Prop. 1965:159

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

1

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i brottsbalken m. m., given Stockholms slott den 22 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande av brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs i syfte alt främja större enhetlighet inom de nordiska lagstiftningarna förslag om vissa ändringar i reglerna om villkor­ lig frigivning. Sålunda föreslås att den obligatoriska formen av villkorlig frigivning slopas och att möjlighet öppnas till villkorlig frigivning efter hal­ va strafftiden. Vidare föreslås att prövotidens längd inte längre skall vara fastslagen i lag utan bestämmas i varje särskilt fall inom en viss given ram.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. 1Vr 159

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 26 kap.6—10 och 23 §§brottsbalken skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 kap.

6

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja hans anpassning i samhället, villkorligt frigivas sedan två tredje­ delar av tiden, dock minst fyra må­ nader, avtjänats (fakultativ villkor­ lig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakul­ tativ villkorlig frigivning skall sär­ skilt beaktas den dömdes uppföran­ de under anstaltstiden och sinnes­ riktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

7

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill­ korligt frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk villkorlig frigivning).

Verkställas samtidigt flera fängel­ sestraff, skall vid tillämpning av 6

8

§■

Den som undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligga, halva tiden avtjänats. Frigivning må dock ej ske förrän verkställigheten pågått minsl fyra månader.

§•

Vid prövning av fråga om villkor­ lig frigivning skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under an­ staltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brot­ tet uppkommen skada samt de för­ hållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.

Verkställas samtidigt flera fängel­ sestraff, skall vid tillämpning av 6 §

§•

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)

om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 20 mars 1964 om införande av brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

Vad i 26 kap. 9 § forsta stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig frigiv­ ning prövas av övervakningsnämnd skall icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövningen av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förordnande som nu avses, skall gälla följande.

1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminal- vårdsnämnd varom förinäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt krimi­ nalregister1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Registret skall-----------------------------

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fäng­ else, med angivande vid villkorlig frigivning av den återstående straff ­ tidens längd; samt

2. anstaltsvårdens början, — — —

(Föreslagen lydelse)

§•

- anteckning om

1. intagning i och frigivning från anstalt av den som dömts till fäng­ else, med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden; samt

------------ sådan påföljd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 4 se 1964:549.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­ land, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

A

ndersson

, L

indström

, K

ling

, S

koglund

,

E

denman

, J

ohansson

, H

ermansson

, A

spling

, P

alme

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

,

L

undkvist

, G

ustafsson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i brottsbalken in. m. samt anför.

Inledning

Trots ganska betydande skiljaktigheter i de straffrättsliga reaktionssy- stemen pågår alltsedan den 1 januari 1964 ett samarbete mellan de nor­ diska länderna angående verkställighet av vissa brottspåföljder. Samar­ betet avser bl. a. verkställighet av domar på frihetsstraff. Enligt lagstift­ ningen i varje nordiskt land ingår villkorlig frigivning som ett led i verk­ ställigheten av sådant straff. Innebörden av villkorlig frigivning är att den dömde inte behöver avtjäna hela den i domen bestämda strafftiden utan får en del av denna utbytt mot kriminalvård i frihet. Reglerna om villkor­ lig frigivning skiljer sig dock på väsentliga punkter från ett nordiskt land till ett annat.

Vid nordiskt justitieministermöte i Oslo den 8 december 1964 enades man om att uppdra åt Nordiska straffrättskommittén att utreda frågan om enhetliga regler om villkorlig frigivning.

Som underlag för frågans behandling inom Nordiska straffrättskom­ mittén framlades för Sveriges del i en departementspromemoria (Stencil Ju 1965: 3) ett utkast till lag om ändring i brottsbalken. Utkastet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts a\ riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Väst- ra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Sveriges advo­

8

katsamfund, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter oeli skvddsassistenter samt Svenska fångvårdssällskapet.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden, dels av överåklagaren i Stockholm som bifogat yttranden från chefsåklagaren Nylund och t. f. chefsåklagaren Österberg, dels av överåklagaren i Malmö och dels av läns- äklagaren i Blekinge län.

Nordiska straffrättskommittén har behandlat frågan om enhetliga reg­ ler om villkorlig frigivning vid sammanträden i Köpenhamn den 19 och 20 mars 1965 och i Reykjavik den 26—28 augusti 1965. Enligt vad jag in­ hämtat från kommittén har inom denna enighet uppnåtts om enhetliga reg­ ler om de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och om prövo- tidens längd. För svensk del innebär detta att brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigivning bör ändras.

Jag anhåller nu att få uppta detta ärende till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

Gällande rätt m. m.

Nu gällande bestämmelser om villkorlig frigivning finns i 26 kap. brotts­ balken. Enligt dessa förekommer såväl fakultativ (6 §) som obligatorisk (7 §) villkorlig frigivning från fängelse. Fakultativ villkorlig frigivning kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra månader, har av­ tjänats. Sådan frigivning må beslutas, om det kan antas främja den döm­ des anpassning i samhället. Vid prövningen av fråga härom skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta ge­ nom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle lcomma att försättas efter frigivningen. Obligatorisk villkorlig frigivning skall ske, när den som undergår fängelse på viss tid, inte under sex må­ nader, har avtjänat fem sjättedelar av tiden.

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervaknings- nämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör. Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid anstalten (9 §). Enligt kungörelsen den 6 november 1964 (nr 631) angående viss in­ skränkning i övervakningsnämnds befogenhet att pröva fråga om fakultativ villkorlig frigivning är sådan nämnd dock inte behörig att besluta frigiv­ ning av den som undergår fängelse i mer än ett år. Beträffande sådan in­ tagen meddelas beslutet av kriminalvårdsnämnden, men övervaknings- nämnden är skyldig att med eget yttrande hänskjuta frågan om frigivning till kriminalvårdsnämndens prövning, när övervakningsnämnden finner att den intagne bör friges eller när han själv ansöker därom (16 § brottsbal­ kens promulgationslag). I de fall då det ankommer på övervakningsnämnd att meddela beslut i ärende om villkorlig frivgivning äger den dömde hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut

10

meddela föreskrift, efter omständigheterna besluta att varning skall med­ delas den frigivne, förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden eller förelägga honom vid vite att iaktta med­ delad föreskrift (26 kap. 18 § brottsbalken). Kan det antas att villkorligt fri­ given som har åsidosatt sina åligganden inte skall låta sig rätta genom sådan åtgärd, äger övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna frihe­ ten förverkad (19 §). När fråga har uppkommit om att vidta åtgärd i an­ ledning av misskötsamhet, kan övervakningsnämnden förordna att den fri­ givne skall omhändertas i avbidan på vidare förordnande (22 §). Förverkan­ de kan ske också i anledning av nytt brott. Döms den frigivne för detta till fängelse på viss tid, skall förverkande ske, om inte särskilda skäl är där­ emot (34 kap. 4 §). Sker förverkande, anses återstoden av straffet som nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Döms den frigivne inte samtidigt till fängelse på viss tid, kan dock fakultativ villkorlig frigivning ske innan den tid som sägs i 6 § har gått till ända (26 kap. 23 §).

Villkorlig frigivning av livstidsfångar förekommer endast efter beslut om nåd.

