter ingår i fusionen, dvs. två massmedieföretag eller ett sådant företag och ett annat företag, som har ett bestämmande inflytande. direkt eller indirekt. över ett tredje företag som är massmedieföretag. Även det fallet avses skola täckas av bestämmelsen att en massmedieintressent fusioneras med ett företag som visserligen inte själv är en massmedieintressent men som kontrolleras av en sådan.

Punkt 3. avser förvärv av andelar i handelsbolag som självt är massmedie- företag eller som har ett bestämmande inflytande över ett sådant företag.

I punkt 4. regleras aktieförvärv. Förutsättning för att ett aktieförvärv skall falla under bestämmelsen är att förvärvaren — som skall vara massmediein- tressent — har eller genom förvärvet får minst 20 procent av aktierna (eller röstetalet). Vid denna procentgräns är det nämligen realistiskt att räkna med att förvärvaren har eller får vad som ibland kallas en praktisk aktiemajoritet. I vissa andra liknande sammanhang har gränsen. när det gäller börsbolag. satts lägre, till 10 procent. MKU har emellertid valt en enhetlig gräns. både av praktiska skäl och av den anledningen att den högre gränsen torde vara tillfyllest såvitt gäller de fåtaliga börsnoterade aktiebolagen som är mass- medieintressenter.

Enligt sista stycket av paragrafen. slutligen. skall vissa närstående företags _ och personers aktieinnehav medtas när man skall beräkna den nyss angivna gränsen.

7 & Vad som i 4 & föreskrivs om en massmedieintressents förvärv skall också gälla ett förvärv som görs av en massmedieintressents make. barn. föräldrar eller syskon eller av en juridisk person över vilken dessa eller någon av dem har ett bestämmande inflytande.

Syftet med förevarande paragraf är bl. a. att förebygga försök till kringgående av lagbestämmelserna. Även förvärv som görs av massmedie- intressents närstående respektive företag över vilka dessa har ett bestäm- mande inflytande skall alltså kunna komma under prövning enligt 4 &.

85 I fråga om ett förvärv av aktier som har skett på fondbörs eller annars genom fondkommissionär eller ett förvärv som har skett genom inrop på exekutiv auktion får förbud inte meddelas. Istället skall marknadsdomstolen. om förvärvet finnes inte skola bestå, ålägga förvärvaren att avhända sig aktierna eller den på auktionen förvärvade egendomen. Äläggandet skall verkställas inom sex månader eller den längre tid som marknadsdomstolen bestämmer. Vad i denna lag föreskrivs om förbud mot förvärv skall i tillämpliga delar gälla ålägganden om avhändande.

Även aktieförvärv faller ibland under huvudbestämmelsen i 4 &. Detta framgår av 5 och 6 åå. Om ett aktieförvärv har skett på fondbörsen eller på annat sätt genom fondkommissionär skulle det te sig orimligt att förbjuda ett

sådant fång i efterhand med ogiltighet som följd. En sådan regel skulle kunna innebära avsevärda olägenheter för den allmänna omsättningen. I stället skall enligt förevarande paragraf användas — om förvärvet finnes inte skola bestå— metoden att ålägga förvärvaren att sälja aktierna. Det bör betonas att . bestämmelsen endast gäller förvärv som redan har skett. I fråga om planerade aktieförvärv — vare sig de avses skola ske direkt från den aktuelle l ägaren eller på fondbörsen eller eljest via fondkommissionär — skall | självfallet åläggande inte ifrågakomma. I stället får meddelas förbud enligt huvudregeln.

Med förvärv av aktier på fondbörsen etc. likställer paragrafen förvärv av egendom som har skett på exekutiv auktion. Fallet blir väl inte alltför ofta aktuellt, men det har medtagits för fullständighetens skull.

Den som får åläggandet att sälja aktierna eller auktionsgodset får minst sex månader på sig. Han bör ha skäligt rådrum för att inte träffas av onödiga förluster.

Enligt andra stycket av paragrafen gäller lagstiftningens föreskrifter om förbud mot förvärv i tillämpliga delar ålägganden om försäljning. En föreskrift som självfallet inte blir tillämplig är ogiltighetspåföljden i 18 5.

Av 19 & framgår att även ett åläggande om försäljning enligt förevarande 8 & kan förenas med vite.

95 Ett förvärv prövas inte enligt denna lag om förvärvet sker

1. genom bodelning. arv eller testamente. eller

2. på grund av fondemission eller på grund av nyemission där ett bolags aktieägare tecknar de nya aktierna i förhållande till det antal de förut äger.

Av de i denna paragraf upptagna undantagen från lagens tillämpning har punkten 1. avseende vissa familjerättsliga fång sin motsvarighet i 18 å i 1916 års lag om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Punkten 2. avser förvärv av aktier genom fondemission eller teckning vid nyemission, om teckningen sker proportionellt till det gamla aktieinnehavet. I intetdera fallet sker i princip någon förskjutning av maktbalansen inom företaget. Det kan väl vara tveksamt om förvärv genom fondemission skall behöva nämnas i sammanhanget. Det har emellertid skett för fullständighetens skull.

Anmälan av förvärv

10 & En massmedieintressents förvärv av ett massmedieföretag kan av den som är part i förvärvet anmälas till näringsfrihetsombudsmannen för granskning. I fråga om ett planerat förvärv bör anmälan biträdas av samtliga parter i förvärvet.

De övervakande och utredande uppgifterna beträffande förvärv av massmedieföretag tillkommer NO. Han har att tillse att förvärv kommer under marknadsdomstolens prövning i de fall då det är påkallat. I den allmänna motiveringen har MKU förordat ett system enligt vilket NO skaffar sig eller ges kännedom om förvärv genom egna undersökningar grundade bl. a. på pressuppgifter och liknande, genom parternas frivilliga anmälningar samt genom förelägganden om anmälan riktade till enskilda massmediein- tressenter. I förevarande och följande två paragrafer — således 10—12 åå ges det författningsmässiga underlaget för förfarandet vid anmälningar och

förelägganden.

Inte bara ett förvärv som görs av en massmedieintressent utan också förvärv som görs av anhöriga till en massmedieintressent och av företag kontrollerade av dessa kan anmälas enligt förevarande paragraf. Detta framgår av en jämförelse med 7 %. Vidare är anmälningsbestämmelserna tillämpliga på sådana förvärv som skall likställas med ett förvärv av ett massmedieföretag enligt 6 så; detta gäller bl.a. förvärv av aktier i vissa fall.

Det bör ofta ligga i parternas eget intresse att anmäla förvärv till NO för att så snabbt som möjligt få besked om myndigheternas inställning. Av 14% framgår att NO måste normalt senast tre månader efter anmälan fatta beslut om ärendet skall lämnas utan åtgärd eller om det skall överlämnas till marknadsdomstolen för prövning. Anmälan kan göras också på planerings- stadiet. För att NO över huvud skall kunna ta någon ståndpunkt till planen, måste denna vara någorlunda konkret utformad och substantiell; bl. a. bör det vara klart vem som är den tilltänkte förvärvaren. Det är önskvärt att alla parterna i det planerade förvärvet biträder anmälan, för att man skall vara säker på att det verkligen är fråga om en seriös plan. Dock har detta biträdande inte gjorts obligatoriskt. Om det t. ex. är fråga om massuppköp av aktier från många säljare, torde det kunna vara till fyllest att förvärvaren presenterar en plan för köpen.

115 Näringsfrihetsombudsmannen kan ålägga en massmedieintressent vid vite att göra anmälan innan denne sluter avtal om förvärv av massmedieföre- tag. Sådan anmälningsskyldighet skall gälla för viss tid. Denna tid kan av ombudsmannen förlängas.

NO har enligt förevarande paragraf möjlighet att förelägga en massmedie- intressent en fysisk eller en juridisk person att göra anmälan innan intressenten sluter förvärvsavtal. Det gäller alltså framtida förvärv. Möjlig- het till sådana förelägganden kan tänkas företrädesvis komma till använd- ning för företag eller personer som är dominerande på en viss massmedie- marknad eller som är särskilt förvärvsaktiva. Också andra särskilda situationer är tänkbara då ett sådant föreläggande kan finnas påkallat. Föreläggandet skall alltid gälla för viss bestämd tid. Denna skall, om det behövs, kunna förlängas.

12% En anmälan enligt 10 eller 11 5 skall vara skriftlig.

Föreskriften i denna paragraf att en anmälan skall vara skriftlig är betingad av att anmälan är förbunden med rättsverkningar på så sätt att, såsom har nämnts tidigare. den är utgångspunkten för den tidsfrist som NO enligt 15 & har att iaktta för sitt beslut om ärendet skall lämnas utan åtgärd eller överlämnas till marknadsdomstolen. För att handlingen över huvud skall kunna anses vara en anmälan om ett förvärv — och alltså medföra rättsverkan — måste den självfallet innehålla vissa grundläggande fakta. Den måste alltså i varje fall upplysa om föremålet för förvärvet och vilka som är parter och även om villkoren för förvärvet. Behövs komplettering av uppgifterna, bör väl denna kunna ordnas genom underhandskontakter mellan NO och parterna. Om detta inte går, har NO möjlighet att på grundval av 26 % infordra de mera preciserade uppgifter och handlingar som kan behövas för en eventuell prövning enligt lagen.

Näringsfrihetsombudsmannens granskning

135 Föreligger skäl för ingripande enligt 4 få mot ett förvärv skall näringsfri— hetsombudsmannen snarast ansöka härom hos marknadsdomstolen.

Denna paragraf innehåller en allmän anvisning att om NO vid sin granskning finner att det finns skäl för det allmänna att ingripa med någon åtgärd enligt 4 &, han skall ansöka därom snarast hos marknadsdomstolen. I de följande två paragraferna ges mera specificerade föreskrifter om tillvägagångssättet hos NO.

14 5 Om ett förvärv medför att det bestämmande inflytandet över ett dagstidningsföretag skulle övergå till förvärvaren eller om förvärvet eljest på grund av sin omfattning eller av annan anledning har en särskilt stor betydelse för förhållandena på massmedieområdet. skall näringsfrihetsombudsmannen alltid överlämna ärendet till marknadsdomstolen med ansökan om prövning av förvärvet.

Huvudregeln beträffande NO:s granskning av förvärv som avses i förevarande lagstiftning bör vara att NO har att på eget ansvar besluta om ett förvärv skall överlämnas till marknadsdomstolen för prövning eller lämnas utan vidare åtgärd. Med hänsyn till massmediernas betydelse i dagens samhälle och det stora intresse som massmedierna tilldrar sig hos allmänhe- ten är det emellertid angeläget att tillse att marknadsdomstolen — med den särskilda sakkunskap i massmediefrågor och den lekmannarepresentation som MKU föreslagit för massmedieärendenas del får ett tillräckligt inflytande på rättsbildningen på området. MKU har därför funnit det påkallat att det föreskrivs att vissa förvärv obligatoriskt skall överlämnas till marknadsdomstolen, oavsett vilken NO:s egen inställning till förvärven är.

I första hand föreslås att förvärv som medför att kontrollen över dagstidningsföretag övergår till förvärvaren alltid skall bedömas av mark— nadsdomstolen. Sådana förvärv väcker ofta ett stort allmänt intresse och får också merendels betydande konsekvenser på tidningsmarknaden. Det bör observeras att bestämmelsen avser fall då det bestämmande inflytandet över en tidning övergår från en hand till en annan. Förvärv av exempelvis en aktiepost i ett tidningsföretag som bedöms inte ha denna betydelse för inflytandet omfattas alltså inte av obligatoriet.

Enligt paragrafen skall vidare förvärv av massmedieföretag eller likställda förvärv som på grund av sin omfattning eller av annan anledning har särskilt stor betydelse för förhållandena på massmedieområdet alltid hänskjutas till marknadsdomstolen för prövning. Dessa kriterier är visserligen ganska allmänt hållna men bör likväl kunna ge tillräcklig ledning för bedömningen. MKU vill endast nämna några exempel som MKU har redogjort för tidigare i detta betänkande. Det företagsförvärv på massmedieområdet som var aktuellt, när direktiven för MKU skrevs och utredningen tillsattes, nämligen Dagens Nyheters förvärv av Svensk Filmindustri var otvivelaktigt av den omfattningen att det borde, om en lagstiftning med det innehåll som MKU nu föreslår då hade varit i kraft. ha hänskjutits till marknadsdomstolen. Detsamma gäller Esseltes förvärv av Almqvist & Wiksell. Också förvärv av mindre omfattning kan självfallet ha särskilt stor betydelse på massmedie-

.—_.—_mm_.m ..- ,. _.

området. Så kan ofta vara fallet när en massmedieintressent går över på nya massmedieområden där han tidigare inte har intressen. Detsamma gäller om det kan iakttas tendenser hos en massmedieintressent att systematiskt förvärva andra massmedieföretag, även när dessa är små.

Bedömningen huruvida ett förvärv på de i paragrafen angivna grunderna har en sådan betydelse att det bör föras till marknadsdomstolen tillkommer självfallet NO. När han överlämnar ett ärende bör han alltid redovisa sin egen inställning till förvärvet. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen synes emellertid inte behövas.

155 Har ett förvärv anmälts till näringsfrihetsombudsmannen skall denne senast tre månader därefter besluta antingen att förvärvet skall lämnas utan åtgärd eller att ärendet skall överlämnas till marknadsdomstolen med ansökan om prövning av förvärvet. Denna tidsfrist kan förlängas med samtycke av parterna i förvärvet eller genom beslut av marknadsdomstolen. om förläng- ningen är oundgängligen nödvändig för utredningen. Har ett förvärv kommit till ombudsmannens kännedom på annat sätt än genom en anmälan. skall också det förvärvet granskas skyndsamt av ombudsmannen. Ett förvärvsärende får, utom i fall som avses i 21 &, inte överlämnas till marknadsdomstolen för prövning senare än två år från det förvärvet skedde.

I denna paragraf föreskrivs vissa tidsfrister för NO:s granskning. Bestämmelserna är betingade av det allmänna önskemålet att ärenden av nu ifrågavarande slag skall föras till avgöranden med minsta möjliga tidsutdräkt, självfallet dock utan att den nödvändiga utredningen eftersättes. Paragrafens första stycke avser förvärv som har anmälts till NO. Andra stycket behandlar förvärv som har kommit till NO:s kännedom på annat sätt. I tredje stycket föreskrivs en yttersta tidsfrist gällande för alla förvärvsärenden.

Bestämmelserna om anmälan av förvärv upptas i 10 & (frivilliga anmäl- ningar) och 11 % (anmälningar efter ålägganden av NO). Enligt första stycket i förevarande 15 & skall NO i ett ärende om ett anmält förvärv senast tre månader efter anmälan besluta antingen att förvärvet skall lämnas utan åtgärd eller att ärendet skall överlämnas till marknadsdomstolen för prövning. Denna tidsfrist kan ibland bli för kort. Möjlighet bör då kunna föreligga att förlänga den. Detta kan ske om parterna samtycker till det. Beslut fattas i så fall av NO. Även utan sådant samtycke kan fristen förlängas, nämligen om förlängningen är oundgängligen nödvändig för utredningen. Det avgörande beslutet ligger emellertid då i marknadsdomstolens hand. I båda fallen bör i förlängningsbeslutet anges den tidpunkt då den nya fristen löper ut.

Som MKU angeri det följande, i specialmotiveringen till 20 & förslaget om ändring i marknadsdomstolslagen, bör marknadsdomstolens förlängningsbe- slut enligt förevarande liksom även enligt härefter följande 16 å kunna ankomma på domstolens ordförande.

I andra stycket ges en allmän föreskrift om att också förvärv som har kommit till NO:s kännedom på annat sätt än genom anmälan skall behandlas skyndsamt. Någon specifik tidsfrist stadgas emellertid inte för dessa ärenden.

I tredje stycket följer så föreskriften om en yttersta tidsgräns för ett

ärendes hänskjutande till marknadsdomstolen. Ett förvärvsärende får inte överlämnas dit senare än två år från det förvärvet skedde. Föreskriften är tillämplig på förvärv som har anmälts till NO och på förvärv som denne har fått reda på från andra källor. Regeln är betingad av hänsyn till den allmänna omsättningen på förevarande område och till parterna i de särskilda förvärvsavtalen. Om tidsfristen blir mycket lång. skulle det medföra risker för rättsosäkerhet och därav följande olägenheter.

Marknadsdomstolens prövning

16 & Sedan ett ärende har överlämnats till marknadsdomstolen enligt l3—15 & skall domstolen meddela beslut snarast och senast inom tre månader. Dcnna tidsfrist kan förlängas om parterna i förvärvet samtycker till det eller om det är oundgängligen nödvändigt för utredningen av ärendet.

Även marknadsdomstolens handläggning av ett förvärvsärende bör ske så snabbt som möjligt. Detta understrykes genom föreskrifterna i denna paragraf. Den angivna tidsfristen, tre månader, bör normalt räcka till. Emellertid finns också här möjlighet till förlängning.

17% Föreskrifter som marknadsdomstolen meddelar i syfte att förhindra skadliga följder av ett förvärv skall fastställas att gälla för viss tid eller tills vidare. Sådana föreskrifter kan även meddelas juridisk person som förvärvet avser, efter det att denne har hörts i ärendet.

Enligt 4 & kan ingripande mot förvärv som avses i förevarande lagstiftning få formen av — förutom förvärvsförbud — föreskrifter i syfte att förhindra skadliga följder av förvärvet. I den allmänna motiveringen har redovisats vissa synpunkter på vilket innehåll sådana föreskrifter kan tänkas få. I förevarande paragraf lämnas den anvisningen att föreskrifterna skall fastställas att gälla för viss tid eller tills vidare. Det sistnämnda alternativet torde i praktiken bli det vanligaste.

Av naturliga skäl torde föreskrifter av nyss angivet slag ofta komma att rikta sig mot förvärvaren av företaget etc. och ibland mot alla avtalskontra- henterna. Emellertid torde det av praktiska skäl också kunna behövas att sådana föreskrifter meddelas det företag (juridiska person) som förvärvet avser. Härför fordras dock enligt förevarande paragraf att detta företag har hörts i ärendet. Som regel torde det vara NO som påkallar att dessa föreskrifter ges. Även det förvärvade företaget torde i dessa fall vara att betrakta som part i ärendet.

lSå Ett förvärv beträffande vilket marknadsdomstolen har meddelat ett förbud enligt 4 & är ogiltigt.

Marknadsdomstolen kan meddela föreskrifter som behövs för att säkerställa efterlevnaden av ett förvärvsförbud.

Ett förbud av marknadsdomstolen enligt 4.5 kan avse att ett planerat förvärv inte får komma till stånd. Det kan också avse ett redan avtalat förvärv. I sistnämnda fall blir innebörden, såsom framgår också av 4 &. att marknadsdomstolen förbjuder förvärvets fortbestånd. Det är viktigt att beslutet får tillräcklig klarhet i fråga om vad förbudet avser och vem som träffas av det. Det är därför också angeläget att alla berörda kontrahenter i

avtalet kallas till marknadsdomstolens sammanträden. så att de får tillfälle att klarlägga sin ställning och sina synpunkter.

Enligt förevarande 18ä blir ett förvärv, beträffande vilket ett förbud meddelats, ogiltigt. Detta gäller då i första hand redan avtalade förvärv. I fråga om planerade förvärv innebär bestämmelsen att om kontrahenterna — oaktat marknadsdomstolens beslut skulle fullfölja planerna och avtala om en överlåtelse, så blir avtalet civilrättsligt ogiltigt.

Ogiltighetsverkan av liknande slag finns i andra lagar som reglerar olika former av förvärvskontroll. Som exempel nämnes 5 % tredje stycket (se också 5 a &) 1916 års lag om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom, 9 & jordförvärvslagen (19652290) och 5 5 lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. Också konkurrensutredningen har tagit upp en motsvarande bestämmelse i 3 kap. i sitt förslag till ny konkurrensbegräns- ningslag.

Ogiltighetsverkan inträder när förbudsbeslutet meddelas, om det är fråga om ett förvärv som redan har skett. Ogiltigheten innebär inte att förvärvsavtalet behöver därefter helt sakna rättsverkningar; sådana kan kvarstå exempelvis i fråga om återbäring av prestationer eller om skades- tåndsskyldighet. Beträffande ett planerat förvärv kan Ogiltighetsverkan självfallet inte konkret inträda annat än om kontrahenterna trots förbudet sluter avtalet. Detta torde då från början bli en nullitet.

I fråga om aktier som har köpts på fondbörsen eller på liknande sätt eller egendom som köpts på exekutiv auktion gäller att förvärvsförbud inte kan meddelas. utan där kan marknadsdomstolen i stället ingripa med åläggande att sälja egendomen. Detta sägs i 8 % som också stadgar att vad som föreskrivs i denna lagstiftning om förvärvsförbud skall i tillämpliga delar gälla försäljningsålägganden. Självfallet kan ogiltighetsregeln i förevarande 18% inte tillämpas på köpen på fondbörsen m. m. eller den exekutiva auktio- nen.

Andra stycket av 18 & ger befogenhet åt marknadsdomstolen att meddela föreskrifter för att säkerställa efterlevnaden av ett förvärvsförbud. Bestäm- melsen tar i främsta rummet sikte på redan avtalade förvärv. Förbudet avser alltså här förvärvets fortbestånd. Förvärvet blir — som nyss har sagts — visserligen ogiltigt genom förbudet. Men det kan bli behövligt att därutöver ge särskilda föreskrifter beträffande faktiska dispositioner som har samband med förvärvet. Man kan behöva tvinga parterna att göra omdisponeringar som en följd av ogiltigheten, bl. a. att återställa egendom eller annat.

Beträffande planerade förvärv torde särskilda föreskrifter mera sällan bli aktuella. Däremot torde väl ibland ett vite böra kopplas på förvärvsförbu- det.

Av 6 & framgår att med förvärv av massmedieföretag skall likställas fusioner av aktiebolag eller ekonomiska föreningar som är massmedieintres- senter. Fusionsavtal skall enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar registreras. Registrering är en av förutsättningarna för att avtalet sedan skall kunna verkställas.

Om en fusion av massmedieföretag har förbjudits av marknadsdomstolen, blir avtalet därom ogiltigt enligt förevarande paragraf. Har så blivit fallet, bör avtalet inte registreras enligt aktiebolagslagen eller föreningslagen, och om registrering redan har skett, bör denna kunna elimineras.

Om en fusion, planerad eller redan avtalad, har förbjudits av marknads— domstolen, bör det lämpligen få ankomma på NO såsom allmän övervak- ningsmyndighet på området att skicka en avskrift av domen till registrerings- myndigheten, dvs. för aktiebolag patent- och registreringsverket och för ekonomiska föreningar vederbörande länsstyrelse. Om registreringen redan har skett, torde man kunna förutsätta att registreringsmyndigheten, utan särskilda föreskrifter därom i någon författning, gör anteckning i registret att fusionsavtalet på grund av domen är ogiltigt. Denna anteckning innebär alltså de facto ett avförande av registreringen om fusionsavtalet. Har registreringinte skett, torde en framtida sådan hindras genom underrättelsen om Ogiltigheten. Någon särskild författningsföreskrift om att NO skall översända domen torde inte behövas.

Det bör tilläggas att fall av fusioner på massmedieområdet torde vara sällsynta. De förvärv som blir av intresse från förevarande lagstiftningssyn- punkt torde i allmänhet ske på annat sätt.

19 5 En föreskrift eller ett förbud enligt 4 5 eller ett åläggande om avhändande enligt 8 & eller en föreskrift enligt 18 & kan förenas med vite.

Förevarande paragraf ger marknadsdomstolen möjlighet att vitessanktio- nera olika beslut som sammanhänger med förvärvskontrollen. I första hand avser detta besluten enligt huvudbestämmelserna i 4 &. Också ålägganden enligt 8 & att sälja aktier eller annan egendom som förvärvats på fondbörsen eller liknande resp. på exekutiv auktion kan förenas med vite. I de fallen torde för övrigt vite regelmässigt behöva användas. Slutligen kan också säkerställandeföreskrifter enligt 18å stödjas med vitessanktion.

Interimistiska beslut m. m.

20 & Har ett förvärv kommit under näringsfrihetsombudsmannens granskning eller marknadsdomstolens prövning kan marknadsdomstolen. om särskilda skäl föranleder det, vid vite förbjuda parterna att vidta åtgärder för förvärvets genomförande medan granskningen eller prövningen pågår.

Förevarande paragrafger möjlighet att interimistiskt förbjuda åtgärder för förvärvs genomförande. Ett förvärv har kommit under NO:s granskning när det har anmälts till honom enligt 10 eller 115 eller, om han har vunnit kännedom om det på annat sätt, när han har tagit upp det till konkret granskning. Ett ärende har kommit under marknadsdomstolens prövning, när det har överlämnats till domstolen av NO med ansökan om åtgärd eller prövning. Ett interimistiskt beslut meddelas av marknadsdomstolen också när ärendet befinner sig på granskningsstadiet hos NO. Detta har ansetts naturligt, eftersom det endast är marknadsdomstolen som kan ingripa slutligt med förbud eller föreskrifter. Självfallet måste emellertid på det stadiet initiativet komma från NO. Han måste alltså ansöka om det interimistiska beslutet. MKU har inte ansett det behövligt att uttryckligen säga detta i lagtexten. På prövningsstadiet hos marknadsdomstolen kan ett beslut meddelas av domstolen på dennas eget initiativ, ehuru det väl ofta torde bli NO som drar upp frågan. Innan ett beslut meddelas, bör rimligen i allmänhet parterna i avtalet höras.

Beslutet skall alltså innebära att parterna förbjuds att vidta åtgärder för

förvärvets genomförande. Det kan avse såväl planerade som redan avtalade förvärv. I sistnämnda fall torde förbudet i allmänhet komma att avse faktiska åtgärder som innefattar verkställighet eller fullföljande av avtalet.

Förbud får meddelas endast då särskilda skäl föranleder det. Först och främst bör det vara sannolikt att det slutliga beslutet kommer att innefatta ett ingripande i form av föreskrifter eller förbud. Det bör vidare fordras att det kan antas medföra påtagliga olägenheter om förvärvet fullföljes men det sedan förbjudes eller blir föremål för särskilda villkor. Framför allt kan det bli aktuellt med ett interimistiskt beslut om ett fullföljande av förvärvet kan befaras binda domstolen inför det slutliga beslutet.

Beslutet gäller för tiden medan granskningen hos NO eller prövningen hos marknadsdomstolen pågår. Detta bör anges i beslutet. Om det interimistiska förbudet inte längre skulle behövas, bör det självfallet upphävas snarast möjligt.

21 5 Ett förvärv som har lämnats utan åtgärd enligt 15 & eller som har prövats av marknadsdomstolen kan inte på nytt granskas eller prövas enligt denna lag annat än om

1. en part i förvärvet har lämnat oriktiga uppgifter i något hänseende som var av vikt för prövningen. eller

2. anledning finns att upphäva eller mildra en föreskrift enligt 4, 8 eller 18å därför att den inte längre behövs eller är lämplig.

Ett ärende prövas på nytt av marknadsdomstolen enligt första stycket 1 . efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen och enligt första stycket 2. efter ansökan av någon som berörs av föreskriften. Ombudsmannens ansökan enligt första stycket 1. skall ske senast två år efter den förra prövningen.

Som regel bör förvärv, som prövats materiellt av NO och därvid lämnats utan åtgärd eller av marknadsdomstolen och därvid antingen lämnats utan åtgärd eller föranlett ingripande med föreskrift eller förbud, inte kunna granskas eller prövas på nytt. I förevarande paragraf upptas emellertid två undantag.

Första stycket punkt 1. avser fall då part lämnat oriktiga uppgifter i något hänseende som var av vikt vid prövningen. Det skall alltså göras gällande— av NO att det gamla beslutet skulle ha varit annorlunda och mer ingripande om det fattats på grundval av riktiga uppgifter. Uttrycket oriktiga uppgifter avses omfatta inte bara felaktiga utan också ofullständiga uppgifter. Det skall ha varit en part i avtalet om förvärvet som skall ha lämnat de oriktiga uppgifterna. Härrör de oriktiga uppgifterna från annat håll föreligger inte förutsättning för omprövning. Detta är betingat av hänsyn till rättssäkerhe- ten för parter i avtal. Vidare bör understrykas att bestämmelsen om begränsning av möjlighet till omprövning tar sikte på ”förvärv". Man får inte — bortsett från undantaget ompröva samma förvärv som en gång prövats materiellt. Har parterna däremot gjort ett nytt förvärv med klart annat innehåll i de avseenden som är relevanta enligt den föreslagna lagstiftningen blir det fråga om en nyprövning. Något hinder häremot finns inte i förevarande paragraf.

Det andra undantaget, som anges i första stycket punkt 2., gäller fall då anledning finns att upphäva eller mildra en föreskrift enligt någon av de uppräknade paragraferna, därför att den inte längre behövs eller är lämplig. Det är alltså här fråga om beslut i mildrande riktning.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf är det marknadsdomstolen som skall göra omprövningen också i de fall då NO har fattat det ursprungliga beslutet (att lämna förvärvet utan åtgärd). Det är NO som ansöker om omprövning enligt första stycket punkt 1., dvs. då oriktiga uppgifter har lämnats. Ärende enligt första stycket punkt 2., alltså då det är fråga om mildring av en tidigare föreskrift, tas upp efter ansökan av någon, som berörs av föreskriften, som regel den mot vilken föreskriften har riktats.

Sista meningen i andra stycket slutligen upptar en tidsfrist. NO skall ha gjort sin ansökan om omprövning senast två år efter den förra prövningen. Denna regel är betingad av hänsyn till den allmänna omsättningen på detta område. Ett förvärvs giltighet bör rimligen inte kunna rivas upp alltför lång tid efter det första beslutet.

22 5 Har en föreskrift eller ett förbud enligt 4 s" eller ett åläggande enligt 8 5 eller en föreskrift enligt 18 ö inte efterkommits. kan marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen förena föreskriften. förbudet eller åläggandet med vite eller, om så redan har skett. sätta ut nytt vite.

Förevarande paragraf innehåller kompletterande föreskrifter. närmast till 19 5, om vitesutsättanden. Som MKU i tidigare sammanhang har framhållit kan det ofta bli fråga om höga viten i anslutning till föreskrifter. förbud eller ålägganden enligt denna lagstiftning. Detta gäller i synnerhet om parterna visat ovillighet att följa meddelade beslut. Fråga om att i efterhand förena en föreskrift etc. med vite eller att sätta ut nytt vite skall väckas av NO genom ansökan hos marknadsdomstolen.

Ingripanden vid dominerande ställning

23 & Har en massmedieintressent ensam eller tillsammans med andra inom en sammanhållen grupp av massmedieintressenter en dominerande ställning på massmedieområdet och medför denna ställning eller någon åtgärd eller underlåtenhet av massmedieintressenten fara från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt, kan marknadsdomstolen på ansökan av näringsfri- hetsombudsmannen meddela föreskrifter i syfte att förhindra faran. Sådana föreskrifter kan riktas mot var och en av massmedieintressenterna inom gruppen.

Innebär åtgärden att massmedieintressenten börjar ny massmedieverksam- het som kan antas stärka hans dominerande ställning eller underlåtenheten att han inte efterkommer föreskrifter som har meddelats honom enligt denna lag. får föreskrifter enligt första stycket, om inte faran kan förhindras på annat sätt. avse att vederbörande massmedieintressent skall avhända sig ett massmedie- företags rörelse eller en del av en sådan rörelse eller aktier eller andelar i en juridisk person som är en massmedieintressent.

En föreskrift om avhändande skall verkställas inom sex månader eller den längre tid som marknadsdomstolen bestämmer.

En föreskrift kan förenas med vite.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ger vissa möjligheter för samhället att kunna ingripa med föreskrifter mot sådana massmedieintressenter som har en dominerande ställning på massmedieområdet, också i andra fall än i samband med företagsförvärv. Ett ingripande skall kunna beslutas av marknadsdomstolen på ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. De når-

mare förutsättningarna för ett sådant ingripande har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.7). Där har också angivits exempel på föreskrifter som i det här sammanhanget skall kunna komma i fråga.

Begreppet dominerande ställning förekommer i den ekonomiska teorin och konkurrensrätten. Dominansen relateras där alltid till en bestämd marknad, den relevanta marknaden, och består i allmänhet i en monopol- ställning eller i varje fall i en betydande marknadsandel. En sådan andel är dock inte en förutsättning för att dominerande ställning skall anses föreligga. Det avgörande i konkurrensteoretisk mening torde i stället vara om det ifrågavarande företagets position på marknaden är sådan att företaget kan verka utan att behöva ta nämnvärd hänsyn till konkurrenters eller potentiella konkurrenters reaktioner.

Bestämningen av dominansbegreppet i konkurrensrätten bör väl i någon mån kunna tjäna till ledning även i förevarande sammanhang. I huvudsak måste emellertid begreppet här bestämmas självständigt och utan direkt avseende på de ekonomiska konkurrensförhållandena. Det väsentliga för bedömningen måste här vara storleken och betydelsen från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt av det massmedieutbud som det ifrågavarande företaget svarar för. Om ett massmedieföretag ensamt eller i förening med andra närstående intressenter har en stor och viktig del av massmedieutbudet i landet och därigenom kan anses ha ett väsentligt inflytande på massmedie- området. så får det grundläggande kriteriet enligt förevarande paragraf förutsättas vara täckt.

I paragrafen anges att det skall vara fråga om en massmedieintressent som ensam eller tillsammans med en sammanhållen grupp av intressenter har den dominerande ställningen. Gruppen kan hållas samman av gemensamma ägarintressen. samverkansavtal eller andra liknande förhållanden. Det mest praktiska exemplet torde vara företag som ingår i samma koncern. Men det kan också vara exempelvis så att en fysisk person äger aktierna i skilda företag utan att dessa kan anses utgöra en koncern. Det är emellertid inte som nyss har nämnts nödvändigt med ägargemenskap. Även mindre fasta bindningar uppfyller förutsättningarna.

Ingripande enligt förevarande paragraf kan riktas mot var och en av massmedieintressenterna inom gruppen. Beträffande begreppet massmedie- intressent hänvisas till 3 &.

Enligt paragrafens andra stycke får föreskrifter i ett par speciella undantagsfall. då den för yttrandefriheten eller åsiktsbildningen uppkomna faran inte kan förhindras på annat sätt. innefatta ett strukturingrepp. dvs. en åtgärd som förändrar den rådande företags- eller ägarstrukturen. Vederbö- rande massmedieintressent kan alltså åläggas att avhända sig en del av sina massmedieintressen. Det kan exempelvis gälla en massmedierörelse eller en del därav eller en andel i ett massmediebolag eller —förening.

En föreskrift om avhändelse får bara tillgripas för att förhindra den fara som härrör från den aktuella åtgärden eller underlåtenheten. Föreskriften får inte göras mer omfattande än som behövs för detta ändamål. Det innebär bl. a. att man inte kan använda den här bestämmelsen för att i vidare mån än som nyss har nämnts söka skapa den från yttrandefrihets- eller åsiktsbild- ningssynpunkt mest gynnsamma marknadsstrukturen.

Hur avhändelsen praktiskt skall genomföras har inte närmare reglerats i

lagen. De särskilda förhållandena i det enskilda fallet måste här bli bestämmande. Självklart bör en föreskrift om avhändelse inte meddelas om det inte från ekonomiska, strukturella och andra beaktansvärda synpunkter bedöms vara praktiskt möjligt och rimligt att genomföra den. I princip bör en sådan föreskrift inte meddelas i en situation där lämpliga köpare kan antas saknas. Vid bestämmandet av den tid inom vilken försäljningen skall ske bör rimlig hänsyn tas till de berördas situation och berättigade anspråk på att inte i onödan drabbas av ekonomisk skada. Som framgår av paragrafens tredje stycke skall vederbörande massmedieintressent alltid ha minst sex månader på sig för försäljningen. Marknadsdomstolen kan medge längre tid.

Föreskrifter enligt förevarande paragraf bör som regel föregås av informella förhandlingar med vederbörande intressenter. Detta gäller särskilt föreskrifter om försäljningar och liknande.

Registrering av förvärv av massmedieföretag

24 å Näringsfrihetsombudsmannen skall i erforderlig omfattning föra register över de förvärv av massmedieföretag som kommer till hans kännedom.

Det register över förvärv av massmedieföretag som NO enligt förevarande paragraf skall föra blir, om konkurrensutredningens förslag om upprättande hos NO av ett allmänt företagsförvärvsregister genomföres, en del av detta register. I annat fall blir det en utbrytning av det nu hos pris- och kartellnämnden förda företagsförvärvsregistret.

Registret skall föras i erforderlig omfattning. Detta innebär å ena sidan att registret bör lämna en någorlunda klar bild av förvärven men att det å andra sidan inte bör bli så detaljerat och omfattande att införskaffandet av uppgiftsunderlaget blir betungande för NO och företagen. Om inte särskilda administrativa föreskrifter lämnas av regeringen om registret och dess förande, får det ankomma på NO att själv bestämma härom.

I sekretesshänseende bör för NO:s register över förvärv av massmediefö- retag gälla samma regler som för handlingar i allmänhet hos marknadsdom- stolen, NO och statens pris- och kartellnämnd. Någon specialreglering med större offentlighet av det slag som gäller för det hos pris- och kartellnämnden förda kartellregistret synes inte erforderlig (jfr 8 kap. 4 å 1980 års sekretesslag).

Uppgiftsskyldighet

25 5 Den som förvärvar ett massmedieföretag skall på anmodan av närings— frihetsombudsmannen lämna de uppgifter som behövs för att registrera förvärvet.

Förevarande paragraf reglerar skyldigheten för vederbörande intressenter och företag att tillhandahålla erforderliga uppgifter för det hos NO enligt 24 å förda registret över förvärv av massmedieföretag. Självfallet får inte andra uppgifter begäras än de som behövs för att förvärvet skall kunna registreras i en meningsfull omfattning. I sin anmodan till de uppgiftsskyldiga bör NO specificera på ett tydligt sätt vilka uppgifter som önskas.

Av 30 & framgår att en anmodan att lämna uppgifter kan förenas med vite.

Självfallet bör denna möjlighet inte användas annat än om vederbörande uppgiftsskyldige visat ovillighet att efterkomma en anmodan.

265 Den som är part i ett förvärv av ett massmedieföretag eller en juridisk person som förvärvet avser skall på anmodan av näringsfrihetsombudsmannen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar som behövs för förvärvets prövning enligt 4 5.

Ofta torde det ligga i vederbörande parters eller företags eget intresse att inför NO:s granskning av ett förvärv eller marknadsdomstolens prövning själva tillhandahålla det material och lämna de uppgifter som behövs för den slutliga prövningen. I den mån så inte skulle vara fallet kan myndigheterna med stöd av förevarande paragraf infordra handlingarna och uppgifterna. Vid behov kan vite användas enligt 30 5.

