om stöd till radio- och kassettidningar

Regeringens proposition er

1987/88:145 LE

om stöd till radio- och kassettidningar Prop

1987/88:145

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 mars 1988.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att verksamheten med radio- och kassettidningar

skall byggas ut och permanentas. Ambitionen är att utgivningen inom

senast fem år bör omfatta ett femtiotal tidningar. Kostnaderna för detta beräknas till totalt 55 milj. kr. i 1987 års prisläge. Verksamheten med radio- och kassettidningar bör tillföras 25 milj. kr. i

reformmedel, så att sammanlagt ca 38,2 milj. kr. kan disponeras för bud-

getåret 1988/89. En särskild nämnd — taltidningsnämnden — bör inrättas för att fördela

det statliga stödet och i samband härmed svara för upphandling av nödvändig teknisk utrustning m. m. samt bedriva en viss utbildnings- och utvecklingsverksamhet. Nämndens kanslifunktioner bör knytas till presstödsnämnden.

De föreslagna formerna i övrigt för verksamheten följer i huvudsak de

slutsatser och rekommendationer som lagts fram av taltidningskommittén,

som i fem år haft ett kombinerat förvaltnings- och utredningsuppdrag och svarat för verksamhetens utveckling.

| Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 145

Lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1981:508) om radiotidningar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7§1

Ett tillstånd att sända en radiotidning kan återkallas, om den som har fått tillståndet bryter mot denna lag eller mot villkor som avses i 5 8.

Beslut om återkallelse av tillstånd får överklagas hos kammarrätten, om beslutet meddelas av en annan myndighet än regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

I Senaste lydelse 1983:495.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1988

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén.

Föredragande: statsrådet Göransson

Proposition om stöd till radio- och kassettidningar

1¶Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 17 juni 1982 tillsattes den I juli samma år en kommitté — taltidningskommittén (U 1982:05)' — med uppdrag att fördela bidrag enligt förordningen (1982:669) om stöd till radiooch kassettidningar samt att bedriva det ytterligare utrednings- och utvecklingsarbete rörande stöd till taltidningar som erfordrades enligt riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition (1981/82:129) om stöd till taltidningar (KU 1981/82:31, rskr. 409).

Taltidningskommittén har under sin verksamhet lagt fram ett antal delbetänkanden och särskilda rapporter. I juni 1987 iade kommittén fram sitt slutbetänkande (Ds U 1987:6) Radio- och kassettidningar — slutsatser och rekommendationer, Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Frågan om synskadades tillgång till innehållet i dagstidningar har aktualiserats vid ett flertal tillfällen sedan kommittén tillsattes. Riksdagen och regeringen har stegvis förnyat och utvecklat sina ställningstaganden i anslutning till den fortlöpande verksamheten med statligt stöd till radio- och kassettidningar.

I regeringens proposition (1984/85:138) Om radio- och kassettidningar anförde jag bl. a. att jag — när taltidningskommittén inhämtat ytterligare, kompletterande erfarenheter och redovisat resultat och analyser av en fortsatt verksamhet — avsåg att göra en samlad bedömning av stödet till radio- och kassettidningar för synskadade och återkomma i frågan. En sådan behandling aviserades nyligen i 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 473).

! Kommittén bestod vid avlämnandet av betänkandet av f.d. direktören Ivar Hallvig, ordförande, verkställande direktören Sune Tjernström, vice förbundsordföranden Jan Holmegard. organisationsdirektören Olov Höglund, kanslichefen Leif Andersson, redaktören Lars Westberg och departementsrådet Ingrid Dalén. | 3

fram mina överväganden och förslag angående den fortsatta verksamheten med radio- och kassettidningar för synskadade.

2¶Bakgrund

2.1¶Principiella utgångspunkter

Arbetet med att förbättra synskadades tillgång till innehållet i dagstidningar inleddes för ett tiotal år sedan på grundval av de intentioner som uttalades I propositionen 1977/78:87 om insatser för handikappades kulturella verksamhet. Efter olika utredningsinsatser inrättades ett bidragsanslag år 1982. Taltidningskommittén tillsattes för att fördela bidrag till tidningsföretag för utgivning av taltidningar för synskadade och i övrigt vidareutveckla olika praktiska och tekniska alternativ för verksamheten.

I regeringens proposition 1984/85:138 om radio- och kassettidningar behandlade jag utförligt de motiv och ställningstaganden som legat bakom statens engagemang på detta område. Vad jag då anförde angående bärande principer och allmänna riktlinjer äger alltjämt full giltighet. För en uttömmande genomgång av statens motiv för insatser på området hänvisar jag till nämnda proposition. Jag nöjer mig här med att ange de principiella huvuddragen. .

Statens åtgärder på området grundar sig på en ambition att förbättra synskadades tillgång till innehållet i dagstidningar, med särskild hänsyn till dagstidningarnas viktiga roll i den demokratiska processen. Vid sidan av allmän nyhetsbevakning kanaliseras viktig samhällsdebatt och opinionsbildning genom dagspressen. Dagspressens betydelse för synskadade i detta avseende accentueras av att t.ex. radion, som är tillgänglig för synskadade, arbetar under särskilda krav som finns fastställda i lagar och avtal. bl.a. kravet på opartiskhet.

Detta är det huvudsakliga skälet för ansträngningarna att göra dagspressen åtkomlig för så många som möjligt. Vid sidan av den centrala demokratiska funktionen har dagspressen andra betydelsefulla uppgifter, t.ex. information i vidaste bemärkelse, underhållning, förströelse samt den viktiga funktionen att på olika sätt uttrycka och förmedla sociala kontakter. Den sociala funktionen brukar särskilt framhållas av synskadade och har vitsordats av taltidningskommittén.

2.2¶Frågans tidigare behandling

Stödet till radio- och kassettidningar inrättades den 1 juli 1982. Samma dag tillsattes taltidningskommittén (U 1982:05) för att fördela det ekonomiska stödet och bedriva ett fortsatt utrednings- och utvecklingsarbete i enlighet med vad som beslutats av regering och riksdag (prop. 1981/82:129, KU 31, rskr. 409). |

I takt med verksamhetens utveckling har de yttre formerna reglerats i olika lagar och förordningar. Bidragen fördelas enligt förordningen (1982:669) om stöd till radio- och kassettidningar. Särskilda föreskrifter för

och förordningen (1981:512) om radiotidningar. Ansvarigheten för innehållet regleras i lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar. Formerna för taltidningskommitténs arbete bestäms av förordningen (KRFS 1982:9) med instruktion för taltidningskommittén.

Redan under de första år som verksamheten pågick genomfördes en del ändringar och klargöranden i regelkomplexet. Utvecklingen fram till nyåret 1985 har redovisats utförligt i propositionen 1984/85:138, varför jag hänvisar till den för en närmare redogörelse av taltidningskommitténs verksamhet under de tre första åren.

I sitt betänkande (Ds U 1984:8) Om stöd till radio- och kassettidningar föreslog kommittén en rad principiella och praktiska justeringar i stödsystemet och anförde att det övergripande målet med verksamheten var att göra dagstidningarnas information och opinionsbildning tillgänglig för läshandikappade (s. 6).

I propositionen 1984/85:138 (s. 14) framhöll jag behovet av att förbättra synskadades tillgång till dagstidningar och föreslog att verksamheten skulje vidareutvecklas.

Regeringen medgav samtidigt statlig helfinansiering av utgivning av radio- och kassettidningar för att underlätta en fortsatt utveckling av verksamheten och också ett starkt rabatterat pris på en talutgåva av en dagstidning för att stimulera intresset för abonnemang (s. 15). I övrigt föreslogs en prioritering av radiodistribution i den fortsatta verksamheten och försök med utgivning enligt den s.k. RAPS/RATS-metoden (radiosända punktskriftstidningar för synskadade resp. radiosända talsyntestidningar för synskadade). Metoden innebär överföring direkt från tidningarnas sätteridatorer till punktskriftsdisplayer hos synskadade abonnenter eller specialmottagare för syntetiskt tal (s. 28—33).

Sammanfattningsvis anförde jag I nämnda proposition (s. 37) att verksamheten i övrigt borde bedrivas ”enligt hittills gällande regler och riktlinjer. Målet är att i så effektiva och ändamålsenliga former som möjligt förbättra synskadades tillgång till dagstidningar och därmed synskadades delaktighet i samhällslivet.”

Riksdagens konstitutionsutskott pekade i sitt betänkande (KU 1984/85:33 s. 3) på riksdagens enhälliga beslut år 1982 om att sätta igång en verksamhet med taltidningar. I samband härmed hade utskottet framhållit (KU 1981/82:31) ”att ändamålet med taltidningar var att öka möjligheterna för de synskadade att få tillgång till samma information via pressen som den övriga befolkningen. De enligt utskottets mening viktigaste riktlinjerna för bedömningen av fördelningen av stödet var att inom en region nå största möjliga krets av synskadade och att beakta behovet av politisk mångfald.” |

Utskottet godtog vidare regeringens förslag angående full kostnadstäckning, rabatterade abonnemangspriser och försök med partiell samverkan enligt den s.k. alternativ II-modellen. Den innebär att tidningar kan samverka i distribution, teknik och redigering av allmänna nyheter, men bibe- . hålla separat redigering av opinionsbildande material — i praktiken således talutgåvor där ena sidan på kassetten utformas gemensamt och den andra separat av samverkande tidningsutgivare.

I sammanhanget uttalade utskottet (KU 1984/85:33 s. 5) att ”Det ideala målet är självfallet att möjliggöra för [synskadade] att få tillgång till all dagspress. Detta är emellertid ett mål som knappast kan uppnås på en gång. ” Utskottet framhöll avslutningsvis vikten av ett fortsatt utvecklingsarbete med sikte på att synskadade så småningom kan få tillgång till fullständiga dagstidningar i form av överföringar till syntetiskt tal eller punktskrift med hjälp av datorsättningar, dvs. den s.k. RAPS/RATS-metoden. Enligt utskottet var det viktigt att ett sådant utvecklingsarbete stimulerades.

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag . (rskr. 1984/85:294).

3¶Taltidningskommitténs verksamhet

Kommittén bygger sina förslag till utformning av en fortsatt verksamhet med radio- och kassettidningar på nästan fem års erfarenheter av bidragsgivning och utvecklingsarbete med talversioner av dagstidningar.

Kommitténs slutsatser och rekommendationer utgör därför i sig en samlad bedömning av alla de praktiska och principiella frågor som berör den statligt stödda verksamheten med radio- och kassettidningar.

I det följande återger jag kommitténs synpunkter på några av verksamhetens huvudfrågor.

3.1¶Synskadades informationssituation

Synskadade får information genom riksradio, lokalradio och närradio samt i viss utsträckning genom TV. Ifråga om radiosändningar är synskadade jämställda med seende. I princip arbetar dock radio och TV under särskilda, rättsliga krav på bl. a. opartiskhet. vilket gör att förutsättningarna för opinionsyttringar och kommunikation via dessa medier är begränsade.

Landsting och kommuner har en ganska omfattande verksamhet med s.k. läns- och kommuntaltidningar för läshandikappade. Taltidningarnas innehåll utgörs vanligen av material ur lokal och ibland rikspress, egna inslag samt särskild handikappinformation. Läns- och kommuntaltidningarna är etablerade sedan länge. De flesta har utvecklats ur bibliotekens specialservice för synskadade. Verksamheten finansieras av kommuner och landsting, ofta genom delat ansvar.

Kostnaderna för utgivning av dessa taltidningar varierar. De brukar för de mindre tidningarna uppgå till mellan 30 000 och 40 000 kr., för medelstora till mellan 150000 och 200000 kr. samt för de stora till mellan 300 000 och 700 000 kr. per år. Länstaltidningar med stor upplaga och/eller hög utgivningstäthet, t. ex. Örjansbandet i Stockholm och Gävleborgsbandet i Gävle, kostar över 1 milj. kr. per år att ge ut. De flesta taltidningar tar ut en symbolisk prenumerationsavgift, som högst 60 kr. per år.

Sedan 1982 har enligt kommittén inga egentliga inskränkningar i utgivningen av läns- och kommuntaltidningar kunnat märkas. Utvecklingen tycks snarare gå mot ett utökat antal taltidningar, tätare utgivning och i

frekvens gör att denna typ av taltidningar kommer att ligga allt närmare dagspressen i sin rapportering.

I en situation där dagstidningarna görs tillgängliga för synskadade är det enligt kommittén angeläget att den resurs som läns- och kommuntaltid-

ningarna utgör används till att förmedla annan information än dagspressin-

formation till synskadade.

Synskadade har också tillgång till fack- och skönlitteratur. "Totalt finns

ca 23000 boktitlar tillgängliga som talböcker. Av dessa finns uppskatt-

ningsvis 7000 titlar omedelbart tillgängliga vid landets folkbibliotek. Även ett hundratal tidskrifter finns utgivna på kassett för läshandikappade i

versioner som direkt motsvarar de tryckta förlagorna.

Slutligen finns vissa möjligheter för synskadade att via bibliotekens

inläsningstjänst kostnadsfritt få bl. a. artiklar från tidningar och tidskrifter

intalade på kassett. Inläsningstjänsten är ojämnt utbyggd och saknas i

många kommuner. :

Kommittén menar att det från demokratisk utgångspunkt är viktigt att alla kan ta del av den samhälleliga debatten. Det är därför angeläget att alla grupper i samhället kan tillgodogöra sig nyhetsinformationen och opinions-

bildningen i bl. a. dagspressen. Målsättningen för det fortsatta arbetet bör vara att så småningom alla

dagstidningar ges ut i talversioner. Talutgåvorna bör så långt som möjligt vara förlagetrogna och nå abonnenterna samtidigt som de seende får den tryckta tidningen.

Kommittén anser i princip att även andra läshandikappade grupper som har svårt att tillgodogöra sig tryckta tidningar bör kunna få tillgång till

radio- och kassettidningar. Som jämförelse nämns att talböcker kan utnyttjas av andra läshandikappade än synskadade. Avgörande är dock vilka resurser som ställs till förfogande.

3.2¶Bidragsverksamheten

Redan tidigt stod det klart för taltidningskommittén att dagstidningarna visade ett svalt intresse för utgivning av radio- eller kassetttidningar på det sätt och de ckonomiska villkor som gällde enligt 1982 års riksdagsbeslut.

Skälet var dels den då rådande finansieringsprincipen att varje företags

ekonomiska bärkraft skulle vägas in vid bidragsprövningen, dels bristen på

ett utprovat och komplett system för radiodistribution. Full kostnadstäckning och en målmedveten satsning på radiotidningar var tidningsutgivarnas

huvudkrav för att de över huvud taget skulle åta sig någon utgivning av

talutgåvor. Utgivarna anförde också att av den potentiella läsekretsen en långt

mindre del än väntat var intresserad av abonnemang på talutgåvor och att tidningar som engagerade sig i verksamheten mötte ett oväntat starkt

köpmotstånd bland synskadade. Konkurrens från prisbilliga läns- och

kommuntaltidningar angavs som en bidragande orsak.

Även avtalsmässiga och organisatoriska synpunkter anlades. Utgivarna

var t.ex. betänksamma inför nyanställning av journalister, så länge staten

inte kunde garantera ett flerårigt stöd. Riksdagen beslutade år 1985 bl.a. att kommittén kunde medge full

nettokostnadstäckning för utgivning av radio- och kassettidningar, att ra-

diodistribution skulle prioriteras i den fortsatta verksamheten samt att

priset för abonnemang på en tryckt tidning och dess talutgåva kunde vara

11096 av priset för den tryckta tidningen. Med dessa nya förutsättningar kunde kommittén träffa uppgörelser med

nio tidningsföretag om utgivning av radiotidningar. Av dessa företag hade sex inte tidigare givit ut talutgåvor. I slutet av år 1986 hade femton dagstidningar engagerat sig i utgivning av radio- och kassettidningar, näm-

ligen tre storstadstidningar, tio flerdagarstidningar och två fådagarstidningar. Tillsammans hade tidningarna knappt 1 200 abonnenter. Därtill kom

den särskilda försöksutgivningen av Göteborgs-Posten som RATS-tidning till 35 synskadade.

De tidningar som ger ut talutgåvor och dessas abonnentutveckling framgår av tabell 1. Bidragsutvecklingen inom verksamheten redovisas i tabell

2.

Tabell 1. Antalet abonnenter på radio- och kassettidningarna åren 1984—1987 — genomsnittlig kvartalssiffra

År och kvartal

1984 1985 1986 1987

Tidning

1:a 2'a 3'e 4.e 1:a 2:a 3:e 4.e 1.a 2'a 3'e 4e 1a

demokraten

Tabell 2. Bidragsutveckling |

Budgetår/ 85/86 86/87 87/88 belopp (tkr) 82/83 83/84 84/85

(beräknat) I (beräknat) S:a S:a bidrag 1297,2 | 5246,7 | 6787,2 | 12723,2 16190 165001) 1 58744,3 S:a övriga - - - 2296,1 1370 1000 4666,1 kostnader Totalt 1297,2 | 5246,7 | 6787,2 I 15019,3 17560 17500 63410,4 1) Den begränsade höjningen av bidragskostnaderna hänför sig främst till att två tidningar erhåller lägre bidrag än tidigare på grund av ändrad utgivningsperiodicitet.

tidningar om dessa under förutsättning av full statlig nettokostnadstäck-

ning och radiodistribution vore beredda att starta utgivning av talutgåvor

för synskadade, och i så fall hur snart efter ett eventuellt riksdagsbeslut våren 1988 utgivningen kunde börja.

Enligt kommittén har ca 35 tidningar, därav ett trettiotal flerdagarstidningar, förklarat sig beredda att starta talutgåvor under angivna förutsätt-

ningar. Flerdagarstidningarna, varav två är storstadstidningar, utgår från radiodistribution. Ifråga om fådagarstidningarna kan man anta att det i första hand rör sig om bud- eller postdistribuerade kassettidningar. Gensvaret från tidningsföretagen är av avgörande betydelse för kommitténs syn på utgivningsverksamheten både på kort och lång sikt. Ytterligare

ca 35 utgivande tidningar skulle vid sidan av dem som för närvarande ger ut talutgåvor föra upp antalet radio- och kassettidningar till ett femtiotal. Företagens tryckta nettoupplagor representerar knappt 60 26 av den samla-

de nettoupplagan för morgontidningarna. Nuvarande abonnentantal skulle därmed nästan kunna fyrdubblas och stiga till ca 4 500 personer.

Kommittén noterar att en sådan omfattning av verksamheten medför

anspråk på samhälleliga stödinsatser. inkl. medel för inköp av teknisk

apparatur etc.. utöver vad som för närvarande disponeras för ändamålet. En så markant utgivningsökning skulle för övrigt kunna leda till att även

andra utgivare utvecklar ett intresse för utgivning. Kommittén påpekar att även om resurser ställs till förfogande är detta

ingen automatisk garanti för att utgivning av radio- och kassettidningar

kommer till stånd. Tidningsföretagen kan inte åläggas att ge ut talutgåvor.

Avgörande för utbyggnaden av verksamheten är således ytterst tidnings-

företagens vilja att medverka och samhällets möjligheter att bidra med de nödvändiga ekonomiska resurserna.

3.3¶Distributionsfrågor

3.3.1¶Inlästa radiotidningar

Mctoden med radiotidningar bygger på utnyttjande av rundradions FM-sändarnät under icke programtid. För närvarande utnyttjas tolv större FM-sändare samt ett antal slavstationer för verksamheten. Systemets totala funktion omfattar de tre leden studio, överföring och mottagare.

Erfarenheterna hittills visar att systemet i sin helhet fungerar väl. bort-

sett från vissa smärre inkörningsproblem i en del fall under utgivningens

inledningsskede. Dessa har huvudsakligen gällt utrustningsfel och ovana

vid hanteringen. Genom utvecklingsarbete och informationsinsatser har driftssäkerheten stigit. Abonnenterna anser i allmänhet att systemet funge-

rar bra och att ljudkvaliteten är god. =. .

Kommittén understryker vikten av utbildning av taltidningsredaktionens personal i inläsningsteknik och handhavande av den tckniska utrustningen. Ett program med en sådan inriktning behöver utarbetas. Redaktionspersonalen bör efter en inkörningsperiod med teknisk assistans själv kunna sköta inläsningen.

Det finns två huvudproblem med mottagarutrustningarna, nämligen bristande frekvensstabilitet och krånglande kassettmekanism. De senast levererade apparaterna har dock en ny kassettmekanism, och leverantören har aviserat möjligheter att byta ut den frekvensbestämmande delen. Erfaren-

heternå visar att det uppstår färre driftsstörningar om installation av motta-

garutrustning sker genom hembesök av teknisk personal. Den relativt sett

högre kostnaden för hembesök kan således sparas in genom färre drifts-

störningar.

För mottagarutrustningarna får man i dag enligt kommittén räkna med ett pris på ca 3 500 kr. per apparat exkl. mervärdeskatt. Leverantören har dock antytt att vid beställning av över 3000 apparater kan priset bli

märkbart lägre. Till inköpspriset kommer kostnader för leveransprovning,

för närvarande 200 kr. per mottagare, och leverans och installation genom hembesök, för närvarande genomsnittligt ca 640 kr. per apparat och abonnenl. Reparation av felaktig mottagare beräknas kosta i genomsnitt ca 330 kr. per apparat och år.

Kommittén har i samarbete med televerket radio under hösten 1987

påbörjat en utvärdering av mottagarnas funktion och den tekniska kravspecifikationen i syfte att kunna infordra anbud under våren 1988 och beställa nya serier i så nära anslutning som möjligt till ett eventuellt

riksdagsbeslut om en fortsättning av verksamheten. Televerket radio är

liksom tidigare berett att bistå med detta arbete samt att svara för leverans-

kontroll och leverans av mottagarna till abonnenterna.

Hittills har nätet för Sveriges riksradios program 1 utnyttjats för radio-

tidningssändningar. Med befintligt antal tidningar och aktuell bandlängd per tidning har sändningskapaciteten varit tillräcklig för verksamheten. I en mer landsomfattande radiotidningsverksamhet kan dock enligt kommit-

tén problem uppstå med kollisioner och bristande tillgång på sändningskapacitet.

3.3.2¶Radiotidningar enligt den s.k. RAPS/RATS-metoden

Även den s.k. RAPS/RATS-metoden bygger på utnyttjande av rundradions FM-sändarnät under icke programtid. Tack vare den digitala överföringsmetoden kan så gott som hela tidningens innehåll överföras på väsentligt kortare tid än inlästa radiotidningar. Den egentliga överföringen tar bara några minuter, men kan behöva upprepas några gånger för att säker-

ställa felfri mottagning.

Under hösten 1986 levererades 35 mottagarutrustningar för RATS-överföring av Göteborgs-Posten till synskadade. Systemets funktion har hittills

motsvarat de förväntningar som ställts. Kommittén noterar dock att prov-

gruppen består av personer som erbjudit sig att delta av eget intresse och

därför inte kan jämföras med den allmänhet som radio- och kassettidningsutgivare i regel vänder sig till.

Tillverkningskostnaderna för de nu levererade mottagarna med talsyntes är ca 26 000 kr. per styck exkl. moms. I en större serie bedöms kostnaden kunna bli lägre. Kostnaderna för den särskilda utrustningen på tidningen (sorteringsdatorn) och utrustningen på sändarstationen (mellandatorn) är

betydligt högre än vad som bedömdes år 1984, troligen minst ca 70 000 kr. resp. 60.000 kr. per styck exkl. moms.

Systemet är tills vidare prövat endast i begränsad omfattning. Det är enligt kommittén önskvärt att systemet prövas parallellt med inlästa radiotidningar för att ge en ännu bättre uppfattning om marknadens acceptans av systemet och om de förbättringar som kan behöva genomföras.

