med förslag till jordförvärvslag, m.m.
Regeringens proposition 1978/79:85
med förslag till jordförvärvslag, m. m.;
beslutad den 28 december 1978.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
ERIC ENLUND
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny jordförvärvslag som skall ersätta den nu gällande jordförvärvslagen (1965: 290). Jordförvärvslagstiftningen är ett av medlen i jordbrukspolitiken och den nya lagstiftningen syftar till att tillgodose de nya riktlinjer för denna politik som antogs i december 1977. För-
slaget innebär bl. a. att släktingars rätt att genom köp, byte eller gåva fritt
förvärva jordbruks- och skogsfastigheter begränsas till att avse endast överlåtarens make och avkomlingar. Lagen föreslås till skillnad från den
nuvarande gälla även vissa markförvärv som görs av staten, kommun och kyrkan. Priskontrollen föreslås bli skärpt och tillstånd till förvärv skall
vägras. om köpeskillingen inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. För-
värvstillstånd skall också vägras om förvärvet sker huvudsakligen för ka-
pitalplacering. Juridiska personers möjligheter att förvärva fastigheter föreslås bli begränsade, bl. a. på så sätt att förvärvaren måste avstå likvär-
dig mark. Förvärv skall vidare kunna hindras, om det kan antas medföra att lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett före-
tag. Även olämplig uppdelning av lantbruksföretag skall förhindras. Förvärv av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av regionalpolitiska skäl. om företaget behövs för att stärka annat mindre företag eller om det behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten. I
vissa fall skall som villkor för förvärvstillstånd kunna ställas att förvärva-
ren yrkesmässigt brukar egendomen och även bosätter sig där.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1979. I Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 85
1 Förslag till
Jordförvärvslag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom
. köp, byte eller gäva,
. tillskott till bolag eller förening.
WII utdelning eller skifte från bolag eller förening,
pb . fusion enligt 14 kap. I eller 2 § aktiebolagslagen (1975:1385).
2 § Förvärvstillstånd enligt I $ behövs inte,
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks-
nämnd eller lantbruksstyrelsen,
2. om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköps-
rätt enligt förköpslagen (1967: 868).
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärva-
ren eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 16 § eller enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt I, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,
7. om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering, 9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och som inte är skyldig att av-
yttra sistnämnda andel enligt 16 §,
10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion.
Förvärvstillstånd 3 8 Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) främjas.
4 & Förvärvstillstånd skall vägras, |
I. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter,
2. om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplace-
ring, 3. om egendomen behövs för jordbrukets eller skogsbrukets rationalise-
ring,
4. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller ut-
vecklingsbara lantbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman till ett företag,
5. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och upp-
delningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.
Första stycket 1 gäller inte i fråga om tillstånd att förvärva egendom på
offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvstillstånd lämnas utan
hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.
5 § Juridisk person får utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstill-
stånd endast om
I. förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är av betydelse för jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering och i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendom som avses med förvärvet,
2. förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig,
3. egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, 4. annat särskilt skäl föreligger.
Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk
person som bedriver skogsindustriell verksamhet i vilken egendomens vir-
kesavkastning behövs, får utan hinder av första stycket tillstånd lämnas, om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.
Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra
stycket får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endast på de i första och andra
styckena angivna grunderna.
6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd till förvärv av egendom på vilken drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag,
1. om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egendomen eller att yrkesmässigt bruka denna,
2. om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget.
7 § Öm det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom
på vilken inte drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,
I. om egendomen behövs för att stärka annat sådant lantbruksföretag
på orten,
2. om egendomen behövs för att främja sysselsättningen för någon som är bosatt på orten.
8 & Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom
som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller dirmed sammanhängande anordning.
Övriga bestämmelser 9 8 Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden. om
inte regeringen föreskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrel-
sen eller regeringen.
10 § 1 beslut om tillstånd att förvärva egendom, på vilken drivs eller skall drivas utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, eller egendom,
som av regionalpolitiska skäl behövs för att främja sysselsättningen på orten, får tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att
denne skall under en tid av högst fem år yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl till det, även att han skall vara bosatt på den.
lakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lö-
sa egendomen, om det inte är oskäligt.
11 § Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den
egendom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att förbättra egendomen.
Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket,
kan lantbruksnämnden förelägga honom vite.
Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendomen till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men lantbruksnämnden får sätta ut vite för denne.
Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
12 § Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skeude, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av fastighetsbildningsmyndigheten.
Fråga om förvärvstillstånd får ej prövas förrän förvärvet skett utom i fall
som avses i I $ 2-4, Prövning beträffande förvärv som skett genom köp elter byte får ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt för-
köpslagen (1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt in-
te kommer att utövas. Tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligt 17 § eller enligt 8 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen.
13 & Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är förvärvet ogiltigt.
Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6 § 8 eller 7 8 11 jordabalken, gäller inte första stycket.
14 & Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 4 §
första stycket 3 elier 7 § 1, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris
som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.
Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. lakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar
han sin talan.
15 & Talan om inlösen enligt 10 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen före utgången av den tid som har föreskrivits med stöd av 10 § första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
16 & Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft,
om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda ford-
ran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt an-
stånd med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle upp-
komma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendo-
men skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.
Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och. när lagfart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avyttringsskyldigheten har upphört.
I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna om förvärvstillstånd i 3—8 §§ med undantag av 4 § första stycket I samt i 10 och 11 §§.
17 § Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inropa-
ren dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin framställning i ärendet.
I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla befintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning
inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen täcker även det värde som i ären-
det har åsatts egendomen enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är förenad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen kan uppskattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har fått förvärvstillstånd eller enligt 2 § It, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall
försäljning ske, även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsök-
ningslagen (1877:31 s. 1) i fråga om fördelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.
Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får tantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen
påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får
antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.
Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas av statsmedel.
18 & Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.
I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979 då jordförvärvslagen (1965: 290) skall upphöra att gälla.
2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den
1 juli 1979. 3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.
4. Lagen skall inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller
ingår I fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.
5. Bestämmelsen i 15 § om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgång-
en av juni 1971.
2 Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970: 988)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
5 kap.
20 8
Om fastighets graderingsvärde Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första ökas med tillämpning av 18 § första stycket 3, skall i lag eller annan för- stycket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom I rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul- äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller annan prövning av le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge- myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd nom köp. skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig- till ökningen underställas myndigheten. Underställning med hänsyn heten. till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
10 kap.
3 §
Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.
Avser avstyckning område för
jordbruk eller skogsbruk och har
området kommit i särskild ägares
hand genom fång, som skulle kräva
förvärvstillstånd — enligt jordför-
värvslagen (1979:000), får avstyck-
ning ej ske utan att frågan om för-
värvstillstånd har underställts till-
ståndsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
Åldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 juli 1979.
! Lagen omtryckt 1971: 1035.
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-09-07
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Turesson, Gustavsson, Olsson, Dahlgren. Åsling, Söder, Troedsson, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Dahlgren
Lagrådsremiss med förslag till jordförvärvslag, m. m.
1¶Inledning
Jordförvärvslagen (1965: 290) trädde i kraft den I juli 1965.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 28 juni 1974 tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga! för att se över bl. a. jordförvärvslagen. De sakkunniga. som antog namnet jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07), avlämnade i december 1977 delbetänkandet (SOU 1977: 93) Ny jordförvärvslag. Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens redogörelse för gällande ordning som bilaga I, en sammanfattning av betänkandet som bilaga 2 och de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 3. Beträffande utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för
Övre Norrland, bankinspektionen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskolle-
glum, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens lantmäteriverk, domän-
verket, affärsverksdelegationen, samtliga länsstyrelser, Familjejordbru-
karnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa för-
bundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund (CRF), Skogsindustriernas samarbetsutskott (SISU), Centralorganisationen SACO/SR, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor, Svenska kommunförbundet, Svenska lantarbetareförbundet,
! Generaldirektören Ingvar Widén, ordförande, riksdagsledmöterna Filip Johansson, Gunnar Johansson, John Johnsson, Einar Larsson, Sven Lindberg, Ingrid Ludvigsson och landstingsmannen Henry Stjerna.
Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Säåg-
verkens råvaruförening, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
Trädgårdsnäringens riksförbund.
Flera av remissinstanserna har överlämnat av dem inhämtade yttranden.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
2¶Allmän motivering
2.1¶Allmänna utgångspunkter
I den jordpolitiska lagstiftningen har sedan länge uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter i syfte att begränsa jordin-
nehavet till vissa ägarkategorier och att underlätta rationaliseringen av fas-
tigheterna. Lagstiftningen ger också föreskrifter för skötseln av jordbruk och skogsbruk. I arrendelagstiftningen finns sedan länge bestämmelser med syfte att stärka de aktiva jordbrukarnas ställning.
I den jordförvärvslag som tillkom år 1945 och som senare ersattes av
omarbetade lagar åren 1948 och 1955 var huvudmålsättningen att bevara
jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo. Nu gällande jordför-
värvslag, som trädde i kraft den 1 juli 1965 och ersatte 1955 års jordförvärvslag och 1925 års s. k. bolagsförbudslag, har i vissa avseenden getts en
ändrad inriktning. Lagen syftar till att hindra förvärv som motverkar sta-
tens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen syftar vidare till att underlätta för aktiva jordbrukare att etablera sig och att vidareutveckla sina företag. Samtidigt markerar lagen en jordpolitisk vändpunkt såtillvida att den ger ett visst företräde åt bl. a. förädlingsoch distributionsföretag som åsyftar att tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter från egendomen i sin rörelse.
En anledning till lagens ändrade inriktning var den starka omdaningsprocess som pågick inom jordbruket och skogsbruket vid tiden för lagens till-
komst. Många jordbruk lades ned och man räknade med att nedläggningar-
na skulle fortsätta i allt snabbare takt och att utbudet av fastigheter därmed
skulle öka väsentligt. Samtidigt hade en omfattande mekanisering inletts
inom skogsbruket, vilken motverkades av att fastigheterna ofta var små och illa arronderade. Det ansågs därför nödvändigt att ge bl. a. storskogsbruket tillfälle att ta hand om mark som frigjordes i samband med jordbru-
kets tillbakagång. Enligt de undersökningar som har gjorts av jordförvärvsutredningen har utvecklingen inom jord- och skogsbruket emellertid i vissa avseenden gått
helt andra vägar än vad man räknade med vid tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag. Utbudet av jordbruks- och skogsbruksfastigheter har således inte ökat. I stället har på senare tid allt färre fastigheter bjudits ut på den
öppna marknaden, vilket bl. a. framgår av att antalet ansökningar om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen successivt har minskat. Samtidigt har bl. a. släktförvärven, som ligger utanför lagens kontroll, ökat markant. Betydande arealer mark ägs numera av dödsbon. Enligt den allmänna fas-
tighetstaxeringen år 1975 innehade dödsbon omkring 1,5 milj. ha mark som
är taxerad som jordbruksfastighet.
Utredningen konstaterar vidare att prisnivån på lantbruksföretag har sti-
git kraftigt under senare år. Detta kan enligt utredningen endast delvis förklaras av penningvärdets förändring. Inte sällan betalas överpriser för mark i spekulation i kommande prisstegringar och av andra skäl som inte har med markens användning för jord- och skogsbruk att göra. Detta har lett till att prisstegringen på lantbruksföretag har varit starkare än den allmänna prisutvecklingen.
Utredningen bedömer att den nuvarande utvecklingen på fastighets-
marknaden kommer att fortsätta om inga åtgärder vidtas. Det innebär att
en allt större del av marköverlåtelserna kommer att falla utanför jordförvärvslagens kontroll, vilket i sin tur leder till att allt mer mark kommer att ägas av personer med annan yrkesverksamhet än jordbruk och skogsbruk.
Därigenom försvåras en angelägen strukturrationalisering. Färre utbud av Jordbruks- och skogsfastigheter på den öppna marknaden leder också till fortsatta prisstegringar. Höga priser på sådana fastigheter är till olägenhet för jordbruks- och skogsnäringen och för konsumenterna och gör det också svårt för dem som vill etablera sig som jordbrukare att förvärva eller ar-
rendera mark.
Jordförvärvslagen är enligt utredningen ett viktigt styrmedel i jordbruksoch skogspolitiken och lagen måste därför bättre anpassas till den jordbruks- och skogspolitiska utvecklingen och utformas så att den blir ett mer
effektivt medel än f.n. att genomföra den beslutade politiken. Ett av huvudsyftena med lagen bör enligt utredningen vara att tillgodose behovet av rationella företag inom jordbruket. skogsbruket och trädgårds-
näringen och av rationella skärgårdsföretag. Utredningen anför att enligt direktiven för utredningen skall jordförvärvslagstiftningen liksom jord-
brukspolitiken i övrigt inriktas på att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. Yrkeskunniga förvärvare som har för avsikt att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen bör därför enligt utredningen ges företräde vid förvärv av familjelantbruk. Vidare bör som villkor för förvärvstillstånd kunna ställas vissa krav på yrkeskunnande och på att
förvärvaren bosätter sig på och brukar egendomen.
Ett andra huvudsyfte med lagstiftningen bör enligt utredningen vara att
främja anpassningen och utvecklingen av företagen. Behovet av strukturrationalisering är fortfarande stort inom såväl jordbruket som skogsbruket och det är angeläget att företagens struktur blir sådan att produktionen kan bedrivas effektivt. Även i fortsättningen bör därför förvärvstillstånd kunna vägras, om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering.
För att tillgodose angivna syften lägger utredningen fram förslag som i
förhållande till gällande lag i huvudsak innebär arr släktingars rätt att fritt
förvärva jordbruksfastigheter skall begränsas, art lagen i vissa fall skall gälla även statens, kommuns och kyrkans markförvärv, att priskontrollen vid förvärv av lantbruksföretag skall skärpas, arr bolags och andra juridis-
ka personers möjligheter att förvärva lantbruksföretag skall begränsas, att
förvärvare i vissa fall skall kunna åläggas att bosätta sig på och yrkesmäs-
sigt bruka egendomen, att förvärv skall hindras, om det kan antas medföra
att lantbruksföretag som bör bestå som självständiga enheter förs samman till en enhet och att förvärv av mindre lantbruksföretag skall kunna vägras av regionalpolitiska skäl, om företaget behövs som tillskott till annat mindre företag eller som komplement till annan sysselsättning I glesbygd.
För att motverka de senaste årens utveckling på marknaden för jordbruksfastigheter är det enligt utredningen dessutom angeläget att utredningens arbete kompletteras såvitt avser vissa frågor som har legat utanför
utredningens uppdrag. Utredningen föreslår således att en särskild kom-
mitté tillsätts med uppgift att närmare utreda dels frågan om en begränsning av dödsbons rätt att under en längre tid inneha jordbruksfastigheter, dels frågan om de rättsliga konsekvenserna av att göra jordförvärvslagen tillämplig på vissa förvärv av jordbruksfastigheter genom arv. Enligt utredningen är det vidare angeläget att skattelagstiftningen utformas på sådant sätt att den inte gynnar ägare av jordbruksfastigheter som inte själva är
verksamma inom jordbruket.
Utredningens förslag har på det hela taget fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Resultatet av utredningens undersökningar om utvecklingen på fastighetsmarknaden bekräftas av de erfarenheter som måprga remissinstanser redovisar. Från de allra flesta håll betonas behovet av en skärpt lagstiftning på området. Några remissinstanser anser emellertid att förslagen inte är tillräckligt långtgående och förordar bl. a. att lagens tillämpningsområde vidgas ytterligare såvitt avser släktförvärven. Förslaget om en skärpt priskontroll vid förvärvsprövningen anses värdefullt. Några remissinstanser pekar dock på de problem som är förenade med en
sådan kontroll. Vissa remissinstanser kritiserar förslaget att begränsa
skogsindustrins och andra juridiska personers möjligheter att förvärva skogsmark. Från flera håll framförs kritik mot att låta kommunernas för-
värv av jordbruksfastigheter i vissa fall omfattas av tillståndsprövning en-
ligt lagen.
Remissinstanserna anser allmänt att det är angeläget att utredningsarbe-
tet fullföljs på sätt utredningen föreslagit och att således frågan om dödsbons innehav av jordbruksfastigheter och möjligheten att utvidga jordförvärvslagen till att omfatta även förvärv genom arv utreds ytterligare. Många remissinstanser delar också utredningens uppfattning att det är
angeläget att skattelagstiftningen utformas på sådant sätt att överföringen
av jordbruksfastigheter till passiva brukare via släktförvärven motverkas.
Jag vill till en början slå fast att jordförvärvslagen är ett viktigt styrmedel i jordbruks- och skogspolitiken. Genom beslut av riksdagen I december 1977 (prop. 1977/78:19, JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) antogs nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m.m. Inom regeringskansliet förbereds f.n. förslag till nya riktlinjer för skogspolitiken. Enligt förstnämnda beslut bör den framtida jordbrukspolitiken främja ett rationellt utnyttjande av de naturliga resurserna för jordbruksproduktion. Rationaliseringspolitiken bör i
första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effekwuva famil-
jeföretag. På så sätt skapas förutsättningar att framställa jordbruksproduk-
ter till en acceptabel kostnad och att uppnå inkomstmålet för dem som är verksamma i jordbruket. En fortsatt strukturrationalisering inom jordbru-
ket och skogsbruket är också en nödvändig del i rationaliseringsarbetet.
Dessutom bör samhällets insatser inom jordbrukssektorn enligt riksdagsbeslutet samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik. I likhet med utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser jag att den nuvarande jordförvärvslagen inte längre fyller sin uppgift på ett till-
fredsställande sätt. Som jag nyss har redogjort för har utvecklingen i flera
avseenden gått i en annan riktning än vad som antogs vid lagens tillkomst. Därmed har också vissa syften med lagen, bl. a. syftet att genom ökad kon-
kurrens hålla prisnivån på fastigheter uppe, fått en icke önskvärd effekt. Lagen behöver alltså omarbetas så att den bättre anpassas till målsättning-
arna för jordbruks- och skogspolitiken.
Eftersom jordförvärvslagen är ett av medlen i jordbruks- och skogspoli-
tiken bör lagens syften givetvis stå i överensstämmelse med målsättningen
för jordbruks- och skogspolitiken. Som framgår av de beslutade nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken skall alltså syftet med lagstiftningen i hu-
vudsak vara att uppnå följande tre huvudmål. Lagstiftningen skall främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag och där-
med stärka sambandet mellan brukande och ägande. Lagstiftningen skall vidare främja en fortsatt strukturrationalisering inom jordbruket och skogsbruket. För det tredje skall lagen stå i överensstämmelse med de re-
gionalpolitiska strävandena. Enligt min mening är utredningens förslag till ny lag väl ägnat att främja dessa syften. De förslag som utredningen har lagt fram har som nyss nämnts i allmän-
het godtagits av remissinstanserna. Några av dem har emellertid gjort gäl-
lande att förslagen inte är tillräckligt långtgående. Jag vill i det samman-
hanget erinra om att en lag som reglerar rätten att förvärva jordbruksfastigheter inte direkt kan påverka utbudet av fastigheter. Prövningen enligt
jordförvärvslagen sker först när ägaren är beredd att självmant avhända sig
fastigheten.
För att syftet med jordbruks- och skogspolitiken skall uppnås behöver
som utredningen och många remissinstanser framhåller även andra åtgär-
der vidtas än sådana som har ett direkt samband med jordförvärvslagen. Vissa åtgärder av detta slag är redan föremål för övervägande i annat
sammanhang. Jag kan som exempel nämna att det betänkande (Ds Jo 1978:6) Lag om skötsel av jordbruksmark som jordförvärvsutredningen här lagt fram innehåller förslag som syftar till att motverka ett passivt ägande av jordbruksfastigheter. Den översyn av skogspolitiken som f.n. bereds i regeringskansliet är givetvis också av betydelse härvidlag. Vidare
bör nämnas att arrendelagskommittén i maj 1978 i betänkandet (SOU
1978: 36) Arrenderätt I har lagt fram förslag som syftar till att underlätta uppbyggandet och vidmakthållandet av ändamålsenliga arrendeställen.
Jag ansluter mig till utredningens och många remissinstansers uppfattning att det är angeläget att närmare utreda frågan om dödsbons rätt att un-
der obegränsad tid behålla jordbruksfastigheter. Jag vill också redan nu
nämna att frågan om de rättsliga konsekvenserna av att göra lagen tillämp-
lig på vissa förvärv genom testamente enligt min mening behöver utredas ytterligare. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för justitiedepartementet och jag vill anmäla att denne har för avsikt att inom Kort lägga fram förslag om att frågorna blir föremäl för utredning.
Som utredningen anfört vore det givetvis önskvärt att beskattningsreglerna kunde utformas så att de inte gynnar ett passivt ägande av jordbruks-
fastigheter. Denna fråga kan emellertid inte tas upp i detta sammanhang.
Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis att jag anser att jordförvärvsutredningens förslag i allt väsentligt kan läggas till grund för en re-
videring av jordförvärvslagstiftningen. Jag kommer i det följande att när-
mare behandla utredningens olika förslag.
2.2 Lagens tillämpningsområde 2.2.1 Förvärv genom köp, byte och gåva, m.m.
Den nuvarande jordförvärvslagen gäller förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp. byte eller gåva. Lagen gäller också vissa associationsrättsliga förvärv. nämligen tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller förening och fusion enligt aktiebolagslagen. Lagen gäller däremot inte familjerättsliga (successionsrättsliga) förvärv genom arv eller testamente.
Enligt utredningen finns inte anledning att från jordförvärvslagens tilllämpningsområde undanta vare sig köp. byte eller gåva eller något av de associationsrättsliga förvärv som lagen f. n. omfattar. Utredningen framhåller att det i och för sig vore bra, om tillståndsplikten utvidgades till att avse även vissa förvärv genom arv. Detta skulle emellertid innebära betydande ingrepp i arvslagstiftningen, som enligt utredningen inte kan ske utan särskild utredning av konsekvenserna för andra rättsom-
råden och behovet av följdlagstiftning. Som tidigare nämnts anser utred-
ningen att en sådan utredning bör ske. I avvaktan härpå avstår utredningen
från att föreslå någon ändring i fråga om lagens tillämpning på förvärv ge-
nom arv.
Tillständsfriheten för testamentariska förvärv har enligt utredningen ibland utnyttjats för att kringgå lagen. Det förekommer således enligt vad utredningen erfarit att man för att kunna genomföra förvärvet har valt att upprätta ett testamente, i vilket köparen är insatt som förmånstagare till den egendom som avses med försäljningen. Under testators livstid innehar köparen egendomen som "arrendator". Vid testators död övergår egendomen till förmånstagaren utan att förvärvet prövas enligt jordförvärvslagen. Det har hävdats att den nu angivna ordningen med tillståndsfrihet för testamentariska förvärv är en lucka i lagen som bör täppas till. Mot en sådan lösning kan dock enligt utredningen invändas att den skulle innebära ett sådant ingrepp i testamentsrätten som inte bör ske annat än i samband med en översyn av arvslagstiftningen. Enligt utredningen är det emellertid angeläget att det påtalade missförhållandet rättas till och vissa testamentaris-
ka förvärv bör därför läggas under lagen. Tillståndsplikten bör emellertid
inte avse alla testamentariska förvärv utan bör begränsas till att omfatta
personer som inte är nära släkt med testator eller arvsberättigade efter ho-
nom. 1 enlighet härmed föreslår utredningen att lagen utvidgas till att omfatta även förvärv genom testamente, varvid dock undantag bör göras för sådana fall då förvärvaren är gift med testator eller är hans avkomling eller är arvsberättigad efter testator enligt lag.
Utredningen har även behandlat frågan om inte förvärv av aktier och an-
delar i aktiebolag, handelsbolag och kommanditbolag som äger jordbruksfastighet i fortsättningen bör falla under lagens tillämpningsområde. Utredningen anser emellertid, bl.a. med hänsyn till de stora svårigheter som skulle uppkomma för handeln med aktier, att det inte är möjligt att införa ett prövningsförfarande som berör de börsnoterade bolagen eller andra bolag med större antal aktieägare. Även om det med hänsyn till jordförvärvslagens syfte är angeläget att kunna pröva sådana aktieöverlåtelser som i realiteten innebär överlåtelse av jordbruksfastighet är de praktiska svårigheterna enligt utredningen alltför stora. Vidare är antalet en- och fåmans-
bolag som äger jordbruksfastigheter förhållandevis litet och antalet överlå-
telser av aktier i sådana bolag också av ringa omfattning. Överlåtelser av
jordbruksfastighet mellan enskild person och bolag är redan föremål för prövning enligt jordförvärvslagen liksom bolagsbildning där jordbruksfas-
tighet tillskjuts som apportegendom. Utredningen stannar därför för att in-
te föreslå någon inskränkning I rätten att förvärva aktier eller andelar i bolag som äger jordbruksfastighet.
Utredningen har vidare övervägt frågan om det finns behov att genom en
uttrycklig bestämmelse i jordförvärvslagen hindra att lagen kringgås ge-
nom vissa transaktioner som har samband med överlåtelse av andel i döds-
bo. Utredningen konstaterar att vid överlåtelse av jordbruksfastighet från dödsbo till någon som inte är delägare i boet behövs förvärvstillstånd enligt
huvudregeln i jordförvärvslagen. Överlåtelse från delägare i dödsbo, som
äger jordbruksfastighet, av ideell andel i boet till utomstående är emellertid
tillåten utan förvärvstillstånd. Enligt utredningen har från en del håll uttryckts farhågor för att lagen kringgås genom att lott i boet först överlåts till en utomstående, vilken därefter vid efterföljande arvskifte tillskiftas fastigheten. Utredningen konstaterar emellertid att i den mån syftet med en sådan transaktion är att kringgå tillståndsplikten enligt jordförvärvslagen skall den enligt rättspraxis inte godtas. Det finns därför enligt utredningens mening inte något behov av en särskild bestämmelse för att för-
hindra befarat missbruk.
Nägra invändningar mot utredningens förslag att jordförvärvslagen liksom f.n. i första hand skall vara tillämplig på förvärv av fast egendom som
är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte el-
ler gåva eller genom angivna associationsrättsliga förvärv, har inte gjorts
vid remissbehandlingen. Inte heller jag finner anledning till annan bedöm-
ning.
Mot utredningens förslag att göra jordförvärvslagen tillämplig på sådana
testamentariska förvärv där förmånstagaren inte är arvsberättigad efter
testator har riktats kritik från många håll. Kritiken går ut på att förslaget från rättslig synpunkt är oklart på åtskilliga punkter. Särskilt framhålls att frågan om de rättsliga konsekvenserna av att ett sådant förvärv vägras måste klarläggas ytterligare. Inte heller jag anser att de rättsliga konsekvenserna av förslaget i denna del är tillräckligt utredda. Förslaget innebär ett väsentligt ingrepp i testamentslagstiftningen och inrymmer en hel del rättsliga problem som inte kan lösas utan ytterligare överväganden. Som jag redan har antytt i avsnitt 2.1 bör frågan således bli föremål för särskild utredning.
Om man i enlighet med utredningens förslag begränsar jordförvärvslagens tillämplighet beträffande testamentariska förvärv till att avse förvärv av personer som inte är arvsberättigade, saknas det anledning att göra jordförvärvslagen tillämplig på förvärv genom arv. Det blir alltså inte aktuellt att. som utredningen har föreslagit, utreda frågan om de rättsliga förutsättningarna för en sådan utsträckt tillämplighet.
När det gäller den av utredningen diskuterade frågan om en eventuell tillståndsprövning vid aktieförvärv anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna, främst med hänsyn till olägenheterna för aktiehandeln, att någon inskränkning i rätten att förvärva aktier eller andelar i bolag som
äger jordbruksfastighet f.n. inte kan göras. Skulle det emellertid visa sig att tillståndsfriheten i framtiden utnyttjas för att kringgå jordförvärvslagen,
bör som några remissinstanser har påpekat frågan om en eventuell tillståndsplikt för vissa sådana förvärv tas upp på nytt.
I likhet med utredningen anser jag det heller inte vara nödvändigt att i den nya lagen införa regler för att motverka sådana transaktioner i syfte att
kringgå lagen som innebär att utomstående, som förvärvat andel i dödsbo, tillskiftas dödsboet tillkommande jordbruksfastighet. Enligt rättspraxis (NJA 1966 s. 66) godtas inte sådana fingerade arvskiften av domstolarna
som ett från jordförvärvslagens tillämpning undantaget successionsrättsligt fång. Jag utgår vidare från att frågan kommer att uppmärksammas av den utredning om dödsbon som jag tidigare har förordat.
2.2.2 Statens förvärv och överlåtelser
Statens förvärv och överlåtelser av jordbruksfastighet är f.n. undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen.
De mer betydelsefulla statliga förvärven av jordbruks- och skogsmark
görs av de affärsdrivande verken, dvs. domänverket, förenade fabriksver-
ken, statens vattenfallsverk, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar och televerket. Domänverket har den mest omfattande inköpsverksamheten. Dess förvärv regleras i förordningen (1975:1021) med instruktion för domänverket. Enligt förordningen skall förvärv eller byte av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet ha tillstyrkts av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen. Härvid bedöms förvärven på samma sätt som om jordförvärvslagen varit tillämplig. Om egendomens värde överstiger 500 000 kr., skall förvärvet godkännas av regeringen. I instruktionerna för övriga affärsdrivande verk saknas däremot föreskrifter om att förvärv av jordbruksfastighet skall prövas från jordpolitisk synpunkt.
Överlåtelser från staten regleras i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m. m. Bestämmelserna är inte tillämpliga på överlåtelser från lantbruksnämnden. Enligt förordningen får domänverket besluta om försäljning av statens fasta egendom när taxeringseller saluvärdet inte överstiger I milj. kr. Bemyndigandet gäller även byte av fast egendom. För andra statliga myndigheter gäller andra värdegränser. Förfarandet innebär att den säljande myndigheten vid försäljning av jordbruksfastighet skall inhämta yttrande från lantbruksnämnden. Kan myndigheten därvid inte godta tlantbruksnämndens förslag, skall ärendet
hänskjutas till regeringen.
Utredningen anför att den enligt sina direktiv bör eftersträva att statens förvärv blir föremål för prövning enligt samma grunder som gäller för andra förvärvare. En sådan prövning kan enligt utredningen åstadkommas på i
huvudsak två skilda vägar. Ett sätt är att den nuvarande ordningen behålls i princip oförändrad. En annan lösning är att jordförvärvslagen görs tilllämplig på förvärv som görs av statens affärsdrivande verk. Utredningen
har stannat för sistnämnda lösning. Härigenom nås enligt utredningen en bättre samordning av den jordpolitiska prövningen av förvärv som görs av staten och av enskilda. En sådan samordning är enligt utredningen särskilt
betydelsefull på så sätt att lantbruksnämnden får bättre kontroll över den
mark som även i fortsättningen skall användas för jordbruks- eller skogs-
bruksändamål.
Enligt utredningen talar nu angivna skäl också för att samtliga överlåtel-
ser från staten av jordbruksfastigheter blir föremål för prövning enligt lagen. Om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruks-
nämnden, bör dock överlätelsen liksom nu vara undantagen från prövning. Detsamma bör gälla överlåtelser av lantbruksstyrelsen. eftersom det förekommer att lantbruksstyrelsen av bl. a. samordningsskäl ombesörjer sådana överlåtelser. Inte heller bör statens överlåtelser till kommun vara föremål för sådan prövning. I detta fall bör det enligt utredningen vara tillräckligt om de jordpolitiska intressena tillvaratas genom att den myndighet som säljer inhämtar yttrande från lantbruksnämnden före försäljningen.
Utredningens förslag om införande av tillståndstvång för vissa statliga förvärv och överlåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet re-
missinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget och förordar således att lagens tillämpningsområde vidgas till att avse dels förvärv som görs av statens affärsdrivande verk, dels överlätelser av staten tillhörig egendom med
undantag för de fall då egendomen överlåts av lantbruksnämnden eller
lantbruksstyrelsen eller förvärvas av kommun. De föreslagna ändringarna kan sägas vara av i huvudsak formell karaktär men medför samtidigt en enhetligare prövning för olika slag av förvärvare. Genom samräd mellan berörda statliga myndigheter och lantbruksnämnderna i samband med planerade förvärv eller överlåtelser bör enligt min mening en tillståndsprövning
inte behöva bli mer komplicerad än det nuvarande administrativa förfaran-
det.
2.2.3 Kommunala förvärv
Enligt nuvarande jordförvärvslag är kommun, landstingskommun och kommunalförbund undantagna från skyldighet att söka förvärvstillstånd.
Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag förutsattes att kommun inte skulle utnyttja sin rätt att fritt få förvärva jordbruksfastigheter utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt så långt möjligt tillmötesgå nämndens eventuella önskemål angående egendomens användning.
För att få en uppfattning om omfattningen av och ändamålet med kom-
munernas förvärv av jordbruksfastigheter har utredningen under medverkan av kommunförbundet genomfört en enkät avseende perioden 1970-1975 hos kommunerna. Enligt vad som framgår av enkäten har huvuddelen av förvärven skett för samhällsändamål (bebyggelse, vägar, gemensamma anläggningar, rekreationsområden m. m.) men inte obetydliga arealer mark uppges ha förvärvats för annat ändamål.
Utredningen anför att den enligt sina tlläggsdirektiv bör eftersträva att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter blir föremål för prövning enligt samma grunder som gäller för andra förvärvare. En jordpolitisk
prövning av de kommunala förvärven kan enligt utredningen komma till
stånd antingen genom att samrådsförfarandet mellan kommun och lant-
bruksnämnd görs obligatoriskt eller genom att en verklig prövning görs en-
ligt jordförvärvslagen. I det senare fallet bör dock enligt utredningen undantag alltid göras för sådana fall då kommun utövar förköpsrätt enligt förköpslagen. Det kan nämligen enligt utredningen inte gärna komma i fråga
2 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 85
att kräva tillstand för sådana förvärv som kommunerna enhgt annan för-
värvslagstiftning genomför tvängsvis.
Vid valet mellan dessa båda alternativ anser utredningen övervägande
skäl tala för att välja den lösning som går ut på en tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen. Endast härigenom kan en bättre samordning ske av den jordpolitiska prövningen av olika kategorier förvärvares köp av jordbruks-
och skogsbruksfastigheter. En sådan lösning ligger också enligt utredningen i linje med riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. Utredningen understryker emellertid att tillståndsprövningen givetvis måste ske med beaktande av att kommunerna för sina uppgifter enligt kommunallagen och annan lagstiftning måste kunna förvärva mark i väsentligen samma ut-
sträckning som hittills. När ändamälet med förvärvet är sådant som anges I förköpslagen, bör prövningen bli av mer formell art och förvärvstillstånd
skall regelmässigt lämnas. En särskild lagbestämmelse bör därför införas i
den nya lagen enligt vilken kommun skall lämnas förvärvstillstånd till för-
värv för ändamål som avses I förköpslagen. Kommunala förvärv för annat
ändamäl bör däremot prövas i vanlig ordning.
Landstingskommuner och kommunalförbund bör enligt utredningens mening alltid vara skyldiga att söka förvärvstillstånd.
Bland remissinstanserna råder delade meningar om huruvida en jordpoli-
tisk prövning av de kommunala förvärven bör komma till stånd genom ett
samrådsförfarande eller genom att en verklig prövning görs enligt jordförvärvslagen. Bl. a. kommunförbundet och flera länsstyrelser anser emeller-
tid att övervägande skäl talar för att kommunernas förvärv av jordbruks-
fastigheter prövas enligt jordförvärvslagen i enlighet med utredningens förslag. Även jag förordar att utredningens förslag genomförs. Utredningens enkät visar att kommunerna har gjort relativt omfattande markförvärv för andra ändamäl än som avses i I 8 förköpslagen, dvs. främst för förvärv av fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tät-
bebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därigenom har
kommunernas undantagsställning i vissa fall verkat hindrande för struktur-
rationaliseringen i jord- och skogsbruket. Det bör också framhållas att enkäten inte avser de omfattande förvärv som kommunerna gjorde före 1968
ärs utgång då realisationsvinstbeskattningen ändrades. I likhet med utredningen vill jag emellertid understryka att tillståndsprövningen inte får in-
kräkta på kommunernas möjligheter att fullgöra sina uppgifter enligt kommunallagen och annan lagstiftning. I den nya lagen bör därför uttryckligen
anges att kommun inte får vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egen-
dom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöversikter och markdispositionsplaner har under senare år tagits fram ett omfattande material som belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsändamål. Detta material kan enligt min mening bli ett värdefullt hjälpmedel vid den |
förordade prövningen av kommunernas förvärv.
2.2.4 Kyrkans förvärv
Kyrkans förvärv av jordbruksfastigheter liksom försäljning av sådan kyrklig jord är undantagna från tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen. Sådana ärenden prövas i stället enligt lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord och i anslutning till lagen utfärdad förordning (1971: 860)
om förvaltning av kyrklig jord där det har föreskrivits ett samrådsförfaran-
de. I alla förvärvsärenden rörande fastigheter skall stftshämnden således
samråda med lantbruksnämnden. Om stiftsnämnden och Jantbruksnämnden är av olika mening i frågan om förvärvet bör godkännas enligt grunder-
na för jordförvärvslagen, får stiftsnämnden inte avgöra ärendet utan har att överlämna det till kammarkollegiet. Motsvarande skyldighet föreligger för kammarkollegiet att samråda med lantbruksstyrelsen och att vid oenighet överlämna avgörandet till regeringen.
Utredningen har genom en enkät hos stiftsnämnderna inhämtat uppgifter om kyrkans köp och försäljningar. Enligt vad som framgår av enkäten har kyrkan under perioden 1970-1975 förvärvat ca 39000 ha och sålt ca
16000 ha jordbruks- och skogsbruksmark. Kyrkan har således ökat sitt
markinnehav med i runt tal 23 000 ha. Det är i första hand den produktiva skogsmarken som har ökat, under det att åkerarealen har minskat.
Enligt utredningen bör den jordpolitiska prövningen av köp och försäljningar som görs av kyrkan ske på samma sätt som för övriga markägarka-
tegorier. Det finns enligt utredningen inte någon anledning att låta kyrkan inta en särställning i förhållande till stat och kommun som enligt utredningens förslag i viss utsträckning bör vara underkastade tillståndsplikt enligt
Jordförvärvslagen. Utredningen föreslår därför att nuvarande undantag i jordförvärvslagen för kyrkans förvärv och överlåtelser av jordbruksfastigheter upphävs.
Det alldeles övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Kammarkollegiet förordar emellertid att det nuvarande samrådsförfarandet behålls och anför att detta enligt kollegiets mening har fun-
gerat väl. För egen del ansluter jag mig till utredningens förslag och förordar således, främst av samordningsskäl, att kyrkans förvärv och överlåtel-
ser av fastigheter som är taxerade som jordbruksfastigheter i fortsättningen blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen. Därigenom ökar för-
utsättningarna för en aktiv medverkan från kyrkans sida i strävandena att
förbättra fastighetsstrukturen.
2.2.5 Släktförvärv
Enligt nu gällande lag görs vidsträckta undantag från skyldigheten att sö-
ka förvärvstillstånd för förvärv av släktingar. Förvärvstillstånd behöver således inte sökas I. om förvärvaren är gift med överlätaren,
2. om förvärvaren är avkomling (barn, barnbarn osv.) till överlätaren el-
ler dennes make,
3. om förvärvaren är syskon till överlätaren elter dennes make,
4, om förvärvaren är avkomling (barn, barnbarn osv.) till syskon till överlåtaren eller dennes make,
5, om makar förvärvar gemensamt och nägon av dem stär i sådant släktskap till överlätaren eller dennes make som anges i punkterna 1-4.
Det är att märka att förvärv som sker bakåt i en släktkedja inte är undantagna från tillständsplikten. Om en person förvärvar en jordbruksfastighet från i. ex. sin son eller ett syskonbarn. fordras sålunda tillstånd.
Enligt en undersökning som utredningen har låtit göra uppgick antalet släktförvärv genom köp. byte och gäva under perioden 1970-1974 till omkring 18300 eller 3700 om året. Eftersom undersökningen endast avsåg förvärv som omfattade mer än 5 ha åker eller 5 ha skog, är antalet i själva verket större och kan enligt utredningen totalt beräknas uppgå till omkring 5000 om året. Enligt undersökningen var förvärvaren besläktad med överlåtaren enligt följande: make 396, barn 77 &, barnbarn 224. syskon 107
och syskonbarn 8 7.
Utredningen konstaterar på grundval av den gjorda undersökningen att släktskapsundantaget har mycket stor räckvidd. Statistiska uppgifter visar också enligt utredningen att antalet överlåtelser till släktingar ökar. Släktskapsundantaget har således medfört att jordförvärvslagens reella räckvidd har blivit alltmer begränsad. Resultatet av de gjorda undersökningarna skulle enligt utredningens majoritet i och för sig närmast leda till slutsatsen att släktskapsundantagen borde helt avskaffas, om hänsyn enbart togs till jordförvärvslagens syften. Enligt utredningsmajoriteten skulle det dock bl. a. med hänsyn till gällande familjerättsliga lagstiftning leda för långt att föra in förvärv som görs av make eller barn under lagen. Med hänsyn till angelägenheten av att lagens tillimpningsområde utvidgas har utredningens majoritet stannat för att avskaffa tillståndsfriheten för syskon. syskons avkomling och makes avkomling. Endast förvärv av make och avkomlingar bör således i fortsättningen vara undantagna från kravet på förvärvstillstånd. Enligt utredningsmajoritetens mening är dock det mer avlägsna släktskapet en omständighet som bör kunna beaktas vid tillständsprövning. Är omständigheterna sådana att det framgår att syskon, syskons avkomling eller makes avkomling avser att bosätta sig på och bruka egendomen bör förvärvstillstånd inte vägras utan särskilda skäl. Detta innebär att om man överväger avslag på grund av rationaliseringsskäl förutsätts att starka sådana skäl föreligger. På motsvarande sätt bör sammanboendes ställning kunna beaktas vid tillståndsprövningen. Förslaget beräknas få till följd att de från lagen undantagna stäktförvärven genom köp. byte, gåva kommer att minska med nära 20 Z:.
En ledamot av utredningen reserverar sig mot utredningsmajoritetens förslag och anser att syskon även i fortsättningen bör fritt kunna förvärva jordbruksfastighet och vill dessutom utvidga släktskapsundantaget utöver vad som gäller f. n. till att omfatta även förvärv som görs av föräldrar.
För egen del vill jag framhålla att utredningens undersökningar visar att allt färre fastigheter på senare tid har bjudits ut på den öppna marknaden. Samtidigt har främst släktförvärven. som ligger utanför lagens kontroll, ökat markant både till antal och areal. Dessa förvärv har många gånger
medfört svårigheter när det gäller att med hjälp av jordförvärvslagen un-
derlätta jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Rationaliseringsfas-
tigheter behålls ofta av släktingar och av delägare i dödsbon även om dessa
inte längre har någon som helst anknytning vare sig till orten eter till jord-
bruket eller skogsbruket som näring. Jag anser i likhet med de flesta remissinstanserna att utredningens förslag till begränsning av det nuvarande
släktskapsundantaget innebär en rimlig och godtagbar avvägning mellan å ena sidan det jordpolitiska intresset att minska det passiva ägandet, som huvudsakligen orsakas av släktförvärven, och å andra sidan de närmaste släktingarnas intresse av att fritt få förvärva släktegendomen. Jag förordar således att släktskapsundantaget inskränks till att gälla dem som är närmast arvsberättigade, dvs. avkomlingar och make. Släktskapsundantaget bör således i fortsättningen inte omfatta syskon, syskons avkomling och makes avkomling. I likhet med utredningen anser jag emellertid att sist-
nämnda, mer avlägsna släktskap liksom sammanboende bör kunna anses
som ett särskilt skäl för bifall till förvärvstillstånd även om andra skäl skulle tala emot förvärvet. Det är också givet att släktingars önskemål att efter avstyckning få förvärva bostad och gårdstomt för fritidsändamål så långt möjligt bör tillgodoses.
Att som reservanten föreslagit utvidga släktskapsundantaget till att om-
fatta även föräldrar kan jag inte biträda. Antalet sådana överlåtelser torde
också vara mycket begränsat.
2.2.6 Exekutiva auktioner och andra frågor om undantag från jordförvärvslagen
Enligt nuvarande jordförvärvslag görs undantag för förvärv av jordbruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion. Undantaget kombineras
. emellertid med regler om skyldighet för förvärvaren att efter viss tid avyttra egendomen under förutsättning att förvärvet har skett under sådana för-
hållanden att tillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp och förhållandena
inte har upphört inom en tid av två år eller tillstånd lämnats att behålla egendomen.
Förvärvstillstånd enligt nuvarande jordförvärvslag behövs inte heller
1. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,
2. om fånget skall prövas enligt 1, 2 eller 48 lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,
3. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
4. om egendomen utgör fastighet som genom avstyckning har bildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och därefter inte har undergått taxering,
5. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och inte enligt 128 jordför-
värvslagen är skyldig att avyttra andelen,
6. om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fidetkommissbo under avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.
Till dessa frågor som rör undantag från tillständsplikten enligt jordförvärvslagen återkommer jag i specialmotiveringen. Jag vill emellertid redan
nu förutskicka att jag i likhet med utredningen anser att man inte längre bör göra undantag för förvärv genom inrop på exekutiv auktion, under det att
2.3¶Förutsättningar för förvärvstillstånd
2.3.1 Allmänna riktlinjer
Utredningen anser det vara lämpligt att, till ledning för tolkningen av de
bestämmelser som närmare anger de särskilda förutsättningar som bör gälla vid prövningen av förvärvstillstånd, i en inledande paragraf ange den
grundprincip efter vilken prövningen skall ske. Enhigt utredningen bör vid tillståndsprövningen gälla som grundprincip att behovet av rationella lant-
bruksföretag särskilt beaktas. Förvärv som motverkar tillkomsten av än-
damålsenliga lantbruksföretag som utnyttjar markens produktionsförmäga
rationellt skall förhindras genom att förvärvstillstånd vägras. Utredningen
erinrar om att regeringen i prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken. m.m., vilken numera har antagits av riksdagen (JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103), särskilt har framhållit att den statliga ratio-
naliseringspolitiken bör ha som utgångspunkt att familjelantbruket skall
vara den dominerande företagsformen och att ett huvudsyfte med denna politik därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av
rationella familjeföretag. Förutsättningarna för jord- och skogsbrukets produktion varierar i olika landsändar och tillämpningen av bestämmelsen måste därför enligt utredningen anpassas till de skilda förhållandena. Därvid bör hänsyn tas till den
målsättning för jord- och skogsbruket som finns i olika områden. Härav
följer å andra sidan att förvärvstillstånd skall lämnas, när förvärvsegendomen saknar väsentlig betydelse för lantbrukets rationalisering. Vad som
skall anses vara av väsentlig betydelse bör enligt utredningen ses mot bakgrund av nyssnämnda målsättning och förhållandena i övrigt.
