Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det genom ändringar i rättegångsbalken in— förs vidgade möjligheter för tingsrätterna att avgöra brottmål i den tilltala- des utevaro. Enligt förslaget skall en tingsrätt kunna döma inte bara till bö- ter utan även till villkorlig dom eller skyddstillsyn samt. under vissa förut- sättningar. fängelse i högst tre månader. trots att den tilltalade inte är när- varande vid huvudförhandlingen.

Den nya lagstiftningen föreslas träda i kraft den I juli 1982.

I Riksdagen NSI/82. I sunt/. Nr [05

• Sida 2
•  Original

Prop, 1981/82:105

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

lx)

Härigenom föreskrivs att 45 kap. 15 å och 46 kap. 15 & rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45 kap. 15 .5'

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet eller för han eljest talanjämtc åklagaren eller skall han höras i anled- ning av åklagarens talan. skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen. förclägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till hu- vudförhandlingen i stämningen el- ler genom särskild kallelse. lir/”ard- ras att han inställer sig personligen eller att han eljest kommer tillstä- des. förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande. mä förordnas att han skall hämtas till rätten. Med- delas ej föreläggande eller förord- nande som nu sagts. skall den till- talade erinras om att målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. ()m inställande av tilltalad. som är anhållen eller häk- tad. f'örordne rätten.

Den tilltalade skall kallas till hu- vudförhandlingen i stämningen el- ler genom särskild kallelse. Skall han infinna sig personligen eller krävs det att han på annat sätt är närvarande. skall rätten förelägga honom vite. Om det finns anled- ning att anta att den tilltalade inte skulle iaktta ett sådant föreläggan- de, får rätten förordna att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan målet enligt 46 kap. 15 ä' kont- ma att avgöras trots att den tilltala- de ltar inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit. skall han i kallelsen erinras om detta. Rätten förordnar om inställandet av den som är anhållen eller häktad.

(')m kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stad- gat.

46 kap. 15 52

Uteblir den tilltalade från rätte- gångstillfalle för huvudförhandling eller kommer han Iillstädes genom ombud. dåföreläggande meddelats honom att infinna sig personligen. skall rätten förelägga nytt vite eller förordna. att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Senaste lydelse l976: l l37. Senaste lydelse l964: 166. l .»

Uteblir den tilltalade från rätte- gångstillfälle "för huvudförhandling eller inställer" han sig genom ombud då han harförelagts att infinna sig personligen. skall rätten förelägga nytt vite eller förordna. att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82:105

Nuvarande lydelse

Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än bö: ter. må. om saken fin/tes kunna nöiaktigt utredas. målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit. sedan stänming delgivits honom. och fin- nes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit. även om kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades ute- varo.

Föreslagen lydelse

Kan saken utredas tillfredsstäl- lande. får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit. om

I. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. fängelse i högst tre månader. vill-. korlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder iförening. eller

2. den tilltalade. sedan stämning har delgetts honom. har avvikit el— ler håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvud- förhandlingen.

Ifall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstilljälle för huvudför- handling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åta- let efter det tidigare rättegångstill- fället utvidgats till att avse ytterli- gare gärning. får fängelse ädömas endast om anledning fanns att dö- ma till fängelse för de gärningar sattt åtalet avsåg innan det utvid- gades.

Med de påföljder som anges i andra stycket ] skall likställas för- ordnande enligt 34 kap. 1 5 första stycket ! brottsbalken . Detta gäller dock inte. om i samband med för- ordnandet villkorligt medgiven fri- het från fängelsestra ff skall förkla- ras förverkad i fråga om en straff- tid som överstiger tre månader.

1 fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den till- talade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrägor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

Denna lag träder i kraft den 1juli"l982.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/82:105 4

Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

-vid regeringssammanträde 1981 — 1 I — 26

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström. Friggebo. Dahlgren. Åsling..Söder. Johansson. Wirtén. Anders- son. Boo. Petri. Gustafsson. Elmstedt. Tillander. Ahrland

Föredragande: statsrådet Petri -

Lagrådsremiss om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den till- talades utevaro

1. Inledning

Rättegångsutrcdningcn (Ju 1977106) har till uppgift att se över rätte- gångsförfarandet vid allmän domstol. Översynen syftar till att göra fötfa- randet mera flexibelt och såvitt möjligt snabbare. enklare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan.

I en särskild promemoria har utredningen behandlat frågan om huvud- förhandling i brottmål i den tilltalades frånvaro. Bakgrunden är att det har blivit allt vanligare att huvudförhandlingar måste ställas in därför att den tilltalade inte infinner sig. Utredningen föreslår att en viss utvidgning sker av möjligheterna att ändå hålla huvudförhandling. Promemorian. som in— nehåller en redogörelse för gällande rätt. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekans- lern. riksåklagaren. domstolsverket. hovrätten över Skåne och Blekinge. hovrätten för Västra Sverige. Stockholms tingsrätt. Uppsala tingsrätt. Norrköpings tingsrätt. Sundsvalls tingsrätt. Umebygdens tingsrätt. Sveri- ges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges stats- åklagare och Föreningen Sveriges åklagare. Riksåklagaren har bifogat yt- tranden från överåklagarna i Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagar- distrikt. cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Värmlands. Gävleborgs och Västmanlands län samt chefsåklagaren i Västerås åklagardistrikt. En sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bi- laga 2.

• Sida 5
•  Original

'.II

Prop. 198l/82:105

2. F öredragandens överväganden

Det har på senare år blivit allt vanligare att förhandlingar vid domstolar- na måste ställas in därför att parter eller andra som kallats till förhandling- en inte inställer sig. Inställda domstolsförhandlingar medför stora kostna- . der både för samhället och för enskilda. Såvitt gäller brottmål är. ett vanligt skäl till att en huvudförhandling måste-ställas inatt den tilltalade inte infrn- ner sig. _ . .

F.n. får en tingsrätt enligt 46 kap. l5 & andra stycket rättegångsbalken (RB) hålla huvudförhandling i brottmål och avgöra målet i den tilltalades utevaro om det inte finns anledning att döma honom till annan påföljd än böter. En ytterligare förutsättning är att målet kan utredas nöjaktigt trots att den tilltalade inte är närvarande. Ett sätt att minska antalet inställda hu- vudförhandlingar i brottmål är att vidga möjligheterna att hålla huvudför- handling och avgöra målet trots att den tilltalade inte har infunnit sig.

Rättegångsutredningen har föreslagit att denna möjlighet utvidgas till att avse även påföljderna villkorlig dom. skyddstillsyn och fängelse i högst sex månader samt vissa kombinationer av dessa påföljder och av böter. Även förordnande enligt 34 kap. l 5 första stycket ] brottsbalken att tidiga- re ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet omfattas av förslaget. För att någon annan påföljd än böter och villkorlig dom skall kunna ådömas föreslår utredningen att vissa särskilda förutsättningar skall vara uppfyll- da. nämligen dels att den tilltalade tidigare har uteblivit från en huvudför- handling i målet. dels att han biträds av försvarare. Sistnämnda krav skall dock inte gälla om det är uppenbart att försvarare inte behövs.

Utredningens förslag har fått ett brett stöd bland remissinstanserna. Så- vitt gäller de föreslagna särskilda förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn och fängelse har dock flera remissinstanser ansett att sådana krav inte behöver ställas upp.

l-"ör egen del anser jag till en början att samhällsekonomiska skäl starkt talar för att möjligheterna att hålla huvudförhandling och avgöra målet i den tilltalades utevaro ökas. Genom att målen kanavgöras i stället för att huvudförhandlingen ställs in och sätts ut på nytt sparas betydande kostna— der för domstolarna. åklagare och försvarare samt för bevisning m.m. Även för enskilda uppkommer besparingar. t.ex. för-målsägande och vitt- nen som inte behöver inställa sig på nytt och drabbas avytterligare in- komstbortfall. Det är också från utredningssynpunkt angeläget att huvud- förhandlingen hålls och målet avgörs i så nära anslutning till brottet som möjligt. Detta gäller särskilt när muntlig bevisning åberopas. .Det finns an- nars risk för att målsägandes och vittnens minnesbilder av händelseförlop- pet försämras i alltför hög grad. . . .

Det linns således starka skäl som talar för en vidgad möjlighet för tings- rätt att avgöra mål trots att den tilltalade har uteblivit från-förhandlingen. Frågan är då vilken omfattning en sådan trtvidgning skall ha. Till en början

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82:105 6

kan framhållas att som grundförutsättning givetvis fortfarande måste gälla att utredningen i ansvarsfrågan ger tillräckligt underlag för en från rättssä- kerhetssynpunkt godtagbar dom.- Brister den förutsättningen. måste hu- vudförhandlingen ställas in och målet sättas ut på nytt. Vidare måste krä- vas att utredningen angående den tilltalades personliga förhållanden är till- räcklig för att påföljdsfrågan skall kunna bedömas.

Vad först gäller villkorlig dom kan framhållas att den påföljden är av fö- ga ingripande slag. Domstolarnas behov av information rörande den tillta- lades personliga förhållanden tillgodoses genom personundcrsökning i de fall då sådan har ägt rum och vidare genom de registerutdrag som finns till- gängliga i målet eller genom de uppgifter om den tilltalade som kommit fram under förundersökningen tjfr 2l och 2l a åå förundersökningskun- görelsen l947z948). ] ett stort antal fall torde det på ett tidigt stadium stå klart för domstolen att påföljden — vid fällande dom — blir villkorlig dom. Liksom remissinstanserna anser jag därför att det inte finns anledning att avstå från möjligheten att företa målet till avgörande och döma till villkor- lig dom i den tilltalades utevaro.

Det sagda gäller i stort sett även i fråga om skyddstillsyn. låt vara att den påföljden är av mer ingripande natur än villkorlig dom. Enligt lagen (l964:542) om personundcrsökning i brottmål får ingen dömas till skydds- tillsyn utan att personundcrsökning har ägt rum eller motsvarande utred- ning på annat sätt är tillgänglig (22 5). Man kan därför räkna med att även så snart skyddstillsyn kan vara aktuell. tillräcklig utredning angående den till- talades personliga förhållanden linns tillgänglig för domstolen.

Jag förordar därför att tingsrätterna nu ges möjlighet att döma till villkor- lig dom och skyddstillsyn trots att den tilltalade inte är närvarande.

När det gäller att döma till fängelse i "den tilltalades utevaro är en större restriktivitet befogad.

Jag vill emellertid erinra om att det före l964. då 46 kap. IS & RB fick sin nuvarande lydelse (se prop. 1964: 10). fanns möjlighet att ådöma även fri- hetsstraff då den tilltalande inte infunnit sig vid huvudförhandlingen. Den möjligheten torde ha utnyttjats i bl.a. erkända rattfyllerimål. där den enda utredningen utgjordes av blodprovet och där den tilltalade höll sig undan utan att kunna anses ha avvikit. Möjligheten att döma till frihetsstraffi den tilltalades utevaro torde dock ha använts relativt sparsamt.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att man nu åter öppnar möjlighet för tingsrätterna att i viss utsträckning döma till fängelse i den tilltalades utevaro. Det finns ett ganska stort antal jämförelsevis okompli— cerade mål av typ rattfylleri och misshandel. beträffande vilka det för på- följdsbestämningen inte alltid har så stor betydelse att den tilltalade är när- varande vid förhandlingen. Har det i ett sådant mål gjorts personundcrsök- ning fmns det knappast någon anledning att tveka'att döma till fängelse. om denna påföljd framstår som den lämpligaste. Även utan personundcr- sökning bör man i undantagsfall känna döma till fängelse i den tilltalades

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 105 7

utevaro om det är alldeles klart att den påföljden är den enda som bör kom- ma i fråga. Jag skall strax återkomma till frågan om eventuellt ytterligare förutsättningar för att få döma till bl.a. fängelse i den tilltalades utevaro.

Jag förordar alltså att det skall vara möjligt att döma även till fängelse i den tilltalades utevaro. Rättegångsutredningen har föreslagit att gränsen sätts vid fängelse högst sex månader. För egen del anser jag emellertid i likhet med riksåklagaren att gränsen lämpligen bör sättas vid fängelse tre månader. Härigenom begränsas i praktiken tillämpningen av den nya be- stämmelsen till de fall som man enligt det förut sagda avser att träffa. Man når också överensstämmelse med det fängelsestraff som högst får dömas ut i förening med skyddstillsyn.

När det gäller möjligheten att döma till skyddstillsyn och fängelse i den tilltalades utevaro har som nämnts rättegångsutredningen föreslagit ett krav på att den tilltalade tidigare har uteblivit från en huvudförhandling i målet. Flera remissinstanser har vänt sig mot att en sådan förutsättning ställs upp och har förordat att målet skall få avgöras redan vid det första förhandlingstillfället. En remissinstans har ansett att även villkorlig dom bör omfattas av den ytterligare förutsättningen medan en annan har menat att det för fängelse. men inte för skyddstillsyn. bör ställas upp en sådan förutsättning.