Före brottsbalkens ikraftträdande fanns bestämmelserna på området i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning. Enligt lagens ursprungliga lydelse utgjorde den minsta strafftid, som den dömde skulle ha avtjänat innan fakultativ villkorlig frigivning fick ske, åtta månader. Minimitiden sänktes till fyra månader genom en år 1961 vidtagen lagänd­ ring, som trädde i kraft den 1 juli samma år. Som förutsättning för fakul­ tativ villkorlig frigivning gällde enligt 1943 års lag att det med fog kunde antas att den dömde efter frigivningen skulle förhålla sig väl. Vid pröv­ ningen av frågan om sådan frigivning skulle beaktas, bl. a., brottets be­ skaffenhet, dess orsaker och omständigheterna vid detsamma samt den dömdes tidigare vandel. Fråga om fakultativ villkorlig frigivning pröva­ des av fångvårdsstyrelsen i förstärkt sammansättning och det ankom också på den förstärkta styrelsen att ingripa mot villkorligt frigivna som misskötte sig. För fakultativ villkorlig frigivning krävdes att den dömde gjorde ansökan därom. Enligt brottsbalken ingår det däremot som ett normalt led i verkställigheten att pröva, huruvida förutsättningar för så­ dan frigivning föreligger. Något initiativ krävs alltså inte från den döm­ des sida och för villkorlig frigivning förutsätts inte heller att han sam­ tycker därtill.

Flertalet av dem som döms till frihetsstraff blir frigivna utan eftervård. Under år 1964 Irigavs sålunda 7 094 personer efter utståndet straff, medan antalet av dem som blev villkorligt frigivna utgjorde 3 352. Av dessa fri­ gavs 1 483 fakultativt och 1 869 obligatoriskt. Under samma år frigavs 3 433 intagna med en strafftid av mer än fyra månader. Av dessa underlät 1 147 eller 33,4 % att göra ansökan om fakultativ villkorlig frigivning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

It

Brottsbalkens ikraftträdande har inte medfört någon utvidgning av till- lämpningsområdet för villkorlig frigivning. Däremot har den nya ordning­ en lett till en förskjutning från obligatorisk till fakultativ villkorlig fri­ givning. Enligt preliminära uppgifter frigavs under första halvåret 1965 1 800 intagna villkorligt, varav 1 043 (57,9 %) fakultativt och 757 (42,1 %) obligatoriskt. Motsvarande siffror för första halvåret 1964 var 1 661 villkorligt frigivna, varav 724 (43,6 %) fakultativt och 937 (56,4 %) obli­

gatoriskt.

Lagstiftningen i övriga nordiska länder

Beträffande villkorlig frigivning gäller i de övriga nordiska länderna i

huvudsak följande.

Danmark: I Danmark förekommer två former av tidsbestämda frihets­ straff, haefte och famgsel. Villkorlig frigivning sker inte från hsefte, som i praxis inte förekommer på längre tid än 60 dagar. Däremot förekommer sådan frigivning från famgsel. Enligt hittills gällande regler kunde den dömde bli villkorligt frigiven sedan han avtjänat två tredjedelar av straff­ tiden, dock minst nio månader. Han kunde även friges när hälften av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om särskilda skäl talade därför. Prövotiden utgjordes av den återstående strafftiden, dock minst två år. Enligt nyligen beslutade ändringar i strafflagen, vilka träder i kraft den 1 oktober 1965, har minimitiden för villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden sänkts från nio till fyra månader. Även i fråga om prövotidens längd har införts ändrade regler. Prövotiden skall nu fast­ ställas till minst ett och högst tre år. Om den återstående strafftiden över­ stiger tre år, kan prövotiden dock fastställas till högst fem år. Vid miss- sköt samhet från den dömdes sida gäller att prövotiden kan förlängas inom den sålunda angivna ramen. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges endast efter benådning. Möjlig­ heten till villkorlig frigivning efter hälften av stratttiden har utnyttjats en­ dast sparsamt. Antalet fall utgjorde under åren 1961—1964 i genomsnitt 77,5 per år. Villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln har skett i ca 80 % av de

fall där regeln varit tillämplig.

Finland: Den som dömts till tidsbestämt frihetsstraff — tukthus eller fängelse — och utstått minst sex månader kan bli villkorligt frigiven efter hälften av straffet eller, i fråga om återfallsförbrytare, efter två tredjedelar av strafftiden. Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om inte annat för­ ordnas —- när en sjättedel av straffet återstår. Även i detta fall skall minst sex månader vara avtjänade. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, ökad med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år.

Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obligato­ risk villkorlig frigivning. Livstidsfångar friges efter benådning. År 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

12

uppgick antalet fakultativt villkorligt frigivna till 2 873 och antalet obliga­ toriskt villkorligt frigivna till 998. Undantag från regeln om obligatorisk villkorlig frigivning skedde 1962 i 10,3 % beträffande tukthusfångar och 6,4 % beträffande fängelsefångar.

Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats.. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.

Från den andra formen av frihetsstraff, varöhald, sker inte villkorlig fri­ givning.

Norge. Liksom i Danmark finns straffarterna fengsel och hefte. \ lllkorlig frigivning kan äga rum endast från fengsel, inte från hefte.

Den sistnämnda straffarten tillämpas emellertid sedan länge inte alls. Villkorlig frigivning kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats. Om särskilda omständigheter föreligger, kan den som dömts till tengsel i tre år eller däröver villkorligt friges, när han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges efter tolv år. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, dock minst två år. För livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är i allmän­ het förenad med tillsyn. Praxis i fråga om beviljande av villkorlig frigiv- ning är tämligen restriktiv. Villkorlig frigivning synes inte förekomma i mer än 45—50 % av de fall där sådan frigivning kan ske.

Det nordiska verkställighetssamarbetet

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. in. trädde i kraft den 1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna om tillämpningen av lagen i förhållande till vart och ett av de Övriga nordiska länderna. Enligt kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har den svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i de övriga nordiska länderna, tog det avsedda samarbetet sin början sist­ nämnda dag.

Verkställighetssamarbetet omfattar — förutom bötesdoinar och övervak­ ning av villkorligt dömda — domar på frihetsstraff och övervakning av vill­ korligt frigivna. I dessa hänseenden innehåller den svenska lagen bl. a. följande bestämmelser.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts, i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till om­

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

14

område. Principerna för villkorlig frigivning är i huvudsak desamma i alla de nordiska länderna och skiljaktigheterna bottnar knappast i skilda kri­ minalpolitiska värderingar.

I Finland och Sverige förekommer villkorlig frigivning både i den fakul­ tativa och den obligatoriska formen, medan de andra länderna har endast fakultativ villkorlig frigivning. Regeln om obligatorisk villkorlig frigivning är i Finland inte undantagslös. Den som i Sverige undergår fängelse på t. ex. ett år blir däremot utan undantag villkorligt frigiven senast på den dag då han avtjänat tio månader av tiden. Flyttas verkställigheten till Danmark, har den dömde visserligen större utsikter att bli frigiven före tiomånadersda- gen men kan å andra sidan bli tvungen att avtjäna hela straffet. Fakulta­ tiv villkorlig frigivning tillämpas nämligen i större utsträckning i Danmark än i Sverige men en avsevärd del av de dömda får avtjäna hela straffet. Denna olikhet inger betänkligheter med hänsyn till verkställighetssamar- betet. I Sverige har före brottsbalkens antagande, bl. a. inom eftervårdsut- redningen, uttalats sympatier för att slopa den obligatoriska villkorliga fri- givningen. För denna form av villkorlig frigivning talar främst det förhål­ landet att den innebär en garanti för att var och en som döms till en längre tids frihetsstraff blir föremål för eftervård. Regeln skapar också större rättssäkerhet än vid fakultativ villkorlig frigivning, eftersom den inte på samma sätt inför ett moment av tidsobestämdhet. Å andra sidan är den obligatoriska villkorliga frigivningen underlägsen den fakultativa från be­ handlingssynpunkt. Kriminalpolitiska skäl talar sålunda för ett system med enbart fakultativ villkorlig frigivning. Om ett slopande av den obliga­ toriska villkorliga frigivningen kan bidra till större likformighet inom Nor­ den, bör en sådan reform därför kunna genomföras. Med den betydelse som man i Sverige tillmäter eftervården får slopandet av den obligatoriska villkorliga frigivningen dock inte leda till att de dömda annat än undantags­ vis vägras villkorlig frigivning. Utrymmet för att bestämma lämplig frigiv- ningsdag kommer dock att vidgas.

