Prop. 1966:100

('med förslag till lag om föreläggande av ordningsbot m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

1

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

föreläggande av ordningsbot m. m.; given Stockholms slott den 1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till 1) lag om föreläggande av ordningsbot, 2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om par- keringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs förslag till lag om föreläggande av ordnings­ bot. Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Lagen innebär att polis­ man får rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga om ansvar för sådana förseelser genom att utfärda ett föreläggande för den misstänkte. 1 detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till god­ kännande. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt taxor, som fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner föreläggandet, är saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl. Maj :l att bestämma vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

5

2) Förslag

till

Lag

angående än dring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 9 december 1960 om parke­ ringsbot skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen må för visst polisdi­ strikt eller del därav förordna, att 2—5 §§ i denna lag skola äga till- lämpning beträffande sådan överträ­ delse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stan­ nande av motorfordon, som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

Konungen äger förordna, att 2— 5 §§ denna lag skola äga tillämp­ ning beträffande överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannan­ de av motorfordon. Sådant förord­ nande får avse endast överträdelse som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

Konungen beslutar i vilka polisdi­ strikt eller delar av polisdistrikt som förordnande enligt första stycket skall gälla. Efter Konungens bemyn­ digande får sådant beslut meddelas även av rikspolisstyrelsen efter sam­ råd med riksåklagaren.

Statsåklagaren har att, efter hö­ rande av polismyndigheten, för för­ seelse som avses i 1 §, såsom parke­ ringsbot fastställa belopp om lägst fem och högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas till olika belopp för skil­ da slag av förseelser.

Riksåklagaren fastställer belopp om lägst tio och högst etthundra kro­ nor såsom parkeringsbot för förseel­ se som avses i förordnande enligt 1 §■

3 §■

Har någon ----------------------------------Inom polisdistrikt, där enligt

Konungens medgivande särskilda med trafikövervakningen samman­ hängande uppgifter ombesörjas av trafikövervakare, som ej är polis­ man, äger jämväl sådan trafiköver­ vakare meddela anmaning.

fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt vad som är särskilt föreskrivet vissa med trafikövervakningen sammanhäng­ ande uppgifter ombesörjas av trafik­ övervakare, som ej är polisman, äger jämväl sådan trafikövervakare med­ dela anmaning.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast an­ svar för brott, för vilket icke är stad­ gat svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes.

Rådhusrätt vare Vid måls avgörande utan huvud­ förhandling samt annan handlägg­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ling eller syn å stället, så ock i tviste­ mål vid huvudförhandling, som hål­ les i omedelbart samband med för­ beredelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudför­ handling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, för vilket icke är stadgat svå­ rare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att måls­ ägande finnes.

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling och syn å stället i mål om brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

(Föreslagen lydelse)

och nämnd. Vid måls avgörande utan huvud­ förhandling samt annan handlägg­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ling eller syn å stället, så ock i tviste­ mål vid huvudförhandling, som hål­ les i omedelbart samband med för­ beredelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudför­ handling och syn å stället i mål om brott, för vilket icke är stadgat svå­ rare straff än böter.

11

§•

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt-------------------------------------alla brotten. Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas, das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han målsägande finnes. ämnar föra talan om enskilt an­ språk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas.

59 KAP.

6

§•

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hov­ rätt, där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en må­ nad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess an­ norlunda föreskrives, vidare åtgärd

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den un­ derrätt, som ägt upptaga åtal för brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, se­ dan åtgärd för verkställighet av före­ läggandet företogs hos den miss­ tänkte. Om besvär, som nu sagts, äga i övrigt bestämmelserna i 52 kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

11

stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första stycket el- jer 2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

(Nuvarande lydelse)

ket eller 46 § 1 mom. tredje stycket, föreskriften om förbud mot omkör­ ning strax före eller på obevakat övergångsställe i 47 § 2 inom., före­ skrifterna om signalering i 47 § 3 mom. första stycket eller föreskrif­ terna i 48 § 1 eller 3 mom., 45 a §,

49 § 2, 3 eller 4 mom., 50 § 3 mom., 51 § 1 inom., 52 § 2 mom., 54 § 2 mom., 55 § / eller 2 mom. eller 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller föreskrift med­ delad med stöd av 56 § 4 mom. eller föreskrifterna i 57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3 eller 4 mom. eller 60 § / mom. andra stycket eller 2 mom. tredje stycket eller 3 mom.

Till samma straff dömes gående som bryter mot 40 § 2 mom.

(Föreslagen lydelse)

Förseelse mot 51 § 1 mom. straf­ fes, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, med dags­ böter och eljest med böter, högst tre­ hundra kronor.

Befordras med----------------- — — fordonets brukande. För medverkan till gärning som För medverkan till gärning som avses i fjärde stycket dömes till an- avses i tredje stycket dömes till an­ svar enligt 23 kap. brottsbalken. svar enligt 23 kap. brottsbalken.

68

§.

Bryter någon i annat fall än som sägs i andra stycket mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes med dagsböter, dock att överträdelse av bestämmelse, som av­ ses i 61 § 1 mom. b), straffes med böter, högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axel­ tryck eller bruttovikt, äga ansvarsbe­ stämmelserna i 67 § fjärde och femte styckena motsvarande tillämpning.

För någon------- --------------------------

Bryter någon i annat fall än som sägs i andra stycket mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i 61 § eller 63 § 2 mom., straffes med böter, högst femhundra kronor, dock att överträdelse av be­ stämmelse om förbud mot trafik med motordrivet fordon straffes med dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axel- tryck eller bruttovikt, äga ansvars­ bestämmelserna i 67 § tredje och fjärde styckena motsvarande til­ lämpning, med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 februari 1966.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^änge, K^ling, E^denman, J^ohansson, H^ermansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^rig N^ilsson, L^undkvist,

G^ustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av straffsatserna för vissa trafikförseelser och av formerna för handläggningen av mindre brottmål samt anför.

Inledning

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 (ledamöter borgmästaren Yngve Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, häradshövdingen Nils G. Fröding, försäkringsdirektören Lennart Lindstrand och överåklagaren Martin Lund- qvist samt experter docenten Carl M. Elwing och poliskommissarien Erik Settergren; direktiv se riksdagsber. 1962:1 Ju 46).

Kommitténs arbete, som alltjämt pågår, har inriktats på vissa frågor om påfölj dssystemet vid brott och förseelser i trafiken samt på frågor om for­ merna för utredning och beivrande av trafikförseelser och på andra spörs­ mål av betydelse för samhällets strävanden mot ökad trafiksäkerhet.

Den 14 maj 1963 avlämnade kommittén ett delbetänkande, benämnt »Tra­ fikmål» (SOU 1963: 27). I betänkandet framläggs förslag av i huvudsak föl­ jande innebörd.

Det föreslås att gärningsbeskrivningen för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa tra­ fikbrott ändras så att endast allvarligare fall av trafikovarsamhet eller vad kommittén har betecknat som väsentlig ovarsamhet faller inom det straff­ bara området.

Fängelse föreslås skola utgå ur straffskalan i samma lagbestämmelse. Vidare föreslås att vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. är belagda med dagsböter, i stället skall bestraffas med penningböter.

15

lighet på vägtrafikens område pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté och att man bl. a. prövar möjligheterna att få till stånd överensstämmande trafikregler inom de nordiska länderna. Det kan med hänsyn härtill inte anses lämpligt att nu överväga ändringar av den svenska lagstiftningens trafikregler. Trafikmålskommitténs förslag om ändrad gärningsbeskrivning beträffande vårdslöshet i trafik och därmed sammanhängande frågor om eventuella jämkningar i vägtrafikförordningen bör därför inte prövas, förr­ än Nordisk vägtrafikkommitté har framlagt sina förslag.

Trafikmålskommitténs förslag om vidareutbildning för domare, åklagare m. fl. innehåller inte några närmare riktlinjer för den praktiska utform­ ningen av utbildningen. Jag är därför inte beredd att ta ställning till detta

förslag i dess föreliggande form.

I det följande tar jag upp kommitténs övriga förslag i den mån riksda­ gens medverkan krävs för deras genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Gällande bestämmelser m. m.

Vissa straffbestämmelser

Enligt 25 kap. brottsbalken, vilket handlar om böter, gäller som huvudre­ gel att böter skall ådörnas i form av dagsböter. Dagsbotsstraffet har två komponenter, dels dagsböternas antal som fastställs främst med hänsjn till omständigheter som hänför sig till brottet, dels dagsboten vars storlek bestäms med hänsyn till den tilltalades inkomster, förmögenhet, försör j- ningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Den summa som den tilltalade skall betala framkommer genom multiplikation av antalet dags­ böter med dagsbotens belopp.

Vid sidan av dagsböter förekommer även böter som bestäms till ett ome­ delbart i pengar angivet belopp. Denna bötesform skall användas när det straffstadgande, som är tillämpligt på det aktuella brottet, föreskriver ett maximistraff i pengar, ej över 500 kr., eller då böterna enligt det tillämpliga straffstadgandet skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund (norme­

rade böter).

Ej sällan förekommer dagsböter och penningböter vid sidan av varandra i samma författning. Så är fallet bl. a. på vägtrafiklagstiftningens område. I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) är för att ta någ­ ra exempel — brott mot flertalet bestämmelser om trafikants uppträdande i trafiken, vissa parkeringsföreskrifter och föreskrifterna om motorfordons beskaffenhet och utrustning belagda med dagsböter. Penningböter förekom­ mer i fråga om bl. a. överträdelser av vissa mindre centrala trafikregler, av föreskrifterna om beskaffenheten och utrustningen av andra fordon än mo­ torfordon och av åtskilliga parkeringsföreskrifter.

17

gitter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen, var­ om i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas så, att varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager domstolens tid i anspråk. Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utredning angående hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av denna an­ ledning är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser indra­ gas under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de båda slagen av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej minst beträf­ fande den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter.

Den principiella uppfattningen, att dagsböter bör tillämpas vid allvarli­ gare och penningböter vid lindrigare förseelser, har efter år 1931 inte varit föremål för omprövning. Dess riktighet ifrågasattes inte under arbetet på brottsbalken, som har övertagit strafflagens bestämmelser om bötesstraffet med vissa smärre jämkningar.

Beträffande vägtrafiklagstiftningen berördes frågan om vilka förseelser som borde beläggas med dagsböter resp. penningböter dels i samband med tillkomsten av 1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga (prop. 1936:213, L2U 55, rskr 420), dels i samband med tillkomsten av 1951 års vägtrafikförordning. Enligt vad som uttalades år 1936 borde från dagsbots- straffet undantas endast sådana överträdelser som kunde karakteriseras som rena ordningsförseelser. År 1951 följde man i stort sett samma norm.

Frågan om fängelse borde användas som påföljd för vårdslöshet i trafik uppmärksammades särskilt under riksdagsbehandlingen år 1951 av försla­ get till den nya trafikbrottslagen. I prop. 1951:30 föreslogs i överensstäm­ melse med vad 1944 års trafikförfattningssakkunniga hade förordat (SOU

1948:34) att straffet för vårdslöshet i trafik skulle vara dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Andra lagutskottet (uti. 30), som biträdde propositionen, framhöll att den omdiskuterade straffbestämmelsen skulle täcka även vissa fall av vårdslöshet som måste betecknas som mycket kvali­ ficerad. Det särskilda straffstadgandet för grov vårdslöshet hade avseende endast på förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Även an­ nan vägtrafikant kunde emellertid enligt utskottet tänkas göra sig skyldig till sådan vårdslöshet i trafik att ett frihetsstraff borde följa på brottet, och fängelse borde därför ingå i strafflatituden även för vårdslöshet som inte formellt i lagen betecknades som grov. Riksdagen biföll utskottsutlåtandet (rskr 336).

Vissa processuella bestämmelser

Rättegångsbalkens föreskrifter om brottmål är utformade med tanke på att de skall äga tillämpning på brott av både grövre och lindrigare art. Det är naturligt åtI huvudreglernas innehåll har betingats i första hand av vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år i906

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

19

lagutskottet (LHJ 1954: 25, rskr 332). Till stöd för avslaget åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle överföras på en­ samdomare i alltför stor utsträckning.

Sedan år 1959 har för häradsrätternas del gällt samma ordning i fråga om ensamdomarkompetensen som rådhusrätterna redan tidigare hade. I samband med brottsbalkens införande jämkades bestämmelserna något. Ändringen inskränkte sig till att den nu gällande lydelsen —- att fråga skall vara om »brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter» —- ersatte den tidigare avfattningen »brott varå icke kan följa svårare straff än böter».

Tilltalads skyldighet att inställa sig vid underrätts huvudförhandling.

Skyldigheten för den tilltalade att inställa sig vid huvudförhandling inför underrätt i mål om allmänt åtal är enligt rättegångsbalkens bestämmelser delvis beroende av brottets svårhetsgrad. Enligt 21 kap. 2 § är huvudregeln att den tilltalade skall infinna sig personligen. Samma paragraf medger dock undantag från denna skyldighet under förutsättning att anledning saknas att ådöma annan påföljd än böter och att den tilltalades närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Hans talan får då föras genom ombud vid huvudförhandlingen. Den tilltalade skall enligt 45 kap. 15 § vid vite föreläggas att inställa sig, oavsett om det krävs personlig inställelse eller inställelse får ske genom ombud. Om den tilltalade uteblir från huvudför­ handling eller inställer sig genom ombud när han har förelagts att infinna sig personligen, kan målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket ändå företas till avgörande under vissa särskilda förutsättningar. Så är fallet om det inte förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Även målsägandes enskilda anspråk kan prövas i sådant fall.

Vid några tillfällen har satts i fråga om man inte kan mjuka upp före­ skriften i 45 kap. 15 § rättegångsbalken om obligatoriskt vitesföreläggande i kallelser som ställs till tilltalade. Därvid har närmast åsyftats en sådan upp­ mjukning när det gäller mål beträffande vilka man inom rätten redan före huvudförhandlingen kan förutse att huvudförhandling enligt 46 kap. 15 § andra stycket skulle kunna genomföras i den tilltalades utevaro. Förslag har framlagts av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar i remissytt­ rande över förslag till vissa följdändringar i anledning av brottsbalkens in­ förande, men förslaget upptogs då inte till prövning (prop. 1964: 10 s. 141 och 145). Frågan har också tagits upp i justitieombudsmannens ämbetsbe- rättelse 1966 s. 235.

Strafföreläggande. Institutet strafföreläggande regleras i 48 kap. rätte­ gångsbalken. Innebörden av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka åtal, skriftligen förelägger den misstänkte det straff åklagaren anser böra följa på brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

endast bötesstraff, dock inte normerade böter. En annan begränsning är att förfarandet inte får utnyttjas, om anledning förekommer att målsägande finns. Det högsta straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dags­ böter. Dessutom kan egendoms förverkande eller annan sådan särskild rätts­ verkan intas i strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åkla­ garen väcka åtal i vanlig ordning. Om den misstänkte godkänner föreläggan­ det, gäller detta som dom vilken har vunnit laga kraft. Det finns därför inte något ordinärt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. I 59 kap.5 och 6 §§rättegångsbalken finns emellertid bestämmelser, avseende en sär­ skild form av domvillobesvär som får anföras i hovrätt.

Vid flera tillfällen har väckts fråga, om inte tillämpningsområdet för strafföreläggande borde vidgas så att det kan användas även när fängelse in­ går i straffskalan men endast bötesstraff är aktuellt i det konkreta fallet.

Riksdagens revisorer förordade sålunda redan vid 1950 års riksdag att man borde undersöka bl. a. möjligheten att tillämpa strafföreläggande för det stora antalet bagatellförseelser för vilka fängelse ingick i latituden men där domstolarna så gott som undantagslöst utdömde böter. Första lagutskot­ tet fann emellertid att man på denna punkt måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet underströk samtidigt angelägenheten av att man ut­ söndrade särskilda brottstyper med endast böter i strafflatituden (LäU 1950: 23).

När 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26) behandlade institutet, instämde kommittén i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och avvisade för sin del tanken att strafföreläggande skulle få användas vid brott, när fängelse ingick i straffskalan. Denna kommitténs uppfattning de­ lades av departementschefen (prop. 1954:200) och riksdagen (LaU 1954: 25, rskr 332).

År 1958 aktualiserades frågan på nytt genom att de sakkunniga för sam­ ordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten föreslog en utredning om vilka lagändringar som fordrades för att tillgodose önskemålet att strafföreläggande skulle kunna användas vid trafikbrott. Vid detta års riksdag framfördes också förslag (motion 1958: II: B 189) om att straff- föreläggande skulle kunna användas även då fängelse ingick i straffskalan för brottet men det var uppenbart att i det konkreta fallet inte blev fråga om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären ansåg vidare att det inte förelåg anledning att begränsa institutets tillämpningsområde med hänsyn till målsäganden. I de fall då målsäganden hade förklarat sig ej föra ersättningstalan borde enligt motionären hinder inte föreligga att med­ dela strafföreläggande. Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde första lagutskottet (L*U 1958: B 13) bl. a. följande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning överväga omfånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Ut­

21

skottet har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning av tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straff­ skalan men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den upp­ fattningen att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ord- ningsförseelser och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej hör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen har intet förekommit som tyder på att erfarenheterna från tillämpningen av- strafföreläggande hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke en­ hart på grund härav skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare ställningstagande.

En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är på­ kallad, vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straff­ rättens område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatell­ förseelserna till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan. I motionen har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner sär­ skilt angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges be­ träffande trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämför­ ligt största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har före­ varande spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till chefen för justitiedepartementet från de sakkunniga för samordning av åt­ gärderna mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafik­ brott. Enligt vad utskottet inhämtat överväges för närvarande inom depar­ tementet frågan om ärendets fortsatta behandling. Vid kommande under­ sökning av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidgning till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes så­ lunda härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En mera vitt­ omfattande undersökning, avseende åtskilliga andra brottsgrupper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt ut­ skottets mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinstitutet.

Åklagares beslut att icke tala å brott. Av de bestämmelser som finns om åklagares behörighet att besluta att inte tala å brott är det främst 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken som är av intresse i delta sammanhang. Föreskriften innebär — i sin sedan den 1 januari 1905 gällande lydelse — att åklagare äger besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i händelse av lag­ föring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När det gäller brott, för vilka svårare straff än böter är stadgat, har genom åklagarin- struktionen den 29 oktober 1964 (nr 759) sådan prövning som avses i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken förbehållits vissa angivna högre åklagare, med viss befogenhet dock för RÅ att meddela förordnande även för andra åkla­ gare alt verkställa sådan prövning. Dessa bestämmelser finns i 21, 3,‘$ och 40 §§ åklagarinstruktionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1006

23

målsägande finns. Detta gäller både strafföreläggande och måls prövning inför ensamdomare. Denna ordning sammanhänger med att målsägande enligt rättegångsbalken har vissa befogenheter dels i ansvarsdelen av etl brottmål, dels när det gäller enskilt anspråk i sådant mål.

Beträffande målsägandes befogenheter i ansvarsdelen gäller i huvudsak följande enligt 20 kap. rättegångsbalken (främst 1, 3, 5, 8 och 9 §§). Han kan väcka åtal för brott, som enligt uttrycklig föreskrift är undantaget från allmänt åtal och får åtalas endast av målsägande. Brott som hör under allmänt åtal äger han ange till åtal hos åklagare eller polismyndighet. För brott under allmänt åtal får målsäganden inte väcka åtal, om han inte har angett brottet och åklagaren har beslutat, att allmänt åtal inte skall äga rum. Beträffande några särskilda brott gäller dock inte dessa villkor. Måls­ äganden får biträda åtal som har väckts av åklagare. Dessutom kan måls­ äganden — även om han inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten — full­ följa talan till högre rätt. Målsäganden har rätt att under viss förutsättning- ta över ett åtal, som har lagts ned av åklagaren. — Om åtal som väcks och förs av målsägande, s. k. enskilt åtal, finns närmare bestämmelser i 47 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott finns i 22 kap. rättegångsbalken. Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt an­ språk i anledning av brott får enligt 1 § föras i samband med åtal för brottet. Även annan än målsäganden kan enligt bestämmelserna i 4 § fora talan om enskilt anspråk. Målsägandens ställning har emellertid gjorts förmånligare genom vissa föreskrifter i 2 §. Där stadgas skyldighet för åklagare att förbereda och utföra målsägandens talan mot den tilltalade, om det kan ske utan olägenhet och anspråket inte anses obefogat. Måls­ äganden har att anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren, om han vill att anspråket skall tas upp i samband med åtalet. Han skall då lämna uppgift om de omständigheter på vilka anspråket grundas. Un­ dersökningsledaren eller åklagaren skall, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden när enskilt anspråk kan grundas på brottet. Målsägandens talan om enskilt anspråk genom åklagaren anhängiggörs en­ ligt 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken genom ansökan om stäm­ ning. Under vissa förutsättningar har åklagaren och målsäganden enligt 5 § andra stycket i samma kapitel även efter åtalet möjlighet att utan stäm­ ning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet. I 20 § andra stycket förundcrsökningskungörelsen föreskrivs bl. a. att i för­ undersökningsprotokollet skall antecknas om målsägande ämnar föra er­ sättningstalan i anledning av brottet samt de uppgifter som behövs rörande målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även måls­ ägandens talan. När åklagare inte avser att föra målsägandens talan om enskilt anspråk brukar lian underrätta målsäganden om vad denne har alt iaktta, om lian vill föra talan själv. Målsägande, som har angett brottet eller

har anmält enskilt anspråk på grund av brottet, bör vidare enligt 14 § för- undersökningskungörelsen underrättas, därest förundersökning läggs ned eller beslut fattas att åtal inte skall väckas.

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 1966

Allmänna synpunkter

Statistiska uppgifter om trafikens och trafikmålens utveckling

Motorfordonstrafiken har under 1950-talet och 1960-talet ökat i alltmer stegrad takt. Trafikens snabba tillväxt belyses av följande siffror angående antalet bilar och bussar som vid slutet av resp. år var införda i centrala bilregistret.

-^r

Antal

1950 ...................................................................... 344 953 1955 ...................................................................... 754 895 1960 ...................................................................... 1 324 021 1961 ...................................................................... 1438 947 1962 ...................................................................... 1 561814 1963 ...................................................................... 1696 687 1964 ...................................................................... 1 809 536

Antalet var sålunda vid utgången av år 1964 mer än fem gånger så stort som vid utgången av år 1950. Under 1960-talet har ökningen varje år över­ stigit 100 000 fordon och man har anledning att räkna med en fortsatt has­ tig utveckling med alltmer stegrad trafikintensitet.

Utvecklingen har medfört en betydande stegring av antalet trafikolyckor. Detta framgår av den officiella statistiken beträffande de trafikolyckor som har föranlett polisundersökning. Medan 21 580 olyckor polisundersök- tes 1950, hade antalet 1955 stigit till 46 754 och var 1960 58 605. ökningen har fortsatt under åren 1961—1964. Under åren 1961, 1962, 1963 och 1964 var antalet olyckor sålunda 60 863, 62 557, 63 711 (prel. siffra) och 63 761

(prel. siffra). Enligt inhämtade upplysningar har motsvarande siffra för 1965 beräknats till ca 62 500. I detta sammanhang måste emellertid betonas att den officiella statistiken inte täcker alla fall, eftersom åtskilliga trafik­ olyckor inte kommer till polisens kännedom eller i varje fall inte föranleder rapport. Som en jämförelse kan nämnas att antalet trafikskadefall som an­ mäldes till trafikförsäkringsföretagen 1950 utgjorde ca 56 900, 1962 ca 278 100, 1964 ca 320 000 och 1965 ca 363 000. Antalet anmälningar var allt­ så 1965 mer än sex gånger så stort som 1950.

Med den växande trafiken har följt en ökning av antalet vägtrafikbrott. Följande tabell visar att antalet personer som genom dom eller genom god­ känt strafföreläggande har fällts till ansvar för vägtrafikbrott har ökat kraf­ tigt under 1950-talet och 1960-talets första år. För att belysa hur stor del av

25

arbetsbelastningen vid våra domstolar och åklagarmyndigheter som utgörs av trafikmål har i tabellen också upptagits det totala antalet personer som har fällts till ansvar för brott.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

År Till ansvar för brott Därav för vägtrafikbrott

fällda personer

1950 ................................................ 173 888

68 513

1955 ................................................ 269 083

164 336

1960 ................................................ 433 806

288 472

1961 ................................................ 414 930

270 235

1962 ................................................ 368 678

222 505

1963 ................................................ 359 653

205 978

1964 ................................................ 374 294 (prel. siffra) 212 889 (prel. siffra)

Tabellen ger vid handen att antalet personer som år 1964 fälldes till an­ svar för vägtrafikbrott var mer än tre gånger så stort som år 1950. Av ta­ bellen framgår också, att under 1960-talet mer än 60 % av samtliga genom domar eller strafförelägganden fastställda straff har avsett brott och för­ seelser som har samband med trafiken.

I tabellen ingår emellertid inte de fall då parkeringsförseelser har beiv­ rats enligt lagen om parkeringsbot, som trädde i kraft den 1 januari 1961 och som under perioden 1961—1964 successivt gjordes tillämplig i våra folk- rikaste polisdistrikt. Under 1961 gjordes 52 758 inbetalningar enligt denna lag, medan motsvarande siffror för 1962, 1963 och 1964 var 145 762, 200 597 och 252 189. Beaktas dessa siffror, framstår stegringen av antalet brott och förseelser i trafiken som än mer markerad. Om de parkeringsförseelser som har beivrats enligt lagen om parkeringsbot medräknas, var antalet brott och förseelser i trafiken 1964 sålunda mer än sex gånger så stort som 1950. På­ pekas bör att den nedgång i antalet för vägtrafikbrott straffade personer, som enligt tabellen har ägt rum efter 1960, har sin förklaring i det förhållan­ det att lagen om parkeringsbot under åren 1961—1964 har tillämpats i ett stort antal fall som inte har medräknats i tabellens siffror.

I detta sammanhang är det också av intresse att konstatera hur vägtra­ fikbrotten fördelar sig på olika typer av förseelser. Det kan hänvisas till det statistiska material som har redovisats i kommittébetänkandet (s. 14). Som komplettering till detta material kan nämnas att antalet personer som fälldes till ansvar för förseelser mot vägtrafikförordningen under åren 1962, 1963 och 1964 utgjorde 179 042, 163 985 och 169 733. Antalet personer som fälldes till ansvar enligt 1, 2 eller 3 § trafikbrottslagen var under samma år sammanlagt 34 071, 34 011 och 34 100.

Enligt rättegångsbalkens regler kan mål, vari åtal skall äga rum, avgöras antingen genom dom av rätten eller genom den misstänktes godkännande av strafföreläggande. Fördelningen mellan dessa handläggningsformer framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

År Vid allmän underrätt Personer som erhållit slutligt avgjorda strafföreläggande

brottmål

1950 ...................................... 71 525

95 050

1955 ...................................... 80 403

—

1960 ...................................... 110 762

314 097

1961 ...................................... 117 9661

286 850

1962 ....................................... 115 0431

246 530

1963 ...................................... 113 5741

240 091

1964 ...................................... —

254 907

Att antalet strafförelägganden, under perioden 1961—1964 är lägre än 1960 förklaras av vad som tidigare har nämnts om lagen om parkeringsbot och dess tillämpning.

Uppställningen visar att mer än två tredjedelar av brotten har kunnat beivras genom strafförelägganden. Antalet brottmål, som har avgjorts av domstol, var emellertid 1963 ca 42 000 fler än 1950.