Som jag tidigare har framhållit är det ett grundläggande krav för att ett mål över huvud taget skall få tas till huvudförhandling och avgöras i den tilltalades utevaro att utredningen i målet ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom. Denna förutsättning påverkas inte i och för sig av det antal gånger den tilltalade har uteblivit. Med hän- syn till fängelsestraffcts ingripande natur får det emellertid anses lämpligt att möjligheten att döma till denna påföljd i den tilltalades utevaro begrän— sas till fall då den tilltalade genom att utebli från ett tidigare förhandlings- tillfälle har visat sin bristande vilja att delta i rättegången. Däremot bör skyddstillsyn kunna ådömas redan första gången den tilltalade uteblir.

Som en ytterligare förutsättning för att det skall vara möjligt att döma till skyddstillsyn eller fängelse i den tilltalades utevaro har rättegångsutred- ningen föreslagit att den tilltalade skall biträdas av en försvarare. dock inte om det är uppenbart att försvarare inte behövs. Flera remissinstanser an- ser att denna förutsättning inte är nödvändig.

121 kap. RB finns regler om förordnande av offentlig försvarare. Har den misstänkte inte utsett försvarare och kan hans rätt på grund av sakens bc- skaffenhet eller av andra skäl inte tillvaratas utan biträde. skall domstolen förordna en offentlig försvarare för honom. Är den misstänkte anhållen el- ler häktad. skall offentlig försvarare förordnas även i andra fall. om den misstänkte begär det (21 kap. 3 & tredje stycket RB). För unga lagöverträ- dare fmns särskilda regler i l l & lagen ( 1964: 167) med särskilda bestämmel- ser om unga lagöverträdare.

För egen del anserjag att om målets beskaffenhet inte i och för sig föran-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1981/82: 105 8

leder att offentlig försvarare förordnas bör inte den omständigheten att målet kan komma att avgöras i den tilltalades utevaro motivera ett sådant förordnande. Det åligger—ju såväl åklagaren som domstolen att självmant ta tillvara den tilltalades intresse. Rättegångsutredningens förslag i denna del skulle dessutom leda till att offentliga försvarare skulle komma att förord- nas i ännu större utsträckning än i dag. Detta skulle medföra ökade kostna- der för staten. något som inte är godtagbart i dagens ekonomiska läge. Det bör således inte i något fall ställas upp som ett särskilt krav för att målet skall få avgöras i den tilltalades utevaro att denne biträds av försvarare. Har en försvarare förordnats. skall denne givetvis vara närvarande vid för- handlingen.

Utredningens förslag att vissa kombinationer av böter. villkorlig dom. skyddstillsyn och fängelse får dömas ut i den tilltalades utevaro har godta- gits av de flesta remissinstanserna. Ävenjag biträder förslaget med den re- servationen att fängelse i mer än tre månader inte får dömas ut och att. om fängelse ingår i påföljden. den tilltalade måste ha uteblivit från ett tidigare förhandlingstillfälle.

Vad därefter gäller förordnande enligt 34 kap. l ä första stycket 1 brotts- balken att tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet. finns det anledning att framhålla att det i dessa fall ide tidigare målen oftast finns ett tillräckligt underlag för att avgöra påföljdsfrågan även i det aktuella målet. 1 det nya målet torde det därutöver finnas vissa personuppgifteri förunder- sökningsmaterialet. I många fall torde dessutom utgången i påföljdsfrågan vara given på förhand. Den tilltalades närvaro är således ofta inte nödvän- dig föratt ett förordnande av nyss angivet slag skall kunna meddelas. Möj- lighet bör därför öppnas för tingsrätterna att meddela sådana förordnanden trots att den tilltalade inte har infunnit sig.

Vad jag hittills har förordat föranleder" ändringar i 46 kap. 15 & RB. Frå- gan är om det behövs ytterligare ändringar i nämnda paragraf eller i RB i övrigt.

Enligt 46 kap. 15 & tredje stycket RB gäller att om den tilltalade har avvi- kit sedan stämning har delgetts honom och saken kan utredas nöjaktigt. får målet oberoende av påföljdsval avgöras trots att den tilltalade har utebli- vit. Detta gäller även om kallelse inte har delgetts honom. Rättegångs- utredningen har närmast i förtydligande syfte föreslagit vissa jämkningar av den bestämmelsen. Förslaget har inte mött någon erinran under remiss- behandlingen. Ävenjag biträder förslaget.

Enligt 21 kap. 2 & RB är en misstänkt i mål om allmänt åtal skyldig att in- finna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt. Detta gäller dock inte. om anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och hans närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. 1 mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen. om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen.

1 45 kap. 15 å andra stycket RB finns bestämmelser om kallelse till hu-

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82:105 9

vudförhandlingen. (.)m den tilltalade skall infinna sig personligen eller ge- nom ombud. skall rätten i kallelsen förelägga vite. ()m det finns anledning anta att han inte skulle iaktta ett sådant föreläggande. får rätten förordna att han skall hämtas till förhandlingen. Om ett sådant föreläggande eller förordnande inte meddelas. skall rätten i stället i kallelsen erinra den till- talade om att målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro.

Enligt rättegångsutredningen kan ändringar i 46 kap. 15 å RB göras i en- lighet med förslaget utan att 21 kap. 2 & RB samtidigt behöver ändras. Ut- redningen pekar på att detta leder till att den tilltalade ibland kommer att kallas till huvudförhandlingen vid äventyr av vite. trots att målet kan avgö- ras utan hinder av hans utevaro. Utredningen anser emellertid inte att det- ta är någon avgörande nackdel. Frågan om den tilltalades inställelseskyl- dighet bör enligt utredningen övervägas i ett större sammanhang. Utred- ningen avser att ta upp den i sitt kommande betänkande.

En remissinstans anser att 45 kap. 15 å RB bör ändras som en följd av ändringarna i 46 kap. En annan remissinstans anser att 21 kap. 2 & RB bör ändras så att kallelse enligt 45 kap. 15 å andra stycket RB kan utformas med hänsyn till möjligheten att avgöra mål i den tilltaladesutevaro.

För egen del anser jag i likhet med rättegångsutredningen attdet inte finns någon anledning att i detta sammanhang ta upp frågan om den tilltala— des inställelseskyldighet över huvud taget. Jag vill understryka att den nyss förordade möjligheten att i vidgad utsträckning avgöra mål i den tillta- lades frånvaro är ett av praktiska skäl betingat undantag från huvudregeln om personlig inställelse. Det är av olika anledningar önskvärt att den till- talade även i fortsättningen inställer sig personligen i så stor utsträckning som möjligt. 21 kap. 2 & RB bör alltså t.v. behålla sin nuvarande lydelse. Inte heller 45 kap. 15 å RB bör enligt min mening ändras i detta samman— hang. Som rättegångsutredningen föreslår bör emellertid den tilltalade i kallelsen informeras om att målet kan komma att avgöras även om han inte inställer sig.

1 51 kap. 19 & RB finns bestämmelser om bl.a. möjligheten för hovrätt att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Vid tillämpningen av dessa be- stämmelser torde ledning i viss utsträckning hämtas från 46 kap. 15 &. De nu förordade ändringarna lägger inte hinder i vägen för en fortsatt sådan tillämpning.

3. Ikraftträdande m.m.

Jag föreslår att lagändringarna får träda i kraft den I juli 1982. Några övergångsbestämmelser torde inte erfordras.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82:105 10

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inomjustitiedepartementet upp- rättats förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken . Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

5. Specialmotivering 46 kap. 15 ä

1 första stycket har gjorts några språkligajusteringar. Bestämmelserna i andra stycket avser endast de fall då den tilltalade inte infinner sig personligen vid huvudförhandlingen. För styckets tillämpning är det alltså utan betydelse om den tilltalade uteblir helt eller om han instäl- ler sig genom ombud.

1 stycket har under två särskilda punkter tagits upp de fall då målet får avgöras i den tilltalades utevaro. Som en allmän förutsättning gäller att sa- ken kan utredas tillfredsställande. (')rdet "tillfredsställande" har valts i stället för "nöjaktigt" utan att därmed någon saklig ändring är avsedd.

Beträffande punkten 1 kan hänvisas till den allmänna motiveringen. 1 punkt 2 behandlas det fallet att den tilltalade har avvikit eller håller sig undan på sådant Säll att han inte kan inställas till förhandlingen. Därmed avses dels de fall då den tilltalade bevisligen har avvikit. dels de fall då den tilltalade avsiktligt håller sig undan på sådant sätt att hämtning till förhand- lingen inte kan ske. Oaktsamhet är således inte tillräckligt i detta avseen- de. Däremot är det inte nödvändigt att den tilltalade har direkt syftat till att hålla sig undan. Även indirekt syfte och s.k. eventuellt uppsåt medför att regeln blir tillämplig. Av femte stycket i paragrafen framgår att målet i fall som avses i punkt 2 får avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kal- lelse till förhandling. l sak överensstämmer regleringen med vad som nu gäller.

När det gäller omfattningen av tingsrättens handlingsmöjligheter i nu av- sedda fall kan nämnas att det "redan av nuvarande regler anses följa att tingsrätten får handlägga och avgöra talan om enskilda anspråk i samband med huvudförhandling i brottmål i den tilltalades utevaro'. De nu föreslag- na rcglerna innebär ingen ändring i detta förhållande. Förslaget torde emel- lertid föra med sig att det blir vanligare än nu att en talan om enskilt an- språk prövas i den tilltalades utevaro samtidigt med ansvarsfrågan.

Regeln i tredje stycket gäller endast då fängelse skall ingå i påföljden.

' Olivecrona. Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl.. s. 332.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 105 ll

Den omfattar emellertid inte förordnande enligt 34 kap. l 5 första stycket 1 brottsbalken eller förverkande i samband därmed av villkorligt medgiven frihet. jfr fjärde stycket. Att en tilläggsstämning har delgivits den tilltalade mellan de båda rättegångstillfällena hindrar inte'att ett Fängelsestraff döms ut i den tilltalades utevaro vid det andra förhandlingstillfället. om ett så- dant straff skulle ha kommit i fråga även om tilläggsstämningen ej hade funnits.

Enligt fjärde stycket skall förordnande enligt 34 kap. l & första stycket 1 brottsbalken likställas med de påföljder som anges i andra stycket ] i före- varande paragraf. Det innebär att domstolen titan hinder av den tilltalades utevaro får förordna att en tidigare ådömd påföljd som avser villkorlig dom. skyddstillsyn eller fängelse skall avse ett nytt brott. Ett sådant för- ordnande kan meddelas även om ett tidigare ådömt fängelsestraff översti- ger tre månader och även om den tilltalade inte tidigare har uteblivit.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört bör framhållas att ett förordnande att tidigare ådömd påföljd skall avse även ny brottslighet bör kunna omfatta även särskilda åtgärder som får förenas med ett sådant för- ordnande. Detta får anses följa utan att uttrycklig föreskrift därom tas in i RB. Något hinder för tingsrätten att därvid besluta om förverkande av vill- korligt medgiven frihet för den som tidigare har dömts till fängelse förelig- ger således inte (34 kap. l 6 första stycket [ och 4,5 brottsbalken). l sakens natur ligger dock att det inte bör komma i fråga att meddela ett sådant be- slut i den tilltalades utevaro. om lång tid återstår att avtjäna av det tidigare fängelsestraffet. Ett riktmärke kan därvid vara att den tid som återstår att avtjäna normalt inte bör överstiga tre månader. Inte heller bör domstolen med stöd av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (l98lz2l |) om ändring i brottsbalken förordna om minsta tid för fortsatt anstaltsvård be- träffande den som undergå'r internering. Det synes emellertid överflödigt att ange detta i lagtexten.

Som en remissinstans har framhållit innebär den nu föreslagna reglering- en inget hinder mot att en villkorlig dom eller skyddstillsyn. som har ådömts i den tilltalades utevaro. i en senare rättegång undanröjs och att på- följden då bestäms till ett frihetsstraff.

6. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken . '-

7. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 105 F!

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde "

l982—Ol —08

Närvarande:justitierådet Fredlund. regeringsrådet Brodén.justitierådet Palm.

Enligt lagrådet den [4 december [98] tillhandakommet utdrag av proto- koll vid regeringssammanträde den 26 november l981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet beslutat in- hämta lagrådets yttrande över l'örslag till lag om ändring i rättegångsbal- ken.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av byråchcfen Anders Eriksson.

Förslaget föranleder följande yttrande.