Den materiella förutsättningen för villkorlig frigivning anges i lagstift­ ningarna med skiftande uttryckssätt. Även om praxis är ganska olika torde man i stort sett i alla länderna anlägga samma betraktelsesätt vid prövning av frågor om villkorlig frigivning. Från synpunkten av det nordiska verk- ställighetssamarbetet kan det därför inte anses särskilt angeläget att efter­ sträva större likformighet i detta hänseende. I och för sig finns det inte an­ ledning att föreslå ändring av den formulering som har kommit till använd­ ning i brottsbalken. Slopas den obligatoriska villkorliga frigivningen, kan det emellertid ifrågasättas, om inte detta förhållande bör föranleda jämk­ ning av den nuvarande förutsättningen för sådan frigivning i dess fakulta­ tiva form för att ange att villkorlig frigivning är avsedd som ett regelmäs­ sigt led i behandlingen. Frågan bör gälla inte om villkorlig frigivning skall ske utan när den bör ske. Önskemålet om nordisk likformighet synes emel­

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1065

16

villkorlig frigivning (2/3 X 6 = 4). Med en 1/2-regel är det med hänsyn här- lill följdriktigt att sänka gränsen till tre månader. Slopas den obligatoriska villkorliga frigivningen, kan man visserligen bortse från denna synpunkt. Emellertid synes det i och för sig kriminalpolitiskt motiverat att på detta sätt ytterligare vidga tillämpningsområdet för villkorlig frigivning. An- staltsklientelet kan uppdelas i två grupper, de som har strafftider över tre månader och de som har strafftider på tre månader och därunder. Den senare gruppen torde till största delen bestå av lagöverträdare som dömts till fängelse av övervägande allmänpreventiva skäl och beträffande vilka det inte föreligger något framträdande behov av eftervård. För denna grupp gäller dessutom vissa särregler i fråga om behandlingen under anstalts- tiden. De som undergår fängelse på längre tid än tre månader torde som regel behöva eftervårdande behandling och strafftiden är tillräckligt lång för att det skall vara motiverat att använda villkorlig frigivning också som en belöning för skötsamhet under anstaltstiden. Av dessa skäl föreslås där­ för att minimitiden fastställs till tre månader.

Hittills har reglerna om förutsättningarna för villkorlig frigivning be­ handlats. Också i fråga om utformningen av bestämmelserna om eftervår­ den bör större likformighet eftersträvas. Vad angår övervakning och den fri- givnes åligganden under prövotiden föreligger skiljaktiglieler i lagstift­ ningarna men dessa är av övervägande formell natur. De reella skillnader som finns sammanhänger närmast med att frivården är organiserad på olika sätt i länderna. Det finns inte anledning att i detta hänseende frångå den ordning som har fastslagits i brottsbalken. Däremot bör frågan om prövo- tidens längd uppmärksammas.

1 Danmark, Island, Norge och Sverige motsvarar prövotiden i princip den vid frigivningen återstående strafftiden. Regeln härom har emellertid kom­ pletterats med en föreskrift om att prövotiden alltid skall uppgå till en viss minsta tid, i Danmark, Island och Norge två år och i Sverige ett år. Den­ na föreskrift blir tillämplig i de flesta fall, eftersom det är relativt sällan som straffåterstoden överstiger de angivna minimigränserna. Finland har en annan konstruktion. Där utgör prövotiden ett år utöver den återstående strafftiden, dock högst fem år. Före brottsbalkens ikraftträdande var den kortaste prövotiden i Sverige endast sex månader och det har alltså nyligen skett en förlängning. Alltjämt har Sverige den kortaste prövotiden av de nordiska länderna. En prövotid av ett år är utan tvivel i många fall alltför kort för det ofta ganska starkt kriminellt belastade klientel som det här rör sig om. Mot en förlängning talar i viss mån att prövotiden kan komma att stå i disproportion till den del av straffet, kanske en eller annan må­ nad, som villkorligt efterges. Ett annat skäl är att organisationen för efter­ vård kan vara otillräckligt utbyggd för att kunna ta på sig en ökad beläst ning. Det skulle emellertid vara fördelaktigt att åtminstone i begränsad omfattning kunna fastställa den minsta prövotiden till längre tid än ett år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

17

A andra sidan torde prövotiden i regel inte behöva överstiga tre år annat än vid mycket långa strafftider. Det synes därför och för att uppnå större likformighet lämpligt att följa det förslag som töreligger i Danmark. En­ ligt detta skall prövotidens längd bestämmas i anslutning till frigivningen inom en given ram, nämligen minst ett och högst tre år eller, om straff- äterstoden överstiger tre år, högst fem år. Förslaget innebär vidare atl prövotiden kan förlängas intill samma maximum i anledning av missköt- samhet under prövotidens lopp. Med eu sådan regel blir förlängningsmöj- ligheten beroende av vilken prövotid som fastställts vid Irigivningen. Den i Sverige gällande ordningen, som innebär att prövotiden kan förlängas med upp till ett år, synes vara att föredra. Någon ändring av denna be­ stämmelse föreslås därför inte. I övrigt föreslås samma regel som i Dan­ mark. Godtas denna lösning i övriga nordiska länder, synes det förbud mot förlängning av prövotid som gäller enligt nordiska verkställighetslagen kun­ na upphävas.

Slutligen berörs i promemorian också frågan om villkorlig frigivning från livstids frihetsstraff. Som framgår av redogörelsen för gällande bestämmel­ ser kan den som undergår sådant straff i Norge bli villkorligt frigiven efter tolv år. I de övriga nordiska länderna sker frigivning endast efter be­ nådning. Frågan torde ha ringa praktisk betydelse för det nordiska verk- ställighetssamarbetet. Tillräckliga skäl föreligger därför inte att i detta sammanhang föreslå någon ändring av gällande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

Yttrandena

Det i promemorian framlagda lagförslaget har i stort sett lått ett positivt mottagande av samtliga remissinstanser utom riksåklagarämbetet, över­ åklagaren och chefsåklagarna i Stockholm samt länsåklagaren i Blekinge län.

