Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i nya jordabalkens be- stämmelser om panträtt i fast egendom i syfte att underlätta den prak— tiska tillämpningen av bestämmelserna. Vidare föreslås viss ändring i fråga om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut.

Propositionen innehåller också vissa förslag för att ytterligare anpassa s. k. publika arrendeupplåtelscr till bl. a. de nya bestämmelserna i jorda- balken om besittningsskydd för jordbruksarrendator.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft samtidigt med jorda- balken, dvs. den 1 januari 1972.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1971: 179

1. Förslag till

Lag om ändring i jordabalken1

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 och 7 55 samt 18 kap. 85 jorda- balken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

3.3

När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädes- rätt inteckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenä- ren genom tillägg betalning ur medlen för ränta på kapitalbe- lapp inom pantbrevets belopp, för skadestånd på grund av förti- da betalning samt för ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranledes av ford— ringsförhållandet. Tillägget får icke överstiga femton procent av fordringens inom pantbrevets be- lopp liggande kapitalbelopp jäm— te sex procent årlig ränta på det- ta belopp från den dag då fastig- heten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.

När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastighet, har borgenär rätt att för fordran, som är förenad med panträtt i fastigheten, med den företrädes- rätt intcckningen medför enligt lag få betalning ur medlen intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller borgenä— ren bctalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får icke översti- ga femton procent av pantbre- vets belopp jämte sex procent år- lig ränta på detta belopp från den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som eljest skall fördelas.

Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har in- teckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets be- lopp avse pantbrevens sammanlagda belopp.

7 % Har överlåtits och

Har fastighet överlåtits och har förre ägaren innan nye äga- ren sökt lagfart upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upplåtelsen,

1 Lydelse enligt 1970: 994.

fastighet har därefter förre ägaren upplåtit panträtt i fastigheten, gäller upp- låtelsen, om borgenären vid upp—

• Sida 3
•  Original

Prop. 1971: 179

Nuvarande lydelse om borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderätts— överlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den se- nare förvärvaren gjort innan den förre förvärvaren sökt lagfart.

Föreslagen lydelse låtelsen eller, när fordringen där- efter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om ägande— rättsöverlåtelsen. Om fastigheten överlåtits även till annan, äger vad som sagts nu tillämpning i fråga om upplåtelse som den se- nare förvärvaren gjort.

Första stycket äger tillämpning även när fastigheten övergått ge- nom sådant förvärv som avses i 17 kap. 11 &.

18 kap.

så

Har ärende angående anteck- ning enligt 19 kap. 20% att talan blivit väckt om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 145 att ägares rätt att förfoga över egendomen är inskränkt el- ler enligt 75 förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendo— men upptagits på inskrivnings- dag, får den som därefter förvär- vat egendomen eller panträtt el- ler annan rättighet i denna icke till stöd för beståndet av förvär- vet eller rätten till ersättning en- ligt 45 andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde el— ler bort äga kännedom om om- ständighet som avses med an- teckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 45 att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är in- skränkt.

Har ärende angående anteck- ning enligt 19 kap. 20% att talan blivit väckt om äganderätt till fast egendom eller enligt 20 kap. 14% att ägares rätt att förfoga över egendomen är inskränkt el- ler enligt 7å förköpslagen (1967: 868) att kommun beslutat utöva förköpsrätt i fråga om egendo- men upptagits på inskrivnings- dag, får den som därefter förvär- vat egendomen eller annan rät- tighet i denna än panträtt icke till stöd för beståndet av förvär- vet eller rätten till ersättning en- ligt 45 andra stycket åberopa att han vid förvärvet varken ägde el- ler bort äga kännedom om om- ständighet som avses med an- teckningen. Motsvarande gäller i fråga om anteckning enligt 21 kap. 4å att tomträttshavares rätt att upplåta servitut eller rätt till elektrisk kraft i tomträtten är in- skränkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1971: 179

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken ,

dels att 41 och 44 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 58 a 5, av nedan angiv- na lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4lå

Har avtal om jordbruksarrende träffats före nya balkens ikraft- trädande och är upplåtelsen så- dan att äldre bestämmelser om optionsrätt ej kunnat tillämpas på den, äger 9 kap. 7—13åå nya balken tillämpning på avtalet, om antingen arrendatorn ensam eller arrendatorn och före honom hans make eller någon av hans föräldrar vid arrendetidens ut— gång brukat arrendestället under sammanlagt minst tio år. Det- samma gäller, om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet en- ligt avtalet utgår först sedan ar- rendeförhållandet varat minst tio år.

Har avtal om jordbruksarrende träffats före nya balkens ikraft- trädande och är upplåtelsen så- dan att 2 kap. 51—5655 lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom ej kunnat till- lämpas på den, äger 9 kap. 7—13 55 nya balken tillämpning på av- talet, om antingen arrendatorn ensam eller arrendatorn och fö- re honom hans make eller nå- gon av hans föräldrar vid ar- rendetidens utgång brukat arren- destället under sammanlagt minst tio år. Detsamma gäller, om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet ut- går först sedan arrendeförhållan- det varat minst tio år.

Rätt till förlängning av arrendeavtal enligt första stycket tillkom- mer dock ej arrendatorn, om jordägaren före utgången av år 1973, dock senast i samband med att tvist som avses i 9 kap. 10%; nya bal- ken prövas av arrendenämnden, hos nämnden begär förklaring att ar- renderättcn icke skall vara förenad med rätt till förlängning och nämnden med hänsyn till omständigheterna finner skäl meddela så- dan förklaring.

445

I fråga om avtal om jordbruksarrende, som före utgången av år 1981 ingås beträffande sådan brukningsdel som avses i 2 kap. 49 & lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, äger 2 kap. 63 och 64 åå samt, såvitt angår förbehåll stridande mot någon av dessa båda paragrafer, 2 kap. 65 å andra stycket och 68 5 första och andra styckena nämnda lag fortfarande tillämpning.

Första stycket äger motsvaran- de tillämpning i fråga om avtal om jordbruksarrende som före ut-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1971: 179 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gången av år 1981 ingås beträf- fande sådan brukningsdel som av- ses i 1 5 lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser om arr-ende av viss kommunal jord. I stället för 2 kap. 68 sl första och andra styckena lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom till- lämpas 4 5 första och andra styc- kena förstnämnda lag.

58215

Bestämmelserna om besvärstid i 19 kap. 149" andra stycket nya balken träder, utan hinder av vad som sägs i 1 5? denna lag, i kraft den dag Konungen bestämmer. Till dess gäller, att besvär-säden vid beslut som avses i 19 kap. 14 5 andra stycket nya balken är två veckor från den dag expeditionen i ärendet lzölls sökanden till han— de, dock minst fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

3. Förslag till Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 71, 91 a och 91 b 55 utsökningslagen (1877: 31 s. 1.) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 71 51

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran kvarhålla, må hinder därav ej möta för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 kap. sägs. Den, som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom, vare dock, där egendomen icke utgöres av fartyg eller av gods i fartyg eller i luftfartyg, ej pliktig att lämna panten från sig, med mindre full lösen därför gives, eller panthavarcn nöjes med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej äge panthavaren vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagt, honom bjudcs, ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

1 Senaste lydelse 1971 : 495.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1971: 179

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg blivit av ägaren till den intecknade egendomen lämnad såsom pant, skall inteckningcn icke utmätas utan i stället den rätt till andel i inteck- ningen, som, efter ty särskilt är stadgat, må tillkomma gäldenären. ta- gas i mät i den ordning som 74 _S stadgar.

Om utmätning av ägarhypotek i fast egendom finnas bestäm— melser i 91 & %.

91

Vid utmätning av ägarhypotek i fast egendom skall pantbrevet ta- gas i förvar eller, om annan än den intecknade fastighetens äga- re innehar pantbrevet, förbud meddelas innehavaren att utläm- na det utan tillstånd av utmät- ningsmannen. Utmätningen är fullbordad först när så skett. Den fasta egendom vari ägarlzypoteket gäller skall tagas i anspråk, om borgenären yrkar det inom en månad från det att beslut meddelades om utmätning av ägarlzypoteket. När utmät- ningsmannen meddelat beslut om att den fasta egendomen tages i anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid yrkat att den fasta egendomen tages i anspråk eller yrkande där- om återkallas, skall det utmätta ägarhypoteket pantförskrivas till honom enligt 91 b _8.

Råder tvist huruvida ägarhypo- tek för gäldenären föreligger, skall. utmätningsmannen. om skäl äro därtill, förelägga utmätnings- sökanden att inom en månad ef- ter dct att föreläggandet delgivits honom vid domstol som anges i 10 kap. 10 & rättegångsbalken väc- ka talan mot gäldenären och den som bestrider dennes rätt. Innan

1 Senaste lydelse 1971 : 495.

Om utmätning av pantbrev i fast egendom i den mån det ej utgör pant för fordran finnas be— stämmelser i 91 a %.

ål

I den mån pantbrev i fast egendom ej utgör pant för ford— ran får det tagas i anspråk genom utmätning hos fastighetens ägare.

Vid sådan utmätning skall pant- brevet tagas i förvar eller, om an- nan än den intecknade fastighe- tens ägare innehar pantbrevet, för- bud meddelas innehavaren att ut- lämna det utan tillstånd av ut- mätningsmannen. Utmätningen är fullbordad först när så skett.

Har utmätning skett enligt 1 mom., skall den fasta egendomen tagas i anspråk, om borgenären yrkar det inom en månad från utmätningsbeslutet. När utmät- ningsmannen meddelat beslut om att den fasta egendomen tages i anspråk, anses den utmätt. Om borgenären ej inom nämnda tid yrkat att den fasta egendomen ta- ges i anspråk eller yrkande där- om återkallas, skall pantbrevet pantförskrivas till honom enligt 91 b &.

Råder tvist huruvida något finns att utmäta enligt 1 mom., skall utmätningsmannen, om skäl äro därtill, förelägga utmätnings- sökanden att inom en månad ef- ter det att föreläggandet del- givits honom vid domstol som anges i 10 kap. 10% rättegångs- balken väcka talan mot gäldenä- ren och den som bestrider att

• Sida 7
•  Original

Prop. 1971: 179

Nuvarande lydelse

tvisten blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft får beslut om fastighetens tagande i an- språk meddelas eller pantför- skrivning av ägarhypoteket ske endast om rätten förklarar hin— der ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätnings- sökanden föreläggande enligt 3 mom. och är ej talan i saken väckt av annan part, går utmät- ningen åter.

Föreslagen lydelse

något finns att utmäta. Innan tvisten blivit avgjord genom dom som vunnit laga kraft får beslut om fastighetens tagande i an- språk meddelas eller pantför- skrivning av pantbrevet ske en- dast om rätten förklarar hinder ej möta däremot.

Efterkommer ej utmätningssö- kandcn föreläggande enligt 4 mom. och är ej talan i saken väckt av annan part, går utmät- ningen åter.

91bg1

Pantförskrivning av ("igar/typo- tek sker genom att utmätnings- mannen till borgenären utfärdar bevis att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överläm- nar pantbrevet till honom eller, om annan än fastighetens ägare innehar detta, underrättar inne- havaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges, att in- nehavaren ej får utlämna hand- lingen till skada för borgenären. Ägarhypotek som tillkommer ägare av andel i fastighet får ej pantförskrivas för sig.

Pantförskrivning av pantbrev sker genom att utmätningsman- nen till borgenären utfärdar be- vis att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överlämnar pantbrevet till honom eller, om annan än fastighetens ägare inne- har detta, underrättar innehava- ren om pantförskrivningen. I un- derrättelsen skall anges, att inne- havaren ej får utlämna handling- en till skada för borgenären. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i fastigheten får ej pant- förskrivas för si g.

Denna lag träder i kraft den "I. januari 1972.

Har ägarhypotek utmätts före de nya bestämmelsernas ikraftträ- dande, medför utmätningen, om den fasta egendomen tagits i anspråk enligt 91 a 5 3 mom., ej rätt till betalning genom tillägg enligt 6 kap. 3 & jordabalken. Har försäljning av ägarhypotcket ej ägt rum före ikraftträdandet, tillämpas i övrigt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) sådan sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej annat följer av punkt 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1). Tid som anges i 91 a & 3 mom. räknas därvid från ikraftträdandet.

* Senaste lydelse 1971 : 495.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1971: 179

4. Förslag till

Lag om ändring ilagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att punkt 2 av övergångsbcstämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall

upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast

egendom

Härigenom förordnas, att 2, 26, 27, 33, 39 och 58 %% lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5 Vad i denna lag sägs om utmätt fast egendom gäller i tillämpliga delar även när fast egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

Vad som sägs om fordran som är förenad med panträtt i fast egendom gäller även rätt till be- talning på grund av ägarhypotek, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i lagen.

Vad som sägs om fordran som är förenad med panträtt i fast egendom gäller även fordran för vilken fast egendom tagits i an- språk enligt 91 a 5 3 mom. utsök- ningslagen (1877:31 s. 1) samt, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag, rätt till betalning på grund av ägar- hypotek.

De bestämmelser som meddelas om pantbrev gäller i tillämpliga delar även vilandebevis.

26 &

Fordringar och rättigheter upptages efter det företräde som gäller enligt lag. Inskriven rättighet har företräde framför fordran med för- månsrätt på grund av utmätning, om inskrivning sökts före dagen för utmätningen. Kostnaden för förfarandet upptages närmast före exeku- tionsfordrin gen.

Tillägg som avses i 6 kap. 3 5 jordabalken upptages före pant- brevets belopp, om ej borgenären yrkar annat.

Ränta och annan biförpliktelse upptages före fordringens kapital- belopp, om ej borgenären yrkar annat.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1971: 179 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fordran eller rättighet upptages i förteckningen även om den är be- roende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men än- nu ej beviljad, upptages fordringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den, om inteckningcn eller inskrivningen beviljas.

När försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning enligt 13% ägt rum.

27 &

Fordran upptages med det belopp till vilket den beräknas uppgå på tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att pant- rätt ej får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 35 jordabalken . Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptages återstoden som ägarhypotek.

Om i fastigheten gäller pant- brev som ej innehaves av ägaren och någon fordran för vilket pantbrevet utgör säkerhet ej bli- vit anmäld, upptages pantbrevets belopp och det tillägg enligt 6 kap. 35 jordabalken som med hänsyn till ägarens uppgifter och andra omständigheter kan anta- gas böra utgå.

Ägarhypotek upptages tillägg, om det ej är utmätt.

utan

Om i fastigheten gäller pant- brev som ej innehaves av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets be- lopp och ett till tio procent av det- ta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptages utan tillägg enligt 6 kap. 3 5 jordabal- ken.

Rättighet upptages utan att något belopp anges.

33 % Tomträtt som inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen.

I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktans- värd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek icke anses som fordran, i den mån ägarlzypoteket ej är utmätt.

I andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktans- värd skada för innehavarc av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägarhypotek icke anses som fordran.

Talan mot överexekutors beslut varigenom rättighet förbehållits enligt andra stycket får föras endast av den som bestritt att förbehål-

• Sida 10
•  Original

Prop. 1971: 179

Nuvarande lydelse

10

Föreslagen lydelse

let göres. Innehavare av rättighet som ej sålunda förbehållits får ej föra talan mot överexekutors beslut i denna fråga.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt för- behåll och icke heller förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligt 39 5.

39

Om sakägarförteckningen upp- tager rättighet som ej enligt 33å första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller förbehållits enligt 33 å andra stycket, skall fastigheten först ut- ropas utan förbehåll om rättighe- tens bestånd och därefter med sådant förbehåll. Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt än rät- tigheten eller som, utan att täcka dessa, är lika högt som eller hög- re än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde. Att ägarhypo- tek [ den mån det ej är utmätt icke täckes utgör ej hinder mot att bud med förbehåll för rättig-

%

Om sakägarförteckningen upp— tager rättighet som ej enligt 33% första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller förbehållits enligt 335 andra stycket, skall fastigheten först ut- ropas utan förbehåll om rättighe- tens bestånd och därefter med sådant förbehåll. Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt än rät- tigheten eller som, utan att täcka dessa, är lika högt som eller hög— re äu budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde. Att ägarhypo- tek icke täckes utgör ej hinder mot att bud med förbehåll för rättigheten godtages.

heten godtages.

Upptager sakägarförteckningcn två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fastigheten först utropas utan förbe- håll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först en- dast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat an- tal rättigheter enligt dcras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om det icke leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skill- naden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att be- tala enligt vad nyss sagts men till följd av att flera tillskott erfordras det sålunda erbjudna beloppet ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjudes är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas enligt tredje stycket, skall fastigheten utropas med förbehåll för rät- tigheten och den eller de rättigheter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bj udes.

Om borgenär, vars fordran ej blivit täckt genom visst bud, godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses som täckt.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1971: 179

Nuvarande lydelse

ll

Föreslagen lydelse

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

58 Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller el- jest är förenade med förmånsrätt i fastigheten och kostnaden för förfarandet, i den mån ej borge- när kan erhålla betalning ur and— ra tillgängliga medel eller avstår från förmånsrätt i fastigheten el- ler sökanden medger att försälj— ning får ske utan att kostnaden för förfarandet blir täckt. Rätt på grund av ägarhypotek anses icke som fordran i den mån ej ägar- hypoteket är utmätt.

%

Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller el- jest är förenade med förmånsrätt i fastigheten och kostnaden för förfarandet, i den mån ej borge- när kan erhålla betalning ur and- ra tillgängliga medel eller avstår från förmånsrätt i fastigheten el- ler sökanden medger att försälj- ning får ske utan att kostnaden för förfarandet blir täckt. Rätt på grund av ägarhypotek anses icke som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden avstått från täckning av kostnaden för förfarandet, skall vad som behövs för så- dan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig hand- ling skall förbehållas. Härvid äger 47 & motsvarande tillämpning.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som i 35 & föreskrives i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling upprättats. Försummas det är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, äger bestämmelserna i 43% om handpenning motsvarande tillämpning. Vad i 435 första stycket sägs om auktion gäller även försäljning under hand.

I övrigt bestämmer överexekutor köpevillkoren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

6. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols- ärenden

Härigenom förordnas, att 7 & lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.

1 Senaste lydelse av 7 % 1964: 670.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1971: 179 ' 17

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966: 454) om företagsin- teckning,

dels att i 10, 17, 21—23, 26, 29—31, 34 och 35 55 ordet ”inskriv- ningsdomare” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”inskrivnings- myndighet” i motsvarande form,

dels att 4 och 16 åå samt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 & Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av 1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan in— tecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning 2. byggnad eller annan anlägg- som icke hör till tomträtt eller ning som icke hör till tomträtt, vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rät- 3. arrenderätt, hyresrätt, rät- tighet som avses i 1 kap. 75 Ia- gen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen- dom, bostadsrätt eller rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

tighet som avses i 7 kap. 3 5 jor- dabalken, bostadsrätt eller rätt till gruva eller annan gruvegen- dom, om rättigheten kan utmä- tas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösörcn, om rättigheten kan utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant slag, som avses under 1———5, eller på ersättning med anled- ning av att sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i an- språk genom expropriation eller liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete. Överlåtes vcrksamheten, gäller inteckningcn i överlåtarens fordran på vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfatta- des av inteckningcn.

165

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad som är säte för länssty- relsen i det län där verksamheten

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsmyndig- heten för kommun som är säte för länsstyrelsen i det län där

• Sida 13
•  Original

Prop. 1971: 179 13

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

bedrives eller, om näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.

verksamheten bedrives eller, om näringsidkaren är aktiebolag, bo- lagets styrelse har sitt säte.

Över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på med- delad eller sökt förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventa- rier, om annat ej framgår av bestämmelse under a)—f) i det följande. 3) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jord- bruksinventarier gäller, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är nä- ringsidkaren försatt i konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, skall i stället för bestämmelserna i 4, 13 och 14 55, 15% andra stycket, 32å samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande ut- mätningen eller konkursen.

b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt för- lagsinteckning, omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 & alltjämt egendomen eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs som inträder på grund av ansökan som gö- res senare än tio år efter lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om för- månsrätt vid utmätning i 13å skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här.

e) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningsha- vares rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträ- dande.

d) Bestämmelsen i 12 5 skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upp- rättats innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall prövas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 25 lagen f) Bestämmelsen i 25 lagen om förlagsinteckning i vissa olje— lager skall alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts före den nya lagens ikraftträdande. Avser så— dan inteckning lager som tillhör annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningcn även efter den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

om förlagsinteckning i vissa olje- lager skall alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts före den nya lagens ikraftträdande. Avser så- dan inteckning lager som tillhör annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningcn upptagas av inskrivningsmyndigheten i Stockholms domsaga.

Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Vid tillämpning av 4 5 första stycket 2 skall vattenfallsrätt anses lik- ställd med tomträtt.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1971: 179 14

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANS- SON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER. MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖF— BERG, LIDBOM, FELDT.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrå- dets övriga ledamöter fråga om ändring i jordabalken , m. m. och an- för.

2.1. Gällande rätt

Enligt 18 5 1 mom. förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom (IF) medför inteckning för fordran rätt att i den ord— ning som UL bestämmer ur den intecknade egendomen få ut vad som blivit intecknat. Beträffande intecknad ränta görs dock en be- gränsning. Inteckningshavaren har inte rätt att få ut ränta för läng- re tid före den dag utmätning sker eller konkurs inleds än två år. Av 25% andra stycket IF följer att, om inteckningcn innehas av fastig- hetsägaren själv, denne inträder i den rätt som annars skulle ha till- kommit borgenär. Fastighetsägaren är alltså berättigad att vid utsök- ning eller när medel i annat fall av myndighet fördelas mellan rätts— ägare i fastigheten uppbära på inteckningen utfallande belopp. Inteek- ningen sägs tillkomma fastighetsägaren som ägarhypotek. Han får dock inte tillgodogöra sig ränta.

Vad som sagts nu gäller enligt 25% tredje stycket IF också när in- teckningcn innehas av borgenär men, exempelvis på grund av att avbetalning skett, endast till en del får göras gällande mot fastig- hetsägaren. Borgenären har dock företräde för sin fordran. Om borge- närens anspråk grundas uteslutande på inteckningshandlingen, förelig- ger alltså ett fastighetsägaren tillkommande ägarhypotek i den mån borgenärens kapitalfordran understiger inteckningens kapitalbelopp. Har ränta utfästs i inteckningshandlingen, får borgenären ur fastighe-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1971: 179 15

ten uppbära också ogulden ränta men även i detta fall med den be— gränsning som följer av den förut angivna tvåårsregeln.

Om inteckningshandlingen har lämnats som säkerhet för en borgenärs fordran — vanligen en omslagsrevers eller således den situation som man i praktiken har att räkna med — blir rättsläget betydligt mera komplicerat. På grund av omslagsreversen har borgenären i detta fall som regel dels en kapitalfordran, dels en räntefordran. I rätts- praxis anses hans möjligheter att ta inteckningshandlingen i anspråk för dessa fordringar vara mycket stora. Kapitalbelopp behöver in- te avrälcnas mot kapitalbelopp och inte heller ränta mot ränta. Borge- nären kan alltså ta ut sin räntefordran ur inteckningshandlingens ka- pitalbelopp med undanträngande av ett annars uppkommande överhy- potek likaväl som det är möjligt att ta ut kapitalfordringen ur inteck- ningsräntan med den begränsning som följer av tvåårsregeln. Med en sådan ordning blir fastighetsägarens rätt till ägarhypotek svävande. I själva verket föreligger normalt inte något ägarhypotek alls. Detta beror på att borgenärens räntefordran i princip är till sitt belopp obe- stämd. Först i exekutionsögonblicket visar det sig hur stor ränteford- ringen verkligen är, och den kan då med undanträngande av överhy- poteket ta hela inteckningshandlingens kapitalbelopp i anspråk. Fas- tighetsägarens rätt till ägarhypotek kan också vara utesluten av den orsaken att borgenärens kapitalfordran är obestämd. Inteckningshand- lingen kan exempelvis ligga som säkerhet för ett byggnadskreditiv el- ler ett garantiåtagande.

Vad som har sagts om borgenärs rätt att ta ut betalning ur fastighet på grund av inteckning gäller givetvis också i fall då inteckningshandling har lämnats som säkerhet för flera borgenärers fordran. I det vanliga fallet att inteckningshandlingen har pantsatts för en borgenärs fordran och i andra hand för annan borgenärs fordran står sålunda för andra— handspanthavarens räkning till förfogande vad som återstår av inteck- ningens kapitalbelopp och maximalränta sedan förstahandspanthavaren fått hela sin fordran täckt.

2.2. Bestämmelserna i JB

Panträtten är enligt JB uppbyggd på ett annat sätt än enligt gällan- de rätt. Den nuvarande konstruktionen med ett skriftligt fordringsbe- vis, på vilket fastighetsägaren tecknar medgivande till inteckning och på grund av vilket inteckning sedan meddelas i fastigheten, har över- givits. I det intecknade skuldebrevets ställe träder en handling —- pantbrevet — som utfärdas av inskrivningsmyndigheten som bevis om att inteckning har beviljats (jfr 6: 1 JB).

Även innebörden" av panträtten har ändrats väsentligt i JB. Av största betydelse i förevarande hänseende är att inteckningsräntan genom be-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1971: 179 17

stämmelserna i 6: 3 JB ersatts av ett tillägg. Borgenärens rätt till be— talning ur fastigheten med stöd av panträtt är sålunda inte begränsad till pantbrevets belopp. Säkerheten består dessutom av ett särskilt tillägg som uppgår till högst 15 0/0 av nämnda belopp. Tillägget är avsett att täcka borgenärens anspråk på ränta och hans krav på ersättning för kostnader som föranleds av fordringsförhållandet. Härutöver får borge- nären tillgodogöra sig ränta efter 6 0/0 om året för tiden efter det att fastigheten utmättes eller efter motsvarande tidpunkt i andra fall av medelsfördelning. ' ' ' "

Det särskilda tillägget får tas i anspråk bara under vissa särskilt an- givna förutsättningar. Avsikten är att rätten att utnyttja tillägget skall vara begränsad enbart till vad som fordras för att det primära syftet med tillägget skall komma till sin rätt, nämligen att ge parterna möj- lighet att i normala fall utnyttja hela pantbrevets belopp som säker- het för kapitalfordringen (jfr prop. 1970: 20 del B s. 308). För det första får tillägget tas i anspråk bara om pantbrevets belopp inte för- slår. För det andra får tillägget utnyttjas endast för betalning av ränta på fordringens kapitalbelopp i den mån detta inte överstiger pantbre- vets belopp, av skadestånd på grund av förtida betalning eller av er- sättning för indrivningskostnad eller annan kostnad som föranleds av fordringsförhållandet. Borgenären har alltså inte rätt att få betalning för sin kapitalfordran ur tillägget. Inte heller får'han, om' fordringen överstiger pantbrevets belopp, uppbära betalning för den ränta som hänför sig till det överskjutande beloppet. ' '

De bestämmelser som begränsar borgenärs rätt att utnyttja tillägget får särskild betydelse för andrahandspanthavare. Andrahandspantsätt— ning uppkommer genom att fastighetsägare, som lämnat pantbrev som pant till borgenär, pantförskriver pantbrevet även till annan borgenär. Denne senare får på grund av sådan pantförskrivning utnyttja det överhypotek som föreligger eller kan uppkomma. De förut angivna begränsningarna i möjligheten att utnyttja tillägget medför, att en andrahandspanthavare får betalning ur fastigheten endast om första- handspanthavarens totala anspråk _— således även utmätningsräntan —- understiger pantbrevets kapitalbelopp. Andrahandspanthavaren har vidare rätt att ta ut ränta och kostnader ur tillägget bara i den mån anspråken hänför sig till den del av hans fordran som ryms inom pantbrevets belopp och inom ramen för ett procentuellt tillägg som beräknas på samma del av fordringen (jfr prop. 1970: 20 del B s. 309).

När pantbrev inte alls eller bara delvis har utnyttjats för pantsätt- ning, utgör pantbrevet eller den outnyttjade delen därav ägarhypotek. Innebörden härav är enligt 6: 9 JB att om pantbrev inte överlämnats som pant för fordran, fastighetsägaren är berättigad att när myndig- het vid utsökning eller i annat fall fördelar medel mellan rättsägare i fastigheten med den företrädesrätt inteckningcn medför enligt lag er-'

2 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 179

• Sida 18
•  Original

Prop. 1971: 179 18

hålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbre- vets belopp, har fastighetsägaren rätt att ur medlen erhålla skillnaden.

Ägarhypotek kan utmätas för fastighetsägarens skuld. Den nya lag- stiftningen om exekution i fast egendom anvisar två möjligheter när det gäller att realisera värdet av utmätt ägarhypotek. Den ena inne- bär att borgenär för vars fordran ägarhypotek har blivit utmätt skall kunna begära att fastigheten tas i anspråk och den andra att bor- genären kan få det utmätta ägarhypoteket pantförskrivet till sig. Om borgenären väljer att fastigheten skall tas i anspråk, anses beslut om detta innebära att fastigheten är utmätt (91 a & andra stycket UL). Det vanliga förfarandet vid realisation av utmätt fastighet .vidtar därefter och borgenären åtnjuter då den förmånsrätt som följer med ägarhypoteket. Borgenärens fordran blir jämställd med fordran som är förenad med panträtt i fastigheten. Väljer borgenären i stället att få det utmätta ägarhypoteket genom utmätningsmannens försorg pantförskrivet för sin fordran (91 b & UL), får borgenären ställning som fordringsägarc med förmånsrätt på grund av panträtt.

2.3. Kreditorganisationema

Kreditorganisationema har i sin skrivelse och vid överläggningarna anfört, att skillnaden i andrahandspanthavarens ställning enligt JB:s ordning blir betydande i jämförelse med situationen f.n., eftersom borgenären enligt gällande rätt kan fritt utnyttja den intecknade rän- tan i den mån den inte tas i anspråk av förstahandspanthavaren. Försämringen av andrahandspanthavarens ställning är betänklig med hänsyn till att pantsättning i andra hand är vanligt förekommande inom den institutionella kreditgivningen. I viss utsträckning torde man kunna lösa problemen genom att överhypotek bryts ut genom ut— byte av ett pantbrev mot flera. Alldeles oavsett att utbyte medför extra kostnader och besvär —— inte minst. för inskrivningsmyndigheterna — är denna väg inte alltid framkomlig. Utbyte kräver nämligen med— verkan av förstahandspanthavaren och ofta kan denne ha anledning motsätta sig att överhypoteket bryts ut, exempelvis därför att det be- hövs som säkerhet vid checkräkningskredit i händelse av övertrasse- ring.

Kreditorganisationema förordar att bestämmelserna om tillägget ändras så att borgenär ges möjlighet att ta ut såväl kapitalfordran som ränta och kostnader också ur tillägget. En andrahandspanthavare skulle då kunna utnyttja skillnaden mellan den förste panthavarens hela fordran och ett belopp, motsvarande pantbrevets belopp jämte tillägget i dess helhet.

Enligt kreditorganisationernas mening är den räntesats som har

• Sida 19
•  Original

Prop. 1971: 179 19

fastställts för utmätningsräntan för låg med hänsyn till rådande ränte- nivå. Den låga utmätningsräntan medför att kreditgivarna nödgas in— skrida mot betalningsförsumliga gäldenärer på ett tidigare stadium än om utmätningsräntan sattes till förslagvis tio procent.

3.1. Bestämmelserna i JB

Av grundläggande betydelse för panträttsbestämmelserna i JB är att panträttsupplåtelsen, dvs. förfogandet över pantbrevet genom pantsättning, alltid måste göras av fastighetsägaren (jfr 6: 2 första stycket JB). Upplåtelsen blir annars utan verkan. Enbart innehavet av pantbrevet legitimerar således inte innehavaren. En borgenär kan i princip inte göra godtrosförvärv, om panträttsupplåtelsen har gjorts av annan än fastighetens ägare (jfr prop. 1970: 20 del B s. 300). Har fastigheten överlåtits och har förre ägaren upplåtit panträtt innan nye ägaren har sökt lagfart, gäller dock upplåtelsen, om borgenären vid tiden för upplåtelsen eller, om fordringen därefter överlåtits till annan, denne vid sitt förvärv varken ägde eller bort äga kännedom om äganderättsöverlåtelsen (6: 7 första stycket första punkten JB). Den nu angivna godtrosrcgeln gäller också vid förvärv genom bodel- ning, arv, testamente eller bolagsskifte eller liknande förvärv (6: 7 andra stycket JB). Även i fall av tvesala äger den senare förvärvarens borgenärer godtrosskydd i fråga om panträttsupplåtelse som skett in- nan den förste förvärvaren sökt lagfart (6: 7 första stycket andra punk- ten JB).

Av betydelse i detta sammanhang är också bestämmelserna i 18 kap. JB om godtrosförvärv på grund av inskrivning m.m. Om den som upplåter panträtt kan åberopa sig på lagfart _ eller lagfart för honom senare beviljas — och borgenären är i god tro, kan panträtts— upplåtelsen bli gällande oavsett att annan än upplåtarcn visar sig ha varit ägare till fastigheten (18: 2, jfr 18: 3 JB). Bestämmelserna i 18 kap. om godtrosförvärv kompletteras av regler om ersättning av sta- ten åt den vars rätt får vika på grund av godtrosreglerna, antingen det är den rätte ägaren eller den åt vilken rättigheten har upplåtits (18: 4 JB). I 18: 8 JB ges regler av innehåll att vissa slags anteckningar i fastighetsboken medför att förväware av egendomen eller rättighet i den inte får åberopa god tro beträffande omständighet, som avses med anteckningen, vare sig till stöd för beståndet av förvärvet eller till stöd för rätten till ersättning av allmänna medel enligt 18: 4 JB. De anteckningar som avses är anteckning om äganderättstvist eller om förfoganderättsinskränkning eller enligt 7 & förköpslagen (1967:

• Sida 20
•  Original

Prop. 1971: 179 20

868) om att kommun beslutat utöva förköpsrätt. Den avgörande tid-' punkten då anteckningen hindrar god tro är den dag då antecknings- ärendet har tagits upp på inskrivningsdag.

Bestämmelserna i JB i denna del innebär således att en panthavare för att vara skyddad av sin goda tro måste vid upplåtelsen förvissa sig om inte bara att innehavaren av pantbrevet har lagfart på fastig- heten utan även att annan än den som upplåter panträtten inte har sökt lagfart på fastigheten eller del av denna och att någon sådan an- teckning som avses i 18: 8 JB inte har gjorts i fastighetsboken. .

De fordringsförhållanden för vilka panträtt i fast egendom kan utgöra säkerhet beskrivs inte" närmare i JB. I 6: 1 JB sägs att fastig- hetsägare, som vill upplåta panträtt i sin fastighet ”till säkerhet för fordran” har rätt att få fastigheten intecknad och i 6: 2 JB föreskrivs att panträtten upplåts genom att pantbrevet överlämnas ”som pant för fordringen”. Den'närmare innebörden av uttrycket fordran bely- ses i motiven ( prop. 1970: 20 del B s. 298) bl. a. genom att det uttalas att lagtexten i 6: 2 JB inte är avsedd att lägga hinder i vägen för att fastighetsägaren lämnar pantbrevet "som säkerhet för en villkorlig fordran, exempelvis för fordringsanspråk som kan uppkomma ur nå- got rättsförhållande som anges i pantavtalet.

Vid upplåtelse av panträtt spelar" som framgår av det förut anförda pantförskrivningen en central roll. Av pantförskrivningen måste i princip framgå vilket eller vilka pantbrev som skall utgöra säkerhet för fordringen. Vidare måste pantförskrivningen innehålla uppgift om den fordran för vilket det eller de i förskrivningen omnämnda pant- breven skall tjäna som säkerhet. I motiven framhålls att borgenären kan göra anspråk på panträtt bara för sådant fordringsanspråk som har angetts i pantförskrivningen ( prop. 1970: 20 del B s. 300).

JB innehåller regler som gör det möjligt att också i fortsättningen låta två eller flera fastigheter svara gemensamt för inteckning. Lik- som f.n. skall gemensamt inteckningsansvar uppkomma dels när in- teckning från början har beviljats i flera fastigheter, dels när inteck- ' nad fastighet delas. Möjligheterna att få till stånd gemensam inteck- ning har emellertid begränsats i JB. Ansökan om inteckning får så? lunda avse flera fastigheter gemensamt endast om de är i en ägares hand och belägna inorn s'amma inskrivningsmyndighets område. An- går ansökan om gemensam inteckning fastighet som svarar för bevil- jad eller sökt inteckning, måste ansökningen avse samma fasta egen- dom som den sökta eller beviljade inteckningcn och får ej därjämte avse fastighet som inte svarar för inteckningcn (22: 2 andra stycket JB). Ansökan som strider mot dessa bestämmelser skall avslås (22: 3 punkt 1 JB). Reglerna syftar till att såvitt möjligt begränsa förekomsten av gemensamma inteckningar' till fastighetskomplex som är i en ägares hand och likformigt besvärade av inteckningar. På grund av en särskild

• Sida 21
•  Original

Prop. 1971: 179 21

övergångsbestämmelse (62 & JP) skall under en övergångstid av 15 år vid tillämpningen av JB:s bestämmelser om ansökan om gemensam inteckning hänsyn inte tas till inteckningar som har beviljats eller sökts före J B:s ikraftträdande.

Gemensamt inteckningsansvar uppkommer som nämnts också en- ligt JB — på samma sätt söm enligt gällande rätt — när intecknad fastighet delas. Inteckning som har beviljats i en fastighet gäller såle- des enligt JB i område som efter inteckningsbeslutet har avstyckats från fastigheten. Båda fastigheterna svarar primärt för inteckningcn så länge fastigheterna är-i samme ägares hand. Har fastigheterna oli- ka ägare, är styckningslottens ansvar för inteckningcn i stället subsi- diärt i förhållande till stamfastighetens (6:11 JB). Särskilda bestäm- melser har meddelats om det inbördes ansvaret mellan flera styck- ningslotter.

Som har framhållits i det föregående upplåts panträtt i fastighet ge- nom att fastighetens ägare lämnar över pantbrevet som säkerhet för fordran. Häri ligger att, om en inteckning gäller både i en stamfastig- het och i en avstyckad fastighet som överlåtits till annan, en pantför- - skrivning som görs bara av stamfastighetens ägare i princip inte med- för någon panträtt i styckningslotten. Dennas ägare har ju inte upp- låtit panträtt i sin fastighet. I den nu angivna situationen svarar stam- fastigheten visserligen primärt för hela inteckningens belopp men brist kan inte tas ut ur styckningslotten. Underlaget för intecknings- rätten och panträtten är således inte detsamma.

Svarar två gemensamt intecknade fastigheter primärt för var sin del av inteckningen och avstyckas och överlåts ett område från den ena av dem, torde en brist som uppkommer i stamfastigheten inte kunna föras över från denna till den andra primärt ansvariga fastigheten vid senare exekutivt förfarande, när styckningslottens ägare inte medver- kat vid pantförskrivningen (jfr prop. 1970: 20 del B 5. 303 samt del A s. 235). JB:s ordning kan således leda till att borgenären inte får fullt betalt trots att den sammanlagda köpeskillingen för de primäransvari- ga fastigheterna skulle förslå till det. Panträttsupplåtelscn gäller dock i styckningslotten, om upplåtelsen kan anses omfatta denna och görs in- nan den avstyckade fastighetens ägare har sökt lagfart, förutsatt dock att borgenären är i god tro. Detta följer av 6: 7 JB.

Om ett område av en intecknad fastighet har överlåtits och områ- desförvärvaren har sökt lagfart, medför en pantförskrivning som där- efter görs av fastighetens ägare utan medverkan av områdesägaren in- te någon panträtt i området, om detta avskiljs genom fastighetsbild- ningsåtgärd. Om panträttsupplåtelsen däremot sker innan områdes- ägaren har sökt lagfart, skyddas godtrocnde borgenär enligt 6: 7 JB och får således panträtt både i stamfastigheten och i området, om detta avskiljs från stamfastigheten. Motsvarande gäller vid förvärv av

• Sida 22
•  Original

Prop. 1971: 179 22

sådan andel i den intecknade fastigheten som avses skola utbrytas genom fastighetsbildning.

3.2. Kreditorganisationema

I sin skrivelse och vid de överläggningar som har ägt rum har kre- ditorganisationerna förordat att en panträttsupplåtelse som gjorts av den som tidigare har ägt fastigheten skall gälla mot ny ägare av fas- tigheten, även om denne har hunnit att söka lagfart på sitt förvärv fö— re pantförskrivningen, under förutsättning att borgenären var i god tro med avseende på äganderättsövergången vid upplåtelsen. Till stöd härför har kreditorganisationema anfört, att det inte är realistiskt att räkna med att inskrivningsmyndighcterna skall kunna tillhandahålla så aktuella uppgifter som JB:s nuvarande regler förutsätter, innan au- tomatisk databehandling (ADB) har införts på inskrivningsväsendets område. Borgenären saknar därför praktiskt sett möjlighet att vid panträttsupplåtelsen undersöka, om en tidigare ägare fortfarande har lagfart på fastigheten.