Det remitterade förslaget Lagrådet:

[ fråga om möjligheterna att avgöra ett mål i underrätt. när den tilltalade avvikit. föreslås ingen saklig ändring i vad som gäller nu. Under förutsätt- ning att stämningsansökningen blivit delgiven och att saken kan utredas tillfredsställandc får huvudförhandling hållas och dom meddelas i den till- talades utevaro oavsett brottslighetens art och påföljden. Närmast som ett förtydligande föreslås. att bestämmelsen skall gälla också när den tilltalade håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhand- lingen. Enligt motivuttalanden när bestämmelsen kom till bör den tilläm- pas endast med stor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen att ett avvikande föreligger (se NJA 11 1943 s. 589). l konsekvens härmed bör för bestämmelsens tillämpning uppställ'as kravet. att det skall klart framgå av utredningen att den tilltalade håller sig oåtkomlig i syfte att försvåra eller omöjliggöra rättegången. Mot den bakgrunden är det tvek- samt. om uttalandena i remissen angående indirekt och s.k. eventuellt upp- såt bör läggas till grund för tillämpningen. Det kan också sättas i fråga om det straffrättsliga uppsåtsbegreppet skall anses i dessa avseenden ha någon motsvarighet när det gäller rent processuella bestämmelser.

För de fall avvikande — eller Ulndanhållande — inte kan konstateras och det alltså. när den tilltalade uteblivit. i och för sig finns skäl att tro. att en hämtning skulle kunna genomföras. innebär förslaget en avsevärd utvidg- ning i möjligheterna att ändå genomföra huvudförhandling och döma i må- let. Målet skall sålunda få avgöras inte bara när som nu enbart böter kom- mer i fråga, utan också när påföljden kan bli fängelse upp till tre månader. villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Med de

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82:105 l3

nämnda påföljderna likställs ett förordnande enligt 34 kap. l & första stycket ] brottsbalken. I den föreslagna lagbestämmelsen förutsätts, att det inte får finnas anledning att döma till annan påföljd. dvs. fängelse un- der längre tid än tre månader eller överlämnande till särskild vård. Som all- män förutsättning skall alltjämt gälla, "att utredningen i ansvarsfrågan ger tillräckligt underlag för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar dom". Uttrycket att saken skall kunna utredas nöjaktigt har. utan att någon ändrad betydelse är aVSedd. ersatts med att saken skall kunna utredas till- fredsställande. '

Förslaget motiveras av samhällsekonomiska hänsyn. Departementsche- fen hänvisar till de besparingar som kan göras i olika avseenden inom rätts- väsendet. om mål kan avgöras i större utsträckning i stället för att huvud-- förhandlingen ställs in. Det framhålls också som angeläget. att ett brottmål avgörs i så nära anslutning till brottet som möjligt.

Bestämmelserna om avgörande i den tilltalades frånvaro och om den till- ' talades skyldighet att infinna sig personligen fick sin nuvarande lydelse ge- nom lag den 20 mars l964 som trädde i kraft i samband med införandet av brottsbalken. Reglerna dessförinnan hade gett en vidare ram. Avgörande fick då — om saken ktrnde utredas nöjaktigt — ske när högst fängelse kun- de följa på brottet. Den obligatoriska inställelseskyldigheten gällde i kon- sekvens därmed först när straffmaximum var straffarbete. Bakom den äld- re regleringen låg emellertid uttalanden om att utdömande av frihetsstraffi tilltalads frånvaro borde förekomma endast i undantagsfall. Som departe- mentschefen anfört i remissen torde också denna möjlighet så länge den stod öppen ha använts relativt sparsamt och huvudsakligen i erkända ratt-' fyllerimål där enbart bevisning rörande blodprov förekom.

l Iagstiftningsärendet år 1964 befanns de tidigare reglerna vara både för vida och i andra hänseenden för snäva (se NJA ll l964 s. _l47 f). Vid brott. där straffskalan omfattade såväl böter som fängelse och straffarbete. fann departementschefen det föga motiverat att tvinga den tilltalade att mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. när den konkreta gär- ningen inte rimligtvis kunde föranleda annat straff än böter och närvaron inte var påkallad från utredningssynpunkt. lnställelseskyldigheten borde därför grundas inte på straffmaximum för brottet titan på den reaktion som kunde tänkas i det enskilda fallet. Samtidigt ansågs kravet på inställelse in- te gå tillräckligt långt i det avseendet att. så snart utredningen kunde be- tecknas som nöjaktig. fängelsestraff kunde ådömas i den tilltalades ute- varo. om brottet hade fängelse som straffmaximum. Departementschefen fann att ett krav på "i princip obligatorisk inställelscplikt i betraktande av påföljdens ingripande natur" syntes ligga närmast till hands när det gällde fängelse. En jämkning ansågs därför påkallad av gränslinjen mellan brott- mål med principiellt obligatorisk inställelseplikt'och övriga brottmål. l va- let av indelningsgrund beträffande den ovillkorliga inställelseplikten fram- hölls till stöd för den nuvarande regeln. att gränsen bör anknyta till den "i

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 105 14

praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje. som vid påföljdssystemets tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd".

De angivna motiven för inställelseregeln i Zl kap. 2 & rättegångsbalken låg också till grund för bestämmelsen i den nu aktuella 46 kap. 15 5 om möjlighet att avgöra mål i tilltalads frånvaro (NJA ll [964 s. l62).

Övergången från en regel som utgår från den antagna påföljden i stället för straffmaximum för brottet innebar. att ett nytt moment infördes i rätte- gången. nämligen en förprövning i påföljdsfrågan i ett inledande skede av huvudförhandlingen. Frågan. som hade berörts under remissbehandlingen av rättegångskommitténs betänkande. togs också upp av föredragande de- partementschefen. Denne hänvisade till att förprövningen kunde sägas va- ra av summarisk natur. eftersom den inte syftade till annat än att från övri- ga brottmål särskilja dem. i vilka ingen tvekan kan råda om att påföljden i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn till detta fann departementschefen förprövningen inte kunna anses på olämp- ligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. (Se NJA ll 1964 s. l49.)

Om remissförslaget genomförs så som avsetts måste förprövningen ofta bli mera omfattande och komplicerad. Tanken att endast mera bagatellar- tade mål skall kunna avgöras i den tilltalades frånvaro överges. Såvitt gäl- ler påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn sätts ingen gräns när det gäller brottslighetens svårhetsgrad. Också tremånadersgränsen när det gäl- ler fängelse inrymmer förhållandevis allvarlig brottslighet. Gränsen är vidare så obestämd i förhållande till den klara skiljelinjen mellan böter och fängelse att de närmare omständigheterna vid brottet måste komma in i förprövningen på ett annat sätt än tidigare. Vidare framgår det av såväl ut— rcdningsförslaget som föredragande departementschcfens uttalanden att de nya reglerna avses kunna tillämpas också när muntlig bevisning före- kommer. Åberopas förhör med målsägande och vittnen måste denna be- visning prövas preliminärt för att det skall kunna avgöras om tillfredsstäl- landc utredning föreligger i skuldfrågan. Slutligen måste. om förslaget an- tas. i alla mål där kriminalvård i frihet är en möjlig påföljd förhållandevis noggrant genomgås den personutredning som föreligger enligt handlingar- na.

En förprövning av den art som angetts nu måste innebära risker för omedvetna bindningar som kan påverka bedömningen vid den "egentliga" huvudförhandlingen och prövningen. Den skulle också strida mot grund- principen. att rättens ledamöter bör så långt möjligt kunna följa bevisupp— tagningen utan inverkan av upplysningar om den tilltalades tidigare vandel och levnadsomständigheter. Fin preliminär bedömning av muntlig bevis- ning tvingar till överväganden på grundval av förundersökningsmaterialet som annars är helt främmande för vårt rättegångsförfarande. Förhållandet inryms visserligen redan i de nuvarande bestämmelserna men måste enligt lagrådets uppfattning möta allvarliga betänkligheter om förfarandet skall tillämpas i mål som kan leda till strängare påföljd än böter. Från de syn-

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82:105 15

punkter lagrådet har att företräda kan förslaget. i den mån det kan leda till annat än en summarisk och okomplicerad förhandsprövning. inte godtas. Beträffande möjligheten att döma till fängelse nämner föredraganden sär- skilt de "jämförelsevis okomplicerade mål av typ rattfylleri och misshan- del. beträffande vilka det för påföljdsbestämningen inte alltid har så stor betydelse att den tilltalade är närvarande vid förhandlingen". Lagrådet an- ser i och för sig att starka skäl talar för den inställning som kom till uttryck i l964 års lagstiftningsärende och som i princip innebar. att den tilltalades närvaro vid huvudförhandlingen måste vara en förutsättning för att frihets- straff skall kunna dömas ut. Redan i det ärendet uttalades-emellertid under remissbehandlingen en viss tveksamhet i frågan om inte huvudsakligen be- träffande erkända rattfyllerimål med klara resultat av blodundersökning. en Viss möjlighet att döma till frihetsstraff utan närvaro av den tilltalade borde behållas. Med hänsyn härtill och till de nu samstämmiga kraven om en effektivisering av domstolarnas hantering också av vissa mål där fri- hetsstraff kan bli aktuellt vill lagrådet inte motsätta sig att förslaget i denna del genomförs. På grund av vad som har sagts tidigare måste lagrådet emellertid härvid förutsätta. att bara sådana mål tas upp där redan en sum- marisk genomgång av handlingarna ger en entydig uppfattning såväl i skuldfrågan som beträffande påföljden. Villkoret om en tillfredsställande utredning bör upprätthållas så. att det måste föreligga antingen ett klart er- kännande av den misstänkte under förundersökningen eller enbart sådana invändningar som med hänsyn till upplysta eller kända förhållanden up- penbart kan lämnas utan avseende. Mål där muntlig bevisning skall före- komma bör således i princip inte räknas hit. Det måste enligt lagrådets me- ning framhållas mer än som skett i lagstiftningsärendet att det erfarenhets- mässigt sällan kan sägas föreligga någon säkerhet för ett materiellt riktigt avgörande. så länge målsägandcs och vittnens berättelser inte kunnat di— rekt bemötas av och avvägas mot uppgifter av den tilltalade. Rättstillämpningen när det gäller villkorlig dom och skyddstillsyn har i och för sig utvecklats så att i vissa mål endera av påföljderna kan på för- hand framstå som mer eller mindre given. Detta gäller givetvis bara i fråga om mindre allvarlig brottslighet. I vilken omfattning sådana mål förekom- mer har lagrådet inte underlag för att bedöma. Det måste emellertid. lik- som när det gäller preliminära antaganden om att fängelsestraff måste följa. betonas att den personliga kontakten med den tilltalade och de aktu- ella uppgifter han kan lämna alltid är ett väsentligt moment i personutred- ningen som inte sällan kan ge ett annat intryck än det som kommit fram ge- nom handlingarna. Det torde inte heller rimma väl med tankarna bakom dessa former av påföljd att de prövas och döms ut utan någon sådan kon- takt mellan domstolen och den tilltalade. Lagrådet kan vidare inte oreser— verat ansluta sig till att dessa påföljder kan generellt betecknas som föga ingripande. Genom den rättegång där en dom på kriminalvård i frihet med- delas bestäms bindande. huruvida den tilltalade är skyldig till den brottslig-

• Sida 16
•  Original

Prop. r9sr/sz:105 r6

het som lagts honom till last och fastslås omständigheterna under vilka brotten begåtts. Verkan blir naturligtvis allvarlig. om den sålunda bestäm- da brottsligheten i sig förskyller långvarigt frihetsstraf'f och det senare in— träffar sådana förhållanden att den villkorliga domen eller skyddstillsynen undanröjs.

Om trots de anförda synpunkterna det anses nödvändigt att av effektivi- tetsskäl införa en möjlighet att hålla förhandling och döma till kriminalvård i frihet i den tilltalades frånvaro bör möjligheten i vart fall begränsas i för— hållande till förslaget. Lagrådet. föreslår under angiven förutsättning att be- stämmelsen får gälla endast så till vida att mål. där brottet som sådant tveklöst inte kan förskylla mer än tre månaders fängelse. skall kunna tas upp även om villkorlig dom eller skyddstillsyn framstår som den i det kon- kreta fallet givna påföljden. Vad som sagts förut om begränsning till fall där förprövningen är enkel gäller givetvis också här.

I remissen framhålls. att ett förordnande enligt 34 kap. l 5 första stycket l brottsbalken också i förevarande sammanhang bör" krrnna förenas med sådana åtgärder som är förutsatta i 34 kap. i övrigt. bl.a. med förverkande av villkorligt medgiven frihet för den som tidigare dömts till fängelse. Det ligger enligt departementschefen i sakens natur att det-inte bör komma i fråga att meddela ett sådant beslut i den tilltalades utevaro. om lång tid återstår att avtjäna av det tidigare straffet. Ett riktmärke anges kunna vara att återstående strafftid normalt inte bör överstiga tre månader. Lagrådet anser att en sådan begränsning bör" anges i lagtexten. Däremot bör den av departementschefen angivna tillämpningen av övergångsbestämmelserna till lagen (l981:2l |) om ändring i brottsbalken kunna förutsättas utan nå- gon lagbestämmelse härom.