Av det statistiska material som bar redovisats i betänkandet (s. 18) fram­ går att antalet balanserade brottmål och tvistemål vid de allmänna under­ rätterna har ökat påtagligt trots arbetskraftsförstärkningar och rationalise- ringsåtgärder. Antalet balanserade mål utgjorde sålunda vid utgången av 1961 30 716 och var närmare tre gånger så stort som 1949. Tilläggas kan att antalet balanserade mål därefter inte har kunnat påtagligt nedbringas. Sålunda var antalet balanserade mål vid utgången av 1963 30 638, varav 21 549 brottmål, och den 30 juni 1965 29 900.

Kommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen i förslagen

Mot bakgrunden av statistiska uppgifter angående trafikens och trafik­ förseelsernas utveckling konstaterar kommittén att den sedan 1950-talets början snabbt fortgående stegringen i trafikintensiteten har medfört många och svåra problem för samhället. Trafikolyckorna utgör kanske det vik­ tigaste av dessa. Ett utmärkande drag för utvecklingen är att antalet trafik­ förseelser har stegrats kraftigt, vilket lett till att under 1960-talets första år närmare 70 % av samtliga i landet utdömda straff avsett förseelser som sammanhänger med trafiken.

En betydelsefull fråga är enligt kommittén hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna skall kunna åstadkommas. Utöver vikten av god förarutbild- ning och upplysningsverksamhet framhåller kommittén särskilt betydelsen av att trafikövervakningen intensifieras så att ökade garantier skapas för att trafikreglerna följs. Tanken att bereda polisen ökat utrymme för trafik­ övervakning är ett argument som åberopas för flera av kommitténs förslag.

1 Siffran för 1961 är preliminär. Siffrorna fr. o. m. 1962 innefattar i motsats till tidigare år även bötesförvandlingsmål.

27

Kommittén går vidare in på frågan om gällande straffrättsliga regler för trafikbrott är ändamålsenligt utformade. Kommittén förklarar bl. a. att den i ett kommande betänkande ämnar överväga i vad mån det är möjligt att er­ sätta straffet med andra åtgärder från samhällets sida. I det föreliggande betänkandet uppehåller sig kommittén särskilt vid frågan om en viss av­ kriminalisering inte skulle vara av värde. Då resonemanget i den delen i huvudsak hör samman med förslaget om en minskning av det straffbara området enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen — vilket förslag som jag förut har nämnt inte tas upp till prövning i detta sammanhang — förbigås kommitténs närmare synpunkter här.

En annan synpunkt, som kommittén i flera sammanhang återkommer till (s. 15, 31—32, 37, 67 och 69), avser att ett mer nyanserat betraktelse­ sätt bör anläggas när det gäller trafikförseelser av olika svårhetsgrad. Bl. a. anses en klarare åtskillnad böra göras mellan överträdelser av sådana trafik­ regler som är av väsentligen ordningsmässig natur och sådana trafikbrott som bör hänföras till den egentliga kriminaliteten. Kommittén finner denna och även andra synpunkter tala för att man beträffande de förstnämnda för­ seelserna bör stadga penningböter i stället för dagsböter som f. n. föreskrivs i stor utsträckning inom trafikrätten. En åtskillnad av detta slag skulle också understrykas, om de mer ordningmässiga förseelserna inte bara belä­ des med endast penningböter utan också kunde handläggas i särskild hand- läggningsordning. Även när det gäller allvarligare trafikförseelser pekar kommittén i flera sammanhang på att straffsatsernas utformning har be­ tydelse för den ordning som skall gälla för förseelsernas beivrande.

Kommitténs överväganden i fråga om de straffrättsliga reglerna har lett till förslaget att fängelse bör utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Vidare föreslår kommittén att vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. bestraffas med dagsböter, i stället skall bestraffas med penningböter. I övrigt har kommittén under hänvisning till den utredning som pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté ansett sig inte böra gå in på frågor om ändringar i vägtrafikförordningens straffbestämmelser. Kommittén nämner att denna utredning kan tänkas leda till förslag om en ytterligare ökning av antalet trafikregler av ord- ningskaraktär.

Vid sin behandling av processrättsliga frågor framhåller kommittén be­ hovet av förenklade handläggningsformer för ordningsförseelser och mind­ re brottmål i övrigt. Kommittén erinrar om att rättegångsbalkens bestäm­ melser för mindre brottmål är utformade utan att man då kunde förutse den starka ökningen av antalet trafikmål som skulle komma. Genom senare lagstiftning har nya möjligheter till enklare avgöranden skapats endast för parkeringsförseelserna.

Kommittén konstaterar att huvuddelen av de enklare målen avgörs ge­ nom strafföreläggande. Även om strafföreläggande är en förhållandevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Kung!. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

okomplicerad liandläggningsform belastar arbetet därmed både polis och åklagare. Kommittén anser att handläggningen bör förenklas i syfte att åstadkomma snabbare avgöranden och mindre utredningsarbete.

Även vid underrätterna ökar antalet mål ständigt, framhåller kommittén, och detta har medfört att arbetsbalansen inte har kunnat bemästras trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder. Målbalansen har i det närmaste tredubblats sedan rättegångsbalken infördes (jfr statistik i betänkandet s. 18). Denna utveckling anser kommittén betänklig. En alltför långsam handläggning vid domstolarna medför stora nackdelar från rätts­ säkerhetssynpunkt. Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas eller för­ svagas. Det material som ligger till grund för domstolens avgörande blir härigenom sämre. Statistiska uppgifter (betänkandet s. 18—19) tyder på att omkring 50 % av brottmålen vid underrätterna är trafikmål. Det finns enligt kommittén anledning förmoda att den verkliga arbetsbelastningen på grund av trafikmålen i vart fall inte understiger 50 %. Detta visar att den störa tillströmningen av trafikmål i hög grad återverkar på handläggningen även av övriga målkategorier och också indirekt medverkar till fördröjning­ arna inom inskrivningsväsendet.

Kommittén betonar särskilt vilket värde det från trafiksäkerhetssynpunkt skulle ha om beivrandet av trafikförseelserna kunde ske snabbt. Kommittén erinrar bl. a. om att 1953 års trafiksäkerhetsutredning har framhållit att den långsamma rättsskipningen i trafikmål framstår som ett synnerligen allvarligt missförhållande från trafiksäkerhetssynpunkt (SOU 1957:18 s. 305 och 327). Det förhållandet, att straffet även för ringare och erkända förseelser kommer flera månader och ofta längre tid efter det att den straff­ bara handlingen har begåtts, finner också trafikmålskommittén betänkligt. Inte minst för trafikdisciplinen och därmed också trafiksäkerheten skulle det vara av vikt, om reaktionen på en felhandling i trafiken kunde komma omedelbart. Den pedagogiska och psykologiska betydelsen av straffet skulle säkerligen ökas i hög grad, om sambandet mellan förseelsen och straffet kunde stå mera klart för den felande. Vid den nuvarande långsammare handläggningen upplöses detta samband och bötesbeloppet kan komma att betraktas som en bland många andra utgifter för bilen och dess drift.

Det är enligt kommittén angeläget att förenklingar genomförs som kan minska belastningen på de rättsvårdande organen. I fråga om domstolarna och åklagarväsendet föreligger stora svårigheter att få kompetent personal i erforderlig utsträckning redan inom nuvarande personalram. Kommittén finner det tveksamt, om det är praktiskt möjligt att behålla nuvarande kompetenskrav och samtidigt väsentligt utvidga domar- och åklagarkåren. I sakens natur ligger att antalet domare och åklagare inte kan ökas hur mycket som helst. Det är ett starkt samhälleligt intresse att även den juri­ diskt kvalificerade arbetskraften utnyttjas för väsentliga uppgifter.

Kommittén anser vidare att möjligheterna att koncentrera polisens ut­

29

redningsarbete till de svårare trafikhändelserna bör uppmärksammas sär­ skilt. Polisens olycks- och brottsförebyggande verksamhet måste vara det primära även inom trafiken. Det torde vara allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning utgör en av de mest väsentliga faktorerna, när man skall söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t. o. m. att enbart närva­ ron av polis på vägarna lugnar trafikrytmen. Tillgången på polispersonal för dessa uppgifter är och torde även i fortsättningen förbli begränsad. Det är därför av vikt att tillgänglig personal utnyttjas effektivt och i största möjliga utsträckning används för övervakande uppgifter på vägar och gator.

Kommittén framhåller att det i trafiksammanhang ej sällan är fullt klart när en överträdelse av en trafikföreskrift föreligger. Det är enligt kommit­ téns mening inte försvarligt att sådana fall skall föranleda tyngande utred­ ning, om inte särskilda skäl motiverar detta. Kommittén ser det som en angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivbordsarbete och härige­ nom åstadkomma att polispersonalen utnyttjas mera effektivt.

Kommittén gör vissa uttalanden om de allmänna principer som kommit­ tén har följt, när den har utformat sina förslag i olika handläggningsfrågor. Kommittén understryker att en förenkling av handläggningen inte får ske på bekostnad av den grundläggande principen att en misstänkt, även vid den enklaste förseelse, skall ha möjlighet att få sin sak bedömd av domstol om han så önskar. På grund härav begränsar kommittén sina överväganden om möjliga förenklingar huvudsakligen till fall då den misstänkte inte har någon erinran mot en mera summarisk handläggning. Det kan visserligen göras gällande att det i brottmålssammanhang är felaktigt att ta hänsyn till den misstänktes inställning till den ena eller andra handläggning^ormen. Kommittén anser det emellertid uppenbart att det i praktiken inte är lämp­ ligt att handlägga mål om en enklare förseelse på samma sätt som ett grövre brottmål. Redan enligt gällande rätt finns stora skillnader. Kommittén erin­ rar samtidigt om att polis, åklagare och domstol alltid har att tillse att ingen förklaras skyldig till en förseelse, om utredningen inte är tillfreds­ ställande. Detta gäller oavsett vilken handläggningsform som väljs.

Kommitténs utredning begränsas inte till trafikmålen. Enligt kommitténs uppfattning är olikheten mellan dessa mål och övriga mindre brottmål inte så stor att den kan motivera en skillnad i liandläggningsformerna. I fråga om ett polisbötessystem begränsar dock kommittén väsentligen sina när­ mare överväganden till trafikförseelserna och fylleriförseelserna.

Kommittén anser det vara angeläget att inte låsa tast handläggningen av en förseelse vid en viss bestämd form. Den enskilde måste ha full frihet alt, givetvis med de begränsningar som rättsordningen redan nu föreskriver, kräva sådana rättssäkerhetsgarantier som han anser tillfredsställande. Även för de rättsvårdande organen är det av vikt att de processuella reglerna er­ bjuder så stor valfrihet som möjligt. Endast genom en sådan ordning kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

31

5. Beträffande reglerna om domförhet föreslås att lagfaren domare skall ges behörighet att ensam pröva även enskilda anspråk i mål om ansvar för brott, varå inte kan följa svårare straff än böter. I detta förslag ligger även att ensamdomarkompetensen skall omfatta också mål i vilka anledning förekommer att målsägande finns men denne inte för talan. Som framgår av den lämnade översikten är en gemensam förutsättning för flera av förslagen (punkterna 3—5 och i realiteten även punkt 1 i den mån målsägande kan förekomma) att förenklad handläggning inte vidare — såsom fallet f. n. är enligt 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § rättegångs­ balken — skall vara utesluten så snart anledning förekommer att måls­ ägande finns.

Remissyttrandena

När det gäller kommitténs överväganden rörande de straffrättsliga reglernas utformning på trafikrättens område, har remissinstan­ sernas uttalanden till väsentlig del avsett det förslag som inte nu tas upp till prövning, nämligen förslaget om begränsning av det straffbara området enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Men även de ändringar i straff- skalorna för olika trafikbrott som ifrågasatts av kommittén har föranlett uttalanden i många remissyttranden. Redovisningen av remissutfallet i den delen kommer att ske i det följande, sedan en mer detaljerad redogörelse har lämnats för kommitténs förslag i straffrättsligt hänseende. Det bör dock an­ märkas att en del av de allmänna omdömena i de yttranden, som strax skall återges, torde åsyfta inte endast de processuella förslagen utan också de straffrättsliga.

Beträffande handläggningsfrågorna har de allmänna erfa­ renheter och synpunkter som kommittén har lagt till grund för sina förslag berörts i ett stort antal remissyttranden. Vad kommittén uttalat om den nuvarande stora belastningen på de rättsvårdande orga­ nen har vunnit allmän anslutning i de remissyttranden där saken berörts. Detsamma gäller om kommitténs synpunkter om värdet av snabbhet i lagföring och rättsskipning både allmänt och med särskilt avseende på trafiksäkerhetsintresset. Av de yttranden vari dessa allmänna synpunkter har berörts kan återges följande.

Sveriges advokatsamfund säger sig sedan länge ha uppmärksammat alt den starkt ökade balansen av trafikmål har medfört en fara för rättssäker­ heten. Handläggningen av sådana mål har i regel kommit att äga rum lång tid, ibland över ett år eller längre, efter det att olyckan har inträffat. Detta har fått till följd att vittnesberättelserna har blivit osäkra. Det är vidare otillfredsställande att svaranden i ett trafikmål alltför länge skall sväva i ovisshet om utgången av målet. Den ökade belastningen av trafikmål har även haft återverkningar på domstolarnas arbetsuppgifter i övrigt. Sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

33

att frågan om körkortsåterkallelse eller annan åtgärd angående körkortet avgörs så snabbt som möjligt efter förseelsen. Särskilt är det angeläget att trafikonykterhetsbrotten behandlas med största skyndsamhet. Körkortet återkallas här ofta interimistiskt, vilket innebär en avsevärd olägenhet för körkortsinnehavaren och i många fall avbräck i hans egen och hans familjs försörjning. Även om det relativt sällan händer att en misstänkt rattfylle­ rist frikänns, är frågan om och för hur lång tid körkortet kommer att åter­ kallas så betydelsefull för honom att slutligt avgörande i återkallelseären- det bör ske så snabbt som möjligt. Trafiknykterhetskommittén anför lik­ nande synpunkter.

Åtskilliga remissinstanser gör allmänna uttalanden om kom­ mitténs förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det synnerligen angeläget och brådskande att förslagen som helhet genomförs. Sveriges ad­ vokatsamfund framhåller att kommittén på ett förtjänstfullt sätt har sökt komma till råtta med det svårbemästrade awägningsproblem som förelig­ ger. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar att kommittén förtjänstfullt har inventerat möjligheterna till förenklingar och att kommittén har anvisat de möjliga vägarna till mera betydande förändringar i dagsläget. Utred­ ningen rörande specialstraffrätten anser att kommittén har lagt fram skick­ ligt utformade och välmotiverade förslag, som i huvudsak är väl ägnade att upphöjas till lag. JK framhåller att kommitténs förslag bör ses inte när­ mast som åtgärder för att minska arbetsbelastningen hos domstolarna utan som ett led i arbetet på ökad trafiksäkerhet.

Statskontoret framhåller att en förenkling av det processuella förfaran­ det i enlighet med vad kommittén har förordat är väl ägnad att medföra den lättnad i arbetsbördan för såväl domstolar som åklagar- och polismyn­ digheter som åsyftas. Rättssäkerlietskravet eftersätts inte heller. Förslagen innebär en administrativ rationalisering som är till fördel för både allmän­ heten och myndigheterna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de reformer som har föreslagits bör få till följd att de utredande och dömande myndigheternas arbetsförhållanden väsentligt förbättras. Även poliskamma­ ren i Lund uttalar att en betydande arbetsminskning kommer att inträda, främst för domstolarna men även för åklagarna och polisen, om kommit­ téns förslag vinner bifall. Det förenklade systemet innebär också slöra för­ delar för allmänheten. Poliskammaren i Malmö anser alt kommitténs för­ slag tillmötesgår synpunkten att polisens arbete bör förenklas så att polis­ personalen kan ägna sig mer åt övervakande uppgifter. Liknande uttalanden görs av bl. a. polisberedningen och Folksam.

1 några remissyttranden framförs vissa kritiska synpunkter beträffande kommitténs allmänna överväganden i vissa delar. Sådana kri­ tiska synpunkter har i en del fall förts fram jämsides med positiva uttalan­ den som har nämnts i del föregående. Hovrätten för Nedre Norrland fram­ håller att trafikskadorna har nått en sådan omfattning att det framstår

2

Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

35

kommittén inte har gett den betydelse de äger i verkligheten. Enligt polis­ kammarens åsikt kan en person föredra att underkasta sig den penningför­ lust m. m. som ett godkännande av strafföreläggande medför framför att figurera inför rätta, trots att han anser sig ha förfarit på ett sätt som inte är straffvärt. Poliskammaren ansluter sig ändå i stort sett till kommitténs förslag. Praktiskt nödtvång gör det oundgängligt att reformer företas i den riktning som kommittén har föreslagit.

En del remissinstanser anser att antalet nya handläggning s- former är väl stort. Sveriges juristförbund anser att det borde ha varit möjligt att åstadkomma förenkling av handläggningen med ett mindre an­ tal rättsinstitut än vad kommittén har föreslagit. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att det måhända kan sägas att endast vissa förfaranden kom­ mer till praktisk användning redan i begynnelsestadiet, om man samtidigt inför ett flertal nya procedurmöjligheter. Andra handläggningsformer ham­ nar i skymundan och får sedan svårt att slå igenom. Polisberedningen fram­ håller att man givetvis bör söka nå fram till en så enhetlig handläggnings- form som möjligt utan att eftersätta kravet på enkelhet vid varje förseelse­ grupp för sig. Beredningen ställer sig tveksam till åsikten att enkelheten inte kan tillgodoses i fråga om alla grupper av förseelser utan att fyra sär­ skilda institut ställs till förfogande. Även länsstyrelsen i Jönköpings län,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, poliskammaren i Malmö och Gävleborgs länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler gör erinringar mot att kommittén har föreslagit flera nya handläggningsformer. Länsstyrelsen i Kristianstads län säger att flera nya handläggningsformer innebär en av­ gjord nackdel för det föreslagna systemet i dess helhet. Emellertid inne­ fattar kommitténs förslag så många positiva sidor att det är befogat att i huvudsak pröva de utvägar som har föreslagits för att komma över de svårigheter trafikförseelserna innebär för de rättsvårdande instanserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Departementschefen

På trafikens område har under de senaste femton åren skett en mycket snabb utveckling. I det föregående har redovisats statistiska uppgifter som belyser detta. Här kan vara tillräckligt att erinra om att antalet fordon enligt centrala bilregistret år 1904 var mer än fem gånger så stort som år 1950.

Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört bl. a. att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Alldeles säkra siffror om detta kan inte erhållas, eftersom anmälningar om olyckor och fordonsska- dor inte alltid görs till försäkringsbolagen och än mindre till polisen. An­ talet som försäkringsfall anmälda skador har emellertid ökat så att antalet under år 1965 var mer än sex gånger så stort som år 1950.

En likartad stegring framgår av siffrorna för brott och förseelser i tra­ fiken. Här rör man sig med siffror som, med parkeringsförseelserna inräk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

nade, tyder på att frekvensen nu är i stort sett sex å sju gånger så stor som vid 1950-talets början.

Utvecklingen på trafikens område har nödvändiggjort kraftfulla insatser från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa de frågor som hänger samman med trafiken. Kraven på ökade insatser för trafiksäkerheten gör sig med särskild styrka gällande inför den stundande övergången till högertrafik.

En fråga som står i förgrunden är hur en bättre efterlevnad av trafik­ reglerna skall kunna åstadkommas. När det gäller medlen att uppnå detta mål, torde det vid sidan av upplysning, trafikövervakning och andra förebyg­ gande åtgärder vara av stor betydelse att samhällets sanktionssystem i fråga om brott och förseelser i trafiken görs så verksamt som möjligt. Sanktions- systemet måste vara utformat så, att man hos trafikanterna inskärper vik­ ten av att trafikreglerna efterlevs och förmår felande trafikanter att i fortsättningen iaktta reglerna bättre. Mycket talar för att detta syfte kan tillgodoses bättre genom mer differentierade åtgärder än dem som gällan­ de regler anvisar. Därvid kan exempelvis tänkas ekonomiska sanktioner av annan art än de nu förekommande och körkortsingripanden som i högre grad får karaktären av reaktion i anledning av en trafikförseelse eller av upprepade trafikförseelser av samma person. Alla hithörande frågor har dock ännu inte utretts under trafikmålskommitténs arbete.

Redan nu finns emellertid förutsättningar att ta ett första steg i rikt­ ning mot större effektivitet när det gäller behandling av trafiköverträdel­ serna. Trafikmålskommitténs första betänkande innehåller bl. a. förslag som i viss utsträckning går ut på att ett mer nyanserat betraktelsesätt skall bli gällande i fråga om trafikförseelserna. Jag åsyftar därvid kommitténs tanke att en klarare åtskillnad bör göras mellan trafikförseelser av väsentligen ordningsmässig natur och trafikbrott i egentlig mening, vilka bör föranleda en starkare reaktion från samhällets sida. Vid prövningen av kommitténs förslag i påföljdsfrågorna bör således beaktas att det är fråga om en partiell reform på vägen mot ett rikare och mer nyanserat påfölj dssystem inom tra- fikrätlen. Kommittén har i betänkandet gjort en del uttalanden om att fortsatta överväganden i ämnet kommer i senare sammanhang (betänkan­ det s. 15 och 21).

En väsentlig del av kommitténs hittills framlagda förslag avser process­ rättsliga frågor och åsyftar förenklingar i handläggningsformerna för be­ ivrande av mindre allvarlig brottslighet, bl. a. inom trafikrättens område. Bakgrunden till förslagen är att polisen, åklagarna och domstolarna har fått en starkt ökad arbetsbelastning till följd av bilismens kraftiga expan­ sion. ökningen beror också på andra förhållanden, men som framgår av de redovisade siffrorna har trafikmålens ansvällning haft en särskilt stor betydelse. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder har arbetsbalanserna hos de rättsvårdande organen uppstått, under senare

tid särskilt hos polisen. Ju mer polisens resurser tas i anspråk för utred­ ningar om brott, desto mindre blir dess möjligheter att ägna sig åt brotts­ förebyggande verksamhet. Detta har varit särskilt beklagligt när det gäller trafiken, eftersom det är allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning är ett av de bästa medlen att främja trafiksäkerheten. För åtskilliga under­ rätter är vidare arbetsmängden sådan att fördröjningar drabbar inte bara brottmål utan även tvistemål och ärenden av skilda slag, vilket har innebu­ rit betydande olägenheter för de enskilda medborgarna. Även på åklagarsi­ dan har den ökade arbetsbelastningen lett till vissa arbetsbalanser.

Den ökande arbetsbelastningen för berörda myndigheter kan som jag har framhållit i andra sammanhang bara i begränsad utsträckning mötas med personalförstärkningar. Det har därför blivit en alltmer angelägen uppgift att tillse att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt. Sär­ skilt är av vikt att man för handläggningsuppgifter av skilda slag inte tar i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är ock­ så betydelsefullt att överväga, om inte handläggningsrutinerna kan göras enklare och mindre tidsödande.

Synpunkter av nu antydd art är förvisso inte några nyheter. Statsmak­ terna har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till förslag som har föranletts av sådana tankegångar och som har syftat till förenklingar i ett eller annat avseende. Åtskilliga förenklingar i handläggningsfrågor har också genomförts. Särskilt kan nämnas utvidgningarna av strafföre- läggandets tillämpningsområde, reformerna när det gäller häradsrätternas sammansättning i mindre brottmål, införandet av lagen om parkeringsbot och de vidgade möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott. När det gäller polisens arbete, har också betydande rationaliseringar numera skett.

Enligt min mening är det emellertid motiverat att man noga överväger ytterligare uppslag till reformer i förenklande riktning. Det är, som har understrukits i många remissyttranden, framför allt angeläget att tillvarata alla möjligheter att uppnå större snabbhet i handläggningen så att påfölj­ den för en förseelse blir fastställd snarast möjligt efter förseelsen.

Förenldingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling begränsas dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkterna. Allmän enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna för elt materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst fram­ hölls emellertid att det ordinära domstolsförfarandet är anpassat för be­ tydelsefulla och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om man skulle tillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser. Från början iakttogs dock — naturligt nog med tanke på den vikt som fäs­ tes vid att nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med vår rätts­ ordning — stor restriktivitet när det gällde alt medge avvikelser Irån det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lag­ stiftning' tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden undan för undan har vidgats, är detta inte föranlett av någon ändrad syn på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring be­ lägg för att man noga har övervägt just om rättssäkerhetssynpunkter kan trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lag­ stiftningen har karakteriserats av att man, utan att ge avkall på rättssäker­ hetssynpunkterna, försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

I väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den väx­ ande arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett viktigt skäl har också varit önskemålet att bespara den enskilde kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet Emellertid är det inte så, att enbart trycket av sådana förhållanden har pressat fram dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten att genomföra flera av reformerna — och även att få dem att slå väl ut — har varit en ökad kompetens hos och också ett ökat förtroende för den personal som har fått sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfaren­ heter som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda strafföre­ läggande och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkerings- botslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst ge­ nom en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelseflilla må­ len. Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående be­ handling och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Där­ av följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig be­ skaffenhet. Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs. Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidiga­ re efter målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom kan undvikas att alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare sätt och med mindre kostnader.

Stor hänsyn måste tas också till det betydelsefulla rättssäkerhetsintres- set att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggnings­ formerna så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garantier för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

ordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ord­ ning erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kom­

mer i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagatellfall bör man emellertid avskära en misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade prin­ cipen att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran häremot.

De nu anförda allmänna synpunkterna ligger till grund för den följande behandlingen av kommitténs olika förslag i processuella frågor.

Påfölj dsfrågorna

Kommittén

I straffrättsligt avseende föreslår kommittén — förutom en ändring av gärningsbeskrivningen i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott som en­ ligt vad jag har förutskickat inte kommer att tas upp här ändringar i straffskalorna för vissa trafikbrott. Fängelse föreslås borttaget som på­ följd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Be­ träffande ett antal förseelser i vägtrafikförordningen och vissa andra tra­ fikförfattningar förordas en övergång från dagsböter till penningböter.

Borttagande av fängelse ur straffskalan i 1 § trafikbrott s- lagen motiverar kommittén med att ett högt bötesstraff måste anses fullt tillräckligt när vårdslösheten inte är grov. Den omständigheten att domsto­ larna f. n. praktiskt taget aldrig dömer till fängelse, när någon fälls till an­ svar enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen, utgör enligt kommittén ett

starkt stöd för denna uppfattning.

Beträffande övergången i vägtrafikförordningen och vissa andra trafikförfattningar från dagsböter till penningböter uttalar kommittén inledningsvis att denna fråga ar av avgörande betydelse för en bedömning av om det även i vårt land bör in­ föras ett polisbötessystem av det slag som kommittén har förordat under benämningen ordningsföreläggande. Både praktiska och principiella skäl talar för att när böter föreläggs direkt genom en polisman endast penning­ böter bör komma i fråga. En polisman bör enligt kommittén inte pröva de förhållanden som är avgörande för dagsbotens storlek. Ett polisbötessystem förutsätter vidare att polisman får befogenhet att förelägga böter i direkt samband med att en förseelse har begåtts. Det år därför av stort intresse, då ställning skall tas till ett polisbötessystem, att närmare pröva om dagsbots- straffet i viss utsträckning kan ersättas av penningböter.

Kommittén erinrar om att dagsböter f. n. används i stor utsträckning

vid trafikförseelser. Samtidigt betonar kommittén, att redan 1934 års väg­ trafiksakkunniga (SOU 1935:23) föreslog att penningböter borde använ­ das vid flera förseelsetyper, där dagsbotsstraff då förekom och fortfarande förekommer. Detta förslag genomfördes visserligen inte. Inställningen till trafikförseelserna och frekvensen av dessa förseelser har emellertid för­ ändrats sedan 1930-talet. Detta gör det enligt kommittén berättigat att åter överväga om gällande bestämmelser är lämpligt och ändamålsenligt ut­ formade.

