Prop. 1985/86:118
om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939:608) om enskilda vägar
Regeringens proposition 1985/86: 118 %?
om ändringar i väglagen (1971: 948) och lagen Prop ' (1939: 608) om enskilda vägar 1985/86: 118
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 27 februari 1986.
På regeringens vägnar
Olof Palme
Sven Hulterström
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i väglagcn (l97l:948) och lagen (1939: 608) om enskilda vägar. Ändringarna i väglagen är föranledda av prop. 1985/86: 1 om ny plan- och bygglag (PBL) och prop. 1985/86: 3 om lag ' om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). [ väglagen föreslås också ändringar som innebär att vissa beslutsbefogenheter förs över från länssty- relserna till väghållningsmyndigheterna, att väghållningsmyndigheterna skall få ta bon otillåtna anordningar inom ett vägområde och att besvärs- ordningen i vissa avseenden ändras. Vidare föreslås vissa redaktionella ändringar i väglagen.
Ändringarna i lagen om enskilda vägar är uteslutande föranledda av propositionen om PBL och innebär att lagen om enskilda vägar anpassas till PBL: s terminologi och plansystematik.
Ändringarna föreslås träda i kraft vid samma tidpunkt som PBL och NRL, dvs.den ljanuari 1987.
. _ , Prop. 1985/86: 118 Lagförslagen [ denna proposrtion har granskats av lagrådet. Proposi—
tionen innehåller därför tre huvuddelar: Lagrådsremissen (s. 28). lagrådets yttrande (5. 67) och föredragande statsrådets ställningsta- gande lill lagrådets synpunkter (s. 79). För att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.
Propositionens lagförslag 1 Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971: 948)
Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971 : 948) dels att 49, 50 och 54 så skall upphöra att gälla, dels att 1, 6—9, 10—12, 14—19, 22, 23, 26—28, 33, 39—48, 51—53, 57, 61. 63—66, 68 och 70-77 55 skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a &, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
lå
Denna lag gäller allmän väg.
Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag eller en- ligt lagen förändras till allmän, så- dan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som all- män eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till all- män och som vid denna lags ikraft- trädande hålles av staten eller kom- mun.
Väg upphör att vara allmän, när vägen drages in. År kommun väg- hållare, upphör väg att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen ( I 947.385) upplåtes eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till all- mänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.
Föreslagen lydelse
Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser an- lagts som eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträ- dande hålls av staten eller en kom- mun.
En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun äriväghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan- oclz bygglagen (0000:000) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begag- nande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väg— hållningen.
3 a 55
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
6 5' Statens vägverk handhar väghåll- ningen för statens räkning och har tillsyn över kommuns väghållning.
Vägverket handhar väghållning- en för statens räkning och har till- syn över kommunernas väghåll- ning.
Väghållningsmyndighet är, då
Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till vägver— staten är väghållare, den till vägver-
' Senaste lydelse 1981: 861.
Nuvarande lydelse
ket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och. då kommun är väghållare. den kom- munala nämnd som kommunfull- mäktige utser därtill.
Är staten väghållare inom områ- de med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla den mark som be- hövs för väg inom området.
Underlåter kommun att bygga väg, för vars byggande utgått stats- bidrag, eller eftersätter kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga kom- munen att inom viss tid vidtaga rät- telse vid äventyr att verket låter ut- föra nödvändiga åtgärder på kom- munens bekostnad.
Bestämmelserna i denna lag ut- gör ej hinder för kommun eller landstingskommun att lämna bidrag till byggande av väg.
Föreslagen lydelse
ket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som kommun- fullmäktige utser därtill.
Är staten väghållare inom ett om- råde med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs för väg inom om- rådet.
Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått stats- bidrag, eller eftersätter en kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan vägverket förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse. Om fö- reläggandet inte följs, får verket låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.
Bestämmelserna i denna lag ut- gör inte hinder för en kommun eller en landstingskommun att lämna bi- drag till byggande av väg.
105
Till byggande av väg räknas an- läggning av ny väg. omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg- nad och förbättring av väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig be- tydelse för det allmänna.
Omläggning av väg i ny sträck- ning samt ombyggnad och förbätt- ring av väg får ske, när det är påkal- lat från allmän synpunkt.
Till byggande av väg räknas an- läggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg- nad av väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig bety- delse för det allmänna.
Omläggning av väg i ny sträck- ning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.
11%2
Fråga om byggande av väg prö- vas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning.
2 Senaste lydelse 1981: 861.
Fråga om byggande av väg prö- vas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning,
Nuvarande lydelse
hänskjutes frågan till regeringens prövning.
Föreslagen lydelse
hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
Om skyldighet för staten att iord- ningställa och upplåta allmän väg som gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väg— hållare, finns bestämmelser i bygg- nadslagen (I947:385).
125
I 6 kap. 295 plan- och bygglagen (0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för staten att inom om- råden med detaljplan ställa i ord- ning och till allmänt begagnande upplåta gata.
1453
Inom område med fastställd ge— neralplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda bestämmel- ser för marks bebyggande eller an— vändning, såsom regionplan, utant- plansbestämmelser eller natur- vårdsföreskrifter, skall väg läggas , så, att syftet med bestämmelserna icke motverkas.
Om särskilda skäl föreligger, kan undantag från planen eller bestäm- melserna medges av regeringen el- ler myndighet som regeringen be— stämmer. Även utan sådant medgi- vande får mindre avvikelse från platt göras, om åtgärden är förenlig med planens syfte.
Inom område med detaljplan el- ler områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi- kelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrtfter el- ler andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an- vändning än som avses i första stycket skall väg byggas så, att syf- tet med bestämmelserna inte mot- verkas.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer medge undan- tag från bestämmelser som avses i andra stycket.
155
För byggande av väg skall upp- rättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i förberedande och kom- pletterande arbetsplan.
I arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för företaget. Arbetsplan skall även in- nehålla för företagets genomföran- de i övrigt behövliga uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redovi— sas endast i huvuddrag.
3 Senaste lydelse 1981 : 861.
För byggande av väg skall upp- rättas en arbetsplan.
I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomfö- randet av vägbyggnadsföretaget. Planen skall även innehålla de upp- gifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget.
Nuvarande lydelse
Förberedande arbetsplan skall fullständigas genom kompletteran- de arbetsplan så snart det kan ske.
Föreslagen lydelse
16%
Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets ut- formning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsent- ligt intresse i saken.
Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenk- las i fråga om arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan el- ler enligt stadsplan eller byggnads- plan skall ingå i trafikled eller an- nan allmän plats, om ej avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan plan.
Avser arbetsplan endast ombygg- nad ellerförbättring av väg. får för- farandet enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till fastig- het, av vilken mark skall tagas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu gäl- ler i fråga om kompletterande ar- betsplan även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbets- plan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdig- ställt vägbyggnadsföretag.
Arbetsplan skall utställas för granskning.
Arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke utställas. om den ej avviker från vad som be- stämts i sådan plan.
Ej heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller för— bättring av väg utställas. om ej mark behöver tagas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 355 eller om sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda
Vid utarbetande av en arbetsplan
iskall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets ut- formning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsent- ligt intresse i saken.
Förfarandet cnligt första stycket får efter omständigheterna förenk- las i fråga om en arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i all- män plats eller som är förutsatt [ områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast ombygg- nad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter omständigheter- na förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, ' av vilken mark skall tas i anspråk. alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbets- plan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföre- tag som ännu ej är färdigställt.
17.5
En arbetsplan skall ställas ut för granskning.
En arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som är förutsatt i områdesbe- stämmelser. behöver inte ställas-
ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behö- ver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 5 eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsäga-
Nuvarande lydelse
fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande arbetsplan även i andra fall samt ifråga om arbets— plan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdig— ställt vägbyggnadsföretag.
Föreslagen lydelse
re och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse un- derlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt.
1854
Arbetsplan fastställes av statens vägverk efter samråd med länssty— relsen. Har vägverket och länssty- relsen olika uppfattning, hänskjutes frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.
I fall då utställelse underlåtits med stöd av 175 tredje stycket be— höver fastställelse ej ske.
Beslut om fastställelse av arbets— plan är förfallet, om ej inom fem år från utgången av det år, under vil— ket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och i arbets— planen angivet vägbyggnadsarbete påbörjats. Om synnerliga skäl före— ligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägver- ket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
Arbetsplan fastställs av vägver- ket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 175 tredje stycket behöver fastställelse inte ske.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på mar- ken och det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
195
Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan, som ej en— dast är förberedande. upprättats och, ifall då så behövs, blivit fast— ställd.
2
Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter samråd med länssty— relsen. Har vägverket och länssty- relsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till regeringens prövning.
* Senaste lydelse 1981: 861. 5 Senaste lydelse 1981: 861.
Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan har upprät- tats och, när det behövs, har blivit fastställd.
55
Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Nuvarande'lydelse Föreslagen lydelse
Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
235
Gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väg- hållare, kan under förutsättning som anges i 215 förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 225 äger motsvarande tillämpning på ärende om sådan förklaring.
Under de förutsättningar som anges i21 5 kan i de fall staten är väghållare en gata inom ett område med detaljplan förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 5 tillämpas på ärende om en sådan förklaring.
265
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall vägom- råde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshän- syn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats el- ler rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. [ fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger detta stycke tillämpning endast på vägområde för motorväg eller mo- tortrafrkled.
De åtgärder som behövs för än- damål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg.. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åt- gärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
Genom renhållning skall vägom- rådet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trev- nadshänsyn blir tillgodosedda. Det- samma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings- plats eller rastplats som är vägan- ordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.
De åtgärder som behövs för så- dana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av Väg. Till drift av väg räknas ock- så serviceåtgärder och förbätt- ringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Väg- verket meddelar därvid de före- skrifter som behövs.
275
Statens skyldighet att inom så- dant område med stadsplan, för vil— ket staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata. begränsas av byggnadsla- gen (1947:385). Detsamma gäller i fråga om gata, som förklarats tillika vara allmän väg.
Inom område med detaljplan. där kommunen är huvudman för allmänna platser och staten är väghållare, begränsas statens skyl- dighet att ombesörja drift av allmän våg av 6 kap. 295 andra stycket plan- och bygglagen (0000:000). Detsamma gäller i fråga om gata, som har förklarats tillika vara all- män väg.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
285
Behöver för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk mark utöver den som re- dan hör till vägen, skall upprättas arbetsplan, vari anges den mark som behöver tagas i anspråk. Be- stämmelsernai 13, 14 och 16—2055 äger motsvarande tillämpning på planen. Denna skall därvid såvitt angår tillämpningen av 165 tredje stycket, 175 tredje stycket och 185 andra stycket anses som sådan ar- betsplan som avser endast ombygg- nad eller förbättring av väg.
Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestäm- melsernai 13, 14 och 16—20 55 skall därvid tillämpas. Såvitt angår till- lämpningen av 165 tredje stycket, 175 tredje stycket och 185 andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser en- dast ombyggnad av väg.
335
I fråga om mark till väg, som en— ligt fastställd generalplan eller en- ligt stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde, äger 30—3255 ej tillämpning, sedan marken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
I fråga om mark till väg, som en- ligt en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser är avsedd till allmän plats, tillämpas inte 30—32 55, sedan marken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
395
Enskild körväg får ej anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens till- stånd. Ej heller får utan sådant till- stånd enskild körvägs anslutning till allmän väg ändras. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafrk.
Vid behandling av fråga om till— stånd enligt första stycket skall länsstyrelsen pröva om den till— tänkta åtgärden är lämplig med hän- syn till trafiksäkerheten och fram- komligheten på den allmänna vä- gen. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utföran- de i övrigt.
En enskild körväg får inte anslu- tas till en allmän väg utan väghåll- ningsmyndighetens tillstånd. Inte heller får utan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning till en allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också i fråga om sådana utfarter från fastigheter och sådana bryggor som kan användas för kör— trafik.
Vid behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämp- lig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den all- männa vägen. I samband med till- stånd kan väghållningsmyndighe- ten meddela föreskrifter om väg- anslutningens läge och utförande i övrigt.
405
Om det är nödvändigt med hän- syn till trafiksäkerheten eller fram- komligheten på allmän väg, kan
Om det är nödvändigt med hän- syn till trafiksäkerheten eller fram— komligheten på en allmän väg, kan
Nuvarande lydelse
länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.
Föreslagen lydelse
väghållningsmyndigheten förordna att en enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras och verkställa förord- nandet. Vad som sagts nu gäller också i fråga om utfarter från fas- tigheter och bryggor.
415
I samband med tillstånd enligt 395 eller i stället för förordnande enligt 405 eller i samband med för- ordnande enligt 40 5 om ändring av anslutning kan länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföre- skrift varigenom trafik med motor- drivet fordon på vägen eller del där- av förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan läns- styrelsen för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföre- skrift.
I samband med tillstånd enligt 395 eller i stället för förordnande enligt 405 eller i samband med för- ordnande enligt 40 5 om ändring av anslutning kan väghållningsmyn- digheten i fråga om en enskild väg meddela trafikföreskrifter varige- nom trafik med ntotordrivna fordon på vägen eller del därav förbjuds eller inskränks. Om det finns sär- skilda skäl, kan väghållningsmyn- digheten medge undantag från så- dana trafikföreskrifter.
425
Bestämmelserna i 39—4155 gäl- ler ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan eller [ stadsplan eller byggnads— plan.
Bestämmelserna i 39—4155 gäl- ler inte i fråga om enskilda vägar som är redovisade i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.
435
Inom vägområde får ej utan läns- styrelsens tillstånd vidtagas åtgärd eller förekomma anordning. som katt vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.
Första stycket gäller ej åtgärd el- ler anordning, som är nödvändig för vägarbete SOm utföres genom väghållningsmyndighetens försorg eller för arbete som avses i 44 5. Första stycket gäller ej heller sådan
grind eller bom, som behövs vid '
korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för
Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetetrs tillstånd
1 . uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar,
2. vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.
I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs. Ett till- stånd kan när som helst återkallas.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte för sådant arbete som avses i 44 5.
Nuvarande lydelse
gränsbevakningen eller försvaret.
Föreslagen lydelse
Om tillstånd saknas eller har återkallats, får väghållningsmyn- digheten vidta de åtgärder som be-
' hövs för rättelse.
445
Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghåll- ningsmyndigheten medgivit det el- ler, när tillstånd enligt lag eller an- nan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten medde- lar de föreskrifter om arbetets be- drivande och om rätt till upplag el- ler annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, be- hövs med hänsyn till vägens be- stånd, drift eller brukande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjs- mål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbe- tet påbörjas utan att tillstånd med- delats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Lcd- ningens ägare skall dock snarast un- derrätta Väghållningsmyndigheten om arbetet.
Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd
1. dras elektriska ledningar, vat- tenledningar eller andra ledningar,
2, utföras arbeten på en redan dragen ledning.
Väghållningsmyndigheten får meddela de föreskrifter om arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller bru- kande.
Tillstånd enligt första stycket be- hövs inte när tillstånd har medde- lats enligt annan lag eller författ- ning och anmälan om arbetet har gjorts hos väghållningsmyndighe- ten.
Om det på grund av inträffad ska- da krävs skyndsam reparation av en ledning som har dragits inom ett vägområde får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Led- ningens ägare skall i såfall snarast underrätta väghållningsmyndighe- ten om arbetet.
455
Ljusanordning, som kan menligt påverka ljusförhållandenaför trafi- ken på väg, får ej utan länsstyrel- sens tillstånd finnas anbringad in- till vägområdet. ! samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hätt- syn till trafiksäkerheten.
Första stycket gäller ej ljusan- ordning inom område med stads- plan eller byggnadsplan.
Intill ett vägområdefår inte utan länsstyrelsens tillstånd
1 . uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar el- ler vidtas andra sädana åtgärder som kan vara till olägenhet för vä- gens bestånd, drift eller brukande,
2. finnas anbringade ljusanord— ningar som försämrar ljusförhål— landena för trafiken på vägen.
I samband med tillstånd får lärts- styrelsen meddela de föreskrifter som behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med de— taljplan och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.
Om tillstånd saknas eller har återkallats får länsstyrelsen med- dela beslut om att rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
465
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts nu gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, och ej heller an- slagstavla för meddelanden röran- de kommunala angelägenheter, fö- reningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med till- stånd meddelar länsstyrelsen de fö- reskrifter som behövs med ltänsyn till trafiksäkerheten.
Ifråga om område med stads- plan eller byggnadsplan äger första stycket tillämpning endast på än— ordning intill vägområdeför motor- väg eller motortrafikled.
Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd skyltar eller därnted jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.
I samband med tillstånd får läns- styrelsen meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafik- säkerheten.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte
1. inom områden med detaljplan eller
2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upp— lystring om affärsrörelse eller an- nan verksamhet på stället eller
3. för anslagstavlor för medde- landen som rör kommunala angelä- genheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.
475
Inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får utan länsstyrel- sens tillstånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan an- Ordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om det är nöd- vändigt av hänsyn till trafiksäker- heten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst till 50 meter. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mel- lan allmän väg och enskild allmän- neligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spår—
Inom ett avstånd av tolv meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader el- ler utföras andra anläggningar el- ler anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Läns- styrelsen kan, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas, dock högst till 50 meter.
Vid korsning i samma plan mel- lan en allmän väg och en
Nuvarande lydelse
väg får ej utan länsstyrelsens till- stånd byggnad uppföras eller an— nan för trafiksäkerheten menlig an- ordning förekomma intill vägom- råde innanför röta linjer mellan punkter, som är belägna i de kor- sande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.
Stängsel, som kan förorsaka snö- samling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan länsstyrel— sens tillstånd.
I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäker- heten.
Föreslagen lydelse
]. annan allmän väg,
2. enskild väg som i större ut- sträckning används av allmänheten för trafik,
3. järnväg,
4. spårväg får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras till- byggnader eller utföras andra an- läggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäker- heten. Tillstånd krävs inte för åt- gärder som skall utföras utanför i första stycket angivet område och utanför de räta sammanbindnings- linjerna mellan punkter, som är be- lägna i de korsande vägarnas mitt- linjer 75 meter från korsningen.
I samband med tillstånd får läns- styrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på tillstånd av länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.
485
Från det beslut om fastställande av arbetsplan vunnit laga kraft till dess vägföretaget slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som kan väsentligt försvåra områdets användning för
vägändamål.
För tid som anges iförsta stycket äger bestämmelserna i 476 första stycket om förbud att utan länssty- relsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande tillämpning.
Inom det i en arbetsplan angivna vägområdet får inte utan väghåll- ningsmyndighetens tillstånd upp- föras byggnader, göras tillbygg- nader, utföras andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder, som kan väsent- ligt försvåra områdets användning för vägändamål. Förbudet gäller från det att beslutet om faststäl-' lelse av arbetsplanen har vunnit laga kraft till dess att vägområdet har tagits i anspråk för väg.
För tid som anges i första stycket gäller bestämmelserna i 47 % första och andra styckena om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppfö- ra byggnader, göra tillbyggnader, utföra andra anläggningar eller an-
Nuvarande lydelse
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande av arbetsplan upp- häves eller förfaller. I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.
Föreslagen lydelse
ordningar eller vidta andra sådana åtgärder.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställelse av en arbetsplan upphävs eller förfaller.
I samband med tillstånd får väg- hållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs.
495
S edan fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens till- stånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga idess ome- delbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan länsstyrelsen förlänga tiden. varje gång med högst tre år.
Förbud enligt första stycket upp- hör att gälla. när beslut om fast- ställande av arbetsplan för väg- byggnadsföretaget vinner laga kraft. I samband med tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrel- sen de föreskrifter som behövs.
50 56
Utan hinder av 47—4955 får byggnad uppföras, anordning före- kotnma eller åtgärd vidtagas inorn område med stadsplan eller bygg- nadsplan.
Slå
Förbud enligt 45—495 gäller ej i fråga om byggnad eller annan an- ordning inom det förbudsbelagda området som lagligen påbörjats in- nan förbudet blev tillämpligt där.
Förbud enligt 45—485 gäller inte i fråga om byggnader, andra än- läggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats innan det blevförbjudet.
525
Är lagligen påbörjad anordning beläget: inom område där förbud enligt 45—475 är tillämpligt och medför den på grund av ändrade
'” Senaste lydelse 1972: 786.
Om en byggnad, annan anlägg- ning eller anordning som är belä— gen inom område som avses i 45 — 47 5 på grund av ändrade förhål-
Nuvarande lydelse
förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 45-—47ä skulle ha avslagits, kan länsstyrelsen meddela föreläg- gande om avlägsnande, ändring el- ler utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast, om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. '
1 beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.
Föreslagen lydelse
landen eller av annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter att begäran om till- stånd enligt 45—47 5 skulle ha av- slagits. får länsstyrelsen meddela föreläggande att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader får dock så- dant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svå- righet eller är av ringa värde.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med de- taljplan.
535
Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkal- lat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta att träd eller buske intill vägområde får av- lägsnas eller kvistas genom väghåll- ningsmyndighetens försorg.
Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens drift, kan länssty- relsen besluta att anordningen får avlägsnas genom väghållnings- myndighetens försorg.
I samband med beslut enligt förs- ta eller andra stycket meddelarl länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.
Om träd eller buskar intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksäkerheten, får länsstyrelsen besluta att tråden eller buskarna skall avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med beslutet får länssty- relsen meddela de föreskrifter som behövs.
54.5
Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd.
575
Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller sär- skilt trafikområde, skall väghål- laren fullgöra dessförinnan upp- kommen ersättnings- och inlös- ningsskyldighet enligt 55 och 5655, oavsett att vägrättcn upphört till följd av 33 5.
Om mark till väg inom en detalj- plan där kommunen är huvudman för allmänna platser har tagits i an- språk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersätt- nings- och inlösningsskyldighet en- ligt 55 och 56%, trots att vägrättcn har upphört till följd av 33 &.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6157
Medför vägran av tillstånd som avses i 475 första stycket att på- gående markanvändning avsevärt försvåras. är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghål- laren för den skada de härigenom lider.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 48 5 första eller andra stycket eller 495 första stycket vägrats och för- bud som avses i nämnda paragra- fer varit gällande längre tid än fem år i följd.
Om vägran av tillstånd som avses i 475 medför att pågående markan- vändning avsevärt försvåras. är fas- tighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas också, om tillstånd som avses i 485 har vägrats och förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.
635
Väghållaren skall ersätta skada till följd av att han förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg, rätt att nyttja mark i närheten av vägom- råde för upplag eller liknande ända- mål i samband med byggande av väg, rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkt för drift av väg. Han skall också ersätta ska- da till följd av åtgärd som avses i 34 eller 53 5. För skada till följd av åt- gärd som avses i 53 5första stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning icke skall lämnas.
Väghållaren sk'all ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknan- de ändamål i samband med byggan- de av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp snöskärm.
5. till täkt för drift av väg. Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 34 5, 45 5 fjärde stycket eller 53 5 eller till följd av ett föreläggan- de som har meddelats med stöd av 525 . För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 535 utgår ersättning endast om ska- dorna är avsevärda.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen för- utsatts att ersättning inte skall läm- nas.
645
Skada till följd av föreläggande som meddelats med stöd av 525 skall ersättas av väghållaren.
7 Senaste lydelse 1972: 786.
Föreläggande enligt 525 får för- enas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse '
genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekost— nad.
Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom väghållningsmyndighetens försorg skall länsstyrelsen, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall länsstyrelsen se till att oskäliga kostnader inte uppstår.
I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att be- slutet skall gälla omedelbart.
655
Vad som avtalats eller uppenbar- ligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er- sättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 5 gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fas- tigheten eller anordningen.
Vad som har avtalats eller up- penbarligen förutsatts gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er- sättning enligt 55, 58, 61 eller 635 gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fas- tigheten eller anordningen.
665
Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 645 eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastig- hetsdomstol inom vars område fas- tigheten eller anordningen är belä- gen. Även väghållare kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastig- hetsägare eller annan sakägare.
Har överenskommelse inte träf- fats om ersättning enligt 55, 58, 61 eller 635 eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastig- hetsdomstol inom vars område fas- tigheten eller anordningen är belä- gen. Även väghållaren kan på sam- ma sätt påkalla prövning av ersätt- ning som tillkommer fastighetsäga- re eller annan sakägare.
68 58
Om borgenär _som avses i 675 första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse för förlusten mot av- skrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust därigenom, att ersätt—
3 Senaste lydelse 1972: 786.
Om en borgenär som avses i 675 första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse för förlusten mot av- skrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust därigenom, att ersätt-
Nuvarande lydelse
ning enligt 55, 58 eller 61 5 blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I fråga om gott- görelse som nu sagts äger 65 5 mot- svarande tillämpning på förhållan- det mellan väghållaren och borge- nären.
Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller sär- skilt trafikområde, skall väghål- laren fullgöra dessförinnan upp- kommen skyldighet enligt första stycket, oavsett att vägrättcn upp- hört till följd av 33 5.
Talan om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 5.
Föreslagen lydelse
ning enligt 55, 58 eller 615 blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning inte har prövats av domstol. I fråga om så- dan gottgörelse skall 655 tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.
Om mark till väg inom en detalj- plan där kommunen är huvudman för allmänna platser ltar tagits i an- språk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldig- het enligt första stycket, trots att vägrättcn har upphört till följd av 33 5.
Talan om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som anges i 665.
705
Har kommun enligt 7 5 tillhanda- hållit staten mark för väg, år kom- munen berättigad att av staten er- hålla ersättning för skäliga kostna- der efter avdrag för förvaltnings- kostnad.
Framställning om ersättning gö- res hos statens vägverk. Kan över- enskommelse ej träffas, väckes ta- lan om ersättning vid fastighets- domstol som anges i 665.
Om en kommun enligt 75 har till- handahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga kost- nader eftcr avdrag för förvaltnings- kostnad.
Framställning om ersättning görs hos vägverket. Om en överenskom- melse inte kan träffas, väcks talan om ersättning vid den fastighets- domstol som anges i 66 5.
715
Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 39, 43—48 eller 54 5 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 39 eller 43— 495.
Till böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelats med stöd av 415.
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt- ligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud i 39 eller 43—485 eller mot en föreskrift eller ett för- bud som har meddelats med stöd av 39 eller 43 —48 5.
Till böter döms den som bryter mot en trafikföreskrift som har meddelats med stöd av 41 5.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7259
Uppförs byggnad eller utförs led- ningsarbete i strid mot 43, 44, 47 eller 485 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43, 44 eller 47—49 5, får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om så- dan handräckning-finns bestämmel- ser i 175 handräckningslagen (1981 : 847).
Bryter någon mot förbud i 43, 45 -48 eller 54 5 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43 eller 45 —485 och är det ej fråga om byggnads uppförande, får kronofogdemyndigheten föran- stalta om rättelse.
Efterkoms ej föreläggande enligt 52 5, skall kronofogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen om- besörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vid- tagande av åtgärd som avses i 34, 40 och 53 55 .
Utförs ledningsarbete eller upp- förs en byggnad i strid mot 44, 47 eller 485 eller mot en föreskrift el- ler ett förbud som har meddelats med stöd av 44, 47 eller 485, får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns be- stämmelseri 175 handräckningsla- gen (19811847).