Kreditorganisationema har vidare anfört, att det inom kreditväsen- det är mycket vanligt att en pant överlämnas i enlighet med en pant- förskrivning, innan någon fordran har uppkommit. Som exempel nämns kredit mot säkerhet av s.k. generellt hypotek. Panten lämnas då. ofta som säkerhet för samtliga förbindelser, i vilka gäldenären ”nu häftar eller framdeles må komma att häfta” mot kreditgivaren. Gene- rella hypotek medför fördelar för både långivare och låntagare. Den förre kan inom ramen för säkerhetens värde fortlöpande lämna nya krediter utan att säkerheten behöver prövas om. Detta är av betydel- se t.ex. när låntagaren är ett företag som undan för undan behöver krediter av olika slag.

Vid vissa kreditformer som är vanliga betalas lånebcloppet ut suc— cessivt. Så är fallet bl. a. vid kredit i löpande räkning som checkräk- ningskredit och byggnadskrcditiv samt vid vissa krediter med statlig kre— ditgaranti. Vid en del av dessa kreditformer sker varje utbetalning först efter en prövning från långivarens sida, t.ex. vid byggnadskreditiv, medan i andra fall pengarna betalas ut utan prövning i det enskilda fallet, t. ex. vid checkräkningskredit. Till de fordringsförhållanden där fordringen uppkommer efter pantförskrivningen hör också de villkor- liga fordringarna, t.ex. på grund av borgensåtagande eller garantiför- bindelse.

Kreditorganisationema har väckt frågan, om JB:s bestämmelser in- nebär att kravet på ägarbehörighet hänför sig till dagen för fordring- ens uppkomst. Är denna tolkning riktig, leder panträttsbestämmelser— na enligt organisationernas mening till betydande osäkerhet och be- svär för kreditgivarna. När fråga är om generella hypotek eller kredit

• Sida 23
•  Original

Prop. 1971: 179 23

i löpande räkning saknar långivaren i praktiken möjlighet att fortlö- pande hålla sig underrättad om ändringar i ägarbehörigheten.

Kreditorganisationema förordar en regel av följande innebörd. Har fastighet överlåtits och har pantbrev i fastigheten tidigare överläm- nats till säkerhet för fordran som då ännu ej uppkommit, skall pant- rätt gälla för fordringen även om den uppkommit först efter överlå- telsen, såvida uppkomsten av fordringen var en följd av vad som av- talats i samband med pantsättningen eller borgenären ej hade under- rättats om överlåtelsen av överlåtaren eller förvärvaren.

Kreditorganisationema har vidare framhållit, att det inte är ovan- ligt att lån beviljas och betalas ut mot säkerhet av skuldebrev som har försetts med inteckningsmedgivande. Detta är givetvis förenat med vissa risker för kreditgivaren. Inteckningsansökningen kan kom- ma att avslås eller inteckningcn få ett annat förmånsrättsläge än som förutsatts. JE:s krav på likformig inteckningsbelastning innebär enligt kreditorganisationernas mening att risken för avslag vid nyinteckning ökas betydligt. Behålls kravet på att inteckningsbelastningen skall va- ra likformig medför det avsevärt ökat arbete inte minst för inskriv- ningsmyndigheterna, som måste besväras med telefonförfrågningar i en inte ringa omfattning. Enligt kreditorganisationerna är det också tveksamt om inskrivningsmyndigheterna har resurser att tillräckligt snabbt göra de utredningar som erfodras. Regleringen i denna del kan leda till en benägenhet hos kreditgivarna att inte betala ut några pengar förrän pantbrevet har kommit långivaren tillhanda. Detta skulle medföra allvarliga olägenheter för låntagarna.

Beträffande kravet på att ägare till avstyckad fastighet skall med- verka till pantsättning av pantbrev på grund av inteckning som gäller i både stamfastigheten och den avstyckade fastigheten har kreditorga- nisationerna anfört, att kravet medför betydande praktiska problem. Borgenären måste vid pantförskrivningstillfällct undersöka om någon avstyckning har skett sedan inteckningcn beviljades och i så fall om lagfart har sökts på styckningslotten. Dessutom måste undersökas, om lagfart har sökts på förvärv av område av eller andel i den inteckna- de fastigheten. Kreditorganisationerna har förordat, att ägaren av en primärt ansvarig fastighet skall kunna upplåta panträtt i hela den in— tecknade egendomen, således också i avstyckade och överlåtna områ- den med samma verkan som om även styckningslottens ägare hade deltagit i pantförskrivningen. Om ägaren till stamfastigheten inte tiller— kännes denna behörighet skulle enligt kreditorganisationerna uppläggan- det av lån mot säkerhet av pantbrevet och utbetalningen av lånevalutan i många fall behöva anstå till dess relaxation av pantbrevet i stycknings- lotten hunnit ske. Relaxationen blir särskilt betydelsefull i det fall att avstyckning skett från en av två eller flera gemensamt intecknade pri- märt ansvariga fastigheter. Har i sådant fall styckningslottens ägare ej

• Sida 24
•  Original

Prop. 1971: 179 24

deltagit i pantförskrivningen av pantbrevet kan brist i styckningslottens stamfastighet ej överföras till övriga primärt ansvariga fastigheter. Sär- skilt från hypoteksinstituten's sida har framhållits att tid för erforderlig relaxation ofta ej står till buds vid en konvertering av ett lån då den nya lånereversen jämte pantbrevet skall läggas till säkerhet för ett obliga- tionslån som med hänsyn till läget på kapitalmarknaden och meddelat emissionstillstånd måste cmitteras med mycket kort varsel en bestämd dag. Över huvud gäller för hypoteksinstituten mycket strikta regler be- träffande säkerheten för deras lån innebärande även stränga krav på säkerhetens juridiska fullvärdighet. Arten av hypoteksinstitutens verk- samhet är dessutom sådan att instituten inte ens temporärt bör ta risker hänförliga till säkerhetens juridiska kvalitet. Vidare åberopas att det gäller hantering i många institut år efter år av ett betydande antal ärenden. I en sådan masshantering skulle en regel som — till skillnad mot nuvarande ordning — diskvalificerar stamfastighetens ägare som ensam pantsättare av pantbrevet i praktiken medföra kännbara olägen- heter.

Kreditorganisationerna har vidare anfört att, om avstyckningen alltid svarar för inteckningar i stamfastigheten, som belånats av dess ägare, förvärvaren av en avstyckning vet om detta. Han förvärvar alltså av- styckningen på det villkoret att den svarar subsidiärt för stamfastighe- tens inteekningar och kan rätta sina dispositioner därefter, t. ex. tills vidare innehålla köpeskillingen eller del därav. Sedan Styckningslottens ägare sökt lagfart på sin fastighet kan nya pantbrev i denna ej inteck- nas utan hans medgivande. Även med den av kreditorganisationerna förordade regeln skulle man således i detta centrala hänseende upp— rätthålla det skydd som JB i allmänhet ger en fastighetsägare. I själva verket skulle begränsningen i detta skydd inte i nämnvärd mån -— vare sig principiellt eller praktiskt — skilja sig från den begränsning i fastig- hetsägarens skydd som den förut förordade godtrosrcgeln skulle med- föra inom sitt verkningsområde. Ledande jurister från alla grupper av kreditinstitut med mångårig och omfattande erfarenhet av förhållan- dena inom kredit- och affärsliv har samfällt vitsordat att nuvarande ordning för subsidiäransvarig fastighets ansvar för stamfastighetens in- teckningar — med något enstaka undantag under alla åren — icke med- fört någon förlust för styckningslottens ägare. Som ytterligare skäl för den förordade regeln har från kreditorganisationernas sida åberopats betydelsen av att inteckningsrätt och panträtt sammanfaller. Bl.a. vid det exekutiva förfarandet kan diskrepans mellan panträtt och inteck- ningsrätt vålla komplikationer speciellt om sådan diskrepans föreligger beträffande viss eller vissa men inte alla inteckningar i fastigheten.

Kreditorganisationema har också framhållit att regeln inte medför någon försämring i förhållande till gällande rätt. Snarare är det så att JB:s nuvarande ordning medför att avstyckningsägaren i vissa fall gör

• Sida 25
•  Original

Prop. 1971: 179 25

en vinst på bekostnad 'av stamfastighetens ägare eller kreditgivaren. Organisationerna avser då främst de fall där en inteckning har pantför- skrivits före JB:s ikraftträdande och fråga därefter uppkommer att er- sätta det ursprungliga lånet med ett nytt. Avstyckningen blir då fri från den tidigare belastningen.

Kreditorganisationema framhåller slutligen, att om kravet på likfor- mig inteckningsbelastning behålls, detta kommer att verksamt bidra till att den önskvärda relaxeringen av stamfastighets inteckningar i subsidiär- ansvariga avstyckningar kommer till stånd. Genom detta krav kommer såväl stamfastighetens som avstyckningens ägare att ha ett starkt in- tresse av att sådan relaxering sker, eftersom dessförinnan ny inteckning ej kan beviljas vare sig i stamfastigheten eller i styckningslottcn, från- sett förhållandena under övergångstiden.

4.1. Gällande rätt

Enligt 11 & lagen (1932: 170) med särskilda bestämmelser om hand- läggning av inskrivningsärenden (inskrivningslagen) får klagan över inskrivningsdomarens beslut föras i hovrätten. Enligt 21% lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken följer härav bl. a. att rättegångsbalkens regler om fullföljd av talan till hovrätt äger motsvarande tillämpning. Besvärsrätt anses tillkomma inte bara sö- kanden utan också annan, om denne- lider förfång av beslutet ( prop. 1970: 20 del B 5. 533).

I fråga om besvärstidens längd gäller f.n. de allmänna bestämmel- serna i rättegångsbalken (RB). För besvär över slutligt beslut är be- svärstiden således två veckor, räknat från den dag då beslutet med- delades. Frågan när ett beslut i inskrivningsärende skall anses medde- lat har varit föremål för tvekan. En hovrätt har i ett rättsfall ansett att bcsvärstiden bör räknas från den dag, när expedition i ärendet hållits tillgänglig för sökanden (SvJT 1.955 rf. s. 3). Avgörandet torde ha vunnit allmän efterföljd.

4.2. Bestämmelserna i JB

Talan mot beslut i inskrivningsärende skall liksom nu föras i hov- rätten (]9: 14 första stycket JB). I fråga om slutligt beslut och beslut varigenom ansökan har förklarats vilande är besvärstiden fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra (19: 14 and- ra stycket JB). Beträffande uppskovsbeslut gäller på grund av hänvis- ningen i 19: 3 andra stycket JB bestämmelserna i 49: 6 RB om talan mot beslut som enligt parts mening onödigt uppehåller målet. Sådan

• Sida 26
•  Original

Prop. 1971: 179 26

besvärstalan är inte inskränkt till viss tid (jfr 52: 1 första stycket sista punkten RB). För övriga beslut i inskrivningsärenden än de nu nämnda besluten torde de allmänna reglerna om besvärstid gälla (jfr prop. 1970: 20 de] B 5. 534). Enligt JB har också tredje man besvärsrätt.

5.1. Inledning

Som förut nämnts har publika arrrendeutredningen avgett en pro- memoria angående publika arrenden vid övergången till nya jorda- balken (Ds Jo 1971: 4).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksmar- skalksämbetet, kammarkollegiet, stiftsnämnden i Uppsala ärkestift, stiftsnämnderna i Västerås, Lunds, Göteborgs och Härnösands stift, domkyrkorådet i Lund, arrendenämnderna i Södermanlands, Malmö- hus och Skaraborgs län, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsför- bund, Föreningen publika arrendatorer i Sverige, Föreningen Arrenda- torer av ecklesiastika hemman i Skåne samt Svenska lantarbetareför- bundet.

5.2. Gällande rätt

Kronan, kyrkan, kommunerna och andra offentligrättsliga subjekt äger en avsevärd del av landets jordbruksfastigheter. Jordbruket på dessa egendomar är i regel utarrenderat. Vid upplåtelse på arrende av publik jord gäller förutom 1 och 2 kap. lagen (1907: 36 s. 1) om nytt- janderätt till fast egendom (NJL) ett stort antal specialförfattningar, mestadels meddelade av Kungl. Maj:t.1 Skilda bestämmelser gäller sålunda för utarrendering av statens jordbruksdomäner, skogsjordbruk och kronotorp, universitetens arrendegårdar, kyrkliga löneböställen, Lunds domkyrkas hemman samt ecklesiastika arrendegårdar.

I såväl NJL som flera publika arrendeförfattningar finns bestäm- melser om optionsrätt för vissa kategorier av arrendatorer. Helt all- mänt kan sägas att den rättsliga innebörden av begreppet optionsrätt är att arrendatorn i princip har rätt att få upplåtelsetiden förlängd el- ler upplåtelsen förnyad. Bestämmelserna om besittningsskydd för ar- rendatorn är i flera avseenden olika utformade i NJL och de publika arrendeförfattningarna.

Medan optionsrätten enligt NJL:s s.k. sociala arrenderegler (2:49—69 NJL) föreligger oberoende av upplåtelsetidens längd och redan i och med arrendeavtalets tillkomst, inträder optionsrätten en-

¹ I publika arrendeutredningens promemoria (Ds 10 1971: 1) Publikajordbruks- arrenden anges de olika publika arrendeförfattningarna.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1971: 179 27

ligt exempelvis ecklesiastika boställsordningen (1.932: 400) (EBO) i princip först efter en viss kvalifikationstid, nämligen om arrendatorn ”innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsamman med återstående delen av arrendetiden uppgår till fem år” (305 mom. 1 EBO). En ar- rendator som inte uppfyller det angivna kravet kan i vissa fall få till- godoräkna sig även företrädarcns besittningstid. Så är fallet om arren- datorn efter överlåtelse har övertagit arrendcstället från make, föräl— der eller makes förälder. Detsamma gäller om arrendatorn är dödsbo efter den föregående arrendatorn (305 2 mom. EBO). Även andra skillnader mellan NJL:s och EBO:s optionsrättsbestämmelser finns (jfr promemorian s. 8). I den mån övriga publika arrendeförfattningar innehåller bestämmelser om optionsrätt är dessa utformade i princip på samma sätt som i EBO.

EBO upphävs och ersätts fr.o.m. den 1 januari 1972 av lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord (övergångsbestämmelserna 1). Publika arrendeutredningen har föreslagit (Ds Jo 1971: 1 s. 61) att även övriga publika arrendeförfattningar skall upphävas i och med ut- gången av år 1971. Förslaget bereds f. 11. inom jordbruksdepartementet.

5.3 Bestämmelserna i JB och JP

Bestämmelser om rätt till förlängning av avtal om jordbruksarrende efter uppsägning har tagits upp i 9: 7—13 JB. J ordbruksarrendator får genom de nya bestämmelserna ett besittningsskydd, liknande det som bostadsarrcndator och hyresgäst har f.n. Besittningsskydd föreligger emellertid inte vid alla jordbruksarrenden. JB:s bestämmelser om rätt till förlängning av avtalet gäller sålunda inte, om arrendetiden uppgår till högst ett år och arrendet inte omfattar bostad för arrendatorn. In- te heller är bestämmelserna tillämpliga, då jordägaren har sagt upp avtalet på grund av att arrenderätten är förverkad eller därför att ar- rendatorn cj ställt säkerhet enligt 8:14 JB. Förbehåll att arrenderät- ten inte skall vara förenad med rätt till förlängning gäller, om för- behållet har godkänts av arrendenämnden. De nu angivna begräns- ningarna i besittningsskyddet framgår av 9:7 JB. Besittningsskyddet för jordbruksarrendator har således i JB konstruerats på annat sätt än bestämmelserna i NJL om optionsrätt vid sociala arrenden. Detta medför att vissa upplåtelser som är förenade med optionsrätt enligt NJL kommer att falla utanför JB:s bestämmelser om besittnings- skydd, medan andra upplåtelser, på vilka de nuvarande sociala arren- debestämmelserna inte äger tillämpning, ryms under JB:s besittnings- skyddsregler. De nu angivna konsekvenserna av den ändrade regle- ringen i dcnna del har påverkat utformningen av övergångsbestäm— melsernai anslutning till 9 kap. JB.

Som huv'udprincip gäller att JB inte är tillämplig på arrendeavtal

• Sida 28
•  Original

Prop. 1971: 179 28

som har slutits före ikraftträdandet (34å JP). Flera undantag gäller från denna princip. Bl. a. ges i 40 och 41 åå JP övergångsbestämmel— ser i fråga om jordbruksarrende som medför att vissa bestämmelser om besittningsskydd i 9 kap. JB blir omedelbart tillämpliga på äldre avtal. Sålunda skall bestämmelserna i 9: 8—13 JB om rätt till förläng- ning av avtalet efter uppsägning gälla fullt ut på äldre upplåtelser, om de nuvarande bestämmelserna om optionsrätt (2: 51—56 NJL) gäl— ler för avtalet (40 5 första punkten JP). Denna regel gäller dock ej un- dantagslöst (jfr 405 andra punkten JP). Har avtal om jordbruksarren- de träffats före Jst ikraftträdande och är upplåtelsen sådan, ”att äld— re bestämmelser om optionsrätt ej kunnat tillämpas på den”, äger be— stämmelserna i 9: 7—13 JB om besittningsskydd tillämpning på avta- let, om arrendeförhållandet vid ikraftträdandet har varat under sam- manlagt minst tio år eller om den arrendetid som löper vid ikraftträ- dandet enligt avtalet utgår först sedan arrendeförhållandet varat minst lika lång tid (41 5 första stycket JB). Vissa inskränkningar av be- sittningsskyddet följer av 41 å andra stycket JP.

5.4. Utredningen

Enligt utredningen är bestämmelsen i 41% första stycket JP inte tydlig. Kravet att upplåtelsen skall vara ”sådan att äldre bestämmel- ser om optionsrätt ej kunnat tillämpas på den” ger tolkningssvårighe- ter. Om t. ex. EBO eller annan samtidigt med denna upphävd publik författning med förskrifter om optionsrätt gäller för upplåtelsen, le- der en ordagrann tolkning till att exempelvis en löneboställsarrcnda- tor med en tioårig besittningstid bakom sig inte kommer i åtnjutande av det nya besittningsskydd som eljest i motsvarande situation kom- mer andra arrendatorer till del. För publika arrendatorer med rätt till besittningsskydd enligt de publika speeialförfattningarna kan bestäm- melsen enligt utredningen innebära att dessa arrendatorer, vid en tvist om förlängning, inte kan stödja sig på JB:s besittningsskyddsregler utan endast på de gamla specialförfattningarnas bestämmelser i äm- net. Eftersom de olika författningarnas bestämmelser om besittnings- skydd (optionsrätt) inte är identiska, är det för en arrendator ingalun- da likgiltigt vilket besittningsskydd som i det konkreta fallet gäller. Enligt utredningen står det utom varje tvivel att JB:s besittningsskydd från arrendatorns synpunkt är överlägset det besittningsskydd som finns i de olika publika författningar som gäller upplåtelse av kyrklig och statlig jord, universitetsjord inräknad. Detta i sin tur innebär att publika arrendatorer, till vars förmån gäller optionsrätt enligt EBO och andra specialförfattningar, kommer i ett sämre läge än andra ar— rendatorer som tidigare inte haft någon optionsrätt, om 41 & .JP skall tolkas efter bokstaven.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1971: 179 29

Efter en redogörelse för förarbetena till 41 & JP anför utredningen, att när det i 41 & talas om ”äldre bestämmelser om optionsrätt”, där- med tydligen har avsetts de bestämmelser om optionsrätt som finns i NJL. I förarbetena till 41 & JP finns ingenting som tyder på att man med den i paragrafen begagnade formuleringen också avsett de bestäm- melser om optionsrätt som finns i de publika författningarna", utom lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser om arrcnde av viss kommunal jord. Nämnda lag har särskilt omnämnts och ansluter sig till sin princi- piella uppbyggnad nära till den sociala arrendelagstiftningen i NJL. Något fullt säkert belägg för att hänvisningen till de äldre bestämmelser- na om optionsrätt inte avser EBO och övriga publika specialförfattningar finns enligt utredningen å andra sidan inte heller. Med hänsyn härtill och då dessa specialförfattningar ger arrendatorn ett betydliga svagare skydd än JB, bör enligtutredningcn 41 5 första stycket JP formuleras om så att det klart framgår att publika arrendatorer i detta avseende inte kommer i en sämre ställning än andra.

5.5. Remissyttrandena

Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remiss- instanserna.

