om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

Prop. 1979/80: 109

Regeringens proposition

1979/80: 109

om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

beslutad den 28 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den årliga fordonsskatten för personbil. som ägs av den som är bosatt I kommun inom stödområde 5 eller 6, skall sänkas

med 120 kr. per år. De nya bestämmelserna föreslås gälla vid uppbörd den I juli 1980 eller senare.

Vidare föreslås att de s. k. ortstilläggen. som oljeföretagen tar ut för att täcka kostnader för transport av eldningsolja inom landet skall sänkas så att de får utgå med ett visst högsta belopp i 50 kommuner i inre Norrland och västra Svealand. Dessa bestämmelser föreslås träda i kraft den I januari 1981.

I Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 2

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-02-28

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsräden Ullsten, Bohman. Mundebo, Mogäård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder. Johansson, Wirtén, Holm, Andersson. Boo. Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsråden Mundebo och Burenstam Linder

Proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

Statsräåden anmäler sina förslag i fråga om stöd till glesbygden för vissa energikostnader. Anförandena och förslagen redovisas I underprotokollen för resp. departement.

Statsrådet Mundebo hemställer att regeringen i en gemensam proposition föreslär riksdagen

alt antaga de förslag som han och statsrådet Burenstam Linder har lagt fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredragandena har lagt fram.

Regeringen förordnar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.

Prop. 1979/80: 109 3

Bilaga I

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1980-02-28

Föredragande: statsrådet Mundebo

Anmälan till proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

1¶Inledning

Genom beslut i december 1979 höjdes skatten på bensin med 25 öre per liter från den I8 december 1979 och en motsvarande höjning gjordes av

kilometerskatten och av fordonsskatten för bl. a. trafiktraktorer från den 1

februari 1980 (prop. 1979/80:30, SkU 1979/80:15, rskr 1979/80: 71, SFS 1979: 1048 och 1078). Dessutom höjdes från den 18 december 1979 den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med 5 öre per liter för bensin och med 5 kr. per m? för motorbrännolja, eldningsolja och bunker-

olja (SFS 1979: 1049) samt den allmänna energiskatten på elektrisk kraft

och oljor (SES 1979: 1047). I propositionen förutskickade jag att förslag skulle lämnas i annat sammanhang om åtgärder för att inte de som bor i glesbygd skall få en i törhällande till andra försämrad situation genom de höjda energiskatterna.

Jag vill nu ta upp denna fråga såvitt avser beskattningsområdet. Chefen för

handeisdepartementet kommer att ta upp en annan fråga. nämligen den om en minskning av oljeföretagens transportkostnadstillägg tortstillägg) för vissa oljeprodukter. Även genom en sädan utjämning kommer energikostnaderna att kunna sänkas i vissa glesbygder. De energiskattehöjningar som beslutades i slutet av december 1979 hade till syfte att stimulera till ökat energisparande. Skattehöjningarna bör av detta skäl inte kompenseras i sin helhet. Vad som kan komma i fråga för

kompensation är den del av skattehöjningen som belöper på skillnaden

mellan den genomsnittliga energiförbrukningen i samtliga hushåll i Sverige och den genomsnittliga energiförbrukningen i glesbygdshushällen. Det är enligt min mening i första hand personbilstrafiken i glesbygden som bör kompenseras för de höjda energiskatterna. Det har allmänt fram-

hållits att de genomsnittliga årliga körsträckorna med personbilar i gles-

bygden är fängre än de genomsnittliga årliga körsträckorna för samtliga

personbilar i landet. Detta kan bero på att kollektiva transportmedel sak-

näs celler av annat skäl inte kan utnyttjas och på de allmänt sett längre

Prop. 1979/80: 109 4

avständen till tätorter, arbetsplatser. affärer och andra serviceorgan m. m. Att en skillnad i de genomsnittliga årliga körsträckorna föreligger bekräftas av en undersökning om regionala skillnader i medelkörlängder för personbilar som vägtrafikskatteutredningen (B-1977:05) lätit genomföra. Av undersökningen kan dock inte dras några säkra slutsatser om den exakta storleken av denna skillnad. Den torde dock ligga i storleksordningen ett par hundra mil. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag det vara befogat att minska skattebelastningen på personbilarna I glesbygden. Den nuvarande beskattningen av biltrafiken består av en omsättnings-

skatt på nya personbilar och motorcyklar. en årlig fordonsskatt på i princip

alla personbilar som är registrerade och inte avställda. bränsteskatter samt — i fråga om bl. a. dieseldrivna personbilar - kilometerskatt. Vidare gäller särskilda regler om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats. Jag anser att den avsedda effekten — kompensation till glesbygdsbilisterna för merbelastningen av de böjda energiskatterna — kan uppnås

enklast genom att den årliga fordonsskatten sänks för personbilsägare som

bor i glesbygd. I det följande redovisar jag hur ett sådant system bör vara

utformal.

2 Gällande bestämmelser m. m.

Fordonsskatten regleras i vägtrafikskattelagen (1973: 601. ändrad senast 1979: 1078), VSL. Bestämmelser om uppbörd av fordonsskatt finns i vägtrafikskattekungörelsen (1973: 776, ändrad senast 1979: 396). Fordonsskatt utgår för personbilar som är eller bör vara registrerade och

inte är avställda (2 §VSL).

Fordonsskatten utgår med belopp som varierar med skattevikten (tjänstevikten). Årsskatten för personbilar är 280 kr.. om fordonets skattevikt är högst 900 kg och 355 kr. om skattevikten är 901— 1000 kg. Är skattevikten högre tillkommer vtterligare 75 kr. för varje intervall om 100 kg. Den genomsnittliga årliga fordonsskatten för personbilar i hela landet är ca 500 kr. Den erläggs antingen för 12 kalendermånader (skatteår) eller för del av skatteår (skatteperiod). Skatt erläggs för skatteperiod om den ärliga skat-

ten uppgår till mer än 1500 kr. Skatteåret för visst fordon bestäms med

ledning av den sista siffran i fordonets registreringsnummer. Skatten skall i princip betalas i förskott, vanligen under månaden före ingången av skat-

teåret eller skatteperioden (uppbördsmånaden).

Skattskyldig är den som äger ett skattepliktigt fordon vid ingången av

uppbördsmånaden. Om fordonsskatt påförs därför att avställning upphör

eller skatteplikt annars inträder. är den skattskyldig som äger fordonet vid denna tidpunkt. I fråga om fordonsskatt som fastställs genom beslut om

Prop. 1979/80: 109 An

efterbeskattning. är den skattskyldig som ägde fordonet under den tid skatten avser (14 § VSL).

Skatteplikten för ett fordon upphör bl. a. om det avställs.

Inträder eller upphör skatteplikt för en personbil under en kalendermänad skall fordonsskatt alltid betalas för hela den månaden.

Uppbörd av fordonsskatt kan vara antingen ordinarie eller tillfällig. Ordinarie uppbörd äger rum i fråga om fordon som är skattepliktigt vid ingången av uppbördsmånaden. Om skatteplikt för ett fordon inträder efter ingången av uppbördsmånaden äger ullfällig uppbörd rum. Den tillfälliga uppbörden omfattar då tiden fr.o.m. den månad under vilken skatteplikten inträder t. o. m. närmast följande uppbördsmånad.

3 Föredragandens överväganden

Jag har tidigare anfört att kompensation till glesbygden för de höjda

energiskatterna bör — på skatteområdet — utgå i form av sänkt årlig

fordonsskatt på personbilar i glesbygden. Begreppet elesbygd är inte helt entydigt. Olika definitioner ger olika avgränsningar. Jag anser dock att den bedömning som ligger bakom stödområdesindelningen enligt förordningen (1979:632) om regionalpolitiskt stöd bör användas även när det gäller avgränsningen av de geografiska områden som bör omfattas av sänkningen

av den årliga fordonsskatten. Enligt min mening uppnås en lämplig be-

gränsning om sänkningen omfattar de kommuner som ingår i stödområdena 5 och 6. Dessa är 33 kommuner, fördelade på 7 län:

Stödområde 5 Värmlands län Jämtlands län Torsby Bräcke

Härjedalen

Krokom Kopparbergs län Åre Malung Vansbro Västerbottens län

Älvdalen Lycksele

Norsjö

Gävleborgs län Vindeln

Ljusdal Vännäs

Västernorrlands län Norrbottens län

Sullefteå Arvidsjaur

Ånge Alvsbyn

Prop. 1979/80: 109 6

Stödområde 6 Jämtlands län Norrbottens län Berg Arjeplog Ragunda Gällivare Strömsund Haparanda

Jokkmokk

Västerbottens län Kalix

Sorsele Kiruna Storuman Pajala Vilhelmina Överkalix

Åsele Övertorneå

Från den I januari 1980 är Dorotea utbruten ur Åsele och bildar en egen kommun. Åven Dororea bör omfattas av förslaget.

Enligt uppgifter från bilregistret var per den 26 december 1979 antalet

registrerade. ej avställda personbilar 78 150 i stödområde 5 och 61665 i stödområde 6, tillsammans 139 815 bilar.

Den förordade nedsättningen bör ske med ett fast belopp per bil och år.

Beloppet bör av praktiska skäl vara jämnt delbart med tolv. Den genomsnittliga årliga fordonsskatten för personbilar är. som jag tidigare har nämnt. ca 500 kr. Jag förordar att fordonsskatten sätts ned med

120 kr. per är för personbilar i berörda kommuner. Det angivna beloppet

är. om endast skillnaderna i genomsnittliga körsträckor beaktas. nägot för högt. Det ger därmed kompensation även för den transportkostnadstäckning i form av s.k. zontillägg som oljeföretagen tar ut vid försäljning av motorbensin. Som kommer att framgå av vad chefen för handelsdeparte-

mentet anför föreslås därför ingen särskild utjämning av dessa tillägg. En nedsättning av denna omfattning kan beräknas minska statens in-

täkter av fordonsskatten med ca 18 milj. kr. årligen. Jag har då beaktat att uppgiften om antalet bilar avser förhållandena i december månad, då antalet avställda bilar är högre än annars.

Den nu föreslagna nedsättningen av den årliga fordonsskatten bör regle-

ras i en ny paragraf, 12 a §i VSL. I paragrafen bör anges att den ärliga fordonsskatten för personbilar skall

minskas med 120 kr. per år om fordonet hör hemma i viss kommun. De kommuner som avses bör anges i en ny bilaga till VSL. Som jag redan har nämnt bör f.n. de kommuner som ingår i stödområde 5 eller 6 samt

Dorotea anges i bilagan. Frågan om i vilken kommun bilen hör hemma bör

avgöras med ledning av var den skattskyldige har sin adress enligt bilregistret. Denna bedömning bör göras endast vid den tidpunkt. då skatt-

skyldighet enligt 14 § VSL inträder. Vanligen är detta vid ingången av månaden närmast före skatteåret. Om den som då är eller bör vara antecknad som ägare till bilen här en adress som finns i någon av de uppräknade

kommunerna skall den lägre fordonsskatten debiteras honom. Den som

Prop. 1979/80: 109 föna

flyttar till en sådan kommun efter denna tidpunkt kommer att få del av den lägre fordonsskatten först vid nästa uppbördstillfälle.

Den lägre skattesatsen bör också tillämpas 1 de fall en bil blir skattepliktig, t.ex. på grund av att avställning upphör. vid en tidpunkt då ägaren bor i någon av de angivna kommunerna. Öm ändrad fordonsskatt skall utgå för ett fordon, t.ex. av den anledningen att dess skattevikt har förändrats. skall någon ändring av redan påförd skatt inte göras. även om ägaren samtidigt flyttar till annan kommun.

I fråga om efterbeskattning bör gälla att den lägre skattesatsen skall tillämpas om den skattskyldige vid ingången av den tid som efterbeskattningen avser hörde hemma i en kommun som är upptagen i bilaga 3 till

VSL.

Som en följd av den nya bestämmelsen i 12 au $ VSL bör ett tillägg göras i 12. $ första stveket av innebörd att vad som där sågs gäller om inte annat följer av 12.a $.

De nya bestämmelserna bör träda I kraft den 1 juli 1980 och tillämpas vid uppbörd av fordonsskatt efter ikraftträdandet. Någon justering av redan betald fordonsskatt bör inte göras.

Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande över lagförslaget.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att antaga inom budgetdepartementet upprättat förslag

till

lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973: 601).

Prop. 1979/80: 109

Bilaga I: 1

Förslag till Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973: 601)

Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikskattelagen (1973: 601)! dels att 12: $ skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lägen skall införas en ny paragraf. 12 a §, och en ny bilaga. bilaga 3. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

I N

Fordonsskatt utgår för skatteär Fordonsskatt utgår för skatteår enligt bilaga I till denna lag. Skat- enligt bilaga I till denna lag. om inte ten utgår för skatteperiod med en annat följer av 12 a §. Skatten uttredjedel, för kalendermånad med går för skatteperiod med en tredjeen tolftedel och för dag med del, för kalendermånad med en tolt- 1/360 av skatten för helt år. Över- tedel och för dag med 1/360 av skat-

stiger fordonsskatten för ett fordon ten för helt år. Överstiger fordons-

1500 kronor för helt år utgår for- skatten för ett fordon 1500 kronor

donsskatt för skatteperiod. för helt år utgår fordonsskatt för skatteperiod. Föreligger skatteplikt för fordon under del av kalendermånad. utgår

fordonsskatt för hela mänaden. Vad nu sagts gäller dock icke i fråga om

fordon, för vilket fordonsskatten uppgår till minst 4800 kronor för helt skatteår. för den kalendermånad under vilken skatteplikt första gången inträder för fordonet eller skatteplikt upphör av annan anledning än avställning. Har sådant fordon varit avställt avräknas eller återbetalas fordonsskatt för avställningstiden om denna omfattat minst 15 dagar eller om fordonet övergått till ny ägare under avställningstiden. Fordonsskatt erläggs före ingången av skatteär eller skatteperiod. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer far medge undantag härifrån för grupp av fordon.

l2us Foördonsskatten för en personbil skall utgå med ett 120 kronor lägre belopp per år än som anges i bilaga I till denna lag, om bilen hör hemma en kommun som anges i bilaga 3 till denna lag. En personbil anses höra hemma i den kommun, där den skattskyldige hur sin adress enligt bilregistret vid

Y Lagen omtryckt 1979: 280. Senaste Jvdelse av lagens rubrik 1974: 869.

Prop. 1979/80: 109

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

den tidpunkt. som anges t 14 §första eller andra stycket eller vid ingången av den tid som anges i 1458 tredje stycket. Saknas sådan adress sväller i stället den adress som borde vara antecknad i bilregistret.

Den lägre fordonsskatien tilläm-

pas när fordonsskatt påförs för helt skatteär eller hel skotteperiod, när skatt pålörs därför att skatteplikt inträder för ett fordon eller vid efierbeskattning.

Bilaga 3 till vägtrafikskattelagen (1973: 601) Förteckning över kommuner som avses i 12.a $ Värmdlends län Västerbottens län "Torsby Dorotea Lycksele

Kopparbergs län Norsjö

Malung Sorsele Vansbro Storuman Älvdalen Vilhelmina Vindeln Gävleborgs län Vännäs Ljusdal Asele

Västernorrlands län Norrbottens län Sollefteå Arieplog Ange Arvidsjaur Gällivare Jämtlands län Haparanda Berg Jokkmokk Bräcke Kalix Härjedalen Kiruna Krokom Pajala

Ragunda Älvsbyn Strömsund Överkalix Åre Övertorneå

Denna lag träder i kraft den I juli 1980 och tillämpas vid uppbörd av fordonsskatt efter ikraftträdandet.

Prop. 1979/80: 109 1

Bilaga 2

Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-02-28

Föredragande: statsradet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

I Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 30 juni 1977 ullkallade chefen för handelsdepartementet den I juli 1977 en särskild utredare! med uppdrag att utreda frågan om utjämning av de prisskillnader på eldningsolja och bensin som följer av det tillämpade systemet med orts- och zontilllägg (H-1977:03).

Utredningen lämnade i juli 1979 betänkandet (Ds H 1979: 3) Utjämning

av ortstillägg. Betänkandet bör fogas tll protokollet i detta ärende som bilaga 2.1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, försvarets materielverk. statens järnvägar (SD, traänsportnämnden, statistiska centralbyrån (SCB). riksskatteverket (RSV), kommerskollegium (KK). generahullstyrelsen. näringsfrihetsombudsmannen (NOM statens pris- och kartellnämnd (SPK). konsumentverket (KOV). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND). statens vattenfallsverk. länsstyrelserna i Jönköpings. Kronobergs. Gotlands. Göteborgs och Bohus, Skaraborgs. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vägtrafikskatteutredningen (B -1977:05). energiskattekommittén (B 1979: 06), energisparkomnuttén (I 1974:05), Svenska handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Landstingstörbundet. Sveriges grossistförbund. Sveriges köpmannaförbund. SHIO-familjeföretagen. Oljekonsumenternas förbund (OK). Cantbrukarnas riksförbund (CRF). Norrlandsförbundet. Svenska

petroleum institutet (SPD, Centrala driftledningen, Svenska värmeverksföreningen. Svenska busstrafikförbundet. Svenska taxiförbundet. Svenska

"Departementsradet Karl-Ingmar Edstrand. Vidare förordnades departementsrådet Göran Carnhagen, departementssekreteraren Lars Hallsten. direktören Bo Jönestedt. numera generaldirektören Claes-Eric Norrbom,. departementissekreteraren Ann-Christin Nykvist, direktören Walter Seger och avdelningschefen Walter Sköldefors att som sakkunniga och bitr. skattedirektören Lennart Carlson att som expert biträda utredaren.

Prop. 1979/80: 109 12

akeriförbundet, Motormännens riksförbund (VM). Kungl. Automobil klubben (KAR) Motorförarnas helnykterhetsförbund (ME). Landsorganisationen I Sverige (LÖ). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges redareförening. Sveriges fiskares riksförbund. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). Hyresgästernas riksförbund. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges viltlaägareförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. Statens vattenfallsverk och Centrala drittledningen har avgivit likalydande vitranden. Sveriges redareförening har instämt i SPI:s yttrande. Svenska handelskummarförbundet har bifogat vtitrande av Gotlands handelskammare. Till LO:s yttrande har fogats yttrande av Svenska skogsarbetareförbundet. Vissa av länsstyrelserna har bilagt yttranden från olika länsorgan och kommuner.

Fn sammanställning av remissvaren bör fogas till protokollet som bilaga ” 7'I

2 Föredragandens överväganden

Vid prissättningen på dieselbrännolja, eldningsolja och motorbensin utgår varje oljeföretag från ett grundpris på produkten. Därutöver gör oljeföretagen en särskild beräkning av kostnader för transport av oljan eller bensinen till förbrukaren elier till säljstället. För dieselbrännolja som levereras med tankbil och för eldningsolja läggs till grundpriset för att täcka denna transportkostnad särskilda ortstillägg av olika storiek beroende på avstånd till leveransstället. Vidare tas för dieselbrännolja som säljs från pump och för bensin ut skilda zontllägg som också är en transportkostnadsersättning. Systemen med ortstillägg och zontillägg har skapats av företagen själva.

Ortstilläggen infördes i slutet av 1940-talet. Tillägpen är lägre ju närmare importhamnarna leveransorten ligger och är högst i de inre, norra delarna av landet. Med hänsyn härtill kan ocksä ortstilläggen variera inom en och samma kommun. De trunsportkostnadselement som omfattas av det av oljeföretagen f.n. tillämpade ortstilläggssystemet — tankfartvgsfrakt. hamnavgift och tankbilstransport — är i viss utsträckning schablonmässigt beräknade. En betydande del av förbrukningen av eldningsolja, främst tjock eldningsolja, berörs inte av ortstilläggen beroende på att vissa industrier, värmeverk. kraftvärmeverk och andra storförbrukare köper olja i

hel eller delad fartygslast och enligt avtal som inte har nägon anknytning till ortstilläggen. Storleken av ortstilläggen varierar i dagsläget mellan 24

och 95 kr./m". Totalt uppgick uttagna ortstillägg till ca 470 milj. kr. under är 1978. Ortstillägg beräknas f. n. för drygt 4000 orter.

Zontilläggen tillkom redan före andra världskriget. De är schablonmässigt beräknade för mycket stora områden och avspeglar säledes inte på

3 Prop. 1979/80: 109

summa sätt som ortstilläggen mer lokala skillnader i kostnader för transporter till olika leveransorter inom respektive zon. Landet indelas med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmaste omland i tre zoner. I s.k. 0-zon betalar förbrukarna gällande grundpris och i de s.k. I- och 2zonerna därutöver ett zontillägg som uppgår till ett respektive två öre per liter. Av drivmedelsförsäljningen från pump är 1977 skedde nägot mindre än hälften. dvs. va 2.5 milj. m'. i 0-zon, I 2-zon såldes summa är något mer än 104 av den totala volymen. Totalsumman uttagna zontillägg under år 1977 uppgick till ca 35 milj. kr.

Frågan om en utjämning av prisskillnader på olieprodukter till följd av varierande transportkostnader har under en följd av år tagits upp och

behandlats I riksdagen. BI a. har i olika motioner yrkats på åtgärder för att

få till stånd en enhetlig prissättning.

Näringsutskottet uttalade år 1973 (NU 1973:6) bl.a. att prisdifferen-

serna på olja och bensin helt betingades av skillnaderna i fraktkostnader mellan olika regioner och att dessa prisskillnader utgiorde en del av ett större problem som hade blivit särskilt beaktat i den regionalpolitiska

reformverksamheten. Utskottet förutsatte att regeringen skulle på lämpligt

sätt aktualisera frågan om en regional utjämning av avsedda priser i det fortsatta arbetet med regionalpolitisk planering inom transportsektorn.

Är 1974 uppdrog regeringen åt SPK att utreda möjliga sätt att slopa gällande orts- och zontillägg i syfte att erhålla en för hela landet enhetlig prisnivå för olika oljeprodukter. SPK redovisade år 1975 ett förslag till

teknisk lösning. I förslaget skisserades en metod för avveckling av regiona-

la och lokala prisskillnader på oljeprodukter i konsumentledet. Metoden innebar att säljare av oljeprodukter skulle dels betala en enhetlig transportutjämningsavgift. dels erhålla ett transportkostnadsbidrag beroende på var

i landet produkterna såldes eler förbrukades.

SPK:s förslag ull teknisk lösning remissbehandlades. Den skisserade metoden ansägs av många ha nackdelar. Även om förbrukarna av eldnings-

oljor i inre Norrland skulle få avsevärda prissänkningar skulle priset på olja

stiga inte bara i södra och mellersta Sverige utan även i Norrlands kustland. Bl.a. påpekades därför att metoden kunde medföra negativa regi-

onalpolitiska effekter och att betydande delar av exportindustrin skulle

belastas med ökade kostnader. Metoden skulle dessutom ge tämligen stora

administrationskostnader. Näringsutskottet underströk år 1976 (NU 1975/76:44) vikten av en en-

hetlig prissättning på oljeprodukter men fann att det var nödvändigt med fortsatta överväganden om vilka åtgärder som skulle vidtas.

Mot denna bakgrund tillkallades. som tidigare har nämnts, är 1977 en särskild utredare med uppdrag att granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande ortis- och zontilläggen.

I utredningsförslaget framhålls att en total utjämning av ortstilläggen fortfarande är förenad med sådana nackdelar att ätgärden inte heller nu är

Prop. 1979/80: 109 14

lämplig att genomföra. I stallet förestås en sänkning av de högsta ortstilllägen. I huvudsak innebar förslaget att utjämningen skall ske i form av en maximering av ortstilläggen för orter mom det inre stödomradet och vissa angränsande kommuner i västra Svealand som också har höga ortsultapgg. Sarimanlagt berörs 49 kommuner. Enligt förslaget bör högsta ortstillägg vara 44 krm" räknat på den ortstilläggsnivå som förelåg när utredningens betänkande avlämnades sommaren 1979. Ersättning uitl oljeföretugen för de transportkostnader som inte blir täckta till följd av maximeringen av ortsulläggen skall enligt förslaget lämnas i form av särskilda tränsportbidrag. Det totala behovet av sådana bidrag beräknas av utredningen, också med utgångspunkt i ortstilläggsnivän sommaren 1979, ull 17 milj. kr. per är. För att täcka kostnaderna för utjämnmngen föreslås att en särskild transportavgift om ca 75 öre/m" skall tas ut på motorbrännolja (dieselbrännohjar och eldningsolja.

Utredningen har också övervägt frågan om en utjämning av zonilläggen. ön sådan åtgärd anses enligt förslaget inte vara påkallad med hånsyn bl.a. dels till de små prisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför, dels till att systemet redan har en betydande utjämnande effekt.

Huvuddelen av remissinstanserna, ett 35-tal. instämmer i eller har inget att erinra mot utredningens ståndpunkt att en utjämning av ortstilläggen bör genomföras. AV de instanser som är för en utjämning förordar ett 10-tal ett annat system än utredningen, i de flesta fall en total utjämning i stället för en reducering. En utjämning avstyrks eller ifrågasätts av ett 15-tal instunser. När det gåller den närmare utformningen av en utjämning av ortstilläggen har huvuddelen av instanserna tillstyrkt utredningens förslag. Zontilläggen har tagits upp av endast ett 20-tal remissinstanser. Drygt hälften av dessa delar utredningens ställningstagande, medan äterstoden förordar en utjämning även av dessa tillägg.

För egen del vill jag anföra följande.

Regeringen strävar i sin regionalpolitik efter att skapa likvärdiga levnadsförhältanden för befolkningen i olika delar av landet. Det förhållandet alt de högsta ortsulläggen och därmed de högsta oljepriserna som regel tas ut på de orter där förbrukningen av olja på grund av ett strängare klimat är

störst talar därför för att man bör söka ästadkomma lämpliga kompensa-

tonsformer. De betydande olägenheter som har visat sig vara förknippade med en total utjämning av ortstilläggen undviks i bred omfattning med det nu föreslagna systemet. Genom en maximering kan verkningarna av de nuvarande ortstilläggen mildras utan alltför stora administrativa insatser. Jag förordar därför att den föreslagna maximeringen av de högsta ortstillläggen genomförs som ett led i regeringens regionalpolitiska strävanden.

Det föreslagna systemet innebär ett stöd ull transporter av olja. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att det finns ett särskilt statligt regionalpolitiskt transportstödsystem enligt vilket fraktbidrag utgår. bl.a. för landtransporter av vissa råvaror och halvfabrikat till orter företrädesvis I norra

Prop. 1979/80: 109 15

Sverige. Oljeprodukter omfattas dock inte av detta system för vilket särskilda riktlinjer gäller. Når det gäller den av utredningen föreslagna geogratiska avgränsningen till 49 kommuner i ett sammanhängande område i inre Norrland och västra Svealand bör först päpekas att antalet kommuner inom detta område har ökat till 50 genom en uppdelning av Åsele kommun på så sätt att Dorotea kommun har tillkommit. I övrigt kan anföras följande. Huvuddelen av de aktuella kommunerna finns inom stödområdena 5 och 6. Kommunerna ligger i ett utpräglat glesbygdsområde. Vid en sådan avgränsning kommer visserligen orter i ett 10-tal kommuner söder om området, bl.a. i Småland och Västergötland, att ha oristillägg som higger över maximinivån för de angivna kommunerna. Dessa söderut liggande orter har emellertid i allmänhet tillägg som endast obetydligt överstiger maxtminivän. Vidare är det här fråga om orter som inte ligger I utpräglad glesbygd. Dessutom är på grund av klimatet förbrukningen av olja för uppvärmning i dessa orter genomsnittligt lägre än i de nordligare orterna. Med hänsyn härtill finner jag att det bakomliggande regionalpolitiska syftet med åtgärden bäst uppnäs om maximeringen av ortsuilläggen begränsas till de angivna 50 kommu-

nerna.

Pen föreslagna åtgärden skulle komma att omfatta ett större område än den differentiering av fordonsskatten som tidigare i dag har föreslagits av

chefen för budgetdepartementet. Jag finner denna skillnad motiverad efter-

som det område som bör omfattas av en sänkning av ortstilläggen inte endast bestäms av den geografiska belägenheten utan även av ortstilläggens storlek. Det förekommer exempelvis flera orter utanför stödomrädena 5 och 6 som har högre ortstillägg än orter inom områdena. Eftersom åtgärden syftar till att minska prisskillnaderna på olja bör åtgärden komma

samtliga de angivna 50 kommunerna i inre Norrland och västra Svealand

till godo oavsett om de ligger i det inre stödomrädet eller inte. Sammanfattningsvis finner jag alltså att maximeringen bör genomföras inom de angivna 50 kommunerna. En förteckning över dessa torde få fogas till det lagförslag som jag ämnar lägga fram i det följande. Utredningsförslaget innebär att ortstillägget skulle uppgå till högst 44

kr./m” inom det aktuella området. Denna nivå beräknades med utgängs-

punkt i de ortstillägg som gällde sommaren 1979 i de orter som ligger i

tid med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Även det maximala ortstillägget

måste därför såsom utredningen har föreslagit efter hand kunna anpassas till de ändrade förhållandena. Detta gäller både vid införandet av det system som jag föreslår samt i fråga om därefter inträffade ändringar. Med hänsyn till en ändring av ortstilläggen som genomfördes hösten 1979 torde den aktuella maximinivån f.n. kunna beräknas till bortemot 55 kr./m". Genom en geografisk maximering av ortstilläggen blir en viss del av

oljeföretagens kostnader för transporter till området inte täckta. Detta

Prop. 1979/80: 109 6

galler leveranser till sädana orter inom området som skulle ha haft högre Ovstllågg om inte viss maximering gällde. För att kompensera företagen för detta intäktsbortfall bör såsom utredningen har föreslagit i motsvarande mån ett särskilt transportbidrag utgå. Storleken av bidraget till de olika företagen för viss period blir beroende av hur respektive företags försäljning fördelar sig mellan olika orter inom det område där ortstillägg inte far överstiga maximinivån. Endast leveranser till orter där ortstillägget skulle ha varit högre än tillåtet maximum blir bidragsherättigude. Ersättningens storlek blir vidare beroende av hur stor sänkningen är i olika orter. Innan tag övergår tll den närmare utformningen av systemet och till finansieringen av tränsportbidragen vill jag i fråga om zontilläggen framhälia följunde. Fram ull är 1967 tillämpade oteföretagen en indelning av landet i sex olika priszoner med en skillnad på I öre mellan varje zon. Utanför högsta

priszon förekom dessutom vissa s. k. frankoplatser, där trakttillägg utgick

med belopp över högsta zontillägg. De tre högsta priszonerna slopades år 1967. Detta innebar en minskning av prisskillnaderna i landet. F.n. torde z0ntläggen endast täcka en del av de totala tränsporikostnaderna för motorbensin, Resterande det har beaktats av oljeföretagen vid bestämmandet av grundpriserna. Av det anförda framgår att det nuvarande zontillläggssvstemet redan i sig innebär en betydande utjämning av transportkostnaderna mellan olika deltar av landet. Som ytterligare bakgrund till ett ställningstagande vill jag framhålla att tilläggen f.n. utgör i 2-zon mindre än en och i I-zon mindre än en halv

procent av det totala bensinpriset. Denna andel sjunker med ett stigande

bensinpris. For bilister med en körsträcka som överensstämmer med den som gäller i genonpisnitt for bilister i respektive zon kan årskostnaden i form av zontillågg beräknas till ca 15 kr. 1 1-zon och 30 kr. i 2-7on. Del bör också nämnas att det förekommer regionala prisskillnader som

inte beror på zontillägg. Jag avser här de förhållandena att lägre priser på

bensin förekommer dels genom försäljning av s.k. lågprisbensin, dels till

följd av prispressande lokal konkurrens. De av dessa faktorer orsakade

prisskillnaderna är vanligen betydligt större än dem som föranleds av nämnda tilligg och skulle kvarstå även om man ingrep mot zontilläggen. Jag anser det visserligen påkallat att åtgärder vidtas som minskar den fördyrande faktor i den utpräglade glesbygden som zontilläggen utgör.

Dock vill jug mot bakgrund av det anförda inte förorda att detta sker i form

av ett regleringssystem för utjämning av zontilläggen. Ett sådant skulle vara tekniskt komplicerat och skulle dessutom innebära vtterligare kostnadskrävande adminstrativa insatser. Jag vill i stället peka på att en geografisk differentiering av den ärliga fordonsskatten kan för normalbilisten ge högre kostnadsutjämnande effekt. Dessutom är metoden administrativt

enklare än en utjämning av zontilläggen. Chefen för budgetdepartementet

har tidigare denna dag lagt fram ett förslag om differentiering. Genom

Prop. 1979/80: 109 (7

förslaget ges den kompensation för zontilläggen som är påkallad för glesbygdsbilisterna.

I fråga om den tekniska utformningen av systemet med maximering av vissa ortstillägg samt kompensation för detta i form av tränsportbidrag vill jag anföra följande.

Utredningen har föreslagit att riksdagen skall ange riktlinjer för ortstillläggsutjämningen medan den närmare utformningen bör ankomma på regeringen. I enlighet med detta har utredningen lagt fram ett förslag till en lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter. Lagförslaget innehåller bl.a. bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om högsta ortstillägg samt att fastställa transportbidrag. I förslaget anges sålunda att för utjämning av de prisskillnader på motorbrännolja och eldningsolja som förorsakas av de tillägg för transportkostnader (ortstillägg), vilka till-

lämpas vid försäljning till förbrukare. får regeringen föreskriva ett högsta

ortstillägg som skall gälla vid sådan försäljning inom de kommuner som anges i bilaga till lagen. Enligt förslaget skall kompensation för transportkostnader, som till följd av utjämningen inte blir täckta. utgå i form av

transportbidrag. Vidare skall i den mån regeringen så föreskriver transportbidrag utgå också till förbrukare inom de berörda kommunerna vilken

har köpt eldningsolja utan att erlägga ortstillägg. Enligt utredningen skall

transportbidrag fastställas av regeringen på förslag av SPK för de orter

som omfattas av utjämningen. Bidrag skall utbetalas av RSV.

För att täcka kostnaderna för utjämningen föreslås att regeringen får

besluta om uttagande av en särskild avgift på motorbrännolja och eldningsolja.

len till lagen anslutande förordning skall enligt utredningen regleras det

högsta ortstilläggets storlek, vid vilken typ av försäljning maximering skall gälla, transportbidragets storlek för skilda orter där sänkning sker, vilka som är bidragsberättigade och när rätten till bidrag inträder. Vidare skall

där lämnas föreskrifter om bl. a. förfarande, återbetalningsskyldighet när

någon till följd av oriktig uppgift har erhållit för mycket bidrag samt besvärsordning.

Remissinstanserna har inte riktat principiella invändningar mot att lagstiftningen i huvudsak utformas som en bemyndigandelag. För egen del anser jag att tekniken är ändamålsenlig i detta fall av bl. a. praktiska skäl.

Bemyndigandet bör inte vara mer vidsträckt än vad som behövs för att regeringen skall ha den handlingsfrihet som är nödvändig för att möta uppkommande situationer. Jag vill här ta upp den aktuella lagstiftningens beröringspunkter med

allmänna prisregleringslagen (1956: 236). När denna lag är i tillämpning kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva skilda

prisreglerande åtgärder. Därvid kan föreskrivas visst pris, som prövas

skäligt, att gälla som högstpris vid frivillig försäljning av viss förnödenhet elter frivilligt utförande av viss tjänst. Genom beslut av regeringen infördes 2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 8

den 6 februari 1979 högstprisreglering beträffande bl.a. dieselbrännolja och eldningsolja. Därvid bemyndigades SPK att föreskriva att tillägg till högstpriset får göras med bl. a. zon- och ortstillägg. Bestämmelserna finns i förordningen (1977: 770) om prisstopp m.m. (ändrad senast 1980:37). Nämnden har också utfärdat sådana föreskrifter.

Till följd av den angivna högstprisregleringen omfattas f.n. ortstilläggens storlek av de kontrollmöjligheter som allmänna prisregleringslagen medger i bl. a. inflationsbekämpande syfte. Den nu aktuella sänkningen av vissa ortstillägg har dock samband med resursfördelning och regionalpolitik. Därför är det enligt min mening påkallat med en särskild lagstiftning som kan tillämpas oberoende av allmänna prisregleringslagen.

I fråga om lagens närmare utformning vill jag framhålla följande.

Hlikhet med utredningen anser jag att den sänkning som jag förordar i princip bör knyta an till det nuvarande systemet med ortstillägg såsom detta i dag är utformat när det gäller transportkostnadselement, schablonmetoder m. m. Även om systemet i sin nuvarande utformning är användbart som underlag också för beräkning av vilken del av transportkostnaderna, som till följd av maximering av ortstillägget bör täckas med transportbidrag, måste dock flera faktorer uppmärksammas. Dit hör, eftersom företagen själva har infört systemet och detta således är frivilligt, att principerna för beräkning av ortstillägg kan komma att förändras av företagen. I lagstiftningen bör därför öppnas möjligheter till en prövning i administrativ ordning av frågan om i vilken utsträckning det är befogat att medge transportbidrag för den del av ortstilläggen som företagen inte kan täcka till följd av maximeringen. BI. a. kan det därvid finnas anledning att pröva de eventuellt ändrade kostnadselement som företagen framdeles kan komma att ta med i sina beräkningar liksom även andra skälighetsfrågor. Bestämmelserna i lagförslaget bör utformas mot bakgrund av detta.

Såsom framgår av utredningens betänkande förutsätter maximeringssystemet att företagen också i fortsättningen gör egna beräkningar av ortstillläggen som underlag för bestämmande av transportbidragens storlek. OK. som hitintills för branschens räkning har svarat för dessa beräkningar, har i sitt remissyttrande förklarat sig berett att biträda även i fortsättningen.

Som jag nyss anförde föreslår utredningen att transportbidrag skall, i den mån regeringen föreskriver det, utgå också till sådana förbrukare inom de berörda kommunerna som har köpt eldningsolja utan att erlägga ortstilllägg. Därmed avses i första hand sådana förbrukare som köper eldningsolja is. k. cargoform, dvs. i hel eller delad fartygslast till egen depå i hamn, och själva ombesörjer och bekostar landtransporten. Jag delar uppfattningen att också sådana förbrukare i lämplig utsträckning bör kunna erhålla kompensation för den del av transportkostnaderna som svarar mot det bidrag som enligt mitt förslag skall utgå inom ramen för ortstilläggssystemet. På denna punkt vill jag erinra om att också dessa förbrukare har att erlägga den högre energiskatt som riksdagen beslutade om i december 1979. Denna

Prop. 1979/80: 109

bidragsmöjlighet bör inte begränsas till transporter som avser eldningsolja utan även omfatta transporter av dieselbrännolja (motorbrännolja). Jag anser att det i lagen bör anges generellt att med olja avses i lagen dieselbrännolja och eldningsolja. Dessa begrepp täcker även bunkerolja.

Också andra fall kan förekomma när visst transportbidrag bör utgå till

förbrukare inom de berörda kommunerna. Bl. a. har utredningen föreslagit att maximeringen endast skall tillämpas vid försäljning till sådana förbrukare som inte är registrerade som skattskyldiga för olja enligt lagen (1957: 262) om allmän energiskatt. Syftet är att undvika en svärhanterlig

redovisning i flera led. Det kan visa sig lämpligt att följa utredningens förslag på denna punkt. I så fall skulle sådana förbrukare som är registrera-

de inte komma att omfattas av maximeringen utan skulle få betala ett oreducerat ortstillägg. Jag delar utredningens uppfattning att också sådana

förbrukare i lämplig utsträckning bör kunna erhålla kompensation för

detta. Som har nämnts tidigare föreslår utredningen vidare att i lägen skall ges föreskrifter om att en särskild avgift får tas ut. Av det följande kommer att framgå att jag inte vill förorda en sådan avgift. Därmed bortfaller behovet

av särskilda föreskrifter på denna punkt.

I övrigt vill jag i fråga om lagförslagets utformning tillägga följande.

Jag anser det av praktiska skäl vara erforderligt att regeringen kan överlåta sina befogenheter i fråga om transportbidrag till förvaltningsmyn-

dighet. Det bör vidare uppmärksammas att behov kan uppkomma av straffsanktionerade regler om uppgiftsskyldighet för sökande i ärenden rörande transportbidrag. En bestämmelse som bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter rörande uppgiftsskyldighet bör mot denna bakgrund tas in I lagen.

Enligt min mening bör överträdelser av bestämmelsen om högsta ortstilllägg inte lämnas osanktionerade. I straffskalan bör ingå böter eller fängelse

i högst sex månader. I fråga om ansvar för oriktiga uppgifter som lämnas i ansökan om transportbidrag gäller att bestämmelserna i 15 kap. 108 brottsbalken om osann och vårdslös försäkran kan bli tillämpliga om det i en till lagen anslutande förordning föreskrivs att uppgifter i en sådan ansökan skall lämnas på heder och samvete. Enligt sin instruktion skall SPK övervaka prissättningen på varor och

tjänster i landet. Övervakningen omfattar också prissättningen på oljepro-

dukter. Jag förutsätter därför att SPK, inom ramen för sin verksamhet. töljer utvecklingen beträffande det av mig föreslagna systemet och anmäler för regeringen sådana förhållanden som kan kräva särskilda åtgärder.

Den föreslagna lagstiftningen kan efter erforderliga förberedelser träda i

kraft den I januari 1981. Lagförslaget är tekniskt okomplicerat. Även i övrigt är förslaget sådant

att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1979/80: 109 20

Med utgångspunkt i dels den leveransstatistik utredningen har tagit fram. dels nu gällande ortstilläggsnivå beräknar jag att den sammanlagda

ärliga kostnaden för transportbidragen f.n. kommer att uppgå till 20 milj.

kr. Då systemet kan träda i kraft den I januari 1981 blir medelsbehovet för budgetåret 1980/81 10 milj. kr. Utredningen har föreslagit att en särskild utjämningsavgift skall tas ut för att finansiera transportbidragen. Jag vill erinra om att de åtgärder som

nu föreslås delvis skall ses mot bakgrund av den av riksdagen beslutade

höjningen av energiskatten. Därför vill jag inte förorda införandet av en särskild avgift.

Utredningen har beräknat vissa resurser för administrationen av utjäm-

ningen. Jag anser det angeläget att systemet administrativt utformas så enkelt som möjligt. Den av mig förordade utformningen torde kräva mind-

re administrativa insatser än vad utredningen har beräknat. Jag avser att

återkomma i denna fräga. De transportbidrag jag har förordat i det föregående bör tas upp under ett nytt förslagsanslag under elfte huvudtiteln benämnt Bidrag till vissa oljetransporter i glesbygd.

3¶Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till

lag med bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m. m. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.3.

Prop. 1979/80: 109 21

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. antaga förslaget till lag med bemyndigande om sänkning av orts-

tillägg för vissa oljeprodukter, m. m.,

2. till Bidrag till vissa oljetransporter i glesbygd för budgetåret 1980/81 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

10 000 000 kr.

Bilaga 2.1

HANDELS-

DEPARTEMENTET

UTJÄMNING AV ORTSTILLÄGG

Betänkande av utredningen om utjämning av regionala och lokala prisskillnader på eldningsolja och bensin

Ds H 1979:3

Prop. 1979/80: 109

Till statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Den 30 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementert att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om utjämning. av de prisskillnader på eldningsolja och bensin som följer av det tillämpade systemet med orts- och zontilläga.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 1 juli

1977 departementsrådet ZXarl-Ingmar Edstrand som särskild

utredare.

Till sakkunniga förordnades den 19 september 1977 departementsrådet CGCöran Carnhagen, departementssekreteraren Lars Hallsten, direktören Bo Jönestedt, departementsrådet Claes-Eric Norrbom, departementssekreteraren Ann- Christin Nykvist, direktören Walter Seger och avdelninaschefen Walter Sköldefors.

Som expert förordnades den 7 november 1977 bitr. skattedirektören Lennart Carlson.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 8 augusti 1977 numera kammarrättsassessorn Per Anders Lindgren.

Utredningen har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna betänkandet Utjämning av ortstillägg, Särskilt yttrande har avgivits av Jönestedt.

Stockholm i juli 1979 Karl-Inagmar Fdstran2

Prop. 1979/80: 109 LE 1

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1 INLEDNING 1.1 WUtredningsuppdracet 1.2 Utredningsarbetei

ba w) LN - NN SVENSKA OLJEMARKNADEN BI OLlieimporten BD rt förbrukningen RO WRP Oljebranschens struktur BS Storförbrukarna rf ot UT Priser, skatter, avgifter och rabatter 3 ORTS- OCH ZONTILLÄGG 3.1 Inlecring 3.2 Bakgrund 3.2.1 Ortstilläggen 2.2.2 2Zortilläggen 3.3 Nuvarande ordning 3.3.1 Ortstilläggen 3.3.2 Zontilläggen 4 FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING 4.1 Inledning 4.2 Rikxsdagsdebatten och utredningar åren 1946-1973 4.3 SPK:s förslag och remissutfallet 1.4 Debatten de senaste åren 5 ANDRA LÄNDER . 1 Allmänt .2 Finland urnor . 2 Norge

Prop. 1979/80: 109 28

6 PRISSKILLNADERNAS BETYDELSE, VISSA PRISSÄTT- NINGSFRÅGOR M.M. 6.1 Inledning 6.2 Orts- och zontilläggens betydelse för olika förbrukarkategorier och regioner 6.2.1 Oljeförbrukningen i olika delar av landet 6.2.2 Ekonomisk betydelse Rabatter 6.3.1 Inledning 6.3.2 Oljebolagen 6.3.3 Industrin 6.3.4 Bostadsföretagen 6.3.5 SPK:s rabattundersökningar 6.3.6 Rabatter på drivinedelsmarknaden 6.3.7 Samman£fattring

= TRANSPORTKOSTNADERNA OCH PRISSÄTTNINGEN AV VISSA ANDRA VAROR, M.M.

7.1 Allmänt 7.2 SPK:s undersökning 7.3 Eltaxorna

ALTERNATIVA LÖSMINGAR

8.1 Inledning 8.1.1 Problemställnindgen 8.1.2 Olika alternativ 8.1.3 Vissa för alternativen gemensamma förutsättningar Skattedifferentiering 8.2.1 Allmänt

8.2.2¶Skatt på bensin

8.2.3 Energiskatt på brännolja 8.2.4 Synpunkter på en skattedifferentiering Transportstöd Total utjämning av orts- och zon> tilläggen 8.4.1 SPK:s förslag 4.2 Remissyttrandena 4.3 Utjämning i oljebranschens regi ove 4.4 Sammanfattning aximering av ortstilläggen DE 5.1 Inledning 0 5.2 Allmänra synpunkter & 5.3 Valet av maximeringsmetod Särskilda aspekter på utjämning av zontilläggen

Prop. 1979/80: 109 29

9 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Inledning

WD AA Problemets omfattning

WD » WW Regionalpolitiska aspekter

WD B Industri- och energipolitiska aspekter

eos Transportekonomiska aspekter

DD so Pris-, konkurrens- och marknadsaspekter

Oo ke IAU Förslag

10 SPECIALMOTIVERING

10.1 Förslag till lag om utjämning av orts-

tillägg för vissa oljeprodukter

10.2 Förslag till förordning om utjämning av

ortstillägg för vissa oljeprodukter

SÄRSKILT YTTRANDE

Prop. 1979/80: 109 31

SAMMANFATTNING

Vid försäljningen av eldningsoljor, bensin och dieselbrännolja tas i prissättningen särskild hänsyn till transportkostnaderna. För eldningsolja och dieselbrännolja som levereras med tankbil bestäms särskilda ortstillägg för ett stort antal orter. Ortstilläggen var”

rierar f.n. mellan 18 och 383 kr per mn. När det gäller

bensin och dieselbrännolja som säljs från pump indelas landet med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmaste omland i tre zoner med l öres prisskillnad per liter.

Vår uppgift har varit att granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontililäggen. Efter att bl.a. ha sett på tilläggens ekonomiska betydelse för olika förbrukare och undersökt vilka metoder som praktiskt kan användas för att åstadkomma en utjämning av de regionala prisskillnader som till-

läggen medför har vi stannat för att föreslå viss ut-

jämning av ortstilläggen. Utjämningen skall ske i form av en maximering av ortstilläggen till 44 kr per m? för orter inom det inre stödområdet och vissa angränsande kommuner i västra Svealand med höga ortstillägg. Förslaget utgår från den nuvarande ortstilläggsnivån. Utjiämningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. När det gäller de regionala prisskillnader som föranleds av zontilläggen har vi inte funnit någon utjämningsåtgärd påkallad.

Ortstilläggen infördes i slutet av 1940-talet sedan eldningsoljor i större utsträckning kommit i bruk vid fastighetsuppvärmning. 2Zontilläggen tillkom redan före andra världskriget. De nu gällande ortstilläggen är grundade på en schablonberäkning av vissa element i transportkostnaderna - tankfartygsfrakt, hamnavgift och tankbiistransport. Jämförda med ortstillägcen är zontilläggen än mer schablonmässigt beräknade för stora

Prop. 1979/80: 109 32

områden. En betydande del av eldningsoljorna, främst tjocka oljor, berörs inte av ortstilläggen beroende på att de levereras direkt till industrier, värmeverk, kraftvärmeverk m.m. i tankfartyg i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytning till ortstilläggen. Zontilläggen omfattar den helt övervägande delen av försäljningen av bensin. I fråga om dieselbrännolja tas zontillägg ut på ca 30 3 och ortstillägg på ca 70 % av den totala volymen.

Frågan om utjämning av de ifrågavarande prisskillnaderna på petroleumprodukter har tagits upp i riksdagen nästan varje år sedan andra världskriget. Krav på utjämning har framförts av företrädare för olika partier. Oftast har kraven kommit från de norrländska riksdagsmännen. Vid några tillfällen har frågan blivit föremål för närmare utredning. Senast av statens pris- och kartellnämnd (SPK) som år 1975 avlämnade ett förslag till lösning som byggde på ett särskilt clearingsystem. Förslaget ansågs dock förenat med sådana nackdelar att ytterligare utredningsarbete fordrades.

vår undersökning av olika metoder att utjämna de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter har lett fram

till att det i första hand finns två alternativ som

kan användas. En metod är att, som SPK föreslog, åstadkomma en fullständig utjämning av tilläggen genom att ta ut en enhetlig transportutjämningsavgift vid försäljning av oljeprodukter - oberoende av var försäljningen sker i landet - och samtidigt tillgodoföra oljeföretagen ett transportbidrag beroende på var i landet

produkterna säljs. Konsumenter på orter med korta transportavstånd skulle få jämna ut transportkostnaderna

för de konsumenter som har långa avstånd. Den andra me-

toden innebär att man begränsar utjämningen till att

avse de högsta tilläggen. I båda fallen rör det sig om åtgärder som direkt tar sikte på de idag tillämpade

orts- och zontilläggen. Att åstadkomma en utjämning med hjälp av en differentiering av energiskatten på de be-

Prop. 1979/80: 109 33

rörda oljeprodukterna eller genom att låta cem omfattas av det regionalpolitiska transportstödet har vi inte an” sett vara lämpligt.

Enligt vår mening har de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter som förorsakas av systemet med orts- och zontillägg begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna. Vid en samlad bedömning har vi emellertid stannat för att någon form av utjämning bör komma till stånd beträffande ortstilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja. Vi har då tagit hänsyn även till vissa andra faktorer. I den långvariga debatten är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betvdelse och en lösning har framstått som mycket angelägen för olika intressenter. Vidare tas de högsta ortstillläggen ut på orter där förbrukningen på grund av klimatet är störst. Det har också framgått att inte endast tilläggssystemet utan även variatiorer i rabattgivning i viss mån kan medverka till högre priser i de inre delarna av landet. Slutligen sammanfaller området

med höga tillägg i stort sett med det inre stödområdet.

Trots olika regionalpolitiska insatser kvarstår en rad problem som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besvärligare i det inre stödområdet än i andra delar av landet.

När det gäller valet av åtgärd anser vi att en total utjämning av ortstilläggen av den typ SPK föreslog, trots vissa justeringar som vi funnit möjliga, fortfarande är förenad med sådana nackdelar att åtcärden med hänsyn till problemets omfattning inte heller nu är lämplig att genomföra. I stället förordar vi att utjämningen begränsas till en reducering av de högsta tilläggen. Genom en sådan utjämning kar verkningarna av det nuvarande tillägoassystemet mildras för förbrukarna i landets inre delar utan att prisnivån för övriga förbrukare påverkas nämnvärt. Åtgärden kräver också en mindre administrativ insats jämiört med en total utjämninc. 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 34

Regeringen föreslås få riksdagens bemyndigande att vidta de åtgärder som fordras för utjämningens genomförande. Ersättning för de transportkostnader som till följd av utjämningen inte blir täckta skall enligt förslaget lämnas i form av särskilda transportbidrag för de orter som omfattas av utjämningen. Det totala behovet av sådana bidrag har vi utifrån dagsläget beräknat till ungefär 17 milj kr för ett år och det föreslås bli täckt genom en särskild transportavgift på eldningsolja och dieselbrännolja. Avciften skulle uppgå till ca 75 öre per m?. SPK skall medverka när det gäller fastställandet av högsta ortstillägg, transportbidrag och transportavgift. Uppbörden av avgiften scm skall ske i samma former som gäller för den allmänna energiskatten OCh utbetalning av bidrag skall handhas av riksskatteverket (RSV). Den årliga kostnaden för administrationen hos SPK och 2SV tillsammans har beräknats till 400 000 kr.

En utjämning av zontilläggen på bensin och dieselbrännclja har vi inte ansett vara påkallad med hänsyn till de små orisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför. Enliat vår mening får den utjämning av de regionala orisskillnaderna på drivmedel som det nu tillämpade zontilläggssystemet faktiskt innebär anses tillräcklig. Även om en utjämning av dessa skillnader i vissa avseenden fordrar en mer begränsad administrativ insats än i fråga om eldningsoljan framstår åtgärden ändock som onödig med hänsyn till de obetydliga fördelar den skulle medföra för vissa förbrukare.

Prop. 1979/80: 109 LT a

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

i Förslag till Lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljenorodukter

Härigenom föreskrivs följande

18 För utjämning av de prisskillnader på motorbrännolja och elåningsolja som förorsakas av de tillägg för transportkostnader (ortstilläga) vilka tillämpas vid försäljning till förbrukare får regeringen föreskriva ett högsta ortstillägg som skall gälla vid sådan försäljning inom de kommuner som anges i bilaga till denna lag.