Om någon bryter mot ett förbud i 46 —485 eller mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats med stöd av 46—485 och är det inte frå- ga om uppförande av en byggnad, får kronofogdemyndigheten vidta åtgärd för rättelse.
Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som 'behövs för att beslut av länsstyrelsen enligt 645 andra stycket'skall kunna ge- nomföras.
Polismyndigheten skall lämna Väghållningsmyndigheten det biträ- de som behövs för att åtgärder som avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 5 skall kunna vidtas.
735
Talan mot väghållningsmyndig— hets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos vägverket genom besvär.
745IO
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 45—47 5, 485 andra stycket, 52 eller 53 5 föres hos kam- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av lätts- styrelse enligt denna lag än som avses i första stycket föres hos re- geringen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45—475, 485 andra stycket, 52, 535 eller 645 andra stycket får överklagas hos kammarrätten ge- nom besvär.
Andra beslut av länsstyrelsen en- ligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos rege- ringen genom besvär.
755ll
Talan mot statens vägverks be- slut enligt denna lagföres hos rege- ringen genom besvär.
9 Senaste lydelse 1981: 861. '" Senaste lydelse 1981: 861. ” Senaste lydelse 1981: 861.
Vägverkets beslut enligt 39, 40, 41, 43, 44 5 eller 48 5första stycket får inte överklagas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Andra beslut av vägverket enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos rege- ringen genom besvär.
765
Statens vägverk får föra talan mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag.
Statens naturvårdsverk och läns- vägnämnd får föra talan mot så- dant vägverkets eller länsstyrelses beslut enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.
Vägverket får överklaga länssty- relsens beslut enligt denna lag.
Statens naturvårdsverk och en länsvägnämnd får överklaga så: dana beslut av väghållningsmyn- dighet, vägverket eller länsstyrelse enligt denna lag, som berör natur- vårdsverkets eller nämndens verk- samhetsområde.
775
Beslut i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 45 —495 och statens vägverks beslut i fråga om faststäl- lelse av arbetsplan för väg, föränd- ring av enskild väg till allmän, för- klaring att gata tillika skall vara all- män väg eller indragning av väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. 1 beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
Ett beslut i fråga om tillstånd en- ligt 39, 43 eller 45 —48 5 och vägver- kets beslut i fråga om fastställelse av en arbetsplan för väg, förändring av en enskild väg till allmän, förkla- ring att en gata tillika skall vara all- män väg eller indragning av en väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I ett beslut om tillstånd får dock förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.
Andra beslut enligt denna lag än som avses i första stycket gäller omedelbart, om inte något annat förordnas i beslutet.
]. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1987.
2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas enligt väglagen skall, om ärendet avgjorts i första instans före ikraftträdandet, äldre bestämmel- ser tillämpas ifråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.
3. Beträffande mål om ersättning enligt 61 5 väglagen, i vilka talan har väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om målens prövning i sak.
4. Förbud enligt 49 5 skall fortsätta att gälla längst till utgången av år 1989.
2. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom föreskrivs att 1, 4, 71. 75, 78. 84, 100 och 102— 105 55 lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15'
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga icke tillämpning, såvitt angår om- råde, för vilket stadsplan fast-. ställts; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 eller 85 5 an- norledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för områ- de icke medföra. att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom områ- det upphör att gälla. Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga tillämpning i fråga om bebyg- gande av område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Bestämmelserna i 2—4 kap." gäl- Ier inte inom områden med detalj— plan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Beslut att anta en sådan detaljplan för ett om- råde medför inte, att vad som tidi- gare enligt denna lag bestämts i frå- ga om fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla såvida inte med stöd av 65 eller 85.6 be- stäms något annat.
Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom områden med detaljplan.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller in- skränkning'i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rätts- grundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
452
Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång 'och olägenhet för annan.
Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad där- om är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga be- byggande försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vadjärnlikt3 kap. föreskrivits. Inom område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning
' Senaste lydelse 1972: 788. 2 Senaste lydelse 1954: 197.
Inom område med detaljplan el- ler områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi- kelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter el- ler andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an- vändning än som avses i andra
Nuvarande lydelse
vid utförande av vägföretag.
Föreslagen lydelse
stycket skall väg byggas så, att syf- tet med bestämmelserna inte mot- verkas.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ända- mål fordrar.
Vid väghållning skall iakttagas vad om fasta fornlämningar, natur- minnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.
7153
Beträffande område på landet el— ler i stad, inom vilket tätare bebyg- gelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkom- ma, må i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål att ombesörja och be- kosta väghållning i fråga om de vä- gar, vilka förklaras skola anses så- som föreningens vägar, samt att hand/lava de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma ange- lägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Finnes inom vägförenings områ— de mark, som i byggnadsplan av--
setts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning om- fatta jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämp- liga delar gälla beträffande sådan allmän plats.
För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastig- heter, som i sin helhet eller till nå- gon del är belägna inom området, skall utgöra en samfällighet (väg- förening) med ändamål att om- besörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens vä- gar, samt att handha de i förening- en ingående fastighetemas gemen- samma angelägenheter i övrigt rö— rande dessa vägar.
Finns inom en vägförenings om- råde mark, som i en detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser, avsatts till annan allmän plats än väg, skall förening- ens väghållning omfatta även iord- ningställande och underhåll av en dylik allmän plats. Vad i detta kapi- tel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla ifråga om en sådan all- män plats.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning.
75 54
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmar-
3 Senaste lydelse 1954: 197. 4 Senaste lydelse 1954: 197.
Då det slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i an- språk såsom vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för mark- upplåtelse och annat intrång läsa till sig rätt att för ändamålet begag-
Nuvarande lydelse
ken eller den befintliga vägen. Med- för vägens anläggning eller överta- gande till väghållning jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid ersätt- ningens bestämmande. För för- eningens rätt att begagna befintlig väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet, som ingår i förening- en. Att mark jämväl i vissa andra fall må tagas i anspråk utan ersätt- ning, därom stadgas i byggnadsla— _ gen.
Föreslagen lydelse
na vägmarken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande eller övertagande till väghållning även nytta för den som är berätti- gad till ersättning, skall hänsyn tas till det. när ersättningen bestäms. För rätt för föreningen att begagna en befintlig väg skall inte, om det inte föreligger särskilda skäl till det, betalas ersättning till fastighe- ter, som ingår i föreningen. Be- stämmelser am att mark även i vis— sa andra fall får tas i anspråk utan ersättning finns i plan- och byggla- gen ( 0000: 000).
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 & stadgats motsvarande tillämp- ning.
Tarvas för vägförening rätt, som i 135 avses, skall under där stadgade villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs.
78 55
Finner länsstyrelse anledning till antagande att förhållandena å viss ort inom länet påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas till handläggning vid förrättning i den ordning nedan omförmäles.
Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhållandena på viss ort inom länet påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid förrättning i den ordning som föreskrivs i det följande. Detsamma skall gälla om
en ägare till fastighet, som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till en sådan väg el- ler annan allmän plats, för vilken kommunen inte är huvudman, be- gär det och det inte är uppenbart onödigt.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 & avsedd innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i 19é första stycket. 205 och 225 första stycket första punkten sägs. Beträf- fande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 235, 245 första stycket, 25 å och 29—31 åå äga motsvarande tillämpning, dock att underrät— telse om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnads-
5 Senaste lydelse 1971: 1049.
Prop. 1985/86: 118
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nämnden samt att anteckning som omförmäles i 315 andra stycket må underlåtas.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berätti- gade att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes. .
Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid fastighetsbild-
ningsförrättningar.
Ersättning, som nu sagts, så ock annan av förrättningen föranledd
Ersättning enligt femte stycket skall, liksom annan kostnad som
kostnad skall gäldas av vägför— föranleds av förrättningen. betalas eningen eller, om vägförening ej kommer till stånd, av kronan. Där kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande eller bestri- dande, må dock, om så prövas skä- ligt, sakägaren förpliktas gälda sagda kostnad.
av Vägföreningen eller, om en väg- förening inte kommer till stånd, av staten. Om en kostnad föranletts uteslutande av en viss sakägares yr- kande eller bestridande, får dock, om så anses skäligt, sakägaren för- pliktas att betala kostnaden.
84 56
Då slutligen avgjorts att vägför- ening skall bildas samt förrättnings- kartan i erforderlig mån komplet- terats, skola kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och i 805 omförmälda förteckning— arjämte beslut, som må hava med- delats övcr utlåtandet, av länssty- relsen överlämnas till vägförening- en ävensom till länets lantmäteri- kontor eller, där området är belä- get inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmel— ser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets bygg- nadsnämnd. Rörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock stad eller samhälle, som nu nämnts. skola kartkopia och av- skrift av handlingarna tillställas både Iantmäterikontoret och bygg— nadsnämnden.
6 Senaste lydelse 1954: 197.
Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har komplette- rats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av för- rättningsutlåtandet och av de för- teckningar som nämns i 805 jämte beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen över- lämnas till Vägföreningen, ävensom till fastighetsbildningsmyndigheten och fastighetsregistermyndigheten, om inte länsstyrelsen är fastighets- registermyndighet, samt till bygg- nadsnämnden.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10057
Där det finnes påkallat för tillgo- doseende av trafiksäkerheten äger länsstyrelse med avseende å viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna, att inom ett av- stånd av högst tolv meter från väg- banans mitt ej må utan länsstyrel- sens tillstånd uppföras byggnad, uppsättas stängsel. som skymmer utsikten över vägbanan, eller vidta- gas annan dylik för trafiksäkerhe- ten menlig anordning. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg må förordnandet ut- vidgas att avse ett område, som bc- gränsas av räta linjer mellan punk— ter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.
Där det är påkallat för att tillgo- d0se trafiksäkerheten får länssty- relsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens till- stånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar el- ler vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafik- säkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av" räta linjer mellan punkter be- lägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssam—
ling.
10258
Har ansökan om tillstånd enligt 1005 första stycket att å fastighet uppföra byggnad eller eljest vid- taga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, äro fastighets- ägaren och innehavare av nyttjan- derätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersätt- ning av kronan för den skada de härigenom lida.
Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begä-
7 Senaste lydelse 1976: 639. 8 Senaste lydelse 1972: 788.
Har en ansökan om tillstånd en- ligt 1005 första stycket inte bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras, är fastighetsägaren och inneha- vare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berätti- gade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begä-
Nuvarande lydelse
ran antingen av kronan eller av fas- tighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade att er- hålla omprövning vid ändrade för- hållanden.
Vad ifråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseen- de å fastigheten.
Föreslagen lydelse
ran antingen av staten eller av fas- tighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållan- den.
Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även möt den som efter det att rätten till er- sättning uppkom har förvärvat sak- ägarens rätt med avseende på fas-
tigheten.
10359
Är fastighetsägare jämlikt 1025 tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderät- ten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hOS länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämp- liga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till gottgörelse av kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshand- lingen. Detsamma gäller, om bor- genär lider förlust därigenom att er- sättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överens- kommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av an— nan anledning ej blivit prövad av domstol.
Om en borgenär som avses i förs— ta stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på ford- ringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därige- nom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av över- enskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol.
1045lo
Den som på grund av föreläggan- de enligt 101 5 bortskaffat eller änd- rat befintlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av kronan för sina kostnader härför ävensom för den skada i övrigt som genom åtgärden må hava Uppkommit för honom. Ersättningen skall bestäm- mas att utgå på en gång.
9 Senaste lydelse 1972: 788. '0 Senaste lydelse 1954: 197.
Den som på grund av föreläggan- de enligt 101 5 har bortskaffat eller ändrat en befintlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i övrigt som ge- nom åtgärden kan ha uppkommit för honom. Ersättningen skall be- stämmas att utgå på en gång.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1055"
Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 1045 skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.
Kan överenskommelse icke träf- fas om ersättning-en, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den av förord- nandet eller föreläggandet berörda marken är belägen. Jämväl kronan äger påkalla prövning av ersätt- ningsfrågan enligt vad nu sagts. [ fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersätt- ning gäller expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Ogil- las yrkande om ersättning i mål som ej anhängiggiorts av kronan, tillämpas dock allmänna regler om rättegångskostnader. Om den som framställer ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, fåri stället efter omständigheterna förordnas, att kronan skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.
Kan överenskommelse inte träf- fas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller före- läggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersätt- ningsfrågan. I fråga om rättegångs- kostnader och kostnader vid fördel- ning av ersättning gäller expropria- tionslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersätt- ning i mål, som inte har anhängig- giorts av staten, ogillas, skall istäl— let allmänna regler om rättegångs- kostnader tillämpas. Om den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol. får i stål- let efter omständigheterna förord— nas, att staten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kost- nad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
" Senaste lydelse 1972: 788.
Kommunikationsdepartementet Pmp' 1985/861 ”8
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden [. Carlsson, Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Peterson, Bodström, Görans- son, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet R. Carlsson
Lagrådsremiss om ändringar i väglagen ( 1971: 948) och lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar
1. Inledning
Regeringen beslöt den 23 maj resp. den 19 juni detta år att genom proposi- tion föreslå riksdagen att anta dels ett förslag till ny plan- och bygglag, PBL (prop. 1985/86: 1), dels ett förslag till lag om hushållning med naturTcsurser m.m., NRL (prop. 1985/863). Lagförslagen har granskats av lagrådet. PBL-förslaget grundades på PBL-utredningens betänkande (SOU 1979: 65 och 66) Ny plan- och bygglag och NRL-förslaget på depanementsprome- morian (Ds Bo 1984: 3) Förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m. Både utredningens betänkande och departementspromemorian inne- håller förslag till ändringar i väglagen i syfte att åstadkomma en anknytning mellan den lagen och PBL resp. NRL.
Genom beslut den 13 december 1984 samt den 25 april och den 13 juni 1985 remitterade regeringen till lagrådet förslag till vissa följdändringar med anledning av bl. a. förslagen till PBL och NRL.
I det följande tar jag upp de ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939: 608) om enskilda vägar som föranleds av PBL- och NRL-förslagen. Ändringarna innebär att de båda lagarna anpassas till PBL och NRL.
Vidare föreslår jag vissa ändringar i väglagen som grundas på en fram- ställning av vägverket från 1983. Mina förslag i denna del går ut på att vissa beslutsbefogenheter förs över från länsstyrelserna till väghållningsmyn- digheterna. att väghållningsmyndigheterna själva skall få ta bort otillåtna anordningar m.m. inom ett vägområde och att besvärsordningen i vissa avseenden ändras.
Slutligen föreslår jag vissa i huvudsak redaktionella ändringar i vägla- gen. Dessa förslag har tillkommit under ärendets beredning inom rege- ringskansliet.
En sammanställning av remissyttrandena över PBL-utredningens betän- kande gavs ut i februari 1982 (SOU 1982: 9). En sammanställning av 28
remissyttrandena över departementspromemorian har gjorts inom bo— stadsdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet angående NRL (Dnr F 309/84).
Remissyttranden över vägverkets framställning har avgetts av kammar- rätten i Göteborg, trafiksäkerhetsverket, riksrevisionsverket, statens plan- verk, länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Malmöhus. Örebro och Västerbottens län, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Riksförbundet för enskild väghållning samt Svenska kommun- förbundet.
En sammanställning av remissyttrandena har gjorts och finns tillgänglig i ärendet (kommunikationsdepartementet dnr RS 1872/83).
Beträffande de ändringar som är föranledda av PB L- och NRL-förslagen harjag samrått med chefen för bostadsdepartemcntct.
2. Allmän motivering
I samband med regeringens beslut den 25 april 1985 att till lagrådet remit- tera bl.a. vissa följdändringar i annan lagstiftning med anledning av försla- gen till PBL och NRL presenterade chefen för bostadsdepartementet kortfattat PBL och NRL. Vidare redovisades allmänt principerna för en samordning av PBL och NRL med'annan lagstiftning (avsnitt 2 i lagrådsre- missen den 25 april 1985). Jag hänvisar nu till vad som då anfördes.
Väglagen trädde i kraft den 1 januari 1972. Erfarenheterna av lagen är i huvudsak goda. Det finns emellertid ett visst moderniserings- och förenk- lingsbehov. Dessutom bör — såsom vägverket föreslagit — besvärsord- ningen för vissa typer av ärenden ändras. I detta sammanhang vill jag upplysa att jag under arbetets gång övervägt att inskränka regeringens befattning med ärenden enligt väglagen i större omfattning än vad vägver- ket föreslagit. Jag har emellertid kommit fram till att den ordning som nu föreslås bäst stämmer överens med de riktlinjer som har antagits av riksda- gen (prop. 1983/84: 120, KU 23, rskr 250).
Hänvisningar till S2
- Prop. 1985/86:118: Avsnitt 2
2.1. Väglagen
Sammanfattning
. Väglagen knyts an till NRL. . Vägar får inte byggas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser. . Byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder utanför väg- området, för vilka bygglov krävs, skall inte längre prövas enligt väglagen av länsstyrelsen. Tillstånd av länsstyrelsen bibehålls dock för sådana anläggningar. anordningar och åtgärder som inte är bygglovspliktiga. . Tillstånd beträffande byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder inom vägområdet beslutas av väghållaren i stället för av läns- styrelsen. Därav följer att också kommuner som är väghållare enligt väglagen, s. k. egna väghållare, tar över länsstyrelsens beslutsbefogen- heter i fråga om åtgärder m. m. inom vägområdet.
. Väghållaren ges möjlighet att ta bort sådana byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar inom vägområdet för vilka tillstånd saknas. . Besvärsordningen förenklas. Vägverket blir enda och sista besvärsin- stans för tillståndsbeslut avseende åtgärder inom vägområdet. Det gäller
—— tillstånd att ansluta enskild väg (39 å) — aVSpärrning av enskild väg (40 5) — trafikföreskrifter för enskild väg (41 ft) — tillstånd att vidta åtgärder m. m. inom vägområdet (43 å) — tillstånd att dra ledningar inom vägområdet (44 å) —— tillstånd att uppföra byggnader m.m. inom fastställt vägområde för
planerad väg (48 5).
2.1.1 Allmänt om väglagens samordning med PBL och NRL
Mitt förslag: Väglagen knyts an till NRL. Vägar får inte byggas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Skälen för mitt förslag: Väglagen gäller för allmänna vägar. Dessa vägar sköts dels av staten genom vägverket, dels av de kommuner som av regeringen har förordnats att vara väghållare.
Ny väg får enligt väglagen anläggas, om vägen behövs för allmän sam- färdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ske när det är påkallat från allmän synpunkt. Fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattningar prövas frågan av regeringen.
Av väglagen framgår vidare att man vid byggande av väg skall se till att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda bestäm- melser för marks bebyggande eller användning, t.ex. regionplan, utom- plansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter, skall väg läggas så att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om särskilda skäl föreligger kan enligt 14å undantag från planen eller bestämmelserna medges av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från nämnda planer göras om åtgärden är förenlig med planens syfte.
För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I denna skall bl.a. anges den mark som behöver tas i anspråk för vägföretaget. När arbets- planen utarbetas skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförsla- gets utformning ske med berörda fastighetsägare och myndigheter. Nor— malt skall arbetsplanen ställas ut för granskning och därefter fastställas av vägverket i samråd med länsstyrelsen. Med stöd av en fastställd arbetsplan får väghållaren ta i anspråk mark som behövs för vägen. Härigenom uppkommer vägrätt för väghållaren.
Väglagens samordning med PBL och NRL går i första hand ut på att hushållningsbestämmelserna i NRL samt planer enligt PBL skall beaktas också vid planering och byggande av väg. Samordning erfordras också mellan planmyndigheter och vägmyndigheter i fråga om samråd, besluts- behörighet och rätt att överklaga. Slutligen gäller det att anpassa väglagens termer till de nya begrepp som finns i PBL och NRL.
I förslaget till NRL (1 kap. 2 &) föreskrivs att vissa bestämmelser i NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl.a. PBL och väglagen. Av förslaget till PBL (2 kap. 2 å) framgår att NRL skall tillämpas vid kommu- nens planläggning för användningen av mark och vatten. Som chefen för bostadsdepartementet redovisat i samband med sin föredragning av försla- get till NRL bör kommunens ställningstaganden i översiktsplanen beaktas även vid beslut enligt annan lagstiftning än PBL i frågor som gäller mark- användning.
En vägs tillkomst, lokalisering och utförande påverkar i hög grad mark- användningen i kommunerna. Befintliga och planerade allmänna vägar redovisas redan nu regelmässigt i kommunernas översiktliga fysiska plane- ring. Förslaget till PBL ger kommunerna ett ökat planeringsansvar och en starkare ställning när det gäller markanvändningen. Som underlag för bl. a. den kommunala planeringen enligt PBL skall vägmyndigheterna redovisa de markanvändningsanspråk som följer av planerna för vägbyggandet. Väghållningsmyndigheterna skall därvid också ange de 5. k. riksintressena. Chefen för bostadsdepartementet redovisade vid sin föredragning av NRL-förslaget hur underlaget arbetas fram och förs in i den kommunala planeringsprocessen.
För egen del vill jag framhålla att det redan i dag finns ett väl utvecklat samarbete mellan kommunerna och de statliga väghållningsmyndighe- tema. Tillämpningen av den nya lagstiftningen torde därför inte föranleda några svårigheter när det gäller vägfrågorna. En grundläggande princip i vägplaneringen är en stark lokal och regional förankring av vägbyggnads- planerna. Den långsiktiga planeringen av vägbyggande -— med tioåriga investeringsplaner — förstärker dessutom det lokala och regionala inflytan- det samtidigt som förutsättningarna är gynnsamma att på ett mycket tidigt stadium klara ut eventuella meningsskiljaktigheter mellan staten och kom-_ munerna.
I den obligatoriska översiktsplan, som varje kommun skall upprätta, kommer vägfrågorna att behandlas. Det kan då visa sig att vägmyndighe- ternas önskemål ibland står i konflikt med andra markanvändningsintres- sen. PBL och NRL bygger på ett aktivt samråd mellan staten och kommu- nerna i planläggningsfrågor. Detta förhållande och vad jag nyss anförde om den tioåriga vägplaneringen bör leda till att vägfrågorna i normalfallet kan klaras ut.
Det kan naturligtvis förekomma att vägfrågorna inte har kunnat lösas i översiktsplanen. Även i de fall en kommun inte har redovisat någon ståndpunkt i den aktuella vägfrågan i sin översiktsplan, t. ex. av det skälet att ett visst anspråk från vägmyndigheterna uppstår efter det att en kom- mun har antagit sin översiktsplan eller att man inte har kommit överens om
en gemensam ståndpunkt, är det naturligtvis viktigt att arbetsplaner enligt väglagen upprättas med beaktande av bestämmelserna i NRL.
Väglagen bör nu kompletteras med en bestämmelse som innebär att sådana markanvändningsbedömningar som förutsätts i NRL också görs vid beslut om byggande av väg. Därigenom kommer reglerna i NRL att tillämpas vid beslut enligt väglagen, oavsett om vägfrågorna har behand- lats i kommunala fysiska planer eller inte.
Nuvarande krav i väglagen att väg skall byggas i överensstämmelse med fastställda planer enligt byggnadslagen bör ersättas med ett förbud att bygga en allmän väg i strid mot detaljplaner eller områdesbestämmelser enligt PBL. I konsekvens med vad som föreslagits i PBL bör väghållnings- myndigheterna vid byggande av väg kunna göra mindre avvikelser från gällande detaljplan eller områdesbestämmelser medan den möjlighet att medge undantag från plan som finns i 145 inte bör behållas. Det bör liksom nu ankomma på vägverket att efter samråd med länsstyrelsen bedöma hur ett vägbyggnadsföretag kan passas in i en detaljplan eller rymmas inom områdesbestämmelser. I förslaget till PBL ges kommunerna ett övergripande ansvar för mark- planen'ngen. Kommunerna bör därför ges rätt att överklaga sådana beslut av väghållningsmyndigheterna som rör kommunernas verksamhetsområ— de. Det kan t.ex. gälla beslut om fastställelse av vägarbetsplaner.
2.1.2 Samordningen mellan tillståndsprövningen enligt PBL och väglagen
Mitt förslag: Byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åt- gärder utanför vägområdet för vilka bygglov krävs skall inte längre prövas enligt väglagen. Tillstånd av länsstyrelsen skall dock fortfa- rande krävas för sådana anläggningar, anordningar och åtgärder som inte är bygglovspliktiga.
Skälen för mitt förslag: I väglagen finns bestämmelser som innebär förbud att utan särskilt tillstånd uppföra byggnader eller sätta upp skyltar, ljusanordningar och liknande anordningar i närheten av allmänna vägar. Förbuden som, frånsett förbudet mot skyltar vid motorväg eller motortra- fikled, inte gäller inom områden med byggnadsplan eller stadsplan, har kommit till för att anordningar och åtgärder som kan försämra trafiksäker- heten eller försvåra vägens drift skall kunna förhindras eller styras. Till- ståndsgivande myndighet är länsstyrelsen. I anslutning till meddelade till- stånd kan länsstyrelsen meddela föreskrifter.
I detta sammanhang vill jag erinra om vad chefen för bostadsdeparte— mentet uttalade om samordningen mellan PBL och väglagen i sitt anföran- de till propositionen om PBL (prop. 1985/86: 1 s. 106). Han uttalade därvid bl. a. följande.
PBL—utredningen har valt att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit att reglerna om skyltar, reklamanordningar och liknande skall upphävas och att sådana frågor i fortsättningen skall
regleras endast genom PBL. Utredningens förslag i den här delen har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Vägverket samt vissa länsstyrel- ser och vägförvaltningar anser emellertid att också bestämmelserna om skyltar bör behållas i väglagen. Kommunförbundet och några kommuner hävdar att även bestämmelserna om byggnader bör föras till PBL.
Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra på de regler som gäller åtgärder inom ett vägområde, som väghållaren råder över med vägrätt. Det betyder att t. ex. bestämmelserna i 48 & med förbud i vissa fall att uppföra byggnader inom vägområden bör vara kvar i väglagen. Beträf- fande tavlor, skyltar o.d. finner jag det inte sakligt motiverat att föra över tillståndsprövningen till PBL. Med andra ord bör bestämmelserna i 45 och 4655 finnas kvar i väglagen. Det finns anledning att se annorlunda på byggnader och en rad andra anläggningar och anordningar som bör vara generellt prövningspliktiga enligt förslaget till PBL. När det gäller ansök- ningar om att få uppföra byggnader m.m. ankommer det enligt PBL på byggnadsnämnderna att göra en allsidig prövning av tillåtlighet och lokali- sering, där således även trafiksäkerhetsaspekter skall beaktas. Många kommuner är i dag väghållare enligt väglagen, och allmänt har kommuner- na god kunskap om trafik— och traliksäkerhetsfrågor. I ärenden hos bygg— nadsnämnden som kan beröra allmän väg är dessutom vägverket sakägare och kan bevaka att sådana frågor får en tillfredsställande lösning.
I översiktsplanen kommer såväl genomförda som planerade allmänna vägar att vara redovisade. Jag ser det också som självklart att kommuner— na i översiktsplanen redovisar de särskilda restriktioner i fråga om bebyg- gelse som bör gälla i anslutning till allmänna vägar eller vägreservat. Om det behövs, kan översiktsplanens syfte säkerställas genom att områdesbe- stämmelser antas efter samråd med vägverket.