6.1. Ärendelagen

Enligt 7 & ärendelagen skall vissa ärenden i underrätt handläg- gas av den som har att upptaga inskrivningsärenden, om inte annat har bestämts i arbetsordning eller annorledes. De ärenden som räk- nas upp i paragrafen är ärenden angående äktenskapsförord, boupp— teckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgär- der som avses i 16 kap. ärvdabalken, dvs. som rör preskription av arv eller testamente, avhandlingar om lösöreköp eller om förskott enligt 3 & sjölagen samt kallelse å okända borgenärer. Av 1 & inskrivnings- lagen följer att de ärenden som avses i 7 & ärendelagen skall handläggas av inskrivningsdomaren. '

Enligt JB skall inskrivningsärendena handläggas av inskrivnings- myndigheten (19: 2 första stycket JB). Termen inskrivningsdomare har reserverats för den lagfarne tjänsteman som förestår inskrivnings- myndigheten (19: 2 andra stycket JB). Inskrivningslagen upphävs vid JB:s ikraftträdande (2 & JP).

• Sida 30
•  Original

Prop. 1971: 179 30

6.2. Lagen om företagsinteckning

I 4 & FL ges regler om vilken egendom som är objekt för företagsin- teckning. Bl.a. nämns i punkt 3 av paragrafen rättighet som avses i 1: 7 NJL, dvs. åt annan upplåten rättighet att avverka skog eller att där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som inte är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning, eller att jaga eller att fiska. NJL upp- hävs vid JB:s ikraftträdande_(25 JP) men bestämmelserna i 1: 7 har med endast formella jämkningar förts över till 7: 3 JB (jfr prop. 1970: 20 del B s. 361).

I punkt 2 i 4 & FL knyter regleringen an till institutet vattenfallsrätt, som inte har någon motsvarighet i JB (jfr 12 % JP).

I åtskilliga paragrafer i FL liksom i punkt 3 f) i övergångsbestäm- melserna till FL förekommer termen inskrivningsdomare. Som fram- hållits i det föregående har denna term en annan betydelse i JB än f.n.

7.1. Inledning

JB antogs av 1970 års riksdag och träder i kraft den 1 januari 1972. Under den tid som har gått sedan JB antogs har ett inten— sivt förberedelsearbete inför ikraftträdandet ägt rum. Både statliga myndigheter och enskilda organisationer har utvecklat rutiner för till- lämpningen av de nya regler som JB innehåller i olika hänseenden. En mycket omfattande utbildningsverksamhct har också inletts. Den— na verksamhet har inte minst tagit sikte på inskrivningsväsendet och JB:s bestämmelser om panträtt i fast egendom. Vid den mycket nog- granna belysning som sålunda har skett av de problem som om- sättningen i praktiken av JB medför har det framkommit att vissa svårig- heter kan komma att uppstå vid tillämpningen av bestämmelserna. Uppslag har därvid förts fram till smärre ändringar vilka skulle väsentligt underlätta tillämpningen av den nya ordningen. Självfallet är det ange— läget att ta tillvara de möjligheter som finns att förbättra systemet, om inte principiella skäl lägger hinder i vägen.

Det hittills sagda syftar främst på tillämpningen inom kreditlivet av de nya bestämmelserna. Det är emellertid otvivelaktigt så att de änd- ringsförslag som har framkommit även skulle i ej obetydlig utsträck- ning underlätta verksamheten vid inskrivningsmyndigheterna. Även från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att utnyttja de möjlig- heter till förenklingar av systemet som kan föreligga. Detta är så mycket mera angeläget som inskrivningsväsendet i dagens läge i stora delar av landet besväras av stora arbetsbalanser. Till väsentlig del torde

• Sida 31
•  Original

Prop. 1971: 179 31

dessa kunna återföras på vissa tillfälliga omständigheter under senare tid. Det är också min övertygelse att det inför ikraftträdandet av JB skall visa sig möjligt att uppnå en väsentlig förbättring av läget. Åtgärder i detta syfte kommer att vidtas inom den närmaste tiden. Oavsett detta måste man dock räkna med att arbetsläget inom inskrivningsväsendet kommer att vara ansträngt även i fortsättningen. Denna situation torde man inte kunna komma till rätta med utan genomgripande organisa- toriska förändringar av inskrivningsväsendet. Det är uppenbart att några sådana åtgärder inte kan vidtas i ett läge när principbeslut har fattats om övergång till ADB-system och medan denna övergång förbe- reds. Mot denna bakgrund är det angeläget att på allt sätt hindra att ar- betsbelastningen ökas hos inskrivningsmyndigheterna vid ikraftträ- dandet av JB. Även om invändningar från principiell synpunkt kan resas mot att nu kort tid före ikraftträdandet av JB genomföra änd- ringar i lagbcstämmelser varom statsmakterna efter ingående övervä- ganden nyligen har fattat beslut, anser jag dock att omständigheterna i detta fall är sådana att principskäl inte får hindra att det ofrånkom- ligen mycket komplicerade genomförandet av den nya fastighetsrätts- liga lagstiftningen på allt sätt underlättas. Jag skall i det följande ta upp några frågor som väckts av kreditorganisationerna eller som för- anletts av förhållandena inom inskrivningsväsendet.

7.2. Panträttens innebörd

Frågan om borgenärens rätt till ränta och ersättning för kostnader som föranleds av fordringsförhållandet samt konstruktionen av det till pantbrevets belopp knutna tillägget har varit en mycket diskuterad fråga vid JB:s tillkomst. Frågan om andrahandspanthavarens ställning föran- ledde även motioner i riksdagen (1970:I: 1257 och II: 1469). Dessa avslogs emellertid vid riksdagsbehandlingen (3LU 1970: 80 punkten G i utskottets hemställan samt rskr 1970: 443).

Vid JB:s tillkomst diskuterades två alternativ till den lösning som slutligen valdes. Enligt det ena skulle inteckningsrätten utgöras av rätt till enbart ett kapitalbelopp ( prop. 1970: 20 del B 5. 273). Mot denna lösning invändes från kreditgivarhåll bl.a. att fastighetsägaren skulle få svårt att inse att han inte kunde få lån motsvarande hela ka- pitalbeloppet enligt pantbrevet utan bara till ett så bestämt lägre be- lopp att återstoden täckte ränta och kostnader. Enligt det andra al- ternativet skulle inteckningsrätten i stället bestå av ett kapitalbelopp jämte ett visst, rörligt ränte- och kostnadtillägg och vidare skulle bor- genären vara hänvisad till inteckningens kapitaldel för sin kapital- fordran och till räntedelen för sin räntefordran (den s.k. Skiktprinci- pen; prop. 1970: 20 del B 5. 275). Skiktprincipen har kritiserats starkt

• Sida 32
•  Original

Prop. 1971: 179 32

vid remissbehandlingen' särskilt från kreditgivarhåll bl.a. därför att den inte öppnade möjlighet för borgenärerna att utnyttja kapitalde- len för ränta och andra kostnader. Den lösning som motionärerna för- ordade vid riksdagsbehandlingen av JB var grundad på Skiktprincipen.

Den lösning som nu förordas av kreditorganisationerna kan sägas innebära att ett på förhand bestämbart belopp,- nämligen pantbrevets belopp och hela tillägget, reserveras i fastigheten för borgenärerna. Det är endast borgenärerna som vid medelsfördelning skall kunna gö- ra anspråk på att få betalning ur de medel som belöper på tillägget. Ägarhypoteket kommer sålunda att omfatta endast inteckningens ka- pitaldel. De invändningar som vid JB:s tillkomst restes mot tanken på att låta inteckningsrätten omfatta endast ett kapitalbelopp synes inte med fog kunna göras gällande mot den nyss skisserade ordningen. '

Det kan inte bestridas, 'att JB:s bestämmelser om tillägget är ganska komplicerade och därmed mindre väl förenliga med en av grundtankar-. na bakom panträttsbestämmelserna, nämligen att eftersträva största möj- liga enkelhet i regelsystemet. Det har även gjorts gällande att bestämmel- serna kan leda till att en rationell kreditgivning motverkas i vissa hänse- enden på grund av försämringen av andrahandspanthavarens ställning. Bestämmelserna om tillägget i sin nuvarande utformning kan också — som lagrådet för övrigt påpekade -— i vissa fall leda till gränsdrag- ningsproblem. Det är inte i alla lägen lätt att avgöra i vad mån ett ford- ringsanspråk är att hänföra till kapitalfordran eller ej. Vid överlägg- ningarna med kreditorganisationerna har framkommit att andrahands- pantsättningen har större betydelse för den institutionella kreditgiv- ningen än vad som tidigare har antagits i lagstiftningsärendet. Detta förhållande anser jag böra tillmätas stor betydelse vid ställningstagan- det till förevarande fråga.

Med hänsyn till att sålunda vissa bestämda nackdelar torde vara förenade med den nuvarande konstruktionen av tillägget medan den lösning som kreditorganisationerna föreslagit inte synes vara behäftad med den nuvarande konstruktionens brister men väl tillgodoser förelig— gande önskemål, anser jag att bestämmelserna om tillägget bör ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad kreditorganisationerna förordat. Jag föreslår sålunda, att bestämmelserna i 6: 3 JB om tillägget ändras på så sätt att borgenär vid medelsfördelning skall'kunna få betalning för sin fordran dels med pantbrevets belopp, dels, om detta inte räcker till, genom tillägget, som bör utgöra 15 0/0 av pantbrevets belopp jämte utmätningsräntan. Regeln innebär i motsats till JB:s nuvarande ordning att borgenär kan få betalt för sin kapitalfordran även ur tillägget. Däremot skall han i överensstämmelse med JB:s nuvarande ordning vara skyldig att i första hand 'hålla sig till vad som faller ut på pantbrevets belopp. _ ' '

För andrahandspanthavarens del innebär den föreslagna bestäm-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1971: 179 33

melsen att han får utnyttja skillnaden mellan förstahandspanthavarens hela fordran och pantbrevets belopp jämte hela tillägget. Även i det fallet beräknas givetvis tillägget på pantbrevets belopp. I likhet med förstahandspanthavaren är andrahandspanthavaren skyldig att först hålla sig till pantbrevets belopp. Om detta i sin helhet har tagits i anspråk för betalning av förstahandspanthavarens fordran, får andra- handspanthavaren för sin kapitalfordran hålla sig till tillägget eller vad som kan återstå av detta.

I fråga om den utmätningsränta som ingår i tillägget —— 60/0 från den dag då fastigheten utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel nedsattes som annars skall fördelas — har kreditorganisationerna anfört att den är så låg att kreditgivarna tvingas inskrida mot betalningsför- sumliga gäldenärer på ett tidigare stadium än om utmätningsräntan sattes högre. Frågan om dröjsmålsräntans storlek har emellertid nära samband med den större frågan om utformningen av de allmänna rcg- lerna om dröjsmålsränta på förmögenhetsrättens område. Denna fråga utreds f.n. av köplagssakkunniga (se riksdagsberättelsen 1969 Ju: 24). Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon ändring i fråga om ut- mätningsräntan.

En konsekvens av den föreslagna regleringen är att tillägget bör kunna utmätas för fastighetsägarens skuld. Tillägget kan nämligen en- ligt vad jag nyss föreslagit utnyttjas av en andrahandspanthavare för att täcka dennes kapitalfordran. En utmätningsborgenär måste på samma sätt kunna ta tillägget i anspråk för att få sin fordran täckt. I annat fall skulle han behöva stå tillbaka för en borgenär, åt vilken fastighetsägaren senare har upplåtit panträtt i andra hand. Det finns inte någon anledning att låta möjligheten till utmätning bli beroende av om det finns något ägarhypotek. En sådan ordning skulle medföra, att även ett obetydligt ägarhypotek skulle ge borgenären rätt att ta ett tillägg av kanske betydande omfattning i anspråk, medan han där— emot gick miste om denna rätt ifall panthavarens fordran bara obe- tydligt översteg pantbrevets belopp. Till de ändringar i UL och i försälj- ningslagen som de nu redovisade synpunkterna medför återkommer jag i det följande.

7.3. Panträttsupplåtelsen

Vid de överläggningar som har hållits med företrädare för kreditor- ganisationerna har framkommit att vad som i särskild grad kan väntas vålla svårigheter vid den praktiska tillämpningen av JB:s panträtts- bestämmelser är de krav på kontroll av panträttsupplåtarens behörig- het som ligger i företrädesreglerna i 6: 7 JB. Dessa reglerar företrädet mellan äganderättsförvärv och panträttsupplåtelse och innehåller att borgenär som är i god tro med avseende på äganderättsövergången är

3 Riksdagen 1971. ] saml. Nr 179

• Sida 34
•  Original

Prop. 1971: 179 34

skyddad i sitt förvärv av panträtt från den förutvarande ägaren. Den viktiga begränsningen gäller dock att borgenären inte är skyddad, om nye ägaren hade sökt lagfart när panträtten uppläts.

Frågan om och i vad mån en borgenär, som i god tro utgår från att pantsättaren är ägare till fastigheten, bör skyddas har diskuterats ut- förligt vid JB:s tillkomst (jfr prop. 1970: 20 del B 5. 300 och 316). Diskussionen avsåg emellertid i främsta rummet det fallet att någon som varken är eller har varit ägare till fastigheten förfogar över ett pantbrev genom pantsättning. I detta fall blir upplåtelsen ogiltig oav- sett borgenärens goda eller onda tro. När överlåtelse skett och över- låtaren därefter upplåtit panträtt i fastigheten, kan däremot borgenä- ren som nämnts åberopa god tro. I fråga om företrädet mellan ägan- derättsförvärv och förvärv av panträtt förekom i lagstiftningsärendet inte några meningsskiljaktigheter (jfr prop. 1970: 20 del B 5. 314).

De nu beskrivna företrädesbestämmelserna leder till att borgenären vid den tidpunkt då panträttsupplåtelsen sker bör förvissa sig om att den som innehar pantbrevet är lagfaren ägare till fastigheten och att ej annan sökt lagfart på denna. En sådan ordning förutsätter att in- skrivningsmyndigheterna kan tillhandahålla gravationsbevis med mycket kort varsel eller att de per telefon eller på annat sätt kan be- kräfta lagfartsuppgifter i tidigare utfärdat gravationsbevis. Kreditor- ganisationema har uttalat tvekan om inskrivningsmyndigheterna verkligen kan erbjuda en sådan service innan ett system som grundas på ADB kommer i tillämpning. Under alla förhållanden anser sig kreditorganisationerna numera ha kommit fram till att den beskrivna ordningen skulle vara mycket oläglig i praktisk tillämpning. Godtro- ende borgenär borde vara skyddad, om han förlitar sig på innehållet i ett gravationsbevis som ej är av alltför gammalt datum. Är beviset utfärdat mindre än ett år-före panträttsupplåtelsen, borde borgenären som regel vara skyddad.

Genom vad som har framkommit vid överläggningarna med kre- ditorganisationerna har jag kommit till den uppfattningen att den ägarkontroll som de nya panträttsbestämmelserna ålägger borgenären att utföra, om han vill vara skyddad mot tredje man i vissa hänseen- den, ställer större krav på kreditgivarsidan än man tidigare har utgått från i lagstiftningsärendet. De praktiska problem som påvisats har så- dan räckvidd att de inte kan förbigås. Otvivelaktigt är det också så att de nya reglerna förutsätter en längre gående service från inskriv- ningsmyndigheternas sida än som hittills förekommit. Som jag har anfört inledningsvis finns det i dagens läge starka skäl att undvika att inskrivningsmyndigheterna ytterligare belastas.

Vid utarbetandet av jordabalksförslaget var det en bärande tanke att tillgodose de synpunkter som hade framkommit från kreditinstitu- tionernas sida i den mån detta kunde ske utan att viktiga motstående

• Sida 35
•  Original

Prop. 1971: 179 . 35

intressen fick vika. Denna uppfattning var grundad på det förhållandet att den institutionella kreditgivningen mot säkerhet i fastighetspanträtt har utomordentligt stor betydelse i vårt land. Jag anser att denna grund- inställning alltjämt måste anses bärande.

Ett vidgat godtrosskydd för borgenären i den situation som nu diskute- ras går ut över förvärvare av fastighet. Godtrosskyddet leder nämli- gen till att denne i vissa fall får finna sig i att-fastigheten belastas med ytterligare panträtt fastän förvärvaren redan sökt lagfart. Emel- lertid är det viktigt att understryka att detta i realiteten inte innebär någon större nackdel för förvärvaren och att det dessutom är natur- ligt för denne att skydda sig på annat sätt mot obehöriga förfoganden från överlåtarens sida. För det första är det så att förvärvarens lag- fartsansökan hindrar överlåtaren från att söka inteckning i fastigheten och därmed skaffa sig ytterligare pantbrev utöver dem som redan finns. Saken gäller alltså enbart förfoganden över pantbrev som redan föreligger vid tidpunkten för lagfartsansökningen. För en förvärvare måste det emellertid vara naturligt att kräva att outnyttjade pantbrev överlämnas och att beträffande utnyttjande pantbrev och eventuella överhypotek uppgörelse träffas med borgenären i anledning av fastig- hetsförvärvet. En sådan kontakt med borgenären torde som närmare framgår av vad som anförs i det följande hindra förre ägaren från att förfoga över pantbrev och överhypotek som pant för nya fordringar. I den mån förre ägaren inte på tillfredsställande sätt kan redovisa för föreliggande pantbrev bör givetvis förvärvaren innehålla köpeskillingen i motsvarande mån. Med hänsyn till det anförda kan jag inte se att ett vidgat godtrosskydd för borgenären i fall som nu avses skulle kränka något motstående intresse. Det anförda talar starkt för att borgenärens godtrosskydd enligt 6: 7 JB utvidgas så att hans möjlighet att göra god- trosförvärv inte utan vidare skärs av i och med att den nye ägaren sö- ker lagfart. Lagtekniskt uppnås en sådan ordning genom att orden ”innan nye ägaren sökt lagfart” i 6:7 första stycket första punken JB byts ut mot ordet "därefter”. Jag förordar en sådan ändring av pa- ' ragrafens lydelse. '

När det gäller att närmare precisera det mått av undersökning i fråga ' om pantbrevsinnehavarens rätt att förfoga över pantbrevet som bör krävas av en borgenär för att han skall anses vara i god tro, bör till en början slås fast att gäldenären inte bör kunna anses legitimerad att upp- låta panträtt redan genom sitt innehav av pantbrevet. En sådan ord- ning skulle vara helt oförenlig med grundprinciperna för panträtten i JB. Det har heller inte från något håll gjorts gällande, att ett så långt- gående godtrosskydd för borgenären skulle behövas. Vad frågan gäl- ler är att skydda den borgenär som förlitat sig på uppgifterna i ett aktuellt gravationsbevis, även om lagfartsförhållandena skulle ha ändrats sedan beviset utfärdades. Som första krav på borgenären bör alltså gälla

• Sida 36
•  Original

Prop. 1971: 179 36

att denne genom gravationsbevis eller på annat betryggande sätt vid panträttsupplåtelsen förvissat sig om att gäldenären var lagfaren ägare till fastigheten och att annan ej sökt lagfart.

I princip bör borgenären vara skyddad, om han har tagit del av ett gravationsbevis av så färskt datum som inskrivningsmyndigheten kan tillhandahålla. Det synes dock inte vara möjligt att beakta arbetsläget vid den enskilda inskrivningsmyndigheten just när panträttsupplåtelsen sker. Det skulle också föra för långt att. fordra att borgenären skulle förnya gravationsbeviset, om panträttsupplåtelsen kommer att ske vid en något senare tidpunkt än som från början var avsett. Det kan t. ex. tän- kas att gravationsbeviset anskaffats någon tid innan fastighetsägaren vänder sig till borgenären för att ansöka om lån och att låneförhand- lingarna därefter drar ut på tiden. Hänsyn bör här tas till vilken tid som enligt god bankpraxis normalt kan förflyta, innan ny kontroll sker av gravationsbeviset. I allmänhet bör inte ett gravationsbevis som är äldre än sex månader godtagas. Utrymme bör dock finnas att därutöver ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet. En borgenär har givetvis inte rätt att förlita sig på innehållet i ett gravationsbevis, om han på annat sätt fått eller borde ha fått kännedom om ägande- rättsövergången. God tro hos en borgenär som är juridisk person bör inte vara utesluten enbart av det skälet att annan tjänsteman än den eller de som handlägger panträttsärendet äger kännedom om äganderättsöver- gången under förutsättning att det vid ett bedömande av omständighe- terna inte ter sig rimligt att föra denna kunskap borgenären till last i panträttsärendet.

