SOU 2017:17

Om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. Genomförande av EU:s oskuldspresumtionsdirektiv

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 22 juni 2016 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera hur svensk rätt förhåller sig till EU-direktivet (2016/343/EU) om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden samt EU-direktivet (2016/800/EU) om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. I uppdraget ingick även att bedöma behovet av författningsändringar.

Den 28 juni 2016 förordnades hovrättspresidenten Charlotte Brokelind som särskild utredare fr.o.m. den 1 augusti 2016. Som experter förordnades från och med den 7 september 2016 inspektören vid Polismyndighetens Nationella operativa avdelning, Utvecklingscentrum mitt, Kerstin Dejemyr, kansliråden vid Justitiedepartementet Sofie Lundin och Martina Löfstrand, kammaråklagaren vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö, Magnus Johansson, chefsrådmannen Stefan Reimer samt advokaten Per E Samuelsson.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 september 2016 hovrättsassessorn Johanna Syrén.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om vissa straffprocessuella frågor, överlämnar härmed delbetänktandet Om

oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången. Genomförande av EU:s oskuldspresumtionsdirektiv (SOU 2017:17). Arbetet

har bedrivits i nära samråd med experterna. Delbetänkandet är därför formulerat i vi-form.

Jönköping i februari 2017

Charlotte Brokelind

/Johanna Syrén

Förkortningar

a. anförd, anförda a.a. anfört arbete BrB brottsbalken Ds promemoria i departementsserien EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen EU-domstolen Europeiska unionens domstol, innan december 2009 EG-domstolen Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakommissionen Europarådets kommission för de

mänskliga rättigheterna, (existerade 1953–1999)

Europakonventionen Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna f. och följande sida ff. och flera följande sidor FN Förenta Nationerna Funktionsfördraget Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Ibid. Ibidem, ”på samma ställe”

JO Justitieombudsmannen JK Justitiekanslern LUL lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 NJA II Nytt juridiskt arkiv, avdelning II prop. proposition RB rättegångsbalken RF regeringsformen RH Rättsfall från hovrätterna Rättighetsstadgan (även benämnd EU:s rättighetsstadga och stadgan i löptexten)

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Rt. Norsk retstidende RåR Riksåklagarens riktlinjer SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning TF Tryckfrihetsförordningen Unionsfördraget Fördraget om Europeiska unionen YGL Yttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Inledning

Var och en som är misstänkt eller tilltalad för brott garanteras flera processuella rättigheter. Dessa rättigheter är i grunden sällan unika för den svenska rättsordningen. Tvärtom betraktas flera av dem som grundläggande mänskliga rättigheter och behandlas i många av de internationella konventionerna och andra rättsakter.

En rättighet som är av fundamental betydelse är rätten till en rättvis rättegång. Rätten till en rättvis rättegång garanteras inte minst genom artikel 6 i Europakonventionen. Två viktiga hörnstenar i rätten till en rättvis rättegång är oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid sin rättegång. Oskuldspresumtionen innebär att var och en som är misstänkt eller tilltalad för brott ska betraktas som oskyldig till dess skulden fastställts enligt lag. Rätten att närvara vid sin egen rättegång är en viktig förutsättning för att den misstänkte eller tilltalade ska kunna ta tillvara sin rätt och lägga fram sitt försvar m.m.

Samtliga EU:s medlemsstater, inklusive Sverige, har antagit Europakonventionen. Rätten till en rättvis rättegång – oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid sin egen rättegång – ska således upprätthållas inom hela unionen. Medlemsstaterna är också bundna av EU:s s.k. rättighetsstadga som också omfattar garantier för misstänkta och tilltalade. Sedan flera år tillbaka arbetar dock EU aktivt med att ytterligare stärka rätten till en rättvis rättegång inom medlemsstaterna. Målet är att detta ska leda till ett ökat förtroende mellan medlemsstaterna och i slutändan garantera ett ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden medlemsstaterna emellan.

I detta arbete har EU bl.a. antagit flera direktiv. En av de rättsakter som antagits är ett direktiv som specifikt tar sikte på att förstärka vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara

vid rättegången i straffrättsliga förfaranden; Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343/EU av den 9 mars 2016.

Vi har haft i uppgift att analysera hur svensk rätt förhåller sig till detta direktiv och föreslå de förändringar som krävs för att genomföra direktivet i svensk rätt.

