NJA 2013 s. 867

På begäran av Storbritannien verkställde svensk åklagare den 13 december 2012 beslag i affärslokaler hos Alstom Power Sweden AB (Alstombolaget) i Norrköping och i Växjö. Beslagen avser egendom som kan antas ha betydelse för en brittisk utredning om korruptions- och mutbrott i Litauen. Brottsutredningen omfattar verksamhet bl.a. i bolag i den koncern vari Alstombolaget ingår. Beslagen skedde med stöd av bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagrumshänvisningar avser i det följande denna lag om inget annat sägs) i syfte att egendomen ska överlämnas till en myndighet i Storbritannien (Serious Fraud Office). Beslagen omfattar bl.a. skriftliga handlingar som har kopierats men även en del originalhandlingar. Vidare omfattar beslagen digital information som har kopierats.

Åklagaren anmälde beslagen till rätten och yrkade att tingsrätten skulle besluta att beslagen var lagligen grundade och att egendomen skulle överlämnas till Storbritannien.

Alstombolaget motsatte sig yrkandena.

Tingsrätten biföll åklagarens yrkande. Vidare förordnade tingsrätten om två villkor för överlämnandet, nämligen att uppgifter i de beslagtagna handlingarna vilka inte avser den aktuella brottsutredningen inte får spridas och att i beslag tagna originalhandlingar ska återlämnas efter att rättsprocessen i Storbritannien har avslutats.

Hovrätten har fastställt tingsrättens beslut avseende överlämnande och villkor samt har därutöver förordnat om sekretess för vissa uppgifter i de handlingar som omfattas av beslagen. I skälen angav hovrätten att det ålåg åklagaren att göra en genomgång av egendomen före verkställandet av ett beslut om överlämnande och, om det var möjligt att enkelt skilja ut material som inte skäligen kan antas ha med den brittiska utredningen att göra, rensa beslaget från sådana uppgifter.

Frågan i HD är om beslagen är lagligen grundade och om egendomen ska överlämnas till Storbritannien.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket ska rättslig hjälp i form av beslag lämnas under de förutsättningar som gäller för beslag under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken och enligt de särskilda bestämmelserna i denna lag. Syftet bakom regleringen i lagen är att öka antalet former av rättslig hjälp, att förenkla reglerna genom att skapa en sammanhållen och enhetlig reglering samt att göra ärendehanteringen effektivare. Vidare är tanken att svenska åklagare och domstolar ska hjälpa sina utländska motsvarigheter med åtgärder under samma villkor och förutsättningar som motsvarande åtgärder kan genomföras i en svensk förundersökning eller rättegång - varken mer eller mindre. (Se bl.a. prop. 1999/2000:61 s. 49, 79, 97 f. och 189 f.). Frågor av det slag som aktualiseras i detta mål reglerades tidigare i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen).

Vidare uppställs i lagen krav på brottets svårhet för att vissa former av rättslig hjälp ska få lämnas. Såvitt avser rättslig hjälp med beslag följer av 2 kap. 2 § och 4 kap. 20 § första stycket att en ansökan som framställs av en annan EU-stat får bifallas om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt svensk lag eller om det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.

I 2 kap. 14 § anges grunder för avslag på en ansökan, dels obligatoriska grunder för avslag (första stycket), dels fakultativa sådana (andra och tredje stycket).

De särskilda förutsättningarna för rättslig hjälp med beslag anges i 4 kap. 19 §. Där framgår bl.a. att egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen. Detta kan jämföras med den allmänna regeln om beslag i rättegångsbalken. Enligt 27 kap. 1 § första stycket där föreskrivs att föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag. Av andra stycket följer att detsamma gäller för skriftlig handling. I tredje stycket anges att tvångsmedel enligt 27 kap. får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (proportionalitetsprincipen).

Enligt 2 kap. 10 § ska ansökningar om rättslig hjälp behandlas skyndsamt och samma förfarande tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas vid en svensk förundersökning eller rättegång om inte annat föreskrivs i lagen.

Det är åklagare som handlägger en ansökan om beslag i Sverige eller om husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag. Verkställda beslag ska skyndsamt anmälas hos rätten för prövning. (4 kap. 16 §). Rätten prövar om beslaget är lagligen grundat och om egendomen ska överlämnas till den ansökande staten (21 §).