De synpunkter som nu har lagts på innebörden av ett vidgat god- trosskydd för borgenären enligt 6: 7 JB grundas på förhållandena hos inskrivningsmyndigheterna under de närmaste åren efter ikraftträdandet av JB. Efter övergången till ADB med de starkt ökade möjligheter att tillhandahålla aktuella fastighetsuppgifter som ett sådant system ger finns anledning att se på ett annat sätt på dessa frågor.

Frågan om räckvidden av godtrosskyddet för borgenär i samband med att fastigheten överlåts till ny ägare har aktualiserats inte bara av de praktiska svårigheterna att tillhandahålla gravationsbevis som utvisar lagfartsförhållandena vid panträttsupplåtelsen. Godtrosskyd- det har också betydelse i fråga om fordringsförhållanden som upp- kommer efter det att fastighetsägare, som har upplåtit panträtt i fas- tigheten, har överlåtit denna till ny ägare.

Till en början bör framhållas att något generellt hinder givetvis in- te möter mot att panträtt upplåts till säkerhet för en framdeles upp— kommande fordran. Såsom i allmänhet gäller på panträttsområdet bör en sådan rättshandling ha full giltighet även vid upplåtelse av pant- rätt i fast egendom. En sådan uppfattning har också kommit till ut- tryck i förarbetena till JB. I dessa har, som förut nämnts, uttalats att

• Sida 37
•  Original

Prop. 1971: 179 37

hinder inte möter mot att pantbrev lämnas som säkerhet för fordran som uppkommer ur visst angivet rättsförhållande. I linje med detta ligger att panträtt kan upplåtas exempelvis till säkerhet för fullgöran- det av ett garantiåtagande, en vitesklausul eller ett framtida anspråk på skadestånd. På samma sätt bör rimligen bedömas fall då pantbre- vet läggs som säkerhet för kredit i löpande räkning eller då s.k. ge- nerell pantförskrivning sker antingen genom särskild pantförskrivnings- handling eller genom sådan klausul om generell pantförskrivning som förekommer i bankernas sedvanliga reversformulär.

Även om det alltså torde vara obestridligt att pantförskrivning av pantbrev för framtida fordran kan ske med rättslig verkan, har däre- mot osäkerhet uppstått hur långt rättsverkningama av ett sådant av- tal sträcker sig i förhållande till tredje man. Vad man har diskuterat är i vad mån förvärvare av fastighet kan anses bunden av förre äga- rens panträttsupplåtelse i den mån fordringen uppkommit först efter det att förvärvaren sökt lagfart. Från kreditorganisationernas sida har understrukits att denna fråga har utomordentligt stor praktisk betydel- se. Vid kreditgivning mot säkerhet i fast egendom är det mycket van- ligt att säkerheten tas i anspråk först efter hand. Som exempel härpå har nämnts kredit i löpande räkning såsom checkräkningskredit eller byggnadskreditiv där lånebeloppet lyfts allteftersom byggnadsarbetet fortskrider. Man har också betonat betydelsen av att generell pant- förskrivning kan ske särskilt när det gäller näringslivets kreditbehov. I situationer av detta slag skulle det vara i praktiken ogenomförbart att kontrollera äganderätten till fastigheten vid varje tidpunkt då så- kerheten belastas med ny fordran.

I de nu diskuterade situationerna torde det vara ställt utom allt tvi- vel att i den mån det inte längre beror på borgenären, huruvida eller när en fordran kommer till stånd, panträtten kan göras gällande mot förvärvaren oberoende av lagfartsansökningen. Som typexempel kan nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande, Mera osäkert torde rättsläget vara, om situationen är den att borge- nären själv avgör om och när huvudfordringen kommer till stånd, så- som ibland är fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt taget all- tid vid generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar har här gjort sig gällande.

Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från kreditli- vets synpunkt ter sig naturligt, att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. Om det efter under- rättelsen om överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma till stånd eller ej, bör enligt kreditor- ganisationernas mening säkerheten inte kunna utnyttjas för denna fordran.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1971: 179 33

Det bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgenären vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåta— ren är lagfaren ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 JB att panträttsupplåtelse avseende framtida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle alltså vara, om borgenären när det alljämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lag- fartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att en sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den änd- rade lydelse som jag föreslår att 6: 7 JB skall ges, anser jag inte att några ytterligare bestämmelser är behövliga.

Innebörden av de nu föreslagna ändrade godtrosbestämmelserna i 6: 7 JB bör uppmärksammas även i vissa situationer då en äldre pant- sättning upphör att gälla och ersätts med en ny. Jag tänker på de fall då exempelvis ett byggnadskreditiv som beviljats av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp aven lång kredit hos ett annat kreditinstitut. _Därvid förfars i praktiken regelmässigt så, att den fastighetspant som banken har till säkerhet för byggnadskreditivet förs över till det andra kredit- institutet. Ny kontroll av att låntagaren alltjämt är ägare till fastigheten ter sig i sådant fall överflödig. I denna situation uppkommer inte någon ny belastning på fastigheten utan vad som sker är att en kreditform byts ut mot en annan kreditform som regelmässigt är billigare för fastighets- ägaren. 6: 7 JB i sin ändrade lydelse bör för dessa situationer innebära att kreditivlåntagarens pantförskrivning till det nya kreditinstitutet blir gällande utan hinder av att under mellantiden lagfart sökts på fastig- heten för ny ägare, förutsatt att ond tro inte föreligger hos det nya kre- ditinstitutet. På motsvarande sätt bör det fallet kunna bedömas, att ett lån konverteras under lånetiden eller vid lånetidcns utgång. Det får dock därvid förutsättas att ej andra ändringar sker i lånevillkoren än som hänger samman med att dessa anpassas till ett ändrat läge på kreditmark- naden eller ändrad praxis i kreditgivningen. Gemensamt för de fall som åsyftats är att det får anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta kreditgivaren om överlåtelsen och träffa över- enskommelse med denne i anledning därav än för kreditgivaren att på nytt kontrollera lagfartsförhållandena i ett läge när någon reell ny be- lastning på fastigheten inte uppstår.

För egen del anser jag det inte heller uteslutet att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning på fastigheten uppkommer, får be- dömas på samma sätt. Jag syftar då'i första hand på sådana situationer där det nya lånet får ses som ett led i en fortlöpande affärsförbindelse. Om i ett sådant fall borgenären oavbrutet har innehaft pantbrevet och fastighetsägaren vill utnyttja det helt eller delvis som säkerhet för ett nytt län, kan det enligt min mening vara rimligt att borgenären inte behöver

• Sida 39
•  Original

Prop. 1971: 179 39

göra förnyad ägarkontroll i samband med den nya pantförskrivningen. Frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt i de skif- tande fall där nybelåningen innebär en ökad belastning på fastigheten får dock överlämnas åt rättstillämpningen.

Den föreslagna utvidgningen av godtrosskyddet blir tillämplig ock- så vid upplåtelse av panträtt i andra hand. För att andrahandspantha- varen skall bli skyddad måste han vara i god tro när pantbrevets inne- havare får underrättelse om panträttsupplåtelsen. Av allmänna rätts- grundsatser lär dessutom följa att upplåtelse av panträtt i andra hand inte blir gällande mot den som före upplåtelsen förvärvat fastigheten av upplåtaren, om pantbrevets innehavare har fått underrättelse om äganderättsövergången innan han underrättas om panträttsupplåtelsen (jfr SOU 1965: 14 Godtrosförvärv i lösöre s. 86). Däremot bör andra— handspanthavare som i god tro erhållit panträtt genom en generell pant- förskrivning ej anses bli försatt i ond tro genom att en underrättelse om ett senare ägarbyte lämnats endast till förstahandspanthavaren.

Den utbyggda godtrosregeln bör gälla också i de fall som regleras i 6: 7 första stycket andra punkten och i 6: 7 andra stycket JB, dvs. i tvesalafallen och då den nye ägaren förvärvat fastigheten genom bo- delning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Om 6: 7 ändras enligt vad som har anförts nu, bör 18: 8 JB jämkas så att en borgenär som får ett pantbrev överlämnat till sig som pant inte drabbas av rättsförlust, om han har gjort den kontroll som rim- ligen kan begäras av honom beträffande förekomsten av sådana an- teckningar som avses i lagrummet. Utvidgningen av godtrosskyddet i 6: 7 JB skulle i praktiken bli tämligen meningslös, om borgenären för att vinna trygghet i sitt panträttsförvärv i alla fall måste komplettera gravationsbeviset med en kontroll på pantförskrivningsdagen av att anteckningar enligt 18: 8 JB inte har gjorts under den mellanliggande tiden. Innebörden av kravet på god tro hos borgenären bör vara det— samma enligt 18: 8 JB som enligt 6: 7 JB.

En sådan ändring av 18: 8 JB torde leda till att bestämmelserna i samma kapitel om ersättning i vissa fall av staten blir tillämpliga i fall då de annars inte skulle ha gällt. De ytterligare fall som kommer att inrymmas under ersättningsbestämmelserna kan emellertid anta- gas bli mycket få.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp ett par ändringsförslag från kreditorganisationernas sida som rör reglerna om gemensamt in- teckningsansvar. I lagberedningens förslag till ny jordabalk (SOU 1960: 24—26) togs inte upp några bestämmelser om gemensam inteck- ning. De frågor som hänger samman härmed skulle enligt förslaget i stället lösas genom rättsinstitutet registrerad bruksenhet. I denna del blev förslaget starkt kritiserat under remissbehandlingen. Jordabalksutred- ningen som fick i uppdrag att göra en översyn av lagberedningens för-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1971: 179 40

slag förordade i sitt betänkande (SOU 1963: 55) regler som innebar att ordningen med gemensamt inteckningsansvar behölls. JB:s bestäm- melser i denna del stämmer i huvudsak överens med jordabalksut— redningens förslag, som bl. a. innehåller förbud mot särinteckning i sam- intecknat komplex. I förhållande till utredningsförslaget har förbudet dessutom utvidgats till att avse även förbud mot gemensam inteckning i fastighet som förut svarar för särinteckning (prop. 1970: 20 del B. 5. 629).

Bestämmelserna i JB om gemensam inteckning har getts ett inne- håll som syftar till bl. a. att reducera de olägenheter i exekutionsrätts- ligt hänseende som den nuvarande ordningen medför. Dessa olägenhe- ter uppstår särskilt i sådana fall då ett särintresse föreligger i någon eller några av de gemensamt intecknade fastigheterna antingen på fas- tighetsägarsidan eller borgenärsidan. Det vanligaste fallet av särintresse i gemensamt intecknade fastigheter uppstår när någon av fastigheterna helt eller delvis överlåts. I dessa situationer torde J B:s ordning tvinga fram relaxation eller annan ansvarsuppdelning inom relativt kort tid.

Med JB:s regler bör således svårigheterna på det exekutionsrättsli- ga planet bli mindre framträdande, även om man inte kunnat uppnå helt likformig belastning av gemensamt intecknade komplex bl. a. med hänsyn till att man under en övergångstid alltjämt måste räkna med äldre särinteckningar och till att gemensamma inteckningar ibland slås sönder, t. ex. på grund av expropriation (jfr 6: 14 JB).

Kravet på likformig inteckningsbelastning är av betydelse inte bara från exekutionsrättsliga synpunkter utan också bl.a. för fastighets- bildningen. Omreglerande åtgärder av skilda slag kan försvåras, om de rör gemensamt intecknade fastigheter och inteckningsbelastningen inte är likformig. Även för inskrivningsmyndigheterna medför särintressen i ett gemensamt intecknat fastighetskomplex vissa svårigheter, exempelvis i sammanläggningsärendcn som avses i 12: 10 fastighetsbildningslagen(1970: 988) eller vid relaxation (22: 11 JB).

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas att många fördelar obestrid- ligen står att vinna med införandet i JB av kravet på att intecknings- belastningen skall vara likformig. Detta gäller inte minst i fråga om förbudet mot särinteckning i samintecknat fastighetskomplex. I denna del vann också jordabalksutredningens förslag starkt gehör bland re- missinstansema (prop. 1970: 20 del B 5. 622), även om vissa nackdelar med den föreslagna regleringen påvisades. Förbudet mot särinteck- ning ansågs sålunda kunna medföra olägenheter för fastighetsomsätt- ningen (jfr prop. 1970: 20 s. 622 ff). Vid JB:s tillkomst ansågs emel- lertid fördelarna med förbudet mot särinteckning i samintecknat fas- tighetskomplex väga över de nackdelar som kunde vara förenade med förbudsregeln.

För kreditgivarnas del innebär, som kreditorganisationerna fram-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1971: 179 41

hållit, kravet på likformig inteckningsbelastning en ökning av risken för avslag på inteckningsansökan. Organisationerna har uttalat att detta kan leda till en försämring av låntagarnas möjlighet att snabbt och enkelt få ett lån utbetalat till sig, innan inteckningcn ännu har beviljats. Jag anser mig dock kunna räkna med att de uppgifter som behövs i normalfallen skall kunna skaffas fram tämligen snabbt från in- skrivningsmyndigheterna. För dessa kommer å andra sidan förbudet mot särinteckning i tidigare samintecknade komplex att medföra ett visst merarbete. Innan inteckning beviljas eller förklaras vilande måste i varje särskilt fall undersökas om den fastighet som avses med inteck- ningsansökningen besväras av förut sökt eller beviljad inteckning. Om så är fallet måste undersökas om den tidigare inteckningen också från början gäller eller senare kommit att gälla i annan eller andra fastigheter och vidare om det gemensamma inteckningsansvaret har upphört genom relaxation eller på annat sätt. Under tiden närmast efter JB:s ikraftträ- dande, då belastningen i övrigt på inskrivningsmyndigheterna kan väntas bli stor, underlättas emellertid tillämpningen av förbudet mot särinteck- ning av att enligt 62 & JP hänsyn inte behöver tas till inteckning som har sökts eller beviljats före JB:s ikraftträdande. Den utredning som måste göras i samband med nyinteckning kan därför till en början i många fall begränsas till frågan om tidigare inteckning har sökts eller beviljats efter ikraftträdandet.

Sammantaget har jag inte blivit övertygad om att de praktiska svå- righeter som kan vållas av reglerna om gemensamt inteckningsansvar är så stora att de skulle kunna väga över de obestridliga fördelarna av en så långt möjligt likformig belastning av gemensamt intecknade fastigheter. Jag finner sålunda inte skäl att på denna punkt frångå den avvägning som efter ingående prövning gjordes när JB antogs.

En annan fråga om gemensamt inteckningsansvar som har tagits upp av kreditorganisationerna rör kravet på att samtliga intecknade fastigheters ägare skall medverka till panträttsupplåtelse för att pant- rätten skall bli gällande i hela det intecknade fastighetskomplexet. Kreditorganisationema har särskilt pekat på att kravet även gäller i fråga om avstyckad fastighet som inte är i samma ägares hand som stamfastigheten och därför svarar endast subsidiärt. Kreditorganisa- tionerna har förordat, att ägaren av en primärt ansvarig fastighet skall kunna upplåta panträtt i hela den intecknade egendomen, såle- des också i avstyckade och överlåtna områden.

Det kan inte bestridas att den nya panträttskonstruktionen ställer ökade krav på kreditgivarna i de hänseenden som det här är fråga om. I princip måste dessa när panträtt upplåts undersöka om någon av- styckning har skett från den intecknade fastigheten, sedan inteck- ningcn beviljades, och i så fall om lagfart har sökts på styckningslot- ten. Med den nuvarande regleringen i 6: 7 JB kan kreditgivarna inte i

• Sida 42
•  Original

Prop. 1971: 179 42

praktiken säkerställa sig mot alla risker, eftersom lagfart kan ha sökts på sådan tidpunkt före panträttsupplåtelsen att uppgift därom inte in- flutit i gravationsbevis.

I de flesta av de situationer som här är aktuella får borgenären ett godtagbart skydd genom den ändring av 6: 7 JB som jag tidigare har fö- reslagit. Även om avstyckning har skett från den intecknade fastigheten och ny ägare har sökt lagfart på den avstyckade fastigheten, kommer en panträttsupplåtelse som stamfastighetens ägare har gjort att omfat- ta också styckningslotten, om panträttsupplåtelsen avser båda fastighe- terna och borgenären vid upplåtelsen varken kände till eller bort känna till äganderättsöverlåtelsen. Kravet på god tro bör här ha i princip sam- ma innebörd som jag har förordat när det gäller upplåtelse av panträtt på grund av inteckning i allmänhet.

När fråga är om överlåtelse av område av eller andel i den inteck- nade fastigheten bör det som jag nu har anfört ha motsvarande till- lämpning. Kan borgenären i dessa fall åberopa godtrosrcgeln i 6: 7 JB, har en giltig panträttsupplåtelse kommit till stånd trots att den som förvärvat området eller andelen har sökt lagfart på sitt förvärv före upplåtelsen och trots att han inte har medverkat till denna.

Med den ändring av 6: 7 JB som jag har föreslagit är det endast i ett fall av någon betydelse då kreditgivarna i praktiken kan väntas få olägenheter av kravet på att avstyckad fastighets ägare skall medverka till panträttsupplåtelsen för att denna skall omfatta också stycknings- lotten. Det är det fallet då borgenären känner till att en avstyckning skett och att den avstyckade fastigheten förvärvats av ny ägare samt denne vägrar att medverka till panträttsupplåtelsen. Kreditorganisatio— nerna har gjort gällande att det i åtskilliga situationer skulle vara orim- ligt att den avstyckade fastighetens ägare skulle kunna hindra en pant— förskrivning som omfattar också styckningslotten. Jag kan inte dela denna uppfattning. Den reglering som skett i JB av frågan om gemen— samt inteckningsansvar medför att när en avstyckning från en inteck- nad fastighet överlåts, det i praktiken är nödvändigt att den avstyckade fastigheten inom kort tid befrias från sitt ansvar för stamfastighetens in— teckningar. Detta måste både överlåtaren och förvärvaren räkna med. Den senare har normalt ett berättigat anspråk på att stamfastighetens in- teckningar relaxeras i hans fastighet. Kravet på samtycke från hans sida för att en panträttsupplåtelse skall avse hela det intecknade fastighets- komplexet utgör ett verkningsfullt påtryckningsmedel i det hänseendet. Den lösning som kreditorganisationerna har fört fram innebär att äga— ren till en styckningslott inte skulle få det skydd mot att annan person upplåter panträtt i hans fastighet som JB i allmänhet ger fastighetsäga- ren. Från principiell synpunkt är det emellertid enligt min mening riktigt att en panträttsupplåtelse som görs av stamfastighetens ägare inte skall kunna omfatta en styckningslott som har övergått till ny ägare. Det kan

• Sida 43
•  Original

Prop. 1971: 179 43

inte antagas att en borgenär som känner till överlåtelsen när fråga om panträttsupplåtelse är aktuell inte skulle kunna få betryggande säkerhet för sin kredit även utan att panträtt erhålls i den avstyckade fastigheten.

I enlighet med det anförda finner jag inte skäl att föreslå någon ändring av kravet att panträtt i fast egendom skall upplåtas av fastig- hetens ägare också i det fallet att fråga är om en avstyckad fastighet som endast ansvarar subsidiärt.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp en fråga som rör över- gången från det nuvarande panträttssystemet till JB:s system. Frågan har aktualiserats vid de överläggningar som har hållits med företräda- re för kreditorganisationerna. Enligt övergångsbestämmclserna till 6 kap. JB skall, om inteckningshandling utgör säkerhet för fordran vid ikraftträdandet, panträtt enligt 6: 2 JB anses upplåten i fastigheten till säkerhet för fordringen (24å första stycket JP). Av bestämmelsen följer bl. a. att, om en giltig pantsättning har kommit till stånd enligt gällande rätt men den har gjorts av annan än fastighetsägaren, pant- sättningen likväl gäller som pantförskrivning enligt 6: 2 JB (jfr prop. 1970: 145 s. 130).

Den angivna regeln tar i första hand sikte på det fallet att inteck- ningshandlingen har lämnats som säkerhet för lån, var's kapitaldel in- te kan ökas utan att nytt försträckningsavtal träffas. Ingås ett sådant efter JB:s ikraftträdande och vill borgenären utnyttja den äldre in- teckningshandlingen som säkerhet också för det nya lånet, måste en ny pantförskrivning ske. Panträttsupplåtelsen skall då göras i den ord- ning som JB föreskriver, vilket innebär att fastighetsägaren måste verkställa pantförskrivningen. Även för det fall att den ursprungliga pantförskrivningen avsett även framdeles uppkommande fordringar, har det satts i fråga om inte ny pantförskrivning under medverkan av fastighetsägaren måste ske för att de fordringar som kan uppkomma efter ikraftträdandet skall omfattas av panträtt i fastigheten. Från kreditorganisationernas sida har framhållits, att om regleringen skulle ha denna innebörd, det skulle kräva en betydande arbetsinsats av kre- ditgivarna, eftersom i så fall bl. a. alla generella pantförskrivningar måste kontrolleras och i förekommande fall göras om.