Med uttrycket juridisk person som förvärvet avser åsyftas exempelvis ett aktiebolag som är ett massmedieföretag och vars aktier överlåtits. Detta aktiebolag är ju inte part i förvärvsavtalet.

27 5 Massmedieintressent skall på anmodan av näringsfrihetsombudsmannen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar som behövs för prövning av fråga om ingripande enligt 23 5.

Förevarande paragraf stadgar uppgiftsskyldighet för massmedieintressent med en dominerande ställning i fall då ingripande enligt 23 5 blivit aktuellt. Också här är det NO eller marknadsdomstolen som anmodar vederbörande att tillhandahålla uppgifterna eller handlingarna. Möjlighet att utsätta vite enligt 305 föreligger också.

285 Näringsfrihetsombudsmannen vakar över efterföljden av förbud, före- skrifter och ålägganden enligt denna lag. I ett övervakningsärende har de som avses med förbudet, föreskriften eller åläggandet motsvarande skyldighet som anges i 26 och 27 55.

NO bör såsom ansvarig för bevakningen av det allmännas intressen på förevarande område naturligen ha till uppgift att övervaka efterföljden av de beslut av olika slag som marknadsdomstolen meddelar. Uttrycklig bestäm- melse härom har upptagits i förevarande paragraf. Denna stadgar vidare uppgiftsskyldighet av motsvarande slag som anges i 26 och 27 55 för där avsedda personer. Bestämmelsen innebär självfallet att det är NO som har att göra anmodan och. i förekommande fall, utsätta vite enligt 30 5.

295 Om det oundgängligen behövs för att kontrollera eller fullständiga uppgifter som har inhämtats enligt 26—28 5, är också annan person än som anges i dessa paragrafer skyldig att på anmodan av näringsfrihetsombudsman- nen eller marknadsdomstolen tillhandahålla uppgifter eller handlingar rörande det ärende som granskas eller prövas.

I denna paragraf stadgas skyldighet för andra personer än de som avses i de föregående uppgiftsskyldighetsparagraferna 26—28 55 att lämna vissa uppgif- ter eller handlingar till NO eller marknadsdomstolen. Dessa uppgifter och handlingar skall röra ett ärende enligt förevarande lagstiftning och syftet med inhämtandet skall vara att kontrollera eller fullständiga uppgifter som har inhämtats enligt nyssnämnda paragrafer från de i ärendena direkt involve- rade personerna. Paragrafen är avsedd att kunna användas endast i rena

undantagsfall. Detta understryks genom ordalagen i paragrafen, att skyldig- heten föreligger endast om det oundgängligen behövs för det nyss angivna syftet. Även här kan vite användas. Detta bör dock aldrig förekomma vid den första förfrågan hos vederbörande personer utan först om dessa klart underlåter att efterkomma önskemålen från myndigheternas sida.

De personer som kan komma i fråga som uppgiftslämnare enligt paragrafen är i främsta rummet personer och företag som står i affärs- eller andra ekonomiska förbindelser med vederbörande intressenter eller som är aktieägare i de massmedieföretag som är föremål för myndigheternas direkta intresse.

30 5 En anmodan enligt 25—29 5 kan förenas med vite.

Beträffande användningen av viten i de i 25—29 5 avsedda uppgiftsskyldig- hetsfallen hänvisas till vad som angivits i motiveringen till nämnda paragrafer.

315 Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Förevarande paragraf har motsvarigheteri bl. a. lagen om marknadsdom- stol och lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkur- rensförhällanden.

En bestämmelse om viss tystnadsplikt beträffande affärshemligheter m. m. finns i 35 5.

Straff m. m.

325 Den som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 25—29 5 uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms ej till straff.

Den dominerande sanktionsformen enligt förevarande lagstiftning blir vitesföreläggande. De fall då sådant kan förekomma framgår av de tidigare paragraferna. Härutöver har det ansetts behövligt att införa en straffbestäm- melse för dem som lämnar oriktiga uppgifter i de fall då uppgiftsskyldighet föreskrives direkt i lagen. nämligen i 25—29 55. Bestämmelsen har avfattats på hävdvunnet sätt. Eftersom fängelse ingår i straffskalan kommer enligt praxis brottsbalkens regler om medverkan att bli tillämpliga.

33 5 Talan om utdömande av vite enligt denna lag förs vid allmän domstol av åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan eller medgivande av näringsfrihetsombudsmannen.

Allmänt åtal för brott som sägs i 32 5 får väckas endast efter anmälan eller medgivande av ombudsmannen.

Genom förevarande paragrafläggs deti händerna på NO att avgöra om det är påkallat att talan väckes om utdömande av vite eller att åtal väckes. Självfallet ankommer det sedan på vederbörande åklagare att på sitt ansvar bedöma om NO:s önskemål skall följas. I allmänhet torde väl emellertid detta komma att ske.

NO har avgörandet inte bara beträffande sina egna vitesförelägganden

utan också angående de beslut av sådant slag som marknadsdomstolen fattat. Detta är betingat av NO:s ställning som allmän övervakare på ifrågavarande område. Denna ordning överensstämmer med den som för konsumentom- budsmannens del gäller på tillämpningsområdet för marknadsföringslagen (1975:1418).

Besvär

345 Mot näringsfrihetsombudsmannens beslut enligt 13—155 eller 21—235 eller 33 5 får talan inte föras.

Talan mot annat beslut av ombudsmannen förs hos kammarrätten genom besvär. Avser beslutet en anmodan enligt 26—27 5 eller 29 5 länder det dock omedelbart till efterrättelse. om inte annorlunda förordnas.

Förevarande paragraf reglerar rätten att föra talan mot ombudsmannens beslut enligt den föreslagna lagstiftningen. I första stycket anges att sådan talan inte får föras i en del fall. Det gäller bl. a. beslut av ombudsmannen att lämna visst förvärv utan åtgärd eller att överlämna ärendet till marknads- domstolen. Vidare gäller det olika ansökningar om ingripande mot förvärv av massmedieföretag eller mot dominerande ställning samt vissa slag av anmälningar. Någon besvärsmöjlighet bör inte förekomma i dessa fall.

Mot andra beslut av ombudsmannen får besvärstalan föras hos kammar- rätten. De viktigaste innefattar anmodanden enligt 25—29 5 för massmedie- intressenter och andra att tillhandahålla uppgifter m. m. Med hänsyn till beslutens karaktär har MKU funnit det naturligast att besvären prövas av kammarrätten.

Slutligen föreskrivs i paragrafen att ombudsmannens anmodanden enligt 26—27 5 eller 29 5 att lämna uppgifter m. m. länder till efterrättelse omedelbart, om inte annorlunda förordnas. I dessa fall avser uppgiftsinsam- landet i allmänhet utredningi ärenden om förvärvsprövning och ingripanden vid dominerande ställning. Regeln är påkallad av de särskilda kraven på snabb handläggning av sådana ärenden.

355 Den som till följd av bestämmelserna i denna lag har fått kännedom om enskilds affärs- eller driftförhållanden får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han sålunda har erfarit. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretess- lagen (1980:100).

I förslaget till ny konkurrensbegränsningslag angav konkurrensutredning- en att man finge förutsätta att NO vid handläggningen av i den lagen avsedda förvärvsärenden skulle komma i kontakt med åtskilliga andra än myndig- hetspersoner. Det kunde därvid bli nödvändigt att i viss utsträckning låta den NO kontaktade få del av material i ärendet. I sitt lagförslag intog utredningen en bestämmelse om tystnadsplikt på förvärvsområdet som tog sikte inte bara på tjänstemän utan också på andra som hade fått del av vad som förekommit vid handläggning av förvärvsärende. MKU anser det önskvärt med en motsvarande bestämmelse i MKU:s lag för andra än tjänstemän.

För de offentliga funktionärerna är tystnadsplikten numera uttömmande reglerad i den nya sekretesslagen. En erinran om bestämmelserna i denna lag har intagits i andra stycket av förevarande paragraf.

7.12.2 Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen] kap.

105 Utan hinder av denna förordning får vidare i lag med ändamål att motverka sådan företags— och ägarkoncentration på massmedieområdet som ej är önskvärd från yttrandefrihets- eller åsiktsbildningssynpunkt befogenhet ges domstol att ingripa med föreskrifter eller förbud i fråga om förvärv av företag eller av inflytande över företag på detta område eller med föreskrifter för fysisk eller juridisk person med dominerande ställning på massmedieområdet. Föreskrift får avse även avhändelse av företag eller av inflytande över företag. Lagstadgande som anges i första stycket får dock inte strida mot bestäm- melserna i 25 andra stycket.

Såsom närmare har angivits i den allmänna motiveringen innefattar föreskrifternai 1 kap. 1 5, 4 kap. 1 5och6 kap. 1 5TF en fri etableringsrätt på förevarande område. Medborgarna har rätt att utge tryckta skrifter utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder. Det får alltså inte krävas tillstånd av myndighet eller ställas upp andra villkor som begränsar utgivningsrätten och som inte har stöd i TF. Den av MKU föreslagna lagstiftningen om motverkande av massmediekoncentration avser att ge möjlighet att ingripa mot bl. a. tidningsföretag och bokförlag med förvärvsförbud eller föreskrifter, som i vissa särskilda fall kan avse även avhändelse av företag eller aktier. Sådana åtgärder tar sikte just på den av TF garanterade rätten att trycka, ge ut eller sprida tryckta skrifter. Genomfö- randet av denna lagstiftning förutsätter alltså en undantagsföreskrift i TF. Denna föreslås få sin plats i en ny 105 i 1 kap.

Undantagsföreskriften har utformats fylligt. Den anger att möjligheten att ingripa skall ges i lag som har det med MKU:s förslag avsedda ändamålet. Föreskriften anger vidare formerna för åtgärderna. Likaså framgår av lagtexten att prövningen skall ankomma på domstol. Såsom redan har framhållits i den allmänna motiveringen vinner man genom den förhållan- devis utförliga avfattningen att huvudlinjerna i den föreslagna lagstiftningen mot massmediekoncentration inte kan ändras i avgörande mån annat än om man också samtidigt beslutar om ändring av TF.

I undantagsföreskriften göres genom andra stycket av förevarande paragraf den inskränkningen att lagstiftningen mot massmediekoncentration inte får strida mot bestämmelserna i 1 kap. 25 andra stycket TF. Dessa bestämmelser innebär att tryckning, utgivning eller spridning av skrift inte får hindras av myndighet eller annat allmänt organ på grund av skriftens innehåll. Denna viktiga bestämmelse skall alltså gälla fullt ut också med avseende på åtgärder som grundas på den av MKU föreslagna lagstiftning- en.

Av det föregående framgår att MKU föreslagit att en bestämmelse av motsvarande innebörd som 1 kap. 2 5 andra stycket TF skall tas in också i själva lagen om motverkande av massmediekoncentration. Den har fått sin plats i 2 5 första stycket lagförslaget. Härigenom blir förbudet att ingripa på grund av innehållet generellt tillämpligt i fråga om massmedier.

7.123 Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknads- domstol m. m.

I 5 Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. mark— nadsföringslagen (1975:1418). lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor och lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentra- tion.

Paragrafen anger marknadsdomstolens verksamhetsområde genom upp- räkning av de lagar som domstolen har att tillämpa. Uppräkningen bör kompletteras med den av MKU föreslagna lagen om motverkande av massmediekoncentration.

35 Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt fjorton andra ledamöter. av vilka fyra är särskilda ledamöter.

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse består domstolen av , förutom ordförande och vice ordförande, åtta andra ledamöter. I paragrafen anges vidare att av sistnämnda ledamöter två är särskilda ledamöter. en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 7.8.2) innebär MKU:s förslag att antalet andra ledamöter ökas till sammanlagt fjorton. Sex nya ledamöter tillkommer alltså. Av dem är två särskilda ledamöter. Dessa två är avsedda för massmediekoncentrationsärenden. Emellertid bör i denna paragraf anges endast att av de fjorton andra ledamöterna fyra är särskilda ledamöter. För att undvika onödiga upprepningar bör lämpligen bestäm- ningen av ärendekategorierna för de olika särskilda ledamöterna tas uppi 4 5 tillsammans med kvalifikationskraven för dessa ledamöter. För marknads- domstolen gäller nu i fråga om alla de tre kategorierna ärenden inom dess kompetensområde att domstolen in pleno består av nio ledamöter. Av naturliga skäl innebär MKU:s förslag ingen ändring i sak häri. även om ordalagen i förevarande och följande paragrafer föreslås ändrade med hänsyn till ärendena enligt den nya massmediekoncentrationslagen. Såsom redan angetts i den allmänna motiveringen blir antalet ledamöter också nio vid plenarsammanträde för handläggning av de nya ärendena. ehuru sammansättningen där delvis blir en annan än i de nuvarande ärendena. Härom återkommer MKU vid följande paragrafer.

45 Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Av de särskilda ledamöterna skall en ledamot. för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om massmediekoncentration. ha särskild insikt i näringslivets förhållanden. en ledamot. för ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. ha särskild insikt i konsumentfrågor och de två återstående ledamöterna. för ärenden om massmediekoncentration. ha särskild insikt i massmediebranschens förhållanden. Ordföranden. vice ordfö— randen och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller könsument- och löntagarintressen. För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot gäller även ersättare.

Förevarande paragraf innehåller nu regler om kvalifikationskrav för ordföranden, vice ordföranden och de två nuvarande särskilda ledamöterna. De två förstnämnda skall vara jurister och erfarna i domarvärv och av de båda nuvarande särskilda ledamöterna skall den ene ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och den andre särskild insikt i konsumentfrågor. I dessa hänseenden föreslår MKU ingen ändring i sak. Som framgår av den allmänna motiveringen bör emellertid enligt MKU:s mening den nuvarande särskilde ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsningsfrågor med sin kännedom om näringslivets förhållanden lämpligen kunna delta i mass— medieärendena. Detta har MKU i sitt förslag låtit komma till uttryck i förevarande paragraf.

Som också har angivits förut skall de båda nya särskilda ledamöterna. som är avsedda endast för massmedieärenden. ha särskild kännedom om och erfarenhet av förhållandena inom massmedieområdet och villkoren där. Detta kommer till uttryck i denna paragraf genom bestämmelsen att de två återstående ledamöterna. för ärenden om massmediekoncentration, skall ha särskild insikt i massmediebranschens förhållanden. Enligt MKU:s mening kan det — med hänsyn till de skiftande förhållandena inom massmedieom- rådets olika branscher — vara lämpligt att man till dessa två poster väljer personer med olika erfarenhets— och intresseinriktning. Detta har MKU emellertid inte ansett nödvändigt att ange i själva lagtexten.

För ordföranden, vice ordföranden och de nuvarande särskilda ledamö- terna gäller enligt förevarande paragraf att de inte får utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument— och löntagarin— tressen. Denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av partsrepresentatio- nen i domstolen. Av övriga sex ledamöter utses nämligen. enligt 5 &, tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Det är då naturligt att det finns en s.a.s. neutral grupp som inte får företräda någon av de nämnda intressekatego— rierna. MKU föreslår för massmedieärendenas del inte någon särskild intresserepresentation bland de återstående ledamöterna. Det kunde då möjligen synas onödigt att föreskriva att de två nya särskilda ledamöterna för massmedieärenden inte skall få utses bland företrädare för de nämnda intressegrupperna. Emellertid har MKU stannat för — bl.a. för att inte komplicera förhållandena för mycket— att inte göra någon skillnad mellan de nuvarande och de nya särskilda ledamöterna i förevarande hänseende.

Också i fråga om ersättarna bör gälla samma regler för de nya särskilda ledamotsposterna som för de nuvarande. Enligt öå är det regeringen som utser ledamöter och ersättare i marknadsdomstolen. Det är således också regeringen som bestämmer antalet ersättare. Antalet bör inte tas till för snävt.

55 Av övriga ledamöter utses för ärenden om konkurrensbegränsning och ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor sammanlagt sex ledamöter. varav tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument— och löntagarintressen. Återstående fyra ledamöter utses för ärenden om massmediekoncentra- tion.

För ledamot som avses i denna paragraf finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om marknadsdomstolens övriga ledamöter. De är nu —i ärendena om konkurrensbegränsning respektive om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor — sex till antalet jämte ersätta- re.

Första stycket är i sak oförändrat men är i formella hänseenden omredigerat på grund av de nya ärendena enligt massmediekoncentrations- lagen. Ledamöterna för sistnämnda ärenden regleras i förslagets andra stycke. Paragrafens andra stycke i den nuvarande lydelsen tas i oförändrad form upp som tredje stycke i MKU:s förslag.

För massmedieärendenas del föreslår MKU, som framgår av den allmänna motiveringen och även har nämnts vid 4 & ovan. ingen intresserepresenta- tion. För de fyra ledamöter som skall kunna delta i handläggningen av massmedieärenden utöver ordföranden. vice ordföranden och sammanlagt tre särskilda ledamöter uppställs inte några särskilda kvalifikationskrav utöver de allmänna behörighetsvillkoren enligt 7 &. De skall vara lekman- naledamöter och utses bland allmänt kloka och kunniga personer. Såsom MKU har understrukit i den allmänna motiveringen kan det vara lämpligt utan att detta särskilt anges i lagtexten — att skilda meningsriktningar blir företrädda vid valet av dessa lekmannaledamöter och deras ersättare.

9 & Vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning, marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor är marknadsdomstolen beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter är närvarande. I beslut i sådant ärende skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarin— tressen deltaga.

Vid handläggning av ärende om massmediekoncentration är marknads- domstolen beslutför när ordföranden och sex andra ledamöter är närvaran- de,

Av de särskilda ledamöterna och de i 5 % avsedda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende enligt någon av de i 1 & nämnda lagarna endast de ledamöter som utsetts för det ifrågavarande slaget av ärenden.

Ordföranden kan ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åtgärd och pröva fråga om avskrivning av ärende.

Paragrafen upptar beslutförhetsregler. Beträffande första stycket innebär MKU:s förslag ingen ändring i sak utan endast formella ändringar betingade av att MKU för in massmedieärenden under lagen och marknadsdomstolens kompetens.

Andra stycket anger minimiantalet ledamöter vid marknadsdomstolens handläggning av massmedieärenden. På skäl som framgår av den allmänna motiveringen är kravet på minimiantalet något högre än för domstolens nuvarande ärenden. Resultatet blir att alltid minst två av de föreslagna lekmannaledamöterna, nämnda i 5 å andra stycket. måste vara med i avgörandet av ett massmedieärende.

I paragrafen i dess nuvarande lydelse finns — i andra stycket föreskrift av innehåll att av de särskilda ledamöterna (som ju för närvarande är två till antalet) deltar i ärende om konkurrensbegränsning endast den som utsetts för sådana ärenden och i ärende om marknadsföring eller oskäliga avtalsvillkor endast den som utsetts för sådana ärenden. Föreskriften kan möjligen förefalla överflödig. då vad där sägs skulle kunna anses följa redan av 3 & i dess nuvarande lydelse. Föreskriften infördes på föranledande av

lagrådet vid lagens tillkomst. Lagrådet påpekade att marknadsdomstolen (då marknadsrådet) kan komma att handlägga ärenden som inte kan hänföras till de i 1 % nämnda lagarna. t. ex. remisser av tnera allmän natur. Om sådana ärenden anses böra avgöras av marknadsdomstolen i dess helhet, bör denna då bestå av samtliga (dåvarande) tio ledamöter. Enligt lagrådet borde för klarhetens skull särskilt anges domstolens sammansättning vid behandling av ärenden enligt de i 1 5 nämnda lagarna. Så skedde alltså genom deni andra stycket införda föreskriften. Om denna tanke fullföljes efter den av MKU nu föreslagna utbyggda sammansättningen, kommer alltså marknadsdomstolen vid handläggning av ärende som ligger utanför de i 1 & avsedda lagarna att bestå av sexton ledamöter, om ärendet bedöms böra prövas av domstolen i dess helhet. MKU har i sitt förslag sökt att anpassa den nuvarande föreskriften i andra stycket till den utbyggda sammansättningen av mark- nadsdomstolen och flyttat föreskriften till tredje stycket. Det nuvarande tredje stycket har då blivit fjärde stycke i paragrafen.

Som framhölls redan vid det ursprungliga antagandet av förevarande paragraf innebär inte beslutförhetsreglerna någon rekommendation. Ofta torde det vara lämpligt att fler ledamöter än minimiantalet deltar i handläggning av ärende. Som torde framgå av vad MKU anfört i den allmänna motiveringen har MKU den uppfattningen att det är önskvärt att massmedieärenden i allmänhet handläggs av domstolen med fulltalig besättning.

Eftersom de föreslagna föreskrifterna om marknadsdomstolens samman— sättning blir något svåröverskådliga på grund av variationerna för de olika ärendegruppernas del görs här en liten sammanfattning av förslaget.

För ärenden om konkurrensbegränsning samt ärenden om marknadsfö- ring och ärenden om oskäliga avtalsvillkor föreslår MKU inger. saklig ändring av nuvarande föreskrifter.

Vid handläggning av ärenden om massmediekoncentration skall mark- nadsdomstolen in pleno bestå av följande nio ledamöter: ordförande och vice ordförande, båda jurister med erfarenhet i domar- värv, en särskild ledamot med särskild insikt i näringslivets förhållanden. två särskilda ledamöter med särskild insikt i massmediebranschens förhål- landen, samt fyra andra ledamöter (lekmannaledamöter).

Marknadsdomstolen är i massmedieärendena beslutför med ordföranden och sex andra ledamöter. Två ledamöter kan alltså vara borta. Det kan vara vice ordföranden eller någon eller några av de särskilda ledamötena eller lekmannaledamöterna. Reglerna innebär att alltid minst två av leknanna- ledamöterna måste delta.

Enligt paragrafens nuvarande tredje stycke. vilket är oförändrat i VIKUzs förslag men som enligt vad nyss nämnts blivit fjärde stycke i paragrafen. kan ordföranden ensam företa förberedande åtgärder och pröva fråga om avskrivning av ärende. Denna föreskrift blir tillämplig också på ärenden om massmediekoncentration. Det blir här fråga om åtgärder som gäller inledningen av förfarandet och då bl. a. förberedande sammanträden med parterna. Några exempel må nämnas. Enligt 15 och 16 åå förslaget til lag om motverkande av massmediekoncentration gäller vissa tidsgränser får NO:s

respektive marknadsdomstolens handläggning av ärenden. Tidsfristerna kan förlängas, bl. a. genom beslut av marknadsdomstolen. Sådana förlängnings- beslut bör kunna ankomma på ordföranden.

11 % För konkurrensbegränsningsfrågor och frågor om massmediekoncentra- tion finns en näringsfrihetsombudsman och för frågor om marknadsföring och frågor om oskäliga avtalsvillkor en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av regeringen för viss tid och skall vara lagkunnig.

MKU:s förslag innebär att näringsfrihetsombudsmannen skall ha de övervakande och utredande uppgifterna i fråga om massmediekoncentration och att befogenheten att föra talan vid marknadsdomstolen skall tillkomma honom. Detta föranleder att i förevarande paragraf. som anger ombudsmän- nens uppgiftsområden, införes också frågor om massmediekoncentration för näringsfrihetsombudsmannens del.

Förfarandet i ärenden om marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och massmediekoncentration

Förevarande rubrik avser 13—15 55. Idessa lagrum regleras nu förfarandet i ärenden om marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Föreskrifterna föreslås av MKU bli — efter vissa jämkningar tillämpliga också på ärenden om massmediekoncentration. Till följd härav bör även rubriken komplette- ras.

13 & Ansökan om förbud eller åläggande enligt 2—4å marknadsföringslagen (1975:1418) eller 1 & lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller ansökan om åtgärd enligt lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentration göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning som sökanden åberopar.

I likhet med vad som är fallet beträffande ansökningar enligt marknads- föringslagen och avtalsvillkorslagen bör ansökan om åtgärd enligt den föreslagna lagen om motverkande av massmediekoncentration göras skrift- ligen och av ansökan framgå de skäl på vilka ansökningen grundas och den utredning som åberopas. Med åtgärd avses i första hand föreskrifter eller förbud enligt 4 eller 23 å i nämnda lagförslag. Ansökan härom kan bara göras av NO. Hit hör också obligatoriskt överlämnande med ansökan enligt 14 å i lagförslaget. Det skriftliga överlämnandet skall alltid innehålla en redogö- relse för ombudsmannens syn på förvärvet, oavsett om han anser ingripande vara påkallat. Ansökan om åtgärd omfattar även exempelvis ansökan av NO om interimistiskt beslut enligt 20 & eller ansökan om upphävande eller mildrande av föreskrift enligt 21 å i nyssnämnda lagförslag. Ansökan om upphävande eller mildrande av föreskrift kan göras av var och en som berörs av föreskriften, i förekommande fall även av NO. Också annan ansökan av NO till marknadsdomstolen enligt 21 eller 225 i lagförslaget avses skola omfattas av uttrycket ansökan om åtgärd.

145 Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för

frågor av den art som ärendet rör kallas. även om han ej är sökande. Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

I ärenden om massmediekoncentration är i allmänhet näringsfrihetsom— budsmannen sökande. I huvudsak endast när det gäller ansökningar enligt 21 åom upphävande eller mildrande av åtgärd torde enskild part bli sökande. När enskild part gör ansökan i dessa ärenden torde i allmänhet NO vara motpart. Genom bestämmelsen i första meningen i första stycket av förevarande paragraf torde sålunda NO:s bevakning av ärende enligt massmediekoncentrationslagen vid ärendets handläggning hos marknads- domstolen vara tryggad. Möjligt är att fall kan tänkas där NO varken är sökande eller motpart. För att ge NO tillfälle att framföra det allmännas synpunkter också i sådana fall bör andra meningen av första stycket i gällande lydelse kompletteras. Enligt den bestämmelsen skall konsumentombuds— mannen kallas till sammanträde som här avses. även om han inte är sökande. ”Konsumentombudsmannen”' bör bytas ut mot uttrycket ”ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör".

I ärenden om förvärvsprövning torde i allmänhet i första hand förvärvaren av företaget eller egendomen eller av inflytandet över företaget vara motpart. Eftersom ett förvärvsförbud också kan rikta sig mot andra avtalskontrahenter, kan dessa ibland vara att betrakta som motparter. Vid massuppköp av aktier från många olika säljare. torde dock inte alla dessa behöva höras. Av 17 & lagförslaget om massmediekoncentration framgår att också det företag som förvärvet avser i vissa fall skall höras i ett ärende. Vid ingripande enligt 23 å nämnda lagförslag kan föreskrifter meddelas mot var och en av de massmedieintressenter vilka ingår i en sådan sammanhållen grupp som avses i paragrafen.

I de fall då ett förvärv starkt berör personalen i ett företag. kan det bli aktuellt att också vederbörande personalorganisationer hörs i ärendena.

15å Ärende får avgöras utan sammanträde enligt l4å första stycket. om tillfredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansö— kan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträ— de.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 & marknadsföringslagen (1975:1418) eller 5 & lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller 20 5 lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentration kan prövas utan sammanträde enligt 1455 första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan. såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Den här paragrafen innehåller bestämmelser som ger möjlighet att i vissa fall avgöra ett ärende utan att hålla sammanträde med parterna.

De i första stycket angivna situationerna torde bli mycket ovanliga i ärenden enligt massmediekoncentrationslagen. Som regel torde där sam- manträde med parterna behövas. Emellertid saknas anledning att formellt undanta alla eller vissa massmedieärenden från lagrummets tillämpning. I undantagsfall bör bestämmelserna kunna komma till användning.

Andra stycketi dess gällande lydelse ger marknadsdomstolen möjlighet att

pröva frågor om vissa interimistiska beslut enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen utan sammanträde inför domstolen med parterna. Bestämmelserna bör få motsvarande tillämpning på interimistiska beslut enligt 20% lagen om motverkande av massmediekoncentration. Andra stycket har jämkats i enlighet därmed.

20 & Skall inlaga. kallelse. föreläggande. beslut eller annan handling tillställas part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen. vilket innefattar vitesföreläg— gande enligt lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbe- gränsning inom näringslivet. marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor eller lagen (0000:000) om motverkande av massmediekoncentration. får ej ske enligt 12 & delgivningsla- gen (1970:428), med mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

MKU:s förslag till lag om motverkande av massmediekoncentration förutsätter att föreskrifter av olika slag som meddelas av marknadsdomstolen skall kunna förenas med vite. I förevarande paragrafs andra stycke bör därför uppräkningen av marknadsdomstolens lagar kompletteras med den nu föreslagna.

7.12.4 Lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

5 aå Vill någon för vilken enligt denna lag gäller inskränkning i rätten att förvärva fast egendom förvärva rörelse, som drives i riket. eller del av sådan rörelse av någon för vilken sådan inskränkning ej gäller, skall förvärvet för att bli gällande godkännas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av nyttjanderätt till rörelse eller del därav.

Ansökan om tillstånd enligt denna paragraf göres skriftligen hos länsstyrel- sen i det län där rörelsen huvudsakligen drives. Länsstyrelsen skall insända handlingarna i ärendet med eget utlåtande till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

I fråga om massmedieintressents förvärv av massmedierörelse eller nyttjan- derätt därtill gäller även lagen (0000:000) om motverkande av massmediekon- centration.

Såsom MKU har angivit i ett tidigare avsnitt (om förhållandet till annan lagstiftning) kan det tänkas att om ett massmedieföretag, organiserat exempelvis såsom ett aktiebolag utan utlänningsförbehåll enligt 1916 års lag, vill förvärva en massmedierörelse som drivs av ett aktiebolag som har ett sådant förbehåll, så skall detta förvärv prövas enligt 1916 års lag och då enligt förevarande 5 a &. Om MKU:s förslag blir lag, blir det alltså en dubbel prövning. Godkännande enligt förevarande paragrafs första stycke torde förutsätta att förvärvet inte strider mot ett väsentligt allmänt intresse. Prövningen ankommer i viktigare fall på regeringen och eljest på industri- verket. Så som föreskrifterna nu är utformade skulle vid prövningen enligt 1916 års lag också sådana kriterier, som skall gälla vid marknadsdomstolens förvärvsprövning enligt massmediekoncentrationslagen, kunna tillämpas i

vissa fall.

Visserligen är det inte särskilt sannolikt att detta skulle bli fallet. I 1916 års lag bör emellertid, såsom också har angetts i det nyss angivna avsnittet i den allmänna motiveringen, för säkerhets skull göras en markering av vilken skall följa att prövning enligt 1916 års lag inte får ske på grunder som sammanhänger med yttrandefriheten och åsiktsbildningen. Detta har skett genom tillägget av det sista stycket till förevarande paragraf.

Två olika prövningar kan alltså likväl bli aktuella vid ifrågavarande förvärv, fast på olika grunder. För att i viss mån en samordning av förfarandena skall kunna ske, föreslår MKU, såsom också har angivits i den allmänna motiveringen, en ny föreskrift i tillämpningskungörelsen (1971:705) till 1916 års lag. Enligt detta tillägg, betecknat Sää, skall vederbörande länsstyrelse genast underrätta NO om ett ärende enligt 1916 års lag skulle gälla ett förvärv som kan komma under prövning enligt massmediekoncentrationslagen. MKU hänvisar härom till den allmänna motiveringen och till författningsförslaget.

Bilaga 1 Dagspressen

Dagstidningsbranschen har under lång tid varit föremål för betydande strukturförändringar. Koncentrationstendenserna på såväl företags- som ägarsidan har varit uppenbara. Framställningen i detta avsnitt avser att något belysa koncentrationens kraft och konsekvenser i form av färre men större företagsenheter inom denna massmediesektor.

Förhållandena på dagspressområdet har ingående utretts av tre statliga pressutredningar. De har offentliggjort utredningsresultaten i betänkandena Dagstidningarnas ekonomiska villkor (SOU 1965:22), Dagspressens situa- tion (SOU 1968:48) och Svensk press, Statlig presspolitik (SOU 1975:79). Materialet till nedanstående redogörelse är hämtat huvudsakligen från dessa utredningar. Bearbetning och komplettering har gjorts främst med hjälp av den tidningsstatistik som publicerats av Tidningsstatistik AB.

1 Dagstidningsbegreppet

Begreppet dagstidning har i skilda sammanhang definierats på olika sätt. En snäv definition anger dagstidning som en publikation vilken för läsaren utgör den primära nyhets- och informationskällan inte bara i fråga om lokala förhållanden utan även om företeelser i landet i övrigt och i utlandet. Enligt denna definition betecknas som dagstidningar bara sådana publikationer som kommer ut 3—7 dagar i veckan.

Enligt en vidare definition räknas till dagstidningar alla publikationer som kommer ut med minst ett nummer i veckan och som kan betecknas som allmänna nyhetstidningar.

Från massmediekoncentrationssynpunkt är även de mindre pressföreta- gens ställning på marknaden av stor betydelse. De svarar för en inte oväsentlig del av nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen på det lokala planet. För att få med även dessa företag skall i den här framställningen den vidare tidningsdefinitionen användas. I det följande avses alltså med dagstidning en allmän nyhetstidning som kommer ut minst en dag i veckan.

Från koncentrationssynpunkt är det också av vikt att skilja mellan huvudtidning och avläggare. Med huvudtidning menas tidning som har en självständig redaktion för hela innehållet. Avläggare är tidningar som ges ut under egen vinjett men där det redaktionella innehållet till övervägande del är detsamma som huvudtidningens.

2 Upplageutvecklingen

Den svenska dagspressens samlade upplaga på vardagar beräknad för tidningar som kommer ut minst två dagari veckan har ökat från 2 883 600 exemplar är 1945 till 4 588 000 exemplar år1978. Det betyder att dagspressen under efterkrigstiden ökat sin totalupplaga med 59 procent eller med i genomsnitt cirka 1,8 procent per år. Ökningen fördelar sig dock inte jämnt över hela perioden. Under perioden 1970—1978 har ökningstakten varit så gott som obefintlig, eller i genomsnitt 0,06 procent per år. Dagspressens totalupplaga minskade sålunda med 58 100 exemplar under åren 1975—1978. Dagspresskommittén har i en forskningsrapport (Ds U 1979z9) kommenterat upplagesiffrorna enligt följande. För första gången i modern tid redovisade den samlade dagspressen relativt sett en klar nedgång i upplaga 1978; minskningarna var större än ökningarna. Förlusterna koncentreras i stort till storstadspressen, vilket framgår av tabell 1 och 2.

Nästan 2/3 av minskningen faller på kvällstidningarna. Enligt tabell 2 går storstadstidningarna med 7 nr/vecka tillbaka med 77 000 exemplar. Samtliga flerdagarstidningar minskar med 67 000. vilket innebär att landsortspressen väger upp en del av storstadspressens förluster. Inkluderar man endagstid- ningarna, vilket görs i tabell 1, stannar minskningen vid 63 000 exemplar. Storstadspressens förluster drabbade främst Dagens Nyheter. Aftonbladet och Expressen.

Inom landsortspressen ligger merparten av förändringarna mellan 1 och 2 procent. De flesta tidningarna kan redovisa ökningar mellan 1977 och 1978.

Tabell ] Upplaga vardagar och söndagar 1977 och 1978

År Vard. Sönd. (1 000 ex) (1 000 ex) 1977 4 894,8 2 784,4 1978 4 831,8 2 660,2 Förändring i absoluta tal, 1—7 nr/vecka —63,0 —124,2 Relativ förändring —1,3 % —4,5 %

Tabell 2 Upplageförändringar 1977—1978 för dagliga storstadstidningar

Tidningsgrupp Vard. Sönd. (1000 ex) (1000 ex) Kvällstidningar —47,0 —81,6 Morgontidningar —30,0 —42,4 Samtliga storstadstidningar med 7 nr/vecka —77,0 —124,0 Dagspressens totala förändring, 4—7 nr/vecka —66,6 —124,2

Sammanfattningsvis kan av rapporten konstateras att landsortspressen, såväl flerdagars som fådagars, har en upplageökning. Upplageminskningen hänför sig dels till kvällstidningarna, som ju är komplementtidningar. dels till storstadsmorgontidningarna, utanför deras närområden, dvs. där även dessa är komplementtidningar.

Den negativa trend i upplageutvecklingen som varit märkbar under de senaste åren kan emellertid nu ha brutits. För första halvåret 1979 noteras nämligen en ökning av tidningarnas totalupplaga. Så nådde exempelvis Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och större landsortstidningar som Upsala Nya Tidning och Vestmanlands läns Tidning högre upplagesiffror. Det mest utmärkande för upplageökningen är dock att de bidragsstödda andratidningarna i flera fall på avsett sätt stärkt sin ställning. Det mest anmärkningsvärda exemplet under 1970-talet på en framgångsrik andratid- ning utgör Länstidningen i Östersund, som åter ökade sin upplaga. Sedan mitten av 1970-talet har upplagan fördubblats och är nu 22 000 exemplar. Ny teknik, möjliggjord genom lån ur presstödsfonden, redaktionell förnyelse och presstöd är faktorer som säkerligen bidragit till den framgångsrika upplageökningen. Vissa av A- p-ressens tidningar, t. ex. Östra Småland och Örebro- Kuriren noterade också klara upplageframgångar. Av de största kvällstidningarna ökade Expressen sin upplaga medan Aftonbladet fick vidkännas en minskning.

Ett framträdande drag i utvecklingen under de senaste trettio åren är att kvällspressens upplageökningar relativt sett varit betydligt större än mor— gontidningarnas. Till kategorin kvällspress räknas här bara storstädernas kvällstidningar, dvs. för närvarande Aftonbladet, Expressen, GT och Kvällsposten.

Upplageutvecklingen har gått snabbare än befolkningsökningen. Det innebär att också tidningstätheten eller tidningskonsumtionen per invånare ökat i landet. Konsumtionsökningen framgår av tabell 3. I tabellen redogörs för antalet försålda tidningsexemplar per 1 000 invånare. Uppdelning har där gjorts mellan morgon- och kvällspress.

Av tabellen framgår att konsumtionsökningen från 1945 till 1978 är cirka 27 procent eller i genomsnitt 0,8 procent per år. Konsumtionen nådde sin

Tabell 3 Antalet på vardagar försålda morgon- och kvällstidningsexemplar per 1 000 invånare åren 1945—1978

År Morgon— Kvälls- Samtliga tidningar tidningar dagstidningar 1945 389 48 437 1950 427 70 497 1955 426 84 510 1960 420 90 510 1965 426 113 539 1970 405 159 564 1975 417 154 571 1978 415 140 555

Anm: Befolkningsuppgifter per 31.12. Upplaga under därefter följande halvårs- period.

topp 1975. Därefter sjönk konsumtionen märkbart och låg 1978 klart under nivån för 1970.

Tabellen visar också kvällstidningarnas stora upplageframgångar under efterkrigstiden. Kvällspressen har svarat för hela 78 procent av den ökning av tidningskonsumtionen som skett sedan 1945. För morgontidningarnas del har upplageökningarna i stort sett begränsat sig till att följa befolkningsut- vecklingen. Under det senaste decenniet har inte ens detta varit möjligt.