Av departementschefens specialmotivering till -46 kap. 15 & tredje stycket framgår att det förutsatts i remissen att. om tilläggsstämning har delgivits den tilltalade mellan två rättegångstillfällen när han uteblivit. fängelse får dömas ut vid det andra tillfället bara om fängelse skulle ha kommit i fråga vid det första. dvs. Utan tilläggsstämningen'. Lagrådet har. inte någon saklig erinran mot detta men anser att tredje stycket måste ändras. om den ordningen skall gälla.

Lagrådet föreslår med hänvisning till det anförda att 46 kap. IS 5 andra stycket 1 samt tredje och fjärde styckena får följande lydelse.

Andra stycket I

" I. det inte frnns anledning att döma till annan påföljd än böter. fängelse i högst tre månader eller villkorlig dom eller skyddstillsyn-i stället för ett sådant fängelsestraff. eller sådana påföljder—i förening.”

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82:105 |7

Tredje ot'hjjiirtlc stycke/ru

"1 fall som avses i andra stycket [ får fängelse ådömas endast om den tilltalade tidigare har uteblivit från ett ri'rttegångstillfälle för huvudförhand- ling i målet eller då har inställt sig endast genom ombrrd. Har åtalet efter det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning. får fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de gärningar som åtalet avsåg innan det rrtvidgades.

Med de påföljder som anges i andra stycket | skall likställas förtu'dnande enligt 34 kap. [ & första stycket ] brottsbalken. Detta gäller dock inte. om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff skall förklaras förverkad och längre tid än tre månader återstår att avtjäna

av straffet . "

Fred/mn]:

I det remitterade förslaget förordas ett förtydligande av regeln i 46 kap. IS & rättegångsbalken om det fall att den åtalade avvikit efter att ha fått del av stämningen. Jag instämmer i vad lagrådet anfört beträffande förslaget i denna del.

Vad angår förslaget i övrigt må inledningsvis framhållas. att rättegångs- balken bygger på den viktiga principen att den åtalade skall för att målet skall få avgöras vara personligen närvarande vid huvudförhandlingen. dvs. när det material som skall ligga till grund för domen presenteras för dom— stolen. Med den åtalades personliga närvaro avses att säkerställa. att ut- redningen i målet blir allsidig och tillförlitlig och därmed att domen blir ma- teriellt riktig. Den åtalades egen redogörelse för saken är. som lätt inses. av grundläggande betydelse för prövningen av skuldfrågan. Att den åtala- de inte bara genom försvarare — vilkenju för sina insatser ofta är beroende av den åtalades medverkan — trtan även personligen tar del av och yttrar sig över omständigheter och bevis som åberopas mot honom vid huvudför- handlingen bidrar till att skapa säkerhet för att domen grundas på ett be- tryggande underlag. Betydelsen härav kan t.ex. ses i belysning av den se- dan länge kända erfarenheten. att en från ena sidan förebragt utredning mycket väl kan. innan den kontrollerats och bemötts från motsidan. för- medla ett intryck av tillförlitlighet som den i själva verket saknar. Den åta- lades personliga inställelse är naturligtvis också av stor betydelse för per- sonutredningen och därmed för påföljdsvalet. Särskilt gäller detta om man eftersträvar mindre schablonisering och mera differentiering i det straff- rättsliga reaktionssystemet. Den nu gällande skyldigheten för åtalad att in- finna sig personligen har inte tillkommit enbart i den åtalades eget intresse. Den tillgodoser även ett allmänt intresse. En säkert fungerande straffrätt- skipning bidrarer till trygghet i samhället.

Behovet av personlig inställelse är inte lika framträdande i mål om lindri- 2 Riksdagen l98l/82. [ sam/. Nr [05

• Sida 18
•  Original

Prop. l981/82:105 l8

gare brott som i övriga brottmål. Enligt 46 kap. 15 å rättegångsbalken är det också möjligt för domstol att — i stället för att meddela beslut om nytt vitesförelå'rggande eller om hämtning — avgöra brottmål. vari anledning saknas att döma till annan påföljd än böter. utan att den åtalade varit per- sonligen närvarande vid huvudförhandlingen. förutsatt att saken frnnes kunna nöjaktigt utredas. Däremot är — bortsett från fall. då den åtalade av- vikit och möjlighet till hämtning eller nytt vitesföreli'iggande följaktligen in- te står till brrds — den åtalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen enligt nämnda lagrum alltid nödvändig för målets avgörande. när anledning frnns att döma till annan påföljd än böter. Så är alltså fallet i mål. som kan aktualisera frihetsberövande påföljd eller val mellan sådan påföljd och kri- minalvård i frihet eller överlärrrnande till särskild vård. Att något undantag när det gäller mål av denna beskaffenhet inte gjorts för fall då saken kan tillfredssti'rllande utredas beror säkerligen på den bedömningen från lagstif- tarens sida. att den åtalades personliga närvaro vid huvudförhant'llingen är en nifrdvändig förutsättning för att saken skall kunna anses tillfredsställan— de utredd. Stadgandet i 46 kap. lS & rättegångsbalken fick sin nuvarande lydelse år [964 men redan vid rättegångsbalkens tillkomst angavs som ”tydligt”. att frihetsstr'aff endast i undantagsfall borde ådömas utan att den åtalade infunnit sig personligen (se processlagberedningens betänkan— de med förslag till rättegångsbalk. SOU I938:44 s. 486 och Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken s. 695). :

Enligt det remitterade förslaget skall domstol — i fall där det i och för sig kan ifrågakomma att tillgripa hämtning eller nytt vitesföreläggande — få vidgade möjligheter att i stället för sådan åtgärd genomföra huvudförhand- lingen och avgöra målet trtan att den åtalade varit personligen närvarande. Detta alternativ skall sålunda stå öppet inte bara när som nu enbart böter ifrågakommer rrtan också när påföljden kan bli fängelse rrpp till tre måna- der. villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening. Som förutsättning härför uppställs. att saken kan tillfredsställandc utredas. Härvid avses med ordet ""tillfredsställandc" detsamma som i lagrummets nuvarande lydelse rrttryckes med ordet "nöjaktigt". Med de uppräknade påföljderna likställs i förslaget förordnande enligt 3.4 kap. l 5 första stycket 1 brottsbalken.

Att frihetsstr'aff. även när det är kortvarigt. utgör en ingripande påföljd. är uppenbart. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn kan förtjäna på- pekas. att dessa påföljder ibland kommer till användning även vid jäm- förelsevis allvarlig brottslighet. ()m det blir aktuellt att undanröja villkorlig dom eller skyddstillsyn som med tillämpning av den föreslagna lagstift- ningen ådömts någon i hans frånvaro. kan det därför även bli fråga om att utdöma tämligen långa frihetsstraff utan att skuldfrågan kan komma under omprövning. För-ordnande enligt 34 kap. l &" första stycket ] brottsbalken har också karaktär av ingripande påföljd. när det kombineras med förver— kande av villkorligt medgiven frihet.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82:105 19

I mål. där det är fråga om att döma till.frihetsstraffeller till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottslighet som i och för sig förskyller frihetsstraff eller att meddela förordnande enligt 34 kap. l & första stycket 1 brottsbal- ken i förening med förverkande av villkorligt'medgiven frihet. kan man — med de krav som måste ställas på rättskipningen i sådana mål —— enligt min mening inte undvara den säkerhet för utredningens allsidighet och tillförlit- lighet som den åtalades personliga medverkan vid huvudförhandlingen medför. Detta gäller utredningen såväl i skuldfrågan som i påföljdsfrågan. Behovet av denna säkerhet bortfaller inte genom att möjligheten att avgöra mål i den åtalades frånvaro görs beroende av att saken kan tillfredsställan- de utredas. eftersom det just är dennes personliga närvaro vid huvudför- handlingen och bevakning av vad därvid förekommer som skapar säkerhe- ten. Att en sak ter sig tillfredsställandc utredd i den åtalades frånvaro. kan ju bero på att denne inte var närvarande. när utredningen förebragtcs för domstolen. Om den föreslagna regeln genomföres. måste man. icke minst med tanke på fall då muntlig utredning förebringas mot den åtalade utan att denne är närvarande. räkna med risken att en del hithörande mål kommer att avgöras på ett utredningsunderlag som — ehuru till synes tillfredsstäl- lande — lider av bristande balans och därför är missvisande eller osäkert. ÄVen om detta inte kommer att inträffa i ett större antal mål. måste en så- dan ordning anscs betänklig i vart fall när det gäller saker av den vikt som nu är i fråga.

Med förslagets genomförande följer även andra olägenheter än minskad garanti för brottmålsutredningens allsidighet och tillförlitlighet. En tillämp- ning av såväl den nu gällande som den föreslagna regleringen i 46 kap. 15 s" rättegångsbalken rörande måls avgörande utan att den åtalade är personli- gen närvarande förutsätter en förprövning av målet i både skuldfrågan och påföljdsfrågan. En sådan förprövning är alltid ett oönskat inslag i en rätte- gång. Med derr nuvarande regleringen är dock olägenheterna av förpröv- ningen inte särskilt kännbara. Genomföres den föreslagna regleringen. kommer däremot olägenheterna av förprövningen. på Sätt lagrådet närma- re berört. att väsentligt tilltaga i styrka.

Det remitterade förslaget uppbärs av det i och för sig beaktansvärda syf- tet att effektivisera rättskipningen i brottmål genom att minska antalet in- ställda huvudförhandlingar. Utredningen i lagstiftningsärendet ger emel- lertid ingen användbar bild av hur stora effektivitetsvinster som skulle gå att uppnå med förslagets genomförande. l remissprotokollet framhålles. att det har blivit allt vanligare att huvudförhandlingar måste inställas där- för att den åtalade inte infinner sig. Någon undersökning av vad som kan vara orsaken härtill har inte redovisats i ärendet. Det förefaller mest närlig- gande att i första hand inrikta reformarbetet på åtgärder som kan tänkas minska utevarofrekvensen. t.ex. förbättring av kallelseförfarande och ef- fektivisering av vites- och hämtningsinstituten. hellre än att med sänkt sä- kerhetsstandard som följd vidga domstolamas möjlighet att avgöra brott-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 105 20

mål i åtalads frånvaro. Av rättegångsutredningens promemoria i lagstift- ningsärendet framgår (s. l()). att utredningen överväger olika effektivitets- åtgärder rörande bl.a. vites- och hämtningsinstituten i syfte att främja att personer som skall höras inför domstol också kommer dit.

Med hänvisning till vad som ovan anförts anserjag. att det remitterade förslaget i nu behandlad del inte bör läggas till grund för lagstiftning. sär- skilt inte i nuvarande läge då arbete pågår inom rättegångsutredningen med förslag att på annat sätt komma till rätta med problemen.

Övriga frågor Lagrådet."

I 45 kap. l5 & andra stycket rättegångsbalken regleras den praktiskt vik- tiga frågan om innehållet i kallelse av tilltalad till huvudförhandling vid tingsrätt. Kallelse kan tas in i stämningen eller utfärdas särskilt. Det stad- gas vidare att i kallelsen skall föreläggas vite om det erfordras att den tillta- lade infinner sig personligen eller att han eljest kommer tillstädes. Kan det förväntas att den tilltalade inte kommer att rätta sig efter ett vitesföreläg- gande. får domstolen förordna om hans hämtande. Om varken vitesföre- läggande eller förordnande om hämtning meddelas. skall kallelsen innehål- la en erinran om att målet kan komma att avgöras utan hinder av den tillta- lades utevaro.

Frågan om när det erfordras att den tilltalade infinner sig personligen vid huvudförhandlingen är i sin tur att bedöma på grundval av bestämmelsen i Zl kap. 2 & rättegångsbalken. Enligt detta stadgande är personlig inställelse obligatorisk i mål om allmänt åtal. såvida inte anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen (2 & första stycket p. 1). Är den misstänkte skyl- dig att infinna sig personligen skall domstolen förordna därom (2 å tredje stycket).

De nu redovisade bestämmelserna korresponderar f.n. inte fullt men i stort sett med de förut berörda reglerna i 46 kap. 15 så om möjlighet för tingsrätt att avgöra brottmål i den tilltalades utevaro. Om den tilltalades personliga inställelse inte anses erforderlig enligt 45 kap. 15 å andra stycket jämfört med 21 kap. 2 å och målet i linje härmed enligt nuvarande bestämmelser är av beskaffenhet att kunna avgöras i hans Utevaro. skall den tilltalade. i stället för att kallas vid äventyr av vite. i kallelsen erinras om att målet kan komma att avgöras även om han inte inställer sig.