Begreppet lantbruksföretag omfattar enligt utredningen företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. I sådana företag kan också Ingå fiske som har sådan omfattning att det utgör ett komplement till an-
nan sysselsättning. Lantbruksföretagen indelas enligt de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken i tre olika kategorier, nämligen utvecklade och utvecklingsbara, begränsat utvecklingsbara och ej utvecklingsbara lantbruksföretag. Till utvecklade och utvecklingsbara företag räknas företag som har eller förväntas få en sådan kombination av resurser, att de vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik kan producera jordbruksprodukter till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som inkomstmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. Begränsat utvecklingsbara företag har definierats som företag som har förutsättningar att bli bestående under viss tid, men som har så begränsade utvecklingsmöjligheter att de inte ens efter lämplig investering kan anses vara utvecklingsbara. Övriga företag, som inte är utvecklingsbara, har beskrivits som företag som inte har eller efter lämplig investering inte kan anses få en sådan omfattning och kombination av.produktiva resurser, att de kan hänföras varken till gruppen utvecklade och utvecklingsbara företag eller till gruppen begränsat utvecklingsbara före-
tag.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till förslaget att det bör uppställas som grundprincip att behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgärdsnäringen (lantbruksföretag) särskilt beaktas vid prövning av fråga om förvärvstillstånd. Jag avser att i det följande behandla de särskilda förutsättningar som bör gälla i övrigt.
2.3.2 Priskontroll och kapitalplacering
Utredningen konstaterar som tidigare nämnts att prisstegringen på lantbruksföretag under senare år har skett snabbare än den allmänna prisstegringen. För sådana företag betalas ofta priser som betydligt överstiger det värde företaget har i förhållande till dess avkastning. Detta försvårar för lantbrukare utan tillgång på betydande eget kapital att etablera sig som egna företagare. Vidare kan utvecklingen medföra krav på att priserna på Jordbruksprodukter höjs för att medge förräntning av fastighetskapitalet. Även om prisstegringen på skogsmark till en betydande del har sin orsak i världsmarknadsutvecklingen på skogsprodukter tenderar också priserna på skogsmark enligt utredningen att överstiga avkastningsvärdet.
Vid tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen sker i praxis viss kontroll av priset vid förvärvet. Det förekommer således att ansökan om förvärvstillstånd avslås med stöd av 48 lagen när köpeskillingen är så hög att den överstiger från jord- och skogsbrukssynpunkt skäligt värde och kan bedömas ha prisdrivande effekt. För en sådan tillämpning av bestämmelsen finns stöd i förarbetena till lagen och vad som där sägs om markspekulation. Möjligheterna till en sådan tillämpning är dock begränsade, eftersom bestämmelsen inte är tillämplig på alla förvärv.
Utredningen anser att tillståndsmyndigheten alltid skall ha möjlighet att pröva köpeskillingens eller annat vederlags skälighet. Utredningen föreslår därför att i lagen införs en uttrycklig bestämmelse som innebär att för-
värvstillstånd skall vägras, om köpeskillingen elter annat vederlag inte en-
dast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess
avkastning. Bestämmelsen bör gälla alla förvärv.
Enligt utredningen bör det i första hand vara avkastningsvärdet som ut-
gör grunden för prövning av köpeskillingens skälighet, eftersom det från samhällssynpunkt är angeläget att priserna på lantbruksföretag inte överstiger den avkastning marken ger vid användning för jordbruks- och skogsbruksändamål. Prövningen av köpeskillingens skälighet bör således i
första hand utgå från egendomens avkastningsvärde vid en för orten normal driftsinriktning. På många lantbruksföretag finns dock värden som inte
har samband med jord- och skogsbruket. Exempel härpå är vissa byggnader, grustag, jakträtt m.m. Värdet på sådana nyttigheter bör enligt utredningen sättas med ledning av marknadsvärdet.
Vid prövning av fråga om köpeskillingen överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning torde det enligt utredningen normalt vara
tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar. Utredningen bedömer
att det endast i ett begränsat antal fall blir nödvändigt att göra mer nog-
granna kalkyler om avkastningen av jordbruksmarken och värdet av den
växande skogen. Vid beräkningarna bör de metoder användas som lantbruksnämnderna nu tillämpar när det gäller att fastställa värdet på lantbruksföretag vid prövning av frågan om statligt stöd skall lämnas. Eftersom all värdering är behäftad med osäkerhet anser utredningen att köpe-
skillingar som något överstiger värderingsresultatet kan godtas. Hur stor
avvikelse som bör accepteras får bero på omständigheterna i det enskilda
fallet.
Utredningen framhåller att ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen
bör vara att utvecklade och utvecklingsbara företag i första hand skall förbehällas personer som avser att aktivt ägna sig åt lantbruk. Det är därför
angeläget att kunna förhindra förvärv i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte av personer som inte avser att aktivt bruka företagen. Utred-
ningen föreslår därför att förvärvstillstånd skall vägras om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Några generella regler kan svårligen uppställas för vad som skall anses som kapitalplacering. Enligt utredningen får bedömningen av omständigheterna i det enskilda fallet tillmätas avgörande betydelse. Förvärv som görs av stiftelser och
fonder, av andra juridiska personer utan anknytning till jord- eller skogsbruk och av fysiska personer, som inte avser att bli yrkesverksamma jord-
och skogsbrukare, är regelmässigt att hänföra till kapitalplacering. I vissa fall kan särskilda skäl föreligga för att ändå tillåta förvärv som huvudsakligen sker för kapitalplacering. Ett sådant skäl är att egendomen saknar in-
tresse för jordbruks- och skogsbruksändamål. Ett annat skäl kan vara att
lantbruksföretaget är ovanligt stort och kapitalkrävande eller att förvärvaren förbinder sig att vidta vissa produktionsbefrämjande åtgärder på egen-
domen.
Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till förslaget att i lagen införa en bestämmelse som möjliggör en prövning av prisets skälighet. Från flera håll påpekas att syftet med en lagbestämmelse av ifrågavarande slag i första hand bör vara att komma till rätta med de fall då ett pätagligt överpris föreligger. Någon remissinstans uttalar emellertid farhågor för att en sådan priskontroll i enskilda fall kan innebära fara för kreditgivarna.
Utredningens förslag att i första hand avkastningsvärdet bör ligga till grund för köpeskillingens skälighet har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Många remissinstanser påpekar att den föreslagna priskontrollbestämmelsen inrymmer en rad tillämpningsproblem som kan bli svårbemästrade. Som exempel på sådana problem pekas på svårigheten att bestämma den dniftsinriktning som skall läggas till grund för avkastningsvärderingen särskilt med hänsyn till de stora skillnaderna på jordarnas kvalitet såväl mellan olika brukningsenheter på samma ort som mellan olika ägoskiften inom samma fastighet. Vidare påverkas värdet av många faktorer som är beroende av köparens förutsättningar, intressen och förväntningar. Vissa remissinstanser förordar därför att regeln i nuvarande lag, skäligt marknadsvärde, bör bibehållas men med en striktare tillämpning.
Utredningens förslag att förvärvstillstånd skall kunna vägras om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering godtas av alla remissinstanser utom en, som ifrågasätter om inte bestämmelsen kan undvaras.
Jag anser för min del att det är angeläget att jordförvärvslagen ges en sådan utformning att den i samspel med andra åtgärder från samhällets sida mer effektivt än f.n. motverkar omotiverade prisstegringar på jordbruksoch skogsmark och spekulation i sådan mark. Särskilt under perioder då inflationstakten är hög och det finns förväntningar om fortsatt inflation söker sig kapitalet till realvärden. Eftersom tillgången på mark är begränsad uppstår ett efterfrågetryck på prisnivån. Erfarenheten har visat att denna prisnivå även vid en optimistisk framtidsbedömning många gånger ligger betydligt över vad som betingas av inflationen och lönsamhetsutvecklingen inom näringen. Detta innebär att aktiva lantbrukare, som i huvudsak måste värdera fastigheterna efter deras avkastningsvärde och således inte kan lägga skattemässiga och andra värderingar ovanpå detta värde, inte kan konkurrera på lika villkor. Utredningen anför att utvecklingen också kan komma att innebära krav på höjda priser på jordbruksprodukter. Jag förordar således att i lagen tas in bestämmelser som gör det möjligt för tillståndsmyndigheten att pröva köpeskillingens eller annat vederlags skälighet.
När det sedan gäller frågan vilket värde som bör tjäna som norm för bedömningen om köpeskillingen eller annat vederlag skall anses skälig anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att det i princip bör vara egendomens avkastningsvärde som bör utgöra riktpunkt för be-
dömningen. Jordbrukspolitikens mål är ju bl. a. att tillförsäkra dem som är sysselsatta inom jordbruket i alla delar av landet en ekonomisk och social
standard, som är likvärdig med den som andra grupper uppnär samtidigt som konsumenternas berättigade krav på säker tillgång till livsmedel av
god kvalitet till rimliga priser tillgodoses. Detta innebär att det är angeläget att priset på jordbruksmarken inte överstiger det värde som motsvarar en skälig avkastning av marken. Jag vill samtidigt framhålla att avsikten med
den föreslagna prisprövningen inte är att snabbt åstadkomma en radikal
första hand bryta de senare årens onormala prisutveckling och nå en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till förändringarna i den all-
männa prisnivån. Syftet är också att få ett hjälpmedel att styra strukturrationaliseringen så att tillgänglig mark kan tillföras enheter som bäst behö-
ver förstärkas.
Som utredningen framhåller måste emellertid vissa nyttigheter värderas med ledning av marknadsvärdet. På många lantbruksföretag finns nämligen värden som inte har samband med egendomens användning för jord-
bruk eller skogsbruk. Exempel härpå är vissa byggnader, grustag, jakträtt m.m. Vid prövningen bör givetvis värdet på sådana nyttigheter sättas med
ledning av marknadsvärdet.
Vissa remissinstanser har uttryckt farhågor för att en regel om priskontroll som grundar sig på avkastningsvärdet kommer att innebära svårbemästrade problem vid tillämpningen. Jag anser för min del att farhågorna
är överdrivna även om jag är medveten om att metoderna att beräkna av-
kastningsvärdet är relativt osäkra. Lantbruksnämnderna besitter nämligen stor erfarenhet av värdering av jordbruksfastigheter, varvid värdet av skogsdelen redan i dag grundas på avkastningsvärdet. Den företagsekonomiska lönsamhetskalkyl som i stor omfattning används av nämnderna vid prövning av ansökningar om statligt investeringsstöd bör kunna vara vägledande även då det gäller att vid tillämpningen av jordförvärvslagen bedö-
ma prisets skälighet med hänsyn till egendomens avkastning. Jag delar utredningens uppfattning att det normalt bör vara tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar av avkastningsvärdet. För det fall lantbruksnämnden på grundval av sådana beräkningar preliminärt kommer till det resultatet att priset är så högt att tillstånd bör vägras bör dock krävas att lantbruksnämnden gör mer noggranna kalkyler om avkastningen av jordbruksjorden och värdet av den växande skogen innan definitiv ställ-
ning tas i tillståndsfrågan. Eftersom all värdering är behäftad med osäkerhet anser jag att köpeskillingar eller annat vederlag som endast obetydligt överstiger värderingsresultatet kan godtas. Hur stor avvikelse som bör accepteras får bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
Utredningen har utformat regeln om priskontroll som en obligatorisk re-
gel enligt vilken tillstånd alltid skall vägras, när köpeskillingen eller annat vederlag för egendomen bedöms vara för hög och skillnaden inte endast är
obetydlig. Eftersom det kan förekomma fall då det kan vara motiverat att ge tillständ trots att priset är högt, bör det finnas möjlighet att medge undantag från huvudregeln, om särskilda skäl föreligger. Ett sådant särskilt skäl kan vara att fastigheten endast har ringa betydelse från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.
Mot utredningens förslag till priskontrollregel har invänts att den kan
medföra risker för kreditgivarna och sänka värdena på vissa fastigheter.
Pet är svårt att bedöma i vilken utsträckning det verkligen förhåller sig så. Klart är emellertid att de marknadsvärden som i dag förekommer på vissa håll har en spekulativ karaktär, vilket har visat sig ge resultat som inte är godtagbara från jordbrukspolitisk synpunkt. Ett konsekvent fullföljande av kritiken mot utredningens förslag på denna punkt skulle leda till att man av hänsyn till markägare och kreditgivare över huvud taget inte skulle kun-
na bringa lagstiftningen i bättre överensstämmelse med den jordbrukspoli-
tiska målsättningen. Sådana hänsynstaganden till angivna intressen kan jag inte biträda.
På grund av det nu anförda förordar jag att i den nya jordförvärvslagen
tas in en regel att förvärvstillstånd skall vägras. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med
hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. Regeln bör kom-
pletteras med en undantagsregel enligt vilken tillstånd ändå får lämnas, om
det finns särskilda skäl till det.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till utredningens förslag att förvärvstillstånd skall vägras om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. En bestämmelse av motsvarande innebörd fanns i 1955 års jordförvärvslag och en sådan bestämmelse står väl i överensstämmelse med syftet med den nu föreslagna lagen. Om sådana särskilda skäl som utredningen ger exempel på föreligger, bör undantag från bestämmelsen kunna medges. Andra sådana skäl kan vara att egendomen är av särskild betydelse för naturvården eller kulturminnesvården eller att förvärvaren avstär delar av egendomen som är av betydelse för familjelantbruket.
2.3.3 Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag
Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag är utformade så att ägare
av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag i regel inte kan vägras att förvärva närbeläget företag av samma slag i syfte att föra samman företagen till en enhet, s.k. additionsförvärv. Sådan sammanläggning kan sä-
gas utgöra ett av lagens syften. Utredningen anför att detta i många fall har
försvårat för andra jordbrukare att konkurrera om salubjudna familjeföre-
tag. eftersom etablerade jordbrukare med bättre ekonomiska förutsätt-
ningar har haft möjlighet att förvärva dessa företag som tillskott till företag
som de redan äger. Genom denna konkurrens har även priserna påverkats uppåt. Även om sammanförande av familjelantbruk ur den enskildes syn-
vinkel kan vara företagsekonomiskt motiverat är det enligt utredningen från regional- och befolkningspolitiska synpunkter ett allmänt intresse att det finns möjlighet att förhindra ett sammanförande, när detta är påkallat. Företag som var för sig har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken bör således inte få föras samman till en enhet. Utredningen framhåller samtidigt att detta givetvis inte innebär att man bör hindra en naturlig utveckling av ett familjeföretag i takt med exempelvis familjens förändring eller den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
Utredningen föreslår mot bakgrund av det anförda att förvärvstillstånd skall vägras, om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör bestå som självständiga enheter, förs samman till en enhet. Om särskilda skäl föreligger bör dock förvärvstillstånd få lämnas.
Vid prövning av fråga om särskilda skäl skall anses föreligga för att medge förvärv som innebär att två utvecklade eller utvecklingsbara företag förs samman måste enligt utredningen hänsyn tas till de möjligheter som föreligger för de båda företagen att bestå och utvecklas var för sig. Vidare bör hänsyn tas till förhållandena i olika delar av landet och i olika bygder. 1 vissa väl utvecklade bygder är nämligen de befolknings- och regionalpolitiska skälen mot ett sammanförande mindre tungt vägande.
Enligt utredningen bör i likhet med vad som gäller nu även den nya lagen innehålla en särskild bestämmelse som innebär att en olämplig uppdelning av lantbruksföretag kan förhindras. Den nu gällande bestämmelsen har fått betydelse främst vid uppdelning av lantbruksföretag som består av flera registerfastigheter, eftersom uppdelning genom försäljning av område av fastighet regleras genom fastighetsbildningslagen. Utredningen anser att bestämmelsen bör avse all överlåtelse av egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och således gälla vare sig det är fråga om förvärv av hel registerfastighet eller endast del därav. En uppdelning bör emellertid enligt utredningen medges, om den inte medför olägenhet av nägon betydelse för företaget. Utan hinder av bestämmelsen bör dock tillstånd kunna ges, om särskilda skäl föreligger.
Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag att införa en bestämmelse som ger möjlighet att förhindra additionsförvärv. Även jag förordar att en sådan bestämmelse införs. Flera starka skäl talar härför. Utredningen åberopar främst regional- och befolkningspolitiska skäl. Jag vill därutöver framhålla att en utgångspunkt för den statliga rationaliseringspolitiken enligt 1977 ärs beslut är att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen. En bestämmelse som hindrar additionsförvärv är en konsekvent följd härav. En sådan regel är också ägnad att motverka prisstegringar på jordbruksfastigheter och kapitalplaceringsköp, att hindra uppkomsten av brukningsenheter med mycket utspritt ägoinnehav och att underlätta kommande generationsskiften. .
Jag vill dock framhålla att bestämmelsen inte är avsedd att utgöra ett
Prop. 1978/79: 85 : 29
hinder för utvecklade och utvecklingsbara företag att genom tillköp av lämpligt belägen mark anpassa sig till förändringar av produktionsteknik m.m. Ett av huvudsyftena med jordförvärvslagen är ju att främja jordbrukets rationalisering. Men samtidigt vill jag understryka att ökning av brukningsenheternas storlek är rationell endast till en viss gräns. En sådan uppbyggnad och utveckling av större företag som från allmän synpunkt kan
anses värdefull bör inte ske genom att var för sig utvecklade eller utvecklingsbara företag förs samman. Jag ansluter mig till förslaget att i den nya jordförvärvslagen ta in en
motsvarighet till den bestämmelse i nu gällande lag som gör det möjligt att förhindra förvärv som kan antas medföra att utvecklat eller utvecklings-
bart företag delas upp och detta medför olägenhet av nägon betydelse för
företaget. Som några remissinstanser, bland dem lantmäteriverket, föreslår bör bestämmelsen begränsas till att omfatta fall där uppdelningen av-
ser lantbruksföretag som bestär av flera registerfastigheter och någon eller
nägra av dem avses bli skilda från de andra. Bestämmelser som ger möjlig-
het att förhindra olämplig uppdelning av en och samma fastighet finns redan i 3 kap. 6§ första stycket fastighetsbildningslagen och något behov av
ytterligare bestämmelser för dessa fall torde inte finnas. Dessa bestämmel-
ser bör självfallet tillämpas så att de hindrar uppdelning av lantbruksföretag som utgör lämplig brukningsenhet. Jag vill i detta sammanhang nämna
att jag kommer att föreslå vissa ändringar i fastighetsbildningslagen som innebär att underställning till lantbruksnämnden skall ske i större utsträckning än som hittills skett. Avstyckning av område för jordbruk eller skogs-
bruk som överlåtits kommer således enligt förslaget i regel inte att få ske utan underställning av frågan om förvärvstillstånd.
2.3.4 Juridiska personers förvärv
Enligt 4§ andra stycket 1 nuvarande jordförvärvslag intar företag för
förädling av jordbruks- och skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter en prioriterad ställning vid förvärv av mark vars alster
skall användas i rörelsen. I praktiken har bestämmelsen fått betydelse
främst för skogsbolag och sågverksföretag vid förvärv av skogsfastigheter.
Fram till år 1965 reglerades de juridiska personernas förvärv genom lagen (1925: 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (bolagsförbudslagen). Lagen innehöll ett princi-
piellt förbud för bolag och andra juridiska personer att förvärva mark. En-
dast genom enklavförvärv gavs möjlighet till arealökning. Övriga förvärv skulle i princip motsvaras av en lika stor försäljning av mark. Härvid togs hänsyn inte bara till arealen utan även till markens produktionsförmåga. För sågverksägare, som inte drev verksamheten i bolagsform, gällde 1955
års jordförvärvslag. I tillämpningen ansågs förvärvstillstånd för sådan för-
värvare kunna meddelas endast om förvärvet var till övervägande nytta för
näringslivet i orten eller om särskilda skäl förelåg.
Utredningen påpekar att det under de senaste åren har förts en livlig de-
batt om de skogsförädlande företagens förvärv av mark bl. a. i syfte att ut-
öka råvarubasen för sina industrier. Härvid har anförts att företagen har
medverkat till att avsevärt höja priserna på skogsfastigheter och att en del förvärv i själva verket har varit ett slags rotpostköp, där avsikten endast
har varit att avverka skogen på fastigheten. De höga priserna i kombination med köparens prioriterade ställning enligt jordförvärvslagen uppges ha försvårat för enskilda lantbrukare att kunna konkurrera om förvärv av skogsmark som behövs för komplettering av lantbruksföretaget. Det är också uppenbart att ett skogsföretag numera knappast har möjlighet att genom köp av skogsmark i nämnvärd utsträckning säkra sitt råvarubehov. Areal- och därmed kapitalbehovet härför är för stort.
Den produktiva skogsmarksarealen uppgår sammanlagt till ca 23,5 milj. ha. Sedan länge ägs omkring 50 Zz av skogsmarken av enskilda, 25 46 av juridiska personer och 25 Z: av staten m. fl.
Enligt en undersökning som utredningen har gjort av de juridiska personernas förvärv för åren 1971—1975 har en nettoöverföring av sammanlagt 1100 ha åker och 36 000 ha skog skett från fysiska personer till skogsföre-
tag>Sedan jordförvärvslagen trädde i kraft den 1 juli 1965 och fram till års-
skiftet 1975/76 har skogsförädlande företags nettoförvärv av skogsmark uppgått till sammanlagt 117 400 ha.
I fråga om den skogsmark som ägs av enskilda har den förändringen skett att en betydande del av marken numera ägs av personer som inte är bosatta på orten.
Utredningen pekar på att 1972 ärs jordbruksutredning i betänkandet
(SOU 1977:17) Översyn av jordbrukspolitiken har funnit att kombinationen jordbruk/skogsbruk medför betydande fördelar från flera synpunkter och att det är angeläget att de kombinationseffekter som dessa företag kan
erbjuda tas till vara i rationaliseringsverksamheten. Många av dessa före-
tag finns i områden där det är svårt att utveckla företagens jordbruksdel och där sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket är begränsade. Kombinationen jordbruk/skogsbruk ger enligt jordbruksutredningen i så-
dana områden möjlighet att bygga upp företag där brukaren kan få sin hu-
vudsakliga sysselsättning och inkomst. Jordförvärvsutredningen åberopar
vidare att det i prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m., vilken som jag tidigare har nämnt numera har antagits av riksdagen,
uttalas att det kombinerade företaget innebär fördelar från jordbrukets synpunkt.
Utredningen föreslår met bakgrund av det anförda att den nya lagen skall utformas så att de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen skall
kunna utöka sina innehav av skogsmark, där detta är önskvärt från jord-
brukspolitisk eller regionalpolitisk synpunkt. Sådana tillskottsförvärv bör
alltså i princip få företräde framför de skogsförädlande företagen.
I vissa bygder i landet är det vidare av regionalpolitiska och befolknings-
politiska skäl angeläget att även främja tillkomsten av sådana skogsbruksföretag som brukas av på orten bosatta personer. Även sådana förvärvare
bör därför enligt utredningens mening ges företräde framför de skogsförädlande företagen. Det finns dock enligt utredningen områden där inte all ledigbliven skogsmark behövs för att tillgodose de nu angivna ägarkategoriernas behov. I sådana fall bör skogsförädlande företag tillåtas förvärva
skogsmark. Även om dessa företag i fortsättningen således inte bör ha samma prioriterade ställning som f. n.. bör de enligt utredningen bl. a. från sysselsättningssynpunkt även i fortsättningen under vissa förutsättningar
kunna lämnas tillstånd att förvärva skogsmark. Utredningen föreslår därför att lagen inte skall innehålla något ovillkor-
ligt förbud för juridiska personer att förvärva mark. Lagen bör i stället utformas så att förvärvstillstånd får ges om vissa, särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda.
En sådan förutsättning bör enligt utredningen vara att den juridiska per-
sonen avstår egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering och är av väsentligen samma storlek eller värde. Att fortsatt bytesverk-
samhet kommer till stånd anser utredningen vara ett allmänt intresse, ef-
tersom en rationell fastighetsindelning kan främjas härigenom. Enligt utredningen bör i viss utsträckning sådan bytesverksamhet vid tillämpningen av bestämmelsen kunna betraktas som en fortlöpande verksamhet. Varje enskilt byte behöver därför inte innebära att egendom vid ett och samma
tullfälle byts mot annan egendom med samma areal eller värde. Vid bytesverksamheten bör vidare beaktas att den inte motverkar regionalpolitiska
syften.
Ett annat fall när juridisk person föreslås få möjlighet att få tillstånd till
förvärv är att förvärvet medför att lantbruksföretag, som redan tillhör förvärvaren, blir mer ändamålsenligt. Detta kan gälla förvärv av enklaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning.
Ett tredje fall bör enligt utredningen vara att förvärvet huvudsakligen
avser skogsmark som med hänsyn till förhällandena på orten inte bör ägas och brukas av personer som är bosatta där. Förvärvaren förutsätts i detta fall driva industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter och skall kunna antas komma att varaktigt använda egendomens produkter i rörelsen. Hänsyn bör därvid tas, förutom till lantbruksföretagens behov av
skogsmark, även till befolkningspolitiska skäl och till utvecklingen i nä-
ringslivet i orten. Å andra sidan bör också de skogsförädlande företagens betydelse för sysselsättningen i orten beaktas. Enligt utredningens mening
bör det i princip inte förutsättas att förvärvaren i detta fall avstår skogsmark i samband med förvärv. Tillståndsmyndigheten bör dock efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet ha möjlighet att ställa som villkor att annan skogsmark skall avstås, om den behöver tas i an-
språk för rationaliseringsändamål. I fråga om förvärv av fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter bör enligt ut-
redningen i princip gälla samma förutsättningar för förvärvstillstånd som
för juridisk person med sådan verksamhet.
Ett fjärde fall då juridisk person bör få förvärva egendom är enligt utredningen då egendomen behövs för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, exempelvis för industriellt ändamål elter för exploatering. Sådana
förvärv förekommer enligt utredningen inte sällan och bör tillåtas även i fortsättningen under förutsättning att det är klarlagt att egendomen får användas för avsett ändamål.
Lagen bör enligt utredningen också medge att juridiska personer ges förvärvstillstånd, om särskilda skäl föreligger, exempelvis om gemensam-
hetsskog behöver utöka sitt skogsinnehav, om egendom är mycket stor och kapitalkrävande eller om förvärvet sker mellan juridiska personer. I nuvarande lag intar även företag för förädling eller distribution av jord-
bruksprodukter en prioriterad ställning vid förvärv av mark där egendomens alster skall användas i rörelsen. Antalet sådana förvärv har enligt utredningen varit ytterligt få. Utredningen anser att tillständ till förvärv av lantbruksföretag, som i huvudsak avses för jordbruk. i princip endast bör lämnas fysisk person. I fråga om angivna företag bör således gälla semma regler som för andra juridiska personer.
Flertalet remissinstanser tillstryker utredningens förslag. Några remissinstanser, bland dem skogsstyrelsen och domänverket, framhåller skogs-
industriföretagens betydelse från regionalpolitisk och befolkningspolitisk synpunkt och anser att gällande regler bör behållas för de skogsförädlande företagens del. Vissa remissinstanser uttalar farhågor för att den av utredningen förordade bytesprincipen skall komma att motverka rationaliseringssträvandena inom skogsbruket.
När bolagsförbudslagen upphävdes år 1965 och tillståndsprövningen i fråga om bolagsförvärv Iiberaliserades, utgick man från att rätt betydande förskjutningar skulle ske i balansen mellan olika ägarkategorier i fråga om innehavet av jordbruksfastigheter. I första hand räknade man med betydande utvidgningar av skogsbolagens innehav främst i avfolkningsbygder. Utredningens undersökningar visar att en viss sådan förskjutning också har ägt rum.
Jag delar utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att den
nuvarande ordningen enligt vilken vissa juridiska personer ges företräde
till förvärv av jordbruksfastigheter bör inskränkas. Från bl. a. regionalpolitiska synpunkter bör balansen mellan olika ägarkategorier behållas i stort sett oförändrad. Något absolut förbud mot juridiska personers förvärv bör
emellertid inte ställas upp. I stället bör som utredningen föreslår i lagen
närmare anges vilka riktlinjer som bör gälla för tillståndsprövningen. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag till sådana riktlin-
jer.
När det gäller förvärv av mark i bygder med enbart jordbruksföretag el-
ler med kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag bör bolagens för-
värv I princip tillåtas endast under förutsättning att förvärven har byteskaraktär och marken inte är mer lämpad att användas för att bygga upp eller
förstärka enskilda jord- och skogsbruk. För detta talar både jordbrukspolitiska och regionalpolitiska skäl. Tvärtemot vad vissa remissinstanser anför
anser jag att bytesprincipen bör främja strukturrationaliseringen i skogsbruket. Därtill kommer att mark som tillhör juridiska personer som regel inte kan förväntas bli disponibel annat än genom byten. När det gäller kompensationskravet, dvs. kravet på att juridisk person skall avstå egendom av betydelse för jordbrukets rationalisering, bör emellertid som utredningen och flera remissinstanser framhåller kravet på överensstämmelse i fråga om storlek eller värde i varje enskild transaktion inte ställas för högt.
I så fall kan det finnas risk för att strukturrationaliseringen försvåras. Det
kan dock vara lämpligt att upprätta en långsiktig plan för bytesverksamhe-
ten. varvid lantbruksnämnden kan redovisa sina önskemål. Därmed bör bytesverksamheten kunna ske fortlöpande.
Jag ansluter mig också till förslaget att juridiska personer bör kunna få förvärvstillstånd, om förvärvet medför att egendom som redan tillhör för-
värvaren blir mer ändamålsenlig. Härmed avses främst sådana fall då förvärvaren inte har någon mark av betydelse för lantbrukets rationalisering
att avstå, men förvärvet ändå är lämpligt med hänsyn till att det avser en-
klaver i skogsmark eller annat mindre markomräde varigenom arronde-
ringen förbättras. Juridiska personer bör även få lämnas förvärvstillstånd om egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller om sådana särskilda skäl föreligger som utredningen ger exempel på.
Utredningen har vidare föreslagit en regel som enbart avser juridiska
ter, dvs. sågverk, massafabriker, pappersbruk och fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood, i fortsättningen kallade skogsindustrier. Utredningens förslag innebär att skogsindustrierna bör ges utrymme att förvärva skogsmark inom sådana områden där skogsmarken med hänsyn till förhållandena på orten inte bör ägas eller brukas av personer som är bosatta på orten.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag. Skogsindustrin
bör i vissa fall kunna medverka till en positiv utveckling i en bygd genom
att göra Insatser för skogsbrukets utveckling och ge tryggad anställning ät skogsarbetarna. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att klart skilja mellan å ena sidan sådana bygder som med hänsyn till belägenhet, kommunikationer, samhällsservice och andra omständigheter saknar förutsättning-
ar för enskilt skogsbruk elier för kombinerat jord- och skogsbruk och å andra sidan övriga bygder där det finns efterfrågan på mark från enskilda, förvärvsberättigade köpares sida. Ett tillskottsförvärv kan i nyssnämnda bygder för den enskilde jordbrukaren ha avgörande betydelse för hans för-
sörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna att bo kvar i om-
rådet. Eftersom tillgången på odlad jord är begränsad, är det i regel endast
3 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 85
genom utökning av skogsarealen som företaget kan utvecklas. Ofta har samma förvärv ingen eller ringa betydelse för bolagets möjligheter till ett
rationellt utnyttjande av tidigare innehav. Som en allmän riktlinje bör såle-
des gälla att skogsindustrins förvärv inte får läggas till andra områden än som klart hör till förstnämnda områden utan att ett bytesförfarande av
nyss nämnd innebörd kommer till stånd. En marköverföring till skogsin-
dustrin får alltså inte motverka de regionalpolitiska strävandena.
2.3.5 Bosättning och brukning m.m.
Enligt 4§ första stycket nu gällande jordförvärvstag får förvärvstillstånd vägras om det finns anledning anta att förvärvarens huvudsakliga syfte
med fänget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig ät jordbruk på förvärvsegendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk.
I praxis har bestämmelsen enligt utredningen kommit att tillämpas på förvärv av mindre och medelstora brukningsenheter, dvs. bondebruk av typ en- och tvåfamiljsjordbruk. Som förutsättning för förvärvstillstånd har
gällt att förvärvaren kan bedömas komma att bosätta sig på förvärvsegen-
domen och även ha sin huvudsakliga sysselsättning på egendomen och ta
väsentlig del i arbetet där. Bedömningen av sökandens avsikt med förvär-
vet är enligt utredningen ofta en grannlaga uppgift för tillståndsmyndighe-
ten. Framför allt gäller detta vid prövning av förvärv som görs av personer
med annan yrkesinriktning, men som i sin förvärvsansökan uppger att de avser att byta yrke och bli aktiva jordbrukare på förvärvsegendomen.
Enligt utredningen medför det passiva ägandet i många fall en sämre skötsel av egendomen eftersom en ägare, som inte bor på egendomen och ägnar sig åt dess brukning, har svårt att utöva samma tillsyn som en aktiv jord- och skogsbrukare. Även om åkerjorden arrenderas ut. blir investeringarna ofta eftersatta eftersom en arrendator, genom den osäkerhet som alltid finns i ett arrendeförhällande, är mindre angelägen att satsa arbete och pengar på investeringar som kanske någon annan fär nytta av. Med hänsyn härtill bör enligt utredningen den yrkeskunnige förvärvaren som
har för avsikt att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen ges fö-
reträde vid förvärv av egendom med utvecklingsbart eller utvecklat lant-
bruksföretag. Utredningen förordar vidare som närmare kommer att framgå av avsnitt
2.3.6 att — om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt — tillstånd får vägras till förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruksföretag eller sådant företag med fiske bl.a. om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för
brukare som är bosatt på orten. Utredningen anför att det vid tillämpningen av de nu förordade bestämmelserna kommer att uppstå i stort sett samma svårigheter att bedöma sökandens avsikt med förvärvet som vid tilllämpningen av gällande lag.
Prop. 1978/79: 85 [ 'n
Utredningen föreslår att en bestämmelse som i huvudsak motsvarar bestämmelsen i 4§ första stycket nuvarande jordförvärvslag tas in i den nya
Jordförvärvslagen. Fysisk person bör sälunda få vägras tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, om det kan antas att han inte kommer att bosätta sig på egendomen och yrkesmässigt bruka den. För att så långt möjligt komma ifrån de antaganden som måste göras i
fråga om förvärvarens avsikt med förvärvet föreslår utredningen vidare att i den nya jordförvärvslagen skall tas in en bestämmelse som gör det möjligt för tillståndsmyndigheten att uppställa som villkor för tillstånd att förvär-
varen bosätter sig på egendomen och själv brukar den. Bestämmelsen före-
släs bli tillämplig i första hand vid förvärv av utvecklade och utvecklings-
bara lantbruksföretag, men bör enligt utredningen även gälla vid tillämp-
ningen av den förordade regionalpolitiska bestämmelsen som avser ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara företag.
Utredningen föreslår att tillståndsmyndigheten skall kunna uppställa så-
dant villkor efter prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Villkoret behöver således inte ställas när det framstår som sannolikt att köparens avsikt med förvärvet är att bebo och bruka egendomen. Som exempel
åberopar utredningen ansökan från en arrendator att få friköpa den egen-
dom som han brukar. Råder emellertid tveksamhet om en sökandes avsikt
med förvärvet verkligen är att bosätta sig på förvärvsegendomen och själv bruka den bör enligt utredningen tillståndet göras beroende av att villkoret uppfylls. Är sökandens verkliga avsikt att ägna sig åt jordbruket på förvärvsegendomen blir åläggandet inte betungande. Det motsvarar ju bara vad han själv önskar. Är avsikten med förvärvet däremot en annan, exem-
pelvis kapitalplacering, kan bestämmelsen antas ha viss avhållande ver-
kan. Bestämmelsen bör ge prövningsmyndigheten frihet att, beroende på
omständigheterna i det enskilda fallet, ålägga köparen att antingen bosätta
sig på förvärvsegendomen, att enbart bruka den eller bådadera samtidigt. Åläggandet bör avse en tid av fem år.
För att bosättning skali föreligga bör förvärvaren vara stadigvarande bosatt på egendomen. Med brukning avser utredningen i fråga om de utvecklade och utvecklingsbara företagen att förvärvaren slutar en eventuell tidigare anställning och tar väsentlig del i arbetet i det företag förvärvet avser. Kravet på brukning kan enligt utredningen däremot inte anses uppfyllt om jordbruket eler huvuddelen av detta helt sköts av anställd arbetskraft eller
anlitande av maskinstation. Om förvärvaren inte fullgör sina skyldigheter enligt åläggandet föreslås
staten få möjlighet att lösa egendomen, såvida det inte är oskäligt.
Utredningen anför vidare att det som villkor för statligt stöd i samband med nyetablering enligt de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken, m. m.
krävs att sökanden har lämplig teoretisk och praktisk yrkesutbildning, när stödet avser större garantilån eller lån med uppskjuten ränta. I övriga fall
ställs inga formella krav på yrkesutbildning. Sökanden förutsätts dock i
stället ha erforderlig yrkesskicklighet, förvärvad genom teoretisk utbildning och prakuk eller genom enbart praktisk erfarenhet. Enligt utredningen bör det allmänt vara en förutsättning vid förvärv av utvecklade celler utvecklingsbara företag att förvärvaren kan visa lämplighet för yrket, var-
med avses teoretisk yrkesutbildning och/eHer praktisk erfarenhet. Saknas
sådan utbildning eller erfarenhet, är den ofultständig eller ligger den myc-
ket långt tillbaka i tiden, bör detta vara ett skäl för att förvärvstillstånd får
vägras. Utredningen föreslår mot bakgrund härav att en bestämmelse med denna innebörd införs I den nya jordförvärvslagen. Vid förvärv av makar gemensamt bör det enligt utredningen vara tillräckligt att en av makarna har erforderlig utbildning eller erfarenhet. Kravet på yrkeskunskaper bör
anpassas efter företagets art. Är det fråga om tillskottsförvärv bör dock inte ställas samma krav på yrkesutbildning som vid nyetablering.
Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag i dessa deltar eller
lämnar dem utan erinran. I fråga om förslaget att lantbruksnämnd skall ges
befogenhet att i beslut om förvärvstillständ ålägga förvärvaren att vara bosatt på eller yrkesmässigt bruka egendom framhålls dock att det är brukningsplikten som är det centrala i sammanhanget medan kravet på bosättning har mindre betydelse. Några remissinstanser avstyrker förslaget såvitt avser bosättningskravet. Andra remissinstanser anser att kravet bör avse bosättning på orten i stället för på egendomen. åtminstone när det gäl-
ler skogsdominerade företag. Utredningens förslag att utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföre-
tag i första hand skall förbehållas aktiva jordbrukare som har för avsikt att
bosätta sig på egendomen och yrkesmässigt bruka den står som jag tidigare
har anfört helt i överensstämmelse med målsättningarna för jordbruks- och skogspolitiken och därmed också med syftet för jordförvärvslagstiftningen, nämligen syftet att främja uppbyggandet och vidmakthällandet av
effektiva familjeföretag. Jag ansluter mig till förslaget och förordar således
alt i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt att vägra förvärv som står i strid med detta syfte.
När det gäller förslaget att ge tillståndsmyndigheten rätt att i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren viss bosättnings- och brukningsplikt är det otvivelaktigt så att prövningsmyndigheten ibland har svårt att bedöma förvärvarens motiv och avsikter med förvärvet. Det gäller särskilt i frå-
gå om förvärvare som vid tiden för förvärvet ägnar sig åt annan verksam-
het än jordbruk eller skogsbruk men ändå har sådana yrkeskunskaper som
behövs för att driva tantbruksföretaget. Det förhållandet att två makar allt
oftare är verksamma inom olika yrken har utan tvivel ökat svårigheterna
att göra bedömningarna. Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna
del men jag vill samtidigt framhålla att sådana förelägganden främst bör re-
serveras för sådana fall då avslag på förvärvsansökningen närmast skulle
komma i fråga men tvekan ändå råder. Det kan vidare antas att möjlighe-
ten alt meddela förelägganden om bosättning och brukning kommer att motverka förvärv där förvärvaren har andra avsikter än att bosätta sig på och yrkesmässigt bruka egendomen. Jag delar vissa remissinstansers upp-
fattning att det är brukningsplikten som är det väsentliga i detta sammanhang även om det samtidigt oftast innebär att en förvärvare måste vara bosatt på egendomen för att yrkesmässigt och effektivt kunna bruka den. Om förvärvaren redan är bosatt på orten eller bosättning på egendomen inte är
lämplig, blir föreläggande om bosättningsplikt inte aktuellt. Jag förordar
således att en bestämmelse om bruknings- och bosättningsplikt införs i Ia-
gen. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelsen vill jag hänvi-
sa till specialmotiveringen.
Jag tillstyrker på de skäl som utredningen har anfört förslaget att tillstånd bör kunna vägras till förvärv av egendom med utvecklat eller utveck-
lingsbart lantbruksföretag, om det kan antas att förvärvaren inte har såda-
na yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget. Kravet måste givetvis anpassas efter företagets art. Stor vikt bör läggas vid förvärvarens praktiska erfarenheter.
2.3.6 Regionalpolitiska överväganden
Utredningen framhåller vikten av att jordförvärvslagen utformas så att
den står i överensstämmelse såväl med de allmänna regionalpolitiska må-
len som med speciella mål för de areella näringarna. Utredningen anför att det som regel inte finns möjlighet att i utpräglade glesbygder bygga upp
heltidsföretag av typen utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag. Sysselsättning i lantbruk är i stället ofta basen för eller komplement till an-
nan verksamhet. Det är därför enligt utredningens mening angeläget att kunna förbehålla begränsat utvecklingsbara och ej utvecklingsbara företag som komplement till annan sysselsättning för brukare som är bosatta på orten. Utredningen föreslår att i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt att av regionalpolitiska skäl prioritera ortsbefolkningens förvärv av lämpliga lantbruksföretag inom vissa regioner i landet. Bestämmelsen bör tillämpas även på lantbruksföretag med fiske under förutsättning att fisket har sådan omfattning att det kan utgöra ett komplement till annan sysselsättning för den bofasta befolkningen. Om det är av särskild betydelse från
regionalpolitisk synpunkt, bör tillstånd således få vägras tull förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruksföretag eller sådana företag med fiske, om företaget behövs som tillskott
till annat sådant företag eller om företaget behövs som komplement till an-
nan sysselsättning för brukare som är bosatt på orten. Enligt utredningen bör de föreslagna bestämmelserna tillämpas inom områden som är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt. Utredningen anför att 1972 års jordbruksutredning har föreslagit att särskilt
regionalpolitiskt jordbruksstöd skall kunna utgå i vissa områden. Vidare
anförs att särskilt stöd utgår till företag i skärgårdarna på öar utan fast
landförbindelse och i områden med likartade förhållanden. Enligt jordförvärvsutredningens mening är det i första hand i nyss angivna områden som de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna skall kunna användas.
Utredningens förslag till särskilda regionalpolitiska bestämmelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Flera remissinstanser framhåller att de områden, inom vilka de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas, behöver preciseras. Med hänsyn till att jord-
förvärvslagens allmänna bestämmelser skall tillämpas med beaktande av
förhållandena i olika områden av landet anser några remissinstanser, bland
dem lantbruksstyrelsen, det vara mest konsekvent att de särskilda regio-
nalpolitiska bestämmelserna tillämpas endast i områden där andra regionalpolitiska samhällsinsatser görs på lantbrukets område. Därför förordas
att ifrågavarande bestämmelser tills vidare bör gälla endast inom områden som kommer att omfattas av bestämmelserna om särskilt stöd till lant-
bruksföretag m.m. i vissa glesbygder samt områden som omfattas av bestämmelserna om skärgårdsstöd. Andra remissinstanser anser att de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna inte fär snävt avgränsas till ett
visst stödområde i landet, i huvudsak delar av inre stödområdet, utan måste kunna användas varhelst de regionalpolitiska problemen är särskilt påtagliga.
Innan jag närmare behandlar utredningens förslag vill jag erinra om de
regionalpolitiska ställningstaganden som gjorts I samband med besluten om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken och om särskilt stöd till lantbruks-
företag m.m. i vissa glesbygder.
1977 års beslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken innebär att jordbrukspolitiken skall ha en sådan inriktning att jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik. Vad gäller rationaliseringspolitiken skall denna kunna fungera som ett regionalpolitiskt instru-
ment. Detta skall bl. a. kunna ske genom att uppbyggnaden av kombinera-
de företag som omfattar jordbruk, skogsbruk och eventuell ytterligare verksamhet såsom fiske ges stöd i områden med svagare förutsättningar för jordbruket. Jag vill också erinra om att särskilt prisstöd utgår till jord-
bruk i norra Sverige. Detta prisstöd medverkar till att upprätthålla produktionen i området och har en betydande regionalpolitisk effekt. Vidare utgår som ett komplement till det allmänna rationaliseringsstödet ett regionalt stöd i norra Sverige. Även detta stöd kan ses som ett led i aktiv regionalpo-
litik. 1977 års beslut fullföljdes våren 1978 genom beslutet om särskilt stöd
till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder. Syftet med detta stöd är att främja sysselsättningen i de delar av landet där förutsättningarna för ett livskraftigt näringsliv är mindre goda och där som följd därav befolkningen i aktiv ålder minskar starkt.
Som villkor för stödet gäller att det från allmän synpunkt är angeläget att området är befolkat och att tillräckliga sysselsättningsmöjligheter saknas
inom rimligt avstånd. Stödet. som utgår i form av statsbidrag och/eiler kre-
ditgarantier, lämnas till investeringar i lantbruksföretag och verksamheter som kan bedrivas i kombination med sådant företag. Stöd lämnas även till förvärv av mark exempelvis i samband med nyetablering.
Stödverksamheten omfattar områden av utpräglad glesbygdskaraktär av det slag som främst förekommer inom inre stödområdet. Men även områ-
den med likartade förhållanden och problem inom landet i övrigt omfattas av stödet. Efter beredning och förslag av lantbruksnämnden och efter sam-
råd med resp. kommun beslutar länsstyrelsen om områdesavgränsningen inom inre stödområdet. I fråga om område utanför inre stödområdet beslutar regeringen om avgränsningen efter förslag från länsstyrelsen.
För egen del vill jag anföra följande. Som jag inledningsvis har nämnt bör samhällets åtgärder på jordbrukets område samordnas med och ingå som ett led i en aktiv regionalpolitik. Sådana åtgärder har, som jag tidigare har redovisat, vidtagits inom såväl pris- som rationaliseringspolitiken.
Därav följer att även jordförvärvslagstiftningen bör stå i överensstämmel-
se med de regionalpolitiska strävandena. I den nuvarande lagstiftningen saknas sådana hänsynstaganden, vilket har bidragit till den negativa befolkningsutveckling som kännetecknat delar av vårt land. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att man vid tillämpningen av jordförvärvslagens allmänna regler måste ta större hänsyn än hittills till de regionalpolitiska förutsättningarna. Jordbrukets betydelse för det samlade näringslivet och sysselsättningen varierar mellan olika delar av vårt land. I vissa regio-
ner är Övrigt näringsliv svagt utvecklat och många skäl talar för att en väl differentierad jordbruksproduktion upprätthålls inom dessa områden. Prövningen bör således alltid göras mot bakgrund av ortens förhållanden och förutsättningar för lantbruk.
Som utredningen har anfört räcker emellertid inte dessa generella hänsynstaganden för att främja tillkomsten av lantbruksföretag inom områden där detta är särskilt angeläget från regionalpolitisk synpunkt. De allmänna bestämmelserna Ii lagen tar nämligen främst sikte på utvecklade och utvecklingsbara företag. Lagen bör därför utformas så att i sådana områden etablering och utveckling främjas även av sådana lantbruksföretag som är begränsat utvecklingsbara eller som ej är utvecklingsbara.