Vad beträffar de allmänna synpunkter och övervägan- den som har redovisats i promemorian är remissinstanserna ense om att det — mot bakgrunden av den gemensamma nordiska straffverkställig­ heten — i och för sig är önskvärt att största möjliga överensstämmelse uppnås mellan de nordiska ländernas verkställighetsregler. Delade me­ ningar råder däremot om detta önskemål motiverar de föreslagna ändring­ arna av de svenska reglerna om villkorlig frigivning och om förslaget är ägnat att underlätta det nordiska samarbetet. Sveriges advokatsamfund, som anser det i hög grad otillfredsställande att straff som ådömts i ett av de nordiska länderna skall få olika utformning beroende på var det avtjä­ nas, tillstyrker ändringarna under framhållande att man bör sikta mot eu fullt enhetlig lösning av verkställigheten. Uttalanden i samma riktning har

18

gjorts av Svenska fångvårdssällskapet och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Också hovrätten för Västra Sverige tillstyr­ ker i princip förslaget under anförande att det är ägnat att skapa större enhetlighet i det nordiska verkställighetssamarbetet. Kriminalvårdsnämnden intar i huvudsak en liknande ståndpunkt. Nämnden framhåller att det nordiska samarbetet synes ha fått en lovande start och att det från olika synpunkter måste anses mycket angeläget att förutsättningar skapas lör ytterligare utökat samarbete inom kriminalvården. Några ändringar bör inte vidtas som kan medföra en längre gående splittring av frigivnings- reglerna i de olika länderna än den som nu förekommer. De i promemorian föreslagna ändringarna är i huvudsak inte av en sådan art. Dock undandrar det sig nämndens bedömande om det är lämpligt att de svenska reglerna ändras innan Nordiska stralfrättskommittén har slutfört sitt uppdrag att utreda frågan om enhetliga regler för villkorlig frigivning. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge kan olägenheterna av skillnaderna mellan de nor­ diska ländernas regler om villkorlig frigivning knappast avlägsnas enbart genom att lagreglerna jämkas på sådant sätt att de kommer att formellt överensstämma. De intagnas föreställning att verkställighet i det ena eller andra landet är för dem mera fördelaktig beror inte på lagreglernas innehål! utan på den faktiska tillämpningen. Endast om också denna i stora drag görs enhetlig kan olägenheterna undanröjas. Hovrätten vill dock framhålla att redan tillkomsten av överensstämmande lagregler ökar möjligheterna för verkställighetsorganen att i särskilda frigivningsärenden ta hänsyn til! den praxis som råder i det andra landet.

I motsats till tidigare angivna remissinstanser vill chefsåklagaren Nylund ifrågasätta huruvida önskemålet om största möjliga överensstämmelse mellan de nordiska ländernas verkställighetslagstiftning motiverar eu ändring av de nuvarande reglerna om villkorlig frigivning. Eftersom det rör sig om endast ett fåtal personer som avtjänar straff här efter dom i annat nordiskt land kan det enligt hans mening knappast vara nödvändigt att av den anledningen ändra på de bestämmelser som gäller ett relativt stort antal intagna — 3 433 personer frigavs villkorligt år 1964. Länsåklagaren i Blekinge län anlägger liknande synpunkter och framhåller vidare att med hänsyn till den korta tid som förflutit, sedan den nordiska verk- ställighetslagstiftningen trädde i kraft, ytterligare erfarenheter av lagstift­ ningen bör avvaktas innan arbetet på eu ny reform påbörjas. Enligt riks­ åklagarämbetet är de föreslagna ändringarna inte ägnade att leda till större enhetlighet inom de nordiska länderna utan snarare tvärtom. Som exempel anför ämbetet hl. a. att den föreslagna möjligheten till villkorlig frigivning utan legala inskränkningar efter halva strafftiden är mera långtgående än motsvarande regler i de andra länderna. Ämbetet efterlyser vidare en ut­ redning beträffande straffmätningspraxis i de olika länderna under an­ förande att mera påtagliga olikheter i detta hänseende kan inverka på be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

den att på ett från resocialiseringssynpunkt förnuftigt sätt anpassa frigiv- ningen till såväl belöningstanken som behovet av övergångsbehandling.

Av nu berörda remissinstanser har hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsnämnden, Sveriges advokatsamfund och Svenska fångvårdssällskapet velat särskilt understryka uttalandena i promemorian om efter­ vårdens betydelse och vikten av att den obligatoriska frigivningens slo­ pande inte får medföra att de dömda annat än i undantagsfall vägras vill­ korlig frigivning. Sålunda har kriminalvårdsnämnden förutsatt att — om den obligatoriska formen avskaffas — frigivning skall kunna ske, företrä­ desvis då kort tid av straffet återstår, även om förutsättningarna för kri­ minalvård i frihet inte förefaller vara sådana som i regel bör krävas för fakultativ villkorlig frigivning. Enligt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter har, trots nackdelarna med den obligatoriska villkorliga frigivningen, under åren mycket gott åstadkommits inom ra­ men för denna frigivningsform. När föreningen tillstyrker dess avskaffande är det under förväntan att den utvidgade fakultativa villkorliga frigiv­ ningen skall nå så många flera och att de som trots allt inte kan komma i fråga för villkorlig frigivning skall kunna tillföras stöd och hjälp under frivilliga former.

överåklagaren i Malmö har anfört att det urskillningslösa obligatoriska frigivandet inte bör ske i fortsättningen. Man bör mera än hittills beakta att en inte alltför obetydlig del av fängelseklientelet utgörs av personer som inte låter sig rätta av frihetsstraff och att en villkorlig frigivning för deras vidkommande endast innebär att de får möjlighet att tidigare åter­ falla i brott.

1 motsats till tidigare angivna remissinstanser har hovrätten äver Skåne och Blekinge intagit en avvisande ståndpunkt till förslaget att avskaffa den obligatoriska villkorliga frigivningen. Enligt hovrätten bör det först göras en inventering av klientelet, de orsaker som för närvarande leder till att frigivningen sker obligatoriskt och inte fakultativt samt behovet av eftervårdande åtgärder. Därigenom skulle den praktiska effekten av förslaget i denna del bättre kunna bedömas. Hovrätten har vidare anfört att ett system med endast en form för villkorlig frigivning visserligen är enklare och på ett mera lättfattligt sätt understryker att det lönar sig för den intagne att sköta sig men att frågan inte bara gäller en jämförelse mellan fakultativ och obligatorisk villkorlig frigivning utan också vad som händer med dem som av olika skäl inte kommer i fråga till fakultativ frigivning. Man kan enligt hovrätten knappast bortse från att en frigivning helt utan övervakning och utan varje tvångsmedel är underlägsen även den nuvarande obligatoriska frigivningen. De riktlinjer som har angetts i promemorian för tillämpningen av de föreslagna reglerna om villkorlig frigivning — bl. a. att de dömda inte annat än undantagsvis bör vägras

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

21

villkorlig frigivning och att denna skall utgöra ett regelmässigt led i be­ handlingen — kommer knappast att kunna följas i praktiken. En viss del av de obligatoriskt frigivna är väl sådana som till följd av brott mot anstaltsdisciplinen eller på grund av sina personliga förhållanden i övrigt har fått en begäran om frigivning avslagen. I sådana fall kan man nöja sig med att flytta fram frigivningsdagen och behöver alltså inte helt avslå en begäran om frigivning. En stor del av de intagna som nu friges obligato­ riskt är emellertid av olika skäl inte alls samarbetsvilliga. Åtskilliga ställer sig avvisande därför att de inte har någon önskan eller någon förmåga att uppfylla de krav som en övervakning medför. Bland dem finns en del sär­ lingar, för vilka det över huvud taget är svårt att åstadkomma adekvata frigivningsförhållanden och som knappast kan anpassas i samhället utan stöd av inackorderingshem, vårdanstalt eller någon annan liknande an­ ordning som för närvarande icke står till buds. Hovrätten ställer sig därför tvivlande till att det kommer att bli möjligt att annat än i fråga om det klientel som har mycket långa strafftider följa de i promemorian angivna riktlinjerna. Enligt hovrätten blir den sannolika följden av ett slopande av den obligatoriska villkorliga frigivningen att praxis i frigivningsärenden ungefärligen anpassar sig till vad som nu är det vanliga i Danmark. Det skulle alltså innebära att en stor del av klientelet, kanske en femtedel eller en fjärdedel av dem som över huvud taget kan få villkorlig frigivning, kommer att avtjäna strafftiderna helt. För dem skulle lagändringen alltså innebära en förlängning av den faktiska strafftiden och åtskilliga av de sämst rustade skulle komma att släppas ut från anstalterna utan eftervård och utan övervakning.