En parallellsändning av de två systemen bör från teknisk synpunkt inte

medföra några direkta komplikationer. Eftersom RATS kan överföras på

några minuter kan dessa sändningar ske över samma sändare och tidsmässigt i anslutning till de inlästa tidningarna. Mottagarutrustningarna bör utvecklas för att kunna utnyttjas även för andra datoriserade textleveran-

ser. Ett belysande exempel är försöket med facklitteraturöverföring till :

några studerande i Göteborg.

Ytterligare dokumentation av själva systemet erfordras, liksom teknisk

kravspecifikation för tillverkning av utrustningen. Dessutom måste rutiner

utarbetas för leverans av mottagare, instruktioner för handhavande av mottagarna, utbildning av abonnenterna för effektiv bläddring och överblick av det stora materialet, service, underhåll, m. m. Hela den verksamhet som byggts upp omkring systemet för inlästa radiotidningar måste

också åstadkommas för RAPS/RATS-metoden innan denna går att använ-

da för reguljär verksamhet i större omfattning.

En av RAPS/RATS-teknikens verkliga förtjänster är enligt kommittén

just den alternativa användningsmöjlighet som tekniken medför. På sikt och i ett större perspektiv ger tekniken synskadade avsevärt större möjligheter att få tillgång till bl. a. facklitteratur och samhällsinformation, vilket

öppnar stora utvecklingsmöjligheter inom utbildningen i vidare bemärkelse.

3.3.3 Val mellan olika distributionsformer

I den fortsatta verksamheten måste man enligt kommittén gå in för en kombination av olika tekniker. Distributtonsformen måste anpassas till

synskadades förutsättningar, tidningarnas periodicitet och förväntade abonnentantal samt de beräknade kostnaderna för verksamheten. Redigerade, inlästa radio- och kassettidningar bör tills vidare vara huvudalternativet.

För fådagarstidningar är kassettutgivning att föredra enligt kommittén. För detta talar främst kostnadsskäl. Kassetter ställer sig billigast för tidningar med begränsad utgivning.

För flerdagarstidningar framstår däremot radiotidningar som det naturliga alternativet. De redigerade, inlästa radiotidningarna bör mycket väl kunna kompletteras med överföringar direkt från tidningars sätteridatorer till specialmottagare för syntetiskt tal eller till punktskriftsdisplayer enligt den s.k. RAPS/RATS-metoden. Kommittén räknar med att till en början

tio procent av en radiotidnings abonnenter skulle kunna tillgodogöra sig

RATS-tekniken. Detta är kostnadsmässigt försvarligt och ger goda möjlig-

heter till en fortsatt utveckling av tekniken. På sikt bör man räkna med att

andelen RATS ökar betydligt.

Kommitténs kalkyler för kostnader i olika alternativ omfattar dels uppda-

tering och efterjustering av kalkyler som presenterades i 1984 års betänkande och dels nya beräkningar utifrån ett kalkylschema där de olika

kostnadsposterna brutits ner så långt som möjligt. Beräkningarna har att ta

hänsyn till mycket olika förutsättningar för enskilda tidningar, t. ex. i fråga om investeringar, kvalitet i olika moment, belastning genom sär- eller

samkostnader, etc. Försök har gjorts att rensa kalkylerna från kostnader

utöver en tänkt grundkalkyl, dvs. tillkommande kostnader för projektplanering, investeringar, extra sändare m. m. har räknats bort.

För sexdagars kassettidningar beräknas årskostnaden ligga mellan ca

850000 kr. och I milj. kr. Variationerna beror i huvudsak på skiftande

personalkostnader (mellan 2 och 4 tjänster) och kraftigt varierande kassett-

kostnader på grund av olika teknisk kvalitet och antalet returer per kassett.

För endags kassettidningar beräknas årskostnaden ligga mellan ca

150000 och 250 000 kr. Kassetterna distribueras per post. Även här är det i första hand skillnader i det redaktionella arbetet som bestämmer kostnads-

intervallet.

Vad gäller radiotidningar har man förutom kostnader hos själva tidnings-

företaget även kostnader för mottagarutrustningar. Kostnaden per motta-

gare inkl. leveransprovning och leverans beräknas uppgå till närmare 3 000 kr. inkl. mervärdeskatt vid större serier. Med en avskrivningstid på fem år kan den sammanlagda kostnaden per mottagare uppskattas till ca 1000 kr. per år, om den årliga servicekostnaden kalkyleras till 400 kr. För en radiotidning med 100 abonnenter uppgår

med andra ord den årliga kostnaden för mottagarutrustningarna grovt räknat till 100000 kr.

För sexdagars radiotidningar beräknas en årlig kostnad på ca 950000 kr.,

inkl. kostnader för mottagarapparaturen. Radiotidningarna har en något jämnare redaktionell bemanning än kassettidningarna.

För två sexdagars radiotidningar som ges ut enligt alternativ I-model-

len, dvs. med samproduktion av visst nyhetsmaterial, uppgår den årliga

kostnaden till totalt ca 900 000 kr. per tidning. Några större kostnadsbesparingar görs således inte jämfört med helt separat utgivning när det gäller

flerdagars landsortstidningar.

Av storstadstidningarna i dag ges en ut självständigt och två med partiell

samverkan enligt alternativ ll-modellen. Den förra kostar ca 2,7 milj. kr.

per år, vari ingår kostnader för ca 400 mottagare. De senare kostar tillsammans ca 3,5 milj. kr., dock med ett betydligt färre antal mottagare. I det senare fallet har partiell samproduktion medfört vissa ekonomiska fördelar.

Om en radiotidning har ett spridningsområde som kräver sändning över mer än en radiosändare tillkommer dessutom ca 110000 kr. för varje extra

sändare. Utnyttjas t. ex. tre sändare blir sändarkostnaderna en tung post i totalkalkylen.

I fråga om RATS-tidningar görs kostnadsmässigt den besparingen att

ingen särskild taltidningsredaktion behövs. Den tunga kostnadsposten i

detta alternativ är mottagarutrustningarna. Den årliga kostnaden per ut-

rustning, inkl. service och underhåll, kan för närvarande uppskattas till ca

7500 kr.. förutsatt en femårig avskrivningstid. För en RATS-tidning med 100 abonnenter uppgår de sammanlagda apparatkostnaderna till ca 750 000 kr. per år, vartill kommer kostnader för sändning, vissa administrations-

kostnader m. m. på ca 100000 kr.

3.5¶Utbyggnadsmöjligheter

3.5.1 Modeller

Utvecklingen av verksamheten med radio- och kassettidningar har sedan år 1982 präglats av att olika lösningar prövats inom ramen för vissa grundläggande principer och riktlinjer. Erfarenheterna från denna uppbyggnads-

fas utgör basen för en fortsatt utveckling.

Dagspressen kan indelas på en rad olika sätt beroende på vilka kriterier

som tillämpas. Den naturligaste indelningen torde vara den som tillämpas i presstödssammanhang, dvs. storstadstidningar, flerdagarstidningar och fådagarstidningar. I en utbyggd verksamhet med radio- och kassettidningar bör enligt kommittén särskilt flerdagarstidningarna vara väl representerade med hänsyn till deras stora betydelse för fortlöpande nyhetsförmedling och

opinionsbildning. .

Stödförordningens krav att inom en region nå största möjliga krets av

synskadade är kopplat till ett krav att söka nå politisk mångfald. Kommit-

tén har tolkat detta så att politisk balans mellan det borgerliga och det

socialistiska blocket bör eftersträvas på orter och i regioner där sådan konkurrens förekommer inom dagspressen. Kommittén skisserar några teoretiska modeller för en tänkt utbyggnad. En s.k. marknadsmodell bygger på tidningarnas spridning i landets 70 s. k. A-regioner. Om den största tidningen i varje A-region ger ut en talutgåva

täcker 63 tidningar in samtliga 70 A-regioner, eftersom några är störst i två regioner. Den tryckta upplagan för dessa 63 tidningar utgör drygt 65 procent av morgonpressens totala upplaga.

En komplettering med näst största tidning skulle innebära att ytterligare 29 tidningar skulle ge ut talutgåvor, dvs. totalt 92 tidningar. De 92 tidningarna svarar tillsammans för 85 procent av morgonpressens totala upplaga.

Om samtliga morgontidningar ges ut som talutgåvor innebär det en

utbyggnad till totalt 180 dagstidningar. Av de 88 tillkommande tidningarna är de flesta fådagarstidningar. Tillsammans motsvarar dessa 88 tidningar

15 22 av morgonpressens totala upplaga. En mångfaldsmodell kan uppställas genom att man utgår från politisk valfrihet på orter där valmöjligheter finns. En sådan modell måste bygga på tidningsorter med politisk balans, dvs. orter där både socialistiska och

borgerliga tidningar verkar vid sidan av varandra. Kommittén konstaterar

att mångfaldsmodellen har sina svagheter. Med utgångspunkt från block-

konkurrens på samma utgivningsort kommer modellen att omfatta endast 22 orter.

Kommittén drar slutsatsen att någon av samhället fastställd utbygg-

nadsplan, som enkelt kan sättas i verket, i praktiken inte är möjlig. Avgörande för utbyggnaden av verksamheten med radio- och kasscettidningar är att tidningsföretagen är villiga att medverka samt att staten ställer medel till förfogande. Praktiska och ekonomiskt rimliga lösningar måste sökas med hänsyn tagen till dessa faktiska förhållanden.

Läsarundersökningar har entydigt visat att lokalt och regionalt material är det som läsarna i första hand efterfrågar. Kommittén anser det därför naturligt att lokala och regionala tidningar prioriteras så länge sändningskapacitet och ekonomiska ramar utgör en begränsning.

3.5.2 Kostnader för olika alternativ Den sammanlagda årliga kostnaden för en fullt utbyggd verksamhet med radio- och kassettidningar där alla tidningar medverkar skulle enligt kommitténs beräkningar uppgå till närmare 160 milj. kr. Av beloppet avser drygt 20 milj. kr. samtliga fådagarstidningar och knappt 140 milj. kr. samtliga flerdagarstidningar. Beräkningarna för flerdagarstidningarna avser radiotidningsutgivning, kompletterad med en begränsad utgivning enligt RATS-metoden.

Som nämnts i det föregående har kommittén mottagit intresseanmälningar från ca 35 tidningsföretag utöver de 16 som för närvarande ger ut talutgåvor. Med utgångspunkt från intresseanmälningarna har kommittén beräknat statens kostnader för olika tänkbara utbyggnadsalternativ.

Den genomsnittliga årskostnaden för att ge ut 35 tidningar, i begränsad utsträckning kompletterade med RATS, uppgår till ca 39 milj. kr. Startar samtliga dessa utgivning ett och samma år blir initialkostnaderna ca 59 milj. kr., eftersom teknisk utrustning måste nyanskaffas till samtliga. Om kostnaderna för nu utgivande tidningar, kompletterade med RATS-utrustningar, räknas med blir de sammanlagda kostnaderna för året ca 81 milj. kr.

De följande fyra åren uppkommer endast kostnader för den löpande driften. För samtliga ca 50 tidningar blir årskostnaden under dessa fyra år ca 50 milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för hela femårsperioden ' blir för samtliga grovt räknat 55 milj. kr. Alla kostnader är beräknade i 1987 års penningvärde.

4¶Mina allmänna överväganden '

Riksdag och regering har formulerat sin syn på massmediernas uppgifter i det demokratiska samhället i fyra punkter (prop. 1975/76:131, KU 46, rskr. 260). Massmedierna bör sålunda ge den information som är nödvändig för ett ställningstagande i samhällsfrågor; de bör självständigt eller som språkrör för organiserade intressen kommentera samhällsutvecklingen; de bör i allmänhetens intresse granska och kontrollera de ledande i samhället och de bör slutligen främja kommunikation inom och mellan olika grupper i samhället.

Riksdag och regering har därvid begränsat sig till vad de har bedömt vara

erna frånkänts andra väsentliga uppgifter, t.ex. information i vidaste bemärkelse, underhållning, förströelse samt den viktiga funktionen att på olika sätt uttrycka och förmedla sociala kontakter.

Synskadade har intill nyligen varit i det närmaste utestängda från dagstidningarna. De har därmed haft sämre förutsättningar än medborgarna i allmänhet att följa den fortlöpande samhällsdebatten och delta i opinionsbildningen.

Med hänvisning till dagstidningarnas stora betydelse för samhällslivet har handikapporganisationerna och främst Synskadades riksförbund aktivt verkat för att synskadade skall få tillgång till innehållet i dagstidningar. Under en följd av år har organisationerna prioriterat dagstidningsfrågan och bedrivit en målmedveten upplysningsverksamhet i frågan. Synskadades riksförbund har på olika sätt och i en rad olika sammanhang uppnått ett avsevärt höjt medvetande om synskadades informationssituation i allmänhet och behov av dagstidningar i synnerhet. Mycket tack vare synskadades insatser i dessa avseenden — under senare år även i stor utsträckning genom taltidningskommittén — har utgivningen av talutgåvor av dagstidningar kunnat utvecklas så långt att det nu är möjligt att ge verksamheten fastare former.

För att förbättra synskadades delaktighet i samhällslivet har riksdagen sedan år 1982 anvisat medel för utgivning av talutgåvor av dagstidningar och i övrigt bestämt former och ambitioner för verksamheten. Under denna tid har verksamheten i vissa avseenden haft försökskaraktär och innefattat utrednings- och utvecklingsmoment med sikte på en permanent verksamhet.

När det statliga stödet till radio- och kassettidningar inrättades och taltidningskommittén inledde sitt arbete var de principiella riktlinjerna relativt öppna och vittsyftande och flera praktiska frågor oprövade.. De erfarenheter som kommittén kunde utgå från inskränkte sig i stort sett till utgivning av ett begränsat antal kassettidningar och vissa kortare prov över s.k. abonnemangsradio.

Under kommittéarbetets gång har en lång rad praktiska och principiella frågor utretts och klarlagts. Ett avsevärt antal tidningar har engagerat sig i verksamheten och åtskilligt fler har anmält ett principiellt intresse. Forskare vid olika institutioner har på kommitténs uppdrag medverkat med viktiga utvärderingsstudier. Kommittén har utvecklat, finansierat och satt igång både kassett- och radiotidningar och byggt upp rutiner och heltäckande system för utgivning i dessa former. Dessutom har kommittén drivit eller i övrigt medverkat till teknisk utveckling på en avancerad nivå genom arbetet med överföring av material i tidningarnas sätteridatorer direkt till terminaler för punktskrift eller syntetiskt tal hos synskadade abonnenter, s.k. RAPS/RATS-tidningar.

Kommitténs resultat gör det möjligt att nu ta ställning till formerna för den fortsatta verksamheten. Mycket som tidigare var praktiskt och princi-

piellt oklart har nu ersatts med konkreta erfarenheter och förbättrade

kunskaper. Det gäller såväl systemfrågor som frågor om läsarreaktioner, radio- och kassettidningarnas sociala betydelse, deras roll i det totala IS

mediesammanhanget för synskadade, deras möjligheter att förmedla nyheter och opinionsbildning och i övrigt bidra till en förbättrad delaktighet i samhällslivet för synskadade.

Dessa framsteg har framhållits i remissbehandlingen. En stor majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom kommitténs överväganden och förslag och har framhållit vikten av att uppnådda resultat tas till vara och förs vidare. De flesta understryker behovet av att förbättra synskadades tillgång till dagstidningar och pekar bl. a. på positiva abonnentreaktioner, tidningarnas betydelse för att bryta synskadades sociala isolering samt det förhållandet att radio- och kassettidningar till stor del innehåller material som inte samma dag återfinns i andra för synskadade tillgängliga medier.

För egen del instämmer jag i dessa bedömningar. Jag anser att verksamheten nu bör utvecklas vidare. Liksom flertalet remissinstanser anscr jag att vidarcutvecklingen nära bör följa kommitténs förslag och de bedömningar angående bl.a. realistiska framkomstmöjligheter som ligger till grund för förslagen. Den fortsatta verksamheten bör därför enligt min mening på ett naturligt sätt ansluta till de resultat som kommittén uppnått under de senaste åren.

De praktiska och principiella problem kommittén haft att ta ställning till kan grovt fördelas på fyra huvudpunkter. Det gäller möjligheter att få tidningsutgivarna att engagera sig i verksamheten, hur man når ut till synskadade med de erbjudna tjänsterna, dvs. vissa informations- och marknadsföringsproblem, ett antal rättsliga problem samt systemfrågor.

Inledningsvis var tidningsutgivarna ovilliga att ge ut talutgåvor. Endast en begränsad del av anslagna medel kunde utnyttjas. Utgivarna uppställde två huvudkrav för medverkan, dels att få full statlig kostnadstäckning för utgivningen, dels att alternativet radiodistribution realiserades.

Efter framställning från kommittén och på regeringens förslag godkände riksdagen år 1985 full statlig kostnadstäckning för utgivning av radio- och kassettidningar, oavsett sökande tidnings ekonomiska bärkraft. Därmed undanröjdes tidningsutgivarnas första huvudinvändning.

Med ett målmedvetet arbete har kommittén i nära samarbete med televerket radio löst radiofrågan. På kommitténs förslag har lagstiftningen på området justerats för att underlätta radiodistribution av talutgåvor. Övriga praktiska och principiella moment har med tiden kunnat redas ut, och distributionsformen fungerar nu som ett generellt tillämpligt system. Särskild apparatur har utvecklats och tillverkats av extern leverantör och möjligheter finns för beställning av nya serier. Därigenom har kommittén bl. a. kunnat tillgodose tidningsutgivarnas andra huvudkrav.

Resultaten visar sig nu. Under åren 1982-83 kunde endast ett par tidningar efter aktiv påverkan från kommittén förmås att starta utgivning av talutgåvor. Idag ges 16 tidningar ut. Därtill kommer utgivningen av Göteborgs-Posten som RATS-tidning till ett begränsat antal abonnenter. Kommittén har vidare intresseanmälningar från ytterligare ca 35 tidningar.

I början av sin verksamhet stötte kommittén på vad som kallades ett oväntat köpmotstånd från synskadade. En rad orsaker kunde klarläggas. De viktigaste angavs vara det inledande kravet på fullt abonnemangspris på talutgåvan och otillräcklig information på olika plan. Därtill kom syn-

konkurrens från etablerade läns- och kommuntaltidningar, m. m.

På kommitténs och regeringens förslag godkände riksdagen år 1985 att en talutgåva åsattes ett starkt rabatterat pris, som innebär att abonnemang på både en tryckt dagstidning och dess talutgåva kostar 11096 av priset på den tryckta tidningen.

I nära samarbete med Synskadades riksförbund centralt och lokalt har kommittén och berörda tidningsföretag arbetat för att göra talutgåvorna kända bland synskadade och underlätta hanteringen av mottagarapparatur, abonnemangsrutiner m.m. Detta har kombinerats med fortlöpande läsarstudier och utvärderingar, vilket har lett till förbättrad ömsesidig kommunikation och en höjd allmän kunskapsnivå.

Under kommitténs verksamhet de senaste åren har en rad radiorättsliga och ansvarighetsrättsliga frågor kunnat lösas i enlighet med de former för utgivning som arbetats fram och bedömts vara ändamålsenliga. Ett särskilt problem i sammanhanget är frågan om tillgång till ledig kapacitet i eternäten. En breddad radiotidningsverksamhet eller utökade rundradiosändningar skulle kunna leda till kollisioner mellan olika verksamheter. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Ett stort framsteg i de senare årens verksamhet är att kommittén gjort radiodistributionen praktiskt genomförbar. Tillsammans med televerket radio har kommittén klarlagt och reglerat hela processkedjan från särskilda sändarutrustningar hos utgivarna via analoga eller digitala överföringar fram till direktmottagning i särskilda mottagarutrustningar hos synskadade abonnenter. Frågor om rätt att få disponera de särskilda radiomottagarna, leverans av mottagare till synskadade samt fortlöpande service och teknisk översyn har också lösts.

Kommittén har också kommit långt i sina ansträngningar att stödja framtagningen av ett enhetligt och funktionellt system för direktöverföring från tidningars sätteridatorer till terminaler för mottagning i form av punktskrift eller syntetiskt tal hos synskadade (s.k. RAPS/RATS-tidningar). Även om utvecklingen nått långt återstår enligt kommittén en hel del praktiska och systemtekniska frågor innan denna metod kan anses färdig för reguljär utgivning. Metoden med inlästa radiotidningar förordas därför av kommittén som huvudalternativet i en fortsatt verksamhet under de närmaste åren. |

Det är mot denna bakgrund kommitténs förslag till fortsatt verksamhet bör ses. Kommittén framhåller, bl.a. med hänvisning till ett uttalande av riksdagen, att målet på sikt bör vara att alla dagstidningar görs tillgängliga för synskadade. Många remissinstanser ansluter sig till denna långsiktiga målsättning. Men kommitténs förslag såsom de utförs mera i detalj tar fasta på de konkreta resultat som uppnåtts och de praktiska förutsättningar som för närvarande bedöms realistiska. Det innebär att kommittén i första hand vill försäkra sig om medverkan från det femtiotal tidningar som redan förklarat sig vara intresserade av att ge ut radio- och kassettidningar och främst förordar tekniska lösningar som är väl utprovade och visat sig fungera tillfredsställande i en reguljär utgivningsverksamhet. :

Kommittén framhåller att någon av samhället fastställd utbyggnadsplan,

2 Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 145

verksamhet med radio- och kassettidningar kan komma till stånd bara under den förutsättningen att tidningsföretagen är intresserade av att delta och villkoret för att företagen skall åta sig uppgiften är enligt kommittén att

staten ställer medel till förfogande.

För egen del vill jag understryka att kommitténs bedömningar är anpas-

sade till de möjligheter som faktiskt föreligger. Det gäller både i fråga om

det antal tidningar som under de närmaste åren beräknas kunna komma ut

som radio- eller kassettidningar och de mer konkreta modellförslagen. Det

tekniska huvudalternativet bygger på flera års erfarenheter och är i övrigt anpassat efter kända och prövade förutsättningar.

Riksdagen har uttalat att det ideala målet självfallet är att möjliggöra för

synskadade att få tillgång till all dagspress, även om detta inte kan uppnås på en gång. Både taltidningskommittén och dess föregångare, utredningen

om dagstidningar för synskadade, har sett taltidningsfrågan som en likstäl-

lighetsfråga.

Utvecklingen har hittills gått stegvis. Den har enligt kommittén i första hand varit beroende av ett positivt gensvar från tidningsutgivarna och i andra hand av tillgång på statliga medel. Innan intresset hos utgivarna kunde arbetas upp var medelsförbrukningen för ändamålet väsentligt lägre

än den årliga anvisningen.

Det finns i Sverige idag ca 180 morgontidningar. Att gå från nuvarande

16 utgivande tidningar till ca 180 vore ett mycket stort steg. Med hänsyn till

kommitténs erfarenheter de senaste fem åren är även skillnaden mellan 16 och ett femtiotal tidningar avsevärd, särskilt om man betänker vilket arbete som erfordrats för att komma upp till nu gällande nivå.

Även om förutsättningarna för utgivning av radio- och kassettidningar nu väsentligt förbättrats krävs sannolikt betydande ansträngningar för en breddning från 16 till ett femtiotal tidningar. Detta illustreras bl. a. av alla de praktiska moment som måste redas ut innan en utgivning kan startas. Det gäller bl. a. anskaffning av nödvändiga lokaler och teknisk utrustning, anställning och utbildning av journalister, inarbetande av lämpliga arbetsrutiner, uppkoppling av radiosändare, fördelning, utleverans och intrimning av mottagarapparatur, marknadsföring, information, sammanställning av handhavandeinstruktioner m. m.