Ökningen för kvällspressen var framträdande till 1970. Tendensen nu är annorlunda och mer komplicerad. Ser man på upplagan för kvällstidningarna i Stockholm är denna 1979 avsevärt mindre än 1970. GT och Kvällsposten visar däremot högre upplagor 1979 än 1970. Av tabell 4 framgår upplagan för storstädernas kvällstidningar under de senaste tio åren. Det bör slutligen nämnas att en tidnings totalupplaga inte ensam utgör måttet på framgång. En tidnings ekonomi avgörs i stället av förhållandena på utgivningsorten. Som pressutredningen konstaterat kan täckningsgraden användas som en indikator på en tidnings konkurrensläge och ekonomi. Ju högre hushållstäckning, desto bättre ekonomi.

3 Tidningsföretagen

I slutet av 1978 utkom i Sverige 155 huvudtidningar och 34 avläggare till dessa. (Tidningarna är förtecknade på underbilaga A.) För utgivningen svarade sammanlagt 136 tidningsföretag. Med sådant företag avses här den juridiska eller fysiska person som formellt står som utgivare.

Aktiebolagsformen är helt dominerande bland tidningsföretagen. Det gäller både borgerliga och socialistiska tidningar. Så gott som alla större tidningar drivs i denna företagsform. Ett undantag är Svenska Dagbladet som sedan 1973 ges ut av ett handelsbolag.

För närvarande svarar 113 aktiebolag för utgivningen av 130 huvudtid- ningar och 31 avläggare. Sex av bolagen ger tillsammans ut 21 huvudtidningar och 8 avläggare. I övrigt förekommer inte att aktiebolagen ger ut mer än en huvudtidning var.

Återstående 25 huvudtidningar och 3 avläggare ges ut av tidningsföretag med annan företagsform. Bland dessa finns 19 ekonomiska eller ideella föreningar, tre handelsbolag och ett kommanditbolag. Två av tidningsföre- tagen ges ut av enskild person.

Ingen av de föreningsdrivna tidningarna har större upplaga än 18000 exemplar. Denna tidningsgrupp består huvudsakligen av centertidningar som kommer ut en dag i veckan.

Tabell 4 Kvällstidningarnas upplagor, vardagar, första halvåret, i tusental

Tidning/Är

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Aftonbladet Expressen

Göteborgs-Tidningen Kvällsposten

500,5 608,8 79,9 97,2 101,7 [08,3 116,8 119,4 117,7 114,5 114,5 112,7 117,3

501 .2 4699 478,0 476,3 477,0 458,5 449,1 429,4 423 ,7 6202 586,3 588,0 582,1 574,3 570,9 544,8 519,6 532,8 81,9 79,8 77,8 80,3 89,0 95,3 94,5 94,2 100,0

Tidningsföretagen är i stor utsträckning knutna till varandra genom koncernförhållande. Nära hälften av företagen ingår i någon tidningskon- cern. För närvarande finns 17 sådana koncerner. Koncernerna innehåller sammanlagt 64 tidningsföretag, vilka första halvåret 1978 svarade för en tidningsupplaga av 2898 963 exemplar eller cirka 60 procent av hela dagspressens upplaga. Tio av koncernerna är tvåtidningskoncerner. Övriga innehåller minst tre tidningsföretag var. I fråga om antalet företag är A-Press-koncernen störst med sina 19 tidningsföretag, vilka tillsammans utger 20 huvudtidningar. Ser man till upplagan leder Dagens Nyheter- koncernen.

Koncernbildning är alltså en vanlig företeelse på dagspressområdet. Det betyder att antalet verkligt självständiga företagsenheter är betydligt lägre än antalet tidningsföretag. Därtill kommer att företagen i stor utsträckning är gruppvis förenade med varandra därigenom att de har samma ägarintres- senter. Detta visas nedan i avsnittet om ägarkoncentrationen.

4 Koncentrationsutvecklingen

Som framgått av det tidigare sagda har tidningskonsumtionen både i absoluta tal och ställd i relation till folkmängden ökat under större delen av efterkrigstiden. Trots detta har antalet verksamma tidningsföretag under samma tid kontinuerligt minskat. Ett minskande antal företag har alltså fått svara för en allt större tidningsproduktion. Utvecklingen har gått mot färre men större företagsenheter.

Minskningen av antalet självständiga dagstidningar framgår av tabell 5. Under perioden 1945—1950 var tidningsantalet oförändrat. De tidnings— nedläggningar som då förekom uppvägdes av nyetableringar. Koncentra- tionsprocessen accelererade sedan i början på 1950-talet. Under perioden 1950—1965 försvann 59 tidningar. Det innebar en reduktion med 27 procent. Koncentrationsprocessen har därefter mattats. Under 1970-talet har tid-

Tabell 5 Antalet huvudtidningar 1940—1978

År Antal tidningar 1940 236 1945 216 1950 216 1955 192 1960 177 1965 157 1970 149 1971 146 1972 147 1973 148 1974 145 1975 146 1976 146 1977 148 1978 155

ningsantalet varit stabilt. Ökningen under 1976—1978 består huvudsakligen av centerpartistiska och opolitiska endagarstidningar, vilkas etablering främst torde ha möjliggjorts på grund av det under 1976 införda etablerings— stödet. De färskaste exemplen på sådan etablering utgör den centerpartis- tiska endagstidningen Nyhetsspegeln Stockholmaren, som började utges 1980, och socialdemokratiska Uppsala-Demokraten, ursprungligen Arbetar- bladets veckoedition i Uppsala som gjorts om till självständig veckotidning från den 10 januari 1980.

Ökningen av presskoncentrationen är främst en följd av att många huvudtidningar lagts ner. Men de direkta nedläggningarna utgör inte enda förklaringen. Även tidningsfusioner har spelat en stor roll i utvecklingen. Fusionerna har inneburit att förut självständiga tidningar gått upp i andra tidningsföretag som avläggare till dessa eller för att helt upphöra även till namnet.

Den minskning i företagsbeståndet som under efterkrigstiden skett genom nedläggningar och fusioner har bara till en del kunnat kompenseras genom nyetableringar av pressföretag på marknaden. Frekvensen av nedläggningar. fusioner och nyetableringar visas i tabell 6. Sedan 1940 har sammanlagt 141 självständiga tidningar upphört genom nedläggning eller fusion. Drygt 40 procent av bortfallet har ersatts genom nyetablering. Den senaste nedläggningen drabbade Sandvikens Tidning, vilken upphörde i och med utgången av år 1979.

Totalt har 60 nya dagstidningar startats under den angivna perioden. Nästan hälften av dessa har dock sedermera upphört med sin utgivning. Svårigheterna att grunda en fast etablering på tidningsmarknaden har visat sig stora. Under de senaste 20 åren har bara 26 nyetableringar ägt rum. Det har med tre undantag två tvådagars- och en tredagarstidning — gällt tidningar som ges ut en dag i veckan. Några större pressorgan har inte etablerats sedan 1940—talet då tidningarna Expressen, Dagen och Kvällspos- ten startades. Enligt pressuppgifter kommer Stockholm under hösten 1981 att få en socialdemokratisk morgontidning. Den får namnet Stockholms- Tidningen och skall utkomma fem dagar i veckan. Tryckning skall ske hos Aftonbladet. A-pressens AB blir till 90 procent ägare till den nya tidningen.

Tabell6 Antal huvudtidningar som nedlagts eller som upphört genom fusion samt antalet nyetablerade sådana tidningar 1940—1978

Period Nedlägg- Fusioner Nyetable- ningar ringar

1940—1949 27 14 21 1950—1959 31 23 15 1960—1969 17 18 7 1970—1975 6 2 6 1976—1978 1 2 1 1

Sedan 1940 82 59 60

(Nedläggningarna, fusionerna och nyetableringarna är förtecknade på underbilagorna respektive B, C och D.)

Det bör anmärkas att den här redovisade statistiken inte använder tidningsföretag utan huvudtidning som enhet. Begreppen tidningsnedlägg- ning och tidningsfusion är följaktligen inte liktydiga med företagsnedlägg- ning och företagsfusion. Ett företag som ger ut flera tidningar kan fortsätta sin tidningsrörelse även om en av tidningarna läggs ned. Och ett samgående mellan två tidningar behöver inte innebära att också två tidningsföretag går samman. Tidningarna kan redan före samgåendet ha utgivits av samma företag. Vidare kan företagsfusioner komma till stånd utan att berörda företags tidningar går samman.

Tillgängligt statistiskt material är alltså inte direkt tillämpligt på tidnings- företagen. Men likväl kan på goda grunder antas att de i tabell 6 redovisade siffrorna ger en god bild också av den nedläggnings- och fusionsaktivitet som träffat tidningsföretagen. Tidningarnas och deras företags utveckling är vanligen densamma. Som förut konstaterats ger 95 procent av tidningsföre- tagen bara ut en huvudtidning var. Ett samgående mellan två tidningar torde regelmässigt också svara mot en fusion av tidningsföretagen, åtminstone i fusionsbegreppets mera vidsträckta bemärkelse.

Koncentrationsutvecklingen har inte varit enhetlig för olika företagsgrup- per. Nedläggningarna och fusionerna har huvudsakligen gått ut över småföretagsbeståndet. Av de 141 berörda tidningarna hade drygt 70 procent en upplaga som var lägre än 5 000 exemplar och 85 procent lägre upplaga än 10000 exemplar. Nära hälften av de bortgångna tidningarna hade lägre periodicitet än 4 nummer per vecka.

Gruppen större företag har dock inte lämnats helt oberörd. Åtta av de tidningar som upphört med sin utgivning hade en upplaga som översteg 30000 exemplar. Det var Nya Dagligt Allehanda, Aftonposten. Aftontid- ningen, Morgon-Tidningen, Ny Tid, Stockholms-Tidningen, GT Söndags- tidningen samt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De kom alla utom GT Söndagstidningen. som var en endagstidning, ut sex eller sju dagar i veckan. Samtliga nu nämnda tidningar har upphört genom nedläggning.

Fusionsverksamheten har däremot uteslutande drabbat mindre företag. Av de 59 tidningar som under den aktuella perioden gått samman med andra tidningar har bara en haft högre upplaga än 20 000 exemplar vid samgåendet. Det var Östergötlands Dagblad som 1959 sammanslogs med Norrköpings Tidningar och som då hade en upplaga på 20 900 exemplar.

Studeras konkurrenssituationen på de orter där tidningar lagts ner eller upphört genom fusion, framkommer att de tidningar som slagits ut från marknaden i huvudsak är sådana som i fråga om upplaga legat på andra, tredje eller fjärde platsen på orten ifråga. Som 1972 års pressutredning konstaterat har det karaktäristiska för dessa dagstidningar varit deras låga hushållstäckning på utgivningsorten. Den bristande hushållstäckningen har omöjliggjort för tidningarna att skapa det nödvändiga annonsunderlaget för utgivningen.

Utvecklingen har här varit entydig. På orter med flera tidningar i inbördes konkurrens har de största tidningarna med hög hushållstäckning överlevt och ofta blivit ensamma kvar på marknaden. De mindre konkurrenterna har lagts ner eller gått upp i något större företag.

Men inte heller gruppen monopoltidningar dvs. tidningar som helt dominerar sin lokala marknad - har undgått tidningsdöden. I denna grupp är

det dock som regel bara små tidningar, på mindre orter utan egentligt underlag för en dagstidning, som drabbats.

5 Tidningskonkurrensen

Presskoncentrationen har medfört en påtaglig begränsning av tidningskon— kurrensen framför allt på det lokala planet. Antalet orter i landet med två eller flera lokala dagstidningar har minskat från 51 år 1945 till 21 år 1978. Bland de kvarvarande konkurrensorterna finns 17 orter där såväl borgerliga som socialdemokratiska tidningar utkommer.

Minskningen av antalet konkurrensorter framgår av tabell 7. I tabellen har bara medräknats tidningar som kommer ut med minst 3 nummer per vecka.

6 Den politiska fördelningen

Av de 141 tidningar som lagts ner eller fusionerats sedan 1940 har 95 stycken varit att hänföra till det borgerliga lägret och 17 till det socialistiska. Övriga 29 har betecknats som opolitiska eller på annat sätt. Ser man till antalet har alltså presskoncentrationen gått hårdast fram på den borgerliga fronten. Men flertalet av berörda borgerliga pressorgan har å andra sidan varit små. I upplagehänseende är det i stället socialisterna som fått vidkännas den största förlusten. Flera av de drabbade socialdemokratiska tidningarna har nämli— gen varit upplagemässigt mycket betydelsefulla.

Hur presskoncentrationen gått ut över de olika politiska meningsriktning- arna inom dagspressen åskådliggörs i tabell 8. I tabellen beaktas dock bara tidningar som utkommit med 4-7 nummer per vecka.

Dagspressens nuvarande fördelning på politiska meningsriktningar fram- går av tabell 9. Tabellen beaktar samtliga tidningar som gavs ut 1978. Gotlands Folkblad och Gotlänningen behandlas som huvudtidningar.

Tabell 7 Utgivningsorter efter tidningsantal

År Antal orter med två Antal orter med en eller flera dagstidningar dagstidning 1945 51 42 1950 51 42 1955 39 53 1960 32 56 1965 23 59 1970 21 65 1975 21 64 1978 21 64

Tabell 8 Nedlagda och fusionerade dagstidningar 1940—1978

Politisk tendens Antal % Upplaga % tidningar

Moderat/Höger 30 41 .7 238 200 28.9 Centerpartistisk 6 8,3 27 400 3,3 Liberal/Folkpartistisk 19 26,4 170500 20.7 Socialdemokratisk 12 16,7 343 300 41 .6 Annan beteckning (inkl. opolitisk) 5 6,9 45 700 5.5 Summa 72 100,0 825 100 100.0

Tabell 9 Dagstidningarnas fördelning år 1978 efter uppgiven politisk tillhörighet

Politisk tendens Antal Upplaga (l:a Procentandel av tidningar halvåret 1978) totalupplagan Moderat/Höger 19 625 700 13.0 Centerpartistisk 30 294 700 6.1 Liberal/Folkpartistisk 30 1 634 209 33.9 Borgerlig 9 177 800 3.7 Oberoende liberal 4 292 900 6,1 Socialdemokratisk 23 925 300 19,2 Kommunistisk/VPK 3 28 400 0.6 Annan beteckning (inkl. opolitisk) 38 837 400 17,4 Summa 156 4 816 400 1000

7 Ägarkoncentrationen

Som ovan framgått har strukturomvandlingen vad gäller företagsbeståndet på dagspressområdet pågått under i stort sett hela efterkrigstiden. Trots en stigande tidningskonsumtion har antalet självständiga företagsenheter sta- digt reducerats genom nedläggningar. fusioner och koncernbildning. Samti- digt har de kvarvarande företagen genomsnittligt sett vuxit i styrka och fått allt större produktionsandelar.

Koncentrationsutvecklingen har emellertid inte stannat på företagsplanet. Tydliga tendenser finns till en ökning också av ägarkoncentrationen. Med denna form av koncentration avses att etablerade tidningsägare antingen direkt eller indirekt via redan kontrollerade företag utökar sina intressen i branschen genom förvärv av kontrollen över andra tidningsföretag. En allt större andel av dagspressens totalproduktion samlas på ett allt mindre antal ägarhänder. I och för sig är detta en följd redan av den företagskoncentration som här förut beskrivits. Men också därutöver förekommer att tidningsägan- det ökar hos kategorin redan etablerade tidningsägare. Ett uttryck för detta är den tilltagande kedjebildningen inom pressen. Med kedjebildning menas att flera mer eller mindre självständiga tidningsföretag har gemensam

ägare. Tidningskedjan kan utgöra en koncern. Men den kan också bestå av från varandra fristående företag. Idet senare fallet blir ägarkoncentrationen större än företagskoncentrationen.

Huvuddragen i den svenska dagspressens ägarstruktur framgår av tabell 10. där antalet tidningar och deras upplagor grupperats efter olika ägarformer med avseende på huruvida tidningsföretagen ytterst kontrolleras av enskilda personer, stiftelser eller organisationer.

När det gäller blandade ägarformer har i tabellen det huvudsakliga ägandet varit avgörande för klassificeringen. Så har t. ex. Nerikes Allehan- da. Motala Tidning och Bergslagsposten räknats som stiftelseägda. Dessa tidningar ägs numera av ett kommanditbolag i vilket den folkpartiet närstående Stiftelsen Pressorganisationen är den största delägaren och tillika ende komplementären.

De privatägda tidningarna dominerar, framför allt upplagemässigt. Men utvecklingen synes gå mot en minskning av privatägandet till förmån för ett ökat stiftelse- och organisationsägande. De äganderättsöverlåtelser som skett på senare tid antyder detta.

Den borgerliga pressen återfinns bland grupperna privatägda och stiftel- seägda tidningar. Undantag gäller här för centertidningarna som är organisationsägda. De ägs antingen direkt av partiet eller av lokala andels- och intresseföreningar.

De socialistiska tidningarna är genomgående organisationsägda. Flertalet ägs direkt av det socialdemokratiska partiet och LO genom dess holdingbo- lag A-Pressen AB. De övriga ägs av fackliga och politiska organisationer.

Kedjebildningen är omfattande inom alla tre ägarformerna. För närvarande finns 20 sammanhållna ägargrupper som var och en har dominerande ägarintressen i minst två dagstidningsföretag. (Dessa är förtecknade på underbilaga E.) Tillsammans äger dessa grupper 91 huvudtidningar.

Inom storstadspressen dominerar tre privatägda tvåtidningskoncerner, var och en starkt knuten till en familj. De har alla tre satsat på kombinationen en morgontidning och en kvällstidning. Störst är DN-koncernen som ger ut Dagens Nyheter och Expressen. Tillsammans har dessa två tidningar en upplaga på drygt 900 000 exemplar. Det motsvarar nära en femtedel av den

Tabell 10 Dagspressens ägarformer år 1978

Ägarform Antal % _ Upplaga (l:a % tidningar halvåret 1978) Privatägda 67 43.5 2 801 900 58,2 Stiftelser 27 17,5 640 300 13.3 Organisationer 61 39,0 1 374 200 28,5

Summa 155 100,0 4 816 400 100,0

svenska dagspressens samlade upplaga. DN-koncernen kontrolleras av familjen Bonnier genom dess innehav av röstmajoriteten i moderbolaget.

I Göteborg ger av familjen Hjörne ägda tidningsföretag ut Göteborgs- Posten och GT. De har tillsammans en upplaga på nära 400 000 exemp- lar.

I Malmö svarar av familjen Wahlgren ägda tidningsföretag för utgivningen av Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten, vilka har en sammanlagd upplaga på 227 000 exemplar.

Svenska Dagbladet med en upplaga på 180 000 exemplar utges numera av ett handelsbolag. Den största andelsägaren i bolaget är Stiftelsen Svenska Dagbladet, som genom dotterbolag äger cirka 10 procent av andelarna. Övriga andelar är spridda bland ett nittiotal huvudsakligen börsnoterade industri- och handelsföretag. Stiftelsen Svenska Dagbladet äger dessutom Huvudstadspress AB, som i Stockholmsområdet ger ut fem lokala huvud- tidningar.

De övriga tidningskedjorna återfinns bland landsortstidningarna. Bland de större privatägda märks den av familjen Ander ägda tidningskedjan i Värmland. Den omfattar 9 tidningar. Störst av dessa är Nya Wermlands- Tidningen med en upplaga på 77 000 exemplar.

I Dalarna äger familjen Bengtsson en tidningskedja om 8 huvudtidningar, av vilka Falu-Kuriren är störst.

I Småland har familjen Hamrin dominerande ägarintressen i en tidnings- kedja med 5 huvudtidningar och 4 avläggare. Jönköpings-Posten och Smålands-Tidningen är här de ledande tidningarna.

Familjen Pers äger en koncern som ger ut 2 huvudtidningar. Vestmanlands Läns Tidning är den största. Den har en upplaga på 58 000 exemplar.

Släkten Ridderstad, som äger AB Östgöta Correspondenten, köpte i augusti 1978 Tranås-Posten AB som utger Tranås-Posten.

Fem tidningskedjor i landsorten ägs av stiftelser. Den största tidningsäga- ren med denna ägarform är Stiftelsen Pressorganisationen, som har dominerande ägarintressen i 6 huvudtidningar. Nerikes Allehanda och Gefle Dagblad är de största av dessa.

Stiftelsen Barometern (med tidningen Barometern), Högerns Förlagsstif— telse (Norrbottens-Kuriren), Erik och Asta Sundins Stiftelse (Norrköpings Tidningar) äger tillhopa 9 huvudtidningar med en sammanlagd upplaga på cirka 230 000 exemplar.

Eskilstuna-Kurirens Stiftelse äger två liberala tidningar, Eskilstuna- Kuriren och Katrineholms-Kuriren, vilka tillsammans har en upplaga på cirka 40 000 exemplar.

Inom den organisationsägda pressen finns två tidningskoncerner. Iden ena har Socialdemokratiska Arbetarpartiet aktiemajoriteten. Denna koncern, med A-Pressen AB som moderbolag, ger ut 20 tidningar. Den största är Norrländska Socialdemokraten som med sina 44 000 exemplar i upplaga är dominant på sin marknad.

Den andra organisationsägda koncernen ägs helt av Centerpartiet. Den ger ut 7 tidningar. Östersunds-Posten är störst med 31000 exemplar i upplaga.

Flera av tidningskedjorna har expanderat genom att ägaren köpt upp andra tidningsföretag. Den allra senaste tiden har gett flera exempel på

detta. Under 1975 genomfördes sju sådana tidningsförvärv. Ett kommandit- bolag med Stiftelsen Pressorganisationen som huvuddelägare förvärvade den tidigare av familjen Ljung i Örebro ägda tidningskoncernen med huvudtid- ningarna Nerikes Allehanda, Motala Tidning och Bergslagsposten. Dessa tre tidningar har tillsammans en upplaga på 95 100 exemplar. Som kommandit— delägare i bolaget ingår sex andra tidningsföretag, nämligen Eskilstuna— Kuriren, Falu-Kuriren, Gefle Dagblad, Göteborgs-Posten, Västmanlands Läns Tidning och Örnsköldsviks Allehanda. I detta sammanhang kan också noteras att Motala Tidning AB förvärvat utgivningsbeviset för den under 1975 nedlagda tidningen Östgöta-Bladet.

Stiftelseägda Tidningen Barometerns AB i Kalmar förvärvade under samma år först aktiemajoriteten i AB Blekinge Läns Tidning och sedan aktiemajoriteten i Smålandspostens Tryckeri AB. Stiftelsen ökade därmed som ägare sin tidningsupplaga från 52 800 till 122 900 exemplar.

Även Centerpartiet gjorde under 1975 två tidningsförvärv. Det gällde två privatägda tidningsföretag, Hallands Nyheters AB och Östersunds-Postens Tryckeri AB. Dessa svarar för en sammanlagd upplaga av 58 600 exemp- lar.

Under 1979 förvärvade familjen Ander AB Nordvästra Skånes Tidningar. Upplagan 1978 uppgick till 46 100 exemplar. Under samma år köpte familjen Hamrin AB Falköpings Tidning. Falköpings Tidning hade 1978 en upplaga av 13 500 exemplar.

I början av 1980 förvärvade Eskilstuna-Kurirens verkställande direktör, C. G. Carlsson, en aktiepost i Katrineholms—Kuriren. Carlsson har därmed 98,5 procent av aktierna i Katrineholms-Kuriren.

7.3 De största tidningsägama Ägarförhållandena inom den svenska dagspressen får sin klaraste belysning i tabell 11. Det är en förteckning över de största ägargrupperna med hänsyn till de i gruppen ingående tidningarnas sammanlagda upplaga. För att erhålla ett finare koncentrationsmått har de skilda tidningarnas upplagesummor gjorts mera jämförbara därigenom att även tidningarnas olika periodicitet beak- tats. De icke dagliga tidningarnas vardagsupplagor har således fördelats över veckans alla vardagar. Detta torde ge en riktigare bild av de mindre tidningarnas relativa betydelse i sammanhanget. De här förut inte presenterade ägargrupperna är följande. Landsorganisationen äger aktiemajoriteten i Aftonbladet AB, som ger ut kvällstidningen Aftonbladet. Övriga aktier finns hos olika fackförbund inom LO. Även tryckeri AB Framtiden i Malmö, som ger ut tidningen Arbetet, är organisationsägt. Det ägs av ett flertal fackförbund. Den största aktieposten, 19 procent, har Handelsanställdas Förbund. Tore G. Wärenstam har genom eget aktieinnehav och genom en av honom grundad stiftelse en dominerande ägarställning i en tidningskoncern som ger ut Borås Tidning och Ulricehamns Tidning. Familjerna Alström och Wide äger tillsammans Sundsvalls Tidning och Örnsköldsviks Allehanda. Upsala Nya Tidning ägdes tidigare av Axel Johansson. Vid hans frånfälle bildades tre stiftelser som numera har aktiemajoriteten i tidningsföreta- get.

Ett vanligt sätt att mäta graden av ägarkoncentration visas i tabell 12. Den starka ägarkoncentrationen mätt efter andel av totalupplagan är som synes anmärkningsvärd. De fyra största ägarna svarar för hälften av

dagspressens samlade upplaga.

Tabell 11 De 20 största ägargrupperna inom dagspressen

Ägare Antal Upplaga Procentandel huvud- per vardag av totalupp- tidningar l:a halv- lagan

året 1978

1. Bonniergruppen 2 924 800 20,9

2. Landsorganisationen, LO 1 429 400 9,7

3. Familjen Hjörne 2 394 200 8,9

4. Socialdemokratiska Arbetarepartiet. SAP 21 366 600 8,3 5. Familjen Wahlgren 2 227 200 5,1 6. Stiftelsen Svenska Dagbladet m. 11. 8 201 800 4,6 7. Familjen Ander 9 184 500 4,2 8. Stiftelsen Press- organisationen m. fl. 6 145 200 3,3

9. Stiftelsen Barometern 3 127 700 2,9 10. Centerpartiet 7 109 600 2,5 11. Handelsanställdas Förbund m. fl. fackliga organisationer 1 103 900 2,3 12. Familjen Hamrin 5 98 000 2,2 13. Familjen Bengtsson 8 77 400 1,7 14. Familjen Pers 2 71 000 1,6 15. Högerns Förlagsstiftelse 4 70 400 1,6 16. Släkten Ridderstad m. 11. 2 70 400 1,6 17. Erik och Asta Sundins Stiftelse 2 65 700 1,5 18. Tore G. Wärenstam 2 58 300 1,3 19. Familjerna Alström och Wide 2 58 000 1,3 20. Axel Johanssons stiftelser 1 56 900 1,3

Summa 90 3 841 000 86,8 Övriga 65 585 800 13,2

Totalt 155 4 426 800 100,0

Tabellen visar att de 20 ägargrupperna förfogar över drygt 86 procent av dagspressens

samlade upplaga.

Tabell 12 Ägarkoncentrationen inom dagspressen

Antal Procentandel huvudtidningar av totalupplagan Den störste ägaren 2 21 De två största ägarna 3 31 De fyra största ägarna 26 48 De åtta största ägarna 51 65 De sexton största ägarna 83 81

Anm: Upplaga per vardag l:a halvåret 1978.

Underbilaga A Förteckning över dagstidningar med minst ett nummer i veckan per 1.1.1979

Huvudtidning/avläggare

Utgivare

Utgivningsort

Upplaga (l:a halv— året 1978)

Pcdodb citet

Pol.sign.

v—Nmffvuxo'rxoo'

10. 11. 12.

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23.

. Aftonbladet . Arbetarbladet . Arbetaren

Arbetet Skåne

. Arbetet Väst

Arvika Nyheter

. Avesta Tidning

Barometern med OT Barometern Oskarshamns-Tidningen

. Bengtsfors-Tidningen

Bergslagsposten Blekinge-Posten

Blekinge Läns Tidning med Karlshamns Allehanda och Sölvesborgs-Tidningen Blekinge Läns Tidning Karlshamns Allehanda Sölvesborgs-Tidningen Bohusläningen Borlänge Tidning Borås Tidning Bärgslagsbladet och Arboga Tidning Bärgslagsbladet Arboga Tidning Dagbladet Nya Samhället Dagen Dagens Nyheter Dalabygden Dala-Demokraten Elfsborgs Läns Annonsblad Elfsborgs Läns Tidning m. fl.

Aftonbladets AB

AB Arbetarbladet

Sveriges Arbetares Centralorganisation Tryckeri AB Framtiden i Malmö Tryckeri AB Framtiden i Malmö

AB Arvika Nyheter

Ågrens & Holmbergs Boktryckeri AB Tidningen Barometerns AB Tidningen Barometerns AB Tidningen Barometerns AB Dalslänningens AB

Bergslagernas Tidnings AB

Tidnings- och Tryckeriföreningen Blekinge upa

AB Blekinge Läns Tidning AB Blekinge Läns Tidning AB Blekinge Läns Tidning AB Blekinge Läns Tidning Bohusläningens AB

Dalarnes Tidnings- & Boktryckeri AB AB Borås Tidning

Bärgslagsbladets Tryckeri AB Bärgslagsbladets Tryckeri AB Bärgslagsbladets Tryckeri AB Mellannorrlands Tidnings AB Tidnings AB Dagen

Dagens Nyheters AB

Dalabygdens Tidningsförening upa AB Dala—Demokraten

Pettersonska Boktryckeriet

AB William Michelsens Boktryckeri

Stockholm Gävle Stockholm Malmö Göteborg Arvika Avesta Kalmar Kalmar Oskarshamn Bengtsfors Lindesberg Ronneby

Karlskrona Karlskrona Karlshamn Sölvesborg Uddevalla Borlänge Borås Köping

Köping Arboga Sundsvall Stockholm Stockholm Borlänge Falun Vänersborg Alingsås

429 400 32 700 6 100 79 500 24 400 13 500 9 200 54 700 39 800 14 900 7 300 17 500 3 800

33 000 25 600 3 700 3 800 38 600 9 000 54 300 15 400 10 700 4 700 10 500 25 000 405 200 9 600 29 900 18 400 13 700

7/cm

6/morg l/fm 7/morg 7/morg 3/morg 3/morg 6/morg 6/morg 6/morg 2/morg 6/morg l/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 7/morg 5/morg 5/morg 5/morg 6/morg 5/morg 7/morg l/morg 6/morg 3/morg 3/morg—em

Soc.dem. Soc.dem. Syndikalistisk Soc.dem. Soc.dem. Borgerlig

Pol. obunden Moderat Moderat Moderat Pol. obunden Liberal Centerpartistisk

Folkpartistisk Folkpartistisk Folkpartistisk Folkpartistisk Liberal Opolitisk Moderat Liberal

Liberal Liberal

Soc. dem. Opolitisk Partipol. ober. Centerpartistisk Soc.dem. Opolitisk Liberal

24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52.

Elfsborgs Läns Tidning Alingsås Tidning Lerums Tidning Enköpings-Posten Eskilstuna—Kuriren med Strengnäs Tidning Expressen Fagersta-Posten Falköpings Tidning Falu-Kuriren Filipstads Tidning Folkbladet Östgöten Folket Fryksdals-Bygden Förort-Väst Gefle Dagblad Gotlands Allehanda Gotlands Tidningar Gotlands Folkblad Gotlänningen GT Gästriklands—Tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Göteborgs-Kuriren Göteborgs-Nytt Göteborgs-Posten Hallands Nyheter Hallandsposten Haparandabladet Helsingborgs Dagblad Hjo Tidning Huddinge-Posten Hudiksvalls-Tidningen Hudiksvalls-Tidningen Hälsinglands Tidning Härjedalen Jönköpings-Posten Jönköpingsposten Värnamo Tidning

AB William Michelsens Boktryckeri AB William Michelsens Boktryckeri AB William Michelsens Boktryckeri Enköpings-Postens AB Eskilstuna—Kurirens Tryckeri AB

AB Kvällstidningen Expressen Ågren & Holmbergs Boktryckeri AB AB Falköpings Tidning Falu-Kurirens AB

Filipstads Tryckeri AB

AB Östgötatryck

Tidningen Folket AB

Tidningen Fryksdals-Bygden AB Lerums Boktryckeri AB

Gefle Dagblads AB

Gotlands Allehandas Tryckeri AB Gotlands Tidningar AB

Visby Tryckeri AB

Gotlänningens Tryckeri AB Nordstans Tryckeri AB

Dalabygdens Tidningsförening upa Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning AB

Göteborgs-Kurirens Tidnings-AB Göteborgs-Trakten Nya Tidnings AB Göteborgs-Posten Nya AB

Hallands Nyheters AB Hallandspostens Tidningstryckeri AB Haparanda-Tornedalens Tryckeri AB Helsingborgs Dagblads AB

Hjo Tryckeri AB

Huvudstadspress AB Hudiksvalls-Tidningens Tryckeri AB Hudiksvalls—Tidningens Tryckeri AB Hudiksvalls-Tidningens Tryckeri AB AB Härjedalens Tryckeri Hallpressen AB

Hallpressen AB Hallpressen AB

Alingsås Alingsås Alingsås Enköping Eskilstuna

Stockholm Fagersta Falköping Falun Filipstad Norrköping Eskilstuna Sunne Göteborg Gävle Visby Visby Visby Visby Göteborg Borlänge Göteborg

Göteborg Göteborg Göteborg Falkenberg Halmstad Haparanda Helsingborg Hjo Stockholm Hudiksvall Hudiksvall Hudiksvall Sveg Jönköping Jönköping Värnamo

7 000 6 ()00 700

l 1 000 29 000

519 600 7 800 13 500 34 500 6 200 20 800 25 600 5 900 2 400 33 300 11 300 14 100 7 500 6 600 94 200 2 900 8 900

2 300 2 800 300 000 27 600 34 700 4 400 41 700 1 900 6 300 17 200 14 700 2 500 9 100 41 300 37 600 3 700

3/morg 3/cm 3/morg 5/morg 6/morg

7/em

3/morg 3/morg 6/morg 3/morg 6/em 6/morg 3/morg l/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 7/em 1/morg 1/morg l/morg 1/morg 7/morg 6/morg 6/morg 3/morg 7/morg 2/morg 1/morg 6/morg 6/morg 6/morg l/em 6/morg 6/morg 6/morg

Liberal Liberal Liberal Moderat Liberal Liberal Pol.obunden Moderat Liberal Moderat Soc.dem. Soc.dem. Pol.neutral Framstegsvänl. Liberal Moderat Soc.dem.

C-Fp

Liberal Centerpartistisk Fri liberal

Centerpartistisk Opolitisk Liberal Centerpartistisk Ober. liberal Moderat Oavhängig Moderat Opolitisk Centerpartistisk Centerpartistisk Centerpartistisk Opolitisk Oberoende Oberoende Oberoende

Huvudtidning/avläggare

53. Kalmar Läns Tidning och Nybro Tidning Kalmar Läns Tidning Nybro Tidning 54. Karlskoga Tidning 55. Karlstads-Tidningen 56. Katrineholms-Kuriren 57. Klarälvs-Bygden 58. Kronobergaren 59. Kungälvs—Posten 60. Kvällsposten 61. Laholms Tidning 62. Lidingö Tidning 63. Ljungbytidningen 64. Ljusdals-Posten 65. Ljusnan 66. Ludvika Tidning 67. Lysekilsposten 68. Läns-Posten 69. Länstidningen, Östersund 70. Länstidningen, Södertälje 71. Länstidningen, Östergötland 72. Mariestadstidningen 73. Marxist-Leninist-Proletären 74. Mora Tidning

75. Motala Tidning Motala Tidning Vadstena Tidning

76. Mölndals-Posten

77. Nacka-Saltsjöbadens

Tidning 78. Nerikes Allehanda 79. Nord-Sverige

Utgivare

Utgivningsort

Upplaga Periodi- (l:a halv- citet året 1978)

Pol.sign.

KLT-press. Ek. Förening KLT-press, Ek. Förening KLT—press, Ek. förening Karlskoga-Tidningens Tryckeri AB Karlstads-Tidningen AB Katrineholms-Kurirens Tryckeri AB Värmländska Offsettidningar AB Tryckeri AB Kronoberg Göteborgs—Traktens Nya Tidnings AB Kvällspostens Aktiebolag Föreningen Laholms Tidning upa Huvudstadspress AB

AB Smälänningen

Ljusdals Tryckeri AB Tryckeri AB Ljusnan Dalarnes Tidnings- & Boktryckeri AB Lysekils Nya Tryckeri AB

Läns-Postens Tidningsförening, ek. för.