Direktivets tillämpningsområde

Direktivet omfattar bestämmelser om på vilket sätt medlemsstaterna ska garantera att oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid sin egen rättegång upprätthålls.

Tongivande för samtliga bestämmelser i direktivet är Europakonventionen och hur den kommit att tolkas av Europadomstolen. Direktivet kan på det sättet sägas vara en precisering av Europadomstolens praxis. Detta betyder dock inte att direktivet är identiskt med Europakonventionen i alla avseenden.

Direktivet begränsas till straffrättsliga förfaranden. Det omfattar således inte några andra typer av förfaranden. I direktivet finns också en tydlig definition av vad som avses med straffrättsliga förfaranden. Administrativa förfaranden som rör t.ex. skattetillägg, vägtrafik m.m. faller uttryckligen utanför tillämpningsområdet. Således har vi tolkat begreppet utifrån vedertagna definitioner inom straffrätten och i överensstämmelse med hur svensk rätt på området är uppbyggd. Vi har gjort bedömningen att direktivets bestämmelser är tillämpliga vid handläggningen av brottmål, både i domstol och under förundersökningen. Inom direktivets tillämpningsområde ryms vidare summariska förfaranden såsom strafföreläggande och förelägganden av ordningsbot. Även andra straffrättsliga förfaranden som inte mynnar ut i en domstolsprövning, som t.ex. en process som resulterar i åtalsunderlåtelse, omfattas. Direktivet får också visst genomslag när det gäller internationell rättslig hjälp i brottmål.

Den personkrets direktivet tar sikte på är misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden. Det är följaktligen tillämpligt på fysiska personer, varvid de särskilda behov som sårbara misstänkta eller tilltalade har ska beaktas.

Direktivet gäller från det att en person blir misstänkt eller tilltalad. Vi har gjort bedömningen att den tidpunkten, för svenskt vidkommande, vanligtvis inträder när den misstänkte eller tilltalade delges

skälig misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § RB. Även innan denna tidpunkt manar dock direktivet till ett visst förhållningssätt för brottsutredande och brottsbekämpande myndigheter, domstolar m.fl. Direktivet innebär också förpliktelser i de förfaranden där någon underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB inte aktualiseras. Rättigheterna enligt direktivet ska kunna åberopas fram till dess att ett brottmålsförfarande avslutas.

Gällande rätt uppfyller i stora delar direktivets krav

Direktivet kan sägas omfatta tre olika delar. Den första delen reglerar oskuldspresumtionen och dess olika aspekter. I den andra delen behandlas rätten att närvara vid sin egen rättegång. I denna del finns även bestämmelser som tar sikte på rätt till en ny rättegång i vissa fall. Den tredje delen i direktivet gäller rättsmedel.

Vi har gjort bedömningen att den svenska rättsordningen i stora delar är uppbyggd på ett sådant sätt att den redan i dagsläget svarar mot direktivets krav. Både rätten att betraktas som oskyldig och rätten att närvara vid sin egen rättegång garanteras på flera sätt. Vi bedömer också att befintliga rättsmedel erbjuder ett tillräckligt skydd i de fall någon av rättigheterna åsidosätts.

Oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid sin rättegång garanteras inte minst genom Europakonventionens ställning som lag. Oskuldspresumtionen är en given utgångspunkt i ett straffrättsligt förfarande och det finns flera bestämmelser i rättegångsbalken som förstärker dess genomslag. Huvudregeln är vidare att den misstänkte eller tilltalade ska vara närvarande vid sin egen rättegång, något som framgår av 21 kap. 2 § RB.

Utgångspunkten i vårt arbete har således varit att svensk rätt, redan i dagsläget, erbjuder ett starkt skydd för att upprätthålla de rättigheter som direktivet behandlar.

Särskilt om oskuldspresumtionen

En första och övergripande fråga när det gäller oskuldspresumtionen har varit att analysera huruvida direktivet förutsätter att den allmänna rättsprincipen lagregleras. Oskuldspresumtionen, dvs. att misstänkta och tilltalade ska betraktas som oskyldiga till dess att deras

skuld fastställts enligt lag, är inte uttryckligen lagfäst på annat sätt än genom Europakonventionens ställning som lag. Vår bedömning är att direktivet inte heller kräver att den allmänna rättsprincipen som sådan lagregleras. Vi har också stannat för att det inte skulle genereras något sådant mervärde som i sig motiverar en lagreglering.