Enligt kommittén är det principiellt riktiga att hänsyn tas till den skyl­ diges betalningsförmåga, när man i det särskilda fallet fastställer böternas storlek. Dagsbotsstraffet är från denna synpunkt överlägset penningböter. Det har emellertid alltid stått klart att dagsböter av praktiska skäl inte kan användas vid alla förseelser. I fråga om ordningsförseelser brukar det anses att penningböter är den lämpliga påföljden. Begreppet ordningsförseelse är emellertid inte entydigt, och i praktiken blir frågan om en viss förseelse skall beläggas med dagsböter eller penningböter ytterst beroende på täm­ ligen fria överväganden.

Inte minst inom trafikrätten är det svårt att objektivt fastställa var gränsen skall gå mellan ordningsförseelser och allvarligare förseelser. Den allmänna rättsuppfattningen torde enligt vad kommittén uttalar inte kräva att dagsbotsstraff tillämpas vid de mindre allvarliga trafikförseelserna. Av intresse att notera i sammanhanget är tendensen inte minst under senare år hos domstolarna att utnyttja befintliga möjligheter att jämka dagsbo- tens belopp vid trafikförseelser. Jämkningsmöjligheterna har t. o. m. i vissa fall utnyttjats på ett sådant sätt att dagsbotssystemet helt har genombru­ tits. Även då dagsbotsbeloppet inte är helt fixerat, torde enligt kommittén jämkningar ske. Straffet skulle enligt domstolarnas bedömning i många fall annars inte stå i rimlig proportion till förseelsen. Det har alltså i rea­ liteten redan skett en viss utveckling mot att mindre hänsyn tas till den dömdes inkomstförhållanden. Kommittén anser att det inte finns anledning till erinran mot denna utveckling.

Det förhållandet att dagsbotsutredning skall upprättas innebär, uttalar kommittén, ett inte obetydligt merarbete för polisen. Detta påpekades redan då dagsbotssystemet infördes. Det ansågs därför att vissa ordningsförseel­ ser inte borde föranleda dagsbotsstraff bl. a. på grund av att de var så tal­ rika. Dessa synpunkter har enligt kommittén nu än större aktualitet. An­ talet trafikförseelser har nämligen stigit i en omfattning, som knappast kunde förutses då dagsbotssystemet infördes.

Den störa ökningen i antalet dagsbotsutredningar har enligt vad kom­ mittén framhåller också medfört att utredningarna har måst bli alltmer summariska. Endast genom att förenkla utredningarna har polisen kunnat möta behovet av ett ständigt stegrat antal sådana utredningar. Undersök- ningarna har begränsats särskilt i storstäderna. Den tilltalades egna uppgif­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

41

ter om inkomstförhållanden utgör här inte sällan det enda utredningsmate­ rialet. Någon kontroll sker ofta inte hos exempelvis taxeringsmyndigheter­ na. Detta medför helt naturligt en viss rättsosäkerhet. Felaktiga uppgifter — medvetna eller omedvetna — måste vara förhållandevis vanliga. Även dessa förhållanden synes enligt kommittén ge anledning överväga om dags- botsområdet inte bör begränsas.

Kommittén anser att starka skäl talar för att man bör gå över från dags­ böter till penningböter just på trafikrättens område. I vägtrafikförordningen finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betecknas som ordnings- förseelser och som bestraffas med dagsböter. Kommittén framhåller att det­ ta ställningstagande inte innebär någon nedvärdering av dessa bestämmel­ sers betydelse för trafiksäkerheten. En övergång från dagsböter till pen­ ningböter kan inte anses innebära en generell strafflindring. Den utveck­ ling som har skett mot att man tar allt mindre hänsyn till den misstänktes inkomstförhållanden, när dagsbotens belopp bestäms, måste här beaktas. Det är vidare otillfredsställande att rättstillämpningen är olika i skilda de­ lar av landet. Polisens arbetsbörda är sådan att det synes uteslutet att åter­ införa en fullständig dagsbotsutredning i hela landet. En övergång till pen­ ningböter vid exempelvis det störa flertalet förseelser mot vägtrafikförord­ ningen skulle innebära att polisens utredningsarbete avsevärt minskades.

Det kan enligt kommittén övervägas att gå över från dagsböter till pen­ ningböter även inom annan lagstiftning än trafiklagstiftningen. Trafikför­ seelserna dominerar emellertid bland de mindre brottmålen, och det finns goda skäl att låta en första reformetapp omfatta just dessa förseelser.

Kommittén har utarbetat förslag till nya straffskalor vid vissa vägtrafik­ brott i enlighet med dessa överväganden. Förslagens innebörd framgår av följande tabell över trafikförseelser vid vilka dagsböter — med vissa i ta­ bellen anmärkta undantag —• enligt kommittén i förekommande fall bör utbytas mot penningböter, högst 300 kr. I tabellen har använts förkortning­ arna VTF för vägtrafikförordningen, MopF för förordningen den 5 maj 1960 om mopeder och ASF för förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. Tabellen hänför sig till författningsbestämmelserna i de­ ras lydelse den 1 januari 1963.

2 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter VTF på fordon

3 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter VTF på bil in. m.

4 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter VTF på motorcykel

5 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter VTF på traktor eller motor­ redskap

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

6 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

10 § 5 mom. första st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

11 § jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

12 § 1 mom. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

17 § 1, 2 eller 4 mom. eller 3 mom. första st. jfr 65 § 4 mom. första st. VTF

21 § 1 mom. första och andra st. samt 2 mom. första st. e), såvitt angår registreringsnummer jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

21 § 1 mom. tredje och femte st. jfr 65 § 6 mom. andra st. VTF

22 § första st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

23 § tredje st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF 24 a § första st. jfr 65 § 2 mom. VTF

27 § 1—3 mom. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

27 § 5 mom. sjätte st. jfr 65 § 6 mom. andra st. VTF

40 § jfr 67 § första st. VTF

41 § 1 mom. och 2 mom. andra st. jfr 67 § första st. VTF

42 § 2 och 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

Bristfälligheter på släpfordon m. m. Registreringsbesiktning av fordon

Brukande av oregistre­ rat motorfordon m. m.

Brukande av fordon i strid mot 12 § 1 mom.

Underlåtenhet att söka registrering m. m.

Skyltar på motordrivna fordon m. m.

Dold skylt

Underlåtenhet att inställa fordon till kon­ trollbesiktning

Underlåtenhet att efter­ komma föreläggande Användande av släpvagn trots förordnande om särskild kopplingsbesiktning Förseelse mot bestäm­ melser ang. motor­ fordon, som införts i riket m. m. Dold turistvagnsskylt

Skyldighet att följa uppsatta anslag och polismans anvisningar m. m. Fri väg för spårvagn m. m.

Förbud att passera järn­ vägskorsning förrän signal upphört

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

46 § 1 mom. tredje st. jfr 67 § första st. VTF

47 § 3 mom. första st. jfr 67 § första st. VTF

48 § 1 och 3 mom. jfr

67 § första st. VTF

49 § 2 och 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

51 § 1 mom. jfr 67 § tredje st. VTF

52 § 2 mom. jfr 67 § första st. VTF

54 § 1 mom. jfr 67 § fjärde st. VTF

54 § 2 och 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

55 § 1 mom. eller 2 mom. första st. jfr 67 § första st. VTF

56 § jfr 67 § första st. VTF

57 § 1 mom. jfr 67 § fjärde st. VTF

57 § 2 mom. tredje st. eller 3 eller 4 mom. jfr

67 § första st. VTF

61 § jfr 68 § VTF

63 § 2 mom. jfr 68 § första st. VTF

68 § andra st. VTF

3 § första st. jfr 11 § första st. MopF

Skyldighet att ned­ bringa hastigheten före övergångsställe för gående Signalering vid omkörning Skyldighet att stanna före infart på huvudled m. m. Förbud att uppställa fordon inom ett avstånd av 10 meter före över­ gångsställe m. m. Tänd lykta under mör­ ker m. m. Utmärkande av gods som skjuter utanför fordon m. m. Fordons vikt

Fordons bredd

Ang. fordon som får dragas av bil m. m.

Hastighetsbestämmelser Maximilast

För många passagerare m. m.

Överträdelse av villkor för undantag från lokal trafikföreskrift m. m. Förande av motorfordon i strid mot förbud m. m.

Utrustningsfel

Dagsböter för grova över­ trädelser.

Vid grova fall dagsböter.

Överträdelse av lokala Dagsböter för grov övertrafikföreskrifter m. m. trädelse av föreskrift

som meddelats med stöd av 61 § 1 mom. ang. fordons axeltryck och bruttovikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

4 § jfr 11 § första st. MopF

10 § andra st. jfr 11 § första st. MopF

10 § jfr 11 § första st. ASF

Besiktning

Tänd lykta

Brukande av autoinobil för vilken ej erlagts skatt

När ställning skall tas till frågan om straffskalorna vid trafikförseelser måste enligt kommittén bestämmelsen i 72 § vägtrafikförordningen särskilt beaktas. Enligt denna bestämmelse får inte dömas till straff enligt vägtra­ fikförordningen, när förseelsen bör beläggas med straff enligt trafikbrotts­ lagen. Trafikovarsamhet kan inte sällan anses föreligga, när någon av de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste överträdelserna av vägtrafikförord­ ningen har förekommit. Det torde enligt kommittén i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om att exempelvis de hastighetsöverträdelser, som är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt, ofta kan anses innebära vårds­ löshet i trafik. Straffskalorna i 1 § trafikbrottslagen skall då tillämpas, dvs. dagsböter kan användas.

Samtidigt betonar kommittén, att den vid vissa typer av förseelser har iakttagit stor försiktighet, när det gäller att föreslå ändringar i straffska­ lorna. Denna återhållsamhet har kommittén framför allt visat där den eko­ nomiska vinsten av en överträdelse kan bli stor eller där förseelsen har ett nära samband med en verksamhet inom trafiken som bedrivs yrkesmäs­ sigt. I dessa fall — exempelvis den som för buss utan trafikkort eller be­ driver linjetrafik utan att vara berättigad till detta — har visserligen hotet om exempelvis körkortsingripande eller återkallelse av trafiktillstånd en särskilt stor betydelse. Med hänsyn till konsekvenserna av ett sådant ingri­ pande måste det dock användas med återhållsamhet.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan i 1 § första stycket trafikbrott slagen har under remissbehand­ lingen blivit föremål för delade meningar. I flertalet remissyttranden har förslaget dock tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna, bl. a. hovrätten för Övre Norr­ land, länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges stadsdomare, understryker vad kommittén har sagt om att det praktiskt taget aldrig döms till annat straff än böter för vårdslöshet i trafik.

Svea hovrätt erinrar om att kommittén förordar en sträng bedömning av de verkligt vårdslösa trafikanterna. Det kan måhända hävdas, säger hovrät­ ten, att dessa syften motverkas genom att fängelse utesluts ur straffskalan.

Det synes dock klart att borttagande av fängelse ur straffskalan inte får leda till att ifrågavarande gärningar generellt bedöms nnldare eller att den återstående straffskalan inte begagnas fullt ut. De allvarligare fallen, nar frihetsstraff framstår som den adekvata påföljden, bör regelmässigt bedö­ mas som grov oaktsamhet. Uttalanden av liknande innebörd görs av hovrät­ ten för Västra Sverige och väg- och vattenbgggnadsstyrelsen. Även länssty­ relsen i Göteborgs och Bohus län och Motormännens riksförbund anser att det varken från allmän- eller individualpreventiv synpunkt torde vara nöd­ vändigt att behålla fängelsestraffet i straffskalan.

Till dem som har avstyrkt kommittéförslaget i denna del hör RÄ, Göta hovrätt, statens trafiksäkerhetsråd, svenska ledamöterna av Nordisk väg­ trafikkommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar och poliskammaren

i Västerås.

Statens trafiksäkerhetsråd anser att det inte kan uteslutas att medvetan­ det om att frihetsstraff kan följa på vanlig trafikovarsamhet äger moral­ bildande verkan. Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté er­ inrar om att domstolarna hittills sällan har dömt till fängelse för vårdslös­ het i trafik som inte har betecknats som grov. Rådande praxis utgör emel­ lertid inte i och för sig något skäl att låta fängelse utgå ur straffskalan.

Det är tvärtom av vikt att denna straffart behålls även för den ovarsamhet som inte är grov. Det kan tänkas åtskilliga fall av trafiköverträdelser som — ehuru inte direkt hänförliga till grova — likväl innebär ett så allvarligt åsidosättande av gällande trafikregler att fängelsestraff bor kunna använ­ das. Vidare bör uppmärksammas sådana fall då en trafikant gör sig skyldig till upprepade trafikförseelser som var för sig inte är grova. Sådana förse­ elser kan likväl visa att trafikanten inte är tillräckligt inställd på att visa hänsyn i trafiken eller att han över huvud taget är okunnig om eller likgiltig för vad trafiken kräver. I sådana situationer kan ett bötesstraff utgöra en alltför lindrig reaktion och fängelse i stället vara påkallat för vederböran- des tillrättaförande. Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges

häradshövdingar.

RÅ :s kritik hänför sig till en bedömning av de samlade verkningarna av- dels fängelsestraffets slopande, dels begränsningen av det straffbara om­ rådet enligt den av kommittén föreslagna nya gärningsbeskrivningen som här inte är föremål för prövning. Totalt sett måste de av kommittén före­ slagna ändringarna i 1 § trafikbrottslagen enligt RÅ befaras få ogynnsam­ ma verkningar, och ändringarna skulle kunna leda till en missuppfattning hos allmänheten om samhällets inställning till trafikovarsamhet.

Kommitténs förslag att, samtidigt med att ett polisbötessystem in­ förs, övergång skall ske från dagsböter till penningbö­ ter inom trafikrätten, har med få undantag i princip godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I några yttranden lörordas dock, alt övergången från dagsböter till penningböter begransas till ett

mindre antal förseelser som lämpar sig för ordningsföreläggande. Länssty­ relsen i Skaraborgs län, domstolskommittén, polisberedningen, Svenska för­ säkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen anser att ord­ ningsföreläggande bör användas endast vid »rena» ordningsförseelser, t. ex. registreringsförseelser, och inte avse förseelser i den rörliga trafiken. Läns­ styrelsen i Stockholms län, riksrevisionsverket, Föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges polismästare samt polismästaren i Stockholm ger uttryck för liknande tankar.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att det är väl motiverat att ut­ mönstra dagsböter ur vägtrafikförordningen vid ett stort antal förseelser.

Det är enligt samfundet också tillfredsställande att man erhåller en enhet­ lig bedömning för hela riket av dessa förseelser. Även Hallands länsavdel­ ning av Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar, att man genom pen­ ningböter får en lika behandling av ärendena oavsett i vilken landsända förseelserna har begåtts. Detta värdesätter allmänheten. Dessutom erhåller man många gånger bättre proportion mellan straff och förseelse.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även utredningen rörande spe­ cialstraffrätten. Redan det förhållandet att dagsbotssystemet i praxis i rea­ liteten har genombrutits vid vissa trafikförseelser som förekommer ofta vi­ sar enligt utredningen, att gällande rätt behöver reformeras.

1 äg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att den omständigheten, att dagsböter nu används vid det stora flertalet förseelser av motorfordonsfö- rare, medverkar till att göra gränsen mellan en ordningsförseelse och ett verkligt trafikbrott oklar. Detta medför enligt styrelsen uppenbarligen, att trafikantens respekt för dagsböter som ett mera kvalificerat straff än pen­ ningböter minskar.

En mera begränsad övergång från dagsböter till penningböter än vad kommittén har föreslagit förordas, såsom nämnts, av Föreningen Sveriges landsfiskaler. Föreningen uttalar, att en övergång innebär ett avsteg från principen om att bötesstraffet bör anpassas till den skyldiges betalningsför­ måga och därigenom ett steg tillbaka i utvecklingen. Kommitténs påstående att dagsbotssystemet i praxis delvis har genombrutits till följd av att dom­ stolarna jämkar dagsbotens belopp torde inte vara helt riktigt. Schablon- straff tillampas i Stockholm och möjligen i rikets övriga storstäder men inte i nämnvärd utsträckning i landet i övrigt.

Även MHF är i viss mån kritisk mot kommitténs förslag men framhåller, att förbundet kan tillstyrka att några av de förseelser som nu bestraffas med dagsböter i stället får penningböter som påföljd. Kommittén har emellertid i sin katalog över penningböter tagit med ett flertal överträdel­ ser, som är så allvarliga till sina konsekvenser för trafiksäkerheten, att de inte får bedömas schablonmässigt. Detta gäller t. ex. bristfälligheter på bil (korning med helt obrukbara lyktor, oduglig fotbroms m. m.), underlåten­ het att återlämna återkallat körkort till länsstyrelsen, passerande av järn­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

vägskorsning mot rött ljus, vändning på motorväg, underlåtenhet att ned­ bringa hastighet före övergångsställe, underlåtenhet att stanna före infar

på huvudled.

. . . ...

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar, att föreningen inte vill motsätta sig de ändringar som har föreslagits, i den mån dessa kan moti­ veras med hänsyn till förseelsernas art och de större möjligheter att upp­ rätthålla trafikreglerna, som kan följa av att ordningsföreläggande tilläm­ pas. Föreningen tar i fortsättningen upp frågan om beivrande av förseelser mot bestämmelserna angående fordons vikt, lastens tyngd samt bruttovik och axeltryck. Dessa förseelser, som ofta är uppsåtliga från agarens sida, är enligt föreningens uppfattning inte av den art, att de bör bestraffas en­ dast med penningböter. Ofta är det också endast föraren som antraffas ute i trafiken under det att ägaren kan nås först i ett senare skede. I sadana fall får ordningsföreläggande inte samma preventiva verkan, som da den hu­ vudansvarige anträffas i samband med att förseelsen har begåtts.

Likartade synpunkter framförs av Svea hovrätt. Hovrätten anser att kom­ mittén har gjort en i stort sett lämplig avvägning mellan dagsböter och penningböter. Vissa av de förseelser som enligt kommittén bor föranleda endast penningböter är emellertid enligt hovrätten av den beskaffenhet, att förseelserna under särskilda omständigheter i stället bör bedömas som vårdslöshet i trafik. Även eljest kan omständigheterna i det särskilda fallet föranleda stora variationer i bedömningen av gärningens svårhetsgrad. Som exempel på sådana förseelser kan nämnas överträdelser av hastighetsbe- stämmelser, brukande av avsevärt bristfälligt fordon och vändning pa mo­ torväg. Det kan på grund härav ifrågasättas om inte dagsböter — med den större spännvidden mellan högsta och lägsta straff som har föreligger —

bör behållas vid dessa typer av förseelser.

RÅ vill behålla dagsböter som straff för överträdelse av bestämmelserna i 48 § 1 och 3 mom. vägtrafikförordningen om skyldighet att stanna före

infart på huvudled m. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker på att enligt kommitténs för­ slag bristfälligheter på fordon — även sådana bristfälligheter som t. ex. odugliga styrinrättningar och bromsar — samt stannande eller uppställning av fordon på motorväg eller i skarp kurva eller i backkrön eller i närheten därav har hänförts till förseelser för vilka endast skall stadgas penning­ böter. Dessa förseelser innebär väl i det övervägande antalet fall också brott mot trafikbrottslagen. De kan då bestraffas med dagsböter — i svårare fall fängelse. Trots detta är det enligt styrelsen otillfredsställande med hänsyn till den allmänna trafikmoralen, att dessa brott över huvud taget skall kunna anses vara sådana att de kan hänföras till kategorien ordningsför-

seelser.

Även i flera andra remissyttranden än de nu särskilt nämnda förekom­ mer en detaljkritik som går ut på att en eller flera av de förseelser som en­

ligt kommittén skall föranleda endast penningböter är så allvarliga att dags­ böter är den rätta påföljden. Kritiken gäller förseelser mot sådana bestäm­ melser som dem angående motorfordons utrustning, fordons vikt, maximi- last och axeltryck, högsta tillåtna hastighet, skyldigheten att stanna före infart på huvudled samt parkering på motorväg och där sikten är skymd.

Mot kommitténs förslag om att maximum för penningböter- n a skall bestämmas till 300 kr. har anförts kritik bl. a. av svenska leda­ möterna av Nordisk vagtrafikkommitté, vilka med hänvisning till brotts­ balken anser att bötesgränsen bör sättas vid 500 kr. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar 1 000 kr. som bötesmaximum.

Departementschefen

Ett straffstadgande utformas i svensk lagstiftning traditionellt så att be­ skrivningen av den brottsliga gärningen följs av en straff skala, som upptar ett eller flera allmänna straff och ett fixerat straffmaximum. Straff skalorna ger i viss mån besked om samhällets inställning till olika typer av brott.

Denna lagstiftningsmetodik har gjort det naturligt att anknyta åtskilliga bestämmelser om brottmålsprocessen till det straff som är stadgat för det aktuella brottet eller som i det särskilda fallet kan väntas följa på brottet Redan av praktiska skäl är det uteslutet att använda samma processuella förfarande i t. ex. ett mål om förargelseväckande beteende, där annat straff än böter inte kan komma i fråga, som i t. ex. ett mål om grov miss­ handel eller grov förskingring, där det kan bli fråga om att utmäta ett långvarigt längelsestraff eller tillgripa annan lika allvarlig brottspåföljd. Som jag redan tidigare har antytt är det inte minst ett rättssäkerhetsintresse att ett förfarande som omfattar fullständig brottsutredning, åtal och huvud­ förhandling inför domstol i kvalificerad sammansättning sparas för mål som verkligen kräver sådan handläggning.

Som exempel på anknytningar mellan straffskalorna för brott och reg­ lerna om brottsmålsprocessen kan nämnas bestämmelserna i 1 kap.4 och 11 §§, 23 kap. 22 § och 48 kap. 1 §rättegångsbalken. Dessa lagrum avser brott for vilka inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt de båda första lagrummen ar underrätt, när det är fråga om sådana brott, domför med en lagfaren domare, enligt det tredje kan förundersökning underlåtas om det ändå finns tillräckliga skäl till åtal och enligt det fjärde slutligen kan aklagaren i stallet för att väcka åtal förelägga den misstänkte ett straff for godkännande. Institutet parkeringsbot får enligt lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot användas endast beträffande sådana överträdelser av föreskrifter om parkering, annan uppställning eller stannande av motor­ fordon som inte är belagda med svårare straff än penningböter.

Kommittén har valt att försöka uppnå en särskilt från trafiksäkerhets­ synpunkt angelägen rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolar-

nas arbete med trafikmålen genom att kombinera en revision ajv straffska- iorna för vissa ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser med en uppmjukning av vissa villkor för utnyttjandet av förenklade handläggnings- tormer. En central ställning bland reformförslagen intar det nya polisbö- tessystemet, som är avsett för förseelser med endast penningböter i straff­ skalan.

Denna uppläggning gör att kommitténs olika förslag inte kan bedömas helt fristående från varandra. Frågan om borttagande av fängelse ur straff­ skalan för vårdslöshet i trafik i 1 § första stycket trafikbrottslagen sam­ manhänger med planerna på ökad användning av institutet strafföreläg­ gande och en vidgad ensamdomarkompetens. På motsvarande sätt har för­ slaget om övergång från dagsböter till penningböter beträffande åtskilliga förseelser i vägtrafikförordningen och i andra trafikförfattningar samband med det föreslagna polisbötessystemet.

En rationalisering genom förenklade handläggningsregler är som jag in­ ledningsvis har understrukit godtagbar endast i den utsträckning som ratio­ naliseringen låter sig förena med hänsynen till den enskildes rättssäkerhet. Vid en revision av straffskalorna inom trafiklagstiftningen är påföljdssvste- mets effektivitet en avgörande synpunkt. Påföljdssystemet måste vara så ut­ format att det på bästa möjliga sätt tjänar syftet att hos trafikanterna in­ skärpa vikten av att trafikreglerna noga iakttas. Mellan en rationell och smidig ordning för handläggningen av trafikmål och påföljdssystemets ut­ formning finns emellertid ett tydligt samband. Det är allmänt erkänt att brottspåföljdernas effekt i hög grad beror på den snabbhet med vilken sam­ hället reagerar mot upptäckta brott.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser har jag för min del kom­ mit fram till att man genom en kombination av reformer inom straff- och processrättslig lagstiftning efter i huvudsak de linjer som trafikmålskom- mittén har förordat bör kunna ge polisen, åklagarna och domstolarna möj­ ligheter till ökade insatser som inte bara gör rättsvården effektivare utan också främjar trafiksäkerheten. Detta är utgångspunkten för mina bedöm­ ningar av enskildheter i kommitténs förslag, bl. a. de förslag till ändrade slraffskalor för vissa trafikbrott och trafikförseelser som jag nu närmast skall behandla.

Straffet för vårdslöshet i trafik är enligt 1 § första stycket trafikbrotls- lagen dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För grov vårdslöshet i trafik är straffet enligt andra stycket i samma paragraf fängelse i högst två år. En skillnad mellan bestämmelserna är att straff för vårdslöshet i trafik kan drabba varje vägtrafikant medan stadgandet om straff för grov vårds­ löshet är tillämpligt endast på förare av bil, motorcykel, traktör eller mo­ torredskap.

Kommitténs förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för enkel vårds­ löshet bär blivit föremål för delade meningar bland remissinstanserna. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

49

kritiskt inställda remissinstanserna har bl. a. gjort gällande att det bör fin­ nas en möjlighet att undantagsvis döma en kvalificerat vårdslös fotgängare eller cyklist till fängelse. En annan synpunkt som har anförts är att ett fängelsestraff kan vara på sin plats beträffande en trafikant som gör sig skyldig till upprepade trafikförseelser som visserligen inte är grova men som likväl sammantagna visar att vederbörande är likgiltig för trafikens krav.

Som kommittén har framhållit torde det emellertid under den långa tid trafikbrottslagen har varit i kraft knappast — annat än möjligen i något eller några enstaka fall —- ha förekommit att en domstol har utdömt fän­ gelsestraff för en vårdslöshet i trafik som inte varit att bedöma som grov enligt andra stycket i 1 § trafikbrottslagen. Den preventiva effekten av att ett straffstadgande som gäller ett av våra vanligaste brott innehåller en straffart som i praktiken aldrig eller så gott som aldrig tillämpas måste antas vara mycket ringa. Bekämpandet av brottsligheten i samhället över huvud taget kan däremot väntas vinna i effektivitet om ett stort antal uppenbara fall av vårdslöshet i trafik kan regleras genom strafföreläggan­ den utan att domstolarnas hårt ansträngda resurser behöver anlitas. Det kan åtminstone f. n. inte anses aktuellt att försöka nå samma resultat ge­ nom att i stället vidga användningsområdet för strafföreläggande till brott som är belagda med fängelse. Tanken på en sådan lösning har avvi­ sats av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1958 (IAU 1958: B 13).

Om vårdslöshet i trafik görs till ett rent bötesbrott får detta konsekvenser inte bara för möjligheterna att använda strafföreläggande. Den ändrade straffskalan återverkar också på underrätts sammansättning i åtskilliga trafikmål. Betydligt fler mål än nu kommer i fortsättningen att kunna handläggas av en domare utan nämnd. Även denna förenkling bör i sin mån kunna bidra till en snabbare handläggning och därmed indirekt gagna arbetet på att hålla trafikbrottsligheten inom så snäva gränser som möjligt.

