Prop. 1966:145

('med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1966

1

Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjölagen m. m.; given Stockholms slott den it- november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vin Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­

slag till

1) lag om ändring i sjölagen; 2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om för­ verkande av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530);

5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränk­ ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagen vilka främst berör reg­ lerna om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvars­ bestämmelserna och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till stora delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar fö­ reslås i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget, som berör även vissa andra lagar, har tillkommit efter nordiskt samarbete mellan särskilda sjölagskommittéer i Sverige, Danmark, Finland och Norge samt ytterligare samråd mellan företrädare för berörda departement i des­ sa länder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 7 saml. Nr 145

2

De föreslagna ändringarna i befälhavarekapitlet är främst redaktionella.

Huvuddelen av bestämmelserna flyttas från nuvarande 3 kap. till ett nytt

4 kap., medan återstående bestämmelser flyttas till andra kapitel. Vissa

detaljerade bestämmelser om befälhavarens plikter av nautisk art er­

sätts med en allmän föreskrift för befälhavaren att sörja för att fartyget

framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Nu­

varande regel om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig utge

blir tillämplig även på lots.

Sjölagens materiella regler i 7 kap. om gemensamt haveri ersätts med

de internationellt vedertagna regler som är kända under benämningen

York-Antwerpen-reglerna 1950.

I sammanstötningskapitlet — 8 kap. — föreslås endast redaktionella

ändringar.

I ett nytt 12 kap. sammanförs från de nuvarande befälhavare- och rätte-

gångskapitlen helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring

och besiktning, Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av

viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen behålls endast de grund­

läggande reglerna i sjölagen. Rätten att ta del av dagboks innehåll utvid­

gas till att omfatta även dagbok på danskt, finskt och norskt fartyg i

svensk hamn. Å andra sidan begränsas samma rätt i viss mån när det

gäller sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok det inte ges

motsvarande tillgång. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjö­

förhör slås samman till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.

I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet

skall sjöförklaring liksom nu äga rum inför domstol. Antalet sjöförkla-

ringsdomstolar inskränks till endast sju. I Danmark, Finland och Norge

skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol.

I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade

konsuler. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg kan den

hållas inom stängda dörrar, om motsvarande utredning beträffande det

andra fartyget inte sker samtidigt eller över huvud inte kommer till stånd.

I det senare fallet kan den också helt underlåtas. För vissa svåra sjöolyckor

skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas.

Ansvarsbestämmelserna flyttas från 12 till 13 kap. Bland nyheterna

märks att nuvarande bestämmelse om ansvar för befälhavare som vållar

sjöolycka utvidgas till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg full­

gör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid

brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestäm­

melse kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykter­

het till sjöss. Båda bestämmelserna avses bli tillämpliga på all sjöfart. I

övrigt underkastas ansvarsreglerna viss förenkling och modernisering.

Rättegångsbestämmelserna flyttas till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reg­

lerna om dispaschprocessen blivit föremål för en översyn, som främst in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

3

nebär att rättegångsbalkens bestämmelser om den allmänna besvärspro- cessen i stor utsträckning blir omedelbart tillämpliga.

Till ett nytt 15 kap. flyttas två bestämmelser, som nu ingår i befälhavare­ kapitlet.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring föranleder vissa följdändringar i bl. a. sekretesslagen.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Det är avsett att de skall träda i kraft samtidigt med mot­ svarande ändringar i Danmark, Finland och Norge. Det fortsatta arbetet med tillämpningsföreskrifter m. m. är inriktat på att ikraftträdandet skall ske den 1 april 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

4

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

1) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas,

dels

att 5 a, 6, 23, 24, 58—61, 69, 101, 211—221,

223, 276, 283, 284, 296, 310, 313—317, 319, 320, 323, 326 samt 328—332 §§

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels

att till

sjölagen skola fogas följande nya paragrafer, betecknade 62—68, 70 222,

297—309, 311, 312, 318, 324, 325, 327, 33Ö-343, 345 och 346 §§,

dels

att 58—

70 §§ skola utgöra fjärde kapitlet, 336—343 §§ fjortonde kapitlet samt

345 och 346 §§ femtonde kapitlet,

dels

att i sjölagen skola upptagas nedan

angivna rubriker,

dels

att rubriken tredje kapitlet skall utgå,

dels

att 26—

43, 48, 49, 52—54, 187—210, 223 a, 286—288, 290—295 och 321 §§ skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

5

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara sjovärdigt, försett med

erforderliga anordningar till före­

byggande av ohälsa och olycksfall,

behörigen lastat eller barlastat samt

bemannat på betryggande sätt.

Om

vad i förenämnda avseenden

skall iakttagas för att trygga

säker­

heten på fartyg gälla särskilda be­

stämmelser.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med

erforderliga anordningar till före­

byggande av ohälsa och olycksfall,

bemannat på betryggande sätt,

till­

räckligt provianterat och utrustat

samt så lastat eller barlastat att sä­

kerheten för fartyg, liv eller gods ej

äventyras.

Om säkerheten på fartyg gälla

särskilda bestämmelser.

6

§•

Fartyg, som lidit skada, skall an- Fartyg, som lidit skada, skall an­

ses icke vara iståndsättligt, ej

alle-

ses icke vara iståndsättligt, ej

en-

nast

när iståndsättning är omöjlig

dast

när iståndsättning är omöjlig

eller,

där

iståndsättningen måste äga eller,

om

iståndsättningen måste äga

1 Senaste lydelse

av 5 a, 26, 27 och 286 §§ se SFS 1965: 720; av 6, 317 och 320 §§ se 1914:347; av 28,

31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 101, 190, 209, 218 och 276 §§ se 1936: 276; av 32 § se 1917: 235;

av 34 § se 1962:572; av 34 a och b §§ se 1914:348; av 35 § se 1932:321; av 36 § se

1952:531; av 37, 61, 69, 296 och 310 §§ se 1922:271; av 41 och 332 §§ se 1964:658-

av 188, 220 och 283 §§ se 1928: 161; av 216 § se 1964: 85; av 223 och 223 a §§ se 1912: 326-

av 284, 287, 288 och 290—295 §§ se 1964: 728; av 314, 316, 319 och 328—330 §§ se 1946: 847’

Jfr betr. 6, 40, 296, 315, 320 och 321 §§ även 1955: 389.

Upphört att gälla ha

25 och 62—68 §§, rubriken fjärde kapitlet, 70, 289 och 298—309 §§ enligt 1922:271-

222 § enligt 1928:161; 311 och 312 §§ enligt 1964:728; 318 § enligt 1914:347; 322 §

enligt 1906:19 s. 4; 324 och 325 §§ enligt 1946:847 samt 327 § enligt 1901:38 s. 30.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

rum

å

annan ort, fartyget icke kan

föras dit, utan

jämväl

i det fall, att

fartyget

icke

är värt att iståndsättas.

Uppstår fråga, huruvida fartyg efter timad skada bär anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande där­ om avgivas av besiktningsmän, ut­ sedda på sätt il § bestämmer. När besiktning sker inom riket, åligge det besiktningsmännen att avfordra fartygets befälhavare den nationa­ litetshandling eller det i i § omförmälda hemortsbevis, varmed fartyget må vara försett, samt att, därest far­ tyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen insända avskrift av det avgivna yttrandet jämte den handling av nu nämnt slag, som de mottagit, även­ som handling, utvisande, att de äro behörigen utsedda.

23

Vid

rederis upplösning

skall far­

tygets försäljning ske

å

offentlig

auktion. Kunna

ej redarne

enas om

orten, där auktionen skall äga rum, eller om villkoren för försäljningen,

skall tvisten avgöras

av skiljemän.

(Nuvarande lydelse)

331 §.

De skiljemän, till vilkas prövning tvist enligt denna lag skall i vissa fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning, lagen angående skiljemän den 28 oktober 1887 be­ stämmer.1

Vad de flesta skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, där ej domaren eller överexekutor annorlunda förordnar.

TREDJE KAPITLET

Om fartygs befälhavare

24 §.

Redare, som har större del i far­ tyget än hälften,

äge rätt att

över-

rum

annan ort, fartyget icke kan

föras dit, utan

även

i det fall att far­

tyget

ej

är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet meddelas i 12 kap.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vid

upplösning av rederi

skall far­

tygets försäljning ske

offentlig

auktion. Kunna

redarna ej

enas om

orten där auktionen skall äga rum eller om villkoren för försäljningen,

avgöres tvisten

av

tre

skiljemän

en­

ligt bestämmelserna i lagen om skil­ jemän.

24 §.

Redare, som har större del i far tyget än hälften,

äger

övertaga far

Numera gäller lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

taga fartygets förande, om

han där­

till är behörig; kan ej överenskom­

melse

träffas om lönevillkoren,

sko­

la dessa bestämmas

av skiljemän.

61 §.

Är befälhavare själv delägare i

fartyget till mer än hälften, äge

domstol på medredares käromål

skilja honom från befattningen, om

giltiga skäl

därtill äro.

(Nuvarande lydelse)

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa an-

trädes, tillse att fartyget är

i behö­

rigt skick i samtliga de hänseenden

som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i be­

hörigt skick.

Angående

fel eller brist i farty­

gets behöriga skick,

som ej genast

kan avhjälpas,

skall befälhavaren

ofördröj ligen underrätta redaren el­

ler den som i redarens ställe har be­

fattning med fartyget.

32 §.

Befälhavaren

åligge att tillse: att

vaktmanskap finnes å däck; att, när

fartyget icke ligger förtöjt i hamn el­

ler eljest å säker ankarplats, sjö-

vakt hålles; att behörig utkik hålles;

att icke såsom utkiksman eller så­

som rorsman nyttjas annan än den,

som enligt läkares intyg, ej över fyra

år gammalt, äger normalt färgsinne

samt tillräcklig syn- och hörselför-

måga; att behörigt vaktbefäl stän­

digt för kommandot ombord; att nö­

diga ortsbestämningar och devia-

tionsbestämningar företagas; samt

att lödning verkställes, då sådan av

tygets förande, om

han är behörig

därtill. Kan överenskommelse ej

träffas om lönevillkoren,

fastställas

dessa

av

tre

skiljemän

enligt be­

stämmelserna i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i far-

tyget än hälften är befälhavare, skall

rätten på annan delägares talan

skil­

ja honom från befattningen, om gil­

tiga skäl

föreligga.

FJÄRDE KAPITLET

Om fartygs befälhavare

58 §.

Befälhavaren skall, innan resa an-

trädes, tillse att fartyget är

sjövär-

digt, försett med erforderliga anord­

ningar till förebyggande av ohälsa

och olycksfall, bemannat på betryg­

gande sätt, tillräckligt provianterat

och utrustat samt så lastat eller bar­

lastat att säkerheten för fartyg, liv

eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i behö­

rigt skick

efter vad som nu sagts.

Kan

fel eller brist i fartygets be­

höriga skick

ej avhjälpas genast,

skall befälhavaren ofördröj ligen un­

derrätta redaren eller den som i re­

darens ställe har befattning med far­

tyget.

59 §.

Befälhavaren

skall sörja för att

fartyget framföres och handhaves på

sätt som är förenligt med gott sjö­

manskap.

(Föreslagen lydelse)

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

förhållandena påkallas, särskilt i

tjocka.

Närmare föreskrifter rörande lä­

karintyg, varom ovan sägs, medde­

las av Konungen.

33 §.

Befälhavaren åligge att

göra sig

underrättad om de,

skeppsfarten

rörande, påbud och föreskrifter,

som

äro gällande å

de orter,

vilka han

under resan

skall anlöpa.

I händel­

se av krig eller blockad bär han sö­

ka upplysning om vad han till far­

tygets och lastens säkerhet har att

iakttaga.

27

§.

Befälhavaren

skall hava ombord

å

fartyget

alla nödiga

skeppshand­

lingar

ävensom

ett exemplar av den­

na lag.

Han skall

göra sig underrättad om

de

påbud och föreskrifter rörande

sjöfarten,

som

gälla för de farvatten

fartyget skall befara och på

de orter

det

skall anlöpa.

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att

föreskrivna dagböcker föras på far­

tyget. Bestämmelser om dagböcker

meddelas i 12 kap.

Befälhavaren

är också skyldig att

fartyget

medföra andra

skepps­

handlingar

och

ett exemplar av den­

na lag

enligt föreskrifter som med­

delas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, sjöfarts-

styrelsen.

31 §.

61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan

utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall

han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem

vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

43 §.

Råkar

fartyg

i sjönöd,

vare

befäl­

havaren

pliktig

att göra allt

vad i

hans makt står för dess bevarande

och må icke övergiva det, så länge

hopp om dess räddning finnes. Är

räddning omöjlig och faran så ho­

tande, att han nödgas övergiva far­

tyget, åligge honom att i synnerhet

sörja för dagbokens och skeppshand­

lingarnas bevarande ävensom att

draga försorg

om bärgning av far­

tyg och gods

och att därtill söka an­

skaffa nödigt biträde.

62 §.

Råkar

fartyget

i sjönöd,

är

befäl­

havaren

skyldig

att göra allt

som

står i hans makt för att rädda de

ombordvarande samt bevara fartyg

och last. Han skall, i den mån det

är möjligt, sörja för att dagböcker

och andra skeppshandlingar föras i

säkerhet samt föranstalta

om bärg­

ning av fartyg och gods.

Så länge

rimlig utsikt finnes att fartyget kan

räddas, får befälhavaren ej övergi­

va det utan att hans liv är i allvarlig

fara.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Ager bärgning rum, har befälha­

varen att leda bärgningsarbetet, där

icke sådant genom ortens lag är ho­

nom förbjudet eller genom avtal om

bärgningen förhindras, över allt,

som bärgas, så ock över antalet av

manskap, som vid bärgningen och

vid godsets forsling till upplagsställe

medverkar, samt det därvid utförda

arbete före befälhavaren, själv eller

genom styrmannen, noggranna an­

teckningar; vare ock skyldig att

granska och genom sin påskrift till

riktigheten bestyrka alla för bärg­

ningen avgivna kostnadsräkningar.

Befälhavaren låte, så snart ske

kan, anordna besiktning, i den ord­

ning il § bestämmer, av fartyget

och av det bärgade godset och sörje

för att detta sättes under lämpliq

vård.

3i a §.

Befälhavare, som anträffar någon

i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det

kan ske utan allvarlig fara för eget

fartyg samt besättningen och passa­

gerarna därå, lämna all hjälp, som

är möjlig och behövlig för den nöd­

ställdes räddning.

Om befälhavares plikt att

lämna

hjälp,

då hans fartyg sammanstött

med annat fartyg,

stadgas

i 223 §.

Anträffar befälhavaren någon i

sjönöd, är han skyldig att lämna

all hjälp som är möjlig och behövlig

för att rädda den nödställde, såvitt

det kan ske utan allvarlig fara för

det egna fartyget eller de ombord­

varande. Får befälhavaren i annat

fall kännedom om att någon är i sjö­

nöd eller får han kunskap om fara

som hotar sjötrafiken, är han under

förutsättning som nyss angivits skyl­

dig att vidtaga åtgärder för att räd­

da den nödställde eller avvärja fa­

ran i enlighet med föreskrifter som

Konungen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för

befälhavaren

att lämna hjälp,

när

fartyget stött samman

med annat

fartyg,

meddelas

i 223 §.

3i b §.

Har befälhavare i annat fall, än i

3i a § omförmäles, fått kännedom

om att någon år i sjönöd eller har

befälhavare erhållit kunskap om nå­

gon sjötrafiken hotande fara, vare

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

han skyldig att i enlighet med de föreskrifter, som av Konungen med­ delats, vidtaga åtgärder för den nöd­ ställdes räddning eller farans av­ värjande, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarna därå.

(Nuvarande lydelse)

29 §.

Befälhavaren må icke lämna far­ tyget utan att giva styrmannen

el­

ler, om

denne icke

är tillstädes, an­

nan av besättningen

nödig under­

rättelse och föreskrift.

När fartyget

icke ligger förtöjt i hamn eller

el­

jest å

säker ankarplats,

befäl­

havaren

icke, utan att sådant är

nödvändigt, lämna fartyget, även om lots är ombord; är

fara för

hand,

han icke vara borta från farty­ get.

30 §.

Nödgas befälhavaren

av sjukdom

eller annan tvingande anledning

att

under resa lämna tjänsten, bör re­ daren därom

ofördröj ligen underrät­

tas.

Kan icke redarens föreskrift

utan olägenhet avvaktas, åligge be­ fälhavaren att, å utrikes ort såvida ske kan efter rådplägning med svensk konsul, uppdraga åt styr­ mannen eller annan skicklig och på­ litlig man att tills vidare föra farty­ get. övergiver befälhavaren fartyget eller kan han icke, när han måste lämna befälet, vidtaga anordning för resans fortsättande, äge å utrikes ort konsul förordna befälhavare.

48 §.

Befälhavare

vare

i denna sin egen­

skap behörig att

å

redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans ut­ förande, träffa avtal att på resan

lf Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de tillstädesvarande styrmännen

eller, om

någon styrman ej

är till­

städes, annan av besättningen

och

giva de föreskrifter som behövas.

När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller

säker ankarplats,

får

befälhavaren

ej lämna fartyget utan

att det är nödvändigt. Är

fara för

handen, får

han icke vara borta

från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han på grund

av sjukdom eller annan

tvingande anledning

ur stånd att

föra fartyget eller övergiver han tjänsten, träder den främste av styr­ männen i hans ställe tills ny befäl­ havare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall

ofördröj ligen underrät­

tas.

64

§.

Befälhavaren

är

i denna sin egen­

skap behörig att

redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans ut­ förande, träffa avtal att på resan

samt. Nr 145

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

medtaga gods

så ock

passagerare,

där fartyget år avsett för sådan be­

fordran, ävensom kära

i mål angå­

ende fartyget.

Om befälhavarens behörighet att

å redarens vägnar

antaga och av­

skeda fartygets besättning

stadgas

i

sjömanslagen.

W §.

Uppstår behov av penningar

för

ändamål som

i 48 § sägs, äge

befäl­

havaren

anskaffa medel

genom lån

eller genom att sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten.

Har befälhavaren utan laga an­

ledning upptagit lån eller verkställt

försäljning, eller har han upptagit

större lån eller sålt mer, än beho­

vet krävde, vare det utan verkan

till förringande av långivares eller

köpares rätt, där lånet upptagits

eller försäljningen skett under så­

dana omständigheter, att långivaren

eller köparen må antagas hava varit

i god tro.

52 § första stycket.

Befälhavaren skall

under resans

fortgång giva

redaren

underrättelse

om de åtgärder

av vikt, som

befäl­

havaren

funnit

erforderliga

för far­

tygets eller de ombordvarandes sä­

kerhet, om resans förlopp och där­

under företagna rättshandlingar

samt angående allt, varom känne­

dom

eljest

kan vara till nytta för

redaren. Innan

åtgärder

av vikt

vid­

tagas,

bör

han, där omständigheter­

na det medgiva,

inhämta föreskrift

av redaren själv eller det ombud,

denne anvisat.

Erfordras penningar

för fartygets behov och kan icke re­

darens föreskrift

avvaktas,

åligge

befälhavaren

att till medlens anskaf­

fande anlita den utväg, som för re­

daren är förenad med minsta upp-

offring.

(Nuvarande lydelse)

medtaga gods

och, på fartyg som är

avsett därför,

passagerare

samt väc­

ka talan

i mål angående fartyget

och utföra denna talan. Bestämmel­

ser om

befälhavarens behörighet att

antaga och avskeda fartygets besätt­

ning

meddelas

i sjömanslagen.

(Föreslagen lydelse)

Medel

för ändamål som

avses i

första stycket

äger befälhavaren

vid

behov skaffa

genom lån eller genom

att

pantsätta eller

sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten.

Var

rättshandlingen ej behövlig, är den

ändock bindande om tredje man var

i god tro.

Befälhavaren skall

underrätta

re­

daren

om åtgärd

av vikt som

han

funnit

behövlig

för fartygets eller

de ombordvarandes säkerhet, om

resans förlopp och därunder före­

tagna rättshandlingar samt angående

allt

annat

varom kännedom kan

vara till nytta för redaren. Innan

åtgärd

av vikt

vidtages,

bör

befälha­

varen

inhämta föreskrift av reda­

ren eller det ombud denne anvisat.

Behövas medel

för

fartyget och kan

redarens föreskrift ej

avvaktas,

skall

befälhavaren

anlita den utväg att

skaffa medlen som är förenad med

minsta uppoffring för redaren.

53 §.

65 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i

övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

54

§.

Befälhavaren

vare

i denna sin

egenskap behörig att å

lastägarens

vägnar företaga rättshandlingar och kära

i mål angående lasten

i enlig­

het med vad beträffande bortfrak­ tar e stadgas.

58 §.

Befälhavaren

svare

icke för de för­

bindelser, han i denna sin egen­ skap

å redares eller lastägares väg­

nar ingått.

59 §.

Skada, som befälhavaren

genom

fel eller försummelse i tjänsten till­ skyndar

redare, lastägare

eller an­

nan, vars rätt och bästa han har att bevaka,

vare han pliktig att ersätta.

Har åtgärd vidtagits enligt beslut, som fattats i skeppsråd, vare befäl­ havaren ej på den grund fri från an­ svarighet.

Skadestånd som befälhavaren är

pliktig

att utgiva

må,

med hänsyn

till beskaffenheten av fel eller för­ summelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständighe­ terna i övrigt,

nedsättas efter ty

skäligt prövas.

(Nuvarande lydelse)

60 §.

När fartyget efter slutad resa an­ kommit till hemorten, så ock eljest när redaren det äskar,

skall befäl­

havaren avgiva redovisning. Vill re­ daren klandra redovisning,

göre det

genom stämning

inom sex månader

efter det

han mottog densamma;

försittes den tid, have redaren sin rätt till klander förlorat, utan så är att

befälhavaren förfarit svikligen. I redovisning skall befälhavaren

Befälhavaren

är

i denna sin egen­

skap behörig att

i enlighet med vad

som gäller för bortfraktaren företa­ ga rättshandlingar på lastägarens vägnar samt väcka talan

i mål an­

gående lasten

och utföra denna ta­

lan.

66

§.

Befälhavaren

svarar

icke för de

förbindelser

som

han i denna sin

egenskap

ingått på redarens eller

lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada, som han

genom fel eller försummel­

se i tjänsten tillskyndar

redaren,

lastägaren

eller annan vars rätt och

bästa han har att bevaka.

(Föreslagen lydelse)

Skadestånd som befälhavaren

en­

ligt första stycket eller i övrigt har

att utgiva

kan nedsättas efter vad

som är skäligt

med hänsyn till be­

skaffenheten av fel eller försum­ melse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständighe­ terna i övrigt.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet i fartygets tjänst, kan skadeståndet nedsättas efter de i andra stycket angivna grunderna.

68

§.

När redaren begär det,

skall be­

fälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren klandra redovisning,

skall

han väcka talan därom

inom sex

månader efter det

redovisningen

mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan, om

befälha­

varen

ej

förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

12

Kungi. Maj. ts proposition nr U5 år 1966

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av be­

traktare, lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egenskap

av befälhavare haft att skaffa,

där

han icke fått redarens uttryckliga

medgivande att den behålla.

28 §.

Utan redarens samtycke

be­

fälhavaren ej medtaga handelsvaror

för egen eller annans räkning; sker

det, skall befälhavaren erlägga frakt

och ersätta uppkommen skada.

52 § andra och tredje styckena.

Varder fartyget å

utländsk ort

taget

i mät eller

för gäld belagt

med

kvarstad,

och finnes av skeppshand­

lingarna, att fartyget är för gäld in­

tecknat, åligge

befälhavaren

att

oför­

dröj ligen

om utmätningen eller kvar-

staden underrätta inteckningshava-

ren, där denne är för honom känd.

Huruledes

bevis om intecknings-

åtgärd

må biläggas

skeppshandling­

arna,

därom förordnar Konungen.

*0

§.

Inträffar, medan fartyg till sjö­

fart nyttjas, någon händelse, som

vållar skada å fartyg eller last eller

som skäligen kan antagas hava så­

dan skada till följd, eller har ge­

nom olyckshändelse någon av be­

sättningen eller någon ombordvaran­

de person ljutit döden eller lidit

svårare kroppsskada, eller har till

följd av sammanstötning med an­

nat fartyg eller annat föremål el­

jest timat skada eller olycka, som

nyss är sagd, eller har någon av be­

sättningen begått självmord, eller

har ombord yppats ett flertal fall

av smittosam sjukdom eller något

fall av skörbjugg, beri-beri eller för­

giftning, åligger det befälhavaren dels

att inom riket till sjöfartsstyrelsen

eller utom riket till närmast varan­

de svenske konsul ofördröjligen av-

(Nuvarande lydelse)

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av be-

fraktare, lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egen­

skap av befälhavare haft att skaffa.

(Föreslagen lydelse)

Utan redarens samtycke

får

be­

fälhavaren ej medtaga handelsvaror

för egen eller annans räkning. Sker

det, skall befälhavaren erlägga frakt

och ersätta uppkommen skada.

69 §.

Om fartyg, som enligt vad skepps­

handlingarna utvisa är intecknat för

fordran, på

utländsk ort

tages

i mät

eller

belägges

med kvarstad

för ford­

ran, skall

befälhavaren ofördröjligen

underrätta kända inteckningshavare

om utmätningen eller kvarstaden.

Bevis om inteckningsåtgärd

bär

fogas vid skeppshandlingarna. När­

mare bestämmelser härom meddelas

av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller

fiskefartyg skall ofördröjligen av­

giva skriftlig rapport till sjöfarts­

styrelsen

1. när någon i samband med far-

tygets drift har eller kan antagas

hava avlidit eller erhållit svår

kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i an­

nat fall har eller kan antagas hava

avlidit eller erhållit svår kropps­

skada;

3. när någon i annat fall än som

avses under 1 och 2 har eller kan an­

tagas hava drunknat från fartyget

eller avlidit ombord och begravts i

sjön;

i. när allvarlig förgiftning har el­

ler kan antagas hava inträffat om­

bord;

5. när fartyget stött samman med

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

giva skriftlig rapport om händelsen,

dels ock att, så snart ske kan, angå­

ende händelsen avgiva sjöförklaring.

(Nuvarande lydelse)

1

rapporten, som upprättas enligt

ett

av sjöfartsstyrelsen

fastställt for­

mulär, vartill blankett av sjömans­

hus och av svensk konsul tillhanda-

hålles,

skall

lämnas en

utförlig

framställning av den timade

händel­

sen och

av vad som kan

tjäna till

ledning för bedömandet av

orsaker­

na därtill. Rapporten skall innehålla

fullständig avskrift av vad som

vara i fartygets dagbok angående

händelsen antecknat.

Inom riket avgives sjöförklaring

inför rådstuvurätt i stapelstad; och

skall befälhavaren hos rättens ord­

förande anmäla sig till förklarings

avgivande. Sådan anmälan skall gö­

ras skriftligen med uppgift å hela

besättningen och de personer, vilka

antagas kunna lämna upplysning i

saken, ävensom, såvitt ske kan, å

de personer, vilka saken kan angå,

eller deras ombud, samt vara åt­

följd av avskrift av den ovannämn­

da rapporten.

Ä utrikes ort avgives sjöförkla­

ringen inför den myndighet, som

därstädes är behörig att upptaga så­

dan, eller ock, efter anmälan i den

ordning, som ovan sagts, inför

svensk konsul; åliggande det i varje

fall befälhavaren att för svenske

konsuln å orten, eller, om där icke

finnes sådan tjänsteman, för den

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har

eller kan antagas hava uppkommit

på fartyget eller lasten eller på egen­

dom utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon be­

tydenhet inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vida­

re avgiva rapport till sjöfartsstyrel-

sen, när i anledning av händelse

som inträffat eller kan antagas ha­

va inträffat i samband med farty­

gets drift styrelsen påfordrar det

eller siöförklarinq skall avgivas en­

ligt 302 §.

Rapporten, som upprättas enligt

formulär som fastställes

av sjöfarts-

styrelsen, skall

innehålla

utförlig

redogörelse för

händelsen och

de

omständigheter som kunna

tjäna till

ledning för bedömandet av

dess or­

saker. Den skall upptaga

fullstän­

dig avskrift av vad som

antecknats

om händelsen i fartygets dagböcker

och kladdar till dem.

(Föreslagen lydelse)

Bestämmelser om sjöförklaring

och befälhavares åligganden därvid

meddelas i 12 kap.

14

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

svenske konsul, som under resan

först anträffas, uppvisa dagboken

och å densamma taga konsulns in­

tyg om uppvisandet.

101

§.

Från godsets----------------------— och bästa.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

SJUNDE KAPITLET

Om

haveri

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas

all skada, som till räddning ur en

fartyg och last gemensamt hotande

fara med avsikt tillfogas fartyg eller

last, ävensom all annan uppoffring,

som göres för sådant ändamål, så

ock skada och kostnad, som vållas

eller uppkommer till följd av dylik

åtgärd. Gemensamt haveri skall gäl­

das av fartyg, frakt och last i för­

hållande till varderas värde, beräk­

nat på sätt här nedan i 207—211 §§

sägs.

213 §.

Utredning och fördelning av ge­

mensamt haveri

skall äga rum å den

ort, dår fartyg och last skiljas åt

eller där dispasch för den ort van­

ligen upprättas, efter där gällande

lag.

Dispasch

upprättas

här i landet

av

därtill för ordnad tjänsteman

(dis-

paschör).

Har gods förkommit, minskats

eller skadats, skall bortfraktaren

snarast underrätta lastägaren eller,

om denne ej är känd, avlastaren.

SJUNDE KAPITLET

Om

haveri

211

§.

Om innebörden av gemensamt ha­

veri och fördelningen därav på far­

tyg, frakt och last gälla York-Ant-

werpen-reglerna 1950 i den mån an­

nat ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver regler­

nas lydelse i engelsk text och svensk

översättning.

212

§.

Utredning och fördelning av ge­

mensamt haveri

verkställes, om an­

nat ej avtalats, genom dispasch (ge­

neraldis pasch) på den ort som reda­

ren bestämmer eller, om han ej be­

stämmer orten, på den ort där dis­

pasch vanligen uppgöres för redarens

hemort.

Dispasch

uppgöres

här i landet av

dispaschör.

Dispaschör förordnas av

Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser

om jäv mot domare gälla i fråga om

dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för

utredning och värdering av skada

eller kostnad, som drabbat fartyg el­

ler gods, meddelas i 12 kap.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

214 § första och andra styckena.

Befälhavaren åligge att utan dröjs­ mål föranstalta om upprättande av dispasch. Vill någon, som eljest äger del i haveriet, påkalla sådan utred­ ning, vare han därtill berättigad.

Envar, som haveriet

rörer, vare

skyldig att

till dispaschören

avlämna

alla handlingar, vilka denne

för ut­

redningen och fördelningen anser nödiga, och att

i övrigt tillhandagå

honom med upplysningar.

216 §.

Skall haveribidrag

gäldas

av last

eller annat gods, häftar ägaren med godset men svarar ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribi­ drag, må ej lämna den ort, där far­ tyg och last skiljas åt, ej heller gods, som för sådant bidrag häftar, av ägaren tagas i besittning förrän bidraget blivit guldet, eller, där bi­ draget ännu icke är till beloppet bestämt, säkerhet därför blivit ställd.

(Nuvarande lydelse)

218 §.

All skada och kostnad, som upp­ kommer genom

olyckshändelse

un­

der sjöresa

och

vilken ej är att hän­

föra

till gemensamt haveri eller

jäm­

likt

136 §

skall

fördelas efter

ena­

handa grund, falle,

såsom enskilt

haveri,

å det föremål,

som träffats

av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hän­ föras till enskilt haveri,

blivit gjorda

gemensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller

ock

för delar

av lasten,

vilka tillhöra särskilda

ägare;

skola

dessa kostnader ef­

ter billighet fördelas å de föremål, till vilkas

nytta de blivit gjorda, en­

ligt de för gemensamt haveri

givna

regler.

Kostnad för bärgning av last

214 §.

Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål av redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av annan som har del i haveriet.

Envar som haveriet

rör skall oför-

dröjligen

till dispaschören

lämna

alla handlingar, vilka denne

anser

behövliga för utredningen och för­ delningen, samt

i övrigt tillhandagå

honom med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag

betalas

av last

eller annat gods, häftar ägaren med godset men svarar ej personligen.

(Föreslagen lydelse)

Bestämmelser om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, meddelas i 113 §. Ut­ lämnas godset utan att ägaren åta­ ger sig personlig ansvarighet för ha­ veribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar reda­ ren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i ha­ veriet.

216 §.

Har skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av

olycks­

händelse och

skall den varken hän­

föras

till gemensamt haveri eller

en­

ligt

136 § fördelas efter

samma grun­

der, faller den

såsom enskilt haveri

på den egendom

som träffats av ska­

dan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hän­ föras till enskilt haveri,

gjorts

ge­

mensamt för fartyg och last eller viss del av lasten eller

också

för de­

lar av lasten

tillhörande skilda

äga­

re, skola

kostnaderna fördelas på

den egendom för vars

nytta de blivit

gjorda enligt de för gemensamt ha­ veri

gällande grunderna.

Kostnad för

bärgning av last fördelas

dennas

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

fördelas d dennas värde och den

frakt, som

för godset utgår.

Där någon, som har del i sådant

haveri, det äskar, skall utredning

och fördelning av haveriet verkstäl­

las av vederbörande dispaschör.

(Nuvarande lydelse)

214 § tredje stycket.

Dispaschören åligge att, när dis-

pasch begäres, så fort ske kan, ge­

nom kungörelse, som eu gång infö­

res i allmänna tidningarna samt i

tidning inom orten, anmana dem,

vilka i haveriet hava del, att inom

viss förelagd kort tid skriftligen an­

föra vad de till bevakande av sin

rätt akta nödigt ävensom ingiva de

handlingar, vilka de vilja åberopa;

finnas ingivna handlingar ofullstän­

diga, bär dispaschören, så fort ske

kan, infordra nödig upplysning av

vederbörande. Sedan den i kungö­

relsen förelagda tid gått till ända

eller, där ej å sagda tid fullständiga

handlingar inkommit, efter det så­

dant skett, åligge dispaschören att

inom två månader, å dag, som ge­

nom anslag å stadens rådstuva samt

kungörelse i allmänna tidningarna

och i tidning inom orten tillkännagi-

ves, hava dispaschen upprättad och

tvefalt utskriven med därå tecknad

underrättelse, inom vilken tid den

missnöjde bör till sin talans beva­

rande göra målet anhångigt vid dom­

stol; utgive ock det ena exemplaret

till den, som dispaschen begärt, och

hålle det andra övriga delägare i ha­

veriet till handa.

215 §.

Kommer föremål, som i dispasch

upptagits såsom förlorat i gemen­

samt haveri, senare till rätta, eller

varder

skada, som upptagits till för­

delning, senare

ersatt

av den,

vilken

ersättningsskyldighet ålegat,

skall

värde och den frakt som

utgår för

godset.

Utredning och fördelning av ha­

veri som avses i andra stycket verk­

ställes genom dispasch på begäran

av någon som har del i haveriet.

Därvid gälla i tillämpliga delar be­

stämmelserna i detta kapitel om ge-

neraldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dis­

paschören, så snart det kan ske, på

ändamålsenligt sätt och i den om­

fattning han anser behövlig anma­

na dem som hava del i haveriet att

skriftligen framställa sina yrkanden

samt anföra de skäl och ingiva de

handlingar som de vilja åberopa.

Kungörelse om anmaningen skall in­

föras i allmänna tidningarna, om

det ej är uppenbart att okänd ha­

veridelägare icke finnes. Är handling

ofullständig, skall dispaschören sna­

rast infordra upplysning av den som

ingivit handlingen.

Sedan fullständiga handlingar in­

kommit, skall dispaschören uppgöra

dispaschen så snart det kan ske.

/

dispaschen skall angivas vad den har

att iakttaga som vill föra talan mot

den. Av dispaschen skall ett exem­

plar utgivas till den som begärt

densamma. Andra delägare i have­

riet som äro i behov av dispaschen,

skola tillställas exemplar därav. Öv­

riga delägare skola i den omfattning

som finnes påkallad genast på ända­

målsenligt sätt underrättas om dis-

paschens utgivande.

(Föreslagen lydelse)

218 §.

Har

skada

eller kostnad,

som

upptagits till fördelning

genom dis­

pasch,

senare

ersatts

av den

som är

ersättningsskyldig,

skall dispaschen

genom tilläggsberäkning

rättas där­

efter. Dispaschens upprättande får

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

dispaschen genom tilläggsberäkning

därefter rättas. Ej må likväl dispaschens upprättande fördröjas alle­ nast av anledning

att utsikt

fin­

nas att

återfå uppoffrat föremål el­

ler

erhålla ersättning för skada.

(Nuvarande lydelse)

ej fördröjas endast av den anled­ ningen

att utsikt

kan

finnas att er­

hålla ersättning för skada

eller kost­

nad.

(Föreslagen lydelse)

219 §.

Uppstår tvist angående ersätt­ ningsskyldighet som kan åligga för­ säkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken hänskjutas till utredning och avgörande ge­ nom dispasch (partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes ut­ redningen på den ort där försäk­ ringen slutits eller där sådan dis­ pasch vanligen uppgöres för den or­ ten. Bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch gälla i tillämp­ liga delar.

ÅTTONDE KAPITLET

Om skada genom fartygs sammanstötning

219 §.

Vad å fartyg bör iakttagas till undvikande av sammanstötning, där­ om gälle vad av Konungen förord­ nas.

220

Stöta fartyg samman

med var­

andra,

så att

därav uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvaran­ de gods eller personer, och är sam­ manstötningen orsakad genom vål­ lande

å

endera sidan,

ersätte

den

skyldige all

skada och förlust, som

därav kommer.

Är

sammanstötningen

orsakad

ge­

nom vållande

å

båda sidor, skola

de skyldiga deltaga

i skadans ersät­

tande efter förhållandet mellan de

å

ömse sidor begångna felens beskaf­ fenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning,

er-

sätte

vardera

parten

hälften av ska­

dan.

§■

Stöta fartyg samman så att

skada

uppstår på

det ena fartyget eller

ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom vållande

endera sidan,

skall

den

sidan ersätta

skada och

förlust som

uppkommer därav.

Har

sammanstötningen

orsakats

genom vållande

båda sidor, skola

dessa taga del

i skadans ersättande

efter förhållandet mellan de

ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning,

skall

vardera

sidan ersätta

hälften av skadan.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

För skada, som vid sammanstöt­

ningen skett å person, vare de skyl­

diga ansvariga en för båda och båda

för en,

med rätt för den, som utgivit

mera än

vad enligt bestämmelserna

här ovan å honom belöper,

att ut­

taga det överskjutande hos

andra

parten

under åtnjutande av den sjö­

panträtt, som tillkommer ersätt­

ningen;

i fråga om annan skada sva-

re de skyldiga endast var för sin del

av ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vål­

lande till sammanstötning skall

rät­

ten taga i särskilt betraktande, hu­

ruvida

tiden medgav överläggning

eller icke.

221

Finnes

sammanstötning

hava ti-

mat

av våda, eller kan det ej utre­

das, att den orsakats av vållande

å

endera sidan,

dragé

vardera sidan

sin skada.

223 a §.

Lika med

sammanstötning,

varom

i denna lag sägs, skall anses där i

följd av fartygs manövrering eller

eljest

skada av ett fartyg

förorsakas

å

annat fartyg eller

därå varande

personer eller gods, utan att

sam­

manstötning emellan fartygen äger

rum.

223

Stöta fartyg samman med varand­

ra, åligger en var av befälhavarna

att,

såvitt det kan ske utan allvarlig fara

för

eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, ej mindre

lämna det andra fartyget,

dess be­

sättning och passagerare all hjälp,

som är möjlig och behövlig

för rädd­

ning ur den genom sammanstötning­

en uppkomna faran,

än även för det­

tas

befälhavare uppgiva namnet d

sitt eget fartyg,

dess hemort samt

den ort eller hamn, varifrån det

kommer, och den, dit det skall gå.

Vardera sidan svarar endast för

sin del av ersättningen. För skada

på person svara dock båda sidor so­

lidariskt,

med rätt för den

sida

som

utgivit mera än

vad som belöper på

den

att uttaga det överskjutande hos

den andra sidan

under åtnjutande

av den sjöpanträtt som tillkommer

ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vål­

lande till sammanstötning skall

sär­

skilt beaktas om

tiden medgav över­

läggning eller icke.

§•

Har

sammanstötning

inträffat

av

våda eller kan det ej utredas, att

den orsakats av vållande

endera

sidan,

svarar

vardera sidan

för

sin

skada.

222

§.

Bestämmelserna i denna lag om

sammanstötning

mellan fartyg äga

tillämpning även när till

följd av

fartygs manövrering eller

på annat

sätt

skada av ett fartyg

orsakas på

annat fartyg eller personer eller gods

därpå,

utan att

fartygen stöta sam­

man.

§•

Har fartyg stött samman med an­

nat fartyg, åligger det befälhavaren

att lämna det andra fartyget

och de

ombordvarande där all behövlig och

möjlig hjälp

för räddning ur den

genom sammanstötningen uppkom­

na faran, såvitt det kan ske utan

allvarlig fara för

det egna fartyget

och de ombordvarande. Han skall

därjämte för det andra fartygets

be­

fälhavare uppgiva namnet

på det

egna fartyget och

dess hemort samt

den ort eller hamn, varifrån det

kommer och den dit det skall gå.

19

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkom­ mer

nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bi­ drag till

gäldande av

gemensamt ha­

veri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter

enahanda

grund

(136,

218

§§);

2. fordran på —------------------------

3. fordran d frakt, ersättning för fraktförlust och annan skada i följd av att gods uttages i lastningsham­ nen eller under resan samt ersätt­ ning för överliggetid eller ytterligare uppehåll vid lastning eller lossning och för uppehåll under resan.

Här upptagna

Sjöpanträtt

upphöre,

om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

1.

för

fordran

å

bärgarlön — inom

ett år från det bärgningsföretaget slutförts;

2.

för

fordran d ersättning för

sammanstötning,

för andra olycks­

händelser och

för skada d person

— inom ett år från den dag, skadan

timade

;

3.

för

fordran d ersättning på

grund av att last eller resgods

bort-

kommit

eller skadats eller att i ko-

nossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum;

4.

för

fordran för lämnade förnö­

denheter,

som i 267 § 5 avses

inom sex månader från det fordring­ en tillkom;

5.

för

övriga i nyssnämnda lag­

rum samt 276 § 2 avsedda fordring­ ar — inom ett år från det fordring­ en tillkom;

6.

för

alla övriga fordringar —

inom ett år efter det fordringen för­ föll till betalning.

/ 267 § 2 avsedda fordringar

å

hyra

eller annan gottgörelse på

grund av tjänsteavtal

skola

icke

an-

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkom­ mer

1. bärgarlön samt fordran

bi­

drag till gemensamt haveri eller an­ nan kostnad, som skall fördelas ef­ ter

samma

grund (136

och 216

§§);

------- - lastägares räkning; och

3. fordran

frakt, ersättning för

fraktförlust och annan skada i följd av att gods uttages i lastningsham­ nen eller under resan samt ersätt­ ning för överliggetid eller ytterligare uppehåll vid lastning eller lossning och för uppehåll under resan,

den äldre.

Sjöpanträtt

upphör,

om talan

ej

väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran

bärgarlön, inom ett

år från det bärgningsföretaget slut­ förts;

2. fordran

ersättning för sam­

manstötning

eller annan olyckshän­

delse eller

för skada

person, inom

ett år från den dag skadan

inträf­

fade;

3. fordran

ersättning på grund

av att last eller resgods

förkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. fordran för lämnade förnöden­ heter,

som avses i 267 § 5,

inom sex

månader från det fordringen till­ kom;

5. övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar, inom ett år från det fordringen till­ kom;

6. alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till be­ talning.

Vid tillämpning av första stycket 6 anses i

267 § 2 avsedda fordringar

på lön

eller annan gottgörelse på

283 §.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ses enligt stadgandet under 6

för­

fallna till betalning, på den grund,

att borgenären äger fordra förskott

eller avbetalning.

Har fordran,

varom ovan sägs,

kommit under dispaschörs behand­

ling,

vare så ansett, som om den

blivit genom talan bevakad.

(Nuvarande lydelse)

grund av tjänsteavtal icke förfallna

till betalning på den grund att borge­

nären äger fordra förskott eller av­

betalning.

Har fordran

som avses i första

stycket

kommit under dispaschörs

behandling,

anses talan om fordring­

en väckt.

(Föreslagen lydelse)

284 8.

Nedanstående fordringar

skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan

icke i laga ordning an-

hängiggöres:

1. för

fordran

å

bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts

samt, såvitt avser

fordran

å

andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år

från det vederbörande av redaren

erhållit underrättelse om bärgarlö­

nens och andelens storlek;

2. för

fordran

å

ersättning för sam­

manstötning

och händelser, som om-

förmälas i 223 a §

— inom två år

från den dag, skadan

timade, samt,

vad angår

fordran

å

utbekommande

av belopp som någon jämlikt be­

stämmelsen i 220 § tredje stycket

erlagt utöver

vad å honom belöpt en­

ligt fördelning varom där sägs,

inom

ett år efter det beloppet

av honom

själv utgivits;

3. för

fordran

å

ersättning på

grund av att last eller resgods

bort-

kommit

eller skadats eller att i ko-

nossement lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter — inom ett

år från den dag,

avlämnande ägt

eller bort äga rum;

4. för

fordran

å

bidrag till

gäldan­

de av

gemensamt haveri eller

av

kostnad, som skall fördelas efter

enahanda grund

— inom ett år från

dispaschens dag.

Svarar

i andra fall än ovan om-

förmälas gäldenären

för ersättning

eller för annan fordran med be­

gränsning av redareansvaret eller

al-

Nedanstående fordringar upphöra,

vare sig ansvarigheten för dem är

begränsad eller obegränsad, om talan

ej väckes i laga ordning i fråga om

1.

fordran

bärgarlön, inom två

år från det bärgningsföretaget slut­

förts;

2.

fordran

andel i bärgarlön

enligt 229 § 1 mom. andra stycket,

inom ett år från det vederbörande

av redaren erhållit underrättelse om

bärgarlönens och andelens storlek;

3.

fordran

ersättning för sam­

manstötning, inom två år från den

dag skadan

inträffade;

4.

fordran

utbekommande av

belopp som någon enligt 220 § tred­

je stycket erlagt utöver

vad som rät­

teligen belöper på honom,

inom ett

år efter det beloppet

utgivits av ho­

nom;

5.

fordran

ersättning på grund

av att last eller resgods

förkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter, inom ett år från den dag

avlämnande ägt eller bort äga rum;

6.

fordran

bidrag till gemen­

samt haveri eller

annan

kostnad,

som skall fördelas enligt

samma

grund (136 och 216 §§),

inom ett år

från dispaschens dag.

Svarar

gäldenären i andra fall än

som avses i första stycket

för ersätt­

ning eller för annan fordran med be­

gränsning av redareansvaret eller

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

lenast

med

det inlastade godset, upp-

höre

fordringen, om talan

icke i laga

ordning anhängiggöres, för

fordran

d ersättning inom två år från den dag, skadan

timade,

och

för

annan

fordran inom ett år efter det ford­ ringen förföll till betalning.

Där bor­

genär för fordringen äger tillika hål­ la sig

till redare, lastägare eller an­

nan, utan att begränsning av ansva­ righeten äger rum,

vare sådan rätt

honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

Har fordran,

varom ovan sägs,

kommit under dispaschörs behand­ ling,

vare så ansett, som om den bli­

vit genom talan bevakad.

(Nuvarande lydelse)

35 §.

Ä alla segelfartyg, vilka äga en dräktighet av femtio ton eller där­ utöver, så ock å alla ångfartyg skall, när de avgå till andra orter utom ri­ ket, än de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg skall dessutom såsom bihang till skeppsdagboken, föras sär­ skild maskindagbok. Konungen äger förordna, att skeppsdagbok skall i den omfattning som prövas erfor­ derlig, föras jämväl i andra fall.

Dagboken, vilken upprättas efter ett av Konungen fastställt formulär, tillhandahålles av sjömanshuset i avgångsorten.

endast

med

inlastat gods, upphör

fordringen, om talan

ej väckes i

laga ordning, i fråga om

fordran

ersättning inom två år från den dag skadan

inträffade

och

i fråga om

an­

nan fordran inom ett år efter det

att

fordringen förföll till betalning.

Äger borgenären för fordringen hål­ la sig även

till redare, lastägare eller

annan, utan att begränsning av an­ svarigheten äger rum,

gäller sådan

rätt under samma tid som för ford­ ran i allmänhet.

Har fordran

som avses i första el­

ler andra stycket

kommit under dis­

paschörs behandling,

anses talan om

fordringen väckt.

TOLFTE KAPITLET

Om dagböcker, sjöförklaring och

besiktning

Dagböcker

296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst tjugo registerton skola, när fartyget är i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskindrivet eller försett med hjälp­ maskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst åttio re­ gisterton.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger medgiva undantag från skyldigheten att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av sjöfartsstyrelsen. Med beaktande av fartygs art och användning kunna olika formulär fastställas.

(Föreslagen lydelse)

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälha­

varen eller, under hans tillsyn, av

styrmannen. Maskindagboken föres,

under befälhavarens tillsyn, anting­

en av maskinchefen eller, under

dennes tillsyn, av maskinisten. An­

teckningarna i dagboken

skola göras

efter tidsföljden,

i hamn för varje

dygn och till sjöss för varje vakt;

vad under en vakt förekommer må

tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dyg­

nets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall

föras med ordning

och tydlighet;

vad däri blivit infört

må icke

utplånas, överstrykas eller

på annat sätt göras

oläsligt, utan

bör i händelse oriktig anteckning

skett, rättelse införas å vederbörligt

ställe i dagboken.

(Nuvarande lydelse)

37 §.

I skeppsdagboken

böra

noggranna

uppgifter införas om

allt, som under

resan förefaller och varom känne­

dom

kan vara till nytta för redare,

lastägare, försäkringsgivare eller an­

nan, vars rätt kan vara beroende av

resans utgång.

Däri bör sålunda an­

tecknas:

1) när besättningen inträder i

tjänst och därifrån avgår samt be­

manningen vid avgång från hamn;

när proviant och vatten tagas om­

bord samt vattenförrådets storlek

vid avgång från hamn; när lastning

eller lossning börjar och slutar, eller

arbetet avbrytes, samt huru mycket

för varje dag inlastas eller lossas;

när barlast intages, dennas beskaf­

fenhet och ungefärliga vikt samt hu­

ru den är anbragt, ävensom de an­

ordningar, som vidtagits för att

hindra dess förskjutning; om och i

vilken utsträckning främmande ar­

betsbiträde användes; fartygets

(Föreslagen lydelse)

Anteckningar i dagbok

skola gö­

ras

i tidsföljd,

i hamn för varje dygn

och till sjöss för varje vakt.

Vad

som förekommer under en vakt får

tillsvidare antecknas i en kladd. Så­

dan anteckning skall införas i dag­

bok så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok

skola

föras med ordning och tyd­

lighet.

Anteckning däri får ej

ut­

plånas, överstrykas eller på annat

sätt göras

oläslig. I händelse av

misskrivning skall rättelse göras

genom särskild anteckning.

298 §.

Fartygs dagböcker föras under be­

fälhavarens tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befäl­

havaren, skall den föras av den

främste av styrmännen.

I skeppsdag­

boken

skola

noggranna uppgifter in­

föras om

vad som inträffar under

resa i den mån kännedom därom

kan vara till nytta för redare, last­

ägare, försäkringsgivare eller annan

vars rätt kan vara beroende av re­

sans utgång.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1966

djupgående för och akter samt fri­ bord, då det lämnar hamn, så ock i allmänhet det skick, vari fartyg och dess redskap befinnas; lastens ungefärliga rymd eller vikt och för­ läggning samt dess beskaffenhet och tillstånd, ävensom, när däcks­ last intages, dennas mängd samt höjd och fördelning å däcken; hu­ ruvida fartyget vid avgång från hamn eller under resan har slagsida, vilket i sådant fall skall i grader, styrbord eller babord, tillika med an­ ledningen, antecknas minst en gång dagligen; kompassernas justering och därvid befunna deviation samt utförda deviationsbestämningar; när fartyget avgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn, med angivande av huruvida och i vilken utsträckning främmande hjälp där­ vid användes; vind och väderlek, barometerstånd, strömsättning, kur­ ser, fart, segelföring och tillryggalagd våglängd; lyktföring med an­ givna tider; lödningar, pejlingar och observationer samt de för varje dygn gjorda ortsbestämningar, allt med noggrant angivande av tid; den orts­ tid, efter vilken tiden ombord under dygnet räknas; när och var lots tages ombord och lämnar fartyget; när och på vilken plats å fartyget utkiksman är tillsatt; huru ofta pumpning äger rum, huru länge varje gång därmed fortsättes och vilken arbetsstyrka därvid användes samt vilken vattenhöjd iakttages vid pum­ parna ävensom i pikar, lastrum och tankar; när kölrent göres; reparatio­ ner och underhållsarbeten, utförligt angivna; besiktningar; när övning företages med bärgningsredskapen och vari sådan övning består;

2) när skeppsråd hålles, de därvid yttrade meningar och de beslut, be­ fälhavaren fattar; börande de, vilka med befälhavaren deltagit i skeppsrådet, med sin underskrift bestyrka anteckningens riktighet;

3) när någon av besättningen eller

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

någon för arbete eller såsom passa­

gerare ombordvarande insjuknar,

skadas eller dör, omständigheterna

därvid samt de åtgärder, som vidta­

gas för beredande av vård åt den sju­

ke eller skadade eller för begravning

av den avlidne och utredning av hans

kvarlåtenskap; när och av vilken an­

ledning någon vägras tillstånd att gå

i land, såvida han begär, att anteck­

ning därom skall göras; när befäl­

havaren anlitar polismyndighet för

någons inställande i tjänsten samt

anledningen därtill; när någon rym­

mer så ock befälhavarens åtgärd med

avseende å den rymdes kvarlämnade

tillhörigheter och innestående hyra;

när och av vilken anledning befälha­

varen låter taga i förvar, föra i land

eller kasta över bord varor eller an­

nat, som någon ombord olovligen

medtagit; när och av vilken anled­

ning befälhavaren finner nödvändigt

föreskriva nedsättning eller omväx­

ling i kosten; när från besättning­

ens sida framställning göres om för­

rättande av syn för utrönande av

fartygets sjövärdighet, de anförda

skälen till framställningen samt be­

fälhavarens åtgärd med anledning av

densamma; eller när någon begår

brott eller gör sig skyldig till fel el­

ler försummelse i tjänsten, samt vad

vid förhör, som med anledning här­

av hålles, förekommer;

4-) när ofall träffar fartyg eller

last, under angivande tillika av an­

ledningen till olyckan, därmed sam­

manhängande omständigheter samt Maskindagboken föres av maskin­

den åtgärd, som vidtages.

chefen eller, efter dennes bestäm-

I maskindagboken skall uppgivas

mande, av den främste av det övri-

förrådet vid fartygets avgång från

ga maskinbefälet.

