SOU 1994:105

Ny lagstiftning om radio och TV : slutbetänkande

% lags äftm'ng om

N OG(

n; i- Gj." ** »a- 9019

National Library of Sweden

g lags tiftning om Radio Ocn TV

l l ' 1 "|. fl | I _ t..-II:. b'w ' . | 1.1" Il , ' [:”EFF-ji. || '_'..u'Tb" II II : I II . : lillB

Statens offentliga utredningar 1 994: 1 05 Kulturdepartementet

Ny lagstiftning om radio och TV

Slutbetänkande av Radiolagsutredningen Stockholm 1994

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För rennssutsändrnngar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Omslag: Mediets särskilda genomslagskraft Thomas Hägg

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38—13751—8 Stockholm 1994 ISSN 0375_25ox

Till kulturminister Birgit Friggebo

Efter regeringens bemyndigande förordnades jag år 1985 som särskild utre- dare med uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utredningsarbetet har bedrivits under benämningen Radiolagsutredningen.

Utredningen har tidigare överlämnat sex delbetänkanden, nämligen Kabel- sändningama och videocensuren (Ds U 1985:12), Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor (Ds U 1987:2), Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät (SOU 1987:63), Vidgad etableringsfrihet för nya medier (SOU 1989:7), Lagstiftning för reklam i svensk TV (SOU 1990:7), och Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program (SOU 1992:31).

Utredningen får härmed överlämna slutbetänkandet Ny lagstiftning om radio och TV (SOU 1994: 105).

I utarbetandet av betänkandet har deltagit kanslirådet Lars Maren, Kultur- departementet, direktören Wolfgang Rädel, Kabelnämnden, byråchefen Bertil Wennberg, Justitiekanslern, hovrättsassessorn Greger Lindberg, Kultur— departementet, kanslirådet Björn Rosén, Kulturdepanementet, kammarrätts- assessorn Per Swahn, Civildepartementet, hovrättsassessorn Christina Weihe, Justitiedepartementet, samt som sekreterare, hovrättsassessorn Monica Bengtsson.

Vid beskrivningen av tekniska förhållanden har journalisten Göte Andersson medverkat och lämnat underlaget för kap. 4 . Vissa uppgifter om kabel-TV—verksamheten i avsnitt 3.1 bygger på uppgifter som erhållits av Lars Aronsson, LA Communications AB.

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i juni 1994

Jan Pennlöv

/Monica Bengtsson

111. Kommentarer

2 1 Författningskommentarer .................... 387 21.1 Förslaget till radio- och TV-lag .................. 387 21.2 Förslaget till lag om koncessionsavgift för radio och TV . 437 21.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker .......................... 446 21.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift ............................. 447

21.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .............. 448 21.6 Förslaget till lag om ändring i tobakslagen(1993:581) . . 448 21.7 Förslaget till lag om ändring i telelagen(1993:597) . . . . 449 21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation ...................... 449 IV Bilagor 1 . Kommittédirektiv ................................ 451 2. EG:s TV—direktiv (89/552/EEG) om gränsöverskridande television på engelska och i översättning ................ 471 3. Avtal mellan staten och Sveriges Television AB ........... 497 4. Avtal mellan staten och Sveriges Radio AB .............. 507 5. Avtal mellan staten och Sveriges Utbildningsradio AB ....... 517 6. Avtal mellan staten och TV4 AB ...................... 523 7. Tillståndsbeslut och tillståndsvillkor för Sverigefinska Riksförbudet ........................ 537

Förkortningar och förklaringar

bet.

Ds

EES

EFT A EG

EU

GHz Kabellagen

kap. Koncessionsavgiftslagen

KonkurrenslagenKU Ljudradio

Lokalradiolagen

LU Marknadsföringslagen NJA

Närradiolagen

PO PON

Piratradiolagen

prop. Public service (-företag)

Radio

Radiokorrununikationslagen Radiolagen Radiotidningslagen RF

anförd, anfört betänkande

Departementsserien

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet European Free Trade Association Europeiska gemenskaperna Europeiska unionen Gigahertz Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten

kapitel

Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område Konkurrenslagen( 1993z20) Konstitutionsutskottet Tråd- eller radiosända ljudprogram, till skillnad från TV, ibland även själva apparaten. Lokalradiolagen ( 1993: 120)

Lagutskottet

Marknadsföringslagen( 1975: 1418) Nytt Juridiskt Arkiv I Närradiolagen (1982z459) Allmänhetens Pressombudsman Pressens Opinionsnämnd

Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet proposition I denna framställning benämningen på de företag som sänder med tillstånd av regeringen, f.n. SVT, SR, UR och TV4. Annan term för trådlös sändning. Omfattar även TV. Beroende på sammanhanget kan även ljudprogram eller själva apparaten avses (se även ljudradio) Lagen (1993:599) om radiokommunikation Radiolagen (1966:755) Lagen (1981:508) om radiotidningar Regeringsformen

rskr. Satellitlagen

SFS

SOU SVT SR

Telelagen

TF Tillämpningslagen

TV4 TV—direktivet

TV—konventionen

UR YGL

riksdagsskrivelse

Lagen (1992: 1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Sveriges Television AB Sveriges Radio AB Telelagen(1993:597) Tryckfrihetsförordningen Lagen (1991: 1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden Tråd— eller radiosända program, bestående av rörlig bild med eller utan ljud TV4 AB Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television Europarådets konvention om gränsöverskridande television Sveriges Utbildningsradio AB Yttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Inledning

Sedan jag i juni 1985 fick uppdraget att göra en översyn av den radiorättsliga lagstiftningen har förutsättningarna ändrats i väsentliga delar. Det tidigare radio- och TV-monopolet är definitivt brutet. Yttrandefriheten i radio och TV skyddas genom en ny grundlag. De radiotekniska frågorna har flyttats ut ur radiolagen och regleras i en egen lag om radiokommunikation. Radiolags- utredningen har medverkat vid dessa förändringar bl.a. genom att avge för— slag till lagstiftning för reklam-TV och satellitsändningar.

Den översyn som jag har i uppdrag att göra är i grunden av teknisk natur. Det ingår inte i uppdraget att göra politiska avvägningar eller att föreslå änd- ringar i förhållande till vad jag uppfattar som statsmakternas Önskemål om vad som skall gälla för en viss verksamhet.

Det går emellertid inte att bortse från de stora förändringar som har in- träffat under utredningstiden. Den nu gällande radiolagstifmingen är upp- byggd för en monopolsituation, då Sveriges Radio hade ensamrätt på ljud- radio— och TV—sändningar till allmänheten. När så småningom andra gavs möjlighet att sända skedde det först genom att nya lagar tillkom, enligt vilka noggrant definierade sändningsverksamheter kunde tillåtas. Närradiolagen, radiotidningslagen och 1986 års kabellag är exempel på detta.

Den lagstiftning som har tillkommit sedan början av 1990-talet har emel— lertid etableringsfriheten som grundprincip. Både 1992 års kabellag och satellitlagen förutsätter att sändningsverksamheten får bedrivas av var och en. Lokalradiolagen ställer visserligen upp krav på tillstånd för att få sända, men lagstiftaren räknar med att ett stort antal tillstånd skall lämnas.

Mitt förslag till reformerad radiolagstiftning utgår från att etableringsfrihet numera bör vara det normala även för radion och televisionen.

Krav på tillstånd föreslås emellertid för vissa trådlösa sändningar på fre— kvenser under 1 GHz. Skälet för detta tillståndskrav är att det måste finnas möjlighet att styra användningen av sändningsfrekvenser efter massmedie— politiskt betingade önskemål, i varje fall i den del av frekvensspektrum som är särskilt lämpad för radio- och TV—sändningar till allmänheten.

Behovet att styra frekvensanvändningen är ett av skälen för att villkoren för radio- och TV—sändningar behöver regleras utöver vad som följer av all— män lagstiftning. Ett annat skäl för regleringsbehovet är att radion och tele— visionen har en särskild genomslagskraft genom att sändningarna när ett stort antal människor samtidigt i deras hem. Genom att radion och televisionen

skall kunna fungera som massmedier i allmänhetens tjänst måste det vidare finnas möjlighet för staten att ställa krav som sammanhänger med detta upp- drag.

Behov av ytterligare utredning

För närvarande pågår en snabb utveckling av sändningstekniken för radio och TV. Genom digitalteknik kommer ett mycket större antal program än tidigare att kunna sändas ut inom ett givet frekvensutrymme. Ledningar med låg över- föringskapacitet, t.ex. vanliga telefonledningar, kommer att kunna användas för att befordra TV-program eller ljudradioprogram med hög kvalitet.

Jag anser att samma regler bör gälla för innehållet oberoende av genom vilken teknisk metod sändningarna befordras till den mottagande.

Det är emellertid inte möjligt att förutse alla konsekvenser som en radikalt annorlunda teknik kan komma att få för behovet av lagstiftning. Jag ger några exempel på frågor som behöver utredas vidare. Det gäller möjligheten att ställa villkor för trådsändningar, vissa gränsdragningsproblem på trådsänd- ningamas område, yttrandefrihetsskyddet för betalteletjänster samt behovet av lagstiftning i samband med införande av ny sändningsteknik.

Nio lagar blir två

Mitt förslag till lagstiftning innebär att bestämmelserna om radio— och TV— sändningar till allmänheten förs samman till två nya lagar. Huvuddelen av reglerna finns i radio- och TV—lagen. Regler om koncessionsavgifter samlas i en särskild lag om koncessionsavgift för radio och TV.

De båda föreslagna lagarna ersätter radiolagen (1966:755), närradiolagen (19821459), lokalradiolagen (1993: 120), lagen (1986:3) om rundradiosänd— ning av finländska televisionsprogram, lagen (1981:508) om radiotidningar, lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänhe- ten, lagen (1991 :2027) om kabelsändningar till allmänheten, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område samt lagen (1966:78) om för- bud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.

Vissa ändringar föreslås i lagen (1989:41) om TV-avgift, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens områden, lagen (1993:599) om radiokommunikation och telelagen(1993:597). Lagen (1993:1367) om förbud mot viss avkodnings— utrustning berörs inte av mitt förslag.

Lagens tillämpningsområde

Radio- och TV—lagen föreslås gälla verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmän- heten. I lagen finns också bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer.

Tillståndsplikt för sändningar begränsas

När det gäller innehållet i de föreslagna lagarna har jag i huvudsak utgått från nuvarande, av statsmakterna beslutade regler. Principen om etableringsfrihet som huvudregel medför emellertid vissa förändringar när det gäller vilken sändningsverksamhet som skall kräva tillstånd.

Jag har redan nämnt att jag föreslår att sändningar på frekvenser över 1 GHz skall få ske utan tillstånd enligt radio— och TV—lagen. Därmed blir det möjligt att bedriva s.k. mikrovågssändningar på ungefär samma villkor som sändningar i kabelnät. Tillstånd enligt radiokommunikationslagen kommer dock att krävas för användningen av sändarna.

Jag föreslår också att tillstånd inte skall krävas för att sända sökbar text-TV eller program som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade, om sändningarna sker från radiosändare som används för andra sändningar med tillstånd. I fråga om program för syn— och hörselskadade föreslås att sänd- ningar utan tillstånd skall få ske under högst tre timmar om dygnet. Något särskilt tillstånd kommer alltså normalt inte att behövas för att sända radiotid- ningar, utan det räcker att tidningsföretaget träffar överenskommelse med den som annars använder sändaren. Förslaget är inte avsett att påverka statens stöd till radiotidningarna.

För sådan sändningsverksamhet som föreslås vara tillståndsfri, dvs., för- utom de nu nämnda, även sändningar i kabel och över satellit, föreslås att den som bedriver verksamheten skall vara skyldig att anmäla sig för registrering. Även s.k. satellitentreprenörer föreslås vara anmälningsskyldiga. Syftet med registreringen är att det skall kunna fastställas vem som är ansvarig för verk- samheten.

Regeringen och Radio- och TV—verket tillståndsmyndigheter

Tillstånd för tillståndspliktiga sändningar skall enligt förslaget meddelas antingen av regeringen eller av Radio- och TV—verket.

Regeringen föreslås vara tillståndsmyndighet för televisionssändningar samt för ljudradiosändningar i hela landet eller till utlandet.

Skälet för att regeringen har valts som tillståndsmyndighet är att varje till- ståndsärende får stor betydelse, att tillståndsvillkoren behöver utformas indi- viduellt och att det kommer att bli fråga om ett litet antal ärenden.

Även i andra fall än de nu angivna skall regeringen kunna meddela tillstånd om det finns synnerliga skäl. Det som åsyftas är fall där tillstånd inte kan meddelas enligt gällande rätt eller då den avsedda sändningsverksamheten inte kan bedrivas inom ramen för de regler som gäller.

Radio- och TV—verket föreslås vara tillståndsmyndighet i övriga fall, dvs. för närradio och lokalradio. Radio- och TV—verket föreslås vidare få meddela tillstånd för sändningar under en begränsad tid om högst två veckor. Verket skall också ha hand om registreringen av den registreringspliktiga verksam- heten.

Sändningstillstånd som meddelas av regeringen Tillståndets innebörd

Innebörden av ett tillstånd som meddelats av regeringen är att tillståndsha- varen har rätt att sända TV—program i hela landet eller i den del av landet som anges i tillståndet eller rätt att sända ljudradioprogram i hela landet eller till utlandet. Tillståndet ger också tillståndshavaren rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.

Regeringen skall också få besluta att ett tillstånd endast skall innebära rätt att vidaresända televisionsprogram som samtidigt sänds eller kort tid dessför— innan har sänts av någon annan. I sådana fall kan regeringen besluta att de regler som annars gäller för Sändningarnas innehåll inte skall tillämpas.

Tillståndstiden för sändningar med tillstånd av regeringen föreslås vara sex år. Regeringen föreslås få förlänga tillståndet i fyra år. Om regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas är tillståndet förlängt på oförändrade villkor under ytterligre fyra år, om tillståndshavaren önskar det.

Sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd skall inte få vara utformade på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i Sändningsområdet. Den föreslagna regeln innebär förbud mot kryptering. Någon motsvarande regel finns inte i dag, men torde vara under— förstådd.

Villkor för tillstånd

De regler som föreslås gälla för innehållet i alla slags sändningar anges i lag- bestämmelser. För de sändningar för vilka regeringen meddelar tillstånd före- slås att regeringen dessutom får ange villkor av olika slag. Tillståndsvillkoren ersätter nuvarande ordning med avtal mellan regeringen och programföre-

tagen. Den föreslagna lagen innehåller en uppräkning av olika villkor för sändningstillståndet som regeringen skall få ställa. Vissa av tillståndsvillkoren innebär att tillståndshavaren åläggs strängare regler eller mer långtgående för— pliktelser än som följer av de allmänna reglerna. Jag återkommer till dessa villkor i samband med att jag redovisar vilka regler jag föreslår för sändningar i allmänhet.

För de programföretag som finansieras med TV—avgiftsmedel, dvs. för närvarande Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildnings- radio kan regeringen ställa ytterligare villkor. Dessa kommer inte att vara anknutna till sändningstillståndet utan till rätten att erhålla statsbidrag.

Sändningsverksamhetens omfattning

Som nämnts i det föregående skall i sändningstillståndet anges vad tillstånds- havaren får göra, t.ex. sända i hela landet eller sända ett visst antal program. Regeringen föreslås emellertid få ställa villkor som avser vad tillståndsha- varen skall uppfylla vad gäller sändningsverksamhetens omfattning. Dessa villkor får avse skyldighet att sända program i hela landet eller i viss del av landet, att sända under viss minsta tid och att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område.

Program för syn- och hörselskadade

Ett annat villkor gäller skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade. Detta villkor har en motsva- righet i en avtalsförpliktelse för Sveriges Radio att bereda utrymme för radio— tidningar.

Viss sändningsteknik och vissa radiosändare

Två av de föreslagna villkoren gäller skyldighet att använda viss sändnings- teknik och att använda vissa radiosändare.

För närvarande finns inte något som motsvarar ett villkor att använda viss sändningsteknik. Jag har dock bedömt att regeringen bör kunna föreskriva om och när en ny sändningsteknik skall börja användas. För att regeringen skall ha en sådan möjlighet talar bl.a. den stora betydelse frågan har för all- mänheten, genom att en ny sändningsteknik kan kräva att befintliga mottagare byts ut. Det är också angeläget att förutsättningama att använda ny sänd- ningsteknik är sådana att yttrande- och inforrnationsfriheten inte inskränks.

Ett villkor om att använda viss radiosändare kan med nuvarande regler ställas om tillståndet endast avser vidaresändning av utländska TV—program, antingen för mottagning i Sverige eller för mottagning i det utländska pro—

grammets hemland. Det föreslagna bemyndigandet har dock en vidare inne- börd. Om regeringen ställer som villkor att en viss sändningsteknik skall användas kan regeringen också behöva sätta som villkor att vissa sändare skall användas. Ett sådant villkor kan t.ex. ha innebörden att olika, kanske konkurrerande, programföretag skall använda samma digitala sändare.

Villkoren skall godtas av den sökande

Jag föreslår att den sökande skall ges möjlighet att yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med sändningstillståndet. Ett beslut om Sändningstillstånd bör endast få meddelas om den sökande har meddelat att han godtar villkoren. Härigenom bör man kunna räkna med att de villkor som beslutas är skäliga och att tillståndshavaren har möjlighet att uppfylla dem.

Tillstånd att sända lokalradio och närradio

Tillstånd som inte skall meddelas av regeringen meddelas av Radio- och TV- verket. Riksdagen har nyligen behandlat reglerna för tillstånd att sända lokal- radio. Vid samma tillfälle skedde ganska omfattande ändringar i fråga om när- radion, dock inte i vad avser vilka som kan få tillstånd eller det sätt på vilket tillstånd meddelas. Jag har inte föreslagit några ändringar i sak av dessa regler.

Regler för innehållet i allmänhet

Min principiella uppfattning är att etiska frågor i samband med progarninne- hållet i radio och TV inte bör regleras i lag. I stället bör de företag som är verksamma inom området söka enas om vad som bör gälla i fråga om t.ex. skydd av privatlivets helgd, publicering av genmälen och sändning av program med "känsligt" innehåll. Det bör också vara dessa företags sak att se till att reglerna efterlevs. Förebilder för en sådan ordning finns t.ex. inom dagspressen. I två fall föreslår jag emellertid lagregler av här angivet slag. Det gäller områden där Sverige enligt EES—avtalet är skyldigt att upprätthålla en viss rninimistandard.

För de sändningsverksamheter för vilka det krävs tillstånd av regeringen kan det finnas anledning att ställa mer omfattande krav än för sändningar i allmänhet. Därför föreslår jag att regeringen skall kunna ställa upp villkor som går längre än vad som föreskrivs i de allmänt giltiga lagreglema. Bl.a. bör regeringen kunna föreskriva skyldighet att i programverksamheten re- spektera den enskildes privatliv.

Opartiskhet och saklighet. Demokratiregeln

I nuvarande lagstiftning anges kraven på opartiskhet och saklighet och den s.k. demokratiregeln i radiolagen. Innebörden är att dessa regler gäller obliga- toriskt för alla sändningsverksamheter som får tillstånd av regeringen. Enligt min mening är det inte säkert att statsmakterna i framtiden kommer att anse att krav av detta slag skall ställas på all sändningsverksamhet för vilken rege— ringens tillstånd krävs, dvs. på alla trådlösa TV-sändningar och på alla ljud- radiosändningar i hela riket eller till utlandet. Jag föreslår därför att dessa regler i stället skall ingå bland de villkor som regeringen får ställa för sänd- ningstillståndet.

Regeringen föreslås sålunda få ställa som villkor för ett Sändningstillstånd att sändningsrätten utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verksamheten som helhet skall präglas av det demokra- tiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Andel europeiska program m.m.

Med hänsyn till vad som föreskrivs i EG:s TV—direktiv föreslås att den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av rege- ringen skall se till att minst hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och att minst tio procent av den årliga sänd- ningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Skyl- digheten föreslås gälla om inte särskilda skäl föranleder annat. Som sänd- ningstid i detta sammanhang räknas den tid då programföretaget sänder pro- gram med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. Inte heller sändningar av enbart text räknas in i sändningstiden.

En motsvarande regel finns i dag i satellitlagen. Förslaget innebär att skyldigheten utsträcks också till marksändande TV—företag. De nuvarande programföretagen torde inte ha några svårigheter att uppfylla kraven.

Jag föreslår vidare att TV—sändningar över satellit eller med stöd av till— stånd av regeringen, om inte särskilda skäl föranleder annat, i betydande om- fattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän.

En motsvarande bestämmelse finns i satellitlagen och i statens avtal med samtliga public service-företag. Bestärnmelsens syfte är att värna det svenska språket och den svenska kulturen.

Ett mångsidigt programutbud

Några ytterligare lagregler om programverksamhetens allmänna inriktning föreslås inte. Däremot bör regeringen kunna ställa villkor för sändningstill- stånd som meddelas av regeringen, vilka innebär skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud.

Närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll

Reglerna för innehållet i närradiosändningar och lokalradiosändningar före— slås vara i stort sett oförändrade.

Bestämmelsen om det s.k. riksförbudet i närradion föreslås dock få en annan utformning. Enligt mitt förslag skall den som har tillstånd att sända närradio inte få sända program som inte har framställts särskilt för den egna verksamheten. I enstaka fall skall dock sändningar som är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar få förekomma.

Den föreslagna formuleringen svarar bättre än den nuvarande mot det som är syftet med bestämmelsen, nämligen att slå vakt om närradions karaktär av föreningsradio och motverka kommersialiseringen av närradion.

Våld och pornografi

Det skall inte få förekomma sändningar av televisionsprogram som innehåller våldsframställningar eller pornografiska bilder under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Om det är försvarligt får dock sådana program sändas.

Bestämmelsen tar sikte på program som sänds okrypterat under sådan tid på dygnet att det kan bedömas att barn kan komma att se sändningen. Genom bestämmelsen uppfyller Sverige de krav som ställs i artikel 22 i TV—direk— tivet.

Regeringen föreslås få ställa upp tillståndsvillkor som innebär skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Det innebär att programföretagen även i andra fall skall iaktta varsamhet vid sändning av program som kan verka skrämmande eller upp- rörande på publiken.

Sändningarnas beteckningar

Den som sänder program skall använda en av Radio- och TV—verket godkänd beteckning. Denna skall normalt sändas minst en gång i timmen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att lyssnaren skall veta vem den sändande är.

Beriktigande

I TV—direktivet finns ett krav på att det skall finnas möjlighet till beriktigande, dvs. att felaktiga sakuppgifter korrigeras.

Jag föreslår en lagregel av innebörden att uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som inte är reklam skall beriktigas när det är befogat. Regeln föreslås vara tvingande endast i fråga om trådlösa sändningar. Orsaken till att en tvingande regel inte föreslås för kabelsändningar är att yttrandefrihetsgrundlagen inte medger det.

Jag föreslår inte någon lagstadgad genmälesrätt, dvs. en rätt att få bemöta åsikter som har framförts i ett program. Regeringen bör emellertid få ställa upp tillståndsvillkor om skyldighet att sända genmälen. I tillståndsvillkor bör också få föreskrivas skyldighet för tillståndshavaren att även iaktta lagens bestämmelser om beriktigande för ljudradion.

Myndighetsmeddelanden

Om en myndighet begär det i en nödsituation skall meddelanden som är av vikt för allmänheten sändas i lokalradion utan särskild ersättning. Bestämmelsen föreslås endast gälla för lokalradion, i avvaktan på att vad som skall gälla för radion och televisionen vid krig och krigsfara ses över av en parlamentarisk kommitté. Regeringen föreslås få ställa upp motsvarande tillståndsvillkor.

Regler för reklam och sponsring

Jag föreslår inte några omfattande sakliga ändringar i bestämmelserna om reklam och sponsring.

Annonsmarkering

Annonser, varmed avses reklam och sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan, skall inledas och avslutas med en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.

Annonser i TV

Inga ändringar föreslås av reglerna för annonsering i televisionen. Annon— sema får placeras mellan programmen, i längre pauser i sportsändningar och vissa andra program samt mellan delarna i program som är sammansatta av olika avslutade delar. Restriktionerna i fråga om TV—reklam riktad till barn föreslås vara oförändrade. Sändningstiden för annonser föreslås få uppgå till

högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I undantagsfall får tiden utökas till tio minuter. Annonser får sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn och tio procent av sändningstiden mellan kl. 18 och 24.

Annonser i ljudradio

I fråga om reklam i ljudradio föreslås vissa smärre ändringar. Sändningstiden föreslås få vara högst åtta minuter per timme utan möjlighet till utökning. Regeln om högsta sändningstid för annonser föreslås gälla även för när- radion. Inga restriktioner föreslås i fråga om hur annonserna får placeras.

Sponsrade program

Reglerna för sponsring av program föreslås vara oförändrade. Sponsorsmed- delande skall lämnas före eller efter programmet. Nyhetsprogram m.m. får inte sponsras. Företag som har som huvudsaklig verksamhet att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller receptbelagda läkemedel får inte vara sponsorer.

Smygreklam m.m.

Reglerna om reklam kompletteras av ett förbud att i program som inte är reklam på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen. Syftet med regeln är att motverka smygreklam. En motsvarande regel finns i nuvarande lag- stiftning.

Regeringen kan ställa strängare villkor

För sändningar med tillstånd av regeringen kan regeringen ställa upp villkor som bl.a. skall kunna gälla förbud mot att sända reklam, förbud mot att sända även andra sponsrade program än sådana som är förbjudna enligt lagen, för- bud mot att sända program som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan samt förbud mot att diskriminera annonsörer. Regeringen föreslås också kunna ställa som villkor att högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad som anges i lagen.

Försäljningsprogram i TV

Jag har särskilt övervägt vad som bör gälla för s.k. försäljningsprogram, dvs. TV—program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster. Mitt

förslag innebär att sådana program får förekomma under högst en timme per dygn, utöver den sändningstid som är tillåten för vanliga annonser. Försälj- ningsprogram och övriga annonser får dock uppta högst tjugo procent av sändningstiden per dygn. Ingen skillnad bör göras mellan försäljnings- program i prograrnföretagets egen regi och sådana program som sänds mot vederlag på andras uppdrag.

Skyldighet att vidaresända vissa program i kabelnät Marksända TV-program

Jag föreslår att skyldighet för innehavare av kabelnät att se till att de mark- sända TV-programmen utan kostnad för själva mottagningen kan tas emot av de boende i anslutna fastigheter skall gälla om sändningarna kan tas emot i fler än tio bostäder. Skälet till att jag föreslår en sänkning från nuvarande gräns på 100 bostäder är att jag bedömer att tillgången till de marksända TV- programmen är så väsentlig för alla som bor i Sverige att möjligheten att ta emot programmen bör vara garanterad. 100-gränsen är så hög att den in- bjuder till kringgåenden.

För närvarande omfattar nätinnehavarnas skyldighet även ljudradio- program. Jag bedömer emellertid att det inte finns något behov av en sådan bestämmelse, och föreslår därför att endast TV—program skall omfattas.

Övriga ändringar är av teknisk natur och innebär inte några större sakliga ändringar. De TV—program som omfattas är sådana som sänds med stöd av tillstånd av regeringen, dock inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning. Om det av tillståndsvilkoren framgår att t.ex. boende i glesbygdsornråden skall kunna ta emot programmen från satellit, omfattar nätinnehavarens skyldighet även satellitsändningarna.

Jag har övervägt om ansvaret för skyldigheten att befordra de marksända TV—programmen skall läggas på fastighetsägaren i stället för på nätinneha- varen, men föreslår inga ändringar. Jag vill dock betona att nätinnehavaren kan uppfylla sin skyldighet genom att tillhandahålla de marksända program— men tillsammans med andra program om det sker utan kostnad för själva mottagningen. Om en boende önskar att vissa program filtreras bort kan han inte kräva att få del av samtliga program som omfattas av sändningsplikten.

De lokala kabelsändarföretagens sändningar

Inga ändringar föreslås när det gäller nätinnehavares skyldighet att tillhanda— hålla kanalutryrnme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar. En sådan skyldighet inträder alltså först när sändningarna når fler än 100 bostäder.

Med hänsyn till att mikrovågssändningar kan komma att ersätta kabelnät föreslås att skyldigheten att tillhandahålla kanalutrymme för lokala kabel-

sändarföretag också skall gälla den som vidaresänder TV-program i mikro- vågssändning.

Undantag för centralantennanläggningar

Liksom för närvarande föreslås att skyldigheterna att tillhandahålla kanal- utrymme och att vidaresända vissa program inte skall gälla för vanliga centralantennanläggningar, dvs. anläggningar för trådsändning där det endast vidaresänds TV—program från marksändare på lägre frekvens än 1 GHz.

Tillsyn m.m.

Granskningsnämnden för radio och TV skall övervaka efterlevnaden av de regler som gäller för sändningars innehåll. Radio- och TV—verket skall över- vaka att övriga regler efterlevs. De som är skyldiga att spela in program skall på begäran lämna sådana referensinspelningar till granskningsnämnden eller verket. Jag föreslår också att de som bedriver sändningsverksamhet skall vara skyldiga att lämna olika upplysningar till Radio- och TV-verket.

Återkallelse av tillstånd m.m.

Om den som sänder med stöd av tillstånd av regeringen på ett väsentlig sätt har brutit mot den föreslagna lagen eller mot villkor för sändningstillståndet får tillståndet återkallas. Beslut om återkallelse föreslås fattas på olika sätt be- roende på överträdelsens art.

Om överträdelsen innebär missbruk av yttrandefriheten skall regeringen anmäla saken till prövning av Justitiekanslern (JK). Beslut om återkallelse fattas av domstol under medverkan av jury och på talan av JK.

Om överträdelsen inte innebär missbruk av yttrandefriheten skall rege- ringen anmäla saken till Radio- och TV—verket. Verket skall inhämta yttrande från Granskningsnämnden för radio och TV. Om nämnden finner att en väsentlig överträdelse har skett får tillståndet återkallas av Radio- och TV- verket.

Radio— och TV—verket får också återkalla ett tillstånd av regeringen om till- ståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han har ett bestämmande inflytande förfogar över mer än ett sådant tillstånd.

Jag föreslår inga sakliga förändringar av reglerna för återkallelse av till- stånd att sända närradio eller lokalradio.

Jag föreslår att Radio- och TV—verket skall få återkalla ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag om sändningsrätten endast utnyttjats i obetydlig omfattning.

Straff m.m.

Vissa förfaranden föreslås vara straffbelagda. Böter eller fängelse i högst sex månader föreslås för den som sänder program utan tillstånd där sådant krävs, eller för den som sänder till allmänheten från sändare på öppna havet utanför nationella territorier. Skyldigheten att anmäla sig för registrering föreslås vara sanktionerad med böter.

För brott mot vissa bestämmelser om reklam m.m. föreslås en ny sanktion i form av en särskild avgift. Avgiften föreslås kunna fastställas till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Den bör dock högst kunna utgöra tio procent av den sändandes årsomsättning. Beslut om avgift fattas av läns- rätten på talan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Jag föreslår att vitesföreläggande skall kunna tillgripas vid brott mot vissa andra av de föreslagna reglerna. Det gäller vid upprepade brott mot förbudet att sända pornografi eller våldsskildringar i TV på sådant sätt att barn kan ta del av programmen. I sådant fall föreslås JK kunna förelägga den sändande att inte på nytt sända sådana program. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Även bestämmelserna om närradions och lokalradions innehåll (utom de som gäller reklam m.m.), Sändningarnas beteckningar, skyldigheten att vidaresända vissa TV—program och att tillhandahålla kanal för lokala kabel- sändarföretag samt skyldigheten att lämna vissa uppgifter och inspelningar till Radio- och TV—verket eller Granskningsnämnden för radio och TV föreslås vara vitessanktionerade.

Den som sänder program kan åläggas att på lämpligt sätt offentliggöra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV enligt vilket den sändande har brutit mot en tvingande regel om beriktigande eller mot villkor för sänd- ningstillstånd som meddelats av regeringen. Ett sådant föreläggande får för- enas med vite.

Överklagandebestämmelser

Avgöranden av domstol om återkallelse av Sändningstillstånd eller påförande av avgift föreslås kunna överklagas.

Även beslut av Radio- och TV—verket om meddelande av tillstånd, åter- kallelse av tillstånd och om medgivande till överlåtelse av tillstånd skall få överklagas.

Förslagen innebär att även beslut om återkallelse av tillstånd som medde- lats av regeringen blir överklagban.

I likhet med vad som gäller nu föreslås att beslut om omfattningen av Sändningsområde för lokal- och närradion inte skall kunna överklagas.

Även beslut av Radio- och TV-verket om beteckningar, förordnande av lokala kabelsändarföretag, återkallelse av ett sådant förordnande samt om

undantag från skyldigheten att vidaresända vissa TV—program eller att till- handahålla kanal för lokala kabelsändarföretag föreslås få överklagas.

De flesta förelägganden som har förenats med vite föreslås kunna över- klagas.

Förslaget till koncessionsavgiftslag

I förslaget till lag om koncessionsavgift för radio och TV samlas de bestäm- melser om avgift som nu finns i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område och i lokalradiolagen (1993:120). Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om förfarandet vid lokalradioauktioner.

Jag föreslår inte några sakliga ändringar i jämförelse med vad som gäller nu.

Summary

Introduction

The prerequisites have changed substantially since June 1985, When I was originally assigned to review legislation in the broadcasting field. The former radio and TV monopoly has now been decisively abolished. Freedom of speech on radio and TV is protected by new constitutional provisions, and questions of broadcasting technology are no longer covered by the Radio Act but are instead regulated by a special Radio Communications Act. The Radio Legislation Committee has played its part in these changes, for example by proposing legislation for commercial TV and satellite broadcasting.

The review which I have been assigned to carry out is basically of a tech- nical nature. My terms of reference do not include political assessments or call for proposals for changes with regard to what may be considered to be the Govemment's wishes concerning certain activities.

It is not possible to ignore the major changes which have occurred in the course of the preparation of this report, however. Current legislation is de- signed for a monopoly situation in which the former Swedish Broadcasting Corporation had exclusive rights to sound and TV transmissions to the general public. When others were eventually given an opportunity to broadcast, this initially took the form of the introduction of new legislation which permitted carefully defined broadcasting activities. The Community Radio Act, the Radio Periodicals Act and the 1986 Cable Act are all examples of this.

However, the legislation introduced after 1990 is based on the fundamen- tal principle of freedom to set up operations. Both the Cable Act of 1992 and the Act concerning Satellite Transmissions assume that anyone may conduct broadcasting activities. It is true that under the Local Radio Act, certain requirements must be met if a broadcasting licence is to be granted, but Parliament assumes that a considerable number of licences Will be issued.

My proposals for a reform of broadcasting legislation assume that freedom to set up operations should now also be a normal state of affairs in the radio and TV Sphere.

However, it is proposed that a licence should be required for certain wire— less transmissions at frequencies below 1 GHz. This is because it must be possible to control the use of transmission frequencies in accordance with requirements of a mass media policy nature, at any rate in areas of the frequency spectrum which are particularly appropriate for radio and TV broadcasts to the general public.

The need to control frequency utilization is one reason why regulation of the conditions för radio and TV broadcasting is required, in addition to the provisions contained in general legislation. Another reason for regulation is that radio and television have a special impact, since broadcasts simultaneously reach a very large number of people in their own homes. If radio and television are to function as mass media in the service of the public, it must also be possible for the state to make demands which are in accordance with this requirement.

Need for Further Study

Radio and TV transmission technology is undergoing rapid development at the moment. As a result of digital technology, it will be possible to broadcast a much greater number of programmes within a given frequency band than in the past. It will be possible to utilize wires with low transmission capacity for example ordinary telephone lines — for the distribution of TV or high quality sound radio programmes.

I consider that the same rules should apply to programme content, irre- spective of the technical method employed for distribution to households.

It is not possible, however, to foresee all the consequences which a radi- cally new technology may have on the need for legislation. Examples of questions which require further study include: the possibility of insisting on compliance with certain conditions for transmission by wire, certain defini- tion problems in connection with transmission by wire, protection of freedom of speech in the case of telecom services paid for by the user, and the need for legislation in connection with the introduction of new transmission tech- nology.

Nine Laws Become Two

My proposals for legislation mean that the provisions which regulate radio and TV broadcasts to the general public should be combined in two new acts. Most of these provisions should be included in a Radio and TV Act. Rules for licence fees should be embodied in a special Act concerning Licence Fees for Radio and TV.

These two new acts replace the Radio Act (1966:755), the Community Radio Act (1993:120), the Act concerning the Broadcasting of Finnish Television Programmes (198623), the Act concerning Radio Periodicals (1981:508), the Act concerning Satellite Transmission of Television Pro- grammes to the General Public (1992zl356), the Act concerning Cable Transmissions to the General Public (1991:2027), the Act concerning Licence

Fees in the Television Area (1992z72) and the Act concerning Prohibition of Radio Transmissions on the High Seas in Certain Cases (1966:78).

Certain changes are proposed in the Act concerning TV Licence Fees ( 1989241), the Act Containing Regulations in the Area Covered by the Free- dom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression Act (1991:1559), the Act concerning Radio Communications (1993:599) and the Telecommunications Act (1993:597). The Act concerning Prohibition of Certain Decoding Equipment ( 1993: 1367) is not affected by my proposals.

Area of Application

It is proposed that the Radio and TV Act should apply to activities involved in selecting sound radio and television programmes and broadcasting them to the general public, or arranging for such broadcasts. The Act also contains provisions for the relaying of programmes and for certain obligations for satellite contractors.

Limited Broadcasting Licence Requirements

As regards the content of these two acts, I have largely based my proposals on the current regulations determined by the Government. However, the cen- tral principle of the right to freely set up operations involves certain changes as regards which broadcasting operations require a licence.

I have already mentioned that I propose that broadcasts at frequencies higher than 1 GHz may take place without a licence under the Radio and TV Act. This means that it will be possible to conduct "microwave" transmis- sions on virtually the same terms as transmissions on the cable network. However, licensing under the Act concerning Radio Communications will be required for the use of transmitters.

I also propose that licences should not be required for the transmission of text TV which can be selected by the viewer or programmes which are spe- cially adapted for those with impaired sight or hearing if a transmitter employed for other types of licensed broadcasts is utilized. As regards pro— grammes for those with impaired sight or hearing, it is proposed that trans- missions may take place without a licence for not more than three hours per day. This means that no special licence would normally be required to transmit radio newspapers since it would be sufficient for the newspaper undertaking to reach an agreement with the entity which utilized the trans- mitter for other purposes. It is not intended that this proposal should affect government support to radio newspapers.

In the case of broadcasting activities which do not call for a licence in accordance with these proposals (i.e. in addition to the above transmissions,

also transmissions by cable or satellite mentioned above), it is proposed that the operator should be responsible for notification for registration purposes. It is also proposed that satellite contractors should be liable for notification. The purpose of registration is to make it possible to determine who is re- sponsible for operations.

Licensing Authorities: the Government and the Radio and TV Authority

It is proposed that the licences for broadcasting subject to licensing require— ments shall be granted either by the Government or by the Radio and TV Authority.

It is proposed that the Government should be the licensing authority for television broadcasting and sound radio broadcasting throughout Sweden or to other countries.

The reason for choosing the Government as a licensing authority is that every licensing issue is of considerable importance, that the terms for issuing a licence need to be drawn up on an individual basis and that a limited number of applications would be involved.

In exceptional cases the Government should also be able to grant a licence in cases other than those stated above, more specifically in cases where a licence cannot be granted under existing law or where the broadcasting activity which is planned cannot be conducted within the framework of the existing rules.

In other cases (i.e. for community radio and local radio), it is proposed that the Radio and TV Authority should be the licensing authority. It is also proposed that the Radio and TV Authority should grant licences for broadcasts for a limited period of not more than two weeks. The Authority should also be responsible for the registration of activities which are subject to a registration requirement.

Broadcasting Licences Granted by the Government The meaning of licensing

A licence granted by the Government means that the licenceholder is entitled to transmit TV programmes throughout Sweden or in the area of the country stated in the licence or is entitled to transmit sound radio programmes throughout Sweden or to other countries. A licence also entitles the licence- holder to simultaneously transmit the number of programmes in each area stated in the licence. The Government may also determine that a licence is only to entitle the licenceholder to relay television programmes which are

transmitted simultaneously or have been transmitted shortly before by another entity. In such cases the Government may decide that the rules which other- wise apply to the broadcasting content shall not be applied.

It is proposed that the licensing period for transmissions which are li— censed by the Government should be six years. It is proposed that the Government may extend the licensing period för four years. If the Govem- ment has not notified at least two years before the expiry of the licensing period that the licence will not be renewed, the licence will be renewed on the same terms for a further four years if the licenceholder so wishes.

Broadcasts which take place under a licence granted by the Government shall not be arranged so that they can only be received by a limited proportion of the public in the transmission area. This rule means that coding is prohib- ited. There is no corresponding rule today, but this is implied.

Conditions for a licence

The rules which are proposed apply to the content of all types of broadcasts stated in the legislative provisions. In the case of broadcasts for which the Government grants a licence, it is proposed that, in addition, the Government may introduce conditions of various kinds. The conditions for a licence should replace the current procedure involving an agreement between the Government and the broadcaster. The legislation which is proposed contains a list of the various conditions for a broadcasting licence which the Government may apply. Certain licence conditions mean that more strict rules or more far-reaching obligations are imposed on the licenceholder than under the general rules. I will return to these conditions when I present the rules which I propose for broadcasts in general.

In the case of broadcasters financed by TV licence fees (i.e. currently the Swedish Broadcasting Company, the Swedish Television Company and the Swedish Educational Broadcasting Company), the Government may impose additional conditions. Such conditions will not be attached to the broadcasting licence but will be attached to the right to receive a government grant.

Extent of broadcasting activities

As mentioned above, the broadcasting licence shall state what the licence- holder is allowed to do, for example transmit throughout Sweden or transmit a certain number of programmes. It is proposed, however, that the Govem- ment may impose conditions as regards what the licenceholder is to fulfil in terms of the extent of broadcasting activities. These conditions may involve an obligation to broadcast programmes throughout the country or in certain

parts of the country, a minimum broadcasting period and simultaneous broadcasting of a certain minimum number of programmes in each area.

Programmes for those with impaired sight and hearing

Another condition involves an obligation to provide scope for broadcasts which are specially adapted for those with impaired sight or hearing. This condition corresponds to a contractual obligation for Sveriges Radio (the Swedish Broadcasting Corporation) to make available facilities för radio newspapers.

Specific transmission technology and specific radio transmitters

Two of the conditions which are proposed apply to an obligation to employ a specific transmission technology and specific radio transmitters.

At present, there is nothing which corresponds to a condition to employ a specific transmission technology. I have considered, however, that it should be possible for the Government to prescribe if and when a new transmission technology should be introduced. For example, the considerable importance this question has for the general public, in view of the fact that new transmission technology may require the replacement of existing receivers, is an argument in favour of giving the Government such powers. It is also important that the prerequisites for employing new transmission technology do not restrict freedom of expression and information.

A condition under which certain radio transmitters are to be used can be imposed under the current rules if the licence is confined to the relaying of foreign TV programmes, either for reception in Sweden or for reception in the country from which the foreign programme emanates. The proposed au- thorization has additional implications, however. If the Government imposes a condition that a specific transmission technology is to be employed, the Government may also need to stipulate that specific transmitters must be used. A condition of this nature might, for example, involve the use by dif- ferent, and perhaps competing, broadcasters of the same digital transmitter.

Conditions must be approved by the applicant

I propose that the applicant should be given an opportunity to comment on the conditions which the Government intends to attach to a broadcasting licence. A decision concerning a broadcasting licence should not be passed unless the applicant has stated that he accepts the conditions. This should make it possible to assume that the conditions determined are reasonable and that the licenceholder can fulfil them.

Licences for Local Radio and Community Radio

Licences which are not the responsibility of the Government are to be granted by the Radio and TV Authority. Parliament has recently discussed the rules for licences for local broadcasting. Relatively comprehensive changes were introduced for community radio at the same time, although not as regards potential licenceholders or the manner in which licences are to be granted. I have not proposed any substantive changes in these rules.

General Rules for Broadcasting Content

In principle, I consider that ethical questions in connection with the content of radio and TV programmes should not be regulated by law. Instead, the com- panies operating in this area should agree on what should apply as regards, for example, protection of privacy, the publication of replies and the broad- casting of programmes of a "sensitive" nature. It should also be the respon- sibility of such undertakings to ensure that the rules are complied with. How- ever, in two cases I propose legislative provisions of this nature in areas in which Sweden is obliged to maintain certain minimum standards under the EEA Agreement.

In the case of broadcasting activities for which a licence granted by the Government is required the stipulation of more far-reaching requirements than for broadcasting in general may be called for. I therefore propose that the Government should be able to impose conditions which go further than what is prescribed in the general legislative provisions. For example, the Govem- ment should be able to stipulate that broadcasting activities should respect the private life of the individual.

Impartiality and Objectivity the Democracy Principle

At present the requirements for impartiality and Objectivity and what is known as the "democracy principle" are embodied in the Radio Act. These rules apply on a mandatory basis for all broadcasting activities subject to a Govemment licence. In my opinion, it is not certain that the Government will consider that requirements of this kind should be stipulated in the future for all broadcasting activities for which a Government licence is required (i.e. for all wireless TV transmissions and for all sound radio transmissions throughout the country or to other countries). I therefore propose, instead, that these rules should be included in the conditions for a broadcasting licence which the Government may impose.

Thus, it is proposed that the Government may impose conditions for a broadcasting licence under which the right to broadcast must be exercised impartially and objectively, taking into account the need for far-reaching free-

dom of expression and information to prevail in sound radio and television, and that activities as a whole must be characterized by the fundamental con- cepts of democratic government and the principle of the equal value of all human beings and of the freedom and dignity of the individual.

Proportion of European Programmes, etc.

In view of the stipulations made in the EC TV Directive, it is proposed that an entity which broadcasts television programmes by satellite or in accordance with a licence issued by the Government shall ensure that at least half of the annual broadcasting time is devoted to programmes of European origin and that at least ten per cent of the annual broadcasting time or at least ten per cent of the programme budget shall be devoted to programmes of European origin which have been produced by independent producers. It is proposed that this obligation shall apply unless there are special reasons to the contrary. Broadcasting time in this context is considered to be the time when the broad- casting undertaking transmits programmes with a content other than news, sport, games and advertising. Broadcasts which consist purely of text should not be regarded as broadcasting time.

The Act concerning Satellite Transmissions of Television Programmes currently contains a corresponding rule. It is proposed that this obligation should also be extended to terrestrial TV broadcasters. Existing broadcasters should have no difficulty in meeting these requirements.

I also propose that TV broadcasts by satellite or subject to a Government licence should, to a significant extent, contain programmes in the Swedish language, programmes with Swedish performers or works by Swedish origi— nators, unless there are special reasons to the contrary.

A corresponding provision is contained in the Act concerning Satellite Transmissions of Television Programmes and in the government agreement with all public service undertakings. The purpose of this provision is to safe- guard the Swedish language and Swedish culture.

Diversity of Programmes

My proposals do not include any further legislative provisions regarding the general orientation of broadcasting. On the other hand, the Government should be able to stipulate conditions for broadcasting licences granted by the Government involving an obligation to transmit a diverse range of programmes.

Content of Community Radio and Local Radio Broadcasts

It is proposed that the rules for the content of community radio and local radio broadcasts should be virtually unchanged.

However, it is proposed that the "networking prohibition" clause for com- munity radio should be amended. I propose that a holder of a community radio licence should not be allowed to broadcast programmes which have been produced for the licenceholder's own operations. However, in excep- tional cases, broadcasts which are of special interest to members of the licenceholder's organization may take place.

The above formulation corresponds better than the current wording to the intentions underlying this provision, that is to say to safeguard the character of community radio as a radio channel for clubs and associations and to hinder the commercialization of community radio.

Violence and Pornography

Television programmes showing acts of violence or pomographic scenes should not be permitted at times and in a manner which involves a significant risk that children may watch such programmes. However, such programmes may be shown when there is justification.

This provision is aimed at programmes Which are transmitted uncoded at times of the day when it may be judged that children may see such broadcasts and there is no justification. This provision will enable Sweden to meet the requirements contained in Article 22 of the TV Directive.

It is proposed that the Government should be able to impose licence con- ditions involving an obligation to take into account the special impact of sound radio and television programmes as regards the topic and form of the programme, and the time at which it is broadcast. This means that broadcast- ers must also exercise caution in other cases as regards the broadcasting of programmes which may disturb or frighten the audience.

Designation of Broadcasts

Broadcasters are to employ a programme designation approved by the Radio and TV Authority. This designation must normally be transmitted at least once per hour. This proposal is designed to ensure that the audience should know who is broadcasting.

Rectification of Information

The TV Directive requires that there is an opportunity for rectification, that is to say that incorrect factual information is corrected.

I propose a provision to the effect that information which has occurred in a television programme which is not advertising shall be corrected when called for. It is proposed that this rule should only be mandatory in the case of wireless transmissions. A mandatory rule is not proposed in the case of cable transmissions because this is not permitted under the Fundamental Law on Freedom of Expression.

I do not propose that there should be a right of reply backed by force of law, that is to say a right to reply to views expressed in a programme. The Government should, however, be able to impose conditions regarding the obligation to broadcast replies. The licence conditions may also prescribe an obligation on the part of the licenceholder to also apply the provisions of the law on rectification to sound radio.

Official Announcements

Announcements which are of importance for the general public are to be broadcast on local radio without special payment if a public authority requests this in an emergency situation.

Initially, it is proposed that this provision should only apply to local radio, since a parliamentary committee is due to review the position of radio and television in time of war and threat of war.

It is proposed that the Government should be allowed to stipulate corre- sponding licensing conditions.

Rules for Advertising and Sponsoring

I do not propose any comprehensive substantive amendments to the rules for advertising and sponsoring.

Advertising Designation

Advertising, that is to say commercial advertising and broadcasts which are not commercial advertising but are commissioned by someone else, must commence and conclude with a special signature designation which clearly distinguishes advertisements from other programmes.

