Prop. 1967:167

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.',)

Nr 167

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

1

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, m. in.; given Stockholms slott den 3 november 1967.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksda­ gen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­ parbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera ratio­ nellt förfarande i vissa avseenden vid fastighetsbildning. Sålunda föreslås en rad ändringar i den särskilda lagstiftningen för vissa delar av Kopparbergs län i syfte att påskynda pågående laga skiften främst i Mora köping. I riks- lagstiftningen föreslås två ändringar. Det ena förslaget innebär att avstyck­ ning i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde. Det andra avser fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskom­ melse om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning av en fastighet och motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse får f. n. inte avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll än 10 %. Nu fö­ reslås att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att genom ägoutbyte el­ ler vid laga skifte överföra mark från en fastighet till en annan mot ersätt­ ning i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd att användas i stället för köp, avstyckning och sammanläggning när fastighet skall utvid­ gas med del av annan fastighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1968.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt 10 och 13 §§

i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 18 a § och

27—35 §§, samt omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.----------- med änd­

ring av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sam­

manläggning av fastigheter å lan­

det innehålla häremot stridande för­

ordna, att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten stor-

skiftade delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmel­

ser, nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§,

beträffande laga skifte å sådant skif­

teslag, som 1 kap. 2 § under 2 lagen

om delning av jord å landet avses,

19—23 §§ och beträffande avstyck­

ning av ägovidd, som överlåtits till

annan, 24—26 §§.

10

Förrättningsmännens yttrande — —

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan an­

mälan om skiftets inställande inkom­

mit från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag an-

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.----------- med änd­

ring av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sam­

manläggning av fastigheter å lan­

det innehålla häremot stridande för­

ordna, att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten stor-

skiftade delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmel­

ser, nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 a §§

och 27—35 §§, beträffande laga skif­

te å sådant skifteslag, som i 1 kap.

2 § under 2 lagen om delning av

jord å landet avses, 19—23 §§ och

beträffande avstyckning av ägovidd,

som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

— angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar

del av fastighet, har verkan som laga

delning av fastigheten.

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

3

(Nuvarande lydelse)

teckning göras i lagfarts- eller fastighetsboken samt i fall, varom i 20 § andra stycket lagen om sammanlägg­ ning av fastigheter å landet sägs, jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

13

Hava flera----------- —---------------------

Om och i den mån för delägare, vilka innehava såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av fri­ villiga överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträda inrösningsjord, icke kunna utläggas ägo­ lotter, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande för­ hållanden prövas kunna på varak­ tigt sätt erhålla ändamålsenlig an­ vändning såsom särskilda fastighe­ ter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av dem, som minst erfordras för att ägolotten skall motsvara angivna krav. Vad nu sagts om gemensam ägolott skall ock gälla beträffande avrösningsjord tillhörig delägare, vilka innehava allenast sådan jord eller för vilkas hela innehav av in­ rösnings jord särskilda ägolotter för annat ändamål än jordbruk kunna utläggas.

(Föreslagen lydelse)

dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogs­ bruk skall vara sådan att den med hänsyn till storlek och beskaffenhet samt övriga förhållanden kan var­ aktigt få ändamålsenlig användning som särskild fastighet. I den mån det behöves för att detta villkor skall bli uppfyllt skall gemensam ägolott utläggas för flera delägare.

18 a §.

Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte meddelas i 27—35 §§.

Ytterligare bestämmelser om laga

skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår i skiftet, skall bestämmas endast om det kan anses nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet

4

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

och tilldelningslängd enligt 13 kap.

1 § samma lag skola upprättas en­

dast om det främjar ändamålsenlig

handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap.

1 § lagen om delning av jord å lan­

det behöver hävd på grund av säm-

jedelning redovisas endast om inne­

havet enligt sämjedelningen är del­

nings grund. Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl före­

ligga. Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

enligt 13 kap. 2 § eller 16 kap. 6 §

nämnda lag i stället grundas på

skogsmarksvärdering i anslutning

till uppskattning enligt 11 kap. 9 §

samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

30 §.

Bestämmande av ersättningar en­

ligt 13 eller 11 kap. lagen om delning

av jord å landet får anstå till dess

skiftet blivit fastställt genom laga-

kraftägande beslut. Om anstånd be­

slutas beträffande sådan ersättning,

anses förrättningen för bestämman­

de av ersättningen börjad den dag

beslutet meddelas.

Anstånd enligt första stycket får

beslutas endast om det främjar än­

damålsenlig handläggning och ej

medför väsentlig olägenhet för del­

ägare.

31 §■

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkom­

mer ägolotten enligt delnings grund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

5

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

tjugofem procent. Om skifteslag uppdelats i flera skifteslag, beräk­ nas de angivna procenttalen på fas­ tighetens uppskattningsinnehåll.

32 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å landet skall beaktas för vilken art av hushållning ägolotten är avsedd att användas.

33 §

Efter överläggning med delägarna få förrättningsmännen förordna, att talan mot skiftesplan för del av skif­ teslaget eller mot beslut om bildan­ de av servitut skall fullföljas särskilt eller att bestämmelserna i 34 § om tillträde skola gälla i fråga om mark som undantagits från skifte. Sådant förordnande får meddelas endast om det främjar ändamålsenlig hand­ läggning och ej medför väsentlig olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt första stycket eller mot skiftesplan eller servitutsbeslut som avses med sådant förordnande fullföljes i den ordning som anges i 21 kap. 19 § lagen om delning av jord å landet.

3t §.

Har förordnande enligt 33 § med­ delats får överenskommelse om till­ träde av mark, som förordnandet gäller, icke avse tidpunkt senare än ett år efter det att beslut om skiftes­ plan eller servitut eller förordnande om tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf vinner laga kraft. Träffas ej överenskommelse om ti­ den för tillträdet och anföras ej be­ svär i fråga som nyss angivits, skall tillträdet ske så snart tiden för be­ svär utgått. Hava besvär anförts, be­ stämmer ägodelningsrätten tiden för tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att av­ slutat laga skifte är lagligen beskaf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

6

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

fat till viss del som kan prövas för

sig, får rätten fastställa förrättning­

en i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 § lagen den 17 juni 1932 med sär­

skilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Sedan skiftet blivit slutligen fast­

ställt och ett år förflutit efter sista

kungörandet, skall på grund av skif­

tet med äganderättsutredningen lag­

fart sökas av en var, som därvid

redovisats såsom ägare av fast egen­

dom inom byn.

Är ej------- —• ----------------------------- si

§•

Sedan beslut om sammanläggning

under skiftet vunnit laga kraft och

ett år förflutit efter sista kungöran­

det, skall på grund av skiftet med

äganderättsutredningen lagfart sö­

kas av en var, som därvid redovisats

såsom ägare av fast egendom inom

byn.

t åliggande.

11

Har beslut meddelats om utfär­

dande av kungörelse enligt 1 §, skall

därom, så ock, efter det skifte, var­

om i nämnda paragraf sägs, blivit

slutligen fastställt, om tiden för fast-

ställelsen anteckning göras i lag-

fartsprotokollet och lagfartsboken.

§•

Har beslut meddelats om utfär­

dande av kungörelse enligt 1 §, skall

anteckning därom göras i lagfarts-

protokollet och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

/

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8 KAP.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Vid laga skifte må, utöver vad som följer av vad förut i detta kapitel stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, såframt samtliga delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande ifrå- gasättes, äro i en ägares hand. Ägo­ utbyte må dock ej ske, om utbytet skulle medföra försämrad fastig­ hetsindelning eller försvåra fastig­ hetsindelningens genomförande en­ ligt plan, som omförmäles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna överstiger tio procent av den fastighets uppskattningsinne­ håll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är av­ sedd att tagas, eller, där ägovidden är avsedd att tagas från område sam­ fällt för flera ägolotter, av ägolot­ ternas sammanlagda uppskattnings­ innehåll.

Hör äga--------------------------------------

Vid laga skifte må, utöver vad som följer av vad förut i detta kapitel stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes, äro i eu ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbätt­ ras;

3. fastighetsindelningens genom­ förande enligt sådan plan som angives ila § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinne­ håll emellan de till utbyte ifråga­ satta ägorna ej överstiger tio pro­ cent av den fastighets uppskatt­ ningsinnehåll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinne­ hållet är avsedd att tagas, eller, där ägovidden är avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda upp­ skattningsinnehåll. ------------ till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum även om det medför större minsk-

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § till- lagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enigt 1951: 356.

8

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning av fastighet eller samfällt om­

råde än som är tillåten enligt i §

första stycket i under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

1 fråga om delägares rätt att träf­

fa förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående styc­

ke gälla samma villkor som för av­

händelse av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,

upplåten på arrende enligt skriftligt

avtal, och har arrendatorn tillträtt

jorden, får minskningen ske endast

om arrendatorn lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att åt­

gärden icke kan lända honom till

skada.

Avser minskningen fastighet som

på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med

fastighet som ej ingår i ägoutbytet,

får minskningen ske endast om med­

givande till denna lämnas av fastig­

hetsägare och rättighetshavare vil­

kas samtycke skulle fordras vid död-

ning av inteckning, som i den fas­

tighet som minskas meddelats eller

kan komma att meddelas för ford­

ringen, med förbehåll enligt 33 §

förordningen den 16 juni 1875 (nr

-42 s. 12) angående inteckning i fast

egendom. Sådant medgivande fordras

dock icke om det är uppenbart att

minskningen icke kan skada fas­

tighetsägaren eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinne-

håll ökas väsentligt genom tillämp­

ning av första stycket skola i lag el­

ler annan författning föreskrivna

inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande till-

lämpning. Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egen­

dom som svarar mot ökningen, frå­

gan om tillstånd till ökningen un­

derställas myndigheten. Underställ­

ning med hänsyn till bestämmelser­

na i jordförvärvslagen den 1 i maj

1965 (nr 290) behöves dock endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den fastighet som ökas är av­ sedd för jordbruk eller skogsbruk och anledning finnes till antagande att ökningen kan med större fördel föras till annan fastighet eller att till­ stånd kan vägras enligt 4- § jordför­ värvslagen. Närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmel­ ser meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad för­ ut sagts må avsteg från stadgandet i 2 § första stycket äga rum, såframt det skriftligen medgives av därav be­ rörda ägolotters ägare samt det ej medför försämrad fastighetsindel­ ning. Det ägobelopp, som vid skiftet lägges till ägolott, må icke understi­ ga det ägolotten enligt delningsgrund tillkommande ägobeloppet med mera än tio procent av sistnämnda ägobe­ lopp eller, i fall som avses i 2 § and­ ra stycket sista punkten, ägobelopp som där sägs.

Häftar fastighet--------------------------

Utöver vad som följer av vad för­ ut sagts må avsteg från stadgandet i 2 § första stycket äga rum, om:

1. skriftligt medgivande lämnas av berörda ägolotters ägare;

2. fastighetsindelningen förbätt­ ras; och

3. ägobelopp, som vid skiftet läg­ ges till ägolott, icke understiger det ägolotten enligt delningsgrund till­ kommande ägobeloppet med mera än tio procent av sistnämnda ägobelopp eller, i fall som avses i 2 § andra stycket sista punkten, ägobelopp som där sägs. ------ till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum även om det ägobelopp som enligt 2 a § första stycket 3 minst skall läggas till ägolott underskrides, un­ der förutsättning att följande sär­ skilda bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att med­ giva underskridande gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom.

År jord, som frångår fastighet, upplåten på arrende enligt skriftligt avtal, och har arrendatorn tillträtt jorden, får underskridandet ske en­ dast om arrendatorn lämnar medgi­ vande därtill eller det är uppenbart, att åtgärden icke kan lända honom till skada.

Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller

lj- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

10

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eljest häftar för fordran gemensamt

med annan fastighet, får underskri­

dandet ske endast om medgivande

till detta lämnas av fastighetsägare

och rättighetshavare vilkas samtycke

skulle fordras vid dödning av inteck­

ning, som i den fastighet som under­

skridandet avser meddelats eller kan

komma att meddelas för fordringen,

med förbehåll enligt 36 förord­

ningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att underskridan­

det icke kan skada fastighetsägaren

eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägo-

lott genom tillämpning av första

stycket väsentligt överstiger det ägo­

lotten enligt delningsgrund tillkom­

mande ägobeloppet skola i lag eller

annan författning föreskrivna in­

skränkningar i rätten att förvärva

fast egendom äga motsvarande till-

lämpning. Därvid skall, om tillstånd

eller annan prövning av myndighet

skulle fordras vid förvärv av egen­

dom som svarar mot ökningen, frå­

gan om tillstånd till ökningen under­

ställas myndigheten. Underställning

med hänsyn till bestämmelserna i

jordförvärvslagen behöves dock en­

dast om den fastighet som ökas är

avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finnes till antagande

att ökningen kan med större fördel

föras till annan fastighet eller att till­

stånd kan vägras enligt 4 § jordför­

värvslagen. Närmare föreskrifter om

tillämpningen av dessa bestämmel­

ser meddelas av Konungen.

19 KAP.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

8

§•

Avstyckning för handläggas utan

sammanträde, om stridiga intressen

ej förekomma i ärendet. Vid avstyck­

ning utan sammanträde skola föl­

jande särskilda bestämmelser iakt­

tagas.

11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivan­ de av att förrättning skall äga rum och om skriftlig förening mellan sak­ ägare gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles första gången sakägaren för talan i avstyckningsärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

När förrättning avslutats sändes underrättelse därom till varje sak­ ägare, som inte samtidigt tillsändes ett exemplar av förrättnings hand­ lingarna. Underrättelsen skall inne­ hålla fullfölj ds hänvisning och erin­ ran om vem som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

9 §•

Lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid för­ rättningen.

Har ägovidd-----------------------------------särskilt angivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dess­ förinnan.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastig­

hetsbildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2

Avstyckning skall------- ----------------

Avstyckning företages------- • — •—

Förrättningsmannen har--------------

Vid förrättningen skola föreskrif­

terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 27 § i lagen om delning av

jord å landet äga motsvarande till-

lämpning, så vitt icke i denna lag

är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman----------------------

§•

---------skäligt prövas.

— -----------nu sagts.

------------------ till slut.

Vid förrättningen skola föreskrif­

terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om del­

ning av jord å landet äga motsva­

rande tillämpning, så vitt icke i

denna lag är annorlunda stadgat.

— särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

13

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 25 augusti 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, W

ickman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i den s. k. dalalagen och i jorddelningslagen m. m. och anför.

Inledning

De mycket särpräglade och komplicerade fastighetsförhållanden som rå­ der inom de delar av Kopparbergs län som undergått enbart storskifte har i flera sammanhang uppmärksammats i lagstiftningen. Staten har också vidtagit särskilda åtgärder för att bota de missförhållanden som råder, främst genom en omfattande verksamhet i form av laga skiften som till mycket stor del bekostas av staten. Dessa skiften sker med tillämpning av lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen (DL).

De laga skiften som här åsyftas har visat sig kräva mycket lång handlägg- ningstid, vilket medfört olägenheter.

Mot bakgrund härav uppdrog lantmäteristyrelsen i november 1965 åt överingenjören i styrelsen H. Wallner att undersöka möjligheterna att på­ skynda skiftena. Sedan Wallner i januari 1966 redovisat sitt uppdrag genom en promemoria i ämnet har lantmäteristyrelsen med skrivelse den 26 feb­ ruari 1966 överlämnat promemorian till Kungl. Maj :t och därvid hemställt att Kungl. Maj :t i enlighet med Wallners förslag i första hand måtte över­ väga att meddela vissa föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad (FBLS). Styrelsen har vidare anfört att, om detta inte skulle vara möjligt i erforderlig utsträckning, de önskade ändringarna i skiftesinstitutet i stället borde genomföras som en ändring i dalalagen.

Promemorian och den därpå grundade framställningen av styrelsen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av länsstyrelsen, överlant­ mätaren, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län,

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

häradshövdingarna i Nedansiljans och Ovansiljans domsagor, kommunal­

nämnden i Mora köping, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sve­

riges lantbruksförbund.

Genom beslut den 20 januari 1967 har Kungl. Maj :t med anledning av

lantmäteristyrelsens skrivelse uppdragit åt styrelsen att efter erforderlig

utredning inkomma med de förslag till ändring i fråga om vissa skifteslags

omfång samt till de föreskrifter i övrigt som styrelsen finner påkallade.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1967 bar lantmäteristyrelsen

vidare tagit upp frågan om vissa ändringar i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet (jorddelningslagen, JDL). Ändringarna åsyftar

att effektivisera lantmäteriets verksamhet.

Efter remiss har yttranden över styrelsens framställning avgetts av hov­

rätten för Nedre Norrland, statskontoret, byggnadsstyrelsen, bankinspektio­

nen, lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, länsstyrelserna i Värm­

lands och Östergötlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, För­

eningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommun­

förbundet, Svenska stadsförbundet, RLF, Sveriges fastighetsägareförbund,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan

ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätare­

förening, Svenska kommunal-tekniska föreningen, Lantmäteriets ingenjörs-

förening och Sveriges kommunala mätningsteknikers förening.

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län

Allmänna synpunkter

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser

Beträffande de viktigaste formerna av fastighetsbildning — av­

styckning, laga skifte, ägoutbyte och sammanläggning — gäller två skilda

regelsystem, ett för städerna och ett för landet. Stadsreglerna återfinns i

1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Landsreglerna finns i jorddel­

ningslagen och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fas­

tigheter å landet (sammanläggningslagen eller SML). För gränsdragningen

mellan de båda regelsystemens tillämpningsområden är inte bara kommun­

typen utan även andra förhållanden avgörande.

Huvuddelen av JDL upptar regler om laga skifte (1—18 kap.). Med ut­

trycket laga skifte förstås omreglering av befintliga fastigheter (omskifte),

delning av fastighet efter kvottal (klyvningsskifte) och delning av sam­

fällt område efter kvottal. Klyvningsskifte kan därvid förekomma antingen

som separat åtgärd eller samtidigt med omskifte. Vid laga skifte behandlas

15

utom de egentliga skiftesfrågorna även frågor om gränsbestämning kring skiftesobjektet och ägoutbyte med fastigheter utanför detta (7 resp. 8 kap.). JDL innehåller vidare regler om bl. a. avstyckning (19 kap.), gränsbestäm­ ning och ägoutbyte som företas fristående utan samband med laga skifte

(20 kap.) samt överprövningsförfarandet, dvs. fastställelse, underställning

och besvär (21 kap.).

FBLS innehåller regler om bl. a. tomtmätning och gränsbestämning (2 kap.', sammanläggning (3 och 4 kap.), avstyckning (5 kap.) samt laga skifte och ägoutbyte (6 kap.). Laga skifte enligt FBLS kan i princip bara avse klyvningsskifte och delning av samfällt område (6 kap. 1 § första styc­ ket). Beglerna om sådana skiften består främst i en hänvisning till bestäm­ melserna om laga skifte av jord på landet. I vissa hänseenden ges dock i 6 kap. regler om laga skifte och ägoutbyte, som avviker från reglerna för lan­ det. idare föreskrivs att Kungl. Maj :t, där särskilda omständigheter föran­ leder det, kan medge omdelning av redan skiftad stadsjord (omskifte), var­ vid Kungl. Maj :t också kan meddela erforderliga föreskrifter beträffande skittet (6 kap. 1 § andra stycket).

Om äganderätten till fastigheter är oviss eller fastighetsägarna i bety­ dande omfattning saknar lagfart, kan äganderättsutredning komma till stånd genom förrättning enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall (äganderättsutredningslagen eller ÄUL). Lagen gällde från början endast Kopparbergs län men är numera enligt lag den 3 maj 1963 (nr 122) tillämplig i hela riket. Om det vid äganderättsutredning enligt ÄUL konsta­ teras att en fastighet är delad i särskilda äganderättsobjekt genom sämje- delning eller arealöverlåtelse, som skett före den 1 juli 1962, medför ägan­ derättsutredningen, sedan den blivit slutligen gällande, att delningen anses verkställd genom laga delning. De särskilda lotterna registreras på grund härav som fastigheter. Ägarna kan få lagfart på grund av utredningen, i den män de inte redan har lagfart. Vidare skall enligt ÄUL i vissa fall fastig­ heter med samma ägare sammanläggas. Äganderättsutredning enligt ÄUL sker som en fristående förrättning.

Den särlagstiftning för vissa delar av Kopparbergs I ä n, som framtvingats av de speciella förhållandena där, utgörs i första hand av 1932 års dalalag. I vissa väsentliga delar fick lagen sitt nuvarande innehåll genom lag den 30 juni 1948 (nr 399). Det viktigaste avsnittet i la­ gen utgörs av de särskilda bestämmelserna om laga skifte till rubbning av storskifte (1—18 §§). De övriga delarna av lagen, vilka handlar om laga skifte på vissa sekundära skifteslag (19—23 §§) och om avstyckning (24—

26 §§), saknar nämnvärt intresse i detta sammanhang.

Olikheter mellan laga skifte till rubbning av storskifte och rikslagstift- ningen föreligger bl. a. i följande hänseenden. Vid laga skifte enligt dala­ lagen sker eu noggrann äganderättsutredning i särskilda former (6 §). Sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

16

manläggning kan ske i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (7—

11 §§). Smärre innehav av inrösningsjord (mindre än ett ha åker) kan

tvångsinlösas (12 §). Gemensam ägolott för två eller flera delägare kan

utläggas i större omfattning än enligt rikslagstiftningen (13 §). Innehav

enligt sämjedelning kan antas som delningsgrund även om sämjedelningen

tillkommit efter 1928 års ingång (15 §), vilket inte är möjligt enligt riks­

lagstiftningen.

Äganderättsutredning enligt 6 § DL tjänar, sedan skiftet fastställts och

visst kungörelseförfarande skett, som underlag för lagfart för var och en

som vid skiftet redovisats som ägare av fast egendom. Regler härom —

vilka innefattade avvikelser från rikslagstiftningen (lagfartsförordningen

den 16 juni 1875, nr 42) — meddelades i lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs

län (särskilda lagfartslagen).

Genom övergångsbestämmelserna till ÄUL upphävdes 6 § DL och den

särskilda lagfartslagen. De äger dock fortfarande tillämpning beträffande

förrättningar som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande den 1 juli

1962 i den mån inte Kungl. Maj :t, efter delägarnas hörande vid lantmäteri-

sammanträde, förordnar annat.

Sedan FBLS efter kommunal indelningsändring blivit tillämplig i hela

nuvarande Mora köping medgav Kungl. Maj :t den 6 november 1959 med

stöd av 6 kap. 1 § omdelning å nu aktuella skifteslag i köpingen och före­

skrev därvid alt JDL och DL skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar,

där inte annat sägs om laga skifte i 6 kap. FBLS, dock att gradering skall

ske enligt JDL.

Fastigheter redovisas i fastighetsregister, dvs. antingen i jord-

register eller i fastighetsregister för stad (stadsregister). Föreskrifter rö­

rande, dessa register finns i fråga om jordregistret huvudsakligen i förord­

ningen den 13 juni 1908 (nr 74) angående jordregister samt beträffande

stadsregister huvudsakligen i 7 kap. FBLS och i förordningen den 12 maj

1917 (nr 281) med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad.

Dalaskiftena äger rum inom områden för vilka förs jordregister. Särskilda

föreskrifter gäller därvid i vissa hänseenden vid registrering av dalaskifte.

Bestämmelserna härom finns i kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 227) med

särskilda bestämmelser i vissa fall i fråga om jordregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag till ny lagstiftning

Som resultat av ett långvarigt och omfattande utredningsarbete framlade

1954 års fastighetsbildningskommitté år 1963 förslag till lag om fastighets­

bildning (FBL) (SOU 1963: 68), avsedd att ersätta bl. a. jorddelningslagen

och lagen om fastighetsbildning i stad. Efter avslutad remissbehandling

bereds förslaget f. n. inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

17

Promemorian och lantmäteristyrelsens framställning år 1966

Angående handläggningsläget för laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län vid tiden för upprättandet av promemo­ rian framgår av denna bl. a.

I storskiftesbygden pågår 14 skiftesföretag, varav ett är av obetydlig om­ fattning. Av de övriga är nio belägna inom Mora köping, där FBLS skall tillämpas. De fyra återstående avser två socknar (Sollerön och Siljansnäs) samt två byar i skilda socknar, och för dessa gäller JDL. I samtliga fall är DL tillämplig. De flesta skiftena började i mitten eller senare delen av 1940-talet, endast ett började tidigare (1938) och en by intogs senare i på­ gående laga skifte på annan by (1956).

Följande uppställning visar skiftenas begynnelseår samt omfattning i fråga om areal och antalet delägare.

Skifteslag

Begynnelseår

Ungefärlig areal (ha)

Antal del­ ägare, unge­ fär

Inägor

Skogsmark

Mora köping

Bergkarlås m. fl.......................................

1945

540

6 600

430

Öna ..........................................................

1947

150

5 700

470

Utmeland.................................................

1948

300 12 800

690

Morkarlby m. fl.......................................

1948

300 10 500

570

Noret..........................................................

1948

250

4 000

450

Färnäs .....................................................

1948

350

8 100

380

Nusnäs.....................................................

1918

510

7 600

650

Selja, Hemus .........................................

1948

200

7 600

440

Oxberg, Gopshus.................................... 1949,1956 300

6 700

540

Andra kommuner

Näset i Ore socken................................

1938

180

6 400

220

Nornäs i Älvdalens socken................... 1945

50

1 200

80

Sollerö socken ........................................

1946

1 700 35 000

1 000

Siljansnäs socken.................................... 1949

970 16 000

1 300

Skiftena på Bergkarlås in. fl., Dna, Nusnäs, Selja och Hemus, Näset, Nor- näs, Sollerön och Siljansnäs skifteslag är långt framskridna. Vissa av dem beräknas bli avslutade redan år 1967. Skiftet på Siljansnäs beräknas bli avslutat 1968—1969, skiftet på Oxberg och Gopshus ett par år in på 1970- talet. Skiftena på Utmeland, Morkarlby in. fl., Noret och Färnäs befinner sig i stort sett ännu på det stadium då planläggningsinventering pågår. Tidpunkten för avslutandet av dessa skiften kan ännu inte bedömas. Av redogörelsen inhämtas också sammanfattningsvis, att skogs- och bebyg­ gelseintressena i stort sett dominerar inom skiftesområdena, medan jord­ bruksintresset är mindre framträdande.

I sin skrivelse anlägger lantmäteristyrelsen vissa allmänna syn­ punkter på skiftesverksamheten i Kopparbergs län. Styrelsen framhål­

18

ler att den långa handläggningstiden, som väsentligen betingas av de yt­

terst tilltrasslade fastighets- och äganderättsförhållandena, skifteslagens

delvis heterogena sammansättning och den på gällande lagregler grundade

otidsenliga arbetsmetodiken, medför allvarliga olägenheter för delägarna och

för bygdens utveckling. Omdisponeringar av markanvändningen försvåras

på grund av osäkerhet om viss mark skall behållas eller inte. Självfallet

föreligger inte heller samma intresse som i normala fall att idka god skogs­

vård eller att eljest väl omhänderha mark som kan bedömas komma att

tillskiftas annan. När det gäller skogen måste en viss spärr mot avverkning

uppställas. Denna spärr blir under värderingsskedet mycket effektiv. Flera

av skiftena berör mark inom Mora köpings centralort. Samtidigt som en

uppordning av de tilltrasslade förhållandena där utgör en förutsättning för

markens ändamålsenliga tillgodogörande för tätbebyggelse är kraven på

fastighetsbildningsorganen inom samma område så stora att resurserna i

väsentlig grad tas i anspråk för att punktvis göra mark tillgänglig för be­

byggelse. Med nuvarande förhållanden fordrar detta onormalt stora insat­

ser. Tidpunkten för dessa laga skiftens slutförande framskjuts härigenom

allt mer in i ett avlägset fjärran. Även för statliga, regionala och lokala

organ framstår det som synnerligen angeläget att de pågående laga skiftena

avslutas snabbt.

I promemorian ställs frågan huruvida de pågående laga skiftena bör

fortsättas. Med hänsyn till de stora fördelar skiftena medför anses det

emellertid uteslutet att avbryta verksamheten. Dessutom kräver en sådan

åtgärd medgivande från alla delägare. Något nytt skifte bör emellertid inte

påbörjas innan en ny lagstiftning genomförts. De jordbruks- och skogs-

bruksrationaliseringar av större omfattning som ej kan ske i form av ägo­

utbyten bör anstå till dess en ny lagstiftning trätt i kraft. I väntan härpå

torde insatserna få begränsas till de angelägna äganderättsutredningarna.

Den utan tvekan angelägnaste åtgärden från effektiviseringssynpunkt

är enligt styrelsens mening att i möjligaste mån råda bot på bristerna i

gällande lagstiftning om laga skifte. Särskilt vid de komplicerade förhål­

landena i stor skiftesbygden i Kopparbergs län möjliggör denna lagstiftning

inte en rationell metodik. Eftersom flertalet av de pågående laga skiftena

avser mark inom Mora köping och FBLS sålunda är tillämplig, kan bris­

terna i betydande utsträckning avhjälpas genom att Kungl. Maj :t med

stöd av 6 kap. 1 § meddelar föreskrifter för skiftenas handläggning. Bak­

grunden till denna bestämmelse är enligt styrelsens mening behovet att

åstadkomma ett med hänsyn till förhållandena ändamålsenligt skiftes­

institut. Styrelsen anser att de förslag som lagts fram i promemorian är

av den beskaffenhet att de kan genomföras i form av föreskrifter enligt

6 kap. 1 § FBLS.

En betydande del av promemorian ägnas åt en allmän beskriv­

ning av bristerna i gällande fastighetsbildningslag-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

stiftning. I samband därmed ges också en översiktlig redogörelse för laga skiftets och ägoutbytets funktion.

Jorddelningslagens regler om laga skifte kritiseras framför allt för sin detaljrikedom. Lagen innehåller rigorösa, stela och onyanserade bestäm­ melser som i detalj reglerar hur varje skiftesförrättning, oberoende av praktiska förutsättningar i det särskilda fallet, skall genomföras. Förfa­ randet präglas av en långtgående perfektionism. Redan vid företag som kan betecknas som normalfall blir förfarandet stelt, omständligt och tidsödan­ de. Vid avvikelse från normalfallet ökar olägenheterna påtagligt och det blir ofta svårigheter att förnuftigt tolka bestämmelserna. Inte sällan blir det nödvändigt att vid tolkningen falla tillbaka på grunderna för bestäm­ melserna.

Som exempel på fall där jorddelningslagens regler inte passar nämns skifteslag av mycket stor omfattning både i fråga om arealen och antalet delägare. Ett annat exempel är att skiftet avser mark för andra ändamål än jordbruk och skogsbruk.

Fastighetsbildningslagen för stad är mycket knapphändig när det gäller laga skifte. Lagen hänvisar i stället till reglerna om laga skifte av jord på landet. Bristerna i JDL kommer därmed att drabba också laga skifte i stad. När det gäller omskifte av redan skiftad stadsjord kan emellertid kompletterande föreskrifter ges med stöd av den förut nämnda bestäm­ melsen i 6 kap. 1 §. Att dessa föreskrifter kan avse skifteslagets omfång framgår direkt av lagen. I vilka andra avseenden sådana föreskrifter kan ges framgår däremot inte närmare av lagtexten eller förarbetena. Dele­ gationen till Kungl. Maj :t torde emellertid vara tämligen vidsträckt. Mål­ sättningen har sannolikt ansetts böra vara att ersätta eller upphäva de regler i lagaslciftesinstitutet som inte är avpassade för omskifte i visst ak­ tuellt fall och att skapa det rättsliga underlaget för ett effektivt förfaran­ de. Av konstitutionella skäl torde Kungl. Maj :t dock i fråga om materiella regler i huvudsak inte få gå längre än att välja mellan bestämmelser som redan finns, dvs. att avgöra vilken av flera lagar som skall tillämpas vid ett visst laga skifte.

I ett särskilt avsnitt av promemorian behandlas olika utvägar för att rationalisera skiftesförfarandet. Där analyseras olika led i förfarandet, såsom tillståndsprövning, planarbete (planläggningsin- ventering, bl. a. mätning, fastighetsutredning och tilldelningsvärdering; in- venteringsredovisning, bl. a. karta, gränsbestämning, ägobeskrivning, häv­ deförteckning och tilldelningslängd; planläggning) plangenomförande (bl. a. delningsbeskrivning, utstakning) och ekonomisk reglering (bl. a. likvid­ värdering, kostnadsfördelning). Strävandena bör ges följande inriktning.

Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i tidigt skede av förrättningen. Arbetet med planläggningsinventeringen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

19

20

inventeringsredovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga.

Detta gäller bl. a. fältarbetet, särskilt som delta är arbetskraftskrävande

och även likvidvärderingen kräver fältarbete, varför dubbelarbete bör und­

vikas.

Planläggningen förenklas.

En samlad planprövning bör i möjligaste män ske sedan planläggningen

är avslutad i sin helhet (eller av viss etapp som förrättningsmannen finner

böra prövas för sig). Delägarnas möjlighet till besvär över olika åtgärder

under planarbetet bör alltså samlas till detta tillfälle, så att förrättningen

inte stoppas upp ofta, likaså möjligheterna att på annat sätt få delfråga

prövad av domstol.

Redovisningen bör i all tänkbar utsträckning inskränkas och förenklas.

Likvidvärderingen, som ofta innefattar ett mycket krävande arbete och

som medför en effektiv spärr mot skogens utnyttjande under detta arbets­

moment, varför olägenheterna bör begränsas, bör fullgöras så snabbt sig

göra låter. Arbetet därmed bör igångsättas vid sådan tidpunkt att resultatet

kan stå till buds utan alltför lång tidsutdräkt efter det planprövningen är

slutgiltigt utförd. En annan arbetsmodell är att likvidvärderingen sker före

planprövningen. Frihet bör ges att använda båda dessa förfaringssätt.

Olika slag av likvider bör samordnas.

En omreglering kan aldrig innebära en slutgiltig lösning av bygdens

strukturproblem. Utvecklingen måste fortgå med därav föranledda nya

krav. Målsättningen bör därför inte vara så hög att regleringsarbetet all­

varligt försenas.

Åtgärder som med lika eller större fördel kan utföras efter förrättningen

bör anstå.

Med gällande lagstiftning kan dessa strävanden naturligtvis inte ge resul­

tat fullt ut. De leder emellertid bl. a. till önskemålet att omregleringsföre-

tag inte ges för stor omfattning eller för splittrad sammansättning.

Sambandet mellan tilldelning, planläggning och likvider är enligt pro­

memorian mycket starkt. Detta bör påverka arbetsgången. Vid omreglering

i urbana sammanhang genom ägoutbyte beaktas detta. Planläggningen sker

normalt med sikte i första hand på att fastighetsindelningen skall bli lämp­

lig och, utan föregående noggrann gradering, med en bedömning av att de

bytta ägorna har ungefär samma värde eller att skillnaden i värde under­

stiger den i lagen angivna högsta tillåtna avvikelsen. Därefter sker likvid­

värdering (för tilldelningslikvid) som begränsas till mark som gått i byte.

Dessa värden redovisas vid tvångsägoutbyte, där gradering är obligato­

risk, som graderingsvärden. I förekommande fall sker en överslagsmäs-

sig värdering och beräkning av att den tillåtna avvikelsen mellan de bytta

ägornas värden inte överskridits. I andra, vanligen enklare fall sker gra­

dering före planläggningen, varvid likviderna i förekommande fall beräk­

nas på grundval av graderingen. Dessa arbetsmodeller synes stå väl i

överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Detta principiella förfaringssätt, som allmängiltigt bör eftersträvas, in­

nebär att värdering sker en enda gång, ofta i sent stadium av förrättningen,

Kungi. Mnj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

21

att planläggningen sker utifrån lämplighetssynpunkter med en bedömning av att tillåten gräns för avvikelse i värde ej överskrids och att i förekom­ mande fall även en överslagsmässig beräkning sker av att bytet inte leder till sådant överskridande.

Företas omreglering i form av laga skifte kan detta enkla förfaringssätt inte tillämpas. Kravet på gradering av all mark inom skifteslaget är obliga­ toriskt, och för avsteg vid planläggningen från fastighets graderingsvärde (ägokravet) uppställs i jorddelningslagen ett krav på synnerlig vikt eller på viss kostnadsjämförelse. Graderingen kan dock användas för beräkning av likvider (tilldelningslikvid).

Samma förfaringssätt som i urbanfallet kan i stort ofta tillämpas vid omreglering av jordbruksfastigheters inägodelar. Därvid tillkommer even­ tuella likvider för vanhävd etc. Är företaget stort kan arbetet även vid användning av ägoutbyte underlättas av att gradering skett. Denna kan dock ofta göras översiktlig. Finns rationaliseringsreserv minskas behovet av gradering.

Om ett omregleringsföretag omfattar även skogsmark blir problemet mer komplicerat. Är omfattningen väsentlig och arbetsinsatsen därför stor blir problemet också mer betydelsefullt från förenklingssynpunkt. I detta hänseende anförs i promemorian.

JDL förutsätter som sagts två värderingar, vilka båda är mycket tids­ ödande, dels gradering och dels likvidvärdering. Vid frivilligt ägoutbyte uppställs dock inte sådant krav och man har därför vunnit praktisk er­ farenhet av en arbetsmetodik, även vid tämligen stora företag, där vär- deringsarbetet reducerats i väsentlig mån. En av de arbetsmodeller som därvid tillämpats innebär att tilldelningsvärderingen gjorts översiktligt och att den noggranna värderingen därefter skett i likvidsammanhanget.

Denna i hög grad arbetskraftsbesparande metod har möjliggjorts där­ igenom att fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en ändamålsenlig skogsvärderingsmetod och en t. v. provisorisk men eljest lämpligt upp­ byggd värderingsorganisation------------- . Tidigare skedde skogslikvidvärderingen enbart som en ståndskogsvärdering (i allmänhet genom stamräkning). Graderingen blev då ett viktigt led i det ekonomiska mellanhavandet mel­ lan delägarna. Lagstiftningen synes bygga på en sådan arbetsmetodik, som grundar sig på historiska förhållanden. Ekonomisk rättvisa skipas emel­ lertid med betydligt större noggrannhet om skogslikvidberäkningen sker med utnyttjande av ovan nämnda ändamålsenliga värderingsmetod och får omfatta både skog och mark. JDL:s regler om gradering och skogslikvid är motsägande och det har ansetts stå bäst i överensstämmelse med lagens grun­ der att skogsvärderingen sker med beaktande även av marken. Graderingens roll kan därigenom begränsas.

Det anförda visar enligt promemorian att det finns goda möjligheter att förenkla sambandet mellan gradering, planläggning och likvider. Detta kräver emellertid lagändring eller föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Andra förslag till rationaliseringar som läggs fram är slopande av kravet

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

på ägobeskrivning, tilldelningslängd och gränsbestämning samt kravet på

redovisning av sämjedelning även om den inte skall läggas till grund för

tilldelningen.

Tvister om vem som hävdar viss äga och om äganderätt till viss mark

skall enligt JDL underställas ägodelningsrättens prövning. Detta medför

enligt promemorian onödigt avbräck i förfarandet och onödigt processande.

I likhet med vad som gäller beträffande gränstvister bör också de nyss

nämnda tvisterna avgöras på förrättningsstadiet genom beslut av förrätt-

ningsmännen.

Planläggningsarbetet påverkas givetvis i hög grad av det antal ägolotter

som skall läggas ut. Ett minskat antal ägolotter betyder också ett väsent­

ligt förbättrat skiftesresultat sett från jordpolitisk synpunkt. Vid dala­

skiftena är det framför allt förhållandena inom skogsmarken som bör

uppmärksammas. Viss oklarhet om de principer som skall iakttas vid plan­

läggningen bör undanröjas genom föreskrift av Kungl. Maj:t eller genom

ändring i DL.

I fråga om likvidvärderingen betonas i promemorian att arbetet är syn­

nerligen arbetskrävande och att det därför är mycket vunnet om det väsent­

liga fältarbetet kan nedbringas till ett enda tillfälle. Samtidigt har skogen

ökat starkt i värde sedan JDL tillkom och skogsbruket har omdanats på

ett sätt som medfört att det i lagen tänkta värderingssystemet med grade-

ring och, i huvudsak, ståndskogsvärdering inte ger ett för delägarna god­

tagbart resultat från rättvisesynpunkt. Vidare anförs.

Genom den skogsvärderingsmetod som utarbetats inom dåvarande skogs-

forskningsinstitutet och därefter undergått en omfattande bearbetning i

lantmäteristyrelsen har fastighetsbildningsorganen fått tillgång till en

skogsvärderingsmetod som är väl lämpad för omregleringsverksamhet. Ge­

nom att integrera metoden med den allmänna omregleringsmetodiken på

sätt ovan visats ger den en mera vidsträckt effekt än enbart i skogsvärde-

ringshänseende. Även inom sistnämnda sektor har den medfört väsentliga

rationaliseringsvinster därigenom att det tidsödande arbetet med stam­

räkning kunnat i väsentlig mån minskas.

Detta skogsvärderingsförfarande förutsätter både ett skogsvärderings-

tekniskt kunnande och ingående kännedom i den allmänna omreglerings­

metodiken. För ändamålet lämpar sig specialister, och en skogsvärderings-

organisation fungerar inom lantmäteriet under central ledning. Tjänste­

männen därinom utgör en för omregleringsverksamheten betydelsefull fak­

tor, och deras permanenta inordnande i verksamheten skulle skapa förut­

sättningar för en fortsatt effektivisering.

Det system som föreslagits------------ ovan innebär att likvidvärderingen i

all den utsträckning det torde vara möjligt med gällande lagstiftning samord­

nas. Den frikopplas från tilldelningsvärderingen. Dock kommer de värden

som åsatts inägojord och tomtmark vid graderingen att användas för beräk­

ning av likvider. Likvidförfarandet kommer att avse eu beräkning av skill­

naden i fastighets värde före och efter laga skiftet, varvid inägornas och

tomtmarkens värden enligt graderingen (ev. även vissa andra graderings-

värden t. ex. för vattenområden) summeras med skogsmarkens och skogens

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

23

värden enligt skogslikvidvärderingen. Någon särskild likvid för utbyte av inrösningsjord mot avrösningsjord erfordras då inte. Däremot måste då anledning därtill föreligger de odlingslikvider som avses i 14 kap. 6 § JDL tilläggas. I överensstämmelse med gällande principer skall endast en del av det totala likvidbeloppet i förekommande fall nedsättas hos läns­ styrelsen för fördelning på ägare och inteekningshavare (13 kap. 2 § JDL med dess ovan föreslagna modifierade innehåll).