För egen del kan jag inte finna några skäl som talar för att de fall som åsyftas av kreditorganisationerna bör behandlas på ett annat sätt än de fall som de ifrågavarande övergångsbestämmelserna omedelbart tar sikte på. Enligt min mening ligger det helt i linje med de principer som bestämmelserna är ett uttryck för att panthavarens ställning, så- vitt nu är i fråga, inte försämras vid övergången till det nya systemet. Detta betyder, att om den pantförskrivning som har gjorts före JB:s ikraftträdande, är generell, borgenären skall kunna bevilja nya lån efter ikraftträdandet och få säkerhet i fastigheten för dessa som om det hade varit fastighetsägaren själv som gjort den generella pantför-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1971: 179 44

skrivningen. För de berörda rättsägarna måste en sådan ordning te sig högst naturlig. Någon uttrycklig lagregel med den innebörd som har angetts finner jag inte vara påkallad.

7.4. Talan mot beslut i inskrivningsärenden

Vid JB:s tillkomst, framhölls att bestämmelserna om besvärstiden vid slutliga beslut och beslut om vilandeförklaring vilade på den förut- sättningen att de svårigheter som inskrivningsväsendet då drogs med i fråga om expeditionstidens längd (jfr prop. 1970: 20 del B 5. 493) skulle ha Övervunnits senast vid J B:s ikraftträdande. Enligt dåvarande departe- mentschefen fick frågan om besvärstidens längd prövas om för det fall att förutsättningen befanns brista.

Inför JB:s ikraftträdande har från justitiedepartementet infordrats uppgifter från inskrivningsavdelningarna rörande arbetsläget i augusti 1971. Av uppgifterna kan dras den slutsatsen att arbetsläget vid in- skrivningsavdelningarna f. 11. inte är mycket bättre än för några år se- dan. Fortfarande är det vanligt att den föreskrivna expeditionstiden om 14 dagar inte kan hållas och på sina håll är expeditionstiderna mycket långa. Som jag inledningsvis har anfört kan en förbättring av läget vän- tas inför årsskiftet. Likväl är jag tveksam om expeditionstiderna kan hål- las så korta som krävs med hänsyn till reglerna om besvärstidens längd i JB.

Enligt mitt bedömande är förhållandena sådana att frågan om be- svärstidens längd bör i enlighet med vad som förutskickades vid JB:s tillkomst övervägas på nytt. Jag är emellertid inte beredd att på denna punkt föreslå någon ändring i JB:s ordning som har goda skäl för sig. Däremot anser jag att ikraftträdandet av bestämmelserna i 19: 14 andra stycket JB bör senareläggas. Kungl. Maj:t bör bemyndigas att bestäm- ma när nämnda bestämmelser skall träda i kraft. Jag räknar därvid med att den föreskrivna expeditionstiden, fjorton dagar från inskriv- ningsdagen, kommer att kunna iakttas efter ett övergångsskede och i allt fall när övergången till ADB har skett inom inskrivningsväsendet. När förutsättningar härför föreligger, bör förordnas att den i 19: 14 JB föreskrivna besvärstiden skall tillämpas. Till dess bör vad som hittills ansetts gälla i fråga om besvärstiden alltjämt äga tillämpning, om bc- svärstiden därigenom blir längre.

7.5. Övergångsregleringen rörande publika arrenden

JB:s arrendebestämmelser, som träder i kraft den 1. januari 1972, har utformats i huvudsak enhetligt för enskilda, staten, kommunerna och kyrkan. Samma dag upphävs nuvarande särskilda författningar för publika arrenden. I 40 och 41 55 JP finns övergångsbestämmelser

• Sida 45
•  Original

Prop. 1971: 179 45

som i fråga om jordbruksarrende medför att besittningsskyddsregler- na i JB blir omedelbart tillämpliga på vissa avtal om jordbruksarren- de som ingåtts före balkens ikraftträdande. 40 % JP omfattar de 5. k. sociala jordbruksarrendena enligt 2 kap. NJL. På dem är i princip de nya besittningsskyddsreglerna utan vidare tillämpliga. 41 & JP avser upplåtelse som är sådan att äldre bestämmelser om optionsrätt inte har kunnat tillämpas på den. I det fallet gäller de nya besittnings- skyddsreglerna under vissa förutsättningar. Enligt publika arrendeut- redningen kan villkoret att optionsrätt inte har gällt medföra att pu- blika arrendatorer, som har rätt till besittningsskydd enligt de publika specialförfattningarna, vid en tvist om förlängning inte kan stödja sig på JB:s besittningsskyddsregler utan endast på specialförfattningarnas bestämmelser i ämnet. Eftersom dessa författningar ger arrendatorn ett betydligt svagare skydd än JB, föreslår utredningen att 41 & JP ändras så att det klart framgår att publika arrendatorer i övergångshänseende inte kommer i en sämre ställning än andra.

Jag delar utredningens och remissinstansernas mening att 41% JP bör förtydligas, så att någon tvekan inte behöver råda om att lagrum- mct är tillämpligt även på arrendatorer av publik jord med options- rätt enligt specialförfattningar, under förutsättning att villkoren i öv- rigt i lagrummet är uppfyllda. Det torde nämligen inte ha varit åsyf- tat att i fall som avses i 415 JP sätta arrendatorer av publik jord i sämre ställning än andra. För att undvika oklarhet på denna punkt bör som utredningen föreslagit i paragrafens första stycke orden ”äld- re bestämmelser om optionsrätt” bytas ut mot ”bestämmelserna i 2 kap. 51—56 åå lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen- dom”. Därigenom får de publika arrendatorerna samma möjlighet att komma i åtnjutande av bestämmelserna i JB om rätt till förlängning av avtalet efter uppsägning som innehavare av ej sociala jordbruksarrenden har.

7.6. Övriga frågor

Införandet av JB medför att vissa följdändringar bör göras i ärende- lagen och i FL. Till dem återkommer jag i spccialmotiveringen.

7.7. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till

1) lag om ändring i jordabalken, 2) lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabal- ken,

• Sida 46
•  Original

Prop. 1971: 179 46

3) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 4) lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols— ärenden,

7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Rörande de enskilda beStämmclserna i lagförslagen vill jag ytterli— gare anföra följande.

7.8. Specialmotivering

7.8.1. Förslaget till lag om ändring i jordabalken 6: 3

I överensstämmelse med vad jag har föreslagit i det föregående (avsnittet 7.2) bör i 6: 3 första stycket andra och tredje punkterna JB utmönstras de begränsningar i möjligheten att använda tillägget som finns nu och som innebär att betalning ur tillägget endast får avse ränta på kapitalfordran och vissa kostnader (andra punkten) samt att tillägget får beräknas endast på den del av pantbrevets belopp som täcks av kapitalfordringen (tredje punkten). En följd av detta är bl. a. att ut- mätningsräntan inte skall beräknas på fordringens kapitalbelopp eller den del därav som ligger inom pantbrevets belopp utan i stället på sist— nämnda belopp.

I 6: 3 andra stycket JB finns nu bestämmelser för det fall att borge— nären innehar flera pantbrev som säkerhet för en och samma-fordran. Om de bakomliggande inteckningarna gäller med samma företrädes- rätt eller omedelbart efter varandra, skall pantbreven vid tillämp- ningen av första stycket ses som en enhet (prop. 1970: 20 del A s. 399). I det nu framlagda förslaget har andra stycket behållits oföränd- rat. Genom de föreslagna ändringarna i första stycket får emellertid bestämmelserna i andra stycket en i viss mån ändrad innebörd. Spe— cialregeln kommer att innebära att tilläggen till pantbrevens belopp får tas i anspråk bara i den mån pantbrevens sammanlagda belopp inte förslår till betalning av borgenärens fordran. Detta medför att borgenä- ren inte genom att i första hand ta tilläggen till vissa pantbrev i anspråk

1 Av bilagan återges här övergångsbeståmmelserna ur författningsförslaget un- der 3. Författningsförslagen i övrigt har uteslutits. Dessa är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen frånsett dels ikraftträdandebestäm- melsen i författningsförslagen 1, 2 och 5 samt 44 & JP, vilka saknar motsvarighe- ter i dc till lagrådet remitterade förslagen, dels vissa smärre redaktionella änd- ringar i några av förslagen.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1971: 179 47

kan påverka fastighetsägarens rätt till ägarhypotek enligt övriga pant- brev.

6: 7

Paragrafen föreslås ändrad i överensstämmelse mcd vad jag har an- fört i det föregående (avsnittet 7.3). Den föreslagna godtrosregeln tar närmast sikte på det fallet att efter överlåtelse av fastigheten förre ägaren upplåter panträtt i fastigheten. Av grunderna för bestämmel- sen följer emellertid också att borgenär, som fått panträtt upplåten åt sig av den som då var fastighetens ägare eller som borgenären i sam- band med mottagandet av pantbrevet i god tro förutsatt vara pantbre- vets ägare, kan vinna panträtt för fordran som omfattas av pantför— skrivningen och uppkommer först efter det att fastigheten har bytt ägare och den nye ägaren har sökt lagfart.

18: 8 Paragrafen föreslås ändrad i enlighet med vad jag har förordat i det föregående (avsnittet 7.3).

7.8.2. Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av nya jorda- balken

41 &

Paragrafen har i enlighet med vad jag tidigare har förordat (avsnittet 7.5) utformats i överensstämmelse med publika arrendeutredningens förslag.

58aä

Som jag anfört i det föregående (avsnittet 7.4) bör ikraftträdandet av bestämmelserna om besvärstid i 19: 14 andra stycket JB senareläg- gas och Kungl. Maj:t i stället bemyndigas att bestämma om när de skall träda i kraft. Bestämmelser av det innehåll som har angetts nu har tagits upp i förevarande paragraf, som är ny. Enligt lagrummet skall till dess att 19: 14 andra stycket JB träder i kraft gälla, att be— svärstiden vid beslut som avses i nämnda lagrum är två veckor från den dag expeditionen i ärendet hölls sökanden till handa," dock minst fyra veckor från den inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.

När underrättelse om beslut i inskrivningsärende enligt 19: 13 JB tillställs sökande eller annan som beslutet gått emot, bör besvärstiden räknas från den dag underrättelsen är dagtecknad. Kan det i annat fall antagas att tredje man kommer att föra talan mot beslutet, bör på lämpligt sätt anteckning göras om när expeditionen i ärendet har hållits tillgänglig, dvs. om den dag då sökandens expedition skickats till honom mot postförskott eller funnits att hämta på inskrivnings-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1971: 179 48

myndighetens kansli. Jag vill framhålla, att den dag då sökanden lö- ser sin expedition på posten eller hos inskrivningsmyndigheten inte är relevant för beräknandet av besvärstiden.

7.8.3. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Den ändrade konstruktionen i 6: 3 JB beträffande tillägg till pant- brevs belopp innebär att fastighetsägarens möjligheter att utnyttja pantbrev för pantsättning vidgas. Detta är en följd dels av att tillägget skall beräknas på pantbrevets belopp och inte på kapitalfordran, dels av att tillägget kommer att kunna tas i anspråk för täckning av kapital- fordran och inte bara för att täcka tilläggsförpliktelser till denna. Den vidgade möjligheten att utnyttja pantbrevet för pantsättning bör enligt min mening ses som en tillgång i fastighetsägarens hand som bör kunna tas i anspråk av hans borgenärer. Som jag förut har nämnt (avsnittet 7'. 2) bör det omkonstruerade tillägget alltså, i den mån det inte har ut- nyttjats för pantsättning, kunna utmätas för ägarens skuld.

Bestämmelser om utmätning av ägarhypotek har tagits in i 91 a & UL, som tillkom genom lagen (1971: 495) om ändring i UL. Tänkbart är att genom en ändring av reglerna om ägarhypotek i 6: 9 JB jämställa det omkonstruerade tillägget med ägarhypotek och på så sätt göra det tillgängligt för utmätning. Med hänsyn till att tillägget också enligt de nya reglerna skall kunna utgå bara i den mån det behövs för att borgenärs fordran skall bli täckt kan en sådan lösning dock knappast accepteras. Begreppet ägarhypotek bör sålunda enligt min mening reserveras som beteckning för den rätt till betalning som fastighets- ägaren har enligt 6: 9 JB i dess antagna lydelse, dvs. en rätt för fastig- hetsägaren att få tilldelning ur medel antingen med pantbrevets hela belopp eller med den del av detta som överstiger fordran för vilken pantbrevet är pantsatt. Syftet att göra tillägget tillgängligt för utmät— ning bör man, i stället för att ändra reglerna i JB om ägarhypotek, kunna uppnå genom en ändring av reglerna i 91 a % UL. Ändringen bör då innebära att man utvidgar föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek till att avse utmätning av den rätt på grund av pantbrev som tillkommer fastighetsägare som följd av att pantbrev inte alls eller endast delvis behöver tas i anspråk för täckning av fordran. Genom att pantbrev i den mån det ej utgör pant för fordran får utgöra föremål för utmätning kommer man att för en utmätningssökandes räkning kunna ta i anspråk hela det utrymme av fastighetens värde som ägaren har möjlighet att förfoga över genom pantsättning, dvs. både eventuellt ägarhypotek och tillägg som inte behövs för att täcka fordran för vilket pantbrevet är pantsatt. Efter en sådan utmätning bör utmätningssö- kanden få samma ställning som han fått om pantbrevet av ägaren pant- satts för utmätningsfordringen.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1971: 179 49

Den nu förordade lösningen medför att ändringar får företas. förutom i 91 a & UL, också i 71 å och 91 b & samma lag samt i 2 & försälj- ningslagen.

7lå

Hänvisningen i 71 ä 3 mom. UL i dess lydelse enligt lagen 1971: 495 har i förslaget jämkats i överensstämmelse med vad jag förut har an- fört om föremålet för utmätningen.

91aå

9l a & UL innehåller bestämmelser om utmätning av ägarhypotek. Som jag förut har anfört bör man i fortsättningen inte anknyta till detta begrepp när fråga är om utmätning. I förslaget tas därför i ett nytt 1. mom. upp bestämmelser om vad utmätningen avser. [ enlighet med vad jag förut har föreslagit föreskrivs här, att i den mån pant- brev i fast egendom ej utgör pant för fordran får det tas i anspråk ge- nom utmätning hos ägaren. Bestämmelsen omfattar både det fallet att pantbrevet inte har överlämnats som pant för fordran och det fallet att så har skett men fordringen understiger pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6: 3 JB.

I förslaget har 91 a 5 1 och 2 mom. UL tagits upp med endast smär- re jämkningar som 2 resp. 3 mom. i samma paragraf. Jag kommer i det följande att föreslå att när fast egendom tagits i anspråk enligt 3 mom., fordringen vid exekutiv försäljning av fastigheten skall lik- ställas med fordran som är förenad med panträtt i egendomen.

I 91 a & 3 och 4 mom. UL regleras förfarandet. när tvist råder huru- vida det finns något ägarhypotek. Med hänsyn till den ändring i fråga om föremålet för utmätningen som jag nyss har förordat har bestäm- melserna härom jämkats i förslaget så att de i stället avser det fallet att det råder tvist huruvida något finns att utmäta enligt 1 mom. Be— stämmelsen tas upp i 4 och 5 mom. i paragrafen.

91155

Bestämmelserna i 91 b & UL har anpassats formellt till 91 ag" i dess ändrade lydelse.

Övergångsbestämmelser

[ punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971:495) om ändring i UL föreskrivs, att om ägarhypotek har utmätts men försälj- ningen därav inte har ägt rum före lagens ikraftträdande, de nya be- stämmelserna skall tillämpas med visst förbehåll. De ändringar i UL som jag nyss har förordat innebär att utmätning av ägarhypotek också

• Sida 50
•  Original

Prop. 1971: 1.79 50

omfattar tillägg enligt 6: 3 JB. Detta bör inte gälla, när ägarhypotek utmätts före ikraftträdandet. Hänvisningen till 2 mom. i 91 a & bör ändras till att avse 3 mom.

Lagtekniskt bör den ifrågavarande övergångsbestämmelsen fogas till den nu föreslagna lagen om ändring av UL. Samtidigt bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om ändring i Ul.. upp- hävas.

7.8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977 : 495 ) om ändring i m- .väkningslagen ' Som jag nyss anfört bör punkt 2 i övergångsbestämmelsernatill lagen (1971: 495) om ändring i UL upphävas.

7.8.5. Förslaget till lag mn ändring i lagen om exekutiv försäljning av [usr egendom

2 5

Enligt vad jag förut har anfört bör utmätningsborgenär. för vars fordran pantbrev har utmätts, efter utmätningen få samma ställning- som borgenär som har säkerhet för fordran i form av panträtt i fastig- heten. När pantbrevet pantförskrivits enligt 91 bä UL följer detta di- rekt av pantförskrivningen. För det fallet att fastigheten har tagits i anspråk enligt 91 35 3 mom. UL i den här föreslagna lydelsen krävs emellertid en särskild. bestämmelse av nyss angiven innebörd. I 2 &. försäljningslagen föreskrivs nu bl.a. att vad som sägs i lagen om ford- ran som är förenad med panträtt i fast egendom skall gälla även rätt till betalning på grund av ägarhypotek, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i lagen. Föreskriften blir tillämplig även när ägarhypo- teket är utmätt. Eftersom utmätning enligt förslaget inte skall avse ägarhypotek bör i stället anges, att vad som sägs om fordran som är - förenad med panträtt i fast egendom också skall gälla fordran för vil- ken fast egendom tagits i anspråk enligt 91 aå 3 mom. UL. Något un— dantag härifrån behövs inte. Vid sidan härom bör den nuvarande före- skriften om ägarhypotek behållas för det fallet att utmätning inte har skett utan fastighetsägaren har rätt till tilldelning av medel vid köpe- skillingsfördelning o.d.

26%

Vid exekutiv försäljning av fast egendom tas nu i praxis räntan upp före kapitalet i borgenärsförteckningen. Detta kan "vara till fördel" för borgenären därför att han, om någon del av fordringen blir nödlidan- de, får kvar en större kapitalfordran. Under förarbetena till den nya' lagstiftningen om fastighetsexekution anförde -lagberedningen.- att det i första hand gällde att'bestäm'ma ordningen mellan pantbrevets be— '

• Sida 51
•  Original

Prop. 1971: 179 51

lopp och tillägg enligt 6: 3 JB. 1. andra hand måste man också iakttaga viss ordning i fråga om :.förhållandct mellan fordringens kapitalbelopp och biförpliktelser. Beredningen ansåg det behövligt att föreslå en ut- trycklig bestämmelse om den inbördes ordning i vilken pantbrevets belopp och tillägg enligt 6: 3 JB. skall tas upp i sakägarförteckningen. Beredningen beaktade härvid, att tillägget skulle komma i fråga cn- dast om borgenärens sammanlagda fordran översteg pantbrevets be- lopp och i så fall tas i anspråk endast för ränta och andra tilläggsför- pliktelser, och föreslog att på detta sätt beräknat tillägg skulle uppta- gas före pantbrevets belopp, om inte borgenären yrkade annat. På mot- svarande sätt skulle själva fordringen. om borgenären inte yrkade an— nat, också upptagas med först biförpliktelserna och därefter kapitalet. ()m fordringen blev delvis nödlidandc, skulle därvid den betalning som utföll i första hand avräknas på biförpliktelserna. Någon uttrycklig be- stämmelse som angav ordningen mellan fordringens kapitalbelopp och biförpliktelserna ansågs ej behövlig (SOU 1968: 64 Utsökningsrätt Vlll s. 135 f). I enlighet med lagberedningens förslag föreskrivs nu i 26 å andra stycket försäljningslagen, att tillägg som avses i 6: 3 .lB upptas före pantbrevets belopp, om inte borgenären yrkar annat.

Enligt vad jag förut har föreslagit skall tillägget få-tas i anspråk in- tc bara för ränta och andra tilläggsförpliktelser utan också för borge— närens kapitalfordran. Däremot skall det aldrig utgöra ägarhypotek. Om nu tillägget skulle upptagas i sakägarförteckningen före pantbre- vets belopp, kunde detta leda till att så stor del av borgenärens ford-- ran täcks av tillägget att-det uppstår ett ägarhypotek inom pantbre- vets belopp, trots att detta i och för sig inte räcker till för betalning av hela borgenärens fordran. Eftersom tillägget enligt mittförslag be- räknas på pantbrevets belopp och inte på viss fordran, kan också flera borgenärer komma att konkurrera om ettoch samma tillägg. Det är då inte möjligt att låta borgenär bestämma, i vilken ordning tillägget och pantbrevets belopp skall tas upp i sakägarförteckningcn. Bestäm- melsen härom i försäljningslagen-bör utgå. Av den föreslagna lydelsen av 6: 3 JB framgår, att borgenären får utnyttja sin företrädesrätt cnf ligt tillägget endast när pantbrevets belopp inte förslår.