Det finns enligt min mening inte någon anledning att tro annat än att vägverket får gehör för sina synpunkter på trafiksäkerhetsfrågor vid be- handlingen av översiktsplaner och områdesbestämmelser. Mot den här bakgrunden anserjag att utredningens skäl för att behålla dubbelprövning- en av nya byggnader och vissa anordningar inte är tillräckligt starka. Kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen för att uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närheten av allmänna vägar bör därför upphävas i den mån det råder bygglovsplikt enligt PBL. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdepartementet. Jag återkom- mer till dessa frågor i mitt blivande förslag till ändringar i annan lagstift- ning.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att det inte finns skäl att med den nya ordningen behålla de nuvarande kraven i väglagen på tillstånd från länsstyrelsen när det gäller byggnader. andra anläggningar och anordning- ar, inklusive ledningar samt åtgärder intill vägar, i den mån de enligt förslaget till PBL skall prövas av byggnadsnämnden. När det gäller bygg— nader, andra anläggningar och anordningar, inklusive ledningar och åtgär- der som inte är underkastade krav på bygglov, bör däremot den nuvarande ordningen med krav på länsstyrelsens tillstånd vara kvar i väglagen.
Beträffande tillstånd till åtgärder m.m. inom själva vägområdet har jag efter samråd med chefen för bostadsdepartementct kommit fram till att det nuvarande systemet med en dubbelprövning för åtgärder m.m. som kräver bygglov bör behållas. Jag återkommer till detta i nästa avsnitt.
2.1.3 Tillstånd till åtgärder m. nr. inom vägområdet
Mitt förslag: Tillstånd beträffande byggnader, andra anläggningar eller andra åtgärder inom vägområdet beslutas av väghållaren i stället för av länsstyrelsen. Därav följer att också kommuner som är väghållare enligt väglagen, s. k. egna väghållare, tar över länsstyrel- sens beslutsbefogenheter i fråga om åtgärder m.m. inom vägområ- det.
Väghållaren ges befogenhet att ta bort sådana byggnader, andra anläggningar eller anordningar inorn vägområdet för vilka tillstånd saknas.
Vägverkets förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna har i stort tillstyrkt vägverkets förslag.
Skälen för mitt förslag: Enligt gällande bestämmelser beslutar länsstyrel- sen i errtalet frågor som gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter inom vägområdet. Ärendena hos länsstyrelserna bereds och föredras genom vägförvaltningens försorg. Denna ordning har visat sig innebära att resur- serna inte utnyttjas på bästa sätt och att handläggningstiden blir onödigt lång. Det finns därför — såsom vägverket framhållit — skäl att ändra den gällande ordningen. Beslutanderätten bör därvid föras över från länsstyrel- serna till väghållningsmyndigheterna. Härigenom gör man rationaliserings- vinster för staten och förenklar för allmänheten utan att rättssäkerheten sätts i fara. Det är naturligt att den myndighet som beslutar om byggande och drift av väg också är bäst skickad att bedöma vad som bör tillåtas att förekomma inom ett vägområde. Detta är också ett skäl för att behålla det nuvarande systemet med en prövning också enligt väglagen för sådana åtgärder som kräver bygglov. Tillkomst av anläggningar m. m. eller vidta- gande av åtgärder inom vägområdet påverkar ofta mycket starkt väghållar- ens möjlighet att tillhandahålla den av samhället efterfrågade väghållning- en. Mitt förslag innebär att de statliga och kommunala väghållningsmyn- digheterna ges ett ökat ansvar för den totala väghållningen. Vidare ligger den föreslagna ändringen helt i linje med de allmänna strävandena att öka den kommunala självstyrelsen.
Varje år lägger staten ned betydande belopp för att öka trafiksäkerheten och framkomligheten på de allmänna vägarna. Åtgärderna blir emellertid inte alltid effektiva. Med nuvarande ordning har det nämligen många gånger visat sig att det är svårt att få bort trafikfarliga anläggningar och anordningar inom vägområdet. Utmed vägarna förekommer i stor omfatt- ning skyltar som är uppsatta utan tillstånd. Dessa skyltar är ofta monterade på stolpar som bär upp vägmärken. Nuvarande bestämmelser ger visserli— gen väghållaren möjlighet att med hjälp av kronofogden vidta åtgärder när det inte är fråga om byggnader. Denna möjlighet har emellertid inte kunnat utnyttjas på avsett sätt, eftersom kronofogdemyndigheterna sällan har tillräckliga resurser för att biträda väghållaren. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande.
Det finns mot denna bakgrund ett behov av att ändra den gällande
ordningen. inte minst med hänsyn till trafiksäkerheten. Mitt förslag går ut på att stärka väghållarens befogenheter inom vägområdet. Väghållaren bör vara beslutande beträffande åtgärder inom vägområdet och även ges möj- lighet att vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse då anläggningar eller anordningar har tillkommit eller åtgärder har vidtagits inom vägområdet titan tillstånd.
2.1.4 Besvärsordningen
Mitt förslag: Besvärsordningen förenklas i enlighet med de riktlinjer som riksdagen har antagit. Vägverket blir enda besvärsinstans för tillståndsbeslut avseende följande åtgärder inom vägområdet: tillstånd att ansluta enskild väg (395) avspärrning av enskild väg (40 &) trafikföreskrifter för enskild väg (41 &) tillstånd att vidta åtgärder m.m. inom vägområdet (43 &) tillstånd att dra ledningar inom vägområdet (44å) tillstånd att uppföra byggnader m.m. inom fastställt vägområde för planerad väg (48 å).
Vägverkets förslag stämmer i huvudsak överens med mitt förslag. Remissinstanserna: Flera av remissinstanserna har redovisat tveksamhet inför de ändringar i besvärsordningen som vägverket föreslår. Dessa re- missinstanser kan tänka sig en delegering av beslutanderätten men anser att besvären bör prövas av en instans utanför vägverkets organisation. De som har avstyrkt vägverkets förslag i denna del föreslår i stället att länssty- relsen skall vara besvärsinstans.
Regeringen beslutade den 23 februari 1984 att förelägga riksdagen en proposition om regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84:120. KU 23, rskr 250). I propositionen uttalas att regeringen i allmänhet inte bör vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. I de fall besvärsprövningen huvudsakligen syftar till att tillgodose ett rättsskyddsbehov bör regeringen vara besvärsinstans endast om det inte går att ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning på lägre nivå. Vidare uttalas i propositionen att ärenden som kan prövas i minst två instanser under regeringsnivå normalt inte bör få överklagas till regeringen. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag. Den besvärsordning som jag föreslår överensstämmer med dessa av riksdagen antagna riktlinjer.
I de typer av ärenden som jag har angett i mitt förslag anser jag att vägverket bör vara sista instans. Vägverket har tillräcklig kompetens på området varför rättssäkerheten inte sätts i fara. Därtill kommer att ären- denas art inte kan anses kräva regeringens medverkan. Av dessa skäl och då en besvärsordning enligt tvåinstansprincipen är mest rationell från såväl allmän som enskild synpunkt bör besvär över vägverkets beslut i de angivna frågorna inte få föras.
Att såsom vissa remissinstanser har föreslagit låta länsstyrelserna vara sista instans i dessa ärenden kan medföra att praxis inte blir enhetlig, Speciellt med tanke på att antalet besvärsärenden hos regeringen är litet. Det har hittills uppgått till cirka 20 per år.
2.1.5 Övrigt
1 väglagen bör hänvisningarna till byggnadslagen ersättas med hänvisning- ar till PBL.
Vidare bör vissa ytterligare ändringar göras med anledning av vägver- kets framställning. Jag återkommer till dessa i specialmotiveringen.
2.2 Lagen om enskilda vägar
Lagen om enskilda vägar har efter år 1973 förlorat en stor del av sin tidigare betydelse. Anläggningslagen (1973: 1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter erbjuder numera fler praktiskt utformade möjligheter för fastigheter att samverka om såväl vägar som andra gemen- samhetsanläggningar. Efter dessa lagars tillkomst tillämpas lagen om en- skilda vägar främst när det gäller vissa enskilda vägar inom områden med byggnadsplan.
Nya vägföreningar bildas numera sällan. I stället bildas gemensamhets- anläggningar enligt anläggningslagen. Frågan om en samordning av lagen om enskilda vägar och anläggningslagen övervägs f. n. av en arbetsgrupp inom bostads- och kommunikationsdepartementen. l avvaktan på resulta— tet av detta arbete ser jag ingen anledning att föreslå andra ändringar i lagen om enskilda vägar än sådana som behövs för att anpassa lagen till PBL: s terminologi och plansystematik. Därtill föreslår jag endast begrän- sade språkliga och redaktionellajusteringar. I övrigt hänvisar jag till spe- cialmotiveringen.
3. Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upp- rättats förslag till
1, lag om ändring i väglagen (1971 : 948),
2. lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar. Förslagen bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga.
4. Specialmotivering
4.1. Förslaget till lag om ändring i väglagen (1971: 948) l 5
Denna lag gäller allmän väg. Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som
av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålls av staten eller en kommun.
En väg Upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan- och byggla- gen (0000:000) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.
I andra stycket samt i tredje stycket första och sista meningen har enbart gjorts redaktionella ändringar. I tredje stycket andra meningen har bygg- nadslagen bytts ut mot PBL.
55
Staten är väghållare i den mån inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förordnar att en kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Ett sådant förordnande får meddelas endast om det är lämpligt med hänsyn till kommunens förut— sättningar. Ett förordnande kan jämkas eller återkallas.
65
Vägverket handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning.
Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare. den till vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kom- mun är väghållare, den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.
[ 5 och 655 har endast statens vägverk ersatts med vägverket och några smärre språkligajusteringar gjorts.
75
Är staten väghållare inom ett område med detaljplan, inom vilken kom- munen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs" för väg inom området.
Ändringen i 75 är föranledd av förslaget till PBL. I paragrafen regleras kommunens skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg inom ett område med stadsplan där staten är väghållare.
En grundläggande skillnad mellan stadsplan och byggnadsplan är att kommunen är huvudman för allmänna platser inom stadsplanelagda områ- den medan fastighetsägarna har motsvarande ansvar inom områden med byggnadsplan. l PBL ersätts stadsplan och byggnadsplan med en enda planform, detaljplan. Enligt PBL-förslaget skall normalt kommunen vara huvudman för mark som i detaljplan är avsedd för allmänna platser. Uttrycket stadsplan ersätts därför med "detaljplan, inom vilken kom- munen är huvudman för allmänna platser".
I sammanhanget bör påpekas att begreppet huvudman för allmänna platser inte är liktydigt med väghållare enligt väglagen. Väghållarens rättig- heter och skyldigheter regleras enligt väglagen. Huvudmannaskapet i PBL innefattar inte bara ett huvudmannaskap för gator utan även för alla andra allmänna platser. I de fall staten är väghållare inom ett område där kom- munen är huvudman för allmänna platser, svarar staten för den allmänna väghållningen. Detta befriar inte kommunen från dess huvudmannaskap med åtföljande rättigheter och skyldigheter i övrigt inom berörd detaljplan.
Ett förslag av PBL-utredningen att utvidga kommunens skyldighet att skaffa staten mark för allmän väg till att omfatta också områden inom detaljplan med enskilt huvudmannaskap avstyrktes av flera remissinstan- ser. Jag har efter samråd med chefen för bostadsdepartementct inte funnit anledning att föreslå någon ändring av omfattningen av kommunens ansvar i fråga om markanskaffning till allmänna vägar. I 75 har därför — bortsett från en språkligjustering — endast gjorts sådana ändringar som är föran- ledda av det nya plansystemet i PBL. Någon ändring i sak är inte åsyftad.
85
Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan vägverket förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse och om så ej sker utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.
I 85 har endast statens vägverk ersatts med vägverket och några smärre språkligajusteringar gjorts.
95
Bestämmelserna i denna lag utgör inte hinder för en kommun eller en landstingskommun eller någon annan att lämna bidrag till byggande av väg.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse hindrar bestämmelserna i väglagen inte en kommun eller en landstingskommun att lämna bidrag till byggande av väg. Det förekommer att bidrag lämnas också av andra t.ex. vid exploateringar eller på grund av en föreskrift i ett tillstånd enligt 136a5 byggnadslagen. [ enlighet med ett förslag som har förts fram under bered— ningen har paragrafen ändrats så att det klart framgår att väglagen inte hindrar någon annan att lämna bidrag till byggande av väg.
105
Till byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna.
Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.
Väghållning enligt väglagen omfattar byggande av väg och drift av väg. Vad som menas med drift av väg anges i 26 5. Med byggande av väg avses enligt 10 & första stycket i dess nuvarande lydelse anläggning av helt ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. Det allmänna vägnätet i landet är till stor del redan utbyggt och helt nya vägar anläggs därför sällan. Vanligast är att befintliga vägar läggs om i nya sträckningar och att vägar byggs om.
Under beredningsarbetet i departementet har det framkommit att det finns ett praktiskt behov av att få till stånd en annan uppdelning mellan begreppen byggande av väg och drift av väg. Förbättringsarbeten har nämligen kommit att omfatta sådana smärre åtgärder som vid väglagens tillkomst egentligen varit avsedda att ingå i begreppet drift av väg trots att de resulterar i en varaktig förbättring av vägstandarden. Som exempel på sådana förbättringsarbeten kan nämnas asfaltbeläggning av en grusväg, förstärkningsarbeten för att öka vägens bärighet och punktåtgärder för att öka trafiksäkerheten. Den praktiska tillämpningen av väglagen har visat att en avgränsning mellan byggande och drift utifrån kriteriet att åtgärder som höjer en vägs allmänna standard på ett varaktigt sätt skall räknas till byggande av väg inte är tillfredsställande. Praktiskt taget alla vägåtgärder innebär på något sätt att vägens standard höjs. En avgränsning mellan byggande och drift där större åtgärder och framför allt sådana som innebär att ny mark tas i anspråk hänförs till byggande av väg är därför från praktisk synpunkt lämpligare. Jag anser mot bakgrund av det anförda att paragrafen bör ändras på så sätt att begreppet förbättring av väg inte längre innefattas i byggande av väg utan i stället hänförs till drift av väg.
Jag föreslår också vissa ändringar i 26å i syfte att få till stånd en klarare uppdelning mellan byggande och drift av väg samt att få lagtexten att stämma överens med den nomenklatur som används inom väghållningen i dag.
Vad som nu föreslagits är inte avsett att medföra någon ändring i fråga om vad som gäller om skyldighet att upprätta arbetsplaner.
11%
Fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länssty- relsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
I llå har statens vägverk ersatts med vägverket och ett par språkliga justeringar gjorts.
12%
I 6 kap. 295 plan- och bygglagen(0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för staten att inom områden med detaljplan i vissa fall ställa i ordning och till allmänt begagnande upplåta gata.
Ändringen är föranledd av förslaget till PBL. Hänvisningen till bestäm- melser i byggnadslagen om skyldighet för staten att ställa i ordning och upplåta allmän väg som gata har ändrats till att avse motsvarande bestäm- melse i förslaget till PBL. Skyldigheten för staten kan bara komma i fråga inom en sådan detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för all- männa platser.
135
Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får ett sådant läge och utföran— de att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. När vägens läge och utförande bestäms skall även lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit (avsnitt. 2.1.1) har paragra- fen kompletterats med en föreskrift om att NRL skall tillämpas när vägens läge och utförande bestäms.
Som jag tidigare har framfört skall alla åtgärder av betydelse som gäller allmänna vägar föregås av att en arbetsplan upprättas i enlighet med de krav som ställs i väglagen för byggande av väg. Planen upprättas således med beaktande av bl. a. bestämmelserna i förevarande paragraf att vägen skall ges ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Det nu föreslagna tillägget i andra meningen innebär att arbetsplanen enligt 155 skall upprät- tas med beaktande även av bestämmelserna i NRL.
145
Inom område med detaljplan eller onzrådesbestämmelser får inte väg byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda skäl. kan undan- tag från föreskrifterna medges enligt bestämmelserna i naturvårdslagen (]964:822).
Ändringarna i 145 är föranledda av förslaget till PBL. I första meningen har -— för att få överensstämmelse med terminologin i PBL — "fastställd generalplan” bytts ut mot "områdesbestämmelser" samt ”stadsplan eller byggnadsplan" ersatts med ”detaljplan".
I andra meningen i första stycket ställs enligt den nuvarande lydelsen ett krav på att en väg inte får byggas så att syftet med vissa andra slag av bestämmelser för marks bebyggande eller användning motverkas. Som exempel på sådana bestämmelser nämns regionplan, utomplansbestäm- melser och naturvårdsföreskrifter. Av dessa kommer utomplansbestäm- melser att upphöra till följd av PBL. Beträffande regionplan finns inte längre någon anledning att särskilt nämna att väg skall anpassas till en sådan plan. Regionplanen får nämligen enligt PBL en försvagad ställning jämfört med dagens ordning när det gäller kopplingen till efterföljande
beslut. Enligt förslaget till'PBL (7 kap. 4 &) skall regionplanen endast tjäna till ledning för kommunens beslut om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. Det finns därmed inte längre förutsättningar — och inte heller något behov — att kräva beaktande av regionplan vid byggande av vagar.
I enlighet med principerna i PBL bör paragrafen också ändras när det gäller möjligheterna till dispens. Någon möjlighet att medge undantag från detaljplaner eller områdesbestämmelser finns inte enligt PBL-förslaget. Några undantag bör inte heller vara möjliga vid byggande av väg. Däremot bör mindre avvikelse från planen eller bestämmelserna få ske om det är förenligt med planens eller bestämmelsernas syfte. Denna ändring ansluter helt till förslaget till PBL som går ut på att, om det finns behov av större avvikelser från en detaljplan eller områdesbestämmelser, dessa skall änd- ras.
När det däremot gäller t. ex. naturvårdsföreskrifter kan det även i fort- sättningen finnas ett behov av att medge undantag. PBL innefattar ju inget förslag till ändring av dispenssystemet utanför byggnadslagstiftningen. Möjligheten till dispens i sådana fall bör därför finnas kvar. Undantag från naturvårdsföreskrifter prövas enligt naturvårdslagen.
Med andra särskilda bestämmelser i andra stycket avses t. ex. bestäm- melserna om fasta fornlämningar i lagen ( 1942: 350) om fornminnen.
155
För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget. Arbets- plan skall även innehålla de uppgifter som i övrigt behövs för att genomfö- ra företaget.
Ändringen är föranledd av ett förslag som har kommit upp under bered- ningsarbetet i departementet.
I väglagen infördes begreppen förberedande och kompletterande arbets- plan. Syftet var att åstadkomma en något enklare arbetsordning och tids- besparingar framför allt för stora vägbyggnadsföretag. I praktiken har det dock visat sig att för att kunna upprätta en förberedande arbetsplan krävs ett'underlag som i det närmaste motsvarar underlaget för en fullständig arbetsplan. Möjligheten att dela upp arbetet i en förberedande och en kompletterande arbetsplan har därför utnyttjats i mycket begränsad ut- sträckning. Det finns därför inte skäl att behålla uppdelningen. Mot denna bakgrund föreslår jag att begreppen förberedande och kompletterande arbetsplan skall utgå.
Ändringen i andra stycket första meningen har endast gjorts för att förtydliga vad en arbetsplan skall innehålla. Någon ändring i sak är inte åsyftad.
Som jag anförde i specialmotiveringen till 135 medför ändringen i den paragrafen att arbetsplanen skall upprättas med beaktande av bestämmel- serna i N RL.
165
Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträck- ning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om en arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som är förutsatt i områdesbestämme/ser.
Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg. får förfarandet enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt.
I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om samrådsförfarandet vid utarbetande av arbetsplan. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1) anförde om vägfrågornas behandling i arbetet med översiktsplanen.
I första stycket har endast en smärre språklig justering gjorts. I andra stycket har i enlighet med PBLzs terminologi stadsplan och byggnadsplan bytts ut mot detaljplan. Vidare har i andra stycket — för att få överensstämmelse med terminologin i PBL — generalplan och trafikled utgått samt uttrycket "förutsatt i områdesbestämmelser” lagts till.
Enligt andra stycket i den nu gällande lydelsen får förfarandet vid utarbetandet av en arbetsplan förenklas om inte avvikelser föreslås från vad som bestämts i angivna planer. Någon sådan föreskrift behövs emel- lertid inte längre eftersom enligt PBL endast mindre avvikelser som är förenliga med planernas syfte får göras. Andra stycket har därför ändrats i enlighet med detta.
Förbättring av väg i tredje stycket har utgått i enlighet med vad jag har sagt i anslutning till 105.
Begreppet kompletterande arbetsplan har utgått i enlighet med vad jag anfört vid 15 &.
175
En arbetsplan skall ställas ut för granskning.
En arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som är förutsatt i områdesbestämmelser, behöver inte ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 5 eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbygg- nadsföretag som ännu ej är färdigställt.
Paragrafen har ändrats i konsekvens med 10, 15 och 1655 samt med hänsyn till den i förslaget till PBL tillämpade terminologin. Vidare har några smärre språkliga justeringar gjorts.
185
Arbetsplan fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 & tredje stycket behöver fastställelse inte ske.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet. om inte inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om särskilda skäl föreligger, kan regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. väg- verket förlänga tiden. varje gång med högst tre år.
I paragrafen behandlas fastställelse av arbetsplan och fastställelsebeslu- tets giltighet. I första stycket har statens vägverk bytts ut mot vägverket. I första och andra styckena har därutöver föreslagits endast vissa språkliga justeringar.
Till ledning vid fördelning av medel som i statsbudgeten anvisas för byggande av vägar inom områden för vilka staten är väghållare, skall upprättas en flerårsplan för byggande av riksvägar och för varje län en flerårsplan för byggande av länsvägar. Till grund för fördelning av statsbi- drag till byggande av vägar, för vilka kommuner är egna väghållare enligt väglagen, skall upprättas en fördelningsplan.
För att en arbetsplan skall fastställas bör normalt gälla att vägbyggnads- objektet är inordnat i gällande flerårsplaner eller i fördelningsplanen eller i övrigt kan antas komma till utförande. Särskilt lämpliga sysselsättningsob- jekt behöver inte alltid ingå i gällande planer men bör angelägenhetsmäs- sigt stå i tur inför kommande revidering av planerna. Inför nära föreståen- de omarbetning av flerårsplanernapch fördelningsplanen måste särskilda överväganden göras för att bedöma om vägbyggnadsobjektet kan komma att ingå i kommande planer.
Beslut enligt tredje stycket om förlängning av den tid, varunder beslut om fastställelse av arbetsplan gäller, meddelas av vägverket. Enligt den nuvarande lydelsen av sista meningen i tredje stycket krävs synnerliga skäl för en förlängning. Planering av vägbyggande är som jag nyss redovisat långsiktigt. Det är angeläget att vägbyggnadsprocessen kan ges en effektiv och ekonomisk utformning. Som tillräckligt skäl för att överväga en för- längning av fastställelsetiden för ett byggnadsobjekt bör därför enligt min mening gälla att objektet ingår i gällande lierårsplaner eller fördelningsplan eller att det eljest kan anses sannolikt att objektet kan antas komma till utförande inom en treårsperiod. För att lagtexten bättre skall ge uttryck för dessa krav bör uttrycket synnerliga skäl ersättas med särskilda skäl.
195
Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan har upprättats och, när det behövs, har blivit fastställd.
Paragrafen har ändrats i konsekvens med 15 &.
225
Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. om vägverket och länsstyrelsen har olika upp- fattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
I paragrafen har statens vägverk bytts ut mot vägverket och ett par smärre språkliga justeringar gjorts.
235
Under de förutsättningar som anges i 21 5 kan i de fall staten är väghållare en gata inom ett område med detaljplan förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 225 tillämpas på ärende om en sådan förklaring.
Ändringen är föranledd av PBL. Begreppet stadsplan har bytts ut mot detaljplan. I likhet med vad jag har påpekat i anslutning till ändringarna i 129' gäller paragrafen endast sådana detaljplaner inom vilka kommunen är huvudman för allmänna platser. Detta behöver dock inte särskilt anges eftersom begreppet gata i PBL endast används inom sådan detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser.
265 Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom under- håll, reparation och andra åtgärder. Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, iden mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motor- väg eller motortrafikled.
De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och jörbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
Jag vill först hänvisa till vad jag har sagt vid 105 att det under bered- ningsarbetet i departementet visat sig att det finns ett praktiskt behov av att få till stånd en annan uppdelning mellan begreppen byggande av väg och drift av väg.
Den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke har bibehållits. Väg skall således liksom nu hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Till gruppen andra åtgärder hör bl. a. drift av väganordning. såsom vägbelysning, färja m.m. De ändringar som föreslås i andra och tredje styckena innebär inte någon förändring av innebörden i första stycket.
I andra stycket har uttrycken stadsplan och byggnadsplan bytts ut mot
detaljplan. Sedan väglagens senaste omarbetning har nomenklaturen inom väghåll-
ningen förändrats. I paragrafens tredje stycke har angetts vad som numera räknas till drift av väg. Ändringen av paragrafen i denna del liksom av 105 åsyftar att få till stånd en klarare uppdelning mellan byggande och drift av väg. Till drift av väg räknas således förutom renhållning: — servicearbeten, som omfattar åtgärder för att på kort sikt säkerställa framkomligheten för trafiken. Som exempel kan nämnas snöplogning, halkbekämpning, reparation av mindre skador samt hyvling och damm- bindning på grusvägsnätet, —— underhållsarbeten, som omfattar åtgärder för att vidmakthålla vägens standard. Som exempel kan nämnas dikning, förnyelse av slitlager och vägmarkeringar, — förbättringsarbeten, som omfattar smärre åtgärder, som resulterar i en varaktig förbättring av vägstandarden. Som exempel kan nämnas be- läggning av grusväg, förstärkning för att öka bärigheten och punktåt- gärder för att öka trafiksäkerheten. Enligt tredje stycket i den nu gällande lydelsen kan länsstyrelsen medge inskränkningar i skyldigheten att vidta driftåtgärder om särskilda skäl föreligger. Sådana medgivanden är få och av tillfällig art. I enlighet med ett förslag som har förts fram under beredningsarbetet i departementet före- slår jag att vägverket i stället för länsstyrelsen blir beslutande myndighet. Avsikten med ändringen är att få till stånd en likartad bedömning för hela landet. Ändringen är också i överensstämmelse med vad som föreslås i 39—4855 och som går ut på att Väghållningsmyndigheten ges en ökad rätt att fatta beslut som rör förhållanden inom vägområdet.
275
Statens skyldighet att inom områden med detaljplan, inom vilken kom- munen är huvudman för allmänna platser och där staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som har upplåtits till gata, begränsas av plan- och bygglagen (0000:000). Detsamma gäller i fråga om gata, som har förklarats tillika vara allmän väg.
Ändringen i denna paragraf är föranledd av PBL. Begreppet stadsplan har bytts ut mot detaljplan inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vidare har hänvisningen till byggnadslagen ändrats till att avse PBL. Den bestämmelse som åsyftas är 6 kap. 29 å andra stycket PBL. Någon ändring i förhållande till vad som nu gäller i fråga om statens skyldighet att ombesörja driften är inte avsedd.