Förslaget att den nuvarande 2/3-r egeln byts ut mot en 1/2-regel har tillstyrkts i princip av samtliga remissinstanser utom riksåklagarämbetet, chefsåklagarna i Stockholm och länsåklagaren i Ble­ kinge län.

Bland de myndigheter som har tillstyrkt förslaget har några velat särskilt betona att frigivning efter halva strafftiden inte bör ske mer eller mindre automatiskt utan reserveras för speciellt gynnsamma fall. Hit hör hovrät­ ten för Västra Sverige och kriminalvårdsnämnden. Även kriminalvårdssty­ relsen har anfört att möjligheten till villkorlig frigivning så snart halva strafftiden avtjänats eller kort tid därefter bör användas i fall då från re- socialiseringssynpunkt starka skäl för frigivning föreligger. Möjligheten bör samtidigt utnyttjas med återhållsamhet så att den av de intagna upplevs som eu betydande förmån och sporrar till skötsamhet. Enligt styrelsen vore det av värde om lagtexten kunde utformas så att den ger anvisning om en sådan tillämpning. Överåklagaren i Malmö anser att frigivning re­ dan efter halva strafftiden bör komma i fråga endast i undantagsfall och i

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

22

vart fall inte beträffande återfallsförbrytare. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har tillstyrkt förslaget under förutsättning att enighet nås därom mellan de nordiska länderna.

Kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Svenska fångvårdssällskapet har framhållit att förslaget i denna del innebär en ökad belastning för de frivårdande organen och att behovet av ytterligare behandlingsresur- ser måste beaktas noga. Enligt kriminalvårdsstyrelsen är de personalmäs­ siga verkningarna av förslaget på anstaltssidan svårare att förutse, men det kan antas att en genomsnittlig avkortning av anstaltstiderna kommer att medföra ökat arbete för de personalgrupper som är sysselsatta med intag­ nings- och utskrivningsfrågor. Enligt Svenska fångvårdssällskapet blir kon­ sekvensen av förslaget en betydande variationsbredd från fall till fall i fråga om frigivningstidpunkt och av denna tidsobestämdhet beträffande straf­ fet kan följa en ökad oro hos den intagne som kommer att återverka på anstaltsledningen, övervakningsnämnden och skyddskonsulenten. Erfaren­ heterna har visat att klientel med obestämd strafftid är mera svårskött än in­ tagna med tidsbestämda straff. Det är dock möjligt att detta beror främst på att det som regel är svårare klientel som hänvisas till tidsobestämda re- aktionsformer. Inte heller bör förbises att den tidsovisshet som det blir fråga om enligt förslaget inte har samma negativa färg som vid internering — där den intagne riskerar förlängning av tiden — utan i stället innebär något för den intagne positivt, dvs. ger honom möjlighet att bli fri tidigare. Detta bör kunna öka möjligheterna att aktivera den intagne till att medverka i den behandling som siktar mot en social rehabilitering.

Av de myndigheter som har avvisat förslaget om villkorlig frigivning efter halva strafftiden har riksåklagarämbetet understrukit att förslaget är mera långtgående än motsvarande regler i något annat nordiskt land. T. /'. chefs­ åklagaren Österberg, som särskilt har framhållit nackdelarna av att straffet görs tidsobestämt, har anfört att, om förslaget dikterats av sparsamhets- skäl, bestämda invändningar måste riktas mot att temporärt söka lösa svå­ righeterna i fråga om otillräckliga kriminalvårdsresurser genom en reform av så vittgående betydelse för brottspåföljderna som den nu föreslagna.

Förslaget om en sänkning av minimitiden till tre måna­ der har tillstyrkts av kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och överåklagaren i Malmö. Övriga remissinstanser har ställt sig tveksamma eller avvisat denna utvidgning av den villkorliga frigivningen.

Enligt hovrätten för Västra Sverige synes de skäl som anföris i prome­ morian till stöd för att gränsen bör sättas vid tre månader inte helt över­ tygande. Inte heller är en sådan gräns ägnad att bidra till likformighet inom de nordiska länderna. En liknande ståndpunkt intas av Svenska fång­ vårdssällskapet. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är effekten av

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

resurser knappast kan bära utan att eftersätta uppmärksamheten på det enskilda ärendet.

Även Sveriges advokatsamfund har ställt sig positivt till de föreslagna be­ stämmelserna om prövotid, dock med den invändningen att längsta prövo­ tid borde sättas till tre år. Enligt samfundet är det orealistiskt att hålla en människa under kontroll upp till fem år efter en villkorlig frigivning i synnerhet som de verkligt långa straffen nästan undantagslöst ådöms en- gångsförbrytare, nämligen vid grova våldsbrott.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 dr 1965

Nordiska straffrättskommittén

Den enighet som har uppnåtts inom kommittén avser, som jag nämnde tidigare, de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och reglerna om prövotidens längd. Enligt kommittén bör lagstiftningen i dessa hänse­ enden utformas i huvudsak efter mönster av vad som fr. o. m. den 1 okto­ ber 1965 gäller i Danmark. Kommittén har ännu inte tagit ställning till frå­ gan om förlängning av prövotiden på grund av den dömdes misskötsamhet.

Departementschefen

För det nordiska samarbetet angående verkställighet av straff och vissa andra brottspåföljder talar starka kriminalpolitiska och humanitära skäl. Under förarbetena till den gemensamma nordiska lagstiftningen stod det klart att skiljaktigheterna i ländernas bestämmelser om straff och straff­ verkställighet kunde komma att vålla vissa svårigheter i samarbetet och att enhetliga regler i dessa hänseenden borde eftersträvas. Erfarenheterna hittills av sam arbetslagstift ningen har varit övervägande positiva. De visar emellertid också att det är angeläget att strävandena efter överensstämman­ de regler om brottspåföljderna och deras verkställande fortsätts. Det re­ formarbete som är nödvändigt för att full överensstämmelse skall kunna uppnås griper djupt in i varje lands rättssystem och är mycket omfattande. Arbetet måste därför bedrivas i etapper och i första hand koncentreras till de områden där reformbehovet i de olika länderna är mest framträdande och där komplikationer har uppstått vid tillämpningen av den nuvarande gemensamma lagstiftningen. Ett sådant område är reglerna om villkorlig fri­ givning. Som jag nämnde inledningsvis har Nordiska straffrättskommittén fått i uppdrag att utreda frågan om enhetliga regler i detta hänseende. Inom kommittén har enighet uppnåtts om att de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och frågan om prövotidens längd bör regleras i huvud­ sak efter mönster av de bestämmelser som numera gäller i Danmark. Till andra frågor — bl. a. vilka omständigheter som bör beaktas vid prövning av fråga om villkorlig frigivning, vilka föreskrifter som skall kunna medde­

26

sig huvudsakligen på farhågor att en större eller mindre del av det klientel som för närvarande friges obligatoriskt, och som oftast är det svårast be­ lastade, inte skulle komma i fråga för fakultativ villkorlig frigivning utan lriges törst etter till fullo avtjänad strafftid och utan att bli föremål för någon eftervård.