I stället bedömer vi att direktivet syftar till att förstärka vissa aspekter av oskuldspresumtionen. På detta sätt görs presumtionen verksam och användbar i straffrättsliga förfaranden. I direktivet regleras tre olika aspekter av oskuldspresumtionen:

  • Misstänkta och tilltalade har rätt att inte framställas som skyldiga förrän skulden fastställts enligt lag.
  • Bevisbördan i frågan om den misstänktes eller tilltalades skuld vilar på åklagaren och varje tvivel ska vara till den misstänktes eller tilltalades fördel.
  • Misstänkta och tilltalade har rätt att tiga och rätt att inte vittna mot sig själva.

Lejonparten av vårt arbete har således gått ut på att analysera svensk rätt utifrån dessa olika aspekter och säkerställa att rättsordningen lever upp till kraven.

Den första aspekten, att misstänkta och tilltalade inte ska framställas som skyldiga, omfattar två olika delar. För det första får myndigheter, tjänstemän och andra offentliga personer inte framställa misstänkta och tilltalade som skyldiga i beslut eller offentliga uttalanden som fattas eller äger rum förrän skuldfrågan avgörs. För det andra ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att misstänkta och tilltalade inte framställs som skyldiga i domstol eller offentligt, genom användningen av fysiskt begränsande åtgärder som t.ex. hand- och fotfängsel – om det inte krävs av säkerhetsskäl. I denna del bedömer vi att några författningsändringar inte är nödvändiga för att uppfylla direktivets krav. Detta bl.a. med hänvisning till bestämmelserna om jäv i rättegångsbalken. Den svenska regleringen får vidare anses ha en restriktiv hållning när det gäller användningen av fysiskt begränsande åtgärder.

Den andra aspekten som alltså handlar om åklagarens bevisbörda har lett fram till en liknande slutsats. Principerna om åklagarens bevisbörda och att varje tvivel ska vara till den misstänktes eller tilltalades fördel (den principen brukar benämnas in dubio pro reo) är

inte lagreglerade. Det är dock tydligt att rättstillämparen anser sig bunden av dessa. Avsteg från principerna sker i mycket begränsad omfattning och i säregna situationer. Principerna är således självklara utgångspunkter och den rättsliga ramen får sägas vara tillräckligt klar och precis för att direktivet ska anses genomfört på den punkten. Någon uttrycklig reglering av principen om åklagarens bevisbörda och in dubio pro reo bedöms alltså inte vara nödvändig för att genomföra direktivet.

I fråga om den tredje aspekten av oskuldspresumtionen som direktivet behandlar, dvs. rättigheterna att tiga och att inte vittna mot sig själv, ställer direktivet krav på att misstänkta och tilltalade har reella möjligheter att utnyttja sina rättigheter. Direktivet omfattar dock inte några bevistillåtlighetsregler. Som huvudregel får det däremot inte vägas in i en domstols bedömning av skuldfrågan att en misstänkt eller tilltalad valt att tiga eller att inte bidra till utredningen av sin egen skuld. Läses direktivet i ljuset av Europadomstolens praxis framstår innebörden vara att den tilltalades tystnad eller ovilja att bidra till utredningen inte får vara den enda och avgörande bevisningen. Det måste finnas annan tungt vägande utredning.

Vi bedömer att den svenska regleringen med fri bevisprövning är förenlig med direktivets krav i denna del. Det förekommer sällan att domstolar tillmäter den tilltalades passivitet någon negativ bevisverkan. En konsekvens av vår slutsats om att direktivet är förenligt med principen om den fria bevisprövningen är att bestämmelsen i 35 kap. 4 § RB, som medger viss bevisverkan av en tilltalads passivitet, kan behållas i sin nuvarande utformning. Den bestämmelsen bör emellertid naturligtvis, även fortsättningsvis, tolkas i ljuset av Europakonventionen.