285
Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen. skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestämmelser- na i 13, 14 och 16—20 55 skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen
av 165 tredje stycket, 17 5 tredje stycket och 18 5 andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av vag.
Uttrycket förbättring av väg i sista meningen har utgått med hänsyn till de föreslagna ändringarna i 10, 16, 17 och 2655. I övrigt har endast några språkliga justeringar gjorts.
335
I fråga om mark till väg, som enligt en detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, är avsedd till allmän plats, tillämpas inte 30—32 55, sedan marken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
Ändringen är föranledd av PBL. I paragrafen regleras vägrättsbestäm- melsernas tillämplighet inom område med fastställd generalplan eller stadsplan. Bestämmelsens syfte är att hindra att reglerna om vägrätt tilläm- pas på mark som en kommun tar i anspråk för allmänna platser av olika slag. Enligt PBL kan ett sådant ianspråktagande av en kommun endast förekomma i områden med detaljplaner inom vilka kommunen är huvud- man för allmänna platser.
395
En enskild körväg får inte anslutas till en allmän väg utan väghållnings- myndighetens tillstånd. Inte heller får utan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning till en allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också ifråga om sådana utfarter från fastigheter och sådana bryggor som kan användas för körtrafik.
Vid behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall väg— hållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan väghällningsmyndigheten meddela föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.
Ändringen syftar till att få till stånd en rationellare handläggning och förkorta ärendenas handläggningstid.
Enligt den ordning som nu gäller beslutar länsstyrelsen om tillstånd att ansluta enskild körväg till allmän väg och meddelar föreskrifter om vägan- slutningens läge och utförande i övrigt. Den föreslagna ändringen -— som tillkommit i enlighet med vägverkets framställning — innebär att väghåll- ningsmyndigheten övertar länsstyrelsens uppgifter. Om staten är väghål- lare är det Vägförvaltningen i länet som är väghållningsmyndighet. Om en kommun är väghållare är det den kommunala nämnd som kommunfullmäk- tige utsett som är väghållare. Jag hänvisar i övrigt till vadjag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.3) om skälen till den föreslagna änd- ringen.
I samband med tillstånd kan Väghållningsmyndigheten meddela före- skrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt. Det kan t.ex.
gälla utformning av s.k. vilplan m.m. Vidare bör vid tillstånd att ansluta en enskild väg bl. a. ses till att vägen har en sådan utformning att bilister som skall köra ut på den allmänna vägen inte behöver backa ut.
405
Om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomlighe- ten på en allmän väg, kan väghållningsmyndigheten förordna att en enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu gäller också ifråga om utfarter från fastigheter och på bryggor.
Ändringen ansluter till vad som föreslagits i 395. Ärenden om avspärr- ning eller ändring bör självfallet prövas av samma myndighet som beslutar enligt 395. Åtgärderna får givetvis vidtas oavsett om anslutningen har tillkommit med eller utan tillstånd.
415
I samband med tillstånd enligt 395 eller i stället för förordnande enligt 405 eller i samband med förordnande enligt 405 om ändring av anslutning kan väghållningsmyndigheten i fråga om en enskild väg meddela trafikföre- skrifter varigenom trafik med motordrivna fordon på vägen eller del därav förbjuds eller inskränks. Om det finns särskilda skäl. kan väghållnings- myndig/teten medge undantag från sådana trafikföreskrifter.
Ändringen ansluter till vad som föreslagits i 39 och 40 55.
425
Bestämmelserna i 39—4155 gäller inte i fråga om enskilda vägar som är upptagna i detaljplan eller förutsatta i onzrådesbestämmelser.
Ändringen är föranledd av förslaget till PBL. De planer som nämns i paragrafens nuvarande lydelse motsvaras i PBL av detaljplan och om- rådesbestämmelser. Om anslutning till allmän väg av enskilda vägar som är upptagna i detaljplan eller angivna i områdesbestämmelser beslutar kom- munen.
435
Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd
I. uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar.
2. vidtas andra åtgärder som kan försämra trafiksäker/teten eller vara till olägenhet för vägens bestånd. drift eller brukande.
! samband med tillståndfår väghållningsmyndigheten meddela deföre— skrifter som behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte för sådant arbete som avses i 44 5.
Om tillstånd saknas eller har återkallats får väghållningsmyndigheter: avlägsna byggnader, andra anläggningar eller anordningar samt vidta de övriga åtgärder som behövs för rättelse.
Vägområdet — som enligt 3 5 utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning — har en begränsad utsträckning. Såväl trafiksäkerhetsskäl som hänsynen till vägens drift, bestånd och brukande kräver tillståndsplikt för anordningar och åtgärder inom området. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag anfört i avsnitt 2.1.3 om skålen för att behålla det nuvarande systemet med en obligatorisk prövning enligt väglagen för åt- gärder inom vägområdet.
Enligt den ordning. som gäller nu enligt 435 beslutar länsstyrelsen om tillstånd till anordningar och åtgärder inom ett vägområde samt meddelar de föreskrifter som behövs i samband med tillstånd. Jag har föreslagit att Väghållningsmyndigheten blir tillståndsmyndighet i stället för länsstyrel- sen. Denna ändring stämmer överens med vad vägverket har föreslagit i sin framställning. Ändringen har motiverats av att den nuvarande ordning- en inte är rationell. Enligt nuvarande rutiner beslutar länsstyrelsen efter föredragning av Vägförvaltningen. Det är sällsynt att länsstyrelsen har en annan uppfattning än Vägförvaltningen i dessa frågor. Flertalet ärenden är dessutom av rutinkaraktär. Att föra över beslutanderätten till väghåll- ningsmyndigheten förenklar också för allmänheten som enligt vad erfaren- heten visar finner det naturligt att kontakta Väghållningsmyndigheten i dessa frågor.
Vidare har jag föreslagit att tillståndsplikten — förutom åtgärder och anordningar — också skall omfatta byggnader och andra anläggningar. Med den ändrade lydelsen avser jag att anpassa terminologin till PBL och göra klart att tillståndsplikt skall gälla generellt inom vägområdet för såväl byggnader, andra anläggningar eller anordningar som för åtgärder. Samtli- ga skyltar, tavlor, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för t. ex. reklam samt religiösa och politiska budskap blir därmed tillståndspliktiga.
I och med att Väghållningsmyndigheten — i enlighet med vad jag föresla- git i första stycket — blir tillståndsmyndighet behövs inte de undantag som gäller vägarbeten som anges i nuvarande andra stycket första meningen.
I andra stycket har vidare föreslagits att andra meningen skall utgå. Detta innebär att en generell tillståndsplikt införs för grindar och bommar som behövs för olika ändamål. Detta innebär emellertid ingen större för— ändring av vad som nu gäller. Det torde nämligen knappast förekomma att sådana anordningar tillkommer utan att ett nära samråd har ägt rum med Väghållningsmyndigheten.
Vidare har jag — i enlighet med vägverkets förslag — ansett att paragra- fen bör kompletteras med en bestämmelse som ger väghållningsmyndighe- ten möjlighet att vidta åtgärder för att omgående få bort otillåtna anlägg— ningar eller anordningar t. ex. skyltar, som har satts upp inom ett vägom- råde eller på en väganordning utan tillstånd och som utgör en trafikfara. Väghållningsmyndigheten är ansvarig för att byggande och drift av väg sker på ett sådant sätt att vägarna är trafiksäkra och framkomliga. Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Anläggningar och anordningar som har satts upp utan tillstånd medför ofta trafiksäkerhetsproblem. Med nuva- rande ordning har det ofta visat sig att det är svårt och tidskrävande att avlägsna dem. Nuvarande bestämmelser ger visserligen väghållaren möj—
lighet att med hjälp av kronofogden vidta åtgärder när det inte är fråga om byggnader. Denna möjlighet har emellertid inte kunnat utnyttjas på avsett sätt, eftersom kronofogdemyndigheten ofta har andra arbetsuppgifter som denne prioriterar högre. Mitt förslag syftar till att få till stånd ett enklare förfarande.
Otillåtna reklamskyltar kan ibland vara ett uttryck för ett behov av vägvisning. I sådana fall kan Väghållningsmyndigheten själv vidta åtgärder i syfte att tillgodose ett sådant behov. Med den föreslagna ordningen underlättas att sådana alternativa åtgärder prövas.
När Väghållningsmyndigheten avlägsnar otillåtna anordningar eller vid- tar åtgärder för rättelse skall självfallet rimliga hänsyn tas till den som äger anläggningen eller anordningen eller den som vidtagit åtgärden. Åtgärder- na som behövs för rättelse vidtas på väghållningsmyndighetens bekostnad.
Vid sin prövning i tillståndsärenden skall Väghållningsmyndigheten be- akta om den sökta åtgärden kan försämra trafiksäkerheten eller kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. Eftersom drift av väg innefattar renhållning kommer också sanitära hänsyn och trevnads- hänsyn att beaktas vid tillståndsprövningen.
För att göra paragrafen mer överskådlig har den redigerats om. Enligt 22å naturvårdslagen (l964: 822) krävs länsstyrelsens tillstånd för att utomhus få anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anord- ning för reklam, propaganda eller liknande ändamål såvida inte byggnads- lov erfordras. För att undvika att den föreslagna ordningen skall medföra skyldighet att söka tillstånd både hos länsstyrelsen enligt naturvårdslagen och hos Väghållningsmyndigheten enligt väglagen bör reglerna ändras så att något tillstånd enligt naturvårdslagen inte behövs för att sätta upp skyltar m. m. inom vägområdet. Chefen förjordbruksdepartementet ämnar återkomma till regeringen i den frågan. '
44%
Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd 1. dras elektriskt: ledningar. vattenledningar eller andra ledningar, 2. utföras arbeten på en redan dragen ledning. Väghållningsmyndigheten får meddela de föreskrifter om arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd. drift eller brukande. Tillstånd enligt första stycket behövs inte när tillstånd har: meddelats enligt annan lag ellerförfattning och detta har anmälts hos väghållnings-
myndigheten. Om det på grund av inträffad skada krävs skyndsam reparation av en
ledning som har dragits inom ett vägområde får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Ledningens ägare skall i så fall snarast underrätta Väghållningsmyndigheten om arbetet.
Innehållet i paragrafen är oförändrat. Paragrafen har endast redaktio- nellt anpassats till 45—48 åå.
45 & Intill ett viigområdefår inte utan länsstyrelsens tillstånd 4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 118
1 . uppföras byggnader. andra anläggningar eller anordningar eller vid- tas åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande, 2. sättas upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafi- ken på en väg. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detalj- plan. De gäller inte heller ifråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder för vilka bygglov krävs.
Om en anläggning eller anordning som inte är byggnad är till hinder för vägens bestånd, drift eller brukande, får länsstyrelsen besluta att denna skall avlägsnas genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
Som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.1.2) föreslås att väglagen inte längre skall innehålla krav på länsstyrelsens tillstånd för anläggningar eller åtgärder utanför vägområdet för vilka bygglov erfordras eller för anlägg- ningar eller åtgärder utanför vägområdet inom områden med detaljplan. Därigenom undviks en onödig dubbelprövning.
Beträffande byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgär- der utanför ett område med detaljplan och för vilka bygglov inte erfordras bör enligt min mening införas en skyldighet att söka tillstånd hos länssty- relsen för sådant som kan äventyra vägens bestånd, drift eller brukande. Det allmänna vägnätet representerar betydande värden och det är angelä- get att dessa värden kan utnyttjas på avsett sätt. De byggnader och anlägg- ningar som sålunda blir tillståndspliktiga kan vara komplementbyggnader inom sådana områden. Åtgärder som avses är t. ex. diknings- och mudd- ringsarbeten.
I paragrafen har sammanförts de åtgärder m.m. intill vägområdet som kräver tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande innebörden av uttrycket "intill ett vägområde” hänvisarjag till vad som anförts beträffande ljusan- ordningari propositionen 1971: 123 s. 121. Bestämmelsen i 54.5, som inne— håller ett förbud mot att intill ett vägområde ta upp grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd,—omfattas av 455 med den föreslagna lydelsen.
Med uttrycket "försämrar ljusförhållandena för trafiken på en väg" avses sådant som enligt paragrafens nuvarande lydelse innebär att ljusför- hållandena menligt påverkas.
Sista stycket i 459 har kompletterats med en bestämmelse som ger länsstyrelsen möjlighet att besluta om att anläggningar eller anordningar som äventyrar vägens bestånd, drift eller brukande får avlägsnas genom väghållningsmyndighetens försorg. En liknande bestämmelse finns nu i 535 andra stycket om avlägsnande av anordningar som hindrar vägens drift. Med hänsyn till det allmänna vägnätets värde är det angeläget att åtgärder kan vidtas i fall vägens bestånd är i fara. Det bör påpekas att sista stycket gäller även för anläggningar eller anordningar inom detaljplan och oavsett om dessa är bygglovspliktiga.
I sammanhanget bör erinras om att 10 kap. 17 & PBL ger byggnadsnämn- den viss möjlighet att ingripa i de fall en byggnad, annan anläggning eller
anordning inom område med detaljplan kommit att medföra stora olägen- heter för trafiksäkerheten.
För att göra paragrafen överskådligare har den redigerats på samma sätt som 43 få.
46%
Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrel- sens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam. propaganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.
[ samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte
I . inom områden med detaljplan,
2. för sådana anordningar, som är uppsatta på byggnader för upplys- ning om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället,
3. för anslagstavlorför meddelanden som rör kommunala angelägenhe- ter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.
Paragrafen innehåller regler om förbud mot tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam e. (1. inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet. Reglerna skall tillgodose trafiksäkerheten på vägen. Lik- som i fråga om tillstånd till ljusanordning har länsstyrelsen möjlighet att i samband med tillstånd till reklamanordning meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
I sin nuvarande lydelse gäller paragrafen i princip endast utanför område med stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande vägområde intill motorväg och motortrafikled inom områden med stadsplan eller byggnadsplan skall emellertid länsstyrelsen enligt andra stycket i den nuvarande lydelsen lämna tillstånd till skyltar m.m. Enligt 8 kap. 3 5 första stycket PBL krävs bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar inom områden med detaljplan. För att undvika en dubbelreglering föreslår jag att kravet på tillstånd från länsstyrelsen upphör för dessa områden. Kommunerna har i dag lika god kunskap om trafik— och trafiksäkerhetsfrågor som länsstyrel- serna. I ärendcn hos byggnadsnämnden som kan beröra allmänna vägar är dessutom vägverket sakägare och kan bevaka att sådana frågor får en tillfredsställande lösning.
Tillstånd till skyltar m.m. inom detaljplan skall således lämnas av bygg- nadsnämnden och utanför detaljplan av länsstyrelsen. Krävs länsstyrel- sens tillstånd även enligt naturvårdslagen skall länsstyrelsen enligt 55% vägkungörelsen pröva ansökningen enligt båda lagarna. Av trafiksäker- hetsskäl är det angeläget att den statliga Väghållningsmyndigheten, länssty- relsen och byggnadsnämnden gemensamt utarbetar principer för prövning- en av sådana tillstånd.
För att göra paragrafen mer överskådlig har den redigerats om.
475
Inom ett avstånd av tolv meter från ett vägområde får inte utan länsstyrel- sens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar
eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas. dock högst till 50 meter.
Vid korsning i samma plan mellan en allmän väg och en I. annan allmän väg, 2. enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för
trafik,
3. järnväg,
4. spårväg får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksä- kerheten. Tillståndför sådana anordningar eller åtgärder krävs inte i de fall dessa är belägna eller avser åtgärder utanför i första stycket angivna avstånd och utanför de räta sammanbindningslinjerna mellan punkter, som är belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsning-
en. I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs. Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på tillstånd av länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte heller i fråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder för vilka bygglov krävs.
Paragrafen innehåller regler om "byggnadsfritt avstånd” intill ett väg- område. I överensstämmelse med vad jag har föreslagit tidigare (45 5) har paragrafen ändrats så att krav på länsstyrelsens tillstånd endast skall gälla utanför områden med detaljplan och för byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder för vilka bygglovsplikt inte råder.
I övrigt är innehållet i paragrafen i huvudsak oförändrat. De ytterligare ändringar jag har föreslagit är endast redaktionella och språkliga. Sålunda har uttrycket "allmänneligen befaren” bytts ut mot ”som i större utsträck- ning används av allmänheten för trafik". Någon saklig skillnad mellan de båda uttrycken har inte åsyftats. Det föreslagna uttrycket finns redan i vägtrafikkungörelsen (1972: 603) och vägmärkesförordningen (1978: 1001).
Med anledning av de ändringar som har föreslagits i 45ä har andra stycket angående förekomsten av stängsel utgått.
485
Inom det i en arbetsplan angivna vägområdet får inte utan väghållnings- myndighetens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller an- ordningar eller vidtas åtgärder, som kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål. Förbudet gäller från det att beslutet om fastställelse av arbetsplanen har vunnit laga kraft till dess att vägområdet har tagits i anspråk för väg.
För tid som anges i första stycket gäller bestämmelserna i 47 & om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar eller vidta åtgärder.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställelse av en arbetsplan upphävs eller förfaller.
I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de före- skrifter som behövs.
I paragrafen ges bestämmelser om byggnadsförbud m.m. under tiden från det beslut om arbetsplan vunnit laga kraft intill dess vägföretaget öppnas för trafik eller beslut om fastställande av arbetsplan upphävts eller förfallit. Enligt paragrafens första stycke gäller förbudet det i arbetsplanen upptagna vägområdet och enligt andra stycket genom hänvisningen till 47 & området inom ett avstånd av 12 eller högst 50 meter från vägområdet.
I första stycket föreslår jag den ändringen att Väghållningsmyndigheten blir tillståndsmyndighet i stället för länsstyrelsen. Ändringen stämmer överens med vad vägverket föreslagit och motiveras — liksom ändringen av 39 och 43 55 m. ti. paragrafer — av att den nuvarande ordningen inte är rationell.
Kravet på tillstånd av länsstyrelsen enligt andra stycket gäller inte'inom områden med detaljplan och inte heller i fråga om byggnader, andra än- läggningar eller åtgärder för vilka bygglov krävs. Detta följer av 47% sista stycket.
I övrigt har jag inte föreslagit några sakliga ändringar. Paragrafen har endast redaktionellt anpassats till 43—47 55.
495
Paragrafen innehåller bestämmelser om byggnadsförbud i fråga om mark som kan antas komma att ingå i vägområde för en planerad väg — s.k. vägreservat. Förbudet gäller för tiden från det att fråga om byggande av väg väckts till dess att beslut om fastställelse av arbetsplan har vunnit laga kraft.
I förslaget till PBL (prop. 1985/86:1 s. 73) föreslås att det nuvarande systemet med omfattande byggnadsförbud skall avskaffas. Det förutsätts vidare i PBL-förslaget att framtida sträckning av vägar skall redovisas i kommunernas översiktsplaner. Mot bl.a. denna bakgrund finns det inte längre skäl att behålla 495.
SOä
Paragrafen har upphävts i konsekvens med de ändringar och tillägg som har föreslagits i 47—49 55.
515
Förbud enligt 45—485 gäller inte i fråga om byggnader, andra anläggning- ar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbu-
det började gälla.
Hänvisningen till 495 har utgått eftersom denna paragraf har upphävts. Vidare har paragrafen anpassats till utformningen av 43 och 45 åå m.fl.
paragrafer.
52å .
Om en byggnad, annan anläggning eller anordning utanför vägområdet har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats, får länsstyrelsen förelägga ägaren att ta
bort den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detalj-
plan.
I paragrafen finns bestämmelser som ger länsstyrelsen möjlighet att ingripa mot anläggningar och anordningar utanför vägområdet som medför olägenheter från trafiksäkerhetssynpunkt. Föreläggande får dock medde- las endast under förutsättning att anläggningen eller anordningen på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall medför sådan olägenhet att en begäran om tillstånd till anordningen skulle ha avslagits. I fråga om bygg- nader gäller bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Enligt 645 skall skada till följd av föreläggande med stöd av 52å ersättas av väghållaren.
Paragrafen har genom den föreslagna lydelsen anpassats till motsvaran- de bestämmelse i PBI... Inom områden med detaljplan ges enligt 10 kap. 175 PBL byggnadsnämnden samma möjlighet att ingripa som jag nu före- slår att länsstyrelsen får utanför detaljplan. Bestämmelserna i 52% första stycket är även tillämpliga i fråga om byggnad, annan anläggning eller anordning för vilken bygglovsplikt råder. Lagtexten har utformats så att det framgår att de ändrade förhållandena skall ha inträtt efter tillkomsten av byggnaden, anläggningen eller anordningen.
Bestämmelsen om vite har ersatts av nya vitesbestämmelser i 64 &. Bestämmelserna i 52å är liksom 10 kap. 17.5 PBL tillämpliga oavsett när byggnaden, anläggningen eller anordningen har uppförts eller tillkommit.
535
Om träd eller buskar intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksä- kerheten, får länsstyrelsen besluta att dessa skall avlägsnas eller kvistas
genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de föreskrif-
ter som behövs.
Paragrafens andra stycke i den nuvarande lydelsen reglerar borttagande av sådan anordning intill väg som inte utgörs av byggnad och som är till hinder för vägens drift. Med anledning av de ändringar som har föreslagits i 455 har andra stycket utgått.
Vidare har några språkliga ändringar gjorts.
54.5
Paragrafen har upphävts med hänsyn till den utformning som föreslagits i 45 & om bl. a. åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd. drift eller brukande.
57.5
Om mark till väg inom en detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings- och inlös- ningsskyldighet enligt 55 och 56 55, trots att vägrättcn har upphört till följd av 33 5.
I paragrafen slås fast att vägrättens upphörande inte medför någon ändring i väghållarens dessförinnan uppkomna ersättnings- eller inlös- ningsskyldighet gentemot fastighetsägare eller innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten.
Ändringen är föranledd av förslaget till PBL. I paragrafen har uttrycken generalplan och stadsplan bytts ut mot "detaljplan, inom vilken kom- munen är huvudman för allmänna platser”. Ändiingen ansluter till änd- ringen i 335. Vidare har uttrycken "gata” och "särskilt trafikområde" utgått för att få överensstämmelse med PBL: s terminologi.
615
Om vägran av tillstånd som avses i 475 medför att pågående markanvänd— ning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjande- rätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas också, om tillstånd som avses i 485 har vägrats och förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.
I paragrafen ges bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer genom inskränkningar i dispositionsrätt till mark på grund av att allmän väg har dragits eller skall dras fram.
Paragrafen har endast anpassats till de ändringar som gjorts i 47, 48 och 49 55. Vidare har några smärre språkliga justeringar gjorts.
635
Väghållaren skall ersätta skador till följd av att denne har förvärvat rätt
I . att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde uppsätta snöskärm,
5. till täkt för drift av väg. Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 34 5. 45 5 fjärde stycket eller 53 5 eller till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av 52 5. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 535 utgår ersättning endast om skadorna är avse- värda.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för vissa upplåtelser av mark eller andra ingripanden i samband med byggande och drift av väg. I nuvarande 645 ges bestämmelser om ersättning för skada till följd av föreläggande enligt 525 att vidta åtgärder beträffande ljusanordning, re-
klamanordning eller annan anordning, trots att anordningen i fråga kommit Prop. 1985/86: 1 18 till stånd på lagligt sätt. I paragrafen har ersättningsmöjligheten enligt 64% av redaktionella skäl flyttats över till 63 5. Vidare har paragrafen omredigerats och anpassats till de föreslagna ändringarna i ordnings— och säkerhetsföreskrifterna (39— 54 åå). Någon saklig ändring är inte åsyftad.
645
Föreläggande enligt 52 5 får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom vägltållningsmyndig/tetensförsorg på den försumliges bekostnad.
Följs inte ett sådant föreläggande, som innebär att åtgärden kan utföras genom väghållningsmyndighetens försorg, skall länsstyrelsen, om det inte finns skäl till annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall länsstyrelsen se till att oskäliga kostnader inte uppstår.
I beslut om föreläggande enligtförsta stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.
Paragrafen har getts ett helt nytt innehåll. Den stämmer därmed i sak överens med 10 kap. 185 PBL.
Om ett föreläggande inte följts, kan Väghållningsmyndigheten efter be- slut av länsstyrelsen vidta erforderliga åtgärder på den försumliges bekost- nad. Denne har enligt 63å rätt till ersättning för de skador som uppstår till följd av föreläggandet men får, om föreläggandet inte följs, svara för väghållningsmyndighetens kostnader för att vidta rättelse.
655
Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan väghål- laren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58. 61 eller 635 gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller an- ordningen.
665
Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt 55, 58. 6l eller 63 & eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghållaren kan på samma sätt påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastig— hetsägare eller annan sakägare.
I 65 och 66% har hänvisningen till 645 utgått eftersom denna paragraf fått nytt innehåll. Vidare har några smärre språkliga justeringar gjorts.
685
Om en borgenär som avses i 67 5 första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörel- se för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller,
om borgenären lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55, 58 eller 61 5 .blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning inte har prövats av domstol. I fråga om sådan gottgörelse skall 65 5 tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.
Om mark till väg inom en detaljplan, inom vilken kommunen är huvud- man för allmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första stycket, trots att vägrättcn har upphört till följd av 33 5.
Talan om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som anges i 66 5.
Paragrafen innehåller bestämmelser om gottgörelse till innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, i fall då nedsättning inte har ägt rum eller ersättningsfrågan inte har prövats av domstol.
Ändringen är föranledd av förslaget till PBL. I andra stycket har uttryc- ken generalplan och stadsplan bytts ut mot "detaljplan. inom vilken kom— munen är huvudman för enskilda platser" i enlighet med PBL: s terminolo-
gi.
705
Om en kommun enligt 75 har tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga kostnader efter avdrag för förvaltningskostnad.
Framställning om ersättning görs hos vägverket. Om en överenskom- melse inte kan träffas, väcks talan om ersättning vid den fastighetsdomstol som anges i 665.
I paragrafen har statens vägverk bytts ut mot vägverket och några smärre språkliga justeringar gjorts.
715
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud som gäller enligt 39 eller 43—485 eller mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats med stöd av 39 eller 43 —48 5. Till böter döms den som bryter mot en trafikföreskrift som har medde- lats med stöd av 415.
] paragrafen. som innehåller straffbestämmelser, har hänvisningarna till 49 och 5455 utgått eftersom dessa paragrafer bör upphävas. Vidare har
några smärre språkliga justeringar gjorts.
72 &
Utförs ledningsarbete eller uppförs en byggnad, annan anläggning eller anordning i strid mot 44. 47 eller 485 eller mot en föreskrift eller ett förbud som ltar meddelats med stöd av 44, 47 eller 485, får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 175 handräckningslagen (1981: 847). Om. någon bryter mot ett förbud i 455första stycket punkt 2, 46—485
eller mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats med stöd av 46— Pr OP- 1985/86? 118 485 och är det inte fråga om uppförande av en byggnad, får kronofogde- myndigheten vidta åtgärd för rättelse. Kronafogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut av länsstyrelsen enligt 64 5 andra stycket skall kunna genomföras. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att vidta åtgärder som avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 5.