Praktiska, administrativa och ekonomiska skäl, liksom det förhållandet att vissa tekniska överföringsmetoder alltjämt befinner sig på utvecklings-

stadiet, ger vid handen att redan nivån ca 50 utgivande tidningar i sig

innefattar mycket omfattande åtaganden.

De femtiotalet tidningar som nu är aktuella svarar tillsammans för nästan 6056 av morgonpressens totala upplaga. En sådan nivå innebär en mycket väsentlig ökning av synskadades tillgång till dagspressen jämfört med

nuvarande utgivning. Det viktigaste i dagsläget är enligt min mening att taltidningskommitténs

framgångsrika arbete vidareutvecklas på realistiska grunder och med sikte på kvalitet och fortsatta utvecklingsmöjligheter i verksamheten. Vägande skäl talar för att utgivningens omfattning baseras på känt och anmält intresse. Under en begränsad tidsperiod bör därför antalet utgivande radio-

och kassettidningar höjas från nuvarande antal till ca 50. En utgivning av de tidningar som ingår i kommitténs förslag medför en avsevärd geografisk och även en politisk breddning av utgivningen av radio- och kassettidning-

ar.

Med hänsyn till kommitténs konkreta erfarenheter sedan 1982 och till de praktiska omständigheter jag har redovisat anser jag det inte realistiskt att utgivningen kan lyftas till ett femtiotal tidningar omedelbart. Bl.a. det

omfattande förhandlings- och delvis utvecklingsarbete som krävs för att få fram sändningsutrustning och ett tillräckligt antal mottagarutrustningar både för inlästa radiotidningar och RATS-tidningar gör att möjligheterna att klara en så kraftig utbyggnad mycket snabbt får bedömas vara små. Det är viktigt att den utgivning som startas kan ske i former som så långt som möjligt kan antas bli permanenta. I annat fall kan behov av justeringar och

förbättringar i redan pågående verksamhet fördröja den vidare utbyggnaden. Både praktiska skäl och kvalitetshänsyn talar enligt min mening för en löpande ingång av tidningar i verksamheten över en viss tidsperiod.

Jag föreslår därför att målet ett femtiotal utgivande tidningar bör vara

uppnått inom fem år. Skulle målet uppnås inom kortare tid vore det en stor

framgång, men som jag anfört anser jag av främst praktiska skäl att det knappast är sannolikt. Efter fem år bör en avstämning av läget göras.

I övrigt anser jag liksom den stora majoriteten remissinstanser att formerna för verksamheten i huvudsak bör följa taltidningskommitténs förslag. Det innebär bl. a. att huvudalternativet under den nämnda tidsperioden bör vara förlagetrogna radiotidningar som helst bör nå abonnenterna

samtidigt som seende får den tryckta tidningen. Bidragstilldelningen bör avse full nettokostnadstäckning för utgivande

tidningsföretag och därutöver kostnader för nödvändig teknisk apparatur, som får disponeras av synskadade utan ersättning, tekniska installationer och serviceinsatser. Bidrag bör även kunna lämnas för vissa utbildnings-

och utvecklingsinsatser. I det senare fallet vill jag särskilt framhålla arbetet

med den s.k. RAPS/RATS-tekniken, som fortsatt bör bedrivas med sikte på standardisering och användning i reguljär utgivning.

Jag föreslår i det följande att en särskilt nämnd — taltidningsnämnden — inrättas för att administrera stödet, med kanslifunktionerna förlagda till presstödsnämnden. Modellen har föreslagits av taltidningskommittén och har tillstyrkts av de remissinstanser som yttrat sig. Nämnden bör planlägga och organisera verksamheten med sikte på att nå ett femtiotal utgivande tidningar inom fem år. Nämnden bör svara för prioriteringar av aktuella ansökningar. bedriva ett visst utbildnings- och utvecklingsarbete samt i övrigt verka för att angivna ambitioner förverkligas.

Jag vill i sammanhanget understryka att den förordade utbyggnaden över fem år ställer bestämda krav på nämnden. Varje enskilt bidragsbeslut eller beslut om igångsättning av utvecklingsprojekt m. m. bör relateras till den övergripande målsättningen och den angivna totalramen i syfte att nå bästa tänkbara effekt för synskadade.

Jag vill avslutningsvis återkomma till den s.k. RAPS/RATS-tekniken.

Riksdagen och regeringen har i olika sammanhang framhållit vikten av att metoden utvecklas. Såväl taltidningskommittén som remissinstanserna an-

ger stora utvecklingsmöjligheter. Kommitténs och berörda parters utveck- Prop. 1987/88: 145 lingsarbete med tekniken är av särskilt intresse i det större handikappolitiska sammanhanget. Arbetet bör ses som ett viktigt led i den utveckling som under senare år har intensifierats. För att belysa beröringspunkterna mellan olika åtgärdsprogram vill jag redovisa några aktuella utvecklingstendenser på området.

Staten har under de senaste åren på olika sätt markerat sitt engagemang inom informationsteknologiområdet. Resurser har antingen direkt eller indirekt ställts till förfogande för forsknings- och utvecklingsarbete inom handikappområdet. .

Inom ramen för forskningspolitiken har ett nationellt informationsteknologiprogram påbörjats. Under en tid av tre budgetår satsar staten och den privata sektorn tillsammans totalt drygt I miljard kr. för forskning och utveckling inom bl. a. kommunikation och processtyrning. Insatser inom den målinriktade forskningen planeras av styrelsen för teknisk utveckling (STU) och genomförs inom ramprogram eller som enskilda projekt vid högskolor eller forskningsinstitut.

Under samma tid satsar STU totalt 10,5 milj. kr. för projekt på området som är relaterade till handikapp. En särskilt styrgrupp har tillsatts med företrädare för forskarvärlden, industrin och Handikappinstitutet. Arbetet befinner sig i ett inledningsskede. Medel har fördelats till projekt enligt ett preliminärt handlingsprogram.

Televerkets budget för forsknings- och utvecklingsarbete ligger på ca 500 milj. kr. per år. Televerket stöder aktivt viss verksamhet inom handikappområdet, bl. a. vissa europeiska projekt som syftar till en gemensam kartläggning av problem och möjligheter inom området telematik och handikapp. På samma område stöder televerket i samarbete med socialdepartementet ett nationellt program, som administreras av Handikappinstitutet. För år 1988 satsar televerket ca 2 milj. kr. med direkt inriktning på området informationsteknologi och handikapp. Till detta kommer vissa effekter av annan forskning, t. ex. inom talteknologiområdet.

Forskningsrådsnämnden har under senare år avsatt speciella resurser för att studera forskningsbehov på handikappområdet. Fram till år 1991 räknar nämnden med att kunna bevilja stöd till handikappforskning på ca 20 milj. kr. Prioriterade områden är bl.a. kommunikation och tekniska hjälpmedel.

Forskningsresultat inom informationsteknologiområdet kan leda till ökade kunskaper och indirekt till nya värdefulla hjälpmedel. För att bl. a. studera kostnadsutvecklingen och hjälpmedelsverksamhetens innehåll tillsatte regeringen i oktober 1986 en särskild utredning med uppgift att bl. a. studera det nuvarande systemet med tekniska hjälpmedel för personer med . funktionsnedsättningar. Hjälpmedel inom området informationsteknologi har hittills endast i mycket begränsad utsträckning återfunnits i Handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning.

Jag har valt att beskriva dessa utvecklingsprojekt ganska utförligt för att åskådliggöra det större informationsteknologiska sammanhang inom vilket RAPS/RATS-tekniken bör ses som en viktig del. Flera av de nämnda projekten har ett direkt handikappolitiskt intresse, t. ex. sådana med inrikt-

ning på datoriserade styrsystem, varseblivningsanordningar, tillämpningar inom talteknologiområdet m.m. Enligt min mening kan ömsesidiga kontakter och utbyte av information mellan ansvariga för RAPS/RATS-teknikens utveckling och ansvariga för de olika nämnda informationsteknologiska projekten vara en viktig länk i de angelägna ansträngningar som bl. a. syftar till förbättrade hjälpmedel och en förbättrad informationssituation för handikappade i allmänhet.

Jag övergår nu till att närmare utveckla olika delfrågor i anslutning till mina allmänna ställningstaganden angående den framtida utformningen av verksamheten med utgivning av radio- och kassettidningar.

5¶Utbyggnad av verksamheten

Mitt förslag: Ambitionerna för utgivningen av radio- och kassettidningar bör under en period av fem år vara att verksamheten byggs ut till att omfatta ett femtiotal tidningar.

Taltidningskommitténs bedömning: Målet har angivits av riksdagen och innebär att så småningom alla dagstidningar ges ut som talutgåvor. Utöver de 16 tidningar som för närvarande ger ut inlästa talutgåvor samt Göteborgs-Postens RATS-utgivning har ca 35 företag förklarat sig beredda att i en nära framtid starta utgivning. Totalt är för närvarande ett femtiotal tidningar intresserade av att ge ut radio- och kassettidningar.

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet ansluter sig till den av riksdagen angivna och av kommittén refererade långsiktiga målsättningen. Betydelsen av att synskadade kan tillgodogöra sig innehållet i dagstidningarna inskärps, och jämställdhetsmålet poängteras. Syftet är att göra synskadade delaktiga i samhällsdebatten och den allmänna opinionsbildningen.

Flera instanser framhåller det önskvärda i att talutgåvorna är förlagetrogna och når abonnenterna samtidigt som de scende får den vanliga tidningen. Socialstyrelsen och SÖ menar att huvudfrågan gäller statens vilja och förmåga att avsätta medel för verksamheten samt tidningsföretagens vilja att medverka.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående motiverat mitt ställningstagande i denna fråga. Målet i det närmaste perspektivet är att de tidningar som förklarat sig villiga att starta utgivning skall ges möjligheter att göra det. |

Med hänsyn till det omfattande arbete som krävts för att nå upp till nuvarande utgivningsnivå och antal abonnenter anser jag att en utbyggnad till ett femtiotal tidningar utgör ett avsevärt åtagande som kommer att ställa stora krav på taltidningsnämnden och andra i arbetet berörda. Uppnås det nu angivna målet innebär det att verksamheten blir mer än tre gånger så omfattande som nu. ”

Av de företag som anmält sitt intresse för utgivning till kommittén utgörs merparten av flerdagarstidningar. Enligt min mening är detta av särskild 21

betydelse i sammanhanget. En av grundtankarna bakom den statligt stödda

verksamheten med radio- och kassettidningar är att synskadade skall bli

mer delaktiga i den fortlöpande samhällsdebatten.

Av dagstidningarna har i detta sammanhang flerdagarstidningarna stor betydelse. Fådagarstidningarna fyller en viktig funktion som komplement till flerdagarstidningarnas nyhetsförmedling och opinionsbildning, men ge-

nom sin låga periodicitet kan de knappast sägas motsvara den för synskadade så viktiga aspekten med tät och fortlöpande rapportering. Jag ser det

därför som en väsentlig fördel om den nu förordade utbyggnaden av verksamheten kan innefatta ett stort antal opinionsmässigt och samhällspolitiskt framträdande flerdagarstidningar.

Med hänsyn till det omfattande praktiska arbete som är förenat med en utbyggnad till ca femtio dagstidningar anser jag, som jag anfört i det föregående, att det är rimligt med en skälig tidsperiod för måluppfyllelsen. Jag anser att målet ett femtiotal utgivande tidningar bör vara uppnått inom en tidsperiod av fem år.

Den nu förordade breddningen av verksamheten kräver betydande ansträngningar. Det gäller inte enbart de enskilda tidningarnas egna organisatoriska arrangemang utan också — och kanske i synnerhet — taltidningsnämndens möjligheter och förmåga att ombesörja nödvändiga tekniska åtgärder, i fråga om radiotidningar t.ex. upphandling, utprovning och

fördelning av särskild mottagarutrustning. Enligt vad jag erfarit är upphandlingen och kontrollen av den nödvändiga tekniska utrustningen så pass krävande i sig att det ter sig naturligt med en löpande ingång av

tidningar i systemet snarare än att ett stort antal startar ungefär samtidigt.

Jag vill i sammanhanget också något beröra tidningsutgivarnas roll.

Utgivarna betraktade inledningsvis verksamheten med radio- och kassctttidningar med stor skepsis. Endast få engagerade sig. Efter det att utgivarnas krav på full kostnadstäckning och radiodistribution förverkligats har emellertid ett stigande antal påbörjat utgivning eller anmält ett intresse av

att gå in i verksamheten.

Utgivarna har enligt min mening på ett lovvärt sätt följt upp sina tidiga ställningstaganden och verksamt bidragit till utvecklingen av radio- och kassettidningar. De krav som från vissa håll framförts på statliga åtgärder för att tillse att utgivarna deltar i verksamheten framstår därmed som mindre relevanta. Jag är för närvarande inte beredd att föreslå någon

åtgärd i sådan riktning. 1 stället vill jag se utgivarnas alltmer positiva attityd som ett första steg i en utveckling som på sikt skulle kunna leda till

att utgivning av talutgåvor för synskadade framstår som ett självklart led i tidningsutgivningen i landet.

Prop. 1987/88:14 S

6¶Utgivningsformer

Mitt förslag: Huvudalternativet i den fortsatta verksamheten blir

tills vidare redigerade och förlagetrogna inlästa talutgåvor. Det statliga stödet bör i första hand fördelas så att flerdagarstidningar kan ges ut som inlästa radiotidningar, och där så befinns lämpligt kompletteras med radioöverföring enligt den datorbaserade RATS-meto-

den. Fådagarstidningar bör kunna ges ut som post- eller buddistribuerade kassettidningar. I de fall partiell redaktionell samverkan enligt

den s.k. alternativ II-modellen framstår som en praktisk lösning och

kan förväntas leda till en kvalitetsmässigt bra produkt bör möjlighe-

terna till sådan samverkan finnas kvar.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. I fråga om

kompletteringen med RATS-överföring anger kommittén som ett närmevärde att till en början ca 1092 av abonnenterna på en radiotidning bör

kunna tillgodogöra sig tidningen-enligt RATS-metoden. Kommittén under-

stryker att RATS-metoden har framtiden för sig och så småningom sanno-

likt får en avsevärd genomslagskraft och kan utvecklas till den mest givande överföringsmetoden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfatt-

ning att inlästa redigerade talutgåvor tills vidare bör vara huvudalternativet

men att RATS-metoden erbjuder stora möjligheter och på sikt kan få en väsentligt ökad betydelse. Några instanser, bl.a. Synskadades riksför-

bund, anser att målet 1056 RATS-abonnenter till en början är en låg siffra,

och att andelen definitivt kommer att öka även på relativt kort sikt. Styrelsen för teknisk utveckling, Synskadades riksförbund och Göteborgs-Postens Nya AB framhåller att RATS-metoden ger synskadade den nya möjligheten att själva välja vad man vill läsa i dagstidningen, vilket ökar självständigheten och jämställdheten i förhållande till seende. Göte-

borgs-Postens Nya AB menar att inlästa talutgåvor innebär att man inte ger ut samma tidning utan att man skapar en annan tidning än den ursprungliga.

Synskadades riksförbund anser att distributionsformerna inte bör ses alltför isolerat, utan att det bör vara möjligt med olika former av kombinationer. Radiotidningar bör t.ex. kunna kompletteras med teletidningar i områden dit radiosändare inte når och med kassettbilagor i de fall förlagan

ger ut särskilda bilagor. Handikappinstitutet påpekar att utbyggnaden av bredbandsnätet i Sverige kan ge förändrade distributionsförutsättningar och föreslår att eventuella möjligheter bevakas.

Några remissinstanser anser att de försök som gjorts med redaktionell samverkan enligt den s.k. alternativ IH-modellen inte slagit väl ut och ser ingen anledning till att möjligheten till sådan utgivning finns kvar.

Skälen för mitt förslag: I likhet med taltidningskommittén är jag angelägen om att den fortsatta utvecklingen av verksamheten skall bygga på realistiska förutsättningar. För att framgångsrikt kunna verkställa en väsentlig breddning av utgivningen av radio- och kassettidningar anser jag [AN a

hinder eller fördröjningar, t. ex. till följd av att valda system inte är fullt

utprovade eller standardiserade.

Riksdagens och regeringens ambitioner att förbättra synskadades till-

gång till dagstidningar uttalades redan i början av åttiotalet. Perioden av försök och utvecklingsarbete har pågått sedan dess. Det är därför särskilt

angeläget att i nuläget verka för en permanentning och breddning av själva

utgivningen av radio- och kassettidningar så att en förbättring av synskada-

des delaktighet i samhällslivet uppnås.

Med denna målsättning anser jag att utgivningsverksamheten under den närmaste femårsperioden i huvudsak bör avse redigerade och inlästa radiooch kassettidningar, som bygger på nu väl prövade och kända tekniska system. Med denna huvudinriktning bör det enligt min mening vara möjligt att snabbar? föra in intresserade tidningsutgivare I verksamheten än om ett påbörjande av utgivning även skall omfatta tekniska utredningar eller

särskilda tekniska åtgärder. |

Min inställning på denna punkt innebär inte att arbetet med andra tekniska lösningar skall avstanna eller föras åt sidan. Liksom kommittén och flertalet remissinstanser anser jag det viktigt med en systemmässig

öppenhet så att olika lämpliga kombinationer och nya tekniska möjligheter beaktas och utvecklas. I samband med en breddning av utgivningsverk-

samheten är det naturligtvis angeläget att fånga upp alla ekonomiskt och

praktiskt motiverade möjligheter till effektiv och ändamålsenlig distribu-

tion.

Jag vill i sammanhanget särskilt framhålla den s.k. RATS-metoden. Både kommittén och den stora majoriteten remissinstanser påpekar att

metoden har framtiden för sig. Systemets stora förtjänst är att det inte

behövs något särskilt redaktionellt arbete och att synskadade får en tidning

som i det närmaste fullständigt motsvarar den tryckta förlagan, inkl. noti-

ser, annonser m.m. Även i förhållande till sändningskapacitet i etern är

metoden fördelaktig, eftersom den digitala överföringen av en hel tidning

går avsevärt fortare än den analoga överföringen av en inläst tidning.

Jag vill därför tillstyrka kommitténs förslag att en andel abonnenter på

en radiotidning där så befinns lämpligt bör kunna få tidningen enligt RATSsystemet. Andelens storlek bör bedömas från fall till fall och i enlighet med verksamhetens utveckling. De i utvecklingsarbetet samverkande berörda parterna bör fortsätta sitt arbete med sikte på fastställande av ett generellt tillämpligt överföringssystem för dagstidningar. När tekniken och överföringssystemet bedöms vara genomgående driftssäkert och i övrigt att föredra, förutsätter jag att utgivningsprojekt som omfattar både inlästa radio-

tidningar och RATS-tidningar bör kunna läggas över i sin helhet till den.

nya metoden. Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det sannolikt att metoden så småningom framstår som den naturliga och pri-

mära för den aktuella verksamheten.

När det gäller RAPS-metoden, dvs. överföring till terminaler för punktskriftsläsning, förutsätter den bl. a. god förtrogenhet med punktskriften och ställer högre krav än RATS i fråga om den tekniska hanteringen.

Jag anser det emellertid viktigt att synskadade som önskar få en tidning 24

enligt denna metod också har möjligheten att få det, och att punktskriftens

ställning som medium för. synskadades informationsförsörjning beaktas inom verksamheten med radio- och kassettidningar. Jag anser därför att

frågan om en tidning skall ges ut enligt denna metod bör avgöras i enlighet

med vad som bedöms vara möjligt och ändamålsenligt inom utgivnings-

verksamheten.

Angående talutgåvans redaktionella utformning delar jag kommitténs

och flertalet remissinstansers uppfattning att det i huvudsak bör gälla

separata, förlagetrogna utgåvor som ges ut i enskilda tidningsutgivares

egen regi. Jag vill inte för den skull utesluta partiell redaktionell samverkan enligt den s.k. alternativ II-modellen. Det viktigaste målet med verksam-

heten är att få i gång utgivning av radio- och kassettidningar. I den mån

intresserade tidningsutgivare önskar satsa på denna utgivningsform, eller

valet står mellan sådan utgivning och ingen utgivning alls, anser jag att möjligheten till statligt stöd bör finnas kvar oförändrad om projektet bedöms vara praktiskt och ekonomiskt gångbart och den samproducerade talutgåvan av god kvalitet.

7¶Urval och prioriteringar

Mitt förslag: Vid utbyggnaden av utgivningen skall en god geografisk

spridning eftersträvas. I områden där politisk konkurrens förekommer bör siktet vara inställt på att söka uppnå politisk mångfald.

Utbyggnaden bör inte planläggas utan bör åstadkommas genom prioriteringar bland ansökande tidningsutgivare. Taltidningsnämnden får svara för den typ av avvägningar som det kan bli fråga om.

Några speciella regler för hur avvägningsfrågorna skall lösas läggs

inte fast.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget.

Remissinstanserna: Ett begränsat antal instanser har kommenterat kommitténs förslag i denna del. Svenska tidningsutgivareföreningen anser liksom kommittén att utbyggnaden bör följa de förutsättningar som efter hand skapas och inte en på förhand utlagd plan. A-pressen har inga invändningar mot kommitténs resonemang om geografisk spridning och politisk mångfald. :

Synskadades riksförbund anser att det i utbyggnadsskedet är viktigare med god geografisk spridning än med politisk mångfald i utbudet. Tjänste-

männens centralorganisation anser det angeläget av rättviseskäl att i första

hand uppnå en rikstäckande utgivning före att uppnå en s.k. politisk

mångfald, eftersom det i dag finns flera områden där inga talutgåvor

kommer ut.

Statens handikappråd anser i motsats till kommittén att det är både möjligt och önskvärt att upprätta en tidsplan för en snar utgivning av samtliga dagstidningar.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande regler skall stödet till radio- och

region får tillgång till en dagstidning. Även behovet av politisk mångfald

skall beaktas. |

Kommittén har uppfattat detta så att den primära uppgiften är att ge så

många synskadade som möjligt inom en region tillgång till åtminstone

någon dagstidning. I de fall där det är möjligt bör man även eftersträva

politisk mångfald. Begreppet politisk mångfald har av kommittén uppfat-

tats som en valmöjlighet mellan en borgerlig och en socialistisk tidning (blockkonkurrens).

Kommittén redovisar med en rad exempel de svårigheter som ligger i att

omsätta denna principiella ambition i en fastlagd utbyggnadsplan. Inledningsvis gjorde tidningsutgivarnas skepsis och begränsade bidragsmedel att kommittén fick satsa på de tidningar som var villiga att medverka, i stort sett oavsett deras geografiska belägenhet eller politiska tillhörighet.

Genom ett aktivt uppsökande arbete lyckades dock kommittén styra ut-

vecklingen så att tidningar från olika regioner och med olika politisk

signatur engagerades i verksamheten.

Ett hinder mot en fast utbyggnadsplan baserad på politisk balans och

regional likabehandling ligger för övrigt i dagspressens egen struktur. En

egentlig och likvärdig morgontidningskonkurrens förekommer på tjugotalet utgivningsorter. I andra områden är konkurrensen mindre uppenbar,

eftersom olikheter i t. ex. periodicitet, upplaga och nyhetstäckning gör att många tidningar inte konkurrerar på lika villkor. Branschstrukturen skiftar från region till region och kan därför inte översättas till en enhetlig utgiv-

ning av radio- och kassettidningar över riket. Dessa förhållanden har ställt kommittén inför svåra avvägningar, t. ex.

huruvida man bör lämna bidrag till två högtäckningstidningar i två regioner, eller till en hög- och en lågtäckningstidning i samma område, eller till

en lågperiodisk tidning i ett område i stället för till en högperiodisk i ett

annat, eller omfördela bidrag från en tidning till någon annan som det bedöms vara mer angeläget att ge ut. osv. Kommittén har noggrant gått igenom olika fördelningsmodeller och olika urvalsprinciper, men har dragit slutsatsen att utbyggnaden måste baseras på en samlad bedömning av olika faktorer med sikte på att nå största möjliga effekt av den utgivningsvilja

som finns i branschen och de bidragsmedel som står till förfogande.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att det i nuläget centrala är

att fånga upp och vidareutveckla det intresse som anmälts från utgivarhåll.