Ett beslut om överlämnande får inte verkställas innan det har vunnit laga kraft (se t.ex. prop. 1999/2000:61 s. 121 och Malin Thunberg Schunke, Internationell rättslig hjälp i brottmål inom EU, 2004, s. 186 vid fotnot 137).

Rättslig hjälp som lämnas en annan stat får i enskilda fall förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte ställas upp om de strider mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. (5 kap. 2 §)

Enligt 4 kap. 21 § prövar rätten om beslaget är lagligen grundat och om egendomen ska överlämnas till den ansökande staten. Vid den prövningen ska rätten bedöma om den beslagtagna egendomen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen. Detta beviskrav innebär att det ska finnas konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att egendomen har betydelse för utredning om gärningen (jfr t.ex. SOU 2011:45 s. 274 och Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel: när och hur får de användas?, 3 uppl. 2013, s. 45 med vidare hänvisningar).

Innebörden av begreppet egendom behandlas nedan, se punkterna 28 ff.

Bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål innebär att det är en förutsättning för ett beslut om överlämnande av viss egendom att beslaget avseende den egendomen är lagligen grundat. I den mån som ett beslag inte är lagligen grundat är det alltså uteslutet att överlämna egendom som omfattas av beslaget. I den situationen ska i stället beslaget hävas. (Jfr avseende tvångsmedelslagen bl.a. prop. 1975:35 s. 75 och NJA 1988 s. 471.) Domstolen måste även pröva om samtliga övriga förutsättningar som har ställts upp i lagen är uppfyllda, vilket innefattar bl.a. om någon grund för att avslå ansökan föreligger enligt 2 kap. 14 § (jfr p. 7 ff.; se allmänt om prövningen t.ex. prop. 1999/2000:61 s. 120 ff., 133 ff., 194 f. och 200, prop. 1975:35 s. 55 ff., 72 ff. samt rättsfallen NJA 1988 s. 471 och NJA 1990 s. 537).

Vidare är bestämmelserna i lagen så att förstå att en ansökan om rättslig hjälp ska bifallas om förutsättningarna i lagen är uppfyllda och det saknas skäl att tillämpa någon av de särskilda vägransgrunderna i 2 kap. 14 § (se t.ex. prop. 1999/2000:61 s. 194 f.). Bestämmelserna är alltså inte fakultativa, till skillnad från vad som gällde enligt tvångsmedelslagen (jfr prop. 1975:35 s. 72 och 74).

I ärenden om rättslig hjälp med beslag förutsätts alltså en materiell prövning av svensk domstol. Ärendena enligt lagen handlar alltså inte om erkännande och verkställighet av beslut som har fattats av myndigheter i främmande stater (jfr däremot t.ex. lagen [2003:1156] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen [2005:500] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut).

Prövningen enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ska avse frågan om det ursprungliga beslaget är lagligen grundat och till skillnad från prövningen av beslag enligt rättegångsbalken inte ta sikte på om det vid prövningstillfället finns skäl för fortsatt beslag. (Se t.ex. NJA 1990 s. 537 och Gunnel Lindberg, a.a. s. 439.)

Till skillnad från vad som gäller beslag enligt rättegångsbalken kommer inte någon fortlöpande omprövning att ske i Sverige. Efter att den initiala prövningen har utförts av svensk domstol kommer den fortsatta handläggningen att ske i den ansökande staten. Den handläggande svenska åklagaren eller domstolen har normalt sett liten eller ingen kännedom om vilken prövning som den enskilde har rätt till i den ansökande staten. För att minska risken att prövningen faller mellan stolarna är det således viktigt att den svenska åklagaren eller domstolen fullgör sin skyldighet att pröva ärendet.

Vidare bör beaktas att den aktuella lagen bygger på internationella överenskommelser som Sverige har förbundit sig till, bl.a. den europeiska konventionen i Strasbourg den 20 april 1959 om inbördes rättslig hjälp i brottmål med tilläggsprotokoll (rättshjälpskonventionen) och 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (se vidare prop. 1999/2000:61 s. 46 och prop. 2004/05:144).

Vid prövningen av omfattande beslag, inte minst avseende digitalt lagrad egendom, är situationen speciell. Särskilt när brottsutredningen befinner sig i ett tidigt skede - men även i senare skeden - kan det vara svårbedömt vilket material som är av intresse för utredningen. Intresset av effektiv brottsutredande verksamhet innebär att det många gånger måste tillåtas att ett beslag kommer att omfatta även föremål som i efterhand visar sig sakna betydelse för utredningen. Särskilt när det gäller brott som bokföringsbrott eller annan ekonomisk brottslighet kommer beslaget ofta inledningsvis att behöva avse i det närmaste alla handlingar som påträffas. I ärenden enligt rättegångsbalken kan därefter beslag hävas successivt i takt med att utredningen fortskrider och värdet av de beslagtagna handlingarna omprövas. (Se t.ex. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, med suppl. t.o.m. april 2013, s. 27:5 ff. med vidare hänvisningar).