Den obligatoriska villkorliga frigivningen infördes efter noggranna kri­ minalpolitiska överväganden. Huvudtanken var att alla som undergår fri­ hetsstraff på längre tid behöver eftervård. Under de år som har gått har emellertid denna frigivningsform visat sig vara förbunden med betydande behandlingsmässiga nackdelar. Jag hänvisar härvid till vad kriminalvårds­ styrelsen har anfört i sitt remissyttrande. Dessutom har den försvårat det nordiska verkställighetssamarbetet. Jag anser därför att man bör lösa frå­ gan om eftervården på en annan väg och föreslår i enlighet med departe­ mentspromemorian att den obligatoriska villkorliga frigivningen avskaffas. Villkorlig frigivning bör således i fortsättningen ske endast fakultativt. Med anledning av de nyss angivna betänkligheterna vill jag framhålla att även med denna ordning villkorlig frigivning skall ske i stort sett i samma ut­ sträckning som för närvarande. Behovet av eftervård för det klientel som med nuvarande regler friges obligatoriskt bör tillgodoses inom ramen för den fakultativa frigivningen. Härtill återkommer jag i det följande.

Vad angår förutsättningarna för villkorlig frigivning har i departements­ promemorian föreslagits ändrade regler beträffande den kvotdel av straff­ tiden som skall ha avtjänats och beträffande den minimitid under vilken verkställigheten skall ha pågått. Sålunda föreslås att den nuvarande regeln att frigivning kan ske sedan 2/3 av strafftiden har avtjänats ersätts med bestämmelse om att frigivning må ske redan efter det att den dömde har avtjänat halva tiden samt att minimitiden sänks från fyra till tre månader.

Som skäl för att den dömde bör kunna bli villkorligt frigiven redan efter halva strafftiden åberopas i promemorian att man bör ha möjlighet att pa ett tidigare stadium avbryta en anstaltsbehandling som inte längre är på­ kallad från individualpreventiv synpunkt och att man bör ha större möjlig­ heter att välja den frigivningsdag som är lämpligast i varje särskilt fall. Därjämte hänvisas till att frigivning efter hälften av straffliden är möjlig i Danmark, Finland och Norge.

Under remissbehandlingen har den föreslagna regeln fått ett övervägande positivt mottagande. Man har dock från flera håll framhållit att den bör tillämpas med urskillning och att det bör krävas starka skäl från resociali- seringssynpunkt för att frigivning skall få ske redan efter halva straffti­ den. i den kritik som har riktats mot förslaget betonas bl. a. att förslaget är mera långtgående än motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska länderna.

Enligt min mening är de behandlingsmässiga och kriminalpolitiska skäl som har anförts i promemorian för eu liälftenregel så starka, att möjlighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

27

hör öppnas till villkorlig frigivning redan när halva strafftiden har avtjänats. En generell regel härom är emellertid ägnad att inge betänkligheter inte minst med hänsyn till det nordiska samarbetet. Jag är därför inte beredd att följa förslaget i denna del utan förordar att för villkorlig frigivning allt­ jämt som huvudregel skall gälla att den dömde har avtjänat minst 2/3 av strafftiden men att sådan frigivning i begränsad omfattning skall kunna ske efter halva strafftiden. En sådan möjlighet till villkorlig frigivning in­ nan den dömde har avtjänat 2/3 av tiden torde i första hand få betydelse i fråga om unga lagöverträdare och personer som undergår långvariga straff. Den bör dock inte gälla enbart för vissa kategorier av klientelet utan stå öppen i alla fall där en tidig frigivning är starkt motiverad från resociali- seringssynpunkt. Regeln om villkorlig frigivning sedan 2/3 av strafftiden har avtjänats bör därför kompletteras med bestämmelse om att sådan fri­ givning må ske efter halva strafftiden, om särskilda skäl föreligger.

Vad beträffar den föreslagna sänkningen av minimitiden från fyra till tre månader torde en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för villkor­ lig frigivning vara i och för sig önskvärd. Att med nuvarande behandlings- resurser ställa de ytterligare anspråk på skyddskonsulentorganisationen och övervakningsnämnderna som en sänkning av minimitiden skulle innebära, är emellertid enligt min mening knappast tillrådligt. Härtill kommer att en tremånadersgräns enligt övervägandena inom Nordiska straffrättskommit- tén inte är aktuell inom de övriga nordiska länderna. Jag är därför inte beredd att följa förslaget i denna del.

Som jag sade tidigare bör även en ordning med enbart fakultativ villkor­ lig frigivning medge att villkorlig frigivning sker i stort sett i samma ut­ sträckning som för närvarande. Sådan frigivning bör ingå som ett regel­ mässigt led i behandlingen av den dömde och endast undantagsvis bör det få förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning. I fortsättningen bör prövningen alltså mer än hittills gälla inte om frigivning skall ske utan när den skall äga rum. Under sådana förhållanden är det inte längre nödvändigt att särskilt framhålla — såsom vid den nuvarande fakultativa villkorliga frigivningen — att frigivningen kan antas främja den dömdes anpassning i samhället. Prövning av fråga om sådan frigivning bör alltjämt ske med beaktande av de omständigheter som anges i 26 kap. 6 § andra stycket brotts­ balken.

I fråga om utformningen av eftervården föreslås i promemorian ändrade regler om prövotidens längd. Förslaget innebär att prövotiden — i stället för att principiellt motsvara den återstående strafftiden — skall bestämmas i varje enskilt fall inom en given ram, minst ett och högst tre år. Vid myc­ ket långa strafftider, d. v. s. om straffåterstoden överstiger tre år, vidgas ra­ men till högst fem år. Nuvarande möjlighet till förlängning av prövotiden föreslås bestå oförändrad.

Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Man

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

28

hax- ansett att tillgången till en längre prövotid än den nuvarande är av värde och att det är fördelaktigt att kunna anpassa prövotiden efter om­ ständigheterna i det individuella fallet. Själv är jag av samma mening. Även de föreslagna maximitiderna synes vara väl avpassade. Med hänsyn härtill och då de föreslagna ändringarna i fråga om prövotiden är ägnade ait un­ derlätta det nordiska samarbetet, förordar jag, att dessa ändringar genom­ förs. Frågan om förlängning av prövotiden efter frigivningen har inte slut­ behandlats inom Nordiska straffrättskommittén. Anledning föreligger inte att ändra de regler som nu gäller om sådan förlängning av prövotiden.

På grund av vad jag nu har anfört bör ändringar företas i brottsbalkens bestämmelser om villkorlig frigivning. Dessa ändringar föranleder följd­ ändringar i lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande av brottsbalken, lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt och lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Ändringarna avser vissa av bestämmelserna i 26 kap. De nuvarande före­ skrifterna i 6 § första stycket att villkorlig frigivning må ske sedan 2/3 av tiden har avtjänats bör kompletteras med bestämmelse om att sådan fri­ givning må ske sedan halva tiden har avtjänats, om särskilda skäl före- ligger. Av skäl som jag förut har nämnt bör den i samma lagrum upptagna bestämmelsen att villkorlig frigivning må ske, om sådan frigivning kan an­ tas främja den dömdes anpassning i samhället, utgå ur lagtexten. Slopandet av den obligatoriska formen av villkorlig frigivning medför att bestämmel­ serna i 7 g och 9 § andra stycket bör utgå och att redaktionella ändringar bör vidtas i 6 § första stycket, 8 §, 9 § första stycket och 23 §. Nuvarande bestämmelser i 6 § andra stycket torde, för undvikande av en lucka i para­ grafföljden, överföras till 7 § och redaktionellt jämkas. I 10 § bör de änd­ ringar företas som föranleds av att prövotiden i fortsättningen skall fast­ ställas individuellt inom den i det föregående angivna tidsramen.

Förslag till följdändringar

Om den obligatoriska villkorliga frigivningen slopas, bör 16 § lagen om införande av brottsbalken redaktionellt jämkas.