I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag därför att i la-
gen bör tas in en bestämmelse som gör det möjligt att av regionalpolitiska skäl förbehålla begränsat utvecklingsbara och ej utvecklingsbara företag åt brukare som är bosatta på orten, om företagen behövs som komplement till annan sysselsättning. Vidare bör det vara möjligt att vägra förvärvstillstånd om egendomen behövs som tillskott till ett begränsat utvecklingsbart eller ej utvecklingsbart företag. Vid prövning av förvärv som avser nyeta-
blering på ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara jordbruk
måste givetvis de regionalpolitiska synpunkterna vägas mot behovet av
marktillskott till inom området redan etablerade jordbrukare.
Som några remissinstanser framhåller bör de särskilda regionalpolitiska
bestämmelserna kunna användas inom alla områden som har särskilt påtagliga regionalpolitiska problem. Frägan om avgränsning av sådana områden har behandlats i samband med besluten om stöd till skärgårdsföretag
och särskilt stöd till lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder. Givetvis bör jordförvärvslagens regionalpolitiska bestämmelser samordnas med dessa
beslut. Någon remissinstans framhåller dock att bestämmelserna inte får
ges för snäv avgränsning till vissa stödområden så att de huvudsakligen
kommer att omfatta delar av inre stödområdet.
För egen del anser jag att det vid tillämpningen av jordförvärvslagens re-
gionalpolitiska bestämmelser inte är nödvändigt att arbeta med i förväg
klart angivna gränser. Dessutom är det knappast möjligt att på ett rättvist sätt fastställa gränser för bestämda områden inom vilka särskild hänsyn
skall tas till regionalpolitiska skäl vid förvärvsprövningen. Tillståndsmyn-
digheten bör här kunna ges viss handlingsfrihet. Syftet bör vara att främja
tillkomsten av företag som är av särskild betydelse från regionalpolitisk
synpunkt. Befintliga länsplaner och kommunala planer bör ingå bland det
material som läggs till grund för bedömningen. Inom vissa områden finns det speciell anledning att tillämpa de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna 1 jordförvärvslagen. Jag avser då de områden som kommer att omfattas av särskilt stöd till lantbruksföretag m. m. i vissa glesbygder. Det gäller både de områden som ligger inom det inre
stödområdet och vars gränser skall fastställas av länsstyrelserna och de
delar av landet utanför inre stödområdet, vilkas avgränsning efter erfor-
derlig beredning och förslag från resp. länsstyrelse skall fastställas av regeringen. Inom här angivna områden bör de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna i jordförvärvslagen alltid vara tillämpliga.
När det gäller stöd till skärgårdsföretag kan sådant lämnas på öar med
eller utan fast landförbindelse eller i kustnära områden. Villkor för att stöd
skall utgå är dock att förhållandena på öar med fast landförbindelse och
inom de kustnära områdena är jämförbara med dem som räder på öar utan fast landförbindelse. Även inom sådana områden bör de regionalpolitiska
bestämmelserna i jordförvärvslagen alltid kunna tillämpas.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till | 1. jordförvärvslag,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988).
Det under 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med statsrådet Olsson, som i chefens för justitiedepartementets ställe föredrar lagstiftningsärenden som rör fastighetsbildning.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
4 - Specialmotivering
4.1 Förslaget till jordförvärvslag
18 Paragrafen. som motsvarar 1§ i utredningens förslag och 1§ första styc-
ket i nuvarande lag, anger vilken egendom som faller inom lagens tillämp-
ningsområde och de förvärv som är tillståndspliktiga.
En förutsättning för att förvärv av fast egendom skall falla inom lagens tillämpningsområde är att egendomen är taxerad som jordbruksfastighet. I begreppet fast egendom ligger att det inte behöver vara fråga om sådan enhet som skall redovisas som fastighet i fastighetsregistret. Även del av och
ideell andel i fastighet innefattas i begreppet. Enligt 7§ kommunalskattela-
gen (1928: 370) är det användningssättet som är avgörande för om en fastighet skall taxeras som jordbruksfastighet eller som annan fastighet. Används fastigheten för jordbruk eller skogsbruk, skall den taxeras som jord-
bruksfastighet. Detsamma gäller för fastighet som ligger oanvänd, såvida det inte är påtagligt att den är avsedd att användas för annat ändamål. Med
jordbruk avses även binäringar till jordbruk.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör lagen liksom f.n. omfatta förvärven köp, byte, gåva, tillskott till bolag eller förening, utdel-
ning eller skifte från bolag eller förening och fusion. Bestämmelsen om för-
värv genom fusion har anpassats till den nya aktiebolagslagen (1975: 1385) som trädde i kraft den 1 januari 1977. I 1§ 4 anges sålunda att lagen är tilllämplig på fusion enligt 14 kap. 1§ nya aktiebolagslagen. Denna fusionsform motsvarar fusion enligt 1758 lagen (1944:75) om aktiebolag. Lagen har också gjorts tillämplig på den nya fusionsformen kombination enligt 14 kap. 2§ nya aktiebolagslagen. Denna form av fusion kan sägas ha karaktären av bolagsbildning med rätt att teckna aktier mot apport.
2§
Paragrafen, som motsvarar 2 8 i utredningens förslag och 1 § andra stycket i nuvarande lag, tar upp vissa generella undantag från lagens tillämpningsområde.
Enligt punkterna 1 och 2 som delvis motsvarar 1§ andra stycket 1—2 nu-
varande lag fordras inte tillstånd när egendomen förvärvas från staten ge-
nom överlåtelse av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen eller när an-
nan statlig myndighet än statens affärsdrivande verk är förvärvare. Eftersom egendom som tillhör staten i vissa fall, bl. a. då överlåtelsen omfattar
egendom i mer än ett län, av samordningsskäl sker genom överlåtelse av
lantbruksstyrelsen, har punkt 1 i utredningens förslag kompletterats med en undantagsbestämmelse för överlåtelser genom lantbruksstyrelsen. I fråga om motiveringen i övrigt till bestämmelserna hänvisas till vad jag tidiga-
re har anfört (avsnitt 2.2.2). Statens affärsdrivande verk är f.n. domänver-
ket, förenade fabriksverken, statens vauttenfallsverk, luftfartsverket, postverket, statens järnvägar och televerket.
I punkt 3, som är likalydande med punkt 3 i utredningens förslag, anges i vad mån kommunala förvärv är undantagna från lagens tillämpning. Även rörande denna punkt hänvisas till den allmänna motiveringen. Det kan anmärkas att undantag inte längre görs för förvärv av landstingskommun eller kommunalförbund.
I punkt 4, som är likalydande med punkt 4 i utredningens förslag och 1§ andra stycket 4 i nuvarande lag, görs undantag för vissa kreditinrättningars förvärv. Skälet härtill är att dessa förvärv kontrolleras på betryggande sätt bl. a. genom annan lagstiftning.
Punkt 5, som överensstämmer med punkt 5 i utredningens förslag, innehåller det i praktiken mest betydelsefulla undantaget, släktskapsundantaget. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.5) till vilken jag hänvisar. Det bör anmärkas att barn utom äktenskap och adoptivbarn jämställs med avkomlingar i övrigt. Tillståndsfrihet för make förutsätter att äktenskapet består.
Punkt 6, som är likalydande med punkt 6 i utredningens förslag och som överensstämmer med 1§ andra stycket 6 i nuvarande lag, undantar förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag. Vid den prövning som sker enligt 1916 års lag skall enligt förarbetena till lagen förvärvet prövas även enligt i princip samma grunder som gäller för förvärv enligt jordförvärvslagen. I likhet med utredningen utgår jag från att motsvarande prövning i fortsättningen kommer att ske enligt grunderna för den nya jordförvärvslagen.
Enligt punkt 7, som är likalydande med punkt 7 i utredningens förslag och punkt 8 i 18 andra stycket i nuvarande lag, fordras inte förvärvstillstånd, om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Sådan mark kan utan olägenhet lämnas utanför förvärvskontrollen. Enligt uppgift finns fortfarande byggnadsplaner som har fastställts före den I januari 1948.
Enligt punkt 8 görs undantag för förvärv av dels område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, dels fastighet som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har blivit taxerat. Bestämmelsen motsvarar punkt 8 i utredningens förslag. I nuvarande lag finns i 1§ andra stycket punkt 9 motsvarighet till undantaget såvitt avser fastighet som avstyckats för angivna ändamål men därefter inte har undergått taxering. Däremot saknas motsvarighet till undantaget för områdesförvärv som är avsett för angivna ändamål. Undantag bör av naturliga skäl göras även I fortsättningen för fastigheter som har nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk men som ännu inte har hunnit bli taxerade som annan fastighet. Sådana fastigheter kan utan olägenhet lämnas utanför förvärvskontrollen. I begreppet ”nybildats”” ligger att bestämmelsen är tillämplig inte bara i fråga om fastighet som har av-
styckats utan även fastighet som har bildats exempelvis genom klyvning. Inte heller områden som ännu inte har varit föremål för fastighetsbildning, men som är avsedda att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, behöver omfattas av lagen.
Enligt punkt 9, som motsvarar punkt 9 i utredningens förslag, fordras inte tillstånd, om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger andel i fastigheten. Punkten motsvarar 18 andra stycket 10 i nuvarande lag, där dock som villkor gäller att förvärvaren inte är skyldig att avyttra den sistnämnda andelen enligt 12§, dvs. enligt bestämmelserna om vidareöverlåtelse av egendom som förvärvats genom inrop på exekutiv auktion. Som Jag strax skall komma till bör i enlighet med utredningens förslag undantag inte längre gälla för förvärv genom inrop på exekutiv auktion och angivet villkor bör därför utgå.
Nuvarande lag undantar vidare i I $ andra stycket I1 egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier. Såsom utredningen föreslagit har bestämmelsen överförts till lagens övergångsbestämmelser.
Jag vill i anslutning till denna paragraf erinra om att i I $ andra stycket 7 nuvarande jordförvärvslag görs undantag för förvärv som sker genom inrop på exekutiv auktion. Undantaget har motiverats med att prövningen enligt jordförvärvslagen inte kan genomföras vid en exekutiv auktion, eftersom auktionsförrättaren måste omedelbart anta eller förkasta det bud vid vilket utropet stannat och att olägenheter lätt kan uppkomma för fordringsägare, om försäljningen sedermera blir ogiltig. Vidare har hänsynen till kreditgivarna ansetts kräva att panträttshavare och andra rättighetshavare inte utesluts från möjligheten att ropa in egendomen för att skydda sin rätt även om sådana omständigheter föreligger som enligt lagen utgör hinder mot förvärvstillstånd. Har egendomen förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att tillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall egendomen emellertid åter avyttras inom två år, om inte förhållandena inom denna tid upphört eller tillstånd lämnats att behålla egendomen. Enligt utredningen är denna ordning otillfredsställande, eftersom förvärvaren under denna tid kan vidta sådana dispositioner på egendomen som förändrar förutsättningarna för den kommande jordpolitiska bedömningen vid tillståndsprövningen. Det har således inträffat att skog kalhuggs eller att hus byggs, repareras eller bortförs.
Enligt en av utredningen gjord enkät hos länsstyrelserna skedde i hela landet år 1975 totalt 23 försäljningar av jordbruksfastigheter på exekutiv auktion. Tio av de tillfrågade länsstyrelserna uppger att någon exekutiv försäljning över huvud taget inte skett det angivna året, nio redovisar en försäljning vardera, medan övriga fem uppger sig ha haft två till fyra försäljningar.
Med hänsyn till det ringa antalet förvärv som numera sker genom inrop på exekutiv auktion och de påtalade olägenheterna anser utredningen att
undantaget bör avskaffas, Utredningen redovisar samtidigt att förslaget kan medföra vissa olägenheter. Eftersom förvärvstillstånd måste sökas på vanligt sätt efter auktionen kan fördelningssammanträde inte hållas förrän tillstånd har lämnats. Avslås inroparens förvärvsansökan kan, om besvär anförs, relativt lång tid förflyta innan frågan slutligen avgörs. Vid avslag på förvärvsansökan måste ny auktion hållas. Dessa olägenheter bör emellertid enligt utredningen inte överskattas. Utredningen utgår från att det i de flesta fall kommer att vara mer ändamålsenligt att i stället välja utvägen att sälja egendomen under hand enligt bestämmelserna i 57—-618§ lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom. Det kan också antas att lantbruksnämnden i många fall är intresserad av att förvärva egendomen.
Enligt min mening fårde skäl som talar mot att förvärv genom inrop på exekutiv auktion blir tillståndspliktigt vägas mot de nackdelar som kan uppstå om ett sådant förvärv undantas från lagstiftningens tillämpningsområde. Som framgått av den allmänna motiveringen förordar jag att en skärpt priskontroll införs vid förvärv av lantbruksföretag. Främst med hänsyn härtill är det angeläget att även förvärv på exekutiv auktion blir tillståndspliktiga. Annars finns risk för att den åsyftade priskontrollen kringgås genom arrangerade exekutiva auktioner.
Antalet inrop på exekutiv auktion av jordbruksfastigheter är som utredningen påpekat också litet. Frågan om undantag från tillståndsplikt för för- . värv på exekutiv auktion synes således sakna större praktisk betydelse. Om en jordbruksfastighet ändå skulle komma att utbjudas exekutivt, får en eventuell spekulant före auktionen under hand inhämta tillståndsmyndighetens besked om tillstånd kan komma att lämnas eller inte. På så sätt bör eventuella olägenheter kunna begränsas. Jag vill också erinra om att de flesta kreditinrättningars förvärv enligt punkt 4 är undantagna från lagens tillämpningsområde liksom f. n. På grund av det nu anförda förordar jag att det angivna undantaget i nuvarande jordförvärvslag inte tas upp i förslaget till ny jordförvärvslag.
3 §
Paragrafen, som motsvarar 3§ i utredningens förslag, ger uttryck för den grundprincip som skall gälla vid prövning av fråga om förvärvstillstånd enligt lagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) till vilken jag hänvisar. Där anges också innebörden av begreppet lantbruksföretag och av den uppdelning i olika kategorier lantbruksföretag som ligger till grund för vissa bestämmelser i lagen.
Paragrafen, som motsvarar 4 och 5 §§ i utredningens förslag, anger olika fall när förvärvstillstånd i princip skall vägras. Som framgår av paragrafens andra stycke kan dock tillstånd ges, om särskilda skäl föreligger.
Bestämmelserna i första stycket punkterna I och 2, som anger köpeskil-
lingens storlek och kapitalplacering som grund för att vägra förvärvstillständ, saknar direkt motsvarighet i nuvarande lag. Bestämmelserna är tilllämpliga på alla förvärv som faller under lagen utom sädana kommunala förvärv som avses i 8§. Enligt punkt I skall i överensstämmelse med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) förvärvstillstånd vägras när köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter. Frågan om beräkningen av avkastningsvärdet och övriga därmed sammanhängande frågor har också behandlats i den allmänna
motiveringen till vilken jag hänvisar. Enligt punkt 2 skall förvärvstillstånd
vägras, om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Även denna punkt har behandlats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 2.3.2).
Bestämmelsen i första stycket punkt 3 har motsvarighet i 5 § första stycket nuvarande lag. Tillstånd till förvärv skall liksom f.n. i princip alltid
vägras, om förvärvsegendomen behövs för rationaliseringsändamål. Hithörande frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1).
Bestämmelsen i första stycket punkt 4 har ingen motsvarighet i nuvarande lag. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3)
skall förvärvstillstånd i allmänhet vägras om två eller flera utvecklade eller
utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör bestå som självständiga enheter, förs samman till en enhet. Bestämmelsen är som utredningen anför också tillämplig när förhållandena är sådana att det framstår som sannolikt alt avsikten med förvärvet är att inom en och samma familj sammanföra
två företag till en brukningsenhet. Innebörden av begreppen utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag anges i avsnitt 2.3.1.
Bestämmelsen i första stycket punkt 5 har motsvarighet i 68 nuvarande lag. Den utgör ett skydd mot att de utvecklade och utvecklingsbara företagen försämras genom att cen eller flera fastigheter som ingår i enheten överläts. Avser överlåtelsen endast del av fastighet, i vilket fall fastighetsbildning krävs, blir villkoren i fastighetsbildningslagen tillämpliga.
5§ Paragrafen, som motsvarar 6§ i utredningens förslag, anger vissa ytterli-
gare förutsättningar, utöver de som anges i 48, som skall gälla för juridiska personers förvärv och i visst fall även för fysiska personers förvärv. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4) innebär bestämmelserna bl. a. att den prioriterade ställning som de s.k. förädlingsföretagen intar enligt 48 andra stycket 1 nuvarande lag inskränks.
Bestämmelserna gäller för alla slags juridiska personer. Förutom förvärv
som görs av bolag, förening, stiftelse, samfällighet eller dödsbo regleras säledes även statens och kommuns förvärv, i den mån sådana förvärv skall
tillståndprövas, samt kyrkans förvärv i paragrafen. Kommuns förvärv för
sådant ändamål som avses i 18 förköpslagen (1967: 868) omfattas dock, som framgår av 8§. inte av bestämmelserna. Det bör anmärkas att juridiska personers förvärv i vissa fall enligt 2 § punkt 6 inte faller under jordförvärvslagen.
IH första stycket punkt I ges föreskrifter om det kompensationskrav som enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen i allmänhet bör gälla för att juridisk person skall lämnas förvärvstillstånd. För förvärvstillstånd krävs således att förvärvaren avstår egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering och som i storlek eller värde ungefär motsvarar den egendom som förvärvet avser. Med värde avses I fråga om skogsmark markens produktionsförmåga. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen behöver detta krav inte fullgöras i omedelbar anslutning till förvärvet utan kan få ställas på framtiden. Det krävs alltså inte att likvärdig egendom skall avstås vid varje särskild transaktion. Detta har markerats i lagtexten där det sägs att det för tillstånd krävs att förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå likvärdig egendom.
Enligt punkt 2 får förvärvstillstånd lämnas om förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig. Bestämmelsen avser som framgär av den allmänna motiveringen i första hand sådana fall då förvärvaren inte har någon mark för lantbrukets rationalisering att avstå, men förvärvet ändå är lämpligt med hänsyn till att det avser enklaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning. Även andra från rationaliseringssynpunkt lämpliga förvärv bör kunna tillåtas med stöd av denna bestämmelse.
I punkt 3 ges alla kategorier av juridiska personer möjlighet att förvärva fastighet som är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, exempelvis industriområden, mark för bostadsbebyggelse eller grustag m. m. Som utredningen anför skall det på ett eller annat sätt vara klarlagt att marken kommer att få användas för det uppgivna ändamålet.
Enligt punkt 4 skall förvärvstillstånd kunna meddelas om andra i lagtexten inte närmare angivna särskilda skäl föreligger. Som exempel på sådana skäl kan nämnas förvärv mellan olika juridiska personer eller förvärv av mycket stora och kapitalkrävande företag. Andra särskilda skäl kan vara att gemensamhetsskog önskar utöka sitt innehav eller att ett livsmedelsproducerande företag vill förvärva mark för försöksodling.
I andra stycket ges företag som bedriver skogsindustriell verksamhet möjlighet att kompensationsfritt förvärva skogsmark som med hänsyn till ortsförhållandena inte bör ägas och brukas av fysisk person som är bosatt på orten, om företaget behöver egendomens virkesavkastning i sin verksamhet. De företag som avses är sågverk, massafabriker, pappersbruk och fabriker för tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood.
Tredje stycket jämställer fysisk person som driver skogsindustriell verksamhet som nyss nämnts med de juridiska personerna som driver sådan verksamhet. Härmed avses bl. a. sågverksföretag som inte drivs i bolagsform.
6 §
Paragrafen, som motsvarar 7§ i utredningens förslag, har viss motsva-
righet i 48 första stycket nuvarande lag. Paragrafen är tillämplig på förvärv
av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag som görs av fysisk person. Även förvärv av rena skogsfastigheter omfattas av bestämmelserna. Det ligger emellertid i sakens natur att bestämmelserna får betydelse främst för kombinerade jordbruks- och skogsföretag eller enbart för jordbruksföretag. Förvärvstillstånd får vägras, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på eller yrkesmässigt bruka egendomen eller inte har nödvändiga yrkeskunskaper.
Den närmare innebörden av de krav på brukning, bosättning och yrkeskunskaper som uppställs har behandlats i avsnitt 2.3.5. Vid bedömningen av om kraven är uppfyllda bör som någon remissinstans har framhållit beaktas om förvärvaren tidigare genom vanvård eller misskötsel av lantbruksföretag visat sig vara olämplig att inneha sådant företag. Kravet på yrkeskunskaper måste anpassas efter företagets art. Pågående utbildning som bedöms bli fullföljd inom rimlig tid skall kunna betraktas som genomförd. Stor vikt bör läggas vid förvärvarens praktiska erfarenheter.
78 Paragrafen, som motsvarar 8§ i utredningens förslag, har inte någon motsvarighet i nuvarande lag.
Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 2.3.6, gör det möjligt att, om
det är påkallat av regionalpolitiska skäl av särskild betydelse, vägra tillstånd till förvärv av egendom med lantbruksföretag som inte är utvecklingsbart eller som är begränsat utvecklingsbart. Förutsättningen härför är
alt företaget behövs antingen som tillskott till annat sådant företag eller
som komplement till annan sysselsättning för brukare som är bosatt på or-
ten.
Det bör anmärkas att med lantbruksföretag av nu nämnda slag avses även sådana företag med fiske. En förutsättning är dock att fisket har sådan omfattning att det kan utgöra ett komplement till annan sysselsättning för den bofasta befolkningen.
8§ Enligt denna paragraf, som motsvarar 9§ i utredningens förslag, får kommun inte vägras förvärvstillstånd till förvärv av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse el-
ler därmed sammanhängande anordning. Detta innebär att de avslagsgrunder som anges i 4, 5 och 7 §§ inte blir tillämpliga på sådana förvärv. Förvär-
var kommun egendom för annat ändamål, blir emellertid dessa bestämmelser tillämpliga i vanlig ordning. Är den förvärvade egendomen endast till
viss del avsedd för sådant ändamål som avses i förköpslagen, bör enligt
min mening frågan i regel kunna lösas på så sätt att den del som inte be-
hövs för ändamäl enligt förköpslagen avstäs till lantbruksnämnden eller att lantbruksnämndens önskemäl angående egendomens användning tillgodoses på annat sätt.
Som utredningen har anfört bör den omständigheten att kommunalbe-
svär kan ha anförts över kommunens beslut inte utgöra hinder mot att frågan om tillstånd enligt jordförvärvslagen avgörs dessförinnan, eftersom detta inte innebär nägot ställningstagande till lagligheten av det kommunala beslutet.
9 ö
Enligt paragrafen, som motsvarar 108 1 utredningens förslag, skall fråga om förvärvstillstånd prövas av lantbruksnämnden, om inte regeringen fö-
reskriver annat. Till skillnad från utredningsförslaget framgår det således
redan av lagen att lantbruksnämnden i allmänhet är tillståndsmyndighet. Jag avser att senare föreslå regeringen att utfärda en särskild förordning med tillämpningsföreskrifter till lagen. Jag kan redan nu förutskicka att jag kommer bl. a. att föreslå att regeringen liksom f. n. skall pröva tillstånd till större förvärv som görs av vissa juridiska personer.
10 §
Paragrafen, som motsvarar 11§ i utredningens förslag, innehåller be-
stämmelser om tillståndsmyndighets möjlighet att i beslut om förvärvstill-
stånd ålägga förvärvaren bruknings- och bosättningsplikt.
Enligt första stycket kan tillståndsmyndigheten i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl till det, även att vara bosatt där. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) är bestämmelsen avsedd att i första hand tillämpas i de fall då det är tveksamt om förvärvaren verkligen kommer att yrkesmässigt bruka egendomen men den skall även kunna tillgripas bl. a. när det finns goda förutsättningar att vara bosatt på egendomen och förvärvaren inte redan är bosatt så nära egendomen att det inte kan antas inverka menligt på kravet om yrkesmässig brukning. I beslutet skall be-
stämmas en viss sammanhängande tid, högst fem år, som föreläggandet
skall avse.
Bestämmelsen är i första hand tillämplig vid förvärv av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag men avser även förvärv av ej utveck-
lingsbara eller begränsat utvecklingsbara företag i de fall förvärvet står i
överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. Beträffande innebörden av begreppet bosatt och yrkesmässig brukning hänvisas till specialmotiveringen till 6 §.
Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall förvärvaren inte efterkommer åläggande eller överlåter egendomen innan den föreskrivna ti-
den gått till ända. I likhet med utredningen och remissinstanserna föreslår Jag att staten i sådana fall får möjlighet att påkalla inlösen av egendomen,
om det inte är oskäligt. Har förvärvaren godtagbar ursäkt för att inte ställa sig åläggandet till efterrättelse, bör inlösen inte ske. Detta kan tänkas vara fallet vid offentligt uppdrag, långvarig sjukdom, makes frånfälle och andra liknande omständigheter. Föreligger sådana omständigheter kan tillståndsmyndigheten också befria fastighetsägaren från ålagd bosättnings- eler
brukningsplikt.
Bestämmelser om förfarandet vid inlösen finns i 158.
11 8
Paragrafen motsvarar 12§ i utredningens förslag. Bestämmelserna i första stycket har viss motsvarighet i 7 och 8§§ nuvarande lag och ger tillståndsmyndigheten möjlighet att förena förvärvstillstånd med villkor om att ansökan om viss fastighetsbildning som berör förvärvsegendomen skall göras. Åläggandet kan avse antingen enbart förvärvsegendomen eller förvärvsegendomen och annan egendom som redan tillhör förvärvaren. Avsikten med bestämmelserna är att tillståndsmyndigheten skall ha möjlighet
att förhindra att en strukturförbättring som uppnås genom förvärvet senare
omintetgörs t. ex. genom att en brukningsenhet som bestär av flera registerfastigheter delas upp mellan arvingar. Sedan fastighetsbildning skett, skyddas den nybildade fastighetens fortsatta bestånd genom de villkor för
fastighetsbildning som finns i 3 kap. fastighetsbildningslagen (1970: 988).
Första stycket ger också möjlighet att ålägga förvärvaren att inom viss tid vidta åtgärd som behövs för att förbättra produktionsförutsättningarna för jordbruket eller skogsbruket på egendomen. Som exempel på åtgärder som avses kan nämnas dikning och täckdikning av åkerjord, förbättring av byggnad som används i lantbruket. upprättande av skogsbruksplan, utförande av skogsförbättringsåtgärder m. m.
Enligt andra stycket kan förvärvare föreläggas vite, om han inte fullgör skyldighet som har ålagts honom med stöd av första stycket. Vitesbeloppet får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Försuttet vite döms ut av domstol.
Enligt tredje stycket blir beslut med åläggande om åtgärder gällande mot ny ägare av egendomen. Härigenom förhindras att åläggandet görs verkningslöst genom överlåtelse till t.ex. någon som inte behöver förvärvstillstånd. Med hänsyn till vitets karaktär av sanktion vid tredska bör emellertid beslut om vite inte gälla mot ny ägare. Nytt vite får, om det behövs, sättas ut för den nye ägaren.
12. $
Paragrafen motsvarar 28 första stycket och 3§ nuvarande lag och 13 § i
utredningens förslag. Ansökan om förvärvstillstånd skall enligt paragrafen göras inom tre må-
nader från det fånget skedde. De ytterligare föreskrifter som kan behövas i fråga om t. ex. innehållet i ansökan kan meddelas av regeringen. 4 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 85
Utredningen föreslår att den möjlighet som f.n. finns att avgöra frågan om förvärvstillstånd innan det tillämnade förvärvet har ägt rum, s. k. förhandstillstånd. inte längre bör finnas. Enligt utredningen går en sådan ordning inte att förena med de bestämmelser om priskontroll som utredningen föreslår. Priskontrollen förutsätter att förvärvshandlingen företes. I likhet
med utredningen och de allra flesta remissinstanserna anser jag av skäl
som utredningen har anfört det inte vara möjligt att behålla den nuvarande
ordningen med förhandstillstånd. De eventuella olägenheter som detta
medför bör dock kunna begränsas genom att lantbruksnämnderna i större utsträckning än f. n. under hand lämnar besked, som dock inte blir bindande, om tillstånd kan påräknas eller inte.
Från den nu angivna huvudregeln om att ansökan om förvärvstillstånd
skall göras och att viss tidsfrist gäller görs dock undantag för det fall frågan
om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3§ andra stycket fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av fastighetsbildningsmyndigheten. Som jag strax ämnar återkomma till föreslår jag vissa
ändringar i fastighetsbildningslagen som innebär bl. a. att vid avstyckning för jordbruk eller skogsbruk sådan underställning alltid skall ske, om avstyckningen avser område som har kommit i särskild ägares hand genom fång som skulle kräva förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. Frågan
om tillstånd enligt jordförvärvslagen kommer därför i dessa fall att utan
"särskild ansökan anhängiggöras hos tillståndsmyndigheten sedan ansökan
om avstyckning gjorts. Sådan ansökan skall enligt 4 kap. 7§ jordabalken göras inom sex månader efter förvärvet. Sker det inte blir förvärvet ogiltigt. Även om denna tidsfrist är längre än den som gäller enligt jordförvärvslagen bör till undvikande av misstag och därmed risk för rättsförluster några särskilda regler om ansökningsförfarandet inte ställas upp när underställning skall ske. Ogiltighetspåföljden enligt 138 första stycket gäller således inte för det fall underställning skall ske.
13 8
I första stycket anges att förvärvet blir ogiltigt, om ansökan inte görs
inom rätt tid eller på föreskrivet sätt. Motsvarande bestämmelser finns i 9§
andra stycket nuvarande lag och i 14§ första stycket utredningsförslaget.
En fråga som berörts av någon remissinstans är samordningen mellan prövningen enligt jordförvärvslagen och prövningen enligt förköpslagen (1967: 868). Sådana bestämmelser finns i 2§ andra stycket nuvarande lag och innebär att fråga om förvärvstillstånd i allmänhet inte får prövas innan
det har blivit avgjort om förköp med stöd av förköpslagen kommer att ske och att förköpsrätten går förlorad, om förvärvstillstånd meddelas innan förköpsfrågan avgjorts. Motsvarande bestämmelser har tagits in som ett andra stycke i paragrafen.
Tredje stycket motsvarar 9§ andra stycket nuvarande lag och 14§ andra stycket utredningsförslaget.
14 8
Bestämmelsen motsvarar 15 § i utredningens förslag. Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 108 nuvarande lag. Statens skyldighet att lösa egendom har dock utvidgats till att omfatta även fall då tillstånd vägras
med stöd av 7§ 1. Som förutsättning gäller enligt paragrafen att säljaren yrkar inlösen inom tre månader efter det avslagsbeslutet har vunnit laga kraft. Liksom enligt nuvarande lag skall inlösen ske till det pris som köparen har utfäst. Enligt andra stycket föreligger inte inlösenskyldighet om avtalsvillkoren
är oskäliga. Som exempel på sådant skäl kan nämnas att egendomens vär-
de har minskat betydligt eller besväras av inteckningar till högre belopp än priset.
158 Paragrafen, som motsvarar 16§ I utredningens förslag, innehåller närma-
re bestämmelser om förfarandet vid inlösen i fall som avses i 108.
I likhet med utredningen och remissinstanserna föreslår jag att bestämmelserna i expropriationslagen bör gälla i tillämpliga deltar. Den av utred-
ningen föreslagna bestämmelsen har kompletterats med en bestämmelse
enligt vilken talan om inlösen inte får väckas efter utgången av den tid som
har föreskrivits I föreläggandet.
I paragrafen har vidare tagits in en bestämmelse om att den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall avse värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. Övergångsvis gäller dock viss begränsning enligt punkt 5 i övergångsbestämmelserna.
16 §
I paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. har tagits in besvärsbestämmelser som motsvarar 15§ i nuvarande lag.
Ikraftträdande m.m.
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1979. Den bör givetvis inte gälla för-
värv som har skett före ikraftträdandet.
Punkt 4 i övergångsbestämmelserna har berörts i specialmotiveringen
till 2§.
I överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt 13 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen (1972: 719) föreskrivs i punkt 5 att
bestämmelserna i 15§ om tillämpning av presumtionsregeln inte skall gälla värdeökning som har inträffat före utgången av juni 1971.
4.2 Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Enligt 5 kap. 20§ fastighetsbildningslagen skall vid fastighetsreglering underställning med hänsyn till jordförvärvslagen ske, om den fastighet
som ökar är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning anta att egendomen med större fördel kan läggas till annan fastighet eller
att tillständ kan vägras med stöd av 4§ jordförvärvslagen.
I överensstämmelse med utredningens förslag har angivna begränsningar i fråga om underställningsskyldigheten med hänsyn till jordförvärvslagen enligt 5 kap. 20§ fastighetsbildningslagen tagits bort. Underställning
skall alltså i det angivna fallet alltid ske om den fastighet som ökar är av-
sedd för jordbruk eller skogsbruk.
På förslag av utredningen har i 10 kap. 3§ andra stycket fastighetsbild-
ningslagen föreskrivits att avstyckning av område för jordbruk eller skogsbruk inte får ske utan att frågan om förvärvstillstånd har underställts tillståndsmyndigheten, om området har kommit i särskild ägares hand genom fäng, som skulle kräva förvärvstllständ enligt jordförvärvslagen. Bestämmelsen, som innebär en utvidgning av underställningsskyldigheten vid av-
styckning för angivet ändamål, motiveras bl. a. av att den medför en bättre
överblick från jordbrukspolitisk synpunkt över markrörelserna vid områdesförvärv.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. jordförvärvslag,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Gällande ordning
Jordförvärvslagen (1965: 290)
Jordförvärvslagen trädde i kraft den 1 juli 1965 (prop. 1965:41, 3LU 1965: 22, rskr 1965:211). Lagen ersätter 1955 års jordförvärvslag och 1925 ärs bolagsförbudslag. Lagens syfte är främst att hindra markförvärv som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Den skall vidare skydda etablering och vidareutveckling av
sådana jordbruks- och skogsbruksföretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska riktlinjer stöder ekonomiskt. Lagen syftar dessutom
till att ge visst företräde till förvärv av jord och skog åt företagare som på ett från samhällelig synpunkt rationellt sätt kan tillgodogöra sig jordbruksoch skogsbruksprodukter.
Enligt huvudregeln får jordbruks- och skogsfastigheter inte förvärvas av
fysisk eller juridisk person utan tillstånd av lantbruksnämnden. Lagen gäller förvärv genom köp, byte eller gåva och vissa associationsrättsliga förvärv, nämligen tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag etler förening och fusion enligt aktiebolagstagen. Andra fång är däremot fria, bl. a. arv, testamente och bodelning. Även förvärv på exeku-
tiv auktion är fria men förvärvaren är skyldig att inom två är åter avyttra
egendomen.
Staten, kommuner och kyrkan är undantagna från kravet på förvärvstill-
stånd. Inte heller förvärv från staten eller kyrkan är underkastade till-
ståndstvång. Vidare är vissa nära anförvanter till överlåtaren undantagna, nämligen hans make och hans eller hans makes avkomling, syskon och syskons avkomling. Utomäktenskapligt barn och adoptivbarn är jämställt med avkomling. Vidare är den som redan äger andel i förvärvsegendomen i allmänhet undantagen. Tillstånd behövs inte om egendamen ingår i stads-
plan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter år 1948, är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Detsamma gäller i fråga om fastighet som har avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.
Jordförvärvslagen innehåller inte något absolut förvärvshinder. I stället anges olika fall när förvärvstillstånd får vägras. I princip finns möjlighet att vägra eller bevilja förvärvstillstånd efter prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Enligt 4 § första stycket får förvärvstillstånd vägras, om det finns anledning till antagande att förvärvarens huvudsakliga syfte med fånget inte är att själv yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller driva skogsbruk där som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk. Tillstånd får emellertid inte vägras med stöd av 4 § första stycket
i följande fyra fall, nämligen
1. om förvärvaren här i landet driver industriell eller kommersiell verksamhet för förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribu-
tion av jordbruksprodukter och får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen,
2. om fånget avser en för rationellt skogsbruk lämpad brukningsenhet och förvärvaren får antagas med fånget huvudsakligen åsyfta att bereda sig stadigvarande inkomst genom eget skogsarbete på egendomen,
3. om fånget avser jordbruk som uppenbarligen varken i befintligt skick
eller efter tekniskt och ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder kan ge
sin innehavare tillfredsställande försörjning,
4. om fånget medför att brukningsenhet som redan tillhör förvärvaren vinner i ändamålsenlighet.
Bestämmelserna enligt de nu nämnda punkterna 1-4 gäller inte när fånget avser skogsmark av någon betydenhet och inte är ägnat att tillgodose kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen och inte heller när andra särskilda skäl föreligger mot att godta fånget.
Förvärvstillstånd kan alltid vägras med stöd av 5 8, om egendomen behöver tas i anspråk för att underlätta bildandet av brukningsenheter med ändamålsenlig storlek och ägoanordning. Om ett köp blir ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5 &, är staten på yrkande av säljaren
skyldig att lösa egendomen till det pris köparen har utfäst. Sådan skyldig-
het föreligger dock inte, om priset uppenbart överstiger egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Inlösenfrågan prövas av fastighetsdomstol. Förvärvstillstånd kan också
vägras med stöd av 6 § för att förhindra skadlig uppdelning av lämplig
brukningsenhet som består av flera fastigheter eller sämjelotter.
Ansökan om förvärvstillstånd skall göras hos lantbruksnämnden inom tre månader från det fånget skedde. Har köpekontrakt utfärdats räknas i allmänhet tremånadersfristen från dagen för dess upprättande. Försummas ansökningstiden eller avslås ansökningen, är förvärvet ogiltigt.
Jordförvärvskungörelsen (1965:292) innehåller bestämmelser om förfarandet vid tillståndsprövningen.
Fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Bestämmelser om fastighetsbildning finns i fastighetsbildningslagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1972.
Med fastighetsbildning avses ätgärder som syftar till att åstadkomma
ändring av fastighetsindelningen. Häri inbegrips såväl ny- som ombildning
av fastigheter.
Fastigheter kan nybildas genom avstyckning, klyvning eller sammanläggning. Avstyckning innebär att ett område avskiljs från en fastighet. Genom sammanläggning sammanförs två eller flera fastigheter till en fastighet. Klyvning går ut på att dela en fastighet mellan olika delägare.
För ombildning av fastigheter finns institutet fastighetsreglering. Fas-
tighetsreglering syftar till förbättring av fastighetsbeståndet. Genom fastighetsreglering kan mark överföras från en fastighet till annan sådan enhet
mot vederlag i mark eller pengar. Sådan marköverföring kan innebära antingen omarrondering eller storleksförändring. Ett särskilt fall av fas-
tighetsreglering i storleksrationaliserande syfte är inlösen. Fastighetsreg-
lering kan också innefatta bildande av samfällighet, t. ex. gemensamhetsskog, och bildande av servitut.
För varje fastighet som nybildas eller ombildas måste vissa villkor med hänsyn till allmänna intressen vara uppfyllda. I första hand gäller ett krav att fastighetsbildning skall ske: så att varje fastighet som nybildas eller
ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål (3 kap. 1 §). Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten (3 kap. 5 § första stycket). Skogsbruksfastighet skall för att anses lämplig ha sådan storlek och ut-
formning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift (3 kap. 5 §& andra stycket). Fastighetsbildning får äga rum utan hinder av de nu
berörda lämplighetskraven om åtgärden innebär att fastighetsindelningen förbättras och en mer ändamålsenlig indelning inte motverkas (3 kap. 9 §).
Bland övriga villkor med hänsyn till allmänna intressen kan nämnas vissa särskilda regler till skydd för jordbruksnäringen och skogsbruket. Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får säledes äga rum bara om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden ske om den inte medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen (3 kap. 6 §). Mark som är avsedd för skogsbruk får inte indelas på sådant sätt att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse (3 kap. 7 §).
De nämnda lämplighets- och skyddsreglerna skall vid tillämpningen ges en innebörd som står i överensstämmelse med den gällande jordbrukspoli-
tiken. I detta syfte skall samråd ske i behövlig utsträckning med lantbruks-
nämnden.
Fastighetsbildningslagen innehåller bestämmelser om prövning vid fastighetsreglering med hänsyn till jordförvärvslagstiftning (5 kap. 20 §). Om
fastighets graderingsvärde ökas i vissa fall, skall gällande inskränkningar I
rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen innebär att om förvärvstillstånd skulle fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas lantbruksnämnden. Underställning behövs dock bara om den fastighet som ökas är avsedd för
jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning anta att egendomen kan
med större fördel läggas till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Genom avstyckning avskiljs viss ägovidd från fastighet. Bestämmelser härom finns i 10 kap. fastighetsbildningstlagen. Av betydelse i sammanhanget är också 3 3 jordförvärvslagen som i huvudsak innebär följande.
Konstateras området vara avsett för jordbruk etler skogsbruk får av-
styckning inte tillåtas utan att förrättningsmannen har underställt lant-
bruksnämnden frågan om förvärvstillstånd. Sådan underställning får emel-
lertid underlåtas om området skall sammanläggas med fastighet som förvärvaren redan äger och anledning inte finns till antagande att området kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att förvärvstillstånd skulle kunna vägras enligt 4 § jordförvärvslagen. Bestämmelsen innebär således att alla förvärv av områden som avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk faller utanför jordförvärvslagen och att dessutom vissa förvärv för jordbruk eller skogsbruk också faller utanför kravet på prövning enligt jordförvärvslagen.
Bilaga 2
Sammanfattning av utredningens förslag
Förvärv av jordbruksfastigheter har under hela efterkrigstiden reglerats genom särskild lagstiftning. Nu gällande lag trädde i kraft den I juli 1965. Den syftar främst till att hindra förvärv som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Lagen skall vidare skydda etablering och vidareutveckling av sådana jordbruks- och skogs-
bruksföretag vilkas tillkomst staten enligt gällande jordpolitiska rikthnjer
stöder ekonomiskt. Den syftar också till att ge visst företräde till förvärv av jord och skog åt företagare som på ett från samhällelig synpunkt rationellt sätt kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter.
Under senare år har utvecklingen inneburit att allt färre lantbruksföretag bjudits ut på den öppna marknaden och antalet ansökningar om förvärvstillstånd har minskat. Samtidigt har släktförvärven, som ligger utanför lagens kontroll, ökat.
Om inga åtgärder vidtas kommer enligt utredningens bedömning den nuvarande utvecklingen på fastighetsmarknaden att fortsätta och allt mer mark kommer att ägas av personer med annan yrkesverksamhet än jordbruk och skogsbruk. Angelägen strukturrationalisering kommer härigenom också att försvåras elter rent av förhindras.
I prop. 1977/78:19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. framhålls bl.a. att den statliga rationaliseringspolitiken bör ha som utgångspunkt att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen och att ett huvudsyfte med den statliga rationaliseringspolitiken därför bör vara att främja uppbyggandet och vidmakthållandet av rationella familjeföretag.
Samma utgångspunkt återfinns i utredningsdirektiven. Enligt dessa skall
jordförvärvslagstiftningen inriktas på att familjelantbruket skall vara den
dominerande företagsformen.
Enligt utredningens mening bör jordförvärvslagen utformas så att vid
prövning av frågor om förvärvstillstånd behovet av rationella företag inom
jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) skall särskilt beaktas.
För att tillgången på mark för aktiva lantbrukare skall tryggas behöver lagens tillämpningsområde vidgas. Utredningen föreslår därför att släktskapsundantaget inskränkes till att gälla de som är närmast arvsberättigade, dvs. make och avkomling. Härigenom avskaffas den nuvarande
tillståndsfriheten för syskon, syskons avkomling och makes avkomling.
Statens och kyrkans förvärv och överlåtelser samt kommuns förvärv är i nu gällande jordförvärvslag undantagna från prövning enligt jordförvärvslagen. För att få en bättre samordning och kontroll över den mark som
även i fortsättningen skall användas för jordbruks- och skogsbruksändamål föreslår utredningen att lagens tillämpningsområde vidgas till att omfatta
förvärv som görs av statens affärsdrivande verk, kyrkan och kommun. Utredningen föreslår vidare att kommun skall lämnas tillstånd till förvärv för ändamål som avses i förköpslagen. Beträffande kommun görs det undantaget att förvärvstillstånd ej behövs om kommun utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967: 868) och ej heller när kommun förvärvar mark av staten.
Av samordningsskäl föreslås också att statens och kyrkans överlåtelser
av jordbruksfastighet blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen.
Självfallet bör dock överlåtelser genom lantbruksnämnderna vara undan-
tagna sådan prövning.
I nuvarande lag görs undantag från förvärvsplikten för förvärv som sker genom inrop på exekutiv auktion. Då antalet exekutiva försäljningar är få
föreslår utredningen att undantaget avskaffas.
Priserna på lantbruksföretag har stigit kraftigt under senare år. Prissteg-
ringen har varit starkare än den allmänna prisutvecklingen och köpeskil-
lingarna överstiger inte sällan avkastningsvärdet. Detta försvårar för personer som vill ägna sig åt lantbruk att etablera sig som egna företagare.
Vid tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen sker i praxis viss kontroll av priset vid förvärven. Möjligheterna är dock begränsade bl. a. på grund av att bestämmelserna härom ej är tillämpliga på alla förvärv. Utredningen föreslår att tillståndsmyndigheten alltid skall pröva köpeskillingens skälighet. Förvärvstillstånd skall därför vägras om köpeskillingen eller annat vederlag inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess avkastning.
Då de utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretagen i första hand
bör förbehållas personer som avser att aktivt ägna sig åt lantbruk föreslår utredningen att tillstånd skall vägras i fråga om förvärv som huvudsakligen sker för kapitalplacering. Föreligger särskilda skäl skall sådana förvärv i
vissa fall kunna tillåtas.
I jordbrukspolitiken läggs vikt vid att staten skall främja lantbrukets rationalisering och 1972 års jordbruksutredning understryker behovet av fortsatt medverkan från statens sida. Jordförvärvsutredningen finner det därför uppenbart att jordförvärvslagen även i fortsättningen bör innehålla
en bestämmelse som direkt främjar storleksrationalisering och arron-
deringsförbättring av lantbruksföretagen. Utredningen anser att bestämmelsen bör utformas så att förvärvstillstånd skall vägras, om egendomen
behövs för lantbrukets rationalisering. Bestämmelsen skall medverka till
att förbättra produktionsförhållandena genom att förhindra olämpliga för-
värv. Tillämpningen av bestämmelsen måste anpassas efter utvecklingen inom jord- och skogsbruket. Vid ett konkurrensförhållande bör de utveck-
lingsbara lantbruksföretagen ges företräde framför de redan utvecklade.
Bestämmelserna i nuvarande jordförvärvslag utgör inte hinder för ägare till utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag att få tillstånd till förvärv av närbelägna företag av samma kategori. Detta har enligt utredningens mening i många fall försvårat för andra jordbrukare att konkurrera om salubjudna familjeföretag genom att etablerade jordbrukare med bättre ekonomiska förutsättningar har haft möjlighet att förvärva företag som tillskott till redan ägda företag.
Då det från bl. a. regional- och befolkningspolitiska synpunkter kan vara
ett allmänt intresse att kunna förhindra detta föreslår utredningen att förvärvstillstånd skall vägras om förvärvet kan antagas medföra att två
eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör bestå
som självständiga enheter, förs samman till en enhet. Om särskilda skäl föreligger bör dock förvärvstillstånd få lämnas.
Utredningen föreslår vidare en bestämmelse som innebär att uppdelning av utvecklade och utvecklingsbara företag i regel skall kunna förhindras vare sig det gäller hel registerfastighet eller del av fastighet.