Det nu sagda gör sig gällande även i ärenden om beslag enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, låt vara att någon fortlöpande omprövning av beslaget inte kan ske i Sverige. I dessa ärenden bottnar ju dessutom ansökningarna om hjälp i internationella överenskommelser varigenom Sverige har åtaganden. Prövningen enligt 4 kap. 21 § av beslag av omfattande egendom bör ske med sikte på om den beslagtagna egendomen som sådan skäligen kan antas ha betydelse för den brottsutredning som ansökan avser utan att det kan krävas någon prövning av bevisbetydelsen för varje enskild handling eller varje enskilt dokument. Detta gäller särskilt digitalt lagrad information där mängden information kan vara mycket stor och tekniska aspekter görs gällande (som att t.ex. tekniken med spegling kan göra beslaget odelbart, se t.ex. SOU 2011:45 s. 281 ff.). I detta ligger att det får godtas att en sådan prövning medför att viss överskottsinformation ingår i beslaget. Som framgår i nästa avsnitt bör, om prövningen leder till bedömningen att egendomen i sin helhet ska överlämnas, ett beslut om överlämnande förenas med villkor om användningsbegränsningar.

Rättslig hjälp som lämnas en annan stat får i enskilda fall förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt (5 kap. 2 §). Som exempel på en situation när villkor är påkallade med hänsyn till enskilds rätt har i förarbetena nämnts förekomsten av uppgifter som utgör företagshemligheter, men det följer av lagtexten och förarbetena att villkor överhuvudtaget kan användas mer frikostigt om enskilds rätt berörs (enligt lagtexten behöver villkor med hänsyn till enskilda intressen inte vara ”nödvändiga”). (Prop. 1999/2000:61 s. 147 f.)

Villkor enligt 5 kap. 2 § första stycket får inte ställas upp om de strider mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Sverige har emellertid när det gäller bl.a. beslag avgett en förklaring till rättshjälpskonventionen. Enligt den förklaringen kan Sverige när det gäller verkställigheten av beslag kräva att denna är förenlig med svensk lagstiftning (se SÖ 2000:41 och prop. 1999/2000:61 s. 203). Det finns därmed inga generella hinder mot att ställa villkor av här angivet slag (och inte heller några överenskommelser med Storbritannien som utgör hinder, se p. 49).

Vid beslut om överlämnande av egendom i ett omfattande beslag kan överskottsinformation komma att ingå (p. 24). Ett sätt att uppfylla Sveriges konventionsåtaganden och kraven i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål samt tillgodose intresset av effektiva brottsutredningar samtidigt som den enskildes rätt beaktas är att föreskriva villkor om användningsbegränsningar. Syftet med sådana villkor är att skydda sådana uppgifter i materialet vilka inte direkt är av relevans för den utredning som ansökan avser men som av praktiska skäl inte kan skiljas ut innan ett beslut om överlämnande verkställs. Det ligger också i linje med proportionalitetsprincipen att fatta beslut om villkor i dessa fall.

Frågan är i vilken utsträckning som beslagsbestämmelserna är tillämpliga på kopior av skriftliga handlingar (det aktuella beslaget omfattar bl.a. skriftliga handlingar i form av kopior som polis och åklagare har framställt).

Av 4 kap. 19 § framgår att ”egendom” får tas i beslag. I sak motsvarar lagrummet bestämmelser i tvångsmedelslagen (se prop. 1999/2000:61 s. 120-124 och 200). I tvångsmedelslagen användes begreppet egendom synonymt med begreppen föremål och skriftlig handling i 27 kap. RB (se 1 och 2 §§ tvångsmedelslagen samt prop. 1975:35 s. 55 f. och 72 f.).

Bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken är inte direkt tillämpliga på kopior av handlingar. Om polis eller åklagare framställer kopior av skriftliga handlingar utgör dessa kopior inte sådan egendom som omfattas av beslagsreglerna i rättegångsbalken. Detta gäller oavsett om kopiering sker utan föregående beslag eller i samband med att ett beslag har gjorts. (Se bl.a. NJA 1977 s. 573, NJA 1988 s. 471 och NJA 1990 s. 537, Peter Fitger m.fl., a.a. s. 27:10 och s. 28:7 f., Gunnel Lindberg, a.a. s. 390 och 442 ff. med hänvisningar samt SOU 2011:45 s. 278 ff., 332 ff. och 339 ff.)

Frågan om de allmänna beslagsreglerna bör göras tillämpliga på kopior som har framställts av polis och åklagare har varit föremål för diskussion bl.a. i statliga utredningar (se t.ex. SOU 2011:45 och SOU 2012:55 som ännu inte lett till lagstiftning).

Av rättsfallen NJA 1988 s. 471 och NJA 1990 s. 537 framgår att ett beslag enligt tvångsmedelslagen skulle prövas enligt grunderna för den lagen även om beslaget hade hävts och endast kopior fanns kvar hos myndigheten och att den prövningen skulle göras på samma sätt som en prövning av originalhandlingarna. Skälet var enligt HD att det var uteslutet att överlämna kopiorna om beslaget av originalhandlingarna inte hade varit lagligen grundat. HD anförde att frågan om beslaget var lagligen grundat därför hade sådan omedelbar betydelse för bolagets rätt att det hade rätt att få beslagets laglighet prövad i sak oavsett att det inte längre förelåg något beslag. Innebörden av HD:s uttalanden är att ett ärende om överlämnande av egendom kunde bifallas utan hinder av att egendomen utgjordes av kopior.

Någon ändring av rättsläget kan inte anses ha varit avsedd i och med att lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål ersatte tvångsmedelslagen. Övervägande skäl talar för att principerna i 1988 års rättsfall bör gälla vid tillämpning även av den nya lagen (jfr p. 7 och 22 samt Gunnel Lindberg, a.a. s. 439 och SOU 2011:45 s. 278 ff.). Begreppet egendom i 4 kap. 19 § bör alltså anses omfatta även kopior av skriftliga handlingar som polis och åklagare har låtit göra.

Begreppet egendom i 4 kap. 19 § motsvarar samma begrepp i 27 kap. 1 § RB (se p. 29). Detta lagrum tar sikte på fysiska föremål (lösa saker och skriftliga handlingar). (Se NJA II 1943 s. 358 f. och Peter Fitger, a.a. s. 27:10.) Beslagsreglerna är inte skrivna för hantering av eller skydd för digitalt eller elektroniskt lagrad information där det stora problemet för den enskilde är risken för mer eller mindre okontrollerad spridning av känslig information. Det saknas avgöranden från HD om hur beslagsreglerna ska tillämpas på digitalt lagrad information (jfr dock NJA 1998 s. 829 om edition, där HD tillämpade reglerna om edition i rättegångsbalken på utskrifter av information som fanns lagrad på datamedium). Frågan har uppmärksammats av utredningar och i doktrin (se bl.a. SOU 2011:45, särskilt s. 281 ff., 291 ff. och 353 f. med vidare hänvisningar, SOU 2012:55, särskilt del 2, Peter Fitger m.fl., a.a. s. 27:10 och s. 28:7 f., samt Gunnel Lindberg, a.a. s. 402 ff. och 444 ff. med vidare hänvisningar).

I praktiken förekommer i svenska förundersökningar att polis och åklagare tillgodogör sig digitalt lagrad information, exempelvis genom att bäraren av den digitalt lagrade informationen (hårddisk, mobiltelefon eller liknande utrustning) tas i beslag eller kopieras efter samtycke eller medgivande från den som drabbas av beslaget (se t.ex. SOU 2011:45 s. 353).

Ett av de reformbehov som den aktuella lagen svarade mot var att vissa åtgärder som kunde vidtas i ett motsvarande svenskt förfarande inte kunde vidtas på begäran av främmande stat på grund av att det saknades uttryckliga regler som medgav detta. En av målsättningarna med den nya lagen var därför att svenska myndigheter skulle kunna ge rättslig hjälp till utländska myndigheter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förundersökning vilket också har kommit till uttryck i den ovan behandlade bestämmelsen i 2 kap. 1 §. (Se p. 7 ff. och 22 med där angivna hänvisningar.) I det föregående har visats att digitalt lagrad information kan tillgodogöras i svenska förundersökningar. Starka skäl talar för att detsamma bör gälla i det internationella samarbetet; Sverige bör bistå med rättslig hjälp beträffande beslag även avseende digitalt lagrad information.