När det gäller rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv föreslår vi en mindre förändring i förundersökningskungörelsen (1947:948). Sedan tidigare gäller att en misstänkt, när han eller hon delges skälig misstanke om brott, bl.a. ska informeras om sin rätt att inte yttra sig över brottsmisstanken. Vårt förslag innebär ett tillägg till denna informationsplikt. Det förtydligas att den misstänkte även ska informeras om sin rätt att inte heller på annat sätt behöva medverka till utredningen om sin egen skuld. I övrigt kan t.ex. konstateras att lagstiftningsåtgärder redan tidigare vidtagits för att anpassa svensk rätt till Europakonventionen när det gäller myndigheters rätt att begära in uppgifter från enskilda.

Särskilt om rätten att närvara vid rättegången

Direktivet utgår från att var och en som misstänkts eller är tilltalad för brott ska ha rätt att närvara vid sin egen rättegång. Ett avgörande kan dock meddelas och verkställas även om den misstänkte eller tilltalade inte varit närvarande. Då måste emellertid vissa förutsättningar vara uppfyllda. Något förenklat måste en av två av förutsättningar vara för handen. Antingen ska den misstänkte eller tilltalade i rätt tid ha underrättats om rättegången och fått information om vad det innebär om han eller hon uteblir eller så ska han eller hon ha rätt till en ny prövning. Skulle den misstänkte eller tilltalade inte ha underrättats om rättegången på angivet sätt kan alltså ett avgörande ändå meddelas och verkställas om han eller hon har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan. På den nya prövningen ställs rätt så specifika krav. Förutom att den ska medge en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, ska den också kunna leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. Misstänkta och tilltalade ska ha rätt att närvara vid den nya prövningen, de ska kunna delta på ett effektivt sätt och ha möjlighet att utöva sin rätt till försvar.

Bestämmelserna tar sikte både på rättegången i underrätt och överrätt. Svensk rätt uppfyller i stora delar kraven. Ordningen bygger på att den tilltalade ska vara närvarande vid sin rättegång. Nämnas bör också att det finns särskilda bestämmelser för unga lagöverträdare där kravet på att den tilltalade närvarar är hårt hållet.

De undantag som tillåts för svenskt vidkommande, dvs. de fall där svensk rätt tillåter att målet prövas i den tilltalades utevaro, utgår ifrån att utredningen ska vara tillfredsställande. Dessutom förutsätts som huvudregel att den tilltalade frivilligt avstår från sin rätt att närvara vid rättegången. De närmare förutsättningarna för när ett brottmål kan avgöras trots att den tilltalade inte inställt sig till huvudförhandling finns i 46 kap. 15 a § RB. Den tilltalade ska, enligt 45 kap. 9 § andra stycket RB, degletts rättens stämning tillsammans med åklagarens stämningsansökan. Den tilltalade ska också ha kallats till förhandlingen och genom kallelsen ha delgetts information om rättegången och konsekvenserna av utevaro.

Det finns dock en bestämmelse som medger avsteg från huvudprinciperna. Av 46 kap. 15 a § tredje stycket RB följer nämligen att ett brottmål i vissa situationer får avgöras i den tilltalades utevaro

trots att han eller hon inte delgetts kallelse till förhandlingen. Det handlar om situationer där den tilltalade bevisligen avvikit eller avsiktligt håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till förhandlingen. I dessa fall kan alltså ett mål avgöras trots att den tilltalade inte underrättats om rättegången. Svensk rätt garanterar inte heller den tilltalade en automatisk rätt till en ny prövning. Denna ordning bedöms följaktligen inte leva upp till direktivets krav. Vårt förslag är därför att bestämmelsen utmönstras. Detta innebär att den tilltalade måste ha delgivits kallelse med information om att målet kan komma att avgöras trots att han eller hon uteblir även i dessa fall.

Den nuvarande bestämmelsen i 46 kap. 15 a § tredje stycket RB torde tillämpas endast undantagsvis. Det finns också flera delgivningssätt att tillgå än när bestämmelsen infördes. Således bör inte en utmönstring av bestämmelsen påverka effektiviteten i brottmålsförfarandet i någon nämnvärd utsträckning.

Övriga frågor som analyserats

I övrigt har bl.a. bestämmelserna som medger skriftlig handläggning i ett brottmålsförfarande, regleringen kring åtalsunderlåtelse och möjligheterna att meddela strafföreläggande och föreläggande om ordningsbot analyserats. Vår bedömning är att dessa förfaranden uppfyller direktivets krav och att några författningsändringar inte är nödvändiga.