TV Advertising

It is not proposed that there should be any changes in television advertising rules. Advertisements may be located between programmes, in relatively long intervals in sports programmes and certain other programmes and between

sections of programmes which consist of different complete sections. It is proposed that there should be no change in restrictions as regards TV advertising aimed at children. It is proposed that the broadcasting time for advertising should be not more than eight minutes per hour between full hours of the clock. In exceptional cases, this time period may be extended to ten minutes. Advertising may be broadcast for not more than ten per cent of the broadcasting time per day and for ten per cent of the broadcasting period between 18.00 hours and 24.00 hours.

Sound Radio Advertising

Certain minor adjustments are proposed in the case of sound radio advertis- ing. It is proposed that the broadcasting period for advertising should be not more than eight minutes per hour, with no possibility of extension. It is pro- posed that the rule for the maximum broadcasting period for advertising should also apply to community radio. No restrictions are proposed as re- gards the manner in which advertising may be located in relation to pro- grammes.

Sponsored Programmes

It is proposed that the rules for the sponsoring of programmes should be un- changed. Sponsor announcements are to be made before or after the pro- gramme. News programmes, etc. may not be sponsored. Companies whose principal activity is the manufacture or marketing of alcoholic beverages, tobacco products or prescription pharmaceuticals may not sponsor pro- grammes.

Hidden Advertising, etc.

The rules for advertising should be supplemented by a prohibition on the promotion of commercial interests in an improper manner in programmes which are not advertising. The purpose of this rule is to avoid hidden adver- tising. There is a corresponding rule in current legislation.

The Government May Impose More Stringent Conditions

In the case of broadcasting licensed by the Government, the Government may impose more stringent conditions which may, for example, involve a prohi- bition on commercial advertising, a prohibition of the broadcasting of sponsored programmes other than those which are prohibited by law, a prohibition of the broadcasting of programmes which are not commercial

advertising and which are broadcast subject to conditions by someone else and a prohibition of discrimination against advertisers. It is also proposed that the Government should be able to stipulate conditions under which the maximum permitted broadcasting time for advertising is to be less than that permitted by law.

Sales Programmes on TV

I have given special consideration to the question of what should apply in the case of so-called "sell TV" programmes, that is to say TV programmes in which the audience can order goods or services. I propose that such pro— grammes may not occur for more than one hour per day, in addition to the broadcasting time allowed for ordinary advertising. Sell TV programmes and other advertising may not, however, occupy more than 20 per cent of broad- casting time per day. No distinction should be made between sales pro- grammes arranged directly by the broadcaster and programmes of this nature broadcast for payment on behalf of someone else.

Obligation to Relay Certain Programmes on Cable Networks

Terrestrial TV Programmes

I propose that the obligation for owners of cable networks to ensure that terrestrially transmitted TV programmes can be received free of cost by householders in properties connected to such networks should apply if such broadcasts can be received by more than ten households. I propose a reduction from the current limit of 100 households because I consider that access to terrestrial TV programmes is of such importance for the entire population of Sweden that reception of such programmes should be guaranteed. The 100 household limit is sufficiently high to invite evasion.

At present, the obligations of owners of cable networks also include sound radio programmes. I consider, however, that there is no need for a provision of this nature, and I therefore propose that this obligation should only apply to TV programmes.

Other changes which are proposed are of a technical nature and do not involve any major specific modifications. The TV programmes affected are broadcast under Government licences, but broadcasts covered by relay licences are not affected. If, for example, the conditions for a licence state that the inhabitants of a sparsely-populated rural district are to be able to receive satellite programmes, the obligations of the owner of the network also cover satellite transmissions.

I have considered the question of whether responsibility for the obligation to distribute terrestrial TV programmes should be transferred from the owner of the network to the property owner, but I do not propose that any changes should be introduced. I would like to emphasize, however, that the owner of a network can fulfil his obligations by supplying terrestrially transmitted pro- grammes and other programmes if this does not add to the cost of reception. If a householder wants to have certain programmes filtered out, he cannot insist on reception of all the programmes covered by the transmission obli- gatron.

Broadcasts by Local Cable Broadcasters

N o changes are proposed as regards the obligation of an owner of a network to provide channel space for transmissions by local cable broadcasters. An obligation of this kind does not apply until transmissions cover more than 100 households.

In view of the possibility that microwave transmissions may replace cable networks, it is proposed that the obligation to provide channel space for local cable broadcasters should also apply to those who relay TV programmes via microwave transmissions.

Exception for Group Antenna Installations

As at present, it is proposed that the obligation to provide channel space and to relay certain programmes should not apply to normal group antenna instal- lations, that is to say facilities for transmission by wire which merely relay terrestrial TV programmes at frequencies below ] GHz.

Supervision, etc.

The Broadcasting Commission should supervise compliance with the rules which apply for broadcasting content. The Radio and TV Authority should supervise compliance with other rules. Those under an obligation to record programmes should supply such recordings on request to the Commission or to the Authority. I also propose that broadcasters should be liable to supply various types of information to the Radio and TV Authority.

Revocation of Licences, etc.

If a broadcaster licensed by the Government has significantly breached the proposed legislation or the conditions for the broadcasting licence, his licence 4 l

may be revoked. It is proposed that revocation should be implemented in dif— ferent ways, depending on the nature of the infringement.

If the infringement involves abuse of freedom of expression, the Govem- ment should report the matter for consideration by the Chancellor of Justice (JK). A decision concerning revocation is then taken by the courts, in response to a plea submitted by the JK and with the participation of a jury.

If the infringement does not involve abuse of freedom of expression, the Government should notify the Radio and TV Authority. The Authority should request the comments and opinion of the Broadcasting Commission. If the Commission concludes that signifrcant infringement has occurred, the licence may be revoked by the Radio and TV Authority.

The Radio and TV Authority may also revoke a licence issued by the Government if the licenceholder holds more than one licence, either directly or via undertakings in which he exercises a decisive influence.

I do not propose any substantive changes in the rules for the revocation of licences to broadcast cormnunity radio or local radio programmes.

I propose that the Radio and TV Authority should be entitled to revoke a designation as a local cable broadcaster if the right to transmit has only been utilized to an insignifrcant extent.

Penalties, etc.

It is proposed that certain practices shall be subject to penalties. It is proposed that a fine or imprisonment for not more than six months should be imposed on those who broadcast programmes without a licence where a licence is required, or for those who transmit broadcasts to the general public from transmitters on the high seas outside national territories. It is proposed that a fine should be imposed as regards failure to observe the obligation to submit notification for the purposes of registration.

In the case of offences concerning certain provisions regarding advertis- ing, etc., a new sanction in the form of a special fee is proposed. It is pro- posed that it should be possible to determine that such a fee should be not less than SEK 5,000 and not more than SEK 3 million. However, such a fee should not represent more than ten per cent of the broadcaster's annual tumover. Decisions on fees should be taken by county administrative courts in response to a plea submitted by the Broadcasting Commission.

I propose that it should be possible to impose a conditional fine in the case of a breach of the other rules which are proposed. This applies to repeated breaches of the prohibition on the broadcasting of pornography or depictions of violence on TV in such a manner that children are able to watch such pro- grammes. In such cases, it is proposed that the JK should be able to prescribe that the broadcaster should not broadcast such programmes again, subject to penalty of a conditional fine.

It is proposed that the provisions regarding the content of community radio and local radio programmes (with the exception of the provisions concerning advertising, etc.), the designation of transmissions, the obligation to relay certain TV programmes and to provide channels for local cable broadcasters, and the obligation to supply certain information and recordings to the Radio and TV Authority or to the Broadcasting Commission should be subject to conditional fine.

A broadcaster may be ordered to publish, in an appropriate manner, a decision made by the Broadcasting Commission under which the broadcaster is declared to have broken a mandatory rule concerning the rectification or against conditions for a broadcasting licence granted by the Government. An order of this kind may be subject to a conditional fine.

Appeal Provisions

It is proposed that it should be possible to appeal against a decision by a court of law regarding the revocation of a broadcasting licence or the imposition of a fee.

It should also be possible to appeal against a decision taken by the Radio and TV Authority regarding the granting of a licence, the revocation of a licence and permission to transfer a licence.

These proposals mean that it would also be possible to appeal against decisions regarding the revocation of licences granted by the Government.

As at present, it is proposed that it should not be possible to appeal against decisions regarding to the extent of a transmission area for local radio.

It is proposed that it should also be possible to appeal against decisions by the Radio and TV Authority regarding station designations, the appointment of local cable broadcasters, the revocation of such appointments and regard- ing exemption from the obligation to relay certain TV programmes or to pro- vide channels for local cable broadcasters.

It is proposed that it should be possible to appeal against most types of orders involving a conditional fine.

Proposal for a Licence Fee Act

The provisions concerning fees currently embodied in the Act concerning Licence Fees in the Television Area (1992:72) and the Local Radio Act (1993:120) are combined in the proposed Act concerning Licence Fees for Radio and TV, which also contains provisions for procedures for local radio auctions.

I do not propose any substantive changes in comparison with the present situation.

Författningsförslag

1. Förslag till radio— och TV—lag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 & I denna lag finns bestämmelser om verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Vidare finns bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer.

2 5 För sändningar genom tråd gäller bestämmelserna i denna lag endast om sändningen når fler än 100 bostäder. Vad som föreskrivs i 8 kap. 1 5 första stycket om kabeloperatörers skyldigheter gäller dock för sändningar som når fler än 10 bostäder.

För sändningar genom tråd som inte når fler än 100 bostäder gäller inte andra bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 åå.

3 5 För sändningar av ljudradioprogram över satellit är denna lag tillämplig om sändningen kan tas emot i Sverige och den som bedriver sändningsverk- samheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

4 & För sändningar av televisionsprogram över satellit är denna lag tillämp- lig om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och

1. den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige,

2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas dock inte om den som bedriver sändnings— verksamheten har sitt hemvist i ett annat land inom EES.

5 5 Andra bestämmelser och villkor än sådana som avser förbud att sända reklam gäller inte för ljud i televisionssändning om ljudet helt överensstäm— mer med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller för vilken den sändande låtit registrera sig.

2 kap. Tillstånd och registrering

1 å För att sända ljudradio- eller televisionsprogram enligt denna lag krävs tillstånd endast om sändningarna sker med hjälp av radio på frekvens under 1 gigahertz.

Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radio— sändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst tre timmar om dygnet från en sådan radiosändare.

Bestämmelser om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.

2 å Tillstånd att sända televisionsprogram eller att i hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen.

Om det finns synnerliga skäl kan regeringen meddela tillstånd även i andra fall än som anges i första stycket.

Tillstånd att sända närradio och lokalradio meddelas av Radio- och TV- verket. Radio- och TV—verket får vidare meddela tillstånd att sända ljudradio— och televisionsprogram under en begränsad tid om högst två veckor. Verket får förena ett sådant tillstånd med villkor enligt 3 kap. 1-3 åå samt besluta att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av sådant tillstånd.

3 å Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverk- samhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio— och TV-verket.

I anmälan skall anges

1. namn, firma eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress och telefonnummer, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

4 5 För att underlätta tillsynen skall Radio- och TV—verket upprätta ett register. Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som avses i 3 å andra stycket, 6 kap. 10 å och 9 kap. 3—6 åå.

3 kap. Sändningar som kräver tillstånd av regeringen 1 å Ett Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med vill- kor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verksamheten som helhet skall

präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Ett sändningstillstånd får därutöver förenas med villkor som anges i 2—4 åå.

2 å Villkor för sändningstillstånd får även avse skyldighet att

1. sända program i hela landet eller i viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 å andra stycket andra meningen eller för sänd- ningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,

5. använda en viss sändningsteknik,

6. använda vissa radiosändare,

7. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

8. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 2 å första stycket om beriktigande även i fråga om ljudradion,

9. sända genmälen, 10. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 1 1. sända ett mångsidigt programutbud, 12. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten i en nödsituation om en myndighet begär det, och

13. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens tillsyn över om sända program står i överens- stämmelse med de villkor som meddelats enligt denna lag.

3 å Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända

l. reklam eller andra annonser, samt

2. även andra sponsrade program än sådana som anges i 7 kap. 8 å andra stycket och 9 å.

Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att diskriminera annonsörer.

4 5 Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd av regeringen.

Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och in- flytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

5 å Ett tillstånd som meddelas av regeringen får innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.

6 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.

Sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd får inte vara utfor- made på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmän- heten i sändningscmrådet.

7 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen gäller i sex år. Regeringen får förlänga tillståndet med fyra år åt gången.

Ett tillstånd förlängs på oförändrade villkor under ytterligare fyra år om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillstånds- tidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att rege- ringen önskar förändra villkoren.

Bestämmelserna i första och andra stycket gäller inte sådana tillstånd som avses i 2 kap. 2 å andra stycket. Sådana tillstånd skall meddelas för viss tid.

8 å Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får meddelas endast om den sökande förklarat att han godtar villkoren.

4 kap. Närradio 1 å Med närradio avses lokala ljudradiosändningar för föreningslivet.

2 å Om en sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 å så önskar och det är tekniskt möjligt skall det finnas en möjlighet att sända närradioprograrn i en kommun. Om det finns särskilda skäl får det samtidigt sändas mer än ett när- radioprogram i kommunen.

Sändningsområden för närradio skall ha en diameter på cirka tio kilometer. Radio- och TV—verket får i särskilda fall besluta om större Sändningsom— råden. Utanför storstadsområdena bör det eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

3 å Radio— och TV—verket bestämmer vilka som får sända närradio och under vilken tid sändningarna får ske.

Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Sändningstiden skall så långt det är möjligt fördelas enligt de sökandes önskemål. Om deras önskemål inte kan förenas, skall förtur ges åt den sökande som bedöms ha störst intresse av att få sända vid en viss tidpunkt. Beslut om sändningstid gäller tills vidare, dock längst för ett år. Radio- och TV—verket får ompröva beslut om fördelning av sändningstid om det finns särskilda skäl.

4 5 Ett tillstånd att sända närradio kan endast ges till följande juridiska personer:

1. Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sändnings- området.

2. Lokala ideella föreningar som har bildats för att i närradio sända pro- gram som ett led i den verksamhet som en riksorganisation bedriver inom sändningsornrådet.

3. Församlingar inom Svenska kyrkan.

4. Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och hög— skolor.

5. Samrnanslutningar av flera tillståndshavare i ett Sändningsområde för gemensamma närradioändamål (närradioföreningar). Lokala ideella föreningar som avses i 1 och 2 får meddelas tillstånd att sända närradio endast om föreningsverksamheten har bedrivits i sändnings- ornrådet i minst ett år före dagen för ansökan om tillstånd. Om det finns sär- skilda skäl får ett tillstånd ändå meddelas.

5 å Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio.

Sändningstillståndet gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillstånd att sända lokalradio.

6 5 Radio- och TV-verket får besluta att en sändningstid inte får utnyttjas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid.

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar för vilka tillstånd krävs enligt denna lag.

5 kap. Lokalradio

1 å Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, som får ske endast under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 å tredje stycket eller som är närradio.

2 å Sändningsornråden för lokalradio skall bestämmas med beaktande av vad som är naturliga lokala intresseområden. Sändningsornrådena skall utfor- mas så att ett stort antal tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma Sändningsområde.

Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd att sända lokalradio.

3 å Staten, ett landsting, en kommun eller den som sänder med stöd av till- stånd av regeringen kan inte, vare sig direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande, få tillstånd att sända lokalradio.

4 å Tillstånd får inte ges till

1. någon som ger ut en dagstidning,

2. någon som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande över ett företag som ger ut en dagstidning eller

3. företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam har ett bestämmande inflytande.

Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, som normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka.

5 å Ett tillstånd att sända lokalradio gäller till utgången av en tillståndsperiod om åtta år. Den första tillståndsperioden skall räknas från och med den 1 januari 1993.

Om tillståndshavaren begär det före en tillståndsperiods slut, skall Radio- och TV-verket vid utgången av tillståndsperioden förlänga tillståndet med ytterligare en tillståndsperiod. Som tillståndshavare skall anses också den vars sändningsornråde efter ändrad indelning enligt 6 å genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet framstår som väsentligen det— samma som före den ändrade indelningen. Tillståndet skall dock inte för- längas, om det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 10 kap. 4 å.

6 å Vid utgången av varje tillståndsperiod får Radio- och TV—verket besluta om en förändrad indelning av sändningsområden. Om en berörd tillstånds- havare motsätter sig en viss förändring, får den vidtas endast om ändrade tekniska förhållanden föranleder det eller den befintliga indelningen annars framstår som olämplig.

Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas senare än två månader före tillståndsperiodens utgång.

Radio— och TV-verket skall för varje Sändningsområde som ingår i den nya indelningen senast två månader före utgången av den löpande tillståndsperio- den meddela särskilt beslut om vem som skall anses som tillståndshavare. Om ingen kan anses som tillståndshavare, skall tillstånd för sändningsom-

rådet kungöras ledigt enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Kungörelse får ske först sedan beslutet vunnit laga kraft.

7 å Har Radio- och TV—verket beslutat om ändrad indelning av sändnings- områden, får myndigheten medge en tillståndshavare att sända efter tillstånds- periodens slut i avvaktan på att nämndens beslut enligt 6 å tredje stycket vinner laga kraft. Sådant medgivande skall lämnas för ett visst sändnings- ornråde under viss tid.

8 å Ett tillstånd att sända lokalradio får meddelas först sedan betalning gjorts enligt de närmare bestämmelser om förfarandet som finns i lagen ( 1995:000) om koncessionsavgift för radio och TV.

9 å Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio, skall urvalet göras vid en auktion som avser storleken av den årliga avgift som tillståndshavaren skall erlägga till staten. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i lagen ( 19952000) om koncessionsavgift för radio och TV.

10 å Ett tillstånd får överlåtas till någon annan om Radio- och TV—verket medger det. Sådant medgivande skall lämnas om förvärvaren är behörig att få tillstånd. Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan enligt denna lag. Bestämmelser om skyldighet för förvärvaren att betala koncessionsavgift finns i lagen (l995:000) om koncessionsavgift för radio och TV.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldig— heter enligt denna lag som belöper på tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 11 kap. 8 å har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV—verket skall i samband med att den medger överlåtelsen underrätta honom om det. Sker inte det är föreläggandet inte gällande mot den nye innehavaren.

11 å Beslut om tillstånd enligt 6 å tredje stycket gäller från den dag beslutet vinner laga kraft. Radio- och TV—verket får även i annat beslut om tillstånd att sända lokalradio förordna att beslutet inte skall gälla omedelbart.

12 å Den som vill frånträda ett tillstånd skall skriftligen anmäla det till Radio- och TV—verket. Tillståndet skall anses frånträtt när anmälan kommit in till verket eller den senare dag som anges i anmälan.

13 5 Om tillståndshavaren försätts i konkurs eller träder i likvidation upphör tillståndet att gälla.

14 å Om tillståndshavaren avlider upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. Har en ansökan om medgivande till överlåtelse enligt 10 å kommit in till Radio- och TV-verket innan tillståndet har upphört att gälla skall den dock alltid prövas.

6 kap. Sändningarnas innehåll och beteckningar 1 å Våldsframställningar eller pornografiska bilder får inte sändas i televi- sionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

2 å Uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom tråd, skall beriktigas när detär befogat.

Även uppgifter som förekommit i televisionsprogram som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.

3 å Meddelanden som är av vikt för allmänheten skall i en nödsituation sändas kostnadsfritt i lokalradion om en myndighet begär det.

4 å Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kom- mersiella intressen.

5 å I sändningar för vilka gäller villkor om opartiskhet får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intresse- frågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden som avses i första stycket skall anses som annon- ser framgår av 7 kap. 1 å.

6 å I närradio får det endast sändas program som har framställts särskilt för den egna verksamheten. I enstaka fall får det dock förekomma sändningar som inte framställts enbart för den egna verksamheten om de är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar.

7 å En närradioförenings programutbud får innehålla endast

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsha- varna,

2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och

4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.

8 å Den som har tillstånd att sända lokalradio skall under minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn sända program som framställts särskilt för den egna verksamheten.

9 å Den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av till- stånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl däremot, se till att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Som sändningstid anses här tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annon- ser. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av endast text.

Televisionssändning enligt första stycket och ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl där- emot, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän.

10 å Den som sänder program enligt denna lag skall använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio— och TV—verket. Beteckningen skall anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text—TV skall beteckningen anges löpande.

7 kap. Reklam och annan annonsering

1 å Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen skall i televisionen bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV skall signa- turen alltid vara löpande, men behöver endast anges i bild.

I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen i särskilda fall medge undantag från skyldigheten i första stycket.

Som annonser räknas reklam samt sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan.

2 å Av en annons skall det framgå i vems intresse den sänds.

3 å I annonser får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom- mentarer.

4 5 Reklam i en televisionssändning får inte syfta till att fånga uppmärksam— heten hos barn under 12 år.

I reklam i en televisionssändning får det inte uppträda personer eller figu- rer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

5 5 Reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror och receptbelagda läkemedel får inte sändas.

6 5 Annonser får sändas högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I televisionssändning får denna tid dock i rena undantagsfall utsträckas till högst tio minuter. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio procent av den tiden.

Annonser får i en televisionssändning sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn samt under högst tio procent av sändningstiden mellan klockan 18.00 och 24.00.

Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får program i en televisionssändning där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram) sändas under högst en timme per dygn. Den samman- lagda sändningstiden för försäljningsprogram och övriga annonser får dock uppgå till högst tjugo procent av sändningstiden per dygn.

7 5 Annonser skall i televisionssändning sändas mellan programmen. Annonser får dock avbryta ett program, om de sänds

1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,

2. mellan delar av program, som består av avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.

Reklam får inte förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.

8 & Om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som fram— ställer audiovisuella verk (sponsrat program), skall det på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anges vem eller vilka bidragsgivarna är. I sökbar text-TV skall ett sådant meddelande lämnas löpande. Sådana uppgifter behöver inte omges av signatur på det sätt som anges i 1 & första stycket och skall inte räknas in i den annonstid som anges i 6 5.

Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommen- tarer får inte sponsras.

9 5 Ett program får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker, tobak eller receptbelagda läkemedel.

10 5 Ett lokalt kabelsändarföretag får inte sända reklam.

11 & Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin programverksamhet. Bestämmelserna i 6 och 7 åå gäller inte sökbar text—TV.

8 kap. Vidaresändningar i kabelnät m.m.

1 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd- sändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än tio bostäder, se till att de boende i fastig- heter som är anslutna till anläggningen på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana televisionssändningar som sker med stöd av tillstånd från regeringen och som är avsedda att kunna tas emot av var och en i området. Om tillståndshavaren för att uppfylla en skyldighet att sända i hela landet eller i del av landet, sänder på något sätt som inte kräver regeringens tillstånd, gäller sändningsplikten även dessa sänd- ningar.

Sändningsplikt enligt första stycket omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 & andra stycket eller med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 5.

2 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd— sändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än 100 bostäder, i varje kommun där han har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisionsprogram från ett eller flera av Radio— och TV—verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

3 5 Vad som sägs i 1 och 2 åå gäller inte om vidaresändningarna i anlägg- ningen endast avser televisionsprogram från sändare på jordytan för lägre frekvens än 1 gigahertz.

4 & Den som vidaresänder televisionsprogram med hjälp av radio på fre— kvens över 1 gigahertz skall i varje kommun där han bedriver sådan verk— samhet kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisions- program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag.

5 å Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika in- tressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.

Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Radio- och TV-verkets förordnande av lokala kabelsändarföretag skall avse högst tre år.

6 å Radio- och TV-verket får medge undantag från skyldigheterna enligt 1, 2 och 4 åå om det finns särskilda skäl till det.

9 kap. Tillsyn m.m.

1 å Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med denna lag och de villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningen omfattar dock inte vad som sägs om reklam i 7 kap. 3—5 åå.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 å skall inte granskas av nämnden.

2 å Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen be- stämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna skall vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Regeringen får föreskriva att en tjänsteman hos nämnden skall ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för sändningarna.

Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rätte- gångsbalken.

3 å Var och en som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall årligen till Radio- och TV-verket redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 9 å första stycket.

4 å På begäran av Radio- och TV—verket skall den som sänder televisions- program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen lämna upp- lysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansierats.

5 å På begäran av Radio- och TV-verket skall en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare och dennes adress samt hur sändningen över satellit sker.

6 å På begäran av Radio- och TV—verket skall den som har tillstånd att sända lokalradio eller som fått tillstånd av regeringen, lämna upplysningar om sitt innehav av aktier eller andelar i företag som har sådana tillstånd och om avtal som han har träffat med företag som har sådana tillstånd. På begäran av Radio— och TV—verket skall ett företag som är tillståndshavare lämna uppgifter om sådana innehav av aktier eller andelar i företaget och avtal som innebär att någon ensam har ett bestämmande inflytande i företaget.

7 å Den som i enlighet med 5 kap. 3 å lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, skall på begäran av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket utan kostnad lämna en sådan inspelning till nämnden respektive verket.

10 kap. Återkallelse av tillstånd m.m.

1 å Ett tillstånd att sända ljudradio- eller televisionsprogram får återkallas enligt vad som anges i 2—5 åå.

Beslut om återkallelse av tillstånd får meddelas endast om det framstår som en inte alltför ingripande åtgärd.

2 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen får återkallas om tillstånds- havaren väsentligt brutit mot denna lag eller mot villkor för tillstånd enligt denna lag.

Ett tillstånd som meddelats av regeringen får också återkallas om tillstånds- havaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andels- innehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd. Återkallelsen skall då avse det eller de tillstånd som meddelats efter det första tillståndet.

3 å Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1. inte längre uppfyller kraven enligt 4 kap. 4 å,

2. inte utnyttjar rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader, eller

3. inte betalar avgift i ärende om närradio inom föreskriven tid, och har förelagts att betala den vid påföljd att tillståndet annars kan återkallas.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

4 å Ett tillstånd att sända lokalradio får återkallas om

1. tillståndshavaren inte inlett lokalradiosändningar inom sex månader efter tillståndstidens början,

2. tillståndshavaren annars inte utnyttjat rätten att sända lokalradio eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd, eller

4. staten, ett landsting, en kommun eller någon som har tillstånd som meddelats av regeringen, direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över tillståndet.

I fall som avses i första stycket 3 skall återkallelsen avse det eller de tillstånd som har meddelats efter det första tillståndet.

5 å Har tillstånd meddelats enligt denna lag eller har överlåtelse av tillstånd medgivits trots att tillståndshavaren saknade behörighet enligt 3 kap. 4 å första stycket eller 5 kap. 2 eller 3 å, får tillståndet återkallas endast om beslutet om tillståndet eller medgivandet påverkats av felaktiga eller ofull- ständiga uppgifter från tillståndshavaren.

6 å Ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst tre månader.

7 å När Radio- och TV—verket beslutar att återkalla ett tillstånd att sända när— radio får myndigheten bestämma en tid om högst ett år inom vilken tillstånds- havaren inte får erhålla nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 å andra stycket får domstolen bestämma att tillstånds- havaren inte får erhålla nytt tillstånd inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade till- stånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen. Domstolen får förordna att beslutet skall gälla även för tiden intill dess domen vinner laga kraft.

11 kap. Straff m.m. 1 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver eller som upprättar eller innehar sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om sänd- ningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosänd- ningar från stationer utanför nationella territorier, eller om sändningen orsa— kar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utom landet begått brott som avses i första stycket döms, om han finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 å brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a å första och andra styckena brottsbalken.

Åtal mot svensk medborgare för brott som rör sändning, vilken inte är avsedd att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändning blir skadligt påverkad här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 å brottsbalken väckas endast efter förord- nande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

3 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings- skyldighet enligt 2 kap. 3 å döms till böter.

4 å Egendom som varit föremål för brott enligt 2 å skall förklaras för— verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

5 å Den som brutit mot de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf skall betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om reklam och annan annonsering som föreskrivits med stöd av 3 kap. 3 å första stycket,

2. förbudet mot otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 6 kap. 4 å,

3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1, 2, 6, 7 och 10 åå,

4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 å och 7 kap. 3 å, eller

5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 åå. Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

6 å Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändan- des årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår.

När avgiftens storlek fastställs skall särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift skall påföras samt de in- täkter som den sändande kan beräknas ha erhållit med anledning av över- trädelsen.

7 å När Granskningsnämnden för radio och TV funnit att någon har brutit mot villkor som beslutats med stöd av 3 kap. 1, 2 eller 3 å andra stycket eller mot bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 2 å första stycket, får nämnden besluta att den sändande skall på lämpligt sätt offentliggöra nämndens beslut.

Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som han sänder.

8 å Den som bryter mot de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. närradio- och lokalradiosändningars innehåll (6 kap. 6—8 åå), eller

2. beteckningar (6 kap. 10 å),

3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabel- sändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 åå),

4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till verket (9 kap. 3—6 åå), eller

5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 7 å). Föreläggande enligt första stycket 1, 2 och 5 får meddelas av Gransk- ningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 3-5 får meddelas av Radio- och TV-verket.

9 å Radio- och TV-verket får i föreläggande förbjuda någon att överträda beslut om sändningstid i närradion eller att låta annan i sitt ställe utnyttja sådan sändningstid. Föreläggandet får förenas med vite.

10 å Om någon vid upprepade tillfällen sänder sådana våldsframställningar eller pornografiska bilder i televisionen som avses i 6 kap. 1 å får Justitie- kanslern förelägga honom att inte på nytt sända sådana program. Föreläggan- det får förenas med vite.

11 å Talan enligt 5 å och föreläggande enligt 8 och 10 åå får riktas mot satellitentreprenören om den som sänder över satellit inte har hemvist i Sverige. Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått till— gång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentrepre— nörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får förelägg- andet och talan i stället riktas mot uppdragsgivaren.

12 kap. Om handläggningen

1 å Ärenden om återkallelse av tillstånd tas upp av Radio— och TV—verket. Är det fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall i stället allmän domstol ta upp frågan på talan av Justitiekanslern.

2 å Har tillståndet meddelats av regeringen, får frågan om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen.

Är det fråga om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som skall granskas av Gransknings- nämnden för radio och TV enligt 9 kap. 1 å skall Radio- och TV-verket in— hämta yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

3 å För rättegången i mål där fråga är om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Vad som i nämnda bestämmelser rör tilltalad, skall tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning skall avse frågan om återkallelse skall ske.

4 å Länsrätten prövar frågor om särskild avgift på talan av Gransknings- nämnden för radio och TV.

För att säkerställa ett anspråk på särskild avgift får rätten besluta om kvarstad. Bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran skall därvid tillämpas.

Frågan om särskild avgift förfaller om den som talan riktas mot inte del- getts stämningsansökan inom två år från det överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft.

5 å Fråga om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 11 kap. 10 å prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. Om rättegången i sådant mål gäller vad som sägs i 3 å. Juryns prövning skall dock avse frågan om vitet skall dömas ut.

Fråga om utdömande av vite i annat fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

13 kap. Överklagandebestämmelser m.m.

1 å Beslut enligt denna lag av Radio- och TV—verket om meddelande av tillstånd, återkallelse av tillstånd och om medgivande till överlåtelse av ett tillstånd får överklagas hos kammarrätten. Ett beslut om omfattningen av ett sändningsornråde får dock inte överklagas.

2 å Även följande beslut av Radio- och TV—verket får överklagas hos kammarrätten, nämligen beslut om

1. beteckningar enligt 6 kap. 10 å,

2. förordnande av lokala kabelsändarföretag enligt 8 kap. 2 å,

3. återkallelse av ett sådant förordnande enligt 10 kap. 8 å, samt

4. beslut enligt 8 kap. 6 å om undantag från sändningsplikt samt skyldig- het att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag.

3 å Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV- verket om förelägganden som har förenats med vite enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1—3 samt 9 å får överklagas hos kammarrätten.

Förelägganden enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1, 2 och 9 å gäller omedelbart, även om de överklagas.

4 å Andra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket än de som anges i 1—3 åå får inte överklagas.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, radiolagen (1966:755), lagen (1981:508) om radiotidningar, närradiolagen (19822459), lagen (1986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram, la- gen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område, lagen (1992:1356) om satellit- sändningar av televisionsprogram till allmänheten, och lokalradiolagen (19931120) skall upphöra att gälla.

2. I fråga om sändningar före ikraftträdandet gäller de äldre bestämmel- serna.

2. Förslag till lag om koncessionsavgift för radio och TV

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 å I denna lag finns bestämmelser om koncessionsavgift för sådana ljudradio— och televisionsprogram som sänds med stöd av tillstånd enligt radio— och TV-lagen ( 1995:000).

2 å Lagen är tillämplig på den som har tillstånd att sända televisionsprogram i hela landet under förutsättning att han har rätt att sända reklam i sådan sänd— ning och är ensam om denna rätt här i landet.

3 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift i ärenden om närradio.

4 å Som sådan sändningsverksamhet som grundar skyldighet att betala kon- cessionsavgift skall inte räknas provsändningar av televisionsprogram i ringa omfattning eller sändningar av sådana ljudradio- och televisionsprogram som sker under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 å tredje stycket radio- och TV-lagen (l995:000).

2 kap. Koncessionsavgift för televisionssändningar

1 å Koncessionsavgiften för televisionssändningar består av en fast del och en rörlig del och beräknas från och med månaden efter den då sändnings- verksamheten påbörjats.

2 å Den fasta delen av koncessionsavgiften uppgår till 4 167 000 kronor för varje månad under vilken sändningsverksamhet har bedrivits.

Den fasta delen av avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1991. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste tusental kronor.

3 å Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till tillstånds- havaren för att han sänder annonser och tas ut med

— 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 750 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor,

40 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner men inte 2 000 miljoner kronor,

50 procent av intäkterna till den del de överstiger 2 000 miljoner kronor. I intäkter som utgör vederlag för att tillståndshavaren sänder annonser in- räknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omständig- heterna att de utgör sådant vederlag till tillståndshavaren.

Intäkterna skall bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder. De i första stycket angivna beloppsgränsema skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 2 å andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.

4 å Radio- och TV—verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som enligt 2 å skall utgå för månad under det följande kalender- året.

Om tillståndshavaren begär det skall Radio- och TV—verket besluta huru- vida det under en viss månad har förekommit sådan sändningsverksamhet att han är skyldig att betala avgift enligt 2 å för den månaden. I övrigt skall Radio- och TV-verket inte fatta beslut om skyldighet att betala avgift enligt 2 å, om det inte behövs för verkställighet enligt 4 kap. 3 å.

Avgift enligt 2 å skall betalas före utgången av den månad som avgiften avser.

5 å Tillståndshavaren skall senast den 15 februari varje år lämna Radio- och TV-verket de uppgifter som behövs för att fastställa den rörliga delen av koncessionsavgiften för televisionssändning för föregående år. Om sådana uppgifter inte lämnas eller de lämnade uppgifterna är ofullständiga, får Radio- och TV—verket förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.

Radio- och TV-verket meddelar senast den 1 mars beslut om det belopp till vilket den rörliga delen av koncessionsavgiften uppgår för föregående år. Om tillståndshavaren inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt första stycket första meningen, meddelar Radio- och TV-verket beslut snarast möjligt efter det att uppgiftsskyldigheten har fullgjorts.

Den rörliga delen av koncessionsavgiften skall betalas senast den 31 mars om Radio— och TV—verket har meddelat beslut om avgiften senast under mars månad. I annat fall skall avgiften betalas så snart Radio— och TV—verket meddelat beslut om avgiften.

6 å Ränta skall betalas på koncessionsavgift för televisionssändning från förfallodagen. Räntesatsen bestäms enligt 6 å räntelagen (1975z635).

Om Radio- och TV—verket har fattat beslut om den rörliga delen av kon- cessionsavgiften efter utgången av mars månad, skall ränta ändå betalas från den 31 mars.

Radio— och TV-verket beslutar om ränta.

7 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för televisionssändning över- stiger vad tillståndshavaren skall betala enligt 2 å eller eller enligt beslut av Radio- och TV—verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet betalas tillbaka till honom.

Ränta skall betalas på belopp som återbetalas. Räntan beräknas efter en räntesats motsvarande det av riksbanken fastställda diskonto, som gällde vid utgången av året närmast före det år då återbetalningen äger rum.

8 å Radio- och TV-verket skall ompröva ett beslut som har betydelse för skyldigheten att betala koncessionsavgift för televisionssändning eller ränta, om tillståndshavaren begär det eller det finns andra skäl.

Ett omprövningsbeslut som är till tillståndshavarens nackdel får inte med- delas efter utgången av det tredje året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades. Ett omprövningsbeslut får inte i något fall meddelas efter ut- gången av det sjätte året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades.

Om ett beslut som anges i första stycket har överprövats av domstol, får Radio- och TV-verket inte ompröva den fråga som domstolens beslut avser.

9 å Revision för kontroll av att koncessionsavgift för televisionssändning har erlagts i enlighet med bestämmelserna i denna lag skall utföras av Riks- skatteverket eller av skattemyndighet. Beslut om revision fattas efter fram- ställning av Radio- och TV-verket. Vid revision gäller 3 kap. 7—15 åå lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar. Härvid gäller de bestämmelser som avser beskattningsmyndighet i stället den myndighet som skall utföra revisionen.

3 kap. Koncessionsavgift för lokalradiosändningar

1 å Koncessionsavgiften för lokalradiosändningar uppgår till minst 20 000 kronor per år (minimiavgiften).

När tillstånd att sända lokalradio meddelas efter budgivning vid auktion, skall koncessionsavgiften fastställas till det högsta godtagna budet. I annat fall skall avgiften fastställas till ett belopp motsvarande minimiavgiften.

Avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1992. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste hundratal kronor.

2 å Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TV—verket bereda dem tillfälle att före viss dag samordna an- sökningarna. Om det efter den dagen alltjämt finns två eller flera ansökningar, skall verket kalla sökandena till en auktion. I kallelsen skall anges sista dag för anmälan om deltagande i auktionen.

Om Radio- och TV—verket har meddelat beslut om avvisning av en an- sökan, får auktionen inte hållas förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Om endast en sökande är behörig eller endast en behörig sökande anmält sig till en auktion, skall han underrättas om att han får tillståndet om han inom två veckor från det att underrättelsen sändes ut betalar in ett belopp som motsvarar minimiavgiften. Sker ingen sådan betalning förfaller hans ansökan.

3 å Auktionen skall vara offentlig. Endast sådana sökande som anmält sig till auktionen och som är behöriga får lämna bud. Budgivningen skall avse det högsta belopp som sökandena är villiga att betala i årsavgift.

Sedan budgivningen avslutats skall den som lämnat det högsta budet genast betala tio procent av beloppet, dock lägst ett belopp motsvarande minimiavgiften. Radio- och TV-verket kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att ge honom tillfälle att anskaffa medel för betalningen, om uppehållet inte kan antas medföra beaktansvärd olägenhet. Om betalning inte sker, skall auktionen fortsätta.

4 å I ett beslut om lokalradiotillstånd skall Radio- och TV-verket ange den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren skall betala samt det belopp som skall betalas vid varje i 5 å angiven förfallodag under det första kalen- deråret.

Radio- och TV—verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas varje förfallodag under det följande kalenderåret.

5 å Skyldighet att betala koncessionsavgift gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av lokalradiotillståndet. Att viss del av avgiften skall betalas dessförinnan framgår av 2 och 3 åå.

Avgiften skall, med avdrag för vad som betalats enligt 2 eller 3 åå, betalas med lika stora delar under kalenderåret senast den första dagen i januari, april, juli och oktober månad.

6 å Den som får medgivande av Radio- och TV-verket att sända lokalradio efter tillståndsperiodens slut enligt vad som närmare framgår av 5 kap. 7 å radio— och TV—lagen skall betala en koncessionsavgift som motsvarar vad han skulle ha betalat om tillståndet förlängts.

7 å Frånträds eller återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldig— heten att betala koncessionsavgiften till och med nittio dagar efter det att tillståndet frånträtts eller återkallats.

Skyldighet att betala avgift gäller dock aldrig för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.

8 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för lokalradiosändning över- stiger vad tillståndshavaren enligt beslut av Radio- och TV-verket eller domstol skall betala, skall det överskjutande beloppet återbetalas till honom. Avgift som betalas enligt 2 eller 3 åå skall dock inte återbetalas.

4 kap. Gemensamma bestämmelser 1 å Betalning skall ske till Radio- och TV—verket.

2 å Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet rege- ringen bestärnmer meddela anstånd med betalning av koncessionsavgift och ränta. Om det finns synnerliga skäl får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala avgift och ränta för en viss period.

3 å Beslut om koncessionsavgift och ränta får verkställas om avgiften eller räntan är obetald och förfallen till betalning. Härvid gäller 5 kap. 16—17 åå lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar.

Dröjsmålsavgift på fordran enligt första stycket skall inte utgå i fråga om koncessionsavgift för televisionssändning.

4 å Radio- och TV—verkets beslut om koncessionsavgift för televisionssänd- ning enligt 2 kap. 5—7 åå, 9 å andra stycket och 10 å samt verkets beslut om koncessionsavgift för lokalradiosändning får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Radio- och TV-verket får inte överklagas.

Överklagande av beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att betala den avgift eller ränta som överklagandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 å1

Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkohol- Att reklam för alkoholdrycker inte dryck får inte användas kommersiell får sändas i ljudradio- eller tele- annons i ljudradio- eller televisions- visionsprogram framgår av radio- program. Detta gäller även för så-_och_TV-lagen ( I995:000). dana televisionssändningar som om- fattas av lagen (1992:I356) om

satellitsändningar av televisionspro- gram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land

som är bundet av avtalet om Euro-

peiska ekonomiska samarbetsom- rådet ( EES-avtalet).

Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom- mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihets- förordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om

TV—avgift

Härigenom föreskrivs att 8 och 22 åå lagen (1989:41) om TV—avgift skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som blir innehavare av en TV—mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet, skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till bolaget.

Den som bryter mot 8 å döms till böter.

Yrkesmässig överlåtelse eller ut- hyrning i detaljhandeln av TV—mot- tagare skall av överlåtaren respektive uthyraren anmälas till bolaget inom den tid som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställ- ande av avgiftsskyldigheten för inne- havet av TV-mottagaren.

Den som förvärvar eller hyr en

TV-mottagare av någon enligt andra stycket eller den som företräder ho- nom är skyldig att på begäran lämna överlåtaren eller upplåtaren de upp- gifter som denne behöver för att full- göra sin anmälningsskyldighet.

22å

Till böter döms den som ]. underlåter att fullgöra sin an— mälningsskyldighet enligt 8 5 första eller andra stycket,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter i en anmälan som avses i 8 å andra stycket, eller

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid full— görande av den uppgiftsskyldighet som avses i 8 5 tredje stycket.

Vad som sägs i första stycket 2 och 3 gäller inte om gärningen är be- lagd med straff i brottsbalken .

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5

Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap. 7 å andra stycket tryckfrihetsförordningen . Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.

Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändnings- verksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.

Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram genom trådnät.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

6. Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 12 å tobakslagen(1993:581) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 å1

En näringsidkare som marknads- för tobaksvara till konsumenter får inte använda kommersiella annon- ser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig. Inte heller får vid sådan mark- nadsföring användas kommersiella annonser i ljudradio- eller televi- sionsprogram. Detta gäller även så- dana televisionssändningar som om- fattas av lagen (1992:I356) om satellitsändningar av televisionspro- gram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbetsom- rådet ( EES-avtalet).

Vid marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än som avses i första stycket skall en näringsidkare iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam eller annan marknadsföring inte får vara påträng-

En näringsidkare som marknads- för tobaksvara till konsumenter får inte använda konrrnersiella annon- ser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig. Att reklam för tobaksvaror inte får sändas i ljudradio- eller tele- visionsprogram framgår av radio- och TV-lagen ( 1995:000 ).

ande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

7. Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597)

Härigenom föreskrivs följande.

Förbud mot censuringripanden

29 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av telemeddelande och ej heller förbjuda förmedling av telemeddelanden på grund av deras innehåll, såvida inte annat följer av lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation

Härigenom föreskrivs följande.

Förbud mot censuringripanden

17 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiokommunikation och ej heller förbjuda radiokommunikation på grund av dess innehåll, såvida inte annat följer av lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

INLEDNING OCH BAKGRUND

1. Inledning

Den nu gällande radiolagen är från år 1966 och avspeglar den situation och uppfattning om massmedier som då rådde. Lagen styrde en monopolverk— samhet som bedrevs av Sveriges Radio AB. Reklam eller sponsring fick inte förekomma.

Sedan dess har det skett omfattande förändringar. Det har fört med sig att radiolagen ändrats och en mängd radiorättsliga författningar tillkommit. Vi- dare har utvecklingen inneburit att ljudradio- och TV-monopolet såväl rätts- ligt som tekniskt sett är avskaffat. Etableringsfrihet är numera huvudregeln. Reklam och sponsring förekommer i såväl ljudradio som TV. Sådan verk- samhet regleras numera i bl.a. radiolagen.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som började att tillämpas år 1992, inne- bär ett nytt och vidgat skydd för yttrandefriheten i bl.a. ljudradio och TV.

Förändringarna har varit beroende av den snabba tekniska utvecklingen där nya distributionsforrner har tillkommit som t.ex. sändningar över satellit och genom kabel. Svenska medieföretag har fått stor internationell konkur— rens. Stora investeringar i t.ex. satellitverksamhet har inte bara lett till mass- distribution utan även till internationellt samarbete. Detta samarbete mellan stater, t.ex. inom ramen för EU och Europarådet, har likriktat regelsystemen och i hög grad påverkat den nationella lagstiftningen.

Utvecklingen har lett till en starkt ökad möjlighet för den mottagande all- mänheten att välja mellan olika medier och kanaler. Möjligheten att spela in och bevara program har vidgats.

Teknik av i stort sett samma slag som den som används för distribution av ljudradio- och TV—program används numera i allt större utsträckning även i andra syften, och en mängd medieformer finns i gränslandet mellan mass- medier och kommunikation av annat slag. Möjlighet för den mottagande att påverka innehållet i det som sänds (interaktivitet) finns nu hos vissa medier. Som kommer att framgå av kap. 4 är en fortsatt snabb teknisk utveckling att förvänta i fråga om möjligheterna till distribution av bl.a. ljudradio och TV.

Även inom dagspressen har stora förändringar skett. Antalet tidningar har minskat och på många orter finns ett faktiskt monopol. Samtidigt har pres- sens distributionskostnader ökat.

Etableringsfriheten, den snabba tekniska utvecklingen samt den ökade internationaliseringen har naturligtvis också medfört att stora ekonomiska intressen är involverade i medieverksarnheten.

Vad som nu beskrivits har sammantaget medfört att förutsättningarna har ändrats i väsentliga delar sedan radiolagen tillkom men även sedan jag fick mitt utredningsuppdrag år 1985.

2. Public service-verksamheten

2.1. Hur det hela började

De första reguljära ljudradiosändningama till allmänheten inleddes år 1920 i USA och 1923 i Storbritannien. Erfarenheter av dessa båda länders vitt skilda systern kom att påverka utvecklingen i Sverige.

I USA släpptes etermedierna fria. Det betydde att dessa medier, som finansierades med hjälp av reklamintäkter, i princip stod helt utanför statens kontroll. Storbritannien valde att skapa ett monopol vars verksamhet finansie- rades genom licensintäkter. Verksamheten reglerades genom ett avtal mellan British Broadcasting Co Ltd (BBC), som bestod av en sammanslutning radiotillverkare, och brittiska Post Office.

BBC:s förste chef John Reith utvecklade tanken om verksamhetens "public service"-karaktär på ungefär följande sättl:

1. Den skall skyddas från kommersiella påtryckningar 2. Hela landet skall nås av dess sändningar

3. Den skall organiseras som ett monopol

4. Programmen skall ha hög kvalitet

I Sverige ägde de första försöken att sända rundradio rum år 1922. Vid samma tid inkom till Kungl. Maj:t ett dussintal ansökningar om till— stånd att bedriva rundradioverksamhet. Tillstånd krävdes nämligen enligt 1907 års lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för telegra- fering eller telefonering utan tråd.

Telegrafstyrelsens yttrande inhämtades i enlighet med denna lag. I dess första yttranden användes termen "rundradio" genomgående. Tidigare hade språkbruket varit vacklande. Begreppen trådlös, rundgnist, broadcasting, radiofon och rundradio hade alla använts?

Styrelsens yttrande som lämnades i februari 1923 kom att bli avgörande för rundradions fortsatta utveckling. Dessförinnan hade varken regeringen eller riksdagen uttryckt några särskilda önskemål om hur verksamheten skulle anordnas.

I yttrandet, som skrevs en månad efter det att avtal ingåtts mellan Post Office och BBC, uttalar Telegrafstyrelsen sitt stöd för det engelska systemet medan det amerikanska beskrivs som ett "virrvarr". Telegrafstyrelsen fann

1McDonnell, James; Public Service Broadcasting, 1991, s. 1. 2Jfr Hultén, Olof; Rundradions organisering i Sverige 1922—1924, Stats- vetenskaplig Tidskrift 19892, 5. 121.

vidare att rundradion var en kulturfaktor av största betydelse och att den skulle kunna bli ett mycket gott botemedel mot "tråkigheten på landsbygden". Spridandet av upplysningar i form av föredrag kunde, enligt styrelsen, knap- past åstadkommas effektivare. Men om inte verksamheten sköts gediget, varnas det, kan missaktning uppstå, varefter rörelsen riskerar att självdö. "På statens myndigheter ankommer det därför att tillse, att rörelsens utövande lägges i sådana händer, att de nödiga garantiema för ett dylikt handhavande av densamma äro till finnandes"3.