Kombinationen jordbruk-skogsbruk medför betydande fördelar och utredningen anser det angeläget att de kombinationseffekter dessa företag kan erbjuda tas till vara i rationaliseringsverksamheten. Mot bakgrunden
bl. a. härav finner utredningen att jordförvärvslagen bör utformas så att de kombinerade jord- och skogsbruksföretagen kan utöka sina innehav av skogsmark där detta är önskvärt från jordbrukspolitisk etler regionalpoli-
tisk synpunkt. Sådana tillskottsförvärv får alltså företräde framför de
skogsförädlande företagens behov. I vissa bygder är det vidare av regionalpolitiska och befolkningspolitiska skäl angeläget att vid förvärv av skogsbruksföretag ge företräde åt brukare, bosatta på orten, framför de skogs-
förädlande företagen. Några bärande invändningar finns dock enligt utred-
ningens mening inte mot att låta de skogsförädlande företagen förvärva
skogsmark som inte erfordras för de enskilda brukarnas behov.
Utredningen föreslår inte något ovillkorligt förbud för juridiska personer
att förvärva mark. Lagen föreslås i stället bli utformad så att juridiska
personer får ges förvärvstillstånd om vissa skäl föreligger.
Ett sådant skäl är att den juridiska personen avstår redan ägd egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering. Att fortsatt bytesverk-
samhet främst i fråga om skogsmark kommer till stånd anser utredningen vara ett allmänt intresse, eftersom härigenom en rationell fastighetsindel-
ning av skogsmark mellan olika ägarkategorier kan främjas. Förvärv av
enklaver och mindre arronderingsförvärv är ett annat skäl för att ge förvärvstillstånd. Ett tredje skäl är det ovan omnämnda förhållandet att förvärvet huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn till förhållandena på orten inte bör ägas och brukas av brukare som är bosatta på orten.
I övrigt föreslås att juridisk person får förvärva mark när förvärvet avser fastighet som är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller när andra särskilda skäl föreligger.
En förutsättning för att lämna enskild person förvärvstillstånd i fråga om utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag bör enligt utredningens
mening vara att vederbörande dels kommer att bosätta sig på egendomen eller yrkesmässigt bruka den och dels att vederbörande har teoretisk utbildning och/eller praktisk erfarenhet av ett lantbruks skötsel. Om så inte är fallet kan detta vara skäl för att förvärvstillstånd vägras.
Det finns som regel inte möjligheter att i de utpräglade glesbygderna bygga upp heltidsföretag av typ utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag. Sysselsättningen inom lantbruket utgör i stället ofta basen för eller ett komplement till annan verksamhet. Det är enligt utredningens
mening angeläget att i dessa bygder kunna förbehålla begränsat utvecklingsbara och icke utvecklingsbara företag åt de i orten bosatta brukarna. Det behövs därför en regionalpolitisk bestämmelse av angiven innebörd.
Utredningen föreslår även en regionalpolitisk bestämmelse som gör det möjligt att vägra tillstånd till förvärv av företag om detta behövs som tillskott till ett ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruksföretag.
Nu gällande jordförvärvslag innehåller inte någon bestämmelse som gör det möjligt för tillståndsmyndigheten att uppställa som villkor för tillstånd
att förvärvaren bosätter sig på egendomen och själv brukar den. För att i
möjligaste mån komma ifrån de antaganden som därför måste göras i fråga om förvärvarens avsikt med förvärvet bör krav kunna uppställas på att bosättning och brukning skall ske under viss tid framöver. Utredningen
föreslår därför att tillståndsmyndigheten ges möjlighet att uppställa villkor om bosättning och/eller brukning efter prövning av omständigheterna i det
enskilda fallet. Åläggandet bör omfatta en tid av fem år.
Om förvärvaren inte fullgör sina skyldigheter enligt åläggandet, föreslår
utredningen att staten skall få möjlighet att lösa egendomen, såvida detta
inte är obilligt.
Prop. 1978/79: 85 : 59
Vidare finner utredningen att nuvarande bestämmelser, som ger tillståndsmyndigheten möjlighet att ålägga förvärvaren att förbättra produktionsförhållandena på förvärvsegendomen, har ett värde och därför bör behällas även i fortsättningen.
Blir köp ogpiltigt på grund av att förvärvstillstånd har vägrats därför att egendomen behövs för rationaliseringsändamål, är staten enligt nuvarande lag skyldig att lösa egendomen om säljaren begär det. Enligt utredningens mening bör lösenskyldigheten för staten behållas när förvärvstillstånd vägras I fråga om egendom som behövs för lantbrukets rationalisering. Lösenskyldigheten bör vidare vidgas till att gälla även vid den föreslagna särskilda bestämmelsen av rationaliseringskaraktär med regionalpolitiskt syfte.
Mot utredningens förslag har i fråga om släktskapsundantagets räckvidd reservation avgetts av ledamoten Gunnar Johansson som ansett att även syskon och föräldrar bort undantagas från tillståndsplikten.
Bilaga 3
Utredningens lagförslag
1 Förslag till
Jordförvärvslag
Härigenom föreskrives följande.
Inledande bestämmelser 18 Förvärv genom köp, byte eller gåva av fast egendom, som är taxerad
som jordbruksfastighet, får ej ske utan särskilt tillstånd enligt denna lag.
Vad som sagts nu gäller även förvärv genom
tillskott till bolag eller förening,
utdelning eller skifte från bolag eller förening,
fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 § aktiebolagslagen (1975: 1385),
BON testamente.
Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs ej
— om egendomen överlåtes genom lantbruksnämnden,
bD . om annan statlig myndighet än statens affärsdrivande verk är förvär-
vare,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967: 868),
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att åter avyttra egendomen,
5. i fall som avses i I $ första stycket. om förvärvaren är gift med överlåtaren och ej heller om förvärvaren eller, när makar förvärvar gemensamt, en av dem är överlåtarens avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren ej är skyldig att avyttra egendomen enligt 7 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,
6. om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 4 § lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.,
7. om egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den I januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk,
8. om förvärvet omfattar sådant område som är avsett för annat ända-
mål än jordbruk eller skogsbruk, eller egendomen utgör sådan fastighet
som har nybildats för annat ändarnål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter ej har undergått taxering,
9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten,
10. i fall som avses i 18 andra stycket 4, om förvärvaren är gift med
testator eller är hans avkomling eller är arvsberättigad efter testator enligt lag.
Förvärvstillstånd 3 & Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) särskilt beaktas.
4 & Förvärvstillstånd skall vägras,
1. om köpeskillingen eller annat vederlag ej endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn särskilt till dess avkastning,
2. om det kan antagas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering.
Om särskilda skäl föreligger, får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av första stycket 2.
5 § Förvärvstillstånd skall vägras,
1. om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering,
2. om förvärvet kan antagas medföra att två eller flera utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag som bör bestå som självständiga enheter föres samman till en enhet,
3. om förvärvet kan antagas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag delas upp och uppdelningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.
Om särskilda skäl föreligger, får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av
första stycket.
6 & Juridisk person får lämnas förvärvstillstånd endast om
1. förvärvaren avstår egendom som är av betydelse för lantbrukets rationalisering av väsentligen samma storlek eller värde, 2. förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer
ändamålsenlig,
3. förvärvet huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn till förhål-
landena i orten ej bör ägas och brukas av brukare som är bosatt på orten
och förvärvaren driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter och kan antagas komma att varaktigt använda egendomens produkter i rörelsen,
4. egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
5. andra särskilda skäl föreligger.
Första stycket gäller i tillämpliga delar i fråga om fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter och kan antagas komma att varaktigt använda egendomens produkter i rörelsen.
7 § Fysisk person får vägras tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag,
I. om det kan antagas att förvärvaren ej kommer att bosätta sig på
egendomen eller yrkesmässigt bruka denna,
2. om förvärvaren ej gör sannolikt att han har sådana yrkeskunskaper
som behövs för att driva lantbruksföretaget.
8 §&$ Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får
tillstånd vägras till förvärv av egendom med ej utvecklingsbart eller be-
gränsat utvecklingsbart lantbruksföretag eller sådana företag med fiske,
1. om företaget behövs som tillskott till annat sådant företag,
2. om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för
brukare som är bosatt på orten.
98 Kommun skall utan hinder av 4—6 och 888 lämnas tillstånd till förvärv för ändamål som avses i I $ förköpslagen (1967: 868).
Övriga bestämmelser 10 & Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
11 § Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att vara bosatt på eller yrkesmässigt bruka egendomen under en tid av fem år.
Fullgör förvärvaren ej sin skyldighet enligt första stycket eller överlåter han egendomen innan den tid som föreskrivits har gått till ända, får staten lösa egendomen, om det ej är obilligt.
12 3 Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga för-
värvaren att ansöka om sammanläggning av den egendom som avses med
förvärvet med annan egendom eller att vid vite vidtaga åtgärd för förbätt-
ring av egendomen.
Sökes ej sammanläggning i fall som avses i första stycket, får tillstånds-
myndigheten förelägga förvärvaren vite.
Har åläggande enligt första stycket givits och övergår egendomen till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts med stöd av första eller andra stycket gäller ej mot den nye ägaren, men tillståndsmyndigheten får sätta ut vite för denne.
13 & Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Vad som sagts nu gäller ej, om frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3§ andra stycket fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av fastighetsbildningsmyndigheten.
14 & Göres ej ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid och på
föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är fånget ogiltigt.
Har lagfart meddelats i strid mot 20 kap. 6§ 8 eller 7§ 11 jordabalken,
äger första stycket ej tillämpning på fånget.
15 8 Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 5§1
eller 8§ 1 är staten skyldig lösa egendomen till det pris köparen har utfäst, om säljaren yrkar det. Yrkande om inlösen skall framställas inom tre månader efter det avslagsbeslutet har vunnit laga kraft.
Skyldighet att lösa egendomen enligt första stycket föreligger ej om
egendomens värde har minskat eller andra särskilda skäl föreligger.
16 & Talan om inlösen enligt 118 skall väckas vid fastighetsdomstolen. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3§ expropriationslagen äger
tillämpning i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979 då jordförvärvslagen
(1965: 290) skall upphöra att gälla.
2. Lagen äger ej tillämpning på förvärv eller ansökan om förvärvstillstånd som har skett före den 1 januari 1979.
3. Lagen äger ej tillämpning, om egendomen utgör fideikommiss eller ingår i fiderkommissbo under avveckling och förvärvet sker genom tillskott i samband med teckning av aktier.
4. Bestämmelsen i 16 § om tillämpningen av 4 kap. 3§ expropriationslagen (1972:719) gäller ej i fråga om värdeökning som har ägt rum före
utgången av juni 1971.
2 Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Härigenom föreskrives att 5 kap. 20 § och 10 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970: 988) all ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
20 §
Om fastighets graderingsvärde Om fastighets graderingsvärde
ökas med tillämpning av 185 första ökas med tillämpning av 18§ första stycket 3, skall i lag eller annan för- stycket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar fattning föreskrivna inskränkningar
I rätten att förvärva fast egendom I rätten att förvärva fast egendom
äga motsvarande tillämpning. Skul- äga motsvarande tillämpning. Skulte tillstånd eller annan prövning av le tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge- myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd nom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig- till ökningen underställas myndigheten. Underställning med hänsyn heten.
till jordförväreslagen den 14 maj
1965 (nr 290) behövs dock endast
om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att . egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4§ jordförvärvslagen.
10 kap.
3§
Avstyckning från fastighet som Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast besväras av tomträtt får ske endast om fastighetsägaren och tomträtts- om fastighetsägaren och tomträtts-
havaren slutit avtal om inskränk- havaren slutit avtal om inskränkning av området för tomträtten till ning av området för tomträtten till
! Lagen omtryckt 1971: 1035.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att avse en av styckningsdelarna att avse en av styckningsdelarna
och ansökan om inskrivning av av- och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i av- talet förklarats vilande enbart i av-
vaktan på fastighetsbildning. vaktan på fastighetsbildning.
Avser avstyckning område för
Jordbruk eller skogsbruk och har
området kommit i särskild ägares
hand genom fång, som skulle kräva
förvärvstillstånd — enligt — jordför-
värvslagen (1978:000), får av-
styckning ej ske utan att frågan om
Jförvärvstillstånd har underställts
tillståndsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Bilaga 4
Sammanställning av remissyttrandena, upprättad inom jordbruksdepartementet
Allmänt
De flesta remissinstanserna godtar huvudprinciperna i förslaget. Till dessa remissinstanser hör lantbruksstyrelsen, flertalet länsstyrelser, Fa-
miljejordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, Lands-
tingsförbundet och LRF. Flera av remissinstanserna föreslär dock förtydliganden och modifieringar av förslagen i vissa enskilda frågor.
Lantbruksstyrelsen anför att marknadsförutsättningarna för handeln med jordbruksfastigheter i vissa avseenden har blivit väsentligt annorlunda än vad som antogs vid tillkomsten av 1965 ärs jordförvärvslag. De mest karakteristiska dragen i utvecklingen är ett minskande utbud av jordbruksfastigheter på den öppna marknaden och en kraftigt stigande prisnivå. Utvecklingen har också medfört att en allt mindre andel av överlåtelserna blir föremål för prövning enligt jordförvärvslagen beroende främst på släktskapsundantaget i nuvarande lag. Som en följd av denna utveckling
har möjligheterna att uppnå lagens syfte, vilket främst är att hindra mark-
förvärv som motverkar statens insatser till stöd för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, blivit allt mindre. Möjligheterna att med nuvarande jordförvärvslag motverka en för såväl lantbruksnäringen som konsumenterna skadlig prisstegring på lantbruksföretag är vidare enligt lantbruksstyrelsens mening alltför små. Behovet av en översyn av jordförvärvslagen är med hänsyn till detta påtagligt. Lantbruksstyrelsen understryker vidare behovet av en fortsatt areell strukturrationalisering. Jordförvärvslagen bör därför, liksom hittills, i första hand syfta till att främja uppbyggnaden av rationella företag inom jord- och skogsbruket samt vidmakthålla sådana företag. Därigenom skapas förutsättningar att framställa jordbruksprodukter till rimliga kostnader och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. I enlighet med riksdagens beslut bör utgångspunkten därvid vara att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen, anför styrelsen.
LRF delar utredningens uppfattning, att den yrkeskunnige förvärvaren, som har för avsikt att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen, bör ges företräde vid förvärv av familjelantbruk. Familjelantbruken finns till stor del i gruppen utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag, där huvuddelen utgörs av de utvecklingsbara. Ett av huvudsyftena med jordförvärvslagstiftningen blir således att dessa företag i första hand skall förbehållas personer som avser att ägna sig åt aktivt lantbruk. Som förutsättning för förvärvstillstånd bör därvid kunna ställas vissa krav på yrkeskunnande och på bosättning och brukning. LRF delar vidare utredningens uppfattning att ett andra huvudsyfte med lagstiftningen bör vara att främja
anpassningen och utvecklingen av företagen. Därför skall även fortsättningsvis förvärvstillstånd kunna vägras om egendomen behövs för lantbru-
kets rationalisering. LRF delar också utredningens uppfattning, att lagens tillimpningsområde bör vidgas för att tillgången på mark för personer som aktivt ägnar sig åt lantbruk skall tryggas. Utredningens uppfattning, att prisets skälighet skall prövas i jordförvärvsärenden delas av LRF. Förbundet välkomnar vidare, att utredningen föreslär ändring av vissa förädlings- 5 Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 85
och distributionsföretags prioriterade ställning och att särskilda bestäm-
melser i regionalpolitiskt syfte föreslås. ERF uttalar vidare sin positiva syn
i huvudsak på utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om att nu gällande jordförvärvslag, som trädde i kraft den 1 juli 1965, har tre huvudsyften. Den skall hindra förvärv som motverkar jord- och skogsbrukets rationalisering, den skall skydda etablering och vidareutveckling av utvecklade och utvecklingsbara familjeföretag, den skall också ge ett visst företräde till förvärv av jord och skog åt företagare som rationellt kan tillgodogöra sig jordbruks- och skogsprodukter. I det nu reviderade förslaget till lagstiftning kvarstår de båda första huvudsyftena med den skillnaden att skyddet av familjeföretagen förstärkts. Däremot har förädlingsföretagens (t. ex. skogsbolagens) prioriterade ställning tagits bort. Denna nya inriktning står i överensstämmelse med riktlinjerna för den nya jordbrukspolitiken att familjelantbruket skall
vara den dominerande företagsformen och förbehållas personer som avser
att ägna sig åt aktivt lantbruk. Länsstyrelsen anser att den långsiktiga
målsättningen för en jordförvärvslagstiftning bör vara att främja utveck-
lingen av rationella jord- och skogsbruksföretag och att prioritera förvärvare som har förutsättningar att på bästa sätt tillvarata markens produktionsförmåga. Utredningens förslag tillgodoser denna målsättning.
Liknande synpunkter framförs av andra remissinstanser.
Kritiska eller negativa till förslaget är domänverket, länsstyrelsen i Västmanlands län, KF och SISU som anser att den nuvarande lagen behöver ändras endast på några punkter men i övrigt kan behållas oförändrad. Till stöd för denna ståndpunkt anförs i huvudsak att den nya lagen enligt utredningens förslag kommer att få ett tillämpningsområde som endast är obetydligt större än den nuvarande Jagens och att förslaget, särskilt bestämmelserna i fråga om juridiska personers förvärv, snarast
innebär en försämring i förhållande till vad som gäller i dag.
Även de remissinstanser som är i huvudsak positiva till förslaget betonar ganska allmänt att jordförvärvslagen även i fortsättningen kommer att ha en begränsad räckvidd. Man delar därför utredningens uppfattning att ytterligare utredningar bör företas, bl.a. av konsekvenserna av en tillståndsprövning av vissa arv. Från några håll föreslås att en sådan undersökning bör avse möjligheterna att tillståndspröva samtliga släktförvärv, oavsett om de sker genom arv eller ej. Remissinstanserna förordar också utredning av möjligheterna att begränsa dödsbons möjligheter att inneha
lantbruksföretag under längre tid och av ändring av skattelagstiftningen, så
att denna inte gynnar ägandet av sådana lantbruksföretag som saknar betydelse för ägarens försörjning. Det framhålls vidare att dessa undersökningar är angelägna och att det är av vikt att de utförs skyndsamt.
Förvärv genom köp, byte och gåva m. m.
Förslaget att lagen enligt huvudregeln även i fortsättningen skall vara tillämplig på förvärv av fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, när förvärvet sker genom köp, byte, gåva, tillskott till bolag eller förening, utdelning eller skifte från bolag eller förening och fusion enligt
aktiebolagslagen lämnas utan erinran av remissinstanserna. Med hänsyn till behovet av att vidga jordförvärvslagens tillämpningsom-
råde och angelägenheten av att ge lagen en sådan utformning att den inte kan kringgås, borde förvärv av aktie i en- och fåmansbolag enligt !ant-
bruksstyrelsen i och för sig vara tillståndspliktigt på samma sätt som gäller
för förvärv av aktie i bolag som äger hyresfastighet enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m. m. Med hänsyn till de praktiska svårigheterna och de övriga skäl utredningen anfört kan styrelsen dock tillstyrka att sådan tillståndsplikt inte införs nu. Vid en eventuell ökad tendens att utnyttja denna möjlighet att kringgå jordförvärvslagen bör emellertid en komplettering av lagstiftningen ske, varvid de praktiska frågor som sammanhänger med prövning av aktieöverlåtelse i en- och fåmansbolag först bör utredas, anför styrelsen. Liknande synpunkter framförs av LRF. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår dock att sådana förvärv skall vara tillståndspliktiga.
Utredningens uppfattning att det inte är nödvändigt att förvärv av andel i dödsbo. som äger jordbruksfastighet underkastas ullståndsplikt enligt den nya lagen kritiseras av vissa remissinstanser.
Lantbruksstyrelsen förordar således att tillståndsplikt för sådant förvärv införs och anför att utredningens ställningstagande synes innebära att det skall ankomma på inskrivningsmyndigheten att vid prövning av ansökan om lagfart bedöma om fånget kan godtas. Styrelsen erinrar om att fall har förekommit under senare tid då lagfart har beviljats på grund av arvskifteshandling, trots att ansökan om förvärvstillstånd avslagits. Nära hälften av lantbruksnämnderna har enligt styrelsen förordat att tillståndsplikt införs för ifrågavarande förvärv. Lantbruksstyrelsen anser det olämpligt att ansvaret för denna tillätlighetsprövning skall åvila annan myndighet än den ordinarie tillståndsmyndigheten. Enligt styrelsens mening bör därför förvärv av jordbruksfastighet genom arvskifte, varvid ej arvsberättigad andelsförvärvare tillskiftas fastigheten, prövas enligt jordförvärvslagen. Sty-
relsen framhåller samtidigt att även om tillståndsplikt införs i enlighet med
vad nyss föreslagits, kvarstår möjligheten för ej arvsberättigad person att genom förvärv av samtliga andelar i dödsbo som äger jordbruksfastighet få disposittonsrätt över fastigheten utan förvärvstillstånd.
LRF intar samma ståndpunkt som lantbruksstyrelsen och ifrågasätter starkt om den av utredningen angivna allmänna principen om arvskiftens ogiltighet utgör ett tillräckligt skydd mot metoden att genom förvärv av andel i dödsbo med efterföljande arvskifte förvärva jordbruksfastighet. I sådana fall där dödsbo innehar också annan egendom än jordbruksfastighet torde inskrivningsdomaren i praktiken ha mycket små möjligheter att vägra lagfart. LRF framhåller vidare att, även om vissa förvärv genom arvskifte läggs under jordförvärvslagens tillståndsplikt, så har problemet med förvärv av jordbruksfastighet genom förvärv av samtliga andelar i
dödsbo ändå inte undanröjts. LRF förutsätter att förvärv av jordbruksfas-
tighet genom förvärv av andelar i dödsbon eller arvskifte skall prövas enligt jordförvärvslagen.
Länsstyrelserna i Gotlands, Hallands, Jämtlands, Södermanlands och Västerbottens län framför liknande synpunkter och förordar tillståndsplikt
för ifrågavarande förvärv.
Luantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, LRF, flera länsstyrelser, Hushållningssiällskapens förbund och Landstingsförbundet är i princip positiva också till förslaget att vissa förvärv genom testamente skall tillståndsprö-
vas.
Lantbruksstyrelsen och några andra remissinstanser anser dock att det är nödvändigt med en precisering av tidpunkten när ansökan om tillstånd
skall göras och av följderna av underlåtenhet att söka tillstånd inom före-
skriven tid och av avslag på ansökan. Enligt styrelsens mening bör vidare reglerna utformas så att förmånstagaren tillförsäkras ett legat motsvarande den testamenterade fastighetens värde, om förvärvstillstånd vägras.
Även LRF föreslär viss modifiering av utredningens förslag. Om den blivande jordförvärvslagen kommer att innefatta en inskränkning i till-
ståndsfriheten, kan detta förhållande komma att medföra att en testamentstagare inte får den jordbruksfastighet som testamentet tillerkänner honom. LRF förutsätter att detta förhållande inte får till följd att testa-
mentstagaren i något fall går miste om det ekonomiska värdet av fastighe-
ten. Möjligen kan frågan lösas genom att staten inlöser fastigheten om
förvärvstillstånd vägras. LRF förutsätter att frågan får sin lösning i det fortsatta lagstiftningsarbetet. LRF delar vidare utredningens uppfattning
att omfattningen av tillståndsfriheten skall vara lika vid arv och vid testa-
mente. Ett motsatt förhållande skulle kunna komma att medföra problem i rättstillämpningen. En testamentstagare kan således även vara närmaste
arvtagare till testator, vilket väcker frågan om han vid tillämpningen av
jordförvärvslagen skall anses ha förvärvat fastigheten genom arv eller testamente.
Länsstyrelsen i Malmöhus län vill gå längre än utredningen och ifråga-
sätter om inte alla förvärv genom testamente bör tillståndsprövas.
Kammarkollegiet avstyrker förslaget att förvärv genom testamenten i vissa fall skall prövas enligt lagen och anser att det från civilrättslig synpunkt finns åtskilligt att invända mot de föreslagna reglerna och betonar vikten av att dessa övervägs ytterligare. Även bankinspektionen av-
styrker förslaget. Någon undersökning av omfattningen av dylika förvärv synes inte ha gjorts, anför inspektionen. Till försvar för ett sådant ingrepp i testamentsfriheten hänvisar utredningen endast till 12 kap. 12§ ärvdabalken enligt vilken förvärv genom legat som innebär att visst område kommer I särskild ägares hand är giltigt bara om fastighetsbildning sker i
överensstämmelse med legatet i viss angiven ordning. Bestämmelsen är avsedd att förhindra irreguljär fastighetsbildning i ett specialfall och har inte samma övergripande räckvidd som ett allmänt krav på att testamentaniska förvärv skall vara underkastade förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. För de situationer då tillstånd till förvärv genom testamente har vägrats hänvisar utredningen till de allmänna reglerna på arvslagsuftningens område som blir tillämpliga när testamente inte kan verkställas.
Dessa regler innebär att det testamentariska förordnandet blir utan verkan,
om inte med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Inspektionen finner att förslaget i denna det innebär ett så väsentligt ingrepp i testamentslagstiftningen att det inte bör genomföras utan ytterligare överväganden med särskilt beaktande av de testamentsrättsliga konsekvenserna. Förslaget avstyrks alltså i
denna del.
Statens förvärv och överlåtelser
Utredningens förslag om införandet av tillståndsplikt för vissa statliga förvärv och överlåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan. Till dessa remissinstanser hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen. domänverket, länsstyrelserna i Blekinge , Gotlands, Jönköpings . Kalmar. Kopparbergs, Malmöhus, Söder-
manlands . Västerbottens, Älvsborgs, Örebro och Östergötlands län, Fa-
miljejordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, LO, Landstingsförbundet, LRF, SISU, kommunförbundet, lantarbetareförbundet och Sågverkens råvaruförening. :
Lantbruksstyrelsen har ingenting att erinra mot att tillståndsplikt införs
för statens affärsdrivande verk enligt utredningens förslag. Ändringen får anses vara av I huvudsak formell karaktär med syfte att medföra en
enhetlig prövning för olika slag av förvärvare. Genom samråd mellan berörda statliga verk och lantbruksnämnden i samband med planerade
förvärv bör enligt styrelsen en tillståndsprövning inte bli mer komplicerad än det nuvarande administrativa förfarandet. Övriga statliga förvärv av jordbruksfastighet för t.ex. skjutfält, naturvårdsändamål, motorvägar
m.m. kommer enligt utredningens förslag att liksom hittills falla utanför
jordförvärvslagens tillämpningsområde. Sådana förvärv, vilka ofta omfat-
tar betydande arealer, kommer dock liksom f.n. att prövas i annan ord-
ning, varvid olika samhällsintressen — bl. a. jord- och skogsbrukets intressen — vägs samman. Länsstyrelsen it Kalmar län framhåller att förslaget har vissa fördelar ur mera strikt handläggningssynpunkt och länsstyrelsen
har därför ingen erinran mot det. I fråga om de undantag som föreslås för
förvärv av annan statlig myndighet än affärsdrivande verk kan man däremot enligt länsstyrelsen ställa sig tveksam. Utredningen har inte anfört några andra skäl för sitt förslag på denna punkt än att dessa förvärv har liten omfattning. Dessa skäl har emellertid inte hindrat utredningen att föreslå ändringar i fastighetsbildningslagen för att uppnå en mera strikt och enhetlig prövning. På samma sätt kunde man nu enligt länsstyrelsen tycka att förvärv av annan statlig myndighet än statens affärsdrivande verk skulle prövas i vanlig ordning. Även länsstyrelsen i Södermanlands län understryker att förslaget har fördelar från såväl bedömnings- som handläggningssynpunkt. Även om man på administrativ väg kan nå i huvudsak samma resultat finns det enligt länsstyrelsens mening inga skäl som här skulle motivera avsteg från tillståndsprövning enligt samma grunder som gäller för andra förvärvare. Landstingsförbundet konstaterar att den utvid-
gade tillståndsplikt som utredningen föreslår ligger helt i linje med de
övergripande motiven för en ändring av jordförvärvslagen. Bärande skäl att motsätta sig förslaget saknas därför enligt förbundet. LRF tillstyrker förslaget. Införs tillståndsplikt för förvärv som görs av de affärsdrivande verken uppnås å ena sidan att de från jordbrukspolitisk synpunkt betydelsefulla förvärven kommer att prövas och å andra sidan att förvärven från övriga statliga verk faller utanför lagens räckvidd. Vidare deltar LRF utredningens uppfattning att samtliga överlåtelser från staten inkl. allmänna arvsfonden blir föremål för prövning. Särskilt värdefullt anser LRF det vara att försäljning av arvsfondsfastigheter härigenom kommer i samma läge som övriga förvärv. LRF finner det vidare självklart att överlåtelser genom lantbruksnämnderna undantas från lagstiftningen.
Kammarkollegiet, länsstyrelserna i Norrbottens, Stockholms och Uppsala län samt KF avstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Norrbottens län finner förslaget betänkligt från principiell synpunkt. Jordbrukets intressen bör enligt länsstyrelsens mening i erforderlig utsträckning beaktas genom samråd med lantbruksnämnden och formerna härför regleras i verksinstruktioner. Vid dessa samråd kan naturligtvis delade meningar uppkomma om lämpligheten att ta i anspråk
viss jordbruksmark för de verksamheter som de statliga affärsdrivande
verken skall ombesörja. Om denna intressekonflikt inte kan biläggas vid samrådet bör frågan hänskjutas till länsstyrelsen som bör göra intresseavvägningen utifrån en samlad regionalpolitisk bedömning. Den samordning som skulle uppnås om utredningens förslag genomförs torde knappast ha någon positiv effekt på strukturrationaliseringen.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför att lantbruksnämnden i länet föror-
dar ett administrativt förfarande -- liknande det som nu gäller — varigenom på enklast möjliga sätt skall kunna göras en prövning av förvärvets förenlighet med de jordbrukspolitiska reglerna. Länsstyrelsen delar lantbruksnämndens uppfattning. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den av utredningen eftersträvade samordningen kan ske utan att staten åläggs att
ansöka om förvärvstillstånd. Länsstyrelsen avstyrker därför utredningens
förslag i denna del och föreslår att det nuvarande undantaget för statens förvärv behålls.
KF konstaterar att man genom de föreslagna reglerna vinner en viss
enhetlighet i bedömningen och att det är positivt att statens affärsdrivande verk jämställs med andra företag. Förslaget medför dock ett ökat administrativt förfarande. Enligt KF:s mening har utredningen inte styrkt att fördelarna överväger nackdelarna. KF vill därför inte tillstyrka förslaget i
denna del.
Kammarkollegiet ställer sig kritiskt till förslaget och pekar på konsc-
kvenserna vid försäljning av egendom som tillfallit allmänna arvsfonden.
Ett förfarande enligt förslaget där en köpare, som genom beslut av länsstyrelsen eller regeringen har förvärvat en arvsfondsfastighet, skall vara
tvungen att ansöka om förvärvstillstånd hos läntbruksnämnd leder till två olika förvaltningsförfaranden — det ena enligt förordningen om försäljning
av staten tillhörig fast egendom m. m. och det andra enligt jordförvärvsla-
gen. Ett sådant handläggningsförfarande är enligt kollegiet olämpligt och kan även beträffande arvsfondsfastighet leda till att regeringen kan fatta
olika beslut rörande samma försäljning. Om man trots det ovan sagda inför bestämmelser om tillståndsprövning för förvärv av arvsfondsfastighet, bör ett sådant beslut föregås av förslag till ändringar av den nuvarande försäljningsordningen. Det torde dock enligt kollegiet vara svårt att finna ett annat förfarande som fyller samma förvaltningsrättsliga krav som det nuvarande. I detta förfarande är arvsfondens och jordbrukets intressen företrädda av jämställda myndigheter på så sätt, att konflikter dem emellan som de inte kan lösa själva skall underställas regeringens prövning.
Kommunala förvärv
Utredningens förslag att vissa kommunala förvärv skall vara underkas-
tade prövning enligt jordförvärvslagen har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Till dem som ställer sig positiva till förslaget hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings. Kalmar, Kristianstads, Stockholms, Södermanlands, Västerbottens och Älvsborgs län, Familjelantbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, LRF, kommunförbundet, SISU och Sägverkens råvaruförening.
Luntbruksstyrelsen uppger att flera av lantbruksnämnderna har framhållit att kommunerna har gjort relativt omfattande markförvärv för annan
användning än samhällsändamål. Flertalet av lantbruksnämnderna tillstyr-
ker därför utredningens förslag. Även lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget av de skäl utredningen anfört. Styrelsen framhåller vidare att det inte
synes vara avsikten att kräva mera ingående utredningar och detaljplaner
som underlag för lantbruksnämndernas prövning. Genom den fysiska riksplaneringen och upprättandet av kommunöversikter och markdispositionsplaner har under senare år framtagits ett omfattande material som
belyser bl. a. lokaliseringen av den mark som är av intresse för samhällsän- .
damål. Detta material kan enligt styrelsen utgöra ett lämpligt hjälpmedel
vid nämndernas prövning.
Prop. 1978/79: 85 ns 71
Länsstyrelsen i Gotlands län säger sig ha övervägt om inte jordbruksintresset skulle kunna tillgodoses på ett administrativt enkelt men ändå effektivt sätt genom att kommun vid förvärv av jordbruksfastighet gjordes
obligatoriskt skyldig att samråda med lantbruksnämnden, varvid nämn-
dens representant skulle ha rätt att kräva formell ullståndsprövning av förvärvet hos lantbruksnämnden. Länsstyrelsen pekar på att en liknande lösning har valts i 23 § anläggningslagen i fråga om fastighetsbildningsmyn-
dighets samräd med byggnadsnämnd. Vid övervägande av olika alternativa
lösningar har länsstyrelsen emellertid inte funnit tillräckliga skäl att frångå
utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län delar utredningens
uppfattning att det av hänsyn till bl. a. behovet av en bättre samordning av
den jordpolitiska prövningen av olika kategorier förvärvares köp av mark
är rimligt att kommunala förvärv av jordbruksfastigheter i princip skall prövas enligt jordförvärvslagen. Länsstyrelsen understryker emellertid att
kommunerna är beroende av att kunna föra en aktiv markpolitik I samhällsutbyggnaden och att på ett tidigt stadium kunna förvärva den mark som behövs. Den överblick som fordras för att kunna bedöma frågor om
kommunernas behov av markförvärv kan enligt länsstyrelsen inte alltid förutsättas finnas hos lantbruksnämnderna. I sådana frågor bör lantbruksnämnden därför regelmässigt inhämta yttrande från länsstyrelsen, som är högsta planmyndighet i länet. Den ståndpunkt som länsstyrelsen därvid intar bör lantbruksnämnden följa. Om länsstyrelsen och lantbruksnämn-
den inte har samma uppfattning bör ärendet avgöras av regeringen. Även
länsstyrelsen i Södermanlands län förordar att lantbruksnämnden skall samråda med länsstyrelsen vid kommunala förvärv.
Behovet av en likartad jordpolitisk prövning av alla de offentliga förvärven understryks även av länsstyrelsen i Älvsborgs län.
LRF erinrar om att kommun vid frivilliga förvärv för att tillgodose sådana ändamål som avses i 1§ förköpslagen skall meddelas förvärvstill-
stånd enligt förslaget. LRF förutsätter att kommunen endast får möjlighet
att förvärva markområde som i sin helhet omgående erfordras för sådant ändamål. Enligt LRF synes utredningsförslaget innebära att lantbruksnämnderna inte utan prövning skall godta kommunens uppgift om att ändamålet med det förvärvet är det av kommunen angivna. Det kan med hänsyn till den möjlighet som föreligger för kommuninnevånare att anföra kommunalbesvär över kommunens förvärvsbeslut förefalla tveksamt, om lantbruksnämnderna verkligen bör kunna pröva riktigheten av kommunens uppgift om ändamålet med förvärvet närmare. Resultatet av en sådan prövning kan enligt LRF bli att frågan om ändamålet med kommunens förvärv (tätbebyggelseändamål) blir föremål för slutlig prövning i två in-
stanser, nämligen hos regeringsrätten, då fråga är om kommunalbesvär,
och hos regeringen, då fråga är om tillstånd enligt jordförvärvslagen. En sådan ”kompetenstvist” måste undvikas. Förutsättningarna synes numera
vara goda genom att lantbruksnämnderna skall medverka vid upprättandet
av kommunala markanvändningsplaner. Vid markförvärvsärendets behandling i kommunfullmäktige bör undantagslöst lantbruksnämndens yttrande över tänkt förvärv föreligga. LRF tillstyrker med dessa förtydliganden utredningens förslag.
Kommunförbundet erinrar om att i de kommunala uppgifterna bl. a.
ingår att föra en aktiv markpolitik för att tillgodose samhällsbyggandets behov. Förbundet finner dock att övervägande skäl talar för att kommunala förvärv underställs tillståndsprövning i enlighet med utredningens förslag. Detta är helt i linje med de övergripande motiven för en ändrad
jordförvärvslagstiftning och som även avser att gagna jordbruket som näringsgren inom kommunerna. Det kan dock enligt förbundet ifrågasättas om inte frågor om kommunala markförvärv bör underställas länsstyrelsen om lantbruksnämnden inte har biträtt kommunens framställning.
Länsstyrelsen i Kalmar län. som finner det följdriktigt att kommunala förvärv prövas, ifrågasätter om inte också kommuns förvärv från staten
borde tillståndsprövas.
Hovrätten för Övre Norrland ställer sig tveksam till förslaget och anför att den föreslagna ordningen är principiellt mindre lämplig. Antingen bör man kräva tillstånd för alla kommunala förvärv eller också hålla de kommunala förvärven utanför förvärvslagens tillämpningsområde. Hovrätten kan inte finna några avgörande principiella invändningar mot nägotdera alternativet.
Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att utredningsförslaget inte innehåller nägon bestämmelse om att prövningen av förvärvstillstånd skall vila till dess frågan om kommunens förköpsrätt avgjorts. Enligt länsstyrel-
sen är det lämpligt att den nya lagen förses med en bestämmelse av denna
innebörd. Samordningen kan lämpligen lösas på samma sätt som gäller i fråga om den nuvarande jordförvärvslagen och förköpslagen.
Länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Kopparbergs, Kronobergs, Norrbottens, Skaraborgs, Uppsala, Värmlands, Västernorrlands, Västmanlands, Örebro och Östergötlands län, KF, LO, lantarbetareförbundet och Landstingsförbundet är negativa
till förslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker förslaget och föreslår att det
nuvarande undantaget för bl.a. kommunala förvärv behålls. Enligt läns-
styrelsen i Värmlands län skulle en tillståndsplikt för kommunala förvärv innefatta ett intrång i den kommunala självstyrelserätten. Länsstyrelsen framhåller också att kommunerna hittills i allmänhet inte förvärvat annan
mark än som behövs för tätbebyggelseändamål. Länsstyrelsen i Örebro län
framhåller att det föreslagna prövningsförfarandet innefattar bedömningar om kommunernas behov av mark för samhällsutbyggnaden. Lantbruksnämnderna torde som regel sakna kompetens för att gå in på sådan pröv-
ning och blir därför hänvisade till att godta kommunernas uppgifter. Pröv-
ningen fyller under sådana omständigheter ingen funktion men medför
administrativt krångel för bl. a. kommunerna. Länsstyrelsen anser därför att primärkommunala förvärv bör hållas utanför jordförvärvslagen. Länsstyrelsen utgår härvid ifrån att kommunernas markpolitik kommer att följa
översiktliga markanvändningsplaner vilka upprättats i samråd bl. a. med lantbruksnämnden.
Länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus och Hallands län framhåller att en tillståndsprövning enligt förslaget kommer att
medföra ökat administrativt arbete för kommunerna. Enligt länsstyrelser-
na är det tillräckligt att de jordpolitiska intressena tillgodoses genom ett
obligatoriskt samrådsförfarande mellan kommun och lantbruksnämnd. Ett
sådant samrådsförfarande förordas därför i stället för den föreslagna till-
ståndsplikten. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör lantbruksnämnden
få möjlighet att få ärendet prövat av regeringen om kommunen inte följer den jordpolitiska bedömningen. Länsstyrelsen i Västernorrlands.län erinrar om att man vid tillkomsten av den nuvarande lagen förutsatte att samråd skulle komma till stånd mellan kommun och lantbruksnämnd vilket var orsaken till att man avstod från att då införa tillståndsplikt vid kommunala förvärv. Enligt uppgift från lantbruksnämnden har sådana samråd
vs 73
dock inte förekommit i länet. Länsstyrelsen har mot denna bakgrund i och för sig förstäelse för att lantbruksnämnderna vill införa tillståndsplikt för
kommunerna. Länsstyrelsen har dock efter att ha övervägt olika alternativ
stannat för att ett samrådsförfarande är att föredra. I den mån en kommun upprättar markförsörjningsprogram bör samrådet kunna ske beträffande
detta program och därmed anses fullgjort för alla förvärv som överens-
stämmer med programmet. Av särskild betydelse från länsstyrelsens synpunkt är att restmarker, som inte behövs för samhällsbyggandet, kan stå till strukturrationaliseringens förfogande.
Enligt länsstyrelsens i Norrbottens län uppfattning är det principiellt olämpligt att lantbruksnämnden som sektorsorgan inom jordbruksområdet skall vara den myndighet som avgör om mark skall anses vara behövlig för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande ändamål. Länsstyrelsen utgär ifrån att kommun inte motverkar jordbruksrationaliseringen genom att förvärva mark med mindre ett sammanvägt samhällsintresse gör sig gällande med större styrka än rationaliseringsintresset. Sammanvägningen av jordbruksintresset och övriga samhällsbyggnadsintressen sker i samband med den kommunala översikts- och detaljplaneringen och i de fall samförståndslösningar ej kan uppnås ankommer det på länsstyrelsen resp. regeringen att fatta de avgörande besluten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att kommunernas framtida markförvärv I huvudsak torde komma att ske inom områden som i översiktliga markanvändningsplaner är avsedda för tätortsutbyggnader och därmed sammanhängande anordningar, dvs. förvärven kommer att omfatta egendom som avses Ii förköpslagen. Markanvändningsplanerna torde i vissa fall komma att behandlas som generalplaner enligt byggnadslagstiftningen. Länsstyrelsen anser att kommuns markförvärv inom bebyggelseområden i markanvändningsplan som fastställts som generalplan bör undantas från lagens tillämpningsområde. Vidare bör övervägas möjligheterna att finna former för att medge undantag för kommuns förvärv inom bebyggelseområden i markanvändningsplan som tillkommit i samråd med länsstyrelsen efter hörande av lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse.
Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör LO och lantarbetareförbundet som i stället förordar ett samrådsförfarande. Även Landstingsförbundet avstyrker förslaget och framhåller att kommunernas behov av mark nästan helt och hållet är betingat av deras ansvar som huvudmän för den fysiska riksplaneringen. Kommunala markförvärv är därför närmast att betrakta som led i en process där fortlöpande planering av t.ex. tätortsutvecklingen inte bör få hindras av särskilda prövningsförfaranden vars motiv inte förefaller ha tillräcklig bärkraft. Övervägande skäl talar enligt förbundet för att kommunernas markförvärv även fortsättningsvis undantas från prövning enligt jordförvärvslagen.
Kyrkans förvärv och överlåtelser
Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan ställer sig positiva till förslaget att kyrkans förvärv och överlåtelser skall vara underkastade tillståndsplikten i den nya jordförvärvslagen. Till dessa remissinstanser hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge. Gotlands, Jönköpings, Kalmar, Kopparbergs, Malmöhus, Söderman-
lands, Västerbottens, Älvsborgs, Örebro och Östergötlands län, Familje-
Jordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, LO, Landstingsförbundet, LRF, SISU, lantarbetareförbundet och Sågverkens råva-
ruförening. Dessa remissinstanser ansluter sig i huvudsak till de skäl som
utredningen här äberopat för sitt ställningstagande.
Kaummurkollegiet och KF avstyrker förslaget. Kammarkollegiet förordar att det nuvarande samrädsförfarandet behålls och anför att detta enligt
kollegiets mening har fungerat väl. Det är därför tveksamt om bättre
ordning uppnäs genom den av utredningen föreslagna tillståndsprövning-
en. Utredningen anför som motiv till förslaget endast att, även om man kan nå i huvudsak samma resultat på administrativ väg, en prövning enligt jordförvärvslagen möjliggör en bättre samordning av markrörelserna än vad som nu är fallet. Det är enligt kollegiet svårt att förstå varför en
prövning enligt jordförvärvslagen skulle möjliggöra en bättre samordning
av markrörelserna än det nuvarande samrådsförfarandet, eftersom detta i
praktiken är bindande för den myndighet som skall avgöra ärendet. Om samrådsförfarandet ersätts med tillständsprövning, leder detta vidare till att samma ärende skall handläggas både enligt reglerna i jordförvärvslagen och i den kyrkliga förvaltningslagen. Det är då tänkbart att samma ärende vid olika tidpunkter kan prövas av regeringen både i jordbruks- som kommundepartementet. Inte minst från den enskildes synpunkt måste det
te sig egendomligt att ett och samma ärende fordrar tillständ från två olika myndigheter, framför allt om den ena myndigheten är regeringen. Vid avgörande av försäljnings- och förvärvsärenden bör enligt kollegiets me-
ning i stället en och samma myndighet fatta det formella beslutet rörande
ärendet i sin helhet. Kollegiet förordar därför att kyrkliga försäljnings- och
förvärvsärenden även i framtiden prövas enligt grunderna för jordförvärvslagen med det samrädsförfarande som föreskrivs i den kyrkliga förvalt-
ningsförordningen. Kammarkollegiet pekar vidare på att om samrådsförfarandet ändå avskaffas måste förvaltningsförordningen omarbetas och bestämmelser meddelas om vilken instans — stiftsnämnd, pastorat eller
församling — som i besvärsärende enligt jordförvärvslagen skall företräda
den kyrkliga jorden.
KF anser att förslaget kommer att medföra ett ökat administrativt förfarande och anser inte att utredningen har styrkt att fördelarna med den föreslagna ändringen överväger nackdelarna.
Släktförvärv
Utredningens förslag att begränsa släktskapsundantagen till att avse endast make och avkomlingar tillstyrks av de allra flesta remissinstanserna. Till de remissinstanser som uttryckligen tillstyrker eller lämnar försla-
get i huvudsak utan erinran hör lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, läns-
styrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Kronobergs, Skaraborgs, Söderman-
lands, Värmlands och Älvsborgs län, Hushållningssällskapens förbund,
KF, LO, Landstingsförbundet, LRF, lantarbetareförbundet och TCO. Från flera håll understryks samtidigt att förslaget kommer att innebära en endast marginell utvidgning av lagens tillämpningsområde och man ställer
sig därför i allmänhet positiv till de ytterligare utredningar angående för-
värv genom arv och dödsbons innehav av jordbruksfastigheter som jord-
förvärvsutredningen har föreslagit. Några remissinstanser vill gå längre än
utredningen medan några är tveksamma till en begränsning av undantagen.