Sammanfattningsvis bör begreppet egendom i 4 kap. 19 § tillämpas även på digitalt eller elektroniskt lagrad information.

En fråga av intresse i målet är om åklagaren, efter att beslaget har varit föremål för bedömning i domstol, kan göra en företa en egen prövning enligt 4 kap. 19 § och fatta beslut att häva beslaget (helt eller delvis). Vid beslag enligt rättegångsbalken skulle en sådan prövning inte vara möjlig. I 27 kap. 8 § fjärde stycket RB föreskrivs nämligen att ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats av eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. (Se t.ex. NJA 1988 s. 471 samt Peter Fitger m.fl., a.a. s. 27:20 ff. och 27:22 ff.)

I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns i och för sig inga bestämmelser om att rätten får överlåta till åklagaren att fullgöra någon del av den prövning som enligt 4 kap. 21 § ankommer på rätten (jfr 22 §). Det kan dock inte utläsas ur bestämmelsen att rätten - till skillnad från vad som gäller vid beslag enligt rättegångsbalken (27 kap. 7 §) - ska fastställa beslaget. Frågan har inte heller berörts i förarbetena (jfr p. 15 ff.). Utformningen av bestämmelsen tyder på att en annan ordning är avsedd än i rättegångsbalken och att det är åklagarens beslut som är den rättsliga grunden för beslaget även efter rättens prövning.

Ärenden om rättslig hjälp sköts av åklagaren när det gäller beslag (4 kap. 16 §). Åklagaren kan förutsättas vara den som är mest insatt i den främmande statens utredning och därmed också den som har bäst kännedom om de omständigheter som ligger till grund för bedömningen av exempelvis bevisbetydelsen. Processekonomiska hänsyn talar för att åklagaren har en möjlighet att häva beslaget om det framkommer något nytt efter rättens prövning men innan åklagaren har hunnit verkställa beslaget. Detta gäller särskilt eftersom dessa beslag alltid måste underställas rättens prövning, till skillnad från beslag enligt rättegångsbalken.

Med hänsyn till det anförda bör åklagaren även efter rättens prövning enligt 4 kap. 21 § kunna häva ett beslag (jfr 8 § tvångsmedelslagen och NJA 1988 s. 471 avseende den lagen). Denna prövningsrätt för åklagaren inverkar inte som utgångspunkt på rättens skyldighet att pröva beslaget. Det är knappast lämpligt att domstolen delegerar sin prövning till åklagaren genom att t.ex. ålägga denne att gå igenom materialet och häva beslaget såvitt avser material som är irrelevant som bevisning. Det bör däremot ankomma på åklagaren att inför verkställigheten av domstolens beslut ansvara för att bedöma om förhållandena har ändrats och om det krävs en uttrycklig omprövning.

Det framgår av handlingarna i ärendet att den brittiska brottsutredningen avser mut- och korruptionsbrott som ska ha begåtts i Litauen under åren 1999-2010. Brottsutredningen omfattar verksamhet bl.a. i bolag i den koncern vari Alstombolaget ingår.

Det är fråga om ett omfattande beslag hos en juridisk person med anledning av misstankar om ekonomisk brottslighet. Beslaget avser sådana handlingar som typiskt sett kan antas innehålla information om bolagets verksamhet. Åklagaren har redogjort för hur ett urval har gjorts med hänsyn till brottsmisstankarna. Därtill kommer att materialet i den digitala delen är tekniskt odelbart och att både det fysiska och det digitala materialet kan förlora i bevisvärde om det manipuleras. Den utredning som har presenterats är vid en samlad bedömning tillräcklig för att visa att den beslagtagna egendomen som sådan skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen.

Beslaget omfattar till en större del digitalt lagrad information som har kopierats till USB-stickor samt till CD och DVD. En mindre del utgörs av lösa föremål och skriftliga handlingar, bl.a. pärmar med dokument och en almanacka. I stor utsträckning består de skriftliga handlingarna av kopior, men i beslaget ingår också originalhandlingar. All denna egendom är sådan som omfattas av rekvisitet egendom i 4 kap. 19 § (jfr p. 28 ff.).