Styrelsen diskuterade också hur verksamheten skulle kunna organiseras i Sverige. Styrelsen trodde inte på annonsfinansiering eftersom sådan var möj— lig endast i de allra största städerna. Dessutom framhölls det att en konkur- rens med pressen om dessa intäkter inte var tilltalande. Telegrafstyrelsen kom fram till att det var nödvändigt att finansiera verksamheten genom årliga bidrag från dem som innehade radiomottagare4. Styrelsen ansåg att eftersom avgiftsplikten kräver medverkan av staten i någon form:

"- - - kunde det anses ligga nära till hands att staten, som ju ombesörjer all annan telegraf— och telefonsamfärdsel, skulle omhändertaga även rundradio- rörelsen i landet. Då emellertid verksamheten åtminstone till en början kom- mer att så gott som uteslutande avse underhållning av förströelsekaraktär, synes det åtminstone så länge rörelsen ej nått fastare former icke vara lämpligt att densamma ornhänderhaves av staten. Givet är dock att staten icke kan helt underlåta att utöva en kontrollerande myndighet på detta område. För detta ändamål synes det böra förutsättas, att avsändningsstationerna skola vara i statens ägo och att det eller de företag, som skola ombesörja underhållningsprogrammen, få av staten förhyra dessa stationer - - - .

Telegrafstyrelsen ansåg att sändarstationema skulle vara i statens ägo av ekonomiska, politiska och sociala skäl. Det var lättare att utnyttja sändarna som reservstationer om dessa var i statlig ägo. Vidare fanns det även risk för ensidigt politiskt utnyttjande om så ej blev fallet. Beträffande de sociala skälen anförde styrelsen följande5:

Vad slutligen angår de sociala skälen för avsändningsstationemas behåll- ane i statens ägo, må framhållas, att den kontroll över programmens innehåll och kvalitet i övrigt som kan visa sig önskvärd, lättare och mera effektivt kan utövas, när staten äger sändarstationema. Då man vidare kan emotse att utvecklingen på området kommer att gå mot det nya kommunikationsmedlets användande i undervisningens och folkupplysningens tjänst, lärer det vara klokt att redan från början giva staten en sådan ställning till verksamheten, att en övergång till rundradions användning för sådana ändamål underlättas. Detta kan givetvis ske bäst därigenom, att sändarstationema tillhöra staten.

3Fotnot 2, s. 125 f. 4Fotnot 2, s. 126 f. 5Fotnot 2, s. 127.

En av dem som sökt koncession var Tidningarnas Telegrambyrå (TT). TT som var den svenska pressens kooperativa nyhetsbyrå hade en mycket stark ställning i förhållande till staten. Staten behövde nämligen TT för att få sprid- ning på sina budskapö. Dess VD Gustaf Reuterswärd var orolig för att rund- radion skulle komma att "parasitera" på pressen och hade också i början av år 1923 uppvaktat kommunikationsministem i denna fråga7.

Kungl. Maj:t anslöt sig till Telegrafstyrelsens yttrande och anförde att garantier borde erhållas för opartiskhet och saklighet vid urvalet av utsända nyhetsmeddelanden, varjämte det var av vikt att tillse, att samarbete skedde med pressen på sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhetsförmed— ling undvekss.

Redan i inledningsskedet blev alltså rundradions nyhetsförmedling en central punkt, där statens och pressens intressen möttes. Staten ville ha garan- tier för att nyhetsförmedlingen sköttes opartiskt och sakligt medan TT var angelägen om att dess verksamhet skyddades från konkurrens.

Tiden fram till att det första avtalet ingås utmärks av att förespråkarna för en helt fri etablering, i linje med utvecklingen i USA, var relativt få. Erfaren- heterna från första världskriget, då de stridande parterna genom kontroll av vissa svenska nyhetsmedier ingrep i opinionsbildningen, kan ha satt sina spår9.

2.2. Det första avtalet ingås

Kungl. Maj:t gav Telegrafstyrelsen i uppdrag att förhandla med det eller de företag som var villiga att ta hand om programverksamheten. Frågan om verksamheten skulle överlämnas till ett eller flera bolag lämnades således öppen.

Telegrafstyrelsen ansåg att det inte var lämpligt att anförtro verksamheten åt flera företag bl.a. av det skälet att det skulle bli svårt att fördela licensavgif- tema rättvist mellan flera företag”).

De två huvudintressentema, pressen (TT samt ett stort antal svenska tid- ningar) och radioindustrin (AEG och Svenska Radioaktiebolaget), bildade under inverkan av statsrådet Löbeck aktiebolaget Radiotjänst.

Ett avtal träffades mellan Radiotjänst och Telestyrelsen år 1924. Avtalet innehöll public service—villkor liknande dem som i viss mån fortfarande gäller för denna typ av verksamhet.

6Fotnot 2, s. 131. 7Jfr Elgemyr, Göran; Skall rundradion få parasitera på pressen eller ej? Tala till och tala med, 1984, s. 19—57. 8Fotnot 2, s. 128 f. 9Fotnot 2, s. 125, med där angivna hänvisningar. 10Fotnot 2, s. 127.

Redan det första avtalet från år 1924 innehåller krav på att programmen skall vara av växlande art, skänka god förströelse, vara ägnade att vidmakt- hålla allmänhetens intresse för rundradio, hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå samt vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Vidare skall verksamheten bedrivas så att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas. TT gavs i avtalet ensamrätt till nyhetssändningar. Avtalet innehåller även förbud mot reklam m.m. samt krav på att enskilds rätt ej kränks och att myndighetsmeddelanden skall sändas utan särskild ersättning.

Telegrafstyrelsen befarade att verksamheten skulle självdö om den inte sköttes gediget. Detta kan ha motiverat villkoret om att allmänhetens intresse för rundradio bör vidmakthållas.

Folkbildningsmålet skrevs som framgått in i det första avtalet. Dessa frå- gor låg i tiden. Den första statliga utredningen om folkbildningsarbetet blev färdig år 1923. Presskonsortiets koncessionsansökan innehöll även en förkla- ring om att avsikten var att "skapa en kulturell institution i folkbildnings- arbetets och folkuppfostrans tjänst utan att därför förbise det förströelse- moment, som givetvis också har sin plats i rundradioprogrammen"11. Det kan vidare anmärkas att folkbildningsprogram var relativt billiga att produ- cera. Trots det begränsade programutbudet korn föredrag därför redan från sändningsstarten att få en mycket framträdande plats.

I 1933 års radioutredning, där bl.a. Gustaf Reuterswärd ingick, fastslogs dock att "rundradions primära uppgift är att skänka god underhållning och förströelse" 12.

Vad så gäller kravet på opartiskhet och saklighet synes detta främst ha till- kommit med tanke på nyhetsförmedlingen. Staten ville ha garantier för att nyhetsförmedlingen sköttes opartiskt och sakligt medan TT var angelägen om att dess verksamhet skyddades från konkurrens. TT gavs i avtalet ensamrätt att sända nyhetsprogram.

TT:s starka ställning kom inte bara att spegla sig i avtalets innehåll utan även i valet av radiochef. Aktiebolaget Radiotjänsts första verkställande direk- tör blev nämligen TF:s VD Gustaf Reuterswärd. Vidare tillföll två tredjedelar av aktiekapitalet pressen.

Det förekom länge endast en nyhetssändning. Denna var förlagd till kvälls— tid och endast 15 minuter lång, för att så litet som möjligt konkurrera med pressens intressen. Först efter sju års verksamhet fick Radiotjänst tillstånd att vidaresända nyheter så tidigt som vid 19-tiden. Nyhetssändningar på dagtid introducerades inte förrän år 1935. Enligt kontraktet mellan Radiotjänst och TT skulle telegrambyrån både redigera och läsa upp radionyhetema. Nyhets-

11Elgemyr, Göran; Eterrnedierna som folkbildare. Pressens årbog 1986, s. 110. 12SOU 1935:10 s. 15.

tjänsten låg alltså helt och hållet utanför Radiotjänsts verksamhet. I stället var programtablån främst uppbyggd av föredrag, gudstjänster, teater, uppläs- ningar och musik. Sändningstiden upptogs till cirka 35 procent av musik. Först i 1966 års avtal försvann bestämmelsen om att Sveriges Radio i första hand skulle använda TT för sina nyhetskommunikéer.

Staten ägde sändarstationema och hade även, genom Telegrafstyrelsen, hand om licensmedlen och avtalen, TT skötte nyheterna och Radiotjänst den övriga programverksamheten. Programverksamheten korn således att väsent- ligen stå under statens och pressens inflytande.

Jag redogör för de fortsatta avtalens innehåll i kap. 7 och 8 om prograrnin- nehållet. De nu gällande avtalen finns bifogade i bilagorna 3—5.

2.3. Organisationen

Aktiebolaget Radiotjänst bildades år 1924 av pressen och radioindustrin. Överenskommelsen innebar att pressen tecknade 60 procent och radioindu- strin återstående 40 procent av aktiekapitalet. Av styrelsens ledamöter skulle pressen utse tre, radioindustrin två och Kungl. Maj:t två, däribland styrelsens ordförande.

Den ursprungliga ägarsammansättningen kom att bestå till år 1957, då startsignalen gavs till utbyggnaden av ett hela landet omfattande TV-nät. I samband med denna förändring beslutade man att ägandet till Sveriges Radio AB, som bolaget kom att heta fr.o.m. detta år, skulle breddas.

Den nya ägaren, folkrörelsema, och pressen fick vardera 40 procent och näringslivet återstoden av aktiestocken. Antalet ordinarie styrelseledamöter utökades från sju till elva. Av dessa utsåg Kungl. Maj:t ordföranden samt fem ytterligare ledamöter medan aktieägarna utsåg återstående ledamöter.

Pressens inflytande minskade ytterligare år 1967 då dess innehav reduce- rades till 20 procent medan folkrörelsernas innehav ökade till 60 procent. Kommunikationsminister Olof Palme motiverade förändringen på följande sätt (prop. 1966:l36 s. 127):

Pressen har gjort en mycket värdefull insats vid radioföretagets start och utveckling. Emellertid har principiella betänkligheter anförts mot ett allt för starkt pressinflytande i Sveriges Radio. Erfarenheter från andra länder har därvid åberopats. Man har vidare påpekat risker för intressekollisioner vid behandling av olika frågor inom radioföretaget.

Pressen, radion och televisionen bör vara självständiga och konkurrerande medier som utvecklas vart och ett efter sin särart.

Det är viktigt för en fri och demokratisk opinionsbildning att de olika medierna bevakar varandra och att det förekommer en Ömsesidig kritik och stimulans.

Som tidigare närnts utgick dessutom bestämmelsen om att Sveriges Radio i första hand skulle använda TT för sina nyhetskommunikéer fr.om. 1966 års avtal.

År 1977 beslutades om en successiv utbyggnad av lokalradiosändningar med länsvis täckning. Verksamheten samlades i Sveriges Lokalradio AB, ett särskilt dotterbolag till Sveriges Radio AB.

År 1978 resulterade ett mångårigt utredningsarbete om utbildningsverk- samhet genom radio och TV (TRU-kommittén) i beslut om ett nytt bolag, Sveriges Utbildningsradio AB. Detta bolag tog över TRU-kommitténs pro- jektverksamhet samt delar av Sveriges Radios skattefinansierade utbild- ningsprogramverksamhet. Utbildningsradion blev ett dotterbolag till Sveriges Radio AB.

Samma år föreslogs i en annan proposition en långtgående omorganisa- tion av Sveriges Radio AB. Beslutet innebar att verksamheten organiserades i en koncern med ett moderbolag (Sveriges Radio AB) och fyra program- bolag/dotterbolag (Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB). Ytterligare ett dotterbolag tillkom år 1989 då Radiotjänst i Kiruna AB fick hand om avgiftsuppbörden.

Koncemmodellen modifierades år 1986. Moderbolaget erhöll förstärkta styrbefogenheter på vissa områden. En rad avregleringar infördes. Sveriges Radio-koncemen fick exempelvis ansvaret för distriktsindelningen. På andra områden fick moderbolag och/eller programbolag initiera utredningar om för- ändringar som ansågs påkallade. Sveriges Televisions kanalstruktur modifie- rades i riktning mot en distriktsbaserad kanal (Sverigekanalen, TV 2) och en kanal baserad på resurserna i Stockholm (Kanal 1).

Riksdagen beslutade år 1992 att koncernen skulle ombildas till tre självständiga aktiebolag. De tre programföretagen Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB skulle därvid gemen— samt äga Radiotjänst i Kiruna AB. Antalet ledamöter i programföretagens styrelser minskades den 1 januari 1993 från femton till nio personer.

I samband med den senaste bolagsombildningen förklarade ägarna att det inte skulle komma att bildas några ägargrupper från press och näringsliv. Med anledning av denna förklaring utreddes ägandet (SOU 1993: 17). Ägan- det kom att bli såsom föreslogs i proposition 1992/93:236.

Fr.o.m. den 1 januari 1994 ägs de tre aktiebolagen av var sin stiftelse. De tre stiftelsemas angelägenheter handhas av tre styrelser med samma ledamö- ter. Varje styrelse består av en ordförande och tio övriga ledamöter som utses av regeringen på förslag av de politiska partierna i riksdagen. Styrelsernas mandatperioder relateras till riksdagens så att ordföranden och hälften av ledamöterna utses viss tid efter ordinarie riksdagsval.

Enligt propositionen är stiftelsemas syfte att främja självständigheten hos bolag som, i den omfattning och på det sätt som riksdagen och regeringen

bestämt, här i landet bedriver rundradiosändningar av radio- och televisions- program i allmänhetens tjänst. Stiftelserna tillgodoser detta syfte genom att äga och förvalta aktier i bolagen samt utöva de befogenheter som är förknip— pade med detta ( a. prop. s. 13 f.).

2.4 Ett nytt programbolag TV4 kommer till

När TV4 AB, dåvarande Nordisk Television AB (TV4), inledde sina sänd- ningar den 1 december 1991 hade detta föregåtts av ett omfattande utred- nings- och beredningsarbete.

Frågan om reklamiinansiering av svensk marksänd television behandlades under år 1989 av en särskild utredare. Utredaren bedrev sitt arbete under benämningen TV-utredningen. I september överlämnades betänkandet TV- politiken (SOU 1989:73).

Jag fick tilläggsdirektiv att föreslå den lagstiftning som kunde bli aktuell med anledning av TV—utredningens arbete. Detta resulterade i delbetänkandet Lagstiftning för reklam i svensk TV ( SOU 1990:7 ).

Vidare har inom Utbildningsdepartementet utretts vissa frågor om spons- ring vilket resulterade i rapporten Sponsring m.m. av Sveriges Radios pro— gram ( Ds 1989:65 ).

Bl.a. mot bakgrund av dessa utredningar fattades riksdagsbeslut om att tillåta reklamfrnansierad marksänd TV enligt förslag i propositionen Om radio och TV-frågor (prop. 1990/91:149, bet. l990/91:KU39, rskr. 1990/91:370, SFS l991:1066).

Valet föll på Nordisk Television AB. Nordisk Television hade då sedan i september 1990 sänt program över den svenska Tele-X-satelliten.

På samma sätt som för de övriga här redovisade programföretagen regleras TV4:s verksamhet dels genom radiolagen, dels genom avtal med staten. I stort sett gäller samma grundläggande villkor som för de övriga program- bolagen, utom såvitt avser de villkor som har med reklamfinansieringen att göra. TV4:s avtal är dessutom långt mer detaljerat än de övriga program- bolagens.

TV4 har, och skall enligt avtalet med staten ha, följande sju huvudägare; AB Patricia, Försäkringsbolaget SPP Ömsesidigt, Investment AB Agro, Lantbrukarnas Ekonomi AB, Slakteriförbundet Ekonomisk förening, Bokf- örlaget Natur & Kultur samt Industriförvaltnings AB Kinnevik. Om några väsentliga förändringar av ägargruppen sker får staten säga upp avtalet. Genom nyemission har 20 procent av företagets aktier sålts till allmänheten. Investment AB Agro (numera Föreningsbanken) har sålt sina aktier.

TV4:s avtal finns i bilaga 6.

2.5. Verksamheten

Sveriges Television (SVT)

De första TV—sändningama inleddes år 1956. Den andra TV-kanalen TV 2 inledde sina sändningar år 1969. Den nuvarande verksamheten bygger på 1987 års kanalreforrn.

SVT sänder i två TV—kanaler, Kanal 1 och TV 2. Kanal 1 är en stock- holmsbaserad TV—kanal. Kanalen är inriktad på drarnaprograrn, program för barn i förskoleåldern, dokumentärfilmer, program för minoriteter och folk- bildningsprogram i samarbete med UR.

TV 2 är huvudsakligen baserad utanför Stockholm. Kanalen är inriktad på fakta-, samhälls-, fiktions-, ungdoms- och kulturprogram.

Sveriges Radio (SR)

Fram till mitten av 1950-talet fanns det bara en radiokanal. Radiokanalerna P2 och P3 inrättades år 1955 respektive 1962. De lokala radiosändningama bör- jade att successivt byggas ut år 1977.

Enligt SR:s avtal med staten skall SR sända i fyra rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning. SR skall också sända till utlandet.

För närvarande sänder SR i fyra kanaler, P1—P4, över hela landet. Stockholm har dessutom två ytterligare kanaler.

P1 och P3 har samma sändningsinnehåll i hela landet. Det finns 25 lokala P4-kanaler i landet. I Stockholm har P4-kanalen delats upp på två kanaler — P4 Radio Stockholm och Huvudstadsradion. I Stockholm finns dessutom Stockholm International som sänder på flera olika språk. Kanalerna har följande sändningsinnehåll.

P1 innehåller nyheter, information, debatt, bildning, kultur, vetenskap och livsåskådningsfrågor. I Pl ingår också dokumentärredaktionen och radio- teatern.

P2 innehåller huvudsakligen klassisk musik. Radiosymfonikerna och Radiokören är hemmahöriga här. Kanalen innehåller vidare sändningar på minoritetsspråk.

P3 innehåller musik, nyheter, samhällsprogram, kultur, underhållning, barn- och ungdomsprogram. Kanalen som riktar sig till en ung publik sänder dygnet runt.

P4-kanalema riktar sig till en vuxen publik och innehåller musik, lokala nyheter och aktualiteter. Vissa program samsänds i de olika P4-kanalema.

Radio Sweden producerar utlandssändningar vilka sänds över kortvåg, mellanvåg eller över satellit.

Utbildningsradion (UR)

Utbildningsradion (UR) kom till år 1978. UR sänder främst utbildningspro— gram i SVT:s och SR:s kanaler. UR har också särskilda avtal med SVT och SR om disponering av dessa företags sändningstider.

TV4 AB (TV4)

Av TV4:s inbjudan till förvärv av aktier i TV4 AB framgår följande.

TV4:s sändningstid är tämligen jämnt fördelad mellan svenska och ut- ländska program. Mer än hälften av de samlade resurserna för de svenska programmen används till nyheter och underhållning. TV4 sänder i genomsnitt 12,5 timmar per dag utom under lågsäsong, då sändningstiden reduceras till cirka 7 timmar. Sedan hösten 1992 samarbetar TV4 med fristående lokal-TV- bolag. Hittills har avtal skrivits med 14 bolag som på detta sätt fått sänd- ningsmöjlighet i TV4. Samarbetet innebär att de lokala TV-stationema produ- cerar program som sänds mellan kl. 17.30 och 18.25 på vardagama. Dessa program skall ha en lokal prägel.

3. Den övriga radio- och TV—verksamheten

3.1. Kabel- och satellitsändningar Bakgrund

Kabel-TV—sändningar till bostäder etablerades i Sverige för första gången inom ramen för en försöksverksamhet åren 1984 och 1985. Verksamheten reglerades i lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsänd- ning. Trådsändningar av radioprogram som tagits emot från satelliter i fast trafik fick bedrivas endast med regeringens tillstånd. I regel rörde det sig om vidaresändning av ett fåtal satellitkanaler såsom Sky Channel, TV 5 och Music Box. På några orter gjordes även försök med egensändningar av lokala program som formellt bedrevs inom ramen för Sveriges Televisions tillstånd till radiosändningar enligt radiolagen. Det var därför Sveriges Television som beslöt om sändningsrätt för de lokala kabelsändarföretagen.

Den lagstiftning som avlöste den provisoriska regleringen trädde i kraft den 1 januari 1986 och omfattade lagen (19852677) om lokala kabelsänd- ningar, lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar samt lagen (1985: 1061) om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar. Samtliga dessa lagar var i kraft t.o.m. utgången av år 1991.

Lagen om lokala kabelsändningar behandlade vidaresändning av prograrn— kanaler från satelliter i fast trafik (satellitsändningar) och egensändningar (andra sändningar än vidaresändningar) i kabelnät som nådde fler än 100 bo- städer. För rätt att bedriva vidaresändning av satellitprogram i sådana nät eller för upplåtelse av kanaler i kabelnätet till andra för egensändningar beviljades tillstånd av en för hela landet gemensam kabelnämnd.

Lagen ersattes av den nu gällande lagen ( 1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (kabellagen). Förändringen föranleddes först och främst av bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen om etableringsfrihet för trådsänd- ningar. Av 3 kap. 1 å första stycket framgår nämligen att varje svensk med- borgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd. Även den tekniska och massmediepolitiska utvecklingen bidrog väsent— ligen till tillkomsten av kabellagen.

Vad först gäller den tekniska utvecklingen gick denna från användning av satelliter i fast trafik mot en alltmer utökad användning av direktsändande satelliter vilkas sändningar kan tas emot av allmänheten direkt från satelliten med hjälp av förhållandevis små antenner. Direktsändande satelliter omfatta— des, i motsats till satelliter i fast trafik, inte av den tidigare lagens tillstånds- krav. Anledningen till detta är att sådana satelliter antogs bli förbehållna nationella rundradioföretags sändningar. 87

Efter det att den första s.k. medeleffektsatelliten, ASTRA 1 A, hade tagits i bruk för vidaresändning av bl.a. den svenskspråkiga programkanalen TV 3, fann Kabelnärnnden genom beslut i februari 1989 att denna satellit var att be- trakta som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik i kabellagens mening. Sändningar från denna satellit fick således vidaresändas i svenska kabelnät utan krav på tillstånd enligt denna lag. Antalet program- kanaler som vidaresändes från ASTRA-satelliten till svenska kabelnät växte under åren 1989—90 till knappt tio. Nätinnehavare som begränsade sitt pro— gramutbud till ASTRA-kanaler kunde sålunda bedriva hela sin verksamhet utan att beröras av kabellagens tillståndskrav, av andra bestämmelser i kabel— lagen eller av avgiftsskyldighet enligt lagen (1985:1061) om avgifter i ären- den om lokala kabelsändningar.

Som konsekvens av denna utveckling uppstod i fråga om lagreglering av satellitsändningar ett helt nytt läge. I stort sett samtliga programkanaler som vid utgången av år 1990 vidaresändes i svenska kabelnät sändes från någon av de direktsändande satelliterna. Det fordrades sålunda inte längre några till— stånd till satellitsändningar enligt 4 & kabellagen. Den som svarade för vidaresändning av programkanaler från de tillståndsfria satelliterna behövde inte heller betala någon avgift till Kabelnämnden.

Vad gäller den massmediepolitiska utvecklingen ledde denna till att det tredje marknätet öppnades för reklamfinansierade sändningar.

Denna utveckling ledde sammantaget till tillkomsten av den nuvarande kabellagen. Enligt denna lag får kabelsändningar bedrivas utan krav på till— stånd. Vissa med tillståndstvånget sammanhörande bestämmelser avskaffades likaså. Innehavet av kabelnät är dock fortfarande förenat med vissa skyldig— heter (6 å). Dessa skyldigheter tar sikte på att se till att de boende kan ta emot vissa markbundna sändningar samt att tillhandahålla en kanal för sändningar från lokala kabelsändarföretag i en kommun. Det är numera tillåtet att sända reklam och sponsrade program i en egensändning. Kabellagens bestämmelser om reklam och sponsring överensstämmer i stort med vad som enligt radiolagen gäller för trådlös TV.

Lokala kabelsändarföretag får emellertid inte sända reklam. Jag redogör utförligare för kabellagens innehåll i avsnitt 6.5 .

Kabelnäten

Utbyggnaden av kabel-TV i Sverige till nuvarande omfattning har i stort sett skett under den sexårsperiod då 1985 års kabellagstiftning var i kraft. Den statistik som finns att tillgå baseras på de tillståndsansökningar hos Kabel- nämnden som gjordes under dessa år. Det betyder att statistiken endast om— fattar kabelnät med fler än 100 anslutna bostäder I början av år 1986 — då Kabelnämnden började sin verksamhet fanns endast cirka 100 000 bostäder

knutna till de cirka 40 kabelnät som tillkommit inom ramen för den dittills bedrivna försöksverksamheten. Vid utgången av år 1991 beräknades antalet bostäder anslutna till sådana nät som tidigare ansågs tillståndspliktiga till cirka 1,7 miljoner, vilket motsvarade cirka 45 procent av samtliga hushåll i Sverige. Den 1 juli 1991 hade Kabelnämnden 462 kabelnät registrerade, vilket var den sista tidpunkten då nätinnehavarnas rapporteringar kan anses vara tillförlitliga. Därefter har rapporteringen blivit alltför ofullständig för att kunna ligga till grund för några säkra bedömningar av kabel-TV-utveck- lingen.

Marknadsandelarna den 1 juli 1991 mellan olika kategorier av nätinneha- vare, beräknade efter antalet anslutna bostäder med satellitsändningar, var 64 procent för Televerket (numera Svenska Kabel-TV AB), 27 procent för privata kabel-TV-bolag (varav 16 procentenheter för Kabelvision KB och 4 procentenheter för AB Sweden On Line), 8 procent för allmännyttiga bostadsbolag (bl.a. StjärnTVnätet i Stockholm) drygt 1 procent för bostads- rättsföreningar och samfälligheter och mindre än 1 procent för privata fastighetsägare. Denna statistik omfattar således inte nät med färre än 101 anslutna bostäder.

På uppdrag av mig har experten Lars Aronsson i början av år 1993 kartlagt kabel—TV marknaden. Den statistik som Lars Aronsson redovisar i sin rapport har inhämtats från de fyra största nätinnehavama men omfattar även övriga smånät. Nätinnehavama anger följande siffror för antalet anslutna hushåll i slutet av 1992.

Anslutna Abonnerar på satellitkanaler Sv. Kabel-TV 1 170 000 1 080 000 KabelVision 500 000 250 000 StjärnTVnätet 210 000 135 000 Sweden On Line (SOL) 135 000 110 000 Övriga mindre nät 180 000 170 000 2 195 000 1 745 000

Av rapporten framgår att dessa bolag, främst KabelVision, administrerar över 3 000 nät med färre än 101 bostäder anslutna. Vidare framgår att det utanför de stora företagen finns minst 4 000 huvudcentraler där de allra flesta omfattar färre än 101 hushåll. Medelstorleken har sjunkit i takt med teknik- utvecklingen, där starkare satellitsignaler, mindre antenner och billigare huvudcentralutrustning medfört sänkta kostnader.

För perioden 1994—96 kommer, enligt rapporten, de mindre näten att öka snabbt i antal och kan förväntas passera nivån 10 000 huvudcentraler vid periodens utgång. Storleken på det enskilda nätet sjunker nämligen hela tiden,

för närvarande är 15—30 hushåll en vanlig storlek för nya nät. Trots detta kan man få satellit-TV i en mindre anläggning för 1—2 000 kronor/hushåll. Att ansluta ett villahushåll till ett större kabel-TV—nät (StjämTVnätet, Svenska Kabel-TV) kostar vanligen 3—4 000 kronor/hushåll.

Enligt rapporten innebär detta, sarnmanfattningsvis, att stora kabelnät fon— sätter att växa långsamt medan de riktigt små näten ökar relativt snabbt. Totalt sett har kabel—TV-marknaden under den senaste tiden endast ökat obetydligt. Branschorganisationen Svenska Kabel-TV-Föreningen uppger antalet abon- nenter hos sina 78 medlemsföretag vid utgången av år 1993 till 1,8 miljoner hushåll.

Kabelkanalerna

Eftersom ingen registreringsplikt, licens eller motsvarande, föreligger när det gäller kommersiella kabelsändningar saknas mer precisa uppgifter om denna verksamhet.

De uppskattningar Kabelnämnden, den hittillsvarande tillsynsmyndighe- ten, kan göra bygger på tidningsuppgifter samt informella kontakter med de fyra stora nätinnehavarna, Svenska Kabel-TV AB, StjärnTVnätet, Kabel- Vision KB och Sweden On Line.

I juni 1994 distribuerades ett 30-tal kanaler med kommersiella egensänd— ningar i forrn av vanliga program med rörliga bilder i kabelnäten. Ytterligare mellan 30 och 50 egensändningar beräknas förekomma i lokala kabelnät i form av rullande text-TV—information, s.k. kabeltextsändningar.

Tre av de kommersiella kabelkanalerna intar en särställning genom att de sänds på ett stort antal orter, har långa sändningstider samt en professionell programutformning och liknar sålunda satellitsända TV-kanaler. Dessa är för närvarande TV 21 Spelkanalen, Z-TV och TV 6/T V G. Några ytterligare kanaler som tills nyligen också hörde till denna grupp har numera upphört som egensändningar, nämligen Cable Jukebox, FilmMax och TV—Shop. Cable Jukebox har helt upphört med sin verksamhet, FilmMax tillhandahålls numera enbart som satellitkanal och TV—Shop har övergått till att sända före och efter ordinarie programblock i satellitsända kanaler.

TV 21 startade i mars 1993 med Göteborgs Lokal—TV AB som huvudman som en 24—timmars spel— och underhållningskanal. Utöver vanliga under- hållnings— och magasinprogram är kanalen i huvudsak inriktad på att sända lek, spel och tävlingar, vanligtvis i form av interaktiva grafiska dataspel där tittaren kan delta mot avgift genom Telias 071-nummer.

Sedan våren 1994 drivs kanalen av TV 21 Spelkanalen AB som till helt nyligen ägdes av GE Programutveckling AB som i sin tur ägs till 30 procent av Scandinavian Broadcasting System S.A. (SBS) i Luxemburg. Sedan maj 1994 är SBS självt majoritetsägare (75 procent) till TV 21 Spelkanalen AB.

Kanalen når över 1 miljon hushåll i Stjäm—TV-nätet i Stockholm och i kabel— nät tillhörande Svenska Kabel-TV AB på ett 20—tal större orter.

Z—TV startade sina reguljära sändningar i maj 1992. Kanalen är en reklam— frnansierad ungdomskanal med ungefär samma spridning som TV 21. Bakom programföretaget Z—TV AB står Industriförvaltnings AB Kinnevik via sitt dotterbolag Medvik AB. Sändningstiden är cirka 8 timmar per dygn med debatt-, prat- och musikprogram, långfilmer och serier, allt på svenska eller med svenska undertexter. Sändningen under övriga tider av dygnet av data- producerade privatannonser i en prograrnslinga, s.k. Gula TV:n, som pågick under en tid i kanalen, har nu övertagits av Kinneviks nya kabelkanal TV 6/T V G.

TV 6/T V G startade sina sändningar i april 1994. Verksamheten bedrivs av Stuvik AB, också det ett företag inom Kinnevikkoncernen. TV 6/T V G marknadsförs som två kanaler, men ligger i tidsföljd på samma TV—kanal- plats, TV G under fyra timmar på eftermiddagen och TV 6 mellan fyra och fem timmar från kl. 18.00. TV G är en renodlad s.k. homeshopping—kanal med förevisning av produkter som tittaren omedelbart kan beställa per tele- fon. Kanalen liknar TV Shop, produkterna hänförs dock till skilda företag utanför programföretaget. TV 6 är en reklamfrnansierad kanal som uppges vända sig främst till kvinnor med i huvudsak amerikanska långfilmer, serier och pratprogram, allt med svenska undertexter. TV 6/T V G torde redan nu ha nått en spridning i nivå med TV 21 och Z-TV. Förhandlingar om distribution genom ytterligare kabelbolag pågår.

Lokala kabelsändarföretag

Lokala TV—sändningar av icke—kommersiell karaktär kan etableras av sam— manslutningar, juridiska personer, som bildats just för att öppna kabelnäten på en ort (oftast en kommun) för olika intressen och meningsriktningar. Formen kan vara ideella föreningar, stiftelser eller aktiebolag.

Kabelnämndens förordnande av dessa lokala kabelsändarföretag innebär att varje innehavare av kabelnät (som når fler än 100 bostäder inom området) är skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt nät för det förordnade företagets sändningar (den s.k. lokalkanalen eller gratiskanalen).

Förordnade lokalkanaler fanns i juni 1994 på 29 orter i Sverige med sam— manlagt cirka 1 miljon anslutna bostäder. Det motsvarar ungefär hälften av de kabelanslutna bostäderna och cirka en fjärdedel av det totala antalet bostäder i landet.

Lokala TV-stationer 1994 (med förordnande från Kabelnämnden) Namn Kommun Stockholms län Järfälla Lokal—TV Järfälla Kanal BoTVid Botkyrka Sollentuna Lokal—TV Sollentuna

Uppsala län Södermanland Östergötland

Jönköpings län Malmöhus län

Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län

Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanland Gävleborgs län

Västernorrland

Jämtlands län Västerbotten

Norrbottens län

Öppna Kanalen Nacka Lokal-TV SAM-TV

TV Uppsala Eskilstuna Television Norrköpings Lokal-TV TV Motala

TV Värnamo

TV Malmö Helsingborg Vision Kållevisionen Uddevalla Lokal-TV Åmåls Lokal—TV Alingsås Lokal-TV Skövde Lokal—TV Karlstad Lokal-TV Örebro Lokal-TV Lokal-TV Västerås Gävle Lokal—TV Sandviken Telev.

När-TV Sundsvall/ Timrå

TV—Berg Umeå Lokal-TV

Active Television Piteå Lokal-TV

Räckvidd (antal bostäder)

Stockholms Stad Nacka Sigtuna Uppsala Eskilstuna Norrköping Motala Värnamo Malmö Helsingborg Göteborg Uddevalla Åmål Alingsås Skövde Karlstad Örebro Västerås Gävle Sandviken Sundsvall och Timrå

Berg Umeå Skellefteå Piteå

Summa:

Räckvidd bostäder

18 000 26 000 15 000 274 000 6 000

8 000 41 000 26 000 30 000 7 000

3 000 105 000 42 000 155 000 10 000 2 200

5 000

9 000 17 000 35 000 45 000 25 000 10 600

23 000

500 19 000 11 500 10 500

979 300

Sändningsverksamheten vad gäller omfattning och inriktning varierar mycket mellan kanalerna. Egenproducerade program med rörliga bilder sänds mellan 1 och 20 timmar per vecka plus repriser. Därtill kommer rullande kabeltext.

Bland dem som medverkar finns bostadsbolag och hyresgästföreningar. Målsättningen är att skapa samhörighet och göra de egna bostadsområdena attraktiva. Kommunala förvaltningar gör program om trafik, byggplaner,

biblioteksverksamhet och liknande. TV—utsändningar från kommunfullmäk- tiges debatter är vanligt förekommande. För nyhetsbevakningen etableras lokalt ofta samarbete med pressen.

Myndigheter och institutioner, t.ex. polisen och arbetsförrnedlingen, deltar på många orter med egna informationsprogram. Bland de kyrkliga försam- lingarna är det Svenska Kyrkan och Pingstkyrkan som är mest engagerade.

Engagemanget från näringslivets sida gäller framför allt medieföretag av olika slag. Fackliga organisationer medverkar i Helsingborg, Västerås och Sandviken. Samarbete med skola och barnomsorg är etablerat i Gävle, Skövde, Stockholm och Botkyrka.

Studieförbund och folkhögskolor samarbetar ofta med TV-stationema om utbildning. På universitetsorterna slutligen utnyttjas lokalkanalerna för forskningsinformation.

De förordnade sändarföretagen skall enligt bestämmelserna sträva efter vidaste möjligaste yttrandefrihet och informationsfrihet. Även när de tar på sig en mer aktiv roll än att enbart samordna prograrnönskemål skall de värna om allsidigheten i programverksamheten och verka för att så många intressen som möjligt tillgodoses.

Satellitsändningar i svenska kabelnät

TV—utbudet i hushåll som är anslutna till större kabelnät utgörs i allt över- vägande del av vidaresändning av utländska satellitkanaler. I juni 1994 vidaresändes totalt cirka 35 TV—kanaler från satellit i svenska kabelnät. Tekniskt sett kan för närvarande cirka 80 satellit—TV—kanaler tas emot inom landet, i vart fall i södra Sverige. Av dessa är det emellertid enbart cirka 35 för vilka det har tecknats upphovsrättsliga avtal för vidaresändning i svenska kabelnät.

Ett modernt kabelnät är i regel utrustat för distribution av cirka 30 TV- kanaler. Härav används cirka 10 kanaler för dels de marksända rikstäckande kanalerna Kanal 1, TV 2 och TV4 som omfattas av kabellagens sändnings— plikt, dels varierande i olika delar av landet grannlandskanalema såsom Finlands TV, danska TV 1 och TV 2 eller norska NRK och TV 2, och dels en eller flera av de överregionalt spridda kabelkanalema Z—TV, TV 21 eller TV 6/T V G. Vidare förekommer på ett antal orter lokal-TV genom ett förordnat kabelsändarföretag och/eller ett kommersiellt programföretag. Slutligen ingår i de flesta kabelnät en informationskanal med huvudsakligen text-TV—sänd— ningar.

Därutöver finns det i ett genomsnittligt kabelnät sålunda plats för cirka 20 av de 35 upphovsrättsligt tillåtna satellitkanalerna. Ibland kan två eller flera programkanaler dela på en TV-kanalplats, t.ex. TNT/Cartoon, där Cartoon sänder tecknade serier under dagtid från kl. 8.00 till kl. 20.00, medan TNT

sänder klassiska långfilmer under kvällen och natten. På så sätt kan något fler än 20 satellitkanaler ingå i ett kabelbolags utbud.

I det svenska kabel-TV—utbudet som helhet ingår för närvarande sex svenskspråkiga respektive helt svensktextade kanaler, minst tretton engelsk— språkiga och cirka tio från andra språkområden.

Av de sex kanaler som riktar sig till en svensk publik är två reklamfinan— sierade allmänna underhållningskanaler, TV 3 Sverige och Femman, och fyra abonnentfinansierade s.k. högpriskanaler (premiumkanaler) med framför allt långfilmer men även TV—miniserier samt idrotts- och musikevenemang, nämligen FilmNet Plus, Filmnet the Complete Movie Channel, TV 1000 och FilrnMax.

TV 3 är en reklamfinansierad programkanal med huvudinriktning på allmän underhållning. Kanalen förekommer i tre versioner, TV 3 Danmark, TV 3 Norge och TV 3 Sverige, och sänds krypterat för att begränsa mottag- ningen av upphovsrättsliga skäl till Skandinavien. Marknadsföringen till hus— håll med privatparaboler sköts av Kinnevik-bolaget Viasat. TV 3 distribueras i samtliga svenska kabelnät som en s.k. gratiskanal i basutbudet.

Som programbolag för TV 3 uppges det brittiska bolaget TV 3 Broad- casting Ltd. med säte i London. TV 3 ägs till 91 procent av Industriförvalt- nings Kinnevik AB och till 9 procent av Invik & Co AB.

Större delen av sändningarna i TV 3 Sverige länkas upp till satelliten ASTRA 1A från en satellitstation nära London. Vissa egenproducerade pro- gram länkas emellertid upp i Sverige genom Sveriges Utbildningsradio AB i Stockholm. Dessa program är ofta producerade av svenska produktionsbolag som formellt är oberoende av programbolaget, men tillhör Kinnevikkon- cernen, bl.a. Strix Television AB, MTV AB (Kungälv), Kanon Television AB, Moderna Tider Förlags AB samt postorderföretaget TV—Shop Sverige AB. Reklamförsäljningen till kanalen liksom till kabelkanalen Z-TV sköts av ett annat svenskt bolag Airtime AB som till 55 procent ägs av Kinnevik» koncernen. För marknadsföring och kundkontakter har TV 3 ett svenskt dotterbolag TV 3 AB med säte i Stockholm.

Den brittiska tillsynsmyndigheten Independent Television Commission (ITC) meddelade i maj 1994 att den hade utfärdat en licens till TV 3:s pro- gramföretag TV 3 Broadcasting Limited vilket innebär att den brittiska staten är införstådd med att TV 3 Sverige faller under brittisk jurisdiktion.

Femman (tidigare TV 5 Nordic) är en reklamfinansierad programkanal med en inriktning på allmän underhållning.

Bakom kanalen stod tills nyligen det svenska bolaget Startskottet 34582 AB med säte i Stockholm. Bolaget ändrade i juni 1994 namn till Broadcast Sverige Femman AB (Femman AB).

Det svenska bolaget ägs till 75 procent av ett medieföretag i Luxenburg, Scandinavian Broadcasting System S.A. (SBS) och till 25 procent av Sanna Holding AB. SBS är börsnoterat i New York och ägs av den amerikanske

mediemannen Harry Sloan med partners. I slutet av år 1993 såldes 16 procent av aktierna i SBS till det amerikanska TV-bolaget ABC med rätten att totalt nå en ägarandel av 25 procent. ABC har tidigare köpt in sig som delägare i TV— kanalerna Eurosport och det tyska RTL 2 samt äger produktionsbolag i Spanien, Frankrike och Tyskland.

SBS är majoritetsägare utöver i Femman AB även i andra skandinaviska medieföretag, bl.a. den svenska kabelkanalen TV 21 Spelkanalen AB, satel— litkanalen TV Norge, de danska lokal-TV-stationema Kanal 2 i Köpenhamn och TV Fynboen samt är delägare i GE Programutveckling i Göteborg som i sin tur är ägare till programmet Bingolotto och lokal-TV—stationen Kanal Göteborg.

Frågan om vilket bolag som är satellitprogramföretag i satellitlagens respektive TV-direktivets mening prövas för närvarande av både de svenska och luxemburgska radio— och TV—myndighetema. SBS har nyligen ansökt om en koncession enligt Luxemburgs medielagstiftning och anser sig vara satellitprogramföretag för Femman enligt den svenska satellitlagen. Det svenska bolaget Femman AB har i sin bolagsordning skrivit in ett förbud för bolaget mot att idka verksamhet som satellitprogramföretag enligt satellit- lagen.

Filmnet utgörs av två premiumkanaler "FilmNet Plus" och "FilmNet the Complete Movie Channel", som marknadsförs tillsammans till ett paketpris av för närvarande 179 kronor/månad. FilmNet—kanalema kan abonneras av hushåll med parabolmottagning (DTH) samt i alla större kabelnät. Bakom FilmNet-kanalerna står det svenska bolaget FilmNet Television AB med säte i Stockholm. Det svenska bolaget är helägt dotterbolag till FilmNet Interna— tional Holdings BV med säte i Holland. Moderbolaget ägs numera till 45 pro- cent av det schweiziska bolaget Compagnie Financiere Richemont AG som säljer tobaks- och lyxvaror och ägs av den sydafrikanska familjen Butler, till 45 procent av den sydafrikanska filmkanalen M-Net och till 10 procent av det luxemburgska medieföretaget Compagnie Luxembourgoise de Téle'diffusion (CLT). Inom FilmNet-koncernen har bildats ett särskilt bolag, "MultiChoice", för marknadsföring av betal-TV, med dotterbolag i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Holland och Belgien. MultiChoice Sverige AB har hand om försäljning, distribution, abonnemangshantering och kund- service för dels FilmNets två egna kanaler och dels andra betalkanaler såsom BBC World Service Television, CNN, Discovery, the Children's Channel, MTV och Eurosport Nordic.

TV 1000 tillhandahåller två premiumkanaler, "TV 1000" och "Film- Max". TV 1000 och FilmMax marknadsförs till hushåll med privatparaboler genom ett särskilt Kinnevik-bolag, Viasat. Priserna per månad varierar be- roende på betalningsperiod: 184—199 kronor för båda kanalerna, 164—179 kronor för enbart TV 1000 och 82—89 kronor för enbart FilmMax. I kabelnät marknadsförs TV 1000 av alla större kabelbolag till ett pris inom nämnda

intervaller. FilmMax marknadsförs emellertid enbart inom nät tillhörande Svenska Kabel-TV AB samt Kabelvision KB (där FilmMax ingår i det "utökade basutbudet" som kostar 100 kronor/månad.)

Bakom TV 1000 och FilmMax står det svenska bolaget TV 1000 Sverige AB med säte i Stockholm. I april 1994 meddelade emellertid den brittiska tillståndsmyndigheten Independent Television Commission (ITC) att den har utfärdat en licens till det brittiska bolaget TV 1000 London Limited. Inne- börden av denna licens vad gäller ett eventuellt brittiskt ansvar enligt TV- direktivet är oklar. TV 1000 Sverige AB har i vart fall i juni 1994 anmält sig hos Kabelnämnden för registrering som satellitprogramföretag enligt satellit- lagen.

Det svenska bolaget TV 1000 Sverige AB och dess brittiska dotterbolag ägs till 62,5 procent av Industriförvaltnings Kinnevik AB, 31,25 procent av det amerikanska mediebolaget Time Warner/HBO och 6,25 procent av den franska filmkanalen Canal Plus.

Av de engelskspråkiga kanalernai det svenska kabel-TV—utbudet är två rena nyhetskanaler: CNN International, en internationell version av den amerikanska nyhetskanalen CNN (Cable News Network) och den engelska Sky News. Övervägande aktualitetsinriktade är också BBC World Service Television Europe och den amerikanska Worldnet som har US Information Service som huvudman. NBC Super Channel är en allmän underhållnings— kanal med en blandning av nyheter, musik, sport, film och nöjesprogram. Discovery Channel är inriktad på populärvetenskap inom natur, kultur, histo— ria och geografi. Children's Channel och Cartoon riktar sig till barn och ung- dom. Eurosport, som förekommer i en internationell och en nordisk version (den senare med ett antal program med svenska och andra skandinaviska kommentatorer), är en ren sportkanal. MTV (Music Television Europe) och CMT (Country Music Television) är rena musikkanaler. TNT (Turner Net- work Television) ägnar sig helt åt klassiska Hollywoodfilmer. Flera av de engelskspråkiga kanalerna har i en del av sitt programutbud svenska under- texter, t.ex. Children's Channel, Discovery Channel och TNT.

Från andra språkområden vidaresänds endast enstaka kanaler, med undantag från Tyskland varifrån sedan slutet av 1993 tre satellitkanaler vidaresänds i svenska kabelnät, nämligen Deutsche Welle en statligt finan— sierad utlandskanal med nyhets- och magasinprogram på tyska, engelska och spanska — samt Tysklands två största privata underhållningskanaler RTL Television och Sat 1. De övriga för närvarande företrädda språkområdena är franska (TV 5), spanska (TV E Internacional), italienska (Rai Uno), grekiska (ET 1), ryska (Moskva 1), kroatiska, turkiska (TRT International), arabiska (MBC Middle East Television Center) och japanska (JSTV).

Det för svenska kabelbolag tillgängliga kanalutbudet växlar snabbt på grund av ändrade ägandeförhållanden i bakomliggande företag, upphovs- rättsliga avtalsvillkor eller programföretagens snabbt växlande marknadsbe-

dömningar. Även kabelbolagens utbud av kanaler och abonnemangsvillkor till hushållen styrs av rent affärsmässiga kalkyler.

TV-kanaler 1 svenska kabelnät några tabeller

Här följer nu några tabeller om de TV-kanaler 1 svenska kabelnät som fanns i juni 1994. Det bör anmärkas att förhållandena förändras så snabbt att uppgifterna möjligen inte i alla detaljer längre stämmer med vad som anges i

texten .

// * (svenska)

Programkanalen delar transponder med: I huvudsak utländska program, men heltäckande svensk

Längre tid_på helger, dessutom tillkommer alla dagar

text. sv = Vissa program med svenskt ljud. (sv) = Vissa program med svenk text. * * :

TV-shopping. * * * =

I huvudsak markdistribuerad, per satellit i enstaka kabelnät.

1. Satellitkanaler Språk* Timmar 3 Sat tyska 17 BBC World Service Television Europe engelska 24 Cartoon Network // TNT engelska (sv) 14 Children 's Channel engelska (sv) 1 1 CMT (Country Music Television Europe) engelska 24 CNN (Cable News Network International) engelska 24 Discovery Channel // CMT engelska (sv) 8 DW (Deutsche Welle) // Worldnet tyska/eng/spa 17 ET 1 grekiska 10 Euronews ty/eng/sp/fr/it 20 Eurosport International engelska 18 Eurosport Nordic engelska/sv 18 FEMMAN (f.d. TV 5 Nordic) svenska 8 * * FilmMax (svenska) 24 FilmNet Plus (svenska) 24 FilmNet The Complete Movie Channel (svenska) 24 Horizont (Moskva 1) ryska 16 JSTV (Japan Satellite Television) japanska 1 1 MBC (Middle East Broadcast Center) arabiska 8 MTV (Music Television Europe) engelska 24 NBC Super Channel engelska 20 NRK (Norsk Rikskringkasting) norska 9 Rai Due italienska 24 Rai Uno italienska 24 RTL Television tyska 24 Sat 1 tyska 19 Sky News engelska 24 TNT // Cartoon Network engelska (sv) 10 TRT International Avrasya turkiska 8 TV Croatia kroatiska 7

1. Satellitkanaler Språk* Timmar TV 1000 (svenska) 24 TV 3 Sverige svenska 10** TV 4 Nordisk Television svenska 1 2* * * TV 5 franska 24 TVE Internacional spanska 20 Worldnet // DW (Deutsche Welle) engelska 7 Total sändningstid per normalt dygn 610 timmar 2. Marksända kanaler Språk Timmar SVT Kanal 1 svenska 15 SVT TV 2 svenska 12 TV4 AB svenska 12 F'l V (Finlands TV) Stockholm + 24 orter finska (sv) 9 Danmarks Radio, TV 1 (endast i Sydsverige) danska 9 Dansk TV 2 (endast i Sydsverige) danska 8 Total sändningstid per dygn 65 timmar 3. Egensändningar i kabelnät Språk Timmar TV 6 (Svenska Kabel-TV, Stjäm-TV—nät) svenska 5+ TV—shop TV 21 (Svenska Kabel-TV, Stjärn—TV—nät) svenska 24 S-TV (Svenska Kabel-TV, Stjäm—TV—nät) svenska 9+text Lokalkanalen (29 orter med svenska 1-5+text kabelsändarföretag) Kommersiell lokal-TV (SO-tal orter) svenska 1-3+text lnfonnationskanal(er) med enbart kabeltext svenska text

Total sändningstid per dygn

ca 70 timmar

Total sändningstid per dygn i alla kanaler cirka 750 timmar

Kabel-TV-utbudet och priser några tabeller

Samma reservation som anfördes i det närmast föregående avsnittet kan även anföras såvitt avser de uppgifter om kabel-TV—utbudet och priser från i juni 1994 som jag nu kommer att redovisa. Även här sker alltså snabba för-

ändringar.