Den jämförelsevis obetydliga diskrepans som i detta hänseende råder enligt nuvarande reglering kommer emellertid att förstoras om vidgade möjligheter att avgöra mål i den tilltalades frånvaro införs. Förslag i syfte att bevara ett nära samband mellan de nämnda reglerna framläggs inte. Följden blir därför. att antalet fall ökar då mål kommer att avgöras i den tilltalades frånvaro. fastän han förelagts vid vite att infinna sig personligen.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82:105 21

Att en motsättning av detta slag kan uppkomma får enligt lagrådets me- ning godtagas med hänsyn till de skäl som anförts i remissprotokollet mot att nu vidtaga mera ingripande ändringar i rättegångsbalkens regelsystem. Det synes emellertid från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att det i före- kommande fall klargörs för den tilltalade vad som kan bli följden om han uteblir vid hm'udförhandlingen. [ remissprotokollet förordar departe- mentschcfen också att den tilltalade bör informeras om att målet kan kom- ma att avgöras även om han inte inställer sig. Lagrådet har i detta samman- hang inhämtat att befintliga formulär till kallelseblanketter genom dom- stolsverkets försorg kommer att omarbetas i enlighet med vad som föror- dats. Gällande bestämmelse i 45 kap. [5 s' andra stycket om de fall när en erinran skall göras blir dock missvisande om möjligheterna till avgörande enligt 46 kap. l5 & vidgas.

Det bör därför enligt lagrådets mening nu övervägas att ändra 45 kap. [5 å andra stycket så att den ökade informationsskyldigheten kommer till ut- tryck i lagtexten. I sådant sammanhang bör även andra styckets regel om vitesföreläggande formuleras om i syfte att tydligare utmärka sambandet med bestämmelsen i Zl kap. 2 & om den tilltalades personliga inställelse i åklagarmål.

45 kap. l5 & andra stycket rättegångsbalken kan förslagsvis ges följande lydelse:

”Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller ge- nom särskild kallelse. Skall han enligt Zl kap. 2 s infinna sig personligen el- ler erfordras att han eljest kommer tillstädes. förelägge rätten honom vite. Förekommer anledning. att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläg- gande. må förordnas att han skall hämtas till rätten. Om anledning därtill förekommer. skall den tilltalade erinras om att. därest förutsättningar som anges i 46 kap. |5 & föreligga. målet kan komma att avgöras trots att han har inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Om inställande av till- talad. som är anhållen eller häktad. förordne rätten."

Fred/und:

För den händelse förslaget till vidgade möjligheter för domstol att som alternativ till vitesföreläggande och hämtning avgöra mål utan att den åta- lade varit personligen närvarande vid huvudförhandlingenskulle helt eller delvis genomföras. instämmer jag i det förslag till ändring av 45 kap. 15 å andra stycket rättegångsbalken som lagrådet framlagt.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/82:105 22 Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET ' PROTOKOLL vid regeringssammanträde l982—02—04

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström. Friggebo. Dahlgren. Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Anders- son. Boo. Petri. Eliasson. Gustafsson. Elmstedt. Tillander. Ahrland. Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om vidgade möjligheter att avgöra brottmål i den tilltalades ute- vara

Prop. 1981/82:105

ls) 'I]

har avvikit har lagrådet uttalat viss tveksamhet bcträffz'mde kravet på upp- såt från den tilltalades sida. För egen del anserjag att möjligheten till ute- varodom i detta fall bör omfatta alla situationer då den tilltalade. oavsett det primära syftet. håller sig mera varaktigt oåtkomlig. Hit hör bl.a. fall då den tilltalade avsiktligt håller sig oåtkomlig för svenska myndigheter i all— mänhet så att hämtning till rättegång inte kan ske. Som framhållits ide mo- tivuttalanden som lagrådet har åberopat bör möjligheten att avgöra brott- mål när den tilltalade har avvikit tillämpas med stor försiktighet och bara när utredningen verkligen ger vid handen att ett avvikande föreligger.

5.2. Nivån på utredningen i målet

Enligt gällande rätt krävs att saken kan utredas "nöjaktigt" för att ett mål skall få avgöras i den tilltalades frånvaro. Vad som menas med detta uttryck har i viss mån varit föremål för delade meningar; somliga domare . har krävt ett erkännande från den tilltalade. medan andra ansett annan be-

. visning. t.ex. vittnesförhör. tillräcklig.

I debatten om en utvidgning av området för handläggning av mål i den tilltalades frånvaro har även framförts alternativet tredskodom med åter- vinningsrätt för den tilltalade.

För att något skall stå att vinna med ett tredskodomssystem måste man tänka sig en prövning med ungefär samma kriterier som i dispositiva tviste- mål. En tredskodom innebär alltså ett avgörande. i princip meddelat på en- bart formell grund. med bortseende från materiellt bakomliggande förhål- landen. l törmögenhetsrättsliga mål är det naturligt att en sådan möjlighet existerar. Parterna disponerar clär själva över i vad mån tvisten skall slitas av domstol. Samhället har därför begränsade möjligheter och ringa intres- se att ingripa.

1 brottmål är situationen en helt annan. Intresset av riktiga domar anses där av flera skäl större. vilket bl.a. kommer till uttryck i regler om skyldig- het för rätten att ingripa mot "ofullständiga utredningar. Ett tredskodoms- system i brottmål kan med fog sägas gå stick i stäv mot sådana grundläg- gande värderingar.

En tredskodom i brottmål kan emellertid sägas ta befogad hänsyn till den tilltalades rättssäkerhetsintresse därigenom att han får rätt till återvin- ning. Men han kan inte tillerkännas sådan rätt hur många gånger som helst; vid flera uteblivanden måste den formellt grundade domen någon gång bli bestående. Och samhällsintresset av riktiga brottmålsdomar tillgodoses in- te säkert med ett tredskodomssystem. Att en materiellt grundad dom kom- mer till stånd blir beroende av att den tilltalade söker återvinning mot tred-' skodomen.

Mot bakgrund av det anförda anser vi det olämpligt att i brottmål införa ett system med formellt grundade tredskodomar. huvudsakligen på grund av det starka intresset i brottmål av materiellt riktiga domar. såväl i an-- svars- som i påföljdsdclen. Vad nu sagts hindrar emellertid i och för sig in- te att man kan införa enåtervinningsrätt för den tilltalade även mot en ma- teriellt grundad dom som meddelats i hans frånvaro. Den frågan återkom- mer vi till i avsnitt 5.5 nedan.

Man måste alltså ställa avsevärt högre krav på utredningen än vad som motsvarar tvistemålens tredskodomsprövning. "Vad man i den tilltalades frånvaro behöver avstå från när det gäller utredningen är i själva verket i huvudsak endast hans personliga hörande vid förhandlingen. All annan ut- redning som skall förebringas vid förhandlingen kan i princip tas upp lika bra av rätten i den tilltalades frånvaro (vi bortser här från att den tilltalade

• Sida 35
•  Original

Prop. ]981/82:105 35

inte kan ställa frågor till vittnen m.fl.: den frågan tas upp i avsnitt 5.6 ne- - d_an).

()m åklagaren t.ex. vill höra ett vittne för att styrka åtalet. är det svårt att se att detta vittnesmål blir bättre eller sämre enbart på den grund att den tilltalade inte finns med vid förhandlingen. Detta gäller givetvis oav- sett om målet gäller t.ex. förseelse mot vägtrafikkungörelsen eller stöld. En annan sak är däremot vilka beviskrav som bör gälla för det ena eller det andra brottet. Vad vi vill peka på är endast att utredning i ett brottmål kan vara av olika art och förebringas på olika sätt. men att det knappast kan va- ra logiskt att låta endast vissa sorters utredning. men inte andra. förebring- as i den tilltalades frånvaro. Detta måste antas var innebörden redan av gällande rätt; ett erkännande bör därför inte krävas för att ett mål skall få handläggas i den tilltalades frånvaro.

När den tilltalade inte inställer sig till huvudförhandlingen trots föreläg- gande. får hans egen uppfattning om åtalet utläsas ur förundersökningen eller ur andra handlingar som finns tillgängliga. Den tilltalade har fått del av förundersökningen. i den mån sådan ägt rum. och av åtalet. Det liggeri denna situation nära till hands att anta att den tilltalade med sin frånvaro avsett att markera att han inte har något att tillägga till vad som sagts tidi- gare. Dct finns därför normalt goda skäl att lägga t.ex. den tilltalades under förundersökningen lämnade uppgifter till grund för hans inställning i målet. om inte annat föranleds av särskilda omständigheter.

Vi avser med det sagda inte annat än att gällande rätt. som vi uppfattat rättsläget. i fråga om kravet på utredningens fullständighet bör bestå. Vi anser emellertid att lagtextens nuvarande rekvisit "nöjaktigt" bör bytas ut mot det mer moderna och-adekvata uttrycket "tillfredsställandc". Med detta Vill Vi markera att det inte bör uppställas ett krav på att målet kan ut- redas på allra bästa sätt trots den tilltalades frånvaro — för det krävs i de allra fiesta fall att den tilltalade hörs personligen — men däremot ett krav på en fullt godtagbar utredning med hänsyn till målets beskaffenhet.

Kravet på tillfredsställandc utredning bör självfallet gälla såväl ansvars- frågan som påföljdsfrågan. De begränsningar som bör följa med anledning av sistnämnda fråga diskuteras ytterligare i avsnitt 5.3 .

Det bör noteras att vi. i och med det som sagts i detta avsnitt. inte tagit ställning i den omdiskuterade frågan om beviskravens styrka i olika typer av mål. Att närmare gå in på den frågan faller utanför ramen för denna framställning.

l samband med att möjligheterna att handlägga mål i den tilltalades från- varo diskuteras. brukar man ofta ta upp frågan om lämpligheten av s.k. er- kännandeformulär. som domstolarna stundom skickar till de tilltalade i samband med kallelse. Möjligheten att handlägga mål iden tilltalades från- varo bör. som framgått ovan. enligt vår mening inte förutsätta att gärning- en erkänts. På grund härav och eftersom problematiken kring erkännande- formulären har en avsevärt mer generell räckvidd. bör frågan inte behand- las inom ramen för denna framställning.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82:105 . 36

Ytterligare ett förhållande skall beröras i detta sammanhang. Det kan som ovan nämnts sägas att underlaget för en materiellt riktig dom blir säm— re. om huvudförhandlingen hålls i den tilltalades frånvaro. genom att han inte kan förhöras direkt vid huvrrdförhandlingen. Men möjligheten att hålla förhandlingen i hans frånvaro kan också bidra till att utredningen blir bätt- re. Skall t.ex. ett vittne höras. är det nämligen troligt att dennes utsaga bättre speglar hans verkliga iakttagelser om förhöret äger rum vid det första förhandlingstillfället än om det måste skjutas upp till en ny förhand- ling som äger rum långt senare.

Slutligen bör här klargöras följande. Som tidigare nämnts. får uppgifter om den tilltalades inställning i målet hämtas från förundersökningen. om han inte infinner sig vid huvudförhandlingen. Under vårt arbete har vi fun- nit vissa skäl som talar för att den nuvarande ordningen. enligt vilken för- undersökningsprotokollet alltid ges in till rätten i samband med åtals väckande. kan överges och'att rätten bör få tillgång till material från förun- dersökningen endast i den mån det är betingat av särskilda skäl. Om en så- dan nyordning genomförs. berör detta inte möjligheterna att handlägga mål vid huvudförhandling i'den tilltalades frånvaro. Om den tilltalade inte in- finner sig. måste nämligen hans utsaga från förundersökningen få åberopas och ges in till rätten i vanlig ordning.

5.3. Tillämpningsområdet

l detta avsnitt tar vi upp den centrala frågan om hur svåra brott som bör kunna behandlas vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Tidigare var det möjligt att ådöma fängelse trots den" tilltalades frånvaro. Fr.o.m. 1965 har emellertid möjligheterna till handläggning när den tilltalade inte är närvarande — bortsett från de fall där han avvikit — begränsats till brott som inte förskyller annat än böter. Grunden för denna begränsning kan va- ra dels värderingen att rättssäkerhetssynpunkter inte väger så tungt i mål där mer ingripande påföljd än böter inte kommer i fråga och dels att utred- ningen i påföljdsdelen i bötesmål regelmässigt inte kräver den tilltalades närvaro.

Det första problem man måste ta ställning till i denna del är hur'trvida området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör bestämmas med utgångsprrnkt från de påföljder som enligt lag kan följa på*det aktuella brottet eller från påföljdsvalet i det aktuella fallet. l RB har man. som ovan nämnts. i samband med brottsbalkens ikraftträdande gått över från den förra till den senare metoden.