2 8 Kompensation för transportkostnader, som till följd av utjämningen inte bli täckta, utgår i form av ett särskilt biarag (transportbidrag). I den mån regeringen så föreskriver utgår transportbidrag också till förbrukare inom kommun som avses i 1 § vilken köpt eldningsolja utan att erlägga ortstillägg.

Transportbidrag fastställs av regeringen på förslag av statens pris- och kartellnämnd för de orter som omfattas av utjämningen. Bidrag utbetalas av riksskatteverket.

3 8 För att täcka kostnaderna för utjämningen får regeringen besluta om uttagande av en särskild avgift (transportavgift) på motorbrännolja och eldningsolja.

4 8 I denna lag avses med motorbrännolja och eldningsolja även bunkerolja.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

Prop. 1979/80: 109 36

2 Förslag till Förordning om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

Härigenom föreskrivs följande

Ortstillägg

19 Vid försäljning av motorbrännolja och eldningsolja till förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig till allmän enerciskatt för sådant bränsle får ortstillägg som avses i 1 6& lagen (1980:00) om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter tas ut med högst 00 (44) kronor för kubikmeter.

Transportbidrag

28 Transportbidrag som avses i 2 § lagen (1980:00) om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter utgår med belopp som anges i bilaga till denna förordning.

3 8 Transportbidrag utgår till

1. den som ombesörjer försäljning som avses i 1 § och transporterar bränslet till förbrukaren,

2. den som säljer bränsle till återförsäljare, som

ombesörjer försäljning som avses i 1 §, och själv transporterar bränslet till förbrukaren, 3, förbrukare som är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för motorbrännolja och eldningsolja, 4, annan förbrukare än som avses i 3, som infört bränsle eller för vars räkning bränsle införts till riket, då transportavgift som avses i 9 § erlagts till tullmyndighet.

Prop. 1979/80: 109 37

4 8 Rätt till transportbidrag inträder i fall som avses i 3 § 1 och 2 när bränslet levereras till förbrukare och i fall som avses i 3 § 3 och 4 när bränslet förbrukas. Rätt till transportbidrag inträder dock inte när bränslet förbrukas för framställning av annat bränsle.

5 & Om den som är bidragsberättigad enligt 3 § är

registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för motorbrännolja och eldningsolja skall han ge in ansökan om transportbidrag till riksskatteverket för de perioder och inom den tid som gäller för avlämnande av deklaration för transportavgift som avses i 9 §. Sökanden får avräkna i ansökan upptaget bidragsbelopp från deklarerat avgiftsbelopp, Om bidraget överstiger avgiften utbetalar riksskatteverket skillnaden så snart som möjligt.

I övriga fall skall ansökan om transportbidrag ges

in till riksskatteverket för varje kalendermånad un-

der vilken rätt till bidrag inträtt. Ansökan skall ha kommit in till verket före utgången av månaden efter den som ansökningen avser. Bidrag utbetalas av riksskatteverket så snart som möjligt.

Till ansökan som avses i första och andra stycket skall fogas de handlingar som riksskatteverket bestämmer.

6 8 Bestämmelserna om skattskyldig och beskattningsmyndighet i 4,7 och 9-12 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i tilllämpliga delar i fråga om den som söker transportbidrag respektive riksskatteverket.

7 &$ Har transportbidrag utgått med för högt belopp till följd av oriktig uppgift som sökanden lämnat är denne skyldig att återbetala till statsverket vad han erhållit för mycket.

Åtgärd i syfte att ta ut oriktiaot utbetalat transportbidrag får inte vidtas senare än fem år efter utgången

av det kalenderår under vilket bidraget har utbetalats.

Prop. 1979/80: 109 38

8 £ Om bränsle återtagits i samband med återgång av

köp skall transportbidrag som åtnjutits för bränslet återbetalas till riksskatteverket.

Transportavgift

9 § Transportavgift som avses i 3 § lagen (1980:90) om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter erläggs för motorbrännolja och eldningsolja, i den mån skatteplikt föreligger enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt.

10 8 Avaiftsskyldig är den som är skattskyldig till allmän energiskatt för avgiftspliktigt bränsle. Avciftsskyldigheten inträder samtidigt som skyldigheten att erlägga allmän energiskatt. Införs avgiftspliktigi bränsle till riket av annan än den som är recistrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för sådant bränsle erläggs avgift till tullmyndighet. Därvid gäller tullagen (1973:670) och 46 &£ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattnrinc.

11 § Transportavgift utgår med 00 (75) öre för kubik-

meter.

12 § Bestämmelserna om uppbörd och kontroll i lagen (1957:262) om allmän energiskatt såvitt de avser avgiftspliktigt bränsle äger motsvarande tillämpning på transportavgift enligt denna förordning, om inte annat följer av 13 eller 14 §.

13 § I deklaration för transportavgift får avdrag göras för bränsle, som 1. i avgiftsbelagt skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i egen rörelse, 2. återtagits i samband med återgång av KÖP, 3. förbrukats eller försålts för fartygs drift i utrikes trafik,

Prop. 1979/80: 109 39

4. av den avgiftsskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

5. avgiftsskyldig förbrukat för framställning av avgiftspliktigt bränsle,

6. försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i

den mån förlusten hänför sig till bristande betalning

från köpare.

14 8& Avgiftsskyldig skall inbetala i deklarationen angivet avgiftsbelopp till riksskatteverket genom insätt-

ning på särskilt postgirokonto. fall som avses i 5 §

första stycket skall dock belopp som återstår efter avräkning som där sägs inbetalas.

Särskilda bestämmelser

15 & I denna förordning avses med motorbrännolja och eldningsolia även bunkerolja.

16 § Talan mot riksskatteverkets beslut i fråga om transportbidrag enligt denna förordning förs hos kammarrätt genom besvär.

17 §& Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna förordning meddelas av riksskatteverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1980.

Prop. 1979/80: 109 40

1 INLEDNING

1.1 Utredningsuppdraget

Vid försäljningen av eläningsoljor, bensin och dieselbrännolja tas i prissättningen för närvarande särskild hänsyn till transportkostnaderna. Den regionala prisdifferentieringen bygger på ett speciellt system med orts- och zontillägg. För eldningsoljor och en stor del av dieselbrännoljan bestäms särskilda ortstillägg grundade på en schablonberäkning av vissa element i transportkostnaderna - för ett stort antal orter, f.n. varierande mellan 18 och 383 kr per nm. När det gäller bensin och dieselbrännolja som säljs från pump indelas landet med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmaste omland i tre zoner med 1 öres prisskillnad per liter. Orts- och zontilläggen representerar endast en del av de ifrågavarande kostnaderna, som i övrigt täcks av varornas grunäpris. En betydande del av eldningsoljorna, främst tjocka oljor, berörs inte av ortstilläggen. Zontilläggen omfattar däremot den helt övervägande delen av försäljningen av bensin. I fråga om dieselbrännolja tas zontillägg ut på ca 30 2 och ortstillägg på ca 70 % av den totala volymen.

Ortstilläggen infördes i slutet av 1940-talet sedan eläåningsoljor i större utsträckning kommit i bruk vid fastighetsuppvärmning. Zontilläggen tillkom redan före andra världskriget.

Under efterkrigstiden har vid ett stort antal tillfällen framförts och behandlats önskemål om en utjämning av ortsoch zontilläggen. Under 1979-talet har frågan aktualiserats varje år i riksdagen genom motioner eller frågor. På redaeringens uppdrag framlade statens pris- och kar-

Prop. 1979/80: 109 41

tellnämnd (SPK) år 1975 efter utredning ett förslag till teknisk lösning som byggde på ett särskilt clearingsystem. Vid remissbehandlingen möttes förslaget

emellertid av kritik från många håll.

Vår uppgift har varit att förutsättningslöst granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och 20ontilläggen. I direktiven (Dir 1977:81) uttalade chefen för handelsdepartementet, statsrådet Burenstam Linder, beträffande målsättningen i övrigt följande.

Utredarens uppgift skall sålunda vara att undersöka vil-

ka metoder som praktiskt kan användas för att bidra till

att minska de geografiskt betingade prisskillnaderna på eldningsolja och bensin eller för att på annat sätt kompensera de högre kostnader som vissa förbrukare av dessa produkter f,n. får vidkännas på grund av sin boendeort. En utgångspunkt för arbetet skall vara att resultatet inte får innebära att en tyngande och kostsam administration byggs upp.Tidigare utredning har visat att det är tekniskt svårt att åstadkomma ett självfinansierande utjämningssystem som ger rimliga förändringar av prisnivån för alla förbrukare av eldningsolja och bensin. Utredarens förstahanésuppgift bör likväl vara att försöka utarbeta ett sådant system. Utredaren bör emellertid också kunna ange andra möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontilläggen. Utredarens överväganden bör göras mot bakgrund av det ansträndada statsfinansiella läget. Regeringen har i prop 1976/77: 150 framhållit att de närmaste åren måste inriktas på en strävan att återvinna balansen mellan resursutvecklingen och utgiftsambitionen. Den fortsatta reformpolitiken måste föras i detta perspektiv.

Själva problemställningen rörande företagens kompensation för transportkostnaderna togs upp på följande sätt

i direktiven.

Det av oljeföretagen nu tillämpade systemet med särskilda orts- och zontillägg för olja och bensin har tillkommit för att kompensera oljeföretagen för transportkostnaaer m,m. till längre bort liggande oter. Därmed skall dessa orter tillförsäkras erforderliga leveranser av olja och bensin. För konsumenternas del medför systemet dock avsevärda prisskillnader i olika delar av landet. Jag har förståelse för att det kan uppfattas som orättvist att de konsumenter i vårt land som på arund av

Prop. 1979/80: 109 42

strängare kiimat och längre reseavstånd förbrukar mer

eldningsolja och bensin än andra får betala ett högre

pris. Jag anser därför att möjligheterna till utjämning av kostnaaerna för eläåningsolja och bensin i olika delar av landet ånyo bör övervägas, Problemet med pris-

skillnader på olja och bensin som beror på orts- och

zontillägg har dock visat sig tekniskt svårt att lösa. Ytterligare utreäningsarbete behövs därför innan man kan komma till rätta med denna fråga. Jag vill dock i sammanhanget erinra Om att det inte bara är distributionskostnader som varierar i olika delar av landet. Många anara kostnager är olika höga vilket ofta innebär att varor och andra nyttigheter är dyrare i storstadsregionerna. Att nitjiämna alla dessa olika skillnader är ogörligt inte minst från administrativ synpunkt, Statsmakterna har därför mestadels valt att åstadkomma utjämning mellan skilda regioner och befolkningsgrupper med generella medel. Sålunda utgår kommunala skatteutjämningsbiärag för att man i praktiken skall få bättre ekonomiska betingelser för befolkningen i fattigare kommuner.

1.2 edninasarbetet

SPK:s utredning i ämnet var i allt väsentligt inriktad vå ati utforma ett specielit Clearinacsystem för utjämninc av orts- och zOntilläga Vårt ucpdrag innefattar en belivsning av olika tänkbara alternativ till lösning. För att få innebörden av oli - fu alternativ klarlagd, men också i syvåite att konkretisera själva fråceställningen nar vi ansett oss böra x<omplettera det recan föreliggande materialet i olika hänseerden. Vi har dock i möjligaste mån begränsat oss till bearbetning av redan föreliggande material. Om de sålunda gjorda undersökningarna

kan några påpekanden göras.

Genom bearbetning av viss energistatistik har så långt möjligt oljeleveranser till olika kunrdkategorier tagits fram kommunvis. Materialet har sedan tillsammans med uppgifter som ligger till crund för det nu gällande systemet med frakttillägg sammanställts regionvis i oiika alternativ. Uppgifter om ortstilläcgssystemet har

lämnats av Oljekonsumenternas förbund (CK). Med

anledning av olika påpekanden vii remissbehandlingen av SPK:s förslag har vi sökt, efter förfrågan hos fyra

Prop. 1979/80: 109 43

av oljebolagen, belysa förekommande rabattsystem för att klargöra frakttilläggens betydelse i förhållande till nettopriserna på olja. Inköpsförhållanden och prissättning har vidare kartlagts genom en av Sveriges industriförbund gjord enkät hos en rad företag. Upp-

gifter har också erhållits från Hyresgästernas spar-

kasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Kommunernas oljesamköp (KOSAB) och Svenska värmeverksföreningen. Bland annat genom att inhämta uppgifter om s. k. Cargoförsäljning har vi vidare velat ytterligare klarlägga leveransvägarna och därmed sammanhängande aspekter på den inhemska oljemarknadens organisation.

SPK har medverkat genom sammanställning av uppgifter om transportkostnadernas behandling vid prissättningen inom olika branscher. Material rörande taxesättningen för elström har erhållits från statens vattenfallsverk och Svenska elverksföreningen,

Vad sedan beträffar förhållandena i andra länder har vi närmare studerat det i Finland tillämpade utjämningssystemet. Också det norska systemet har granskats. Genom förfrågningar via utrikesdepartementet har vi konstaterat att något utjämningsförfarande inte finns i EG, ej heller i Schweiz och Österrike.

Genom kontakter med ett antal organisationer, av vilka de flesta också yttrade sig över SPK:s förslag, har vi tagit del av synpunkter från olika grupper som berörs av frågan.

Prop. 1979/80: 109 44

2 DEN SVENSKA OLJEMARKNADEN

2.1 Oljeimporten

Sverige importerade under år 1978 33 milj m? av olika oljeprodukter till ett sammanlagt värde av 14 miljaraer kr. Av den totala importen utgjorde råoljan till raffinaderier inom landet något Över 18 mil: m? eller ca 54 2. Återstoden var färdida petroleumprodukter från ra£fiinaderier i andra länder, Den totalt importerade volvmen minskade något i förhållande till år 1377 aå den var 36 milj m?. Den närmare fördelningen mellan olika produktslag liksom förändringarna mellan åren 1977 ocn 1978 framgår av tabell 2:l.

Tapeli 2:1 Import av oljeprodukter under 1977

och 1978

Källa: Oljemarknaden nr 12, fjärde kvartalet 1978

(Kvartalsrapport från SPK)

De i tabellen angivna beteckningarna för de olika eldningsoljekvaliteterna som normalt också används i fortsättningen kräver följande förklaringar.

Prop. 1979/80: 109 45

Eldningsoljorna uppdelas från den tunnaste, eo I, till den tjockaste, eo V. Tunn eldringsclja används huvudsakligen för uppvärmning av småhus och mindre och medelstora hyresfastigheter. Till den tunna eldningsoljan räknas också eo II, som dock endast används i begränsad omfattning. Eo II importeras inte. De tjockare kvaliteterna, eo III och eo IV används för uppvärmningsändamål i större fastigheter, i värmecentraler och vid produktion av fjärrvärme. Eo IV används dessutom i stor utsträckning i industrin. Den tjockaste kvaliteten, eo V, går förutom till industrin till större an” läggningar för kraft- och värmeproduktion. Beteckningarna NS och LS står för normalsvavlig dvs. olja

med ett svavelinnehåll på mer än 1 viktprocent och lågsvavlig dvs. olja med ett svavelinnehåll på högst

1 viktprocent.

SaucGi-Arabien, Iran, Storbritannien, Förerade Arabemiraten och Nigeria var de största råoljeexportörerna till Sverige. Av motorbensinen importerades huvuddelen från raffinaderier i Danmark, Finland och Belgien. Importen av tunn eldningsolja kom i första hand från Sovjetunionen, Storbritannien och Danmark. Huvuddelen av de tjocka eldningsoljorna importeras från Sovjetunionen.

Praktiskt taget all import av råolja eller raffinerade oljeprodukter till Sverige sker med tankfartyg. Från fartygen pumpas oljeprodukterna genem rörledningar in i s.k. Oceancisterner, vanliger lokaliserade till större kuststäder (kustdepåer). I de fall oclieprodukterna utgörs av råolja pumpas denna till en till raffinaderiet hörande cistern, Efter raffinering går de färdiga produkterna till raffinaderiets olika cisterner eller till kustdepåer. Dessa produkter, liksom raffinerade

oljeprodukter som importeras till kustdepåerna, leve-

reras med tankbil, järnvägstankvagn eller tankfartva. En

mindre del går via inlandsdepåer som är placerade på

centrala orter. Vissa större industrier, kraftverk etc, importerar själva en betydande del av de oljeprodukter de förbrukar.

Prop. 197980: 109 46

2.2 FÖrbrukningen förbrukningen av oljeorodukter brukar vanligtvis belysas med uppgifter om leveranser. Den totala förbrukningen av drivmedel och flytande bränsle i Sverige uppgick år 1978 till 30 milj m?. Det innebär en minskning jämfört med år 1977 med ca 5,3 %. Tabell 2.2 visar leveranser av olika Dbrodukter.

Tabell 2:2 Leveranser av oljeorodukter direkt till

konsumentar resp. återförsäljare (exklusi-

ve bunkring för utrikes sjöfart) under 1977

och 1978

Urjor år 1978 gick 33,5 3 av den totala förbrukningen av samtliga oljeprodukter till fastighetsuppvärmning medan 29 § gick till transporter, 26,5 % till industrin

och 4 § till kraftproduktion.

Närmare uppgifter om värdet av förbrukningen är svåra att få fram. Genom att tillämpa vissa genomsnittspriser för de olika produkterna kan enligt SPK med hjälp av ovannämnda leveransuppgifter ett ungefärligt totait försäljningsvärde inkl. skatter och avgifter uppskattas till 23 miljarder kr för år 1973.

Prop. 1979/80: 109 47

2.3 Oljebranschens struktur

Elva rikstäckande företag - ARA-bolagen AB, Svenska BP Aktiebolag, Svenska Esso AB, Svenska Fina AB, Svenska Gulf Oil AB, Mobil Oil AB, AB Nynäs-Petroleum, Oljekorsumenternas Förbund, Svenska Petroleum AB, AB Svenska Shell och Texaco Oil AB - svarar för den dominerandåe delen av Sveriges oljeförsörjning. Åtta av dessa oljeföretag är dotterbolag till internationella storföretag. De tre Övriga företagen är de svenskägda AB synäs-Petroleum, tillhörande Johnson-koncernen, OK och det statliga bolaget Svenska Petroleum AB (SP). Vid sidan av de rikstäckande oljeföretagen verkar på marknaden ett relativt stort antal medelstora och minäre oljeföretag oftast med lokal anknytning. De köper i huvudsak sina produkter från de rikstäckande företagen men kan också köpa direkt från utländska leverantörer. Flertalet av de lokalt verkande företagen har huvuddelen av sin försäljning koncentreracå till eo I och/eller till olika typer av tjocka oljor.

Shell och BP har egna raffinaderier i Göteborg och Nynäs i Nynäshamn. OK har tillsammans med Texaco ett raffinaderi vid Brofjorden - Scanraff - vilket togs i drift under 1975. Nynäs driver också raffinaderiverksamhet i Malmö och Göteborg där framställningen är kencentrerad till asfalt.

Raffineringskapaciteten i Sverige framgår av tabell 2:3.

Prop. 1979/80: 109 38

Tabell 2:3 Raffineringskapaciteten år 1977

Nynäs, asfaltraffinaderier i Malmö och Göteborg 0,5 Totalt 21,1 Källa: Prop. 1978/79:115

Kapaciteten vid de svenska raffinaderierna - 21,1 milj ton råolja - motsvarar ca 82 3 av den totala inhemska förbruk-

ningen 1978. Den faktiska produktionen under år 1978 upp-

gick till ca 735 % av den nominella kapaciteten. Under samma år utgjorde den inhemska produktionen ca 54 3 av den totala tillförseln av oljeprodukter till den svenska marknaden. Skillnaden mellan den nominella kapaciteten och det faktiska utnyttjandet beror bl.a. på att det under större delen av 1978 varit ofördelaktigare att raffinera

råolja vid eget raffinaderi än att köpa in färdigproduk-

ter från raffinaderier på kontinenten. Under det sista

kvartalet 1978, då priserna på de nämnda färdigproduk-

terna steg mycket kraftigt, var dock utnyttjandegraden vid de svenska raffinaderierna nästan 90 3.

De internationella oljeföretagens svenska dotterbolag täcker huvudsakligen sina behov av råolja och raffinerade oljeprodukter genom köp från moderföretagen. Genom de internationella oljeföretagens diversifierade råoljeförsörjning kan dessa företag antas vara mindre sår-

bara för störningar i råoljeledet än äe företag som her

få inköpskällor. Nynäs importerar råolja huvudsakligen från Nordsjön och Sovjetunionen. Rafiinerade produkter importerar Nynäs främst från Sovjetunionen. OK köpte, före Scanraffs tillkomst, raffinerade produkter från några av de stora internationella oljeföretagen enligt

Prop. 1979/80: 109 49

kostnadslångtidsavtal som dock i stor utsträckning var

kör mässiat relaterade till Rotterdammarknaden. Numera

och per OK sin råolja av internationella oljeföretag direkt från oljeproducerande länder.

De elva rikstäckande oljeföretagen svarade under år 1978 för 94,2 3 respektive 95,3 %& av äen totala försäljningen i landet av bensin och dieselbrännolja. Av den totala försäljningen av eo I svarade dessa företag samma år för 91 §. För de tjocka eldningsolje-

kvaliteterna III-V varierade deras sammanlagda mårknäds-

andel mellan 66,1 3 och för eo V LS och 100 3 för eo III NS.

Som framgår av tabell 2:4 var OK och Shell under år 1978

liksom år 1977, je två största företagen oå bensinmark-

naden med andelar av den totala bensinförsäljningen på 18,2 respektive 17,2 %. Som tidigare nämnts svarade år 1978 de elva ledanae oljeföretagen för 94,2 % av försäljningen av bensin inom landet. Övriga bensindistrioutörer är i första hand AB Svenska Uro-X (ägt av Castrol AB inocm Burmah-koncernen) ach Skandinaviska Bensin AB Din-X (dansk-ägt).

Beträffande dieselbrännolja var Shell störst - 18,6 % närmast följt av BP med 16,0 3. OK och Shell hade de största andelarna av marknaden för eo I, OK med 16,9 och Shell med 14,7 3 av den totala försäljningen av

eo I. På marknaden för tjock eldåningsolja var år 1978

OK störst när det gäller eo III - 28,8 respektive 15,6 % för normal- och lågsvavlig kvalitet. Normal- och lågsvavlig eo IV såldes mest av Nynäs och OK - 23,38 3 respektive 19,4 3 av den totala försäljningen. När det

gäller eo V sålde Nynäs 34,1 3 av den normalsvavliga kvaliteten och BP 33 % av den lågsvavliga kvaliteten.

Förutom de elva rikstäckande bolagen säljer ett antal mindre företag dieselbrännolja och eldningsoljor. De 4 Riksdagen 197980. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80 109 50

gL6L O'ef 22 £'0 2. [9 08 92 19 see 0'coL - - - STA

Lt6L 9Uuc vb L'0 ev 25 ZS t'8 90 O'fE 0001 - - -

B/6l 2 9 ov I'bE 9 Ib 06 Or Bf02 O'00L - - - (3ua201d) SN

A L6L vs sz 9'sE 102 9 O'8 20 222 O'00L - - - -

BLEL vs HL SU 8'r 2 9'0 €fL b'6l Le öv ZM Z'll O'001 ST 8L6T AI 2Z46L 20 YZ l'2 vb 9 so v'Bl 4'lZ ZOOL 64 SB IL O'001

UYIO BLEL 62 b'6 OR 0 8 €£0 B'E2 Bbl BL YI I'v v'6L O'00L LLET SN efiosbutupig AI IB LLEL G6'BL I'vl bl Iz 2 £f0 b'9l B'BL 9 O'S BE O'00L JPf2puespeusxyrewu

9'St O'00L BLOL vbrL bf SE BS 09 SA E'SL LL IG Il'9 98 $1

III LE O'9 28 BE vv 28 9” O'6L 6'EL LB EE BS LSL O"00L

BLOL 29 LOL öv pt ES 20 v'Sl BZ 202 AZ 95 O'00L suabed310J2al10 SN

III LLEL 26 86 Ov'S LE O'8 0 O'OL SteZ SA bt Iv 08 O"00L

BLOV IM S'6 v'9 D'v LL IS: U6 69 el opÄL LL 0'6 0'001

I LIE UT Yu 6'9 b'€ 9 LZ v'6 LOL OSSE et 89 99 0001

p:z -UUPL[ISILg £L'P BLEK SO OM L'6 9'€ b'2l Al! Lot O'OL 9BL L"E S'6 0001 TT24P1

ef LLEL SO AA o'ot ve 2t28t 2 IL v'ELl BL 8" 6'6 22: 0001 to 0 T:z

BLOL LO Svt Set 6'l ll äv gr TB tt USB O'00L - [12402

utsuag LLEN bl Bel ed 22 Uv S'v 2'6l bt 2'8 Lv O'001t - - 2S

bBea.0og — eITEN O2exal Pb LIgOW SBUAN LL3YS Ewing OSS] eutd 2tng LUAN väv då X0 dS

Prop. 1979/80: 109 tan

flesta av dessa har dock. liten försälining av 20 V. Till denna grupe av företag, som vart och ett har liten andel av den totala marknaden, hör bl.a. Ahimarks 2ränsle AB, Karlstad, G & L Beijer AB, Malmö, AB Linné Dahlilöf & Co,

Göteborg och AB GOljeenerqi, Skärhamn. En mindre grupp företag säljer huvudsakligen eo Vv. Dessa företags sam-

manlagda marknadsandel var år 1978 33,9 % för lågsvavlig eo V respektive 20,8 3& för den normalsvavliga

kvaliteten. Exempel på sådan företag är Scandinavian

Trading Co AB, Stockholm, A Johnson & Co HAB, Stockholm, And Smith AB, Stockholm och Sannes AB, Göteborg (dotterbolag till Beijerinvest AB).

I fråga om de närmare formerna för distributionen av de olika oljeprodukterna kan följande nämnas.

Bensin säljs till konsument genom särskilda försäljningsställent, som i de flesta fall drivs av fristående återförsäljare. De oljeföretag som driver försäljningsställen i egen regi är främst OK och Esso. Även övriga oljeföretag har ett mindre antal försälninasställen i egen regi. Direktförsäljningen av bensin till storkonsumenter är relativt liten - mindre än 4 § av den sålda bensinen levererades under år 1978 direkt från oljeföretagens cisterner.

Servicestationrer (bilvårdsanläggningar) kan drivas i kombination med sidorörelser, t ex kiosk, servering, butik och rum för övernattning. Bensinstationer brukar definieras som försäljningsanläggningar med flera pumpar och med särskild expeditionslokal för försäljning av smörjoljor och tillbehör men utan möjlighet till service- och reparationsarbeten. Med automatstationer avses här försäljningsställen med enbart sedelautomater. Sinaelanläggningar slutligen är anläggningar med en eller flera oumpar men utan tillgårg till särskilda ickaler eller serviceanordningar. Gemensamt för flertalet av dessa försäljningsställen är att återförsäljaren är skyldig att inköpa hela sitt behov av petroleumerodukter från det oljebolag med vilket kontrakt tecknats. Endast i undantagsfall saluförs ett märke tillsammans med ett eliler flera andra märken - - s k samstationer.

in [9

Prop. 1979/80: 109

Antalet försäljningsstälien för drivmedel per den 1 januari 1978 uppgick totalt till 4 906 varav 3 696 utgjorde servicestationer, 353 bensinstationer, 197 automatstationer och 660 singelanläganingar. I jämförelse med den 1 januari 1977 har totala antalet försäliningsställen reducerats med 212 enheter - från 5 118 till 4 906 enheter.

Det är främst singelanläggningarna som har minskat i antal. Under 1977 minskade antaiet sådana anläcgningar

med 110, från 779 till 660. 96 singelarläggningar blev

nealagda under 1977. även servicestationernas antal minskaae - från 3 745 till 3 696 - varvid 102 nedälades.

Dieselbrännolja såldes år 1978 till ca 60 3 direkt till [C konsumenten av ol5ebolacen. Dieselbrännolja, som såldes via återförsäljare, distribuerades huvudsakligen över bensinstationer.

Av eo I såldes år 1973 ca 84 3 direkt till konsument av oljebolagen. Övrig eo I levererades av särskilda återförsäljare och distributörer. De tjocka eldningsoljorna såldes i första hand direkt till förbrukare av de stora oljeföretagen. Mottagare av dessa produkter är huvudsakligen industrier, fjärrvärmeverk och vissa större fastighetsiöretag.

Vid försäljning av eldningsolja använder sig de större oljeföretagen i varierande grad av olika typer av återförsäljare. Av en undersökning som SPK gjort och som avser förhållandera den 1 januari 1978 framgår att ca 3 &00 mellanhäncer verkar hos nio av de stora oljebolagen (CK och SP är inte med i undersökningen). Av dessa mellanhänder är ca 2 800 ackvisitörer eller platsombud som verkar i oljeföretagets namn. De skaffar nya

Prop. 1979/80: 109

kunder och sköter delvis ordermottagning, medan fakturering och transport i regel handhas direkt av oljeföre-

tagen. Återstoden - ca 1 000 - är agenter, återförsälja-

re och distributörer, som verkar i eget namn. Av det totala antalet mellanhänder vid eldningsoljeförsäljning är ca 350 engagerade i transport.

Gemensamt för flertalet mellanhänder är att de endast representerar ett enda oljeföretag. Vissa av dem ca 250 - är dessutom dotterföretag eller på annat sätt helt knutna till oljeföretagen.

Förutom nu nämnda återförsäljare finns ett mindre antal fristående återförsäljare s, k. independents eller jobbers, som från olika oljeföretag köper och säljer oljeprodukter utan att ange visst oljeföretags märke eller emblem.

En närmare beskrivning av de nu nämnda mindre och medelstora säljarna av eldningsolja som verkar vid sidan av eller som återförsäljare åt de stora oljeföretagen lämnas i avsnitt 8.4.4.

2.4 Storförbrukarna

Leveranser av tjock eldningsolja till industrier, värmeverk, kraftvärmeverk m m sker mycket ofta i tankfartyg och i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytning till ortstilläggen. Förbrukarna har i regel egna mottagnings- och lagringsdepåer och ombesörjer själva transporterna till produktionsanläggningarna.

Nu nämnda leveranser i hel eller delad fartygslast benämns i fortsättningen cargo. De kännetecknas utöver det redan nämnda också vanligen av att priset vid en sådan leverans är ett rent nettopris, dvs skatter och avgifter tas inte ut. Köparen är då registrerad som

Sd Prop. 1979/80: 109

skattskyldig hos riksskatteverket (RSV) och har att sva” ra för inbetalning av skatter och avgifter i samband med förbrukningen av oljan. På grundval av förfrågningar hos ett stort antal oljeföretag kan andelen cargoleveranser av totalt levererade volymer under år 1976 uppskattas till ca 10 § när det gäl-

ler eo I och inemot 60 3 ifråga om tjocka eldningsoljor.

för att få industrins cargoköp närmare belysta har på utred n ingens anmodan Sveriges industriförbund gjort

b fv) SH [0] O Rj M 3 3 M [07 Mm 3 [0] a Le Mm förbrukning år 19576 m” köpte ca 735 §& av olianr i cargoferm.

Inom massa- COCA papperscoranschen ucpnandlas så gott som tjockolja cargo. Totalförbrukningen (även en minagel tunn eläringsolja som köps från depå) var år 6 ca 1 800 0090 a”.

för kemibranschen, där 16 företag tillfrågades, gällde . - on a = 3 osa s att av den totala förbrukningen - 750 000 m” - inröctes ” ca 630 000 mm? i form av cargolaster.

även i många av dessa branschers inlandåsbaserade anläggningar används cargoköpt olja. Industrierna disponerar

då lagringsutrymmen i anslutning till importham-

narna och lanrästransporten av eldningsoljan sker i företagets egen regi - i vissa fall utnyttjas returfraktsystem.

Av utrearingens egna undersökningar framgår att tjiockoljeförsörjningen till malmfälten i Norrbotten tillgår så att oKAB till egna cisterner i Luleå köper cargolaster. Oljan transvorteras sedan vidare tili gruvorna på järnväg.

in nn

Prop. 1979/80: 109

Den kraft- och värmeproducerande industrin fyller i allr väsentligt sitt behov av tjock eldningsolja genom cargoköp.

Ett antal mellansvenska kommuner är delägare i oijebolaget EFO Oil AB som importerar tjock eläningsolja till Norrköping, Oxelösund, Stockholm och Gävle för användning i delägarnas kraft- och värmeproducerande anläggningar. I Stockholm och Norrköping finns anläggningarna i direkt anslutning till importhamnen medan vidaretransporten till andr. kommuner sker med mincre tankfartyg, järnvägstankvagnar och tankbilar. Bolagets

import under år 1977 uppgick till ca 2 milj nm.

Det bör påpekas att de nu lämnade uppgifterna om storförbrukarnas cargoköp av eldningsolja är några år gamla.

2.5 Priser, skatter, avgifter och rabatter

Prissättningen på de olika oljeprodukterna kan belysas med vissa uppgifter hämtade ur SPK:s kvartalsrapport IOljemarknader Nr 13 första kvartalet 1979. Där redovisas bl a tre huvudkomponenter i det pris exklusive skatter, avgifter, orts- och zontillägg som bestäms för de enskilda produktslagen. Det gäller inportpris (alt råolje- och raffineringskostnad) ol:ieföretagens

pålägg och detaljistpålägget.

För bensin (99-oktan) var det genomsnittliga importpriset under första kvartalet 1979 74 öre per liter. Oijeföretagens genomsnittliga pålägg för samma produkt upp” gick till 12 öre per liter vid stationsförsäljning. Detaljistpålägget var ungefär 21 öre per liter vid betjäning och 15 öre per liter vid självbetjäning.

Prop. 1979/80: 109 56

Ifråga om eo I uppgick det genomsnittliga importpriset till 724 kr per m? under första kvartalet 1979. Det genomsnittliga pålägget has bolagen hade ett negativt värde, eftersom det genomsnittliga importpriset kom att överstiga det genomsnittliga försäljningspriset - för villaförsäljningen med 99 kr per m? och för övrig försäljning med 78 kr per m?

Sedan den 9 juni 1979 gäller följande högstpriser. 2 kr 23 öre per liter för bensin (99-oktan). 95 öre per liter för dieselbrännolja som säljs från pump och 90 öre per liter vid övrig försäljning. För eo I var högstpriset 360 kr per m” och för eo II 800 kr per m?. Prissättning-

en på tjocka eldningsoljor är f.n. fri.

I tabell 2:5 anges vilka grundpriser de större oljeboiagen tillämpade för vissa oljeprodukter den 30 juni 1979. Grundpriset innefattar skatter och avgifter men inte rabatter och orts- och zontillägg.

I detta avsnitt lämnas endast en kortfattad redogörelse för skatterna och avgifterna. Till de närmare formerna för beskattningen återkommer vi i avsnitt 8.2.

För motorbensin utgår bensinskatt enligt lagen (1961:372) om bensinskatt. Efter höjning den 27 april 1978 är skattesatsen 68 öre per liter. Enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt utgår sådan skatt på motorbensin med 34 öre per liter.För dieselbrännolja utgår energiskatt ned 40 kr per m?. Dessutom beskattas förbrukningen av dieselbrännolja som drivmedel i form av kilometerskatt. För tunn- och tjock eldningsolja tas energiskatt ut med 40 kr over m?

Särskild beredskapsavgift utgår för energiskatteplik-

tig bensin med 7 öre per liter, dieselbrännolja med 2,2 öre per liter, eldningsolja och bunkerolja med 22 kr

Prop. 1979/80: 109 in fö

per m? enligt lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter. Avgiften som tillkom för att finansiera beredskapslagring av oljeprodukter höjdes den 1 juli 1978 med 4 kr per m? för dieselbrännolja och eldningsolja. Höjningen orsakades av behovet av stöd till prospektering efter olja och naturgas.

E

ga (b5P8 (2588 A SbB OB. 06L - - - - - - - - -25e)

03 51

gu/AY (p008 (008 6L6T A 008 Ove. OM - - - - = = - - Paw

03 SN

(9556 I2LPIIPAY JaWUe]SSuasaAD

AI gi (pOP6 (v526 (4056 (6928 B6/ OB OSB 088 068 Ost

03 Ss1 - -

(9506 (4068 (NG (064 (6061

AI ga

bI6L 290 CER 028 Uv2B8 OR Of.

03 SN - -

111 (95011 (0601 (4 (,U6OL (6088 — (NAS

UNT gt/AA

BB O6OL 086 OVOL U6S OL8 235tudo133u - OLM -

03-111 §1 Of URA3

(95801 (p0LOI (pMICL(2093 (,GLGL (G098 — "El

gu

UP BB OZON 056 Sr6

04 SN - un du 3 J3JYNPOsdafjn (095 (£098 a0r1dreasTe11PAx)

E (£998 (098 098 228 I utav 098 098 098 098 098 uapeuyaPuaf €3 - -

c (ottaYuea HOS

0'06 006 0'06 O'D6 0'n6 0'D6 006 006 u'n6 0'06 0'06

el IIJLGLA PSSLA ouuresg|asarg - -

10 ( JOg [0 fPeriRd UnLIEIS plasauat

1/340

Jasttdpunsab6 - s6 S6 s6 s6 s6 s6 s6 S6 - s6 s6 s6 ALLPAUET — — — — — —

1bipiawes

0'£22 0'£22 O'f2c O'£22 Me O'£22 092 O'St2 0'£22

uUPT10-66

- - - -

suabreja.sngalt

guotaens sabue gW/ Ut uu u u

[/3.40 AY

SYD £22 £22 £22 £22 £22 £22 fux fee fee

- - - - uamw 09 Ol Si OK

fottaaner Ar ” 0) = = > studisboy

uoz-f)

0'1z2 0' 0' O'tec O'ble O'tI2 O't2 210404

UP1l40-/6

122 127 " n " - - - - - -

tl9yvl I (vores dund apuebr2s.3n0n Ulatauab UI SHAag L/340 pia ” ” u

122 612 (22 ler 122 122 122 (Ze (22 122 (22 - -

stadsburuefaagAjurs fo ua u nn " ttANUPI/ 4awnoYy

uPIYU-f6 [ATA 0o't12 0" p'ti2 L'S02 o' o'oLz 0602 042 spuwet

Std

212 Le " " u - - - -

Lt stud2sboy Stj jUOLTe2S Stdd UtSUag u uu u

L/220 Bbellt2s240g sPy

112 s12 tl? 12 il 112 £12 lc 12 Lu: Li2

- - e17232p

JAbEjoR u "n ov 211875 oo sassy HEJA1GLJ o9exa] Pd " " on

Ler x-nun

0551 enig Jing

G (2 (€ (bv (G ( (Zl

dS 9

sy Prop. 1979/80: 109

Från och med den 1 april 1978 uttas på bl a råolja och mineraloljeprodukter avgift enligt föroräni isen (1977:1119) om farledsvaruavgift. Avgiften - 2 kr per m” fö ör bensin, dieselbrännolja och eldningsolja - skall gå till sjölartsverkets kostnader för farlederna.

Sammanlagt utgår skatter och avgifter på bensin med 109,2 öre per liter, på dieselbrännolja med 6,4 öre per liter

(kilometerskatt tillkommer) och på eldningsolja med 64 kr

per m”.

Vid jämförelse mellan de olika företagens grundpriser måste hänsyn också tas till återbäring och andra r av rabatter. Uppgifterna i det följande har rämtats från den tidigare nämnda kvartalsrapporten från SPK.

I detta avsnitt redovisas i huvuddrag vilka rabatcer [A som förekommer. Frågan tas upp närmare i avsnitt 6.2, då de regionala aspekterna kommer att belysas

Vid försäljning av drivmedel från bensinstation til lämpar f.n, Esso, Fina, Nynäs, OK och Shell nå av återbäring eller rabatt. I nedanstående ta nas en sammaniattning av rabattförmånerna.

Företag Återbäring - rabatt Esso Bonus 2,5 öre ber liter vid kön av

sammanlagt minst 200 liter | Fina Återbäring 1 3 Nynäs återbäring 2 öre per liter årivmedel

till "helkund" (såväl bil- som villaägare) OK Återbäring som fastställs årsvis. Återbä-

ringen uppgick 1977 till i gencmsnitt 2,1 3 yt 2 Shell Återbäring 2 öre per liter vid kön av sam-

manlagt minst 250 liter,

Prop. 1979/80: 109 60

Vid försäljning av eo I till villaägare lämnar flertalet oljeföretag en generell rabatt, s k villarabatt som på flertalet orter den 1 februari 1979 uppgick till 10 kr per mm. OK lämnar i stället för generell rabatt viss återbäring vilken fastställs i efterhand årsvis, medan Nynäs lämnar bonus som också fastställs i efterhand årsvis.

SPK har också redovisat de genomsnittliga rabatterna för vissa oljeprodukter vid försäljning direkt till förbrukare under år 1978, dvs försäljning genom återförsäljare är undantagen. Rabatten utgör skillnaden mellan listpriset (grundpris + ortstillägg) och det faktiska uttagna priset. De redovisade genomsnittsrabatterna är baserade på uppgifter från de större oljeföretagen och är vägda med hänsyn till respektive företags levererade volymer vid direkt försäljning till förbrukare. För fjärde kvartalet 1978 var som exempel denna rabatt för bensin 19,4 öre per liter, för dieselbrännolja 8,4 öre per liter och för eo I 53 kr ber mn? Den högsta genom-

snittliga rabatten - 100 kr per m” - gällde för eo V NS.

I detta sammanhang bör också den s k låavrisförsäljningen av bensin nämnas. Antalet stationer där konsumenterna kan köpa bensin till ett pris som understiger gällande pris vid normal självbetjäning med minst 8 öre per liter uppgick den 1 januari 1979 till 2 657 vilket var 197 anläggningar fler än den 1 oktober 1978. Den dominerande typen

av försäljningsställen för lågprisbensin är den där olika

betjäningsformer förekommer men där lågpris endast tilllämpas vid sedelautomaterna (73,3 % av samtliga lågprisstationer). Av den totala bensinförsäljningen under år 1978 utgjordes 30,6 % av lågprisbensin.

Prop. 1979/80: 109 61

3 ORTS- OCH ZONTILLÄGG

3.1 Inledning

Vid prissättning av petroleumprodukter utgår oljeföretagen från vissa grundpriser som gäller för hela landet för varje företag. I fråga om försäljning av drivmedel och eldningsolja från depå läggs till dessa priser ett ortstillägg. För drivmedel som säljs från pump tas zon" tillägg ut. Av den totala dieselolieförsäljningen tas ortstillägg ut på ca 70 3 och zortillägg på ca 30 5.

Ortstillägg beräknas för 4 045 orter i landet. Vid be-

räkningen utgår man från Göteborg/Lysekil och oljeproduk-

terna förutsätts bli transporterade därifrån till de olika orterna via någon av de större kusthamnarna eller inlandshamnarna i Karlstad och Västerås (se karta på sid 42). I tillägget ingår kostnad för tankfartygsirakt från västkusten till respektive hamn, hamnavgift och körkostnad för tankbil. Storleken av de nu gällande ortstillläggen varierar mellan 18 kr per m? i t.ex.Göteborg och 83 kr i t.ex. Mertajärvi i norra Lappland. Totalt uppgick uttagna ortstillägg till ca 470 milj kr under år 1978.

Det tilläggssystem som tillämpas vid försäljning från pump av drivmedel bygger på en zonindelning av landet (se karta på sid 43). De ovan nämnda hamnarna och deras närmaste ombud utgör 0-zon medan landet i Övrigt indelats i en l-zon bestående av Syd- och Mellansverige samt Norrlands kustland och en 2-zon som utgörs av nordvästra Svealand, de inre delarna av Norrland samt Gotland. I d9-zon betalar förbrukarna gällande grundpris och i l-

och 2-zonerna därutöver ett zontillägg som uppgår till

ett respektive två öre per liter. Totalsumman uttagna zontillägg under år 1977 var ca 33 milj kr, varav ca 23 milj kr i l-zon och 12 milj kr i 2-zon.

Prop. 1979/80: 109

Inporthamnar moi föurnerincasaränser

L ulce

l a tärnoson I Sundsvall

G avle

SN Vasysera s OO Oo ) Stockholn O V ÖR ÅA Morr ko DIDS

(OUTER I Gotland

Nä) OGoie or | O6 | Oskarshamn

-HAUMSTAA halmstad N (ML FU Kolma Kar/Shaåns pelsingåorg & Malms

Prop. 1979/80: 109 Zoningelning

"Luleg:Q-200

- Selle ffa = Ore Umea = Ö-2em on

PV örnsköfdsvit 2 B2en

fd Hirnosand = O-26

oSyndsvall = 0-2;

Karlstad

NO LLko ping = Q-229

Lysekil-0zon (0

Uddevilla"LRos

Oskarshamn = Q:2c0

Gote. 02rGeN2en

Galland ro f-c0A

— "Kalmar 2 Q-200 on

AA fö oo Karlshemn i O-t2n

Prop. 1979/80: 109 64

3.2 Bakarund

3.2.1 Crtstilläggen

Sedan flytande bränslen började förbrukas i större utsträckning i Sverige har vid försäljningen tillämpats varierande pris alltefter förbrukningsortens läge i förhållande till importanläggningarna.

När det gäller eldningsoljeförsäljningen, som fick en mera betydande omfattning i slutet av 1940-talet, har oljeföretagen tillämpat olika former av ortstilläggssystem, Man har fastställt särskilda frakttillägg i

kronor per m? för leveransorterna alltefter dessas be-

lägenhet i förhållande till hamnarna.

Fram till år 1966 förekom ifråga om ortstilläggsberäkningen ett visst informellt samarbete mellan oljeföretagen, som viG försäljning också i huvudsak tillämpade sanma ortstilläggslista. Under den tiden byagde tillläggsberäkningen på den då vanligaste distributionsvägen för eldningsoljor, oceantransport till importhamn > lagring i importhamn - järnvägstransport till inlandsdepå - lagring i inlandsdepå - biltransport till konsument.

Sedan biltransporterna utvecklats och oljebolagens inlandäsdepåer successivt kommit att förlora i betydelse reviderades ortstilläggssystemet år 1966. Det praktiska arbetet med denna revision gjordes av OK. De tillägg som fastställdes bestod av tre kostnadselement.

1. Importtillägg dvs, skillnaden i fraktkostnad mellan

importshamnen och Göteborg.

Na Hamnavgift i importhamnen. 3. Körkostnad för full tankbil till och från leverans-

orten exklusive kostnad för lastning och lossning.

Prop. 1979/80: 109

Till hösten 1969 ingick i ortstilläggen för vissa orter även ett tilläga motsvarande kostnaden för extra vinterlagring i importhamnen jämfört med Göteborg.

Spännvidaen i 1966 års ortstilläggslista markeras av

Aa . 3 extremvärdena 4 kr per m? i Göteborg och 55 kr per m i Karesuando.

Efter en revision den 1 oktober 1972 höjdes ortstillläggen med några kronor per m?. Det lägsta tillägget var därefter 8 kr per m? och det högsta 51 kr per m?. Genom slopandet av vinterlagringstillägget hade nivån i Norrland sjunkit något.

Under den högstprisreglering på oljeprodukter som gällde mellan december 1973 och juni 1975 var ortstilläggen oförändraae. Vid revideringar åren 1975 och 1976 höjdes tilläggen så att de år 1977 varierade mellan 10 och 64 kr per mn?

Från och med den 1 januari 1978 har en viss principiell omläggning av ortstilläggssystemet vidtagits. Nu gälilande oraning beskrivs i avsnitt 3.3.1.

Vid den högstprisreglering som f.n. råder för bl.a. dieselbrännelja och eo I har SPK fastställt att tillägg till nögstpriset får göras med de ortstillägg som tillämpades år 1978. 3.2.2 Zontilläggen

För bensin, fotogen och dieselbrännolja var landet från början inaelat i sex olika pPriszoner, 0O-zon, 1-zon, 2-zon, 3-zon, 4-zon och 3-20n. I de olika zonerna togs tillägg ut med så många öre per liter som motsvaras av zonens nummerbeteckning. Utanför högsta priszon förekom dessutom vissa s k frankoplatser, där frakttillägg utgick med belopp över högsta zontillägg. 5 Riksdagen 1979/80. I samt. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 66

zZontilläggssystemet användes även under andra värläskriget vid den ransonerade försäljning av drivmedel son då förekom. Efter andra värläskriget reviderades zontiilläggen av statens bränslekommission och statens coriskontrollnämnd och en ny zoninåelning fastställdes av sistnämnda myndighet i början av 1946.

Zonindelningen har sedan år 1946 varit föremål för upprepade ändringar. Så länge drivmedlen var underkastade prisreglering godkändes ändringarna av priskontrollrämn-

den. Därefter har ändringar i allmänhet skett På initia-

tiv av ett eller ilera oljeföretag.

I oktober 1967 slopades zonerna 3, 4 och 5. Samtidigt utvidgades 0O-2a0nen till att omfatta en rad hamnstäder med importdepåer och deras närmaste omgivningar. Tidigare hade andast Göteborg, Malmöhus län och Stockholm räknats till Ö-zon. Åtgärden vidtogs av OK i avsikt att utjämna prisskillnaderna mellan olika delar av landet. Av konkurrensskäl anpassade sig de övriga oljebolagen omedelbart tiil den ändrade zonindelringen.

Oljeföretagen har under åren i huvudsak tillämpat samma zontillägg. I början av år 1973 införde dock Esso ytterligare en zon med ett tillägg av 3 öre ber liter. Vic den höcstprisreglering för bl.a. ärivmedel som infördes i december 1973 fastställdes som enhetliga zontillägg för samtliga bolag de tillägg som tillämpades av aila bolag utom Esso. Sedan höcstoprisregleringen avvecklades den 30 juni 1975 har samtliga oljeföretadg tillämpat det zontilläggssystem som gäller i dag.

När det gäller zontilläggssystemet synes något formellt samarbete mellan oljebolagen inte ha förekommit. Att tillämpningen ändock varit så enhetlig beror i huvudäsak på konkurrenssituatiocnen. I samband med den nuvarande prisregleringen har SPK fastställt att tillägg till det gällande högstpriset för driv-

får göras med de zontillägg som gällde år 1973

Prop. 1979/80: 109

3.3 Nuvarande ordåanina

3.3.1 Oristilläggen

Je ortstillägg som tas ut vid depåförsäljning av dieselbrännolja och eldäåningsolja fastställs i samarbete mellan vissa av de stora olicföretagen. En arbetsgrupp med representanter för OK, Esso, BP, Snell och Nynäs utarbetar riktlinjerna för ortstilläggsberäkningen. OK utför där” efter det tekniska beräkningsarbetet. Samtliga medlemmar i SPI erhåller den färliiga ortstilläggsförteckningen och ersätter samtidigt OK:s kostnader. Övriga oljeföretag anpassar sig också till de fastställda ortstilläggen.

Ortstilläggen består även eiter den ll januari 1978 av tre kostnadskomponenter - tanktärtygstrakt, namnavgiit och bilfrakt.

Den revidering av ortstillädgden som gjordes under hösten 1977 inrebar delvis en ändring av förutsättningarna för

illäggsberäkningen. Tidigare utgick man ifrån att huvudparten av de raffinerade orodukterna importerades

till landet från Rotterdam. Den i ortstillägget ingående

tankfartvygskostnaden beräknades däriör som skillnaden mellan frakten Rotterdam-Göteborg och Rotterdam - respektive importhamn, Eftersom numera en stor del av orodukterna kommer frår raffinaderier i Sverige - huvudsakligen på västkusten - har tankfartygsfraktdelen i ortstillläggen ändrats till att omfatta hela frakten västkustenrespektive Aamn. Det medförde samtidigt att den fraktkostrad för transporten mellar Rotterdam och Cöteborg som tidigare varit inkalkylerad i grundpriset utgick.

Det nu svällande systemet bygger således på att oljeprodukterna förutsätts fraktas med tankfartyg från västkusten till någon av de tidigare nämnda 20 hamnarna (se sic, 42 ). På dessa ställdes ursprungligen dels kravet på

viss storlek dels kravet på att minst två oljeföretag

skall ha depåer i hamnen. Efter lagring i hamnen anta

Prop. 1979/80: 109 68

oljan blir distribuerad med tankbil till förbrukare i hamnens tätortsområde eller i ort utanför hamnens transportzon.

Den tankfartygsfrakt scm ligger i ortstilläggen beräknas med utgångspunkt från uppgifter om fraktkostnader som hämtas från vissa internationella noteringar (Worldscale och Afra). I nu gällande ortstillägg varierar denna fraktkostnad mellan 6 kr 85 öre per m? för Göteborg och 22 kr 50 öre per m? för Västerås. Hamnarnas storlek påverkar fraktkostnaden. Lukeå har sålunda en lägre fartygsfraktdel - 13 kr 97 öre per m? "i ortstillägget än t.ex, Umeå som har 17 kr 28 öre per m”.

Hamnavgizten beräknas i kronor per m”. Under 1978 var den lägsta avgiften i kr 80 öre boer m? (Göteborg) och den högsta 4 kr 10 öre per m” (Gotland).

För var och en av hamnarna bestäms ett visst tätortsområde inom vilket samma ortstillägg skall tillämpas. För detta område beräknas en genomsnittlig körsträcka som är vägd med hänsyn till leveransvolymen till olika olatser inom området. Bilfraktkostnadsdelen i tillägget för tätortsområdet räkras fram med en viss kilometertaxa. Kostnadsberäkningen bygger på att varje enskild 2 Sc ; 2 5 leverans görs med full tankbil om ca 35 m”.

Sedan de 20 hamnarnas crtstilläcg fastställts på nu beskrivna sätt tas tilläcgen för Övriga orter fram genom datorbearbetning. I datorn finns iagrat bl. a. uppgift om till vilka hamnar de olika orterna är hänförliga och avståndet i kilometer mellan hamnen och orten. Ortstilläggen erhålls genrom att till Aamnorterna adderas den summa för bilfraktkostnaden som räknas fram med hjälp av nyssnämnda kilometertaxa.

För vissa orter korrigeras ortstillägsen med hänsyn till att leveranser också sker från andra än de nämnda 20 hamnarna.