För att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna ernås så snabbt som möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för skogsvärde- ringen kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och grän­ serna är utstakade på marken. Samtidigt är det betydelsefullt att skiftes­ planen (dvs. enligt gällande rätt själva skiftet) snabbt kan bli föremål för fastställelseprövning, vilket i fall av besvär kan vara en tidsödande pro­ cedur. Fältarbetet och denna prövning bör då fortgå samtidigt. Självfallet kan likviderna på grundval av detta fältarbete inte bestämmas förrän fast- ställelseprövningen är slutförd. Endast i de fall en prövning kan beräknas resultera i en allmän revision av skiftesplanen, något som sällan förekom­ mer, synes skäl kunna föreligga att vänta med fältarbetet.

Enligt promemorian är det synnerligen angeläget att den angivna arbets­ modellen, som torde stämma överens med grunderna för JDL, kan använ­ das och att sådan likvidförrättning som avses i 14 kap. 10 § JDL kan for­ mellt påbörjas redan under pågående laga skifte. Om så sker torde anled­ ning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Skiftesarbetet underlättas om det får fortgå utan störande avbrott. Med hänsyn härtill behandlas i promemorian vissa frågor om besvärsför- farandet. Härvid påtalas att JDL innehåller vissa regler (21 kap. 19 §) om s. k. preliminärfrågor och att dessa regler är olika beroende på om skiftet avser primärt eller sekundärt skifteslag. När ett skifte sker som omskifte enligt FBLS finns det inga föreskrifter i lag som reglerar frågan huruvida skiftet skall följa reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller handläggas på annat sätt. Kungl. Maj:t torde emellertid kunna ge föreskrifter i ämnet. Sådana föreskrifter bör utformas så att omfattningen av de frågor som kan avgöras slutgiltigt genom delbeslut blir tillräckligt vidsträckt. Oklarhet eller missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta behandling utan verkningarna bör i möjligaste mån begränsas. Rätten för delägare att anföra besvär i vissa frågor bör därför inte knytas till vissa angivna frågor utan gälla i den mån förrätt- ningsmännen förordnar därom. Om inte sådant förordnande meddelas in­ träder alltså besvärsrätt först när skiftet avslutas. Detta bör gälla också i fråga om skiftesplan för del av skifteslaget i den mån planen kan prövas för sig.

Om en skiftesplan i enlighet med det nyss anförda blir föremål för par­ tiell prövning bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga, i stället för tidpunkten för skiftets fastställande, bilda utgångspunkt vid

24

tillämpningen av reglerna om tillträde. Sakägarna kan därigenom snabbare

få tillträda sina nya lotter, något som innebär stora fördelar.

1 promemorian uttalas att vad som föreslagits beträffande partiell pröv­

ning av skiftesplan bör gälla också när ett avslutat laga skifte är föremål

för prövning vid domstol. Förrättningen bör alltså kunna fastställas i vissa

delar som kan bedömas för sig medan återstoden kan undanröjas eller

återförvisas för ny handläggning.

Det förbud som finns i 6 kap. It § andra stycket FBLS mot delning av

fastighet eller område som företrädesvis ägnar sig till byggnadsplats utgör

enligt promemorian ett påtagligt hinder vid laga skifte på skifteslag med

urbana inslag. Det föreslås därför att generell dispens från detta förbud

skall lämnas vid dalaskiftena.

För att stimulera delägarna till aktiv medverkan i skiftesförfarandet bör

möjlighet öppnas till en friare fördelning av kostnaderna för skiftena.

Visserligen kan det bara i undantagsfall bli aktuellt att avvika från den

nuvarande regeln om fördelning efter det uppskattade ägobelopp varje del­

ägare erhåller men när särskilda skäl föreligger bör förrättningsmannen

kunna låta en viss delägare få bära en större del av kostnaderna.

Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena framläggs i

promemorian preciserade förslag till föreskrifter med

stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller lagändringar. För flertalet av för­

slagen lämnas en närmare redogörelse i ett följande avsnitt. Ett av de

förslag som framläggs avser indelningen i skifteslag. I denna del har

Kungl. Maj :t — som redan nämnts — uppdragit åt lantmäteristyrelsen att

efter erforderlig utredning inkomma med närmare förslag.

Bland de övriga förslag som läggs fram är vissa organisatoriska

reformer och upplysningsverksamhet m. m. Dessa förslag torde inte be­

höva redovisas närmare i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Remissyttrandena

Nästan alla remissinstanser tillstyrker lantmäteristyrelsens förslag eller

lämnar det utan erinran. Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga intar

dock en avvikande ståndpunkt i frågan om behovet av att ändra nuvaran­

de regler om förfarandet. Häradshövdingen i Nedansiijans domsaga yttrar

sig inte om lantmäteristyrelsens förslag eftersom dessa främst tar sikte på

skiften inom Ovansiljans domsaga. Yttrandet behandlar däremot vissa frå­

gor om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning med anknytning

till laga skiftet i Siljansnäs.

Länsstgrelsen framhåller att den vid ett flertal tillfällen i skilda sam­

manhang haft anledning att erinra om det allt mer kritiska läget för jord­

bruksnäringen inom särskilt storskiftesbygden i länet. Länsstyrelsen har

därvid understrukit behovet av skyndsamma åtgärder för att man skall

25

kunna komma till rätta med missförhållandena på detta område. Som en av de mest angelägna uppgifterna framstår slutförandet av de ännu pågå­ ende laga skiftena i länet. Väl har under den långa tid som förflutit sedan skiftena påbörjats utvecklingen särskilt på jordbrukets område medfört att de fastigheter som bildas genom skiftesverksamheten efter nutida mått oftast är av otillfredsställande storlek. Det är emellertid oundgängligen nödvändigt att skifteslagens inägoområden saneras, bl. a. för att kom­ munerna skall kunna föra en mera aktiv markpolitik och för att över huvud taget behovet av mark för den livliga bebyggelseutvecklingen inom tätorterna skall kunna tillgodoses. Länsstyrelsen framhåller särskilt vikten av att så sker inom Mora köpings centralort. Länsstyrelsen söker på allt sätt stärka denna centralorts ställning för att förhindra en fortsatt be- folkningsminskning inom övre Dalarna. För att detta skall lyckas fordras att mark blir tillgänglig för industrins och bostadsbebyggelsens behov.

Varje åtgärd av beskaffenhet att påskynda genomförandet och avslu­ tandet av dalaskiftena måste enligt länsstyrelsens mening hälsas med den största tillfredsställelse. De förslag som i sådant syfte framförs i prome­ morian synes — såvitt länsstyrelsen kan bedöma — i allt väsentligt lämp­ liga.

Överlantmätaren framhåller att ägosammandragningen medför en radikal minskning av antalet ägoskiften — totalt inom omskiftesområdena från omkring 65 000 till 9 000 — och av gränslängden — från 3 650 mil till 500.

Framför allt i skogsmarken är den reella ägosammandragningen långt större än vad de angivna siffrorna utvisar, eftersom skogsskiftena i stor- skiftesbygden oftast inte har en ägare utan flera, ofta ett tiotal eller mer. Han framhåller också att de egentliga jordbrukssynpunkterna, som från början tillmättes åtskillig tyngd, på grund av den allmänna utvecklingen på jordbrukets område alltmer kommit i skymundan. Saneringen inom skifteslagens inägoområden är ändå oundgängligen nödvändig, bl. a. för den kommunala markpolitiken och över huvud för bebyggelseutveckling­ en inom orterna, den starkt expanderande fritidsbebyggelsen inte att för­ glömma. Om jordbrukets ställning är svag inom omskiftesområdena intar i stället skogsbruket en så mycket mer framskjuten plats. Kopparbergs län är ett skogslän, och inom omskiftesområdena är arealförhållandet mel­ lan åker och skogsmark normalt omkring 1:20, ibland 1:40. Omarronde- ringen i skogsmark är därför särskilt betydelsefull. Rationaliseringseffekten är också god. Man når en fullt tillfredsställande intressearrondering mellan storskogsbruk och privatskogsbruk och för storskogsbrukets del erhålls den koncentration av innehaven som utgör en nödvändig förutsättning för ett modernt mekaniserat skogsbruk. Som exempel kan nämnas att inom det största av de nu pågående laga skiftena tre bolag får sina sammanlagt 18 400 ha skogsmark, som förut varit fördelade på mer än 800 ägo­ skiften, samlade i fem block. Samtidigt minskas bolagens gränslängder inom skifteslaget från 200 mil till 10. För godtagbart stora fastigheter inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

privatskogsbruket är skiftesresultaten likaledes fullt tillfredsställande. Vad

de mindre innehaven beträffar åstadkommes under skiftestiden, genom

förrättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i

stor omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga

ägoblandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mäng­

der av småinnehav. Vidare sker gemensamhetsskogsbildning, trots den

gällande lagstiftningens restriktivitet, i betydande utsträckning. Utläggan­

det av gemensamma ägolotter i skogsmark har också en strukturbefräm-

jande verkan som inte bör underskattas. På grund av ofullständigheter i

gällande lagstiftning och svårigheten att anskaffa tillräcklig rationalise-

ringsreserv måste emellertid en stor mängd ägolotter av otillfredsställande

storlek läggas ut. Vad dessa beträffar är det trots allt uppenbart att den

radikala ägosammandragningen har en positiv effekt även i de fall där ett

utlagt ägoskifte inte är tillräckligt stort som underlag för ett rationellt

skogsbruk. Härtill kommer emellertid att laga skiftena skapar möjligheter

för fortsatt successiv storleksrationalisering genom sammanköp av smärre

ägolotter eller ägoskiften. Skiftena öppnar vidare väg för en sådan samver­

kan över ägogränserna som med tidigare fastighetsindelning och ägande­

rättsförhållanden varit praktiskt ogenomförbar.

Avslutningsvis konstaterar överlantmätaren att dalaskiftena gett och

kommer att ge resultat som sedda mot bakgrunden av de faktiska förut­

sättningarna måste betecknas som mycket goda. Det kan också utan vi­

dare sägas att produktionstakten, bedömd mot samma bakgrund, varit god

och att dalaskiftena visserligen tagit lång tid men trots det ytterligt kom­

plicerade utgångsläget dock inte dragit proportionsvis längre tid än vad

som tycks krävas för omarrondering inom smärre regleringsobjekt med i

alla avseenden enklare förhållanden i andra delar av landet. En betydande,

tidtals katastrofal personalbrist har emellertid utgjort ett hinder mot att

genomföra programmet i önskvärd takt. Det finns därför synnerligen star­

ka skäl att vidta alla de åtgärder som kan bana väg för ett snabbare skif­

tesgenomförande. Kan erforderliga ändringar i skiftesbestämmelserna nu

åstadkommas genom föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS eller genom

ändringar i DE, är detta att hälsa med tillfredsställelse.

De flesta remissyttrandena innehåller uttalanden som understryker värdet

av skiftesverksamheten och önskvärdheten av att skiftena snarast möjligt

slutförs. Mot denna bakgrund tillstyrks förslagen i regel utan närmare

motivering.

Häradshövdingen i Ovansiljans domsaga ifrågasätter om det verkligen

är möjligt att med stöd av 6 kap. 1 § FBLS föreskriva avsteg från den

eljest gällande lagstiftningen i den utsträckning som föreslås i prome­

morian. Bemyndigandet för Kungl. Maj :t torde avse endast sådana avvi­

kelser från vad som eljest skulle gälla, som är påkallade av att skiftet

avser områden av stadskaraktär. Att använda detta lagrum för att om­

gestalta förfarandet vid skifte av jord som är av ren landsbygdskaraktär

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

27

synes därför inte riktigt. Dessutom har gällande regler kunnat tillämpas på de skiften som nu befinner sig i slutskedet och reglerna bör kunna möj­ liggöra även att återstående skiften slutförs.

Departementschefen

De laga skiften som f. n. pågår inom storskiftesbygden i Kopparbergs län är av en beskaffenhet som man knappast torde ha räknat med när den gällande lagstiftningen om fastighetsbildning, dvs. främst jorddelnings­ lagen, tillkom. Som exempel kan nämnas laga skiftet inom Sollerö socken, som påbörjades år 1946 och omfattar ungefär 36 700 ha med ungefär 1 000 delägare samt skiftet på Utmeland, som påbörjades år 1948 och om­ fattar nära 13 000 ha med ungefär 700 delägare. Skiftena präglas fram­ för allt av de speciella förhållanden som råder i denna bygd, i synnerhet den starka ägosplittringen och de oklara äganderättsförhållandena.

Inte heller den speciella lagstiftningen (datalagen) som tillkom år 1932 fyller de krav som ställs av den nu pågående skiftesverksamheten. Detta heror dels på att dalalagen är konstruerad som ett tillägg till jorddel­ ningslagen, dels på att skiftesverksamheten nu drivs på ett helt annat sätt och med helt andra metoder än vid dalalagens tillkomst.

På grund av att de privata fastighetsinnehaven genomsnittligt är små och möjligheterna att storleksrationalisera otillräckliga får resultatet av skiftes­ verksamheten i vissa hänseenden anses mindre tillfredsställande om man anlägger moderna värderingar. Även om bärkraftiga eller ändamålsenliga brukningsenheter inte kan bildas måste dock arronderingseffekten an­ ses mycket betydande, vartill kommer att skiftena skapar det nödvändiga underlaget för fortsatt storleksrationalisering och för skoglig samverkan över ägogränserna. Skiftena medför därför avsevärda vinster såväl för de enskilda delägarna och bygden som för det allmänna och det är från alla synpunkter önskvärt att dessa vinster kan tillgodogöras så snart som möjligt. Jag utgår därför från att de påbörjade skiftena bör föras till slut och att det bör ske så fort som möjligt.

Lantmäteristyrelsen har nu lagt fram förslag till olika åtgärder för att förenkla och påskynda skiftesarbetet. Styrelsen har hemställt att dessa åt­ gärder genomförs i första hand i form av föreskrifter som utfärdas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. Till den del förslaget åsyftar åtgärder för att dela vissa skifteslag i en del som präglas av tätortsförhållanden och en annan del av utpräglad landsbygdskaraktär kan den av styrelsen anvisade utvägen användas. Kungl. Maj :t har också uppdragit åt lantmäteristyrelsen att utreda uppdelningsfrågan närmare och därefter inkomma med förslag i denna del.

Av de förslag som lantmäteristyrelsen lagt fram i övrigt är de allra flesta av så genomgripande art att de inte kan genomföras i form av föreskrifter med stöd av 6 kap. 1 § FBLS. De kräver därför lagstiftning. På grund härav

28

har jag funnit att förslagen — med ett undantag — bör tas upp lagstiftnings­

vägen. Härigenom vinns även fördelen att de nya reglerna blir tillämpliga

utanför Mora köping. Undantaget gäller förslaget om att förbudet i 6 kap.

It § andra stycket FBLS mot skifte på fastighet eller område som före­

trädesvis är ägnad till byggnadsplats inte skall gälla vid Moraskiftena. I

denna del torde föreskrift kunna meddelas med stöd av 6 kap. 1 § FBLS.

Därigenom torde 1 kap. 13 och 14 §§ JDL bli att tillämpa i motsvarande

hänseenden.

Det är enligt min mening av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten

kan bedrivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning utgör

hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den

reform av lagstiftningen på detta område som nu pågår. Med hänsyn till

att arbetet på den nya fastighetsbildningslagen nu framskridit så långt att

ett förslag beräknas kunna remitteras till lagrådet under år 1968 möter det

vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. Tillgängliga resurser bör

nämligen tas i anspråk för det mycket viktiga arbetet på den nya lagstift­

ningen, och vidare kräver varje annan reform särskilda överväganden med

hänsyn till den nya lagstiftningen.

Även med beaktande av dessa synpunkter har jag funnit skälen för en

partiell reform beträffande skiftesverksamheten i Kopparbergs län så

starka att en sådan reform bör genomföras. Ett avgörande skäl har därvid

varit att reformen avser ett fåtal skiften, för vilka särlagstiftning av san­

nolikt begränsad ytterligare varaktighet gäller. Beformen är betingad av

de särskilda förhållanden som f. n. råder inom dalalagens tillämpningsom­

råde. Principiella ställningstaganden som föregriper den allmänna refor­

men av fastighetsbildningslagstiftningen bör emellertid undvikas och lös­

ningarna i övrigt bör om möjligt anpassas till dem som övervägs i samband

med denna reform.

De synpunkter jag nu har anfört föranleder en viss gallring bland de

av lantmäteristyrelsen föreslagna åtgärderna. Det är huvudsakligen i två

hänseenden som jag funnit avgörande betänkligheter möta mot styrelsens

förslag, nämligen i fråga om underställning vid äganderättstvister m. m.

och i fråga om skifteskostnaderna. Båda dessa frågor är av den principiella

natur att de inte bör beröras i detta sammanhang. Beträffande skifteskost­

naderna kan också ifrågasättas om ett genomförande av förslaget skulle

få någon nämnvärd effekt när det gäller att rationalisera skiftesverksam­

heten.

De lagändringar jag ämnar föreslå vill jag beröra närmare i ett följande

avsnitt. I lagtekniskt hänseende innebär de att vissa tillägg görs i dalala­

gen. Ändringarna stämmer i allt väsentligt överens med de planer som finns

beträffande den nya lagen om fastighetsbildning. Man kan med visst fog

påstå att förslagen innebär ett förtida genomförande av vissa delar av den

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

29

avsedda nya lagen. Detta förhållande kan underlätta övergången till den nya lagen inom de områden där dalaskifte pågår.

Med anledning av önskemål, som framkommit vid remissbehandlingen av lantmäteristyrelsens framställning, föreslår jag vissa ändringar i fråga om lagfart och sammanläggning vid laga skifte. Ändringarna avser dels dalalagen, dels 1932 års särskilda lagfartslag.

De skilda förslagen

Gränsbestämning

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte enligt JDL gäller grundsatsen att samtliga gränser kring skifteslagets ägor skall bestämmas, oberoende av hur de tillkommit och vilka säkra vittnesbörd om deras läge som kan åbe­ ropas (7 kap. 1 och 7 §§ JDL). Gränsbestämning mot allmänt vattenområde skall dock ske endast i den mån det prövas erforderligt (7 kap. 7 och 8 §§). Som ytterligare undantag gäller vid laga skifte på vissa sekundära skifteslag inom DL:s tillämpningsområde, att gräns mot andra ägor inte skall bestämmas, om det ej påfordras av delägare eller rågranne (21 § DL). Vid laga skifte enligt DL till rubbning av storskifte gäller däremot grund­ satsen om obligatorisk gränsbestämning.

Vid avstyckning enligt JDL skall i fråga om förut i laga ordning bestämd gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, gränsbestämning äga rum bara om det påfordras av någondera parten eller lantmätaren finner det nödvändigt. Är gränsen ej bestämd i laga ordning, är huvudregeln den att gränsbestämning skall ske. Gränsbe­ stämning skall dock inte ske om gränsen tillkommit genom avsöndring och dess läge får anses fullt klarlagt genom utmärkning på marken och därmed överensstämmande redovisning på karta samt yrkande om gräns- bestämning ej heller framställts (19 kap. 10 §). Vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS skall gränsbestämning äga rum bara om det fordras å någon­ dera sidan eller förrättningsmannen anser det nödigt (5 kap. 5 §).

Angående gränsbestämning vid ägoutbyte finns ingen särskild regel. Hur JDL bör tolkas i detta avseende framgår bl. a. av ett uttalande som gjor­ des av föredragande departementschefen vid tillkomsten av lagen den 17 juni 1932 (nr 230) med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Efter att först ha berört laga skifte och avstyckning yttrade departementschefen, att vid andra jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifråga- komma, såsom ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark till gemensamhetsskog, gränsbestämning behöver ske endast i den mån det är behövligt för förrättningens utförande (prop. 1932: 4 s. 39).

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Slutligen bör nämnas, att gränsbestämning enligt såväl JDL som FBLS

kan verkställas som särskild förrättning. Sådan gränsbestämning sker på

ansökan av sakägare.

Förslaget till FBL. Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastig­

hetsindelningens beskaffenhet — t. ex. gränsfråga — skall enligt försla­

get frågan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning, om det med

hänsyn till fastighetsbildningen aktas nödigt. Efter ansökan av sakäga­

re får fastighetsbestämning ske även i annat fall — dvs. utan sådant

samband med fastighetsbildning — såvida ett avgörande av frågan ej

uppenbart är utan betydelse för sökanden (14 kap. 1 §). Fastighetsbild-

ningskommittén framhåller i motiven att det synes uppenbart att gäl­

lande ordning med delvis tämligen långtgående krav på att fastighets­

indelningen i olika situationer blir klarlagd genom särskilt avgörande

inte bör behållas. I äldre tider, när fastigheter ej sällan kunde uppkom­

ma utan att deras omfattning och innehåll i övrigt samtidigt klarlades,

var det naturligt att man inte ville tillåta mera ingripande fastighets-

bildningsåtgärder utan att de berörda fastigheternas omfång blev bestämt.

Även om ej heller det nuvarande fastighetsbeståndet är fritt från oklar­

heter, är behovet av fastighetsbestämning i samband med fastighetsbild­

ning mindre än tidigare och krav på obligatorisk fastighetsbestämning

kan innebära att fastighetsbildningsförrättningen i det enskilda fallet

tyngs helt i onödan. De förrättningsmän som handlägger fastighetsbild-

ningsfrågan bör därför enligt kommittén få mera fritt bedöma när en fas-

tighetsbestämmande dom fordras och vad den skall omfatta (SOU 1963: 68

s. 656). Utslagsgivande vid bedömningen skall vara, huruvida det för

fastighetsbildningens ändamålsenliga genomförande och för ett säker­

ställande av resultatet därav är påkallat med en fastighetsbestämmande

dom. Förrättningsmännen bör självfallet beakta önskvärdheten av att

fastighetsbildningen ej onödigt uppehålls och likaså sakägarnas inställning

så att dessa helst inte mot sin vilja tvingas in i en rättegång, låt vara i för­

rättningens form. Avgörande vikt kan dock inte fästas vid deras samstäm­

miga önskemål att undvika en bestämning. Om någon sakägare påyrkar

fastighetsbestämning är detta också en omständighet vartill hänsyn måste

tas. Det har däremot inte synts kommittén lämpligt att tillerkänna den en­

skilde sakägaren en ovillkorlig rätt att i dessa situationer få till stånd fas­

tighetsbestämning. En sådan rätt skulle kunna utnyttjas på obehörigt sätt

för att fördröja och försvåra fastighetsbildningen (s. 663).

Kommitténs förslag i denna del har inte föranlett några yttranden vid

remissbehandlingen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Innebörden av styrelsens förslag är att

gränsbestämning vid dalaskifte skall behöva ske endast i den utsträckning

31

det anses nödvändigt. I promemorian erinras om att några krav på gräns­ bestämning ej föreskrivits för ägoutbyte. Detta tolkas i praktiken så att gränsbestämning sker när det är nödvändigt, vilket synes ligga i sakens natur. Denna princip synes böra genomföras även för laga skifte. De be­ stämmelser som gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan mot­ svarande nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag om begränsning av skyldigheten att företa gränsbestämning synes välgrundat. Det står även i god överensstämmelse med förslaget till FBL. Jag förordar därför lagändring av föreslagen innebörd. Lämpligen bör för dalaskiftena föreskrivas, att gräns mot fastighet, som inte ingår i skiftet, skall bestämmas bara om det av sär­ skilda skäl är nödvändigt. Enligt 18 kap. 2 § JDL ankommer det på förrätt- ningsmännen att efter rådplägning med delägarna tillämpa föreskriften, dvs. avgöra om gränsbestämning skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Vissa förteckningar

Gällande bestämmelser. JDL innehåller föreskrifter om vissa obligatoriska förteckningar, som skall upprättas i olika stadier av ett laga skifte. Den följande framställningen avser tre av dessa, nämligen ägobeskrivningen, hävdeförteckningen och tilldelningslängden. Om delningsbeskrivningen, som redovisar resultatet av skiftet, är däremot nu inte fråga.

Sedan ägorna graderats skall lantmätaren enligt It kap. 6 § upprätta ägo­ beskrivning, omfattande alla på kartan upptagna ägofigurer. Detta innebär att ägobeskrivning skall upprättas över i princip hela skiftesobjek­ tet. Ägobeskrivningen skall framläggas vid skiftessammanträde. Beskriv­ ningen brukar uppta ägofigurerna i nummerordning med uppgift för varje figur om ägoslag, gradtal, areal och uppskattningsinnehåll.

Om delägare hävdar vissa ägor skall lantmätaren enligt 12 kap. 1 § upp­ rätta hävdeförteckning, i vilken tas upp dels för varje delägare och för varje ägolott som denne innehar de hävdade ägofigurerna, dels sär­ skilt de ägofigurer som hävdas av två eller flera delägare gemensamt eller av skifteslaget samfällt. Hävdeförteckningen skall föredras på samman­ träde. Enligt sjätte stycket i nyss angivna paragraf gäller vidare bl. a. att förteckningen bör underskrivas av delägarna. Vägrar delägare sin under­ skrift, skall sådant ävensom skälet till vägran, om det uppgetts eller eljest kunnat utrönas, anmärkas i protokollet. Hävdeförteckningen utgör i prin­ cip en sammanställning hävdelottsvis av uppgifterna i ägobeskrivningen med angivande för varje hävdelott av dess innehavare.

Enligt 13 kap. 1 § skall lantmätaren till efterrättelse vid skiftesläggning­ en upprätta en tilldelningslängd. I tilldelningslängden skall an­

32

ges i huvudsak följande: (1) Uppskattningsinnehållet av samtliga grade­

rade ägor. (2) Uppskattningsinnehållet av de graderade ägor, som undan-

tagits för gemensamt eller enskilt behov. (3) Den eller de delningsgrunder

som skall tillämpas vid skiftet och, om olika delningsgrunder skall följas,

uppgift på det ägobelopp, dvs. uppskattningsinneliåll, som skall fördelas

efter varje delningsgrund. (4) För varje ägolott uppgift om det ägobelopp

som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. — Uppgifterna i tilldelnings-

längden brukar ange vad som belöper på inrösningsjord och avrösnings-

jord samt summan.

Beträffande ägobeskrivning och hävdeförteckning har meddelats när­

mare föreskrifter i kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med före­

skrifter om vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas, om ägors

gradering och uppskattning, ägobeskrivning, hävdeförteckning, delningsbe-

skrivning samt om beräknande av vissa ersättningar mellan skiftesdeläga­

re (1927 års kungörelse). Enligt sista stycket i kungörelsen fastställer lant-

mäteristyrelsen de formulär som fordras för tillämpningen av kungörel­

sen och meddelar anvisningar för formulärens användning. I fall, då sär­

skilda skäl föranleder det, får lantmäteristyrelsen medge undantag från

bestämmelse i kungörelsen. Styrelsen har den 26 februari 1966 medgett ge­

nerellt avsteg från bestämmelserna i 1927 års kungörelse såvitt angår de

pågående laga skiftena inom storskiftesbygden i Kopparbergs län.

Förslaget till FBL. Fastighetsbildningskommitténs förslag saknar regler

om motsvarigheter till de här ifrågavarande förteckningarna. I 4 kap. 28 §

stadgas i huvudsak att karta skall upprättas vid fastighetsbildningsför-

rättning, om det finnes erforderligt för fastighetsbildningens genomförande

eller för ett åskådliggörande av förrättningsresultatet, samt att beskrivning

över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som åstad­

kommes genom fastighetsbildningen skall upprättas vid förrättningen, om

ej resultatet ändå med tillräcklig noggrannhet framgår av förrättningshand-

lingarna. I motiven har fastighetsbildningskommittén anfört bl. a. (s. 274),

att beskrivningen närmast motsvarar — utom nuvarande avstycknings-

beskrivning — delningsbeskrivningen vid laga skifte och att beskrivningen

är den enda redovisningshandling som lagen kräver. I vissa situationer

främst vid fastighetsreglerande åtgärder kan det komma i fråga att upp­

rätta också andra redovisningshandlingar, men enligt kommitténs mening

saknas anledning att införa bestämmelser om sådana handlingar i själva

lagen.

Kommitténs förslag har inte mött erinringar i remissyttrandena.

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 11

kap. 6 §, 12 kap. 1 § sjätte stycket samt 13 kap. 1 § JDL inte skall äga till-

lämpning vid dalaskifte samt att 12 kap. 1 § i övrigt skall äga tillämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

33

på sämjedelning endast såvitt innehavet enligt denna skall utgöra delnings- grund vid skiftet.

I den systematiska uppställning av huvudmomenten i skiftesförfarandet som finns i promemorian ingår de tre här ifrågavarande förteckningarna i den inventeringsredovisning, som föregår planläggningen av den nya fas­ tighetsindelningen. Planläggningen bör, med hänsyn till dess betydelse och möjligheterna att aktivera sakägarna för att därigenom underlätta arbetet, påbörjas i ett tidigt skede av förrättningen. Arbetet med bl. a. inventerings- redovisningen skall alltså nedbringas till det minsta möjliga. Sedan planen genomförts är inventeringsredovisningen för framtiden utan egentlig bety­ delse.

1 fråga om ägobeskrivning och tilldelningslängd inne­ bär förslaget att gällande krav på sådana förteckningar helt faller bort för dalaskiftena. Styrelsen hävdar att ägobeskrivning i vissa fall visat sig vara onödig. Den informationsredovisning som sker i sådan beskrivning kan med fördel fullgöras på annat sätt. Den i praktiken tillämpade arbetsmeto­ den torde böra bli avgörande för om sådan beskrivning skall upprättas eller ej. Vad som sagts om ägobeskrivning gäller enligt styrelsens mening i allt väsentligt också tilldelningslängden.

Beträffande hävdeförteckning innebär förslaget att kravet på sådan förteckning vid dalaskiftena slopas i fråga om sämjedelningslotter i fall då innehavet inte är delningsgrund. Sämjelotter kan i dessa fall redo­ visas på annat sätt. Missnöje med sådan redovisning får därvid prövas på grund av besvär i ersättningsfråga.

Förslaget innebär också att bestämmelsen om att hävdeförteckningen bör underskrivas av delägarna faller bort, och alltså även föreskriften om an­ teckning i protokollet angående skälen för vägran av underskrift. Denna fråga behandlas tillsammans med frågan om slopande av kravet på gräns­ bestämning och kravet på underställning av hävdetvist. Styrelsen anför sammanfattningsvis, att de bestämmelser som i dessa avseenden gäller för laga skifte medför att arbetsinsatser utan motsvarande nytta ofta måste vidtas och att förfarandet blir krångligt.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag i denna del berör frå­ gor som numera inte brukar regleras i lag. Ett slopande av kraven på de ifrågavarande förteckningarna vid dalaskiftena synes kunna genom­ föras utan olägenhet. Genom en sådan lagändring blir det möjligt att i vis­ sa fall förenkla redovisningen av mycket omfattande informationsmängder. Däremot medför lagändringen givetvis inte att behovet av dessa informa­ tioner till grund för skiftesarbetet faller bort. Inte heller möter det hinder att behålla nuvarande redovisningsordning i fall då detta är lämpligt. Jag förordar därför att lagändringar av föreslagen innebörd vidtas.

Av 3 kap. 12 § JDL följer att äganderättstvister och hävdetvister, som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

34

är av betydelse för tilldelningen eller likviderna, skall underställas ägodel-

ningsrätten. Skyldigheten att underställa är inte beroende av huruvida häv­

den redovisats i hävdeförteckningen, och inte heller av huruvida skif­

tesdelägare vägrat skriva under hävdeförteckningen. Den här förordade lag­

ändringen är alltså utan betydelse för underställningsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Gradering

Gällande bestämmelser. Vid laga skifte skall skifteslagets ägor graderas.

Detta skall ske innan lotternas läge bestäms (It kap. 2 § första stycket

JDL). Vid graderingen skall förrättningsmännen besiktiga och undersöka

marken samt åsätta varje ägostycke visst gradtal, allt efter de särskilda

ägostyckenas olika godhet. Gradtalen skall bestämmas så att man får en

bestämd och tillförlitlig grund för att jämföra olika goda ägor med var­

andra. Vid graderingen får hänsyn inte tas till tillfälliga omständigheter

utan bara till ägornas naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt och

den behållna avkastning som på grund härav med ändamålsenlig skötsel

kan påräknas. Graderingen skall ske för alla ägor i ett sammanhang eller

särskilt för inrösnings- och särskilt för avrösningsjorden, allt efter som i

varje fall finnes lämpligast. Om graderingen verkställs särskilt för inrös­

nings- och särskilt för avrösningsj orden bör, i fall då så anses erforder­

ligt, bestämmas ett jämförelsetal som anger det inbördes förhållandet mel­

lan uppskattad enhet av inrösnings- och avrösningsj orden. Dessutom bör

uppskattad enhet av jorden åsättas ett värde i pengar, beräknat enligt den

grund som tillämpats vid gradtalets bestämmande.

Enligt 13 kap. 2 § första stycket JDL skall till varje ägolott läggas det

ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Enligt andra stycket av samma

paragraf kan tilldelningen under vissa omständigheter få avvika från det

ägobelopp, som tillkommer ägolotten, dvs. från ägokravet, med högst vissa

angivna procent. Gradering anges inte vara en förutsättning för beräkning­

en av ägokrav och tilldelning, men föreskriften ill kap. 2 § om gradering

av skifteslagets ägor leder indirekt till att såväl ägokrav som tilldelning

normalt beräknas på grundval av gradering. I ett i lagtexten särskilt an­

givet fall är det emellertid direkt förutsatt, att tillämpningen av reglerna

om högsta tillåtna procentuella avvikelse vid s. k. ägokravs jämkning nor­

malt skall grunda sig delvis på uppskattning i annan form än gradering.

Om det är fråga om laga skifte på sådant skifteslag som avses i 1 kap. 2 §

under 3, dvs. samfällt område, skall nämligen procenttalen beräknas på

summan av fastighets ägokrav och det uppskattade ägobelopp fastigheten

erhållit vid tidigare laga delning, dvs. normalt på fastighetens hela upp-

skattningsinnehåll, trots att graderingen enligt It kap. 2 § skall avse bara

det samfällda område som skall delas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

35

Jämförelse mellan tilldelning och ägokrav fordras också för beräkning av s. k. tilldelningslikvid i fall då tilldelningen kommer att understiga ägo­ kravet. Enligt 13 kap. 2 § tredje stycket JDL skall gottgörelse för den minskning i ägovälde, som delägare kan få vidkännas, utgå i pengar och beräknas med ledning av värdering enligt 11 kap. 2 § andra stycket, dvs. med ledning av sådant värde i pengar, som vid gradering åsätts uppskattad enhet av jorden (värde per uppskattat hektar eller per uppskattad m2).

Beträffande skogsmark kan — utöver tilldelningslikvid — skogslikvid komma i fråga. Den grundläggande regeln härom finns i 14 kap. 8 § första stycket och innebär att delägare som vid laga skifte mister ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller mark, på vilken företagits skogskul- turåtgärder, får ersättning för detta. Ersättning skall också tilläggas del­ ägare som vid delning av samfälld mark erhåller mindre än vad som be­ löper på hans lott av växande skog eller av mark varå gemensamt utförts skogskulturåtgärder. Skogslikvid utgår normalt i pengar men enligt 14 kap. 9 § kan den bestämmas att utgå in natura, dvs. som avverkningsrätt, om detta medför avsevärd fördel. Beträffande sättet för beräkning av skogs- likviden föreskrivs bara att ersättningen bör bestämmas efter av förrätt- ningsmännen företagen besiktning och uppskattning (14 kap. 9 § första stycket). Beträffande alla slag av skifteslikvider gäller, att delägarna har rätt att träffa överenskommelse, dock inte om själva grunderna för likvi- derna (jfr 14 kap. 13 §).

De förut berörda reglerna om gradering, tilldelning och likvider gäller generellt vid laga skifte. Beträffande tilldelning och tilldelningslikvid gäller dessutom för vissa speciella fall vid laga skifte regler i 1 kap. 18 § och 16 kap. 6 §. Förstnämnda paragraf är utformad på liknande sätt som de förut berörda tilldelningsreglerna, dvs. utan att gradering anges som nöd­ vändig förutsättning för tillämpningen. Enligt 16 kap. 6 § skall likvid i vissa fall utgå till delägare som vid prövning av avslutat laga skifte finnes ha fått för liten tilldelning. Likviden skall därvid beräknas enligt den upp­ skattning som sägs i 11 kap. 2 § andra stycket sista punkten, dvs. med användning av det värde i pengar som vid graderingen åsatts uppskattad enhet av jorden.

Vid ägoutbyte gäller i dessa hänseenden i huvudsak följande. De ägor som enligt 8 kap. 1 § eller 1 a § JDL, dvs. genom s. k. tvångsägo- utbyte, byts mot varandra skall vara av lika uppskattningsinnehåll enligt gradering som skett enligt 11 kap. (8 kap. 2§ första stycket). Ägokravs- jämkning kan ske under vissa förutsättningar (2 § andra stycket). Pröv­ ningen grundas därvid bl. a. på en jämförelse mellan å ena sidan skillna­ den i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnes böra utbytas mot var­ andra, och å andra sidan uppskattningsinnehållet av den fastighet från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Ett värde­ belopp som erhållits genom gradering jämförs alltså med ett på annat sätt

36

uppskattat värde. Enligt 2 § tredje stycket skall 11 kap. 2 § andra stycket

i tillämplig del gälla i fråga om bestämmande av penningersättning. Till-

delningslikvid skall alltså beräknas på grundval av sådant värde i pengar

som skall åsättas jord vid gradering.

Vid frivilligt ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL finns inte något krav på

gradering. Vid prövning av överenskommelse om ägoutbyte skall på liknan­

de sätt som vid tvångsägoutbyte en jämförelse ske mellan å ena sidan skill­

naden i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna och

å andra sidan den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägovidd med

det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas. Har den jord som går i

byte inte graderats kommer tydligen båda de storheter som jämförs vid

prövningen att bestå av värdebelopp som erhållits genom annan form av

uppskattning än gradering. Om tilldelningslikvid vid frivilligt ägoutbyte

finns inte någon särskild bestämmelse. Om likvider i övrigt vid ägoutbyte

gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 14 kap., dvs. samma regler

som vid laga skifte.

Enligt hänvisningar i 6 kap. 1 och 12 §§ FBLS gäller JDL:s regler i de

hänseenden som det här är fråga om också vid laga skifte och ägoutbyte

enligt FBLS. Specialreglerna i 6 kap. 7 och 8 §§ FBLS om principerna för

gradering resp. om ägokravsj ämkning vid ägoutbyte avviker från JDL en­

dast i avseenden som här saknar intresse.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag skall särskilda graderings-

värden fastställas vid fastighetsreglering — dvs. det institut som är avsett

att ersätta såväl laga skifte som ägoutbyte — i den utsträckning det finnes

nödigt för genomförandet av fastighetsregleringen (5 kap. 9 §). Värdena

tilläggs emellertid en begränsad funktion, nämligen bara att utgöra grund

för prövning huruvida fastighet genom ifrågasatt regleringsåtgärd minskas

eller ökas mera än vad lagen tillåter. Fastighets graderingsvärde får sålunda

inte minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet

uppkommer (5 kap. 8 §). Kommittén framhåller att graderingen är ett för­

farande som skall tillgripas som hjälpmedel när det fordras antingen vid

utförandet av planläggningen eller vid kontroll av att denna inte skett i strid

mot 8 §.

Till grund för markfördelningen skall enligt den föreslagna lagen inte

ligga några till vissa ägobelopp fixerade ägolcrav, såsom i princip är fallet

enligt gällande rätt. Vidare bör nämnas, att bestämmelserna i 5 kap. 8 § kan

åsidosättas med samtycke av berörda sakägare (5 kap. 18 §).

Om det uppkommer skillnad mellan en fastighets värde före och efter

fastighetsreglering, skall denna skillnad utjämnas genom ersättning i peng­

ar (5 kap. 10 och 11 §§). Denna ersättning, den s. k. allmänna likviden,

vilken motsvarar bl. a. tilldelningslikvid och skogslikvid enligt gällande rätt,

skall beräknas på grundval av en likvidvärdering, som i princip är helt

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

37

fristående från förekommande gradering men som sker med

tillämpning

av till stor del samma värderingsprinciper (5 kap. 10 § andra stycket jäm­ fört med 9 § andra stycket). Inte heller bestämmelserna om den allmänna likviden är tvingande. Såväl gradering som likvidvärdering kan alltså und­ vikas.

Remissyttrandena över förslaget till lag om fastighetsbildning berör del­ vis ganska ingående värderingsfrågorna vid fastighetsreglering. Vad som därvid diskuteras är emellertid huvudsakligen värderingsgrunderna. Be­ träffande slopandet av den nuvarande lagstiftningens obligatoriska grade- ringskrav samt frågan om övergången till likvidvärdering såsom grundval för bl. a. tilldelnings- och slcogslikvider har lagförslaget i huvudsak inte mött några erinringar. Svenska sparbanksföreningen uttalar emellertid, att före­ skriften om att gradering ej är obligatorisk kan tänkas inverka menligt på kreditintressena. Av flera remissyttranden framgår å andra sidan att frågor om värdering till grund för likvider och vinstfördelning numera tillmäts större betydelse än frågor om värdering till grund för markfördelningen.

Lantmäteristyrelsens förslag. Enligt styrelsens förslag skall kravet i It kap. 2 § första stycket JDL på gradering av skifteslagets ägor inte äga tillämpning vid dalaskiftena såvitt angår mark som skall användas för skogsproduktion. Vidare föreslås att bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL inte skall gälla beträffande tilldelningslikvid. I stället skall ersättning i pengar utgå för minskning i värde, varvid fastighets värde skall bestämmas med ledning av gradering i fråga om mark som skall graderas och med ledning av skogsmarksvärdering i anslutning till skogslikvidvärdering enligt 14 kap. 8 § JDL i fråga om mark för vilken gradering enligt styrelsens nyss an­ givna förslag inte fordras.

Motiveringen för förslagen i denna del har redovisats i den allmänna redogörelsen för innehållet i lantmäteristyrelsens framställning (s. 9—11).

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden finner det helt i sin ordning att det onödiga dubbelarbete, som gradering av skogsmarken innebär, utgår och ersätts med modernare metoder.

Departementschefen. De föreslagna jämkningarna i värderingsförfarandet vid laga skifte enligt dalalagen kan uppenbarligen spara mycket arbete. Samtidigt synes resultatet av värderingsarbetet från rättvisesynpunkt bli minst lika gott som enligt gällande regler. Det nya förfarandet, som har sin grund i en teknik som var okänd vid tillkomsten av den gällande lagstift­ ningen, stämmer också väl överens med förslaget till ny lag om fastighets­ bildning. De föreslagna ändringarna i datalagen bör därför genomföras.

Undantaget från kravet på gradering skulle kunna utformas som en gene­ rell regel om att skogsmark inte skall graderas. Förrättningsmännen synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

emellertid böra ha möjlighet att gradera skogsmarken i fall då särskilda

skäl föreligger. Regeln bör utformas i enlighet härmed.