Som nämnts har kommittén medvetet strävat efter att uppnå bästa möjliga spridning i utgivningen.

Jag anser att utgivning av de tidningar som anmält sitt intresse tillsammans med de tidningar som nu ger ut talutgåvor skulle innebära ett stort

. framsteg i verksamheten och representera en tillfredsställande spridning

under gällande förutsättningar.

Mot denna bakgrund tillstyrker jag kommitténs förslag angående utbyggnadens inriktning. Någon bestämd plan bör inte läggas fast. Utbyggnaden bör baseras på en samlad bedömning av olika relevanta faktorer i syfte att

uppnå bredast tänkbara genomslag i förhållande till målgruppen samt största möjliga effekt av tillgängliga bidragsmedel.

8¶Vissa särskilda frågor Prop. 1987/88: 145

8.1¶Målgrupp

Min bedömning: Radio- och kassettidningar bör tills vidare förbehål-

las synskadade.

Taltidningskommitténs bedömning: Enligt kommittén bör i princip även

andra läshandikappade grupper, t.ex. afatiker, personer med läs- och skrivsvårigheter, rörelsehindrade och begåvningshandikappade, kunna få tillgång till radio- och kassettidningar. Som jämförelse nämns att talböcker kan utnyttjas av även andra läshandikappade än synskadade. Avgörande för möjligheterna att utvidga målgruppen är dock vilka resurser som tillförs

verksamheten. Remissinstanserna: Talboks- och punktskriftsbiblioteket, skolöverstyrelsen, statens institut för läromedel och Handikappförbundens centralkommitté pekar också på sådana läshandikappade grupper som utöver synskadade utnyttjar talböcker och anser att även dessa bör få tillgång till radio-

och kassettidningar vid en utbyggnad av verksamheten.

Skälen för min bedömning: Riksdag och regering har under en följd av år

understrukit vikten av att förbättra synskadades tillgång till dagstidningar

för att göra synskadade mer delaktiga i samhällslivet. Bland handikapporganisationerna har dagstidningsfrågan i flera år varit högstprioriterad.

Utvecklingen har gått stegvis. Först sedan en rad praktiska och principiella frågor lösts är det nu möjligt att ge verksamheten en större omfattning och en permanent utformning. I detta läge anser jag det angeläget att staten tills vidare står fast vid den ursprungliga ambitionen med verksamheten. En vidgad inriktning på flera nytillkommande grupper skulle enligt min mening kunna fördröja och komplicera verksamheten.

Ambitionen med radio- och kassettidningar innebär att dessa så nära som möjligt skall ansluta till en tryckt förlaga. Många av de övriga läshandikappade grupper som nämnts av kommittén och remissinstanserna torde

kräva särskilda anpassningsinsatser. För t.ex. rörelsehindrade, afatiker

och långtidssjuka kunde det gälla utformningen av den tekniska utrustningen och olika mottagningsapplikationer. För t.ex. utvecklingsstörda och hörselskadade vore det naturligt med särskilt tillrättalagd presentation av innehället. Sådana hänsynstaganden skulle medföra ett behov av utveckling av olika redaktionella produkter och olika varianter av teknisk utrust-

ning, vilket bl. a. skulle kräva förnyade insatser av utrednings- och utveck-

lingskaraktär. En breddning av målgruppen skulle dessutom få ekonomiska konsekvenser och kräva ändringar i lagen om radiotidningar, som bl. a. bygger på trohet till en tryckt förlaga.

Jag anser av bl.a. anförda skäl att frågan om andra läshandikappade

gruppers tillgång till radio- och kassettidningar tills vidare bör anstå.

Mitt förslag: Rätten att teckna ett abonnemang på en radio- eller kassettidning bör utgå från att behovet kan styrkas. Huvudregeln bör vara att ett abonnemang är personligt. Vissa institutioner bör efter särskild prövning kunna teckna abonnemang.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Kommittén

anför som motivering att förslaget är rimligt med hänsyn till att abonnemangen är kraftigt subventionerade genom det statliga stödet och därför bör reserveras för personer som kan styrka sitt behov av en talutgåva. Remissinstanserna: I samband med sitt förslag om vidgad målgrupp betonar skolöverstyrelsen att det måste vara den enskildes egen bedömning som avgör om behov av talutgåva finns eller inte. Rätten att teckna abonnemang måste också tillförsäkras skolor, andra utbildningsanordnare samt bibliotek. Synskadades riksförbund ger uttryck för samma synsätt och framhåller att kravet på ett dokumenterat behov försvårar för synska-

dade att abonnera.

Skälen för mitt förslag: Som kommittén påpekar tillkom momentet med

ett styrkt behov i ett skede när antalet mottagarutrustningar för radiotidningar var begränsat, och det var angeläget att dessa tillföll personer som

hade ett primärt behov av en talutgåva. I likhet med kommittén anser jag dock att behovsbeviset är berättigat även när sådana begränsningar inte längre gäller, eftersom målet alltjämt är att nå personer som genom synskada inte kan tillgodogöra sig en tryckt

tidning och också därför att verksamheten innefattar sådana kostnader att det är angeläget att tillse att insatserna kommer de verkligt behövande till godo. ee .

Enligt min mening är det viktigt att verksamheten verkligen når dem som

har störst behov av den, och behovsbeviset får anses vara ett enkelt sätt att försäkra sig om detta. Förfaringssättet är för övrigt väl inarbetat i samband med tilldelning av fria tekniska hjälpmedel för handikappade. Det har

utvecklats i nära anslutning till sådana rutiner som redan utarbetats och

som praktiseras av läkare, synkonsulenter m. m. i olika delar av handikappverksamheten och kan därför knappast sägas innebära något nytt eller

hindrande element.

Jag anser att ett abonnemang som regel bör vara personligt. Ambitionen

att öka synskadades delaktighet i samhällslivet och att öka likabehandling-

en av synskadade gör det enligt mening naturligt att synskadade liksom

seende på eget initiativ och ansvar bör teckna abonnemang direkt hos en tidningsutgivare. Med de marknadsförings- och informationsinsatser som

utvecklats gemensamt av kommittén, tidningsutgivarna och synskadeorganisationerna kan enligt min mening inte en sådan ordning anses försvåra för synskadade att abonnera.

Jag anser dock att det bör finnas en viss möjlighet för institutioner att

efter särskild prövning teckna abonnemang. Jag tänker närmast på t. ex. folkhögskolor eller andra institutioner där synskadade kan vistas för kur-

ser eller rehabiliteringsprogram. Om institutioner som bedriver kursverksamhet för synskadade ligger i regioner där det kommer ut radio- eller

kassettidningar bör sådana institutioner efter särskild hemställan till taltid-

ningsnämnden medges rätt att teckna abonnemang så att synskadade under frånvaro hemifrån ges möjlighet att ta del av lokala dagstidningar.

8.3¶Prenumerationspriset

Min bedömning: Priset på en radio- eller kassettidning bör även i fortsättningen motsvara priset på den tryckta förlagan. Principen för prissättning av både en tryckt förlaga och dess talutgåva bör inte heller ändras.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Kommittén påpekar att det starkt rabatterade priset vid s.k. dubbelabonnemang har införts av främst rättviseskäl. Det verkade mindre rimligt att ta ut fullt prenumerationspris på en talutgåva i hushåll som redan prenumererade på den tryckta tidningen. Nuvarande prissättning föreslogs av kommittén år

1984 och godtogs av regeringen och riksdagen.

Remissinstanserna: Synskadades riksförbund instämmer i kommitténs förslag i fråga om enkelabonnemang, men motsätter sig att ett tillägg på

1072 skall tas ut för prenumeration både på den tryckta och den inlästa

versionen av samma tidning. Det är orimligt att det ska vara förenat med

extra kostnader att alla i ett hushåll ska kunna läsa samma tidning.

Skälen för min bedömning: För närvarande gäller att priset för en talutgåva av en tidning motsvarar priset på den tryckta tidningen. Ett dubbel-

abonnemang, dvs. abonnemang på både en tidning och dess talutgåva, kostar 11022 av enkelabonnemanget. När stödet till radio- och kassettidningar infördes år 1982 anförde dåva-

rande departementschefen att det enligt hans mening var naturligt att

talutgåvan av en dagstidning skulle tillhandahållas till ett pris som motsva-

rade priset för den tryckta tidningen. Han underströk att redan principen

om lika pris innebar en betydande subventionering av priset för talutgåvan. Det subventionerade likapriset motiverades med den handikappolitiska

strävan att handikappade skulle få del i samhällslivet på samma villkor som andra. Riksdagen godtog förslaget.

I regeringens proposition 1984/85:138 om radio- och kassettidningar anförde jag att även om det av allmänna jämställdhetsskäl, och som ett led

i ambitionen att så långt som möjligt likställa talutgivningen med den

ordinarie tidningsutgivningen. i och för sig vore befogat att genomgående ta ut samma pris på talutgåvan som på den tryckta förlagan, ansåg jag inte att en sådan princip i dåvarande läge borde hårdras. . Med hänsyn bl.a. till synskadades hushållssituation ansåg jag det berät-

tigat med ett starkt rabatterat pris på ett dubbelabonnemang. Det var också enligt min mening befogat att abonnemangspriset bestämdes till en nivå som kunde förbättra möjligheterna att utveckla verksamheten med radio-

och kassettidningar. Avslutningsvis framhöll jag att det starkt rabatterade dubbelabonnemanget skulle kunna medföra att behovet av radio- och kassettidningar kunde bedömas med större säkerhet. vilket skulle kunna underlätta kommande överväganden om en fortsatt verksamhet.

På basis av sina erfarenheter sedan 1985 framhåller kommittén att en överväldigande majoritet av abonnenterna förklarat sig nöjda med gällande

prissättning, även om ett visst missnöje uttryckts över priset för enkel-

abonnemang. Kommittén drar slutsatsen att prenumerationspriset spelar en förhållandevis liten roll för de synskadades vilja att abonnera på en

talutgåva. Kommittén finner därför ingen anledning att föreslå någon ändring av principerna för prissättningen. Däremot förordar kommittén en viss rörlighet i priset initialt. I samband med introduktionen på marknaden kan en

särskild abonnemangsrabatt vara befogad för att snabbare få upp antalet abonnenter. Ett sådant förfarande ligger i linje med rådande praxis i fråga om abonnemang på tryckta dagstidningar.

Liksom kommittén finner jag den gällande prissättningen skälig och väl avvägd. Jag anser också att ett visst pris på talutgåvan underlättar möjlig-

heterna att bedöma behovet och intresset hos synskadade av en utbyggd utgivningsverksamhet. I övrigt biträder jag kommitténs förslag att taltidningsnämnden och tidningsutgivarna bör tillåtas göra begränsade avsteg från prissättningsreglerna i ett introduktionsskede i enlighet med gällande

praxis i branschen.

8.4¶Annonser

Min bedömning: Gällande regler bör kvarstå oförändrade.

Taltidningskommitténs bedömning: Densamma som min egen. Kommit-

tén framhåller att annonser är en väsentlig del av informationen i en

dagstidning och uppfattas så av synskadade abonnenter. Synskadade har framställt önskemål om att få tillgång till även annonsmaterialet i dagstidningarna.

Det har visat sig svårt att i någon större utsträckning få med annonsmaterial i de redigerade talutgåvurna. Eftersom utrymmet är begränsat strävar redaktörerna i allmänhet efter att återge så mycket som möjligt av

förlagans nyhetsinnehåll och opinionsförmedling på bekostnad av annonsmaterialet.

RATS-tekniken ger större möjligheter i fråga om annonsmaterialet, eftersom i princip allt material i tidningen överförs. Problemet är att inte alla annonser sätts datamässigt, t.ex. livsmedelskedjors större annonser om

specialerbjudanden. Vissa annonser faller således i stort sett bort även

med RATS-metoden. Remissinstanserna: Synskadades riksförbund och Göteborgs-Postens Nya AB framhåller att annonser är en lika viktig del av tidningsinnehållet 30

ur dagstidningarnas talutgåvor.

Skälen för min bedömning: Radio- och kassettidningar får innehålla annonser, i fråga om radiotidningar dock endast om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat. Om en radiotidning inte återger all redaktionell text i en förlaga, får högst hälften av sändningstiden vid ett sändningstillfälle användas för annonsmaterial.

Som kommittén framhåller är en huvudtanke med utgivningen av radiooch kassettidningar att dessa i görligaste mån skall återge innehållet i förlagan. Annonser borde därför i princip behandlas på samma sätt som övrigt innehåll så att förlagan återspeglas på ett rättvisande sätt. Även om annonsandelens relativa storlek är en fråga för varje enskild utgivare, i fråga om radiotidningar inom tillåtna gränser, får dock som kommittén påpekar ett uteslutande av annonsmatcrialet betraktas som en avvikelse från det grundläggande syftet med radio- och kassettidningarna.

Även om det är förståeligt att utgivarna har ambitionen att få med så mycket nyhets- och opinionsmaterial som möjligt bör dock synskadades behov av annonsinformation beaktas. Det gäller särskilt annonser av typ specialerbjudanden och evenemangstips, som i den hittillsvarande verksamheten har efterfrågats av synskadade. Gällande regler lämnar ett betydande utrymme för annonser. Allteftersom verksamheten utvecklas bör metoder och rutiner för överföring av sådant material kunna utarbetas och ingå som ett mer naturligt element i utgivningen. Jag förutsätter att utvecklingen går i sådan riktning i och med att verksamheten med radio- och kassettidningar breddas och permanentas.

8.5¶Upphovsrätt

Min bedömning: Upphovsrättsliga frågor i samband med utnyttjande av tidningsmaterial i radio- och kassettidningar får lösas genom förhandlingar mellan berörda parter.

Taltidningskommitténs bedömning: Densamma som min egen.

Remissinstanserna: Tidningarnas arbetsgivareförening påpekar att överenskommelser mellan föreningen och Svenska journalistförbundet gjort det möjligt att under försöksperioden fritt utnyttja tidningsmaterial i talutgåvor. Föreningen förutsätter för sin del att en lösning av samma slag skall vara möjlig att nå även för den fortsatta verksamheten.

Synskadades riksförbund föreslår att upphovsrättsutredningen får i uppdrag att se över den upphovsrättsliga ställningen dels för talversioner av tryckta tidningar/tidskrifter, dels för kommun- och länstaltidningar. Talboks- och punktskriftsbiblioteket och statens institut för läromedel! framhåller att upphovsrättsliga frågor måste lösas angående rätten att använda tryckeriernas sättband för överföring av tryckt information enligt den s.k. RATS-metoden.

Skälen för min bedömning: Under utvecklingsarbetet med radio- och 31

kassettidningar har tidningsmaterial kunnat utnyttjas i talutgåvor utan särskild ersättning enligt avtal mellan Tidningarnas arbetsgivareförening

och Svenska journalistförbundet. Förutsättningar finns för att frågan även

i fortsättningen kan lösas genom en överenskommelse mellan berörda parter. Härigenom kan enligt min mening de upphovsrättsliga aspekterna på utgivningen av radio- och kassettidningar lösas på ett ändamålsenligt sätt.

Jag anser att även upphovsrättsliga frågor i samband med överföring enligt den s.k. RATS-metoden bör tacklas på motsvarande sätt. Enligt min

mening finns det i dagsläget därför ingen anledning till särskilda åtgärder i

dessa avseenden.

Vad beträffar innehållet i läns- och kommuntaltidningar gäller för närvarande att rätten att återge tidningsmaterial ofta bygger på överenskommel-

ser på lokal nivå. Olika tidningar tillåter att deras material på lämpligt sätt

används för synskadeinformation i sådan form. Så länge ett sådant samför-

stånd är medvetet och ömsesidigt och wnderlättar för kommuner och

landsting att förbättra synskadades informationssituation finner jag det

mindre befogat att ta upp upphovsrättsfrågan till särskild behandling.

Till saken hör också att jag i likhet med kommittén förmodar att läns-

och kommuntaltidningarna, allteftersom verksamheten med talutgåvor av

dagstidningar byggs ut, kan komma att ges en delvis annan inriktning och

t.ex. ägna mer utrymme åt sådan information som inte erbjuds på annat

sätt, t.ex. genom radio- och kassettidningar. Med en sådan utveckling kan dagstidningsmaterialet i taltidningarna förväntas minska och i stället ersättas med annan, riktad synskadeinformation.

I rådande läge, innan utvecklingstendenserna med bl.a. RATS-metodens tillämpning och läns- och kommuntaltidningarnas framtida inriktning klarnar, är jag inte beredd att förorda en samlad prövning av de upphovsrättsfrågor som hänger samman med utnyttjande av tryckt information i olika former för synskadade. I min bedömning i detta avseende tar jag särskild hänsyn till att hittills uppkomna upphovsrättsfrågor kunnat lösas genom avtal mellan berörda parter, vilket jag som nämnts betraktar som den i sammanhanget naturliga modellen.

Jag har i detta ärende samrått med chefen för justitiedepartementet.

8.6¶Arkivfrågor

Min bedömning: Frågor om arkiveringsprinciper och arkivexemplar av radio- och kassettidningar bör behandlas i samband med -beredningen av ljud- och bildbevarandekommitténs överväganden och

förslag.

Taltidningskommitténs bedömning: Kommittén anför att ljud- och bild-

bevarandekommittén (U 1986:01) har att ta ställning till hur man i fortsätt-

ningen bör bevara bl.a. taltidningar och vilken ambitionsnivå som bör gälla. Mot denna bakgrund finner kommittén ingen anledning att närmare '— LA

beröra frågan om arkivexemplar av radio- och kassettidningar. Kommittén Prop. 1987/88: 145

har i frågan samrått med ljud- och bildbevarandekommittén.

Remissinstanserna: Arkivet för ljud och bild framhåller att taltidningsmaterial kan bli av betydelse för framtida forskning om bl. a. synskadades livsvillkor. Radio- och kassettidningar bör därför, åtminstone i urval, bevaras. Bevarandefrågan bör lämpligen behandlas i samband med en allmän översyn av pliktexemplarslagen och arkivets- uppgifter. Arkivet kommer därför att för sin del ta upp frågan i sitt remissvar på ljud- och bildbevarandekommitténs betänkande.

Skälen för min bedömning: Enligt lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar gäller som kommittén påpekar en skyldighet att leverera pliktexemplar till arkivet för ljud och bild, bl. a. av

ljudupptagningar som gjorts tillgängliga för allmänheten. Kassettidningar omfattas av denna leveransplikt, oavsett om innehållet även finns i tryckt skrift. Dispens kan dock lämnas, vilket också förekommer. Radiotidningar faller i dag utanför leveransplikten. År 1986 tillkallades en särskild utredare (U 1986:01) med uppdrag att se över reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar. I oktober 1987 lämnades betänkandet (SOU 1987:51) Ljud och bild för eftervärlden. Betänkandet har remissbehandlats. I likhet med kommittén och arkivet för ljud och bild anser jag att frågan

om arkivexemplar och andra principer i samband med bevarande av radio-

och kassettidningar bör behandlas i det större sammanhang som omfattas

av ljud- och bildbevarandekommitténs uppdrag. Frågan om arkivering av

radio- och kassettidningar bör således lösas i den fortsatta beredningen av

denna kommittés överväganden och förslag.

9¶Stödets administration

Mitt förslag: En särskild myndighet, taltidningsnämnden, med uppgift att fördela stödet till radio- och kassettidningar samt att följa

verksamheten och bedriva visst utvecklingsarbete på området m. m.

inrättas fr. o. m. den 1 juli 1988. Nämnden knyts administrativt till presstödsnämndens kansli.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig över kom-

mitténs förslag biträder det. Presstödsnämnden har inget emot att ansvara för kanslifunktionerna även för den nya nämnden, men betonar liksom

Tidningsutgivareföreningen vikten av att stödet till radio- och kassettidningar hålls klart åtskilt från stödet till dagspressen.

Skälen för mitt förslag: Taltidningskommittén har hittills handlagt stödet till radio- och kassettidningar parallellt med att ett utvecklings- och utred-

ningsarbete har bedrivits. Den sistnämnda uppgiften har nu förts så långt

att hela verksamheten bör ges en permanent utformning. Uppdraget att

3 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 145

fördela bidrag och att i övrigt delta i eller följa utvecklingsarbetet på

området bör därför inte längre drivas i kommittéform.

Uppgiften att fatta de avgörande besluten om verksamhetens inriktning och beslut i bidragsärenden bör enligt min mening anförtros ett särskilt organ, taltidningsnämnden. Ledamöterna bör utses av regeringen och innehålla representanter för bl.a. tidningsbranschen och synskadade. Nämnden bör också kunna ha ett parlamentariskt inslag. Vidare bör televerket vara företrätt med tanke på de komplicerade tekniska frågeställningar som kan inrymmas i diskussioner och beslut som rör framför allt radiotidningar. Det bör ankomma på regeringen att fatta de beslut som rör nämndens storlek och sammansättning.

Taltidningskommittén har gjort bedömningen att verksamheten inte

kommer att få en sådan omfattning och ha en sådan konstruktion att det är

motiverat att inrätta ett eget kansli för den nya myndigheten. Jag delar

kommitténs uppfattning härvidlag och också dess förslag att låta taltid-

ningsnämndens kanslifunktioner förläggas till presstödsnämndens kansli. Den betydande kunskap om tidningsbranschen som finns inom presstödsnämnden talar för en sådan lösning.

De båda aktuella verksamheterna med bidragsgivning är tämligen olika.

Som taltidningskommittén påpekar handlar det i ena fallet om tillämpning av klart angivna regler i en särskild förordning om statligt stöd till dagstid-

ningar, medan det i det andra fallet erfordras ett aktivt kontaktarbete på fältet, medverkande i lösandet av problem vad gäller mottagarutrustning och en mer individuell prövning vid fördelningen av stödet. Stödet till radio- och kassettidningar är för övrigt en statligt initierad verksamhet som bl. a. innefattar full kostnadstäckning. Stödet till dagstidningar och stödet

till radio- och kassettidningar är också verksamheter med olikartade syften. Mitt förslag om att en särskild nämnd skall svara för bidragsbeslut och

arbetets huvudinriktning kan ses som ett uttryck för dessa skillnader.

Att det är fråga om två skilda verksamheter innebär också att viss specialkompetens måste tillföras presstödsnämndens kansli. Under avsnittet 16. Anslagsberäkningar för budgetåret 1988/89 i det följande kommer jag att föreslå att medel beräknas för en mindre förstärkning av personalre-

surserna samt för sådana insatser av t. ex. teknisk eller forskningsmässig natur som lämpligen läggs ut på konsulter.

Jag vill i sammanhanget nämna att det av arbetsrättsliga skäl erfordras att en av nämnderna anges som anställningsmyndighet. Det gemensamma kansliet kan inte ges myndighets ställning. Jag ser det som naturligt att presstödsnämnden blir anställningsmyndighet och ämnar senare återkomma till regeringen med förslag härom.