Summary

Introduction

Anyone who is suspected or accused of an offence is guaranteed a number of procedural rights. Essentially, these rights are rarely unique to the Swedish legal system. On the contrary, several of them are regarded as fundamental human rights and are addressed in many of the international conventions and other legal instruments.

One right that is of fundamental importance is the right to a fair trial. The right to a fair trial is guaranteed not least in Article 6 of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (the ‘European Convention’). Two important cornerstones of the right to a fair trial are the presumption of innocence and the right to be present at one’s trial. The presumption of innocence means that anyone who is suspected or accused of an offence is to be considered innocent until proven guilty according to law. The right to be present at one’s own trial is essential to enable the suspect or the accused person to exercise their right and present their defence, etc.

All EU Member States, including Sweden, have adopted the European Convention. The right to a fair trial – the presumption of innocence and the right to be present at one’s own trial – must therefore be upheld throughout the European Union. The Member States are also bound by the EU’s Charter of Fundamental Rights, which also includes guarantees for suspects and accused persons. However, for several years now the EU has been working actively on further strengthening the right to a fair trial within the Member States. The aim is to increase trust between the Member States and ultimately guarantee the mutual recognition of judgments and other judicial decisions between the Member States.

During the course of this work, the EU has adopted several directives. One of the legal acts adopted is a directive specifically aimed at strengthening certain aspects of the presumption of innocence and of the right to be present at the trial in criminal proceedings: Directive (EU) 2016/343 of the European Parliament and of the Council of 9 March 2016.

Our task has been to analyse how Swedish law relates to this Directive and propose the amendments necessary to implement the Directive in Swedish law.

Scope of the Directive

The Directive includes provisions on how the Member States should guarantee that the presumption of innocence and the right to be present at one’s own trial are upheld.

The European Convention and the way in which it has been interpreted by the European Court of Human Rights set the tone for all of the provisions in the Directive. In this way, the Directive can be said to be a clarification of the case-law of the European Court of Human Rights. However, this does not mean that the Directive is identical to the European Convention in all respects.

The Directive is limited to criminal proceedings. Therefore, it does not cover any other types of proceedings. In addition, the Directive contains a clear definition of what is meant by the term ‘criminal proceedings’. Administrative proceedings concerning matters such as tax surcharges, road traffic, etc. are clearly beyond the scope of the Directive. We have therefore interpreted the term on the basis of generally accepted definitions in the field of criminal law and in accordance with the way Swedish law in the area is organised. We consider that the Directive’s provisions are applicable in the processing of criminal cases, both in court and during the preliminary investigation. The scope of the Directive also includes summary proceedings, such as the summary imposition of a fine and the imposition of a breach-of-regulation fine. Other criminal proceedings that do not result in court proceedings, such as a process resulting in an abstention from prosecution, are also covered. The Directive also has a certain impact concerning international legal assistance in criminal cases.

The Directive applies to suspects and accused persons in criminal proceedings. It therefore applies to natural persons, and the particular needs of vulnerable suspects or accused persons should be taken into account.

The Directive applies from the moment at which a person becomes a suspect or an accused person. We consider that, where Sweden is concerned, this is normally when the suspect or the accused is charged on reasonable suspicion of committing an offence under Chapter 23, Section 18 of the Swedish Code of Judicial Procedure. However, the Directive urges that a certain approach be taken by criminal investigation authorities and law enforcement agencies, courts, etc. even before this point. The Directive also includes obligations in proceedings where no notification is necessary under Chapter 23, Section 18 of the Swedish Code of Judicial Procedure. It must be possible to assert the rights under the Directive until such time as the criminal proceedings are concluded.

Existing legislation largely meets the Directive’s requirements

The Directive can be said to consist of three different parts. The first part regulates the presumption of innocence and its various aspects. The second part deals with the right to be present at one’s own trial. This part also contains provisions on the right to a new trial in certain cases. The third part of the Directive concerns legal remedies.

In our assessment, the Swedish legal system is largely structured in such a way that it already meets the Directive’s requirements. Both the right to be presumed innocent and the right to be present at one’s own trial are guaranteed in several ways. We also consider that the existing legal remedies offer adequate protection in cases in which one of these rights is disregarded.