Såvitt avser kravet på viss svårhet för brott som ansökan avser framgår av utredningen att det är fråga om mut- och korruptionsbrott. Det har inte ifrågasatts att dessa slags brott inte skulle uppfylla krav och det har inte - oaktat att Storbritannien inte har lämnat närmare upplysningar om till exempel straffskalor - framkommit något som tyder på att brotten inte är tillräckligt svåra för att uppfylla kraven i 2 kap. 2 § och 4 kap. 20 § första stycket.

Sammanfattningsvis är beslaget lagligen grundat och förutsättningarna i övrigt uppfyllda för ett överlämnande.

I linje med vad som har anförts ovan (p. 25 ff.) bör ett beslut om överlämnande förenas med villkor om användningsbegränsningar i detta fall, till skydd för Alstombolaget mot obehörig användning av överskottsinformation.

Frågan om villkor har varit uppe i skriftväxlingen i HD (riksåklagaren företräder Storbritannien, jfr 2 kap. 9 § andra stycket) och det saknas processuella hinder mot att besluta om villkor oavsett att hovrättens beslut i den delen inte uttryckligen har överklagats av parterna.

Som berörts tidigare ställer inte rättshjälpskonventionen hinder mot att svensk domstol föreskriver villkor om användningsbegränsningar vid rättslig hjälp avseende beslag. Sverige har inte heller träffat någon sådan bindande överenskommelse som medför hinder mot att ett beslut om överlämnande till Storbritannien förenas med villkor (5 kap. 2 § andra stycket, jfr prop. 1999/2000:61 s. 203, SÖ 2000:41 och regeringens tillkännagivande [2012:605] av överenskommelser som avses i lagen [2000:652] om internationell rättslig hjälp i brottmål).

Vidare har Alstombolaget gjort gällande att beslaget omfattar information som innehåller såväl personuppgifter av känslig karaktär som företagshemligheter, dvs. uppgifter som rör affärs- eller driftsförhållanden. Riksåklagaren har inte ifrågasatt dessa uppgifter.

När villkor motiveras av enskilda intressen av nu berört slag bör utgångspunkten vara att villkor kan föreskrivas i den mån som sekretess hade gällt för samma uppgifter i en svensk förundersökning.

Uppgifter som avser affärs- eller driftsförhållanden omfattas av sekretess enligt 36 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om den röjs (jfr prop. 1999/2000:61 s. 147). Sådana uppgifter kan hållas hemliga även i en svensk rättegång under förhandlingar (5 kap. 1 § andra stycket RB).

Uppgifter som är hänförliga till enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt kan omfattas av sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (men däremot inte någon bestämmelse i t.ex. 21 kap.). Sekretess gäller för detta slags uppgifter om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Sekretess enligt detta lagrum upphör som utgångspunkt att gälla när åtal väcks (35 kap. 7 §).

Med hänsyn till vad som har framkommit om beslaget och till parternas inställning kan det antas att det i beslaget finns uppgifter dels om affärs- och driftsförhållanden, dels om enskilds personliga förhållanden, vilka omfattas av sekretess enligt de angivna lagrummen. Det finns därför skäl att besluta om villkor om användningsbegränsningar för att skydda uppgifterna som avser drifts- eller affärsförhållanden (uppgifterna kan vara sådana som saknar betydelse för utredningen och omfattas av det villkor som avses i p. 47, men lika gärna uppgifter som har betydelse för utredningen och inte omfattas av det villkoret). När det gäller uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden får utgångspunkten vara att dessa uppgifter hör till den kategori av uppgifter som saknar betydelse för utredningen och som omfattas av användningsbegränsningen som har behandlats i punkten 47. I den delen saknas anledning att besluta om ett särskilt förordnande.

Vidare bör beslutet om överlämnande ske på det villkoret att allt originalmaterial återsänds till Sverige när det brittiska förfarandet är avslutat.

Hovrätten har förordnat om sekretess avseende uppgifter i handlingar i beslaget. Handlingarna som är föremål för beslag har emellertid inte lagts fram vid någon förhandling i domstol, eller tagits in i något beslut. Det saknas därför anledning att meddela ett sekretessförordnande. Sekretessprövning ska i stället ske när någon begär ut handlingarna. På grund av det anförda bör hovrättens sekretessförordnande upphävas.

Sammanfattningsvis är beslaget lagligen grundat och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för att överlämna egendomen till Storbritannien. Hovrättens beslut i huvudfrågan bör därför fastställas med endast den ändringen att beslutet om överlämnande ska förenas med de villkor som framgår av detta avgörande i den del som motsvarar ett domslut. Hovrättens beslut om sekretess bör upphävas.