10¶Sändningskapacitet och tillståndsgivning

10.1¶Tillgänglig kapacitet i eternäten för radiotidningar

Mitt förslag: De frekvenser som används för Sveriges Riksradios

sändningar används även i fortsättningen för sändning av radiotid-

ningar, vilket innebär att Sveriges Riksradio inte får fullständig 34

tillgång till dessa frekvenser.

tion som ligger i att programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen numera själva får besluta om sina sändningstider.

Remissinstanserna: Sveriges Radio AB redovisar som sin principiella inställning att det sändarnät som uppbyggts för rundradioverksamhet och finansierats med avgiftsmedel skall vara prioriterat för sådan verksamhet. Mot bakgrund av planerna på nattsändningar i P 2 kan endast P I-sändarna med någon grad av säkerhet disponeras för distribution av radiotidningar. : En utbyggnad av radiotidningsverksamheten bör inte genomföras annat än i nära samråd med företaget. Synskadades riksförbund kan inte acceptera

att verksamheten äventyras genom brist på sändningsutrymme och menar att ett sådant måste garanteras.

Bakgrund till och skälen för mitt förslag: För närvarande har tio tidningar tillstånd att sända radiotidning över P 1-nätet. Tillstånden innebär att tidningarna, oftast dagligen, kan sända någon gång mellan kl. 02.00 och kl.

05.00. Merparten av tillstånden avser 90 minuters sändning inom det täckningsområde som radiostationen i fråga har. Sammanlagt sänds just nu

och som mest 16,5 timmar radiotidning per dygn.

Endast en tidning, Göteborgs-Posten, sänds för närvarande som radio-

tidning med hjälp av RAPS/RATS-metoden. Tillståndet avser dagliga sändningar under tiden mellan kl. 02.00 och 03.00 över P 2-nätet. I den proposition om Sveriges Radios verksamhet m.m. som förelades

riksdagen våren 1986 föreslog regeringen att programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, i och med den avtalsperiod som började den 1 juli 1986, själva skulle få besluta om sändningstidens längd och förläggning. Därmed skulle företagen få större möjligheter att smidigare anpassa sig till

den nya mediesituationen. Riksdagens kulturutskott tillstyrkte förslaget

och förutsatte därvid att Sveriges Radios nya ansvar inte skulle leda till svårigheter för den av staten understödda verksamheten med radiotidningar för synskadade. Riksdagen följde regeringens förslag (prop. 1986/87:99, KrU 21, rskr. 343).

Mitt förslag i 1986 års radioproposition utgick från att det samlade behovet för Sveriges Radio-koncernens sändningsverksamhet och radiotidningsverksamheten utan konflikter borde kunna rymmas i de fyra FM-kanaler som står till rundradions förfogande. Den utbyggnad av verksamheten med radio- och kassettidningar som jag har föreslagit för de närmaste åren innebär naturligtvis krav på ökat sändningsutrymme. Om man exempelvis antar dels att det normala omfånget för en radiotidning med de marginaler som behövs motsvarar ett sändningsbehov av högst 90 minuter per tidning, dels att det, enligt mitt förslag i det föregående, inte

kan bli mer än ett femtiotal tidningar som får sändningstillstånd inom en femårsperiod, skulle en sändningstid om maximalt 75 timmar krävas.

Med hänsyn till att vissa tidningar nu ges ut som kassettidningar och att

nytillkommande tidningar också kan välja detta alternativ får det verkliga,

totala behovet bedömas vara lägre. Detsamma gäller om någon tidning i sin

helhet sänds enligt RATS-metoden som medför ett mindre behov av sänd-

ningskapacitet. Vidare bör det normalt vara olika sändare som utnyttjas. Som en följd av mitt förslag om att en god geografisk täckning för utbygg- 35

naden skall eftersträvas, kommer ju tidningarnas geografiska hemvist att variera. Sändningarnas utsträckning i tiden kan med andra ord för flertalet

sändare begränsas till 90 minuter eller — vid två tidningar — tre timmar.

Därtill kan viss sändningstid komma att erfordras för RAPS/RATS- sändningar.

Det sändningsuppehåll som nu görs av riksradion i P 1 nattetid omfattar

på vardagar cirka fem timmar samt på lördagar och söndagar cirka sex

timmar. I storstadsområden eller i andra tidningstäta områden kan därför

en konkurrens om eterutrymmet uppkomma i de fall samma sändare behö-

ver utnyttjas. Möjligheterna att i stället förfoga över P3- eller P4-näten

motverkas av att dessa numera utnyttjas hela dygnet. Nattetid sänder de lokalradiostationer som kan sända över det fjärde FM-nätet ut P3:s sändningar. Även för P2 planeras nattsändningar.

De krav på sändningsutrymme som radiotidningsverksamheten ställer

och den frihet att besluta om sändningstiderna som radioföretagen numera har, kan således, som taltidningskommittén har påpekat, utgöra en kompli-

cerande faktor. Jag har övervägt olika lösningar på detta problem.

En väg skulle kunna vara att utnyttja det FM 5-nät som står till Sveriges

förfogande. För närvarande och fram t.o.m. år 1995 används det för militära ändamål. I -Stockholmsområdet används det också för lokalra-

dions sändningar. Nätet är i princip uppdelat så att varje sändare skall täcka en kommun. En fullständig utbyggnad av nätet, nedbrutet så att det

skulle kunna användas för radiotidningsverksamhet, innebär mycket stora investeringskostnader och dessutom förhandlingar med våra grannländer om ett eventuellt vidgande av täckningsområdet för vissa sändare. Av

praktiska och ekonomiska skäl ser jag ingen möjlighet att under den närmaste femårsperioden söka en lösning längs denna linje.

En annan teoretisk möjlighet vore att utnyttja TV-nätens ljudkanaler,

öka överföringshastigheten med hjälp av digital teknik eller utnyttja andra tekniska landvinningar. Den mottagarutrustning som utvecklats och används för mottagning av radiotidningar är dock inte användbar vid andra överföringsmodeller. En utveckling på detta område kräver särskilda medel och framför allt tid. Enligt min mening kan det inte vara rimligt att i nuläget avdela resurser för detta. Angelägnare måste vara att prioritera utbyggnaden av antalet tidningar som deltar i verksamheten parallellt med att ett arbete med att utveckla nya eller effektivare distributionsformer

pågår.

Den enda omedelbara möjlighet jag ser är att även under den nu förestå-

ende utbyggnadsperioden utnyttja de frekvenser som används för riksradions sändningar för att sända radiotidningar. Mot denna bakgrund har också Sveriges Radio AB, efter samråd med Sveriges Riksradio, förklarat sig villigt att ställa nu ledig kapacitet i P1-nätet till förfogande så att det mål

jag föreslagit för utbyggnaden kan nås. Som jag kommer att förorda i det följande tavsnitt 10.2) bör det vidare vara möjligt för regeringen att, om det undantagsvis behövs. göra avvägningar mellan synskadades behov av

radiotidningar och rundradioföretagets behov. Detta innebär att Sveriges

Riksradio inte får den fullständiga tillgång till sina rundradiofrekvenser som 1986 års riksdagsbeslut innebär. De erfarenheter som inhämtas av 36

denna ordning under uppbyggnadsperioden får tillsammans med den tek- Prop. 1987/88: 145

niska utvecklingen av olika distributionsformer och de ekonomiska förut-

sättningarna visa om andra lösningar framgent bör övervägas. Jag är såle-

des beredd att återkomma till regeringen i denna fråga.

10.2¶Tillstånd att sända radiotidningar och återkallelse av sådana tillstånd

Mitt förslag: Beslut om tillstånd att sända radiotidningar meddelas av taltidningsnämnden. Tillstånd ges även i fortsättningen efter särskild ansökan av tidningsföretag. Innan ett ärende avgörs skall

nämnden höra presstödsnämnden, televerket och Sveriges Radio AB. Om enighet inte kan nås mellan taltidningsnämnden, televerket och Sveriges Radio AB skall nämnden, med eget yttrande, överlämna ärendet till regeringens prövning.

Taltidningsnämndens beslut i frågor om tillstånd får inte överklagas.

Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 7 8 lagen (1981:508) om

radiotidningar meddelas av taltidningsnämnden. Sådana beslut får överklagas hos kammarrätten.

Taltidningskommitténs förslag: Kommittén påpekar att enligt nuvarande regler skall tidningarna ansöka hos regeringen om att få sända radiotidning-

ar. Vid en permanent verksamhet bör detta förfaringssätt kunna förenklas

genom att ansökan görs hos det bidragsfördelande organ som skall admini-

strera verksamheten med radio- och kassettidningar. Remissinstanserna: Sveriges Radio AB framhåller att den föreslagna

tillståndsmyndigheten bör åläggas att i tillståndsärenden fatta beslut i samråd med företaget. I de fall enighet inte kan uppnås om sändningstid m.m. bör saken, enligt företaget, avgöras av regeringen. I övrigt har kommitténs förslag inte kommenterats i remissbehandlingen.

Skälen för mitt förslag: I 2 § lagen (1981:508) om radiotidningar föreskrivs att radiotidningar inte får sändas i rundradiosändning eller i tråd-

sändning som når fler än 100 bostäder utan tillstånd av regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer. Sändningstillstånd har hittills lämnats av regeringen. Bestämmelser härom finns i 2§& förordningen (1981:512) om radiotidningar. Ansökningar har inlämnats av tidningar som erhållit bidrag för verksamheten av taltidningskommittén. De praktiska

detaljerna, frågorna om tidpunkt för sändningen och placeringen, frekvensen och effekten hos sändaren har I praktiken avgjorts av televerket med utgångspunkt i tillgänglig sändningskapacitet. Jag anser att tillståndsfrågorna har ett naturligt samband med bidragsverksamheten och bör lösas i ett sammanhang av dem som kan göra

de relevanta bedömningarna, nämligen taltidningsnämnden och televerket.

Med hänsyn till vad jag nyss (avsnitt 10.1) har anfört i fråga om sändningstidsutrymmet bör nämnden även bereda Sveriges Radio AB tillfälle att

yltra sig i ärendet. För en delegering av tillståndsärendena talar också att den förordade utvecklingen och permanentningen av verksamheten kan förväntas medföra ett väsentligt ökat antal ansökningar. I ett sådant läge är det särskilt viktigt att slå vakt om enkelhet och samtidighet i beslutsprocesserna. Regeringen torde genom delegeringen kunna befrias från befattningen med flertalet ärenden och bör endast inträda i de fall taltidningsnämn-

den, televerket och Sveriges Radio AB inte kan enas i en tillståndsfråga.

Radiotidningarna öppnar en möjlighet att tillgodose synskadades behov av information. Däremot har systemet inte tillskapats i syfte att ge tid-

ningsföretag en rätt att utnyttja etern som distributionsform. Det är en

fråga som inte hör hemma i detta sammanhang. Av betydelse för den frågan är det arbete som sedan lång tid har bedrivits i syfte att få till stånd en grundlagsreglering av yttrandefriheten i bl. a. etermedier efter mönster av tryckfrihetsförordningen (jfr prop. 1986/87:151). I det sammanhanget

har bl. a. diskuterats att den nu gällande ordningen i fråga om ansvaret för innehållet i en radiotidning skall grundlagsfästas. Vidare har förordats att

en grundlagsfäst rätt till domstolsprövning i frågor om rätt att sända program i eter- eller trådsändningar skall införas.

Enligt min mening saknas anledning att nu föreskriva att beslut om tillstånd skall vara överklagbara. Frågan bör emellertid övervägas ytterligare senast i samband med den avstämning som enligt vad jag tidigare nar anfört bör ske om fem år. Mina förslag i frågor om tillståndsgivning kräver ändring i förordningen

om radiotidningar. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till

sådana ändringar. Lagen om radiotidningar uppställer vissa krav på innehållet i radiotidningarna. Särskilda krav ställs också på cn radiotidnings förlaga. Därut-

över gäller att ett sändningstillstånd får förenas med i lagen angivna vill-

kor. Av 7 § framgår att ett tillstånd kan återkallas om den som fått tillstån-

det bryter mot lagen eller mot ett villkor som meddelats med stöd av denna. Frågor om återkallelse bör handhas av taltidningsnämnden. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till förordningsbestämmelser härom.

Ett beslut om återkallelse, som kan drabba en pågående verksamhet, bör kunna överklagas hos kammarrätten när det meddelas av en annan myn-

dighet än regeringen. Detta bör anges i lagen. Ett förslag till lag om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar har upprättats inom utbildningsdepar-

tementet. Förslaget bör fogas till detta protokoll. Lagförslaget rör i och för sig sådant ämne som avses i 8 kap. 18 § andra .

stycket regeringsformen. Enligt min mening är dock frågan av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande inte behöver inhämtas.

11¶Frågor om teknik och utveckling

11.1¶Mottagarutrustningar

Mitt förslag: Taltidningsnämnden bör svara för vidareutveckling och upphandling av nödvändig teknisk mottagarutrustning. Televerket bör vara teknisk konsult och bl. a. svara för kravspecifikation, leveransprovning och serviceåtgärder.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Under den hittills bedrivna verksamheten har upphandlingen av radiomottagare skötts av kommittén. Staten står således som ägare till den inköpta utrust-

ningen. Hittills har 1250 apparater köpts in. En utbyggd verksamhet förut-

sätter betydligt större inköp. vilket ger möjligheter till serietillverkning i större skala och därmed ett lägre pris.

Kommittén har genom televerket radio under hösten 1987 låtit utvärdera

radiotidningsmottagarnas funktion och sett över den tekniska kravspecifikationen med målet att nya serier skall kunna beställas i så nära anslutning som möjligt till ett eventuellt riksdagsbeslut om en fortsatt verksamhet. Televerket radio är liksom tidigare berett att bistå i detta arbete samt svara

för leveranskontroll, utleverans och serviceåtgärder.

Inköp av utrustningar för RATS-tidningar har finansierats med särskilda

medel. Forskare vid Chalmers tekniska högskola har medverkat vid till-

verkningen av program till utrustningen. Eftersom RATS-verksamheten bedrivits i så begränsad skala finns ännu ingen erfarenhet av produktion i

större serier.

Remissinstanserna: Handikappinstitutet instämmer i kommitténs förslag.

Institutet framhåller vikten av att arbetet med kravspecifikationer och

upphandling inte fördröjs. Talboks- och punktskriftsbiblioteket ställer sig tveksamt till förslaget, eftersom RATS-utrustningar kan få en användning

även utanför radiotidningsutgivningen.

Statens handikappråd anser det viktigt att synskadade har ett enda ställe alt vända sig till för att få apparater, instruktioner av pedagogiskt erfaren personal samt service av utrustningarna. Synskadades riksförbund understryker vikten av att servicen på utrustningarna fungerar snabbt och effcktivt.

Skälen för mitt förslag: Frågan om framtagning och tillverkning av mottagarutrustningar för radiotidningar har krävt mycket omfattande insatser av kommittén och televerket. Redan i ett tidigt skede stod det klart att frågan inte kunde lösas inom ramen för de produktionskanaler och tilldelningsformer som i andra sammanhang finns för tekniska hjälpmedel för handikappade. Med televerkets avgörande hjälp har dock kommittén lyc-

kats få till stånd serictillverkning och löst en rad praktiska och principiella

problem, vilket i sin tur möjliggjort för fler tidningar att börja utgivning av

radiotidningar. :

Jag anser att kommitténs och televerkets arbete i detta avseende har

varit särskilt förtjänstfullt. Tillsammans har de inhämtat betydande erfa-

renheter av alla de produktions- och upphandlingsfrågor som hänger sam-

mellan bidragsfördelning och tillhandahållande av teknisk utrustning som på så sätt har utvecklats bör behållas även i fortsättningen.

I det viktiga skede när verksamheten skall byggas ut anser jag det rationellt att taltidningsnämnden i dessa frågor samarbetar med televerket, som redan har en aktiv roll genom sitt ansvar att stå för uppkoppling av sändare och tilldelning av sändningskapacitet. Mottagarutrustningarnas utformning och allmänna prestanda kan lämpligen bedömas i direkt samband med sändningsfrågorna, bl. a. för att uppnå största möjliga ändamålsenlighet i utformningen. Jag biträder därför kommitténs förslag och förutsätter att den samarbetsform som utvecklats skall ge resultat även i fråga om mottagarutrustningar för RATS-tidningar.

11.2¶Utvecklingsmöjligheter

Mitt förslag: I taltidningsnämndens fortsatta verksamhet bör nya tekniska möjligheter fortlöpande beaktas och prövas i syfte att om möjligt bredda den tekniska basen för utgivningsverksamheten och finna nya överföringsalternativ.

Taltidningskommitténs bedömning: Kommittén påpekar att överföringen av inlästa radiotidningar under sändningsuppehåll i riksradion nattetid innebär att möjligheterna för en utbyggnad av verksamheten är begränsade, eftersom ett uppehåll på fyra timmar lämnar utrymme för endast två tidningar per sändare. Kvällstidningar, som måste överföras på dagtid, faller utanför systemet. Med RATS-tekniken kan fler tidningar överföras, eftersom sändningen då tar betydligt kortare tid.

Kommittén nämner ett antal andra tänkbara överföringsmöjligheter, t. ex. ljudsystemet i televisionen. Detta kräver dock en ny typ av radiotidningsmottagare och anslutning till TV-antenn. Vidare är det aktuellt med provsändningar med flerljudssystem och stereo i TV. Ett sådant system skulle kunna erbjuda möjligheter för överföring av radiotidningar, även under dagtid då testbild sänds. Eftersom den nya TV-ljudkanalen kommer att vara digital är den även lämplig för överföring av RAPS/RATS-tidningar.

Remissinstanserna: Synskadades riksförbund anser det nödvändigt att förutsättningar skapas för ett fortsatt intensivt utvecklingsarbete avseende tidningsöverföring till synskadade. För att få ut mer av tillgänglig sändningskapacitet bör möjligheter till ökad överföringshastighet utvecklas. Mottagarutrustningarna bör konstrueras så att flera tidningar kan tas emot på samma apparat. Försök bör på sikt inledas med sändning över TV-nätet. Utrustningar för överföring från sätteridatorer bör kunna erbjuda kombination av punktskrift och syntetiskt tal och möjligheter att lagra en tidning mer än 24 timmar. Ansvarig huvudman måste pekas ut för de olika utvecklingsområdena och tillräckliga resurser avsättas för verksamheten.

Skälen för mitt förslag: Taltidningskommittén har haft ett kombinerat 40

förvaltnings- och utredningsuppdrag. Vid sidan av bidragsgivningen har Prop. 1987/88: 145 kommittén utrett och prövat bl. a. olika distributionsmöjligheter.

Jag anser att denna ordning till dels bör gälla även för taltidningsnämndens verksamhet. Även om förhållandet mellan löpande bidragsverksamhet och utvecklingsarbete blir ett annat nu än tidigare bör för den skull utvecklingsarbetet inte avstanna. I samband med breddningen av verksamheten, med därtill hörande behandling av t. ex. kapacitetsfrågor, bör bl. a. sådana möjligheter som skisserats av kommittén och Synskadades riksförbund ges uppmärksamhet. |

Dessa uppgifter bör ses som en framförhållning i takt med utbyggnaden av verksamheten. Formerna för utvecklingsarbetet och övriga praktiska detaljer bör bestämmas av taltidningsnämnden enligt vad som bedöms lämpligt för ändamålet. Syftet bör vara att pröva olika förutsättningar för användbara överföringsalternativ eller kapacitetshöjningar inom befintliga tekniker.

11.3¶Vidgad användning av RAPS/RATS-tekniken

Min bedömning: Utvecklingsarbetet bör även inriktas på RAPS/ RATS-metodens användbarhet i ett vidare perspektiv för handikappades informationsförsörjning.

Taltidningskommitténs bedömning: En av RAPS/RATS-teknikens stora förtjänster är att den kan användas för överföring av t princip all tryckt text som finns datorlagrad, t.ex. fackböcker, tidskrifter och olika slags samhällsinformation. Den försöksverksamhet som bedrivits med överföring av facklitteratur 1 samverkan med Göteborgs-Postens Nya AB har givit goda resultat. På sikt kan tekniken medföra en helt förändrad informationssituation för synskadade, där informationsutbudet är betydande.

Tekniken kan även användas för databassökning, text-TV och läsning med Brailledisplaycer. Utvecklingen av en sådan moduluppbyggd universell terminal (MUT) har diskuterats och bör kunna koordineras med andra pågående forsknings- och utvecklingsprojekt inom informationsteknologin med inriktning på handikapp.

Remissinstanserna: Ett flertal instanser understryker att RATS-metoden kan användas av läshandikappade för läsning av tidskrifter och facklitteratur. Talboks- och punktskriftsbiblioteket kommer under innevarande budgetår att genomföra ett projekt i samarbete med Handikappinstitutet där nya medier för framför allt lexikon och handböcker skall studeras. RATSmetoden kommer troligen att tas upp inom projektets ram.

Statens institut för läromedel anser att söksystem och talsyntes borde utvecklas mer, viiket vore av intresse även för skolan. Institutet bedriver för närvarande utvecklingsarbete med bl.a. sådan inriktning. Åtskilliga problem borde enligt institutet kunna lösas i ett sammanhang. Göteborgs- Postens Nya AB hävdar att skönlitteratur, fackböcker och annan information är lika viktigt för synskadade som dagstidningar. En framsynt satsning 41

på RATS-metoden öppnar vägar för snabbare och billigare litteraturdistri- Prop. 1987/88: 145 bution till synskadade.

Handikappinstitutet och skolöverstyrelsen påpekar att diskussionen om en universalterminal är viktig och att ytterligare försöksverksamhet måste

genomföras, men att detta arbete inte får fördröja utbyggnaden av taltidningsverksamheten. Statens handikappråd och Synskadades riksförbund anser att ansvaret för fortsatta RAPS/RATS-försök måste klargöras. Särskilt aspekterna på en framtida användning'av en moduluppbyggd univer-

salterminal bör beaktas. .

Skälen för min bedömning: Liksom kommittén och flertalet remissin-

stanser anser jag all RAPS/RATS-tekniken öppnar stora möjligheter på

informationsområdet i stort för handikappade. I vidareutvecklad och så småningom möjligen standardiserad form kan den bli av mycket stor

betydelse inom t. ex. utbildning och folkbildning för handikappade. I detta perspektiv är det av särskild vikt att en utveckling i sådan riktning kan

främjas.

Jag anser därför att det fortsatta arbetet med RAPS/RATS-överföring av tidningar för synskadade bör bedrivas på sådant sätt att möjligheterna för vidgad användning beaktas t. ex. i fråga om systemsammansättningen och utformningen av programmeringen. En sådan infallsvinkel borde enligt min mening kunna skapa förutsättningar för att systemet på sikt enklare kan sättas in för överföring av även annan tryckt information till handikappade.

Jag är inte för närvarande beredd att i detta sammanhang utforma ett

uppdrag av sådan omfattning att målet är att uppnå t.ex. den omtalade universalterminalen. Jag har i det föregående i mina allmänna överväganden redovisat de stora forsknings- och utvecklingsprojekt inom informationsteknologin som nu är aktuella. En rimlig inriktning inom ramen för förevarande verksamhet är däremot enligt min mening att taltidningsnämn-

den etablerar fortlöpande kontakter och informationsutbyten med ansvari-

ga för de olika projekt som syftar till en förbättrad informationssituation för handikappade. På så sätt kan förutsättningar skapas för förhöjda kunskaper, samordning i vissa avseenden samt möjligen snabbare konkreta effekter av uppnådda forsknings- och utvecklingsresultat.

12¶Utbildning och marknadsföring

12.1¶Journalistutbildning

Min bedömning: Ett utbildningsprogram för journalister vid taltid-

ningsredaktioner bör utarbetas.

Taltidningskommitténs bedömning: Densamma som min egen.