Bestämmelserna i 13 kap. 2 § JDL om att tilldelningslikvid i vissa fall

skall nedsättas hos länsstyrelse och fördelas enligt de regler som gäller för

expropriationsersättning skall givetvis gälla även när likviden beräknas på

sätt som jag nu har förordat.

Skifteslikvider

Gällande bestämmelser. Enligt 14 kap. 10 § JDL kan med bestämmandet

av ersättningar som anges i 14 kap. 6 och 8 §§ anstå till dess skiftet i

övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om sådant anstånd

beslutas skall erforderlig förrättning äga rum så snart som möjligt efter

skiftets fastställande. Angående denna förrättning skall kungörelse och kal­

lelse utfärdas på sätt som anges i 3 kap. 1 och 2 §§.

De likvider som avses här är odlingslikvid, hävdelikvid och likvid för

minskad avkastning (14 kap. 6 §) samt skogslikvid och likvid för torv­

mosse (14 kap. 8 §). Övriga skifteslikvider, dvs. utflyttnings- och bygg-

nadslikvider (14 kap. 1—5 §§), tilldelningslikvid (13 kap. 2§ m. fl.) och

likvid för särskilt övervärde (14 kap. 11 §) kan däremot inte brytas ut

till särskild likvidförrättning.

Frågor om anstånd enligt 14 kap. 10 § JDL med bestämmande av viss

likvid hör till de skiftesfrågor som avgörs av förrättningsmännen efter

rådplägning med delägarna (18 kap. 2 §). Fråga om anstånd utgör inte

s. k. preliminärfråga. Talan mot förrättningsmännens beslut om anstånd

förs alltså i den ordning som anges i 21 kap. 20 § JDL, dvs. först sedan

skiftesförrättningen avslutats.

Vid ägoutbyte gäller i tillämpliga delar bl. a. reglerna i 14 kap. 10 § JDL

om anstånd med likvider (8 kap. 5 §). Ägoutbyte som företas vid laga

skifte är en särskild jorddelningsförrättning, mot vilken efter dess avslu­

tande talan förs särskilt. Beträffande ägoutbyte vid dalaskifte finns vissa

specialregler i 14 § DL. Enligt dessa kan beslutas att tillträde av områden,

vilka erhålls vid ägoutbytet, skall anstå till dess de vid laga skiftet utlagda

ägolotterna tillträds. Har beslut om sådant uppskov fattats blir följden

härav enligt samma paragraf bl. a. att av ägoutbytet föranledda likvider

skall bestämmas samtidigt som motsvarande likvider vid skiftet.

Förslaget till FBL. Enligt kommitténs förslag hålls alla åtgärder som hör

till fastighetsreglering, även bestämmandet av likvider, formellt samman

som en enda förrättning. Det öppnas emellertid möjlighet att meddela be­

slut om fasighetsbildningen utan hinder av att alla tekniska göromål och

erforderliga värderingar inte blivit verkställda (4 kap. 25 §). Mot sådant

beslut skall talan fullföljas särskilt om förrättningsmännen så förordnar

(16 kap. 1 §). På grund härav kan beslutet vinna laga kraft och under vissa omständigheter även antecknas i fastighetsregistret (19 kap. 3 §) re­ dan under pågående förrättning. Genom att således bestämmandet av alla slag av likvider i lämplig mån kan anstå till det stadium av förrättningen, då lagakraftägande beslut om den nya fastighetsindelningen föreligger, uppnås i sak samma behandlingsordning som enligt gällande rätt är möj­ lig vid odlings- och skogslikvid m. m. Eftersom alla likvidåtgärder hör till fastighetsbildningsförrättningen blir det inte anledning att för sakägarnas underrättande tillämpa lagens regler om kallelse till första sammanträde (4 kap. 15 § m. fl.) 1 stället kan man tillämpa det för fortsättningssamman- träde bestämda kallelseförfarandet (4 kap. 23 §). Likvidåtgärderna kan gi­ vetvis påbörjas vid lämplig tidpunkt utan hinder av att fastighetsbildnings- beslut inte meddelats.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid re­ missbehandlingen. Lantmäteristyrelsen biträder de synpunkter fastighets- bildningskommittén anlagt på frågorna i bl. a. 4 kap. 25 §. Lantbruksnämn­ den i Uppsala län understryker betydelsen av att förrättningsmannen får fria händer att anpassa handläggningsmetodiken efter förrättningens art. Nämnden uttalar också att föreskriften att fastighetsbildningsbeslut får meddelas innan tekniska göromål och värderingar utförts har stor bety­ delse. Svea hovrätt framhåller att möjligheten att meddela fastighetsbild­ ningsbeslut innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar ut­ förts ibland kan vara till olägenhet för sakägare. Denne har sannolikt ibland svårt att ta ställning till om han bör godta beslutet, förrän ytterligare vär­ deringar skett. Olika moment i en förrättning hänger nämligen ofta sam­ man på sådant sätt att en sakägare kan ha svårt att ta definitiv ståndpunkt till vissa åtgärder innan helhetsresultatet framträtt. Sådana svårigheter får i förekommande fall vägas mot fördelarna för övriga sakägare och för förrättningshandläggningen som sådan, innan fastighetsbildningsbeslut meddelas enligt tredje stycket. Olägenheter av antytt slag gör sig gällande i huvudsak först om förrättningsmännen enligt 16 kap. 1 § tredje stycket förordnar att särskild fullföljd mot beslutet skall äga rum. Hovrätten har dock den uppfattningen, att sakägare är eller bör vara oförhindrad att full­ följa talan i anledning av sådant förordnande med yrkande allenast att förordnandet som sådant skall undanröjas. Endast om sådan fullföljdsrätt finns anser hovrätten att grundsatsen i 4 kap. 25 § tredje stycket första punkten kan godtas. (Se vidare i avsnittet om besvär och fastställelse.)

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår att bestämmelserna i 14 kap. 10 § JDL vid dalaskiftena skall avse samtliga ersättningar som kan bestämmas vid laga skifte. Möjligheten att låta likvidfrågor anstå till sär­ skild likvidförrättning skall alltså enligt detta förslag vidgas till att om­ fatta även tilldelningslikvid, utflyttnings- och byggnadslikvid samt likvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

39

40

för särskilt övervärde. Vidare föreslår styrelsen att, om anstånd beslutas

vid dalaskifte, kungörelser och kallelser till särskild likvidförrättning inte

skall fordras om förrättningen påbörjas i anslutning till det sammanträde

under laga skiftet då beslutet om anstånd meddelas. Förslaget innebär att

den särskilda likvidförrättningen skall kunna formellt påbörjas samtidigt

som anståndsbeslutet meddelas och att sakägarna därvid skall underrättas

om likvidförrättningen genom samma kallelseförfarande som föranleds av

skiftessammanträdet, dvs. utan att likvidförrättningen kungörs på det sätt

som gäller för första sammanträde.

Det förstnämnda förslaget är eu följd av styrelsens förslag om sättet att

beräkna tilldelningslikvid, vilket här behandlats i samband med frågan

om gradering. Om nämligen tilldelningslikviden beräknas i anslutning till

skogslikvidvärderingen, såsom blir fallet enligt förslaget, och denna värde­

ring kan anstå till efter skiftets fastställelse — såsom f. n. gäller — måste

även bestämmandet av tilldelningslikviden kunna anstå till samma tid­

punkt. Förslaget har vidgats till alla förekommande ersättningar. Styrelsen

anser att detta inte innebär någon större saklig ändring för den praktiska

tillämpningen men står i överensstämmelse med de allmänna principer som

styrelsen anser böra tillämpas vid företag av den art som det här är fråga

om. Enligt dessa principer bör likvidvärderingsarbetet sättas i gång så snart

planläggningen prövats på förrättningsstadiet, men bestämmandet av likvid­

beloppen måste anstå tills planen slutligt prövats. Genom handläggning

efter dessa riktlinjer, som dock torde få varieras efter omständigheterna —

bl. a. bör likvider kunna behandlas i anslutning till planprövningen om

så i visst fall anses lämpligt — synes omregleringsarbetet leda till att de

nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, att den tid under vilken

skogen inte får nyttjas på grund av värderingsarbete nedbringas och att

likvidfrågorna kan slutbehandlas vid lämplig tidpunkt.

Det andra förslaget motiverar styrelsen på i huvudsak följande sätt. För

att slutresultatet av hela skiftesföretaget skall kunna nås så snabbt som

möjligt och olägenheterna av lång handläggningstid m. m. skall kunna

motverkas är det angeläget att det tidsödande fältarbetet för slcogsvärde-

ringen kan påbörjas så snart förutsättningarna därför föreligger. Detta är

fallet när skiftesplanen slutbehandlats på förrättningsstadiet och gränserna

är utstakade på marken. Det måste betecknas som synnerligen angeläget

att denna arbetsmodell — som torde stå i överensstämmelse med grunderna

för JDL — kan tillämpas och att sådan likvidförrättning som avses i 14

kap. 10 § JDL formellt kan påbörjas redan under pågående laga skifte.

Om så sker torde anledning saknas till särskilt kallelseförfarande.

Departementschefen. Förslaget att vidga möjligheterna till anstånd med

bestämmande av ersättningar vid dalaskifte är såvitt beträffar tilldelnings­

likvid en omedelbar följd av styrelsens förslag att slopa graderingskravet

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

41

beträffande skogsmark och att grunda tilldelningslikviden på bl. a. den

skogsmarksvärdering som verkställs vid skogslikvidvärderingen. För att

det av styrelsen föreslagna sättet att beräkna tilldelningslikvid skall kunna

tillämpas i fall då skogslikviden utbryts till särskild likvidförrättning och

skogslikvidvärderingen i anledning därav sker helt eller delvis efter skiftets

fastställande är det uppenbarligen nödvändigt att tilldelningslikviden för-

rättningsmässigt samordnas med skogslikviden. Jag biträder därför styrel­

sens förslag i denna del.

Om vissa likvider får anstå till efter skiftet, bl. a. skogs- och tilldelnings-

likviderna som tillsammans torde höra till de viktigaste vid dalaskiftena,

kan det vara rationellt att förfara på samma sätt med de övriga ersättning­

arna. Det är också från sakägarnas synpunkt i och för sig en fördel att

likviderna samlas till ett enda vidräkningstillfälle, eftersom belopp som skall

mottas resp. utges då kan avräknas mot varandra i största möjliga ut­

sträckning och onödiga betalningar undvikas. Att detta avräkningsför­

farande är det principiellt önskvärda kommer också till synes i gällande

lag (14 kap. 14 § JDL).

Emellertid kan olägenhet för vissa delägare uppkomma om — i fall då

bestämmandet av skogs- och tilldelningslikvid uppskjuts till efter skiftets

fastställande -—- också bestämmandet av övriga likvider, t. ex. likvid för

särskilt övervärde, framflyttas till samma tidpunkt. Delägare, som har att

fordra likvid för särskilt övervärde men inte nämnvärt berörs av skogs-

likvid, måste ju nämligen vänta längre på betalning i sådant fall än eljest.

Av betydelse i detta sammanhang är dels att gällande lag saknar bestäm­

melser om ränta, dels att tillträdet av ägolotterna inte kan bestämmas till

senare tidpunkt än ett år efter skiftets fastställande (15 kap. 1 § JDL), dels

att inskränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor under pågående

skifte eller likvidförrättning bara gäller eller kan beslutas i fråga om jor­

dens hävd och skogs eller torvmosses nyttjande (5 kap. JDL).

De förhållanden jag sist har berört hindrar emellertid inte att man inför

möjlighet att uppskjuta alla skifteslikviderna i fall då detta är rationellt

och till övervägande fördel för delägarna, dvs. sammanfattningsvis då

anståndet främjar en ändamålsenlig handläggning. Jag biträder alltså i

princip lantmäteristyrelsens förslag även i denna del. Som ytterligare vill­

kor bör emellertid gälla att väsentlig olägenhet inte uppkommer för någon

delägare. De nämnda förutsättningarna bör anges i lagen och därvid göras

tillämpliga också beträffande sådana likvider som redan nu kan uppskjutas.

Någon egentlig saklig ändring beträffande möjligheten att uppskjuta dessa

likvider avses dock inte.

Det är som lantmäteristyrelsen framhåller lämpligt att de åtgärder rö­

rande uppskjutna likvider, som utan olägenhet kan företas redan under skif­

tets handläggning, kommer i gång så snart som möjligt. Detta ligger också

i sakägarnas intresse. Likvidförrättningen bör därför formellt påbörjas vid

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungi. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

42

det sammanträde då beslut om anstånd meddelas. Det synes lämpligt att

direkt i lagen ange att anståndsbeslut slcall ha den formella verkan att för­

rättningen för bestämmande av det eller de slag av likvider som beslutet

avser anses påbörjad. Något särskilt kallelseförfarande behövs då inte.

Vad särskilt angår utflyttnings- och byggnadslikvider samt likvider för

särskilt övervärde är det inte bara lämpligt utan snarast nödvändigt att

handläggningen kommer i gång redan under skiftet. Likvidvärderingen bör

nämligen inte anknytas till senare tidpunkt än den, vid vilken tillträdare

får rätt att förfoga över det värde likviden avser och därmed möjlighet att

förändra grunden för likvidvärderingen. Som jag redan berört tar de in­

skränkningar i rätten att nyttja skifteslagets ägor, som gäller eller kan be­

slutas enligt 5 kap., inte sikte på förfoganderätten i andra avseenden än

jords, skogs och torvmosses nyttjande. Inskränkningarna avser alltså inte

värdefaktorer som är grundläggande för de här avsedda likviderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Skiftesläggning

Gällande bestämmelser. Om tilldelningen vid laga skifte gäller huvud­

regeln att till varje ägolott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägo­

lotten (13 kap. 2 § första stycket JDL). Emellertid får avsteg från denna

huvudregel, s. k. ägokravs j ämkning, göras i vissa fall. Avsteg får

sålunda ske om det finnes vara av synnerlig vikt för en lämplig skiftes­

läggning att visst område läggs till viss ägolott (jämkning av planläggnings-

tekniska skäl, 2 § andra stycket första punkten). Vidare får avsteg ske om

jämkning av sådan provisorisk plan till skiftet som avses i 19 § skulle

medföra kostnad, som inte står i skäligt förhållande till den betydelse det

kan ha för delägarna att få jord enligt delningsgrunden (jämkning av för-

rättningstekniska skäl, 2 § andra stycket andra punkten). Ägobelopp, som

vid skiftet läggs till ägolott, får inte understiga det ägobelopp som tillkom­

mer ägolotten enligt delningsgrunden med mera än 5 %. Beträffande ägo­

lott som är avsedd för bostadsändamål eller för industriell, kommunika-

tionsteknisk eller kulturell anläggning eller för annat därmed jämförligt

ändamål är en avvikelse på högst 25 % tillåten (tredje punkten). Vid laga

skifte av samfällt område skall de angivna procenttalen beräknas på sum­

man av det ägobelopp som tillkommer fastighet enligt delningsgrunden vid

skiftet och det uppskattade ägobelopp, som tillagts fastigheten vid tidigare

laga delning (fjärde punkten). Som allmänt villkor för jämkning enligt

här berörda regler gäller att avvikelsen inte länder till någon delägares för­

fång. — Gottgörelse för minskning i ägovälde, s. k. tilldelningslikvid, skall

utgå i pengar (2 § tredje stycket). Likvidfrågorna har berörts närmare i det

föregående.

I fråga om ägokravsj ämkning vid delning av samfällt område gäller vid

sidan av nyss angivna bestämmelser även 1 kap. 18 § JDL. Om vid sådant

43

skifte marken inte lämpligen kan fördelas mellan alla delägarna får om­

rådet skiftas mellan några av dem eller i sin helhet tilldelas en delägare

mot vederlag, som tilläggs de övriga delägarna genom jämkning av de ägo­

lotter, för vilka området utgör samfällighet. Om kostnaden för sådan jämk­

ning inte står i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för dessa

delägare att få vederlag i jord eller om ägoanordningen mellan nyssnämnda

ägolotter blir mindre lämplig genom en jämkning av detta slag får en ut­

jämning ske genom ersättning i pengar. Även i detta fall gäller en 5 fö­

rege! och ett krav på att åtgärden kan genomföras utan någon delägares

förfång.

Enligt 16 kap. 6 § JDL gäller särskilda regler om ägokravsjämkning vid

rättelse av avslutat laga skifte. Om vid prövning av laga skifte befunnits,

att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än han haft rätt till, får

rättelse ske genom tilldelningslikvid. En förutsättning är att jämkning i

skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel. Också i

detta fall gäller de förut angivna procentgränserna. Motsvarande regler

gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse i fastställt laga skifte.

De hittills berörda reglerna avser ägokravsjämkning som kan beslutas

av förrättningsmännen oavsett yrkande eller bestridande. Dessutom finns

regler om ägokravsjämkning grundad på överenskommelse (13 kap. 2 a §

JDL). Enligt dessa regler får avvikelser från huvudregeln om tilldelning

ske även i andra fall än de nyss angivna. En förutsättning är att de berörda

ägolotternas ägare skriftligen medger åtgärden samt åtgärden ej medför

försämrad fastighetsindelning. Det ägobelopp som vid skiftet läggs till ägo-

lott får dock inte understiga det ägobelopp som tillkommer ägolotten enligt

delningsgrund med mera än 10 %.

Ägokravsjämkning kan ske inte bara vid laga skifte utan också vid ägo-

utbyte. Vid ägoutbyte enligt 8 kap. 1 och 1 a §§ JDL, dvs. tvångsägoutbyte,

gäller att de ägor som byts mot varandra skall vara av lika uppskattnings-

innehåll enligt gradering som verkställts på det sätt som föreskrivs i 11

kap. (8 kap. 2 § första stycket). Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som lämpligen bör bytas mot varandra, till högst 5 eller i fall

som avses i 1 a §, dvs. vid ägoutbyte för genomförande av vissa planer

enligt byggnadslagen, till högst 25 % av uppskattningsinnehållet av fastig­

het, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att

tas, får ägorna dock bytas mot varandra och vederlag för vad som brister på

ena sidan lämnas i pengar, om det anses kunna ske utan någon delägares

förfång (andra stycket).

Ägoutbyte enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilligt ägoutbyte, får äga rum,

förutom i de fall som anges i reglerna om tvångsägoutbyte, om samtliga

delägare å ömse sidor träffar förening om bytet eller de ägor, som ifrågasätts

gå i byte, är i en ägares hand. Ägoutbyte får dock ej ske, om ägoutbytet

skulle medföra försämrad fastighetsindelning eller försvåra fastighetsindel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

44

ningens genomförande enligt plan. Ägoutbyte får inte heller äga rum, om

skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifrågasatta ägorna

överstiger 10 % av den fastighets uppskattningsinnehåll, från vilken ägo­

vidd med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tas.

De anförda reglerna om ägoutbyte gäller såväl ägoutbyte vid laga skifte

som fristående ägoutbyte och ägoutbyte som handläggs gemensamt med an­

nan åtgärd (20 kap. 1 och 6 §§). Vid ägoutbyte enligt 20 kap. 1 § andra

stycket är därvid reglerna i 8 kap. 2 § tillämpliga.

Ägo kravs jämkning kan enligt JDL vidare förekomma i ett par speciella

situationer av mindre praktisk betydelse, som kan uppstå vid ägoutbyte (8

kap. 3 §) samt vid servitutsutbrytning (20 kap. 3 § andra stycket) och efter

gränsbestämning (20 kap. 5 och 7 §§).

Vid alla former av ägokravsjämkning gäller vissa särskilda bestämmel­

ser till skydd för inteckningshavare m. fl. Bestämmelserna är tillämpliga

när fastighet, som drabbas av tilldelningsbrist vid laga skifte eller vid

tvångsägoutbyte eller som ingår i frivilligt ägoutbyte, på grund av inteck­

ning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet. I tvångsfallen tar

skyddsreglerna sikte på att säkerställa att tilldelningslikviden i erforderlig

mån ställs till rättighetshavarnas förfogande. I fråga om sättet för erläg­

gande och fördelning av penningersättningen samt i fråga om verkan därav

skall nämligen vad som är föreskrivet om expropriationsersättning äga mot­

svarande tillämpning (13 kap. 2 § fjärde stycket, 8 kap. 2 § fjärde styc­

ket). Om innehavarna av samtliga fordringar och rättigheter medger det

eller det är uppenbart, att avvikelsen resp. ägoutbytet inte kan skada sådan

innehavare, skall dock vad som nu sagts ej gälla. I frivilligfallen är frågan

huruvida åtgärden — tilldelningsawikelsen resp. ägoutbytet — skall före­

tas beroende av att sådan rättighetshavare lämnar medgivande därtill eller

det är uppenbart, att åtgärden inte kan skada honom (13 kap. 2 a § andra

stycket, 8 kap. 4 § andra stycket).

På grund av den generella hänvisningen i 6 kap. 1 § FBLS till gällande

bestämmelser om laga skifte av jord på landet är JDL:s regler om ägokravs-

j ämkning vid laga skifte tillämpliga också vid laga skifte enligt FBLS. Även

beträffande ägoutbyte medför samma hänvisning att JDL:s regler blir att

tillämpa vid förrättning enligt FBLS. Hänvisningen till JDL gäller emeller­

tid inte frågan om förutsättningarna för ägokravsjämkning vid tvångsägo­

utbyte i fall som avses i 8 kap. 1 § JDL. Vid ägoutbyte enligt FBLS i fall

som avses i 8 kap. 1 § JDL gäller nämligen 6 kap. 8 § FBLS i stället för

motsvarande bestämmelser i 8 kap. 2 § andra stycket JDL. Den väsentliga

skillnaden mellan dessa lagrum är att jämkningen enligt FBLS får uppgå

till 10 %, medan JDL stannar vid 5 %.

Jämkningsgränsen är följaktligen vid ägoutbyte enligt FBLS 10 % såväl

i tvångsfallen som i frivilligfallen. Vid laga skifte och ägoutbyte för sådana

ändamål, för vilka jämkning med 25 % är tillåten enligt JDL, gäller sam­

ma gräns också vid tillämpning av FBLS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

45

Vid tillämpning av procentreglerna vid ägokravsj ämkning sker procent­ beräkningen på grundval av gradering, i den mån sådan skolat ske, och i övrigt på grundval av annan uppskattning. Vid ägokravsj ämkning under laga skifte står graderingsvärden för i princip hela skifteslaget till förfo­ gande. Vid laga skifte på samfällt område är emellertid delägarfastighe- terna inte graderade. Procentavvikelsen kan därför inte beräknas på grund­ val av gradering. Motsvarande gäller vid ägoutbyte. Vid frivilligt ägoutbyte finns inte något krav på gradering av de till utbyte ifrågasatta ägorna. I övrigt kan här hänvisas till redogörelsen i avsnittet om gradering.

Om beskaffenheten av ägolotter som läggs ut vid laga skifte finns vissa allmänna föreskrifter i 13 kap. 3—8 §§ JDL, t. ex. om ägoanordningen, de särskilda områdenas belägenhet och form, antalet områden och anslutning till väg. I 3 § meddelas föreskrifter om ägolotts sammansättning, varmed avses dess fördelning på olika ägoslag samt på bättre och sämre mark. Enligt dessa föreskrifter skall till varje ägolott läggas »behörig andel enligt delningsgrund av olika ägoslag, så i inrösningsjorden som avrös- ningsjorden, med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolot­ terna av bättre och sämre mark, förrättningsmännen emellertid obetaget att, där sådant med hänsyn till särskilda förhållanden prövas lämpligt, här- utinnan vidtaga skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon del­ ägares förfång». Om det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, skall särskilt iakttas, att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet får sådan sam­ mansättning, att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hus­ hållning, till vilken den används.

Om ägolottsbildningen vid laga skifte meddelas bestämmelser i 13 kap. 11—13 §§ och 1 kap. 8 § JDL. Bestämmelserna innebär i huvudsak följan­ de. För varje i jordregistret upptagen fastighet utläggs en ägolott. Finns flera delägare i en fastighet utläggs en ägolott för varje delägare, i den mån det kan ske utan att man åsidosätter det i 1 kap. 8 § angivna kravet på ägo­ lotts ändamålsenlighet. För delägare, vilkas ägolotter inte var för sig men väl tillsammans skulle uppfylla detta krav, utläggs gemensam ägo­ lott. Om lämplighetskravet medför att fastigheten inte alls kan klyvas, utläggs alltså en enda ägolott för fastigheten. Denna ägolott blir då gemen­ sam för alla delägarna i fastigheten. Även om det med hänsyn till lämplig­ hetskravet är möjligt att lägga ut särskilda ägolotter för delägare i fastig­ heten skall gemensam ägolott utläggas för delägare som begär att få sina ägor gemensamt (13 kap. 13 §).

Skogsmark kan vid laga skifte avsättas till gemensamhetsskog, dvs. skog som är samfälld för fastigheter (10 kap. 5 §). Beträffande skogsmark som redan förut är samfälld prövas efter vissa lämplighetskriterier m. m. om marken skall delas eller utgöra gemensamhetsskog. Förut delad skogsmark kan tas in i gemensamhetsskog endast genom överenskommelse mellan alla berörda ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

46

Reglerna i JDL om ägolotts sammansättning, gemensam ägolott och ge-

mensamhetsskog gäller också vid tillämpning av FBLS.

Vid laga skifte enligt DL är det mycket vanligt, att delägarna har an­

delar i två eller flera fastigheter. Varje delägares andelar i olika fastig­

heter sammanläggs normalt under skiftet till en fastighet. Vid samman­

läggning enligt DL efterges det eljest gällande lämplighetskravet beträffan­

de fastighet, som bildas genom sammanläggning, och beträffande återstod

av fastighet, som delvis ingår i sammanläggning. I denna del kan här hän­

visas till avsnittet i det följande om lagfart och sammanläggning. För varje

genom sammanläggning bildad fastighet utläggs normalt en ägolott vid

skiftet. Finns flera delägare i fastighet, som inte ingått i sammanläggning,

eller i återstod av fastighet, av vilken de! eller andel ingått i sammanlägg­

ning, torde i princip i första hand 1 kap. 8 § JDL vara normerande för frå­

gan i vad mån delägarna i sådant objekt skall erhålla särskilda ägolotter

eller gemensam ägolott. På grund av den stora omfattning i vilken samman­

läggning normalt äger rum vid dalaskifte spelar emellertid 1 kap. 8 § JDL en

ganska begränsad roll som grundval för bildande av gemensam ägolott vid

sådant skifte.

Särskilda bestämmelser om gemensam ägolott vid dalaskifte meddelas i

13 § DL. Första stycket innehåller en regel om gemensam ägolott på del­

ägares begäran, medan andra stycket innehåller bestämmelser om obligato­

riskt utläggande av gemensamma ägolotter i skogsmark i vissa fall. För

båda styckena gäller, att det inte uppställs något villkor att gemensam ägo­

lott får avse endast innehav inom en och samma fastighet. Bl. a. är avsett,

att gemensam ägolott skall kunna utläggas för två eller flera fastigheter

som bildats genom sammanläggning under dalaskifte.

Andra stycket av 13 § innehåller följande. Om och i den mån för delägare,

vilka innehar såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av fri­

villiga överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträder inrös-

ningsjord, inte kan utläggas ägolotter, som med avseende på storlek och

beskaffenhet samt med hänsyn även till övriga föreliggande förhållan­

den anses kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning som

särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare

eller för det antal av dem som minst behövs för att ägolotten skall mot­

svara detta krav. Vad som sagts om gemensam ägolott skall också gälla

beträffande avrösningsjord som tillhör delägare, vilka innehar bara sådan

jord eller för vilkas hela innehav av inrösningsjord särskilda ägolotter för

annat ändamål än jordbruk kan utläggas.

De anförda bestämmelserna är tydligen tillämpliga endast på ägokrav

som uteslutande hänför sig till avrösningsjorden. Bestämmelserna innebär

att ett lämplighetskrav, nämligen detsamma som gäller för klyvningslotter

enligt 1 kap. 8 § JDL, uppställts för ägolotter som skall bestå av enbart

skogsmark och annan avrösningsjord. Motsvarande krav gäller däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

47

inte för ägolotter, som utläggs för ägokrav som hänför sig till både in- och avrösningsjorden eller enbart inrösningsjorden.

Förslaget till FBL. Begreppet ägokravsj ämkning har inte någon exakt motsvarighet i förslaget till FBL. Förslaget innebär bl. a. att de fas­ tigheter som ingår i en fastighetsreglering inte anses ha ägokrav som är fixerade till vissa ägobelopp. Enligt 5 kap. 8 § skall emellertid vid regle­ ringen iakttas, att däri ingående fastighet erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den inte mindre än före regleringen lämpar sig för det ändamål till vilket den används eller enligt fastställd plan är avsedd att användas. Vidare får fastigheten inte förändras så att dess graderings- värde undergår väsentlig minskning eller ökas i sådan omfattning att avse­ värd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskrivits utgör inte hinder mot inlösen enligt bestämmelserna i 8 kap. Reglerna i 5 kap. 10 och 11 §§ om den s. k. allmänna likviden vid fastighetsreglering innebär att ersättning i pengar skall utgå för den eventuella minskning i värde som fastighet undergår genom regleringen. Den i dessa regler åsyftade värde­ minskningen är i princip fastighetens totala värdeminskning. Denna kan sammanhänga med minskning av fastighetens graderingsvärde, och ersätt­ ningen kan i så fall sägas motsvara likvid på grund av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler, men värdeminskningen kan också bero på för­ ändringar som är jämförliga med dem som enligt gällande regler föranleder skogslikvid eller annan likvid enligt 14 kap. JDL. De nu berörda tilldel­ nings- och likvidreglerna är inte avsedda att vara tvingande. Avsteg från dem skall enligt 5 kap. 18 § kunna ske efter samtycke av de sakägare vilkas rätt berörs. För större minskning av fastighets graderingsvärde än som följer av 5 kap. 8 § skali därvid ägarens samtycke lämnas under former, som motsvarar försäljning av fast egendom. Fastighets värdeökning genom regleringsvinst -— förbättrad arrondering m. m. — blir normalt inte före­ mål för beräkning eller beaktande vid tillämpning av de föreslagna nya tilldelnings- och likvidreglerna, liksom f. ö. inte heller vid laga skifte enligt gällande rätt.

Den princip som enligt nuvarande lag gäller för tilldelningslikvid i tvångs- fallen, nämligen att likviden skall nedsättas och fördelas på motsvarande sätt som expropriationsersättning, är i 5 kap. 16 § förslaget till FBL genom­ förd för all värdeminskningslikvid vid fastighetsreglering, således för den s. k. allmänna likviden enligt 5 kap. 10 och 11 §§. Principen gäller även i de fall då värdeminskningen grundar sig på samtycke enligt 5 kap. 18 §. Nedsättningsförfarandet skall dock ej användas om innehavarna av samt­ liga fordringar och förmåner, för vilka fastigheten häftar, avstår från till- lämpning därav eller fastighetsregleringen är väsentligen utan betydelse för dem. Det sistnämnda innebär att det nuvarande oskadlighetsvillkoret något omformulerats.

48

Beträffande skyddet för inteckningshavare i frivilligfallen gäller vidare

enligt 5 kap. 18 § i förslaget följande. Avser regleringen fastighet, som på

grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,

får åtgärden inte genomföras med stöd av överenskommelse eller samtycke

av ägaren om inte innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar med­

givande till det eller åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom. Även

här har alltså den nya formuleringen av oskadlighetsvillkoret använts.

Beträffande ägolotts sammansättning vid fastighetsreglering

enligt förslaget till FBL är i detta sammanhang närmast 5 kap. 8 § första

punkten av intresse. Enligt denna bestämmelse skall iakttas, att fastighet

erhåller sådan sammansättning och utformning i övrigt att den ej i mindre

mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den används

eller enligt faställd plan är avsedd att användas.

Några bestämmelser om gemensam ägolott finns inte i förslaget

till FBL. Eftersom fastighetsreglering innebär ombildning av befintliga fas­

tigheter leder förslaget till att varje deltagande fastighet tilldelas viss

mark, oavsett om fastigheten har en eller flera ägare. Att lägga ut sär­

skilda ägolotter för olika delägares andelar i en och samma fastighet kom­

mer i fråga endast om yrkande framställs om klyvning av fastigheten. Vid

prövning av sådant yrkande gäller de allmänna jordpolitiska fastighetsbild-

ningsvillkoren i 3 kap. Sammanläggning av fastigheter eller fastighetsan-

delar i en ägares hand kräver enligt förslaget i allmänhet ansökan, men

med datalagen som förebild har föreslagits möjlighet att förordna om sam­

manläggning utan ansökan vid vissa fastighetsregleringar (12 kap. 8 §).

Närmast avses omfattande fastighetsregleringar, där fastighetsförhållan-

dena är föremål för allmän omgestaltning av den typ som motsvarar det

nuvarande omskiftet. Vidare bör i detta sammanhang nämnas bestämmel­

serna om samfälld ägolott (6 kap.). För ändamål av stadigvarande bety­

delse för två eller flera fastigheter får samfälld ägolott, dvs. samfällighet,

bildas av erforderlig mark, såvida inte ändamålet kan med större fördel

tillgodoses på annat sätt. Utan stöd av överenskommelse mellan dem, som

är avsedda att ingå såsom delägare, får dylik ägolott ej utläggas för andra

fastigheter än sådana för vilkas användning det är av synnerlig vikt att

de har del i ägolotten (6 kap. 1 §). Är skogsmark uppdelad mellan olika

fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande av skogen

väsentligt hindras och kan erforderlig förbättring av möjligheterna att ut­

nyttja skogen inte påräknas genom ändrad ägoanordning, får samfälld

ägolott för skogsbruksändamål (gemensamhetsskog) bildas av skogsmar­

ken. Fastighets enskilda mark får dock ej tas in i sådan ägolott om inte

marken är utan väsentlig betydelse för fastighetens eget behov av skogs­

produkter samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utform­

ning att den kan erhålla fullt ändamålsenlig användning för skogsbruk

(6 kap. 2 § första stycket). Vid vissa mera omfattande fastighetsregleringar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

49

får skogsmark enligt förslaget avsättas till gemensamhetsskog i den mån möjligheterna att utnyttja skogen därigenom förbättras och marken inte tillhör jordbruksfastighet eller annan fastighet, vars skogsmarksinnehav medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogs­ skötsel (6 kap. 2 § andra stycket). Vid sådana omfattande fastighetsreg­ leringar kan fastighet eller del därav också inlösas (8 kap. 1 §). Fastighet, som uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet eller som ingår i eller är avsedd att tas in i gemensamhetsskog, får i allmänhet inte tas i anspråk genom inlösen (8 kap. 2 §).

De föreslagna reglerna utgör inte hinder att ta in hel fastighet i gemen­ samhetsskog, om fastighetsindelningen därigenom förbättras (jfr 3 kap. 9 §). Sådan fastighet kommer visserligen att helt sakna enskild mark men fortbestår som s. k. andelsfastighet.

De föreslagna bestämmelserna i 5 kap. om fastighets sammansättning och utformning (8 §), den allmänna likviden (10 och 11 §§), fastighetsreglering enligt överenskommelse eller samtycke (18 §) samt skydd för intecknings- havare (16 och 18 §§) har vid remissbehandlingen i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avseenden som här är av intresse. Kritik har riktats mot vissa detaljer, t. ex. mot formuleringen av oskadlighets- kriteriet (»uppenbarligen» förordas i stället för »väsentligen») samt mot avsaknaden av skydd för innehavare av inteckning i fastighet som inte in­ går i reglering men är gemensamt intecknad med fastighet som ingår.

Lantmäteristyrelsens förslag. Beträffande ägokravsjämkning före­ slår styrelsen att vid dalaskifte skall få tillämpas motsvarande regler som enligt 6 kap. 8 § FBLS gäller vid ägoutbyte. Förslaget berör inte de sär­ skilda reglerna om jämkning som grundas på överenskommelse. Innebör­ den av förslaget är sålunda i huvudsak, att kravet på synnerlig vikt bortfal­ ler vid ägokravsjämkning av planläggningstekniska skäl, att kravet på viss kostnadsjämförelse bortfaller vid jämkning av förrättningstekniska skäl samt att jämkningsgränsen, dvs. den största tillåtna minusavvikelsen, höjs från 5 till 10 %. Däremot skall enligt förslaget villkoret att jämkningen inte får medföra förfång för någon delägare kvarstå. Förslaget innefattar vidare att vid tillämpningen av jämkningsreglerna fastighets uppskattningsinne- håll skall få beräknas överslagsmässigt i överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna om gradering. Reglerna om särskild jämkningsgräns för ägolotter avsedda för vissa urbana ändamål samt om sättet att beräkna jämkningens procentuella storlek vid laga skifte av samfällt område be­ rörs inte av förslaget.

Förslaget om ägokravsjämkning hänger samman med förslaget att slopa graderingstvånget för skogsmark. Motiven ligger delvis i sambandet mellan tilldelning och planläggning. I denna del kan här hänvisas till avsnittet om gradering. Om graderingstvånget för skogsmark slopas kan tilldelningsvär-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

50

deringen ske översiktligt med betydligt mindre arbetsinsats. För att denna

förenkling skall kunna vinnas måste lagaskiftesvillkoren för ägokravsjämk-

ning slopas och ersättas med vad som gäller för ägoutbyte. Därmed åstad­

kommes överensstämmelse med reglerna för ägoutbyte. Detta är i linje med

den ändring av ägoutbytesinstitutet som genomfördes år 1951 och som in­

nebar alt detta skulle kunna användas även i stora sammanhang och där­

med kunna ersätta laga skifte. Enligt erfarenheter vid försöksverksamhet

underlättar den föreslagna ändringen i hög grad också planläggningen.

Beträffande planläggningen vid omregleringsföretag anför styrelsen vi­

dare bl. a. följande. Självfallet måste planläggningen vara tidsödande vid

stora företag. Problemen är omfattande och varierande, informationsmäng­

den som skall behandlas sväller snabbt. Ett väsentligt intresse måste under

det fortsatta utvecklingsarbetet läggas ned på att nedbringa denna informa­

tionsmängd och att göra den mera lätthanterlig. Arbete därmed har pågått,

bl. a. i Kopparbergs län, och insatserna bör intensifieras, vilket inte kan

ske inom ramen för denna utredning. Någon väsentlig förenkling av

planläggningen i anmärkta avseende synes inte kunna ske utan att den

nämnda modifieringen av tilldelningsreglerna genomförs. Styrelsen åsyftar

därvid ändringarna beträffande gradering, ägokravsjämkning och tilldel-

ningslikvid.

Angående ägolotts sammansättning föreslås i promemorian

att följande ändringar görs med tillämpning på dalaskiftena.

13 kap. 3 § första punkten JDL — som i huvudsak föreskriver att till

varje ägolott skall läggas behörig andel enligt delningsgrund av in- och

avrösningsjord samt i möjligaste mån jämn fördelning av bättre och sämre

mark — skall gälla endast ägolott som lämpar sig för jordbruk.

Vid tillämpning av samma paragrafs andra punkt -— som innebär att

såvitt möjligt ingen ägolott skall erhålla sådan sammansättning att den

mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning, vartill den an­

vänds — skall ägolott inte anses använd för jordbruk, när den inte är be­

byggd med nödiga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösnings-

jord av härför erforderlig omfattning.

Förslaget om gemensam ägolott åsyftar viss ändring i 13 §

andra stycket DL. Vid tillämpning av 13 § DL skall hänsyn ej tas till inrös-

ningsjord inom ägolott som inte är bebyggd med erforderliga byggnader

för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erforderlig om­

fattning.

De skäl som åberopas för dessa förslag bygger bl. a. på vissa förhållan­

den som berörts i ett inledande avsnitt i promemorian under rubriken

»Skall dalaskiftena fortsättas?». Efter att där ha belyst de stora vinster

dalaskiftena ger framhåller styrelsen att man ändå inte kan bortse från

problemen med de små jordbruks- och skogsfastigheterna. Möjligheterna

att komma till rätta med detta betydelsefulla problem är f. n. ofta nära

nog obefintliga. Behovet av storleksrationalisering är så enormt att en vä­

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

sentlig del av de privata innehaven skulle behöva förvärvas för att använ­ das till förstärkning av återstående fastigheter. Fastighetsomsättningen är ytterst obetydlig och har inte någon egentlig verkan från storlekssynpunkt. Försäljning till lantbruksnämnden förekommer endast sparsamt. I vissa fall har dock nämndens insatser haft en inte obetydlig effekt och t. ex. möjliggjort bildande av större skogsbruksenheter. Inlösenbestämmelserna i datalagen ger inte möjlighet till inlösen i en utsträckning som är av någon betydelse, och lantmäteristyrelsens förslag år 1954 till ändrade inlösenreg­ ler med vidgad inlösen har inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

I ett annat avsnitt ges följande analys av 13 § DL. Enligt 13 § DL kan (första stycket) eller skall (andra stycket) gemensam ägolott utläggas i vissa angivna fall. Någon begränsning till ägor eller andelar inom en och samma fastighet behöver därvid inte iakttas. Gemensam ägolott skall, oav­ sett om den härleder sig från en eller flera fastigheter, enligt registrerings- bestämmelserna tas upp i fastighetsregister som en enda fastighet. Detta innebär sålunda ett slags sammanläggningsförfarande utan intecknings- reglering och med fastigheter i skilda ägares händer. Denna anordning, som helt saknar motsvarighet i JDL, har en oklar avgränsning mot gemensam- hetsskogsinstitutet i JDL som också är tillämpligt vid dalaskiftena. Såvitt gäller förut delad skogsmark råder sålunda den skillnaden mellan gemen­ sam ägolott och gemensamhetsskog att avsättande av den förra kan ske utan medgivande av berörd delägare upp till viss storlek av ägolotten, medan för bildande av gemensamhetsskog krävs avtal. Föreligger avtal har för- rättningsmän och sakägare frihet att välja form för ägolottsbildningen. Det kan ifrågasättas huruvida denna valmöjlighet på sikt är ändamålsen­ lig. Mot den gemensamma ägolotten kan i fråga om de fall då den tillkom­ mer av flera fastigheter riktas vissa anmärkningar. Genom att de skilda delägarna f. n. får använda sina andelar som underlag för fastighetskredit passar den t. ex. mindre väl in i det nya system för inskrivning av pant­ rätter som föreslagits inflyta i en ny jordabalk. Vidare kan vissa olägen­ heter i förvaltningshänseende uppkomma genom att samäganderättslagen blir tillämplig. Båda dessa omständigheter kan skapa motvilja mot gemen­ sam ägolott enligt 13 § DL.