AB Länstidningen

Södertörns Tryckeri AB Länstidningen Östergötland AB AB Tidning för Skaraborgs län Roger Gross

Dalarnes Tidning— & Boktryckeri AB Motala Tidning AB

Motala Tidning AB Motala Tidning AB Göteborgs-Traktens Nya Tidnings AB Södertörns Tryckeri AB

Länstidningens Tryckeri AB i Örebro Tidningsaktiebolaget Nord-Sverige

Kalmar Kalmar Nybro Karlskoga Karlstad Katrineholm Hagfors Växjö Kungälv Malmö Laholm Stockholm Ljungby Ljusdal Bollnäs Ludvika Lysekil Örebro Östersund Södertälje Linköping Mariestad Göteborg

Mora Motala Motala Vadstena Mölndal Södertälje

Örebro Sollefteå

5 500 l/morg Centerpartistisk

3 500 1/morg 2 000 1/morg 12 500 6/morg 2 700 l/morg 11 800 6/em 3 000 l/morg 12 000 6/morg 8 900 l/fm 112 700 7/em 4 200 6/morg 8 600 l/morg 12 400 5/morg 7 500 4/em 14 900 6/morg 7 100 4/morg 4 800 4/em 8 600 1/em 19 000 6/fm 16 700 5/morg 4 700 l/morg 14 400 5/morg 5 000 2/morg

Centerpartistisk Centerpartistisk Opolitisk Liberal

Liberal Opolitisk Soc.dem. Opolitisk

Ober. liberal Centerpartistisk Opolitisk Borgerlig Opolitisk Frisinnad Opolitisk Opolitisk Centerpartistisk Soc.dem. Centerpartistisk Centerpartistisk Moderat Kommunistisk (KFML (r)) Opolitisk Liberal

Liberal Liberal Opolitisk Centerpartistisk

14 200 3/morg 12 800 6/em 11 200 6/em

1 600 6/em 8 600 1/fm

7 800 l/morg 64 800 6/morg 4 800 l/morg

Liberal Centerpartistisk

80. Nordvästra Skånes Tidningar Engelholms Tidning Eslövs Tidning Klippans Tidning Höganäs Tidning Landskrona-Posten Öresunds-Posten

81. Norra Halland Norra Halland Nordhalland

82. Norra Skåne

83. Norra Västerbotten

84. Norrbottens—Kuriren

85. Norrköpings Tidningar

86. Norrländska Social-

demokraten

87. Norrort A-ed B—ed Danderyds Tidning C-ed Vaxholms Tidning D-ed Väsby-Nytt E-ed Sigtuna—Märsta-

Posten 88. Norrskensflamman 89. Norrtelje Tidning 90. Nya Kristinehamns-Posten 91. Nya Länstidningen 92. Nya Norrland 93. Nya Wermlands-Tidningen 94. Ny Dag 95. Nynäshamns-Posten 96. Piteå-Tidningen 97. Provinstidningen Dalsland 98. Sala Allehanda 99. Sandvikens Tidning 100. Sjuhäradsbygdens Tidning 101. Skaraborgs Läns Annons- blad 102. Skaraborgs-Bygden 103. Skaraborgs Läns Tidning

AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar AB Nordvästra Skånes Tidningar Norra Hallands Veckoblad. förening upa Norra Hallands Veckoblad. förening upa Norra Hallands Veckoblad. förening upa Tidnings AB Norra Skåne Norra Västerbotten Tidnings AB

Luleå Boktryckeri AB

Norrköpings Tidningar AB

Tryckeri AB Norrländska Socialdemokraten

Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB

Tidningsföreningen Norrskens- flamman upa

Norrtelje Tidnings Boktryckeri AB Nya Kristinehamns-Posten AB

Nya Lidköpings-Tidningen AB Mellannorrlands Tidnings AB Nya Wermlands-Tidningen AB Tryckeriföreningen Ny Dag upa Nynäshamns Tryckeri AB Piteå-Tidningen AB

Tryckeri AB Dalsland Ågren & Holmbergs Boktryckeri AB AB Sandvikens Tidning Bygdemännens Tidnings AB Isakssonska Boktryckeriaktiebolaget

Skaraborgs-Bygdens Tidningsförening Skaraborgs Läns Tryckeri AB

Helsingborg Ängelholm Eslöv Klippan Höganäs Landskrona Helsingborg Kungsbacka Kungsbacka Kungsbacka Hässleholm Skellefteå Luleå Norrköping Boden

Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm

Luleå

Norrtälje Kristinehamn Lidköping Sollefteå Karlstad Stockholm Nynäshamn Piteå

Åmål

Sala Sandviken Borås Skövde

Skara Skara

46 100 17 000 600

6 600 2 800 13 500 5 600 11 700 11 400 300

25 900 29 200 31 300 52 800 44 200 26 900 11 800 4 100 3 700 4 800 2 500

5 800

16 600 8 900 19 900 19 700 75 400 17 600 5 800 15 500 6 000 10 000 5 600 6 000 24 900

7 700 19 800

6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 2/morg 2/morg 2/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/m0rg 6/morg 2/morg 2/morg 2/morg 2/morg 2/morg 2/morg 5/morg 5/morg 3/em 3/morg 6/morg 6/morg 2/morg 2/morg 6/morg 3/em 6/morg 2/em

1/morg 6/morg 1/morg 6/morg

Borgerlig Borgerlig Borgerlig Borgerlig Borgerlig Borgerlig Borgerlig Centerpartistisk Centerpartistisk Moderat Centerpartistisk Frisinnad Borgerlig Moderat Soc.dem.

Pol. oberoende Pol. oberoende Pol. oberoende Pol. oberoende Pol. oberoende Pol. oberoende

Kommunistisk

Centerpartistisk Moderat Liberal

Soc .dem. Moderat Vpk Centerpartistisk Soc .dem. Folkpartistisk Pol. obunden Opolitisk Centerpartistisk Borgerlig

Centerpartistisk Borgerlig

Huvudtidning/avläggare Utgivare Utgivningsort Upplaga Periodi-

(1:a halv- citet året 1978)

Pol.sign.

104. Skaraborgs-Tidningen Skövde Nyheter

105. Skånska Dagbladet 106. Smålands Folkblad

107. Smålandsbygdens Tidning 108. Smålandsposten

109. Smålands-Tidningen Smålands-Tidningen Smålands Dagblad Vetlanda—Posten Tranås Tidning

110. Strömstads Tidning

111. Sundbyberg 0 Solna Tidning

112. Sundsvalls Tidning 113. Svenska Dagbladet

Skarborgs-Tidningens Tryckeri AB Skövde 8 300 6/em Folkpartistisk Malmö 30 600 Jönköping 12 400 Jönköping 5 400 Växjö 40000 Eksjö 37 300 Eksjö 9 200 Nässjö 12 500 Vetlanda 9 900 Tranås 5 700 Strömstad 4 000 Stockholm 13 300 Sundsvall 37 300

Stockholm 179 800

AB Skånska Dagbladet

Tryckeri AB Småland Smålandsbygdens Tidning AB Smålandspostens Tryckeri AB Smålands-Tidningens Tryckeri AB Smålands-Tidningens Tryckeri AB Smålands—Tidningens Tryckeri AB Smålands—Tidningens Tryckeri AB Smålands—Tidningens Tryckeri AB Norra Bohusläns Tryckeriaktiebolag Huvudstadspress AB

Sundsvalls Tidnings AB

Handelsbolaget Svenska Dagbladets AB & Co

Sydsvenska Dagbladets AB Malmö 114 500 Sydöstra Sveriges Dagblad AB Karlskrona 22 100 AB Säffle-Tidningen Säffle 6 500 Söderhamn 17 400 Nyköping 20 100 Stockholm 1 900 Stockholm 11 700 Södertälje 2 900 Hedemora 7 300 Hedemora 5 900 Hedemora 1 400 Kristianstad 37 800

7/morg 6/morg l/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 3/morg l/morg 7/morg 7/morg

Centerpartistisk Soc.dem. Centerpartistisk Moderat Folkpartistisk Folkpartistisk Folkpartistisk Folkpartistisk Folkpartistisk Opolitisk Opolitisk Liberal Obunden moderat

114. Sydsvenska Dagbladet

115. Sydöstra Sveriges Dagblad

116. Säffle—Tidningen

117. Söderhamns-Hälsinge-Kuriren AB Söderhamns—Kurirens Tryckeri

118. Södermanlands Nyheter Gust. Österbergs Tryckeri AB 119. Söderort Huvudstadspress AB

120. Söder-Tidningen Huvudstadspress AB

121. Södertälje Allehanda Kerrob Förlags AB

122. Södra Dalarnes Tidning Dalarnes Tidnings & Boktryckeri AB Södra Dalarnes Tidning Dalarnes Tidnings & Boktryckeri AB Säters Tidning Dalarnes Tidnings & Boktryckeri AB

123. Södra Sveriges Tidningar Södra Sveriges Tidningar

Larsson & Olofson. Kom.hol.

Södra Sveriges Tidningar

Larsson & Olofson. Kom.bol.

Södra Sveriges Tidningar

Larsson & Olofson. Kom.bol.

Sörmländska Tidnings- o Tryckeri- Flen 5 200 Hem

föreningen. ek.för.

Obunden liberal Soc.dem. Opolitisk Soc.dem. Centerpartistisk Opolitisk Opolitisk Moderat Opolitisk Opolitisk Opolitisk Folkpartistisk

7/morg 6/morg 3/morg 6/morg 6/morg 1/morg l/morg l/morg 3/morg 3/morg 3/morg 6/morg Kristianstadsbladet Kristianstad 31 800

6/morg Folkpartistisk

Mellersta Skåne Hörby 6 000

6/morg Folkpartistisk

124. Sörmlandsbygden Centerpartistisk

125.

Tranås-Posten

Tranås-Posten AB

Tranås

5 (100

3/em

Moderat

126. 127. 128. 129. 130. 131. 132. 133. 134. 135. 136. 137. 138. 139. 140. 141. 142. 143. 144. 145. 146. 147. 148. 149. 150. 151. 152. 153. 154.

Trelleborgs Allehanda Trollhättans Tidning

Trosa Tidning Uddevalla-Posten Ulricehamns Tidning Upplands Nyheter

Upsala Nya Tidning Vestmanlands Läns Tidning Vimmerby Tidning

Vimmerby Tidning Kinda-Posten

Värmlands-Bygden Värmlands Folkblad Värnamo Nyheter Västerbottens Folkblad Västerbottens-Kuriren Västerbygden Västernorrlands Allehanda Västerort

A—ed

B-ed Järfälla Nyheter

C-ed Mälaröarnas Nyheter

D-ed Järva Nyheter Västerviks-Tidningen Västgöta-Bladet Västgöta-Demokraten Västmanlands Folkblad Västmanlands Nyheter Växjöbladet Ystads Allehanda Ölandsbladet Örebro—Kuriren

Örebro—Kuriren

Karlskoga-Kuriren Örnsköldsviks Allehanda Östersunds-Posten Östgöta Correspondenten

Tryckeri AB Allehanda Trollhättans Boktryckeri AB Trosa Tidning. enskild firma Västerbygdens Tidningsfören. Ulricehamns Tidnings AB Dalabygdens Tidnings fören. upa AB Upsala Nya Tidning Vestmanlands Läns Tidnings AB Vimmerby Tidnings- & Tryckeri- förening upa Vimmerby Tidnings & Tryckeri- förening upa

Vimmerby Tidnings— & Tryckeri- förening upa

Värmlands-Bygdens Tidningsförening Tryckeri AB Värmlands Folkblad AB Värnamo Nyheter

Tryckeri AB Västerbottens Folkblad Västerbottens-Kurirens AB Västerbygdens Tidningsförening Härnösands Boktryckeri AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB Huvudstadspress AB

AB C.O. Ekblad & Co Tidaholms Tryckeri AB Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB Västmanlands Folkblad AB Lantmännens Tryckeriförening upa Växjöbladets Tidningsförening Bjurström & Co Boktryckeri Tryckeri AB Öland

Tryckeri AB Örebro-Kuriren Tryckeri AB Örebro-Kuriren Tryckeri AB Örebro-Kuriren

AB Allehanda Östersunds-Postens Tryckeri AB AB Östgöta Correspondenten

Trelleborg Trollhättan Trosa Uddevalla Ulricehamn Uppsala Uppsala Västerås Vimmerby Vimmerby Kisa

Karlstad Karlstad Värnamo Umeå Umeå Uddevalla Härnösand Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Västervik Tidaholm Borås Västerås Västerås Växjö Ystad Borgholm Örebro Örebro Örebro Örnsköldsvik Östersund Linköping

1 1 000 17 400 2 600 3 000 8 100 3 700 56 900 58 200 10 300

8 600 1 700 8 500 26 900 25 600 23 600 41 500 7 000 18 600 25 300 13 000 5 800 2 700 3 800 12 900 4 800 l 1 900 5 800 6 900 4 600 25 400 6 400 17 600 12 800 4 800 20 700 31 000 67 600

6/morg 4/morg 1/m0rg 1/morg 3/morg l/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg

l/morg 6/morg 4/morg 6/morg 6/morg l/morg 6/morg l/morg 1/morg 1/morg 1/morg 1/morg 6/morg 3/morg 6/morg 1/morg l/em l/morg 6/morg 3/m0rg 6/morg 6/morg 6/morg 6/morg 6/fm 6/morg

Liberal

Pol. obunden Opolitisk Centerpartistisk Moderat Centerpartistisk Liberal

Liberal Centerpartistisk

Centerpartistisk Centerpartistisk Centerpartistisk Soc.dem.

Pol. fri Soc.dem. Folkpartistisk Centerpartistisk Borgerlig Opolitisk Opolitisk Opolitisk Opolitisk Opolitisk Moderat Borgerlig Soc.dem. Soc.dem. Centerpartistisk Centerpartistisk Liberal Borgerlig Soc.dem. Soc.dem. Soc.dem. Folkpartistisk Obunden liberal Konservativ

Huvudtidning/avläggare Utgivare

155. Östra Småland

Utgivningsort

Upplaga (l:a halv- året 1978)

Periodi- citet

Pol.sign.

Tidningen Östra Småland AB Östra Småland Tidningen Östra Småland AB Oskarshamns Nyheterna Tidningen Östra Småland AB Västerviks-Demokraten Tidningen Östra Småland AB

Kalmar Kalmar Oskarshamn Västervik

16 900 9 400 5 000 2 500

Underbilaga B Nedlagda dagstidningar 1940—1979

År Tidning Utgivningsort Politisk Periodi- Upplaga Signatur citet 1940 Blekinge Dagblad Karlshamn bf 6 5 900" Bohus-Dals Tidning Trollhättan bf 1 " Folkets Dagblad I Stockholm soc 6 25 800 Hvetlanda Tidning Vetlanda h 3 1 000 Länstidningen i Vänersborg Vänersborg opol ?. b Morgontidningen Göteborg lib 6 18 300" Sydvästra Skåne Trelleborg neut 1 b Sävsjö Nyheter Sävsjö m 3 500" 1941 Falu Länstidning Falun h 3 b Korrespondenten Landskrona Tidning Landskrona fp 6 3 500" Sunnebygden Sunne neut 2 b Sunne-Tidningen Fryksdals—Posten Sunne fris 3 1 200" Vest-Svenska Dagbladet Göteborg nat soc 2 " 1942 Arbetare-Kuriren Göteborg synd 1 " Härjedalen Sveg neut 3 3 000” Nyaste Snällposten Göteborg m 1 & Sydsvenska Kuriren Malmö k 1 '7 1944 Cimbrishamnsbladet Simrishamn h 6 2 800 Nya Dagligt Allehanda Stockholm h 7 42 300 Östgöta-Tidningen Linköping fp 6 6 800 1945 Folkets Dagblad II Stockholm nat soc 6 6 800 1946 Dalpilen Falun h 1 b Handelstidningens Veckoblad Göteborg lib 4 20 000 Torshälla Tidning Eskilstuna m 1 ') 1948 Bohus-Posten I Uddevalla h 6 2 000 Länstidningen Dalpilen Falun h 6 1 100 Söderköpings-Posten Söderköping bf 6 3 200 1950 Den Svenska Folksocialisten Stockholm nat soc 2 b Skåne-Kuriren Ystad fp 1 17 Örebro Läns Jordbrukaretidning Västerås bf 1 b 1951 Borås Nyheter Borås fris 6 1 500 Dagsposten Stockholm nat 3 6 900 1952 Bohus-Posten Uddevalla h 3 1 500 Dalarna Falun opol 1 b Mariestads Länstidning Mariestad fris 3 1 400 Södermanlands Läns Tidning Nyköping h 6 2 300 Västerviks-Posten Västervik fris 3 300 1953 Södra Skåne Ystad bf 6 3 900 Ångermanlands Nyheter Härnösand m 6 6 400 1954 Fädernäslandet Stockholm ? 1 h Kristianstads Läns Tidning Kristianstad h 6 4 600

188 Bilaga 1 SOU 1980:28 År Tidning Utgivningsort Politisk Periodi- Upplaga Signatur citet Kvällsnytt Helsingborg h 6 8 600 Trelleborgs—Tidningen Trelleborg h 6 1 600 1956 Aftenposten Göteborg h 6 34 300 Aftontidningen Stockholm 5 7 63 500 Norrlands-Posten Gävle h 6 8 300 Örebro Dagblad Örebro h 6 3 300 Östgötabygdens Tidning Skänninge fp 3 700 1957 Aurora Ystad 5 6 4 400 Jämtlands Tidning Östersund fris 6 3 200 Kristianstads Läns-Demokraten Kristianstad 5 6 3 300 Norrlands—Folket Kiruna fris 6 3 600 1958 Länsposten Jämtbygden Östersund cp 1 " Morgon-Bladet Stockholm fp 6 28 000 Morgon-Tidningen Stockholm 5 7 48 400 Nordsvenska Dagbladet Skellefteå m 6 10 900 Upsala Uppsala h 6/1 2 800 1959 Hallands Dagblad Halmstad h 6 8 900 1960 Arbetar-Posten Göteborg soc 1 h Lunds Dagblad Lund fp 6 3 500 Sala-Posten Sala fris 3 1 500 Skaraborgaren Falköping s 3 5 200 1961 Limhamn Västerort Limhamn opol 1 " 1962 Arvika Tidning Arvika opol 3 5 500 Läns-Nytt Örebro h 1 b Norrbottningen Luleå cp 1 Sundsvalls—Posten Sundsvall h 6 4 100 Varbergs Tidning Varberg lib 3 3 700 Östra Sverige Örebro cp 1 '” 1963 Köpings—Posten Köping m 3 3 300 Söderhamns Tidning 11 Söderhamn fp 3 2 000 1965 Svenska Landsbygden Södertälje cp 1 b 1966 Ny Tid Göteborg 5 6 25 700 Stockholms—Tidningen Stockholm 5 7 132 700 1968 Göteborgs-Trakten Göteborg opol 1 '7 1970 Limhamns-Tidningen Limhamn opol 1 b Lunds Veckoblad Lund t 1 17 1973 GT Söndagstidningen Göteborg fp 1 115 000 Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning Göteborg fp 6 43 600 Sörmlands-Tidningen med Trosa Trosa opol 1 " Annonsblad 1975 Östgöta—Bladet Vadstena m 3 3 200 1976 Haningebladet Södertälje cp 1 1 400 1979 Sandvikens Tidning Sandviken opol 2 5 600

" Något osäker. b Okänd.

Underbilaga C Dagstidningsfusioner 1940—1978

År

Tidning

Utgivningsort

Politisk signatur

Upplaga

Anm

1940 1941 1942 1944 1945 1946 1947 1949 1950 1951 1952 1953 1955 1956 1957 1958

Dala-Tidningen Tranås tidning Gefle—Posten Lidköpings Tidning Lilla Edet-Posten Hudiksvallsposten Eksjö-Tidningen Nerikes-Tidningen Västerviks-Demokraten Sydposten Sörmlandsposten Öresunds-Posten Ljusdals Tidning Skånska Aftonbladet Borås Folkblad Bergslagernas Tidning Bollnäs-Tidningen Falkenbergs Tidning Härnösands-Posten Hässleholms Dagblad Norrbottens Allehanda Skelleftebladet Umebladet Örnsköldsviks-Posten Landskrona-Posten Motala-Posten Varbergsposten Oskarshamns—Nyheterna Strengnäs Tidning Askersunds Tidning Västergötlands Annonsblad Hagfors Tidning Söderhamns Tidning I Åmåls-Tidningen

Falun Tranås Gävle Lidköping Trollhättan Hudiksvall Eksjö Örebro Västervik Malmö Eskilstuna Helsingborg Ljusdal Malmö Borås Lindesberg Bollnäs Falkenberg Härnösand Hässleholm Piteå Skellefteå Umeå Örnsköldsvik Landskrona Motala Varberg Oskarshamn Strängnäs Askersund Skara Karlstad Söderhamn Åmål

fp 3 600 1 500 3 400" 1 300 1 000 2 000 2 000" 10 100 b 3 000" 3 200 10 200 300 8 200 b 4 800 3 200 2 400 2 700 600 3 600 3 600 3 100 3 400 7 500 3 900 4 900 7 500 5 100 4 000 6 900 1 400 3 100 1 800

Avläggare till Falu-Kuriren

Avläggare till Smålands-Tidningen Sammanslogs med Norrlands-Posten Avläggare till Västergötlands Annonsblad Avläggare till Trollhättans Tidning Avläggare till Söderhamns Tidning Avläggare till Småland Allehanda Uppgick i Nerikes Allehanda Avläggare till Oskarshamns-Nyheter Övertogs Av Svenska Morgonbladet Utgavs sista året av Eskilstuna-Kuriren Edition till Nordvästra Skånes Tidningar Avläggare till Ljusdals—Posten

Uppgick i Kvällsposten

Avläggare till Arbetartidningen Uppgick i Bergslagsposten

Avläggare till Hudiksvalls-Tidningen Edition till Hallands Dagblad

Uppgick i Ångermanlands Nyheter Uppgick i Nya Kristianstadsbladet Uppgick i Nordsvenska Dagbladet Uppgick i Nordsvenska Dagbladet Uppgick i Nordsvenska Dagbladet Uppgick i Ångermanlands Nyheter Edition till Nordvästra Skånes Tidningar Uppgick i Östgöten

Uppgick i Hallands Dagblad Avläggare till Östra Småland Avläggare till Eskilstuna-Kuriren Övertogs av Nerikes Allehanda Uppgick i Skaraborgs Läns Tidning Uppgick i Värmlands-Posten Avläggare till Hudiksvalls Nyheter Uppgick i Nya Wermlands—Tidning

År

Tidning

Utgivningsort

Politisk signatur

Periodi- citet

Upplaga Anm

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1970 1974 1976

Kalmar Läns Tidning Värmlands-Posten Östergötlands Dagblad Sölvesborgs-Tidningen Vetlanda-Posten Hudiksvalls Nyheter Västgöta Korrespondenten Smålands Allehanda Östgöten

Kuriren Oskarshamns-Tidningen Gränna Tidning Mellersta Skåne

Norra Stads och Bergslags Tidning

Nordhalland

Nyheterna

Folkbladet för Västmanland Östhammars Tidning Gotlands Folkblad Gotlänningen

Lidingö Nyheter Växjöbladet Arboga Tidning Arbetartidningen Karlshamns Allehanda Nybro Tidning

Kalmar Kristinehamn Norrköping Sölvesborg Vetlanda Hudiksvall Skövde Jönköping Linköping Uddevalla Oskarshamn Gränna Hörby

Nora

Kungsbacka Helsingborg Västerås Östhammar Visby

Visby Stockholm Växjö Arboga Göteborg Karlshamn Nybro

NDMNDVMNOMXDNOXDXDNSO m _soxosrxo "vin!—Iko—

4 400 2 700

a

20 900

3 400 8 800 4 100 3 800 10 900 13 200 10 400 12 000 1 300 6 300

3800

700 16 500 13 800

4 100 4 900 5 100 6 800 4 500 2 700 4 900 2 700

b

Avläggare till Skånska Dagbladet Avläggare till Fryksdals-Bygden Sammanslogs med Norrköpings Tidningar Avläggare till Blekinge Läns Tidning Avläggare till Smålands—Tidningen Avläggare till Sundsvalls Tidning Uppgick till Skaraborgs Läns Annonsbyrå Avläggare till Jönköpings-Posten

Edition till Östergötlands Folkblad Avläggare till Ny Tid Avläggare till Barometern

Uppgick i Jönköpings-Posten

Bildar tills. med Kristianstads-bladet

Södra Sveriges Tidningar

Uppgick i Nerikes Allehanda Avläggare till Norra Halland

Uppgick i Arbetet Edition till Folket Uppgick i Upsala Nya Tidning

Bildar tillsammans Gotlands Tidningar

Uppgick i Lidingö Tidning Edition till Blekinge Läns Tidning Edition till Bärgslagsbladet Sammanslagen med Ny Dag Avläggare till Blekinge Läns Tidning Avläggare till Kalmar Läns Tidning

” Något osäker b Okänd.

Underbilaga D Nyetablerade dagstidningar 1940—1978

År Tidning Utgivnings- Politisk ort signatur 1941 Dagsposten Stockholm nat 1942 Aftontidningen Stockholm 5 Dalpilen Falun h Folkets Dagblad 11 Stockholm nat soc 1943 Hagfors Tidning Karlstad opol 1944 Expressen Stockholm lib Härjedalen Sveg opol Västerviks-Demokraten Oskarshamn 5 1945 Blekinge—Posten Karlskrona op Dagen Stockholm opol Hässleholms Dagblad Hässleholm fp 1946 Länstidningen Dalpilen Falun h 1947 Södra Sverige Ystad bf 1948 Kvällsposten Malmö m Värmlandsbygden Karlstad cp Sverige Nytt Stockholm opol 1949 Bohus-Posten Uddevalla h Mölndals—Posten Mölndal opol Nacka-Saltsjöbadens Tidning Stockholm opol Skåne-Kuriren Ystad fp Västerbygden Uddevalla cp 1950 Läns-Posten Örebro cp 1951 Nordsvenska Dagbladet Skellefteå m Ångermanlands Nyheter Härnösand m 1952 Fäderneslandet Stockholm opol 1953 Varbergs Tidning Varberg lib 1955 Limhamns-Tidningen Limhamn opol Skaraborgs—Bygden Skara cp Västerort Stockholm opol 1956 Länsnytt Örebro h Länsposten Jämtbygden Östersund cp Norrbottningen Luleå cp 1957 Fryksdals-Bygden Sunne opol Östra Sverige Örebro cp

Periodi- citet

6

Natt—'x)

__u—xi QOS—*

___—oxo

p—nmi—noxos—i—i—ni—Ap—

uh.—.H....—

.—

Anm

Fr juli 1951 3/v. Nedlagd i dec 1951 Nedlagd 1956 Nedlagd 1946 Nedlagd 1945 Fr 1956 3/v. Uppgick i Värmlands—Posten 1957

Avläggare till Oskarshamns— Nyheterna 1945

Fr 1965 5/v. Uppgick i Nya Kristianstads- bladet 1951

Nedlagd 1948 Nedlagd 1953

Fr 1950 7/v.

Fr 1950 /2v. 1951 3/v. Nedlagd 1952

Nedlagd 1950

Nedlagd 1958 Nedlagd 1953 Nedlagd 1954 Nedlagd 1962 Utkommer varannan vecka från 1970

Nedlagd 1962 Nedlagd 1958 Nedlagd 1962 Före 1957 avläggare till Värmlands-Posten Nedlagd 1962

År Tidning Utgivnings— Politisk Periodi- Anm ort signatur citet 1958 Kungälvs—Posten Kungälv opol Lidingö Nyheter Stockholm opol Uppgick i Lidingö Tidning 1967 1960 Limhamn Västerort Limhamn opol 1 Nedlagd 1961 1961 GT Söndagstidningen Göteborg fp 1 Nedlagd 1972 Lunds Veckoblad Lund b 1 Nedlagd 1970 Söderhamns Tidning Söderhamn fp 3 1957—1961 avläggare till Hudiksvalls Nyheteri Nedlagd 1963 1962 Kalmar Läns Tidning Kalmar cp 1 1959—1962 avläggare till Skånska Dagbladet 1966 Sörmlandsbygden Flen cp 1 Före 1966 avläggare till Svenska Landsbygden 1969 Huddinge—Posten Stockholm opol 1971 Västmanlands Folkblad Västerås 5 1966—1971 edition till Folket 1972 Länstidningen Östergötland Linköping cp Nystartad som abonnerad tidning 1974 Haningebladct Stockholm cp Nedlagd 1976 Trosa Tidning Trosa opol 1975 Göteborgs Handels— och Göteborg lib Sjöfarts-Tidning Växjöbladet Växjö cp 1 1967—1975 avläggare till Blekinge Läns Tidning Marxist-Leninist-Proletären Göteborg k 2 1976 Gästrikslands Tidning Borlänge cp 1 Klarälvs—Bygden Hagfors opol 1 Söder—Tidningen Stockholm opol 1 Söderort Stockholm opol 1 1977 Förort Väst Göteborg Framstegs- 1 vänlig Göteborgs-Kuriren Göteborg cp 1 Göteborgs—Nytt Göteborg opol 1 Södertälje Allehanda Södertälje m 1 Uddevalla-Posten Uddevalla cp ] Upplands Nyheter Uppsala cp 1

Underbilaga E Grupper som 1979-01-01 hade dominerande ägarintressen i minst två dagstidningsföretag

Ägargrupp Företag Tidningar Upplaga (ägarandel) per vardag l:a halv- året 1978 Familjen Bonnier Dagens Nyheters AB Dagens Nyheter 405 200 (35 % av aktierna och dotterbolag = 60 % av rösterna) AB Kvällstidningen Expressen Expressen 519 600 Familjen Hjörne Göteborgs-Postens Nya AB Göteborgs-Posten 300000 (ca 70 %) dotterbolag = Nordstans Tryckeri AB GT 94 200 Familjen Wahlgren Sydsvenska-Dagbladets AB Sydsvenska—Dagbladet 114 500 (36 %) dotterbolag = Kvällspostens AB Kvällsposten 112 700 Familjen Ander 1. Nya Wermlands—TidningensNya Wermlands-Tidningen 75 400 AB (1. 95 %) dotterbolag= AB Arvika Nyheter Arvika Nyheter 6 700 AB Säffle-Tidningen Säffle-Tidningen 3 200 AB Tidningen för Skaraborgs Skaraborgs Läns 24 900 län med dotterbolaget Annonsblad Isakssonska Boktryckeri AB med Mariestads-Tidningen 12 000 dotterbolaget HJO Tryckeri AB Hjo Tidning 600 (2, 100 %) 2. Karlskoga Tidnings TryckeriKarlskoga Tidning 12 500 AB (3. över 90 %) 3. Filipstads Tryckeri AB Filipstads Tidning 3 100 (4. 100 %) 4. AB Nordvästra Skånes Nordvästra Skånes Tidningar 46 100 Tidningar Engelholms Tidning Eslövs Tidning Klippans Tidning Höganäs Tidning Landskrona-Posten Öresunds-Posten Familjen Bengtsson 1. Bengtssons Tidnings AB (1. 100 %) dotterbolag = Dalarnes Tidnings- och Borlänge Tidning 9 000 Boktryckeri AB Ludvika Tidning 4 700 Mora Tidning 7 100 Södra Dalarnes Tidning 3 600 med Säters Tidning (2. 100 %) 2. Svenska Landsortstidningars Förlags AB dotterbolag = Falu-Kuriren AB Falu-Kuriren 34 500

Ägargrupp Företag Tidningar Jpplaga (ägarandel) acr vardag l:a halv- lrct 1978 (3. 100 %) 3. Lidmanpressens AB dotterbolag = Ågren & Holmbergs Sala Allehanda 10000 Boktryckeri AB Fagersta—Posten 3 900 Avesta Tidning 4 600 Familjen Hamrin Herenco Industrier AB" (över 50 %) dotterbolag = Hallpressen AB Jönköpings—Posten med 41 300 Värnamo—tidningen Smålands-Tidningens Smålands—Tidningen med 37 300 Tryckeri AB Smålands Dagblad och Tranås Tidning Vetlanda-Posten AB Vetlanda—Posten (avläggare till Smålands-Tidningen) AB Smålänningen Ljungbytidningen 10 300 Tidaholms Tryckeri AB Västgöta-Bladet 2 400 Tore G. Wärenstam AB Borås Tidning Borås Tidning 54 300 (ca 35 %) dotterbolag = Ulricehamns Tidnings AB Ulricehamns Tidning 4000 Familjen Pers Vestmanlands Läns Tidnings AB Vestmanlands Läns Tidning 58 200 (100 %) dotterbolag = Bärgslagsbladets Tryckeri AB Bärgslagsbladet med 12 800 Arboga Tidning Familjen Wallin (51 %) Bohuslänningens AB Bohuslänningen 38 600 dotterbolag = Norra Bohusläns Tryckeri AB Strömstads Tidning 2 0011 Familjen Ulf Grundel 1. Nya Kristinehamns—Posten AB Nya Kristinehamns-Posten 4 500 (1. 100 %) (2. Sten Grundel) 2. Tidningen Fryksdals— FryksdaIs-Bygden 2 900 Bygden AB Familjerna Alström och Wide Sundsvalls Tidnings AB Sundsvalls Tidning 37 300 (50 % vardera) dotterbolag= AB Allehanda Örnsköldsviks Allehanda 20 700 Släkten Ridderstad AB Östgöta Correspondenten Östgöta Correspondenten 67 600 dotterbolag = Tranås—Posten AB Tranås-Posten 2 800 Stiftelsen Barometern Tidningen Barometerns AB Barometern med Oskarshamns 54 700 (97 %) Tidningen Smålandspostens Tryckeri AB Smålandsposten 40 000 AB Blekinge Läns Tidning Blekinge Läns Tidning med 33 000 Karlshamns Allehanda och Sölvesborgs—Tidningen Eskilstuna Kurirens Stiftelse Eskilstuna-Kurirens Tryckeri AB Eskilstuna-Kuriren med 28 400 (100 %)

dotterbolag = Liberalia i Katrineholm AB med

dotterbolaget Katrineholms— Kurirens Tryckeri AB

Strengnäs Tidning

Katrineholms-Kuriren

11 700

SOU 1980:28 Bilaga 1 195 Ägargrupp Företag Tidningar Upplaga (ägarandel) PCT vardag l:a halv- året 1978 Stiftelsen Pressorganisationen l. Liberala Tidningar Kommanditbolag (1. Största andelsägaren dotterbolag = samt ensam komplementär) Länstidningens Tryckeri AB med dotterbolagen Bergslagernas Tidnings AB. Bergslagsposten 17 500 Motala Tidning AB och Motala Tidning med 12 800 Vadstena Tidning Nerikes Allehanda AB Nerikes Allehanda 64 800 (2. 46 %) 2. Gefle Dagblads AB Gefle Dagblad 33 300 dotterbolag = AB Sandvikens Tidningb Sandvikens Tidning 1 900 Tryckeri AB Ljusnan Ljusnan 14 900 Högerns Förlagsstiftelse (1. genom lokal stiftelse 100 %) 1. Luleå Boktryckeri AB Norrbottens-Kuriren 31 300 (2. genom lokal stiftelse 100 %)2. Gotlands Allehandas Gotlands Allehanda 11 300 Tryckeri AB (3. 100 %) 3. Härnösands Boktryckeri AB Västernorrlands Allehanda 18 600 (4. 100 %) 4. Enköpings-Postens AB Enköpings-Posten 9 200 Erik och Asta Sundins Norrköpings Tidningars Stiftelse Förlags AB (100 %) dotterbolag = Norrköpings Tidningar AB Norrköpings Tidningar 52 800 med dotterbolaget AB C. 0. Ekblad & Co Västerviks-Tidningen 12 900 Stiftelsen Svenska Dagbladet 1. AB Svenska Dagbladets Svenska Dagbladet 179 800 (1. Största andelsägaren i Intressenter med dotterbolaget handelsbolaget med ca 10 %) Svenska Dagbladets AB med starkt minoritetsintresse i Handelsbolaget Svenska Dag- bladets AB & Co (2. 99 %) 2. Svenska Dagbladets AB dotterbolag = Huvudstadspress AB Huddingposten 1 300 Lidingö Tidning med 1 700 Lidingö Nyheter Norrort 9 000 med Danderyds Tidning, Vaxholms Tidning, Väsby-Nytt och Sigtuna-Märsta- Posten Sundbybergs och Solna Tidning 2 700 Västerort med Järfälla Nyheter, 5 100 Mälaröarnas Nyheter och Järva Nyheter Söderort 300 Söder—Tidningen 1 900

Ägargrupp (ägarandel)

Företag

Tidningar

Upplaga per vardag l:a halv— året 1978

Socialdemokratiska

Arbetarepartiet (51 %)

Centerpartiet (100 %)

A-Pressen AB dotterbolag = AB Arbetarbladet Tidningen Folket AB Mellannorrlands Tidnings AB

Tryckeri AB Småland Sydöstra Sveriges Dagblad AB

Arbetarbladet Folket Nya Norrland Dagbladet Nya Samhället Smålands Folkblad Sydöstra SVeriges Dagblad

Tryckeri AB Värmlands Folkblad Värmlands Folkblad Tryckeri AB Västerbottens Folkblad

Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB Tidningen Östra Småland AB

AB Dala-Demokraten AB Östgötatryck Visby Tryckeri AB Tryckeri AB Kronoberg AB Länstidningen med dotterbolaget AB Härjedalens Tryckeri Tryckeri AB Norrländska Socialdemokraten AB Söderhamns-Kurirens Tryckeri Västmanlands Folkblad AB Tryckeri AB Örebro-Kuriren

Centertidningar AB dotterbolag = Hallands Nyheter AB

Västerbottens Folkblad

Västgöta—Demokraten Östra Småland med Oskarshamns-Nyheterna och Västerviks-Demokraten Dala-Demokraten Folkbladet Östgöten Gotlands Folkblad Kronobergaren Länstidningen

Härjedalen Norrländska Socialdemokraten

Söderhamns-Hälsinge—Kuriren Västmanlands Folkblad

Orebro—Kuriren med Karlskoga-Kuriren

Hallands Nyheter

Norrtelje Tidnings BoktryckeriNorrtelje Tidning

AB Södermanlands Nyheter AB Södertörns Tryckeri AB

Östersunds-Postens Tryckeri AB

Södermanlands Nyheter Länstidningen Södertälje Nacka-Saltsjöbadens Tidning Nynäshamns-Posten Östersunds-Posten

32 700 25 600 19 700 10 500 12 400 22 100 26 900 25 600

l 1 900 16 900

22 900 20 800

7 500 12 000 19 000

1 100

44 200 17 400

1 800 1 17 600

27 600 13 800

20 100 13 900 1 300 1 900 31 000

Under 1979 har Falköpings Tidning förvärvats. Tidningens upplaga per vardag l:a halvåret 1978 utgjorde 6 700

exemplar. bTidningen nedlagd vid årsskiftet 1979/80.

Bilaga 2 Tidskrifter

Med tidskrifter förstås andra periodiska skrifter än dagstidningar. Denna grupp av publikationer är antalsmässigt mycket stor. Den är också mycket heterogent sammansatt. Tidskriftssektorn präglas av mångfald och variation. Konkurrensen är där ofta hård.

För närvarande beräknas flera tusen tidskrifter utkomma i Sverige. Den mest omfattande förteckningen av dessa återfinns i Svensk Tidskriftsförteck- ning, som utges av Bibliografiska Institutet. Denna förteckning avser att redovisa alla viktigare tidskrifter av allmänt intresse som utges med mer än ett nummer årligen. För år 1978 upptas där ett urval av 2 479 tidskrifter. Vägledande för urvalet har varit att ta med för allmän spridning utgivna tidskrifter samt specialtidskrifter inom vetenskap, näringsliv, politik, folk- rörelser etc. som inte har lokal eller regional begränsning. Dagstidningar är inte medtagna. Inte heller publikationer med utländskt förlag.

Omsättningen är stor inom tidskriftsbeståndet. Helt nya tidskrifter kommer fortlöpande till och gamla upphör. Det är vanligt att tidskrifter byter namn eller att de läggs ner för att ersättas av andra. Ofta slås två eller flera samman för att fortsätta under endera tidskriftens titel eller under en helt ny. Förekomsten av sådana förändringar i tidskriftsbeståndet har ökat under senare år.

Av de i tidskriftsförteckningen för år 1978 upptagna tidskrifterna hade 62 startat sin utgivning under året medan 35 definitivt lagts ner. Vidare hade 25 tidskrifter upphört att utkomma under dittillsvarande namn men fortlevde, i vissa fall efter sammanslagning med andra, under ny titel eller hade ersatts av nya tidskrifter. Under 1977 var antalet nystartade tidskrifter 66 och antalet definitivt nedlagda 42.