Om någon bestämmelse inte. tas upp i försäljningslagen angående ordningen mellan pantbrevets belopp och tillägget, bör i stället anges ordningen mellan fordringens kapitalbelopp och biförpliktelserna. Jag förslår därför att i 265 andra stycket försäljningslagen föreskrivs,.alt ränta och annan tilläggsförpliktelse skall upptagas i sakägarförteck- ningen före fordringens kapitalbelopp, om inte borgenären yrkar annat. Med en sådan utformning når man i praktiken samma resultat som åsyftats med den nuvarande bestämmelsen.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1971: 179 52

27 5

I fråga om beräkning av fordran i sakägarförteckning gäller f. n. att kapitalbeloppet av en fordringsinteckning skall tas upp i sin helhet. Framgår av borgenärens bevakning eller styrks på annat sätt att del av en inteckning utgör ägarhypotek, tas detta upp efter det övriga beloppet. Om ränta inte bevakats, skall enligt llZå 1 mom. UL vid borgenärsförteckningens uppgörande beräknas ränta på det inteckna- de beloppet för ett är. Detsamma gäller om borgenären inte kan styr- ka att ränta innestår för längre tid. För ägarhypotek skall som fram- går av vad jag förut har anfört inte beräknas någon ränta.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen om fastighetsexcku- tion ansågs det mindre väl förenligt med konstruktionen av tillägget i 6: 3 JB att i tveksamma fall ta upp tillägg eller del av tillägg enligt en schablonregel. ] stället ansågs överexekutor böra pröva, om det finns skälig anledning räkna med att pantbrevet är belånat resp. att fordringen med ränta m.m. överstiger pantbrevets belopp, när fastig- hetsägaren t. ex. uppger att pantbrevet är belånat hos en person. som inte kunnat anträffas på grund av utlandsvistelse, och att ränta är ogulden för viss tid (se prop. "1971: 20 s. 218 f). I 27å andra stycket försäljningslagcn föreskrivs nu, att om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet ut— gör säkerhet inte blivit anmäld, i sakägarförteckningen skall upptas pantbrevets belopp och det tillägg enligt 6: 3 JB som med hänsyn till ägarens uppgifter och andra omständigheter kan antagas böra utgå.

Bestämmelsen i 275 andra stycket försäljningslagen torde föranleda vissa tillämpningsproblem genom att det i varje fall när fordran inte blivit anmäld och fastighetsägaren inte innehar pantbrevet måste ut- redas, hur stort tillägg som bör utgå. Med den ändrade konstruktion av tillägget enligt 6: 3 JB som jag föreslår (avsnittet 7.2) är det väl förenligt att i den angivna situationen tillägget tas upp enligt en scha- blonregel på samma sätt som enligt gällande rätt sker i fråga om in— tcckningsräntan. Den senare beräknas nu på det intecknade beloppet "för ett år. Jag anser att tillägget i de fall som nu är i fråga lämpligen kan bestämmas till tio procent på pantbrevets belopp. 27 å andra styc- ket har i förslaget utformats i enlighet med vad jag har anfört nu.

I 27 & tredje stycket föreskrivs, att ägarhypotek skall upptagas titan tillägg, om det inte är utmätt. Genomförs de regler om utmätning av pantbrev hos fastighetsägaren som jag förordat i det föregående (jfr 91 a % UL), behövs inte något undantag för det fall att ägarhypoteket är utmätt. I enlighet härmed har i förslaget reservationen för det fall att ägarhypoteket är utmätt utmönstrats.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1971: 179 53

33, 39 och 58 55

Av samma skäl som nyss anförts har i 33 å andra stycket, 395 förs- ta stycket och 58 5 första stycket försäljningslagcn rcscrvationen för det fall att ägarhypoteket är utmätt utmönstrats.

7.8.6. Förslaget till lag om ändring i lagen om handläggning av dom- stolrärenden

Föreskriften i 7 & ärendclagen att sådana ärenden som anges i para- grafen i underrätt skall handläggas av den som har att upptaga in- skrivningsärenden, om inte annat har bestämts i arbetsordning eller annorledes, kan med hänsyn till de nya reglerna om inskrivningsväsen- dets organisation inte stå kvar. Efter JB:s ikraftträdande bör gälla att den inom tingsrätten som i gällande arbetsordning eller på annat sätt har utsetts till det skall handlägga de ifrågavarande ärendena. Någon sär- skild föreskrift härom i ärendelagen behövs inte och jag föreslår där- för att 7 & nämnda lag upphävs med utgången av år 1971.

7.8.7. Förslaget till lag om ändring i lagen om företagsinteckning

[ 4å 2 FL meddelas bestämmelser om vattenfallsrätt. Som detta rättsinstitut inte har någon motsvarighet i JB bör de åsyftade bestäm- melserna om vattenfallsrätt föras över till övergångsbestämmelserna. Nämnda punkt bör jämkas också redaktionellt med hänsyn till att byggnad numera anses vara ett särskilt slags anläggning (jfr t. ex. 2: I första stycket JB samt prop. 1970: 20 del B 5. 893).

Hänvisningen i 45 3 FL till 1: 7 NJL bör ersättas med en hänvis- ning till motsvarande bestämmelser i JB, nämligen 7: 3 JB.

Forumreglerna i 165 FL bygger på den tidigare indelningen av ri- ket i städer och landskommuner. Med hänsyn till genomförandet av kommunreformen bör paragrafen jämkas formellt.

Eftersom termen inskrivningsdomare har en annan innebörd i JB än i gällande rätt, bör-ordet inskrivningsdomare i FL och i övergångsbe- stämmelserna till FL bytas ut mot ordet inskrivningsmyndighet i mot— svarande böjningsform.

Också ändringarna i FL är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till

1) lag om ändring i jordabalken, 2) lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jorda- balken,

• Sida 54
•  Original

Prop. 1971: 179 . 54

3) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 3] .r. 1 ), 4) lag om ändring i lagen. (] 971 : 495 ) om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s.]), . .

5) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av_ fast egendom,

6) lag om ändring illagen (1946:807) om. handläggning .av dom- stolsärenden, ' I ' I I

7) lag om ändring i lagen (1966: 454) om företagsinteckning

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmandelav statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten. '

Ur protokollet: '

Britta Gyllensten

• Sida 55
•  Original

Prop. 1971:179 --" 55

Bilaga

De remitterade förslagen

Lagrådet:

Såsom angivits i inledningen till remissprotokollet träder betydelse- fulla och omfattande nya lagkomplex på fastighetsrättens område i kraft den 1 januari 1972. Bland dem märks JB och försäljningslagen jämte följdändringar i UL. De lagförslag som nu remitterats till lagrådet avser vissa ändringar huvudsakligen i de nämnda lagarna. Ändringarna är visserligen begränsade till sitt yttre omfång, men flera av dem berör centrala områden i de nya lagkomplexen och grundsatser däri som ännu är oprövade i praktiken. Granskningen av lagförslagen har därför nödvändiggjort en förhållandevis omfattande genomgång av regelsyste- met i den nya lagstiftningen. Granskningen har å andra sidan natur- ligen måst bli begränsad med hänsyn till att de föreslagna ändringarna skall träda i kraft redan den 1 januari 1972.

Lagändringarna är väsentligen avsedda att underlätta den praktiska tillämpningen inom kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna av den nya ordningen. Förslagen synes i detta hänseende i stort sett ända- målsenliga. På särskilda punkter vill lagrådet emellertid göra vissa på- pekanden och framställa smärre ändringsförslag.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1971: 179 57

Förslaget till lag om ändring i jordabalken

6 kap. 7 &

Lagrådet:

I remissprotokollet har i anslutning till den föreslagna ändringen av godtrosstadgandet i förevarande paragraf gjorts åtskilliga uttalanden om måttet av den undersökning som bör krävas av borgenären för att han skall anses vara i god tro och om godtrosskyddets betydelse i olika situationer. För vissa av de fall, som i detta sammanhang behandlas, nämligen dem som avser nybelåning innebärande ökad belastning på fas- tigheten, har i remissprotokollet anförts att frågan om omfattningen av borgenärens undersökningsplikt får överlämnas åt rättstillämpningen. Lagrådet vill understryka att det sagda måste anses vara giltigt för alla de hithörande situationer som i anledning av kreditorganisationernas framställningar och påpekanden tagits upp till diskussion i remissproto- kollet. Uttalandena däri kan sålunda tjäna till ledning för rättspraxis och för kreditinstitutens handlande, men full visshet om godtrosskyd— dets innebörd och undcrsökningspliktens omfattning i olika situationer kan nås endast genom rättsavgöranden av domstolar, i sista hand högsta domstolen.

Justitierådet Alexanderson, regeringsrådet Körlof och justitierådet Walv berg:

Vi har icke funnit anledning att behandla samtliga i dessa samman— hang gjorda uttalanden men anser oss böra gå in på några av dem.

Kreditorganisationema har väckt frågan om tillämpningen av en godtrosrcgel i sådana fall, när pantbrevet lämnas till säkerhet för en framdeles uppkommande fordran. De har framhållit att, om JB:s be- stämmelser innebär att kravet på ägarebehörighet hänför sig till dagen för fordringens uppkomst, detta i här avsedda fall leder till betydande osäkerhet och besvär för kreditgivarna. I remissprotokollet uttalas att, i den mån det icke längre beror på borgenären huruvida eller när en fordran kommer till stånd, det är klart att panträtten kan göras gäl- lande mot ny ägare till fastigheten oberoende av att äganderättsöver— gång ägt rum och att den nye ägaren sökt lagfart. Som typexempel har nämnts, att pantbrevet lämnats såsom säkerhet för ett garantiåtagande. Som ett annat betydelsefullt fall kan nämnas pantsättning för checkräk- ningskredit till visst högsta belopp. Den i remissprotokollet uttalade me- ningen är otvivelaktigt riktig. I nu angivna fall torde i själva verket ford- ringen få anses ha uppkommit redan vid panträttsupplåtelsen, ehuru den då ännu är beroende av villkor.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1971: 179 58

När däremot borgenären själv avgör om och när fordringen kommer till stånd, såsom förhållandet i regel är bl. a. vid generell pantförskriv- ning, blir frågan om borgenärens goda tro av betydelse, om den pant- satta fastigheten överlåtits, innan borgenären träffat sitt avgörande, exempelvis att ytterligare kredit skall lämnas. Enligt remissprotokollet bör borgenären i sådana fall anses vara i god tro beträffande panträtts- upplåtarens äganderätt, så länge borgenären ej blivit underrättad om överlåtelsen eller, som framgår av lagtexten, erhållit kunskap om ägan- derättsövergången. Det synes icke alldeles klart, att godtrosstadgandet efter den föreslagna ändringen i allo får den räckvidd, som förutsatts i remissprotokollet. I det vanliga fallet när upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran måste det, såsom också framhål- lits, i regel krävas av borgenären, att han genom ett någorlunda färskt gravationsbevis eller på annat sätt söker förvissa sig om att gäldenä- ren fortfarande är ägare till den intecknade fastigheten. Det är icke i alla situationer givet att mindre krav bör ställas på borgenären i de fall, när fordringen uppkommer efter panträttsupplåtelsen, såsom exem- pelvis vid en generell pantförskrivning.

Det förefaller också något tveksamt, hur domstolarna kommer att till- lämpa de nya godtrosreglerna i de i remissprotokollet berörda fall, då en äldre pantsättning upphör att gälla och ersättes med en ny, t. ex. då ett byggnadskreditiv avlyftes med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. God tro skulle enligt remissprotokollet i ett sådant fall anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne ej blivit underrät- tad därom att fastigheten överlåtits. Att en viss person upplåtit panträtt för ett byggnadskreditiv och att den nya kredit, varigenom kreditivet avlyftes, icke utgör någon ytterligare belastning av fastigheten, kan i och för sig knappast anses ge den nye kreditgivaren anledning att utgå ifrån att ägareväxling ej skett. Det kan ju ha gått flera år sedan den ursprungliga pantsättningen skedde. De flesta av byggmästare uppför- da fastigheter torde för övrigt byta ägare i samband med att fastigheten blir färdig. Det är icke heller utan vidare klart att det i här avsedda fall skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om överlåtelsen än för kreditgiva- ren att på vanligt sätt kontrollera ägareförhållandena.

Såsom tidigare anmärkts, finner föredragande statsrådet det ej ute- slutet, att också vissa fall av nybelåning, där en ökad belastning upp- kommer, bör bedömas så, att den som lämnar den nya krediten anses vara i god tro, försåvitt han icke erhållit underrättelse om att fastighe- ten övergått till ny ägare. Vi finner det för vår del högeligen tvek- samt, om kreditgivaren i något fall, där den nya krediten innebär en ökad belastning på fastigheten, bör anses befriad från att på vanligt sätt kontrollera äganderättsförhållandena.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1971: 179 59

Lagrådet:

I den allmänna motiveringen har också upptagits det fallet, att efter pantbrevets utfärdande men före panträttsupplåtelsen avstyckning skett från den fastighet, vari inteckningen beviljats. Det bör tydligare än som skett understrykas att, sedan avstyckningen fullbordats, panträttsupp- låtelsen uppenbarligen måste omfatta såväl stamfastigheten som avstyck- ningen för att panträtt skall erhållas i hela den intecknade egendomen. Om i panträttsupplåtelsen stamfastigheten skulle ha angivits med re— gisternummer medan intet sagts om avstyckningen, kommer sålunda panträtten ej att gälla i styckningslotten. Härutinnan inverkar ej god tro på borgenärens sida. Att borgenären saknar kännedom om att av- styckning skett kan alltså ej medföra, att panträtten kommer att gälla även i styckningslotten. Sker däremot pantförskrivningen så att beträf- fande objektet uttryckligen eller underförstått hänvisas till pantbrevet, lär en tolkning av pantavtalet regelmässigt leda till att panträttsupp- låtelsen anses omfatta hela den intecknade egendomen. Avser den av stamfastighetens ägare gjorda panträttsupplåtelsen även styckningslot- ten men har denna överlåtits till ny ägare, får frågan om god tro hos borgenären betydelse. Om borgenären vid panträttsupplåtelsen varken kände till eller bort känna till överlåtelsen kommer sålunda godtrosre— geln, såsom framhållits i remissprotokollet, att medföra att panträtts- upplåtelsen blir gällande även i styckningslotten, trots att dennas ägare ej medverkat vid upplåtelsen.

Justitierådet Alexanderson:

Enligt JB:s system utgör inteckningcn hos inskrivningsmyndigheten och dennas utfärdande av pantbrev endast ett förspel till panträttsupp— låtelsen. Såsom det med ett något oegentligt uttryck heter i 6 kap. 2 5 första stycket sker panträttsupplåtelsen ”genom att fastighetens ägare överlämnar pantbrevet som pant för fordringen”. I själva verket är det fastigheten som genom pantförskrivningen blir pant för fordringen. Pantbrevet har endast symbol-karaktär. Pantförskrivningen är ett enskilt rättsärende mellan fastighetsägaren, som vanligen också är gäldenär, och borgenären.

I remissprotokollet framhålles den centrala roll pantförskrivningen spelar vid upplåtelse av panträtt. I detta sammanhang utsäges att av pantförskrivningen i princip måste framgå, vilket eller vilka pantbrev som skall utgöra säkerhet för fordringen, och vidare att pantförskriv- ningen måste innehålla uppgift om fordringen. Däremot sägs intet om att själva objektet för pantförskrivningen, alltså fastigheten, skall anges. Detta lär ej bero av en tillfällighet. Icke heller i jordabalkspropositionen (1970: 20 del B 1 s. 299 f) sägs att pantförskrivningen skall innefatta uppgift om fastigheten och förklaringen ges i de inledande orden: ”Pantförskrivningen spelar en central roll i panträttssystemet genom att

• Sida 60
•  Original

Prop. 1971: 179 ; 60

tjäna som sammankoppling mellan fordran och pantbrev”. Tankcgången har tydligen varit att eftersom i pantbrevet angivits de intecknade fas— tigheterna det är överflödigt att intaga uppgift om fastigheterna i pant- förskrivningen. Självfallet har man beaktat möjligheten av att inteck- nad fastighet kan ha delats eller sålts före pantförskrivningen men här- med förbundna problem har icke framstått som särskilt stora. Köpare av intecknad fastighet kunde ju skydda sig på skilda sätt, genom att genast söka lagfart, genom att kräva relaxering av inteckningcn och i sista hand genom avräkning på köpeskillingen. En fastighetsägare som tänkte sälja en nytillkommen avstyckning borde låta relaxera inteckning— en i denna. Till borgenärens skydd tjänade godtrosregeln i förevarande lagrum, såvitt angick möjligheten att intecknad fastighet sålts, "och i övrigt det system av rättsregler enligt vilka ett avtals innehåll fastställes (bl.a. 32 5 första stycket avtalslagen ).

Inom det sålunda helt översiktligt återgivna systemet sker genom den lagändring som nu föreslås en viss förskjutning till fastighetsköpa- rcns nackdel och borgenärens förmån. Men systemet ändras icke på något mera avgörande sätt. Köparen har alltjämt möjlighet att skydda sig. Det kunde tyckas att förslaget i förevarande del skulle kunna re- servationslöst tillstyrkas.

Enligt min mening är emellertid detta knappast fallet. Jag lämnar här huvudsakligen åsido de i lagstiftningsärendet närmare belysta, icke alltid lättbedömda frågorna om pantsättningens omfattning med avseende å fordran och om förutsättningarna för att borgenär skall anses vara i god tro och stannar inför frågan om panträttsobjektet.

Systemet kan helt kort sägas gå ut på att med hjälp av en praxis vid pantförskrivningen, enligt vilken objektet angives endast genom en ofta blott underförstådd hänvisning till pantbrevet, och av godtrosregeln och regelsystemet i övrigt uppnå överensstämmelse mellan inteckningens objekt och pantförskrivningens, även om detta mången gång måste medföra att pantförskrivningen kommer att omfatta fastighet som sålts eller som eljest bort vara undantagen. Vid insikt härom och i medve- tande om hur lång tid som ofta kommer att ha förflutit mellan pantbre— vets utfärdande och pantförskrivningen och om hur vanligt det är att fastigheter säljs och delas samt mot bakgrunden av allt som sagts om pantförskrivningens centrala roll är det naturligt att man ställer sig följande fråga: Varför förordas eller rentav lagfästes icke en ordning, innebärande att panträttsupplåtaren vid själva upplåtelsen direkt för- klarar i vilken eller vilka fastigheter han upplåter panträtt samt vidare bekräftar att dessa fastigheter fortfarande tillhör honom? Därigenom och till följd av de frågor och förtydliganden som förklaringen ger an- ledning till skulle, kan man tycka, de flesta missförstånd bli undanröjda. Det måste dock vara sällsynt att panträttsupplåtare svikligen lämnar oriktiga uppgifter varemot säkerligen, under lång tid efter IF:s upphä—

• Sida 61
•  Original

Prop. 1971: 179 61

vande, hos allmänheten, här närmast fastighetsägarna-gäldenärerna, fö- reställningen kommer att leva kvar, att objektet för panträtten är be- stämt genom inteckningen. Att diskutera behovet av klarspråk vid pant— förskrivningen beträffande det mest centrala däri, nämligen objektet, är så mycket mera påkallat som man icke kan känna sig viss om att rätts- tillämpningen kommer att visa sig benägen att erkänna god tro i över- låtelsesituationer i den vida omfattning som till synes är antaget.

Diskussionen torde vinna i klarhet genom att anknytas till ett enkelt exempel, i vilket inteckningcn meddelats i 1:1 och 2:1 samt därefter från 1:1 avstyckats 1:2. Om upplåtarcn sålt 1:1 och av den anledningen säger sig pantförskriva 1:2 och 2:1 är diskrepansen mellan intecknings- objektet och det avsedda pantobjektet uppenbar och i allmänhet kom- mer borgenären då att vägra krediten med hänsyn till vad som gäller om överföring av brist mellan gemensamt intecknade fastigheter. Upp- låtaren får beskedet att han bör ordna relaxation och sedan återkomma. Säger sig upplåtarcn pantförskriva 1:1 och 2:1 förefaller det visserligen stämma överens med pantbrevet. Borgenären måste emellertid inse att uppgiften avser vad som dagen för pantförskrivningen är 1:1 och 2:1. I exemplet var inteckningsdagen 1:1 något annat och större än pant- upplåtelsedagen. Borgenären kan alltså icke utan risk för förlust antaga att pantobjektet överensstämmer med inteckningsobjektet. En närmare undersökning hur härmed förhåller sig kan dock för närvarande icke enkelt och snabbt göras. Situationen är paradoxal. Får borgenären vid pantförskrivningen ingen annan uppgift om pantobjektet än vad han inhämtar ur pantbrev—et kan han tro på överensstämmelse mellan in- teckningsobjekt och pantobjekt och vara skyddad, vad angår möjlighe- ten av fastighetsdelning genom att pantupplåtelsen tolkas i enlighet härmed samt mot risken att objektet eller någon del därav överlåtits genom sin goda tro. Får han en direkt uppgift måste han i allmänhet kontrollera den och det är förenat med svårigheter.