Prop. 1979/80: 109 69

Genom datorbearbetning av uppgifter om OK:s leveranser under år 1977 och de för år 1978 gällande oristilläggen har OK beräknat de i förhållande till volym vägda genomsnittliga tilläggen för olika produkter. För dieselbrännolja blev genomsnittet 33 kr 70 öre per m?, för eo I 32 kr 65 öre per m? och för de tjocka eldningsoljorna 30 kr per m?

Av den tidigare redogörelsen har framgått vilka kostnader som ingår i ortstilläggen. Vissa transport- och hanteringskostnader ingår således inte i tilläggen. Det gäller lastningskostnad vid depå och lossningskostnad

hos kund. Dessa kostnader beaktas när grundpriset

bestäms. Detsamma gäller de andra kostnader som uppkommer beroende på att det enskilda föreragets leveransförhållanaen skiljer sig från dem som ortstilläggsberäkningen är baserad på. Vissa företag kan t ex ha ett depå-

nät som inte utgår från de hamnar som används i ortstill-

läggssystemet. Flera företag tar sina produkter från annat håll än västkusten och får därmed andra förutsättningar ifråga om kostnaden för tankfartygsfrakt. Kostnadsavvikelse från ortstilläggen uppkommer dessutom ofta genom att förutsättnincen leverans med full tankbil inte föreligger.

3.3.2 Zontillägaen

Z0ntilläggssystemet används vid försäljning av drivmedel från pump.

Den nu gällande zonindelningen framgår av kartan sid, 43. O-zon, där grundpriset tas ut, utgörs av tätortsområdena kring de förut nämnaåa 20 hamnarna mec undantag för Västerås (l1-zon), Karlstad (l-zon) och Gotland

(2-zon). Hela Malmönus län hör också till 0-zon likson

området kring Lysekil, I l-zon som består av syd- och mellansverige samt Norrlands kustland, utgår ett till-

lägg på 1 öre per liter. Nordvästra Svealand, de inre delarna av Norrland och Gotland utgör 2-zon och där

Prop. 1979/80: 109 70

får konsumenterna utöver grundpriset petala ett tilllägg som uppgår till 2 öre per liter,

Jämförda med ortstilläggen är zontilläggen säåjiedes schablonmässigt beräknade för stora områden och avspeglar inte skillnader i kostnader för transporter till fö 1 r säljningsställen inom respektive zon.

Om mar utgår från levererade volymer till de olika zonerna blir det aenomsnittliga zontillägdget ca 0,63 öre per liter eller 6 kr 30 öre per Mm”. OK har tid: gjort beräkningar i vilka ortstilläggers Kostnadekom” ponenter applicerats även på ärivmedel. nincar visade att kostnaderna för ärivmedelstransporter i stort sett var lika stora söm iför transporter av ec i. Det genomsnittlica ortstillägget för sistnämnda produxt t e

[ES kan f.n uppskattas till något + Över 32 kr per mö. Med zontiliäggen på aärivmedel täcker oljebolagen således minére än 2) + av de transportkostnader som på eldninrgsoljesidan ingår i ortstilläggen. Resterarde

Prop. 1979/80: 109

4 FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING

4.1 Inledning

Alltsedan krigsslutet har som nämnts frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter regelbundet aktualiserats i riksdagen och på andra håll. Det finns enligt vår mening anledning att här redogöra för den diskussion som förts. Bland annat speglar den diskussionen

de motiv som åberopats för en utjämning och de svårighe-

ter som stått i vägen för frågans lösning.

Det bör framhållas att diskussionen, särskilt under 1940och 1950-talen men även därefter, ofta i första hand kom-

mit att inriktas på förhållandena ifråga om drivmedel.

I det sammanhanget bör hållas i minnet att zontilläggssystemet före år 1967 uppgick till sex zoner och gav en prisskiilnad på 5 öre per liter.

4.2 ; - ans a -

Riksdagsdebatten och utredningar åren 1946-1975

Vid 1946 års riksdag hemställdes i motionerna 1:184, II:17 och II:301 om skynåsam utredning av frågan om ett enhetligt pris inom hela landet på flytande drivmedel till motorfordon. Dessutom begärdes i två likalydande motioner, I:28 och I1:38, utredning om en utjämning av de avståndsbetingade prisvariationerna i fråga om flytande motorbränslen.

Riksaagen beslöt mej anledning av motionerna att anhålla hos Kungl. Maj:t om utredning om en regional utjämning av priserna på flytande motorbränslen. Kungl.Maj:t uppdrog åt Oljeutredningen 1943 ati utreda frågan. I sitt betänkanae Handeln med olja (SOU 1947:14) anförde utredningen olika synpunkter på frågan. Man avstyrkte införandet av en utjämning främst med hänsyn till de administrativa kostnaderna. Utredningen anförde bl.a, följande.

Prop. 1979/80: 109 7

Frågan om enhetliga priser på be OCh motorbrännolja kan icke bedöm föÖretevalse. Den incår som ett moment > nomiska sammanhang som tar sig uttryck i ciika levnadskostnader på viika orter. Prisutjämning Så en enstaka vara innebär ej nödvändigtvis, att man åstadkommer större rättvisa genom utjämningen. I själva verket kan en sådan åtgärd tvärtom skärpa oijämnheten olika orter emellan. Detta synes vara fallet meä ce flytande bränslena. Dessa importeras nämligen till de stora hamnarna och ailtså till orter, tillhörande de nögre och högsta dyrorterna. En prisutjämning på motorbrän slen då medföra, att man finge ett förhöjt pris på acm i de i allmänhet dyrare orterna och ett sänkt pris i de i regel billicare orterna. Om man alltså vidtar ifrågava-

rande åtgärd erdast i fråga om dessa bränsler åstadkom-

mer man beträffardöe levnadskostnaderna i stort icke en utjämning utan en skärpning orterna emellan.

Det har - enligt vår mening med full rätt - icke blivit ifrågasatt att även åstadkomma en utjämning av oriset på eläringsolja. I fråga om denna produkt tillkommer nämligen, att m man måste taga hänsyn till konkurrensen

2 de fasta bränslena. Det kan ei vara önskvärt, att man aenom er subvention elier clearino

ller eldning med olja oå platser. gär det är mera ekonomiskt att elda med fasta bränslen.

Ser man irågan om prisutjämning i sitt stö hang, iramstår äet för oss rikticare att ar lemet med utgåncspunkt från varor, som är vikt för levnaå skostnaderna än vad motorbränsl anses vara. Man kan göra gällande, att det är mänt intressa, att kostnaderna för transperter lana och anéra trakter med store avstånd kan! nere. Gencm ce stora avstånden har befolknincen dana trakter en börda, som är avsevärt t större än den befolkningen i de mera tättbebyggda deiarna av landet har att bära. Detta är emellertid i stort set norrlandsoroblem, som bör berandlas i sitt sä sammanhang. Vi har också tidigare uttalet, et jämning av priserna kan motiveras ur sociala ringspolitiska syrounkter. Vi anser emellertid ej tiilkommer oss att ur dessa synpunkter ped vida den ifrågasatta utjämninger bör komma ti

eträffar de tekniska möÖjligneterna att ce-

nomfö utlämning av priserna och lämpligneten av åtgärden ur denna synpunkt,anser vi oss böra framhålla följande. Om nuvarande isation av oljehanrdeln bibehålles, torije inför nhetiiga priser u sätta antingen en cCle atiig eller statssubvention na til

tiva apparat, scm då räras

ra avstyrka, att åtg: es. Q treras till ett före vis a

-—J ts

Prop. 1979/80: 109

på försäljsom kan utjämna de totala fraktkostnaderna tillstyrka en ningen över hela landet anser vi oss kunna i utjämning. Utredningen ledde inte till någon åtgärd.

Vid 1950 års riksdag väcktes inom båda kamrarna ånyo motioner (nr I1:124, 1:278, 1:279, 1:350, IT:146, I11:330,

IT:335, II:337 och II:410) med yrkanden om utredning av frågan om ett enhetligt pris inom hela landet på flytande motorbränslen. Motionerna avslogs.

De båda kamrarnas allränna beredningsutskott inhämtade yttrande över motionerna från priskontrollnämnden, bränslekommissionen, Sveriges oljekonsumenters riksförbund samt Brännoljecentralen, representerande åtta bolag. Priskontrollnämnden tillstyrkte utredning såvitt den avsåg en partiell utjämning av priserna på flytande drivmedel. Nämnden ansåg det inte uteslutet att ett antal 0zoner skulle kunna inrättas i Norrlard,. Riksförbundet förordade utredning medan bränslekommissionen och oljeföretagen avstyrkte motionerna.

Första kammarens allmänna beredningsutskott (utlåtande nr 20) framhöll act get kunde anses Önskvärt att likvärdiga ekonomiska villkor gällde för näringsliv och invånare inom olika delar av landet men att det beträffande de flesta varuslag rådde prisskillnader vilka betingades bl. a. av skiljaktigheter i fraktkostnaderna och det kunde ifrågasättas om en prisutjämning speciellt på motorbränslen skulle vara mera motiverad än en liknande utjämning beträffande priset på anära förnödenheter. Härtill kom att betydande praktiska svårigheter skulle inställa sig för ett genomförande av den i motionerna Yrkade åtgäraen.

Allmänna beredningsutskottet i andra kammaren (utlåtandåe nr 42) fann visserligen att problemet alltjämt var av stor betyaelse för ae delar av landet där äårvaa transport- Kostnader medförde ett högre pris obå flytande notorbränslen än i ae mera välbelägna delarna men kunde å andra sif dan inte finna att några nya omständigheter tillkommit se-

174 Prop. 1979/80: 109

dan oljeutredningens betänkandéäe framlades, vilka kunde söra vroblemer mera lättlöst. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda en sådan vidlyftig acministrativ apparat som behövåes för att klara den clearing i statlig eller enskild regi som en prisutjämning förutsatte.

Frågan återkom vid 1951 års riksdag, då man i motionerna I:l1li4 och IT:19 khemställde om en skyndsam utredning av frågan Om möjligheten act åstadkomma en prisutjämning inom landet i iråca om flytande drivmedel genom

ringförfarande i statlig regi, dock så anocordå-

der för stater ej skulle uppkomma.

Liksom år 1930 inhämtades av vederbörande utskott vttranden över motionerna från oriskontrolilnämnden, bränslekommissioner, Sveriges Oo oljekonsumenters riksförbund samt Brännolj:« , representerande åtta ol lac. Bränslekommissione och oljebolasgen avst I t MOCLlCNnerna meuan riksiör buna u uet tillilstyrkce. P

båga tillfällena för lf s

J

s a Q HH Mm aringförfarandet måste förutsätta en noggran n kontroll över oljeföretagens försäljning, in vilken skulle bil pesvärlig att upprätthålla. Förfaran-

det skulle också medföra icke cbetydliga kostnader för . n n

Första kammarens allmänna beredningsutskott (utlåtande nr 6) ansåg att även om en jämkning av zonindelningen

kunde upptas utan särskild utredning skulle det kunna

vara ändamålsenligt att göra en närmare undersökning angående lämpligheten av och möjligheterna för iniörande av ett enhetligt pris på flytande drivmedel i

25 Prop. 1979/80: 109

hela lanaet. Därvid borde prövas även anära möjligheter till frågans lösning är Gen som föreslagits i moticnen. Utskottet t nemställde därför att riksdagen hos Kuncl Maj:t skulle anhålla om on skyndsam utredning för att åstad-

landet. Sex reservanter sttet avstyrkte motionen unaer åberopande av att de betänkligheter mot en utr jämning som redovisats tidigare kvarstod och att det även syntes som om den föreslagna utiämningen inte skulle få nämnvärd praktisk betydelse för näringslivet. Första kammaren biföll reservationen.

I sitt utlåtande, nr 12, anförde andra kammarens allmänna bereåringsutskott bl.a, följande. I motionen hade föreslagifts, att en utjämning av priserna skulle ske cenom en clearing i statlig regi så anordnacG, att kostnaden skulle helt drabba konsumenterna. En dylik Xx clearing skulle enligt utskottet emellertid nödvändiggöra en rätt omständlig kontrollapparat och följaktligen dra icke obetydliga kostrader, vilket skulle medföra ett extra pristilllägg på alla flytande ärivmedel, oavsett var de slutligen konsumerades. Hur stora dessa kostnader kunde tänkas bli undandrog sig visserligen utskottets bedömande, men det

föreföll sannolikt, att de icke skulle stå i rimlig pro-

portion till den jämförelsevis ringa orislindring, som kunde erhålllas i de dyrare zorerna. Utskottet ansåc sic därför icke kunna tillstyrka motionen. Utskottet underströk emellertid, att en jämkning av zonindelningen var möjlig, varigenom priserna i någon mån skulle kunna utjämnas. För en jämkning av zonindelningen syntes särskild utredning dock ej vara erforderlig utan utskottet förutsatte, att vederbörande prisreglerande myndighet ägnade frågan uppmärksamhet och vidtog de åtgärder som kunde befinnas lämpliga.

Yrkanden om utredning i syfte att nå en utjämning av priserna på flytande drivmedel i olika delar av landet framfördes ånyo i motioner vida 1932 och 1956 års riks-

Prop. 1979/80: 109 26

dagar. Båda åren avslog riksdagen de framställda yrkandena med hänvisning till att resultatet av en Vv tedning inom priskontrollnämnden andående frågan om förändringar av den gällande zonindelningen borde avvaktas.

Vid 1958 års riksdag väcktes motioner (nr I1:259 och I1I:319) om utredning av frågan om avståndskostnadernas inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i i Norrland. I första kammaren framställdes en interpellation (nr 8) om en partiell utjämning av priserna TI drivmedel och eldninasclja genom införandet av ett antal f- O-zoner i Norrland.

Över motionerna avlämnade allmänna beredningsutskottet utiåtande (nr 135/1258), där utskottet hänvisade till

Gen Översyn av olösta norrlandsfrågor. som då pågick

och som förutsattes komma att beakta i motionerna uppmål. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge

I svar på interpellationen framhöll handelsministern att prisfrågor enligt 1953 års lag om motverkande i vis- i sa i all &v konkurrensbegränsning inom näringslivet kan bli föremål för förhandling inför närinasfrinets t ana fall, då ofuliständighet i konkurrensen rån allmär synpunkt otillbörligt sätt påver iliningen. En förutsättning för statligt ingripande i ået förevarande fallet var således, att den prissättning oljebolagen tillämpade inte var motiverad från kostnadssynpunkt samt att prissättningen beroddaåe på en korkurrensbegränsninrg. En stickprovsundersökning hade emellertid visat, att den genomsnitt li Xxostnadsökningen översteg zon- respektive frankotiilläggen, varför zonprissystemet innebar en utjämning av prisnivån till förmår för konsumerterna i Norrlanå. Utreänincen inom priskontrolinämnden hade inte lett t ill någon förändring av zonindelnincen

Prop. 1979/80: 109

Någon konkurrensbegränsande överenskomnmelse var inte känd. Ingripande i prissättningen på flytande bränslen var därför inte motiverat.

vid 1960 års riksdag väcktes motioner (nr 1:81 oct II:1l01) angående bl a enhetligt bensinpris för hela landet. I sitt utlåtande (nr 8/1960) över dessa motioner hemställde allmänna beredningsutskottet att motionerna måtte överlämnas till den pågående utredningen rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, vilket blev riksdagens beslut.

Yrkanden om skyndsam prövning och förslag rörande differentiering av bensinskatten i syfte att erhålla ett enhetligt bensinpris i hela landet framställdes motionsvis vid 1961 och 1962 års riksdagar. I sitt betänkande nr 27 år 1962 avstyrkte bevillningsutskottet liksom år 1961

en sådan åtgärd. Man hänvisade bl.a. till att motioner

vid 1960 års riksdag om enhetligt bensinpris överlämnats till kommittén för näringslivets lokalisering som inte slutfört sitt arbete. Utskottet anförde dessutom följande.

Via frågans tidigare behandling i riksdåagen har två olika utvägar anvisats för att åstadkomma ett enhetligt bensinpris i hela landet. Å ena sidan har förordrats en differentiering av bensinskatten och å anära sidan ett prisutjämningsiförfarande, som eliminerar de av fraktkostnaderna betingade pristillägg, vilka för närvarande uttas inom vissa från imoorthamnarna mera avlägsna delar av landet. Såväl bevillningsutskottet, vilket haft att behandla skattefrågorna, som allmänna bereaningsutskottet, dit frågorna om prissättningen hänvisats, har uttalat sin förståelse för den betydelse, som ifrågavarande spörsmål har för därav berörda landsdelar. Bevillningsutskottet har emellertid för sin del framhållit, att en sådan skattedifferentiering, som metionärerna föreslagit, skulle strida mot den inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall uttas efter en för nella riket enhetlig skattesats. Utskottet har vidare påpekat, att det inte är praktiskt genomförbart att tillämpa olika skattesatser inom skilda delar av landet.

Det i motionerna behandlade problemet är enligt utskottets uppfattning av sådan social och ekonomisk räckvidd, att det lämnligen bör lösas i ett annat och

Prop. 1979/80: 109 78

vidare sammanhang. Utskottet biträcer därför den av iv6l års bevillninasutskott uttalade meningen, att det i moctiorerra benandlade spörsmålet bör bedömas såsom en från beskettningen frist fråga.

I becänkxandet Aktiv Lokaliseringsvolitik (SOU 19563:58) tog kommittén för näringslivets lokalisering upp frågån om utjämning av priset Hå bensin och cija (s 286-390).

ynpunkt var det kommitténs t priset på bens un olja sänktes d et som var mest rlands inland och Önskemål kunde eniidt - / pristil läggeit för zonerna Sy 4 TOdsS för motordriv medlen o c h en motsvarande prisreduk”tion genomfördes för eläningsolija genom utjämning ortstilläddaen. Den kostnad som den föreslagna pri utsämningen för mo torärivmedel skulle medföra och som skulie belas års ningen, översteg enligt kommitté liter. För att hindra on snedvridning av konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskila clearingkassa inrättas, till vilken varje företag inbetaiar ett fraxtutjämninasbiäirad, bar serat på deras tctala försäljning. För eldnincsoljan skulle gock en fraktkostnadsutjiämning bli betväliat svårare att genomföra än för motordrivmedien beroerde på de speciella distributionsförhållandena bå eldnincsoljeomradet.

Xommittén föreslog att Kungi. Maj:t och det centrala lckaliseringsorganet tog upp förhandlingar med olje-

bra aschen för att få till stånd en överenskommelse om

aktkostnadernae enligt ancivna riktlinväg ej vara framkomlig, borde möjligen Clearing i statlig regi övervägas.

ngenr tillstyrktes kommitténs förslad iset på bensin och olja av laänsstyrel

Prop. 1979/80: 109 79

serna i Norrbottens och Jämtlands län samt av anära remissmyndigheter med norrländsk anknytning ävensom av svenska lasttrafikbilägareförbundet och svenska företar gares riksförbund.

Sveriges hantverks- och industriorganisation förordade att frågan skulle prövas ytterligare. Kooperativa förbundet, som avstyrkte bidrag av subventionskaraktär, föreslog en utjämning genom energiskatten, om prissubventioner på flytande bränsle skulle genomföras.

Förslaget avstyrktes av bl.a. kommerskollecium, Sveriges grossistförbunå och svensk incustriförenina. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som också avstyrkte förslaget, menade att åtgärden i relativt ringa grad skulle påverka lokaliseringsförutsättningarna och dessutom måste anses innebära en fortlöpande subvention till vissa regioner på andra konsumenters bekostnad. Samma uppfattning hade statskontoret. Landsorganisationen (LO) framhöll att oriset på olja och bensin borde återspegla skillnader i framställnings- och distributionskostnaderna som råder i olika delar av landet. LO kunde därför inte tillstyrka ett enhetligt pris

på olja och bensin.

SPI ifrågasatte principiellt om statsmakterna borde medverka för att åstadkomma bättre ekonomiska betingelser

inom begränsade områden av landet på Övriga delars be-

kostnad. Om statsmakterna skulle finna att en nedsättning av poriserna på flytande drivmedel och bränslen i vissa delar av landet skulle från allmän lokaliseringssynpunkt vara synnerligen angelägen, ville institutet understryka det orimliga i att en dylik nedsättning skulle ske genom enskilda företags försorg. Kommittén hade, påpekade petroleuminstitutet, avvisat en utjämning av priserna via energiskatten under åberorande av be-

villningsutskottets utlåtande att statsskatt skall tas ut eiter en för riket enhetliga skatteskala. Institutet

hävdade dock för sin del, att en prisutjämning via ener-

giskatten - om utjämning över huvud taget skulle genomföras

Prop. 1979/80: 109 80

skulle vara en möjlig lösning även Om det administrativa arbetet skulle bli omfattande. Institutet ställde sig kritiskt mot kommitténs beräkningar och ansåg, att effekten av kommitténs förslag skulle bli mycket obetydlig. Vidare framhölls att mot en utjämning talade det omfattande administrativa arbetet med clearingförfarandet. Vissa oljeföretag hade på institutets förfrågan t. Om. ifrågasatt om utjämningen Över huvud taget gick att genomföra på ett praktiskt godtagbart sätt. Att genom en frivillig överenskommelse binda samtliga försäljningsföretag syntes vara en omöjlig uppgift, menade institutet. I prop 1964:185 uttalace sig departementschefen mot

oo es . - | den föreslagna utjämningen och anförde bl.a, följande.

[

Jag finner att en allmän prisutjämning skulle komma att innehålla inslag av permanent driftsubvention som

icke bör ifrågakomma. Kan däremot i särskilda fall på

visas företagsekonomiska skäl för en utjämning av drivmedelspriserna torde initiativ härtill komma att tagas

av berörda intressenter. Några statliga initiativ på

området torde tills vidare inte böra övervägas.

1964 års riksdag anslöt sig till departementschefens uttalande och avslog samtidigt motioner om bensinprisutjämning genom differentiering av bensinskatten.

Vid 1965 års riksdag avstyrkte bankoutskottet (utlåtande nr 6) under åberopande av nyssnämnda departementschefsuttalande motioner (nr 1:4835 och 11:3576! med förslag att Kungl. Maj:t skulle anmodas uppta förhandlingar

mea oijebranschen för att erhålla en utjämning av ben-

sin- och oljepriserna.

Samma är avstyrkte bevillningsutskottet (betänkande nr 16) en motion (nr I1:745) angående differentiering av ärlvmedelsbeskattnincen i utjämningssyfte. Utskottet iann det vara praktiskt ogörligt att nå det i motionen Me syftade resultatet genom en differentiering av drivmeceisskatterna. Den första förutsättningen för försla-

31 Prop. 1979/80: 109

gets genomförande var att oljebolagen sinser2llan tillämpade enhetliga priser inom de oiika försäljningszonerna, vilket ingalunda var fallet. En dylik åtgärd skulle inte heller vara möjliga utan att drivme-

delspriserna låstes och den fria konkurrensen således

sattes ur spel.

I motioner (nr I:213 och I1:280) vid 1966 års riksdac hemställdes att riksaagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla att den utredning beträffande bensinhandelns framtidaa organisation och utformning, som 1965 års riksdag

begärt, skulle få sådana direktiv att den även kundge

ta upp frågan om en för inlandet och glesbygden fördeiaktigare aifferentiering av drivmedelspriserna. Bankoutskottet (utlåtande nr 12) förmodade att material av betydelse för en bedömning av prisutjämningsfråsan skulle komma att framläggas av bensinhandelsutredningen och fann inte skäl för riksdagen att rikta någon skrivelse till KungL Maj:t rörande direktiven för denna utr redning. Riksaagen avslog motionerna.

På en fråga av herr Westberg i Ljusdal vid 1969 års riksåag meddelade finansministern att några förslag tili åtgärder för att utjämna bensin- och oljekostnaderna för de inre och noraligare delarna av landet inte var under Övervägande.

I sitt betänkanae Rationell bensinhandel (SOU 1970:24) behanalaae bensinhandelisutredningen prissättningen oå bensin och dieselolja. Utredningen beskrev därvid zontilläggssystemet men lade inte fram något utiämningsförslag. Beträffande normalkonsumentens drivmedelskostnad påpekade utredningen att den enligt motororganisationernas kalkyler utgjorde ungefär en femtedel av aen totala bilkostnaden och således inte var så betydande som man vanligen föreställer sig. 6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 82

1970 års riksdag avslog motionerna I1:105 och I1:118. Motionärerna yrkade bl. a, utredning och förslag om prissättnirg av eldnincsolija och drivmedel i Norrland i likhet med vad som tillämpades i övriga delar av Sverige. Bankoutskottet (BaU 1970:380) konstaterade att det högsta zontillägget för drivmedel år 1967 hade reducerats från fem till två öre och fann liksom tidigare att ett initiativ av berörda intressenter var den enda framkomliga vägen att uppnå en utjämning.

Vid riksdagarna år 1971, 1972 och 1973 väcktes motioner med yrkanden om att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag om differentierad beskattning av eldnincsolja och drivmedel i syfte att motverka olika poriser på bränsle i olika delar av landet. Motionerna behandlades i skatteutskottet tillsammans med andra motioner scm rörde användning av skattesvstemer som regionalpolitiskt instrument (S5SkU 1971:52, 1972:47 och 1973:29). Utskottet avstyrkte varje år motionsyrkandena och framhöll att en differentiering klart skulle strida mot det perättigade kravet på att skattebestämmelserna så långt möjligt bör vara konkurrensneutrala. Dessutom skulle en differentiering vara ägnad att göra vår redan komplicerade skattelagstiftning än mer svårtillämpad. Enlict utskottets mening fick det också anses svårbedömbart i vilken utsträckning regionalpolitiska fördelar skulle uppkomma genom en skattedifferentiering och därför fick andra åtgärder vidtas för att åstadkomma de av mo-

tionärerna åsyftade regionalpolitiska effekterna.

Prisutjämningskravet togs vid 1973 års riksdag även c U Mo - motionen 1973:184. Näringsutskottet (NU 1973:6) pekade på att prisskillnaderna betingades av skillnaden i fraktkostnader mellan olika regioner - en del av ett större problem som beaktats i de senaste årens regionaipolitiska reformverksamhet. Utskottet förut”

satte att Kungl, Maj:t skulle komma att tillse att frå-

rn ional utjämning av priserna cå bensin och Gcija så lämoligt sätt aktualiserades i det fortsatta

Prop. 1979/80: 109

arbetet mea regionalpolitisk pianering inom transportsektorn. Riksdagen biföll utskottets hemställan att ge Kungl. Maj:t tillkänna vad utskottet anfört (rskr 1973:38).

I motionen 1974:180 förordades bl.a. en utjämning av årivmedelspriserna genom avskaffande av zonindelningen. Näringsutskottet (NU 1974:30) hänvisade till riksdagens beslut år 1973 och uppgav vidare att man erfarit att handelsdepartementet ägnade uppmärksamhet åt frågan. Enligt utskottets mening saknades därför anledning för riksda-

gen att vidta någon ytterligare åtgärd i saken och motio-

nen avstyrktes.

I maj 1974 uppdrog Kungl. Maj:t år SPK att utreda förutsättningarna för ett slopande av gällande orts- och zontillägg men även vid 1975 års riksdag väcktes motioner (1975:906 och 19753:1683) med yrkanden om åtgärder för att åstadkomma en utjämning av drivmedels- och oljepriserna i Olika delar av landet.

Näringsutskottet (NU 1975:10) erinrade om SPK:s uppdrag att utreda frågan om ett slopande av orts- och zontililläggen. Eftersom frågan således var föremål för uppmärksamhet i enlighet med motionärernas intentioner avstyrktes motionerna och riksdagen biföll utskottets aemställan.

I prop 1975:92 om sänkning av den statliga inkomstskatten, m.m. berördes frågan om orts- och zontilläggen i samband med ett förslag om höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet framhöll chefen för finansdepartementet bl. a. följande.

En enhetlig prissättning på petroleumprodukter för landet i aess helhet förutsätter någon form av clearing, som ger oljebolagen kompensation för merkostnader vid distribution till längre bort belägna orter. SPK kommer att utarbeta förslag till ett sådant clearingförfarande. Utgångspunkten är därvid att administrationen

Prop. 1979/80: 109 84

i första hand skall handhas av oljebolagenr eller ett av dem bildat organ. Resultatet av SPK:s utreåning kan beräknas föreligga under våren och därmed räknar jag med att en för hela riket gemensam prisnivå för petroleumprodukter skall förverkligas fr. o.m,den 1 januari 1976.

4.3 SPK:s förslag och remissutfallet

Som nämnts i föregående avsnitt uppdrog Kungl. Maj:t i maj 1974 åt SPK att utreda förutsättningarna för ett slopande av gällande orts- och zontillägg i syfte att erhålla en för hela landet enhetlig prisnivå för olika oljeprodukter.

SPK avlämnace ett förslag till teknisk lösning av prisutjämningsfrågan i juli 1975.

SPK föreslog ett system som innebar att en enhetlig transportutjämningsavgift skulle tas ut vid försällining av oljeprodukter. Samtidigt skulle oljebolagen erhålla ett trarsportbidrag som var så beräknat att det för varje ort gav ersättning för en del av transportkostnaderna, bestämda på ett specielit sätt.

Systemet föreslogs omfatta leveranser till såväl enskilda hushåll som till industrier, energi- och kraftverk samt värmekrafrtverk. Möjiighet skuile finnas att undanta enskild förbrukare eller viss grupp av förbrukare.

Utjämningsförfarandet skulle i princip omfatta all försäljning av bensin för motordrift, dieselbrännolja och eldningsolja. De enda undantagen var flyg- och reabensin samt eldningsolja avsedd för utrikes sjöfart. Sy-

stemet skulle cmfatta samma produkter som den allmänna

energiskatten. Samtliga företag som verkar på markna-

den borde omfattas av utjämningen genom ett i lag fö-

reskrivet obligatorium. Om systemet inte omfattade

Prop. 1979/80: 109 8 in

samtliga företag ansågs lokalt verkande säljare kunna

erbjuda produkter till lägre pris än sådana med riks-

omfattande verksamhet. Eftersom utjämninasförfarandet gjordes obligatoriskt borde administrationen handhas under myndighetsansvar.

SPK föreslog ett administrerande organ, benämnt tranrsportkostnadsnämnden (TKN). Denna kunde antingen knytas till en redan existerande myndighet eller organiseras fristående. TKN skulle ta fram underlag för att fastställa dels tranrsporttilläggen, dels transportbidragen. Besluten i dessa frågor borde dock åvila receringen. Detsamma borde gälla frågan om dispens från deltagande i systemet.

Uppbörden och utbetalningen av avgifter och bidrag skulle baseras på ett deklarationsförfarande. Rikxsskatteverket borde kunna biträda nämnåen med att fastställa aeklarationsbianketter, svara för uppbörd och utbetalning m. m.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes eller lämnades SPK:s förslag utan erinran av flertalet remissinstanser nämligen hovrätten för nedåäre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, försvarets materielverk, transportnämnden, RSV, SCB, Konsumentverket, Överstyrelser för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobercs, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens handelskammare, Lantbrukarnas riksförbund (LRT: NoOrrlandsförbundet, Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation, Kungl Automobil Klubben, Motormännens Riksförbund, TCO, Hyresgästernas riksförbund, Landstingsförbundet, OK och KF.

SPI gick inte in på någon närmare avvägning av för- och nackdeiarrnr 5 jämni

kdeiarna med en utjämning utan diskuterade i huvud- i Sat ce tekniska aspekterna oå förslaget.

Prop. 1979/80: 109 86

Avstyrkande yttranden kom från Näringsfrihetsombuäsmannen (NO), statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Sveriges qrossistförbtund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Svenska värmeverksföreningen, LO, SABO och Svenska handelskammarförkundet.

Några remissinstanser avstyrkte visserligen inte förslaget men menade att de borde stå utanför ett transportutjämningssystem. Det gällde bl, a. statens järnvägar, Centrala driftledningen (CDL) och statens vattenfallsverk.

De myndigheter och oraanisatiorer som tillstyrkte SPK:s förslag åberopade i första hand de regionalpolitiska fördelar som kunde förväntas om förslaget cenomfördes.

Flera av de avstvrkande e instarserna berörde också de regionalpoilitiska aspektern e r [0 och kritiserade förslaget för att det inte innehöll någon analys av vilka konsekvenser det kunde komma att få i äet avseendet. NO ifrågasatte om inte förslaget kunde komma att motverka den iförda regionalpolitikxen genom att det skulle leda till höjda kostnader för industrin i t.ex, Norrlands kustland i förhåliange till delar av inre Götaland och Svealané.

Nåara av kritikerna uttryckte farhågor för utjämningens påverkan på xonkurrensläget i närinaslivet. Många av de avstyrkanae instanserna ansåg vidare att det var olämpligt att låta en subvention till oljeförbrukarna i vissa delar av landet bäras av förbrukarna i andra delar och menade att subventionen i stället borde bekostas med statsmedel.

Företrädare för elkraftsproducenterna hävdade att ett genomförande av förslaget skulle leda till höjda priser

på elkraft i de områden som genom förslaget skulle få

dyrare oljeprodukter. Därigenom skulle den rådende

Prop. 1979/80: 109 87

skillnaden ifråga om elkostnader till nackdel för de

södra och mellersta deiarna av landet komma att förstärkas.

Många remissinstanser, även vissa av de tillstyrkande, uttryckte tveksamhet när det gällde den föreslagna administrationen av utjämningssystemet och satte ifråga om det var nödvändigt att inrätta ett nytt statlidqt organ. Några av dessa ansåg det lämpligare att admir nistrationen handhades av redan befintliga myndigheter. Andra föreslog en admiristration i oljebranschens regi.

4.4 Debatten de senaste åren

I riksdagen frågade herr Stjernström i februari 1976 finansministern när regeringen avsåg att genomföra en enhetlig prissättning för petroleumprodukter för hela landet.

Statsrådet Feldt, som besvarade frågan SPK:s förslag och vissa av dess konsekvaen pekade att prisutjämningen skulle komma a 2 räva ganska stora administrationskostnader. Feldt upogav att remissbehandlingen utvisat att det föreslagna systemet skulle medföra sådana komplikationer att ytterligare Ööverväganden och utredningsarbete erfordrades,. Feldt deklarerade dock som sin uppfattning att det inte kunde vara rimligt att de konsumenter som är i störst behov av olja måste betala ett högre pris än andra. Frågan skulle därför beredas vidare inom handelsdepartementet.

Senare under våren 1976 behandlades i riksdagen motionsvis framförda yrkanden om enhetliga olie- och bensinpriser i landet (motionerna 1975/76:1790 och 19735/:6: 1797). Näringsutskottet (NU 1975/76:44) erinrace om vad

statsrådet Feldt framhållit i svar på fråga i riksdagen.

Utskottet underströk vikten av frågan om enhetlig prissättning på oljeprodukter men fann i likhet med det an-

Prop. 1979/80: 109 88

svariga statsrådet att det var nödvändigt med fortsatta överväganden om vilka åtgärder som skulle kunna vidtas. Utskottet, som utgick ifrån att frågan ägnades tillbörlig uppmärksamhet inom regeringskansliet, avstvrkte motionerna. Företrädarna för c, fp och vpk i utskottet reserverade sig och fann det angeläget att riksdagen uttalade sig i frågan på nytt och påkallade de initiativ av regeringen som de berörda konsumenterna alltför länge fått vänta på. Riksdagen biföll utskottets hemställan med röstsiffrorna 180 mot 141 för reservationen.

Statsrådet Burenstam Linder, besvarade i maj 1977 i riksdagen en fråga av herr Stjernström om regeringen avsåg att gencmiöra en enhetlig prissättning för bpetroleumprodukter i landet. Statsrådet redovisade ce nackdelar med SPK:s förslag som framkommit vid remissbehandlingen. Han förklarade sia ha förståelse för att det uppfattas som orättvist att de konsumenter i vårt

land som på arund av strängare klimat och långa reseav-

stånc konsumerar mer olja och bensin än andra får betala ett högre pris. Samtidiat konstaterade han dock att någon godtagbar modell för prisutiämning dittills inte kunnat korstrueras. Reqeringens avsikt var därför att tillsätta en särskild beredningsgrupp med uppgift att förutsättningslöst undersöka vilka möjligheter det finns att åstadkomma en utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter i olika delar av landet utan att man samtidigt måste bygga upp en tyngande och kostsam administration.

Även efter det att utredningen tillkallades i juni 1977 har utjämningsfrågan aktualiserats i riksdagen.

I februari 1978 frågade Eva Winther handelsministern

när ett förslag Q m utjämning av prisskillnaderna på

olja och bensin mellan olika delar av landet kunde väntas. Statsrådet Burenstam Linder förklarade att regeringen först sedan utredringsarbetet slutförts kunde ta ställning i frågan.

Prop. 1979/80: 109 89

Riksdagen behandlade under våren 1978 också motionsyr” kanden i frågan. Näringsutskottet (NU 1977/78:37) avstyrkte motionen 1977/78:603 med vrkande att riksdagen skulle anmoda regeringen att vidta åtgärder som resul” terar i lika bensin- och oljepriser över hela landet. Utskottet underströk frågans vikt men ansåg inte att det fanns anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med hänsyn till den pågående utredningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågan om en utjämning av drivmedelspriserna via beskattningen tocs upp i motionerna 1977/78:516, 1977/78: 661 och 1977/78:1763. Skatteutskottet (SkU 1977/78:39) som hänvisade till den pågående utredningen fann inte

skäl att föroraa några ytterligare åtgärder i prisut-”

jänningsfrågan och avstyrkte därför motionerna. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I april 1978 avgav trafikpolitiska utredningen sitt slutbetänkandåe. Trafikpolitik - kostnadsansvar och av gifter (SOU 1978:31). Utrednincer föreslog bl a en regional differentiering av bensinskatten och kilometerskatten för lätta fordon. Enligt förslaget borde skatten differentieras i tre rivåer och anknytning ske till indelningen i stödområden. Bensinskatten kunde enligt utreaningen lämpligen sättas 20 öre lägre per liter i inre stödområdet och 10 öre lägre per liter i allmänna

stödområdet än i resten av landet. Kilometerskatten för

lätta foraon borde differentieras i motsvarande grad. Som skäl för sitt förslag åberopade utredningen de lägre samhällsekonomiska marginalkostnader som biltrafiken i glesbygd medför jämförd med tätortstrafiken.

Förslaget avvisades i regeringens proposition 1978/79:99

om en ny trafikpolitik. Departementschefen anförde föl-

jande.

Prop. 1979/80: 109 90

När jet gäller den före slagna regionala differentieringen av bensinskatten ör lätta motorfordon som utreäningen Aåar föreslagit delar jag de invändnincar som en sred majoritet av remissinstanserna har framfört. För att en sådan differentiering skall kunna söras i praktiken måste, som utredninger framhåller, dels områden med avvikande skattesats göras relativt stora, dels avgiiftsskillnaden göras relativt liten. Områdena skulle därigenom komna att innefatta stora tätortsområden med bl.a relativt höga miljö-r och trä elxostnader och med god tillgång tili kollektiv trai ik. I gränsområdena skulle det vid are uppstå en risk för en Omfattande "bersinsmuggling" och behov av långtgående kontrzr ollåtgärder m.m. om en regional differentiering av bensins eri skatten in” Dessutom är, vilket månda remissinstanser framä0 margineila samhällsekonomiska kostnaderna trafiken sannolikt lägre i anära delar av lani de föreslagna områgGena.

Riksdagen intog samma ståndpunkt och avsiog samtidigt motionen 1978/79:2379 (punkten 15 f) i vilken hemställ om åtgärder för att i inre stödområdet åstadkomma förhållandevis lägre bilkostnader. Trafikutskottet (TU 1978,/79:13) erinrade bl.a. om den pågående utredningen.

H mars 1979 avslog riksdagen motionen 1978/79:1486 i vilken begärdes att riksdagen skulle uttala sig för att de regionala prisskillnaderna på oljeorcdukter i konsumentledet upphävs. Näringsutskottet INU 1978/79:

23) avstyrkte motionen med hänvisning till den pågåen-

de utredåaninrgen.

På våren 1979 avslog också riksdagen motionen 1978/79:838 i vilken hemställdes att riksdacen som sin mening skulle ge regeringen till känna att de ökade merkostnaderna för transporter i Norrlande borde kompenseras genom lägre bpensin-, olje- och fordonsskatt. Skatteutskottet (SkU 1978/79:42) anförde för sin del.

Det måste anses vara orealistiskt att ta ut läcre skatt

vid införsel av olja och bensin över norrländska hamnar än för landet i övrigt. Inte heller förslaget om lägre fordonsskatt i Norrland är enligt utskottets uppriattning

Prop. 1979/80: 109 91

praktiskt genomförbart om äet inte kombineras med långtgående regleringar i övrigt. Åtskilliga transporter i och till Norrland torde utföras av fordon som är registrerade i sydligare län. Det pågående utredningsarbetet i syfte att utjämna de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter, ett arbete som nu befinner sig i sitt slutskede, bör emellertid till viss del kunna anses tillgodose motionärernas önskemål. Enligt utskottets meninc finns det däremot inte skäl att på regionalpolitiska grunder pröva en differentiering av vägtrafikbeskattningen eller ener-

giskatten. Åtgärder av sådan art skulle leda till kom-

plikationer vid beskattningsförfarandet och kontrollproblem.

Prop. 1979/80: 109 5 ANDRA LÄNDER

5.1 Allmänt

Utredningen har i syfte att dels få en uppfattning om behandlingen av transportkostnaderna vid prissättningen på oljeproaukter och dels utröna förekomsten av särskilda prisutjämningssystem vnidersökt förhållandena i vissa andra länder. Därvid har bl.a. framkommit att särskilda system för utjämning av prisskillnader som betingas av transportkostnader endast finns i Finland och Norge. Uppgifter beträffande EG-länderna, Schweiz och Österrike har inhärtats genom förfrågningar via utrikesdepartementet. Det i Finland tillämpade utjämningssystemet har studerats närmare bl. a. genom ett besök i Finland som företrädare för utredningen gjort. Också det norska systemet har agranskats. Förhållandena i Finland och Norge behandlas särskilt i avsnitten 5.2 och 5.3. I detta avsnitt redovisas översiktligt uppgiiterna från övriga undersökta länder.

Frakttilläggssystem av i princip den modell som tillämpas i Sverige förekommer i Frankrike, Belgien, Nederlän- Gerna och Schweiz. Beträffande Italien uppges att opbriset på elcningsolja i viss mån återspeglar skillnader i transportkostnader, cock utan tillämpning av något formligt tilläggssystem.

I Frankrike råder prisreglering på drivmedel och eldning:

olja. Enligt en lag från år 1928 utövar staten genom utfärdanaet av särskilda import” och raffineringstilistånd kontroll över produktion och "import av råolja och olje produkter. Den statliga politiken strävar härvid efter

9 13

Prop. 1979/80: 109

att tillförsäkra de nationella oijebolagen en allt större andel av raffineringsverksamheten och distributionen.

franska staten fastställer de maximipriser som får tas ut för drivmedel och lätt eldningsolja i sista distributionsledet. I prishänseende är sedan landet indelat i elva olika zoner. Zonindelningen återspeglar skillnader i kostnaderna för transport från raffinaderi eller införselort till respektive leveransort.

Belgien har också prisreglering för oljeprodukter. Priserna fastställs på basis av ett programkontrakt som ingåtts mellan oljebolagen och regeringen, Det maximipris som gäller vid försäljning av bensin är lika över hela landet. När det gäller eldningsolja återspeglar priset transportkostnadsskillnader genom att olika priser tas ut i var och en av tre zoner som landets indelats i. Som exempel kan nämnas att prisdifferenser mellan högs-

ta och lägsta zorpris i januari 1978 uppgick till något

över 10 kr per m?.

I Nederländerna fastställs maximipriser för de vanligaste oljeprodukterna. Landet har indelats i två priszoner - provinserna Syd- och Norchollandå samt Utrecht utgör zon 1 och landet i övrigt bildar zon 2, För dieselolja och eldningsolja för bostadsuppvärmning tas i zon l ut ett tillägg som uppgår till ungefär 1,35 öre

per liter. När det gäller oljeleveranser till industrin

beräknas pristillägget inom zon 2 med utgångspunkt från transportsättet. Tillägget varierar mellan drygt 6 kr

per m? för transport med större pråmar och ca 17 kr

per m" vid landsvägstransport. Tidigare tillämpades

Prop. 1979/80: 109 94

ett zontilläggssystem även för bensin men efter förhandlingar mellan nederländska ekonomiministeriet och oljedistributörerna råder numera ett enhetsvpris för bensin i hela landet.

Schweiz har fri prisbildning på oljeprodukter. Skillnader i transportkostnaderna avspeglas i konsumentpriserna. Enligt uppgifter från det schweiziska utrikesdepartementet strävar därvid oljehandelr efter att vid pris-

sättningen utgå från en indelning av landet i ett stort

antal zoner. Tillämpningen av zonsystemet synes dock vara ganska aoenhetliia.

Beträffande de länder som saknar särskilda transport-

tilläggssystem har i första hand framhållits att avstånden

mellan införselorter/raffinaderier och förbrukninasställena i allmänhet är begränsade. Därmed kommer andra faxtorer, främst den lokala konkurrenssituationen att spela större roll vid prissättningen. Så är t.ex, fallet i Västtyskland och Storbritannien vilka har fri prissättning på oljeprodukter.

un to Finland

Det system för utjämning av transportkostnader som tilllämpas i Finland bygger i flera avseenden på de speciella förhållanden som kännetecknar den finska oljemarknaden. Oljeprodukterna har i Finland sedan år 1968 tillhört de permanenta orisreglerade varorna. Högstpriser för de olika oljeprodukterna bestäms med utgångspunkt från ett på visst sätt beräknat raffinaderipris för de produkter som framställs av det statliga oljebolaget Neste OY. Fördelningen av raffineringskostnaderna på de olika proåuktslagen bestäms av statsmakterna.

Neste svarar för all import och rafffinering av råolja från Soviet och andra producentländer. Neste raffinerar e 35 ? av det totala finska behovet. I praktiken har

Prop. 1979/80: 109 95

vidare Neste och det huvudsakligen enskilt ägda Suomen Petrooli OY, som svarar för importen av raffinerade produkter från Sovjet, importmonopol på dessa varor. Övriga oljeföretag erhåller sina produkter från dessa båda bolag. Av oljeförsäljningen i Finland svarar Neste för ca 30 §, övriga inhemska företag svarar för ca 35 §& och utlandsägda dotterföretag för resterande 35 3.

Oljeprodukter säljs på den finska marknaden av tio oljeföretag. Till skillnad från vad som gäller i Sverige

förekommer ett mycket begränsat antal fristående åter-

försäljare med egen distribution - endast 5-6.

Den finska prisutjämningen bygger på att regeringen fastställer enhetliga försäljningspriser för oljeprodukterna. Vid utjämningsförfarandet använder man sig av ett för varje kommun kalkylerat pris, s.k, kommunpris. Detta be-

står av tre komponenter, raffinaderipris, återförsäljar-

marginal och en schablonmässigt beräknad transportkostnad. Den sistnämnda delas i sin tur upp i tre poster, nämligen tankfartvgsfrakt, landsvägsfrakt och denoåkostnader i norr. Det rör sig om genomsnittskostnader och lastningsoch lossningskostnader ingår. Det för hela landet gällande enhetliga försäljningspriset, enhetspriset, fastställs sedan som ett med hänsyn till försäljningsvolymen vägt medeltal av konmunpriserna. Vid clearingen redovisar oljebolagen sin försäljning med fördelning på kommuner. Genom att göra en jämförelse mellan de för dessa leveranser gällande kommunpriserna och det gällande enhetspriset kan sedan beräknas vilket belopp företaget skall inbetala res-

pektive tillgodoföras vid clearingen. De företag vilkas

försäljning varit så fördelad i landet att de ifrågavarande transportkostnaderna blivit högre än de motsvarande kostnader som ligger till grund för enhetspriset tillgodoförs ett däremot svarande bidrag. Om transportkostnadsnivån i stället är lägre får företaget lämna biöradg till clearingen.

Prop. 1979/80: 109 96

Prisutjämningen infördes våren 1974 för elåningsolja och fr, om.år 1978 för bensin och dieselbrännolija. Det praktiska genomförandet av systemet handhas av oljebranscnen och byggger på ett avtal mellan handeis- och industriministeriet och oljebranrschen. En väsentlig punkt i detta avtal är en speciell uppsägningsklausul, som gör det möjligt för oljebolagen att omedelbart säga upp avtalet om statsmakterna skulle bevilja företag som inte är an-

slutna till avtalet rätt att importera oljeprodukter.

Denna av statsmakterna codkända klausul motiveras med att de avtalilsslutande företagen då skulle komma i ett sämre läce, eftersom deras produkter skulle belastas med clearingavgifter som behövs för prisutjämningen, medan den fristående importören - särskilt vid kusten skulle kunna sälja sina produkter väsentligt billigare. I samband med att utjämningen utvidgades till att omfatta även bensin och dieselbrännolja intogs genom ett tilläggsavtal en klausul som medger vardera parten rätt att säga upp avtalen utan uppsägninastid i fråga om produkt, för vilken prisregleringen upphör.

För det tekniska genomförandet av prisutjämningen har bolagen inrättat en gemensam avräkningsbyrå, som fungerar inom Oljebranschens Centralförbund. Till denna byrå erlägger bolagen de i det interna avtalet överenskomna clearingavgifterna och erhåller från byrån eventuell clearingersättnrind.

För fastställande av clearingavaifterna tillställer bolagen avräkningsbyrån månatligen, senast inom utgången

av den månad, som följer på respektive försäljningsmå-

nad, ett skriftligt meddelande om försålda volymer av de olika produktslagen (totalvolvmer) samt dessutom uppgift om det vägda medeltaiet av de teoretiska prisen i de kommuner till vilka leveranser skett under månaden. Sistnämnda uppgiit tar bolagen fram genom en datorbearbetning. Genom att multiplicera den totalt försålda volymen med skillnaden mellan Get vägda medeltalet och

Prop. 1979/80: 109

det fastställda enhetspriset (positiv eller negativ skillnad) kan man konstatera, huruvida ifrågavarande bolag för viss månad är berätticat att erhåila ersättning eller i motsatt fall - som täckning för de ersättningar som skall erläggas till andra bolag - är skyldiat att

erlägga skillnaden till clearingbyrån.

Det tidigare nämnda kommunpriset bygger på antagandet, att transporten genomförs från en bestämd depå och att dessutom viss väg används. Kommunpriset utgör alltid grund för clearingen cavsett om den verkliga kostnaden för det enskilda oljebolaget överstiger eller understiger de kalkylerade kostnaderna. Det är också irrelevant, från vilken depå produkten levereras. Icke neller eventuella rabatter beaktas. Vid eventuell efterkontroll utreds blott vilken mängd som levererats till varje ort.

Efter utgången av varje avtalsperiod om 12 månader skail i enlighet med avtaäiet mellan statsmakterna cch oijebolagen en justering ske av enhetspriserna så att dessa kommer att motsvara de genomsnittliga transportkostnaderna baserat på aen geografiska spridningen av leveranserna. Härvid beaktas även eventuella över- eller underskott under föregående period. Oberoende av att avtalsperioden är 12 månader skall enhetsoriset i enlighet med avtalet omedelbart justeras ifall raffinaderi- eller importpriserna, de inrdirekta skatterna eller oljebranschens hanteringskostrader i övrict undergår förändring.

För revision av avräkningsbyråns räkenskaper och kontroll av bolagens redovisningsmateriai och uträkningssystem har bolagen gemensamt vait tre revisorer, Bolagen ger ytterligare årligen till avräkninosbyrån in en av bolagets egna revisorer undertecknad försäkran om de avgivna rapporternas riktichet. Statsmakterna tar inte del i val av revisorer. Prismyndigheterna åar likväl genom det mellan statsmakterna och oljebolager ingångna avtalet 7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 98

tillförsäkrats rätt att på anmanina erhålla detaljerade uppgifter om utjämningen inom respektive bolag liksom den kommunmässiga spridningen i försäljningen.

Kostnaderna för det finska utjämningssystemet som i sista hand får bäras av konsumenterna består av räntor, ersättning för oljebolilagens arbete och kostnader för avräkningsbyråns verksamhet. Dessa kostnader, som uppgår till ca 2 milj mark, fördelas mellan oljebolagen i förhållande til" deras försäljningsvolymer vid den slutclearing som görs vid utgången av varje 12 månadersperiod.

5.3 Norge

Norge har alltsedan andra världskriget haft maximipriser på oljeprodukter. Bensin och dieselolja, som omfattas av Get norska systemet med fraktsubventioner, säljs av 7 oljebolag. De hade vid utgången av år 1977 tillsammans 3 143 bensinstationer av olika typ.

För de flesta av oijeprodukterna tillämpas ett transporttilläggssystem. Systemet är baserat på de ca 800 postområdena. Alla platser inom samma postområde har samma frakttillägg. Tillägget är beräknat med utgångspunkt från det genomsnittliga avståndet från närmaste lageranläggning. Frakttillägget är i princip avsett att täcka de faktiska tranportkostnaderna med avdrag för ett belopp om 1,9 norska öre per liter som inräknas i grundpriset Vissa utjämningar har företagits för att alltför stora skillnader mellan närliggande områden skall undvikas. Tilläggen utöver oriset i O-zonen (som gäller i 41 områden) varierar mellan I,5 och 13 norska öre per liter. Tilläggslistan gäller vid leverans med tankbil.

Prop. 1979/80: 109 99

Genom beslut av Stortinget år 1969 infördes ett bidragssystem för transportkostnader vid försäljning av bensin och dieselolja, subventionerat via statsbudgeten. I Nordnorge - Nordland, Troms och Finrmark - utgår bidrag som skall täcka samtliga transportkostnader medan i övriga delar av landet bidrag lämnas för att täcka transportkostnader som överstiger 4 norska öre per liter. Bidragen, som utgår vid tankbilsleverans (fr om.den 1 juni 1974 utgår också bidrag med 15 norska öre per liter för bensin som levereras i fat i Nordnorce), utbetalas månadsvis till oljebolagen efter framställning hos prisdirektoratet. Totalt utgick transportbidrag under år 1976 med 11,1 milj norska kr och under år 1977 med 11,6 milj norska kr.

Prop. 1979/80: 109 100

[ ISSKILLJÄDERNAS BETYDELSE, VISSA PRIS-

SÄTTNINGSFRÅGOR M.M.

b.i Inlednina

För att få underiag för en bedömning av betygelsen av de nuvaranae regionala prisskillnaderna på oljeprodukter har vi i huvudsak använt oss av befintlict statistikmaterial. när det gäller vissa rabattfrågor har vi omellertid vänt oss airekt till ett antal oliebolaag och vissa representanter för försrukarsidan.