Till motivering för de förslag som här är i fråga anförs. Eftersom planläggningsarbetet i hög grad påverkas av antalet ägolotter är det angeläget att minska detta antal. Frågan har också en betydande jordpolitisk aspekt. Med hänsyn till att det gällande materiella regelsyste­ met inte torde kunna förändras i detta sammanhang synes möjligheter­ na emellertid inte vara så stora att på denna väg rationalisera verksam­ heten. Självfallet åligger det emellertid förrättningsmän och fastställel- semyndighet att beakta att de jordpolitiska reglerna i 1 kap. 8 § JDL, 13 § DL och 10 kap. 5 § JDL, som är så elastiska att deras tillämpning kan anpassas till statsmakternas riktlinjer för jordbruks- och skogspolitiken, i inte ringa utsträckning synes utgöra hinder mot att utlägga ägolotter i

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

51

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skogen som från nu gängse utgångspunkter inte kan godtas och att sist­

nämnda lagbestämmelse kan föranleda att ännu större enheter läggs ut.

Dessa spörsmål synes böra ägnas skärpt uppmärksamhet.

Vid tillämpning av 13 § DL bör beaktas att enhet, som innehåller inägor

endast av mindre omfattning och därjämte skogsmark och som inte är be­

byggd med för jordbruk erforderliga byggnader och som sålunda inte utgör

jordbruksfastighet, skall, även om inägornas omfattning är större än att

12 § DL kan tillämpas — dvs. fall när tvångsinlösen inte kan ske — betrak­

tas som skogsfastighet. I fråga om kravet på byggnader bör vad som gäller

enligt 12 § tillämpas. Ett krav på nödiga åbyggnader bör alltså upprätthål­

las. I den mån inrösningsjord tilläggs sådan enhet (dvs. enhet som enligt

förslaget skall betraktas som skogsfastighet) skall denna anses utlagd för

annat ändamål än jordbruk, vilket bör beaktas från lämplighetssynpunkt.

Härigenom kommer samma jordpolitiska riktlinjer att bli avgörande som vid

fastighetsbildning i andra landsdelar. Det bör därvid framhållas att 1 kap.

8 § JDL, som är grundläggande för bestämmelserna i 13 § DL, i landet i

övrigt tillämpas ytterst restriktivt och att denna restriktivitet ökar med

den pågående utvecklingen inom jordbrukets och skogsbrukets områden.

Med förbehåll för vad som sägs i 16 § DL om hänsyn till sambruksför-

hållande gäller delningsrestriktionerna fullt ut vid dalaskifte liksom vid

andra skiften (jfr även 7—11 §§ DL), och det kan naturligtvis inte åbe­

ropas några skäl att i övrigt tillämpa dessa jordpolitiska grundsatser mer

liberalt i en landsända än i en annan.

De föreslagna föreskrifterna bör enligt förslaget utfärdas för undan­

röjande av den principiella oklarhet som kan finnas i nu anmärkta

avseenden och med hänsyn till att problemet är av väsentlig betydelse för

ett rationellt genomförande av omskifte.

Remissyttrandena. Överlantmätaren framhåller att förslagen om ägolotts

beskaffenhet och gemensam ägolott måste anses inrymma möjligheter till

ett från strukturrationaliseringssynpunkt förbättrat skiftesresultat. Yad de

mindre innehaven beträffar åstadkoms under skiftestiden, genom för-

rättningslantmätarens insatser och lantbruksnämndens medverkan, i stor

omfattning överlåtelser och byten som reducerar den privaträttsliga ägo­

blandningen mellan skifteslagen till ett minimum och rensar bort mängder

av småinnehav. Vidare bildas gemensamhetsskogar i betydande utsträck­

ning trots den gällande lagstiftningens restriktivitet. Utläggandet av gemen­

samma ägolotter i skogsmark bär också en strukturbefrämjande verkan

som inte bör underskattas. Såsom av promemorian framgår måste emeller­

tid, på grund av ofullständigheter i gällande lagstiftning och svårigheten

att anskaffa tillräcklig rationaliseringsreserv, en stor mängd ägolotter av

otillfredsställande storlek läggas ut.

Lantbruksnämnden påtalar de synnerligen begränsade möjligheter till

53

storleksrationalisering och sanering av irrationella innehav som föreligger f. n. I anslutning därtill uttalar sig lantbruksnämnden för en vidgad in- lösningsrätt. Vid laga skiftena framkommer —• med stort statligt stöd — som ett delresultat bl. a. ett väl utbyggt och förgrenat kommunikations- och transportnät inom skogsmarken. Kring denna tekniska stomme borde laga skiftena kunna bygga upp ett bättre fastighetsbestånd än vad som nu är möjligt. På grund av den individualism och andra särförhållanden, som råder i dessa trakter, är samverkan och liknande åtgärder inte tillräckliga för att på rimlig tid överbrygga bristerna i fastighetsstrukturen. Lantbruks­ nämnden understryker starkt vad som framhålls i utredningspromemo- rian om de jordpolitiska reglerna och kravet på att statsmakternas inten­ tioner följs.

Departementschefen. Lantmäteristyrelsens förslag att vidga möjligheterna till ägokravs jämkning vid dalaskiftena syftar till rationalisering av förrättningsförfarandet. Förslaget har i denna del samband med det ti­ digare behandlade förslaget om ändringar i graderingsreglerna, men det har också självständig betydelse. Vidgade jämkningsmöjligheter nedbringar nämligen det omfattande arbete som är förenat med skiftesläggningen vid större laga skiften.

Vid övervägande av denna fråga är de särskilda förhållandena inom dala­ lagens tillämplighetsområde av betydelse. Jag tänker då närmast på ägo­ splittringen, som gått längre här än på något annat håll. Under sådana förhållanden är det givet att ett laga skifte har en värdehöj ande effekt, som mer än väl kompenserar den värdeminskning som kan föranledas av en måttlig ägokravsjämkning vid skiftet. Eftersom det vidare är ett sär­ skilt framträdande intresse såväl för det allmänna som för skiftesdelägarna och andra rättsägare att alla möjligheter tillvaratas, som kan underlätta ett snabbt genomförande av de påbörjade skiftena, förordar jag att gränsen för ägokravsjämkning enligt 13 kap. 2 § andra stycket JDL vid dalaskiftena höjs från 5 till 10 %. Jämkningsgränsen blir därigenom densamma som vid ägoulbyte enligt 6 kap. 8 § FBLS. Detta förhållande utgör ytterligare ett skäl för ändringen, eftersom de dalaskiften beträffande vilka ändringen av jämkningsgränsen kan få praktisk betydelse avser områden där FBLS gäller och tioprocentgränsen alltså är tillämplig vid tvångsägoutbyte.

Lantmäteristyrelsens förslag innebär vidare att de materiella villkoren i jorddelningslagen för förrättningsteknisk resp. planläggningsteknisk ägo­ kravsjämkning inte skall gälla vid dalaskiftena. Enligt min mening bör emellertid dessa villkor gälla. De torde inte nämnvärt hindra rationell ar­ betsmetodik. Det förrättningstekniska villkoret torde vid dalaskiftena nor­ malt vara uppfyllt i sådana fall då avvikelsen från ägokravet inte över­ stiger 10 %. I sådana fall aktualiseras alltså inte det planläggningstekniska villkoret. Detta villkor torde i stället få praktisk betydelse i de särskilda fall då jämkning upp till 25 % kan komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

54

Såsom lantmäteristyr elsen föreslagit bör villkoret att ägokravs jämkning

inte får lända till någon delägares förfång gälla även vid dalaskiftena. Mot­

svarande gäller också vid tvångsägoutbyte.

Huvudregeln för tilldelningen vid laga skifte, nämligen att till varje ägo-

lott skall läggas det ägobelopp som tillkommer ägolotten, berörs inte av

förevarande lagändringar och kvarstår alltså orubbad även vid dalaskiftena.

De föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är alltså inte avsedda att

användas i syfte att få till stånd en storleksrationalisering. De skiljer sig

häri från vad som gäller enligt de år 1955 tillkomna reglerna om frivillig

ägokravsjämkning vid laga skifte med högst 10 %, vilka är avsedda att

möjliggöra viss storleksrationalisering.

I detta sammanhang vill jag ta upp en speciell fråga med anknytning till

vad som nu sagts, nämligen frågan om sättet för beräkning av den tillåtna

ägokravsjämkningen. Enligt gällande rätt skall de tillåtna procentuella av­

vikelserna beräknas på ägokravet vid skiftet. Detta innebär att en uppdel­

ning av ett skifteslag i flera skifteslag får till följd att storleken av den

tillåtna avvikelsen minskar. Samtidigt leder uppdelningen till mindre ägo-

lotter. För att en uppdelning i flera skifteslag inte skall ge ett sämre re­

sultat från skiftesläggningssynpunkt bör ägokravsjämkningen ske med

utgångspunkt från fastighetens uppskattningsinnehåll och inte från det

aktuella ägokravet, dvs. samma regel bör gälla som vid skifte av samfällt

område och vid ägoutbyte.

Den föreslagna regeln bör inte få tillämpas så att den för viss fastighet

leder till större total ägokravsjämkning än som skulle ha varit möjlig om

skifteslaget inte hade blivit uppdelat. En garanti häremot torde emellertid

ligga i de övriga villkor som 13 kap. 2 § JDL uppställer för att ägokravs­

jämkning skall få ske. Regeln torde inte heller böra tillämpas på klyvhings-

skifte. Sådana fall torde emellertid vara så sällsynta att de inte behöver sär­

skilt regleras.

Vid tillämpning av det värderingsförfarande för skogsmark vid dala­

skiftena, som de föreslagna jämkningarna i reglerna om gradering och till-

delningslikvid syftar till, omfattar graderingen inte skogsmarken. I stället

värderas skogsmarken i samband med likvidberäkningen. Denna värdering

företas därvid först efter skiftesläggningen. När skiftesläggningen sker

måste alltså fastigheternas ägokrav och uppskattningsinnehållen av de ägo­

lotter som läggs ut i fråga om skogsmarken beräknas på grundval av upp­

skattning i annan form än gradering eller likvidvärdering. Att denna upp­

skattning måste bli av enklare art än formlig gradering är uppenbart. An­

nars skulle den avsedda rationaliseringen av värderingsförfarandet inte

uppnås. Det ligger vidare i sakens natur att den uppskattning som vid det

avsedda förfarandet skall ersätta graderingen av skogsmark måste avse

samma principiella värdeobjekt som graderingen. Grunderna för grade-

ringsreglerna ill kap. JDL skall alltså tillämpas, även om förfarandet för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

55

enklas. Motsvarande torde gälla vid tillämpningen av de nuvarande reg­ lerna om ägokravs jämkning vid ägoutbyte och vid laga skifte av samfällt område, i vilka fall beräkningarna delvis grundas på uppskattning i annan form än gradering. Jag anser inte nödvändigt att i lagen lämna när­ mare anvisningar om hur uppskattningen skall gå till.

Såväl graderingen som den uppskattning som behövs i övrigt skall givet­ vis vara gjord när skiftesläggningen beslutas. Förrättningsmännen skall vid skiftesläggningen vara berättigade att grunda sin tillämpning av reglerna om ägokravsjämkning på den gradering och den uppskattning i annan form som då föreligger. Likvidvärderingen, som sker senare, kan av praktiska skäl inte ha till uppgift att ligga till grund för justeringar av skifteslägg­ ningen.

Även förslagen rörande vissa ändringar i reglerna om ägolotts sam­ mansättning och gemensam ägolott bör i detta samman­ hang bedömas från övervägande förrättningsteknisk synpunkt. De nu­ varande reglerna, bl. a. eftergiften i dalalagen från annars gällande lämp­ lighetskrav vid sammanläggning, leder till att det vid dalaskiftena måste läggas ut ett stort antal små fastigheter med jord och skog utan förutsätt­ ningar att bestå som särskilda brukningsenheter. Det omfattande arbetet med skiftesläggningen torde kunna minskas i betydande grad om förrätt­ ningsmännen inte så hårt som nu är fallet enligt 13 kap. 3 § JDL blir bund­ na till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägolotterna samt om möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott enligt 13 § andra stycket DL vidgas något. De föreslagna nya reglerna i dessa hänseenden står också i överensstämmelse med nuvarande jordpolitiska strävanden. Förändringar i ägoslagssammansättningen, som är anpassade till ägolotts avsedda an­ vändning, torde i allmänhet också sammanfalla med sakägarnas önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition: nr 167 år 1967

Besvär och fastställelse

Gällande bestämmelser. Talan mot beslut eller åtgärd under laga skifte förs genom besvär till ägodelningsrätten. Huvudprincipen är att besvär får anföras först sedan förrättningen avslutats (21 kap. 20 § JDL). Vid laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, dvs. primärt skif­ teslag, kan emellertid beslut i ett flertal särskilda frågor, s. k. preliminär­ frågor, överklagas under pågående skifte (21 kap. 19 § första stycket). Så är fallet med beslut angående delägares yrkande, att hans ägor inte skall ingå i skifte. Hit hör vidare beslut angående nyttjande under skiftet av skog eller torvmosse, bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, ägo­ utbyte, delningsgrund, undantag av mark från skifte (bl. a. undantag av ut- mål till erforderliga vägar, avloppsdiken och andra gemensamma behov), hävdeförteckning, när innehavet är delningsgrund eller eljest kan inverka

56

på ägotilldelningen, och fråga som anges i 3 kap. 10 § (dvs. vissa formella

hinder mot skifte).

Om skiftet avser skifteslag, som anges i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 JDL,

dvs. sekundärt skifteslag, är av de nyss angivna frågorna endast beslut i

fråga om bestämmande av gräns preliminärfråga (21 kap. 19 § andra styc­

ket).

Vidare förs vid laga skifte särskild talan i jävsfrågor och vissa ersätt­

ningsfrågor (21 kap. 18 § och 19 § fjärde stycket) samt mot ägoutbyte och

gränsbestämning som avslutas under skiftet (21 kap. 23 §).

Dessutom finns vid jorddelningsförrättning preliminärfrågor av ett annat

slag, nämligen sådana som skall bringas under ägodelningsrättens prövning

genom underställning (21 kap. 17 §). Vissa frågor vid skifte skall

alltid underställas, nämligen tillstånd till skifte i vissa fall, avsättande av

gemensamhetsskog samt uppdelning eller sammanförande av skifteslag

(4 kap. 4 §, 10 kap. 5 §). Andra frågor om skifteslags omfång och om till­

stånd till skifte skall underställas, om någon delägare yrkar det eller för-

rättningsmännen finner det erforderligt (4 kap. 4 §). Frågor om äganderätt

eller ständig besittningsrätt skall underställas, om tvist yppas efter skiftets

början och tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkstäl­

lande (3 kap. 12 §). Motsvarande gäller om det vid upprättande av hävde­

förteckning ej kan utredas, vilken delägare som hävdar viss äga (12 kap.

1

§)•

Sedan laga skifte blivit avslutat sker fastställelse prov ning.

Denna prövning avser i princip hela förrättningen utom de delar som av­

gjorts efter underställning eller besvär under skiftet. Fastställelseprövning-

en företas av överlantmätaren, om besvär mot den avslutade förrättningen

inte anförts (21 kap. 43 §). Överlantmätaren fastställer därvid förrättning­

en, om anledning ej förekommer till annat än att förrättningen är lagligen

beskaffad och länsstyrelsen, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden ej

framställt erinran. I motsatt fall hänskjuter överlantmätaren frågan till

ägodelningsrätten. Har besvär anförts mot avslutad förrättning prövar ägo-

delningsrätten fastställelsefrågan i samband med att besvären prövas (21

kap. 42 §).

I 21 kap. 42 § tredje stycket anges vari ägodelningsrättens fastställelse-

prövning kan resultera. Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inver­

ka på förrättningen i dess helhet skall förrättningen undanröjas (första

punkten). I allmänhet medför undanröjandet att förrättningen samtidigt

återförvisas för ny handläggning. Om fel inverkar bara på vissa åtgärder un­

der förrättningen, har ägodelningsrätten att, med undanröjande av dessa åt­

gärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse

(andra punkten). I 16 kap. 5 § föreskrivs i anslutning härtill att det, om rät­

telse i skifte beslutats utan återförvisning, åligger lantmätaren att i skiftes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

handlingarna införa de tillägg och ändringar som rättelsen föranleder. Fin­ nes förrättningen lagiigen beskaffad skall ägodelningsrätten fastställa för­ rättningen (21 kap. 42 § tredje stycket tredje punkten).

Någon särskild regel om partiell fastställelse av skifte eller annan jord- delningsförrättning finns inte.

Skiftets fastställande är av betydelse bl. a. för delägarnas tillträde av ägolotterna. Enligt 15 kap. 1 § gäller om tillträde i huvudsak följande. Del­ ägarna får avtala om tiden för tillträdet av de nya ägolotterna. Tillträdet får dock inte anstå längre än ett år från det skiftet blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt. Träffas ej sådan överenskommelse, skall tillträdet ske så snart skiftet blivit fastställt. Har klander anförts, bestämmer ägo­ delningsrätten tiden för tillträdet.

De nu berörda reglerna om besvär, underställning, fastställelse och till­ träde gäller även vid laga skifte enligt FBLS (6 kap. 1 §). Det är emellertid att märka att reglerna i FBLS om föremålet för laga skifte inte stämmer överens med JDL:s motsvarande regler. Laga skifte enligt 6 kap. 1 § första stycket FBLS kan avse antingen fastighet eller område, som vid mätnings- förrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats oskiftat, dvs. samfällt område. Vid laga skifte enligt 6 kap. 1 § andra styc­ ket FBLS kan Kungl. Maj :t bestämma skifteslagets omfång. När bestäm­ melserna i 21 kap. 19 § JDL om preliminärfrågor, vilka bestämmelser an­ knyter till JDL:s skifteslagsindelning, skall tillämpas vid laga skifte enligt FBLS, måste emellertid det föreliggande skiftesobjektet hänföras till någon av de typer av skifteslag som anges i 1 kap. 2 § JDL. De förut angivna dala­ skiften för vilka FBLS gäller, dvs. skiftena i Mora, avser objekt av sådan beskaffenhet att reglerna om primära skifteslag är tillämpliga. Detta fram­ går också av Kungl. Maj ds beslut den 6 november 1959 om medgivande till omdelning enligt 6 kap. 1 § andra stycket FBLS.

De nu berörda reglerna skall tillämpas även vid laga skifte enligt DL. För ett par underställningsfall finns särskilda regler i DL, men dessa kan här förbigås. Vidare gäller vissa särskilda bestämmelser om tillträde efter ägo- utbyte vid dalaskifte (14 §). Bestämmelserna innebär att tillträdet av mark, som erhålls genom ägoutbyte, kan uppskjutas till den tidpunkt då laga- skifteslotterna tillträds, således till en tidpunkt efter fastställandet av ägo- ntbytet.

Förslaget till FBL. Huvudregeln om sakägares rätt att föra talan mot be­ slut och åtgärd vid förrättning är, liksom enligt gällande rätt, att talan förs genom besvär efter förrättningens avslutande (16 kap. 4 §). Besvärs- instans är den föreslagna nya jorddomstolen. Antalet frågor som obligato­ riskt utgör preliminärfrågor (16 kap. 1 § första och andra styckena) är mindre än enligt gällande rätt. Förutom i jävs- och vissa ersättningsfrågor förs sålunda särskild talan mot beslut, varigenom ansökan om fastighets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

57

bildning eller fastighetsbestämning avvisats, beslut om tillstånd till fastig­ hetsbildning, beslut om rättelse av skrivfel m. m. samt vissa beslut om ge­ mensamma arbeten vid fastighetsreglering. Motsvarighet till det nuvarande underställningsförfarandet saknas.

Emellertid kan enligt förslaget förrättningsmännen i vissa ytterligare fall förordna att talan mot beslut skall föras särskilt. Detta gäller sådana fas- tighetsbildningsbeslut och fastighetsbestämningsbeslut som meddelas un­ der pågående förrättning. Förordnande att talan skall fullföljas särskilt får i sådana fall meddelas om det anses ägnat att befordra en ändamålsen­ lig förrättningshandläggning (16 kap. 1 § tredje stycket). Fastighetsbild- ningsbeslut har till ändamål att ange vilka ändringar i fastighetsindelning­ en samt vilka åtgärder rörande servitut som skall vidtas (4 kap. 25 §). Fastighetsbildningsbeslut får, om detta bedöms lämpligt, meddelas utan hin­ der av att alla tekniska göromål och erforderliga värderingar inte blivit verkställda. Om det anses lämpligt får olika till beslutet hörande frågor tas upp var för sig och avgöras genom skilda beslut. Delbeslut om fastig­ hetsbildningen kan alltså meddelas. Enligt fastighetsbildningskommittén (s. 268) är bestämmelsen om möjlighet till uppdelning av fastighetsbildnings­ beslut avsedd att vinna tillämpning vid vissa mera komplicerade fastighets­ bildningar och anses då verksamt kunna underlätta förfarandet. Kommittén framhåller samtidigt, att det, eftersom en uppdelning alltid torde vara för­ enad med vissa olägenheter är av vikt att förrättningsmännen med urskill- ning utnyttjar möjligheten att etappvis avgöra fastighetsbildningsfrågor. Bl. a. måste förrättningsmännen noga beakta risken av att handläggnings- tiden förlängs. För att ett delbeslut skall få meddelas måste vidare som en självskriven förutsättning gälla att beslutets återverkningar på det fortsatta förrättningsarbetet klart kan överblickas. Det bör inte, anför kommittén, ef­ ter ett sådant beslut få visa sig att beslutet hindrar det fortsatta arbetet eller att det finns en betydligt lämpligare lösning av den avgjorda frågan.

Den nuvarande obligatoriska fastställelseprövningen av jorddelningsför- rättningar är i förslaget till FBL ersatt av regler, som ger överlantmätaren möjlighet att genom underställning bringa tillstånds- och fastig­ hetsbildningsbeslut -— vilka regelmässigt skall komma till hans kännedom — under jorddomstolens prövning (16 kap. 7 §).

Avslutad förrättning, mot vilken talan inte fullföljs inom behörig tid, blir slutligt gällande i och med att anteckning om fastighetsbildningen resp. fastighetsbestämningen sker i fastighetsregistret (19 kap. 2 §, jfr 16 kap. 9 § och 17 kap. 15 §). Sådan anteckning skall ske när visshet vunnits att talan inte fullföljts mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbe- slutet. Om vid en och samma förrättning beslutats olika åtgärder, får den omständigheten att talan fullföljts beträffande någon eller några av åtgär­ derna ej hindra att anteckning om övriga åtgärder sker i registret, såvida dessa senare uppenbarligen inte kan beröras av fullföljden. Partiell registre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

59

ring av avslutad förrättning skall alltså äga rum i den mån det är möjligt med hänsyn till möjligheterna att överblicka följderna av anförda besvär eller beslutad underställning. Vid fastighetsreglering gäller vidare att re­ gistrering av beslutad fastighetsbildning kan påkallas under pågående för- i'ättning (19 kap. 3 §).

Genom att förslaget till FBL öppnar möjlighet att åstadkomma en defi­ nitiv fastighetsplan redan innan förrättning blivit slutförd kommer frågan om tidpunkten för tillträdet i väsentligt ändrat läge. Om tillträde vid fastighetsreglering föreslås följande regler (5 kap. 29 §). Mark, som genom fastighetsreglering övergår i ny ägares hand eller enligt därvid meddelat be­ slut skall utnyttjas till väg eller för annan anläggning (med servitutsrätt), tillträds vid den tidpunkt som förrättningsmännen bestämmer. Skyldig­ het för sakägare att avträda mark inträder dock ej i något fall förrän det genom lagakraftvunnet beslut blivit avgjort att marken skall frångå honom eller tas i anspråk för anläggning. Tillträdet får ej anstå längre än ett år från det anteckning om regleringen skett i fastighetsregistret, såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Har bestämmelse om tillträde inte medde­ lats äger tillträdet rum så snart anteckning om regleringen verkställts i fas­ tighetsregistret. Skall tillträde inte ske samtidigt beträffande all i reglering­ en ingående egendom och tillskyndas sakägare därigenom väsentlig olägen­ het, kan han få skälig ersättning av den som har fördel av att samtidigt tillträde ej äger rum.

De föreslagna reglerna har i stort sett inte mött några erinringar vid re­ missbehandlingen. Angående vissa synpunkter som framkommit beträf­ fande bestämmelsen i 4 kap. 25 § om möjlighet att meddela fastighetsbild- ningsbeslut innan alla tekniska göromål och erforderliga värderingar utförts kan här hänvisas till avsnittet om skifteslikvider. I anslutning till bestäm­ melsen i 16 kap. 1 § tredje stycket om möjlighet att förordna att talan mot fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt uttalar Svea hovrätt att sakägare bör ha möjlighet att få befogenheten av sådant förordnande prö­ vad utan att behöva angripa fastighetsbildningsbeslutets innehåll eller åt­ gärden att meddela beslutet vid den aktuella tidpunkten. Ett klarläggande härav anser hovrätten vara påkallat. Hovrätten är vidare tveksam huru­ vida reglerna om tillträde i 5 kap. 29 § lämpar sig väl vid fastighetsregle­ ring inom bebyggelseområde med fastställd detaljplan. Hovrättens anmärk­ ningar hänför sig huvudsakligen till reglerna om sakägares rätt till ersätt­ ning för olägenhet på grund av partiellt tillträde (tredje stycket). Dessutom påtalar hovrätten att det enligt förslaget inte står avträdaren öppet att sär­ skilt överklaga ett beslut om tillträde, som enligt avträdarens mening kan vara oförmånligt för honom. Hovrätten ifrågasätter om inte regler, som bätL- re stämmer överens med expropriationslagens bestämmelser om förhands- tillträde och verkan därav i ekonomiskt avseende, passar bättre vid fastig­ hetsreglering i tätbebyggelseområden.

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

60

Lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsen föreslår för dalaskiftenas vidkom­

mande, att bestämmelserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare

att anföra besvär under pågående skifte skall gälla i den utsträckning för-

rättningsmannen förordnar därom och att dessa bestämmelser skall äga

tillämpning även beträffande skiftesplan för del av skifteslaget eller för

viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig.

1 fall då skiftesplanen blir föremål för partiell prövning enligt vad nyss

sagts bör tidpunkten för lagakraftvunnet avgörande i sådan fråga — i stäl­

let för tidpunkten för skiftets fastställande — bilda utgångspunkt för till-

lämpningen av reglerna i 15 kap. 1 § JDL om tillträde. Slutligen föreslår sty­

relsen att vid fastställelseprövning av dalaskifte skall gälla att om i förrätt­

ningen finnes fel, vilka inverkar bara på vissa åtgärder under förrättningen,

förrättningen skall fastställas i viss del. Styrelsen anser alltså att förrätt­

ningen, om den är lagligen beskaffad till viss del som kan prövas för sig,

utan hinder av bestämmelserna i 21 kap. 42 § tredje stycket JDL bör kun­

na fastställas i denna del. Fastställelsen av lagligen beskaffad del av skifte

skall således inte behöva anstå i avvaktan på rättelse eller ny handläggning

av sådan del av skiftet, som på grund av besvär eller eljest blir undanröjd.

I motiveringen för dessa förslag anför styrelsen att det för ett rationellt

omregleringsförfarande är en särskilt betydelsefull fråga att skapa förut­

sättningar för att förrättningsarbetet skall kunna fortgå kontinuerligt utan

hindrande avbrott och att i övrigt få delägarnas positiva medverkan så

att förrättningshandläggningen inte onödigtvis försvåras. Utöver vad som

förut föreslagits i angivna syfte tilldrar sig enligt styrelsens mening bestäm­

melserna i 21 kap. 19 § JDL angående preliminärfrågor stort intresse. Vid

skifte på primärt skifteslag skall ett flertal frågor avgöras genom delbeslut,

som kan omedelbart överklagas. Beträffande sekundärt skifteslag gäller

att endast ett par frågor har denna karaktär. När laga skifte skall ske som

omskifte enligt FBLS finns inte någon i förväg given skifteslagsindelning

till grund för skiftets omfattning, utan detta bestäms från fall till fall i

administrativ ordning. Det finns inte heller någon i lagen given reglering

huruvida ett laga skifte på ett så tillkommet skifteslag skall handläggas en­

ligt reglerna för primärt eller sekundärt skifteslag eller på något annat sätt.

Även om så vore fallet torde dessa förfaranderegler kunna modifieras genom

föreskrifter av Kungl. Maj :t. Utfärdas sådana föreskrifter är det angeläget att

de inte blir stela och binder förfarandet. Det bör sålunda finnas möjligheter

att anpassa handläggningen till de faktiska förhållandena. Lika viktigt är

att omfattningen av de frågor som skall kunna avgöras slutgiltigt genom

delbeslut blir tillräckligt vidsträckt och tillgodoser behovet. Oklarhet eller

missnöje i viss detalj bör inte utgöra en spärr för hela företagets fortsatta

behandling, utan verkningarna därav bör i möjligaste mån begränsas. Skall

ett rationellt förfarande kunna komma till stånd bör föreskrivas att bestäm­

melserna i 21 kap. 19 § JDL angående rätt för delägare att anföra besvär

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

61

skall gälla i den utsträckning förrättningsmannen förordnar därom. Medde­ las inte sådant förordnande inträder besvärsrätt i dessa frågor vid skiftets avslutande. Vad som sagts nu bör gälla också skiftesplan som avser del av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna del kan prövas för sig.

Genom de föreslagna ändringarna vinner sakägarna fördelen att de nya lotterna får tillträdas så snabbt som möjligt, dvs. omedelbart efter plan­ prövningen. Båtnaden av företaget kan då nyttiggöras i ett tidigare skede och olägenheterna av en lång handläggningstid kan begränsas. Med hän­ syn till de praktiska förutsättningarna torde anledning inte finnas att räkna med att ett tillträde av del av skifteslaget skall medföra några olä­ genheter från ekonomisk synpunkt. Styrelsen anmärker att bestämmelse vid skifte om tillträde synes böra i det särskilda fallet förbindas med föreskrif­ ter angående tillträdarens befogenheter i fråga om tillträdd mark i syfte att tillgodose likvidmottagarens intressen.

Remissyttrandena. Öv er lantmätaren anser att de föreslagna föreskrifterna om besvär och tillträde är särskilt värdefulla för skiftesarbetets fortgång. Att förrättningsmannen med utgångspunkt från förhållandena i det särskil­ da fallet själv får bestämma vilka åtgärder som skall behandlas som preli­ minärfrågor kommer uppenbarligen att bidra till en ökad smidighet i för- rättningshandläggningen. Möjligheterna att få till stånd förtida tillträde, helt eller delvis, till de nya ägolotterna förbättras. De nya tillträdesreglerna löser också ett inte oväsentligt detaljproblem, som i flera fall visat sig vara besvärligt att komma till rätta med, nämligen att under förrättningens gång få tillträde till mark som undantagits som utmål för vägar, avsedda att ut­ byggas under pågående skifte.

Om förslaget till föreskrifter angående partiell fastställelse anför över­ lantmätaren.

Trots att vid dalaskiftena besvärsfrekvensen generellt sett varit låg och flera stora skiften t. o. m. lämnats helt oklandrade måste det betecknas som normalt att något mindre antal av de hundratals delägarna besvärsvägen påkallar prövning av någon skiftesläggnings- eller ersättningsfråga e. d. Även om vid fastställelseprövningen förrättningen befinnes vara lagligen be­ skaffad kan i sådana fall alltid den risken föreligga att ett eller annat av besvären föres vidare, varigenom delägarna i gemen för kanske avsevärd tid framåt hindras att komma i åtnjutande av de med skiftet förenade ra­ tionaliseringsvinsterna. Här borde det vara möjligt att tillämpa ett förfa­ rande liknande det föreslagna. Om besvären avser sådana delar av förrätt­ ningen som utan olägenhet kan prövas för sig skulle fastställelsen kunna ske genom deldomar, en beträffande icke överklagade delar och en eller flera beträffande de av besvären berörda delarna.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om besvär och fastställelse utgör i vissa situationer hinder mot en fullt rationell handläggning vid de

62

ovanligt omfattande och tidskrävande förrättningar som dalaskiftena oftast

utgör. De ändringar lantmäteristyrelsen nu föreslår stämmer väl överens

med principerna i förslaget till FBL.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skall förrättningsmännen vid dala­

skifte kunna besluta, att talan mot upprättad partiell skiftesplan skall full­

följas särskilt enligt de bestämmelser som gäller för preliminärfrågor vid

laga skifte. Reglerna i 15 kap. JDL om tillträde skall i sådant fall tillämpas

med utgångspunkt från tidpunkten för lagakraftvunnet beslut i sådan fråga

som planen avser i stället för tidpunkten för skiftets fastställande. I

den omfattning som föranleds av den partiella planen skall alltså gälla, att

överenskommelse om tillträdestiden inte får avse senare tidpunkt än ett år

från tiden då planbeslutet vann laga kraft samt att, om överenskommelse

inte träffas, tillträdet skall ske så snart planbeslutet vinner laga kraft eller,

om besvär anförts mot detta, vid tidpunkt som ägodelningsrätten bestäm­

mer. Med partiell skiftesplan avser lantmäteristyrelsen skiftesplan för del

av skifteslaget eller för viss åtgärd under skiftet i den mån planen i denna

del kan prövas för sig. Skiftesplan i avsedd mening kan omfatta dels såda­

na förhållanden som behandlas i skiftesplan enligt 13 kap. 19 § JDL, dvs.

plan för skiftesläggningen, dels beslut enligt 10 kap. JDL om undantag av

mark från skifte, dvs. avsättande av samfällda undantag för väg och andra

ändamål, och om bildande av servitut vid skifte. Undantag av mark är re­

dan enligt gällande regler preliminärfråga vid skifte på primärt skifteslag,

men om tillträde till sådan ägolott finns inte någon specialregel, varför till­

träde under pågående förrättning inte kan säkerställas enligt JDL.

Om vissa beslut rörande skiftesläggning och servitut behandlas som

preliminärfrågor, såsom redan nu är fallet med beslut under skiftet om un­

dantag av mark, vinns bl. a. den fördelen att den fortsatta handläggningen

av skiftet kan grundas på ett säkrare underlag. Några svårigheter att in­

passa en ändring i sådan riktning i gällande lag föreligger inte. De före­

slagna reglerna syftar emellertid dessutom till att möjliggöra tillträde av

mark under pågående skifte i större utsträckning än som vanligen blir

fallet med tillämpning av gällande bestämmelser. En sådan anordning inne­

bär att man i ökad utsträckning ger möjlighet till verkställighet under

skiftet av beslut, vilka i princip blir slutligt gällande först genom fastställel-

sen efter skiftets avslutande. Det kan invändas att detta inte är lämp­

ligt. Denna invändning torde emellertid inte ha någon praktisk vikt.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena vid dalaskiftena och de prak­

tiska fördelarna för förrättningshandläggningen och för sakägarna förordar

jag därför att möjlighet öppnas till det föreslagna förfarandet. Förutsätt­

ningen för att förfarandet skall få tillämpas bör anges i lagen och lämp­

ligen utformas som ett krav på att förfarandet skall främja ändamålsenlig

handläggning av förrättningen. Bestämmelsen får därigenom i huvudsak

samma utformning som villkoret i förslaget till FBL för närmast motsvaran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

63

de fall, dvs. villkoret att förrättningsman skall få förordna att talan mot fastighetsbildningsbeslut skall fullföljas särskilt (16 kap. 1 § tredje styc­ ket). Det nya förfarandet bör inte användas i fall då tillträde på grund­ val av partiell skiftesplan medför väsentlig olägenhet för sakägare, eftersom regler om ersättning för sådan olägenhet saknas i gällande rätt. Sakägarna bör alltså kunna överklaga förrättningsmännens beslut att göra partiell skiftesplan till preliminärfråga. Uttrycklig föreskrift härom bör meddelas.

De åtgärder som avses i 13 kap. 19 § JDL, bl. a. utvisande av skiftespla­ nen på marken i den utsträckning det begärs eller eljest anses erforderligt, skall givetvis ha vidtagits när besvärshänvisning för partiell skiftesplan lämnas. Däremot torde reglerna i 13 kap. 21 och 22 §§ JDL inte innebära att delningsbeskrivning måste upprättas och gränserna varaktigt utmärkas på marken redan i anslutning till att partiell skiftesplan upprättas eller vinner laga kraft. Det torde emellertid vara lämpligt att gränserna är ut­ märkta på marken vid tiden för tillträdet.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslår om preliminärfrågor innebär att antalet sådana frågor vid dalaskifte genom beslut av förrättningsmän- nen kan minskas i förhållande till vad som framgår av 21 kap. 19 § JDL. En sådan ändring är emellertid svårare att passa in i gällande system. Vidare begränsas de olägenheter som vid omfattande laga skiften kan upp­ stå från handläggningssynpunkt genom besvär i preliminärfrågor liksom genom underställning om frågorna i den mån det kan ske avgörs vid sådan tid att de samtidigt kan bli föremål för ägodelningsrättens behandling. Be­ stämmelse härom finns i 3 kap. 14 § sista stycket JDL. Jag anser av dessa skäl att förslaget inte bör genomföras i detta sammanhang.

Förslaget att ägodelningsrätten, i fall då viss del av dalaskifte måste undanröjas, skall kunna fastställa sådan del av skiftet, som är lagligen be­ skaffad och kan prövas för sig, torde däremot kunna genomföras utan olä­ genhet. En sådan ordning kan vid skiften av den omfattning, som det här är fråga om, bli till stor fördel för alla de sakägare som inte berörs av anförda besvär, samtidigt som övriga sakägares intressen inte påverkas. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Den bestämmelse som detta kräver bör ut­ formas så, att ägodelningsrätten får möjlighet att fastställa skiftet till viss del så snart rätten konstaterat, att ifrågavarande del av skiftet är lagligen beskaffad och kan prövas för sig. Rätten bör alltså vara oförhindrad att, om det är lämpligt, fastställa den lagligen beskaffade delen även i fall då rätten ännu inte hunnit ta ställning till om återstoden av förrättningen skall undanröjas eller fastställas.

Eu bestämmelse med det innehål! som nyss angetts reglerar inte omedel­ bart den situation som uppkommer när besvär anförs mot ägodelningsrätts beslut att fastställa skifte och besvären rör bara viss del av skiftet. Frågan om besvären då hindrar att fastställelsebeslutet vinner laga kraft beträffan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

64

de återstoden av skiftet torde emellertid inte få någon större aktualitet om

ägodelningsrätten begagnar sig av de möjligheter som den föreslagna nya

bestämmelsen ger.

Genom de nu föreslagna ändringarna torde det önskemål som 1966 års

riksdag uttalade vid behandlingen av vissa motioner om tillträde av nya

ägolotter vid laga skifte få anses tillgodosett (mot. I: 591 och II: 737, L3U

1966:49, rskr312).

Vid utformningen av de nya lagbestämmelserna bör iakttas, att undan­

tag av mark redan nu är preliminärfråga. Vidare bör uttrycket skiftesplan

inte användas i lagtexten i annan betydelse än den som uttrycket har i gäl­

lande bestämmelser. Uttrycket bör alltså inte användas med den mera vid­

sträckta innebörd som det har enligt lantmäteristyrelsens förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Lagfart och sammanläggning

Gällande bestämmelser m. m. 1932 års dalalagstiftning innefattade som re­

dan nämnts bl. a. särskilda bestämmelser om äganderättsutredning, lag­

fart och sammanläggning vid dalaskifte. Lagstiftningen är visserligen, som

redan nämnts, upphävd i vissa delar men den skall alltjämt tillämpas i

fråga om skiften som påbörjats före den 1 juli 1962.

Enligt 6 § DL skall lantmätaren verkställa noggrann utredning om ägan­

derättsförhållandena inom samtliga till byn hörande ägor. Kan därvid del­

ägares rätta andelstal inom hemman eller del av hemman ej med säkerhet

utrönas får frågan avgöras genom förening mellan dem vilkas rätt berörs,

om det är uppenbart att rätt som tillkommer innehavare av fordran, varför

säkerhet åtnjuts på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabal­

ken, inte äventyras genom föreningen. Yppas tvist om äganderätt under skif­

tet skall tvisten underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot utgör

äganderättsutredningen inte en fråga i vilken man kan anföra besvär sär­

skilt.

Enligt särskilda lagfartslagen skall rätten, om det ej med hänsyn till för­

hållandena inom byn finnes obehövligt, utfärda kungörelse om att utred­

ning rörande äganderättsförhållandena inom byn verkställts vid skiftet

(1 §). Initiativet till att frågan bringas under rättens prövning skall tas

av lantmätaren (2 §). För publiceringen av kungörelsen gäller särskilda före­

skrifter (3 §). Kungörandet kan ske under pågående skifte. Sedan skiftet

blivit slutligen fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, skall på

grund av skiftet med äganderättsutredningen lagfart sökas av var och en,

som redovisats såsom ägare av fast egendom inom byn (4 §). Är ej lagfart

sökt sist på den inskrivningsdag som infaller näst efter sex månader från

det skyldigheten att söka lagfart inträtt, kan rätten genom vite tillhålla den

försumlige att fullgöra sitt åliggande. Om sökanden vid skiftet redovisats

65

såsom ägare av fast egendom, som skall tas upp såsom särskild fastighet i jordregistret eller som utgör kvotdel av dylik fastighet, skall lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen meddelas på fastigheten eller fastighetsandelen (5 §). Lagfartsansökan skall i vissa särskilda fall för­ klaras vilande (6 och 7 §§). Sedan skiftet blivit fastställt och ett år förflutit efter sista kungörandet, får lagfart som tidigare meddelats inte läggas till grund för beviljande av lagfart på efterföljande fång eller av inteckning (8 § första stycket). Lagen behandlar också fall av konkurrens mellan lag­ fart, som meddelas på grund av äganderättsutredningen, och tidigare med­ delad inteckning i samma egendom (8 § andra stycket). Slutligen finns vissa regler om kungörelsekostnad, om talan mot rättens beslut och om vissa anteckningar i lagfartsprotokollet och lagfartsboken (9—11 §§). Lagen äger motsvarande tillämpning vid förrättning enligt lagen den 4 juni 1943 (nr 302) med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sam­ manläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län (den s. k. 1943 års lag), som huvudsakligen avser vissa byar i Ore och Vänjans sock­ nar.