Det är naturligt och eftersträvansvärt att i avtalsförhållanden lämnas och begärs klara och öppna direkta besked. Ett system som knappast fungerar, när sådana besked lämnas, är icke tillfredsställande.

Den måhända rätt avlägsna dag då varje borgenär vid pantupplåtel- sen har eller kan skaffa sig tillgång till aktuella fastighetsdata är möj- ligheten att intecknad fastighet delats icke längre något problem och har någon sökt lagfart på intecknad fastighet får borgenären veta detta. Fortfarande bör emellertid pantupplåtaren avkrävas besked huruvida han alltjämt äger de fastigheter han vill pantsätta. Därefter kan den förevarande godtrosrcgeln få spela sin avsedda, mera blygsamma roll.

Den föreslagna lagändringen och vad som anförts till stöd för den visar enligt min mening hän på behovet av en annan och bättre lös— ning av frågan, hur uppkomsten av bristande överensstämmelse mellan

• Sida 62
•  Original

Prop. 1971: 179 62

inteckningsrätt och panträtt skall kunna förhindras. Den föreslagna lös- ningen torde alltså icke få betraktas som slutgiltig. Med dessa uttalan- den tillstyrker jag den föreslagna ändringen.

Ikraftträdande Lagrådet:

Till det remitterade förslaget har icke fogats någon bestämmelse om ikraftträdandet. En sådan kan enligt lagrådets mening ej avvaras.

Förslaget till lag om ändring i lagen om införande av nya jordabalken Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört i anslutning till förslaget till lag om ändring i JB förordar lagrådet att en bestämmelse om ikraft- trädandet meddelas. '

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen Lagrådet: ' 71 å och 91 a 5

Den ändrade konstruktionen i 6 kap. 3 & JB beträffande tillägg till pantbrevs belopp har föranlett att också föreskrifterna om utmätning av ägarhypotek föreslås ändrade. Ändringen innebär enligt uttalande i remissprotokollet att man utvidgar dessa föreskrifter till att avse utmät- ning av den rätt på grund av pantbrev som tillkommer fastighetsägare som följd av att pantbrev icke alls eller endast delvis behöver tagas i anspråk för täckning av fordran. Den rätt som här åsyftas är rätten att med utnyttjande av pantbrevet göra en. pantförskrivning med verkan att borgenären vid behov får taga också tillägget i anspråk. Utmätning- en kan närmast förliknas vid en tvångsvis genomförd pantförskrivning till säkerhet för utmätningssökandens fordran. I den föreslagna lagtex- ten kommer ändringen till uttryck genom att däri anges såsom föremål för utmätningen, i stället för ägarhypotek i fast egendom, pantbrev i fast egendom i den mån det ej utgör'pant för fordran. Att pantbrev sålunda betecknas som föremål för utmätning kan synas stå i mindre god överensstämmelse med den innebörd pantbrev har enligt 6 kap. 1 & JB, nämligen att utgöra inskrivningsmyndighetens bevis om in- skrivning i fastighet av visst penningbelopp. Emellertid förekommer redan i 2 och 9 55 av nämnda kapitel uttryckssättet att pantbrev över- lämnas som ”pant för fordran”. När det i UL sägs att pantbrev får ta- gas i anspråk genom utmätning, kan detta anses vara i viss mån en

• Sida 63
•  Original

Prop. 1971: 179 63

konsekvens av den i JB angivna funktionen hos pantbrev att överläm- nas som pant för fordran. Uttrycket är bekvämt att använda och det kan, i det sammanhang vari det förekommer, knappast missförstås. Med hänsyn härtill kan det godtagas.

91 b %

Beträffande terminologien hänvisas till det vid 71 g— och 91 a % sagda. Den ändring som föreslås i sista punkten i förevarande paragraf inne- fattar en formell anpassning till 91 a 5 i dess nya lydelse. Emellertid innebär den föreslagna lydelsen en ändring härutöver. Det förbud mot pantförskrivning av ägarhypotek som sista punkten nu innehåller täc- ker enligt lagrummets ordalydelse såväl det fallet att inteckning, bevil- jad före JB:s ikraftträdande, gäller endast i delägareus andel i fastig- heten som det fallet att- delägare i fastighet har del i ägarhypotek i in- teckning som belastar hela fastigheten. Enligt den nu föreslagna lydel- sen av sista punkten avser denna endast det sistnämnda fallet. Räck- vidden av bestämmelsen, om den läses efter ordalagen, har sålunda be- gränsats. Det framgår emellertid av motiven till ändringen tidigare i år i UL, varigenom förevarande paragraf tillkom, att man avsett att förbudet skulle vara begränsat till detta sista fall (jfr prop. 1971: 20 s. 112, 173 och 308 samt 168—170). Lagrådet har alltså icke något att erinra mot att sista punkten i förevarande paragraf. får den lydelse som föreslås.

Övergångsbestämmelserna

Punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 495) om änd- ring i UL skall enligt remitterade förslag upphävas och ersättas av fö- revarande övergångsbestämmelser. Den lagtekniska lösning som sålunda har valts är i och för sig godtagbar. Den förutsätter emellertid att punkt 2 icke har avseende på andra bestämmelser i Ul. än dem som nu föreslås ändrade. I detta hänseende framgår emellertid av förarbetena till de tidigare övergångsbestämmelserna att punkt 2 icke har en på så sätt begränsad syftning (jfr Utsökningsrätt Vlll, SOU 1968: 64 s. 243, och prop. 1971: 20 s. 337), utan att den avser också bestämmelser om panträtt i lös egendom som innehåller vissa ändringar i förhållande till gällande rätt. Övergångsbestämmelserna till det förevarande lagförslaget bör därför utformas så att även de nya bestämmelser, på vilka punkt 2 har avseende men som ej upptages i den nu föreslagna ändringslagen, blir tillämpliga för det fall att försäljning av utmätt ägarhypotek ej ägt rum före den 1 januari 1972.

Om pantbrev tages i anspråk genom utmätning enligt 91 a & i den nu föreslagna lydelsen har utmätningsborgenärcn rätt till betalning ge- nom tillägg enligt 6 kap. 3 % JB också i det fallet att borgenären inom föreskriven tid begär att fastigheten skall tagas i anspråk. Detta följer

• Sida 64
•  Original

Prop. 1971: 179 64

av 2 & försäljningslagen-i den lydelse som föreslås nu. De förevarande övergångsbestämmelserna innehåller att, om ägarhypotek utmätts före ikraftträdandet, utmätningen ej omfattar tillägg enligt 6 kap. 3 & JB. Efter orden gäller detta såväl i det nyss angivna fallet att fastigheten tages i anspråk enligt 91 a & som det fallet att, såsom en följd av ut- mätningen, pantförskrivning av pantbrev sker enligt 91 b 5. Rimlig an- ledning saknas emellertid att icke låta en sådan pantförskrivning få samma verkan som pantförskrivmng som görs av fastighetsägaren. Övergångsbestämmelsen bör avfattas i enlighet härmed.

På grund av vad nu anförts synes andra stycket av förevarande över- gångsbestämmelser kunna få följande lydelse: "Har ägarhypotek ut- mätts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, medför utmätningen. om den fasta egendomen tages i anspråk enligt 91 a & 3 mom., ej rätt till betalning genom tillägg enligt 6 kap. 3 & jordabalken. Har försälj- ning av ägarhypoteket ej ägt rum före ikraftträdandet, tillämpas i öv- rigt bestämmelserna i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) sådan sistnämnda lag lyder den 1 januari 1972, om ej annat följer av punkt 4 av över- gångsbestämmelserua till lagen (1971: 495) om ändring i utsöknings- lagen (1877: 31 s. 1). Tid som anges i 91 a & 3 mom. räknas därvid från ikraftträdandet.”

Förslaget till lag om ändring i lagen om exekutiv försäljning av fast egendom Lagrådet:

l överensstämmelse med vad lagrådet anfört i anslutning till försla- get till lag om ändring i JB förordar lagrådet att en bestämmelse om ikraftträdandet meddelas.

Övriga lagförslag Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

• Sida 65
•  Original

Prop. 1971: 179 65

Utdrag av protokollet över iustitieärenden, liållet'inför Hans Kungl. Höghet- Kronprinsen-Regenten i'statsrådet på Stockholms slott den 5 november 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON,- HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MO- BERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLS— SON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrå— dets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till _

1) lag om ändring i jordabalken, 2) lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jorda— balken, "

3) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 4) lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i utsökningslagen (1877: 3] s. 1), ' '

5) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols— ärenden, '

7) lag om ändring i "lagen (1966: 454) om företagsinteckning. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. I anslutning till den föreslagna ändrade utformningen av godtrosre— geln i 6: 7 JB har lagrådet uttalat att full visshet om godtrosskyddets innebörd och omfattningen av den undersökningsplikt som åvilar bor- genären i olika situationer endast kan nås genom rättsavgöranden av domstolarna och i sista hand högsta domstolen. Självfallet delar jag denna uppfattning. Å andra sidan är det uppenbart att uttalanden — i vart fall om dessa har principiell räckvidd — som gjorts av statsmak— terna vid lagens tillkomst måste tillmätas mycket stor betydelse i rätts- tillämpningen. Genom dessa uttalanden blir klarlagt vilka syften lag- stiftningen är avsedd att tillgodose. Uppnås inte dessa syften; blir stats— ' makternas ställningstagande i lagstiftningsärendet förfelat. '

Tre av lagrådets ledamöter har ifrågasatt vissa av de uttalanden som gjorts i remissprotokollet angående omfattningen av det godtrosskydd som enligt 6: 7 JB i det remitterade förslaget tillkommer borgenär. Så- lunda har de framhållit att det inte i alla situationer är giVet att mindre krav bör ställas på borgenären i fall då fordringen uppkommer efter panträttsupplåtelsen, som t. ex". vid generell pantförskrivning, än när

• Sida 66
•  Original

Prop. 1971: 179 66

upplåtelse av panträtt sker för en redan föreliggande fordran. Till detta är till en början att anmärka att, som också tydligt framgår av remiss- protokollet, godtrosskyddets räckvidd i fall av panträttsupplåtelse till säkerhet för framtida fordran ——- varvid inte minst åsyftas generell pant- förskrivning —— tillmätts stor betydelse i detta lagstiftningsärende och att ändringen i 6: 7 JB direkt åsyftat bl. a. att någon förnyad ägarkon- troll normalt ej skall behöva ske vid den senare tidpunkt då fordringen uppstår. Jag vill betona att det föreligger en väsentlig skillnad mellan de båda situationer som ledamöterna jämför. Vid generell pantförskriv- ning har borgenären fått pantbrevet överlämnat till sig och därvid gjort den kontroll av ägarbehörigheten som krävts av honom. Han har där- efter haft pantbrevet i sin besittning. Varje överlåtelse av fast egen- dom föranleder en avräkning av belånade pantbrev och normalt måste vid sådan avräkning överlåtare och förvärvare eller endera av dem sätta sig i förbindelse med borgenären. Har denne inte blivit underrät- tad om att den fasta egendomen övergått till ny ägare, har han därför starkt fog för att utgå från att någon överlåtelse inte har skett och att den som överlämnade pantbrevet alltså alltjämt är fastighetens ägare. Det bör med hänsyn härtill i ett praktiskt fungerande kreditliv som regel inte krävas, att borgenären efter en generell pantförskrivning varje gång ny fordran uppkommer skall behöva på nytt kontrollera äganderätts- förhållandena. .

Beträffande tillämpningen av godtrosregeln i fall då en äldre pant- sättning upphör att gälla och ersätts med en ny tar de tre ledamöterna upp det fallet att ett byggnadskreditiv avlyfts med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut. I remissprotokollet uttalas att god tro i ett sådant fall bör anses föreligga hos den nye kreditgivaren, om denne inte har blivit underrättad om att fastigheten har överlåtits. De tre ledamöterna anför dels att det förhållandet att någon ytterligare be- lastning av fastigheten inte uppkommer knappast kan anses ge den nye kreditgivaren anledning utgå från att ägarväxling ej skett, dels att det inte utan vidare är klart att det skall anses ligga närmare till hands för förvärvaren av fastigheten att underrätta den nye kreditgivaren om över- låtelsen än för kreditgivaren att på vanligt sätt kontrollera lagfartsför- hållandena. .

Jag vill till en början framhålla att det också-i förevarande fall är fråga om de krav på kontroll av ägarbehörighet som rimligen bör ställas i ett praktiskt fungerande kreditliv. De synpunkter som jag har anfört i fråga om pantsättning avseende framtida fordran har i stor utsträck- ning tillämpning även i förevarande situation. Anledningen till att jag för vissa fall av här angiven art, bl. a. då ett byggnadskreditiv som be- viljats av ett kreditinstitut lyfts av med hjälp av en lång kredit hos ett annat kreditinstitut, ansett ny kontroll av att långivaren alltjämt är ägare till fastigheten vara överflödig, är sålunda i främsta rummet att

• Sida 67
•  Original

Prop. 1971: 179 67

man kan förutsätta, att den nye kreditgivaren själv eller genom förmed- ling av den tidigare kreditgivaren hade blivit underrättad, om en över- låtelse skett av fastigheten. Med hänsyn härtill bör den nye kreditgiva- ren, om han inte får veta annat, kunna utgå från att fastigheten allt- jämt ägs av den ursprunglige gäldenären. Hänsyn bör också tas till att en snabb handläggning ligger i fastighetsägarens intresse och att fastig- heten i det här behandlade fallet inte belastas ytterligare.

Med hänsyn till det anförda och eftersom det är lagtekniskt svårge— 'nomförbart att ge en särskild regel för de åsyftade situationerna finner jag ej anledning att frångå den i remissprotokollet föreslagna lösningen. - Ansluter riksdagen sig till de av mig gjorda uttalandena, kommer god- trosreglerna i 6: 7 JB otvivelaktigt att i det praktiska rättslivet få den tillämpning som statsmakterna sålunda avsett.

Lagrådet och en av dess ledamöter har från olika synpunkter tagit upp frågan om hur panträtt upplåts i fast egendom, om fastigheten de- lats efter inteckningens beviljande men före panträttsupplåtelsen. Jag vill i anslutning härtill framhålla att JB bygger på att panträttens om- fattning i första hand bestäms genom pantbrevet. Av 6: 2 första styc- ket JB framgår också att det är pantbrevet som pantförskrivs och inte den med pantbrevet avsedda fasta egendomen. I normalfallet bör i en- lighet härmed pantavtalet tolkas" så att panträtt upplåts i den fasta egendom som besväras av inteckningcn. Detta bör gälla utan hinder av att i avtalet pantbrevet identifierats med användande av beteckning- en på den fastighet vari inteckningen beviljats. I de fall då inteckningcn genom delning kommit att gälla även i avstyckad fastighet kan man regelmässigt räkna med att relaxation har skett i fråga om fastighet som frånsålts eller att sådan fastighet på annat sätt befriats från det gemensamma inteckningsansvaret. Det är därför onödigt att i normala fall göra annan undersökning om vad panträttsupplåtelsen omfattar än som krävs med hänsyn till kreditvärderingen. Vid den masshantering som det här är fråga om är det nödvändigt att vid pantförskrivningen på ett enkelt sätt kunna precisera vad panträtten omfattar. Detta sker med hjälp av pantbrevet och med hänsyn till de uppgifter som grava- tionsbeviset innehåller. Jag vill emellertid understryka, att det måste ankomma på fastighetsägaren att i fall då inteckningen omfattar fastig— het som han överlåtit klart ange detta vid panträttsupplåtelsen, om inte medgivande till pantsättningen lämnas av den överlåtna fastighetens ägare. Åsidosätter han vad som åligger honom i detta avseende, har han förfogat över egendom som inte längre tillhör honom och panträtten kommer att belasta den överlåtna fastigheten endast under förutsätt- ning att borgenären är i god tro.

Till vad lagrådet har anfört om innebörden av den föreslagna änd- ringen i sista punkten av 91 b 5 UL kan jag ansluta mig.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1971: 179 68

Jag anser också att den av lagrådet föreslagna lydelsen av över- gångsbestämmelserna till lagen om ändring i UL bör godtagas.

För att det inte skall behöva råda någon som helst oklarhet ifråga om tidpunkten för ikraftträdandet bör, som lagrådet påyrkat, uttryck- liga bestämmelser om ikraftträdandet ges i förslagen till lag om änd- ring i JB, lagen om ändring i JP och lagen om ändring i försäljnings- lagen. Av samma skäl bör en uttrycklig ikraftträdandebestämmelse ges i förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 495) om ändring i UL.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella änd- ringar vidtas i några av de remitterade förslagen.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp en fråga om ändring i JP som väckts efter det att det nu behandlade förslaget till lag om änd- ring i JP rcmitterats till lagrådet.

Enligt 2: 63 NJL får jordbruksarrendator vid socialt jordbruksar- rende i allmänhet inte förbjudas att för husbehov nyttja det fiske som hör till den arrenderade jorden. Enligt 2: 64 NJ L har sociala jordbruks- arrendatorer i de norra delarna av landet särskild rätt till bete och att för husbehov utnyttja skogsprodukter som tillhör jordägaren.

Förbehåll som strider mot bl. a. 2: 63 eller 64 NJL är enligt 2: 65 andra stycket NJL utan verkan. I 2: 68 första och andra styckena med- delas bestämmelser om dispens av arrendenämnd från tillämpningen av någon av bestämmelserna i bl. a. 2: 63—65 NJ L.

Samma rätt till husbehovsfiske m. in. som enligt nämnda lagrum till- kommer sociala jordbruksarrendatorer, tillkommer även sådana arren- datorer på vilka lagen (1946: 147) med särskilda bestämmelser om ar- rendc av viss kommunal jord är tillämplig.

Enligt 2 & JP skall både NJL och 1946 års lag upphöra att gälla i och med att JB träder i kraft. Enligt 44 % JP skall dock 2: 63 och 64 NJL samt, såvitt angår förbehåll stridande mot någon av dessa para- grafer, 2:65 andra stycket och 2: 68 första och andra styckena NJL under en övergångstid av tio år alltjämt gälla vid avtal om jordbruks- arrende beträffande sådan brukningsdel som avses 1 2:49 NJL. Någon motsvarande förlängning av rätten till husbehovsfiske m. m. är dock inte föreskriven för kommunala arrendatorer enligt 1946 års lag.

I skrivelse den 14 oktober 1971 har lantbruksstyrelsen — efter samråd med fiskeristyrelsen när det gäller rätt till husbehovsfiske — anfört, att den enda sakliga skillnaden mellan sociala arrenden enligt NJL och kommunala arrenden enligt 1946 års lag hittills hänfört sig till bestäm- melser om minsta tid för upplåtelsen och vad som därmed äger ome- delbart samband och att det därför framstår som ej ändamålsenligt att i fråga om rätten till husbehovsfiske, husbehovsvirke och bete behandla de kommunala arrendatorerna annorlunda än de sociala. Lantbruks- styrelsen föreslår att den särskilda övergångsbestämmelsen i 44 & JP ut- sträcks att gälla även sådana arrenden som avses med 1946 års lag.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1971: 179 69

Över lantbruksstyrelsens skrivelse har yttrande inhämtats från Svens- ka kommunförbundet, som förklarat sig inte ha något att erinra mot den föreslagna lagändringen.

Också jag anser att den av lantbruksstyrelsen föreslagna ändringen i JP bör genomföras. Jag förordar därför att i 44 & JP förs in ett nytt andra stycke av innehåll, att första stycket äger motsvarande tillämp- ning i fråga om avtal om jordbruksarrende, som före utgången av år 1981 ingås beträffande sådan brukningsdel som avses i 1 5 1946 års lag. I stället för 2: 68 första och andra styckena NJL skall dock tilläm- pas 4 5 första och andra styckena i 1946 års lag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med däri vidtagna ändringar och för- slaget till ändring av 44 5 lagen om införande av nya jordabalken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM l97l 7|0466

• Sida 70
•  Original