I maskindagboken

hamn av

kol och övriga för maski-

skall uppgivas förrådet vid fartygets

nens drift nödiga ämnen, förbruk-

avgång från hamn av

de för maski­

ningen för varje dygn av samtliga neriets drift erforderliga förnöden-

dessa ämnen

samt

eljest

allt, som rör

heterna, förbrukningen därav för

maskinens

gång och skötsel.

Anteck- varje dygn

samt allt

annat av vikt

ningar skola där särskilt göras om

som rör

maskineriets

gång och sköt-

maskinens slagantal per minut, om

sel. Vid angivande av tid skall följas

länsrörs och ventilers beskaffenhet,

samma ortstid som i skeppsdagbo-

om

tankars fyllning och länsning,

ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

25

hungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om pumpning med maskinpumpar av fartyget, dess pikar, lastrum, tan­ kar och övriga rum, om maskinma­ növer och tiden härför; när ofall träffar maskineri eller annan led­ ning än styrledning, omständigheter­ na därvid samt den åtgärd, som med anledning därav vidtages; när kölrent göres inom maskin- och pann­ rum; besiktningar å maskineri jäm­ te beskrivning av underhålls- och re­ parationsarbeten.

Vid angivande av tid i

maskindag­

boken

skall följas samma ortstid,

som

användes

i skeppsdagboken.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskriven eller av annan anledning icke användbar, åligge befälhavaren att, om fartyget befinner sig i svensk hamn, anmäla sig hos ombudsman­ nen vid därvarande eller närmaste sjömanshus till erhållande av ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhavaren i överensstämmel­ se med det fastställda formuläret upprätta ny dagbok och vid farty­ gets ankomst till hamn, där svensk konsul finnes, för denne förete dag­ boken, vilken skall av konsuln ge­ nomdragas och förses med ämbetssigill jämte intyg om sidornas an­ tal. När ny dagbok sålunda utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befäl­ havaren tillika förete den förra dag­ boken; och meddele vederbörande sjömanshusombudsman eller konsul, omedelbart efter den däri sist in­ förda uppgift, intyg därom att dag­ boken blivit uppvisad och att ny så­ dan blivit för fartyget utfärdad. Kan befälhavaren icke förete den förra dagboken, skall anledningen uppgi­ vas och anteckning därom ske i den nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, vars rätt är därav beroende, förvägras att om dagboks

299 §.

Ytterligare föreskrifter om föran­ de av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg el­ ler på danskt, finskt eller norskt far-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

innehåll undfå nödig kännedom och

att därav taga skriftligt utdrag. Dag­

bok skall av redaren förvaras minst

två år efter dess avslutning och, i

händelse med anledning av däri an­

tecknad resa tvist inom nämnda tid

anhängiggforts, till dess den tvist

blivit genom lagakraftägande dom

avgjord.

(Nuvarande lydelse)

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning

eller av svårare art inträffat, såsom

när fartyg förolyckats eller av besätt­

ningen övergivits i sjön, eller förlust

av människoliv eller avsevärd ska­

da uppstått därigenom, att fartyget

råkat på grund eller stött tillsam­

mans med annat fartyg eller annat

föremål, eller när fartyget sprungit

läck i sjön, så att bärgningshjälp

måst anlitas eller det sökt nödhamn,

eller explosion eller eldsvåda av nå­

gon betydenhet ägt rum ombord, el­

ler lasten eller barlasten förskjutit

sig, eller av last större mängd, som,

då fråga är om däckslast, beräknas

till minst tjugu procent av densam­

ma, spolats eller kastats över bord;

eller har olyckshändelse träffat nå­

gon av besättningen eller någon för

arbete eller såsom passagerare om-

tyg, som befinner sig i svensk hamn,

skall hållas tillgänglig för var och en

som vill taga del av dess innehåll i

den mån hans rätt är beroende där­

av. I fråga om anteckning som äger

samband med sammanstötning med

annat fartyg, till vars dagbok mot­

svarande tillgång icke finnes, gäller

detta dock icke förrän sjöförklaring

eller undersökning enligt 314 § hål­

les offentligt eller talan väckts på

grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren

minst tre år efter dess avslutning.

Väckes inom nämnda tid talan i an­

ledning av händelse varom anteck­

ning gjorts i dagboken, skall boken

förvaras till dess målet avgjorts ge­

nom lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena gälla även i fråga om kladd

till dagbok samt på teknisk väg

gjord uppteckning rörande fartygs

navigering och gången av dess ma­

skineri.

(Föreslagen lydelse)

S jöförklaring

301 §.

Sjöförklaring skall äga rum för

svenskt handelsfartyg eller fiskefar­

tyg

1. när någon, medan fartyget var

på väg, i samband med fartygets drift

har eller kan antagas hava avlidit

eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med

fartygets drift någon ombordanställd

eller annan som medföljer fartyget

har eller kan antagas hava avlidit el­

ler erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord

begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har el­

ler kan antagas hava inträffat om­

bord;

5. när fartyget stött samman med

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller

övergivits i sjön;

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

bordvarande person, så att döden el­ ler svårare kroppsskada därav följt, eller har någon av besättningen be­ gått självmord, eller har ombord yp­ pats ett flertal fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning, åligge det rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande verk­ ställa sjöförhör, varvid rätten skall söka åstadkomma fullständig utred­ ning angående orsakerna till olyc­ kan. Särskilt bör därvid undersökas, huruvida olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2) orsaker, härrörande från last­ ningen, såsom att fartyget varit över­ lastat, eller att lasten varit av farlig beskaffenhet, eller att den varit fel­ aktigt fördelad eller stuvad eller icke behörigen försedd, eller att barlas­ ten varit otillräcklig, otjänlig eller icke behörigen försedd;

3) förseelse eller försummelse av befälhavaren eller redaren eller nå­ gon av besättningen å fartyget eller annan, som med fartyget haft befatt­ ning, eller av befälhavaren eller nå­ gon av besättningen å annat fartyg;

4) förseelse av lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å fyrar, sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller förseel­ se eller försummelse av den, åt vil­ ken dylika inrättningars skötsel och vård är anförtrodd.

Kan ej genom förhör inför rätten vinnas fullständig utredning i saken, må rätten förordna om syn å farty­ get och vad därtill hörer i den ut­ sträckning, som prövas erforderlig, så ock föranstalta om utredning ge­ nom polismyndighet. Rätten äge jämväl med föreläggande av vite för­ ordna. att

handlingar

och

föremål,

vilka kunna tjäna till upplysning

vid

sjöförhöret, skola företes. 1 övrigt skidl vad i 316 § är stadgat äga tilllämpning även beträffande sjöför­ hör.

(Nuvarande lydelse)

7.

när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har eller kan antagas hava uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på väg, på egendom utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller för­ skjutning av någon betydenhet in­ träffat i lasten.

Bestämmelser om undantag här­ ifrån i vissa fall meddelas i 308 § andra stycket samt i 312 och 314 §§.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som har eller kan anta­ gas hava inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen för­ ordnar därom eller befälhavaren el­ ler redaren finner det påkallat. Det­ samma gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § andra stycket eller i 314 § begär det för att vinna upp­ lysning om orsaken till skada av nå­ gon betydenhet på godset, vilken har eller kan antagas hava uppkommit i samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse därom tillställas be­ fälhavaren eller redaren. Hos endera av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om sjö­ förklaring göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händel­ sen och dess orsaker såvitt möjligt klarläggas. Samtliga förhållanden, som kunna antagas hava medverkat till händelsen eller vara av betydel­ se frän sjöf artssäkerhetens syn­ punkt, skola utredas.

Utredning sker genom förhör med fartygets befälhavare samt de med­ lemmar av besättningen och andra personer som antagas kunna lämna upplysning i saken.

Handlingar

eller

(Föreslagen lydelse)

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att

någon, som kunnat göra anmälan om

olyckan, blivit räddad, eller har el­

jest sjöförhör med anledning av så­

dan olyckshändelse, som i 317 § om-

förmäles, uteblivit, äge sjöfartssty-

relsen förordna om sjöförhörs an­

ställande å ort, där sådant lämpli­

gen kan företagas. I fråga om sådant

förhör lände i tillämpliga delar till

efterrättelse vad i 315, 316, 317 och

319 §§ stadgas.

föremål, vilka

antagas

kunna tjäna

till upplysning,

skola granskas. I

den mån det kan antagas främja ut­

redningen skall syn hållas på farty­

get eller den plats där händelsen in­

träffat.

(Föreslagen lydelse)

304- §.

Om hinder ej möter, skall sjöför­

klaring äga rum i den hamn där hän­

delsen inträffat eller, om händelsen

inträffat till sjöss, i den första hamn

till vilken fartyget eller befälhavaren

därefter anländer. Med sjöförklaring

får anstå tills fartyget anlöper annan

hamn, om avsevärd besparing i kost­

nader för fartyget eller annan vä­

sentlig fördel kan vinnas därigenom

utan att syftet med sjöförklaringen

åsidosättes. Om sådant anstånd och

anledningen därtill skall befälhava­

ren eller redaren genast skriftligen

underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i

hamn som angivits i första stycket

kan sjöförklaringen hållas även i an­

nan ort, om särskilda skäl föranleda

det.

Sjöförklaring med anledning av

att fartyg försvunnit eller befälhava­

ren och envar som kunnat träda i

hans ställe omkommit äger rum i

den ort sjöfartsstyrelsen bestämmer.

305 §.

Sjöklaring inom riket hålles

av den allmänna underrätten för

Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kal­

mar, Malmö, Göteborg eller Karl-

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

314 § 1 och 3 mom.

1 mom. När sjöförklaring av rät­ ten upptages eller sjöförhör, varom i 317 och 320 §§ sägs, verkställes, skola, utom

en lagfaren domare så­

som ordförande, två

i sjöväsendet

kunniga och erfarna män hava säte och stämma i rätten.

De särskilda ledamöterna, av vilka åtminstone den ene bör hava utövat tjänst såsom befälhavare å handels­ fartyg, skola före utgången av varje år, med tjänstgöringsskyldighet för det följande, utses av rådstuvurätten. Å särskilda ledamöter skall där­ förinnan förslag, upptagande minst fem personer, upprättas av handelsoch sjöfartsnämnden i staden, eller, där sådan nämnd ej finnes, av stads­ fullmäktige; dock vare rätten ej bun­ den av förslaget. För att i de sålunda utseddas ställe, vid inträffat förfall, tjänstgöra skola två suppleanter ut­ ses; uppstår hinder jämväl för dem, äge ordföranden för varje särskilt fall tillkalla andra.

Finner rätten, att i särskilt fall, med avseende på de däruti förekom­ mande omständigheter, biträde av person med särskild fackkunskap är erforderligt, äge rätten tillkalla så­ dan att såsom ytterligare ledamot in­ träda i rätten.

Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket

enligt bestäm­

melser, som meddelas av Konungen.

3 mom.

Särskild ledamot,

som av­

ses i 1 eller 2 mom.,

skall vara svensk

medborgare och hava fyllt tjugufem år;

ej må den vara ledamot,

som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

Har tid, för vilken sådan ledamot

stad. Behörig är den domstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 §.

Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring in­ för domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförkla­ ring skall rätten bestå av

en lagfa­

ren domare såsom ordförande

samt

två

personer som äro kunniga och

erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bär hava grundlig erfa­ renhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en för­ teckning, som sjöfartsstyrelsen årli­ gen upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild sakkunskap i visst fall är ändamåls­ enligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är upptagen i förteckningen.

Särskild

ledamot skall vara svensk medborga­ re och hava fyllt tjugofem år.

Den

som är omyndig eller i konkurstill­ stånd

får ej vara ledamot. Särskild

ledamot äger uppbära ersättning av allmänna medel

enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

utsetts, gått till ända, vare han dock

skyldig att tjänstgöra vid fortsatt be­

handling av mål, i vars handlägg­

ning han förut deltagit.

(Nuvarande lydelse)

319 § första stycket.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör

skall utom riket anställas av veder­

börande konsul, därest sjöförklaring

inför honom avgives, i sammanhang

med dess upptagande, och eljest så

snart han genom den i 40 § omför-

mälda rapport, dagboken, eller an-

norledes erhållit kännedom om olyc­

kan. Till sjöförhöret inkalle konsuln

befälhavaren, med åläggande för ho­

nom att medhava dagboken även­

som de personer, vilka antagas kun­

na giva upplysning angående olyc­

kan. Där

det lämpligen kan ske,

bö­

ra

vid

förhöret

biträda två av kon­

suln tillkallade, i sjöväsendet kunni­

ga,

helst svenska män,

mot vilka ej

förekommer jäv, som gäller mot do­

mare.

(Föreslagen lydelse)

I Danmark, Finland och Norge

hålles sjöförklaring för svenskt far­

tyg av domstol som år behörig en­

ligt landets lag.

1 övrigt hålles sjöförklaring utom

riket av svensk konsul, som enligt

bemyndigande av ministern för ut­

rikes ärendena äger utföra sådan

förrättning. Om

det lämpligen kan

ske,

skola

vid

sjöförklaringen

bi­

träda två av konsuln tillkallade, i

sjöväsendet kunniga

personer, helst

svenska, danska, finska eller norska

medborgare,

mot vilka ej förekom­

mer jäv som gäller mot domare.

Är

i visst fall biträde av person med

särskild sakkunskap ändamålsenligt,

äger konsuln tillkalla även sådan

person. I ort, där behörig svensk

konsul ej finnes, hålles sjöförkla­

ring av behörig dansk, finsk eller

norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför kon­

sul gälla i tillämpliga delar bestäm­

melserna om sjöförklaring vid dom­

stol. Konsul äger dock ej upptaga

ed eller försäkran eller meddela vi­

tesföreläggande.

306 §.

När sjöförklaring skall äga rum,

skall fartygets befälhavare snarast

möjligt göra anmälan därom hos den

domstol som skall hålla sjöförkla­

ringen. Göres ej anmälan av befäl­

havaren, svarar redaren för att an­

mälan göres. Detsamma gäller när

redaren mottagit underrättelse eller

begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig

med uppgift på hela besättningen

och på de personer, bland besättning­

en eller i övrigt, vilka antagas kun­

na lämna upplysning i saken samt,

såvitt det kan ske, på sakägarna och

deras ombud. Den skall vara åtföljd

av ett exemplar av rapport enliqt

70 §.

31

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Göres anmälningen efter förord­

nande eller begäran enligt 302 §,

skall den även innehålla uppgift där­

om.

Kungl. Maj:ts proposition nr tio år 1966

315 §.

När anmälan till sjöförklarings

avgivande skett på sätt i iO § är stad­

gat, sammanträde rätten, så snart

ske kan, till sjöförklaringens uppta­

gande. Till sammanträdet inkalie

ordföranden befälhavaren, med för-

ständigande att medhava alla de per­

soner, som antagas kunna lämna

upplysning i saken, ävensom att fö­

rete dagboken i huvudskrift, där den

finnes i behåll. Ordföranden äge

jämväl till sammanträdet särskilt

inkalla vissa personer av besättning­

en ävensom andra, som antagas kun­

na lämna upplysning i saken, samt

underrätte, senast dagen förut, ge­

nom kungörelse i en i orten utkom­

mande tidning och, där så ske kan,

genom särskilt meddelande de per­

soner, vilka saken kan angå, eller

deras ombud om tiden för samman­

trädet ävensom var och när den

om händelsen ingivna anmälan

med

därtill hörande handlingar finnes

tillgänglig.

Är saken av beskaffen­

het att påkalla sjöförhör, underrätte

ordföranden ofördröjligen vederbö­

rande åklagare samt, där så erford­

ras medelst telegram, sjöfartssty-

relsen om tiden för sammanträdet.

De särskilda ledamöterna skola

om inkommen anmälan till sjöför­

klarings avgivande underrättas så

snart ske kan, och åligge det dem

att

taga del av

anmälan bilagda

handlingarna samt att för rättens

ordförande

före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden,

om vilka från

sjöteknisk

synpunkt

med avseende å olyckans art upplys­

ningar påkallas.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten

utsätta sammanträde för sjöförkla­

ring att äga rum så snart det kan

ske. Om det är ändamålsenligt, skall

sammanträdet hållas ombord på far­

tyget.

Till sammanträdet kallar rätten

på lämpligt sätt fartygets befälhava­

re och de övriga personer som skola

höras. Medlemmar av besättningen

kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att

till sammanträdet medföra fartygets

dagböcker och kladdar till dem, så­

vitt de finnas i behåll. Befälhavaren

eller annan kan föreläggas att vid

sammanträdet förete andra hand­

lingar eller föremål, som antagas

kunna tjäna till upplysning i sa­

ken. Föreläggande kan meddelas vid

vite.

I den mån det kan ske skola sak­

ägarna genom särskilda meddelan­

den underrättas om tid och plats för

sammanträdet samt var och när an­

mälningen om sjöförklaring

med

därtill hörande handlingar finnes

tillgänglig.

Sjöfartsstyrelsen skall

alltid underrättas om tid och plats

för sammanträdet. Gäller sjöförkla­

ringen händelse, som angår säker­

heten på fartyg, skall även fariygs-

inspektören underrättas.

De särskilda ledamöterna skola ta­

ga del av

anmälningshandlingarna.

Om tiden medgiver det, skola de

för ordföranden

före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden

om vilka

de finna

upplysning vara

påkallad från

nautisk, teknisk eller

annan

synpunkt.

32

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstöt­

ning med annat fartyg, kan rätten

låta anstå med sjöförklaringen, om

denna därigenom kan äga rum

samtidigt med sjöförklaring eller

motsvarande utredning för det

andra fartyget. Sådant anstånd

får ej beviljas för längre tid än som

är oundgängligen nödvändigt. Vin-

nes icke samtidighet, skall den sjö­

förklaring som äger rum först helt

eller delvis hållas inom stängda dör­

rar, om befälhavaren eller redaren

begär det och synnerliga skäl ej tala

däremot. Vid sjöförklaring inom

stängda dörrar får annan enskild

sakägare än redaren ej närvara utan

redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med

utländskt fartyg, för vilket varken

sjöförklaring eller motsvarande ut­

redning äger rum, får sjöförklaring

underlåtas, om sjöfartsstyrelsen ej

bestämmer annat. Hålles sjöförkla­

ring, äga bestämmelserna i första

stycket om handläggning inom

stängda dörrar motsvarande tillämp­

ning.

Särskilda bestämmelser om in­

skränkning i rätten att utbekomma

allmänna handlingar rörande sam­

manstötning mellan fartyg meddelas

i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att ut­

bekomma allmänna handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

309 §.

Vid sjöförklarings början skola

fartygets dagböcker och kladdar till

dem jämföras med varandra och

med det vid anmälningen fogade

exemplaret av rapporten enligt 70 §.

Av dem som skola höras äger en­

dast den som tagit befattning med

dagboksföringen närvara vid genom­

gången, om ej särskilda skäl föran­

leda annat.

Annat skriftligt utredningsmate-

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhavaren och däref­ ter de till upplysning i saken inkal­ lade eller eljest för sådant ändamål närvarande personer var för sig av­ giva en såvitt möjligt sammanhäng­ ande berättelse angående händelsen; där någons berättelse är ofullstän­ dig, otydlig eller obestämd, bör rät­ ten genom lämpliga frågor söka er­ hålla säker upplysning om vad han verkligen erfarit angående händel­ sen. De särskilda ledamöterna böra under sammanträdet lämna nödiga upplysningar för sakens bedömande ur sjöteknisk synpunkt och må till personer, som höras, framställa frå­ gor angående sådant, som kan bidra­ ga till utredning i ärendet. Sedan samtliga berättelser avgivits, böra, där ej laga hinder finnes möta eller rätten eljest med avseende å sakens omständigheter finner edgång ej böra äga rum, de till upplysning i saken inkallade eller eljest för så­ dant ändamål närvarande personer sina berättelser, sedan de blivit ur protokollet upplästa, med vittnesed bekräfta.

Till sammanträdet särskilt inkal­ lade personer, som icke tillhöra be­ sättningen, njute

ersättning av all­

männa medel

efter ty om ersättning

till vittne är stadgat.

Beträffande förhör som i första stycket sägs, gälle i övrigt vad i rät­ tegångsbalken är stadgat om vittne.

rial framlägges och syn företages när det är lämpligt.

310 §.

Befälhavaren och övriga personer som kallats skola höras var för sig. Ingen av dem äger närvara vid för­ hör med annan utan att särskilda skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rät­ tens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för sjöfartsstyrelsen el­ ler av sakägare. Var och en som hörts skall bekräfta sin berättelse med ed eller försäkran, om ej laga hinder möter eller rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner, att ed eller försäkran ej bör avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans skyldighet att avlägga ed eller för­ säkran och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord att jag har sagt hela sanningen och in­ tet förtigit, tillagt eller förändrat.-» Försäkran har denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar och försäkrar på he­ der och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet förtigit, till­ lagt eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller med­ lem av besättningen äger för sin in­ ställelse till förhör vid rätten erhål­ la

ersättning av allmänna medel

i

enlighet med bestämmelserna om er­ sättning till vittne. Ersättningen skall stanna på statsverket. I fråga om ersättning för inställelse till för­ hör inför konsul meddelas bestäm­ melser av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall rätten eller konsuln, som det förrät­ tat, ofördröjligen insända protokoll över sjöförhöret till sjöfartsstyrelscn. Har fartyget förolyckats, eller

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

kan eljest dagboken från fartyget

undvaras, skall denna jämte proto­

kollet insändas men eljest en full­

ständig avskrift av dagboken i de

delar, som angå sjöförhöret. Är å

utländsk ort sjöförhör verkställt av

vederbörlig myndighet, åligge kon­

suln att till sjöfartsstyrelsen insän­

da avskrift av det vid sjöförhöret

förda protokoll.

Finnes förhör i något avseende

ofullständigt, äge

sjöfartsstyrelsen

förordna

om nytt förhörs anställan­

de å ort, där sådant lämpligen kan

äga rum.

319 § andra stycket.

Har i här omförmälda fall förhör

angående den inträffade olyckan hål­

lits av därtill behörig utländsk myn­

dighet, vare sjöförhör inför konsul

ej av nöden, såvida genom det håll­

na förhöret åstadkommits sådan ut­

redning, som i 317 § avses.

311 §.

Är utredning som vunnits genom

sjöförklaring ofullständig i något av­

seende, kan

sjöfartsstyrelsen för­

ordna,

att den skall fullständigas vid

ny sjöförklaring och därvid bestäm­

ma i vilken ort den nya sjöförkla­

ringen skall äga rum. För sådant

fall äga bestämmelserna i 302 § and­

ra stycket och 306 § motsvarande

tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning

angående händelse som avses i 301 §

är eller kan väntas bliva tillgänglig

i annan ordning, kan sjöfartssty­

relsen medgiva, att sjöförklaring en­

ligt nämnda lagrum underlåtes eller

att den uppskjutes i avbidan på så­

dan utredning.

313 §.

För fartyg hemmahörande i Dan­

mark, Finland eller Norge skall rät­

ten hålla sjöförklaring när befälha­

varen eller redaren eller behörig

myndighet i fartygets hemland fin­

ner det påkallat. För annat utländskt

fartyg hålles i sådant fall sjöförkla­

ring, om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som in­

träffat i samband med utländskt far­

tygs drift är påkallad från sjöfarts-

säkerhetens synpunkt och fartyget

befinner sig i svensk hamn, kan sjö­

fartsstyrelsen förordna, att sjöför­

klaring skall äga rum.

Finner myndighet som angives i

första stycket sjöförklaring påkal­

lad eller förordnar sjöfartsstyrelsen

att sjöförklaring skall äga rum, skall

35

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

underrättelse därom tillställas be­ fälhavaren eller redaren. Sjöförkla­ ring hålles på anmälan enligt 306 § av endera av dem.

314 §.

Har händelse som avses i 301 § medfört stora förluster i liv eller egendom eller kan utredningen av annan anledning väntas bliva syn­ nerligen omfattande eller av inveck­ lad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att händelsen och dess or­ saker skola utredas av en särskild undersökningskommission, beståen­ de av personer med juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Har under­ sökningskommission förordnats, be­ höver sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kom­ missionen underrätta sakägarna samt bereda dem tillfälle att närva­ ra vid utredningen och på annat sätt bevaka sin rätt i överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen kan hos underrätt, som enligt 305 § är behörig att hål­ la sjöförklaring, göra framställ­ ning om att vittne eller sakkunnig höres eller att föreläggande medde­ las någon att som bevis tillhandahål­ la skriftlig handling eller föremål. Rätten skall anställa förhör eller meddela föreläggande, om laga hin­ der ej möter. Om sådan åtgärd gäl­ la i tillämpliga delar bestämmelser­ na om sjöförklaring och om bevis­ upptagning i rättegång utom huvud­ förhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämp­ ningen av bestämmelserna i detta ka­ pitel om sjöförklaring och om ut­ redning av särskild undersöknings­ kommission meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigan­ de, av sjöfartsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

36

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

332 §.

De besiktningsmän, som enligt

denna lag böra av rådhusrätt förord­

nas, skola vara tre. I de städer, där

handels- och sjöf artsnämnd finnes,

åligge rådhusrätten att för varje år

från nämnden infordra uppgift å

personer, som till sådant uppdrags

fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besiktning, äge

part därom anmoda den eller dem,

för vilka han har förtroende; ålig­

gande det rådhusrätten i de städer,

där handels- och sjöfartsnämnd fin­

nes, att efter förslag av nämnden,

för varje år utse lämpligt antal per­

soner, vilka hava att med dylik be­

siktnings verkställande gå parter till

handa, ävensom kungöra förteck­

ning å de sålunda utsedde.

Besiktning

316 §.

För varje fartygsinspektionsdis-

trikt skall finnas förteckning över

personer, som äro skickade att ut­

föra uppdrag att besiktiga fartyg el­

ler last. Förteckningen upprättas år­

ligen av sjöf artsstyrelsen och hålles

tillgänglig hos de underrätter som

sjöf artsstyr elsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter in­

träffad skada bär anses vara istånd-

sättligt eller icke, skall yttrande där­

om avgivas av minst tre besiktnings­

män.

Besiktningsmännen förordnas på

ansökan av fartygets ägare, redare

eller befälhavare. Inom riket förord­

nar rätten i den ort där besiktning­

en skall äga rum till besiktningsmän

personer som äro upptagna på för­

teckning enligt 316 §. Utom riket för­

ordnas besiktningsmän av myndig­

het, som är behörig enligt lag eller

sed i besiktningsorten, eller också

av svensk konsul eller, där sådan ej

finnes, dansk, finsk eller norsk kon­

sul.

Vid besiktning inom riket skola

besiktningsmännen avfordra befälha­

varen fartygets nationalitetshand­

ling. Förklaras fartyget icke vara

iståndsättligt, skola de ofördröjli-

gen till sjöfartsstyrelsen insända na­

tionalitetshandlingen, avskrift av

yttrandet och bevis att de äro behö-

37

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 ar 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

il §■

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa lidit ska­ da, som föranleder betydligare repa­ ration eller längre uppehåll, åligge befälhavaren att anordna besiktning av fartyget. Besiktningsmännen sko­ la ej mindre uppskatta den genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet av fartyget i skadat skick, än även avgiva yttrande an­ gående de åtgärder, som för skadans botande böra vidtagas, samt beräk­ na därför nödig kostnad. Verkstäl­ les reparation, bär, sedan denna av­ slutats, genom ny besiktning utrönas, huruvida fartyget är i det skick, att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydli­ gare skada genom sjöolycka, hårt väder eller dylikt, eller förekommer anledning att lasten är i sådant till­ stånd, att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller är på grund av skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhavaren anord­ na besiktning av lasten. Finnes las­ ten vara skadad, skola besiktnings­ männen utlåta sig angående den or­ sak, som kan antagas hava vållat skadan, samt föreslå de åtgärder, som böra vidtagas.

Besiktningsmän förordnas, om fartyget finnes i stad med rådhus­ rätt, av den rådhusrätten och el­ jest av närmaste rådhusrätt. Utom riket skall befälhavaren begära för­ ordnande för besiktningsmän hos den myndighet, som enligt lag eller sed å den ort där besiktningen skall äga rum, är behörig, eller ock hos svensk konsul; finnes fartyget å ort, där enligt gällande sed besiktnings­ män icke av offentlig myndighet för­ ordnas, inhämtc befälhavaren yttran­ de av sakkunnige män.

rigen förordnade. När besiktning äger rum utom riket skall konsul, såvitt det kan ske, i tillämpliga de­ lar iaktttaga vad som nu sagts.

318 §.

Har skada drabbat fartyg eller gods i gemensamt haveri, äger en­ var som haveriet rör låta en eller fle­ ra besiktningsmän utreda och vär­ dera skadan. Detsamma gäller i frå­ ga om skada i enskilt haveri, när utredning om skadan fordras för be­ stämmande av bidragsvärde för far­ tyg eller gods.

Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans ansökan av myndighet som angives i 317 §.

38

(Nuvarande lydelse)

(Föreslaqen ludelse)

42

§.

319 §'

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Förekommer anledning att gods

under resa tagit skada, bär befälha­

varen, förrän godset till lastemotta-

garen utlämnas, låta genom tillkal­

lade besiktningsmän, som i 332 §

andra stycket sägs, besiktiga godset;

kan fråga uppstå därom att skadan

må hava vållats genom felaktighet

vid stuvning, garnering eller skalk-

ning av luckorna eller genom annat

dylikt fel, bör befälhavaren tillkal­

la besiktningsmän att närvara redan

vid luckornas öppnande och godsets

undersökning.

TOLFTE KAPITLET

Ansvarsbestämmelser

292 § 2 mom.

Åsidosätter befälhavare de skyl­

digheter, som enligt 26 § åligga ho­

nom, och är ej sådant fall för han­

den, som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som

är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första styc­

ket, dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänseen­

de som avses i 5a § underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, föran­

stalta om felets eller bristens av­

hjälpande.

Vill fartygs ägare eller redare el­

ler någon, som i redarens ställe har

befattning med fartyget, eller befäl­

havaren anordna annan besiktning

av fartyg eller gods än som avses i

317 eller 318 § och utser han ej själv

besiktningsmän, skall myndighet

som angives i 317 § på hans ansö­

kan för ordna en eller flera besikt­

ningsmän. Detsamma gäller, om

lastägare eller lastförsäkringsgivare

vill låta besiktiga lasten i annat fall

än som avses i 318 §.

320 §.

Besiktningsman får icke vägras

tillträde till fartyget och lasten för

att utföra besiktningen utom när så­

dant tillträde skulle föranleda oskä­

lig kostnad för fartyget eller annan

väsentlig olägenhet.

TRETTONDE KAPITLET

Ansvarsbestämmelser

323 §.

Försummar befälhavare att enligt

58 § första och andra styckena tillse

att fartyget är i behörigt skick, dö­

mes till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Till samma straff dömes redare,

om han försummar att avhjälpa fel

eller brist i fartygets behöriga skick

varom han ägt eller bort äga vet­

skap.

Underlåter redare att, såvitt det

är honom möjligt, hindra fartyget

att gå till sjöss, när förestående resa

på grund av fel eller brist i fartygets

behöriga skick kan bliva förenad

med allvarlig fara för de ombord va-

39

Kanal. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

292 § (utom 2 mom.).

1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått till sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller ut­ rustning eller som varit så illa be­ mannat eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att resan var för­ bunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande, dömes till dags­ böter eller fängelse i högst två år. Hava flera medverkat till sådan gär­ ning, skall gälla vad som är stadgat i 23 kap. brottsbalken .

Till straff, som sägs i första styc­ ket, dömes redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, om han med vetskap om sådana brister eller fel som där nämnts underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss.

3 mom. Har befälhavare uraktlå­ tit att iakttaga något av vad som åligger honom enligt 32 §, dömes till dagsböter.

4 mom. Till straff enligt denna paragraf må ej dömas, om för gär

-

ningen är stadgat svårare straff i brottsbalken .

293 §.

År befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, på an­ nat sätt än som avses i 292 § 1 mom., vållande till sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken .

rande, dömes till böter eller fängel­ se i högst två år.

(Föreslagen lydelse)

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för sä­ kerheten till sjöss i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka, dö­ mes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fäng­ else i högst två år.

325 §.

Är den som på fartyg fullgör upp­ gift av väsentlig betydelse för säker­ heten till sjöss så påverkad av alko­ holhaltiga drycker eller annat be­ rusningsmedel, att det maste anta­ gas, att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger

40

honom, dömes till böter eller fäng­

else i högst ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver

det honom anförtrod­

da

fartyget, dömes till fängelse i

högst

två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

Lämnar

befälhavare

fartyget

när

det

är i fara,

utan att iakttaga vad

som stadgas i

43

§ eller vad som el­

jest åligger honom

såsom god sjö­

man, dömes till

dagsböter

eller fäng­

else i högst

ett

år.

294 §.

Har sammanstötning eller händel­

se, som sägs i 223 a §, timat och ur­

aktlåter befälhavaren något av vad

som enligt 223 § åligger honom att

iakttaga i sådant fall, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Uraktlåter befälhavare något av

vad som åligger honom enligt 34 a §

första stycket eller 34 b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

286 §.

Har befälhavare icke ombord å

fartyget ett exemplar av denna lag,

dömes till böter, högst femhundra

kronor.

288 § andra stycket.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i 40 §, avgiva rap­

port eller anmäla sig för sjöförkla-

ring, dömes till dagsböter.

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver fartyget, dömes till

böter eller

fängelse i högst

ett år.

Försummar

befälhavare

vad som

åligger honom enligt 62 §

första

stycket

eller i övrigt

såsom god sjö­

man när

fartyget

är i fara, dömes

till

böter

eller fängelse i högst

två

år.

327 §.

Försummar befälhavare vad som

åligger honom enligt 62 § andra

stycket när annan är i sjönöd eller

när fara hotar sjötrafiken eller en­

ligt 223 § när fartyget stött samman

med annat fartyg

,

dömes till böter

eller fängelse i högst två år.

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt

58 § tredje stycket underrätta reda­

ren om fel eller brist i fartygets be­

höriga skick,

2. om han försummar att enligt

60 § andra stycket på

fartyget

med­

föra skeppshandlingar eller

ett exem­

plar av denna lag,

3. om han försummar att avgiva

rapport enligt 70 § eller uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnar oriktig

eller vilseledande uppgift i sådan

rapport,

41

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

288 § första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

För vägran att i fall, som avses i 6 §, till besiktningsmän överlämna fartygs nationalitetshandling eller hemortsbevis dömes befälhavaren till dagsböter.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt hinder

att i sådant fall, som avses i

34

§, å sitt fartyg

medtaga befälha­

vare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade effekter,

dömes till

dagsböter.

287 §.

Försummar någon

vad honom

åligger med avseende å dagboks

fö­

rande eller

uppvisande,

dömes till

böter,

högst femhundra kronor.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig, som i 287, 290, 291, 292, 293 eller 294 § sägs, må, där omständighe­ terna äro synnerligen försvårande, för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra far-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966.

4. om han vägrar att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandling till besikt­ ningsmännen, eller

5. om han utan laga hinder vägrar

att i sådant fall som avses i

346 §

på fartyget

medtaga befälhavare el­

ler sjöman, hans aska eller efter­ lämnade effekter.

Till samma straff dömes befälha­ vare eller redare, om han försum­ mar att enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen eller av oaktsamhet föran­ leder att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar äro för han­ den enligt 304 §.

329 §.

Försummar någon

sin skyldighet

enligt denna lag i fråga om

förande

av dagbok eller kladd till dagbok

eller

lämnar han uppsåtligen eller

av oaktsamhet oriktig eller vilsele­ dande uppgift i dagboken eller klad­ den,

dömes till böter.

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del av dagbok, kladd till dagbok el­ ler på teknisk väg gjord uppteck­ ning rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan hand­ ling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 326 eller 327 § och därigenom vi­ sat sig olämplig för tjänst på far­ tyg, för vilkens utövande särskilda villkor gälla, skall domstolen för-

saml. Nr 145

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lyg, för vars utövande särskilda vill­

kor äro stadgade.

Om sådan påföljd

skall domsto­

len ofördröj ligen underrätta sjöfarts-

styrelsen.

(Nuvarande lydelse)

310 §.

Vad i detta kapitel stadgas angå­

ende brott av befälhavare, gälle ock

om brott av den, som är satt i befäl­

havarens ställe.

TRETTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i

sjörättsmål

313 §.

Rådstuvurätt vare

första domstol i

mål, som skall bedömas efter den­

na lag.

Att sådant mål i visst fall må upp­

tagas av häradsrätt är särskilt stad­

gat.

323 §.

Om rådhusrätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gäller i tillämpliga delar vad som är

stadgat angående laga domstol i

tvistemål i allmänhet.

Talan

må ock

väckas vid rådhusrätten i den ort

där fartyget finnes eller,

såvitt an­

går fordran för vilken hos myndig­

het säkerhet ställts

till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning,

hos

rådhusrättten i den ort där sä­

kerheten ställts. Talan

må väckas

klara honom för viss tid eller för

alltid förlustig behörighet att utöva

sådan tjänst.

Meddelas förklaring enligt första

stycket,

skall domstolen ofördröj li­

gen underrätta sjöfartsstyrelsen.

I

fråga om radiotelegrafist skall även

telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i detta kapitel jämställes med be­

fälhavare den som trätt i befälhava­

rens ställe och med redare den som

i redarens ställe haft befattning med

fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning

som avses i 323, 324, 325, 326 eller

327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,

om gärningen är belagd med stränga­

re straff i brottsbalken.

FJORTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i

sjörättsmål

336 §.

Rådhusrätt är

första domstol i

mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Om häradsrätts behörighet i

vissa fall att upptaga sådant mål gäl­

la särskilda bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

337 §.

Bestämmelserna om laga domstol i

tvistemål i allmänhet äga motsva­

rande tillämpning i fråga om råd­

husrätts behörighet att upptaga tvis­

temål enligt denna lag.

Talan

får

även

väckas vid rådhusrätten i den

ort där fartyget finnes.

När säkerhet

för fordran ställts hos myndighet

till befrielse från kvarstad eller an­

nan handräckning,

får talan väckas

vid

rådhusrätten i den ort där sä­

kerheten ställts. Talan

angående

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

hos sistnämnda rådhusrätt angåen­ de fordran som säkerheten avsett, oaktat

säkerheten frigivits. Finnes

ej rådhusrätt i ort, där svaranden

må sökas enligt vad sålunda är fö­ reskrivet, äger käranden instämma tvisten till

den rådhusrätt, som är

närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall hemvist.

328 §.

Om rådstuvurätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gälle i tillämpliga delar vad angåen­ de laga domstol i brottmål i allmän­ het är stadgat.

Finnes ej

rådstuvu-

rätt å

ort, vid vars domstol den

till­

talade enligt vad sålunda är föreskri­ vet har att svara, må

åtal väckas vid

den

rådstuvurätt,

som är närmast

den orten.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispasch, skall göra sin klandertalan anhängig vid rådstuvurätten i den stad,

där dispaschen är utgiven.

329 § 1 mom. fjärde stycket. Har icke dispasch blivit överkla­ gad i den ordning, nu är sagt, lände den

till efterrättelse.

314- § 2 mom.

2 mom. När vid rådstuvurätt till handläggning förekommer mål angå­ ende klander av dispasch, skola, utom det antal av rättens lagfarna ledamöter, som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet för råd­ stuvurätts domförhet vid huvudför­ handling, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män hava säte och stämma i rätten. Stadsfullmäk­ tige i stad, vars rådstuvurätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, sko­ la före utgången av varje år utse des­ sa särskilda ledamöter att utöva be­ fattningen under det följande året.

(Nuvarande lydelse)

fordran som säkerheten avsett får väckas vid sistnämnda rådhusrätt, även om

säkerheten frigivits. Finnes

ej rådhusrätt i ort, där svaranden

kunnat sökas enligt vad som nu sagts, får talan väckas vid

den råd­

husrätt som är närmast den orten.

fartygets hemort anses som rederiets

(Föreslagen lydelse)

338 §.

Bestämmelserna om laga domstol i brottmål i allmänhet äga motsva­ rande tillämpning i fråga om råd­ husrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag.

Finnes ej

rådhusrätt i

ort, vid vars domstol

den

misstänkte haft att svara enligt

vad som nu sagts, får

åtal väckas vid

den

rådhusrätt

som är närmast den

orten.

339 §.

Talan mot dispasch föres genom klander hos rådhusrätten i den ort

där dispaschen är utgiven.

Dispasch, som ej behörigen kland­ rats, länder

till efterrättelse.

340 §.

Rådhusrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare, jämte tre särskilda ledamö­ ter, utsedda enligt 341 §. Rådhusrät­ ten är dock domför med en lagfaren domare vid prövning om klander skall avvisas och vid sådan handlägg­ ning som avser måls beredande eller som enligt 341 och 343 §§ ankommer på rådhusrätten.

341 §.

För stad, vars rådhusrätt äger upp­ taga dispaschmål, upprättar sjöfartsstyrclsen årligen en förteckning, vari

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

För att i deras ställe, vid inträffat

förfall, tjänstgöra skola tillika tre

suppleanter utses; uppstår hinder

jämväl för dem, äge rättens ordfö­

rande efter samråd med de lagfarna

ledamöterna för varje särskilt fall

tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute

ersättning av allmänna medel enligt

bestämmelser, som meddelas av

Konungen. Om skyldighet för part

att återgälda sådan ersättning äge

vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken

är stadgat motsvarande tillämpning.

(Nuvarande lydelse)

329 §

(utom 1 mom. fjärde stycket).

1 mom. Den som vill klandra dis-

pasch skall inom trettio dagar från

den dag, då dispaschen utgavs, till

rådstiwurätten inkomma med skrift­

lig inlaga i två exemplar. I inlagan

skola fullständigt upptagas alla kla­

gandens påståenden jämte skälen

därtill. Vid inlagan skola oek fogas

den klandrade utredningen samt de

handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke

kan upptagas till prövning, skall den

omedelbart avvisas; beslut härom

må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge kla­

gandens vederpart utbekomma ena

exemplaret av klagandens inlaga.

Vill vederparten bemöta klandret,

äge han inom två veckor efter klan­

dertidens utgång till rådstuvurätten

inkomma med skriftlig förklaring i

två exemplar. Vid förklaringen sko­

la fogas de handlingar förklaranden

åberopar, där de ej redan äro ingiv­

na. Ej må å någondera sidan mer än

eu skrift ingivas.

2 mom. Vill part bliva muntligen

hörd, göre därom anmälan inom fy-

upptagas minst tolv personer, som

äro kunniga i handel och sjöfart och

som äro skickade att tjänstgöra som

särskilda ledamöter i dispaschmål.

Bland dem som upptagits i denna

förteckning utser rätten för varje

mål tre för tjänstgöring som särskil­

da ledamöter. Om på grund av förfall

eller annat hinder föreskrivet antal

ledamöter ej kan utses från förteck­

ningen, utser rätten annan lämplig

person att vara särskild ledamot.

Särskild ledamot skall vara svensk

medborgare och hava fyllt tjugofem

år. Den som är omyndig eller i kon­

kurstillstånd får ej vara ledamot.

Särskild ledamot äger uppbära er­

sättning av allmänna medel enligt

bestämmelser som meddelas av

Konungen.

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall

han inom fyra veckor från dispa-

schens dag till rådhusrätten inkom­

ma med klanderinlaga. Med de avvi­

kelser som följa av tredje stycket i

denna paragraf äga i övrigt bestäm­

melserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och

8—12 §§ rättegångsbalken motsva­

rande tillämpning i mål om klander

av dispasch. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället råd­

husrätten.

(Föreslagen lydelse)

Upptages klander av dispasch,

äger motpart utan avgift få ut en

avskrift av klanderinlagan. Vill han

bemöta klandret, skall han senast fy­

ra veckor efter fullföljdstidens ut­

gång till rådhusrätten inkomma

med skriftlig förklaring. Om denna

rätt att få del av klandret och att

avgiva förklaring bär rådhusrätten

sända meddelande till varje känd

sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller för­

handling även för annat ändamål

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ra veckor efter klandertidens utgång. Göres sådan anmälan, bestämme rät­ tens ordförande genast dag för för­ höret, som ofördröjligen skall inför rätten hållas. Har ej inom nyss stad­ gade tid anmälan skett och prövar ej heller rätten nödigt höra parterna, skall ofördröjligen genom anslag å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli tillkännagivas viss dag, då rättens utslag kommer att meddelas. Underrättelse om tiden för utslagets meddelande skall ock avsändas till klaganden samt till an­ nan part, som inkommit med för­ klaring eller eljest blivit hörd i må­ let.

3 mom. I rättens utslag eller be­ slut skall fullständig underrättelse meddelas om vad part för fullföljan­ de av talan mot utslaget eller beslu­ tet har att iakttaga.

330 §.

Talan mot

rådstuvurätts

utslag el­

ler beslut i

mål, som i 326 § omför-

mäles,

föres genom besvär till högsta

domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till

rådstuvurätten

in­

komma med besvärsinlaga

i två ex­

emplar och därvid foga de till saken hörande handlingar klaganden kan anse nödigt förete. Om

klagandens

skyldighet att nedsätta fullföljdsav- gift

samt

belopp till säkerhet för

kostnadsersättning åt

motparten

skola bestämmelserna i 54 kap. 17 och 18 §§ rättegångsbalken äga mot­ svarande tillämpning; vad klagan­ den enligt 56 kap. 2 § samma balk har att iakttaga skall fullgöras hos rättens ordförande och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse rät­ tens ordförande.

Finnes besvärstalan ej vara full­ följd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den av rådstuvurätten avvisas; beslut härom må med-

(Nuvarande lydelse)

än som avses i 52 kap. 10 § rätte­ gångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom utslag.

(Föreslagen lydelse)

343 §.

Talan mot

rådhusrätts

utslag eller

beslut i

dispaschmål

föres genom be­

svär till högsta domstolen. Vill nå­ gon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till

råd­

husrätten

inkomma med besvärsin­

laga.

Beträffande

klagandens skyl­

dighet att nedsätta fullföljdsavgift

och

belopp till säkerhet för kost­ nadsersättning åt

motpart samt i

fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 16 19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken mot­ svarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

delas av rättens ordförande. Om ta­

lan mot sådant beslut gälle vad i

första stycket sagts.

Avvisas ej besvärstalan, äge kla­

gandens vederpart utbekomma ena

exemplaret av besvär sinlagan; han

äge därefter att inom fyra veckor

från besvärstidens utgång till råd-

stuvurätten inkomma med förkla­

ring jämte de handlingar han vill

åberopa.

Sedan förklaring inkommit eller

tiden för förklarings avgivande gått

till ända utan att sådan avgivits,

skall rådstuvurätten utan dröjsmål

till högsta domstolen insända de

växlade skrifterna jämte därvid fo­

gade handlingar samt akten i målet.

Angående förfarandet i högsta

domstolen gälle i övrigt i tillämpliga

delar vad i 56 kap. rättegångsbalken

är stadgat om besvär.

Efter det

fartyg utklarerats och i

Sedan

fartyg utklarerats och i öv-

övrigt är

segelfärdigt, må ej befäl-

rigt är

färdigt att avgå, får om-

havaren eller någon annan å farty- bordanställd icke

för gäld hindras

get anställd

för gäld hindras att av- att avresa

och

ej heller något av

resa, ej heller något av vad han

för

vad han

fört ombord för tjänsten

tjänstens behov fört ombord

tagas tagas i mät eller beläggas med kvar-

i mät eller beläggas med kvarstad. stad.

Befälhavaren vare pliktig att till På svenskt fartyg skall, till det

sadant

antal och

med rätt till

den antal och

mot

den

ersättning som

gottgörelse, som av Konungen fast- Konungen fastställer, medtagas

ställes, till bestämmelseorten eller svenskt sjöfolk, vars hemsändande

annan hamn, som fartyget under re- det åligger konsul att besörja eller

san skall anlöpa, medtaga svenskt som äger rätt till fri hemresa en­

sjöfolk, vars hemsändande det ålig- ligt 26 § sjömanslagen, till bestäm-

ger konsulerna att besörja, eller som melseorten eller annan hamn, som

äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § fartyget skall anlöpa under resan,

sjömanslagen.

Utan betalning

vare

Utan betalning

skall medtagas

urna

befälhavaren pliktig medtaga

urna innehållande askan efter avliden

innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman

svensk befälhavare eller sjöman,

så samt, såvitt det kan ske utan olägen-

69 §.

FEMTONDE KAPITLET

Särskilda bestämmelser

345 §.

34 §.

346 §.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr

745

år 1966

ock

hans efterlämnade effekter,

så­

vitt de utan olägenhet kunna med­ tagas.

Konungen äger förordna, att

för­

pliktelse som

i första stycket

sägs

skall gälla jämväl i avseende ä

be­

fälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter.

(Nuvarande lydelse)

het,

hans efterlämnade effekter.

Far­

tygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att

be­

stämmelserna

i första stycket

skola

gälla även i fråga om

befälhavare

eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. I den mån annat ej följer av vad som föreskrives nedan upphävas ge­ nom denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäk- ringstvister; samt

2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och för­ delas av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet in­ träffat eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. An­ nan till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om frågan kommit under dispaschörens behandling innan den nya lagen trätt i kraft.

I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att av­ lägga sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöför­ hör som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser till­ lämpliga.

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande äro äldre bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraft­ trädande, behandlas enligt äldre lag.

48

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

2)

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas,

dels

att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives,

dels

att 2 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

Har förordnats

Med sjörättsmål avses i denna lag

mål och ärenden som skola bedömas

efter sjölagen eller sjömanslagen

ävensom andra mål och ärenden be­

träffande vilka, enligt vad särskilt

stadgats, de i någon av nämnda la­

gar givna regler om domstols behö­

righet eller ock bestämmelserna i

denna lag skola gälla; dock att lagen

icke äger tillämpning å mål angåen­

de klander av dispasch.

(Föreslagen lydelse)

annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag

mål och ärenden som skola bedö­

mas efter sjölagen eller sjömansla­

gen ävensom andra mål och ärenden

beträffande vilka, enligt vad särskilt

stadgats, de i någon av nämnda la­

gar givna regler om domstols behö­

righet eller ock bestämmelserna i

denna lag skola gälla; dock att lagen

icke äger tillämpning å mål angåen­

de klander av dispasch

eller å ären­

den angående sjöförklaring.

av häradsrätt.

i nämnden.

2

§.

Vad i_____________ _________________

Vid upptagande av sjöförklaring

eller sjöförhör gålle om rättens sam­

mansättning vad i 3U § 1 mom. sjö­

lagen är stadgat; nämnd skall ej del­

taga. Förslag å särskilda ledamöter,

som avses i andra stycket sistnämn­

da lagrum, skall upprättas av han­

dels- och sjöfartsnämnd eller, där

sådan nämnd ej finnes, stadsfull­

mäktige i stad vars förenande med

domsaga föranlett förordnande en­

ligt 1 §■

Vid prövning -------------------------------

1 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Angående sjöförklaring som upptagits och sjöförhör som inletts före la­

gens ikraftträdande gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 650 samt av 2 § 1958:18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

49

3) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

(Nuvarande lydelse)

Alkoholhaltiga drycker Samma lag vare, om sådana dryc­ ker eller berusningsmedel påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott

eller

13

kap. 6 § luftfartslagen eller hos nå­ gon som medföljt vid tillfället, så­ framt berusningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon — — ---------------------

(Föreslagen lydelse)

är o däremot.

Samma lag vare, om sådana dryc­ ker eller berusningsmedel påträffas hos den som brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 § luftfartslagen

eller hos någon som medföljt vid till­ fället, såframt berusningsmedlen må antagas hava varit avsedda även för den som begått gärningen.

-----------------stycket sägs.

1

§•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1960: 159.

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Är någon å fartyget anställd ge­

nom vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten vållande till sjöolycka,

straffes med

böter eller

med

fängel­

se i högst

ett år, där ej gärningen

efter allmän lag bär beläggas med

strängare straff.

Är den skyldige styrman eller ma­

skinist, må han, där omständighe­

terna äro synnerligen försvårande,

tillika förklaras för viss tid eller

för alltid förlustig rättigheten att i

dylik beställning nyttjas, där för

sådan rättighets utövande särskilda

villkor äro stadgade. Om sådan på­

följd skall domstolen ofördröjligen

underrätta sjöf artsstyr elsen.