Remissinstanserna: Institutionen journalisthögskolan i Stockholm instämmer i kommitténs förslag och erbjuder sig att utforma en lämplig

utbildning i form av en eller flera fortbildningskurser. Detta förutsätter

dock att särskilda medel anvisas för ändamålet. Svenska Journalistförbun-

det och Taltidningsfolket pekar på att vissa kurser för taltidningsredaktö-

rer tidigare genomförts i FOJO:s (fortbildning för journalister) regi.

Bakgrund och skälen för min bedömning: Utbildning av journalister sker i dag dels vid universiteten i Stockholm och Göteborg i form av grundut-

bildning eller fristående kurser som också kan användas i fortbildningssyf-

te, dels inom ramen för de s. k. FÖJO-kurserna vid högskolan i Kalmar och

dels vid vissa folkhögskolor. FOJO-kurserna, som oftast omfattar en, ibland två veckor, har tidigare i begränsad utsträckning vänt sig till redak-

törer som arbetar med kommunernas och landstingens handikappinformation.

En grundläggande utbildning för journalistiskt arbete med radio- och kassettidningar saknas i dag. Det redaktionella arbetet vid taltidningsre-

daktioner kräver särskilda insikter och färdigheter. Det gäller 1. ex. frågan om anpassning av tryckt information till ljudradions villkor rent generellt,

frågor om lämplig teknik för nödvändiga redaktionella nedkortningar, frågor om funktionell och effektiv presentation, m. m. Jag delar därför kom-

mitténs bedömning att det är angeläget att journalister som arbetar hos tidningsföretag som ger ut clier planerar att ge ut radio- och kassettidningar får möjligheter till särskilt anpassad utbildning. Denna bör ha en sådan

utformning att den tar hänsyn till en varierande bakgrund hos journalister-

na. Bl.a. av det skälet anser jag att utbildningen inte kan vara så kort att

den ryms inom FOJO-systemet.

Enligt min mening bör utbildningen på sikt inlemmas i högskolans ordinarie fortbildningsutbud, alternativt utgöra en del av fördjupningsstudierna inom grundutbildningen för journalister. Under de närmaste åren anser jag det dock motiverat att den anordnas i form av uppdragsutbildning. Sedan

utbildningen funnit sin form bör högskolorna själva ta ansvaret för den.

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att ge taltidningsnämnden i uppdrag att se till att ett utbildningsprogram tas fram och erbjuds intresserade tidningsföretag och journalister. Under avsnittet 16. Anslagsberäkningar för budgetåret 1988/89 i det följande kommer jag att föreslå att medel beräknas för utbildningsverksamhet. Medlen bör stå

till nämndens förfogande för kostnader i samband med uppdragets fullgörande — och senare — utbildningens genomförande. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

12.2¶Abonnentutbildning

Mitt förslag: Inom ramen för verksamheten bör göras riktade utbildnings- och informationsinsatser i syfte att underlätta läsningen av en

talutgåva och hanteringen av tillhörande teknisk utrustning. Målet

bör vara att abonnenterna i så enkla och effektiva former som

möjligt skall kunna tillgodogöra sig innehållet i en talutgåva.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Kommittén

dationer gällande hur abonnenterna på bästa sätt kan instrueras i handhavandet av den tekniska utrustningen.

Kommittén har sedan betänkandet lämnats utarbetat en preliminär idéskiss för ett lämpligt utbildningsprogram. Huvudinriktningen avser hanteringen av den tekniska utrustningen. Insatserna bör sättas in vid tre tillfällen. nämligen före utgivningens början, i direkt samband med utgivningsstart samt under löpande utgivning.

Hittills har i samband med leverans av radiomottagare även en bruksanvisning på såväl kassett som i tryckt skrift distribuerats. Televerket har i samband med leverans av mottagare även meddelat instruktioner och biträtt med installation och demonstrationer. Insatserna har inte omfattat lästeknik, t.ex. hur man snabbspolar med medhörning och utnyttjar de brumsignaler som läggs in. Dessa möjligheter har mer utgjort en service för läsare som redan kan tekniken.

I fråga om RATS-apparaturen är både hantering och lästeknik särskilt viktigt. Läsarna har ett stort behov av att behärska samtliga förekommande kommandon så att de kan ta del av tidningsinnehållet på ett enkelt och fullständigt sätt.

Kommittén anser att utbildningsinsatserna bör inriktas på inlästa radiotidningar och RATS-tidningar. I båda fallen bör det finnas en genomtänkt och överskådlig bruksanvisning om den tekniska apparaturen och dess möjligheter på det medium som abonnenten föredrar. Det bör vidare hos varje utgivande dagstidning — I god tid före utgivningens start — finnas en kontaktperson som kan svara på olika frågor och meddela upplysningar. Bland RATS-abonnenter på en och samma tidning bör man eftersträva att få en eller flera personer att tjänstgöra som handledare för övriga RATSabonnenter vid behov.

Huvudinsatserna bör förläggas till lokal nivå. I mån av behov bör det även förekomma cen viss central samordning, t. ex. för utbildning av handledare och utbyte av inhämtade erfarenheter.

Remissinstanserna: Ett stort antal instanser understryker betydelsen av information och utbildning i handhavande av radiomottagare och RAPS/ RATS-utrustningar. Sådana insatser minskar enligt Synskadades riksförbund behovet av service på utrustningarna och ökar möjligheterna att sprida RATS-metoden.

Skälen för mitt förslag: I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag det viktigt att verksamheten med radio- och kassettidningar innefattar målmedvetna och genomarbetade utbildningsinsatser. Det kan vara en förutsättning för framgång, särskilt i ett utbyggnadsskede. Betydelsen härav accentueras av vad kommittén och flera remissinstanser anför angående skiftande teknikvana bland de synskadade.

Det är angeläget att dessa frågor inte eftersätts. Med ökad förtrogenhet och utvecklad vana vid den tekniska apparaturen kan synskadades intresse av abonnemang på talutgåvor förstärkas och ökas. Samtidigt kan en dialog och ett fortlöpande utbyte av synpunkter och erfarenheter mellan utgivare och abonnenter i dessa frågor utgöra värdefulla förutsättningar för förbättringar i verksamheten. 44

Jag anser att kommitténs förberedelsearbete i detta avseende kan bilda

ett värdefullt underlag för fortsatta åtgärder. Inom ramen för den fortsatta

verksamheten bör resurser och arbete nedläggas på att vidareutveckla

utbildnings- och informationsfrågorna med målet att synskadade skall kunna få ut så mycket som möjligt av utgivningen av radio- och kassettidningar.

12.3¶Marknadsföring

Mitt förslag: Marknadsföringsinsatserna för radio- och kassettidningar ökas och effektiviseras.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Kommittén vill starkt markera att marknadsföring är ett viktigt led i utgivningsarbetet.

Särskilda medel bör avsättas för marknadsföringen. Flera kanaler än vad som traditionellt använts bör prövas. Inte minst gäller detta personlig information. Kommittén påpekar att marknadsföringsinsatserna i många fall varit

blygsamma. Få tidningsföretag har gjort några mer omfattande insatser för att sälja radio- och kassettidningarna. För att pröva effekten av större

insatser har kommittén anslagit särskilda medel för marknadsföringsinsatser på Gotland. Resultatet visade att kassettidningarna där på relativt kort

tid fick en större spridning än väntat.

Remissinstanserna: En stor majoritet understryker liksom kommittén behovet av information och marknadsföring av verksamheten. Statens

handikappråd anser att insatserna bör göras i samma omfattning och med samma målsättning som om det vore fråga om seende. Skälen för mitt förslag: En effektiv marknadsföring av verksamheten är

lika viktigt som information och utbildning av abonnenterna. Det gäller dessutom på två plan. Å ena sidan bör den statligt stödda verksamheten och dess mål och inriktning marknadsföras gentemot t. ex. tidningsutgivare, handikapporganisationer och producenter av nödvändig teknik så att bästa tänkbara förutsättningar skapas för igångsättning och utveckling av verksamheten. Jag noterar med tillfredsställelse att både kommittén och televerket gjort betydande ansträngningar i detta avseende, bl.a. genom

framtagning av informationsbroschyrerna En tidning för örat och Att sän-

da radiotidning, som getts en omfattande spridning.

Å andra sidan är det angeläget att inför utgivningsstart av en talutgåva

marknadsföra den nya produkten gentemot målgruppen och sedan fortlöpande följa upp sådana insatser i syfte att upprätthålla och sprida kunskapen om verksamheten. Som kommittén påvisat är det därigenom möjligt att väsentligt öka intresset och antalet abonnenter. En kombination av effektiv marknadsföring och abonnentutbildning borde enligt min mening

kunna skapa förutsättningar för en betydande genomslagskraft i verksamheten.

När det gäller metoder och utformning av insatserna anser jag att detta 45

samråd med utgivande tidning och företrädare för synskadade. Jag anser att fördelning av bidrag till utgivande tidningsföretag bör innefatta särskilda medel för sådana insatser. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

13¶Kostnader och finansiering

13.1¶Bidragsnormer

Mitt förslag: Bidrag för utgivning av radio- eller kassettidning skall ge full nettokostnadstäckning för utgivande tidningsföretag. Bidraget bör även kunna omfatta vissa kostnader för marknadsföring och

abonnentutbildning. Bidragsgivningen bör innefatta krav på kostnadsredovisningar, där företagen redovisar de kostnader som är direkt hänförliga till utgivningsverksamheten. Härutöver skall kostnader för teknisk apparatur, installation, serviceåtgärder m.m. i anslutning till varje utgivningsprojekt täckas med statliga medel.

Taltidningskommitténs förslag: Detsamma som mitt eget. Kommittén

tänker sig att ersättningen till tidningsföretagen utgår från schablonkalkyler. Avsikten är att schablonerna skall kunna ligga till grund för bidragsnor-

merna. Schablonerna grundar sig på genomsnittskalkyler, baserade på

praktiska erfarenheter under verksamheten och avser kostnadsuppgifter

för år 1986/87. Förväntade prenumerationsintäkter har räknats bort.

Kommitténs beräkningar omfattar olika typer av tidningar och distributionsformer. För t.ex. en sexdagars inläst radiotidning ligger den genomsnittliga totalkostnaden, inkl. kostnaden för mottagarutrustningar, på knappt I milj. kr. per år, med vissa variationer beroende på bl. a. redaktionell bemanning och antal abonnenter.

Normalt är radioöverföring något billigare än kasscettutgivning för jämförbara tidningar, men om mer än en sändare måste kopplas in för distribution av en radiotidning stiger kostnaderna med ca 110000 kr. per sändare. Om en radiotidning kompletteras med ett tiotal RATS-abonnemang ökar kostnaderna med ca 150 000 kr. per år, varav ca hälften utgör fasta kostna-

der för RATS-systemet och den andra hälften kostnader för mottagarut-

rustningarna. Om en flerdagarstidning med 100 abonnenter helt och hållet ges ut som RATS-tidning kan den totala årskostnaden för systemet och mottagarutrustningarna, enligt preliminära beräkningar baserade på be-

gränsade prov, beräknas till ca 900000 kr., förutsatt bl.a. en femårig

avskrivningstid på apparturen. Även fådagars- och storstadstidningar har

kostnadsberäknats. -

Remissinstanserna: En stor majoritet delar kommitténs uppfattning att utgivningsverksamheten i sin helhet måste finansieras med statliga medel och att bidragen till tidningarna bör avse full nettokostnadstäckning. Fler- 46

det måste avvisas. Statens handikappråd och Synskadades riksförbund anser i princip att

1976 års finansieringsprincip är tillämplig, enligt vilken tillgänglighet för

människor med funktionshinder är en självklar del av varje verksamhet. Denna princip måste dock tills vidare stå tillbaka för målet att synskadade

får dagstidningar.

Svenska tidningsutgivareföreningen understryker att en förutsättning för

tidningarnas medverkan är att staten medger full kostnadstäckning. Med

hänsyn till de höga kostnaderna och den begränsade marknaden är det inte försvarbart att inom ramen för en tidnings normala verksamhet ge ut en

talutgåva.

Statskontoret anser att den redovisade bidragsmodellen behöver vidare-

utvecklas och preciseras för att kunna tillämpas i praktiken, särskilt frågan om under vilka förhållanden bidrag utöver schablonen skall kunna utgå.

Handikappinstitutet anser att kommittén inte tillräckligt belyst konsekven-

serna av en lägre kvalitetsnivå på den enskilda talutgåvan.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att de kalkyler, schabloner och övriga mer eller mindre generella bedömningsgrunder som kommittén utarbetat

bildar ett värdefullt underlag för en verksamhet i permanent form. I princip

bör bidrag i fortsättningen kunna grundas på de normer som nu har utvecklats. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att full

kostnadstäckning för utgivande tidningsföretag är en förutsättning för att utbyggnaden skall kunna förverkligas. I fråga om avsteg från schablonerna och vissa särskilda bidrag anser jag

att sådana bedömningar nu kan göras med ett så stort jämförelsematerial och så goda insikter i verksamhetens allmänna villkor att sådana bidrags-

poster bör kunna beräknas med tillräcklig säkerhet avseende kalkylerad effekt. Taltidningsnämnden bör på basis av kommitténs omfattande erfa-

renheter kunna bedöma sådana behov från fall till fall.

Vad jag nu anfört innebär inte att jag anser att beräkningsgrunderna för bidragstilldelning är definitivt fastställda. Tvärtom anser jag att bidrag nu som tidigare bör lämnas i samband med en rullande prövning av olika poster och behov och avse en tid av ett budgetår. BI. a. de utvecklingselement som ligger i verksamheten och de olikheter som kan råda mellan

permanent verksamhet och årsvisa försök gör det naturligt med fortlöpan-

de revisioner och omprövningar av styrande normer. Kravet på kostnadsredovisning är ett viktigt led i sammanhanget.

Jag vill med särskilt eftertryck framhålla betydelsen av just dessa uppgifter. För att målet ett femtiotal tidningar på fem år skall kunna uppnås krävs

att verksamheten drivs med god hushållning och effektivitet så att synskadade får ut så mycket som möjligt av verksamheten. Den modell med en successiv höjning av anslaget som jag förordar får inte tolkas så att bidrag till enskilda tidningar kan lämnas utan noggrann prövning i vetskap om kommande höjningar av anslaget. Bidragsgivningen bör i stället innefatta en bedömning av varje fördelningsbeslut i förhållande till den övergripande ambitionen och med sikte på en god måluppfyllelse. Taltidningsnämnden

har i detta avseende ett stort och centralt ansvar för att angivna ambitioner 47

realiseras.

Mitt förslag: Verksamheten med radio- och kassettidningar tillförs 25 milj. kr. i reformmedel, så att sammanlagt ca 38,2 milj. kr. kan disponeras för budgetåret 1988/89. Kostnaderna för verksamheten beräknas för budgetåret 1992/93 till totalt 55 milj. kr. i 1987 års prisläge.

Taltidningskommitténs bedömning: En fullständig utbyggnad av samtliga dagstidningar skulle medföra en årlig löpande driftskostnad för staten på ca 160 milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden under en femårsperiod för utgivning av nu utkommande tidningar och ytterligare 35 tidningar blir, inklusive RATS-utgivning, för samtliga grovt räknat 55 milj. kr. i 1987 års penningvärde. Om de 35 tillkommande tidningarna startar utgivning ett och samma år blir totalkostnaderna för samtliga, kompletterade med RATS-utgivning, ca 81 milj. kr. för året.

Remissinstanserna: Majoriteten av instanserna diskuterar inte närmare kommitténs kostnadsberäkningar i olika alternativ. Synskadades riksförbund anser att den av riksdagen uttalade målambitionen måste innebära att medel ställs till förfogande i sådan utsträckning att alla dagstidningar som vill starta utgivning av radio- och kassettidningar omedelbart kan få bidrag för verksamheten. Anslaget för år I bör därför uppgå till åtminstone 80 milj. kr. för att detta mål skall kunna nås. Därefter måste stödet öka något åren 2 och 3.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttrycker farhågor för det kostnadsansvar som efter hand skulle kunna drabba tidningarna om uppräkningen av de statliga anslagen blir lägre än den faktiska kostnadsutvecklingen. En fortsatt utbyggnad är i allt väsentligt beroende av ambitioner beträffande det statliga anslaget.

Skälen för mitt förslag: Som jag klargjort i det föregående bör målet för verksamheten under den närmaste femårsperioden vara att nu utgivande tidningar och de tidningar som anmält intresse av att starta utgivning bör ges ekonomiska möjligheter att gå in i verksamheten. Av främst praktiska skäl räknar jag med en viss löpande ingång under perioden. Jag anser det därför befogat med en successiv utveckling av medelsanvisningen i sådan takt att anslaget totalt år 5 uppgår till 55 milj. kr. i enlighet med kommitténs beräkningar för detta alternativ. Uppräkning för kostnadsökningar bör som hittills lämnas årligen.

I konsekvens med vad jag i det föregående anfört om stödets administration bör medlen för nämndens förvaltningskostnader anvisas under ett för presstödsnämnden och taltidningsnämnden gemensamt förslagsanslag. Medelsanvisningen bör anpassas efter de krav på ett aktivt, uppsökande arbete som är särskilt viktigt i utbyggnadsskedet och de behov av särskilda konsultinsatser m. m. som kan bli nödvändiga, främst i samband med den fortsatta tekniska utvecklingen.

Medel för bidragsgivning bör som hittills anvisas under ett reservationsanslag för stöd till radio- och kassettidningar. Den förordade bidragsmo- 48

på en mer långtgående automatik. Bl. a. dessa skäl talar enligt min mening

emot att medlen förs upp under ett förslagsanslag. Liksom hittills medger

formen med reservationsanslag att medel som inte förbrukas ett år ligger kvar under anslaget och kan användas i ett senare skede. Med hänsyn till

kommitténs tidigare erfarenheter och till modellen med löpande ingång under en flerårsperiod anser jag detta vara ändamålsenligt.

Liksom hittills bör medelsanvisningen för bidragsverksamhet avse ett rambelopp som medger en viss rörlighet mellan olika ändamål. Under

anslaget beräknas således utöver kostnader för löpande utgivning även

vissa kostnader för utveckling och utbildning. Eftersom bidragsverksamheten alltjämt får bedömas innefatta vissa utvecklingsmoment, t. ex. i fråga

om RATS-tidningar, kan kostnader av sistnämnda slag i praktiken dels

ingå i bidragstilldelningen, dels avse särskilda insatser av intresse för hela verksamheten.

Vissa moment, t. ex. markaadsföring och abonnentutbildning, har i allmänhet en direkt anknytning till enskilda tidningar och de utgivningsförhållanden som råder i varje enskilt fall, Medel för insatser av sådan art bör som jag framhållit medges inom ramen för ordinarie bidragstilldelning efter

särskild prövning.

När det gäller t. ex. utbildning av journalister för arbete med radio- och kassettidningar och projekt för utveckling av bl.a. alternativa distributionsformer för radio'tidningar har sådana uppgifter det gemensamt att de är av generell betydelse för verksamheten i stort. Av bl. a. detta skäl anser

jag det befogat att medel för sådana ändamål anvisas under reservationsan-

slaget.

Med den förordade dimensioneringen av stödanslaget bör inom fem år ett femtiotal tidningar ha kunnat påbörja utgivning av radio- och kassettid-

ningar. Med hänsyn bl.a. till att såväl flerdagars- som fådagarstidningar

kan delta i verksamheten och att antalet abonrenter kan vara olika för

olika tidningar, bör den föreslagna totalramen rymma även förvaltning av

verksamheten och vissa särskilda insatser.

14¶Övrigt

Min bedömning: Efter en period av fem verksamhetsår bör en avstämning av läget göras.

Skälen för min bedömning: Utöver de ändringar i grunderna för stödet till

radio- och kassettidningar som jag nu har förordat bör verksamheten även

fortsättningsvis bedrivas enligt hittills gällande regler och riktlinjer och i de konkreta former som taltidningskommittén funnit ändamålsenliga. Målet är att i så effektiva former som möjligt förbättra synskadades tillgång till dagstidningar och därmed synskadades delaktighet i samhällslivet.

En successiv utbyggnad av verksamheten tillsammans med de utveck- 49

4 Riksdagen 1987/88. I saml. Nr 145

lingsmoment jag skisserat i det föregående talar enligt min mening för en avstämning av läget efter femårsperiodens slut.

15¶Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att I. anta ett inom utbildningsdepartementet upprättat förslag iill lag

om ändring i lagen (1981:508) om radiotidningar (avsnitten 6, 7, 8.2

och 133,

2. godkänna de av mig förordade ändringarna i grunderna för stöd

till radio- och kassettidningar (avsnitten 6, 7, 8.2 och 13),

3. godkänna ambitionsnivån och inriktningen av verksamheten i

enlighet med vad jag har förordat (avsnitten 5, I I och 12).

4. godkänna vad jag förordat i fräga om sändningstidsutrymme och sändningstillstånd för radiotidningar (avsnitt 10),

5. godkänna de av mig förordade formerna för administration av

stödet till radio- och kassettidningar (avsnitt 9), |

6. godkänna att en taltidningsnämnd med de uppgifter jag har

angivit (avsnitt 9) inrättas den 1 juli 1988.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

16 Anslagsberäkningar för budgetåret 1988/89

I 1988 års budgetproposition (prop. 1987/88:100 bil. 10 s. 473) upptogs

anslaget Stöd till radio- och kassettidningar med preliminärt beräknat

belopp i avvaktan på förevarande proposition. Ett slutligt förslag till medelsanvisning kan nu föreläggas riksdagen.

G 6. Presstödsnämnden och taltidningsnämnden

Medel för förvaltningskostnader i samband med verksamheten med radiooch kassettidningar har hittills beräknats under anslaget G 10. Stöd till radio- och kassettidningar. Enligt vad jag anfört i det föregående om stödets administration bör taltidningsnämndens kanslifunktioner knytas

till presstödsnämnden. Med hänsyn härtill bör anslaget G 6. Presstöds-

nämnden fr. o. m. budgetåret 1988/89 benämnas Presstödsnämnden och

taltidningsnämnden. Vidare bör anslaget inför nästa budgetår förstärkas

med sammanlagt 1166 000 kr. utöver vad som har föreslagits i årets bud-

getproposition.

Av dessa medel bör 1136000 kr. avse förvaltningskostnader, varav

lönekostnader högst 537000 kr., och 30000 kr. lokalkostnader. Anslagsposten för lönekostnader avses bl.a. täcka kostnader för två handläggar-

tjänster på heltid. Med hänvisning till vad jag anfört om bl. a. behovet av ett aktivt kontaktarbete med såväl utgivande tidningsföretag som med olika organ och intressenter inom tekniksektorn, beräknar jag även vissa 50

medel för t.ex. konsultinsatser. Vid min medelsberäkning har jag också

tagit hänsyn till kostnader för porto.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till G& 6. Presstödsnämnden och taltidningsnämnden för bud-

getåret 1988/89, utöver vad regeringen föreslagit i prop. 1987/88:100

bil. 10, anvisa ytterligare J 166 000 kr.

G 10. Stöd till radio- och kassettidningar

1986/87 Utgift [5 347 760 Reservation 10706 174 1987/88 Anslag 12903 000 1988/89 Förslag 37 124 000

Från anslaget utgår stöd enligt förordningen (1982:669) om stöd till radio- och kassettidningar (omtryckt 1985:387). Frågor om stöd har prö-

vats av taltidningskommittén (U 1982:05) i enlighet med nämnda förord-

ning och förordningen (KRFS 1982:9) med instruktion för taltidningskom-

mittén (ändrad KRFS 1983:16, 42 samt [985:1). Även medel för kommit-

téns förvaltningskostnader har beräknats under anslaget.