De särskilda reglerna om sammanläggning vid dalaskifte återfinns i 7—11 §§ DL. Reglerna innebär att sammanläggning kan ske i större om­ fattning än som föranleds av rikslagstiftningen. Den grundläggande regeln i 7 § första stycket föreskriver att om bys heminägor ingår i skifte skall, där laga hinder ej möter, till byn hörande fastigheter samt övriga i skiftet ingående fastigheter som är i en ägares hand och av denne innehas med samma rätt under skiftet sammanläggas till en fastighet. Sammanläggning får dock inte äga rum, om ägaren bestrider åtgärden och han ej uppenbart saknar fog härför. Övriga regler i 7 § innebär att fastigheter, vilka tillhör makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet, med makar­ nas samtycke kan sammanläggas till en fastighet. När det gäller villkoren för sammanläggning efterges enligt 8 § de jordpolitiska villkor för sam­ manläggning som finns upptagna i 6 och 7 §§ SML. Vidare efterges det för vanliga sammanläggningar gällande kravet på lagfart. Lagfartskravet efter­ ges dock endast under förutsättning att häradsrätten, enligt särskilda lag­ fartslagen, beslutat utfärda kungörelse angående verkställd äganderättsut­ redning. Frågor om sammanläggning avgörs enligt 9 § och 10 § första styc­ ket DL av ägodelningsrätten på grundval av förslag från förrättningsmän- nen vid skiftet. Sedan ärendet överlämnats till ägodelningsrätten handläggs det på samma sätt som när ansökan om sammanläggning hänskjutits till ägodelningsrätt enligt SML. Enligt 10 § andra stycket DL skall, om skifte inställts, dessförinnan meddelat beslut om sammanläggning förfalla. Anteck­ ning om att skiftet inställts skall snarast möjligt göras i lagfarts- eller fas- tighetsboken. Om sammanläggning berört intecknad fastighet, skall anteck­ ning ske även i intecknings- eller fastighetsboken. I 11 § DL slutligen reg-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

leras frågan om tillämpligheten av bestämmelserna om sammanläggning på en speciell typ av skiftesobjekt, nämligen mark som vid tidigare skifte ute­ slutits från delningen.

Enligt 1 § SML kan endast fastighet, fastighetsdel som avstyckas för sammanläggning samt andel i fastighet som ingår i laga skifte sammanläg­ gas. Vidare gäller enligt 3 § SML, att fastighet som ingår i sammanlägg­ ning, liksom fastighet varav viss andel ingår i sammanläggning under laga skifte, skall vara upptagen i jordregistret. Registrerad fastighet och andel i registrerad fastighet kan alltså ingå i sammanläggning under laga skifte, däremot inte område av fastighet. DL innehåller inte någon uttryck­ lig eftergift från de angivna villkoren för sammanläggning, som brukar sammanfattas som registreringsvillkoret. I praxis anses emellertid registre- ringsvillkoret inte gälla vid sammanläggning enligt DL (jfr prop. 1962: 159 s. 70). Angivna praxis sammanhänger med följande förhållanden.

Omskifte enligt rikslagstiftningen innebär omreglering av befintliga fas­ tigheter utan ändring av deras identitet. Klyvningsskifte och sammanlägg­ ning innebär nybildning av fastigheter under upprätthållande av full kon­ tinuitet, dvs. varje nybildad fastighet härleds omedelbart ur en eller flera förutvarande. Dessa principer upprätthålls inte i full utsträckning vid dala­ skifte. De fastigheter som framkommer såsom resultat av dalaskifte kan inte ntan vidare identifieras med eller härledas från de fastigheter som in­ går i skiftet på samma sätt som vid laga skifte enligt rikslagstiftningen. Förhållandet kommer särskilt tydligt till synes i jordregistret sedan skif­ tesresultatet registrerats enligt den särskilda jordregisterkungörelsen. Re­ gistreringen efter dalaskifte motsvarar nämligen närmast uppläggandet av ett helt nytt jordregister för skifteslaget, varvid delningsbeskrivningen vid skiftet utgör grunden. Sambandet med den tidigare fastighetsindelningen redovisas inte i registret. Eftergivandet av kontinuiteten kommer till synes bl. a. även däri att det för sammanläggning eljest gällande registrerings- kravet inte upprätthålls vid sammanläggning enligt DL. Dalautredningen anförde i betänkandet SOU 1931: 19, som låg till grund för 1932 års författ­ ningar om skiftesverksamheten i Dalarna, att SML:s bestämmelser borde så förstås, att kravet på föregående utbrytning och registrering eftergavs om sammanläggning söktes i samband med fastighetsbildande skifte. De ifrågavarande skiftena angavs vara av denna beskaffenhet. Vidare kan nämnas, att reglerna i 13 kap. 11 § JDL om ägolottsbildningen vid laga skifte inte tillämpas i full utsträckning vid skifte enligt DL. Ägolottsbild­ ningen vid dalaskifte grundas på den fastighetsindelning som föreligger efter verkställda sammanläggningar. Efter skiftets fastställande anordnas, förutsatt att byns heminägor ingått i skiftet, nytt upplä SS i jordregistret för varje vid skiftet utlagd ägolott (1 § i 1932 års särskilda jordregister- kungörelse). Anteckning i jordregistret om sammanläggning, som verk­ ställts under skiftet, skall inte ske genast efter sammanläggningen utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

67

först i samband med införingen av de ändringar i jordregistret som för­ anleds av skiftet (4 § samma kungörelse).

Beträffande fastighetsböckerna gäller i vissa avseenden särskilda bestäm­ melser för Kopparbergs län, nämligen kungörelsen den 18 mars 1887 (nr 12 s. 1) om införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna i Kopparbergs län, övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1932 (nr 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet samt slutligen kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 228) med särskilda bestämmelser om förande av fastighetsbok inom vissa delar av Kopparbergs län. I samband med de fastighetsboksåtgärder som föranleds av dalaskifte brukar nya fas­ tighetsböcker läggas upp enligt 1932 års lagstiftning härom. De nya böcker­ na kommer därvid att ta upp alla vid laga skiftet utlagda och i jordregistret på grundval av skiftet redovisade fastigheter. Härefter är enbart rikslag- stiftningen tillämplig på fastighetsbokföringen.

Genom ÄUL, som trädde i kraft den 1 juli 1962, skapades ett nytt instru­ ment för äganderättsutredning. Lagen möjliggör äganderättsutredning in­ om områden, där laga skifte enligt DL eller andra fastighetsrationaliserande åtgärder pågår eller förestår, men är helt fristående från och oberoende av nämnda åtgärder. Äganderättsutredning kan ske beträffande område, där äganderätten till fastigheter är oviss, om det från allmän och enskild syn­ punkt är av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjs och åtgärder här­ för lämpligen bör vidtas i ett sammanhang (1§). En särskild grund för äganderättsutredning är även att fastighetsägarna inom ett område i be­ tydande omfattning saknar lagfart. Förordnande om äganderättsutredning meddelas av Kungl. Maj :t. Utredningen sker vid förrättning (2 §). Något krav att förrättningsområdet skall utgöras av by, skifteslag eller annan särskild enhet föreligger inte. Utredningsförfarandet är i huvudsak så ut­ format, att förrättningsmannen ex officio skaffar fram visst grundläggande utredningsmaterial. Sakägarna bereds tillfälle att ta del av materialet och att muntligen eller skriftligen anmäla sina äganderättsanspråk samt förete sådana handlingar och meddela sådana upplysningar angående hävdeför­ hållanden m. m., som kan vara av betydelse för äganderättsutredningen (6§). Sedan anspråken sammanställts och sakägarna slutfört sin talan (7 §), har förrättningsmannen att på grundval av den förebragta utred­ ningen och vad han i övrigt känner till om föreliggande fång och hävde- förhållanden pröva vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastig­ het eller mark inom sådan eller mark som är samfälld för flera fastigheter samt upprätta förteckning i enlighet härmed (äganderättsförteckning). Fång vartill fordias tillstånd av myndighet får inte beaktas förrän tillstånd erhållits (8 § första stycket).

Om fastighet eller samfälld mark är delad genom sämjedelning, areal- överlåtelse eller liknande åtgärd som kommit till stånd före den' 1 juli

1962 gäller i princip att varje del skall tas upp som särskild ägolott i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

teckningen. Ägolotterna skall redovisas på karta (8 § andra och tredje styckena). Talan mot förrättningen förs genom besvär hos ägodelnings- rätten och därefter vidare såsom i jorddelningsmål. Besvär, vari yrkas att klaganden i stället för annan skall i äganderättsförteckning tas upp som ägare till viss egendom, anses innefatta yrkande om bättre rätt till egen­ domen (11 §). Sämjedelning eller annan privat jorddelning som föranlett redovisning av särskild ägolott i äganderättsförteckningen skall, sedan för­ teckningen blivit slutligen gällande, anses verkställd genom lagligen gäl­ lande lantmäteriförrättning (12 § första stycket). Förrättningen har alltså legaliseringsverkan. Denna verkan är dock begränsad i vissa avseenden. Bl. a. medför regeln i första stycket inte att gräns anses vara i laga ordning bestämd.

Äganderättsutredning enligt ÄUL skall inte kungöras i efterhand såsom fallet är med motsvarande utredning enligt DL. Däremot skall första för- rättningssammanträdet föregås av ett kungörelse- och kallelseförfarande, som kan sägas motsvara kungörandet enligt särskilda lagfartslagen beträf­ fande äganderättsutredning enligt 6 § DL.

Så snart äganderättsutredning blivit helt eller delvis slutligen gällande skall registrering ske. Om detta meddelas föreskrifter i 7 § kungörelsen den 21 december 1962 (nr 708; ändrad 1963: 123) med vissa bestämmelser i anledning av ÄUL. Föreskrifterna innebär att ägolotter, vari fastighet vid förrättning enligt ÄUL finnes vara delad, i allmänhet registreras på mot­ svarande sätt som klyvningslotter.

För var och en som i äganderättsförteckning tas upp som ägare till fast egendom skall, med vissa undantag, på grund av förteckningen meddelas lagfart på egendomen (13 och 14 §§). Ny lagfart behöver dock inte med­ delas för den som redan har lagfart på samma egendom. För ändamålet skall förrättningsmannen inge ett exemplar av äganderättsförteckningen till inskrivningsdomaren. Lagfart skall anses sökt på andra inskrivningsdagen efter det förrättningen blivit slutligen gällande i vad den avser vederbö­ rande egendom.

Förrättning enligt ÄUL är sammankopplad med ett sammanläggningsför- farande. De grundläggande reglerna härom (16 §) har liknande innebörd som reglerna om sammanläggning vid dalaslcifte. De innehåller emellertid ett lämplighetsvillkor, som i vissa fall kan leda till att sammanläggningarna får mindre omfattning än enligt DL. Förfarandet (17 och 18 §§) är anordnat på liknande sätt som i DL. Eftersom det är förutsatt att förordnande om sammanläggning skall meddelas först sedan förrättningen vunnit laga kraft, registrering skett och lagfart beviljats har lagfarts- och registreringsvill- koren i SML inte eftergetts.

Som tidigare berörts kan Kungl. Maj :t enligt övergångsbestämmelserna till ÄUL —• efter hörande av delägarna vid lantmäterisammanträde — för­ ordna att bestämmelserna i 6 § DL och särskilda lagfartslagen inte vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

69

skall gälla beträffande skifte som påbörjats före den 1 juli 1962. Det är för­ utsatt att dylikt förordnande skall kombineras med förordnande om för­ rättning enligt ÄtJL. Tredje lagutskottet uttalade i anslutning till behand­ lingen av förslaget till ÄUL i ett av riksdagen godkänt utlåtande (L3U 1962: 35, rskr 350) att utskottet utgick från att delägarna vid de på­ började dalaskiftena skulle komma att höras om sin inställning till frå­ gan om tillämpning av den nya lagstiftningen på förrättningen. Det kunde förutsättas att behörig hänsyn skulle komma att tas till delägarnas önske­ mål och att vissa nackdelar, som enligt utskottets mening var förenade med det äldre förfarandet, skulle beaktas vid övervägande av huruvida förord­ nande om tillämpning av ÄUL skulle meddelas. De nackdelar hos det äldre förfarandet som utskottet åsyftade var huvudsakligen de som följer av att skiftesdelägarna vid detta förfarande inte kan erhålla lagfart förrän efter skiftets fastställande.

Framlagda förslag. I den inom lantmäteristyrelsen upprättade promemorian upplyses att förrättningsmannen vid laga skiftet i Siljansnäs socken enligt uppgift avser att med delägarna ta upp frågan om att avsluta äganderätts­ utredningen vid laga skiftet med tillämpning av ÄUL för att vinna de för­ delar detta innebär. En sådan anordning synes enligt utredningsmannen synnerligen ändamålsenlig från delägarnas synpunkt och för skiftets fort­ satta rationella bedrivande.

Vid remissbehandlingen har överlantmätaren i Kopparbergs län anfört.

Såsom i promemorian framhållits har förrättningsmannen för laga skif­ tet på Siljansnäs övervägt att upptaga frågan om att avsluta äganderätts­ utredningen vid laga skiftet med tillämpning av 1962 års äganderättsutred­ ningslag för att vinna de därmed förenade fördelarna. En dylik övergång kan givetvis ske i olika skeden av utredningsförfarandet med olika konse­ kvenser i fråga om fastigheternas redovisning i jordregister och fastighets- bok. Sker övergången efter avslutat utredningsarbete enligt bestämmelserna i 6 § dalalagen men före sammanläggningarna blir följden inom Siljansnäs skifteslag uppkomsten av något tiotusental fastigheter. Detta medför ett enormt och i och för sig helt improduktivt registreringsarbete, som givetvis bör undvikas. Om i stället övergången till 1962 års lag sker först efter det att beslutet om sammanläggningarna vunnit laga kraft uppställer sig andra problem. Förutsättningar för en övergång i detta skede torde visserligen få anses föreligga såtillvida som att delägarna i gemen saknar lagfart på de sammanlagda fastigheterna. Uppföres dessa i äganderättsförteckning kan de, sedan äganderättsutredningsförrättningen avslutats och vunnit laga kraft, registreras och lagfaras. Fråga är emellertid om det kan anses for­ mellt försvarligt att vid förrättningens handläggning bortse från den om­ ständigheten att sammanläggning jämlikt 10 § dalalagen är villkorlig och får bindande verkan först i och med alt laga skiftet blir genom laga kraft ägande beslut fastställt. Om denna omständighet anses utgöra ett avgö­ rande hinder mot förfarandet skulle detta hinder måhända kunna undan­ röjas genom en ändring i Kungl. kungörelsen den 17 juni 1932 med sär­ skilda bestämmelser i fråga om jordregister i avsikt att möjliggöra regi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

strering av de sammanlagda fastigheterna utan att avvakta fastställelsen å

laga skiftet. Om emellertid författningsändringar i allt fall måste komma

till stånd kan problemet ges den enkla lösningen att bestämmelserna i 10 §

styc^4et datalagen sasom obehövliga upphäves och att erforderliga

följdändringar vidtages i den nyssnämnda kungörelsen och i lagen den 17

juni 1932 med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­

parbergs län. Några betänkligheter häremot torde knappast behöva möta

eltersom i detta skede av laga skiftet praktiska förutsättningar icke förelig­

ger att få skiftet inställt.

Överlantmätaren tillägger att den här berörda frågan är aktuell inte en­

bart för Siljansnäs utan för samtliga skifteslag där äganderättsutredning

verkställs enligt reglerna i 6 § DL och att det är angeläget att de åtgärder

vidtas som kan finnas erforderliga.

Också häradshövdingen i Nedansiljans domsaga tar upp samma fråga

med hänsyftning på Siljansnässkiftet. I yttrandet framhålls, att det kan

dröja många år innan skiftet slutligen fastställs. Som exempel nämns att i

ett annat skifteslag sammanläggningar skett för ungefär 10 år sedan men

att skiftet på grund av olika omständigheter, bl. a. upprepade överklagan­

den, ännu inte fastställts. Enligt häradshövdingens mening möter det inga

betänkligheter att meddela lagfart så snart beslutet om sammanläggning

vunnit laga kraft.

Departementschefen. I de anförda remissyttrandena har berörts en fråga

som har avsevärd betydelse vid vissa av de pågående dalaskiftena. Från

skiftesdelägarnas sida föreligger ett intresse, ibland mycket angeläget, att

få lagfartsfrågan ordnad utan att skiftets fastställande, som kan ligga flera

år fram i tiden, behöver avvaktas. Övergång till handläggning av ägande­

rättsutredningen och lagfartsfragan enligt ÄUL ligger från denna synpunkt

nära till hands. Om förrättningshandläggningen nått så långt att samman­

läggning enligt DL skett, är emellertid en övergång till handläggning enligt

ÄUL f. n. föga meningsfylld, eftersom nuvarande bestämmelser i allt fall

hindrar registrering av sammanläggningarna och följaktligen även hindrar

lagfart på de fastigheter som bildats genom sammanläggningarna. Har sam­

manläggning inte skett men är den nära förestående medför övergång till

handläggning enligt ÄUL ett avsevärt merarbete, främst för fastighetsregis­

terföraren och inskrivningsdomaren, eftersom ett stort antal fastigheter med

kort livslängd då måste registreras och uppläggas, i Siljansnässkiftet enligt

uppgift flera tusen.

Det synes angeläget att genom lämpliga författningsändringar göra det

möjligt att i nu berörda fall med tillämpning av ett rationellt förfarande

tillgodose önskemålet att skiftesdelägarna skall få lagfart på sina innehav

snarast möjligt efter det att äganderättsförhållandena blivit klarlagda.

Vad som närmast synes böra komma i fråga är att ändra de bestämmelser

som rör sammanläggning enligt dalalagen, så att sådan sammanläggning kan

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

71

registreras genast. Detta kräver viss ändring i den särskilda registreringskun- görelsen för dalaskiftena. Vidare synes det lämpligt att slopa föreskriften i 10 § andra stycket DL om att sammanläggning förfaller om skifte inställs. Denna föreskrift — som saknar motsvarighet i rikslagstiftningen — kan nämligen uppfattas så att den utgör hinder att registrera de nya fastighe­ terna förrän skiftet blivit fastställt. Några olägenheter synes i nuvarande läge inte vara förenade med att slopa föreskriften. Det måste betraktas som helt uteslutet att något av de nu pågående dalaskiftena blir inställt sedan sammanläggning har skett. Och skulle detta fall inträffa finns numera möjlighet att lösa lagfartsfrågan för ägarna till fastigheter, som bildats genom sammanläggning under inställt skifte. Den genom skiftet förfallna äganderättsutredningen kan nämligen nu ersättas av en äganderättsutred­ ning enligt ÄUL. Resultatet blir i så fall i princip detsamma som efter en ordinär förrättning enligt ÄUL inom område där laga skifte inte påbörjats.

Eftersom sammanläggning enligt datalagen kan innefatta även annat än registerfastigheter och andelar av sådana bör i lagen tas upp en föreskrift, som klargör att fastighet, varav viss del ingått i sammanläggning, är att anse som lagligen delad genom sammanläggningsåtgärden. Härigenom kommer indirekt även till uttryck i lagtexten den gällande principen att också and­ ra objekt än registerfastighet och andel därav kan ingå i sammanläggning enligt dalalagen.

Om äganderättsutredning och sammanläggning sker enligt datalagen och följs av åtgärder i fastighetsregister och fastighetsbok, bör även lagfarts- proceduren ske enligt de äldre bestämmelserna i stället för enligt ÄUL. För att lagfart skall kunna beviljas utan att skiftets fastställande avvaktas måste emellertid fastställelsevillkoret i 4 § särskilda lagfartslagen tas bort. Detta villkor bör ersättas med villkoret att sammanläggning skall ha skett.

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla

sammanträde och om ägokravsjämkning

Gällande bestämmelser

Vid behandlingen av frågan om lagstiftningsåtgärder för vissa laga skif­ ten i Kopparbergs län har inledningsvis lämnats en översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser om fastighetsbildning. I avsnittet om skiftes­ läggning har vidare redogjorts för gällande bestämmelser om ägokravs­ jämkning vid laga skifte och ägoutbyte samt för förslaget till FBL i motsvarande hänseende. Den redogörelse för gällande bestämmelser som lämnas i det följande avser reglerna om sammanträde vid förrätt­ ningar för fastighetsbildning. I anslutning därtill redovisas också de vik­ tigaste föreskrifterna om förrättningsmän och arbetsorganisation.

Förrättningar för fastighetsbildning och gränsbestämning hålls dels

vid sammanträde med sakägarna och dels genom andra åtgärder på tjänste­

rummet och ute på marken. Föreskrifter som uttryckligen påbjuder sam­

manträde saknas i allmänhet. Direkta föreskrifter av sådan innebörd finns

dock beträffande ägoutbyte och gränsbestämning. Fråga om ägoutbyte skall

sålunda behandlas på sammanträde med delägarna å ömse sidor (8 kap.

1 § sista stycket JDL; föreskriften är tillämplig även vid ägoutbyte enligt

FBLS). För gränsbestämning skall sammanträde hållas med rågrannarna

å ömse sidor (7 kap. 1 § JDL). Beträffande tomtmätning och gränsbestäm­

ning enligt 2 kap. FBLS finns föreskrift att förrättningen i vad den avser

gränsbestämning skall avslutas vid sammanträde med sakägarna (2 kap.

10

§).

I övrigt finns beträffande de flesta fastighetsbildningsförrättningar be­

stämmelser som förutsätter att sammanträde hålls. Regleringen är inte en­

hetlig för olika slag av fastighetsbildning. Av särskild betydelse är de reg­

ler som gäller för laga skifte enligt JDL (1—18 kap.). Dessa är nämligen

genom olika hänvisningsbestämmelser tillämpliga vid åtskilliga andra fas-

tighetsbildningsåtgärder, ehuru i varierande utsträckning.

Bestämmelserna i 3 kap. JDL om laga skiftes kungörande och fortgång

innehåller bl. a. följande. Innan laga skifte företas skall lantmätaren utfär­

da kungörelse om tid och ställe för första sammanträdet samt sända tjänste-

skrivelser till sakägarna med kallelse till sammanträdet (1 §). Uteblir sö­

kanden från första sammanträdet, anses ansökningen återkallad, såvida

inte någon annan sakägare yrkar att förrättningen skall företas (4 § fjär­

de stycket). Sammanträde skall hållas där jorden är belägen, om inte lant­

mätaren finner att det utan olägenhet kan hållas på annan plats (5 a §).

Lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sam­

manträde under förrättningen. Träffas förening i fall då detta är medgivet

skall den upprättas skriftligen, undertecknas av delägarna och bestyrkas

av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläg­

gas protokollet i huvudskrift (6 §). Jäv mot förrättningsman eller sakkun­

nig skall anmälas på första sammanträdesdag då denne tjänstgör (8 §). La­

ga skifte skall anses ha blivit börjat då första sammanträdet kommit till

stånd (It §).

Enligt 4 kap. JDL gäller bl. a. följande. Yrkande eller beslut om under­

ställning till ägodelningsrätt av utlåtande i fråga om tillstånd till skifte

m. in. får inte framställas resp. meddelas senare än på det sammanträde då

utlåtandet avges (4 § sista stycket). Frånvarande delägare har dock möj­

lighet att inom 30 dagar från sammanträdet anmäla laga förfall hos

ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar utlåtandet.

Vid avstyckning enligt JDL skall de för laga skifte meddelade föreskrif­

terna i bl. a. 3 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om inte annat

föreskrivs i 19 kap. (19 kap. 5 §). Denna bestämmelse innefattar hänvisning

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

73

bl. a. till de nyss berörda bestämmelserna om kungörelse och kallelse till första sammanträde, verkan av sökandens utevaro vid första sammanträ­ det, sammanträdesplats, protokoll och förening, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall anses ha blivit börjad. Beträffande underställning av utlåtande i tillståndsfråga finns i 19 kap. 17 § en särskild hänvisning till bestämmelserna i 4 kap. 4 § sista stycket som anknyter underställningsfrå- gans behandling till sammanträde. Övriga bestämmelser om avstyckning i 19 kap. innehåller inte några uttryckliga regler om sammanträde.

Också bestämmelserna om avstyckning i 5 kap. FBLS hänvisar till vissa av bestämmelserna för laga skifte i JDL. Hänvisningen avser t. ex. de förut berörda reglerna om verkan av att sökanden uteblir från första samman­ trädet, sammanträdesplats, jävsanmälan och tidpunkt när förrättning skall anses ha blivit börjad. Däremot avser hänvisningen inte reglerna om proto­ koll och förening, eftersom särskilda föreskrifter härom finns (5 kap. 7 och 10 §§). Enligt 7 § åligger det förrättningsmannen att föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen. Också beträffande kallelse finns en särskild föreskrift. Enligt denna åligger det förrättningsmannen att be­ visligen underrätta sakägarna om förrättningen och tiden därför (5 kap. 3 §). Denna föreskrift torde innebära att reglerna i 3 kap. 1 § JDL om kal­ lelse till första sammanträde inte är tillämpliga. I likhet med 19 kap. JDL saknar FBLS direkta regler om skyldighet att hålla sammanträde. I FBLS saknas motsvarighet till hänvisningen i 19 kap. 17 § JDL till reglerna om underställning av fråga om tillstånd till avstyckning och den därmed sam­ manhängande anknytningen till sammanträde.

Också förrättningar enligt t. ex. lagen den 25 april 1930 (nr 99) om del­ ning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. (1930 års lag) och lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsinark med angränsande fastighet m. m. (sammanföringsla- gen) handläggs vid sammanträde. En särställning intar däremot förrätt­ ningar enligt lagen den 17 april 1953 (nr 157) om verkan som laga skifte av sämjedelning (legaliseringslagen). Denna lag innehåller nämligen inga som helst regler om sammanträde. Enligt motiven har med hänsyn till kra­ vet på enhällighet mellan delägarna inte ansetts föreligga behov av före­ skrifter om kallelseförfarande och om verkan av underlåtenhet att efter­ komma kallelse, och inte heller har synts böra krävas att förrättningsätgär- der skall vidtas på formliga sammanträden, där alla delägarna är närva­ rande. Genom att dessa frågor lämnats öppna har vunnits, att lantmätaren har stor möjlighet att förfara på det sätt som är lämpligast i det särskilda fallet (prop. 1953: 63 s. 83).

Som förut sagts innefattar förrättningshandläggning också åtgärder i an­ nan form än sammanträde. Dessa åtgärder ankommer enligt lagtexten i all­ mänhet på förrättningsmannen, dvs. enligt JDL lantmätaren, men i vissa fall på förrättningsmännen, dvs. lantmätaren och i förekommande fall gode

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

74

män. I allmänhet har sålunda förrättningsmannen att vid förrättningar

enligt JDL och FBLS ombesörja kallelse, protokoll, karta och utmärkning

av gränser. Förrättningsmännen vid laga skifte utför gradering och upp­

rättar provisionell plan för skiftet. Undantagsvis är frågan vem som skall

utföra viss åtgärd lämnad öppen i lagen. Så anges t. ex. inte vem som skall

upprätta karta och utmärka gränser vid tomtmätning och gränsbestäm­

ning enligt 2 kap. FBLS.

Beträffande förrättningsmän och arbetsorganisation gäller bl. a. följande.

Enligt den grundläggande regeln om förrättningsmän i JDL (2 kap. 1 §)

förrättas laga skifte av distriktslantmätaren i det Iantmäteridistrikt där jor­

den är belägen. Vid skiftet i dess helhet eller vid handläggning av viss fråga

skall två gode män biträda lantmätaren, om denne finner detta erforder­

ligt eller sakägare påyrkar det. Biträde av gode män får inte påfordras vid

handläggningen av förrättningsgöromål, som enligt därom meddelade när­

mare bestämmelser är av uteslutande teknisk art. De nu anförda reglerna

är genom hänvisningsbestämmelser tillämpliga också vid andra förrättning­

ar enligt JDL (19 kap. 5 §, 20 kap. 6 och 8 §§).

Den nu gällande lydelsen av 2 kap. 1 § JDL tillkom år 1951. I motiven

till den ändring som då gjordes uttalades att uttrycket distriktslantmäta­

ren i första hand åsyftade innehavaren av distriktslantmätarebefattningen.

Lämplig arbetsfördelning måste emellertid ernås mellan denne och övriga

till distriktet knutna lantmätare samt de (dåvarande) s. k. förfogandelant­

mätarna och övergångslantmätarna. Dessa borde alltsa meddelas behörig­

het att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen. Denna frå­

ga syntes lämpligen böra lösas i administrativ ordning (prop. 1951:159

s. 42, L3U 1951: 11 rskr 284).

Enligt nu gällande lantmäteriinstruktion den 3 december 1965 (nr 794)

består lantmäteriets förrättningsorganisation av distriktsenheter och special­

enheter. Chef för distriktsenhet är en distriktslantmätare. Chef för special­

enhet är en lantmätare. Specialenhet handlägger enligt lantmäteristyrelsens

förordnande i distriktslantmätarens ställe de förrättningar som faller inom

ramen för enhetens uppgifter. Enligt personalförteckning tjänstgör under

distrikts- och specialenhetscheferna i huvudsak lantmätare, ingenjörer och

kontorspersonal. Enligt lantmäteriinstruktionen får chef uppdra åt honom

underställd personal att självständigt handlägga förekommande tjänstegö-

romål. Göromål som enligt gällande bestämmelser är förbehållna lantmä-

tare får dock anförtros endast åt lantmätare.

Enligt gällande arbetsordning bör den formella handläggningen av för­

rättning i största möjliga utsträckning koncentreras till ett enda samman­

träde som inom ramen för gällande bestämmelser bör hållas på enhetens

expedition eller på kommunalkontor eller liknande lokal. Innan samman­

träde hålls skall förrättning förberedas i den omfattning som krävs för en

rationell och smidig förrättningshandläggning. Härvid kan såväl fältarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

75

som förberedande underhandlingar äga rum, om detta bidrar till en totalt sett förenklad handläggning. Regelmässigt skall förutsättningar av formell natur, såsom äganderättsförhållanden, gällande fastighetsindelning och byggnadsreglerande bestämmelser, klarläggas vid förberedelsearbetet. Vida­ re bör handlingar och karta i största möjliga utsträckning färdigställas in­ nan förrättningen formellt avslutas.

Reglerna i FBLS om förrättningsman är olika för olika slag av förrätt­ ningar. Tomtmätning och gränsbestämning enligt 2 kap. samt avstyckning enligt 5 kap. skall verkställas av kommunalt anställd mätningsman eller, om sådan inte finns, av person som förordnas av länsstyrelsen att tjänst­ göra som förrättningsman för tomtmätning resp. avstyckning (2 kap. 2 §, 5 kap. 2 §). Ägoutbyte och andra förrättningar enligt 6 kap. FBLS förrät­ tas av distrikt slant mätaren eller av kommunalt anställd mätningsman (6 kap. 2 och 12 §§). Beträffande arbetsorganisation finns vissa regler i kungö­ relsen den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsen- det och fastighetsregisterväsendet i rikets städer (1936 års kungörelse) och i ett av lantmäteristyrelsen i samråd med Svenska stadsförbundet utarbetat normalförslag till instruktion för stadsingenjörer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967

Som en bakgrund till vissa förslag om lagändringar tecknar styrelsen en bild av lantmäteriets aktuella arbetsläge. Samhällsutvecklingen medför att lantmäteriets tjänster efterfrågas i stegrad takt och arbetsbalansen stiger. Genom de ständigt pågående ansträngningarna att rationalisera fastighets- bildningsverksamheten har effektiviteten i inte ringa mån kunnat ökas. Det­ ta har dock inte kunnat ske i tillräcklig grad. Styrelsen anser det därför nödvändigt att snara åtgärder vidtas som vid sidan av andra pågående ra- lionaliseringssträvanden snabbt leder till en i väsentlig mån ökad effektivi­ tet. För att få en överblick över de medel av olika slag som kan tänkas stå till förfogande med angivna syfte och för att kunna samordna dessa medel har inom lantmäteristyrelsen upprättats en effektiviseringsplan. Arbetet med att skapa och utnyttja effektiviseringsmedlen pågår.

På grund av fastighetsbildningslagstiftningens grundläggande betydelse i lantmäteriverksamheten framstår det som klart att den höggradiga effekti­ vitet som måste eftersträvas inte kan uppnås med gällande bristfälliga lag­ stiftning. Lantmäteristyrelsen uppmärksammar därför med stor tillfreds­ ställelse det pågående snabba lagrevisionsarbetet. I nuvarande arbets­ mängds- och arbetskraftssituation anser styrelsen emellertid nödvändigt att vissa framträdande brister i lagstiftningen undanröjs utan avvaktan på att den allmänna lagrevisionen fullföljs. Styrelsen begränsar sig därvid till att framlägga förslag på två områden. Båda förslagen kan enligt styrelsens mening — fastän de i och för sig är av ringa omfattning — få en avsevärd

76

effekt inom den allmänna fastighetsbildningsverksamheten, dvs. den verk­

samhet för främst helårs- och fritidsbebyggelse som i kvantitativt hänseen­

de är helt dominerande.

Den fråga som lantmäteristyrelsen först tar upp gäller skyldigheten att

vid varje förrättning hålla sammanträde. Denna skyldighet utgör ett

allvarligt hinder mot rationella arbetsformer. Högskolebildad arbetskraft

tvingas till ofta tidskrävande och dyrbara resor som i stor utsträckning inte

fyller någon reell funktion. Ett slopande av denna skyldighet skulle

verksamt bidra till en effektivisering av verksamheten. Härigenom skulle

det nämligen bli möjligt att omfördela arbetsuppgifter mellan högskolebil­

dad personal och lantmäteriets ingenjörspersonal med i huvudsak mätnings-

teknisk inriktning på sådant sätt att åt den senare skulle kunna anförtros

handläggning av fastighetsbildningsåtgärder i inte ringa mån. För att om­

fördelningen skall få avsedd effektiviseringsverkan är det av betydelse att

åtgärden inpassas i sitt sammanhang så att hela exploateringsprocessen

från råmark till tomtmark, indelad i fastigheter, försedda och belastade med

erforderliga rättigheter och sammanknutna i samverkan för gemensamma

anläggningar e. d., kan fortgå så snabbt, totalt sett, som möjligt. En för­

enkling av fastighetsbildningsåtgärd som ger ett ökat planarbete t. ex. skul­

le lätt få negativ effekt. En tänkt förenkling bör inte heller genomföras så

att det blir svårare att få till stånd rationaliseringar i fråga om förfarandet

efter förrättningens avslutande, dvs. eventuell fastställelseprövning samt

domstolsför farandet.

Mot bakgrund av bl. a. dessa faktorer kan ett slopande av sammanträ-

destvånget men ett bibehållande av nuvarande regler i övrigt göra det möj­

ligt att omfördela arbetsuppgifter på sådant sätt att ingenjörspersonalen kan

anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället. Lantmä­

taren behöver alltså inte resa till denna plats. Förrättningen kan sedan slut­

föras på expeditionen med att lantmätaren meddelar ett avslutande beslut

— en »fastställelse» om man föredrar att uttrycka det så. Detta beslut bör

avges efter föredragning av den handläggande ingenjören. Om ett stort an­

tal förrättningar föredras i ett sammanhang, kommer tiden för varje ären­

de att bli liten. Lantmätaren bör granska ärendet från plansynpunkt och

med hänsyn till rättsliga aspekter. Enstaka ärenden som inte godtas kan

läggas åt sidan för fördjupad utredning. Om ett sådant förfarande tilläm­

pas på ändamålsenligt sätt synes man vinna goda effektiviseringsbefrämjan­

de fördelar utan att få några negativa verkningar.

Ett slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning öppnar möjlighet

för ett förfarande som innebär att ingenjör med mätningsteknisk utbildning

får ett mera självständigt ansvar också för kartans upprättande.

Enligt styrelsens mening bör sammanträdestvånget slopas inte bara i

fråga om avstyckningar utan även när det gäller ägoutbyte och andra för­

rättningar enligt 20 kap. JDL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

77

Det andra förslaget avser ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte. Styrelsen anser att en fastighet genom överenskommelse bör kunna minskas utöver den nu tillåtna gränsen. En ändring med denna inne­ börd, som är lagtekniskt enkel att åstadkomma, skulle utan tvekan få en väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna skulle komma samhälls- byggnadsprocessen tillgodo, inte minst för ett snabbt genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Även verksamheten för rationalisering av jord­ bruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas. Sålunda skulle den skog­ liga rationaliseringen kunna fortgå i smidiga former. Det nu mycket om­ ständliga förfarandet med särskilda avstyckningar och sammanläggningar som måste komplettera varje laga skifte eller större ägoutbyte i storleks- rationaliserande syfte skulle därigenom kunna undvikas.

Beträffande den lagtekniska utformningen hänvisar lant- mäteristyrelsen först till vissa bestämmelser i förslaget till FBL, nämligen 4 kap. 11 § första stycket tredje och fjärde punkterna. Dessa bestämmelser innebär att sammanträde inte skall vara obligatoriskt vid fastighetsbild- ningsförrättning. Vidare hänvisas till 5 kap. 18 §, som innebär att fastighet genom fastighetsreglering i vissa fall kan minskas i omfattning utöver den eljest tillåtna gränsen. I gällande lag bör ändringarna enligt lantmäteri- styrelsens mening redaktionellt tillgå så, att bestämmelser om möjlighet att handlägga förrättning utan sammanträde i vissa fall införs i anslutning till 19 kap. 5—7 §§ och 20 kap. 6 § JDL och att hänvisning till den nya bestämmelsen i 19 kap. JDL sker i 5 kap. 2 § FBLS. Vid laga skifte synes problemet inte bli aktuellt och 3 kap. JDL är dessutom så uppbyggt att en lagändring där skulle vara svårgenomförbar. I fråga om ägokravsjämk- ningen i frivilligfallen synes enklast att upphäva bestämmelserna i 8 kap. 4 § första stycket sista punkten och i 13 kap. 2 a § första stycket sista punkten JDL.

I fråga om ägoutbyte tillägger lantmäteristyrelsen att det skulle vara vär­ defullt med ett uttalande i motiven om att hinder inte föreligger att fastig­ het vid omreglering får ersättning för avstådd mark enbart i pengar. Ett sådant förfarande har i praktiken, med hänsyn till den väsentligt arbets- besparande effekten, inom vissa gränser och under vissa villkor fått täm­ ligen stor omfattning. Det är angeläget att detta förfarande sanktioneras och att det kan erhålla en vidgad tillämpning.

Iett särskilt yttrande till lantmäteristyrelsens protokoll utveck­ lar överingenjören R. Magnusson vissa synpunkter på frågan hur omför­ delningen av arbetsuppgifter mellan högskoleutbildad personal och ingen­ jörer lämpligen bör lösas. Enligt Magnussons mening bör — utöver vad som kan uppnås genom slopande av sammanträdestvånget ■— öppnas möjlighet att utse ingenjör att i distriktslantmätares ställe helt eller till viss del verk­ ställa sådana förrättningar enligt JDL, som distriktslantmätaren överläm­ nar åt ingenjören. Denne skulle i sådant fall fungera som förrättningsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till FBL

Beträffande ägokravsj ämkning har en redogörelse för förslaget till FBL lämnats vid behandlingen av förslagen till lagstiftningsåtgärder för Kopparbergs län.

Som bakgrund till behandlingen av frågan om sammanträde kan följande nämnas om innehållet i förslaget till FBL.

Formerna för handläggning av fastighetsbildningsförrättning regleras i 4 kap. 11 §. Huvudregeln är att förrättning skall handläggas vid samman­ träde med sakägarna (första stycket första punkten). Från denna huvud­ regel upptar förslaget emellertid vissa undantag. Sålunda skall vissa delar av en förrättning få handläggas utan samband med sammanträde, nämligen åtgärder av förberedande art, tekniska göromål samt sådan handläggning som uteslutande innefattar meddelande av beslut (andra punkten). Med beslut avses t. ex. beslut att avsluta förrättning. Vidare skall förrättning få handläggas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken (tredje punkten). Denna regel är enligt motiven avsedd att tilläm­ pas när delade meningar om fastighetsbildningens genomförande inte före- ligger mellan sakägarna och åtgärden funnits inte strida mot allmänt in­ tresse. Regeln förutsätts få sin största betydelse vid sammanläggningar samt vid avstyckningar, särskilt inom detaljplanerade områden. Slutligen föreslås att sammanträde inte skall vara nödvändigt i fall då det är uppen­ bart att fastighetsbildning inte kan tillåtas (fjärde punkten). Regeln avser fall då det föreligger uppenbart sakligt hinder mot den sökta åtgärden. Även fråga om avvisning av ansökan på formella skäl, t. ex. sökandens bristande behörighet, skall kunna behandlas utan sammanträde, men detta avses följa redan av undantagsregeln i andra punkten om handläggningen av förbere­ dande åtgärder.

Om kallelse till och handläggning vid sammanträde upptar förslaget i likhet med gällande rätt åtskilliga föreskrifter. Meddelas beslut utom sam­ manträde och utan samband med förrättningens avslutande och får särskild talan föras mot beslutet, skall underrättelse om beslutet omedelbart med posten avsändas till de besvärsberättigade (4 kap. 14 § tredje stycket). Be­ slutet skall innehålla fullföljdshänvisning (andra stycket). Rådplägning med sakägarna bör oavsett handläggningsformen äga rum vid fullgörandet av vissa göromål under förrättningen, nämligen i samband med utredning av förutsättningarna för fastighetsbildningen, utarbetande av fastighetsplan, verkställande av tekniska göromål samt utförande av värderingar (4 kap. 25 §). Förordnas inte vid sammanträde om förrättnings avslutande skall lantmätaren meddela beslut därom på dag som angetts vid sammanträde eller om vilken sakägarna underrättas genom skriftligt meddelande eller i annan vid sammanträde beslutad ordning (4 kap. 29 § andra stycket). Från det förrättningen avslutats och intill utgången av besvärstiden skall de handlingar eller de uppgifter i övrigt som behövs för att fullständig känne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

79

dom om förrättningsresultatet skall kunna inhämtas finnas att tillgå hos lantmätaren (4 kap. 31 §).

Någon särskild regel om när förrättning skall anses ha blivit påbörjad

föreslås inte.

Protokoll skall enligt förslaget föras av lantmätaren för varje förrättning (4 kap. 13 §). Skyldigheten att föra protokoll är inte beroende av om för­ rättningen handläggs med eller utan sammanträde. Protokollets innehåll be­ gränsas till förrättningsmännens beslut och vad som i övrigt kan antas bli av betydelse vid fullföljd till domstol eller eljest anses böra bevaras för fram­ tiden och inte på annat sätt upptagits i förrättningshandlingarna.

I stort sett uppställs i förslaget inte några krav på att överenskommelser, som sakägarna träffar i olika frågor vid förrättning, skall avfattas i viss form. Motsvarighet till nuvarande regler om skriftlig förening saknas alltså. För ett par särskilda fall uppställs krav på skriftlig form för överenskom­ melse eller samtycke, men gode män eller lantmätare skall därvid inte be­ styrka handlingen, såsom fallet är med förening enligt gällande rätt.

Vill sakägare göra jäv mot förrättningsman, skall han enligt förslaget framställa invändning därom då han första gången för talan i ärendet se­ dan han fick kännedom om att förrättningsmannen tjänstgör eller om att den till grund för jävet åberopade omständigheten föreligger. Underlåter sakägare att framställa jävsinvändning vid nu angivna tid förfaller hans rätt att göra jäv (4 kap. 7 § andra stycket). De salunda föreslagna bestäm­ melserna är utformade i nära överensstämmelse med vad som gäller om jävsinvändning mot domare enligt rättegångsbalken (4 kap. 14 § andra stycket).