De föreslagna reglerna om villkorlig frigivning föranleder ändring i 17 och 50 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

1 17 §, som innehåller regler angående strafftidsberäkning, stadgas för närvarande att kriminalvårdsstyrelsen skall för den som börjat undergå fängelse på viss tid så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Om obligatorisk villkorlig frigivning skall äga rum, skall dock i stäl­

30

4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga l),1 måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Martti Heino 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

1 Bilagan har uteslutits här. Lagförslagen är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen utom såtillvida att övergångsbestämmelse saknas i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i brottsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

31

Promemorians

Utkast

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 26 kap.6—10 och 23 §§brottsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6

§.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja hans anpassning i samhället, villkor­ ligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden, dock minst fyra månader, av­ tjänats (fakultativ villkorlig frigiv­ ning).

Vid prövning av fråga om fakulta­ tiv villkorlig frigivning skall särskilt beaktas den dömdes uppförande un­ der anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasät- tes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter fri- givningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill­ korligt frigivas när han avtjänat fem sjättedelar av tiden (obligatorisk villkorlig frigivning).

8

§.

Verkställas samtidigt flera fängel­ sestraff, skall vid tillämpning av 6 och 7 §§ hänsyn tagas till den sam­ manlagda fängelsetiden. Som fängel­ se anses härvid även förvandlings- straff för böter.

Om verkställighetstiden,-------Såsom avtjänad —----------------

(Föreslagen lydelse)

6

§.

Den som undergår fängelse på viss tid må, om det kan antagas främja hans anpassning i samhället, villkor­ ligt frigivas sedan han avtjänat hälf­ ten av tiden, dock minst tre måna­ der.

7 §•

Vid prövning av fråga om villkor­ lig frigivning skall särskilt beaktas den dömdes uppförande under an­ staltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle kom­ ma att försättas efter frigivningen.

8

§.

Verkställas samtidigt flera fängel­ sestraff, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.

— — bestraffningen verkställts. ----------- -------- 3 § sägs.

• Sida 32
•  Original

32

Knngl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

(Nuvarande lydelse)

9§.

Fråga om fakultativ villkorlig fri­ givning prövas av den övervaknings- nämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresman­ nen vid fångvårdsanstalten.

10

§.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsva­ rande den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven fri­ het förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock fakultativ villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i 6 § sägs icke gått till ända.

(Föreslagen lydelse)

9§.

Fråga om villkorlig frigivning prö­ vas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde fångvårds­ anstalten hör.

§.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid av minst ett och högst tre år eller, om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år, högst fem år.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven fri­ het förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, må dock villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som sägs i 6 § icke gått till ända.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven skola de äldre bestämmelserna beträffande prövotidens längd alltjämt till- lämpas.

34

upptagits har i stället varit önskemålet att främja enhetlighet inom de nor­ diska lagstiftningarna. Införande av likformiga bestämmelser åstadkommer visserligen inte i och för sig också enhetlig tillämpning utan det måste för­ utses att betydande olikheter kommer att bestå även därefter. Tillkomsten av sådana lagregler ger emellertid ökade möjligheter att verka för samord­ ning och likformighet i praxis. Eftersom det framstår som angeläget att på allt sätt främja det nordiska verkställighetssamarbetet synes skäl föreligga för att de svenska bestämmelserna om formella förutsättningar för villkor­ lig frigivning och om prövotidens längd redan nu bringas i överensstäm­ melse med lagstiftningen i övriga nordiska länder.

Det förslag till gemensam nordisk lagstiftning som nu framlagts medför för svensk rätts del att den obligatoriska formen av villkorlig frigivning slopas. De skäl av kriminalpolitisk natur som anförts för att ta bort den obligatoriska formen synes i och för sig övertygande. Den fakultativa for­ men blir då den enda, och det skall alltså bero, icke på direkt lagbestäm­ melse utan på särskilt beslut om och i så fall när den dömde skall frigivas i förtid. Det är tydligt, att inte alla de som enligt nu gällande regler skulle vara hänvisade till att erhålla obligatorisk villkorlig frigivning bör avtjäna straffet till fullo. Också öppnas enligt det remitterade förslaget möjlighet att i stället tillämpa den fakultativa formen i det att det nu gällande vill­ koret, att sådan frigivning måste kunna antagas främja den intagnes an­ passning i samhället, har tagits bort ur lagtexten. Lagrådet har icke någon erinran häremot. Den föreslagna nya ordningen kan emellertid inte anses innebära en sådan utvidgning av området för den fakultativa villkorliga frigivningen att alla, som för närvarande friges obligatoriskt, i fortsättningen kommer i fråga för fakultativ villkorlig frigivning. Såsom av kriminalvårds­ styrelsens yttrande framgår finns nämligen ett mindretal intagna som av­ visar varje förslag om hjälp och stöd och som inte bör påtvingas någon övergångsbehandling och för vilka hotet att få avtjäna den lilla del av straffet, som återstår vid nuvarande obligatorisk villkorlig frigivning, fram­ står såsom meningslöst. I dessa fall torde en villkorlig frigivning te sig som en åtgärd utan nytta och rent av ägnad att, mera allmänt tillämpad, för­ svaga de gynnsamma verkningar det villkorliga frigivningsinstitutet är av­ sett att medföra. Frigivningen torde då inte böra ske före strafftidens utgång. Det kan emellertid antas att det antal fall då villkorlig frigivning inte bör komma i fråga blir jämförelsevis ringa.

Enligt förslaget skall, om särskilda skäl föreligger, villkorlig frigivning kunna ske redan sedan halva strafftiden avtjänats. Lagrådet biträder för­ slaget i denna del. Lagrådet finner dock angeläget understryka vikten av att angivna möjlighet, såsom departementschefen framhållit, begagnas endast i begränsad omfattning, nämligen då en tidig frigivning i det enskilda fallet är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.

1 fråga om tillämpningen av institutet villkorlig frigivning ger den före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

35

slagna lagtexten av naturliga skäl endast knapphändig vägledning. Lagrå­ det vill till de uttalanden som departementschefen gjort härom foga några synpunkter. I anslutning till vad departementschefen anfört och till vad lagrådet tidigare framhållit utgår lagrådet härvid från att avtjänande av hela strafftiden skall förekomma endast i ett fåtal fall och att å andra si­ dan frigivning före den tidpunkt då 2/3 av tiden gått till ända endast skall förekomma i begränsad omfattning. Såsom normalt förutsätts alltså att fri­ givning sker någon gång vid eller efter nämnda tidpunkt men före straff­ tidens slut. Därvid skall beaktas vissa i lagen angivna förhållanden. I varje fall i den mån dessa avser den intagnes uppförande under anstaltstiden tor­ de inte kunna undvikas att en viss schematisering i bedömandet kommer att visa sig bli nödvändig. Det kan sålunda förutses att bedömningen av i vad mån misskötsamhet, t. ex. i form av rymning eller fylleri, skall in­ verka vid bestämmande av dag för frigivningen måste ske något så när en­ hetligt. Om kraven på den tid som skall ha avtjänats visar stor variation från fall till fall uppkommer lätt en känsla av att avgörandena bestäms av- orättvisa och godtycke. Blir en sådan uppfattning mera allmän bland de intagna motverkas därigenom syftet med institutet. Det kan alltså ligga en fara i att arbeta med ett system med långtgående differentiering av frigiv- ningstider. Å andra sidan förutsätter den nya ordningen att frigivning inte skall ske vid någon i förväg generellt fastställd tidpunkt utan bestämmas efter förhållandena i det särskilda fallet. Institutet bör alltså inte handhas så, att det blir en allmänt spridd uppfattning bland de intagna att frigivning efter 2/3 av strafftiden sker mer eller mindre automatiskt. Det kan erbjuda svårigheter att förena dessa delvis motstridiga synpunkter. Tillämpningen måste dock präglas av ett genomtänkt betraktelsesätt, så att ojämnhet inte uppkommer genom att än den ena, än den andra synpunkten tillmäts över­ vägande vikt.