Ett relativt litet antal tidskrifter svarar för huvudparten av den totala tidskriftsupplagan. Det stora flertalet har en mycket begränsad spridning. Distributionen ombesörjs väsentligen av postverket och Svenska Pressbyrån AB. Postverket har hand om de abonnerade exemplaren medan Pressbyrån distribuerar lösnumren. Omkring 1 600 tidskrifter befordras av postverket. Den postbefordrade volymen uppgick 1978 till cirka 390 miljoner exemplar. Pressbyrån, som enligt egna beräkningar svarar för drygt 40 procent av landets tidskriftsdistribution, distribuerade 1978 sammanlagt 185 miljoner tidskriftsexemplar. Med ledning av dessa uppgifter torde tidskrifternas totala årsupplaga kunna beräknas överstiga åtminstone 575 miljoner exemplar.

I den av Tidningsstatistik AB publicerade tidningsstatistiken (TS-boken och TS Fackpressbok) upptas för år 1978 sammanlagt 342 tidskrifter med en

total årsupplaga av omkring 443 miljoner exemplar. Den upplagemässigt betydelsefulla delen av tidskriftsgruppen torde alltså återfinnas i TS- statistiken.

Tidskriftsgruppen rymmer en mängd helt olika typer av publikationer. Stora variationer förekommer inte bara i fråga om upplagor, periodicitet och tekniskt utförande utan även då det gäller målgrupper och syftet med utgivningen. Vidare finansieras tidskrifterna på olika sätt. Ett närmare studium av tidskriftsbeståndet kräver därför en kategoriindelning.

I förevarande sammanhang torde dock vara tillräckligt att skilja mellan de tidskrifter som vanligen sammanföres under beteckningen organisations- press och den kommersiella del av tidskriftsbeståndet som benämns fack- och populärpress.

1 Organisationspressen

Till denna kategori av press kan det övervägande antalet tidskrifter hänföras. Det är tidskrifter som ges ut av organisationer för att i första hand distribueras till medlemmarna. I denna grupp ingår ideella tidskrifter utgivna av religiösa, nykterhets-, försvarsfrämjande m. fl. organisationer. Hit hör också de fackliga tidskrifterna och som regel de kooperativa organisationer- nas tidskrifter.

Organisationstidskrifterna ges inte ut av kommersiella skäl. Generellt sett finansieras de bara till en mycket liten del av intäkter från annonser och prenumerationer. Organisationens ekonomi och inställning till tidskriften är helt avgörande för tidskriftens ekonomiska ställning och fortbestånd. Tidskriftens upplaga bestäms av organisationens medlemstal och påverkas alltså inte direkt av konkurrens från andra medier. Upplagemässigt når inte organisationspressen trots sitt stora antal tidningar upp till populärpressens nivå. En del av de fackliga organisationstidskrifterna har dock betydande upplagor och stor spridning, vilket framgår av nedanstående tabell.

Tabell 1 Upplaga för vissa organisationstidskrifter enligt TS-boken 1979 &

Tidskrift Huvudorga- Upplaga ( 1978) Periodicitet nisation ggr/år Byggnadsarbetaren LO 164 102 35 Kommunalarbetaren LO 443 286 23 Metallarbetaren LO 438 366 41 Statsanställd LO 192 928 40 Industritjänstemannen TCO 293 126 12 Kommunaltjänstemannen TCO 132 694 12 Statstjänstemannen TCO 119 265 20 SACO/SR-tidningen SACO/SR 184 324 5 Arbetsgivaren SAF 51 144 42

De redovisade LO-tidningarnas sammanlagda årsupplaga uppgår till cirka 41 miljoner exemplar. Tre andra större organisationstidskrifter— Vi bilägare, Vår bostad och Vårt röda kors kom 1978 tillsammans upp i en årsupplaga på cirka 20 miljoner exemplar.

2 Populärpressen

Med populärpress avses här de tidskrifter som i TS tidningsstatistik hänförts till denna grupp. Det är tidskrifter som vanligen kommer ut en gång i veckan och vilkas innehåll i huvudsak syftar till att ge underhållning och information av olika slag. Populärpressen är i allmänhet förlagsutgiven. Utgivningen är oftast rent kommersiell. Det är just genom att vara lönsamhetsbetingad som den skiljer sig från flertalet andra tidskrifter. Till gruppen räknas de traditionella veckotidningarna och vissa s. k. Specialtidningar samt serietid- ningarna. Populärpressen beräknas omfatta bara cirka 10 procent av hela antalet tidskrifter. Ser man däremot till upplagan domineras marknaden av denna press. __

Tidningsstatistiken redovisar år 1978 sammanlagt 47 populärtidskrifter, varav 16 serietidningar. Populärpressgruppen innehåller alltså ett relativt litet antal tidskrifter. Upplagemässigt är emellertid gruppens betydelse avsevärt större. Dess sammanlagda årsupplaga uppgick 1978 till nära 270 miljoner exemplar. Det motsvarar cirka 60 procent av den totala årsupplagan för alla tidskrifter som redovisas i "PS-statistiken.

Bortsett från serietidningarna har sedan början på 1960-talet ett drygt trettiotal populärtidskrifter årligen redovisats i tidningsstatistiken. Uppla- geutvecklingen under senare tid kan lämpligen beskrivas genom ett studium av de 30 tidskrifter som återfinns i redovisningen under i stort sett hela perioden 1963—1978. Det är tidskrifterna Allas Veckotidning, Allers, Allt i Hemmet, Allt om Mat, Damernas Värld, Det Bästa, Femina, Fib-Aktuellt, Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Hemmets Vän, Hem och Fritid, Hennes (nedlagd 1977), Husmodern, Hänt i Veckan, ICA-Kuriren, Kvälls- stunden, Lektyr, Min Värld, Mitt Livs Novell, Röster i Radio/TV, Saxons Veckotidning, Se, Svensk Damtidning, Teknikens Värld, Veckojournalen, Vecko-Revyn, Vi, Vi Föräldrar och Året Runt.

De uppräknade tidskrifterna hade tillsammans år 1975 en årsupplaga på över 268 miljoner exemplar. År 1978 hade upplagan sjunkit till 250 miljoner. I tabell 2 beskrivs denna upplagas utveckling sedan början av 1960-talet. Beskrivningen sker i form av index med 1963 som basår.

Tabell 2 Årsupplagans utveckling för vissa populärtidskrifter 1963—1978 (1963 = 100)

År Årsupplaga 1963 100 1967 104 1970 105 1971 107 1972 104 1973 103 1974 99 1975 94

1978 88

Tabellen visar att populärpressupplagan under den angivna perioden stigit fram till början av 1970-talet för att sedan falla. Minskningen har under de senaste åren varit betydande. För närvarande ligger populärpressupplagan cirka 12 procent under 1963 års nivå. Konsumtionen av populärpress räknat per invånare har sjunkit ännu mer. Folkmängden har nämligen ökat med 9 procent under samma period.

Upplageutvecklingen har dock inte varit likartad för alla typer av populärpress. Damtidningarna har exempelvis haft stora svårigheter att hålla sina upplagor medan de 5. k. herrtidningarna gått starkt framåt.

Populärpressen är mera beroende av läsarmarknaden än av annonsmarkna- den. Cirka 80 procent av intäkterna beräknas komma från tidningsförsälj- ningen och cirka 20 procent från annonserna.

Alla tidskrifter konkurrerar emellertid inte om samma läsare. Populär- pressmarknaden kan indelas i ett flertal delmarknader allt efter tidskrifternas inriktning på olika typer av läsare. Man kan skilja mellan exempelvis familjetidningar (Året Runt), damtidningar (Femina), s.k. herrtidningar (Lektyr) och aktualitetstidningar (Vecko-Journalen). Delmarknaderna är i sin tur segmenterade efter läsarnas ålder, sociala och ekonomiska ställning och utbildning. Så är exempelvis Husmodern inriktad på en äldre grupp än Damernas Värld.

Populärtidskrifterna är således i stor utsträckning differentierade från varandra. Varje tidskrift för sig befinner sig i direkt konkurrens med bara någon eller några andra tidskrifter. Men det betyder inte att konkurrenskli- matet kan anses milt på populärpressmarknaden. Där råder tvärtom, som ofta är fallet i oligopolsituationer, en mycket hård konkurrens. Till detta kommer en ökande konkurrens från andra medier, särskilt från televisionen och storstädernas kvällspress.

Den vikande marknaden skärper givetvis konkurrensvillkoren ytterligare. Det finns därför anledning räkna med att tidskriftsbeståndet, som hittills bortsett från ungdoms- och serietidningarna varit tämligen stabilt under en längre tid, framdeles kan komma att undergå stora förändringar genom nedläggningar och fusioner. Redan nu kan tendenser till viss omläggning av verksamheten spåras. Man satsar i ökande utsträckning på Specialtidningar av typ Allt i Hemmet och liknande. Dessa har jämfört med populärpressen i övrigt haft en relativt gynnsam utveckling. Ett av tillskotten, specialtidningen Må Bra, som i februari 1976 startades av Allers Förlag fick dock snart läggas ned. Lika illa gick det för den av Åhlén & Åkerlund finansierade satsningen på den i Stockholm utgivna lokala veckotidningen City som endast utkom med sju nummer innan den tvingades till nedläggning. Specialtidningen Allt om Handarbete upphörde 1977 som självständig tidning och gick upp i Husmodern. Det kärva läget för veckotidningarna accentuerades ytterligare i augusti 1979 då Åhlén & Åkerlund, det största förlaget på marknaden, meddelade sin avsikt att nedlägga Veckojournalen. Framtiden för veckotid- ningen Se är också osäker. På senare tid har Specialtidningsförlaget AB startat två nya tidningar, Privata Affärer och Sköna Hem, vilka utkommer med 12 respektive 4 nummer per år. Ett av de senaste projekten inom Åhlén

& Åkerlund, veckotidningen Fredag, började utges i oktober 1979. Tidning- en. som speciellt vände sig till ungdom, nådde emellertid inte den väntade upplagesiffran 50 000 exemplar och lades därför ned efter sex nummer. En exklusiv damtidning, Ja, avsedd att utkomma med fyra nummer per år utkom med ett provnummer i november 1979. Inom Åhlén & Åkerlund finns ytterligare konkreta planer på att starta nya tidskrifter. Aktuella projekt inom koncernen är vidare veckotidningen Reportage och månadstidningen Månadsjournalen, en tidning snarlik den nuvarande Veckojournalen. En specialtidning om resor, med arbetsnamnet Allt om resor, planeras till början av år 1981.

I början av 1978 gav 13 förlag tillsammans ut 31 populärtidskrifter. Tidskrifterna redovisas i tabell 3. Serietidningarna är inte medräknade. För att få en bild av koncentrationen på tidskriftsmarknaden bör inte endast tidskrifternas medelnettoupplagor beaktas. Genomslagskraften på markna— den bör självfallet vara större för en tidskrift som utkommer 52 gånger per år än för en annan som enbart utkommer med 12 nummer per år. Ett lämpligare mått på koncentrationen får man därför om förlagens ställning på marknaden beskrivs genom att årsupplagan för respektive förlags tidskrifter redovisas. I tabell 4 visas förlagens ställning på marknaden enligt denna metod. Som framgår av tabellen domineras marknaden av ett fåtal förlag. Det största förlaget har en tredjedel av marknaden. De sex största svarar tillsammans för 87 procent av populärpressens samlade upplaga.

2.4. De större förlagens ägare

Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, som 1979 svarar för 15 populärtidskrifter, tillhör den av familjen Bonnier ägda Bonnierkoncernen. Förlaget ger ut nio veckotidningar i eget namn. Hösten 1975 förvärvade förlaget samtliga aktier i Williams Förlags AB, som då gav ut en veckotidning. För återstående sex populärtidskrifter står Specialtidningsförlaget AB som utgivare. Detta förlag ingår i Bonnierkoncernen och drivs i kommission för Åhlén & Åkerlund.

ICA-Förlaget AB ger ut landets till upplagan största tidskrift. ICA— Kuriren. Den hade första halvåret 1978 en medelnettoupplaga på 691 800 exemplar. Förlaget ägs indirekt av ett mycket stort antal ICA-medlemmar.

Saxon & Lindströms Förlags AB, som ger ut tre veckotidningar, ägs helt av familjen Lindström.

Förlags AB Tifa (tidigare Tidskrifts AB Allhem) är sedan 1974 dotterbolag till Svenska Dagbladets AB, som i sin tur ägs ytterst av Stiftelsen Svenska Dagbladet.

Tre av tidskriftsförlagen — vilka tillsammans har drygt 18 procent av hela populärpressupplagan är utlandsägda. Allers Förlag AB är dotterbolag till det danska företaget Carl Allers Etablissement A/S. Hemmets Journal AB ägs av en dansk stiftelse, Egmont H. Petersens fond, Köpenhamn. Och Readers Digest AB, som ger ut tidskriften Det Bästa, ägs av Reader's Digest Association Inc, USA.

Tabell 3 Populärpressen (utom serietidningar) per 1.1.1978

Förlag Tidskrifter Antal utgå- Upplaga vor per år (l:a halvåret 1978) 1. Allers Förlag AB Allers 52 264 070 Femina 52 116 954 Hänt i Veckan 52 153 754 2. Evangeliipress AB Hemmets Vän 52 46 806 3. Förlags AB Tifa Allas Veckotidning 52 185 104 Hemmets Veckotidning 52 334 996 4. Hemmets Journal AB Hemmets Journal 52 303 632 5. ICA—Förlaget AB ICA—Kuriren 46 691 784 Hem och Fritid 11 146 213 6. Kooperativa Förbundet Veckotidningen Vi 44 281 260 7. Lantmännens Tryckeri- Kvällsstunden 52 76 500 förening 11. p. a 8. Readerls Digest AB Det Bästa 12 244 516 9. Saxon & Lindströms Saxons Veckotidning 52 179 948 Förlags AB Lektyr 52 209 175 Svensk Damtidning 52 236 759 10. Svenska Journalens Svenska Journalen 52 65 000 Stiftelse 11. Sveriges Radio AB Rösteri Radio/TV 52 144 365 12. TfA-Press AB Teknik för Alla 11 31 226 13. Åhlén & Åkerlunds Damernas Värld 52 137 371 Förlags AB Husmodern 52 193 747 Fib—Aktuellt 52 240 003 Min Värld 52 155 796 Mitt Livs Novell 52 69 701 Se 52 120 332 Veckojournalen 52 64 997 Vecko-Revyn 52 115 420 Året Runt 52 383 415 Specialtidningsförlaget AB Allt i Hemmet 14 104 056 Allt om Mat 16 153 540 Teknikens Värld 26 93 231 Vi Föräldrar 11 86 491

Anm. Alla upplagor utom Svenska Journalens är TS-kontrollerade. Uppgiften om Svenska Journalens upplaga har inhämtats från tidningsföretaget.

2.5. Serietidningarna

Under 1975 utkom ett nittiotal serietidningar. Antalet har sedermera reducerats betydligt. I början av 1979 gavs 57 st. olika titlar ut. Endast ett mindre antal av dessa redovisas i TS-statistiken. Serietidningarnas totala årsupplaga, som före 1975 kan beräknas till över 50 miljoner exemplar, har minskat till omkring 42 miljoner exemplar 1978. Serietidningsmarknaden omsatte 1978 omkring 175 miljoner kronor.

Förlagskoncentrationen är avsevärt större i fråga om serietidningar än beträffande populärpressen i övrigt. Marknaden domineras helt av tre förlag. Det största är Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, som ger ut 38 serietidningar.

Tabell 4 Populärpressens fördelning på skilda förlag 1.1.1978

Förlag Antal populär- Årsupplaga Procent— tidskrifter 1 OOO—tal ex andel av totala års— upplagan 1. Åhlén & Åkerlunds 13 84 2895 33.2 Förlags AB 2. ICA-Förlaget AB 2 33 430.4 13,2 3. Saxon & Lindströms 3 32 545.9 12.8 Förlags AB 4. Allers Förlag AB 3 27 8085 11,0 5. Förlags AB Tifa 2 27 045.1 10.6 6. Hemmets Journal AB 1 15 7889 6.2 7. Kooperativa Förbundet 1 12 375.4 4,9 8. Sveriges Radio AB 1 7 507.0 2.9 9. Lantmännens Tryckeri- ] 3 9780 1,6 förening u. på 10. Svenska Journalens 1 3 3800 1.3 Stiftelse 11. Reader's Digest AB 1 2 9342 1,2 12. Evangeliipress AB 1 2 4339 1,0 13. TfA-Press AB 1 3435 0.1 Summa 31 253 8603 1000

Anm. Serietidningar är inte medräknade. Årsupplagan har erhållits genom att respektive tidskrifts medelnettoupplaga under l:a halvåret 1978 multiplicerats med antalet utgåvor under hela 1978.

Det sker genom det helägda dotterbolaget Semic Press AB. Det av Åhlén & Åkerlund 1975 förvärvade Williams Förlags AB har numera ingen utgivning. Semic Press AB beräknas 1978 ha sålt serietidningar för omkring 100 miljoner kronor. Den totala årsupplagan av förlagets serietidningar kan uppskattas till 25 miljoner exemplar. Marknadsandelen uppgår till omkring 65 procent.

Det andra stora förlaget är Hemmets Journal AB, som beräknas ha drygt 20 procent av marknaden. Förlaget ger bara ut ett par serietidningar men bland dem återfinns landets till upplagan överlägset största, nämligen Kalle Anka & Co. Den hade första halvåret 1978 en medelnettoupplaga på 221 600 exemplar.

Det senast etablerade förlaget på serietidningsmarknaden är Atlantic Förlags AB, som startade sin verksamhet 1977. Förlaget ger ut 15 titlar, vilka övertagits från Williams Förlags AB. Företaget, som även bedriver verksam- het i utlandet, beräknar sin andel av den svenska serietidningsmarknaden till omkring 10 procent.

3 Fackpressen

Facktidskrifterna är som regel starkt specialiserade. De vänder sig till särskilda yrkes- eller intressegrupper. Exempel på sådana tidskrifter är

Elteknik med aktuell elektronik, Plastforum Scandinavia och Supermarket. Till fackpressen hänförs också specialtidningarna, t. ex. Båtnytt och Veckans Affärer. Även dessa är inriktade på speciella ämnesområden men har ett mera populariserat innehåll.

Antalet facktidskrifter är svårt att beräkna, liksom totalupplagan. I TS Fackpressbok 1978 redovisas 295 tidskrifter. Av dessa har här 4 räknats till populärpressen. Övriga 291 tidskrifter hade 1978 en sammanlagd årsupplaga av omkring 174 miljoner exemplar. Många tidskrifter av fackpresskaraktär står dock utanför TS-statistiken.

Fackpressen är i stor utsträckning knuten till organisationer av olika slag. Drygt två tredjedelar av de TS-redovisade facktidskrifterna betecknar sig själva som organ för någon förening eller något förbund. De flesta av dessa tidskrifter är sådana som här kallats för organisationspress. Tidskriftsverk- samheten är i dessa fall knappast kommersiell i egentlig mening.

Den kommersiella utgivningen av facktidskrifter ombesörjs av en relativt stor mängd småföretag. De utger som regel bara en eller ett par tidskrifter var. Även deras tidskriftsupplagor är av måttlig storlek. Detta anses emellertid vara av underordnad betydelse när det gäller facktidskrifter. Sådana tidskrifter är nämligen inriktade på att huvudsakligen leva på annonsmarknaden. Annonsinkomsterna har ofta en helt avgörande betydel- se för utgivningen. Många facktidskrifter får 90 procent av sina intäkter från annonser. Och från annonsörssynpunkt är läsekretsens sammansättning och homogeniteti regel viktigare än tidskriftsupplagans storlek.

Också en del större tidskriftsförlag är etablerade på fackpressområdet. Saxon & Lindströms Förlags AB ger sålunda ut en facktidskrift. Och ICA-Förlaget AB ger ut tre TS-redovisade facktidskrifter.

För den största kommersiella fackpressutgivningen svarar Åhlén & Åkerlund-koncernen. Genom Specialtidningsförlaget AB utgavs 1978 sam- manlagt 5 facktidskrifter, varav en, Dagens Industri, 1976 ersatte 8 av koncernens tidigare utgivna facktidskrifter. Åhlén & Åkerlunds facktidskrif- ter hade 1974 en beräknad årsupplaga på 4,5 miljoner exemplar. Motsvaran- de siffra för 1978 kan beräknas till 5,9 miljoner exemplar.

Bilaga3 Bokförlagsbranschen

Bokförlagsverksamheten utgör en viktig del av massmediebranschen. I 1968 års litteraturutredning (L 68) var bokbranschen i Sverige föremål för en bred ekonomisk och kulturpolitisk genomlysning. En stor del av utredningens undersökningar behandlade bokutgivningens omfattning och förutsättning- ar. Statens pris- och kartellnåmnd (SPK) utförde på L 6815 uppdrag undersökningar av förlags- och bokhandelssektorn vad gällde struktur och lönsamhet (PKF 2—3 1973 och SOU 1972:80). I dessa undersökningar lämnades en ingående redogörelse för bokutgivningen under 1960-talet, totalt och för olika litteraturkategorier. En uppföljning av vissa data ur SPK:s branschstudier presenterades i litteraturutredningens huvudbetänkande "Boken" (SOU 197415). I betänkandet diskuterades och analyserades bl. a. villkoren för utgivning av litteratur. Förlagens nettoförsäljning för olika litteraturkategorier liksom förlagsstrukturen belystes. L 68 konstaterade att större delen av 1960-talet präglats av en optimistisk utgivningspolitik, kombinerad med en stark prisökning och en minskande försäljning per titel.

Därefter har på MKU:s uppdrag en undersökning av bokförlagsbranschen utförts av SPK. Undersökningen (SPK:s utredningsserie 1979:3) presente- rades under namnet ”Bokförlagen en jämförelse mellan 1970 och 1976”. Undersökningen utgör en uppföljning av de branschstudier avseende bokförlagens utgivning och försäljning av böcker som nämnden utförde åt L 68. SPK:s tidigare utredning benämns i fortsättningen ”1970 års utred- ning”.

Målsättningen för den undersökning som SPK nu utfört på MKU:s uppdrag (i fortsättningen på sina ställen för enkelhetens skull benämnd MKU:s undersökning eller utredning) har varit att kartlägga och analysera förändringar i struktur-. ägar- och konkurrensförhållandena för de svenska bokförlagen sedan 1970. Undersökningen avser förhållandena under 1976. Redovisningen baseras på uppgifter från drygt 100 förlag med en bokför- säljning av minst 300000 kr per företag. Omsättningssiffrorna avser i allmänhet inte konsumentvärde utan förlagens nettoförsäljningsvärde. Förlagens direktförsäljning är däremot upptagen till konsumentvärde. Alla värden gäller exklusive varuskatt.

Antal bokförlag

Bortsett från ett stort antal företag, organisationer och föreningar som ger ut VlSS speciallitteratur i anslutning till sin huvudverksamhet. svarar i stort sett

dryga 100—talet förlag för bokutgivningen till den svenska allmänheten. I MKU:s undersökning ingår 109 bokförlag och 2 bokklubbsföretag utan egen bokutgivning (Månadens Bok och Folkrörelsernas Bokklubb). Beteckning— en "förlag” används i fortsättningen även när de nämnda bokklubbarna ingår i redovisningen.

Förlagens försäljningsintäkter

Förlagens intäkter av försäljning av böcker uppgick enligt 1970 års utredning till 511 Mkr. Intäkterna av försäljningen år 1976 uppgick till 993 Mkr.

De förlag som ingått i både 1970 års utredning och i MKU:s utredning svarade 1970 för 98 procent och 1976 för 88 procent av de undersökta förlagens totala intäkter från försäljningen. 40 förlag, som 1970 svarade för 2 procent av förslagens totala intäkter, ingår inte i det urval av förlag som nu undersökts. De flesta av dessa förlag hade upphört med sin verksamhet i under åren 1970—1976 eller hade en bokförsåljning understigande 300 000 kr.

Ca 40 förlag som nu undersökts var ej med i 1970 års urval. Dessa förlag svarade för 12 procent av de totala intäkterna av försäljning av böcker 1976. Flertalet av dessa förlag har etablerat sig efter 1970 eller hade före 1970 en förhållandevis liten försäljning av böcker.

Förlagens etableringsår

Av de 109 i utredningen ingående förlagen med egen bokutgivning började 49 förlag utge böcker före 1950. Dessa förlag hade 1976 nettointäkter av försäljning av läroböcker och allmänlitteratur om 658 Mkr exkl. moms eller 66 procent av samtliga förlags totala nettointäkter av försäljningen av böcker 1976 av egen utgivning. De 36 förlag som etablerades under perioden 1950—1969 svarade för 296 Mkr eller 30 procent av nettointäkterna. Under perioden 1970—1976 etablerades 23 bokförlag. Dessa förlag svarade för 39 Mkr eller 4 procent av samtliga förlags totala nettointäkter av bokförsålj- ningen 1976.

Lokalisering

Förlagens koncentration till Stockholm är betydande. Av de 109 förlagen med egen bokutgivning fanns 70i Stockholm. Dessa förlag sålde 1976 böcker för 775 Mkr exkl. moms, dvs. 78 procent av förlagens totala försäljning av böcker av egen utgivning. I Göteborg fanns sex förlag, som tillsammans svarade för 2 procent av förlagens bokförsåljning. I Malmö fanns tio förlag med 7 procent av bokförsåljningen samt i övriga landet 23 förlag, som 1976 hade 13 procent av förlagens totala intäkter av bokförsåljning.

Bokklubbarna Månadens Bok och Folkrörelsernas Bokklubb, som inte hade egen bokutgivning utan sålde andra förlags böcker, bedrev båda sin verksamhet från Stockholm.

Företagsformer

Aktiebolagsformen är den dominerande juridiska formen. Av de 109 förlag som utredningen omfattar bedrevs 90 som aktiebolag, dvs. 83 procent. Framför allt de större förlagen drevs i aktiebolagsform. Av landets 16 största förlag, rangordnade efter bokförsåljning, var 14 aktiebolag, ett förlag Natur och Kultur — stiftelse och ett förlag Brevskolan — ekonomisk förening.

1 Större koncerner

Esselte A B

I koncernen Esselte AB hade 1976 följande elva förlag utgivning och försäljning av böcker:

Almqvist & Wiksell Förlag AB Almqvist & Wiksell Läromedel AB Esselte Kartförlagen AB Esselte Studium AB Focus Uppslagsböcker AB

Grako AB Gustaf Melins AB

Nordiska Bokhandelns Bokförlag AB P A Norstedt & Söners Förlag Wezäta Melins AB Vår Bok AB Esseltekoncernens andel av läroboksförsäljningen ökade 1972 genom köp av Bonnierföretagens aktier i AB Läromedelsförlagen. Bonnierföretagen innehade 50 procent av aktiekapitlet. AB Läromedelsförlagen ingår numera i Esselte Studium. I samband med denna uppgörelse förband sig Bonnier- företagen att t. o. m. den den 31 maj 1978 inte, utan Esseltes medgivande i varje särskilt fall, befatta sig med produktion eller distribution av läroböck- er.

Ca 60 procent av koncernens nettointäkter av försäljning av böcker 1976 utgjordes av läroböcker (Esselte Studium, Almqvist & Wiksell Läromedel). Övriga betydande områden var facklitteratur (Norstedts Förlag, Almqvist & Wiksell) och uppslagsböcker (Focus Uppslagsböcker). Bokklubbsverksam- het bedrevs genom bokklubben Vår Bok. Esseltekoncernen hade intressen i ytterligare en bokklubb genom innehavet av 30 procent av insatskapitalet i Månadens Bok. Under 1977 tillkom Familjebokklubben.

Landets största bokhandelskedja 1976 var Almqvist & Wiksell Bokhandel. Till kedjan hörde tio boklådor med en sammanlagd omsättning av 147 Mkr.

Den fysiska distributionen av böcker till skolor och till boklådor skedde i betydande utsträckning genom ett eget distributionsorgan, Esselte Distribu- tion.

Försäljningen av böcker uppgick 1976 till ca 10 procent av koncernens

totala omsättning. Merparten av koncernens omsättning avsåg grafiska produkter och tjänster såsom förpackningar, bokbinderi, pappersvaror, kontorsmateriel m. m.

Liksom AB Bonnierföretagen är Esseltekoncernen verksam också inom andra massmediesektorer. Den verksamheten avser produktion av fono- gram, videogram och film och är huvudsakligen inriktad på utbildningsbe- hoven hos skolor och företag.

Bland de större aktieägarna inom Esselte AB kan nämnas Förvaltnings AB Ratos och Svenska Personal-Pensions-Kassan (SPP).

AB Bonnierföretagen

AB Bonnierföretagen är moderbolag i Bonnierkoncernen. Fem företag inom koncernens förlagsdel bedrev 1976 förlagsverksamhet. I förlagsdelen ingick därutöver bokklubben Månadens Bok. Månadens Bok har inte egen utgivning utan köper in böcker från delägarnas förlag och från utomstående förlag. Efter 1976 har bokförlagsaktiebolaget Alba och Förlags AB Marieberg tillkommit. Dessa startade sina verksamheter 1977 respektive 1978. De fem förlag som gav ut och sålde böcker 1976 var följande:

Albert Bonniers Förlag AB Bokförlaget Forum AB Förlags AB Semic Specialtidningsförlaget AB AB Wahlström & Widstrand Albert Bonniers Förlag drev tre bokklubbar, nämligen Bokklubben Svalan, Bonniers Bokklubb och Underhållningsbokklubben. Förlaget star- tade 1978 en ny bokklubb, Stora Romanklubben. Wahlström & Widstrand har också en bokklubb, Wahlström & Widstrand Bokklubb.

Bonnierkoncernen innehar majoriteten av kapitalet i bokklubben Måna- dens Bok, som drivs i handelsbolagsform. Denna bokklubb köpte 1978 den av Gumaelius AB Förlaget året före startade Barnens Bokklubb.

Albert Bonniers Förlag var den 1 januari 1978 ensam ägare till Bokförlaget Forum och innehade 60 procent av aktiekapitalet i Wahlström & Widstrand. De tre förlagen har bildat företaget Samdistribution, som delvis handhar transporterna av böcker till bokhandeln även om bokhandlarnas distribu— tions- och serviceorgan AB Seelig & Co i stor utsträckning anlitas för den fysiska distributionen av företagens böcker.

Sedan årsskiftet 1974/75 har Albert Bonniers Förlag 50 procent av aktierna i bokhandelsföretaget Bokmanföretagen AB, som äger tio boklådor.

Inom Bonnierkoncernen fanns 1976, förutom bokförlag, flera andra företag inom massmediesektorn. Sålunda bedrevs vittomfattande verksam- het inom tidnings- och tidskriftsbranschen. Koncernen var dessutom verksam inom såväl film— som fonogramområdet.

Familjen Bonnier har röstmajoriteten i koncernens moderbolag. Liksom Esseltekoncernen har Bonnierkoncernen eget tryckeri.

Förlags AB Wiken med dotterbolaget Bokförlaget Bra Böcker AB var landets tredje största koncern inom bokförlagsbranschen 1976 mätt efter bokförsåljningens värde.

Bokförlaget Bra Böcker driver bokklubbarna Bra Böckers Bokklubb och Bra Mjukböcker, medan Förlags AB Wiken har bokklubbarna Bra Deckare och Bra Klassiker. Bokförsäljningen sker genom bokklubbarna och distri- butionen sker med post.

År 1977 startades Bra Köp. Företaget, som drivs som en avdelning inom Bra Böcker, erbjuder medlemmarna i koncernens bokklubbar böcker, grammofonskivor, smycken m. m. De böcker som säljs genom Bra Köp är s. k. tillvalsböcker, av vilka en del ingått i bokklubbarnas sortiment och en del köpts in från andra förlag.

Bra Böcker ägs till 85 procent av Förlags AB Wiken. Resterande aktiekapital ägs av det halvstatliga kreditinstitutet Företagskapital AB. Förlags AB Wiken ägs i sin helhet av Rolf Jansson, Höganäs.

Liber Grafiska AB, som ägs av staten genom Statsföretag AB, bildades 1973 genom sammanslagning av flera förlag, bl. a. Allmänna Förlaget, Svenska Utbildningsförlaget Liber, Gleerups Bokförlag, Fritzes Bokförlag, Beckmans Bokförlag och Hermods Läromedel.

Den dominerande delen av Libers utgivningi titlar och försäljning var 1976 läroböcker. En ökad satsning har under 1977 och 1978 skett av annan litteratur, särskilt facklitteratur.

Liber ger även ut och säljer böcker som inte omfattas av denna utredning, t. ex. Statens offentliga utredningar och Aktuellt från skolöverstyrelsen. Nettointäkterna av försäljningen av sådan litteratur uppgick 1976 till ca 18 Mkr.

Liberdistribution har hand om försäljning och distribution av huvudparten av företagets produkter, bl. a. för avdelningarna Liberförlag, Liberkartor, Liberläromedel och Hermods. Övrig distribution sker via Seelig.

Bokförlaget Natur och Kultur har betydande utgivning främst av läroböcker och facklitteratur. Över 80 procent av intäkterna av bokförsålj- ningen 1976 kom från försäljningen av läroböcker.

Kooperativa Förbundet ek. för. äger AB Rabén & Sjögren Bokförlag och Bokförlaget Prisma AB. Rabén & Sjögren fungerade också 1976 som inköpsavdelning för Domusvaruhusen (KF:s Bokförmedling). Denna funk- tion har fr.o.m. 1979 skilts från Rabén & Sjögren och drivs nu fristående genom KF Boksektion.

Rabén & Sjögren har en betydande utgivning och försäljning av barn- och ungdomsböcker. Över hälften av intäkterna 1976 av Rabén & Sjögrens försäljning av allmänlitteratur kom från denna litteraturkategori.

KF köpte 1977 Bokförlaget Prisma av Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP). Facklitteraturen svarade 1976 för merparten av Prismas försälj- ning.

Bokförlags AB Tiden, Rabén & Sjögren och litteraturfrämjandet samar- betari Folkrörelsernas Bokklubb genom att delar av förlagens utgivning säljs via bokklubben.

Brevskolan förening upa ägs till 49,9 procent av KF. Landsorganisationen

(LO) hade 1978 närmare 38 procent av andelskapitalet. Brevskolan utger läroböcker vilka används i studiecirklar och annan vuxenundervisning. Brevskolan köper även läroböcker utgivna av andra förlag för vidareförsälj- ning till studiecirklar.

JA Lindblads Bokförlags AB, som är moderbolag till B Wahlströms Bokförlag AB och Kometförlaget AB samt Bokförlaget Spegeln AB, ägs av B Wahlström, Djursholm. Bokförsäljningen för koncernen består huvud- sakligen av massmarknadspocket, inbundna billigböcker och barn- och ungdomsböcker. B Wahlströms Bokförlag driver även bokklubben Wahl- ströms Elit—klubb.

2 Koncentrationen på koncernnivå

De sammanlagda nettointäkterna av bokförsäljningen (läroböcker och allmänlitteratur) 1976 för de fyra största koncernerna, nämligen Esselte AB, AB Bonnierföretagen, Förlags AB Wiken och Liber Grafiska AB var 535 Mkr, vilket utgjorde 54 procent av de totala nettointäkterna av försäljning av böcker 1976 (tabell 1). För de åtta största var motsvarande andel 67 procent. Bonnier, Esselte (inkl. Läromedelsförlagen) och Almqvist & Wiksell svarade tillsammans för 47,6 procent av de totala nettointäkterna av bokförsäljningen 1970. Bonnier samt Esselte som under 1970-talet köpt 50 procent av aktiekapitalet i Läromedelsförlagen av Bonnierföretagen samt även köpt Almqvist & Wiksell hade 1976 40 procent av förlagens totala nettointäkter av försäljning av böcker. De tre största koncernerna 1976 — Bonniers, Esselte och Wiken hade 1976 samma andel som de tre största koncernerna 1970, nämligen 47 procent av de totala förlagsintäkterna av bokförsäljningen.

Tabell 1 De åtta största koncernernas nettointäkter av försäljning av böcker (inkl. läroböcker) och andelar av förlagens totala intäkter av bokförsäljning l976

Koncern Mkr (exkl. Andel av förlagens moms) totala nettoin- täkter Procent Ack Esselte AB 210 21 21 AB Bonnierföretagen 188 19 40 Förlags AB Wiken 70 7 47 Liber Grafiska AB 67 7 54 Bokförlaget Natur och Kultur 39 4 58 Kooperativa Förbundet 31 3 61 Brevskolan Förening upa 31 3 64 J A Lindblads Bokförlags AB 30 3 67

Förlagsägare med mer än ett förlag

Det fanns 1976 elva förlagsägare som redovisade verksamhet för två eller flera förlag. I tabell 2 har de totala intäkterna av bokförsäljning samt intäkterna för enbart allmänlitteraturen angetts för dessa ägare. Hos de elva ägarna ingick 38 enskilda bokförlag 1976. De sammanlagda nettointäkterna av försäljningen 1976 av böcker inkl. läroböcker av egen utgivning för förlagen var 605 Mkr motsvarande 61 procent av förlagens totala nettointäk- ter av försäljningen av böcker. Försäljningen av enbart allmänlitteraturen uppgick till 461 Mkr som utgjorde 69 procent av förlagens totala nettointäk- ter av försäljningen av allmänlitteratur.

AB Bonnierföretagens andel av förlagens intäkter av allmänlitteratur var 28 procent 1976. Andelen var densamma 1970.

Tabell 2 Elva förlagsägare inom bokförlagsbranschen samt deras nettointäkter av försäljning av böcker av egen utgivning, totalt och enbart allmänlitteratur 1976

Förlagsägare Netto- intäkter Mkr

Totalt Allmän- litteratur

Esselte AB 210 85 Almqvist & Wiksell Förlag AB Almqvist & Wiksell Läromedel AB Esselte Kartförlagen AB Esselte Studium AB Focus Uppslagsböcker AB Grako AB Gustaf Melins AB Nordiska Bokhandelns Bokförlag AB P A Norstedt & Söners Förlag Wezäta Melins AB Vår Bok AB

AB Bonnierföretagen” 188 188 Albert Bonniers Förlag AB Bokförlaget Forum AB Förlags AB Semic AB Wahlström & Widstrand Specialtidningsförlaget AB

Förlags AB Wiken 70 70 Förlags AB Wiken Bokförlaget Bra Böcker AB

Kooperativa Förbundet 31 31 AB Rabén & Sjögren Bokförlag Bokförlaget Prisma AB

] A Lindblads Bokförlags AB 30 30 J A Lindblads Bokförlags AB Kometförlaget AB Bokförlaget Spegeln ABb B Wahlströms Bokförlag AB

Förlagsägare

Svenska Kyrkans Ekonomi AB Håkan Ohlssons Förlag AB AB Verbum

Egmont H Petersens Fond (Gutenberghus) Hemmets Journal AB Förlaget Kärnan AB

Svenska Missionsförbundet och Gummessons Grafiska Grupp Brunnhages Förlag AB Gummessons Bokförlag Sohlmans Förlag AB

Sveriges Radio Sveriges Utbildningsradio AB Sveriges Radios Förlag

Tidnings AB Dagen (Filadelfia) Förlaget Filadelfia AB

Den Kristna Bokringen AB Normans Förlag AB

Pogo Produktion AB Pogo Produktion AB Teknografiska Institutet AB

Summa nettointäkter för 38 förlag

Netto- intäkter Mkr Totalt Allmän- litteratur 21 16 17 17 16 16 15 1 5 5 2 2 605 461

" Bonnier innehar också majoriteten i det insatta kapitalet i Månadens Bok. Månadens Bok hade inte egen bokutgivning 1976. 5 Ingen bokförsäljning 1976.