Som fullfölj dsmedel för sakägare anvisar förslaget enbart besvär (16 kap. 1—4 §§). Motsvarighet saknas till nuvarande underställning till ägodel- ningsrätt av vissa frågor vid fastighetsbildning, såsom frågor om äganderätt och om tillstånd till avstyckning och laga skifte.

Beträffande förrättningsmannainstitutionen innebär förslaget inte några väsentliga ändringar. Till skillnad från gällande lag upptar emellertid för­ slaget en bestämmelse som ger förrättningsmannen möjlighet att upp­ dra åt underställd befattningshavare att självständigt utföra vissa delar av en förrättning, nämligen tekniska göromål och åtgärder av förberedande art (4 kap. 1 § första stycket sista punkten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Remissyttrandena

Lantmäteristyrelsens framställning tillstyrks eller lämnas huvudsakligen utan erinran i nästan alla remissyttranden. Endast tre remissinstanser är negativa eller tveksamma i någon huvudfråga men denna inställning grun­ das i två fall enbart på tvivel om lämpligheten av att nu genomföra en par­ tiell reform.

80

I flera yttranden betonas att en eftersläpning i fastighetsbildningsverk-

samheten medför stora olägenheter för både samhället och de enskilda.

Lantbruksstyrelsen framhåller att rationaliseringsverksamheten hämmas

och bankinspektionen nämner de hinder för fastighetsbelåning och rationell

byg§nadsverksamhet som ett dröjsmål med fastighetsbildningsåtgärder kan

medföra. Även Svenska sparbanksföreningen framhåller fastighetsbild-

ningsverksainhetens betydelse för kreditfrågorna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om lämpligheten av att nu göra

partiella reformer på fastighetsbildningslagstiftningens område. Hovrätten

för Nedre Norrland framhåller att frågan måste bedömas mot bakgrund av

hur länge det beräknas dröja innan en helt ny lagstiftning träder i kraft.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om nödvändigheten av snara åtgärder för att

komma till rätta med arbetsbalansen inom lantmäteriet är enligt hovrätten

värt allt beaktande. Om lantmäteriets kapacitet i väsentlig mån kan höjas

genom att brister i lagstiftningen undanröjs och den nya fastighetsbildnings­

lagen inte anses kunna avvaktas, torde de betänkligheter som kan anföras

mot reformer av den nu föreslagna karaktären få vika. Eif oeftergivligt vill­

kor bör dock vara att ändringarna inte innebär avsteg från de grundläggan­

de principer på vilka den gällande lagstiftningen vilar. Sammanfattnings­

vis anför hovrätten att den inte anser sig böra motsätta sig att gällande be­

stämmelser om avstyckningsförrättning ändras i huvudsaklig överensstäm­

melse med lantmäteristyrelsens förslag. Styrelsens framställning i övrigt

bör däremot inte föranleda någon omedelbar lagstiftningsåtgärd.

Föreningen Sveriges häradshövdingar instämmer i önskemålet att fastig-

hetsbildningsverksamheten effekliviseras och föreliggande balanser avar­

betas men ställer sig något tveksam till förslaget att nu tillgripa partiella

reformer. Det måste i varje fall anses vara viktigare att med all makt på­

skynda lagstiftningsarbetet och delreformer bör inte på något sätt få verka

fördröjande på detta. Tveksamheten beror delvis på att det enligt förening­

en inte är lätt att överblicka de reella verkningarna av dylika partiella re­

former.

Sveriges lantmätare förening och RLF ansluter sig till lantmäteristyrelsens

uppfattning att läget kräver reformer utan avvaktan på den mera genom­

gripande översynen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Förslaget till ändrade regler om sammanträde stöds nästan genom­

gående. Några remissinstanser vill dock begränsa reformen till avstyck­

ningar eller vissa typer av avstyckningar. I andra remissyttranden förordar

man i stället att reformen vidgas utöver vad lantmäteristyrelsen föreslagit.

Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte den av lantmäteristyrelsen

åsyftade arbetsfördelningen vid förrättningshandläggning i stort sett kan

uppnås utan att sammanträdestvånget slopas, nämligen genom att man ut­

nyttjar den år 1953 i 3 kap. 5 a § JDL införda möjligheten att hålla sam­

manträde på annan plats än där jorden är belägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

81

Hovrätten för Nedre Norrland anser, som redan nämnts, att reformen bör begränsas till avstyckningsförrättningarna. Enligt hovrättens mening är det mindre lämpligt att göra ändringar berörande de särskilda jorddelningsin- stitut som regleras i 20 kap. JDL. De har både reellt och lagtekniskt så nära samband med de bestämmelser som gäller motsvarande jorddelningsformer i samband med laga skifte, att det inte gärna kan komma i fråga att beträf­ fande dem införa regler som avviker från dem som gäller vid laga skifte. Det kan också ifrågasättas om behovet av omedelbara åtgärder i rationaliserings- syfte här är så framträdande. Vad åter angår avstyckningsinstitutet är detta till sin natur och till sin lagtekniska utformning så pass fristående från övriga fastighetsbildningsformer, att en särreglering bör kunna ske utan större svårigheter. Den bristande konsekvens mellan avstyckningsreglerna och bestämmelserna om övriga fastighetsbildningsformer som skulle följa av en på detta sätt begränsad reform torde med tanke på avstyckningsinsti- tutets fristående natur kunna tolereras under en övergångstid. Från ratio- naliseringssynpunkt synes också syftet med lantmäteristyrelsens framställ­ ning bli tillgodosett i väsentlig mån, även om de föreslagna förenklingarna begränsas till avstyckningsreglerna. Ser man till antalet förrättningar inom lantmäteriet, utgörs de till övervägande del av avstyckningar. Det vill där­ för synas som om betydande rationaliseringsvinster skulle kunna utvinnas genom förenklingar i förrättningsförfarandet beträffande detta institut.

Lantbruksstijrelsen framhåller att den högre personalens möjligheter att i önskvärd omfattning ägna sig åt planering och genomförande av mera om­ fattande fastighetsbildningar begränsas genom att högt kvalificerade tjänste­ män nu är upptagna av handläggningen av ett stort antal rutinmässiga av- styckningsförrättningar, som måste ges hög prioritet på grund av sin nyc­ kelställning i bostadsproduktionen. Detta förhållande försvårar rationalise- ringsverksamheten. Det kan även medföra att lantbruksnämnderna nödgas att acceptera enklare lösningar i fall, då mera genomgripande ägoreglering­ ar vore önskvärda. Lantbruksstyrelsen tillstyrker därför i princip de före­ slagna åtgärderna. Även om de avses skola komma i fråga endast för den allmänna fastighetsbildningsverksamheten avseende främst helårs- och fri­ tidsbebyggelse torde de få en avsevärd effekt. Slopandet av sammanträdes- tvånget och delegering av handläggningsförfarandet till ingenjörer med mät- ningsteknisk utbildning bör kunna tillämpas även vid vissa fastighetsbild- ningsåtgärder för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering. Styrelsen avser här fall, då lantbruksnämnderna säljer delar av fastigheter som till- skottsmark. Den försålda marken är då i regel gravationsfri och den jord­ politiska bedömningen är redan gjord i närvaro av överlantmätaren, som numera ingår som ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Dele­ gering bör också kunna komma i fråga vid enklare fastighetsbildningsåt- gärder som skall utföras enligt planer som föredragits och godkänts inom rationaliseringsorganet i närvaro av överlantmätaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

82

Rikets allmänna kartverk understryker att det från synpunkten att utgiv­

na kartor så nära som möjligt skall täcka det faktiska tillståndet i fastig-

hetsbildningsavseende är eftersträvansvärt att det formella fastighetsbild-

ningsförfarandet sker snabbt och att väntetider elimineras. Arbetet där­

med bör enligt kartverkets mening rationaliseras så mycket som möjligt och

en smidig överflyttning av vissa funktioner mellan lantmäteriutbildad per­

sonal och ingenjörspersonal torde därvid vara en viktig förutsättning. Hu­

ruvida det ena eller andra alternativet är mer befrämjande för detta syfte

undandrar sig kartverkets bedömande men verket ifrågasätter om slopan­

det av sammanträdena — som i och för sig dock öppnar en smidig möjlig­

het för eventuellt berörda att låta sig avhöra — verkligen är en förutsättning

för att en överlåtelse av vissa uppgifter på ingenjörspersonal skall kunna

komma till stånd. Också Svenska stadsförbundet tvekar om nödvändigheten

av att slopa sammanträdestvånget för att nå den avsedda effekten. Förbun­

det syftar på de möjligheter som finns att hålla sammanträde på annan plats

än där fastigheten är belägen. Lantmäteristyrelsens förslag föranleder emel­

lertid ingen erinran från förbundets sida.

Enligt Svenska bankföreningens mening synes reformen ha en så begrän­

sad räckvidd att den inte medför några risker för fastighetskreditgivningen.

Det är emellertid angeläget att den ansvarige lantmätaren vid sin prövning

av föredragna ärenden ägnar särskild uppmärksamhet åt behovet av skydd

för sådana intressenter som inte redan enligt lag är att betrakta som ome­

delbara sakägare. Inte heller sparbanksföreningen ser några allvarliga olä­

genheter med förslaget, åtminstone inte vid enkla avstyckningar. Det kan

emellertid befaras, att lantmäteriorganisationens service åt allmänheten

kommer att försämras om sammanträdestvånget i vissa fall slopas. Den

rådgivning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frå­

gor som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägarna just vid sam­

manträdet är värdefull och uppskattad. Det är vidare synnerligen angelä­

get att förenkling av fastighetsbildningsåtgärderna inte medför ökat plan­

arbete. Den flerstädes redan existerande eftersläpningen i planarbetet för­

orsakar ofta längre väntetider än fastighetsbildningsåtgärden. Föreningen

mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution tillstyrker liv­

ligt det föreslagna slopandet av sammanträdestvånget. Den omfördelning av

arbetsuppgifter, som förslaget syftar till, kan säkerligen höja effektiviteten

och nedbringa arbetsbalansen inom lantmäteriet. Detta ligger helt i linje

med bl. a. fastighetskreditväsendets intresse.

RLF anser att den delegering som ett slopande av sammanträdestvånget

möjliggör kan verksamt bidra till en snabbare handläggning i de fall,

där inga motstridiga intressen förekommer. Dessa är ju de övervägande

till antalet. Den betydligt förbättrade utbildning ingenjörskåren nume­

ra erhåller och det förhållandet, att förrättningarna inte avslutas förrän

lantmätaren godkänt vidtagna åtgärder, innebär att förfarandet ej torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

83

vara till men för rättssäkerheten. Genom den översiktliga kartläggning, inventering och planläggning som numera sker i olika sammanhang och med hjälp av införskaffade upplysningar rörande belägenhet och omfatt­ ning in. in. av sökt förrättning kan i de allra flesta fall dennas svårighets­ grad avgöras på tjänsterummet. I samband med delegeringen kan lantmä­ taren därför lämna sådana råd och anvisningar att risken för dubbelarbete och fördröjning undviks.

Lantmätareföreningen tillstyrker de föreslagna ändringarna men anser att samma regler bör gälla också beträffande tomtmätning. En sådan änd­ ring skulle medföra att delreformen får full effekt i fråga om de mest fre- kventa förrättningarna. De föreslagna reglerna om sammanträde skulle en­ ligt föreningens mening främja ett arbetssätt inom fastighetsbildningen, som väl ansluter sig till vad som tillämpas inom de flesta andra offentliga och enskilda verk, institutioner och företag. De skulle också vidga möjligheterna till ett rationellt och effektivt utnyttjande av olika personalkategoriers kom­ petens och kapacitet. Förutsättningarna för delegation av arbetsuppgifter skulle öka och hela kåren av ingenjörer utan högskoleutbildning men med praktisk erfarenhet skulle med ökad grad av självständighet kunna ta del i förrättningshandläggningen.

Svenska kommunal-tekniska föreningen framhåller, att man inom det kommunala mätnings- och fastighetsbildningsväsendet redan nu i betydan­ de omfattning arbetar i former, som mycket nära överensstämmer med de av lantmäteristyrelsen nu aktualiserade, fastän man av formella skäl givet­ vis måste hålla och redovisa förrättningsammanträden i anslutning till gällande föreskrifter. Förrättningssammanträdena innebär för de kom­ munala fastighetsbildningsorganen inte alls samma belastning från arbets-, tids- och kostnadssynpunkt som för de statliga organen i deras verksamhet på landsbygden. Detta sammanhänger bl. a. med att de kommunala orga­ nen i regel har korta och föga tidskrävande resor till förrättningsställena och större möjligheter att samordna förrättningssammanträdena för ett ofta rätt betydande antal förrättningar. Städernas bättre beredskap i fråga om kart- och utredningsunderlag har också sin betydelse i detta sammanhang.

Föreningen tillstyrker emellertid lantmäteristyrelsens förslag och förordar att de nya bestämmelserna görs tillämpliga också på tomtmätning. För­ eningen påpekar att större delen av de fastigheter, som årligen tillkommer för bebyggelse inom rikets mera koncentrerade tätorter, bildas såsom tomter i anslutning till bestämmelserna i FBLS. En stor del av tomtmätningsför- rättningarna lämpar sig väl för ett delegeringsförfarande och ett eftergi­ vande av det obligatoriska kravet på sammanträde enligt samma princi­ per som lantmäteristyrelsen föreslagit för avstyckningsförrättningar.

Lantmäteriets ingenjörsförening anser att lagändringar i syfte att effekti­ visera fastighetsbildningsverksamheten bör genomföras i betydligt större utsträckning än lantmäteristyrelsen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

84

Sveriges kommunala mätningsteknikers förening har inte något att erin­

ra mot styrelsens förslag.

Den enda remissinstans som i sak går emot förslaget att slopa samman-

trädestvånget är Sveriges fastighetsägareförbund. Förbundet påpekar, att

det i sitt yttrande över förslaget till FBL bestämt motsatte sig tanken att

fastighetsbildande åtgärder såsom avstyckning skulle få äga rum utan sam­

manträde. Förbundet framhöll då bl. a. att en förrättning utan sammanträ­

de med vederbörande sakägare medför risker för missförstånd och därav

föranledda rättsförluster för enskild part. För den enskilde sakägaren måste

förrättningsmannens kunskaper och erfarenheter vara av så stort värde, att

ett sammanträde inför förrättningsmannen måste framstå som ett nödvän­

digt led i fastighetsbildningen. Förbundet har inte funnit skäl att frångå sin

tidigare redovisade inställning. Förbundet kan inte heller dela uppfattning­

en att skyldigheten att hålla sammanträde skulle allvarligt hindra rationella

arbetsformer. Sammanträdet måste i stället anses vara en nödvändig för­

utsättning för att förrättningsmannen skall kunna få en uppfattning om

den enskilde fastighetsägarens problem och önskemål, som aktualiseras vid

en avstyckning. Den försämrade service som förslaget innebär kan inte god­

tas.

Den lagtekniska utformningen av lagreglerna om samman­

träde behandlas utförligt av hovrätten för Nedre Norrland som därvid anför

bl. a.

I fastighetsbildningskommitténs förslag (4 kap. 11 § med motiv s. 236)

har----------- den huvudregeln uppställts, att förrättning skall handläggas vid

sammanträde med sakägarna. Härifrån har dock åtskilliga undantag fö­

reslagits. Sålunda får åtgärder av förberedande art och tekniska göromål

företagas utan samband med sammanträde. Detsamma är fallet med sådan

handläggning som endast innefattar meddelande av beslut. Dessa eftergif­

ter från huvudregeln om sammanträde torde till en del ligga i sakens natur

och endast innebära ett konfirmerande av vad som redan tillämpas. Om

endast reglerna om avstyckningsförrättning nu omarbetas torde emellertid

angivna bestämmelser inte böra inarbetas i lagen. Om så skedde skulle där­

av kunna föranledas det icke åsyftade motsatsslutet att en sådan ordning

inte skulle få tillämpas vid andra förrättningar än avstyckning. I fastighets­

bildningskommitténs förslag har emellertid intagits ytterligare ett undantag.

Enligt förslaget får nämligen förrättningen handläggas utan sammanträde,

om stridiga intressen inte förekommer i saken. I nu förevarande samman­

hang torde en lagändring böra begränsas till ett stadgande av detta innehåll.

Stadgandet bör inarbetas i 19 kap. 5 § JDL. Där bör också intas en föreskrift

om skyldighet för lantmätaren att underrätta sakägare och andra besvärs-

berättigade om beslut som inte fattas vid sammanträde (jfr 14 § sista styc­

ket och 29 § andra stycket fastighetsbildningskommitténs förslag). Till des­

sa nya bestämmelser bör hänvisning ske i 5 kap. 2 § fjärde stycket FBLS.

Utöver dessa lagändringar torde lämpligen anvisningar till ledning för för-

rättningsmännen böra utfärdas av lantmäteristyrelsen rörande vissa typ­

fall, där sammanträde synes kunna underlåtas, vilka anvisningar åtminsto­

ne till dess närmare erfarenheter vunnits torde kunna anknytas till vad fas-

tighetsbildningskommittén anfört i motiven till sitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

85

Om sålunda möjlighet öppnas att handlägga vissa enklare avstycknings- förrättningar utan att sammanträde hålles torde härav föranledas visst tillägg till bestämmelserna i 19 kap. 7 § andra stycket JDL och 5 kap. 3 § FBLS, utvisande att vad där är stadgat om kallelse till förrättning endast skall gälla förrättning som handlägges vid sammanträde.

Förutsättningen att stridiga intressen inte föreligger torde enligt häradshövdingeföreningen i första hand avse att tvister inte föreligger mellan sak­ ägare. Sådana stridiga intressen är ovanliga när det gäller avstyckning och skall, om de inte kan biläggas, underställas ägodelningsrättens prövning. Däremot är det inte ovanligt, att viss divergens föreligger mellan sakäga­ rens förstahandsönskemål rörande det sätt, varpå avstyckningen skall verk­ ställas, och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt gällande lagstiftning. Dylika divergenser, som kan ha mycket olika intensi­ tet, avses emellertid knappast med uttrycket stridiga intressen. I dessa fall är sakägaren i princip den bestämmande, eftersom avstyckning inte får ske annat än i enlighet med sakägarens anvisning. I praktiken är emellertid lant­ mätarens ställning mycket stark, eftersom en prövning av frågan inför ägo- delningsrätten är en omständlig och tidskrävande procedur och sakägaren därför vanligen låter sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig kun­ na godta. Enligt föreningens mening är det mycket angeläget, att dylika dis­ kussioner förs mellan sakägaren och förrättningsmannen, inte med tekni­ kern. I annat fall riskerar man att teknikern, för att inte behöva befara att förrättningen inte godtas av förrättningsmannen, pressar sakägarens önske­ mål ytterligare. Det är vidare viktigt att sakägarens önskemål om hur av­ styckningen skall verkställas (eventuellt i den jämkade form som fram­ kommit efter diskussionen med förrättningsmannen) klart fastställs i nå­ gon handling som upprättas före förrättningens avslutande. Det bör nämli­ gen stå fullt klart för sakägaren, att det är hans egna önskemål som effek­ tueras vid förrättningen.

Kommunal-tekniska föreningen understryker angelägenheten av att det i den nya lagtexten eller i kommentarer till densamma klart kommer till uttryck, att sammanträde med sakägarna måste hållas av förrättningsman­ nen i alla tvistiga och tveksamma fall samt att lämpliga garantier skapas för att alla berörda sakägare får möjlighet att framlägga synpunkter beträf­ fande en förrättning inför förrättningsmannen om de finner detta erfor­ derligt.

Hovrätten för Nedre Norrland understryker, att det är önskvärt att frågan om hinder mot avstyckningen prövas snarast möjligt, så att utredning i and­ ra hänseenden inte sker i onödan och att inte något av verkställighetskarak- tär — t. ex. upprättande av karta och markering av gränser — företas dess­ förinnan. Detta ligger med tanke på kostnaderna inte blott i sakägarnas utan även i det allmännas intresse. Det synes därför angeläget att den i 19 kap. JDL angivna ordningen iakttas, så att prövningen av den ifrågasatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

avstyckningens tillåtlighet äger rum först och att åtgärder av verkställig- hetsnatur inte företas förrän det har klarlagts att avstyckningen kan tillå­ tas.

Enligt hovrätten har lantmäteristyrelsen inte klargjort, om och i vad mån den omfördelning av arbetsuppgifter mellan lantmätare och ingenjö­ rer, som enligt styrelsen skulle kunna ske om sammanträdestvånget slopas, avses kunna ske utan ändringar i lag. I frågan om avgränsningen av ingen­ jörernas behörighetsområde ansluter sig hovrätten till 4 kap. 1 § i försla­ get till FBL. Detta innebär att lantmätaren skall få överlåta åt underställd personal att självständigt fullgöra göromål av teknisk och förberedande art. Om en reform av denna innebörd anses böra genomföras nu, bör den emel­ lertid avse enbart avstyckningar.

De remissinstanser som ställt sig positiva till slopandet av sammanträ­ destvånget vid avstyckningar intar i allmänhet en liknande ståndpunkt även till förslaget om en ändring av reglerna om ägokravsj ämkning.

Hovrätten för Nedre Norrland anser emellertid att Iantmäteristyrelsens för­ slag i denna del inte bör föranleda någon omedelbar åtgärd. Tveksamhet i frågan huruvida ändamålet motiverar en partiell reform kommer till ut­ tryck i ytterligare ett par yttranden.

Hovrätten för Nedre Norrland anför att det torde vara obestridligt att en sådan reform som den föreslagna skulle medföra betydande fördelar. Genom vidgade möjligheter till ägoulbyte och ägokravsj ämkning skulle omregle­ ringar och ändringar i fastighetsindelningen i storleksrationaliserande syfte i hög grad förenklas och underlättas. Reformen är emellertid av genomgri­ pande karaktär och av stor principiell betydelse. Den omfattande avtals­ frihet som i hithörande avseenden föreslås av fastighetsbildningskommit- tén (se 5 kap. 18 §) får ses som ett led i kommitténs strävanden att till­ skapa enklare och smidigare instrument i den allmänna rationaliserings- verksamheten och utgör på sitt sätt ett naturligt komplement till övriga reg­ ler rörande det nya fastighetsbildningsinstitutet fastighetsreglering. Det obegränsade ägoutbytets samband med fastighetsbildningskommitténs för­ slag i övrigt ger hovrätten anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten av att bryta ut detta institut till särskild behandling. Härtill kommer att en reform med det av lantmäteristyrelsen angivna syftet torde vara en något mer komplicerad lagstiftningsåtgärd än vad styrelsens förslag ger vid han­ den. Det lär inte vara möjligt att såsom styrelsen föreslår endast slopa nu gällande restriktioner. Därutöver torde — såsom skett i fastighetsbild­ ningskommitténs förslag — vara nödvändigt att införa vissa bestämmelser för att nå överensstämmelse med reglerna om fastighetsköp.

Lantmäteristyrelsens förslag tillstyrks utan närmare motivering av bl. a. stadsförbundet och lantmätareföreningen. Lantbruksstyrelsen anser att öka­ de möjligheter till ägokravsj ämkning i många fall bör kunna komma till användning vid storleksrationalisering. Den jordpolitiska kontrollen i sam­

Kungl. Moj:ts proposition nr 167 år 1967

87

band med ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte bör enligt lantbruks- styrelsens mening principiellt anordnas på liknande sätt som prövningen av markförvärv genom köp.

Kreditgivarnas intressen uppmärksammas i flera remissyttranden. Bank­ föreningen har ingenting att erinra mot förslaget under förutsättning att reglerna till inteckningshavarnas skydd i 8 kap. 4 § andra stycket och 13 kap. 2 a § andra stycket JDL behålls oförändrade och att oskadlighetspröv- ningen alltid kommer att verkställas av den ansvarige lantmätaren med beaktande av de tolkningsanvisningar som lämnats vid bestämmelsernas tillkomst. Sparbanksföreningen har i princip ingenting att erinra mot att ägoutbyte i större utsträckning än hittills används i stället för det även från kr editgi var synpunkt mera omständliga förfarandet med avstyckningar och sammanläggningar. Föreningen framhåller emellertid att varje upp­ mjukning av de likvid- och ersättningsregler som gäller för ägoutbyte lik­ som den av lantmäteristyrelsen önskade legaliseringen av ensidigt ägoutbyte måste åtföljas av lagändringar om t. ex. oskadlighetsprövning och medgi­ vanden från rättsägarnas sida för att säkerställa kreditgivarintressena.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution påpekar att den föreslagna lagändringen innebär, att det inteckningshavar- skydd som f. n. föreligger i form av en tioprocentsregel helt skulle försvinna.

Det skulle i stället ankomma på lantmäterimyndigheten att, så att säga över hela fältet, verkställa den känsliga oskadliglietsprövningen beträffande in- teckningshavares säkerhet. Ombudsmansföreningen måste med yttersta skärpa reagera mot en sådan ordning. Föreningen kan acceptera den före­ slagna utvidgningen bara i kombination med en bestämmelse att inteck- ningshavares medgivande ovillkorligen måste inhämtas, så snart den gäl­ lande tioprocentsgränsen överskrids.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att i fall, då kombination av av­ styckningar och sammanläggningar måste tillgripas i stället för ägoutbyte, arbete och kostnader uppkommer som särskilt när det gäller mindre arealer knappast står i proportion till syftet med åtgärderna. Föreningen tillstyrker därför förslaget men framhåller angelägenheten av att inteckningshavarnas rätt tillvaratas. Det bör närmare prövas om nuvarande regler angående un­ derrättelse till inteckningshavarna om det ifrågasatta ägoutbytet är tillräck­ liga, när detta kan leda till en mera avsevärd minskning av intecknings- underlaget.

Fastighetsägareförbundet finner det något tveksamt om en ändring be­ träffande en så sparsamt förekommande förrättningsform som frivilligt ägoutbyte skulle kunna tillmätas en väsentligt arbetsrationaliserande effekt.

Förslaget måste nämligen anses förutsätta, att kreditsynpunkterna ägnas särskild uppmärksamhet vid förrättningen. Förbundet motsätter sig emel­ lertid inte förslaget. Häradshövdingeföreningen anser att man kan efterge restriktionerna i fråga om avvikelse från full tilldelning under förutsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

att samtliga berörda sakägare — såväl fastighetsägare som innehavare av

begränsade sakrätter — medger åtgärden. Härigenom skulle ägoutbytet

kunna i större utsträckning fullgöra den funktion som avses med det före­

slagna institutet fastighetsreglering. Emellertid bör det tillses, att denna

form inte används för andra ändamål än en reglering i rationaliserings-

syfte. Om begränsningen till 10 % upphävs synes det också kunna ifråga­

sättas om inte skyddet för inteckningshavare bör utbyggas. Nuvarande reg­

ler innehåller inte något hänsynstagande till förhållandena, när en inteck­

ning belastar flera fastigheter. Om den utgående ersättningen är avsevärd i

förhållande till fastighetens värde synes nedsättning för fördelning enligt

utsökningslagens regler böra göras obligatorisk, såvida inte medgivanden i

samma omfattning som vid relaxation kan presteras.

Departementschefen

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårda­

re belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på

orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen

beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i frå­

ga om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer fram­

trädande behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen

har delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbild-

ningsverksamheten bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskole­

utbildad personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation

och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt ratio­

nalisering. Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts ge­

nom särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdeparte­

mentet enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftning­

en är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag

till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommit-

tén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan

om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens områ­

de. Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationalise­

ringseffekt att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fas­

tighetsbildningslag. Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdes-

tvånget vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels pro­

centgränsen för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteri-

styrelsens förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesar­

betet i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksam-

heten kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning

89

utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förbereds. Av skäl som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella ställningstaganden helst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastig­ hetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund framgår det omedelbart att båda förslagen står i överensstämmelse med tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är för­ slagen emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra för­ slaget i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägo- kravsjämkning har däremot vittgående principiella konsekvenser och krä­ ver betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från ratio- naliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i all­ mänhet från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbild­ ning är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av så­ dana fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggnings- form. Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning en- ligt legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanlägg­ ning som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs nor­ malt som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet, upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vis­ sa undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläg­ gas helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lag­ stiftning, att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som mo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

90

tiv åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverksamheten. Skyl­

digheten att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrel­

sens mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill be­

gränsa reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra

remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att samman­

träde måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att samman­

träde inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel

fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns

några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan

sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrätt-

ningsmannens expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares

utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men

om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansök­

ningen anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall

behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö.

inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla

sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. Fn sådan uppmjukning

bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet

med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslag-

stiftningen, förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationa­

lisering av förfarandet på flera sätt. Bl. a. faller en del onödiga resor bort,

i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom

kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen

och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättnings-

stället inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av

andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens be­

skaffenhet och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning

och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas.

Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas

hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden

av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika för-

rättningsåtgärder är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av

befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är

emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sam­

manträdestvånget slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas

till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intres­

sen inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde refor­

men tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och

Knngl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

91

remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbild- ningsåtgärden. Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om det till avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägo­ utbyten och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla samman­ trädestvånget är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har hel­ ler inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller 2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19 kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha sam­ ma sakliga innebörd som i förslaget till PBL. Det är inte bara olika sak- ägarintressen som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att för­ rättningar där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sam­ manträde. Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden. Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättnings­ mannen att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvän­ diga kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

92

förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egent­

ligt intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det

enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet

inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet,

se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift

om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående

obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för på­

börjande av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträ-

destvånget slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta bygg­

nadsnämnden faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall för­

rättning skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör där­

vid gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggnings-

form i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara

olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där

mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall

medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare

framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighets-

villkoret behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas

så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att hand­

lägga förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren

är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla

att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och där­

av föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplice­

rade avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att

förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utred­

ningsarbetet och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den råd­

givning i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor

som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträ­

det är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmän­

heten sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana

synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min me­

ning är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom

att rensa ut onödigt tyngande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta

sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastig-

hetsbildningsproceduren ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler

gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emeller­

tid nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till

att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

93

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot var­ andra skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande del- ningsgrunden. I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att upp- skattningsinnehållet av fastighets marktilldelning avviker från fastighe­ tens ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränser­ na för sådan ägokrav sjämkning är ganska snäva. Under vissa tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som inne­ fattar ägokravsjämkning resp. ägokravsjämkning vid laga skifte ske utan stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för tvångsjämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter över­ enskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagan­ de fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. I princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägo- kravsjämkningen inte medför försämrad fastighetsindelning och vid fri­ villigt ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighets­ indelning eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fast­ ställd stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes ge­ nom lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med 1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att under­ lätta jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen 10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart bl. a. för storleks- rationalisering. Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner, som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes ge­ nom lagändring år 1955 enligt samma principer som 1951 års ändringar för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighetsbildningsinstitut benämnt fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighets­ reglering förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fas­ tigheter. De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd

94

av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt

gällande regler om ägokravs jämkning tvångsvis. Men med samtycke av be­

rörda rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli

i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastig­

hetsreglering och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa

villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall upp­

fylla vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone inne­

bära en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares sam­

tycke till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall

gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egen­

dom äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid av­

händelse skall också iakttas.

Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet

skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse

vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är

nödvändiga för delta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de

nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravs jämkning

helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbild-

ningsverksamlieten. Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att

fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns

utan tvekan skulle få en väsentlig arbctsrationaliserande effekt. Denna

skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt

genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för

rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas.

I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klar­

göras, att också ensidigt ägouIbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i

princip är tillåtet, lörutsatt att åtgärden inte medför större minskning av

fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägout­

byte. Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt ar-

betsbesparande medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen.

Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att

utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga

om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravs jämkning vid ägo­

utbyte eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring,

i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart.

Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för

många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då

omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan

enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad

möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastig­

heter som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående

förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar -— som annars

vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

95

sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad mark- överföringsmöjlighet — dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med god­ tagande av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, samman­ läggning och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i allmänhet medföra avsevärd förenkling.

Genomförs vidgad möjlighet till ägo kr avs jämkning vid ägoutbyte enligt JDL blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägout­ byte enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars legaliseras genom avstyckning enligt JDL -—- då avstyckningen normalt tor­ de ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då köp fullföljs genom åtgärder enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrätt- ning enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen, fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan un­ danröja de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivnings­ väsendet skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt bortfaller — är att märka att denna vid köp och avstyckning för samman­ läggning måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och full­ följd efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan und­ gås. Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation. Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort, vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsido­ sättas men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köp­ metoden vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myn­ digheter. Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning, vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrä­ vande. Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenldings- möjligheter, till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möj­ ligheter att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet och jordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genom­ föras i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploa­ tering och i andra sammanhang.

96

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen

bär en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra

väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar

som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som

håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som

kan anföras mot att genomföra reformen —■ som otvivelaktigt innebär en

principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lant-

mäteristyrelsens förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att

detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravs-

jämkning skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler

sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner

med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anled­

ningarna till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som

redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former

av överlåtelse. I förslaget till PBL har fastighetsbildningskommittén dragit

konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till

uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse

som innebär ägokravs jämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den

obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra

sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån mot­

svarande lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen

inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning,

eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om

inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller

frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte uppställer

jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte

får försämras. Eftersom det varken ställs något lämplighetskrav på de be­

rörda fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbätt­

ras är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande

till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om

möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder

nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor böra skärpas.

Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindel­

ningen skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder

som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla

ägoutbyten och ägokravsjämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga

åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstäm­

melse med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska

skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret

stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde

i de flesta fall leda till samma resultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

97

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt prak­ tiskt sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall, då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åt­ gärden kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighets­ indelningen. Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för fri­ villigt ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nu­ varande bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs. Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättmngsmännen. An­ ordningen innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överens­ kommelse om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskriv­ ningsdomaren vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jäm­ ställa med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger 10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägoulbyte skall enligt gällande bestämmelser träffas genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder, av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reg­ lerna om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som av­ står eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening bi­ läggas förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsför­ hållandena blir klara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minsk­ ning av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmel­ ser om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljds- bestämmelser bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rätte­ gångshandling. Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extra­ ordinära rättsmedel.

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frå­ gan om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av in­ teckning eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända in­ nehavare av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgi­ vande inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara upp­ fyllt för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten (prop. 1951: 159 s. 93), och denna bör alltså iaktta den största försiktighet (prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av in­ teckningar eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägo­ kravsjämkning vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastig­ hetsindelningen i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fas­ tigheter. Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin säkerhet försämrad genom att den särintecknade fastighetens ansvar för den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbytet eller laga skiftet. Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 är 1967

99

än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastig­ hets uppskattningsinnehall minskas utöver nu gällande jämkningsgräns. Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav pa motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. för­ behåll att inteckningshavaren får hålla sig till de övriga gemensamt in­ tecknade fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt in­ tecknade fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande behövs från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller annan rättighet, om rättigheten gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det är uppenbart att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrätt- ningsmannen dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke bör kunna ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i gällande rätt. Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensam­ ma inteckningar ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning an­ knyter till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusav­ vikelsen till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrätt­ ning som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i över­ ensstämmelse härmed inte marköverföring genom ägokravsjämkning eller över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna ut­ ökas väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda be­ stämmelser med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas jord­ förvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvär­ vas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränk­ ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt

denna lag av Kungl. Maj:t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vi­ dare vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är ban­ kers och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begrän­ sad genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsför- eningars rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de be­ rörda bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot inte marköverföring genom ägontbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års lag innehåller uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder av­ styckning och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jord- förvärvsprövningen genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §). Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstill- stånd, och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om förvärvs tillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är så­ dana förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om fri­ villig ägokravsjämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskatt- ningsinnehåll inte får ökas väsentligt genom ägokravsjämkning enligt de nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas. I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga före­ skrifter om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordför­ värvslagen kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt. Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämn­ dens strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

101

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssub­ jekt, vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast egendom här i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som är tämligen noggrant specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndig- het. Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samord­ nar tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lag- tekniskt lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstäm­ melse med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsva­ rar förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättnings- männen hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få un­ derställa Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL med­ föra att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelnings- rätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hin­ der i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet, såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravs jämkning lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristy- relsen upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag be­ gränsar mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägo­ utbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägo­ utbyte kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande reg­ ler skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får

102

minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna

även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara

önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägo­

utbyte med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En

sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med

den nu aktuella partiella reformen.

I lagtekniskt hänseende synes de föreslagna reformerna böra

genomföras på följande sätt. Reglerna om handläggning av avstyckning

utan sammanträde införs i 19 kap. JDL som en ny paragraf betecknad 8 §.

Viss ändring bör därvid ske i 9 § av samma kapitel, varjämte en följdänd­

ring behövs i 5 kap. 2 § FBLS. Nya regler om frivilligt ägoutbyte införs i 8

kap. JDL som en ny paragraf, betecknad 4 a §, varvid också 4 § bör änd­

ras. Nya regler om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte införs i 13 kap.

JDL som en ny paragraf, betecknad 2 b §, varvid också 2 a § bör ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Specialmotivering

I enlighet med vad förut anförts har inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län;

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­

parbergs län;

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet;

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.

Förslaget till lag angående ändring i datalagen

De förslag som förordats i de olika avsnitten i det föregående har lag­

tekniskt utformats dels som ändringar i 10 och 13 §§ DL och dels som nio

nya paragrafer (27—35 §§) i samma lag. Eftersom de regler som tas upp i

de nya paragraferna avser laga skifte till rubbning av storskifte, dvs. sam­

ma ämne som behandlas i 1—18 §§ i lagen, borde reglerna ha fått sin plats

i anslutning till dessa paragrafer. Detta skulle emellertid ha medfört att de

följande paragraferna måst numreras om, vilket skulle innebära vissa olä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

103

genheter. De nya paragraferna har därför placerats i slutet av lagen under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av stor­ skifte». Dessutom har inledningen till lagen ändrats. Av den nya lydelsen framgår direkt att bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte finns dels i 1—18 §§ och dels i 27—35 §§.

10

§.

Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanläggning under laga skiftet.

Av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen har andra stycket i paragrafen ersatts med en bestämmelse om att sammanläggning som omfattar del av fastighet har verkan som laga delning av fastigheten. Ändringen sammanhänger med den ändring som föreslås beträffande 4 § särskilda lagfartslagen. För att det åsyftade resultatet — registrering och lagfart -— skall nås krävs också vissa ändringar i bestämmelserna om re­ gistrering av dalaskifte. Bestämmelser i detta hänseende torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utläggande av gemensam ägo- lott.

I avsnittet om skiftesläggning i den allmänna motiveringen har jag för­ ordat att möjligheterna att lägga ut gemensam ägolott vidgas något. Detta har kommit till uttryck genom en ändring i andra stycket av förevarande paragraf. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har ändringen visst samband med den möjlighet till avsteg från bestämmelserna i 13 kap. 3 § JDL, som kommer till uttryck i förslaget till 32 §, och inne­ bär dessutom en förenkling av lagtexten.

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket är mycket svårtillgängliga. Lagtexten behandlar flera olika fall men

i

praktiken är det i samtliga fall

fråga om ägokrav för avrösningsjord. Innebörden är att om det för sådana ägokrav inte går att lägga ut ägolotter som motsvarar visst lämplighets­ krav — i huvudsak detsamma som lämplighetskravet i 1 kap. 8 § JDL — skall gemensam ägolott läggas ut för så många av ägokraven som behövs för att ägolotten skall motsvara kravet. Bestämmelserna har nu, samtidigt som den avsedda ändringen

i

fråga om innebörden genomförts, redigerats

om. Lämplighetskravet har

därvid placerats först och regeln om gemensam

ägolott sist.

27 §.

Paragrafen innehåller den regel om gränsbestämning som föreslagits i den allmänna motiveringen.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

28 §.

I denna paragraf har samlats de bestämmelser om avsteg från jorddel­

ningslagens krav på upprättande av ägobeskrivning, tilldelningslängd och

hävdeförteckning som föreslagits i avsnittet om vissa förteckningar.

29 §.

Denna paragraf innehåller regler om gradering.

I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen har paragra­

fen utformats så att gradering krävs endast om särskilda skäl föreligger.

Uttrycket skogsmark har samma innebörd som i 1927 års kungörelse och

avser alliså mark som lämpligen bör användas för skogsproduktion, oavselt

om den för tillfället är skogbärande eller inte. — Enligt 13 kap. 2 § JDL skall

graderingen ligga till grund för eventuell gottgörelse för minskning i ägo­

välde. Detta förhållande har uppmärksammats i denna paragraf genom att

där tagits in en bestämmelse om att sådan gottgörelse när gradering inte

sker i stället skall beräknas i anslutning till uppskattning enligt 14 kap. 9 §

JDL.

30 §.

Paragrafen innehåller de regler om anstånd med bestämmandet av likvi­

der som föreslagits i den allmänna motiveringen.

31 och 32 §§.

Dessa paragrafer innehåller — jämte 13 § andra stycket — bestämmelser

i anslutning till de frågor om ägokravs jämkning och ägolotts sammansätt­

ning som behandlats i avsnittet om skiftesläggning i den allmänna moti­

veringen. De föreslagna bestämmelserna om ägokravs jämkning har utfor­

mats som modifikationer till 13 kap. 2 § JDL och har tagits upp som 31 §.

Bestämmelsen om avsteg från 13 kap. 3 § JDL vid ägolottsbildningen har

tagits upp i 32 §. Liksom när det gäller 13 § andra stycket DL har bestäm­

melsen fått den innebörden att den avsedda användningen av ägolotten

skall vara avgörande. Sambandet mellan denna paragraf och 13 § DL är

f. ö. så starkt att paragraferna delvis täcker samma område.

33—35 §§.

Paragraferna innehåller bestämmelser i de frågor som behandlats i av­

snittet om besvär och fastställelse.

I 33 § första stycket har tagits upp en regel som ger förrättningsmännen

möjlighet att behandla vissa frågor rörande skiftesläggning och servitut

som preliminärfrågor. Andra stycket innehåller en anvisning om att talan

skall fullföljas i den ordning som anges i 21 kap. 19 § JDL. I fråga om

skiftesplan innebär detta att motsvarande regler bör gälla som beträffande

talan mot hävdeförteckning, dvs. att talan skall fullföljas inom 30 dagar

från det skiftesplanen behandlades på sammanträde. I övriga fall skall besvärstiden räknas från beslutet eller förordnandet.

Som framhållits i den allmänna motiveringen öppnar bestämmelserna i 33 § möjlighet till ett tidigare tillträde av de nya ägolotterna än som slaille följa av 15 kap. 1 § JDL. Detta har kommit till uttryck i 34 §, som föreskriver att mark som berörs av förordnande enligt 33 § skall tillträdas inom ett år från det skiftesplan, servitutsbeslut eller förordnande om till­ lämplighet av 34 § vunnit laga kraft. Delägarna har naturligtvis samma möjlighet som enligt 15 kap. 1 § JDL att komma överens om att tillträde skall ske inom kortare tid. Också i övrigt bör motsvarande regler gälla som enligt 15 kap. 1 § JDL.