I paragrafen, som innehåller bestämmelser om handräckning, har hän- visningarna till 49 och 54 55 utgått eftersom dessa paragrafer har upphävts.
Vidare har hänvisningen till 435 i första och andra styckena utgått. Enligt den föreslagna lydelsen av 435 får väghållaren själv inom vägområ- det vidta de åtgärder som han bedömer som nödvändiga för att komma till rätta med otillåtna anläggningar m.m.
Polismyndigheten skall lämna väghållningsmyndigheten det biträde som behövs för att vidta åtgärder som avses i 43 och 45 55.
735
En Väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos vägverket genom besvär.
Paragrafen innehåller regler om besvärsmyndighet vid talan mot väghåll- ningsmyndighetens beslut. Enligt den nuvarande ordningen är länsstyrel- sen besvärsinstans.
I enlighet med vad vägverket har föreslagit har paragrafen ändrats så att väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos vägverket genom be— svär. Jag hänvisar till vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.1.4).
745
Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45—47 5. 485 andra stycket, 52 eller 535 eller 645 andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen genom besvär.
I paragrafen har angetts att också beslut av länsstyrelsen enligt 645 andra stycket får överklagas till kammarrätten. I övrigt har endast språk- liga ändringar gjorts.
755
Vägverkets beslut enligt 39, 40, 41, 43, 44 eller 48 5får inte överklagas. Andra beslut av vägverket enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen genom besvär.
I enlighet med vad som anförts tidigare har paragrafen ändrats så att vägverket blir slutinstans när det gäller frågor om tillstånd och föreskrifter inom vägområdet. Jag hänvisar till vad jag tidigare (avsnitt 2.1.4) har anfört till stöd för en sådan besvärsordning. Andra beslut av vägverket får också i fortsättningen överklagas hos regeringen.
765
Vägverket får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna lag.
Statens naturvårdsverk och länsvägnämnden får överklaga sådana be— slut av väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse enligt denna lag, som berör verkets eller nämndens verksamhetsområde. En kommun får överklaga beslut enligt denna lag av statlig väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse, om beslutet berör kommunens verksamhets- område.
Paragrafen behandlar frågan om statlig myndighets rätt att föra talan mot annan statlig myndighets beslut enligt väglagen.
I första stycket och första meningen i andra stycket har endast en del språkliga ändringar gjorts. I andra stycket har gjorts ett tillägg, varigenom kommunerna getts en uttrycklig rätt att överklaga beslut enligt väglagen av statlig väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse, om beslutet rör kommunernas verksamhetsområde. Tillägget har gjorts i enlighet med de allmänna principer för en samordning mellan väglagen och PBL som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.1.1).
775
Ett beslut i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 45 —485 och vägverkets beslut i fråga om fastställelse av en arbetsplan för väg, förändring av en enskild väg till allmän, förklaring att en gata tillika skall vara allmän väg eller indragning av en väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I ett beslut om tillstånd får förordnas att det skall gälla omedelbart. Andra beslut enligt denna lag än som avses i första stycket gäller omedelbart, om inte något annat förordnas i beslutet.
I paragrafen, som innehåller regler om verkställbarhet av beslut enligt väglagen, har hänvisningen till 495 utgått eftersom den paragrafen har upphävts.
1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1987. 2. Beslut, tillstånd och föreskrifter som har meddelats enligt äldre be- stämmelser gäller fortfarande. 3. Beträffande tillstånd som har sökts före den 1 januari 1987 skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas pröv- ning i sak.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
4. Förbud enligt 495 skall fortsätta att gälla längst till utgången av år 1989.
Ändringarna i väglagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1987 — dvs. vid samma tidpunkt som PBL.
Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 har utformats i nära överensstäm- melse med de principer för övergångsreglering som föreslagits gälla för PBL. I 17 kap. 25 föreskrivs att varje kommun före den 1 januari 1990 skall ha antagit en översiktsplan enlig 4 kap. PBL. Förbud att bygga på mark
som kan antas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess närhet bör fortsätta att gälla under en övergångstid för att kommunerna skall få tillräcklig tid att anpassa sig till de nya förhållandena.
Hänvisningar till S4-1
4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar
15
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda. tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.
Bestämmelserna i 2—4 kap. gäller inte inom områden med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Antagande av en detaljplan för ett sådant område medför inte, att vad som tidigare enligt denna lag bestämts ifråga om fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla såvida inte med stöd av 65 eller 855 bestämts något annat.
Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom område med detaljplan. Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller in- skränkning i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rätts- grundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
Ändringarna i tredje och fjärde styckena föranleds av det nya plansyste-
met i PBL. I tredje och tjärde styckena har vidare vissa språkliga justeringar gjorts. Paragrafens sakliga innehåll är oförändrat.
45 Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får inte väg byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda skäl, kan undan— tag från föreskrifterna medges enligt bestämmelserna i naturvårdslagen (]964:822). Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ända- mål fordrar.
Andra stycket första meningen har ändrats så att lydelsen stämmer överens med vad som föreslås i 145 första stycket väglagen.
För att vinna anslutning till principerna i PBL för tillståndsprövning har i tredje stycket lagts till en möjlighet att vidta mindre avvikelse från detalj-
plan eller områdesbestämmelser. Tillägget är i överensstämmelse med vad Prop. 1985/86: 1 18 som föreslagits i 14 5 andra stycket väglagen.
I paragrafen har vidare kravet på hänsyn till regionplan tagits bort. Jag hänvisar till vad jag har anfört i anslutning till den föreslagna ändringen av 145 väglagen.
Likaså har förbudet att bygga enskild väg i strid mot vad som har föreskrivits enligt 3 kap. utgått såsom inaktuellt. Kravet avser nämligen skyldighet att vid förrättning enligt 2 kap. beakta beslut om sträckning av vägföreningsvägar. Sådan förrättning skall emellertid enligt 95 lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen inte längre förekomma.
Vidare har den ändringen vidtagits att kravet att beakta bestämmelser om naturminnesmärken och nationalparker i fjärde stycket ersatts med ett — efter mönster av vad som föreslås i 145 väglagen— formulerat krav att inte motverka syftet med gällande naturvårdsföreskrifter eller andra sär- skilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning. Möjlighet till undantag om det finns särskilda skäl har också tillagts i likhet med vad som föreslås i 145 väglagen.
715
För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs förord- nas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del är belägna inom området, skall utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål att om- besörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens vägar, samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Finns inom en vägförenings område mark, som i en detaljplan. inom vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser, avsatts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll av en dylik allmän plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla ifråga om en sådan allmän plats. Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning.
I första stycket har hänvisningen till områdets belägenhet på landet eller i stad tagits bort såsom numera överflödig.
Ändringen i andra stycket är föranledd av det nya plansystemet i PBL och innebär ingen ändring i sak.
Övriga ändringar i paragrafen är av språklig natur. Det sakliga innehållet
är avsett att vara oförändrat.
755
Då det slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i anspråk såsom vägförenings väg.får föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmarken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande eller övertagande till väghållning även nytta för den som är berättigad till ersättning. skall hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms. För rätt för föreningen att 61
begagna en befintlig väg skall inte, om det inte föreligger särskilda skäl till det. betalas ersättning till fastigheter, som ingår i föreningen. Bestämmel- ser om att mark även i vissa andra fall får tas i anspråk utan ersättning finns i plan— och bygglagen (0000: 000).
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 415 stadgats motsvarande tillämp- ning.
Tarvas för vägförening rätt, som i 135 avses, skall under där stadgade villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.
Över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs.
Endast första stycket har ändrats. Hänvisningen i sista meningen till byggnadslagen har bytts ut mot en hänvisning till PBL. Övriga ändringar är av språklig natur. Paragrafcns sakliga innehåll är oförändrat.
785
Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhållandena på viss ort inom länet påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid förrättning i den ordning som föreskrivs i det följande. Detsamma skall gälla om en ägare tillfastighet, som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till en sådan väg eller annan allmän plats, för vilken annan än kommunen är huvudman, begär det och det inte är uppenbart onödigt.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 5 avsedd innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i 195 första stycket, 20 5 och 22 5 första stycket första punkten sägs. Beträf- fande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 235, 245 första stycket, 25 5 och 29—31 55 äga motsvarande tillämpning, dock att underrät- telse om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnads- nämnden samt att anteckning som omförmäles i 315 andra stycket må underlåtas.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berätti- gade att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.
Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid fastighetsbild- ningsförrättningar.
Ersättning enligt femte stycket skall, liksom annan kostnad som för- anleds av förrättningen, betalas av Vägföreningen eller, om en vägförening inte kommer till stånd, av staten. Om en kostnad föranletts uteslutande av en viss sakägares yrkande eller bestridande, får dock, om så anses skäligt, sakägaren förpliktas att betala kostnaden.
Endast första och sista styckena har ändrats. Paragrafen föreskriver i sin
nuvarande lydelse att det ankommer på länsstyrelsen att ta initiativet till förrättning för att bilda vägförening, så snart förhållandena på en ort påkallar det. En motsvarande skyldighet åligger länsstyrelsen f.n. enligt 1165 byggnadslagen för det fall att det inte finns någon vägförening, som kan utge ersättning till en fastighetsägare som lider skada genom att i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats.
I sitt anförande till propositionen om PBL (prop. 1985/86:1 s. 830) aviserade chefen för bostadsdepartementct en ändring i bl.a. lagen om enskilda vägar som ger fastighetsägare rätt att påkalla förrättning så att det finns en väghållare som svarar för inlösen enligt 14 kap. 15 PBL. Jag hänvisar till vad chefen för bostadsdepartementct anfört i lagrådsremissen den 25 april 1985 i specialmotiveringen (avsnitt 5.3) till ändringen i 185 anläggningslagen (1973: 1149). Ett tillägg av sådant innehåll har nu gjorts i första stycket. Om de allmänna platserna har inrättats som gemensamhets- anläggning enligt anläggningslagen torde en vägförening vara uppenbart onödig med avseende på frågan om inlösen. Någon förrättning skall då givetvis inte komma till stånd. Detta framgår också av tillägget i första stycket.
I sjätte stycket har termen "kronan" bytts ut mot ”staten". I de berörda styckena av paragrafen har dessutom gjorts vissa språkliga
justeringar.
845
Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrätt- ningskartan har kompletterats i erforderlig män, ska/[ kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de förteckningar som nämns i 805 jämte beslut. som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till Vägföreningen. ävensom till fastighetsbild- ningsmyndigheten och fastighetsregistermyndigheten, om inte länsstyrel- sen är fastighetsregistermyndighet, samt till byggnadsnämnden.
Föreskriften i paragrafen om till vem kartkopior och avskrifter av hand- lingar skall överlämnas har moderniserats. I samband därmed har vissa
språkligajusteringar gjorts.
1005
Där det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller an- ordningar eller vidtas åtgärder sam kan försämra trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande. som avses i första stycket, skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse. markägare och andra,
som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Om meddelat förordnande skall. utöver den underrättelse angående förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser. meddelande intagas i ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssam-
ling.
Endast första stycket har ändrats. Beskrivningen av de olika åtgärder för vilka krav på länsstyrelsens tillstånd kan införas i trafrksäkerhetens intres- se har anpassats till terminologin i PBL och mitt förslag till följdändringar i väglagen (t. ex. 47 5).
Det bör framhållas att flera av de åtgärder som omfattas av paragrafen f.n. kräver byggnadslov och därmed blir föremål för prövning både av länsstyrelsen och byggnadsnämnden. För att undanröja en sådan dubbel- prövning borde i paragrafen göras motsvarande undantag för bygglovsplik- tiga åtgärder som föreslagits i 475 väglagen. Ett ytterligare skäl för ett sådant undantag skulle vara att PBL-förslaget gör prövning av byggnads- nämnd obligatorisk eller möjlig i fler fall än f. n. Attjag likväl inte föreslår att bygglovspliktiga åtgärder undantas beror på de praktiska svårigheterna att tillämpa en sådan regel sålänge förbudsområdets gräns mot annan mark skall räknas från vägens mitt och inte, som i väglagen. från vägområdets kant. Byggnadsnämndens behörighet att pröva bygglov kan nämligen en- dast omfatta åtgärder utanför vägområdet och är således lokaliserade till ett område vars gränser är mycket oklara, så länge begreppet vägområde inte finns närmare definierat i lagen om enskilda vägar. Att nu införa begreppet vägområde skulle fordra en närmare utredning av de praktiska konsekvenserna, vilket inte är möjligt eller lämpligt i nuvarande samman- hang. Jag vill även erinra om det arbete som sker inom den för bostads- och kommunikationsdepartementen gemensamma arbetsgruppen om en samordning mellan lagen om enskilda vägar och anläggningslagen.
Sålänge det föreligger oklarhet om gränserna för det område inom vilket byggnadsnämnden skall pröva trafikfarliga åtgärder utmed enskilda vägar finner jag det vara bättre att behålla länsstyrelsens befogenhet att ingripa mot samtliga åtgärder inom förbudsområdet trots risken för dubbelpröv- ning. Antalet fall då dubbelprövning kan bli aktuell kan f.ö. antas bli ganska ringa.
1025
Har en ansökan om tillstånd enligt 100 5 första stycket inte bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastig- hetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har
förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den Prop. 1985/86: 118 som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten.
1035 Är fastighetsägare jämlikt 1025 tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderätten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämp- liga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlus- ten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättnings- berättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol.
1045
Den som på grund av föreläggande enligt 101 5 har bortskaffat eller ändrat en befmtlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i övrigt som genom åtgärden kall lta uppkommit för honom. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång.
1055
Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 1045 skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.
Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller ex- propriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersätt- ning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten, ogillas, skall i stället allmänna regler om rättegångskostnader tillämpas. Om den som fram- ställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stället efter omständigheterna förordnas, att staten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.
I 102—105 55 har termen "kronan" bytts ut mot "staten". Vidare har vissa språkliga justeringar gjorts. Paragrafernas innehåll är oförändrat.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
Ändringari lagen om enskilda vägar bör träda i kraft samtidigt med PBL. 65 Särskilda övergångsbestämmelscr erfordras inte.
Hänvisningar till S4-2
5. Hemställan Prop. 1985/86:118
Jag hemställer "att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i väglagen (1971 : 948), 2. lag om ändring i lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar.
6. Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Transumt av Prop. 1985/86: 118 Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde
1985-11-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justitierå- det Heuman.
Vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 har regeringen på hem- ställan av statsrådet R. Carlsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
20. lag om ändring i väglagen( 1971: 948), 21. lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar.
De föreslagna ändringarna i väglagen utgörs dels av ändringar föranledda av PBL-förslaget dels av ändringar som grundas på en framställning av vägverket från år 1983 och dels av vissa andra ändringar, av departements- chefen betecknade som "i huvudsak redaktionella”.
De ändringar som sammanhänger med PBL-förslaget avser i huvudsak en anpassning av väglagens terminologi till de begrepp som finns i PBL. Denna harmonisering avser inte bara att ord som byggnadslagen utbytts mot plan- och bygglagen, stadsplan och byggnadsplan ersatts av detaljplan och liknande. Också i andra hänseenden har väglagens terminologi och uttryck ändrats i syfte att nå överensstämmelse med PBL. Så har t. ex. de tillståndspliktiga objekten i väglagen angivits i termer som närmare anslu— ter till PBL:s terminologi. Uttryck sådana som ”vidtagas åtgärd eller förekomma anordning" (43 5) har ersatts av uttrycken ”uppföras byggna- der, andra anläggningar eller anordningar" och "vidtas andra åtgärder” (jfr vidare 47 5). Denna strävan till följsamhet till PBL innebär en avvikelse från de principer som eljest legat till grund vid utformningen av följdlag- stiftningen till PBL. I remissen till lagrådet den 25 april 1985 anger sålunda chefen för bostadsdepartementct (2.1.5) att konsekvensändringarna i spe- ciallagarna bör begränsas till plantermer o.dyl. Däremot saknas, fram- håller han, anledning att föreslå ändring av sådana uttryck som ny-, till- eller ombyggnad i de lagar där dessa uttryck förekommer. Chefen för kommunikationsdepartementet har inte närmare utvecklat skälen för ett annat ställningstagande i den nu berörda frågan.
Lagrådet ifrågasätter om man inte även i fråga om väglagstiftningen bort begränsa konsekvensändringama. Av remisshandlingarna kan inte utläsas att väglagen i delar varom här är fråga är behäftad med några brister. Lagrådet kan inte heller finna att väglagen skulle komma i konflikt med PBL om dess terminologi i större utsträckning lämnades oförändrad. Den 67
föreslagna omredigeringen medför i något fall (52 5) ändringar i sak som måhända inte är avsedda. I sådana fall då redigeringen har skett inom regeringskansliet och utan remissbehandling försvåras ett bedömande av förslagen. Med den reservation som ligger häri vill lagrådet dock inte motsätta sig att anpassningen till PBL sker i huvudsak på sätt som nu föreslås. En förutsättning för den valda tekniken är emellertid att anpass- ningen sker med större konsekvens än som iakttagits i remissen. Vissa preciseringar blir nödvändiga. Lagrådet återkommer härtill under de ak- tuella paragraferna.
Till de ”i huvudsak redaktionella" ändringar som föreslås hör att till byggande av väg inte längre skall räknas förbättring av väg (105) och att tillståndsplikt införs för vissa åtgärder vilka — utan att beröra trafiksäker- heten — kan äventyra vägens bestånd, drift eller brukande (455). Dessa förslag har inte remissbehandlats och lagrådet har för sin del svårt att bedöma behovet av ändringarna och deras följder. Även till dessa änd- ringsförslag återkommer lagrådet.
95
Enligt paragrafens nuvarande lydelse utgör bestämmelserna i väglagen inte hinder för en kommun eller en landstingskommun att lämna bidrag till byggande av väg. Avsikten med stadgandet, som från och med år 1905 återfunnits i väglagstiftningen ( 125 i 1943 års väglag), är att förekomma att kommunallagens bestämmelser om de uppgifter till vilka en kommun får anslå medel skulle utgöra hinder för en kommun eller ett landsting att lämna bidrag till väghållningen (Bexelius-Körlof, Väglagarna 2:a uppl. 1965, s. 45). Det nu föreslagna tillägget har enligt specialmotiveringen till syfte att klargöra att bestämmelserna i väglagen inte hindrar någon annan att lämna bidrag till byggande av väg.
Enligt specialmotiveringen förekommer det att bidrag lämnas av enskil- da. t.ex. vid exploateringar eller på grund av en föreskrift i ett tillstånd enligt 136a5 byggnadslagen. Något hinder häremot finns inte i väglagen eller annorstädes. Att — såsom upplysts vid föredragningen — tvivel om lagligheten likväl uppkommit bland dem som har att tillämpa väglagen synes ha berott på att man inte haft klart för sig att 95 är en kompetensre- gel' för kommunerna utan i stället uppfattat paragrafen som ett uttryck för att inga andra än kommuner och landsting får bidra till byggande av allmän väg.
Som framgår av det anförda är det föreslagna tillägget onödigt. Det kan dessutom verka förvirrande genom att skymma det egentliga syftet med paragrafen, dvs. att slå fast att bidrag till byggande av allmän väg ligger inom den kommunala kompetensen. I sammanhanget må erinras om att det i svensk lagstiftning är mycket ovanligt med regler som säger att någon "får" eller ”äger rätt” att göra något. I princip gäller att vad som inte är förbjudet är tillåtet. Det är förbudet, inte den allmänna handlingsfriheten som kräver en uttrycklig regel (se Strömholm, Rätt, rättskällor och rätts— tillämpning, 2:a uppl., 1984, s. 239).
På grund av det anförda föreslår lagrådet att det föreslagna tillägget utgår.
105
Enligt det remitterade förslaget skall förbättring av väg inte längre innefat— tas i bcgreppet byggande av väg utan i stället hänföras till begreppet drift av väg. Bakgrunden till förslaget är enligt lagrådsremissen att det finns ett praktiskt behov av att få en ny uppdelning mellan de båda begreppen. 1 specialmotiveringen uttalar departementschefen att vad som föreslås inte är avsett att medföra" någon ändring i fråga om vad som gäller om skyldig- het att upprätta arbetsplaner. Detta uttalande synes missvisande. Departe- mentschefen anger som exempel på förbättringsarbeten att en grusväg skall beläggas med asfalt. För ett sådant arbete kommer framdeles någon arbetsplan inte att behöva upprättas, eftersom man inte torde behöva ta i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen (28 5). För närvarande .skall däremot arbetsplan upprättas även för förbättringsarbeten (15 5), låt vara att förfarandet får förenklas (165 tredje stycket) och att utställning och fastställelse av arbetsplanen ej behöver ske (175 tredje stycket och 185 andra stycket). Också i andra avseenden får den föreslagna ändringen vissa följder. Således kommer inte längre regeln i 115 om samråd med länsstyrelsen att bli tillämplig vid förbättringsarbeten. Detsamma gäller bestämmelsen i 135 där det föreskrivs, att man vid byggande av väg skall tillse att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen nås utan oskälig kostnad och med minsta intrång och olägenhet för annan. Praktiskt mer betydelsefullt kan det bli att kommunerna inte längre torde kunna lämna bidrag till förbättringsarbeten för vägar där staten är väghål- lare. Bestämmelserna i 95 ger nämligen möjlighet till kommunala bidrag endast för byggande av väg men däremot inte för drift av väg. Förslaget till ändring av 105 har inte föregåtts av någon remissbehandling. Lagrådet saknar underlag för att bedöma om de av lagrådet påpekade konsekvenser- na av ändringen inverkar på frågan om förbättringsarbeten skall räknas som drift av väg.
135
Enligt 1 kap. 25 NRL-förslaget skall hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas i mål och ärenden enligt de författningar i vilka detta särskilt föreskrivs. Bland de i lagrummet angivna författningarna är vägla- gen. Stadgandet i väglagen om tillämpning av NRL:s föreskrifter har i det remitterade förslaget tagits upp i en ny andra mening i 13 5. NRL:s bestäm- melser skall enligt remissen tillämpas när en vägs läge och utförande bestäms. Med denna utformning av anknytningen mellan NRL och vägla- gen är det naturligt att ta in bestämmelsen i ett lagrum som återfinns under rubriken Byggande av väg. Den föreslagna ordalydelsen kan emellertid leda tanken till att NRL skall tillämpas endast vid själva det faktiska arbetet med att bygga en väg. Avsikten är självfallet, såsom också framgår av specialmotiveringen, att N RL:s bestämmelser skall beaktas vid upprät- tandet av arbetsplaner som är det rättsliga instrument som reglerar ett vägbyggande. Enligt lagrådets mening kan det vara lämpligt att också i andra ärenden enligt väglagen kunna tillämpa N RL. Det bör därför övervä-
gas att låta kopplingen mellan NRL och väglagen ske genom en generellt hållen, inledningsvis placerad bestämmelse. En sådan teknik synes bättre överensstämma med den metod som valts i andra lagar (se 2 kap. 25 PBL-förslaget och 4a5 miljöskyddslagen samt också vad lagrådet ovan yttrat beträffande 3 5 naturvårdslagen. el-lagen och rörledningslagen). Lag- rådet förordar därför att anknytningen sker genom en ny paragraf, beteck- nad 3a5, intagen under rubriken Allmänna bestämmelser. Paragrafen kan ges följande utformning.
Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (0000: 000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.
145
Paragrafen reglerar väglagens följsamhet dels till detaljplaner och om- rådesbestämmelser och dels till särskilda bestämmelser för marks bebyg- gande eller användning. Vad gäller undantag från sådana särskilda bestäm- melser — varvid främst åsyftas naturvårdsföreskrifter — har i remissen föreslagits att undantag skall kunna medges enligt bestämmelserna i natur- vårdslagen. Mot denna teknik finns i och för sig ingen erinran. Tvärtom talar mycket för att ärenden om undantag från naturvårdslagens föreskrif- ter skall prövas enligt den lagens bestämmelser beträffande både avgöran- det i sak och förfarandet. Emellertid har inte samma metod tillämpats i annan följdlagstiftning varöver lagrådet nu samtidigt avger yttrande. Lag— rådet syftar på 3 kap. 25 F BL, 95 anläggningslagen och 85 ledningsrättsla- gen. Att i väglagen nu använda en avvikande teknik bör komma i fråga endast om starka skäl kan åberopas härför. Något sådant skäl synes emellertid knappast föreligga. Enligt lagrådet bör man därför i väglagen alltjämt välja en lagteknisk lösning som i huvudsak ansluter till den regle- ring som skall finnas i nyssnämnda lagrum i FBL. Lagrådet förordar därför att 145 väglagen ges följande lydelse.
Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller eljest naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regering- en bestämmer medge undantag från bestämmelser som avses i andra stycket.
185
I paragrafens tredje stycke finns bestämmelser om giltigheten hos fast- ställda arbetsplaner. Den tid under vilken fastställelsebeslutet gäller kan enligt sista meningen i stycket förlängas, varje gång med högst tre år, om det föreligger synnerliga skäl för en förlängning. I remissen föreslås nu att det skall räcka med särskilda skäl. Som tillräckligt skäl för att överväga en
förlängning av fastställelsetiden bör enligt departementschefen gälla att objektet ingår i gällande flerårsplaner eller fördelningsplan eller att det eljest kan anses sannolikt att objektet kan antas komma till utförande inom en treårstid. Inför en förlängning av giltighetstiden måste självfallet hänsyn tas till fastighetsägarnas olägenheter av att frågan om ianspråktagande av hans mark hålls öppen. Den så att säga ”döda hand” som Under ytterligare tid kommer att vila över berörda markområden medför att fastighetsägaren får svårigheter att planera underhålls- och förbättringsarbeten eller att göra investeringar som har betydelse för framtida lönsamhet. Å andra sidan är det naturligtvis, som departementschefen framhåller, angeläget att väg- byggnadsprocessen kan ges en effektiv och ekonomisk utformning. Lagrå- det, som inte har någon kännedom om den praxis som kan ha utbildats vid prövning av förlängningsärenden, finner det för sin del svårt att bedöma om den ”uppmjukning" av förutsättningarna för en förlängning av giltig- hetstiden som den föreslagna ändringen av paragrafens lydelse syftar till kommer att försämra fastighetsägarnas situation. Konsekvenserna av den föreslagna ändringen hade enligt lagrådets mening bort belysas genom en remissbehandling.