När jag för min del, efter att ha samrått med chefen för kommunikations­ departementet, finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafik­ brottslagen inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätnings- praxis i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett ut­ tryck för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föran­ ledd av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana som överträder trafikreglerna. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Av ännu större praktisk betydelse än jämkningen i bestämmelserna om straff för vårdslöshet i trafik är frågan om en övergång till penningböter som påföljd för ett antal trafikförseelser som nu är belagda med dagsbö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

51

ter. Det huvudsakliga motivet för kommitténs förslag i detta ämne är önskemålet att skapa tillräckliga förutsättningar för att införa ett polisbö- tesförfarande. Den handläggningsform som kommittén föreslagit är avsedd att användas vid förseelser som inte kan föranleda annat straff än penning­ böter. Systemet skall fungera så att den polisman som upptäcker en för­ seelse skall förelägga den misstänkte ett straff för godkännande. Straffsat­ serna för olika förseelser eller grupper av förseelser skall som regel faststäl­ las centralt av RÅ. En skillnad mellan det föreslagna polisbötessystemet och den nuvarande parkeringsboten är att det nya systemet inte kommer att medge att den som bötfälls behåller sin anonymitet. Trafikförseelser som beivras genom ett polisbötesförfarande skall på vanligt sätt antecknas i kör- kortsregistret, vilket inte är fallet med överträdelser som faller under par- keringsbotslagen.

Utan att föregripa mitt ställningstagande i detalj till kommitténs polis- bötessystem vill jag redan nu säga att jag är övertygad om att systemet har mycket stora fördelar. Det bör i väsentlig grad kunna bidra till att polispersonal friställs för en skärpt trafikövervakning och annat trafiksä- kerhetsfrämjande arbete. En förutsättning för att man skall uppnå efter­ strävade rationaliseringsvinster och ökad effektivitet är emellertid att man kan tillgodose kommitténs önskemål att trafikförseelser oftare än hittills skall bestraffas med penningböter. Jag delar nämligen kommitténs uppfattning att dagsböter inte bör utmätas i ett polisbötesförfarande. Bö­ tesstraffet måste kunna föreläggas den misstänkte på platsen i omedelbar anslutning till förseelsen, och det finns därför inte utrymme för en sådan utredning om den misstänktes ekonomiska förhållanden som bör föregå ett dagsbotsstraff.

Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till förseel­ sens mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänktes eko- nimiska förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraf­ fet är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster, förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början av 1930-talet stått klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekomman­ de s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som bar ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emel­ lertid inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egent­ lig vägledning.

På vägtrafikens område är enligt gällande bestämmelser dagsböter den normala påföljden för flertalet förseelser i den rörliga trafiken liksom också för överträdelser av föreskrifter om motorfordons beskaffenhet och

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

utrustning. Den kraftiga ökningen av antalet trafikförseelser har emeller­ tid i viss mån urholkat dagsbotsstraffet. Dels har arbetet med dagsbotsut- redningar måst begränsas. Dels har domstolar och åklagarmyndigheter i allt större utsträckning kommit att utnyttja befintliga möjligheter att jämka dagsbotens belopp. Från Stockholm finns exempel på att man vid vissa trafikförseelser tillämpar en helt schablonmässig straffmätning vil­ ken inte tar någon som helst hänsyn till variationer i de misstänktas eko­ nomiska förhållanden. Dagsbotsstraffet fyller i sådana fall inte längre sin funktion.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som remissinstanserna så gott som en­ hälligt i princip har godtagit att användningen av dagsböter inom trafik- lagstiftningen begränsas. Även jag anser att nödvändigheten att hushålla med rättsvårdens resurser och förhoppningarna om att vinna stora förde­ lar med ett polisbötessystem gör att betänkligheterna mot en reform i den­ na riktning måste vika. På åtskilliga håll utomlands har man redan hunnit få gynnsamma erfarenheter av polisbötessystem med schablonmässigt be­ stämda bötesbelopp. Om vi nu i Sverige slår in på samma väg, kan detta i sin mån underlätta det alltmer nödvändiga internationella samarbetet be­ träffande vägtrafiklagstiftningen.

Till dem som gentemot kommitténs förslag har åberopat rättvisesyn­ punkter vill jag ytterligare endast säga att ett polisbötessystem med schablonmässigt bestämda penningböter ingalunda behöver medföra att trafikanter, som är ekonomiskt välbeställda, riskfritt kan sätta sig över trafikreglerna. Avsikten är som jag förut har nämnt, att trafikförseelser, som beivras genom ett polisbötesförfarande, på vanligt sätt skall anteck­ nas i körkortsregistret, och försumliga trafikanter måste därför räkna med att penningstraff för trafikförseelser kan komma att åtföljas av sanktioner av annat slag. Jag räknar med att vi i en snar framtid kommer att få ett differentierat och nyanserat påföljdssystem med bötesstraffet som endast ett av åtskilliga alternativa eller varandra kompletterande medel att beivra trafiköverträdelser. Även i detta sammanhang bör man för övrigt hålla i minnet att polisbötessystemet bör kunna leda till att trafikförseelser upp­ täcks och beivras i betydligt fler fall än hittills.

För att polisbötessystemet skall ge önskat resultat måste, som kommit­ tén också har föreslagit, en övergång från dagsböter till penningböter avse ett jämförelsevis stort antal trafikförseelser. Beträffande urvalet av förse­ elser som inte skall kunna föranleda annan påföljd än penningböter har kommittén följt principen att penningböter bör tillämpas beträffande alla förseelser i vägtrafikförordningen och vissa närliggande författningar ut­ om ett mindre antal som är att betrakta som speciellt allvarliga. I fråga om vissa förseelser, särskilt sådana som sammanhänger med ett vinstintresse hos den försumlige trafikanten, har kommittén dock varit återhållsam med att föreslå ändringar i straffbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

53

Urvalsproblemet har gett remissinstanserna anledning att framföra åt­ skilliga uppslag och synpunkter. Inbördes är remissopinionen splittrad. Som min egen åsikt vill jag framhålla att dagsböter bör tillämpas beträffan­ de förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur. Förseelser som, när de har ordningskaraktär, bestraffas enligt vägtrafikförordningen men som, när de är av allvarligare art, är att bedöma som vårdslöshet i trafik bör i enlighet härmed kunna beläggas med penningböter i vägtrafikför­ ordningen. För brott mot föreskrifter som helt eller delvis tillgodoser an­ nat syfte än trafiksäkerheten, där trafikbrottslagen inte på motsvarande sätt täcker de allvarligare fallen, bör i vägtrafikförordningen föreskriven påföljd i form av dagsböter bibehållas.

I överensstämmelse med denna huvudprincip föreslår jag, i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att dagsböter utbyts mot pen­ ningböter i följande straffbestämmelser beträffande brott mot de i höger­ spalten i denna förteckning angivna föreskrifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

65 § vägtrafikförordningen motordrivet fordons och släpfordons beskaffenhet och utrustning

67 § vägtrafikförordningen skyldighet för annan vägtrafikant än gående att beakta anvisningar ge­ nom vägmärken m. m. beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m. fl. uppträdande vid korsning i plan mellan väg och järnväg m. m. omkörning av annat fordon strax fö­ re eller på övergångsställe

signalering skyldighet att lämna företräde vid korsande möte fordonsförares särskilda förpliktel­ ser vid övergångsställe stannande och uppställning på väg belysning på motordrivet fordon och släpfordon utmärkning av fordons last fordons bredd m. m. bogsering av fordon m. m.

hastighetsbestämmelser för fordon

2—6 §§ utom 3 § 6 mom.

40 § 1 mom.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra styc­ ket 42 § 2 och 4 mom.

47 § 2 mom.

47 § 3 mom. första stycket

48 § 1 och 3 mom.

48 a §

49 § 2 och 4 mom.

51 § 1 mom.

52 § 2 mom.

54 § 2 mom.

55 § 1 mom. och 2 mom. första styc­ ket

56 § 1, 2, 3 och 4 mom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

68 § vägtrafikförordningen lokal trafikföreskrift, dock ej för­ bud mot trafik med motordrivet for­ don och ej heller föreskrift om for­ dons axeltryck och bruttovikt

61 § 1 mom. första stycket a) och c)—g) samt 63 § 2 mom.

11 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder brukande av bristfälligt fordon belysning

3 § första stycket

10 § andra stycket

I de nu berörda trafikförfattningarna bör ytterligare göras den ändring­ en att bötesmaximum generellt bestäms till 500 kr. i stället för nu 300 kr. Härigenom sker en anpassning till brottsbalkens bötesbestämmelser.

Mitt förslag innehåller även de ändringar som upptagits i det med 1) betecknade förslaget till ändring i vägtrafikförordningen i prop. 1965: 1801. Dessa ändringar bör liksom de av mig här förordade ändringarna sättas i kraft den 1 januari 1967. Enligt det med 2) betecknade författ- ningsförslaget i samma proposition skall vägtrafikförordningen fr. o. m. den 3 september 1967 innehålla förbud för fordonsförare att överskrida s. k. spärrlinje eller filmarkering. I samråd med chefen för kommunika­ tionsdepartementet föreslår jag att straffet för överträdelse av detta för­ bud skall vara penningböter och inte som tidigare föreslagits dagsböter.

Föreläggande av ordningsbot

Kommittén

Kommittén framhåller att stegringen av antalet ordningsförseelser, sär­ skilt på trafikens område, har lett till en väsentlig ökning i arbetsbördan främst hos polisen och åklagarna men även hos delgivnings- och uppbörds- myndigheter samt domstolar. Handläggningen av ordningsförseelser har kommit att belasta dessa myndigheter till förfång för andra viktigare arbets­ uppgifter, t. ex. kampen mot den allvarligare kriminaliteten, trafikövervak­ ning och ordningshållning. Mot denna bakgrund är det naturligt att det vid flera tillfällen har krävts att reglerna för rapportering och handläggning av

1 Enligt förslaget i propositionen skall förbud att gå mot rött sken införas genom en ändring av 40 § 1 mom. VTF och kompletterande föreskrifter i vägmärkeskungörelsen den 7 december 1951 (nr 744). Alla förseelser av gående mot 40 § skall enligt förslaget bestraffas med penningböter. Ytterligare innehåller förslaget jämkningar i förbudet mot omkörning i 47 § 2 mom. och överträdelser av förbudet föreslås belagda med dagsböter. Nya, med dagsböter straffsanktionerade föreskrifter om fordonsförares förpliktelser vid övergångsställe föreslås i 48a§. Slutligen föreslås i 60 § andra stycket utvidgad skyldig­ het för gående att använda övergångsställe. Straffet för brott mot denna regel skall vara penningböter.

55

mindre bötesförseelser skall förenklas. Tanken att även i vårt land införa ett polisbötessystem har härvid kommit i förgrunden. Med »polisbötessy­ stem» avser kommittén en ordning, enligt vilken polisman eller polismyn­ dighet omedelbart ålägger böter för en förseelse.

I betänkandet lämnar kommittén en redogörelse för de handläggnings- rutiner som tillämpas, när ordningsförseelser avgörs genom strafföre­ läggande. Kommittén anser att ett polisbötessystem skulle innebära eu väsentlig förenkling i jämförelse med rådande ordning. Även det enklaste ärende har nu att vandra mellan många instanser, innan den misstänkte blir i tillfälle att få sin sak slutligt prövad. Nuvarande ordning medför även en mängd onödigt arbete med diarieföring. Denna olägenhet sammanhänger med att polis och åklagare är organisatoriskt skilda. Polisen utför utred­ ningsarbetet och åklagaren har den dömande funktionen, som kommer till uttryck i strafföreläggandet. Förstatligandet av polis- och åklagarväsendet och upplösningen av det organisatoriska sambandet mellan polis- och åkla- garverksamheten gör det från praktisk synpunkt än mera påkallat att över­ väga lämpligheten av ett polisbötessystem. Inom ett sådant system blir åkla­ garens medverkan i handläggningen obehövlig i det stora flertalet fall.

Mot nuvarande handläggningsformer riktar kommittén även den an­ märkningen att de tvingar kvalificerad personal — polis eller åklagare — att deltaga i handläggningen av det enklaste ärende vid flera tillfällen. Till- lämpar man ett polisbötessystem, kan den rapport som ofta skrivs på plat­ sen i stor utsträckning ersättas av ett omedelbart föreläggande. Återstående arbete kan övertas av kontorspersonal. En avsevärd lättnad kan vidare åstadkommas i det omfattande delgivningsarbete som nu förekommer. In­ förandet av ett polisbötessystem kan också leda till att s. k. slagning i re­ gister helt eller delvis försvinner. Det blir över huvud anledning att allmänt överväga, om det är nödvändigt och lämpligt att registrera de mindre för­ seelserna i den utsträckning som nu sker.

Behovet av förenklade handläggningsformer är särskilt framträdande i vissa fall. Kommittén erinrar om att det nu ofta förekommer stort upp­ lagda, tidsbegränsade aktioner vid trafikövervakningen. Härvid sker ett mycket stort antal ingripanden. Det är av värde om man i dessa fall kan beivra en förseelse omedelbart och underlåta rapportering m. m. Även när endast ett obetydligt straff kommer i fråga, anser kommittén att nu tilläm­ pade handläggningsformer är för invecklade.

När man prövar frågan om att införa ett polisbötessystem måste man, betonar kommittén, beakta vikten av att ordningsförseelserna handläggs sä, att onödig friktion mellan de rättsvårdande organen och allmänheten undviks. Mot ett polisbötessystem har invänts att allmänheten skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet, dvs. straffutmätningen, och att förhållandet mellan polis och allmänhet skulle försämras. Kommit­ tén finner denna invändning mindre hållbar. Avgörande för den skyldige i

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

dessa fall är, om rapportering sker eller inte. Om förutsättningar föreligger, kan polismannen meddela rapporteftergift. När polismannen beslutar att rapportera en förseelse, har den som erkänner förseelsen inte sällan ett starkt intresse av att få saken avgjord så fort som möjligt. Den enskilde vill inte besväras av skrivelser och delgivningar från olika organ. Från dessa synpunkter måste ett polisbötessystem anses innebära vissa fördelar för all­ mänheten. Systemet kan utformas så, att bötesföreläggandet sker med till- lämpning av en av åklagarmyndigheten på förhand fastställd taxa med belopp som i princip är fixt för varje aktuell förseelse. Skönsmässig prövning av böternas storlek förekommer då inte i varje särskilt fall. Enligt kommitténs mening bör införandet av ett system med denna utformning inte vara ägnat att försämra polisens förhållande till allmänheten. Genom förmedling av tra­ fikantorganisationerna kan upplysning spridas om systemets fördelar för trafikanterna.

Handläggningen av trafikförseelser är, anför kommittén, förenad med särskilda problem, eftersom förseelserna ofta begås långt från hemorten. Med nuvarande handläggningsregler är det i praktiken inte möjligt att få saken avgjord i omedelbart samband med förseelsen. När institutet straff- föreläggande infördes, tänkte man sig att åklagaren skulle utfärda föreläg­ gandet i samband med ett förhör med den misstänkte. Åklagaren håller emellertid inte något förhör om förseelser för vilka strafföreläggande blir aktuellt. Strafföreläggandet utfärdas i allmänhet inte förrän en månad eller mera efter förseelsen. Den misstänkte skall då sökas i sin hemort. I fråga om utlänningar är detta ofta inte praktiskt möjligt. Detta är betänkligt från trafiksäkerhetssynpunkt. Inte minst i dessa fall skulle ett polisbötes­ system kunna medföra betydande organisatoriska förenklingar.

För att straltlagstiftningen skall bli effektiv är det av betydelse att straf­ fet följer så snabbt som möjligt på brottet. För trafiksäkerheten är det väsentligt, om polisen har möjlighet att genast ställa den som är skyldig till en förseelse inför konsekvensen av dennes handling. Straffet sätts då °i direkt samband med överträdelsen av trafikregeln. En lindrigare omedel­ bar bestraffning är säkerligen mången gång verkningsfullare än ett hårdare stratt, som blir aktuellt liera månader efter förseelsen. Därtill kommer, enligt vad kommittén framhåller, att en bedömning som sker på hand­ lingarna månader efter förseelsen måste vara förenad med många felkäl­ lor. Den omedelbara bedömningen kan däremot grundas på ett material, som båda parter har fullt aktuellt. Missförstånd kan genast klaras upp och ut­ redningsarbetet kan koncentreras på de verkligt stridiga frågorna.

Kommittén erinrar om att gällande bestämmelser för handläggning av all­ varligare brott och obetydliga förseelser i princip är desamma. Rättegångs­ balken gör ingen större skillnad mellan olika måltyper, även om strafföre- *äggandet erbjuder mera summarisk handläggning av vissa mindre brott­ mål. Det skulle vara av värde, om själva sättet för handläggningen av en

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

avgöranden om parkeringsbot, vilka är principiellt likartade med de beslut som kan bli aktuella inom ett mera allmänt polisbötessystem. Detta har, så­ vitt kommittén har erfarit, inte medfört påvisbara olägenheter från rätts­ säkerhetssynpunkt. I allmänhet, men inte alltid, är det enkelt att ta ställ­ ning till frågan om en parkeringsförseelse föreligger eller ej. Någon vä­ sentlig skillnad i svårighetsgraden mellan dessa avgöranden och avgöran­ den om vissa andra okomplicerade trafikförseelser föreligger dock inte. Kommittén nämner förande av cykel eller moped utan lykta under mörker liksom paråkning på dessa fordon. Även vid andra förseelser, exempelvis hastighetsöverträdelser som kontrolleras med s. k. radarmätare, är det ofta lätt att avgöra om förseelse föreligger. Till detta kommer att polismännen numera har en god allmänutbildning. För trafikövervakning används i stor utsträckning polispersonal som är specialutbildad. Denna personal har kun­ nat anförtros uppgiften att meddela beslut av mera kvalificerad art, exem­ pelvis beslut om körförbud beträffande fordon (23 § vägtrafikförordning­ en). Ett sådant beslut måste, framhåller kommittén, anses väsentligt mera ingripande för den enskilde än ett föreläggande som avser ett mindre bötes­ straff. Det anmärks att beslut om körförbud kan meddelas även mot veder- börandes bestridande. Kommittén pekar i detta sammanhang också på att en polisman under särskilda förutsättningar har befogenhet att meddela rapporteftergift vid förseelse, på vilken inte kan följa frihetsstraff. Härige­ nom utövar polismannen redan f. n. en i viss mån dömande funktion. Hans ställningstagande, som ofta är förenat med svårigheter, blir avgörande för om en förseelse skall föranleda rättsligt ingripande. Institutet rapportefter­ gift har mycket stor betydelse i praktiken. Även i övrigt har polismännen i skilda avseenden anförtrotts avgöranden som kräver ett stort mått av kunnande och omdöme. Som exempel nämner kommittén gripande av den som kan misstänkas för brott (24 kap. 7 § rättegångsbalken).

Frågan om förhöjt straff vid återfall berörs också av kommittén. Den konstaterar att förhöjt straff i återfallssituationer f. n. utdöms i viss ut­ sträckning även för ordningsförseelser. Ett polisbötessystem torde väsent­ ligt försvåra en sådan praxis. Kommittén erinrar om att reglerna om återfall hade ett annat innehåll i strafflagen än de har i brottsbalken (26 kap. 3 § brottsbalken). Med undantag för bestämmelser i vissa speciella författning­ ar finns nu inte något uttryckligt lagstöd för att återfall skall beaktas vid straffmätningen i fråga om bötesbrott. Det har emellertid ansetts att åter­ fallet utgör en omständighet som domstolen bör beakta (prop. 1962: 10 C s. 247). I detta sammanhang erinrar kommittén om att det finns en för­ hållandevis fullständig central registrering av begångna trafikförseelser utom bl. a. vissa parkeringsförseelser. Kommittén syftar på den registrering som sker i körkortsregistren. Det är alltså, yttrar kommittén, teoretiskt möj­ ligt att vid straffmätningen ta hänsyn till att en trafikförseelse utgör åter­ fall. I fråga om andra ordningsförseelser finns i allmänhet inte någon cen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

59

träl registrering. Beträffande fylleri förs dock ett sådant register hos kon­ trollstyrelsen. I anslutning härtill framhåller kommittén att det inte före­ ligger skyldighet för åklagare eller domstolar att infordra körkortsrcgister- utdrag, när förseelse mot vägtrafikförordningen skall prövas. Rådande praxis är skiftande. Enligt vad kommittén redovisar är det vid många dom­ stolar vanligt att utdrag företes. Vid andra domstolar är förhållandet det motsatta. I allmänhet har åklagaren inte tillgång till uppgifter ur körkorts- registret, när strafföreläggande utfärdas.

Den som har att bestämma straffet för en förseelse mot vägtrafikförord­ ningen känner således ofta inte till om förseelsen är ett återfall, anför kom­ mittén. Förhöjt straff kan följaktligen inte komma i fråga i dessa fall. Även i övrigt finns det, enligt kommitténs erfarenheter, en stark tendens att ut­ mäta straff för trafikförseelser efter schablon. Kommittén anser att den främsta anledningen till denna utveckling är den betydande ökningen av antalet sådana förseelser. Även i fråga om andra ordningsförseelser går ut­ vecklingen mot ett minskat hänsynstagande till återfall, när straff skall ut­ mätas. Kommittén upplyser att varken rådhusrätterna eller åklagarna i Stockholm och Göteborg numera mäter ut förhöjt straff vid återfall i fyl­ leri. Rådande skiftande praxis innebär att straffmätningen vid en uppre­ pad ordningsförseelse blir beroende av var i landet förseelsen har begåtts. Kommittén finner detta vara mycket olämpligt. Man kan tala om orättvisa, i det att likadana återfallsförseelser bestraffas olika hårt på skilda håll.

Kommittén uttalar att tidigare förseelser i princip skall beaktas vid straff­ mätningen, om särskilda skäl inte talar mot detta. Ordningsförseelserna är emellertid i allmänhet av sådan karaktär att det kan ifrågasättas, om det är lämpligt att beakta eventuellt återfall. Det torde kunna göras gällande att förhöjt straff vid återfall inte har någon preventiv effekt här. Värdet av straffhöjning måste i allt fall anses begränsat. Gällande praxis bestyr­ ker att behov av förhöjt straff i allmänhet inte anses föreligga vid åter­ fall i en ordningsförseelse. Även andra, praktiska synpunkter anser sig kommittén böra beakta. De eventuella fördelarna av en straffmätning som generellt tar hänsyn till återfall måste vägas mot det merarbete som den förorsakar. Införs en skyldighet att infordra utdrag ur körkortsregistret vid trafikförseelser, skulle en väsentlig arbetsökning följa hos de berörda myn­ digheterna, inte minst hos körkortsmyndigheterna som redan nu har svårig­ heter att bemästra arbetssituationen. Den hittillsvarande arbetsbelastning­ en — i detta sammanhang främst hos polis och åklagare — har säkerligen varit en bidragande orsak till utvecklingen mot mindre hänsynstagande till återfall vid ordningsförseelser. Det kan för storstädernas del utan överdrift sägas att det är praktiskt omöjligt att beakta iteration annat än i ringa omfattning.

På grund av de överväganden som nu har redovisats anser kommittén, alt den omständigheten att eu ordningsförseelse utgör ett återfall i allmän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

het inte bör påverka straffets höjd. Hinder bör därför inte möta att använda ett polisbötessystem som innebär att tidigare förseelser inte beaktas. Kom­ mittén ger uttryck för den tanken att det snarare är en fördel från rättvise­ synpunkt att ett polisbötessystem kan medverka till en mera enhetlig straff- mätningspraxis.

Kommittén finner att, förutom rent praktiska motiv, också principiella skäl talar för att föreläggande av böter direkt genom en polisman bör avse endast böter omedelbart i penningar. Det bör inte åläggas polisman att ingå i prövning av de förhållanden som bestämmer dagsbotens storlek.

Kommittén har övervägt, om utformningen av förfarandet inom ett polis­ bötessystem kan göras enligt samma principer som tillämpas i lagen om parkeringsbot. Handläggningen av parkeringsbot karakteriseras kanske främst, hävdar kommittén, av att den skyldige behåller sin anonymitet. Detta medför att förseelsen inte kan antecknas i körkortsregistret. Vid de flesta typer av förseelser i den rörliga trafiken är det emellertid nödvändigt med en sådan anteckning. Förseelser av sådan art är jämte parkeringsför- seelserna de vanligaste. Redan detta visar att det inte är möjligt att mera allmänt handlägga trafikförseelser enligt principerna i lagen om parkerings­ bot.

Vidare har kommittén diskuterat, om en lösning står att finna inom ra­ men för institutet strafföreläggande. En väsentlig förenkling i det nu till- lämpade förfarandet skulle erhållas, yttrar kommittén, om polisman fick behörighet att utfärda sådant föreläggande i vissa fall. Kommittén anser det emellertid betydelsefullt att det genom själva handläggningen av en ordningsförseelse framgår att ett särskilt förfarande används. Det är även önskvärt att den polisman, som utfärdar ett föreläggande, har att följa strikta anvisningar och att straffet bestäms efter schablon. Detta skulle tvinga fram särbestämmelser för strafföreläggande som utfärdas av polis. Speciella regler bör om möjligt undvikas. Starka skäl talar mot att ändra i strafföreläggandeinstitutet för att göra detta lämpat att användas i ett polisbötessystem.

Kommittén finner sig inte heller kunna förorda att, närmast efter tysk förebild, ett system med avgiftspliktig varning införs för förseelser i trafi­ ken. Detta sätt att beivra förseelser förutsätter nämligen att avgiften kan hållas förhållandevis låg. Våra oftast förekommande mindre trafikförseel­ ser föranleder emellertid en ej obetydlig påföljd. En avgiftspliktig varning skulle följaktligen inte få större praktisk tillämpning.

Grundtanken bakom ett polisbötessystem är, oavsett hur det regleras i de­ talj, att den skyldige skall få kännedom om följderna av sitt handlande i omedelbart samband med en förseelse, anför kommittén. Detta besked skall lämnas av en polisman. Frågan om det sätt på vilket den misstänkte skall godkänna påföljden kan emellertid lösas olika. Ställningstagandet i denna

61

fråga är av stor betydelse för hela utformningen av systemet. Kommittén behandlar följande tre lösningar av frågan.

Betalning av böterna utgör godkännande. Detta system torde lämpa sig bäst vid förseelser, för vilka bötesstraffet kan sättas relativt lågt. I annat fall kan betalning ofta inte erhållas inom rimlig tid. Förfarandet är använd­ bart endast när betalningsprocenten förväntas bli hög. Det har alltså be­ gränsat användningsområde. Den stora fördelen med förfarandet är att den misstänkte genom godkännandet — betalningen — slutligen skiljer sig från ärendet.

Underlåtenhet att klaga över förelagd påföljd anses som godkännande.

När strafföreläggande infördes i vår rätt, framfördes tanken att låta under­ låtenheten att klaga få denna rättsverkan. Detta ansågs emellertid mindre lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt. Även kommittén anser att starka skäl talar mot att tillmäta en underlåtenhet denna betydelse. Den omständigheten att en misstänkt inte klagar över en förelagd påföljd behöver ingalunda be­ tyda att han godtar föreläggandet. Okunnighet, glömska eller oförmåga kan ej sällan vara orsak härtill.

Skriftligt godkännande av föreläggandet krävs. Detta sätt för godkän­ nande används vid strafföreläggande, önskvärdheten av största möjliga likhet mellan ett polisbötesföreläggande och strafföreläggande talar för den­ na lösning. Samtidigt vinns den störa fördelen från rättssäkerhetssynpunkt att man tvingar fram ett positivt handlande från den misstänkte. Det är även av värde för utredningsorganet -— polisen -— att så snart som möjligt få kännedom om den misstänktes inställning. Onödigt utredningsarbete undviks härigenom. Det är emellertid uppenbart att skriftligt godkännande medför viss omständlighet.