Mot en gräns som följer påföljden i det aktuella fallet har anförts betänk- ligheter grundade på att det krävs en viss förprövning från rättens sida i fråga om den förväntade påföljden. Hittillsvarande erfarenheter tyder . emellertid på att denna förprövning inte skapat några praktiskt beaktans- värda problem. Härtill kommer att en gräns som utgår från teoretiskt tänk-

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82: 105 37

bara påföljder utan att ge möjlighet till blickar på det enskilda fallet skapar bristande flexibilitet i handläggningen och dessutom är svår att motivera rationellt. Med hänsyn härtill anser vi det mesta tala för att möjligheten att hålla huvudförhandling i den tilltalades frånvaro bör utformas med ut- gångspunkt från den eller de påföljder som kan antas komma i fråga i det enskilda fallet.

Mot denna bakgrund går vi närmare in på tillämpningsområdet för en re— gel om huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Vad som diskuteras i det följande är först hur ramen för en sådan regel bör utformas. I avsnitt 5.4 diskuteras sedan hur man inom den formellt bestämda ramen bör prio- ritera mellan handläggning i den tilltalades frånvaro och andra åtgärder. t.ex. hämtning av den tilltalade.

Det torde till en början inte råda någon oenighet om att förhandling i den tilltalades frånvaro bör få hållas när målet gäller brott. för vilka annan på- följd än böter inte är aktuell. De processekonomiska faktorerna träder här så starkt i förgrunden att någon närmare argumentering inte torde behö— vas.

Likaså framstår det som ganska självklart att samhället måste förbehålla sig en möjlighet att genomföra straffprocessen mot en tilltalad som uppsåt— ligen håller sig undan på sådant sätt att han inte kan inställas till en huvud- förhandling. Den nuvarande regeln i 46 kap. 15 ä' tredje stycket RB måste därför i princip finnas kvar. Som framgår av vår målundersökning har be- stämmelsen använts i ringa omfattning. Från domstolshåll har man önskat en uppmjukning av rekvisiten. framför allt mot bakgrund av att det ofta är svårt att konstatera huruvida den tilltalade avvikit eller inte.

Erfarenhetsmässigt förmår samhället ide allra flesta fall spåra upp miss- tänkta och genomföra en huvudförhandling i deras närvaro. Skulle någon lyckas hålla sig undan trots att övertygande bevisning om brott föreligger. måste det finnas en yttersta utväg att ändå genomföra processen. Det är i detta läge ointressant på vilket sätt vederbörande håller sig undan. Mot den bakgrunden är lagtextens nuvarande rekvisit "avvikit" alltför snävt utformat. Det avgörande måste vara att den tilltalade håller sig undan på sådant sätt att han inte kan inställas till förhandlingen. Vi anser att detta — även om det måste anses följa redan av gällande rätt — bör komma till bätt- re uttryck i lagtexten (jfr rekvisiten för kungörelsedelgivning i l5 å andra stycket delgivningslagen).

En möjlighet att få till stånd en dom mot en tilltalad som håller sig undan måste omfatta alla brott: den tilltalade får inte ha någon fördel av att han gjort sig skyldig till ett särskilt grovt brott. Men fortfarande måste. som. ti- digare sagts. av rättssäkerhetsskäl upprätthållas ett krav på tillfredsställan- de utredning. lin faktisk spärr mot att handlägga mål om grova brott i den tilltalades frånvaro blir därför den omständigheten att det i sådana fall ibland torde visa sig omöjligt att åstadkomma tillräckligt underlag i på— följdsfrågan utan att den tilltalade personligen deltar i förfarandet.

4 Riksdagen Håål/(92. I saml. Nr [05

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/82:105 38

För att ett mål skall få avgöras utan närvaro av en tilltalad som inte kan anträffas. krävs enligt gällande rätt att vederbörande uppsåtligen håller sig undan. Denna förutsättning bör bestå: det skulle uppenbart föra för långt om handläggningsmöjligheten utsträcktes till fall där den tilltalade av oakt- samhet råkat göra sig omöjlig att anträffa. Uppsåt att hålla sig undan måste alltså föreligga. men man behöver lika lite som inom straffrätten begränsa sig till fall av direkt uppsåt. Även om endast indirekt uppsåt eller s.k. even- tuellt uppsåt kan konstateras. bör det alltså vara möjligt att handlägga må- let i den tilltalades frånvaro.

Vad hittills sagts leder alltså. till att nuvarande möjligheter — enligt 46 kap. l5 & andra och tredje styckena — att hålla huvudförhandling i den till- talades frånvaro bör finnas kvar. Frågan är då om man kan utvidga dessa möjligheter till ytterligare fall-eeh därigenom i viss mån råda bot på nuva- rande olägenheter med att tilltalade inte infinner sig till utsatta huvudför— handlingar.

Som tidigare sagts måste en förutsättning för att huvudförhandling i den tilltalades frånvaro skall få hållas vara att tillfredsställandc utredning kan förebringas. Man kan under sådana omständigheter fråga sig om det är så betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt att utvidga nuvarande möjligheter från böter till t.ex. kortare fängelsestraff och motsvarande påföljder. Det kan knappast påstås att ansvarsfrågan i dessa något grövre brott generellt sett skulle vara mera svårutredd än i bötesfallen. Och om påföljdsfrågan inte vållar någon tvekan — det kan t.ex. framstå som klart att villkorlig dom skall meddelas — ä| det svårt att förstå vilka rättssäkerhetsaspekter som lägger hinder i vägen för ett avgörande i den tilltalades frånvaro.

Påföljden villkorlig dom äri praktiken av föga ingripande natur. Det tor- de ganska ofta vara på förhand mer eller mindre givet att påföljden i ett visst fall skall bestämmas till villkorlig dom. Det är enligt vår mening under sådana omständigheter rimligt att. i enlighet med vad fiera deltagare i våra hearings förordat. utvidga möjligheterna att hålla huvudförhandling och avgöra mål i den tilltalades frånvaro till sådana fall där det inte kommer i fråga att ådöma annan påföljd än villkorlig dom. Några betänkligheter tor- de heller inte behöva uppstå orn dessa möjligheter även utsträcks till såda- na fall där det är aktuellt att ådöma villkorlig dom och böter i förening.

Vi föreslår alltså att rätten. om den tilltalade inte infinner sig till en hu- vudförhandling. skall få hålla förhandlingen och avgöra målet. om detta kan utredas tillfredsställandc och det inte finns anledning ådöma annan på- följd än böter. villkorlig dom eller dessa påföljder i förening. Nästa fråga är om man kan gå vidare på den föreslagna vägen och. under förutsättning av tillfredsställande utredning. ådöma mer ingripande påföljder — skyddstill- syn och fängelse — trots den tilltalades frånvaro. Vi har i den delen förstått — bl.a. genom utfallet av våra hearings — att en sådan utvidgning av områ- det för avgörande av mål i den tilltalades frånvaro på sina håll anses be- tänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Det vanligaste argumentet mot en ut- .

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82:105 39

vidgning har varit att lämplig påföljd i dessa fall aldrig kan bestämmas utan att domstolen varit i direkt kontakt med den tilltalade.

Vi anser för vår del att de nu nämnda farhågorna är överdrivna: enligt vår erfarenhet finns det ett inte ringa antal där man utan direkt medverkan av den tilltalade kan klart fastställa att påföljden bör bli skyddstillsyn eller fängelse viss tid.

När vi sökt efter en lösning som på ett —— även för en vidare krets — god- tagbart sätt balanserar effektivitets- och rättssäkerhetsaspekterna har vi kommit att särskilt överväga de fall där den tilltalade uteblir från flera ut- satta huvudförhandlingar i samma mål utan att förutsättningar för tillämp- ning av 46 kap. l5 & tredje stycket föreligger. Sådana fall är inte ovanliga och innebär givetvis ett särskilt tydligt slöseri med samhällets resurser. Det kan i sådana situationer oftast klart konstateras att den tilltalade av en eller annan anledning inte vill medverka i förfarandet. Vi menar att det un- der sådana förhållanden inte är orimligt att i någon mån göra avkall på de mycket höga krav på förfärandets kvalitet som uppställs av hänsyn till den tilltalade själv. Samhällets krav på en såvitt möjligt riktig dom blir visserli- gen inte mindre därför att den tilltalade uteblir fler gånger: i denna del mås- te man emellertid även beakta att en del av rättssäkerheten består i förfa- randets snabbhet. bl.a. med hänsyn till att bevisningen ofta blir mindre sä- kerju längre tiden lider. Uteblir den tilltalade vid mer än ett tillfälle. mani- festeras givetvis också ytterligare antagandet att han är benägen att godta den utredning som redan gjorts i målet och som han fått del av.

Sammantaget talar det sagda enligt vår mening för att man från rättssä- kerhetssynpunkt bör kunna acceptera ett förfarande där det görs möjligt att handlägga även mål i vilka det är aktuellt att ådöma skyddstillsyn eller kortare fängelsestraff. under förutsättning att den tilltalades bristande vilja att delta i förfarandet framstår som helt klarlagd. Detta måste anses vara fallet när han för andra gången uteblir från en utsatt huvudförhandling i målet. trots delgiven kallelse.

Ett sätt att ytterligare tillgodose den tilltalades rättssäkerhet i dessa fall är att se till att för'svarar'e finns tillgänglig vid huvudförhändlingen. så snart behov därav föreligger. l de fall som nu avses bör försvarare nästan alltid ha en funktion att fylla. Vi anser — som vi utvecklar närmare i avsnitt 5.6 nedan — att en förutsättning för att huvudförhandling skall få hållas i den tilltalades frånvaro i mål där det är aktuellt att döma till skyddstillsyn eller fängelse bör vara att försvarare är närvarande vid förhandlingen. Undan- tag bör endast göras för sådana fall där det är uppenbart att behov av för- svarare inte föreligger.

Vi anser alltså att det bör öppnas möjlighet att under nu angivna förut- sättningar handlägga även sådana mål i den tilltalades frånvaro där påfölj— den i det aktuella fallet kan antas bli skyddstillsyn eller fängelse. lin gans— ka snäv begränsning är emellertid motiverad när det gäller möjligheterna att döma till fängelse i den tilltalades frånvaro. Redan i fråga om icke helt

• Sida 40
•  Original

Prop. 1981/82:105 40

korta fängelsestrafftorde den tilltalades närvaro skapa ett avsevärt säkrare underlag för bedömningen av påföljden. Vi anser redan på grund härav att möjligheten att döma till fängelse i den tilltalades frånvaro bör begränsas till strafftider om högst sex månader.

När det gäller påföljden överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken är läget ett annat än i fråga om de hittills behandlade påfölj— derna. Den tilltalades personliga närvaro torde oftast erfordras för att rät- ten skall kunna tillförlitligt bedöma påföljdens lämplighet. Påföljden inne- bär dessutom ofta avsevärda ingrepp i den tilltalades integritet: rättssäker- hetsaspekterna har därför särskild tyngd i sådana fall. Möjlighet att avstå från en sinnessjuk eller sinnesslö tilltalads närvaro finns redan till kap. 29” andra stycket RB). Någon ytterligare möjlighet att iden tilltalades frånvaro förordna om överlämnande till särskild vård hör av nyss angivna skäl en- ligt vår mening inte införas.

Påföljden disciplinstraff för krigsmän (32 kap. brottsbalken) skall enligt 6 & militära rättegångslagen (l948z472) anses lika med böter. när det gäller rättegångsbestämmelsernas tillämplighet. Det torde inte finnas anledning att i detta sammanhang särreglera handläggningen av mål där det kan bli aktuellt att döma till disciplinstraff.

Enligt 34 kap. l & första stycket första punkten brottsbalken kan dom- stol. i stället föratt ådöma påföljd i domen. förordna att tidigare ådömd på- följd skall avse nya brott. Även om åtal i de fall någon misstänks för nya brott ofta inte sker Ufr 20 kap. 7 5 första stycket 2 RB). är sådana förord- nanden — s.k. konstrmtionsdomar — mycket vanliga. l ganska många fall torde utgången vara given på förhand. utan att utredningen behöver kom- pletteras med att den tilltalade hörs vid en förhandling. Från rättssäker- hetssynpunkt torde någon vägande invändning knappast kunna riktas mot att förordnande får ges i den tilltalades frånvaro. Vi anser därför att möjlig- heten att handlägga mål i den tilltalades frånvaro utan olägenhet kan ut- sträckas till dessa fall. Med hänsyn till förordnandets normalt föga ingri- pande natur bör målet kunna handläggas redan första gången den tilltalade inte infinner sig; förordnandet bör härvidlag alltså jämställas med böter och villkorlig dom. Det kan dock stundom finnas skäl att sätta ut målet till ett andra förhandlingstillfalle. bl.a. om det är aktuellt att kombinera för- ordnandet med mer ingripande åtgärder. t.ex. en särskild föreskrift. Det kan också finnas skäl att använda möjligheten till handläggning i den tillta- lades frånvaro med försiktighet om den tidigare ådömda påföljden är skyddstillsyn: den tilltalades personliga hörande kan i sådana fall ofta vara av betydelse för utredningen i påföljdsdelen.