(Föreslagen lydelse)

Är någon å fartyget anställd ge­

nom vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten vållande till sjöolycka,

dömes till

böter eller fängelse i högst

sex månader, om gärningen ej är

straffbar enligt sjölagen eller belagd

med strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

51

5) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas,

dels

att till lagen den 28 maj 1937 om inskränk­

ningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola fogas två nya paragrafer, betecknade 5 och 22 a §§, av nedan angiven lydelse,

dels

att

38 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Dagbok förd på fartyg som äges eller nyttjas av staten eller av kommun får, såvitt angår samman­ stötning med annat fartyg, ej utan tillstånd av myndighet under vars förvaltning fartyget hör utlämnas förrän sjöförklaring hålles offentligt eller talan väckts på grund av sam­ manstötningen, eller fem år förflu­ tit från det sammanstötningen ägde rum. Detsamma gäller på fartyget upprättad handling, som enligt sjö­ lagen jämställes med dagbok i fråga om rätten att taga del därav.

22 a §.

Handlingar i ärende angående sjö­ förklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg få, om sjöförklaringen icke hålles of­ fentligt, ej utan redarens samtycke utlämnas förrän motsvarande utred­ ning beträffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill ta­ ga del därav eller fem år förflutit från det sammanstötningen ägde rum. Detsamma gäller i fråga om handlingar, som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen eller upprättats där.

Bestämmelserna i första stycket

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 629.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

38

Där det----------- —--------------—-------

Kan handling, som ej må utläm­

nas till envar, antagas vara av bety­

delse som bevis i rättegång eller för

förundersökning i brottmål, äger

domstol, där rättegången föres eller

fråga som hör till förundersökning­

en må upptagas, förordna att hand­

lingen skall tillhandahållas domsto­

len eller undersökningsledaren. Vad

nu sagts gälle dock ej handlingar,

som avses i

1

5 §§

samt 31 och 33 §§.

Är handlingens innehåll sådant

att den som utfärdat handlingen ej

enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller

fjärde stycket rättegångsbalken må

höras som vittne därom, må hand­

lingen ej företes i rättegången eller

vid förundersökningen. Ej heller må,

med mindre synnerlig anledning fö­

rekommer därtill, handlingen företes

i rättegången eller vid förundersök­

ningen, om därigenom yrkeshemlig­

het skulle uppenbaras.

aga motsvarande tillämpning när ut­

redning verkställes av särskild un­

dersökningskommission enligt 314 §

sjölagen eller, beträffande fartyg

som äges eller nyttjas av staten, av

myndighet under vars förvaltning

fartyget hör.

§•

handlingars utlämnande.

Kan handling, som ej må utläm­

nas till envar, antagas vara av bety­

delse som bevis i rättegång eller för

förundersökning i brottmål, äger

domstol, där rättegången föres eller

fråga som hör till förundersökning­

en må upptagas, förordna att hand­

lingen skall tillhandahållas domsto­

len eller undersökningsledaren. Vad

nu sagts gälle dock ej handlingar,

som avses i

1

4 §§

samt 31 och 33 §§.

Är handlingens innehåll sådant

att den som utfärdat handlingen ej

enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller

fjärde stycket rättegångsbalken må

höras som vittne därom, må hand­

lingen ej företes i rättegången eller

vid förundersökningen. Ej heller må,

med mindre synnerlig anledning fö­

rekommer därtill, handlingen företes

i rättegången eller vid förundersök­

ningen, om därigenom yrkeshemlig­

het skulle uppenbaras.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

53

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 juni 1966.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändringar i sjö­

lagen m. m.

och anför.

INLEDNING

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen, ut­ färdad den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1). Lagen innehåller i skilda kapitel be­ stämmelser om fartyg (1 kap.) och redande i fartyg (2 kap.), om befälha­ vare (3 kap.), befraktning (5 kap.), haveri (7 kap.) och skada genom fartygs sammanstötning (8 kap.), om bärgning (9 kap.), om begränsning av redare­ ansvaret (10 kap.) samt om sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall (11 kap.). Dessutom finns ansvarsbestämmelser (12 kap.) och proces- suella bestämmelser (13 kap.). Befälhavarekapitlet innehåller utom bestäm­ melser, som reglerar befälhavarens ställning, bl. a. vissa regler om sjöför­ klaring och besiktning. I dessa ämnen meddelas ytterligare bestämmelser i 13 kap. Lagen har efter sin tillkomst undergått flera, delvis betydelsefulla ändringar. Av dess bestämmelser har 4 kap. om besättningen och 6 kap. om bodmeri upphört att gälla. Förstnämnda kapitel har ersatts av sjömans­ lagen den 30 juni 1952 (nr 530) och sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr 404). Sjölagen har tillkommit efter samarbete mellan Sverige, Danmark och Norge. Dess innehåll överensstämmer i stort med de danska och norska sjölagarna, som utfärdades år 1892 respektive år 1893. Även den finska sjölagen av år 1939 uppvisar stora likheter i sak men har en avvikande disposition av åtskilliga bestämmelser.

Genom den år 1958 tillkallade sjölagskommittén1 pågår översyn av sjö-

1 Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Gre­ nander, direktören Per Erik Hedborg (fr. o. m. den 1 dec. 1963). sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och assuransdirektören Carl Erik Åhmansson (t. o. m. den 30 nov. 1963). Experter advokaten Lennart Hagberg och dispaschören Kaj Pineus.

54

lagen. Denna översyn sker i samarbete med motsvarande kommittéer i Dan­

mark, Finland och Norge. Kommittén, som enligt sina direktiv (riksdags-

ber. 1959:1 Ju 39) är oförhindrad att framlägga delförslag, har avlämnat tre

delbetänkanden med förslag till ändringar i sjölagen, nämligen ett år 1961

angående redareansvarets begränsning (SOU 1961:33), ett år 1963 angå­

ende bärgarlönens fördelning och sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) samt

ett år 1965 angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch,

ansvarsbestämmelserna m. m. (SOU 1965: 18). På grundval av det första

förslaget har ny lagstiftning genomförts från och med den 1 juli 1964 (prop.

1964: 35, LJU 8, riksdagsskrivelse 107, SFS 85). Det andra förslaget har del­

vis lett till ny lagstiftning, nämligen i fråga om bärgningsregler och ansvars­

bestämmelser, som trätt i kraft den 1 januari 1965 (prop. 1964: 166, LXU

41, riksdagsskrivelse 332, SFS 728). Återstående i samma förslag berörda

bestämmelser, om sjöförklaring, har nu upptagits till beredning inom justi­

tiedepartementet i samband med kommitténs tredje betänkande. De av kom­

mitténs lagförslag som sålunda nu behandlats torde få fogas till statsråds­

protokollet i detta ärende som

bilagorna 2 och 3.

De av kommittén åren 1963 och 1965 avgivna betänkandena har remiss-

behandlats var för sig. över båda betänkandena har remissyttranden avgi­

vits av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som bifogat

yttranden från kustdistriktscheferna —■ fiskeristyrelsen, domstolskommit-

tén, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdo-

mare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Stockholms rede­

riförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sjö-

assuradörernas förening samt Stockholms stads handels- och sjöfarts­

nämnd.

Över 1963 års betänkande har dessutom remissyttranden avgivits av hov­

rätten för Övre Norrland, chefen för marinen, offentlighetskommittén, Re­

deriföreningen för mindre fartyg, Svenska lotsförbundet och Sveriges fis­

kares riksförbund. Vidare har utrikesdepartementets nämnd för konsulära

sjöfolks- och sjöfartsärenden överlämnat protokoll över sammanträde, vid

vilken nämnden diskuterat vissa delar av betänkandet.

Svea hovrätt har bifogat yttrande över 1963 års betänkande från härads­

hövdingen i Gotlands domsaga.

Över 1965 års betänkande har ytterligare remissyttranden avgivits av

överbefälhavaren, telestyrelsen, rikspolisstyrelsen, 1964 års sjömanslags-

kommitté, utredningen rörande specialstraffrätten, 1957 års trafiknykter-

hetskommitté, dispaschören i Stockholm, Statstjänstemannaförbundet —

till vilket Svenska lotsförbundet anslutits — Försäkringsjuridiska för­

eningen, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skå­

nes handelskammare, handelskammaren i Karlstad och Sjörättsföreningen

i Göteborg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

55

Sjöfartsstyrelsen har överlämnat yttranden över 1965 års betänkande från Svenska seglarförbundet, Svenska kanotseglarförbundet, Svenska kryssar- klubben och Sveriges motorbåts union. Fiskeristyrelsen har bifogat yttran­ den över samma betänkande från fiskeriintendenterna. Rikspolisstyrelsen har ingivit yttranden över samma betänkande från polischeferna i Stock­ holm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå samt från Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare.

I syfte att nå största möjliga nordiska enhetlighet har i sedvanlig ord­ ning överläggningar sedermera ägt rum mellan företrädare för berörda de­ partement i Sverige, Danmark, Finland och Norge i januari 1965 i Stock­ holm och i september 1965 i Oslo. På grundval av kommitténs förslag och de överläggningar som sålunda hållits har inom justitiedepartementet upp­ rättats förslag till lag om ändring i sjölagen, omfattande främst reglerna om fartygs befälhavare, haveri, sjöförklaring och besiktning samt ansvars­ bestämmelserna. Stor överensstämmelse råder mellan detta förslag och motsvarande förslag i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder har propositioner i ämnet avgivits under våren 1966.

De föreslagna ändringarna i sjölagen har föranlett förslag till ändringar i vissa andra lagar, nämligen i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörig­ het för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. och lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand­ lingar.

Samtliga inom departementet upprättade lagförslag torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l.1

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

SJÖLAGEN

I fråga om sjölagens disposition vill jag inledningsvis nämna följande ändringar som gjorts i departementsförslaget. Vissa bestämmelser i befäl­ havarekapitlet utgår helt eller flyttas till andra kapitel. I övrigt föreslås, att bestämmelserna om fartygs befälhavare, nu i 3 kap., får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes genom 1922 års sjömanslag- stiftning. De i befälhavarekapitlet upptagna reglerna om dagböcker, sjöför­ klaring och besiktning bryts ut och förs samman med andra regler i dessa ämnen till ett nytt 12 kap. Ansvarsbestämmelserna, som nu finns i 12 kap., får i stället bilda 13 kap. och de i nuvarande 13 kap. upptagna reglerna om laga domstol och rättegång i sjörättsmål flyttas till ett nytt 14 kap. Slutligen föreslås, att bestämmelserna om hemtransport av sjöfolk m. m. och om fri­

1 Av bilagan har här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring i sjö­ lagen. I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen fogade förslagen under 1)—3) och 5).

56

het för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt far­

tyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas från befälhavarekapitlet

till ett nytt sista kapitel, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestäm­

melser».

Kungl. Maj. ts proposition nr

145

år 1966

Befälhavarekapitlet m.m.

Översikt av gällande rätt

Sjölagens 3 kap. om fartygs befälhavare innehåller bl. a. bestämmelser

om befälhavarens offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i för­

hållande till det allmänna, redaren, lastägaren och tredje man. Dessa be­

stämmelser, som är både sjötekniskt och kommersiellt betingade, utgår från

förutsättningen att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta

myndighet ombord. Befälhavaren är ansvarig för fartygets behöriga skick

före och under resa. Han svarar för fartygets säkra framförande och hand-

havande till sjöss samt för de ombordvarandes och lastens säkerhet. Enligt

antagna konventioner har han också vissa skyldigheter beträffande andra

sjöfarandes säkerhet till sjöss. Hans skyldighet att befinna sig ombord är

reglerad, och detsamma gäller i viss mån befälsutövningen i hans ställe.

Befälhavaren har att självständigt tillvarata bl. a. redarens och lastägarens

intressen och äger behörighet att företräda dem gentemot tredje man. För

de förbindelser han ingår på deras vägnar svarar han inte personligen men

han kan bli skadeståndsskyldig. Skadestånd som han är skyldig utge kan

jämkas efter skälighetsprövning. Befälhavaren är vidare redovisningsskyl-

dig gentemot redaren. Kapitlet innehåller också regler om hemtransport av

sjöfolk, om dagboksplikt för fartyg och om dagboksföringen, rätt att ta del

av dagbok och skyldighet att bevara denna, om skyldighet att upprätta rap­

port och avge sjöförklaring med anledning av vissa olyckshändelser, om be­

siktning, om redares rätt att föra fartyget och om entledigande av redaren

från befattningen som befälhavare samt om befälhavarens och övriga om-

bordanställdas frihet att utan hinder av exekutiva åtgärder mot dem gå till

sjöss med utklarerat och i övrigt segelfärdigt fartyg och därvid medföra viss

egendom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om att befälhavarekapitlet i vissa delar ändrats i

samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning, 1922 års sjömanslagstift-

ning och 1936 års befraktningslagstiftning. Kommitténs direktiv berör inte

annat än befälhavarens skyldighet att upprätta rapport och avge sjöförkla­

ring med anledning av vissa händelser. I de norska direktiven framhålls

däremot att reglerna om fartygs befälhavare behöver omarbetas. Enligt

57

kommittén har vid de nordiska kommittéernas överläggningar inte ifråga­ satts att göra några mera väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapit­ let. Däremot har enighet uppnåtts om en betydande redaktionell be­ arbetning. Sålunda föreslogs redan i 1963 års svenska betänkande, att bestämmelserna om sjöförklaring i reviderat skick skulle föras över till 13 kap. Till detta kapitel för kommittén även bestämmelserna om dagböcker och besiktning. I befälhavarekapitlet bibehålls endast en regel om att befäl­ havaren ansvarar för att föreskrivna dagböcker förs ombord. I övrigt görs hänvisning till 13 kap. Till sjölagens 2 kap. om redande i fartyg förs bestäm­ melserna i 24 § om redares rätt att föra fartyget och i 61 § om entledigande av honom från befattningen som befälhavare.

Vidare sammanför kommittén under en paragraf i befälhavarekapitlet reviderade bestämmelser om befälhavarens skyldigheter när fartyget råkat i sjönöd och redaktionellt bearbetade bestämmelser om hans förpliktelser i överensstämmelse med gällande konventioner gentemot var och en som rå­ kat i sjönöd eller som annars hotas av fara till sjöss. I samma paragraf tas också upp bestämmelser om befälhavarens motsvarande skyldigheter i för­ hållande till fartyg som hans fartyg sammanstött med, bestämmelser som nu finns i sammanstötningskapitlet.

Reglerna om befälsutövningen kompletteras med bestämmelser, som inne­ hållsmässigt svarar mot föreskrifter i sjömanslagen. Kommittén föreslår emellertid ingen ändring i sjömanslagen. Enligt kommittén har behov av ändring i gällande ordning inte försports. Kommittén säger sig också ha varit angelägen att undvika förslag till ändringar i sjömanslagen med hän­ syn till den nyligen tillsatta sjömanslagskommitténs översyn av denna lag. Kommittéförslaget tar inledningsvis i kapitlet upp en hänvisning av innebörd att bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal och ställning om­ bord meddelas i sjömanslagen.

De övriga nordiska kommittéförslagen upptar väsentligen samma redak­ tionella ändringar som det svenska förslaget. Vissa skiljaktigheter förekom­ mer dock. Sålunda innehåller endast det norska förslaget här motsvarighet till bestämmelserna om befälhavarens skyldigheter i sammanstötningsfall. Å andra sidan saknar det norska kommittéförslaget bestämmelser i sjö­ lagen om befälhavarens tjänsteförhållanden. Dessa förs i stället till den norska sjömanslagen. Det danska kommittéförslaget avviker något från de övriga förslagen i fråga om reglerna om befälsutövningen och om ersättare för befälhavaren.

Kommitténs förslag omfattar inte bestämmelserna i 26 § om befälhava­ rens ansvar för fartygets behöriga skick. Denna paragraf har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § nyligen ändrats i samband med 1965 års lagstiftning om säkerheten på fartyg, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966. Kommittén bar för sammanhangets skull redovisat de båda

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

58

De i samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning tillkomna bestäm­

melserna i sjölagen om befälhavarens skyldighet att tillse bl. a. att vakt­

manskap finns på däck, att sjövakt och behörig utkik hålls, att behörigt

vaktbefäl ständigt för kommandot ombord samt att erforderliga orts- och

deviationsbestämningar görs faller enligt kommittén inom ramen för vad

god sjömanssed bjuder att en fartygsbefälhavare iakttar. Kommittén

hänvisar dessutom till viss detaljreglering härav i den vid tiden för kom­

mittéarbetet förestående nya lagstiftningen om säkerheten på fartyg.

Kommittén finner det ändamålsenligt att sjölagens regler i ämnet er­

sätts med ett allmänt stadgande, enligt vilket befälhavaren skall sörja för

att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med god

sjömanssed. På denna punkt ansluter kommittéförslaget till de övriga nor­

diska kommittéförslagen. I de danska och norska texterna används dock

uttrycket gott sjömanskap. Med avvikelse från de övriga nordiska kommitté­

förslagen kompletteras bestämmelsen i det svenska förslaget med uttrycklig

föreskrift, att befälhavaren skall tillse att navigatoriska hjälpmedel utnytt­

jas i erforderlig omfattning och att lämpliga försiktighetsmått vidtas mot

faror, som kan hota i följd av is eller väderlek eller andra omständigheter.

En sådan föreskrift synes kommittén även kunna bidra till att stärka befäl­

havarens ställning i förhållande till redaren. I viss utsträckning straffbeläg­

ger kommittéförslaget överträdelse av åliggande enligt god sjömanssed.

Kommittéförslaget gör ingen ändring i befälhavarens ställ­

ning. Befälhavaren skall således alltjämt principiellt ha det yttersta an­

svaret för all tjänst ombord och förbli självständig företrädare för redare

och lastägare.

Kommittén erinrar om, att jag i 1964 års proposition med förslag till nya

regler om redareansvarets begränsning (prop. nr 35), med anledning av viss

hemställan under remissbehandlingen, anförde, att starka skäl talade för att

lots jämställdes med befälhavare och besättningsmedlem i fråga om jämk­

ning av skadestånd som han kunde bli skyldig utge och att detta spörsmål

borde övervägas närmare av kommittén (jfr prop. s. 106). Kommittén anför

nu att sådan jämställdhet bör föreligga. Den påpekar i sammanhanget att

lots på bärgande fartyg numera i fråga om rätt till bärgarlön är jämställd

med besättningsmedlem. Nuvarande bestämmelse om jämkning av skade­

stånd som befälhavare kan bli skyldig utge på grund av fel eller försum­

melse i tjänsten utvidgas sålunda enligt kommittéförslaget till att gälla även

den som biträtt med lotsning av fartyget. Enligt kommittén avses med lots­

ning i förevarande sammanhang inte bara lotsning i egentlig mening utan

Kungl. Mcij:ts proposition nr 145 år 1966

paragraferna i betänkandet i den lydelse som de antogs skola få i samband

med säkerhetslagstiftningen.

59

varje form av biträde som en lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs framförande, ankring eller förtöjning. Kommittén erinrar i sammanhanget om de bestämmelser därom som finns i 17 och 24—26 §§ lotsförordningen den 4 juni 1937 (nr 330). Begreppet skall alltså enligt kommittén tolkas i vidsträckt bemärkelse, och det bör i och för sig vara utan betydelse om lots- ningen utförs av kronolots eller annan. Om biträdet lämnas av någon som tillhör besättningen och som omfattas av motsvarande jämkningsregel i 50 § sjömanslagen, blir emellertid enligt kommittén tillämpningen av den här föreslagna bestämmelsen utesluten.

Kommittéförslaget tar lika litet som gällande bestämmelser ställning till frågan vilka fartyg som omfattas av bestämmelserna.

Remissyttrandena

I allmänhet anser remissinstanserna, att befälhavarekapitlet vunnit i klarhet och överskådlighet genom den redaktionella bearbet­ ningen. Från flera håll anförs dock att de nordiska texterna bör samman- jäinkas ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige

framhåller, att omredigeringen medför be­

svär i det praktiska livet, i det att man får söka välkända bestämmelser un­ der helt nya paragrafnummer, trots att i sak nästan alla hittillsvarande lös­ ningar kvarstår. Vidare håller hovrätten för troligt att man vid en före­ stående revision av befraktningskapitlet måste företa vissa sakliga juste­ ringar i befälhavarekapitlet och ifrågasätter, om det i avvaktan på detta är något väsentligt vunnet genom en ny text som upptar hela det gamla ma­ terialet. Enligt hovrätten bör man i avbidan på revision av befraktnings­ kapitlet inte göra annan ändring i befälhavarekapitlet än att regeln om jämkning av befälhavares skadeståndsskyldighet utsträcks till att gälla även lots. Liknande ståndpunkt intar

Sveriges advokatsamfund.

Att sjölagens bestämmelser om befälhavarens åligganden när fartyget rå­ kat i sjönöd och om hans skyldighet att bispringa andra sjöfarande sam­ manförs under en paragraf anser

sjöfartsstyrelsen

systematiskt lämpligt.

Sjömanslagskommittén

ansluter sig i det väsentliga till den föreslagna

gränsdragningen mellan sjölagen och sjömanslagen men ifrågasätter behovet av att i sjölagen göra en allmän hänvisning till sjömanslagens bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal. Sjömanslagskommittén anser vidare hänvis­ ningen i fråga om hans ställning ombord vara i viss mån vilseledande. An­ gående förslaget att komplettera befälhavarekapitlets regler om befälsutöv- ningen anför sjömanslagskommittén följande. Sjömanslagens regler rör be­ fälhavarens tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyldigheter mot besättningen under det att sjölagen innehåller bestämmelser angående befälhavarens tjänsteplikter i övrigt, i huvudsak mot redare och lastägare. I flera avseen­ den är det svårt att dra denna principiella gräns, om man vill undvika alltför

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

60

detaljerade regler. Ett flertal av befälhavarens tjänsteåligganden är sådana

att de berör både sjölagens och sjömanslagens områden. Detta avspeglar sig

främst i befälhavarens utövande av befälsmyndigheten ombord. Huvudregeln

härom finns i 44 § första stycket sjömanslagen, där det sägs att befälhavaren

äger högsta myndighet ombord. I de fall bestämmelserna rörande befälhava­

ren får anses väsentliga för båda de områden som de ifrågavarande lagarna

främst tillgodoser torde för närvarande, till undvikande av alltför flitigt

bruk av hänvisningar mellan lagarna, inte kunna undvikas, att i sak likarta­

de bestämmelser kommer att finnas i såväl sjölagen som sjömanslagen.

Kommittéförslagets regler har motsvarighet i sjömanslagen (45 § andra

stycket och 44 § andra stycket). Sistnämnda regler bör ses i samband med

huvudregeln i 44 § första stycket sjömanslagen om befälhavarens befälsställ-

ning och torde i första hand sikta till att reglera högsta arbetsledningen om­

bord. Frågan vem som skall utöva befälhavarens befogenheter vid förfall för

denne och i liknande situationer berör emellertid även andra förhållanden än

dem som avser själva arbetsledningen. När det gäller det ekonomiska och ju­

ridiska ansvaret i förhållande till redare, lastägare m. fl. finns behov av

regler som klargör ansvarsläget vid fall då befälhavaren av en eller annan

anledning inte kan fullgöra sina uppgifter. Det synes därför naturligt att

bestämmelser med detta syfte ges plats i sjölagen. Sjömanslagskommittén

biträder med hänsyn därtill förslaget. Detta tillstyrks även av

sjöfartsstyrel-

sen.

Enligt

Svenska maskinbefälsförbundet

visar erfarenheten sedan tillkoms­

ten av gällande sjömanslag att någon ytterligare gränsdragning mellan de

båda lagarna inte är motiverad. Förbundet anser hänvisningen till sjömans­

lagen överflödig. Förbundet anser i likhet med

Svenska sjöfolksförbundet,

att det inte är motiverat att även i sjölagen ta in bestämmelser om främste

styrmans arbetsuppgifter och hans åligganden i befälhavarens bortovaro.

Sådana bestämmelser hör logiskt sett och av praktiska skäl hemma i sjö­

manslagen. Förbundet biträder inte förslaget i den delen.

Bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga

skick har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § berörts av en del re­

missinstanser.

Sjöfartsstyrelsen

och

fiskeristyrelsen

uttalar sig positivt men

från flera håll —

Sjöassuradörernas förening, Försäkrings juridiska för­

eningen, Stockholms handelskammare

och

Sjörättsföreningen i Göteborg

framförs kritiska anmärkningar. Dessa föranleds av att man merendels tol­

kat bestämmelserna så att de inte vidare beaktar lastens säkerhet. Även

rent redaktionella erinringar görs.

Att i sjölagen klart anges befälhavarens skyldighet att föra och handha

fartyget i överensstämmelse med god sjömanssed anser

s jöfartssty­

relsen

vara av betydelse. Styrelsen understryker att förslaget härutinnan

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

45

år 1966

61

kompletterar bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behö­

riga skick. Eftersom innebörden av uttrycket god sjömanssed enligt styrel­

sen inte torde fullständigt sammanfalla med innebörden av uttrycket gott

sjömanskap, som används i de danska och norska förslagen, ifrågasätter

styrelsen om inte båda uttrycken eller en ny formulering, som täcker dem

bägge, bör införas.

Försäkrings juridiska föreningen

ställer sig tveksam till lämpligheten av

att i en straffsanktionerad bestämmelse hänvisa till vad som är »god sed»

och menar, att sådana allmänna hänvisningar kan leda till osäkerhet i till-

lämpningen.

Sjörättsföreningen i Göteborg

förmodar, att uttrycket »god sjö­

manssed» använts i analogi med termer som »god advokatsed» och »god

köpmannased». Dessa uttryck torde enligt föreningen innefatta övervä­

gande moraliska värderingar. Föreningen ifrågasätter, om inte gott sjö­

manskap är en mer adekvat utgångspunkt.

När det gäller den generella bestämmelsens komplettering med detalj-

föreskrifter uttalar

Försäkrings juridiska föreningen

förståelse för de mo­

tiv som kan anföras för att till säkerhetslagstiftningen överföra sådana

föreskrifter.

Sjöfartsstyrelsen

menar, att förslaget upptar klarläggande fö­

reskrifter av stor betydelse, ägnade att stärka befälhavarens ställning vid

de många gånger svåra nautiska avgöranden han ställs inför i de angivna

situationerna. Styrelsen anser att kompletterande föreskrifter angående

innebörden av god sjömanssed erfordras, i synnerhet som föreskrift om

behörig utkik ej ingår i lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Behovet av

särskild föreskrift om behörig utkik understryks även av

Sjöassuradörer-

nas förening

och

Sjörättsf öreningen i Göteborg.

Den förstnämnda förening­

en nämner också den nuvarande föreskriften om sjövakt och anser, i lik­

het med

Skånes handelskammare,

att en detaljreglering som den gällande

bör bibehållas.

Flera remissinstanser uttalar sig mot detalj föreskrifter i sjölagen.

Hov­

rätten för Västra Sverige

betonar, att detaljregleringen inte kan göras

fullständig och understryker det angelägna i att de nordiska texterna blir

likalydande. Liknande ståndpunkter företräder

Svea hovrätt, Stockholms

rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund

och

Sveriges

ångfartygs assurans förening.

Stockholms rådhusrätt drar i tvivelsmål, att

de föreslagna detalj föreskrifterna kan stärka befälhavarens ställning i för­

hållande till redaren. Svea hovrätt framhåller att redare, som förmår be­

fälhavare att eftersätta sjösäkerhetens krav, kan dra på sig ansvar för

medhjälp till brott mot 293 § i förslaget.

Att ingen ändring föreslås i fråga om befälhavarens ställning

hälsas med tillfredsställelse av

Sveriges fartygsbefälsförening.

Föreningen

finner det angeläget att betona vikten av att lagen alltjämt bygger på den

av ålder i alla sjöfartsländer gällande principen, att det är befälhavaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

62

som i alla avseenden ytterst svarar för säkerheten ombord och som har att

bevaka det allmännas, redarens, besättningens och tredje mans berättigade

intressen. De speciella förhållandena till sjöss nödvändiggör, att ansvaret

för all tjänst ombord — och därmed också beslutanderätten i alla viktiga,

fartyget berörande frågor — läggs på en man, befälhavaren.

Svenska sjöfolksförbundet

och

Svenska maskinbefälsförbundet

kritise­

rar däremot, att förslaget bevarar befälhavarens ansvar för dagbokstjäns-

ten även till den del den faller inom maskinchefens område. Sjöfolksför­

bundet vänder sig mot »föråldrat enmansvälde och ansvarsbegrepp inom

skeppsbord» och hävdar, med hänvisning till den tekniska utvecklingen in­

om sjöfarten, att det är varken rimligt eller tidsenligt att allt ansvar och all

bestämmanderätt åvilar

en

ombordanställd. Enligt sjöfolksförbundet bör

en demokratisk ordning eftersträvas i lagstiftningen.

Svea hovrätt

fäster uppmärksamheten vid den sedan 1930-talets befrakt-

ningslagstiftning rådande skillnaden mellan å ena sidan den norska åsik­

ten, att befälhavaren i förhållande till lastägaren är redarens man och

handlar på dennes ansvar, och å andra sidan de övriga nordiska ländernas

uppfattning, att befälhavaren är en även i förhållande till redaren själv­

ständig syssloman och fullmäktig för lastägaren. Hovrätten anser den

norska ståndpunkten mer realistisk och ifrågasätter, om sjölagens nu­

varande ståndpunkt i detta avseende alltjämt är motiverad.

Förslaget att även lots skall omfattas av bestämmelsen om jämkning

av skadestånd godtas allmänt.

Hovrätten för Västra Sverige

pekar på

en allmän tendens i svensk skadeståndsrätt att mildra trafikpersonals an-

svarsbörda till ett skälighetsansvar (jfr SOU 1964:31 s. 58 ff och 99).

Samma ståndpunkt redovisar

Sveriges advokatsamfund.

Förslaget tillstyrks även av

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhus-

rått, sjöfartsstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare

och

Statstjänste-

mannaförbundet

med vilket

Svenska lotsförbundet

uppges instämma. Sjö­

fartsstyrelsen understryker, att lotsning sker under samma förhållanden

som fartygets framförande i övrigt.

Frågan för vilka fartyg bestämmelserna gäller uppmärksammas av

polischefen i Stockholm.

Han anmärker i anslutning till vissa paragrafer,

att det i lagtexten bör klargöras i vad mån bestämmelserna är tillämpliga

utom handelssjöfarten.

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag det inte påkallat att nu företa några

väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet, frånsett regleringen

av sjöförklaringsplikten. Däremot synes reglerna vara i behov av en ge­

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

63

nomgripande redaktionell bearbetning. Redan kommittéför­ slaget innehåller en sådan bearbetning. Under de nordiska överläggningar som därefter hållits mellan företrädare för berörda departement har enig­ het vunnits om en ytterligare omarbetning av kapitlet. Därvid har en långtgående överensstämmelse nåtts både i sakligt och formellt hänseen­ de mellan de svenska, danska och norska förslagen. Med dessa förslag överensstämmer det finska förslaget nära i sak. För att bereda plats åt nya bestämmelser om fartygs registrering i början av sjölagen har reg­ lerna om fartygs befälhavare förskjutits och tagits upp under paragraf­ nummer som vid tidigare lagändringar blivit lediga genom att vissa be­ stämmelser upphävts. Som jag redan nämnt förordas samtidigt, att be­ stämmelserna får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upp­ hävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning. De nya bestämmelser om fartygs registrering som f. n. övervägs av sjölagskommittén avses nämli­ gen bilda ett nytt 2 kap., efter vilket skall som 3 kap. följa bestämmelser om partrederi, motsvarande i stort sett nuvarande 2 kap. Det nya befäl­ havarekapitlet inleds enligt departementsförslaget liksom i de danska och norska förslagen med 58 § och tar därefter i anspråk alla paragrafer fram till befraktningskapitlet, som börjar med 71 §.

För denna redaktionella överensstämmelse mellan de svenska, danska och norska förslagen krävs att vissa i kommittéförslaget upptagna bestäm­ melser utgår ur kapitlet. Jag förordar sålunda, att den av kommittén före­ slagna hänvisningen i 25 § till sjömanslagen angående befälhavarens tjäns­ teavtal och hans ställning ombord får utgå. Den av kommittén från sam- manstötningskapitlet till 31 § 2 mom. överförda bestämmelsen om befäl­ havarens förpliktelser mot fartyg som det egna fartyget stött samman med bör av samma skäl få stå kvar i förstnämnda kapitel. Vidare förordar jag, att de av kommittén i 41 och 43 §§ upptagna bestämmelserna om hemtrans­ port av sjöfolk m. m. och om frihet för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas till ett nytt sista kapitel i sjölagen, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Som jag nämnt tidigare har bestämmelserna i 5 a och 26 §§sjölagen i fråga om fartygs behöriga skick fått ny lydelse i samband med 1965 års säkerhetslagstiftning, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966. Enligt den nya lydelsen av 5 a § skall fartyg, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till särskilda bestämmelser om säkerheten på fartyg. Enligt 26 § i dess nya lydelse skall befälhavaren, innan resa anträds, se till att fartyget är i behörigt skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

64

fälhavaren vaka över att fartyget hålls i behörigt skick. Vidare åligger

honom viss underrättelseplikt mot redaren eller den som i redarens ställe

har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga

skick, som inte kan avhjälpas genast. Den i propositionen till 1965 års

riksdag (nr 132) föreslagna lydelsen av paragraferna, som var lika med

den slutligen antagna, diskuterades under riksdagsbehandlingen med an­

ledning av ett par motioner i frågan (I: 769 och II: 903). I motionerna an­

märktes, att de bestämmelser i de båda paragraferna som särskilt tog

sikte på säkerheten för inlastat gods utmönstrats. I sin då gällande lydelse

innehöll nämligen 5 a § i tredje stycket bestämmelsen, att fartyg för resa

skulle vara så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods

ej äventyrades. Motionärerna föreslog, att 5 a § skulle innehålla att fartyg,

när det nyttjas till sjöfart, skall vara sjovärdigt, försett med erforderliga

anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastat eller barlas­

tat på sådant sätt att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras,

samt bemannat på betryggande sätt. Första lagutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (L4U 30), att det av propositionen inte

kunde utläsas att någon saklig ändring i reglerna om säkerheten för in­

lastat gods avsetts men att lagtexten syntes ha fått en utformning som

kunde ge anledning till osäkerhet vid tolkningen. Frågan borde därför

övervägas närmare. Utskottet erinrade därvid om det förslag som kunde

väntas under år 1966 på grundval av sjölagskommitténs betänkande i äm­

net och anförde att riksdagen torde få ta ställning till paragrafens utform­

ning vid behandlingen av den sålunda väntade propositionen. Den i 1965

års proposition föreslagna lydelsen godtogs därför i väntan på det nya

förslaget.

Såväl säkerhetslagstiftningen som befraktningsreglerna i sjölagen och la­

gen den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års

internationella konvention rörande konossement ställer krav i fråga om far­

tyg8 sjövärdighet, liksom i fråga om bemanning, proviantering och utrust­

ning (den s. k. resevärdigheten med en inom frakträtten ofta brukad term).

Till skillnad från befraktningsreglerna inbegriper säkerhetslagstiftningen i

sjövärdighetsbegreppet viss utrustning. Det framgår av 2 kap. 1 § samt

7 kap. 1 och 2 §§ lagen om säkerheten på fartyg (jfr departementschefen

i prop. 1965: 132 s. 98—99). På motsvarande sätt förhåller det sig med

fartygs lastning (den s. k. lastvärdigheten). Lastens säkerhet beaktas vis­

serligen endast indirekt i lagen om säkerheten på fartyg. Men enligt den

lydelse 5 a § sjölagen fick år 1965 krävs att fartyg skall vara behörigen

lastat eller barlastat. Slutligen ställer säkerhetslagstiftningen särskilda krav

på att fartyg skall vara försett med erforderliga anordningar till förebyg­

gande av ohälsa och olycksfall.

Säkerhetslagstiftningen utgår från att befälhavaren har ansvar för far­

tygets behöriga skick före och under resa. Detsamma får anses gälla be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

65

fraktningsreglerna i sjölagen, jfr 26 och 72 §§. Enligt min mening bör be­ fälhavarens förpliktelser med avseende på säkerheten för fartyg, liv och gods komma till självständigt uttryck i befälhavarekapitlet. Det torde där­ vid vara lämpligt att liksom tidigare ansluta till bl. a. motsvarande be­ stämmelse i befraktningskapitlet, som i 72 § föreskriver att bortfraktaren skall hålla fartyget sjovärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och utrustat samt i övrigt i behörigt skick. För att undvika de av riksdagen påtalade tolkningssvårigheterna torde i fråga om lastning böra anknytas till den tidigare gällande lydelsen av tredje stycket i 5 a § sjölagen. Även bemanningskravet torde böra utformas i anslutning till denna lydelse, vilken upptagits i 1965 års lag om säkerheten på fartyg (se t. ex. 6 kap. 1 §). I enlighet härmed förordar jag, att första stycket i 5 a § får den lydelsen att fartyg skall när det nyttjas till sjöfart vara sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventy­ ras. På motsvarande sätt bör 58 § första stycket utformas. Där föreskrivs sålunda enligt departementsförslaget skyldighet för befälhavaren att in­ nan resa anträds tillse att fartyget är sj ovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på be­ tryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Enligt kommittéförslaget ersätts vissa detaljerade bestämmelser i sjöla­ gen om befälhavarens plikter av nautisk art med en allmän regel om iakt­ tagande av god sjömanssed. Denna regel kompletteras med före­ skrifter om utnyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighets­ mått som betingas av is och väderleksförhållanden. Även de övriga nor­ diska kommittéförslagen upptar en allmän regel i detta hänseende. I de danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap i stäl­ let för god sjömanssed.

Under remissbehandlingen har delade meningar yppats såväl i frågan om en allmän bestämmelse bör meddelas i detta ämne som i frågan om en sådan allmän bestämmelse bör kompletteras med detalj föreskrifter enligt kommitténs förslag. Angående innebörden av det föreslagna uttrycket »god sjömanssed» har på flera håll anförts tveksamhet. En del remissinstanser föredrar uttrycket »gott sjömanskap», andra menar att båda uttrycken bör användas eller att en ny formulering som täcker dem båda bör komma till användning.

Jag biträder kommitténs förslag att sjölagens detalj regler i förevarande hänseenden ersätts med en allmän bestämmelse om befälhavarens ansvar för fartygets säkra framförande och handhavande. En sådan bestämmelse har motsvarighet i de övriga nordiska texterna. Emellertid förordar jag, att

3 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 dr 1966

66

avfattningen sker med anknytning till vad som är förenligt med gott sjö­

manskap, närmast i betydelsen korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt

bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss

eller i hamn. På befälhavaren ställs sålunda anspråk att han skall iaktta

vad som med hänsyn till omständigheterna krävs av en god sjöman (jfr

291 § andra stycket sjölagen). Jag erinrar om att vissa detaljerade nor­

mer och föreskrifter föreligger inom ramen för säkerhetslagstiftningen, i

1960 års internationella sjövägsregler och i författningar rörande sjötra­

fiken som utfärdats av Kungl. Maj :t. För sjölagens vidkommande torde,

som kommittén framhållit, befälhavarens ifrågavarande skyldigheter vara

uttömmande reglerade med en sådan allmän regel som nu sagts. Jag vill

därför icke tillstyrka att denna, med avvikelse från de övriga nordiska tex­

terna, kompletteras med de av kommittén föreslagna föreskrifterna om ut­

nyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått som be­

tingas av is och väderleksförhållanden.

I fråga om befälhavarens ställning vilar sjölagens regler på

förutsättningen att befälhavaren har det yttersta ansvaret och högsta myn­

dighet ombord. Han har också legal fullmakt att företräda redaren och last­

ägaren. Fn remissinstans har med hänvisning till den tekniska utveckling­

en inom sjöfarten vänt sig mot vad som betecknas såsom föråldrat enmans-

välde och ansvarsbegrepp. Från ett par håll har också riktats kritik mot

att befälhavaren bevarats vid ansvar för den del av dagbokstjänsten som

faller inom maskinchefens område. Vidare har i ett remissyttrande ifråga­

satts, om det alltjämt är motiverat att betrakta befälhavaren som en själv­

ständig företrädare för lastägaren även gentemot redaren och erinrats om

en motsatt uppfattning i den norska sjölagen.

Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom

sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all

tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjörätts-

hga utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla

sjöfartsländer omfattade principen, att befälhavaren har det yttersta an­

svaret ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nordiska förslagen.

Någon omprövning av befälhavarens ställning som företrädare för lastäga­

ren anser jag inte vara pakallad. Jag vill alltså inte förorda någon ändring

i vad som nu gäller angående befälhavarens ställning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att befälhavarens ansvar för farty­

gets säkra framförande och handhavande i princip inte rubbas av att han

anlitar biträde av lots. Framförs fartyg felaktigt under lotsning, bär be­

fälhavaren sitt ansvar för detta, låt vara att det skulle strida mot allmänna

rättsgrundsatser att utkräva ansvar ifall han varken kunnat eller bort inse

att fel begicks. Därutöver har självfallet lotsen ansvar för det sätt på vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

67

han fullgör sitt uppdrag. Hans ansvar är främst knutet till fartygets navi­ gering, dvs. val av väg och kurs. Ansvaret för manövreringen har i lots- förordningen lagts på befälhavaren. I rättstillämpningen har emellertid framträtt en tendens att under vissa betingelser, såsom då lotsning äger rum i trång eller annars svårframkomlig farled, lägga manöveransvar även på lotsen. Detta torde vara befogat med hänsyn till den tekniska utveck­ lingen inom sjöfarten och därav betingat praktiskt bruk till sjöss. Med anledning av en framställning från lotshåll till Kungl. Maj :t om moder­ nisering av lotsförordningen i denna del anmäler chefen för kommunika­ tionsdepartementet senare denna dag förslag till ändring i lotsförord­ ningen. Sambandet mellan befälhavarens och lotsens uppgifter och an­ svar torde motivera, att som kommittén föreslagit lotsen får samma ställ­ ning som befälhavare och besättning när det gäller möjligheten att jäm­ ka skadestånd som han kan bli skyldig utge på grund av fel eller försum­ melse i fartygets tjänst. De danska och norska förslagen utgår från att en sådan jämkningsregel för lots tas upp i resp. lagar om lotsväsendet. En motsvarande lagteknisk lösning är emellertid inte möjlig för vår del, efter­ som lotsväsendet här liksom i Finland är reglerat i författning som inte har civillags karaktär.

Som kommittén framhållit, bör den föreslagna jämkningsregeln kunna tillämpas i fråga om varje form av biträde som lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs förande, ankring eller förtöjning. Regeln bör också gälla lika för kronolots och annan lots. För besättningsmedlemmar gäller emel- tid 50 § sjömanslagen.

Sjölagens bestämmelser är i allmänhet utformade med tanke främst på handelssjöfarten. I princip är de emellertid tillämpliga på all sjöfart. Kom­ mittéförslaget gör ingen ändring häri. Frågan vilka fartyg som om­ fattas av befälhavarekapitlets bestämmelser har emellertid äktualiserats under remissbehandlingen genom att i anslutning till vissa paragrafer öns­ kemål framförts om att tillämplighetsområdet skall klargöras i lagtexten. Som jag kommer att utveckla senare förordar jag, att de i befälhavarekapit­ let upptagna bestämmelserna om obligatorisk befälhavarerapport till sjö- fartsstyrelsen angående vissa händelser skall gälla endast handels- och fiskefartyg. Bestämmelserna om fakultativ rapport skall däremot enligt för­ slaget gälla alla fartyg. I övrigt torde som hittills böra överlämnas åt praxis att avgöra i vilken mån kapitlets bestämmelser är tillämpliga utanför han­ delssjöfarten. Därutanför torde utrymmet självfallet vara ringa för tillämp­ ning av kommersiellt betingade regler, medan förhållandet får anses vara det motsatta i fråga om regleringen av befälhavares sjömansmässiga för­ pliktelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna

(1 KAP.)

5 a §.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen under­

gått en redaktionell bearbetning. Bestämmelserna gäller inte bara handels-

och fiskefartyg utan — i tillämpliga delar — alla fartyg, oberoende av stor­

lek, fart och ändamål.

Till 6 § återkommer jag senare i ett avsnitt om besiktning.

(2 KAP.)

23 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om fartygs försäljning på

offentlig auktion vid upplösning av rederi, motsvarar med vissa redaktio­

nella jämkningar nuvarande 23 och 331 §§.

24 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om redares rätt att föra fartyget

och om hans entledigande från befattningen som befälhavare. Den mot­

svarar nuvarande 24, 61 och 331 §§. Som ett led i den redaktionella bear­

betningen av befälhavarekapitlet förs paragrafen till sjölagens partrederi-

regler i 2 kap.

4 KAP.

Om fartygs befälhavare

58 §.

Denna paragraf, som enligt departementsförslaget inleder befälhavare­

kapitlet, svarar mot 26 § i såväl sjölagen som kommittéförslaget. Som jag

utvecklat i den allmänna motiveringen förordar jag, att befälhavarens för­

pliktelser med avseende på fartygets behöriga skick här kommer till tyd­

ligt uttryck. Paragrafen anknyter redaktionellt till bl. a. det frakträttsliga

sjövärdighetsbegreppet. De danska och norska förslagen innehåller samma

bestämmelser i 58 §.

I ett remissyttrande har anförts, att uttrycket »den som i redarens ställe

har befattning med fartyget» i paragrafens tredje stycke ger intryck av att

69

syfta endast på redarens ställföreträdare, inspektör, agent eller liknande

men inte på tidsbefraktare och helbefraktare. Härtill vill jag säga att ut­

trycket »den som i redarens ställe har befattning med fartyget» skall ses i

samband med motsvarande uttryck i ansvarsbestämmelserna, vilket här­

rör från sjölagens ursprungliga lydelse och 1914 års sjösäkerhetslagstift-

ning. I departementsförslaget är den bestämmelse jag åsyftar upptagen i

331 §. Där anges den personkrets som i förevarande sammanhang straff­

rättsligt likställs med redare. Jag anser det inte finnas skäl att på denna

punkt frångå gällande lydelse.

Vidare har en remissinstans anfört, att föreskriften i samma stycke

att underrättelse om fel eller brist i fartygets behöriga skick skall ges »oför­

dröj ligen» i praktiken innebär ett onödigt krav på telegram eller telefon­

meddelande. Jag kan inte finna det påkallat att jämka kravet på snabb un­

derrättelse till redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick. Vilket

kommunikationsmedel som bör användas i det enskilda fallet får bli be­

roende av omständigheterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

59 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ i kommittéförslaget. I första stycket

kompletteras reglerna i 58 § om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga

skick med den i det föregående berörda allmänna bestämmelsen, att befäl­

havaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är för­

enligt med gott sjömanskap.

I andra stycket upptas i sak oförändrad bestämmelsen i 33 § sjölagen om

befälhavarens skyldighet att på förhand skaffa sig kännedom om föreskrif­

ter och påbud rörande sjöfarten i de farvatten fartyget skall befara och på

de orter det skall anlöpa. Nuvarande bestämmelse i 33 § om att befälhava­

ren i händelse av krig eller blockad bör söka upplysning om vad han skall

iakttaga till fartygets och lastens säkerhet har liksom i kommittéförslaget

ntgått såsom obehövlig.

I de danska och norska förslagen har 59 § motsvarande lydelse.

60 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 27 § sjölagen och 39 § i kommitté­

förslaget. För att få närmare överensstämmelse med motsvarande paragraf

i det danska förslaget och med hänsyn till att det norska förslaget i 60 §

endast tar upp regler om befälhavarens ansvar för och tillsyn över att

föreskrivna dagböcker förs har de av kommittén föreslagna båda styckena

i paragrafen fått byta plats i departementsförslaget. Föreskrift om att be­

fälhavaren skall ha tillsyn över dagböckernas förande har i det svenska

förslaget tagits upp i 12 kap., vartill hänvisning görs i första stycket.

Enligt andra stycket är befälhavaren också skyldig att på fartyget med­

föra andra skeppshandlingar och ett exemplar av sjölagen enligt föreskrif­

70

ter som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

sjöfartsstyrelsen. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 27 § sjölagen. Som

exempel på skeppshandlingar kan nämnas registrerings-, säkerhets-, fri­

bords- och passagerarfartygscertifikat, mätbrev, sjömansrulla samt pass,

dagbok och andra handlingar som angår last, passagerare och försäkring.

Att exemplar även av vissa andra lagar och författningar än sjölagen skall

finnas ombord framgår av bl. a. 89 § sjömanslagen och 21 § sjöarbets­

tidslagen. Det danska förslaget står tämligen nära det svenska. Liksom

det norska förslaget har det i första stycket en regel även om befälhava­

rens tillsyn över dagboksföringen. Den norska motsvarigheten till andra

stycket ingår som ett led i en omfattande bestämmelse i 14 kap. i det norska

förslaget angående vad som regleras på administrativ väg.

61 §.

Paragrafen motsvarar 31 § sjölagen och 32 § i kommittéförslaget.

I ett remissyttrande har ifrågasatts, om det inte i andra stycket borde

uttryckligen anges att det är fråga om bärgning av annat fartyg än det

egna. Med anledning härav vill jag påpeka att befälhavarens skyldigheter

när det egna fartyget är i sjönöd regleras i nästfoljande paragraf. Något för­

tydligande torde inte erfordras i förevarande paragraf.

Det danska förslaget överensstämmer med det svenska. Enligt det norska

kommittéförslaget utgick motsvarande bestämmelser. För att bevara den

redaktionella parallelliteten i befälhavarekapitlet upptar emellertid den

norska propositionen under förevarande paragraf en regel motsvarande

första stycket i det svenska förslaget.

62 §.

Under denna paragraf sammanförs bestämmelser om befälhavarens skyl­

digheter dels när det egna fartyget råkat i sjönöd och dels när andra sjö­

farande råkat i sjönöd eller fara hotar sjötrafiken. Paragrafen motsvarar

43 samt 34 a och 34 b §§ sjölagen och 31 § i kommittéförslaget.

Om fartyget råkar i sjönöd är befälhavaren enligt 43 § sjölagen pliktig

att göra allt som står i hans makt för fartygets bevarande och får inte

överge det så länge det finns hopp om räddning. Är räddning omöjlig och

faran så hotande att han tvingas överge fartyget, skall han i synnerhet

sörja för att dagboken och skeppshandlingarna bevaras samt dra försorg

om bärgning av fartyg och gods och söka anskaffa nödigt biträde därtill.

Han är ålagd att leda bärgningsarbetet, om inte ortens lag eller bärgnings­

avtal lägger hinder i vägen. Han skall, själv eller genom styrmannen, föra

noggranna anteckningar över allt som bärgas och det manskap som med­

verkar i företaget samt attestera kostnadsräkningar.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han enligt 34 a § sjölagen skyl­

dig att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för den nödställdes

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

71

räddning, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess be­

sättning och passagerare. Har befälhavaren i annat fall fått kännedom om

att någon är i sjönöd eller har han fått kunskap om någon sjötrafiken ho­

tande fara, åligger det honom enligt 34 b § sjölagen att i enlighet med

föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj:t vidta åtgärder för den nöd­

ställdes räddning eller farans avvärjande, såvitt det kan ske utan allvarlig

fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare (jfr sjönödskungö-

relsen den 30 juni 1952, nr 581).

I fråga om befälhavarens plikter när

det egna fartyget

råkat i sjönöd

vill jag förorda vissa ändringar i överensstämmelse med kommitténs för­

slag. De ombordvarande och lasten torde sålunda böra nämnas uttryck­

ligen som föremål för befälhavarens räddningsplikt. Inträdet av befälha­

varens skyldighet att föra dagböckerna och andra skeppshandlingar i sä­

kerhet och föranstalta om bärgning av fartyg och gods bör som kommittén

anfört inte vara beroende av att läget är så allvarligt att fartyget måste

överges. Bestämmelserna att befälhavaren skall leda bärgningsarbetet och

förteckna bärgat gods m. m. torde kunna utgå som otidsenliga. Det är nu­

mera i allmänhet bärgaren, inte haveristen, som leder bärgningsföretaget.

I ett remissyttrande har visserligen ifrågasatts, om inte dessa bestämmelser

borde bibehållas, men jag finner inte skäl att avvika från de övriga nor­

diska förslagen, enligt vilka bestämmelserna utgår. Befälhavaren har i

detta hänseende att handla i överensstämmelse med gott sjömanskap (jfr

förslaget 59 §). Att bevara gällande rigorösa villkor för befälhavarens rätt

att lämna sitt nödställda fartyg skulle som kommittén uttalat kunna leda

till onödig förlust av människoliv och ge stöd åt en oriktig uppfattning

om en fartygsbefälhavares plikter. Bestämmelsen torde böra utformas så

att befälhavaren äger lämna fartyget även innan dess räddning blivit omöj­

lig, om nämligen hans liv är i allvarlig fara. Det kan visserligen sägas att

det är svårt att i en konkret sjönödssituation ta ställning till om livsfaran

skall anses allvarlig eller inte. Men enligt min uppfattning bör det genom

uttrycket »allvarlig fara för livet» markeras, att inte varje livsfara som

kan antas föreligga i sjönödsläge motiverar att befälhavaren lämnar far­

tyget. De danska och finska förslagen använder likaledes uttrycket allvar­

lig fara. Det norska förslaget förutsätter »betydelig fare».