De stora kabelbolagens utbud i Stockholm 'Svenska Kabel—TV AB (Sv KTV) 'AB Stjärn-TV—nätet (StjämTV) 'Kabelvision KB (KabVis) 'Sweden On Line (SOL)

// Programkanal delar transponder med angiven kanal Must = Ingår i must carry-utbudet resp. tillgänglig för alla Bas = Ingår i basutbudet Pay 1 = Betal—TV—kanal som säljs separat Pay X = Ingår i betal-TV—paket om X kanaler (Bas/Pay X) = Medföljer annan kanal i basutbud/betal-TV-paket

1. Satellitkanaler Sv KTV StjämTV KabVis SOL

3 Sat — — —

BBC World Service Television Europe Pay 10 Pay 6 Pay 10 Pay 16 Cartoon Network // TNT Pay 10 Pay 6 Pay 10 Children's Channel Pay 10 Bas Pay 10 Pay 16 CMT (Country Music Television Europe) (Pay 10) Pay 6 Pay 10 CNN (Cable News Network International) Pay 10 Bas Bas Bas Discovery Channel // CMT Pay 10 Pay 6 Pay 10 Pay 16 DW (Deutsche Welle) // Worldnet Pay 8 Bas Pay 16 ET 1 Pay 8 —— Euronews — — Eurosport International Bas Pay 10 Pay 16 Eurosport Nordic Pay 10 Bas — — FEMMAN (f.d. TV 5 Nordic) Bas Bas Pay 10 Pay 16 FilmMax Pay 1/2 Pay 10 FilmNet Plus Pay 2 Pay 2 Pay 2 Pay 1/2 FilmNet The Complete Movie Channel Pay 2 Pay 2 Pay 2 Pay 1/2 Horizont (Moskva 1) Pay 8 — Pay 16 JSTV (Japan Satellite Television) — — MBC (Middle East Broadcast Center) Pay 8 — Pay 16 MTV (Music Television Europe) Bas Bas Bas Pay 16 NBC Super Channel Bas Bas Pay 16 NRK (Norsk Rikskringkasting) (Pay 1) Pay 10

Rai Due

Rai Uno Pay 3 — — RTL Television Pay 3 — Sat 1 Pay 3 — — —

Sky News Pay 10 Bas Pay 10 Pay 16 TNT // Cartoon Network (Pay 10) (Pay 6) (Pay 10)

TRT International Avrasya Pay 8 — Pay 16 TV 1000 Pay 1/2 Pay l Pay 1 Pay ] TV 3 Sverige Bas Bas Bas Pay 16 TV4 AB — — TV 5 Bas Pay 8 Bas Pay 16 TVE Internacional Pay 10 Pay 8 Bas Pay 16 Worldnet/l DW (Deutsche Welle) (Pay 8) (Bas) (Pay 16)

2. Marksända kanaler Sv KTV StjämTV KabVis SOL SVT Kanal 1 Must Must Must Must SVT TV 2 Must Must Must Must TV4 AB Must Must Must Must FTV (Finlands TV) Stockholm +24 orter Bas Bas Must Must Danmarks Radio, TV 1 (endast i Sydsverige) (olika) Must Dansk TV 2 (endast i Sydsverige) - (olika) Must 3. Egensändningar Sv KTV StjämTV KabVis SOL TV Shop TV 6 Bas Pay 6 TV 21 Bas Bas — — Z-TV Bas Bas Lokalkanalen (24 orter) Must Must Must Must Kommersiell lokal-TV (SO-tal orter) — — Bas Informationskanal(er) Bas Bas Must Must Priser Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckning i Kostnad per tabellen månad 1. Svenska Kabel-TV Anslutningsavgift _ Basutbudet Bas 30 Dekoder entréavgift (engångsavgift) (595) Dekoderhyra 69 TV Mix (10 kanaler) Pay 10 D+69 EuroMix (3 kanaler) Pay 3 D+59 FilmNet entréavgift (engångsavgift) (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 D+179 TV 1000 entréavgift (engångsavgift) (250) TV 1000 (1 kanal) Pay 1 D+169 FilmMax (1 kanal) Pay 1 D+69 FilmMax + TV 1000 (2 kanaler) Pay 2 D+189 Grannlandskanaler per kanal Pay 1 D+30 Månadskostnad för hela utbudet 595 kr

(inkl. dekoderhyra, utan entréavgifter, utan grannlandskanaler)

Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckning i Kostnad per tabellen månad

2. Stjärn-TV-nätet

Anslutningsavgift

Basutbud Bas 102 (from 1/71109) Kompletta basutbudet (6 kanaler) Pay 6 41 (from 1/7: 59) Internationella utbudet (8 kanaler) Pay 8 78 Entréavgift till första filmkanal (vid abonnemang kortare än 12 månader engångsavgift) (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 179 TV 1000 (1 kanal) Pay 1 169

Månadskostnad för hela utbudet (utan entréavgift)

569 kr (from 1/7: 594)

Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckningi Kostnad per tabellen månad

3. Kabelvision Entréavgift dekoder (engångsavgift) (245) Basutbud Bas 99 Utökat basutbud Pay 10 100 Entréavgift FilmNet (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 179 TV 1000 Pay 1 169

Månadskostnad för hela utbudet 547 kr

(utan entréavgift)

4. Sweden On Line Betal-TV-utbud Pay 16 91 Entréavgift FilmNet (250) FilmNet (1 eller 2 kanaler) Pay 1/2 179 Entréavgift TV 1000 (250) TV 1000 Pay 1 169

Månadskostnad för hela utbudet 439 kr

(utan entréavgifter)

3.2. Närradio

Tanken bakom närradion är att den skall vara en åsiktsradio på ideell grund. Det är därför bara vissa ideella organisationer och församlingar m.fl. som kan få tillstånd att sända över ett visst begränsat område.

Försöksverksamheten med närradiosändningar startade i april 1979 och den 1 januari 1986 blev verksamheten permanent. Verksamheten omfattade år 1993 cirka 155 sändningsområden. Närmare 1 600 organisationer deltar.

Verksamheten regleras främst i närradiolagen (19822459). I samband med att den nya lokalradiolagen tillkom blev det tillåtet att sända reklam m.m. i närradion.

3.3. Lokalradio

Den 1 april 1993 trädde lokalradiolagen (1993:120) i kraft. Lagen gör det möjligt att etablera privata reklamfinansierade lokalradiostationer. Varken staten, kommuner och landsting eller företag inom dagspress eller som be- driver public service-verksamhet kan få tillstånd. Inte heller kan någon få mer än ett lokalradiotillstånd. Ett villkor för att sändningar skall få ske är att sökanden är beredd att betala en årlig avgift för det tilldelade sändningstill- ståndet. Om det finns två eller fler sökande arrangeras en offentlig auktion, vilket har varit fallet med alla hittills utdelade tillstånd. För dessa har till- ståndsinnehavama åtagit sig att betala årsavgifter på mellan 50 000 kronor och 3 050 000 kronor. Alla tillstånd gäller till utgången av år 2000. I april 1994 fanns det lokalradiostationer på 24 orter. I Stockholm har tio tillstånd delats ut, i Göteborg fem och i de övriga orterna vardera två tillstånd.

3.4. Text-TV

En del av TV-signalens överföringsmöjligheter kan användas för att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två användnings- områden. Det ena är programtextning, t.ex. när skådespelarnas repliker i ut- ländska filmer textas eller det sänds annan textinformation som komplement till vad som sägs i vanliga TV—program. Textningen kan också vara en serviceåtgärd för TV—tittare med nedsatt hörsel.

Den andra typen av text-TV innebär att TV—företaget, vid sidan av de vanliga TV—programmen sänder separata textade inforrnationssidor som fyller hela TV—rutan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden, t.ex. ut- rikesnyheter, inrikesnyheter, sport, väder osv. TV-tittaren har en valmöjlighet när det gäller att ta del av sådan information. Det är numera även möjligt för TV—tittaren att med hjälp av sin knapptelefon annonsera eller att spela olika

typer av spel i text-TV. I samtliga fall kan sändningen tas emot av flera samtidigt.

För att sända de textade sidorna används som regel outnyttjat utrymme i TV—signalen, det s.k. bildsläckningsintervallet. I andra fall kan en hel kanal eller delar av en sådan tas i anspråk. Det som sänds hämtas från en dator och förmedlas genom radio- eller trådsändning.

Textsändning av detta slag går till så att ett visst antal sidor sänds cykliskt. När den sista sidan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan. Informationssidoma är numrerade och TV—tittaren kan välja önskad sida. För att kunna ta emot text-TV av detta slag krävs en särskilt utrustad mottagare och en dekoder. Vidare krävs en knappsats för sidval m.m. Det nu beskrivna slaget av text-TV betecknas som sökbar text-TV (prop. 1990/91:149 s. 125).

I takt med att gamla TV—apparater bytts ut mot nya har också antalet personer med tillgång till text-TV ökat. I oktober 1992 hade 60 procent av svenska folket tillgång till text-TV, vilket innebär att under de senaste tio åren 200 000 hushåll årligen har skaffat sig text-TV. En genomsnittlig dag under år 1992 tittade 32 procent av text—TV—innehavarna på text-TV. Den vanligaste typen av sökt information var under år 1990 programsidan om dagens TV- program. Av andelen tittare sökte 40 procent denna tjänst medan 17 procent sökte inrikesrubriker och inrikesnyheter.

3.5. Sändningar för hörselskadade

Sändningar för hörselskadade bedrivs huvudsakligen inom ramen för public service-företagens åtaganden enligt avtalen. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) erhåller statsbidrag för produktion av videogram för döva. För budgetåret 1994/94 har 17,5 miljoner kronor anslagits till verksamheten. Av anslagsframställan för budgetåret 1993/94—1995/96 framgår följande.

En stor del av SDR:s program visas bl.a. inom ramen för TV 2:s nyhets— sändningar på teckenspråk "Nyhetstecken". Fr.o.m. mars 1993 sänds pro— grammet under fem minuter varje vardag. SDR producerar också magasin-, barn—, ungdoms-, kultur- och informationsprogram. Andra distributions— möjligheter finns emellertid också. Hela programproduktionen distribueras t.ex. via videokassetter till dövföreningar, dövskolor, bibliotek m.fl. Det gemensamma tittandet hos dövföreningar är dock i avtagande. Den korta aktualitetstiden för vissa program medför vidare att utlåningssystemet inte alltid fyller sitt syfte. Under budgetåret 1994/95 räknar SDR med att större delen av dess videoproduktion kommer att nå döva genom SVT:s sändningar. För närvarande får SDR inte någon ersättning från SVT för dessa program. Av de döva utnyttjar 70 procent kontinuerligt programtextningen och 95 pro- cent det veckonyhetsprogram som då sändes av SVT (prop. 1991/92:140 s. 57). Av SDR:s anslagsframställan framgår vidare att döva ungdomar tittar på TV minst fem timmar per dag. 103

3.6. Sändningar för synskadade

Sändningar för synskadade bedrivs främst inom ramen för lagen (1981 :508) om radiotidningar.

Verksamheten kräver tillstånd. Tillstånd att sända radiotidning ges till äga- ren av den nyhetstidning som skall sändas. Det krävs dock att nyhetstid- ningen kommer ut med minst ett nummer i veckan och att den i princip har en upplaga om tvåtusen exemplar per utgivningstillfälle för att tillstånd skall kunna ges.

Begreppet radiotidning täcker dels inlästa, radiosända versioner, dels radiosända texter enligt RATS/RAPS-metoden.

Den förstnämnda metoden innebär vanligen att två radiotidningar sänds fem nätter i veckan i kodad form Över Pl-frekvenserna under vardera 90 minuter. Kassettbandet, som normalt har en maximal kapacitet på 90 minuter, aktiveras av en signal varvid den aktuella radiotidningen spelas in. Det är även tekniskt möjligt att använda 110 minuters band.

Den senare RATS/RAPS-metoden innebär i korthet att allt textmaterial i sätteridatom (endast vissa bilder m.m. utelämnas) med hjälp av datorer och en FM- eller TV—sändare överförs till mottagaren genom etern. Hos mottaga- ren erfordras en "läsutrustning" som består av en mottagare och en dator. Texten kan då återges antingen i form av syntetiskt tal (RATS) eller i form av punktskrift (RAPS). Så gott som hela tidningens innehåll kan överföras på väsentligt kortare tid än inlästa talutgåvor. Genom denna teknik kan mot- tagaren bl.a. bestämma vilken artikel han vill ta del av och få datorn att bok- stavera vissa ord i denna. RATS/RAPS-metoden har ännu inte fått särskilt stor spridning. Dagens Nyheter, Gefle Dagblad, Göteborg—Posten samt Helsingborgs Dagblad använder sig dock av RATS-metoden.

Det kan nämnas att SR medgett att Pl-nätet tills vidare används för radio- tidningar mellan kl. 02.00 och 05.00 (enligt yttrande daterat den 17 oktober 1989 ställt till Taltidningsnämnden). Bolaget är enligt avtalet med regeringen skyldigt att lämna utrymme för radiotidningar (7 5).

Det är även möjligt att sända radiotidningar via telenätet. Denna verksam— het omfattas dock inte av radiotidningslagen. Lagen omfattar inte heller post— distribution av kassettidningar. Trots benämningen "radio" kan sådana tid- ningar även sändas genom tråd. Sändningarna omfattas då i stället av lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.

Enligt uppgift från Taltidningsnämnden fanns det i juli 1993 sammanlagt 7 566 abonnenter fördelade på 65 tidningar. Av dessa abonnenter prenumere- rade 6 568 på radiotidningar, 830 på kassettidningar och 168 på tidningar enligt RATS—metoden.

Ett årligt statligt stöd på över 100 miljoner kronor utgår för verksamhet som sker inom ramen för förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar samt föreskrifterna (KRFS 1988: 15) om statlig ersättning för utgivning av vissa taltidningar.

4. Den tekniska utvecklingen

4.1. Sammanfattning och slutsatser

Sannolikt kommer ett genombrott för di gitaltekniken inom TV—ornrådet under andra halvan av 90-talet. USA och Europa siktar på att föra in digital TV— teknik med början 1994—1996. Det är fullt sannolikt att den nya tekniken slår igenom mycket snabbt på de områden där fördelar och möjligheter är störst.

Först kommer digitaltekniken via satellit- och kabel-TV—nät. Marknätet kommer senare med digitaltekniken, bl.a. på grund av frekvensbrist. Även i telefoninätet kommer digitala TV-sändningar att etableras.

Vad innebär förändringen?

' I dag är den signal som överförs från TV-bolaget till tittaren analog. Analog överföring utnyttjar elektriska signaler som varierar kontinuerligt i förhållande till förändringar i bildinnehållet. Vid signalöverföringen utnytt- jas i Sverige en standard som heter Phase Alternate Line (PAL). ' Den nya digitaltekniken innebär att bildinnehållet återges i form av siffror i ett talsystem, "nollor och ettor". Bilderna kodas och överförs i digital form till TV—tittaren.

Digitala överföringsstandarder som skall ersätta PAL är nu under utveck- ling.

Den grundläggande förklaringen till det kommande genombrottet är eko— nomisk. TV-bolag och nätoperatörer ser stora möjligheter att sänka distribu- tionskostnaden per TV—kanal och att distribuera fler TV—kanaler till hushållen. När digitala överföringssystem används är det möjligt att komprimera sig- nalen mycket kraftigt. Tack vare komprimeringstekniken är det till exempel möjligt att sända åtta gånger fler TV—kanaler via en befintlig satellit. De inve- steringar som behövs hos den sändande är marginella i förhållande till den väldiga kapacitetsökningen. Detta innebär att sändningskostnaden per TV- kanal sjunker dramatiskt. Även via andra distributionsnät är det möjligt att kraftigt sänka distributionskostnaden per TV-kanal.

Hur stora besparingar det kan kan bli fråga om varierar dock för olika nät. För satellitdistribution kan besparingarna kanske bli 90 procent jämfört med dagens kostnader, för marknät kanske 50 procent.

Alla inser att besparingspotentialen finns. Hur stora besparingar det kan bli beror på flera faktorer, därför går det ännu bara att göra grova skattningar.

Komprimeringen av den digitala signalen görs med hjälp av mycket kom- plicerade bildkodningsmetoder. Det är den snabba utvecklingen av alltmer avancerade integrerade kretsar som lett till att dessa nya bildkodningsmetoder nu kan användas vid TV-distribution. Nya bildkodningsmetoder har utveck- lats på senare år.

Världen över görs nu beräkningar av alla slag, hur stora besparingar är möjliga, vilka nya TV-tjänster kan erbjudas och så vidare. Det är uppenbart att vi nu befinner oss i första fasen av en stor förändring och att det är svårt att överblicka konsekvenserna av det kommande teknikskiftet. Att det kom- mer är klart. Det som nu hänt är att de första stegen i processen tagits och att alltfler börjar bli medvetna om detta.

Några saker står dock klara:

' För TV—bolagen blir konsekvensen på sikt ett stort prisras vid distribu- tionen. TV-bolagen kan välja att sänka sina sändningskostnader eller att utöka sitt utbud med flera kanaler. Trenden är att TV-utbudet utökas och konkurrensen mellan TV—bolagen tilltar.

' Ökad konkurrens mellan olika distributionsnät. Både tittare och TV—bolag kommer att kunna välja mellan flera nationella distributionsnät. Just nu ser det ut som om TV—satelliterna får en större roll än tidigare. En satellit kan sända 160 TV—kanaler till små hemparaboler i Europa. Marknät och kabel- TV—nät får ökad konkurrens. TV—tjänster kommer även via telefoninätet.

' Sändningskapaciteten för TV kommer att öka kraftigt. Tittarna kommer inom några år att erbjudas många fler TV—kanaler. Framför allt blir det fler avgiftsfinansierade kanaler, betal-TV i olika former. Med de nya digitala distributionssystemen blir det möjligt sälja TV per kanal, per program eller per minut. Kommersiella programbolag kommer att leta efter smala nisch— grupper och sälja TV-tjänster just till dem.

För att kunna ta emot digitalt utsända program behöver den enskilde titta- ren en TV—apparat som kan ta emot digitala signaler, eller en tillsats till sin gamla mottagare. Världen över diskuteras nu övergångstider på 10 till 20 år, innan den analoga tekniken har ersatts. Tanken är att ge TV-hushållen lång tid på sig att byta till nya TV—mottagare.

För både programbolag och nätoperatörer kan övergångsperioden bli pro- blemfylld. När sändningar måste ske parallellt med både digital och analog teknik, så ökar i många fall kostnaderna. Skiftet till ny teknik kräver så stora investeringar att företag som saknar tillräckliga resurser kan få problem att hävda sig.

Att digital-TV kommer inom några få år i Europa blev helt uppenbart i början av 1993 då Luxemburgs satellitbolag Société Européenne des Satellites (SES) redovisade planer att börja med digitala TV-sändningar år 1995. Även

satellitnätoperatören Eutelsat, ägt av Västeuropas telebolag, vill snabbt börja med digitala sändningar.

Arbetet med att utforma europeiska standarder för digital TV har bedrivits med stor kraft. Den 10 september 1993 skrev 80 institutioner från 12 länder på ett Memorandum of Understanding (MoU) som anger att digitala TV- sändningar via satellit och kabel skall kunna starta år 1995. Intressentema bildar en särskild organisation, Digital Video Broadcasting (DVB). DVB skall utarbeta förslag till standarder och bereda vägen för kommersiell lansering av digitaltekniken.

DVB samlar många intressenter; ministerier, nätoperatörer, leverantörs- företag samt privata och publika TV—bolag. Sveriges Television, TERACOM Svensk Rundradio AB, Telia AB och utvecklingsbolaget HD—DIVINE AB har gått in i DVB.

EU:s ministerråd fattade i juni 1994 beslut om Gemenskapens politik i fråga om digitala TV—sändningar. I resolutionen framhålls betydelsen av gemensamma standarder som möjliggör utveckling av nya tjänster. Det är viktigt att tekniken för kryptering och avkodning tillåter öppen och rättvis konkurrens, att konsumenternas intressen skyddas och piratverksamhet mot— verkas. I första hand bör en harmonisk utveckling främjas genom frivilliga överenskommelser mellan marknadsaktörema. Om sådana överenskommelser inte kommer till stånd, eller om det behövs för att skydda fri konkurrens, konsumentskydd eller andra viktiga allmänna intressen, bör reglerande åtgär- der kunna tillgripas. Ministerrådet välkomnar Kommissionens avsikt att underlätta standardiseringsarbetet, främja frekvensplanering samt att föra en dialog med USA och Japan för att uppnå världsomspännande lösningar.

4.2. Digital bildbehandling Bakgrund

Den nya digitala kompressionstekniken och de fördelar den kan ge är huvud— förklaringen till det snabba genombrottet för digital TV. Vid själva överfö- ringen av TV—signalen, från programföretaget till TV—tittaren, är det möjligt att minska den överförda informationsmängden med över 90 procent tack vare den nya teknik som nu är på väg. Detta innebär att kostnaderna för att över— föra en vanlig standard-TV—kanal kommer att kunna sänkas dramatiskt när den nya tekniken helt slagit igenom.

Hur stora besparingar det kan kan bli fråga om varierar dock för olika nät, understryker experterna. För satellitdistribution kan besparingarna kanske bli 90 procent jämfört med dagens kostnader, för marknät kanske 50 procent.

Digital kompressionsteknik ger möjlighet att sända många fler TV—kanaler via befintliga överföringsnät. Extrakostnadema är marginella i förhållande till den väldiga kapacitetsökningen. Därför är de möjliga besparingarna stora.

För att uppnå dessa besparingar är det nödvändigt att både den som sänder den digitala signalen och den som tar emot den digitala signalen har rätt ut- rustning. Sändare och mottagare måste vara digitala. Vid massproduktion, med en världsmarknad som köpare, så kommer de nya digitala produkterna (bland annat sändare och TV—mottagare) heller inte att bli dyrare än dagens produkter som baseras på den äldre analoga tekniken. Vissa bedömare menar till och med att de nya digitala produkterna borde kunna bli billigare än dagens analoga produkter.

Förutsättningen för detta är att det finns en eller flera standarder för den digitala TV—tekniken så en massmarknad kan skapas för de nya produkterna. Det väsentliga är att skapa förutsättningar för massproduktion av de integre- rade kretsar som behövs för de nya produkterna. Sett ur köparens synvinkel är det allra bäst om hela världen är enig om en enda standard. Då kan mass- produktion och lägsta möjliga kostnad nås. Andra möjliga alternativ är att stora geografiska regioner, som Nordamerika, Europa eller Östasien skapar egna standarder. Om enskilda mindre länder väljer att skapa helt egna stan- darder blir styckekostnaden mycket hög för de nya produkterna i dessa länder.

Övergången till digitaltekniken kommer dock att bli lång, sannolikt 10—15 år, eftersom dagens analoga utrustning måste bytas ut, det gäller både för överföringssystem och mottagare hos hushållen. Under övergångstiden an- vänds både analog och digital teknik.

Det är först efter övergången till den digitala tekniken som de stora bespa- ringarna blir möjliga. Under övergångstiden, när sändningar måste ske paral- lellt med både digital och analog teknik, ökar i många fall kostnaderna. Skiftet till ny teknik kräver så stora investeringar att företag som saknar tillräckliga resurser kan få problem att hävda sig. Konsekvensen kan bli minskade mark- nadsandelar eller till och med utslagning.

Moving pictures expert group (MPEG)

Sedan början av 80-talet har det funnits stora förhoppningar om vad den digitala kompressionstekniken kan ge. År 1986 kom ett viktigt genombrott. En grupp svenska experter lyckades överföra en TV-kanal med studio- standardkvalitet med datahastigheten 34 miljoner databitar per sekund (34 Mbit/s). Tidigare krävdes 70 till 140 Mbit/s.

I mitten av 80-talet startade arbetet i Moving Pictures Expert Group (MPEG) som fick uppdraget att utarbeta en global standard för hur rörlig bild, ljud och data skall överföras med digitalteknik. MPEG har bildats av två

internationella standardiseringsorganisationer: International Organization for Standardization (ISO) och International Electrotechnical Commission (IEC). Det är MPEG:s uppgift att ta fram standarder för själva komprimerings- tekniken.

När MPEG startade sitt arbete var det uppenbart att rörliga digitala bilder får många olika tillämpningar i framtiden, TV-distribution av traditionellt slag är bara en av dessa. Därför ingår det i MPEG:s uppdrag att utveckla standar— der även för tillämpningar i persondatorer. Framtidens persondatorer kommer att kunna ta fram rörlig bild på bildskärmen, samma bildskärm som även an- vänds för ordbehandling. När flera olika medier (som text, Stillbild och rörlig bild) kan användas tillsammans kallas detta multimedia.

Produkter som baseras på MPEG:s standarder kommer i framtiden att finnas bland annat i TV—bolagens distributionssystem, TV—apparater, video- apparater, dekodrar, CD-spelare och persondatorer.

Skarpa och mobila TV-bilder

Med digital teknik blir det möjligt att välja vilken kvalitet som TV—bilden skall ha hos tittarna och även vilka andra förutsättningar som skall gälla vid mot— tagningen, t.ex. om mobil mottagning skall vara möjlig.

I en europeisk systemstudie, som utförts av en föregångare till DVB, har följande fyra alternativ lyfts fram:

' HDTV (skarp-TV) för bildkvaliteten. Bildformatet är 169. Den digitala signalen ryms inom en kanal med bandbredden 8 MHz.

' EDTV (Enhanced Definition Television). Bilden beräknas motsvara studiostandard. Portabel mottagning är möjlig. Portabel mottagning inne- bär att tittaren bara behöver en sprötantenn på sin TV-apparat vid mottag- ningen. Den digitala signalen ryms inom en kanal med bandbredden 8 MHz.

' SDTV (Standard Definition Television). Bilden beräknas motsvara dagens PAL—standard. Bildformatet är 1619. Fyra SDTV—kanaler ryms inom en kanal med bandbredden 7 eller 8 MHz.

' LDTV (Limited Definition Television). Bilden beräknas motsvara video- kvalitet. Tre LDTV—kanaler ryms i en kanal med bandbredden 7 eller 8 MHz om programmen skall kunna tas emot av fordon i rörelse.

Om de digitala överföringssystemen är flexibla kan programbolagen välja att sända en HDTV-kanal eller fyra SDTV-kanaler via en 8 MHz—kanal. Detta ger teoretiska möjligheter att låta bildkvaliteten för enskilda program variera, beroende på programtyp. För fotboll behöver bilden vara bättre än för nyhe- ter. TV—mottagaren skall känna av vilken signal som tas emot.

Portabel och mobil mottagning beräknas bara vara möjlig vid sändningar via marknätet. Detta ger marknätet en fördel just vid sådana sändningar.

4.3. Överföringssätt

Fyra överföringssätt

Vid TV—distribution till allmänheten kommer fyra överföringssätt att använ- das. Här behandlas enbart det sista ledet i de fyra överföringssätten, det led när signalen når fram till de mottagare som finns hos allmänheten.

' Marksändningar. TV—signalen sänds via tilldelade radiofrekvenser. Sän- dama är markbaserade. Hushållen fångar upp signalen med en egen villa- antenn eller via en gemensam centralantenn.

' Satellitsändningar. TV-signalen sänds via tilldelade radiofrekvenser. Sän- darna är placerade i satelliter och sänder direkt till hushållen. Hushållen har en egen antenn (hemparabol) för mottagning.

' Kabel-TV—nät. Varje kabel-TV-nät har en huvudcentral och TV—signalen sänds från huvudcentral via kabel till de anslutna hushållen. Huvudcentra- len hämtar TV—signaler från marknät, satellitnät och det allmänna telenätet. Det förekommer även att programmen sänds ut ursprungligt från kabel- nätshuvudcentral.

' Det allmänna telefoninätet. TV-signalen sänds i princip från telefonstatio- nen via abonnentledningen till telefonabonnentema. Rent tekniskt går det att använda den befintliga abonnentledningen av koppar för TV—distribu- tion.

Förutsättningar för digitala TV-sändningar

Förutsättningarna varierar vid införande av digital teknik i de fyra över- föringssätten.

Digital teknik i marknätet

För att kunna introducera digital TV allmänt i Europa, dvs. skifta från analog till digital teknik vid terrestra TV—sändningar, måste Europa sannolikt genom- föra en ny frekvensplaneringskonferens och besluta om en plan för över- gången till digital teknik. Normalt inkallas en sådan konferens inom Inter- nationella Teleunionen (ITU). I dag är Sverige och övriga länder i Europa bundna av en plan från 1961 (den så kallade Stockholmsplanen). Denna plan

anger frekvensband och frekvenstilldelning för terrestra sändningar och base- ras på analog teknik.

Europa saknar i dag en strategi för övergång till digitala sändningar i mark— nätet. Svenska intressenter (HD DIVINE AB) förordar att Europa genomför en frekvensplaneringskonferens 1997—1998 i syfte att bereda väg för digitala sändningar i marknätet i Europa. Post- och telestyrelsen har inte tagit ställning till detta förslag. Att ta ställning är svårt när Europa ännu inte gjort systemval anger Telestyrelsen.

Övergångsproblem i marknätet

En central fråga är hur själva övergången till digital teknik i marknätet skall klaras. Det är ännu oklart om och i vilken omfattning det inom ramen för den befintliga frekvensplanen går att sända parallellt med digital och analog teknik vid övergången till digitaltekniken. HD DIVINE AB och Teracom Svensk Rundradio AB hävdar att det är möjligt. Post— och telestyrelsen har ännu inte tagit ställning. I Europa som helhet är frågan ännu inte klarlagd.

Satelliter och digital teknik

Det finns planer hos satellitoperatörer i Europa (Luxemburgs SES och tele- förvaltningarnas Eutelsat) att använda frekvenser i frekvensbandet 11,7 till 12,5 GHz för digitala sändningar. Dessa frekvenser är i dag till stora delar outnyttjade. Sändningarna skall riktas direkt till hushåll med egen satellitrnot- tagare. Det finns få hinder mot att gå över till digital teknik vid satellitsänd- ningar. SES har aviserat start av digitala sändningar direkt till hushållen, möjligen redan 1995.

Telefoninät och kabel-TV-nät

Kabel-TV-näten har goda förutsättningar att föra in digital teknik. Den befint- liga infrastrukturen (installerade kabelsystem) tillåter att digital teknik införs som höjer distributionskapaciteten till flera hundra TV—kanaler. För kabel-TV- näten är det en kommersiell fråga i vilken omfattning och hur snabbt den digi- tala tekniken skall föras in. I Europa väntar kabel-TV-bolagen på att standar- der och produkter skall bli färdiga. I USA har man kommit längre, där finns färdiga installationsplaner i de stora kabel-TV-bolagen.

För telefoninäten har det först på senare år blivit tekniskt möjligt att sända TV via den befintliga koppartråden till abonnentema. Det är en väsentlig för— ändring som är tekniskt möjlig tack vare den nya digitala kompressionstek- niken. Sedan 80-talets början har telebolagen planerat för att byta befintliga

abonnentledningar av koppar mot fiberledningar. Med abonnentledningar av fiber kan många TV—kanaler distribueras. Tack vare den nya kompressions- tekniken kan befintliga abonnentledningar av koppar konkurrera med fiber vid TV-överföring.

4.4. Systemutveckling

Bakgrund

Att byta från dagens analoga till framtidens digitala TV—system kostar oer- hörda belopp, många tusen miljarder kronor, i hela världen. För Sveriges del har Sveriges Television beräknat kostnaden till 70 miljarder kronor. Intresset är också stort för den standardiseringsprocess som pågår. De nya system- standarder som väljs kommer sedan att leva vidare i många decennier.

Drygt 800 miljoner TV-apparater och cirka 400 miljoner videoapparater i hela världen kommer att bytas ut. De nät som används vid TV—överföringen måste bytas ut, kompletteras eller byggas om.

Standarder för digitala TV—system är nu under utveckling. Omfattande systemstudier har genomförts. Och flera leverantörer har tagit fram proto- typsystem som visar att den nya tekniken fungerar.

Det är systembyggarna som visar vad som är tekniskt möjligt med digital— tekniken. De standarder som antas baseras på att det finns fungerande proto- typsystem som verkligen kan erbjuda vad standarderna anger.

Systembyggarna står inför många problem. De skall ta hänsyn till beho- ven hos många intressenter. Samordning behövs vid systemval för mark-, satellit-, kabel-TV— och telefoninät. En självklar fråga är tittarnas nytta av gemensam standard för den digitala TV—signal som når TV—hushållen. Annars tvingas TV—tittaren i sämsta fall ha flera TV—mottagare för att kunna ta emot flera digitala TV—kanaler.

Digitala TV-system

System för digital TV—överföring kan delas upp på fyra huvudområden; käll- kodning (för video, ljud och data), kontroll av abonnentens signaltillgång (på engelska conditional access-CA), multiplexering samt modulation och kanal— kodning.

Vad betyder begreppen ?

1. Källkodning. Vid källkodningen kodas video och ljud till nollor och ettor, vilka därefter komprimeras. (Datainforrnation består redan av nollor och

ettor). För en enskild TV—kanal skapas därmed flera bitströmmar, som var och en består av nollor och ettor.

2. Kontroll av abonnentens signaltillgång. De enskilda bitström- mama för bild, ljud och data kan därefter förvrängas (på engelska scramblas) så att det enskilda TV-hushållet behöver återställa signalen för att kunna se TV—kanalen. För att återställa signalen behövs särskild utrustning. Därmed kan programbolaget bestämma vilka hushåll som får vilka signaler. Detta kallas på engelska conditional access (CA). Med CA—system är det möjligt för programbolagen att erbjuda avgiftsfinansierade tjänster av många slag.

3. Multiplexering. Vid multiplexeringen förs flera bitströmmar samman till en enda bitström. Det kan innebära att bitströmmar för video, ljud och data för en enda TV—kanal packas samman i en enda bitström. Det kan också inne- bära att bitströmmar för flera olika TV—kanaler packas samman i en enda bit— ström.

4. Modulation och kanalkodning. Vid modulationen omformas bit- strömmen till en fysisk signal som sedan sänds via kabel eller radio.

Betal-TV-System

Betal-TV-systemen förtjänar särskild uppmärksamhet. Många av de nya digi— tala TV—tjänstema kommer att betalas med avgifter. I dag 'är det en minoritet av TV—hushållen som har betal—TV—tjänster. I framtiden beräknas andelen öka kraftigt och därmed ökar intresset för ett tekniskt system som gör det möjligt att enkelt erbjuda betal-TV—tjänster till alla TV—tittare. Här presenteras de vik- tigaste betal-TV-tjänster som skall kunna erbjudas med framtida CA-system:

' "Abonnemang". Tittare köper en programkanal för en given tid. Till ex- empel en månad. (Den enklaste typen av tjänst.) ' "Pay-per—view". Tittare köper program bara för den tid som han/hon tittar. Den tjänst som kallas video on demand faller inom denna kategori.

Det finns flera olika alternativ för "Pay-per-view":

' "Pre-booked pay-per-view per programme". Tittaren köper förhands- bokade program, eller en serie förhandsbokade program. ' "Irnpulse pay—per-view per programme". Varje program är prissatt. Titta- ren kan köpa enskilda program på impuls. Varje tittare har i förväg givits en kredit genom avtal med programbolaget. När tittaren ser programmen dras belopp från krediten och tittaren faktureras i efterhand.

' "Irnpulse pay—per-view per minut". Fungerar som punkten ovan men pris- sättningen är tidsbaserad. Samma minuttaxa tillämpas för alla program.

' Systemet kan utformas så att program görs tillgängligt enbart för en defini- erad grupp användare i hela landet.

' Varje program kan kopplas till "mogenhetsnivå" hos tittaren. Program avsett för äldre skall inte visas för yngre.

' Blockera signal. Blockeringen innebär till exempel att en fotbollsmatch sänds ut i hela landet utom just i den stad där fotbollsmatchen spelas.

EU har, som nämnts i det föregående, visat stort intresse för att Europa får en gemensam CA-standard. Vad man fruktar är att företag kommer att an- vända kontrollen av CA-system för att hindra konkurrens.

Framtidens TV-mottagare Den digitala tekniken ställer nya krav på framtidens TV—mottagare.

' TV—mottagaren måste klara att ta emot de digitala signalerna. De måste innehålla utrustning som kan bearbeta den inkommande signalen (demo- dulerar, demultiplexerar, återställer förvrängd signal, dekomprimerar och omvandlar den digitala signalen till analog). Denna utrustning måste kunna hantera de standardsignaler som inkommer.

' Framtidens TV—apparat är en kraftfull dator med avancerad programvara. Den skall kunna hantera hundratals TV-kanaler och en rad tilläggstjänster, till exempel att hämta fram statistik om det nyhetsinslag som just visas, och andra interaktiva TV—tjänster.

Prototypsystem för framtidens TV-mottagare är nu under utveckling. De marknadsförs under benämningen multimedia just för att markera att de klarar så mycket mer än traditionella TV-mottagare.

I samarbete med SICS (Swedish Institute of Computer Science) har Sveriges Television tagit fram ett demonstrationssystem (IDUN) som visades i januari 1993.

Sveriges Television lyfter bland annat fram följande nya TV-tjänster. Alla åtkomliga med fjärrkontrollen:

' En elektronisk tidning (en blandning av stillbilder, video, text och ljud) som i princip skall motsvara t.ex. Dagens Nyheter eller Svenska Dag- bladet. De olika delarna är länkade så att de bildar en helhet. Denna elek- troniska tidning motsvarar text-TV men innehåller även bilder och ljud.

' En resumé av pågående program. Denna kan täcka hela programmet, till exempel alla mål i en fotbollsmatch.

' Hur meka med bil? Hur beskära rosor? Tittaren kan i hemmet beställa fram önskad information.

' Rena utbildningsprogram, till exempel i språk.

' Interaktiva multimediaprogram laddas ner på mottagarens hårddisk. Dessa innehåller text, video och ljud.

I USA visade dataföretaget Microsoft och systemleverantören General Instrument framtidens TV—apparat vid en uppmärksammad demonstration i Las Vegas i april 1993. I USA var de först att visa upp detta offentligt. I princip är det samma typ av system som SVT och SICS visat i Sverige.

Tittarens fjärrkontroll fungerar precis som ett pekdon (en mus). Microsoft valde att visa följande exempel.

' Titta på en baseballmatch, kontrollera själv ställningen mellan lagen, be- ställ biljetter och titta på statistik om enskilda spelare, allt med fjärrkon- trollen.

' Se musikvideo och skaffa samtidigt information om artistens fan-club, köp konsertbiljetter och CD.

' Beställ senaste börskursen i det bolag Du är intresserad av.

Den tekniska grundbulten för allt det nya är att den digitala signalen följer en standard. Därmed kan den programvara som finns i TV-mottagaren be- arbeta den inkommande informationen i signalen.

Många amerikanska och europeiska experter menar att varje TV—apparat i framtiden kommer att ha en grundprogramvara ("ett operativsystemprograrn") som används för att styra själva TV:n. Grundprogramvaran ger ett basutbud av tjänster åt tittaren, det som tittaren redan i dag får av sin TV. Därtill kan varje TV-tittare själv köpa och installera tilläggsprogramvara och får då ytter- ligare tjänster. TV—mottagaren kan även byggas ut med extra processorkraft och klarar då att hantera mer avancerade programvaror.

4.5. Digital-TV i överföringsnäten Marknät

Marknätet är i dag det viktigaste distributionsnätet för TV. Marknätet har störst räckvidd av alla nät. I Europa (borträknat före detta Sovjetunionen) finns cirka 175 miljoner TV—hushåll. Dessa hushåll får signal från marknätet. Bara cirka 45 miljoner av dessa har satellit-TV i dag. Förändringar för marknätet är därför av särskilt stor betydelse.

För marknäten finns i dag befintliga frekvensplaner som anger hur stort frekvensutrymme (bandbredd) en analog TV-kanal får ta. Det som gäller är 6, 7 eller 8 MHz. Europa har valt 7 och 8 MHz. I de digitala TV—system som nu är under utveckling planerar man att en eller flera digitala TV—kanaler skall rymmas inom bandbredden 6, 7 eller 8 MHz.

Vid den systemutveckling som startat går det att se en klar skiljelinje i en stor fråga. Det handlar om nyttan och möjligheterna med modulationssyste— met COFDM (Coded Orthogonal Frequency Division Multiplexing) och singelfrekvensnät (på engelska Single Frequency Networks-SFN). I Europa är intresset stort för COFDM och SFN medan USA hittills varit mindre in- tresserade.

Om det visar sig att COFDM och SFN fungerar enligt de europeiska för- hoppningarna kan detta få stor betydelse. Det kan då innebära att sändnings— kapaciteten i marknätet ökar dramatiskt, till uppskattningsvis 100 standard— TV—kanaler i ett land som Storbritannien. Det kan jämföras med fem natio— nella TV—kanaler med analog teknik. De systemutvecklingsprojekt som nu pågår i Europa siktar på att visa att visionen kan realiseras. Det målet har till exempel utvecklingsbolaget HD DIVINE AB.

COFDM innebär att den digitala signalen sprids ut över en mängd bär- vågor (flera hundra) inom ett frekvensutrymme som t.ex. har bandbredden 8 MHz. För varje enskild bärvåg används sedan någon modulationsmetod vid dataöverföringen. De allvarligaste stömingama, till exempel från analoga PAL-sändare, stör då bara ut en mindre del av dessa bärvågor. De återstående överför tillräckligt med information för att bilden skall kunna återställas efter överföringen. Reflexer, som ger upphov till spökbilder i ett analogt system, kan rentav bidra till bättre mottagningsförhållanden med COFDM, anger före— språkarna.

I USA förordar systemleverantörema flera olika alternativ som alla innebär att den digitala signalen sänds via en enda bärvåg med bandbredden 6 MHz.

I Europa är det särskilt förhoppningen att kunna etablera singelfrekvensnät som stimulerar intresset. Ett singelfrekvensnät fungerar så att samma TV- kanal sänds på samma frekvens från alla sändare samtidigt, i ett land eller en region. Sändningen är synkroniserad. Fördelen med detta är att antalet TV- kanaler som kan sändas via marknätet kan öka dramatiskt. Med analog teknik måste närbelägna sändare utnyttja olika frekvenser, annars uppstår stör- ningar. Detta innebär att med analog teknik måste många olika frekvenser användas för att kunna ge nationell täckning åt en enda TV—kanal. Med SFN skall det räcka med en enda 8 MHz-kanal i hela landet för att klara nationell täckning, om allt fungerar enligt förväntan. Teoretiskt höjs kapaciteten till flera hundra standard-TV—kanaler i länder som Storbritannien eller Sverige.

Den slutliga bedömningen av COFDM och singelfrekvensnäten görs när Europa väljer standard för marknätet.

Sändningar via marknätet i Sverige

Sverige har byggt tre landstäckande marknät nät för analoga TV-sändningar. Det finns frekvensutrymme att bygga ut ytterligare minst ett fjärde landstäck- ande terrestert distributionsnät.

Enligt utredningsbetänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sänd- ningar (SOU 1994:34) kan man genom omplanering få plats med två nya sändarnät, av vilka det ena når närmare 98 procent av befolkningen medan det andra kan få minst 85 procent befolkningstäckning.

Teracom räknar med att det går att skapa digitala sändningssystem som bland annat kan erbjuda singelfrekvensnät. Det är ett sådant system som HD- DIVINE nu utvecklar.

Det stora problemet vid övergång till digitala sändningar är övergångs— tiden. Under denna måste både digitala och analoga sändningar ske samtidigt. Och dessa parallella sändningar måste med största sannolikhet genomföras inom ramen för befintliga radiofrekvenser, avdelade för TV-distribution via marknätet.

Teracom har genomfört frekvensplaneringsstudier om möjligheterna att genomföra parallella sändningar med digital och analog teknik (så kallad simulcast) i Sverige. Förutsättningen är att analoga sändningar pågåri fyra nationella nät, vart och ett har 98 procents befolkningstäckning. Och den övre delen av UHF-bandet utnyttjas inte (kanalerna 61 till 68).

Teracoms slutsats är att det borde vara möjligt att sända minst en digital kanal med 98 procents befolkningstäckning.

Dessutom torde ytterligare ett antal digitala TV—stationer med mer begrän- sad täckning kunna inrymmas.

Om två eller flera digitala TV-kanaler med rikstäckning skall kunna sändas beror det på om UI-IF-kanalema 61 till 68 kan användas.

Teracom menar att med dessa förutsättningar kan minst fyra rikstäckande digitala standard-TV—kanaler inrymmas inom ramen för den befintliga fre- kvensplanen. Utöver detta finns utrymme för ytterligare tolv kanaler som var och en har varierande befolkningstäckning.

Teracom anger att nära sändaren beräknas de digitala TV-kanalerna kunna tas emot med så kallad sprötantenn, som är placerad på TV—mottagaren. Detta kallas portabel mottagning.

Teracom anger även att täckningsområdet för portabel mottagning kan utökas kraftigt. Om endast en digital TV—kanal sänds per UHF-kanal kan en bättre oömhet erhållas. Det innebär bättre möjligheter till portabel mottagning inom sändarens täckningsområde.

Enligt Teracoms bedömning kommer de digitala TV—systemen att kunna användas i olika driftsmoder. Det innebär att sändningarna kan omkonfigure— ras under löpande drift. Om systemet omkonfigureras så att färre databitar används för bildinformation och fler för felskydd så blir det nödvändigt att

reducera antalet TV—kanaler men i gengäld förbättras mottagningsförutsätt- ningarna för de kanaler som sänds. I stället för fyra standard-TV—kanaler, kan till exempel två eller en TV—kanal sändas med oöm signal. Ju mer oöm signal, desto större täckningsområde för portabel mottagning.

För programbolag som sänder via marknätet finns naturligtvis uppenbara fördelar med portabel mottagning. Det ger konkurrensfördelar gentemot pro- grambolag som använder andra distributionsforrner som saknar dessa för- delar.

Det finns också de som tvivlar på att det skall bli möjligt att etablera porta— bel mottagning i stor skala, att det är en konkurrenskraftig lösning. En av dessa är Svenska Kabel—TV AB som säger att möjligheterna med portabel mottagning först måste bevisas. Även om det teoretiskt är möjligt så finns andra störningar som försvårar portabel mottagning, menar Svenska Kabel- TV AB. Ett första svar kommer med de standarder som nu är under utveck— ling i Europa.

Satellitnät

Satellitbolagen i Europa och USA provar nu de nya digitala transmissionssy- stemen för att se var gränsen går för den nya tekniken, hur många kanaler kan översändas och med vilken bildkvalitet.

Kapaciteten per transponder är en nyckelfråga. TV—bolagen är intresserade av att kunna sända fler TV-kanaler till låg kostnad.

Eutelsats TV—satelliter (Eutelsat II-serien) har 16 transpondrar per satellit, bandbredden per transponder är i de flesta fall 36 MHz. Eutelsat sänder i normalfallet en analog TV—kanal per transponder i dag. Signalen kan tas emot med hemparabol inom täckningsområdet.

Det är multiplexeringstekniken som gör kapacitetsökningen möjlig. Så här går det till: Först går den analoga TV—signalen genom digitalomvandlig. Flera digitala TV—kanaler packas därefter samman i en enda bitström och länkas upp till transpondern. Via samma transponder kan därmed många TV-kanaler översändas till hemparabolen. Signalen kan tas emot med en hemparabol i storleken 60 till 80 centimeter i ett täckningsområde där satellitens sändnings- effekt (EIRP) är minst 49 dBW.

Brittiska studier anger att en enda av SES satelliter, de är utrustade med 18 transpondrar, kan sända 144 SDTV-kanaler eller cirka 500 LDTV-kanaler. Signalerna kan tas emot med hemparabol inom satellitens ordinarie täck— ningsområde.

SES redovisade i början av 1993 sin plan att börja med digitala sändningar 1995. Efter detta utspel har Europa nu svängt och enat sig om en tidsplan som ligger i linje med vad SES efterlyst.

SES siktar utan tvekan på att bli Europas ledande satellit—TV—bolag. SES planerar ha sex stycken TV—satelliter i drift år 1996, med drygt 100 trans- pondrar och därmed teoretisk kapacitet att sända över 500 digitala standard- TV—kanaler. De sex satelliterna placeras i banposition 19,2 grader öst.

Teleförvaltningamas satellitbolag Eutelsat planerar att snabbt börja med digitala TV—sändningar. 1994 skall digitala sändningar till kabel-TV—näten starta. År 1996 skall sändningar till hemparaboler starta. Även Eutelsat pla- nerar bygga upp kapacitet för att sända flera hundra digitala TV—kanaler.

Eftersom SES har placerat sina satelliter i en enda banposition blir det tek- niskt möjligt att ta emot flera hundra TV—kanaler med en enda hemparabol för huvuddelen av Europas TV—hushåll. Eutelsat planerar erbjuda det samma.

Kabel-TV—nät

De amerikanska kabel-TV-bolagen går i spetsen när det gäller digital-TV i kabelnäten. De stora kabelbolagen har redan valt system och leverantörer. I Europa planerar de tunga kabel-TV-bolagen föra in digital—TV.

Tele—Communications, Inc (TCI), USA:s största kabelbolag med cirka nio miljoner abonnenter, har beslutat starta digital-TV—sändningar första halvåret 1994. Även Time Warner Entertainment, USA:s andra kabel-TV—bolag med cirka sju miljoner abonnenter, har beslutat föra in digitaltekniken.