Ur SCB:s bränslestatiscik har bl.a, kunnat hämtas uppdifter om leveranser av Cciika petrolieumprodukter med fördelr

s Å rä cec: c ingsal Ne A 1 int = un ninq på VISSA fUCDCruXa arkategorier. Av särskillt intresse för syftet med Y undersökning har varit den sedan nåara år tillbaka franritagna statistiken rörande ol3eleveransernas föraelning på län och kommun. På motsvarande sätt regionaliseraae uppgifter om industrins förceruknring av petroleumprodukter har också arvänts. Gencem SCB har

a vi slutligen haft tillgång till viss aenergistatistik för

OK har bidragit med uppgifter om bränsleförbrukningen i småhus (en- och tvåfamiljshus) i olika delar av landået. Uppgifter om årliga körläncder för verscnbilar har hämtats från en undersökning som gjorts inom statens vägverk.

Det bör framhållas att när det Gäller de för vår fråga

intressanta regionala synpunkterna är statistikmaterialei ganska Segränsat, Den statistik med regional inriktning som finns är inte neller så utvecklad eftersom arbetet mea sådan statistik bedrivits endåast under de se-

Prop. 1979/80: 109 101

6.2 Orts- och zontilläggens betydelse för

olika förbrukarkatedaorier och redqioner

6.2.1 Oljeförbrukningen i olika delar av landet

När det gäller bränslestatistiken har SCB fr.o.m år

1975 inhämtat uppgifter om leveranser av vissa petroleumprodukter med fördelning på län och kommuner samt

på förbrukarkategorier. Att börja med har endast försäljningens fördelning på läs och kommuner redovisats. Först för år 1977 har den regionala fördelningen komp-

letterats med vissa uppgifter om olika förbrukarkate-

gorier. För vår utredning har vi beträffande eldninas-

oljorna måst nöja oss med 1976 års uppgifter. För driv-

medlen har vi kunnat använda oss av uppgifter från år

1977.

Den nu ifrågavarande statistiken har efter hand upprättats försöksvis och är alltfort behäftad med åtskil-

liga problem. Beträffande försäljningens fördelning på

län och kommuner pekar SCB på vissa felkällor.

De ernållna leveransuppgifterna har inte alltid kunnat hänföras till den ort där kvantiteterna förbrukats eller inköpts för slutlig förbrukning. Detta gäller bl. a. då oljeföretagen levererat till icke redovisningsskyl-

aiga återförsäljare. Dessa ieveranser hänförs då till

återförsäljarens hemortskommun eller till den kommun där återförsäljaren tagit emot leveransen. Det är tro-

ligt att återförsäljarens distribution till slutliga

konsumenter i många fall sträcker sig utanför kommunen.

Vidare kan det förekomma att faktureringsadress och

inte leveransställe i vissa fall har redovisats. Därigenom kan leveranser till t.ex, större industriföretag med flera verksamnetsställen ha hänförts till en enda

kommun i stället för att fördelas på flera, Enligt SCB

. F : : > bör den framtagna statistiken emellertid trots nu an-

Prop. 1979/80: 109 102

givna brister ge en god bild av fördelninren inom landet av konsumenternas inköp av framför allt drivmedel och tunna eldningsoljor. Enskilda leveranser av tjockoljor kan dock vara mycket stora, varför ofullkomligheterna i materialet medför att leveransuppgifterna för några kommuner kan vara missvisande för dessa oljor.

Med hänsyn till den osäkerhet som den regionala leve-

ransstatistiken sålunda kunde vara behäftad med har vi också gjort jämförelser med viss industristatistik. Det gäller uppgifter om användning av inköot energi år 1976 med regional och branschvis fördelning.

När det sedan gäller den ytterligare uppdelningen av eldningsoljeförsäljningen på förbrukarkategorier för det år vi haft att hålla oss till - 1976 - är den givetvis mer osäker än försäljningens ortsfördelning, eftersom metoden för uppgiftsinsamlina och bearbetning prövats under endast ett år. Efter samråd med SCB har vi emellertid ansett att uppgifterna är användbara för det begränsade ändamålet att i stora drag belysa den regionala försäljningen av eldningsolja. SCB tillhandahöll därför en internt framtagen sammanställning i vilken den regionalt fördelade oljeleveranserna även delats upp på förbrukarkategorierra industri, el-, dasoch värmeverk, samfärdsel och övrigt.

Vid bearbetningen av den regionala leveransstatistiken har vi belyst dels ett alternativ med total utjämning av ortstilläggen av det slag som tidigare diskuterats, dels ett mera regionalt betonat svstem som avser att utjämna de högsta tilläggen. Statistikbearbetningen har således i detta sammanhang becränsats till förhål-

landena ifråga om eldningsolja, I slutet av detta av-

snitt återkommer vi med vissa uppaifter om drivmedelsleveranserna till olika delar av landet.

Prop. 1979/80: 109 103

Ortstilläggssystemet har varit utgångspunkt vid de olika sammanställningar vi gjort. Vissa tilläggsnivåer har därvid använts för att belysa de nuvarandåe ortstilläggens betydelse för oljekonsumenterna och konsekvenserna av ovannämnda utjämningsalternativ. Ett problem har varit att leveranserna i statistiken är fördelade på kommuner medan de valda tillägasnivåerna skär igenom kommunerna. Vi har då valt att med hänsyn till uppgifter om församlingsinvånare försöka beräkna hur stor del av de totala leveranserna till kommunen i fråga som har gått till orter med tillägg Över respektive under den bestämda tilläggsnivån. En viss osäkerhet ligger därmed i beräkningarna. Det bör också påminnas om den osäkerhet som ligger i leveransstatistiken.

För att belysa konsekvenserna av en total utjämning av ortstilläggen har vi utgått ifrån en tilläggsnivå vid 32 kr som enligt OK:s beräkningar ungefär motsvarar det genomsnittliga tillägget i landet för eo I under år 1978.

Det framgår att orter i 195 av landets kommuner har tillägg över 32 kr per m?. Det sammanlagda invånarantalet i dessa orter kan uppskattas till ca 38 procent av den totala befolkningen. Oljeleveranserna till industrin inom detta område år 1976 utgjorde ca 40 3 av de totala industrileveranserna medan endast 10 % av oljan till el-, gas- och värmeverk levererades till om-

rådet. Av den eldningsolja som i SCB:s statistik hän-

förts till förbrukarkategorin övrigt och i huvudsak används för bostadsuppvärmning levererades ca 38 3 till orter med tillägg över 32 kr per m?. För dessa orter skulle således artstilläggen komma att sjunka med varierande belopp vid en total utjämning.

När det sedan gäller att belysa ett alternativ som skulle innebära en utjämning av de högsta ortstill-

Prop. 1979/80: 109

läggen har vi ansett det lämpligt att bestämma tillläggsnivån så att i första hand orter i inre Norrland och västra Svealand kom att ligga ovanför den valda

nivån. Vi fann att detta i huvudsak blev fallet med

en tilläggsnivå vid 44 kr per m? om man utgår från 1978 års ortstillägg.

Det finns 35 kommuner i vilka samtliga orter har tilllägg som överstiger 44 kr per m?. Med undantag för Anebv och Nässjö i Jönköpings län samt Karlsborg och Hjo i Skaraborgs län är det fråga om kommuner i väst- "ra Svealand och Norrlands inland. I dessa 35 kommuner bor ca 6 % av landets befolkning. Leveranserna av oljeprodukter till industrin inom området utgjorde ungefär 5 3 av den totala volymen av sådana leveranser. Övriga eldningsoljeleveranser uopgick till ca 6,5 %.

Utöver de nämnda 35 kommunerna finns det ett större an-

tal kommuner som innehåller orter med tillägg såväl

över som under 44 kr per m?. Antalet kommuner i vilka orter med högre tillägg än 44 kr per m? är helt övervägande är 19. I fråga om befolkning och eldningsoljeleveranser uppvisade dessa kommuner andelstal på ca 3,5 3. Leveranserna till industrin utgjorde dock ca 6 3 av den totala volymen av sådana leveranser.

Sammanlagt finns det således 54 kommuner med orter

som till övervägande del har ortstillägg som är högre än den valda gränsen 44 kr per m?. I dessa kommuner, som har knappt 10 % av landets befolkning, för-

brukades ca 9 3 av den totala eldningsoljevolvmen.

Det innebär ungefär 1,8 milj m

Materialet har bearbetats ytterligare ett steg. I syfte att belysa förhållandena beträffande ett sammanhängande område, som mera ansluter sig till stödområdena 5 och 6, har vi från de nyssnämnda 54 kommunerna

Prop. 1979/80: 109 105

avskilt tolv. Det gäller Ydre, Aneby, Vaggervä, Nässjö, Sävsjö, Eksjö, Karlsborg, Tibro, Töreboda, Hjo, Laxå och Askersund. De flesta av dessa kommuner har genomsnittliga ortstillägg som endast obetydligt överstiger 44 kr per m2. Genomsnittstillägget för Laxå ligger

dock på 52 kr per m?.

I det nu ifrågavarande området, bestående av 42 kommuner bor ca 7,5 2 av landets befolkning. Oljeleveranserna till industrisektorn kan beräknas till omkring 11 3 av den totala volym som går till industrin. För sektorn övrigt var motsvarande andel ca 8 §. I området förbrukades något mer än 1,5 milj m? eldningsolja eller ca 7,3 3 av hela förbrukningen i landet. De närmare uppgifterna redovisas i tabell 6:L.

I detta sammanhang kan nämnas att det utöver de i tabellen redovisade kommunerna finns sju kommunera tillhörande stödområde 5 och 6 som också har orter med tillägg över 44 kr per m?. Det är Ånge, Sollefteå, Ragunda, Bräcke, Vindeln, Vännäs och Överkalix. För alla dessa gäller att endast en mindre del av oljeleveranserna till kommunerna går till orter med tillägg över den valda nivån. Således kan den totalt levererade volymen eldningsolja till sådara orter i samtliga sju kommuner beräknas understiga 25 000 m?.

Prop. 1979/80: 109 106

Tabell 6:1 Oljeleveranrser till kommuner där orterna

till övervägande del har ortstilläag över 34 kr oer m? med undantag för kommurer i södra Sverice

] Genomsnittliga ortstillägg har beräknats utifran de

nuvaranae tilläggen med hänsyn tager till 1976 års

ieveranstTörhå?! anden.

Prop. 1979/80: 109

Tabell 6:1 (forts)

Procent av motsvaran- Ge total för landet: 4,5 11,2 T,å

Ara: Som tidigare antvtts har SCB ecionrala leveransstatistLlk när det a orn jämförss med den regionala förbruxninc ik för industrin son SCB publicerat. Vic för leveranserna till incöustrin har således andcivits färbruknincsuppalfterna i de fall då större a kelser kunna konstateras. Avvikelserna kan ha olika arsaker men torde i de mest markanta fallen Borlänce, Cällivare och Kiruna kunna förklaras Då följande sätt. När det gäller Borlänge torde huvuddelen av förbrukninacen kunna hänföras till Domnarvets Jernverk och massa- och paoversindustrin i Kvarnsveden. Enligt uppgift sker olietillförseln till anläggnincarna i huvuåäsak genom att oljian körs cargo till elösund eller Gävle. Eftersom landdistributionen sedan sköts i företagens egen reai har volvrten i laveransstatistiken xommit att hänföras till rospektive importhamn. I stort sett likartade förhållanden gäller för Gällirvare och Kiruna. LKAB köper hela fartvgslaster clja till Luleå där man disponerar Llagringsutrymmen. Vidaretransporten som sker på järnväg omhändertas av LKAB. På grund av metoden för insamlandet av uppgifter till 3C3:s leveransstatistik återfinns dessa volvmer i huvudsak blard Uppgifterna för Luleå. För den nu nämnda elidninasoljan har ortstillägg inte utgått vid leverarserna.

Prop. 1979/80: 109 108

Den regionala leveransstatistiken har också använts för att beräkna försäljningen av drivmedel i de tre

nuvarande zonerna, Vi har då utgått från uppgifterna

som avser år 1977. Även i detta sammanhang försvåras beräkningen av att zongränserna i vissa fall delar kommuner. Vi har då gjort uppskattningar av fördelningen på zoner. När det gäller dieselbrännolja har vi antagit att den i avsnitt 3.1 angivna andelen

som försäljs från pump - ca 30 § - kan tillämpas för

olika delar av landet. Med dessa förutsättningar erhålls följande ungefärliga uppgifter.

Till 0-zon levererades ca 2,6 milj m? av ifrågavarande crivmedel, till 1l-zon ca 2,3 milj m? och till 2-zon ca 0,6 milj m?. Den procentueila fördelningen var såleaes ca 47 §& till O-zon, ca 42 §& till l-zon och ca

11 3 till 2-zon. Om man utgår från denna fördelning av

volymerna mellan zonerna kan det totala zontilläggsbeloppet beräknas till 35 milj kr. Det vägda genomsnittliga tillägget blir då ungefär 6 kr 30 öre per nm eller 0,63 öre per liter.

Prop. 1979/80: 109 109

6.2.2 Ekonomisk betydelse

ve regionala prisskillnadernas ekonomiska betydelse för olika förbrukarkategorier har undersökts på olika sätt. I detta avsnitt har bortsetts från den inverkan på priserna som rabatter av olika slag kan ha. Den frågan behandlas närmare i aet följande avsnittet.

Vad gäller industrins förbrukning av eldningsolja har vi tidigare nämnt att en stor del av oljan köps i cargoform och att ortstilläggssystemet då inte tillämpas. En mindäre ael av leveranserna till industrin sker dock mot uttagande av ortstilläada.

Som utgångspunkt för en belvsning av ortstilläggens ekonomiska betydelse för industrin har vi tagit för-

hållandena ifråga om eo IV LS. För den produkten

tillämpades fram till den 19 maj 1979 ett av regqgering-

en fastställt högstpris på 588 kr per m”. I relation

till detta pris utgör det nuvarande genomsnittliga ortstilläaget för tjocka eldningsoljor - ca 30 kr per a? - ungefär 5 3. Motsvarande andelstal för det lägsta tillägget - 18 kr i t.ex.Göteborg - och det tillägg som t. ex. gäller för Kiruna, 76 kr, kan beräknas till 3 respektive 12 3. Priset för varje m” eldningsolja i Kiruna kan i vårt exempel beräknas vara knappt 10 § högre än i Göteborg och något mer än 7 3 höcre än i orter med det för landet gällande genomsnittstillägget.

Ett annat sätt att belvsa den ekonomiska betydelsen är att relatera bränslekostnaderna till andra produk” tionskostnader. Vissa uppgifter i det avseendet har vi nämtat från en undersökning av energipolitikens eifekter inom industrin sem ingår som bilaga 14 i Ds I 1977:17. Undersökningen omfattar de energiintensiva sektorerna massa- och pappersindustri, gruvor och metallverk samt tegel-cement- och kalkindustri. Den to-

Prop. 1979/80: 109 110

tala energikostnaden 1975 i orocent av saluvärdet för dessa industrigrenar varierar mellan 7,1 för massa” och pappersindustri och 23,7 för tegel-, cement- och xalkindustrin medan den för övrig industri endast uppgår till 1,7. Oljekostnaden i procent av saluvärdet har för massa- och pappersindustrin beräknats till 2,9 och för järn- och stålverk till 2,6. För tegeli-, cement- och kalkindäustrin låg motsvarande tal över 20 §.

När det gäller ortstilläggens inverkan på boendekostnaderna i olika delar av landet kan eo I, för vilken oOrtstilläggssystemet tillämpas vid den helt övervägande delen av leveranserna, användas som exempel. för den produkten gällde i slutet av maj 1979 ett av regeringen fastställt höagstpris på 860 kr over m?. Ortstilläggets andel av priset blir således en annan än i fråga om de tjockare oljorna. Det genomsnittliga tilllägget - 32 kr per 2 - utgör ca 3,7 % av priset. För Cöteboras- och Kirunakonsumenten blir motsvarande procenttal 2 respektive något under 9.

Förbrukningen av bränslen för uppvärmning påverkas

självfallet av klimatförnållandena. För att belysa

klimatets inverkan på eldningsoljeförbrukningen utgår man oftast från det s.k. graddagssystemet. Graddagstal fastställs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) för vissa orter som ett visst antal graddagar. Med graddagar förstås produkten av tid mätt i äygn och temperaturskillnad inem och utomhus, varvid förutsätts uppvärmning inomhus till 17? C. Med hjälp av graddagssystemet kan den temperaturberoende delen av oljeförbrukningen beräknas. Förbrukningen för varmvattenuppvärmning förutsätts inte påverkas av temperaturskillnader.

I fråga om en villa i storleksordningen ca 125 m? brukar oljeförbrukningen för uppvärmning och varmvattenberedning på den crt som kan sägas ha det genomsnitt-

Prop. 1979/80: 109 111

liga klimatlädget i landet beräknas till ca i a? per år. Denna förbrukningssiffra väller i trakten av Örebro. Med utgångspunkt i denna årsförbrukning kan sedan med hjälp av graddagssystemet den årliga normalförbrukningen i övriga delar av landet uppskattas. Förbrukningen i Malmö och Göteborc skulle vid en så-

dan beräkning således uppgå till ca 3,9 mm” per år me-

dan motsvarande siffra för t.ex. Kiruna blir 5,1 mö.

De förbrukninastal som erhålls vid en strikt tillämpning av graddagssystemei svnes emellertid ge större regionala skillnader än vad som förekommer. i praktiken. Den statistik som finns på det området är visserligen begränsad men ger dock en viss uppfattning om förhållandena.

OK har under flera år statistiskt bearbetat oljeförorukningen för uppvärmning av småhus (en- och tvåfamiljsnus). Underlaget utgörs av IK:s faktiska leveranser av eldringsolja till sådana nus. Vid bearbetningen utgår man från indelning av landet i tio temperaturzoner., Inom varje zon kan medelförbrukningen per villa fastställas. Gerom sammanställning av de olika zonernas andel av det totala villabeståndet kan också oljeförbrukningen i en tärkt genomsnittsvilla i landet beräknas, Enligt uppgiiter från slutet av år 1978 utvisar statistiken en till normalår omräknad olje-

förbrukning för genomsnittsvillan på något mer än 3,9

m”. Den högsta förbrukningen, 4,3 m?, sker i temperaturzon 01, som i huvudsak omfattar Lappland medan den lägsta 3,7 m?, gäller för temperaturzon 09 (västkusten).

I den av SCB nyligen framtagna energistatistiken fö småhus år 1977 används en indelning av landet i fvra temperaturzoner. Det medför naturligtvis att svännvidden mellan förbrukningen i de olika zonerna minskar

IS

um Prop. 1979/80: 109

ka delar av landet varierar mindre än vad som borde följa av olikheterna i klimatförhållanden.

Av den nämnda statistiken är det svårt att dra några slutsatser om anledningen till att den faktiska förprukningen inte följer skillnaderna i klimat. Vissa skillnader ifråga om villabeståndets genomsnittliga storlek mellan olika delar av landet kan naturligtvis inte uteslutas men cen vanligaste förklaringer brukar vara att husen i de kallare trakterna har en effektivare isolering.

För villaägaren xan med hjälp av de nu redovisade uppna om regionala förorukningsskillnader beräknas e nan totala årliga merutgift söm de nuvarande ortstillläggen mearör. Om man använder sig av de skillnader som kan unpskattas med a a 2jäl HJ av graddagssystemet blir den i Kiruna ca 390 kr pe HH fo r och i Göteborg ca 65 kr per år. För en villa i mellansverige med genomsnittlig förorukning oca belägen i en ort med genomsnittligt Orts- tillägg (32 kr per m”) är utgiiten ungefär 130 kr per år. Läggs istället OK:s uppgifter till grund för beräkningen blir motsvarande tal 327 kr (Kiruna), 67 kr (Göteborg) och 123 kr (genomsnittsort).

När det gäller de regionala ol3eprisskillnadernas eKkonomiska betydelse för nyreskostnaderna är det betydligt svårare att göra säkra bedömningar. I den mån särskildaa oränsleklausuler som bygger på faktisk bränslekostnad

används vid hvressättningen är det möjligt att göra

vissa beräkningar av prisskillnadernas betydelse. Eftersom flera faktorer t.ex, fastigheten ålder- och uppvärmningssätt (oljeonarna i huset, kvarterscentral, fjärrvärme m.m) påverkar oljeförbrukningen blir dock sådana beräkningar mycket osäkra. Vi har därför inte gjert någon närmare undersökning. Det finns dock ingen anledning att anta att - relativt sett - den ekonomiska betvdelsenr av de regionala oljieprisskillnaderna för

13 Prop. 1979/80: 109

hyresgäster i någon väsentliga grad skulle avvika från vad som gäller för villaägare.

Av bl. a, uppgifterna beträffande det område med ortstillägg över 44 kr per m? som vi redovisat i tabell 6:1 i föregående avsnitt kan hämtas viss information om hur stort sammanlagt ortstilläggsbelopp som faller på leveranserna inom det området. Överslaasvis har det ge-

nomsnittliga tillägget inom området beräknats till

54 kr per m>. På grund av avvikelserna mellan den regionala oljieleveransstatistiken och industriförbrukningsstatistiken är det svårt att avcöra hur stor del av den till industrin levererade volymen som omfattas av ortstillägget. Det kan dock antas att leveransuppgifterna i stort sett visar den delen. Därmed kan totalbeloppet ortstillägg som erläggs av industrin uppskattas till 16 milj kr. För övrig eldningsolja blir motsvarande summa drygt 40 milj kr.

när det sedan gäller arivmedelssidan har vi utöver de uppgifter i fråga om förbrukningen i olika delar av landet som erhålls av den regionala leveransstatistiken haft tillgång till undersökningar angående personbilarnas årliga körlängder som gjorts inom statens vägverk. I fråga om undersökningsmaterialet bör nämnas att det består av ett vid AB Svensk Bilprovning genomfört urval av protokoll avseende fordon som genomgått kontrollbesiktning. Av protokollen kan utläsas fordonens körsträckor. Dessa uppgifter tillsammans med vissa data om fordonen som kan hämtas ur bilregistret datorbenanclas sedan på olika sätt. För vårt vidkommande är den redovisning som görs av regionala variationer i körlängderna av särskilt intresse.

De regionala körlängdsskillnaderna i vägverkets undersökning för år 1977, då den genomsnittliga årliga körlängden för hela landet var 1284 mil, kan erhållas med uppdelning på landets 70 A-regioner. I det följande redovisas exempel varvid inom parentes efter varje 8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 114

körlängdsuppgift anges det medelfel uttryckt i mil som enligt undersökningen kan förekomma.

Kör längderna varierar mellan 919 mil (114) för Sala och 1 573 mil (119) för Lycksele. Den årliga körlängden i Sala-regionen är den enda som ligger under 1 000 mil. Många regioner i de södra delarna av landet har körlängder som betydligt Överstiger genomsnittet för landet. Av vissa A-regioner som helt eller till stor del nör till 2-zonen i tilläggshänseende kan nämnas Mora 1 070 mil (110), Östersund 1 317 mil (70), Piteå 1 359 mil (91), Luleå/Boden 1 427 mil (92) och Kiruna 1 442 mil (152).

I undersökningen finns också en uppdelning på körlängdåsregioner som består av ett antal A-regioner. Av den framaår att den norra delen av landet har en genomsnittlig årlig körsträcka som Överstiger den allra sydligaste med ca 200 mil. I förhållande till den för hela lanaet genomsnittliga köriängden har denna nordliga reaion ett ca 100 mil nögre genomsnitt.

Den genomsnittliga bensinförbrukningen för persorbiiar brukar beräknas till ungefär en liter per mil. Därmed motsvarar de nyss nämnda årliga körlängderna också förorukningen av bensin per år uttryckt i iiter.

Bensinpriset varierar mellan de olika delarna av landet pga zontilläggen med två öre per liter. Av Get i maj 1979 gällande höcstpriset för mediumbensin - 211 öre per liter - utgör det högsta tillägget således mindre än en procent och tillägget i l-zon mindre än en nalv procent.

Ett annat sätt att belysa den ekonomiska betydelsen av zontilläggen är att med hjälp av de tidigare angivna genomsnittliga årliga körlängdässträckorna beräk” na nur stort belopp bilisten erlägger per år i form

15 Prop. 1979/80: 109

av zontillägg. Det rör sia om 15 kr i l-zon och 30 kr i 2-zon.

I fråga om drivmedelskostnadernas andel av de taxor som förekommer oå transportmarknaden har vi erhållit vissa uppgifter från SPK. För den yrkesmässiga lastbilstrafiken kan andelen drivmedelskostnader (dieselbrännolja och smörjmedel) beräknas utgöra ca 3,4 och ca 7,5 % av de totala transportkostnaderna för beställnings- respektive fjärrtrafik. En höjning av drivmedelskostnaderna med 1 § skulle således motsvara en höjning av transportpriserna för beställnings- och fiärrtrafik med ca 0,03 respektive ca 0,08 §c. Kostnaderna för ärivmedel (inkl. smörjmedel) för buss- och taxitrafiken kan beräknas utgöra ca 6 respektive ca 7 % av de totala kostnaderna. Det medför att en höjning av drivmedelskostnaderna med 1 § skulle motsvara en taxehöjning med I,06 resnektive 0,07 3.

ö.3 Rabatter

6.3.1 Inlednina

I den tidigare redovisningen av de nuvarande regionala prisskillnadernas betydelse bortsåg vi från den prispåverkan som uppnås genom att olika förmer av rabatter tillämpas vid försäljningen.

För att komplettera den bild av orts- och zontilläggssystemets betydelse för olika förbrukarkategorier i skilda delar av landet som bl a SCB:s regionala leveransstatistik ger har vi med hänsyn till frågans tidigare behandling funnit det lämpligt att försöka kart-

lägga nettoprisbildningen vå eldningsolja och bensin.

Viss kunskap i det avseendet kan hämtas ur olika rabattundersökningar som SPK ajort, men när det gäller de för oss intressanta recionala aspekterna räcker inte det materialet. Vi ställde därför ett antal frå-

"Prop. 1979/80: 109 116

gor till fyra av oljebolagen - Shell, BP, Nynäs och OK. Vidare frågade vi Sveriges industriförbund, SABO och HSB såsom representanter för förbukarsidan. Dess-

utom utvidgade SPK för vår räkning sin återkommande

undersökning om generellt tillämpade villarabatter för

eldningsolja I i vissa städer till att omfatta ytter-

ligare ett antal orter. Det bör framhållas att förhållandena ifråga om rabatter på oljeprodukter förändrats

i olika avseenden sedan undersökningarna gjordes. Sedan den nu gällande högstprisregleringen infördes torde rabattnivån allmänt ha sjunkit.

Våra frågor avsåg i första nand förnållandena beträf-

fande elaningsolja. Vissa av svaren från oljiebolagen tar emellertid också upp drivmedelssidan. I äet följande redovisas det inkomna materialet med uppdelning efter de olika uppgiftslämnarna. Förnållandena i £fråga om drivmedel tas upp i avsnitt 6.3.6.

än . [S5] . pu Oljebolagen

Oljebolagens svar avser om inte annat anges förhållan-

dena under bränsleåret 1976-1977. På frågan om före-

komsten av generella rabatter på eldningsolja svarar alla bolag att sådana endast lämnas när däet gäller villaolja.

där det gäller andra rabatter anger bolagen olika typer. Hos Shell förekommer riksrabatt, kvantitetsra” patter, fasta tidsbegränsade och tills vidare gällande rabatter. BP har en prestationsbaserad rabatt-

skala som i princip utgår från kundens beräknade års-

förbrukning och som för eo I varierar mellan 10 kr och 35 kr per m? och för eo III-V mellan 0 kr och 20 kr.

Högre rabatter förekommer emellertid också. Sådana

rabatter är enligt BP betingade av konkurrenssitua” tion och/eller speciella förhållanden som t. ex,att kundens mottagningskapacitet är sådan att transport-

Prop. 1979/80: 109 117

kostnaden kan avsevärt reduceras genom sjö- eller

järnvägstransport, kundens egen insats - hämtning vid depå - kortare kredittid eller annan fördel som överenskommelsen kan erbjuda och alltså skall kompenseras. Bl.a. Nynäs använder introduktionsrabatter för

villaägare som ansluter sig till systemet med automatiska oljeleveranser. OK uppger att det förekommer

individuella rabatter baserade på köparens årsvolym,

mottagningsmöjligheter m.m.

Prestationsrabaäattskalorna har under de senaste åren fram till hösten 1978 regelmässigt Överskridits.

Vår huvudfråga om man kan konstatera skillnader i rabatternas storlek mellan olika orter och regioner besvaras jakande av ae tillfrågade bolagen. I fråga om orsakerna till dessa skillnader framhåller bolagen i första nand den lokala konkurrenssituationen, Shell påpekar att även kundkretsens sammansättnira kan leda till lokala orisskillnadcer. Konkurrenser kan enligt Shell vara betingad av olikheter i import-,/leveransmönster. BP lämnar följande förklaringar.

Skillnader i rabatternas storlek mellan olika regioner torde utslaget över flera år kunna konstateras så att ju lärare leverarsplatsen är belägen från raffinaderi/ importhamn desto lägre är rabatten. Detta sanrnolixt beroende på att Ortstilläggen inte helt återspeglar verkliga kostnaden för leveranserna. Det bör också påpekas att högre generella rabatter på villaolja periodvis kan förekomma på vissa orter eller inom pegränsade områden där en enstaka mindre importör kan ha transportmässiga fördelar som avviker från branschens genomsnittliga leveranskostnader sådana de återspeglas i ortstilläggen. Sannolikt är denna fördel paraa meä en tillfälligt gynnsam anskaffninaskostnad, vilken inte kommer en raffinadör tillgcdo på grund av

oförändraae råolje- och raffineringskostnader.

OK utvecklar också något orsakerna till förekommande regionala prisskillnader.

Prop. 1979/80: 109 118

I stort sett bestäms skillnader i rabatternas storlek lokalt och regionalt av iokal konkurrenssituation. Som exempel kan nämnas Göteborgs-regionen med sin starka koncentration av raffinaderier och differentierad produktimport. Vissa regionala skillnader finns när det gäller rabattgivning. Denna skillnad beror på etableringstätheten av oljebolag och s k "fria importörer". Konkurrensen är med anara ord nårdare i vissa områden. Sådana konkurrensområden finns i kustområdena och även i vissa NoOrrlandsnamnar, exempelvis Umeå och Piteå.

Oljebolagens uppgifter ger inte underlag för några säkra slutsatser när det gäller frågan om åäet finns något samband mellan ortstillägg och rabatter. BP anger dock att rabatterna i orter med höga tilläga sett i ett längre tiasperspektiv förmodligen är något läcre än på orter som ligger närmare kusten. OK pekar också

på att det i första nand är i kustområdena som den

iokala konkurrenssituationen medför högre rabatter. Svaren från oljebolagenr tyder således närmast på att rabatterna i någon mån fö ö r som förorsakas av oristilläcgcssystemet.

6.3.3 Inaustrin

Industriförburdet nar genom medverkan av branschföreningarna Kemikontoret, Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Jernkontoret och Mekanförbundet innämtat uppgifter om bla förekommande rabatter via oljeuppnanaäling. Följande branscher är representerade i enkäten

Järn- och stål

Massa- och papper; sågverk Verkstadsindustri Kemisk industri, icke-järnmetallindustri, livsmedelsindustri och silikatindustri.

Dessa branscher svarar för ca 75 procent av den totala industrins inköp av eldningsolja IV och V. Från varje pranschkh har ca 7-10 företag deltagit i enkäten, Företagen valdes ut med hänsvn till såväl storleksvariation som geografisk fördelning.

Prop. 1979/80: 109 119

Uppgifterna från företagen inhämtades genom kontakter meå ansvariga inköpare. Det har framkommit att inköparna därvid i vissa fall var obenäcna att i detalj redovisa resultaten av förhandlingarna med oljeföretagen. Här redovisade svar, som av nyssnämnda skäl är ganska allmänt hållna, avser den olja som köps från depå mot ortstillägg och innebär i huvudsak följande.

Vid köp där ortstillägg utgår kan för järn- och stålinqustrin rabatterna uppgå till ca 50 kr per m?. Det uppges att rabatternas storlek beror av kvantitet och oljetyp.

Massa- och pappersindustrin köper en mycket liten del av sin eldningsolja med ortstillägg. I de fall synliga ranpatter förekommer är de i huvudsak bestämda av den köpta kvantiteten.

För verkstadsindustrin, som i Ruvudsak köper eldningsolja från aepå av oljebolagen, anges att rabatterna beror av inköpskvanrtitet. Någon uppgift om rabatternas storlek har inte lämnats.

” inte heller när det gäller den kemiska industrin har närmare uppgifter om rabatternas storlek lämnats. Den regionala aspekten på rabattgivningen har också varit svår att anlägga eftersom branschgruppen till största delen är kustlokaliserad.

De uppgifter som lämnats i samband med industriförbundets enkät tyder inte på att oljebolagens rabattgivning vid försäljning av eldningsolja skulle ha något samband med ortstilläggens storlek.

6.3.4 Bostaasföretagen

HSB har lämnat uppgiiter om formerna för den centrala uppnanäling av eldningsolja som förbundet bedriver. Den består i huvudsak av avtal med OK och medför att

Prop. 1979/80: 109 120

samtliga NMSB-föreningar som köper sin eldningsolja på

aet sättet får del av en centralt avtalad rabatt,

Vid leveranser till olika orter i landet utgår sedan ortstillägg.

wär det gäller SABO har våra frågor besvarats på så sätt att SABO givit in en sammanställning av svar från 130 av de totalt ca 235 medlemsföretagen. SABO:s svar innehåller uppgifter angående villkoren vid ett ganska stort antal köp av eldningsolja i olika delar av landet. Bearbetningen av materialet har dock försvårats

av vissa omständigheter. Således har upphandlingarna

ägt rum i olika former - egen upphandling, upphandling med kommunen eller upphandling genom HSB eller Riksbyggen - vilket torde påverka rabattbilden på grund av skillnader i köpta volvmer. Genomgående däller att uppgifter om kvantiteterna i avtalen saknas. Vidare skiftar avtalstiderna. I allmänhet rör det sig om villkoren vid oljeupphanéliling under hösten år 1977. Slutligen bör nämnas att materialet av naturliga skäl blir allt tunnare ju högre ortstilläggen är. På orter med tillägg över 40 kr per am? redovisas endast enstaka affärer och därmed är det närmast uteslutet att dra några generella slutsatser.

De olika bearbetningar av SABO-materialet som likväl gjorts tyder inte oå att det skulle föreligga något direkt samband mellan ortstillägg och rabatter.

6.3.5 SPK:s rabattundersökningar

I kvartalsrapporten Oljemarknaden som utges av SPK ingår regelbundet ett särskilt avsnitt om rabatter på oljeprodukter. Bland annat redovisas resultatet av en undersökning av generellt tillämpade villarabatter för eo I i hela landet samt i vissa städer. I samband med insamlandet av uppgifter för första kvartalet 1978 begärde SPK för vår räkning uppgifter beträffande vil-

DI! Prop. 1979/80: 109

larabatterna i ett antal orter utöver dem som normalt

förekommer i undersökningen. Undersökningen visade

visserligen att smärre regionala skillnader ifråga om rabatter förekom men något samband med ortstilläggen syntes inte föreligga.

Sett ur ett något längre tidsperspektiv kan man med hjälp av SPK:s kvartalsundersökningar och bl.a. ce tidigare nämnda uppgifterna från några oljebolag urskil-

ja vissa områden med högre rabatter. Det gäller Små-

lands inland och norrlandskusten och torde i första hand orsakas av den konkurrens som de större oljerföretagen där utsätts för från lokalt verksamma oljeföretag:

De nu nämnda undersökningarna av rabatter på villaoljeområdet tyder inte på något samband mellan ortstilllägg och rabatter.

Viss ytterligare information om förekommande rabatter

på oljeprodukter kan erhållas från SPK:s årliga under-

sökning angående rabatter boå eldningsol:or för hvresfastigheter. Denna undersökning, som gjorts varje år sedan 1957, bygger på uppgifter om rabatter vid leveranser av eldningsoljor till flerfamiljshus med en årsförbruknina av minst 10 m?. Undersökningen omfattar flerfamiljshus inom Storstockholmsområdet och 27 av landets större kommuner. Möjligheterna att sätta rabatterna i relation till ortstilläggens höjd är begränsade eftersom urvalet huvudsakligen består av kommuner med låga ortstillägg. Inlandskommuner med tilllägg av viss höjd är endast representerade av Östersund, Falun, Jönköping och Växjö.

Av den senaste undersökningen, som avser bränsleåret 1977-1978, framgår bl, a, att medelrabatten Hå eo I för samtliga undersökta orter och fastignetstyper var 2 58 kr 27 öre per mm". Medelrabatten i Östersund var vä-

Prop. 1979/80: 109 122

+ a su - 22 3 . = sentligt lägre - 39 kr 73 öre per mm". även Falun låg lägre än genomsnittet medan Jönköping låg något över genomsnittet. Det kan nämnas att den lägsta medelra- . . - 3 2 . o batten - 37 kr 21 öre boer m” - lämnades i Luleå. Högsta rabatten - 70 kr 14 öre per m? = förekom i Visby.

Om man jämför undersökningarna för de tre senaste bränsleåren på så sätt att orterra varje år grupperas efter meaelrabattnivå finner man att betydande förändringar ifråga om orternas placering inträffat mellan åren.

Av Ge nämndåa skälen är det enligt vår mening inte möjilgt att zomma tiil någon bestämd slutsats om förnållan-

det mellan ortstillägg och rabatter från de årliga ra-

battundersökningarna.

0.3.6 Rabatter på drivmedelsmarknaden

Det föregående har i första hand rört rabattförnållandena beträ eldningsolja. aär skall i korthet redovisas vad som gäller i fråga om årivmecel.

I avsnitt 2.5 har tidigare beskrivits vilka typer av rabatt och återbäring som förekommer vid försäljning av drivmedel från bensinstation. Dessutom berördes i samma avsnitt lågprisförsäljningen av bensin.

När det gäller de regionala aspekterna i iråga om nettoprispiluningen på drivmedel har vissa uppgifter lämnats av de tillf åyage oljebolagen. Av dessa uppgifter fram”

går att tillfälliga och lokala prissänkningar är relativt vanligt förekommande. Sådana åtgärder torde i förs”

ta hand bero på den lokala konkurrenssituationen. I Gör

teborgsområdet ligger prisnivån även sett i ett längre tidsperspektiv ett till två öre per liter lägre än i övriga landet. Det beror bl.a. på förekomsten av raffinaderier och närheten till den kontinentala marknaden

för färdigprodukter. Sammantaget är det sannolikt att

Prop. 1979/80: 109 av andära omfattningen av rabatter och frekvensen sett är tillfälliga prissänkningar även relativts av större i 0O-zon, där den stora koncentrationen förbrukare finns, än i 2-zon.

Möjligneterna att köpa 1 bensin är urligtvis också av betydeise när det gä regia” nala prisskillnaderna. Vi har inte funnit anlednir 4 att göra någon särskild undersökning i det avseencet utan hämtat vissa uppaifter från en förtecknina över bensinstationer med lådor n i 200 stationer. Den är torde ändock belysa ä e

t lågprisstationerna länsvis. De storna av stationer finns naturli LÖ - ir [Le [AN < I wa e ba

CC2a nNOrrboöottens län tioner inte anmärknir folkmängden.

6.3.7 Sammaniattning

Av det föregåerde i detta avsnitt olika nåll innämtade uppcifterna om rabatter oc dyl på oljeprodcukter oita varit av allmän karaktär, Med hänsyn till de speciella förhållanden som kännetecknar oljemarknaden har vi emellertid inte funnit det meningsfullt att genom mera djupgående undersökninaar

försöka få fram eventuellt ytterligare material som

kan belysa frågan om nettoprisbildningen på oljeproaukter i landet.

uppgifterna om rabatter tyder i allmänhet inte på att

Prop. 1979/80: 109 det skulle föreligga något direkt samband mellan ortstillägg och rabatter. I det redovisade materialet återfinns dock på några punkter omständigheter som anger att rabatterna på oljeprodukter i någon mån skulle förstärka de prisskillnader mellan olika delar av landet som orts- och zontilläggen medför. Det är möjligt att de uppgifter vi haft tillgång till ger en ofullständig bild av dessa förhållanden. Den allmänna erfarenheten hos olika sakkunniga personer som vi under arbetets gång haft kontakt med synes närmast tyda på att den nyss angivna effekten av rabattgivningen är något starkare än vad som kan utläsas av vårt material. Det förefaller rimligt att anta att förekomsten av höga rabatter, priskrig o.d. är mindre inom avlägsna områden med höga tillägg där förbrukarkoncentrationen också i allmänhet är låg.

Prop. 1979/80: 109 124 a

7 TRANSPORTKOSTNADERNA OCH PRISSÄTTNINGEN AV

VISSA ANDRA VAROR, M.M.

7.1 Allmänt

För övervägandena om utjämning av de prisskillnader

på eldningsolja och bensin som förorsakas av det nuvaranae systemet med orts- och zontillägg har utredningen

ansett det vara värdefullt att få belyst hur man behand-

lar transportkostnaderna i andra branscher. SPK har för utredningens räkning gjort en undersökning av dessa förnållanden. Undersökningen som omfattar ett stort antal varugrupper redovisas i det följande avsnittet.

I detta kapitel lämnas också en översiktlig bild av pris-

sättningen på elenergi i landet. Även i det fallet finns

det aniecning att belysa distributionskostnadernas in-

verkan på eltaxorna i olika delar av landet. Frågan om

elprissättningen har även andra aspekter som också toas upp vid remissbehandlingen av SPK:s förslag.

=p No SPK:s undersökning

SPK har för ett stort antal varuområden tagit fram uppgifter som belyser hur transportkostnaderna beaktas vid prissättningen. Undersökningen har gällt följande varugrupper.

Cement, fabriksblandad betong, grusmaterial, gödsel-

medel, kol och koks, tidningspapper, personbilar,

möbler, elektriska nushållsapparater, mjölk- och

mejeriprodukter, potatis, bagerivaror, bryggerivaror,

livsmedelstekniska varor (bl.a. konserver, djupfrys-

ta proaukter och kolonialvaror) samt styckat kött

och charkuterivaror.

SPK:s genomgång visar att prisskillnader mht transport-

avstånd förekommer ifråga om de flesta av de undersökta

Kartong: Sid 107 och 108 i betänkandet (Ds H 1979: 3) Utjämning av ortstillägg

= SAVANVIOR. JAN MY Alatlin Aftar nid 17A

Prop. 1979/80: 109 124 b

varugrupperna. Enhetlica priser i hela landet utan någ-

ra formliga utjämningssystem tillämpas för viss

del av gödselmedelsmarknaden samt för tidningspapper, bageri- och bryggerivaror. Genom särskilda utjämningsanordningar inom ramen för jordbruksregleringen har enhetliga priser införts för mejerivarorna. Beträtffande sistnämnda grupp kan nämnas att ett enhetligt partipris för mjölk i hela landet infördes den 1 juli 1978. Därvid anpassades den övre prisgränsen på konsumtionsmjölk till nivån i de delar av landet som ingår i det s, k.grundprisområdet i södra Sverige. För att kompensera mejerinäringen för det inkomstbortfall som skulle följa av åtgärden lämnades en statlig subvention motsvarande 1,7 öre per liter, Överföringen av dessa medel sker genom det utjämningssystem som administreras av röreningen för mejeriprodukter.

senågenheten att särdebitera fraktkostnaderna synes öka ju större andel dessa kostnader utgör av varans totala värde. Att konkurrenssituationen också har betydelse för genomförandet av enhetliga priser framgår t.ex. av förhållandena beträffande gödselmedel. Supra, som har en övervägande del av marknaden, har infört en fraktkostnadsutjämning för viss del av sin försäljning.

Det bör slutligen tilläggas att viss regional prisutjämning när det gäller dagligvarusektorn åstadkoms genom den centrala prissättning som sker genom de tre stora dagligvarublocken KF, ICA och DAGAB.

7.3 Eltaxorna

Vid bedömningen av frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter är det av intresse att få en uppfattning om hur prissättningen på elenergi går till. Liksom i det föregående avsnittet bör bl.a. frågan om äistributionskostnadernas inverkan på priset i olika delar av landet belysas. En jämförelse är också påkallad

tn

Prop. 1979/80: 109 12

av det skälet att olja och el i olika sammanhang är konkurrerande energislag.

Dessutom bör nämnas att flera av de avstyrkande instanserna vid remissbehandlingen av SPK:s förslag gjorde gällande att utjämningen kunde leda till en skärpning av de rådande prisskillnaderna på elenergi mellan olika delar av landet. Dessa kritiker pekade på att den nuvarande elprissättningen innebär att södra och mellersta Sverige har högre priser än Norrland. Genom oljeprisutjämningen skulle den oljebaserade elkraftsproduktionen som i huvudsak är kustlokaliserad drabbas av kostnadshöjningar. De ökade driftskostnaderna skulie medföra ökade priser på elenergi. Eftersom dessa prisökningar i första hand träffade elproduktionen i syd- och mellansverige skulle elprisskillnaden mellan dessa områden och Norrland komma att vidgas.

Uppgifterna i det följande har inhämtats från statens vattenfallsverk och Svenska Elverksföreningen (SEF).

Den helt dominerande delen av elproduktionen sker i stora kraftstationer, som är anslutna till det hela landet omiattande samkörande ledningsnätet. Vattenkraftverken svarar för drygt 60 §& kärnkraften för drygt 20 § och de konventionella värmekraftverken för resten av elproduktionen.

Eiproduktionen sker cenom såväl statliga och kommunala som privata kraftföretag. Vattenfallsverket svarar för 45 3 av produktionen och de kommunala elverken för ca 2 3. Resterande 53 23 produceras av såväl privata som kommunala aktiebolag. Eldistributionen och elförsäljningen till den stora mängden detaljkonsumenter ombesörjs väsentligen av kommunala elverk och elverksbolag, som svarar för 65 % av antalet konsumenter, medan vattenfallsverket och större enskilda elkraftproducenter samt övriga enskilda distributionsföretadg svarar för resteran-

Prop. 1979/80: 109 126

de eldistribution, som dock täcker största delen av

frförsäljning och ej oväsentliga detaljdistributior

betydande indirekt inflytande på prisbiläningen.

När det gäller eltariffrågor förekommer samarbete mellan kraftföretasen inom CDL där främst tariffstrukturen för högspännircsleveranser diskuteras. Eltariffer för lågspänningsleveranser behandlas inom SEF.

Syftet med tariffarbetet inom CDL och SEF är främst att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig tariffstruktur. Prisnivån beslutas däremot av varje enskilt företag.

Ifråga om eltaritftfernas utformning kan kortfattat sägas att huvudprincipen vid prissättningen är att anpassa prisnivån efter självkostnaden. I första hand eftersträvas därvid prissättning efter marginalkostnad. Förutom att eltarifferna skall ge intäkter som täcker leverantörens totala leveranskostnader strävar man i princip också efter att fördela dem mellan konsumenterna på ett riktigt sätt. Sistnämnda princip är dock svår att uppehålla när det gäller lågspänningsleveranserna, eftersom tarifferna för det stora antalet små detaljkonsumenter

måste göras enkla och därför inte alltid kan anpassas

till leveranskostnaderna i det enskilda fallet.

Önskemål om tariffutjämning har medfört att elieveran-

törerna i stort sett tillämpar enhetliga tariffer inom sina respektive distributionsområden, trots att kraftigt varierande distributionsförhållanden kan förekomma inom områaet. En utjämning sker därför mellan tätorterna och

Prop. 1979/80: 109 127

glesbygdernas konsumenter. Mellan olika leverantörer kan däremot prisnivån variera och normalt så att tätortselverken kan hålla lägre prisnivå än landsbygdsföretagen.

Undantag förekommer dock och beror då i regel på olika

råkraftkostnader.

Beträffande prisskillnader i olika delar av landet kan allmänt sägas att Norrland sedan lång tid tillbaka har haft en lägre prisnivå än södra Sverige beroende på att konsumenterna i söder får stå för de extra kostnaderna för överföringen från Norrland. Gotland, som är förbundet med cet samkörande ledningsnätet med en sjökabel med begränsad överföringsförmåga, har under de senaste åren fått väsentligt högre prisnivå än fastlandet, eftersom elförsörjningen på Gotland till sin huvuddel är beroende av oljebaserad kraftproduktion i relativt små och oekonomiska enheter. I övriat föreligger i dag inga andra stora regionala prisskilinader.

I fråga om storleken av prisvariationerna mellan olika delar av landet ger vattenfallsverkets tariffer viss ledning. Vattenfallsverket tillämpar för såväl hög- som lågspänningasleveranserna skilda tariffer för de norrländska och de mellansvenska förvaltningarna. För lågspänningsleveranser är tarifferna i Norrland ungefär 10 § lägre än i resten av landet.

Att eltarifferna genomsnittligt är lägre i Norrland be- Kräftas av vissa uppgifter från SEF. Dessa uppgifter ut-

visar också en viss skillnad mellan de södra och de

mellersta delarna av landet på så sätt att priset är

något högre i de södra delarna.

I detta sammanhang kan även, med vissa uppgifter från SPK, belysas vilken effekt förändringar av priset på eldnirgs-

olja får på priset för oljebaserad råkraft. Man räknar med

att en prishöjning då eläningsoljan med 19 kr per ton betyder en ökning av råkraftpriset med 0,06 öre per kWh.

Prop. 1979/80: 109 128

Råkraftpriset regleras nögst en gång per år och då utgår man från genomsnittligt oljepris under året. Först därefter regleras detaljtaxorna.

Prop. 1979/80: 109 129

8 ALTERNATIVA LÖSNINGAR

8.1 Inledning

8.1.1¶Problemställningen

I kapitel 3 har vi redogjort för det system med ortsoch zontillägg som för närvarande tillämpas vid försäljning av oljeprodukter. Som inledning till den redovisning av de metoder som enligt vår mening kan komma ifråga för att åstadkomma en utjämning av de prisskillnader som följer med tilläagssystemet finrs det anledning att sammanfatta problemet.

Orts- och zontilläggen syftar som framgått till att på

olika sätt kompensera oljeföretagen för fraktkostnaderna. Ortstilläggen på eldningsolja och sådan dieseibrännolja som säljs direkt till förbrukare beräknas för ett stort antal orter i landet och består av vissa transportkostnadselement. När det agäller bensin och dieseibrännolja som säljs från pump tillämpas schabloniserade zontillägg som i sin nuvarande utformning endast täcker en del av transportkostnaderna för enskilda leveranser. Ortstilläggen följer visserligen i högre grad de faktiska transportkostnaderna men utgår från att ler veransen görs med full tankbil, en förutsättning som inte alltid gäller i praktiken. Vidare kan olika säljares transportförhållanden avvika från den generella modell som ligger till grund för ortstilläggens beräkning.

Beskrivningen av prissättningen beträffande ett antal andra varugrupper i kapitel 7 visar att man inom vissa branscher behandlar transportkostnaderna så att regionala och lokala prisvariationer uppkommer medar man inom andra områden har en enhetlig prissättning i landet. För oljeprodukterna tas visserligen transportkost- 9 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 130

naderna genom det tillämpade tilläggssystemet ut i er speciellt formaliserad ordning men principiellt skiljer

den sid inte från vad som gäller på andra områden. Dess-

utom innebär utformningen av tilläggen - det gäller främst zontilläggen - att en viss geografisk utjämning åstadkommits eftersom tilläggen inte motsvarar ökade fraktkostnader vid leveranser till längre bort liggande Orter. Utredningens uppgift är att undersöka vilka metoder som kan användas för att utjämna de nyss beskrivna geografiskt betingade prisskillnaderna så oljeprodukter. Som framgått av i första hand redocörelsen i kapitel 6 förekommer vid försäliningena av olika oljeprodukter om-

fattande rabattgivning o.d. Detta resulterar naturligt-

vis i att de nettepriser som förbrukarna får betala

också av det skälet kan variera mellan olika deiar av landet. Det bör påpekas att utredningens uppdrag inte avser de lokala och regionala prisskillnader som uppokommit på detta sätt och oftast betingas av iokala kon: kurrensförnållanden.

8.1.2 Olika alternativ

I den tidigare diskussionen har som framgått vid sidan av SPK:s försl slag vissa alternativa metoder antytts. + Ytterligare e någon eller några är naturligtvis tänkbara. Om man ser till sättet att kompensera konsumenterna kan de olika metoderna delas upp i differentiering av punktbeskattningen på oljeområdet, kompensation i olika omfattning av transportkostnaderna för oljan och någon form av schablonmässigt bidrag e.d. för invånarna i områden med höga transportkostnader.

Vad gäller skattedifferentieringen synes en ändring av energiskatten vara den möjlighet som kan föranleda en närmare diskussion. I fråga om kompensation för transportkostnaderna är en ersättning för den faktiska kostnaden i det enskilda fallet efter mönster av det redan förekommande s. k. transportstöädet och en utjäm-

Prop. 1979/80: 109 131

ning av oljebranschens schabloniserade transporttillägg vad som kan vara aktuellt. Skillnaden är främst att oljebranschens tillägg innefattar sjöfrakt men inte inkluderar vissa hanteringskostnader. En utjämning av transporttilläggen kan göras fullständig så att alla konsumenter drabbas lika av ett geromsnittspåslag eller så att de som har de högsta tilläggen blir kompenserade. Någon tanke på en fullständig ersättning till konsumenterna för transporter har naturligt nog inte framförts i diskussionen. Tanken att medge kompensation genom någon form av generellt bidrag eller allmänt skatteavdrag (ortsavdrag) kommer att kort beröras nedan.

De olika typerna av transportkostnadskompensation kan finansieras antingen genom avgift på oljeprodukterna eller genom bidrag över statsbudgeten. I övriga alternativ på-

kallar finansieringsfrågan inte någon speciell uppmärk-

samhet.

Vid remissbenandlingen av SPX:s förslag hävdade många kritiker att en eventuell utjämning borde åstadkommas genom subventionering via statsbudgeten. Med en sådan finansiering skulle de betydande prisökningarna i vissa regioner och därmed följande snedvridning av konkurrensförhållandena kunna undvikas. Dessutom skulle ett sådant system ha den fördelen att de totala kostnaderna för åtgärden lättare kunde utläsas.