Kommittén har funnit det särskilt väsentligt att godkännandet sker ge­ nom ett positivt handlande av den misstänkte. För att förfarandet skall bli så praktiskt och smidigt som möjligt anser kommittén att godkännande bör kunna ske genom såväl betalning som skriftligt medgivande. Godkän­ nande som lämnas i omedelbart samband med att föreläggandet utfärdas bör, liksom vid strafföreläggande, godtas. Som processlagberedningen har framhållit i fråga om strafföreläggande (SOU 1938: 44 s. 499) skulle en föreskrift om betänketid för den misstänkte i många fall vara onödig. Nå­ got tvång för den misstänkte att godkänna omedelbart skall självfallet inte föreligga. Den som utfärdar föreläggandet skall upplysa den misstänkte om de olika möjligheter som erbjuds för att få saken avklarad.

Det är av stor betydelse att det står klart för alla att polisbötesförfaran- det avser förseelser som, enligt vad kommittén säger, inte hör till den egent­ liga kriminaliteten. Kommittén föreslår därför att den handling polisman­ nen utfärdar betecknas ordningsföreläggande och att påföljden kallas ord­ ningsbot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Polisbötessystemet bör enligt kommitténs mening få den utformningen att polisman bestämmer straffet enligt straffsatser, som RÅ eller i vissa fall statsåklagare har fastställt. Polismannens handlingsfrihet begränsas häri­ genom, och det blir inte möjligt för den misstänkte att genom diskussion med polismannen söka förmå denne att utfärda ett föreläggande med lägre straff. Särskilt för polisens förhållande till allmänheten är detta väsentligt. Det blir visserligen inte möjligt att beakta alla de speciella förhållanden som kan finnas i olika fall. Ett ordningsföreläggande bör emellertid vara avsett endast för normalfallet. Föreligger någon omständighet som gör det mindre lämpligt att använda den påföljd som avses för normalfallet, skall polis­ mannen inte utfärda ett föreläggande. Han skall i stället avge rapport i van­ lig ordning.

Kommittén anser det inte nödvändigt eller lämpligt att ordningsföreläg­ gande i princip underställs annan myndighet, såsom åklagare eller domstol, för prövning. Med en sådan ordning minskas värdet av institutet i hög grad. Förfarandet blir väsentligt långsammare och någon större arbetslättnad er­ hålls inte. Polisen måste anses kompetent att självständigt handha dessa avgöranden som är förhållandevis enkla. Kommittén hävdar emellertid att det i vissa speciella fall som skall beröras i det följande kan vara önskvärt att ett ordningsföreläggande prövas av annan myndighet, lämpligen åkla­ gare.

Kommittén har vidare övervägt, om klagan skall kunna ske eller pröv­ ning i annan ordning skall äga rum beträffande det föreläggande som po­ lismannen har utfärdat och den misstänkte har godkänt. Kommittén jämför med strafföreläggande^ vilket vinner laga kraft i och med att det har god­ känts. Kommittén anser att det inte bör göras någon skillnad mellan straff­ föreläggande och ordningsföreläggande i detta avseende. En allmän möjlig­ het att klaga över godkänt ordningsföreläggande skulle medföra stora prak­ tiska svårigheter utan att motsvarande fördelar erhålls. I extraordinär väg bör emellertid, hävdar kommittén, besvär kunna anföras över ordningsföre­ läggande. Förfarandet för sådana besvär bör anordnas på samma sätt som vid strafföreläggande. Det allmänna bör företrädas av åklagaren. Det skall åligga polismyndighet att underrätta åklagaren, när förhållandena är så­ dana att extraordinära besvär bör anföras.

Kommittén understryker i detta sammanhang att bestämmelserna om ordningsföreläggande bör utformas på sådant sätt att de inte binder för­ farandet vid någon bestämd handläggningsrutin. Även om det är betydelse­ fullt att föreläggandet utfärdas i omedelbart samband med förseelsen, skall den patrullerande polismannen inte använda ordningsföreläggande i varje särskilt fall. Förfarandet skall självfallet inte tillämpas, om det under spe­ ciella betingelser visar sig praktiskt olämpligt. Erfarenheten får visa, om det kan vara fördelaktigt att begränsa användningsområdet till de vanligaste förseelserna. Kommittén är vidare medveten om att det kan föreligga svå­

63

righeter att skriva ut ett ordningsföreläggande exempelvis under olägliga väderleksförhållanden. Polismännen disponerar emellertid fordon i stor ut­ sträckning numera. Bilen utgör en lämplig plats för utskriften. Det före­ kommer även att fasta kontrollplatser utrustas för trafikövervakningen där tillgång till full skrivutrustning, bandspelare m. m. finns. Vidare kan ett föreläggande skrivas ut på polisstationen bl. a. i samband med förhör med den misstänkte. Det bör tillkomma polisledningen att närmare fastställa den eller de handläggningsrutiner som skall användas.

Kommittén vill inte heller binda förfarandet för betalningen av ordnings- boten vid något visst sätt. Kommittén anser det olämpligt att polisman generellt blir skyldig att uppbära betalning i samband med att föreläggan­ det utfärdas. Omedelbar betalning skulle visserligen, kanske inte minst från preventiv synpunkt, ha en stor betydelse. Värdet hos ordningsföreläggandet från trafiksäkerhetssynpunkt skulle höjas. Kommittén erinrar om att, när strafföreläggande utfärdas i den misstänktes närvaro, han skall ges tillfälle att betala ordningsboten omedelbart. Detta bygger på tanken att strafföre- läggandet utfärdas i samband med att åklagaren håller förhör med den misstänkte. I tillämpningen har denna tanke dock inte följts. Närmare er­ farenhet av betalning direkt till den som utfärdar föreläggande saknas allt­ så. Från uppbördsteknisk synpunkt kan det vara till nackdel att ett myc­ ket stort antal personer får behörighet att ta emot bötesbetalning. Det kan bli nödvändigt att förenkla uppbördsförfarandet.

När frågan om omedelbar betalning av ordningsbot övervägs måste, anför kommittén, polisens förhållande till allmänheten beaktas. Ett syfte med möj­ lighet till omedelbar betalning är att bespara allmänheten besvär. Genom förmedling av de olika trafikantorganisationerna kan upplysning spridas härom. Kommittén finner det uteslutet att den uppfattningen utbreder sig att böterna tillfaller den polisman som har utfärdat föreläggandet. Sam­ tidigt understryker kommittén att förhållandet mellan polis och allmän­ het inte får försämras genom ett polisbötessystem. Enligt vad kommittén upplyser har det framhållits för kommittén att särskilt betalningssättet är av betydelse. Kommittén finner det svårt att ta ställning i dessa närmast psykologiska frågor. Den framlida utvecklingen bör inte bindas. Genom för­ söksverksamhet torde det vara möjligt att vinna större klarhet om det lämp­ ligaste förfaringssättet.

I anslutning härtill betonar kommittén alt möjligheten till omedelbar betalning av ordningsbot är särskilt värdefull i vissa fall. Trafikförseelser begås ej sällan av personer som befinner sig långt från sin hemort. Det måste förefalla märkligt för den enskilde, om betalning inte får ske omedel­ bart. Visserligen kan polismannen överlämna ett postgiroinbetalningskort. Detta medför emellertid fördröjning. Särskilt i fråga om utlänningar inne­ bär det nackdelar. I varje fall bör det finnas befattningshavare på samtliga polisstationer, gärna bland kontorspersonal, som är behörig att ta emot

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

rättsverkningar väsentligt enklare att avgöra. Kommittén föreslår därför att ett visst utrymme bör ges för att använda ordningsföreläggande, när för­ verkande eller andra rättsverkningar av en förseelse kan ifrågakomma. Vid exempelvis fylleri anser kommittén att förverkande enligt lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i ett ordningsföreläggande. Kommittén framhåller, att Kungl. Maj :t bör överväga frågor om förverkande och andra särskilda rättsverkningar, när ställning skall tas till den utsträckning vari ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell fastställelse. Kommittén anser att i de fall en rättsverkan är obligatoriskt förenad med en förseelse det inte kan anses erforderligt med åklagarprövning. Sådan prövning bör däremot ske, när rättsverkan inte är obligatorisk.

Kommittén har funnit att närmare regler om förfarandet vid handlägg­ ning av ordningsföreläggande enligt de principer som kommittén sålunda har redovisat bör upptas i en särskild lag. I enlighet härmed framlägger kommittén förslag till lag om ordningsföreläggande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om ordningsföreläggande har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet yttranden. Några remissinstanser har uttalat viss tveksamhet. Endast länsstyrelsen i Älvs­ borgs län, polismästaren i Göteborg, Föreningen Sveriges landsfiskaler och fem underremissinstanser har avstyrkt förslaget.

I några tillstyrkande yttranden förordas inskränkningar i användnings­ området för ordningsföreläggande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, domstolskommittén, polisberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen anser att förfarandet hör begränsas till »rena» ordningsförseelser och ej avse trafikförseelser i den rörliga trafiken.

Riksrevisionsverket, Föreningen Sveriges polismästare, polismästaren i Stockholm och ett par underremissinstanser ger uttryck för liknande tan­ kar.

1 ett stort antal allmänt tillstyrkande remissyttranden betonas särskilt att institutet ordningsföreläggande medger en förenklad och snab­ bare handläggning av mindre förseelser. JK uttalar, att ökningen av antalet trafikförseelser har föranlett att rättsskipningen i trafikmålen blivit lång­ sam. Detta medför, som kommittén framhåller, betydande olägenheter i skilda hänseenden. Det är därför angeläget att dessa mål, särskilt de som har karaktär av ordningsförseelser, handläggs och avgörs enklare och snab­ bare än nu. JK understryker att befogade rättssäkerhetskrav inte får efter­ sättas genom en förenklad handläggningsordning. Absolut bundenhet vid en sådan ordning bör således inte komma i fråga. Möjlighet bör finnas att, när skäl föreligger, använda den normala handläggningsordningen vid domstol

förutom på skärpt trafikövervakning — på snabba och smidiga former för att utkräva ansvar. Kommitténs förslag om ett polisbötessystem synes väl ägnat att tillgodose önskemålet om snabb handläggning och förhöjd effekt bos straffet. Liknande uttalanden gör bl. a. hovrätten för Nedre Norrland, statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Frågan om värdet i och för sig av att en särskild handläggningsform skapas för ordningsförseelserna berörs av utredningen rörande specialstraff­ rätten, som anser att kommitténs resonemang i detta avseende förefaller helt plausibelt. Men man rör sig här med spekulationer som är svåra att veri­ fiera. Erfarenheterna av parkeringsbot skulle kunna vara till ledning. Det undandrar sig emellertid utredningens kunskap, om det förhållandet att parkeringsbot har införts har påverkat allmänhetens värdering av felparke­ ring i förhållande till grövre brottslighet. Om en förändring har ägt rum, har den kanske mera att göra med anonymiteten då boten betalas än med förfarandets förenkling i övrigt eller botens benämning. Enligt utredningens mening är det främst praktiska skäl som talar för ett förfarande med ord- ningsföreläggande. Utredningen vill emellertid på intet sätt förneka att det kan vara värdefullt att markera skillnaden mellan rena ordningsförseelser och allvarlig kriminalitet genom ett särskilt förfarande och en särskild på- följdsbenämning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill inte hålla för osan­ nolikt att en reaktion från samhällets sida med olika slag av påföljder vid trafikförseelser, där det rör sig å ena sidan om rent ordningsbetonade före­ teelser och å andra sidan om klar ovarsamhet, kan bli av väsentligt värde för den viktiga del av trafiksäkerhetsarbetet som siktar till att påverka tra­ fikanterna genom uppfostran och andra psykologiska medel. Uttalanden av liknande innehåll görs av länsstyrelsen i Malmöhus län och trafiknykterhetskommitién.

De tillstyrkande remissinstanserna godtar nästan genomgående kommit­ téns uttalande att det föreslagna systemet för handläggning av ordnings­ förseelser inte är ägnat att försämra polisens förhållande till allmänheten. Sålunda säger sig bl. a. RÅ instämma med kommittén.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att institutet som sådant innebär en smidig, snabb och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande avveck­ ling av problemen. Det bör snarare förbättra än försämra förhållandet mel­ lan polisen och allmänheten.

Polisberedningen anser att invändningen att förhållandet mellan polisen och allmänheten kan påverkas negativt inte saknar fog. Trots detta vill be­ redningen inte motsätta sig att ordningsföreläggande införs. Svenska polis­ förbundet framhåller att störa betänkligheter har framförts från polis- mannahåll inom förbundet mot att den enskilde polismannen skulle få rätt att meddela ordningsbot. Polisen är ingen dömande myndighet, men all­ mänheten skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraf­ fet, dvs. straffutmätningen. Härigenom skulle förhållandet mellan polis och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1966

Kungl. Mcij.ts proposition nr 100 år 1900

gi undläggande uppgifter nämnvärt rubbas, bör därför denna möjlighet till­ varatas.

Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges polismästare. Frågan om polismännen har erforderliga kvalifikationer för att handlägga mindre förseelser genom ordningsföreläggande har tilldragit sig .stoi uppmärksamhet. Stgrelsen för statens polisskola ger uttryck för upp­ fattningen att den enskilde polismannen besitter den ansvarskänsla, det om­ döme och de allmänna kvalifikationer i övrigt som är nödvändiga förutsätt­ ningar för att man skall kunna överlåta avgöranden av ifrågavarande slag På honom utan men för rättssäkerheten. Hovrätten för Nedre Norrland på­ pekar att en handläggningsform av detta slag redan har genomförts i de flesta kulturländer. Den svenska poliskårens förutsättningar att fullgöra denna uppgift på ett betryggande sätt står säkerligen inte de utländskas ef­ ter. Vår poliskår får anses vara väl skickad för uppgiften. Hovrätten förut­ sätter att behörighet att förelägga ordningsbot tilläggs polisman efter pröv­ ning av polisledningen. Poliskammaren i Malmö erinrar om att polisman har ansetts besitta kvalifikationer för andra jämförbara uppgifter, t. ex. att meddela rapporteftergift eller anmaning att betala parkeringsbot och att företa gripande enligt rättegångsbalken. Därjämte menar poliskammaren att det föreslagna systemet inte kräver någon egentlig straffmätning av polis- mannen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig inte dela uppfattningen att så gott som alla polismän har erforderliga kvalifikationer för att an­ förtros att förelägga ordningsbot. För behörighet måste man kräva att den enskilde polismannen har erforderlig utbildning och erfarenhet samt att han också i övrigt är lämplig för uppgiften. Länsstyrelsen i Kopparbergs län omtalar att det förekommer, enligt vad erfarenheterna utvisar, att unga och oerfarna polismän rapporterar företeelser som polismyndigheten sedan fin­ ner inte vara trafikförseelser. Risk föreligger sålunda att oriktiga ordnings- törelägganden kommer att utfärdas och även godkännas av obetänksamhet.

Detta kan väcka misstro hos trafikanterna mot polisen och försämra förhål­ landet mellan allmänhet och polis. Länsstyrelsen vill att polisman skall få särskilt bemyndigande av polischefen. Denne bör kunna väl bedöma vilka polismän som lämpligen kan betros att förelägga ordningsbot. Några av dem som har avstyrkt kommitténs förslag om ordningsföreläggande, länssty­ relsen i Älvsborgs län och Älvsborgs länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler, framhåller att befogenheten i princip för varje polisman att utfärda ordningsföreläggande inte synes tillfredsställande från rättssäker­ hetssynpunkt.

Enligt vad polis beredningen anför måste polismännen visserligen anses kvalificerade att handha uppgiften att utfärda ordningsföreläggande, när det gäller enklare förseelser som lätt kan konstateras. Bland de förseelser som enligt kommitténs uppfattning skall omfattas av ordningsföreläggande finns

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

borg anser det från principiell synpunkt angeläget att bestämda gränser dras för det^ nya institutet. Föreläggande bör användas endast i de fall då det framstår som praktiskt och lämpligt. Detta inträffar blott när polismannen kommer i direkt kontakt med den misstänkte och kan delge honom miss­ tanken. Stockholms rådhusrätt ger uttryck för likartade synpunkter.

Svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté vill inte godta att ord- ningsföreläggande används i fall då godkännandet inte kan ske omedel­ bart. Poliskammaren i Stockholm tar däremot fasta på att föreläggandet skall kunna delges per post. Med detta tillvägagångssätt vinner man att före­ läggandet kan kontrolleras av befäl, innan det expedieras. Avstår man från att delge föreläggandet på platsen och framför allt från att omedelbar betal­ ning utgör godkännande, eliminerar man de största praktiska svårigheterna för att tillämpa institutet på bred front och även de mest uppenbara psyko­ logiska olägenheterna. Poliskammaren vill emellertid inte förneka att man genom att pruta på omedelbarheten avstår från en del av arbetsbesparing- en, främst inbesparade delgivningar. Likalydande yttrande har avgivits av polismästaren i Stockholm. Poliskammaren i Hälsingborg finner det välbe­ tänkt att föreläggandet inte binds i den formen att det skall utfärdas, delges och godkännas omedelbart. Att godkännande skall kunna ske omedelbart inger länsstyrelsen i Kopparbergs län betänkligheter. När en trafikant blir föremål för ett polisingripande, blir han oftast så upprörd eller åtminstone irriterad att hans omedelbara reaktion blir att söka komma ifrån den obe­ hagliga situationen så fort som möjligt. Han är därför benägen att godkän­ na ett föreläggande om ordningsbot, som han vid närmare eftertanke i lugn och ro kort tid senare bedömer som felaktigt.

Kommitténs förslag att enbart betalning av ordningsboten i vissa fall skall anses som godkännande anser Kalmar länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler utgöra en välkommen förenkling, eftersom den påskrift med namnet på strafföreläggande som nu fordras ofta bedöms som »krångel». Denna uppfattning delas av några enskilda åklagare, som även upplyser att man f. n. mången gång betalar böter som har förelagts i strafföreläggande men underlåter att sända in föreläggandet. Föreningen Sveriges stadsdomare förklarar att viss tvekan kan råda om förslaget är lämpligt, men för­ eningen bedömer riskerna som förhållandevis ringa. Landsfogden i Stock­ holms län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet har instämt, samt Älvsborgs länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser däremot att möj­ ligheten att godkänna genom betalning bör utgå. Landsfogden anmärker att svåra tolkningsfrågor kan uppstå.

Frågan om sättet för betalning av ordningsboten har rönt stor uppmärksamhet. Göta hovrätt erinrar om att kommittén i huvudsak har lamnat oppet, i vilken ordning betalning skall kunna ske. Hovrätten fram­ håller önskvärdheten av att möjligheten att betala till polismannen, på plat­ sen eller i en polisbil eller på polisstationen eller annan lokal, inte lämnas

postgiro eller kontant till den myndighet som redovisar till statsverket för uppbörd av bötesmedel. Kontant betalning till polisman bör inte komma i fråga. Det föreligger givetvis ett önskemål från allmänhetens sida att även kunna betala ordningsbot vid besök på polisstation. Samma förhållande gäl­ ler emellertid också parkeringsbot. Riksrevisionsverket har sig inte bekant att olägenheter försports av att kontant betalning av denna bot endast kan ske till indrivningsmyndigheten eller annan myndighet som Kungl. Maj:t har bestämt. Några remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och

Västmanlands län, hävdar emellertid att betalning bör kunna ske till funk­ tionär på polisstationen. Statspolisintendenten föreslår betalning till poli­ sens postgirokonto. Landsfiskalen i Vellinge distrikt anser att särskilda reg­ ler bör gälla för utlänningar på tillfälligt besök.

Indrivningen av ordningsbot kan medföra problem enligt vad riksrevi­ sionsverket anför. Det kan befaras att betalning av ordningsbot i stor ut­ sträckning kommer att ske först sedan saköreslängd bar upprättats och överlämnats till indrivningsmyndigheten. Eftersom ordningsboten oftast kommer att vara av ringa storlek, kan indrivningskostnaderna antas bli betydande i förhållande till indrivet belopp. Riksrevisionsverket ifrågasätter därför, om inte ordningsföreläggande bör innefatta uttryckligt krav på be­ talning inom viss bestämd tid. Påminnelse inom viss ytterligare tidsrymd bör också utsändas i förekommande fall. Den skyldige bör vidare kunna medges visst betalningsanstånd av polismyndigheten under villkor att skrift­ ligt godkännande av föreläggandet äger rum. För att ytterligare nedbringa antalet indrivningsfall kan övervägas att låta möjligheten till åtal stå öppen, om föreläggandet visserligen har godkänts men inte har efterkommits ge­ nom betalning. Även statsåklagaren i Göteborg berör åtgärderna för uppbörd och kontroll. Han framhåller att kontrollen i städer, som har särskilt par- keringskontor, lämpligen bör förläggas till detta kontor. Uppbörd bör ske på ett postgirokonto hos parkeringskontoret. Inkommer ordningsboten inte inom viss tid, bör boten föras i restlängd. Den bör, förslagsvis en månad efter utfärdandet, överlämnas till utmätningsmannen för indrivning. I or­ ter som inte har parkeringskontor bör kontroll och uppbörd av bot, som inte blir förd i restlängd, knytas till särskild avdelning vid åklagarmyndigheten.

Att ordningsföreläggande i vissa fall skall kunna underställas åklagare för prövning har avstyrkts i ett stort antal yttranden. RÄ framhål­ ler att ett sådant förfarande skulle stå i strid med den tankegång som lig­ ger till grund för institutet, nämligen att vinna en omedelbar och snabb repression på rena ordningsförseelser. Likartade uttalanden görs av bl. a.

JK, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Västmanlands län, För­ eningen Sveriges landsfogdar, polisberedningen och utredningen rörande specialstraffrätten. Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar att underställ­ ning, särskilt när föreläggandet ändras, kan medföra irritation mellan polis och åklagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

75

Kommitténs uppfattning att ordningsföreläggande bör användas endast vid förseelser som är belagda med böter omedelbart i penning- a r har vunnit allmän anslutning. Det föreslagna tillämpningsom­ rådet, innebärande att ordningsföreläggande skall tillämpas vid flertalet trafikförseelser tillstyrks i det övervägande antalet yttranden. I ett stort antal av dessa riktas emellertid kritik mot förslagets enskildheter på den grunden att en eller några förseelser anses så allvarliga att förfaran­ det inte bör användas. Bland de remissorgan, som har utvalt förseelser som särskilt allvarliga och betydelsefulla för trafiksäkerheten, har emellertid me­ ningarna varit mycket delade om urvalet.

Föreningen Sveriges polismästare anger som en förutsättning för att poli­ sen skall kunna ta på sig uppgiften att förelägga ordningsbot att de förse­ elser, som kan komma i fråga, skall vara lindriga och förskylla ett relativt ringa bötesbelopp. Föreningen anser att en sådan förseelse som att föra bil med oduglig styrinrättning eller oduglig fotbroms inte skall kunna beivras genom ordningsföreläggande. Inte heller bör det komma i fråga att ord­ ningsbot skall gälla belopp över 100 kr. De olika ordningsbotsbeloppen bör vidare för enkelhetens skull reduceras till ett fåtal. Även länsstgrelsen i Kronobergs län nämner särskilt fel på styrinrättning och bromssystem. Ef­ tersom dessa fel ofta antyder en höggradig nonchalans mot trafiksäkerhe­ ten, är länsstyrelsen tveksam om de bör omfattas av ordningsföreläggande. MHF gör en exemplifiering som enligt dess mening innefattar brott som är så allvarliga för trafiksäkerheten att de inte får bedömas schablonmässigt.

Detta gäller bristfälligheter på bil — körning med helt obrukbara lyktor, oduglig fotbroms, m. m. — underlåtenhet att återlämna återkallat körkort till länsstyrelsen, passerande av järnvägskorsning mot rott ljus, vändning på motorväg, underlåtenhet att nedbringa hastighet före övergångsställe, un­ derlåtenhet att stanna före infart på huvudled. Visserligen skall, anför MHF, polisman som finner förseelsen allvarligare än »normalfallet» överlämna frågan till åklagare. När en »taxa» finns, är det dock troligt att polisen ru­ tinmässigt kommer att följa denna i största möjliga utsträckning och taxera förseelserna enligt denna tabell. Kommitténs förslag måste bli föremål för en mycket ingående och kritisk granskning med särskild hänsyn till vad förseelserna kan betyda för trafiksäkerheten. Många förseelser är typiska för element, vilkas lämplighet för körkortsinnehav starkt kan ifrågasättas. Särskilt allvarlig skulle effekten av kommitténs förslag bli, om förseelser av denna typ inte anmäls till körkortsregistret och således kan upprepas utan att körkortet kommer i fara. Polisberedningen uttalar att förseelser i den rörliga trafiken lämpar sig mindre väl för att handläggas genom ordnings­ föreläggande. De bör därför inte bli föremål för sådant föreläggande. Hit hör t. ex. backning och vändning på motorväg, åsidosättande av hastighets- bestämmelser och underlåtenhet att stanna före infart på huvudled. För­ seelser av denna art innefattar ofta straffbar oaktsamhet i trafiken. Läns­

styrelsen i Skaraborgs län, poliskammaren och polismästaren i Stockholm, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Trafikförsäkringsföreningen är av samma mening som polisberedningen. I flera yttranden betonas bety­ delsen av att trafikförseelserna antecknas i körkortsregistret.

Kommitténs förslag av innebörd att ordningsföreläggande skall utformas så, att det i princip kan tillämpas även på andra förseelser än trafikförseelser har lämnats utan erinran i praktiskt taget samt­ liga yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker dock en vidgad tillämpning.

Ett stort antal remissorgan har avstyrkt att ordningsföreläggande tilläm­ pas i fråga om fylleriförseelser. Bland dem som avstyrker är RÅ,

JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Västman­ lands, Norrbottens, Skaraborgs och Örebro län, statsåklagaren i Göteborg, polisberedningen, utredningen rörande specialstraffrätten och Föreningen Sveriges landsfogdar. Statsåklagaren säger att särskilt anordningen med un­ derställning av ordningsföreläggande är mindre lämplig vid fylleri. I Göte­ borg skulle vart sjätte fall av fylleri behöva prövas i frågan om åtalsefter­ gift. Det förefaller därför mera praktiskt att ha kvar den nuvarande ord­ ningen, enligt vilken ett strafföreläggande normalt kan utfärdas inom 7—14 dagar, om prövning av åtalseftergift förekommer. Hovrätten för Västra Sve­ rige erinrar om att frågan om bötesstraffet som reaktion mot fylleri nu utreds av särskilda sakkunniga.

I några yttranden har kommittéförslaget emellertid vunnit anslutning.

Stockholms rådhusrätt anser att fördelarna med användning av ordningsfö­ reläggande vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även domstolskommittén. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger att ordningsföreläggandet torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriför­ seelserna i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

Möjligheterna att använda ordningsföreläggande vid enklare tullmål be­ handlas av generaltullstyrelsen. Styrelsen framhåller att fullmaktsförfaran- det är av praktisk betydelse för att avveckla ett betydande antal tullmål, när hinder eller svårigheter förutses möta för att använda strafföreläggande. Detta är ofta fallet, då sjöfolk och resande utlänningar begär smugglings- brott. Är brottet erkänt, avfordras den misstänkte rättegångsfullmakt och deposition av medel till betalning av blivande böter. Det vanligaste smugg- lingsbpottet — ringa varusmuggling — är numera belagt med böter omedel­ bart i penningar. Styrelsen har i samråd med riksåklagaren utfärdat anvis­ ningar med viss taxesättning för bötesstraffet. Ordningsföreläggande skulle otvivelaktigt kunna ersätta fullmaktsförfarandet i stor utsträckning. Man skulle alltså kunna förenkla handläggningen av enkla tullmål i avsevärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

77

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan skulle få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats från flera håll. Exempelvis anför utredningen rörande specialstraffratten att bortsett från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos berusade personer konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de inte alls är ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen, som har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföreläg­ gande, anser att bestämmelsen om särskild rättsverkan bör utgå. Visar sig ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss ordningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa den särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar hovrätten för Västra Sverige. Enligt JK:s mening bör frågor om icke-obliga- toriska rättsverkningar inte handläggas genom ordningsföreläggande. För­ eningen Sveriges häradshövdingar hävdar likaså att ordningsföreläggande inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — förverkande, dubbel av­ gift m. m. __ inte är obligatoriskt förbunden med förseelsen. Svea hovratt anser uttrycket »rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart. Det bör preciseras vad som skall få föreläggas på detta sätt utöver ord-

ningsboten.