3 Koncentrationen på förlagsnivå

3.1. Samtliga litteraturkategorier

I tabell 3 redovisas för 1970 och 1976 de åtta största förlagens nettointäkter av bokförsäljning inom samtliga litteraturkategorier inklusive läroböcker. Av tabellen framgår vidare att koncentrationen på förlagsnivå minskade mellan åren 1970 och 1976 såväl vad gäller de fyra största förlagen — från 44 till 37 procent — som de åtta största från 60 till 50 procent. Även jämfört med 1966 har de större förlagens koncentration minskat. År 1966 hade sålunda de fyra största förlagen 50 procent och de åtta största 64 procent av förlagens sammanlagda bokförsäljning. Förändringen i koncentrationen för bokför- säljningen totalt från 1970 till 1976 beror på minskad koncentration för

läroboksförsäljningen.

Tabell 3 De åtta största bokförlagens nettointäkter av försäljning av böcker (inkl. läroböcker) 1970

och 1976 Förlag 1970 Förlag 1976 Andel av 107 Netto- Andel av 109 förlags to— intäkt förlags to- tala netto- exkl. tala netto- intäkter moms intäkter Procent Ack Mkr Procent Ack Läromedelsförlagen 14 14 Albert Bonniers Förlag 141 14 14 Albert Bonniers Förlag Esselte Studium 94 9 23 Almqvist & Wiksell 30 .. Liber 67 7 30 Natur och Kultur 44 Bra Böcker 65 7 37 Liber Natur och Kultur 39 4 41 Reader's Digest Almqvist & Wiksell (Det Bästa) 15 Läromedel 31 3 44 Norstedt .. Brevskolan 31 3 47 Gleerup 60 B Wahlström 28 3 50

Andelarna för de 12 respektive 16 största förlagen uppgick 1976 till 60 respektive 68 procent av förlagens totala nettointäkter av försäljning av böcker.

3.2. Allmänlitteratur

I tabell 4 redovisas motsvarande uppgifter som i tabell 3 men enbart för allmänlitteraturen. Förlagens nettointäkter av försäljning av allmänlitteratur uppgick 1970 till 328 Mkr och 1976 till 665 Mkr. Sistnämnda försäljning, vilken utgjorde 67 procent av totala bokmarknaden, baseras på uppgifter från 94 förlag. Koncentrationsgraden för det största förlaget, de fyra och de åtta största förlagen var i stort sett oförändrad mellan 1970 och 1976.

Däremot har betydande förändringar inträffat vad avser vilka förlag som ingick i de olika storleksgrupperingarna 1970 respektive 1976. I gruppen de ”4 största” från 1970 fanns 1976 endast Albert Bonniers Förlag kvar. De övriga tre förlagen i denna grupp var samtliga specialiserade såväl 1970 som 1976. För 1976 gällde att Bra Böcker sålde genom bokklubbar, B Wahlström gav i huvudsak ut böcker i lägre prislägen såsom barn- och ungdomsböcker, massmarknadspocket och inbundna billigböcker och Bertmark gav främst ut två större verk varje är, vilka såldes genom direktförsäljning till konsu- ment.

Tabell 4 De åtta största bokförlagens nettointäkter av försäljning av allmänlitteratur 1970 och 1976

Förlag 1970 Förlag 1976

Andel av för- Netto- Andel av för- lagens totala intäkt lagens totala nettointäkter exkl. nettointäkter

moms

Procent Ack Mkr Procent Ack Albert Bonniers Förlag 20 20 Albert Bonniers Förlag 141 21 21 Almqvist & Wiksell Bra Böcker 65 10 31 Reader's Digest 18 .. B Wahlström 28 4 35 Norstedt 38 Bertmark 27 4 39 B Wahlström Norstedt 25 4 43 Rabén & Sjögren 17 Rabén & Sjögren 22 3 46 Bertmark .. Reader”s Digest 21 3 50 Tiden/FiB 55 Wahlström & Widstrand 21 3 53

Tabell 5

Nettointäkter Mkr Antal förlag

De fyra största förlagen

Marknadsandel %

3.2.1. Förlagskoncentrationen 1976 inom olika litteraturkategorier

— allmänlitteratur

I tabell 5 redovisas förlagskoncentrationen 1976 inom olika litteraturkatego- rier.

Såsom framgår av tabellen är förlagskoncentrationen större inom delkatego- rierna än inom den totala allmänlitteraturen. Detta beror på att förlagen i större eller mindre grad specialiserat sig på olika områden.

I tabellen har inte medtagits massmarknadspocket och "Övriga böcker”. År 1976 redovisade endast fem förlag utgivning av massmarknadspocket. Nettointäkterna uppgick till 19,3 Mkr. Störst var B Wahlström och därnäst

Ordinarie böcker Kvalitets- Uppslags- Inbundna pocket verk billigböcker Skön- Fack- Barn- och litteratur litteratur ungdoms- böcker 135 173 71 38 104 100 38 63 37 22 21 11 Bonnier Bonnier Hemmets Bonnier Bertmark Bonnier Journal Bra Böcker Bra Böcker Bonnier Norstedt Bra Böcker Reader's Digest Wahlström Almqvist Rabén & Wahlström Focus Vår bok & Widstrand & Wiksell Sjögren & Widstrand Askild & Norstedt Carlsen/if Bergh Brunnhage B Wahlström Kärnekull 64 33 65 57 70 90

Wennerbergs Förlag AB, vilka tillsammans nästan helt dominerade denna marknad. Till kategorin ”Övriga böcker” hänförs sådana böcker som inte naturligt kan hänföras till de tidigare behandlade litteraturkategorierna. Hit har förts biblar, psalmböcker m. m. Verbum och AB Håkan Ohlssons Förlag, vilka båda ägs av Svenska Kyrkans Ekonomi AB, hade en betydande försäljning av bl. a. biblar och psalmböcker. Stor försäljning av biblar och psalmböcker hade också Gustaf Melins AB som ingår i Esselte-koncernen.

De 18 bokförlagens sammanlagda nettointäkter av försäljning av ”Övriga böcker” uppgick till 24,1 Mkr 1970 och till 21,5 Mkr 1976.

3.2.2. Koncentrationsförändringar 1970—1976 — allmänlitteratur

Skönlitteratur

Under perioden 1970—1976 hade skönlitteraturen den största tillväxten av alla litteraturkategorier i procent räknat. År 1970 uppgick förlagens nettointäkter av försäljning av skönlitteratur till 42,9 Mkr eller 13,2 procent av den totala nettoförsäljningen av allmänlitteratur. Motsvarande värden 1976 var 135,3 Mkr och 20 procent av den totala nettoförsäljningen av allmänlitteraturen. Det största förlaget, Bonnier, sålde 1976 skönlitteratur för 41 Mkr, vilket motsvarade 30 procent av förlagens totala nettointäkter av skönlitteratur. Andra större utgivare var Bra Böcker, Wahlström & Widstrand, Askild & Kärnekull, Forum, Norstedt, Wiken (moderbolag till Bra Böcker) och Tiden. De fyra största svarade för 64 procent och de åtta största för 80 procent av förlagens totala nettointäkter av skönlitteraturför- säljningen. Jämfört med 1970 ökade de fyra största förlagen sin andel av försäljningen av skönlitteratur från 60 procent till 64 procent.

Facklitteratur

Det stora antalet förlag som 1976 sålde facklitteratur bidrog till att koncentrationen, mätt efter förlagens nettointäkter, för facklitteratur var lägre än för de övriga litteraturkategorierna. Albert Bonniers Förlag hade 12 procent av förlagens totala nettointäkter. Liksom för skönlitteraturen gällde att Albert Bonniers Förlag 1976 hade den största intäktsandelen av förlagens försäljning av facklitteratur i värde räknat. De fyra största utgivarna av facklitteratur hade 33 procent och de åtta största 52 procent av förlagens totala nettointäkter av försäljning av facklitteratur 1976.

Barn- och ungdomsböcker Andelen av nettoförsäljningsvärdet för de under 1970 fyra största utgivarna av barn- och ungdomsböcker, Rabén & Sjögren, B Wahlström, Bonnier och Tiden/FiB , uppgick till 72 procent av förlagens totala nettointäkter av barn- och ungdomsböcker. Motsvarande andel 1976 var 65 procent, dvs. en minskning hade skett av koncentrationen.

K valitetspocket

De fyra största förlagen svarade 1970 för 62 procent av marknaden. För 1976 var motsvarande siffra 57 procent.

Uppslagsverk

Den största nettoförsäljningen av uppslagsverk redovisas av Bertmark. Bertmarks andel av totalförsäljningen utgjorde 26 procent. Andelen för de fyra största steg under perioden 1970-1976 från 67 till 70 procent.

Inbundna billigböcker

Koncentrationen inom denna litteraturkategori var 1976 liksom 1970 hög. Av de elva förlag som fanns på marknaden svarade de fyra största för 90 procent av försäljningen. Störst var Bonniers med 55 procent av totala försäljningen.

3.3. Läroböcker

År 1970 uppgick förlagens nettointäkter av läroboksförsäljningen till 183 Mkr och 1976 till 328 Mkr. De åtta största förlagens nettointäkter av försäljning av läroböcker och deras andelar av den totala läroboksförsälj- ningen 1976 anges i tabell 6 i storleksordning efter nettointäkterna.

De förlag som producerar läromedel kännetecknas av en betydande specialisering. För vart och ett av de åtta största läromedelsförlagen 1976 svarade nettointäkterna av läroboksförsäljningen för över 80 procent av respektive förlags totala intäkter av bokförsäljning.

Koncentrationen sjönk vad gäller de fyra största förlagen från 75 procent 1970 till 65 procent 1976. Även de åtta största förlagens andel minskade under 1970-talet — nettointäkterna av försäljning av läroböcker sjönk för de åtta största från 91 procent 1970 till 85 procent 1976.

Det under 1970 största läroboksförlaget, Läromedelsförlagen, ägdes

Tabell 6 De åtta största läroboksförlagens nettointäkter och andelar av de totala nettointäkterna av försäljning av läroböcker 1976

Förlag Mkr Andel (exkl. moms) % Ack Esselte Studium 93,8 29 29 Liber 56,7 17 46 Natur och Kultur 31,6 10 56 Almqvist & Wiksell 31,5 10 65 Läromedel Brevskolan 30,9 9 75 Skolförlaget Gävle 13,9 4 79 Biblioteksförlaget 9,6 3 82 Sveriges Utbildningsradio 9,4 3 85

tidigare gemensamt av Esselte- och Bonnierkoncernerna. Esselte köpte år 1972 Bonnierkoncernens andel. Samma år ombildade Esseltekoncernen sina företag på läromedelsmarknaden till Esselte Studium. År 1973 köpte Esselte även Almqvist & Wiksell. Esseltekoncernen är genom förvärven under 1970-talet nu klart ledande på läroboksmarknaden. Koncernens andel av marknaden ökade under perioden 1970—1976 och uppgick vid slutet av perioden till cirka 40 procent.

Av de 109 undersökta bokförlagen gav 103 förlag tillsammans ut 5 541 nya titlar under 1976. Av dessa var 993 nya upplagor. Liksom 1970 var läroböckerna även 1976 den största litteraturkategorin med 34 respektive 25 procent av den totala titelutgivningen. Landets 16 största förlag 1976 räknat efter antal nya titlar för samtliga litteraturkategorier var i storleksordning följande. Liber, B Wahlström, Rabén & Sjögren, Albert Bonniers förlag, Esselte Studium, Wennerberg, Norstedt, LTs förlag, Almqvist & Wiksell, Carlsen/if, Brevskolan, Natur och Kultur, Forum, Håkan Ohlssons Förlag. Bergh och Studentlitteratur.

De fyra största förlagen — med avseende på totalt antal utgivna titlar — svarade för 28 procent och de åtta största för 44 procent av totala antalet nya titlar under 1976. De 16 största förlagens andel var 63 procent. Det titelmässigt största förlaget var Liber, som utgav 489 titlar 1976. Merparten utgjordes av läroböcker.

Allmänlitteraturen svarade för 75 procent av totala antalet nya titlar 1976. Motsvarande andel 1970 var 66 procent. De fyra största utgivarna av allmänlitteratur, B Wahlström, Rabén & Sjögren, Albert Bonniers förlag och Wennerberg, svarade för 32 procent av den totala utgivningen om sammanlagt 4 160 titlar av allmänlitteratur 1976. Motsvarande andel för de åtta största var 48 procent och för de 16 största 67 procent.

Koncentrationen i utgivningen var något lägre än koncentrationen i försäljningen. De 16 största förlagens andel i värde av allmänlitteratur 1976 var 71 procent och i antal sålda exemplar 82 procent.

Koncentrationen, vad gäller det största förlaget i varje litteraturkategori, var störst för massmarknadspocket och inbundna billigböcker. Av mass- marknadspocket hade B Wahlström ca 50 procent av antal nya titlar 1976. Den näst största utgivaren var Wennerberg, vars utgivning bestod av endast denna kategori av böcker. De fyra största förlagen svarade för 99 procent av den totala titelutgivningen 1976 av massmarknadspocket. Motsvarande andel för de fyra största förlagen inom inbundna billigböcker var 79 procent.

Av skönlitteraturen hade Albert Bonniers Förlag 12 procent och av barn- och ungdomsböckerna hade Rabén & Sjögren 20 procent av det totala antalet utgivna nya titlar. De fyra största förlagens andelar av det totala antalet nya titlar inom dessa två kategorier var 35 respektive 57 procent.

När det gäller fackböcker var koncentrationsgraden mätt i antal nya titlar förhållandevis låg. Det största förlaget LTs förlag — hade 9 procent och de fyra största svarade för 29 procent av antalet nya titlar.

Inom kategorin kvalitetspocket svarade det största förlaget Albert Bonniers Förlag — för 15 procent av titelutgivningen 1976. De fyra största förlagens andel uppgick till 50 procent.

Bland utgivarna av läroböcker var Liber den till antalet titlar största

utgivaren med 27 procent. Därnäst kom i nämnd ordningg Esselte Studium, Brevskolan och Almqvist & Wiksell Läromedel. Dessa fyra största förlag svarade för 61 procent av totala antalet titlar. Motsvarande andel för de åtta största förlagen var 81 procent.

4 Samverkan och ägarförhållanden

Under åren 1970—1978 genomfördes drygt 20 fusioner/företagsköp (tabell 7). De mest omfattande köpen gjordes av Esseltekoncernen. År 1972 köpte Esselte, som då ägde 50 procent av aktiekapitalet i AB Lä romedelsförlagen, återstående delen av aktiekapitalet i detta företag av Bonnierföretagen. Bonnier förband sig därvid att inte före den 1 juni 1978 utan Esseltes medgivande i varje särskilt fall framställa eller sälja böcker för bl.a. grundskola och gymnasieskola. Läromedelsförlagens nettoförsäljning av böcker uppgick vid förvärvstillfället till ca 75 Mkr, varav den helt domineran- de delen av försäljningen utgjorde läroböcker. År 1973 köpte Esselte Almqvist & Wiksell AB, vars totala nettoomsättning då var ca 200 Mkr, varav 66 Mkr böcker.

Liber svarade därnäst för de största köpen av förlag under 1970-talet. Således köptes Gleerup 1970 och Hermods Stiftelse 1975. Liber, som ingår i Statsföretag, är helt statsägt sedan 1972, då Allmänna Förlaget köpte Kooperativa Förbundets och Svenska Kommunförbundets andelar (25 procent vardera) i Svenska Utbildningsförlaget Liber AB.

Bonnierkoncernen köpte Williams Förlags AB 1975, bokförlaget Sjöström & Sjöström 1976 samt genom Månadens Bok Barnens Bokklubb 1978. Förhandlingar om köp av det danska förlaget Carlsen/if AB lär pågå. Beslut i frågan kan väntas tidigast i mars 1980. Ökningen i nettoförsäljning i löpande priser för böcker 1970—1976 för landets fyra största förlagsenheter (koncerner) redovisas i tabell 8. Av tabell 8 framgår att ökningen av bokförsäljningen genom företagsköp för Esselte under perioden 1970—1976 översteg 100 Mkr. Även för Liber var försäljningsökningen genom köp av förlag betydande. Av den totala försäljningsökningen om 53 Mkr för Liber mellan åren 1970—1976 utgjorde bokförsäljningen 26 Mkr hos de köpta företagen året före köpet. Utan beaktande av fusioner hade såväl Esselte, Bonnier och Wiken stora omsättningsökningar. I förhållande till försäljningen 1970 ökade Wiken mest och mer än tiodubblade sin bokförsäljning mellan åren 1970—1976.

Landets två största koncerner inom bokförlagsbranschen, Esselte och Bonnier, har under 1970-talet ytterligare specialiserat sina verksamheter. Esselte har satsat huvudsakligen på böcker på utbildningsområdet och Bonnier på bl. a. skönlitteratur. På den under 1970—talet expanderade bokklubbsmarknaden samarbetar Bonnier och Esselte i Månadens Bok.

Några stora fusioner, som främst avser läroböcker, har förändrat konkur- rensbilden inom denna sektor. Liber köpte — som tidigare nämnts — Gleerup och Hermods. Vidare köpte Esselte Bonnierföretagens andel i Läromedels- förlagen och senare köpte Esselte Almqvist & Wiksell AB, som var en betydande producent av både läroböcker och allmänlitteratur.

Tabell 7 Förvärv inom bokförlagsbranschen 1970—1978"

För- Köpare Uppköpt företag För- An- värvs- sälj— tal” är ning an- totalt" ställda Mkr 1970 Svenska Utbildningsför- AB C W K Gleerup Bok- laget Liber AB förlag 15.6 95 Gummessons Grafiska Brunnhages Förlag AB 5.0 54 AB 1972 Allers Förlag AB Askild & Kärnekull Förlag AB 5.0 13 Allmänna Förlaget Svenska Utbildnings- förlaget Liber AB 47,7 311 Esselte AB AB Läromedelsförlagen 75.2 250 1973 Esselte AB Almqvist & Wiksell AB 2022 1 022 Systems Publications K G Bertmarks Förlag AB 15.2 145 BPC AB 1974 LTs förlag AB Studieförbundet Vuxen- skolans Förlag AB 3.1 5 Nils-Åke Janséus Bokförlaget Corona AB 4.6 41 Tyndale House Publish- Interskrift Förlag AB 0.3 1 ers. USA 0.3 1 1975 Svenska Kyrkans AB Verbum-Kyrkliga Ekonomi AB Centralförlaget 15,2 188 AB Håkan Ohlssons Boktryckeri 16.3 216 ARE-bolagen Teknografiska Institu— tet AB 2.0 15 Liber Grafiska AB Hermods Stiftelse 40.0 320 Åhlén & Åkerlunds Williams Förlags AB 43,6 80 Förlags AB Leif Stegeland Förlag Musik och Skola För- 0.3 () AB lag AB 1976 AB Bonnierföretagen Bokförlaget Sjöström & Sjöström AB 0,0 0 1977 Bertil Berg. Timo Askild & Kärnekull Kärnekull Förlag AB 12,0 15 Pogo Produktion AB Teknografiska Insti- tutet AB 2.5 12 Svenska Egmont AB Förlaget Kärnan AB 17.0 50 Kooperativa förbundet Bokförlaget Prisma 7.6 33 1978 Månadens Bok Barnens Bokklubbf — — Liber Verkstädernas förlag ( 5,0 ”Med förvärv avses köp av 50 procent eller mer av aktierna andelarna — i ett förlag. b Försäljning och antal anställda (heltidssysselsatta i genomsnitt under året) avser hela företaget året före förvärvsäret. C Etableringsår 1977.

Tabell 8 Ökningen av nettoförsäljningen (exkl. moms) av böcker 1970—1976 genom köp av förlag och genom övrig försäljningsökning för de fyra största koncernerna

Koncern Nettoförsäljning Försäljningsökning av böcker 1970—1976

1970 1976 Genom före- Utöver före- tagsköp tagsköp Mkr Mkr Esseltekoncernen 57" 210 102 51 Bonnierkoncernen 124” 188 0 64 Förlags AB Wiken 6 70 0 64 Liber 14 67 26 27 Summa 201 535 128 206

För 1970 har 50 procent av Läromedelsförlagens försäljning hänförts till Esseltekon- cernens försäljning och 50 procent till Bonnierkoncernens försäljning

Samarbete mellan förlag kan vara ett alternativ till en fusion och en möjlig väg till att sänka kostnaderna och därigenom stärka den egna konkurrens- kraften. Beteckningen samarbete kan användas för köp av enstaka förlagsrätter eller köp av tjänster, t. ex. tryckning av en bok. Här används beteckningen samarbete främst då företag inom bokförlagsbranschen genom avtal kommit överens om ett samarbete för viss tid eller om ett fortlöpande samarbete.

Förlag som ingår i samma koncern kan ha olika grad av samarbete vad avser utgivning, distribution m. in. Här berörs endast formaliserat samarbe- te, t. ex. när ett gemensamt distributionsföretag bildats. Samarbete inom bokförlagsbranschen förekommer såväl nationellt som internationellt.

Internationellt samarbete

Både produktion- och avsättningsmarknad för vissa litteraturkategorier har blivit alltmer internationell. Den 1 januari 1978 fanns i Sverige tio bokförlag som ägdes av utländska fysiska eller juridiska personer.

Utländsk påverkan på den svenska förlagsbranschen avspeglar sig inte enbart genom de utlandsägda förlagens försäljning på den svenska markna- den. Under 1970-talet har det internationella samarbetet successivt ökat för utgivning av böcker om framförallt konst och historia samt av större bokverk, där bildmaterialet utgör en stor del av produktionskostnader eller där samtryck är kostnadsbesparande. Tillkomsten av sådana verk sker ofta genom att den förläggare som har utgivningsrätten kontaktar förlag i ett flertal andra länder. Boken framställs därefter på olika språk — i ett land med låga framställningskostnader. Härigenom kan priserna hållas betydligt lägre än om boken skulle framställas för enbart ett mindre språkområde.

Köp av förlagsrätter är en betydelsefull del av förlagsverksamheten. Förlagi olika länder, som är förenade genom intressegemenskap eller genom långvariga kontakter, kan ha lämnat varandra företrädesrätt till utgivning av

böcker. Psykologiförlaget har t. ex. företrädesrätt på den svenska markna- den för utgivning av böcker som utges av förbundets systerorganisationer i Finland, Danmark och USA. Brevskolan har visst samarbete i utgivningen med systerorganisationen Folkets Brevskola i Norge. Ett annat exempel på samarbete mellan förlag i de nordiska länderna är den gemensamma utgivningen av böcker för musikundervisning som Musik-Fazer i Helsingfors och Ehrlingförlagen har. Böckerna trycksi Finland medan förlagen har hand om försäljningen i Finland respektive i Sverige.

Samarbete på den svenska marknaden

Samarbete mellan inhemska förlag kan avse produktion eller distribution, inklusive marknadsföring av böcker. Uppgifter om ett fortlöpande avtals- bundet produktionssamarbete mellan förlag och tryckeri har inte erhållits från de 109 förlagen. Däremot förekommer det givetvis att företag som tidigare anlitat varandra med gott resultat, i större eller mindre utsträckning fortsättningsvis gör detta, utan att formellt skriva ett avtal om fortlöpande samarbete.

Utöver nyss berörda samarbete vid tryckning rn. in. kan samarbete förekomma vid utgivning av en viss titel. Ett exempel härpå är Sveriges Trafikskolors Riksförbund och Institutet för Tekniska Kurser ITK AB, som i samarbete utger en lärobok i trafikkunskap. Samarbete mellan förlag förekommer också i den formen att ett förlag som utger en bok för sin bokklubb även säljer en delupplaga till ett annat förlag för försäljning t. ex. till bokhandeln. Sådant samarbete förekommer i stor utsträckning. Som exempel på detta kan nämnas utgivningen av vissa titlar hos Bra Böcker och Trevi samt hos Bra Böcker och Norstedt.

Ett mera långsiktigt samarbete mellan olika förlag förekommer mest inom marknadsföringen och distributionen. Det kan t. ex. vara mellan mindre förlag som slår ihop sina resurser eller större förlag med egen försäljning och distribution som genom samarbete med andra förlag söker nå bättre kapacitetsutnyttjande.

5 Ägarkategorier

I tabell 9 redovisas bokförlagen fördelade på ägarkategorier samt de på ägarkategorier fördelade bokförlagens nettointäkter av försäljning av böcker 1976.

Den dominerande gruppen utgörs av ”övriga”. Dessa förlag som är privatägda och som inte kunnat hänföras till någon av de övriga ägarkatego- rierna — svarade för 75 procent av förlagens nettointäkter av försäljning av böcker av egen utgivning 1976.

Tabell 9 Ägarkategori Antal Nettointäkter förlag Mkr %

Samhällsägda 5 74 7 Enskilda Religiösa samfund [[ 46 5 Kooperation 3 47 5 Politiska, fackliga m. fl. __organisationer 15 75 8 Ovriga 75 751 75

Summa 109 993 100 Utländskt ägande

Tio av de 109 förlag som ingår i undersökningen ägdes den 1 januari 1978 av utländska fysiska eller juridiska personer i utlandet. En förteckning över ägare och förlagens huvudsakliga utgivning finns i tabell 10. De utlandsägda förlagen sålde böcker för 93,5 Mkr 1976, vilket motsvarade 14,1 procent av förlagens totala nettointäkter av allmänlitteratur detta år. Fem förlag ägdes av danska fysiska eller juridiska personer. Därutöver ägde danska personer Förlagshuset Norden direkt och genom Joco Maison, Schweitz. Förlagshuset Norden innehar 49,6 procet av aktierna i Bokförlaget Corona, som huvudsakligen utger läroböcker.

Tabell 10 Vissa uppgifter om förlag i Sverige där utländsk fysisk eller juridisk person innehade mer än 50 procent av förlagets kapital 1978-01-01

Bokförlag Ägare/moderbolag Huvudsaklig utgivning i koncern

K G Bertmarks Förlag AB British Printing Corp, Årsböcker England Carlsen/if AB Presse-Illustrations- Barn- och ungdoms— bureau, Danmark böcker Hemmets Journal AB Egmont H. Petersens Fond Barn- och ungdoms—

(Gutenberghus), Danmark böcker

Förlaget Kärnan AB Barn- och ungdoms—

böcker Institutet för Ledarskap Else Hansen, Danmark Facklitteratur och Lönsamhet AB Interskrift Förlags AB Tyndale House Publishers, Religiös litteratur USA Förlagshuset Norden AB Joco Maison, Schweiz Uppslagsverk Positiv Fritid AB Homofair Limited, Kanada Inbundna billigböcker Readers Digest AB The Reader's Digest Inbundna billigböcker Ass. Inc, USA och facklitteratur Wennerbergs Förlags AB Winthers Publishers Massmarknadspocket

Holding, Danmark

Ytterligare två danskägda förlag arbetar numera på den svenska markna- den. Det ena förlaget, Karl Allers Etablissemang A/S. är moderbolag till Allers Förlag AB i Sverige, vilket utger bl. a. tidningarna Allers, Femina och Hänt i veckan. Sedan 1977 har Allers Förlag även bokutgivning. Bokutgiv- ningen baseras delvis på material som ingått i företagets veckotidningar. Viss utgivning avser böcker för den nordiska marknaden. AB Allhem, som främst ger ut facklitteratur, har danska intressenter. Dessa bor emellertid i Sverige och Allhem har därför inte tagits med i tabell 10.

Det största utlandsägda förlaget 1976 räknat i försäljningsvärde var Bertmarks Förlag. Förlaget utger årsböcker, främst "Aktuellt" och "Hori- sont”, på den nordiska marknaden. Böckerna säljs uteslutande genom direktförsäljning. Förutom i Sverige sker försäljningen genom koncernföre- tagi Danmark, Norge och Finland.

De utlandsägda förlagen hade genom Hemmets Journal och Kärnan, som ingår i samma koncern som Hemmets Journal, samt Carlsen/if ca 35 procent av bokförlagens totala nettointäkter av försäljning av barn- och ungdoms- böcker 1976. Ungefär samma andel hade Wennerbergs Förlag av försäljning- en av massmarknadspocket i Sverige.

Hemmets Journal och Carlsen/if samarbetar i marknadsföringen med Askild & Kärnekull i det gemensamma företaget Fem Förlag AB.

Tre av de utlandsägda förlagen har bokklubbar i Sverige. Reader”s Digest har Det Bästas Bokval, Hemmets Journal har Kalle Ankas Bokklubb och Positiv Fritids hela bokutgivning säljs genom bokklubben Bokfrämjandet. Bokfrämjandets utgivning avser dels facklitteratur, bl. a. ämnesområdena natur och historia, dels klassisk skönlitteratur.

Utöver tidigare angiven försäljning av böcker i Sverige från utlandsägda förlag sker en ökande bearbetning av den svenska marknaden av icke svenskspråkig litteratur från förlag i utlandet. Detta gäller bl. a. Time-Life International, som från Amsterdam genom brev säljer historiska verk, och bokklubbar från England och Finland.

År 1970 uppgick de utlandsägda förlagens andel till cirka 12 procent av samtliga förlags intäkter av försäljning av allmänlitteratur. De utlandsägda förlagens försäljning i Sverige uppgick till uppemot 15 procent av förlagens totala nettoförsäljning av den svenska marknaden för allmänlitteratur 1976. Ökningen av de utlandsägda förlagens andel beror inte på att dessa förlag ökat sin försäljning av böcker utöver genomsnittet för samtliga förlag. Den ökade andelen beror i stället på tre utländska köp av svenska förlag under 1970-talet, Bertmark, Kärnan och Interskrift Förlag.

Fram till årsskiftet 1978/79 har ytterligare, större internationella bokkon- cerner än de tidigare omnämnda inte etablerat sig i Sverige. Vid intervjuer med representanter för de svenska bokförlagen har framhållits att den svenska bokmarknaden är begränsad varför intresset att etablera sig här för internationella storförlag kan vara ringa. Andra bedömare har emellertid ansett att stordriftsfördelar i bokproduktion och utvecklingen mot interna- tionellt samtryck m. ni. kan få den effekten att även marginella marknader. såsom den svenska, på sikt kan komma att mera aktivt bearbetas av internationella storförlag. Några bedömare har också ansett att förekomsten i Sverige av förlag som ingår i stora, kapitalstarka koncerner kan hämma ett intresse från utländska förlag att satsa på den svenska marknaden.

6 Bokförlagens försäljning till olika kundgrupper

Av de 109 egentliga förlagens totala försäljning av egen utgivning på 993 Mkr såldes böcker för 23 Mkr netto exkl. moms till andra förlag eller bokklubbar. För att undvika dubbelräkning redovisas denna handel som försäljning från de köpande förlagen (återförsäljarna). Dessa förlag har redovisat värdet av sådan återförsäljning till 58 Mkr, dvs. inklusive pålägg. Förlagens försäljning 1976 uppgick därvid till 1 028 Mkr.

I 1028 Mkr ingick läroböckerna med 331,4 Mkr. Läroböckerna säljs nästan uteslutande till två kundgrupper. Bokhandeln köpte 49 procent av förlagens försäljning av läroböcker 1976 och storkonsumenter — såsom Kommunsamköp och enskilda kommuner— köpte 46 procent.

Förlagens försäljning av allmänlitteratur fördelad på kundgrupper 1970 och 1976 redovisas i tabell 11. Totalt har försäljningen av allmänlitteratur i löpande priser stigit från 325 Mkr till 697 Mkr eller med 114 procent.

Bokklubbsförsäljningen av allmänlitteraturen ökade med 180 Mkr mellan 1970 och 1976 i 1976 års priser. Bokförlagens övriga försäljning av allmänlitteratur till övriga kundgrupper förblev närmast oförändrad räknat i 1976 års priser.

Direktförsäljningen till enskild konsument genom egen bokklubb eller hemförsäljning ökade mellan 1970 och 1976 från 40,3 till 51,3 procent av förlagens totala försäljning av allmänlitteratur. Ökningen av direktförsälj- ningen beror på bokklubbsförsäljningens markanta ökning. Hemförsäljning- en har minskat räknat i fasta priser.

Förlagens försäljning av allmänlitteratur till bokhandeln minskade under samma period från 34,3 till 27,9 procent av försäljningen av allmänlitteratur. Vid jämförelse mellan förlagens försäljning till bokhandeln och förlagens bokklubbsförsäljning bör uppmärksammas att försäljningen till bokhandeln avser förlagens nettopriser och inte inkluderar återförsäljarpålägg medan bokklubbsförsäljningen avser konsumentpriser exkl. moms.

I tabell 11 redovisas förlagens nettointäkter av försäljningen av allmänlit- teratur på olika kundgrupper. Uppgifterna för 1970 avser 107 förlag samt för 1976 111 förlag inklusive två bokklubbsföretag. Den dramatiska förändringen under 1970-talet av bokdistributionen gäller bokklubbarna. Fem bokklubbar hade en bokförsäljning av 36 Mkr 1970. År 1976 hade 27 bokklubbar en försäljning direkt till konsument på 238 Mkr. en ökning med 202 Mkr. I ett senare avsnitt behandlas bokklubbarna mera ingående.

Av den samlade nettoförsäljningen till bokhandeln på 356,9 Mkr under 1976 svarade Esseltekoncernen för 115 Mkr eller 32 procent. Därnäst följde Bonnierkoncernen och Liber.

Tillsammans svarade dessa tre för 60 procent av den totala nettoförsälj- ningen av läroböcker och allmänlitteratur till bokhandeln. För de åtta största koncernerna och/eller förlagen var motsvarande andel 78 procent.

Tabell ll Fördelningen av förlagens nettointäkter av försäljning av allmänlitteratur på kundgrupper 1970 och 1976

Kundgrupper Förlagens nettointäkter 1970 1976 i % Mkr % Mkr % Bokhandeln 34.3 27.9 6.4 Presam (Pressens _Samdistribution AB) 5,9 4.2 — 1.7 Ovrig detaljhandel 6.4 7.6 + 1.2 Egen bokklubb 11,1 34,1 +23 Hemförsäljning 29,2 [7.2 -— [2 Ovriga kunder [3.1 8.9 — 4.2 Summa 3253 100 6969" 100

" Av den totala försäljningen på 6969 Mkr har 1,1 Mkr. som härrör från tre bokförlag, inte kunnat fördelas på kundgrupper.

Försäljning till övrig detaljhandel

Övrig detaljhandel är Pressbyrån och varuhus m. m. Förlagens försäljning via dessa kanaler var 8,5 procent (87 Mkr). Större bokleverantörer dit var bl. a. Lindblad, KF och Bonnierkoncernen.

Försäljning via egen bokklubb'

Med försäljning via egen bokklubb avses här förlagens direktförsäljning till konsument. Bonnierkoncernens bokklubbar sålde böcker direkt till konsu- ment för drygt 120 Mkr 1976, vilket var ca hälften av den sammanlagda bokförsäljningen från de 27 bokklubbarna. Näst störst efter Bonnier var Wikenkoncernen. Såväl förlaget Bra Böcker som moderförlaget Wiken sålde enbart genom egna bokklubbar. Reader's Digest sålde ca 60 procent av sin utgivning via bokklubb. De nämnda tre koncernernas och/eller förlagens bokklubbar sålde för 205 Mkr 1976, vilket motsvarade 86 procent av de 27 bokklubbarnas sammanlagda bokförsäljning.

HemförsäljningI

Bertmarks hemförsäljning uppgick till 27 Mkr eller 21 procent av förlagens totala hemförsäljning 1976. Bertmarks hela utgivning avsåg avbetalnings- verk.

Esseltekoncernens hemförsäljning avsåg till ca 80 procent försäljningen av Focus uppslagsböcker. Svenska Missionsförbundets hemförsäljning ombe- sörjdes huvudsakligen av Brunnhages förlag och av Sohlmans förlag.

De tre största hemförsäljningsförlagens försäljning utgjordes nästan helt av avbetalningsverk.

1 Värdena avser konsu— mentpriser exkl. moms.

1 Värdena avser konsu- mentpriser exkl. moms.

Försäljning till Bibliotekstjänstl

Bonnierkoncernen sålde böcker till Bibliotekstjänsts sambindningsservice för 9,7 Mkr 1976, vilket utgjorde 28 procent av den totala förlagsförsäljning- en dit. De tre största koncernernas försäljning dit uppgick till 19 Mkr eller 56 procent av samtliga förlags försäljning till Bibliotekstjänst.

Esseltekoncernens bokförsäljning till Bibliotekstjänst härrörde huvudsak- ligen från Almqvist & Wiksell Förlag och Norstedt. De åtta största koncernerna svarade för 25 Mkr eller 72 procent av den totala bokförsälj- ningen till Bibliotekstjänst.

Försäljning till storkonsumentl

Esseltekoncernens försäljning av böcker till storkonsumenter uppgick till 51,5 Mkr eller 28 procent av förlagens totala försäljning till storkonsumenter 1976. Läroboksförlagen Esselte Studium och Almqvist & Wiksell Läromedel svarade för 95 procent av koncernens försäljning till storkonsumenter.

Även de följande i storleksordning nämnda förlagen — Brevskolan och Liber — var specialiserade på läroböcker. Tillsammans sålde de tre största till denna huvudgrupp för 110 Mkr eller 60 procent av samtliga förlags försäljning till storkonsumenter. För de åtta största var motsvarande värden 152,5 Mkr och 83 procent.

Av förlagens totala bokförsäljning till storkonsumenter på 182,7 Mkr svarade läroböcker för 153,6 Mkr eller 84 procent.

7 Bokklubbarna

Direktförsäljning av böcker från förlag till enskilda konsumenter har i årtionden varit betydande. De vanligaste försäljningskanalerna är bokom- bud, agenter, kupongannonsering (postorder) och bokklubbar. År 1970 var direktförsäljningens andel av förlagens totala försäljning av allmänlitteratur 40,3 procent (131,1 Mkr). Direktförsäljningen genom bokklubbar ökade under 1960-talet i betydelse och svarade för 36,1 Mkr eller 11,1 procent av förlagens totala nettoförsäljning av allmänlitteratur under detta år.

Därefter har förlagens direktförsäljning av allmänlitteratur till enskilda konsumenter ökat ytterligare och 1976 uppgick dess andel av förlagens totala nettoförsäljning till 51,3 procent (357,3 Mkr). Av detta svarade bokklubbs- försäljningen för 237,9 Mkr eller 34,1 procent av den totala nettoförsäljning- en av allmänlitteratur.