I våra direktiv har framhållits att övervägandena bör göras mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella läget. Utredningens förstahandsuppgift har angivits vara att försöka utarbeta ett självfinansierande utjämningssystem. Det begränsade utrymmet inom den offentliga sektorn för nya kostnadskrävande åtaganden har också betonats i tilläggsdirektiv (Dir 1978:40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Även i andra sammanhang har vikten av största återhållsamhet med statliga utgiftsåtaganden understrukits.

Prop. 1979/80: 109 132

Mot den bakgrunden och med hänsyn till problemets begränsade omfattning har vi inte ansett det lämpligt att föreslå åtgärder som skulle komma att ytterligare anstränga statsbudgeten. En reducering av tilläggen till den för heia landet genomsnittliga nivån skulle medföra en årlig kostnad på ca 250 milj kr och kan inte komma ifråga. För ett alternativ som innebär maximering av ortstilläggen och som beskrivs senare blir kostnaden begränsad till ca 17 milj kr vid nuvarande tilläcgsnivå. Behovet av statsmedel i ett sådant alternativ är således inte särskilt stort. Å andra sidan framstår inte heller fördelarna med en statssubventionering jämfört med avgiftsfinansiering som särskilt stora. Eftersom avgiftsuppbörden är den minst tyngande delen i ett sådant utjämningssystem skulle det betyda minére om den kunde göras obehövlig genom statssubventionering. I ett maximeringsalternativ uppkommer vid avgiitsfinansierirg dessutom så obetydliga prisökningar i kusttrakterna att lättnaden genom statssubventioner skulle bli mycket begränsad.

Om man bortser från de generella bidragsformerna tas de olika metoderna upp i det följande, skattedi£fferentiering under 8.2, transportstöd under 8,3, total utjämning av orts- ock zontilläggen under 8.4 och maximering av ortstilläggen under 8.35. I avsnitt 8.4 behandlas också särskilt förutsättningarna för en prisutiämnina i oljebranschens regi utan statlig reglering. Slutligen behandlas under 8.6 vissa särskilda aspekter vå utjämning av 2zontilläggen.

Tanken på att mildra verkningarna av de nuvarande prisskillnaderna genom att medge kompensation i form av generellt bidrag eller allmänt skatteavdrag har någon gång förts fram i debatten med motiveringen att det skulle vara enkelt att administrera. En sådan lösning bör emellertid enligt vår mening inte komma i fråga av bi.a. följande skäl. Om de åsyftade administrativa fördelarna med en kompensation av nu antytt slag skall vinnas mås-

Prop. 1979/80: 109 133

te den ges en generell utformning. Det torde således in-

te gå att skilja ut oljekonsumenterna som bidragsmottagare utan i stället skulle bidrag utgå till invånarna i vissa delar av landet. Även om flertalet invånare i olika hög grad kan betraktas som förbrukare av oljeprodukter skulle ändock kompensationsgraden komma att variera kraftigt. Systemet skulle därmed upplevas som

orättvist. Det är också troligt att kraven på en prisutjämning,i vart fall efter någon tid, skulle återkomma

eftersom tilläggssystemens fortsatta tillämpning så påtagligt påminner förbrukarna om prisskillnaderna. Den allvarligaste invändningen mot den diskuteradge metoden är dock att den kan få oförutsedda följdverkningar. Krav på dylik kompensation för lokala och regionala prisskillnader inom en rad andra varuområden kunde förväntas.

3.1.3 Vissa för alternativen gemensamma förut-

sättningar

Innan de olika alternativa lösningarna redovisas bör vissa för alternativen gemensamma frågor diskuteras. Det rör sig om frågor hur tillämpningsområdet för utjämningen bör avgränsas. I SPK:s förslag utmynnade en motsvarande diskussion i slutsatsen att samtliga petroleumprodukter, som spelar en väsentlig ekonomisk roll för flertalet förbrukare, och samtliga förbrukarkategorier borde omfattas av utjämningssystemet. Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag förde flera instanser fram krav på undantag från utjämningen för vissa produktslag respektive för vissa förbrukarkategorier.

Allmänt kan sägas att det för flertalet tänkbara undantar gäller att de kan medföra gränsdragningsproblem och svåröverskådliga konkurrenseffekter. Fot detta får stäljas Ge fördelar som kan vinnas genom att en avgränsning kan avlägsna nackdelarna med en utjämning. Det är i första hand förhållandena i fråga om eldningsoljan som bör

Prop. 1979/80: 109 134

belysas. I det följande redovisas undantagsmöjligheter meå hänsyn till produktslag, förbrukarkategori och leveransform.

Ett alternativ är att låta en utjämning omfatta endast eo I. Därmed skulle den helt övervägande industriförbrukningen av eldningsolja ställas utanför utjämningen. En sådan avgränsning skulle försvåra administrationen av systemet. Eftersom en större del av uppvärmningen av flerfamiljshus sker med eo III och IV skulle utjämningen också gynna villaägare jämfört med hyresgäster i de om-

råden som får sänkta priser.

I sitt remissyttrande över SPK:s förslag hävdade industriförbundet, som avstyrkte förslaget, att det i och för sig borde vara möjligt att undvika de för industrin negativa konsekvenserna av en utjämning genom att undanta eo IV och V. Ett sådart undantag skulle medföra att de negativa verkningarna av en total utjämning för huvuddelen av industrin begränsades. Genom att en del av industrin ändock skulle komma att omfattas av utjämningen är undantaget - i vart fall om man tänker på en total utjämning - svårbedömbart med hänsyn till risken för konkurrensrubbningar. även när det gäller bostadsuppvärmning skulle ett sådant undantag medföra olika behandling av hyresgäster och villaägare. Också denna avgränsning kan medföra kontrollproblem. Krav på undantag från en utjämning som framförts av företrädare för el- och värmeproducenter skulle i huvudsak tillgodoses

genom att eo V hålls utanför systemet. Ett sådant undan”

tag skulle emellertid också påverka konkurrensförhållan-

dena inom industrisektorn.

Sammanfattningsvis bör enligt vår mening undantag med utgångspunkt från eldningsoljekvalitet inte komma ifråga. De tänkbara avgränsningarna, som i första hand

Prop. 1979/80: 109 135

skulle ha till syfte att undvika en extra belastning för stora delar av industrin och energiproducenterna vid en utjämning, skulle leda till orättvisor och kontrollsvårigheter.

Ett undantag för tillverkningsindustrin skulle ligga i linje med industrins inställning till SPK:s förslag. Därigenom skulle även inlandsindustrin ställas utanför en utjämning, vilket synes svårt att förena med de regionalpolitiska skäl som ligger bakom utjämningskraven. När det gäller de administrativa konsekvenserna av undantaget är det troligt att gränsdragnings- och kontrollproblemen skulle bli betydande. Vill man undvika de av indåustrin angivna nackdelarna med en utjämning bör i stället prövas om ett sådant undantag med hänsyn till leveransform som diskuteras i det följande kan komma ifråga.

Undantag för olja som förbrukas vid olika former av energiproduktion, som yrkats av bl a värmeverksiöreningen och CDL, skulle sannolikt medföra mindre administrativa problem än de tidigare redovisade undantagen. Det rör sig om ett begränsat antal förbrukningsenheter och avser i huvudsak eldningsolja V. Konkurrensförhållandena mellan olika uppvärmningssätt skulle komma att förändras något. Dessutom skulle undantaget omfatta en betydande del av de tjockoljeleveranser som annars skulle lämna bidrag vid ett utjämningsförfarande. Enligt vår mening torde också ett eventuellt undantag för denna sektor tillgodoses på ett bättre sätt genom en avgränsning med hänsyn till leveransform.

Olja avsedd för järnvägsdrift bör undantas från tran-

sportutjämningen hävdade SJ i remissyttrande över SPK:s förslag. Ett sådant undantag torde visserligen inte förorsaka några mer betydande administrativa svårigheter. Blanå annat med hänsyn till den begränsade roll oljan

Prop. 1979/80: 109 136

spelar för järnvägsäriften finns det emellertid enlict vår mening inte tillräckliga skäl att göra ett undan-

tag för olja som går till järnvägsdrift.

Företrädare för fiskerinäringen hävdade i sitt remissyttrande över SPK:s förslag att fiskets oljeförbrukning borde hållas utanför utjämningssystemet. De uppgav att förbrukningen totalt sett var obetydlig. Man ansåg att ett undantag inte skulle påverka systemet nämnvärt medan en oljeprishöjning i de enskilda fallen ytterligare skulle försämra fiskets lönsamhet. Enligt vår mening torde de prisförändringar som en utjämning kan förorsaka för fisket inte bli särskilt betydande. Med hänsyn till det och då ett undantag likväl medför vissa kontrollproblem kan tillräckliga skäl för undantag inte anses föreligga.

Av det sagda framgår att vi inte funnit skäl till undantag för någon av de förbrukarkategorier som blivit aktuella vid frågans behandling.

Leveransform

Av det föregående (2.4) har framgått att en betydande andel av leveranserna av tjock eldningsolja sker vid sidan av den depåförsäljning som omfattas av ortstillläggssystemet. Som benämning på denna leveransform har använts cargo. Det rör sig således om leveranser i fartyg och i stora kvantiteter som inte har någon an-> knytning till ortstilläggen. Förbrukarna - huvudsakligen större industrier, värmeverk, kraftvärmeverk o dyl - har i regel egna mottagnings- och lagringsdepåer och ombesörjer själva transporten till produktionsanlägg” ningarna. Om dessa cargoleveranser undantas från en ut” jämning skulle en stor de av de oljeintensiva industribranschernas och kraftproduktionssektorns kostnader för olja inte påverkas. För ett sådant undantag kan också

137 Prop. 1979/80: 109

anses tala att dessa leveranser inte omfattas av det nuvarande tilläggssystemet. Vid en total utjämning enligt SPK:s modell skulle undantaget vara till fördel för merparten av de industrier som cargoköper sin olja. Vissa storförbrukare i inlandet skulle emellertid gå miste om transportbidrag. Genom att avgränsningen inte

skulle komma att omfatta hela industrisektorn bör också

konkurrensaspekterna beaktas. Dessutom innefattar även detta undantag vissa gränsdragningsproblem vid tilllämpningen.

Ett undantag av nu nämnt slag torde enligt vår mening kunna övervägas. Den slutliga bedömningen får emellertid anstå till dess vissa av de alternativa lösningarna behandlas i det följande. (Se avsnitt 8.4.4 och 8.5.2).

8.2 Skattedifferentiering

8.2.1 Allmänt

Ett ofta återkommande förslag hur en utjämning av de

regionala prisskillnaderna på oljeprodukter skall åstadkommas har varit att det borde ske genom en differentiering av skatten på produkterna. Skatt skulle tas ut med varierande belopp beroende på var i landet oljan levereras. Yrkanden om sådan skattedifferentiering har alltid tillbakavisats av riksdagen och någon närmare belysning av förutsättningarna för åtgärden har inte gjorts tidigare.

För att nå syftet att utjämna de regionala prisskillnaderna bör skatten på bensin och olja i princip bestäm-

mas med beaktande av det orts- eller zontillägg som gäller för den ort där bränslet skall förbrukas. Som tidigare nämnts bör differentieringen avse energiskatten på produkterna. Hur långt en skattedifferentiering skall drivas får avgöras med hänsyn till vilken grad av prisutiämning som eftersträvas å ena sidan

Prop. 1979/80: 109 138

och de administrativa merkostnaderna och möjligheterna till kontroll av uppgifter om förbrukningsorter m.m. å den andra.

Förutsättningarna för en skattedifferentiering är olika beroende på produktslag. Åtgärden framstår som enklare att genomföra för bensin än för olja. Det beror både på transportrtilläggens utformning och de olika distributionsförhållandena.

En fullständig utjämning av zontilläcgen skulle skattetekniskt endast kräva att de berörda produkterna

åsattes tre skattesatser som bestämdes beroende pvå

till vilken region leverans gjordes.

När det däremot gäller ortstilläggen uppkommer flera skattetekniska svårigheter vid en differentiering. Att göra en skattedifferentiering som direkt svarar mot de nuvarande ortstilläggen torde inte vara möjligt. Det är sannolikt att energiskattedifferentiering måste utformas så att antalet skattesatser kan begränsas och t.ex. bestämmas till hela tiotal kronor per nm” att gälla i större regioner. Skillnaden mellan höcsta och lägsta skattesats i landet skulle bli betydande. Det förhållandet att energiskatten på dieselbrännolja och eldningsoljor f.n. är 40 kr per m? medan de gällande ortstilläggen socm framgått varierar mellan 18 och 83 kr per m? innebär också en begränsning om man vill använda skattedifferentiering för att fullständiat utjämna prisskillnaderna.

I fråga om ortstilläggen försvåras dessutom administrationen av en skattedifferentiering genom förekomsten av ett betydande antal återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade hos RSV. Den frågan tas upp närmare i avsnitt 8.2.4. Dessförinnan lämnas korta beskrivningar av de ifrågavarande skatterna.

Prop. 1979/80: 109 139

8.2.2¶Skatt på bensin

På bensin utgår f.n. bensinskatt! med 68 öre och allmän energiskatt” med 34 Öre per liter. RSV är beskatiningsmyndighet för bensin- och energiskatterna.

Bensin som används för framställnina av stadsgas är fri från bensinskatt. Energiskatt för sådan bensin utgår med 1,6 öre per liter.

Den som tillverkar bensin i Sverige skall vara registrerad hos RSV som skattskyldig till bensin- och energiskatt. Den som återförsäljer, förbrukar eller lagrar bensin i större omfattning kan bli registrerad hos RSV som skattskyldig. Om det finns särskilda skäl kan också den som förbrukar 5Sensin i mindre omfattning för vissa ändamål bli registrerad som skattskyldig.

Skattskyldighet inträder när den som är registrerad eller bort vara aet levererar bensin till köpare som inte är registrerad eller till eget försäljningsställe för detaljförsäljning (utom depå). Skattskyldighet inträder också när bensin tas i anspråk för annat ändamål än försäljning eller ingår i den skattskyldiges lager när han avregistreras.

De stora återförsäljarna har kalendermånaden som redovisningsperiod. Det innebär att de skall lämna deklaration till RSV för varje kalendermånad. I deklarationen skall redovisas alla de bensinkvantiteter som

skattskyldighet har inträtt för under månaden. Vissa

kvantiteter får emellertid dras av i deklarationen. Det betyder att skatt inte behöver betalas för dessa kvantiteter. Avdrag får göras för bensin som

Se lagen (1961:372) om bensinskatt, omtryckt 1975:27-

2 sc

Se lagen (1957:262) om allmän energiskatt, omtryckt

1975:272. -

Prop. 1979/80: 109 140

a) skattskyldighet tidigare inträtt för

b) återtagits i samband med återgång av köp

c) förbrukats för framdrivande av tåg eller fordon på

järnväg

d) förbrukats för framdrivning av luftfartyg e) förbrukats för avprovning av motorer i vissa fall

f) förbrukats för annat tekniskt ändamål än motordrift

g) utförts ur Sverige eller förts till svensk frihamn

för annat ändamål än att förbrukas där

h) sålts med förlust på grund av bristande betalning

från köpare. i) förbrukats vid produktion av skattepliktig elektrisk

kraft.

Deklarationen skall ha kommit in till RSV inom 75 dagar från utgången av den månad den avser. Skatten skall betalas in till RSV inom samma tid.

Bensin levereras så gott som alltid från hos RSV registrerade oljeföretag till bensinstation eller förbrukare.

8.2.3 Energiskatt på brännolja

Allmän energiskatt utgår på dieselbrännolja, eldningsolja och bunkerolja hänförlig till tulltaxenummer 27.10. Skatt utgår också på fotogen med tillsats som möjliggör drift av snabbgående dieselmotor. Skatten är 40 kr per m? (4 öre per litet).

Den som tillverkar skattepliktigt bränsle i Sverige skall vara registrerad hos RSV som skattskyldig. Den som återförsäljer, förbrukar eller lagrar sådant bränsle i större omfattning kan bli registrerad hos RSV som

skattskyldig. Om det finns särskilda skäl kan också

den som förbrukar skattepliktigt bränsle i mindre om-

fattning för vissa ändamål bli registrerad.

Prop. 1979/80: 109 141

Skattskyldighet inträder när den som är registrerad hos RSV eller bort vara det levererar skattepliktigt bränsle till någon som inte är registrerad eller till eget detaljförsäljningsställe (utom depå) eller tas i

anspråk för annat ändamål än försäljning.

Redovisningsperioden är kalenderkvartal. Deklaration skall lämnas inom en månad från periodens slut. Inom

samma tid skall skatten betalas in till RSV.

I deklaration får avdrag göras för bränsle som

a) förvärvats i beskattat skick för att återförsäljas eller förbrukas i egen rörelse

b) återtagits i samband med återgång av köp

c) förbrukats av kommunikationsföretac för bandrift e.d.

d) förbrukats i fartyg eller luftfartyg

e) utförts ur landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där f£f) förbrukats för annat ändamål än energialstring eller, i vissa fall, för avprovning av motorer g) förbrukats för framställning av bensin eller annat energiskattepliktigt bränsle eller för produktion av elektrisk kraft h) försålts med förlust på grund av bristande betal-

ning från köpare.

Som framgått av avsnitt 2.4 köper storförbrukare inte sällan stora kvantiteter direkt från raffinaderi eller från annat håll utan att anlita de här i landet etablerade oljeföretagen. Storförbrukarna är i mycket stor utsträckning registrerade hos RSV som skattskyldiga. I så fall redovisar de sin förbrukning i deklarationer till RSV. Uppgifterna i deklarationerna kontrolleras regelmässigt vid revision hos de skattskyldiga.

Det finns ca 300 mindre återförsäljare som själva distribuerar olja till sina kunder men som inte är registrerade som skattskyldiga hos RSV. Uppgift om var den olja förbrukats som levererats av sådana återförsälja-

Prop. 1979/80: 109 142

re kan inte hämtas ur någon bokföring som RSV kan få

tillgång till.

8.2.4 Synpunkter på en skattedifferentiering

I fråga om bensin och olja som levereras från eller förbrukas av en hos RSV registrerad skattskyldig torde från administrativa och kontrollmässiga synpunkter vissa om än inte alltför betydande olägenheter följa av om energiskatten på produkterna gjordes beroende av var de levereras eller förbrukas. De registrerade oljehandelsföretagen har i de flesta fall datoriserad bokiöring. En övergång till differentierad skatt med hänsyn till leveransort torde därför hos oljeföretacen medföra endast visst programmeringsarbete. För RSV:3 del skulle arbetet i samband med deklarationsgranskningen komma att öka. Vidare skulle den kontroll sem sker i form av regelmässiga revisioner hos företar gen behöva utvidgas och ta längre tid i anspråk. Det bör framhållas att någon egentlig kontroll av att Pprodukterna verkligen levererats på den ort som anges i bokföringen är svår att göra. Kontrollen torde få inskränkas till en stickprovsvis genomförd jämförelse av följesedlar e.d. och fakturor.

Bensin levereras som nämnts nästan uteslutande från hos RSV registrerade oljeföretag till bensinstation eller förbrukare. Även nör det gäller dieselbrännolja och ledningsoljor görs huvuddelen av leveranserna av registrerade skattskyldiga. En inte obetydlig del av de sistnämnda produkterna levereras dock av ett stort antal - ca 300 - mindre återförsäljare som inte är registrerade hos RSV.

Vid en skattediiferentiering föranleder de oregistrerade återförsäljarna betydande svårigheter. Följande

oroblem i det avseendet xan här nämnas.

Prop. 1979/80: 109 143

En viktig princip i punktskattesystemet är ”tt an” talet skattskyldiga kan hållas så lågt som möjligt. I fråga om de flesta punktsaktter registreras som skattskyldiga huvudsakligen tillverkare och storgrossister (generalagenter och motsvarande). Registreringen som skattskyldig medför alltid en viss skatter kredit. Den som ansöker om reaistrering får inte bifall till sin ansökan förrän hans kreditvärdighet prö-

vats. I den mån de nu ifrågavarande återförsäljarna skulle

kunna bli registrerade som skattskyldiga. kräver detta en betydande resursförstärkning hos RSV. Dels skulle antalet skattskyldiga öka avsevärt - de registrerande energiskattskyldiga uppgår f.n. till 255 - deis skulle kontrollarbetet med den nya gruppen bli betydligt mer komplicerat än med de nu skattskyldiga.

I stället för att registrera återförsäljarna som skatt-

skyldiga kan man låta dem lämna försäkran om leveransort till den skattskyldige säljaren och med stöd av den köpa oljan till ett pris som inkluderar den skatt som gäller på leveransorten. På crundval av de försäkringar som återförsäljaren lämnat till den skattskyldige skulle denne kunna redovisa skatt efter skatter satserna för de leveransorter som angetts i försäkringarna. Systemet med försäkringar infärdes undåer brännoljeskattens tid och användes vid inköp av brännolja för skattefritt ändamål, Det medförde merarbete för såväl oljeföretagen som beskattnirgsmyndigheten. Fall av falska försäkringar förekom och ledde till skattebortfall och ibland förluster för skattskyldiga. Erfarenheterna av systemet är alltås inte särskilt goda. Även från andra synpunkter kan invändningar göras mot att använda försäkringar för det nu aktuella ändamålet. Uppgift om leveransort kan ifråga om större oljekvantiteter ibland avslöja vem som är köpare. Sistnämnda aspekt behandlas närmare i avsnitt 8.4.4. (s. 154 ).

Prop. 1979/80: 109 144

Om återförsäljaren i stället får betala skatt efter den skattesats som gäller på depåorten men levererar bränslet på en ort där skatten är lägre försämras givetvis hans konkurrensmöjligheter. Lämpligheten av skatteregler med sådan effekt måste ifrågasättas.

Som nämnts i avsnitt 8.2.2 och 8.2.3 kan bränsle användas för vissa ändamål utan att skatt behöver beta-

las. I sådana fall kommer alltså regionala prisskill-

nader inte att kunna utjämnas coenom differentiering av enerciskatten.

Sedan den 1 juli 1975 har regeringen genom särskilda beslut medgett nedsättning av energiskatten på bl a eldningsolja som används vid industriell tillverkning. Genom nedsättningen begränsas under år 1979 energiskatten på ett företags förbrukning av eldningsolja, fasta bränslen och elkraft till 1,3 % av de tillverkade produkternas försäljningsvärde. Företag som har sådan nedsättning kan inte ära någon nytta av sänkt ener-

giskatt på eldningsolja.

I detta sammanhang bör påpekas att energikommissionen i sitt betänkande (SOU 1978:17) Energi föreslog att energibeskattningen skulle utredas närmare på grundval av ett av de alternativ som kommissionens styrme-

delsgrupp skisserat. Det alternativet går ut på energi-

beskattning inom mervärdeskattens ram kombinerad med en energiskatt i importörs- och producentleden. Regeringen har den 1 mars 1979 bemyndigat chefen för bud-

getdepartementet att tillkalla en utredning om beskatt-

ningen av energi, m.m. Enligt direktiven (Dir 1979:25)

skall utredningen lägga fram konkreta förslag till en

skatteomläggning i enlighet med vad energikommissionen angett som en principiell målsättning för den framtida

energibeskattningen. Om en sådan omläggning av beskatt-

ningen genomförs kan det inte avgöras vid beskattningstillfället var en viss oljekvantitet skall förbrukas.

Prop. 1979/80: 109 145

Därigenom bortfaller möjligheten att utjämna regionala prisskillnader genom att differentiera energiskatten. Omvänt kan sägas att en differentiering av skatten av regionalpol'tiska skäl kan försvåra en skatte-

omläggning från and. a utgångspunkter.

Sammantaget är nackdelarna med en lösning i form av

skattedifferentiering så betydande att den framstår

som olämplig. Den vinst som skulle ligga i att kunna använda en redan vopbyggd administration blir mycket måttlig med hänsvn till de skilda förutsättningarna för beskattning och orisutjämning. Vi vill också pe-

ka på att riksdagen vid ett flertal tillfällen avvi-

sat tanken på skattedifferentierind som medel att åstadkomma en prisutjämning på flytande brärsle. Som skäl för denna ståndpunkt har riksdagen angivit att en skattedifferentiering skulle strida mot kravet på

10 Riksdagen 1979i80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 146

att skattebestämmelserna så långt möjligt bör vara konkurrensneutrala och däessutom skulle en differentiering medföra ett betydande merarbete, inte minst i kontrollhänseende.

8.3 Transportstöd

För att främja de regionalpolitiska strävanden att utveckla näringslivet i Norrland och övriga delar av det allmänna stödområdet infördes år 1971 ett transport-

stöd. Stödet utgår i form av fraktbidrag för transpor-

ter med järnväg och lastbil i yrkesmässig trafik när transportsträckan överstiger 250 km. Av regional- och näringspolitiska skäl har stödet inriktats på transporter av helfabrikat och mera bearbetade halvfabrikat

som transporteras mellan och från orter i stödområdet.

Fr.o.m. år 1974 utgår också stöd för transporter av vissa råvaror och halvfabrikat som transvorteras till orter inom stödområdet. Däremot omfattar intransportstödet inte konsumtionsvaror o.d. Stödet utgår i form av bidrag i efterskott en gång per år baserat på företagens stödberättigade fraktkostnader och varierar mellan 15 och 35 % av erlagd frakt beroende på transportsträckans längd och avsändnings- respektive mottagringsortens geografiska belägenhet. De högsta fraktrabatterna utgår till transporter som berör Västerbottens och Norrbottens län, Administrationen av transportstödet handhas av en särskild nämnd, fraktbidragsnämnden.

Regeringen har i prop. 1978/79:152 föreslagit vissa förändringar av transportstödet. De nuvarande tre transportstödszonerna föreslås bli ersatta med sex transportstödszoner, vilket ger möjlighet att i högre utsträckning differentiera stödet mellan inlands- och kustregionerna. Den kortaste bidragsgrundande transportsträckan föreslås bli sänkt från 251 km till 151 km när det gäller transporter som berör det nuvaranåe inre stödområdet. När det gäller bidragssatserna fö-

147 Prop. 1979/80: 109

reslås att dessa skall höjas dels för transporter som

berör den nordligaste transportstödszonen, dels för transporter som berör de inre delarna av Kopparbergs län och Torsby kommun i Värmlands län, Intransportstödet föreslås i fortsättningen bli i huvudsak branschanknutet och inte som nu varuanknutet, Härutöver föreslås en sänkning av den nedre viktgränsen och en höjning av det minsta årliga bidragsgrundande belopp som skall krävas för att stöd skall kunna utgå.

Riksdagen kommer att behandla propositionen under hösten 1979.

Vad gäller möjligheterna att åstadkomma en utiämning av priserna på petroleumprodukter inom ramen för transportstödet kan konstateras att fördelarna härmea bl.a. skulle bestå i att befintliga administrativa resurser och rutiner kan utnyttjas. Av olika skäl är det dock mindre lämpligt med ett sådant arrangemang. I det följiande redovisas några av skälen närför.

Transportstödet infördes som ett komplement till andra regionalovolitiska medel. Syvyitet är att inom ramen för regionalpolitiken söka minska de kostnadsmässica olägenheter som följer med de långa fjärrtransporterna till och från stödområdet. Med transportstödet skulle företag i stödområdet kompenseras för sina transvportmerkostnader när det gäller transporter till marknaden i Syä- och Mellansverige och utanför Sverige.

Petroleumprodukter distrizueras i regel med fartyg

från inhemska eller utländska raffinaderier till de-

påer längs hela kusten. I depåorterna är priserna på petroleumprodukter förhållandevis låga även i Norrlard. Fraktbidrag enligt de riktlinjer som gäller inom ramen för transportstödet kan förmodas komma att

leda till en från samhällsekonomiska synpunkter mind-

re lämplig distributicn. Det kan således inte uteslu-

Prop. 1979/80: 109 148

tas att ett fraktbidrag till transport av petroleumprodukter kan leda till en överföring från fartvygstransport till landtransport när det gäller själva fjärr-

transporten mellan raffinaderi och depå.

En annan faktor som bör beaktas är kravet i transoortstödsbestämmelserna om att transporterna skall ha utförts i yrkesmässig trafik för att fraktbidrag skall kunna utgå. En betydande del av petroleumobrodukterna distribueras med av oljebolagen ägda fordon, dvs. i firmabilstrafik, som inte omfattas av stödet.

Det är naturligtvis teoretiskt möjlict att förändra transportstödsreglerna så att den åsyftade oprissänkningen skulle upprås. Förslaget om att den kortaste bidragsagrundande transportsträckan skall sänkas irån 251 km till 151 km, ligger i linje med detta. Härutöver torde emellertid krävas en betvdande höjning av bidragssatserna för de kortare transcortavstånden om prissänk-

ningen skall kunna bli den avsedda. Med tanke på att

praktiskt taget samtliga konsumtionsvaror tiil Norrlands inland distribueras från denåer eller lagercentraler vid kusten ungefär i samma mönster som petroleumprodukter, torde en sådan förändring av transportstödet behöva omfatta de flesta varuslag. En sådan förändring av transportstödet skulle inte bara medäföra en betydande kostnadsökning för stödet utan också att de viktiga grundprinciperna i transportstödet om att konsumtionsvaror och kortväga distributionstransporter inte skall omfattas skulle rubbas, vilket i sin tur kan förmodas komma att leda till liknande krav

från områden i Syd- och Mellansverige.

De ortstillägg som f.n. tas ut vid leverans av eldningsolja och viss dieselolja innefattar, som framgått av avsnitt 3.3.1, tre kostnadskomponenter - tankfartygsfrakt, hamnavgift och bilfrakt. Även om den sistnämnda kostnaden utgör huvuddelen av tillägget för orter

Prop. 1979/80: 109 149

långt in i landet spelar dock de övriga kompenonterna

en viss roll för ortstilläggets storlek. Fankfartygsfrakt-

kostnaden varierar något m.h.t. hamnens storlek och skillnader i hamnavgifter förekommer också. För närvarande är t.ex. ortstillägget i Luleå 2 kr lägre än

i Örnsköldsvik. Av det skälet kan det med ett tran-

sportstöd som är begränsat till landdelen av transporten uppstå svårigheter att uppnå en utjämning av oljepriserna som ger ett rimligt utfall i olika delar av landet.

I likhet meå vad som sagts om skattedifierentiering gäller ifråga om transportstöd att fördelen med en befintlig administration inte kan anses uppväga de nackdelar som skulle uppkomma om oljeprodukterna infördes i transportstödsystemet. Inte heller en sådan metod synes därför lämpliga att närmare överväca.

8.4¶Total utjämning av orts- och zontilläggen

8.4.1 SPK:s förslag

Bakarund

SPK:s uppdrag var att utreda förutsättningarna för att slopa orts- och zontilläggen i syfte att få en för hela landet enhetlig prisnivå för olika oljeprodukter. Av förslaget framgår att SPK i princip såg två möjligheter att åstadkomma en sådan enhetlig prissättning. Det kunde ske antingen genom en statlig subventione-

ring av transportkostnaderna eller genom att en enhet-

lig transportutjämningsavgift tas ut vid försäljning av oljeprodukter - oberoende av var försäljningen sker i landet - samtidigt som oljeföretagen tillgodoförs ett transportbidrag beroende på var i landet orodukterna sälis. Reellt innebär den sistnämnda varianten att konsumenter på orter med korta transpertavstånd får jämna ut transportkostnaderna för de konsumenter som har långa avstånd. Med hän-

Prop. 1979/80: 109 150

visning till att det i prop 1975:92 förutsatts att utjämningen borde ske genom någon form av clearing begränsade SPK sina överväganden till sistnämnda metod.

En utjämning av transportkostnader mellan olika orter borde enligt SPK inbegripa samtliga petroleumprodukter som spelar en väsentlig ekonomisk roll för flertalet förbrukare. Utjämningsförfarandet borde därför avse bensin för motordrift - dock inte flyg- och reabensin - dieselbrännoljia och eldningsolja. Eldningsolja avsedd för utrikes sjöfart borde uteslutas ur systemet främst beroende på att försäljningen kunde

jämställas med export. Med en sådan avgränsning skul-

le systemet för transoortkostnadsutjämning kxomma att = med avseende på produkter - få samma omfattning som uttacandet av allmän energiskatt.

I övervägandena om vilka förbrukarkategorier svstemet skulle omfatta undersökte SPK om det skulle vara möjligt att hålla vissa kategorier utanför utjämningsförfarandet. Eftersom ett utjämningsförfarande medför att företag inom vissa regioner skulle få en högre oljekostnad än företag i andra regioner skulle konsekvenserna emellertid enligt SPK kunna bli tämligen

svåröverskådliga om en sådan kategoriindelning cjor-

des. Det kunde inte heller uteslutas att, om undantag gjordes för vissa förbrukarkategorier, oljekvantiteter som inköpts av visst företag för egen förbrukning

men som inte helt använts för detta ändamål senare

kunde komma ut på öppna marknaden och där konkurrera med kvantiteter för vilka utjämningsavgift erlagts. SPK framhöll att detta problem förelåg vilken avgränsninc som än valdes. Utjämningsförfarandet borde därför inbegripa leveranser såväl till enskilda hushåll som till industri, energi- och kraftverk samt till

151 Prop. 1979/80: 109

värmekraftverk. Möjligheter borde emellertid finnas att = om skäl förelåg - undanta enskilda förbrukare eller viss grupp av förbrukare från utjämningsförfarandet.

Om alla förbrukare av oljeprodukter inbegreps i utjämningsförfarandet skulle, påpekade SPK, det relativa kostnadsläget för industriföretag inom samma bransch

förändras, så att företag i närheten av kusthamnar skulle få högre bränslekostnader än tidigare medan fö-

retag inne i landet skulle få lägre bränslekostnader. Utjämningsförfarandet skulle emellertid enligt SPK inte genomsnittlict komma att påverka det allmänna kostnadsläget för industrin lika iitet som för andra konsumentgrupper. Därmed borde inte heller däen allmänna

prisnivån komma att påverkas.

SPK:s förslag gick ut på en utjämning av transporttiillläggen för såväl olja som bensin. För olja skulle den ersättning för transporter till olika orter som skulle

utgå i form av transportbidrag beräknas på samma sätt

som de tiilämpade ortstilläggen. Även när det gällde ge produkter för vilka zontilläggssystemet var tillämpligt, främst bensin, innebar förslaget att transportbidragen borde beräknas efter samma grunder som ortstillläggen. För dessa orodukter borde dock, enligt SPK, viss del av transportkostnaden liksom tidigare tas ut i varans grundpris.

Med kännedom om leveranserna till skilda förbrukningsorter skulle för olika procuktgrupper fastställas ett enhetligt frakttillägg som totalt sett gav petroleumbranschen samma vederlag för utförda inhemska transporttjänster som de gällande tilläggen. Detta enhetliga frakttillägg benämndes transportutiämningsavgiift. Den skulle tas ut vid varje leverans av de produkter

15? Prop. 1979/80: 109

som omfattades av utjämningen. Enligt förslaget skulle avgift beräknas särskilt för var och en av prodåuktgrupperna bensin, dieselbrännolja, eo I och tjocka eldningsoljor.

I fråga om redovisningen av avgift och bidrag föresiog SPK en samordning med uppbörden av den allmänna energiskatten. Därigenom skulle, förutom oljeföretag, vissa hos RSV som energiskattskyldiga registrerade förbrukare medverka i utjämningen. Sådana förbrukare skulle redovisa avgift och tillgodoföras transportbidrag i samband med att oljeorodukterna förbrukades. Att vissa icke energiskattskyldiga säljare av olje-

produkter också måste införas i systemet berörs se-

nare.

För transportutjämningsavgifternas beräkning foöordrades tillgång till uppgifter om bl.a. leveransvolymer till olika orter. Fullständigt sådant underlag erhöll SPK endast från OK, som sedan 1967 för samtliga bolags räkning svarar för de tekniska beräkningarna av zonoch ortstilläggen. På det sättet kunde SPK få kännedom om transportkostnadernas storlek vid försäljning av petroleumprodukter till olika zoner och orter. I förslaget toas sådana uppgifter fram avseende dels den 1 oktober 1972 och deis den 1 juli 1974. Förstnämnda beräkning avsåg beträffande drivmedel som säljs från pump en utjämning av utgående zontillägg.

Det bör påpekas att de vid tiden för SPK:s förslag

gällande zon- och ortstilläggen var grundade på kostnadsläget den 1 oktober 1972. Uppgifterna har samman” ställts i tabell 8:1.

Prop. 1979/80: 109 | in [ST Tabell 8:1 SPK:s beräkning av transvortutjämnings-

avgifternas storlek (kr per m>)

1972-10-01 1974-07-01 Bensin 5,50 13,50 Dieselbrännolja

Beräkningarna baserades på förutsättningen att viss

del - 10 kr per m? > av transportkostnaden vid för-

säljning av bensin och dieselbrännolja från pump av oljebolagen inkalkylerats i grundpriset för respektive produkt. I beräkningarna baserade på kostnadsläget den 1 juli 1974 ingår för respektive produkt särskilda kostnader för vinterlagring om ca 2 kr per mn? I de tillämpade zon- och ortstilläggen ingick inte dessa kostnader. Dessutom bör det framhållas att uppgifterna ifråga om bensin och dieselbrännolja vid försäljning från oump framräknats med olika utgångspunkter vid de båda tidpunkterna. I kostnadsläget den 1 okto-

ber 1972 består beloppen - 5 kr 50 öre respektive

6 kr 50 öre per m? - av Ge vägda genomsnittliga 2zontilläggen. När det däremot gäller kostnadsläget den 1 juli 1974 har samma beräkningsgrunder som för ortstilläggen tillämpats även för bensin och dieselbränn- Olja. Det vägda genomsnittliga tillägget för bensin visade sig därvid vara detsamma som för eo I - 23 kr 50 öre per m? > och motsvarande tal för dieselbrännol-

ja var 25 kr per m?. De i tabellen angivna beloppen

= 13 kr 50 öre respektive 15 kr per m? - uppkommer genom att 1 öre per liter eller 10 kr per m? av tran” sportkostnaden förutsätts vara inräknad i grundvriset.

Prop. 1979/80: 109

SPK beskrev utjämningens effekter för förbrukare i

olixa delar av landet. Med en transportutjämningsav-

gift för eo I om 135 kr 50 öre per m?, dvs. en avgift

baserad på de ortstillägg som gällde år 1972, skulle

förbrukarna på praktiskt taget samtliga orter vid kusterna liksom i vissa inlandsområden få höjda priser, medan förbrukarna i stora delar i det inre av landet liksom förbrukarna på Gotland skulle få lägre priser. Den största prishöjningen skulle uppkomma för förbrukarna i de stora kuststäderna efter väst- och sydkusten - exempelvis Uddevalla, Göteborg, Helsingborg, MaimÖöÖ och Karlshamn - där prishöjsningen skulle bli 7 kr 350 Öre per m?. I Norrköping skulle orishöjningen bli 6 kr 50 öre, i Stockholm 53 kr 50 öre, i Gävle 4 kr 50 öre, i Sundsvall 3 kr 350 öre, i Umeå 3 kr 50 öre och i Luleå d4 kr 50 öre per m?. Förbrukare i de inre områdena av Götaland och Svealand liksom i hela inre Norrland skulle emellertid få betydande orissänkningar. I Jönköping skulle prissänkningen bli 7 kr

50 öre, i Örebro 5 <«r 50 öre, i Karlstad 2 kr 50 öre,

i Ludvika 13 kr 50 öre, i Borlänge 8 kr 50 öre, i Sveg 21 kr 50 öre, i Östersund 14 kr 50 öre, i Vilhelmina 21 kr 50 öre, i Lycksele 13 kr 50 öre och i Kiruna 32 kr 50 öre samt för Gotland 7 kr 50 öre per m?. Med en transportutjämninasavgift för eo I beräknad med utgångspunkt från kostnadsläget den ll juli 1974 skulle förbrukarna i Götaland, södra Svealand samt inom ett vidsträckt kustområde i Norrland få högre ovriser eftersom den beräkningen gav en 8 kr

högre orisnivå.

Vad gällde bensinen skulle en utjämning enligt beräkningen avseende Gen 1 vuktober 1972 innebära 3 öres höjning för förbrukare inom 0-zonen medan förbrukarna i i-zon skulle få en prissänkning med + öre och förbrukarna i 2-zon skulle få en prissänkning med 11 öre. Med utgångsvunkt från kostnadsalternativet den 1 juli 1974 skulle orisnivån bli 0,8 öre högre än det

Prop. 1979/80: 109 155

utjämnade priset enligt det lägre alternativet. SPK kommenterade i det sammanhanget inte det förhållandet att konsumentpriserna på bensin bestäms i hela ören per liter.

Administrationen av ett utjämningssystem kan ske antingen genom statliga organ eller genom branschens försorg. I fråga om valet av administrationsmetod framhöll SPK följande. För de oljeföretag som säljer oljeorodukter över hela landet borde ett utjämningsförfarande baserat på frivillig anslutning vara acceptabelt. Mindre företag, som opererar på lokala marknader, har gääremot i allmänhet inte något intresse av att ansluta sig till ett friviiligt utjämningssystem, eftersom de - om de stannar utanför svstemet - skulle kunna sälja oljeprodukter till lägre priser än om de anslöt sid till systemet. På den svenska marknaden uppträder = främst vad gäller försäljning av eldningsoljor ett icke oväsentliat antal lokalt verkande företag, i många fall med ecen direktimport av oljeprodukter. En anslutning av samtliga oljeföretag och direktimpor-

törer kunde sålunda inte komma till stånd utan ett i

lac stadgat obligatorium.

Cenom att utjämninasförfarandet föreslogs bli obligatoriskt för samtliga företag i oljebranschen borde enligt SPK administrationen av systemet av förvaltninasskäl lämpligen handhas under myndighetsansvar. Ansvaret för administrationen kunde då åläggas antingen en redan etablerad myndighet eller ett särskilt inrättat statligt organ.

Vad beträffar fastställande av transportutjämningsavgifternas och transportbidragens storlek hade RSV, som var den myndighet som enligt SPK närmast kunde komma i åtanke som ansvarigt organ för det administrativa

Prop. 197980: 109 156

föriarandet, förklarat att verket inte lämbplicen bora uppgifter. Enligt förslaget låg denna verksamhet inta heller i linje med SPK:s normala ar-

betsuppqiiter, även om ansvaret lades o»å en redan

existerande myndighet, hävåade SPK att det forårades

ett särskilt organ som i sådant fall knöts till myn-

digheten och innefattade företrädare för oljeföretagen och konsumenterna. SPK föreslog att detta skulle benämnas TKN, nämnden för utjämning av transportkost nader vid dietribution av oljeorodukter, transvortkostnaäsnämnaåen. I förslaget togs inte slutlig ställning till frågan om nämnden skulle knytas till någor existerande myndighet eller utgöra ett fristånede statligt Organ.

Det skulle ankomma på nämnden att svara för att erfoöorderligt beslutsunderlag togs fram för fastställande av dels den för varje produktgrupp generellt gällande transportutjämningsavgiften, dels de transvoritbiärag som skulle utgå för leveranser till olika orter. De slutliga besluten i dessa fråcor borde emellertid fattas av regeringen. Detsamma skulle gälla beslut om dispens för enskilda förbrukare eller viss Srupt av förbrukare. SPK framhöll att det var naturligt att nämnöcen för den löpande administrationen av transportkostnadsutjämningssvstemet utnyttjade den sakkunskap och åen expertis som redan ianns inom oliebranscnen.

Cen generella transportutiämningsavgiften för varje i systemet ingående oljeprodukt borde av praktiska skäl fastställas för en viss tidsperiod, exempelvis en l2-månadersperiod. Samtidigt borde för respektive

produkt fastställas det transcortbidrag som oljeföre-

tagen - eller större förbrukare - skulle erhålla för de kvantiteter som såldes eller förbrukades på varje särskild ort. Fastställandet av transcortbidragen borde baseras boå konstaterade leveransförhållanden närmast föregående år liksom bå utfallet av utjiäm-

Prop. 1979/80: 109 157

ningsförfarandet under året. Revidering av tvansportutjämningsavgiftens och transportbidragens storlerx skulle göras endast då väsentliga förändringar i transportkostnaderna inträffat

De fastställda Fransportyt sämnänosaverfrerna borde vara så utformade att kosinaderna för TKN:s verksamhet skulle komma att helt kunna bestridas av de medel som nflyter i form av avaiifter. Med hänsyn till de röda omsättningsbeloppen i svstemet - vid utjämning av zon-

och ortstill 1972 ca 350 milj kr per år - an-

tnaderna för nämndåens administration

de verksamhet som kunde an-

de påverka storleken av tran-

Uppbörden av transoortutjiämnincsavgifter liksom itbetalningen av transbortbidrag borde enlict SPK baseras på ett deklarationsförfarande varigenom vederbörande oijeföretag eller förbrukare ålades att ange de volvmer som under viss period sålts eller förbrukats på viss ort. In- och utbetal 3 H ra ar av medel likscm även den redovisande och Kontrollerande verksamheten kurde åläggas RSV. Därvid skulle RSV kunna tillämpa samma rutiner som vid uppböra av den allmänna enrersiskatten.

När det aällde frågan om vilka säljare av oljeorcdukter som skulle delta i svstemet ansåg SPK att större säljare som tillgodoser sitt behov av petroleumorocukter genom köp från svenska oljeföretac borde beredas möjlighet att | om Ge så önskade - avlämna deklarationer om försålda volymer och deras fördelning på skilda orter direkt till RSV även om de hos verket int var recistrerade som skattskyldiga a

Prop. 1979/80: 109 158

borde kunna tillgodoses på så sätt att återförsäljaren iämnade leveransuppgift till den hos RSV registrerade leverantören. SPK framhöll att uppgiften inte behövde uppta köparens namn utan endast levererad kvantitet och leveransort. Leverantören borde tillse att bidrag inte tillgodofördes återförsäljaren förrän han lämnat dylik uppgift, dels att årertörsäljaren inte lämnade uppgift på större eller mindre kvantitet än den faktiska leveransen för leverantören i fråga.

Enligt förslaget borde det ankomma på TKN att i god tid före varje redovisningsperiods början tillställa dels RSV, dels de säljare/förbrukare som är redovisningsskyldiga, en förteckning innehållande för varje produktgrupp de stiovulerade transportutjämningsavgifiter som skulle tas ut liksom det transportbidrag som skulle utgå för varje särskild ort. Redovisninasskvldigga borde i sin tur lämna fortlövande uppgifter till TKN om leveranser till skilda orter.

Det borde enligt SPK åligga RSV att fastställa de de-

klarationsblanketter som skulle ligga till orund för oljeföretagens redovisningsrutiner. Redovisningsskyldiga skulle före utgången av månaden närmast efter den aktuella redovisningsperioden - för bensin inom 75 dagar - tillställa RSV deklarationen. Redovisningsperioden borde - med hänsvn till RSV:s rutiner m.m. vara i överensstämmelse med gällande uppbördsterminer för allmän energiskatt, dvs. för bensin en månatlig redovisning och för moterbrännolja och eldningsolja en kvartalsredovisning. En månatlig redovisning även för eldningsolja kunde tekniskt genomföras, men skulle ställa krav på avsevärt större resurser hos RSV. Med nänsyn till att betydande säsongvariationer kunde väntas i betalningsströmmarna från och till RSV var det önskvärt att stater ställde viss kredit till

RSV:s förfogande - uppskattningsvis 30 milj kr - för att täcka tillfälliga underskott.

Prop. 1979/80: 109 159

Till SPK:s förslag var fogat två författnincsförslag, dels förslag till lag om transportkostnadsutjämning

för oljeprodukter och dels förslag till förordning med

instruktion för TKN.

8.4.2 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag togs som för-

ut nämnts i yttrandena upp en rad synpunkter på det föreslagna clearingsyvstemet.

Många remissinstanser delade SPK:s uppfattning att i

rier borde omfattas av utjämningssystemet.

Sålunda framhöll NO, Statsföretag AB, SPI och OK att det var väsentligt att samtliga förbrukare ingick i utjämningen. Man hävdade att undantag skulle komplicera förfarandet och försvåra kontrollen. Dessutom befarades att undantag skulle komma att leda till snedåvridning av konkurrensen. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län hävdade också att undantag från syste-

met måste användas med måtta. Enskilda förbrukare med stark inriktning på export berde dock enligt länsstyrelsens mening kunna komma ifråga för särbehandling.

Flera instanser framhöll emellertid behovet av möjligheter till undantag från utjämningssystemet.

Sveriges industriförbund menade sålunda att man kunde undvika en del övervältringseffekter från bostadsuppvärmning till industrin genom att undanta eo IV och V från utjämningssystemet. Därigenom skulle den dominerande delen av särskilt den tyngre industrins oljekonsumtion inte påverkas och de snedvridningseffekter i olika avseenden som industriförbundet eljest befarade inte uppstå. Om man trots allt ansåg att en utjämning skulle ske även inom industrin kvarstod möjlig-

Prop. 1979/80: 109 160

neten att i huvudsak begränsa omfördelningen mellan industri och annan verksamhet genom att tillämpa ett Ssenarat utjämningsförfarande för de tyngsta oljekvaliteterna. SJ avsåg att begära undantag från utjämningsförfarandet för den egna oljeförbrukningen. CDL och statens vattenfallsverk ansåg att olja för elkraftproduktion skulle undantas från utjämningssystemet. Sveriges redareförening anförde att eftersom förslaget anknöt till energiskatten, som inte belastar inrikes sjöfart och fiske, borde enliat föreningens uppfattning dessa näringar undantas även från åen föreslagna transportutiämningsavgiften. Såväl ifartvg huvudsakligen sysselsatta i inrikes sjöfart som fiskefartvg kan oita cericsdvis sysselsättas i ut” sjöfart och bunkrar Gå normalt utomlands. Det skulle i sådana fall bli svårt att avgöra vilka Kvantiteter sCcm kunde anses vara avaiftsoliktiga och vilka som enligt lagens mening skulle vara befriade från avgift. Vidare borde man av ekonomiska och sysselsättningspolitiska skäl undvika pålagor som ytterligare skulle Löne Örsvåra verksamheten inom dessa båda näringsgrenar. Liknande synpunkter anfördes av Sverices Fiskares Riksförbund.

Svenska värmeverksföreningen påpekade att oljeorodukerna ofta levereras i tankbåt och i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytninc till zon- och ortstilläccen. Företagen har i regel egna DORteen ings- och lagringsdeoåer och ombesörjer själva ansporter till produktionsanläggningarna. Värmeverksiöreningen kunde inte finna något skäl till att inbegripa den olja som upphandlas, lagras och transvorteras helt vid sidan av den ordinarie marknaden i utjämningssystemet. De farhågor som SPK framförde, att eventuellt ej förbrukad olja skulle kunna komma ut på öppna marknaden och konkurrera med kvantiteter för vilka utjämnirgsavgift erlaats, kunde anses heit omotiverade. Värmeverksföreningen vrkade att sådan

Prop. 1979/80: 109 161

olja som förbrukas vid kraftvärme- och värmeverk och

som inte tillhandahålls vid depåmarknaden skulle un-

dantas om utjämningssvstemet infördes.

När det gäller bidragsberäkningen ifrågasatte Försvarets Materielverk om inte en förenkling kunde åstadkommas genom att bidragen bestämdes kommunvis i stället för ortsvis som föreslagits.

framhöll Statsföretag vikten av att de fortlöpande justeraces med hänsvn till transportkostnadsutvecklingen.

Enligt SPI var det en väsentlig förutsättning för att ett utjämningssystem skulle fungera, att transportutjiämningsavgifterna liksom transovortbidragen för varje

år fastställdes med hänsyn till beräknade kostnader

för året och beräknade leveranser till varje särskild ort. Avvikelser i distributionsmönstret kunde påverka avgifter och bidrag. Vid fastställandet måste också hänsyn tas till utfallet under föregående år. Om transportutiämnincsavgifterna under året överstigit transportbidragen måste överskottet balanseras till kommande år och inte ingå i statskassan. Förutom årliga revidering skulle avgifter och bidraga - som SPK uttalat - kunna ändras, då väsentliga förändringar i transportkostnader inträffat.

åtskilliga remissinstanser anförde tveksamhet mot SPK:s

stemet. Kammarrätten i Sundsvall satte ifråga det lämpliga i att inrätta ett nytt oermanent statligt organ och pekade på möjligheten att lösa problemet genom ett system liknande det som tillämpas i Finland. I varje fall borde, enligt xammarrättens mening, den föreslagna nämndens kanslifunktioner kunna läggas på RSV. LI ifrågasatte om det var nödvändigt att It Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 162

särskild myndighet för handhavande av det nva svste-

met. Överhuvud taget föreföll SPK:s förslag onödigt kränglict. OK borde liksom hittills kunna svara för

de beräkninas- och kalkylmässiga delarna av systemet, regeringen fastställa avgifterns storlek och RSV svara för uppbörd av avgifter och utbetalning av bidrag. LAF ansåg inte att ett utjämningsförfarande genom £frivillig överenskommelse mellan oljebolagen nödvändigtvis måste leda till att vissa olieföretag valde att stanna utanför. Enligt LRF:s upvfattning borde därför i första hand prövas er frivillig lösning. Den befifa rade risken att vissa företag skulle komma att ooerera utanför en sådan överenskK mineras cencm att det arfcsrderligca avtalet med slijebolacen kompletterades genom ett uttalande från statligz håll, att lagstiftnincsåtgärder kommer att till- 3ripas och därmed administrationen att överföras i statlig regi därest antingen en frivillig överenskommelse inte skulle komma att omfattas av samtliga oljeföretag eller något föratag skulle komma att bryta mot överenskommelsen.

Transvortnämnden ansåg att administrationen kunde handhas av RSV eller SPK. även fraktbidragsnämnden kunde vara tänkbar. Kommerskollegium hävdade att SP borde kunna sköta administraticnen. Också länsstvrel serna i Kopparberas och Västernorrlands län och Motor mänrens Riksförbund ifrågasatte om inte administrationen kunde handhas av redan befintliga myndicheter Statsföretaa förordade att verksamheten skulle inordånas i konsumentverket.