Sju amerikanska kabelföretag har gjort systemval av utrustning för digitala kabel—TV—sändningar. TCI och sex andra kabelbolag har skrivit en avsikts— förklaring, ett så kallat letter of intent, med innebörden att de kommer att be- ställa 1,8 miljoner abonnentdekodrar för digital-TV. TCI svarar ensam för en miljon av dessa. Denna avsiktsförklaring är startskottet för digital-TV i de amerikanska kabel—TV—näten. Varje abonnent måste nämligen utrustas med en sådan digital abonnentdekoder. För kabel-TV—bolagen handlar det om stora investeringar, inköp för cirka fem miljarder kronor.

I dag är kapaciteten i TCI:s kabel-TV—nät i normalfallet 50 till 70 TV— kanaler.

Vid uppgraderingen höjs kapaciteten till 108 TV-kanaler. I 70 av kanalerna sänds analoga signaler. I de kvarvarande TV—kanalema sänds digitala signaler och i varje sådan kanal tio stycken digitala TV-kanaler som i princip håller videokvalitet eller fem stycken kanaler som klarar vanlig standard-TV- kvalitet.

TCI planerar att sända digitala signaler i sex till tio kanaler, det vill säga maximalt 60 till 100 digitala TV—kanaler.

Först på sikt, när alla hushåll kan ta emot digitala signaler, kan kabelbo- lagen avsluta de analoga sändningarna.

Med digital teknik är, teoretiskt sett, den maximala kapaciteten cirka 500 standard TV—kanaler i ett kabelnät som disponerar frekvensutrymme för 108 analoga TV—kanaler.

I Sverige räknar Svenska Kabel-TV AB med att sändningar med digital— teknik skall börja i kabelnäten år 1996 och att övergången skall vara avslutad omkring år 2006. Svenska Kabel-TV AB (ägt av Telia AB), beräknar att nätinvesteringarna i digitaltekniken får uppgå till drygt 1 000 kronor per anslutet hushåll. Därtill kommer kostnaden för digital dekoder som beräknas uppgå till cirka 1 500 kronor per enhet.

Publika telefoninätet

De traditionella teleoperatörerna är mycket intresserade av att erbjuda video till sina abonnenter.

För att tekniskt klara detta måste telenäten byggas om. De två viktigaste förändringarna är att abonnentledningen, den ledning som går från telefon— stationen till abonnenten, måste få större kapacitet. Även de lokala televäx- lama måste få högre kapacitet. Att överföra video kräver mer utrymme än vanlig telefoni.

Det finns flera alternativ när kapaciteten i abonnentledningten skall höjas. Ett alternativ är att den befintliga abonnentledningen av koppar används och ett digitalt system för TV—överföring installeras. Ett system kallat Asym- metrical Digital Subscriber Line (ADSL) klarar detta. System är under ut— veckling. USA har beslutat anta standard för ADSL. Med ADSL kan bara några få TV—kanaler överföras via kopparledningen.

Ett annat alternativ är att byta ut hela den befintliga kopparledningen mot en optisk fiber. Då kan kapaciteten i abonnentledningen höjas kraftigt och telefoniabonnenterna kan erbjudas ett brett utbud av teletjänster (telefoni, datakormnunikation och bildkommunikation). Denna tjänst kallas Broadband Integrated Services Digital Network (B-ISDN).

En tredje möjlighet är att byta ut huvuddelen av abonnentledningen av koppar mot fiberledning, men den sista sträckan, med några hundra meter fram till abonnentens telefonjack, behålls koppartråden. Med en sådan lös- ning beräknas det bli möjligt att överföra ett stort TV—utbud till tittarna. För- delen med detta tredje alternativ är att det blir billigare än att byta ut hela den befintliga kopparledningen mot fiberledning.

En ny generation av växlar som klarar videoöverföring kallas ATM-växlar (Asynchronous Transfer Mode). Dessa växlar klarar att överföra teletjänster som baseras på höga datahastigheter, det innebär att ATM—växlar klarar över- föring av telefoni, datakommunikation och video. På lång sikt skall vanliga telefoniabonnenter via ATM—baserade nät kunna erbjudas ett brett utbud av teletjänster (telefoni, datakommunikation och bildkornmunikation).

Företagen är en viktig kund för dessa tjänster. Under andra halvan av 90- talet introduceras sannolikt ATM-nät som kan användas även för hushållens bildkommunikation. Men det tar sannolikt ett antal år innan ATM-nät kan få bred spridning.

Tidigare planerade de stora nätoperatörema upphandla ATM-växlar i mitten av 90-talet. Men efter det att dataindustrin beslutat att välja ATM som standard i lokala datanät beslöt, under våren 1993, 11 nätoperatörer i Europa att upphandla ATM—växlar under 1993 och att provtrafik mellan växlarna skall starta sommaren 1994.

I Sverige har Telia AB beslutat modernisera sitt publika telefoninät så att det i slutet av 90-talet rent tekniskt blir möjligt att börja erbjuda interaktiva TV—tjänster. Ofta används video on demand som övergripande uttryck för de nya interaktiva TV—tjänstema. Video on demand innebär att abonnenten kan beställa hem önskad video med några knapptryckningar.

Telia kommer att inleda begränsade försök med video on demand under hösten 1994.

4.6. Standardisering Utveckling av standarder

Beslut om digitala TV-standarder väntas de närmaste åren. De utarbetas i internationella och regionala standardiseringsorganisationer.

På det globala planet står Moving Pictures Expert Group (MPEG) och Internationella Teleunionen (ITU) i centrum.

MPEG svarar för att ta fram standard för den digitala signal som sändaren skall sända och som mottagaren skall motta. (MPEG har tidigare beskrivits.)

ITU har två organisationer som huvudsakligen svarar för standardisering av överföringssystemen, system för överföring av den digitala informationen, från sändare till mottagare.

ITU-R (tidigare CCIR — Cornité Consultatif International des Radiocom- munication) svarar för standardisering vid TV-distribution via marknät och satelliter. ITU-T (tidigare CCITT Comité consultatif international télé- graphique et te'léphonique) svarar för standardisering för publika telenät och kabel—TV-nät.

I november 1991 togs beslut om standardisering av digital system av ITU- R. En tidsplan antogs. För den grupp länder som tilldelat varje TV-kanal 6 MHz i sina nationella frekvensplaner för marknätet skall förslag till digital standard vara klar 1995. Knappt hälften av världens 800 miljoner TV—appara- ter finns i länder som valt bandbredden 6 MHz i sina frekvensplaner. De vik— tigaste länderna är USA, Japan och Kanada.

ITU-R beslöt även att för övriga länder i världen, de som valt 7 och 8 MHz i sina frekvensplaner, skall förslag till standard vara klart före 1998. Detta var vid denna tidpunkt Europas linje.

Inom ITU-T pågår arbete för att ta fram digitala standarder för TV—tjänster i det publika telenätet och kabel-TV—nät.

Flera preliminära rekommendationer för digital—TV i bredbandsnät har tagits fram. Det gäller bland annat distribution av TV och HDTV samt mul- timediatj änster. Flera av dessa tjänster är interaktiva. Målet är att rekommen- dationer för dessa tjänster skall vara klara år 1996.

Produkter brukar i normalfallet kunna vara färdiga något år senare.

Europa

I Europa står tre standardiseringsorganisationer i centrum när det gäller stan- darder för telekommunikationer och informationsteknologi. European Tele— communications Standards Institute (ETSI), Cornité Européen de Norma- lisation (CEN) och Comité Européen de Normalisation Electroteqnique (CENELEC). Standarder från dessa organisationer kommer att ersätta nationella standarder eller branschstandarder av olika slag i framtiden. EG har utpekat dessa tre organisationer som officiella standardiseringsorgan i Europa.

När det gäller standard för digital TV är samarbetet mellan ETSI och European Broadcasting Union (EBU) av central betydelse. ETSI har ett sam— arbetsavtal med European Broadcasting Union (EBU) när det gäller att utveckla standarder för radio och TV—distribution. ETSI och EBU har bildat Joint Technical Committee (JT C) för detta samarbete.

JTC svarar för standardisering för marknät och satelliter. För kabel—TV har både JT C och CENELEC ansvar.

ETSI ansvarar för standardiseringen för det publika telefoninätet. En central roll i standardiseringsprocessen kommer sannolikt organisa- tionen Digital Video Broadcasting (DVB) att ha. Europa har bildat DVB just i syfte att snabbt utveckla digitala TV—standarder och stimulera ett snabbt in- förande av den nya digitala TV—tekniken. DVB bildades den 10 september 1993. En preliminär europeisk standard (ETS) för digitala TV-sändningar via satellit— och kabelnät var klar i slutet av år 1993.

Nordamerika

I USA skapade Federal Communications Commission (FCC) år 1987 ett råd— givande organ som skall ge förslag till ett nytt TV—system för USA:s marknät. Det nya TV—systemet kallas "Advanced Television Service". Det rådgivan—

de gruppen heter Advisory Committe on Advanced Television Service (ACATS). Enligt den ursprungliga planen skulle ACATS lägga förslag så att FCC kunde göra sitt slutliga val av system för marknätet första halvåret 1993.

Förseningar har gjort att FCC väntas besluta om det nya TV—systemet för marknätet i slutet av år 1994 eller under år 1995.

FCC spelar en central roll vid val av standard av digitalt TV-system i Nordamerika men FCC är inget standardiseringsorgan. FCC spelar sin roll i kraft av sin roll som federal myndighet med ansvar för hur radiofrekvensema används.

Det val FCC gör av system för marknätet blir sedan amerikansk standard. I denna process deltar Society of Motion Picture & Television Engineers (SMPTE) och American National Standards Institute (ANSI), det nationella amerikanska standardiseringsorganet.

Enligt svenska bedömare är det sannolikt att Nordamerika kommer att för- söka få andra länder som har den analoga amerikanska TV-standarden (NTSC) att välja den nya amerikanska digital-TV—standarden. Knappt hälften av världens cirka 800 miljoner TV—apparater finns i länder som valt NTSC.

Tillämpning av standarder Europa

EU planerar spela en mycket viktig roll vid införandet av digitaltekniken i Europa.

EU:s högsta beslutande organ, ministerrådet, enades i juni 1993 om en handlingsplan som syftar till att införa avancerade televisionstjänster i Europa. Enligt handlingsplanen skall en övergång till bredbildsformat främ— jas. Detta skall ske genom ekonomiskt stöd till programproducenter och TV— företag som sänder program i bredbildsformat oberoende av om sändningarna har högupplösningsstandard (1250 linjer) eller normalstandard (625 linjer).

Vid samma tillfälle beslöt ministerrådet att direktivet (92/38/EG) om an- tagande av standarder för satellitsändningar, skall revideras. EG-komissionen lade i november 1993 fram ett förslag till direktiv, som helt ersätter det tidiga- re direktivet.

Det nya direktivet skall gälla för TV-sändningar i bredbildsformat, obe— roende av om de sänds via satellit, kabel eller i marksändningar. För TV- tjänster i normalstandard som tillämpar en inte helt digital teknik skall an- tingen tillämpas sändningssystemet D2-MAC eller ett analogt system som är förenligt med de nuvarande sändningssystemen PAL eller SECAM. För HDTV-tjänster som inte är helt digitala skall sändningssystemet HD-MAC användas. Helt digitala tjänster, oberoende av om de är i bredbildsformat eller

norrnalbredd, skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan.

I direktivförslaget föreskrivs också att alla nya TV—mottagare som har större bildruta än 17 tum skall vara försedda med ett standardiserat anslut- ningsdon som gör att de kan anslutas till alla slag av avkodare på marknaden. Kabeldistributörer som tar emot TV-program i bredbildsformat föreslås vara skyldiga att vidaresända programmen i detta format.

Beslut om direktivet väntas tidigast under hösten 1994.

5. YGL och TV-direktivet

5.1. Inledning

Jag har i mitt förra betänkande Lagstiftning om satellitsändningar av TV-pro— gram (SOU 1992231) redogjort för den internationella radiorätten (s. 33 ff.), grundlagama (s. 51 ff.) samt för de europeiska överenskonnnelsema på TV- området (s. 1 13 ff.). Jag kommer därför endast att här ge en översiktlig beskrivning av YGL och TV—direktivet.

5.2. YGL Allmänt

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) började gälla den 1 januari 1992. Den inne- bär att ett nytt konstitutionellt skydd för yttrandefriheten i ljudradio, televi- sion, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. har kommit till. Vidare har vissa mindre ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och regerings- formen (RF) skett.

Den nya grundlagen bygger på samma grundsatser som TF. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blivit gällande över hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat införas. Vidare kan även i fortsättningen förhandsgranskning ske av filmer och videogram som skall visas offentligt. I övrigt har de tryck- frihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury fått sin motsvarighet i YGL.

YGL medger i större utsträckning än TF att det meddelas närmare före- skrifter i lag. Jag kommer här att redogöra för två bestämmelser i YGL som är av stor betydelse beträffande möjligheten att i lag meddela föreskrifter om trådsändningar och trådlösa sändningar.

Trådsändningarna (3 kap. 1 & YGL)

Enligt 3 kap. 1 5 första stycket tillförsäkras varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd. Detta innebär att det inte längre får ställas något krav på tillstånd för att sända program till allmänheten genom tråd. I andra stycket föreskrivs följande:

Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.

Genom andra stycket öppnas en möjlighet att i lag meddela föreskrifter som kan sägas innebära en inskränkning av etableringsfriheten.

För det första är det möjligt att genom lag förplikta en nätägare att förmedla vissa sändningar. Det är också möjligt att lagstifta om en sådan kostnadsfri kanal som skall finnas enligt nu gällande regler (se vidare prop. 1990/91:64 s. 115).

För det andra är det tillåtet att meddela lagföreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våld, pornografi eller hets mot folkgrupp. Såväl vitesförelägganden som sändningsförbud bör kunna anses tillåtliga enligt denna bestämmelse.

Bestämmelsen om ingripanden bygger på Yttrandefrihetsutredningens förslag i betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) och den då gällande regleringen i 11 och 12 555 lagen om ansvarighet för lokala kabel- sändningar. En bestämmelse av motsvarande innehåll finns nu i 16 & kabel— lagen. Yttrandefrihetsutredningen förordade i sitt grundlagsförslag en undan— tagsregel för trådsändningar som skulle medge föreskrifter med syfte att möjliggöra ingripanden mot "fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på våldsframställningar och pornografiska skildringar". Enligt utredningen var avsikten att motverka etablerandet av porr- och våldskanaler. Utredningen framhöll att med den valda metoden kunde ingripanden "riktas endast mot programdistributörer som på ett dokumenterat sätt har renodlat sina utbud för en exploatering av våldet eller pornografin" (SOU 1983:70 s. 113 f.).

I lagen (1985: 1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar infördes en bestämmelse som liknade den Yttrandefrihetsutredningen hade förordat. Be- stämmelsen anger emellertid de fall då ingripanden får ske med hjälp av såväl orden "upprepade tillfällen" som med de av Yttrandefrihetsutredningen före- slagna "ensidigt inriktad på". Detta ordval har behållits och framgår nu av 16 & kabellagen. Av kabellagen framgår bl.a. att domstol på talan av Justitie- kanslern får meddela den som bedriver sändningsverksamhet förbud mot egensändning om det i sådan sändning vid upprepade tillfällen har sänts program som innehållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar.

Den ursprungliga bestämmelsen i lagen om ansvarighet för lokala kabel- sändningar kom till efter ett förslag av Massmediekommittén i betänkandet Via satellit och kabel (SOU 1984:65). Kommittén anförde följande (s. 298):

Vid en bedömning av kanaler med program inriktade på våldsframställ— ningar samt pornografiska skildringar måste man enligt vår mening ta hänsyn till såväl omfattningen av som karaktären på inslagen. Vi delar yttrandefri- hetsutredningens uppfattning att kanaler som fått en ensidig inriktning på framställningar av nämnt slag skall kunna förbjudas. Samtidigt vill vi under- stryka att det på motsvarande sätt finns anledning att ingripa mot kanaler där vålds- och porrprogram inte är lika dominerande men har en avsevärt grövre karaktär. Även utan en ensidig inriktning på diskuterade programinslag bör alltså vidarespridning av kanaler kunna förbjudas.

Av denna anledning tillkom orden "upprepade tillfällen". Kommittén före- slog att inte heller kanaler som vid upprepade tillfällen innehållit inslag med hets mot folkgrupp borde få vidarespridas.

Vid behandlingen av förslaget hävdade Lagrådet att syftet med bestämmel- sen var att förhindra den skada som kan uppstå om sändningar av samma slag får fortsätta. Ingripanden med anledning av överträdelser "vid upprepade till- fällen" borde enligt Lagrådet även få ske med beaktande av äldre överträdelser som prövats tidigare i samma slag av förfarande (bet. l985/86:KU7. Bil. 2 s. 42). Konstitutionsutskottet anslöt sig till kommitténs och Lagrådets förslag samt anförde att det krävdes att "en betydande del" av sändningarna innehöll skildringar av nämnt slag för att kanalen skulle anses som "ensidigt inriktad" (bet. 1985/86zKU7 s. 13).

Förarbetena till YGL och nuvarande kabellag hänvisar väsentligen till vad som tidigare gällt enligt kabelansvarighetslagen (prop. 1990/91:64 s. 115 f. samt prop. 1991/92:53 s. 42 ff.).

Av vad som nu sagts får anses följa att med "— - - fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp." menas såväl upprepade sändningar av sådana program som t.ex. renodlade vålds— eller pomografrkanaler.

Ingripandemöjlighetema mot trådsändningama begränsas av föreskriften i 3 kap. 3 5 som bl.a. hänvisar till RFzs proportionalitetsprincip.

Jag kommer att i mina överväganden diskutera en bestämmelse av mot— svarande innehåll somi 16 & kabellagen, se avsnitt 14.5 .

De trådlösa sändningarna (3 kap. 2 & YGL)

I 3 kap. 2 & första stycket YGL föreskrivs att rätten att sända ljudradio— och televisionsprogram till allmänheten på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Härav har bl.a. ansetts följa att staten även framöver får träffa avtal med public service—företagen (prop. 1990/91:64 s. 116).

Lagrådet hade synpunkter på bestämmelsens utformning och anförde bl.a. ( a. prop. s. 209 f.):

Enligt lagrådets mening kan man i och för sig tänka sig en något längre konkretisering i grundlagen av de principer som skall tillämpas vid frekvens— fördelningen. Så skulle här kunna skrivas in grunder på vilka tilldelning av frekvens för rundradio exklusivt skall få vägras såsom att ingen frekvens är ledig eller att grundad anledning finns att anta att den sökta frekvensen inte kommer att utnyttjas av sökanden. Vidare skulle man kunna lägga fast en ram för de villkor, med vilka frekvenstilldelning eller sändningstillstånd skall kunna förenas, exempelvis i fråga om sändarstyrka, sändningstid och utnytt- jandegrad. På detta sätt skulle i grundlagen redan från början utrymmet för allmänna lämplighetsöverväganden i fördelningsförfarandet snävas in.

Lagrådet utgick från att man i den aviserade lagstiftningen om frekvens- fördelningen tog upp dessa frågor. Lagrådet föreslog att det i 3 kap. 2 & tills vidare skulle anges att "Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända samt grunderna för tillståndsgivningen". Varken regeringen eller riksdagen följde Lagrådets förslag i den delen.

Frekvensrättsutredningen (SOU 19912107 S. 150) ansåg inte att den före- slagna regleringen, på grund av den nära anknytningen till rent tekniska förhållanden, var lämpad att tas in i grundlag. Inte heller i den efterföljande propositionen (prop. 1992/93:200) lämnades något sådant förslag. Vid lag- rådsföredragningen upplystes Lagrådet om att överväganden skedde inom regeringskansliet. Med beaktande härav avstod Lagrådet från att göra något uttalande i frågan (a. prop. s. 392).

Jag kommer att behandla frågan i mina allmänna överväganden, avsnitt 12.8 under rubriken "Grunderna för tillståndsprövningen".

5.3. TV—direktivet Allmänt

Sverige har, genom undertecknandet av EES-avtalet som började att tillämpas den 1 januari 1994, åtagit sig att följa EG:s TV—direktiv (89/552/EEG) om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

TV—direktivet reglerar TV—sändningar avsedda för allmänheten. Även ko- dade sändningar, som betal—TV—kanaler, omfattas av detta regelverk. Ljud- radiosändningar berörs däremot inte.

TV—direktivet reglerar Sveriges förhållande till såväl EU- som EFTA- länder (utom Schweiz). Däremot åläggs inte länderna några förpliktelser i fråga om sådana sändningar som är avsedda att tas emot enbart i länder utanför EU eller EFTA.

Direktivets ansvarsregler utgår i första hand från att det land där program— bolaget har sitt säte skall se till att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. I andra hand, om programbolaget inte är baserat i ett EU-land,

ansvarar det EU-land (genom EES-avtalet även EFTA—land) som upplåtit frekvens, upplänk eller satellitkapacitet.

Direktivet innebär en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att implementera direktivets regelverk i den natio- nella lagstiftningen och om utvecklingen när det gäller t.ex. kvotbestämmel- serna.

Direktivet innebär vidare ett åtagande att sträva efter en enhetlig tolkning av EG:s regelverk. I EU:s medlemsländer har de nationella domstolarna skyldig- het att inhämta och rätta sig efter tolkningsbesked (s.k. preliminary ruling) från EG—domstolen i frågor av principiell natur.

För närvarande pågår en översyn av TV—direktivet.

Huvuddragen i direktivet

I TV—direktivets inledning anges att dess uppgift är att medge och säkerställa övergången från nationella marknader till en gemensam produktions- och distributionsmarknad för TV. Enligt den grönbok (Com [84] 300) som före- gick direktivet var det förutom att "skapa en gemensam marknad för denna viktiga gren av ekonomin" också viktigt att "underlätta TV—sändningar över gränserna för att utnyttja deras integrerande effekter". Detta skall uppnås genom en harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna på TV-området.

I direktivet framhålls också 1950 års Europarådskonvention om mänskliga rättigheter som central och särskilt dess artikel 10 om yttrande- och informa- tionsfrihet. Vidare nämns samtidigt de regler som medger att stater får besluta om vissa inskränkningar i yttrandefriheten, främst enligt artikel 10.2 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.

I direktivets inledning anges också att direktivet gäller för alla medlems- stater och att en TV—sändning därför är laglig och får tas emot i alla medlems- länder om den är laglig i det land den utgår från. Denna hänvisning under- stryker syftet att TV—program inte skall stoppas av nationsgränser. Direktivet medger dock undantagsvis under vissa förutsättningar att ett mottagarland till— fälligt hindrar vidaresändning av en TV—sändning om den innebär allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regelverket.

När det gäller Sändningarnas innehåll kan bestämmelserna delas in i tre grupper, med sinsemellan olika karaktär, som syftar till att främja, reglera, respektive förbjuda vissa typer av program.

Den första gruppen avspeglar ett av direktivets huvudsyften, nämligen att främja distribution och produktion av europeiska program. Dessa regler har utformats som bestämmelser om programandelar för europeiska program. Direktivet har också regler om att en viss andel av programutbudet skall vara framställt av fristående producenter.

Den andra är regleringen av reklamens utformning, omfattning och inpla— cerrng.

Den tredje är förbud mot vissa typer av program. Det gäller pornografi, våld och sändningar som kan framkalla hat på grundval av ras, kön, religion och nationalitet. I direktivet kopplas restriktioner mot pornografi och vålds- skildringar till behovet att skydda barn och unga.

Dessutom finns vissa ordningsregler och bestämmelser om rapporte— ring och uppföljning. För reglerna om andel europeiska program och pro- gram från fristående producenter finns för direktivets efterlevnad rapporte- ringsplikt till EG. Vidare föreskrivs att programbolag skall kunna vara lätta att identifiera och att det måste finnas information om vad som är reklamprogram och sponsrade program.

För att göra det möjligt för individer och juridiska personer att få rättelse om deras namn och goda rykte skadats genom felaktiga påståenden, finns också regler om beriktigande.

6. De radiorättsliga författningarna

6.1. Inledning

Radiolagen (1966:755) är den grundläggande författningen för ljudradio— och TV—verksamheten i vårt land. Vid tillkomsten gällde lagen endast för ett pro- gramföretag, nämligen Sveriges Radio AB. I takt med att monopolet avveck- lades tillkom nya författningar. Dessa författningar utgår från radiolagens tillämpningsområde och temiinologi. Dessa författningar är:

Lagen ( 1981:508) om radiotidningar, Närradiolagen ( 1982z459), Lagen (l986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram, Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten, Lagen (l992zl356) om satellitsändningar av televisionsprogram till all- mänheten och

Lokalradiolagen (1993: 120).

Dessa författningar reglerar, liksom radiolagen, huvudsakligen ljudradio- och TV—verksamheten till allmänheten.

Två författningar som inte har detta innehåll men som riktar sig till i huvudsak samma adressat, nämligen den som sänder eller har tillstånd att sända, är:

Lagen ( 1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och

Lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens område.

I radiolagen finns även vissa bestämmelser om TV—avgift, dvs. avgift för innehav av TV—mottagare. Bestämmelser av detta innehåll finns annars i lagen (1989z41) om TV—avgift.

Genom en ändring (SFS 19931603) innehåller radiolagen inte längre några bestämmelser om innehav och användning av radiosändare och mottagare. Tekniska radiorättsliga bestämmelser av bl.a. detta innehåll återfinns i stället i lagen (1993:599) om radiokommunikation och telelagen (1993:597).

Slutligen finns lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkod— ningsutrustning.

Samtliga radiorättsliga författningar är underordnade YGL. Grundlagen och EG:s TV-direktiv har i hög grad påverkat de radiorättsliga författning- amas innehåll. TV—direktivet har även medverkat till satellitlagens tillkomst.

Behovet av att reglera den sändningsverksamhet som sker trådlöst har särskilt motiverats utifrån tekniska skäl. Tillgången på radiofrekvenser är nämligen begränsad och radiovågornas utbredningsegenskaper gör att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt.

Naturligtvis har den nuvarande regleringen även motiverats utifrån mass- mediepolitiska överväganden.

6.2. Den radiorättsliga terminologin

Inledning

Radiolagen, lagen om kabelsändningar till allmänheten, lagen om satellit- sändningar av televisionsprogram till allmänheten, lagen om radiokommu— nikation och telelagen inleds av en uppräkning definitioner. De övriga här aktuella radiorättsliga författningarna är delvis uppbyggda kring denna termi- nologi. Begreppen och definitionerna anknyter till vad som finns angivet i den internationella telekonventionen och radioreglementet. Jag har i mitt förra betänkande redogjort för innehållet i bl.a. konventionen och reglementet (SOU l992c31 s. 33 ff.). Jag kommer här att redogöra för den tekniska ter- minologin och begreppen "rundradiosändning" och "radioprogram". De sist— nämnda två begreppen är av stor betydelse eftersom de bestämmer vilka sändningar som skall omfattas av de radiorättsliga författningarnas krav på tillstånd m.m.

Tekniska definitioner

Radiolagens första paragraf innehåller definitioner av de tekniska begreppen radiosändning, trådsändning, sändare och mottagare.

Radiosändning definieras som ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz (GHz) och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Denna bestämning motsvarar närmast radioreglementets begrepp tele- communication och radiocommunication. Enligt radiolagens definition skall sändningen gälla ljud, bild eller annat meddelande för att det skall vara fråga om en radiosändning. Enligt motivuttalanden (prop. l966:l49 s. 35) avses alla former av meddelanden. Även radarsändning, fjärrmanövrering, fjärr- skrift och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift är alltså radio- sändning enligt motiven. Frekvensangivelsen motsvarar radiofrekvensspekt- rum vilket utgörs av radiovågor med frekvenser som är lägre än 3 000 GHz. Frekvenser däröver motsvarar synligt ljus.

Enligt radiolagen definieras trådsändning som ljud, ljus eller annat medde— lande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid

särskild anordnad ledare. Vanliga telefonsamtal är alltså en form av tråd- sändning. Av anförd proposition (s. 36) framgår att man i avsaknad av en till- räckligt avgränsad definition av "trådsändning" i stället avvisade vissa orim- liga tolkningar av detta begrepp. Bestämmelserna om trådsändning skulle t.ex. inte vara tillämpliga på överföringen av tal, sång eller musik från en mikrofon till en högtalare vid konsert, folkmöte eller dylikt trots att dessa för- faranden i och för sig innefattas i definitionen.

Jag har i delbetänkandet Kabelsändningarna och videocensuren (Ds U 1985:12) konstaterat att gällande rätt innebär att det inte är fråga om tråd- sändning när videospelaren finns i själva visningslokalen. Om däremot upp— spelning sker från en videospelare som är placerad någon annanstans och som kanske försörjer flera visningslokaler, måste det anses röra sig om tråd- sändning i radiolagens mening. Mellan vad som klart är uppspelning och vad som klart är trådsändning får man emellertid räkna med en viss "gråzon" (s. 55 ff.).

En sändare är antingen en anordning för radiosändning (radiosändare) eller en anordning för trådsändning (trådsändare). Begreppet radiosändare finns inte definierat i radioreglementet. Det begrepp där som torde ligga närmast är "station". I 1946 års lag om radioanläggningar m.m. utnyttjades i stället be- greppet radioanläggning, vilket kunde avse antingen endast sändare eller en kombination av sändare och mottagare. Detta begrepp finns inte i nuvarande radiolag. I denna togs begreppen sändare och mottagare upp för att undvika det eventuella missförståndet att det endast var trådlös sändare och mottagare som skulle omfattas av regleringen när det gällde rätten att sända radiopro— gram i rundradiosändning.

En mottagare definieras som en anordning för mottagning av radiosänd- ning eller trådsändning.

I samband med att bestämmelsema om tillstånd för innehav och använd- ning av radiosändare m.m. i omarbetat skick fördes över till en ny lag om radiokommunikation förlorade dessa tekniska begrepp och definitioner mycket av sin betydelse i de övriga radiorättsliga författningarna. Liknande definitioner återfinns nu i stället i lagen om radiokommunikation och i tele- lagen.

Lagen om radiokommunikation innehåller endast bestämmelser om radio- mediet medan telelagen även innehåller bestämmelser om trådsändningar. Det är främst den förstnämnda lagen som är av intresse i detta sammanhang.

De begrepp i lagen om radiokommunikation som närmast motsvaras av begreppet radiosändning är radiovågor, radiokommunikation och radiobe— stämning. Radiolagens begrepp sändare och mottagare motsvaras av begrep- pet radioanläggning.

Radiovågor definieras som elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 GHz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. Denna definition stämmer helt överens med den definition som är intagen i radioreglementet.

Vidare definieras radiokommunikation som överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelanden av varje slag med hjälp av radiovågor. Även denna definition bygger på radioreglementets begreppsbestämningar. Enligt specialmotiveringen (prop. 1992/932200 s. 317) är uppräkningen endast en exemplifiering av olika sätt att befordra meddelanden. Det avgörande torde enligt motiven i stället vara om överföringen, sändningen eller mottagningen innehåller något med- delande.

Med motivering att radiolagens begrepp radiosändning även innefattar radarsändning och sådan knappast kan anses vara bärare av någon infor- mation infördes begreppet radiobestämning. Radiobestämning definieras som bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper. Definitionen av detta be- grepp stämmer i huvudsak överens med radioreglementets begrepp radio- determination.

Lagen om radiokommunikation innehåller slutligen en definition av radio- anläggning som en anordning avsedd för radiokommunikation eller radiobe— stämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare). Enligt motiven (s. 318) klarläggs, genom dessa tre definitioner, att plastsvetsar, mikrovågsugnar och andra apparater för an— vändning av radiofrekvent energi till uppvärrnningsändamål m.m. inte skall anses som radiosändare. Enligt motiven torde det vidare också stå klart att elektriska apparater som till följd av sin funktion har den bieffekten att de alstrar radiofrekventa signaler, som kan störa radiokommunikation och radio- bestämning, inte heller är att anse som radioanläggningar. Slutligen klargörs att en radioanläggning antingen kan bestå av en radiosändare eller en radio- mottagare eller också utgöras av en anordning som inrymmer båda dessa delar.

Rundradiosändning

Med rundradiosändning avses radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen.

Begreppet rundradio har funnits lika länge som ljudradiomediet. Radio- lagens definition, som är från tiden för radiolagens tillkomst, anknyter i stora drag till definitionen av "broadcasting-service" i radioreglementet. Definitio- nen omfattade fram till år 1986 även trådsändningar. Detta medförde avse-

värda tillämpningssvårigheter. Tolkningen av orden "avsedd", "direkt", "all- mänheten" och "sluten krets" bidrog till dessa svårigheter.

Innebörden i ordet avsedd preciseras inte i förarbetena till lagen (SOU l965:46 och prop. l966:l49). I stället diskuteras ingående ordet "ägnad" vilket var det uttryck som utredaren använde i sitt förslag "radiosändning som är ägnad att mottagas direkt av en större allmänhet". Någon förklaring till att ordet "ägnad" i propositionen kom att bli utbytt mot ordet "avsedd" finns inte.

Utredarens resonemang kring ordet "ägnad" kan sammanfattas i att en sändning är ägnad att mottas av allmänheten, om allmänheten med allmänt tillgänglig mottagarutrustning kan motta sändningen. Utredaren fäster alltså inte någon vikt vid avsikten med sändningen utan i stället vid möjligheten att motta sändningen.

Utredaren gav följande exempel på varför ordet "ägnad" var bättre än "avsedd" (s. 26):

Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband, ehuru på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen ändå ägnad att mottas av en större allmänhet, även om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sändningar på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mottas av sådana som de inte är avsedda för. I dessa fall är sändningarna inte ägnade att mottas av en större allmänhet.

Radiorättsutredningen (SOU l981:19 s. 70 f.) riktade kritik mot utreda— rens resonemang. Utredningen befarade att även sändningar över t.ex. polisradio skulle innefattas i begreppet eftersom dessa kan avlyssnas med utrustning som finns tillgänglig för allmänheten. Under förutsättning att sänd— ningsinnehållet är radioprogram skulle därför dessa sändningar fordra rege- ringens tillstånd. Utredningen föreslog att "avsedd" skulle tolkas enligt normalt språkbruk vilket innebar att en sändning är avsedd för allmänheten endast om den sändande har avsikt att nå allmänheten med sitt budskap. Den sändandes avsikt skulle då tolkas med hjälp av främst valet av frekvens och sändareffekt samt av innehållet i en sändning.

Regeringen synes ha använt sig av denna sistnämnda tolkning i det nedan refererade beslutet om tillstånd att sända filmljud via FM—bandet vid en drive- in-bio.

Beträffande uttrycket direkt uttalade departementschefen att det fick anses innebära att sändningen överförs från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare (prop. 1966: 149 s. 36). Utredaren trodde att detta moment torde få större principiell än praktisk betydelse (SOU l965:46 s. 27). På senare år har emellertid begreppet fått stor betydelse för bedömningen av satellitsändningarna. En sändning från en jordstation till en satellit (upplänk- ningen) sker inte "direkt" till allmänheten och betraktas följaktligen inte som en rundradiosändning enligt radiolagen. Först då radiosignalerna lämnat satelliten för att sändas tillbaka till jorden (nedlänkningen) kan sändningen

vara avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Den omfattas då av lagens rundradiobegrepp. Signaler från kommunikationssatelliter och vissa medel- effektsatelliter anses dock inte som avsedda att tas emot direkt av allmänheten (se redogörelsen i mitt senaste betänkande SOU 199231 5. 46 ff.).

Orden allmänheten och sluten krets överensstämmer inte helt med allmänt språkbruk. Detta framgår av att begreppet allmänhet här till skillnad mot förhållandet i annan lagstiftning —i vissa fall kan utgöras av en krets personer som är i egentlig bemärkelse sluten.

I anförd proposition (s. 31 och 37) sades innebörden av begreppet "all- mänhet" vara förhållandevis klar det hade i olika sammanhang tolkats så att en krets av personer som var på en gång liten och sluten inte räknades till all- mänheten. I propositionen anfördes dock vidare att om man avgränsade mottagarkretsen enbart till begreppet "allmänheten" kunde rundradiosändning komma att föreligga även i fall där det skulle föra för långt att upprätthålla de i radiolagen föreskrivna inskränkningarna. Det gällde sändningar till grupper som ansågs ha berättigade krav på radioprogram utan att behöva söka kon— cession. Som exempel angavs bl.a. patienter på sjukhus, publiken på en sportanläggning, personer verksamma på viss arbetsplats, kunderna i ett varuhus och resenärer på båtar. Enligt departementschefens mening borde man i dessa fall kunna tala om en sluten krets, eftersom de personer som ingick i den utgjorde en från andra avgränsad grupp som uppstått genom att medlemmarna befann sig i en likartad situation eller hade ett påtagligt gemen- samt intresse. Gruppen kunde emellertid vara så stor att man av den anled- ningen måste hänföra den till allmänheten.

Genom det andra ledet i definitionen av rundradiosändning, "om sänd- ningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen", gjordes alltså programverksamheten tillåten bland sådana grupper, även när de enligt vedertagen uppfattning var att anse som en allmänhet.

Radiorättsutredningen föreslog att uttrycket "sluten krets" skulle utgå och att "allmänheten" skulle tolkas i överensstämmelse med normalt språkbruk och motsvarande begrepps huvudsakliga betydelse i bl.a. den förvaltnings- rättsliga och upphovsrättsliga lagstiftningen ( SOU 1981:19 s. 77 ).

Rundradiosändningsbegreppet har medfört tolkningssvårigheter, så t.ex. i det s.k. Skönstaholmsmålet (NJA 1976 s. 95). Anledningen till dessa svårig— heter har till stor del berott på att trådsändningama ingick i definitionen av rundradiosändning. Detta är inte längre fallet. Trådsändningarna regleras nu i lagen om kabelsändningar till allmänheten (se avsnitt 6.5). Lagen omfattar endast sådana sändningar som når fler än 100 bostäder. Någon prövning av "allmänheten" och "sluten krets" behöver således inte längre ske.

Rundradiosändningsbegreppet omfattar numera endast trådlösa sändningar dvs. radiosändningar. Regeringen har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till om radiosändningar som riktar sig till tävlingspublik, mässbesökare, läger— deltagare m.fl. utgjort rundradiosändningar eller ej. Regeringen synes ha fäst stort avseende vid möjligheterna att ta emot sändningarna utanför det aktuella området. Är det tekniskt möjligt att nå invånarna i ett angränsande samhälle anses det som om sändningen är avsedd för allmänheten oavsett om detta faktiskt varit avsikten. Sändningen betraktas då som en rundradiosändning.

Regeringen har emellertid även bedömt avsikten utifrån innehållet i sänd- ningen. Ansökan gällde tillstånd till radiosändning via FM-bandet av filmljud vid en utomhusbiograf i Malmö. Av ansökningen framgick att avsikten var att sändningen endast skulle kunna tas emot inom biografområdet av de åskådare som från sina bilar följde filmen. Det framgick emellertid av utredningen att utsändningen inte med säkerhet kunde avgränsas så att allmänheten, beståen— de av angränsande flerfamiljsbebyggelse, ej kunde nås. Regeringen ansåg att sändningarna endast fick anses vara avsedda för den publik som befann sig på biografen eftersom sändningsinnehållet endast utgjordes av ljudet till den film som för tillfället visades på utomhusbiografen. (Regeringsbeslut den 14 maj 1992, Dnr Ku92/2306/Me).

Radioprogram

Med radioprogram avses en radiosändnings eller en trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla med— delanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.

Som exempel på enkla meddelanden nämnde departementschefen "Fröken Ur" och "Fröken Väder". Om meddelandet kommenteras, redigeras, inramas av musik, reklam eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar med— delandena och deras källa är detta, enligt departementschefen, att betrakta som ett radioprogram (prop. 1966: 149 s. 37).

Även undantaget för enkla meddelanden torde ha tillkommit med tanke på trådsändningama.

Regeringen har under senare är avgjort två ärenden där frågan vad som skall anses som sändningsinnehåll varit aktuell.

I det första ärendet ansökte Hemglass AB om tillstånd att sända koder som skulle ge impulser till särskilda mottagare som var placerade hos företagets kunder. Dessa impulser skulle sätta i gång en "summer" som då spelade den melodi vilken uppmärksammar kunden på att en glassbil kommit. Regeringen ansåg inte att detta var att betrakta som sändning av radioprogram. (Rege- ringsbeslut den 3 april 1986, Dnr 1886/84)

Det andra ärendet gällde ansökan från Göteborgs Hamn AB att sända bilder från segeltävlingen Tall Ships Race till torget i Östra Nordstan. Bilder-

na skulle utgöras av radarekon från målgången till havs. Dessa sändningar skulle med hjälp av radiolänkar överföras till bildskärmar på torget. Rege- ringen ansåg inte att ärendet avsåg sändning av radioprogram. (Regerings- beslut den 22 maj 1986, Dnr 1214/86).

Frågan hur man skiljer ett program från ett annat fick ökad betydelse i samband med att televisionen öppnades för reklamfinansierade sändningar. Bestämmelser om att annonser och sponsrade meddelanden i princip endast fick sättas in mellan programmen respektive före och efter dessa aktualiserade tolkningen av prograrnbegreppet.

I motiven (prop. 1990/91:149 s. 107) framgår att utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer att presentera sitt programutbud. Vad program- företaget presenterar som ett program bör således också normalt kunna be— traktas som ett program. Ett sådant synsätt stod enligt departementschefen i god samklang med allmänt språkbruk som med ett program får anses förstå en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenteras under en särskild rubrik och behandlar ett på ett visst sätt sammanhållet tema. Departements- chefen nämnde som exempel att det i allmänhet inte torde finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträdande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.

Radionämnden har med hänvisning till detta motivuttalande avgjort föl— jande ärende där prograrnbegreppet varit aktuellt (SB 94/93).

SVT sände ett flertal sponsorsmeddelanden i program som i programtablå— ema rubricerats som "OS Barcelona" eller motsvarande. Av programtablåema framgick vidare underrubriker (t.ex. boxning, friidrott) med cirkatider för de evenemang som angavs i underrubrikerna. Uppgifterna om tider och de eve— nemang som skulle presenteras vid de olika tillfällena justerades härefter genom tablåer och muntliga uppgifter i de aktuella sändningarna. SVT yttrade att 05 inte var att betrakta som ett evenemang/program utan som en samlings- rubrik för ett antal olika evenemang. SVT ansåg därför att sponsorsmedde- landen kunde placeras i anslutning till övergångar mellan de rubricerade eve- nemangen, däremot inte i början eller i slutet av OS—sändningarna. Radio- nämnden motiverade sin motsatta ståndpunkt på följande sätt:

För bedömningen att de aktuella sändningarna skall anses bestå av flera olika program talar att programföretaget valde att presentera de i OS-sänd- ningarna ingående evenemangen under olika rubriker. För att sändningarna skall anses bestå av skilda program krävs emellertid också, som fram— gått ovan, att de innehåller särskilt avgränsade delar vilka behandlar ett på visst sätt sammanhållet tema. Nämnden konstaterar i detta sammanhang att programföretaget vad gäller t.ex. sändningen den 26 juli valde att presentera simning och cykel under skilda rubriker. Dessa evenemang kom emellertid att sändas pararellt under ett par timmars tid, varvid växlingar skedde mellan de olika tävlingsplatserna och studio. Vidare konstaterar nämnden att program- punkter som inte hade annonserats i de tryckta programtablåema kom att ingå

i sändningarna medan annonserade programpunkter utgick och att tidsan— givelsen för olika evenemang förändrades löpande under Sändningarnas gång. Dessutom kom åtskilliga evenemang i anslutning till vilka det förekom sponsorsmeddelanden att omges av icke förannonserade studiokommentarer, intervjuer, reportage m.m. Mot denna bakgrund kan nämnden inte finna att programföretagets rubriksättning innebar att evenemangen utgör skilda pro- gram i avtalets mening.

Enligt nämndens mening får i stället anses att varje sammanhängande OS- sändning utgjorde ett program.

Radionämnden har fört likartade resonemang i SB 95/93, 172/93 och 216/93.

I ett av Kabelnämnden fattat beslut bedömdes Z-TV AB:s sändningar av textsidor innehållande privata annonser i en s.k. slinga, Gula TV:n. Gula TV:n sänds efter de vanliga programmen på natten och tills de startar igen på eftermiddagen. Annonsema sätts in i bildslingor och efter en serie annonser visas en översikt med de bud som avgetts på respektive objekt. I sändning— arna visades bl.a. återkommande skyltar som upplyste om att företaget Comviq betalade för annonserna under vissa förutsättningar. Kabelnämnden uttalade bl.a. följande i sitt beslut:

Sponsringsmeddelande skall normalt sändas i början och i slutet av pro— grammet. Eftersom Gula TV:n sänds i form av en programslinga som upp- repas oförändrad under mycket lång tid varje dygn, torde det vara motiverat att sända sponsringsmeddelanden under programmets gång exempelvis kan Sponsringsmeddelande, förutom då Gula TV:n börjar och slutar, sändas mellan varje omgång av slingan. (Beslut den 21 oktober, Dnr 74/93)

6.3. Den nya myndighetsorganisationen

Radionämnden, Kabelnämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokal- radiotillstånd skall ersättas av två nya myndigheter. De nya myndigheterna benämns Radio- och TV—verket och Granskningsnämnden för radio och TV. Den nya myndighetsorganisationen skall träda i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:160, bet. 1993/94:KU37, rskr. 276).

Radio- och TV—verket organiseras som ett enrådighetsverk och ansvarar för all tillståndsgivning i enlighet med de särskilda lagarna för ljudradio- och TV—sändningar till allmänheten som inte är regeringens eller någon annan sär- skilt angiven myndighets uppgift. Verket ansvarar vidare för registrering och avgiftshantering, har tillsyn över efterlevnaden av regler som inte gäller inne- hållet i sändningarna samt beslutar om sanktioner vid bristande efterlevnad av sådana regler och vid uteblivna avgifter.

Granskningsnämnden för radio och TV skall ha en domare som ordföran- de och får till uppgift att ha tillsyn över efterlevnaden av regler för sändning- amas innehåll både enligt de särskilda lagarna för ljudradio- och TV—sänd-

ningar till allmänheten och enligt de avtal som slutits efter bemyndigande i radiolagen samt att besluta om sanktioner vid bristande efterlevnad av sådana regler. Undantagna är de fall där Justitiekanslern skall ha tillsynen.

6.4. Radiolagen

Lagens tillämpningsområde

Radiolagen (1966:755) är den grundläggande författningen för radio- och TV-verksamheten i vårt land. Lagen gäller dels för sändningar som sänds med stöd av regeringens tillstånd och dels för andra tillståndspliktiga sänd- ningar. Lagen gäller emellertid endast delvis för den senare typen av sänd- ningar. I övrigt gäller närradio- och lokalradiolagen (6, 7 och 17—18 55 radio- lagen gäller inte) och lagen om radiotidningar samt lagen om rundradiosänd- ning av finländska televisionsprogram (6—18 åå radiolagen gäller inte). Be- stämmelsen om förbud mot censur m.m. i 19 & gäller även för trådsänd- ningar. '

Lagen innehåller den terminologi som är gemensam för de flesta radio- rättsliga författningarna (se avsnitt 6.2). Två av dessa begrepp, radioprogram och rundradiosändning, återfinns i 5 5 som reglerar tillståndsplikten. Enligt bestämmelsen krävs det tillstånd av regeringen för "rätt att häri landet sända radioprogram i rundradiosändning".

Fyra programföretag har för närvarande sändningstillstånd enligt radio— lagen. Dessa är Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR) samt TV4 AB (TV4).

Tillstånd kan även ges till ett utländskt programföretag. Regeringen får då besluta att större delen av radiolagens bestämmelser inte skall gälla för sådan programverksamhet under förutsättning av att sändningen huvudsakligen skall tas emot i annan stat, skall sändas från en viss angiven sändare här i landet samt helt överensstämmer med en samtidig laglig rundradiosändning i den andra staten (23 å). Bestämmelsen tillkom för att möjliggöra för danska TV2 att sända sina program till Danmark från sändare i Sverige. Några sänd— ningar med stöd av denna bestämmelse har ännu inte kommit till stånd.

Tillståndskravet i 5 & gäller både vid ursprunglig rundradiosändning och då rundradiosändningen är en vidaresändning, dvs. en samtidig och oför- ändrad återutsändning av en annan sändning.

Jag har redan förklarat innebörden av begreppen rundradiosändning och radioprogram (se avsnitt 6.2). Uttrycket rätt att "här i landet sända" visar att radiolagen endast reglerar sådan verksamhet med sändning av radio- och TV- program som sker från sändare i landet (se prop. 1985/86:109 s. 35). Detta betyder att nedlänkningen från en direktsändande satellit till allmänheten inte omfattas av bestämmelsen. Sändningar från rymden sker nämligen inte från

sändare häri landet. Vad gäller själva upplänkningen från en jordstation till en satellit är denna inte är avsedd att tas emot "direkt av allmänheten". Radio- lagen omfattar således inte sändningar till eller från satelliter.

Public service-företagens rättigheter och skyldigheter

Av 5 & framgår att tillstånd ges för viss tid och att varje innehavare av tillstånd (programföretag) ensam avgör vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programföretaget iaktta bestämmelserna i 6 och 7 55 samt 17 å andra stycket. I fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget också iaktta föreskrifterna i 8—15 åå. Dessa bestämmelser innehåller vissa inskränkningar i programföretagets ensamrätt.

Programföretagens grundläggande förpliktelser uttrycks genom kraven på opartiskhet och saklighet och genom den s.k. demokratibestämmelsen i 6 &. Kravet på opartiskhet och saklighet gäller enbart för sådana företag som sänder med stöd av regeringens tillstånd. Detta har bl.a. medfört att dessa företag har sagts vara i "allmänhetens tjänst" eller att de är "public service- företag". Utmärkande för dessa företag är vidare att regeringen genom avtal kan ställa upp villkor för programverksamheten. Vilka dessa villkor är fram- går av 7 5.

Jag kommer att i kap. 7 och 8 närmare redogöra för bestämmelserna om programinnehållet. Regeringens avtal med respektive programbolag finns i bilaga 3—6.

Vad gäller själva avtalskonstruktionen har denna, som framgår av kap. 2, funnits i princip lika länge som ljudradiomediet. Dessa avtal är varken för- fattningar eller avtal i vanlig civilrättslig mening. I stället får de betraktas som det allmännas direktiv för verksamheten (se Lagrådets och Konstitutions- utskottets yttrande i prop. 1990/91:149 s. 324 och bet. 1990/91:KU21 s. 12).