235
Paragrafen ger bestämmelser om förutsättningarna för att gata skall förkla— ras tillika vara allmän väg och om förfarandet i sådana ärenden. Enligt huvudregeln i 6 kap. 265 första stycket första meningen PBL skall kom- munen inom områden med detaljplan vara huvudman för allmänna platser. Inom en sådan detaljplan är gata beteckningen på alla områden för for- dons— och gångtrafik, se prop. 1985/86: 1 s. 561. Här kan det finnas behov av att bestämma att en gata tillika- skall förklaras vara allmän väg. Ett praktiskt fall är att en gata har kommit att bli en del av en viktigare förbindelseled mellan två orter. Den rättsliga betydelsen av en i 235 avsedd förklaring är att staten därigenom blir väghållare och att statens rättigheter och skyldigheter kommer att regleras av väglagen. Det blir således väglagens föreskrifter om drift av väg - med den inskränkning som följer av 6 kap. 305 andra stycket PBL — som bestämmer vad väghållaren har att göra. Också vissa frågor om ordnings- och säkerhetsföreskrifter kommer att avgöras enligt väglagen (se 43 och 4455). Att gata förklaras tillika vara allmän väg för att staten skall bli väghållare inverkar däremot inte på huvudmannaskapet för de allmänna platserna inom planområdet. Kommunen blir alltjämt huvudman med därav följande rättigheter och skyldigheter. Vad huvudmannaskapet innebär regleras främst av 6 kap. 175 första stycket PBL, som behandlar kommunens rätt att lösa mark som skall användas för allmänna platser, och 75 väglagen. som anger att kommunen skall tillhandahålla staten i dess egenskap av väghållare den mark som behövs för väg. Det bör anmärkas att kommunens huvudmanna- skap självfallet bcstår om statens väghållaransvar upphör, därför att vägen dras in. eller om kommunen efter beslut av regeringen eller vägverket skall överta väghållningen. Det bör också nämnas att om en detaljplan med kommunen som huvudman för allmänna platser läggs över ett område där
en allmän väg redan går fram så påverkar planbeslutet inte det ansvar för Prop. 1985/86: 118 hållandet av vägen som staten redan har enligt väglagen. Det är inte alldeles enkelt att förstå innebörden av och hålla i sär de båda begreppen huvudman för allmänna platser och väghållare. Inte heller är samordning- en mellan PBL och väglagen lättillgänglig. Några praktiska olägenheter av de antydda svårigheterna torde dock knappast vara att befara. Lagrådet har ej erinran mot den föreslagna lydelsen av förevarande 235 men vill förorda att 6 kap. 305 andra stycket PBL ändras så att det tydligt framgår att det är väglagens bestämmelser som reglerar statens ansvar för under- hållet av den gata som förklarats tillika vara allmän väg. I samband därmed kan det finnas anledning att korrigera vissa uttalanden på s. 566 i prop. 1985/86: 1.
43, 45, 47 och 48 55
I 435 finns bestämmelser om vilka åtgärder inom ett vägområde som inte får vidtas utan tillstånd. Förslaget till ändrad lydelse av paragrafen innebär att tillståndsplikten skall omfatta byggnader, andra anläggningar eller an— ordningar (första stycket punkt 1) samt andra åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande (första stycket punkt 2). I specialmotiveringen säger sig departe- mentschefen med den ändrade lydelsen avse att anpassa terminologin till PBL och göra klart att tillståndsplikt skall gälla generellt inom vägområdet för såväl byggnader, andra anläggningar eller anordningar som för åtgär- der. Lagrådet vill peka på att anpassningen i förslaget inte gjorts fullt ut. Om en anpassning skall ske — vilket i och för sig inte är nödvändigt — bör den göras så att använda begrepp helt överensstämmer. Eljest löper man risk att de som skall tillämpa lagarna drar felaktiga Slutsatser om bestäm- melsernas innebörd. Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att första stycket punkt ] ges följande lydelse. "1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar,". Med en sådan lydelse av punkten kommer alla åtgärder som anges i 8 kap. 15 första stycket 1 och 2 samt 25 första stycket l—8 PBL att omfattas av tillståndsplikten. En anpassning till PBL:s terminologi kräver också att uttrycket ”försämra trafiksäkerheten” i punkt 2 efter mönster av 3 kap. 25 PBL byts ut mot uttrycket ”inverka menligt på trafiksäkerheten".
På skäl som närmare utvecklas i specialmotiveringen har i paragrafen vidare tillagts en bestämmelse som ger Väghållningsmyndigheten möjlighet att vidta åtgärder för att omgående få bort otillåtna anläggningar eller anordningar, t.ex. skyltar, som har satts upp inom ett vägområde utan tillstånd och som utgör en trafikfara. Såsom bestämmelsen utformats kan rättelse av en felaktigt vidtagen åtgärd inte ske besvärsvägen, eftersom åtgärden inte föregås av ett beslut som kan överklagas.
I 45, 47 och 48 55 bör i de delar som syftar till en anpassning till terminologin i PBL göras ändringar och tillägg som motsvarar dem som föreslagits beträffande 43 5.
I 45 5 har beträffande byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder utanför ett område med detaljplan och för vilka bygglov inte 72
erfordras genom nya bestämmelser införts en skyldighet att söka tillstånd Prop. 1985/86: 118 hos länsstyrelsen för sådant som kan äventyra vägens bestånd, drift eller brukande. Förslaget har i denna del inte remissbehandlats. Lagrådet har svårt att inse behovet av bestämmelsen. Det är också oklart varför depar- tementschefen valt uttrycket "vägens bestånd, drift eller brukande” i detta sammanhang, jfr 43 5. '
Reglerna om verkställighet för att åstadkomma rättelse när någon över- trätt en bestämmelse i 455 har blivit alltför krångliga. Enligt förslaget anvisas olika vägar beroende på vad som skall rättas. Gäller det byggnad torde avsikten vara att Väghållningsmyndigheten enligt 725 första stycket skall vända sig till tingsrätten. Är det åter en anläggning, som inte är byggnad, eller en anordning skall länsstyrelsen enligt det nya fjärde stycket i 455 besluta om avlägsnande genom väghållningsmyndighetens försorg. Hur man skall kunna vinna rättelse beträffande övriga otillåtna åtgärder som avses i 45 5 första stycket punkt ] framgår inte av lagrådsremissen. Är det slutligen en ljusanordning, som behöver tas bort, är kronofogdemyn- digheten rätt instans enligt 725 andra stycket. Enligt lagrådets mening borde beslut om verkställighet i alla dessa situationer kunna anförtros åt länsstyrelsen. Någon hänvisning till 455 bör då ej ske i 725 första eller andra styckena och sista stycket i 455 kan ges följande lydelse.
Om tillstånd saknas (eller har återkallats, jfr 43 5) får länsstyrelsen meddela beslut om att rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens . försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.
495
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om byggnadsförbud i fråga om mark som kan antas komma att ingå i vägområde för en planerad väg, föreslås bli upphävd. I specialmotiveringen har som skäl härför hänvisats till att det nuvarande systemet med omfattande nybyggnadsförbud enligt PBL-förslaget skall avskaffas. Vidare framhålls att det i PBL-förslaget förutsätts att framtida sträckning av vägar skall redovisas i kommunernas översiktsplaner.
Lagrådet har intet att invända mot att paragrafen upphävs. Eftersom förslaget i denna del inte har remissbehandlats vill lagrådet dock påpeka följande. Argumentet att framtida vägsträckningar skall tas upp i översikts- planen står i viss motsättning till vad som anförs i den allmänna motive- ringen under 2.1.1 om behandlingen av vägfrågor i översiktsplanen. Det sägs där att det naturligtvis kan förekomma att vägfrågorna inte har kunnat lösas i översiktsplanen t.ex. av det skälet att man inte har kommit överens om en gemensam ståndpunkt. I sådana fall skulle förbud enligt 495 kunna fylla en funktion. Det bör vidare framhållas att, även om en framtida vägsträckning redovisats r översiktsplanen, Väghållningsmyndigheten inte kan vara helt säker på att vägsträckningen förblir obebyggd. Översikts- planen är ju enligt departementschefen inte bindande och det kan därför tänkas att tillstånd lämnas till byggnadsföretag inom områden där vägen 73 skall gå fram.
525. Prop. 1985/86: 118
Paragrafen ger — både i sin nuvarande och i föreslagen lydelse — länssty- relsen möjlighet att ingripa beträffande byggnader, anläggningar och an- ordningar när det krävs för att tillgodose trafiksäkerheten. De föreslagna ändringarna avser dels villkoren för ingripanden, första stycket i paragra- fen, och dels att ingripande från länsstyrelsens sida inte längre skall få ske inom område med detaljplan, andra stycket. Inom sådant område har enligt 10 kap. 175 PBL byggnadsnämnden motsvarande befogenheter. Slutligen föreslås att den i nuvarande andra stycket intagna bestämmelsen om vite flyttas till 64 5.
För närvarande kan ingripande ske endast beträffande byggnad, anlägg- ning eller anordning inom det i 45—4755 angivna förbudsområdet dvs. i praktiken inte längre bort från vägområdet än 50 meter. Denna begräns- ning har i förslaget fallit bort. En annan ändring är att ingripande skall få företas endast om förhållandena ändrats sedan byggnaden, anläggningen eller anordningen kom till. För närvarande är det möjligt att ingripa även i andra fall. I motiven till den nuvarande bestämmelsen (prop. 1971: 123 s. 191) talas om det fall att en lagligen tillkommen anordning ligger inom ett senare genom särskilt beslut av länsstyrelsen tillskapat förbudsområde.
Genom de föreslagna ändringarna har paragrafen anpassats till 10 kap. 17 5 PBL. Något annat skäl för ändringarna har inte angivits än önskan att få överensstämmelse med PBL. De föreslagna ändringarna har utarbetats inom regeringskansliet och har lagts fram utan remissbehandling. Lagrådet har svårt att bedöma om den utvidgning av det område där ingripande kan ske som blir följden av förslaget är sakligt motiverad. Lagrådet sätter vidare ifråga om det är välbetänkt att ta bort möjligheten att ingripa även i andra fall än när förhållandena har ändrats. Med hänsyn till det anförda synes det tillrådligt att behålla paragrafens första stycke oförändrat. Lagrå— det ser inget avgörande hinder mot att förutsättningarna för ingripanden blir något olika inom och utom område med detaljplan.
615
I paragrafen ges bestämmelse om ersättning för skada som uppkommer genom inskränkningar i dispositionsrätt till mark på grund av att allmän väg har dragits eller skall dras fram. Enligt första stycket skall således ersättning utgå om vägran av tillstånd enligt 475 medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Tillämpningsområdet för 47 5 in- skränks emellertid enligt remissens förslag. Krav på länsstyrelsens till- stånd skall framdeles endast gälla utanför områden med detaljplan och endast för åtgärder som inte kräver bygglov. Avsikten är att beträffande åtgärder utanför vägområdet minska den nuvarande dubbelprövningen. Lagrådet vill anmärka att ändringen av 475 kan få betydelse för den enskilde fastighetsägarens rätt till ersättning. När prövning inte längre skall ske enligt väglagen utan endast enligt PBL:s bestämmelser blir ju PBL:s ersättningsregler ensamt avgörande. PBL ger emellertid inte rätt till ersättning för vägrat bygglov i den i 475 angivna situationen. Detta är
nämligen enligt PBL-förslaget ett förhållande som fastighetsägaren får finna sig i utan rätt till kompensation.
73—75 55
I dessa paragrafer behandlas besvärsordningen vid överklagande av beslut enligt väglagen. De ändringar som här föreslås skall ses mot bakgrunden av de samtidigt framlagda förslagen att väghållningsmyndighet skall överta vissa beslutsbefogenheter som i dag ankommer på länsstyrelse. Dessa förslag, mot vilka lagrådet inte har något att invända. avser rätt att besluta som första instans i frågor som rör ordning och säkerhet inom vägområdet. Hit hör bl. a. frågor om tillstånd att ansluta enskild körväg till allmän väg, 395. och att vidta åtgärder och ha anordningar inom vägområdet, 435. Länsstyrelsens beslut i dessa frågor kan enligt nuvarande ordning överkla- gas till regeringen. Enligt det remitterade förslaget får väghållningsmyn- dighetens beslut överklagas till vägverket, 73 5. Vägverkets beslut får inte överklagas, 75 5 första stycket. Det blir alltså väghållningsmyndigheterna och vägverket förbehållet att pröva och avgöra här avsedda ordnings- och säkerhetsfrågor. Länsstyrelsernas och regeringens befattning med frå- gorna upphör.
De föreslagna ändringarna i besvärsordningen stämmeri huvudsak över- ens med vad vägverket föreslagit i sin framställning till regeringen. Av elva remissinstanser som yttrat sig över ändringsförslagen har nio ställt sig tveksamma eller avvisande. Man har framhållit att besvär bör föras till en instans utanför vägmyndigheterna, detta för att garantera en allsidig be- dömning och en bedömning som tillgodoser rättssäkerheten. Lagrådet delar detta synsätt. I den allmänna motiveringen framhåller departements- chefen att vägverket har tillräcklig kompetens på området varför rättssä- kerheten inte sätts i fara. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid väsentligt att prövningen ankommer på en instans som — förutom att den har saklig kompetens på området —- tillika är opartisk. De ärenden varom här är fråga är typiskt sett sådana där det krävs en avvägning mellan olika intressen, en avvägning som faller sig naturlig för en länsstyrelse men mindre självfallen för en sektorsinriktad myndighet som vägverket. Man kan enligt lagrådets mening inte bortse från att vägverket kan komma att se ordnings— och säkerhetsfrågorna ensidigt från de synpunkter verket har att främst företräda och att det inte tillräckligt beaktar andra intressen. I likhet med flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i frågan föreslår lagrådet att länsstyrelse blir besvärsinstans i stället för vägverket vid överklagande av Väghållningsmyndighets beslut. Ett alternativ vore att låta kammarrätt pröva besvär över Väghållningsmyndighets beslut. Kammarrätt är redan i dag besvärsinstans vid överklagande av vissa länsstyrelsebeslut (37 och 3855, 45—4755, 485 andra stycket samt 52 och 53 55) och härutinnan föreslås ingen ändring. Med hänsyn till att ordnings- och säkerhetsfrågorna inom vägområdet övervägande avser lämplighetsbedömningar och till be- hovet av skyndsamhet i avgörandena är emellertid lösningen med länssty- relse som besvärsinstans att föredra.
Vad så angår frågan om besvär skall få anföras mot länsstyrelsens beslut i dit fullföljda ärenden delar lagrådet departementschefens mening att ärendena inte är av den art att regeringens medverkan är påkallad och att en besvärsordning enligt tvåinstansprincipen är mest rationell. Slutsatsen blir att länsstyrelsens beslut inte bör få överklagas. Länsstyrelsen är redan i dag slutinstans i vissa frågor, se pr0p. 1983/84: 120 s. 18. Lagrådet vill emellertid understryka vikten av att länsstyrelsen inhämtar vägverkets yttrande, särskilt i frågor där en samordning över länsgränsema är önsk- värd.
Beaktas vad lagrådet nu har anfört kan 73 5 bibehållas i sak oförändrad. [ 745 bör i ett nytt första stycke föreskrivas att länsstyrelsens beslut enligt 73 5 inte får överklagas. I tredje stycket av paragrafen, motsvarande andra stycket remitterade förslaget, bör anges att ”andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första och andra styckena får överklagas hos regeringen genom besvär". Slutligen kan 75 5 bibehållas i sak oföränd- rad.
765
Paragrafen behandlar statlig myndighets rätt att föra talan mot annan statlig myndighets beslut. I andra stycket har i det remitterade förslaget tillagts en ny andra mening varigenom kommun getts en uttrycklig rätt att överklaga beslut enligt väglagen som meddelats av statlig väghållnings- myndighet, vägverket eller länsstyrelse. Förutsättning för kommunens rätt att klaga anges vara att beslutet skall beröra kommunens verksamhetsom- råde. Som motiv för bestämmelsen anför departementschefen att kommu- nerna enligt PBL ges ett övergripande ansvar för markplaneringen och därför bör få överklaga beslut från väghållningsmyndigheterna. I sitt ytt— rande över PBL-förslaget uttalade lagrådet att en bestämmelse, som anger vilka som allmänt sett är behöriga att överklaga ett beslut, inte behövs. Vem som får överklaga följer nämligen av allmänna grundsatser (se prop. 1985/86: 1 s. 822). Departementschefen har anslutit sig till lagrådets mening och i det till riksdagen överlämnade PBL-förslaget har föreskrifter om vem som har besvärsrätt tagits bort. Också en kommuns rätt att klaga är beroende av om beslutet kan anses ha gått kommunen emot eller ej (se 5. 816). Någon tvekan om att kommun redan nu har den i lagrådsremissen avsedda klagorätten föreligger inte. Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet att det föreslagna tillägget i 765 andra stycket får utgå.
Övergångsbestämmelsema
I punkt 2 föreskrivs att beslut, tillstånd och föreskrifter som har meddelats enligt äldre bestämmelser fortfarande skall gälla. I 17 kap. PBL-förslaget har inte någon motsvarande övergångsbestämmelse tagits upp beträffande beslut i ärenden om byggnadslov. Om skälen till att PBL ej har övergångs- bestämmelse om rättsverkningar av äldre beslut om byggnadslov hänvisar lagrådet till prop. 1985/86: 1 s. 860. Inte heller för de ärenden som avgjorts enligt väglagen torde någon särskild övergångsreglering erfordras. Det kan
anmärkas att om befogenheten att meddela ett tillstånd övergår från en myndighet till en annan, såsom föreslås beträffande tillstånd enligt 43 5 där Väghållningsmyndigheten och inte länsstyrelsen framdeles skall vara be— slutande, så inverkar inte detta på frågan om huruvida äldre beslut, till- stånd eller föreskrift alltjämt gäller. Däremot blir läget annorlunda om en viss tillståndsprövning skall upphöra. Lagrådet syftar främst på att enligt 475 någon dubbelprövning inte längre skall ske beträffande åtgärder inom detaljplanelagt område och inte heller för bygglovspliktiga åtgärder. I dessa fall kommer i fortsättningen frågan om en åtgärds tillåtlighet endast att prövas av byggnadsnämnden enligt PBL medan någon prövning av länsstyrelsen enligt väglagen inte längre skall ske. Sådana beslut som fattats av länsstyrelsen enligt väglagens äldre regler torde — i motsats till vad som synes förutsatt i punkt 2 — inte ha någon rättsverkan efter nya lagens ikraftträdande. '
Enligt punkt 3 skall beträffande tillstånd som sökts före den 1 januari 1987 äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ären- denas prövning i sak. Bestämmelserna har enligt lagrådsremissen utfor- mats i nära överensstämmelse med de principer för övergångsreglering som föreslagits gälla för PBL. Härmed torde åsyftas vad som i denna del föreslås i PBL för äldre planinstitut. För t.ex. byggnadslovsärenden har emellertid en annan metod valts i PBL. Enligt 17 kap. 255 första stycket PBL-förslaget skall således i ärenden enligt byggnadslagen eller byggnads- stadgan, som byggnadsnämnden avgjort före ikraftträdandet, äldre be- stämmelser tillämpas. Denna övergångsregel tar alltså endast sikte på vissa pågående ärenden. Det är nämligen nödvändigt att samma grunder för prövningen och samma processuella bestämmelser skall gälla för besvärs- myndigheten som för den myndighet som avgjort ärendet i första hand. En motsvarande reglering är lämplig också i väglagen. Då det gäller ärenden om tillstånd, som inte längre erfordras, synes det i enlighet med vad ovan anförts vara klart att dessa ärenden — oavsett om de är anhängiga i första instans eller överklagade — inte föranleder något avgörande i sak. Någon särskild bestämmelse härom erfordras ej. Skulle något ärende vid ikraftträ- dandet vara beroende på prövning i första instans och skall ärendet enligt nya lagen avgöras av annan myndighet bör ärendet överlämnas till denna myndighet. Med hänsyn till förhållandena synes någon uttrycklig regel härom obehövlig. Ett särskilt problem kan mål om ersättning enligt 61 5 erbjuda om ersätt- ning begärts på grund av ett äldre beslut om vägrat tillstånd enligt 47, 48 eller 495. För fall då skadan inte längre är ersättningsgill (se vad som sagts under 615) fordras en övergångsbestämmelse. Har målet anhängiggjorts före ikraftträdandet, bör äldre bestämmelser om ersättning tillämpas av fastighetsdomstolen i fråga om målens prövning i sak. låt vara att vid avgörandet bör vägas in att skadan ej längre är ersättningsgill. Har anspråk på ersättning inte framförts hos domstol före ikraftträdandet synes man kunna godta att ersättning ej skall utgå. Eljest får man med 17 kap. 165 tredje stycket PBL-förslaget som förebild uppställa en preklusionsfrist för talans väckande.
Lagrådet föreslår i enlighet med vad som nu anförts att punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna ges följande lydelse.
2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas enligt väglagen skall, om ärendet avgjorts i första instans före ikraftträdandet, äldre bestämmel- ser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.
3. Beträffande mål om ersättning enligt 615 väglagen, i vilka talan har väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om målens prövning i sak.
Lagen om enskilda vägar
15
De föreslagna ändringarna i paragrafens tredje och fjärde stycken är föran- ledda av det nya plansystemet i PBL. Lagrådet vill framhålla att uttrycket "Antagande av en detaljplan" i tredje stycket torde innefatta också beslut att ändra en detaljplan (jfr 5 kap. 325 PBL), vilket för undvikande av missförstånd bör framgå av specialmotiveringen till paragrafen.
45
Lagrådet hänvisar till sitt yttrande över 145 väglagen. Mot första stycket och första meningen i andra stycket av förevarande paragraf har lagrådet ej annan erinran än att två redaktionella ändringar bör göras för att nå språklig överensstämmelse med lagrådets förslag till lydelse av nyss- nämnda paragraf i väglagen. Lagen om enskilda vägar har inte någon motsvarighet till 145 andra stycket väglagen om undantag, när särskilda skäl föreligger, från bestämmelser om marks bebyggande eller användning. Detta innebär att när det gäller enskild väg prövningen av undantag från t. ex. naturvårdslagens föreskrifter skall ske enligt den lagens bestämmel- ser. Enligt lagrådets mening synes det emellertid inte behövligt att nu införa en erinran härom. En sådan erinran skulle för övrigt behöva kom- pletteras med hänvisning också till andra lagar som har särskilda bestäm- melser för marks bebyggande eller användning. Sådan bestämmelse finns nu i lagen om fornminnen. Lagrådet förordar att andra meningen i andra stycket får utgå.
1005
Paragrafens första stycke föreslås ändrad så att beskrivningen av de olika åtgärder för vilka krav på länsstyrelsens tillstånd kan införas i trafiksäker- hetens intresse skall bli anpassad till terminologin i PBL. På skäl som redovisats under 435 väglagen föreslår lagrådet att ifrågavarande ändring- ar ges samma lydelse som föreslagits beträffande nämnda paragraf.
Granskningen av de remitterade förslagen har i övrigt föranlett vissa ändringar av redaktionell art.
Kommunikationsdepartementet PFOP- 1985/86: 118
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Gö- ransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist
Föredragande: statsrådet Hulterström
Proposition om ändringar i väglagen (1971: 948) och lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1985-10-10) över förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) och förslag till lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
2 Förslaget till lag om ändring i väglagen
Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte anpassningen av väglagens terminologi till PBL bort begränsas på samma sätt som föreslagits beträf- fande annan aktuell följdlagstiftning. Med anledning härav vill jag anföra
följande. ___-_ ___ Byggnadslagen och väglagen har i dag en terminologi som inte är sam-
ordnad trots att båda lagarna innehåller bestämmelser om hur mark får bebyggas och tas i anspråk för olika ändamål. Orsaken till detta är att lagarna har tillkommit vid olika tillfällen och att något särskilt behov av en samordnad terminologi då inte har funnits. Väglagen är f. n. utformad på ett sådant sätt att prövning i regel skall ske oberoende av om det också skall ske en prövning enligt byggnadslagstiftningen. .
Väglagens terminologi är i vissa avseenden ålderdomlig i förhållande till PBL: s. Många termer och uttryck i väglagen härrör från 1934 eller 1943 års lagar om allmänna vägar (se t. ex. 29 och 35 55 1934 års lag, 32 och 3855 1943 års lag samt 43 och 54 55 väglagen).
Jag delar lagrådets uppfattning att väglagen i förevarande avseende inte är behäftad med några mera påtagliga brister. Om väglagens terminologi lämnades oförändrad skulle den i vart fall inte komma i direkt konflikt med PBL. Att jag trots detta valt att redigera om väglagen beror på att PBL i väsentligt större utsträckning än den nuvarande byggnadslagstiftningen kommer att behöva beaktas i vägsammanhang. Jag föreslår t. ex. att dub- 79
belprövningen tas bort när det gäller tillstånd intill vägområdet. Detta innebär ett omedelbart behov av samordning för att klargöra kompetens- fördelningen mellan byggnadsnämnden och länsstyrelsen. Enligt min me- ning underlättas tillämpningen även i övrigt om PBL:s och väglagens terminologi är enhetlig. Som lagrådet påpekat i annat sammanhang i sitt yttrande är samordningen mellan PBL och väglagen inte lättillgänglig.
PBL förutsätter ett väl utvecklat samarbete mellan planmyndigheter och vägmyndigheter. PBL ger också kommunerna ett ökat planeringsansvar och en starkare ställning när det gäller markanvändningen. Jag har därför skäl att utgå från att PBL: s uttryckssätt kommer att bli vägledande när det gäller markplanering och olika tillståndsfrågor. Om terminologin då inte är enhetlig finns risk för att väglagens termer och uttryck kan missförstås. Denna risk är särskilt stor för den som inte har den historiska förklaringen till den olikartade terminologin klar för sig.
Jag har mot denna bakgrund funnit att övervägande skäl talar för att det sker en anpassning i väglagen till PBL: s termer och uttryck. Jag noterar också att lagrådet inte motsatt sig att så sker på i huvudsak det sätt som föreslagits i lagrådsremissen. Redan nu vill jag förutskicka att jag kommer att föreslå de preciseringar som lagrådet ansett nödvändiga. Att den redi- gering som har skett inom regeringskansliet inte varit föremål för remissbe- handling beror på att jag med den PBL-anpassade terminologin i väglagen inte åsyftat att få till stånd några sakliga ändringar av betydelse.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att den ändring som nu föreslås i väglagen som gäller reglering av bl.a. bebyggelse i närheten av allmänna vägar — dvs.den huvudsakliga orsaken till behovet av den samordnade terminologin — behandlats utförligt i prop. 1985/86:1 om ny plan- och bygglag (s. 106). PBL-utredningen hade valt att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit att reglerna om skyltar, reklamanordningar och liknande skulle upphävas och att sådana frågor i fortsättningen skulle regleras endast genom PBL. Utredningens förslag i denna del remissbehandlades och förslaget godtogs i allmänhet av remiss- instanserna. Chefen för bostadsdepartementet och min företrädare kom emellertid efter samråd fram till att kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen för att uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närheten av allmänna vägar borde upphävas i den mån det råder bygglovs- plikt enligt PBL.
Lagrådets allmänna synpunkter i övrigt tar jag upp i anslutning till de enskilda paragraferna.
55
I lagrådsremissen har föreslagits några språkliga justeringar i 55. Jag vill nu upplysa att jag i budgetpropositionen (prop. 1985/86:100, bilaga 8) föreslagit ytterligare ändringar som är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1987. Jag föreslår därför inte längre i detta sammanhang någon ändring av paragrafen.
95
Jag biträder lagrådets uppfattning att det föreslagna tillägget inte behövs.
105
Lagrådet har tagit upp olika konsekvenser av att förbättring av väg inte längre skall innefattas i byggande av väg. Lagrådet har vidare påpekat att vad jag sagt om skyldigheten att upprätta arbetsplaner synes missvisande. Med anledning av det vill jag göra följande förtydliganden.