Enligt lantbruksstyrelsen medför det ökande passiva ägandet, som i huvudsak orsakas av släktförvärven, betydande negativa konsekvenser från såväl samhällsekonomisk som regionalpolitisk synpunkt. Styrelsen
delar därför utredningens uppfattning att en begränsning av släktskapsun-
Prop. 1978/79: 85 : 75
däntaget bör ske. Styrelsen är å andra sidan medveten om att en sådan begränsning berör grundläggande familjerättsliga förhållanden och innebär
ingrepp i den fria dispositionsrätten för en begränsad kategori av samhälls-
medborgare. Flertalet av lantbruksnämnderna delar enligt lantbruksstyrelsen utredningens bedömning och tillstyrker förslaget, i vissa fall med reservation från enstaka ledamöter. Ett fåtal nämnder anser att släktskapsundantaget bör avskaffas helt. Enligt styrelsen är det uppenbart att släktskapsundantaget i jordförvärvslagen utgör ett hinder mot att uppnå målen för jordbrukspolitiken enligt de av statsmakterna nyligen beslutade riktlin-
undantag avskaffas. Efter ingäende prövning har dock lantbruksstyrelsen med hänsyn till den gällande familjerättsliga lagstiftningen inte funnit det
möjligt att nu föreslå en sådan utformning av jordförvärvslagen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens förslag ull ny utformning av släktskapsundantaget.
Flera andra remissinstanser som tillstyrker förslaget anför i huvudsak samma skäl som lantbruksstyrelsen.
LRF anför att när det gäller den konkreta utformningen av en ny jordför-
värvslag har utredningen inte gått så långt i fråga om släktförvärven som de
analyserade problemen i och för sig skulle kunna motivera, Utredningen
har dock enligt LRF:s uppfattning funnit en väl avvägd linje mellan olika
intressen, även om den inte helt överensstämmer med kraven från unga etableringsintresserade jordbrukare. Den föreslagna inskränkningen får
dock enligt LRF:s mening inte innebära något hinder för sådana anförvanter som enligt gällande lag inte behöver förvärvstillstånd att erhålla förvärvstillstånd, om de avser att bosätta sig på en släktgård och bruka
den. Genom att tillämpa lagen på det sätt som utredningen föreslår bör det nämligen vara möjligt att ta de hänsyn som ett släktskapsförhållande eller
likartat förhållande innebär när frågan om förvärvstillstånd prövas. Utredningen har anfört att förvärvstillstånd inte bör vägras utan särskilda skäl
om sådan förvärvare avser att bosätta sig på och bruka egendomen. LRF förutsätter att det här bör vara fråga om mycket starka skäl. Så bör t. ex. i de fall, då förvärvaren tidigare under en längre period har varit bosatt på gården och deltagit i brukningen särskilda skäl få anses föreligga för att förvärvstillstånd skall kunna lämnas till annan än släkting (syskon eller syskonbarn) till ägaren. Regler härom bör införas i en särskild paragraf i lagen.
Fuamiljejordbrukarnas riksförbund ställer sig tveksamt till en begränsning av släktskapsundantaget och anser att utredningsförslaget i denna del är diskutabelt. Även Trädgårdsnäringens riksförbund uttalar tveksamhet i fråga om det riktiga i att inskränka tillståndsfriheten vid släktförvärv. Avskaffas tillståndsfriheten för makes avkomling, syskon och syskons avkomling skulle detta enligt förbundet nämligen kunna bli ett hinder i rätionaliseringsverksamheten genom att man i så fall inväntar arv. Medvetenheten om att egendomen får drivas vidare av en nära anhörig är ofta för äldre brukare en sporre till ytterligare förbättringar av egendomen. Samarbetsorganet för jordbruksfrågor är negativt och anför att de motiv utred-
ningen har anfört för en begränsning av undantaget till att gälla de som är närmast arvsberättigade inte är så entydiga att de bör tas till intäkt för detta ingripande i gällande arvslagstiftning.
Bunkinspektionen kritiserar förslaget att avskaffa tillståndsfriheten för
förvärv av syskon. Den nuvarande undantagsbestämmelsen beträffande '
syskonförvärv baserar sig på den samhörighet som finns mellan syskon
och det förhållandet att syskon kan ha växt upp på fastigheten eller brukat den tillsammans. Att då ett sådant syskon enligt förstaget skall vara skyldigt söka tillstånd till förvärv av fastigheten kan enligt inspektionen te sig stötande. Enligt utredningens beräkningar skulle de från lagen undantagna sliktförvärven härigenom komma att minska med ca 1026. Enligt inspek-
tionens mening är detta inte ett tillräckligt skäl för att kräva tillständ för
förvärv av syskon. Inspektionen avstyrker därför förslaget i denna det.
Däremot vill inspektionen inte motsätta sig att tillstånd skall krävas då
syskons avkomling är förvärvare.
Länsstyrelsen i Gotlands län anmärker att ett avskaffande av tillständsfriheten för makes barn i allmänhet kommer att få mindre betydelse, eftersom en successionsöverlåtelse via maken i regel kan ske utan tillståndsprövning. Endast om maken avlidit kommer barn, som inte är barn till överlåtaren, att behöva förvärvstillstånd, anför länsstyrelsen. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen i Östergötlands län.
Några av remissinstanserna vill gå längre än utredningen föreslår. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det bör övervägas, om inte även makes eller bröstarvingars förvärv av jordbruksfastighet skall underkastas särskild tillståndsprövning. Det får dock enligt länsstyrelsen anses ligga t sakens natur att vid en sådan prövning tillstånd till förvärv skall ges om inte särskilda skäl talar mot detta.
För att det jordbrukspolitiska målet skall kunna uppnås inom överskådlig tid när det gäller markfrågan anser länsstyrelsen i Norrbottens län att en tillståndsprövning bör vara obligatorisk när det gäller alla enskilda förvär-
vare, detta även vid förvärv genom arv. Länsstyrelsen uttalar dock förståelse för att de villkor som gäller för förvärvstillstånd bör utformas I viss
utsträckning annorlunda då det är fråga om förvärv av make eller avkomling. Det vore nämligen enligt länsstyrelsens mening olämpligt om förvärvstillstånd skulle kunna vägras make eller avkomling på den grunden att fastigheten behövs för rationalisering I sådana fall då maken resp. avkomlingen har för avsikt att fortsätta fastighetens drift om än denna sker
på en icke utvecklingsbar fastighet. Å andra sidan finner länsstyrelsen det stötande att förvärv som sker enbart i spekulationssyfte skall accepteras
enbart på den grunden att det sker av make eller avkomling. En sådan konstruktion motverkar den strävan efter likhet inför lagen som kännetecknar modern lagstiftning. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anför att släktskapsundantaget bör avskaffas helt.
Sågverkens råvaruförening anför att det är mindre viktigt vem som äger skogen än hur den brukas. Därför bör samhället, när man valt att gå in och reglera fastighetsmarknaden, styra jordförvärvaren så att köpare utan kompetens och avsikt att driva korrekt skogsbruk vägras förvärvstillstånd. Råvaruföreningen anser därför att alla förvärv skall prövas mot ett övergripande kompetenskrav, såväl släktförvärv, fysiska personers som juridiska personers förvärv, där köparens förutsättningar och avsikter att driva
korrekt skogsbruk bedöms.
Exekutiva auktioner och andra frågor om undantag för jordförvärvslagen
Utredningens förslag att införa tillståndsplikt för förvärv vid exekutiva auktioner tillstyrks bl. a. av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.
Om det ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget med en kontroll av priserna på jordbruksfastigheter är det å andra sidan enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län omotiverat att godta överpris uppnådda vid exekutiva
auktioner. Det bör därför vara möjligt för exekutionsmyndigheten att försälja utmätt egendom under hand sedan särskild värdering företagits efter samma grund som tillämpas vid tillständsprövning. I sådant sammanhang bör uppträdande spekulant kunna utverka förhandstillstånd från lantbruksnämnden i fräga om den prövning utöver priset som skall företas. Innan underhandsförsäljning företas bör ha klarlagts att fastigheten enligt lantbruksnämnden inte behövs för rationaliseringsändamäl eller att kommun inte har för avsikt att utöva förköpsrätten beträffande densamma.
Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att försäljning av jordbruksfastigheter på exekutiv auktion inte är så ofta förekommande. Länsstyrelsen vill därför inte motsätta sig att den särställning som förvärvare genom sådan auktion nu har avskaffas, även om vissa olägenheter kan uppstå i sammanhanget som t. ex. att fördelningssammanträde måste invänta för-
värvstillstånd. Länsstyrelsen i Östergötlands län har i princip ingenting att
- erinra mot utredningens förslag. Den av utredningen förordade ordningen som medför att tidpunkten för tillträde av fastigheten kan komma att hållas svävande skapar emellertid osäkerhet hos fordringsägare och andra och står enligt länsstyrelsen också i strid med ett antal bestämmelser som reglerar det exekutiva förfarandet.
Länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län förordar att konsekvenserna av utredningens förslag blir föremål för ytterligare utredning.
Förslaget inger enligt LRF:s uppfattning betänkligheter. LRF finner att
utredningen inte har framlagt tillräckligt starka skäl för sitt förslag om att
avskaffa nuvarande regler om undantag för förvärv genom inrop på exekutiv auktion. Att de exekutiva auktionerna haft låg frekvens under senare år är enligt LRF inget motiv för att nu ändra gällande regler. Det kan förutsättas att utredningens förslag på denna punkt kommer att inverka menligt
beträffande viss kreditgivning till lantbruket. För att förhindra att olämpli-
ga dispositioner företas på egendomen, bör i stället sådana regler införas i jordförvärvslagstiftningen att inte gagnvirkesuttag utan endast skogsvår-
dande åtgärder får ske på en fastighet under tiden till dess förvärvstillstånd
har beviljats. Det vore en fördel om denna regel kunde införas att gälla vid all förvärvsprövning. LRF föreslår därför att nuvarande regler blir gällande även i den nya jordförvärvslagen samtidigt som en regel införs om avverkningsförbud på den fastighet som är föremål för förvärvsprövning.
Bankinspektionen finner inte klarlagt att nackdelarna uppväps av de fördelar som kan ligga i att förvärven prövas enligt jordförvärvslagen och anser för sin del att det nuvarande undantaget för exekutiva försäljningar bör behållas. Även länsstyrelserna i Örebro och Uppsala län avstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsen i Uppsala län kommer stora olägenheter att uppstå för överexekutor och allmänhet om utredningens förslag genomförs på sätt föreslagits. Fördelningssammanträde kan då inte hållas förrän efter det förvärvstillstånd har lämnats. Om inroparens förvärvsansökan avslås kan lång tid förflyta innan frågan slutligt avgörs, om besvär anförs. Vid avslag på förvärvsansökan måste ny auktion hållas. Det kan dröja lång tid innan ett ärende avslutas och lagakraftvunnen försäljning har skett, eftersom flera köpare kan vägras förvärvstillstånd. Under tiden måste överexekutor se till att fastigheten förvaltas på nöjaktigt sätt. Kostnaderna för förvaltningen måste sedan tas ur köpeskillingen och påverka försäljningspriset och utdelningen till borgenärerna. Även andra olägenheter uppkommer. Vidare skulle såvitt länsstyrelsen kan bedöma införande av tillständsplikt kunna skada jordbruksfastigheters kreditvärde.
Remissinstanserna godtar allmänt utredningens förslag att behålla nuva-
rande undantag för vissa kreditinrättningars förvärv, för förvärv som skall tillståndsprövas enligt 1916 års lag, för förvärv av egendom som ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller av fastighet som nybildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, för vissa andelsförvärv och för förvärv av egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fideikommissbo under avveckling.
Allmänna förutsättningar för förvärvstillstånd
Remissinstanserna godtar i allmänhet den grundprincip som enligt utredningen bör gälla vid prövning av fråga om förvärvstillständ. nämligen att behovet av rationella lantbruksföretag inom jordbruket, skogsbruket och
trädgårdsnäringen särskilt skall beaktas.
Lantbruksstyrelsen understryker betydelsen av fortsatt areell struktur-
rationalisering och anför att jordförvärvslagen, liksom hittills, i första hand
bör syfta till att främja uppbyggnaden av rationella företag inom jord- och skogsbruket samt att vidmakthålla sådana företag. Därigenom skapas för-
utsättningar att framställa jordbruksprodukter till rimliga kostnader och
samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. I enlighet med riksdagens beslut bör utgångspunkten därvid vara att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen.
LRF hävdar att jord och skog i största möjliga utsträckning skall ägas av
den lantbrukande befolkningen. Jordförvärvstagstiftningen bör därför ut-
formas så och ges en sådan tillämpning att denna målsättning befrämjas. Enligt LRF:s mening utgör ett familjeföretagsbaserat lantbruk en förutsättning för bevarandet av en levande landsbygd. Förvärvslagstiftningen bör
främja tillskapandet av rationella enheter inom det enskilda jord- och
skogsbruket. Lagstiftningen bör vidare utformas så att den blir ett hinder för sammanläggning av var för sig bärkraftiga och utvecklingsbara fastigheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att det med hänsyn till det antal större lantbruksföretag (större än familjejordbruk) som redan finns och som är lämpligt ur bl.a. priskonkurrenssynpunkt inom jordbruket inte synes vara något att erinra mot att förvärvslagstiftningen grundas på målsättningen om familjelantbruk. Ur bl. a. regional- och befolkningspolitisk synpunkt torde denna målsättning ha stor betydelse. Länsstyrelsen understryker samtidigt att det är önskvärt att samarbetsformer mellan olika familjelantbruk exempelvis vid inköp av större kapitalkrävande maskiner utvecklas för att priserna på jordbrukets produkter i möjligaste mån skall hållas nere.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det angeläget att ansträngningarna fortsätter för att skapa rationella brukningsenheter. Förvärv och byten
som syftar till förbättrad arrondering är mycket viktiga. Länsstyrelsen ifrågasätter i sammanhanget om inte lantbrukstämnden i samband med tillståndsprövningen även borde ges rätt att ställa krav på förvärvarens medverkan för att undanröja påtagliga arronderingsmässiga oformligheter, t.ex. att vid tillskottsförvärv avstå från ett område som med hänsyn till belägenhet uppenbart borde tillföras annat lantbruksföretag. Härigenom skulle handläggningen förenklas och behovet att vägra förvärvstillstånd på
grund av rationaliseringsbehov minska.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att jordförvärvslagstiftningen enligt direktiven till utredningen skall, liksom ;jordbrukspolitiken i öv-
rigt, inriktas på att familjejordbruket skall vara den dominerande företags-
Nr 79
formen. I förslaget till lagtext har dock detta inte kommit till klart uttryck.
I 3§ anges endast att vid prövning av frågan om förvärvstillständ skall
särskilt beaktas behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbru-
ket och trädgårdsnäringen. Enligt länsstyrelsens mening bör denna para-
graf kompletteras så att det klart framgår att när det gäller det enskilda lantbruksföretaget skall det rationella familjeföretaget prioriteras. Det torde också vara önskvärt att familjeföretaget definieras som företag där
huvuddelen av arbetet utförs av den egna familjen. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är en starkare betoning av rationalisering önskvärd i lagen. I annat fall finns det enligt länsstyrelsen risk att
det svenska jordbrukets allmänt erkända höga rationalitet försämras och konkurrenskraften gentemot utlandet minskar.
Domänverket är kritiskt till de allmänna förutsättningar som ligger till grund för förslaget. Jordbruks- och skogsbrukspolitiken måste enligt domänverkets mening ha ett vidare perspektiv och baseras på en totalsyn på utnyttjandet av landets markresurser. De ursprungliga direktiven gav en enligt domänverkets mening riktig anvisning om utredningsarbetets inriktning mot en jordförvärvslag ägnad att ”stödja en sådan hushållning med våra marktillgångar, att ett effektivt jord- och skogsbruk kan bedrivas i vårt land”. Genom tilläggsdirektivens anvisning att utgångspunkten för det fortsatta arbetet borde vara att familjelantbruket skall vara den dominerande företagsformen förenklades utredningens arbete men försämrade förmodligen resultatet. Enligt domänverkets mening ger en jordbruks- och skogsbruksnäring med skiftande företagsstorlekar och företagsformer den
stimulans till effektivisering och förnyelse som måste krävas inom alla näringar. En sådan sammanställning på företagen inom näringen medför därjämte ett variationsrikt utbud på arbetstillfällen.
Även lantmäteriverket kritiserar förslaget. Den föreslagna lagen innehåller en portalparagraf som allmänt anger att behovet av rationella företag
särskilt skall beaktas vid förvärvsprövningen. Denna tanke följs upp i
lagens materiella prövningsvillkor bl. a. genom regler som skall underlätta lantbruksföretagens komplettering med skog och regler som speciellt tar sikte på skogsförvärv som görs av skogsindustriella företag och i övrigt av juridiska personer. Däremot ställer lagen inte upp några riktlinjer för
prövningen av enskilda personers skogsförvärv i fall då skogen inte behövs
som stöd för jordbruket. Detta är en brist i lagstiftningen som bör avhjälpas. Det skulle alltså från strukturrationaliseringssynpunkt ha varit önskvärt att utredningsarbetet och lagförslaget hade inriktats i högre grad på sådana aspekter. Ser man saken enbart från rationaliseringssynpunkt synes den föreslagna jordförvärvslagen inte innebära något väsentligt nytt
jämfört med den nuvarande, bortsett från de föreslagna nya bestämmelser-
na om regionalpolitiska hänsynstaganden, vilka lantmäteriverket ser posi-
tivt på.
Priskontroll och kapitalplacering
Remissinstanserna ställer sig ganska allmänt positiva till förslaget att i lagen införa en bestämmelse som möjliggör en prövning av prisets skälighet. Lantbruksstyrelsen anför således att lantbruksnämnderna i sina
yttranden till styrelsen har understrukit de svårigheter som prisutvecklingen på jordbruksfastigheter medför för såväl etablering som rationalisering
inom lantbruket och har framhållit behovet av bestämmelser som ger bättre möjligheter än de som finns i nuvarande jordförvärvslag att motver-
ka en fortsatt samhällsskadlig prisutveckling. I likhet med lantbruksnämnderna anser lantbruksstyrelsen att behov föreligger av en uttrycklig lagbestämmelse som medför möjlighet att vägra förvärvstillstånd med hänvisning till köpeskillingens storlek.
LRF uttalar sin tillfredsställelse över möjligheten till priskontroll och tillstyrker införandet av en sådan bestämmelse i jordförvärvslagen.
Några av remissinstanserna är emellertid tveksamma eller negativa till en bestämmelse om priskontroll. Förslaget kritiseras av bankinspektionen som anser att en sådan kontroll i enskilda fall kan innebära fara för
kreditgivaren. I all synnerhet gäller detta om en kredit har lämnats av bank
eller annan och därvid baserats på de försäljningsmöjligheter som ansetts
föreligga med nu gällande lagstiftning. Dessa försäljningsmöjligheter kan
komma att minska väsentligt genom den nya lagstiftningen. Utredningen ger dock enligt inspektionen inte tillräckligt material för att bedöma i vad mån farhågor av det här angivna slaget är berättigade. Redan ovissheten härom ger anledning till stark tveksamhet inför förslaget. Inspektionen
anser sig inte kunna ta ställning till frågan innan en sädan bestämmelses
inverkan på redan lämnade krediter närmare har undersökts.
Enligt lantmäteriverket synes behovet av prisregeln vara ganska begränsat eftersom det i de fall där tillämpningen av regeln kan bli aktuell oftast torde vara så att också annan avslagsgrund är tillämplig, t.ex. regeln om kapitalplacering. Tillsammantagna ger detta anledning till viss tveksamhet när det gäller frågan om prisregeln skall införas.
Domänverket pekar på att utredningen föreslår ändringar i jordförvärvs-
lagen som avses leda till ett ökat utbud och minskad efterfrågan på lant-
bruksföretag — utbudsökning genom inskränkt förvärvsfrihet och efterfrå-
geminskning genom restriktivare bedömning av vissa förvärv. I motsats till utredningen anser domänverket att dessa förslag är tillräckliga för att
dämpa prisstegringen på lantbruksföretag. Domänverket anser vidare att
den föreslagna bestämmelsen om priskontroll kan leda till minskat utbud
av lantbruksföretag.
NO förutsätter att bestämmelsen endast kommer att tillämpas i undantagsfall. Härför talar även att prisreglering kan kringgås genom skenarrangemang och den negativa effekt på underhåll och investeringar som erfarenhetsmässigt följer av samhällelig reglering av denna art.
Utredningens förslag att avkastningsvärdet i första hand bör utgöra grunden för prövning av köpeskillingens skälighet har föranlett delade
meningar. Till dem som tillstyrker eller lämnar förslaget i princip utan erinran hör lantbruksstyrelsen, jordbruksnämnden, länsstyrelserna i Ble-
kinge, Gävleborgs, Jämtlands, Kalmar, Kopparbergs, Kronobergs, Skaraborgs, Södermanlands, Värmlands och Västmanlands län, Familje- Jordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, KF, LO, LRF och lantarbetareförbundet.
Enligt lantbruksstyrelsens mening bör syftet med en lagbestämmelse av Hrägavarande slag vara att i första hand komma till rätta med de fall då ett
påtagligt överpris föreligger. Det kan nämligen på grund av den osäkerhet
som föreligger i fråga om värdering av jordbruksfastigheter inte anses rimligt att ställa krav på en mera exakt prövning av priset. Styrelsen har inget att erinra mot utredningens principiella syn att ett avkastningsvärde bör utgöra grunden för prövningen av köpeskillingens skälighet. Under normala samhällsekonomiska förhållanden och med en tillståndsprövning i övrigt som I huvudsak utestänger köpare som inte har för avsikt att bosätta -
sig på eller bruka lantbruksföretaget bör marknadsvärdena också ha god
Prop. 1978/79: 85 : 81
anknytning till avkastningsvärdet. En fastighets värde för en viss köpare
påverkas emellertid av många faktorer. som är beroende av köparens
förutsättningar, intressen och förväntningar. Lantbruksnämnderna besitter omfattande erfarenhet av värdering av jordbruksfastigheter, varvid
värdet av skogsdelen grundas på avkastningsvärdet, medan jordbruksdelen och övriga nyttigheter värderas med ledning av erfarenhets- eller marknadsvärden. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör en prövning av
köpeskillingens skälighet även i fortsättningen kunna ske i huvudsak enligt hittills tillämpade värderingsmetoder. Den företagsekonomiska lönsam-
hetskalkylen, som i stor omfattning används av nämnderna vid prövning av ansökningar om statligt investeringsstöd, bör även kunna vara till vägledning då det gäller att bedöma prisets skälighet med hänsyn till egendomens avkastning. Vid en prövning av köpeskillingens skälighet med det syfte styrelsen tidigare anfört, nämligen att i första hand komma till rätta med de mer påtagliga överpriserna, bör överslagsmässiga värdeberäkningar vara tillräckliga i flertalet fall. Endast i de fall avslag övervägs med hänvisning till köpeskillingens storlek, krävs mera ingående värdering. Enligt styrelsens uppfattning är avsikten med den föreslagna prisprövningen inte att snabbt åstadkomma en radikal förändring av prisnivån
på Jordbruksfastigheter. Syftet bör i stället i första hand vara att bryta de
senare ärens onormala prisutveckling och nå en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till förändringarna i den allmänna prisnivån. Lantbruksstyrelsen tillstyrker utredningens förslag.
Liknande synpunkter framförs av LRF som erinrar om att det mot bakgrunden av LRF:s markpolitiska program är förbundets principiella uppfattning att för fastighetsförvärv inte bör accepteras högre priser än ett beräknat avkastningsvärde. Som utredningen anger torde det vara svårt att vid prövning exakt fastställa var övre gränsen ligger för en godtagbar köpeskilling. Frågan får avgöras från fall till fall. Detta förhållande medför att lagen måste tillämpas på ett förnuftsmässigt sätt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Det är enligt LRF inte alltid möjligt att ta begreppet
avkastningsvärde bokstavligt, eftersom det erfarenhetsmässigt är mycket
svårt att fastställa ett sådant värde. Det väsentliga är att pristopparna kapas så att det blir möjligt för enskilda personer, som ämnar bedriva jordbruk eller skogsbruk och ha detta som huvudsaklig inkomstkälla, att konkurrera med kapitalstarka förvärvare, vilkas syfte är ett passivt ägande i värdebeständig tillgång. Med de kalkylmetoder som i dag förekommer i samband med prövning av kreditstöd till jordbrukets rationalisering liksom
med de uppskattningsmetoder man använder inom skogsbruket torde det
enligt LRF:s mening vara möjligt för lantbruksnämnderna att ange rimligheten av en avtalad köpeskilling.
En obligatorisk prövning av köpeskillingens skälighet så som utredningen förordat bör enligt jordbruksnämndens uppfattning kunna medverka till
att dämpa prisuppgängen på jordbruksfastigheter. Den föreslagna lagens utvidgade tillämpningsområde kan också väntas medföra att kretsen av
köpare minskas. Detta kan på sikt också verka dämpande på fastighetspri-
serna. Nämnden understryker dock att effekterna av de av utredningen föreslagna åtgärderna för att dämpa fastighetsprisstegringarna torde få
verkan på jordbrukspriserna först på längre sikt.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att den föreslagna lagtexten behöver mjukas upp så att i vissa fall förvärvstillstånd kan lämnas, även om värde-
ringen tyder på ett för högt pris. Eftersom en fastighets avkastningsvärde är beroende av en hel mängd faktorer, såsom ägarens duglighet, produk- 6 Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 85
tionsinriktning, jordmån. nederbörd m. m., är det angeläget utt en grund
läggs för ett värderingsförfarande som ger ett så likformigt och rättvisande
resultat som möjligt. I ullämpningsanvisningarna till den nya lagstiftningen
måste därför värderingsfrågorna noga penetreras, framhäller länsstyrel-
sen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det nödvändigt att tillämpa en viss schablonering vid värderingen. Som exempel anger länsstyrelsen den värderingsmetodik som har utarbetats inom lantbruksorganisationen be-
träffande skogsfastigheter och som har vunnit vidsträckt tillämpning inom
skogsbruket. Behovet av anvisningar och riktlinjer för värderingen understryks av ytterligare remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Södermanlands län samt Hushållningssällskapens förbund.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om inte samtliga fall där avslag övervägs på grund av för hög köpeskilling måste föregås av en noggrann värdering. Då varje värdering kommer att ha en viss osäkerhet blir det svårt att avgöra huruvida det avtalade priset ”ej endast obetydligt”
överstiger avkastningsvärdet. Lagen bör därför utformas så att endast
förvärv till uppenbara överpriser skall förhindras.
Flera av remissinstanserna uttalar tveksamhet i fråga om utformningen av den föreslagna bestämmelsen. Till dessa hör NO, lantmäteriverket,
skogsstyrelsen, domänverket, affärsverksdelegationen, länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Stockholms, Örebro och Östergötlands län.
Enligt luntmäteriverket inrymmer den föreslagna priskontrollbestämmelsen en rad tillämpningsproblem som kan bli svårbemästrade och som inte närmare berörts av jordförvärvsutredningen. Svårigheterna hänger till stor del samman med att det enligt förslaget är ett avkastningsvärde som
skall bestämmas. När det gäller sådant värde är det större svårigheter än
vid marknadsvärdering att finna stöd i prisstatistik och liknande. Som exempel på problemen kan pekas på svårigheter i många fall, bl.a. vid förvärv av mindre fastigheter, att bestämma den driftsinriktning som skall läggas till grund för avkastningsvärderingen. Ett annat exempel är värdering av fastigheter där bostadsbyggnaden tillmäts särskild betydelse.
Skogsstyrelsen stöder i princip utredningens synpunkt att en köpeskilling, som betydligt överstiger avkastningsvärdet för egendomen ävensom förvärv i huvudsak i kapitalplaceringssyfte, bör utgöra förvärvshinder. Det är från säväl samhälls- som konsumentsynpunkt önskvärt att priserna på lantbruksföretag inte överstiger avkastningsvärdet. De praktiska möjligheterna att utnyttja avkastningsvärdet som prövningsgrund måste dock enligt styrelsen anses såsom mycket begränsade. Prövning av köpeskillingens skälighet skulle komma att inrymma många grannlaga värderingsproblem inte minst då det gäller skogsbruket. En tänkbar möjlighet är att införa någon form av normvärdering med på visst sätt definierat avkastningsvärde som grund. En sådan lösning torde dock motivera ändrade värde-
ringsregler även i nästkommande fastighetstaxering. Värderingsfrågor om möjligheterna att utforma praktiskt tillämpbara regler bör först utredas innan ställning kan tas till lagstiftning om prövning av köpeskillingens
skälighet.
En priskontroll av lantbruksföretag på det sätt utredningen föreslår
kommer enligt domänverkets mening att få vissa negativa effekter som borde ha analyserats och beaktats. Således föreligger enligt verket en uppenbar risk att olika prisnivåer kommer att utbildas för lantbruksföretagen. En prisnivå för företag som inte prövas enligt jordförvärvslagen, en
officiell prisnivä för företag som prövas enligt jordförvärvslagen och en
inofficiell prisnivå för samma företag (köpeskilling enligt avtal jämte "pengar under bordet” eller annat oredovisat vederlag). Värdering av fast egendom med utgång från dess avkastning kan vidare ge vitt skilda resultat beroende på valet av driftsinriktning, uppfattningen om de framtida avkastningarnas nettovärden, räntekravet (kalkylräntan) m. m. Utredningens uppfattning är visserligen att det för prövningen om köpeskillingen överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning normalt torde vara tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar. Ett avslag på en förvärvsframställning därför att köpeskillingen anses överstiga egendomens värde kommer emellertid med hänsyn till följderna för köpare och säljare att I mänga fall anses alltför bristfälligt underbyggt om det vilar endast på en överslagsvärdering. Ändlösa diskussioner om värderingsprinciper och värdebestämmande faktorer samt överklagande blir oundvikliga. Den ovan berörda svårigheten att uppnå ett enhetligt och någorlunda rättvisande värderingsunderlag för skogs- och jordbruksegendomar kommer dessutom att medföra en betydande rättsosäkerhet för parterna och ge
utrymme för godtycke från myndigheterna. Detta anser verket vara den allvarligaste konsekvensen av utredningens förslag. Det sagda innebär inte
att domänverket helt avvisar tanken på en priskontroll vid förvärv av lantbruksföretag. En kontroll ungefärligen av den omfattning som tilllämpas f.n. utgör en rimlig avvägning med hänsyn till behov och konsekvenser.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför att lantbruksnämnden i länet i sitt yttrande har pekat på osäkerheten i de företagsekonomiska lönsamhetskalkylerna och svårigheterna på Gotland att fastställa ”en för orten normal driftsinriktning” särskilt med hänsyn till de stora skillnaderna på jordarnas kvalitet säväl melttan olika brukningsenheter på samma ort som mellan olika ägoskiften inom samma fastighet. Skogsvårdsstyrelsen har för sin del pekat på skogsmarkernas svårberäknade avkastningsvärde. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig den föreslagna ”skälighetsprövningen” av köpeskilling eller annat vederlag, eftersom det är angeläget att motverka en ”onormal” prisutveckling på lantbruksföretag.
Enligt länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län uppfattning är det i tveksamma fall inte möjligt för de beslutande myndigheterna att upprätta övertygande kalkyler som visar att köpeskillingen ej endast obetydligt överstiger det beräknade avkastningsvärdet. Om förvärvstillstånd nekas på denna grund finns det därför anledning förmoda att besvär anförs i många fall, då tvivel uppstår om tillförlitligheten av den använda beräkningsmetoden och det rättvisa i därpå grundat avslag. För tillämpning av denna regel fordras därför att vissa i beräkningsmetoden ingående faktorer anges i detaljerade anvisningar, såsom kapitaliseringsprocent m.m. Även om detta sker, kommer regelns praktiska tillämpning enligt länsstyrelsen att ställa mycket stora krav på tillståndsmyndigheterna. Toleransgränserna måste av naturliga skäl bli ganska vida och länsstyrelsen anser att risk föreligger att regeln inte får den avsedda prisreglerande effekten. Enligt länsstyrelsen kan det dessutom ifrågasättas om inte regeln borde omformuleras så att den får en positiv innebörd t. ex. på följande sätt: "Om köpeskillingen eller annat vederlag betydligt överstiger egendomens värde — — —"".
Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar på att om t. ex. kapitaliseringsprocenten sätts till sex eller åtta procent blir skillnaden i avkastningsvärde 33 procent. Visserligen kan statsmakterna bestämma kapitaliseringsprocen-
ten och andra ingångsvärden för beräkningarna, men osäkerheten i dessa
inte uttrycket "endast obetydligt” bör utbytas mot "väsentligt".
Länsstyrelsen i Jönköpings län ser med oro på prisutvecklingen på jordbruksfastigheter under främst 1970-talet även om en viss dämpning har skett under de senaste ären, men är samtidigt av principiella skäl betänksam över vad den skärpta priskontrollen kommer att innebära. Ett avkastningsvärde kan, om exempelvis marknadsmässig lön till brukaren skall gälla, komma att leda till mycket låga värden på i synnerhet de bebyggda mindre jordbruksfastigheterna. Dessa fastigheter har bl.a. ett väsentligt värde genom den bostad som ingår i jordbruksfastigheten och då bostadsfastigheter icke är underkastade någon priskontroll kan det komma att leda till väsentligt olika prisnivåer på de olika slagen av fastigheter. Tveksamt är även om avkastningsvärdet skall beräknas efter objektiv grund och inte i stället subjektiva faktorer skall medräknas exempelvis annan planerad driftsinriktning som köparen avser, egendomens läge i förhållande till tätort och i allmänhet egendomens trivselvärde för köparen. Ett speciellt problem är avkastningsvärdet för skogsbruksfastighet och vem som skall tillgodoräknas värdet av avverkningsbar skog vid
försäljningstillfället, då denna skog kan försäljas till marknadsvärde. Ett
avkastningsvärde är även ett lägre värde än det som gäller vid inlösen enligt 16§ förslaget. Starka invändningar kan resas mot en strikt tilllämpning av avkastningsvärdet som prisnorm. Stor hänsyn måste också tas till marknadsvärdet. Skäl talar därför för att regeln i nuvarande lag — marknadsvärde enligt vad som kan anses skäligt — borde bibehållas, men
med en striktare tillämpning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför att lantbruksnämnden har föresla-
git att bedömningen av köpeskillingens skälighet bör avse en kontroll av
normal marknadsvärdenivå. Förvärvshinder bör enligt nämnden föreligga om det är uppenbart att köpeskillingen överstiger det normala marknadsvärdet och det samtidigt är troligt att förvärvet sker i kapitalplaceringssyfte.
Förslaget avstyrks av S/$SU med hänvisning till de problem och kompli-
kationer som detta för med sig. För det första är egendomens avkastning och värde i praktiken olika för olika köpare alltefter dessas speciella
förutsättningar (olika byggnadsbeständ, olikheter i driftsinriktning, nyeta-
blering eller tillskottsförvärv etc.). Cantbruksnämnderna måste däremot
vid beräkningen av avkastningsvärdet arbeta med schablonerade metoder,
som inte kan ta hänsyn till dylika olikheter. Metoderna att beräkna avkastningsvärdet är relativt osäkra och felmarginalerna ganska stora, särskilt
när det gäller skogsmark. Beräkningsarbetet är tidskrävande och kommer därför att hårt belasta lantbruksnämndernas resurser. Utredningens antaganden om att det normalt skulle vara tillräckligt med överslagsmässiga värdeberäkningar måste ifrågasättas. Lantbruksnämnderna kommer att ställas inför besvärliga avvägningsproblem när det gäller hänsynstagandet till köparens och säljarens intressen. En priskontrollt torde fordra att möjlighet finns att pröva prisets skälighet vid fastighetsdomstol och att skyl-
dighet föreligger för staten att inlösa fastigheten när domstolen fastställer
ett högre pris. Vid bristande balans mellan köpar- och säljarsidans intres-
sen kan utbudssituationen komma att påverkas negativt. Risken att olika
metoder utnyttjas för att kringgå lagen får anses betydande. Risk finns
också att en marknad med dubbla prisnivåer kommer att utvecklas. Även andra komplikationer än de här angivna kan väntas uppträda. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
| 85
Utredningens förslag i fråga om förvärv som sker för kapitalplacering
kommenteras endast i liten utsträckning av remissinstanserna och har i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter dock om inte den föreslagna bestämmelsen skulle kunna undvaras helt. Beträffande utredningens förslag rörande förvärv i kapitalplaceringssyfte kan nämligen ifrågasättas om inte förvärvstillstånd i sådana fall kan nekas på annan grund, anför länsstyrelsen. Vid bedömningen av om fysisk persons förvärv sker I kapitalplaceringssyfte skall enligt utredningens förslag hänsyn tas till om förvärvaren avser att bli yrkesverksam jord- eller
skogsbrukare. Sådan prövning skall emellertid ske även enligt 7§ i försla-
get. Krav på bruknings- och bosättningsplikt kan dessutom åläggas enligt 115: förslaget. I förslaget till utformning av 48 bör därför punkt 2 utgå.
Sammanförande och uppdelning av lantbruksföretag
Utredningens förslag att sammanförande av utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag till en enhet i vissa fall skall kunna förhindras tillstyrks eller lämnas utan erinran bl. a. av luntbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Stockholms, Västmanlands och Östergötlands län, Familjejordbrukarnas riksförbund, Landstingsförbundet ock LRF. Å
Luntbruksstyrelsen understryker att bestämmelsen självfallet inte får
utgöra hinder mot de utvecklade eller utvecklingsbara företagens nödvän-
diga anpassning till förändringen av produktionsteknik m. m. Styrelsen
framhåller ocksä att bestämmelsen inte är avsedd att hindra uppbyggnad
och utveckling av företag med större arbetskraftsresurser än enfamiljsföretagen i de fall förutsättningarna härför är lämpliga.
LRF framhåller att påtaglig brist i gällande lag har varit att inga hinder uppställts för s.k. additionsförvärv. Förbundet tillstyrker därför utredningens förslag om förbud mot sådana förvärv. Ägare av utvecklat företag bör alltså inte få förvärva fastighet av annat slag, om den scnare fastigheten behövs för uppbyggande av annat utvecklat eller utvecklingsbart företag. Bristsituationen i fråga om åkermark är påtaglig på många håll och additionsförvärven bidrar ytterligare till att skärpa denna situation till förfång för unga jordbrukare. Företrädesvis i skogs- och mellanbygderna. där förutsättningar för bildandet av utvecklade enheter är små och de regionalpolitiska skälen väger tungt, bör även sammanslagning av begränsat utvecklingsbara enheter i allmänhet inte få ske. Vid bedömningen bör beaktas enheternas byggnadsbestånd, framhäller LRF.
Skogsstyrelsen anser att utredningens förslag i vissa fall kan vara mindre lämpligt när förvärven avser skogsdominerade företag. Enligt skogsstyrelsens mening bör i första hand brukningsmässiga förhållanden beaktas i
dessa fall. Omständigheter som skogsskiftens lägen i förhällande till naturliga drivningsområden och befintligt vägnät samt virkesförrådets ålder och sammansättning bör i dessa fall väga tungt. En sådan tillämpning för rena
skogsföretag och skogsdominerade företag kan knappast ha nägra negativa konsekvenser ur regional- och sysselsättningspolituiska synpunkter.
Länsstyrelsen i Stockholms län ullstyrker i princip utredningens förslag
men anser att det genom tillämpningsföreskrifter till lagen närmare bör
exemplifieras när särskilda skäl kan föreligga för sammanföring av nämnt
slag. Enligt länsstyrelsens mening bör möjligheter öppnas att tillåta sammanköp t.ex. för att kunna bereda befintlig arbetskraft sysselsättning.
Länsstyrelsen i Blekinge län förutsätter att bestämmelsen inte skall behöva
tolkas snävt vid tillämpningen utan att framåtsyftande och utvecklings-
främjande ställningstaganden skall vara möjliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolus län delar i princip utredningens uppfattning men vill ändå framhålla svårigheterna att praktiskt tillämpa bestämmelsen i olika delar av landet. Den innebär nämligen att rationaliseringsintressena 1 vissa
bygder kan komma att hållas tillbaka, anser länsstyrelsen. Detta kan
särskilt bli fallet i sådana landsdelar där fastighetsbeståndet storleksmäs-
sigt sett är mindre väl utvecklat. Att bedöma om en fristående enhet skall
behållas eller om den bör sammanföras med en annan sådan tll en mer rationell brukningsenhet, blir en svår och grannlaga uppgift för lantbruks-
nämnderna. Det gäller att i det enskilda fallet inte bara ta ställning till
vilken driftsinriktning som skall tillämpas med erforderligt arealunderlag
utan även att göra överväganden av I viss män regionalpolitisk natur. Härtill kommer att den tekniska och ekonomiska utvecklingen på jordbru-
kets område i dag går mycket snabbt med bl. a. ändrad driftsinriktning som följd. Länsstyrelsen anser det väsentligt att de särskilda skäl, som kan medföra avsteg från bestämmelsen, närmare anges och att tillämpningsföreskrifterna görs detaljerade till ledning för nämndernas verksamhet. Behovet av tillämpningsföreskrifter understryks också av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som anser att den föreslagna bestimmelsen är alltför kategoriskt avfattad.
TCO ställer sig tveksam till den föreslagna bestämmelsen som enligt TCO: s mening endast bör tillämpas i undantagsfall.
LO framhåller att den progressive brukaren med lejd arbetskraft inte bör förvägras en arealförstärkning, om detta ur allmänna sumhällssynpunkter bedöms som värdefullt. Lantarbetareförbundet anför att utredningens för-
slag visserligen inte innebär ett absolut förbud mot sammanförande av
utvecklade enheter. Det är emellertid ytterst angeläget att vid prövning av dylika ärenden hela den regionalpolitiska delen bedöms. Därvid måste den anställda arbetskraftens situation bedömas lika med familjeföretagarens. Betydelsen av ett rationellt företags önskan om att ytterligare utveckla sitt markinnehav måste också ges en positiv tolkning vid prövningen av för-
värvstillstånd. Förbundet pekar också på angelägenheten av främjande av
sambruksföretag. Där en rationell enhet kan bildas genom sammanförande av redan utvecklade företag och där intresse förefinns för startande av samjordbruk, bör dessa intressen prioriteras.
KF kritiserar förslaget och anför att motivet till huvudregeln anges vara regional- och befolkningspolitiska synpunkter. Emellertid synes detta enligt KF medföra en snedvridning av jordbrukspolitiken genom att man kan komma att upprätthålla brukandet av enheter. som med hänsyn till de lokala förutsättningarna inte är rationella. Det leder också till att ägor, som med hänsyn till belägenhet och beskaffenhet borde brukas extensivt, bibe-
hålls i en intensiv brukning. Enligt förbundets mening har de regionalpolitiska skälen överbetonats i utredningen. Om man genom sammanslagning
av enheter av ifrågavarande slag kan skapa rationella enheter, bör sådan sammanslagning medges. Vägran bör komma 1 fråga endast då särskilda regionalpolitiska skäl föreligger och då företrädesvis i glesbygd. Även om familjejordbruket alltjämt kommer att vara den dominerande företagsfor-
men, vill KF framhålla att målet bör vara att åstadkomma effektiva jord-
bruksföretag, där inte bara markresurserna blir ändamålsenligt utnyttjade utan också arbetskraft och kapital. Detta kan uppnås både inom familje-
jordbruk och i större driftsenheter. Även befolkningspolitiska skäl talar för andra former än familjejordbruk, då det finns människor som vill finna sysselsättning inom jordbruket utan att för den skull vara egna företagare.
Förslaget att en uppdelning av utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag skall förhindras tillstyrks eller lämnas utan erinran bl. a. av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings, Stockholms. Värmlands, Västmanlands och Östergötlands län.
Lantmäteriverket och länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län anser det angeläget att det sker en bättre samordning av jordförvärvslagen och fastighetsbildningslagen. Enligt 5 § 3 förslaget får förvärvstillstånd vägras om det kan antas att förvärvet medför att utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag delas upp och uppdelningen medför olägenhet av nägon betydelse för företaget. Motsvarande regler för fastighetsbildning finns i 3 kap. 6§ fastighetsbildningslagen. Enligt 3 kap. 6§ första stycket denna lag får emellertid fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet ske endast om det är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. I 3 kap. 6§ andra stycket samma lag föreskrivs vidare att fastighetsbildning för annat ändamål än jordbruk fär ske om den inte medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen. Fastighetsbildningslagens krav är således strängare än den föreslagna bestämmelsen i jordförvärvslagen. Det krävs
nämligen en positiv nettoeffekt för jordbruksnäringen för att fastighetsbild-
ningen skall kunna ske. Detta krav gäller även för ofullständiga fastigheter. Motsvarande krav finns inte i utredningsförslaget. Förvärvstillstånd skulle alltså kunna beviljas för ett köp som vid fastighetsbildningen inte bedöms vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Fastighetsbildningen kan därför inte genomföras.
Juridiska personers förvärv
Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas 1 huvudsak utan erinran av luntbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Stockholms, Uppsala, Värmlands, Västernorrlands och Östergötlands län, Familjejordbrukarnas riksförbund, Hushållningssällskapens förbund, LRF och lantarbetareförbundet.
Lantbruksstyrelsen har i huvudsak ingenting att erinra mot utredningens
förslag till regler för juridiska personers möjlighet att erhålla förvärvstill-
ständ. Vad gäller kravet på att juridisk person som villkor för tillständ skall avstå egendom av betydelse för jordbrukets rationalisering (6§ första stycket 1 lagförslaget), anser styrelsen väsentligt att kravet på överensstämmelse i varje enskild transaktion inte drivs för långt. Som framhållits av flera lantbruksnämnder har bytesverksamhet mellan juridiska personer och nämnderna under en följd av år medfört att betydande rationaliseringseffekter har kunnat uppnås. Det får anses angeläget att sådan bytlesverksamhet kan bedrivas även i fortsättningen, varvid det finns skäl att se verksamheten i ett längre perspektiv. Vid jämförelse mellan bytesobjekten bör vidare, utöver storlek och värde, tas hänsyn till den rationaliseringseffekt som kan uppnäs. I fråga om förvärv som medför att egendom som
redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig (6 § första stycket 2 lagför-
slaget) avses härmed i första hand juridiska personers innehav och förvärv av skogsmark som utgör enklaver och arronderingsförvärv av mindre omfattning. Då det gäller utvecklade och utvecklingsbara jordbruksföretag som ägs av juridiska personer bör det enligt styrelsens mening vara möjligt att godta även andra från rationaliseringssynpunkt lämpliga förvärv. Dessa företags möjligheter till anpassning med hänsyn till teknisk och ekonomisk utveckling skulle annars komma att försvåras eller förhindras, vilket inte
kan anses önskvärt från samhällsekonomisk synpunkt. Det tredje fallet då
förvärvstillstånd enligt utredningens förslag fär lämnas juridisk person utgörs av förvärv som huvudsakligen avser skogsmark som med hänsyn till förhållandena på orten inte bör ägas och brukas av brukare som är bosatt på orten (6§ första stycket 3 lagförslaget). Denna punkt i lagförslaget har berörts av vissa lantbruksnämnder som särskilt framhållit de mindre,
Lantbruksstyrelsen anser att även om den yrkeskunnige förvärvaren som har för avsikt att bosätta sig på och själv bruka förvärvsegendomen i princip skall prioriteras så måste, som även utredningen anfört, de regionala sysselsättningsaspekterna väga tungt i många områden med ett svagt utvecklat näringsliv. De mindre, skogsförädlande företagen utgör ofta ett betydelsefullt komplement till jord- och skogsbruket som bas för ett till-
räckligt befolkningsunderlag i dessa bygder. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör således en regionalpolitisk helhetssyn anläggas vid ullämpning-
en av här ifrågavarande bestämmelse.