Lagrådet har ställt sig kritiskt till avtalskonstruktionen. Bland annat fram- höll Lagrådet att yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de med- ges i lag eller ej, saknar stöd i RF (prop. 1990/91:149 s. 325). Sedan dess har YGL trätt i kraft som gör det möjligt att genom såväl lag som avtal med- dela föreskrifter eller villkor för programinnehållet (se kap. 5).

Programföretagens ensamrätt inskränks även genom föreskrifterna i 17 å andra stycket, om skyldighet att redogöra för den övervakande nämndens fällande beslut, samt föreskrifterna om annonser i 8—15 åå. Jag kommer att gå igenom samtliga dessa bestämmelser i kap. 7 och 8.

Myndigheternas rättigheter och skyldigheter

Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand att bestämmelserna och avtalsvillkoren efterlevs. Nämnden får med anledning av denna gransk- ning begära in referensinspelningar (18 &) samt begära in uppgifter om hur stor andel av programmen som varit av europeiskt ursprung (7 a och 17 a åå). Denna senare bestämmelse tillkom i syfte att uppfylla TV—direktivet (se kap. 7). Nämnden får förelägga programföretaget att följa dessa senare två bestämmelser samt de flesta bestämmelser och villkor som rör annonser vid vite (17 a å).

Radionämnden eller någon annan myndighet får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radio— eller trådsändningars innehåll. Inte heller får en sådan sändning förbjudas på grund av dess innehåll (19 å). Det s.k. censurförbudet finns även i YGL (1 kap. 3 &) Radiolagens bestämmelse gäller för trådsändningar och samtliga sändningar som omfattas av radio— lagen, dvs. även för sändningar enligt bl.a. närradio- och lokalradiolagen. Bestämmelsen omfattar även meddelanden mellan enskilda och har därigenom ett vidare tillämpningsområde än censurbestämmelsen i YGL som endast om- fattar sändningar till allmänheten. Utöver denna skillnad i tillämpnings- området har det även ansetts att radiolagens censurförbud utgör hinder mot vitesförelägganden beträffande otillbörlig reklam (se prop. 1990/91:149 s. 59). Bestämmelsen innehåller därför i femte stycket en hänvisning till marknadsföringslagen, lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, tobakslagen och produktsäkerhetslagen. Vidare har be- stämmelsen ansetts utgöra hinder mot vitesförelägganden som innebär förbud mot fortsatt intrång i upphovsrätt i immaterialrättslig lagstiftning (se prop. 1993/94: 122 s. 46 f.). Enligt radiolagen får Radionämnden numera förelägga programföretag vid vite att följa bestämmelserna om bl.a. förbuden mot barn- och åsiktsreklam (17 a 5).

Fr.o.m. den 1 juli 1994 träder den nya myndighetsorganisationen i kraft (se avsnitt 6.3). Granskningen av sändningamas innehåll övertas då av Granskningsnämnden för radio och TV medan Radio och TV—verket skall övervaka att bestämmelsen om redovisning av andel program av europeiskt ursprung följs. Myndigheterna får begära in visst material med anledning av denna granskning.

Straff m.m.

Enligt radiolagen kan den som sänder radioprogram utan tillstånd dömas till böter eller fängelse i högst ett år. En sändare som använts som hjälpmedel vid ett sådant brott kan då förklaras förverkad (21 å). Bestämmelsen gäller för all tillståndspliktig ljudradio- och TV—verksamhet, dvs. även för den som sänder

utan t.ex. erforderligt närradio— eller lokalradiotillstånd. Straffbestämmelsema har sällan kommit till användning.

Bestämmelser om straff har funnits i samtliga tidigare lagar på radioområ- det. De första upptog dock endast böter som påföljd. Fängelsestraff före- skrevs först i den lagstiftning som infördes år 1939. Den nuvarande straff- skalan i radiolagen bestämdes med hänvisning till att fängelse var stadgat i den föregående lagen och till bestämmelsen i 4 & lagen (1964:163) om in- förande av brottsbalken. Enligt detta lagrum föreskrivs att om det för brott är stadgat fängelse utan angivande av längsta tid får fängelse inte ådömas på längre tid än ett år (prop. 1966137 5. 23 och prop. l966:l49 s. 40). Radio— lagen omfattade då även sådana tekniska bestämmelser som nu framgår av lagen om radiokommunikation. Såväl den som t.ex. använt radiosändare utan tillstånd som den som sänt radioprogram utan erforderligt tillstånd kunde då dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Straffvärdet för dessa två typer av brott ansågs således vara lika högt. Maximistraffet för användning av radio— sändare utan tillstånd har nu sänkts till fängelse i högst sex månader ( 18 & lagen om radiokommunikation) .

Något artskilda från de övriga, nu redovisade, bestämmelserna är bestäm— melsen i 20 å om anmälan om överlåtelse av TV—mottagare. I paragrafen anges bl.a. att yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning av TV—mottagare skall anmälas till Radiotjänsti Kiruna AB. Bestämmelsen är bötessanktionerad i 22 &. Bestämmelser om skyldighet att erlägga avgift för innehav av TV- mottagare m.m. finns annars i lagen (1989:46) om TV—avgift.

6.5. Kabellagen

En inledning

Den nuvarande lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (kabellagen) ersatte lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Föränd- ringen föranleddes först och främst av bestämmelsen i YGL om etablerings- frihet för trådsändningar. Av 3 kap. 1 & första stycket framgår nämligen att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram i tråd. Även den tekniska och massmediepolitiska utvecklingen bidrog väsentligen till tillkomsten av den nuvarande kabellagen

Den reglering som en gång avsetts vara tillämplig på vidaresändning av satellitsändning har förlorat sin betydelse. Såsom tidigare beskrivits (avsnitt 3.1) har dessa satellitsändningar fått karaktär av rundradiosändning och där— med fallit utanför tillståndssystemet och kabellagens övriga regler för tråd— sändningar. Vad gäller den massmediepolitiska utvecklingen ledde denna till att att det tredje marknätet öppnades för reklamfinansierade sändningar.

Kabellagens bestämmelser om reklam och sponsring överensstämmer i stort med vad som enligt radiolagen gäller för trådlös TV.

I samband med att förslaget till den nuvarande kabellagen lades fram underströk föredraganden att detta endast syftade till en temporär lösning till dess beslut i fattats med anledning av ett förslag av Radiolagsutredningen (Ds 1991:42 s. 23, prop. 1991/92:53 s. 16).

Kabellagens tillämpningsområde m.m.

Kabellagen inleds med följande bestämmelse:

I denna lag finns föreskrifter om trådsändningar av radioprogram till all- mänheten som når fler än 100 bostäder (kabelsändningar). Vidare finns före- skrifter om skyldigheter för innehavare av kabelnät där sådana sändningar be- drivs. Lagen gäller dock inte en sändning som helt överensstämmer med en sådan sändning som avses i 5 & radiolagen (1966:755) och som sänds samti— digt med denna.

Jag har förklarat innebörden av begreppen trådsändning, radioprogram och allmänheten i avsnitt 6.2. Som framgår av den redogörelsen har allmän- hetsbegreppet varit förenat med tolkningssvårigheter, i synnerhet på träd— sändningsområdet. Dessa svårigheter har till stor del lösts genom angivelsen fler än 100 bostäder. Av rninimiangivelsen följer nämligen att någon prövning av allmänhetsbegreppet inte behöver ske.

I förarbetema (prop. 1985/86:109 s. 3536) anges vad som närmare avses med bostad. Med bostäder avses vad som i vanligt språkbruk betecknas som sådana, dvs. främst lägenheter, villor och fritidsbostäder. I begreppet inbe- grips också lägenheter i s.k. servicehus och liknande inrättningar, där män- niskor bor varaktigt, väsentligen på samma självständiga sätt som i andra bostadslägenheter. En tillfällig möblerad bostad som någon i yrkesmässig verksamhet har tillhandahållit den boende bör i allmänhet anses falla utanför begreppet även om det rör sig om en fritt belägen stuga eller en stuga i en stugby eller liknande. Om det däremot rör sig om en sådan tillfällig bostad, som den boende disponerar på grund av t.ex. äganderätt eller vanlig hyres- rätt, bör det anses röra sig om en bostad. Detta torde också gälla vid olika former av andelsägande, då varje användare bara kan nyttja huset eller lägen- heten under en begränsad tid i taget. Även studentbostäder omfattas av be- greppet eftersom den som hyr studentrum i allmänhet är bosatt där. Däremot räknas inte exempelvis sjukhus, kriminalvårdsanstalter eller hotellrum som bostäder.

Trådnät som inte går till bostäder eller som omfattar 100 bostäder eller färre faller utanför regleringen. En bostad nås av en sändning om sändningen kan tas emot i bostaden av var och en som har tillgång till erforderlig mottagarutrustning. Det saknas således betydelse huruvida den som bor i

lägenheten utnyttjar mottagningsmöjlighetema eller inte. Det saknar också betydelse om signalen är kodad eller på annat sätt förvrängd. Så snart den som sänder i ett visst nät har avhänt sig möjligheten att i sändningsögon- blicket påverkaom en sändning tas emot i en ansluten bostad eller inte, får sändningen anses nå bostaden (se prop. 1985/86:109 s. 36 ).

Bestämmelser om sådana skyldigheter som anges i paragrafens andra mening återfinns i 6 å. Hänvisningen i tredje meningen till 5 å radiolagen innebär bl.a. att programföretag med tillstånd enligt radiolagen undantas från lagens tillämpningsområde om företaget sänder samma program samtidigt i tråd och i etern, oavsett om trådsändningen är en vidaresändning av etersänd- ningen eller om trådsändningen är en egensändning. Lagen är däremot till— lämplig om programföretaget sänder i tråd utan att samtidigt sända i rund- radio.

Enligt 1 kap. 6 å första stycket YGL är grundlagen tillämplig på sänd- ningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Enligt förarbetena bör det inte krävas att trådsändningar alltid skall ha en utgivare eftersom många trådnät är mycket små och deras betydelse som medium för nyhetsförmedling och opinionsbild- ning är begränsad. I tredje stycket samma paragraf medges därför att vanlig lag undantar trådsändningar som inte är avsedda för någon större allmänhet från grundlagens tillämpningsområde. Sådant undantag får dock inte gälla vad som föreskrivs i 2 och 3 åå om meddelarskydd och censurförbud (se prop. 1990/91:64 s. 110). Kabellagens 4 å innehåller ett sådant undantag. Detta lyder:

Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för sådana egen- sändningar i tråd av radioprogram som når högst 100 bostäder. Reglerna i 1 kap. 2 och 3 åå yttrandefrihetsgrundlagen gäller dock även för sådana sändningar.

Kabellagens 2 å innehåller en uppräkning definitioner. I lagen förstås med radiosändning, trådsändning, radioprogram och reklam detsamma som i radiolagen ( 1966:755). Vidare förstås med

kabelnät: anläggning för kabelsändningar, kanal: det genom frekvensangivelse eller på annat därmed jämförligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning av radio- program,

vidaresändning: samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning, egensändning: sändning av annat slag än vidaresändning, annonstid: sändningstid som inleds och avslutas av en särskild signatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.

Begreppet kabelnät är här av särskilt intresse. Ett kabelnät för TV—distribu- tion kan bestå av flera olika delar. Dessa delar utgörs av antenn, huvud— central, stamnät, Spridningsnät samt fastighetsnät. Stamnätet och det efter-

följande spridningsnätet brukar med ett gemensamt namn kallas för basnät. Överföringen kan ske på konventionellt sätt via koaxialkabel men överföring med hjälp av mikrovågslänk, vilken 'är trådlös, och optisk fiber är också möjlig. Enligt vad som framgår av förarbetema synes användningen av tråd- lös teknik inte påverka bedömningen huruvida ett eller flera nät föreligger (1984/85:199 s. 32).

Kabeloperatören äger vanligen hela nätet fram till anslutna fastighetsnät. Det förekommer också att kabeloperatören hyr hela eller delar av basnät samt huvudcentral. Fastighetsnäten ägs normalt av fastighetsägaren och hyrs ut till kabeloperatören för en viss tidsperiod.

Begreppet kabelnät är av intresse eftersom ägandet eller förfogandet över detta är förenat med vissa skyldigheter enligt vad som närmare framgår av framställningen nedan. Enligt förarbetema gäller dessa skyldigheter nätet som helhet ( prop. 1984/85:199 s. 31 ).

Varken begreppet kabelnät eller vem som skall anses som dess ägare eller förfogare har närmare angetts i förarbetema. Enligt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar kunde dessa begrepp bestämmas med hjälp av upp- gifterna i tillståndsansökan. Detta är inte längre möjligt. Trots detta synes inte tillämpningen av främst 6 å vara förenad med några större svårigheter såvitt avser dessa begrepp.

Skyldigheten att vidaresända vissa program Gällande bestämmelser

För närvarande finns en skyldighet för kabeloperatörer att se till att alla som bor i anslutna fastigheter kan ta emot de marksända TV—kanalema. Denna s.k. sändningsplikt eller must carry-skyldighet framgår av 6 å första stycket 1 kabellagen. Bestämmelsen har i sin helhet följande lydelse:

Var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät, där det bedrivs sändningar av annat slag än vidaresändning från sändare på jordytan, är skyldig att

1. se till att de boende i fastigheter som är anslutna till hans kabelnät på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana sändningar som sänds med stöd av 5 å radiolagen (1966:755) och som är avsedda att tas emot i området, och

2. kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt kabelnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar av televisionsprogram från ett eller flera av kabelnämnden utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från skyl— digheterna enligt första stycket.

Liksom övriga bestämmelser i kabellagen gäller 6 å endast om kabelnätet når fler än 100 bostäder.

Stöd för bestämmelsens båda punkter står att finna i YGL. Av 3 kap. 1 å andra stycket framgår bl.a. att etableringsfriheten för trådsändningar enligt första stycket inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyl- dighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upp- lysning.

Före den 1 januari 1992 reglerades skyldigheten att tillgodose mottagning av marksända program i 21 å lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Enligt denna skulle tillståndshavaren se till att de boende kunde ta emot radio- program som sändes med stöd av 5 å första stycket radiolagen och som vid tillståndsperiodens början var avsedda att tas emot inom tillståndsområdet. Om skyldighet att tillgodose mottagning av ytterligare radioprogram kunde komma i fråga vid omprövning av tillståndet, skulle sökanden alltid vara för— behållen rätt att själv förfoga över minst två kanaler i kabelnätet.

Regeln motiverades i propositionen om radio- och TV—sändningar i kabelnät ( prop. 1984/85:199 s. 38 f.). Där sägs bl.a. följande:

Om antalet TV-kanaler som kan tas emot ökar, genom att satellitprogram kan tas emot kan det uppkomma en konkurrens om utrymmet i kabelnäten. Även om de ortsnät som nu anläggs har kapacitet att samtidigt överföra 20 programkanaler eller mer, har många fastighetsnät, i varje fall inledningsvis, inte högre kapacitet än 5—6 kanaler. Om flera kanaler befordras i ortsnätet kan endast ett urval föras fram till abonnentema i fastighetsnät med låg kapacitet. En grundläggande förutsättning vid detta urval bör enligt min mening vara att var och en som är ansluten till ett kabelnät skall kunna ta in de rundradiopro— gram som sänds från marksändare och som är avsedda att tas emot på orten med normal antennutrustning. En förpliktelse att se till att den möjligheten finns även när nya kanaler kommer till bör enligt min mening ingå i lagen.

I likhet med kommittén anser jag att det inte obligatoriskt bör krävas att programmen befordras i kabelnätet om mottagningen kan ordnas på annat sätt, t.ex. genom att en äldre centralantennanläggning utnyttjas. I lagen bör omfattningen av tillståndshavarens förpliktelse anges genom en hänvisning till 5 å första stycket radiolagen. Det innebär f.n. två TV—kanaler och tre radiokanaler I framtiden kan antalet kanaler komma att utökas. Detta skulle då leda till en ökning av antalet program som tillståndhavaren måste se till att abonnenten kan ta emot. Det är emellertid inte rimligt att tillkomsten av nya program skall leda till att tillståndshavaren helt förlorar möjligheten att an— vända nätet för satellitsändningar eller upplåtelse för egensändningar. En be- gränsning av skyldigheten bör därför införas i enlighet med vad jag förordat.

Den nuvarande bestämmelsen infördes efter förslag i prop. 1991/92:53 med förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. Föredraganden mo- tiverade (s. 37 f.) i huvudsak sitt förslag med att det inte utgjorde någon för— ändring av det gällande rättsläget samt att alla kabeldistributrörer faktiskt såg till att de boende fick del av de då aktuella marksända TV—programrnen, näm- ligen Sveriges Televisions båda kanaler.

Med anledning av remisskritik mot att skyldigheten inte bara skall gälla för Sveriges Radio-koncemens program utan också för program i den marksända reklam-TV—kanal som det då var aktuellt att införa, anförde föredraganden följande:

Ansvaret för att de samlade TV—sändningama över marknätet skall fungera i allmänhetens tjänst kommer att vara delat mellan Sveriges Television och reklam-TV—företaget (se prop. 1990/91: 149 sid. 42). Det företag som be— driver reklamfinansierade sändningar med stöd av 5 å första stycket radio— lagen kommer sålunda att ikläda sig omfattande skyldigheter i fråga om bl.a. programutbudets sammansättning och utbyggnaden av sändningarna. — — - De resonemang som förts vid tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen om etersändningar som sker med stöd av radiolagen får därför uppenbart anses ha full relevans för den planerade marksända reklarnkanalen. Den kan inte i detta sammanhang särbehandlas.

Det är förvisso sant att sändningarna från Sveriges Television i dag vidare- sänds i alla trådnät. Man kan emellertid enligt min mening inte vara säker på att även en ny TV—kanal skulle vidaresändas om nätinnehavama inte var skyldiga att göra det.

Riksdagsbehandlingen medförde den ändringen i förhållande till rege- ringens förslag att orden "utan kostnad för själva mottagningen" sköts in i 6 å första stycket 1 i den föreslagna lagen. Konsitutionsutskottet motiverade ändringen på följande sätt (bet. 1991/92zKU19 s. 12):

Den föreslagna bestämmelsen är ett uttryck för den s.k. must carry— principen. För att principen skall vara uppfylld krävs att de som bor i en fastighet i vilken det finns ett kabelnät skall kunna ta del av rundradiosänd- ning från svenska programföretag utan särskilda kostnader för själva mottagningen. En annan sak är att de boende enligt avtal eller på annan grund kan vara skyldiga att vara med och betala en del av kostnaderna för kabel- nätet. - - - Som framgår av det föregående kan emellertid inte heller fullgörandet av skyldigheten att tillgodose mottagningen av vissa rundradio— sändningar förenas med villkor om betalning. Utskottet anser att detta bör komma till uttryck i paragrafen - - -.

I propositionen berördes frågan om de problem av upphovsrättslig art som nätinnehavare kan ställas inför om de vidaresänder i enlighet med lagförsla- get. Föredraganden konstaterade att de upphovsrättsliga organisationerna dit- tills hade avstått från att kräva ersättning för vidaresändning av ifrågavarande slag och att detta förhållande har utgjort den praktiska grunden för gällande ordning. Föredraganden hänvisade till vad som anfördes i mitt delbetänkande Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor (Ds U 198712) 5. 154 f. I detta delbetänkande uttalas bl.a. att kabellagens must carry—regel torde förpliktiga en tillståndshavare att vidaresända Sveriges Radioprogrammen endast i den utsträckning har får göra detta utan att betala särskild ersättning härför.

Vissa rättsfall och överenskommelser

När kabelnäten byggdes ut under senare hälften av 1980-talet förekom diskussioner om det berättigade i att ansluta även boende som var ointresse- rade av ett utökat TV—utbud till kabelnäten samt om vem som skulle bära kostnaden för en kabelanslutning.

Frågor med anknytning till villkoren för kabel-TV-anslutning i olika upp- låtelseformer för bostäder har prövats av Högsta domstolen i två olika domar år 1989.

I ett mål om hyresrätt konstaterade Högsta domstolen (se NJA 1989 s. 74) att vägran att betala en i förhandlingar mellan fastighetsägaren och hyresgäst— föreningen överenskommen hyreshöjning på grund av installation av kabelnät inte är av ringa betydelse och att hyresgästens hyresrätt därför skulle vara förverkad.

I ett mål om en sarnfällighetsförening (se NJA 1989 s. 291) ansåg Högsta domstolen att ett beslut av föreningsstämman att installera kabel-TV inte kunde anses strida mot föreningens ändamål eller vara främmande för ända- mål som föreningen skall tillgodose.

Det har också träffats överenskommelser mellan parterna på hyresmarkna- den om principer för fördelning av kostnader för kabel-TV—anslutning.

År 1986 utfärdade de allmännyttiga bostadsföretagens organisation SABO och Hyresgästernas Riksförbund en gemensam rekommendation om riktlinjer vid installation och utnyttjade av kabelnät för eterrnediedistribution. Riktlin- jerna innebär bl.a. att kostnaderna för fastighetsnätet och därtill hörande tek- nisk utrustning, för åtgärder för mottagning och separering av olika signaler samt för ett visst basutbud skall belasta hyreskalkylen. Kostnader för pro- gram m.m. enligt individuella val skall debiteras den enskilde hyresgästen. Den hyresgäst som vill ta del av annat än Sveriges Radios reguljära sänd- ningar, de nordiska grannländernas reguljära sändningar samt lokalkanal bör ges denna möjlighet i särskilt avtal, i vilket även effekten på hyran bör regle- ras. Den hyresgäst som så önskar bör kunna få övriga sändningar bortfiltre- rade utan kostnad. .

Motsvarande riktlinjer för den privata hyresmarknaden utfärdades år 1987 efter överenskommelse mellan Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyres- gästernas Riksförbund. Enligt riktlinjerna skall kostnaderna för ombyggnad av fastighetsnätet och övrig teknisk utrustning täckas av bruksvärdeshyran. För lägenhet som utrustats för att möjliggöra mottagning av satellit/kabel-TV efter indviduellt val är fastighetsägaren berättigad att ta ut ett tillägg till hyran. En hyresgäst som vill kunna se program utöver basutbudet (Sveriges Radios sändningar samt lokalkanal) skall erlägga särskild programavgift som skall täcka kostnaderna för parabolantenn eller anslutning till basnät samt eventu- ella kostnader för programmen.

Enligt de båda rekommendationema kan åtminstone en del av kostnaden för att en fastighet ansluts till kabelnät tas ut i form av hyra av samtliga hyres- gäster. Vidare förefaller det som om en lägenhet som utrustats för att kunna ta emot annat än vanliga marksändningar skall belastas med högre hyra än lägenheter där denna möjlighet inte föreligger. Rena programavgifter skall belasta de enskilda hushållen enligt individuellt avtal. I själva verket ingår emellertid i regel en mindre andel programavgifter även i den lägsta nivån av abonnemangsavgift, de s.k. gratisutbudet, som tas ut via hyran eller mots- varande avgift.

Kritik mot sändningsplikten

Skyldigheten att befordra vissa marksända program har kritiserats, framför allt från kabelföretagen. Det är framför allt det förhållandet att antalet "must carry—program" kan öka genom politiska beslut och att kabelföretagen inte all- tid anser att de kan kompensera sig för kostnaderna, som har föranlett kritiken.

I samband med att TV4 inledde sina marksändningar den 1 december 1991 började programmet att omfattas av must carry-skyldigheten. Genom den nya kabellagen som trädde i kraft en månad senare inträdde must carry-skyldig- heten omedelbart och inte först efter utgången av pågående tillståndsperiod enligt den tidigare lagen. TV4 hade emellertid redan tidigare sänts ut över satellit. Programmen vidaresändes i många kabelnät, ofta mot särskild betal- ning. I och med att TV4:s program fick must carry-status kunde de företag som tidigare hade tagit betalt av hushållen för programmen inte längre göra det. De kabelföretag som inte hade sänt ut programmen till sina abonnenter blev skyldiga att börja med det. Ett särskilt problem skapades av de tidigare redovisade överenskommel- sema enligt vilka de hushåll som inte ville ta del av annat än marksända pro— gram skulle få satellitprogrammen bortfiltrerade utan kostnad. För att även TV4:s sändningar skulle kunna förmedlas också till dessa hushåll krävdes i vissa kabelnät att programmen flyttades om i kanalsystemet för att inte befint— liga filter skulle behöva bytas ut.

Skyldigheten att tillhandahålla utrymme för en lokal TV-kanal m.m.

Av 6 å följer även skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för egensändningar från lokala kabelsändarföretag.

Var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät, där det bedrivs sändningar av annat slag än vidaresändning från sändare på jordytan, är skyldig att - -

2. kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt kabelnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar av televisionsprogram från ett eller flera av kabelnämnden utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från skyl- digheterna enligt första stycket.

Skyldigheten fanns redan i lagen om lokala kabelsändningar. Skälet till att denna reglering fördes över till den nuvarande kabellagen angavs vara YGL:s bestämmelse om att en sådan reglering bör kunna finnas ( prop. 1991/92:53 s. 39 ).

I propositionen med grundlagsförslaget (prop. 1990/91:64 s. 86) anförs bl.a. följande:

Beträffande skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för lokala egensändningar föreligger knappast heller någon anledning att inte behålla en möjlighet att genom vanlig lagstiftning upprätthålla den ordning som råder nu. Denna skyldighet fyller en betydelsefull uppgift för att öppna en tillgång till trådmediet för mindre resursstarka aktörer. Även här bör regler kunna ges i vanlig lag.

Över huvud taget är det angeläget att vara uppmärksam på risken att nät- innehavaren får ett monopol som utesluter andra från inflytande över pro— gramsättningen. Det starkaste motivet för att ge det allmänna ett inflytande över rätten att etablera verksamhet för trådsändning kan sägas ligga i detta. Där ett trådnät redan har etablerats minskar sannolikheten för att ännu ett skall byggas. Nätinnehavaren får lätt ett faktiskt monopol på trådsändningskapaci— teten inom ett visst område. Även om kravet på tillstånd tas bort, är det dock inte uteslutet att genom lag ålägga nätägama förpliktelser att lämna utrymme för vissa sändningar av det slag som redan i dag åvilar dem enligt lagen om lokala kabelsändningar.

I 3 kap. 1 å andra stycket YGL återfinns också en bestämmelse som medger att en skyldighet av nu ifrågavarande slag läggs på nätinnehavaren.

Enligt förarbetena till den nuvarande kabellagen ansågs det inte som rimligt att omvärdera de i grundlagsärendet framförda motiven. Det noterades vidare att näten är så anlagda att lokala distributioner kan göras ( prop. 1991/92:53 s. 46 ).

Kabelnämnden har i ett principbeslut den 6 mars 1992 tolkat bestämmelsen så att det lokala kabelsändarföretaget skall disponera en hel kanal. Kanal- blandning mellan ett av nämnden förordnat lokalt kabelsändarföretag och kommersiella intressen godtas således inte. Om sändningarna ändå blandas anses det lokala kabelsändarföretaget svara för allt som sänds i lokalkanalen.

De lokala kabelsändarföretagens sändningar har fått relativt begränsad omfattning. Av Kabelnämden förordnade lokala kabelsändarföretag finns på 29 orter (se avsnitt 3.1). Sändningstiden av rörliga bilder är i allmänhet be—

gränsad till några timmar om dagen. Under övrig tid sänds text. Den begrän— sade användningen har tillskrivits det förhållandet att de lokala kabelsändar- företagen varken haft finansiella möjligheter att ansluta sig till näten eller att fylla sina programtablåer med intresseväckande program (bl.a. Lars Arons- son i en rapport för utredningen). Som framgår av 9 å kabellagen får sådana företag inte finansiera sina sändningar med reklam.

Nätägama är visserligen ålagda att distribuera signalen men det lokala kabelsändarföretaget får själv bära kostnaden för att distribuera signalen till respektive kabelnäts inmatningspunkt. Detta kan bli dyrbart, inte minst om det finns flera nät i en och samma kommun och om det är stora avstånd mellan näten och lokal-TV—studion.

Kabelnämnden kan enligt andra stycket medge undantag från dessa skyl- digheter. Enligt förarbetena kan undantagsregeln t.ex. tillämpas om en ny kanal tillkommer eller i förhållande till innehavare av nät med få kanaler eller av mindre omfattning ( prop. 1991/92:53 s. 56 ). Kabelnämnden har vid ett få- tal tillfällen medgett dispens under viss tid i avvaktan på att nätinnehavaren gjort det tekniskt möjligt att uppfylla sina skyldigheter enligt denna bestäm- melse.

Vad som närmare avses med lokalt kabelsändarföretag m.m. anges i 7 å.

Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan svensk juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.

Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Kabelnämndens förordnande av lokala kabelsändarföretag enligt 6 å första stycket 2 skall avse högst tre år.

Bestämmelsen i andra stycket är en påminnelse till det lokala kabelsändar- företaget om syftet bakom sådana företags rättigheter. Ett lokalt kabelsändar- företag bör således för att uppfylla detta syfte ge tid i kanalen till ekonomiskt svaga aktörer. Bestämmelsen skall däremot inte läsas som en föreskrift om programmens innehåll. Det vore inte tillåtet enligt YGL ( prop. 1991/92: 53 s. 56 ).

6.6. Satellitlagen

Som framgått av avsnitt 3.1 och 6.4 faller satellitsändningarna väsentligen utanför den radiorättsliga regleringen. Sverige har åtagit sig att införliva TV- direktivet med svensk rätt. Detta direktiv omfattar bl.a. satellitsändningar till allmänheten.

I april 1992 lade jag fram delbetänkandet Lagstiftning om satellitsänd— ningar av TV—program (SOU 1992:31). Lagförslaget utformades med hänsyn till bl.a. TV—direktivet. Förslaget har med några smärre förändringar lett till

lagstiftning (prop. 1992/93:75, bet. 1992/93:KU12, rskr. 1992/93:117). Lagen (1992: 1356) om satellitsändninger av televisionsprogram till allmänhe- ten (satellitlagen) trädde i kraft den 1 januari 1994, dvs. samtidigt med EES- avtalet (SFS l993:1646). Jag kommer att här endast översiktligt att gå ige- nom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan anförda förarbeten.

Lagen är tillämplig på sändningar av TV-program över satellit till allmän— heten i något land som är bundet av EES-avtalet (2 å). För att lagen skall vara tillämplig måste även de förutsättningar som räknas upp i 2 och 3 åå vara uppfyllda.

Av 2 å framgår att satellitprogramföretaget, dvs. den som sätter samman och svarar helt eller delvis för ett samlat utbud av program som sänds under en gemensam beteckning, skall ha sitt hemvist i Sverige. Av punkt 2 och 3 framgår de ytterligare alternativa förutsättningarna att sändningen till satellit sker från en sändare här i landet eller att sändningen från satellit sker med an- vändning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person för— fogar över. Dessa senare två punkter tillämpas dock inte om satellitprogram- företaget har sitt hemvist i annat land inom EES. Bestämmelsen överens- stämmer väsentligen med motsvarande bestämmelse i TV—direktivet.

Av 3 å framgår att lagen inte gäller för en sådan sändning över satellit som helt överensstämmer med en samtidig sändning som sker med stöd av till— stånd enligt radiolagen eller lagen om rundradiosändning av finländska tele— visionsprogram. Anledningen till denna bestämmelse är att en och samma sändning inte skall omfattas av mer än en lag. Lagen gäller inte heller för en sändning av sökbar text-TV.

Det ställs inte upp något krav på tillstånd för att bedriva satellitverksamhet. Däremot skall satellitprogramföretag och satellitentreprenör, dvs. den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som upplåter satellitkapacitet, vara skyldig att anmäla sig för registrering samt att lämna vissa uppgifter. Anledningen till detta är att Sverige, för att uppfylla sina förpliktelser enligt TV—direktivet, måste veta vilka som bedriver sändningar för vilka Sverige är ansvarigt land.

Kabelnämnden utövar tillsynen över att satellitlagen följs. Enligt den nya myndighetsorganisationen skall, fr.o.m. den 1 juli 1994, Granskningsnämn— den för radio och TV övervaka bestämmelsema om sändningamas innehåll medan Radio- och TV—verket skall ansvara för att bestämmelserna om regi— strering och de övriga bestämmelser som inte faller inom nämndens ansvars- område efterlevs (se avsnitt 6.3).

Verket skall således övervaka att registrering sker och att redovisning av andel program av europeiskt ursprung likaså sker (5—9 åå). Verket får i vissa fall förelägga vite. Granskningsnämnden skall övervaka att bestämmelserna om mediets särskilda genomslagskraft, beriktigande och demokratibestäm— melsen efterlevs (12 å). Nämnden får endast vitesförelägga programföretaget

att på lämpligt sätt offentliggöra nämndens fällande beslut avseende berik- tigande (28 å). Det finns inte några sanktioner i övrigt vad gäller dessa be- stämmelser. Nämnden får däremot förelägga programföretaget att följa bestämmelsema om beteckningar och reklam m.m. vid vite. Myndigheterna får begära in granskningsmaterial för fullgörande av sin uppgift.

Den som inte låter registrera sig kan dömas till till böter. Jag kommer att närmare redogöra för satellitlagens bestämmelser om programinnehållet i kap. 7 och 8.

Hänvisningar till S6-6

  • SOU 2001:84: Avsnitt 4.1

6.7. Närradiolagen

Vem kan få tillstånd?

Reglerna för närradioverksamhet finns i närradiolagen ( 19821459). Närradio- lagen syftar till att bereda plats för en lokal åsiktsradio. Det är därför endast vissa "sammanslutningar" som kan få tillstånd att bedriva rundradiosänd— ningar med begränsad räckvidd (l å).

Jag har redogjort för begreppet rundradiosändning i avsnitt 6.2. Vad som närmare menas med "sammanslutningar" och "begränsad räckvidd" framgår av 4 och 6 a åå närradiolagen.

Enligt 4 å kan endast vissa lokala ideella föreningar (punkt 1—2) samt för- samlingar inom svenska kyrkan (punkt 3), studentkårer (punkt 4) och när— radioföreningar (punkt 5) få tillstånd att sända närradio. Skälet till att just organisationslivet har getts privilegiet att använda radiomediet är att det har ansetts väsentligt att föreningarna såsom företrädare för olika intressen och meningsriktningar skall ges möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och sprida sina budskap till medlemmar, sympatisörer, meningsmotståndare och den stora allmänheten.

Kravet på att sammanslutningarna skall vara juridiska personer och, vad gäller punkterna 1 och 2, ha bedrivit verksamhet under minst ett år, syftar till att förebygga att tillfälliga grupper kommer i fråga för sändningstillstånd. Om särskilda skäl föreligger kan undantag från ettårsregeln göras för t.ex. föreningar som bildats inför en folkornröstningskarnpanj (prop. 1981/821127 s. 14).

De två första punkterna uppställer även kravet på att föreningarna skall vara ideella. Föreningar som är uppbyggda på annat sätt men som ägnar sig åt samma typ av ideell verksamhet faller således utanför. Detta betyder att t.ex. kooperativa ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar, stiftelser, kyrk- liga samfälligheter och kommuner inte kan erhålla tillstånd att sända närradio enligt denna lag ( prop. 1981/82:127 s. 13 , prop. 1984/85:145 s. 22 ff.). Vad däremot gäller folketsparkföreningar, folketshusföreningar, bygdegårdsför—

eningar och liknande föreningar torde de i allmänhet falla in under lagens tillämpningsområde (jfr rättsfallen RÅ 1955 not 15 och 16).

Enligt punkt 5 kan även närradioföreningar erhålla tillstånd. N ärradioför— eningar är frivilliga sammanslutningar av flera tillståndshavare. Det är således frivilligt att såväl bilda som att tillhöra en sådan förening. Det är inte heller något som hindrar att det finns flera närradioföreningar i ett och samma Sändningsområde. Närradioföreningamas verksamhet består dels av att sam— ordna gemensamma tekniska och administrativa ting och dels av att sända visst programutbud. Det är ofta närradioföreningen på orten som tecknar avtal om utnyttjandet av närradiosändaren eller om användningen av skyddad musik. Föreningarna har även som uppgift att få de enskilda tillståndshavama att komma överens om t.ex. sändningstidsscheman. Närradioföreningama har sedan år 1982 en riksorganisation, Sveriges Närradioförbund. Förbundet har antagit etiska regler för närradioverksamheten och har tillsatt en etisk nämnd för att övervaka efterlevnaden av reglerna.

Samtliga dessa föreningar har emellertid inte rätt att sända närradio. Av 3 å följer att tillstånd inte får ges till en sammanslutning som har tillstånd att sända lokalradio enligt lokalradiolagen. Sker det omvända, dvs. förvärvar den som redan har ett närradiotillstånd därefter ett lokalradiotillstånd upphör närradiotillståndet att gälla. Skälet till bestämmelsen är att ett närradiotillstånd inte skall kunna användas för att bedriva kommersiella sändningar utan sam— band med tillståndshavarens föreningsverksmhet.

Av 5 å framgår den ytterligare förutsättningen att tillstånd endast får med- delas om sammanslutningen har anmält vem som har utsetts till utgivare.

Övriga förutsättningar för närradio

Enligt 6 å skall en sändningsmöjlighet finnas i kommunen om minst en sam— manslutning så önskar och om det dessutom är tekniskt möjligt. Om det finns särskilda skäl får det finnas ytterligare sändningsmöjligheter för närradio i kommunen.

Bestämmelsen trädde i kraft först den 1 april 1994. Med ordet sändnings- möjlighet avses möjligheten att sända ett utbud av närradioprogram, oberoen- de av om sändningen sker med användning av endast en sändare eller om programmet sänds ut samtidigt över flera slavsändare. Flera sändningsmöj- ligheter skall kunna finnas om det finns särskilda skäl, t.ex. i kommuner med stor folkmängd eller i kommuner med flera tätorter. I förarbetena har en ökad restriktivitet i tilldelning av sändningsmöjligheter ansetts nödvändig för att hindra att närradion blir en andra form av kommersiell radio (prop. 1992/93:70 s. 36, 57).

Av 6 a å framgår att med begränsad räckvidd avses att sändningarna kan tas emot med god hörbarhet inom ett avstånd av fem kilometer. Vidare fram-

går att Närradionämnden i särskilda fall får medge sändare med större räck- vidd. Ett sådant medgivande bör lämnas endast om en majoritet av de berörda sändningsberättigade sammanslutningarna önskar det. Utanför storstads- områdena bör det, enligt bestämmelsen, eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Möjligheten att medge längre räckvidd har utnyttjats på sådant sätt att så gott som alla närradiosändama för närvarande har förlängd räckvidd, huvud— delen har kommuntäckning eller i det närmaste kommuntäckning. Även där det är frekvenstekniskt möjligt kan en förhöjning av räckvidden visa sig mycket kostsam. Det kan t.ex. vara nödvändigt att utnyttja slavsändare för att nå vissa delar av kommunen. Närradionämnden bör därför medge en viss förhöjd räckvidd endast om majoriteten av de sändningsberättigade förening- arna önskar det ( prop. 1992/93:70 s. 37 ).

Enligt bestämmelsens andra stycke bör de sändare som är avsedda för när- radio endast få användas för sådana sändningar. Det innebär att sändaren inte får användas för t.ex. lokalradio men väl för s.k. underbärvågstjänster, t.ex. personsökning (prop. 1992/93:70 s. 57). I anförd proposition (s. 33 f.) motiverades den delen av bestämmelsen enligt följande:

Enligt regeringens mening är det angeläget att föreningslivet även i fortsätt- ningen garanteras möjlighet att föra fram sina åsikter och meningar i radion. Denna möjlighet bör inte kunna inskränkas genom att föreningarna tvingas konkurrera med kommersiella krafter om sändningstiden. Närradion bör där- för även i fortsättningen endast vara tillgänglig för det lokala ideella för— eningslivet. ---

Förutsättningarna för närradion bör därför vara sådana att det inte skall vara lockande för den som önskar driva kommersiella radiosändningar att försöka utnyttja närradion för sina syften. Han bör i stället söka sig till den föreslagna lokalradion.

Bestämmelsen har aktualiserats i samband med en konflikt mellan När- radionämnden å den ena sidan och Taltidningsnämnden samt närradioför- eningarna i Borgholm, Katrineholm och Kristianstad å den andra. Konflikten rör sändning av taltidning över närradiosändare. Närradionämnden har bl.a. i yttrande den 3 mars 1993 funnit att det inte är förenligt med närradiolagen att sända radiotidning inom ramen för närradions sändningsmöjligheter som är förbehållna närradions tillståndshavare. Taltidningsnämnden och berörda när— radioföreningar har inte delat denna uppfattning.

För närvarande gäller närradiotillstånd, i motsats till övriga sändningstill— stånd, tills vidare. Beslut om sändningstid är däremot begränsat till längst ett år (8 å andra stycket). Detta system har motiverats av att närradiotillstånd innebär att de sändningsberättigade har rätt att dela på viss tid.

Genom att lokalt förhandla fram ett nytt sändningstidsschema kan tidsför- delningen anpassas till aktuella behov. Enligt den praxis som utvecklats vid fördelning av sändningstider föregås i normala fall nämndens beslut av en be—

redning inom närradioföreningen på orten. Denna inleds med att samtliga till— ståndshavare ger in förslag om sändningstider för det kommande schemaåret till närradioföreningen. Det är endast vid de tillfällen då tillståndshavama inte enats om schemaförslaget som nämnden har anledning att ta upp ärendet till avgörande.

Vid en tidstvist har nämnden att ge förtur åt den förening som bedöms ha störst intresse av att få sända vid viss tidpunkt. Av förarbetena framgår att de närmare riktlinjerna för tidsfördelningen får utvecklas genom nämndens praxis. När det gäller att bedöma vilka omständigheter som kan berättiga till förtur ges några allmänna exempel. En sammanslutning som har lång sänd- ningstid eller tid vid andra attraktiva tidpunkter än den omtvistade bör stå till- baka för en förening som inte har sådana tider. Enbart det förhållandet att en sammanslutning tidigare sänt under viss tid bör inte ge förtur till samma tid.

Närradionämnden har i sin avvägning av de skilda föreningarnas intressen haft som utgångspunkt den saudade sändningstid som respektive förening har haft. Vidare har hänsyn tagits till om tiderna är attraktiva eller inte samt huru- vida en förening gör gällande att en viss tid är av alldeles speciellt intresse för dess lyssnarkrets. Slutligen kan närradioföreningens förslag ha stor betydelse för nämndens avgörande i vissa fall. Nämndens praxis bygger på att nämn— den aldrig i sin avvägning av två föreningars intressen tar hänsyn till inne- hållet i en förenings sändningsverksamhet (se Närradionämnden informerar, nr 4, 1992-12-23).

Sedan närradioverksamhetens start har det varit förbjudet att sända kom- mersiell reklam i närradion. Det har ansetts att närradion inte kan fungera som åsiktsradio och språkrör för olika opinioner om den också skall uppfylla de krav som ställs på radio som reklammedium. Närradion har emellertid genom den senaste lagändringen (1993: 122) öppnats för sändningar av reklam (se kap. 8).

Närradiotillstånd kan återkallas av nämnden om de omständigheter som anges i 13 å är uppfyllda, dvs. om tillståndshavaren inte längre är behörig, om utgivare saknas, om sändningar inte har skett under tre månader eller om avgift inte erläggs. Även domstol kan återkalla närradiotillstånd om ett pro- gram innefattat ett yttrandefrihetsbrott (16 å).

Närradionämndens uppgifter kommer att fr.o.m den 1 juli 1994 att övertas av Granskningsnämnden för radio och TV samt Radio- och TV-verket. Granskningsnämnden kommer då att övervaka efterlevnaden av bestämmel- serna om programinnehållet medan verket meddelar närradiotillstånd och övervakar att de övriga bestämmelserna efterlevs. Nämnden får förelägga tillståndshavaren vid vite att följa bestämmelserna om sändningamas innehåll. Verket får vitesförelägga den som bryter mot beslut om sändningstid eller som låter någon annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sam—

manslutningen att följa bestämmelsen. Verket får även återkalla sändnings- tillstånd.

Bestämmelserna i 6, 7 och 17—18 åå radiolagen gäller inte för sändningar enligt närradiolagen. Den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestäm- melsen i 21 å radiolagen omfattar dock närradiosändningar.

6.8. Lokalradiolagen

Lagen föregicks av delbetänkandet Tekniskt utrymme för reklamfinan- sierad radio ( SOU 1991:108 ) samt departementspromemorian Regler och vill- kor för privatradio ( Ds 1992:22 ). Efter riksdagsbeslut våren 1993 trädde den nya lokalradiolagen i kraft den 1 april 1993 ( prop. 1992/93:70 , bet. 1992/931KU15, rskr. 1992/93:168 ).

Jag kommer att här endast översiktligt gå igenom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan angivna förarbeten.

Lagen innehåller föreskrifter om lokala rundradiosändningar av radiopro- gram i ljudradio (lokalradio). Den gäller inte för sådana sändningar som bedrivs med stöd av radiolagen eller närradiolagen (1 å).

Styrelsen för lokalradiotillstånd meddelar tillstånd för lokalradio. Ett till- stånd innebär rätt att bedriva sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom ett sändningsornråde som anges i tillståndet (4 å). Ingen kan få mer än ett tillstånd och detta tillstånd kan endast omfatta ett sändningsom- råde (5 å). Vidare framgår vilka som varken direkt eller indirekt kan få till- stånd (6 och 7 åå). Dessa är staten, landsting, kommun, programföretag med tillstånd enligt radiolagen eller någon som ger ut en dagstidning. Varje till— ståndsperiod skall vara åtta år och denna tid skall förlängas med ytterligare en tillståndsperiod såvida inte det finns grund för återkallelse (8 å). Under vissa omständigheter får sändningar ske efter tillståndsperiodens slut (10 å).

Av 5 och 9 åå framgår bl.a. vad Styrelsen för lokalradiotillstånd skall beakta när den bestämmer sändningsområdenas omfattning och en förändrad indelning av dessa.

Av lagen framgår vidare att om det finns flera sökande till ett tillstånd skall fördelningen av tillståndet ske vid en offentlig auktion. Tillståndet går till den som är beredd att betala det högsta beloppet i årsavgift (12—13 åå).

Vidare finns bestämmelser om ansökan om tillstånd, meddelande av till- stånd, avgift, överlåtelse av tillstånd, sändningamas innehåll, reklam och sponsring, sanktioner m.m., betalning av avgift samt överklagande m.m.

Vad gäller sanktioner framgår det av 28—31 åå att Styrelsen för lokal— radiotillstånd får återkalla ett tillstånd att sända lokalradio om tillståndshavaren inte utnyttjat sändningsrätten i tillräckligt hög omfattning, om det inte finns någon utgivare eller om den sändande inte är behörig (28 å). Återkallelse på

grund av att ett dagstidningsföretag direkt eller indirekt förvärvat ett tillstånd får emellertid inte ske.

Den nya myndighetsorganisationen innebär för lokalradions del att Radio— och TV—verket meddelar tillstånd m.m. och beslutar om återkallelse av sådant tillstånd. Granskningsnämnden skall enbart granska Sändningarnas innehåll och förelägga tillståndshavaren vid vite att följa bestämmelserna. Myndig- heterna får vid äventyr av vite begära in visst granskningsmaterial.

Jag kommer att närmare redogöra för lokalradiolagens bestämmelser om sändningamas innehåll i kap. 7 och 8.

Bestämmelserna i 6, 7 och 17—18 åå radiolagen gäller inte för sändningar enligt lokalradiolagen. Den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbe- stämrnelsen i 21 å radiolagen omfattar dock lokalradiosändningar.

6.9. Lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram

Lagen ( l986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram till- kom efter förslag i prop. 1985/86:54 . En utgångspunkt för förslagen var en överenskommelse år 1985 mellan statsministrama i Sverige och Finland om att söka få till stånd sändningar av en finländsk TV—kanal från radiosändare i storstockholmsområdet.

I dag sänds en finländsk programkanal trådlöst över storstockholmsom- rådet samt i kabel i 24 kommuner utanför detta område. I Finland sänds en redigerad svensk programkanal ut över fyra marksändare i sydöstra Finland. Samarbetet bygger på en ömsesidighetsprincip där de båda länderna svarar för jämförbara kostnadsåtaganden.

Regeringen har meddelat tillstånd för Sverigefinska Riksförbundet att intill utgången av år 1995 bedriva vidaresändningar enligt lagen. Enligt en särskild överenskommelse med Svenska Kabel-TV AB överförs sändningarna till kabelnäten. För denna överföring krävs inte något särskilt tillstånd.

Enligt lagen får regeringen för tiden intill utgången av år 1995 medge rätt till rundradiosändning av televisionsprogram från radiosändare i radio— eller trådsändning från Finland (1 å första stycket). Regeringen har meddelat sådant tillstånd till Sverigefinska Riksförbundet. Begreppen rundradiosänd- ning, radio- och trådsändning används i samma betydelse som i radiolagen (1 å andra stycket, se även avsnitt 6.2).

Sändningen skall bestå av vidaresändning av program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts i Finland med stöd av tillstånd från Finlands regering (2 å).

Ett sändningstillstånd får förenas med särskilda villkor. Dessa får avse vilka radiosändare som får användas, sändningens räckvidd, programverk— samhetens omfattning samt förbud mot eller föreskrifter om kommersiell

reklam (4 å). Beslut innehållande de nu gällande villkoren finns bifogade i bilaga 7.

Regeringen har självfallet möjlighet att inte alls ställa upp några villkor eller att ange villkor som endast tar i anspråk en del av det utrymme som lämnas av bemyndigandet.

Om tillståndshavaren bryter mot villkor som avser förbud mot eller före- skrifter om reklam, får Sändningstillståndet återkallas (5 å).

Bestämmelserna i 6—18 åå radiolagen gäller inte för dessa typer av sänd- ningar. Detta betyder att t.ex. den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestämmelsen i 21 å radiolagen även omfattar dessa sändningar.