SPI hade vid sitt deltagande i SPK:s utreäningsarbete lagt fram ett eget förslag till administrationslösning. Det innebar att i lag skulle stadcas skyldighet för säljare av oljeorodukter att vid försäljning ta ut en transsortavgift som sedan skulle betalas in till en särskild fond. Fonden skulle admini-

Prop. 1979/80: 109 163

streras av en stiftelse bildad av SPI, Sverices industriförbund, statens vattenfallsverk och svenska värmeverksföreningen.

SPI framhöll att administrationen av transportkostnadsutjämningen skulle bli enklare och troligtvis billigare enligt SPI:s förslag. Kostnadsjämförelsen försvåra-

des av att SPK ej lämnat någon kostnadskalkyl. SPI hän-

visade för övrigt till uttalandet i prop, 1975:92 att administrationen skulle handhas av oljebolagen eller ett av dem bildat organ. SPI åberosade vidare, att branschen sedan 1963 genomfört administration av beredskapslacringsavgifterna. Om reseringen utsåg ordförande i stiftelsens styrelse och en av stiftelsens revisorer samt SPK fick full insyn i avgifter och transportkostnadsersättningar, syntes det allmänna ha erhållit den kontroll över systemet, som rimligen kunde krävas. Eftersom den av SPI föreslagna stiftelsen skulle ha direkta kontakter med tillverkare, importörer, återförsäljare och större förbrukare, skulle den få bättre förutsättningar än den av SPK föreslagna nämnden att genomföra den relativt komplicerade transportkostnadsutjämningen. Stiftelsen kunde slutligen genom avtal meå sina anslutna företag garantera, att transportkostnader inte tas ut vid sidan av den enhetliga transportavagiften. Enligt SPI:s förslag skulle stiftelsen uppbära transvortavgift och utbetala transportkostnadsersättning. Denna uppgift kunde emellertid också enligt SPI anförtros RSV. Cranskning av deklarationer skulle även ske av RSV, medan kontrollen av specifikationer till deklarationer hos oljeföretag, återförsäljare eller förbrukare kunde ske antingen genom stiftelsen eller genom RSV:s distriktskontor eller gemensamt.

Till SPI:s förslag anslöt sig Sveriges Grossistförbund, Sveriges industriförbund, OK, Sveriges Trafikbiläcares Riksorganisation, MIF och Sveriges Redåareförenina.

Prop. 1979/80: 109 164

Några instanser tog särskilt upp problemet med de mår-

SPK:s förslag borde enskild fue terförsäljares önskemål om att inte behöva redovisa rn Ör sir leverantör hur försäljningen fördelar sig på enskilda kunder kunna tillgodoses genom att återförsäljaren lämnar leveransuppgift till den hos RSV registrerade leverantören, Uppgiften skulle inte behöva uppta köparens namn utan endast levererad kvantitet och leveransort.

NO ifrågasatte detta förfarande. Inte sällan torde en uppgift från återförsäljaren till det stora oljeföretaget om levererad kvantitet samt leveransort vara tillräckligt för att det stora oljeföretaget relativt lätt skall kunna identifiera köparen och sätta in speciella ansträngningar på att överta sådana kunder hos återförsäljaren som kan vara särskilt intressanta.

Återförsäljare som är fristående från de stora olje-

företagen fungerar ofta som välbehövliga och effektiva konkurrensfaktorer inom handeln med oljeprodukter.

Det är från allmän synpunkt väsentligt att deras möj-

ligheter att fortsättningsvis konkurrera med de stora oljeföretagen inte försvåras. Återförsäljare av oljeprodukter borde därför enligt NO kunna lämna leveransuppgifter direkt till RSV och inte vara tvungna att lämna uppgifter till den konkurrerande leverantören. Om RSV inte kunde kontrollera uppgifter från det ut-

ökade antal återförsäljare som det här skulle bli frå-

ga om borde övervägas hur man på annat sätt skulle kunna garantera återförsäljare av oljeprodukter att affärshemligheter inte kommer till de stora oljebolagens kännedom. NO menade också att det föreslagna utjämningsförfarandet skulle komma att ställa stora krav på företagens raoporteringsförmåga. De mindre företagen - som i regel saknade datorutrustning och normalt inte heller hyrde in sig på datorterminaler - kunde komma att få ökade kostnader för att kunna lämna begärd rapportering om leveransorter. även bå detta sätt

165 Prop. 1979/80: 109

kunde sålunda utjämningsförfarandet komma att försvåra näringsutövningen för de återförsäljare som är fristående från de stora oljebolagen.

RSV påpekade för sin del att utbetalningen av tran-

sportbidragen skulle komma att bli förhållandevis komplicerad på grund av att bidrag skulle utgå med olika

belopp för skilda leveransorter. En särskild svårighet var att över 400 återförsäljare meå egen distribution inte var registrerade hos RSV. Verket förordade att den oregistrerade leverantören gottgjordes bidragsbeloppet från den registrerade sedan han lämnat försäkran e.d. om var bränslet levererats. Den registrerade kunde därefter yrka motsvarande bidrag på grunäval av försäkringarna.

En förutsättning för utjämningen var enligt SPI att

man infogade alla de relativt många återförsäljarna

i systemet utan att dessa diskriminerades eller fick sin näringsfrihet hotad. Speciella svårigheter kunde

komma att uppstå dels beträffande återförsäljare, som

själva fakturerade kunderna, medan oljeföretaget skötte transporten, dels beträffande återförsäljare som verkar i eget namn och som kan ha intresse att ej för sin leverantör behöva redovisa, hur försäljningen fördelar sig på enskilda kunder. Även uppgift om totalleveransen till viss ort kunde ur återförsäljiarens synpunkt anses vara röjande av affärshemlichet. Redovisning och kontroll av gjorda leveranser - för vilka alltså transportbidrag skulle utgå - försvårades av

att återförsäljaren kunde ha mindre lagertankar och

av att han kunde köpa sina produkter från flera oljeföretag eller själv importera »rodukter.

8.4.3 tjämning i oljebranschens regi

I följande avsnitt (3.4.4) görs en utvärdering av SPK:z förslag bLa,i belvsnina av de synpunkter som förts fram vid remissbehandlingen. Dessförirnan synes emellertid

Prop. 1979/80: 109 166

den näraliggande frågan om en clearing i oljebranschens regi utan statliga reglering böra diskuteras.

Utgångspunkten för en diskussion om förutsättnindgarna för en inom branschen företagen prisutjämning är den svenska oljebranschens struktur som tidigare redovisats i avsnitt 2.3. Av de oljeföretag som bedriver egen import verkar endast några över hela landet. Även bland de elva stora oljebolagen finns skillnader

när det gäller verksamhetens geografiska utsträckning.

En del av dem har ingen eller mycket liten försäljning i t.ex. Norrlands inland. De flesta av de övriga mindre företagen har relativt begränsade lokala marknader. När det gäller cen totala försäljningen i landet är dessa lokalt verkande företag små men de kan nå ganska betydande marknadsandelar inom sina respektive verksamhetsområden.

Sedan de olika oljecrodcukterna började säljas i Sverige har branschen endast vid ett tillfälle vidtagit en

regionalt prisutjämnande åtgärd av någon påtaglig om-

fattning. År 1967 slopade OK zonerna 3, 4 och 5 som då ingick i zontilläggssystemet för bensin och dieselolja och utvidgade O-zonerna till att omfatta vissa hamnar med närliggande områden. Detta gjordes samtidigt som grundpriset på bensin sänktes med 1 öre. Av konkurrensskäl följde de övriga stora oljeföretagen OK:s initiativ. Åtgärden vidtogs i ett skede av expansion och god lönsamhet i branschen. Dessutom var det

förhållandevis ovanligt med mindre lokala företag på

drivmedelssidan. På eldningsoljesidan gäller att de flesta förändringar av ortstilläggen har ökat spännrvidden mellan lägsta och högsta tilläggen.

De argument som anförts från branschorganisationens sida i fråga om en utjämning i dess egen reai har var

rit följande. En utjämning av de nuvarande prisskill-

Prop. 1979/80: 109 167

naderra måste med nödvändighet förenas med ågon form av obligatorisk clearing. Kommer en clearing inte till stånd saknar de oljeföretag som säljer oija i avlägsna områden möjlighet att i särskild ordning täcka si-

na transportkostnader. Detta skulle i sin tur leda till

att bolaget antingen upphör att sälja på dessa orter eller till att kostnaden täcks genom ett högre grundpris eller lägre rabatter. Incen av dessa konsekvenser anses kunna accepteras. För att clearingsystemet skall fungera krävs ett samtliga säljare av oljeprodukter deltar i det. De företag som säljer över hela landet skulle i och för sig kunna acceptera ett sådant clearingsvstam men så snart ett företag har ett mera begränsat verksamhetsområde i kusttrakterna är dess intresse av att delta i en utjämning mycket litet. Den sistnämnda typen av företag skulle kunna få fördelar

av att stå utanför svstemet genom att de kan hålla läg-

re priser om de inte behöver erlägga utjämningsavgift. Branschen har därför hävdat att ett i lag reglerat obligatoriskt system är den enda tänkbara lösningen om man vill utjämna transportkostnaderna.

Vi har för vår del ansett oss böra acceptera uppfattningen att en utjämning måste bygga på ett system som omfattar alla berörda företag och att ett sådant på grund av branschens struktur inte kan komma till stånd utan ett i lag stadgat obligatorium. Som vi kommer att beröra närmare i det följande avsnittet medför ett sådant obligatoriskt system att administrationen bör handhas av ett statligt organ.

Att skapa förutsättningar för en utjämning i branschens regi genom prisreglerande åtgärder avseende hela priset eller transportkostnadsdelen synes inte heller vara möjligt utan att det samtidigt införs ett obligatoriskt clearingsystem. Permanenta prisreglerande åtgärder för ett ändamål som det nu aktuella synes för Övrigt vara uteslutna.

Prop. 1979/80: 109

8.1.4 Sammanfattning

Tidigare har vi redovisat olika problem med det av SPK föreslagna clearingsystemet. I det följande sammanfattas våra synpunkter på SPK:s förslag och anges hur ett system för total utjämning av de prisskillnader som beror på orts- och zontilläggen enligt vår bedömning lämpligen bör utformas.

I avsnitt 8.1 har vi diskuterat förutsättningarna för undantag ifråga om produkter och förprukarkategorier i de olika alternativen. SPK överväcde men avstyrkte . avgränsningar med avseende bå såväl produktslag som förbrukarkategorier. Flera remissinstanser - t.ex.

NO, SPI och OK —- framhöll också att undantag från sy-

stemet borde undvikas eftersom förfarandet därigenom skulle komma att kompliceras och kontrollen försvåras. Även vi har hävdat att undantag för vissa produktslag eller förbrukarkategorier är olämpliga. Däremot bedömer vi att ett undantag för den olja som levereras vid sidan av den ordinarie lagerhandeln - cargoleveranserna - bör kunna accepteras när det aäller en total utjämning. De problem i bl.a. administrativt hänseende som följer med ett sådant undantag är inte av någon större omfattning medan fördelarna för de berörda företagsarupperna får anses vara relativt betydande. Därmed skulle också de önskemål som i olika former framförts från industrihåll om att inte bli inbegripna

i utjämningssystemet komma att tillgodoses.

Det nu diskuterade undantaget för cargolevererad olja

får viss betydelse för nivån på transportutjämningsav-

giften. Som framgått tidigare bvagde SPK:s beräkning av utjämningsavgifternas storlek på OK:s uppgifter om vägda genomsnittliga orts- och zontillägg för de olika produktgrupperna. 3eräkningen speglade sålunda ett system med cargoleveranserna undantagna. Om cargocljan - som till övervägande del förbrukas i kusttrakterna -

Prop. 1979/80: 109 169

beaktas vid beräkningen skulle transportutjaumningsavgiften för de tjocka eldningsoljorna komma att sjunka något.

Vi har inte gjort någon närmare beräkning av effekterna av en total utjämning utgående från de förhållanden som gäller idag. Om man utgår från vissa nya beräkningar som OK gjort av vägda genomsnittliga orts- och zontillägg kan dock följande siffror tjäna till viss ledning. GCenomsnitten bigger på en datorbearbetning där de nu gällande tilläggen samkörts med uppgifter om OK:s levererade volymer till olika orter i lardet under år 1977. För bensin var genomsnittet 6 kr 190 öre per m? (genomsnittligt zontillägg), för dieselbrännoija 33

kr 70 öre ver m?, för eo I 32 kr 60 öre ber m? och för

eo III-V 30 kr per m?. För att exemplifiera effekterna av en utjämning har vi valt eo I. Ett utjämningssystem med nyssnämnda avgift för eo I - avrundat 32 kr per m? skulle medföra att priset i Göteborg steg med 14 kr

per m?, i Stockholm med 8 kr per m? och i Luleå med

samma belopp. Kiruna, Östersund och Jönköping skulle

2 aGURn ns . 3 få prissänkningar med 44, 21 respektive 11 kr per m

Vid den nu gjorda beräkningen har vi utgått från de

kostnadskomponenter som f.n. ingår i ortstilläggen. Vi har till skillnad från SPK inte inräknat någon kostnad för extra vinterlagring på grund av isförhållandena, eftersom de tillägg som skall utjämnas inte inkluderar någon sådan kostnad.

även om förhållandena i viss mån förändrats sedan SPK

lämnade sitt förslag har vi inte funnit anledning att

frångå SPK:s förutsättningar beträffande utjämningen

för drivmedel som säljs från pump. Utjämningen bör således avse de i ortstilläggen ingående kostnadskomponenterna även för dessa produkter men av kostnaderna bör 1 öre boer liter eller 10 «<r ber mn? antas inräknade i varans grundpris.

Prop. 1979/80: 109 170

När det gäller vilka som skall medverka i utjämninager är ett problem, som SPK behandlade och som flera re-

missinstanser också pekade på, vilka möjligheter det

finns att på ett tillfraedsställande sätt inordna det relativt stora antalet återförsäljare av eldningsolja i ett utjämningssystem. SPK anvisade två typer av lösningar. Större säljare borde beredas möjlighet att lämna deklaration till RSV även om de inte var registrerade som skattskyldiga för energiskatt. De mindre fristående återförsäljarna av eldningsolja bordåe ha möjlighet att lämna särskild leveransuppgift till sin leverantör. Denna uppgift skulle endast behöva uppta levererad kvantitet och leveransort. Återförsäljaren skulle därmed kunna delta i systemet samtidigt som

hans intresse av att vissa affärsförhållanden hålls

hemliga tillgodoses.

RSV hävdade i sitt yttrande - efter att ha konstaterat att över 400 återförsäljare med egon distribution inte var registrerade enligt energiskattelagen - att det av SPK angivna förfarandet med leveransuppgift borde tillämpas för alla oregistrerade leverantörer.

NO ställde sig skeptisk till SPK:s förslag i det aktueila avseendet och ifrågasatte om inte ett tillvaratagande av återförsäljarnas intressen krävde möjlighet för dem att avge deklaration direkt till RSV. Även SPI

gick på NO:s linje ifråga om återförsäljarnas möjlig-

het att vända sig direkt till RSV. SPI förutsåg att ett stort antal återförsäljare skulle komma att utnvyvttja den möjligheten. NO tog också upp frågan ur en nå-

got annan aspekt genom att framhålla att återförsäljarnas näringsutövning kunde komma att försvåras på grund

av de stora krav i fråga om rapporteringsförmåga som utjämningssystemet skulle komma att uppställa.

Prop. 1979/80: 109 171

Vi delar NO:s uppfattning att ett system me? leveransuppgifter inte kan anses uppfylla ifrågavarande återförsäljares berättigade krav på skvdd iör affärshemlig-

heter. De måste därför beredas möjlighet att redovisa

direkt till RSV.

I avsnitt 2.3 har vi angett att det förekommer olika typer av återförsäljare av eldningsolja. Flertalet av dessa har sådan ställning att något behov av särskilt skvdd för affärshemligheter inte föreligger. Särskilt intresse av att medverka i utjämningssystemet får en-

ligt vår mening i huvudsak anses föreligga för de

återförsäljare som ombesörier transport av eldningsolja och som själva fakturerar sina kuncgcer. Vad beträtf-

far antalet sådana återförsäljare tyder våra undersök-

ningar på att det av RSV angivna antalet, 400, är för högt uppskattat. SPK redovisar i sin kvartalsravport Oljemarknaden Nr 8, fjärde kvartalet 1977, uppgifter om antalet mellanhänder vid försäljning av eldningsolja. Där anges att ca 350 återförsäljare är engagerade i transport av eldningsolja. Till detta antal bör läggas ett mindre antal - ca 40 - s k jobbers som kö-

per olja från olika företag. Av dessa sammantaget ca

400 är emellertid ett mindre antal redan registrerade hos RSV som skattskyldiga till energiskatt och vissa utför endast transport medan fakturering av kunden görs av oljebolaget. Antalet återförsäljare med egen distribution och fakturering som i dag inte är registrerade hos RSV torde därmed vara ca 300. För närvarande finns det ca 250 registrerade energiskattskyldiga i fråga om flytande bränslen. Ett tillskott med de nämnda 300 återförsäljarna skulle sålunda medföra en avsevärd belastning för RSV.

När det gäller administrationen av utjämningen har vi tidigare redovisat bedömningen att förfarandet bör vara obligatoriskt för samtliga säljare av oljeprodukter. SPI har från samma utgångspunkt framlaat ett för-

Prop. 1979/80: 109 172

slag om administration i branschens regi. I förslaget GÖrs gällande att den främsta fördelen med en sådan lösning består i möjligheterna att utnyttja befintlig

branschkännedom på ett smidigt sätt. Många remissin-

stanser anslöt sig till SPI:s förslag. Vi delar emel-

lertid SPK:s bedömning att administrationen av ett

obligatoriskt utjämningssystem av förvaltningsskäl bör handhas av en statlig myndighet. Även om det formellt

är möjligt, bör en förvaltning av så omfattande natur

som den aktuella, som också innefattar myndighetsutövning, inte överlåtas ovoå ett orivaträttsiigt subjekt.

Som framgått av remissyttrandena var en hos många instanser återkommande synpunkt att den av SPK förorda-

de lösningen av administrationen iöreföll onödigt krånglig och omfattande. Flera remissinstanser ansåg att förfarandet borde kunna handhas av någon befint-

lig myndighet.

Vi har övervägt möjligheterna att administrera systemet i något enklare former, men funnit att framkomstvägarna i det avseendet är begränsade. När det gäller möjligheterna att inordna administrationen i en befintlig myndighet har på vår förfrågan de båda myndigheter som synes vara aktuella - SPK och RSV - vidhållit sin tidigåre inställning ifråga om medverkan i administrationen. Trots att vi känner tvekan inför att anvisa ett alternativ som innebär att en särskild nämnd måste inrättas, har vi inte sett någon annan lösning med hänsyn till de berörda myndigheternas ståndpunkt i frågan.

I fråga om deklaration och uppbörda delar vi SPK:s

uppfattning om hur förfarandet bör läggas upp. Lika-

så håller vi med om att ett behov av en statskredit

kommer att uppstå på grund av säsongvariationerna.

Beträffande kostnaderna för administrationen angavs

Prop. 1979/80: 109 173

i SPK:s förslag endast att utjämningsavgifterna borde

beräknas så att de även skulle täcka dessa kostnader.

Det hävdades att den erforderlica avgiftshöjningen för

detta ändamål på grund av den höga totala omsättningen

i systemet skulle komma att bli obetydlig. Under hand har vi inhämtat att man räknade med att avrundning av transportutjämningsavgifterna till närmast högre hela krontal, som också fordrades av redovisningstekniska skäl, skulle ge täckning för administrationskostnaderna.

våra kostnadsberäkningar bygger på uppgifter från SPK och RSV och avser 1978 års löne- och prisläge. För verksamheten i TKN har kostnaderna beräknats till ungefär 550 000 kr ser år. Därvid har förutsatts att kanslifunktionrerna i nämnden erfordrar en chef, två handläggare och ett biträde. Hos RSV uppkommer huvuddelen av kostnaderna på grund av ökat behov av perso” nal för kontroll och revision och har beräknats till ca 1,6 milj kr per år. RSV:s kostnadsberäknind utgår från en utjämning utan undantag. Vid ett undantag för cargoljan torde en viss justering uppåt av beloppet bli

nödvändig. Den totala årskostnader för den statliga

förvaltningen av systemet skulle avrundat uppgå till 2,2 milj kr.

Sammanfattningsvis skulle en total utjämning enligt vår mening omfatta den del av oljehandeln för vilken systemet med orts- och zontillägg tillämpas. Undantaget för cargoleveranser till förbrukare innebär att något mer än hälften av de tjocka eldningsoljorna och ca 10 3 av eo I skulle komma att ligga utanför utjämningen om de för år 1976 gällande leveransmönstret kvarstår. I övrigt skulle alternativet ha samma omfattning och i stort sett samma utformning som SPK:s förslag. För de produkter som omfattas av utjämningen skulle således beträffande samtliga leveranser och egen förbrukning under en viss period redovisning av

Prop. 1979/80: 109 174

försålda volvmer per ort inges till RSV. Systemet skulle beröra nästan alla oljeföretag och industrier som är registrerade som skattskyldiga för energiskatt

på flytande bränslen hos RSV - ca 350 - och dessutom

ca 300 återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade. FÖr beräkning av transportutjämningsavgift och transportbidrag m.m. skulle en särskild nämnd inrättas medan uppbörd av avgifter, bidragsutbetalning och kontrollverksamhet skulle ligga hos RSV. Administrationskostnaderna för dessa bida organ har vi beräknat till ca 2,2 milj kr over år. Utjämningen medför

naturligtvis också kostnader hos de företag som skall

medverka i systemet.

8.5 Maximering av ortstilläggen

3.5.1 Inledning

Diskussionen om de regionala prisskillnaderna på olieprodukter som orsakas av svstemet med orts- och zon-

tillägg har - i varje fall på senare tid - väsentli-

gen rört sig om en fullständig utjämning av den typ som SPK föreslog. Med hänsyn till de olägenheter ifråga om administration, kontroll och konkurrenspåverkan som är oundvikligt förbundna med en total utjämning = som också togs upp vid remissbehanälingen av SPK:s förslag - har vi undersökt vilka möjligheter till för-

enklingar som står till buds meå någon form av maxi-

mering av tilläggen. I detta avsnitt behandlas endast förhållandena när det gäiler eldningsolja och viss dieselbrännolja. Till drivmedel som säljs från pump återkommer vi i avsnitt 8.6.

En maximering kan utformas i huvudäsak på två sätt. Man

kan välja att fastställa ett högsta tilläggsbelopp för hela landet. Alla orter meå högre tillägg skulle £ dessa reducerade, till det fastställda beloopet. En annan metod är att tillämpa maximerinrgen endast för

Prop. 1979/80: 109 175

ett sammanhängade område av kommuner i inre Norrland och västra Svealand. I båda fallen skulle säljarna av de oljeprodukter som omfattas av utjämningen få bidrag som kompensation för de transportkostnader som på grund av maximeringen inte får tas ut av förbrukarna.

Administrationen av en maximering kan skötas av SPK och

RSV. Någon nämnd motsvarande TKN vid en total utjämning

fordras således inte.

8.5.2 Allmänna syrpunkter

Tilläggsnivån

En avvägning bl.a. av rimliga krav på utjämning och olika oraktiska problem som kan uppkomma vid genomförandet har lett till att vi bedömt en gräns vid 44 kr per m” sem lämplig om man utgår från de nuvarande orts-

tilläggen. Vid denna avvägning har man också att beak-

ta att det genemsnittliga tillägget för exempelvis eo

a . . , 3 I f.n. ligger vid 32 kr ver mi.

Utjämningens omfattning och utformning

En maximerina av ortstilläggen innebär ett mindre ingreop i den nuvarande ordningen och därmed blir behovet av avgränsningar mindre än vid en total utjämning av tilläggen. Bland annat kommer behovet av bidrag till täckande av de transvortkostnader som leverantörerna inte kan ta ut genom ortstillägg att bli av begränsad storlek. Därmed blir avgiftskravet mått-

ligt och förbrukarna i kusttrakterna skulle få små

höjningar av oljepriset jämfört med utfallet vid en total utjämning.

även om krav på avgränsningar och undantag sålunda

inte kan förväntas ställas i någon större omfattning

vid ett maximeringsalterantiv bör ändock begränsningen med hänsyn till leveransform beröras något, I fråga om en total utjämning har vi ansett att undantag

Prop. 1979/80: 109 176

för cargoleveranserna bör göras. Vi konstaterade därvid att problemen med er sådan avgränsning inte var av någon större omfattning. Vissa gränsåragnings7 och kontrollproblem torde dock inte kunna undvikas. Med

hänsyn till det och till att en maximering i så obe-

tydlig grad skulle komma att belasta den oljeintensiva industrin har vi funnit att undantag för cargooljan inte bör komma i fråga i detta alternativ.

En särskild fråga aär det gäller omfattningen av en

maximeringsåtgärd är hur dieselbrännoljan skall behandlas. Sådan olja säljs nämligen såväl direkt till konsument mot uttagande av ortstillägg som från pump då zontilläge utgår. Direktförsäljningen utgör ca 70 $ av de totala dieseloljeleveranserna. Enliat vår menina bör en utjämning förutom eldningsolja även omfatta den dieselbrännolja som levereras med ortstilllägg. Avgift bör dock av administrativa skäl tas ut på all dieselbrännolja. Detta skulle visserligen innepåra vissa förändringar il förvtsättningarna för försäljningen av dieselbrännolja respektive bensin sant de olika leveransformerna för dieselbrännolia men det rör sig i båda fallen om mycket begränsade förändringar.

Högsta tillåtna ortstillägg bör fastställas av regeringen. Som vi tidgare nämnt bör maximinivån med nu-

varande ortstillägg ligga vid 44 kr per m?. En maxime-

ring av ortstilläggen bör enligt vår mening begränsas

till att gälla vid försäljning till förbrukare som inte

är registrerad hos RSV som skattskyldig till allmän

energiskatt för dieselbrännolja och eldningsoljor. Då

behöver transportbidrag endast redovisas i ett led.

Det transportbidrag som skall lämnas som kompensa-

tion för de transportkostnader, som till följd av

utjämningen inte blir täckta, bör fastställas av re-

Prop. 1979/80: 109 177

geringen sedan SPK tagit fram underlag och lämnat förslag. Vi utgår från att OK i samarbete med andra oljeföretag även i fortsättningen kommer att göra beräkningar av ortstillägg för hela landet. Med den valda konstruktionen av systemet behövs nämligen dessa vid försäljning till återförsäljare och registrerade skattskyldiga i orter med ortstillägg över den fastställda maximinivån. Efter kontroli av OK:s beräkningar och en skälighetsbedömning av den i tilläggen ingående kostnaderna kan bidraasbelopp beräknas för respektive ort i det område som omfattas av utjämningen.

Transportbidrag skall lämnas till demsom säljer och transporterar bränsle till förbrukare och demsom säljer till återförsäljare men själv transporterar bränslet till förbrukare. Bidrag skall också utgå till förbrukare som är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för dieselbrännolja och eldningsoljor. Slutligen är oregistrerad förbrukare som importerat bränsle berättigad till bidrag.

Den transportavgift som behövs för att täcka kostnaderna för utjämningen bör bestämmas av regeringen på förslag av SPK., Som tidigare angetts bör avgiften tas ut på all dieselbrännolja och eldningsoljor. Det totala bidragsbehovet, som utgör grund för beräkningen av avgiftens storlek, erhålls genom att de enskilda orternas bidragsbelopp multipliceras med föregående års leveranser till dessa orter. Vid systemets införande blir sistnämnda beräkning något komplicerad genom att statistik som utvisar leveransernas fördelning på orter saknas. Eftersom leveranserna till de aktuella orterna görs av ett begränsat antal oljeföretag och återförsäljare, bör det dock vara möjligt att genom direkta

uppgifter från dessa säljare få ett godtagbart under-

lag för beräkningen. Vid senare revideringar bortfaller

nämnda komplikation eftersom man då har tillgång till

de leveransuppgifter som säljarna lämnat till RSV för 12 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 178

att få bidrag. Med dessa utgångspunkter för beräkningen av bidragsbehov och avgift får man naturligtvis räkna med att det faktiska utfallet av utjämnindaen kan medföra att över- eller underskott uppkommer. I det förra fallet bör överskottet överföras till följande år medan ett negativt utfall bör täckas genom en statlig kredit.

En utjämning av den av föreslagna typen förutsätter att avgiften kan hållas på en tämligen låg nivå. Det beror på att systemet innebär att alla förbrukare i landet träffas av en orisökning som motsvarar avgiftens storlek. Om avgiften blir för hög ger utjämningen minäre lämpliga effekter i de orter som har tilllägg omkring den valda maximinivån. Med den begränsade åtgärd sem vi diskuterar föreligcer ingen risk för sådana eiiekter.

Transpertavgiften kan tas ut på två sätt. En lösning är att ta upp den vid import av färdigprodukter respektive när sådana produkter lämnar raffinaderi i landet. Om skyldigheten att betala avgift på detta sätt läggs på importörer och raffinadörer skulle antalet avgiftsskyldiga bli begräasat och uppbörden därmed tämligen enkel att administrera. En nackdel är att nya uppbördsrutiner i viss utsträckning måste tillskapas. Dessutom uppkommer svårigheter när det gäller att bestämma vilka redoöovisninagsperioder som skall acälla. De avdgiftsskyläica vill undvika att ha avgiftsbelagda lager. Mot det står statens behov av att få in medel till täckande av bidracsbehovet. Den andra lösningen är att ta ut avgiften i samband med energiskatten. Fördelen med ett sådant system är att man kan utnyttja en redan befintlig uppbördsapparat. Antalet avdiftsskyldiga blir emellertid betydligt större än i det första alternativet, men eftersom de ändå har att av-

Prop. 1979/80: 109 179

ge deklaration i fråga om energiskatt bör den till-

kommande uppgiftsskyldigheten inte bli alltför betungande. Denna bedömning bör även kunna gälla RSV:s merarbete med granskning och kontroll.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att man bör välja den sistnämnda lösningen. Därmed ges också möjlighet till nettoredovisning av avgift och bidrag för de hos RSV registrerade skattskyldiga.

De oljeföretag som är registrerade som skattskyldiga till allmän energiskatt skall ansöka om transportbidrag i samband med redovisningen av avgiften som i det avseendet bör följa energiskatten. Det bör inte bereda företagen några större svårigheter att ta fram de uppgifter som bidragsansökan kräver med hänsyn till de interna redovisningsrutiner som redan nu tillämpas. Än mindre blir redovisningsproblemen för de förbrukare som skall medverka i svstemet.

GCenom den begränsning det nu aktuella systemet innebär jämfört med det tidigare beskrivna clearingsystemet blir problemet med fristående återförsäljare av elåningsolja väsentligt mindre. För det begränsade antal sådana återförsäljare som har verksamhet inom det område som omfattas av tilläggsreduktionen bör beredas möjlighet att lämna ansökningar om bidrag direkt till RSV. Eftersom dessa återförsäljare inte är registrerade hos RSV kommer den delen av förfarandet att ligga helt vid sidan av energibeskattningen. Med hänsyn härtill och till att återförsäljarna förvärvar oljan i avgiftsbelagt skick bör bidragsutbetalningarna kunna ske oftare än kvartalsvis som gäller för energiskatten.

Högsta ortstilläggsbelopp, transportbidrag och transportavgift bör lämpligen ses över en gång per år och justeras med hänsyn till kostnadsförändringar o.å.

Prop. 1979/80: 109 180

8.5.3 Valet av maximeringsmetod

Inledningsvis har vi angivit att maximeringen antingen kan avse alla orter i landet med ortstillägg över den valda maximinivån eller att den däriämte begränsas till ett geografiskt område. När det gäller den förstnämnda metoden skiljer den sig inte från vad som sagts i föregående avsnitt medan den geografiskt begränsade metoden påkallar vissa ytterligare uppgifter.

Vid den gecgrafiska avgränsningen bör man utcå från kommuner. I avsnitt 6.2.1 har vi belyst ett alternativ med en utjämning av ortstilläggen för vissa delar av landet. Den redovisningen innehöll uppgifter” om 42 kommuner i inre Norrlard och västra Svealand som i huvudsak har ortstillägg över 44 kr per m? ftabell 6:1). Vår bedömning är att det angivna området är det som med nuvarande ortstillägg i första hand bör komma i fråga vid en maximering med geografisk avgränsning. Som vi påpekat finns det utöver dessa 42 kommuner sju kommuner tillhörande stödområde 3 och 6 som har några orter med tillägg över 44 kr per m?. Enligt vår mening kan det övervägas att innefatta även de sistnämnda kommunerna i en geografiskt avgränsad maximering.

Det totala bidragsbehovet vid en geografiskt avgrän-

sad maximering kan beräknas till ca 17 milj kr och

den erforderliga avgiften skulle därmed bli ungefär

75 öre per m?. Eftersom det bidragsbehov som skulle

tillkomma om de nämnda sju kommunerna inkluderades i en geografisk utjämning är obetydligt, påverkas inte de angivna ungefärliga beloppen nämnvärt av valet mellan de båda varianterna av geografisk avgränsning. Motsvarande belopp för den generella maximeringen

skulle bli något mer än 22 milj kr respektive knappt

1 kr per m?,

Prop. 1979/80: 109 181

I fråga om sättet för beräkning och fastställande av bidrag vid en geografiskt begränsad maximering har vi övervägt om detta skulle kunna göras med hela kommuner som utgångspunkt i stället för de enskilda orterna. Metoden skulle innebära att för varje kommun

inom det bestämda området beräknades ett genomsnitt-

ligt bidrag. Oljeföretagens redovisning till RSV skulle då endast behöva innehålla uppgifter om leveranser till hela kommuner. Vi har dock funnit att en sådan lösning inte bör väljas. Huvuddelen av ifrågavarande kommuner har nämligen en sådan struktur att det inte kan uteslutas att metoden leder till orättvisor genom att ett företag svarar för oljedistributionen i en del av en kommun medan ett annat uteslutande levererar i en ur transportsynpunkt sämre belägen del av kommunen.

Beträifande valet mellan de två metoderna vill vi förorda en maximering med geoarafisk avgränsning. Ett sådant system fordrar en måttligare administrativ inats. Det kan också tillmätas viss betydelse att problemet med de fristående återförsäljarna av eldningsolja begränsas genom en geografisk avgränsning. Med en geografisk avgränsning enligt någon av de angivna formerna kommer visserligen ett antal kommuner söder om området som också har ortstillägg över den valda maximinivån inte att få någon tilläggsutjämning. För orterna i dessa kommuner gäller emellertid att de i allmänhet har tillägg som endast obetydligt överstiger maximibeloppet. Det är inte heller fråga om orter i utpräglad glesbygd. Dessutom ligger förbrukningstalen för uppvärmning på grund av klimatiörhållandena i genomsnitt något lägre än i de nordligare kommunerna.

Kostnaderna för den statliga administrationen av det

geografiska maximeringsalternativet har vi beräknat

till ca 400 000 kr per år. Därav faller ungefär lika delar på SPK och RSV.

Prop. 1979/80: 109 182

8.6 Särskilda aspekter bå utjämning av

zontilläggen

Zontilläggen, som tas ut vid försäljning från pump av bensin och dieselbrännolja, har haft sin nuvarande utformning sedan år 1967 då zonerna 3-5 slopades. Tilllägg utgår med 1 öre per liter i l-zon och med 2 öre per liter i 2-20n. I 0O-zon som innefattar vissa hamnar och deras omland tas inget särskilt tillägg ut. Totalt uttagna zontillägg under år 1977 kan beräknas till ca 35 milj kr. Försäljningen i 2-zon, som volymmässigt utgör något mer än 10 3 av den totala försäljningen i landet, svarade för ca 12 milj kr eller ca 35 3 av det totala zontilläggsbelovpet. Av drivmedels-

försäljningen från pump under år 1977 skedle något minä-

re än hälften i 9-zon. Det vägda genomsnittliga zontillägget kan beräknas till ungefär 0,62 öre per liter (6 kr 30 öre per m”).

De nuvarande zontilläggen täcker endast en del av de faktiska transportkostnaderna för ifrågavarande produkter. Det förefaller sannolikt att kostnadsbilden för drivmedelsdistributionen ligger ganska nära den som speglas i de nu tillämpade ortstilläagen på eldningsoljesidan. Beräkningar som OK tidigare gjort tvder på att ett beaktande av de i ortstilläggen ingående kostnadskomponenterna även för drivmedel som säljs från pump skulle ge ett vägt genomsnittligt tillägg som obetvdligt avviker från det som gäller för eo I.

Sistnämnda belopp kan för år 1978 beräknas till ca

32 kr per m? som således kan jämföras med det vägda genomsnittliga zontillägget för samma tid - ca 6 kr 30 öre per m?

I avsnitt 8.4.4 har vi redogjort för hur transpoöortkostnadsutjämningen ifråga om drivmedel som säljs från

pump bör gå till vid en total utjämning. Enligt vår

mening bör man i ett sådant alternativ även för de

Prop. 1979/80: 109 183

produkter som i dag säljs mot zontillägg tillämpa ett utjämningsförfarande som bygger på de kostnadselement

som ingår i de nuvarande ortstilläagen. I likhet med SPK

anser vi dock att 1 öre per liter av de ifrågavarande transportkostnaderna bör ingå i grundpriset. Det innebär likväl att vissa kostnader förs över från varans grundpris genom att de blir föremål för utjämningsåtgärden. Eftersom det är fråga om kostnader som uttryckt i öre per liter inte ger hela tal blir utjämningens inverkan på konsumentpriserna svår att bestämma. Mycket talar för att åtgärden skulle resultera i en prishöjning i 0O-zon med 1 öre ver liter och en sänkning i

2-zon med 1 öre per liter. Ett sådant utfall var också vad som diskuterades i den debatt som följde på

SPK:s förslag.

På grund av att drivmedelspriset vid försäljning från pump uttrycks i öre per liter gäller för de flesta av de tänkbara utjämningsalternativen att de praktiska priskonsekvenserna är svåra att förutse. Det gäller bl.a,en total utjämning av de nuvarande zontilläggen utan någon omräkning till ortstilläggskostnader. Den enhetliga transportutjämningsavgiften skulle då uppgå till omkring 0,63 öre over liter och transportbidrag skulle utgå med 6,37 öre per liter vid leverans till l-zon och med 1,37 öre per liter vid leverans till 2-zon. Det är sannolikt att en sådan åtgärd skulle leda till en ökning av konsumentpriset i 0-zon med l öre och motsvarande minskning i 2-zon, medan priset i 1l-zon skulle lämnas oförändrat. Det skulle i sin tur innebära Ööverkompensation för oljeföretagen.

De nu nämnda båda alternativen är de som kommer ifråga om man vill införa ett för heia landet enhetligt transporttillägg på bensin och dieselbrännolja som

säljs från pump. När det gäller metoder för att åstad-

komma en begränsad utjämning av den tvp som diskuterats för eldninasolian i det föregående avsnittet sy-

Prop. 1979/80: 109 184

nes också två alternativ vara i och för sig tänkbara. Det ena innebär att nuvarande 2-zon slopas och det andra en tilläggsmaximering applicerad på ett ortstilläggssystem även för drivmedel.

Om man maximerar zontilläggen till 1 öre per liter uppkommer ett tilläggsbortfall i nuvarande 2-zon som kan beräknas till ca 12 milj kr. Med tillämpning av de former som vi angivit för maximering av ortstilläggen i

avsnitt 8.5 på en sådan åtgärd skulle avgiften, om en-

dast den totala bensinvolvmen utgör avgiftsunderlag,

kunna bestämmas till ca 2 kr 50 öre per m? eller 0,25

Öre per liter. Det är svårt att överblicka utjämningens effekter på konsumentpriset i olika delar av landet.

En maximering tillämpad på ett ortstilläggssystem även för drivmedel som säljs från pump förefaller olämplig bl.a. med hänsyn till försäljningsformerna på det området.

Pet bör framhållas att de administrativa konsekvenserna av en utjämningsåtgärd i fråga om drivmedel som säljs från pump visserligen inte är lika omfattande som vid en motsvarande åtgärd för eldningsolja. Antalet försäljningsställen för drivmedel är relativt begränsat och problem med fristående återförsäljares redovisning uppkommer inte. Samtidict bör man emellertid beakta att de nuvarande prisskillnaderna är obetydliga och att den maximala effekten för förbrukarna i nuvarande 2-zon av en utjämning skulle vara en prissänkning med 1 öre per liter.

Företrädare för de större oljebolagen har i olika sammanhang hävdat att det nuvarande tilläggssystemet, i vart fall när det gäller drivmedel, aer alltför dålig kompensation för transportkostnaderna hos ett rikstäckande bolag. Konkurrensen från lokala oljeföretag inom

Prop. 1979/80: 109 185

vissa områden i 0O-zonen gör det inte möjligt för de rikstäckande oljebolagen att där ta ut någon kompensation för sina transportkostnader.

Huvudsyftet med vår utredning är att undersöka vilka metoder som kan användas för att mildra verkningarna av det nu tillämpade systemet med orts- och zontill-

lägg på eldningsolja och bensin. Det är således det

nuvarande systemets konsekvenser för förbrukarna i

Olika delar av landet som är utgångspunkten för ut-

redningsuppdraget Frågan om konkurrensförhållandena

inom oljebranschen får naturligtvis betydelse för be-

dömningen av de olika metoderna men det ankommer inte på oss att tillgodose olika krav på förändringar av den nuvarande konkurrenssituationen. Enligt vår mening

synes dessutom beskrivningen av de lokalt verkande bo-

lagens betydelse vara något överdriven. Dels svarar

dessa mindre bolag tillsammans för en mycket liten del

av bensinmarknaden - 4,7 % år 1977 - och dels är de i hög utsträckning beroende av den s. k. spotmarknaden. Sistnämnda förhållande gör att förutsättningarna för deras verksamhet kan variera kraftigt. Det förefaller troligt att de mindre företagens konkurrenskraft har betydligt större samband med prisutvecklingen på spotmarknaden än med skillnaderna i transportkostnadsförhållanden.

Prop. 1979/80: 109 186

9 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

9.1 Inleäning

Alltsedan flytande bränslen började användas i större utsträckning i Sverige, har priset satts så att det varierar efter förbrukningsortens avstånd till importanläggningarna. Även om utformningen av de tillämpade tilläggssystemen ändrats vid olika tillfällen har huvudlinjerna varit oförändrade sedan tilläggen infördes. År 1967 vidtogs dock en förändring av zontilläggssystemet för bensin och dieselbrännolja som säljs från pump. Då slopades tre zoner och högsta tillädgget begränsades till 2 öre per liter. Sedan dess har zon-

lläggen i stort sett varit oförändrade. Ortstilläggen för eldningsolja och viss dieselbrännolja som också i huvudsak haft oförändrad utformning något mer än tio år, har däremot vicé olika tillfällen justerats med hänsyn till kostnadsförändringar.

Frågan om utjämning av nu ifrågavarande prisskillnader på petroleumprodukter har tagits upp i riksdacen nästan varje år sedan anära världskriget. Krav på utjämning har framförts av företrädare för olika vartier. Oftast har kraven kommit från de norrländska riksdagsmännen. Vid några tillfällen har frågan blivit föremål för närmare utredning. Oljeutredningen 1945 av-

styrkte för sin del år 1947 åtgärder för att få till

stånd enhetliga priser på drivmedel. Utredningen an-

såg att frågan inte kunde bedömas som en isolerad fö-

reteelse utan ingick som ett moment i de större ekonomiska sammanhang som tar sig uttryck i olika levnadskostnader på olika orter. Man pekade också på den betydande administrativa apparat som en utjämning skul-

le erfordra. År 1963 tog kommittén för näringslivets lokalisering på nytt upp frågar om utjämning av priset

Prop. 1979/80: 109 187

på bensin och eldningsolja. Kommittén ansåg att en reducering av de högsta frakttilläggen, som togs ut i Norrlands inland och de nordvästra delarna av Svealand, framstod som angelägen från lokaliseringssynpunkt och föreslog därför att förhandlingar om en sådan utjämning skulle tas upp med oljebranschen. Om dessa förhandlingar inte gav resultat borde möjligheterna att införa en clearing i statlig regi övervägas. Kommitténs förslag avvisades emellertid av regering och riksdag. Vidare har frågan på regeringens uppdrag utretts av SPK, som avlämnade sitt förslag år 1975. Förslaget ansågs dock förenat med sådana nackdelar att vtterligare utredningsarbete fuörådrades. Inget förslag om åtgärder för att lösa problemet har sålunda hittills ansetts lämpligt att genomföra. Vårt utredningsuppdrac skall ses mot den nu angivna bakgruncen.

Som framgått var SPK:s utreéning väsentligen inriktadc på att utforma en teknisk liösning för utjämning av de regionala och lokala prisskillnaderra. Ett stort antal remissinstanser riktade emellertid kritix mot förslaaet och hävdade att det inte gav nåcot underlac för en bedömning om det var lämpligt att vidta den föreslagna utjämningen. Eftersom vårt uppårag har varit att graneka olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontillägdgen, har vi sökt komplettera redan föreliggande material i syfte att få ett underlag för en diskussion kring förutsättningarna för och konsekvenserna av olika system mec utjämnade priser bvå oljeprodukter.

9.2 Problemets omfatining

I kapitel 6 har vi belyst de nuvarande orisskillnadernas ekonomiska betydelse för olika förbrukarkategorier. I den följande diskussionen, som först gäller eldningsoljan,förutsätts att den maximala effekten av en utjämningsåtgärd innebär att frakttilläggen stannar på en

Prop. 1979/80: 109 188

nivå som motsvarar det vägda genomsnittliga tillägg som kan beräknas utifrån det nuvarande tilläggssystemet - ca 32 kr per m? för eo I och ca 30 kr per m för de tjocka eldningsoljorna. Som tidigare nämnts

har det inte ifrågasatts att vidta åtgärder som inne-

bär att transportkostnaderna helt subventioneras bort.

På eldningsoljesidan förekommer f.n. ortstillägg som varierar mellan 18 kr och 83 kr per m?. De allra högsta tilläggen tas ut av ett mycket begränsat antal förbrukare. Någon mer betydande förbruknina finner man först i Kiruna som har 76 kr Der m? i ortstillägg.

När det gäller industrin är det i första hand i malmfälten i Norrland som förbrukningen är av betydande omfattning på orter med höga tillägg. Huvuddelen av oljeleveranserna till denna gruvindustri sker idag i LKAB:s egen regi och omiattas inte av tilläggssystemet. En utjämning av ortstilläggen enligt den av SPK föreslagna modellen skulle för industrin i Kiruna med hänsyn till den höga årliga förbrukningen av eldningsolja medföra en ganska betydande reducering av oljekostnaderna. Förutom i Norrbotten förekommer gruvindustri på orter med relativt höga ortstillägg i Kopparbergs län. I övrigt är lokaliseringen av större oljeintensiva industrianläggningar till orter med höga tillägg i huvudsak begränsad till vissa järn- och stålverk och ett fåtal anläggningar för massa- och pappers-

produktion. Vid sidan härav sker industriförbrukningen

av eldningsolja i de inre delarna av landet vid mindre anläggningar. även om oljeförbrukningen vid dessa industrier i allmänhet inte är särskilt stor kan den totala oljekostnaden naturligtvis i enskilda fall innebära en jämförelsevis betydande belastning och orts-

tilläggen därmed få en viss betydelse.

Vad vi nu sagt om prisskillnadernas betydelse för industrisektorn har begränsats till de förhållanden som

Prop. 1979/80: 109 189

råder för närvaranåe och till situaticnen för inlandsindustrin. Vilka konsekvenser olika utiämningsåtgärder kan komma att få för industrin totalt sett behandlas i avsnitt 9.4.

De lokala prisskillnadernas betydelse när det gäller

bostadsuppvärmning kan belysas på olika sätt. Vi har

bl.a. tittat på vilken merkostnad ortstilläggen innebär för en normalvilla. I orter som har det genomsnittliga tillägget - 32 kr per a? - och en årlig oljeförbrukning på ca 4 m? betalar villaägaren således 128 (4x32) kr per år i form av ortstillägg. För villaägaren i Kiruna med en årsförbrukning på ca 5 2? blir motsvarande kostnad 380 (5x76) kr dvs 252 kr högre. Av denna skillnad beror 176 (252-76) kr på prisskillnader till följd av ortstilläggssvstemet medan resten förorsakas av den höare årsförbrukningen. Det bör framhållas att de av klimatet betingade förbrukningsskillnaderna påverkar uppvärmningskostnaderna i väsentligt högre grad än rådande orisskillnader. Således medför detta i det nyss angivna exemplet en prisdifferens på omkring 860 kr per år. Frågan om en utjämning av de oljekostnadsskillnader som beror på att oljeförbrukningen på grund av klimatförhållandena varierar mellan olika delar av landet faller naturligtvis utanför vårt uppdrag.

När det gäller prisskillnadernas betydelse i fråga om hyresfastigheter har vi som tidigare nämnts inte gjort någon närmare undersökning. Vid de bedömningar som ändock gjorts har emellertid inget framkommit som tyder på att ortstillläggen - relativt sett - skulle ha en större ekonomisk betydelse för hyresgästerna än för villaägarna.

Med det nuvarande zontilläggssystemet har de regionala prisskillnaderna på drivmedel mycket liten betydelse för bilisterna. Tilläggen utgör i l-zon ca en halv procent och i 2-zon ca en procent av det totala bensinpriset. Ut-

gående från de tidigare lämnade uppcifterna om genomsnitt-

Prop. 1979/80: 109 190

liga årliga körlängder kan årskostnaden i form av zontillägg beräknas till ca 15 kr i l-zon och 30 kr i 2-zon. Även för den bilägare i 2-zon som har en årlig körsträcka på 3 000 mil och en bensinförbrukning över genomsnittet ryms utgifter för zontillägg inom beloppet 100 kr per år. Sett i relation till de totala kostnader som bilinnehav för med sig framstår nu nämnda kostnader som små. även när det gäller transportmarknadens taxor har de nuvarande regionala prisskillnaderna på drivmedelmycket liten betydelse.

Vi har i detta avsnitt och även tidigare, utan att göra några mer omfattande utredningar, genom olika exempel sökt belysa betydelsen av de nuvarande regionala prisskillnaderna. Enligt vår mening finns det inte anledring att tro att förhållandena på de områden som inte berörts särskilt i det föregående ger någon avvivikande bild. Sammantaget är de av orts- och zontillägeen orsakade prisskillnaderna på petroleumprodukter i allmönhet inte av någon större omfattning för de olika förbrukarkategorierna. Detta gäller i synnerhet på drivmecelsområdet. Inte heller för industrir på orter med höga tilllägg har oijegrisskillnaderna i allmänhet någon större betydelse men för vissa företag som har hög relativ oljefäörbrukning kan naturligtvis ortstilliläggen få en mer 'o åtaclig betydelse Det bör påpekas att vi beträffande eldningsolja i flera fall haft Kiruna som utgångspunkt. Det innebär att merkostnadsberäkningarna i stort sett visar den maximala belastning som ortstilläggssystemet medför. För de i tabell 6:1 redovisade kommunerna med höga ortstillägg ligger det vägda genomsnittet ca 20 kr lägre än det tillägg som gäller för Kiruna. Vid jämförelse mellan sistnämnda genomsnittsvärde och det för hela landet genomsnittliga ortstillägget framstår den ekonomiska betydelsen av Dprisskillnaderna som än mer begränsad.

Prop. 1979/80: 109 191

9.3 Regionalpolitiska aspekter

I debatten om prisskillnaderna på eldningsolja och bensin har som främsta skäl för en utjämning åberopats att den skulle ligga i linje med samhällets regionalpolitiska strävanden. Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag ansåg också de tillstyrkande instanserna att ett genomförande av förslaget skulle ge gynnsamma regionalpolitiska effekter. Bland dem som avstyrkte förslaget fanns dock nigra som ifrågasatte om det från regionalpolitisk utgångspunkt kunde anses lämpligt med en utjämning som skulle medföra ökade oljekostnader i Norrlands kustland.

Den moderna regionalpolitiken tog sig första gången uttryck i det beslut om en mer aktiv och målmedveten lokaliseringspolitik som riksdagen fattade år 1964. Med statliga stödinsatser skulle industrisysselsättningen ökas i landets norra delar. Den statliga regio-

nalpolitiken har sedan byggts ut på olika sätt.

Väsentligt för regionalpolitiken är att tillgången till arbete, service och god miljö olir så likvärdig som möjligt för människor i olika delar av landet. Politiken är inriktad på att undanröja förvärvshin-

der och föråela arbetstillfällen inom iandet så att

en rimlig regional balans uppnås. Övriga grundläggande mål är att ge människorna tillgång till Kommersiell och kulturell service och en god miljö i vid mening.

Den geografiska avgränsningen av de delar av landet där behovet av stödåtgärder bedömts vara störst har

gjorts genom en särskild stödområdesindelning. Riks-

dagen har beslutat (prop 1978/79:112, Au 1978/79:23, rskr 1978/79:435) om en ändrad indelning i sex stödområdGen.

Den viktigaste utgångspunkten vid denna stödområdesindelning är det nuvarande och framtida behovet av

arbete för de människor som bor i regionen. Befolk-

Prop. 1979/80: 109 192

ningsutvecklingen är en annan viktig faktor när det

gäller att bedöma behovet av insatser i skilda kommuner.

Det regionalpolitiska stödet till näringslivet skall

ha karaktären av inledningsstöd och utgå både till fö-

retagens investeringar och dess personalkostnader.

Även ifråga om den offentliga sektorns verksamhet

görs regionalpolitiska bedömningar i olika sammanhang. I det nämnda riksdagsbeslutet framhålls det angelägna i att den offentliga sektorn i ökad utsträckning pla-

neras från regionalpolitiska utgångspunkter.

Till regionalpolitiken hänförs också särskilda åtaärder för glesbyggderna.

Ett i den regionalpolitiska debatten återkommande äm-

ne, som direkt berör vår fråga, är de nackdelar som i olika avseenden följer med de långa avstånden. För

att kompensera företagen inom stödområdet för det av-

lägsna läget i förhållande till företag i södra och mellersta Sverige infördes år 1971 det transportstöd, som vi beskrivit i avsnitt 8.3.

Ifråga om de regionalpolitiska effekterna för industrins del av en prisutjämning på eldningsolja har vi tidigare lämnat vissa uppgifter om oljekostnadernas betydelse för olika industrier. För de flesta industrier i områden med höga ortstillägg, som i stort

sett sammanfaller med det inre stödområdet, är de to-

tala oljekostnaderna av begränsad betydelse. Det förefaller därför inte troligt att en så liten sänkning av dessa kostnader, som en utjämning medför, i någon

nämnvärd grad skulle påverka industrilokaliseringen.