198788 Beräknad ändring 1988/89

| Taltidnings- Före-

kommittén draganden 1. Förvaltningskostnader, högst 465 000 of. - 465 000 2. Bidrag till utgivningsverksam- | |

het m.m. 12 438 000 of. +24 186 000 3. Presstödsnämnden och

taldningsnämnden för utbild-

nings- och utvecklingsverk-

samhet = - + 500 000

12 903 000 of. +24 221 000

Taltidningskommittén

Med hänvisning till sitt slutbetänkande och till regeringens förslag och riksdagens beslut i samband härmed har inte kommittén äskat ändringar

under anslaget för budgetåret 1988/89.

I. Under budgetåret 1986/87 har kommittén förbrukat 668 160 kr. för förvaltningskostnader. För budgetåret 1987/88 beräknar kommittén en för-

brukning av högst 465 000 kr. | |

2. Under budgetåret 1986/87 har sammanlagt 16 183 000 kr. beviljats för utgivning av talutgåvor, varav 14679 600 kr. har betalats ut. Bidragstilldel-

ningen avser dels ersättning för utgivande tidningars egna kostnader, dels kostnader för nödvändig teknisk utrustning, utnyttjande av radiosändare,

vissa serviceåtgärder m. m. För budgetåret 1987/88 beräknar kommittén ett bidragsbehov på ca 16,5

milj. kr. Den begränsade höjningen hänför sig främst till att två tidningar får lägre bidrag på grund av ändrad utgivningsperiodicitet. Kommittén

beräknar att reservationen under anslaget vid utgången av budgetåret

uppgår till mellan 3 och S milj. kr.

3. Kommitténs analyser och resultat av den samlade verksamheten med bidragsgivning och utredningsarbete, och härav föranledda förslag angående verksamhetens fortsatta utformning, har redovisats i betänkandet (Ds U 1987:6) Radio- och kassettidningar'— slutsatser och rekommendationer. Betänkandet överlämnades till regeringen i juni månad 1987.

Föredragandens överväganden

Jag har i det föregående redogjort för kommitténs betänkande och redovi-

sat mina Överväganden och ställningstaganden i anledning härav. I enlighet

med vad jag anfört bör stöd till radio- och kassettidningar utgå för verksamhet som sker i sådana former och på sådana villkor som jag har

förordat.

Mina förslag i det föregående innebär att medel för förvaltningskostnader inte längre bör anvisas under förevarande anslag. Jag vill i samman-

hanget påpeka att de medel som för innevarande budgetår får användas för

ändamålet av taltidningskommittén är väsentligt lägre än de som jag beräknar för den fortsatta verksamheten. Anledningen är dels att kommittén

sedan slutbetänkandet lades fram i juni 1987 har bedrivit sitt förvaltnings-

uppdrag med begränsade ambitioner i avvaktan på nya ställningstaganden

om verksamhetens inriktning, dels också att vissa förvaltningskostnader

hittills har belastat utbildningsdepartementets anslag för utredningar m. m. För bidragsverksamhet m.m. beräknar jag för budgetåret 1988/89 ett medelsbehov av 36 624 000 kr. I enlighet med den ordning som hittills har gällt och med vad jag i övrigt anfört om bidragsnormer m. m. bör anslagna

medel användas dels för ersättning till tidningsföretag för egna kostnader, dels för kostnader för upphandling av nödvändig teknisk utrustning, tekniska installationer, tekniska kontroll- och serviceåtgärder m. m. såsom dessa tillsammantaget beräknas i anslutning till varje enskilt utgivningsprojekt.

Jag har i det föregående framhållit vikten av vissa utbildnings- och

utvecklingsinsatser av generell betydelse för utvecklingen av verksamheten med radio- och kassettidningar. Mot bakgrund av vad jag anfört i dessa frågor anser jag det befogat att särskilda medel ställs till förfogande för

sådana insatser. För budgetåret 1988/89 beräknar jag för ändamålet ett

medelsbehov av 500 000 kr. Medel som inte förbrukats vid budgetårets slut bör föras över till anslagsposten för bidragsverksamhet m. m.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att till G 10. Stöd till radio- och kassettidningar för budgetåret

1988/89 anvisa ett reservationsanslag av 37 124 000 kr.

17 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram. | 52

betänkande (Ds U 1987:6) Radio- och Bilaga I

kassettidningar — slutsatser och rekommendationer.

Synskadades informationssituation

Synskadade får nyhetsinformation via radio och i viss mån genom TV. På

de flesta ställen i landet finns vidare läns- och kommuntaltidningar, vilka ger allmän information av främst lokal och regional karaktär. Informatio-

nen i dagstidningarna är dock de synskadade till stor del utestängda från.

Dagstidningarna har stor betydelse för den demokratiska processen, inte

minst som ett forum för opinionsbildningen. Tidningarna innehåller infor-

mation som är unik och som de synskadade inte kan få på annat sätt. Tidningsläsningen har också stor social betydelse.

Målsättningen

Syftet med taltidningsverksamheten är att öka möjligheterna för de synskadade att få tillgång till samma dagspressinformation som den övriga

befokningen. År 1982 anslog riksdagen 10 milj. kr. som stöd till utgivning av taltidningar. Enligt riksdagens uttalande var det införda stödet at: se som ett första steg mot en mera utbyggd verksamhet. Riksdagen har senare

uttalat att målsättningen bör vara att så småningom alla dagstidningar ges ut i talversioner även om en sådan utbyggnad måste ske etappvis.

Vårt uppdrag

Vår uppgift har varit att svara för fördelningen av det statliga stödet och att

bedriva det ytterligare utrednings- och utvecklingsarbete som krävs för att en taltidningsverksamhet skall kunna etableras. En huvuduppgift har varit att redovisa förutsättningarna för en utbyggnad, beräkna kostnaderna samt utarbeta förslag till framtida utformning och administration av ett statligt

stöd till verksamheten.

Typer av talutgåvor

Vi skiljer mellan olika varianter av talutgåvor. Kassettidningar är redigera-

de (förkortade) och på kassett inlästa tidningar som distribueras till abon-

nenterna genom post eller bud. Radiotidningar är också redigerade, inlästa tidningar, men överförs via radiodistribution till en särskild mottagare hos

abonnenten där kassetten spelas in. Avlyssning sker med hjälp av en vanlig

bandspelare. RAPS/RATS-tidningar överförs också genom radiodistribu-

tion. Någon redigering eller inläsning förekommer dock inte utan i princip

överförs hela tidningens innehåll från tidningsföretagets sätteridator till en

speciell mottagarutrustning hos abonnenten. Mottagaren är försedd med antingen talsyntetisator (RATS) eller punktskriftsenhet (RAPS). Den synskadade kan genom ett söksystem välja bland materialet. 53

S Riksdagen 19871/88.1 saml. Nr 145

Bilaga I Till vår uppgift har hört att genom förhandlingar med tidningsföretagen söka få till stånd ökad utgivning av taltidningar. Under de första verksamhetsåren gällde som villkor att statligt stöd inte kunde lämnas utan hänsyn till ekonomisk bärkraft hos företagen. Utgivningsformen var under denna tid bud- eller postdistribuerade kassetter. Redan tidigt under förhandlingsarbetet stod det emellertid klart att utgivarna inte var beredda att till någon del stå för de kostnader som hör samman med taltidningsverksamheten. Förutsättningarna för att tidningsföretagen skulle åta sig att ge ut talversioner var att staten lämnade full nettokostnadstäckning. Utgivarna ansåg vidare att radiodistribution borde prioriteras framför bud- eller postdistribution.

På vårt förslag beslutade regering och riksdag år 1985 bl.a. att full nettokostnadstäckning skulle införas som bidragsprincip, att radiodistribution 1 fortsättningen skulle prioriteras samt att försöken med RAPS/RATS skulle fullföljas. Vidare beslutades att en form för redaktionell samverkan mellan tidningarna — alternativ II — skulle prövas.

I dag ges inom ramen för den statliga stödverksamheten ett 15-tal av de totalt 184 dagstidningarna ut som taleditioner. Det totala antalet abonnenter på tidningarna uppgår för närvarande till drygt 1 200. Den sannolika marknaden för talutgåvor av dagspress har av forskare uppskattats till ca 0,25 procent av befolkningen, dvs. ca 20000 personer.

Forskarstudier Utredningsarbetet har bedrivits i nära kontakt med bl. a. massmedieforskare. I detta betänkande redovisas sammanfattningsvis tre aktuella forskningsprojekt.

Den första rapporten behandlar dels läsarnas synpunkter på tidningen, dels arbetsformerna vid taltidningsredaktionerna. Det framkommer bl. a. att läsarna genomgående är mycket nöjda med tidningarna. Det stora flertalet prenumeranter anser att talutgåvan är prisvärd. Läsarna tycks dock föredra en förlagetrogen tidning framför en variant där två tidningar samverkar. Studierna visar också att kontinuerlig marknadsföring krävs för att tidningarna skall nå ut till en bredare krets synskadade.

De två andra rapporterna behandlar RATS-teknikens användning. En studie gäller synskadades läsning av morgonpress med hjälp av RATS. Studien visar att läsarna är klart positiva till tekniken. Särskilt uppskattar de att få tillgång till allt material i tidningen och att självt kunna göra urvalet. | | :

I den tredje rapporten redovisas ett försök med ett par personers läsning av facklitteratur enligt RATS-metoden. Försöken tyder i all sin begränsning på en klar framgång.

Enkäter Vi har genom ett par enkäter undersökt tidningsföretagens intresse för taltidningsverksamhet. Förutom det 15-tal tidningsföretag som redan nu 54

ger ut talversioner har ett 35-tal nya förklarat sig beredda att relativt omgående starta utgivning. Dessa sammanlagt 50 tidningar (majoriteten — Bilaga I sexdagarstidningar) är spridda över landet och täcker tillsammans in 56— 57 procent av tidningarnas totalupplaga. De kan förväntas få åtminstone 4 500 taltidningsabonnenter.

Distributionsformer Vi har analyserat kalkylerna för det 15-tal företag som i dag ger ut taltidningar och försökt komma fram till schablonkalkyler som kan användas i den fortsatta verksamheten. Med dessa faktiska kalkyler som grund och med prisuppgifter för mottagarutrustningarna har vi beräknat kostnaderna för de tre olika distributionsformerna dvs. kassettidningar, radiotidningar och RATS-tidningar.

Vi har övervägt hur taltidningsverksamheten bör bedrivas i fortsättningen. Vi förordar att en kombination av distributionsformer används. RATSmetoden har i sig stora fördelar och är den överföringsteknik som vi anser har framtiden för sig. Den kan användas för överföring även av tidskrifter, facklitteratur och olika slag av samhällsinformation m.m. För närvarande är dock tekniken svår att använda för flertalet synskadade. Under överskådlig tid måste därför redigerade, inlästa talversioner vara huvudalternativet.

Kassettidningen framstår som lämpligast och billigast vid fådagarsutgivning. Vid ökad periodicitet och ökat abonnentantal stiger dock kostnaderna för kassetterna snabbt.

Vid flerdagarsutgivning är radiodistribution att föredra både av kostnadsskäl och arbetsmässiga skäl. Radiodistribution har också den fördelen att tidningen blir aktuellare eftersom manusstopp kan ske senare.

I begränsad utsträckning bör även radioöverföring enligt RATS-metoden komma till användning. Vi föreslår en kombination av radio och RATS för flerdagarstidningarna. Ungefär 10960 av en radiotidnings abonnenter bör kunna erbjudas RATS-tidning. Kostnadsmässigt är det inte några större skillnader mellan radiotidningen och RATS-tidningen. Mottagarutrustningen är dyrare för RATS, men å andra sidan bortfaller i princip de redaktionella kostnaderna.

Redaktionell samverkan Vi har inte funnit anledning att särskilt lyfta fram utgivningsformen med redaktionell samverkan mellan två tidningar på en ort — alternativ II. De besparingar som kan göras med samredigerade tidningar är de flesta fall begränsade och som erfarenheterna visar föredrar läsarna en profilerad tidning utan gemensamt stoff.

Fortsatt utbyggnad Reglerna om stöd till radio- och kassettidningar innebär att stödet skall fördelas så, att så många synskadade som möjligt får tillgång till någon tin in

dagstidning. Även behovet av politisk mångfald skall beaktas. Vi har

utifrån dessa två principer — geografisk spridning och politisk mångfald — Bilaga I

ställt upp ett par modeller som visar förutsättningarna för den fortsatta utbyggnaden.

En utbyggnad av taltidningsverksamheten kan dock inte planläggas.

Utbyggnaden är beroende av tidningsföretagens vilja att medverka och statens möjlighet att ställa resurser till förfogande.

Vi har beräknat kostnaderna för olika utbyggnadsalternativ, alltifrån en : successiv utbyggnad med ett begränsat antal tidningar till en total utbygg-

nad omfattande alla dagstidningar. En fortsatt utbyggnad med de 35 dags-

tidningar som har visat intresse för att starta taltidningsverksamhet skulle

innebära att statens kostnader ökade från nuvarande ca 17 milj. kr. till i

genomsnitt närmare 55 milj. kr. per år. En fullständig utbyggnad skulle

innebära en årlig kostnad om ca 160 milj. kr. Beloppen innefattar dels kostnadsersättningar till tidningsföretagen, dels kostnader för mottagarut-

rustningar och annan teknisk utrustning samt installation, service m. m. En sexdagars radiotidning kompletterad med RATS kostar ungefär 1,1 milj. kr. per år.

Mottagarutrustning

Till radio- och RATS-tidningarna måste särskilda mottagarutrustningar användas. Används RATS-metoden krävs även datorutrustning vid tid-

ningsföretaget och vid sändarstationerna. Vi har redogjort för upphandlingen av radiotidningsmottagarna och redovisat de erfarenheter som nu

finns av dessa utrustningar i drift. Inköpskostnaden för radiotidningsmottagarna har uppgått till ca 3000 kr. per styck. Kostnaden för service och

underhåll uppgår till närmare 400 kr. per år främst orsakat av att hembesök i allmänhet krävs.

En RATS-tidningsmottagare kostar i inköp för närvarande ca 30 000 kr.

Därtill kommer servicekostnader och kostnader för introduktion och utbildning av abonnenterna med ca 1500 kr. per år. Den datorutrustning som krävs till RATS-tidningarna kostar ca 130 000 kr.

Finansiering En utbyggd taltidningsverksamhet måste i sin helhet finansieras över stats-

budgeten. Vi har inte kunnat finna några omfördelningsmöjligheter inom näraliggande sakområden som t. ex. handikappolitiska åtgärder eller press-

stödet. Ambitionsnivån för utbyggnaden är ett politiskt ställningstagande som enligt vår mening bör göras i regering och riksdag.

Stödets administration

Det statliga stödet till verksamheten bör i fortsättningen administreras av ett särskilt beslutsorgan med parlamentariska ledamöter samt företrädare för de synskadade, tidningsbranschen och televerket. De kansliära uppgif- 56

terna bör skötas av presstödsnämndens kansli, förstärkt med ett par hand- = Prop. 1987/88:145 läggare. Bilaga I

Delfrågor

Vi lägger även fram vissa deiförslag avseende den fortsatta verksamheten med talutgåvor för synskadade. Bland annat föreslår vi en ökad satsning på marknadsföring av talutgåvorna samt ett informations- och utbildningsprogram för hur abonnenterna skall handha mottagarutrustningen. Vi föreslår också särskild utbildning av journalisterna vid taltidningsredaktioner-

na.

Sammanställning av remissyttranden över

Bilaga 2

taltidningskommitténs betänkande (Ds U 1987: 6) Radio- och kassettidningar — slutsatser och

rekommendationer.

Remissinstanserna Efter remiss har yttranden avgetts av socialstyrelsen, statens handikappråd, handikappinstitutet, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens. kulturråd (KUR), arkivet för ljud och bild (ALB), presstödsnämnden, talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB), skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedel (SIL), journalisthögskolan i Stockholm, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska journalistförbundet (SJF), Tidningarnas arbetsgivareförening (TA), Svenska tidningsutgivareförening (TU), Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Synskadades riksförbund (SRF), Sveriges Radio AB (SR), Göteborgs-Postens Nya AB. Norrländska Socialdemokraten samt KB A-pressen AB.

Härutöver har skrivelser inkommit från Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län och Taltidningsfolkets intresseförening.

1. Allmänt Betänkandet har fått ett genomgående positivt mottagande. De flesta remissinstanserna anser att kommitténs förslag är väl genomtänkta och bygger på ett omsorgsfullt arbete.

Socialstyrelsen, statens handikappråd, handikappinstitutet och KUR ansluter sig till de angivna målen, nämligen att alla dagstidningar så småningom ges ut i talversioner, att talutgåvorna om möjligt är förlagetrogna, samt att de helst bör nå abonnenterna samtidigt som de scende får den vanliga tidningen. :

TPB, SÖ. TCO och SJF framhåller att målsättningen i ett långt perspektiv bör vara att alla dagstidningar ges ut i talversion.

Socialstyrelsen, statskontoret och SÖ delar kommitténs uppfattning att principerna för den fortsatta verksamheten lagts fast av regering och riksdag. Socialstyrelsen och SÖ menar att huvudfrågan gäller statens vilja och förmåga att avsätta medel för verksamheten samt tidningsföretagens vilja att medverka. Socialstyrelsen anser att dagstidningsfrågan bör prioriteras högt mot bakgrund av att 9072 av dagstidningarna inte är tillgängliga för synskadade.

Statens handikappråd ställer sig bakom de grundläggande principer för verksamheten som kommittén presenterat. Handikappinstitutet instämmer i stort i förslagen till fortsatt utbyggnad och till avvägningen mellan de olika distributionsformerna. NO anför att det är viktigt att fler synskadade kan tillgodogöra sig dagstidningarnas innehåll, inte minst för att bättre

NO stöder de riktlinjer och förslag som dras upp i betänkandet. Bilaga 2

KUR stöder kommitténs ställningstaganden, vilka också bidrar till en bättre kunskap om synskadades informationssituation genom de företagna

läsarundersökningarna. Målet bör vara att så snart som möjligt göra det möjligt för intresserade tidningar att delta i verksamheten. Presstödsnämn-

den ansluter sig till motivet bakom verksamheten, nämligen att öka möjligheterna för synskadade att få tillgång till samma dagspressinformation som den övriga befolkningen.

SIL anser att kommitténs rapporter och slutbetänkande ger en god bild av de möjligheter som finns att ge synskadade samma tillgång till dagstidningar som seende. Det krävs stora ekonomiska insatser, men tekniken finns även om den behöver finslipas. SIL anser att förslagen i betänkandet snarast bör genomföras. STU tillstyrker en fortsatt utbyggnad av verksamheten. Genomförandet är emellertid beroende av utgivarnas intresse och de ekonomiska resurser som kan ställas till förfogande.

Landstingsförbundet konstaterar att tillfredsställande tekniker finns för

talutgåvor och att ett flertal tidningar anmält intresse för utgivning om bara medel ställs till förfogande. Förbundet anser att det måste bli regering och riksdag som anger ambitionen i utbyggnadstakten. Kommunförbundet har med tillfredsställelse noterat riksdagens uttalande, att målsättningen är att

så småningom alla dagstidningar skall ges ut i talversioner.

LO anser att möjligheterna att läsa och följa med aktualiteter genom dagspressen måste vara öppna för alla. LO tillstyrker en kraftigt utbyggd taltidningsverksamhet, inte minst för att ge läsarna valmöjligheter utifrån

politisk uppfattning. Tillgången till dagsnyheter för alla får inte bli beroende av de enskilda tidningarnas goda vilja.

SJF och A-pressen anser att dagstidningarna har stor betydelse när det gäller att hålla medborgarna informerade i olika frågor. Det är därför synnerligen angeläget att ingen grupp av medborgare utestängs från möjligheten att ta del av den debatt som förs i olika samhällsfrågor. Det är viktigt att utbyggnaden av verksamheten går vidare.

TU ansluter sig till kommitténs förslag att låta utbyggnaden bli beroende

av de förutsättningar som efter hand skapas. Man bör således inte i förväg

binda sig för den ena eller andra principiella modellen för marknadstäckning eller mångfald utan hänvisa avvägningsfrågor till det föreslagna beslutsorganet. A-pressen har inget att invända mot kommitténs resonemang om geografisk spridning och politisk mångfald.

SRF instämmer i huvudsak i kommitténs förslag angående hur den fortsatta verksamheten skall organiseras. SRF ser det som mycket tillfredsställande att det principiella målet om alla dagstidningar är så klart uttalat. SRF understryker att målsättningen samma tid, samma innehåll och samma utgivare är avgörande. I annat fall blir det fråga om ersättningstidningar, som förlorar mycket av nyhetsvärde och social betydelse.

SRF saknar förslag om utbyggnadstakten och föreslår att 80 milj. kr.

anvisas för ändamålet för budgetåret 1988/89. Principen måste vara den att de tidningar som söker stöd för utgivning av talversioner ska kunna få

sådant omgående. SRF vet att det finns utgivare som vägrar ge ut talut- 59

nering av synskadade. Svaskadades förbund i Göteborgs- och Bohus län Bilaga 2

anser att det måste vara tidningarnas skyldighet att göra sin produkt

tillgänglig för synskadade.

SRF anser att det i uppbyggnadsskedet är viktigare med god geografisk

spridning än med politisk mångfald i utbudet. Vidare bör målet alla dags-

tidningar i talversion vara uppnått budgetåret 1993/94. TCO anser det angeläget av rättviseskäl att i första hand nå en rikstäckande utgivning före att uppnå en s. k. politisk mångfald, eftersom det idag finns flera områden där inga taltidningar kommer ut.

TPB, SÖ, SIL och HCK pekar på andra läshandikappade gruppers behov av talversioner av dagstidningar. TPB och SÖ påpekar att rörelsehindrade, afatiker, utvecklingsstörda, dyslektiker, konvalescenter, lång-

tidssjuka samt hörselskadade tillhör dem som utöver synskadade har rätt att låna talböcker och framhåller att många inom dessa grupper skulle ha

nytta av taltidningar. SIL och HCK anser att även dessa vid en utbyggnad

av verksamheten måste få del av taltidningarna. SÖ betonar i sammanhanget att det måste vara den enskilde personens egen bedömning som skall vara utslagsgivande för om behov av taltidning

finns eller inte. Rätten att teckna abonnemang måste även tillförsäkras skolor och andra utbildningsanordnare. Bibliotek måste med motsvarande resonemang få möjlighet att teckna abonnemang. SRF ger uttryck för

samma synsätt och framhåller att kravet på ett dokumenterat behov av en taltidning försvårar för synskadade att prenumerera på tidningen. Vidare måste en synskadad person kunna prenumerera på vilken taltidning som

helst, oavsett var personen är bosatt.

KUR noterar alt tillgången till talversioner av dagstidningar av allt att döma inte minskat behovet av läns- och kommuntaltidningar, vilket man

kunde antaga, utan tvärtom bidragit till en ökad efterfrågan. Den typ av

samarbete som ctablerats mellan dagstidningar i Norrbotten och det landstingsfinansierade BD-bandet borde kunna prövas i fler län.

RRV anser det vara en svaghet i betänkandet att marknaden för talversioner inte egentligen belysts. Inför en utbyggnad av taltidningsverksamheten bör enligt RRV en fördjupad marknadsundersökning genomföras.

Norrländska Socialdemokraten kan helt kort slå fast att intresset i det egna

spridningsområdet är stort. Tidningen har fler önskemål om abonnemang än man kan leva upp till.