Självfallet är vi medvetna om att kritik kan riktas mot det nu. skisserade förslaget från såväl rättssäkerhets— som effektivitetssynpunkt. Varje lös- ning måste emellertid innebära en kompromiss mellan nämnda synpunk- ter. Det bör vidare uppmärksammas att bestämmelserna om avgörande i den tilltalades frånvaro är fakultativa. Det ankommer därför till sist på domstolen att i det enskilda fallet själv bestämma om ett mål skall handläg-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1981/82:105 4I

gas eller avgöras utan att den tilltalade är närvarande vid huvudförhand- lingen.

5.4. Prioriteringen mellan olika handläggningssätt

En viktig fråga är hur man skall prioritera olika handlingsvägar för rät- ten. när flera alternativ formellt står till buds. Även om det alltså i ett visst fall är tillåtet enligt lagtexten att hålla förhandlingen i den tilltalades från- varo. kan det finnas skäl som talar för att man hellre bör ställa in förhand— lingen och förelägga nytt vite eller låta hämta den tilltalade. Om — för att ta ett extremt exempel — åklagaren vid målets påropande kan iaktta den till- talade pa en bänk på torget utanför tingshuset. ligger det givetvis nära till hands att rätten förordnar om hämtning i stället för att handlägga ett åtal för rattfylleri i hans frånvaro. Vi utvecklar i det följande något vår syn på sådana problem. utifrån förutsättningen att tillämpningsområdet för 46 kap. l5 så RB bestäms enligt vårt ovan presenterade förslag. En given ut- gångspunkt måste vara att en förhandling där den tilltalade infinner sig per- sonligen i princip är att föredra från utredningssynpunkt framför en för- handling som hålls i hans frånvaro.

När det gäller de fall som idag regleras av 46 kap. l5 & andra stycket RB. dvs. mål där anledning inte förekommer att döma till annat än böter.-har som tidigare antytts effektivitetskraven en särskild tyngd. Utredningen i påföljdsdelen kräver oftast inte den tilltalades närvaro vid förhandlingen. Av dessa skäl bör domstolen — liksom enligt nuvarande praxis — i de allra flesta situationer välja att avgöra målet. om den tilltalade uteblir och förut- sättningar för avgörande i övrigt föreligger. Möjligen bör man överväga t.ex. hämtning om målet rör ett förhållandevis allvarligt brott. för vilket det finns anledning ådöma ett kraftigt bötesstraff. Motsvarande synpunk- ter gör sig gällande i fråga om de övriga fall där ett mål enligt vårt förslag skall få handläggas första gången den tilltalade uteblir. dvs. fall där påfölj- den kan väntas bli villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter eller fall där s.k. konsumtionsdom är aktuell.

Vi går härefter över till den målgrupp. där kortare fängelsestraff eller skyddstillsyn kommer i fråga. Vårt förslag i denna del innebär att huvud- förhandling får hållas. om den tilltalade för andra gången underlåter att in- finna sig. Det rör sig i dessa fall ofta om brott av mer allvarlig art. Även om kravet på tillfredsställande utredning i påföljdsdclen är uppfyllt. kan utred- ningen ofta vinna något på att den tilltalade är närvarande personligen vid domstolen. Det är med hänsyn till dessa förhållanden naturligt att priorite- ra tvåpartsförhandlingen mer än i bötesfallen.

De två medel. som enligt gällande rätt står domstolen till buds för att för- må en tilltalad att inställa sig till en förhandling. är vitesföreläggande och hämtning. När den tilltalade uteblir för andra gången och det alltså blir ak— tuellt att hålla förhandlingen i hans frånvaro. torde det i de allra flesta fall

• Sida 42
•  Original

Prop. 1981/82:105 42

vara lönlöst att pröva ett tredje vitesföreläggande. Däremot bör det finnas utrymme att försöka hämta den tilltalade till den aktuella förhandlingen. Det torde ibland finnas anledning anta att ett hämtningsförsök kommer att lyckas och att hämtningen kan äga rum utan avsevärd olägenhet. Förelig- ger dessa förutsättningar. bör domstolen i första hand välja hämtningsvä- gen. framför allt om målet gäller ett grövre brott. l annat fall bör förhand- lingen hållas i den tilltalades frånvaro.

I de fall. där huvudförhandlingen får hållas därför att den tilltalade avvi- kit eller håller sig undan på annat sätt. kan det enligt vår mening inte finnas plats för någon prioritering av det slag som behandlats här. För att denna möjlighet skall få tillämpas bör nämligen krävas att hämtning är omöjlig att genomföra. Ett vitesföreläggande är självfallet inte verksamt. Är rekvisi— ten för tillämpning av denna regel uppfyllda. skall därför förhandlingen alltid hållas.

5.5 Rättsmedel

Enligt gällande rätt kan en dom. som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. överklagas på samma sätt som ordinära domar. dvs. till hovrätt genom vad. I debatten har man framfört synpunkten att en utvidgning av området för handläggning i den tilltalades frånvaro blir mer acceptabel från rättssäkerhetssynpunkt om den tilltalade. efter mönster från tredskodomsinstittrtet. ges rätt att få målet återupptaget vid tingsrät- ten. om han inte är nöjd med den dom som meddelats i hans frånvaro. 1 an- ledning härav vill vi uttala följande.

Det föreligger" i princip två skillnader mellan en tredskodom och en van- lig dom i ett dispositivt tvistemål. Tredskodomen meddelas enligt formella kriterier. medan den vanliga domen har materiell grund. Tredskodomen angrips genom ansökan om återvinning. medan den 'anliga domen över- klagas genom vad. Uppenbarligen har dessa båda skillnader ett samband. Det skulle nämligen strida mot instansordningens princip om den första materiella prövningen i målet i tredskodomsfallen gjordes-av hovrätten. För att undvika detta har man infört institutet återvinning i tvistemål.

l brottmål är. enligt vad vi hävdat ovan. en formellt grundad dom uteslu- ten av hänsyn till det starka intresset av såvitt möjligt materiellt riktiga brottmålsavgöranden. Meddelas domen efter huvudförhandling i den tillta- lades personliga frånvaro. kan utredningen i målet emellertid bli av något sämre kvalitet. eftersom rätten inte får möjlighet att höra den tilltalade di- rekt.

Den tilltalade kan av flera skäl vilja ha en omprövning av en dom som meddelats efter huvudförhandlingi hans frånvaro. Han kan vara missnöjd med domstolens bedömning av ansvarsfrågan. Han kan också vilja klaga på tingsrättens straffmätning. [ vissa fall '— men långt ifrån alla — kan det antas att han i detta läge är beredd att tillföra målet nytt material. Det kan

• Sida 43
•  Original

Prop. 1981/82:105 43

med visst fog hävdas att detta nya material borde tas upp. inte i hovrätten. utan vid tingsrätten i en återvinningsprocess.

Med anledning av det sist sagda har vi övervägt ett alternativ. enligt vil- ket den tilltalade inom viss kortare tid efter en dom som meddelats efter handläggning i hans frånvaro. skulle ha rätt att ansöka om att målet åter- "upptas vid tingsrätten. Han skulle då vara berättigad till en ny huvudför- handling i målet. normalt kanske ett par månader efter den första förhand- lingen. Tid för denna nya förhandling skulle kunna bestämmas redan i kal- lelsen till den första förhandlingen. Av effektivitetsskäl borde den nya för— handlingen börja där den gamla slutade. dvs. det material som tagits upp ti- digare skulle inte behöva tas upp på nytt. Det sistnämna skulle kräva att rättens sammansättning vari stort sett densamma vid båda förhandlingar— na.

Vi har funnit att en återvinningsprocess av detta slag är behäftad med åt- skilliga nackdelar från effektivitetssynptmkt. Till en början uppstår en rad praktiska olägenheter av främst administrativ natur._ Vidare är det sanno- likt att bevisningen från den första förhandlingen oftast får tas upp pånytt: i så fall har den första förhandlingen varit helt utan värde. Det finns också en betydande risk att den tilltalade inte skulle tillföra målet något nytt vid den senare förhandlingen. utan endast använda återvinningsmöjligheten som ett sätt att fördröja verkställigheten av en dom. En återvinningspro- cess blir värdelös om det inte kommer fram något nytt genom den. När re- dan den första processen har så hög kvalitet utredningsmässigt som förut- sätts. blir risken för en onödig återvinningsprocess avsevärd.

Enligt vad vår målundersökning visar överklagas domar som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro i avsevärt mindre ut- sträckning än övriga brottmålsdomar. Detta talar för att rättssäkerheten i processen är hög. _

Det sagda tyder enligt vår mening på att en återvinningsmöjlighet inte kan anses motiverad från rättssäkerhetssynpunkt. samtidigt som den skul- le kunna visa sig processekonomiskt olämplig i många fall. Vi anser därför inte att nuvarande ordning bör ändras. Domar. som grundas på huvudför- handling i den tilltalades frånvaro. bör alltså även fortsättningsvis överkla- gas till hovrätt genom vad. Ett ytterligare skäl för denna lösning är att hov- rätten — även utan att rättegångsfel förekommit — har möjlighet att åter- förvisa ett mål till tingsrätten. om det i ett visst fall skulle anses att mate— rial. som åberopas först i hovrätten. lämpligen bör tas upp i första instans.

5.6. Försvararfrågan

En process som genomförs utan den tilltalades närvaro är från dennes synpunkt ofta inte lika rättssäker som en rättegång där han är närvarande. Skillnaderna hänför sig dels till att domstolen inte får direkt tillgång till hans berättelse och dels till att han själv inte får möjlighet att övervaka att

• Sida 44
•  Original

Prop. 1981/82:105 44

hans intressen beaktas på ett tillbörligt sätt eller att ställa frågor till vittnen m.fl. I alla dessa hänseenden förbättras situationen ofta för den tilltalande. om han får biträde av en försvarare vid förhandlingen.

Enligt nu gällande ordning finns det inga speciella regler för försvarar- förordnande i de fall där huvudförhandling skall hållas i den tilltalades frånvaro. Offentlig försvarare skall alltså förordnas om den tilltalades rätt inte kan tillvaratas utan biträde (Zl kap. 3 & tredje stycket RB). Försvarare förordnas numera praktiskt taget alltid i icke helt okomplicerade fall över bötesnivån.

[ de mål. där det enligt vårt förslag blir möjligt att döma till skyddStillsyn eller fängelse trots den tilltalades personliga frånvaro. torde en försvarare i flertalet fall ha en uppgift att fylla. Dels är det med hänsyn till påföljdernas art viktigt att ansvarsfrågan blir allsidigt belyst. och dels kan en försvarare ofta göra en insats för frågan om påföljdsvalet. Det är under sådana förhål- landen rimligt från rättssäkerhetssynpunkt att normalt uppställa som en förutsättning för att ett mål av nu aktuellt slag skall få handläggas i den till- talades frånvaro att försvarare skall vara närvarande vid huvudförhand- lingen.

Det skulle emellertid föra för långt att alltid kräva försvarares närvaro i mål tillhörande denna kategori. Det finns fall där varken ansvars- eller på- följdsfrågan bereder några svårigheter. Om t.ex. gärningen är erkänd och påföljden framstår som närmast given. torde det oftast vara överflödigt med försvarare. ()m muntlig bevisning förekommer. bör försvarare där- emot normalt kunna förordnas i dessa fall. Undantag från denna regel bör dock ibland kunna göras. t.ex. när den tilltalade inte ifrågasätter ett vittnes uppgifter. Vidare bör rätten stundom kunna underlåta att förordna försva- rare när den tilltalade förklarat att han inte önskar biträde vid rättegången. De nu angivna situationerna bör enligt vår mening sammantagna beskrivas Så, att försvarare inte behöver vara närvarande vid förhandlingen om det är uppenbart att försvarare inte behövs.

Vi har nu behandlat fall. där ett mål skall få avgöras när den tilltalade andra gången uteblir från huvudförhandling i målet. Ett praktiskt påpekan- de är på sin plats i denna del. För att försvararen skall kunna genomföra sin uppgift på ett meningsfullt sätt. är det oftast nödvändigt att han motta— git sitt uppdrag i god tid före förhandlingen. Det räcker därför i de flesta fall inte med att rätten förordnar försvarare, när man har konstaterat att den tilltalade uteblivit för andra gången i målet. [ stället bör rätten i förväg göra en bedömning av om det kan antas att den tilltalade kommer att utebli från den andra utsatta förhandlingen och. om så är fallet. förordna försva- rare i god tid före förhandlingen. Att kräva att förordnande alltid skall ske i förväg skulle emellertid föra för långt: är saken enkel bör försvararen ofta kunna fylla sin uppgift även om han förordnas först i samband med den ak- tuella förhandlingen.