LRF anför att i betänkandet refereras den diskussion som under senare
år förekommit om bolags rätt att förvärva jordbruksfastigheter. LRF har för sin del funnit att bolagsförvärven skett på ett sådant sätt att en långsik-
tig strukturrationalisering försvåras. Det har därför länge från LRF:s sida
hävdats att åtminstone inom bygder med permanent bosättning bolagens
prioriterande förvärvsrätt av befolknings- och sysselsättningspolitiska skäl
måste upphöra helt. Såväl kortsiktigt som långsiktigt kan ett tillskottsförvärv av skogsmark för den enskilde ha avgörande betydelse för hans försörjning och sysselsättning och därmed för möjligheterna att bo kvar i området. Oftast har samma förvärv kortsiktigt ringa eller ingen betydelse för bolagets möjligheter till ett rationellt utnyttjande av tidigare innehav. ERF har vidare hävdat att i likhet med vad som gäller för lämpliga kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter även för sitt ändamål lämpliga rena skogsbruksfastigheter endast borde få förvärvas av enskilda personer, som har för avsikt att bosätta sig på fastigheten och aktivt ägna sig åt driften av
densamma.
Utredningens förslag synes i huvudsak tillgodose de krav och önskemäl som LRF framfört i fråga om bolagsförvärven och tillstyrks därför. Gentemot 68 I i utredningens lagförslag har LRF inga erinringar att göra. LRF kan även godta de skäl till förmån för tillständ för skogsförädlande företag som avses i punkterna 2 och 3. Förutsättningen härför är emellertid att en omsorgsfull strukturprövning sker, vilken visar att marken inte lämpligen kan disponeras för att bygga upp eller strukturförbättra enskilda jord- och skogsbruk i bygden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de undantagsregler som uppställs i 6§ förslaget synes kunna ge bolag och övriga juridiska personer tillräckliga möjligheter till förvärv av skogsmark när det gäller överlopps-
skogsmark, vid arronderingsskäl, för stärkande av en orts näringsliv m. m.
Visst närhetssamband när det gäller ett förädlingsföretag för skogspro-
dukter mellan förädlingsplatsen och den förvärvade skogsmarken synes dock alltid böra föreligga.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser det mycket angeläget att de positiva
effekterna av kombinationen jordbruk-skogsbruk föreslås bli beaktade i tillståndsgivningen. Speciellt i den norra länsdelen fyller de kombinerade företagen en viktig funktion. Företräde vid tillståndsgivningen föreslås ges åt jordbrukare bosatta på orten framför skogsförädlande företag/juridiska personer. Länsstyrelsen anser att förslaget är bra, men vill framhålla att det är viktigt att virkesleveranser tryggas till skogsförädlande företag som
är etablerade i orten. Detta bör dock inte ske genom köp av skopsfastigheter där dessa behövs för att ge utkomstmöjlighet ät brukare på orten. Enligt lantarbetareförbundet torde det vara ostridigt att kombinationen jordbruk-skogsbruk i många sammanhang medför betydande fördelar för det enskilda företaget. Det torde emellertid vara lika klart att de skogsför-
ädlande företagen i många trakter, främst i sådana med relativt svagt
utvecklat näringsliv, har en stor och samhällsviktig betydelse. Det är därför av stor vikt att dessa företag även fortsättningsvis ges möjlighet att förvärva mark för upprätthållande av sin verksamhet, vilket kan ha stor betydelse för bygdens utveckling. Utredningen avser heller inte med sitt förslag förhindra möjligheten till förvärv, men väl inskränka den nuvarande prioriteten. Det är angeläget att tillämpningsföreskrifterna i detta sammanhang ger möjlighet till en generös tolkning till förädlingsföretagens förmån, anser förbundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker betydelsen av att storskogsbruket ges möjlighet att förvärva sådan skog som inte behövs för att komplettera lantbruksföretag av familjeföretags storlek. Särskilt i fråga om Norrbotten där s. k. överskuttsskog kommer att finnas i mycket stor omfattning är det angeläget att denna skog överförs till sådana ägare- och förvaltningsformer som gagnar den regionalpolitiska målsättningen och tryggar en jämn råvaruförsörjning till industrierna.
Juridiska personers förvärv synes Inom vissa områden av landet ha haft
en stark prishöjande effekt framhåller länsstyrelsen i Värmlands län. Inköp av rotposter inkl. mark till höga priser har också förekommit inom
länet men varit av liten omfattning. Det är främst de rena sågverksföreta-
gen som varit Intresserade av dessa inköp. De större markägarna har under hela den nuvarande lagens giltighetstid varit återhållsamma beträffande markinköp och försökt att anpassa sina inköp så att fastighetsstrukturen förbättrats. Länsstyrelsen har i sak inte något att invända mot de föreslagna bestämmelserna.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län ägs skogsmarken i Västernorrlands län till 452 av aktiebolag. Dessa har till helt övervägande del också skogsindustriell verksamhet. Innehaven är spridda i större delen av länet, dock med klar övervikt för de inre och mer höglänta delarna. Bolagen driver ett kvalificerat och intensivt skogsbruk. Bolagsskogarna har därför stor betydelse både för sysselsättningen i skogsbruket och för näringens utveckling i vetenskapligt och tekniskt avseende. Också för den kontinuerliga tillgången på råvaror för industrierna är givetvis bolagsinnehaven betydelsefulla. Speciella restriktioner mot skogsmarksförvärv från skogsbolagens sida ter sig mot denna bakgrund inte särskilt angelägna. Härtill bidrar också att några strävanden från storskogsbrukets sida att utvidga sitt totala innehav inte kan förmärkas. Däremot sker kontinuerligt förvärv, försäljningar och byten för att nå bättre arrondering. Denna verksamhet bör på allt sätt främjas. De av jordförvärvsutredningen föreslagna reglerna om villkor för att juridiska personer skall ges förvärvstillstånd synes emellertid i stort sett möjliggöra de förvärv som skogs- och sågverksföretagen gör i vårt län, framhåller länsstyrelsen. Liksom lantbruksnämnden vill länsstyrelsen dock framhålla att kompensationskravet i 6 § första stycket 1 inte får utformas så rigoröst att en 1 tiden fortgående bytesverksamhet försvåras. Regeln bör vidare utformas så att det kan
ankomma på lantbruksnämnden att avgöra om kompensation skall krävas i det enskilda fallet. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker att det är nödvändigt att kompensationsregeln i 6§ I i lagförslaget får verka även
längre tidsperioder, eftersom krav på omedelbar markkompensation vid
förvärv kan leda till att strukturrationaliseringen försvåras.
Kammurkollegiet, skogsstyrelsen, NO, domänverket, affärsverksdelevationen, länsstyrelserna i Gävleborgs och Västmanlands län, KF. LO, SISU, Samarbetsorgunet i jordbruksfrågor och skogsarbetareförbundet är
kritiska mot förslaget och avstyrker detta eller föreslår att det modifieras.
Skogsstyrelsen anför att juridiska personers nettoförvärv av skogsmark har varit av ringa omfattning och har även minskat under senare är. Ur skogsbrukets synpunkt är det angeläget att skogsmarken brukas så effek-
tivt som möjligt — oavsett ägarkategori. Skogsstyrelsen är av den uppfatt-
ningen att sambruk jord/skog i regel är till fördel för båda verksamhetsgrenarna. Denna brukandeform förenad med boende på brukningsenheten är i många fall även ur skogsbrukets synpunkt den lämpligaste formen. Många jordbruksfastigheter består dock av enbart skogsmark och är dess-
utom i vissa fall belägna inom områden där inte all ledigbliven skogsmark
behövs för att tillgodose de kombinerade företagen. I sådana fall borde skogsförädlande företag vara jämställda med andra köparkategorier. Även om kombinationen jord/skog är en ändamålsenlig brukningsform i många
fall bör även det naturliga sambandet skog/skogsindustri beaktas. Om en
prövning av köpeskillingens skälighet genomförs föreligger inte heller risk för att kapitalstarka företag skall konkurrera ut andra köparkategorier. Skogsindustriföretagen har ofta stor betydelse för sysselsättningen i skogs-
bygderna. Med hänsyn till de betydande variationer i varuutbud som
förekommer kan det med hänsyn till bl.a. sysselsättningsaspekten vara önskvärt att dessa företag har viss egen råvarubas. Skogsstyrelsen anser därför att 6 § i lagförslaget inte borde avse juridisk eler fysisk person som driver industriell verksamhet för förädling av skogsprodukter. Paragrafen
kunde lämpligen kompletteras med en bestämmelse av den innebörden att
om ett förvärv av ett skogsförädlande företag avser fastighet, som på grund av en ändamålsenlig kombination av jord och skog är speciellt lämpad för bestående bondebruk kan förvärvstillstånd vägras.
NO anser att det begränsade antal förvärv som sker med stöd av 4§ andra stycket punkt I nuvarande lag inte kan ha någon avgörande betydelse på den allmänna prisbildningen för jord- och skogsbruksfastigheter. NO anser därför att det finns anledning att hävda att en häremot svarande föreskrift bör tas in även i en ny jordförvärvslag. Det är angeläget att man inte genom en särreglering inom jordförvärvslagstiftningens ram åstadkommer konkurrensbegränsningar som på sikt kan få menligt inflytande på
effektiviteten inom jord- och skogsbruket, anför NO vidare. Enligt domänverkets mening finns det en tendens att överbetona fördelarna med kombinationen jordbruk — skogsbruk. De båda näringarna har
sedan ett par decennier utvecklats var för sig mot specialisering i fråga om teknik, maskinell utrustning, arbetskraft m. m. Det är även tveksamt om
några säsongmässiga fördelar när det gäller arbetskraften kan påvisas för de kombinerade företagen. Utredningens förslag att de skogsförädlande företagen alltid skall stå tillbaka för de kombinerade företagens tillskotts-
förvärv av skogsmark är oroande. Även skogsförädlande företags förvärv kan ge fördelar ur regional- och befolkningspolitisk synpunkt. Förslagets bestämmelser om förvärvstillstånd för juridiska personer är utformade efter mönster från 1925 års bolagsförbudslag. Domänverket beklagar att
utredningen föreslår ett återinförande av bytesprincipen. Detta kan komma att förstöra klimatet i det samarbete i rationaliseringssträvandena som
har etablerats mellan företagen inom storskogsbruket och lantbruksnämnderna. Utredningens mening tycks vara att juridisk person för förvärvstill-
stånd i vissa situationer (6: 1) skall avstå likvärdig egendom. För andra
situationer (6: 2-3) förutsätts att förvärvare I princip inte skall avstå skogsmark, dock med möjlighet för tillståndsmyndigheten att ställa villkor med sådant innehåll. För en tredje situation (6:4—5) tycks avsikten vara att tillståndsmyndigheten inte skall kunna ställa krav på kompensationsmark, dvs. vid förvärv av mycket stora och kapitalkrävande skogsbruksföretag
ävensom vid förvärv mellan juridiska personer. Detta borde ha kommit till
klarare uttryck i betänkandet. Affärsverksdelegationen instämmer i allt väsentligt i de synpunkter domänverket framfört. Delegationen vill särskilt stryka under risken för att den nya lagen kan komma att försvåra skogsbrukets storleksrationalisering 1 de former det bedrivits med tillämpning av nuvarande lag.
Enligt länsstyrelsens i Gävleborgs län mening har man både i utredningen och i direktiven överbetonat effekten av skogsbolagens förvärv under senare år. Utredningen visar att bolagens nettoförvärv under tiden 1971— 1975 i hela riket utgjorde 36 000 ha skogsmark, vilket motsvarar ca 11/2
promille av totala skogstillgången i landet. Det skulle således ta ca 30 år
innan skogsbolagens andel av den totala skogsmarken i landet ökade med en procent. Under de senaste fem åren avyttrade det kombinerade jordoch skogsbruket 550000 ha enligt lantbruksräkningarna 1971 och 1976, vilken areal huvudsakligen överförts till fysiska markägare som inte är yrkesutövare inom jordbruk eller skogsbruk. Det förefaller som om skogsbolagen fått bära skulden för denna senare för de kombinerade företagen mer alarmerande utveckling. Inom Gävleborgs län har sedan 1960-talet med skogsbolagens medverkan genomförts intresscarronderingar som innebär att de egentliga jordbruksbygderna och till dessa hörande skogsom-
råden numera i många socknar saknar inslag av bolagsskiften. Samtidigt
har storskogsbrukets innehav koncentrerats. Det är rimligt att de av olika ägarkategorier accepterade gränserna för såväl enskilda innehav som storskogsbrukets i huvudsak uppehålls. Vid andra uppkommande intresse-
konflikter bör också uppmärksammas aktiviteten inom det enskilda jord-
och skogsbruket. Enligt länsstyrelsens mening synes någon skärpning av kraven för juridisk person att få förvärva jordbruksfastighet f.n. inte vara påkallad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrker de föreslagna reglerna för juridiska personers markförvärv. Prövning av juridiska personers förvärv enligt lagens allmänna regler är samtidigt till fördel för handeln med lantbruksfastigheter och därmed för jord- och skogsbrukets rationalisering samt anknyter till de ställda kraven på att utnyttja produktionsförmåga och att priserna kontrolleras. Därutöver torde t.ex. kommuners förvärv av juridiska personers mark för annat samhällsändamål än jord- och skogsbruk underlättas om man avstår från de föreslagna särskilda förvärvsreglerna, framhåller länsstyrelsen.
SISU finner förslagens innebörd något oklar på en del punkter. Huvudintrycket är emellertid att förslagen kommer att medföra avsevärt försämrade förvärvsmöjligheter för skogsföretagen. Bl.a. med hänsyn till att några nämnvärda nettoöverföringar av skogsmark från enskilda till skogs-
ägt rum inom den privata skogssektorn framstår utredningens förslag att inskränka skogsföretagens förvärvsmöjligheter såsom svagt underbyggda ur saklig synpunkt. En viktig konsekvens kan väntas bli att arbetet med att förbättra arronderingsförhållanden i skogsbruket bromsas upp högst avsevärt. Erfarenheterna från den före år 1965 gällande lagstiftningen visar att ett framgångsrikt arbete på struktur- och arronderingssidan förutsätter att
olika parter kan delta på någorlunda lika villkor. Mark mäste kunna förvärvas utan omedelbara krav på kompensation och respekten för olika parters intressen vara sådan att varje enskild part kan lita på att balans i markutbytet kommer att åstadkommas över längre perioder.
Även Sågverkens råvaruförening kritiserar den föreslagna regeln att
juridiska personer kan komma i fråga för köp, endast om mun någon annanstans säljer av en motsvarande areal skogsmark. Härigenom skulle
en mycket stor del av den medelstora sågverksindustrin utestängas från
fastighetsmarknaden och därmed låsas till en oerhört känslig utbudsberoende verksamhet. Sågverk med kompetent skogsavdelning bör av flera
skäl kunna få köpa skogsfastigheter inom sitt naturliga råvarufångstom-
råde, anför föreningen. Dels minskar en viss andel egen råvara det nyck-
fulla beroendet av ojämnt virkesutbud, särskilt under tidig höst, dels kan man jämna ut sin skogsavdelnings sysselsättning över året med skogsvård
o.d., dels önskar man för speciella trävaruförsäljningar löpande ha tillgång
till egen skog för snabba specialapteringar. Ett träförädlingsföretag med vissa skogsmarkstillgångar behandlas f. ö. mer positivt av bankerna än ett företag utan egen råvara, allt annat lika. I takt med den växande virkesbris-
ten har de industriägande skogsägargrupperingarna valt att i första hand förse sin egen industri med råvara. Samhället har mycket att vinna på att den skogsbygdslokaliserade sågverksindustrin råvaruförsörjs, jämfört med alternativet virkestransport och förädling i kustläge. Varje ansats till bättre råvaruförsörjning för köpsågverken ligger således i samhällets intresse, hävdar föreningen.
Enligt KF har utvecklingen efter tillkomsten av 1965 års jordförvärvslag
inte inneburit någon väsentlig överföring av mark från enskilda till juridis-
ka personer. Den från visst håll påtalade effekten på prisbildningen, som den liberalare inställningen skulle ha inneburit, förutsätter KF kunna bemästras med den föreslagna prövningen av köpeskillingars skälighet i
samband med förvärvsprövningen. Kravet på ett effektivare skogsbruk
med stark inriktning på skogsvård har blivit allt mer framträdande. Samtidigt vet man att fastighetsstrukturen inom skogsbruket med en stark parcellering utgör ett stort hinder för ett rationellt skogsbruk. Därför måste varje åtgärd som innebär ett förbättrande av skogsbrukets produktionsförutsättningar tillvaratas. Hittillsvarande regler beträffande juridiska personers förvärv har verkat i denna riktning. KF anser sålunda att gällande regler i fråga om juridiska personers förvärv företrädesvis i avseende på skogsmark skapar bättre förutsättningar för ett rationellt tillvaratagande av
markresurserna än de av utredningen framlagda.
Enligt LO:s mening bör en målsättning för jordförvärvslagstiftningen
vara att ge företräde åt förvärvare som har förutsättningar att på bästa sätt
tillvarata markens produktionsförmåga. Det förslag som utredningen nu
presenterar ligger enligt LO knappast i linje med denna målsättning. Tvärt-
om kan utredningens förslag visa sig bli besvärande hinder för ett rationellt och lönsamt skogsbruk, genom att bl. a. flexibiliteten i arronderingsarbetet kan befaras komma att minska. LO vill därför direkt avvisa utredningens förslag att juridiska personer får lämnas förvärvstillstånd endast om exem-
pelvis förvärvaren avstår egendom som är av väsentligen samma storlek eller värde. LO vill också i övrigt, i likhet med flera av utredningens
experter, betona nödvändigheten av att jordförvärvslagstiftningen i fråga
om förvärv av skogsmark står i samklang med riktlinjerna för skogspohti-
ken. Innan dessa riktlinjer fastslagits, efter förslag av 1973 års skogsutredning, anser LO det felaktigt att prioritera någon speciell ägarkategori.
Prop. 1978/79: 85 w 93
Enligt kammarkollegiet kan den skärpning av möjligheterna att förvärva jord som 6 83 innehåller medföra att församlingar och pastorat i framtiden
blir obenägna att avyttra orationella fastigheter om de inte samtidigt får
möjlighet att äterplacera köpeskillingsmedlen i jord. Detta kan enligt kolleget komma att i vart fall försvåra en från allmän synpunkt önskvärd rationalisering.
Bosättning och brukning m. m.
Förslaget att införa en bosättnings- och brukningsplikt tillstyrks i princip av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs, Jönköpings, Kopparbergs, Malmöhus, Södermanlands, Uppsala och Värmlands län, Hushållningssällskapens förbund, KF, Landstingsförbundet, lantarbetareförbundet, LRF och SISU.
Enligt LRF är det ett nytt instag i den svenska jordförvärvslagstiftningen
att lantbruksnämnd som villkor i tillståndsbeslut skall kunna föreskriva en bosättnings- och brukningsplikt för förvärvaren under viss tid. Att så tidigare inte har kunnat ske har enligt I.RF:s uppfattning utgjort en brist. Bestämmelserna om bosättnings- och brukningsplikt tillstyrks därför. LRF anser att dessa villkor bör göra det möjligt att komma till rätta med en
förvärvare som döljer sina verkliga avsikter vid förvärvsprövningen. Vik-
tigt är också att myndigheterna inte tvekar att tillimpa lagens sanktioner,
om det visar sig att förvärvaren inte uppfyller villkoren.
Från flera håll framhålls att förslaget är angeläget och att det kommer att motverka det passiva ägandet. Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län finner emellertid tiden på fem år för kort och förordar att
den utsträcks ull tio år. Då åläggandet inte innebär några negativa konsekvenser för köpare vars verkliga avsikt med förvärvet är att bebo och
bruka egendomen betonar länsstyrelsen I Södermanlands län att det inte föreligger några skäl för en restriktiv tillämpning av bestämmelsen.
KF anför att den föreslagna regeln om bosättnings- och brukningsplikt har betydelse närmast i de fall där kapitalplaceringsförvärv inte uppenbar-
ligen föreligger, men tveksamhet finns, om förvärvaren blir en seriös
brukare. Bestämmelsen synes nödvändig för ett konsekvent uppföljande av ett uppställt mål.
Enligt skogsstyrelsen bör för skogsdominerade företag villkor om yrkesmässig brukning i de flesta fall vara tillräckligt medan kravet på bosättning i dessa fall borde avse bosättning på orten i stället för bosättning på egendomen.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att de föreslagna reglerna om bosättnings- och brukningsplikt är ändamålsenliga. Möjligen kan det an-
märkas att då de lantbruksföretag som avses enligt 7§ oftast är av större
omfattning och därför måste brukas med hjälp av anställda och främmande arbetskraft en viss generositet bör föreligga när det gäller tillämpningen av regeln.
Lantbruksstyrelsen anför att frågan om vilken sanktion som bör tillgri-
pas mot förvärvare som inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrivet villkor har övervägts av styrelsen. Styrelsen anser, liksom flera lantbruksnämnder, utredningens förslag på denna punkt mindre lämpligt. Lantbruksstyrelsen föreslår i stället i likhet med dessa nämnder att förvärvare
som inte uppfyller villkoret skall kunna föreläggas att vid vite inom viss tid avyttra egendomen. Sker överlåtelse till förvärvare som inte behöver
förvärvstillstånd, bör föreläggandet kunna överföras på denne. Enligt sty-
relsens mening bör vidare anges en tidsgräns inom vilken sanktionen får tillgripas. Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län framför samma synpunkter.
Kravet på yrkesmässig brukning av förvärvsegendomen bör vid fysiska
personers förvärv enligt länsstyrelsens i Kronobergs län mening även
kopplas till regeln att förvärvstillstånd skall vägras om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering. Detta bör ske så att förvärvstillståndet avseende tillskottsförvärv bör kunna vägras person som äger utvecklingsbart företag till förmån för ägare av utvecklingsbart företag som är bosatt på detta och dessutom yrkesmässigt brukar företaget, anser länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län godtar utredningsförslaget vad gäller
införande av skyldighet för förvärvaren att bruka egendomen. Förslaget
om bosättningstvång har emellertid principiella aspekter. Länsstyrelsen anser inte att det föreligger tillräckliga skäl att ge myndigheter rätt att föreskriva var människor skall bo. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget i denna del.
Inte heller länsstyrelsen i Orebro län finner det särskilt tilltalande med ett bosättningskrav. Ett sådant krav är dessutom onödigt långtgående. Enligt länsstyrelsens bedömning kommer nämligen kravet på yrkesmissigt
brukande att i det stora flertalet fall leda till att förvärvaren bosätter sig på egendomen. Är förhållandena sådana att förvärvaren kan uppfylla kravet
på yrkesmässigt brukande utan att vara bosatt på egendomen, bör ett
sådant arrangemang inte hindras. Från samhällets synpunkt är kravet på brukande primärt och länsstyrelsen anser liksom utredningen bestämmel-
ser härom som ett nödvändigt inslag i jordförvärvslagen. Då det däremot
gäller bosättningen bör denna liksom hittills överlämnas till den enskilde
att förfoga över.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ställer sig tveksam till att det lång tid
efter det att fastigheten förvärvats skall vara möjligt att aktualisera en
inlösen om villkor om bosättning eller brukning inte har uppfyllts. Enligt länsstyrelsens mening bör det räcka med att lantbruksnämnden vid sin prövning av förvärvstillståndet lägger särskild vikt vid att undersöka att en allvarlig avsikt föreligger att slå sig ner och bruka fastigheten. Det bör dock därvid även för förvärvstillstånd förutsättas att avsikten med hög grad av sannolikhet kan antas bli förverkligad.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför att bestämmelsen knappast torde bli aktuell att tillämpa i fråga om förvärv av utvecklade eller utvecklingsbara familjeföretag. 1 sådana fall avser köparen som regel att bosätta sig på gården och bruka denna. Om köparen inte är jordbrukare, kan ansökan
avslås med stöd av bestämmelserna i förslagets 782 tyrkeskunskaper saknas). Vid förvärv av mindre företag (ej utvecklingsbara eller begränsat utvecklingsbara) kan ett bosättnings- och/eller brukningsvillkor vara påkallat från regionalpolitisk synpunkt. Bestämmelsen kan därför få en viss
betydelse i sysselsättningssvaga bygder. Den blir emellertid svår att tillämpå och kräver kontrollåtgärder och tvångsingripande om köparen inte uppfyllt villkoret.
Enligt länsstyrelsens i Östergötlands län mening brister förslaget i vissa
avseenden. Det bör således närmare preciseras i tillämpningsföreskrifter i
vilka fall villkor bör föreskrivas. En sådan precisering är önskvärd med hänsyn till dels att bedömningen av förvärvarens avsikter att yrkesmässigt
driva jordbruket på ett helt annat sätt än tidigare kan medföra avslag på förvärvsansökan och dels med hänsyn till att åläggande enligt 11§ är
försett med sanktion. Krav på bosättning och brukning kommer oavsett
ee 95
om det utformas generellt eller selektivt att medföra kontroll. Enligt länsstyrelsens mening är det en brist att utredningen inte närmare övervägt hur denna skall utformas.
Enligt LO:s uppfattning är brukningsplikten det centrala i detta samman-
hang medan bosättningsplikten spelar en underordnad roll. Ett krav på bosättning torde dessutom i praktiken bli svårt att upprätthålla. Med den
stora flexibilitet i prövningen av de enskilda fallen som utredningen före-
slår uppkommer också en betydande rättsosäkerhet. LO vill därför förorda att utredningens förslag i dessa delar övervägs ytterligare i samband med den översyn av jordhävdslagen som f.n. pågår.
Sågverkens råvaruförening ifrågasätter om inte alla skogsmarksförvärv bör ges villkorligt under en tid av åtminstone fem år under vilken tid köparen äger visa sin kompetens och avsikt att sköta skogen korrekt.
Skogsvårdsstyrelserna, som naturligen skulle få uppdraget att följa förvär-
varen under ”kvalificeringstiden”, skulle tillsammans med köparen upprätta skogsbruksplan för fastigheten om sådan saknas. Skogsbruksplanen skulle följas under femårsperioden, varefter köparen definitivt ges förvärvstillstånd. Fastigheter under prövning skulle automatiskt åläggas avverkningsförbud intill dess skogsbruksplaner upprättats och ”preliminärt” förvärvstillstånd givits.
Trädgårdsnäringens riksförbund vänder sig mot att bostadsplikt skall av
tillståndsbeviljande myndighet kunna kopplas till förvärvstillstånd. Ofta är
brukarens bostad, då det gäller trädgårdsföretag, belägen på annan plats än egendomen i övrigt. Denna trädgårdsnäringens speciella karaktär bör beaktas.
Förslaget att krav på yrkeskunskaper skall uppställas har inte föranlett några invändningar.
LRF framhåller att krav om yrkeskunskaper har funnits med i tidigare lagstiftning men har i det nya lagförslaget skärpts. LRF bedömer det vara till nytta för lagens tillämpning att en sådan uppstramning genomförs. Många väl utbildade yngre lantbrukare konkurrerar i dag om salubjudna fastigheter. Det bör då vara självklart att dessa skall prioriteras före
personer som inte skaffat sig tillfredsställande yrkeskunskaper inom jord-
och skogsbruk. Kraven bör naturligtvis stå i relation till lantbruksföretagets storlek och produktionsförutsättningar. Väl vitsordad praktisk erfarenhet bör väga tungt vid förvärvsprövningen.
Skogsstyrelsen framhåller att kravet på yrkeskunnighet även skall gälla skogsbruket i de fall detta har betydelse för företaget. En erinran härom bör enligt styrelsens mening lämpligen tas in I specialmotiveringen till den aktuella paragrafen. Vidare bör det anges att bestämmelserna är användbara mot förvärvare som genom tidigare vanvård eller misskötsel av lantbruksföretag har dokumenterat sin olämplighet att inneha sådant företag.
Även lantbruksstyrelsen, LO och Hushållningssällskapens förbund är positiva till förslaget i denna del.
Regionalpolitiska synpunkter
Utredningens förslag till bestämmelser med regionalpolitisk karaktär tillstyrks eller hälsas med tillfredsställelse av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Göteborgs och Bohus, Hallands, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Norrbottens, Södermanlands, Västernorrlands och Östergötlands län, Hushållningssällskapens förbund samt LRF.
Lantbruksstyrelsen finner mot bakgrund av statsmakternas beslut om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken och om särskilt stöd till lantbruksföretag i vissa glesbygder naturligt att även jordförvärvslagen utformas så att den kan utgöra ett verksamt instrument i samhällets strävanden att nå de
regionalpolitiska målen. Styrelsen tillstyrker därför utredningens förslag
till särskilda bestämmelser med detta syfte och understryker utredningens uttalande att de allmänna bestämmelserna i lagen bör tillimpas med beak-
tande av förhållandena I olika områden.
Liknande synpunkter framförs av LRF som betonar att det i dag finns en starkare politisk vilja att vidta åtgärder som stärker glesbygderna och underlättar dessa bygders utveckling. En målmedveten och konsekvent
satsning på dessa regioner i landet måste enligt LRF också prägla utformningen av de jordbrukspolitiska instrument, som nu görs tillgängliga efter
hand som riksdagen fattar beslut. Det är sålunda nödvändigt att jordförvärvslagen i sin utformning och tillämpning anpassas till de nya riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken, som antogs av riksdagen hösten 1977,
samt till det riksdagsbeslut som fattas om särskilt stöd till lantbruksföretag m.m. I vissa glesbygder.
Skogsstyrelsen pekar på att bestämmelserna 1 icke oväsentlig grad kan
bidra till strukturrationaliseringen i skogsbruket. Skogsfastigheter med ringa areal kan, utan att de ligger inom räckhåll för utvecklingsbara före-
tag, successivt inlemmas i större enheter. Inte minst små fastigheter av
kategorin ”icke utvecklingsbara” är i dag eftersökta fritidsobjekt. Antalet enheter av den här typen är av en sådan storleksordning att de tillsammans har stor betydelse för råvaruförsörjningen och därför bör inlemmas I ett
aktivt och rationellt skogsbruk. Fiskeristyrelsen finner det värdefullt att fisket vägs in vid de regionalpo-
litiska överväganden som lagförslagets 8§ ger uttryck för. Frågan om förvärvstillstånd måste enligt styrelsens mening i dessa fall avgöras i nära
samarbete med länens fiskenämnder. Enligt lantbruksstyrelsen är det nödvändigt för tillämpningen att en
närmare precisering sker av de områden inom vilka jordförvärvslagens regionalpolitiska bestämmelser skall kunna tillämpas. Detta har även fram-
hållits av vissa lantbruksnämnder. Med hänsyn till att jordförvärvslagens
allmänna bestämmelser skall tillämpas med beaktande av förhållandena i
olika områden av landet, får det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
anses mest konsekvent att de särskilda regionalpolitiska bestämmelserna endast äger tillämpning i områden som blir föremål även för andra re-
gionalpolitiska samhällsinsatser på lantbrukets område. Styrelsen förordar således att ifrågavarande bestämmelser tills vidare endast bör gälla inom områden som kommer att omfattas av bestämmelserna om särskilt stöd till
lantbruksföretag m.m. i vissa glesbygder samt områden som omfattas av bestämmelserna om skärgårdsstöd. När statsmakterna tagit ställning till frågan om särskilda regionalpolitiska stödåtgärder bör här berörda bestämmelser tillämpas i samma områden som kommer ati omfattas av dessa stödåtgärder.
LRF understryker att 8§ 1 jordförvärvslagen inte får ges en snäv avgränsning till visst stödområde i landet (i huvudsak delar av inre stödområdet) utan måste kunna komma till användning varhelst de regionalpolitiska
problemen är särskilt påtagliga.
Behovet av en precisering av de områden inom vilka de regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas understryks av flera länsstyrelser.
Bilaga 5
De remitterade lagförslagen
1 Förslag till
Jordförvärvslag
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser 1§ För förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet
krävs tillstånd enligt denna lag, när förvärvet sker genom
1. köp, byte eller gåva,
tillskott till bolag eller förening, ÖR utdelning eller skifte från bolag eller förening, Bb . fusion enligt 14 kap. 1 eller 2 8 aktiebolagslagen (1975:1385).
28 Förvärvstillstånd enligt 1 § behövs inte,
1. om egendomen förvärvas från staten genom överlåtelse av lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen, 2. om egendomen förvärvas av staten genom annan myndighet än statens affärsdrivande verk,
3. om kommun förvärvar egendomen från staten eller utövar förköpsrätt
enligt förköpslagen (1967:868), 4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning som enligt lag eller enligt reglemente eller bolagsordning, som regeringen har fastställt, är skyldig att
åter avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt 7§ lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., 6. om förvärvet skall prövas enligt 1, 2 eller 48 lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., 7. om egendomen ingår i stadsplan eller är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari
1948,
8. om förvärvet omfattar område som är avsett för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk eller sådan fastighet som har nybildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och som därefter inte har undergått
taxering, 9. om andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.
Förvärvstillstånd 38 Vid prövning av fråga om förvärvstillständ skall behovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen (lantbruksföretag) särskilt beaktas. 7 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 85
48 Förvärvstillstånd skall vägras, 1. om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter, 2. om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering, 3. om egendomen behövs för lantbrukets rationalisering, 4. om förvärvet kan antas medföra att två eller flera utvecklade eler utvecklingsbara lantbruksföretag, som bör bestå som självständiga enhe-
ter, förs samman till en enhet,
5. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart
lantbruksföretag som består av mer än en fastighet delas upp och uppdel-
ningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.
Om särskilda skäl föreligger, får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av första stycket.
5§ Juridisk person fär utöver vad som följer av 4 § lämnas förvärvstill-
stånd endast om
1. förvärvaren avstår eller kan antas komma att avstå egendom som är av
betydelse för lantbrukets rationalisering och i storlek eller värde ungefär
motsvarar den egendom som avses med förvärvet, 2. förvärvet medför att egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, 3. egendomen är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
4. annat särskilt skäl föreligger.
Avser förvärvet huvudsakligen skogsmark och är förvärvaren juridisk person som bedriver skogsindustriell verksamhet i vilken egendomens virkesavkastning behövs, får utan hinder av första stycket tillstånd lämnas om inte egendomen med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och brukas av någon som är bosatt på orten.
Första och andra styckena skall även tillämpas, om förvärvaren är fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra stycket.
6 § Fysisk person får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ vägras tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföre-
tag,
I. om det kan antas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på egendomen eller att yrkesmässigt bruka denna, 2. om det kan antas att förvärvaren inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget.
78 Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får utöver vad som följer av 4 och 5 8§ tillstånd vägras till förvärv av egendom
med lantbruksföretag som inte är utvecklingsbart eller som är begränsat
utvecklingsbart, 1. om företaget behövs som tillskott till annat sådant företag,
2. om företaget behövs som komplement till annan sysselsättning för
någon som är bosatt på orten.
88 Kommun får inte vägras tillstånd till förvärv av sådan fast egendom
som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Övriga bestämmelser
98 Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om inte regeringen föreskriver annat.
108 Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att under en tid av högst fem är yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl till det, även att vara bosatt där.
Bryter förvärvaren mot åläggande som han meddelats med stöd av första stycket eller överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte är oskäligt.
118 Tillståndsmyndigheten kan i beslut om förvärvstillstånd ålägga förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den egendom som avses med förvärvet eller att vidta ätgärd som behövs för att förbättra egendomen.
Fullgör inte förvärvaren vad som åligger honom enligt första stycket, kan tillståndsmyndigheten förelägga honom vite.
Har föreläggande meddelats enligt första stycket och övergår egendomen till ny ägare, gäller åläggandet i stället denne. Vite som har förelagts gäller inte mot den nye ägaren, men tillståndsmyndigheten får sätta ut vite för denne.
12§ Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från det förvärvet skedde, om inte frågan om förvärvstillstånd enligt 10 kap. 3 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970: 988) skall underställas tillståndsmyndigheten av fastighetsbildningsmyndigheten.
138 Görs inte ansökan om förvärvstillstånd inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd, är förvärvet ogiltigt.
Fråga om tillstånd till förvärv genom köp eller byte får inte prövas innan det har avgjorts, huruvida förköp enligt förköpslagen (1967: 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas.
Har lagfart meddelats 1 strid mot 20 kap. 6§ 8 eller 7§ 11 jordabalken, gäller inte första stycket.
148 Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 4§ 3 eller 7§ I, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren yrkar det. Yrkande om inlösen skall framställas inom tre månader efter det avslagsbeslutet har vunnit laga kraft.
Skyldighet att lösa egendomen enligt första stycket föreligger inte, om avtalsvillkoren är oskäliga.
15§ Talan om inlösen enligt 108 andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen före utgången av den tid som har föreskrivits med stöd av 10 § första stycket. I fråga om sådan inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 4 kap. 3§ expropriationslagen skall tillämpas i fråga om värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.
168 Talan mot lantbruksnämndens beslut enligt denna lag förs hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regeringen genom besvär.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979 då jordförvärvslagen (1965: 290) skall upphöra att gälla. 2. Äldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 januari 1979. 3. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse I denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen. 4. Lagen skall inte tillämpas på egendom som utgör fideikommiss eller ingår i fiderkommissbo under avveckling, om förvärvet sker genom tillskott I samband med teckning av aktier. 5. Bestämmelsen i 15 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972: 719) gäller inte i fråga om värdeökning som har ägt rum före utgången av juni 1971.
2 Förslag till
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Härigenom föreskrives att 5 kap. 20§ och 10 kap. 3 § fastighetsbildningslagen (1970: 988)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
Om fastighets graderingsvärde Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18§ första ökas med tillämpning av 18§ första stycket 3, skall i lag eller annan för- stycket 3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar fattning föreskrivna inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom i rätten att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skul- äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller annan prövning av ie tillstånd eller annan prövning av myndighet fordras vid förvärv ge- myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan om tillstånd nom köp, skall frågan om tillstånd till ökningen underställas myndig- till ökningen underställas myndigheten. Underställning med hänsyn heten. till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4§ jordförvärvslagen.
! Lagen omtryckt 1971: 1035.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
3§ Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om
fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om
inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighets-
bildning.
Avser avstyckning område för jordbruk eller skogsbruk och har området kommit i särskild ägares
hand genom förvärv, som skulle
kräva förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen (1978:000), får av-
styckning ej ske utan att frågan om
förvärvstillstånd har underställts
tillståndsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
Aldre bestämmelser skall tillämpas på förvärv som har skett före den 1 januari 1979.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1978-10-23
Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 1978 har re-
geringen på hemställan av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. jordförvärvslag,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnar
Holmgren.
Förslagen föranleder följande yttranden.
Förslaget till jordförvärvslag
Lagrådet:
Enligt förslagets I $ bestäms lagstiftningens tillämpningsområde till att
gälla förvärv av vissa slag beträffande fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet. Enligt 7 § kommunalskattelagen skall som jordbruksfastighet taxeras fastighet som används för jordbruk eller skogsbruk. Under jordbruk inbegripes binäring till jordbruk. Även oanvänd fastighet skall taxeras som jordbruksfastighet, såframt det inte är påtagligt att den är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Så-
som binäring till jordbruk räknas enligt anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen bl. a. jakt, fiske och biskötsel. Trädgårdsskötsel räknas enligt samma anvisningar till jordbruk, då den drives tillsammans med annat
jordbruk.
Enligt riksskatteverkets "Handledning för allmän fastighetstaxering 1975” gäller såvitt fråga är om gränsdragningen i förhållande till småhus-
fastighet bl. a. följande. Fastighet med bostadshus, vars produktiva mark understiger 5 hektar och vars åkerareal understiger 2 hektar, taxeras som
annan fastighet. Uppgår den produktiva marken till minst 5 hektar taxeras fastigheten normalt som jordbruksfastighet. likaså om åkerarealen överstiger 2 hektar.
Vad angår gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och industrifastighet vid trädgårdsbruk gäller nyssnämnda arcalregel (5 hektargränsen) be-
träffande fastighet på vilken bedrives fruktodling, plantskola eller fältmäs- . sig grönsaksodling. Vid växthusodling blir frågan om taxeringen beroende
av bl.a, växthusens yta. Innehåller fastigheten mindre än 5 hektar produktiv mark, taxeras den i regel som industrifastighet. Fastigheter med trädgårdsbruk kan sålunda vara taxerade endera som jordbruksfastighet eller som annan fastighet.
Uppmärksammas bör vidare att registerfastighet normalt utgör taxeringsenhet. Registerfastigheten kan dock uppdelas så att en del kommer att
taxeras som jordbruksfastighet, medan en annan del av fastigheten, vilken tas i anspråk för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, jämte tillhörande byggnader taxeras som annan fastighet. Även sammanförande av registerfastigheter till en taxeringsenhet förekommer. Vid bildande av s.k. skogliga taxeringsenheter utgår man från
brukningsenheten. Skogsmark som ligger inom samma kommun och har samma ägare anses regelmässigt vara en brukningsenhet och bildar också
en taxeringsenhet.
Som underlag vid ställningstagandet till olika i lagrådsremissen föreslagna regler är vissa uppgifter om de fastigheter, vilka taxeras som jordbruksfastighet, av intresse. Enligt tillgänglig statistik från 1975 års fastighetstaxering fanns då 328 000 taxeringsenheter taxerade som jordbruksfastig-
het. Av dessa enheter hade 80000 ingen åker och 48 000 ingen skog. Minst
200000 taxeringsenheter kan således antagas vara fastigheter med både åkermark och skogsmark. Antalet rena skogsfastigheter torde enligt upp-
gift från riksskatteverket utgöra omkring 85 000. Av de 328 000 taxerings-
enheterna var omkring 250 000 försedda med byggnader. Med tanke på de utvecklade och utvecklingsbara företagens betydelse kan nämnas att vid
1975 års fastighetstaxering hade 77000 taxeringsenheter mer än 10 hektar
åker och 195 000 enheter mer än 10 hektar skog. Av det anförda framgår att gruppen taxeringsenheter med bara åker, gruppen med bara skog och gruppen som har både åker och skog alla är av betydande storlek.
Av statistiska centralbyråns statistik avseende lagfarna fång framgår att i cirka 30 000 fall fastigheter, taxerade som jordbruksfastighet, bytt ägare under år 1975. Fånget var i cirka 10000 fall köp. Om man bortser från släktköp (cirka 5 000) och vissa andra köp t. ex. mellan stat och kommun,
återstår under detta år cirka 4400 köp som omfattades av jordförvärvslagstiftningen. Av dessa köp var endast något mer än I 000 sådana som ingått i centralbyråns prisstatistik, vilken avser förvärv av normala självständiga
jordbruksfastigheter med ett taxeringsvärde över 5000 kronor. Antalet av lantbruksnämnderna förvärvsprövade ärenden uppgick för åren 1970-74 till cirka 5 000 per år.
Sammanfattningsvis kan sägas att de förvärv, på vilka den föreslagna
lagstiftningen i själva verket kommer att tillämpas, utgör ett tämligen begränsat antal sett mot bakgrund av det totala antalet fastigheter vilka om-
fattas av lagstiftningen och av hela antalet fång.
Det remitterade förslaget till ny jordförvärvslag bygger på ett antal begrepp som det är av vikt att innehållsmässigt bestämma och närmare av-
gränsa i förhållande till varandra. Det gäller dels lagstiftningens föremål
dels de olika slagen av näringsverksamhet som berörs.
113 anges såsom inledningsvis anförts som ram för lagstiftningen fast
egendom taxerad som jordbruksfastighet. Vid taxering bildar registerfas-
tigheterna utgångspunkten. I 3 § införes begreppet företag som det för
lagstiftningen egentligen intressanta begreppet. Härutöver begagnas i 2 § 9 taxeringsenheten som utgångspunkt för en viss regels tillämplighet och i
4 § första stycket 4 förekommer uttrycket enhet. Allmänt kan om dessa be-
grepp anmärkas följande.
Då lagstiftningen sysslar med förvärv av fastighet och förvärv normalt sett måste avse registerfastighet eller markområde som är avsett att bilda
eller ingå i registerfastighet, utgör en eller flera registerfastigheter regelmässigt beslutsföremålet i varje ärende enligt lagen. Om ärendets objekt brukas dock i lagförslaget genomgående icke ordet fastighet utan termen egendom. Denna term betecknar sålunda den eller de registerfastigheter
eller det område, som omfattas av det förvärv för vilket tillstånd söks. Terminologin torde icke ge anledning till vanskligheter i rättstillämpningen. Icke heller finns anledning att uppehålla sig vid uttrycket taxeringsen-
het. Detta begrepp är — liksom vad gäller om registerfastighet — klart avgränsat, i detta fall i skattelagstiftningen. Vilka taxeringsenheterna är framgår omedelbart av den av fastighetstaxeringsnämnden iordningställda fastighetslängden.
Ordet enhet torde i 4 § första stycket 4 brukas synonymt med företag.
Det kan ifrågasättas om termen enhet erfordras i lagen vid sidan av det i
övrigt brukade uttrycket företag. Enklast synes vara att utbyta "enhet mot ”företag”".
I lagförslaget spelar företagsbegreppet en dominerande roll. Fastighetens allmänna funktion och förvärvets behandling bedömes enligt lagen ut-
ifrån det företag som förutsätts drivas på fastigheten.
Det synes som om lagförslaget bygger på det betraktelsesättet att det på varje registerfastighet — oavsett hur den är beskaffad — finns ett företag. Detta synsätt skulle möjligen kunna hämta visst stöd i reglerna om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet i 21—23 §§ kommunalskattelagen. I nämnda 21 § stadgas att till intäkt av jordbruksfastighet hänförs allt vad som av fastighet som taxerats såsom jordbruksfastighet kommit ägaren el-
ler brukaren till godo, såsom värde av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av skogsbruk eller intäkt av annat slag. Hänfrån får enligt
22 § ifrågavarande lag avdras driftkostnaderna, varefter nettointäkten av fastigheten framkommer enligt påföljande 23 §. Med någon tillspetsning
skulle dessa skatteregler kunna sägas skissera ramen för ett på varje taxe-
ringsenhet drivet "företag. Det finns emellertid fastigheter som icke lämnar några intäkter och icke heller föranleder några driftkostnader. Det går
ej att göra gällande att det existerar något företag på dylika fastigheter. Det
skulle strida mot normalt språkbruk att tala om ett företag, då någon verk-
samhet som ger intäkter eller föranleder utgifter ej förekommer. Flertalet fastigheter, som taxeras som jordbruksfastighet därför att de ligger oanvända, kan förmodas sakna företag.
Det kan anmärkas att på samma fastighet kan förekomma flera jordbruksföretag. Om fastighetsägaren utarrenderat jordbruket driver, som framgår av de ovan återgivna reglerna ur kommunalskattelagen, ägaren och brukaren eller. om brukarna är flera, dessa var och en sitt eget företag.
Företagsbegreppet får också belysning i reglerna i fastighetsbildningsla-
gen om tillkomsten av nya fastigheter. För fastighetsbildning gäller enligt huvudregeln i 3 kap. I $ nämnda lag att fastighet som nybildas eller ombildas skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Om jordbruksfastighet — därmed förstås fastighet avsedd för jordbruk — stadgas i 3 kap. 5 § samma lag särskilt att fastigheten skall utformas så att den medger tillfredsställande lönsamhet för det företag som skall bedrivas på den. Om skogsbruksfastighet sägs i samma paragraf i motsvarande del att den skall medge ekono-
miskt tillfredsställande skogsdrift. I den mån fastighetsbildningen icke har
till syfte att åstadkomma en jordbruksfastighet eller en skogsbruksfastighet, blir givetvis dessa regler om viss verksamhet ej tillämpliga.