Göteborgs-Postens Nya AB finner slutsatserna i betänkandet illa underbyggda. Slutsatserna har dragits utifrån orealistiska förutsättningar som

konstruerats av kommittén genom en försöksverksamhet med diskutabelt

genomförande. Den föreslagna modellen leder till oönskade effekter i form

av ökade kostnader, en sämre tidningsprodukt till följd av en bristfällig

teknisk lösning, samt fackliga problem och andra invändningar mot ofull-

ständiga tidningsversioner. GP anser att den enda rimliga utgivningsformen är s. k. RATS-tidningar, som nära nog fullständigt återger den tryckta

tidningen. ALB påpekar att det från forskarhåll framförts att taltidningsmäterial kan komma att vara av stor betydelse för framtida forskning om bl. a. 60

synskadades livsvillkor. Det är därför angeläget att också radio- och kas- — Prop. 1987/88:145

settidningar, åtminstone i ett urval, kan bevaras för framtiden. ALB anser = Bilaga 2 liksom kommittén att bevarandefrågan lämpligen bör behandlas i samband med en allmän översyn av pliktexemplarslagen och ALB:s uppgifter. ALB kommer därför i sitt remissvar över ljud- och bildbevarandekommitténs betänkande att närmare behandla förslagen angående leveransplikt och urval av taltidningar.

2. Modell- och teknikfrågor

Flertalet remissinstanser accepterar i stora drag kommitténs genomgång av olika distributionsalternativ och tekniska lösningar. Kommitténs förslag att inlästa radiotidningar tills vidare bör vara huvudalternativet stöds av bl.a. statens handikappråd, handikappinstitutet, TPB, STU, kommunförbundet, TCO, A-pressen och Norrländska Socialdemokraten.

SÖ, statens handikappråd, SIL, handikappinstitutet, TPB, STU, kommunförbundet, TCO, SRF, A-pressen och Synskadades förbund i Göte-

borgs och Bohus län delar kommitténs mening att den s.k. RAPS/RATStekniken erbjuder stora möjligheter och på sikt kan få en betydande genomslagskraft. SÖ, TPB, TCO och Norrländska Socialdemokraten noterar

att RATS-metoden i dess nuvarande utformning i första hand kan användas av en liten grupp teknikkunniga synskadade. men att detta till dels är

en generationsfråga. Handikappinstitutet delar bedömningen att RATS-metoden har framtiden för sig, men har svårt att bedöma om målet inte bör sättas högre än

1076 till en början. Om en större andel ska kunna uppnås är i mycket avhängigt av hur aktivt metoden marknadsförs. SRF anser att 1096 är en låg siffra, och den kommer definitivt att öka även på relativt kort sikt.

SIL anser att målet för verksamheten bör vara distribution över radionätet direkt från sättbanden (RAPS/RATS-metoden). TPB understryker att

metoden inte på många är kan vara huvudalternativet för synskadades

dagstidningsläsning. Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län påpekar att det krävs forskning och vidareutveckling av metoden i syfte att förenkla apparaturen, så att betydligt fler kan använda den än vad som nu är fallet.

STU, SRF och Göteborgs-Postens Nya AB framhåller att metoden ger synskadade den nya möjligheten att själva välja vad man vill läsa i dagstidningen. Möjligheten att själv bläddra och söka information ökar självständigheten och jämställdheten gentemot seende. Göteborgs-Postens Nya AB

menar att metoden med en inläst radiotidning leder till att man inte ger ut

samma tidning utan att man skapar en ny — en annan tidning än den ursprungliga.

SRF anser att kommitténs förslag till distributionsformer för olika typer

av tidningar är bra, men har kompletterande synpunkter. Om fådagarstidningar inte begränsas till en enda kassett kan hela eller nästan hela tidningen läsas in. Radiotidningstekniken bör kompletteras med teletidningar i de

områden sändaren inte när. Radiotidningar bör kunna kompletteras med

kassett bilagor i de fall förlagan har bilagor, t.ex. Weckend i Svenska 61

versionen. RAPS-versioner måste finnas för gruppen dövblinda. Bilaga 2

Beträffande tceletidningar pekar Handikappinstitutet på de förändrade

förutsättningar som kan följa av utbyggnaden av bredbandsnätet i Sverige

och föreslår att möjligheterna att använda detta nät för tidningsöverföring

undersöks närmare.

KUR, TPB, SIL, STU, TCO och Göteborgs-Postens Nya AB anser att RATS-metoden bör kunna utvecklas för att användas av läshandikappade

för läsning av tidskrifter och facklitteratur. TPB kommer under budgetåret

1987/88 att genomföra ett projekt i samarbete med handikappinstitutet där nya media för framför allt lexikon och handböcker skall studeras. RATSmetoden kommer troligen att tas upp inom projektets ram.

TPB och SIL påpekar i sammanhanget att upphovsrättsliga frågor måste

lösas angående rätten att använda tryckeriernas sättband. SIL anser att utvecklingsarbetet bör ske i samarbete mellan skolans intressenter och övriga och att målet bör vara att läshandikappade möter samma system i

skolan som i arbetsliv och på fritid. SRF föreslår att upphovsrättsutred-

ningen får i uppdrag att se över den upphovsrättsliga ställningen dels för talversioner av tryckta tidningar/tidskrifter, dels för kommun- och länstaltidningarna.

Handikappinstituter instämmer i kommitténs förslag att det ansvariga

fördelningsorganet också svarar för upphandlingen av nödvändig teknisk

utrustning. Institutet framhåller vikten av att arbetet med kravspecifikationer och upphandlingen inte fördröjs. TPB ställer sig tveksam till en sådan ordning, eftersom en RATS-apparat kan vara värdefull även för

studerande som inte prenumererar på en dagstidning. En samordning av tilldelning av RATS-apparater är önskvärd.

Statens handikappråd anser det viktigt att synskadade har ett enda ställe

att vända sig till för att få apparater, instruktioner av pedagogiskt erfaren

personal samt service av utrustningen. SRF anser det nödvändigt att servicen på radiomottagare och RATS-utrustningar fungerar snabbt och effektivt.

Handikappinstitutet och SÖ påpekar att diskussionen om en ”universalterminal” är viktig och att ytterligare försöksverksamhet måste genomföras, men att detta arbete inte får fördröja utbyggnaden av taltidningsverksamheten.

SR behandlar frågan om sändningskapacitet i eternäten. Med hänvisning till vad riksdagen uttalat om SR:s rätt att själv bestämma om sändningstider och till koncernens egen verksamhetsplanering framhåller SR att endast P 1-sändarna med någon grad av säkerhet skulle kunna disponeras för distribution av radiotidningar. SR vidhåller sin principiella inställning att

det sändarnät som uppbyggts för rundradioverksamhet och finansierats

med avgiftsmedel skall vara prioriterat för rundradioverksamhet. En utbyggd verksamhet med radiotidningar bör därför inte genomföras annat än i samråd och samförstånd med SR.

SRF oroas av SR:s ensamrätt att besluta om sändningstider och hävdar att utrymme måste garanteras för sändning av radiotidningar. SRF pekar

på behovet att utveckla sändningsmöjligheterna med ökad hastighet, 62

TV-kanalerna, RDS-systemet m. m. SRF kan inte acceptera att verksam- = Prop. 1987/88:145 heten äventyras genom brist på sändningsutrymme. Bilaga 2

Beträffande redaktionell utformning anser KUR, SRF och Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län att de försök som gjorts med redaktionell samverkan enligt den s. k. alternativ II-modellen inte slagit väl ut. SRF och Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län ser inga skäl för att ' möjligheten till alternativ II-utgivning ska finnas kvar.

SRF och Göteborgs-Postens Nya AB framhåller att annonser är en lika viktig del av dagspressen för synskadade som för andra. Annonserna borde inte helt kunna uteslutas ur talversionen av en dagstidning.

3. Utvecklingsmöjligheter Statens handikappråd och SÖ anser att de föreligger starka skäl för att en utbyggnadsplan upprättas som garanterar den fortsatta utvecklingen med taltidningsverksamheten. Handikapprådet menar i motsats till kommittén att det både är möjligt och önskvärt att upprätta en tidsplan för en snar utgivning av samtliga dagstidningar. I planen bör också upptas talutgåva av en rikstäckande morgontidning. Även kvällspressens utgivning måste beaktas.

TPB kan inte ta ställning till vilken uppbyggnadstakt som är möjlig. Det långsiktiga målet bör vara att synskadade får tillgång till de dagstidningar som ges ut i tryck, liksom de bör ha tillgång till de böcker som ges ut i Sverige.

SIL anser att söksystem och talsyntes bör utvecklas mer, vilket är av intresse även för skolan. Inom SIL:s utvecklingsarbete inom projektet dataläromedel för handikappade pågår försök att få fram snabba söksystem t. ex. för lexikon, kopplade till talsyntes eller punktskriftsdisplay för gravt synskadade. Åtskilliga problem borde kunna lösas i ett sammanhang.

Göteborgs-Postens Nya AB hävdar att skönlitteratur, fackböcker och annan information är lika viktigt för synskadade som dagstidningar. Väljer man en för låg nivå på utvecklingen av de möjligheter som RATS-metoden medger, konserverar man också tekniken med inlästa talböcker. En framsynt satsning på RATS-metoden öppnar också vägar för snabbare och billigare litteraturdistribution till synskadade.

Statens handikappråd och SRF anser att frågan om vilket organ som ska ha ansvar för de fortsatta RAPS/RATS-försöken måste få ett klarare ut-' tryck än vad som anges av kommittén. Särskilt aspekterna på en framtida användning av en s.k. moduluppbyggd universell terminal bör beaktas. SRF stöder helhjärtat tanken på att en sådan terminal utvecklas.

SRF anser det nödvändigt att förutsättningar skapas:'för ett fortsatt intensivt utvecklingsarbete avseende dagstidningar för synskadade. An- :' svarig huvudman måste pekas ut för de olika utvecklingsområdena och tillräckliga resurser måste avsättas för verksamheten.

SRF anger en rad sakfrågor för ett sådant utvecklingsarbete. För att få ut mer av tillgänglig sändningskapacitet bör möjligheter till ökad överföringshastighet utvecklas. Mottagarutrustningen bör utvecklas så att flera tidningar kan tas emot på samma apparat. Försök bör på sikt inledas med 63

sändning över TV-nätet, vilket skulle ge betydligt större totalt sändningsutrymme och för övrigt medge att flerljud och stereo kan utnyttjas. Det Bilaga 2

finns önskemål om utrustning där punktskrift och syntetiskt tal kan kombi-

neras och som ger möjlighet att lagra tidningen mer än 24 timmar. Man bör bevaka att utrymme avsätts i kabel-TV-nät och teledata/videotex för information till synskadade. |

4. Kostnader och finansiering Statens handikappråd. SÖ. KUR, TPB, SIL, kommunförbundet. TCO, LO och A-pressen delar kommitténs mening att verksamheten i sin helhet måste finansieras med statliga medel och att bidragen bör avse full nettokostnadstäckning. Flertalet menar också att en finansiering genom omprio-

riteringar på handikappområdet i övrigt måste avvisas. Statens handikappråd noterar att kommittén inte har övervägt frågan om skyldighet för tidningsföretagen att ens efter erbjudande om full nettokostnadstäckning stå för talutgåvor. I princip anser rådet och SRF att 1976 års finansieringsprincip är tillämplig. enligt vilken tillgänglighet för männi-

skor med funktionshinder är en självklar del av varje verksamhet. Denna

princip måste dock tills vidare stå tillbaka för målet att synskadade får

dagstidningar.

Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län delar handikapprådets och SRF:s principiella uppfattning och föreslår att varje tidning till en fond avsätter en summa motsvarande 2760 av bruttoomsättningen. Denna fond

skulle sedan användas för att finansiera utgivning av tidningarnas talut-

gåvor och skulle räcka till utgivning av samtliga.

TU anför att de höga kostnaderna och den begränsade abonnentstocken

inte gör det försvarbart att inom ramen för en tidnings normala verksamhet

ge ut en talutgåva. En förutsättning för tidningsföretagen är att staten

medger full kostnadstäckning. Det finns i sammanhanget farhågor för det

kostnadsansvar som efterhand skulle kunna åvila tidningarna om uppräkningen av de statliga anslagen blir lägre än den faktiska kostnadsutvecklingen. En fortsatt utbyggnad är i allt väsentligt beroende av ambitioner beträffande det statliga anslaget.

KUR anser att det bör vara ctt frivilligt åtagande från tidningsföretagen att ge ut talutgåvor. Även om kostnaderna för en full utbyggnad är mycket

stora anser rådet med tanke på de ytterst svåra avvägningsproblem som

kan uppstå om tidningsutgivarnas intresse ökar ytterligare att det på sikt bör tillskapas resurser för att ge ut alla dagstidningar i talutgåva:

Statskontoret bedömer att den modell som redovisas av kommittén för bidragstilldelning behöver vidareutvecklas och preciseras för att kunna tillämpas i praktiken. BI. a. gäller detta under vilka förhållanden ersättning

utöver schablonen skall kunna utgå.

Handikappinstitutet anser att kommittén inte tillräckligt belyst konsekvenserna för verksamheten i stort av en lägre kvalitetsnivå på den enskil-

da talutgåvan.

Enligt RRV bör det övervägas om primärkommuner och landsting kan

tänkas bli delansvariga för verksamheten med hänsyn till deras ansvar för — Prop. 1987/88:145

biblioteksverksamhet resp. handikapphjälpmedel. Bilaga 2

TPB och TCO anser att utrustningarna för tidningsläsning är ett tekniskt hjälpmedel som bör fördelas av landstingen. En inordning i den normala hjälpmedelshanteringen bör eftersträvas.

SRF instämmer i kommitténs förslag att priset för enkelabonnemang på en talutgåva ska vara detsamma som för den tryckta tidningen, men motsätter sig att en extra kostnad på 1076 ska tas ut för prenumeration både på den tryckta och den intalade versionen av samma tidning. Det är orimligt att det ska vara förenat med extra kostnader att alla i ett hushåll

ska kunna läsa samma tidning.

5. Utbildning och information Statens handikappråd, handikappinstitutet, TPB, SÖ, SIL, TCO, SRF, Synskadades förbund i Göteborgs och Bohus län och Norrländska Socialdemokraten understryker liksom kommittén behovet av information och

marknadsföring av verksamheten. Handikapprådet anser att detta bör gälla precis som för seende. Handikappinstitutet framhåller i sammanhanget RATS-metoden. TPB, SÖ och SIL påpekar att om läshandikappade i

allmänhet skall nås bör marknadsföringsinsatserna ökas och enligt TPB

specialinriktas främst mot vårdpersonal och föreningar. TPB, TCO och SRF framhåller också betydelsen av information och

utbildning i handhavande av radiomottagare och RAPS/RATS-utrustningar. Sådan utbildning minskar enligt SRF behovet:av service på utrustningarna och ökar möjligheterna att sprida RATS-metoden.

Journalisthögskolan it Stockholm, SJF, TCO och Taltidningsfolket understryker vikten av utökade utbildningsmöjligheter för journalister som arbetar med talversioner.

Journalisthögskolan i Stockholm är intresserad av att utforma en lämplig

utbildning för journalister som arbetar på taltidningsredaktioner. Med hän-

syn till de speciella behoven bör utbildningen utformas som cen eller flera fortbildningskurser hellre än integreras i den ordinarie grundutbildningen. För detta talar också journalisternas varierande bakgrund. På samma sätt som för hela taltidningsverksamheten förutsätts särskilda medel för ända-

målet.

SJF anser det angeläget att utbildningen sker vid journalisthögskolorna

eller i FOJO:s regi när det gäller fortbildningen, bl. a. eftersom taltidnings-

redaktionen bör vara en integrerad del i tidningens övriga redaktionella

verksamhet. Kurser för taltidningsjournalister har redan genomförts i

FOJO:s regi. Behov av fortsatt sådan utbildning finns redan i dag, bl. a.

därför att redigeringen av en taltidningsutgåva ställer höga krav på nyhetsvärdering och textredigering samt på åskådlighet och begriplighet. SJF och TCO anser det viktigt att yrkesutbildningen omfattar taltidningsredak-

törer både inom dagspress och inom landsting och kommuner.

Taltidningsfolket bekräftar behovet av utbildning för taltidningsjourna-

lister. FOJO har på föreningens initiativ tidigare arrangerat kurser och har

efter nya påstötningar visat intresse igen. Innehållet i ett utbildningspro- 65

gram torde vara av gemensamt värde oavsett på vilken typ av tidning en Journalist arbetar. Fortbildningsbehovet på området bör därför lämpligen Bilaga 2 samordnas.

SIL anser att utbildningsinsatser behövs även inom lärarutbildningen. Datasystem med handikappanpassning som talsyntes och punktskriftsdisplay ordineras redan som tekniska hjälmedel både i skolan och hemma. Skolan behöver utveckla både läromedel och metodik för datorstödd undervisning. Bland läromedlen har dagstidningar en framskjuten plats. Med RATS-metoden får läshandikappade samma möjligheter som övriga elever att arbeta med dagstidningar i skolan. Skolan bör således få möjligheter att prenumerera på taltidningar på samma villkor som föreslås för målgruppen.

6. Stödets administration Kommitténs förslag om ett särskilt beslutsorgan för taltidningsverksamheten med kanslifunktionerna förlagda till presstödsnämndens kansli biträds av Handikappinstitutet, TPB. presstödsnämnden, statskontoret, RRV, kommunförbundet, TCO, SJF, TU, A-pressen och SRF.

Presstödsnämnden anser det ytterst angeläget att stödet till radio- och kasscttidningar klart åtskils från stödet till dagspressen. Nämnden noterar med tillfredsställelse att kommittén betonat vikten av att de båda formerna hålls isär. Med tanke på att båda stödformerna berör dagspressen och att nämnden har en betydande kunskap och erfarenhet av statligt stöd till dagstidningar har nämnden ingen erinran mot att ansvara för kanslifunktionerna. Nämnden finner också sammansättningen av det föreslagna beslutsorganet vara väl avvägt. |

Statskontoret och RRV efterlyser kostnadsberäkningar för stödets administration. Statskontoret noterar att det inte heller finns någon samlad redovisning av de tänkta framtida uppgifterna för beslutsorganet utöver själva bidragsfördelningen eller hur kraven på administrationen kan komma att utvecklas i takt med en utbyggnad av taltidningsverksamheten. Det är därför svårt att ta ställning till resursbehoven på såväl kort som längre sikt. |

TU understryker att förslaget inte får leda till att verksamheten sammanblandas med presstödet, vars syfte är ett helt annat. TU föreslår av samma skäl att ordet ”stöd”” till taltidningsutgivning utmönstras och ersätts med begrepp som ”nettokostnadstäckning” eller dylikt som inte för tanken till

ett stöd för tidningsutgivning i allmänhet.

SJF anser att förbundet bör vara representerat i beslutsorganet, bl. a. för att de anställdas synpunkter på verksamheten skall kunna tas till vara.

SRF anser att beslutsorganet måste ta ett mycket aktivt ansvar för att förmå tidningsföretagen att ge ut talversioner. Det aktiva och engagerade arbete kommittén hittills bedrivit måste fortsättas. SRF anser det också vara en utmärkt lösning att fördelningsorganet och televerket radio samarbetar i upphandlings- och produktfrågor. Det är helt nödvändigt att upphandlingen börjar redan innevarande budgetår, eftersom frågan inte är om utbyggnad skall ske, utan i vilken takt den skall genomföras och det därför är viktigt att fördelningsorganet hela tiden ligger steget före så att det finns tillräckligt många utrustningar.

Innehåll

PrOpPOSitiONeN sosseeerreeererreeeerere ser rr rr reser rr ers resa 1

Propositionens huvudsakliga innehåll sisssssssssserrsssse rese ers 1 Propositionens lagförslåg -.ssssoserrsersrrererserrrr ere a reser kras 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 1988 ... 3

I Inledning sosooseererererrerterrreres er rr str rer eter rr rer 3 2 Bakgrund sossoosssererrerserrresererer rer sr er rer r reses rr sa 4

2.1 Principiella utgångspunkter s.ssssssssosssssssirre ses rst 4

2.2 Frågans tidigare behandling «..ssssosssesrsrerserer reser rea 4

3 Taltidningskommitténs verksamhet .s.sssossssseerrr rss rer srt 6

3.1 Synskadades informationssituation —...sssssssssssssrsors es 6

3.2 Bidragsverksamheten sososososssrerrreserrrererr rr rr era 7

3.3 DistributionsfrågOr =.ososssesssaserresesrrrere reser ers ra 9

3.3.1 Inlästa radiotidningar soosossssssssseeeerrrss reser ert 9 3.3.2 Radiotidningar enligt den s.k. RAPS/RATS-metoden . 10

3.4 Kalkyler och kostnadsanalysefr s.sssoososssssrseesses sera 12

3.5 Utbyggnadsmöjligheter —ssssosssosssresserrserere rr rer reda 13

3.5.1 Modeller sososossesrrerrasererrrrrer ert er rer rr esk 13

3.5.2 Kostnader för olika alternativ -.sssssssssesorsrsre ret 14 4 Mina allmänna ÖvVerväganden sososossossssrsrererererere ss ra 14

5 Utbyggnad av verksamheten s.ssssserssesreersserrrese se rent 21

6 Utgivningsformer .ssoosoessessresrrererrersrrere rs reser res 23

7 Urval och prioriteringar sossssssrserersesesrsrrrers rer e rer sr es 25

8 Vissa särskilda frågOr s.soossmesorrersersrereerer error ere sr r es 27

8.1 Målgrupp ssosorsrserrereeererrere rer rr ere rr rer rss rr resa 27

8.2 Rätten att teckna abonnemang ...ososssererersrer reser sr et 28 8.3 Prenumerationspriset ...ossssossreeresssrrerrrrer rer ror r 29 8.4 ÅNNONSÉT mossor esereereserrererer rer s ere eter rr ere Kra a 30 8.5 Upphovsrätt sossosossesrserrereereese rr ere tre rr ers rs ns 31

8.6 ArkivfrågOr sossosessesereserrrerrsss ess r rest rr es ess s sea 32

9 Stödets administrätiOl ooosoosseeserereessrssrreererer rer rr sea 33

10 Sändningskapacitet och tillståndsgivning —...sssossssseses rss " 34

10.2 Tillstånd att sända radiotidningar och återkallelse av sådana

[EUS ETAT 37

11 Frågor om teknik och utveckling —.sssssssssssesssrere resas sa 39

I1.1 Mottagarutrustningår sossosssoerssessrrrserer ers rr rr srt 39

12 Utbildning och marknadsföring «.ssoossserssssrorsrer rss rr ert 42 12.1 Journalistutbildning —ssoooooserresrssseserserer sr rss rn ra 42 12.2 Abonnentutbildning .ssssoooosssrssesesersr ser rss sr rest 43 12.3 Marknadsföring ss.oosssseeerrrsrrerrrrsr rare rr rr rr resa 45

13 Kostnader och finansierifg —.oosssoosssessserrssrrrr rer s rss 46

13.1 BidraägsnOrmMer oososseseererrrerrrsrseser rr rr ers ere rs era 46

13.2 Finansierilg sssososseseerererererr sees ere reser er er ess 48

14 ÖVIIgt oossoseesserererrreere rer ere rer rr rss ers ers sr sr e sedan 49

15 Hemställål ooooosoossssersrsserrerr esse res st rörrerres reses 50

16 Anslagsberäkningar för budgetåret 1988/89 ...sssossssssisssr es 50

17 Beslut sosoosesssereessrerrrr reser rr rr ers rer ser ert rss ss sa 52

Bilaga I Taltidningskommitténs sammanfattning av sitt betänkande

(Ds U 1987: 6) Radio- och kassetttidningar — slutsatser och

rekommendationer ..ssosoiseresererrerereres rss ser resa tin [ST Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över taltidningskom-

mitténs betänkande (Ds U 1987: 6) Radio- och kassettidning-

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 68