The presumption of innocence and the right to be present at one’s trial are guaranteed not least through the status of the European Convention as law. The presumption of innocence is a given starting point in criminal proceedings and there are several provisions in the Swedish Code of Judicial Procedure that reinforce its effect. Moreover, the main rule is that the suspect or the accused person must

be present at their own trial, as is stated in Chapter 21, Section 2 of the Swedish Code of Judicial Procedure.

The starting point for our work was thus that Swedish law already offers robust provision for the protection and upholding of the rights dealt with in the Directive.

The presumption of innocence

The first and overarching issue regarding the presumption of innocence was to analyse the extent to which the Directive assumes that this general legal principle is regulated by law. The presumption of innocence, i.e. that suspects and accused persons are to be presumed innocent until proven guilty according to law, is not explicitly established in law in any other way than through the status of the European Convention as law. In our assessment, the Directive does not require that this general legal principle as such be regulated by law. We have also concluded that no added value would be created that, in itself, would justify regulation by law.

Instead, we consider that the Directive is aimed at reinforcing certain aspects of the presumption of innocence. In this way, the presumption is made effective and usable in criminal proceedings. The Directive regulates three different aspects of the presumption of innocence:

  • A suspect or an accused person has the right not to be referred to as guilty until that person has been proven guilty according to law.
  • The burden of proof for establishing the guilt of the suspect or the accused person is on the prosecution, and any doubt should benefit the suspect or accused person.
  • Suspects and accused persons have the right to remain silent and the right not to incriminate themselves.

Most of our work therefore focused on analysing Swedish law on the basis of these different aspects and ensuring that the legal system meets these requirements.

The first aspect – that suspects and accused persons must not be presented as guilty – has two different parts. Firstly, government agencies, officials and other public figures may not present suspects

and accused persons as guilty in decisions or public statements made before any guilt has been determined. Secondly, Member States must take suitable measures to ensure that all suspects and accused persons are not presented as guilty, in court or in public, through the use of measures of physical restraint, such as handcuffs or foot irons – unless necessary for security reasons. In this regard, we do not consider that any legislative amendments are necessary to meet the requirements of the Directive. Here we refer, among other things, to the provisions on conflict of interest in the Swedish Code of Judicial Procedure. Moreover, the Swedish regulations can be considered to take a restrictive approach concerning the use of measures of physical restraint.

The second aspect – the burden of proof on the prosecutor – has led to a similar conclusion. The principles of the prosecutor’s burden of proof and of every doubt benefiting the suspect or the accused person (this principle is usually called in dubio pro reo) are not regulated by law. However, it is clear that legal practitioners consider themselves bound by these principles. Deviations from these principles occur to a very limited extent and in exceptional situations. The principles are therefore natural starting points and the legal framework can be said to be sufficiently clear and precise for the Directive to be considered implemented in this regard. We therefore consider that no explicit regulation of the principle of the prosecutor’s burden of proof and the in dubio pro reo principle is necessary for implementation of the Directive.

Concerning the third aspect of the presumption of innocence that the Directive deals with, i.e. the right to remain silent and the right not to incriminate oneself, the Directive requires that suspects and accused persons have real opportunities to exercise their rights. However, the Directive does not contain any rules on the admissibility of evidence. But as a rule, the fact that a suspect or an accused person chooses to remain silent or not to contribute to the investigation into their guilt must not be considered in the court’s assessment of guilt. If the Directive is read in light of the case-law of the European Court of Human Rights, the implication appears to be that the accused person’s silence or unwillingness to contribute to the investigation must not be the only and decisive piece of evidence. There must be other substantial evidence in the investigation.

We consider that the Swedish regulation with free examination of evidence is compatible with the Directive’s requirements in this regard. It is rarely the case that courts attach any negative probative value to the accused person’s passivity. One consequence of our conclusion that the Directive is compatible with the principle of the free examination of evidence is that the provision contained in Chapter 35, Section 4 of the Swedish Code of Judicial Procedure – which gives a certain probative value to an accused person’s passivity – can be kept in its current wording. However, this provision should of course continue to be interpreted against the background of the European Convention.