Gällande föreskrifter om befälhavarens plikter gentemot

andra sjöfarande

har tillkommit i samband med Sveriges tillträde till 1914 års internationella

konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Numera gäller 1960

års konvention i ämnet (jfr prop. 1965: 133). Den allmänna och grund­

läggande regeln i dessa avseenden utgörs av art. 11 i 1910 års internatio­

nella bärgningskonvention (jfr NJA II 1913 s. 195 tf), till vilken regel sä-

kerhetskonventionerna hänvisar. Sjölagens bestämmelser i detta ämne

bör som hittills bygga omedelbart på denna grundläggande regel och på

säkerhetskonventionen. Jag förordar endast en redaktionell jämkning i nu­

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

72

varande bestämmelser. Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att den av

kommittén från sammanstötningskapitlet till förevarande kapitel över­

förda bestämmelsen om befälhavarens förpliktelser i sammanstötningsfall

får stå kvar i sammanstötningskapitlet. I förevarande paragraf görs i stäl­

let en hänvisning dit. Även i övrigt ansluter den av mig förordade lydel­

sen närmare än kommittéförslaget till den gällande lydelsen. Förslaget

innebär sålunda att befälhavaren har en allmän undsättningsplikt gent­

emot var och en som han anträffar i sjönöd samt skyldighet att vidta åt­

gärder enligt särskilda föreskrifter (sjönödskungörelsen), om han i annat

fall får kännedom om att någon råkat i sjönöd eller han får kunskap om

fara som hotar sjötrafiken. Nordisk redaktionell överensstämmelse har

inte uppnåtts här. Det danska förslaget förutsätter, att bestämmelser i

ämnet bibehålls i den nyligen reviderade 1951 års lov om forholdsregler

til skibsfartens betryggelse. Det finska förslaget står däremot nära det

svenska, medan det norska upptar en helt allmänt utformad regel om

befälhavarens skyldighet att bispringa »enhver som befinner seg i havs-

n0d eller trues av fare til sj0s» och därutöver förutsätter vissa särskilda

föreskrifter. Sakliga skillnader är emellertid inte åsyftade.

Det förtjänar uppmärksammas, att varken bärgningskonventionens eller

säkerhetskonventionens regler föreskriver annat än räddningsplikt gent­

emot

person.

Frånsett att en räddningsaktion för att bispringa nödställda

till sjöss naturligtvis mycket väl kan innefatta bärgningsmoment och

stundom kanske inte ens är möjlig dessförutan, är det här inte fråga om

bärgningsplikt. Sådan plikt kan däremot följa av nyssnämnda bestämmel­

ser om befälhavares skyldigheter i sammanstötningsfall som vilar på 1910

års internationella konvention om fartygs sammanstötning, se 223 § i för­

slaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

63 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ sjölagen samt 27 och 28 §§ i kom­

mittéförslaget. Som praktiskt obehövliga med hänsyn till moderna kom­

munikationsförhållanden har utmönstrats bestämmelserna om att befäl­

havaren utrikes skall samrada med konsul innan han sätter annan i sitt

ställe, när redarens föreskrift inte kan avvaktas utan olägenhet och om

att konsul i vissa fall äger förordna ny befälhavare. Som framgår av den

allmänna motiveringen är bestämmelserna kompletterade med vissa regler

i överensstämmelse med vad som gäller enligt 44 § andra stycket och 45 §

andra stycket sjömanslagen.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i kommittéförslaget. I paragrafen sam­

manförs bestämmelser från 48 och 49 §§ samt 52 § första stycket sjölagen

om befälhavarens ställningsfullmakt för redaren.

73

Att dessa bestämmelser sammanförs i en paragraf har rönt ett positivt

mottagande under remissbehandlingen. Vad beträffar

första stycket

har sjö-

manslagskommittén ifrågasatt behovet av hänvisningen till bestämmelserna

i sjömanslagen om befälhavarens behörighet att företräda redaren som ar­

betsgivare. Jag finner dock ej anledning att nu frångå gällande lydelse.

I fråga om

andra stycket

har Svea hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige anmärkt, att kommittéförslaget till skillnad från motsvarande

danska och norska förslag ej innehåller förtydligande om att befälhavaren

för att skaffa pengar för visst ändamål även äger pantsätta av redarens

gods eller av lasten. Ett sådant förtydligande har ansetts ha det värdet

att det kan förebygga felslut på grund av avvikelsen från de övriga tex­

terna. Det har även sammanställts med föreskriften, att befälhavaren vid

anskaffande av pengar för fartygets behov skall anlita den utväg som är

förenad med minsta uppoffring för redaren. Jag delar kommitténs uppfatt­

ning, att befälhavarens behörighet att uppta lån eller sälja av redarens gods

eller av lasten får anses utan vidare innefatta behörighet att även pantsätta

sådan egendom. För att undvika varje missförstånd vill jag emellertid för­

orda att lydelsen kompletteras i överensstämmelse med de danska och

norska förslagen.

I 49 § andra stycket sjölagen föreskrivs nu, att om befälhavaren utan laga

anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller upptagit större lån

eller sålt mer än behovet krävde, det skall vara utan verkan till förringande

av långivares eller köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett

under sådana omständigheter att långivaren eller köparen kan antas ha varit

i god tro. Svea hovrätt har kritiserat denna regel såsom omständlig och ål­

derdomlig och dess avfattning har av Stockholms rådhusrätt jämförts med

motsvarande bestämmelser i avtalslagen. Hovrätten har föreslagit, att re­

geln omredigeras efter förebild av den finska sjölagens motsvarande be­

stämmelse. Denna innehåller att om rättshandlingen inte var erforderlig,

den ändock är bindande för redaren, om tredje man var i god tro. I denna

regel föreslås ingen ändring. De danska och norska förslagen upptar mot­

svarande enkla lydelse.

Med den avfattning bestämmelsen fått i den svenska sjölagen har avsetts

att lägga bevisbördan för behovet av den utgift som lånet eller försälj­

ningen avser på tredje man. Lydelsen härrör från sjölagens tillkomst.

En ställningsfullmakt liknande den som befälhavaren har i förhållande

till redaren enligt förevarande paragraf tillerkänner lagen både bortfrakta-

ren och befälhavaren i förhållande till lastägaren. Enligt 102 § sjölagen är

sålunda bortfraktaren behörig att på lastägarens vägnar företa rättshand­

lingar som avser godsets bevarande eller fortskaffande. Uppstår behov av

pengar för sådant ändamål äger bortfraktaren skaffa medel genom lån eller

genom att sälja av godset. Har bortfraktaren tagit upp lån eller verkställt

försäljning utan laga anledning, är rättshandlingen ändå bindande för last-

3f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr H5

är

1966

74

ägaren, där tredje man var i god tro. Och enligt 54 § sjölagen, som motsva­

ras av 65 § andra stycket i förslaget, är befälhavaren behörig att företa

rättshandlingar på lastägarens vägnar i enlighet med vad som föreskrivs be­

träffande bortfraktaren. Den för båda fallen gemensamma godtrosregeln i

102 § har salunda en enklare lydelse än den nu ifrågavarande godtrosre­

geln i 49 § sjölagen. Lydelsen av 102 § tillkom i samband med 1936 års

revision av sjölagens befraktningsregler. I detta sammanhang behandlades

även fråga om ny lydelse av 49 §. I det av 1933 års sjölagsstiftningskom-

mitté avgivna förslaget, som låg till grund för lagrevisionen och som togs

upp i det till lagrådet remitterade förslaget, hade den nu i 49 § intagna god­

trosregeln en enklare lydelse. Den innehöll att, om befälhavaren över­

skridit sin behörighet eller handlat i strid med särskild föreskrift av reda­

ren, rättshandlingen ända var bindande för redaren, där tredje man var i

god tro. Efter kritik av lagrådet mot denna lydelse återgick departements­

chefen i propositionen till den gällande regeln i 49 § med dess något vid­

lyftigare formulering. Däremot behölls den enklare lydelsen av godtrosre­

geln i 102 §. Förarbetena ger inte vid handen att någon saklig skillnad var

åsyftad i de båda lagrummen.

Lagrådets kritik mot 49 § gick, såvitt nu är i fråga, ut på att den före-

slagna lydelsen till skillnad från den gällande var oklar beträffande bevis­

bördan. Lagrådet menade att den gängse uppfattningen, att god tro i allmän­

het skulle presumeras, lätt kunde leda till att den föreslagna regeln antogs

bygga på denna förutsättning. I den mån det lät sig göra borde man en­

ligt lagrådets mening i dessa frågor ge ledning i lagtexten beträffande

bevisbördan.

Den otydlighet som lagrådet pekade på sammanhängde även med att det

remitterade förslaget i 49 § andra stycket förde samman den tidigare be­

stämmelsen där med en bestämmelse i 51 § sjölagen, som behandlade det

fallet att redaren inskränkt befälhavarens legala fullmakt genom särskild

föreskrift. En sådan inskränkning fick enligt 51 § inte åberopas mot tredje

man i annat fall än när denne inte varit i god tro. Denna bestämmelse för­

utsatte, att bevisbördan låg på redaren och sålunda var omvänd mot bevis­

bördan i 49 §. På detta fall är numera 11 § avtalslagen omedelbart tillämplig.

Det förefaller mig vara en brist att i 64 § i förslaget, som motsvarar 49 §

sjölagen, behålla en godtrosregel med annan utformning än godtrosregeln i

102 §, när ingen saklig skillnad är åsyftad. Det finns därför enligt min me­

ning skäl att ge regeln i förevarande paragraf samma enkla lydelse som dess

motsvarighet i 102 §. En sådan ändring medför också, att regeln kommer

i närmare överensstämmelse med motsvarande regel i de övriga nordiska

länderna. Mot en sådan ändring kan visserligen på liknande sätt som under

förarbetena till 1936 års revision anföras att den medför viss oklarhet be­

träffande bevisfrågan. Denna oklarhet torde dock i nuvarande läge inte vara

lika framträdande som då. Mera betänklig förefaller mig den oklarhet vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

75

som nu föranleds av de båda lagrummens skilda lydelser. Om t. ex. befälha­

varen ingår en rättshandling med avseende på lasten, bör inte lydelserna

föranleda tvivelsmål, om verkningarna i förhållande till tredje man av att

rättshandlingen var onödig blir olika allteftersom befälhavaren anses ha

handlat på redarens vägnar enligt 64 § i förslaget (49 § sjölagen) eller på

lastägarens vägnar enligt 65 § i förslaget (54 § sjölagen). Av dessa skäl för­

ordar jag att godtrosregeln i förevarande paragraf får i huvudsak samma

enkla lydelse som i 102 §.

I ett remissyttrande har även ansetts önskvärt med ett förtydligande i

tredje stycket

med anledning av att paragrafen ålägger befälhavaren både

att underrätta redaren om vidtagen åtgärd av vikt och att inhämta den­

nes föreskrift innan sådan åtgärd vidtas. Något sådant förtydligande an­

ser jag dock inte behövligt. Bestämmelserna har undergått vissa jämk­

ningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

65 och 66 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 34 och 35 §§ i kommittéförslaget. Här upp­

tas i överensstämmelse med de danska och norska förslagen bestämmelser­

na i 53 och 54 §§ sjölagen om befälhavarens allmänna skyldigheter mot last­

ägaren och ställningsfullmakt för denne samt bestämmelsen i 58 § sjölagen

om befälhavarens ansvarsfrihet för de förbindelser han i egenskap av befäl­

havare ingår på redarens eller lastägarens vägnar.

67 §.

Paragrafen motsvarar 59 § sjölagen och 36 § i kommittéförslaget. I över­

ensstämmelse med de danska och norska förslagen innehaller den bestäm­

melser om befälhavarens skyldighet att ersätta skada som han genom fel

eller försummelse i tjänsten vållat redare, lastägare eller annan vars rätt

och bästa han har att bevaka och om jämkning efter skälighetsprövning

av skadestånd. Som jag berört i den allmänna motiveringen utsträcks jämk-

ningsregeln till att omfatta även lots som ådragit sig skadeståndsskyldig-

het i fartygets tjänst. En bestämmelse i 59 § sjölagen om att befälhavaren

ej är fri från ansvarighet på den grund att åtgärd vidtagits enligt beslut

i skeppsråd anser jag liksom kommittén böra utgå som obehövlig.

68

§.

Denna paragraf motsvarar 37 och 38 §§ i kommittéförslaget. I första

och andra styckena av paragrafen upptas bestämmelser om befälhavarens

redovisningsplikt mot redaren, vilka bestämmelser i huvudsak svarar

mot 60 § sjölagen. Med hänsyn till moderna sjöfartsförhållanden anser

jag liksom kommittén det inte vara ändamålsenligt att anknyta redovis-

ningsplikten till fartygets ankomst till hemorten efter avslutad resa. Redo­

visning bör avges när redaren begär det. Jag biträder även kommitténs

76

förslag att undantaget i andra stycket av 60 § sjölagen från skyldigheten

att redovisa särskild gottgörelse för det fall att redaren uttryckligen med­

givit att befälhavaren behåller sådan, skall utgå som obehövligt.

Bestämmelser om redovisningsplikt upptas även i 68 § i de danska och

norska förslagen. Det danska förslaget överensstämmer helt med det svens­

ka, medan det norska inte innehåller någon regel om klandertid.

Som tredje stycke i paragrafen upptas förbudet i 28 § sjölagen för be­

fälhavaren att medföra handelsvaror för egen eller annans räkning och fö­

reskrift om skyldighet för honom att erlägga frakt och skadestånd ifall

förbudet överträds. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte bestäm­

melsen bör utgå som otidsenlig och inte rimmande med befälhavarekapit­

let i övrigt. Som emellertid bestämmelsen bibehålls i de övriga nordiska

förslagen, enligt det norska förslaget dock överförd till sjömanslagen, an-

ser jag infe att bestämmelsen för närvarande bör upphävas. Liksom enligt

de danska och finska förslagen torde den nu böra behållas i befälhavare-

kapitlet.

Kiingl. Maj :ts proposition nr 145 år 1966

69 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i kommittéförslaget. Den upptar utan änd­

ring i sak bestämmelsen i 52 § sjölagen om befälhavarens skyldighet att

underrätta kända inteckningshavare, när fartyget utomlands tagits i mät

eller belagts med kvarstad. Kommittén har anfört, att den torde få anled­

ning överväga bestämmelserna i samband med sitt arbete på en revision

av reglerna om fartygsregistrering och därvid aktualiserade spörsmål rö­

rande fartygsinteckning. Samtidigt bör övervägas om, med tanke särskilt

på problem rörande besättningens underhåll m. m. vid långvarig kvarstad

utomlands, befälhavaren bör åläggas skyldighet att också underrätta kon­

sul.

70 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i kommitténs förslag år 1963. Den reglerar

befälhavares skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen om vissa

händelser.

Rapportskyldigheten har nära samband med skyldigheten att avge sjö­

förklaring. Liksom vissa händelser enligt 301 § i förslaget föranleder ob­

ligatorisk sjöförklaring medför vissa händelser obetingad skyldighet för

befälhavaren att avge rapport. Sådana händelser som föranleder obliga­

torisk befälhavarerapport är i förevarande paragraf uppräknade i första

stycket under åtta särskilda punkter, vilka nära ansluter till motsvarande

uppräkning i 301 §. Till den närmare behandlingen av dessa fall vill

jag återkomma vid 301 §. Rapportskyldigheten är i nu nämnda fall knu­

ten till handelsfartyg och fiskefartyg. Den omfattar liksom obligatorisk

sjöförklaring endast svenska fartyg.

77

Även i andra fall än sådana som föranleder obetingad rapportskyldighet

kan det vara av betydelse att rapport avges. Dessa fall behandlas i andra

stycket av -förevarande paragraf och har sin motsvarighet närmast i 302 §

i förslaget, som reglerar fakultativ sjöförklaring. Sådan fakultativ be­

fälhavarerapport skall förekomma när i anledning av händelse som in­

träffat eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfarts-

styrelsen påfordrar det eller sjöförklaring skall avges enligt 302 § i för­

slaget. Denna rapportskyldighet omfattar alla slags fartyg. Även utländska

fartyg kan komma i fråga för denna skyldighet. Om t. ex. sjöförklaring

för fartyget skall äga rum inför svensk myndighet, bör sjöf artsstyr elsen

kunna påfordra att befälhavarerapport avges. Sådan rapport utgör näm­

ligen i regel underlag för sjöförklaring.

Enligt 40 § sjölagen skall rapport upprättas enligt formulär som sjöfarts-

styrelsen fastställer och vartill blankett tillhandahålls genom sjömanshu­

sen och konsulerna. Rapporten skall innefatta utförlig framställning om

händelsen och om vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av or­

sakerna därtill. Den skall innehålla fullständig avskrift av vad som kan

vara antecknat i fartygets dagbok om händelsen.

Kommittéförslaget innefattar en modernisering av bestämmelserna. Det

innehåller även den väsentliga nyheten att rapporten skall avges under

edlig förpliktelse. Det senare har under remissbehandlingen mött invänd­

ningar från både domarhåll och advokathåll. Även jag är av den uppfatt­

ningen att befälhavaren inte bör åläggas att avge rapporten under sådant

ansvar. Han har ofta ett rent personligt intresse av utredningens utgång.

Vidare kan ett sådant krav på ett olyckligt sätt binda befälhavaren vid en

viss uppfattning om händelsen, innan närmare utredning skett genom sjö­

förklaring. Förhållandena kan vara sådana att befälhavaren inte bör åläg­

gas att bekräfta den berättelse han avger vid sjöförklaringen med ed. Orik­

tiga rapportuppgifter torde kunna beivras i erforderlig utsträckning med

tillämpning av brottsbalkens regler om osant intygande och straffbestäm­

melser i 328 § i förslaget. Bestämmelserna om rapport saknar motsvarighet

i de danska och norska förslagen. Däremot upptar det finska förslaget

som en nyhet för finsk rätt bestämmelser om rapport, väsentligen överens­

stämmande med det svenska förslaget. Det finska förslaget innehåller inte

heller någon bestämmelse om att rapport skall avges under edlig förplik­

telse.

Paragrafen innehåller slutligen hänvisning till 12 kap. angående befäl­

havares skyldigheter i samband med sjöförklaring.

Till 101 § återkommer jag senare i samband med sjöförklaringsreg-

lerna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Haverikapitlet m. in.

Översikt av gällande rätt

Av ålder skils inom sjöfarten mellan å ena sidan gemensamt haveri,

som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och last, samt å andra

sidan enskilt haveri, som faller på ett eller två av dessa intressen men inte

på alla.

Som

gemensamt haveri

räknas enligt sjölagen all skada som avsiktligt

tillfogas fartyg eller last för räddning ur en fara som hotar fartyget och

lasten gemensamt samt all annan uppoffring som görs för sådant ändamål

liksom skada och kostnad som vållas eller uppkommer till följd av sådan

åtgärd. Skada som uppkommer genom olyckshändelse under sådan åtgärd

räknas dock inte till gemensamt haveri. Detsamma gäller skada eller

förlust som endast har medelbart eller tillfälligt samband med åtgärden.

Gemensamt haveri skall bäras av fartyg, frakt och last i förhållande till

dessa intressens värden enligt detaljerade regler i haverikapitlet. Detta

innehåller även bestämmelser bl. a. om undantag från ersättning i gemen­

samt haveri för vissa skador och kostnader, om verkan av vållande till

den fara som föranlett haveriet och bedömningsfel rörande farans beskaf­

fenhet, om verkan av att syftet med uppoffringsåtgärd inte nåtts, att far­

tyg eller last helt uppoffrats eller att endast fartyget eller endast lasten

helt eller delvis bärgats efter haveriet, om befälhavarens åligganden när

uppoffring skall göras, om besiktning, om dispaschering samt om ansvar

för haveribidrag och säkerställande därav.

Skada eller kostnad till följd av sådan olyckshändelse till sjöss som var­

ken räknas till gemensamt haveri eller enligt särskilda bestämmelser skall

behandlas som sadant är

enskilt haveri.

Det skall i regel bäras endast av

det drabbade intresset. Har kostnad i enskilt haveri gjorts gemensamt för

flera intressen, skall den dock fördelas efter billighet på de intressen till

vilkas nytta den blivit gjord. På sådant s. k. oegentligt gemensamt haveri

tillämpas fördelningsreglerna för gemensamt haveri.

Sjölagens haveriregler är dispositiva. I deras ställe tillämpas vanligen i

fråga om gemensamt haveri och fördelningen därav de internationellt ve­

dertagna regler som är kända under benämningen York-Antwerpen-reg-

lerna (YAR). Dessa antogs ursprungligen av International Law Association

år 1877, fick sin första mera uttömmande utformning år 1890 och gäller

nu enligt den senaste revisionen inom International Law Association år

1950 efter behandling inom Comité Maritime International. De är i sin se­

naste lydelse på engelska språket och i svensk översättning fogade som

bilaga 2 till sjölagskommitténs betänkande år 1965. Jag vill anmärka, att

^ inte har samma karaktär som de sjörättskonventioner som utarbetats

79

på diplomatiska sjörättskonferenser utan utgör regler av privat natur, som

kommer till användning bara om parterna för varje särskilt fall avdalat om

deras tillämpning.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri sker genom dispasch.

Haverikapitlet innehåller också regler om var dispasch skall upprättas och

om förfarandet vid dispasch. Även på andra håll i sjölagen finns vissa

bestämmelser som rör haveri och dispaschör. I särskild lag regleras dis-

paschörs befattning med försäkringstvister.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar till en början om att det i direktiven framhålls hur

sjölagens haveriregler sällan kommer i tillämpning, eftersom praktiskt

taget alla konossement och certepartier innehåller en klausul om att ge­

mensamt haveri skall uppgöras enligt YAR, och att en omarbetning av lag­

stiftningen därför kan ifrågasättas. Kommittén nämner vidare, att det inom

litteraturen framträtt förespråkare för uppfattningen att det gemensamma

haveriet utgör en kvarleva från äldre tider och att något praktiskt behov

av institutet knappast föreligger med hänsyn till sjöförsäkringen i dess mo­

derna gestalt. Enligt kommittén ligger det en viss sanning däri. Det gemen­

samma haveriet kan sägas ha förlorat något av sin ursprungliga betydelse

och har i många stycken kommit att väsentligen bli en uppgörelse, ett slags

clearinginstitut, mellan de olika assuradörerna. Kommittén menar emeller­

tid att riktigheten av det gemensamma haveriets princip, nämligen att vissa

skador som avsiktligt tillfogas fartyg eller last för räddning ur en gemen­

samt hotande fara skall fördelas på den föreliggande intressegemenskapen,

inte kan bestridas med fog. Principens tillämpning torde enligt kommittén

alltjämt fylla en viktig funktion.

Kommittén nämner vidare, att sjöförsäkringsverksamhetens egna före­

trädare har övervägt frågan på det internationella planet inom International

Union of Marine Insurance och därvid slutligen stannat för den lösningen

att reglerna om gemensamt haveri bör överarbetas men inte avskaffas. Den

senaste revisionen av YAR har också ägt rum under medverkan av före­

trädare för den internationella sjöförsäkringsrörelsen. Under dessa förhål­

landen anser kommittén, att frågan om det gemensamma haveriets avskaf­

fande saknar aktualitet och att således regler o in gemensamt ha­

veri bör bibehållas.

Kommittén anknyter till den utveckling som skett i praxis och som in­

nebär att gemensamt haveri uppgörs enligt Y A R. Såväl inom den mindre

som den större sjöfarten hänvisar certepartier och konossement nära nog

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

undantagslöst till YAR. Resultatet har därför i vårt land liksom i Dan­

mark och Norge blivit, att de materiella bestämmelserna i sjölagens haveri­

kapitel ytterst sällan tillämpas. Kommittén anför statistiska uppgifter som

visar, att under åren 1949—1963 endast ett gemensamt haveri uppgjorts

här i landet enligt sjölagens regler, medan över 400 sådana uppgörelser

skett enligt YAR. Kommittén nämner vidare, att vid tillkomsten av den

nya finska sjölagstiftningen år 1939 de tidigare nationella reglerna ersat­

tes med YAR. De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att YAR bör

ersätta även de danska, norska och svenska sjölagsreglerna i ämnet.

I fråga om den lagtekniska metod som bör användas för alt

införliva YAR med svensk rätt diskuterar kommittén olika lösningar. En

möjlighet är att i sjölagen ta in det materiella innehållet av YAR efter

språklig bearbetning till någorlunda överensstämmelse med svensk lagstil.

Mot en sådan lösning anför kommittén dock vissa betänkligheter. YAR

är nämligen knappast så språkligt genomarbetade som de internationella

konventioner sjörätten i stor utsträckning bygger på. En språklig bearbet­

ning skulle därför kunna leda till tolkningssvårigheter och man skulle kun­

na hamna i ett läge där originaltexten strider mot den språkligt överarbe­

tade svenska lagversionen. Dessutom skulle den svenska lagstiftningen vid

en framtida revision av YAR komma att släpa efter. Kommittén anser sig

därför böra förorda, att det i sjölagen på något sätt görs hänvisning till

YAR. Kommittén nämner, att man i Finland vid tillkomsten av 1939 års

sjölag valde att ta upp YAR i en fristående administrativ författning, som

utfärdades med stöd av föreskrift i sjölagen. En sådan lösning väcker

dock enligt kommittén betänkligheter utöver dem som anförts mot infö­

rande av YAR i sjölagen. Det skulle nämligen vara otillfredsställande med

en administrativ reglering av den civilrättsliga frågan om parternas inbör­

des förhållande i gemensamt haveri. En sådan lösning medför inte heller

någon praktisk vinning, eftersom man både hos oss och i andra sjöfarts­

länder under decennier vant sig vid att tillämpa YAR i deras originalut­

formning utan att omarbeta dem till lag eller annan författning. Kommittén

föreslår därför, att haverikapitlet liksom nu får inledas med en definition

av det gemensamma haveriet i anslutning till YAR samt en hänvisning

till internationellt vedertagna grundsatser på området. Med internationellt

vedertagna grundsatser avser kommittén just YAR. I övrigt skall sjölagen

enligt kommitténs förslag inte innehålla några regler om det gemensamma

haveriets materiella innehåll.

Det danska kommittéförslaget innehåller en uttrycklig hänvisning till

1950 års YAR. De finska och norska kommittéförslagen innebär, att YAR

utfärdas i form av administrativa föreskrifter. I det finska förslaget hän­

visas till »vad därom är särskilt stadgat» och i det norska förslaget sägs,

att Kongen ger bestämmelser i ämnet, vilka skall såvitt möjligt vara i över­

ensstämmelse med internationell praxis och sedvana.

81

Som ny rubrik på haverikapitlet föreslår kommittén »Om gemensamt

haveri och dispasch». Kapitlet får enligt kommittéförslaget följande inne­

håll. I den inledande paragrafen, som fått beteckningen 211 §, ges en

definition av det gemensamma haveriet och en hänvisning till internatio­

nellt vedertagna grundsatser enligt vad jag nyss anfört. Vidare upptas reg­

ler bl. a. om ort för dispascheringen och vem som skall upprätta dis-

paschen (212 §), om vilken part som äger påkalla dispasch och parts skyl­

dighet att lämna dispaschören upplysningar (214 §), om ansvarighet för

haveribidragens betalning (215 §), om enskilt haveri och s. k. oegentligt

gemensamt haveri (216 §) samt om dispaschörens åligganden då dispasch

begärs (217 §) och om tilläggsberäkning (218 §). Någon motsvarighet till

de ingående materiella bestämmelserna i 188—212 §§ sjölagen har ej in­

flutit i förslaget. De ersätts av YAR. Därutöver införs bestämmelser om

dispaschörs befattning med sjöförsäkringstvister, genom s. k. partikulär-

dispasch. Bestämmelser därom bröts ut ur sjölagen i samband med 1927

års försäkringslagstiftning och togs upp i en särskild lag i ämnet, nämligen

lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäk-

ringstvister, men har nu av kommittén återförts till sjölagen. Kommitté­

förslaget nödvändiggör vissa jämkningar i 276 och 284 §§ sjölagen. Dessa

har i samband därmed liksom också 283 § jämkats redaktionellt.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla regler om gemensamt

haveri har inte mött någon invändning.

Göteborgs rådhusrätt, Förening­

en Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Försäkrings juridiska

föreningen

och

Sjörättsföreningen i Göteborg

ger uttryck åt sin anslutning

till förslaget.

Inte heller förslaget att ersätta de inhemska lagreglerna med YAR har

mött gensaga. Det godtas uttryckligen av

Svea hovrätt, Stockholms rådhus­

rätt, Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, Skånes handelskammare, Sjö-

rättsföreningen i Göteborg

samt

fiskeristgrelsen

och

fiskeriintendenten

i österhavets distrikt.

Däremot har anförts kritik mot den lagtekniska metod som

kommittén valt för att införliva YAR med svensk rätt.

Sjöfartsstyrelsen

är dock positiv till förslaget i denna del. Styrelsen an­

sluter sig till kommitténs mening, att YAR svårligen kan överarbetas till

svensk lagstil utan avvikelser som kan föranleda tveksamhet i sak, och an­

ser bl. a. därför att det inte finns anledning att söka införa motsvarighet

därtill i svensk lagstiftning. Även

Skånes handelskammare

tillstyrker för­

slaget, om också lämpligheten av att införa YAR i vårt rättssystem genom

en i lagtexten intagen hänvisning till internationellt vedertagna grundsat­

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

82

ser kan ifrågasättas enligt handelskammaren. Dess tillstyrkan sker med

hänsyn till att YAR får anses allmänt accepterade och att tveksamhet där­

för inte torde behöva uppstå om innebörden av hänvisningen. Handelskam­

maren tar också i betraktande de betänkligheter kommittén anfört mot att

ta in dessa regler i svensk författning.

Svea hovrätt

anför en konstitutionell synpunkt. Hovrätten ifrågasätter

sålunda om inte den föreslagna bestämmelsen med tanke på framtida änd­

ringar i YAR innefattar överlåtelse av konstitutionell befogenhet på de

internationella sammanslutningar som utarbetar YAR. Hovrätten påpe­

kar, att en sådan överlåtelse numera efter ändring av 81 § regeringsformen

(SFS 1965: 46) visserligen torde kunna ske i och för sig men att det kan

ske endast till folkrättsligt bildade internationella organisationer. Eftersom

YAR är tillkomna och utfärdade genom organisationer av privat karaktär

och den på norskt och finskt håll valda vägen ej innefattar betänkligheter

av denna art, ifrågasätter hovrätten om inte samma väg bör väljas i Sve­

rige.

Sjörättsföreningen i Göteborg

anser det tveksamt om den föreslagna hän­

visningen är lämplig och tillfyllest från alla synpunkter. Tveksamhet ut­

talas även av

Sjöassuradörernas förening.

Utan att närmare gå in på de

principiella betänkligheter som kan anföras mot en så allmänt hållen

hänvisning erinrar

sjörättsf öreningen

om att de tolkningssvårigheter som

kan uppkomma vid tillämpningen av YAR i vissa länder föranlett sins­

emellan i viss mån divergerande »rules of practice». Risk synes därför

föreligga att en så allmänt hållen hänvisning i komplicerade fall kan ge

upphov till tvist om i vad mån hänvisningen även skall anses omfatta t. ex.

sådana tillämpningsregler till YAR. Vid en jämförelse mellan de nordiska

parallelltexterna på denna punkt finner sjörättsf öreningen att den danska

och den finska lösningen är att föredra. Sjörättsf öreningen förordar för sin

del att hänvisningen uttryckligen avser 1950 års YAR. Även om dessa regler

i en framtid skulle revideras, torde nämnvärda vådor inte behöva uppstå

av en sådan hänvisning, eftersom en revision kan förutsättas inte komma

att beröra grundvalen för det gemensamma haveriet. Föreningen tillfogar,

att lagens hänvisning endast mycket sällan torde få självständig tillämpning

med hänsyn till rådande fasta praxis att i certepartier och konossement

hänvisa direkt till gällande YAR.

Även

Stockholms rådhusrätt

ifrågasätter, om inte sjölagen i klarhetens

intresse bör hänvisa direkt till YAR. Uttrycket »vedertagna grundsatser»

kan enligt rådhusrätten möjligen uppfattas såsom grundsatser i mera in­

skränkt och vedertagen bemärkelse. Detta skulle kunna leda till att de be­

stämmelser i YAR som reglerar vissa detaljfrågor inte skulle bli bindande

vid gemensamt haveri, även om uttrycklig överenskommelse om undantag

för dessa detaljfrågors behandling enligt YAR inte föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige

anser också den föreslagna hänvisningen

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

83

vara oklar till innebörden. Rent språkligt omfattar den enligt hovrätten

också sådana principer som hos ledande sjöfartsnationer kan ha utbildat

sig i rättspraxis. Farhågorna för att originaltexten och en överarbetad svensk

lagversion skulle kunna komma att strida mot varandra anser hovrätten

vara föga övertygande och påpekar, att de flesta internationella konven­

tioner hos oss inarbetats i form av lagtext. Att reglera en civilrättslig fråga

som parternas inbördes förhållande i gemensamt haveri i administrativ

ordning, såsom enligt de finska och norska förslagen, skulle enligt hovrät­

ten såtillvida innebära ett framsteg som YAR för närvarande tillämpas

även utan hänvisning ens i transportavtalet. Hovrätten menar, att det

måste vara bättre att YAR kan återfinnas i det svenska författningsmate-

rialet än att lagtexten endast innehåller en oklar hänvisning till detta in­

ternationella avtalskomplex. Större nordisk enhetlighet skulle uppnås, om

Sverige anslöt sig till den på finsk och norsk sida föreslagna ordningen.

Även den danska metoden att i lagtexten åtminstone ta upp en uttrycklig

hänvisning till YAR är enligt hovrättens uppfattning att föredra framför

den metod som den svenska kommittén valt.

Sveriges advokatsamfund

anser visserligen, att all sannolikhet talar för

att den föreslagna hänvisningen skulle fungera väl i praktiken och finner

den ha den fördelen att svensk rättstillämpning snabbt kan anpassas efter

eventuellt kommande förändringar i internationell praxis på området. Men

rent språkligt är hänvisningen enligt advokatsamfundet alltför diffus och

omfattande och står också i alltför bjärt kontrast mot den försiktighet som

annars präglar svensk lagstiftningsteknik. Advokatsamfundet förordar, att

det i sjölagen görs direkt hänvisning till YAR. Samma ståndpunkt intar

Försäkringsjuridiska föreningen.

Denna erinrar om faran för att det stora

antalet nytillkomna sjöfartsnationer utvecklar regler i ämnet som i vissa

delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänja.

Göteborgs rådhusrätt,

som också anser att den föreslagna hänvisningen

är oklar och kan föranleda tolkningssvårigheter, förordar att YAR med

stöd av bestämmelse i sjölagen upptas i administrativ författning. Detta

skulle medföra större nordisk enhetlighet.

Föreningen Sveriges stadsdomare

föreslår i första hand, att det i sjöla­

gen hänvisas direkt till YAR och i andra hand att frågan löses efter de

principer som de finska och norska kommittéerna valt.

Rikspolisstyrelsen

uttalar, att det skulle vara mer i överensstämmelse

med svensk lagstiftningsteknik att klä de internationella reglerna i författ­

ningstext eller åtminstone i lagtexten införa preciserad hänvisning till dessa

regler.

Dispaschören i Stockholm

biträder i allt väsentligt de föreslagna bestäm­

melserna i hav eri kapitlet och

sjöfartsstyrelsen

finner förslaget vara

väl avvägt.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1966

84

Försäkrings juridiska föreningen

påpekar, att kapitlets rubricering och ut­

formning kan föranleda slutsatsen, att bestämmelserna om de frågor som

kan hänskjutas till avgörande av dispaschör regleras uttömmande däri. För­

eningen ifrågasätter därför, om inte hänvisning bör ske till reglerna om

dispaschörs befattning med tvister angående avståndsfrakt resp. redares be­

gränsningsbelopp och fördelningen därav.

Sjörättsföreningen i Göteborg

anser det vara ändamålsenligt att genom

en sådan hänvisning i detta kapitel sammanföra samtliga de typer av tvister

som skall handläggas av dispaschör.

Departementschefen

Sjölagens haverikapitel innehåller omfattande regler om gemensamt ha­

veri. Även besiktning, dispaschering, haveribidrag och enskilt haveri m. m.

regleras. Bestämmelserna är dispositiva. I fråga om gemensamt haveri och

fördelningen därav tillämpas emellertid i praktiken vanligen YAR i den

lydelse de har enligt 1950 års revision. Dessa regler företer vissa betydelse­

fulla avvikelser från sjölagens haveriregler. Visserligen utgår YAR från en

uppfattning om det gemensamma haveriets begrepp som i praktiken väl

överensstämmer med sjölagens. Det grundar sig på vad som i läran om det

gemensamma haveriet betecknas såsom »common safety»-principen. Med

utgift som är ersättningsgill i gemensamt haveri jämställer emellertid YAR

generellt sådan »extra utgift» som trätt i stället för eljest ersättningsgill

utgift, i den mån denna därigenom inbesparats. YAR medger sålunda i för­

hållande till sjölagen ett vidgat utrymme för tillämpning av den s. k. »com­

mon benefit»-principen vid gemensamt haveri. YAR medger också i större

utsträckning än sjölagen ersättning för kostnader, som är förenade med

anlöpande av nödhamn, samt ränta på utlägg i gemensamt haveri. Medan

sjölagen anvisar en generellt verkande metod för bestämmande av fraktens

bidragsvärde bestäms detta värde enligt YAR genom avdrag från brutto­

frakten av vissa inbesparade kostnader för fraktens intjänande. Vidare

saknar YAR motsvarighet till en del av sjölagens regler, såsom i fråga

om verkan av att syftet med uppoffring inte uppnåtts, befälhavarens ålig­

ganden när uppoffring skall göras, värdering av skada till verklig eller upp­

skattad kostnad, avdrag för enskild lastskada, verkan av efterföljande ny

skada, bidragsvärde vid flera gemensamma haverier under resan m. m.

Haverikapitlet innehåller också regler om bl. a. enskilt haveri, besikt­

ning och dispaschering samt ansvar för haveribidrag och säkerställande

av sådant bidrag. Andra bestämmelser i sjölagen hänvisar till dispasche­

ring tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp och

fördelning därav. Dispaschörs befattning med försäkringstvister regleras i

särskild lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

85

Kommittén har funnit, att riktigheten av det gemensamma haveriets

princip torde vara obestridlig och att dess tillämpning alltjämt fyller en

viktig funktion trots moderna sjöförsäkringsförhållanden. Regler om

gemensamt haveri bibehålls därför enligt kommitténs förslag.

Uppfattningen att regler i ämnet bör bibehållas har också vunnit anslutning

under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del. Med

hänsyn till att utvecklingen i praktiken gått därhän att certepartier och

konossement regelmässigt hänvisar till YAR, ansluter jag mig liksom re­

missinstanserna också till kommitténs förslag, att sjölagens regler om ge­

mensamt haveri upphävs och ersätts med YAR. Samma ståndpunkt har

intagits i de övriga nordiska länderna.

Under kommittéarbetet har dock något olika lösningar valts när det

gäller den lagtekniska metoden för att införliva YAR med den

interna lagstiftningen. Den svenska kommittén har valt att i sjölagen ta

in en definition av gemensamt haveri i anslutning till YAR och därefter

hänvisa till »internationellt vedertagna grundsatser», varmed åsyftas YAR.

Även det finska kommittéförslaget innehåller en sådan definition men

hänför sig i övrigt till »vad därom är särskilt stadgat», varmed avses YAR

upptagna i en administrativ författning. Det norska kommittéförslaget för­

utsätter fullständig administrativ reglering i närmast möjliga överensstäm­

melse med »internasjonal praksis og sedvane», dvs. YAR, medan motsva­

rande danska förslag uttryckligen hänvisar till 1950 års YAR.

Den i det svenska kommittéförslaget gjorda hänvisningen till »inter­

nationellt vedertagna grundsatser» har mött kritik under remissbehandling­

en. Även enligt min mening kan det befaras att en så allmänt hållen hän­

visning kan leda till vissa tolkningssvårigheter. Det torde sålunda inte

kunna bortses från de anmärkningar som under remissbehandlingen gjorts

om att YAR i vissa länder givit upphov till divergerande praxis och att

nytillkomna sjöfartsnationer kan komma att utveckla andra regler i äm­

net, som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sed­

vänj a.

Å andra sidan delar jag kommitténs uppfattning, att YAR inte lämpar

sig för en inarbetning i svensk lagtext. Enligt min mening bör väljas en

lösning som i likhet med det danska kommittéförslaget innefattar ut­

trycklig hänvisning till YAR i 1950 års lydelse och samtidigt förutsätter

att reglerna tillkännages genom att på lämpligt sätt publiceras i Svensk

författningssamling i sin engelska text och i svensk översättning. Om en

sådan lösning har också enighet uppnåtts under de nordiska departe-

mentsöverläggningarna. Den har fördelen alt vara entydig. Den träffas

inte heller av invändningen, att civilrättsliga regler utfärdas av Kungl.

Maj :t ensam, eftersom endast tillkännagivandet av reglernas lydelse skall

ankomma på Kungl. Maj :t. Vidare går den fri från den invändning av

konstitutionell natur som anförts under remissbehandlingen. Lagändring

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

86

kommer nämligen att bli nödvändig, om YAR framdeles på nytt revideras

och anses böra lända till efterrättelse hos oss i sin nya lydelse. I enlighet

med det anförda innehåller den inledande paragrafen i departementsför-

slaget, 211 §, att angående innebörden av gemensamt haveri och fördel­

ningen därav på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpen-reglerna

1950 i den mån annat ej är avtalat. Den av kommittén föreslagna defini­

tionen av gemensamt haveri har utelämnats med hänsyn till att YAR i sig

själva innehåller en förklaring om vad som menas med gemensamt haveri.

Utöver hänvisning till YAR innehåller haverikapitlet enligt

kommittéförslaget bestämmelser om dispaschering, haveribidrag, enskilt ha­

veri och s. k. oegentligt gemensamt haveri samt om dispaschörs befattning

med försäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch, som för närvarande

regleras i särskild lag. Kapitlets rubrik har i kommittéförslaget ändrats till

»Om gemensamt haveri och dispasch». Som en följd av kapitlets revision

har 276 och 284 §§ sjölagen angående sjöpanträtt och preskription jämkats.

Samtidigt har dessa lagrum liksom den därmed sammanhängande 283 § un­

derkastats redaktionell översyn.

Förslaget har i sak mottagits positivt under remissbehandlingen. Mot den

föreslagna rubriceringen har dock anmärkts, att den ger intryck av att ka­

pitlet uttömmande reglerar de frågor som kan hänskjutas till avgörande

av dispaschör. För att avhjälpa denna brist har i ett par remissyttranden

föreslagits, att hänvisning görs till bestämmelserna om dispaschörs be­

fattning med tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbe­

lopp och fördelning därav. Jag har stannat för att det föreslagna haveri­

kapitlet, fastän det visserligen till övervägande delen rör gemensamt haveri

och dispasch, liksom hittills bör rubriceras »Om haveri». Detta överens­

stämmer med de danska och finska förslagen. I det norska förslaget där­

emot, vilket saknar bestämmelser om enskilt haveri, ändras rubriken till

»Felleshavari». I övrigt biträder jag i allt väsentligt kommitténs förslag.

I fråga om paragrafnumreringen följer departementsförslaget helt kom­

mitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1966

De särskilda bestämmelserna

7 KAP.

Om haveri

211

§.

Paragrafen innehåller den i det föregående berörda hänvisningen till York-

Antwerpen-reglerna 1950. Reglernas lydelse tillkännages genom Kungl.

Maj :ts försorg. En sådan publicering ger dock inte den svenska översätt­

ningen vitsord framför originaltexten.

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

212

§.

I denna paragraf upptas bestämmelser om hur och var gemensamt haveri

skall göras upp samt om dispaschör. YAR innehåller inga bestämmelser

härom.

Enligt 213 § sjölagen skall utredning och fördelning av gemensamt ha­

veri äga rum på den ort där fartyg och last skils åt eller där dispasch

vanligen upprättas för den orten. Uppgörelsen sker efter ortens lag. Kom­

mittén har övervägt, om den tillfälliga omständigheten var resan slutar

skall vara avgörande för dispascheringsorten och om inte i stället rederiets

hemort eller liknande plats bör föredras. Enligt kommittén är det svårt att

finna en för alla lägen tillfredsställande regel. Kommittén upplyser, att

inom linjefarten konossementen i allmänhet anvisar rederiets hemort som

dispascheringsort med tillägg »or any other place åt Owner’s option» eller

liknande. Någon motsvarighet härtill förekommer enligt kommittén dock

i regel inte i den resebefraktning som grundar sig på certeparti. Eftersom

rederiet är den part i haveriärendet som i allmänhet sitter inne med de

viktigaste upplysningarna och dessutom oftast utgivit de kostnader som

skall fördelas, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att haveriupp­

görelsen skall äga rum i det land och på den ort redaren bestämmer. Denna

regel ansluter sig enligt kommittén till praxis. Kommittén framhåller, att

andra lösningar kan vara mer ändamålsenliga i vissa fall men har ansett

en normalregel vara av praktiskt värde. Parterna har full frihet att avvika

därifrån.

Kommittéförslaget innehåller inte som sjölagen någon bestämmelse om

att dispascheringsortens lag skall tillämpas. Det motiveras med att YAR

principiellt är avsedda att uttömmande reglera det gemensamma haveriet

för att såvitt möjligt åstadkomma internationell likformighet i tillämp­

ningen.

I remissyttrandena från hovrätten för Västra Sverige, stadsdomarför-

eningen och sjöassuradörernas förening har gjorts invändning mot den

föreslagna regeln om dispascheringsort. Med hänsyn till avtalsfriheten

sägs regeln få till enda funktion att utesluta befraktaren från bestämman­

derätten när annat inte har avtalats. De nämnda remissinstanserna för­

ordar att som dispascheringsort skall gälla redarens hemort, om ej annor­

lunda bestämts i fraktavtalet. En sådan regel skulle enligt sjöassuradörer­

nas förening bl. a. möjliggöra koncentration av haveriuppgörelser rörande

samma fartyg och motverka haveriuppgörelser utomlands.

I likhet med kommittén anser jag att lagen bör innehålla en regel om

dispascheringsort. Den vanligen förekommande avtalsbestämmelsen i detta

hänseende är, att havcriuppgörelse skall ske i redarens hemort eller i an­

nan ort som redaren bestämmer. I och för sig finns goda skäl för att ut­

forma en regel helt i överensstämmelse härmed. Därigenom skulle t. ex.

förebyggas, att en lastintressent som vill få dispaschering till stånd blir

hänvisad till att utverka besked hos redaren om dispascheringsorten. Den

88

av kommittén föreslagna lösningen har emellertid valts både i den danska

och i den finska propositionen. Den norska propositionens regel, som före­

skriver att haveriuppgörelsen företas i redarens hemland om ej annat av­

talats, torde inte vara lämplig för vår del. Med hänsyn härtill torde kommitté-

förslaget inte böra frångås på denna punkt. Jag tillstyrker kommittéförsla­

get med viss redaktionell jämkning.

Dispasch skall enligt kommittéförslaget, liksom enligt sjölagen och sär­

skild stadga angående dispaschörsväsendet, upprättas av lagfaren person

som Kungl. Maj :t förordnar. Enligt förslaget tas fullständiga regler härom

in i sjölagen. Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att domarjäv

gäller mot dispaschör. Till dessa regler, som inte föranlett erinran under

remissbehandlingen, ansluter jag mig.

213 §.

Som jag nämnt i det föregående överför förslaget samtliga besiktnings-

regler till 12 kap. I enlighet härmed görs i denna paragraf hänvisning till

12 kap. i fråga om besiktning för utredning och värdering av skada eller

kostnad som drabbat fartyg eller gods.

214 §.

Paragrafen överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller be­

stämmelser angående begäran om dispasch och skyldighet för part att till-

handagå dispaschören med erforderliga handlingar och upplysningar. Mot­

svarande bestämmelser finns nu i 214 § sjölagen.

Enligt sistnämnda paragraf har befälhavaren skyldighet att föranstalta

om dispaschering. Förslaget lägger denna skyldighet i första hand på re­

daren. Anknytning sker härvid till den utveckling som ägt rum och som

på redaren i allt väsentligt överfört den ekonomiska driftsledningen av

fartyget. Befälhavarens roll i det hänseendet har minskat i betydelse sedan

sjölagens tillkomst. Med redaren jämställs den som i redarens ställe har

befattning med fartyget. Denna formulering täcker även tidsbefraktare

(jfr i det föregående 58 § och i det följande 334 §). Rätt att föranstalta om

dispaschering tillkommer enligt förslaget liksom enligt sjölagen varje ha­

veridelägare. Dit hör t. ex. lastintressent vars last kastats över bord. Ett an­

nat exempel utgör en försäkringsgivare som garanterat eller betalt bärgar­

lön eller i övrigt haft kostnader eller iklätt sig betalningsansvar för utgift,

som delvis kan återvinnas genom fördelning i gemensamt haveri.

I fråga om skyldighet att tillhandagå dispaschören med erforderliga

handlingar och upplysningar innefattar förslaget endast den ändringen i

förhållande till gällande ordning, att handlingar skall avlämnas ofördröj-

ligen. Därigenom understryks behovet av skyndsamhet i syfte att påskynda

slutuppgörelser i haveriärenden.

Stockholms rådhusrätt och Sjörättsföreningen i Göteborg har i sina re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

89

missyttranden anmärkt, att kommittéförslaget inte knutit någon sanktion

eller liknande till skyldigheten att tillhandagå med handlingar och upp­

lysningar. Det har sålunda ifrågasatts, om inte dispaschören borde äga

meddela föreläggande vid äventyr att underlåtenhet att efterkomma det

föranleder att ränta inte beräknas på partens utlägg eller att bidragsvärde

bestäms på grundval av föreliggande handlingar. Även vitessanktion har

ansetts böra övervägas, alternativt en regel att tredska skall inverka på

sakens bedömning eller att editionsföreläggande skall kunna utfärdas.

Förfarandet inför dispaschör präglas av viss formlöshet och smidighet,

som har givna praktiska företräden. Jag anser att det bör undvikas att

alltför mycket efterbilda rättegångsordningen vid domstol. Detta torde

gälla så mycket mer som det är vanligt med utländska parter i haveriären­

den. Mot dessa skulle regler av det slag som ifrågasatts i viss mån sakna

praktisk betydelse. Något önskemål om ändring i gällande ordning på

denna punkt har inte heller framförts från dispaschörshåll. Jag ansluter

mig till kommittéförslaget i denna del.

215 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om haveribidrag, som skall

erläggas av last eller annat gods. Paragrafen överensstämmer väsentligen

med kommittéförslaget, som inte mött erinran under remissbehandlingen.

Den överensstämmer i sali med de övriga nordiska förslagen. Dock saknas

i de danska och norska förslagen uttrycklig bestämmelse om ersättnings­

skyldighet för redaren.

Första stycket upptar den nuvarande bestämmelsen i 216 § sjölagen,

att när haveribidrag skall betalas av last eller annat gods ägaren inte svarar

för bidraget personligen utan endast med godset.

Enligt 217 § sjölagen får fartyg, som häftar för haveribidrag inte lämna

den ort där fartyget och lasten skils åt, förrän bidraget erlagts eller, om

dess belopp ännu inte bestämts, säkerhet ställts. Samma villkor gäller för

ägares besittningstagande av gods som häftar för haveribidrag. Bestäm­

melsen gäller i 1891 års lydelse. Numera svarar redaren personligen och

utan begränsning för haveribidrag. Bestämmelsen kan därför undvaras så­

vitt den gäller fartyget. Enligt 113 § sjölagen är bortfraktaren inte skyldig

lämna ut godset innan lastemottagarcn erlagt hl. a. haveribidrag och annan

fordran som godset kan häfta för. Gods får inte kvarhållas för ännu inte

fastställda haveribidrag, om lastemottagaren ställer säkerhet för dem. Mot

bakgrund av dessa bestämmelser har den praxis utvecklat sig att lasten i

bestämmelseorten utlämnas endast mot s. k. haveriförbindelse, dvs. för­

bindelse att erlägga lastpartiet åvilande haveribidrag, vars belopp bestäms

genom dispasch. Förslaget bekräftar denna praxis genom hänvisning i fö­

revarande paragraf till 113 §.

Om redaren underlåter att ta ut haveriförbindelse och detta leder till alt

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

90

haveridelägare inte erhåller den gottgörelse som tillkommer honom, blir re­

daren enligt andra punkten i andra stycket ersättningsskyldig för haveri­

bidraget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

216 §.

Denna paragraf, som motsvarar 218 § sjölagen, innehåller bestämmelser

om enskilt haveri och fördelning i vissa fall av kostnader i enskilt haveri,

vilka gjorts gemensamt för flera intressen, s. k. oegentligt gemensamt

haveri. Den överensstämmer i sak med kommittéförslaget, som på denna

punkt inte föranlett något yttrande under remissbehandlingen. Till skillnad

från gällande rätt förutsätter bestämmelserna inte, att haveriet inträffat

under sjöresa. De ansluter därigenom närmare till praxis. De danska och

finska propositionerna upptar motsvarande bestämmelser. Det norska för­

slaget däremot utmönstrar som jag tidigare nämnt sådana bestämmelser.

För svensk del har bestämmelserna visat sig fylla ett visst praktiskt be­

hov. Till förtydligande av kommittéförslaget har i slutet av paragrafen

tillagts, att dispascheringen skall ske enligt kapitlets bestämmelser om

generaldispasch.

217 §.

Paragrafen, som svarar mot 214 § tredje stycket och 215 § sjölagen, inne­

håller regler om dispaschörens handläggning av haveriärende.