Av motiven till stadgandena i 3 kap. fastighetsbildningslagen framgår att, när i kapitlet termen jordbruksfastighet brukas, därmed avses inte endast fastigheter med enbart jordbruk utan även fastigheter med kombinerat
jordbruk och skogsbruk. För att en skogsbruksfastighet skall anses förelig-
ga måste skogen vara dominerande och förekommande jordbruk vara icke utvecklingsbart.
Det är tänkbart att fastighet taxerad som jordbruksfastighet utgörs väsentligen av vattenområde; särskilt fiskeföretag kan då drivas på fastighe-
ten. Samma kan förhållandet vara om betydande fiskerättigheter tillhör
jordbruksfastighet. Det vanliga torde dock vara att fisket utgör en binäring till jordbruket och därmed ingår i jordbruksföretaget och ej bildar ett självständigt fiskeföretag. I fastighetsregistret upptaget särskilt fiskeri skall enligt 7 § kommunalskattelagen ej taxeras som jordbruksfastighet utan som annan fastighet.
Trädgårdsodling förekommer ofta som binäring till jordbruk och tillhör
då jordbruksföretaget. Härjämte förekommer i betydande omfattning fristående företag för trädgårdsbruk. Om trädgårdsföretaget består av plant-
skola eller fruktodling eller annan frilandsodling, torde det i allmänhet dri-
vas på fastighet som är taxerad som jordbruksfastighet; den brukade arealen kan förmodas oftast överstiga 2 hektar. De 1975 existerande 5 600 före-
tagen med frilandsodling hade en medelareal av 2,5 hektar. För växthusodling gäller liknande arealgränser, och även bland dessa trädgårdsföretag kan ett betydande antal förmodas drivas på fastigheter som är taxerade
som jordbruksfastighet. Övriga självständiga trädgårdsföretag som utnytt-
jar mindre arealer verkar i huvudsak på annan fastighet och torde regel-
mässigt taxeras som rörelse.
Vid bestämmande av om tillstånd att förvärva viss fastighet skall lämnas eller ej blir ofta avgörande hur det företag som avses skola drivas på fastigheten är beskaffat. Därvid måste observeras, att ett företag utgör en ekonomisk enhet med många komponenter. Den mark med byggnader som
bildar taxeringsenheten är bara en produktionsfaktor bland andra, som samverkar i företaget, t. ex. maskiner och övriga döda inventarier, djurbe-
sättningar m. m. Företaget betungas av kostnader för annat kapital som behövs i verksamheten än marken och byggnaderna, liksom för arbetskraf-
ten. I detta sammanhang måste observeras att jordbruksföretag kan drivas
utan att företagaren över huvud förvärvat någon fastighet. I hela gruppen jordbruksföretag med en åkerareal över 2 hektar utgjorde andelen företag som ägde hela den brukade marken 53 Z, arrendeföretagen 15 Z och företag med både ägd och arrenderad mark 32 26. Antalet jordbruksföretag med mer än 10 hektar åker utgjorde 1975 cirka 75 000, vilket antal ganska nära ansluter till antalet taxeringsenheter av samma storleksordning (77 000). Det är att märka att det enligt lagförslaget är förvärvets konsekvenser för olika företag och icke för fastigheten som sådan som skall beaktas i förvärvsärendet. Företagsstrukturen skall via lagens tillämpning påverkas i den av lagstiftaren avsedda riktningen.
Lagrådet har med det nu anförda velat mera allmänt belysa företagsbegreppets betydelse för lagstiftningen. Nästa fråga gäller beteckningen av de olika slagen av företag.
I lagförslagets inledande 3 § införes begreppet lantbruksföretag. Det användes där som en samlande beteckning för företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen. ”Lantbruk” ges i denna sammansättning en vid innebörd liksom när ordet eljest brukas i lagförslaget.
Redan från början möter en svårighet däri att lagförslaget i 1 § utgår från begreppet "”jordbruksfastighet” i 7 § kommunalskattelagen. Det täcker där, som redan nämnts, fastigheter av mycket skiftande natur. Kommunalskattelagen skiljer vidare, såvitt gäller använda fastigheter, mellan de fastigheter som används för jordbruk och dem som används för skogsbruk. Jordbruk innefattar i detta sammanhang även jordbrukets binäringar men
också t. ex. trädgårdsbruk. Ordet jordbruk har sålunda i kommunalskattelagen en betydelse i sammansättningen jordbruksfastighet och en annan då eljest talas om jordbruk. I förslaget vill man som sammanfattande benämning för en fastighets brukande för odlingsändamål använda ordet lantbruk. Det täcker då såväl
jordbruk, inklusive trädgårdsbruk, som skogsbruk. Denna terminologi har
på sistone börjat komma till användning även i författningar men torde knappast ännu vara godtagen i allmänt språkbruk. Lagrådet kan se ett praktiskt behov finnas av en terminologi som har ett sammanfattande ord för all näringsverksamhet som innebär odling av mark, t. ex. lantbruk.
Prop. 1978/79: 85 CS 107
Denna term har förordats av tekniska nomenklaturcentralen. ! Skall den brukas i denna betydelse, bör emellertid användningen vara konsekvent såväl i lagstiftning som i administrativa sammanhang.
Skulle man godta lantbruk” som det sammanfattande ordet, vore ett första steg att ändra terminologin i kommunalskattelagen, så att man där
inför ”lantbruksfastighet” som det övergripande begreppet i 7§. Termen jordbruk kan då förbehållas odlingsverksamhet i vilken åkermark är huvudsaklig produktionsfaktor och termen skogsbruk odling inom vilken
skogsmark är den produktiva faktorn. Trädgårdsbruket kan, om man så
vill, skiljas ut som ett särskilt slag av lantbruk. En annan konsekvens av en ny terminologi är att benämningen på de oli-
ka myndigheter, i vilka ordet lantbruk ingår som del, får omprövas. I 2 §
instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna (1967 : 425)
heter det att lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om lantbruket och lantbrukets rationalisering. Enligt 22 § samma in-
struktion har lantbruksnämnderna att följa lantbrukets tillstånd och ut-
veckling. Samtidigt stadgas i instruktionen för skogsstyrelsen (1965 : 796)
att den är central förvaltningsmyndighet för ärenden om skogsbruket på
viss närmare angiven mark. Om lantbruk skall vara en övergripande be-
nämning innefattande även skogsbruket, måste lantbruksstyrelsens och
skogsstyrelsens kompetensangivande författningar ses över. Med all sannolikhet har en ny terminologi med lantbruk” som övergripande begrepp konsekvenser på en rad andra författningsområden vilka lagrådet nu ej kan överblicka.
Lagrådet kan för sin del icke tillstyrka att man i nuvarande skede i en ny
jordförvärvslag inför en terminologi, där ”lantbruk” begagnas som sam-
manfattande uttryck. Ett sådant språkbruk synes icke heller i detta ärende
medföra nägra egentliga fördelar ur lagteknisk synpunkt. Sålunda kan i förslagets 4 och 5 §§, där det talas om lantbrukets rationalisering, i stället sägas jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering. Därtill finns så mycket större anledning som man på andra ställen i lagförslaget (2 § 7 och 8 samt
5 § första stycket 3) just brukar uttrycket jordbruk eller skogsbruk, tydligen synonymt med lantbruk. Slutsatsen blir att man i jordförvärvslagen bör godta kommunalskattela-
gens uppdelning av alla använda fastigheter taxerade som jordbruksfastig-
het i sådana som används för jordbruk och sådana som används för skogsbruk. Trädgårdsnäringen behöver då — som ingående i jordbruk — ej sär-
skilt nämnas. Man bör då icke heller använda ”lantbruk”” som övergripan-
de beteckning i sammansättningen lantbruksföretag. Dessa får uppdelas i
jordbruksföretag och skogsbruksföretag.
Lagförslaget utgår från en uppdelning av lantbruksföretagen i tre katego-
18e Tekniska nomenklaturcentralen, Skogsordlista, andra uppl., Stockholm 1978, s. 382.
rier. I 4 § första stycket 4 och 5 talas om utvecklade eller utvecklingsbara lantbruksföretag. Förslagets 6 § gäller likaså endast beträffande utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, medan 7 § är tillämplig beträffande lantbruksföretag tillhörigt någon av de andra två kategorierna, dvs. företag som inte är utvecklingsbart eller som är begränsat utvecklingsbart. Såvitt lagrådet känner till är det första gången denna indelning av företag avses skola lagfästas. Det förutsätts att myndigheterna i tillämpningen skall kunna från varandra klart avgränsa olika kategorier företag.
I fråga om indelningen i nämnda tre grupper hänvisas i motiven till lagförslaget till de vid 1977/78 års riksmöte antagna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Indelningen har begagnats av 1972 års jordbruksutredning (se SOU 1977 :17 s. 331-332). Denna utredning säger uttryckligen att indelningen endast avser brukningsenheter inom jordbruket. Den har med andra ord icke avseende på sådana som jordbruksfastighet taxerade registerfastigheter, som icke utgör underlag för brukningsenheter inom jordbruket. Indelningen utgår nämligen från målet att producera livsmedel till lägsta möjliga kostnad samtidigt som i jordbruket sysselsatta får del av den allmänna standardstegringen. Med hänsyn härtill uppdelar utredningen de ifrågavarande brukningsenheterna i tre grupper, utvecklade och utvecklingsbara företag, begränsat utvecklingsbara företag och företag som inte är utvecklingsbara. I riksdagsbeslutet (se prop. 1977/78:19 s. 206 och JoU 1977/78:10 s. 30-31) godtogs denna indelning, dock endast som ett hjälpmedel för att underlätta bedömningen vid rationaliseringspolitikens genomförande. Departementschefen anförde härom följande:
Jag delar remissinstansernas uppfattning att det inte kan dras klara gränser mellan de tre företagsgrupperna. Förutsättningarna varierar mellan olika områden och förändras även från tid till annan. Uppdelningen av företagen i tre grupper bör dock enligt min mening underlätta bedömningen av vilka företag som har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken på kort resp. lång sikt.
I det remitterade lagförslaget vidgas indelningens användningsområde från att gälla brukningsenheter inom det livsmedelsproducerande jordbruket till att avse alla slag av företag som kan förekomma på fastigheter som omfattas av lagen; se SOU 1977:93 s. 107 jämte härtill anslutande uttalanden i lagrådsremissen. Medan de livsmedelsproducerande jordbruksföretagen med stöd av allmänna uttalanden kan ungefärligen uppdelas på de tre kategorierna, finns icke hos jordförvärvsutredningen eller annorstädes någon vägledning för hur exempelvis skogsbruksföretag och företag inom trädgårdsnäringen skall fördelas på de tre grupperna. Förarbetena (SOU 1977:93 s. 60) innehåller i denna del inte annat än hänvisningar till pågående utredningar och några allmänna uttalanden om behovet av arrondering av vissa skogsfastigheter.
Kategoriindelningen har utformats endast med hänsyn till livsmedels-
producerande brukningsenheter. I detta lagstiftningsärende har icke med
en tillfyllestgörande tydlighet angivits kriterier för uppdelning av andra
fastigheter, på vilka finns vad som kallas lantbruksföretag, på de tre företagstyperna. Uppdelningen kan enligt lagrådets mening i ifrågavarande lagstiftningssammanhang blott ifrågakomma beträffande jordbruksföretag,
däremot ej beträffande företag inom skogsbruket. Viss tvekan gör sig gällande om indelningens användbarhet även på
Jordbruksområdet. Det har, när indelningen gjordes, uttryckligen sagts
ifrån att den icke är avsedd att vara någon nyckel för strikt fördelning av förekommande företag, utan att den endast skall tjäna som riktpunkt i rationaliseringsarbetet. Trots att det i nuläget ej finns några i offentlig ord-
ning fastlagda kriterier som kan läggas till grund för en rättstillämpning,
torde det emellertid vara möjligt för beslutsmyndigheterna att använda den ifrågavarande indelningen. I själva verket är det nämligen vid tillämpningen av den föreslagna lagen endast fråga om att skilja mellan å ena sidan utvecklade och utvecklingsbara företag och å andra sidan övriga företag.
Lagrådet har därför ingen erinran mot att indelningen brukas i lagen beträf-
fande jordbruksföretag.
Av vad lagrådet tidigare anfört framgår att jordbruksföretag kommer att omfatta också trädgårdsföretag. Även om de angivna kriterierna närmast
har avseende på jordbruk i egentlig mening, förutsätter lagrådet att indel-
ningsgrunden kan användas också beträffande trädgårdsföretag vid lagens tillämpning.
Lagrådet återkommer under de särskilda paragraferna till vad här inled-
ningsvis berörts då fråga blir om de olika paragrafernas avfattning.
1 § Lagrådet:
Ett förvärv av fast egendom avser i allmänhet en eller flera registerfastigheter. Enligt 7 § andra stycket och 8 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen kan en och samma registerfastighet komma att uppdelas i två eller flera taxeringsenheter, av vilka en taxeras som jordbruksfastighet och den eller de andra som annan fastighet.
Enligt lagförslaget behövs icke förvärvstillstånd för den del av fastigheten som är taxerad som annan fastighet men väl i övrigt. Då köpeskillingen
normalt avser hela fastigheten och icke är delad på de olika taxeringsenhe-
terna, kan svårigheter uppstå i tillståndsärendet vid prövning av priset en-
ligt 4 § första stycket 1. Det får i dylikt fall ankomma på tillståndsmyndig-
heten att till ledning för sin bedömning fördela köpeskillingen och annan ersättning på de olika taxeringsenheterna.
25§
Lagrådet:
Enligt gällande jordförvärvslag fordras inte förvärvstillstånd när staten överlåter eller förvärvar jordbruksfastighet. Det remitterade förslaget in-
nebär en ändring härvidlag såtillvida att förvärvstillstånd skall krävas dels om jordbruksfastighet överlåts av annan statlig myndighet än lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen dels om sådan fastighet förvärvas av statens affärsdrivande verk.
Om överlåtelser från staten finns bestämmelser i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m. m. Enligt förordningen kan regeringen och vissa statliga myndigheter under angivna förutsättningar sälja staten tillhörig fast egendom. Därvid gäller som huvudregel att central förvaltningsmyndighet får sälja sådan egendom — som förvaltas av myndigheten — om värdet av egendomen inte överstiger en viss gräns. Är värdet högre tillkommer det regeringen att med viss högre värdemässig begränsning besluta om försäljning. Vad angår försäljning av sådan staten liksom allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet, stadgas i förordningen (18 §) att den säljande myndigheten skall inhämta yttrande från den lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde egendomen är belägen, angående sättet för den ifrågasatta försäljningen. Om myndigheten inte kan godta lantbruksnämndens förslag, skall ärendet hänskjutas till regeringen.
Den nu beskrivna försäljningsordningen innebär att alla på försäljningen inverkande omständigheter prövas i samma förvaltningsförfarande. Sålunda prövas även omständigheter av jordpolitisk natur av försäljningsmyndigheten, varvid denna hämtar ledning från bestämmelserna i jordförvärvslagen. En enhetlig prövning av detta slag skall ej ske enligt det remitterade förslaget. Den jordpolitiska prövningen av den statliga försäljningen av jordbruksfastigheter avses i stället skola göras inom ramen för ett helt annat förvaltningsförfarande, nämligen det som anvisas av jordförvärvslagen.
Det sagda äger motsvarande tillämpning på försäljning av kyrkliga jordbruksfastigheter, vilken nu äger rum enligt lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord och i anslutning därtill utfärdad förordning (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord.
Avgörandet om försäljning av statliga eller kyrkliga jordbruksfastigheter skall komma till stånd fattas i inte ringa omfattning av regeringen, i vissa fall — avseende statens fastigheter — sedan riksdagens samtycke inhämtats. Det remitterade förslaget förutsätter för att tillståndsprövning skall komma till stånd att ett förvärv har skett. Regeringen måste således fatta ett försäljningsbeslut enligt någon av de författningar som reglerar försäljning av jord varom här är fråga. Eventuellt måste dessförinnan riksdagens samtycke inhämtas. Det får antagas att regeringen i en sådan situation för sin egen bedömning av försäljningsärendet gör sig underrättad om tillståndsmyndighetens uppfattning om försäljningens lämplighet från jordpolitisk synpunkt. Denna aspekt kommer sålunda att vägas in i regeringens beslut redan i detta skede. En efterföljande tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen blir då endast av formell natur. Regeringen avgör också så-
Prop. 1978/79: 85 ma 111
som besvärsmyndighet i sista hand frågor om förvärvstillstånd och skulle alltså komma att få pröva besvär av köparen om denne förvägrats sådant
tillstånd.
Även när försäljningen skall beslutas av annan myndighet än regeringen
får det antagas att myndigheten, liksom för närvarande, kommer att skaffa
sig kännedom om tillståndsmyndighetens inställning til förvärvet och ta
hänsyn till denna vid avgörandet av försäljningsfrågan. Också i detta fall skulle en efterföljande tillståndsprövning framstå som en formalitet.
Enligt lagrådets mening talar vad nu sagts för att den nuvarande ordningen beträffande den jordpolitiska prövningen av statens försäljningar av fast egendom samt kyrkliga försäljningar enligt förordningen om förvaltning av kyrklig jord bibehålls. Den jordpolitiska prövningen bör sålunda även i fortsättningen ske i försäljningsärendet.
Vad angår statens affärsdrivande verks förvärv av jordbruksfastigheter är det genom bestämmelser i instruktionerna för de verk som gör förvärv
av någon betydelse sörjt för att dessa i viktigare fall prövas av regeringen ur allmän och jordpolitisk synpunkt. Kyrkliga förvärv av jordbruksfastig-
het är underkastade såväl allmän som jordpolitisk prövning enligt förord-
ningen om förvaltning av kyrklig jord. Även denna prövning kan i sista hand ankomma på regeringen. Enahanda skäl som ovan anförts till stöd för
bibehållandet av nuvarande försäljningsordning beträffande statliga och
kyrkliga jordbruksfastigheter får anses tala för att gällande ordning för
Jordpolitisk prövning av förvärv av sådana fastigheter behålls. Vad I $ andra stycket 3 nuvarande lag innehåller om att förvärvstillstånd
ej fordras "om egendom enligt medgivande av regeringen förvärvas för
kyrkligt ändamål” torde efter tillkomsten av 1971 års förordning om för-
valtning av kyrklig jord vara överflödigt. Lokutionen bör därför inte med-
tagas i en ny bestämmelse avseende frihet från förvärvstillstånd om förvär-
vet prövats enligt lagen om förvaltning av kyrklig jord.
Beaktas vad lagrådet anfört bör paragrafens tre första punkter erhålla
följande lydelse:
"”Förvärvstillstånd enligt I $ behövs inte,
1. om egendomen förvärvas från staten eller staten är förvärvare,
2. om förvärvet har prövats enligt lagen (1970:939) om förvaltning av
kyrklig jord,
3. om kommun utövar förköpsrätt enligt förköpslagen (1967:868),"” För den händelse punkt 3 i denna paragraf skulle bibehållas i den i remis-
sen föreslagna lydelsen bör påpekas att tvekan kan uppstå om innebörden av ordet kommun i detta sammanhang. Denna term förekommer nämligen
i två olika betydelser i svensk lagstiftning. I I kap. 7 § och 8 kap. 5 § rege-
ringsformen förstås med kommun såväl primärkommuner som landstingskommuner. I kommunallagen användes kommun enbart i betydelsen pri-
märkommun och ställs mot landstingskommun. I förra fallet utgör sålunda termen en sammanfattande beteckning för såväl primärkommun som
landstingskommun, i senare fallet avser den endast primärkommun.
I förevarande paragraf kunde det ligga nära till hands att anta att termen kommun brukades i den vidare betydelsen, då det förefaller naturligt att
primärkommun och landstingskommun behandlas på enahanda sätt vid markförvärv. Av motiven framgår emellertid att endast primärkommuns
förvärv är avsedda att undantas från tillståndsplikten. Då man kan utgå
från att det kommer att stå klart för landstingskommunerna, att de enligt
den nya lagen är pliktiga söka förvärvstillstånd vid förvärv av jordbruks-
fastighet, torde termens tvetydighet i detta fall inte vålla egentlig olägenhet.
Alltsedan tillkomsten av lagstiftningen om jordförvärvstillstånd 1945 har
gällt att förvärv på exekutiv auktion varit undantagna tillståndstvånget. I lagrådsremissen föreslås att detta undantag slopas. Den som förvärvat fastighet på exekutiv auktion skall sålunda därefter söka och erhålla förvärvs-
tillstånd för att fånget skall bli bestående.
I det svenska fastighetskreditsystemet ingår möjligheten att på exekutiv auktion försälja intecknad fastighet som ett viktigt element. Även om så-
dan auktion, som framgår av lagrådsremissen, mera sällan äger rum beträffande som jordbruksfastighet taxerad fastighet, ger möjligheten därtill kreditgivarna som erhållit panträtt för sina fordringar i fastigheten en yttersta garanti. De kan i sista hand på exekutiv auktion förvärva fastigheten, om de vill förhindra att panträtten i fastigheten för deras fordringar helt går
förlorad. Skall fastigheten tas i anspråk för att täcka en annan fordran som har företrädesrätt. har den som har fordran med sämre rätt tillfälle att vid försäljningen på exekutiv auktion själv ropa in fastigheten. Skulle fastigheten på auktionen försäljas till ett pris som ej täcker denna fordran, förloras panträtten för den i fastigheten.
Lagförslaget borttager visserligen icke möjligheten till exekutiv auktion av jordbruksfastighet, men institutets roll i fastighetskreditsystemet förändras på ett avgörande sätt. Den högstbjudande mister sin ovillkorliga rätt att efter förvärvet behålla fastigheten, om hans bud enligt tillstånds-
myndigheten ligger för högt eller annat hinder för förvärvet föreligger.
Konsekvenserna av en sådan förändring kan inte överblickas på det före-
liggande materialet. Förslaget har uppenbara vådor för fastighetskrediten. Om den på auktionen högstbjudande vägras tillstånd, blir enligt förslaget hans förvärv ogiltigt (13 § första stycket). Som framhålles i lagrådsremis-
sen kan det komma att ta avsevärd tid innan det blir slutligt avgjort att förvärvet vid auktionen blivit ogiltigt. I detta fali måste en ny auktion anord-
nas. Förslaget synes i och för sig öppna möjlighet till en ändlös serie av exekutiva auktioner. För exekutiv auktion finns detaljerade regler i lagen (1971:494) om exe-
kutiv försäljning av fast egendom. Vissa av dessa berörs av att förvärv på
exekutiv auktion underkastas en efterföljande tillståndsprövning.
I samband med att exekutiv auktion kungörs skall också tillkännages när sammanträde för fördelning av köpeskillingen skall äga rum (20 §& första stycket nyssnämnda lag). Dagen för detta sammanträde har betydelse i olika hänseenden. Den skall räknas som tillträdesdag för inroparen (36 § första stycket). I den sakägarförteckning som skall upprättas inför auktionen skall fordringarna tas upp med de belopp till vilka de beräknas uppgå på tillträdesdagen (27 § första stycket). Senast vid fördelningssammanträ-
det skall inroparen betala den del av den kontanta köpeskillingen som
överstiger erlagd handpenning (35 §& fjärde stycket). Om han inte gör det är
inropet ogiltigt (41 § tredje stycket). Fullgör köparen sin betalningsskyldighet får han tillträda fastigheten på tillträdesdagen, och därefter svarar han för de skyldigheter som åligger fastighetens ägare (46 3). Även om auktio-
nen överklagas skall inroparen fullgöra sin betalningsskyldighet. Han får också tillträda fastigheten, såvida inte inhibition har beslutats före tillträdesdagen (48 §). När auktionen har vunnit laga kraft utfärdas köpebrev på
fastigheten (44 §).
Vissa regler i utsökningslagen måste också observeras. Vid fördelningssammanträdet skall i princip influtna medel fördelas och utbetalas (145 § nämnda lag). Fördelningen sker i första hand enligt sakägarförteckningen
(143 § I mom.). Innan auktionen har vunnit laga kraft får dock utbetalning
ske endast efter köparens medgivande eller mot ställande av säkerhet
(156 §). I avvaktan på utbetalning skall influtna medel göras räntebärande i bank (160 §).
Som nämnts kan frågan om förvärvstillstånd skall meddelas komma att stå öppen under ganska lång tid. I lagrådsremissen förutsätts att fördelningssammanträdet inte skall hållas förrän tillstånd har lämnats. Däremot redovisas Inte hur det skall gå till härvid. Det kan inte gärna komma i fråga att vid varje auktion på jordbruksfastighet från början sätta ut fördelningssammanträdet och därmed också tillträdesdagen så långt fram i tiden att utrymme ges för en prövning i sista instans av frågan om förvärvstillstånd. Den exekutionsrättsliga lagstiftningen ger för närvarande inte någon möj-
lighet att skjuta fram tidpunkten för fördelningssammanträdet. En sådan
möjlighet är också svår att passa in i systemet. Däremot finns vissa regler om hur man skall förfara då auktionen överklagas. En möjlighet kunde vara att anknyta till dessa regler. Härigenom skulle bland annat vinnas den fördelen från borgenärernas synpunkt att den kontanta delen av köpeskillingen betalades senast vid det ursprungligen utsatta fördelningssamman-
trädet. Detta torde emellertid kräva ändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen. Härvid aktualiseras också frågan om det behöver öppnas
någon möjlighet att hindra inroparen frän att tillträda fastigheten innan till-
ståndsfrågan är avgjord.
En annan fråga blir hur det skall förfaras med erlagd handpenning, om köpet blir ogiltigt på grund av att förvärvstillstånd inte meddelas. Om inrop 8 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 85
blir ogiltigt på grund av att inroparen inte fullgör sin betalningsskyldighet
senast vid fördelningssammanträdet, skall handpenningen tas i anspråk för
att täcka kostnader och annan förlust som orsakas av att köpet inte blir bestående (43 § försäljningslagen). En motsvarande ordning för fall då förvärvstillstånd vägras kan i vissa fall te sig oskälig mot inroparen och kan minska benägenheten att ropa in jordbruksfastigheter på exekutiv auktion.
Om å andra sidan inroparen vid vägrat tillstånd alltid berättigas att få tillbaka handpenningen, kan detta gå ut över borgenärerna. Man kan inte heller
helt bortse från risken att exekutionen saboteras genom att någon som sak-
nar förutsättningar att få förvärvstillstånd ropar in fastigheten till ett pris som ligger över vad en seriös köpare är beredd att betala. Det är att märka
att överexekutor inte kan vägra att godta ett inrop på den grunden att inroparen inte kan väntas få förvärvstillstånd.
Det är enligt lagrådets mening uppenbart att en ordning innebärande att förvärvstillstånd fordras för köp på exekutiv auktion kräver en omfattande översyn av de berörda exekutionsrättsliga reglerna. Bestämmelserna i bl. a. lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och utsökningslagen måste anpassas till det nya rättsläge som en jordförvärvslag utformad enligt lagrådsremissen skulle skapa.
Åtskilliga remissinstanser har varnat för de praktiska svårigheterna be-
träffande en exekutivt försåld fastighets förvaltning och dagliga tillsyn under hela den tid då oklarhet råder om förvärvet kommer att bestå.
Avgörande för departementschefens förslag att låta tillståndsplikten om-
fatta förvärv på exekutiv auktion synes vara farhågor för att den i lagen in-
förda priskontrollen skulle kunna kringgås genom arrangerade exekutiva auktioner. Lagrådet har svårt att bedöma hur stor faran är för en sådan utveckling. Försök att illojalt utnyttja reglerna om exekutiva auktioner är dock inte utan risker. Bland annat kan pekas på de möjligheter som öppnas för utomstående att träda in vid budgivningen. Det förefaller vidare inte troligt att ett undantag från priskontrollen vid exekutiva auktioner skulle i någon märkbar grad motverka huvudsyftet med denna kontroll, som är att hålla nere den allmänna prisnivån på jordbruksfastigheter.
Med hänsyn till de vittgående och icke överblickbara konsekvenserna
av lagrådsremissens förslag om att föra in förvärven på exekutiv auktion under tillståndstvånget ser lagrådet sig nödsakat att avstyrka detta och för-
orda att nuvarande ordning bibehålls. Skulle erfarenheterna ge vid handen
att möjligheten till försäljning på exekutiv auktion missbrukas på ett sätt som kräver lagstiftarens ingripande, får en närmare utredning göras av vilka möjligheter som finns att genom ändrade regler motverka sådant missbruk utan att allvarligt skada andra behöriga intressen och hur sådana regler skall inpassas i den exekutionsrättsliga lagstiftningen. |
Gällande lag innehåller i 12 och 13 §§ utförliga regler om hur det skall förfaras när egendom har ropats in på exekutiv auktion och förhållandena är sådana att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp. Förvärva-
ren ges då viss tid, i princip två år. för att äter avyttra egendomen om han inte får tillstånd att behålla den. Tillstånd ges av lantbruksnämnden enligt samma grunder som gäller i fråga om förvärvstillstånd. Iakttar förvärvaren inte sin skyldighet att avyttra egendomen kan denna säljas på offentlig auk-
tion. Härvid får egendomen ropas in endast av köpare som har fått förvärvstillstånd eller inte behöver sådant tillstånd. En tänkbar möjlighet att vid ett bibehållande av gällande ordning minska
de olägenheter som departementschefen berör skulle vara att förkorta den
tvåårstid som förvärvaren har till förfogande för att åter avyttra fastighe-
ten. Lagrådet har inte underlag för att lägga fram något förslag i detta hänscende.
Beträffande den närmare utformningen av reglerna om förvärv på exekutiv auktion vill lagrådet i detta sammanhang anföra följande. Med hänsyn
till syftet med en försäljning på exekutiv auktion bör priskontrollregeln i 4 § första stycket 1 inte tillämpas vid prövningen av frågan om förvärvaren
skall få behålla egendomen efter inropet. Tillstånd härtill bör med andra
ord vägras endast om något annat hinder för förvärvstillstånd föreligger
enligt lagen. Vid den auktion som skall hållas om förvärvaren vid uteblivet
tillstånd inte fullgör sin skyldighet att åter avyttra egendomen får som
nämnts inrop göras endast av den som har fått förvärvstillstånd eller som
inte behöver sådant tillstånd. Eventuellt förvärvstillstånd måste alltså
meddelas före auktionen. Eftersom ett förhandstillstånd till förvärv på auktion inte rimligen kan förenas med föreskrift om visst högsta pris som
inte får överskridas, bör undantag även här göras från priskontrollregeln i
4 § första stycket I.
Om jordbruksfastighet har inropats på exekutiv auktion av utländsk
medborgare eller utländsk juridisk person eller sådan svensk juridisk per-
son som avses i 2 § lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., blir inte jordförvärvslagens regler om avytlringsskyldighet tillämpliga. Sådan persons förvärv skall nämligen inte tillståndsprövas enligt denna lag. I stället gäller motsvarande regler 1 7—9 §§ 1916 års lag. Vid auktion som skall äga rum om förvärvaren inte frivilligt
avyttrar egendomen eller får förvärvstillstånd skall enligt 8 § nämnda lag
egendomen kunna ropas in bl. a. av den som har fått förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. De här förordade särreglerna om tillstånd till inköp på offentlig auktion enligt jordförvärvslagen bör därför avse också sådan auktion som äger rum enligt 1916 års lag.
Lagrådet föreslår alltså att till uppräkningen i 2 § fogas följande punkt:
"10. om förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion".
Motsvarigheter till 12 och 13 §§ i gällande lag bör tas upp i lagförslaget närmast före besvärsregeln i 16 §.
12 § punkten 5, som innehåller bestämmelser om släktköp, bör göras en
hänvisning till den regel om avyttringsskyldighet efter förvärv på exekutiv auktion som föreslås införd i lagen. Detta kan ske genom att senare delen
av punkten får följande lydelse: ”allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra egendomen enligt !6 § eller enligt 7 § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m.”
Till den närmare utformningen av de regler som föranleds av vad som har anförts här återkommer lagrådet vid 4, 12 och 16 §§.
3 §
Lagrådet:
Vid prövning av tillståndsfråga skall enligt den föreslagna lagtexten be-
hovet av rationella företag inom jordbruket, skogsbruket och trädgårdsnäringen särskilt beaktas. Den princip vilken man härmed velat uttrycka tor-
de emellertid böra anges klarare.
Vad som skall förstås med begreppet rationellt företag är icke en gång för alla fastslaget. Svaret blir beroende av de riktlinjer för rationaliseringsverksamheten inom de berörda områdena som statsmakterna angivit skola
gälla vid varje särskild tidpunkt.
Av skäl som redan anförts avråder lagrådet från bruket av termen lantbruksföretag i denna lag. I begreppet företag inom jordbruket ingår redan de trädgårdsföretag som etablerats på fastigheter vilka taxeras som jordbruksfastighet. Därför skulle nämnandet här av företag inom trädgårdsnäringen framför allt innebära att tillståndsmyndigheten skall beakta hur förvärvet av den jordbruksfastighet, varom är fråga, inverkar också på träd-
gårdsföretag som drivs på som annan fastighet taxerad fastighet. Då en så-
dan verkan icke torde vara avsedd bör ordet trädgårdsnäringen utgå.
Innebörden av lagförslaget får anses vara att förvärvaren har en rätt att erhålla tillstånd, om inte något i lagen angivet skäl för vägran föreligger. Det är av vikt att fastslå att förvärvare har denna rätt. Grundsatsen bör därför komma till direkt uttryck i lagtexten.
Under hänvisning till det anförda föreslås att paragrafen erhåller följande lydelse:
"Vid prövning av fråga om förvärvstillstånd skall beaktas att uppkomsten och utvecklingen av rationella företag inom jordbruket och skogsbruket främjas.
Föreligger i tillståndsärendet ej sådant skäl till vägran som anges i 4—7 88, skall förvärvstillstånd lämnas.”
4§ Lagrådet:
Enligt 4 § första stycket I och 2 skall förvärvstillstånd vägras, om köpe-
skillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendo-
mens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter resp. om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplace-
ring. Vid behandlingen av dessa regler har såväl utredningen och remissin-
stanserna som departementschefen naturligt nog varit inriktade på förvärv
av mark som är av intresse för jordbruket eller skogsbruket. Syftet med reglerna är uppenbarligen att motverka kraftiga prisstegringar på sådan mark och hindra att den utnyttjas som objekt för kapitalplacering. Bland de
fastigheter som är taxerade som jordbruksfastighet och därmed faller inom lagens tillämpningsområde finns emellertid åtskilliga som saknar betydelse
för jordbruket eller skogsbruket. Det är inte klart i vilken mån priskontrollen och förbudet mot kapitalplacering är avsedda att tillämpas även vid förvärv av sådana fastigheter.
Enligt utredningens förslag fanns inte något utrymme för undantag från
priskontrollregeln. I sitt betänkande anförde utredningen endast att bestämmelsen borde gälla alla förvärv (SOU 1977: 93 s. 81). Beträffande för-
budet mot förvärv för kapitalplacering ansågs det däremot motiverat att
medge undantag om det förelåg särskilda skäl. Som exempel på ett sådant särskilt skäl anförde utredningen att egendomen saknar intresse för jordbruks- och skogsbruksändamål (s. 82). I lagrådsremissen har undantaget för fall då särskilda skäl föreligger utvidgats att omfatta också priskontroll-
regeln. Departementschefen anför härom, att det kan förekomma fall då
det kan vara motiverat att ge tillstånd trots att priset är högt. Som exempel på vad som kan utgöra ett särskilt skäl för undantag från huvudregeln nämner han, att fastigheten endast har ringa betydelse från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.
De återgivna motivuttalandena kan synas tyda på att det inte är avsett
att priskontroll- och kapitalplaceringsreglerna skall tillämpas på fastigheter som saknar betydelse från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt. Om så är fallet, kan ifrågasättas om inte detta borde komma till tydligt uttryck i la-
gen.
Av skäl som har anförts vid 2 8 bör priskontrollregeln i 4 § första stycket I inte gälla i fråga om tillstånd att förvärva egendom genom inrop på offentlig auktion som äger rum med anledning av att den som har ropat in egendomen på exekutiv auktion inte har rätt att behålla den. Motsvarande skall enligt den av lagrådet föreslagna 16 § gälla beträffande tillstånd att behålla egendom som inropats på exekutiv auktion.
Beträffande priskontrollregelns lagtekniska utformning vill lagrådet an-
märka, att den föreslagna regeln bygger på att egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter kan beräknas tämligen
exakt. Eljest kan nämligen inte anges vad som ”endast obetydligt översti-
ger” detta värde. Emellertid är uppenbart att varje värdeberäkning är beroende på ett flertal faktorer som var och en för sig är ganska ovissa, t. ex.
kapitaliseringsfaktorn. Det måste därför i själva verket lämnas större ut-
rymme för en skönsmässig värdering än vad lagtexten tillsynes medger. I enlighet med vad lagrådet inledningsvis har anfört bör uttrycket ”lantbrukets rationalisering” i punkten 3 bytas ut mot "jordbrukets eller skogs- « brukets rationalisering” samt ordet "lantbruksföretag i punkterna 4 och
5 ersättas med "jordbruksföretag” och ordet ”enhet” i punkten 4 med ”företag”.
Vidare bör punkten 3 ges sådan formulering att det framgår att den syftar på annan rationalisering än den som förvärvet kan medföra.
Lagrådet föreslår att i paragrafen första stycket punkterna 3—5 med någ-
ra redaktionella ändringar ges följande lydelse:
"3. om egendomen behövs för annan jordbrukets eller skogsbrukets ra-
tionalisering än sådan som förvärvet kan medföra,
4. om förvärvet kan antas medföra att två eHer flera utvecklade eller ut-
vecklingsbara jordbruksföretag, som bör förbli självständiga, förs samman
till ett företag,
5. om förvärvet kan antas medföra att utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag, som bedrivs på mer än en fastighet, delas upp och upp-
delningen medför olägenhet av någon betydelse för företaget.”
Lagrådet föreslår vidare att förslagets andra stycke ersätts av följande två stycken:
”Första stycket I och 2 skall inte tillämpas om egendomen saknar bety-
delse för jordbruket eller skogsbruket. Första stycket I gäller ej heller i frå-
ga om tillstånd att förvärva egendom på offentlig auktion enligt 178 eller enligt 8§ lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.
Utöver vad som följer av andra stycket får förvärvstillstånd lämnas utan hinder av första stycket, om särskilda skäl föreligger.”
Petrén:
Vår samhällsekonomi bygger i princip på marknadshushållningen. Gällande rättsordning bildar grunden för detta ekonomiska system, låt vara att marknadshushållningen i praktiken är underkastad åtskilliga modifikatio-
ner. Införande av en offentligrättslig priskontroll vid förvärv av fast egendom som är taxerad som jordbruksfastighet utgör ett betydelsefullt avsteg
från sålunda rådande ekonomiska ordning. Prisstopp och liknande prisreg-
lerande ingrepp har hos oss i allmänhet varit av övergående natur och van-
ligen tidsbegränsade. Den nu föreslagna regleringen avses däremot skola vara permanent.
Skälen för ingreppet är de vid all priskontroll vanliga, nämligen att hålla tillbaka prisstegringar på den förnödenhet varom är fråga, i detta fall viss fast egendom. till hjälp för berörda konsumenter, i detta fall köpare av produktiv mark. Om detta mål nås med lagstiftningen är ovisst. Den allmänna erfarenheten av permanent priskontroll är icke särskilt gynnsam. Vanligen slår marknadskrafterna genom på ett eller annat sätt. Vidare brukar utbudet av varor minska på den priskontrollerade marknaden. Av motiven framgår att priskontrollen främst har jordbruksmarken och skogsmarken till föremål. Vad först gäller jordbrukets produkter är huvuddelen av dessa inordnade i ett statligt system för prissättning omfattande
flertalet baslivsmedel. I det är inbyggt en konstant prisreglering. Det ligger därför en viss logik i att även den viktigaste inhemska produktionsfaktorn vid livsmedelsframställningen, åkerjorden och vad därtill hörer, också läggs under en permanent priskontroll, låt vara att man med förslaget icke når mycket mer än 20 36 av de fång genom vilka mark omsättes. Även om det synes vara åkerjorden som lagstiftaren vill nå med prisregleringen i 4 § första stycket 1, är bestämmelsen så utformad att även all skogsmark inbegripes. För denna gäller dock en helt annan prisbildningsmekanism än för jordbruksmark. Råvaruprodukterna från skogen utgör basen för svensk trävaru- och skogsindustri, vars slutprodukter ej priskontrolleras. Prisbildningen på dessa är framför allt beroende av internationella marknadsförhållanden.
Motiven för ett så genomgripande avsteg från rådande rättsordning som att lägga all mark i Sverige utom den som är taxerad som annan fastighet under priskontroll kan sägas vara ganska sparsamt angivna i lagrådsremissen. Huvudskälet är att den som vill etablera sig som familjejordbrukare skall kunna köpa en brukningsenhet till ett rimligt pris. Skälen för den föreslagna priskontrollen beträffande skogsmarken är mera oklara. Kontrollen kan också, som påpekats i lagstiftningsärendet, i många fall lätt kringgås genom att i stället för marken skogen säljs i rotposter. Inga skäl för priskontroll på sådan mark som ej kommer i fråga för jordbruk eller skogsbruk har anförts i ärendet.
Allvarligt är att det — såvitt handlingarna ger vid handen — icke utförts någon riktig analys av hur detta ingrepp i en avtalsfrihet som rått i sekler verkar på ett både ekonomiskt och lagstiftningsmässigt så centralt område som den berörda delen av fastighetsmarknaden. En följd härav är att lagrådet i det föregående måste ingående uppehålla sig vid svårigheterna, för att inte säga omöjligheten att förena ett administrativt priskontrollsystem med vår sinnrikt utformade ordning för fastighetskredit. Denna ordning som är frukten av långa tiders utveckling bygger på att den högstbjudande i sista hand har en rätt att på exekutiv auktion överta berörd fastighet. I detta system finns ej plats för myndigheter som administrativt lägger tak på fastighetspriserna och därmed sätter exekutionsordningen ur spel.
Lagrådet har icke haft praktisk möjlighet att själv göra den efterfrågade analysen av den marklagstiftning som kan tänkas bli berörd av den föreslagna priskontrollen. Slumpvis kan jag peka på regeln i 24 § andra stycket lagen (1970: 939) om förvaltning av kyrklig jord. Där stadgas att tillstånd till avhändelse av kyrklig jord får lämnas endast om avhändelsen kan ske mot vederlag som motsvarar fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Läget i ett sådant försäljningssammanhang kan uppenbarligen vara att ortens pris på fastigheten ligger avsevärt över det värde, mätt efter avkastningen, varifrån priskontrollen enligt 4§ första stycket I lagförslaget har att utgå. Resultatet vid konflikt mellan dessa båda lagregler blir att, om ortens pris avsevärt överstiger det jordför-
värvskontrollerade priset, en försäljning av kyrklig jord som i och för sig bort ske ej kan komma till stånd.
Det är icke möjligt för lagrådet att i detta ärende bilda sig en klar uppfatt-
ning om i vad mån konfliktsituationer av denna art mellan olika lagar kan uppkomma. Tekniskt sett kan givetvis alltid hänvisas till att 4 § andra styc-
ket lagförslaget innehåller en regel av innebörd att tillståndsmyndigheten vid särskilda skäl alltid kan bortse från att den avtalade köpeskillingen lig-
ger över det högst tillåtna priset. En lagstiftningsteknik av denna art där man förlitar sig på att särskilda-skäl-klausuler skall klara överraskande
svårigheter som bort kunna förutses är knappast rekommendabel.
En priskontroll måste alltid utgå från ett normalpris. Ibland kan detta vara det faktiska priset en viss angiven dag. Vanligen tillämpas något slag av generella normer. Enligt lagförslaget skall emellertid förvärvspriset vägas mot ett värde som myndigheten bestämmer individuellt beträffande varje egendom som förekommer i ett förvärvstillståndsärende. Detta värde skall grunda sig på egendomens avkastning och övriga omständigheter. Av mo-
tiven framgår att avkastningen skall beräknas i varje särskilt fall utifrån en genomsnittlig driftsinriktning på fastigheten. ”Övriga omständigheter”
åsyftar enligt motiven det förhållandet att marknadsvärdet behöver kunna användas vid uppskattningen av vissa nyttigheter, som inte har samband med egendomens användning för jordbruk eller skogsbruk, såsom vissa
byggnader, grustag eller jakträtt. I fråga om dessa nyttigheter uträknas marknadsvärdet. las
Det förefaller ha bort ligga nära till hands att, i stället för att beträffande
varje fastighet räkna fram ett individuellt värde, utnyttja det värde som rå-
dan finns bestämt beträffande varje taxeringsenhet, nämligen taxerings- , värdet. Det skall enligt 9 § kommunalskattelagen sättas till det belopp som motsvarar 7596 av taxeringsenhetens marknadsvärde. Marknadsvärdet bestäms av det allmänna prisläget vid viss tidpunkt. Taxeringsvärdena har den fördelen i sammanhanget att de är noggrant underbyggda och fastställs genom en rättslig procedur i vilken förvaltningsdomstol har avgörandet. Det är sålunda omgärdat med helt andra rättssäkerhetsgarantier än bedöm-
ningar in casu av ett rent administrativt organ. I lagrådsremissen anges ej varför man icke vill för priskontrollen utnyttja de redan befintliga i rättslig ordning bestämda taxeringsvärdena. Av tillgänglig statistik framgår att de
genomsnittliga priserna på sådana jordbruksfastigheter varom nu är fråga brukar ligga ganska nära ett värde två gånger taxeringsvärdet, än någon
tiondel över än någon tiondel under denna gräns. Taxeringsvärdet förefal-
ler därför vara ett värde som i och för sig väl skulle kunna brukas som utgångspunkt för en priskontroll. Köpeskillingar högre än två gånger taxe-
ringsvärdet skulle t. ex. normalt icke medges. Ett sådant högsta pris skulle också ha den fördelen att det alltid vore för parterna känt. Särskilda förhandsbesked skulle ej behövas. .
Taxeringsvärdet är självfallet även det behäftat med svagheter. Framför
N 121
allt blir det — om icke fastighetstaxering, allmän eller särskild, just ägt rum — en indikator, som speglar ett förflutet värde. Ett aktuellt värde skulle dock tämligen enkelt kunna framräknas med hjälp av ett fastighetsprisindex.
Taxeringsvärdet bygger på marknadsvärdet. Detta underkänns emellertid i lagrådsremissen, där avkastningsvärdet skjuts i förgrunden. Ett sådant värde kan självfallet bara fås fram beträffande fastighet som ger nägon avkastning. Saknas avkastning, blir tillståndsmyndigheten på grund av lagförslagets brist på regler för denna situation hänvisad till godtyckliga uppskattningar. Rimligt vore om åtminstone för dessa fall funnits en lagstadgad regel om skyldighet att bruka marknadsvärdet.