Bokklubbarnas totala bokförsäljning direkt per post uppgick till mer än 95 procent av bokklubbarnas totala försäljning. Denna försäljning avser konsumentpris (exkl. moms). Endast några få bokklubbar hade ett sådant försäljningssystem att bokhandeln anlitades för medlemsrekrytering och fysisk distribution av bokklubbsböckerna till medlemmarna. År 1976 tillämpades detta system av de bokklubbar som hörde till bl. a. Bonnierkon- cernen Bonniers Bokklubb, Bokklubben Svalan, Underhållningsbokklub- ben, Månadens Bok och och Vår Bok (Esselte). Den sammanlagda

intäkten av nettoförsäljning till medlemmar i bokklubb genom fackbokhan- deln uppgick 1976 för dessa förlag till 10,7 Mkr.

Bakgrund

Före år 1970, då bokbranschens dispens från bruttoprisförbudet på böcker upphörde, fanns inga formella hinder för förlagen att samtidigt som en bok lanserades genom bokhandeln sälja samma bok i annan upplaga till ett lägre pris direkt till konsumenter. Svenska Bokförläggareföreningens medlem- mar, som genom avtal med Svenska Bokhandlareföreningen garanterade fackbokhandeln ensamrätt till viss upplaga, avstod dock från att lansera nyutgivning av en titel i både bokhandeln och bokklubbar.

Förutom de nya konkurrensförutsättningarna, som uppstod då dispensen från bruttoprisförbudet upphörde den 1 april 1970, kan förlagens satsningar på egen bokklubbsverksamhet ses bl. a. mot bakgrund av förlagens erfaren- heter i samband med den s. k. förlagskrisen i början av 1970-talet. Flera större förlag konstaterade vid denna tid att efterfrågan på böcker ej var tillräcklig för att en utgivning av nya titlar skulle kunna fortsätta i den rådande omfattningen. Försäljningsvolymerna per titel var låga och en ökad titelutgivning medförde inga väsentliga ökningar av försäljningsvolymen i bokhandeln, den då största försäljningskanalen. ”Förlagskrisen" gav förla- gen anledning till att söka nya alternativ i deras marknadsföring. Utomlands hade bokklubbar haft stora framgångar och i Sverige hade Bra Böcker, som inte var medlem i Svenska Bokförläggareföreningen, etablerat sig som bokklubb redan 1965, då med övervägande danskt kapital. I sitt sortiment hade Bra Böcker huvudsakligen nya, här i landet inte tidigare utgivna titlar.

I stället för att genom fortsatt ökad utgivning söka öka omsättningen satte flera större förlag in resurser på att i ökad utsträckning sälja böcker — även nya titlar — direkt till konsument. Alltfler bokklubbar som erbjöd medlem- marna nyutgiven litteratur började uppstå. Bonniers Bokklubb startade sin verksamhet 1970, medan t. ex. Månadens Bok grundades 1973 och Wahl- ström & Widstrand Bokklubb 1974.

Begreppet förlagsbokklubb

Någon fastlagd definition på begreppet förlagsbokklubb finns inte. Här används beteckningen förlagsbokklubb under förutsättning att avtal mellan säljare och köpare finns som innebär erbjudanden att sälja eller köpa böcker under en längre eller kortare tid, samt att huvuddelen av distributionen sker per post.

Bokklubbar enligt ovan drivs direkt av förlagen utom i två fall. Utöver förlagsbokklubbar finns även av bokhandeln ägda bokklubbar. På senare tid har detaljister erbjudit rabatter till enskilda konsumenter och där erbjudandet utformats till en form av bokklubb. En med förlagsbokklubbar- na konkurrerande försäljningsform är det under hösten 1978 av 16 bokhand- lare i Storstockholm (Factum-bokhandlarna) bildade Klubbiblioteket. Med- lemmar i Klubbiblioteket får för 99 kr. låna upp till 50 böcker i bokhandeln under ett år. Den sist lånade boken får medlemmen behålla. Övriga av dessa 50 böcker får medlemmarna köpa med 20 procents rabatt på cirkapriset.

Bokklubbarnas försäljning och ägandeförhållanden

I 1970 års utredning ingick fem bokklubbar med en sammanlagd försäljning av ca 36 Mkr. År 1976 hade antalet bokklubbar ökat till 27 och deras försäljning uppgick till 249 Mkr (exkl. moms). Den svenska marknaden bearbetades också av utländska bokklubbar, bl. a. engelska och finska. Någon beräkning av omfattningen av denna bokimport har inte gjorts här. I tabell 12 har bokklubbarna fördelats på storleksklasser efter bokklubbar-

Tabell 12 Ägareförhållanden och etableringsår för bokklubbarna inom olika försäljningsklas-

ser 1976" Nettoförsälj- Bokklubbens namn Ägare Etable- ning i Mkr ringsår Förs > 5,0 Bokklubben Svalan Albert Bonniers Förlag AB 1942 Bonniers Bokklubb Albert Bonniers Förlag AB 1970 Bra Böcker Bokförlaget Bra Böcker AB 1965 Det Bästas Bokval Reader's Digest AB [956 Kalle Ankas Bokklubb Hemmets Journal AB 1974 Månadens Bok Bonnier- & Esseltekoncernerna [973 Underhållningsbok- klubben Albert Bonniers Förlag AB 1975 Vår Bok Esselte Förlag AB 1960 Förs 1,0—( 5,0 Bokfrämjandet Positiv Fritid AB 1964 Bra Deckare Förlags AB Wiken 1969 Bra Klassiker Förlags AB Wiken 1975 Bra Mjukböcker Bokförlaget Bra Böcker AB 1976 Den Kristna Bokringen Tidnings AB Dagen 1970 Folkrörelsernas Bok klubb Bokförlags AB Tiden, AB Rabén & Sjögren Bokförlag, Stiftelsen Litteraturfrämjandet och ett antal fackförbundstid- skrifter 1975 Wahlström & Widstrand Bokklubb AB Wahlström & Widstrand 1974 Wahlströms Elitklubb B Wahlströms Bokförlag AB 1957 Förs ( 1,0 Berghs Bokklubb Berghs Förlag AB 1975 BOC—klubben Bo Cavefors Bokförlag AB 1972 Bokklubben Delta Delta Förlags AB 1973 Den Kristna Barnbok- ringen Tidnings AB Dagen 1974 LTS Bokklubb Lantbrukarnas Ekonomi AB och Studieförbundet Vuxenskolan 1975 Lärarbokklubben Liber Grafiska AB Min Bokklubb Evangeliipress AB 1974 Nordisk Management Bokklubb Liber Grafiska AB [972 Svenska Bokklubben International Publishing Company, Åke Andersson AB (IPC) 1975 Ungdomsbokringen Tidnings AB Dagen 1975 Önskeboken Harriers Bokförlag AB 1975 & " År 1976 fanns ingen bokklubb med försäljning 5,0—( 10,0 Mkr.

nas intäkter av bokförsäljning 1976. I tabellen anges också ägare och etableringsår för bokklubbarna. Sedan 1976 har följande bokklubbar bildats, ägaren angiven inom paren- tes.

Barnens Bokklubb (Månadens Bok) Barnens Bokpaket (Skandinavisk Press AB) Bildbiblioteket (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) Stora Romanklubben (Albert Bonniers Förlag) Alla Barns Bokklubb (Carlsen/if genom Nordisk Bokdistribution AB) KFs bokklubb (Kooperativa Förbundet)

Familjebokklubben (Esselte Förlag)

Om hänsyn tas till koncernförhållandena, hade de fem bokklubbar som tillhörde Bonnierkoncernen den största försäljningen 1976. Som redovisasi tabell 13 hade dessa bokklubbar bokförsäljning uppgående till 130,5 Mkr exkl. moms, vilket motsvarar 53 procent av förlagens totala bokklubbsför- säljning i direktförsäljning till konsument och via bokhandeln detta år*. Av tabell 13 framgår också att de fyra största koncernerna eller enskilda bokklubbar hade 91 procent och de åtta största 98 procent av förlagens bokklubbsförsäljning 1976, vilken uppgick till 249 Mkr.

Om hänsyn inte tas till koncerntillhörighet utan enbart de enskilda bokklubbarna studeras, minskar koncentrationen men är dock fortfarande hög såsom belyses i tabell 14. Den största bokklubben — Bra Böcker — hade 25 procent 1976 och de fyra största enskilda bokklubbarna hade drygt två tredjedelar och de åtta största 90 procent av den totala bokklubbsförsäljning- en.

Bokklubbarnas egen utgivning och inköp av böcker

Den övervägande delen av bokklubbarnas sortiment 1976 avsåg skönlittera- tur. Såväl nyutgivning som t. ex. hos bokklubbarna Bra Böcker och Månadens bok, som nytryck av tidigare utgiven litteratur, som t. ex. hos bokklubben Vår Bok, förekom. I bokklubbarnas sortiment förekom också uppslagsverk och facklitteratur.

Viss profilering av bokklubbarnas försäljning förelåg. År 1976 fanns en bokklubb som hade specialiserat sig på barnböcker, nämligen Kalle Ankas Bokklubb. Wahlströms Elitklubb och Ungdomsbokringen inriktade sin utgivning för ungdomar. Några bokklubbar inriktade sig på facklitteratur till speciella målgrupper, t. ex. Lärarbokklubben och Nordisk Management Bokklubb. De större bokklubbarna var dock inte nämnvärt specialiserade. Dessa bokklubbar har kunnat växa bl. a. på grund av att de vänt sig till breda målgrupper.

1 Här ingår bokklubbsförsäljningen från de förlag där Bonnier-koncernen har majoritet och även om förlaget inte är helägt— således ingår hela bokklubbsförsäljning- en från Wahlström & Widstrand. I detta förlag innehar Albert Bonniers Förlag 60 procent av aktiekapitalet. Vidare ingår hela försäljningen från Månadens Bok som till 70 procent ägs av Albert Bonniers Förlag, Bokförlaget Forum och Wahlström & Widstrand.

Tabell 13 De åtta största bokklubbarnas nettointäkter av bokförsäljning i Mkr 1976 under beaktande av koncernförhållanden

Koncern/enskild Bokklubb Nettointäkter bokklubb

Mkr % Ack Bonnier Bonniers Bokklubb 130,5" 53 53

Bokklubben Svalan Underhållningsbokklubben Månadens Bok Wahlström & Widstrand Bokklubb

Wiken Bra Böcker 70,0 28 81 Bra Deckare Bra Klassiker Bra Mjukböcker Reader's Digest Det Bästa Bokval 13,1 5 86 Esselte Vär Bok 12.4" 5 91 Hemmets Journal Kalle Ankas Bokklubb 10,6 4 95 B Wahlström Wahlströms Elitklubb 3,1" 1 96 Tidnings AB Dagen Den Kristna Bokringen 2.5 1 97 Den Kristna Barnbokringen Ungdomsbokringen Positiv Fritid Bokfrämjandet 2,5 1 98

Nettointäkterna för Bonnier, Esselte och B Wahlström härrör från förlagens försäljning till egna bokklubbar dels via postorder till konsumentpriser exkl. moms, dels via fackbokhandel till förlagsnettopriser exkl. moms. Intäkterna från bokklubbar- nas försäljning till fackbokhandeln var ca 10 Mkr 1976.

Tabell 14 De åtta största enskilda bokklubbarnas nettointäkter av bokförsäljningi Mkr i storleksordning 1976

Bokklubb Nettointäkter Mkr % Ack

Bra Böcker 61,9 25 25 Bonniers Bokklubb 41,9” 17 42 Bokklubben Svalan 40,1” 16 58 Månadens Bok 26,2" 11 68 Underhållningsbokklubben 18,7" 8 76 Det Bästas Bokval 13,1 5 81 Vår Bok 12,4” 5 86 Kalle Ankas Bokklubb 10,6 4 90

"I nettointäkterna för fem bokklubbar ingick försäljning via fackbokhandel till förlagsnettopris exkl. moms.

Sammanlagt 25 av totalt 27 bokklubbar var 1976 samtidigt bokutgivare och den helt dominerande delen av bokklubbarnas försäljning bestod av böcker som bokklubbarna själva gav ut. Undantag var Månadens Bok och Folkrörelsernas Bokklubb, som uteslutande sålde böcker utgivna av andra förlag. Försäljning från förlag till andra bokklubbar än de två nyssnämnda förekom också när en bokklubb med egen utgivning önskade erbjuda ett bredare utbud av böcker än den egna utgivningen. Den sammanlagda försäljningen från förlag till annan bokklubb än förlagets egen (egna) bokklubb uppgick 1976 till 13,6 Mkr. De inköpande bokklubbarna redovi- sade för samma år en återförsäljning för 41,4 Mkr. Bokklubbarnas intäkter från återförsäljningen var sålunda 27,8 Mkr större än intäkterna från de utgivande förlagens försäljning till bokklubbarna. Bokklubbarnas genom- snittliga pålägg skulle därmed bli drygt 200 procent.

Försäljningen från förlag till bokklubb som sannolikt har ökat efter 1976 — kan ur förlagets/säljarens synpunkt ha olika effekter. Försäljningen av en större upplaga till en bokklubb kan öka möjligheterna även för mindre förlag att såväl på den svenska som på den utländska marknaden konkurrera med andra, eventuellt större förlag vid köp av utgivningsrätter. De mindre förlagen kan också ha fördel av den totalt sett ökade marknaden under 1970-talet som bokklubbarnas expansion har inneburit. Samtidigt kan dock större försäljningar till bokklubb medföra ryckighet eller beroende i det mindre förlagets långsiktiga verksamhet.

8. Sammanfattning

Av vad som tidigare anförts framgår att koncentrationen inom bokförlags- branschen är betydande. I det följande görs en kort summering av SPK:s utredningsresultat i den aktuella utredningen. Dessa resultat tar främst sikte på koncentrationen.

Geografisk koncentration

I geografiskt hänseende är förlagsverksamheten koncentrerad till Stock- holm. Förlagen i Stockholm svarade för hela 78 procent av samtliga förlags bokförsäljning.

Försäljning

Förlagens försäljning av böcker (inkl. läroböcker) uppgick 1976/77 till närmare en miljard kronor (exkl. moms). De koncerner som hade störst andel av försäljningen var Esselte (21 %), Bonnier (19 %), Wiken med bl. a. bokklubben Bra Böcker (7 %).

För enbart allmänlitteratur (läroböcker ej med) var Bonnierkoncernens andel 28 procent och Wikens andel 11 procent. Dessa andelar gäller koncernerna. Vad avser de enskilda förlagens andelar av allmänlitteratur svarade de 4 största för 39 procent och de 8 största för 53 procent av samtliga förlags intäkter.

Inom de olika litteraturkategorierna, läroböcker, skönlitteratur rn. m.. hade det största enskilda förlaget i genomsnitt uppemot 30 procent av försäljningen. De 8 största förlagen inom varje litteraturkategori hade i genomsnitt uppemot 80 procent av försäljningen.

Utgivningen

Vad avser utgivningen i antal titlar är koncentrationen nästan genomgående lägre. Av samtliga litteraturkategorier ger de 8 största förlagen i genomsnitt ut drygt 70 procent av förlagens totala utgivning. Av skönlitteratur hade det största förlaget, Albert Bonniers förlag, 30 procent av försäljningen och 12 procent av antalet utgivna titlar. Koncentrationen i försäljningen och koncentrationen i utgivningen ärinte direkt jämförbara eftersom försäljning- en också omfattar tidigare utgiven litteratur (backlist). En förklaring till den lägre koncentrationen i utgivningen torde vara att de mindre förlagen ger ut förhållandevis många titlar men att dessa endast säljs i små upplagor.

Förlagens kundkategorier

De 8 största enskilda förlagens försäljning till olika kundgrupper, såsom till bokhandeln, till bokklubbsmedlemmar eller till skolor, var i genomsnitt drygt 70 procent. Om även koncernförhållanden beaktas utgjorde de 8 största koncernernas andelar per kundgrupp i genomsnitt över 80 procent.

Koncentrationen av försäljningen

Med tanke på att det finns över 100 bokförlag, som vart och ett säljer böcker för över 300 000 kronor per år framstår de större förlagens andelar som stora. Koncentrationen inom annan produktion här i landet är dock ofta lika hög eller högre.

Koncentrationen för förlagen har tidigare varit ännu högre och de 4 och de 8 största enskilda förlagens andelar av allmänlitteratur och läroböcker minskade mellan åren 1970 till 1976/77. För de tre största koncernerna var andelen densamma 1976/77 som 1970, nämligen 47 procent. Vad gäller enbart allmänlitteratur minskade de 8 största förlagens andel från 55 till 53 procent.

Stora fusioner

Stora fusioner har genomförts under 1970—talet. De största köpen har gjorts av Esselte, som inom koncernen har 11 företag som ger ut och säljer böcker. Även Liber har köpt flera stora förlag under 1970-talet. Däremot har Bonniers under 1970-talet inte strävat efter att öka sin andel genom köp av förlag. Verksamheten har tydligen inriktats på stabilitet och förbättrad lönsamhet. Även om Bonniers andel av bokmarknaden inte har förändrats har dock koncernen förmodligen stärkt sin ställning. Den stora och för företaget positiva satsningen på bokklubbar har gett direktkontakt med konsumenten. Det bör innebära en friare och mindre bunden ställning än då försäljningen huvudsakligen skedde genom fristående distributions- och detaljhandelsföretag.

Spridning av verksamheten

De större koncernerna har ökat sin försäljningi takt med den totala ökningen av bokförsäljningen. Däremot har de största enskilda förlagen fått något minskade andelar. Detta torde förklaras av att vissa mindre och medelstora förlag haft framgångar och att koncernerna satsat på en spridning av verksamheten till flera förlag. Denna utveckling är positiv, eftersom de enskilda förlagen inom en koncern sannolikt i regel självständigt beslutar om vilka titlar förlaget skall ge ut. Det är angeläget att — oavsett om det är fråga om böcker för underhållning, kunskapsförmedling eller opinionsbildning — avgörandet om vilka böcker som skall ges ut sprids på många händer. Frågan om koncentration eller spridning av besluten om vilka titlar som skall ges ut ärinte betydelselös.

Bokklubbarnas expansion

Direktförsäljningen 1976/77 till bokklubbsmedlemmar utgjorde 238 Mkr — en ökning med cirka 200 Mkr från 1970. Företag som ingår i Bonnierkoncer- nen svarade 1976/77 för över 50 procent av den totala bokklubbsförsäljning- en. Förlags AB Wiken, med bl. a. bokklubben Bra Böcker, hade uppemot 30 procent av bokklubbsmarknaden.

Bokklubbarnas stora expansion har både för- och nackdelar. Det är bokklubbarna som svarat för den reella ökningen av bokförsäljningen under 1970-talet. Detta kan ses som positivt. Men om en stor del av de mest köpta författarnas verk i ökande omfattning säljs genom bokklubbar i stora upplagor och inte som tidigare genom fackbokhandeln minskar fackbokhan- delns möjligheter att hålla ett brett boksortiment. som innehåller böcker utgivna av mindre kända författare eller eljest svårsåld litteratur. På det viset kan konkurrensen från bokklubbarna inverka menligt på betingelserna för en livskraftig bokhandel. Det måste anses angeläget med en sådan bokhandel för att merparten av förlagen skall få sina böcker distribuerade och för att allmänheten skall få tillgång till ett brett utbud av litteratur.

WML-hifi ':' | |.

Bilaga4 Filmproduktionen

I detta avsnitt behandlas den svenska filmproduktionens omfattning och struktur. Avsikten är närmast att ge en ungefärlig bild av koncentrationsut- vecklingen inom denna massmediesektor. Intresset har därför koncentrerats till ett studium av antalet verksamma produktionsföretag och deras inbördes ställning på filmmarknaden under en längre tidsperiod.

Redogörelsen bygger på en av 1968 års filmutredning gjord branschun- dersökning, som presenterats i betänkandet Samhället och filmen, del 3 (SOU 1973:16), samt — vad gäller tiden efter budgetåret 1970/71 — på den film- och biografstatistik som redovisats i Svenska Filminstitutets verksam- hetsberättelser. Uppgifterna om produktionsbolagens ägarintressen i biografledet härrör från det hos Filmägarnas Kontrollbyrå AB förda biografregistret. Kompletterande upplysningar har vidare inhämtats från berörda företags årsredovisningar och andra handlingar som finns tillgäng- liga hos patent- och registreringsverkets balans- och bolagsarkiv.

Framställningen gäller produktionen av biograffilm i långfilmsutförande och kortfilmsproduktionen. Reklam- och undervisningsfilm och televisions- film berörs emellertid inte.

Med biograffilm förstås film som i första hand är avsedd för biografvisning och som har en visningstid motsvarande minst 2 000 meter film i 35- millimetersformat. Med kortfilm avses vanligen film med en speltid på högst 55 minuter.

1 Den svenska biograffilmens marknadsandel

Den svenska filmproduktionen nådde sin hittills största omfattning i samband med avspärrningen under andra världskriget. Under efterkrigsti- den minskade dess marknadsandel och lönsamhet gradvis. Det berodde till stor del på ökad konkurrens från utländsk film. Från mitten av 1950-talet tillstötte en minskning av biobesöksfrekvensen. Statliga stödåtgärder till filmbranschen sattes in i början av 1950-talet, bl. a. i form av återbäring av nöjesskatten på biografföreställningar. Detta system avlöstes av en är 1963 genomförd filmreform, varigenom stiftelsen Svenska Filminstitutet bildades. Reformen innebar viss stimulans åt den svenska filmproduktionen. Denna produktion uppgick därefter under 1960-talet till i genomsnitt 24 filmer per år. Mot slutet av 1960-talet försämrades förutsättningarna för filmproduk- tionen igen. Under spelåret 1970/71 premiärvisades endast 13 helt i Sverige

finansierade filmer. Den låga produktionsnivån bestod under början av 1970-talet. Spelåret 1974/75 Visade dock på en återhämtning. Detta år premiärvisades 23 helt svenska filmer och en svensk-utländsk samproduk- tion. De följande två spelåren sjönk produktionen åter. Det senaste spelåret, 1977/78, premiärvisades 19 helt svenska filmer och två svensk-utländska samproducerade filmer. Av de 21 filmerna var 10 filmer samproducerade.

Filmproduktionens omfattning har ett självklart samband med biobesöks- frekvensen. Minskande besökssiffror bringar filmproduktionen i svårighe- ter.

I och med televisionens genombrott i Sverige i mitten på 1950-talet sjönk biografernas besöksfrekvens. Trenden var länge entydig. Under spelåret 1973/74 var antalet biografbesök drygt 22 miljoner, vilket innebar en minskning med ca 55 procent i förhållande till spelåret 1963/64 och med 15 procent till spelåret 1970/71. Spelåret 1974/75 ökade besökarantalet åter något. Det uppgick då till nära 25,5 miljoner. vilket innebar en ökning med 15 procent i förhållande till närmast föregående spelår. Under den allra senaste tiden synes besöksfrekvensen stabiliserats och utgjorde för spelåret 1977/78 23,5 miljoner.

Huvuddelen av den film som visas på biograferna är importerad. Under perioden 1963/64—1977/78 svarade kategorin svenska filmer och svensk- utländska samproduktioner för i genomsnitt 10,7 procent av de varje år visade filmerna. Under det senast gångna spelåret 1977/78 visades 130 svenska eller svensk-utländska filmer samt 1 414 utländska filmer. Av de filmer som under samma år hade premiär på svenska biografer var 19 helt svenska, 2 svensk-utländska och 242 utländska.

Den svenska filmens andel av biljettintäkterna har varierat ganska kraftigt mellan olika är men har genomgående varit större än dess andel av antalet visade filmer. För spelåret 1977/78 var andelen bara 11,7 procent och året dessförinnan 16,7 procent. Genomsnittet sedan spelåret 1963/64 ligger emellertid på 16,5 procent.

2 F öretagsstrukturen

Filmproduktionen karaktäriseras av att ett relativt litet antal filmer är ekonomiskt mycket framgångsrika medan flertalet filmer knappt går ihop och ibland till och med lämnar mycket stora underskott. Det har också internationellt erfarits att kanske bara en eller två filmer av tio vinner tillbaka sina produktionskostnader.

Filmproduktion är alltså en ekonomiskt riskfylld verksamhet. Detta förhållande har inverkat på branschens företagsstruktur. En handfull stora till synes stabila företag står för hälften av den samlade filmproduktionen. Den övriga produktionen ombesörjs av en jämförelsevis stor mängd ofta mycket små företag.

De mindre företagen för en osäker tillvaro. De tål kanske inte mer än en eller ett par förlustproduktioner. I många fall stannar dessa företags långfilmsproduktion vid en enda film. Omsättningen av företag inom denna kategori är stor.

Vid en undersökning av filmproduktionen under perioden 1963/64—1977/ 78 återfinns bara 22 flerfilmsproducenter, varmed här förstås företag som producerat minst två egna långfilmer. Dessa företag har alla med ett undantag drivits i aktiebolagets form. Undantaget är stiftelsen Svenska Filminstitutet. Ser man till ägarformerna är två av företagen stiftelseägda och tre ägs av annat aktiebolag. Övriga 17 företag kontrolleras direkt av enskilda personer. Några personer har ägarintressen i fler än ett företag. Ägarkon- centrationen är alltså något större än företagskoncentrationen.

Av nämnda 22 produktionsföretag har numera fem försatts i konkurs och ett upplösts efter likvidation. Ett företag har fusionerats med ett annat företag inom gruppen.

I produktionen av de 147 svenska och svensk-utländska långfilmer, som haft premiär under 1970-talet (1970/71—1977/78) har sammanlagt 75 svenska produktionsföretag varit engagerade. Bland dessa finns 11 flerfilmsprodu- center. 31 företag har producerat var sin film. Återstående 33 företag har inte producerat någon egen film men har vart och ett medverkat i en eller flera av periodens 52 samproduktioner.

Bland de 75 företagen finns 52 aktiebolag, ett handelsbolag och en stiftelse. Resten har verkat under enskild firma.

3 De stora produktionsföretagen

Den svenska filmproduktionen har hittills dominerats av tre produktionsbo- lag, vanligen benämnda SF-företagen, Sandrews och Europa Film. Numera tillhör också Svenska Filminstitutet denna grupp av dominanter.

SF företagen

SF-företagen är en samlingsbeteckning för AB Svensk Filmindustri, SF- Produktion AB och AB Filmteknik. Företagen driver filmindustri och biografverksamhet. Sedan 1970 gäller följande arbetsfördelning dem emel- lan. AB Svensk Filmindustri, som grundades redan 1919, driver biografrö- relse och filmuthyrning samt sköter inköp och försäljning av film till utlandet. Bolaget har Sveriges största biografkedja. Den svarade 1978 för drygt 30 procent av landets totala biografintäkter. SF-Produktion AB äger och producerar filmer. Det är efter Svenska Filminstitutet landets största producent av biograffilmer. AB Filmteknik, som driver filmlaboratorium, är landets ledande filmtekniska företag.

Tillsammans hade SF-företagen år 1978 en omsättning av 146 Mkr. De sysselsatte omkring 700 anställda.

Sedan 1974 är SF-företagen helägda dotterbolag till Dagens Nyheters AB. Tidigare ägare var Fastighets AB Hufvudstaden.

Sandrew Film & Teater AB

Sandrews driver biografrörelse, filminspelnings- och filmförsäljningsverk- samhet samt teaterverksamhet. Bolaget, som började sin verksamhet 1937, har i dag tre teatrar i Stockholm och en väl utbyggd biografkedja över landet.

År 1978 svarade bolaget för ca 11 procent av landets totala biografintäkter. Bolagets årsomsättning uppgick 1978 till 63 Mkr., en ökning med drygt 9 procent sedan föregående år. Det hade då 250 personer anställda. Bolaget ägs av Anders Sandrews Stiftelse.

AB Europa Film

Europa Film grundades 1930. Dess verksamhet består av produktion och distribution av film, bildband och grammofonskivor. Bolaget är intressent i ett stort antal biografer i Stockholm och landsorten. Tidigare drev bolaget också teaterröelse i Stockholm. Omsättningen uppgick budgetåret 1978/79 till drygt 122 Mkr. Antalet anställda var 313. Bolaget ägs av familjen Scheutz.

Svenska Filminstitutet

Svenska Filminstitutet är en stiftelse som bildats genom det år 1963 träffade filmavtalet. Detta avtal slöts mellan svenska staten och filmbranschens organisationer (Sveriges Biografägareförbund, Folketshusföreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u. p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter). Avtalet innebär i stora drag att alla biografer som utöver barnmatinéer ger mer än fem föreställ- ningar i veckan skall betala en biografavgift om 10 procent av bruttobiljett- intäkterna. Avgifterna förvaltas av stiftelsen Svenska Filminstitutet och används till att på olika sätt stödja värdefull svensk filmproduktion, till olika icke-kommersiella filmändamål och till stiftelsens förvaltning.

Filminstitutets styrelse utses av regeringen. Till styrelsen är knutet ett rådgivande organ, förvaltningsrådet. Det består av 30—40 personer som utses av filmbranschen, de fackliga organisationerna på området och andra organisationer som berörs av institutets verksamhet.

Filminstitutets inkomster av biografavgifter var budgetåret 1977/78 drygt 31 Mkr. Det är en ökning med hela 21 procent sedan föregående år.

Den omfördelning av biografintäkterna som skett genom 1963 års filmreform har inneburit ett betydande stöd åt den svenska filmproduktio- nen. Denna har därjämte berikats med filminstitutets egen filmproduk- tion.

Filminstitutet har fram till och med spelåret 1977/78 producerat 12 helt egna långfilmer. Dessutom har institutet deltagit som medproducent i 36 filmer. Dess andel har därvid varierat mellan 20 och 100 procent.

Filminstitutets betydelse som filmproducent har ökat under senare år. En ändring i filmavtalet 1972 vidgade institutets ekonomiska förutsättningar för en regelbunden produktionsverksamhet. Ändringen innebar att 10 procent av inflytande biografavgifter skulle användas för filminstitutets produktion av svensk film. Två tredjedelar av medlen skulle disponeras för produktion av långfilm och en tredjedel för produktion av kortfilm. Ändringen resulterade i att filminstitutet samma år inrättade en särskild produktions- avdelning.

År1975 förbättrades filminstitutets produktionsvillkor ytterligare. Genom ett samarbetsavtal mellan Sveriges Radio och filminstitutet bildades då med

visst statligt bidrag en fond om till en början 10 Mkr. för filmproduktion. Fonden handhas av filminstitutet. Större delen av fondmedlen skall reserveras för produktion av film avsedd att först visas på biografer och därefter i TV.

Tillsammans med filminstitutets övriga produktionsmedel kan nämnda fond sägas ha blivit en tämligen fast plattform för en för europeiska förhållanden betydande och kontinuerlig filmproduktion. Det finns anled- ning räkna med att filminstitutet i framtiden kommer att svara för en allt större andel av den svenska filmproduktionen. De senaste årens produktion talar också för detta. Under perioden 1970/71—1977/78 har filminstitutet producerat 10 långfilmer och deltagit i 26 samproduktioner. Till jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror för SF-företagen är respektive 13 och 13.

Filminstitutets växande betydelse som filmproducent aktualiserade också frågan om filminstitutets intresse i svenska filmlaboratorier. Under verksam- hetsåret 1975/76 erbjöds och accepterade filminstitutet att ingå i AB Film-Labor, tidigare ägt av Europa Film och Sandrews. I samband härmed upprättades ett konsortialavtal mellan filminstitutet och de båda bolagen och AB Film-Labor ombildades till ett handelsbolag med de tre parterna som likaberättigade delägare. Enligt en särskild överenskommelse arrenderas handelsbolagsverksamheten av filminstitutet sedan den 1 juli 1976.

4 Filmproduktionen 1963/64—1977/78

Den svenska filmproduktionen under perioden 1963/64—1977/78 framgår av tabell 1. Produktionen har däri fördelats på skilda producenter.

Tabellen visar de tre stora produktionsbolagens och numera även filminstitutets dominans. Tillsammans har SF, Sandrews, Europa Film och filminstitutet under den angivna perioden svarat för 46 procent av den totala filmproduktionen, exklusive samproduktioner. Dessutom har bolagen och filminstitutet i olika hög grad medverkat i 47 av inspelade 77 samproduktio- ner.

Samproduktionernas andel av totalproduktionen är markant ökande. Beräknad för hela perioden är den 24 procent. Under periodens första hälft (1963/64—1969/70) är den 11 procent och under senare hälften (1970/ 71—1977/78) är andelen 39 procent. Bland samproduktionerna har inräknats även sådana i vilka utländsk medproducent deltagit. Antalet svensk- utländska samproduktioner är 31.

Föreliggande material möjliggör ingen exakt beräkning av företagens olika andelar av samproduktionerna. I stort sett förefaller dock fördelningen av samproduktioner väl överensstämma med fördelningen av egenproduktio- ner. De tre senaste spelåren (1975/76—1977/78) har 29 filmer av totalt 52 filmer varit samproducerade. Filminstitutet har deltagit i 17 projekt medan motsvarande siffra för SF, Sandrew och Europa Film tillsammans är 19.

I gruppen övriga flerfilmsproducenter ingår 12 produktionsföretag. De har i genomsnitt spelat in tre filmer var.

Filmproduktionen äri stor utsträckning av engångsnatur. Av periodens 67

Tabell 1 Filmproduktionens fördelning på skilda producenter under perioden 1963/64—1977/78

Producent Spelår Totalt

for 1963/ 1964/ 1965/ 1966/ 1967/ 1968/ 1969/ 1970/ 1971/ 1972/ 1973/ 1974/ 1975/ 1976/ 1977/ perioden 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78

AB Svensk Filmindustri (efter 1969 SF-Produk- tion AB) Sandrew Film & Teater AB AB Europa Film Svenska Filminstitutet Inge Ivarsson Filmproduktion AB (numera Filminvest AB) — — — 1 — — — — l 3 3 — 1 1 10 Minerva Film AB 1 l 1 Bison Film AB” 1 3 2 2 — — — — — — — — 8 Swedish Filmproductions International AB — — 3 2 1 2 — — Omega Film ABb — — 1 — — Filmcenter ABC — —— 2 l 1 2 1 — -— — — — — — Övriga flerfilmspro- ducenter 4 Enfilmsproducenter Samproduktioner — 1 2

35 _ _ _ _ _ _ 14 2 2 1 1 3 12

I I _. | I I |

| | ... N I | (x.—_..— NM— (”ÖVN—' IN m trimm som—— WMV somm

GN I I I v—1 I | l | I N N .—

OO [* I

I

I

I

I

|

|

| v—l ln

lx

mv ") MN NI vm .—

0 N =:- ("i m N V') V "U' M

45 10 77

: 00 OK M VÄ Q' OG ("ä Q' *? U']

Summa 18 23 22 26 24 34 24 20 19 14 18 24 14 17 21 318

" Bolaget upplöst 1971 efter konkurs. h Försatt i konkurs. f Bolaget upplöst 1973 efter konkurs.

producenter har 45 stycken bara bidragit med var sin film. På dessa enfilmsproducenter faller drygt 14 procent av totalproduktionen.

Den senaste tidens utveckling visar att filminstitutet fått ta på sig ett allt större ansvar för att upprätthålla omfattningen av den svenska filmproduk— tionen. De ökade produktionskostnaderna har inneburit svårigheter att kontinuerligt producera ett rimligt antal nya filmer. Från den privata filmbranschens sida har man dock visat förståelse för problemen i den svenska filmproduktionen. I september 1977 träffades sålunda en överens- kommelse mellan å ena sidan filminstitutet och å andra sidan Europa Film, Sandrews och SF, vilken breddar den ekonomiska basen för den svenska filmproduktionen. Enligt överenskommelsen bildar de tre bolagen ett konsortium, som går in med 50 procent i alla filminstitutets produktioner av svensk biograffilm. Samproduktionerna mellan filminstitutet och konsortiet kan vidgas till att omfatta ytterligare medproducenter. Konsortiet har ingen vetorätt. Därmed säkerställes integriteten i filminstitutets filmproduktion.

Överenskommelsen är begränsad till den 30 juni 1979. Numera har konsortiet för sitt ändamål bildat Filmbolaget Treklövern AB. Överlägg- ningar pågår om fortsatt samarbete för tiden efter den 30 juni 1979.

5 Koncentrationsutvecklingen

Koncentrationen inom långfilmsproduktionen under perioden 1963/ 64—1977/78 framgår av följande tabell. I tabellen har produktionsandelen uttryckts i procent av det totala antalet filmer, varvid samproduktioner inte medräknats.

Koncentrationen beräknad på detta sätt är mindre vid periodens slut än vid dess början. Minskningen kan belysas med nedanstående jämförelse mellan koncentrationen under periodens sista fem år och närmast föregående femårsperiod. Antalet premiärsatta filmer var 87 under åren 1968/69—1972/ 73 och 53 under åren 1973/74—1977/78. Samproduktionerna är då inte medräknade.

Minskningen av koncentrationen förklaras väsentligen av att storföretagen under senare år både absolut och relativt sett slagit av på produktionstakten. Möjligen skall detta bara ses som en företagsekonomiskt riktig anpassning till de under ifrågavarande period vikande avsättningsmöjligheterna. Minsk- ningen behöver alltså inte vara uttryck för någon reell förändring av styrkeförhållandet mellan de stora produktionsbolagen och övriga produ-

Tabell 2 Antal Produktions- egna andel i filmer procent

Den största producenten 50 21 De fyra största producenterna 111 46 De åtta största producenterna 146 61 De sexton största producenterna 187 78

SOU 1980:28 Tabell 3 1968/69—1972/73 1973/74—1977/78 Antal Produktions- Antal Produktions— filmer andel % filmer andel % Den största producenten 18 21 9 17 De fyra största producenterna 45 52 25 47 De åtta största producenterna 57 66 30 57 De sexton största producenterna 67 77 48 72

center. Men den antyder likväl en sådan förändring. Också andra omstän- digheter pekar i denna riktning. Sålunda kan en viss ökning av antalet verksamma småföretagare konstateras.

Det bör understrykas att föreliggande bedömningsunderlag inte tillåter några långtgående slutsatser beträffande koncentrationsutvecklingen. Men tendenser till en minskning av företagskoncentrationen kan alltså spåras. Särskilt det senaste spelårets produktion bekräftar detta. Under 1977/78 hade 21 filmer premiär. Sammanlagt 20 produktionsföretag bidrog till denna produktion. För största andelen svarade filminstitutet med tre helt egna inspelningar och sex samproduktioner.

Det karaktäristiska för de mest framgångsrika produktionsföretagen är att de alla är starkt integrerade vertikalt sett. Däri ligger kanske en av de viktigaste orsakerna till deras dominans av filmproduktionen. SF-företagen, Sandrews och Europa Film står för en inte obetydlig del av filmimporten. Vid sidan av de amerikanskägda bolag som bedriver filmuthyrning i Sverige är de också de största filmuthyrarna. Vidare förfogar de över landets två största filmlabo- ratorier, nämligen AB Filmteknik och Handelsbolaget Film Labor. Sist- nämnda bolag ägs till lika delar av Sandrews, Europa Film och filminstitu- tet.