Handelns och sjöfartens utveckling har medfört en spridning från det

lokala till det nationella och internationella planet av det övervägande an­

talet ärenden som handläggs av dispaschör. Det i sjölagen föreskrivna

kungörelseförfarandet har bl. a. som följd härav blivit alltmer ineffektivt

vid sidan av den dispaschörspraxis som utvecklats. Denna praxis innebär,

att dispaschören underrättar inhemska och utländska försäkringsföretag

och liknande organisationer samt, i den mån det är behövligt, direkt med­

delar sig med kända haveridelägare som inte låtit höra av sig. Kungörelse­

förfarandet har enligt kommittén visat sig tämligen betydelselöst vid sidan

härav och kommittéförslaget upptar därför inga bestämmelser om kungö­

relse. Jag delar visserligen uppfattningen att kungörelseförfarandet knap­

past svarar mot ett praktiskt behov. I gemensamt haveri är lastintressen­

terna — bl. a. som en följd av praxis att utlämna last mot haveriförbindelse

(jfr i det föregående vid 215 §) — som regel kända och i fråga om andra

haveridelägare torde vanligtvis identifikationssvårigheter inte föreligga.

Emellertid måste också beaktas, att dispasch som inte klandras vinner rätts­

kraft samt att klandertalan kan föras utan att alla haveridelägare i verk­

ligheten får kännedom om processen och tillfälle att delta däri. Ett kun­

görelseförfarande är således motiverat för att en inledd dispaschering och

en eventuellt därpå följande dispaschprocess skall kunna presumeras vara

kända. En ordning som tillgodoser behovet av underlag för en sådan pre-

sumtion bör enligt min mening bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

91

I anslutning till kommittéförslaget och med beaktande av synpunkter

som framförts av dispaschören i Stockholm under remissbehandlingen före­

slås till en början, att dispaschören när dispasch begärs, skall så snart det

kan ske på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig

anmana haveridelägarna att skriftligen framställa sina yrkanden samt an­

föra de skäl och inge de handlingar som de vill åberopa. Härtill fogas i depar-

tementsförslaget en bestämmelse av innebörd att den nämnda anmaningen

skall kungöras i allmänna tidningarna, om det ej är uppenbart att okända

haveridelägare inte finns. Publicering i ortstidning torde däremot inte be­

hövas. I överensstämmelse med gällande ordning föreskriver förslaget vi­

dare, att dispaschören snarast skall infordra upplysning, när ingivna hand­

lingar är ofullständiga. Lika litet som beträffande 214 § finner jag det vara

lämpligt att införa någon sanktionsbestämmelse.

För att åstadkomma tillbörlig skyndsamhet i handläggningen föreskri­

ver sjölagen, att dispasch skall var uppgjord inom två månader efter det

kungörelseförfarandet avslutats eller fullständiga handlingar därefter in­

kommit. Det avsedda syftet torde som kommittén menat uppnås lika väl

genom den mera praktiska bestämmelsen att dispaschen skall uppgöras

så snart det kan ske.

Även dispaschörens skyldighet att expediera dispasch ges en modernise­

rad utformning enligt förslaget. I överensstämmelse med kommittéförsla­

get föreskrivs sålunda, att ett dispaschexemplar skall utges till dispaschsö-

kanden, att andra haveridelägare som är i behov av dispaschen också skall

tillställas exemplar därav samt att övriga delägare, i den omfattning som

anses påkallad, genast skall underrättas på ändamålsenligt sätt om dis-

paschens utgivande. Det torde böra ankomma på dispaschören att be­

stämma vad som skall anses som ändamålsenligt.

218 §.

Bestämmelserna i denna paragraf svarar, med viss förenkling, mot 215 §

sjölagen. De överensstämmer med kommittéförslaget, som inte mött er­

inran under remissbehandlingen.

Enligt 215 § sjölagen skall tilläggsberäkning till dispasch upprättas dels

när förlorat föremål senare kommer tillrätta och dels när ersättning för

skada, som upptagits till fördelning i dispaschen, inflyter från annan. Det

förstnämnda läget inträder i praktiken så sällan att regeln torde kunna

förenklas till att avse endast det senare. Det torde vara skäl att bibehålla

sjölagens huvudregel att det gemensamma haveriet skall fördelas utan av­

seende på att omständigheterna kan komma att föranleda tilläggsberäk­

ning. Utgången av t. ex. en kollisionstvist bär inte i och för sig tillåtas

fördröja dispaschering av kostnader i det gemensamma haveri som kol­

lisionen medfört. Praxis erbjuder emellertid exempel på att dispaschering

anstått till dess frågan om ansvaret för kollisionen avgjorts samt be-

92

loppen av de på ömse sidor framställda kraven och motkraven godkänts

och avräknats utan att verklig försening av slutavräkningen i det gemen­

samma haveriet torde ha uppstått. Bestämmelsen bör därför bibehålla sin

deklaratoriska karaktär.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

219 §.

Paragrafen upptar liksom kommittéförslaget bestämmelser om s. k. par-

tikulärdispasch. Bestämmelser härom utbröts ur sjölagen i samband med

1927 års försäkringslagstiftning och infördes i en särskild lag i ämnet.

Som jag nämnt i den allmänna motiveringen återförs de nu till sjölagen,

i följd varav den särskilda lagen bör upphävas. Bestämmelsen om dispa-

schörs befattning med tvist angående återförsäkring av sjöförsäkring torde

som kommittén föreslagit böra utgå som överflödig. Återförsäkringsavtalen

innehåller undantagslöst skiljedomsklausul och efter tillkomsten av 1927

års lag har de svenska dispaschörerna aldrig haft att pröva sådan tvist.

Under remissbehandlingen har dispaschören i Stockholm väckt förslag om

att dispascheringsorten bör bestämmas av redaren. Gällande ordning er­

bjuder dock enligt min uppfattning den naturligaste lösningen och torde

inte böra frångås. Förslaget innehåller i enlighet härmed att, om ej annat

avtalats, utredningen verkställs på den ort där försäkringen slutits eller där

partikulärdispasch vanligen uppgöres för den orten.

Vid förslagets avfattning har beaktats utformningen av motsvarande be­

stämmelser i 129 och 259 §§ sjölagen samt 212 § i förslaget. Liksom i

sistnämnda paragraf uttrycket »generaldispasch» inskjutits inom parentes

har på motsvarande sätt efter förslag av Sjörättsföreningen i Göteborg här

angivits, att fråga är om partikulärdispasch. Även i övrigt har redaktionell

jämkning gjorts i kommittéförslaget.

(11 KAP.)

276, 283 och 284 §§.

Som jag berört i den allmänna motiveringen har förevarande paragrafer

angående sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall underkastats

viss redaktionell ändring, som påkallas bl. a. av haverikapitlets revision.

Därvid har också beträffande 284 § beaktats den ståndpunkt jag i det föl­

jande vill förorda beträffande giltigheten av nuvarande 223 a § i samman-

stötningskapitlet, enligt vilken med verklig sammanstötning jämställs vissa

s. k. oegentliga sammanstötningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

93

Sammanstötningskapitlet

Översikt av gällande rätt

Under rubriken »Om skada genom fartygs sammanstötning» innehåller

8 kap. sjölagen vissa bestämmelser om sammanstötning fördelade på 219—

221 samt 223 och 223 a §§. Bestämmelserna har i stort sett den lydelse de

fick enligt 1912 års lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till 1910

års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning. I 219 § görs hänvisning

till föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj :t om vad som skall iakttas till

undvikande av sammanstötning. Med sammanstötning likställs enligt 223 a §

vissa andra händelser, genom vilka ett fartyg vållar skada på annat fartyg.

Kapitlet reglerar med denna utgångspunkt tre sammanstötningsfall, näm­

ligen i 220 § dels det fallet att vållande föreligger på det ena fartygets sida

och dels det fallet att vållande föreligger på båda sidor samt i 221 § det fal­

let att sammanstötningen skett av våda eller det inte kan utredas att

den orsakats av vållande på endera sidan. Har den ena sidan vållat samman­

stötningen, skall den vållande ersätta hela skadan. Är båda sidor vål­

lande, fördelas skadan efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna

felens beskaffenhet. I det tredje fallet, dvs. vid våda eller när orsaken är

oviss, bär vardera sidan sin skada.

För personskada gäller solidarisk skadeståndsskyldighet mellan de an­

svariga. Den som till skadelidande utgivit mer än vad som belöper på ho­

nom har regressrätt mot den andra parten, förenad med sjöpanträtt. I

fråga om annan skada gäller delat skadeståndsansvar.

I fall av sammanstötning gäller enligt 223 § särskilda förpliktelser för de

kolliderande fartygens befälhavare. Vardera befälhavaren skall sålunda i

den mån det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg och dess ombordva­

rande lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all hjälp som är

möjlig och behövlig för räddning ur den fara som uppkommit genom sam­

manstötningen. Därav kan, som förut nämnts, följa bärgningsplikt. Dess­

utom skall vardera fartygets befälhavare för den andre uppge det egna far­

tygets namn och hemort samt dess avgångsort och destinationsort.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Sjölagskommitténs förslag innefattar endast formella ändringar i kapitlet.

Den inledande 219 §, som endast innehåller hänvisning till andra föreskrif­

ter, utgår. Som framgått av det föregående upptas i stället en ny 219 § i

haverikapitlet. Bestämmelserna i 223 a § om händelser, som likställs med

94

sammanstötning, får bilda en ny 222 § i stället för den 222 § som upphävdes

år 1928. Bestämmelserna i 223 § om befälhavares speciella förpliktelser i

sammanstötningsfall överförs till befälhavarekapitlet och tas där in i den

paragraf som behandlar befälhavarens undsättningsplikt i förhållande till

andra sjöfarande (31 § i kommitténs förslag). Kommittén föreslår att det i

stället görs hänvisning i 223 § till denna paragraf i befälhavarekapitlet. I

övrigt har bestämmelserna i kapitlet underkastats en redaktionell översyn.

Enligt kommittéförslaget omfattar kapitlet sålunda 229—223 §§.

Remissyttrandena

Den av kommittén gjorda formella överarbetningen av kapitlet har inte

föranlett erinran under remissbehandlingen. Däremot berörs det materiella

innehållet i ett par remissyttranden.

Hovrätten för Västra Sverige

anmärker

sålunda, att den norska sjölagen i sin 220 § innehåller ett fjärde stycke om

friskrivningsklausuler vid personbefordran, till vilket motsvarighet saknas

i den svenska sjölagen. Det är enligt hovrätten påfallande att man inte har

begagnat den nu företagna revisionen till att undanröja den oklarhet som

onekligen föreligger på denna punkt. En orsak till att så inte skett antar

hovrätten vara, att saken hellre bör behandlas i samband med den komman­

de revisionen av reglerna om gods- och personbefordran. Huruvida man

verkligen bör skjuta på saken eller ta upp frågan redan nu förtjänar dock

enligt hovrättens uppfattning att särskilt övervägas.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen påtalar

chefen för Västra kust­

distriktet

att 221 § om sammanstötning av våda inte stämmer väl med rätts­

känslan. Om nämligen ett stort fartyg av våda kommer i drift och skadar ett

mindre, så att detta totalhavererar utan att det stora fartyget självt lider

skada, borde det mindre fartygets ägare inte bli utan ersättning, utan skadan

i stället regleras så att vardera parten svarar för hälften av totalkostnaden

på samma sätt som vid bilkollisioner när ingendera föraren kan sägas vara

vållande.

Departementschefen

Som kommittén föreslagit torde bestämmelserna i detta kapitel böra

undergå vissa redaktionella jämkningar. Av vad jag anfört i det föregående

framgår, att 219 § tas i anspråk som sista paragraf under haverikapitlet. I

samband med behandlingen av befälhavarekapitlet har jag för att nå så

fullständig nordisk enhetlighet som möjligt där förordat, att nuvarande

223 § med bestämmelser om befälhavares speciella undsättningsplikt och

andra åligganden i sammanstötningsfall får behålla sin plats i sammanstöt-

ningskapitlet. Detta föranleder dock inte någon ändring i den av kommittén

föreslagna paragrafindelningen. Departementsförslaget omfattar följaktligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

95

liksom kommittéförslaget 220—223 §§. Vissa redaktionella jämkningar har

vidtagits utöver de av kommittén föreslagna.

Det sakliga innehållet i kapitlet har berörts i ett par remissyttranden. Med

anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i anslutning till den i

220 § föreskrivna regressrätten i fråga om ersättning som utgivits för person­

skada vill jag erinra om att sammanstötningskonventionen överlämnar till

nationell lagstiftning att reglera innebörden och verkan av regler, grundade

på avtal eller lag, om begränsning av redares ansvarighet i förhållande till

ombordvarande personer. I propositionen med förslag till lagstiftning i

samband med Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1912: 26) fanns en

bestämmelse om att avtal varigenom någon fritog sig från ansvarighet för

personskada i följd av sammanstötning skulle vara utan verkan. Bestäm­

melsen antogs dock inte av riksdagen. I brist på uttrycklig reglering av frå­

gan har det i litteraturen (F. Schmidt, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944,

s. 147—149) ansetts ligga närmast till hands att tillskriva gällande rätt den

innebörden att regressrätten är självständig och således kan utövas obero­

ende av friskrivnings- eller begränsningsklausul på den andra kollisions-

partens sida. Motsvarande ståndpunkt torde intas av dansk och tysk rätt.

Denna tolkningsfråga har emellertid förblivit olöst. Den norska sjölagen,

som i denna del torde överensstämma med engelsk rätt, inskränker kolli-

sionsparts regressrätt med hänsyn till den befrielse från eller begränsning

av ansvarigheten som den andra kollisionsparten åtnjuter. Den finska sjö­

lagen inskränker i stället på motsvarande sätt den skadelidandes rätt till

ersättning. Frågan bör inte lösas nu utan bör övervägas under kommitténs

fortsatta arbete. Det bör därvid undersökas om en enhetlig nordisk lösning

kan nås.

Den i ett annat remissyttrande berörda bestämmelsen i 221 §, att vardera

sidan skall bära sin skada när sammanstötning inträffat av våda eller när

det inte kan utredas att vållande ligger endera sidan till last, överensstämmer

med artikel 2 i sammanstötningskonventionen. Den kan därför inte ändras

utan att Sverige frånträder konventionen.

I övrigt vill jag nämna, att de från 223 a § till 222 § flyttade bestämmel­

serna om vilka s. k. oegentliga sammanstötningar som skall likställas med

verklig sammanstötning, i enlighet med vad som särskilt uttalades under

förarbetena till 1912 års lagstiftning, träder i tillämpning i varje samman­

hang där sjölagen innehåller bestämmelser om verklig sammanstötning.

Detta blir av betydelse vid tillämpning av 70 §, 300 §, 301 § 5 och 308 § i

förslaget. Den uttryckliga erinran om sådan likställighet som infördes i

284 § i samband med 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt,

har i konsekvens härmed utgått i förslaget såsom obehövlig och i viss mån

vilseledande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

Dagböcker

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet, 35—39 §§, bestämmelser om

fartygs dagböcker. Enligt 35 § skall skeppsdagbok och på maskindrivna far­

tyg även maskindagbok föras på fartyg som avgår till annan utrikes ort än

sådan som är belägen vid Östersjön eller i Danmark och Norge hitom linjen

Skagens fyr—Lindesnäs. Dagboksplikten omfattar alltså i stort sett fartyg i

nordsjöfart och vidsträcktare fart. Segelfartyg med en dräktighet under 50

ton är undantagna från dagboksplikten. Kungl. Maj :t äger förordna, att

skeppsdagbok skall föras även i andra fall än som sägs i lagen. Den i sjöla­

gen föreskrivna dagboksplikten betingas av både privaträttsliga och offent­

ligrättsliga intressen.

Utanför sjölagen finns också vissa föreskrifter om dagbok. På tank­

fartyg och större fartyg av annat slag skall sålunda oljedagbok föras enligt

bestämmelser i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenför­

orening från fartyg. Och enligt kungörelsen den 19 november 1965 (nr 908)

med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om

säkerheten på fartyg skall föras radiodagbok på sådana fartyg som skall ha

radiotelegraf- eller radiotelefonstation. Dit hör passagerarfartyg som nyttjas

i internationell resa och lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300

registerton.

Skeppsdagbok förs enligt 36 § sjölagen av befälhavaren eller, under hans

tillsyn, av styrman. Maskindagboken förs under befälhavarens tillsyn an­

tingen av maskinchefen eller, under dennes tillsyn, av maskinist. Anteck­

ningar i dagbok skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss

för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får tillsvidare antecknas

i en kladd men skall före dygnets utgång föras in i dagboken. Dagböckerna

skall föras med ordning och tydlighet. Anteckning däri får inte utplånas,

strykas över eller på annat sätt göras oläslig. I stället skall, för den händel­

se fel förelupit, rättelse införas på därför avsedd plats i dagboken.

I skeppsdagbok bör enligt 37 § införas uppgifter om allt under resa som

det kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan

vars rätt kan vara beroende av resans utgång att ha kännedom om. I ma­

skindagboken skall enligt samma paragraf införas uppgifter om förrådet

vid fartygets avgång av »kol och övriga för maskinens drift nödiga ämnen»

och i övrigt allt som rör maskinens gång och skötsel. Samma ortstid skall

följas i maskindagboken som i skeppsdagboken. Sjölagen innehåller i samma

paragraf åtskilliga närmare regler om dagboksföringen och i 38 § bestäm­

melser om hur fullskriven dagbok skall bevaras och ny dagbok erhållas un­

der resa.

97

Enligt 39 § får ingen vars rätt är beroende därav förvägras att i erforder­

lig utsträckning få kännedom om dagboks innehåll och ta skriftligt utdrag

därav. Det åligger redaren att förvara avslutad dagbok under minst två år

och, för den händelse tvist anhängiggjorts med anledning av resa som an­

tecknats i dagboken, till dess tvisten blivit avgjord genom lagakraftägande

dom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Allmän motivering

Sjölagskommittén

I likhet med de danska och norska kommittéförslagen överför det svenska

kommittéförslaget dagboksreglerna till 13 kap. Där upptas reglerna i 298

300 §§. I befälhavarekapitlet kvarstår som tidigare nämnts endast en regel

att befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs samt en hän­

visning till 13 kap. Medan de danska och norska kommittéförslagen i sjö­

lagen bibehåller endast bestämmelser om rätten att ta del av dagbok och

om förvaringsplikten men i övrigt hänvisar till regler som utfärdas i admi­

nistrativ ordning, anser den svenska kommittén att sjölagen bör innehålla

de grundläggande bestämmelserna i ämnet.

Kommittén anför, att sjölagens dagboksregler som framhålls i förarbete­

na är utformade med sikte på handels- och fiskeflottoima. Bruket av dagbok

förutsätter, att personal finns ombord som är både kompetent och tillgäng­

lig för uppgiften. Det ursprungliga förslaget till 1891 års sjölag upptog inte

någon tonnagegräns men undantog i stället fiskefartygen från dagboks-

plikt. Undantaget avlägsnades i samband med att tonnagegränsen — som

gällde redan i 1864 års sjölag — återupptogs i lagförslaget av departements­

chefen. Kommittén framhåller, att större delen av vår nuvarande fiskeflotta

torde segla utan dagböcker, eftersom fartygen ej används i dagbokspliktig

fart. Dagböcker torde i praktiken inte heller föras inom högsjöfisket. Med

hänsyn främst till det ändamål dagboken skall tjäna, nämligen att i bl. a.

såväl sakägarnas som sjöfartssäkerhetens intresse bereda underlag för kon­

troll och utredning rörande fartygets navigering samt maskineriets gång

och skötsel, bör dagboksplikten enligt kommittén principiellt inte

vara inskränkt till vissa farter, så mycket mindre som fartyg under samma

resa kan användas i både dagbokspliktig och annan fart. I stället bör enligt

kommittén olika krav ställas på bruket av dagbok ombord på skilda slags

fartyg och i olika användningar av fartygen, allt i kombination med möjlig­

het att i administrativ ordning medge undantag från dagboksplikten. Av

praktiska skäl bör emellertid enligt kommittén en tonnagegräns bibehållas.

Kommittéförslaget föreskriver sålunda dagböksplikt för handelsfartyg med

en bruttodräktighet av minst 20 registerton och fiskefartyg med eu brutto-

4 Bihang till riksdagens protokoll i966. 1 samt. Nr U5

98

dräktighet av minst 80 registerton. Det förutsätts vidare att fartyget är i

drift. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, sjöfartsstyrelsen

skall äga medge undantag från dagboksplikten. Den föreslagna tonnage-

gränsen för handelsfartyg sammanfaller med den gräns som enligt kom­

mittén bör gälla för registreringsplikt. För fiskefartygen har kommittén valt

tonnagegränsen så, att huvuddelen av den nuvarande fiskeflottan kommer

att falla utanför. För dess vidkommande skulle krav på dagboksföring med

hänsyn till bemanningen knappast vara rimligt eller ens möjligt att upprätt­

hålla. Ovanför 80-tonsgränsen kommer som regel att falla de moderna stål-

byggda fiskefartygen som företrädesvis används i högsjöfiske. Dessa fartyg

står tekniskt sett och i fråga om bemanning handelsfartygen betydligt när­

mare än de andra. För deras del anser kommittén det rimligt att föreskriva

dagboksplikt. I vissa gränsfall, såsom när en del äldre trålfiskefartyg kom­

mer att omfattas av dagboksplikten, kan enligt kommittéförslaget undantag

beviljas. Anledning kan också föreligga att från dagboksplikt mer eller

mindre generellt undanta vissa fartyg som används i inre fart, exempelvis

hamnbogserare och vägfärjor. Kommittén anser en delvis generell tillämp­

ning av en dispensregel vara att föredra framför att i lagtexten ange un­

dantag som inte kan bli uttömmande.

Kommittén nämner vidare att beteckningarna handelsfartyg och fiske-

fartyg inte används i gällande sjölag. Enligt sjöbefälskungörelsen den 3

juni 1960 (nr 487) förstås med handelsfartyg »fartyg, som nyttjas till han-

delssjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med

handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning el­

ler dykning» och med fiskefartyg »fartyg som nyttjas för fiske eller fångst

eller tillgodogörande av vad som fiskats eller fångats». Dessa definitioner

ger enligt kommittén åt uttrycken handelsfartyg och fiskefartyg en inne­

börd som torde överensstämma med gängse språkbruk.

Kommittén framhåller, att förslaget godtar en redan tillämpad ordning

enligt vilken varken lustfartyg eller örlogsmän och andra icke-kommer-

siella statsfartyg anses falla under dagboksplikten. Av samma skäl som

anförts i fråga om huvuddelen av fiskeflottan torde det enligt kommittén

vara ofrånkomligt att lustfartygen undantas. Och för de övriga katego­

rierna finns särskilda regler med åtminstone i huvudsak samma syften

som sjölagens dagboksregler. Kommittén anför som exempel regler i 1953

års tjänstereglemente för marinen Del II, Sjötjänst.

Sjölagens grundläggande regler om dagboksföringen upptas i

kommittéförslaget utan större ändringar. Medan enligt gällande regler dag­

bok upprättas efter formulär som Kungl. Maj :t fastställer, föreslår kom­

mittén att formulär skall fastställas av sjöfartsstyrelsen och att olika for­

mulär skall kunna fastställas med hänsyn till fartygs art och användning.

Liksom enligt sjölagen åvilar nämligen dagboksplikten enligt kommitté­

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

99

förslaget fartyg av vitt skilda slag och användningssätt. Kommittén fram­

håller att numera också kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel

börjat tas i bruk för registrering av fartygs navigering och maskineriets

gång. Kommittéförslaget syftar till att möjliggöra en välmotiverad anpass­

ning till den starka variation som präglar sjöfarten.

Enligt kommittéförslaget skall skeppsdagbok, som inte förs av befälhava­

ren, föras av främste styrman. Maskindagbok skall föras av maskinchefen

eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbe­

fälet. Kommittén har övervägt, om tillsynen över maskindagbokens förande

bör undantas från befälhavarens skyldigheter, eftersom denne i allmänhet

inte besitter större maskintekniska insikter. Tillsynsplikten skulle då i stäl­

let läggas på maskinchefen. Kommittén har emellertid bibehållit gällande

ordning. Avgörande har varit, att befälhavaren är och måste vara i viss

mån ansvarig för all tjänst ombord och att det därför inte skulle vara

rimligt att frånta honom befogenheten att öva det inflytande även på ma­

skindagbokens förande som kan vara påkallat. En annan sak är, menar

kommittén, att befälhavaren som regel inte har anledning att inskrida

utan att uppenbar försummelse föreligger i fråga om maskindagbokens

förande.

En nyhet är att kommittéförslaget uppställer samma krav på d a g boks­

kladd som på dagboken när det gäller dess förande och rättelser däri.

Sjölagens detalj föreskrifter om anteckningar i dagbok utgår enligt kom­

mittéförslaget. I stället skall närmare föreskrifter i ämnet meddelas av

sjöfartsstyrelsen.

I fråga om rätten att La del av dagbok innefattar kommitté-

förslaget vissa betydelsefulla ändringar. Denna rätt utsträcks sålunda till

att gälla även beträffande danska, finska och norska fartyg som befinner

sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning görs i de övriga nordiska kom­

mittéförslagen. Det norska kommittéförslaget går än längre och utsträcker

samma rätt till att gälla i förhållande till varje annat främmande fartyg i

norsk hamn. Den svenska kommittén anser det kunna betvivlas att ett så

långtgående förslag är godtagbart från folkrättslig synpunkt. I anslutning

till den sekretess som enligt 1963 års kommittéförslag skall kunna gälla i

fråga om sjöförklaring med anledning av vissa fartygskollisioner och vartill

jag återkommer i det följande föreslår kommittén vidare, att rätten att ta

del av dagbok när det är fråga om fartygs sammanstötning med annat far­

tyg skall gälla endast i rättegång, i vilken talan förs på grund av samman­

stötningen. Motsvarande förslag upptas i del finska utkastet. De danska och

norska förslagen gör i stället inskränkningen beroende av om tillgång ges

till det andra fartygets dagböcker. De möjliggör dessutom, alt tillgång till

dagbok beviljas i administrativ ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

100

Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

I fråga om redares skyldighet att förvara avslutad dagbok

föreslår kommittén den ändringen att tiden för nämnda skyldighet ut­

sträcks från två till tre år.

Även när det gäller rätten att ta del av dagbok och redares skvldighet

att förvara dagbok föreslår kommittén att dagbo k skladd likställs

med dagboken. Detsamma gäller på teknisk väg gjord uppteck­

ning rörande fartygs navigering och rörande gången av dess maskineri,

dvs. registrering med kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel.

Remissyttrandena

Mot förslaget att i sjölagen behålla grundläggande bestäm­

melser om dagböcker har inte gjorts någon invändning under remiss­

behandlingen.

Förslagets utformning av dagbo k splikten anser

sjöfartsstyrelsen

vara utan tvekan redigare och från utredningssynpunkt bättre än den gäl­

lande. Enligt styrelsen är det en brist i lagstiftningen att den omfattande

handelssjöfart som bedrivs på Östersjön med angränsande vatten ända bort

till Nordsjön inte är underkastad dagboksplikt. Styrelsen upplyser att dag­

bok likväl förs i stor utsträckning ombord på såväl små som stora han­

delsfartyg. Styrelsen finner inte skäl till invändning mot att gränsen dras

vid 20 bruttoregisterton, även om de mindre fartygen ovanför denna gräns

torde ha stora svårigheter att fullgöra skyldigheten med hänsyn till sin

ringa besättning. Styrelsen betonar i sammanhanget den av kommittén an­

visade möjligheten att använda skilda formulär med hänsyn till fartygs

art och användning. Detta möjliggör formulär som underlättar dagboksfö-

ringen för ifrågavarande fartygskategori. Även tonnagegränsen för fiskefar­

tyg anser styrelsen från dessa synpunkter vara väl avvägd.

Även

Sjöassuradörernas förening

anser de föreslagna tonnagegränserna

vara väl avpassade. Föreningen erinrar om att automation i fartyg är under

mycket snabb utveckling och anser det realistiskt att räkna med att en be­

tydande del av handelsflottan inom en ej alltför avlägsen framtid kommer

att vara automatiserad i fråga om fartygens manövrering och maskinerier­

nas drift. Föreningen ifrågasätter om inte denna utveckling redan nu bör

beaktas genom regler av innebörd att, om automationen av maskineriets

manövrering och drift är så omfattande att vakthavande maskinist inte

ständigt behövs i maskinrummet, särskild apparatur för registrering av

maskineriets gång skall finnas installerad samt att omständigheter av vikt

beträffande maskineriet i sådana fall skall antecknas i dagbok av befälha­

varen eller dennes ställföreträdare. En liknande fråga uppmärksammar

sjöfartsstyrelsen.

Styrelsen anför, att när det gäller förande av skepps- och

maskindagbok på fartyg som har maskinmanöver uppdragen till bryggan

101

maskinmanövern ofta utförs av befälhavaren. Denne för då ofta endast

skeppsdagbok under motivering att det inte är möjligt för honom att även

föra maskindagbok. Detta har liiLtills framför allt gällt mindre fartyg i far­

ter för vilka inte krävts skeppsdagbok. Eftersom skeppdagboksplikt enligt

förslaget kominer att föreskrivas för en stor del av dessa fartyg torde pro­

blemet få större aktualitet än för närvarande. Fråga är därför om det inte

av lagtexten bör framgå i vilken utsträckning maskindagbok bör föras på

dessa fartyg eller om dessa fartyg bör vara utrustade med automatisk re-

gistreringsapparat för uppteckning av utförda maskinmanövrer.

Enligt

fiskeristijrelsen

är det lämpligare att dagboksplikt för fiskefarty­

gen inträder först vid en brnttodräktighet över 100 registerton. Styrelsen

hänvisar till att sjöbefälskungörelsens behörighetskrav anknyter till denna

gräns på det sättet att befälhavare på fiskefartyg ovanför detta tontal skall

vara fiskeskeppare av 1 :a klass. I yttrande till styrelsen anför

fiskeri-

intendenten i Österhavets distrikt,

att förslaget inte torde behöva medföra

svårighet för fiskefartyg genom den högt satta tonnagegränsen och dispens­

möjligheten.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt

framhåller däremot,

att fiskarna inte är benägna att föra dagbok och därför vill vara helt be­

friade från sådan plikt eller i allt fall önskar höjning av gränsen till 100 ton.

Svenska maskinbefälsförbnndet

anser, att förslaget innefattar en tillfreds­

ställande skärpning av gällande bestämmelser men anser att det inte finns

anledning att tillåta dispens från dagboksplikt.

Både

Sjöassuradörernas förening

och

Sjörättsföreningen i Göteborg

be­

rör de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg. Med hänsyn till den

stora betydelse som kylfartygen fått i svensk handelssjöfart ifrågasätts, om

inte dagboksplikten bör omfatta sådana journaler och om inte även övriga

dagboksregler bör tillämpas på dem.

Angående dagboks föringen fäster sig

sjöfartsstyrelsen

vid den

föreslagna regeln att vad som antecknas i kladd skall införas i dagbok så

snart det kan ske. Styrelsen erinrar om den gällande uttryckliga tidsfristen

av ett dygn och påpekar, att förslaget ger möjlighet till olika tolkning. Sty­

relsen anser, att det skulle vara värdefullt att, om dygnsfristen anses alltför

betungande, denna tid dock anges som den tid inom vilken införing i skepps­

dagboken bör ske.

Sjöassuradörernas förening

finner, att ökad säkerhet vinns beträffande

dagboksunderlaget genom att samma krav som för dagbok ställs på hur

kladd till dagbok skall föras.

Sveriges ångfartygs assurans förening

framhåller att i den mån innehål­

let i dagböckerna inte konstrueras i efterhand och i den mån händelser av

större vikt inträffar, dagbokskladd oftast torde föras i allt fall beträffande

det större tonnaget. Föreningen ifrågasätter om inte den ordningen borde

lagfästas att dagbokskladd skall föras genast eller snarast över händelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 är 1966

102

av \ikt. Föreningen erinrar om att i synnerhet domstolar under anglosaxisk

rätt fäster stor vikt vid att kladd förts och väl bevarats och inte ändrats

eller försetts med tillägg, så att den ursprungliga lydelsen inte kan fast­

ställas av domstolen. Enligt föreningen bedöms själva dagboken ofta såsom

mindre viktig till innehållet än kladden.

Sveriges advokatsamfund

betonar likaledes, att kraven på hur dagboks-

kladd skall föras innefattar en fråga av utomordentligt stor praktisk bety­

delse. Enligt advokatsamfundet behöver det inte råda någon tvekan om vik­

ten av att även dagbokskladd förs med ordning och tydlighet och att änd­

ringar inte görs i den. Ingen möda bör därför sparas för att göra sjöfolket

uppmärksamt på detta. Advokatsamfundet erinrar om att vid fartygskolli-

sioner, som ger upphov till rättsliga förfaranden, dagbokskladden är av syn­

nerlig betydelse som primärt bevismaterial, särskilt i angloamerikanska län­

der. Det är långt ifrån ovanligt på svenska fartyg att ändringar görs i dag­

bokskladd, något som förorsakat rederierna allvarliga olägenheter. Advo­

katsamfundet anser att man måste räkna med att sjöfolket även framgent

kommer att betrakta dagbokskladden som ett underlag för dagboken eller

just som en kladd och att det kommer att ta betydande tid innan insikten

om att ändringar eller justeringar inte bör göras i kladden tränger igenom.

Om man i lagstiftningen inför ett direkt förbud mot ändringar eller juste­

ringar i kladden och ändringar trots detta görs slentrianmässigt på svenska

fartyg, kan de svenska redarnas ställning vid utrikes rättegångar förvärras

ytterligare. Ifall det nämligen kan hänvisas till ett sådant förbud i svensk

lag, får man enligt advokatsamfundet räkna med att dagbokskladden och

dagboken kan bli helt underkända som bevismedel. Advokatsamfundet har

stannat för uppfattningen att som förhållandena faktiskt är förslaget att

kladd till dagbok skall vara underkastad samma regler som dagboken i frå­

ga om dess förande och rättelser däri bör utgå.

Mot den föreslagna inskränkningen av rätten att ta del av dag-

fa o k i sammanstötningsfall anför

Stockholms rådhusrätt

betänkligheter.

Regeln att envar, vars rätt är beroende därav, äger ta del av dagboks inne­

håll är enligt rådhusrätten av mycket stor vikt och dess tillämplighet bör

därför inte begränsas utan starka skäl. Det påtagliga redarintresse som

kan åberopas för den föreslagna begränsningen måste vägas mot andra

berörda intressen. Rådhusrätten utgår från att begränsningen är avsedd att

gälla även i förhållande till tredje man, t. ex. passagerare som har skade­

ståndsanspråk mot redaren. Enligt rådhusrätten är det ägnat att inge starka

betänkligheter att begränsa tredje mans rätt att ta del av innehållet i

skeppsdagbok. Visserligen skulle han äga rätt att få tillgång till dagboken i

rättegång. Men det kan knappast anses rimligt att en redares intresse av

att före en rättegång inte behöva redovisa sin bevisning i förhållande till

annan redare skall tillmätas större betydelse än tredje mans intresse av

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

103

att dels före en rättegång kunna bedöma hållbarheten av ett krav mot far­

tygets redare och dels undgå de kostnader och besvär som är förenade med

en rättegång.

Rådhusrätten ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det norska

förslaget är att föredra. Därvid skulle rätten att få ta del av skeppsdagbok

kunna göras beroende av sjöfartsstyrelsens eller domstols prövning. Vad

vidare beträffar förhållandet redare emellan skulle — i fråga om rätten

att före rättegång få ta del av motparts skeppsdagbok — vid en lösning i

enlighet med det norska förslaget den omständigheten att den ene redaren

är beredd att lämna ut sin skeppsdagbok medföra att han skulle få ta del

av den andre redarens skeppsdagbok. Vissa fördelar är salunda förenade

med en lösning som den nu angivna. Rådhusrätten är dock tveksam om

lämpligheten av en sådan lösning, som i praktiken torde medföra vanskliga

bedömanden. Sålunda skulle den prövande myndigheten — för att tredje-

mansintresset skulle kunna tillgodoses -— ha att avgöra om detta intresse

är värt större beaktande än redarens intresse av att med hänsyn till even­

tuell framtida tvist med annan redare inte behöva utlämna sin skeppsdag­

bok. Vad gäller rättegång torde med hänsyn till rättegångsbalkens föreskrif­

ter om editionsplikt rätten att få ta del av skeppsdagbok inte behöva reg­

leras särskilt.

Sjöassuradörernas förening

framhåller, att förslaget innebär att part

som med anledning av fartygskollision vill ta del av dagbok nödgas att för

ändamålet inge stämningsansökan till domstol. Enligt rättegångsbalkens

regler kan parten av domstolen föreläggas att fullständiga stämningsan­

sökningen. Den föreslagna bestämmelsen kan då sätta parten ur stånd att

efterkomma föreläggandet, vilket i sin tur kan leda till att domstolen av­

visar stämningsansökningen. Även

sjöf artsstyrelsen

berör detta problem.

Styrelsen befarar, att bestämmelsen skall leda till att talan väcks på lösa

grunder för att bereda tillgång till dagboks innehall som antas vara av

betydelse för utredning av sammanstötningen.

Offentlighetskommittén,

som i princip godtar kommitténs förslag i den­

na del, fäster uppmärksamheten vid att dagbok, som förs ombord på stats-

eller kommunägt fartyg, är underkastad offentlighetsprincipen. Detta kan

leda till att efter sammanstötning med annat fartyg dettas ägare får insyn

i omständigheter som en privat redare hade kunnat hemlighålla.

Sveriges ångfartygs assurans förening

framhåller, att tvist kan uppstå

även med anledning av sammanstötning med annat än fartyg, såsom sväng-

eller klaffbroar, slussportar, kaj kranar in. in. och förordar eu utvidgning

av samtliga förslagets speciella regler för sannnanstötningsfall till att om­

fatta även sådana fall.

När det gäller redares skyldighet att förvara dagboken anser

Sveriges ångfartygs assurans förening

med hänsyn till den allmänna tioåriga

fordringspreskriptionen, att det är ett rättssäkerlietsintresse att dagbok

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1906

förvaras i minst tio år i stället för föreslagna tre år. Föreningen upplyser,

att den —- trots att det därigenom ställs krav på större utrymmen — re­

kommenderar sina medlemmar en sådan förvaringstid, eftersom sjölagens

bestämmelser om kortare preskriptionstider inte alltid är tillämpliga.

Förslaget att även dagbo k skladd skall omfattas av bestämmel­

serna om rätten att ta del av dagbok och om redares förvaringsplikt föranle­

der positiva uttalanden av

Sveriges advokatsamfund

och

Sjöassuradörernas

förening.

Att motsvarande ordning föreslås angående på teknisk väg gjord

uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maski­

neri synes

sjöfartsstyrelsen

vara av stor betydelse med hänsyn till den tek­

niska utvecklingen av fartygsdriften och utgör enligt styrelsen en erinran

om att dessa uppteckningar har samma skydd och vikt som anteckningar i

dagbok.

Sveriges advokatsamfund

delar uppfattningen, att sådana uppteckningar,

bl. a. kursskrivare, kan ha stort utredningsvärde men påpekar, att detta

även gäller vissa av mänsklig hand gjorda nedteckningar rörande ett far­

tygs navigering och andra förhållanden, exempelvis diagram över radar -

plottning samt sjökort på vilket fartygets kurser inritats. Det förefaller

advokatsamfundet omotiverat att lagstifta endast beträffande de på tek­

nisk väg gjorda uppteckningarna. Å andra sidan kommer man enligt advo­

katsamfundet här in på ett svårbedömt problemkomplex som torde tarva

närmare utredning. Advokatsamfundet ifrågasätter därför om man för

närvarande bör välja en sådan reglering som den föreslagna. Även

Sjöassu­

radörernas förening

berör detta spörsmål och ifrågasätter om inte stadgan­

det bör utformas på sådant sätt att det material som föreligger — oavsett

om det tillkommit på teknisk väg eller inte — skall omfattas därav.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Departementschefen

Både från privaträttslig och från offentligrättslig synpunkt är det av be­

tydelse hur regleringen sker av dagboksplikten och dagboksföringen liksom

av rätten att ta del av dagbok och skyldigheten att förvara den. Jag delar

därför kommitténs uppfattning, att de grundläggande bestäm­

melserna i ämnet bör finnas i själva sjölagen och regleringen i övrigt

ske genom särskilda bestämmelser, som utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Jag

godtar i huvudsak de av kommittén föreslagna bestämmelserna i sjölagen.

Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att de i stället för att överföras till

13 kap. får tillsammans med bestämmelserna om sjöförklaring och besikt­

ning bilda ett nytt 12 kap. närmast före ansvarsbestämmelserna. Dagboks-

reglerna torde få inleda det nya 12 kap. och där tas upp i 296—300 §§.

105

I likhet med kommittén anser jag att d a g b o k s p 1 i k t e n inte bör

knytas till fartyg i viss fart utan bör göras beroende av fartygets art och

dräktighet. Det kan därvid inte bortses från att fartyget bör ha sadan be­

manning att den medger dagbokstjänst ombord. Som kommittén anfört tor­

de det vara ändamålsenligt att plikten läggs på handels- och fiskefartyg av

viss dräktighet och kombineras med möjlighet till dispens. Åt begreppen

handelsfartyg och fiskefartyg torde därvid få ges samma innebörd som i den

av kommittén återgivna bestämningen i 1960 års sjöbefälskungörelse. De

av kommittén föreslagna tonnagegränserna, 20 bruttoregisterton för han­

delsfartyg och 80 för fiskefartyg, har i allmänhet godtagits under remiss­

behandlingen och förefaller mig vara väl avvägda. Inom detta tillämpnings­

område torde som kommittén också förordat kravet på bruket av dagbok

få varieras efter fartygets art och användning. Med möjlighet till dispens

från dagboksplikten och med variation av dagboksformulären torde det inte

vara påkallat att som förordats i ett remissyttrande sätta tonnagegränsen

för fiskefartyg i relation till de behörighetskrav som för närvarande gäller

för befälhavare på vissa fiskefartyg. Särskild tonnagegräns för segelfartyg

torde inte vara behövlig längre. Som kommittén föreslagit bör dagboks­

plikten gälla endast när fartyget är i drift. Med denna bestämning förstås

detsamma som med uttrycket när fartyget »nyttjas till sjöfart» i 5 a §.

Anknytning till att fartyget är i drift görs också i sjöförklaringsreglerna.

Skyldigheten att föra dagbok bör som hittills i första hand avse skepps-

och maskindagböcker. Därtill kommer oljedagbok och radiodagbök enligt

särskilda bestämmelser som jag nämnt i det föregående. I ett par remissytt­

randen har ifrågasatts, om inte dagboksplikten och Övriga dagboksregler

borde omfatta även de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg.

Dessa journaler har emellertid en sådan speciell karaktär och jämförelsevis

begränsat värde från utredningssynpunkt att några bestämmelser om dem

åtminstone inte f. n. torde böra meddelas i sjölagen. Föreskrifter om att

sådana journaler skall föras finns inte heller i de övriga nordiska länder­

na. Inte heller anser jag att det nu, som ifrågasatts i ett par remissyttran­

den, bör tas in föreskrifter i sjölagen om skyldighet att i vissa fall av långt­

gående automatisering av maskineriets drift använda särskild registre-

ringsapparatur. Den tekniska utvecklingen och de problem som föranleds

därav torde kunna förutsättas bli tillräckligt beaktade genom möjligheterna

att med olika formulär variera kraven på bruket av dagbok.

Kungl. Ma j.ts proposition nr U5 år 1966

Liksom flertalet remissinstanser är jag ense med kommittén om att någ­

ra väsentliga ändringar i gällande regler om själva dagboks föringen

inte är påkallade. I överensstämmelse med den ståndpunkt jag i det före­

gående intagit i fråga om befälhavarens ställning ansluter jag mig till kom­

mitténs förslag att befälhavaren alltjämt skall ha tillsyn även över maskin­

dagbokens förande.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Sr llr>

106

Som jag redan nämnt biträder jag också förslaget, att kravet på dagboks-

tjänst skall kunna varieras efter fartygets art och användning genom olika

dagboksformulär. Med hänsyn till den betydelse som tillmäts dagboks-

kladd ansluter jag mig till kommitténs förslag att samma krav som på

dagboken ställs på kladd till dagbok, när det gäller dess förande och sättet

för rättelser däri. De svårigheter att föra ut en sådan ändring i praktiken

som berörts i ett remissyttrande och som sammanhänger med invanda före­

ställningar om kladden såsom enbart ett dagboksunderlag torde inte böra

hindra en reform av denna innebörd.

Kommitténs förslag att ersätta nuvarande regel, att införing i dagboken

av kladdanteckningar skall ske före dygnets utgång, med eu föreskrift att

sådan införing skall göras så snart det kan ske förefaller mig vara en prak­

tisk jämkning i nuvarande ordning. Jag biträder förslaget även i denna del.

Det torde inte vara påkallat att som ifrågasatts i ett remissyttrande kom­

plettera regeln i anslutning till nuvarande ordning sålunda att dygnsfristen

anges som normgivande.

Den nuvarande regeln om rätt att ta del av dagbok utsträcks

enligt kommittéförslaget till att omfatta även dagbok på danskt, finskt eller

norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning upp­

tas i de övriga nordiska kommittéförslagen. Av dessa går det norska ännu

längre och utsträcker regeln till att omfatta alla främmande fartyg i norsk

hamn. Under de nordiska departementsöverläggningarna har full enighet

inte kunnat vinnas på denna punkt. Jag vill för min del ansluta mig till den

svenska kommitténs ståndpunkt i denna del. På samma ståndpunkt vilar

också de danska och finska propositionerna. Som den svenska kommittén

framhållit torde det nämligen kunna ifrågasättas, om en mera långtgående

reglering såvitt den avser väsentligen privaträttsliga förhållanden kan god­

tas från folkrättslig synpunkt. I den norska propositionen har regeln också

undergått en betydelsefull jämkning, i det att dess tillämpning på andra

fartyg än danska, finska och svenska fartyg gjorts beroende av att sjöfarts-

direktoratet inte bestämmer annat. Med detta tillägg avses enligt de norska

motiven att kunna undvika en sjöfartspolitiskt eller utrikespolitiskt olyck­

lig tillämpning. Den av mig biträdda regeln torde inte hindra att svensk

myndighet bereder sig tillgång till ett utomnordiskt fartygs dagböcker, när

fartyget är skyldigt att medverka till en utredning i det offentligas intresse.

Till jämförelse vill jag nämna, att de i 1956 års lag om åtgärder mot vatten­

förorening från fartyg meddelade bestämmelserna om rätt för polismyn­

dighet m. fl. myndigheter att ta del av oljedagbok och på begäran få utdrag

därav är tillämpliga inte bara på konventionsländernas fartyg utan även

på andra länders fartyg.

Som kommer att framgå i det följande vid behandlingen av sjöförkla-

ringsreglerna ansluter jag mig i allt väsentligt till ett förslag av kommit-

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

107

ten, att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat

fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom

stängda dörrar eller rentav underlåtas. Därigenom avses att förebygga att

den ena kollisionsparten tvingas förebringa den utredning som står att få

på hans sida och därmed blottställa sig bevismässigt utan att motsvarande

skyldighet åvilar den andra parten. I konsekvens härmed delar jag kom­

mitténs uppfattning, att i sådana fall en inskränkning bör ske även i rätten

att ta del av fartygets dagbok. Kommittéförslaget innebär, att i fall av far­

tygs sammanstötning med annat fartyg lastägare eller passagerare eller an­

nan, t. ex. det andra fartygets redare, äger ta del av dagbok endast i rätte­

gång där talan förs på grund av sammanstötningen. Förslaget har mött viss

kritik. Jag vill också ifrågasätta, om inskränkningen bör göras så långtgå­

ende. Det torde nämligen förhålla sig så, att efter sammanstötning mellan

fartyg parterna på ömse sidor så gott som undantagslöst utväxlar dagboks-

utdrag eller ger varandra tillgång till fartygens dagböcker på annat sätt.

Att under sådana förhållanden göra inskränkningen helt obetingad skulle

leda till att bl. a. lastägare kan avskäras från tillgång till dagbok i en ut­

sträckning som många gånger torde te sig omotiverad. Enligt min mening

bör regeln med hänsyn till det ändamål den skall tjäna utformas i närmare

anslutning till sjöförklaringsreglerna. Dessa innebär enligt mitt förslag, att

sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar, när fartyget stött samman

med annat fartyg och sjöförklaring eller motsvarande utredning beträf­

fande det andra fartyget inte företas samtidigt eller över huvud inte kom­

mer till stånd. Det senare kan vara fallet med utomnordiska fartyg. Dessa

bestämmelser bör som jag också återkommer till längre fram komplette­

ras med bestämmelser om att handlingar i ärende angående sjöförklaring

skall kunna hållas hemliga.

Det sekretesskydd som sålunda bereds fartyget vid sjöförklaring bör få

sin motsvarighet när det gäller rätten att ta del av fartygets dagböcker i

annan ordning än vid sjöförklaringen. Ändamålet med nämnda skydd skul­

le annars förfelas. När åter sjöförklaring ägt rum vid offentlig förhandling

föreligger inte längre skäl att vägra någon att ta del av fartygets dagbok, om

han enligt de allmänna villkoren äger göra detta. De utdrag av dagboken

och andra handlingar som ingivits till sjöförklaringsmyndigheten utgör

nämligen då offentlig handling som inte kan beläggas med sekretess. Det­

samma gäller i fall då rättegång inletts med anledning av sammanstötning­

en. Att välja eu avvikande lösning beträffande dagbok eller utdrag därav

som befälhavaren eller redaren själv innehar skulle alltså enbart leda till

onödig omgång för den som vill vända sig direkt till någon av dessa. Med

sjöförklaring bör i detta sammanhang jämställas utredning genom sådan

särskild undersökningskommission som avses i 314 §. Något skyddsvärt

intresse av alt kunna hemlighålla dagboken föreligger inte heller, om det

andra fartygets dagbok hålls tillgänglig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag en regel, enligt vilken rät­

ten att ta del av dagbok angående fartygs sammanstötning med annat far­

tyg inskränks endast för det fall att inte motsvarande tillgång finns till det

andra fartygets dagbok och inte heller sjöförklaring eller undersökning

enligt 314 § i förslaget hålls offentligt eller talan väckts med anledning av

sammanstötningen. En sådan regel korresponderar mot de förut nämnda

bestämmelserna, som gör det möjligt att hålla sjöförklaring inom stängda

dörrar och belägga handlingarna i ärendet med sekretess. Den står i nära

överensstämmelse med den ordning som valts i de danska och norska pro­

positionerna. Enligt dessa gäller nämligen undantag från rätten att ta del

av dagbok för det fallet att sammanstötning skett med främmande fartyg

och motsvarande tillgång till dess böcker inte föreligger. Ett tillägg i dessa

förslag gör det dock möjligt för respektive handelsministern och sjöfarts-

direktoratet att medge tillgång till dagböckerna även i sådant fall. De

skiljaktigheter som uppkommer mellan den av mig förordade regeln och

den dansk-norska regeln och som sammanhänger med att den svenska

regeln så nära som möjligt bör ansluta till motsvarande sekretessbestäm­

melser, torde få mycket ringa praktisk betydelse.

Dagböcker på stats- och kommunägda fartyg är som offentlighetskom­

mittén framhållit allmänna handlingar och därför till skillnad från dagböc­

ker på privatägda fartyg tillgängliga utan vidare för var och en. Vissa av

dessa fartyg, t. ex. en del statliga tågfärjor och kommunala isbrytare, kom­

mer att omfattas av de här föreslagna bestämmelserna om dagboksplikt,

eftersom de är handelsfartyg. Någon skillnad mellan dessa fartyg och pri­

vatägda fartyg bör enligt min mening inte göras i förevarande hänseende.

Även i fråga om sådana fartyg i offentlig ägo på vilka förs dagböcker eller

liknande anteckningar enligt administrativa regler med åtminstone i hu­

vudsak samma syfte som sjölagens bestämmelser i ämnet torde likställig­

het vara motiverad. Detta gäller bl. a. marinens fartyg, låt vara att de s. k.

loggböcker som förs ombord på dem kan åtnjuta sekretesskydd enligt be­

stämmelser i försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462). För

nu ifrågavarande fartyg bör införas bestämmelser som svarar mot de före­

slagna bestämmelserna i sjölagen om inskränkning i rätten att ta del av

dagbok i sammanstötningsfall. Sådana bestämmelser torde böra införas i

sekretesslagen och där tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upp­

hävdes genom lagändring år 1949. De kommer därmed närmast före de i lik­

nande syfte meddelade bestämmelserna om myndighets handlingar, som

upprättats eller anskaffats till utredning i någon myndighetens rättstvist.

I anslutning till de nu behandlade reglerna om rätten att ta del av far­

tygs dagbok angående sammanstötning mellan fartyg vill jag erinra om att

bär liksom i sjölagen i övrigt med verklig sammanstötning likställs sådan

s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. Däremot räk­

nas inte hit sådana sammanstötningar som att fartyget seglar på ett annat

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

109

föremål, t. ex. eu svängbro, slussport eller liknande. Detta överensstämmer

med de övriga nordiska förslagen. Jag finner ej anledning att som föror­

dats under remissbehandlingen utvidga bestämmelserna till att gälla även

vid dessa slag av oegentlig sammanstötning.

Jag biträder kommitténs förslag att i överensstämmelse med de övriga

nordiska förslagen utsträcka tiden för redarens skyldighet att för­

vara avslutad dagbok från två till tre år. Att som ifrågasatts i ett remiss­

yttrande förlänga denna tid ytterligare torde bli alltför betungande för re­

daren och därför inte böra ske.