6.10. Radiotidningslagen

Lagen ( 1981:508 ) om radiotidningar tillkom ursprungligen efter ett delbe- tänkande (Ds U 1980:12) Radiosända dagstidningar samt prop. l980/81:166, KU24, rskr. 363. Lagen har därefter genomgått tre större förändringar vilka framgår av propositionerna 1985/86:109, 1990/91:149 samt 1991/92:53.

Vid tillkomsten av lagen konstaterades att taltidningen är ett radioprogram avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Gruppen synskadade ansågs såle— des inte som någon i rättslig mening sluten krets utan måste räknas till all— mänheten. Detta betydde i sin tur att radiolagen ansågs vara tillämplig på sändningarna. Radiolagen tillät då, bortsett från närradiosändningar och vidaresändningar över centralantenner, endast de programföretag som rege- ringen bestämmer att sända radioprogram i rundradiosändning. De enda före— tag som fått sådant medgivande var de fyra programbolagen i Sveriges Radiokoncemen ( prop. 1980/81:166 s. 5 f.).

Enligt 1 å skall radiotidningen vara ett radioprogram avsett för synskadade och får endast innehålla vissa typer av dagstidningar eller sammanställningar av sådana tidningar.

Begreppet radioprogram som används i den inledande bestämmelsen med- för att den skulle kunna omfatta både trådlösa sändningar och sändningar som sker genom tråd (se avsnitt 6.2). Av den följande bestämmelsen framgår dock att endast radiotidningar som sänds i rundradiosändning, dvs. trådlöst, kräver tillstånd av Taltidningsnämnden. Bestämmelsen hänvisar i övriga fall till kabellagen (se avsnitt 6.5). Det är även möjligt att sända radiotidningar via telenätet. Denna verksamhet omfattas dock inte av lagen. Lagen omfattar inte heller postdistribution av kassettidningar.

Tillstånd att sända en radiotidning kan endast ges till ägaren av den nyhets- tidning som skall vara förlagan till versionen. Det krävs vidare att förlagan kommer ut med minst ett nummer i veckan och, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, under det senaste året har haft en genomsnittlig upplaga om minst tvåtusen exemplar per utgivningstillfälle (3 å).

Vissa krav på innehållet i radiotidningen ställs i lagen. Radiotidningen skall i princip endast återge texten i förlagan och annonsmaterialet får endast sändas om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat m.m. (4 å).

Tillståndet får förenas med villkor, dock endast villkor avseende sänd- ningstid samt placeringen, frekvensen och effekten hos sändaren (5 å).

Dessa bestämmelser hindrar således inte tillståndshavaren att, som nu sker, koda radiotidningssändningama. Såvitt avser reklamen är detta t.o.m. ett krav för att sändning skall få ske.

Av lagen framgår vidare att tillståndet kan återkallas av Taltidningsnämn- den om tillståndshavaren bryter mot lagen eller villkoren. Den som bryter mot villkoren kan dömas till böter.

Bestämmelserna i 6—18 åå radiolagen gäller inte för dessa typer av sänd- ningar. Detta betyder att t.ex. den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestämmelsen i 21 å radiolagen omfattar även dessa sändningar.

6.1 1 Koncessionsavgiftslagen

Lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens område (konces— sionsavgiftslagen) kom till sedan beslut fattats om att öppna det tredje mark- nätet för reklamfinansierade sändningar (se prop. 1990/91:149 , bet. l990/9lzKU39, rskr. 1990/91:370 samt prop. 1991/92:78 , 1991/92zKU21, rskr. 1991/92:114 ).

Lagen kan endast gälla för ett reklamfinansierat programföretag i sänder. För närvarande gäller lagen för TV4. Om regeringen meddelar ytterligare ett tillstånd att bedriva reklamfinansierade sändningar över hela landet upphör lagen att gälla.

Vad som nu sagts går att utläsa ur lagens inledande bestämmelse. Enligt bestämmelsen skall ett programbolag som enligt 5 å radiolagen har tillstånd att i hela landet sända TV-program i rundradiosändning betala koncessions- avgift till staten under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam mot vederlag i sådan sändning och är ensam om den rätten här i landet.

Lagen innehåller bestämmelser om beräkning av avgift, fastställande och betalning av avgift, återbetalning, omprövning och överklagande m.m. samt om verkställighet.

I korthet kan nämnas att koncessionsavgiften består av en fast och en rörlig del (2 å). Den fasta avgiften utgör 4 167 000 kronor för varje månad under vilken sändningsverksamheten har bedrivits (3 å). Den rörliga delen av avgiften tas ut med en viss procent av annonsintäktema (4 å).

Enligt den nya myndighetsorganisationen ansvarar Radio- och TV—verket för avgiftshanteringen enligt lagen (se avsnitt 6.3).

6.12. Piratradiolagen

På våren 1961 började ett med radiosändare utrustat fartyg att illegalt sända reklamfinansierade radioprogram från en position utanför Stockholms skär- gård. Sändningarna, som gick under benämningen Radio Nord, bestod huvudsakligen av musik. Dessa sändningar kunde avlyssnas i stora delar av mellersta och södra Sverige. Förutom Radio Nord hade också två illegala fartygssändare placerats i Öresund, Radio Mercur och Radio Syd, vilkas sändningar kunde avlyssnas i delar av Skåne. Efter samråd mellan regering- arna i Danmark, Finland, Norge och Sverige och efter rekommendation från Nordiska rådet genomfördes i samtliga de berörda nordiska länderna särskild lagstiftning för att stoppa verksamheten från dessa "piratsändare". För Sveriges del antog riksdagen lagen ( 1962:278 ) med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m.m. Till följd därav upphörde i viss mån denna piratradioverksamhet.

År 1965 träffades det inom Europarådet en överenskommelse till förhind— rande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier. I samband med att Sverige och bl.a. de nu nämnda nordiska länderna anslöt sig till denna överenskommelse ersattes 1962 års lag av lagen ( 1966:78 ) om för- bud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet (piratradiolagen). Denna lag föregicks av propositionen 1966237.

Piratradiolagen, som är en strafflag, inleds med följande bestämmelse (1 år).

Den som utför rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om sändningen är avsedd att mottagas eller kan mottagas i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller i annat land, som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller om sändningen orsakar menlig störning för radiotrafik i något av dessa länder.

Den som upprättar eller innehar radioanläggning för sådan rundradio- sändning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett ar.

Lagen innehåller vidare detaljerade medverkans- och förverkandebestäm- melser (2 och 3 åå) samt en bestämmelse om tillämpligheten av svensk lag m.m. (5 å).

Lagen överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i den europeiska överenskommelsen. Överenskommelsen innehåller dock inte några konkreta sanktionsbestärmnelser. Dess artikel 2 talar endast om att nödvändiga åtgärder skall vidtas för att beivra lagöverträdelsema. Av anförd proposition framgår att departementschefen ansåg att lagstiftningen annars inte skulle bli effektiv (s. 24).

6.13. Radiokormnunikationslagen

Lagen ( 1993:599 ) om radiokommunikation (radiokommunikationslagen) till- kom efter förslag i betänkandet Lag om radiokommunikation, m.m. ( SOU 1991:107 ) samt propositionen Telelag och en förändrad verksamhetsforrn för Televerket, m.m. ( prop. 1992/93:200 ). Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Därmed upphävdes bestämmelserna i radiolagen om innehav och an— vändning av radiosändare och mottagare.

Jag kommer att här endast översiktligt gå igenom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan anförda förarbeten.

Förutom bestämmelser om innehav och användning av radioanläggningar innehåller lagen även bestämmelser om användning av radiovågor för kom— munikation, m.m. (1 å första stycket). Vad som avses med bl.a. radiovågor och radioanläggning framgår av 2 å (se avsnitt 6.2).

Utgångspunkten för regleringen är att staten har det övergripande ansvaret för frekvensanvändningen. Tillgången på radiofrekvenser är nämligen be— gränsad och radiovågornas utbredningsegenskaper gör att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt.

Bestämmelsema i lagen syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möj- ligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor. Vid tillämpningen skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten beaktas särskilt (1 å andra och tredje stycket).

Regleringen bygger på ett tillståndsförfarande. Det krävs tillstånd för att här i landet eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands får inneha eller använda en radiosändare. Det krävs även tillstånd för att få inneha en radio- sändare som är ofullständig eller en byggsats för tillverkning av radiosändare. Detsamma gäller den som för in sådana radiosändare till Sverige. Överlåtelse eller upplåtelse av radiosändare skall som huvudregel få ske endast till den som har tillstånd (3 å).

Kravet på tillstånd gäller dock inte för försvarsmakten (6 å) och inte heller statliga myndigheters innehav av radiosändare (7 å). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten i vissa fall (8 å).

Av lagen framgår efter vilka grunder som tillstånd skall meddelas. Den grundläggande inriktningen bör enligt förarbetena vara att var och en som anser sig ha behov av radio skall beviljas tillstånd till sådan användning, dvs. presumtionen vid prövning av en ansökan skall vara att sökanden skall få tillstånd. Myndigheten skall ha rätt att lämna en ansökan utan bifall endast om det i det särskilda fallet brister i någon i lagen upptagen förutsättning för till— stånd ( prop. 1992/93:200 s. 193 ).

Som grund för tillståndsprövningen gäller att tillstånd skall meddelas om de förutsättningar som anges i 9 å första stycket är uppfylla.

1. Det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant sätt att annan tillåten radioanvändning i Sverige och i utlandet inte riskerar att bli skadligt påverkad,

2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvens- användning och på möjligheten att verka i den miljö som den är avsedd för,

3. det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokom- munikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar, och

5. det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på det fre- kvensutrymme som behövs för Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt (SFS 1994:307, vilken träder i kraft den 1 juli 1994).

Tillstånd som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utför sändningsuppdrag åt fått medgivande enligt annan lag, får meddelas endast endast om sådant medgivande föreligger (9 å andra stycket). Bestäm- melsen tar sikte på sådan rundradioverksarnhet som regleras i radiolagen , när- radiolagen , lokalradiolagen, lagen om taltidningar, lagen om rundradiosänd- ning av finländska televisionsprogram samt telelagen . Medgivandet kan även vara av betydelse för bestämmande av tillståndsvillkor och tillståndstid samt beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor (1 1—13 åå).

Tillståndsbeslutet skall gälla en bestämd radioanvändning. Det skall dess- utom innefatta de villkor som skall gälla för radioanvändningen. Villkoren skall bestämmas i enlighet med de bedömningsgrunder som gäller för pröv- ningen av tillståndsansökningar. Tillståndet får, i den mån det behövs, bl.a. förenas med villkor angående frekvens, antennens eller radiosändarens be- skaffenhet, var antennen skall vara belägen och skyldighet att dela fre- kvensutrymme (11 å).

Vidare finns bestämmelser om återkallelse av tillstånd och ändring av till— ståndsvillkor (13 och 14 åå), avgift för myndighetsverksamheten (15 å), åtgärder mot störningar (16 och 17 åå), straff m.m., överklagande (18 och 19 åå) samt om användning av radiosändare i krig m.m. (20 å).

Vad gäller straffbestämmelsema ansåg bl.a. Riksåklagaren under remiss- behandlingen att en sänkning av straffskalan borde övervägas. Enligt Riks— åklagaren borde det i så fall röra sig om en sänkning från den föreslagna straffskalan som motsvarade bestämmelsen i radiolagen , där det stadgas böter eller fängelse i högst ett år, till böter eller fängelse i högst sex månader ( prop. 1992/93:200 s. 246 ff.). Straffmaximun sänktes också i enlighet med Riks- åklagarens förslag.

7.1. Inledning

Jag kommer att i detta kapitel behandla bestämrnelsema om prograrninne- hållet. Bestämmelserna om reklam, otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse samt åsiktsreklam m.m. behandlas dock i kap. 8.

Bestämmelser om programinnehåll finns i samtliga radiorättsliga lagar, i statens avtal med public service-företagen samt i närradions frivilliga etiska regler. Radioutgivareföreningen har gett ut föreslag till etiska regler för lokal- radion. Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur dessa senare regler mottagits bland tillståndsinnehavama.

Motsvarande regler för innehållet i vissa tidningar finns i "Etiska regler för press, radio och TV". Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer. SVT, SR och UR har beslutat att reglerna skall gälla i den utsträckning som de kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och avtalen. Reglerna har i juni 1994 ändrats något.

Största utrymmet kommer att ägnas åt public service-företagens skyldig— heter enligt radiolagen och avtalen. För att underlätta framställningen kommer jag att använda mig av samlingsbeteckningen public service—företag för SVT, SR, UR och TV4. Någon definition av detta oklara begrepp åsyftas inte härmed.

Public service-företagen har regeringens tillstånd för att här i landet sända program i enlighet med 5 å radiolagen. Detta tillstånd är dock förenat med vissa villkor som något beskär företagens rätt att självständigt bestämma över programinnehållet (andra stycket). Kraven samt de villkor som regeringen kan ställa framgår av 6 och 7 åå samt 17 å andra stycket radiolagen. I fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall vidare bestämmelsema i 8—15 åå iakttas (se kap. 8).

I 6 å finns kraven på opartiskhet, saklighet och den s.k. demokratibe- stämmelsen inskriven (avsnitt 7.2 och 7.4).

I 7 å bemyndigas regeringen att träffa avtal med programföretagen. I ett sådant avtal får det bestämmas om skyldighet för programföretaget att bl.a.:

. sända genmälen och beriktiganden (avsnitt 7.3), . i programverksamheten respektera den enskildes privatliv (avsnitt 7.6), . sända ett mångsidigt programutbud (avsnitt 7.7),

AMN—'

. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (avsnitt 7.5),

5. på begäran av myndighet sända meddelanden till allmänheten (avsnitt 7.8), och att

6. sända vissa beslut av Radionämnden/Granskningsnämnden (avsnitt 7.9).

Avtalen med public service-företagen innehåller dessa krav på program- verksamheten. Kraven återfinns emellertid även i annan verksamhet.

Närradio- och lokalradiolagen innehåller bestämmelser om minsta andelen prograrninnehåll som särskilt skall ha framställts för den egna verksamheten. Lokalradiolagen innehåller dessutom en bestämmelse om myndighetsmed— delanden. Inför tillkomsten av lokalradiolagen uttalade regeringen att det inte fanns något behov av att staten, vid sidan av lagstiftningen om yttrandefri- hetsbrott, satte upp regler som gällde etiska frågor. I stället borde man kunna räkna med att lokalradioföretagen — på samma sätt som har skett inom bl.a. tidningsområdet gemensamt kom överens om etiska normer och om former för att upprätthålla de överenskomna normerna (prop. 1992/93:70 s. 27).

Kabellagen innehåller en sanktionsbestärnmelse som till sitt sakliga inne- håll motsvarar demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets sär- skilda genomslagskraft.

I satellitlagen återfinns demokratibestämmelsen samt bestämmelser om be- riktigande, mediets särskilda genomslagskraft, mångsidigt programutbud samt om skyldighet att offentliggöra Kabelnämndens/Granskningsnämndens fallande beslut angående beriktigande.

I princip är samtliga nu angivna krav på programverksamheten osanktione— rade, såvida annat ej anges i den fortsatta framställningen. Noteras bör att om public service-företaget i väsentlig mån bryter mot 6 å radiolagen eller mot avtalet kan staten, efter utredning av skiljemän, säga upp avtalet.

7.2. Opartiskhet och saklighet Bakgrund

Public service-företagens skyldighet att utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt har funnits sedan år 1924.

I samband med att förhandlingar fördes året dessförinnan om hur det nya mediet, rundradion, skulle anordnas anförde departementschefen att garantier borde erhållas för opartiskhet och saklighet vid urvalet av utsända nyhets— meddelanden, varjämte det var av vikt att tillse, att samarbete skedde med pressen på sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhetsförmedling undveks (Post- och inrikes tidningar den 4 juli 1923).

I det första avtalet, vilket ingicks år 1924 mellan Radiotjänst och Telegraf— styrelsen, kom dock dessa två krav, samt kravet på vederhäftighet, att omfatta samtliga rundradioprogram.

Statens och pressens oro för missbruk respektive konkurrens samt Radio- tjänsts osäkerhet inför mediets fortsatta framtid torde bl.a. ha lett till att pro— graminnehållet under lång tid präglades av försiktighet.

Som exempel kan nämnas att programrådet (Radionämndens föregångare) år 1925 uttalade att rådet inte hade någonting emot att utrikeskrönikor sändes, under förutsättning att dessa höll sig till det rent sakliga och var fullt objek— tiva. Däremot ansåg programrådet att:

- - någon utsändning av inrikespolitiska krönikor icke bör äga rum, åtminstone icke för närvarande, enär det, huru sakligt de än läggas, torde vara hart när omöjligt att utforma dem på sådant sätt, att de icke ge anledning till meningskonflikter rörande deras innehåll, i synnerhet när det gäller ange- lägenheter av särskilt ömtålig politisk innebörd och rundradion måste stå utanför och över alla politiska meningsstrider.

Redan efter några år intog programrådet dock en något mer generös håll- ning till kontroversiella ämnen (se vidare SOU 1935: 10 s. 49 f.).

Ett genombrott ägde rum är 1956 då den s.k. vetorätten avskaffades. Denna interna praxis innebar att om en part i ett program av kontroversiell karaktär vägrade sin medverkan så måste detta i opartiskhetens namn ställas in.

Lydelsen modifierades något i 1959 års avtal. Enligt avtalet skulle bolaget vid programmens utformning sakligt, opartiskt och i lämplig form meddela upplysningar om nuets händelser etc.

Avtalsbestämmelsema om opartiskhet och saklighet lagfästes i samband med radiolagens tillkomst år 1966 och i anslutning därtill togs kraven på gen- mäle och beriktigande in i avtalet. Genmäle och beriktigande kan i korthet sägas innebära att ett partiskt uttalande skall få bemötas (genmäle) och att en felaktig uppgift skall rättas (beriktigande).

Departementschefen motiverade lagregleringen med Sveriges Radios monopolställning. Han anförde att det, när det gällde ett företag som skulle verka i samhällets och allmänhetens tjänst, var nödvändigt att företaget intog en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar. Han an- förde vidare att en allsidig belysning av de skiftande företeelserna i samhället var en väsentlig uppgift för rundradioverksamheten och att överenskom- melsen mellan staten och Sveriges Radio gav uttryck för detta bl.a. genom kravet på opartiskhet och saklighet i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kultur- och samhällsfrågor. Dessa krav som således, enligt departementschefen, innehöll den grundläggande skyldigheten för före- taget borde regleras i samma ordning som dess grundläggande rättighet, dvs. rätten att självständigt bestämma vilka program som skulle sändas. Dock måste, enligt departementschefen, reglerna tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande— och informationsfrihet skulle råda i radion (prop.

1966:149 5. 29).

Kraven på opartiskhet och saklighet behandlades också i 1978 års lag- stiftningsärende. Anledningen till detta var att varje programföretag skulle få en egen sändningsrätt med tillhörande krav på opartiskhet, saklighet och balans ( prop. 1977/78:91 s. 228 ). Skyldigheten för ett programföretag att be- akta att det skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i ljud- radion och televisionen fördes då över från avtalen in i lagtexten.

För TV4 gäller dessa krav på opartiskhet och saklighet på samma sätt som för de övriga public service-företagen. Detta motiverades med att begräns- ningar i fråga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika menings- riktningar kommer till tals i en ny TV-kanal ( prop. 1990/91:149 s. 74 ).

Satellitlagen innehåller inte någon bestämmelse om opartiskhet eller sak— lighet. I propositionen anfördes att antalet sändningsmöjligheter över satellit är stort och att det med hänsyn till de olika programtjänstemas karaktär — filmkanaler, underhållningskanaler och olika specialiserade kanaler — i vissa fall kan te sig främmande att ha en sådan bestämmelse (prop. 1992/93:75 s. 26).

Vad gäller lokalradion föreslogs inte några krav på opartiskhet och saklig- het med motiveringen att regelverket i sin helhet syftar till att motverka mono- polsituationer såvitt avser nyhetsförmedling och opinionsbildning ( prop. 1992/93:70 s. 27 ).

Gällande ordning

Public service-företagen skall utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i etern. Dessa regler gäller dock inte för vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV (6 å första och fjärde stycket radiolagen ).

Vad gäller undantaget för annonser ansågs det ligga i sakens natur att sådana inte kunde vara opartiska i förhållande till de varor som marknads- fördes av konkurrerande företag. Osakliga annonser skulle vidare tas om hand av marknadsföringsrätten ( prop. 1990/91:149 s. 84 ). Enligt proposi- tionen borde ett reklamfinansierat programföretag även ha rätt att sända annonser m.m. i sökbar text—TV (s. 125).

Kravet på opartiskhet tar enligt Radionämndens praxis sikte på främst följ ande företeelser:

1. Kritik mot en klart utpekad part 2. Ensidig behandlig av ämne eller händelse

3. Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga

4. Reklambetonat gynnande av ett visst företag eller produkt (se dock närmast följande avsnitt)

Saklighetskravet innebär att uppgifter och påståenden skall vara sanna. Till kravet på saklighet hör även skyldigheten att kontrollera sakuppgiftemas vederhäftighet före offentliggörandet. Denna bestämmelse finns inskriven i avtalen med SVT, SR och UR. I dessa avtal finns dessutom ett relevanskrav inskrivet. Enligt detta skall ämnesval och framställning ta sikte på vad som är väsentligt.

Radiolagens hänvisning till yttrande- och informationsfriheten innebär att denna frihet bör vara så vidsträckt som kravet på opartiskhet och saklighet medger ( prop. 1977/78:91 s. 229 ). Radionämnden har uppfattat denna före- skrift som en tolkningsregel om varsamhet vid granskningen.

TV—konventionens artikel 7 föreskriver att programföretaget skall se till att nyhetsprogram återger fakta och händelser rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Några motsvarande bestämmelser finns inte i TV—direktivet.

Radionämndens praxis

Radionärrmden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) övervakar i efterhand att radiolagens krav på opartiskhet och saklighet följs. Nämnden övervakar vidare att SVT, SR och UR följer avtalsbestäm- melsen om att sakuppgifter skall, före sändning, kontrolleras så noggrant som omständigheterna medger samt att ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.

Varje företag är ensamt ansvarigt för att programverksamheten uppfyller dessa krav. Vad gäller SVT skall var och en av de båda TV-kanalerna i princip jämställas med självständiga programföretag (se prop. 1977/78:91 s. 228 f.).

Vid prövning av frågan om opartiskhet förekommit kan enligt nämnden ett annat program eller prograrninslag beaktas (balansering) om det framstår som naturligt för publiken. Exempelvis kan hänsyn tas till andra program eller prograrninslag i den löpande nyhetsförmedlingen eller i en programserie eller till program eller inslag, till vilket programföretaget hänvisar i samband med sändningen (se a. prop. s. 228 f.).

Om en klart utpekad part utsätts för stark kritik bör han enligt nämndens praxis som regel ges möjlighet att försvara sig i samma program. Det kan ske i den formen att den angripne själv medverkar i programmet eller att en kom- mentar från honom redovisas. Vägrar han att medverka får han som regel stå sitt kast, eftersom vägran inte hindrar sändning av programmet. Programföre- taget skall dock om möjligt sörja för att den kritiserade partens synpunkter redovisas i programmet. Kritik av annat slag än den nu berörda kan balan- seras genom andra program.

Med ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse avser nämnden att endast den ena partens version eller synpunkter presenteras eller

i vart fall klart dominerar i ett program. Frågan om balansering är enligt nämnden särskilt aktuell när det gäller sådana ensidiga program.

Om programföretaget inte kan ge en allsidig spegling av förhållandena på grund av svårigheterna att komma åt programstoff, i t.ex. ett slutet samhälle, skall detta klart framgå av programmet eller programpresentationen. På samma sätt skall företaget även i övrigt om det skildrar ett ämne från en spe- ciell utångspunkt låta detta framgå av programmet eller programpresenta- tionen ( a. prop. s. 229 ).

Att programledare och andra liknande medverkande, som ger intryck av att vara knutna till programföretaget, inte får göra värderande uttalanden i kon- troversiella frågor hänger samman med att publiken kan uppfatta dem som företrädare för programföretaget. Företaget får på grund av opartiskhetskravet inte driva några egna opinioner. Sådana uttalanden kan inte balanseras. Följande ärende illustrerar vad som nu sagts.

I samband med att TV4 redogjorde för ett fällande beslut i en s.k. plikt- sändning deklarerade programföretaget sina kritiska synpunkter på lagstift- ningen om TV—reklam. Radionämnden ansåg att TV4 på ett otillåtet sätt hade utnyttjat mediet för att driva sina krav på en förändrad lagstiftning. Inslaget stred därigenom mot kravet på opartiskhet. Genom det sätt på vilket kommen- taren var kopplad till redogörelsen för nämndens beslut ansåg nämnden vidare att programföretaget hade åsidosatt skyldigheten i avtalet att på lämpligt sätt redogöra för nämndens beslut (SB 396/92).

Kravet på opartiskhet innebär enligt nämndens praxis även att ett program- företag bör vara försiktigt med inslag som kan uppfattas som ett otillbörligt gynnande av ett visst företag eller en viss produkt i förhållande till konkur- rerande företag eller produkter. Sådana förfaranden omfattas numera av be— stämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse i 6 å andra stycket radiolagen (se kap. 8). Det kan dock finnas fall då bestämmelserna kan komplettera varandra t.ex. om ett public service—företag sänder försälj- ningsprogram som inte är att anse som otillbörliga men som likväl måste anses strida mot opartiskhetskravet.

Saklighetskravet innebär i första hand att sakuppgifter skall vara sanna. Bagatellartade felaktigheter lämnas dock opåtalade av nämnden. Enligt nämn- den aktualiseras saklighetskravet också när det gäller missvisande faktapre- sentationer. Det blir då fråga om att göra relevansbedömningar. En sådan bedömning kan gälla att relevanta uppgifter inte tagits med eller, vilket är ovanligare, att uppgifter lämnats som inte varit relevanta. Vid sin bedömning kan nämnden ta hänsyn till i vilket sammanhang de felaktiga uppgifterna lämnats (SB 197/93).

Rena faktafel skall enligt avtalen beriktigas när det är påkallat (se avsnitt 7.3). Om beriktigande görs antingen efter påpekande från publiken eller sedan företaget självt uppmärksammat felet brukar nämnden i de flesta fall inte göra något uttalande vad gäller överträdelse av saklighetskravet. Däremot

kan faktafel inte balanseras genom att rätt uppgift utan att ges formen av ett beriktigande förekommer i ett annat program. I fråga om ofullständigheter kan dock en sådan komplettering godtas även om den inte utformats som ett beriktigande.

Enligt avtalen med SVT, SR och UR skall företaget "före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet". Om programföretaget uppfyllt sin skyldighet i detta häneende men uppgifterna senare ändå visar sig vara felaktiga, kan programföretaget inte anses ha brutit mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid beriktigas "när detta är påkallat". Bedömningen i ett ärende kan därför bli den att nämnden finner att beriktigande borde ha sänts trots att brott mot saklighetskravet inte föreligger. Det finns också exempel på att nämnden har fällt programföretag för bristande saklighetskontroll när det gäller uppseende- väckande uppgifter, som varit felaktiga, trots att kompletteringar eller berikti— ganden senare har sänts.

Noteras bör att programbolagen inte är skyldiga att informera nämnden om hur saklighetskontrollen skett. Anledningen till detta är YGL:s bestämmelser om anonymitetsskydd för meddelare m.fl.

Vid tillämpningen av kraven på opartiskhet och saklighet skall, enligt samma lagrum, hänsyn tas till att en vidsträckt yttrandefrihet och informa- tionsfrihet skall råda i radio och TV. Radionämnden har uppfattat denna be- stämmelse som en tolkningsregel om varsamhet i granskningsverksamheten. Nämnden har i åtskilliga fall friat program där kritik framförts som framstått som uttryck för personliga erfarenheter och åsikter. Mer påtagliga brister i opartiskhet och saklighet accepteras dock inte av nämnden.

Vägledande för tillämpningen av tolkningsregeln är de uttalanden som föredraganden gjorde i anförd proposition. Han konstaterade bl.a. att yttran— defriheten innebär en frihet för den enskilde att uttrycka personliga åsikter och uppfattningar. Enligt hans mening borde dock kraven på opartiskhet och sak- lighet "ställas lägre än eljest endast i fråga om personliga åsikter och uttalan- den som framförs av debattdeltagare, intervjuade och andra liknande medver— kande" (s. 229). Det bör noteras att statsrådet endast uppehåller sig vid s.k. inbjudna medverkande. Uttalanden av programledare, reportrar m.fl. skall enligt nämnden inte ges någon generös bedömning utan i dessa fall gäller kraven på opartiskhet och saklighet i princip fullt ut. Nämnden kan dock även beträffande dessa medverkande beakta den valda programformen. Radio— nämnden har således i flera beslut uttalat att programledare måste ges visst utrymme för värderande uttalanden inom ramen för personligt ironiserande, satiriserande eller recenserande program, förutsatt att denna programkaraktär kan antas stå klar för lyssnarna eller tittarna.

Frivilliga regler

Pressen och närradion har vissa etiska regler som anknyter till saklighets- kravet. Pressens etiska regler lyder:

Ge korrekta nyheter

1. Massmediemas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskälloma. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kom— mentarer.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

Var varsam med bilder

11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även bildmaterial. Undvik bilder som kan kränka och såra.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Hör båda sidor

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld. 14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betrakas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Närradions etiska regler hänvisar till pressens, såvitt avser sändningar av nyhetskaraktär. I övrigt innehåller reglerna bl.a. de krav som framgår ovan under rubriken "Ge korrekta nyheter".

7.3. Genmäle och beriktigande Inledning

I Sverige har skillnaden mellan beriktigande och genmäle beskrivits på föl- jande sätt (prop. 1977/78:91 s. 144):

Beriktigande avser fakta, sakuppgifter och anknyter till radiolagens krav på saklighet;

Genmäle avser angrepp mot åsikter eller person och anknyter till radio- lagens krav på opartiskhet.

Anmärkas bör dock att en sådan skiljelinje inte alltid kan dras. Många gånger kan vara svårt att avgöra vad som är beriktigande respektive genmäle. Dessa åtgärder är vidare inte alltid knutna till opartiskhets— och saklighets— kraven eftersom sådana krav endast gäller för public service-företagen. Inte heller är det enligt Radionämndens praxis möjligt att genom dessa två institut komma till rätta med samtliga överträdelser mot opartiskhets- och saklighets— kravet ( avsnitt 7.2 ).

En annan skillnad mellan dessa båda institut kan sägas ligga i att genmälet oftast måste utformas och framföras av den berörde själv medan beriktigandet utformas och framförs/införs av utgivaren. En konsekvens av denna senare skillnad innebär att en reglering av genmälesrätten i lag skulle stå i strid med utgivarens grundlagsskyddade rätt att ensam bestämma över innehållet i skriften eller programmet.

Argumenten för och emot en lagreglering av dessa remedier har i stort varit samma för såväl press som radio och TV. Jag kommer att redovisa dessa argument som de kommit till uttryck i skilda betänkanden och propositioner.

Bakgrund

Frågan om genmälesrätt diskuterades i det år 1912 framlagda betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning. Någon sådan bestämmelse upptogs inte vilket motiverades med att det av såväl principiella som praktiska skäl inte kunde komma i fråga att lagfästa en genmälesrätt i vidsträcktare omfattning än som en rätt till beriktigande av faktiska uppgifter (Betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, afgifvet den 20 december 1912, s. 159 ff.).

Rent principiellt ansåg kommittén att det inte fanns något intresse av att rättsligt skydda den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och refle— xioner. Kommitténs praktiska skäl avseende såväl genmälen som beriktigan- den baserades på de tillämpningssvårigheter institutet vållat i Frankrike, Tyskland och Norge. Kommittén påpekade att en lagreglering var en ömtålig och grannlaga sak som lätt kunde framkalla ett rakt motsatt resultat än det avsedda. Bl.a. kunde en sådan genmälesrätt oftare åberopas till stöd för väg— ran än för yrkande på genmälets införande. Vidare hindrade, enligt kommit- tén, ett sådant rättsskydd inte tidningsredaktionen från att vidhålla den egna framställningens riktighet i en kommentar. Man ansåg i stället att starka skäl talade för att "överlämna utvecklingen till omhändertagande av andra goda makter än rättsordningens".

Snart därefter, år 1916, inrättade pressen en egen hedersdomstol, Pressens Opinionsnämnd (PON). De första pressetiska reglerna antogs av Publicist— klubben år 1923.

Genmälesinstitutet diskuterades även i betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet ( SOU 1935:8 ). Kommittén avstyrkte en lagreglering eftersom en sådan inte skulle få någon större betydelse för be— kämpandet av statsfientliga företeelser. Kommittén ansåg det tveksamt om rätten därtill verkligen skulle utnyttjas bl.a. med hänsyn till risken för tids- utdräkt och polemik (s. 142).

1944 års tryckfrihetssakkunniga anslöt sig i betänkandet med förslag till ny tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) i stort till sina företrädares slut- satser. De sakkunniga fann inte skäl att införa någon genmälesrätt efter ut— ländsk förebild. De påpekade att ett sådant system vållat stora tillämpnings- svårigheter utomlands och att det knappast utgjort något effektivt system mot kränkande uppgifter och oriktiga framställningar. Därtill torde det, enligt de sakkunniga, vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt omfattning inför bemötanden och rättelser (s. 215). Däremot fann de sakkunniga att det var angeläget att oriktiga uppgifter rätta- des i behövlig ornfattning. På de sakkunnigas förslag infördes därför före- skriften i 1 kap. 4 % andra stycket TF, som anger att en vidtagen rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för brott avseende missbruk av tryckfri— heten. Bestämmelsen har huvudsakligen betydelse vid brotten förtal och föro- lämpning.

Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas synpunkter och förslag. Han ansåg att de två lagstiftningsaltemativ som stod till buds var olämpliga. Antingen måste, enligt departementschefen, genmälesrätten göras så vid- sträckt att den som berörs av uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga, eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka uppgifter som är sanningsenliga. Han anmärkte att utgivarens möjlighet att ställa sin egen auktoritet bakom ett beriktigande inte befrämjades av det förra alternativet. Vad gällde det senare alternativet ansåg departementschefen att domstolsförfarandet skulle förbehållas de fall då fråga var om tryckfrihetsbrott. Han anförde att det i stället borde vara en uppgift för PON att främja god publicistisk sed (prop. 19482230 s. 114).

Inte heller i betänkandet Radions juridiska ansvar ( SOU 1962:27 ) före— slogs att regeln om beriktigande skulle få lags form. Detta motiverades av tillämpningssvårigheter, Sveriges Radios publiceringsregler samt risken för att rätten till beriktigande skulle missbrukas till förtäckt reklam. Utrednings- mannen ansåg inte heller att det fanns något stöd för ett verkligt behov av sådana regler (s. 89). De publiceringsregler som avsågs var dels Publicist— klubbens pressetiska regler samt dels Sveriges Radios interna bestämmelser. De innehöll båda etiska regler om bl.a. genmäle och beriktigande.

Frågan aktualiserades återigen i betänkandet angående förslag till radio- ansvarighetslag ( SOU 1965:58 ). Utredningen ansåg att frågan måste avgöras på grundval av om det fanns något behov av sådana regler eller, med andra ord, om avsaknaden av sådana regler medfört att Sveriges Radio underlåtit att tillgodose berättigade anspråk på beriktigande (s. 78).

Utredningen ansåg inte att det material Sveriges Radio ställt till dess för— fogande bringade full klarhet i denna fråga. Radionämnden hade då endast till uppgift att granska programverksamhetens allmänna riktlinjer och någon enhetlig praxis i nu angivna frågor fanns alltså inte. Utredningen ifrågasatte därför om inte Radionämnden skulle omorganiseras, vilket tidigare föreslagits i SOU 1965: 20 s. 230, så att den både till sammansättning och till funktion fick karaktär av en opinionsnämnd. Vissa skäl kunde, enligt utredningen, också anföras för en gemensam opinionsnämnd för pressen och radio. Ut- redningen räknade då med att, om en opinionsnämnd av nyss beskrivet slag inrättades, det för radions del lika väl som för pressens skulle visa sig över— flödigt att i lag stadga en rätt till beriktigande (s. 79).

Avtalsbestämmelserna om opartiskhet och saklighet lagfästes i 1966 års radiolag. I samband därmed togs bestämmelserna om genmäle och berikti— gande in i avtalen. Radionämnden fick bl.a. till uppgift att övervaka kraven på opartiskhet och saklighet och att pröva frågor om beriktigande och genmäle (prop. l966:l49).

Frågan om lagreglering av rätten till genmäle och beriktigande fick snart ny aktualitet. I motioner vid 1967 års riksdag restes kritik särskilt mot den "sensationsjoumalistik som prisger enskilds privatförhållanden". Motionärer- na ifrågasatte om PON var tillräcklig eller om samhället hade behov av ett kompletterade organ med annan sammansättning och annat arbetssätt. Konsti— tutionsutskottet framhöll (1967z54) i sitt utlåtande över motionerna att det med hänsyn till tryckfrihetens grundläggande principer måste i första hand ankomma på pressen själv att vidta erforderliga åtgärder för att hålla jouma- listiken på önskvärd kvalitativ nivå.

Vad som förekommit i riksdagen kan inom pressen ha uppfattats som ett allvarligt hot mot tryckfriheten och samma år, 1967, tillsatte Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) sanktionskommitte'n. Den nuvarande ord- ningen med bl.a. Allmänhetens Pressombudman (PO) tillkom år 1969.

Massmedieutredningen tog också upp frågan om en lagfäst rätt till genmäle i sitt betänkande Massmediegrundlag ( SOU 1975:49 ). När det gällde radio och TV föreslog utredningen att programföretagen genom en i grundlagen intagen särskild bestämmelse därom skulle åläggas att utöva sin rätt att sända på ett sakligt och opartiskt sätt. Därav skulle enligt utredningen anses följa att tillfälle skulle beredas till beriktiganden och även genmälen. Vidare hänvisade utredningen till att det i avtal mellan regeringen och programföretagen alltjämt skulle få tas in bestämmelser om genmäle och beriktiganden.

Utredningen konstaterade att en direkt reglering i grundlagen av genmäles- rätten, i dess vidsträckta bemärkelse, innefattade så stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter att frågan i vart fall tills vidare skulle överlämnas till pressens självsanerande verksamhet. Vad särskilt gällde problemen med en sådan lagreglering av rätten till beriktigande var den första frågan som in— ställde sig enligt betänkandet att det skulle uppstå svåra gränsdragningspro- blem. En lagreglering av endast beriktigande, som innefattade t.ex. att en sär- skild nämnd hade hand om klagomål över vägrat beriktigande, skulle enligt utredningens majoritet inte fylla något egentligt behov om det fortfarande var överlämnat åt pressens självsanering att ha hand om frågor om genmäle. Vidare pekade utredningen på att handläggningen inom det självsanerande verksamheten möjliggjorde ett betydligt snabbare ingripande än ett förfarande via t.ex. en myndighet. Majoriteten av utredningen (en ledamot reserverade sig och menade att bestämmelser om beriktigande skulle införas) fann att be- stämmelser om genmäle och beriktigande inte skulle föras in i grundlagen. Däremot ansåg utredningen att det i den föreslagna nya grundlagen skulle tas in bestämmelser motsvarande 1 kap. 4 5 andra stycket och 7 kap. 6 & andra stycket TF. Genom dessa regler skulle grundlagen, enligt utredningen, anses ge uttryck åt den allmänna grundsatsen att rättelse skall ske då det kan anses befogat (a. bet. s. 159—160).

Radioutredningen föreslog i sin tur att Radionämnden skulle få ta ställning till om ett programföretag hade följt vad som föreskrevs i avtalen med rege- ringen om beriktigande och genmäle och att det i dessa skulle föras in en all— män bestämmelse om skyldighet att publicera Radionämndens fällande beslut. Utredningen kom i likhet med Massmedieutredningens majoritet fram till att rätten till beriktigande och genmäle inte borde regleras i lag (SOU 1977: 19 s. 222).

Bestämmelser om hur genmälen och beriktiganden skall handläggas etc. samt bestämmelsen om att programföretag skall publicera Radionämndens fällande beslut tillkom därför i 1979 års avtal.

I anslutning till arbetet med en ny utvidgad grundlag anslöt sig departe- mentschefen väsentligen till vad som redan framförts, bl.a. vid TF:s tillkomst (se prop. 1986/87:151 s. 42 ff.). Hans överväganden kan sägas sammanfatta de överväganden som fram till dess hade gjorts.

Han konstaterade att det inte fanns något behov av en lagreglerad gen- mäles- och beriktiganderätt i fråga om radio- och TV—program från program- företagen inom Sveriges Radio eftersom det här redan fanns tillräckliga garantier för saklighet och opartiskhet i form av regler om genmäle och berik- tigande m.m.

Vad vidare gäller andra medier än de nu nämnda anförde departements- chefen att det till förmån för bestämmelser om en skyldighet i första hand för pressen att offentliggöra genmälen och beriktiganden kunde åberopas att skyddet mot förtal och annan ärekränkning inte var tillräckligt för att för-

hindra publicitetsskador. Han anförde vidare att även myndigheter, företag och organisationer kunde ha befogade anspråk på att bemöta angrepp och rätta felaktiga uppgifter.

Skäl mot en sådan lagstiftning ansåg departementschefen vara att den inte gick väl ihop med principen om utgivarens ensamansvar. Antingen fick man göra avkall på denna princip och låta den enskilde själv ansvara för sitt inlägg, något som enligt departementschefen inte var särskilt lämpligt, eller också fick utgivaren ha bestämmanderätt även i fråga om inlägget. Enligt departementschefen begränsade detta senare alternativ starkt värdet av att lag— fästa rätten till genmäle eller beriktigande.

Ytterligare skäl mot en lagreglering ansågs vara de lagtekniska och organi- satoriska svårigheter detta skulle innebära. Att överföra de etiska bestämmel- serna till lag "låter sig knappast göras utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp. be- riktigande är befogat. Någon annan lösning än att anordna ett domstolsför- farande för prövning av tvister ärinte tänkbar. Den skulle i så fall innebära ett krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta effekten för den förfördelade därför att lång tid hinner förflyta från det att en felaktig eller missvisande uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle eller beriktigande".

Svårigheterna skulle, enligt departementschefen, sannolikt inte vara lika stora om enbart beriktiganderätten lagreglerades. Det tillades dock att svår- lösta tvister även i dessa fall kunde uppstå eftersom det många gånger kunde vara svårt att skilja mellan sakuppgifter och värderingar.

Departementschefen tog slutligen upp det svårbedömda argumentet att en lagstadgad skyldighet att publicera skulle få en negativ inverkan på pressens självsanerande verksamhet.

Dessa för- och nackdelar, jämte en hänvisning till att efterlevnaden av de pressetiska reglerna fungerat väl, medförde enligt departementschefen att det inte fanns tillräckliga motiv för att frångå den uppfattning som rådde vid TF:s tillkomst och som också massmedie- och yttrandefrihetsutredningen delat, nämligen att frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för pres- sens självsanerande verksamhet.

Frågan om grundlagsändring har fått förnyad aktualitet genom den kritik Lagrådet framfört mot bestämmelsen i satellitlagen om att Kabelnämnden inte får ålägga programföretag att offentliggöra dess fällande beslut om berikti- gande i ett program som företaget sänder. Jag återkommer till dessa frågor i nästa avsnitt.

Gällande ordning

Regler om genmäle och beriktigande återfinns, via hänvisning i radiolagen , i public service—företagens avtal med staten. I satellitlagen finns en rätt till beriktigande inskriven. Även frivilliga etiska regler finns.

Public serviceföretagen skall enligt respektive avtal beriktiga felaktig sak- uppgift när detta är påkallat och bereda den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till genmäle. Begäran därom skall behandlas skyndsamt. Bifalls begäran om beriktigande, skall detta sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt sammanhang. Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser.

Avtalen innehåller även närmare bestämmelser om handläggningen av be- gäran om genmäle eller beriktigande.

Av avtalen framgår vidare att det åligger programbolaget att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av Radionämnden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) enligt vilket företaget har överträtt bestämmelserna i radiolagen eller i avtalet. Om nämndens beslut avser att programbolaget har avslagit en begäran om beriktigande, skall bolaget dess- utom redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.

Satellitlagen innehåller enbart ett krav på att beriktigande skall ske då det är befogat. Enligt lagen får Kabehämnden/Granskningsnämnden, ålägga pro- gramföretaget att på lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära att offentliggörandet måste ske i ett program som före- taget sänder. Föreläggandet får förenas med vite. (14 & första stycket och 29 & satellitlagen).

Bestämmelserna om genmäle och beriktigande har fram till satellitlagens tillkomst reglerats genom avtal och pressens självsanerande verksamhet. An- ledningen har bl.a. varit TF:s och YGL:s bestämmelser om att den ansvarige utgivaren ensam bestämmer över vad som skall förekomma i skriften eller programmen.

Sedan dess har Sverige, genom undertecknandet av EES-avtalet, åtagit sig att följa TV—direktivets bestämmelser i förhållande till EG- och EFTA- länderna.

Artikel 23 i direktivet föreskriver att varje land skall se till att alla fysiska och juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort, skall ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd. De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister rättslig prövning.

Regeringen konstaterade att Sveriges markbundna televisionssändningar uppfyllde direktivets krav, särskilt som reglerna kompletteras av bestämmel- ser om ärekränkning i YGL och brottsbalken samt, när det gäller juridiska

personer, av regler om otillbörlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida (prop. 1992/93:75 s. 30).

Även vad gällde satellitsändningar av TV—program hänvisade regeringen till bestämmelserna om ärekränkning och otillbörlig marknadföring.

Regeringen anförde vidare att det av god publicistisk sed följer att ett till- rättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. Denna lös- ning kritiserades av Lagrådet som ansåg att det är mera i TV—direktivets anda att publiceringen sker i ett TV—program som företaget sänder. Lagrådet ifråga— satte därför om inte YGL borde ändras. Föredragande departementschefen hänvisade till Radiolagsutredningen och anförde att den utredningen torde få anledning att återkomma till reglerna om beriktigande i sitt arbete med en ny radiolag (a. prop. s. 32). Vid riksdagsbehandlingen avstyrkte konstitutions- utskottet motionsyrkanden om grundlagsändning i syfte att medge tvingande lagstiftning om genmäle med hänvisning till Radiolagsutredningen arbete. Riksdagen följde i denna del utskottets förslag (1992/93zKU12, rskr. 117).

Konstitutionsutskottet har nyligen i anslutning till en motion i vilken det yrkades att förutsättningarna för en förstärkt och utvidgad genmälesrätt bör utredas på nytt, åter hänvisat till Radiolagsutredningens arbete och att detta inte bör föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga som motionärerna väckt ( 1993/942KU2). Riksdagens avslog sedan motionen (prot. 1993/94:11).

Jag kommer att ta ställning till dessa frågor i mina överväganden. I Justitiedepartementets studie Skyddet för enskilda personers privatliv (Ds 1994:51) finns en genomgång av utländsk rätt vad gäller bl.a. instituten genmäle och beriktigande.

Radionämndens handläggning m.m.

Public service-företagens åtaganden enligt avtalen skiljer sig något åt såvitt avser handläggningen av genmälen och beriktiganden.

SVT, SR och UR skall enbart underrätta Radionämnden när en skriftlig begäran om genmäle eller beriktigande avslagits. Programföretagen skall i dessa fall dessutom lämna information till den berörde om förutsättningarna för att hos Radionämnden anmäla företagets beslut eller handläggning.

TV4 skall enligt avtalen genast underrätta Radionämnden när en skriftlig anmälan framställts om beriktigande eller genmäle. Har programbolaget redan fattat ett beslut med anledning av en sådan begäran skall även denna tillställas Radionämnden genast.

För samtliga programbolag gäller underrättelse- och informationsskyldig— heten dock endast om en skriftlig begäran kommit in till programbolaget inom sex månader efter sändningen av det aktuella programmet. Begäran måste dessutom ha framställts av någon som saken rör.

Nämndens prövning i underrättelsefallen kan endast avse frågan om pro- gramföretagens beslut och handläggning av begäran är förenlig med avtalets föreskrifter. Nämnden prövar inte om meddelat bifallsbeslut var befogat. Om den som framställt begäran om genmäle motsätter sig att nämnden prövar ärendet skall nämnden enligt sin instruktion respektera det.

Genmäle och beriktigande är remedier mot partiskhet och osaklighet. Som jag redogjort för under avsnitt 7.2 betyder detta emellertid inte att genmäle och beriktigande skall ske varje gång opartiskhets- och saklighetskravet åsidosatts. Programföretagen kan t.o.m. vara skyldiga att sända partiska pro- gram om detta är till förmån för de demokratiska värdema (se avsnitt 7.4 ).

Frivilliga regler Pressens etiska regler om genmäle och beriktigande lyder som följer:

Var generös med bemötanden

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör an- språk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att den kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att genmäle inte alltid kräver en redak— tionell kommentar.

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalan- den i fall som rör den egna tidningen.

För närradion gäller motsvarande regler som framgår under punkten 5.

7.4. Demokratibestämmelsen

Public service-företagen samt satellitprogramföretagen skall iaktta den s.k. demokratibestämmelsen. Bestämmelsen finns inskriven i radiolagen och i satellitlagen.

Den föreskriver att programverksamheten som helhet skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (6 & tredje stycket radiolagen och 14 & första stycket satellitlagen).

Orden "det demokratiska statsskickets grundidéer" avser beteckningen på en statsforrn som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket "alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet" avser de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bl.a. förhållandet mellan människor, t.ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan könen (prop. 1977/78:91 s. 230).

Demokratibestämmelsen kom till genom 1967 års avtal mellan Sveriges Radio-företagen och staten och då föreskrevs att "bolaget skall i program— verksamheten hävda de grundläggande demokratiska värdema".