I flera yttranden erinras om att det krävs utbildning och vidareut­ bildning av polismännen som skall handha det nya institutet ordningsföre­ läggande. Styrelsen för statens polisskola förutsätter att undervisningen i specialstraffrätt vid skolan väsentligen fördjupas på de områden som omfat­ tas av ordningsföreläggande. Detta gäller såväl specialkurserna i trafiksä­ kerhet och trafikövervakning som kurserna för utbildning av blivande kon­ staplar och assistenter. I samband med att de nya bestämmelserna träder i kraft torde också fordras specialutbildning i skolan av sådant polisbefäl som handhar frågor om trafiksäkerhet och trafikövervakning. Svenska po­ lisförbundet anser att befogenhet att utfärda ordningsföreläggande bör an­ förtros varje polisman fr. o. m. extra ordinarie poliskonstapel. En förutsätt­ ning härför är emellertid att varje polisman får en sådan utbildning att han når erforderlig kompetens. Skulle så inte bli fallet, kan motsättningar upp­ komma som inte gagnar vare sig rättssäkerheten för allmänheten eller kår- andan inom polisen. Det medför stora besvärligheter att meddela polismän­ nen den massutbildning som fordras. Det torde därför bli nödvändigt att ut­ bilda lokala instruktörer, som svarar för denna utbildning under polische­ fens överinseende i polisdistrikten.

Eftersom förfarandet med ordningsföreläggande inte har prövats tidigare hör systemet, yttrar Sveriges juristförbund, i varje fall under den tid det in­ troduceras begränsas till ett mindre antal lindriga och lätt konstaterbara förseelser. Möjligen bör begränsning också göras i fråga om den personal som engageras. Förbundet syftar på särskilt ordnade trafikkontroller och liknande, där polisbefäl är närvarande och kan meddela polismännen hand-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1060

ledning hur den nya befogenheten skall utövas. Föreningen Sveriges stadsfiskaler tramhåller att erfarenheterna från parkeringsbotssystemet ger för­ eningen anledning förorda att en lagstiftning om ordningsföreläggande förs ut i praktisk tillämpning successivt och först efter mycket noggranna förbe­ redelser. Det är angeläget att det nya systemet inte bringas i vanrykte ge­ nom okunnighet hos polismännen. Liknande uttalanden gör bl. a. länssty­ relsen i Kristianstads län samt Föreningen Sveriges landsfogdar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger att riksåklagaren noga bör följa institutets tillämpning särskilt i början. Klarläggande instruktioner bör utfärdas för polismännen så att de inte slentrianmässigt utfärdar ordningsföreläggande även när det inte är lämpligt i det särskilda fallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Departementschefen

I det föregående har jag berört att polisen, åklagarna och domstolarna har fått starkt ökande arbetsbelastning till följd av framför allt trafikför­ seelsernas tilltagande antal. Jag framhöll i det sammanhanget bl. a. det ange- lagna i att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt och alt möjligheterna till förenklingar i handläggningsformerna tas till vara.

Nar förenkhngsfrågorna aktualiseras, riktas av självklara orsaker upp­ märksamheten särskilt på ordningsförseelsernas handläggning. Beivrandet av sådana förseelser bör kunna ske i tämligen summariska former och även utan medverkan av domstol och åklagare (jfr L’U 1958: B 13 s. 18). Exem­ pel i utländsk rätt har också givit belägg för att en sådan ordning har kun­ nat genomföras med gott resultat.

I vårt land har ett reformarbete i sådan riktning inletts genom den år 1960 antagna lagen om parkeringsbot. Förfarandet innebär" att polisman eller trafikövervakare genom en skriftlig anmaning framställer krav på schablonmässigt fastställd parkeringsbot och att den enskilde kan få saken utagerad genom att betala boten.

Redan under förarbetena till parkeringsbotslagen höjdes röster för att ett likartat polisbötesförfarande — ehuru utan den anonymitet för den skyldige som utmärker parkeringsbotssystemet — borde kunna använ­ das också i fråga om andra ordningsförseelser.

Nar nu trafikmålskommittén har lagt fram ett förslag till lag i ämnet, anser jag tiden vara mogen att från mera allmänna synpunkter än dem som var aktuella vid 1960 års partiella reform pröva frågan om införande av ett polisbötessystem med vidsträcktare tillämpningsområde. Med polis- bötessystem avser jag därvid ett förfarande som går ut på att en polisman förelägger den som har begått en förseelse ett bötesstraff till godkännande och att den enskilde har möjlighet att få saken slutligt avgjord genom god­ kännande i ena eller andra formen. Ett system av denna art har inte satts i fråga annat än för förseelser av utpräglat ordningsmässig karaktär, nämligen

ken utbildning som anordnas för polismännen beträffande ett nytt sådant system. Men redan det hittills sagda torde berättiga till omdömet att det inte finns anledning att tro annat än att den svenska poliskåren är vuxen att efter vederbörliga förberedelser handha ett sådant förfarande.

En annan allmän synpunkt, som har förts fram i en del remissyttranden, avser att ett system av detta slag befaras kunna medföra att förhållandet mellan allmänheten och polisen skulle försämras. De antaganden och syn­ punkter som har anförts i dessa yttranden är emellertid inte av den art eller

De mera allmänna synpunkter som jag nu har anfört leder till slutsatsen att det enligt min mening inte finns fog för principiella betänkligheter mot att införa ett polisbötessystem på ett vidare område än det som vi hittills har prövat genom parkeringsbotsförfarandet.

Bland de skäl som talar för ett polisbötessystem har jag redan nämnt det angelägna i att handläggningsformerna förenklas i de mer bagatellartade brottmålen. Genom ett sadant förfarande kan åklagarmyndigheterna avlas­ tas göromål av ganska betydande omfattning. Även för polisen kan det medföra lättnader genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller och ansvarsfrågan kan bli utagerad på ett snabbt och enkelt sätt. För de en­ skilda framstår det säkerligen också regelmässigt som en stor fördel att få en möjlighet att efter en förseelse kunna klara upp sitt mellanhavande med det allmänna fortast möjligt. Vidare kan kravet på att beivrande skall ske snarast efter det en förseelse har blivit begången särskilt väl tillgodo­ ses inom ramen för ett förfarande av den art som här har diskuterats. Jag anser därför starka skäl tala för att man bör söka införliva ett polisbötes­ system med vår rättsordning.

Trafikmålskommitténs förslag om ett sådant system har i huvudsak föl­ jande innebörd. Polisman far rätt att förelägga den som begår en förseelse ett bötesstraff till godkännande. Föreläggandet meddelas i omedelbart sam­ band med förseelsen eller senare. Bötesbeloppets storlek bestäms enligt taxa som har fastställts av RÅ eller, efter dennes förordnande, av statsåklagare. Den felande kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss be­ tänketid godkänna den förelagda boten. Föreläggandet kan godkännas skrift- ligen eller, i vissa fall, genom betalning. Förfarandets tillämpningsområde begränsas i princip till förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram skall Kungl. Maj :t äga bestämma vilka typer av förseelser som får beivras genom denna handlägg- ningsform. Kommittén har närmare övervägt endast trafik- och fylleriför­ seelser och kommit till slutsatsen att förfarandet hör användas vid för-

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1000

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

81

seelser av detta slag. Det föreslagna institutet har av kommittén benämnts ordningsföreläggande. För påföljden föreslås benämningen ordningsbot.

Dessa huvudlinjer i kommitténs förslag har så gott som genomgående godtagits av remissorganen. Det fåtal remissinstanser, som har avstyrkt förslaget, har främst åberopat sådana principiella betänkligheter som jag nyss har behandlat och inte har funnit utgöra hinder för ett polisbötes- system.

Till de för förslaget grundläggande principfrågorna, som har föranlett viss diskussion under remissbehandlingen, hör avgränsningen av til 1- lämpningsområdet. Som har nämnts föreslås förfarandet kunna bli tillämpligt endast vid brott för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. En sådan avgräns- ning finner jag naturlig och riktig, eftersom man därigenom säkerställer att inte annat än utpräglat ordningsmässiga förseelser kan komma att be­ handlas i sådan förenklad ordning. Inom den ramen bör det ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma de typer av förseelser på vilka förfarandet skall bli tillämpligt. En sådan ordning gör det möjligt att i ett inledningsskede pröva förfarandet på ett begränsat antal förseelsetyper, varvid man kan samla och tillgodogöra sig erfarenheter av systemet. Förberedelse- och ut­ bildningsarbetet kan också bli enklare, om systemet prövas i mindre skala i en första etapp.

Behörighet att utfärda föreläggande skall enligt förslaget tillkom­ ma polisman. Kommittén har dock förutsatt att närmare bestämmelser i vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda före­ läggande för förseelser av olika slag skall meddelas i administrativ ordning. I flera remissyttranden har anförts synpunkter av innebörd att det bör gö­ ras viss differentiering så att förseelser som inte är av det enklaste slaget blir handlagda av polismän med särskilda kvalifikationer. Dessa synpunk­ ter anser jag beaktansvärda. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av att bara polismän som har fått utbildning för uppgiften tilläggs behörighet. Vidare ansluter jag mig till uppfattningen att behörigheten bör kunna gö­ ras olika för polismän i olika tjänsteställning.

Straff mätning i egentlig mening skall enligt kommittéförslaget in­ te ankomma på polismännen. RÅ eller i vissa fall statsåklagare skall fast­ ställa fixa bötesbelopp för de förseelsetyper som kan beivras enligt den förenklade ordningen. Införande av en sådan straffbestämning efter scha­ blon har i regel inte mött invändningar under remissbehandlingen. Tvärt­ om har det från en del håll ansetts som ett viktigt moment i det föreslagna systemet att någon skönsmässig bedömning i fråga om straffets storlek inte ankommer på polisman. För egen del anser jag att det är en väsentlig praktisk fördel med straffbestämning enligt fasta taxor på detta område. Man undviker därmed risker för oenhetlighet i straffmätningen. Vidare

vinns att polismännen vid mellanhavande med enskilda inte behöver ingå i diskussioner om straffets avvägning utan kan hänvisa till den fastställda taxan.

Emellertid har spörsmålet om straffmätning enligt schablon också andra aspekter. En synpunkt som kommittén har anfört avser att ett schablon­ mässigt fastställt bötesstraff måste ta sikte på normalfallet inom varje typ av förseelser. Föreligger någon omständighet, som gör att ett konkret fall klart skiljer sig från normalfallet, bör enligt kommitténs mening sa­ ken inte behandlas genom ett summariskt polisbötesförfarande utan hän- skjutas till prövning i annan ordning, där straffmätning kan ske under beaktande av föreliggande särskilda förhållanden. Denna princip har vun­ nit gillande under remissbehandlingen och även jag ansluter mig därtill.

En särskild fråga i detta sammanhang är om återfall skall anses vara en sådan omständighet som bör utesluta handläggning inom det föreslagna systemets ram. Här kommer man in på en avvägningsfråga. Det kan häv­ das att en återfallssituation principiellt sett bör beaktas och ofta föranleda förhöjt straff. Men det är också uppenbart att en sådan ordning skulle om­ intetgöra den snabbhet och de praktiska fördelar i övrigt som följer med ett polisbötessystem. Det skulle bli nödvändigt för polisen att med hjälp av lokala eller centrala register efterforska, om varje misstänkt tidigare har gjort sig skyldig till en likartad förseelse. Kommittén har ansett att man inom ett polisbötessystem bör kunna lämna därhän om återfall är för han­ den. Förutom praktiska skäl har därvid åberopats att man redan nu i rätts­ tillämpningen på åtskilliga håll inte beaktar om återfall föreligger. Kommit­ téns synpunkter har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen och bara från några håll har viss tveksamhet uttalats.

Vill man nå de praktiska fördelar som kan följa med ett polisbötessystem, måste man enligt min mening ta konsekvensen att handläggningen får en summarisk prägel, där utrymme inte ges att beakta förhållanden som inte kan konstateras vid handläggningstillfället. Med hänsyn till att återfall vid ordningsförseelser — om sådant i praktiken alls beaktas — oftast tor­ de föranleda en jämförelsevis ringa sträf förhöj ning anser jag att man utan större betänkligheter kan acceptera denna konsekvens. Detta betyder dock inte att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseel­ ser. Blir det för de trafikövervakande polismännen känt att en person gång på gång sätter sig över gällande bestämmelser bör detta vid ny förseelse för­ anleda rapport i och för åtal (jfr prop. 1960: 175 s. 84).

Kommitténs förslag innebär inte att någon förändring skall ske när det gäller anteckningar i kör kortsregistret. Det bötesstraff för tra­ fikförseelser som avses förekomma vid det föreslagna ordningsföreläggan- deinstitutet skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som nu sker när motsvarande förseelser beivras genom strafföreläggande. Jag anser i likhet med flera remissinstanser att det är av värde att denna ord­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

83

ning behålls. Den preventiva effekten av beivrandet skulle försvagas, om registreringen upphörde.

Kommittén har föreslagit att utfärdandet av ett föreläggande skall kunna ske såväl i omedelbart samband med förseelsen som senare. Detta liar i stor utsträckning godtagits under remissbehandlingen. Några remiss­ instanser har dock hävdat att föreläggandet hör utfärdas bara vid en di­ rekt kontakt mellan den misstänkte och polismannen, men det finns and­ ra som har förordat att föreläggandet i allmänhet skall översändas till den misstänkte med posten. Enligt min mening är det från både praktiska och psykologiska synpunkter önskvärt att ett föreläggande utfärdas så snart som möjligt efter förseelsen och i den misstänktes närvaro. Därigenom kan eventuella missförstånd klaras upp omgående. Vidare är det av värde att den som är medveten om sin överträdelse genast ställs inför påföljden av sin handling. En omedelbar handläggning bör alltså vara normalfallet. Det kan emellertid föreligga hinder för en sådan handläggningsordning, exempelvis i det inte ovanliga fallet att utredningen fullbordas vid en tid­ punkt när den misstänkte inte är tillstädes. Man bör därför inte utesluta möjligheten för polisen att i sådana fall, om praktiska hänsyn talar här­ för, tillställa den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för den misstänkte att ta ställning till föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att godkännande skall kunna ske skrift­ ligen eller i vissa fall enbart genom betalning av det förelagda bötesbelop­ pet. Med få undantag har detta godtagits av remissinstanserna. Jag anslu­ ter mig också till en sådan ordning, varvid jag dock vill erinra om att, isom jag nyss har sagt, huvudregeln bör vara att handläggningen skall slutföras i direkt anslutning till att förseelsen uppdagas och i den misstänktes när­ varo. Utrymmet för godkännande enbart genom betalning blir därigenom begränsat.

Frågan om sättet för betalning av förelagt bötesbelopp har kommittén ansett böra — i likhet med vad som gäller för strafföreläggan­ de — lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommit­ tén har förutsatt att förfarandet inte skall bindas vid något visst sätt för betalning. Den enskilde bör enligt kommittén, särskilt i samband med stör­ re trafikkontroller, beredas möjlighet att betala omedelbart. Ett betydande antal remissorgan har emellertid med skärpa framhållit att betalning inte bör ske omedelbart på gatan till den enskilde polismannen. I andra yttran­ den hävdas däremot, med åberopande framför allt av den preventiva bety­ delsen av omedelbar betalning, att möjligheten till sådan betalning inte bör lämnas oförsökt. De remissinstanser, som har haft erinringar mot en omedelbar betalning, gör huvudsakligen gällande att ett sådant förfarande skulle försämra polisens förhållande till allmänheten och medföra upp- bördstekniska komplikationer.

För egen del vill jag — i anslutning till vad jag tidigare har anfört —

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

betona att det är betydelsefullt att förfarandet anordnas så, att polisens förhållande till allmänheten inte försämras. De farhågor som i detta av­ seende har uttalats särskilt från polishåll bör inte lämnas obeaktade. Jag är därför inte beredd att f. n. förorda en ordning som innebär att den en­ skilde polismannen lar emot betalning. En sådan ordning skulle f. ö. för­ anleda åtskilliga uppbördstekniska och redovisningsmässiga problem. Ef­ tersom det i allmänhet inte innebär någon större olägenhet för den enskilde att betala in böterna på ett postgirokonto, bör en sådan betalningsform vara det normala. Om dessutom andra betalningssätt kan komma i fråga — t. ex. på en polisstation eller till särskild tjänsteman vid större trafik­ kontroller — får bedömas, när mera ingående undersökningar av organisa­ torisk natur har verkställts. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet ar­ betar med organisatoriska spörsmål bl. a. avseende anordnandet av upp­ börden av parkeringsbot och strafföreläggandcböter samt uppbörden inom ett system av den typ som nu är i fråga. Uppmärksamhet ägnas därvid bl. a. åt frågan om det är möjligt att utnyttja automatisk databehandling för att få ett enkelt och effektivt uppbörds-, redovisnings- och kontrollsystem. Hur betalnings- och uppbördsfrågorna närmare skall lösas torde med hänsyn till det anförda böra lämnas öppet t. v. Detta synes ej hindra att man nu tar ställning till ett polisbötessystem som sådant, eftersom de nämnda frå­ gorna är av den art att de torde kunna regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj:t.

I kommitténs förslag förutsätts att föreläggande beträffande vissa slag av förseelser skall underställas åklagare för prövning. Som ex­ empel nämns fylleri, eftersom sådan förseelse ofta ger anledning till åtals- prövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Förslaget i denna del har mött invändningar i ett stort antal remissyttranden. Enligt bl. a. RÅ:s mening står ett sådant underställningsförfarande i strid med den tankegång som är grundläggande för ett polisbötessystem, nämligen att vinna en ome­ delbar och snabb repression på ordningsförseelser. Jag delar denna upp­ fattning.

Enligt kommitténs förslag skulle i viss utsträckning även frågor om förverkande och annan sådan särskild rättsverkan kunna handläggas inom ramen för polisbötessystemet. En del remissinstan­ ser har dock anfört betänkligheter mot förslaget i den delen. Jag finner den­ na kritik vägande. Åtminstone till en början synes därför frågor om för­ verkande och annan sådan särskild rättsverkan böra hållas utanför polis­ bötessystemet. Uppkommer sådan fråga, får handläggningen alltså även i fortsättningen ankomma på åklagare, varvid strafföreläggande kan bli ak­ tuellt.

På ett område kan dock starka praktiska skäl tala för att förverkande bör kunna upptas inom ramen för det föreslagna systemet, nämligen om detta görs tillämpligt på ringa varusmuggling, varvid i så fall tjänstemän inom tullverket skulle handha handläggningen. Generaltullstyrelsen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

85

förordat att systemet, inbegripet förverkande, skall få tillämpas på detta område. Innan ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare ut­ redning.

Av det anförda framgår att jag förordar alt ett polisbötessystem införs enligt de grundläggande principerna i kommitténs förslag men med några undantag och modifikationer. Detta kräver lagstiftning. Lagreglerna torde lämpligen böra sammanföras i en särskild lag. I enlighet härmed har förslag till lag i ämnet upprättats inom justitiedepartementet. Beträffande övervägandena i skilda detaljfrågor får jag hänvisa till specialmotiveringen i det följande.

Några synpunkter beträffande huvudsakligen begreppsmässiga spörsmål bör dock lämpligen beröras redan i detta sammanhang. Kommittén har som nämnts föreslagit att det bötesstraff som skall föreläggas genom po­ lismans föreläggande kallas »ordningsbot». Visserligen är det här inte fråga om en påföljd med sådana specifika drag som är utmärkande för par- keringsboten och som gjorde det motiverat att införa en särskild benäm­ ning för denna. Det straff som kommer i fråga And ordningsföreläggande är böter i vanlig mening och de allmänna reglerna om indrivning, förvand­ ling m. m. avses i princip vara tillämpliga, liksom också bestämmelserna i 25 kap. brottsbalken. Emellertid anser jag ändå att särskilt psykologiska skäl talar för kommitténs förslag att den påföljd som föreläggs av polisman i summarisk ordning får en särskild benämning. Därigenom klargörs för allmänheten att det vid denna handläggningsform är fråga om förseelser av ordningskaraktär. Jag ansluter mig därtör till kommitténs förslag att påföljden skall kallas ordningsbot.

Det nya institutet är av processuell natur och kommittén har ansett att det bör erhålla ett särskilt namn, nämligen ordningsföreläggande. Denna benäm­ ning har under remissbehandlingen utsatts för viss kritik från språkliga synpunkter. Kritiken kan inte anses oberättigad. Vad som föreläggs är en påföljd och strängt taget borde man därför tala om ordningsbotsföreläggan­ de. Det kortare uttrycket ordningsföreläggande har dock sedan kommitté­ betänkandet framlades hunnit vinna viss hävd och jag anser det godtagbart som teknisk term. Det är praktiskt att ha en sådan term som kan beteckna både den handling polismännen skall utfärda och det processuella institu­ tet. Jag anser dock inte att uttrycket bör tas upp i lagtexten.

Vidare har kommittén i sitt förslag till lagtext använt benämningen »för­ seelse», uppenbarligen i syfte att markera att lagen gäller lindrigare brotts­ lighet. Någon fast uppfattning om vilka brott som bör hänföras till förse­ elsernas grupp har vi dock inte i svensk rätt. Jag anser därför att man i lagtexten bör knyta an till brottsbalkens begrepp och använda termen brott.

Som redan har berörts innebär förslaget att Kungl. Maj :t bemyndigas att bestämma vilka typer av brott som skall kunna beivras genom ord­ ningsföreläggande. Urvalet skall ske inom den ram som följer av att lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1960

avses gälla bara förseelser belagda med böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. Vilken omfattning ett sådant förordnande kan komma att få är självfallet för tidigt att uttala sig om. Jag har dock redan nämnt att förfarandet till en början bör prövas i mindre skala och i fråga om ett begränsat antal förseelsetyper. Lämpligen kan man därvid börja med försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt. Lagen bör följaktligen in­ nehålla bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att i ett över­ gångsskede meddela förordnanden som är lokalt begränsade.

På längre sikt är dock en generell tillämpning av lagen avsedd och det kan beroende på erfarenheterna under den första tiden komma i fråga att undan för undan utsträcka lagens tillämpning till nya förseelsetyper.

I dagens läge synes det mest angeläget att den nya lagen vinner tillämp­ ning på sådana trafikförseelser inom penningbotsområdet som har liög frekvens. Detta är en förutsättning för att de åsyftade arbetslättnaderna skall uppnås. Strävandena bör därför inriktas på att snarast möjligt få med sådana förseelser som enligt erfarenheten oftast uppdagas vid poli­ sens trafikövervakande verksamhet. Erfarenheterna från trafikkontroller­ na är här av särskilt värde. I betänkandet (s. 203) har upptagits en statis­ tik som närmare belyser vilka förseelser som är särskilt vanliga. Enligt min mening är det uteslutet att, som några remissinstanser har ifråga­ satt, från ordningsbotsområdet undanta förseelser i den rörliga trafiken. En av fördelarna med det nya systemet är ju att man i trafiksäkerhetens intresse kan tillgodose önskemålet om en snabb beivran. Just snabbheten i ingripandet mot och beivrandet av trafikförseelser är uppenbarligen ägnat att medverka till förbättrad trafikdisciplin och därmed ökad trafik­ säkerhet.

Under remissbehandlingen har vidare anförts exempel på förseelser, som kan vara särskilt farliga från trafiksäkerhetssynpunkt och som av den anledningen möjligen borde undantas från ordningsbotssystemets till- lämpningsområde. Bl. a. har nämnts förande av bil med bristfällig styr­ inrättning eller dåliga bromsar, vändning på motorväg och hastighets- överträdelser av den art att fråga kan uppkomma om överträdelsen inte bör bedömas som vårdslöshet i trafik. Dessa påpekanden är otvivelaktigt dik­ terade av omsorg om trafiksäkerheten och farhågor att förseelserna kan komma att bli för milt behandlade inom ramen för ett summariskt ordnings- botssystem med fasta strafftaxor. Emellertid vill jag peka på att standard- straffet för den ena och andra förseelsen självfallet kommer att bestäm­ mas med hänsyn till förseelsens typiska farlighet. Vidare är att märka att enligt mitt förslag användningen av penningböter är mer begränsad än en­ ligt kommittéförslaget.

Vidare vill jag understryka vad jag tidigare har sagt om att schablon­ straffet enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förse­ elsetyp. Om ett konkret fall avviker härifrån — t. ex. att en hastighets- överträdelse är påfallande grov eller ett utrustningsfel på en bil visar hög­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

87

gradig brist på ansvar i fråga om egen och andras säkerhet i trafiken — skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagares prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förse­ elsens svårhetsgrad i det särskilda fallet. Detsamma gäller naturligtvis om ansvar för vårdslöshet i trafik kan komma i fråga. Detta är ett betydelse­ fullt moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet förs ut i praktiken.

Jag vill tillägga att sådana bedömningar som nyss har berörts redan nu i realiteten verkställs av polismännen i viss utsträckning, nämligen när de avgör hur omfattande rapport angående en trafikförseelse skall göras. Betraktas förseelsen som jämförelsevis lindrig, brukar rapporterna oftast göras helt summariska. Fylligare rapporter med detaljer, som kan ge åkla­ garen ett egentligt underlag för en bedömning om vårdslöshet i trafik före­ ligger eller om av annat skäl en särskilt sträng bestraffning är motiverad, torde i regel upprättas endast när polismannen själv har funnit förseelsen allvarlig.

Vad gäller frågan om fylleri skall kunna beivras genom ordningsföre­ läggande anser jag det inte otänkbart att det organisatoriskt går att ordna så, att man vid polisdistrikten snabbt kan få upplysning från centralt re­ gister huruvida beträffande viss person föreligger sådant förhållande att särskild åtalsprövning enligt 57 § nvkterhetsvårdslagen bör ske. Därmed skulle det i och för sig bli möjligt att låta ordningsföreläggande komma till användning beträffande fylleri i sådana fall där det har konstaterats att sådan prövning inte kommer i fråga. Emellertid bör också beaktas att frå­ gan om samhällets åtgärder beträffande berusade personer som har om­ händertagits på allmän plats f. n. är under utredning. Frågan om möjlig­ heten för och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriför­ seelser anser jag därför böra övervägas först i senare sammanhang.

Kommande erfarenheter kan göra det befogat att utsträcka det nya in­ stitutets användning till åtskilliga andra typer av förseelser inom penning- botsområdet. Närmare överväganden härom finns det dock inte anledning att gå in på i nuvarande läge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Parkeringsbotslagen

Som tidigare har redovisats handläggs vissa parkeringsförseelser med tillämpning av lagen om parkeringsbot. En förutsättning för att detta för­ farande skall kunna användas är att överträdelsen inte är belagd med svå­ rare straff än böter omedelbart i penningar. För vissa parkeringsförseelser stadgas emellertid dagsböter och följaktligen är parkeringsbotslagen inte tillämplig i dessa fall.

Bestämmelser om parkering, stannande och uppställning av motorfor^

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

don finns i 49 § vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. Par- keringsbotslagen kan tillämpas endast då bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter har överträtts. Straf­ fet är nämligen i dessa fall böter omedelbart i penningar. Parkering på väg får enligt stadgandet i 49 § 3 mom. inte ske, om parkering hindrar andra fordon att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, av­ sett för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av tio me­ ter på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för drosk- station med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd, på bro eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel eller framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obe­ hörigen hindras eller störs.