Gränsdragningen mellan förbättring av väg och drift av väg behandlades av den dåvarande departementschefen i prop. 1971: 123 s. 123. Han kon- staterade därvid att åtgärder som avser förbättring av väg och åtgärder som avser drift av väg ligger nära varandra. Han anförde vidare att till förbättring av väg bör räknas åtgärder som har till syfte att höja en vägs allmänna standard på ett varaktigt sätt. Efter väglagens ikraftträdande har emellertid uttrycket förbättring av väg i den vägtekniska terminologin kommit att användas på ett sätt som inte alltid stämmer överens med vad som var avsett i lagtexten. Förbättring av väg i vägteknisk mening används nämligen nu även för att beteckna rena driftåtgärder — dvs. åtgärder för att hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick (265). För sådana åtgärder upprättas inga arbetsplaner och inte heller samråder man enligt 165 väglagen med länsstyrelsen. Som exempel på åtgärder som nu avses kan nämnas beläggning av en grusväg, uppsättning av vägräcken, diknings- arbeten och uppsättning av belysning i en vägkorsning. Denna typ av smärre åtgärder var vid väglagens tillkomst avsedda att ingå i begreppet drift av väg trots att de också kan sägas resultera i en varaktig förbättring av vägstandarden. Som min företrädare anfört i lagrådsremissen innebär praktiskt taget alla sådana åtgärder att vägens standard höjs. I den mån nu förekommande förbättringsarbeten är av större omfattning och av den karaktären att arbetsplan bör upprättas vill jag framhålla att dessa arbeten skall räknas till ombyggnad av väg. Min avsikt med den föreslagna lydel- sen har endast varit att få lagtexten att stämma överens med den vägtek- niska terminologin. Samråd kommer alltså att ske i samma utsträckning som f.n. Arbetsplaner skall också i framtiden upprättas i samma omfatt- ning som sker i dag. Kommuner och landstingskommuner kommer att kunna bidra till byggande av väg i minst samma utsträckning som nu. Det finns således inga skäl att befara att de av lagrådet påpekade konsekven- serna inträffar. Mot bakgrund av att den föreslagna ändringen inte är avsedd att medföra någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag var det inte meningsfullt att föranstalta om någon remissbehandling av försla- get i denna del.
Jag vidhåller således förslaget att paragrafen bör ändras på så sätt att begreppet förbättring av väg inte längre skall innefattas i byggande av väg.
135
I lagrådsremissen föreslog min företrädare att väglagens anknytning till naturresurslagen lämpligen borde göras genom att 135 kompletteras med
ett krav, att även NRL skall tillämpas när vägens läge och utförande bestäms. Förslaget var i enlighet med vad som föreslagits i departements- promemorian (Ds Bo 1984z3) med förslag till lag om hushållning med naturresurser. Ingen av de instanser som avgav remissyttranden eller särskilda skrivelser med anledning av promemorian (prop. 1985/86: 3, bi- laga 2) hade något att erinra mot förslaget i denna del. Detta ledde till bedömningen att det endast är i samband med upprättande av arbetsplan som kopplingen till NRL är meningsfull. Jag godtar emellertid lagrådets förslag att införa en ny 3a5 med den utformning lagrådet angett i sitt
yttrande.
145
Jag godtar i sak vad lagrådet har föreslagit beträffande denna paragraf men förordar en något annorlunda redaktionell utformning.
185
Jag delar lagrådets uppfattning att konsekvenserna av den föreslagna lydel- sen hade bort belysas tydligare. Enligt min bedömning skulle emellertid en "uppmjukning” av förutsättningarna för en förlängning av arbetsplaners giltighetstid inte ha försämrat fastighetsägarnas situation. Avsikten med den" föreslagna ändringen var i första hand att genom uttalandet i special- motiveringen få till stånd en direkt koppling till gällande flerårsplaner och fördelningsplan och därigenom uppnå en mer stadgad praxis på området. Jag finner emellertid med beaktande av vad lagrådet uttalat att den före- slagna ändringen i tredje stycket sista meningen skall utgå.
235
Jag instämmeri vad lagrådet uttalat beträffande innebörden av paragrafen.
43,45, 47 och 4855
Beträffande skälen till att anpassa terminologin i dessa paragrafer till PBL villjag hänvisa till vad jag anfört inledningsvis.
Jag godtar det av lagrådet föreslagna tillägget till 435 första stycket punkt 1, 45, 47 och 48 55. Vidare anser jag -— i enlighet med vad lagrådet påpekat — att uttrycket ”inverka menligt på trafiksäkerheten" bör ersätta det i lagrådsremissen föreslagna uttrycket "försämra trafiksäkerheten”.
Jag vill nämna att den i lagrådsremissen förutskickade ändringen i 225 naturvårdslagen (1964: 822) i anledning av den ändrade prövningsordning- en enligt 43 5 väglagen har föreslagits i den nyligen beslutade propositionen om följdlagstiftning till PBL m.m.
Lagrådet har förklarat sig ha svårt att inse behovet av den föreslagna bestämmelsen i 455 varigenom skyldighet gäller att söka tillstånd hos länsstyrelsen för sådant som kan äventyra "vägens bestånd, drift eller
brukande”. Lagrådet har vidare ansett det oklart varför detta uttryck valts i 45 &. Med anledning härav vill jag anföra följande.
Som min företrädare uttalat i lagrådsremissen har avsikten varit att i 45 & sammanföra de åtgärder m. m. intill vägområdet som kräver tillstånd av länsstyrelsen. Paragrafen har utformats så att den även skall innefatta 479' andra stycket, 53 å andra stycket och 545 i nuvarande lydelser. Syftet med dessa bestämmelser är att skydda vägens bestånd, drift och brukande. Uttrycket finns dessutom redan nu i 43 5.
Enligt PBL-förslaget ges kommunerna möjlighet att inom bl. a. ett områ- de som inte omfattas av detaljplan medge lättnader i den generella bygg— lovsplikten (8 kap. 55 första stycket PBL). Denna möjlighet skall dock begränsas av granneintressen och allmänna intressen (8 kap. Så andra stycket). I prop. 1985/86: 1 s. 700 nämns som exempel på sådana intressen hänsynen till landskapsbilden och den omgivande miljön. Enligt min me- ning är detta inte tillräckligt för att säkerställa att kommunerna inte medde— lar generella befrielser för områden som ligger i närheten av allmän väg. Med hänsyn till de värden som det allmänna vägnätet representerar anser jag det erforderligt att föreslå en skyldighet att söka tillstånd hos länssty- relsen för sådant som kan äventyra vägens bestånd, drift eller brukande och som inte skall bygglovsprövas enligt PBL. Jag har inte ansett det nödvändigt med remissbehandling i denna del. Förslaget är snarast att se som en naturlig konsekvens av den föreslagna nyordningen i PBL som innebär att skyldigheten att söka bygglov kommer att kunna varieras genom kommunala beslut. Den generella bygglovsplikt som nu finns enligt byggnadslagstiftningen och som omfattar bl. a. anläggningar och anord- ningar inom områden i närheten av allmän väg kan sägas endast ha blivit ”överflyttad" till väglagen. Förslaget torde knappast innebära några för- ändringar i fråga om skyldigheten att söka tillstånd. Ändringen torde i praktiken endast innebära att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i stället för hos byggnadsnämnden.
Jag instämmer i lagrådets uppfattning att reglerna om verkställighet för att åstadkomma rättelse när någon överträtt en bestämmelse i 455 har blivit krångliga. En annan lösning bör därför åstadkommas. Lagrådet har ansett att beslut om verkställighet i alla de situationer som avses kan anförtros åt länsstyrelsen. Jag godtar vad lagrådet har föreslagit. Sista stycket i 45% bör därför ges den lydelse lagrådet har angett.
495
Lagrådet, som förklarat sig inte ha något att erinra mot att paragrafen upphävs på det sätt som föreslagits, har gjort en del påpekanden. Med anledning härav vill jag anföra följande.
Förslaget i lagrådsremissen innefattar ingen ändring av vad som nu gäller om beslut om byggande av väg. Frågor om byggande av väg skall alltså också i fortsättningen prövas av vägverket efter samråd med länssty- relsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning kommer frågan att avgöras av regeringen (ll 5).
Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan länsstyrelsen meddela bygg-
nadsförbud för s.k. vägreservat. I och med att paragrafen upphävs blir det byggnadsnämndens uppgift att se till att byggnadslov inte lämnas till så— dant som försvårar vägbyggandet. Om det skulle uppstå en konflikt mellan en kommun och vägverket om behovet, sträckningen eller omfattningen av vägreservatet kan vägverket alltid pröva frågan om den aktuella vägens byggande enligt bestämmelserna i väglagen. Det blir då vägverket eller regeringen som slutgiltigt bestämmer om vägens byggande. Man kan utgå från att det, när vägmyndigheten fattar beslut om byggande av väg i strid mot vad en kommun önskar, är fråga om mycket angelägna och övergri- pande vägbyggnadsföretag.
Jag vill också i detta sammanhang hänvisa till 12 kap. 45 PBL varigenom beslut att lämna bygglov skall kunna prövas av länsstyrelsen i vissa fall. I prop. 1985/86: 1 s. 349 har chefen för bostadsdepartementct anfört att statliga myndigheter kan vända sig till länsstyrelsen och begära ett sådant förordnande som avses i 12 kap. 45 för ett visst område. Jag anser att det mot denna bakgrund finns tillräckliga garantier för att tillstånd inte kom- mer att lämnas till byggnadsföretag inom områden där väg skall gå fram även om 49ä inte längre gäller. Jag vidhåller således förslaget i remissen i denna del.
52?)
Lagrådet har på anförda skäl ansett det tillrådligt att behålla paragrafens första stycke oförändrat och förklarat sig inte se något avgörande hinder mot att förutsättningarna för ingripanden blir något olika inom och utom område med detaljplan. Jag godtar vad lagrådet föreslagit. I 525 första stycket föreslås därför endast redaktionella ändringar.
615
Vad lagrådet anmärkt berör i praktiken endast de fall fastighetsägaren redan har fått bygglov av byggnadsnämnden men sedan vägrats tillstånd enligt 47 &. Den inskränkning som lagrådet påpekar torde sakna praktisk
betydelse. '
73—75 åå
Jag delar lagrådets uppfattning att de ärenden varom här är fråga är sådana som vid avgörandet kräver en avvägning mellan olika intressen. Jag har emellertid inte anledning att tro att vägverket — såsom lagrådet befarar — kommer att se ordnings- och säkerhetsföreskrifter ensidigt från de syn- punkter vägverket har att företräda. Vägverket har i detta sammanhang att iaktta saklighet och opartiskhet i enlighet med vad som föreskrivs i 1 kap. 95 regeringsformen. I 4å väglagen anges att vid väghållning tillbörlig hänsyn skall tas till bl.a. enskilda intressen. Det är min erfarenhet att vägverket vid sina avgöranden i dessa hänseenden gjort opartiska och allsidiga bedömningar. Inom vägverket finns sådan erfarenhet att också andra än rena ordnings- och säkerhetsfrågor kommer att beaktas. Det finns
enligt min mening inga skäl att anta att inte vägverket skulle ge besvärsär- endena en opartisk och allsidig bedömning eller att rättssäkerhetsintressen eljest skulle sättas i fara om vägverket blir besvärsinstans.
Lagrådet har föreslagit att länsstyrelse skall bli besvärsinstans i stället för vägverket. Jag ser inte att en sådan besvärsordning i högre grad än den jag nu har föreslagit — i vart fall inte utan väsentliga" ändringar i 34 & länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) — skulle tillgodose rättssäkerheten. En fördel med mitt förslag är också att man får en för hela landet enhetlig praxis och att vägverket inte skulle behöva yttra sig till länsstyrelsen i varje särskilt fall där en samordning över länsgränserna är önskvärd, vilket för övrigt torde gälla många ärenden. I sammanhanget villjag erinra om att länsstyrelsen kan fylla en viktig funktion som remissinstans till vägverket — särskilt i de ärenden som uteslutande gäller lämplighetsbedömningar.
Jag vidhåller således förslaget i remissen när det gäller besvärsordning- en. I denna del har jag samrått med chefen för civildepartemcntet.
Jag noterar att lagrådet instämt i att ärenden varom nu är fråga inte är av den art att regeringens medverkan är påkallad och att en besvärsordning enligt tvåinstansprincipen är mest rationell.
76å
Jag godtar vad lagrådet har förordat beträffande denna paragraf. Det i lagrådsremissen föreslagna tillägget i 76ä andra stycket bör därför utgå.
Övergångsbestämmelsema
Jag instämmer i vad lagrådet uttalat och godtar lagrådets förslag till över- gångsbestämmelser.
3 Förslaget till lag om ändring i lagen om enskilda vägar
l & Lagrådet har utgått från att uttrycket ”Antagande av en detaljplan" i tredje stycket också innefattar beslut att ändra en detaljplan. Lagrådets antagande är riktigt.
4å
Vad lagrådet har anfört torde avse andra stycket och första meningen i
tredje stycket. Jag instämmer i vad lagrådet uttalat beträffande paragrafens innebörd och godtar i sak lagrådets förslag men förordar en något annorlunda redaktionell utformning.
100 & Jag godtar vad lagrådet har föreslagit.
4 Hemställan Prop. 1985/86: 118
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
5 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga
De remitterade lagförslagen
] Förslag till
Lag om ändring i väglagen (1971: 948)
Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971 : 948) dels att 49,50 och 54 55 skall upphöra att gälla, dels att], 5— 9, 10—19, 22 23, 26— 28, 33, 39— 48, 51— 53, 57, 61, 63— 66, 68 och 70— 77 55 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag gäller allmän väg.
Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag eller en- ligt lagen förändras till allmän, så- dan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som all- män eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till all- män och som vid denna lags ikraft- trädande hålles av staten eller kom-
mun.
Väg upphör att yara allmän, när vägen drages in. Ar kommun väg- hållare, upphör väg att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen ( I947:385 ) upplåtes eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till all- mänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.
Så'
Staten är väghållare i den mån ej regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. statens vägverk förordnar att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Sådant förordnande får meddelas endast om det är lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar. För- ordnande kan jämkas eller återkal- las.
' Senaste lydelse 19811861.
Föreslagen lydelse
Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen förändras till allmän. sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser an- lagts som eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträ- dande hålls av staten eller en kom-
mun. En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare, upphör vägen att vara allmän. när den enligt plan- och bygglagen (0000:000) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begag- nande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väg- hållningen.
Staten är väghållare i den män inte regeringen eller. efter regering- ens bemyndigande, vägverket för- ordnar att en kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Ett så- dant förordnande får meddelas en- dast om det är lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar. Ett förordnande kan jämkas eller åter- kallas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
652
Statens vägverk handhar väghåll- ningen för statens räkning och har tillsyn över kommuns väghållning.
Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till vägver- ket hörandc regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då kommun är väghållare. den kom- munala nämnd som kommunfull- mäktige utser därtill.
Är staten väghållare inom områ- de med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla den mark som be- hövs för väg inom området.
Underlåter kommun att bygga väg, för vars byggande utgått stats- bidrag, eller eftersätter kommun skyldighet ifråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga kom- munen att inom viss tid vidtaga rät- telse vid äventyr att verket låter ut- föra nödvändiga åtgärder på kom- munens bekostnad.
Bestämmelserna i denna lag ut- gör ej hinder för kommun eller landstingskommun att lämna bidrag till byggande av väg.
Vägverket handhar väghållning- en för statens räkning och har till- syn över kommunernas väghåll- ning.
Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till vägver- ket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som kommun- fullmäktige utser därtill.
Är staten väghållare inom ett om- råde med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för all— männa platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som be- hövs för väg inom området.
Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande utgått stats- bidrag, eller eftersätter en kommun skyldigheti fråga om vägs drift, kan vägverket förelägga kommunen att inom viss tid vidta rättelse och om så ej sker utföra nödvändiga åtgär- der på kommunens bekostnad.
Bestämmelserna i denna lag ut- gör inte hinder för en kommun eller en landstingskommun eller någon annan att lämna bidrag till byggan- de av väg.
105
Till byggande av väg räknas an- läggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg- nad och förbättring av väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig be- tydelse för det allmänna.
Omläggning av väg i ny sträck- ning samt ombyggnad och förbätt- ring av väg får ske, när det är påkal- lat från allmän synpunkt.
2 Senaste lydelse 1981:861.
T ill byggande av väg räknas an— läggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombygg- nad av väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig bety- delse för det allmänna.
Omläggning av väg i ny sträck- ning samt ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän synpunkt.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1153
Fråga om byggande av väg prö- vas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till regeringens prövning.
Fråga om byggande av väg prö- vas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
Om skyldighet för staten att iord- ningställa och upplåta allmän väg som gata inom sådant område med stadsplan, för vilket stafett är väg- hållare, flnns bestämmelser i bygg- nadslagen ( 1947: 385 ).
Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utfö- rande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olä- genhet utan oskälig kostnad.
125
l 6 kap. 295 plan- och bygglagen (0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för staten att inom om- råden med detaljplan i vissa fall ställa i ordning och till allmänt be— gagnande upplåta gata.
135
Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olä- genhet utan oskälig kostnad. När vägens läge och utförande bestäms skall även lagen (0000: 000) om hus- hållning med naturresurser m.m. tillämpas.
14å4
Inom område med fastställd ge- neralplan eller nred stadsplan eller byggnadsplan skall väg byggas i överensstämmelse med planen. Gäller annars särskilda bestämmel- ser för marks bebyggande eller an- vändning, såsom regionplan, utom— plansbestämmelser eller natur- vårdsföreskrifter, skall väg läggas så, att syftet nted bestämmelserna icke motverkas.
Om särskilda skälföreligger, kan undantag från planen eller bestäm- melserna medges av regeringen el- ler myndiglzet som regeringen be— stämmer. Även utan sådant medgi- vande får mindre avvikelse från
3 Senaste lydelse 1981: 861. 4 Senaste lydelse 19811861.
Inom område med detaljplan el- ler områdesbestämmelser får inte väg byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi- kelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter el— ler andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an- vändning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda
Nuvarande lydelse
plan göras, om åtgärder: är förenlig med planens syfte.
Föreslagen lydelse
skäl. kan undantag från föreskrif- terna medges enligt bestämmelser-
na i naturvårdslagen ( I 964 :822 ).
155
För byggande av väg skall upp- rättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i förberedande och kom- pletterande arbetsplan.
I arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för företaget. Arbetsplan skall även in- nehålla för företagets genomföran- de i övrigt behövliga uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redovi- sas endast i huvuddrag.
Förberedande arbetsplan skall fullständigas genom kompletteran- de arbetsplan så snart det kan ske.
För byggande av väg skall upp- rättas en arbetsplan.
I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomfö- randet av vägbyggnadsföretaget. Arbetsplan skall även innehålla de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget.
165
Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets ut- formning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsent- ligt intresse i saken.
Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenk- las i fråga om arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan el- ler enligt stadsplan eller byggnads- plan skall ingä i trafikled eller an- nan allmän plats, om ej avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan platt.
Avser arbetsplan endast ombygg- nad eller förbättring av väg, får för- farandet enligt första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till fastig- het, av vilken mark skall tagas i anspråk. alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu gå!- ler ifråga om kompletterande ar- betsplan även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbets- plan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdig- ställt vägbyggnadsföretag.
Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets ut- formning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsent- ligt intresse i saken.
Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenk- las i fråga om en arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i all- män plats eller som är förutsatt i områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast ombygg- nad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter omständigheter- na förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbets- plan som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbygg- nadsföretag som ännu ej är färdig- ställt.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
175
Arbetsplan skall utställas för granskning.
Arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke utställas, om den ej avviker från vad som be- stämts i sådan plan.
Ej heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller för- bättring av väg utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 355 eller om sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande arbetsplan även i andra fall samt i fråga om arbets- plan som innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdig- ställt vägbyggnadsföretag.
En arbetsplan skall ställas ut för granskning.
En arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som är förutsatt i områdesbe- stämmelser, behöver inte ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut. om inte mark behö- ver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 & eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsäga- re och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse un-_ derlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbyggnadsföre- tag som ännu ej är färdigställt.
1865
Arbetsplan fastställes av statens vägverk efter samråd med länssty- relsen. Har vägverket och länssty- relsen olika uppfattning, hänskjutes frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.
I fall då utställelse underlåtits med stöd av 175 tredje stycket be- höver fastställelse ej ske.
Beslut om fastställelse av arbets- plan är förfallet, om ej inom fem år från utgången av det år, under vil- ket beslutct vann laga kraft, vägens sträckning blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och i arbets- planen angivet vägbyggnadsarbete påbörjats. Om synnerliga skäl före- ligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägver- ket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
5 Senaste lydelse 1981: 861.
Arbetsplan fastställs av vägver- ket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frå— gan om fastställelse av planen till regeringens prövning.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 175 tredje stycket behöver fastställelse inte ske. '
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet. om inte inom fem år från utgången av det år. under vilket beslutet vann laga kraft. vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på mar- ken och dct i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om särskilda skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
Nuvarande lydelse- Föreslagen lydelse
195
Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan, som ej en- dast är förberedande, upprättats och, ifall då så behövs, blivit fast- ställd.
Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan har upprät- tats och, när det behövs, har blivit fastställd.
2296
Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter samråd med länssty- relsen. Har vägverket och länssty— relsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till regeringens prövning.
Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frå- gan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.
235
Gata inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väg- hållare, kan under förutsättning som anges i 21å förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 225 äger motsvarande tillämpning på ärende om sådan förklaring.
Under de förutsättningar som anges i 21 & kan i de fall staten är väghållare en gata inom ett område med detaljplan förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 & tillämpas på ärende om en sådan förklaring.
269
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall vägom- råde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshän- syn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats el- ler rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. [ fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger detta stycke tillämpning endast på vägområde för motorväg eller mo- tortraf'rkled.
De åtgärder som behövs för än- damål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åt- gärder. Länsstyrelsen meddelar
** Senaste lydelse 1981: 861.
Genom renhållning skall vägarn— rådet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trev- nadshänsyn blir tillgodosedda. Det- samma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkerings— plats eller rastplats som är vägan- ordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.
De åtgärder som behövs för så- dana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas ock— så serviceåtgärder och förbätt- ringsätgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta
Nuvarande lydelse
därvid de föreskrifter som behövs.
Föreslagen lydelse
om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Väg- verket meddelar därvid de före- skrifter som behövs.
27å
Statens skyldighet att inom så- dant område med stadsplan, för vil- ket staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som upplåtits till gata, begränsas av byggnadsla- gen (1947:385). Detsamma gäller i fråga om gata, som förklarats tillika vara allmän väg.
Statens skyldighet att inom om- råden med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för all- männa platser och där staten är väghållare, ombesörja drift av all- män väg. som har upplåtits till gata, begränsas av plan- och bygglagen (0000: 000). Detsamma gäller i fråga om gata, som har förklarats tillika vara allmän väg.
285
Behöver för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk mark utöver den som re— dan hör till vägen, skall upprättas arbetsplan, vari anges den mark som behöver tagas i anspråk. Be- stämmelsernai 13, 14 och 16—2055 äger motsvarande tillämpning på planen. Denna skall därvid såvitt angår tillämpningen av 165 tredje stycket, 17% tredje stycket och 185 andra stycket anses som sådan ar- betsplan som avser endast ombygg— nad ellerförbättring av väg.
Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestäm— melsernai 13, 14 och 16—20 åå skall därvid tillämpas. Såvitt angår till- lämpningen av 165 tredje stycket, 175 tredje stycket och 185 andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan platt som avser en- dast ombyggnad av väg.
33?
I fråga om mark till väg, som en— ligt fastställd generalplan eller en— ligt stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde, äger 30—32åå ej tillämpning. sedan marken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
I fråga om mark till väg, som en- ligt en detaljplan, inom vilken kom- munen är huvudman för allmänna platser, är avsedd till allmän plats, tillämpas inte 30—32 åå, sedan mar- ken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
39.5
Enskild körväg får ej anslutas till allmän väg utan länsstyrelsens till- stånd. Ej heller får utan sådant till- stånd enskild körvägs anslutning till allmän väg ändras. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtrafrk.
En enskild körväg får inte anslu- tas till en allmän väg utan väghåll- ningsmyndighetens tillstånd. Inte heller får utan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning till en allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också i fråga om sådana utfarter från fastigheter och sådana bryggor som kan användas för kör- trafik.
Nuvarande lydelse
Vid behandling av fråga om till- stånd enligt första stycket skall länsstyrelsen pröva om den till- tänkta åtgärden är lämplig med hän- syn till trafiksäkerheten och fram- komligheten på den allmänna vä- gen. I samband mcd tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utföran- de i övrigt.
Föreslagen lydelse
Vid behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämp- lig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den all- männa vägen. I samband med till- stånd kan väghållningsmyndighe- ten meddela föreskrifter om väg- anslutningens läge och utförande i övrigt.
405
Om det är nödvändigt med hän- syn till trafiksäkerheten eller fram- komligheten på allmän väg, kan länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållaingsnzyndighetens försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.
Om det är nödvändigt med hän- syn till trafiksäkerheten eller fram- komligheten på en allmän väg, kan väghållningsmyndigheten förordna att en enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu gäller också i fråga om_utfarter från fas- tigheter och på bryggor.
415
I samband med tillstånd enligt 395 eller i stället för förordnande enligt 4053 eller i samband med för- ordnande enligt 40 5 om ändring av anslutning kan länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföre- skrift varigenom trafik med motor- drivet fordon på vägen eller del där— av förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan läns- styrelsen för visst ändamål medge
I samband med tillstånd enligt 395 eller i stället för förordnande enligt 40å elleri samband med för- ordnande enligt 40 5 om ändring av anslutning kan väghållningsmyn- digheten i fråga om en enskild väg meddela trafikföreskrifter varige- nom trafrk med motordrivna fordon på vägen eller del därav förbjuds eller inskränks. Om det finns sär- skilda skäl, kan väghållningsmyn-
undantag från sådan trafikföre— digheten medge undantag från så- skrift. dana trafikföreskrifter. 42 5
Bestämmelserna i 39—4155 gäl- ler ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnads- plan.
Bestämmelserna i 39—4155 gäl- ler inte i fråga om enskilda vägar som är upptagna i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.
43å
Inom vägområde får ej utan läns- styrelsens tillstånd vidtagas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar
. Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd 1 . uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar, 2. vidtas andra åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten eller
Nuvarande lydelse
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas.
Första stycket gäller ej åtgärd el- ler anordning, som är nödvändig för vägarbete som utföres genom väghållningsmyndighetens försorg eller för arbete som avses i 445. Första stycket gäller ej heller sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret.
Föreslagen lydelse
vara till olägenhet för vägens be- stånd, drift eller brukande.
I samband med tillstånd får Väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs. Ett till— stånd kan när som helst återkallas.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte för sådant arbete som avses i 445.
Om tillstånd saknas eller har återkallats får väghållningsmyn- digheten avlägsna byggnader, and- ra anläggningar eller anordningar samt vidta de övriga åtgärder som behövs för rättelse.
445
Elektrisk ledning. vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghåll- ningsmyndigheten medgivit det el— ler, när tillstånd enligt lag eller an- nan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten medde— lar de föreskrifter om arbetets be- drivande och om rätt till upplag el- ler annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, be- hövs med hänsyn till vägens bc- stånd, drift eller brukande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjs- mål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbe- tet påbörjas utan att tillstånd med- delats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Led- ningens ägare skall dock snarast un- derrätta Väghållningsmyndigheten om arbetet.
Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd
1. dras elektriska ledningar, vat- tenledningar eller andra ledningar,
2. utföras arbeten på en redan dragen ledning.
Väghållningsmyndigheten får meddela de föreskrifter om arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller bru— kande.
Tillstånd enligt första stycket be- hövs inte när tillstånd har medde- lats enligt annan lag eller författ- ning och detta har anmälts hos väghållningsmyndigheten.
Om det på grund av inträffad ska- da krävs skyndsam reparation av en ledning som har dragits inom ett
vägområde får arbetet påbörjas-
utan tillstånd eller anmälan. Led- ningens ägare skall i såfall snarast underrätta väghållningsmyndighe- ten om arbetet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
455
Ljusanordning, som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafi— ken på väg, får ej utan länsstyrel- sens tillstånd finnas anbringad in- till vägområdet. I samband nted tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hän- syn till trafiksäkerheten.
Första stycket gäller ej ljusan- ordning inom område med stads- plan eller byggnadsplan.
Intill ett vägområdefår inte utan länsstyrelsens tillstånd
]. uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar el- ler vidtas åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande,
2 . sättas upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på en väg.
I samband med tillstånd får läns- styrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med de- taljplan. De gäller inte heller i frå- ga om byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar eller åt- gärder för vilka bygglov krävs.
Om en anläggning eller anord- ning som inte är byggnad är till hinder för vägens bestånd, drift el- ler brukande, får länsstyrelsen be- sluta att denna skall avlägsnas ge- nom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
46å
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam. propaganda eller liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts nu gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, och ej heller an- slagstavla för meddelanden röran- de kommunala angelägenheter, fö- reningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med till— stånd meddelar länsstyrelsen de fö- reskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäker/teten.
Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.
I samband med tillstånd får läns— styrelsen meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafik- säkerheten.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte '
I . inom områden med detaljplan,
2. för sådana anordningar, som är uppsatta på byggnader för upp- lysning om ajfärsrörelse eller an- nan verksamhet på stället,
3. för anslagstavlor för medde- landen som rör kommunala angelä-
-96
Nuvarande lydelse
[ fråga om område med stads-
Föreslagen lydelse
genheter, föreningssammanträden,
plan eller byggnadsplan äger första auktioner eller dylikt. stycket tillämpning endast på an- ordning intill vä gområde för motor- väg eller motortrafikled. 47 5
Inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får utan länsstyrel- sens tillstånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan an- ordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om detär nöd- vändigt av hänsyn till trafiksäker- heten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst till 50 meter. Vid korsning i" samma plan mellan allmänna vägar, mel- lan allmän väg och enskild allmän- neligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spår- väg får ej utan länsstyrelsens till- stånd byggnad uppföras eller an- nan för trafiksäkerheten menlig an- ordning förekomma intill vägom- råde innanför räta linjer mellan punkter, som är belägna i de kor- sande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.
Stängsel, som kan förorsaka snö- samling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan länsstyrel- sens tillstånd.
I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäker- heten.
Inom ett avstånd av tolv meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader. andra anläggningar el- ler anordningar eller vidtas åtgär- der som kan försämra trafiksäker- heten. Länsstyrelsen kan, om det är nödvändigt med hänsyn till tra- fiksäkerheten, föreskriva att av— ståndet ökas, dock högst till 50 me; ter.
Vid korsning i samma plan mel- lan en allmän väg och en
1. annan allmän väg,
2. enskild väg som i större. ut- sträckning används av allmänheten för trafik,
3. järnväg,
4. spårväg får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar eller vid- tas åtgärder som kan försämra tra- fiksäkerheten. Tillstånd för sådana anordningar eller åtgärder krävs inte ide fall dessa är belägna eller avser åtgärder utanför i första stycket angivna avstånd och utan— för de räta sammanbindningslin- jerna mellan punkter, som är be- lägna i de korsande vägarnas mitt- linjer 75 meter från korsningen.
I samband med tillstånd får läns- styrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på tillstånd av länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte heller i fråga om byggnader, andra anläggningar eller anord- ningar eller åtgärder för vilka bygg- lov krävs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
485
Från det beslut om fastställande av arbetsplan vunnit laga kraft till dess vägföretaget slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.
För tid som anges i första stycket äger bestämmelserna i 475 första stycket om förbud att utan länssty- relsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande tillämpning.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande av arbetsplan upp- häves eller förfaller.
I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.
Inom det i en arbetsplan angivna vägområdet får inte utan väghåll- ningsmyndighetens tillstånd upp- föras byggnader, andra anlägg- ningar eller anordningar eller vid- tas åtgärder, som kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål. Förbudet, gäller från det att beslutet om fastställelse av arbetsplanen har vunnit laga kraft till dess att vägområdet har tagits i anspråk för väg. . För tid som anges i första stycket gäller bestämmelserna i 47 % om förbud att utan länsstyrelsens till- stånd uppföra byggnader, andra anläggningar eller anordningar el— ler vidta åtgärder.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställelse av en arbetsplan upphävs eller förfaller.
I samband med tillstånd får väg- hållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs.
49.5
Sedan fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens till- stånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess ome- delbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan länsstyrelsen förlänga tiden. varje gång med högst tre år.
Förbud enligt första stycket upp— hör att gälla, när beslut om fast- ställande av arbetsplan för väg- byggnadsföretaget vinner laga kraft.
I samband. nted tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrel— sen de föreskrifter som behövs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
50 57
Utan hinder av 47—49 95 får byggnad uppföras, anordningföre- komma eller åtgärd vidtagas inom område med stadsplan eller bygg- nadsplan.
515
Förbud enligt 45—495 gäller ej i fråga om byggnad eller annan an- ordning inom det förbudsbelagda området som lagligen påbörjats in- nan förbudet blev tillämpligt där.
Förbud enligt 45—485 gäller inte i fråga om byggnader, andra an- läggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet började gälla.
525
Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 45—475 är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 45—479' skulle ha avslagits, kan länsstyrelsen meddela föreläg- gande om avlägsnande, ändring el- ler utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast, om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.
I beslut om föreläggande enligt _
denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.
Om en byggnad, annan anlägg- ning eller anordning utanför väg— området har kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerhe- ten på grund av att förhållandena har ändrats, får länsstyrelsen före- lägga ägaren att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader får dock så- dant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svå- righet eller är av ringa värde.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med de- taljplan.
535
Är det nödvändigt för vinnande avfri sikt eller är det annars påkal- lat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta att träd eller buske intill vägområde får av- lägsnas eller kvistas genom väghåll- ningsmyndighetens försorg.
Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens drift, kan länssty- relsen besluta att anordningen får avlägsnas genom väghållnings- myndighetens försorg.
I samband med beslut enligt förs- ta eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.
7 Senaste lydelse 1972: 786.
Om träd eller buskar intill ett vägområde medför olägenheterför trafiksäkerheten. får länsstyrelsen besluta att dessa skall avlägsnas el- ler kvistas genom väghållningsmyn- dighetens försorg.
I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de före- skrifter som behövs.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
545
Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd.
575
Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller sär- skilt trafikområde, skall väghål- laren fullgöra dessförinnan upp- kommen ersättnings- och inlös- ningsskyldighet enligt 55 och 56 åå, oavsett att vägrättcn upphört till följd av 33 5.
Om mark till väg inom en detalj- plan, inom vilken kommunen är hu- vudman för allmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren full- göra dessförinnan uppkommen cr- sättnings- och inlösningsskyldighet enligt 55 och 56%, trots att vägrät- ten har upphört till följd av 33 5.
6158
Medför vägran av tillstånd som avses i 475 första stycket att på- gående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghål- laren för den skada de härigenom lider.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 48 5 första eller andra stycket eller 49.6 första stycket vägrats och för— . bud som avses i nämnda paragra- fer varit gällande längre tid än fem år i följd.
Om vägran av tillstånd som avses i 475 medför att pågående markan- vändning avsevärt försvåras, är fas- tighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas också, om tillstånd som avses i 485 har vägrats och förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.
635
Väghållaren skall ersätta skada till följd av att han förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg, rätt att nyttja mark i närheten av vägom- råde för upplag eller liknande ända- mål i samband med byggande av väg, rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkt för drift av väg. Han skall också ersätta ska- da till följd av åtgärd som avses i 34 eller 53 5. För skada till följd av åt- gärd som avses i 53 5 första stycket utgår ersättning dock endast om
3 Senaste lydelse 19721786.
Väghållaren skall ersätta skador till följd av att denne har förvärvat rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknan- de ändamål i samband med byggan- de av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde uppsätta snöskärm, '
5. till täkt för drift av väg.- Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som
Nuvarande lydelse
skadan är avsevärd. Vad som'sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersätt- ning icke skall lämnas.
Föreslagen lydelse
avses i 34 5. 45 åfjärde stycket eller 53 5 eller till följd av ett föreläggan-
de som har meddelats med stöd av ' 52.6. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 53 5 utgår ersättning endast om ska- dorna är. avsevärda. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen för- utsatts att ersättning inte skall läm-
nas.
645
Skada till följd av föreläggande som meddelats med stöd av 525 skall ersättas av väghållaren.
Föreläggande enligt 52 5 får för— enas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekost- nad. '
Följs inte ett sådant föreläggan- de, som innebär att åtgärden kan utföras genom väghållningsmyn- dighetens försorg, skall länsstyrel- sen, om det inte finns skäl till an- nat, besluta att åtgärden skall ut- föras och hur det skall ske. Därvid skall länsstyrelsen se till att oskäli- ga kostnader inte uppstår.
I beslut onz föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra stycket får förordnas att be- slutet skall gälla- omedelbart.
655
Vad som avtalats eller uppenbar- ligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er— sättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 645 gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fas- tigheten eller anordningen.
Vad som har avtalats eller up- penbarligen förutsatts gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om er— sättning enligt 55. 58. 61 eller 635 gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fas- tigheten eller anordningen.
665
Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 645 eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastig—
Har överenskommelse inte träf- fats om ersättning enligt 55. 58. 61 eller 635 eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 5, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller- fordra inlösen väcka talan vid den fastig-
Prop. 1985/86: 118
Nuvarande lydelse
hetsdomstol inom vars område fas- tigheten eller anordningen är belä- gen. Ävcn väghållare kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastig- hetsägare eller annan sakägare.
Föreslagen lydelse
hetsdomstol inom vars område fas- tigheten eller anordningen är belä- gen. Även väghållaren kan på sam- ma sätt påkalla prövning av ersätt- ning som tillkommer fastighetsäga- re eller annan sakägare.
6859
Om borgenär som avses i 675 första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse för förlusten mot av- skrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust därigenom, att ersätt- ning enligt 55, 58 eller 61 5 blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I fråga om gott- görelse som nu sagts äger 655 mot- svarande tillämpning på förhållan- det mellan väghållaren och borge- nären.
Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller sär- skilt trafikområde, skall väghål- laren fullgöra dessförinnan upp— kommen skyldighet enligt första stycket, oavsett att vägrätten upp- hört till följd av 33 5.
Talan om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 5.
Om en borgenär som avses i 675 första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett. är han berättigad att av väghållaren få gottgörelse för förlusten mot av- skrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust därigenom, att ersätt- ning enligt 55, 58 eller 61 5 blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning inte har prövats av domstol. I fråga om så- dan gottgörelse skall 655 tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.
Om mark till väg inom en detalj- plan, inom vilken kommunen är hu- vudman för allmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren full- göra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första stycket. trots att vägrättcn har upphört till följd av 33 5.
Talan om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som anges i 665.
705
Har kommun enligt 75 tillhanda- hållit staten mark för väg, är kom- munen berättigad att av staten er- hålla ersättning för skäliga kostna- der efter avdrag för förvaltnings- kostnad.
Framställning om ersättning gö- res hos statens vägverk. Kan över-
9 Senaste lydelse 1972: 786.
Om en kommun enligt 75 har till- handahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga kost- nader efter avdrag för förvaltnings- kostnad.
Framställning om ersättning görs hos vägverket. Om en överenskom—
Nuvarande lydelse
enskommelse ej träffas, väckes ta- lan om ersättning vid fastighets- domstol som anges i 66 5.
Föreslagen lydelse
melse inte kan träffas, väcks talan om ersättning vid den fastighets- domstol som anges i 66 5.
715
Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som upp- såtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 39, 43—48 eller 54 5 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 39 eller 43— 49 5.
Till böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelats med stöd av 415.
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt— ligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud som gäller enligt 39 el— ler 43—485 eller mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats med stöd av 39 eller 43 —48 5.
Till böter döms den som bryter mot en trafikföreskrift som har meddelats med stöd av 4l 5.
72510
Uppförs byggnad eller utförs led- ningsarbete i strid mot 43, 44, 47 eller 485 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43, 44 eller 47—49 5, får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om så- dan handräckning finns bestämmel- ser i 175 handräckningslagen (1981: 847).
Bryter någon mot förbud i 43, 45—48 eller 545 eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43 eller 45 ——485 och är det ej fråga om byggnads uppförande, får kronofogdemyndigheten föran- stalta om rättelse.
Efterkoms ej föreläggande enligt 52 5, skall kronofogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen om- besörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vid- tagande av åtgärd som avses i 34, 40 och 53 55.
Utförs ledningsarbete eller upp- förs en byggnad, annan anläggning eller anordning i strid mot 44. 47 eller 485 eller mot en föreskrift el- ler ett förbud som har meddelats med stöd av 44, 47 eller 485, får tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns be- stämmelser i 175 handräckningsla- gen (l981:847).
Om någon bryter mot ett förbud i 45 5 första stycket punkt 2, 46—485 eller mot en föreskrift eller ett för- bud som har meddelats med stöd av 46—485 och är det inte fråga om uppförande av en byggnad, får kronofogdemyndigheten vidta åt- gärd för rättelse.
Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut av länsstyrelsen enligt 645 andra stycket skall kunna ge- nomföras.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att vidta åtgärder som avses i 34, 40, 43. 45 eller 53 5.
735
Talan mot väghållningsmyndig- hcts beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
'0 Senaste lydelse 1981: 861.
En Väghållningsmyndighets be- slut enligt denna lagfår överklagas hos vägverket genom besvär.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
74511
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 45—475, 485 andra stycket, 52 eller 53 5 föres hos kam- marrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av. [öns- styrelse enligt denna lag än som avses i första stycket föres hos re-_ geringen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45—475, 485 andra stycket, 52 eller 53 5 eller 64 5 andra stycketfår överklagas hos kammarrätten ge- nom besvär. '
Andra beslut av länsstyrelsen en- ligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos rege- ringen genom besvär.
755lz
Talan mot statens vägverks be- slut enligt denna lagföres hos rege- ringen genom besvär.
Vägverkets beslut enligt 39, 40, 41, 43, 44 eller 48 5får inte överkla- gas.
Andra beslut av vägverket enligt denna lag än som avses iförsta stycket får överklagas hos rege-
' ringen genom besvär.
765
Statens vägverk får föra talan mot länsstyrelses beslut enligt den- na lag.
Statens naturvårdsverk och Iäns- .
vägnämnd får föra talan mot så- dant vägverkets eller länsstyrelses beslut enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.
Vägverket får överklaga länssty- relsens beslut enligt denna lag.
Statens naturvårdsverk och läns- vägnämnden får överklaga sådana beslut av väghållningsmyndighet. vägverket eller länsstyrelse enligt denna lag, som berör verkets eller nämndens verksamhetsområde. En kommun får överklaga beslut enligt denna lag av statlig väghållnings- myndighet, vägverket eller länssty- relse, om beslutet berör kommu- nens verksamhetsområde.
775
Beslut i fråga om tillstånd enligt ' 39, 43 eller 45 —495 och statens vägverks beslut i fråga om faststäl- lelse av arbetsplan för väg, föränd— ring av enskild väg till allmän, för- klaring att gata tillika skall vara all- män väg eller indragning av väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
" Senaste lydelse 1981: 861. '2 Senaste lydelse 19812861.
' Ett beslut i fråga om tillstånd en- .
ligt 39, 43 eller 45 —485 och vägver—. kets beslut i fråga om fastställelse av en arbetSplan för väg. förändring av en enskild väg till allmän, förkla- ring att en gata tillika skall vara all- män väg eller indragning av en väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft.
I ett beslut om tillstånd får för- ordnas att det skall gälla omedel- bart.
. Nuvarande lydelse
. Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
Föreslagen lydelse
Andra beslut enligt denna lag än som avses i första stycket gäller omedelbart. om inte något annat förordnas i beslutet.
1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1987. 2. Beslut, tillstånd och föreskrifter som har meddelats enligt äldre be- stämmelser gäller fortfarande.
3. Beträffande tillstånd som har sökts före den I januari 1987 skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas pröv- ning i sak.
4. Förbud enligt 49 å skall fortsätta att gälla längst till utgången av år 1989.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom föreskrivs att 1, 4, 71, 75. 78, 84, lOO och 102—10555 lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.
Bestämmelserna i 2—4 kap. äga icke tillämpning. såvitt angår om— råde. för vilket stadsplan fast— ställts: dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 eller 855 an— norledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för områ—
' de icke medföra. att vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom områ— det upphör att gälla.
Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga tillämpning i fråga om bebyg- gande av område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Bestämmelserna i 2—4 kap. gäl- ler inte inom områden med detalj- plan, inom vilken kommunen är Izu- vudman för allmänna platser. An- tagande av en detaljplan för ett så- dant område medför inte, att vad som tidigare enligt denna lag be- stämts i fråga om fastigheter eller vägar inom området upphör att gäl- la såvida inte med stöd av 65 eller 85 & bestämts något annat.
Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom område med detaljplan.
' Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller in- skränkning i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rätts- grundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
' Senaste lydelse [9721 788.
Prop. 1985/86: 118
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 52 Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Ej må väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad där- om är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga be- byggande försvåras. lzj heller må väg byggas istrid mot vadjämlikt 3 kap. föreskrivits. Inom område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning vid utförande av vägföretag.
Inom område med detaljplan el- ler områdesbestämmelser får inte väg byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvi- kelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter el- ler andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller an- vändning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Ont det finns särskilda skäl, kan undantag från föreskrif- terna medges enligt bestämmelser- na i naturvårdslagen ( ] 964.822).
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ända- mål fordrar.
Vid väghållning skall iakttagas vad om fasta fornlämningar, natur- minnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.
7153
Beträjfande område på landet el- leri stad, inom vilket tätare bebyg- ' gelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkom- ma, må i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (v ägfö re n i n g) med ändamål att ombesörja och be— kosta väghållning i fråga om de vä- gar, vilka förklaras skola anses så- som föreningens vägar, samt att hand/tova de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma ange- lägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Finnes inom vägförenings områ- de mark, som i byggnadsplan av- setts till annan allmän plats än väg,
2 Senaste lydelse 1954: 197. 3 Senaste lydelse 1954: 197.
För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastig- heter, som i sin helhet eller till nå- gon del är belägna inom området. skall utgöra en samfällighet (väg- förening) med ändamål att om- besörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens vä- gar, samt att handha de i förening- en ingående fastigheternas gemen- samma angelägenheter i övrigt rö- rande dessa vägar.
Finns inom en vägförenings om- råde mark, som i en detaljplan. inom vilken annan än kommunen är
Nuvarande lydelse
skall föreningens väghållning om- fatta jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämp- liga delar gälla beträffande sådan allmän plats.
Föreslagen lydelse
huvudman för allmänna platser, avsatts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll av en dylik allmän plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla ifråga om en sådan allmän plats.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning.
7554
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång till sig läsa rätt att för ändamålet begagna vägmar- ken eller den befintliga vägen. Med- för vägens anläggning eller överta- gande till väghållning jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid ersätt- ningens bestämmande. För för- eningens rätt att begagna befintlig väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet, som ingår i förening- en. Att mark jämväl i vissa andra fall må tagas i anspråk utan ersätt- ning, därom stadgas i byggnadsla- gen.
Då det slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i an- språk såsom vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för mark- upplåtelse och annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begag- na vägmarken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande eller övertagande till väghållning även nytta för den som är berätti- gad till ersättning, skall hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms. För rätt för föreningen att begagna en befmtlig väg skall inte. om det inte föreligger särskilda skäl till det, betalas ersättning till fastighe- ter, som ingår i föreningen. Be- stämmelser om att mark även i vis— sa andra fall får tas i anspråk utan ersättning finns i plan- och byggla- gen (0000:000).
Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller tlottled, äge vad i 41 & stadgats motsvarande tillämp- ning.
T arvas för vägförening rätt, som i 135 avses, skall under där stadgade villkor dylik rätt för föreningen upplåtas. Over vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs.
78å5
Finner länsstyrelse anledning till antagande att förhållandena å viss ort inom länet påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas till handläggning vid förrättning i den ordning nedan omförmäles.
" Senaste lydelse l954: 197. 5 Senaste lydelse l97l: 1049.
Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhållandena på viss ort inom länet påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid förrättning i den ordning som föreskrivs i det
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
följande. Detsamma skall gälla om en ägare till fastighet, som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till en sådan väg el- ler annan allmän plats, för vilken annan än kommunen är huvudman, begär det och det inte är uppenbart
onödigt.
Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 & avsedd innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan rör hans rätt.
Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gälle vad i 195 första stycket, 205 och 22 5 första stycket första punkten sägs. Beträf- fande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 235, 245 första stycket, 25 å och 29—31 åå äga motsvarande tillämpning, dock att underrät- telse om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnads- _ nämnden samt att anteckning som omförmäles i 315 andra stycket må underlåtas.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berätti- gade att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.
Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid fastighetsbild-
ningsförrättningar.
. Ersättning, som nu sagts, så ock annan av förrättningen föranledd kostnad skall gäldas av vägför- eningen eller, om vägförening ej kommer till stånd, av kronan. Där kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande eller bestri- dande, må dock, om så prövas skä- ligt, sakägaren förpliktas gälda sagda kostnad.
Ersättning enligt femte stycket skall, liksom annan kostnad som föranleds av förrättningen, betalas av Vägföreningen eller, om en väg- förening inte kommer till stånd, av staten. Om en kostnad föranletts uteslutande av en viss sakägares yr- kande eller hestridande, får dock, om så anses skäligt, sakägaren för- pliktas att betala kostnaden.
84ä6
Då slutligen avgjorts att vägför- ening skall bildas samt förrättnings- kartan i erforderlig mån komplet- terats, skola kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och i 805 ornförmälda förteckning- arjämte beslut, som må hava med-
6 Senaste lydelse 1954: 197.
Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har komplette- rats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av för- rättningsutlåtandet och av de för- teckningar som nämns i 805 jämte
Nuvarande lydelse
delats över utlåtandet, av länssty- relsen överlämnas till vägförening— en ävensom till länets lantmäteri- kontor eller. där området är belä- get inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestärrimel- ser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets bygg- nadsnämnd. Rörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock stad eller samhälle, som nu nämnts, skola kartkopia och av- skrift av handlingarna tillställas både Iantmäterikontoret och bygg- nadsnämnden.
Föreslagen lydelse
beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen över— lämnas till Vägföreningen, ävensom till fastighetsbildningsmyndigheten och fastighetsregistermyndigheten, om inte länsstyrelsen ärfastighets— registermyndighet, samt till bygg- nadsnämnden.
10057
Där det finnes påkallat för tillgo- doseende av trafiksäkerheten äger länsstyrelse med avseende å viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna, att inom ett av- stånd av högst tolv meter från väg- banans mitt ej må utan länsstyrel- sens tillstånd uppföras byggnad, uppsättas stängsel, som skymmer utsikten över vägbanan, eller vidta- gas annan dylik för trafiksäkerhe- ten menlig anordning. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg må förordnandet ut- vidgas att avse ett område, som be- gränsas av räta linjer mellan punk- ter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.
Där det är påkallat för att tillgo— dose trafiksäkerheten får länssty- relsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens till- stånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar el- ler vidtas åtgärder som kan försäm- ra trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet ut- vidgas att avse ett område, som be- gränsas av räta linjer mellan punk- ter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.
lnnan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra. som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.
Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas iortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssam-
ling.
10258
Har ansökan om tillstånd enligt Har en ansökan om tillstånd en- lOOä första stycket att å fastighet ligt 1005 första stycket inte bifallits
7 Senaste lydelse 1976: 639. " Senaste lydelse l972: 788.
Nuvarande lydelse
uppföra byggnad eller eljest vid- taga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, äro fastighets- ägaren och innehavare av nyttjan- derätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersätt- ning av kronan för den skada de härigenom lida.
Ersättning varom sägs i första stycket skall bestämmas att utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtill, på begä- ran antingen av kronan eller av fas- tighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade att er- hålla omprövning vid ändrade för- hållanden.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseen- de å fastigheten.
Föreslagen I ydelse
och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvå— ras, är fastighetsägaren och inneha- vare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berätti- gade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begä- ran antingen av staten eller av fas- tighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållan- den.
Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till er- sättning uppkom har förvärvat sak- ägarens rätt med avseende på fas— tigheten. '
10359
Är fastighetsägare jämlikt [025 tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderät- ten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämp- liga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till gottgörelse av kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshand- lingen. Detsamma gäller, om bor- genär lider förlust därigenom att er- sättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överens- kommelse mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av an- nan anledning ej blivit prövad av domstol.
9 Senaste lydelse 1972: 788.
Om en borgenär som avses i förs- ta stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på ford- ringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därige- nom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av över- enskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1045'"
Den som på grund av föreläggan- de enligt 101 & bortskaffat eller änd- rat befmtlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av kronan för sina kostnader härför ävensom för den skada i övrigt som genom åtgärden må hava uppkommit för honom. Ersättningen skall bestäm- mas att utgå på en gång.
Den som på grund av föreläggan- de enligt 101 % har bortskaffat eller ändrat en befmtlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i övrigt som ge- nom åtgärden kan ha uppkommit för honom. Ersättningen skall be- stämmas att utgå på en gång.
1055ll
Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 1045 skall göra framställning därom hos länsstyrelsen.
Kan överenskommelse icke träf- fas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den av förord- nandet eller föreläggandet berörda marken är belägen. Jämväl kronan äger påkalla prövning av ersätt- ningsfrågan enligt vad nu sagts. [ fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersätt- ning gäller expropriationslagen (1972: 719) i tillämpliga delar. Ogil- las yrkande om ersättning i mål som ej anhängiggjorts av kronan, tilläm- pas dock allmänna regler om rätte- gångskostnader. Om den som fram- ställer ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prö- vad av domstol, får i stället efter omständigheterna förordnas, att kronan skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.
Kan överenskommelse inte träf- fas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller före- läggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersätt— ningsfrågan. I fråga om rättegångs- kostnader och kostnader vid fördel- ning av ersättning gäller expropria- tionslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersätt- ning i mål som inte har anhängig- gjorts av staten ogillas, skall i stål- let allmänna regler om rättegångs- kostnader tillämpas. Om den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stäl— let efter omständigheterna förord- nas, att staten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kost- nad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
'” Senaste lydelse 1954: 197. " Senaste lydelse 1972: 788.