För sådan inlandsindustri där oljekostnaderna spelar något större roll - det gäller främst gruvindustrin är lokaliserinasaspekterna i allmänhet inte aktuella.

Prop. 1979/80: 109 193

Den oljeintensiva industrin och den oljebaserade kraftproduktionen torde inte heller komma att påverkas lokaliseringsmässigt av den begränsade åtgärd som en utjämning av ortstilläggen innebär.

Regionalpolitiken syftar som nämnts bl.a. till att åstadkomma likvärdiga levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. Från dessa utgångspunkter finns det skäl att genom någon form av utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter söka uppnå större jämställdhet mellan enskilda konsumenter i olika delar av landet.

I detta sammanhang bör också beröras de invändningar om vissa regionalpolitiska nackdelar med en total utjämning av oljeprisskillnaderna som framfördes vid remissbehandlingen av SPK:s förslag. Det gäller främst eldningsoljan. I sin nuvarande utformning medför ortstilläggssystemet att tilläggen är förhållandevis låga även i orter längs norrlandskusten. Ortstillägget i Luleå är detsamma som i Stockholm och ligger ifråga om eo I ca 10 kr per m? under det genomsnittliga tilllägget. Vid en total utjämning skulle oljepriset i Luleå koma att stiga med detta belopp. även om oljepriset i Norrbottens inland samtidigt sjunker med högre belopp, kan den regicnalpolitiska lämovligheten av en prishöjring i kustlandet ifrågasättas.

9.4 Industri- och energipolitiska aspekter

Även i andra avseenden än de som nämnts i föregående avsnitt berörs industrin av en oljeprisutjämning.

SPK:s förslag möttes av kritik från flera företrädare

för näringslivet. Kritikerna ansåg att en oljeprisutjämning av den föreslagna modellen skulle medföra stora problem för en stor del av gen kustbaserade svenska industri som i hög grad är exportinriktad. Den oljeprishöjning som ekulle ärabba industrin Kunde allvar- 13 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 194

ligt försämra dess konkurrenskraft på utlandsmarknaderna.

Ett annat genomgående tema i industrins kritik mot SPK:s förslag var att åtgärden, genom att den tog sikte på en enskild insatsvara, kunde få svåröverskådliga konkurrenseffekter. Det hävdades att verkningarna för industrin skulle bli beroende på oljeförbrukningen inom repsektive verksamhet. Om utjämningsförslagets bakomliggande syfte var att i stort förbättra förutsättningarna på vissa orter borde i stället åtgärder av mera generell natur tillgripas.

Det är enligt vår mening möjligt att en sådan oljeprisutjämning som SPK föreslog skulle kunna få negativa verkningar för den kustlokaliserade och exportinriktade industrin. Även om prisförändringarna, som vi tidigare sact, blir relativt begränsade kan de med hän-

syn till att denna industri har att verka i hård in-

ternationell konkurrens medföra negativa effekter av viss betydelse. I detta sammanhang kan påminnas om de särskilda nedsättningsregler som tillämpas för industrin vid energibeskattningen. Dessa regler, som beskrivits i avsnitt 8.2.4 har tillkommit för att undvika att i första hand den exportinriktade storindaustrin belastas alltför hårt av den inhemska energibeskattningen.

Det är också klart att en åtgärd som förändrar priset på eldningsolja ger en ojämn verkan inom industrisektorn beroende på skillnader i oljeförbrukning.

Allmänt gäller att frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna inte har några särskilda energipo-

litiska aspekter. I avsnitt 8.4.4 har vi dock något

berört förhållandena ifråga om den olja som använts för produktion av elkraft och fjärrvärme. Dessutom

kan påpekas att några kritiska instanser vid remiss-

Prop. 1979/80: 109 195

behandlingen av SPK:s förslag hävdade att en åtgärd som innebar ett främjande av olieförbrukningen i ce inre delarna av landet inte låg i linje med den av statsmakterna uttalade strävan att totalt sett begrän-

sa oljekonsumtionen i landet. En ökad förbrukning av

eldningsolja i landet skulle också medföra ökad drivmedelsförbrukning för oljetransporter. Enligt vår mening är farhågorna för en sådan utveckling överdrivna

och problemet därmed inte av den storleksordningen

tt det behöver beaktas särskilt.

9.5 Transvortexanomiska acnekter

Det nuvarande orts- och z2onti att tililägcen endast delvis

rtkostnaderna för olika oii är schabloniserade och täcke kostnaderna. Ifråga om oc r de komponenter som föranleder sport av olja varierar mellan orterna i landet. På grund av je särskilda fö ninden av Ortstilläggen speglar ä idealtransport är de för olika oljeföretaa. I dd xostnader inte täcks av Ge sär beaktas när proGukternas g likhet med vad som gäller för många andra varor. även med de nu angivna utgångspurkterna finns det anle att framhålla vikten av att olika möclicgheter act rationalisera oljetransporterna, t.ex. genom samdistribution, tas tillvara.

I den debatt som uppstod med anledning av SPK:s för-

slag hävdades från några håll att en utjä

transporttilläggen kunde medför

äv den rådande distributi

såg g att eftersom oijeiöre

Prop. 1979/80: 109 196

met skulle få ersättning för sina transportkostnader, i särskild ordning kunde incitamentet att finna rationellare transportlösningar komma att minska. Riskerna för nu antydda konsekvenser av ett utjämningssystem är svåra att bedöma. Enligt vår uppfattning torde faran för en sådan utveckling inte vara särskilt stor. Med hänsyn till de kxonkurrensförhållanden som råder på den svenska oljemarknaden torde, även i ett läge med utjämnade transportkostnader, drivkraften hos enskilda oljebolag att genöcm distributionsrationaliiseringar stärka sin ställning gentemot konkurrenterna finnas kvar. Vi förutsätter också att den myndighet som skall administrera utjämningen noga övervakar transportsystemet.

9.6 Pris-, konkurrens- och marknadsaspekter

Olika utjämningsåtgärders inverkan på orisutvecklingen och på konkurrensförhållandena inom den svenska

oljemarknaden har naturligtvis betydelse vid frågans bedömning.

SPK hävdade att den föreslagna totala utjämningen inte borde påverka den allmänna prisnivån. Enligt SPK:s uppfattning skulle utjämningsförfarandet inte komma att genomsnittligt påverka det allmänna kostnadsläget även om utjämningen i viss utsträckning skulle komma att förändra det relativa kostnadsläget för industriföretag inom samma bransch.

Flera remissinstanser kritiserade SPK:s uppfattning

om utjämningens effekter på den allmänna prisutveck-

lingen. Kritikerna hävdade att förslaget i vart fall

på längre sikt kunde leda till vissa kostnads- och

prishöjningar. Som huvudskäl anfördes att utjämningssystemet kunde komma att medföra ökad etablering i in-

Prop. 1979/80: 109 197

landet av energikrävande verksamhet och därmed ökade transportkostnader för företagen. Dessutom hävdades att utjämningen på drivmedelssidan kunde föranleda att de fordon i t.ex, fjärrgodstrafik som f.n. oftast tan-

kas i 0-zon i ökad grad skulle komma att köpa sitt

drivmedel i inlandet. Detta skulle innebära en ökning av de längre drivmedelstransporterna. En höjning av utjämningsavgiften och därmed också av det totala drivmedelspriset skulle bli följden. Slutligen pekade några remissinstanser på det förhållandet att en utjämning skulle försämra oljans konkurrenskraft i kustområdena gentemot andra bränslen. Om oljekonsumtionen i dessa områden av det skälet minskade skulle höjning av utjämningsavgiften erfordras.

Vi har tidigare framhållit att även en total utjämning av de regionala oljeprisskillnaderna torde få begränsad effekt på industrins lokalisering. Någon ökning av förbrukningen av eldningsolja i landets inre delar kan därmed inte förutses. Inte heller bör man räkna med någon minskning av förbrukningen i kusttrakterna. När det däremot gäller evertuella förändringar av inköpsmönstret i fråga om drivmedel kan utvecklingen vara svårare att överblicka men dessa förändringar torde inte heller vara av nämnvärd betydelse. Någon särskild inverkan på den allmänna prisnivån torde därför inte kunna förutses vid en fullständig utjämning av oljeprisskillnaderna. Vad vi nu sagt gäller naturligtvis även för mer begränsade utjämningsalternativ.

I fråga om utjämningens inverkan på konkurrensförhål-

landena inom oljebranschen ansåg bl a NO att SPK:s

förslag inte skulle komma att påverka företagens möjligheter att driva en för konsumenterna fördelaktig priskonkurrens, eftersom utjämningen endast skulle avse transportkostnaderna. I utformningen av vissa detaljer i SPK:s förslag såg NO emellertid vissa nackde-

198 Prop. 1979/80: 109

lar i konkurrenshänseende. Det avsåg bl.a. frågan om behandlingen av de fristånde återförsäljarna i utjämningen. Vi har i avsnitt 8.4.4 tagit ställning för den uppfattning som NO deklarerade, Vissa administrativa konsekvenser uppkommer genom att de nämnda återförsäljarna bör få redovisa sina leveranser direkt till RSV. Jämfört med den av SPK föreslagna metoden medför en sådan oråning en administrativ belastning för RSV med

hänsyn till det stora antalet återförsäljare. Denna

belastning minskar givetvis om utjämningen begränsas

så att endast ett mindre antal återförsäljare berörs.

En utjämning enlict SPK:s modell skulle enligt NO ställa stora krav på företagens rapporterinasförmåga. De minåre företacen som inte har ADB-redovisning skulle få ökade kostnader för att kunna lämna erforderliga uppgifter som sina leveranser. Jämfört med de stora oljebolagen skulle konkurrenssituationen för dessa mindre företag försämras. De av NO framförda svnpunkterna bör enligt vår mening beaktas när man tar ställning i utjämningsfrågan. Det kan dock framhållas att det är fråga om ett mindre antal företag med relativt liten försäljningsvolym som skulle komma att få vissa

problem med den redovisning som en utjämning kräver.

Problemen minskar naturligtvis med en mindére omfattande utjämningsåtgärd.

9.7 Förslag

I kapitel 8 har vi diskuterat olika metoder att utjäm-

na de recionala prisskillnaderna på oljeprodukter och

därav framgåratt det i första hand finrs två alterna-

tiv som kan användas. Det rör sig i båda fallen - total utjämning och maximering av tilläggen - om åtgärder som direkt tar sikte på de idag tillämpade orts-

och zontilläggen. Att åstadkomma en utjämning med hjälp av skattedifferentiering eller transportstöd fann vi inte vara lämniict.

Prop. 1979/80: 109 199

Betydelsen av de prisskillnader på olieprcdukter som förorsakas av det nu tillämpade systemet med orts-

och zontillägg har belysts på olika sätt i det före-

gående och sammanfattats i avsnitt 9.2. Enligt vår uppfattning får prisskillnaderna inte anses vara av någon större betydelse för förbrukarna i de inre dåe-

larna av landet. Det bör framhållas att utgångspunk-

ten för denna bedömning är att en utjämning maximalt

reducerar de högsta tilläggen till en genomsnittsnivå för hela landet. Den begränsade ekonomiska inver-

kan som prisskillnaderna ger framstår som särskilt uppenbar när det gäller drivmedel. Vid en total utjämning skulle genomsnittsbilisten i nuvarande 2-zon få

en årliga kostnadsminskning med 15 kr. I detta samman-

hang bör också beaktas att övriga kostnader som föl-

jer med bilinnehav - kostnader för garage, parkering,

reparationer m.m. - i allmänhet är lägre på orter i inlandet än i t.ex. storstadsområdena. Jämfört med förhållandena på drivmedelssidan betyder prisskillnaderna på eldningsolja något mer men även dåär är de årliga merkostnaderna relativt måttliga. De regionala förbrukningsskillnaderna som beror på klimatet har större

ekonomisk betydelse.

Mot bakgrund av bedömningen av orts- och zontilläggens faktiska effekt och då de utjämningsåtgärder som kan komma ifråga medför inte obetydliga olägerheter kan det ifrågasättas om en utjämning över huvud taget bör genomföras. Utöver frågans ekonomiska betydelse bör emellertid även andra aspekter beaktas.

Vid den slutliga avvägnincen synes det lämpligt att behandla orts- och zontilläggen var för sig. Vi tar först upp ortstilläggen.

Prop. 1979/80: 109 200

Redogörelsen för frågans tidigare behandling visar - med de återkommande kraven på en utjämning - att en lösning av problemet framstår som mycket angelägen för olika intressenter. Vid riksdagsbehandlingen har också vid flera tillfällen uttalats att det rör sig om en viktig fråga. I den långvariga debatten är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betydelse. En annan faktor är de regionala skillnaderna i förbrukningen av eldningsolja. De högsta ortstilläggen tas ut på orter där förbrukningen på grund av klimatet är störst. Det har vidare framgått att inte endast tilläggssvstemet utan även variationer i rabattgivning i viss mån kan medverka till högre priser i de inre delarna av landet. Slutligen sammanfaller området med höga tilläga i stort sett med det inre stödområdet. Trots olika regionalpolitiska insatser Kvarstår en rad problem som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besvärligare i detta område än i andra delar av landet.

Av det sagda framgår att det finns såväl skäl som talar för som skäl som talar mot en utjämningsåtgärd. Vid en samlad bedömning har vi stannat för att någon form av utjämning av ortstilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja bör komma till stånd.

När det sedan gäller valet av åtgärd har vi först övervägt förutsättningarna för en utjämning av ortstilläggen i den form som SPK föreslog. Vi har, bl.a. genom att beakta de synounkter aom framkom vid remissbehandlingen, utformat ett utjämningssystem som något

skiljer sig från SPK:s förslag. Genom undantag för den

cargolevererade oljan skulle belastningen för de kust-

lokaliserade storförbrukarna vid en utjämning kunna

undvikas. När det gäller frågan om behandlingen i utjämningssystemet av det stora antalet återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade hos RSV anser vi att de bör beredas möjlighet att redovisa direkt

Prop. 1979/80: 109 201

till RSV och detta får anses medföra en avsevärd administrativ belastning jämfört med SPK:s förslag. Sammantaget anser vi inte att en total utjämning av tilläggen med de av oss angivna justeringarna på ett sådant sätt skiljer sig från det tidigare avvisade förslaget från SPK att utjämningen nu skulle vara lämplig att genomföra. Nackdelarna framstår som alltför stora vid en jämförelse med de måttliga problem som de nuvarande prisskillnaderna kan medföra.

Det andra alternativet innebär en reducering av de högsta tilläggen. Vi har då i första hand sett möjligheterna att maximera ortstilläggen inom ett visst område. Med nuvarande tillägg har vi bedömt som lämpligt att sätta den högsta tillåtna ortstilläggsnivån vid 44 kr per m?. Beträffande området har vi tidigare angivit två möjligheter till avgränsning. Man kan antingen välja ut de 42 kommuner i inre Norrland och västra Svealand (se sid 87-88) som till övervägande del har orter med till-

lägg över maximinivån eller därutöver låta åtgärden om-

fatta orter med sådana tillägg i ett antal kommuner som tillhör stödområde 5-och 6, nämligen Ånge, Sollefteå, Ragunda, Bräcke, Vindeln, Vännäs och Överkalix. Med hänsyn till de skäl som anförts för en utjämning har vi funnit att den lämpligen bör innefatta även de sistnämnda kommunerna. Utjämningen skulle därmed omfatta 49 kommuner. Dessa anges på kartan, sid 183. Genom den föreslagna åtgärden mildras verkningarna av det nuvarande ortstilläggssystemet samtidigt som mer betydande prishöjningar för oljeförbrukarna i kusttrakterna kan undvikas och administrationen av utjämningen kan hållas på en måttlig nivå. Enligt vår uppfattning bör man med hänsyn till det aktuella problemets omfattning stanna för denna begränsade åtgärd. Utjämningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Vad sedan gäller frågan om utjämning av zontilläggen för bensin och dieselbrännolja har visserligen i dis-

Prop. 1979/80: 109 202

kussionen liknande synpunkter anförts som beträffande ortstilläggen. Med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande tilläggen medför anser vi emellertid

inte att en utjämning här är påkallad. Enligt vår me-

ning får den utjämning av de regionala prisskillnaderna på drivmedel som det nu tillämpade zontilläggssystemet faktiskt innebär anses tillräcklig. även om en utjämning av dessa skillnader i vissa avseenden fordrar en mer begränsad administrativ insats än ifråga om eldningsoljan framstår en åtgärd ändock som onödig med hänsyn till de obetydliga fördelar den skulle medföra för vissa förbrukare. Vi utgår från att det nuvarande systemet består men om en ytterligare differentiering av zontillläggen i framtiden skulle leda till att statsmakterna finner det nödvändigt att vidta en utjämning bör den i så fall enligt vår mening begränsas till en maximering

av zontilläcgen. Man skulle således - utgående från ett

nvtt zoönsystem - bestämma ett högsta tillåtet zontilllägg i landet. Tilläggesreducering bör därvid i huvudsak komma ifråga för det område som vi angivit för eldningsoijan. För leveranser till det område som får tilläggsreduktion skulle bidrac utgå med skillnaden mellan leveransortens tidigare zontillägg och maximizontilillägget. Systemet bör kunna administreras på i huvudsak samma sätt som det vi redovisat för ortstilläcgsmaximeringen.

Huvudäragen av vårt förslag om en maximering av Orts-

tilläggen framgår av avsnitt 8.5. Det bör framhållas

att de ancivna uppaifterna om t.ex. maximinivå, bidragsbehov och avgift naturiigtvis måste hänföras till ce förhållanden som råder när systemet införs. Den närmare utformningen av utjännincgen framgår av vårt författningsförslag och specialmotiveringen till detta.

Prop. 1979/80: 109 203

Område med utjirning av ortetillagg

Värmlands är 1 Eda 2 Torsby 3 Hagfors örebro län

4¶Hällefors

5¶Ljusnarsderg

6 Nora

7¶Lindesberg

Västmanlands län

8¶Norberg

3 Fagersta

Kopparbergs län 10 Vansbro 11 Malung 2 Gagnef? 13 teksand 14 Rättvik 15 Orsa 16 älvdalen 17 Smed iebacken

18 Mora

19 Borlänge

20 Ludvika Gävleborgs lär 2! Qvanåker 22 Ljusda!

Västernorrlands län 23 Ånge 24 Sollefreå

Jämtlands lä 25 Ragunda

26 Bräcke

27 Krokom 23 Strömsund 29 Åre 30 Berg 31 Härjedalen 32 Östersund Västerbottens län 33 Vindeln

34 Norsjö

35 Storuman 36 Sorsele

37 Vännäs

38 Vilhelmina

39 Åsele

40 Lycksele

Norrbottens !än

41 Arvidsjaur

42 Arjeplog

43 Jokkmokk

44 Överkalix

45 Övertorneå 46 Pajala 47 Gällivare 48 Haparanda

49 Kjruna

Prop. 1979/80: 109 204

10 SPECIALMOTIVERING

10.1 Förslag till lag om utjämning av ortstillägg

för vissa oljeprodukter

Vårt förslag innebär att riksdagen skall ange riktlinjerna för ortstilläggsutjämningen medan den närmare utformningen bör ankomma på receringen. Lagförslaget innehåller sålunda i huvudsak olika bemyndiganden för recerinqgen. Bestämmelserna i lagen är till stor del kommenterade genom beskrivningen av maximeringsalternativet i avsnitt 8.5. Lagen fordrar därför endast några kompletterande upplysningar. Den föreslagna tillämpningsiörordningen behandlas något utförligare i följande avsnitt.

Som framgår av 1 § bör enligt vår mening riksdacen an-

ge de kommuner som skali omfattas av utjämringen.

Det transportbidrag som enligt 2 SS skall utgå som kompensation för transportkostnader som inte blir täckta på grund av utjämningen fastställs av regeringen, som därvid naturligtvis har att pröva skäligheten av de ifrågavarande kostnaderna. Det bör betonas att eftersom utjämningen avser ortstilläcger är det endast de transportkostnadselement som ingår i dessa som skall beaktas när bidraget bestäms. Enligt vårt förslag skall även de förbrukare som köper eldningsolja i cargoform och själva ombesörjer landtransporten kunna få transportbidrag. Bemyndigande för regeringen att föreskriva rätt till bidrag för sådana förbrukare har därför tagits in i 2 8.

I fråga om den transportavgift som enligt 3 § skall tas ut för att täcka kostnaderna för utjämningen anser vi att den har sådan karaktär att det enlict regeringsformen är möjligt att delecera beslutanderätten till regeringen.

Prop. 1979/80: 109 205

Här bör erinras om att vi funnit det lämpliat att anknyta administrationen av transportavaift och transpöortbidrad till uttagandet av allmän energiskatt. Författningstekniskt har detta i fråga om avaiften gjorts huvudsakligen genom allmänna hänvisningar till lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Ett närmare återgivande av energiskattelagens tillämpliga bestämmelser har vi inte ansett praktiskt genomförbart.

I detta sammanhang vill vi påpeka att i betänkandet genomgående använts beteckningen dieselbrännolja i enlighet med bruket i oljebranschen och i flera andra sammanhang. Denna beteckning överensstämmer också med den nomenklatur som används i utrikeshandelsstatistiken. Med hänsyn till sambandet med energiskattelagen har vi emellertid funnit det lämpligast att i författninostexten välja den beteckning som förekommer i den lagen, nämligen motorbrännolja. Av motsvarande skäl har vi tagit in regeln i 4 §. I den förteckning över bränslen som är skattepliktiga enligt energiskattelagen återfinns nämligen såväl beteckningarna motorbrännoljor och eldningsoljor som bunkeroljor.

10.2 Förslag till förordning om utjämning av orts-

tillägg för vissa oljeprodukter

Ortstillägg

18 För att undvika en svårhanterlig redovisning i flera led bör maximeringen av ortstilläggen endast tillämpas vid försäljning till sådan förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för de produkter som omfattas av utjämningen. Ortstillägg med högre belopp än det av regeringen fastställda maximibeloppet får således även i fortsättningen tas ut vid försäljning till återförsäljare och registrerad skattskyldig. Om den som sålunda erlagt högre tillägg säljer

Prop. 1979/80: 109 206

bränslet vidare har han att tillämpa maximeringen vid försäljning till oregistrerad köpare och blir då berättigad till det transportbidrag som gäller för den slutliga leveransorten. Registrerad förbrukare får del av utjämningen genom att han, när oljan förbrukas, blir berättigad till det transportbidrag som gäller för förbrukningsorten.

Transportbidraag

28 Som vi tidigare nämnt skall SPK lämna förslag till regeringen om transportbidragens storlek. Med den konstruktiocn vi valt för utjämningen kommer även fortsättningsvis ortstillägg över den fastställda maximinivån att tillämpas vid vissa försäljningar. SPK kan därför ta dessa tillägg till utgåncspunkt vid de beräkningar söm skall utgöra underlag för förslaget till receringen. Transportbidragen fastställs sedan efter en bedömning av skäligheten av de kostnadselement som ingår i ortstilläggen.

Den ortsförteckning som används för de nuvarande tillläggen innefattar ett mycket stort antal orter, Det kan enligt vår mening finnas anledning att SPK i samråd med oijeföretagen ser över förteckningen i samband med införandet av utjämningen.

3 §

I paragrafen anges vilka som är berättigade till tran-

sportbidrag. Punkt 1 innefattar alla som säljer de ifrå-

gavarande produkterna och som samtidigt sköter transport. Under denna punkt faller således även vissa mindre återförsäljare som enligt vad vi tidigare sagt själva bör medverka i utjämningen med hänsyn till kravet på skydd för affärshemligheter. I de fall en återförsäljare, som köper oljan av ett oljebolag, debiterar kunden men transporten sköts av bolaget bör bidraget kunna utgå

207 Prop. 1979/80: 109

till oljebolaget. Fallet regleras i punkt 2. Förbrukare som är registrerad som skattskyldig är berättigad till bidrag enligt punkt 3. Om förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig importerar bränsle får han erläcga den föreslagna transportavgiften vid införseln. Förbrukar han sedan detta bränsle på ort som omfattas av. utjämningen får han rätt till bidrag enligt punkt 4.

4 §

Bestämmelsen anger när rätten till transvortbidradg intr der. När det förbrukade bränslet använts för framställning av annat bränsle bör transportbidrag inte utgå.

5 §

Ansökan om transportbidrag skall ges in till riksskatte-

verket. Förfarandet skiljer sig åt beroende på om den bi-

dragsberättigade är registrerad som skattskyldig eller inte.

Den registrerade skall ansöka om bidrag i samband med redovisningen av den föreslagna transportavgiften. Eftersom uppbörden av avgiften föreslås följa energiskatteuppbördens regler skall ansökan om bidrag avse kalendcerkvartal och ges in inom en månad efter utgången av det kvartalet. En nettoredovisning av avgift och bidrag bör göras. I de fall bidraget överstiger avgiften skall RSV enligt författningsförslaget utbetala skillnaden. Om det skulle anses lämpligt kan givetvis även rätt till kvittning mot den allmänna energiskatten införas.

De som har rätt till bidrag och inte är registrerade som skattskyldiga hos RSV skall ansöka om bidrag månadsvis.

6 §

Hänvisningen till lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning ger RSV möjlighet atvc kontrollera riktigheten av uppgifterna i ansökan om transvortbidrag.

Prop. 1979/80: 109 208

7 §S

Vid oriktiga uppgifter bör för mycket utbetalat transportbidrag kunna krävas tillbaka. Återkravsrätten bör begränsas till fem år.

8 .S

Ett annat återbetalningsfall avser transportbidrag som utgått för bränsle som sedan återtas efter återgång av köp. Även om fallet torde vara ovanligt bör med en sådan bestämmelse förhindras att bidrag utgår två gåncer för samma bränsle.

Transportavgift

9 5

Utformningen av bestämmelsen innebär att transportavgift på motorbrännolja och eldninasolja, när det gäller avgiftsplikten, helt samordnas med den allmänna energiskatten.

10 5 stället för att enbart göra en allmän hänvisning till energiskattelagen har vi valt att något närmare ange vem som är avgiftsskyldig och när den skyldigheten inträder.

11 8

När transportavgiftens storlek skall fastställas måste behovet av transportbidrag och kostnaderna i övrigt för utjämningen beräknas. Dessutom måste man göra en uppskattning av hur det totala underlaget för avgiftsuttaget kommer att utvecklas. Underlagsmaterial för regerincens beslut om avgiftens storlek bör tas fram av SPK.

12 §

I fråga om reglerna om uppbörd och kontroll för tran-

Prop. 1979/80: 109 209

sportavgiften görs en direkt hänvisning till lagen om

allmän energiskatt. Vissa undantag framgår dock av 13

och 14 88.

13 8 Jämfört med energiskattelagen föreslås vissa avvikelser när det gäller vilka avdrag som får göras i deklaration för transportavgift. Avdragen i 13 & 1 och 2 har motsvarigheter i energiskattelagen och behövs för att undvika att dubbel avgift tas ut. Även avdragspunkterna 13 § 4 och 6 finns i energiskattelagen. Punkt 4 avser export då avgift inte bör utgå och avdraget i punkt 6 innebär att den avgiftsskyldige inte behöver betala avgiften om han inte kunnat ta ut den av köparen. Avdraget ipunkt 3 gäller endast fartyg i utrikes trafik medan motsvarande avdrag i energiskattelagen avser all förbrukning i fartyg. Jämfört med energiskattelagen saknas bestämmelse om avdrag för olja som gått till kommunikationsföretag för bandrift eller därmed likartat än-

damål. Inte heller bör enligt vår mening avdraget i

24 8 f) energiskattelagen vara tillämpligt för transport avgiften. Genom avdragsrätt för olja som använts för framställning av avgiftspliktigt bränsle, 13 § 5, undviks dubbel avgift. Däremot saknas anledning att undanta bränsle som används för framställning av elektrisk

kraft från avgiften.

14 8 I paragrafen anges att avgiftsbeloppet, i förekommande fall efter avräkning av yrkat transportbidrag, skall

sättas in på särskilt postgirokonto.

Särskilda bestämmelser

15 5

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 10.1

14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 : 210

16 8 Beslut om transportbidrag torde vara av sådan karaktär att det är lämpligt att besvär handläggs av kammarrätt. 17 8 RSV bör ha möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter.

Prop. 1979/80: 109 211

SÄRSKILT YTTRANDE Av sakkunnide Bo Jönestedt

Som industrins företrädare i utredningen kan jag i huvudsak acceptera de resultat och förslag som utredningen framlägger.

I ett avseende vill jag emellertid på industrins vägnar reservera mig mot utredningens förslag. Det gäller uppfattningen att industrins cargoleveranser av eldningsolja skall inkluderas i det föreslagna systemet för utjämning av skillnaderna av ortstilläggen i det s.k. maximeringsalternativet. Mot denna uppfattning talar följande skäl.

Rent principiellt måste det betraktas som oskäligt, att industrins cargoinköp, som utgör det mest rationella sättet att anskaffa olja och för vilka ortstillägg inte är tillämpliga, skall drabbas av en kostnad som syftar till att minska totalkostnaderna på oljan för andra kategorier av konsumenter. När man beaktar att ortstillläggen är en följd av varierande kostnader till resp. ort framstår det som egendomligt, att de cargoimporterande företagen som huvudsakligen är baserade i kustlandet skall vara med och subventionera depåleveranser.

Utredningen accepterar i princip denna uppfattning eftersom den är beredd att undanta cargoleveranserna från utjämningssystemet om man valde totalutjämningsalternativet.

I maximeringsalternativet anförs administrativa skäl som huvudsaklig orsak att ej exkludera cargoleveranser. Dessa skäl är enligt min mening ej av den storleksordningen att det finns anledning att inte undanta cargoleveranser även i maximeringsalternativet.

Prop. 1979/80: 109 212

Slutligen kan man konstatera att de industrier som importerar olja i form av cargoleveranser är i hög grad de stora exportindustrierna, som är starkt energiberoende. Det kan inte vara lämpligt att belasta dessa industrier med kostnader av denna karaktär.

Med anledning av vad jag ovan framfört vill jag alltså reservera mig mot utredningens beslut att inkludera cargoleveranser i maximeringsalternativet.

Prop. 1979/80: 109 213

Bilaga 2.2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet

(Ds H 1979: 3) Utjämning av ortstillägg.

I Allmänna synpunkter på en utjämning av ortstillägg

1.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Beträffande frågan om utjämning av ortstilläggen vilt hovrätten anföra följande: Högsta ortstillägget för 1966 var 65 kr. per m?. Oljepriset per m?

för samma år uppgick till 173 kr. Motsvarande siffror var 51 kr. och 210 kr. för 1972, 64 kr. och 590 kr. för 1977 samt 83 kr. och 1060 kr. för 1979 (juli).

Ortstilläggen har i takt med de höjda oljepriserna fått en alltmer marginell

betydelse. Detta förhållande kan förutses bli bestående. Det kan mot bakgrund härav och med beaktande även av att förfarandet skulle komma

att medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll ifrågasättas om en utjämning över huvud taget bör genomföras.

1.2 Kommerskollegium

Kollegiet har som myndighet ingen sakkunskap om eller särskild erfa-

renhet av de förhållanden som behandlas i betänkandet. Från mera allmänna utgångspunkter önskar kollegiet emellertid anföra viss tveksamhet

mot föreliggande förslag. Sålunda konstateras i betänkandet att de regionala prisskillnader på oljeprodukter som förorsakas av systemet med ortsoch zontillägg har begränsad ekonomisk betydelse. Dessutom föreslås en

utjämning endast av ortstilläggen och därvid en reducering av enbart de högsta tilläggen. Såvitt kollegiet kan bedöma torde de positiva effekterna

av en sådan utjämning bli ytterligt begränsade. Mot bakgrund härav vill kollegiet ifrågasätta det rimliga i att tillskapa ytterligare en administrativ reglering till en ärlig kostnad av 400 000 kronor.

1.3 Riksskatteverket

Om en utjämning av ortstilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja över huvud taget skall göras tillstyrker riksskatteverket (RSV) maxime-

ringsalternativet. Det bör emellertid observeras, att den betydelse transportbidragen kommer att få för utjämning av prisskillnaderna på oljor

endast är marginell. Med ledning av de genomsnittliga ortstillägg som utredningen uppgett gälla vid leveranser till fyrtiotvå kommuner i inre Norrland och västra Svealand som har ortstillägg över 44 kr. per m” (tabell 6: 1, s. 87—88) skulle transportbidragen per m"” vid leveranser bli 1— 10 kr.

till 23 kommuner, 11—20 kr. till 12 kommuner. 21—30 kr. till 6 kommuner

och 31 kr. till en kommun (Kiruna). Som jämförelse kan nämnas att

högstpriset på eldningsolja I exklusive ortstillägg har höjts per m? från 710 kr. till 760 kr. den 3 mars, till 860 kr. den 19 maj och till 1060 kr. den 19 juli 1979.

Prop. 1979/80: 109 214

1.4 Näringsfrihetsombudsmannen

Även om åtgärdens betydelse för enskilda förbrukare i kommuner inom

det aktuella området som i dag har mycket höga ortstillägg kan bli påtaglig. måste effekterna av den föreslagna maximeringen av ortstilläggen i förhäl-

lande till samhällets sammanlagda regionalpolitiska åtgärder betraktas så-

som begränsade och isolerade. Ingripanden i marknadsmässigt bestämda kostnader och priser bör, enligt NO:s mening, göras med viss äterhållsamhet. Sådana ingrepp bör därför förbehållas fall där klara brister i marknadsmekanismen föreligger,

t.ex. på grund av ofullständigheter i befintlig företagsstruktur. I annat fall riskerar man att samhällets åtgärder genom en svåröverskådlig mängd regleringar som var och en är av förhållandevis ringa betydelse i praktiken

motverkar uppnåendet av väsentliga mål. En uppsplittring av regionalpoli-

tiskt stöd på många olika regleringar torde också i regel föra med sig högre administrativa kostnader — både hos myndigheterna och hos företagen. På grund av olika yttre betingelser varierar förhållandena mellan olika regioner i en mångfald olika hänseenden. Om samhället syftar till att utjämna eller upphäva effekten av sådana regionala skillnader bör man

enligt NO:s mening undvika att skapa ett administrativt och organisatoriskt otympligt system knutet till enskilda produkter och tjänster. Det

borde övervägas att i stället åstadkomma mer generella lösningar och i

aktuella regioner ge stöd t. ex. i form av skattetekniska åtgärder. — — —

Sammanfattningsvis vill NO ifrågasätta om inte den åsyftade regionalpolitiska målsättningen skulle kunna uppnås genom lämpliga skattetekniska åtgärder. Härigenom torde samhället kunna undvika att behöva tillämpa flera olika, till enskilda produkter och tjänster knutna stödformer. En

sådan mångfald av stödformer blir erfarenhetsmässigt mer kostsam. I detta sammanhang må påpekas att utredningsmannen endast summariskt beräk-

nat kostnader såvitt avser SPK och RSV men inte för övriga som berörs av förslaget.

1.5 Statens pris- och kartellnämnd

Sedan utredningsrapporten färdigställts har ortstilläggen ökat vtterliga-

re. Så hart. ex. ortstillägget för Kiruna ökat från 76 till 94 kr. per m!. vilket innebär — utgående från de förbrukningsvärden som redovisas i rapporten

— en årskostnad (för en villaägare) i Kiruna på ca 480 kr. per m” och i Göteborg på ca 86 kr. per år, dvs. skillnaden mellan dessa bägge orter har

ökat från ca 325 till ca 394 kr. per år. Prisgapet mellan kustorter och inlandsorter ökar successivt beroende på att biltransportdelen — den del som är mest avståndsberoende — i ortstilläggskalkylen väger tyngst.

Av redovisningen ovan följer att en utjämning av ortstilläggen för eldningsolja skulle ge en påtaglig ekonomisk fördel för de som bor i landets

inre och nordliga områden. Härtill kommer det förhållandet att konsumenterna har mindre möjlighet att påverka sin bränslekostnad än många andra kostnader i hushållsbudgeten.

1.6 Konsumentverket

Enligt konsumentverkets uppfattning talar uppenbara skäl för en utjäm-

ning av ortstilläggen på eldningsolja. Konsumenter bosatta i den del av landet där klimatet är strängast, och där förbrukningen av eldningsolja för

Prop. 1979/80: 109 215

uppvärmning därför är störst, tvingas f.n. också att betala de högsta

ontstilläggen. De områden där ortstilläggen är störst sammanfaller vidare i huvudsak med de områden som ur regionalpolitisk synpunkt i första hand bör stödjas (stödområde 5 och 6). Konsumentverket är samtidigt medvetet om att en utjämning av ortstilläggen endast i begränsad utsträckning päverkar skillnaderna i uppvärmningskostnader mellan olika delar av landet.

1.7 Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det ur regionalpolitisk synpunkt värde-

fullt att uppnå en utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter. Det får ses som ett led i att skapa mer likvärdiga produktionsbetingelser och levnadsförhållanden i olika delar av landet.

1.8 Statens industriverk

Effekterna av utredningens förslag är små: för enskilda konsumenter rör det sig bara om småbelopp och företagens kostnader påverkas knappt märkbart. Även om effekterna således är små anser industriverket att det

är principiellt felaktigt att bedriva inkomstfördelningspolitik på detta sätt.

Frågor rörande regionala inkomstomfördelningar bör enligt industriverkets mening behandlas samlat inom ramen för den av riksdagen beslutade regionalpolitiken, snarare än genom manipulering av priser på enskilda

produkter. Om så sker kan man lättare skilja på åtgärder motiverade av

inkomstfördelningshänsyn och åtgärder som kan motiveras med en effektivare arbetsfördelning meilan olika regioner i landet, vilket är till gagn för resurshushållningen i hela samhället. Enligt industriverkets uppfattning kan den önskade inkomstomfördelningen enklast ske genom mer generella medel, t. cx. genom kommunala

skatteutjämuingsbidrag. som dessutom har fördelen att de inte påverkar

relativa resurspriser. Ett villkor för ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av landets resurser är att den samlade resursuppoffringen i olika verksamheter betalas till priser som avspeglar resursernas alternativutnyttjandevärden. Det föreslagna systemet skulle innebära en avvikelse

från denna princip.

Det föreslagna systemet innebär att man tar i anspråk resurser till en kostnad av 400 000 kronor för att fördela om 17 miljoner kronor i ett nytt system, i stället för att kostnadsfritt utnyttja befintliga system för ändamålet. Det är inte förenligt med ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Industriverket avstyrker med dessa motiveringar det förslagna systemet.

1.9 Statens vattenfallsverk (Centrala driftledningen har avlämnat likaly-

dande svar)

Utjämning av lokala och regionala prisskillnader på energi försvagar de ekonomiska motiven att utnyttja lokala energiresurser. Speciellt om de principer som nu föreslås för utjämning av prisskillnader på eldningsolja i

en framtid skulle komma att tillämpas även på fasta bränslen, torde ratio-

nell användning av inhemska energitillgångar avsevärt försvåras. Statens vattenfallsverk och Centrala driftledningen får därför med hänvisning till bifogad PM (utgörs här av de två följande styckena) avstyrka betänkandets

Prop. 1979/80: 109 216

förslag till lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter. Från statens sida görs stora insatser för att minska användningen av olja, bland annat genom att stimulera till övergång till inhemska bränslen. En utjämning av ortstilläggen på olja skulle motverka denna målsättning. De kommuner som berörs av ortstilläggen synes i samtliga fall vara inlandskommuner i skogslän och därmed ha förutsättningar för eldning med vedbränslen och torv. Den subventionering av oljan som den föreslagna utjämningen av ortstilläggen utgör skulle minska vedbränstenas och tor-

vens konkurrenskraft gentemot oljan. Principen med utjämning av ortstillägg kan bli ännu mer besvärande ur allokeringssynpunkt om den i en framtid skulle komma att tillämpas på förutom olja även fasta bränslen. Om vedbränslen och torv, som många tror, i stor utsträckning kommer att ersätta olja skulle krav kunna ställas på

utjämning av prisskillnader som geografiskt ginge i rakt motsatt riktning mot nu aktuell utjämning. Vid hantering av fasta bränslen finge dessutom transportkostnaderna i förhållande till energivärdet väsentligt större betydelse.

1.10 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

En utjämning av tilläggen upplevs fortfarande av länsstyrelsen som

mycket angelägen utifrån inte minst allmänna regionalpolitiska och rättvi-

sesynpunkter.

1.11 Svenska kommunförbundet

En utjämning av kostnaderna för bensin och eldningsolja skulle enligt

styrelsen med all sannolikhet få en positiv regionalpolitisk effekt och bidra till att skapa gynnsammare förutsättningar för näringslivets utveckling i de

aktuella områdena.

1.12¶Landstingsförbundet

Den av samhället förda regionalpolitiken syftar bl. a. till att åstadkomma

likvärdiga levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. Från dessa

utgångspunkter anser styrelsen att det finns skäl att genom någon form av utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter söka uppnå jämställdhet mellan enskilda konsumenter i olika delar av landet.

De av ortstilläggen föranledda höga kostnaderna på oljeprodukter belastar vidare både offentlig och privat verksamhet och verkar hämmande på näringslivets utveckling. En lika kostnad för oljeprodukter får en positiv regionalpolitisk effekt och medverkar till att ogynnsamma förutsättningar för olika näringsgrenars expansion i viss mån undanröjes inom de berörda

områdena.

1.13¶Sveriges grossistförbund

Det synes som om utredningen mer baserar sitt förslag på politiska än på ekonomiska grunder. Utredningen säger nämligen att det mot bakgrund av

orts- och zontilläggens faktiska effekt kan ifrågasättas om en utjämning

över huvud taget bör genomföras. Man framhåller också att de utjämningsåtgärder som kan komma i fråga medför "inte obetydliga olägenheter”. Utöver dessa ekonomiska faktorer åberopar utredningen emellertid

Prop. 1979/80: 109 217

även andra aspekter. främst rättviseaspekter. Detta motiv kan i och för sig

vara beaktansvärt men kan rimligen ändå inte få ta över de tungt vägande

ekonomiska aspekter som redovisas i ärendet.

Till bilden hör att en utgångspunkt för arbetet enligt direktiven skulle

vara att resultatet inte får innebära att en tyngande och kostsam administration byggs upp. Enligt vår mening kan utredningens förslag inte anses uppfylla denna förutsättning. De administrativa kostnader som utredning-

en anger kan inte anses rimliga i förhållande till det förväntade resultatet.

Mot denna bakgrund kan den förslagna utjämningen inte anses motiverad. Det är enligt vår mening angeläget att man gör en totalekonomisk bedömning och ställer effekten av ortstilläggen i relation ull andra kostna-

der i ifrågavarande områden. Att särbehandla ortstilläggen kan inte anses

ändamålsenligt. Det bör i stället ingå i en samlad bedömning av behovet av

regionalpolitiska åtgärder.

På angivna grunder avstyrker vi således utredningens förslag om utjämning av ortstilläggen på eldningsolja.

1.14 Sveriges köpmannaförbund

Ingripanden i marknadsmässigt bestämda kostnader och priser bör endast ske i undantagsfall då annars marknadsekonomins resursallokerande

effekter kan skadas. Regionalpolitiska stödåtgärder bör i största möjliga utsträckning genomföras på ett mer övergripande plan och så långt möjligt

är ej innefatta administrativa regleringar av enskilda varu- och tjänsteom-

råden. — — —

Köpmannaförbundet är införstått med att vissa konsumenter i kom-

muner med de högsta ortstilläggen kan erhålla påtagliga kostnadsminskningar genom det av utredningen föreslagna utjämningssystemet. 1 000-tals

av förbundets medlemmar lever och verkar inom berörda kommuner. Vi vill i detta sammanhang påpeka att vi i grunden stöder ett samhälle präglat

av solidaritet och önskar icke motsätta oss en utjämning — särskilt när kostnadsökningarna för ”de solidariska” blir blygsamma.

1.15 Norrlandsförbundet

Det högsta ortstillägget tas i dag ut på orter där förbrukningen är störst

på grund av klimatet. Detta kan inte anses vara rättvist. Det ligger nära till

hands att jämföra distribution av olja med distributionen av elkraft. Vid

elkraftsdistribution från norra till södra Sverige tillämpas dock inga zon-

eller ortstillägg.

1.16 Svenska petroleum institutet (Sveriges redareförening ansluter sig till detta yttrande)

Institutet, som visserligen godtog SPK:s tidigare förslag om en generell utjämning av orts- och zontillägg, kan inte finna motiverat att inrätta en särskild statlig administration för föreliggande, mycket begränsade förslag, särskilt som utredningen klart deklarerat, att de regionala prisskillnader på oljeprodukter som förorsakats av systemet med orts- och zontillägg har begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna.

En maximering av ortstillägget till 44 kr. per m” skulle enligt SPI:s

beräkningar för en villa- och småhusägande familj innebära en besparing

av högst 4 Zz och i genomsnitt mindre än I 22 av gällande pris för eldnings-

Prop. 1979/80: 109 218

olja. Som jämförelse kan nämnas att om utomhustemperaturen är I" C högre än normalt, minskar förbrukningen med 3—4 tt.

Om förhållandena för näringsliv och befolkning är besvärligare i det inre stödområdet och inom andra av förslaget berörda kommuner. förefaller det Institutet vara rationellare och riktigare att komma till rätta med kvarstående orättvisor genom regionalpolitiska insatser. Det kan visserligen tyckas, att en administrationskostnad av 400000 kr. per år kan verka rimlig. Enligt Institutets mening måste utredningen emellertid dels ha underskattat kostnaderna för den statliga administrationen, dels icke beuktat de kostnader som förslaget medför för oljeföretagen. Om det verkligen

inte skulle vara möjligt att med hjälp av regionalpolitiska insatser komma

till rätta med problem, som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besvärligare i det inre stödområdet och andra av förslaget berörda kommuner än I andra delar av landet, vill Institutet inte motsätta sig föreslagen utjämning av ortstilläggen.

1.17 Svenska värmeverksföreningen

Inom det område av landet som föreslås få begränsade ortstillägg har föreningen för närvarande sex medlemmar med fjärrvärmedistribution. Dessa orter förbrukar tillsammans endast cirka 2,5 26 av den totala oljeförbrukningen för fjärrvärmeproduktion i landet. Den reduktion i förhållande till nuvarande ortstillägg. som skulle kunna bli aktuell för dessa orter uppgår i genomsnitt till cirka 10 kronor per m? eldningsolja. Detta är en låg

summa i förhällande till dagens oljepris på cirka 800 kronor per m' och kan

knappast motivera den administrativa apparat som skulle erfordras för att genomföra utjämningen. Sett från hela fjärrvärmekollektivets synpunkt skulle systemet vidare medföra en fördyring av bränslekostnaderna. Den

reduktion av oljekostnaderna som skulle komma de aktuella värmeverken

till del kan nämligen beräknas till sammanlagt cirka 400 000 kronor, medan värmeverken totalt skulle få en ökad kostnad på cirka 2 100000 kronor p.g.a. avgiften till utjämningssystemet.

Värmeverk i övre Norrlands inland anser dock att varje reduktion av de höga oljekostnaderna är angelägen, och vill för sin del ullstyrka förslaget.

Vid många värmeverk diskuteras för närvarande möjligheterna att utnyttja alternativa bränslen till olja, i första hand kol för större kustförlagda fhjärrvärmeverk samt torv eller vedflis för mindre värmeverk i inlandet. De senare sammanfaller ofta med de orter som skulle omfattas av reducerade ortstillägg. En reduktion skulle då kunna få den effekten att torvens eller flisens konkurrenskraft gentemot olja försämrades i de orter där ett utnyttjande av dessa bränslen är mest naturligt. Övergången till inhemska bränslen för fjärrvärmeproduktion kan därigenom försenas. Enligt föreningens mening bör man ta hänsyn även till sådana effekter vid en diskussion om

utjämning av ortstillägg.

1.18 Svenska busstrafikförbundet

Vid sin bedömning av utredningens redovisade förslag och motiven till

dessa har SBF funnit att ett genomförande av förslagen endast skulle få

marginella effekter på busstrafikföretagens driftekonomiska förhållanden.

För hela den yrkesmässiga busstrafiken skulle utjämningen (sammanlagda

transfererade beloppet för utjämning av drivmedelskostnaderna) röra sig

om högst några hundra tusen kronor inom en total årlig driftkostnad om i

Prop. 1979/80: 109 219

storleksordningen närmare tre miljarder kronor. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de nva administrativa resurser och kostnader som blir förknippade med ett bidrags-/avgiftssystem av detta slag framstår den föreslagna reformen inte som angelägen för den verksamhet, som SBF har

utt företräda. Det kan heller inte bedömas att utjämningen skulle medföra

några mätbara effekter på priserna för utnyttjande av bussföretagens trans-

porttjänster.

1.19 Svenska åkeriförbundet

För den yrkesmässiga lastbilstrafikens del får den föreslagna utjämningen endast marginella effekter.

Vad beträffar eventuella transportpriseffekter på grund av föreslagen

Med beaktande av ovanstående och mot bakgrund av att nya administrativa resurser och kostnader, som förknippas med ett bidrags-/avgiftssystem enligt förslaget, framstår ätgärderna inte som angelägna vad gäller den yrkesmässiga biltrafiken.

Förbundet vill för sin del inte tillstyrka utredningens förslag.

1.20 Landsorganisationen

LO:s principiella inställning är att prissättningen skall följa kostnaderna.

I vissa fall råder speciella konkurrens- och marknadsförhållanden så att en

sädan överensstämmelse inte skapas, utan samhället bör ingripa med sär-

lösningar. Samhället måste bedriva en sammanhållen och aktiv regionalpo-

litik för att näringsutvecklingen skall kunna ske med acceptabel regional

balans. Därvid kan motiv anföras för att göra ingrepp i transportkostnads-

förhållandena, såvida inte allmänna regionalpolitiska åtgärder är tillräckliga.

LO anser inte att utredningen klart visat att en reglering av orts- och zontilläggen fyller en uppgift som i denna mening förbättrar den regionala

utvecklingsbalansen på ett unikt sätt, som inte åstadkoms eller kan åstad-

kommas med generella medel. Samtidigt kan viss nackdel uppstå i form av ökad administration. Utredningen föreslår att den transportavgift som skulle finansiera en utjämning samt transportbidragen knyts till uttagandet av allmän energiskatt. De möjliga nackdelarna med att eventuella transportbidrag kan påverka konkurrensen för vederbörande transportmarknad anser LO bör beaktas. LO vill vidare anföra att en utjämning av transportkostnaderna för oljeprodukter kan komma att följas av krav på att kostnadsutjämningen senare också skall gälla transporter av kol och andra fasta bränslen.

Zon- och ortstilläggen liksom vissa skillnader i rabattgivningen har emel-

lertid väckt en aktiv opinion för att en utjämning beträffande transportkostnaderna för oljeprodukter skall införas. Under 1970-talet har frågan

aktualiserats varje år i riksdagen genom motioner eller frågor. Utredningsdirektiven från är 1977 pekar på behovet av att frågån prövas på nytt inför denna opinion. Med hänvisning till vad som anförts ovan vill LO inte motsätta sig utredningens förslag, men vill å andra sidan konstatera att det är lämpligare att behandla denna fråga inom ramen för en bedömning av regionpoliti-

ken i stort.

Svenska skogsarbetareförbundet (vars bedömningar och förslag LO in-

stämmer i):

Prop. 1979/80: 109 220

Nu har emellertid regeringen framlagt en proposition om kraftigt höjda energiskatter, vilka avses att träda i kraft redan under 1979. Detta gör att utredningens ovan beskrivna förslag måste anses överspelat. Enligt uppgifter I pressen har regeringen anfört att hänsyn skall tas till de regionalpohitiska effekter som en generell höjning av energiskatten får för stödområdet. Detta skulle få innebära att skattehöjningens effekter på ett eller flera sätt elimineras för Norrlandsområdet eller för hela stödområdet. Om detta skall bli möjligt måste långt större åtgärder vidtas än vad som utredningen föreslagit från och med den 1 juli 1980. I princip anser Skogsarbetareförbundet att den statliga regionalpolitiken måste utformas så, att man så långt som möjligt åstadkommer likvärdiga levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. I de norra och inre delarna av landet medför det kärvare klimatet att kostnaderna för uppvärmning av bostäderna blir avsevärt högre än i södra och mellersta Sverige. Vidare är som regel avstånden stora inom stödområdet när man

skall besöka sociala inrättningar eller institutioner som har med samhälls-

service att göra. Eftersom kollektiva kommunikationsmedel inte heller förekommer I samma omfattning som : övriga delar av landet blir också arbetskraften i stor utsträckning beroende av egen bil för färd till och från

arbetet. — — —

Den nu föreslagna höjningen av energiskatten innebär självklart hårda påfrestningar för både näringslivet och befolkningen i hela landet. Hårdast

kommer dock skattehöjningen att drabba stödområdet, därest man inte

differentierar skattesatser eller kompenserar skattchöjningen på annat sätt. Selektiva bidrag till näringslivet löser dock inte problemen för befolk-

ningen inom området. Det vore därför i högsta grad önskvärt att fackföreningsrörelsen på något sätt finge möjlighet att påverka utformningen av de kompensationsförslag som regeringen enligt uppgift ämnar lägga fram beträffande stödområdet.

1.21 Tjänstemännens centralorganisation

Vad beträffar de regionalpolitiska effekterna av ifrågavarande prisutjämning, synes denna inte i någon större utsträckning komma att påverka industrins val av lokaliseringsort, bl. a. beroende på att de totala oljekostnaderna i relation till övriga produktionskostnader för flera av industrierna är av relativt begränsad betydelse. TCO vill emellertid framhålla att oljekostnaden kan för enskilda företag utgöra en förhållandevis betydande

belastning. En utjämning av ortstilläggen kan således för sådana företag

upplevas som positiv och kan tillsammans med andra regionalpolitiska åtgärder utgöra ett incitament till val av lokaliseringsort. Betydelsen av

utjämningsförfarandet som regionalpolitiskt medel blir naturligtvis större, ju lägre maximalt ortstillägg som fastställs.