I 35 § har en bestämmelse om partiell fastställelse av laga skifte tagits upp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

105

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen

Beträffande ändringen i 4 § hänvisas till den allmänna motiveringen. Ändringen ill § är en ren följdändring. Enligt paragrafen i dess nu gäl­ lande lydelse skall efter det skifte blivit slutligen fastställt tiden för fast­ ställelsen antecknas i lagfartsprotokollet och lagfartsboken. Denna anteck- ningsskyldighet torde ha sin grund i att fastställelsen av skiftet bildar ut­ gångspunkt för fristen att söka lagfart. Genom den nu föreslagna ändringen i 4 § börjar lagfartsfristen löpa i och med att frågan om sammanläggning blivit slutligen avgjord. Om sammanläggningen skall emellertid anteckning ske på grund av en bestämmelse i 20 § SML. Någon särskild regel om an- teckningsskyldighet med hänsyn till lagfartsplikten behövs alltså inte. Inte heller finns det någon anledning att anteckna fastställelsen av skiftet. Paragrafen har därför ändrats så att den avser enbart anteckning om alt kungörelse enligt 1 § utfärdats.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

8 KAP.

4 §•

Denna paragraf, där hittills alla särskilda bestämmelser om frivilligt ägo­ utbyte varit samlade, innehåller enligt detta förslag de grundläggande reg­ lerna om frivilligt ägoutbyte.

Den enda sakliga ändring som gjorts i paragrafen är att det allmänna jordpolitiska villkoret för frivilligt ägoutbyte har skärpts från ett krav på att fastighetsindelningen ej försämras till ett krav på förbättrad indelning. Grunderna för denna ändring har angetts i den allmänna motiveringen. Jag har därvid också berört det nya villkorets innebörd. Det bör här

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

tilläggas, att villkoret i princip avser helhetsverkan av det ifrågasatta

ägoutbytet. Villkoret innebär alltså inte att förbättring krävs på alla be­

rörda punkter, inte ens att försämring inte får ske på någon punkt. I all­

mänhet innebär förbättrad fastighetsindelning att en eller flera i ägout­

bytet deltagande fastigheter eller samfällda områden förbättras. Men vill­

koret om förbättrad fastighetsindelning kan undantagsvis vara uppfyllt ock­

så i fall då ägoutbytet inte innebär någon omedelbar förbättring av de del­

tagande fastigheterna och samfällda områdena, nämligen om ägoutbytet

främjar genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning, t. ex. enligt

upprättad plan för successiv rationalisering. Över huvud taget bör frågan

om fastighetsindelningen förbättras eller inte självfallet i princip bedömas

ur samma tidsperspektiv som frågor om fastighets lämplighet enligt t. ex.

1 kap. 8 § och 19 kap. 2 § JDL. Även om det är vanligast att en förbättring

på kort sikt också innebär en förbättring på längre sikt kan motsatsen

ibland gälla. Det kan tilläggas att gällande allmänna jordpobtiska rikt­

linjer givetvis bör beaktas vid tillämpningen av förbättringsvillkoret, på

motsvarande sätt som vid tillämpningen av andra jordpolitiska villkor.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen gäller vid

tillämpning av denna paragraf inte något krav att vederlag i första hand

bör utgå i jord. Det finns alltså inte något särskilt hinder mot ensidig fri­

villig marköverföring.

I anslutning till andra stycket i paragrafen vill jag påpeka att gällande

regler om skydd för innehavare av fordringar och andra rättigheter vid

ägoutbyte och laga skifte avser inte bara intecknade rättigheter utan också

andra rättigheter för vilka fastigheten häftar, bl. a. sådana som gäller med

bästa rätt eller åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken (jfr bl. a. 49 §

inteckningsförordningen). Däremot anses t. ex. ointecknade nyttjanderät-

ter annars inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas häfta

därför (jfr SOU 1963: 68 s. 391). Förslaget att vidga möjligheterna till fri­

villig ägokravsjämkning medför inte någon principiell ändring i de ointeck­

nade rättigheternas ställning. Det är ju redan enligt gällande rätt möjligt

att tvångsvis eller efter överenskommelse företa omfattande omreglerande

åtgärder genom laga skifte eller ägoutbyte, t. ex. att genom ägoutbyte flytta

hela fastigheter, och det kan därvid hända att ointecknad rätt påverkas.

Jag finner alltså inte skäl att nu föreslå några nya regler om skydd för

innehavare av ointecknad rättighet.

I detta sammanhang vill jag också påpeka, att gällande regler om skydd

för innehavare av fordringar och andra rättigheter inte avser innehavare

av inteckning i tomträtt som upplåtits i fastighet som förrättningen berör.

Det finns inte anledning anta att de nya reglerna om frivillig ägokravs­

jämkning aktualiserar denna brist i gällande rätt. Frågan om skydd för

dessa inteckningshavare torde därför böra lösas i samband med den plane­

rade större reformen av lagstiftningen om fastighetsbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

107

För att innehållet i paragrafen skall bli mer överskådligt har den omar­ betats i redaktionellt hänseende, varvid de olika förutsättningarna för att ägoutbyte skall få ske tagits upp i fyra olika punkter.

4 a §.

I denna paragraf som är ny och i viss mån utgör ett undantag från 4 § anges under vilka förutsättningar ägoutbyte får ske utan att ägokravs- jämkningen håller sig inom den ram som anges i 4 §.

Paragrafen utgör kärnan i den reform av reglerna om frivilligt ägout­ byte som nu föreslås. Paragrafen blir tillämplig inte bara vid ägoutbyte i samband med laga skifte utan även vid fristående ägoutbyte enligt 20 kap. 1 §. Grunderna för paragrafen har utförligt redovisats i den allmänna moti­ veringen. I några speciella hänseenden och i vissa detaljfrågor torde emel­ lertid vissa anmärkningar böra göras.

Om ett ägoutbyte, varom fråga behörigen väckts, uppfyller villkoren för tvångsägoutbyte kan det självfallet genomföras under åberopande av reg­ lerna om sådant ägoutbyte också i fall då sakägarna träffar överenskom­ melse om ägoutbytet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa reglerna om fri­ villigt ägoutbyte. Så t. ex. kan ägoutbyte enligt 1 a § med 25 % ägokravs- jämkning genomföras utan åberopande av reglerna för frivilligt ägoutbyte. Bestämmelserna i denna paragraf innebär inte någon ändring i detta förhållande.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör hinder inte före­ ligga mot ensidigt frivilligt ägoutbyte. Detta gäller också frivilligt ägoutbyte enligt denna paragraf.

Från civilrättslig synpunkt är marköverföring genom ägokravs jämkning lika litet som marköverföring genom ägoutbyte som inte innefattar ägo- kravsjämkning att anse som överlåtelse eller därmed jämförlig rätts­ handling. Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör inte ett förvärv av fast egendom och medför därför inte heller rätt eller plikt att söka lagfart.

När det gäller frågan hur frivillig ägokravsjämkning skall betraktas från skatterättsliga synpunkter torde man böra skilja mellan olika former av beskattning. Såvitt gäller realisationsvinstbeskattningen torde frågan i första hand få lösas av rättspraxis. Med hänsyn till det nu uppställda kra­ vet på att fastighetsindelningen skall förbättras synes förhållandena i den­ na del emellertid inte undergå någon större ändring genom förevarande reform. Gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när marköverföringen sker utan vederlag. Vad beträffar stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308) torde utan vidare vara klart, att stämpelskatt enligt 3 § inte kommer i fråga vid marköverföring. Huruvida stämpelskatteförordningen bör änd­ ras i denna del torde få övervägas sedan man vunnit någon tids erfarenhet av hur de nya reglerna om ägokravsj ämkning fungerar. Frågan kommer också att bli aktuell vid beredningen av förslaget till FBL.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Om ägare till fastighet, som består av enskild mark jämte andel i sam­

fälld mark, genom ägokravsjämkning avstår all fastighetens enskilda mark

utan markvederlag bildas en s. k. andelsfastighet. Gällande jordpolitiska

regler torde i princip innebära eller förutsätta att sådana fastigheter inte

hör bildas. Förslaget till FBL intar i viss mån en annan ståndpunkt. Den

försämring av fastighetsindelningen som nybildning av andelsfastighet i

allmänhet torde innebära, måste givetvis beaktas när frågan om ägout­

bytes tillåtlighet prövas. I detta sammanhang kan dock påpekas, att gällan­

de regler medger att andel i äga som undantagits för gemensamt behov är

föremål för ägoutbyte (1 § andra stycket tredje punkten och på samma sätt

vid frivilligt ägoutbyte enligt 4 §).

De nya bestämmelserna om ägokravsjämkning anknyter till värderings-

och ersättningsprinciperna i JDL och ger därför inte anledning till nya

regler om gradering eller likvidberäkning. Men jag vill framhålla, att det

vid stora förändringar av fastigheters uppskattningsinnehåll är särskilt

viktigt att sakägarna är rätt orienterade om de ekonomiska sammanhangen.

I fall då överenskommelse som innefattar ägokravsjämkning inte innefattar

överenskommelse också om ersättningsbelopp, bör förrättningsmannen

därför förvissa sig om att berörda sakägare har klart för sig de principiella

följderna i ersättningshänseende.

Beträffande de särskilda styckena i paragrafen vill jag anföra följande.

Begeln i andra stycket att samma villkor skall gälla som för avhändelse

av fast egendom syftar bl. a. på föreskrifterna om makes samtycke till av­

händelse av fast egendom vari maken har giftorätt (6 kap. 4 § giftermåls-

balken), äktenskapsförord vid gåva mellan makar (8 kap. 2 § giftermåls-

balken), rättens tillstånd till överlåtelse av omyndigs egendom (15 kap.

16 § föräldrabalken) samt myndighets tillstånd till avyttring av fast egen­

dom som utgör häradsallmänning (9 § lagen den 18 april 1952, nr 166, om

häradsallmänningar), kyrklig jord (lagen den 4 januari 1927, nr 1, angå­

ende tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt) eller fideikommiss eller som tillhör flott-

ningsförening (25 § lagen om flottning i allmän farled). Vidare åsyftas t. ex.

inskränkning i ägares befogenhet att överlåta fast egendom till följd av

föreskrift i fångeshandlingen eller testamente, såvida inskränkningen är

antecknad i fastighetsboken eller eljest känd för förrättningsmannen, samt

legala begränsningar i ställföreträdares behörighet att överlåta fast egen­

dom, t. ex. i statliga eller kommunala myndigheters rätt att besluta om

överlåtelse av statlig resp. kommunal egendom.

Det speciella fallet att marköverföring skall ske mellan två fastigheter

i en ägares hand kan givetvis inte direkt jämställas med överlåtelse. Vill­

koren för avhändelse bör emellertid i tillämplig mån iakttas vid minskning

av fastighet också i sådant fall. Ägarens rätt till fastigheterna kan nämligen

vara av olika beskaffenhet. Sålunda bör t. ex. vid marköverföring från fas­

tighet som utgör giftorättsgods till fastighet som utgör enskild egendom makes samtycke enligt 6 kap. 4 § giftermålsbalken föreligga.

Däremot åsyftar regeln att samma villkor skall gälla som vid avhändelse inle formkravet vid överlåtelse av fast egendom. Överenskommelse om ägoutbyte träffas genom förening, såsom redan berörts i den allmänna mo­ tiveringen.

I det speciella fallet att frivilligt ägoutbyte avser fastigheter i en ägares hand gäller inte något formkrav för ägarens viljeförklaring. Vid frivillig ägokravsjämkning under laga skifte gäller däremot kravet på skriftligt med­ givande också när fastigheterna har samma ägare. I princip finns det givet­ vis anledning att reglera ägoutbyte och laga skifte på sinsemellan likartat sätt i nu berörda avseende. Man torde emellertid kunna förutsätta att för- rättningsmännen — även utan någon lagändring — ser till att ägarens vilje­ förklaring på lämpligt sätt kommer till uttryck i förrättningsakten.

Vidare åsyftas inte sådana bestämmelser som innefattar villkor för lag­ fart utan att samtidigt utgöra villkor för avhändelse, t. ex. bestämmelserna i 8 § lagfartsförordningen, som innebär att förre ägarens fång i allmänhet skall vara lagfaret för att ansökan om lagfart skall kunna beviljas.

Om äganderätten till fastighet, som skall minskas genom ägokravsjämk­ ning enligt de nya reglerna, finnes vara tvistig torde en tillämpning av 3 kap. 12 § JDL leda till att ägoutbyte inte kan ske. Enligt nämnda paragraf skall nämligen äganderättstvist, vars avgörande är av betydelse för för­ rättningens behöriga verkställande, föranleda uppehåll i förrättningen och, om tvisten yppats efter förrättningens början, underställas ägodelnings- rättens prövning. Om förrättningen avser åtgärd, som fordrar viss sak­ ägares positiva medverkan, torde det vara nödvändigt att först få tvisten om vem som är behörig sakägare avgjord.

Bestämmelserna i fjärde stycket innebär i princip, att ökningen av en fastighets uppskattningsinnehåll genom tillämpning av första stycket i paragrafen skall bedömas enligt samma villkor som gäller för förvärv av fast egendom. Principens närmare utformning innefattar vissa begräns­ ningar av övervägande formell art. Sålunda avses enbart storleksökning­ ar som äro väsentliga och som strider mot syftet med gällande inskränk­ ningar i förvärvsrätten. Dessa båda bestämningar har samband med var­ andra. Det finns inte anledning att i detta sammanhang inskrida mot andra marköverföringar än sådana som motverkar syftet med förvärvsinskränk- ningarna, och oväsentliga storleksökningar kan generellt sägas vara av den arten att de inte motverkar angivna syfte. Genom de nämnda precisering­ arna bör tillämpningen bli så enkel som saken medger. Bestämmelserna avser vidare bara sådana inskränkningar i förvärvsrätten som är direkt på­ bjudna i lag. Några andra inskränkningar, som speciellt avser rätten att förvärva fast egendom, torde knappast finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

109

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

13 KAP.

2 a §.

Denna paragraf, där hittills alla bestämmelser om frivillig ägokravs-

jämkning vid laga skifte varit samlade, innehåller enligt detta förslag

de grundläggande reglerna om sådan jämkning.

Den enda sakliga ändringen i paragrafen är att det allmänna jordpolitis­

ka villkoret för frivillig jämkning har skärpts från ett krav på att fastig­

hetsindelningen ej försämras till ett krav på att indelningen förbättras.

Vissa redaktionella ändringar har samtidigt vidtagits för att innehållet i

paragrafen skall bli mera överskådligt.

Vad jag har anfört vid 8 kap. 4 § om frivilligt ägoutbyte är i princip till-

lämpligt också beträffande frivillig ägokravs jämkning vid laga skifte. När

jag i den allmänna motiveringen har berört frågan om procentgränsen vid

ägokravsjämkning har jag, för att inte onödigt komplicera framställningen,

underlåtit att särskilt påpeka att man vid omskifte och vid klyvning av

fastighet har att enligt denna paragraf beräkna minusavvikelsen i procent

av ägolottens ägokrav, alltså inte i procent av fastighetens uppskatt-

ningsinnehåll såsom vid laga skifte av samfällt område och vid ägout­

byte mellan fastigheter. Anknytningen till ägolott i stället för fastighet

medför att man vid omskifte, i vilket del av fastighet men inte hela fastig­

heten ingår, har en snävare marginal för ägokravsjämkning än vid frivilligt

ägoutbyte som berör samma fastighet. Jag har inte funnit lämpligt att i

detta sammanhang föreslå någon ändring i dessa regler.

2 b §.

I denna paragraf behandlas sådan frivillig ägokravsjämkning vid laga

skifte som sker utan att den i 2 a § angivna procentgränsen iakttas. Paragra­

fen motsvarar 8 kap. 4 a §. Jag vill emellertid erinra om den lilla olikhet i

fråga om formkravet som föreligger beträffande fastigheter i en ägares hand

och som jag berört i samband med 8 kap. 4 a §.

19 KAP.

8

§.

Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse om att avstyckning

under vissa omständigheter får handläggas utan sammanträde och i övrigt

ges föreskrifter för det fall att handläggningen sker utan sammanträde.

Motiven för bestämmelsen i första stycket har redan angetts. Jag har

därvid påpekat att det bör ankomma på lantmätaren att besluta i fråga om

tillämpningen av bestämmelsen. Uttrycklig föreskrift om detta synes inte

vara nödvändig. Regeln torde nämligen kunna anses följa av att det enligt

bestämmelserna i 3 kap. är lantmätaren som beslutar i frågor om kallelse

till sammanträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

111

Vid gränsbestämning är sammanträde obligatoriskt. Bestämmelsen i första stycket innefattar inte något undantag från denna regel. Om alltså gränsbestämning företas vid avstyckningsförrättning måste sammanträde hållas åtminstone för gränsbestämningen.

Som jag tidigare framhållit bör så långt möjligt samma regler gälla vid avstyckning utan sammanträde som vid förrättning med sammanträde. Vissa av de regler som gäller vid handläggning med sammanträde kan emel­ lertid inte lämpligen tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Pa­ ragrafen innehåller de särskilda föreskrifter för handläggning utan sam­ manträde som är nödvändiga. Beträffande de särskilda styckena får jag anföra följande.

Andra stycket. De nuvarande reglerna om tillkännagivande av att förrätt­ ning skall äga rum — genom kungörelse eller skriftlig kallelse till samman­ träde eller annan liknande underrättelse — har till syfte att göra det möj­ ligt för sakägarna att inställa sig vid förrättningen. Skall sammanträde inte äga rum bör dessa tillkännagivanden slopas. En uttrycklig föreskrift härom föreslås.

Någon lagregel om när avstyckning som handläggs utan sammanträde skall anses ha blivit börjad synes däremot inte vara behövlig. Frågan kan i mån av behov regleras genom bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

I fall då sakägare träffar skriftlig förening i ämne, varom sådant är till- låtet vid avstyckning, skall föreningen enligt gällande bestämmelser bestyr­ kas av gode männen eller av förrättningsmannen. Dessa bestämmelser torde i princip förutsätta att föreningen träffas inför gode männen resp. förrätt­ ningsmannen. Det torde inte vara lämpligt att i detta sammanhang änd­ ra reglerna om förening. Det är samtidigt tydligt att förfarandet med för­ ening inte passar väl att användas vid handläggning av avstyckning utan sammanträde. Det har därför föreskrivits att reglerna om förening inte skall gälla vid handläggning utan sammanträde. Vid avstyckning lär det vanligaste ämnet för förening vara sådan komplettering av upprättad över­ låtelsehandling, som avses i 19 kap. 15 § JDL resp. 5 kap. 10 § FBLS. Be­ hövs sådan komplettering i fall då avstyckning handläggs utan samman­ träde torde överenskommelsen få ges formen av ett tillägg till köpehand­ lingen. Om sakägarna vill träffa förening och utvägen med komplettering av köpehandlingen inte kan användas bör sammanträde hållas.

Huvudregeln för fullföljd av talan mot beslut eller åtgärd under avstyck­ ningsförrättning är att talan förs genom besvär efter förrättningens av­ slutande. Besvärsinstans är enligt JDL ägodelningsrätten och enligt FBLS länsstyrelsen. Vissa frågor skall emellertid dras under ägodelningsrättens prövning genom underställning. Enligt såväl JDL som FBLS är detta fallet med äganderättsfrågor som är av betydelse för förrättningen. Enligt JDL är dessutom frågor om tillstånd till avstyckning underställningsfrågor. Un­ derställning är i princip en åtgärd som beslutas och verkställs av förrätt-

112

ningsmännen. Äganderättsfrågor skall underställas när tvist yppas som är

av betydelse för förrättningens fortsatta handläggning (3 kap. 12 § och 19

kap. 15 § JDL samt 5 kap. 2 § fjärde stycket och 10 § FBLS). Yrkande eller

beslut om underställning av utlåtande i frågor om tillstånd till avstyck­

ning enligt JDL får inte framställas resp. meddelas senare än på det sam­

manträde, då utlåtandet avges. Frånvarande sakägare har dock enligt en

särskild lagregel möjlighet att inom viss tid från sammanträdet anmäla laga

förfall till ägodelningsdomaren och begära att ägodelningsrätten prövar ut­

låtandet.

Föreligger äganderättstvist vid avstyckning eller finns det anledning anta

att sådan skall uppkomma, bör föl-rättningen handläggas vid sammanträde.

Tvisten kan då konstateras och underställning ske. Med en sådan tillämp­

ning torde man i praktiken inte behöva räkna med möjligheten att tvist

föreligger vid avstyckning som handläggs utan sammanträde och att tvis­

ten inte uppdagas och därför inte blir underställd. Skulle ändå detta in­

träffa synes i dylikt fall underställning inte utgöra ett lämpligt rättsme­

del. Reglerna om underställning av äganderättsvist bör därför inte gälla

när avstyckning handläggs utan sammanträde.

Vill förrättningsmannen underställa fråga om tillstånd till avstyckning

enligt JDL eller finns anledning anta att sakägare vill begära underställ­

ning av sådan fråga, bör stridiga intressen anses föreligga och sammanträde

alltså hållas. Sakägare, som vill få tillståndsfrågan överprövad, får då tillfälle

att begära underställning. Om det ändå skulle inträffa, att sakägare vill föra

talan mot utlåtande i tillståndsfråga som meddelats vid förrättning som

handlagts utan sammanträde, är det lämpligast att han får göra detta genom

besvär efter förrättningens avslutande. I allmänhet torde utlåtandet i till­

ståndsfrågan komma att meddelas vid avslutandet — de förrättningar som

kan beräknas bli handlagda utan sammanträde är nämligen i stort sett de

som med nuvarande lagstiftning handläggs vid ett enda sammanträde —

och de fält då utlåtandet kan komma att bli meddelat tidigare än avslut­

ningsdagen torde bli så sällsynta att det inte finns anledning att i dessa

fall låta tillståndsfrågan utgöra preliminärfråga.

På grund av vad jag nu har anfört har underställningsreglerna undan-

tagits från tillämplighet vid avstyckning utan sammanträde. I frågor om

tillstånd till avstyckning enligt JDL innebär detta att besvärsreglerna i

stället blir tillämpliga.

Tredje stycket. Sakägare som vill anmäla jäv mot förrättningsman skall

enligt gällande bestämmelser göra detta på första sammanträdesdag då för­

rättningsmannen tjänstgör. Vid avstyckning som handläggs utan samman­

träde torde böra gälla, i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget till

FBL och gällande rättegångsbalk, att jävsanmälan skall göras då sakäga-

rcn första gången för talan vid förrättningen sedan han fick kännedom

om att förrättningsmannen tjänstgör eller att jävsanledning föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

113

Föreskrift om detta har intagits i förslaget. Med hänsyn bl. a. till bestäm­

melserna i 3 kap. 8 § JDL torde inte behöva utsägas att rätten att göra

jäv förfaller om sakägaren underlåter att anmäla jävet i rätt tid.

Fjärde stycket. Med hänsyn till besvärsrätten bör sakägarna underrättas

om dagen för förrättningens avslutande. Enligt gällande bestämmelser behö­

ver vid avstyckning sådan underrättelse inte ske i förväg. Vid avstyckning

enligt JDL, där besvärstiden är 30 dagar från avslutandet, underrättas

sakägarna om avslutandet och om fullfölj dsförfarandet genom att en kopia

av förrättningshandlingarna inom 15 dagar efter avslutandet utges eller

avsänds till sökanden eller, om flera sakägare finns, till den av sak­

ägarna som av dem utses. Vid avstyckning enligt FBLS gäller liknande

regler, men eftersom besvärstiden är endast 20 dagar skall kopian av

handlingarna utges eller avsändas redan vid avslutandet. Om samman­

träde inte hålls synes underrättelseförfarandet vid avslutandet böra byg­

gas ut något i syfte att kompensera bortfallet av underrättelsen om för­

rättningens inledande. Därför föreslås nu, att förrättningsmannen vid av­

slutandet av förrättning, som handlagts utan sammanträde, skall under­

rätta sakägarna om avslutandet. Underrättelsen, som kan sändas som

vanligt brev i överensstämmelse med vad som gäller om underrättelser en­

ligt 3 kap. JDL, skall också innehålla fullfölj dshänvisning och erinran om

vem som utsetts att ta emot sakägareexemplaret av handlingarna. Sakägare

som redan vid avslutandet tillsänds ett exemplar av förrättningshandlingarna

behöver givetvis inte underrättas särskilt.

9 §•

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas

in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall

föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen.

Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över

allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen

i båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak en redo­

visning anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen

föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna hand­

läggs helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utfor­

mad att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift,

som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse

förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär

att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med

sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen

av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mel­

lan reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap.

JDL.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad

De nya bestämmelserna i 8 kap. JDL om ägoutbyte och i 13 kap. JDL om ägokravs jämkning vid laga skifte blir på grund av hänvisning tillämp­ liga också vid ägoutbyte och laga skifte enligt FBLS. För att de nya reg­ lerna i 19 kap. JDL om sammanträde vid avstyckning skall bli tillämpliga också vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS krävs däremot en ändring i 5 kap. 2 § FBLS. Den föreslagna ändringen består i att 19 kap. 8 § JDL tagits upp bland de lagrum i jorddelningslagen, till vilka hänvisas i fjärde styc­ ket av paragrafen.

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen

Det är angeläget att de föreslagna reformerna träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 ja­ nuari 1968. Den nya ordningen bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före ikraftträdandet. Härför behövs ingen övergångsbestämmelse. Om förrättningen avslutats före lagens ikraftträ­ dande, bör dock vid fastställelseprövningen och vid prövningen av anför­ da besvär äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde en sär­ skild övergångsbestämmelse böra meddelas. I enlighet härmed har sär­ skilda övergångsbestämmelser tagits upp i dalalagen, särskilda lagfarts­ lagen och jorddelningslagen. Något behov av en motsvarande bestämmelse när det gäller lagen om fastighetsbildning i stad synes inte föreligga med hänsyn till att den ändring som föreslås enbart avser förfarandet vid för­ rättningen. Av de föreslagna övergångsbestämmelserna följer att de före­ slagna ändringarna i 10 § datalagen och 4 § särskilda lagfartslagen blir tillämpliga om sammanläggning skett men skiftet inte avslutats före den 1 januari 1968.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till 1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­ parbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet,

115

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad,

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, dels att inledningsbestämmelsen samt

10

och

13 §§

i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å

landet inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas nio nya paragrafer, 27—35 §§,

och omedelbart före 27 § en ny rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Vi GUSTAF etc.----------- med änd­

ring av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sam­

manläggning av fastigheter å lan­

det innehålla häremot stridande för­

ordna, att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten stor-

skiftade delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmel­

ser, nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§,

beträffande laga skifte å sådant skif­

teslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen

om delning av jord å landet avses,

19—23 §§ och beträffande avstyck­

ning av ägovidd, som överlåtits till

annan, 24—26 §§.

10

Förrättningsmännens yttrande — —

Inställes skifte, skall dessförinnan

meddelat beslut om sammanläggning

förfalla; och skall därom, sedan an­

mälan om skiftets inställande inkom­

mit från förrättningslantmätaren, så

snart ske kan å inskrivningsdag an­

teckning göras i lagfarts- eller fastig-

1 Senaste lydelse av 10 och 13 §§ se 1948: 399.

(Föreslagen lydelse)

Vi GUSTAF etc.----------- - med änd­

ring av vad lagen om delning av

jord å landet och lagen om sam­

manläggning av fastigheter å lan­

det innehålla häremot stridande för­

ordna, att inom de på bekostnad

eller med understöd av staten stor-

skiftade delarna av Kopparbergs län

skola i nedan angivna hänseenden

gälla följande särskilda bestämmel­

ser, nämligen beträffande laga skifte

till rubbning av storskifte 1—18 §§

och 27—35 §§, beträffande laga skif­

te å sådant skifteslag, som i 1 kap.

2 § under 2 lagen om delning av

jord å landet avses, 19—23 §§ och be­

träffande avstyckning av ägovidd,

som överlåtits till annan, 24—26 §§.

§•

----- angivna fastigheter.

Sammanläggning, som omfattar

del av fastighet, har verkan som laga

delning av fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

117

(Nuvarande lydelse)

hetsboken samt i fall, varom i 20 § andra stycket lagen om sammanlägg­ ning av fastigheter å landet sägs, jämväl i intecknings- eller fastighetsboken.

13

Hava flera ----------------------------------

Om och i den mån för delägare, vilka innehava såväl inrösnings- som avrösningsjord men på grund av fri­ villiga överlåtelser eller beslut enligt 12 § första stycket frånträda inrös­ nings jord, icke kunna utläggas ägo­ lotter, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jäm­ väl till övriga föreliggande förhål­ landen prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig använd­ ning såsom särskilda fastigheter, skall gemensam ägolott utläggas för dessa delägare eller för det antal av dem, som minst erfordras för att ägo­ lotten skall motsvara angivna krav. Vad nu sagts om gemensam ägolott skall ock gälla beträffande avrös­ ningsjord tillhörig delägare, vilka in­ nehava allenast sådan jord eller för vilkas hela innehav av inrösnings jord särskilda ägolotter för annat ända­ mål än jordbruk kunna utläggas.

(Föreslagen lydelse)

§•

— dem utläggas.

Ägolott som är avsedd för skogs­ bruk skall vara sådan att den med hänsyn till storlek och beskaffenhet samt övriga förhållanden kan var­ aktigt få ändamålsenlig användning som särskild fastighet. I den mån det behövs för att uppfylla detta krav skall gemensam ägolott utläg­ gas för flera delägare.

Ytterligare bestämmelser om laga

skifte till rubbning av storskifte

27 §.

Gräns mot fastighet, som ej ingår i skiftet, skall bestämmas endast om det av särskilda skäl är nödvändigt.

28 §.

Ägobeskrivning enligt 11 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet och tilldelning slängd enligt 13 kap. 1 § samma lag skola upprättas en­ dast om det främjar ändamålsenlig handläggning.

I hävdeförteckning enligt 12 kap. 1 § lagen om delning av jord å lan­ det behöver hävd på grund av säm-

118

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

jedelning redovisas endast om inne­

havet enligt sämjedelningen är del-

ningsgrund. Bestämmelserna i sjätte

stycket av samma paragraf äga ej

tillämpning vid skifte enligt denna

lag.

29 §.

Skogsmark skall graderas enligt 11

kap. 2 § lagen om delning av jord å

landet endast om särskilda skäl före­

ligga. Om marken ej graderas, skall

gottgörelse för minskning i ägovälde

i stället grundas på skogsmarksvär-

dering i anslutning till uppskattning

enligt li kap. 9 § nämnda lag.

30 §.

Bestämmande av ersättning enligt

13 eller lb kap. lagen om delning av

jord å landet får anstå till dess skif­

tet blivit fastställt genom lagakraft-

ägande beslut. Anstånd får beslutas

endast om det främjar ändamåls­

enlig handläggning och ej medför

väsentlig olägenhet för delägare. Om

anstånd beslutas, anses förrättning

för bestämmande av ersättningen

börjad den dag beslutet meddelas.

31 §.

Vid tillämpning av bestämmelser­

na i 13 kap. 2 § lagen om delning av

jord å landet får ägobelopp, som

vid skiftet lägges till ägolott, icke

understiga ägobelopp, som tillkom­

mer ägolotten enligt delningsgrund,

med mer än tio procent eller, i fråga

om ägolott avsedd för ändamål som

särskilt angives i nämnda paragraf,

tjugofem procent. Om skifteslag

uppdelats i flera skifteslag, beräk­

nas de angivna procenttalen på fas­

tighetens uppskattningsinnehåll.

32 §.

Avsteg från bestämmelserna om

ägolotts sammansättning i 13 kap.

3 § lagen om delning av jord å lan­

det får ske i den mån det är påkal­

lat med hänsyn till den avsedda an­

vändningen av ägolotten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

119

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

33 §.

Efter överläggning med delägarna får förrättningsmännen förordna, att talan mot skiftesplan för del av skifteslaget eller mot beslut om bil­ dande av servitut skall fullföljas särskilt eller att bestämmelserna i 34 § om tillträde skola gälla i fråga om mark som undantagits från skif­ te. Sådant förordnande får meddelas endast om det främjar ändamålsen­ lig handläggning och ej medför vä­ sentlig olägenhet för delägare.

Talan mot förordnande enligt första stycket eller mot skiftesplan eller servitutsbeslut som avses med sådant förordnande fullföljes i den ordning som anges i 21 kap. 19 § lagen om delning av jord å landet.

34 §.

Har förordnande enligt 33 § med­ delats får överenskommelse om till­ träde av mark, som förordnandet gäller, inte avse senare tidpunkt än ett år efter det att beslut om skiftes­ plan eller servitut eller förordnande om tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf vinner laga kraft. Träffas ej överenskommelse om ti­ den för tillträdet och anföres ej be­ svär i fråga som nyss angivits, skall tillträdet ske så snart tiden för be­ svär utgått. Har besvär anförts, be­ stämmer ägodelningsrätten tiden för tillträdet.

35 §.

Finner ägodelningsrätten att av­ slutat laga skifte är lagligen beskaf­ fat till viss del som kan prövas för sig, får rätten fastställa förrättning­ en i denna del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om den fortsatta prövningen av laga skifte som avslutats dessförinnan.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 226)

med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av

Kopparbergs län

Härigenom förordnas, att 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 med sär­

skilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län1 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Sedan skiftet blivit slutligen fast­

ställt och ett år förflutit efter sista

kungörandet, skall på grund av skif­

tet med äganderättsutredningen lag­

fart sökas av en var, som därvid

redovisats såsom ägare av fast egen­

dom inom byn.

Är ej------- —------------ —--------— si

§•

Sedan fråga om sammanläggning

under skiftet blivit slutligt avgjord

och ett år förflutit efter sista kun­

görandet, skall på grund av skiftet

med äganderättsutredningen lagfart

sökas av en var, som därvid redo­

visats såsom ägare av fast egendom

inom byn.

:t åliggande.

11

§•

Har beslut meddelats om utfär­

dande av kungörelse enligt 1 §, skall

därom, så ock, efter det skifte, var­

om i nämnda paragraf sägs, blivit

slutligen fastställt, om tiden för fast-

ställelsen anteckning göras i lag-

fartsprotokollet och lagfartsboken.

Har beslut meddelats om utfär­

dande av kungörelse enligt 1 §, skall

anteckning därom göras i lagfarts-

protokollet och lagfartsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

lagfart på grund av laga skifte som avslutats dessförinnan.

1 Lagen upphävd utom beträffande vissa laga skiften, se 1962: 270.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

121

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §

lagen den 18

juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt

nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,

nämligen i 8

kap. en paragraf 4 a §,

i

13 kap. en paragraf 2

b

§ och i 19 kap.

en paragraf 8

§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

4

Vid

laga

skifte må, utöver vad som

följer

av

vad förut i detta kapitel

stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, såframt samtliga delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande ifrå- gasättes, äro i en ägares hand. Ägo­ utbyte må dock ej ske, om utbytet skulle medföra försämrad fastig­ hetsindelning eller försvåra fastig­ hetsindelningens genomförande en­ ligt plan, som omförmäles i 1 a §.

Ej heller må ägoutbyte äga rum, om skillnaden i uppskattningsinnehåll emellan de till utbyte ifrågasatta ägorna överstiger tio procent av den fastighets uppskattningsinne­ håll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet är av­ sedd att tagas, eller, där ägovidden är att tagas från område samfällt för flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinne­ håll.

Hör äga —----------------------------------

§•

Vid laga skifte må, utöver vad som följer av vad förut i detta kapitel stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes, äro i en ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbätt­ ras;

3. fastighetsindelningens genom­ förande enligt sådan plan som angives i 1 a § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinne­ håll emellan de till utbyte ifrå­ gasatta ägorna ej överstiger tio pro­ cent av den fastighets uppskatt­ ningsinnehåll, från vilken ägovidd med det högre uppskattningsinne­ hållet är avsedd att tagas, eller, där ägovidden är avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda upp­ skattningsinnehåll . ------------ till skada.

4 a §.

Ägoutbyte

enligt 4 § får äga rum

även om det

medför större minsk­

ning av fastighet

eller samfällt om­

råde än som

är tillåten enligt 4 §

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356 och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a § till- lagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

122

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

första stycket 5 under förutsättning

att följande särskilda bestämmelser

iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träf­

fa förening om eller samtycka till

minskning enligt föregående styc­

ke gälla samma villkor som för av­

händelse av fast egendom.

Avser minskningen fastighet som

häftar för inteckning för fordran ge­

mensamt med fastighet som ej in­

går i ägoutbytet, får minskningen ske

endast om medgivande till denna

lämnas av fastighetsägare och inteck-

ningshavare vilkas samtycke skulle

fordras vid dödning av den gemen­

samma inteckningen, såvitt avser den

fastighet som minskas, med förbe­

håll enligt 33 § förordningen den

16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående

inteckning i fast egendom. Sådant

medgivande fordras dock icke om

det är uppenbart att minskningen

icke kan skada fastighetsägaren eller

inteckningshavaren.

Om fastighets uppskattningsinne-

håll ökas väsentligt genom tillämp­

ning av första stycket får ägoutbytet

ske endast om syftet med lagstift­

ningen angående inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom ej

motverkas. Närmare föreskrifter för

tillämpningen av denna bestämmel­

se meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad för- Utöver vad som följer av vad för­

ut sagts må avsteg från stadgandet ut sagts må avsteg från stadgandet

i 2 § första stycket äga rum, såframt i 2 § första stycket äga rum, om:

det skriftligen medgives av därav be- 1.

skriftligt medgivande lämnas

rörda ägolotters ägare samt det ej au berörda ägolotters ägare;

medför försämrad fastighetsindel- 2. fastighetsindelningen förbätt-

ning. Det ägobelopp, som vid skiftet ras; och

lägges till ägolott, må icke understU 3. ägobelopp, som vid skiftet läg-

ga det ägolotten enligt delningsgrund ges till ägolott, icke understiger det

tillkommande ägobeloppet med mera ägolotten enligt delningsgrund till-

än tio procent av sistnämnda ägobe- kommande ägobeloppet med mera än

lopp eller, i fall som avses i 2 § and- tio procent av sistnämnda ägobelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

123

(Nuvarande lydelse)

ra stycket sista punkten, ägobelopp som där sägs.

Häftar fastighet---------------------------

(Föreslagen lydelse)

eller, i fall som avses i 2 § andra stycket sista punkten, ägobelopp som där sägs. — till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum även om det ägobelopp som enligt 2 a § första stycket 3 minst skall läggas till ägolott underskrides un­ der förutsättning att följande sär­ skilda bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att med­ giva underskridande gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom.

Avser underskridandet fastighet som häftar för inteckning iför ford­ ran gemensamt med annan fastig­ het, får underskridandet ske endast om medgivande till detta lämnas av fastighetsägare och inteckningshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av den gemensamma in­ teckningen, såvitt gäller den fas­ tighet som underskridandet avser, med förbehåll enligt 33 § förord­ ningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, eller det är uppenbart, att underskridandet icke kan skada fastighetsägare eller inteckningshavare.

Om ägobelopp som lägges till ägo­ lott genom tillämpning av första stycket väsentligt överstiger det ägo­ lotten enligt delningsgrund tillkom­ mande ägobeloppet, får åtgärden vid­ tagas endast om syftet med lagstift­ ningen angående inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestäm­ melse meddelas av Konungen.

19 KAP.

8

§•

Avstyckning får handläggas utan sammanträde, om stridiga intressen ej förekomma i ärendet. Vid avstyck­ ning utan sammanträde iakttages följande.

124

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Föreskrifterna om tillkännagivan­

de av att förrättning skall äga rum,

om skriftlig förening mellan sakäga­

re och om underställning till ägodel-

ningsrätt gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmä-

les första gången sakägaren för talan

i avstyckningsärendet sedan han fick

kännedom om att förrättningsman-

nen tjänstgör eller att jävsanledning

föreligger.

När förrättning avslutats sändes

underrättelse därom till varje sak­

ägare, som inte samtidigt tillsändes

ett exemplar av förrättningshand-

lingarna. Underrättelsen skall inne­

hålla fullföljdshänvisning och erin­

ran om vem som utsetts att mottaga

förrättningshandlingarna.

9 §.

Lantmätaren skall föra protokoll

över allt som förekommer vid för­

rättningen.

Har ägovidd------------------------ — -— särskilt angivas.

Xungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om

den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dess­

förinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

125

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastig­

hetsbildning i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

2

§•

Avstyckning skall —- -------------------- — skäligt prövas.

Avstyckning företages--------------- — ------------ nu sagts.

Förrättningsmannen har ■—---- — -----------------till slut.

Vid förrättningen skola före- Vid förrättningen skola föreskrif-

skrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 terna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och

och 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket 3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt

samt 19 kap. 27 § i lagen om del- 19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om del­

ning av jord å landet äga motsva- ning av jord å landet äga motsva­

rande tillämpning, så vitt icke i rande tillämpning, så vitt icke i

denna lag är annorlunda stadgat. denna lag är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman----------------- särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 167

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 november 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet

Alexanderson,

regeringsrådet

Ringdén,

justitierådet

Westerlind.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25

augusti 1967, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­

parbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet och

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av distriktslantmätaren Olle Millgård.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag angående ändring i den s. k. dalalagen

Dalalagens första 18 paragrafer är upptagna under rubriken »Om laga

skifte till rubbning av storskifte». Därefter följer fem paragrafer under

rubriken »Om laga skifte å skifteslag, som i 1 kap. 2 § under 2 lagen om

delning av jord å landet avses». De tre sista paragraferna (24—26 §§) har

som rubrik »Om avstyckning av ägovidd, som överlåtits till annan». De

föreslagna nio nya paragraferna, som behandlar samma ämne som dala­

lagens 18 första paragrafer, borde rätteligen ha infogats i anslutning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

127

dessa men har i förslaget till undvikande av en omnumrering av 19—26 § § placerats sist under rubriken »Ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av storskifte». Inledningsbestämmelsen får i förslaget sådan ly­ delse att därav framgår att reglerna om laga skifte till rubbning av stor­ skifte finns såväl i 1—18 §§ som i 27—35 §§. Av skäl som anförs i förslaget torde få godtas att de nya paragraferna,sätts efter 26 §, men för tydlighe­ tens skull förordas dock att efter 18 § införs en ny paragraf (18 a §) med innehåll att ytterligare bestämmelser om laga skifte till rubbning av stor­ skifte meddelas i 27—35 §§.

28 §.