Kommitténs förslag, att bestämmelserna om rätten att ta del av dagbok

och om redares skyldighet att förvara dagbok skall bli tillämpliga även i

fråga om dagbokskladd och på teknisk väg gjord upp­

teckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri, vill

jag tillstyrka. Däremot är jag för närvarande inte beredd att förorda, att

som föreslagits under remissbehandlingen låta bestämmelserna omfatta

även vad som registreras på annat sätt än på teknisk väg. Om denna stånd­

punkt har enighet vunnits under de nordiska departementsöverläggning-

arna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

De särskilda bestämmelserna

12 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar jag, att dag-

boksreglerna får inleda ett nytt 12 kap. som omfattar bestämmelser om dag­

böcker, sjöförklaring och besiktning. Dagboksreglerna har som jag också

redan nämnt tagits upp under fem olika paragrafer, betecknade 296—300 §§.

Därvid har 299 § i kommitténs förslag delats upp på tre paragrafer i an­

slutning till den momentindelning paragrafen har i kommitténs förslag.

296 §.

Denna paragraf, som reglerar dagbokspliktens omfattning, motsvarar 35 §

första stycket sjölagen och 298 § i kommittéförslaget. Den överensstämmer

i sak väsentligen med sistnämnda paragraf. Som framgått av den allmänna

motiveringen är dagboksplikten knuten till fartyg av viss storleksordning

med rätt för Kungl. Maj :t eller sjöfartsstyrelsen att medge undantag. Där­

emot saknas motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att Kungl. Maj :t

äger utsträcka dagboksplikten till andra fall än som sägs i paragrafen. Eu

sådan bestämmelse torde inte behövas.

Som nyhet innehåller paragrafen i sista stycket cn hänvisning till särskil­

da bestämmelser om annan dagbok på vissa fartyg. Därmed avses de i det

110

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

föregående nämnda bestämmelserna i 1956 års lag om åtgärder mot vat­

tenförorening från fartyg och 1965 års kungörelse med tillämpningsföre­

skrifter till lagen om säkerheten på fartyg. Sådana dagböcker omfattas ej

av sjölagens bestämmelser.

De danska och norska förslagen innehåller som första stycke i 300 § en

hänvisning till särskilda bestämmelser som utfärdas av resp. handelsmi­

nistern och sjöfartsdirektoratet angående dagbokspliktens omfattning, dag-

boksföringen och kontrollen däröver.

297 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 1 mom. i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om dagboksföringen. Dess innehåll svarar väsentligen mot

35 § andra stycket och 36 § sjölagen. En nyhet är att dagbokskladd är un­

derkastad samma krav som dagboken i fråga om dess förande och rättelser

däri. Som framgått av den allmänna motiveringen har den nuvarande regeln

om att anteckning i dagbokskladden skall överföras till dagboken före

dygnets utgång i överensstämmelse med kommitténs förslag utgått. Sådan

överföring skall i stället göras så snart det kan ske.

298 §.

Denna paragraf motsvarar 299 § 2 mom. i kommittéförslaget och inne­

håller bestämmelser om tillsyn över dagboksföringen, om vilka som skall

föra dagböckerna och, helt kort, om vad som skall antecknas i dem. Mot­

svarande bestämmelser finns f. n. i 36 § första stycket och 37 § sjölagen.

299 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 3 mom. i kommittéförslaget och innehåller,

att ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av sjöfartssty-

relsen. Motsvarande föreskrift saknas f. n.

300 §.

Denna paragraf svarar mot 39 § i 1963 års kommittéförslag och 300 § i

1965 års kommittéförslag. Den innehåller liksom 30 § sjölagen bestämmel­

ser om rätt att ta del av dagbok och om Skyldighet för redaren att förvara

dagboken viss tid. Som framgått av den allmänna motiveringen är rätten

att ta del av dagboken inskränkt på visst sätt när det gäller sammanstöt­

ning med annat fartyg. Å andra sidan omfattar paragrafen inte bara svenskt

fartyg, utan även danskt, finskt eller norskt fartyg i svensk hamn.

Den tid redaren är skyldig att förvara dagboken utsträcks från två till

tre år.

En nyhet är att paragrafens bestämmelser omfattar även dagbokskladd

och sådan uppteckning som har gjorts på teknisk väg.

Till bestämmelserna i denna paragraf finns motsvarigheter i de danska

in

och norska förslagen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avviker

dock dessa något i fråga om inskränkningen i rätten att ta del av dagboken.

Vidare utsträcks det norska förslagets bestämmelser om sådan rätt till att

gälla även andra fartyg än nordiska, om inte sjöfartsdirektoratet bestäm­

mer annat. I övrigt överensstämmer förslagen med det svenska. Det finska

förslaget överensstämmer med det svenska kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Sjöförklaring in. m.

Översikt av gällande rätt

För utredning av vissa sjöolyckor innehåller sjölagen bestämmelser om

sjöförklaring och sjöförhör dels i befälhavarekapitlets 40 § och dels i rätte-

gångskapitlets 314—317 §§ och 319—321 §§. Enligt 40 § åligger det fartygets

befälhavare att i vissa särskilt angivna fall, till vilka jag strax återkommer,

avge sjöförklaring inför utredningsmyndighet. När det är fråga om sjö­

olycka av större omfattning eller svårare art skall utredningsmyndigheten

anställa sjöförhör enligt 317 §. Genom sjöförhör skall utredningsmyndig­

heten söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyc­

kan. Myndigheten bör därvid bl. a. särskilt undersöka, om olyckan härlett

sig av fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning, av förseelse eller

försummelse av någon som haft befattning med fartyget eller av personal

på annat fartyg eller av bristfällighet i inrättningar till sjöfartens säkerhet

eller förseelse eller försummelse vid skötseln och vården av sådana in­

rättningar.

Enligt 40 § skall befälhavaren avge sjöförklaring så snart det kan ske, om

medan fartyg nyttjas till sjöfart någon händelse inträffar som vållar skada

på fartyg eller last eller som skäligen kan antas ha sådan skada till följd, om

genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande per­

son ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, om genom sammanstötning

med annat fartyg eller annat föremål i övrigt inträffat skada eller olycka som

nu sagts eller om någon av besättningen begått självmord eller ombord

yppats flera fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-

beri eller förgiftning. I dessa fall skall befälhavaren dessutom ofördröjligen

till sjöfartsstyrelsen eller, utom riket, till närmaste svenske konsul avge

skriftlig rapport med utförlig framställning av händelsen och vad som kan

tjäna till ledning för bedömning av dess orsaker. Rapporten skall innehålla

fullständig avskrift av vad som kan finnas antecknat i fartygets dagbok an­

gående händelsen.

Utredningsmyndighet är enligt 40 § inom riket rådhusrätt i stapelstad och

utom riket antingen där behörig utländsk myndighet eller svensk konsul.

Inom landet är i vissa fall häradsrätt behörig enligt lagen den 4 juni 1937

112

(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Befälhavaren

skall alltid för den svenske konsuln på orten eller, om sådan inte finns där,

för den svenske konsul som först anträffas under resan uppvisa dagboken

och få den försedd med bevis om uppvisandet.

Vid sjöförklaring och sjöförhör består domstolen enligt 314 § av en lag­

faren ordförande och två sjösakkunniga ledamöter. Av de senare bör åt­

minstone den ene ha utövat tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Om

det lämpligen kan ske bör konsul enligt 319 § vid sjöförhör biträdas av två

sjösakkunniga, helst svenska män, mot vilka inte förekommer domar jäv.

Angående förfarandet vid sjöförklaring meddelas bestämmelser i 315 och

316 §§. Sedan befälhavaren anmält sig hos utredningsmyndigheten för att

avge sjöförklaring, kallas enligt 315 § genom myndighetens försorg till för­

rättningen de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. Dessa

skall enligt 316 och 317 §§ höras vid förrättningen och kan därvid av

rätten åläggas att bekräfta sina uppgifter med vittnesed. Enligt 321 §

skall utredningsmyndigheten redovisa protokoll över sjöförhör till sjö-

fartsstyrelsen.

Om genom förhör av behörig utländsk myndighet åstadkommits sådan

utredning som avses med bestämmelserna om sjöförhör, behöver enligt 319 §

sjöförhör inför konsul ej äga rum.

Har fartyg förolyckats utan att någon som kunnat göra anmälan om

olyckan blivit räddad eller har i annat fall sjöförhör uteblivit, äger sjöfarts­

styrelsen enligt 320 § förordna om sjöförhör på ort där det lämpligen kan

ske. Styrelsen äger också enligt 321 § förordna om nytt sjöförhör på lämp­

lig ort, om verkställt sjöförhör visar sig vara ofullständigt i något avseende.

Sjöförklaring och sjöförhör angående olycka som drabbat främmande

fartyg kan äga rum inför svensk domstol enligt särskild lag den 27 april

1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjö­

förklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat

främmande fartyg.

Liksom andra domstolsärenden handläggs sjöförklaring och sjöförhör

offentligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Allmän motivering

S j ölagskommittén

Kommittén erinrar om att instituten sjöförklaring och sjöförhör i sjölagen

betingas av att de för sjöfarten särpräglade förhållandena medför behov av

att i tid säkra tillgången till utredning rörande skador och olyckor som in­

träffar i samband med sjöfart. Av de båda instituten tillgodoser sjöförkla­

ringen i huvudsak enskilda intressen och kan i viss mån betecknas som en

civilrättslig bevisupptagning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är påkallat

av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda

113

och företer likheter med förundersökning i brottmål. Någon klar åtskillnad

mellan de båda instituten föreligger dock inte, i det att förutsättningarna

för befälhavares skyldighet att avge sjöförklaring delvis sammanfaller med

de betingelser under vilka det åligger utredningsmyndigheten att i samman­

hang med sjöförklaring verkställa sjöförhör.

Kommittén har övervägt, om instituten sjöförklaring och

sjöförhör bör bibehållas. Kommittén har därvid till en början

funnit sjöförhör vara av principiellt värde från sjöfartssäkerhetens syn­

punkt. Sjöförhöret kan enligt kommittén inte heller med fördel ersättas av

förundersökning enligt vanliga straffprocessuella regler, eftersom syftet

med förhöret inte är att vinna underlag för beslut, om åtal skall väckas,

utan främst är att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.

Kommittén anser därför, att möjlighet till utredning motsvarande sjöförhör

bör bibehållas inom sjölagens ram.

Värdet av sjöförklaringsinstitutet finner kommittén kunna ifrågasättas

rent principiellt. Motsvarighet saknas i flertalet utomnordiska länder. Och

på de rättsområden som gränsar till sjörätten finns inte heller i de nor­

diska länderna någon motsvarighet. I de fall då vid sidan av ett enskilt in­

tresse även ett allmänt sådant påkallar utredning kan, menar kommittén,

det enskilda intresset tillvaratas i samband med den undersökning av offent­

ligrättslig natur som kan bli aktuell i det särskilda fallet. När utredning

skall tjäna uteslutande enskilt intresse, såsom när enbart lastskada inträf­

fat, kan den skadelidandes rätt i allmänhet tillgodoses genom den möjlighet

till besiktning eller syn å gods och fartyg som sjölagen erbjuder. Kom­

mittén anför, att med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar

för transporterat gods sjöförklaring i sådana situationer ofta torde sakna

självständig betydelse. Trots att lastskada enligt 40 § sjölagen skall föran­

leda sjöförklaring, underlåts ofta sjöförklaring när enbart sådan skada in­

träffat. över huvud förekommer sjöförklaring i praktiken som regel inte,

utan att den inträffade skadan eller olyckan är av betydenhet att motsvara

de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaringen. Kommittén

anser av dessa skäl, att sjöförklaringsinstitutet i dess nuvarande obli­

gatoriska form inte bör bibehållas för de fall då uteslutande enskilt intresse

är i fråga. Eftersom det ändå inte kan förnekas, att utredning av det slag

som sjöförklaring bör innefatta kan vara erforderlig även vid lastskada,

anser kommittén att lastägare bör medges rätt att påkalla sådan utredning.

Vid sidan av ett obligatoriskt undersökningsförfarande bör därför enligt

kommittén finnas ett fakultativt sådant förfarande. Detta komplette­

ras med en regel i befraktningskapitlet om skyldighet för bortfraktare att

underrätta lastägare när gods förkommit, minskats eller skadats.

Eftersom de båda utredningsförfaranden som sålunda behövs är på­

kallade av intressen som delvis sammanfaller, bör de enligt kommittén

sammanföras till ett gemensamt utredningsinstit u t. I likhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

114

med de övriga nordiska kommittéerna har kommittén valt att benämna

detta institut sjöförklaring.

Samtliga bestämmelser om det nya institutet överförs enligt kommitté­

förslaget till sjölagens rättegångskapitel, dvs. 13 kap., som nu innehåller

reglerna om förfarandet vid sjöförklaring och sjöförhör. Sjöförklarings-

reglerna omfattar enligt kommittéförslaget 301—315 §§. Föreskrifter om

befälhavarens rapportskyldighet bibehålls däremot som jag tidigare anfört

i befälhavarekapitlet.

Kommittén har vidare övervägt frågan vilken myndighet som

lämpligen bör uppfa sjöförklaring. Kommittén erinrar om att det redan i

samband med sjölagens tillkomst och därefter vid 1914 års sjösäkerhetslag-

stiftning övervägdes att inrätta särskilda sjönämnder för ändamålet men

att denna tanke övergavs av bl. a. ekonomiska skäl. I stället har andra re­

former gjorts för att höja utredningarnas effektivitet. Enligt kommittén vi­

sar erfarenheten, att trots vidtagna reformer handläggningen av sjöförkla­

ringar ofta inte sker med den effektivitet och sakkunskap som utrednings-

syftet kräver. Behöriga att uppta sjöförklaring och sjöförhör inom landet är

rådhusrätterna i stapelstäder och ett flertal häradsrätter — vid tiden för

kommittéförslagets avgivande 15, numera 19 stycken. Kommittén menar,

att antalet utredningsmyndigheter sålunda är stort, och anför vidare, att

förrättningarna enligt tillgänglig statistik är mycket ojämnt fördelade på

de olika domstolarna. Undqr åren 1952—1961 upptogs sålunda ett stort an­

tal förrättningar årligen av några rådhusrätter, medan vissa domstolar hade

endast ett fåtal sådana förrättningar under hela perioden. En sådan ordning

medför enligt kommitténs mening att åtskilliga domstolar trots sakkunnige­

institutet inte förvärvar på långt när nödvändig erfarenhet av sjöutred­

ningar.

Kommittén menar vidare att domstol i och för sig inte är särdeles väl

lämpad att handlägga sjöförklaring, främst därför att denna uppgift mer­

endels måste lösas med en aktivitet från utredningsmyndighetens sida som

under nuvarande rättegångsordning i stort sett är främmande för domsto­

larna. Enligt den övervägande meningen inom kommittén borde sjöförkla­

ring helst anförtros åt särskilt inrättade utredningsorgan, sjöförklarings-

nämnder, vilkas sammansättning skulle garantera att erforderliga insikter

på det maritima området blir företrädda. Sådana nämnder borde enligt den­

na mening inrättas till ett jämförelsevis ringa antal, lämpligen en för vart

och ett av rikets sju fartygsinspektionsdistrikt. Förrättningarna skulle inte

desto mindre regelmässigt hållas i hamn, där den händelse inträffat som

föranlett sjöförklaring, resp. i den hamn fartyget först anlöper efter sådan

händelse. Den kritik som under förarbetena till 1891 års sjölag riktades mot

förslaget om sjönämnder, nämligen att antalet platser där sjöförklaring

kunde upptas skulle bli för litet, anser kommittén med hänsyn till landets

numera välutvecklade kommunikationer inte längre kunna med fog åbe­

Knngl. Maj. ts proposition nr

145

år 1966

115

ropas mot en koncentration av utredningsinyndigheterna. Med sjöförkla-

ringsnämnd skulle också vinnas att sjöförklaring inte utan vidare blir of­

fentlig, något som bl. a. föranlett kritik mot nuvarande ordning. Denna in­

nebär nämligen att offentlig sjöförklaring skall hållas beträffande svenskt

fartyg även efter sammanstötning med utländskt fartyg, oavsett om mot­

svarande förrättning sker beträffande detta fartyg. Det svenska fartyget

kan därigenom komma i ofördelaktigt läge i förhållande till det andra far­

tyget när det gäller utredningsmaterialet. En ordning med sjöförklarings-

nämnder skulle å andra sidan belastas av svagheten att edgång inte kan ske

som inför domstol. Sådan skulle i stället få ordnas genom bevisupptagning

inför domstol, något som dock inte kan ske utan omgång.

Emellertid talar enligt kommittén vissa skäl för att sjöförklaring allt­

jämt anförtros åt domstol. Till en början måste beaktas, att det ofrånkom­

liga kravet på hög beredskap hos utredningsmyndigheten inte kan tillgodo­

ses utan tillgång till tekniska och personella resurser motsvarande dem som

domstol förfogar över. Eftersom sjöförklaringsnämnder knappast torde

kunna inrättas inom ramen för någon organisation med sådana resurser

anser kommittén att en reform av detta slag — oavsett att ordförandeskap

i sjöförklaringsnämnd inte skulle utgöra ett heltidsuppdrag — måste be­

räknas komma att dra kostnader, som knappast skulle stå i rimlig propor­

tion till nämndernas begränsade verksamhet och deras sysselsättning. För

att vidmakthålla den effektivitet i utredningsverksamheten som åsyftas

med revisionen av sjöförklaringsinstitutet fordras enligt kommittén vidare

en fortlöpande utbildning inom verksamhetsområdet av den personalkate­

gori som utredningsmyndigheternas ordförande skall rekryteras ur. Kom­

mittén menar, att en sådan utbildning kan åstadkommas utan svårighet vid

domstol men endast genom särskilda, kostnadskrävande åtgärder hos sär­

skilt inrättade utredningsmyndigheter. Dessutom skulle sådana myndighe­

ter i egenskap av administrativa nyskapelser tvingas inleda sin verksam­

het utan tillgång till det förtroende hos berörda grupper som domstolarna

äger — trots kritiken för bristande effektivitet vid upptagande av sjöför­

klaringar. Och rent allmänt anser kommittén det ligga i rättsvårdens in­

tresse, att domstolarna inte fråntas den möjlighet att vinna förtrogenhet

med sjöfartsförhållanden som upptagandet av sjöförklaringar medför. När

kommittén slutligen stannat för att inte förorda avskaffande av domstol

som utredningsmyndighet inom landet, har enighet därom kunnat uppnås

endast genom att vissa förändringar föreslås i den gällande ordningen bl. a.

i fråga om utredningens effektivitet. Särskilt framhålls förslag om sekre­

tessbeläggning av utredningen i vissa sammanstötningsfall och en begräns­

ning av antalet behöriga domstolar i förening med samma forumregler som

nyss nämnts för sjöförklaringsnämnd.

I fråga om sjöförklaring utom landet har kommittén i likhet med

de övriga nordiska sjölagskommittéerna funnit, att sjöförklaring även på ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

116

rikes ort bör upptas i enlighet med nordiskt bruk. Konsulerna, vilkas lämp­

lighet att leda sådana utredningar visserligen generellt sett dragits i tvivels-

mål, kan enligt kommittén inte undvaras för ändamålet. Kommittén anser

dock att behörighet att uppta sjöförklaring bör anförtros endast lönad kon­

sul, eftersom honorärkonsul inte alltid kan förutsättas behärska svenska

språket eller vara tillräckligt insatt i svenska rättsförhållanden. Kommit­

tén föreslår, att sjöförklaring i Danmark, Finland och Norge skall upptas

av där behörig myndighet och på annan utrikes ort av därtill behörig svensk

konsul, om sådan finns, och i annat fall av dansk, finsk eller norsk konsul.

Detta överensstämmer med de övriga nordiska kommittéförslagen.

När det gäller en begränsning av antalet behöriga dom­

stolar kan enligt kommittén en sådan åtminstone tillsvidare lämpligen

åstadkommas genom att behörighet för häradsrätt enligt 1937 års lag upp­

hävs. Endast rådhusrätt skall således enligt kommitténs förslag äga hand­

lägga sjöförklaring. Eftersom annan rådhusrätt än sådan som är belägen i

hamnstad, för närvarande ett trettiotal, i praktiken inte kan komma i fråga

för ändamålet och vidare det totala antalet rådhusrätter i landet undergår

minskning till följd av landsrättsläggning av städer och kan förväntas bli

ytterligare inskränkt i samband med en förestående allmän omorganisa­

tion av underrätterna, synes förslaget enligt kommittén medföra en godtag­

bar begränsning av antalet sjöutredningsmyndigheter. Kommittén under­

stryker i detta sammanhang, att den åsyftade effektiviseringen av sjöutred­

ningarna skulle äventyras, om handläggningen av sjöförklaring inom dom­

stol anförtros annan ledamot än den som med hänsyn till ställning och er­

farenhet är skickad att leda utredning av detta speciella slag.

Utöver sjöförklaring anser kommittén, att det efter mönster av luftfarts­

lagen bör finnas möjlighet att tillsätta särskild undersöknings­

kommission för sådana händelser som krävt stora förluster i liv eller

egendom eller i andra fall kan väntas medföra synnerligen omfattande eller

invecklad utredning. I huvudsaklig överensstämmelse med de övriga nor­

diska kommittéernas förslag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om

särskild undersökningskommission för sådana fall. I kommissionen skall

erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap vara företrädd. De

föreslagna bestämmelserna innebär, att undersökningskommissionens ut­

redning träder i stället för sjöförklaring. Det möter inte hinder att tillsätta

undersökningskommission fastän sjöförklaring redan inletts eller slutförts.

Kommittén föreslår vidare, att sjöförklaring skall kunna hållas i för­

enklad form i vissa fall. Det gäller sådana fall då utredningssyftet kan

tillgodoses utan att förhandling hålls. Kommittén anser det nämligen önsk­

värt, att de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaring und­

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

117

viks där det lämpligen kan ske. I sådant fall ombesörjs erforderlig utred­

ning av utredningsmyndighetens ordförande ensam. Förslaget innebär, att

utredningsmyndighetens ordförande skall pröva, om sjöförklaring skall ske

i förenklad form. Som exempel på händelser som ofta torde lämpa sig för

sådant förenklat utredningsförfarande anför kommittén okomplicerade

grundstötningar och kaj kollisioner samt vissa vanliga skadefall vid last­

ning och lossning. Kommittén framhåller, att en sådan prövning ej är slut­

ligt bindande. Även när beslut fattats om sjöförklaring i förenklad form,

kan enligt kommittén ny bedömning göras på grund av senare inkomna

uppgifter och sammanträde utsättas. Kommittén fäster också uppmärksam­

heten vid att sjöfartsstyrelsen enligt förslaget skall kunna påkalla förhand­

ling eller, om förenklad sjöförklaring redan avslutats, förordna om dess

fullständigande och därvid påkalla att sjöförklaringen upptas vid förhand­

ling. Enligt kommitténs mening bör möjligheten att hålla sjöförklaring i

förenklad form inte desto mindre utnyttjas med viss försiktighet.

Enligt gällande rätt finns möjlighet att underlåta sjöförhör inför konsul,

om motsvarande utredning åstadkommits genom behörig utländsk myndig­

hets försorg. Kommittén anser, att motsvarande möjlighet att göra u n-

dantag från sjöförklaringsplikten bör erbjudas oavsett vil­

ken myndighet som i det särskilda fallet skall uppta sjöförklaringen. Den

bör principiellt också vara oberoende av hur den utredning tillkommit som

bör kunna ersätta sjöförklaringen. Det väsentliga anser kommittén vara,

om den tillgängliga utredningen är tillfredsställande med hänsyn till sjö­

förklaringens syfte. Är så fallet, t. ex. beträffande undersökning som verk­

ställts av lokal polismyndighet angående olycksfall eller dödsfall, måste

med hänsyn till de besvär och kostnader som är förknippade med sjöförkla­

ring sådan vara opåkallad. Enligt kommittéförslaget ankommer det på sjö­

fartsstyrelsen att förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

Kommittén erinrar om de i direktiven berörda särskilda problemen som

uppkommer i vissa fall av fartygs sammanstötning med an­

nat fartyg. Sjöförklaring kan nämligen av praktiska skäl som regel

inte hållas gemensamt eller samtidigt för de inblandade fartygen. Eftersom

sjöförklaring är offentlig, kommer den sida för vars fartyg sjöförklaring

först hålls i ett sämre läge än den andra sidan genom att vad som blivit up­

penbarat vid den första sjöförklaringen kan komma att menligt påverka

tillförlitligheten av den senare förrättningen. För det fall att svenskt fartyg

sammanstött med fartyg under utomnordisk flagg bör enligt kommittén vi­

dare uppmärksammas, att enligt det främmande fartygets nationella lag ut­

redning ofta inte behöver verkställas eller inte sker offentligt. Den svenske

redaren kommer då i det ogynnsamma läget att han genom obligatorisk sjö­

förklaring tvingas öppet redovisa sin bevisning utan motsvarande möjlig­

het att få ta del av det bevismaterial över vilket den utländske redaren kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

118

förfoga. Kommittén erinrar om att förhållandet länge varit föremål för kri­

tisk uppmärksamhet och att framställningar om lagändring gjorts av Sjö-

assuradörernas förening redan år 1937 och av redareföreningen åren 1950

och 1956. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd, att i

händelse av sammanstötning med främmande fartyg eller när det finns an­

ledning anta att förhållandet kan bli föremål för talan vid utländsk domstol,

konsul äger med vederbörande departements godkännande tillåta att sjö­

förklaring uppskjuts eller ej avhålls.

Enligt kommittén torde, som antytts i direktiven, dessa missförhållanden

inte kunna undanröjas genom lagstiftning utan att föreskrifter meddelas,

som delvis är ägnade att väcka vissa principiella betänkligheter. Den danska

kommittén har föreslagit en s. k. antidiskrimineringsregel av innebörd dels

att sjöförklaring i anledning av sammanstötning med annat fartyg såvitt

möjligt skall hållas samtidigt som sjöförklaring avges för det andra farty­

get och att för detta ändamål uppskov med förrättningen kan beviljas och

dels att sjöförklaringsplikt inte skall föreligga när fartyg sammanstött med

utländskt fartyg, för vilket enligt dess hemlands lag inte föreligger motsva­

rande plikt, om inte handelsministeriet i särskilt fall påbjuder att sjöförkla­

ring skall avges. De finska och norska kommittéerna torde enligt vad kom­

mittén anför komma att föreslå dels bestämmelser av innebörd som väsent­

ligen motsvarar det danska förslaget och dels föreskrifter för att möjliggöra

sekretess beträffande sjöförklaring som hålls innan motsvarande utredning

verkställs beträffande det andra fartyget. Kommittén har övervägt att ut­

forma de erforderliga särbestämmelserna för sammanstötningsfall så, att

när sjöförklaring ej äger rum samtidigt för de i sammanstötningen inblan­

dade fartygen den först avhållna förrättningen liksom handlingarna i saken

skall i erforderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Fastän en re­

gel även med en så begränsad utformning sannolikt skulle kunna tillgodose

i huvudsak samma behov som nyssnämnda längre gående alternativ, har

kommittén, med hänsyn till angelägenheten av att nordisk enhetlighet i

största möjliga utsträckning upprätthålls i fråga om en så viktig rättsregel

som denna, valt att lägga fram ett förslag som väsentligen överensstämmer

med de finska och norska kommittéernas utkast.

Enligt förslaget skall rättens ordförande eller konsuln i första hand låta

anstå med förrättningen, om därigenom sjöförklaring kommer till stånd

samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det

andra fartyget. Det kan enligt kommittén knappast väntas, att ett sådant

syfte särdeles ofta skall kunna vinnas. Möjlighet till avsteg från huvudregeln

om förrättningens offentlighet kan därför enligt kommittén inte undvaras.

När uppskov med förrättningen skulle vara utan avsedd verkan, skall för­

rättningen på begäran av befälhavaren eller redaren för det fartyg för vil­

ket sjöförklaring först avges helt eller delvis hållas inom stängda dörrar,

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

119

om inte synnerliga skäl talar emot detta. För att inte ändamålet med bestäm­

melsen skall bli förfelat måste enligt kommittén beslut om handläggning

inom stängda dörrar dessutom innefatta förordnande att annan enskild sak­

ägare än fartygets redare och försäkringsgivare inte får övervara handlägg­

ningen. Förslaget innehåller föreskrift därom. Kommittén framhåller, att

möjligheten att få ut eller i övrigt ta del av dagböcker och anmälnings- och

förrättningshandlingar m. m. av samma skäl måste inskränkas i motsvaran­

de mån. Därom föreslås bestämmelser i både sjölagen och sekretesslagen.

Om sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket sådan utredning

som motsvarar sjöförklaring inte verkställs, föreslås att sjöförklaring inte

skall vara erforderlig för det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen be­

stämmer annat. Kommittén betonar, att den utredning som åsyftas är så­

dan, som inte bara har väsentligen samma syfte och omfattning som sjöför­

klaring (jfr förslaget 306 §) utan som dessutom är i motsvarande mån of­

fentlig. Avsikten är enligt kommittén, att sjöförklaring för det svenska far­

tyget i sådant fall skall komma till stånd endast när med hänsyn till sjö-

fartssäkerheten starka skäl talar för att så sker. Om sjöförklaring bör äga

rum, kan förrättningen enligt de tidigare nämnda bestämmelserna i försla­

get helt eller delvis hållas inom stängda dörrar.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla ett särskilt institut för ut­

redning av sjöolyckor lämnas i allmänhet utan erinran. Spörs­

målet berörs emellertid på några håll.

Sveriges fiskares riksförbund

ifrågasätter om inte sjöförklaring och sjö­

förhör kan utgå. När hänsyn till sjösäkerheten eller i övrigt offentligrätts­

liga intressen motiverar en officiell utredning kan sådan enligt förbundet

verkställas direkt genom sjöfartsverkets försorg. I den mån privaträttsliga

hänsyn motiverar ett säkerställande av bevisning kan detta ske genom be­

visupptagning inför domstol till framtida säkerhet. Förbundet vill emeller­

tid inte motsätta sig att sjöförhör och sjöförklaring kvarstår i huvudsak i

nuvarande form, eftersom bl. a. de svenska fiskefartygens försäkringsgivare

önskar det.

Även

Stockholms rådhusrätt

ifrågasätter, om sjöförklaring alls bör kom­

ma till stånd i de fall då uteslutande enskilt intresse föreligger. Vederbö­

rande intressent kan i så fall tillgodoses genom hl. a. bevisupptagning till

framtida säkerhet.

Sveriges ångfartygs assurans förening

framhåller, att föreningen haft åt­

skilliga anledningar till missnöje med sjöförklaringar, som enligt förening­

ens mening är en kvarleva från segelsjöfartens tid. Olägenheterna har i syn­

nerhet framkommit i fråga om domstolarnas bevisupptagning och offentlig­

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

120

heten vid sjöförklaringar i kollisionsärenden. Föreningen anför att institu­

tet saknar motsvarighet i ett flertal länder och ger uttryck för uppfatt­

ningen att sjöförklaringarna bör avskaffas.

Förslaget att sammanslå sjöförhör och sjöförklaring till ett g e in e n-

samt institut, benämnt sjöförklaring och uppdelat i en obligatorisk

och en fakultativ form, finner

Svea hovrätt

vara en välmotiverad förenkling

av lagstiftningen. Förslaget gillas även av

Sveriges fartygsbefälsförening

och

Sjöassuradörernas förening. Svenska maskinbefälsförbundet

och

Sve­

riges advokatsamfund

uttalar likaså tillfredsställelse med sammanslagning­

en av de båda instituten.

Sjöfartsstyrelsen

anför, att någon klar gräns inte upprätthålls mellan sjö­

förklaring och sjöförhör. Vid samma förhandling kan därför frågor av rent

civilrättslig och rent offentligrättslig karaktär komma att behandlas. Det

material som framkommit vid en förhandling, som ansetts vara en rent ci­

vil sjöförklaring, har enligt styrelsen många gånger kommit att ligga till

grund för ett vidare straffprocessuellt agerande och sjöförhörsutredningar

har kommit till användning i civilmål. Mot detta förhållande anser styrelsen

emellertid att endast vissa formella invändningar kan göras. Från praktisk

synpunkt är det enligt styrelsen värdefullt att samma utredning kan använ­

das för flera ändamål. Att endast en förhandling behöver hållas är tidsbe­

sparande för både domstolar och fartyg. Även utomlands används det ma­

terial som införskaffats vid en enda sjöutredning både för offentligrättslig

och civilrättslig talan. Det gäller enligt styrelsen bl. a. de utredningar som

görs genom tyska Seeamt och amerikanska Coast Guard.

Hovrätten för Övre Norrland

ställer sig kritisk såtillvida som den menar,

att svårigheterna att välja den myndighet som bör anförtros sjöförklaringar

till stor del bottnar i att sjöförklaringsinstitutet efter sammanslagningen

med sjöförhöret skall tjäna skilda ändamål.

Den föreslagna gränsen mellan obligatorisk och fakultativ sjöför­

klaring finner

Sveriges advokatsamfund

vara bestämd på ett riktigt sätt.

Sjöassuradörernas förening

anser däremot att fakultativ sjöförklaring vid

fall av enbart lastskada kan vara motiverad endast under förutsättning att

förslaget om sjöförklaring i förenklad form inte föranleder lagstiftning.

Föreningen framhåller att den danska kommitténs förslag bibehåller obliga­

torisk sjöförklaring för lastskadefallen.

Förslaget att behålla domstol som utred ningsmyndighet för

sjöförklaringar inom landet godtas av åtskilliga remissinstanser, trots att

man i allmänhet delar kommitténs betänkligheter mot domstol som utred-

ningsmyndighet och anser skäl tala för alternativet sjöförklaringsnämnd.

De remissinstanser som hör hit är

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sve­

rige, Stockholms rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommitténs majori­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

121

tet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges fartygsbefälsförcning,

Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sjöassura-

dörernas förening

och

Sveriges advokatsamfund.

En av domstolskommitténs ledamöter förordar i särskilt yttrande att, om

inte polismyndighet anses lämplig att verkställa den förundersökning en

sjöförklaring i själva verket är, upptagandet av sjöförklaringar anförtros åt

särskilda sjöförklaringsnämnder. Även

Stockholms rådhusrätt

och

För­

eningen Sveriges häradshövdingar

framför tanken att lägga utredningen på

polismyndigheten i stället.

Sveriges ångfartygs assurans förening

är kritisk mot domstolarna såsom

sjöutredningsmyndigheter och föredrar alternativet sjöförklaringsnämnd.

Hovrätten för Övre Norrland

förordar likaså alternativet sjöförklarings­

nämnd. Hovrätten framhåller som olyckligt och oriktigt att domstol, vilken

som regel skall undvika inkvisition och handlägga förekommande mål och

ärenden efter den ackusatoriska principen, i vissa fall påläggs den skyldig­

het till inkvisitoriskt betonad aktivitet som ofta torde vara förutsättning

för att en sjöförklaring skall kunna föras till ett tillfredsställande slut med

hänsyn till det offentliga säkerhetsintresset. Skall domstol handlägga sjö­

förklaring, måste den få arbeta efter de principer som annars gäller för dess

verksamhet. Hovrätten menar, att aktiviteten i sådant fall får utövas av en

representant för det allmänna, exempelvis företrädare för sjöfartsstyrelsen.

Hovrätten antar, att en nämnd kan arbeta snabbare och smidigare än dom­

stol och att kostnaderna skulle bli överkomliga. Egentligen torde det endast

röra sig om att i huvudsak samma personer som de vilka skulle ha ingått

i domstolen får arbeta under något smidigare former. De enskilda intres­

sena anser hovrätten kunna tillgodoses genom att nämnden efter en kort

inledande utredning överlämnar till domstol att verkställa den kanske om­

fattande bevisupptagning som kan återstå. Alternativet med särskild sjö­

förklaringsnämnd förutsätter enligt hovrätten en bestämmelse, enligt vilken

nämnden äger hänvända sig till domstol för förhör med vittne eller sakkun­

nig eller för att utverka editionsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund

delar helt kommitténs uppfattning, att utom

landet endast lönad konsul bör vara behörig att uppta sjöförklaring.

Även

sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening

och

Svenska maskin­

befälsförbundet

biträder förslaget i denna del.

Svea hovrätt

framhåller emellertid, att det avgörande kriteriet i detta

sammanhang bör vara lämpligheten för uppgiften och inte om vederböran­

de konsul är lönad eller cj. Vissa svenska honorärkonsuler torde enligt hov­

rätten kunna godtas i detta sammanhang lika väl som vissa lönade konsuler.

Det synes därför hovrätten lämpligt, att det inom utrikesdepartementet för­

utsättningslöst bestäms vilka konsuler som skall vara behöriga.

Inom

utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfarts-

ärenden

har vid behandling av betänkandet framhållits följande. »Konsul»

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

122

Kungl. Maj.ts proposition nr låö år 1966

är ett begrepp vars innebörd inte är fullt klar men vars tolkning måhända

kan överlämnas till utrikesministern. Det förekommer att lönade tjänste­

män vid konsulat, som förestås av olönad konsul, utför sjöförklaringsför-

rättningar. Vissa olönade konsuler kan anses vara fullt kompetenta för så­

dan uppgift och bör därför även framdeles betros med uppgiften. En ord­

ning med personligt bemyndigande för behörig tjänsteman att uppta sjö­

förklaring bör kanske övervägas.

I fråga om förslaget att sjöförklaring utrikes, där behörig svensk konsul

inte finns, skall kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul

framhåller

Svea hovrätt,

att det med hänsyn till folkrättens innehåll i fråga

om konsuls befogenheter inte med säkerhet kan påräknas att den stat där

konsuln är verksam tillåter honom att företa förrättningar även för annat

land än det vars konsul han är. Även inom

utrikesdepartementets nämnd för

konsulära sjöfolks- och sjöfartsfrågor

har framhållits att det konsulära nor­

diska samarbetet kan erbjuda vanskligheter. Sålunda skulle enligt de före­

slagna bestämmelserna det läget kunna uppstå, att på ort, där den svenske

konsuln är olönad och därför inte behörig att uppta sjöförklaring, exempel­

vis hans norske, likaledes olönade kollega till följd av norska regler är be­

hörig för sådan förrättning. Ytterligare komplicerad kunde situationen bli

om samma person är konsul för båda länderna. Han skulle då efter anmä­

lan om sjöförklaring från svensk fartygsbefälhavare vara tvungen att hålla

förrättningen, inte i sin egenskap av svensk konsul utan i egenskap av norsk

konsul.

Förslaget om en begränsning av antalet behöriga dom­

stolar, har tilldragit sig särskild uppmärksamhet. De remissinstanser

som yttrat sig i denna del biträder så gott som samstämmigt tanken på ett

begränsat antal sjöförklaringsdomstolar. Flera —

Svea hovrätt, häradshöv­

dingen i Gotlands domsaga, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms råd­

husrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommittén, Sveriges fiskares riksför­

bund, Sveriges ångfartygs assurans förening

och

Sveriges advokatsamfund

— uttalar sig emellertid för en mera långt gående begränsning än den för­

slaget innebär.

Svenska maskinbefälsförbundet

och

Sjöassuradörernas för­

ening

antar dock att förslaget är ändamålsenligt i detta avseende.

Domstolskommittén

ifrågasätter till en början lämpligheten av att an­

knyta behörigheten till begreppet rådhusrätt. Domstolskommittén erinrar

om att dess utredningsuppdrag syftar till att åstadkomma en enhetlig under-

rättsorganisation, i vilken underrätterna torde komma att få enhetlig be­

nämning. Domstolskommittén anser att det därför bör undvikas att i ny

lagstiftning, när det gäller att begränsa behörigheten i något hänseende till

vissa underrätter, grunda urvalet på skillnaden i fråga om organisation och

benämning mellan vissa städers domstolar och övriga underrätter. Viktiga­

re än denna invändning är emellertid enligt domstolskommittén att förslå-

123

get inte tillgodoser det från flera synpunkter motiverade önskemålet om en

väsentlig minskning av det nuvarande antalet domstolar med behörighet att

handlägga här avsedda förrättningar. Med hänvisning till de av sjölagskom-

mittén anförda skälen för att inrätta sjöförklaringsnämnder, en för varje

fartygsinspektionsdistrikt, anser domstolskommittén det överraskande att

förslaget inte sträcker sig längre i fråga om begränsningen av antalet behö­

riga domstolar än till att behörigheten upphävs för vissa häradsrätter. Med

hänsyn till att i praktiken endast rådhusrätter i hamnstäder kommer i frå­

ga, kvarstår därmed omkring 25 sjöförklaringsdomstolar. Domstolskommit­

tén har inhämtat, att av de genomsnittligt knappt 200 sjöförklaringar som

årligen tas upp inom landet den ojämförligt största delen, omkring tre fjär­

dedelar, faller på rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. För öv­

riga sjöförklaringsdomstolar återstår knappt 50 förrättningar årligen, allt­

så i medeltal två för varje domstol. Med en sådan ordning måste även i fort­

sättningen åtskilliga sjöförklaringsdomstolar komma att sakna nödig erfa­

renhet av sjöförklaringar. Antalet sjöförklaringsdomstolar torde enligt dom­

stolskommittén knappast böra vara större än det antal utredningsmyndig-

heter som sjölagskommittén funnit lämpligt för det fall att särskilda sjö­

förklaringsnämnder skulle inrättas, nämligen sju. Domstolskommittén upp­

märksammar vidare, att förslaget inte löser frågan om kompetensfördel­

ningen mellan sjöförklaringsdomstolarna. Med det föreslagna stora antalet

sådana domstolar blir det svårt att åstadkomma en ändamålsenlig indel­

ning i jurisdiktionsområden, eftersom varken den judiciella indelningen

eller annan indelning synes kunna tjäna som underlag. Kompetensför­

delningsreglerna bör med hänsyn till vikten av snabb handläggning vara

sådana att tvekan inte behöver uppstå om var sjöförklaring skall avges.

Dessa olägenheter anser domstolskommittén kunna undvikas vid en kon­

centration till några få domstolar. Möjlighet öppnas då att knyta indel­

ningen till far tygsinspektionsdistrikten. Med en sjöförklaringsdomstol för

vart och ett av de sju fartygsinspektionsdistrikten nås enligt domstolskom­

mittén en lämplig avvägning av antalet sådana domstolar. Domstolskom­

mittén förordar, att sjölagens bestämmelser om forum för sjöförklaring

inom riket utformas med utgångspunkt från att det skall finnas en behörig

domstol i vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Sjöfartsstijrelsen

och

Sveriges fiskares riksförbund

förordar också denna

lösning. Även

Svea hovrätt

anvisar den som en lämplig utväg att åstadkom­

ma en ytterligare inskränkning av antalet sjöförklaringsdomstolar.

Stock­

holms rådhusrätt

menar likaså att den är värd att övervägas.

Hovrätten för

Västra Sverige

ifrågasätter, om inte de av kommittén utvecklade skälen för

eu minskning av antalet behöriga domstolar bär ännu längre. Om behörig­

heten koncentreras förslagsvis till högst sju rådhusrätter i våra viktigaste

hamnstäder eller kanske rent av till de tre största städerna och därutöver

bara eu storhamn inom norrlandsområdet, skulle man i än högre grad kun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

na garantera, att domstolarna får kontinuerlig kontakt med sjöförklaringar

och därmed också stor förtrogenhet med hithörande problem.

Sjöfartsstyrelsen

upplyser, att det redan nu råder en klar tendens till

koncentration av sjöutredningar inom landet till de större sjöstäderna. En

sammanställning av protokoll över sjöförklaringar och sjöförhör som kom­

mit in till styrelsen under år 1961 visar, att av 162 insända protokoll 20

kommer från Stockholm, 58 från Göteborg, 72 från landet i övrigt söder om

Gävle och 12 från kustlandet norrut från och med Gävle. Av fallen »landet

i övrigt» synes en koncentration till Kalmar, Malmö och hamnar på väst­

kusten ha skett. En koncentration av möjligheten att avge sjöförklaring till

ett fåtal lämpligt belägna domstolar antas av styrelsen med hänsyn till des­

sa siffror, som förhåller sig tämligen oförändrade år från år, inte bereda

dem som skall avlägga sjöförklaring några större praktiska svårigheter.

Sveriges ångfartygs assurans förening

anser likaledes, att förslaget med­

för en helt otillräcklig begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar och

förordar en väsentlig inskränkning av deras antal.

Föreningen Sveriges stadsdomare

anför att, om ny domkretsindelning

genomförs i landet, bestämmelserna om behörig domstol bör anpassas där­

efter och utformas så att sjöförklaringarna anförtros underrätterna i de

större hamnstäderna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

har en avvikande uppfattning och

menar, att det i allt fall för närvarande inte finns något behov att begränsa

antalet sjöförklaringsdomstolar. Föreningen ifrågasätter om inte kravet på

speciell insikt och sakkunskap hos domstolen mera gör sig gällande vid av­

dömande av mål som avser invecklade och svårbedömbara sjörättsliga reg­

ler än vid upptagande av sjöförklaringar med den innebörd som förslaget

ger sjöförklaringsinstitutet. Föreningen anser det därför vara tveksamt om

den föreslagna ändringen i 1937 års lag om behörighet för häradsrätt att

uppta sjörättsmål bör genomföras för närvarande och utan samband med

omprövning av de generella forumbestämmelserna för sjömål. Föreningen

understryker vidare behovet av skyndsamhet när det gäller sjöförklaring

och anser med hänsyn därtill skäl tala mot en koncentration av sjöförkla-

ringsdomstolarna till några få stora städer. I allt fall bör enligt föreningens

uppfattning en begränsning av sjöförklaringsdomstolarna ske efter helt

andra grunder än de föreslagna. Att t. ex. sjöförklaringsdomstol inte vi­

dare skulle finnas på Gotland med hänsyn till att Visby lagts under lands­

rätt synes föreningen inte godtagbart.

Häradshövdingen i Gotlands domsaga

erinrar om Gotlands speciella be­

lägenhet och att kommunikationerna mellan ön och fastlandet under vin­

terhalvåret tidvis kan vara helt avbrutna. Han anser, att det därför bör

övervägas om det inte också i fortsättningen bör finnas en sjöförklarings­

domstol där. Å andra sidan har antalet sjöförklaringar i domsagan varit

förhållandevis begränsat (3 under 1962 och 2 under första halvåret 1963)

125

och en avvägning får alltså ske mellan behovet att ha en sjöförklarings-

domstol på Gotland och önskvärdheten att domstolen skall ha möjlighet

att förvärva tillräcklig erfarenhet i nautiska frågor.

Förslaget att särskild undersökningskommission skall

kunna tillsättas i vissa fall har genomgående mottagits positivt. Det biträds

eller lämnas utan erinran av

hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokat­

samfund, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och

Sjöassuradörernas förening.

Den sistnämnda föreningen ifrågasätter

emellertid om inte det önskade syftet bättre skulle vinnas, om undersök­

ningskommissionen blev permanent och inte bara tillsattes för exceptio­

nella fall.

Sjöfartsstyrelsen

biträder förslaget med viss reservation. Styrelsen utgår

från att endast de största sjöolyckorna skall bli föremål för kommissio­

nens verksamhet och antar, att sjöolyckor av den typ som inträffade un­

der senare delen av januari 1963 genom motorfartygen östanhavs, Vestan­

havs och Thuntank VII:s förlisningar inte skall utredas av kommission.

Styrelsen upplyser, att den med stöd av sin instruktion tillsatt en sär­

skild arbetsgrupp, i vilken även personer utanför styrelsen ingått, med

uppgift framför allt att bearbeta på ordinarie väg insamlat utredningsma­

terial och söka erhålla lärdomar av därvid vunna erfarenheter. Styrelsen

för utskickar, att den alltjämt skall vara verksam på detta sätt och till­

styrker förslaget under denna förutsättning.

Hovrätten för Västra Sverige

antar, att undersökningskommissionens

värde främst skulle ligga däri, att krav på alldeles speciell sakkunskap kan

tillgodoses.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd

anser det onödigt att kom­

missionen förordnas av Kungl. Maj :t och föreslår, att bestämmelsen ändras

så att Kungl. Maj :t kan bemyndiga sjöfartsstyrelsen att besluta i detta

hänseende.

Till förslaget om sjöförklaring i förenklad form i vissa fall ställer

sig remissinstanserna tveksamma.

Sjöassuradörernas förening

avstyrker förslaget. Enligt föreningens upp­

fattning kan den föreslagna ordningen föranleda risk för att värdefullt

utredningsmaterial går förlorat och ändamålet med sjöförklaringen även­

tyras.

Sjöfartsstyrelsen

anser det vara mycket tveksamt om denna form av sjö­

förklaring har större praktisk betydelse. Vid granskning av inkomna sjö-

förklaringsprotokoll och sjöolycksrapporter har det enligt styrelsen visat

sig att högst skilda uppfattningar råder vid bedömningen av om fallen är

av betydelse eller inte. Styrelsen befarar att om den föreslagna möjligheten

införs, redaren eller befälhavaren i vissa fall skall finna anledning att baga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

tellisera en sjöolycka för att få till stånd ett förenklat utredningsförfaran­

de när i själva verket en sjöförklaring med förhandling bör äga rum. Det

kan också bli så, att paragrafen medför en viss ökning av de fall då sjö­

förklaring, visserligen utan förhandling, kommer att ske. Styrelsen drar

nämligen av motiven den slutsatsen att sådana fall som nu knappast för­

anleder någon sjöförklaring skulle komma att utredas. Även

Göteborgs råd­

husrätt, Föreningen Sveriges stadsdomare

och

Sveriges advokatsamfund

drar i tvivelsmål att förslaget fyller ett praktiskt behov. Advokatsamfundet

uttrycker dessutom farhågor för missbruk trots den restriktivitet i tillämp­

ningen som kommitténs motivuttalanden bjuder.

Föreningen Sveriges hä­

radshövdingar

menar, att det i hithörande fall bör vara lämpligare att

sjöfartsstyrelsen själv ombesörjer den utredning som kan fordras till kom­

plettering av befälhavarens rapport enligt 40 § sjölagen.

Sveriges fartggsbefälsförening

anför å andra sidan, att det i allt fall inte

från fartygsbefälets sida kan anföras några betänkligheter mot förslaget i

denna del.

Förslaget att sjöfartsstyrelsen, när tillfredsställande utredning i annan

ordning finns tillgänglig, kan förordna om undantag från sjöför-

klaringsplikten har föranlett särskilt uttalande endast av

Sjöassu-

radörernas förening.

Denna avstyrker förslaget. Värdet av bestämmelserna

om obligatorisk sjöförklaring kan enligt föreningen bli förringat om sjö­

fartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om undantag.

De föreslagna särskilda reglerna för fall av fartygs sammanstöt­

ning med annat fartyg har fått ett skiftande mottagande under

remissbehandlingen.

Offentlighetskommittén

tillstyrker förslaget. Offentlighetskommittén kon­

staterar, att ett betydande offentlighetsintresse generellt sett torde före­

ligga i fråga om sjöolyckor av allvarligt slag och att förslaget om sekre­

tess därför inger vissa betänkligheter. Beträffande fartygs kollision med

annat svenskt fartyg förutsätter offentlighetskommittén dock, att sekre­

tessen genomgående blir kortvarig, eftersom det av förslagets grunder

följer att sjöförklaringen för det andra fartyget blir offentlig och sekre­

tessen kring den först upptagna sjöförklaringen därmed förfaller. Offent­

lighetskommittén konstaterar, att med hänsyn till de gemensamt utarbetade

reglerna detsamma torde i huvudsak komma att gälla vid svenskt fartygs

sammanstötning med annat nordiskt fartyg. Vid kollision med annat ut­

ländskt fartyg kan emellertid det svenska fartygets sjöförklaring bli hem­

lig för längre tid och detta kan enligt offentlighetskommittén sägas vara

otillfredsställande. Offentlighetskommittén finner det dock ligga nära till

hands att jämföra med 3 § sekretesslagen, enligt vilken handlingar i vissa

andra ärenden med utländsk anknytning som regel omges med sekretess

i 50 år. Sekretess kring sjöförklaringar av här avsett slag får därför en­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

127

ligt offentlighetskommitténs mening ses som en eftergift, betingad av att

offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta andra länder.

Sveriges

fartygsbefälsförening

anser likaså, att förslaget utgör en god lösning.

Sveriges ångfartygs assnrans förening

anser att det bör kompletteras, så

att sjöförklaringen kan sekretessbeläggas på ömse håll. Föreningen fram­

håller att den sida som först avger sjöförklaring får förmånsställningen att,

utan motsvarande rätt för motsidan, kunna närvara vid dess sjöförklaring

och delta i den utredningen. Föreningen väntar, att detta skall leda till en

strävan att avge sjöförklaring först och upplyser, att det f. n. råder en

motsatt strävan.

Sveriges advokatsamfund

antar, att förslaget kan lösa åtskilliga av de

problem som ofta uppkommer i samband med kollisionsfall men påpekar,

att tveksamma situationer kan uppstå. Det gäller t. ex. hur sjöförklarings-

myndigheten skall kunna konstatera om sjöförklaring eller motsvarande

utredning äger rum samtidigt för det andra fartyget. Advokatsamfundet

anser, att förslaget bör kunna accepteras men hemställer, att systemets

funktion i praktiken uppmärksammas under den närmaste tiden efter

ikraftträdandet.