Regarding the right to remain silent and the right not to incriminate oneself, we propose a minor amendment to the Preliminary Investigations Ordinance (1947:948). It is already the case that a suspect, when charged on reasonable suspicion of committing an offence, must be informed of their right to not make any statement about the suspected offence. Our proposal involves an addition to this obligation to inform. It is made clear that the suspect must also be informed of their right to not contribute to the investigation into their own guilt. In general, it can be noted that the legislative measures have already been taken to adapt Swedish law to the European Convention in terms of the authorities’ right to request information from individuals.

The right to be present at the trial

The Directive is based on the notion that anyone who is suspected or accused of a crime must have the right to be present at their own trial. However, a decision can be issued and enforced even if the suspect or the accused person has not been present. For this to be possible, certain conditions must have been met. Put simply, one of two conditions must have been met. Either the suspect or the accused person must have been informed in due time about the trial and received information about the implications of failing to be present, or he or she must be entitled to a re-examination. If the suspect or the accused person has not been informed about the trial in this way, a decision can still be issued and enforced if he or she is entitled to a re-trial or other legal remedy enabling a re-examination

of the merits of the case. Very specific requirements apply to the re-examination. Apart from the fact that it must enable a re-examination of the merits of the case, including examination of any new evidence, it must also be able to result in the original decision being reversed. Suspects and accused persons must have the right to be present at the re-examination, they must be able to participate effectively, and they must have the opportunity to exercise their right of the defence.

The provisions apply to the trial in the lower court and the upper court. Swedish law largely meets these requirements. The system is based on the accused person being present at their trial. It should also be mentioned that there are special provisions for young offenders, where the requirement that the accused person be present is strictly observed.

The exceptions that are permitted where Sweden is concerned, i.e. the cases in which Swedish law allows the case to be examined in the absence of the accused person, are based on the investigation having been satisfactory. Moreover, as a general rule, the accused person must have voluntarily renounced their right to be present at the trial. The more detailed conditions for when a decision can be issued in a criminal case despite the fact that the accused person has not been present at the main hearing are contained in Chapter 46, Section 15a of the Swedish Code of Judicial Procedure. Under Chapter 45, Section 9, second paragraph of the Swedish Code of Judicial Procedure, the accused person must have been served with the court summons as well as the prosecutor’s summons application. The accused person must also have been summoned to the hearing and given information about the trial and the consequences of failing to be present.

However, there is one provision that allows deviations from the main principles. Chapter 46, Section 15a, third paragraph of the Swedish Code of Judicial Procedure states that a criminal case may, in certain situations, be settled in the absence of the accused person despite the fact that he or she has not been served with a summons to the hearing. This is the case in situations where the accused person has been proven to have absconded or is intentionally hiding in such a way that he or she cannot be brought to the hearing. In such cases, a decision can be issued in the case despite the fact that the accused person has not been informed about the trial. Swedish law

does not guarantee the accused person an automatic right to a reexamination either. It is therefore considered that this system does not meet the Directive’s requirements. We therefore propose that this provision be removed. This means that in these cases too, the accused person must have been served with a summons containing information about the possibility of a decision being issued in the case despite the fact that he or she is not present.

The existing provision in Chapter 46, Section 15a, third paragraph of the Swedish Code of Judicial Procedure should only be applied in exceptional cases. There are also more methods of service available now than when the provision was introduced. The removal of the provision should therefore not affect efficiency in criminal proceedings to any major extent.

Other issues analysed

Other issues analysed include the provisions allowing written processing in criminal proceedings, the regulation on abstention from prosecution and the possibilities of issuing a summary imposition of a fine and an imposition of a breach-of-regulation fine. In our assessment, these procedures meet the requirements of the Directive and no legislative amendments are necessary.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om rättegångsbalken (1942:740) att 46 kap. 15 a § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 kap.

15 a §2

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktivet 2016/343/EU av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden. 2 Senaste lydelse 2016:492.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2018.

1.2. Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs3 att 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948)4 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §5

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon också underrättas om sin rätt att

– anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad,

– få information om förändringar av misstanken och ta del av utredningsmaterial i den utsträckning som följer av 23 kap. 18 § rättegångsbalken,

– vid behov biträdas av tolk och få handlingar som är väsentliga för att kunna ta till vara sin rätt översatta, och

– inte behöva yttra sig över misstanken.

– inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt

behöva medverka till utredningen av sin egen skuld.

Den misstänkte ska få informationen på ett språk som han eller hon förstår.

Om det enligt