Marknadsvärdet inrymmer normalt också eventuellt förekommande förväntningsvärden. Då lagstiftaren vill utesluta dessa, har han nödgats i stäl-
let lagfästa regler som öppnar möjlighet till mycken godtycklighet. Det är
att märka att de tillämpande myndigheterna är rent administrativa. De skall i sin verksamhet ledas av den för stunden rådande uppfattningen om vad som är rationellt. Ytterst bestämmer regeringens mening härom, till-
lämpad på det särskilda fallet. Avkastningsvärdet som grund för värdeberäkningen rymmer i sig många osäkerhetsfaktorer. I denna del kan hänvisas till vad experten Olle Mill-
gård anfört i jordförvärvsutredningen (se SOU 1977:93 s. 129 — 131). Ett
värde grundat på avkastningen framgår närmast som resultatet av en kapi-
talisering av avkastningen dels efter de vid förvärvstillståndstiden gällande priserna på de då frambragta produkterna dels ock efter de priser som kan förväntas för framtida produkter under den tidsperiod som kapitaliseringen gäller. Att företa en sådan räkneoperation på grundval av jordbruksvarupriser, vilka är resultatet av årliga förhandlingar, förefaller ej lätt. Än vanskligare syns reglernas tillämpning bli med avseende på skogsfastigheter. I denna del blir värdet av den växande skogen bestämmande faktor. Avkastningsvärdet är här formellt sett endast värdet på skogsmarken som produktionsfaktor. Skogsmarkvärdet är emellertid blott en ganska ringa del av det totala värdet på en skogsfastighet, där normalt den växande skogen utgör den stora värdefaktorn. Med hänsyn till återplanteringsskyldighet kan skogsmarksvärdet rent av vara negativt. Det är skogen som är den egentliga avkastningen, och värdet av den måste då frånräknas priset för att man skall få fram själva fastighetens avkastningsvärde. Skogsuttagen
görs icke årligen på en fastighet utan vid enstaka tillfällen med kanske flera decenniers mellanrum. Värdet blir beroende av priset vid en sådan framtida avverkning och engångsförsäljning av virke. För varje någotsånär relevant beräkning av priset på en skogsfastighet fordras en noggrann känne-
dom om skogsbeståndet på fastigheten.
Andra osäkerhetsfaktorer vid värdeberäkning enligt avkastning är längden av den tid som kapitaliseringen skall avse och den räntefot efter vilken
kapitaliseringen görs. Variationer härvidlag leder till högst olika värden.
I de fall då fastighetens avkastning icke bestär av jordbruks- eller skogsbruksvaror blir det än vanskligare att tillämpa regeln om avkastningen som värderingsgrund. I den icke ovanliga situationen då en köpare förvärvar en icke utvecklingsbar jordbruksfastighet för fritidsändamål har fastigheten givetvis ett mycket lågt avkastningsvärde, om jordbruksavkastningen skall vara normerande, och ett helt annat, om man beaktar den mindre substantiella avkastning fastigheten ger då den används för fritidsbruk. Det synes i dessa icke sällsynta fall ovisst huruvida marknadsvärdet skall få tas ut eller allenast ett pris beräknat med hänsyn till jordbrukets ringa avkastning.
Vidare bör anmärkas att i de fall, då den aktuella fastigheten är helt bevuxen med avverkningsmogen skog, priskontrollen i realiteten gäller icke fastigheten utan skogen. Verkningarna av att på detta sätt en del av utbudet av skog prisregleras på en i övrigt fri marknad, har ej blivit klarlagda i lagrådsremissen.
Enligt min mening vore från rättssäkerhetssynpunkt en analys av helt annan bredd behövlig för att klarlägga de för priskontrollen grundläggande faktorerna. Utrymmet för administrativ godtycklighet måste i ett rättssamhälle på ett så viktigt område som det förevarande göras så litet som möjligt.
Genom lagstiftningen återinföres som grund för vägran att lämna förvärvstillstånd att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Även denna grund kan befaras i tillämpningen föranleda osäkerhet i betänklig grad. Jordförvärvsutredningen (SOU 1977: 93 s. 82) anger som vägledande vid bedömningen om ett förvärv skall vägras av detta skäl omständigheterna I det särskilda fallet. Departementschefen ansluter sig allmänt till utredningens förslag.
Ett inköp av en skogsfastighet med växande skog får i de flesta fall anses vara en form av kapitalplacering. Någon avverkning kan ju icke komma att ske på kanske många år. Inköps ett markområde, t. ex. ett fjällområde utan avkastning, för framtida exploatering innefattar köpet givetvis en placering av kapital. Då varje förvärv av ett markområde i regel har ett moment av placering av kapital, torde vägransgrunden få tillämpas så att vid regelns tolkning avgörande vikt fästes vid ordet huvudsakligen. Däri får då inläggas ett krav på att förvärvaren ej får ha för avsikt att begagna eller utveckla fastigheten på något sätt, t. ex. genom att själv bebo den eller bruka den, att exploatera den eller att annorledes låta den bli led i någon av honom bedriven verksamhet. Även beträffande denna vägransgrund saknas klargörande analys. Lösa exempel kan ej ersätta en sådan.
De under första stycket 1 och 2 upptagna vägransgrunderna fordrar en mer inträngande behandling, innan reglerna görs till lag.
58 Lagrådet:
I första stycket 1 bör orden ”lantbrukets rationalisering”, på skäl som
Prop. 1978/79: 85 : 123
förut anförts, ersättas med "jordbrukets eller skogsbrukets rationalise-
ring”.
Fysisk person, som bedriver i andra stycket angiven verksamhet, bör icke utanför denna verksamhet behandlas annorlunda än annan fysisk person, när han skall söka förvärvstillstånd. Tredje stycket bör därför omfor-
muleras, förslagsvis på följande sätt.
”Fysisk person som bedriver industriell verksamhet som avses i andra stycket får, om förvärvet avser huvudsakligen skogsmark och sker för verksamheten, lämnas förvärvstillstånd endast på de i första och andra styckena angivna grunderna.”
6 § Lagrådet:
Enligt paragrafen får fysisk person, utöver vad som följer av 4 §, vägras
tillstånd till förvärv av egendom med utvecklat eller utvecklingsbart lant-
bruksföretag, om det kan antagas att förvärvaren inte kommer att bosätta sig på eller yrkesmässigt bruka egendomen eller inte har sådana yrkeskunskaper som behövs för att driva lantbruksföretaget. I specialmotiveringen anföres att även förvärv av rena skogsfastigheter omfattas av bestämmel-
serna, men att det ligger i sakens natur att de får betydelse främst för kom-
binerade jordbruks- och skogsföretag eller enbart för jordbruksföretag. Genom att de föreslagna bestämmelserna har gjorts tillämpliga också på förvärv av rena skogsfastigheter synes de komma att få ett vidare tillämp-
ningsområde än som betingas av det allmänna syftet med den nya jordför-
värvslagen sådant som detta anges i den allmänna motiveringen (2.3.1).
Det synes också svårt att finna en rimlig tillämpning av paragrafens bestämmelser beträffande förvärv av rena skogsfastigheter. På grund härav
och då inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom ej bör ges större omfattning än som är strängt nödvändigt, förefaller det naturligt att begränsa stadgandet till att avse endast förvärv av jordbruksfastighet, såväl
sådan med kombinerat jordbruks- och skogsföretag som med rent jordbruksföretag, men ej förvärv av rena skogsfastigheter. Denna begränsning av stadgandets omfattning synes kunna ske genom att ”lantbruksföretag'”” ersätts med "”jordbruksföretag” och "”lantbruksföretaget” med ”jord-
bruksföretaget”.
Skulle oavsett vad sålunda anförts det befinnas oundgängligen erforderligt med bestämmelser av förevarande slag beträffande förvärv av rena skogsfastigheter, möter avsevärda svårigheter vid utformandet av sådana
bestämmelser. Uppenbarligen kan lokutionen "utvecklat eller utvecklingsbart företag” ej komma till användning, eftersom på sätt i det föregående anförts dessa kriterier utformats uteslutande med sikte på jordbruksföretag och därför ej är användbara ifråga om rena skogsfastigheter. Vida-
re är som nämnts de i paragrafen upptagna grunderna för tillståndsvägran
svåra att tillämpa på sådana fastigheter. Det är icke av lagrådsremissen
klart vilka yrkeskunskaper som behövs för att driva skogsbruk. Icke heller
framgår det av remissen vad som krävs för att man skall anses yrkesmäs-
sigt bruka en skogsfastighet. Med hänsyn till moderna metoder i skogsbruket kan knappast vara fråga om att fordra fortlöpande personliga arbetsinsatser av yrkesmässig art i skogen, t. ex. för skogsplantering, skogsvård el-
ler avverkning. Lagrådet har icke varit i stånd att på föreliggande material
utforma någon regel om tillståndsvägran avseende rena skogsfastigheter på de grunder som behandlas i denna paragraf.
78 Lagrådet:
Ur regionalpolitisk synpunkt kan anledning finnas att vägra tillstånd till
förvärv av viss fastighet oavsett om det finns något företag på fastigheten
elter ej. Redan på grund härav och då termen lantbruksföretag av skäl som förut anförts inte bör komma till användning krävs en omformulering av
paragrafen. Indelningen i utvecklade m. fl. företag kan ej heller brukas för andra än jordbruksföretag. Ordet "lantbruksföretag bör därför bytas ut mot ”jordbruksföretag"”.
Syftet med bestämmelsen torde vara att främja sysselsättningen på orter där detta av regionalpolitiska skäl är särskilt påkallat. Detta syfte avses
kunna tillgodoses genom att egendomen utnyttjas för jordbruks- eller
skogsdrift i sambruk med ett redan befintligt företag av samma slag och därigenom förstärker detta företag (punkt 1). Ett annat alternativ är att egendomen skall kunna brukas självständigt av någon som i övrigt sysslar med annan verksamhet och som genom detta tillskott får ett ökat försörjningsunderlag (punkt 2). Eftersom i fråga om skogsfastigheter någon grund för uppdelning i större eller mindre fastigheter ej anges i remissen kommer, när paragrafen avses skola gälla även skogsfastigheter. alla sådana fastigheter att formellt omfattas av paragrafen. Det torde emellertid vara uppenbart att med hänsyn till det regionalpolitiska syftet vägran på de i paragrafen angivna grunderna i fråga om skogsfastigheter blott kan ifrågakomma
beträffande mindre fastigheter. Likaså torde det med hänsyn till det regionalpolitiska syftet inte kunna ifrågakomma att vid tillståndsprövningen beakta annat än mindre skogsföretags behov. Lagrådet föreslår med hänvisning till vad sålunda anförts att paragrafen
ges följande avfattning.
"Om det är av särskild betydelse från regionalpolitisk synpunkt, får utöver vad som följer av 4 och 5 §§ tillstånd vägras till förvärv av egendom,
på vilken ej drivs ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag,
I. om egendomen behövs för att stärka företag på orten inom jordbruket
eller skogsbruket, 2. om egendomen behövs för att främja sysselsättningen för någon som
är bosatt på orten.”
9 §
Lagrådet:
I nuvarande lag anges i I och 1688 vilka myndigheter som är tillstånds-
myndigheter. Tillräckliga skäl att frångå ordningen att i själva lagen be-
stämma dessa myndigheter har ej framkommit. Om den föreslagna full-
maktsregeln likväl antages, måste besvärsreglerna i förslagets 168 anpas-
sas härtill. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.
"Fråga om tillstånd enligt denna lag prövas av lantbruksnämnden, om regeringen inte förskriver att prövningen skall göras av lantbruksstyrelsen eller regeringen.”
10 § Lagrådet: Enligt 2 kap. 8§ regeringsformen gäller att varje medborgare är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Ett åläggande av myndighet att under viss tid upp till fem år vara bosatt på viss fastighet
strider mot detta grundlagsstadgande, även om åläggandet kan ses som en följd av en frivillig ansökan om att få förvärva fastigheten. Begränsning i
rörelsefriheten blir dock tillåtlig enligt 2 kap. 12§ regeringsformen, om den
görs endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ett åläggande av föreslagen art torde rymmas inom denna
gräns, men det får då enligt samma grundlagsbud icke gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det avsedda ändamålet. Då syftet får anses vara inskränkt till att säkerställa att ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruk kommer att brukas och i vissa fall bebos av ägaren själv, måste tvångsstadgandets räckvidd begränsas och avpassas till syftet.
Bestämmelsen kan lämpligen anknytas till reglerna i 68. Den bör emellertid utformas så, att den kan tillämpas även vid förvärv av fastighet på
vilken visserligen icke drives ett utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag men som i förvärvarens hand är avsedd att tillsammans med annan fastighet utgöra underlag för sådant företag.
Lagrådet utgår från att beslut om tvångsbrukande resp. tvängsbosättning blott får meddelas på grundval av den berördes eget åtagande. Paragrafen bör omformuleras så att myndighets beslut om tvång för förvärvaren att bruka och bebo viss fastighet förutsätter att denne i förväg åtagit sig förpliktelser i förevarande hänseende.
Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse.
"I beslut om tillstånd att förvärva egendom, på vilken drivs eller skall drivas utvecklat eller utvecklingsbart jordbruksföretag, får tillståndsmyndigheten efter åtagande av förvärvaren föreskriva att denne skall under en tid av högst fem år yrkesmässigt bruka egendomen och, om det finns särskilda skäl till det, även att han skall vara bosatt på den.
lakttar förvärvaren inte föreskrift meddelad enligt första stycket eller
överlåter han egendomen före den föreskrivna tidens utgång, får staten lösa egendomen, om det inte är oskäligt. ”
11 8 Lagrådet: I paragrafens andra stycke sägs att om förvärvaren inte fullgör vad som åligger honom enligt första stycket kan tillståndsmyndigheten förelägga honom vite.
Tillståndsmyndighet kan förutsättas bli regeringen, lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnd. Med hänsyn till att förstnämnda två tillståndsmyndigheter får antas i regel ha skilt sig från tillståndsärende som här avses när
fråga om vitesföreläggande uppkommer, synes det alltid böra ankomma på
lantbruksnämnden att förelägga vite. Ordet tillståndsmyndigheten bör så-
iedes utbytas mot lantbruksnämnden.
Om tillståndsmyndigheten i beslut om förvärvstillstånd ålagt förvärvaren att inom viss tid ansöka om viss fastighetsbildning som berör den egen-
dom som avses med förvärvet eller att vidta åtgärd som behövs för att förbättra egendomen och egendomen därefter övergår till ny ägare. gäller en-
ligt tredje stycket åläggandet i stället denne.
Den belastning som sålunda i praktiken kommer att åvila fastigheten kan vara betungande och det måste vara av intresse för såväl kreditgivare som
ny ägare att få kännedom om denna. Nödig publicitet om förhållandet bör därför komma till stånd genom anteckning i fastighetsboken. Ett stadgande därom, som bör intas i själva lagen som ett fjärde stycke till denna para-
graf, kan få följande lydelse. ”Tillståndsmyndighet som meddelar åläggande enligt första stycket skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.” Beträffande utformningen av tillämpningsföreskrifter till det föreslagna stycket hänvisas till lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Lagrådet erinrar vidare om att i 19 kap. 22 § jorda-
balken finns regler om avförande av anteckning i fastighetsboken.
12 och 13 §§
Lagrådet:
Enligt förslaget avses den möjlighet som nu finns att få tillståndsfrågan prövad före förvärvet skola upphävas. Ansökan om förvärvstillstånd förutsätts inte kunna göras förrän förvärvet har ägt rum. Om tillstånd vägras
är förvärvet ogiltigt. Förslaget sammanhänger i denna del med den priskontroll som skall ingå som ett viktigt led i tillståndsprövningen. För att kunna bedöma prisets
skälighet behöver tillståndsmyndigheten ha kännedom om samtliga avtalsvillkor, och detta förutsätter att förvärvshandlingen kan företes. För avtalsparterna måste borttagandet av möjligheten till förhandstillstånd fram-
stå som en nackdel. De kan då inte dröja med att sluta ett bindande avtal till déss tillståndsfrågan är avgjord. Olägenheterna därav kan dock begränsas genom att parterna i avtalet tar in villkor, som innebär att överlåtelsens fullbordan görs beroende av att förvärvstillständ ges.
När det gäller de associationsrättsliga förvärv som avses i 1§ 2—4 med-
för emellertid förslaget särskilda komplikationer som inte har berörts i lagrådsremissen.
Vid bildande av aktiebolag kan aktieteckning ske mot tillskott av annan
egendom än pengar (apport). Detta skall anges i stiftelseurkunden, som också skall innehålla redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt för att bedöma apportegendomens värde. Härvid skall bland annat uppges till vilket värde egendomen beräknas komma att tas upp i balansräkningen (2 kap. 3 § aktiebolagslagen). Sedan aktieteckning har skett och
beslut fattats om bolagets bildande skall detta anmälas för registrering. Så-
dan anmälan skall göras senast sex månader efter stiftelseurkundens undertecknande. Annars är frågan om bolagets bildande förfallen. Som villkor för att bolaget skall få registreras gäller bland annat att all apportegendom har tillförts bolaget och att revisor intygar att egendomen inte i stiftelseurkunden har värderats högre än dess verkliga värde för bolaget. Genom registreringen fastställs aktiekapitalets storlek (2 kap. 93). Registreringen medför vidare att bolaget får rättskapacitet.
Apport kan också förekomma i samband med nyemission av aktier. Redogörelse för apportegendomens värde skall då tas in i beslutet om nyemission och åtföljas av yttrande från bolagets revisorer (4 kap. 6 §). Beslutet om nyemission skall anmälas för registrering inom sex månader. För registrering krävs bland annat att all apportegendom har tillförts bolaget. Aktiekapitalet är ökat när registrering har skett (4 kap. 12 8).
I många fall torde ett väsentligt syfte med en bolagsbildning eller en nyemission vara just att tillföra bolaget viss egendom genom apport. Med den i lagrådsremissen föreslagna ordningen kan ansökan om förvärvstillstånd
beträffande apportegendomen inte göras förrän denna har tillförts bolaget.
Av formella och praktiska skäl kan bolaget inte vänta med att anmäla bolagsbildningen eller nyemissionen för registrering till dess beslut i tillståndsfrågan föreligger, om prövningen drar ut på tiden. Registrering kan alltså komma att ske innan tillståndsfrågan är slutligt avgjord. Om sedermera tillstånd vägras försätts bolaget i en situation för vilken aktiebolagslagen inte anvisar någon lösning.
Fusion enligt 14 kap. 1 och 2§§ aktiebolagslagen innebär att ett bolag
upplöses utan likvidation och ett annat bolag övertar samtliga dess tillgångar och skulder resp. att två eller flera bolag förenas genom att bilda ett nytt bolag som övertar deras tillgångar och skulder. Fusion sker genom avtal mellan bolagen. För att avtalet skall få verkställas krävs rättens tillstånd. När sådant tillstånd har lämnats och blivit registrerat övergår överlåtande bolags tillgångar och skulder till det övertagande bolaget (14 kap. 5
&). Först då föreligger alltså ett förvärv och därmed förutsättning för ansökan om förvärvstillstånd enligt den nu föreslagna lagen. Skulle i denna si-
tuation tillstånd vägras uppkommer liksom i apportfallet utomordentligt
svårlösta problem.
Även när det gäller förvärv genom utdelning eller skifte av bolags tillgångar är den föreslagna ordningen ägnad att vålla svårigheter. Särskilt gäller detta vid utskiftning efter likvidation.
Problem motsvarande dem som här har berörts i fråga om aktiebolag kan
uppkomma beträffande handelsbolag och ekonomiska föreningar. I lagrådsremissen anförs att de eventuella olägenheter som slopandet av
reglerna om förhandstillstånd kan medföra bör kunna begränsas genom att
lantbruksnämnderna under hand lämnar oförbindande förhandsbesked.
Detta är dock knappast någon tillfredsställande ordning. För de associationsrättsliga förvärv som avses i 1§ 2—4 synes det finnas goda skäl att be-
hålla möjligheten till förhandstillstånd. För de fall där en priskontroll över
huvud taget kan tänkas komma t fråga, såsom vid apport och åtminstone vissa fusionsfall, torde för övrigt möjligheterna härtill inte bli större genom att tillståndsprövningen äger rum efter det formella förvärvet.
Huvudregeln om att fråga om förvärvstillstånd inte får prövas förrän förvärvet skett bör komma till uttryck i lagtexten. På de skäl som ovan anförts bör undantag dock göras för förvärv som avses i 18 2—4. Bestämmelser härom kan fogas såsom ett andra stycke till 12 §. Hit bör då också över-
föras reglerna i 13 § andra stycket i förslaget. Som anförts vid 2 8 ligger det
i sakens natur att förvärvstillstånd för inrop på offentlig auktion, som skall hållas när den som har ropat in jordbruksfastighet på exekutiv auktion inte har rätt att behålla egendomen, måste lämnas före den offentliga auktio-
nen. Mot bakgrund av det nu anförda föreslås att till 12 8 fogas ett andra styc-
ke av följande innehåll.
"Fråga om förvärvstillstånd får ej prövas förrän förvärvet skett utom i fall som avses i 1 § 2-4. Prövning beträffande förvärv som skett genom köp eller byte får ej heller göras innan det avgjorts huruvida förköp enligt för-
köpslagen (1967 : 868) äger rum, om det inte är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas. Tillstånd att förvärva egendom på offentlig auk-
tion enligt 17 § eller enligt 8§ lagen (1916 :156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom m. m. lämnas före auktionen.” Härav följer att 13 § andra stycket skall utgå.
14 § Lagrådet:
Om köp blir ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 48
första stycket eller 7 §1, är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren yrkar det.
Grunden till lösningsskyldigheten torde vara att kretsen av spekulanter
på egendom som avses 14 § första stycket 3 (egendom behövlig för lantbrukets rationalisering) och i 7§1 (ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart lantbruksföretag, som behövs som tillskott till annat sådant företag) starkt begränsas genom lagens föreskrifter och att man därför velat bereda ägaren möjlighet att avyttra egendomen till skäligt pris.
Väsentligen samma skäl för lösningsskyldighet torde emellertid ofta föreligga beträffande egendom som avses i 7§2 (ej utvecklingsbart eller begränsat utvecklingsbart företag om företaget behövs som komplement
till annan sysselsättning för brukare som är bosatt på orten) och i 53 andra
stycket (skogsmark som med hänsyn till ortsförhållandena bör ägas och
brukas av person som är bosatt på orten). I båda dessa fall föranledes vägran av önskemål att främja sysselsättningen på orten. Det kan synas mindre skäligt att en markägare skall åsamkas olägenhet härav.
Lagrådet vill med hänsyn till det anförda ifrågasätta om inte lösningsskyldigheten bör utvidgas till att omfatta även fall då tillstånd vägras på
grund av bestämmelserna i 7 §2 och 5 § andra stycket.
Inlösen enligt denna paragraf skall ske till det pris som parterna har avtalat. Enligt motsvarande regel i gällande lag (10 §) föreligger inte lösningsskyldighet om priset uppenbarligen överstiger egendomens värde. Någon direkt motsvarighet till detta undantag finns inte i den nya bestämmelsen. Som skäl härför har anförts, att föreskriften om avslag på ansökan om förvärvstillstånd på grund av att priset är för högt (4 § första stycket Ii det remitterade förslaget) skall tillämpas, även om avslag i och för sig hade kunnat meddelas enligt någon av de grunder som inlösenregeln hänvisar till (SOU 1977 : 93 s. 99). Tanken synes alltså vara, att frågan om avslag enligt priskontrollregeln skall prövas först, och att avslag på någon grund som anges senare i samma paragraf eller i någon av de följande paragraferna skall komma i fråga bara om priskontrollregeln inte ger anledning att vägra förvärvstillstånd. Lagförslaget är emellertid så utformat att tillståndsmyndigheten får avslå ansökningen på vilken som helst av de 1 4§ angivna grunderna.
Avses att myndigheten i tillståndsärende alltid i första hand skall ta ställ-
ning till prisfrågan, erfordras en uttrycklig regel härom i lagen. Det kan emellertid ifrågasättas om en sådan regel är påkallad. Om det står klart att en viss avslagsgrund, som inte kan medföra lösningsplikt för staten, är till-
lämplig, förefaller det knappast motiverat att tillståndsmyndigheten skulle
vara förhindrad att avslå ansökningen på denna grund utan att först ha förvissat sig om att priset är godtagbart enligt 48 första stycket 1. Önskemålet att staten inte skall bli skyldig att inlösa egendom enligt 14 §, om priset överstiger vad som kan godtas vid en prövning enligt nyssnämnda regel, kan tillgodoses genom ett tillägg till 148. Detta bör lämpligen innehålla samma kriterier som gäller beträffande priskontrollen enligt 4 § första styc-
ket 1. Rörande förfarandet vid inlösen i fall motsvarande dem som förslaget
9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 85
reglerar i 148 finns närmare föreskrifter i 118 första stycket gällande Jag. Där sägs att yrkande om inlösen skall delges lantbruksnämnden inom två månader efter det att avslagsbeslutet vann laga kraft och att talan skall väckas vid vederbörande domstol inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren fått del av avslagsbeslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas tidsfristerna från dagen för delfåendet. Om säljaren inte iakttar föreskrivna tider har han förlorat sin talan.
I den nu förslagna paragrafen sägs endast att yrkande om inlösen skall framställas inom tre månader efter det avslagsbeslutet har vunnit laga kraft. Avsikten torde vara att sådant yrkande skall framställas hos lantbruksnämnden. Säljaren bör emellertid även i fortsättningen ha rätt att vända sig till domstol, om nämnden motsätter sig hans begäran om inlösen.
På grund av det nu anförda föreslås att 14§ ges följande utformning:
"Blir köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 4§ första stycket 3 (, 5 § andra stycket) eller 7 8 1 (eller 2), är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga.
Begäran om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden inom tre månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. Har säljaren fått del av beslutet först sedan detta vunnit laga kraft, räknas dock tidsfristerna från dagen för delfåendet. Iakttar inte säljaren vad som har sagts nu, förlorar han sin talan.”
16 § Lagrådet:
Innan lagrådet behandlar de i 16 § i det remitterade förslaget upptagna besvärsbestämmelserna vill lagrådet i enlighet med vad som har anförts vid 2 § föreslå att före dessa bestämmelser införs två nya paragrafer av nedanstående lydelse. De har utformats med beaktande av de ändringsförslag som lagrådet framlagt i detta yttrande.
"16 §
Egendom som har förvärvats genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp skall åter avyttras inom två år efter det att auktionen vunnit laga kraft, om inte dessförinnan nämnda förhållanden har upphört eller inroparen har fått tillstånd att behålla egendomen. Har inropet skett för att skydda fordran, för vilken inroparen har panträtt i egendomen, eller någon hans rättighet som är inskriven i den, får länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd
med avyttrandet, om det är sannolikt att förlust annars skulle uppkomma för inroparen. Avyttras inte egendomen inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna att egendomen skall säljas på offentlig auktion enligt 17 §.
Anteckning om bestämmelserna i första stycket skall göras i det köpebrev som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och, när lagfart söks, införas i fastighetsboken, om inte sökanden visar att avyttringsskyldigheten har upphört.
I fråga om tillstånd att behålla egendom gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om förvärvstillstånd i 3-8 §§ med undantag av 4§ första stycket I samt i 10 och 1188.
17. $
Har länsstyrelsen förordnat om auktion enligt 16 § och har inroparen dessförinnan eller senare avyttrat egendomen, skall förordnandet trots detta gå i verkställighet, om inte lantbruksnämnden återkallar sin framställning i ärendet.
I övrigt skall så anses och med ärendet i tillämpliga delar så förfaras som om egendomen hade blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter sådana rättigheter som besvärade egendomen redan vid den exekutiva auktionen och som har företräde framför alla befintliga fordringar. Även om det i enlighet härmed bestämda skyddsbeloppet täcks, får försäljning inte ske, om ej den bjudna köpeskillingen täcker även det värde som i ärendet har åsatts egendomen enligt lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom eller, om ägaren eller innehavare av fordran som är förenad med panträtt i egendomen i god tid före auktionen har påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen kan uppskattas av värderingsmin som överexekutor utser. Egendomen får säljas endast till den som har fått förvärvstillstånd eller enligt 28 1, 2, 4 eller 9 får förvärva egendomen utan sådant tillstånd. Avges vid auktionen bud som sålunda får antas, skall försäljning ske, även om innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen (1877:31 s. 1) i fråga om fördelning av köpeskilling föreskriver beträffande gäldenären skall i ärende som avses här tillämpas på ägaren.
Kommer försäljning inte till stånd vid auktionen får lantbruksnämnden inom två år efter det att auktionen har vunnit laga kraft hos länsstyrelsen påkalla förordnande om ny auktion. Framställs inte sådan begäran inom föreskriven tid eller avges inte heller vid den senare auktionen bud som får antas, är frågan om försäljning av egendomen förfallen.
Kostnad i samband med auktion som inte har lett till försäljning betalas av statsmedel."”
Den i remissen som 16 § upptagna bestämmelsen bör härefter betecknas 188.
I I1 § andra och tredje styckena lagförslaget meddelas bestämmelser om
föreläggande av vite. Inom förvaltningsrätten anses såsom huvudregel böra gälla, att besvär ifråga om föreläggande av vite prövas av förvaltningsdomstol. Anledning att i förevarande lag frångå denna regel torde inte finnas, så mycket mindre som föreläggande enligt 11 § andra stycket har som förutsättning underlåtenhet att fullgöra viss förpliktelse. Lagrådet förordar
därför att paragrafen får följande lydelse: ”Talan mot lantbruksnämnds beslut om vitesföreläggande enligt 11 §
andra eller tredje stycket förs hos kammarrätten genom besvär. Mot annat
beslut av lantbruksnämnd enligt denna lag förs talan hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot lantbruksstyrelsens beslut förs talan hos regering-
en genom besvär.”
Övergångsbestämmelserna Lagrådet:
Fastighetsförvärv har hittills skett under den förutsättningen att ett
marknadsmässigt pris alltid kan erhållas vid en framtida försäljning av fas-
tigheten. Den genom den nya lagen införda priskontrollen undanröjer denna förutsättning. Detta kan leda till oskäliga konsekvenser för den enskilde markägaren. Om denne före lagens ikraftträdande har köpt fastigheten till ett marknadsmässigt pris som överstiger vad som skulle ha godtagits enligt den nya priskontrollregeln, kan han riskera förlust vid en senare försäljning beroende på att en tillämpning av denna regel leder till att det högsta pris som kan godtas ligger under inköpspriset. Sådana förluster skulle kunna undvikas genom en särskild övergångsbestämmelse av innebörd att ett pris som inte överstiger inköpspriset skall godtas vid försäljning under nu
angivna förhållanden. En sådan övergångsbestämmelse måste emellertid kompletteras med regler om hänsynstagande till de förändringar som skett
på fastigheten under tiden mellan de båda försäljningarna. Fastigheten kan t.ex. ha förändrats på ett sätt som minskar dess värde. Med hänsyn till dessa svårigheter har lagrådet avstått från att föreslå en övergångsbestämmelse. Det förutsättes att de intressen varom här är fråga kan tillgodoses
genom tillämpning av den allmänna undantagsregeln i 4 § för fall då särskilda skäl föreligger.
Övergångsbestämmelserna punkt 2 ger anledning till följande påpekan-
de. Avfattningen av 1§ i förslaget medför att, även om tillstånd meddelats beträffande visst förvärv före den 1 januari 1979 enligt hittills gällande lag, detta tillstånd saknar verkan efter nämnda tidpunkt, om ej förvärvet hunnit
ske före denna dag.
Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1978-12-28
Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven
Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam
Föredragande: statsrådet Enlund
Proposition med förslag till jordförvärvslag, m.m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. jordförvärvslag,
2. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Lagrådet diskuterar inledningsvis vissa begrepp som används i lagförslaget. Som lagrådet anför är företagsbegreppet av grundläggande betydelse för förslaget. Lagförslaget bygger på tanken att det är förvärvets konsekvenser för de olika företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket som bedrivs på jordbruksfastigheter, som skall beaktas i förvärvsärendet och alltså inte dess konsekvenser för fastigheterna som sådana. I förslaget görs av skäl som framgår av lagrådsremissen skillnad mellan å ena sidan utvecklade och utvecklingsbara företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket och å andra sidan begränsat utvecklingsbara och icke utvecklingsbara sådana företag. Kategoriindelningen överensstämmer med den indelning i olika företag inom jordbruket som används i
prop. 1977/78: 19 om nya riktlinjer för jordbrukspolitiken, m. m. Efter riks-
dagens beslut om dessa riktlinjer (JoU 1977/78:10, rskr 1977/78:103) har
indelningen också legat till grund för bestämmelserna om statligt stöd till
jordbrukets rationalisering. Lagrådet har ingen erinran mot att indelningen används i lagen beträffande jordbruksföretag och förutsätter att indel-
ningsgrunden kan användas också beträffande trädgårdsföretag. Däremot kan uppdelningen enligt lagrådet inte komma i fråga beträffande företag
inom skogsbruket. Som skäl åberopas att kategoriindelningen har utformats endast med hänsyn till livsmedelsproducerande brukningsenheter.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 7 september 1978.
Enligt min mening är det ingenting som hindrar att indelningen används
även beträffande skogsbruksföretag. Avgörande är nämligen inte om före-
taget är livsmedelsproducerande eller inte. Grunden för uppdelningen är i stället ett företags förutsättningar att ge sin innehavare en tillfredsställande
försörjning med hänsyn till företagets samlade resurser i form av åker, be-
tesmark, skog, byggnader m. m. Jag vill i detta sammanhang nämna att departementschefen i nyss nämnda proposition har uttalat att villkoren för statligt stöd till nyetablering på utvecklade och utvecklingsbara jordbruks-
företag i tillämpliga delar bör gälla även för skogsbruksföretag i vissa omräden av landet. Det innebär att sådant statligt stöd skall kunna utgå även
till rena skogsbruksföretag som har förutsättningar att ge innehavaren en tillfredsställande försörjning.
Därtill kommer att det som också lagrådet påpekar vid tillämpningen av
den föreslagna lagen i själva verket endast är fråga om att skilja mellan å ena sidan utvecklade och utvecklingsbara företag och å andra sidan övriga
företag. Skiljelinjen går med andra ord mellan sådana företag som redan ger eller väntas kunna ge sin innehavare en tillfredsställande försörjning och sådana företag som saknar dessa förutsättningar. Den ytterligare in-
delning som har gjorts beträffande jordbruksföretagen har sin grund i att det beträffande dessa företag finns ett behov av att vid bedömningen av
frågor om statligt stöd dessutom ta hänsyn till om företagen har förutsättningar att uppfylla effektivitetsmålet på lång eller kort sikt.
På grund av det anförda förordar jag att man även för skogsföretagens vidkommande anknyter till den för jordbruksföretagen gängse indelningen i stället för att beträffande skogsbruksföretagen använda andra beskrivningar för att ange nämnda skiljelinje.
Lagrådet riktar vidare invändningar mot användningen av begreppet lantbruk. Av lagtekniska skäl är det enligt min mening lämpligt att i enlighet med vad som föreslås i 3 § som en sammanfattande benämning på företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket använda ordet
lantbruksföretag. Ordet lantbruk bör dock inte begagnas annat än i sam-
mansättningen lantbruksföretag. I 4 och 5 §§ bör som lagrådet förordar or-
den "lantbrukets rationalisering” bytas ut mot jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.
1 § Jag instämmer i det uttalande i en tillämpningsfråga som lagrådet har
gjort under denna paragraf.
2 §& Lagrådet anser att den nuvarande ordningen beträffande den jordpolitiska prövningen av såväl statens försäljningar av fast egendom som kyrkliga försäljningar enligt förordningen om förvaltning av kyrklig jord
bör behållas. Enligt lagrådet bör även den gällande ordningen för jordpoli-
tisk prövning av statens affärsdrivande verks förvärv av jordbruksfastigheter och av kyrkliga förvärv av sådana fastigheter behållas.
Jag är inte beredd att frångå förslaget i denna del. I lagrådsremissen anges de skäl som enligt min mening talar för att den jordpolitiska prövningen
1 angivna fall bör ske enligt jordförvärvslagen. De administrativa olägenheter som enligt lagrådet uppkommer i de fall då det ankommer på regeringen att besluta om försäljning enligt förordningen om försäljning av staten tillhörig fast egendom eller enligt lagen om förvaltning av kyrklig jord och i
anslutning därtill utfärdad förordning kan enligt min mening undanröjas,
om regeringen I sådana fall med stöd av 9 § i det remitterade förslaget förbehåller sig även den jordpolitiska prövningen. Jag delar inte heller lagrådets uppfattning att en efterföljande tillståndsprövning enligt jordförvärvs-
lagen kommer att framstå som en formalitet i de fall då försäljningen skall
beslutas av andra myndigheter än regeringen. Lagrådet synes utgå från att myndigheterna kan skaffa sig säkra förhandsbesked av lantbruksnämnden
om dess bedömning av alla de omständigheter som påverkar den jordpoli-
« tiska prövningen. Enligt min mening kan sådana besked i många fall inte lämnas.
Lagrådet avstyrker lagrådsremissens förslag att slopa det undantag från
tillståndstvång som enligt nuvarande lag gäller i fråga om förvärv genom
inrop på exekutiv auktion. Lagrådet anför på angivna skäl att förslaget får vittgående och icke överblickbara konsekvenser och kräver en omfattande
översyn av bl. a. lagen om exekutiv försäljning av fast egendom. Jag från-
går därför förslaget i denna del. Sag är emellertid angelägen att framhålla att, om erfarenheterna skulle ge vid handen att möjligheten till försäljning
på exekutiv auktion missbrukas, får en närmare utredning göras av vilka
möjligheter som finns att genom ändrade regler motverka sådant missbruk.
Nuvarande ordning beträffande förvärv på exekutiv auktion bör alltså
behållas och jag kan i huvudsak ansluta mig till lagrädets förslag till utformning av de regler som föranleds härav. Till uppräkningen i 2 § bör således fogas ytterligare en punkt med den av lagrådet föreslagna lydelsen och närmast före besvärsregeln i 16 § bör motsvarigheter till 12 och 13 §§ i gällande lag tas upp. Vidare bör undantag göras från priskontrollregeln i 4 § första stycket i enlighet med lagrådets förslag. I 2 § punkt 5 bör på sätt lagrådet föreslår göras en hänvisning till den regel om avyttringsskyldighet
efter förvärv på exekutiv auktion som föreslås införd i lagen. Motsvarande hänvisning bör också införas i 2 § punkt 9. Slutligen bör i 12 § tas in en re-
gel som slår fast att förvärvstillstånd för inrop på offentlig auktion, som skall hållas när den som ropat in fastighet på exekutiv auktion inte har rätt
att behålla egendom, måste lämnas före den offentliga auktionen.
3 8 Av skäl som redan anförts bör termen lantbruksföretag enligt min mening behållas som en sammanfattande benämning på företag inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket. Lagrådets förslag till redaktionell jämkning av texten biträder jag.
14—7 §§ anges under vilka förutsättningar som förvärvstillstånd skall el-
ler får vägras. Därav följer motsättningsvis och med tillräcklig tydlighet att
förvärvaren har rätt att erhålla tillstånd, om inte något i paragraferna angi-
vet skäl till vägran föreligger. Jag anser det därför inte vara nödvändigt att
som lagrådet föreslår i lagen också skriva in att förvärvstillstånd skall läm-
nas. om inte något angivet skäl till vägran föreligger.
4 § Lagrådet anför att det inte är klart i vilken mån regeln om en skärpt
priskontroll på jordbruksfastigheter och regeln om förbud att förvärva så-
dana fastigheter för kapitalplacering är avsedda att tillämpas vid förvärv av
jordbrukefastigheter som saknar betydelse för jordbruket eller skogsbruket.
I lagrådsremissen anförs i anslutning till den regel som medger undantag från nämnda huvudregler att det kan förekomma fall då det kan vara moti-
verat att ge tillstånd trots att priset är högt. Som exempel på sådana fall an-
förs att fastigheten endast har ringa betydelse från jordbruks- eller skogsbrukssynpunkt och andra värden är starkt dominerande.
För tydlighetens skull vill jag uttala att denna regel om undantag från priskontroll- och kapitalplaceringsreglerna är avsedd att tillämpas även på
fastigheter som helt saknar betydelse från jordbruks- och skogsbrukssyn-
punkt. Jag anser emellertid inte att detta som lagrådet ifrågasätter behöver komma till närmare uttryck i lagen. Lagrådet har beträffande priskontrollregelns lagtekniska utformning an-
märkt att det för tillämpningen av regeln krävs att större utrymme lämnas
för en skönsmässig värdering än vad lagtexten tillsynes medger. Som framhålls i lagrådsremissen är syftet med regeln i första hand att
bryta de senaste årens onormala prisutveckling och nå en bättre anpassning av fastighetsprisernas utveckling till förändringarna i den allmänna prisnivån. Enligt min mening är det en fördel att regeln ges en förhållandevis snäv utformning. Om man som lagrådet förordar inför en regel som ger större utrymme för skönsmässiga värderingar, visar erfarenheten att det finns risk för att i praxis så småningom kommer att godtas priser som väsentligt överstiger det beräknade avkastningsvärdet. Jag kan därför inte bi-
träda lagrådets förslag.
Som tidigare nämnts bör som lagrådet förordat priskontrollregeln i 4 § första stycket I inte gälla i fråga om tillstånd att förvärva egendom genom
inrop på offentlig auktion som äger rum med anledning av att den som har ropat in egendomen på exekutiv auktion inte har rätt att behålla den. Mot-
svarande bör gälla beträffande tillstånd att behålla egendom som inropats
på exekutiv auktion enligt den av lagrådet föreslagna 16 §. Som lagrådet
anför bör priskontrollregeln inte heller avse sådan auktion som äger rum
enligt 8 § 1916 års lag.
Jag föreslår vidare vissa språkliga ändringar av paragrafen.
En ledamot i lagrådet riktar invändningar mot förslagen om en skärpt priskontroll och om förbud mot kapitalplacering. Enligt min mening är lag-
rådsremissens förslag i dessa delar av stor betydelse från jordpolitisk synpunkt och de är också väl underbyggda. Jag är alltså inte beredd att frångå
dem.
5§& Jag biträder lagrådets ändringsförslag.
6 § Enligt lagrådets mening bör paragrafens bestämmelser inte göras till-
lämpliga på rena skogsfastigheter. I lagrådsremissen anförs att bestämmel-
serna i och för sig är tillämpliga även på rena skogsfastigheter men att de enligt sakens natur får betydelse främst för jordbruksföretag. Detta utta-
" lande får emellertid inte tas som intäkt för att bestämmelserna saknar bety-
delse för skogsbruksföretag. Ett av huvudsyftena med den föreslagna lagstiftningen är att stärka sambandet mellan ägande och brukande av jordbruksfastigheter och det gäller även rena skogsfastigheter. Jag kan därför inte godta lagrådets förslag till begränsning av paragrafens tillämplighet. Kraven på yrkeskunskaper och på yrkesmässig brukning kommer enligt min mening inte att vålla några svårigheter i tillämpningen. Givetvis måste
kraven som anförs i lagrådsremissen anpassas efter företagens art. Som jag
tidigare har anfört bör begreppet lantbruksföretag behållas.
7 § Indelningen i utvecklade m. fl. företag bör som jag tidigare har anfört användas även i fråga om företag inom skogsbruket. Ordet ”lantbruksföretag” bör behållas. Jag biträder lagrådets förslag till språkliga ändringar av paragrafen.
9 § Jag har ingen erinran mot förslaget att i paragrafen ange vilka myndigheter som är tillståndsmyndigheter.
10 §& Enligt lagrådet får syftet med de ålägganden som avses i paragrafen anses vara inskränkt till att säkerställa att ett utvecklat eller utvecklings-
bart jordbruk kommer att brukas och i vissa fall bebos av ägaren själv. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsens räckvidd begränsas och anpas-
sas till detta syfte.
I lagrådsremissen framhålls att bestämmelsen i första hand är avsedd att tillämpas vid förvärv av utvecklade och utvecklingsbara lantbruksföretag men att den även skall kunna tillämpas vid förvärv av ej utvecklingsbara
eller begränsat utvecklingsbara företag i sådana fall då förvärvet står i
överensstämmelse med de regionalpolitiska strävandena. Avsikten är såle-
des att tillståndsmyndigheten skall ha möjlighet att meddela föreskrifter av
föreslagen art för att säkerställa att egendom, som inom vissa områden i landet av regionalpolitiska skäl behövs för att stärka icke utvecklingsbara lantbruksföretag eller för att annars främja sysselsättningen, kommer till användning för avsett ändamål. Enligt min mening är bestämmelsen av värde bl. a. från regionalpolitisk synpunkt och jag är därför inte beredd att
inskränka dess tillämplighet på sätt lagrådet förordar. Däremot bör som lagrådet föreslår paragrafen omformuleras så att det klart framgär att ett åläggande förutsätter att förvärvaren i förväg har åtagit sig förpliktelserna i tråga.
11-13 §§ Jag biträder lagrådets förslag till ändringar.
14 & Som lagrådet anför är grunden för statens inlösningsskyldighet enligt paragrafen den att lagens föreskrifter i vissa fall medför att kretsen av spekulanter blir starkt begränsad och att det därför är rimligt att ägaren också i dessa fall har möjlighet att avyttra egendomen till skäligt pris. Till dessa fall hör emellertid enligt min mening inte de fall som avses i 7 § 2 och 5 § andra stycket. Jag är därför inte beredd att förorda att Jösningsskyldigheten i enlighet med lagrådets förslag utvidgas till att omfatta även dessa båda fall.
Jag anser liksom lagrådet att det är befogat med ett klarläggande av frågan om myndigheten i ett tillståndsärende alltid i första hand skall ta ställning till prisfrågan eller inte. Jag delar lagrådets uppfattning att, om det står klart att en viss avslagsgrund, som inte kan medföra lösningsplikt för staten, är tillämplig, bör tillståndsmyndigheten inte var förhindrad att avslå ansökningen på denna grund utan att först ha förvissat sig om att priset är godtagbart enligt 4 § första stycket I. Önskemålet att staten inte skall bli skyldig att inlösa egendomen enligt 14 §, om priset överstiger vad som kan godtas vid en prövning enligt nyssnämnda regel, bör tillgodoses genom ett tillägg till 14 § i enlighet med lagrådets förslag.
Rörande förfarandet vid inlösen är avsikten den att ett yrkande om inlösen skall framställas hos lantbruksnämnden och att säljaren liksom enligt gällande lag skall ha rätt att vända sig till domstol. om nämnden motsätter sig hans begäran om inlösen. Jag biträder därför lagrådets ändringsförslag i denna del.
16 § Som anförts vid 2 § bör före de i 16 § i det remitterade förslaget upptagna besvärsbestämmelserna tas in två nya paragrafer, 16 och 17 88. De är föranledda av att undantaget för förvärv genom inrop på exekutiv auktion behålls.
I fråga om besvärsbestämmelserna föreslår lagrådet att talan mot lantbruksnämnds beslut om vite enligt 11 § andra eiler tredje stycket skall prövas hos förvaltningsdomstol.
Enligt 7 § gällande jordförvärvslag skall i vissa fall i tillståndsbeslut sättas ut vite för underlåtenhet av förvärvaren att infria gjord utfästelse. Sådana vitesbeslut har ansetts ha så nära samband med tillståndsfrågan att besvär rörande vitesbeslutet bör prövas i samma ordning som tillståndsfrågan. Detsamma gäller enligt min mening nu ifrågavarande vitesbeslut. Jag är därför inte beredd att godta ändringsförslaget.
Övergångsbestämmelserna. Jag instämmer i de uttalanden som lagrådet har gjort.
Den föreslagna lagen bör träda i kraft den 1 juli 1979.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att
antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändring-
ar.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-
ganden har lagt fram.