Det bestånd av uppgifter som för närvarande skall redovisas i ägobe­ skrivning, hävdeförteckning och tilldelningslängd kommer enligt förslaget att inskränkas i ett par hänseenden. Gradtal för ägofigurer med skog skall icke längre ingå i materialet (29 §); de ersätts av de skogsmarksvärden som framkommer vid likvidberäkningen. Och i fall då innehav enligt sämjedel- ning inte är delningsgrund kommer uppgifter om hävd på grund av sämje- delningen att behöva föreligga först i sammanhang med nämnda beräk­ ning. Med nu angivna modifikationer är beståndet av uppgifter till grund för skiftesarbetet oförändrat, och bestämmelserna i förevarande paragraf innebär endast att redovisningen av dessa uppgifter kan förenklas. Lagrå­ det utgår från att uppgifterna allt fortfarande kommer att vara tillgängliga för sakägare och domstolar samt bevaras.

32 §.

Från den i 13 kap. 3 § första punkten JDL upptagna huvudregeln om ägolotts sammansättning — att till varje ägolott skall läggas behörig an­ del enligt delningsgrund av olika ägoslag, såväl i inrösnings- som i avrös- ningsjord, med i möjligaste mån jämn fördelning mellan de olika ägolot­ terna av bättre och sämre mark — meddelas i samma punkt det undantaget att förrättningsmännen får, där det prövas lämpligt med hänsyn till sär­ skilda förhållanden, vidta skälig jämkning i den mån det kan ske utan någon delägares förfång. I paragrafens andra punkt följer ett stadgande av väsentlig betydelse för tolkningen av begreppet förfång i detta samman­ hang; särskilt skall, heter det i stadgandet, såvitt det med hänsyn till vid skiftet tillämpad delningsgrund låter sig göra, vid ägotilldelningen iakttas att inte någon ägolott, för vilken ägor tidigare utlagts vid laga delning eller sämjevis, vid skiftet erhåller sådan sammansättning att den mindre än före skiftet ägnar sig för den art av hushållning vartill ägolotten användes.

I sin gällande lydelse innehåller dalalagen inte någon bestämmelse som modifierar nu redovisade regler i JDL vid deras tillämpande å dalaskiftena. Det i remissprotokollet angivna syftet med införandet av en sådan bestäm­ melse är att förrättningsmännen inte skall så hårt som JDLs regler föran­

128

leder vara bundna till att bibehålla oförändrad ägoslagsfördelning inom ägo­

lotterna; en uppmjukning av reglerna såvitt angår dalaskiftena skulle i sin

mån kunna råda bot på det vid dessa skiften hittills ofrånkomliga missför­

hållandet att ett stort antal små fastigheter med jord och skog läggs ut

oaktat de saknar förutsättningar att bestå som särskilda brukningsenheter.

Lantmäteristyrelsen hade velat nå reformändamålet på så sätt att 13 kap.

3 § första punkten JDL med dess norm om oförändrad ägoslagsfördelning

skulle med avseende å dalaskiftena gälla endast ägolott som lämpar sig för

jordbruk samt att vid tillämpningen av andra punkten i paragrafen ägolott

inte skulle anses vara använd för jordbruk när den inte är bebyggd med nö­

diga byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför

erforderlig omfattning. Det remitterade förslaget begagnar sig av en annan

regelkonstruktion för att tillgodose reformsyftet. Sålunda anges i föreva­

rande paragraf att avsteg från bestämmelserna om ägolotts sammansätt­

ning i 13 kap. 3 § JDL får ske i den mån det är påkallat med hänsyn till den

avsedda användningen av ägolotten.

Uppenbarligen har regelkonstruktionen i det remitterade förslaget tänkts

skola i än högre grad än lantmäteristyrelsens förslag frigöra tillämpningen

från föreskrifterna i JDL. Med den allmängiltiga formuleringen i del re­

mitterade förslaget undviks en åtskillnad mellan ägolotter för jordbruk och

ägolotter av annat slag; generellt skall avsteg kunna ske från JDLs före­

skrifter. Den mest betydelsefulla innebörden av att sådant avsteg tillåts är

att normen om oförändrad ägoslagsfördelning får åsidosättas inte bara —

såsom enligt JDL — om det kan ske utan någon delägares förfång. Som enda

villkor för att ägoslagsfördelningen ändras uppställs att så är påkallat med

hänsyn till den avsedda användningen av ägolotten. Just sistnämnda villkor

synes å andra sidan ge anledning till tvekan huruvida regelutformningen i

det remitterade förslaget verkligen medger den frihet som svarar mot re­

formsyftet. Denna tvekan betingas av att villkoret är så beskaffat att det i

ett läge då det aktualiseras kan åberopas ömsesidigt av skiftesdelägarna.

Ovanligt torde icke vara att samtliga skiftesdelägare är i behov av mera

jord. Villkoret skulle i en sådan situation genom sin giltighet beträffande

envar skiftesdelägare förhindra en ägoslagsförändring som förrättnings-

männen avsett att åvägabringa. Mot nu angivna bakgrund må ifrågasättas

om reformändamålet inte bättre gagnas av en regelkonstruktion som när­

mare knyter an till lantmäteristyrelsens förslag. Eftersom det väsentliga

önskemålet är att motverka uppkomsten av ägolotter för jordbruk, vilka

saknar faktiska förutsättningar för sådan hushållning, synes det vara mest

angeläget att förrättningsmännen vid förfångsprövningen inte skall vara

uppfordrade att beakta huruvida en planerad ägoslagsjämkning går ut över

dylika ägolotter. Att jämkningen sker på bekostnad av dessa bör såsom lant-

mäteristyrelsen rekommenderat anses ovidkommande för förfångsfrågan

och följaktligen inte stå i vägen för den lämpligaste ägoslagsfördelningen.

Kungl. Mnj:is proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

129

Däremot synes det inte vara nödvändigt att — som lantmäteristyrelsen li­

kaledes föreslagit — beträffande annan ägolott än den som lämpar sig för

jordbruk allmänt dispensera från normen om oförändrad ägoslagsfördel-

ning i 13 kap. 3 § första punkten JDL. Redan till följd av uppmjukningen i

det nyss behandlade hänseendet torde förrättningsmännen komma att åt­

njuta den erforderliga friheten vid bestämningen av ägolotternas samman­

sättning.

På grund av det anförda förordas att 32 § får det innehållet, att vid till-

lämpning av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten JDL ägolott inte

skall anses vara använd för jordbruk, när den inte är bebyggd med nödiga

byggnader för jordbruk och inte innehåller inrösningsjord av härför erfor­

derlig omfattning.

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

De föreslagna ändringarna i JDL — slopandet av sammanträdestvånget

såvitt angår avstyckning samt av procentgränsen för frivillig ägokravs-

jämkning vid ägoutbyte och laga skifte — är enligt remissprotokollet be­

tingade av syftet att redan innan den tillämnade allmänna fastighetsbild-

ningsreformen genomförts åstadkomma en rationalisering av fastighels-

bildningsverksamheten. Detta har motiverats med att fastighetsbildnings-

organen är så hårt belastade att vad som kan göras för att bereda dem lätt­

nad måste i möjligaste mån åvägabringas utan avbidan på det stora reform­

verkets slutförande.

Vad beträffar sammanträdestvångets avskaffande synes visserligen kun­

na ifrågasättas huruvida åtgärden verkligen är ägnad att skapa eu mera

påtaglig lindring av lantmäteriets arbetsbörda. Enligt nuvarande lydelse

av JDL torde sammanträdena vid avstyckningsförrättning kunna i ett stort

antal fall ges karaktären av en ren formalitet, vars uppfyllande egentligen

inte föranleder annan arbetsbelastning än den som är förenad med kallelse­

förfarandet; därtill kommer att sistnämnda förfarande ofta kan ske i enkel,

tidsbesparande ordning. Att en viss rationaliseringseffekt inträder genom

sammanträdesförpliktelsens slopande torde dock vara att förvänta. Lag­

rådet anser sig därför kunna godta att denna förändring kommer till stånd

redan i förevarande sammanhang. Rörande önskvärdheten av några jämk­

ningar i den föreslagna lagtexten återkommer lagrådet med vissa uttalan­

den i direkt anslutning till 19 kap. 8 §.

Möjligheten att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning bör

otvivelaktigt i och för sig tillmätas långt större betydelse som medel att

främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten. Ä andra si­

dan synes ett förverkligande av de föreslagna anordningarna i denna del

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

medföra konsekvenser som enligt lagrådets mening väcker betänkligheter.

Härom må anföras följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällan­

de procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade

skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna

för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring, som nu förordas

skola tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse här­

med att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de

privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emeller­

tid ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda

privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas

genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa

det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken

— liksom i fall av ägokravsj ämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte

och laga skifte — tillförs den mottagande parten i princip fri från alla slags

gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den när­

mare konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande ut­

vidgade möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I

stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga

instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), be­

styrkt av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställ­

da materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig till

avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda

markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden

till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid

partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran

gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med

vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemen­

sam intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmåns-

och betalningsrätt, s.k. relaxation. Är det uppenbart att marköverföringen

inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas av­

lastande dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhan-

denvaron av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och

gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har sam­

ma innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med

åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla

tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk

kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt

vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöver­

låtelsens form vilka anställts inom ramen för jordabalksarbetet föreslås nu

en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

131

digheten att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det ange­ lägna i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats upp­ fordrar alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställ­ da materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverfö­ ringen, något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhål­ landet till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om del­ ägares rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt re­ missprotokollet grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på in­ skrivningsdomaren, synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid till- lämpningen.

Till en början bör betonas att de granslmingsuppgifter som läggs på för­ rättningsmannen är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrätt­ ningsmannen undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åt­ komst har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhän­ delsens giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omstän­ digheter av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen ogiltig, vare sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrån­ komlig ogiltighet (s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder sig fast egendom utan förmyndarens och förmynderskapsdomstolens sam­ tycke) eller de skapar ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras un­ der förloppet av viss preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsakna­ den av makes samtycke). Beträffande avhändare som är juridisk person kommer ytterligare i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot av­ händelse vilka vid sidan av de legala ogiltighetsgrunderna må vara före­ skrivna i bolagsordningar, föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granslmingsuppgifter som nu an­ tytts förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lant­ mätaren under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att in­ skrivningsdomaren redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens ut­ förande (fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i samman­ hanget är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slut­ giltigt ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker ge­ nom densamma. Föreningen har rättslig betydelse enbart såsom förtida

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom

fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha

varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsföränd-

ring skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782).

Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande sy­

nes dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelse-

dagen och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga

enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelse-

tidpunkten (i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbild-

ningslagstiftning, SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den

relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall för­

denskull hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga

skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att

åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna

myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunk-

ten är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verk­

ställde sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt föränd­

rat; exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskri­

vit föreningen sedermera genom privaträttslig överlåtelse avhänt sig sin fas­

tighet och alt förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren

ägare. Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsätt­

ningarna för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet

som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifråga­

varande granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som

den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att

anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna

vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önsk­

värt för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan be­

tingelserna för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen

med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 §

andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till

klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke.

Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör

kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum.

Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att

marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning

och kan närmast jämföras med en rättegångshandling, Och det tilläggs att

erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens

prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det

synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu

återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lag­

textens förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att

133

trätfa förening om eller samtycka till marköverföringen skall gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet rörande den i remissprotokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa den­ na med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genom­ förts medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur. Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstäm­ melse mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid si­ dan av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygg­ het i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen. Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, efter­ som möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad. Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undan­ tagsfall, finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i form av ägokravsjämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara för­ knippade med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler.

Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skul­ le alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela an­ mäler sig här samma invändningar som i det föregående framställts be­ träffande kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning. Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av na­ turliga skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig vär­ dering i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av in-

6t Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

skrivningsdomaren handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frå­

gor där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker

vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter till följd av att

de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del

än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom

i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna

i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar till­

gäng till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskriv­

ningsdomaren införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast nå­

got betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktuali­

tet ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda

erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravations-

avlastningen — inte inträder under den tid förrättningsmannen har ären­

det i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att er­

forderliga medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på

samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst

falla på fastställelsemyndigheten. Såvitt angår gravationsläget får faststäl-

lelsemyndighetens egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upp­

repade skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att

vissa förändringar följaktligen nästan måste vara att räkna med under tids­

förloppet mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtmins­

tone om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vid­

lyftig beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte

förutsatt övervältrande på fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter

som avsetts skola vila på förrättningsmannen reser starka tvivel på att re­

formen är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt

teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de

medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt död-

ningsärende så gott som uteslutande i den formen att inteckningshand-

lingen inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att ford-

ringsinteckningarna regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av inne-

havarpapper. När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang

tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande

ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle

alltså ha att avlämna dessa till förrättningsmannen som till sitt förfogande

borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan

det vålla olägenheter att förrättningsmannen under måhända jämförelsevis

lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (in­

skrivningsdomaren behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna

längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte

överdrivas. Värre är att förrättningsmannen efter förrättningens avslutande

inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande.

Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

135

slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrätt- ningsmannen att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse över­ lantmätaren inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Un­ der sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna un- dandras sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fas­ tighetsindelningen nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att in- koppla inskrivningsväsendet i proceduren. Ett närliggande exempel erbjuder förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med var­ andra såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktats genom ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rätlighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig in­ teckning till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den av allt att döma stora gruppen jordbruksarrendatorer utan intecknings- skydd. I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjande- rättshavaren får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning, därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttjanderättsobjektet frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon mot­ svarande anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj ande- rättshavaren tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stad­ gandet, som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämk­ ningar av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt. Följden av att nyttjanderättsobjektet genom marköverföringen går helt för­ lorat för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt uppmärksammad. Att nyttj anderättshavaren i en sådan belägenhet skulle stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye ägaren.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

136

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts

mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägo-

kravsjämkning vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är

att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravs jämkning innebär en

marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättning­

arna för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen.

Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vid­

låder det föreslagna regelsystemet för ägokravs jämkning skulle häfta även

vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid

en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen

till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den

måste erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma in­

vändningar som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande

utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att där­

med skulle förhindras att under beteckning av ägokravsjämkning sker

transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt

gällande regler verkställda marköverföringen inte har angivna rättsnatur

ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta med­

givande behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts

för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta

som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrätt-

ningen kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares med­

givande i t. ex. gränsbestämnings- och likvidsammanhang), och tvekan rå­

der inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett

om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jäm­

för 3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande

ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgi­

vande ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det

föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets läm­

nande och fastställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i ägan­

derätten till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravs-

jämkningens genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konse­

kvensen av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighets­

ägaren lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare ut­

vecklats, på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller

för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karak­

tär av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse

utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom

fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det

-—• såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten

genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åt­

minstone om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för

lagfartsansökan) förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1967

137

rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt

vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett

att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl.

Maj:ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — överflyttas här­

efter uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva grava-

tionsavlastningen, må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande reg­

leringen och den föreslagna ur viss synvinkel kan sägas uppvisa större lik­

heter mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nöd­

vändiga avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utan­

för kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte

ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar.

Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rättsför-

ändring. De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestäm­

melser — liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden

till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rätts-

förändring som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen.

Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså

såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till

fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyn-

digheten. Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhål­

lande är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mel­

lan den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar

jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av fak­

tisk natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravs-

jämkningen blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlast­

ningen föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också

sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrätt­

ningens ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt

och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under så­

dana omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med

de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande

prövning. Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan

inte ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tid­

punkten, dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Under åberopande av vad sålunda utvecklats hemställer lagrådet — som

beaktat att här är fråga om en provisorisk lagstiftning — att det remit­

terade förslaget i den del det avser slopande av nuvarande procentgräns

för frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte icke upphöjs

till lag.

Bifalles icke denna hemställan, vill lagrådet göra vissa erinringar även

till förslaget i nämnda del. Erinringarna skall anges i det följande.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda lagrummen i

förslaget.

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

8 kap. 4 a §.

I specialmotivering till förevarande paragraf har i remissprotokollet an­

förts att de föreslagna nya bestämmelserna om ägokravs jämkning ankny­

ter till värderings- och ersättningsprinciperna i JDL och därför inte ger

anledning till nya regler om gradering eller likvidberäkning. Samtidigt

framhålls emellertid att det vid stora förändringar av fastigheters upp-

skattningsinnehåll är särskilt viktigt att sakägarna är rätt orienterade om

de ekonomiska sammanhangen; i fall då överenskommelse som innefattar

ägokravsjämkning inte innefattar överenskommelse också om ersättnings­

belopp bör förrättningsmannen därför förvissa sig om att berörda sakägare

har klart för sig de principiella följderna i ersättningshänseende.

Så länge skillnaden i nppskattningsinnehåll mellan de till utbyte ifråga­

satta ägorna är förhållandevis liten, är det naturligt att intresset hos fastig­

hetsägarna knyter sig mer till själva arronderingen än till det penningbe­

lopp varmed den obetydliga skillnaden skall utjämnas. Beräkningen av likvi­

den får ingå bland de frågor till vilka förrättningsmannen har att ta ställ­

ning och i vilka hans avgöranden regelmässigt kan godtas. Allteftersom

skillnaden ökar och resultatet av det tilltänkta ägoutbytet praktiskt sett

mer och mer liknar ett köp till minskning av den ena och ökning av den and­

ra fastigheten, måste normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna

önskar redan på förhand vinna klarhet om ägoutbytets ekonomiska följder

och därför i en förening om ägoutbyte inrycker överenskommelse också om

ersättningen för skillnaden mellan det bortbytta och det som tillbytts (jäm­

för 14 kap. 13 § JDL).

Enligt lagrådets mening förtjänar det mot denna bakgrund att övervägas,

huruvida inte vid utformningen av den nya lagstiftningen borde uppställas

krav på enighet ej blott om ägoutbytet ulan också om likviden. Om i ett

eller annat fall ett sådant krav skulle leda till att ett i och för sig från arron-

derings- eller rationaliseringssynpunlct önskvärt ägoutbyte inte kommer till

stånd, skulle olägenheten härav sannolikt mer än väl uppvägas av att för-

rättningsmän och domstolar väsentligen slipper att ta befattning med vär­

derings- och likvidfrågorna. Det må framhållas att en förening om likviden

inte nödvändigtvis skulle behöva avse en bestämd totalsumma utan lika väl

skulle kunna gå ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag.

Lagrådet vill för sin del förorda att förening om ersättningen upptas som

förutsättning för ägoutbyte. En sådan bestämmelse torde lämpligen böra få

sin plats redan i 4 §. Härigenom vinns också att föreningen får uppta grun­

derna för ersättningens bestämmande, något som inte anses vara tillåtet be­

träffande förening enligt 14 kap. 13 § JDL.

Lika med det fall att den fastighet som minskas på grund av inteckning

häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet mås­

te behandlas det fall att gemensamt ansvar föreligger för ogulden köpeskil­

ling enligt 11 kap. 2 § jordabalken. Vidare måste vid avfattningen av lag­

139

rummet beaktas att samtycke till relaxation krävs inte endast från fastig­ hetsägare och inteckningshavare utan också från innehavare av fordran eller annan rättighet för vilken fastigheterna häftar enligt 11 kap. 2 § jor­ dabalken (jämför i inteckningsförordningen 49 § om nyttjanderätt, 54 § första stycket om avkomsträtt, 56 § 1 mom. tredje stycket om servitut, 58 § 2 mom. om rätt till elektrisk kraft samt 58 a § om återköpsrätt).

Lagrådet får således förorda, att paragrafens tredje stycke erhåller denna avfattning: »Avser minskningen fastighet som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran gemensamt med fastighet som ej ingår i ägoutbytet, får minskningen ske endast om medgivande till denna lämnas av fastig­ hetsägare och rättighetshavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den fastighet som minskas meddelats eller kan komma att meddelas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. Sådant med­ givande erfordras dock icke om det är uppenbart att minskningen icke kan skada fastighetsägaren eller rättighetshavaren.»

Med anledning av att det skall ankomma på befattningshavare utan in­ skrivningsdomares utbildning och erfarenhet att bedöma behovet av relaxa- tionsmedgivanden vill lagrådet utan anspråk på fullständighet i redovis­ ningen av ämnet erinra om att i vissa fall måste krävas tillstånd av för- mynderskapsdomstol (15 kap. 16 § föräldrabalken, se NJA 1936 s. 116), äkta make (6 kap. 4 § giftermålsbalken) eller Kungl. Maj:t (i fråga om fidei­ kommissegendom) samt om att beträffande behörigheten för juridiska per­ soners företrädare att medge relaxation likaledes lär gälla samma förutsätt­ ningar som för medgivande till ny inteckning.

Inledningsvis har lagrådet berört rättsställningen för nyttj anderättsha- vare, närmast jordbruksarrendator, som inte förskaffat sig inteckning till säkerhet för sin rätt. I och för sig skulle kunna övervägas att uppta be­ stämmelse motsvarande regeln i 5 kap. 32 § i förslaget till ny fastighets- bildningslagstiftning. Emellertid är det knappast möjligt att nu fullt över­ blicka konsekvenserna härav. För att en sådan jordbruksarrendator och med honom likställd rättighetshavare skall erhålla tillbörligt rättsskydd torde man då vara hänvisad till den i och för sig mindre tillfredsställande utvägen att fordra medgivande till minskningen från nyttjanderättshavare som till följd av besittning har sin rätt tryggad mot ny ägare. På lantmäta­ ren kommer därigenom att läggas skyldighet att efterforska om nyttj ande­ rättshavare tillträtt den mark som skall överföras. Paragrafen torde böra omarbetas även med hänsyn härtill.

Sista stycket innehåller bestämmelse som inskränker möjligheten till ägoutbyte. Den hänför sig till det resultat ägoutbytet skulle få för mottagan­ de fastighet. Bestämmelsen avser fall då dennas uppskattningsinnehåll ökas väsentligt genom tillämpning av första stycket. Ägoutbyte skall då få ske en­ dast om syftet med lagstiftningen angående inskränkningar i rätten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

140

förvärva fast egendom ej motverkas. Närmare föreskrifter för tillämpningen

skall meddelas av Konungen.

Att syttet med en lagstiftning ej motverkas är enligt lagrådets mening en

alltför vag bestämning när det gäller att stadga undantag i de enskilda

medborgarnas handlingsfrihet. Av vad departementschefen anfört framgår

att de förvärvsinskränkningar som kommer i fråga är de som omnämns i

jordförvärvslagen, lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, banklag­

stiftningen och lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled. Lag­

rådet anser för sin del att uttrycklig hänvisning bör ske till dessa lagstad­

gade inskränkningar i förvärvsrätten.

Vad angår jordförvärvslagen är alt märka följande. I 3 § första stycket

stadgas att förvärvstillstånd inte fordras för fång som avser del av fastig­

het, om skriftlig ansökan om avstyckning görs sist tre månader efter fånget

och egendomen genom avstyckningen avskils för annat ändamål än jord­

bruk eller skogsbruk. Enligt andra stycket gäller för fall då i avstycknings-

ärendet finnes, att egendomen är avsedd för jordbruk eller skogsbruk, att

avstyckning ej får tillåtas utan att frågan om förvärvstillstånd underställts

lantbruksnämnden. I samma stycke tilläggs emellertid att underställning får

underlåtas om egendomen skall sammanläggas med fastighet som förvärva­

ren redan äger och anledning ej finns till antagande att egendomen kan med

större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle

kunna vägras enligt 4 §; görs icke underställning fordras enligt fjärde

stycket ej tillstånd till förvärvet. Det är tydligen tillägget i 3 § andra stycket

som blir aktuellt vid det utvidgade ägoutbyte varom nu är fråga. Såsom

departementschefen framhållit innebär nämligen förevarande förslag att

utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — kommer att kunna ske ge­

nom ägokravsjämkning vid ägoutbyte i stället för genom köp jämte avstyck­

ning, sammanläggning och lagfart. Man kan med hänsyn till det sagda

sätta i fråga om någon hänvisning till jordförvärvslagen alls erfordras. Emel­

lertid gäller som angivits tillägget i 3 § andra stycket jordförvärvslagen

icke utan undantag. En hänvisning till dessa undantag lär icke kunna un­

derlåtas.

I fråga om övriga lagar torde sista stycket i förevarande paragraf böra

avfattas på sådant sätt att vad i lagarna stadgas om förvärv av fast egendom

ges motsvarande tillämpning beträffande sådan väsentlig ökning av fastig­

hets uppskattningsinnehåll som sker genom tillämpning av första stycket.

Enligt motiven innebär en överenskommelse om marköverföring inte att

marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring utgör därför inte ett sådant

förvärv av fast egendom varå förslaget till förköpslag — för närvarande fö­

remål för riksdagens prövning — får tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

141

Frågan huruvida marköverföring utan vederlag skall äga samma verkan

som gåva löses icke genom lagförslaget. Såsom ett icke opraktiskt exempel

kan nämnas bestämmelserna i 6 kap. och 7 kap. 2 § ärvdabalken. Enligt

dessa skall vad arvlåtare under livstiden gett bröstarvinge såsom förskott

avräknas på arvslott eller laglott. Det lär få ankomma på rättstillämp­

ningen att söka finna eu lösning av denna svårbemästrade fråga.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt — som vid till­

komsten var föremål för lagrådets granskning — utgår skatt för gåva. I re­

missprotokollet uttalas, att gåvoskatt torde kunna bli aktuell i fall när mark­

överföringen sker utan vederlag. I anledning härav vill lagrådet framhålla

att i rättspraxis gjort sig gällande ett krav på uttryckligt och otvetydigt lag­

stöd för att skattskyldighet skall inträda. Anses gåvoskatt böra utgå torde

därför böra övervägas om icke tillägg till förordningen är nödvändigt.

13 kap. 2 b §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 8 kap. 4 a § får lagrådet för­

orda att tredje stycket i förevarande paragraf erhåller denna avfattning:

»Avser underskridandet fastighet som på grund av inteckning eller eljest

häftar för fordran gemensamt med annan fastighet, får underskridandet ske

endast om medgivandet till detta lämnas av fastighetsägare och rättighets-

bavare vilkas samtycke skulle fordras vid dödning av inteckning, som i den

fastighet som underskridandet avser meddelats eller kan komma att med­

delas för fordringen, med förbehåll enligt 33 § förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom. Sådant medgivande erfordras

dock icke om det är uppenbart att underskridandet icke kan skada fastig­

hetsägaren eller rättighetshavaren.»

I övrigt torde vad lagrådet anfört under 8 kap. 4 a § här äga motsvarande

tillämpning.

19 kap. 8 §.

Enligt paragrafens andra stycke skall vid avstyckning utan samman­

träde föreskrifterna om underställning till ägodelningsrätt ej gälla. Vid av­

styckning kan underställning förekomma enligt 3 kap. 12 §, jämfört med

19 kap. 5 §, samt enligt 19 kap. 15 § tredje stycket och 19 kap. 17 §. Så

snart anledning till underställning uppkommer bör förrättningsmannen

föranstalta om sammanträde i och för underställningens beslutande. Vid

förrättning som genomförs utan sammanträde blir fråga om underställning

följaktligen inte aktuell. Bestämmelsen om underställning i paragrafens

andra stycke synes därför onödig och bör utgå.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

143

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­

rådet på Stockholms slott den 3 november 1967.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr

226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Koppar­

bergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen

Lagrådets förslag om att införa en ny paragraf, 18 a §, innehållande en

hänvisning i förtydligande syfte, torde böra genomföras.

Den föreslagna 32 § ger möjlighet till avsteg från bestämmelserna om ägo­

lotts sammansättning i 13 kap. 3 § JDL. Eftersom huvudregeln om oför­

ändrad sammansättning i sistnämnda lagrums första punkt innehåller en

tilläggsregel, som ger möjlighet till avsteg från huvudregeln om det kan ske

utan förfång, kan den föreslagna 32 § i fråga om denna punkt sägas inne­

bära en precisering av förfångsvillkoret. I stället för detta villkor träder

nämligen ett praktiskt sett likvärdigt villkor som innebär att avsteg från hu­

vudregeln får ske om det stämmer överens med den avsedda användningen

o

av ägolotten.

Mot bakgrund av vad lagrådet anfört synes det onödigt att införa en sär­

144

skild regel om avsteg från första punkten i 13 kap. 3 § JDL. Det torde vara

tillräckligt att särregleringen begränsas till en föreskrift som anknyter till

andra punkten. Denna punkt innehåller en föreskrift, som innebär att man

vid tillämpningen av jämkningsregeln och förfångsvillkoret i första punkten

inte får försämra ägolotts förutsättningar för den art av hushållning vartill

ägolotten används. Lantmäteristyrelsens förslag innebar att det klargjordes

att ägolott inte skulle anses använd för jordbruk om den inte var bebyggd

med nödiga byggnader och inte innehöll inrösningsjord av för jordbruk er­

forderlig omfattning. Det remitterade förslaget innehåller en regel, som är

avsedd att mera generellt än styrelsens förslag klargöra att det inte är ägo­

lotts användningssätt före och vid förrättningstillfället som skall vara av­

görande utan den för framtiden avsedda användningen. Den avsedda an­

vändningen skall beaktas både beträffande ägolott som t. ex. får minskad

inrösningsjord därför att den inte skall användas för jordbruk och beträf­

fande ägolott vilken får ökad inrösningsjord som en följd av minskningen

inom den förra ägolotten. Lagrådets farhågor för att den föreslagna regeln

kan komma att utnyttjas för att hindra en ägoslagsfördelning som förrätt-

ningsmännen åsyftat är enligt min mening inte berättigade.

Om, som jag nyss förordat, regeln om avsteg från första punkten i 13 kap.

3 § JDL får utgå ur förslaget bör den särregel, som ansluter till andra

punkten, redaktionellt utformas med lagrådets förslag som förebild. Jag

förordar därför att 32 § i lagförslaget får följande lydelse: Vid tillämpning

av bestämmelsen i 13 kap. 3 § andra punkten lagen om delning av jord å

landet skall beaktas för vilken art av hushållning ägolotten är avsedd att

användas.

Utöver vad jag nu har anfört har jag ingen erinran mot vad lagrådet uttalat

om de föreslagna ändringarna i datalagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen

Förslaget att slopa sammanträdestvånget vid avstyckning har godtagits

av lagrådet. Till några detaljanmärkningar i fråga om lagtexten återkom­

mer jag senare.

När det gäller förslaget att slopa nuvarande procentgräns för frivillig

ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte har lagrådet framställt

flera invändningar av principiell natur men också kritiserat förslagets ut­

formning i vissa detaljer. Lagrådets huvudinvändning går ut på att det

brister i samordningen mellan marköverföring enligt de föreslagna reglerna

och överlåtelser av äganderätt eller upplåtelser och överlåtelser av rättig­

heter som sker parallellt med sådan överföring. Med anledning av den stora

uppmärksamhet lagrådet ägnat frågan vill jag här först sammanfatta och

Kungl. Maj ris proposition nr 167 år 1967

145

delvis något ytterligare utveckla vad jag tidigare anfört om de principer

på vilka den föreslagna marköverföringen vilar och om vad som följer av

dessa principer.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravsjämkning är

avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sam­

manläggning och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga

om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat

sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildnings-

åtgärd. Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet

måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen

som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och mark­

överföring enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt

jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger ock­

så möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på

två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de

fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med

reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder,

bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträck­

ning följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som av­

sevärt skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå

någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip den­

samma som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen.

Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge

eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbild-

ningsreglerna som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att ägan­

derätten därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastig­

heten undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som

grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt

som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få an­

ses ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställel-

sen. Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som

sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det

gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 §

JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt.

Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från

normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande

från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tän­

kas att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och

ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av mark­

överföring, nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande

146

fastighet, har dock föreskrivits att sedan sammanföring skett talan om

bättre rätt till den sammanförda vägmärken, inte får föras (18 § andra

stycket sammanföringslagen).

Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på mark­

överföring och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark

som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärk­

sammats under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet

den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f)

att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a.

nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med

den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning.

Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock

vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid

ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra

rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa sam­

ma princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i

område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten däri­

genom kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade

äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grun­

derna för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I

och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med

oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken

marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket före­

träde rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i

nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan

dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet

vara fallet.

Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som

rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointecknade rättigheter

— i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åt­

gärden skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom

rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde

minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I

den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta

slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga

om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet

kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att

rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt.

Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande

lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. 1 förutsätt­

ningarna ingår också att den föreslagna reformen är partiell och proviso­

risk. Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

147

bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande samman­

hang. En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet

för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildnings­

lagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade

förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som

företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan

den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrätt­

ningen fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättig­

het överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Ef­

tersom förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet

saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt

de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fas­

tighetsägarens medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rätts­

verkningar som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägo-

kravsjämkning. Av vad jag anfört om den principiella synen på marköver­

föringen som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte

delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen

skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma

rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt

gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för

att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande

rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget

och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle

genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de

frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid

göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna föl­

jer att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig.

Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny

ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende

av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägo-

kravsjämkningen på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är

att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande .nämligen

att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastig­

heten. Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares

medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett

torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transak­

tioner som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i

dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra

avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen of­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

148

tast av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De

medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskil­

lingen. Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen

pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen

torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar

i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd

ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den

överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § han-

delsbalken, torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den

tidpunkt då likviden förfaller till betalning, i den mån annat inte av­

talats.

När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annor­

lunda men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte

ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller

i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap.

13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom

att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren

till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrätt­

ningen. Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också fram­

hålla att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av in­

nehavare skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga

vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone

under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om.

Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna vik­

tigt att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att över­

enskommelse om ägokravsjämkning träffats och behövliga medgivanden

lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om ägande­

rätten till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av

infeckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av så­

dana. Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten

för förrättningens fastställande, l. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid

efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas

med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt

upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare fö­

re betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om an­

nat inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från

inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissyn­

punkt är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggan­

de sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid

tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande.

Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen,

dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att

medgivandena från inteckningshavare m. fl. fortfarande är aktuella. Myn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

149

digheten måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas med­

givanden behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya

medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastig-

hetsbokens uppgifter, men i fråga om fordringsinteckningar torde det där­

utöver vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare.

Visar tastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare,

torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om

möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses

bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men

kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga kompli­

kationer föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som

sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med

beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får

alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses

följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon

fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste under­

söka om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats.

En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan

ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner

detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant

fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

1 fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till

ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag an­

förde vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrätt-

ningsmännen är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare

vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock

ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som

motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora ny­

heter när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sam­

manhang framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör

anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga

garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt

torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse

är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidiga­

re har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsord­

ningar in. in. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud

förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt

att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)67

150

gälla vid ägo kravs jämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att

sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett med­

givande till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om

medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbör­

ligt tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett med­

givande i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltig­

heten blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i

första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det

kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grund­

läggande brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en för­

rättning vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i

fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att

besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i

målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då

klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet har anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egent­

ligen borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrätts­

liga bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse an­

gripa denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som

genomförts medelst ägo kravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med

hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska ka­

raktär anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en så­

dan bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelnings­

lagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar,

nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fas­

tigheters storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden

också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsman-

nen, som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som

annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastig-

hetsbokcn m. in. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör

inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig

att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till må­

let. Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara

att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas

synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är

t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets syn­

punkter i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för

frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bak­

grunden av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och

vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för

mitt ställningstagande är särskilt följande omständigheter. Ett genomföran­

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1967

151

de av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildnings-

verksamheten som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda.

Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på

ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i till­

räcklig grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lag­

rådet påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det

här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Med anledning av vad lagrådet uttalat under 8 kap. i a § och 13 kap.

2 b § får jag anföra följande.

Vid marköverföring enligt de nya reglerna måste, som lagrådet fram­

håller, normal förtänksamhet leda till att fastighetsägarna redan på för­

hand önskar vinna klarhet om överföringens ekonomiska följder. Jag är

därför benägen anta, att sakägarna i allmänhet utnyttjar möjligheten att

enligt 14 kap. 13 § JDL träffa förening om likviden, och att de ingår för­

ening i denna fråga samtidigt som de träffar överenskommelse om mark­

överföringen. Lagrådet förordar nu att förening i ersättningsfrågan upptas

som förutsättning för frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning

vid laga skifte. Utan att ta ställning i princip till frågan om överförings-

och ersättningsmomenten obligatoriskt bör knytas samman på detta sätt

anser jag för min del, närmast med tanke på förrättningar där ett flertal

fastigheter berörs, att man bör avstå från att i nuvarande sammanhang

på denna punkt införa en nyhet i jorddelningslagen.

I anslutning till det av lagrådet berörda fallet att förening om likvid går

ut på visst pris för kvadratmeter mark av skilda slag vill jag ifrågasätta,

om inte en sådan okomplicerad överenskommelse åtminstone under vissa

omständigheter står närmare en förening om beloppet av ersättningen än en

förening om ersättningsgrunderna. Till jämförelse kan anföras, att köpe­

skillingen för ett område av fastighet synes böra anses bestämd om köpe­

handlingen i tillräcklig grad individualiserar området och anger visst pris

per kvadratmeter.

Frågan hur skyddet för innehavare av ointecknade ny tf j anderätter vid

omreglerande fastighetsbildningsåtgärder skall utformas övervägs ingåen­

de vid beredningen av förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I avvaktan

på den lösning frågan därvid kan få finner jag mig böra tillmötesgå lagrå­

dets förslag att jordbruksarrendatorer som tillträtt arrendet skall hänföras

till den grupp rättighetshavare vilkas medgivande fordras. Sådant skydd

bör därvid beredas, förutom j or dbruksarr endator också annan arr endator

som har skriftligt upplåtelseavtal. Bestämmelser om detta synes böra tas in

som ett nytt tredje stycke i 8 kap. 4 a § och likaledes ett nytt tredje stycke

i 13 kap. 2 b §.

Vad lagrådet förordat om avfattningen av 8 kap. 4 a § tredje stycket och

13 kap. 2 b § tredje stycket i det remitterade förslaget torde böra iakttas.

Bestämmelserna om tillämpligheten av lagstiftningen om inskränkningar

Kungl. Maj.ts proposition nr i67 år 1967

152

i rätten att förvärva fast egendom bör med anledning av lagrådets påpekan­

den, ges en, mera preciserad avfattning. Jag förordar, delvis i enlighet med

lagrådets förslag, att bestämmelserna i huvudsak utformas på följande sätt:

Om fastighets uppskattningsinnehåll ökas väsentligt skall i lag eller annan

författning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

äga motsvarande tillämpning. Därvid skall, om tillstånd eller annan, pröv­

ning av myndighet skulle fordras vid förvärv av egendom som svarar mot

ökningen, frågan om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Un­

derställning med hänsyn till bestämmelserna i jordförvärvslagen behövs

dock endast om fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk

och anledning finns till antagande att ökningen kan med större fördel föras

till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvsla­

gen.

Med en sådan utformning av lagtexten anser jag inte nödvändigt att där

räkna upp gällande inskränkningar i förvärvsrätten. Till de bestämmelser

som åsyftas hör, utöver de författningar som angetts i remissprotokollet,

54 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 32 § lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker, 40 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jord-

brukskasserörelsen, 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 574) för

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar

samt 41 § reglementet den 29 november 1963 (nr 576) för Svenska bostads-

kreditkassan och för bostadskreditföreningar. Till lagstiftningen om in­

skränkningar i rätten att förvärva fast egendom hör däremot inte bestäm­

melserna om införlivning av mark med häradsallmänning eller med all-

männingsskog i Norrland och Dalarna.

Trots vad lagrådet anfört finner jag alltjämt övervägande skäl tala för

att marköverföring som sker utan vederlag skall beskattas som gåva. Efter

samråd med chefen för finansdepartementet har jag kommit till den upp­

fattningen att frågan om behovet av lagstiftning i ämnet torde få prövas i

annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet uttalade jag att frågan hur frivillig ägokravs-

jämkning skulle betraktas när det gäller realisationsvinstbeskattningen i

första hand torde få lösas av rättspraxis men att förhållandena inte syntes

undergå någon större ändring genom den föreslagna reformen. Genom

proposition den 20 oktober 1967, nr 153, har Kungl. Maj :t, på hemställan

av chefen för finansdepartementet, lagt fram förslag till vissa ändringar i

kommunalskattelagen. Ändringarna innebär bl. a. att marköverföring en­

ligt de här föreslagna bestämmelserna i 8 kap. 4 a § och 13 kap. 2 b § JDL

i fråga om realisationsvinstbeskattningen anses som avyttring av fastig­

het.

I enlighet med vad lagrådet föreslår bör den i 19 kap. 8 § föreslagna be­

stämmelsen om att underställning inte skall förekomma vid avstyckning

som sker utan sammanträde utgå. Det torde ändå vara tydligt att besvär är

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

153

det rättsmedel som skall användas när sakägare vill bringa förrättning som

handlagts ntan sammanträde under ägodelningsrättens prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i lagtexten.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs

län,

2) lag angående ändrad lydelse av i och 11 §§ lagen den 17 juni 1932

(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kop­

parbergs län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr

269) om fastighetsbildning i stad.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionen

............................................................................................................ \

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................................................ 1

Lagförslag ...................................................................................................................... 2

Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223)

med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

delar av Kopparbergs län............................................................................... 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17

juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom

vissa delar av Kopparbergs län .................................................................. 6

Förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet........................................................................... 7

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12

maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.................................. 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 augusti 1967 .................................. 13

Inledning ................................................................................................................... 13

Lagstiftningsåtgärder som tar sikte uteslutande på vissa laga skiften

i Kopparbergs län ............................................................................................. 14

Allmänna synpunkter .................................................................................... 14

Översiktlig redogörelse för gällande bestämmelser ......................... 14

Förslag till ny lagstiftning ...................................................................... 16

Promemorian och lantmäteri styrelsens framställning år 1966 . .

17

Remissyttrandena ........................................................................................ 24

Departementschefen .................................................................................... 27

De skilda förslagen ........................................................................................ 29

Gränsbestämning ........................................................................................... 29

Vissa förteckningar .................................................................................... 31

Gradering .......................................................................................................... 34

Skifteslikvider................................................................................................. 38

Skiftesläggning................................................................................................ 42

Besvär och fastställelse............................................................................... 55

Lagfart och sammanläggning .................................................................. 64

Ändringar i jorddelningslagen m. m. angående skyldigheten att hålla

sammanträde och om ägokravs jämkning................................................ 71

Gällande bestämmelser .................................................................................... 71

Lantmäteristyrelsens framställning år 1967 ........................................... 75

Förslaget till FBL ........................... '................................................................ 78

Remissyttrandena ............................................................................................. 79

Departementschefen ........................................................................................ 88

Specialmotivering.................................................................................................... 102

Förslaget till lag angående ändring i dalalagen .................................. 102

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ särskilda

lagfartslagen .................................................................................................... 105

Förslaget till lag angående ändring i jorddelningslagen.................... 105

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen om

fastighetsbildning i stad............................................................................... 114

Övergångsbestämmelserna till lagförslagen ........................................... 114

Hemställan ............................................................................................................... 114

Bilaga: Till lagrådet remitterade förslag.................................................... 116

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 november 1967 ...................................... 126

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 november 1967 .................................. 143

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1967

155

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670371