Tyngdpunkten hos de integrerade bolagen ligger dock i deras biografrö- relse.

Enligt det hos Filmägarnas Kontrollbyrå AB förda biografregistret fanns det i augusti 1979 sammanlagt 411 avgiftspliktiga biografer i landet, dvs. biografer för vilka skyldighet föreligger enligt filmavtalet att inbetala biografavgifter till filminstitutet. Av dessa biografer äger AB Svensk Filmindustri 107 stycken. Sandrew Film & Teater AB äger 68. AB Europa Film äger direkt eller genom dotterbolag 55 stycken och är delägare i 26. Både Sandrews och Europa Film har de senaste åren väsentligt ökat sitt biografinnehav. Räknat från 1975 rör det sig om respektive 50 procent och 30 procent.

Tillsammans äger och kontrollerar nämnda tre företag helt eller delvis 256 stycken eller 62 procent av landets avgiftspliktiga biografer. Med hänsyn till

att kategorin avgiftspliktiga biografer svarar för ca 85 procent av de totala bruttobiljettintäkterna i Sverige måste de integrerade bolagens grepp om biografledet anses mycket betydande.

6 Sammanfattning av biograffilmen

En summering av vad som tidigare anförts visar att den svenska filmbran- schen sedan början av 1960-talet genomgått betydelsefulla förändringar. Här nedan görs ett försök att kortfattat redogöra för utvecklingen inom branschen.

Besöksfrekvensen

Under en tioårsperiod 1963/64—1973/74 sjönk antalet biobesök med ca 55 procent. Därefter har inga dramatiska förskjutningar ägt rum utan besöks- frekvensen har stabiliserats och ligger nu på en nivå strax över spelåret 1973/74 (23,5 miljoner besök).

Antalet filmproduktioner

Det föreligger en tendens till ett minskat antal filmproduktioner. Under de senaste 14 spelåren gjordes 300 filmer. Av denna produktion faller 173 stycken eller 57 procent på första hälften av perioden. Under andra hälften av perioden producerades endast 127 filmer.

Produktionssamarbete och ökat statligt engagemang

Utvecklingen har gått mot en ökad samproduktion. Under perioden 1963/64—1977/78 var samproduktionens andel av totalproduktionen 24 procent. Den fördelar sig ingalunda jämnt över perioden utan samproduk- tionen under den senare hälften av perioden är nästan fyra gånger så stor som samproduktionen under första hälften av perioden. Under de tre senaste spelåren 1975/76—1977/78 var inte mindre än 29 filmer av 52 eller 55,7 procent samproducerade. Den troligaste förklaringen till denna utveckling är de produktionsavtal som träffats mellan dels filminstitutet och Sveriges radio, dels filminstitutet och de tidigare tre största producenterna, vilka inneburit ändrade förutsättningar för produktion och ett väsentligt ökat statligt engagemang i filmproduktionen.

Producenterna och koncentrationsutvecklingen

Utmärkande för producentsidan har varit ett litet antal flerfilmsproducenter och relativt sett ett stort antal enfilmsproducenter och samverkande producenter. Detta uttryck för pluralism har bestått under 1970-talet. Under denna tid har 75 svenska produktionsföretag varit engagerade i produktionen av 147 svenska filmer. Bara elva av dessa företag är flerfilmsproducenter. Företagskoncentrationen visar tendenser att minska. Det senaste spelåret 1977/78 bekräftar denna tendens. Detta år producerades 21 filmer.

Sammanlagt 20 produktionsföretag bidrog till produktionen. I producentle- det har emellertid filminstitutet successivt fått en allt större betydelse för filmproduktionen, direkt genom egna produktionen, indirekt genom utform- ningen av stödsystemet. Filminstitutets engagemang i filmproduktionen har fått till följd att den svenska filmproduktionens struktur i grunden ändrats. De tidigare tre stora produktionsföretagen har märkbart slagit av på produktionstakten. Under de fem senaste spelåren 1973/74—1977/78 har filminstitutet svarat för nio egna filmproduktioner medan de tre andra stora produktionsföretagen tillsammans endast kommit upp till åtta egna produk- tioner. Filminstitutet har därmed blivit den i särklass största filmproducen- ten.

Iverkligheten är det bara SF som jämte filminstitutet numera kan sägas ha en egen regelbunden filmproduktion. De andra större enskilda producen— terna har i stället valt att deltaga i produktionen som medproducenter, ofta endast i egenskap av delfinansiärer. De stora biografkedjorna Europa Film, Sandrews och Folkets Husrörelsen har under senare tid inte haft någon helt egen filmproduktion. Denna utveckling kan möjligen förklaras med företag- sekonomiska skäl. Filmproduktion idag betyder stora kostnader och ett-inte obetydligt risktagande. Mot bakgrund härav synes företagen valt att hellre satsa på en modernisering av biograferna och ett nära samarbete på distributionssidan, vilket medför en bättre och säkrare avkastning för det disponibla kapitalet.

Biografrörelsen

Som tidigare visats har de stora bolagen visat ett allt mindre intresse av att göra egen film. I stället tycks man nu satsa på en modernisering av biograferna och en ökning av antalet visningsställen. Såväl Sandrews och Europa Film har under senare tid väsentligt ökat sitt innehav av biogra- fer.

7 Produktionen av kortfilm

Produktionen av kortfilm sker huvudsakligen på 16-millimeters film. I ökande utsträckning förekommer dock att programmen spelas in med hjälp av elektronisk teknik (videogram). Sådana inspelningar kan sedan vid behov överföras till filmform.

En kategoriindelning görs ofta med avseende på kortfilmens innehåll, syfte och målgrupp. Gränserna är många gånger diffusa. Man talar exempelvis om dokumentärfilm, novellfilm, barnfilm, journalfilm, reklam- film, industrifilm, informationsfilm, undervisningsfilm och propaganda- film.

En viktigare distinktion synes vara den mellan fri kortfilm och beställ- ningsfilm. Den tar fasta på produktionsbetingelserna. Med fri kortfilm avsåg 1968 års filmutredning filmer som inte är styrda av en beställares intressen eller krav på den som skapat filmen. Den fria kortfilmen kommer till på upphovsmannens eget initiativ. I motsats till beställningsfilmen. som finansieras av beställaren, är en fri kortfilm för sin finansiering beroende av

en mycket osäker marknad och i stor utsträckning hänvisad till stöd av allmänna medel.

Kortfilmen fyller viktiga samhällsfunktioner inte bara i fråga om mark- nadsföring och inom utbildningsväsendet utan även på opinionsbildningens område. Den har ofta ett mer utpräglat åsiktsbildande syfte än långfilmen. Mediet lämpar sig också väl för förmedling av idéer och åsikter och som instrument för debatt och kritik. Inom exempelvis föreningslivet används kortfilmen i stor utsträckning på detta sätt. Allt större del av den fria kortfilmsproduktionen har under senare tid bestått av politiskt starkt medvetna, ofta rent agiterande filmer.

Den svenska kortfilmsproduktionen är i det närmaste omöjlig att överblicka. Tillförlitlig statistik saknas såväl vad gäller antalet verksamma produktionsföretag som i fråga om produktionsvolymen. Någon egentlig branschutredning har heller inte gjorts. Visst material finns dock att hämta 1 1968 ars filmutrednings betänkande (SOU 1972: 9) Samhället och filmen, del 2.

Kortfilmens distributionsproblem är däremot bättre belysta. De har utretts av Smalfilmsutredningen, som avgett betänkandet Smalfilmsdistribu- tionen (Ds U 19729).

7 .1 Fri kortfilm

Bortsett från Sveriges Radios produktion, som inte här berörs, är den svenska produktionen av fri kortfilm ganska blygsam. Grovt skattat rör det sig om kanske hundratalet filmer per år. Merparten produceras av enskilda personer. Inte sällan sker det under tämligen amatörmässiga villkor. Även en del institutioner har dock viss produktionsverksamhet. Det gäller framför allt Svenska Filminstitutet och TRU.

En del undervisningsfilm görs av SF, Europa Film, Sol-FILM och Esselte Studium. Bortsett härifrån har de stora filmbolagen praktiskt taget slutat med kortfilmsproduktion som inte är av beställningskaraktär. Tidigare hade de särskilda avdelningar för sådan produktion. Där gjordes - ofta i rent konstnärligt syfte kortfilmer avsedda huvudsakligen för biografvisning. De kommersiella förutsättningarna för sådan produktion och visning föreligger emellertid inte längre. På biograferna visas numera sällan fri svensk kortfilm.

Den fria kortfilmen har över huvud taget svårt att nå ut till publik. Den professionella smalfilmsdistributionen tar upp den bara om man anser att det verkligen finns en marknad för den. Det viktigaste mediet för distribution av fri kortfilm är i dag televisionen. Men även televisionens möjligheter att visa kortfilm är av olika skäl begränsade. Flertalet kortfilmer når därför sällan eller aldrig någon större publik.

1968 års filmutredning konstaterade emellertid att behovet av kortfilm är stort och att det ökat under senare tid. En stor marknad är skolor och föreningsliv. Därtill kommer nya publikgrupper som bibliotek, muséer, filmstudios, barnfilmklubbar, barnstugor och fritidshem, ungdomsgårdar, ålderdomshem, fångvårdsanstalter och sjukhus. Enligt filmutredningen skulle alla dessa grupper i större eller mindre utsträckning lida brist på film.

Det lär för närvarande inte finnas någon statlig eller privat finansierad produktion av fri kortfilm, som gör det möjligt för enskilda fria filmare att kontinuerligt utöva sitt yrke. Men kortfilmen har likväl inte lämnats helt utan stöd. Svenska Filminstitutet har efter sin tillkomst 1963 stött den på olika sätt. Till och med spelåret 1971/72 betalade institutet ut dels kvalitetsbidrag till årets bästa kortfilmer, dels vissa produktionsbidrag. Kvalitetsstödet var det mest omfattande. Det belopp som stod till förfogande härför varierade mellan omkring 250 000 och 300 000 kr. per år. Detta stödsystem upphörde emellertid 1972 i samband med att institutet fick en egen produktionsfond. Av denna fonds medel, som utgjorde 10 procent av institutets totala intäkter från biograferna, skulle 30 procent reserveras för produktion av kortfilm. Det motsvarade närmare 500 000 kr. årligen. Fondens tillkomst föranledde institutet att inrätta en särskild produktionsavdelning. Filminstitutet har därefter genom egen produktionsverksamhet lämnat ett inte oväsentligt tillskott till produktionen av fri svensk kortfilm. Under åren 1973—1975 spelade institutet in sammanlagt 33 filmer, varav 16 debatt- och dokumen- tärfilmer, 6 animerade filmer, 8 novellfilmer och 3 undervisningsfilmer.

Från och med spelåret 1975/76 har nämnda medel för kortfilmsproduktion överförts till en ny av filminstitutet i samarbete med Sveriges Radio grundad fond om till en början 10 Mkr för produktion av film. Därav skall 10 procent reserveras för produktion av fri kortfilm och lika stor del eller 1 Mkr för produktion av kortfilm för barn. Fonden förvaltas av filminstitutet.

Under spelåren 1975/76—1978/79 producerades sammanlagt 41 kortfilmer genom filminstitutet. Av dessa var 23 stycken kortfilm för vuxna och återstående 18 kortfilm för barn. Merparten av produktionen för vuxna utgjordes av dokumentärfilm medan av barnfilmsproduktionen över hälften var animerad film. Anslag 1975 från arbetsmarknadsstyrelsen på i runda tal 1 Mkr möjliggjorde start av ytterligare 15 projekt, vilka resulterade i 10 färdiga filmer.

De kortfilmer som på detta sätt produceras genom filminstitutet utgör endast en liten andel av de förslag till kortfilm som årligen registreras vid institutet. Endast 5—10 procent av alla förslag leder fram till produktion.

Filminstitutet arbetar för närvarande med ett nytt kortfilmsprojekt, ”Sverige 80”. Avsikten är att i en första omgång producera 16 filmer (35-millimeters) med en speltid om vardera 10—12 minuter. Filmerna skall visas som förfilm på biograferna. Medel till projektet tas ur filminstitutets G-fond.

Enligt de normer för inspelning av beställningsfilm, som antagits av Föreningen Sveriges Filmproducenter år 1959, menas med beställningsfilm varje av annan än producenten ekonomiskt garanterad filmproduktion. Beställningsfilm kan exempelvis vara reklamfilm, industrifilm, PR-film, instruktions- och informationsfilm eller undervisnings- och skolfilm.

Beställningsfilmen dominerar den svenska filmproduktionen såväl volym- mässigt som ekonomiskt. Mer än hälften av all film som spelas in häri landet lär vara att hänföra till denna kategori av film.

Många, kanske flertalet beställningsfilmer görs uteslutande för intern '

visning hos det beställande företaget, institutionen eller organisationen. Andelen film avsedd för en bredare publik, exempelvis skolfilm, är totalt sett ganska liten. För biografvisning kommer i stort sett bara reklamfilmer ifråga. Den del av beställningsfilmen som förs ut på öppna marknaden distribueras som regel genom de professionella smalfilmsdistributörerna.

Näringslivet och organisationerna står för de flesta beställningarna av film. Företagens beställningar sker huvudsakligen i reklam- eller informationssyf— te. Men bl. a. visst utbildningsbehov tillgodoses också på detta sätt.

Andra stora beställare är kommuner samt statliga myndigheter och verk som exempelvis Skolöverstyrelsen, SIDA, Postverket och Statens Järnvägar. Bland institutioner som bekostar filmprojekt kan nämnas Riksutställningar, Svenska Institutet (SI) och Sveriges Radios Utlandsprogram (UTP).

Vad gäller företagsstrukturen på produktionssidan är att märka att de stora filmbolagens starka ställning på långfilmsområdet inte har någon motsvarighet när det gäller beställningsfilmen. Till skillnad från SF och Sandrews har Europa Film en särskild avdelning för beställningsfilm. Men även Europa Films produktion av sådan film är förhållandevis obetydlig.

Produktionen av beställningsfilm ombesörjs huvudsakligen av en stor mängd småföretag. Det kan röra sig om ett par hundra sådana företag här i landet. Bland dessa är företag av enmanstyp vanliga. Inte sällan är det då fråga om enskilda filmare med anställning exempelvis vid Sveriges Radio och med den egna firman som extraarbete.

Omsättningen är relativt stor inom företagsbeståndet. Företagen byter namn, delas, går upp i varandra eller går omkull. Det finns dock en mindre kärna av till synes stabila företag som kontinuerligt varit verksamma inom branschen under lång tid.

En bild av företagsbeståndet ges i nr 1/1979 av tidskriften INFO, som utges av Svenska Annonsörers Förening. Där presenteras en förteckning över i stort sett alla kortfilmsproducenter som anlitats av annonsörsföreningens medlemmar. Det torde innebära en relativt god täckning i fråga om beståndet av mer betydelsefulla produktionsföretag. Förteckningen, som daterats i mars 1979 och som grundats på en enkät till berörda företag, innehåller uppgifter bl. a. om företagens filmproduktion under år 1978 och om antalet fast anställda vid företagen.

Förteckningen upptar 46 produktionsföretag. Bland dessa drevs det stora flertalet eller 36 stycken i aktiebolagets form. Sex av företagen var enmansföretag. Inget av dem hade fler än 25 personer fast anställda, cheferna inräknade. I genomsnitt uppgick antalet anställda till fyra personer. Beträffande filmproduktionen under 1978 förelåg inte några uppgifter från fem av företagen. De övriga 41 hade nämnda år tillsammans spelat in sammanlagt 987 program, varav 423 rörliga filmer, 221 stillfilmer och 343 videogram. Räknat i antal inspelade program har den störste producenten svarat för 17 procent, de fyra största för 34 procent, de åtta största för 53 procent och de sexton största för 73 procent av nyssnämnda programpro- duktion.

Bilaga 5 Fonogram

Fonogram är den gemensamma beteckningen för inspelningar av ljud på grammofonskivor, ljudkassetter eller ljudband av olika slag.

Som massmedium har fonogrammet hittills mest använts inom underhåll— ningssektorn. Det har där huvudsakligen gällt förmedling av musikinspel- ningar. Mediets användningsområde är dock inte begränsat till detta. I ökande utsträckning används fonogram också för att återge föredrag, dikter, teaterföreställningar och intervjuer samt pedagogiskt material av olika slag, exempelvis i språk- och musikundervisning.

I viss utsträckning används fonogram också för allmän informationsför- medling och opinionsbildning. Talböcker och taltidningar som ges ut i form av ljudkassetter är det bästa exemplet på detta. Utgivning av sådana böcker och tidningar avsedda för synskadade och andra gravt handikappade personer har förekommit sedan lång tid tillbaka.

På senare tid har försök gjorts med tidningar i kassettform som i första hand vänder sig till andra grupper av konsumenter. Under 1975 startade Videogram Production AB i Malmö tre sådana tidningar, nämligen Juristjournalen, Tandläkarjournalen och Företagarjournalen. Året därpå köptes företaget upp av Esseltekoncernen och det ingår nu i denna koncern som ett dotterbolag till AB P. A. Norstedt & Söners Förlag. Numera utges endast Juristjournalen.

En 1977 startad och av Styrelsen för Teknisk Utveckling delvis finansierad kassettidning, Träförädlingsjournalen, nedlades 1979.

Försöken med kassettidningar kan hittills inte sägas ha varit särskilt framgångsrika. Innehållet i tidningarna var av utpräglad fackpresskaraktär och nådde ingen stor publik. En av orsakerna till att upplagorna var relativt små kan förmodas bero på prenumerationspriset. Juristjournalen, som enligt förlaget i dag brottas med lönsamhetsproblem, kostar 1 600 kr. för 12 nummer per år. Det finns för närvarande inga planer på att lägga ned Juristjournalen. För 1980 har man dock planerat att ändra utgivningen till 6 nummer per år och att sänka prenumerationspriset till 675 kr. för år.

Fonogram kan alltså användas på sådant sätt att mediet fyller väsentligen samma funktioner som böcker och tidningar. Åtminstone i den utsträckning så sker kan mediet inte frånkännas betydelse från opinionsbildningssyn- punkt. Det finns därför anledning för MKU att intressera sig också för detta massmedium. Särskilt gäller detta med tanke på möjligheten av en ökad användning av fonogram för sådana och liknande ändamål i framtiden.

Fonogrammets huvudsakliga uppgift är emellertid, i varje fall volymmäs-

sigt sett, alltjämt förlagd till underhållnings- och kultursektorerna. Den följande beskrivningen av fonogrammarknaden och fonogrambranschen gäller därför i första hand produktion och distribution av musikfonogram och liknande.

1 Organisationer på fonogramområdet

Det finns starka nationella och internationella intresseorganisationer som spelar en stor roll för marknadsföringen och utnyttjandet av fonogram. Kompositörernas och textförfattarnas intressen företräds sålunda av natio- nella utföranderättssällskap, i Sverige av STIM (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå). Även musikförläggarna tillhör denna organisa- tion. Medlemmarna överlåter till STIM för inkasso sin rätt till offentligt utförande och mångfaldigande. Genom överlåtelsen inträder STIM i medlemmens ställe och träffar avtal med sådana som vill utnyttja hans verk. Rätten till mekaniskt mångfaldigande förvaltas för STIM:s och övriga nordiska utföranderättssällskaps räkning av stiftelsen Nordisk Copyright Bureau (NCB) i Köpenhamn. NCB ingår avtal med grammofonfabrikanter m. fl. om ersättning till upphovsmännen för inspelningar på fonogram och film.

De utövande konstnärernas intressen tillvaratas av Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), som är en gemensam organisation för Svenska musikerförbundet och Svenska teaterförbundet.

Producentbolagens intressen gentemot tonsättare, musikförlag, Sveriges Radio m. fl. bevakas av en internationell sammanslutning benämnd Inter- national Federation of Producers of Phonograms and Videograms (IFPI). I den svenska gruppen av IFPI ingår för närvarande elva inspelningsbolag.

Den andra av de två organisationer som finns för fonogrambolag verksamma i Sverige är Nordiska Icke-kommersiella Fonogramproducenters Förening (NIFF). Ett 20-tal mindre fonogrambolag i Sverige är medlem- mar.

Sveriges fyra ledande grammofonbolag eller deras ägarföretag är i sin egenskap av inspelningsbolag medlemmar i IFPI. I sin egenskap av distributionsföretag är de också medlemmar i Grammofonleverantörernas förening (GLF). Det är en av Sveriges grossistförbunds branschorganisatio- ner. GLF, som bara har de fyra ledande grammofonbolagen som medlem- mar, bevakar dessa företags intressen gentemot bl. a. återförsäljare och myndigheter.

2 Den svenska fonogrammarknaden

Den följande framställningen bygger, såvitt avser förhållandena i tiden före 1971, till huvudsaklig del på uppgifter hämtade ur Konsertbyråutredningens betänkande (SOU 1971:73) Fonogrammen i musiklivet. För tiden därefter har uppgifter hämtats dels ur kulturrådets betänkande Fonogrammen i kulturpolitiken (Rapport från kulturrådet 197911), dels från statens pris- och kartellnämnd och olika branschorganisationer.

Den svenska fonogrammarknaden i jämförelse med andra länders

I tabell 1 jämförs den svenska fonogrammarknaden med andra länders. Försäljningsvärdena avser fonogram sålda 1976 (detaljhandelspris).

Länderna är i tabellen ordnade efter fonogramförsäljningens totala storlek. Uppgifternas tillförlitlighet varierar från land till land. För jämfö- rande ändamål torde de dock vara tillräckligt tillförlitliga. I tabellen finns endast uppgifter från länder med kapitalistisk ekonomi. Av de socialistiska länderna skulle förmodligen endast Sovjetunionen placera sig bland de tio första i tabellen. Ett slående faktum är det stora gapet mellan största marknaden USA och näst största Japan, där det totala försäljningsvärdet bara uppgår till ca en fjärdedel av USA:s. Först den sammanlagda försäljningen i Japan, Tyska förbundsrepubliken, Frankrike, Storbritannien och Kanada ger lika stort värde som USA ensamt står för. Givetvis utgör den i särklass största USA-marknaden den främsta orsaken till att alla större fonogrambolag strävar att utforma sina fonogram med sikte på denna marknad, där de största vinsterna finns att hämta.

Sverige ligger i totalt försäljningsvärde på nionde plats i världen. Den svenska försäljningen uppgår totalt dock endast till ca 5 procent av den i USA och ca 20 procent av den västtyska.

Sverige är emellertid klart först när det gäller värdet av fonogramförsälj- ningen per invånare med $ 18. På andra plats kommer USA och Kanada där man spenderade $ 13 per invånare på fonogram år 1976. Även om det finns vissa olikheter i hushållens disponibla inkomster och fonogrampriser mellan

Tabell ] Land Försäljningsvärde Försäljningsvärde i miljoner US $ per invånare (detaljhandels— US $ pris) USA 2 737 13 Japan 738 6 Tyska förbundsrepubliken 700 12 Frankrike 583 11 Storbritannien 430 8 Kanada 295 13 Australien 160 12 Brasilien 156 1 Sverige 147 18 Italien 143 3 Nederländerna 126 9 Mexico 114 2 Spanien 80 2 Belgien 73 7 Schweiz 60 9 Argentina 54 2 Österrike 53 7 Danmark 51 10 Norge 46 11 Sydafrika 42 2 Finland 35 7

Sverige, USA och Kanada visar den relativt stora skillnaden mellan $ 18 och $ 13 att svenskarna är världens mest fonogramintresserade folk, dvs. i den mån konsumtionens ekonomiska värde kan sägas vara ett mått på intresse.

Ibland har det funnits en tendens att bagatellisera'den svenska fonogram- marknadens betydelse i internationella sammanhang. Den skulle vara så liten att den saknar betydelse för de stora bolagen. Mot bakgrund av ovanstående fakta bör nog en mer nyanserad bedömning göras. Den svenska marknaden är knappast så stor att svenska konsumenters önskemål och behov kan påverka innehållet i de stora fonogrambolagens produktion. Däremot är den tillräckligt stor för att motivera stora marknadsföringsan— strängningari avsikt att även i Sverige sälja det fonogramutbud som främst är utformat med tanke på USA. Det finns tillräckligt stora vinster att göra på fonogramförsäljning i Sverige för att de stora bolagen skall ha ett klart intresse av att kontrollera den svenska fonogrammarknaden.

Försäljningsutvecklingen

Under första delen av 1960-talet såldes årligen i landet omkring fyra miljoner grammofonskivor. År 1970 hade det försålda antalet stigit till nästan tio miljoner exemplar. Mot slutet av 1960-talet inleddes också på allvar försäljningen av ljudkassetter. År 1975 beräknas på den svenska marknaden ha sålts drygt 14 miljoner grammofonskivor och 11 miljoner inspelade och oinspelade kassetter. Året därefter steg försäljningen av grammofonskivor och kassetter till 16,8 miljoner respektive 12,7 miljoner exemplar. Försälj- ningsvärdet för grammofonskivor och kassetter utgjorde 1976 totalt 745 Mkr. Motsvarande värde för 1970 i 1976 års priser — utgjorde 259 Mkr. Nya högsta försäljningssiffror noterades 1977. Antalet försålda grammofonskivor steg till 17 miljoner exemplar och antalet kassetter ökade till 15 miljoner exemplar.

I tabell 2 visas försäljningen av fonogram och oinspelade kassetter under åren 1965—1977.

Fonogrammarknaden har som framgår av tabell 2 vuxit mycket kraftigt under de senaste 10 åren. Störst var tillväxten år 1974—1976. Under år 1977 minskade tillväxthastigheten. Försäljningen under 1978 stagnerade och försäljningssiffrorna för 1979 visar inte på någon uppgång. En allt större del av försäljningen utgörs av kassetter. En motsvarande tillväxt har ägt rum när det gäller inköp av uppspelningsapparater för fonogram (stereoanläggning- ar, grammofoner, kassettspelare), vilket framgår av tabell 3 där också reparationskostnader tagits med för att visa fonogramområdesmarknadens totala omfattning.

Av tabellen framgår bl. a. att värdet av försäljningen av grammofonskivor under tiden 1970—1976 ökade med 110 procent medan värdet av kassettför- säljningen ökade med inte mindre än 2 350 procent. Den höga siffran för kassettförsäljningen förklaras av att kassetterna i större skala introducerades först omkring år 1970.

Den totala ökningen av fonogramområdets ekonomi under perioden 1970—1976 uppgick till hela 106 procent. Jämfört med motsvarande beräkningar under samma tid för andra massmedier — dagspress och

Tabell 2 Fonogramförsäljning 1965—1977

Är Antal

Fonogram Därav musik- Oinspelade totalt kassetter kassetter Milj. ex. Milj. ex. Milj. ex. 1965 4 1966 5 0,1 1967 6 0,1 1968 8 0,2 1969 9 0,3 1970 9 0,6 1971 11 1,0 1972 11 0.5 1.7 1973 13 0,9 3,0 1974 14 1,4 6,5 1975 17 2.8 8.5 1976 20 3.2 9.5 1977 21 4,0 11,0

Tabell 3 Kapital- och driftskostnader för fonogramlyssnande åren 1970 och 1976 (1976 års priser)

År 1970 År 1976 Ökning Mkr. Mkr. % Grammofon 738 i 340 82 Apparater 478 800 67 Skivor 250 525 110 Repara— tioner 10 15 50 Kassett 195 585 300 Apparater 186 355 91 Kassetter 9 220 (2 350) Repara- tioner — 10 Summa 933 1 925 106

tidskrifter (38 procent),'radio och TV (23 procent) och film (6 procent) - framstår den stora ökningen för fonogrammen som remarkabel. Den tillväxt som skett inom fonogramområdet har huvudsakligen ägt rum på fonogram- industrins villkor utan inblandning av staten (med undantag från Rikskon- sertens begränsade fonogramverksamhet).

3 Fonogrambranschens struktur

Internationell dominans

Företagsstrukturen inom fonogrambranschen utmärkes av en stark koncen- tration och integration. Till skillnad från andra sektorer inom massmedie— området i Sverige är fonogrambranschen i hög grad styrd av internationella intressen. Fonogramproduktionen i västvärlden domineras av ett tiotal stora multinationella koncerner. De fem största av dessa koncerner svarar för ca 60 procent av fonogramförsäljningen i västvärlden. De största är CBS (USA), EMI (Storbritannien) och Polygram (Tyska förbundsrepubliken Nederlän- derna). Polygram ägs gemensamt av de två stora elektronikkoncernerna Siemens och Philips. Dessa tre koncerner har vardera en andel av världsmarknaden för fonogram på ca 15 procent. Fjärde och femte största koncern är Warner Communications (USA)samt RCA (USA). Dessa har vardera ca 8 procent av världsmarknaden.

Fonogramproduktion utgör endast en del av dessa koncerners totala verksamhet. Denna omfattar även förlagsverksamhet, film. radio- och TV-bolagsverksamhet, elektronikprodukter (för civila och militära ända- mål), läromedel, leksaker, fritidsprylar m. m.

Alla koncernerna har en rad dotterbolag i olika länder. Dessa kan ägas direkt av moderbolaget och ha samma namn, t. ex. EMI Svenska AB. De nationella dotterbolagen kan också ägas indirekt genom multinationella moderbolag till huvudkoncernen. Polygram har t. ex. sex sådana multina- tionella moderbolag; de två största av dessa, Polydor International och Phonogram International, har svenska dotterbolag. Dessa nationella bolag kan sedan ha en rad systerbolag och dotterbolag inom varje land. EMI Svenska AB har dotterbolagen Steiner Musik AB (grossist- och detaljhan— delsförsäljning av musikinstrument), Skandinaviska Grammofon AB (skiv- presseri), systerföretaget EMI Music Publishing (musikförlag) samt är delägare i Grammo Rack Service AB (rackförsäljning av fonogram). Svenska Polydor har bl. a. dotterbolagen Prestige AB, som i sin tur äger de två postorderföretagen eller skivklubbarna Scandinavian Music Club och Musikmästarna.

Varje koncern ger ut sina fonogram på olika skivmärken. Flera av koncernerna har över hundra olika skivmärken, varav många ursprungligen varit självständiga bolag och ofta fortfarande uppfattas som självständiga bolag, t. ex. Deutsche Grammophon (DG), som ägs av Polydor Internatio- nal och alltså är en liten del i den väldiga Philips-Siemens-ägda Polygram— koncernen.

Koncentrationen inom den internationella fonogrambranschen har gått snabbt under 1970-talet. Varje år har bolag köpts eller slagits samman med andra bolag. Detta har resulterat i en mycket invecklad struktur.

De stora multinationella bolagen har givetvis ett stort inflytande över fonogramproduktionens innehåll i världen. De avgör i stor utsträckning vilka fonogram som skall erbjudas mottagarna i olika länder. Genom sina multinationella marknadsföringsapparater kan de skapa världsomfattande efterfrågan på vissa fonogram.

I tabell 4 visas de fem största koncernernas andelar av försäljningen av

SOU 1980:28 Tabell4 USA Japan Tyska Frankrike Storbri- Brasilien förbunds— tannien republ. CBS 17,0 14,7 11.5 8.8 17.1 2.7 EMI 8.1 19.1 20.0 25.0 31.7 7.3 Polygram 15.4 18.5 30.3 18.5 20.0 RCA 7.9 3.8 0.8 1.3 3.2 44.5 Warner 24.2 8.2 1.5 8.1 10.1 0.9 Summa 57.2 61.2 52.3 79.5 80.6 75.4 Sverige Italien Spanien Danmark Finland Nya Zee— land CBS 12.0 16.2 14.7 18.3 8.5 2.9 EMI 31.5 13.5 15.9 1 38.3 25.0 27.1 Polygram 13.0 16.2 10.0 3 26.7 (10.2) 18.6 RCA ( 2.0) 26,5 2.4 (11.7) ( 3.0) (11.0) Warner (11.0) 0.8 ( 5.3) ( 1.7) ( 2.2) 20.0 Summa 69.5 73.2 48.3 96.7 48.9 79.5

LP-skivor i 12 länder 1977. Parentes omkring en siffra visar att koncernen i fråga inte har något nationellt dotterbolag i landet i fråga utan representeras genom agenturer.

Av tabellen framgår att koncernernas inflytande är olika stort i olika länder. I Danmark har koncernerna hela 97 procent av marknaden medan de i Finland endast har 46 procent av marknaden, vilket är klart under genomsnittet (60 procent) på världsmarknaden. Andelen på den svenska marknaden utgör nästan 70 procent. Koncentrationen till ett fåtal bolag inom försäljningen av LP-skivor i Sverige är således relativt hög.

Integration

Fonogrambolagen liksom många andra bolag strävar efter att sammanföra eller integrera så många funktioner som möjligt inom det egna bolaget för att på så sätt nedbringa kostnaderna och öka vinsterna. Fram till 1970-talets början var de flesta moment i fonogramverksamhet fördelade på olika bolag och företag. Under 1970-talet har en relativt snabb integration ägt rum. Denna integration innebär dels att olika relativt parallella verksamheter sammanförs, t. ex. komposition och arrangemang av musik, managerverk- samhet, musikförlagsverksamhet, TV-, radio-, filmverksamhet osv. s.k. horisontell integration, dels att olika nivåer i fonogramverksamheten sammanförs t. ex. produktion, marknadsföring, distribution och detaljhan- del, 5. k. vertikal integration. Dessa integrationsprocesser äger rum såväl på det internationella planet som på det nationella planet.

Den horisontella integrationen innebär bl.a. att fonogrambolagen knyter till sig musikförlag som trycker den musik som också ges ut på fonogram. Denna notutgåva av musik görs primärt inte för försäljning utan för att fonogrambolagen skall kunna få tillbaka de pengar som de via upphovsrätts- organisationernas inkassobyråer betalar för förlagsrättigheter. En annan typ av horisontell integration är att knyta artister med hjälp av s. k. exklusiv- kontrakt direkt till fonogrambolaget och även ta hand om PR-verksamhet och management för dessa artister. Även tonsättare, arrangörer, grafiska designers och andra upphovsmän knyts direkt till fonogrambolaget.

Den vertikala integrationen innebär bl. a. att fonogrambolagen upprättar eller köper in inspelningsstudios, skivpresserier och kassettkopieringsan- läggningar, tryckerier, distributionsföretag och detaljhandelsföretag. Exem— pel på starkt integrerade fonogramverksamheter i Sverige är EMI- koncernens verksamhet som omfattar så gott som alla led samt verksamheter vid Polar International Music AB. Det sistnämnda bolaget ägs av fem personer som också själva är upphovsmän till och artister i en stor del av bolagets produktion. Inom bolaget finns också musikförlagsverksamhet, som har expanderat snabbt genom förvärv av en rad mindre svenska musikförlag de senaste åren omfattande bl.a. förlagsrättigheter för stora delar av Evert Taubes och andra populära svenska upphovsmäns verk.

Fonogrambolag [ Sverige

Bland fonogrambolagen i Sverige finns fyra dotterbolag till multinationella koncerner. Dessa är: CBS Records AB, EMI Svenska AB, Phonogram AB och Polydor AB. De två sistnämnda ägs av Polygram. Bolagen svarar för över hälften av de fonogram som säljs i Sverige.

I slutet på 1950-talet fanns det sammanlagt ett 20-tal svenska inspelnings- bolag. Under 1960-talets senare del ökade antalet kraftigt. Konsertbyråut- redningen uppskattade att det år 1971 fanns över 100 sådana bolag i landet. I dag räknar man med att det finns ett 60-tal företag som gör inspelningar för massreproduktion och distribution. Till de större bolagen hör Amigo Musikproduktion AB, Grammofon AB Electra, Marianne Records, Polar Music International AB, Proprius förlag AB, Sonet Grammofon AB samt Signatur Grammofonskivor AB.

Till skillnad från de multinationella koncernernas bolag i Sverige är dessa svenska bolag i stort sett inte kopplade till andra bolag inom massmediesek- torn. Flertalet av de omsättningsmässigt största bolagen arbetar emellertid efter samma principer som de multinationella bolagen när det gäller genomförandet av fonogramproduktionen. Liksom de multinationella bola- gen äger dessa större svenskägda bolag oftast själva de flesta av de produktionsmedel som krävs.

Ett större svenskt fonogrambolag — Toniton har gått i konkurs under år 1978.

Också bland de mindre svenskägda bolagen finns sådana som har en till övervägande del kommersiellt inriktad målsättning. De sysslar mest med produktion av fonogram med svensk populärmusik (dansband, svensktopps- musik). Det finns ett tiotal bolag av denna typ. Dessa bolag är vanligen när det gäller distribution nära lierade med de större svenskägda bolagen och de

multinationella bolagen.

Flertalet inspelningsbolag är små och ägs vanligen av en enskild person eller en artistgrupp. De har ofta en kort livslängd och en mycket liten marknadsandel. Många producerar bara ett fåtal inspelningar innan de läggs ned. Flera nya tillkommer varje år. Men nedläggningsfrekvensen är minst lika hög. Vissa av nedläggningarna förklaras av att bolagen bildats med syftet att endast göra enstaka speciella produktioner. En del av dessa mindre inspelningsbolag är belägna i landsorten och har ofta en produktion med lokal anknytning. Ett antal bolag är inriktade på en religiös repertoar.

Samtidigt med att antalet små inspelningsbolag ökade under 1960-talet skedde en koncentration bland de större bolagen. Den helt övervägande delen av den svenska fonogramproduktionen ombesörjs i dag av företagen inom den svenska gruppen av IFPI. (Denna företagsgrupp har här förtecknats på underbilaga A.)

Fyra stora grammofonbolag är dominerande framför allt på distributions- sidan men ocksåi fråga om produktion och import av fonogram. Tre av dessa är såväl inspelnings- som distributionsföretag, nämligen CBS Records AB, EMI Svenska AB och Grammofon AB Electra. Det fjärde, Grammofonbo— lagens Distributionscentral AB (GDC), är ett renodlat distributionsföretag. Det ägs emellertid gemensamt av fem inspelningsbolag, nämligen Phono- gram AB, Polydor AB, Sonet Grammofon AB, WEA Metronome Records AB och Polar Music International AB.

Nämnda fyra grammofonbolag är organiserade i Grammofonleverantörer- nas förening (GLF). Tillsammans svarar dessa bolag för 80—90 procent av tillförseln till den svenska marknaden av skivor och kassetter. Verksamheten hos dessa företag, eller deras ägarföretag. omfattar vanligtvis inspelning, tillverkning och distribution av egna inspelningar till detaljhandeln. GLF— företagen är dessutom agenter och grossister för andra svenska och utländska produktionsbolag. De fyra företagen har tillsammans ett 90—tal olika agenturer genom vilka samtliga större svenska och utländska skivmärken är representerade, sammanlagt över 400 skivmärken. GLE-företagen har dominerat försäljningen av fonogram under hela 1970-talet