Sjöfartsstyrelsen

tillstyrker en ordning med sekretesskydd i vissa fall

men avstyrker den föreslagna bestämmelsen om undantag från sjöförkla-

ringsplikten. Styrelsen anför, att undantagsbestämmelsen tillgodoser civil­

rättsligt betingade önskemål att utredning underlåts men lämnar öppet

hur det offentligrättsligt betingade kravet att utredning kommer till stånd

skall tillgodoses. Uppgifter för vissa civilrättsliga intressen kan erhållas på

olika sätt genom rederiets kontakt med det egna fartyget men det torde vara

svårare för offentlig myndighet och vissa försäkringsintressen att få er­

forderliga informationer om händelsen utan tillgång till utredning genom

sjöförklaring. Det måste enligt styrelsen också i många fall te sig stötande

om befälhavare på ett fartyg efter en kollision med ett utländskt fartyg

undgår ingripande från offentlig myndighets sida för en allvarlig försum­

melse, straffbar enligt 293 § sjölagen, endast därför att det utländska far­

tyget enligt sitt lands lag inte behöver avge sjöförklaring, under det att ett

liknande kollisionsfall mellan svenska fartyg skulle leda till ansvarspåföljd.

Eftersom Sverige i likhet med ett stort antal andra länder förbundit sig att

upprätthålla vissa konvcntionsbestämmelser om säkerheten till sjöss, t. ex.

sjövägsreglerna, åligger det Sverige att enligt överenskommelse tillse, att

reglerna efterlevs. Det torde då inte stå i överensstämmelse med Sveriges åta­

ganden att t. o. in. underlåta att i sedvanlig ordning utreda en på visst sätt

inträffad kollision endast därför att utredning av kollisionen inte behöver

göras av motparten. Den föreslagna bestämmelsen måste sålunda anses

innebära en tillbakagång i utvecklingen. Det förhåller sig enligt styrelsen

också så, att om sjöförklaring inte sker, hinder för utredning av fallet inte

föreligger genom 1. ex. polisutredning, när fartyget och dess personal blir

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

tillgänglig härför, även om utredningen genom att sjöförklaring inte skett,

blir betydligt försvårad. Vid ev. åtal mot befälhavaren för försummelse i

visst avseende vid kollision kommer polisutredningshandlingarna att bli

offentliga.

Styrelsen framhåller vidare, att vägran av befälhavaren att ställa dagboks-

utdrag och andra skeppshandlingar till myndighets förfogande och att med­

verka till utredning eller avge sjöförklaring i vissa lägen kan ställa denne i

en brydsam situation. Som exempel anförs motorfartyget Nabolands kolli­

sion i Dardanellerna med turkiska ubåten Dumlupinar och norska tank­

fartyget Harald Bro vigs kollision i Japan med japanska tankfartyget Muna-

kata Maru No 1. Styrelsen erinrar om att i dessa fall befälhavarna blev

gripna och häktade, delvis därför att de vägrade ställa de egna fartygens

dagböcker m. m. till förfogande för utredning. Vilket utredningssystem det

främmande landet än har i sådana fall, torde det inte vara möjligt att mot­

sätta sig alt avge sjöförklaring och medverka till utredningen av olyckan.

Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten vid svårigheterna att fastställa vad

en sådan utredning som motsvarar sjöförklaring är och när sådan utred­

ning skall anses avslutad och att i visst fall konstatera att sådan utredning

inte förekommit. Om någon inskränkning i skyldigheten alt avge sjöför­

klaring skall förekomma i sådana fall, bör enligt styrelsens mening regeln

utformas så att skyldigheten skall vara regel och befrielse kunna medges

som undantag.

Helt andra ståndpunkter intar

Svea hovrätt

och

Stockholms rådhusrätt.

Hovrätten

avstyrker förslaget om handläggning inom stängda dörrar och

om sekretess och förordar i stället en ordning med enbart undantag från

sjöförklaringsplikten. Hovrätten anför att det här är fråga om en svår

avvägning men anser dock att offentlighetsprincipen är alltför viktig i vår

processlagstiftning och vårt offentliga liv över huvud för att man skall låta

den genombrytas i ett fall som detta. Att genom sekretessbeläggning uteslu­

ta ena parten från tillgång till processmaterial finner hovrätten inge all­

varliga betänkligheter. Berättigade krav på skydd mot processuellt under­

läge i förhållande till utländsk motpart bör emellertid enligt hovrätten så

långt möjligt tillmötesgås. Eftersom nordisk enighet inte vunnits i denna

fråga finner hovrätten ingen bundenhet av sådana hänsyn föreligga. De

svenska redarnas och assuradörernas intressen synes hovrätten till allra

största del bli tillgodosedda genom en lösning som i huvudsak motsvarar det

danska kommittéförslaget. —

Rådhusrätten

uttalar likaså tveksamhet rö­

rande förslaget om sekretesskydd men anser regeln om undantag från sjö-

förklaringsplikt kunna godtas. I sistnämnda hänseende menar rådhusrätten

bl. a. att det allmännas intresse av utredning torde kunna tillgodoses på an­

nat sätt. Giltigheten av det av kommittén anförda skälet för handläggning

inom stängda dörrar, att utredningen vid den första sjöförklaringen kan

komma att menligt påverka den senares tillförlitlighet anser rådhusrätten

129

kunna sättas i fråga. Motsvarande förhållanden gäller för många andra

fall inom rättsskipningen, t. ex. vid långa huvudförhandlingar i underrätt

eller vid huvudförhandling i överrätt, utan att det för dessa fall ansetts

önskvärt med inskränkningar i offentlighetsprincipen. Rådhusrätten ställer

sig tveksam till lämpligheten av att hålla förhandling inom stängda dörrar

för att åstadkomma likställighet i bevisläge och drar i tvivelsmål att ett så­

dant motiv för sekretesskydd har stöd i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordning­

en. Å andra sidan vill rådhusrätten inte sätta i fråga, att det från svenska

redares ekonomiska synpunkter kan vara berättigat med en offentlighets-

inskränkning som den föreslagna.

Sjöassuradörernas förening

hemställer, att förslaget omprövas. Förening­

en vitsordar, att förslaget grundas på ett berättigat svenskt redarintresse och

att behovet av skydd i tillfredsställande mån tillgodoses genom de föreslag­

na reglerna. Det bör emellertid enligt föreningen vara möjligt att åstad­

komma nödigt sekretesskydd utan att andra berättigade svenska intressen,

representerade av exempelvis lastägare och lastassuradörer, helt avskärs

från tillgång till det material som kommer fram vid sjöförklaringen. Även

genom bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall

skulle enligt föreningens uppfattning beaktansvärda svenska intressen trä­

das för när.

Departementschefen

Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som råder inom sjöfarten

innehåller sjölagen liksom de övriga nordiska ländernas sjölagar bestäm­

melser om ett särskilt utredningsförfarande för olyckor och haverier inom

sjöfarten, benämnt sjöförklaring. Vidare finns föreskrifter om ett annat

speciellt sjörättsinstitut, sjöförhör, för undersökning av olyckor av större

omfattning eller svårare art. Denna ordning med särskilda sjöutrednings­

institut saknar motsvarighet i de flesta utomnordiska länder. Sjöförhör äger

som regel rum i anslutning till sjöförklaring. Båda utredningsinstituten

tjänar syftet att klarlägga inträffade händelser och orsakerna till dem och att

i tid säkra tillgången till utredning och bevisning. Sjöförklaringen tillgodoser

i huvudsak enskilda intressen och har i viss mån karaktär av bevisupptag­

ning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är betingat av ett offentligt intresse

av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Fastän sjöförhöret företer

likheter med förundersökning i brottmål och även kan tjäna till utgångs­

punkt för sådan undersökning, är syftet inte att vinna underlag för beslut

angående åtal utan att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intres­

se. De förutsättningar under vilka sjöförklaring och sjöförhör skall komma

till stånd sammanfaller delvis och någon klar åtskillnad mellan de båda in­

stituten upprätthålls inte.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1!)66. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

130

Kungl. Maj:ts proposition nr

745

år 1966

Frågan om denna särskilda ordning för utredning av sjö­

olyckor bör bibehållas har övervägts av de nordiska sjölagskom-

mittéerna. Med undantag för en ledamot av den norska kommittén har

enighet vunnits om att denna särskilda ordning bör bibehållas. Åtskilliga

ändringar har dock ansetts böra göras i de nuvarande bestämmelserna. Den

svenska kommittén har menat, att sjöförhöret är av principiellt värde frän

sjöfartssäkerhetssynpunkt och att det inte gärna kan ersättas med för­

undersökning enligt vanliga straffprocessuella regler. Däremot har kom­

mittén ansett att värdet av sjöförklaringsinstitutet kan ifrågasättas. En­

skilda utredningsintressen kan nämligen tillgodoses på annat sätt och så­

dan utredning som kan vinnas genom sjöförklaring saknar dessutom ofta

självständig betydelse med hänsyn till gällande regler om bortfraktares an­

svar för godset. Kommittén har i enlighet härmed stannat för att inte

bibehålla sjöförklaringsinstitutet i sin nuvarande obligatoriska form för de

fall då enbart ett enskilt utredningsintresse föreligger utan föreslår för

dessa fall endast en fakultativ utredningsform.

Kommittéförslaget har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats

utan erinran. Från ett par håll har dock anförts kritik mot de båda sjöut­

redningsinstituten, särskilt mot sjöförklaringen.

Liksom flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bibehålla en

särskild ordning för utredning av sjöolyckor och förordar i överensstäm­

melse med förslaget att instituten sjöförhör och sjöförklaring slås sam­

man till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.

Vidare ansluter jag mig till förslaget att sjöförklaring görs fakultativ

för sådana fall då utredningen väsentligen skall tillgodose enskilda intres­

sen. Sådan sjöförklaring bör bl. a. kunna komma till stånd på begäran av

lastägare. Som kommittén föreslagit torde en sådan ändring böra föranleda

en regel om skyldighet för bortfraktaren att underrätta lastägaren, om

mottaget gods förkommit, minskats eller skadats. En sådan regel kan infö­

ras i befraktningskapitlet.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har inte ifrågasatts

annat än att sjöförklaringsinstitutet skall behållas i enlighet med kom­

mittéernas förslag. Det har också eftersträvats att ytterligare närma de

nordiska ländernas regleringar till varandra. Att såvitt möjligt ensartade

regler kan uppnås även i detaljer främjar den tanke som präglat det nor­

diska samarbetet, nämligen att de nordiska länderna i fråga om sjöförkla­

ring skall bilda ett gemensamt område, inom vilket sjöförklaring hålls i

huvudsakligen samma former för nordiska fartyg. Samtidigt har i de dans­

ka, norska och svenska förslagen gjorts en viss omflyttning av de särskilda

bestämmelserna i förhållande till kommittéförslagen, varigenom erhållits

så gott som fullständig överensstämmelse i paragraf följ den. Den finska pro­

positionen innefattar inte någon mera genomgripande redaktionell omar­

betning.

131

Vissa skiljaktigheter även i sak återstår dock mellan förslagen. Som

komplettering till bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring bibehåller

det svenska förslaget bestämmelser om rapportskyldighet för fartygets be­

fälhavare när händelser av de slag som föranleder sjöförklaring inträffat.

Dessa bestämmelser, som enligt vad jag förut berört är intagna i befälha­

varekapitlet, har fått sin efterbild i det finska förslaget men inte i de dan­

ska och norska. Bestämmelserna om rapportplikt går något längre än be­

stämmelserna om obligatorisk sjöförklaring. Med denna skillnad samman­

hänger, att sjöförklaringsplikten enligt de danska och norska förslagen

är något mera vidsträckt än enligt de finska och svenska, när det gäller

olyckshändelser som föranlett dödsfall eller svår kroppsskada. En annan

skiljaktighet är att den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöför­

klaring även för lastskador.

Utrednings myndighet vid sjöförklaring är enligt den svenska

sjölagen rådhusrätt i stapelstad. Enligt särskild lag kan i samband med att

rådhusrätt upphör och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga

förordnas, att häradsrätten i orten skall uppta sjörättsmål i rådhusrättens

ställe. Domstolen består vid sjöförklaring av en lagfaren och två sjösak­

kunniga ledamöter. Utomlands avges sjöförklaring inför behörig utländsk

myndighet eller svensk konsul. Konsuln bör därvid biträdas av två sjösak­

kunniga och ojäviga, helst svenska män, om det kan ske. Mot sjöförkla-

ringsinstitutet har anmärkts, att sjöförklaringar ofta inte handläggs med

den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Antalet be­

höriga domstolar anses för stort och enligt tillgängliga statistiska uppgif­

ter är sjöförklaringarna mycket ojämnt fördelade mellan dem. Detta med­

för att åtskilliga domstolar inte förvärvar önskvärd erfarenhet av sjöutred­

ningar. Enligt kommitténs mening är inte heller domstol i och för sig särde­

les väl lämpad för utredningar av detta slag, eftersom utredningarna kräver

en aktivitet från domstolens sida som med nuvarande rättegångsordning är

ganska främmande för domstolarna. Den övervägande meningen inom

kommittén har varit att i stället särskilda sjöförklaringsnämnder borde in­

rättas till ett jämförelsevis litet antal, lämpligen en för vart och ett av ri­

kets sju fartygsinspektionsdistrikt. Därigenom skulle utredningsmyndig-

heterna få tillräcklig erfarenhet av sjöförklaringar och även andra fördelar

vinnas. Av kostnadsskäl men även med hänsyn till omständigheter av vä­

sentligen administrativ och psykologisk art har kommittén stannat för att

bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Kommittén har samtidigt fö­

reslagit viss begränsning av antalet behöriga domstolar och förordat vissa

ändrade bestämmelser för att öka sjöförklaringens värde. Remissinstanser­

na har i allmänhet biträtt förslaget att bibehålla domstol som sjöförklarings-

myndighet. Några av dem har dock uttalat sig för sjöförklaringsnämnder.

Även tanken alt anförtro utredningarna åt polismyndighet har framförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Åtskilliga skäl kan anföras för det av kommittén diskuterade alternativet

att anförtro sjöförklaringarna åt särskilt inrättade sjöförklaringsnämnder.

En sådan ordning har emellertid den svagheten att edgång inte kan ske

vid själva sjöförklaringen utan måste anordnas som särskild bevisupptag­

ning inför domstol. Vidare kräver denna ordning en organisatorisk nyda­

ning med särskilda kostnader som följd. De olägenheter som nu är förena­

de med sjöförklaringsinstitutet synes mig kunna undanröjas till väsentlig

del inom ramen för gällande ordning med domstol som sjöförklaringsmyn-

dighet. Detta bör framför allt kunna ske genom en radikal begränsning av

antalet sjöförklaringsdomstolar. Jag vill därför ansluta mig till förslaget

att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Därigenom vinns också

överensstämmelse med den ordning som föreslås i de övriga nordiska län­

derna.

I fråga om sjöförklaring utomlands har kommittén anknutit till att

institutet inte bara är gemensamt för de nordiska länderna utan även

säreget för dessa länder. Sjöförklaring bör därför enligt kommitténs me­

ning upptas enligt nordiskt bruk även utomlands. Till denna tanke vill

jag ansluta mig. På denna punkt har också full enighet nåtts under de

nordiska överläggningarna i ämnet. I enlighet med vad som överenskom-

mits därvid förordar jag, att sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark,

Finland eller Norge avges inför behörig myndighet inom landet och enligt

landets lag. I övrigt får den konsulära representationen anlitas för upp­

giften. Kommitténs förslag att behörighet utanför de nordiska länderna

skall tillkomma endast lönade konsuler har däremot föranlett kritik under

remissbehandlingen. Jag är också ense med de remissinstanser som menar

att det avgörande för behörighetsfrågan inte bör vara konsulns karaktär

av lönad eller olönad befattningshavare utan hans lämplighet för uppgiften.

Jag förordar alltså en ordning, enligt vilken konsulerna tilldelas behörighet

att handlägga sjöförklaring uteslutande efter lämplighetshänsyn i det sär­

skilda fallet. Det bör ankomma på ministern för utrikes ärendena att be­

stämma vilka konsuler som skall ha sådan behörighet.

På ort där behörig svensk konsul inte finns skall sjöförklaring enligt

kommitténs förslag kunna upptas av behörig dansk, finsk eller norsk kon­

sul. Motsvarande förslag upptas i de danska, finska och norska propositio­

nerna. Även en sådan ordning vill jag tillstyrka. Som framhållits i ett par

remissyttranden är dock vissa komplikationer förenade därmed. Det kan

sålunda inte säkert påräknas att den stat där ett lands konsul är verk­

sam tillåter denne att utföra förrättning för annat land än det som han

företräder. För ett smidigt konsulärt samarbete bör också behörighetsfrå­

gorna helst kunna lösas i samförstånd i de särskilda fallen. Det bör sålunda

såvitt möjligt undvikas att t. ex. den som är både svensk och norsk konsul

och som ej anses böra erhålla svensk behörighet att uppta sjöförklaring

blir behörig att hålla norsk sjöförklaring.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

133

Behörig domstol i sjöförklaringsärenden är f. n. rådhusrätt i stapelstad

och de häradsrätter som i samband med att stad med rådhusrätt i judiciellt

avseende förenats med domsaga förordnats att i rådhusrättens ställe uppta

sjörättsmål. Antalet behöriga domstolar är f. n. 30 rådhusrätter och 19

häradsrätter. Som förut nämnts har kommittén bland åtgärder för att ef­

fektivisera sjöutredningarna föreslagit en begränsning av anta­

let behöriga domstolar sålunda att häradsrätternas behörighet

skall upphöra. Endast rådhusrätt skall alltså vara sjöförklaringsdomstol

enligt detta förslag.

Tanken på en begränsning av antalet sjöförldaringsdomstolar har vunnit

gillande hos nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del.

Åtskilliga har förordat en mer långtgående begränsning än kommittéför­

slaget innebär. De har därvid tagit fasta på kommitténs tanke att inrätta

särskilda sjöförklaringsnämnder till ett antal av sju, dvs. en för vart och

ett av rikets sju far tygsinspektionsdistrikt, och menat att samma begräns­

ning av antalet behöriga myndigheter bör ske i det fall att domstol be­

hålls som utredningsmyndighet. Förslag har också förts fram om en ännu

längre gående koncentration av sjöförklaringsdomstolarna. Mot en be­

gränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar har endast Föreningen Sve­

riges häradshövdingar uttalat sig. Denna har samtidigt framhållit att det

inte kan godtas att t. ex. Gotland skulle bli utan sjöförklaringsdomstol,

vilket skulle bli följden av kommitténs förslag.

Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att antalet sjöförklaringar

och sjöförhör i allmänhet understiger 200 om året. Till allra största delen

förekommer de hos ett fåtal domstolar, främst rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Detta innebär som framhållits under remissbehand­

lingen, att åtskilliga sjöförklaringsdomstolar inte får tillfälle att förvärva

nämnvärd erfarenhet av sådana förrättningar. Med hänsyn till det förhål­

landevis ringa antalet förrättningar synes en långt starkare begränsning

av antalet sjöförklaringsdomstolar än den kommittén föreslagit böra göras,

om förutsättningar skall kunna skapas för att sjöförklaringarna blir hand­

lagda av domare med önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga och sjötek­

niska frågor. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag anknyta till

det av kommittén framförda alternativet med särskilda sjöförklaringsnämn­

der till det antal som svarar mot fartygsinspektionsdistrikten i landet,

f. n. sju. Jag förordar således eu ordning som i princip innebär, att vi får

cn sjöförklaringsdomstol för vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Med en sådan begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar bör förut­

sättningar finnas för att sjöförklaringsdomstolarna förvärvar nödvändig

sakkunskap och blir i stånd att bedriva sjöutredningsverksamheten med

önskvärd effektivitet. En sjöförklaringsdomstol för varje fartygsinspek-

tionsdistrikt torde också uppfylla kravet på lämplig geografisk fördelning

av utredningsmyndigheterna. Som jag kommer att beröra närmare i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

följande bör sjöförklaring som regel upptas i den hamn där händelsen i

fråga inträffat eller, om den inträffat till sjöss, i den hamn som fartyget

först anlöper. Detta förutsätter, att domstolen i många fall lämnar sin för­

läggningsort för att uppsöka fartygets uppehållsort. Det är f. ö. ofta lämp­

ligt att sjöförklaringen äger rum ombord på fartyget. Med hänsyn till nu­

tida kommunikationsförhållanden bör en sådan ordning kunna genomföras

även med ett jämförelsevis ringa antal behöriga domstolar, utan att kravet

på skyndsamhet blir eftersatt.

Att fartygsinspektionsdistrikten sålunda erbjuder en lämplig utgångs­

punkt för bestämmandet av antalet sjöförklaringsdomstolar innebär inte,

att också kompetensfördelningen mellan domstolarna behöver anknytas till

dessa distrikt. En sådan anknytning av domstolarnas verksamhetsområden

till en rent administrativ indelning är knappast ändamålsenlig redan med

tanke på de ändringar en sådan indelning kan behöva undergå. Därtill kom­

mer att en indelning i fast avgränsade jurisdiktionsområden för sjöförkla-

ringsdomstolarna i själva verket inte är nödvändig och knappast heller

önskvärd. En mera rationell ordning torde kunna skapas med förebild i

gällande bestämmelser om sjörättsforum i allmänhet. Huvudreglerna för

forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen anknyter till de allmänna

reglerna om laga domstol i tvistemål och brottmål. I tvistemål får talan

också väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Men om rådhus­

rätt inte finns i den ort som följer enligt dessa regler, får tvisten instäm­

mas eller åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten. Forum-

regeln för sjöförklaring torde böra utformas i överensstämmelse med

dessa regler om subsidiärt forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen.

En sådan ordning torde vara den som bäst kan anpassas till det ringa an­

talet behöriga sjöförklaringsdomstolar i förening med den förut nämnda

regeln i förslaget, att sjöförklaring skall hållas i den hamn där händelsen

i fråga inträffat eller dit fartyget först anländer. Jag förordar alltså den

regeln att, om sjöförklaringsdomstol inte finns i den ort där sjöförkla­

ringen skall äga rum, den sjöförklaringsdomstol skall vara behörig som är

närmast den orten. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att

handläggning av sjöförklaring anförtros domstolsledamöter som har den

ställning och erfarenhet att de är skickade att leda utredning av det spe­

ciella slag som det här är fråga om.

Kommittén har efter förebild i luftfartslagen föreslagit, att sådana hän­

delser som medfört större förluster i liv eller egendom eller som i övrigt

kan väntas komma att kräva synnerligen omfattande eller invecklad ut­

redning skall kunna bli föremål för utredning genom en särskild un­

dersökningskommission. Detta innebär en nyhet för sjölagen.

Kommittén har menat, att sjöförklaringsinstitutet inte är väl lämpat för

sådana exceptionella händelser som det här är fråga om. Förslaget, som

135

innebär att kommissionens utredning kan träda i stället föi sjöförklaring,

har mottagits positivt under remissbehandlingen.

Jag vill också ansluta mig till detta förslag. För utredning av vissa ex­

ceptionella sjöolyckor torde en särskild undersökningskommission, vilken

kan rymma expertis av olika slag, otvivelaktigt vara bättre lämpad än

den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt gäller detta när utred­

ningen blir synnerligen omfattande eller komplicerad. En beaktansvärd

synpunkt är också att mycket omfattande utredningar kan medföra en orim­

lig belastning för domstolar och konsuler. En undersökningskommission

har den fördelen att den kan ges den sammansättning och de arbetsvillkor

som lämpar sig just för det fall som det är fråga om. Dess undersökning

kan antingen ersätta sjöförklaring eller också komplettera sjöförklaring el­

ler annan utredning som redan inletts eller verkställts. Som kommittén

föreslagit bör kommissionen förordnas av Kungl. Maj :t. Även i de övriga

nordiska länderna föreslås regler om undersökningskommission.

Kommittén har föreslagit att sjöförklaring i vissa fall skall kunna ske

i förenklad form, dvs. utan att någon förhandling äger rum. Me­

ningen är att utredningsmyndighetens ordförande i dessa fall ensam skall

ombesörja erforderlig utredning. Förslaget har tillkommit mot bakgrunden

av den nuvarande tillämpningen av sjöförklaringsreglerna, vilken innebär

att sjöförklaring underlåts när de besvär och kostnader som är förenade

med en sådan utredning inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade

skadan eller olyckan.

Förslaget har i denna del under remissbehandlingen avstyrkts på ett

håll, och i flera fall har remissinstanserna dragit i tvivelsmål att det fyller

ett praktiskt behov. Det har också uttalats farhågor för missbruk. Även

enligt min mening kan lämpligheten av den föreslagna ordningen ifråga­

sättas. Sjöförklaringsinstitutets tillämpningsområde är nämligen enligt för­

slaget huvudsakligen begränsat till händelser och skador av någon betyden­

het. Vidare avser jag att föreslå en viss utvidgning av den av kommittén

föreslagna möjligheten att underlåta sjöförklaring angående händelse som

blir utredd på annat sätt. Härtill kommer att förslaget inte har någon

motsvarighet i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset av så

lika bestämmelser som möjligt i de nordiska länderna talar detta starkt

emot att enbart i den svenska sjölagen ta upp en bestämmelse vars lämp­

lighet inte står helt utom tvivel. Jag anser mig därför inte böra biträda för­

slaget i denna del.

Enligt gällande rätt är sjöförhör inför konsul inte nödvändigt, om lik­

värdig utredning skett genom behörig utländsk myndighet. Sjölagskom-

mittén har föreslagit ett liknande undantag från sjöförkla-

ringsplikten av mera allmän räckvidd. Förslagei innebär, att sjö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966

136

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

fartsstyrelsen äger förordna att sjöförklaring inte skall äga rum, om till­

fredsställande utredning av annat slag finns tillgänglig. Sådan utredning

kan t. ex. bestå i polisutredning angående inträffat olycksfall eller döds­

fall. Även i denna del har förslaget tillkommit mot bakgrunden av att i

praxis sjöförklaring som regel underlåts när de därmed förenade besvä­

ren och kostnaderna inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade

skadans eller olyckans betydelse.

Den enda remissinstans som särskilt uttalat sig i denna del har avstyrkt

förslaget. Den har menat att värdet av obligatorisk sjöförklaring kunde bli

förringat om sjöfartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om

undantag.

Sjöförklaringen är självfallet inte något självändamål utan har som jag

förut framhållit till främsta uppgift att tjäna sjöfartssäkerhetens intresse.

Om utredning som svarar mot sjöförklaring kommer till stånd i annan

ordning förefaller det onödigt att åsamka både fartyg och myndigheter

de besvär och kostnader som en sjöförklaring innebär. Jag vill därför an­

sluta mig till tanken att sjöförklaring skall kunna underlåtas i sådana

fall. Motsvarande förslag har också framlagts i de övriga nordiska länderna.

En bestämmelse av detta slag torde få praktisk betydelse med hänsyn till

att de nya reglerna om obligatorisk sjöförklaring inte lämnar utrymme

för hittillsvarande praxis att i vissa fall underlåta att hålla sjöförklaring.

Regeln bör avse inte bara det fallet att utredning redan kommit till stånd

utan också det fallet att utredning kan väntas. Att lämna avgörandet åt

sjöfartsstyrelsen ligger helt i linje med styrelsens uppgift att vaka över sjö-

fartssäkerheten.

Sjöförklaring och sjöförhör är enligt svensk liksom nordisk rätt i övrigt

offentliga förrättningar. När det är fråga om fartygs sammanstöt­

ning med annat fartyg har alltså vardera parten möjlighet att ge­

nom närvaro vid sjöförklaringen för det andra fartyget bevaka utredningen

för det fartyget. När sammanstötning ägt rum med ett utomnordiskt far­

tyg är det emellertid inte säkert att någon offentlig utredning alls kommer

till stånd i fråga om det främmande fartyget därför att regler därom sak­

nas enligt dess nationella lag. Läget blir då det att den svenska parten blir

tvungen att vid sjöförklaring redovisa sin bevisning offentligt utan att han

får motsvarande insyn i motpartens.

Detta förhållande har kritiserats länge och i direktiven för översynen av

sjölagen har jag anfört, att det kan finnas anledning att begränsa offentlig­

heten i förhållande till stater som inte uppfyller samma offentlighetskrav

som vi. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd att, om

sammanstötning skett med främmande fartyg eller sammanstötningen kan

bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande

departements godkännande tillåta att sjöförklaring uppskjuts eller under-

137

låts. Kommittéförslaget går ut på att sjöförklaring i sammanstötningsfall

i första hand skall hållas samtidigt för båda fartygen. Utredningsmyndig-

heten äger för detta ändamål uppskjuta förrättningen för det ena farty­

get. Men om syftet med uppskovet inte kan nås tillåter förslaget att avsteg

görs från offentlighetsprincipen. Kommittén menar, att en sådan lösning

inte kan undvaras, trots att principiella betänkligheter kan anföras där­

emot. Förslaget innebär att den första förrättningen kan helt eller delvis

hållas inom stängda dörrar, om fartygets befälhavare eller redare begär

det. Ett villkor är att synnerliga skäl inte talar mot en sådan inskränkning

av offentligheten. Förslaget kompletteras med regler om inskränkning i

rätten att få ut eller på annat sätt ta del av handlingarna angående sjöför­

klaringen. Kommittéförslaget går ytterligare ett steg när det gäller sam­

manstötning med utländskt fartyg, för vilket motsvarande utredning inte

sker. I sådant fall skall nämligen sjöförklaring inte behöva äga rum för

det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer annat. Denna

möjlighet för sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring skall enligt

kommitténs mening komma i fråga endast när starka skäl föreligger med

hänsyn till sjöfartssäkerheten. Möjligheten att hålla sjöförklaringen inom

stängda dörrar skall föreligga även i sådant fall.

Förslaget har hos de remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del

givit upphov till delade meningar.

Det är tydligt att man lagstiftningsvägen inte kan komma till rätta med

olägenheterna av gällande ordning utan att komma i viss konflikt med vik­

tiga principiella hänsyn. Problemet har diskuterats ingående under de

nordiska överläggningarna både mellan kommittéerna och, efter remissbe­

handlingen, mellan företrädarna för departementen. Därvid har till en bör­

jan fullständig enighet vunnits om en ordning som medger undantag från

sjöförklaringsplikten i fall av sammanstötning med främmande fartyg, för

vilket inte föreligger skyldighet att medverka till motsvarande utredning.

En sådan ordning behöver enligt min mening inte möta avgörande betänk­

ligheter. Förslaget utgör inte hinder mot att undersökning enligt straffpro-

cessuell ordning sker, låt vara att förundersökningen får äga rum utan det

gynnsamma utgångsläge som den kan få när sjöförklaring verkställts. För

att inte hänsyn till sjöfartssäkerheten i något fall skall behöva åsidosättas

när kravet på sådan särskild utredning som sjöförklaring innebär gör sig

starkt gällande har undantaget inte gjorts absolut. Sjöfartsstyrelsen äger

nämligen bestämma att sjöförklaring skall äga rum även i hithörande

fall. Jag vill också nämna att jag till skillnad från kommittén föreslår, att

främmande fartyg under vissa förutsättningar, som kan tänkas föreligga

bl. a. i sammanstötningsfall, skall kunna åläggas att avge sjöförklaring

här i landet. Genom den föreslagna ordningen blir visserligen lastägaren

betagen möjlighet att påkalla sjöförklaring men som jag förut nämnt torde

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

138

Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

sjöförklaring ofta sakna självständig betydelse för lastskadefallen med

hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset.

I de fall då sjöfartsstyrelsen bestämmer att sjöförklaring skall äga rum,

trots att motsvarande utredning inte verkställs beträffande det utländska

fartyget, förfelas ändamålet med den föreslagna skyddsregeln. Det efter­

strävade skyddet kan i dessa fall inte nås på annat sätt än genom att sjö­

förklaringen omges med sekretess. Det svenska kommittéförslaget öppnar

också möjlighet att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. Denna möj­

lighet utsträcks till att gälla även i sådana fall då sjöförklaring visserligen

skall ske beträffande båda fartygen men inte kommer till stånd samtidigt.

Den sjöförklaring som äger rum först skall då kunna hållas inom stängda

dörrar. Motsvarande förslag har upptagits av de finska och norska kom­

mittéerna men inte av den danska kommittén. Under de nordiska departe-

mentsöverläggningarna har även från dansk sida uttalats viss sympati för

denna lösning. Frågan övervägs f. n. i det danska justitsministeriet i sam­

band med behandlingen av ett förslag från en särskild kommitté som gjort

en översyn av reglerna i retsplejeloven angående förfarandet i sjörättsmål.

Starka skäl kan anföras för möjligheten att hålla sjöförklaring inom

stängda dörrar. När det gäller sammanstötning med främmande fartyg är

det från sjöfartssäkerhetssynpunkt en klar fördel om sjöförklaring kom­

mer till stånd, även om den hålls inom stängda dörrar, i jämförelse med

att någon sjöförklaring inte äger rum alls. I detta fall gör sig inte heller de

principiella betänkligheterna så starkt gällande. Sekretessen får som offent­

lighetskommittén framhållit i sitt remissyttrande ses som en eftergift, som

är betingad av att offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta

andra länder. Vidare märks att de tankegångar som uppbär den föreslagna

ordningen ingalunda är nya för gällande svensk lagstiftning. Rättegångs­

balken erbjuder vissa om än mycket begränsade möjligheter att hålla för­

handling inom stängda dörrar. Och enligt de i tryckfrihetsförordningen

angivna grunderna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet

får sådan inskränkning ske bl. a. till skydd för statens, menigheters och

enskildas behöriga ekonomiska intresse, en princip som kommit till när­

mare uttryck i sekretesslagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört sy­

nes någon tvekan ej behöva råda om behovet och värdet av den föreslagna

möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar, när det är fråga

om sammanstötning med främmande fartyg, för vilket motsvarande ut­

redning inte företas.

En viss tvekan kan väl inställa sig beträffande förslaget om sekretess i

andra sammanstötningsfall. Där gäller frågan sekretesskydd för den sjö­

förklaring som äger rum först intill dess sjöförklaring eller motsvarande

utredning verkställs beträffande det andra fartyget. I dessa fall torde be­

hovet av sekretesskydd generellt sett inte vara lika starkt som när det

brister helt i utredningshänseende på den andra sidan. Men även här före-

ligger ett skyddsintresse av väsentligen samma slag. En viktig skillnad

139

att beakta här är att sekretesskyddet i regel kan väntas bli kortvarigt. Sjö­

förklaring skall ju hållas beträffande det andra fartyget så snart som möj­

ligt. Under de nordiska departementsöverläggningarna har förslaget även

på denna punkt vunnit anslutning från svensk, finsk och norsk sida, me­

dan slutlig ståndpunkt ännu ej tagits i Danmark. Jag anser mig böra biträ­

da kommitténs förslag även i denna del.

I ett remissyttrande har framförts den meningen att kommitténs förslag

bör kompletteras, så att även den senare sjöförklaringen kan sekretessbe-

läggas. Jag har viss förståelse för denna synpunkt men anser dock inte till­

räckliga skäl föreligga för en sådan komplettering. Den part för vars fartyg

sjöförklaring avges sist behöver aldrig riskera att bli blottställd i bevis­

hänseende på samma sätt som motparten.

Jag ansluter mig således i allt väsentligt till kommitténs förslag beträf­

fande sammanstötningsfallen.

Liksom i kommittébetänkandet omfattar sjöförklaringsreglerna i depar-

tementsförslaget 301—315 §§. De är emellertid som jag tidigare nämnt flyt­

tade från 13 kap. till ett nytt 12 kap., som inleds med dagboksreglerna och

därefter upptar sjöförklaringsreglerna och sist besiktningsreglerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr j145 dr 1966

De särskilda bestämmelserna

101

§.

Denna paragraf i

befraktningskapitlet

innehåller en bestämmelse om

vårdnadsplikt för bortfraktaren i fråga om mottaget gods. I ett nytt andra

stycke föreslås bestämmelse om underrättelseplikt för honom när gods

förkommit, minskats eller skadats.

Med hänsyn till att den nuvarande sjöförklaringsplikten för fall av last­

skada föreslås bli ersatt av en ordning med fakultativ sjöförklaring upp­

står behov av en regel om att bortfraktaren skall underrätta lastägaren för

den händelse det till befordran mottagna godset förkommit, minskats eller

skadats. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall bortfraktaren från

godsets mottagande till dess avlämnande ha noggrann vård om godset och

i övrigt iaktta lastägarens rätt och bästa. Denna lydelse torde i sig inne­

bära skyldighet för bortfraktaren att hålla lastägaren underrättad om last­

skada och liknande, så att denne får tillfälle att bevaka sitt intresse av-

utredning med anledning därav. För att undanröja all tvekan kan det

dock vara lämpligt att som kommittén föreslagit införa en uttrycklig före­

skrift härom. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall un­

derrättelseplikten inte gälla annat än när underrättelse är påkallad av last­

ägarens intresse. Med hänsyn till att lastägarens rätt att låta verkställa

besiktning till skillnad från hans rätt att utverka fakultativ sjöförklaring

140

inte är begränsad enligt förslaget, bör dock underrättelseplikten inte göras

beroende av en prövning av lastägarens intresse av underrättelse.

I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelsen utformas i överens­

stämmelse med det norska kommittéförslaget, som bl. a. föreskriver att

underrättelse till lastägaren skall ges »der dette ikke er förbundet med

sserlig ulempe.» Någon sådan begränsning torde dock inte böra göras. Där­

emot torde i överensstämmelse med vad som förordats av ett par remiss­

instanser böra föreskrivas, att underrättelsen skall ges till avlastaren, om

lastägaren inte är känd. Sådana situationer förekommer enligt advokat­

samfundet mycket ofta i praktiken. I enlighet härmed innehåller departe-

mentsförslaget, att om gods förkommit, minskats eller skadats bortfrak-

taren snarast skall underrätta lastägaren eller, om denne inte är känd,

avlastaren. För att förebygga varje möjlighet till missförstånd rörande

tilläggsbestämmelsens räckvidd har orden »under resa» i kommittéförsla­

get utgått. Bestämmelsen ansluter sig sålunda helt till första stycket.

Den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring vid last­

skada. Därmed uppkommer inte något behov av en kompletterande regel

i den danska lagen. Sedan jämkning företagits även i den norska kommit­

téns förslag, föreligger överensstämmande svenska, finska och norska för­

slag i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

4.7 dr

1966

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen har de särskilda be­

stämmelserna om sjöförklaring i departementsförslaget undergått en viss

omflyttning i förhållande till kommitténs förslag. Liksom i detta förslag in­

leds

sjöförklaringsavsnittet

med bestämmelser i 301 och 302 §§ om när sjö­

förklaring skall hållas. I 301 § behandlas de fall då sjöförklaring är obliga­

torisk och i 302 § regleras den fakultativa formen. Därefter anges i 303 §

syftet med och innebörden av sjöförklaring. I 304 § följer bestämmelser

om var sjöförklaringen skall äga rum och därefter innehåller 305 § bestäm­

melser om behörig sjöförklaringsmyndighet. Ordningen mellan dessa båda

paragrafer betingas av att frågan om behörig myndighet är beroende av-

platsen för sjöförklaringen. I 306 § föreskrivs skyldighet för befälhavaren

och, i vissa fall, redaren att göra anmälan till vederbörande sjöförklarings­

myndighet så snart anledning till sjöförklaring föreligger. Följande para­

graf innehåller föreskrifter för rätten att utsätta sammanträde för sjöförkla­

ring och utfärda kallelser. I 308 § meddelas vissa särskilda bestämmelser

för fall av sammanstötning mellan fartyg. Förfarandet inför rätten regleras

i 309 och 310 §§. Därefter följer i 311 § bestämmelser om ny sjöförklaring

när tidigare utredning befinnes ofullständig och i 312 § bestämmelse om

undantag från sjöförklaringsplikten när annan tillfredsställande utredning

föreligger eller kan väntas. I 313 § följer bestämmelser om sjöförklaring för

främmande fartyg. Enligt 314 § äger Kungl. Maj :t förordna om utredning

genom särskild undersökningskommission vid vissa exceptionella olycks­

141

händelser. Sjöförklaringsavsnittet avslutas med 315 §, som innehåller att

Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande sjöfartsstyrelsen med­

delar närmare föreskrifter om tillämpningen av sjöförklaringsreglerna. De

föreslagna bestämmelserna hänför sig enligt sin lydelse som regel till det

fall att sjöförklaring äger rum inför domstol. Enligt 305 § sista stycket

gäller de i tillämpliga delar även i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Bestämmelserna om sjöförklaring hänger nära samman med bestämmel­

serna om skyldighet för fartygs befälhavare att avge rapport i anledning av

vissa händelser. Dessa senare bestämmelser har i departementsförslaget

upptagits i 70 §, som ingår i befälhavarekapitlet. Rapportplikten tjänar vä­

sentligen samma ändamål som den obligatoriska sjöförklaringen. De situa­

tioner som föranleder rapport sammanfaller också i det närmaste med dem

som föranleder obligatorisk sjöförklaring. Det torde därför vara lämpligt

att behandla bestämmelserna om rapportskyldigheten i samband med 301 §.

301 §.

Denna paragraf innehåller i huvudsaklig överensstämmelse med 301 § i

kommittéförslaget en uppräkning av de fall då sjöförklaring skall vara obli­

gatorisk. Den motsvaras nu av bestämmelser i 40 och 317 §§ sjölagen.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen biträder jag kommit­

téns förslag att slå samman de nuvarande instituten sjöförklaring och sjö­

förhör till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Som jag också

anfört där skall sjöförklaring vara obligatorisk i vissa fall. Dessa behand­

las som nämnt i förevarande paragraf.

Sjölagen innehåller inte någon bestämmelse om vilka slags fartyg som

omfattas av skyldigheten att lämna rapport eller avge sjöförklaring. Kom­

mittéförslaget innehåller inte heller någon bestämning i denna del i vida­

re mån än att sjöförklaringsplikten anges omfatta svenska fartyg. I praxis

tillämpas de nuvarande bestämmelserna endast undantagsvis på andra far­

tyg än handels- och fiskefartyg. För icke-kommersiella statsfartyg ombe­

sörjs regelmässigt erforderlig utredning av myndighet under vars förvalt­

ning fartyget hör. I fråga om nöjesfarkoster kommer sjöförklaring eller sjö­

förhör ibland till stånd efter offentligt eller enskilt initiativ. Frågan om de

föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på olika fartygskategorier har

uppmärksammats under remissbehandlingen. I yttrandena från Stock­

holms rådhusrätt, generaltullstyrelsen och chefen för marinen förordas

eller förutsätts sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring

skall gälla endast för handelssjöfarten. Svea hovrätt förordar likaså, att

mindre fartyg generellt undantas från sjöförklaringsplikt, dock under för­

utsättning att varken svårare personskador uppstått eller det på grund av

sammanstötning eller grundstötning uppkommit skada av någon betyden­

het. En avvikande mening har kommit till uttryck i yttrandet från chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr

745

år 1966

för Södra kustdistriktet, vilken anser att bestämmelserna om sjöförklaring

bör med vissa inskränkningar tillämpas även på småbåtar.

Sjölagen är avfattad med tanke främst på handelssjöfarten men är i prin­

cip tillämplig på all sjöfart. Detta gäller också bestämmelserna om rapport-

och sjöförklaringsplikt. Jag är emellertid ense med dem som menar att

rapport- och sjöförklaringsplikten inte står så väl samman med småbåts-

trafiken. Jag vill därför förorda en begränsning av tillämpningsområdet för

bestämmelserna härom. En sådan begränsning synes lämpligen kunna ske

i anslutning till den praxis som utvecklat sig. Jag förordar sålunda att be­

stämmelserna om obligatorisk rapport till sjöfartsstyrelsen och om obligato­

risk sjöförklaring begränsas till att avse svenska handels- och fiskefartyg.

Med handelsfartyg och fiskefartyg torde här liksom i fråga om dagboksplik-

tens omfattning få avses detsamma som i 1960 års sjöbefälskungörelse. Nå­

gon motsvarande begränsning görs inte i de övriga nordiska förslagen. Det

norska förslaget innehåller dock en viss motsvarighet i en regel, att Kongen

kan genom närmare föreskrifter begränsa sjöförklaringsplikten till vissa

slags fartyg eller fartyg under viss storlek.

När det gäller fakultativ sjöförklaring torde däremot bestämmelserna bö­

ra vara tillämpliga på alla svenska fartyg. Det betyder att inte bara nöjes-

farkosterna utan även statsfartygen omfattas av regeln. På liknande sätt

bör bestämmelserna om fakultativ rapport vara tillämpliga på alla fartyg.

Här torde inte ens böra göras inskränkning till svenska fartyg. Som jag

återkommer till i det följande vill jag förorda, att sjöförklaring skall kun­

na avges inför svensk myndighet även för främmande fartyg, både nor­

diska och andra. Befälhavare på sådant fartyg bör då också kunna åläggas

att avge rapport, när det anses behövligt.

I enlighet med vad jag sålunda anfört inleds 301 § i departementsförsla-

get med en bestämning av sjöförklaringspliktens omfattning till att gälla

svenska handelsfartyg och fiskefartyg. På samma sätt anges i ingressen till

70 §, att rapportplikten gäller för befälhavaren på handelsfartyg eller fiske­

fartyg. Där har inte uttryckligen angetts att bestämmelsen avser svenska

fartyg men innebörden är denna. Det följer av den princip som i övrigt kän­

netecknar den redaktionella utformningen av befälhavarekapitlet.

Sjölagen innehåller f. n. en ganska vidlyftig uppräkning av de fall då sjö­

förklaring (40 §) och sjöförhör (317 §) skall äga rum. I nära anslutning

till kommitténs förslag förordar jag en förenkling i denna del och föreslår

att de fall då obligatorisk sjöförklaring skall äga rum tas upp i förevaran­

de paragraf under åtta särskilda punkter. Den viktigaste ändringen i sak

går ut på att sjöförklaringsplikten inskränks i fråga om olyckshändelser

i utländsk hamn som medfört skada på personer som inte medföljer farty­

get, såsom hamn- och stuveriarbetare, eller på egendom utanför fartyget.

En nyhet är vidare att förslaget bland de händelser som föranleder sjöför­

klaring tar upp det fallet att någon som avlidit ombord begravts i sjön.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

113

Punkterna 1 och 2.

Som första händelse som skall föranleda sjöförkla­

ring upptar paragrafen under punkt 1 det fallet att någon, medan farty­

get var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avli­

dit eller erhållit svår kroppsskada. Punkt 2 innehåller det fallet att annars

i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller annan som med­

följer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada.

Dessa båda bestämmelser motsvarar punkt 1 i kommitténs förslag.

Liksom enligt kommittéförslaget omfattar bestämmelserna de fall då nå­

gon har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada. Vidare

överensstämmer de med kommittéförslaget såtillvida att händelsen skall

ha inträffat i samband med fartygets drift. Denna begränsning ersätter sjö­

lagens nuvarande uttryck »medan fartyg till sjöfart nyttjas», vilket föran­

lett tvekan i fråga om fartyg som är upplagda eller undergår långvariga ha­

veri- eller klassningsarbeten vid varv och liknande. Med uttrycket »i sam­

band med fartygets drift» avses att fartyget nyttjas i verksamhet som är ty­

pisk för handelssjöfarten och för vilken det normalt fordras att fartyget är

bemannat av befälhavare och besättning. Mellan denna verksamhet och den

inträffade händelsen bör som kommittén anfört föreligga orsakssamman­

hang. Detta villkor innebär inte krav på vad man brukar benämna adekvat

kausalitet men sambandet bör vara mer än rent tidsmässigt. Kravet på sam­

band med fartygets drift innebär en viss begränsning i förhållande till gäl­

lande rätt, som föreskriver skyldighet att avge sjöförklaring när någon av

besättningen eller annan ombordvarande genom olyckshändelse ljutit dö­

den eller lidit svårare kroppsskada. Den föreslagna bestämmelsen innefattar

emellertid även en utvidgning, i det att den dels omfattar även olyckshän­

delser som drabbar andra än besättningen och övriga ombordvarande perso­

ner och dels föreskriver sjöförklaringsplikt så snart det kan antas, att nå­

gon avlidit eller fått svår kroppsskada. Utvidgningen har skett främst av

hänsyn till sjöfartssäkerheten.

Ett särskilt problem utgör sådana olyckshändelser som i samband med

fartygs drift drabbar personer i land, särskilt vid lastning och lossning. Det

har visat sig att sjöförklaringsplikten i dessa fall föranlett olägenheter utom­

lands för den svenska sjöfarten. Kommittén har sålunda anfört, att förhål­

landena särskilt i Amerikas förenta stater är sådana att det skulle medföra

ej oväsentliga nackdelar för vår sjöfart på detta land, om alla olyckshän­

delser medan fartyg ligger i hamn skulle föranleda obligatorisk sjöförkla­

ring. Det kan nämligen förutsättas, att rekvisitet svår kroppsskada där skul­

le få en annan och förmodligen långt vidare tolkning än i Sverige. Detta

skulle leda till att fartygsbefälhavaren i åtskilliga fall ställs inför valet att

antingen avlägga sjöförklaring beträffande olyckshändelse av jämförelse­

vis obetydlig beskaffenhet eller också underlåta detta och därmed utsätta

redaren för risk att underlåtenheten betraktas som en besvärande omstän­

dighet för fartyget i en eventuell rättegång inför amerikansk domstol. I de

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 ur 1966

144

fall då sjöförklaring kommer till stånd skulle vidare det läget uppstå att

sakägaren får vara representerad vid förrättningen men inte kan av utred-

ningsmyndigheten tvingas till personlig inställelse för förhör. Inte heller

kan andra personer från land tvingas till inställelse för sådant ändamål.

Utredningen skulle därigenom kunna komma att brista i fullständighet på

ett sätt som är otillfredsställande för fartyget. För att förebygga sådana olä­

genheter har kommittén förordat en lösning som innebär att i fråga om an­

nan än befälhavaren och medlem av besättningen sjöförklaring skall vara

obligatorisk endast under förutsättning att händelsen inträffat »till sjöss».

Med detta uttryck har kommittén inte menat att utesluta alla olyckshändel­

ser i hamn. Har t. ex. ett fartyg lagt ut från kaj för att löpa ut ur hamn får

det enligt kommittén anses vara till sjöss redan innan det lämnat hamnom­

rådet. Denna vidsträckta innebörd av uttrycket till sjöss har emellertid för­

anlett viss kritik under remissbehandlingen. Även enligt min mening är ut­

trycket mindre lämpligt för alla de situationer som kommittén avser. En re­

missinstans har som alternativ nämnt »under resa», men inte heller detta

uttryck torde motsvara vad som avses. Fartyget kan nämligen ofta sägas

vara under resa även när det gör uppehåll i hamn. Däremot torde den åsyf­

tade begränsningen kunna uttryckas med orden under det fartyget var på

väg. Denna formulering anknyter till den internationellt vedertagna termen

»under way». Enligt de internationella sjövägsreglerna (1960 års sjövägs-

regler Kap. A under Regel 1 C) anses fartyg vara på väg när det inte ligger

till ankars, är förtöjt vid land eller står på grund. Jag förordar detta ut­

tryck. Samma uttryck har valts i den finska propositionen. Däremot an­

vänds här andra uttryck i de danska och norska propositionerna. Det dans­

ka förslaget hänför sig till händelser »uden for ophold i havn eller på red»

och det norska till »mens skipet ikke ligger oppankret eller fort0yd i havn

eller på red i utlandet».

Att märka är att i de fall som enligt vad jag nu anfört faller utanför sjö-

förklaringsplikten sjöförklaring kan komma till stånd enligt 302 § på be­

gäran av sjöfartsstyrelsen, om denna t. ex. finner hänsyn till sjöfartssä-

kerheten kräva att utredning sker i sjöförklaringens form.

Som kommittén föreslagit bör den obligatoriska sjöförklaringen omfatta

alla olyckshändelser som drabbar ombordanställda och andra som medföl­

jer fartyget. Om t. ex. en passagerare förolyckas i samband med fartygets

drift är alltså sjöförklaring obligatorisk även om han vid tillfället uppehöll

sig i land. Omvänt bör av de skäl jag förut anfört sjöförklaringsplikten inte

gälla när t. ex. en stuveriarbetare skadas under lastnings- eller lossningsar-

bete, även om han vid tillfället uppehöll sig ombord. Skulle han medfölja

fartyget, vilket är brukligt på vissa håll, gäller dock sjöförklaringsplikten.

Redaktionellt har det fall då sjöförklaringsplikten gäller i andra situatio­

ner än när fartyget är på väg i departementsförslaget skilts ut till en sär­

skild punkt, betecknad punkt 2. Enligt vad jag anfört i det föregående om-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

145

fattar den endast ombordanställda och andra som medföljer fartyget. Sam­

ma redaktionella uppdelning har skett i de danska, finska och norska pro­

positionerna. Det finska förslaget överensstämmer helt med det svenska.

Det danska förslaget gör däremot i punkt 2 inte begränsning till händelser

som inträffat i samband med fartygets drift. I stället omfattar punkt 2 i det

danska förslaget endast befälhavaren och medlemmar av besättningen. Vi­

dare är den begränsad till händelser utanför dansk hamn och såvitt angår

dödsfall till sådana som inträffat ombord. Det norska förslaget avviker från

det svenska såtillvida att det liksom det danska förslaget i punkt 2 tar upp

även det fallet att befälhavaren eller någon av besättningen avlidit ombord,

oavsett om det skett i samband med fartygets drift.