I de fall där ett mål kan företas till avgörande i den tilltalades frånvaro på

• Sida 45
•  Original

Prop. 1981/82:105 45

grund av att han håller sig undan. torde oftast mer ingripande påföljder va- ra aktuella. När det gäller försvararförordnande gör sig därför motsvaran- de synpunkter gällande som beträffande de nyss behandlade målkategori- erna. Vi föreslår alltså att försvarare skall förordnas för tilltalad som håller sig undan. utom i de fall där det är uppenbart att försvarare inte behövs.

I de mål som kan avgöras första gången den tilltalade uteblir — bl.a. mål där annan påföljd än böter eller villkorlig dom inte är aktuell - kan de nu föreslagna reglerna för försvararmedverkan inte tillämpas. Sådana mål är ofta enkla såVäl i ansvars- som i påföljdsfrågan. Det torde inte vara så van- ligt att en försvarare kan göra en meningsfull insats. Några särskilda regler om försvarares medverkan som en förutsättning för att mål skall få hand- läggas i den tilltalades frånvaro bör därför inte ställas upp i dessa fall. I stället blir de vanliga reglerna om försvararförordnande i 21 kap. RB till- lämpliga. Försvarare bör t.ex. normalt förordnas om ansvarsfrågan är mer komplicerad och ett högre bötesstraff eller villkorlig dom kommer i fråga vid fällande dom.

Avslutningsvis bör påpekas att de nu redovisade förslagen läggs fram mot bakgrund av de f.n. gällande reglerna om försvararförordnande i all- mänhet. ()m utrymmet för förordnande av offentlig försvarare mer gene- rellt skulle inskränkas av t.ex. samhällsekonomiska skäl. får man givetvis överväga inskränkningar även i fråga om de särregler som ges för de nu ak- tuella målkategorierna. '

5.7. Övriga frågor

Som tidigare nämnts läggs förevarande reformförslag fram särskilt. före våra övriga förslag på tingsrättsprocessens område. efter begäran från ju- stitiedepartementet. För att vårt arbete skall försenas så lite som möjligt. har det för oss framstått som angeläget att begränsa föremålet för denna framställning i görligaste mån. Vårt uppdrag i denna del har enbart gällt frågan om en utvidgning av området för huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. och vi har funnit att förslaget utan större olägenhet kan begrän- sas till att gälla enbart den centrala paragrafen. 46 kap. [55 RB. Detta inne— bär att vissa närliggande frågor enligt'vår mening tills vidare får lösas på samma sätt som enligt gällande rätt. För att något belysa frågornas art be- rör vi dem kort här nedan: vi vill dock betona att vi i ett senare betänkande kan komma att lägga fram reformförslag även på dessa områden.

Enligt Zl kap. 25 RB är den tilltalade skyldig att infrnna sig personligen vid huvudförhandling i tingsrätt. Det gäller dock inte i bötesmål. om hans närvaro kan antas sakna betydelse för utredningen.

Mot bakgrund av det nu nämnda stadgandet bör man se bestämmelsen i 45 kap. l5 & andra stycket RB om kallelse till den tilltalade. Skall denne in- finna sig personligen. skall rätten förelägga vite eller i vissa fall låta hämta honom. Om han däremot inte behöver komma personligen. skall han erin- ras om att målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1981/82:105 46

Även 'om de båda stadgandena inte korresponderar helt. är meningen gi- vetvis den att erinran enligt 45 kap. 15 & skall ske i de fall den tilltalade inte är skyldig att infinna sig personligen enligt Zl kap. 2 s" och att vitesföreläg- gande skall utfärdas när sådan skyldighet föreligger. Genomförs nu vårt förslag utan att några andra ändringar vidtas i RB. kommer den tilltalade stundom att kallas till huvudförhandlingen vid äventyr av vite. trots att målet kan avgöras utan hinder av hans frånvaro. En sådan konsekvens — som f.ö. var mycket vanlig fram till l976 års ändringar i RB - ser vi inte som något avgörande hinder mot en delreform. Frågan om den tilltalades personliga inställelseskyldighet och kallelsernas utformning bör övervägas i ett större sammanhang. lämpligen i vårt kommande betänkande om tings- rättsproeessen. Tills vidare bör nuvarande regler kunna fortsätta att gälla. Det bör dock vara möjligt att förbättra informationen till den tilltalade ge— nom att i den blankett som innehåller kallelse till huvudförhandlingen re- dogöra för under vilka förutsättningar målet kan avgöras även om den till- talade inte infrnner sig.

Vi övergår sedan till frågan om handläggning av enskilda anspråk i sam- band med huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. För sådana anspråk. varom talan förs i samband med åtal för brottet. gäller brottmålsreglerna om inte annat sägs ( 22 kap. RB ). För den händelse att den tilltalade inte kommer till huvudförhandlingen. torde detta innebära att tredskodom inte kan ges. men att talan om det enskilda anspråket däremot kan avgöras samtidigt med ansvarsfrågan. om saken kan utredas "nöjaktigt".

Om vårt förslag genomförs. torde det bli avsevärt vanligare än f.n. att det blir fråga om att döma över enskilt anspråk i samband med att ansvars- frågan avgörs. Nuvarande regler torde därvid utan större olägenhet kunna tillämpas övergångsvis. I ett kommande betänkande avser vi att ta upp frå- gan om sambandet mellan det enskilda anspråket och brottmålsreglerna ur ett vidare perspektiv.

Vi skall härefter beröra frågan om delgivning av kallelse till huvudför- handling i fräga om tiltalad som håller sig undan. Enligt gällande rätt krävs inte att sådan delgivning skett (46 kap. IS &" tredje stycket RB). Sverige har år 1972 biträtt en internationell konvention. vari de som anklagas för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter. däribland rätt att närvara vid rätte- gång mot dem. Gällande regler i fråga om avgörande av mål iden tilltalades frånvaro har inte ansetts strida mot konventionen (se prop. l97l : 125 s. 35). De förslag som vi lägger fram när det gäller tilltalad som håller sig undan innebär i huvudsak endast ett förtydligande av nuvarande regler. Det finns därför knappast anledning att ompröva tidigare ställningstaganden i fråga om behovet av delgivning av kallelse i nu avsedda fall.

Vad nu sagts betyder självfallet inte att domstolen. om man kan anta att en tilltalad håller sig undan. bör avstå från alla delgivningsförsök. 1 första hand bör man söka nå resultat med de ordinära delgivningsformerna. Stun- dom torde en tilltalad som håller sig undan delgivning kunna effektivt nås

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82: 105 47

av kallelse genom s.k. spikning enligt l5 & andra stycket delgivningslagen (l970:428). Delgivning genom kungörelse torde däremot oftast vara en i praktiken överflödig åtgärd: chansen att den tilltalade verkligen får del av en kungörelse är normalt liten. Anses det emellertid med hänsyn till förhål- landena i ett enskilt fall att möjligheterna till faktisk delgivning ökar avse- värt genom en kungörelse. bör sådan givetvis äga rum.

Slutligen skall i detta avsnitt kort tas upp frågan om delgivning av dom som meddelats efter huvudförhandling i den tilltalades frånvaro. Några regler om sådan delgivning finns f.n. inte, men vid våra hearings har från något håll hävdats att en utvidgning av området för avgörande av mål i den tilltalades frånvaro av rättssäkerhetsskäl bör åtföljas av ett införande av en delgivningsrutin i fråga om domen.

Det är ett allmänt känt faktum att delgivningari samband med rättegång- ar förorsakar stora kostnader för samhället och att problemen med att ge— nomföra delgivningar har ökat under senare år. Av domarna delges f.n. en- dast tredskodomar. Om man inför en delgivningsrutin även beträffande do— mar i brottmål. meddelade i den tilltalades frånvaro. skulle samhällets del- givningsresurser belastas ytterligare. enligt vår mening så mycket att man då snarare bör överväga att avstå från en utvidgning av möjligheterna att hålla förhandling i den tilltalades frånvaro. Ett system som förutsätter del- givning av domen medför också andra olägenheter. bl.a. därigenom att en dom kan få vänta mycket länge på verkställighet och att olika utgångs- punkter för klagotidcns beräkning kan komma att gälla för skilda parter.

Vid bedömningen av om man kan avstå från en delgivningsrutin som nu sagts måste man givetvis väga in vilka andra rättssäkerhetsgarantier som finns inbyggda i systemet. Det bör därvid noteras att. när det gäller domar som innehåller mer ingripande påföljd än villkorlig dom och/eller böter. vårt förslag innebär att den tilltalade måste ha uteblivit minst två gånger från huvudförhandling i målet trots att han delgivits kallelse till förhand- lingen uc/r att den tilltalade i de icke hclt okomplicerade fallen alltid biträds av försvarare vid förhandlingen. En given uppgift för försvararen måste därvid vara att ta kontakt med den tilltalade och meddela domens innehåll. Genom lämpligt utformade kallelser kan den tilltalade också informeras om vad som kan komma ut av rättegången. om han inte infinner sig. Slutli— gen kan erinras om att domstolen är skyldig att sända domen till hans sc— nast kända adress inom en vecka från den dag då domen meddelades.

Med hänsyn till dessa faktorer anser vi att vårt förslag till utvidgning av området för handläggning av brottmål i den tilltalades frånvaro tillgodoser den tilltalades rättssäkerhet i så väsentlig mån att ett system med delgiv- ning av domen inte behöver införas.

5.8. Något om de ekonomiska konsekvenserna av vårt förslag

Vårt ovan redovisade förslag innebär att utrymmet för att hålla huvud- förhandling och avdöma brottmål i den tilltalades frånvaro ökar. De effek-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1981/82: 105 48

tivitctsvinster som kan göras är framför allt knutna till det faktum att en förhandling. till vilken den tilltalade underlåter att infinna sig. inte behöver ställas in utan i stället kan genomföras och målet avgöras. Att ekonomiska vinster kan göras på detta sätt är uppenbart. Domstolen spar tid och arbe- te. Åklagare. målsägande. försvarare och vittnen slipper infinna sig till en ny huvudförhandling. Vinsterna blir givetvis störst i de mål där. med nuva- rande reglcr. flera förhandlingar skulle ha fått ställas in till följd av att den tilltalade inte infinner sig.

I de fall där målet enligt vårt förslag skall få avgöras första gången den tilltalade uteblir — alltså bl.a. mål där påföljden kan väntas inskränka sig till villkorlig dom och/eller böter — torde förslaget inte behöva medföra några merkostnader. som minskar de ovan antydda ekonomiska vinsterna. Så kan däremot i viss mån bli fallet när det gäller mål. i vilka skyddstillsyn eller fängelse kan ådömas andra gången den tilltalade uteblir. Dels kan domstolarnas benägenhet att förordna offentlig försvarare tänkas bli något större i mål där den tilltalade inte medverkar. ()ch dels kan det finnas en risk att reglerna i något fall kan försinka handläggningen. Det kan nämligen tänkas att en tilltalad. som — om reglerna inte funnits — skulle ha infunnit sig lojalt vid domstolen första gången han blivit kallad. med det nya syste- met i tankarna säger sig att han kan undgå ett obehagligt framträdande in- för domstolen. Ett mål. som enligt de gamla reglerna skulle ha kunnat av— göras i hans närvaro vid det första förhandlingstillfället. får nu vänta till den andra utsatta förhandlingen och då avgöras i hans frånvaro. Effektivi- tetsförluster kan också uppstå. om domstolen — under antagande att målet kan avgöras utan hinder av den tilltalades frånvaro — avstår från att i för- väg låta hämta honom till det andra förhandlingstillfället men det vid för- handlingens början visar sig att den tilltalades närvaro krävs.

Det är av naturliga skäl svårt att förutsäga i vilken mån de nu redovisade orsakerna till effektivitetsförlust kan komma att reducera vinsterna med vårt förslag. Vi är för vår del övertygade om att de berörda olägenheterna kommer att uppstå endast i ett begränsat antal fall och att de ekonomiska fördelarna med den föreslagna handläggningsordningen blir avsevärt stör- re än de eventuella nackdelarna.

Det är också vanskligt att uppskatta i hur många mål den föreslagna möj- ligheten att avgöra mål i den tilltalades frånvaro kan komma att tillämpas och hur stora de ekonomiska vinsterna därför rent bcloppsmässigt blir. Vi anser det emellertid troligt att lågt räknat ytterligare ett par tusen utsatta huvudförhandlingar per år kan genomföras. Varje inställd förhandling för- orsakar statsverket icke obetydliga merkostnader. De sammanlagda stats- finansiella vinsterna med reförrnen kan därför beräknas uppgå till avse- värda belopp årligen.

• Sida 49
•  Original

Prop. 198l/82:105 49

5.9 Ikraftträdande m.m.

[ enlighet med det anförda har vi upprättat förslag till ändring i rätte- gångsbalken. bilaga. Vi föreslår att lagändringarna träder i kraft den I januari l982.

handlingen. Rättegångsfråga må avgöras utan Rättegångsfrågafår avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. hinder av den tilltalades utevaro.

Denna lag träderi kraft den Ijanuari 1982.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1981/82:105 53