Systemet med parkeringsbot kan däremot inte användas, när någon har brutit mot bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, eftersom straffet i dessa fall är dagsböter. Stannande eller uppställning på väg får enligt detta stadgande i princip inte ske på motorväg utom på parkerings­ plats och ej heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd, vid vägkorsning inom ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytter­ kant, framför vägmärke, så att detta skyms, på tydligt markerat övergångs­ ställe för gående eller inom ett område av tio meter före övergångsstället eller inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom försvåras. Även en förseelse mot bestämmelsen i 49 § 4 mom. vägtrafikförordningen om bl. a. skyldighet att vidta sådana åtgärder, att fordonet hindras att komma i gång av sig självt, bestraffas med dagsböter, varför parkeringsbot inte heller här kan användas. Vidare kan framhållas att 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen innehåller en bestämmelse om bl. a. uppställning av fordon inom visst avstånd från järnvägskorsning.

Parkeringsförseelser, som omfattas av parkeringsbotslagen, antecknas inte i körkortsregistret. Däremot sker enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungö­ relsen den 7 december 1951 (nr 743, 80 § 2 mom. ändrad senast 1964: 734) anteckning i detta register om övriga parkeringsförseelser.

Kommittén

Kommittén uttalar att erfarenheterna av det genom lagen om parkerings­ bot införda förfarandet har varit goda och att såväl polisens som åklagar­ nas arbete med parkeringsärenden har underlättats väsentligt. Kommittén anser att det inte föreligger någon anledning att överväga ändringar i hand­ läggningen enligt parkeringsbotslagen. Däremot tar kommittén upp frågan om förfarandet bör tillämpas vid flera förseelser än som nu faller under lagen. Förutsättningarna för att tillämpa lagen i större delar av landet än f. n. behandlas också i betänkandet.

Enligt vad som har inhämtats under departementsbehandlingen förekom under år 1965 i Stockholm 12 395 rapporterade parkeringsförseelser, som ej omfattades av parkeringsbotslagen.

Kommittén framhåller att enligt dess förslag till nya straffskalor vid vissa trafikförseelser dagsböter inte längre skall användas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Något på straffska­ lorna beroende hinder mot användning av parkeringsbot föreligger följakt­ ligen inte längre om detta förslag följs.

Det avgörande för frågan om en vidgning av parkeringsbotslagen måste emellertid enligt kommittén vara om det föreligger någon väsentlig saklig skillnad mellan de i 49 § 2 resp. 3 mom. vägtrafikförordningen angivna för­ seelserna och om denna skillnad är tillräckligt stor för att motivera att en­ dast överträdelser av 3 mom. skall handläggas med tillämpning av parke­ ringsbotslagen.

Kommittén förklarar att den vid sina undersökningar inte har kunnat finna att någon sådan mera betydande skillnad föreligger. Det kan visser­ ligen göras gällande att vissa av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafik­ förordningen — exempelvis förbudet att stanna eller uppställa fordonet i skarp kurva (b), vid vägkorsning (c) eller vid övergångsställe (e) — är betingade av ett mera uttalat trafiksäkerhetsintresse. Även parkeringsför- buden i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen vid exempelvis spårvägshåll- plats eller busshållplats torde emellertid enligt kommittén ha en stor be­ tydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. I Stockholm medför en förseelse mot

49 § 2 mom. vägtrafikförordningen ett strafföreläggande på åtta dagsböter å fem kronor, medan parkeringsboten för överträdelse av 49 § 3 mom. i samma förordning är fastställd till 25 kronor. Denna föga betydande skill­ nad i straffmätningen utgör ett starkt belägg för att svårhetsgraden av des­ sa förseelser kan anses vara ungefär likartad.

Emellertid framhåller kommittén att ett förslag om att parkeringsbots­ lagen skall kunna tillämpas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen även måste få till konsekvens att underrättel­ seplikten till körkortsregistret om dessa förseelser enligt 80 § vägtrafikkun­ görelsen bortfaller. Parkeringsbotslagen förutsätter att den som har begått en förseelse, som handläggs med tillämpning av lagen, förblir anonym. Anteckningen om dessa förseelser i körkortsregistret har emellertid enligt kommittén en mycket liten betydelse för prövning av frågor om återkallelse av körkort. Även i övrigt har dessa anteckningar ringa värde för bedöm­ ning av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Anteckningen i körkortsregistret kan därför avvaras.

I detta sammanhang påpekar kommittén att det kanske kan göras gäl­ lande att anonymiteten, när en parkeringsförseelse handläggs med tillämp­ ning av lagen om parkeringsbot, medför att antalet överträdelser skulle stiga. Invändningen synes emellertid kommittén mindre hållbar. Det är

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

länsstyrelserna i Östergötlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbot­ tens län, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté, polisbered­ ningen, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska polisförbundet och NTF.

I en del av de tillstyrkande yttrandena har närmare diskuterats om vidg­ ningen bör vara så långtgående att, som kommittén har föreslagit, alla för­ seelser enligt 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall omfattas av parke­ ringsbotslagen. Åtskilliga i princip tillstyrkande remissorgan — bl. a. de nyss namngivna — har därvid uttryckt uppfattningen att någon eller några av de i 49 § 2 mom. upptagna förseelserna bör undantas från beivrande i parkeringsbotslagens ordning. Detta har framför allt gällt förseelser mot

49 § 2 mom. första st. b) (parkering i skarp kurva och på backkrön m. m.) och i nästan lika stor utsträckning punkt a) i samma moment (förseelser mot förbudet att stanna på motorväg). I viss mån har också avstyrkts att förseelser mot punkt d) i samma föreskrift (förbudet att stanna framtör vägmärke så att detta skyms) beivras enligt parkeringsbotslagen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att de förbudsbestämmelser, som finns i 49 § 2 mom. c)—f) är av sådant slag, att de knappast motiverar en behandling, som skiljer dem från de parkeringsförseelser som nu omfattas av parkeringsbotslagen. Statens trafiksäkerhetsråd ger uttryck för en lik­ artad uppfattning.

Bland de remissinstanser, som helt synes acceptera kommitténs tanke att samtliga förseelser enligt 49 § 2 mom. skulle kunna beivras enligt lagen om parkeringsbot, kan nämnas Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, flertalet länsstyrelser, stats polisintendenten, utredningen rörande specialstraffrätten, Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges stadsfiskaler, KAK, Motormännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riks­ förbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund och Trafikförsäkringsf öreningen.

Ett par remissinstanser, hovrätten över Skåne och Blekinge samt rådhus­ rätten i Malmö, förordar att parkeringsbot — utöver vad kommittén har föreslagit — skall användas vid de i 49 § 4 mom. vägtrafikförordningen omnämnda förseelserna. Hovrätten anser dessutom att utvidgningen bör omfatta även förseelser mot 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Den av kommittén föreslagna vidgningen av parkeringsbotssystemet till att omfatta ytterligare förseelser har avstyrkts av RÅ, Svea hovrätt, hovrätterna för Nedre och för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,

Gotlands, Hallands och Göteborgs och Bohus län, domstolskommittén, För­ eningen Sveriges häradshövdingar, MHF samt landsfogden i Norrbottens län.

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Gävleborgs län,

Föreningen Sveriges landsfogdar samt landsfogdarna i Örebro och Väst­ manlands län uttalat tveksamhet beträffande kommitténs förslag i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

93

Bland de avstyrkande remissinstansernas uttalande kan nämnas följan­ de. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att kommitténs bedömning av de skilda parkeringsförseelsernas svårhetsgrad påtagligt skiljer sig från vad som vid lagens tillkomst uttalades av utredningsmannen (prop. 1960:175 s. 42). Denne ansåg nämligen att systemet med parkeringsbot inte borde tillämpas i fråga om någon av bestämmelserna i 49 §. Att för- selser mot 3 mom. fördes in under lagens tillämpningsområde har såvitt kan bedömas visserligen inte medfört några olägenheter. Hovrätten säger sig likväl inte kunna dela kommitténs uppfattning i denna del. I vart fall i fråga om 2 mom. punkterna a) och b) — parkering på motorväg, i skarp siktskymd kurva, på backkrön eller annan plats med skymd sikt — är om­ ständigheterna ofta sådana att förfarandet kan innebära synnerlig fara för omfattande olyckor. Enligt hovrättens mening är det angeläget att behålla en sträng syn på denna art av förseelser för att kunna påverka trafikanter­ na till nödvändig vaksamhet. Med hänsyn till de synnerligen skiftande för­ hållanden som avses med bestämmelserna bör åklagarprövning förekomma i samtliga fall. Vad beträffar 2 mom. punkterna c)—f) möter inte samma betänkligheter. Dessa förseelser torde ytterligt sällan kunna medföra all­ varliga konsekvenser. Hovrätten vill dock i första hand förorda att ingen vidgning av lagens tillämpningsområde sker. Likartade synpunkter anläggs av bl. a. RÅ, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Hallands län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att i allt fall de flesta av de förbud, som stadgas i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, är betingade av uttalade trafiksäkerhetsintressen och inte är jämförbara med de fall som f. n. avses med parkeringsbotslagen. Visserligen kan enligt föreningen vis­ sa av de förbud, som omnämns i 49 § 2 mom., sägas vara närbesläktade med förbuden i 3 mom. Detta gäller särskilt uppställning av fordon för nära vägkorsning eller inom eller nära filmarkering, i allt fall såvitt gäller platser, där höga hastigheter inte brukar förekomma. Om någon ändring skall göras, synes den enligt föreningen böra ske på det sättet, att vissa förbud flyttas från 2 mom. till 3 mom.

Ett flertal remissorgan uppehåller sig vid frågan om betydelsen av att en parkeringsförseelse antecknas i körkorts regist re t. KAK under­ stryker den preventiva effekt som ligger i vetskapen om att en förseelse blir registrerad men förklarar sig dock kunna gå med på att en registrering, när det gäller parkeringsförseelserna, kan ha ringa värde för bedömning av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Vidare anser läns­ styrelsen i Västmanlands län att bortfallet av anteckning i körkortsregist- ret rörande parkeringsförseelser torde sakna betydelse för körkortsmyn- digheten. På svårare parkeringsförseelser kan med fördel 2 §' trafikbrotts­ lagen tillämpas och vid en sådan förseelse skall anteckning ske i körkorts- registret. Likartade synpunkter anläggs av poliskammaren i Västerås.

Några remissorgan uttalar emellertid betänkligheter mot en begränsning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

av registreringen av parkeringsförseelser. Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar sålunda, att den visserligen i huvudsak kan ansluta sig till kommitténs åsikt att den nuvarande anteckningen i körkortsregistret har mycket liten betydelse för prövning av frågan om återkallelse av körkort. I vissa fall — l. ex. parkering i skarp kurva och på backkrön — synes emel­ lertid vårdslös uppställning vara av så allvarlig beskaffenhet från trafik­ säkerhetssynpunkt, att den kan ha betydelse för bedömning av vederbö- randes lämplighet som förare av motorfordon. Beträffande dessa förseel­ ser bör därför enligt länsstyrelsen underrättelseplikten till körkortsregist­ ret kvarstå. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, alt en parkeringsförseelse ibland kan vara av den art, att körkortsinnehavaren genom förseelsen får anses ha ådagalagt att han inte är lämplig som motor- fordonsförare. Vidare uttalar MHF, att förseelser som t. ex. stannande i skarp kurva, på backkrön, på eller omedelbart före övergångsställe, på motorväg o. s. v. är alltför allvarliga för att få begås anonymt och få upp­ repas utan annan påföljd än en utgift, som i varje fall för den välsituerade är mycket ringa.

Frågan om polismännens kompetens och i vissa fall även trafikövervakarnas berörs i några yttranden. RÅ anser det vanskligt att till polisman överlåta avgörandet om i det särskilda fallet trafikovarsamhet skall anses föreligga. Likartade synpunkter anför bl. a. polisberedningen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfogdar och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Poliskammarcn i Gävle anser där­ emot att polismannen inte bör frånkännas den kunnighet och det omdöme som krävs för att avgöra de aktuella fallen.

JK hävdar att parkeringsbotslagen inte bör vidgas så, att tillämpningen inte längre kan anförtros särskilda trafikövervakare. Med den begränsade utbildning, som trafikövervakarna har, bör det inte komma i fråga att an­ förtro dem handläggningen av mera svårbedömda fall. Detta gäller sär­ skilt när ansvar för trafikovarsamhet kan inträda. Dit torde enligt JK kun­ na räknas förseelser enligt 49 § 2 mom. b). Även statens trafiksäkerhetsråd framhåller, att om — trots att rådet har avstyrkt kommittéförslaget i den­ na del — parkeringsbot skall användas vid förseelser mot 49 § 2 mom.

a) och b), uttrycklig föreskrift bör meddelas om att trafikövervakare inte skall äga utfärda anmaning att betala parkeringsbot för dess förseel­ ser. Vidare instämmer bl. a. överståthållarämbetet och Föreningen Sveri­ ges polismästare i kommitténs uttalande att särskilda trafikövervakare inte bör anförtros att utfärda anmaning beträffande i allt fall förseelser som avses i 49 § 2 mom. b).

Kommitténs förslag, att Kungl. Maj :t skall kunna meddela bemyndi­ gande för rikspolischefen att besluta i vilka polisdistrikt par­ keringsbotslagen skall tillämpas har i regel inte mött någon erinran. Läns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

95

styrelsen i Skaraborgs län anser dock att detta bemyndigande bör ges riks­ polisstyrelsen. Statsåklagaren i Göteborg föreslår däremot att beslutande­ rätten bör delegeras till RÅ. RA, som i denna del har biträtt kommitténs förslag, erinrar om att Kungl. Maj :t alltid har inhämtat yttrande från RÅ när fråga hittills uppkommit om vidgad tillämpning av lagen. Med hänsyn till RÅ:s befattning i övrigt med parkeringsboten kan det därför synas lämp­ ligt att föreskriva att rikspolischefen i dessa frågor skall samråda med RÅ.

I några yttranden, bl. a. av statspolisintendentcn, polisberedningen och

Föreningen Sveriges häradshövdingar, förordas att parkeringsbotslagen utan särskilt förordnande görs tillämplig i hela landet. Statspolisintendenten ut­ talar sålunda, att han inte kan finna något skäl att förbehålla utfärdande av parkeringsbot till vissa områden inom landet. Detta synes även oegentligl med hänsyn till att ordningsföreläggande enligt kommittéförslaget skall kunna åläggas utan inskränkning till plats för förseelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

Departementschefen

Parkeringsbotslagen har nu tillämpats i över fem år. Erfarenheterna av systemet har i huvudsak varit goda. Förfarandet har varje år vidgats till att avse nya polisdistrikt. Särskilt polisen och åklagarna har genom denna handläggningsform fått en värdefull arbetslättnad. Det bör emellertid näm­ nas att det fortfarande i vissa fall när parkeringsboten ej har blivit betald efter anmaning krävs ett betydande utredningsarbete för att fastställa vem som har gjort sig skyldig till den aktuella parkeringsförseelsen.

Parkeringsbotslagen är konstruerad så, att lagen genom förordnande av Kungl. Maj :t kan göras tillämplig beträffande sådan överträdelse av före­ skrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av fordon som inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. I det föregående har föreslagits att vissa parkeringsförseelser, som nu är belagda med dagsböter och av den anledningen f. n. faller utanför parkeringsbots- lagens tillämpningsområde, skall straffas med penningböter. Denna ändring i straffskalan bör emellertid inte utan vidare föranleda att alla de berörda parkeringsförseelserna skall kunna beivras enligt parkeringsbotslagen. Detta är en fråga som bör särskilt övervägas under beaktande av parkeringsbots- förfarandets natur.

Kommitténs förslag innebär att parkeringsbotslagens tillämpningsområde skall vidgas att avse också sådana förseelser, som anges i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Vidare har vissa remissorgan förordat en mindre omfattande vidgning av institutet än vad kommittén har föreslagit. 1 ett par remissyttranden hävdas däremot en motsatt uppfattning, dvs. att

9G

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

parkeringsbotslagen bör erhålla en mera vidsträckt tillämpning än kom­ mittén har förordat.

De erinringar, som har framförts mot kommitténs förslag, har genom­ gående grundats på den uppfattningen att parkeringsbotslagen genom en vidgad tillämpning skulle komma att omfatta förseelser av sådan svårhets- grad att de inte lämpar sig för handläggning genom det förenklade förfaran­ det. I detta sammanhang har flera remissorgan särskilt framhållit att par- keringsbot medför anonymitet. En följd av detta är bl. a. att en parkerings- förseelse som har beivrats med tillämpning av systemet inte kan antecknas i körkortsregistret. Detta försvagar enligt dessa remissorgan den preventiva betydelsen av ingripandet.

Jag kan för egen del i viss mån ansluta mig till den kritik som har fram­ förts mot kommittéförslaget. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag således att förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b), dvs. par­ kering i skarp kurva och på backkrön, inte sällan utgör en sådan fara för trafiksäkerheten och är av så kvalificerad natur att parkeringsbot inte bör användas. Även beträffande stannande eller uppställning på motorväg —

49 § 2 mom. första stycket a) — anser jag att man kan hysa berättigad tve­ kan om förseelserna är lämpade att beivras genom parkeringsbotsförfaran- det.

I detta sammanhang vill jag också instämma i ett uttalande av JK om att parkeringsbot inte bör användas i sådana fall då avgörandet inte kan anför­ tros särskilda trafikövervakare. Institutet bör följaktligen med hänsyn till att dessa övervakare får begränsad utbildning omfatta endast förseelser som är lätta att bedöma. Detta förhållande utgör ett ytterligare skäl till försik­ tighet, när det gäller att vidga parkeringsbotssystemet.

Av redovisad statistik får anses framgå att det framför allt är övriga för­ seelser i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen, dvs. parkering vid vägkorsning, vägmärke, övergångsställe och filmarkering som förekom­ mer i något större antal. Det är således huvudsakligen beträffande dessa förseelser som praktiska fördelar står att vinna genom ett förenklat för­ farande enligt parkeringsbotslagen.

De sistnämnda förseelserna kan möjligen anses vara något allvarligare till sin typ än de parkeringsförseelser som redan nu omfattas av parke- ringsbotslagen. Skillnaden är emellertid inte större än att den på ett till­ fredsställande sätt kan beaktas inom ramen för institutet parkeringsbot. *Ja§ syftar här främst till möjligheten att differentiera parkeringsbotens storlek. Vidare vill jag framhålla att en smidigare handläggningsform sam­ tidigt skapar utrymme för effektivare övervakning. Det torde vara själv­ klart att denna bör inriktas på de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste parkeringsförseelserna.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att lagen om parkerings­ bot ändras på sådant sätt att det blir möjligt att använda parkeringsbot även

97

i vissa fall då förfarandet f. n. inte är tillämpligt. Ändringen torde lämpligen böra göras på det sättet att Kungl. Maj :t bemyndigas att — liksom nu gäller beträffande lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende — meddela förordnande vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen. Som framgår av det förut anförda är det min uppfattning att en vidgad til­ lämpning av lagen bör genomföras så att förseelser enligt 49 § 2 mom. första stycket c)—f) hänförs till parkeringsbotsområdet.

Slutligen har kommittén uttalat, att lagens tillämpning bör vidgas till nya polisdistrikt, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. I samband härmed har kommittén förordat, att Kungl. Maj :t får möjlighet att delegera rätten att besluta om lagens tillämplighet i geografiskt avseen­ de. Kommittén tänker sig att rikspolischefen skall besluta i dessa frågor. Detta förslag har praktiskt taget genomgående lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Några remissorgan har t. o. m. ansett, att lagen utan särskilt förordnande bör vara tillämplig i hela landet.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att så goda er­ farenheter nu har vunnits av systemet med parkeringsbot, att det är motive­ rat att sprida systemet till alla orter där man kan vinna praktiska fördelar av det. Det synes mig lämpligt att prövningen i detta avseende skall kunna överlämnas till rikspolisstyrelsen, som har goda möjligheter att bedöma när praktiska förutsättningar föreligger för systemets införande i ytterligare polisdistrikt. Att generellt delegera denna prövning till rikspolisstyrelsen tor­ de dock böra komma i fråga först så småningom. Jag erinrar om att jag i det föregående har föreslagit att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att under ett övergångsskede bestämma i vilka polisdistrikt ordningsbotssyste- met skall tillämpas. Det är under detta övergångsskede önskvärt med en viss samordning mellan de båda instituten. I regel torde nämligen organi­ satoriska fördelar uppnås, om parkeringsbotslagen är tillämplig i de distrikt där ordningsbotssystemet prövas.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändring i 1 § lagen om parkeringsbot. Beträffande övriga ändringar i denna lag får jag hänvisa till specialmotive­ ringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Strafföreläggande

Tillämpningsområdet

I detta avsnitt behandlas kommitténs förslag att tillämpningsområdet för strafföreläggandeinstitutet skall vidgas så, att strafföreläggande kan användas även i vissa fall när målsägande finns. Kommittén har också be­ handlat frågan om institutet bör utvidgas till att avse också fall då fäng­ else ingår i straffskalan för brottet men anledning inte förekommer att an-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

vända annat straff än böter. Vad som har anförts i den frågan har sam­ band med kommitténs förslag om stämningsföreläggande. Jag återkommer därför senare till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kommittén

En vidgad användning av strafföreläggande till att avse även fall då målsägande finns har tidigare inte ansetts vara av större praktisk bety­ delse, eftersom det sällan finns någon målsägande vid brott, för vilket en­ dast böter har upptagits i straffskalan. Förslag om att ta bort ifrågavarande hinder för strafföreläggande har avvisats med hänvisning till detta för­ hållande. Läget är emellertid nu ett annat. Brottsbalken innehåller näm­ ligen bestämmelser om ett flertal brott med enbart böter i straffskalan och dessa brott är till sin natur sådana att målsägande alltid eller vanligen förekommer. Även kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straff­ skalan för sådan vårdslöshet i trafik som inte är grov måste här beaktas.

Kommittén har beträffande brott, som är sådana att endast böter ingår i straffskalan men där målsägande ändå kan finnas, uttalat att det inte är brottens art utan hänsynen till målsäganden som har varit det avgö­ rande skälet för utformningen av gällande handläggningsbestämmelser. Kommittén har mot denna bakgrund närmare övervägt vilka särskilda hänsyn som bör tas till målsäganden.

Beträffande målsägandens befogenheter i ansvarsdelen av brott­ mål uttalar kommittén till en början, att målsägandens åtalsrätt numera väsentligen framstår som en kontroll av att åklagarna -— kanske framför allt i politiskt mera oroliga tider — med oväld utövar sin rätt och plikt att åtala. Det är enligt kommittén ytterst sällan som målsägande väcker en­ skilt åtal vid åklagar- och angivelsebrott. Målsägandens rätt att biträda åtalet och fullfölja talan till högre rätt är även ett uttryck för tanken att målsäganden har förutsatts ha ett intresse att bevaka i ansvarsfrågan. Det är emellertid vid mycket få tillfällen som målsäganden anser sig böra ut­ nyttja dessa befogenheter. Detta torde visa, att målsägandena nästan un­ dantagslöst anser att åklagaren ensam kan bevaka även målsägandeintres- set i ansvarsfrågan.

Kommittén påpekar att det enligt gällande rätt inte finns någon skyl­ dighet för rätten eller åklagaren att genom särskild underrättelse till måls­ äganden bereda denne tillfälle att biträda åtal eller fullfölja talan i an­ svarsfrågan. Föreskriften i 22 kap. 2 § rättegångsbalken att målsägande, om det kan ske, skall underrättas i god tid före åtalet, har nämligen främst till syfte att underlätta för målsäganden att framställa enskilt anspråk på grund av brottet. Målsägandens ev. intressen i ansvarsdelen har följaktligen inte tillmätts självständig betydelse. Det skall under förundersökningen all­ tid antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av

dan talan, bör hinder för förenklad handläggningsform inte föreligga. Det anses lämpligt att den som håller förhör med målsäganden inhämtar upp­ gifter i detta avseende. Målsägandens inställning skall då antecknas i för­ undersökningsprotokollet. Kommittén anser det inte behövligt att måls­ äganden avger sin förklaring i någon särskild form. Möjligheten att det någon gång kan uppkomma tvist om anteckningen i förundersökningspro­ tokollet är riktig, bör inte få komplicera förfarandet i normalfallet. Skulle det inträffa att ett strafföreläggande utfärdas mot en målsägandes önskan, får detta endast processuell betydelse. Målsäganden har ju kvar sina rät­ tigheter att själv väcka talan i civilprocess och i den ordningen kräva ut sitt skadestånd. Den möjlighet som målsäganden har fått att framställa sina enskilda anspråk i brottmålsprocessen, får inte betraktas som en för­ mån som under alla förhållanden skall behållas.

Vidare erinrar kommittén om att även annan än målsägande i brott­ målet kan fora talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och att talan kan föras även mot annan än den misstänkte. I dessa fall krävs van­ ligen att det enskilda anspråket anhängiggörs genom stämning. Som ex­ empel på sådan talan nämnes försäkringsbolags regressanspråk enligt 25 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal. Det är emellertid här än mera uppenbart att sådan möjlighet att föra skadeståndstalan i sam­ band med brottmålsrättegång är en processuell förmån av sådan art att den inte bör få hindra att handläggningen av ansvarsfrågan förenklas. Möjligheten att få sådana anspråk prövade i en ordinär brottmålsprocess bör därför vara begränsad till de fall då sådan handläggning tillgrips av straffprocessuella skäl.

Kommittén förordar vidare vissa tillägg i förundersökningskungörelsen. Dessa syftar till att lösa de svårigheter som kan uppstå, om målsäganden på fråga förklarar, att han inte kan ta ställning till om han skall föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Förundersökningsledare, åklagare eller polisman kan då muntligen eller skriftligen anmana målsäganden att inom viss tid ange om han ämnar föra talan om enskilt anspråk eller inte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att i princip vidga tillämpningsområdet för straff­ föreläggande även till brott där målsägande finns men denne ej vill föra talan har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att förslaget utgör en sedan flera år efterlängtad förbättring. Åklagarmyndigheten i Uppsala framhåller att domstolarna genom förslaget säkerligen kan vinna en avsevärd avlastning, eftersom många erkända mål f. n. av formella skäl måste stämmas. Lik­ nande uttalande gör bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

dömningsfrågor kan förekomma redan med strafföreläggandeinstitutets nu­ varande tillämpningsområde. För egen del hyser jag inte några betänk­ ligheter mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffen­ het inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.

*04

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om besvär

Enligt 48 kap. 3 § rättegångsbalken skall godkännande av strafföreläg­ gande göras skriftligen på föreläggandet. Godkännandet skall göras av den misstänkte personligen.

I och med att ett strafföreläggande blir godkänt gäller det enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken som dom vilken har vunnit laga kraft. Något ordinärt rättsmedel för att erhålla ändring i strafföreläggandet finns alltså inte. Emellertid innehåller 59 kap. rättegångsbalken bestämmelser om ett sär­ skilt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. Föreläggandet kan enligt 5 § undanröjas, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeför­ klaring, om vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att före­ läggandet bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet eljest inte överens­ stämmer med lag.

Talan mot strafföreläggande förs enligt 6 § genom besvär till hovrätt av den misstänkte eller åklagaren. Besvär skall föras inom en månad efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken är tillämpliga vid handlägg­ ningen i hovrätten. Talan får inte föras mot hovrättens beslut.

Ett godkänt strafföreläggande har även ansetts kunna undanröjas med tillämpning av resningsinstitutet i 58 kap. rättegångsbalken. Resning har förekommit vid såväl formella som materiella felaktigheter.

Kommittén

I fråga om formen för godkännande av strafföreläg­ gande anknyter kommittén till sina överväganden om formen för ord- nmgsföreläggandets godkännande. Enligt detta institut skall, som har nämnts, föreläggande i vissa fall kunna godkännas genom betalning av de förelagda böterna. Det finns enligt kommittén anledning att överväga en motsvarande ordning vid strafföreläggande. Godkännande genom betal­

finns. En annan sak som jag strax skall återkomma till är att det i vissa bötesmål, alldeles oavsett målsägandefrågan, kan finnas skäl som motiverar att nämnd medverkar.