Den utvidgning av sjöförklaringsplikten som sålunda skett i de danska

och norska förslagen har sin motsvarighet i de svenska och finska bestäm­

melserna om skyldighet för befälhavaren att avge rapport till sjöfartssty-

relsen. Denna rapportplikt ansluter nära till bestämmelserna om obligato­

risk sjöförklaring men är något mera vidsträckt. Bestämmelserna är i de-

partementsförslaget som jag förut nämnt intagna i 70 § i befälhavarekapit­

let. De fördelar sig där på åtta särskilda punkter motsvarande dem i före­

varande 301 §. Punkterna 1 och 2 har som jag redan antytt ett något mera

vidsträckt tillämpningsområde. I punkt 1 saknas sålunda begränsningen

till fall då fartyget är på väg och i punkt 2 ställs inte krav på händelsens

samband med fartygets drift. Däremot avser punkt 2 endast ombordanställ­

da men inte andra som medföljer fartyget. När det gäller de ombordanställ­

da talar bl. a. sociala skäl för en sådan utsträckning av rapportplikten, så

att alla dödsfall och fall av svår kroppsskada inom denna personkrets kom­

mer till sjöfartsstyrelsens kännedom och därigenom enligt 302 § i förslaget

kan bli föremål för utredning i sjöförklaringens form, om sjöfartsstyrelsen

finner anledning därtill. Det finska förslaget avviker i fråga om rapport­

plikten från det svenska förslaget såtillvida, att rapportplikten i fall som av­

ses i punkt 2 sammanfaller med sjöförklaringsplikten.

Punkt 3.

Denna punkt avser det fallet att någon som avlidit ombord be­

gravts i sjön. Den överensstämmer med punkt 2 i kommitténs förslag och

utgör en nyhet för sjölagen. Den motiveras av att det i hithörande fall in­

te kan förutsättas att vanlig utredning görs av läkare, som utfärdar döds­

attest. Samma bestämmelse finns i de övriga nordiska förslagen. Av dessa

tar de danska och norska förslagen under samma punkt upp ytterligare ett

fall, nämligen det att någon som följer med fartyget har eller kan antas ha

drunknat från fartyget. Detta fall är i de svenska och finska förslagen i

stället upptaget vid sidan av nyssnämnda fall som anledning till obligato­

risk befälhavarerapport. Sådana händelser, som inte alltid har samband

med fartygets drift, inträffar ofta medan fartyget ligger i hamn och utred­

ning kan då vanligen ske genom den lokala polismyndigheten. Det torde

146

Kungl. Maj.ts proposition nr Hd år 1966

vara både tillräckligt och ändamålsenligt att sjöförklaring för dessa fall kan

komma till stånd enligt 302 § på begäran av t. ex. sjöfartsstyrelsen.

Punkt

4. Enligt denna punkt, som i sak överensstämmer med punkt 3 i

kommittéförslaget, skall sjöförklaring hållas när allvarlig förgiftning har

eller kan antas ha inträffat ombord. Bestämmelsen ersätter gällande be­

stämmelser om sjöförklaring när det ombord yppats ett flertal fall av smit-

tosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning. I ett

remissyttrande har mot uttrycket allvarlig förgiftning anmärkts att det är

för vagt och kan omfatta även förgiftning genom förtäring av alkohol eller

narkotikum. Enligt min mening är uttrycket godtagbart. Genom kravet att

förgiftningen skall vara allvarlig utesluts bagatellfallen. Samma bestäm­

melse finns i de övriga nordiska förslagen.

Enligt punkt 4 i 70 § föreligger rapportplikt i fall som här avses. Detsam­

ma gäller enligt det finska förslaget.

Punkt 5.

Denna punkt motsvarar punkt 4 i kommittéförslaget och upptar

det fallet att fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund.

Förslaget vilar i denna del på tanken, att fartygskollision och grundstöt-

ning av hänsyn till sjöfartssäkerheten alltid bör föranleda sjöförklaring,

alltså oberoende av om skada uppstår.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte bestämmelsen bör om­

fatta även sammanstötning med annat föremål till lands eller till sjöss. Så­

dan sammanstötning bör dock enligt min mening inte föranleda sjöförkla-

ringsplikt annat än om skada av någon betydenhet uppkommit. För des­

sa fall blir bestämmelsen i punkt 7 tillämplig. Däremot omfattar bestämmel­

sen sådan s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget.

I överensstämmelse med vad kommittén anfört bör inte till grundstöt-

ning räknas sådana händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och

ofarlig företeelse i samband med fartygs drift. Som exempel kan nämnas,

att ankrat eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kom­

mer i beröring med botten eller vattenståndet gör det nödvändigt att dy-

eller sandbankar i flod eller hamninlopp forceras. Sådan grundkänning som

då kan förutses komma att ske hör inte under bestämmelsen. Om grund­

känningen medför skada av någon betydenhet på fartyget, blir emellertid

bestämmelsen i punkt 7 tillämplig.

De danska, finska och norska förslagen överensstämmer även i denna

punkt helt med det svenska förslaget.

Rapportskyldighet föreskrivs för här ifrågavarande fall i de svenska och

finska förslagen.

Punkt 6.

Denna punkt motsvarar punkt 5 i kommittéförslaget. Den avvi­

ker från detta såtillvida som den upptar inte bara det fallet att fartyget över­

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

147

givits i sjön utan även det att fartyget försvunnit. Sistnämnda fall har sin

motsvarighet i sjölagens bestämmelse om sjöförhör när fartyget förolyckats.

Tillägget har förebild i det danska kommittéförslaget och har förordats

under remissbehandlingen av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Sådana

händelser som innebär att fartyget försvunnit med man och allt, vare sig

det förlist eller är borta av annan anledning, faller visserligen in under en

eller flera av paragrafens övriga punkter. Men det kan ändå vara lämpligt

att särskilt omnämna fallet. Så har skett också i de danska och norska för­

slagen.

Motsvarande bestämmelse om befälhavarerapport upptar naturligen en­

dast det fallet att fartyget övergivits i sjön. Detsamma gäller det finska för­

slaget, som i denna del har överensstämmande regler om rapportskyldighet

och sjöförklaringsplikt.

Punkt

7. I punkt 7 föreskrivs sjöförklaring när det i samband med far­

tygets drift har eller kan antas ha uppkommit skada av någon betydenhet

antingen på fartyget eller, under det fartyget var på väg, på egendom utan­

för fartyget. Bestämmelsen avviker något från motsvarande bestämmelse

i punkt 6 i kommittéförslaget. För sjöförklaring förutsätts att det är frå­

ga om skada av någon betydenhet, vare sig skadan träffat fartyget eller

egendom utanför fartyget. Genom denna förutsättning kan från obligato­

risk sjöförklaring uteslutas sådana fall då de besvär och kostnader som

är förenade med sjöförklaring skulle te sig oproportionerligt stora. Enligt

vad jag förut anfört begränsas sjöförklaringsplikten enligt punkt 1 vid döds­

fall och personskadefall till sådana händelser som inträffat medan farty­

get var på väg. Det skulle se egendomligt ut om sjöförklaringsplikten var

mera omfattande vid sakskada än vid personskada. Samma begränsning fö­

reslås därför här som i punkt 1, dvs. att när det gäller skada på egendom

utanför fartyget sjöförklaringsplikten skall inträda endast om skadan upp­

kommit medan fartyget var på väg. Samma begränsning görs i de övriga

nordiska förslagen. Redaktionellt avviker dock det danska förslaget genom

att det hänför sig till fall då fartyget inte ligger i hamn eller på redd. De

övriga nordiska förslagen har även i övrigt samma innehåll som det svenska

så när som på ett viktigt undantag. Som jag nämnt tidigare skiljer sig näm­

ligen det danska förslaget från de övriga genom att det behåller obligatorisk

sjöförklaring även vid lastskada.

Motsvarande bestämmelse i 70 § om rapportskyldighet är något vidsträck­

tare. Den omfattar även lastskador och gäller i fråga om skada på egendom

utanför fartyget utan den här föreslagna begränsningen till fall då fartyget

var på väg. Detsamma gäller det finska förslaget om rapportplikt.

Punkt 8.

Under punkt 8 nämns det fallet att brand, explosion eller för­

skjutning av någon betydenhet inträffat i lasten. Bestämmelsen är i sak den­

148

samma som i punkt 7 i kommittéförslaget. De händelser som avses här an­

går inte bara lastens utan också fartygets och de ombordvarandes säkerhet.

Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund fäst uppmärksam­

heten på de vanligen ekonomiskt betydande skador som uppkommer genom

sammanblandning av flytande laster och hemställt att även det fallet att

sammanblandning inträffat i lasten upptas i paragrafen. Dessa fall torde

dock böra behandlas som andra fall av lastskada. Rapportplikten i förening

med möjlighet att utverka fakultativ sjöförklaring bör sålunda vara tillfyl­

lest. Bestämmelsen härom i punkt 8 i 70 § nämner inte brand- och explo-

sionsfallen, eftersom dessa alltid kan förutsättas vara förenade med last­

skada.

De finska och norska förslagen innehåller samma bestämmelse som punkt

8 i 301 §. Detta fall skall även enligt det finska förslaget föranleda befäl­

havarerapport. Det danska förslaget inskränker sig däremot i denna del till

att nämna enbart förskjutning. Brand- och explosionsfallen hör nämligen i

stället under lastskadefallen i den danska punkt 7.

Som jag delvis berört i den allmänna motiveringen medger förslaget un­

dantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall. Dessa behandlas i 308 § and­

ra stycket samt 312 och 314 §§ i förslaget. En erinran härom bör tas in i pa­

ragrafen, så att man redan här får fullständigt besked om sjöförklaringsplik-

tens omfattning under olika förhållanden.

302 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fakultativ sjöförklaring och

överensstämmer nära med 302 § i kommittéförslaget.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Som jag berört i

den allmänna motiveringen bör, med hänsyn till att den nuvarande ord­

ningen med obligatorisk sjöförklaring i fall av lastskada upphävs, möjlighet

beredas lastägaren alt själv påfordra sjöförklaring. F. n. förekommer sjö­

förklaring i lastskadefall som regel endast när skadan är av den betydenhet

att den anses motivera de besvär och kostnader som en utredning i denna

form för med sig. I anslutning härtill bör som kommittén föreslagit last­

ägarens rätt att få till stånd sjöförklaring begränsas till fall då uppkommen

skada är av någon betydenhet. Med lastägaren likställs enligt uttalande av

kommittén i motiven den som genom infriat försäkringsåtagande eller på

annat sätt inträtt i lastägarens rätt. Sjöassuradörernas förening har i sitt

remissyttrande framhållit, att det ofta kan förflyta tämligen lång tid innan

en försäkringsgivare formellt övertagit lastägarens rätt, dvs. innan en skada

är slutgiltigt reglerad, och att lastförsäkringsgivare därför borde få själv­

ständig rätt att påkalla sjöförklaring. Behovet av en så vidsträckt rätt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

149

lastförsäkringsgivare kan väl ifrågasättas, eftersom försäkringsförhållandet

som regel torde medföra skyldighet för lastägaren att tillvarata lastförsäk­

ringsgivarens utredningsintresse. Lastägaren är emellertid inte alltid känd.

Även om i sådant fall underrättelse enligt 101 § i förslaget skall gå till av­

lastaren kan det därför vara ändamålsenligt att i förevarande hänseende

utan vidare likställa lastförsäkringsgivare med lastägare. Jag förordar att

kommitténs förslag kompletteras med en bestämmelse härom. Som jag fram­

hållit i den allmänna motiveringen äger lastintressent inte påkalla sjöför­

klaring på grund av lastskada i sådant fall då fartyget sammanstött med

främmande fartyg och sjöförklaring inte skall äga rum till följd av de sär­

skilda reglerna i 308 § i förslaget. Detsamma bör gälla när särskild under­

sökningskommission förordnats och sjöförklaring på den grund inte är er­

forderlig.

Även i andra fall än då lastskada uppkommit kan det finnas ett beaktans-

värt intresse av att utredning i sjöförklaringens form kommer till stånd.

Det gäller särskilt händelser som har samband med fartygets drift. I sjö-

fartssäkerhetens intresse bör för sådana fall en allmän rätt tilläggas sjö-

fartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring. En sådan befogenhet för sty­

relsen kan få betydelse även för sådana fall som avses i 301 § men som inte

föranlett sjöförklaring, t. ex. därför att händelsen synts falla utom ramen

för bestämmelserna där eller något annat misstag förelupit eller också ve­

derbörlig anmälan underlåtits. Med hänsyn till det ansvar för fartyg, liv och

gods som åvilar befälhavaren bör även han äga påkalla sjöförklaring. Det­

samma gäller redaren.

Till skillnad från den obligatoriska sjöförklaringen bör den fakultativa

sjöförklaringen omfatta alla svenska fartyg. Utom för lastskadefallen är pa­

ragrafen främst tillkommen i sjöfartssäkerhetens intresse. Dess tillämp­

ningsområde bör därför inte begränsas till handels- och fiskefartyg.

I enlighet med vad jag sålunda anfört innehåller paragrafen, att sjöförkla­

ring skall avges för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som inträffat

i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar därom eller be­

fälhavaren eller redaren finner det påkallat och att detsamma gäller när

lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § andra

stycket eller 314 § begär det för att vinna upplysning om skada av någon

betydenhet på godset, vilken uppkommit eller kan antas ha uppkommit i

samband med fartygets drift.

När sjöförklaring skall äga rum åligger det enligt 306 § i förslaget i första

hand befälhavaren och i vissa fall redaren att hos utredningsmyndigheten

göra anmälan om sjöförklaring. När sjöförklaring påkallas av andra än

dem själva måste de därför underrättas. Bestämmelse härom föreslås i

andra stycket av paragrafen.

Bestämmelserna i 302 § är inte avsedda att komma till tillämpning för att

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

150

utverka ny sjöförklaring när sådan en gång hållits enligt 301 eller 302 §.

För det fall att sjöförklaring visar sig ofullständig kan ny sjöförklaring

komma till stånd enligt 311 § i förslaget.

Av de övriga nordiska förslagen har det finska en bestämmelse som helt

överensstämmer med första stycket i förevarande paragraf. De danska och

norska förslagen avviker såtillvida att de saknar möjligheter för lastägare

eller lastförsäkringsgivare att påkalla sjöförklaring. Dessa avvikelser för­

klaras av att det danska förslaget som jag förut nämnt behåller sjöförkla­

ringen i dess obligatoriska form vid lastskador och det norska förslaget ger

lastintressent rätt att påkalla utredning i form av s. k. sjprettsskjpnn.

303 §.

I denna paragraf anges syftet med och innebörden av sjöförklaring. Para­

grafen överensstämmer i allt väsentligt med 306 § i kommittéförslaget.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har det ansetts lämpligt

att omedelbart efter 301 och 302 §§ söka i korthet klargöra vad sjöförkla­

ring är. Det har skett i förevarande paragraf, som dels anger syftet med sjö­

förklaringen och dels helt kort ger upplysning om hur utredningen princi­

piellt skall bedrivas. Syftet är enligt första stycket att klarlägga händelsen

och dess orsaker genom utredning om samtliga förhållanden som kan antas

ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens

synpunkt. Enligt andra stycket omfattar utredningen i första hand förhör

med befälhavaren och de medlemmar av besättningen som antas kunna läm­

na upplysning i saken. Även andra personer som antas kunna lämna sådan

»PPlysning skall höras. Vidare omfattar sjöförklaringen granskning av hand­

lingar eller föremål, som antas kunna tjäna till upplysning. Slutligen skall

syn hållas på fartyget och den plats där händelsen inträffat, i den mån det

kan antas främja utredningen. Förslaget bygger på samma princip som de

nuvarande tämligen utförliga föreskrifterna om sjöförhör. Liksom kommit­

tén vill jag understryka värdet av att syn kommer till ökad användning, en

synpunkt som under remissbehandlingen också framhållits av sjöfartssty-

relsen och Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för övre Norrland har ifrå­

gasatt, om inte nuvarande bestämmelse om rätt för domstol att föranstalta

om utredning genom polismyndighet bör behållas. Enligt min mening torde

befogenhet för domstolen att för utredningsändamål påkalla biträde av an­

nan myndighet, inte bara polismyndighet, med hänsyn till sjöförklaringens

syfte följa av allmänna regler. Vissa närmare bestämmelser kan möjligen

böra införas härom men torde få övervägas i annat sammanhang. Det norska

förslaget innehåller i 303 § bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar fö­

revarande paragraf. Av de övriga saknar det danska förslaget motsvarighet

till andra stycket, medan det finska förslaget helt saknar motsvarighet till

paragrafen.

Kungl. Maj ds proposition nr H5 år 1966

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

304 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om var sjöförklaring skall äga

rum. Den överensstämmer väsentligen med 304 § i kommittéförslaget.

Sjöförklaringsinstitutet är som jag tidigare framhållit motiverat av beho­

vet att i tid säkra tillgången till utredning om sjöolyckor. Enligt nuvarande

bestämmelse i 40 § sjölagen skall sjöförklaring avges så snart det kan ske.

Däremot saknas föreskrift om var den skall avges. Av naturliga skäl kom­

mer som kommittén anfört främst i fråga den hamn där händelsen in­

träffat eller dit fartyget först anländer efter händelsen. I enlighet härmed

har kommittén som huvudregel föreslagit att, om hinder ej möter, sjöför­

klaring skall hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händel­

sen ägt rum till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälha­

varen därefter anländer. Bestämmelsen innebär att sjöförklaringen till

både tid och rum anknyts så nära som möjligt till den händelse som för­

anlett sjöförklaringen. Jag ansluter mig till detta förslag. Bestämmelsen

tas upp som första punkt i paragrafens första stycke. Dess tillämpning är

inte beroende av att behörig utredningsmvndighet finns i hamnorten. Den

innebär i stället att behörig myndighet får bege sig dit, om denna ort är

en annan än kansliorten. En sådan ordning torde som jag förut berört

med hänsyn till nutida välutvecklade kommunikationer inte behöva med­

föra alltför stora praktiska problem. Många gånger kan det f. ö. vara till

fördel att sjöförklaringen hålls på själva fartyget. Regeln rimmar också

väl med önskemålet att syn skall komma till ökad användning. Mot en

regel som sålunda förutsätter att domstolen i vissa fall måste samman­

träda på annan ort än kansliorten har hovrätten för Övre Norrland an­

märkt, att det enligt vår rättegångsordning i princip tillkommer domsto­

len att bestämma, om sammanträde skall hållas på annan ort än den

vanliga sammanträdesorten. Jag anser emellertid att behovet av en reg­

lering för att göra sjöförklaringsinstitutet så effektivt som möjligt utgör

ett tillräckligt starkt skäl för att bryta igenom en sådan princip. Den nu

föreslagna regeln har motsvarighet i de övriga nordiska förslagen.

Som kommittén anfört måste avsteg från denna huvudregel kunna gö­

ras i vissa fall. Kostnaderna för att uppehålla ett stort handelsfartyg blir

i allmänhet betydande. Mången gång kan det te sig alldeles orimligt att

hålla kvar ett fartyg i hamn för en händelse som i och för sig inte hind­

rar fartygets fortsatta färd och vars utredning tål uppskov. Med sjöför­

klaringen bör därför kunna anstå till annan hamn, om det därigenom

kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra vä­

sentliga fördelar, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Bestäm­

melse därom upptas som andra punkt i förslå stycket av paragrafen. Un­

der »andra väsentliga fördelar» ryms bl. a. utredningstekniska fördelar.

Hänsyn bör också kunna tas till sakägare som har etl berättigat intresse

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5 år i96(i

av att utredningen sker i annan hamn, t. ex. för att han över huvud skall

kunna medverka eller för att hans medverkan skall underlättas. Någon

gång kan det väl också vara ett skäl för anstånd att fartyget befinner sig

utomlands men snart kommer att anlöpa svensk eller annan nordisk

hamn. En sådan tillämpning torde dock få ske med stor försiktighet. Jag

vill understryka, att det för anstånd förutsätts att syftet med sjöförkla­

ringen inte äventyras. Det torde i allmänhet vara lämpligt att anstånds-

i egeln tillämpas i samrad med sjöfartsstyrelsen eller den utredningsmvn-

dighet som enligt huvudregeln har att hålla sjöförklaringen. Sjöfartssty­

relsen och utredningsmyndigheten bör också kunna ta initiativ till upp­

skov när det är påkallat av utredningstekniska skäl. Av praktiska skäl

måste regeln emellertid kunna tillämpas självständigt av fartygets befäl­

havare eller redare. Denne bör dock genast underrätta sjöfartsstyrelsen

när anståndsmöjligheten utnyttjas och om anledningen till anståndet. En

bestämmelse bör införas härom. Därigenom torde också tillgodoses ett av

Stockholms rådhusrätt framfört önskemål att det av lagen bör framgå

att befälhavaren eller redaren disponerar över tillämpningen av anstånds-

regeln. Samma regel om anstånd och underrättelseplikt upptas i de öv­

riga nordiska förslagen.

Under remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt anmärkt, att om

sjöförklaring skall hållas på annan ort än domstolens kansliort detta

torde medföra större olägenheter än kommittén tycks ha tänkt sig i form

av resor och andra särskilda anordningar som då krävs. Med den radi­

kala begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar som jag förordar

enligt vad jag anfört tidigare kan sådana olägenheter tänkas bli än större.

Det gäller t. ex. sådana fall när endast få personer skall höras och det

varken är anledning att företa syn ombord eller annars hålla samman­

trädet där eller när fartyget förlist och de räddade utan olägenhet kan

infinna sig i domstolens kansliort. För enkla fall av sjöförklaring blir olä­

genheterna också mera framträdande enligt departementsförslaget än en­

ligt kommittéförslaget, eftersom jag ej ansett mig böra tillstyrka den av

kommittén föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring utan förhand­

ling i vissa fall. En reglering av platsen för sjöförklaring helt i överens­

stämmelse med kommittéförslaget kan därför befaras bli alltför osmidig

och medföra för stora påfrestningar på de domstolar som skall vara be­

höriga enligt förslaget. Jag vill därför förorda en mindre jämkning i den

riktningen att sjöförklaringen inte nödvändigtvis måste hållas just i den

hamn där fartyget befinner sig utan skall kunna hållas även i domstolens

kansliort. I enlighet härmed bör till de av kommittén föreslagna bestäm­

melserna fogas ett tillägg av innehåll att sjöförklaringen kan hållas även

i annan ort om särskilda skäl föranleder det. Sjöförklaringen skall dock

hållas medan fartyget ännu befinner sig i den hamn som utgör sjöför­

153

klaringsort enligt de tidigare nämnda reglerna. Tilläggsregeln har uppta­

gits som andra stycke i paragrafen.

Vilken domstol som är behörig att uppta sjöförklaring i det särskilda

fallet regleras i nästföljande paragraf. När fartyget befinner sig i ort där

behörig domstol finns, uppkommer inga problem. Om däremot behörig

domstol inte finns i orten skall den av sjöförklaringsdomstolarna som är

närmast äga behörighet. För tillämpningen av denna regel torde vägled­

ning kunna ges i tillämpningsföreskrifter med stöd av 315 § i förslaget.

Det avsteg från kommittéförslaget som den förordade tilläggsregeln ut­

gör innebär i praktiken inte någon alltför stor avvikelse från de övriga

nordiska förslagen. Den finska propositionen föreskriver som huvudregel,

att sjöförklaring avges inför rådhusrätten på den ort där händelsen in­

träffat eller dit fartyget eller befälhavaren först anländer, och upptar som

subsidiär regel att, om rådhusrätt inte finns på orten, sjöförklaring skall

avges inför rådhusrätten på närmast belägna ort. Denna reglering hin­

der som synes inte sjöförklaringen nödvändigtvis till just den hamn där

fartyget befinner sig. De danska och norska propositionerna behåller där­

emot en lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska kom­

mittéförslaget utan tilläggsregel. Behovet av en tilläggsregel är emellertid

mindre i Danmark och Norge, eftersom samtliga underrätter där är be­

höriga sjöförklaringsdomstolar.

I vissa fall kan hinder föreligga mot sjöförklaring när fartyget befin­

ner sig i hamn som anges i de nu föreslagna reglerna, t. ex. när händel­

sen upptäcks först efter fartygets avgång. Av huvudregelns grunder följer

då att sjöförklaring skall hållas i nästa hamn som fartyget anlöper efter

det att hindret upphört. Motsvarande gäller när enligt 302 § sjöfartssty-

relsen förordnar om sjöförklaring eller lastägare begär sådan utredning.

Att sjöförklaring skall avges så snart som möjligt följer även av den

föreslagna bestämmelsen i 306 §, enligt vilken anmälan om sjöförklaring

skall göras snarast möjligt.

Det svenska kommittéförslaget innehåller vidare en regel, att när i visst

fall särskilda skäl föreligger sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken dom­

stol eller konsul som skall uppta sjöförklaringen. Regeln är tänkt för t. ex.

det fallet att fartyget förlist med man och allt. De övriga nordiska försla­

gen innehåller en särregel för det fallet att fartyget försvunnit eller hela

besättningen omkommit. Den innehåller att sjöförklaring i sådant fall skall

äga rum i fartygets hemort, om inte vederbörande sjöfartsmyndighet med­

ger att den hålls på annan plats. För att få så stor nordisk likhet som möj­

ligt föreslår jag att en liknande särregel, avsedd för de fall då de vanliga

reglerna ej blir tillämpliga, tas upp även i den svenska lagen. Enligt min

mening kan det dock inte presumeras att hemorten regelmässigt är den

lämpligaste utredningsorten. Att märka är bl. a. att fartygets hemort i

Sverige inte som i våra nordiska grannländer behöver vara belägen vid

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

154

kusten. Det torde i stället få ankomma på sjöfartsstyrelsen att efter lämp­

lighetsprövning i varje särskilt fall avgöra var sjöförklaringen skall verk­

ställas. Jag förordar att en sådan regel tas in i tredje stycket i stället för den

av kommittén föreslagna regeln. Det torde få förutsättas att sjöfartsstyrel­

sen bestämmer orten i samråd med utrikesdepartementet, om sjöförkla­

ringen skall äga rum utrikes.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

305 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om utredningsmyndigheterna

och deras sammansättning. Paragrafen överensstämmer väsentligen med

303 § i kommittéförslaget.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag, att behö­

righeten att uppta sjöförklaring inom landet koncentreras till ett fåtal un­

derrätter. Antalet svarar mot nuvarande antal fartygsinspektionsdistrikt,

dvs. sju. De senare är Skellefteå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö,

Göteborgs och Karlstads distrikt. Inom Skellefteå distrikt är av statistiken

att döma Luleå den mest betydande sjöfartsstaden, där också de flesta

sjöförklaringar avges. I övrigt gäller detta på det hela taget de städer efter

vilka distrikten fått sina namn. Jag föreslår därför att sjöförklaringsdom-

stolar blir de allmänna underrätterna för dessa sju hamnstäder, f. n. råd­

husrätterna där. Bestämmelse härom upptas i första stycket. I samma

stycke anges att den domstol är behörig som är närmast den hamn eller

ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 304 §.

På sjöförklaring är liksom på andra domstolsärenden lagen om handlägg-

ning av domstolsärenden tillämplig. En erinran härom bör som kommittén

föreslagit göras i sjölagen. Av nämnda lags tillämplighet följer bl. a. att

rätten är domför med en lagfaren domare, om inte annan föreskrift medde­

las. I överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt sjölagen bör i rätten

vid sammanträde för sjöförklaring ingå två särskilda sjösakkunniga ledamö­

ter. Enligt nuvarande bestämmelser bör åtminstone en av dessa ha utövat

tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Fordras biträde av person med sär­

skild sakkunskap, kan rätten vidare tillkalla sådan person som ytterligare

ledamot. De sjösakkunniga utses av rätten för ett år i sänder. Förslag till

sjösakkunniga avges av handels- och sjöfartsnämnd eller av stadsfullmäkti­

ge i stad där sådan nämnd inte finns. Även suppleanter utses. Erfarenheten

har visat att de sjösakkunniga ofta saknar erforderlig förtrogenhet med mu-

derna sjöfartsförhållanden. Med hänsyn till den snabba tekniska utveckling­

en på området är det angeläget att sakkunnigeinstitutionen får en mera än­

damålsenlig reglering. Jag ansluter mig därför väsentligen till kommitténs

förslag om en viss skärpning av kvalifikationskraven. Åtminstone en av de

sjösakkunniga bör sålunda ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs-

eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat sådan tjänst. De

sjösakkunniga bör för varje särskild sjöförklaring utses av rätten från eu

155

förteckning som upptar minst tjugo namn. Denna skall årligen upprättas av

sjöfartsstyrelsen för varje fartygsinspektionsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen bör

därvid beakta behovet av att nautisk, maskinteknisk och annan sådan sak­

kunskap blir väl företrädd. Dessutom bör såvitt möjligt tillses att de sakkun­

niga fördelar sig på sådana orter att domstolen lätt kan infinna sig i den

hamn där fartyget befinner sig. Rätten bör välja ut de sjösakkunniga leda­

möterna med hänsyn till vad sjöförklaringen avser i det särskilda fallet. Som

framhållits i ett remissyttrande torde det ofta vara lämpligt att både fartygs-

och maskinbefälskategorierna är representerade i rätten, men någon särskild

föreskrift härom torde inte böra införas. Kravet på nyligen förvärvad erfa­

renhet innebär, att den sjösakkunnige skall i såväl tekniskt som andra hän­

seenden ha följt med den senaste utvecklingen på området. Erfarenheten bör

för att kunna betecknas som grundlig också vara mångårig. Sjöförklarings-

domstolen bör tillkalla ytterligare sakkunnig ledamot när särskild sak­

kunskap fordras i något hänseende. Någon skyldighet därtill bör dock inte

som förordats i ett remissyttrande föreskrivas i lagen. Särskild sakkunskap

kan nämligen tillföras utredningen även på annan väg. Rätten bör därför

inte vara bunden till någon viss ordning. Med hänsyn till att de sjösakkun­

niga har ställning av ledamöter i rätten finner jag det obehövligt att som

förordats i ett remissyttrande införa bestämmelse om att särskild ledamot

skall ha avlagt domared och vara underkastad domarejäv.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till kom­

mitténs förslag, att sjöförklaring för svenska fartyg i Danmark, Finland och

Norge skall avges inför myndighet som är behörig enligt landets lag. I den

danska propositionen föreslås att behörig myndighet skall vara »retten».

Enligt det finska förslaget är som jag tidigare nämnt behörig myndighet

rådhusrätten på den ort där händelser inträffat eller dit fartyget eller be­

fälhavaren först anländer eller, om rådhusrätt inte finns på den orten, råd­

husrätten på närmaste ort. I Norge är underrätten i orten sjöförklarings-

myndighet.

f övrigt skall, som jag också nämnt tidigare, sjöförklaring utomlands av­

ges inför svensk konsul, som ministern för utrikes ärendena bemyndigar

att utföra sådana förrättningar. Finns inte svensk konsul i orten skall

sjöförklaring kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

Motsvarande bestämmelser om sjöförklaring i de nordiska länderna och

utomlands i övrigt upptas i de danska, finska och norska propositionerna.

Enligt sjölagen skall konsul vid sjöförklaring, om det lämpligen kan ske,

biträdas av två sjösakkunniga, helst svenska män mot vilka inte förekommer

jäv som gäller mot domare. I överensstämmelse med kommittéförslaget för­

ordar jag en motsvarande regel, som innebär att konsul som sakkunniga

helst skall anlita svenska, danska, finska eller norska medborgare. Att som

föreslagits i ett remissyttrande föreskriva, att konsul företrädesvis skall an­

lita befälhavare som sakkunnig torde inte böra ske. Konsul bör liksom sjö-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 145 ur 1966

156

förkiaringsdomstol anlita sådan sakkunskap som är påkallad med hänsyn

till vad utredningen avser i det särskilda fallet. Med hänsyn till de utom­

lands ytterst skiftande förhållandena torde inga speciella kvalifikationskrav

kunna uppställas, lika litet som det kan förutsättas att konsul alltid skall

kunna erhålla det önskvärda biträdet av sakkunniga.

I förevarande paragraf torde slutligen böra upptas en allmän bestämmel­

se, enligt vilken vad som sägs om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga de­

lar skall gälla i fråga om sjöförklaring inför konsul. Bestämmelsen bör vi­

dare innehålla att konsul inte äger uppta ed eller försäkran eller meddela

vitesföreläggande. Som erinrats under remissbehandlingen tillerkänns ett

av svensk myndighet förelagt vite i allmänhet inte giltighet utomlands.

Kommittén har i motiven uttalat, att domare som handlagt sjöförklaring

om möjligt inte bör delta i behandlingen av därmed sammanhängande mål

vid domstolen, även om reglerna om domarejäv kan lämna utrymme därför.

Under remissbehandlingen har anförts stridiga meningar på denna punkt.

Enligt min mening bör domare, som handlagt sjöförklaring, inte vara för­

hindrad att delta i prövningen av därmed sammanhängande mål. Han torde

då i det närmaste vara i samma läge som när han handlagt bevisupptagning

utom huvudförhandling i målet eller fråga om användning av förprocessu-

ellt tvångsmedel. Naturligtvis kan jäv tänkas föreligga enligt 4 kap. 13 § 9

rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

306 §.

Paragrafen motsvarar 305 § i kommittéförslaget och innehåller bestäm­

melser om anmälningsskyldighet för befälhavaren eller redaren så snart sjö­

förklaring skall äga rum.

Enligt 40 § sjölagen anhängiggörs sjöförklaringsärende genom att befäl­

havaren hos rättens ordförande anmäler sig »till förklarings avgivande».

Anmälan skall göras skriftligen med uppgift på hela besättningen och på de

personer som antas kunna lämna upplysning i saken. I den mån det kan ske

skall anmälningen också innehålla uppgift på sakägare eller deras ombud.

Den skall vara åtföljd av ett exemplar av den rapport om händelsen som

befälhavaren skall avge till sjöfartsstyrelsen. Samma ordning gäller när sjö­

förklaring skall avges inför konsul.

Förslaget innefattar i sak endast den ändringen att anmälningsskyldig­

heten skall åvila inte bara befälhavaren utan även, i vissa fall, redaren. Kom­

mittén har lagt anmälningsskyldigheten på befälhavaren eller redaren utan

närmare ansvarsfördelning. Detta har mött erinran under remissbehand­

lingen med hänsyn till att anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad.

Jag förordar ett förtydligande i denna del. Som kommittén framhållit kan

det t. ex. vid förlisningsfall inträffa att ingen räddats som kan fullgöra be­

fälhavarens anmälningsskyldighet. Befälhavaren kan också försumma sin

157

skyldighet att göra anmälan. I dessa fall bör anmälningsskyldigheten åvila

redaren. Detsamma gäller när sjöfartsstyrelsen eller lastägare eller lastfor-

säkringsgivare enligt 302 § i förslaget tillställt redaren underrättelse om att

sjöförklaring påkallas.

I enlighet härmed innehåller departementsförslaget som huvudregel att

det åligger fartygets befälhavare att när sjöförklaring skall äga rum snarast

möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall uppta sjöförklaring­

en. Därefter följer bestämmelser om att redaren svarar för anmälan, om så­

dan inte görs av befälhavaren eller om underrättelse enligt 302 § andra

stycket tillställts redaren.

Som tidigare anförts är lastägares rätt att utverka sjöförklaring enligt

förslaget betingad av att det är fråga om lastskada av någon betydenhet.

Däremot är anmälningsskyldigheten inte beroende av detta villkor. Pröv­

ningen av frågan om detta villkor föreligger bör nämligen vara förbehål­

len utredningsmyndigheten. Det följer av lagen om handläggning av dom­

stolsärenden att vägran att uppta sjöförklaring bör förekomma endast när

det är uppenbart att förutsättningarna brister. Om anmälningen avvisas,

har lastägaren enligt kommitténs mening klagorätt. Under remissbehand­

lingen har invänts att endast den som gjort anmälan har partsställning. En­

ligt min mening intar lastägare och lastförsäkringsgivare en sådan ställning

i saken att de måste anses äga klagorätt. Att anmälan om sjöförklaring

måste göras av befälhavaren eller redaren, även när initiativet till sjöför­

klaringen inte kommer från någon av dem, är betingat av praktiska skäl.

Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att anmälan om sjöförklaring

som görs på grund av lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran inne­

håller uppgift därom. Detsamma bör gälla när sjöf artsstyrelsen förordnat

om sjöförklaring. Jag förordar att en föreskrift härom tas in i paragrafen.

Som jag tidigare framhållit är det angeläget att sjöförklaring kommer

till stånd så snart som möjligt. I enlighet härmed föreskriver paragrafen att

anmälan skall göras snarast möjligt. Det finska förslaget har samma be­

stämmelse. Det danska förslaget begränsar tiden för anmälan till andra

vardagen efter det händelsen inträffade, om det skedde under fartygets up­

pehåll i hamn, och annars till andra vardagen efter ankomsten till redd eller

hamn. Det norska förslaget har en liknande begränsning. I fall då händelsen

inträffat under fartygets uppehåll i hamn skall dock anmälan ske redan

»innan utlppet av neste virkedag».

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen har den av

kommittén föreslagna bestämmelsen i 305 § sista stycket om sjöförklaiing i

förenklad form utgått.

307 §.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 307 § i kommittéförsla­

get och innehåller föreskrifter om utredningsmyndighetens förberedande

åtgärder för sjöförklaring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

158

Kungl. Maj:ts proposition nr Ho år 1966

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att sammanträ­

de skall utsättas. Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget sjö­

förklaring hållas så snart som möjligt. Rätten skall sålunda när anmä-

lan gjorts utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det

kan ske. Att uppenbart ogrundad anmälan om sjöförklaring kan avvi­

sas, följer av lagen om handläggning av domstolsärenden, till vilken hän­

visas i 305 §. Liksom kommittén anser jag, att sammanträde ombord

på fartyget många gånger måste gagna utredningen. Sveriges advokatsam­

fund har också i sitt remissyttrande uttryckt förhoppningen att sjöförkla­

ring ombord kommer att tillämpas i avsevärt större utsträckning än som

skett hittills. I förslaget upptas i enlighet härmed en särskild bestämmelse

om att sammanträdet skall hållas ombord på fartyget om det är ändamåls­

enligt. En sådan regel är ny för sjölagen men denna ordning är sedan länge

förutsatt i fråga om konsulära sjöförklaringar. Med hänsyn till vikten

av att fartyget inte uppehälles mer än nödvändigt kan sjöförklaring be­

höva avges även på lördag eller söndag eller annan arbetsfri dag. Föreskrif­

ter som möjliggör detta kan utfärdas av Kungl. Maj :t.

I de tre följande styckena meddelas vissa bestämmelser om kallelser och

underrättelser. Rätten skall salunda enligt förslaget till sammanträdet på

lämpligt sätt kalla fartygets befälhavare och de övriga personer som skall

höras. Vilka de senare är följer av 303 § andra stycket i förslaget, enligt

' ilket förhör skall hallas med dem som antas kunna lämna upplysning

i saken. Till dessa hör givetvis i allmänhet också lots som tjänstgjort vid

tillfället. Att som Svenska lotsförbundet föreslagit införa en särskild be­

stämmelse härom när sjöförklaringen avser sammanstötning eller grund-

stötning anser jag dock inte behövligt. Medlemmar av besättningen kan kal­

las genom befälhavaren. Av den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till

lagen om handläggning av domstolsärenden följer, att t. ex. rättegångsbal­

kens regler om vitesföreläggande och hämtning blir tillämpliga.

Enligt 303 § i förslaget skall vid sjöförklaring även handlingar eller före­

mål som antas kunna tjäna till upplysning i saken granskas. Denna före­

skrift återspeglas i tredje stycket i förevarande paragraf. Enligt detta skall

befälhavaren föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböc­

ker och kladdar till dem, såvitt de finns i behåll. Befälhavaren eller annan

kan också föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar eller

föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Sådant föreläg­

gande kan liksom föreläggande av det slag jag nämnde nyss meddelas

vid vite.

I likhet med nuvarande lydelse innehåller förslaget vidare, att sakägarna

skall i den mån det kan ske genom särskilda meddelanden underrättas om

tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöför­

klaring med därtill höiande handlingar finns tillgänglig. Däremot utgår i

överensstämmelse med kommitténs förslag gällande föreskrift om kungö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

159

rande i ortstidning. Kungörelseförfarandet anses nämligen numera föråld­

rat och föga ändamålsenligt. Under remissbehandlingen har hovrätten för

Övre Norrland anmärkt, att sakägarnas självklara rätt att yttra sig vid sjö­

förklaringen, ta del av utredningsmaterialet och påkalla dess komplettering

synes äventyrad genom den osäkra föreskriften att underrättelse skall utgå

»där så ske kan». Att avvara en sådan reservation förefaller dock inte prak­

tiskt möjligt, eftersom sakägarna inte alltid är kända. Jag ansluter mig

därför till kommitténs tanke på denna punkt.

Den nuvarande föreskriften om att även vederbörande åklagare skall un­

derrättas när saken är av beskaffenhet att påkalla sjöförhör bör inte få

någon motsvarighet i den nu föreslagna ordningen för sjöförklaring. Däre­

mot bör som kommittén föreslagit sjöfartsstyrelsen alltid underrättas om

tid och plats för sammanträdet. Likaså bör enligt min mening fartygsin-

spektören underrättas, när sjöförklaringen gäller händelse som angår sä­

kerheten på fartyg.

Med vissa redaktionella jämkningar upptas slutligen i ett femte stycke

från kommittéförslaget bestämmelse, att de särskilda ledamöterna skall ta

del av anmälningshandlingarna och, om tiden medger det, för ordföran­

den före sammanträdet skriftligen ange de förhållanden om vilka de fin­

ner upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt.

En liknande ordning gäller f. n. Någon motsvarighet till nuvarande före­

skrift om att de så snart det kan ske skall underrättas om inkommen anmä­

lan torde inte behövas.

Helt allmänt kan om paragrafen sägas, att nutida intensiva fartygsdrift i

handelsflottan och de betydande uppoffringar som i allmänhet är förenade

med ett uppehåll i driften påkallar, att sjöförklaring verkställs utan onödig

omgång. Förslaget medger att kallelser sker på det sätt som är ändamåls­

enligt i varje särskilt fall. Hinder bör i och för sig inte möta mot att den

förutsatta skyldigheten att hålla anmälningshandlingarna tillgängliga för

sakägare och andra infrias genom att handlingarna tillhandahålls i ome­

delbar anslutning till själva förrättningen. Det torde som regel vara nöd­

vändigt att ordföranden före sammanträdet får del av de sjösakkunnigas

uppfattning om vad utredningen bör ta sikte på. Men tidsnöd kan som an­

tytts i ett remissyttrande påkalla ett smidigare förfaringssätt. Krav på

skriftlig form för de sjösakkunnigas meddelande till ordföranden gäller där­

för enligt förslaget endast om tiden medger det.

De finska och norska förslagen upptar bestämmelser som väsentligen

överensstämmer med förevarande paragraf. Det danska förslaget är mera

kortfattat i denna del, eftersom det förutsätter närmare reglering i rets-

plejeloven.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

308 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med 312 § i kommittéförslaget innehål­

ler denna paragraf särskilda bestämmelser om sjöförklaring med anledning

av fartygs sammanstötning.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag i allt väsent­

ligt kommittéförslagets särskilda regler för sammanstötningsfall. De inne­

bär, att rätten i första hand skall söka få till stånd sjöförklaring samtidigt

beträffande båda fartygen. I detta syfte äger rätten låta anstå med sjöför­

klaring för det ena fartyget. Vidare möjliggör paragrafen att om sjöför­

klaringarna inte hålls samtidigt den första sjöförklaringen kan omges med

sekretess. När det gäller sammanstötning med utländskt fartyg, för vilket

varken sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, kan sjöför­

klaring helt underlåtas. Sjöfartsstyrelsen äger dock förordna, att sjöför­

klaring skall äga rum även i sådant fall.

I ett remissyttrande har anförts, att bestämmelsen om anstånd med sjö­

förklaring bör kompletteras med föreskrift om viss längsta tid för an­

ståndet med hänsyn till civil- och straffrättslig preskription. Någon sådan

bestämmelse anser jag dock inte behövlig. Däremot synes böra göras erinran

om att anstånd inte får medges för längre tid än som är oundgängligen nöd­

vändigt.

Enligt kommittéförslaget äger redaren och fartygets försäkringsgivare

men inte t. ex. lastägare eller lastförsäkringsgivare närvara vid sjöförklaring

som äger rum inom stängda dörrar. En remissinstans har med anledning

därav framhållit, att redaren inte sällan företräder varuägare och att kas-

koassuradör kan representera även varuförsäkringsintressen. Hur sådana

intressekollisioner skall lösas har dock lämnats öppet. Det förefaller mig

till en början alldeles klart att redaren inte kan frånkännas rätt att närvara

vid sjöförklaring angående sitt eget fartyg, vare sig sjöförklaringen äger

rum inom stängda dörrar eller inte. Det kan inte hjälpas att varuägare som

redaren kan företräda får en förmånligare ställning än andra. Fartygets

försäkringsgivare torde däremot inte behöva sättas i bättre läge än övriga

enskilda sakägare. I den mån han inte företräder även andra intressen torde

han inte få svårigheter att utverka redarens samtycke till att vara närva­

rande vid förrättningen i mån av behov. Med redarens samtycke bör även

annan få närvara. Jag föreslår en jämkning av kommittéförslaget i enlighet

härmed.

Med anledning av en anmärkning under remissbehandlingen förordar

jag det förtydligandet i andra stycket att där tas in en föreskrift om att be­

stämmelserna om handläggning inom stängda dörrar är tillämpliga även

på sjöförklaring, som äger rum med anledning av sammanstötning med

främmande fartyg för vilket motsvarande utredning inte kommer till stånd.

Förevarande paragraf kompletteras i sjölagen med bestämmelser om in-

161

skränkning i rätten att ta del av dagbok och i sekretesslagen med bestäm­

melser om undantag från offentlighetsprincipen beträffande handlingar

rörande fartygs sammanstötning.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen överensstämmer de

finska och norska förslagen i sak med det svenska förslaget i denna del. I

det norska förslaget upptar 308 § för det fall att sjöförklaring ägt rum inom

stängda dörrar även bestämmelser om hemlighållande av handlingarna i

ärendet och av skeppsböckerna intill dess sjöförklaring hållits för det andra

fartyget. Det danska förslaget upptar motsvarigheter till paragrafens be­

stämmelser om anstånd med sjöförklaring och om bortfall av sjöförkla-

ringsplikten. Frågan om möjligheten att halla sjöförklaring inom stängda

dörrar övervägs ytterligare i Danmark i samband med ett annat utrednings­

förslag angående reglerna i retsplejeloven om förfarandet i sjörättsmal.

309 och 310 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 308 och 309 §§ i kommittéförslaget,

innehåller bestämmelser om förfarandet inför rätten.

Till 309 § har sammanförts de bestämmelser i 308 och 309 §§ i kommitté­

förslaget som avser det skriftliga utredningsmaterialet. Första punkten

innehåller i överensstämmelse med 308 § i kommittéförslaget regeln, att

vid sjöförklaringens början fartygets dagböcker och kladdar till dem skall

jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade exemplaret

av rapporten enligt 70 §. Till denna regel ansluter en föreskrift om vilka

som äger närvara vid genomgången. I 309 § i kommitténs förslag har upp­

tagits en föreskrift härom, som inte tillåter någon av dem som skall höras

vid sjöförklaringen att närvara vid genomgången utan alt särskilda skäl

föranleder det. Denna stränga bestämmelse har under remissbehandlingen

mött invändningar på domarhåll. Särskilt har man vänt sig mot att be­

fälhavaren inte får vara närvarande. Göteborgs rådhusrätt har i anslut­

ning därtill anfört att befälhavaren enligt nuvarande praxis tillåts när­

vara under hela förrättningen. Hans närvaro anses vara till fördel för ge­

nomgången av dagböckerna och även i övrigt sägs han kunna verksamt

bidra till utredningen bl. a. genom att medverka i ett kontradiktoriskt för­

farande. Med hänsyn till dessa anmärkningar föreslår jag, att föreskriften

får det innehållet att av dem som skall höras vid sjöförklaringen endast

de som tagit befattning med dagboksföringen äger närvara vid genom­

gången, om inte särskilda skäl föranleder annat. Till dem som får närvara

torde befälhavaren alltid kunna räknas, eftersom han är den som har

ansvaret för och tillsynen över dagboksföringen ombord.

I 310 § i departementsförslaget upptas bestämmelser om förhör. Enligt

första stycket skall befälhavaren och övriga personer som kallats höras var

för sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

Kungl. Maj.ts proposition nr Ikö år 1966

162

skäl föranleder det. Detta överensstämmer helt med kommitténs förslag.

Bestämmelsen lämnar utrymme för att låta t. ex. befälhavaren närvara un­

der förhör med annan, om detta kan antas främja utredningen. Att införa

en bestämmelse som ger befälhavaren en särställning i detta hänseende bör

dock inte ske. Någon sådan bestämmelse föreslås inte heller i de övriga nor­

diska förslagen. Inte heller anser jag att någon särskild bestämmelse behövs

till hinder mot att den som hörts meddelar sig med annan som skall höras.

Det bör kunna förutsättas att utredningsmyndigheten i möjlig mån sörjer

för att god ordning iakttas i detta hänseende som i andra.

I andra stycket behandlas förhörsordningen. Huvudregeln är att förhör

hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för

sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Denna ordning, som överensstämmer

helt med kommitténs förslag, anknyter till rättegångsbalkens reglering. Jag

delar uppfattningen att ett kontradiktoriskt förfarande bör tillämpas så långt

det är lämpligt. Ansvaret för att utredningen blir så fullständig som möj­

ligt vilar dock på rätten. Att som bl. a. sjöfartsstyrelsen förordat ge före­

trädare för styrelsen eller sakägare en obetingad rätt att hålla förhör torde

inte vara behövligt.

Liksom kommittéförslaget behåller departementsförslaget nuvarande ord­

ning, att förhörsutsaga skall bekräftas med ed efter det att utsagan avgi­

vits. Mot en sådan ordning har Svea hovrätt under remissbehandlingen in­

vänt, att den utgör ett avsteg från vanliga regler om vittnesed som inte

kan anses fullt berättigat. Jag anser mig dock inte böra frångå kommit­

téns förslag på denna punkt. Till skillnad från hovrätten lägger jag avgö­

rande vikt vid att det inte förrän efter förhöret kan närmare prövas om

ed bör avläggas eller inte. Av samma skäl bör eden helst inte avläggas

förrän samtliga berättelser avgivits och det således klarare framgår om

någon av dem som blivit hörda kan misstänkas för tjänstefel eller annat

brott som bör hindra edgång. En uttrycklig bestämmelse härom i likhet

med vad som nu gäller torde dock inte böra upptas. Den skulle kunna leda

till onödiga praktiska olägenheter i fall då den hörde måste lämna fartyget

för att på nytt inställa sig inför rätten och beediga sin utsaga. Det finska

förslaget upptar dock en sådan regel.

I överensstämmelse med vad chefen för marinen anfört i sitt remissytt­

rande bör eden kunna bytas ut mot försäkran. Detta kan få praktisk be­

tydelse bl. a. i sådana fall då förhöret hålls med någon av annan trosbe­

kännelse än den kristna. Jag förordar en kompletterande föreskrift härom.

Genom den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till lagen om handlägg-

ning av domstolsärenden blir bl. a. rättegångsbalkens regler om vittnen

och vittnesförhör i princip tillämpliga. I åtskilliga hänseenden måste emel­

lertid ordningen med bekräftelseed utesluta eller försvåra tillämpningen

av dessa regler. Den i rättegångsbalken föreskrivna lydelsen av vittneseden

kan sålunda inte komma till användning oförändrad. Detsamma gäller san-

Kungl. Maj. ts proposition nr i 'i5 år 1966

163

ningsförsäkran. Några lillämpningssvårigheter har visserligen inte för­

sports men jag anser det likväl ha sitt värde att lydelsen av ed och försäk­

ran som här avses fastställs. Det bör ske i förevarande paragraf. Vidare kan

inte rättegångsbalkens bestämmelser om att vittne skall erinras om sin san-

ningsplikt och om vikten av avlagd ed eller försäkran tillämpas utan vidare.

Jag förordar att det i stället införs en föreskrift i 310 § om att rätten före

förhöret skall erinra den som skall höras om hans skyldighet att efter för­

höret avlägga ed eller försäkran och vikten därav.

Nu gällande bestämmelse om edgång synes inte avse befälhavaren. En­

ligt kommittéförslaget görs i denna del inte någon skillnad mellan befäl­

havaren och andra. Mot denna ordning har från domarhåll gjorts invänd­

ningar i flera remissyttranden. Den anses otillfredsställande med hänsyn

till den mellanställning befälhavaren oftast intar i saken. Kommitténs för­

slag överensstämmer med det norska kommittéförslaget. Under de nordiska

departementsöverläggningarna har enighet vunnits om samma lösning i de

finska, norska och svenska förslagen. Jag anser också att denna lösning

är ändamålsenlig. Situationer kan förekomma då det inte finns anledning

att i utredningshänseende behandla befälhavaren på annat sätt än andra

som hörs. Men givetvis måste rätten noga pröva om ed bör avläggas.

I fråga om sjöförklaring inför konsul innehåller som förut framgått

305 § sista stycket, att konsul ej äger ta upp ed eller försäkran.

I sista stycket av 310 § upptas med en förtydligande jämkning den av

kommittén föreslagna bestämmelsen att annan än befälhavaren eller med­

lem av besättningen äger för sin inställelse erhålla ersättning av allmänna

medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Av all­

männa regler om ersättning till vittnen följer, att sådan ersättning skall

stanna på statsverket. En uttrycklig bestämmelse har tagits upp härom i

departementsförslaget. I fråga om sjöförklaring inför konsul torde Kungl.

Maj :t få utfärda särskilda bestämmelser om ersättning för inställelse.

Vissa i 310 § i kommittéförslaget intagna bestämmelser om skyldighet

för rätten och konsul att expediera sjöförklaringsprotokoll och andra ut-

redningshandlingar till sjöfartsstyrelsen torde böra få sin motsvarighet i

tillämpningsföreskrifter till lagen.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 145 år 1966

311 §.

Denna paragraf motsvarar 311 § första stycket i kommitténs förslag och

innehåller bestämmelser om ny sjöförklaring när tidigare sjöförklaring vi­

sar s