1.22 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

Avslutningsvis framhåller dock SABO att nyttan av ett system för utjämning av regionala och lokala skillnader givetvis måste vägas mot det administrativa merarbete som erfordras. Betydelsen av dessa skillnader

har onekligen minskat väsentligt som följd av den snabba prisuppgången på eldningsoljor under senare tid. Kostnadsskillnader för uppvärmning av bostäder betingas mer av klimatskillnader, husens och värmesystemens

utformning och skötsel samt de boendes beteende än av de prisskillnader som behandlas av utredningen.

Prop. 1979/80: 109 221

1.23 Sveriges fastighetsägareförbund

Förbundet känner tveksamhet inför förslaget ur principiella synpunkter. Det medför nämligen ytterligare krängel och byråkratisering samt innebär

ett ingrepp i den fria marknadsekonomin. Som framgår av de exempel som

redovisas i utredningen är vidare den merkostnad som ortstilläggen innebär för bostadsuppvärmningen begränsad.

Även om förbundet har viss förståelse för de krav på utjämning som

framförts, får förbundet med hänsyn till ovan angivna synpunkter avstyrka förslaget.

2¶Utjämningsmetod

2.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Om kraven på en utjämning likväl på nägot sätt bör tillgodoses framstår

det förslag utredningen stannat för lämpligare än övriga alternativ.

2.2 Kammarräten i Sundsvall

Av de redovisade alternativen finner kammarrätten sälunda. liksom utredningen, det som innebär en maximering av ortstilläggen vara det som

bör komma i fråga. Som utredningen framhåller är alla de tänkbara utjämningsåtgärder som redovisas i betänkandet förenade med nackdelar. Om

åtgärder skall genomföras synes emellertid den ordning som utredningen

föreslår vara den som i skilda hänseenden framstår som lämpligast. Särskilt är att framhålla att förslaget — samtidigt som det åstadkommer en kostnadsmaximering i de delar av landet där en sådan är mest angelägen —

framstår som mindre administrativt betungande och mindre kostnadskrävande än övriga alternativ och den ordning som SPK:s tidigare förslag

innefattade. Det förhållandet att det även om förslaget genomförs kommer

att kvarstå skillnader i prishänseende mellan skilda delar av landet finner kammarrätten mot den bakgrunden få accepteras.

2.3 Försvarets materielverk

I. Inget bidrag från statskassan om f. n. enligt utredningen ca 17 miljoner

kronor bör utges.

2. Ingen transportavgift om f.n. enligt utredningen 75 öre/m? bör utta-

gas. 3. I stället fastställes ett grundpris på bensin, dieselbrännolja och eld-

ningsolja som inkluderar en viss täckning av transportkostnaden om så

verkligen skulle behövas (i likhet med vad som sker då det gäller bensin

och dieselbrännolja ex-pump), så att följande zontillägg skulle kunna tilllämpas:

Bensin och dieselbrännolja ex-pump För bensin, dieselbrännolja

och eldningsolja i bulk i0-zon 0:-/m? Bör tillägg 25:-/m? il-zon 10:-/m? göras med 35:-/m?

i2-zon 20:-/m? f.n. ca 45:-/m”

4, Ortstilläggen utgår fr. o. m. den I juli 1980.

Prop. 1979/80: 109 222

2.4 Statens järnvägar

Med anledning av remissen får SJ anföra att det från SJ:s sida inte finns

något att erinra mot den i betänkandet föreslagna utjämningen av ortstilllägg för vissa oljeprodukter.

2.5 Transportnämnden

"FN har utifrån de utgångspunkter nämnden har att företräda inget att erinra mot utredningens förslag.

2.6 Riksskatteverket

Om en utjämning av ortstilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja över huvud taget skall göras tillstyrker riksskatteverket maximeringsalternätivel.

2.7 Generaltulistyrelsen

Tullverkets befattning med det av utredningen föreslagna utjämnings-

systemet begränsar sig ull uppbörd av transportavgift i de fall avgiftsplik-

tigt bränsle införs till riket av annan än den som är registrerad hos riksskat-

teverket som skattskyldig till allmän energiskatt för sådant bränsle. Från de synpunkter som tullverket närmast har att bevaka finns inget att invända mot utredningens förslag. |

2.8 Konsumentverket

Utredningen har beträffande ortstilläggen övervägt nägra olika system.

En total utjämning anses vara förenad med sådana nackdelar att den med

hänsyn till problemets omfattning inte är lämplig att genomföra. I stället förordas en begränsad utjämning där de högsta tilläggen reduceras. Därigenom mildras verkningarna av tilläggen för förbrukarna i landets inre delar. Som skäl anges att prisnivån för övriga förbrukare i landet därvid inte

påverkas nämnvärt samt att åtgärden kräver en mindre administrativ insats. Enligt konsumentvekets uppfattning skulle utredningens förslag inte

innebära att de under efterkrigstiden omdiskuterade problemen med orts-

tillägg löses. Regionala prisskillnader skulle fortfarande kvarstå om än på

en lägre nivå. Samtidigt synes det föreslagna systemet erfordra en perma-

nent priskontroll.

2.9 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Den behandlade problematiken ligger i allt väsentligt vid sidan av de

uppgifter som det ankommer på överstyrelsen att handlägga. Överstyrelsen finner dock att det nu framlagda förstaget till utjämning av ortstillägg är enklare än vad som framkommit vid tidigare gjorda överväganden varför det förefaller vara väl ägnat att tillgodose önskemålet om att mildra verk-

ningarna av de nu utgående tilläggen. Från överstyrelsens synpunkt före-

ligger därför ingen erinran mot att betänkandet läggs till grund för ny lagstiftning på området.

Prop. 1979/80: 109 223

2.10 Arbetsmarknadsstyrelsen

Utredningens förslag innebär en påtaglig reducering av ortstillägg på eldningsolja och dieselbrännolja för de kommuner som har det besvärligaste arbetsmarknadsläget. Genom att ortstilläggen reduceras inom ett visst begränsat område kan enligt utredningens beräkningar mer betydande prishöjningar undvikas för oljeförbrukarna i övriga landet, inklusive orter längs norrlandskusten.

2.11 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen ställer sig mycket tveksam till utredningens förslag och utredningen är själv tveksam till om det ur ekonomisk synpunkt finns tillräckligt starka motiv för att genomföra reformen.

Den mångåriga diskussionen om en regional utjämning ur rättvisesynpunkt synes emellertid vara det avgörande skälet till att utredningen trots allt föreslagit en reducering av de högsta ortstilläggen för eldningsoljan.

Ur regional utjämningssynpunkt kan berättigade krav ställas på att oljepriserna för landets olika delar blir mera enhetliga än vad som nu är fallet. Länsstyrelsen anser att utredningens förslag inte i tillräckligt hög grad tillgodoser dessa krav. 1 första hand vore därför en fullständig utjämning av oljepriserna att föredra.

Om däremot, som utredningen anför de administrativa kostnaderna för ett sådant system blir alltför höga anser länsstyrelsen att det knappast finns någon anledning att ändra på det nu existerande ortstilläggssystemet.

2.12 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Utredningen konstaterar att det är tveksamt huruvida ortstilläggen haft någon större regionalpolitisk betydelse. Men det är dock dels ur rättvisesynpunkt och dels med hänsyn till den högre oljeförbrukningen i de föreslagna orterna angeläget att en utjämning kommer till stånd. Den föreslagna finansieringen innebär en mycket marginell kostnadsökning med 75 öre per kubikmeter eller 0,06 26 för eldningsolja I. — — —

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag.

2.13 Länsstyrelsen i Gotlands län

Gotland tillhör de sysselsättningssvaga områdena i landet med cn befolkning med låg inkomstnivå. Även om utredningen anser att orts- och zontilläggen har begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna är det angeläget att de gotländska förbrukarna inte åsamkas högre kostnader än jämförbara grupper på fastlandet. I debatten om orts- och zontillägg är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betydelse. Föreliggande förslag innebär ej att de nu missgynnade gotländska företagen och konsumenterna får bättre villkor. Ett upphävande av regionala prisskillnader på oljeprodukter skulle utgöra ett komplement till övriga regionalpolitiska åtgärder.

Länsstyrelsen finner det förslag till utjämning som utredningen förordar otillräckligt och anser att en total utjämning vad avser priset på oljeprodukter bör komma till stånd.

Prop. 1979/80: 109 224

2.14¶Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen har i och för sig ingen invändning mot utredningens förslag. De regionalpolitiska effekterna av de utjämnade ortstilläggen synes emellertid blygsamma och bör ställas i relation ull den ökade administration som införandet av trunsportbidrag och tränsportavgifter innebär. Det ursprungliga förslaget från statens pris- och kartellnämnd har enligt länsstyrelsens mening vissa fördelar genom att det syftar till enhetliga priser

utan statssubventioner.

2.15 Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Det framlagda utredningsförslaget medför enligt vår uppfattning en avsevärd utjämning av de geografiska prisskillnader som i dag räder på olja.

Förslaget skulle om det genomförs medföra en sänkning av oljepriserna i It av länets 15 kommuner. Vi tillstyrker därför att en maximering av ortstilläggen sker enligt utredningens förslag.

Enligt vår uppfattning mäste det dock vara nödvändigt att finna en

lösning som på sikt innebär en total utjämning av olje- och bensinpriserna i landet. Vi föreslår därför att frågan om en sådan utjämning tas upp till förnyad diskussion om exempelvis tre är. En sådan diskussion kan då föras

bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från det nu föreslagna systemet.

2.16 Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Det förslag utredningen framför om maximering av ortstilläggen innebär för Gävleborgs län att konsumentpriset på eldningsolja och dieselbrännolja

från tankbil blir något lägre i Ovanåkers och Ljusdals kommuner. I övriga

kommuner ligger ortstilläggen lägre än den föreslagna maximigränsen och

dessa ortstillägg påverkas därför inte.

Länsstyrelsen tillstyrker att utredningens förslag genomförs.

2.17 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Länsstyrelsen vidhåller principiellt sin tidigare uppfattning om en total utjämning av transporttilläggen för ifrågavarande oljeprodukter.

Utredningen har emellertid lagt fram vissa ekonomiska och administrativa skäl för en begränsad utjämning genom maximering av ortstilläggen. Med hänsyn till dessa kan länsstyrelsen i huvudsak tillstyrka de i betänkandet föreslagna åtgärderna. Totalutjämning av transporttilläggen bör

komma till stånd när klart lägre administrativa kostnader för reformen än hittills kunnat presenteras. I de fall en totalutjämning av transporttilläggen skulle komma ifråga

tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om undantag för cargoleve-

ranser liksom inrättandet av en särskild nämnd för administration av utjämningssystemet. Nämnden bör lokaliseras till Sundsvall, där viss samordning kan ske med verksamheten inom RSV:s norra distriktskontor.

2.18 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Det är samtidigt länsstyrelsens förhoppning att de svårigheter som allt-

sedan 1940-talet stått i vägen för frågans lösning äntligen kan övervinnas

och en ökad prisutjämning snarast kan genomföras.

Prop. 1979/80: 109 225

2.19 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag om transportbidrag och

transportavgift som ett medel att nå utjämning av regionala och lokala skillnader. — — — En utjämning av tilläggen till rikets genomsnittsnivå ligger bättre i linje med de regionalpolitiska stödnivåerna där 50—75 procent är vanliga. T. ex. är det statliga stödet till investeringar i bensinanläggningar 50 procent. Om

gränsen sätts vid 32 kr. blir genomsnittsutjämningen 45 procent. Länssty-

relsen vill därför förorda att beloppsgränsen för utjämning av ortstilläggen av regeringen sätts vid den nivå som en fullständig utjämning skulle medfö-

ra och för länets del omfatta de kommuner som utredningen förordat.

2.20 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen har inte ändrat uppfattning sedan år 1975 om att en

fullständig utjämning är att föredra från regionalpolitisk synpunkt och sett till det totala ekonomiska utfallet för tänet. Samtidigt anser länsstyrelsen

att det kompromissförslag som utredningen förordar ändå innebär högst

påtagliga kostnadssänkningar för länets inlandskommuner. Utredningens förordade alternativ går inte så långt som länsstyrelen anser önskvärt. Genom att de stora merkostnaderna för orter i inlandet kapas till rimlig nivå anser länsstyrelsen att förslaget ändå utgör ett stort steg i rätt riktning.

2.21 Vägtrafikskatteutredningen

VSU kan nu inte se att föreslagen utjämning av ortstillägg skulle innebä-

ra några komplikationer vid en eventuellt ändrad beskattningsform för de

dieseldrivna fordonen.

2.2 Energiskattekommittén

Energiskattekommittén har ingenting att invända mot utredningens förslag om utjämning av ortstillägg.

2.23 Energisparkommittén

Mot bakgrund av de relativt sett höga priserna på petroleumprodukter

anser energisparkommittén att den marginella sänkning av priset, för vissa

delar av landet, som utredningen föreslår inte invekar menligt på framtida energihushållsningsinsatser. Med anledning av detta har energisparkommittén inget att erinra mot utredningens förslag till åtgärder. och stöder

därmed utredningens uppfattning.

2.24 Svenska handelskammarförbundet

Under de senaste åren har regionalpolitiken blivit allt mera omfattande

och såväl de selektiva som generella medlen har utökats. Svenska handelskammarförbundet stöder den regionalpolitik som förs, men har framhållit

vikten av att de regionalpolitiska stödformerna ska vara generella så långt detta är möjligt. Utredningens förslag till utformning av ortstillägg kan betraktas som ett sådant generellt regionalpolitiskt medel.

IS Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 226

Ortstilläggen på olja kommer ej i nuvarande utformning eller efter en minskning att ha en avgörande betydelse för näringslivets lokaliseringsval. Som en av många åtgärder för att ge de glesast befolkade delarna i landet en stabilare befolkningsmässig och ekonomisk utveckling, är dock den föreslagna åtgärden riktig. För näringslivet i dessa regioner är förslaget klart positivt och inte minst skogsbrukets mekaniserade avverkningar och

länga landsvägtransporter får klara fördelar.

Svenska handelskammarförbundet ställer sig således positivt till att utredningens förslag om maximering av ortstilläggen genomföres.

2.25 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser därför att en fullständig utjämning av ortstilläggen bör

ske i enlighet med det alternativ som redovisats av utredningen. Även zontilläggen bör utjämnas på motsvarande sätt. Däremot anser styrelsen inte att en ny myndighet behöver inrättas för att administrera utjämningssystemet. Riksskatteverket och SPK bör kunna klara även den utökade insatsen som ett fullständigt utjämningssystem kan medföra.

Skulle emellertid vid en fullständig utjämning de administrativa problemen bedömmas som alltför stora, vilket styrelsen betvivlar, är styrelsen beredd att acceptera de begränsade utjämningsåtgärder som utredningen föreslagit.

2.26 Landstingsförbundet

Förbundets styrelse finner det naturligt, att en fullständig utjämning sker av tilläggen för såväl eldningsoljor som bensin och dieselbrännolja. Därigenom ökar förutsättningarna för att en för riket enhetlig prisnivå på oljeprodukter kan uppnås. Samtidigt förutsätter styrelsen att garantier skapas för

leveranser av oljeprodukter till de orter som omfattas av utjämningen.

Ersättning för de transportkostnader som till följd av utjämningen inte blir täckta kan lämnas i form av särskilda transportbidrag såsom utredningen föreslagit.

2.27 Sveriges köpmannaförbund

Förbundet finner det framlagda förslaget i och för sig kunna läggas till grund för lagstiftning men önskar samtidigt påpeka att betydligt mer genomgripande åtgärder torde bli erforderliga för att i någon avgörande grad förbättra servicestrukturen i glesbygderna.

2.28 SHIO-familjeföretagen

Sett ur strikt marknadsekonomisk synvinkel finns det skäl att gå emot

utredningens förslag att utjämna prisskillnaderna ifråga. Men i detta fall

anser organisationen att de positiva regionalpolitiska följderna som förslaget syftar till överväger eventuella nackdelar som kan följa när avsteg görs från de rena marknadsekonomiska principerna. Det är just de långa avstån-

dens och klimatförutsättningarnas handikapp som utredningen vill mildra. En utjämning av ortstilläggen är också ett exempel på ett lämpligt generellt

verkande regionaipolitiskt medel.

Prop. 1979/80: 109 227

2.29 Oljekonsumenternas förbund

OK:s uppfattning i utjämningsfrågor och speciellt i detta ärende har tidigare belysts. Vi delar därför utredningens uppfattning att man bör med hänsyn till det aktuella problemets omfattning stanna för begränsad ätgärd under förutsättning att maximinivå, bidragsbehov och avgift naturligtvis mäste hänföras till de förhållanden som råder när systemet införs. — — —

Tillämpas föreslagen maximinivå på dieselbrännoljeförsäljning från ben-

sinstation kan effekten inträffa att dieselpriset vid bensinstationsförsälj-

ning ökar från nuvarande 2 zon = 2 öre/lit. till enligt utredningsexemplet

Kr. 44:-/m? = 4,4 öre/lit.

I utredningen framgår ej några förslag hur redovisning skall tillgå när

orts- och zontillägg tillämpas vid olika försäljningsformer. Ytterligare utredning om dessa effekter måste ske så att orättvisa mellan

försäljningsformer och redovisning för erhållande av trunsportbidrag ej skapas.

2.30 Lantbrukarnas riksförbund

LRF har i remissvar över tidigare utförda utredningar på området, bl. a.

det av SPK avlämnade förslaget i juli 1975, ställt sig bakom en utjämning. Enligt förbundets uppfattning har inga skäl tillkommit för att ändra den

ett borttagande av de speciella orts- och zontilläggen eller effekterna av dessa. Bakom förbundets bedömning ligger dels regionalpolitiska överväganden och dels ett ifrågasättande av det riktiga i av tillämpa ett system

där vissa hamnar på västkusten skall anses utgöra basområden för syste-

met då betydande kvantiteter importeras även till andra delar av landet. I

detta senare avseende är zon-systemet bättre än systemet med ortstillägg.

2.31 Norrlandsförbundet

Norrlandsförbundet har inte ändrat uppfattning sedan 1975. om att en fullständig utjämning är att föredra sett från regionalpolitisk synpunkt och sett till det totala ekonomiska utfallet för hela Norrland. Utredningens förordade alternativ går inte så långt som Norrlandsförbundet anser önkvärt ur regionalpolitisk synvinkel. Utredningen har dock

lagt fram vissa ekonomiska och administrativa skäl för en begränsad utjämning. Med hänsyn till detta kan förbundet, med de angivna reservatio-

nerna, i huvudsak tillstyrka de föreslagna åtgärderna som ett första steg mot en total utjämning.

2.32 Svenska Taxiförbundet

Svenska Taxiförbundet, som beretts tillfälle att avge yttrande över rubricerade betänkande får härmed framföra, att det från förbundets sida inget

finns att erinra mot förslaget.

2.33 Tjänstemännens centralorganisation

Enligt TCO:s uppfattning bör ett utjämningssystem inte utformas så att ett omfattande merarbete uppstår för företagen eller att nya oskäliga kost-

nader överförs på industrin i andra delar av landet, Dytika kostnader

Prop. 1979/80: 109 228

medför risk att denna industrins konkurrenskraft härigenom kan komma att försämras. Utredningens förslag med en ny transportavgift om 75 öre per m"' — grundpriset för eldningsolja är för närvarande ca 8000-1100 kr. per m" beroende på kvalitet — synes enligt TCO ej komma att medföra några avgörande konstnadsproblem härvidlag.

2.34 Sveriges fiskares riksförbund

Vi delar utredningens slutsats att skall någon utjämning av ortstilläggen

ske bör det inte vara någon totalutjämning utan bara en reducering som begränsar sig till de högsta tilläggen.

2.35 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

SABO kan i och för sig ansluta sig ull utredningens principiella förslag att genomföra en begränsad utjämning av ortstilläggen. Genomförs en sådan utjämning anser vi det dock vara befogat att samtliga orter i landet som har pristillägg över en vald maximinivä bör få del av utjämningen.

2.36 Hyresgästernas riksförbund

Ett av utredningens motiv till att begränsa utjämningen är att mer bety-

dande prishöjningar för oljeförbrukarna i kusttrakterna kan undvikas. Det

är självklart att behovet av prishöjningar på orter som idag är gynnade står i direkt proportion till vilken grad av utjämning som eftersträvas. Förbundet anser att konsumenter av olika oljeprodukter solidariskt skall bära kostnaderna för transporter inom landet av respektive oljeprodukt och förordar därför en fullständig utjämning av orts- och zontilläggen.

2.37 Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

HSB tillstyrker förslaget beträffande sänkning av högsta ortstillägg för eldningsolja samt införande av transportavgift.

2.38 Sveriges Villaägareförbund

Sveriges Villaägareförbund har i egenskap av riksorganisation inget

principiellt emot åtgärder av regionalpolitiskt syfte men å andra sidan kan vi heller inte acceptera att åtgärderna kan komma att medföra negativa biverkningar och försämringar för villaägare i vissa områden.

Beträffande metoden till lösning av problemen har vi intet att invända.

3¶Utjämningens omfattning och finansiering

I detta avsnitt redovisas de yttranden som behandlar ett utjämningssystems geografiska omfattning, dess finansiering samt om cargoleveranser av olja skall omfattas av systemet eller ej.

3.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Några bärande skäl för att ej undanta s. k. cargoleveranser i detta förslag

har emellertid ej framkommit. Hovrätten ansluter sig i denna del till vad

som anförts i det särskilda yttrandet.

Prop. 1979/80: 109 229

3.2 Kammarrätten i Sundsvall

Maximeringen bör, på de skäl utredningen anför, genomföras så att ortstilläggen inom vissa kommuner. främst i det inre stödomrädet. redu-

ceras och att transportbidrag, finansierade genom en generell transportav-

gift, införs för att ersätta transportkostnader som till följd av reduceringen inte blir täckta.

3.3¶Statens järnvägar

SJ har utgått från att transportbidrag erhålles även när eldnings- och motorbrännolja transporteras i cisternvagn till berörda orter.

3.4 Konsumentverket

Utredningen har med hänvisning till regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1978: 40) avfärdat möjligheten att utjämna ortstilläggen genom subventio-

nering via statsbudgeten. Konsumentverket anser emellertid att en sådan

finansiering borde ha prövats. Det av utredningen föreslagna uppbördssys-

temet för transportavgifter skulle därvid falla bort. Detta skulle medföra

besparingar för såväl staten som petroleumbranschen. Enligt verkets bedömning borde även besparingar kunna göras genom att utbetalningen av transportbidragen gjordes mer schablonmässigt. Därigenom skulle de totala administrativa kostnaderna för utjämningssystemet begränsas. Enligt

konsumentverkets uppfattning kan utgifterna för en utjämning av orts-

tilläggen täckas genom en höjning av energiskatten.

3.5 Statens vattenfallsverk (likalydande svar har avgivits av Centrala driftledningen)

Skulle lagförslaget antagas bör enligt vattenfalls och CDL:s uppfattning

cargoleveranser av olja undantagas från prisutjämningssystemet.

I betänkandet ”utjämning av ortstillägg” föreslås att alla oljeleveranser för kraftindustrins elproduktion, även cargoleveranser. inlemmas i det föreslagna prisutjämningssystemet. Härigenom uppkommer en betydande nettomerkostnad för kraftindustrin och därmed för clkonsumenterna efter-

som elproduktion i oljekraftverken till helt övervägande del ligger i områ-

den där transportbidrag ej skall utgå (södra och mellersta Sverige samt Norrlands kustland). Beträffande cargoleveranserna. som svarar för större delen av kraftindustrins oljetillförsel, har utredningens sakkunnige, Bo Jönestedt, i särskilt yttrande framhållit att det rent principiellt måste betraktas som oskäligt att cargoinköp, som utgör det mest rationella sättet att anskaffa olja och för vilka ortstillägg inte är tillämpliga, skall drabbas av en

kostnad som syftar till att minska totalkostnaderna på oljan för andra

kategorier och konsumenter.

3.6. Länsstyrelsen i Jönköpings län

Det reducerade ortstillägget skall enligt utredningens förslag vara geografiskt avgränsat till att endast omfatta västra Svealand och Norrlands inland. Detta skulle medföra att kommunerna Nässjö, Eksjö, Aneby,

Sävsjö och Vaggeryd tillsammans med sju andra kommuner i syd- och mellansverige fick landets dyraste eldningsolja.

16 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 230

3.7 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Utredningen föreslår att man ser över den ortsförteckning som används för de nuvarande ortstilläggen. Länsstyrelsen tillstyrker detta, men anser att en Översyn även bör göras på regional nivå. Det finns orter som har ett

högre ortstillägg än andra trots att de kommunikationstekniskt ligger närmare införselhamnen.

3.8 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

För att täcka de kostnader som maximeringen av ortstillägget medför föreslås en generell avgilt på 75 öre per m? eldningsolja och dieselbrännolja.

När det gäller denna maximering av ortstilläggen är länsstyrelsen tveksam till om den enbart skall gälla för orter inom det inre stödområdet och orter i västra Svealand med höga ortstillägg.

I Skaraborgs län är det 9 av 16 kommuner som helt eller delvis ligger

inom det område som för närvarande har ett ortstillägg överstigande 44 kr./ mm". Av dessa kommuner har Gullspång, Karlsborg och Töreboda av

länsstyrelsen tidigare föreslagits ingå i stödområde. Det är väsentligt att

företagens konkurrenskraft inte försämras i just detta område. Detta blir fallet om ortstilläggen är bland de högsta i landet och i princip tillåts höjas i

obegränsad utsträckning i en framtid. Länsstyrelsen föreslår att den maximigräns på 44 kr./m? som utredning-

en förordar skall gälla hela landet samt att den särskilda transportavgiften anpassas till detta.

3.9 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

I utredningens s. k. maximeringsalternativ, som länsstyrelsen säledes i

stort förordar, bör beträffande den geografiska avgränsningen särskilt understrykas vikten av att låta utjämningsåtgärderna omfatta även de sju kommuner inom stödområde 5 och 6 (däribland Änge och Sollefteå kommuner) som för en mindre andel av sina orter har transpontillägg över den föreslagna maximinivån. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen från regionalpolitiska synpunkter om ortstilläggen behöver maximeras inom samtliga

föreslagna kommuner i västra Svealand, där 16 av 20 kommuner ingår i stödområde 2, 3 och 4.

Beträffande industrins cargoleveranser av olja vill länsstyrelsen i maximeringsalternativet föreslå en regional differentiering. Cargolevererad olja till hamnar i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län bör

undantas från utjämningsförfarandet. Detta kan ses som en begränsad men ändå viktig åtgärd för att utjämna rådande regionala obalanser i landet. De

administrativa svårigheterna på grund härav torde vara mycket begränsa-

de. Eventuellt merarbete liksom övriga nya arbetsuppgifter till följd av reformen kunde för Norrlandslänens del huvudsakligen utföras inom ra-

men för en förstärkning med två nya tjänster vid norra distriktskontoret inom riksskatteverket. Genom en obetydlig höjning av föreslagen tran-

sportavgift skulle statsverkets kostnader för detta täckas in.

3.10¶Länsstyrelsen i Västerbottens län

Likaså tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om att samtliga kommuner i länets inland omfattas av utjämningen.

Prop. 1979/80: 109 Lr '

3.11 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Enligt utredningen kommer de oljeleveranser som sker till industrin i

företagens egen regi att undantas från utjämningssystemet. Kustbaserade exportindustrier drabbas härigenom inte av fördyringar vilket givetvis är

positivt för stäl- och massaindustrin i länet. För inlandsbaserade industrier

som köper olja I cargoform föreslås bemyndigande för regeringen ati föreskriva rätt till transportbidrag. Länsstyrelsen anser att detta bemyndigande bör nyttjas till fördel för den norrbottniska gruvindustrin med tanke på den konkurrensnackdel de höga landtransportkostnaderna utgör.

3.12 Svenska handelskammarförbundet

Förbundet kan dock ej biträda förslaget till reformens finansiering. Förslaget innebär visserligen en ganska blygsam kostnadsökning för oljeförbrukarna I dagsläget, men det är principiellt felaktigt att kostnader för en

regionalpolitisk åtgärd ska fördelas på det föreslagna sättet.

Förbundet anser att finansieringen av reformen, i likhet med det re-

gionalpolitiska transportstödet, lämpligast sker över statsbudgeten. Här-

igenom uppnås också möjligheten att göra en avvägning mellan anslagen till de olika formerna av regionalpolitiska åtgärder. Ett system med en subvention över statsbudgeten skulle dessutom ha den fördelen att de totala kostnaderna för reformen lättare kan utläsas.

3.13 Svenska kommunförbundet

Dock bör kostnaderna för de lokala transporterna i samband med cargoolja beaktas vid utjämningen.

3.14 Norrlandsförbundet

Vi anser det vidare helt felaktigt att — enligt utredningens förslag — försäljning av dieselbrännolja över pump skall drabbas av ökad kostnad. Till skillnad mot utredningen anser förbundet, att den geografiska av-

gränsningen beträffande maximeringsalternativet skall gälla hela kommuner och inte vissa orter inom en kommun. Det innebär att samtliga

kommuner inom stödområde 5 och 6 bör innefattas av utjämningsätgär-

derna. Vi ifrågasätter från regionalpolitiska synpunkter om ortstilläggen behöver maximeras inom samtliga föreslagna kommuner i västra Svcealand, där 16 och 20 kommuner ingår i stödområde 2, 3 och 4.

Beträffande oljeleveranser (cargo) som sker till industrier vill förbundet föreslå en regional differentiering. Cargolevererad olja till hamnar i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län bör undantas

från utjämningsförfarandet. I det fall en totalutjämning av transporttilläggen skulle komma ifräga tillstyrker förbundet utredningens förslag om

undantag för cargoleveranser.

3.15 Sveriges fiskares riksförbund

Skulle utredningens förslag genomföras innebär det en ökad kostnad för i stort sett alla Sveriges fiskeföretag. Vi anser det principiellt fel att belasta fisket med ökade kostnader när näringen befinner sig i en situation där

stödåtgärder från samhällets sida måste till för att öka lönsamheten. — — —

Prop. 1979/80: 109 232

Vi hävdar även med det ovan sagda som bakgrund att man bör försöka finna vägar att hålla fisket utanför ett eventuellt kommande system. Den

tänkta avgiften på 75 öre per kubikmeter har en, som utredningen påpekar,

relativt liten betydelse för de flesta bränsletörbrukare men för ett fiskeföretag med en stor bränsleförbrukning kan det ändå bli en betydande belastning.

Sveriges fiskares riksförbund föreslår att om en utjämning av ortstilläggen skall genomföras skall det ske på ett sådant sätt att fisket inte drabbas av ökade kostnader. Detta kan enligt vär mening ske på två sätt:

1) Fisket lämnas utanför systemet.

2) Finansieringen sker via statskassan.

3.16 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

Utredningen anser vidare att de 12 kommuner "i allmänhet har tillägg som endast obetydligt överstiger maximibeloppet”” samt ”dessutom ligger förbrukningstalen för uppvärmning på grund av klimatförhällandena i genomsnitt något lägre än i de nordligare kommunerna”.

SABO kan inte instämma i dessa påståenden. I utredningen har mycket

riktigt noterats att Laxå har ett tillägg på 52 kr. per m' i tillägg. Till saken hör också att Nässjö och Östersund ligger på samma höjd över havet (300 m). Vinterförhållandena i Nässjö kan säkerligen jämställas med celler vara

”sämre” än åtskilliga av de 49 orter som ingår i utjämningen av ortstillägg. Den eftersträvade rättviseaspekten uppnås således endast till en del genom förslaget. — — — Genomförs en utjämning anser vi det vara befogat att

samtliga orter i landet som har pristillägg över en vald maximinivå bör få del av utjämningen.

3.17¶Hyresgästernas riksförbund

Även cargoleveranser bör omfattas av utjämningen.

4¶Utjämningens administration

4.1 Statistiska centralbyrån

SCB vill i detta sammanhang, liksom med anledning av den tidigare utredningen, nämna de underlag för kontroll och skälighetsbedömning som verket kan bidra med vid den periodvisa översynen av dessa belopp.

SCB beräknar numera i sin reguljära produktion årligen pris- och volym-

indexar för vrkesmässiga lastbilstransporter. Dessa indexar anger prisutvecklingen per tonkilometer för transporterna totalt och för enskilda varuslag. F.n. publiceras endast en totalindex för fastbilstransporterna. Men beräkningar finns för enskilda varuslag, däribland mineraloljor och mineraloljeprodukter. Möjligheter finns även till fördelning av transporterna på olika transportavstånd som kan vara av intresse i detta sammanhang.

SCB beräknar även en faktorprisindex för lastbilstrafik. Denna index,

som utgör en delindex i entreprenadindex (H 63) och främst avser kortväga

transporter av byggnadsmaterial m. m., grundas på en sammanvägning av ett antal kostnadsfaktorer. som hämtas ur annat prismaterial. Sålunda ingår exempelvis löner, reparation och värdeminskning. administrations-

kostnader, skatter. SCB är för sin del beredd att vid behov utveckla en faktorprisindex som omfattar även långväga lastbilstransporter av oljor.

Prop. 1979/80: 109 tu ' 2

4.2 Riksskatteverket

Utredningen föreslår att den transportavgift (75 öre per m') som behövs för att täcka kostnaderna för transportbidragen skall tas ut i samband med uppbörden av energiskatt på bränslen. Den som är registrerad hos RSV som skattskyldig för energiskatt på bränslen avger förutom energiskatte-

deklaration även deklaration för särskild beredskapsavgift för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Kontrollen av tränsportavgiften kan därför kopplas ihop med den energiskattekontrolt och den kontroll av beredskapsavgift som sker. Utredningens förslag att avgiften skall tas ut på all dieselbrännolja. alltså även den som säljs från pump. innebar att kon-

trollen blir relativt enkel.

De regler som medför rätt till transportbidrag sammanfaller inte helt med de regler som gäller för skyldigheten att betala transportavgift. varför vissa extra kontrollåtgärder fordras. Den del av dieselbrännoljan som levereras med ortstillägg bör enligt utredningens mening omfattas av utjämningen.

medan transportbidrag inte skall utgå för olja som omfattas av zontilläggs-

systemet. Detta måste uppmärksammas i samband med kontrollverksamheten. Slutligen måste särskilt kontrolleras, att den transportbidragsberät-

tigade oljan verkligen levereras till förbrukare inom bidragsberättigade

områden och att transportbidrag inte utgår för olja som levereras till andra

områden. Eftersom de elva rikstäckande oljeföretagen svarar för den do-

minerande delen av oljeförsörjningen kan en stor del av kontrollen förläggas dit. Med tanke på den redovisningsstandard, som dessa företag har. bör man inte befara att det föreslagna systemet i dessa delar medför allt för stora kontrollproblem. Detta innebär självfallet inte att man kan underläta att uppmärksamt följa upp bidragssidan. När det gäller inte rikstäckande leverantörer av transportbidragsberättigade oljor torde redovisningsstandarden variera och uppvisa stora brister bl. a. hos vissa leverantörer. som inte är registrerade hos RSV.

Utredningen har beräknat kostnaden för den statliga administrationen av

det geografiska maximeringsalternativet till ca 400000 kr. per är, varav ungefär hälften faller på statens pris- och kartellnämnd och hälften på

RSV.

Enligt RSV:s uppfattning kan kostnaden för administration och kontroll komma att överstiga utredningens beräkningar. För det merarbete som

uppstår inom RSV föreligger behov av två helårsrevisorer på fältet och en halv årsarbetskraft för hanteringen av deklarationer för transportavgift och

ansökningar om transportbidrag.

4.3 Näringsfrihetsombudsmannen

I fråga om administrationen av det nu föreslagna utjämningssystemet har av NO tidigare framförda synpunkter på bl. a. lämnande av Icveransuppgifter beaktats genom att mindre leverantörer ska kunna lämna leverans-

uppgifter direkt till RSV och inte behöva gå genom konkurrerande oljebo-

lag.

4.4¶Statens pris- och kartellnämnd

SPK har i sin anslagsframställning för budgetåret 1980/81 konstaterat att det finns väsentliga krav på nämndens prisövervakande och utredande verksamhet vilka inte kan tillgodoses inom ramen för befintliga resurser.

Prop. 1979/80: 109 234

De begränsade personella resurserna som stätt till nämndens förfogande har inneburit att en effektiv övervakning inte har kunnat upprätthållas på alla för konsumenten viktiga varu- och tjänsteområden. Resursbrist förekommer på så angelägna områden som bostäder, olja, träunsporter, kommunala taxor och avgifter samt frukt- och grönsaker. Mot den bakgrunden är det en absolut förutsättning för nämndens medverkan i det föreslagna utjämningssystemet att erforderliga resurser ställs ull nämndens förfögande. Nämnden har beräknat att det merarbete som skulle följa med ett utjämningssystem av föreslagen typ kräver ett resurstillskott hos SPK med en byrådirektör I lönegrad F 15 till en kostnad — inklusive följdkostnader - av 145000 kr. per är. För vissa beräknings- och skrivarbeten krävs härutöver en halvtidsanställd assistent i lönegrad F 5 till en ärskostnad av 55000 kr. Sammanlagt erfordras för SPK:s medverkan i utjämningssyste-

met säledes ett resurstillskott med minst 200000 kr. per är.

4.5 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

För att undvika de särskilda administrationskostnader som av utredningen beräknas till 400 ikr/år. föreslär länsstyrelsen att den tilltänkta transportavgiften inräknas i grundpriset. Redan nu täcks ju en del av transportkostnaderna in av grundpriset då ortstilläggen är schablonberäknade och enbart svarar för en del av kostnaderna.

4.6 Lantbrukarnas riksförbund

Enligt förbundets uppfattning är det nödvändigt att ett utjämningssystem

sker i former så att fördyrande administration undviks. Mot den bakgrunden vill förbundet föreslå att i första hand övervägs möjligheterna till utjämning i oljebranschens regi. i andra hand en utjämning via energiskat-

tesystemet. Differentiering av fordonsskatten kan användas för att utjäm-

na vissa transportkostnader.

5¶Zontillägg

5.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten delar utredningens bedömning att någon utjämning avseende de nuvarande zontilläggen ime är påkallad.

5.2 Kammarrätten i Sundsvall

Däremot har någon utjämningsåtgärd inte funnits påkallad när det gäller

zontilläggen på drivmedel. Kammarrätten finner ingen anledning till in-

vändningar mot detta. De små prisskillnader zontilläggen medför ger inte

anledning till åtgärder. 1 synnerhet som det i systemet faktiskt redan inrymmes en viss utjämning.

5.3 Näringsfrihetsombudsmannen

De i dag förekommande ortstilläggen på eldningsolja synes i stort spegla faktiska skillnader i transportkostnader. Zontilläggen på drivmedel är däremot schablonmässiga och tar endast i begränsad omfattning hänsyn till

Prop. 1979/80: 109 235

skillnader i transportkostnader. En viss utjämning kan därför sägas ha sket beträffande zontilläggen och NO delar utredningens bedömning att zontilläggens ekonomiska betydelse för normalbilisten är av sådan marginell betydelse att ytterligare utjämning och därmed följande administration inte för närvarande kan anses påkallad.

5.4 Statens pris- och kartellnämnd

De zontillägg som tas ut för att täcka kostnaden för transport av bensin

inom landet utgör en liten del av det totala priset. En utjämning genom en sänkning av tillägget i zon 2 från 2 till I öre per liter skulle innebära en

prissänkning med mindre än en halv procent. I utredningen redovisas att

årskostnaden i form av zontillägg för bilägare kan beräknas till ca 15 kr. i zon 1 och till ca 30 kr. i zon 2, utgående från en genomsnittlig ärlig körsträcka på ca I 300 mil. Bensinkonsumenten har vanligen större möjlighet än eldningsoljekonsumenten att själv bestämma över sin konsumtion. SPK instämmer därför i utredningens uppfattning att det för närvarande inte finns skäl att utjämna zontilläggen på bensin.

5.5 Konsumentverket

Utredningen lämnar inget förslag beträffande utjämning av zontilläggen på bensin. Enligt konsumentverkets uppfattning bör zontilläggen utjämnas. Priset på bensin är till följd av zontillägget högre i inlandet och högst i områden som nära sammanfaller med de regionpolitiska stödområdena 5 och 6. I dessa områden kan avständen till arbetsplatser och olika serviceutbud vara mycket stort.

Administrationen av ett utjämningssystem enligt de olika alternativ som

skisserats skulle emellertid inte stå i rimlig proportion till zontilläggens

hushållsekonomiska verkningar. De tillämpade zontilläggen är mycket schablonmässigt beräknade, och återspeglar endast i begränsad utsträckning kostnaderna för transporten till återförsäljarna.

Tidigare har ett mer differentterat system för zontillägg tillämpats. För att utjämna prisskillnaderna mellan olika delar av landet slopade OK 1967 de tre högsta zontilläggen samtidigt som 0-zonen utvidgades. Övriga oljebolag anpassade sig till denna förändring. Mot bakgrund av detta anser konsumentverket att SPK närmare bör undersöka möjligheterna att även slopa återstående zonindelning.

Konsumentverket vill avstutningsvis framhälla att prisökningen till följd av zontilläggen har begränsad betydelse för förbrukarna i glesbygd. Betydligt viktigare ur konsumentpolitisk synpunkt är att det finns ett välförgrenat nät av försäljningsställen för drivmedel på landsbygden. Därför är det angeläget att tillräckliga resurser avsätts för att samhället genom bl. a. planering, vidgning av servicefunktioner i glesbygdshandeln samt direkta

stödinsatser verkar för att inköp av drivmedet kan göras med rimliga

transportuppoffringar för konsumenter bosatta i glesbygd.

5.6 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Beträffande bensinpriserna förordar utredningen inte någon förändring

av nuvarande system beroende på frågans ringa ekonomiska betydelse. Länsstyrelsen delar denna bedömning.

Prop. 1979/80: 109 236

5.7 Länsstyrelsen i Gotlands län

Vid pumpförsäljning av dieselbrännolja och bensin indelas lundet med utgångspunkt från importhamn och deras närmaste omland i tre zoner. 0zon. I-zon och 2-zon. Hela Gotland tillhör 2-zon, — — —

Föreliggande förslag innebär ej att de nu missgynnade gotländska företa-

gen och konsumenterna för bättre villkor. — — — Länsstyrelsen — -- — unser alt en lotal utjämning vad avser priset på oljeprodukter bör komma

till stånd.

5.8 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Utredningen har granskat olika möjligheter att minska verkningarna av de nuvarande orts- och zontilläggen. Utredningen konstaterar att det inte finns någon anledning till förändring när det gäller zontilläggen. Länssty-

relsen biträder denna åsikt.

5.9 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Tilläggets relativa andel av det totala priset minskar i takt med oljepri-

sernas ökning. Landet har tidigare vart indelat i sex priszoner vilka

numera är reducerade tll tre. Länsstyrelsen vill därför förorda att upphä-

vande av zontilläggen tas upp till förhandling med bensinbolagen i samband med förhandlingar mellan staten och bensinbolagen om höjning av bensinpriset.

5.10 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Vid nuvarande zontillägg på drivmedel skulle en utjämning som innefat-

tar dessa vid en körsträcka på 1500 mil motsvara en kostnadssänkning på

15 kronor per år i 2-zon. Jämfört med ortstilläggen på oljeproduktier har zonindelningen för drivmedel väsentligt mindre betydelse för hushåll och företag i länets inland.

5.11 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser därför att en fullständig utjämning av ortstilläggen bör ske i enlighet med det alternativ som redovisats av utredningen. Aven

zontilläggen bör utjämnas på motsvarande sätt.

5.12 Landstingsförbundet

Förbundets styrelse finner det naturligt, att en fullständig utjämning sker av tilläggen för såväl eldningsoljor som bensin och dieselbrännolja.

5.13¶Sveriges köpmannaförbund

Utredningen fastslår emellertid att de nuvarande orts- och zontilläggen

har en relativt liten ekonomisk betydelse för förbrukarna. Man anser t.o.m. att effekterna av en utjämning av zontilläggen på bensin och diesel-

brännolja är så små att en sådan utjämning är onöding med hänsyn till de obetydliga fördelar det skulle medföra. I detta avseende delar Sveriges

köpmannaförbund utredningens ställningstagande. Ett slopande av zontill-

Prop. 1979/80: 109 237

läggen skulle inte innebära några mer betydelsefulla förbättringar, efter-

som merkostnaden per konsument och år inte uppgår till mer än 15 å 20 kronor med nuvarande system.

f utpräglade glesbygdsområden, där befolkningsundertlaget och därmed köpkraften är otillräcklig för att detaljhandeln annars skall kunna erbjuda en tillräcklig kommersiell service kombinerar ofta detaljhandeln det traditionella serviceutbudet med olika förmer av annan service. Många av våra

medlemmar säljer drivmedel till fordon [från singelanläggningar i anslutning till sina butiker. I stället för att fundera över Zonindelningen är det för oss mera angeläget att söka förbättra marginalstrukturen för våra medlemmar

och att säkerställa att dessa även långsiktigt får tillgång till drivmedel för vidareförsäljning. De problem vi primärt har för ögonen — den långsiktiga varuförsörjningen i glesbygd och därmed också arbets- och lönsamhetssi-

tuationen för främst lundhandeln — kräver andra insatser av mer samhällsövergripande natur.

5.14 Oljekonsumenternas förbund

Enligt vårt bedömande har efter den utveckling som skett inom bensin-

stationsetablering och indragning av försäljningsställen i glesbygd skapat

andra konkurrensförhällanden än de som rådde när zontilläggen 3, 4 och 5

slopades 1967.

Nyetablering speciellt i fråga om nya lägprisstationer sker i första hand

inom importhamnarnas näromräden och mer sällan i glesbygd. Företag

som driver denna etableringspolitik slipper utlämna de dyrare längre trans-

porterna i sitt bensin/dieselpris.

Till lägre transportkostnader kommer också att etablerings- och drift-

kostnader för bensin/dieselanläggning med som regel läg omsättning ej heller behöver finansieras av totalkostnaderna.

Vårt förslag för rättvisare bensin/dieselhandel är att områden med ortstilläggsutjämning erhåller översyn och att ytterligare differentiering av

zontilläggen sker som motsvarar utjämningen i likhet med ortstiltlägg.

£.15 Lantbrukarnas riksförbund

LRF förordar — — — ett borttagande av de speciella orts- och zontiltäggen eller effekterna av dessa — — —

Riksförbundet vill samtidigt uppmärksamma behovet av ytterligare åt-

gärder beträffande bränsle och drivmedelsdistribution i glesbygderna. Mel-

lan I januari 1977 och I januari 1978 hade antalet försäljningsställen för drivmedel reducerats trån 5 118 till 4906 enheter. Den största nedgången har skett inom gruppen singelanläggningar som under 1977 minskade med ett hundratal anläggningar. Det behöver även uppmärksammas att problem

uppstått för de ca 600 livsmedelsaffärer i glesbygderna som tidigare köpt sina bensinpumpar från oljebolagen då dessa för 5—6 år sedan genomförde

en omfattande strukturrationalisering. Av de 600 torde i dag finnas 400— 500 märkeslösa singelpumpar kvar. Många av dessa har fått problem genom att oljebolagen börjat slopa de rabatter på I11—12 öre som normalt

ges till återförsäljaren. Genom detta har drivmedelsförsörjningen i glesbyg-

den försvårats ytterligare samtidigt som ett bortfall ofta medför att kun-

derna för att skaffa drivmedel måste åka till närmaste tätort varvid även övriga förnödenheter inköps där. Genom detta har lanthandelns kundun-

derlag ytterligare urholkats.

Prop. 1979/80: 109 238

ERF förordar att statsmakterna i sina överläggningar med petroleumhandeln försöker åstadkomma någon form av samhällskontrakt varvid glesbygdens drivmedels- och oljeförsörjning garanteras. — — —

Grundprincipen bör enligt ERF:s uppfattning vara att tillgången till sysselsättning och service samt kollektiva kommunikationer på orten skall läggas till grund för ett utjämningssystem. De subventioner som storstadsbefolkningen och andra större tätorter får via satsningen på kollektiva kommunikationer bör kompenseras genom motsvarande stöd till enskilda transporter i glesbygdsområden där inte kollektivtrafiken på ett tillfredsställande sätt kan sköta transporterna.

5.16 Norrlandsförbundet

En utjämning av zontilläggen på bensin och dieselolja har inte ansetts påkallad med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför. Utredningen beräknar merkostnaden per år i zon I till 15 kronor och i zon 2 till 30 kronor. Den faktiska skillnaden för konsumenten blir dock avsevärt större mellan kust och inland och mot bakgrund av att bensin- och dieselfordon i många fall är det enda kommunikationsmedel som finns att tillgå i inlandet. Från rättvisesynpunkt borde även denna skillnad uträmnas.

5.17 Svenska taxiförbundet

Förbundet delar således utredningens mening, att en utjämning av zontillläggen på bensin och dieselbrännolja inte är påkallad med hänsyn till de

små prisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför.

5.18 Motormännens riksförbund

I yttrande 1975-09-22 över SPK:s förslag till upphävande av regionala och lokala prisskillnader på oljeprodukter i konsumentledet förklarade M

att förbundet i princip inte hade att erinra mot förslaget såsom det presen-

terades i SPK:s utredning.

Detta tidigare ställningstagande till trots vill M i dag biträda vad utredningen säger om utjämning av zontilläggen för bensin och dieselbrännolja, nämligen att med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande tilläggen medför — en årlig kostnad på ca 30 kr. i nuvarande 2-zon jämfört med 0-zon för genomsnittsbilisten — anses en utjämning inte påkallad.

5.19 Kungliga automobil klubben

KAK anser i princip att priserna på motorbrännolja bör vara enhetliga

över hela landet. vilket också framgår av KAK:s yttrande över SPK:s

förslag till teknisk lösning av prisutjämningsfrågan 1975. Det kan därför synas orättvist att bilägarna i glesbygd, vilka förvisso har det största

behovet av bilen som fortskaffningsmedel, skall belastas med ett högre drivmedelspris. Å andra sidan drabbas bilisterna i I-zonen av så många

andra kostnader att totalkostnaden för fordonets utnyttjande inom detta område i många fall blir högre än inom glesbygdsområdena. Utredningen

har också framhållit att de regionala prisskillnaderna på drivmedel har

mycket liten betydelse för bilisterna.

Prop. 1979/80: 109 239

Mot bakgrund av detta och de övriga motiv som utredningen framlagt anser sig KAK därför icke böra motsätta sig utredningens förslag att bibehålla nuvarande regler.

5.20 Motorförarnas helnykterhetsförbund

Pet kan förefalla rimligt att kostnader för bilinnehav inte skall vara

beroende av konsumentens hemvist. Å andra sidan förekommer i samhället en mängd prisskillnader på förnödenheter av olika slag, som är beroen-

de av transportkostnader. konkurrensförhållanden inom orten m. m. Effekten och nödvändigheten av prisutjämnande åtgärder kan i vissa fall ifrågasättas. När det t.ex. gäller en bilist kan pristilläggen i 1- och 2-zon medföra en mindre ökning av milkostnaden men kompenseras av lägre kostnader för annan förbrukning. Behovet av direkta ingrepp från myndigheterna i den lokala prisbildningen kan ifrågasättas också från den synpunkten att de områden, där prissänkning på petroleumprodukter skulle vinnas. i stor utsträckning sammanfaller med s. k. stödområden. där tokaliseringspolitiska ätgärder skall verka allmänt gynnande. När det speciellt

gäller drivmedel kan dock priserna på dessa ha en så väsentlig betydelse

för förbrukarna, att MHF anser att åtgärder i prisutjämnande syfte kan vara motiverade. Men härvid måste man förutsätta att de administrativa kostnaderna för regleringen kan hållas inom sådana gränser att förhöjningar av grundpriserna inte framtvingas.

5.21 Hyresgästernas riksförbund

Förbundet anser att konsumenter av ohka oljeprodukter solidariskt skall bära kostnaderna för transporter inom landet av respektive oljeprodukt och förordar därför en fullständig utjämning av orts- och zontilläggen.

5.22 Sveriges villaägareförbund

Vi har heller inget att invända mot att zontilläggen även i fortsättningen medför vissa regionala prisskillnader, ehuru av mindre natur.

Prop. 1979/80: 109 240

Innehåll

2. Utjämningsmetod sossoosseerseresrerersrrrsrrss ss ss ses sees 221 3. Utjämningens omfattning och finansiering oososssosssssssssssa 228 4. Utjämningens administraätiön oooosoos ses ser ere essss ss r reses 232 5. Zonullägg

Prop. 1979/80: 109 241

Bilaga 2.3

Förslag till

Lag med bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

18 Med olja avses I denna lag dieselbrännolja och eldningsolja.

28 Regeringen fär, om det behövs för att minska sådana prisskillnader på olja som förorsakas av att säljare tillämpar särskilda tillägg för sina transportkostnader förrstillägg). föreskriva det högsta ortstillägg som får

tas ut vid försäljning av olja till förbrukare inom de kommuner som anges i

bilaga till denna lag.

3 & Kompensation för sådana transportkostnader som en säljare inte kan

täcka till följd av föreskrifter om högsta ortstillägg skall lämnas till säljaren

i den utsträckning som regeringen föreskriver det. Kompensationen läm-

nas i form av ett särskilt bidrag (transportbidrag). I den mån regeringen så föreskriver lämnas transportbidrag också till förbrukare inom de kom-

muner som avses i 2 §. Regeringen får överlåta ät myndighet att meddela föreskrifter om transportbidrag.

Ansökningar om transportbidrag prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter rörande uppgiftsskyldighet i ärende om transportbidrag.

5 & Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om högsta ortstillägg.

I ringa fall döms inte till straft.

Denna lag träder i kraft den It januari 1981.

Prop. 1979/80: 109 242

Bilaga

Värmlands län Jämtlands län Eda Ragunda "Torsby Bräcke Hagfors Krokom Strömsund

Örebro län Are

Hällefors Berg Ljusnarsberg Härjedalen Nora Östersund Lindesberg Västerbottens län Väsmmanlands län Vindeln Norberg Norsjö Fagersta Storuman Sorsele Kopparbergs län Vännäs Vansbro Vilhelmina

Malung Asele Gagnef Dorotea

Leksand Lycksele Rättvik Orsa Norrbottens län

Älvdalen Arvidsjaur

Smedjebacken Arjeplog Mora Jokkmokk Borlänge Överkalix

Ludvika Övertorneå

Pajala Gävleborgs län Gällivare Ovanäker Haparanda Ljusdal Kiruna

Västernorrlands län Ange Sollefteå

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980