Kommitténs förslag att ensamdomare skall kunna pröva även enskilda anspråk som framställs i bötesmål har praktiskt taget genomgående till­ styrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. För egen del vill jag framhålla att en sådan vidgad kompetens för ensamdomaren i bötesmålen ger honom en behörighet, som svarar mot den behörighet han redan har i tvistemålsprocessen. En mycket stor del av alla tvistemål avgörs av ensam­ domare i omedelbart samband med förberedelsen. Detta har inte visat sig medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte an­ ledning att anta att det skulle vara svårare för en ensamdomare att avgöra likartade frågor när de uppkommer i en brottmålsprocess.

Det spörsmål som jag nu har berört har ett visst samband med frågan om ett ställningstagande till kommittéförslaget berör de mera allmänna principerna för nämndens medverkan i domstolsprocessen. Detta spörsmål övervägs f. n. inom domstolskommittén. Det är följaktligen inte lämpligt att i detta sammanhang pröva nämndens ställning från mera principiella utgångspunkter. Den fråga det nu gäller är emellertid av mera begränsad räckvidd, nämligen spörsmålet i vilken utsträckning nämnd behöver med­ verka i bötesmålen, dvs. mål som vanligen är av förhållandevis enkel ka­ raktär. Denna brottsgrupp är visserligen antalsmässigt betydande men med hänsyn till målens art kan det enligt min uppfattning inte göras gällande, att kommittéförslaget föregriper ett ställningstagande till de mera allmänna principerna. Det bör särskilt nämnas att domstolskommittén inte har haft någon erinran mot att det nu aktuella förslaget tas upp till prövning och att kommittén är i huvudsak positivt inställd till förslaget.

Vad jag hittills har anfört leder till att jag anser mig böra förorda att bestämmelserna om ensamdomares behörighet ges sådant innehåll, att det blir möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägan­ de finns och när enskilda anspråk framställs i sådana mål.

Avsikten är emellertid inte att bötesmålen undantagslöst skall handläg­ gas utan nämnd.

Kommittén har utgått från att det skall ankomma på rätten att bedöma om ett visst bötesmål är av sådan särskild beskaffenhet att det kräver att nämnd skall medverka. Några riktlinjer för denna bedömning bör enligt kommittén inte föreskrivas i lag. Den föreslagna ordningen innebär alltså att innan ett bötesmål utsätts eller företas till förhandling rätten skall ta ställning till om det föreligger något särskilt förhållande som gör det motiverat att nämnd medverkar. Kommitténs uppfattning har i regel godtagits under remissbe­ handlingen.

För egen del vill jag ansluta mig till att frågan om nämnds medverkan i bötesmål löses på det sätt som har föreslagits. Några i lagtext eller på an-

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

avge erkännandet. Kommittén anför vidare att mål av enkel beskaffenhet i praktiken ofta avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom rätta avgivet erkännande. Bakgrunden härtill är ofta att rätten skriftligen meddelar den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skrift­ ligt erkännande och i så fall kan underlåta att inställa sig. Det lämnas således ett mer eller mindre formellt besked att det kommer att anses till­ räckligt att den tilltalade erkänner skriftligen. Om sådant erkännande av­ ges, brukar anses att målet kan prövas och avgöras utan hinder av den till­ talades utevaro. Grunden härför är att rätten enligt 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken får avgöra mål i den tilltalades frånvaro om det inte förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken anses kunna utredas nöjaktigt. I sammanhanget är även att märka att enligt 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken vite alltid skall före­ läggas när den tilltalade kallas till huvudförhandling. Förelagt vite utdöms dock inte, när rätten finner sig kunna handlägga målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det föreligger ett praktiskt behov av en form att avgöra vissa enklare brottmål utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter samtidigt i fråga om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att till- lämpa 46 kap. 15 § andra stycket på det sätt som förekommer. Främst påpekas att den tilltalade, när han inte inställer sig personligen eller genom ett ombud som är insatt i sakförhållandena, inte har möjlighet att kontrol­ lera de uppgifter som åklagaren lämnar. Domstolen är vidare inte skyldig att underrätta en tilltalad om domens innehåll. Om den tilltalade inte själv gör förfrågan härom hos domstolen, torde han få kännedom om straffet först när åtgärd vidtas för att verkställa domen och alltså tiden att över­ klaga domen har gått ut. Den misstänkte har därför i dessa fall svårt att bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Förutom de erinringar från rättssäkerhetssynpunkt, som det anförda kan motivera, anser kommittén att den nämnda handläggningsordningen är onödigt omständlig.

Kommittén överväger huruvida domstols handläggning av vissa mindre allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande i något vidgad utsträckning, övervägandena tar sikte på sådana brott, som enligt straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för ^a ilka endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar om att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid ett flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang och att riks­ dagen under 1950-talet vid tre tillfällen uttalat sig mot att vidga strafföre­ läggandeinstitutet till att avse brott, i vilkas straffskala ingår även fängelse. Bl. a. nämns att första lagutskottet när riksdagen behandlade frågan år 1958 särskilt framhöll, att man vid lagstiftningsarbetet på straffrättens om­ råde borde undersöka om det är möjligt att använda strafföreläggande i

Kurigl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

av brott när tillämplig straffskala innehåller både böter och fängelse men endast böter kommer i fråga i det särskilda fallet — har inställningen hos remissinstanserna varit oenhetlig. Redan delta förhållande gör det motiverat att man inte på grundval av nu föreliggande material gör någon principiell ändring i gällande ordning.

Under remissbehandlingen har framställts ett par förslag i vissa särskilda frågor. Sålunda har RÅ föreslagit att åklagare skall få rätt att i strafföre­ läggande ta upp högst 60 dagsböter i stället för högst 40 dagsböter, som f. n. gäller. Detta förslag vill jag dock inte biträda.

Vidare har Föreningen Sveriges häradshövdingar tagit upp frågan om inte en viss uppmjukning bör ske av den föreskrift i 45 kap. 15 § rätte­ gångsbalken som innebär att den tilltalade i kallelse till huvudförhandling undantagslöst skall kallas vid vite. Som redan har nämnts i avsnittet om gällande bestämmelser har önskemål i denna riktning tidigare förts fram vid några tillfällen. Jag anser att dessa önskemål i och för sig är förståeliga. Emellertid är åtskilliga synpunkter att beakta vid bedömningen av denna fråga, som — även om ändring önskas endast beträffande vissa mål som typiskt sett är bagatellartade — dock sammanhänger med vissa för vår rättegångsordning grundläggande principer. Jag anser att ytterligare över­ väganden behöver ske innan slutlig ställning kan tas i frågan.

Som framgår av det anförda är jag inte beredd att nu lägga fram några processrättsliga förslag utöver dem som jag har berört i det föregående. Emellertid vill jag samtidigt framhålla att jag är övertygad om att en vidare utveckling mot ökad effektivitet och bättre utnyttjande av rättsvårdens re­ surser kan ske utan avkall på rättssäkerhetskravet. Jag avser därför att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Specialmotivering till vissa av lagförslagen

I enlighet med vad som förut har anförts har förslag upprättats till lag om föreläggande av ordningsbot och till ändringar i parkeringsbotslagen, rättegångsbalken, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och förordningen om mopeder. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga l1. Specialmotiveringar finner jag behövliga endast när det gäller den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot och vissa av förslagen till lagändringar. Eftersom förslaget till lagen om föreläggande av ordnings­ bot i vissa delar skiljer sig från kommitténs motsvarande lagförslag, torde sistnämnda förslag få biläggas som bilaga 2.

1 Förslagen till ändringar i parkeringsbotslagen, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och förordningen om mopeder har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som är fo­ gade vid propositionen frånsett en mindre ändring av redaktionell art.

129

torde dessutom förfalskning föreligga. Sådan brottslighet kan motverkas, om krav på legitimation uppställs..

Statsåklagaren i Göteborg sätter i fråga, om man i tillämpningen behöver beakta reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. brottsbalken annat än när det är uppenbart att en förseelse har begåtts under sådana omständigheter att detta kapitel är tillämpligt. Är detta fallet, bör ordningsföreläggande under­ låtas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att åtal mot personer, som är intagna i ungdomsvårdsskolor eller vårdanstalter för alkoholmissbrukare, inte får äga rum utan att särskild åtalsprövning har verkställts av åklagare.

I de flesta fall är det emellertid omöjligt för polisman att på platsen få reda på om det föreligger förhållande som föranleder sådan åtalsprövning. Polis­ kammaren i Luleå hävdar att hundratusentals personer årligen fälls till an­ svar genom strafföreläggande eller dom utan att det dessförinnan har kon­ trollerats om det bort ske åtalsprövning enligt nykterhetsvårdslagen. Sanno­ likheten talar för att bestämmelsen har blivit åsidosatt i åtskilliga fall.

Departementschefen. Det kan svårligen positivt anges vilka förutsätt­ ningar i bevishänseende som skall föreligga för att ordningsföreläggande skall få utfärdas. Som kommittén har framhållit kommer bedömningen i allmänhet att grundas på polismannens egna iakttagelser och på den miss­ tänktes egna uppgifter. Det måste dock också förutsättas fall då polisman­ nen inte själv har bevittnat en förseelse men uppgifter härom kommer fram genom anmälningar från enskilda eller myndigheter eller på annat sätt. Genom sådant material, kompletterat i regel med uppgifter av den miss­ tänkte, kan det bli klarlagt att en förseelse föreligger. Man måste emeller­ tid räkna med att i praktiken högst skiftande förhållanden kan förekomma, när det gäller bevisläget och bevismaterialet. Det bör därför inte uppstäl­ las något krav på att enligt polismannens bedömning full bevisning måste föreligga för att föreläggande skall få utfärdas. Det vore f. ö. främmande att tänka sig att polismannen själv skulle pröva bevisvärdet av sina egna iakttagelser, om den misstänkte eller annan gör gällande att polismannen bar misstagit sig. Inte heller anser jag att ett nödvändigt villkor för före­ läggandes utfärdande skall vara att den misstänkte dessförinnan uttryck­ ligen har erkänt gärningen. Jag har funnit det från praktiska synpunkter lämpligast att en föreskrift i frågan ges den utformningen, att föreläggande inte får utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen. En sådan före­ skrift har därför upptagits som första punkt i denna paragraf.

Som ett ytterligare hinder för ordningsföreläggandcs utfärdande har upp­ tagits det fallet att det föreligger anledning anta att förseelsen bör för­ anleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman. Praktisk betydelse torde denna föreskrift främst få i det av kommittén nämnda exemplet att

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

trafikförseelse har begåtts vid förande av militärt eller civilt tjänstefordon. Avgörande är enligt den föreslagna föreskriften om polismannen objektivt sett bär haft anledning anta att fall av nu berörd art är för handen.

På motsvarande sätt har som hinder för ordningsföreläggande upptagits det fallet att det föreligger anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Som kommittén har framhållit, torde inte heller detta komma att bli något vanligt fall i praktiken. Om en förseelse har föranlett skada (t. ex. nedstänkta kläder vid förseelse mot 46 § 1 mom. sista stycket vägtrafikförordningen), får föreläggande dock utfärdas, om den förförde­ lade parten förklarar sig inte vilja framställa ersättningsanspråk eller om uppgörelse träffas om ersättningen.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen bör förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan inte kunna upptas i ordningsföreläggande. Av 2 och 5 §§ följer att endast böter kan upptas i föreläggande. Om det i särskilt fall uppkommer fråga huruvida förseelsen bör föranleda förver­ kande, bör detta utgöra anledning att inte utfärda föreläggande utan rap­ port bör lämnas till åklagaren för prövning av fråga om åtal. Detta hör till de fall som åsyftas i paragrafens andra stycke. .lag vill emellertid erinra om att jag i den allmänna motiveringen har nämnt möjligheten att ord- ningsbotssystemet ev. kommer att utsträckas till tullverkets område. På det rättsområdet torde förverkandefrågan kunna bedömas annorlunda.

Med förevarande paragrafs andra stycke åsyftas också andra fall då polis­ man inte bör utfärda föreläggande utan hänskjuta saken till åklagares prövning. Ett sådant fall är att en viss företeelse klart avviker från vad som får anses vara normalfallet inom förseelsetypen. Jag har redan be­ rört detta i den allmänna motiveringen med vissa exempel på förseelser som är klart allvarligare än det tänkta normalfallet. Det bör tilläggas att det kan vara motiverat att hänskjuta ett fall till åklagare också av den anledningen att sådana förmildrande omständigheter föreligger att ordningsboten en­ ligt fastställd taxa framstår som för hög. Detta kan dock i vissa fall vara onödigt, nämligen om förseelsen är så obetydlig och klart ursäktlig att rapporteftergift är befogad.

När det gäller fall, där enligt gällande bestämmelser åklagare skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, vill jag först nämna att dessa bestämmelser rent formellt inte är tillämpliga på den form av beivrande som avses ske genom ordningsföreläggande. Detta institut är, som har nämnts, formellt fristående från åtalsinstitut. Sakliga skäl kan självfallet ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning bör medföra att föreläg­ gande bör underlåtas och saken hänskjutas till åklagare. Några sådana fall kan nämnas.

Åtalsprövning enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda be­ stämmelser om unga lagöverträdare lär regelmässigt kunna anses obehöv­ lig, när det gäller sådana brott av utpräglad ordningskaraktär som kan

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

den misstänkte legitimerar sig innan ordningsföreläggande utfärdas. Den­ na synpunkt har visst fog för sig. I anledning därav vill jag framhålla att det måste anses åligga en polisman att förvissa sig om identiteten hos den som hörs som misstänkt för en förseelse. Detta gäller vare sig rapport upp­ rättas eller föreläggande utfärdas. Behovet av legitimation synes dock sär­ skilt framträdande när det gäller föreläggande. Framför allt är att beakta att om den misstänkte godkänner ett föreläggande genom att teckna an­ nan existerande persons namn, den sistnämnde kan åsamkas kännbara olägenheter. Eftersom godkänt föreläggande är att betrakta som laga- kraftvunnen dom (8 §), blir besvärstalan nödvändig för att föreläggandet skall undanröjas.

För att förebygga risker av nu berört slag torde rikspolisstyrelsen, när den utfärdar anvisningar beträffande det praktiska förfarandet (jfr un­ der 10 §), böra särskilt understryka vikten av att polismannen förvissar sig om den misstänktes identitet.

4 §•

Denna paragraf reglerar hur ordningsbotstaxorna skall fastställas. Föreskriften innebär att RÅ bestämmer de belopp som skall upptas som ordningsbot för olika förseelser. RÅ skall också bestämma grunderna för beräkningen av gemensam ordningsbot för flera förseelser. Därined kan man erhålla önskvärd enhetlighet för hela landet. Kommittén har redo­ visat exempel på hur en bötesskala kan uppställas. Exemplet innehåller också ett uppslag till hur en regel för beräkning av gemensam ordningsbot kan utformas. Jag anser mig inte böra kommentera exemplen, eftersom RÅ bör vara obunden när det gäller att finna de lämpligaste lösningarna. Jag vill dock göra ett påpekande. Med hänsyn till att enligt 5 § i det nu framlagda förslaget tillämpliga lagrum inte skall behöva antecknas i ord- ningsföreläggandet, bör lämpligen de av RÅ utfärdade handlingarna med ordningsbotstaxor innehålla uppgifter härom. Därmed blir det möjligt för en misstänkt, som önskar det, att skaffa sig upplysning om vilka lagrum som är tillämpliga beträffande den i föreläggandet beskrivna förseelsen.

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall RÅ ha möjlighet att uppdra åt statsåklagare att fastställa ordningsbot. Detta kan vara lämp­ ligt när det gäller lokala föreskrifter som betingas av speciella förhållan­ den i viss eller vissa orter. Statsåklagaren bör i sådana fall bestämma ord- ningsboten så, att den harmonierar med de belopp som RÅ bestämmer för likartade förseelser.

Under remissbehandlingen har framförts synpunkter av innebörd att RÅ före bestämmande av beloppen bör samråda med företrädare för polisen och beakta domstolarnas straffmätningspraxis. Det torde kunna förutsät­ tas att så sker utan att uttryckliga föreskrifter meddelas härom.

Enligt 25 kap. brottsbalken är minsta belopp för penningböter 10 kr.,

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

téns förslag att om betalning sker utan att den misstänkte återställt skrift­ ligen godkänt föreläggande, betalningen skall anses som godkännande.

Några remissinstanser har påpekat att det finns viss risk att godkännan­ de genom betalning kan komma att göras av annan än den misstänkte utan dennes vetskap och kanske mot hans vilja. Det torde emellertid kunna antas att denna risk kommer att bli obetydlig. Besvärsinstitutet gör det möjligt att få rättelse till stånd.

Som kommittén har framhållit, kan det tänkas att den misstänkte i sam­ band med betalningen framhåller att han inte erkänner förseelsen men att han trots detta betalar böterna. I lagtexten har med anledning härav an- getts att betalningen i sådant fall inte skall anses som godkännande.

7 §■

I paragrafen anges att i vissa fall utfärdande av föreläggande medför hinder att beivra förseelsen genom annan åtgärd. Vidare behandlas situa­ tionen när föreläggande godkänns för sent.

I 4 § lagen om parkeringsbot föreskrivs att åtal ej får äga ruin, om an­ maning att betala sådan bot har blivit meddelad. Betalas inte boten inom förelagd tid, utgör anmaningen inte längre hinder för åtal. Vidare före­ skrivs i samma paragraf att betalning, som sker efter delgivning av stäm­ ning eller av strafföreläggande, är utan verkan.

Enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken gäller att nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan stål' under åtal.

Samma principer som ligger till grund för dessa bestämmelser bör gälla även vid ordningsbotssystemet. Grundsatserna beträffande s. k. lis pendens bör alltså iakttas också när det gäller det nya institutet. Detta innebär att det bör tillses att den enskilde inte skall råka ut för att två straffprocessuella förfaranden samtidigt kommer att pågå mot honom för en och samma gär­ ning.

Ordningsbotssystemet är emellertid anordnat så, att det i regel inte skall bli fråga om att en sorts straffprocess skulle pågå ens kortare tid. Frågan om lis pendens blir inte aktuell om föreläggandet godkänns omedelbart i samband med utfärdandet, eftersom det då enligt 8 § i förslaget omedel­ bart gäller som lagakraftvunnen dom. Motsvarande blir förhållandet när ett föreläggande inte godkänns omedelbart men inte heller enligt 5 § andra stycket får tillställas den misstänkte. Som jag förut bär framhållit för­ faller då frågan om fortsatt förfarande enligt denna lag.

Emellertid kan förfarandet enligt lagen få en viss varaktighet i det fallet att föreläggandet enligt 5 § andra stycket tillställs den misstänkte med an­ givande av viss tid för godkännande. Det är följaktligen bara med tanke på detta fall som det blir behövligt med en särskild bestämmelse, som säker­ ställer att fråga om ansvar för förseelsen inte upptas på nytt medan ord-

underrättelser skall sändas till olika myndigheter i vissa fall och att frågor om förvaring av godkända förelägganden och andra handläggningsdetaljer behöver lösas. I behörighetsfrågor behövs också närmare bestämmelser.

Förutom av Kungl. Maj :t bör tillämpningsföreskrifter kunna utfärdas av t. ex. RÅ och rikspolisstyrelsen.

I fråga om indrivning och redovisning av ordningsbot kommer att före­ ligga behov av närmare bestämmelser. Liksom i allmänhet gäller i fråga om böter ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser. I prop. 1964: 10 (s. 195—196) anges vissa grundsatser beträffande krono­ fogdemyndighets förfarande, när flera bötesstraff förekommer till indriv­ ning samtidigt. I huvudsak innebär dessa grundsatser att kronofogdemyn­ dighet då skall avräkna gjord inbetalning på det äldsta bötesstraff som föreligger till indrivning. Föreskrift i ämnet återfinns i 6 § 4 mom. för­ ordningen den 14 december 1917 (nr 915, senaste lydelse se 1964: 860) angående indrivning och redovisning av böter. I det nya ordningsbotssy- stemet får förutsättas att betalning av förelagd ordningsbot ofta kommer att ske i nära anslutning till att föreläggandet utfärdas och alltså innan ordningsboten föreligger till indrivning hos kronofogdemyndighet. För så­ dana fall bör inte gälla avräkningsregler som svarar mot nyssnämnda för- fattningsrum utan betalningen bör avräknas på ordningsboten i det före­ läggande som har föranlett betalningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Förslag till lag angående ändring i parkeringsbotslagen

1

§•

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att Kungl. Maj :t skall be­ myndigas att bestämma vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av parkeringsbotslagen. I enlighet härmed har första stycket i den föreslagna paragrafen utformats. Genom den ändrade formuleringen har markerats att Kungl. Maj :ts förordnande skall ta sikte på överträdelser av vissa föreskrifter rörande parkering m. m.

Frågan om tillämpningsområdet i geografiskt hänseende har upptagits i ett nytt andra stycke. I detta har angetts att Kungl. Maj :t beslutar i vilka polisdistrikt eller delar av polisdistrikt som förordnande enligt första styc­ ket skall gälla. I överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har vidare i samma stycke intagits föreskrift att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande sådant beslut får meddelas av rikspolisstyrelsen. Eftersom RÅ enligt förslaget under 2 § avses få till uppgift att fastställa parkeringsbotens storlek, har det ansetts lämpligt att i 1 § ange att riks­ polisstyrelsen skall höra RÅ före sina beslut om utsträckande av lagens till- lämpningsområde i geografiskt hänseende.

En ändring av 1 § i enlighet med vad som nu har föreslagits kommer

skilt anspråk på grund av brott. Skyldigheten att lämna underrättelse enligt andra stycket föreligger också bara när det är fråga om enskilda anspråk på grund av brott. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang ta in en fö­ reskrift som rör enskilda anspråk i anledning av brott, vilket uttryck åsyf­ tar en vidare kategori.

En generell bestämmelse i rättegångsbalken av föreslagen innebörd fram­ står f. ö. knappast som behövlig med tanke på att 20 § andra stycket förun- dersökningskungörelsen redan innehåller föreskrift om ätt i förundersök­ ningsprotokoll skall antecknas uppgift huruvida målsägande ämnar föra ta­ lan i anledning av brottet. Motsvarande gäller i de fall då kortfattade an­ teckningar får föras i stället för protokoll (24 § andra stycket förundersök - ningskungörelsen). För att undersökningsledare skall kunna iaktta vad som sålunda har föreskrivits om förundersökningshandlingars innehåll måste målsägande först tillfrågas i saken. Emellertid bör tilläggas att nu nämnda föreskrifter inte är tillämpliga i sådana fall då enligt 23 kap. 22 § rätte­ gångsbalken förundersökning inte behövs (jfr även 25 § förundersöknings- kungörelsen).

Jag anser — inte minst med tanke på det förhållande som sist anmärktes — att det ändå kan vara lämpligt med en föreskrift av i huvudsak den inne­ börd som kommittén har föreslagit. Eftersom det framför allt är för straff- föreläggandeinstitutet som en sådan bestämmelse får betydelse, kan det komma i fråga att införa den i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947) med närmare föreskrifter om strafföreläggande. Denna fråga avser jag dock att överväga i senare sammanhang, liksom också den av kommittén väckta frågan om ändringar i 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen. Pröv­ ningen av dessa frågor kräver inte riksdagens medverkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

59 KAP.

6

§•

Första stycket

Kommittén. Det föreslås att besvär över strafföreläggande skall anföras hos underrätt som skulle ha ägt uppta åtal för brottet. I ett motivuttalande tramhåller kommittén att besvären i praktiken lämpligen bör handläggas vid underrätt, där den åklagare som har utfärdat föreläggandet skulle ha fört talan, om åtal hade väckts.

Remissyttranden. Stockholms rådhusrätt anser det mindre lämpligt att kommitténs förslag medger alternativa fora för besvärstalan. Rådhusrätten föreslår därför att besvärstalan skall handläggas vid underrätt, där åklaga­ re som har utfärdat föreläggandet hade haft att föra talan, om åtal i saken hade väckts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1900

stycket sista punkten — att talan inte får föras mot hovrätts beslut — las också in i den föreslagna 8 §. Slutligen anges att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål skall gälla i tillämpliga delar.

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att enligt (i § andra stycket besvärstiden räknas från det åtgärd vidtas för att verkställa föreläggandet. Ibland sker inte någon åtgärd för att verkställa ett straffö­ reläggande, eftersom åklagaren redan kort tid efter det att föreläggande bar utfärdats kommer till insikt om att föreläggandet är felaktigt. Bestäm­ melsen om tiden för besvärstalan bör enligt hovrätten med hänsyn härtill erhålla exempelvis följande avfattning: »sist inom ett år sedan etc.».

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen anslutit mig till kommitténs förslag att besvärstiden skall förlängas från en månad till ett år.

Utgångspunkten för besvärstidens beräkning är enligt gällande rätt den tidpunkt då åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte. Med an­ ledning av det exempel som anförts av hovrätten för Nedre Norrland vill jag framhålla att redan gällande bestämmelse måste anses åsyfta endast att ange en grund för bestämmande av besvärstidens utgång. Något hinder kan alltså inte anses föreligga för part att anföra besvär redan innan åtgärd för verkställighet har företagits.

Sådan åtgärd för verkställighet som ankommer på indrivningsmyndig- het kan emellertid också utebli av den anledningen att den misstänkte fri­ villigt betalar förelagda böter, innan indrivningsmyndigheten hunnit vidta någon verkställighetsåtgärd. Detta fall bör särskilt uppmärksammas, efter­ som den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot innebär att god­ kännande av föreläggandet kan ske genom betalning. Enligt min mening är det befogat att tolka bestämmelsen om utgångspunkten för besvärstidens beräkning så, att det inte nödvändigtvis måste ha förekommit någon av indrivningsmyndighet vidtagen åtgärd för verkställighet. Har den misstänk­ te själv genom betalning åstadkommit verkställighet av föreläggandet, bör besvärstiden anses löpa från dagen för betalningen. Denna tolkning har också kommit till uttryck i praxis (SvJT 1961 rf s. 16).

I kommittéförslaget upptas vissa kortfattade bestämmelser om hur under­ rätt skall handlägga de fall som nu är i fråga. Kommittéförslaget lämnar dock vissa frågor oreglerade, vilket kan tänkas leda till komplikationer. Särskilt kan nämnas frågorna om vad besvärsinlaga skall innehålla och vad rätten har alt göra om besvärsinlagan är oklar eller kommer in för sent (jfr t. ex. 8 kap. militära rättegångslagen).

I fråga om formen för underrätts handläggning anser jag den avgörande synpunkten vara att den önskvärda reformen bara är att lägre instans blir besvärsforum. Något sakligt skäl att ändra själva förfarandet har inte fram­

beträffande vägtrafikförordningen och förordningen om mopeder har nära samband med nyssnämnda förslag bör de också träda i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom jus­ titiedepartementet utarbetade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot, 2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 659) om straff för vissa trafikbrott,

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 setember 1951 (nr 658),

G)förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 135) om mopeder.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen un­ der 1)—4) måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Hans Rune Persson

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som fordras för dess kännetecknande,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte. Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om miss­ tänkt, som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall vara försett med anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet senast skall godkännas, samt upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet ej godkännes inom förelagd tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

6

§.

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han erkänner gärningen och underkastar sig den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt fö­ reläggande, anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

7 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller av strafföre­ läggande, är utan verkan.

8

§.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga kraft.

9 §.

Bestämmelserna i 59 kap.5—7 §§rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot. I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till den misstänkte.

10

§.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.