Vad förslaget innehåller i fråga om prövotidens längd föranleder ingen erinran.

Lagrådet vill slutligen framhålla angelägenheten av att tillräcklig och kvalificerad personal finns såväl på anstalterna för att förbereda utskriv- ningsfrågor som hos arbetsförmedlingsorganen samt att erforderliga åt­ gärder vidtas så att de organ inom frivården som i första hand har att handlägga ärenden om villkorlig frigivning har tillräckliga personella och ekonomiska resurser för att möta den ökade arbetsbelastning som förslagets genomförande kan väntas medföra.

F. rf. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Det remitterade förslaget till lag om ändring i brottsbalken är avsett alt träda i kraft den 1 januari 1%G. Någon särskild övergångsbestämmelse har icke givits. Avskaffandet av den obligatoriska formen av villkorlig frigiv­ ning synes emellertid göra en sådan bestämmelse nödvändig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

37

frihet förklarats förverkad före ikraftträdandet, gäller detta en sjättedel av återstoden av straffet. Om däremot förverkandet sker efter ikraftträ­ dandet, skall jämlikt 26 kap. 23 § brottsbalken straffåterstoden anses så­ som nytt straff med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning, och den föreslagna övergångsbestämmelsen är alltså icke tillämplig beträffande denna återstod.

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Äbjörnsson:

Enligt det remitterade förslaget skall de nya reglerna för villkorlig fri­ givning träda i kraft den 1 januari 1966. Någon särskild övergångsbe­ stämmelse har inte ansetts erforderlig. Avskaffandet av den obligatoriska villkorliga frigivningen synes emellertid aktualisera vissa övergångspro- blem, som torde kräva någon form av reglering. Här åsyftas det förhål­ landet, att den som enligt hittills gällande regler skulle ha erhållit obliga­ torisk villkorlig frigivning, när han avtjänat 5/6 av strafftiden, kan kom­ ma att -— om ingen särskild övergångsbestämmelse meddelas — friges vid senare tidpunkt eller i vissa fall först vid strafftidens slut.

För svensk rätts del gäller den allmänna grundsatsen att strafflag icke äger tillbakaverkande kraft i det att strängare straff ej må ådörnas än som skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Grundsatsen lärer emellertid i princip icke avse bestämmelser om verkstäl­ lighet av straff utan kommer regelmässigt nya bestämmelser i sådant hän­ seende att tillämpas i fråga om tidigare ådömda straff ulan att hänsyn tas till om förändringen medför en förbättring eller försämring av den dömdes ställning. Det kan emellertid göras gällande att grundsatsen bör vinna till- lämpning i sådana fall då de nya verkställighetsreglerna ges sådant inne­ håll alt straffet därigenom blir ett annat än del domstolen avsett vid dess utmätande. Den ändring av brottsbalken, varom nu är fråga, kan icke ar.ses vara av den genomgripande natur som nyss sagts. Enligt den teknik för utmätande av straff som tillämpas i svensk rätt tas nämligen i regel icke hänsyn till de bestämmelser som gäller för verkställighet av straff. Anledning saknas alltså att anta att domstolar vid strafftidens utmä­ tande beaktat att tiden på grund av bestämmelserna om obligatorisk vill­ korlig frigivning i verkligheten blir kortare än den i domen upptagna. Den angivna grundsatsen vid tillämpning av ny strafflag synes alltså icke i och för sig nödvändiggöra en övergångsbestämmelse i lörevarande fall.

Emellertid förtjänar övervägas om inte en övergångsbestämmelse kan framstå som påkallad av andra skäl. Därvid synes man vad gäller frågan om avgränsningen av de fall, som bör omfattas av övergångsbestämmelsen, ha alt välja mellan att låta dagen för domen bli avgörande eller också alt begränsa regeln till att avse den som den 1 januari 1966 undergår fängelse. De skäl som kan åberopas för en särskild övergångsbestämmelse gör sig emellertid inte gällande med samma styrka i båda fallen. För den som

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

38

börjat avtjäna sitt straff har dagen för frigivningen blivit en realitet på ett helt annat sätt än för den som först i en framtid skall börja undergå straf- let. Enligt gällande bestämmelser åligger det kriminalvårdsstyrelsen att för den som undergår fängelse fastställa den dag, då obligatorisk villkorlig frigivning skall äga rum. Genom att det sålunda föreligger ett direkt beslut om frigivningsdagen kommer en ändring i detta hänseende att på ett all­ deles särskilt sätt markera att den nya lagen medfört en försämring i den intagnes ställning. Det kan därför förutses att flertalet som vid årsskiftet avtjänar straff och som enligt hittills gällande regler skulle ha villkorligt irigivits sedan 5/6 av strafftiden gått till ända kommer att uppfatta en utebliven villkorlig frigivning som en skärpning av det ådömda straffet. En dylik följd av förslaget bör undvikas, icke minst med hänsyn till den verkan den kan antas få på förhållandena vid fångvårdsanstalterna. Väljes dagen för domen som den avgörande tidpunkten kan förutses att en sådan ordning föranleder ett avsevärt administrativt merarbete vid den praktiska tillämpningen av bestämmelsen. Ävenså måste man räkna med att det kommer att dröja ganska länge, innan det nya systemet för villkorlig fri­ givning blir helt genomfört, vilket även ur sakliga synpunkter framstår så­ som olägligt.

Enligt vår mening talar sålunda övervägande skäl för att begränsa över­ gångsbestämmelsen till att avse endast redan intagna. I redaktionellt hän­ seende bör övergångsbestämmelsen ges det innehållet, att den som den 1 januari 1966 undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt trigivas från detta straff senast när han avtjänat 5/6 av tiden. I övrigt skall de nya reglerna för villkorlig frigivning helt tillämpas även i dessa fall.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt

Juslitierådet Söderland:

Den möjlighet alt ge tillstånd att lämna fångvårdsanstalt, som avses med bestämmelsen i 50 §, har tillkommit för att främja fakultativ frigivning sär­ skilt genom att den intagne på detta sätt kan beredas tillfälle att själv medverka till att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden efter frigiv­ ningen. Det kan förutsättas att behov av att kunna meddela sådant tillstånd kan visa sig föreligga även i sådana fall då fråga uppkommer att bevilja villkorlig frigivning, ehuru endast halva strafftiden avtjänats. Med hänsyn härtill bör bestämmelsen enligt min mening vidgas till att avse även dessa fall. Givetvis skall en på detta sätt ökad möjlighet att lämna tillstånd ut­ nyttjas endast i samma begränsade omfattning som enligt motiven till lag om ändring i brottsbalken förutsättes skola ske i fråga om villkorlig fri­ givning, innan den dömde avtjänat 2/3 av strafftiden. Jag förordar därför

Kungl. Mnj:Is proposition nr 159 år 1965

39

ett tillägg till 50 § av innehåll att, om synnerliga skäl föreligger, tillstånd må meddelas, sedan halva strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats.

F. d. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Godtages den av oss föreslagna övergångsbestämmelsen till lagen om ändring i brottsbalken, bör för sådan intagen som däri avses i stället för strafftidens slut fastställas den dag då enligt nämnda bestämmelse frigivning senast skall äga rum. Ett stadgande härom bör fogas till ikraftträdande­ bestämmelsen i förevarande lag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

Ur protokollet:

Stig Granqvist