Bestämmelsen modifierades och fördes in i radiolagen år 1978. Den före- skrev då att ett företag i programverksamheten skall hävda "det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". I lagstiftningsärendet beskrev departementschefen bestämmelsen som en modifiering av kravet på opartisk- het eftersom Sveriges Radio var skyldigt att vara partiskt till förmån för de grundläggande demokratiska värdena. Han påpekade dock att stadgandet inte varit avsett att hindra Sveriges Radio från att skildra odemokratiska förhållan- den och företeelser eller från att återge odemokratiska meningsyttringar i radio och TV. Emellertid har, enligt departementschefen, bestämmelsen ansetts innebära en skyldighet för Sveriges Radio att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden (prop. 1977/78:91 s. 230).

Demokratibestämmelsen fick sin nuvarande utformning år 1991. Anled- ningen till att bestämmelsens lydelse ändrades var den oenighet som då rådde mellan Radionämnden och Sveriges Television om hur bestämmelsen skulle tolkas. Oenigheten rörde två konkreta fall. Radionämnden ansåg att Sveriges Television brutit mot demokratibestämmelsen genom att dels sända ett sport- evenemang där det fanns deltagare som framträtt i Sydafrika och som också fanns med på den av FN upprättade svarta listan och dels otillräckligt bevaka en kvinnokonferens.

Departementschefen anslöt sig till Sveriges Televisions tolkning av demo- kratibestämmelsen. Han ansåg det som en självklar och viktig princip att ett programbolag i förhållande till staten borde ha full rätt att bevaka händelser som det bland TV—tittarna fanns ett stort intresse för. Endast i extrema fall borde man enligt honom ha anledning att säga att det med hänsyn till demo— kratibestämmelsen var olämpligt att ett programföretag bevakade en viss hän— delse. Departementschefen anförde vidare att demokratibestämmelsen varken på det ena eller andra sättet skulle beskära det redaktionella oberoendet och ut- rymmet för en självständig nyhetsbevakning (prop. 1990/91:149 s. 135 ff.).

Resultatet blev att programverksamheten "som helhet" skall präglas av ovan angivna värderingar. Radionämndens möjlighet att ingripa mot enskilda program med hjälp av demokratibestämmelsen beskars därmed. Nämnden kan i stället ingripa mot program som är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion med hjälp av bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft (se avsnitt 7.5 ).

Kabellagen innehåller en sanktionsbestärnmelse vars innebörd delvis över- ensstämmer med demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets sär- skilda genomslagskraft. Sanktionsbestämmelsen anger att förbud mot egen- sändning kan meddelas om en sådan sändning vid upprepade tillfällen inne—

hållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller om det i sändningen har uttryckts hets mot folkgrupp (16 & kabellagen).

7.5. Mediets särskilda genomslagskraft Bakgrund m.m.

Public service—företagen och satellitprogramföretagen skall ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft såvitt avser programmens ämnen, utform- ning samt tiden för sändning av dessa. Bestämmelserna finns i respektive avtal samt i satellitlagen.

Som jag anfört i avsnittet innan innehåller kabellagen en sanktionsbestäm— melse vars innebörd delvis överensstämmer med demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft. Sanktionsbestämmel— sen anger att förbud mot egensändning kan meddelas om en sådan sändning vid upprepade tillfällen innehållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller om deti sändningen har uttryckts hets mot folkgrupp (16 & kabellagen).

Vad gäller den i avtalen och satellitlagen angivna bestämmelsen innebär den i korthet att programbolagen skall vara varsamma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande för delar av publiken. Vid program- läggningen skall särskild hänsyn tas till minderårigas tittarvanor.

När det blev aktuellt att införa TV i Sverige uppmärksammades dess inverkan på bl.a barn. Televisionsutredningen förutsatte att televisionen i första hand blev ett hemmens instrument vilket ställde särskilda fordringar på verksamheten. Utredningen tog bl.a. upp de minderårigas tittarvanor i andra länder (SOU 1954:32 s. 52 ff.)

Bestämmelsen kom till genom 1959 års avtal. Enligt avtalet skulle pro- gramverksamheten bedrivas under beaktande av ljudradions och televisionens centrala ställning i landets kultur— och samhällsliv.

I 1960 års radioutredning (SOU 1965:29) betonades att radion och i syn- nerhet televisionen hade en betydande inverkan på sin publik. Utredningen uttalade sig om programinnehållet på följande sätt (5. 183):

Om Sveriges Radio sålunda inte kan ställa sig i de minoriteters tjänst, vilkas normer är strängare eller mera personligt krävande än de stora flerta- lets, bör företaget likväl på olika sätt klart ta ställning mot vad som måste anses som ett oförsvarligt socialt beteende. Berusning och andra former av ansvarslös alkoholkonsumtion får inte framställas som något komiskt eller positivt; promiskuitet eller någon annan hänsynslös sexualuppfattning får inte lanseras som ett fängslande evangelium; råhet, lymmelaktighet och andra former av grov stillöshet får inte skildras som naturliga eller välmotiverade ungdomsreaktioner osv. Dessa bestämda krav kan i enskilda fall behöva mildras, då t.ex. en konstnärligt högklassig skildring i dramatisk form eller ett aktivt samhällsprogram kräver det. I gengäld bör de desto starkare tilläm— pas i underhållningsprogram och liknande sammanhang, och givetvis i alla

för barn och ungdom direkt avsedda program. Kraven på stil och hyfsning, på ett om man så vill gott socialt beteende, bör rent allmänt hävdas vid ut— formningen av programmen.

Den goda smaken blir f.ö. ofta det bästa rättesnöret, då frågan gäller vad som skall och inte skall sändas. Det finns mycket i det samhälle som radio och TV skall spegla, eller i de filmer, pjäser och andra produkter som står till dessa mediers förfogande, som bör rensas bort helt enkelt därför att det är dumt, tarvligt, vulgärt eller motbjudande. Även på ett mycket enkelt och ele- mentärt plan kan etermedierna bidraga till hyfsning, god ton och goda seder människor emellan. Här torde i vart fall inverkan på barn och ungdom vara påtaglig: om drumlighet, fräckhet, framfusighet och egoism framställs som roande eller rent av berömvärt ("tufft") har man anledning att antaga, att detta synsätt anammas av en stor del av den ungdomliga publiken.

Departementschefen kommenterade inte utredningens åsikter utan hänvisa- de i stället till att det var en uppgift för Radionämnden att granska program— verksamheten (prop. 1966: 149 s. 30)

I 1967 års avtal kom lydelsen att modifieras ytterligare. Enligt detta skulle programverksamheten bedrivas med beaktande av ljudradions och televisio- nens centrala ställning i samhället. Av detta följde, enligt avtalet, bland annat skyldighet för bolaget att i lämplig form upplysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur— och samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i de senaste public service- avtalen samt i satellitlagen (se prop. 1990/91:149 s. 141—142).

Radionämndens praxis

Den nu gällande innebörden av kravet kommer bl.a. till uttryck i följande för- arbeten; prop. 1977/78:91 s. 194—196, prop. 1985/86:99 s. 28—29, prop. 1990/91:149 s. 141—142 samt i Radionämndens praxis.

Med uttrycket "ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft" avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är företrädda, samt att programmen kan påverka lyssnare och tittare starkt. Det är därför naturligt att de ansvariga för sändningarna iakttar var- samhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken kommer att uppröras eller skrämmas (prop. 1990/91:149 s. 142). Bestämmelsen innehåller vidare tre bedömningsgrunder, nämligen att hänsyn skall tas till mediets genomslagskraft när det gäller "programmens ämnen, utformning samt tiden för sändning av programmen". Program som kan verka skrämmande eller upprörande kan exempelvis:

innehålla våldsskildringar (prop. 1990/91:149 s. 142—143) innehålla sexuella skildringar (a. prop.) spegla bruket av alkohol eller narkotika på ett felaktigt sätt (a. prop.)

uppenbart kränka ettdera könet (a. prop.) uppenbart kränka människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion (a. prop.) uppenbart kränka människor med olika former av handikapp och sjuk— domar (SB 298/92) — uppmana till brott eller att spegla sådana handlingar på ett felaktigt sätt (SB 255|89, SB37/90 och SB 92/93)

innehålla svordomar (prop. 1977/78:91 s. 195—196 och bet. 1985/86 KrU:21 s. 19 samt Radionämndens beslut i prot. 21816, SB 382/80 och SB 189/92).

Enligt förarbetena får inte kravet på varsamhet drivas så långt att prograrn— företagen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att bedömningen av våldsinslag är mindre restriktiv då det inte rör sig om ett underhållsprogram utan om nyhetsförmedling eller samhälls- bevakning. Även vid program av det senare slaget bör dock programbolagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publiken bör förberedas på vad som kommer (prop. 1990/91:149 s. 142).

Enligt Radionämndens praxis är kravet på återhållsamhet strängare när det gäller inslag som sänds före kl. 21.00. Oavsett tidpunkten för sändning beak- tar nämnden vid sin bedömning i vilken mån tittarna förvarnats om förekom- mande vålds- eller sexscener. Hänsyn bör enligt förarbetena också tas till de risker som följer av att flera program som skildrar våld sänds nära inpå varandra (se även bet. 1977/78 KrU:24 s. 47 f. samt bet. 1985/86 KrU:21 s. 17). Av betydelse för bedömningen är vidare avtalsbestämmelsema där public service-företagen åläggs att ge allsidig information i samhälls— och kulturfrå- gor, att stimulera till debatt i viktigare frågor samt att bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden. Till detta hör att t.ex. sexuella avvikelser måste kunna skildras och belysas i programverksamheten (SB 483/88).

I samband med att demokratibestämmelsen ändrades till att gälla för programverksamheten i dess helhet (se avsnitt 7.4) utvidgades bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft till att även omfatta program som t.ex. är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hud- färg, nationalitet eller religion.

Det kan noteras att Radionämndens prövning om programmen varit skrämmande eller upprörande även gäller program i radion. Nämnden fann t.ex. att ett program om sex i P 3 stred mot bestämmelsen, dock inte i så all- varlig grad att brott ansågs föreligga (SB 145/92).

Förutom våld, pornografi och hets mot folkgrupp kan även uppmaningar till brott verka upprörande på publiken. Följande ärende hos Radionämnden illustrerar detta.

En fredag under julhandeln 1992 sändes i Morgonpasset i P3 ett inslag om butikssnatteri. Programledaren sade att hon ville tala om snattandet som lust

och hon inbjöd lyssnarna att ringa till programmet: "Alla snattare, ring hit och berätta om ert bästa kap! Vilken är den snyggaste snattningen ni har gjort?". Tre lyssnare medverkade i programmet.

I sitt beslut fann Radionämnden att programledarens uttalanden visserligen inte utgjorde någon direkt uppmaning till brott, men att hon genom sitt ordval och det sätt på vilket hon uppmanade lyssnarna att berätta om snatteribrott de begått, visade en överslätande och närmast positiv attityd gentemot detta slags brott. Nämnden ansåg också att denna attityd förstärktes av de frågor hon ställde till några av de uppringande. Radionämnden fann mot denna bakgrund att inslaget om snatteri stred mot betydelsen av ljudradions centrala ställning i radions avtal med staten (SB 92/93).

Vad gäller bruket av svordomar hänvisade föredraganden till Sveriges Radios uppfattning att svordomar bör undvikas i andra sammanhang än där konstnärliga krav eller äkthetsvärde motiverar dem och att särskild restriktivi— tet skall iakttas när det gäller program för barn. Han utgick från att denna uppfattning även skulle komma att delas av de nya programföretagen (prop. 1977/78:24 s. 195196). I den senaste propositionen närrmde föredraganden dock inte svordomar som exempel på programinnehåll som skulle kunna ha en upprörande eller skrämmande inverkan på delar av publiken (prop. 1990/91:149 s. 143).

Radionämnden har vid tre tillfällen prövat Magnus & Brasses svordoms- visa med olika resultat (prot. 218:6, SB 382/80 samt SB 189/92). I ärendet från 1992 förekom visan i ett inslag som sändes strax före Bamradion. Radionämnden konstaterade inledningsvis att visan innehöll olika svordomar, tillmälen och andra kraftuttryck staplade på varandra som kontrast till ett genomarbetat musikaliskt arrangemang med stämsång. Syftet med denna kontrast var, enligt nämnden, att ge en komisk effekt och kunde ses som ett sätt att driva med att det alltjämt inte var allmänt accepterat att använda svor- domar. Mot denna bakgrund ansåg nämnden att visan knappast kunde tas till intäkt för att bruket av svordomar var godtagbart. Nämnden uttalande vidare att visan, förutom svordomar, i stor utsträckning innehöll förhållandevis oskyldiga uttryck och tillmälen som inte var särskilt förnedrande eller syftade på människor av annan härkomst och liknande. Mot bakgrund av syftet med visan och karaktären av uttrycken i denna ansåg inte Radionämnden att in— slaget stred mot bestämmelsen om mediets centrala ställning.

TV-direktivet

TV—direktivets artikel 22 återfinns under rubriken " Skydd av minderåriga". Artikeln lyder:

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV- sändningar från TV—programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller mora— liska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller porno- grafi eller meningslöst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sänd- ningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.

Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Endast första stycket tar således särskilt sikte på skyddet av minderåriga. Det kan här noteras att det finns olika uppfattningar om huruvida första stycket innehåller ett absolut förbud mot sändningar av våld och pornografi eller om sådana sändningar får förekomma under förutsättning av att de sänds nattetid eller är kodade. Jag återkommer till denna fråga i mina överväganden.

Av satellitlagens förarbeten framgår att radiolagens demokratibestämmelse, avtalsbestämmelsema om mediets särskilda genomslagskraft samt bestäm- melserna i YGL och brottsbalken om hets mot folkgrupp, bampomografi- brott och olaga våldsskildring ansågs tillgodose de allmänna krav som ställs på programmen enligt artikel 22 såvitt avsåg marksändningarna (prop. 1992/93:75 s. 26). Av denna anledning infördes demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft även för satellitsänd- ningarna.

Direktivet är ytterst restriktivt när det gäller möjligheter att hindra vidare— spridning av program. Direktivet medger dock att vidaresändning av ett program tillfälligt stoppas vid överträdelser av artikel 22. Sverige har inte gjort bruk av möjligheten att hindra vidarespridning av utländska program.

Frivilliga regler

Pressens etiska regler innehåller under rubriken "Respektera den personliga integriteten" en regel om att berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning inte skall framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande (se även avsnitt 7.6). Reglerna innehåller vidare, under rubriken "Var varsam med bilder", en punkt om att vad som sägs i reglerna även gäller bildmaterial.

Närradions etiska programregler innehåller en uppmaning att inte sända program som kan uppfattas som hot eller förakt för folkgrupp eller andra

grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, etniskt ursprung, tros- bekännelse eller kön.

7.6. Privatlivets helgd Bakgrund och gällande ordning

Public service-företagens avtal med staten innehåller krav på att den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt all— mänt intresse kräver annat.Kravet fanns med redan i det första radioavtalet som träffades år 1924. Enligt lydelsen av detta avtal var Radiotjänst ansvarigt för att enskilds rätt ej kränktes. Redan dessförinnan hade dock pressen sökt skydda den enskilda integriteten genom att år 1916 inrätta Pressens Opinionsnämnd.

I propositionen om ändringar i TF m.m. (1986/87:151) diskuterades en lagreglering av skyddet för privatlivets fred. Bakgrunden till detta var ett be- tänkande från år 1980 av Integritetsskyddskommittén. I betänkandet, Privat- livets fred (SOU l980z8), redovisades tre olika lösningar till hur ett utökat skydd för den enskildes privatliv skulle kunna genomföras.

Ett förslag innebar att det i TF och i brottsbalken togs in en straffbestäm- melse om brott mot privatlivets fred. Därmed skulle gärningen vara straffbar även om den begicks genom massmedia och det skulle även finnas möjlighet att få skadestånd. En av ledamöterna i kommittén förordade en ordning inne- bärande att det skulle finnas en möjlighet till att få skadestånd vid ett intrång i privatlivet även om intrånget inte var straffbart. En tredje linje, slutligen, för— ordnade att den nuvarande ordningen skulle stå fast, dvs. att frågan bäst lös- tes av massmedierna själva genom den självsanerande verksamheten.

Betänkandet överlämnades till Yttrandefrihetsutredningen, som ansåg att man även i dessa frågor skulle lita på den självsanerande verksamheten och till motsvarande regler på radio— och TV—området. I propositionen framhölls att en stor majoritet bland remissinstansema var av samma uppfattning och att det var otänkbart att inskränka den grundlagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten utan att det fanns någon mera allmän uppslutning bakom detta. Dåvarande departementscheften anförde att han givetvis även i fortsätt— ningen avsåg att vara observant på hur massmedierna utnyttjade sin frihet på detta område (prop. 1986/87:151 s. 44 och 321). Konstitutionsutskottet fann med anledning av en motion att det då inte var påkallat med några åtgärder från statsmakternas sida i syfte att undvika publicitetsskador m.m. för en— skilda, men att det var angeläget att regeringen noggrant följer utvecklingen och att den, om det visar sig erforderligt, återkommer med förslag och åt- gärder (bet. 1987/88zKU36).

Inom Justitiedepartementet har det nyligen upprättats en studie i ämnet, Skyddet för enskilda personers privatliv (Ds 1994:51). Studien utmynnar inte i något konkret förslag. I studien finns bl.a. ett avsnitt om utländsk rätt.

Radionämndens praxis

Avtalsföreskriften om privatlivets helgd är avsedd att ge ett integritetsskydd.

Nämnden har vid flera tillfällen uttalat att ansvaret för en sändning alltid åvilar programföretagen, oavsett vilka medgivanden som kan föreligga (se t.ex. SB 316/85 och SB 279/86). Nämndens praxis innebär emellertid att programföretaget normalt får anses ha iakttagit denna skyldighet om det före- ligger ett medgivande till sändning från berörda medverkande. Särskilda om- ständigheter kan dock medföra att ett sådant medgivande inte är tillräckligt, t.ex. om den medverkande är ung eller kan antas ha lämnat medgivande i påverkat tillstånd.

Avtalsföreskriften om skyldigheten att granska myndigheter, organisa- tioner och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna etc. (avsnitt 7.7) medför dock att undantag från integritetsskyddet kan gälla för s.k. offentliga personer. Allmänintresset kan då motivera att visst intrång sker.

Allmänintresset kan även göra sig gällande vad gäller program eller inslag som handlar om brott eller påståenden om brott. Ett intrång i privatlivet kan då i vissa fall vara tillåtet.

I detta sammanhang kan nämnas att Radionämnden konstaterat att varken radiolagen eller avtalen innehåller något förbud mot att uttnyttja dold kamera och mikrofon (SB 55/92).

Frivilliga regler

Pressens etiska regler består först och främst av regler till skydd för den en- skilde. Reglerna är bl.a. av följande innehåll:

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belys— ning.

8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsför- sök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.

9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. 10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Se avsnitt 7.2 under rubriken "Frivilliga regler".

Hör båda sidor

Se avsnitt 7.2 under rubriken "Frivilliga regler".

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Detta gäller bl.a. till offentliga myndigheter anmälda, för brott misstänkta eller dömda personer. 16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. 17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Även vad gäller offentliggörande i pressen får t.ex. politiker finna sig i en behandling som om det gällde en vanlig privatperson skulle ha inneburit brott mot publicitetsreglerna. Politikerna synes ha accepterat denna ordning; det är sällsynt med PO-anmälningar från politiker på riksplanet (PO/POst årsbe- rättelse 1991 s. 17).

P0 och PON får inte pröva anmälningar som enbart gäller hur en journalist arbetat. Sådana klagomål skall i stället rikta sig till Svenska Jounalistför- bundets Yrkesetiska Nämnd. När en publicering bedöms kan det bakomlig- gande tillvägagångssättet däremot vägas in i den pressetiska bedömningen.

Närradions etiska regler föreskriver att organisationerna dels skall avstå från att sända uppgifter som kan kränka privatlivets helgd samt dels redigera intervjuer på ett sådant sätt att den intervjuade inte misskrediteras.

7.7. Mångsidigt programutbud Bakgrund och gällande ordning

I det första avtalet från år 1924 uttrycktes dåvarande Radiotjänsts förpliktelser på följande sätt:

Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt överhuvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet.

Rundradion skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsar— betet därigenom befrämj as.

I de nu gällande avtalen med public service-företagen är dessa krav på mångsidighet i programutbudet långt mer detaljerade. Såvitt avser avtalen

med TV4 och UR är denna mångsidighet något annorlunda exemplifierad jämfört med vad som gäller för de övriga två programbolagen.

SVT, SR och UR åtar sig i avtalen att sända ett mångsidigt programutbud av god kvalitet. Programutbudet skall vidare utformas så att det genom till- gänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möj- lighet att se programmen. Utöver vad som nu nämnts har SVT och SR ett folkbildnings- och UR ett utbildningsansvar.

TV4 har en mer detaljerad bestämmelse. Den innehåller dock inte kravet på att även mindre gruppers intressen skall tillgodoses. I stället framgår av av- talet att TV4:s sändningar skall innehålla såväl nyhetsprogram och informa- tionsprogram som underhållningsprogram och TV—dramatik. Möjligheten att det kan bli ytterligare en kanal för opinionsbildning skall vidare tas till vara bl.a. genom att slå vakt om den fria åsiktsbildningen. Slutligen bör program— men ge kunskaper och upplevelser, förmedla kunskaper och skänka god underhållning.

I de senaste riktlinjerna för SVT, SR och UR uttalade föredraganden att med ett mångsidigt programutbud avses att programmen bör ge kunskaper och upplevelser samt förmedla erfarenheter och erbjuda god underhållning. Ett mångsidigt programutbud får som konsekvens att vissa program kommer att uppskattas av en stor andel av befolkningen, medan andra program intres— serar färre (prop. 1991/92:140 s. 55).

Uttrycket kvalitet skall tolkas i vid bemärkelse. En central del av begreppet ansåg radioutredningen (SOU 1977: 19) vara programkvaliteten, dvs. verkets, manuskriptets och prestationens kvalitet. Föredraganden betonade i de senaste riktlinjerna för SVT, SR och UR att kvalitetsaspekten bör uppmärk- sammas ytterligare mot bakgrund av den konkurrenssituation som är att vänta. Föredraganden betonade även att kravet på kvalitet inte tar sikte på att Radionämnden skall göra renodlade smak- eller moralbedömningar. Radio— närrmdens granskning av programmen med utgångspunkt från kravet på hög kvalitet bör därför inte avse enskilda program eller delar av ett programutbud. Det bör liksom hittills vara möjligt för nämnden att på eget initiativ övervaka att ett programföretags utbud i sin helhet uppfyller kravet på hög kvalitet (prop. 1991/92:140 s. 55).

Uttrycket tillgänglighet innefattar såväl begriplighet i vid mening som den tidsmässiga planeringen för olika eftersatta grupper medan mångsidighet avser krav på ämnesmässigt bred täckning och att olika infallsvinklar prövas (SOU l977:19).

Att mindre gruppers intressen i görlig mån skall tillgodoses kan närmast ses som ett önskemål om att även mycket "smala" program skall sändas.

Innehållet i SVT:s och SR:s bestämmelse konkretiseras ytterligare genom en bestämmelse som anger att åtagandet om mångsidighet innebär skyldighet att bl.a.:

1. meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor,

2. stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor,

3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar,

4. tillvarata och utveckla televisionens särskilda förutsättningar att ge upp- levelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse,

5. främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verk— samhet med konstnärliga uttrycksformer,

6. bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika om— råden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter,

7. i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap,

8. ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt 9. ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade.

I UR:s avtal finns med undantag av punkterna 8 och 9 — inga motsva- rande föreskrifter. TV4:s avtal innehåller endast de fyra första punkterna. Några särskilda skyldigheter i fråga om t.ex. språkliga och etniska minoriteter har inte ålagts TV4. Statsrådet ansåg inte detta realistiskt (prop. 1990/91:149 s. 158).

Radionämndens övervakning av dessa exempel på åtaganden sker bl.a. genom kvantitetsgranskningar, dvs. om utbudet varit tillräckligt. Nämnden har i olika sammanhang uttalat att programföretagen måste ha stor frihet att bedöma olika händelsers nyhetsvärde och avgöra vilka nyheter som skall meddelas. Utebliven eller otillräcklig bevakning när det gäller stora och vik- tiga frågor kan dock föranleda kritik från nämnden.

Folkbildnings- och underhållningsprogram

Av det första avtalet mellan Telegrafstyrelsen och Radiotjänst år 1924 framgår att programmen skall "skänka god förströelse" samt att "Rundradion skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befräm— jas".

Folkbildningskravet utgick i 1959 års avtal mellan staten och Sveriges Radio. Detta kan möjligen ha föranletts av att folkrörelsema år 1957 blev del-

ägare i Sveriges Radio genom att få 40 procent av aktierna. Trots folkrörel- sernas ökade representation i styrelsen och på bolagsstämman återinfördes folkbildningsansvaret i avtalet år 1986. Statsrådet motiverade detta med att sedan Utbildningsradions start tendensen alltmer blivit den att de övriga pro- grambolagen inte ansett sig ha något folkbildningsansvar (prop. 1985/86:99 s. 62). Statsrådet definierade folkbildningsprogram som allmänbildande och kunskapsberikande medan utbildningsprogram primärt syftade till systema- tisk inlärning.

SVT föreslog att kravet på god underhållning skulle utgå ur avtalen efter- som det enligt företaget var principiellt betänkligt att Radionämnden i vissa fall skulle spela rollen som smakdomare. Föredraganden ansåg att kravet innefattades i kravet på mångsidigt programutbud (se prop. 1991/92:140 s. 53—54). Föreskriften om god underhållning finns inte med i de avtal som började att gälla år 1993.

Statsrådet ansåg att det knappast var realistiskt att ålägga ett reklamfinan- sierat TV—företag ett folkbildningsansvar. Däremot borde sändningarna innehålla såväl nyhetsprogram och informativa program som underhållnings- program (prop. 1990/91:149 s. 158). Krav av detta innehåll finns också i TV4-avtalet.

Minoritetsprogram

Enligt avtalen med SVT, SR och UR ankommer det på programbolagen att självständigt ansvara för samordning av program för och om funktionshind- rade samt på invandrar- och minoritetsspråk. De tre programbolagen kan alltså lösa det framtida samarbetet genom överenskommelser mellan sig. Eventuella överenskommelser i fråga om ansvarsfördelningen skall tillställas Radionämnden/Granskningsnämnden. De samlade resurser som program- företagen använder för minoritetsprogrammen skall vara minst oförändrade i jämförelse med tidigare enligt vad som närmare framgår av avtalen. Det an- sågs inte realistiskt att kräva en motsvarande förpliktelse för TV4 (prop. 1990/91:149 s. 158).

Tidigare var det moderbolaget Sveriges Radio AB som fastställde de när- mare anvisningarna för den minoritetsprogramverksamhet som skulle gälla för de dåvarande dotterbolagen. Dessa anvisningar påverkades i sin tur av de riktlinjer som kom till uttryck i bl.a. propositioner.

Vad gällde program för och om handikappade uttalade statsrådet att det självfallet ligger inom programföretagens ansvar att uppmärksamma och belysa handikappades situation. Kravet på ökad tillgänglighet avsåg, en- ligt honom, bl.a. textning med tanke på döva. (se vidare prop. 1985/86:99 s. 45—47).

Vad därefter gäller program på invandrar- och minoritetsspråk har depar- tementschefen, i samma proposition, föreslagit vissa riktlinjer för hur moder-

bolagets anvisningar kan se ut. Enligt statsrådet kunde inte nyinflyttade grupper automatiskt påräkna service på det egna språket. Vidare borde veder- börlig hänsyn tas till att de olika gruppernas behov kunde förändras med tiden. För etablerade grupper var det, enligt departementschefen, viktigare med program som syftade till att bevara den kulturella och etniska identiteten än information och upplysningar om det svenska samhället (s. 43—44).

Bland de språkliga minoriteterna intar den samiska och den finska befolk- ningen en särställning.

Vad gäller den samiska befolkningen har regering och riksdag i olika sammanhang uttryckt att det finns särskilda skäl som motiverar program- service på samiska i större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal (t.ex. prop. 1977/78:91 s. 197). Det har vidare uttalats att den finsk— språkiga gruppens rätt till programservice måste anses ha en delvis annan karaktär än övriga invandrargruppers med hänsyn till såväl de historiska banden mellan Sverige och Finland som gruppens storlek (prop. 1985/86:99 s. 44). Dessa uttalanden har upprepats i de senaste riktlinjerna (prop. 1991/92:140 s. 58).

Radionämnden prövar anmälningar med utgångspunkt från bl.a. dessa uttalanden och de överenskommelser som gäller mellan programbolagen. Nämnden har, före det nu gällande avtalet med tillhörande interna överens- kommelser, t.ex. funnit att de olika dotterbolagen varit skyldiga att sända program på estniska, samiska, polska och för den assyrisk/syrianska befolk- ningsgruppen.

Europeiska program

Enligt satellitlagen skall, om inte särskilda skäl föranleder något annat, mer än hälften av en programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av euro— peiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som framställts av självständiga producenter. Som sändningstid avses tid då pro— gram av annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och teletext sänds (13 5 första stycket).

Av bestämmelsens andra stycke framgår att varje programtjänst i betydan- de omfattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän. Även dessa krav gäller såvida inte särskilda skäl föranleder något annat.

Undantaget "särskilda skäl" tar sikte på TV-kanaler med specialinriktning. Andelen inhemskt innehåll och ursprung, varom talas i andra stycket, räknas in i andelen europeiska program (prop. 1992/93:75 s. 51 f.).

I radiolagen sägs att varje programbolag årligen skall redovisa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i 13 & första stycket satellitlagen (7 a 5). Enligt departementscheften uppfyller SVT

t.ex. med god marginal kravet att 50 procent skall vara av europeiskt ur- sprung ( a. prop. s. 28 ). Vidare noterades att public service-företagen redan enligt sina avtal är skyldiga att sända svenska verk (a. prop. 52). Någon skyldighet att sända sådana program togs därför inte in i radiolagen .

Satellitlagens bestämmelse om europeiskt ursprung kom till med anledning av TV—direktivets regler. Bestämmelserna återfinns i direktivets artikel 4-7.

Medlemsländema skall där så är möjligt och på lämpligt sätt se till att pro- gramföretagen sänder minst 50 procent europeiska program, sedan nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och teletext—tjänster frånräknats. Regeln medger viss flexibilitet, t.ex. för specialiserade kanaler, där kravet kan vara svårt att förena med kanalens karaktär. I sådana fall kan i stället en komplette- rande regel tillämpas, som säger att andelen europeiska program inte får understiga den nivå som man hade år 1988. Denna regel överensstämmer med TV—konventionens (10.1).

Vad sedan gäller bestämmelsema om andel program från fristående produ- center skall medlemsländerna, enligt direktivets artikel 5, på lämpligt sätt se till att programbolagen, där så är möjligt, reserverar 10 procent av sändnings- tiden för europeiska program av fristående producenter. I tiden räknas inte nyheter, sportevenemang m.m in (se ovan). För att möjliggöra satsningar på dyrare produktioner, som ger få sändningstimrnar, finns också en möjlighet att i stället för 10 procent av programtiden avsätta 10 procent av program- budgeten för europeiska program av fristående producenter. Av dessa pro- gram skall en rimlig andel vara nyare produktion, vilket innebär att de inte bör vara mer än fem år gamla.

I TV—konventionen finns inte någon motsvarande regel för fristående produktion.

I såväl regeln om andel europeisk produktion som regeln om andel frilans- produktion finns också en formulering om att hänsyn får tas till ett program- bolags särskilda ansvar att förse publiken med information, utbildning, kultur och underhållning.

I direktivets artikel 9 sägs att reglerna om kvoter för europeiska program och för frilansproduktion inte gäller för lokala programföretag som inte ingår i nationella nätverk.

Både direktivet (artikel 7) och konventionen (artikel 9) har en bestämmelse om att programbolagen inte får sända film tidigare än två år efter biografpre- miären om inte annat överenskommits mellan rättighetshavarna och program- bolaget.

I konventionen (artikel 9) finns också en uppmaning till signatärerna att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att allmänhetens rätt till information urholkas genom ett TV—företags exklusiva rättighet till sändning eller vidaresändning av en händelse av stort allmänt intresse.

Vad gäller beräkningen av andelen europeiska program och andelen pro- gram från fristående producenter skall tiden för nyheter, sport, tävlingar och

annonser räknas bort. Enligt specialmotiveringen i anförd proposition avsågs enklare arrangemang som lyckohjul och liknande. Mer genomarbetade pro- duktioner som frågesporter och underhållningsprogram borde räknas in i underlaget för beräkningen av andelen europeiska program (prop. 1992/93:75 s. 52).

Enligt TV—direktivet skall varje land lämna uppgift om hur programföre— tagen följer bestämmelserna. Enligt radiolagen och satellitlagen skall sådana uppgifter om europeiskt ursprung redovisas till Radionämnden respektive Kabelnämnden och fr.o.m. den 1 juli 1994 till Radio- och TV—verket.

Svenska och nordiska program

Public service—företagen skall tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program på svenska språket. Enligt avtalet med TV4 skall detta utbud utgöra minst hälften av programutbudet.

Enligt dessa avtal och satellitlagen skall det också förekomma sändningar med svenska artister och verk av svenska upphovsmän i betydande omfatt- ning. I satellitlagen gäller bestämmelsen såvida inte särskilda skäl föranleder något annat. Enligt förarbetena avser undantaget TV—kanaler med specialin- riktning (1992/93:75 s. 51 f.).

Avtalsbestämmelsen tillkom ursprungligen på Sveriges Radios initiativ inför 1986 års avtal. Sveriges Radio framhöll att kraven kommer att öka på en svensk programproduktion, i syfte att bevara den nationella kulturens särart och kvalitet, i ett skede där utbudet av utländskt och internationellt program- material till den svenska publiken kommer att öka kraftigt. Föredraganden ansåg i likhet med Sveriges Radio att den nationella kulturen i radio och TV måste främjas. Han var dock inte beredd att förorda någon typ av kvotering utan det borde ankomma på moderbolaget att följa utvecklingen och att vidta åtgärderi samband med medelsfördelningen, om t.ex. det svenska inslaget i musikutbudet skulle minska (prop. 1985/86:99 s. 35 f.).

TV4:s åtaganden har ytterligare specificerats för tiden efter det att en upp— byggnadsperiod om två år förflutit. Bl.a. skall en viss minimitid avsättas för nyheter samt nordiska barnprogram och nordisk TV—dramatik. Utöver dessa program skall företaget under en viss minimitid sända program som antingen producerats på företagets beställning av fristående produktionsbolag, egen— producerats eller består av vissa nyare svenska kort— eller långfilmer. Stats— rådet motiverade avtalets preciserade utformning med att ett reklam-TV—före— tag annars kan se det som rationellt att t.ex. byta ut dyrbara svenska program mot billigare importerade eller att dra ner på program som främst intresserar köpsvaga grupper som inte har så stort intresse för annonsörerna (prop. 1990/91:149 s. 159).

TV-direktivet och TV—konventionen innehåller vissa bestämmelser om an- delen europeiska TV-program (se föregående avsnitt). Denna andel innefattar även nationella program.

TV-direktivets artikel 8 anger att länder som av språkpolitiska skäl finner det nödvändigt kan fastställa striktare och mer detaljerade regler för vissa eller alla programbolag under sin jurisdiktion. Denna paragraf har främst till- kommit för att förtydliga att små länder och små språkområden inte skall behöva oroa sig för att kvotreglema skulle innebära ett hinder för en aktiv språk— och kulturpolitik (prop. 1992/93:75 s. 8).

Satellitlagen innehåller en bestämmelse om att varje programtjänst som är avsedd att tas emot i landet skall, om inte särskilda skäl föranleder något annat, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän (13 å andra stycket).

Enligt departementschefen torde satellitlagens bestämmelse till stora delar sammanfalla med regeln om minst 50 procent europeiska program (se före- gående avsnitt) samt även ha stöd i direktivets artikel 8 . Avsikten med be— stämmelsen är inte att diskriminera utländska upphovsmän utan att värna den svenska kulturen (prop. 1992/93:75 s. 29).

Närradions och lokalradions innehåll

I närradio— och lokalradiolagen finns det vissa bestämmelser om minsta an- delen program som skall vara framställd särskilt för den egna verksamheten.

Närradiolagen innehåller en bestämmelse om att sarnmanslutningens pro- gramutbud inte får, annat än i begränsad omfattning, innehålla material som inte har framställts enbart för den egna verksamheten (11 % första stycket när- radiolagen).

Av förarbetena till närradiolagen (se prop. 1981/82:127 s. 10 och 22 f.) framgår att syftet med bestämmelsen är att garantera programverksamhetens lokala karaktär. Därmed förstås sändningar som produceras lokalt och vilkas innehåll har anknytning till sändningsområdet. Som framgår av bestämmel- sens ordalag är förbudet mot centralproducerat material inte kategoriskt. Sändningarna får nämligen innehålla sådant material " i begränsad omfatt- ning". Exempel på situationer när det får ske är då det för en lokal förening på grund av bl.a. valrörelse eller folkrörelsejubileum finns en särskild anledning att återge programmaterial producerat av en riksorganisation. Förbudets syfte är att förebygga ett systematiskt och regelbundet utnyttjande av centralt pro- ducerade program utan naturlig anknytning till det område som täcks av när— radiosändningarna. Vid den senaste revideringen av närradiolagstiftningen (prop. 1992/93:70 s. 36) har det ansetts att bestämmelsen bör behållas i oför— ändrat skick. Därvid har som ytterligare skäl för att återutsändningar av centralproducerat material inte skall vara tillåtna anförts risken att närradion

utvecklas till en andra form av kommersiell radio. Det har i motiven i flera sammanhang betonats att en sådan utveckling måste motverkas.

Bland Närradionämndens avgöranden kan nämnas ett beslut 1993-09-13 (& 82), vari nämnden funnit att regelbundna återutsändningar av centralt pro- ducerade nyheter från TT, en minut varje hel och/eller halvtimme, stod i strid mot 11 &.

Enligt lokalradiolagen skall minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn utgöras av program som har framställts särskilt för den egna verksam- heten (22 å lokalradiolagen). Innebörden av bestämmelsen är att den som svarar för verksamheten skall ha haft möjlighet att ta ställning till om de en- skilda inslagen i programmet skall sändas. Deparementschefen avsåg här, förutom program som har ställts samman av programbolaget självt, enstaka reportage o.d. som erbjöds företaget av utomstående. Däremot avsågs inte program som sänts till radioföretaget genom t.ex. satellit och som vidare— sänds omedelbart eller med obetydlig tidsförskjutning. Departementschefen påpekade slutligen att detta inte heller var fallet om t.ex. flera radioföretag regelbundet sände ut ett inspelat program, särskilt inte om det skedde som ett led i ett fast samarbete och om programmet annonserats i förväg med samma benämning hos de olika företagen (prop. 1992/93:70 s. 27).

Närradionämnden respektive Radionämnden, fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV, kan förelägga tillståndsinnehavaren att följa bestämmelsen vid äventyr av vite. Kammarrätten har underkänt När— radionämndens vitesförelägganden vilka endast hänvisat till 11 & första stycket med motiveringen att föreläggandet varit alltför omfattande och oprecist. Jag återkommer till dessa avgöranden i mina överväganden.

7.8. Sändning av myndighetsmeddelanden

SVT och SR har i avtal åtagit sig att, på begäran av statlig respektive statlig och kommunal myndighet, sända meddelanden som är av vikt för allmän- heten. Dessa företag skall enligt avtalen se till att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för UR.

Bestämmelsen har funnits sedan public service—företagens föregångare slöt det första avtalet med Telegrafstyrelsen år 1925.

TV4 skall enligt avtalet sända sådana meddelanden på begäran av statlig myndighet endast i nödsituationer. Detta skall då ske utan särskild ersättning. Det ansågs nämligen inte lika självklart att en motsvarande bestämmelse skulle gälla för reklamfinansierad programverksamhet. Anledningen var att myndigheterna i stället borde kunna utnyttja möjligheten att köpa reklamtid av företaget. Departementschefen ansåg i reklam-TV—ärendet att det i speciella situationer, t.ex. i samband med större olyckor, kunde finnas behov av att

snabbt nå allmänheten genom alla TV-kanaler. Han räknade dock med att sådana sändningar endast skulle få begränsad omfattning (prop. 1990/91:149 s. 156)

Lokalradiolagens bestämmelse överensstämmer med den som gäller för TV4. Bryter innehavaren av lokalradiotillstånd mot bestämmelsen kan dock nämnden förelägga honom vid äventyr av vite att följa den.

Några motsvarande bestämmelser finns varken i närradiolagen, kabellagen eller i satellitlagen.

7.9 Sändning av nämnds fällande beslut Public service-företagen är enligt radiolagen och avtalen skyldiga att, på lämpligt sätt, redogöra för Radionämndens/Granskningsnämndens fällande beslut. Om beslutet avser att programbolaget avslagit en begäran om berik- tigande, skall bolaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.

Denna bestämmelse kom till genom 1979 års avtal. Dessförinnan torde Radionämnden ha lämnat kommunikéer rörande fällande beslut och andra viktiga beslut till bl.a. TT (prop. 1977/78:91 s. 218). Det kan nämnas att Radionämnden i princip årligen ger ut en översikt av dess beslut under titeln "Radionämnden anser...".

Anledningen till att denna bestämmelse infördes i avtalet var att man ville ytterligare säkerställa att nämndens verksamhet blev känd hos en bred all- mänhet och att nämnden i ökad utsträckning bidrog till debatten om radions och televisionens programverksamhet (prop. 1977/78:91 s. 218 f.). Bestärn- melsen kom även att gälla för TV4 (prop. 1990/91:149 s. 157).

Radionämnden har i ett under avsnitt 7.2 refererat ärende prövat frågan om pliksändning skett på lämpligt sätt.

Satellitprogramföretagen är endast skyldiga att, på lämpligt sätt, offentlig- göra nämndens fällande beslut såvitt avser beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder (27 & satellitlagen). Föreläggandet får förenas med vite. Jag har redo- gjort för denna bestämmelse i avsnitt 7.3.

Enligt Närradions etiska regler skall utlåtanden av dess etiska nämnd i sin helhet och utan dröjsmål, korrekt återgivas i sändning på så attraktiv lyssnar- tid som möjligt.

Pressen har motsvarande etiska regler. Enligt dessa skall P0 och PON:s klandrande uttalanden om den egna tidningen publiceras utan dröjsmål. Dessa organ ger ut en årsberättelse vilken bl.a. innehåller de beslut som inte publi— cerats på nu angivet sätt.

8. Reklam m.m.

8.1. Inledning

Möjligheten att sända reklam i TV öppnades den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:149, bet. 1990/9lzKU39, rskr. 1990/91:370, SFS 1991:1066). Endast ett programföretag, TV4, har rätt att sända reklam i marknätet. Bland de övriga public service—företagen har endast SVT och SR rätt att sända sponsrade program. Verksamheten regleras i radiolagen samt i programbola— gens avtal med staten. Det är nu även tillåtet att sända reklam enligt närradio- lagen, lokalradiolagen, kabellagen, satellitlagen samt enligt lagen om rund- radiosändning av finländska televisionsprogram.

I radiolagen bemyndigas regeringen atti avtal med public service-företagen bl.a. förbjuda sändningar av reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis (7 & andra stycket).

I närradiolagen (10 a 5), lokalradiolagen (25 å), kabellagen (9 &) och satellitlagen (19 &) anges att reklam mot vederlag och program mot betalning får sändas, dock endast under annonstid. Lokala kabelsändarföretag och när- radioföreningar får dock inte sända reklam (9 5 andra stycket kabellagen och 11 & närradiolagen).

Förutom nu nämnda författningar regleras verksamheten av marknads- föringslagen (1975: 1418), lagen (1978:763) om marknadsföring av alkohol- drycker och tobakslagen (1993z581). Dessa senare författningar omfattar även reklam i tryckta skrifter.

Den radiorättsliga regleringen har påverkats av EG:s TV—direktiv. Däremot har inte YGL påverkat regleringen i någon större grad. I 1 kap. 12 & YGL sägs nämligen att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam utöver vad som följer av paragrafens första stycke. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot eller villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Denna grundlagsbestäm- melse tillåter alltså att reklam förbjuds genom lag, eller att det i lag föreskrivs villkor för reklamen. Utrymme för censur eller för att straffrättsligt ålägga någon annan än utgivaren ansvaret för missbruk av yttrandefriheten, finns däremot inte. Som exempel på regler som tillåts nämns i förarbetena bl.a. regler om mängden annonser, hur annonser får sättas in och hur marknads- föringslagen blir tilllämplig på reklam i TV (se prop. 1990/91:64 s. 113). Jag har utförligt gått igenom reklamens förhållande till YGL i mitt förra

betänkande Lagstiftning om satellitsändningar av TV—program (SOU 1992:31 s. 59 ff.).

De radiorättsliga lagarna vänder sig till programföretagen medan mark- nadsföringslagen i första hand vänder sig till annonsörerna. Genom den s.k. lagstridighetsprincipen kan de radiorättsliga reklamreglerna även komma under marknadsföringslagens och Marknadsdomstolens prövning. Principen innebär att om en åtgärd är lagstridig enligt annan lagstiftning än marknads- föringslagen skall den även anses som otillbörlig i marknadsföringslagens mening under förutsättning att åtgärden vidtas vid marknadsföring (se när- mare SOU 1993:59 s. 237 f.). Genom denna princip kan även annonsörerna bli tvungna att följa radiolagstiftningen.

8.2. Terminologin TV-direktivets definitioner

TV-direktivets definition av TV-reklam (artikel 1 b) innefattar varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med handel, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke i avsikt att mot betalning främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser. Reklam som sänds utan någon ersättning i icke yrkesmässig verksamhet om- fattas alltså inte av begreppet. S.k. åsiktsreklam faller också utanför reklam- definitionen. Sådana program som erbjuder varor eller tjänster till försäljning eller uthyrning —- s.k. TV—shopping - undantas i direktivet från reklamdefini- tionen utom när det gäller artikel 18 som reglerar reklamens omfattning. Det har ansetts att direktivets reklarnbegrepp omfattar såväl avsättningsfråmj ande reklam som inköpsreklam och liknande (SOU 1992:49 s. 40). Av denna an- ledning utvidgades marknadsföringslagen till att även omfatta "efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet" (2 5).

Med smygreklam avses enligt direktivet (artikel 1 c) presentation i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller verksamheter som utövas av en varu- eller tjänsteproducent i program, då sådan presentation avses tjäna som reklam, och då allmänheten kan vilseledas i fråga om presentationens art. Sådan presentation betraktas som avsiktlig, särskilt om den sker mot betal- ning eller liknande ersättning.

Med sponsring (artikel 1 d) menas varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV— verksarnhet eller i produktionen av audiovisuella verk, i syfte att främja före- tagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.

Radiorättens terminologi

De begrepp som används i de radiorättsliga författningarna samt i public service-företagens avtal med staten är reklam, reklam mot vederlag, program mot betalning, sponsring, annonstid, annonstid i televisionen och annonser. Av dessa begrepp definieras endast reklam, annonstid, och annonstid i tele- visionen.

Med reklam avses ett radioprogram som är avsett att främja en närings- idkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (1 % radio— lagen).

Genom lagändringen den 1 juli 1991 ersatte detta begrepp uttrycket kommersiell reklam. Syftet var att begreppet skulle knyta an till Marknads- domstolens kompetensområde enligt marknadsföringslagen.

Genom att reklamdefinitionen tagits in i radiolagen finns på vanlig lagnivå ett enhetligt reklambegrepp som gäller för samtliga programföretag, dvs. obe- roende av om programföretagen sänder televisions- eller ljudradioprogram eller om programföretaget har rätt att sända reklamfinansierade sändningar eller ej.

Departemenschefen anförde i den allmänna motiveringen i prop. 1990/91:149 om radio— och TV—frågor (s. 66) att reklamdefinitionen enligt de föreslagna ändringarna i radiolagen begränsade sig till att avse näringsidkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglad kommersiell natur och som gäller annat än nyhetsförmedling eller åsiktsbildning i samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse. Vidare uttalades att uttrycket reklam i radiolagen avser detsamma som marknadsföringslagen avser med marknadsföring.

Av ordalydelsen av den nu behandlade definitionen av reklam i radiolagen följer att inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande inte är att anse som reklam i radiolagens mening.

Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse för reklambegreppets innebörd enligt radiolagen . Begreppet täcker även ett programföretags reklam för varor eller tjänster som gäller den egna verksam- heten, t.ex. en av företaget utgiven programtidning.

För att det skall anses vara fråga om reklam krävs att radioprogrammet skall vara avsett att främja avsättningen av den aktuella varan etc. Vid pröv- ningen av denna fråga är det väsentliga om programföretaget kan anses ha haft något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam om programföretaget sänder programmet i uppenbart informativt syfte. I den tidigare nämnda propositionen s. 68 f. framhölls att man inte behöver tveka om hur det förhåller sig med programföretagets motiv i de fall då företaget får betalt av annonsören. När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i sådana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, får frågan enligt departementschefen bedömas bl.a. utifrån vem som framför

det aktuella budskapet. I reklarnbegreppet innefattas även namngivandet av en sponsor (se nedan).

Ordet reklam förekommer oftast i sammanhanget reklam mot vederlag. Enligt uttalanden i tidigare anförd proposition s. 81 f. krävs (för att reklam mot vederlag skall anses föreligga) att vederlaget utgår till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken det sker en sammankoppling mellan vad annonsören betalar och programföretagets inkomster. Om veder- laget utgår till någon annan handlar det inte om att programföretaget sänder reklam mot vederlag. Med vederlag avses varje form av vederlag, inte endast pengar. Något krav på att vederlaget skall ha viss storlek krävs inte.

Som jag nyss nämnt faller åsiktsreklam samt inköps— och andra anskaff- ningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande utanför radiolagens reklambegrepp. För att tillgodose TV- konventionens krav i dessa hänseenden tillkom, vid 1991 års ändringar i radiolagen, begreppet program mot betalning.

Med att program sänds mot betalning avses att TV—företaget erhåller ett nettotillskott av pengar på grund av programmets sändande. Från detta skiljer lagstiftningen att en utomstående, t.ex. en sponsor, har bekostat en större eller mindre del av ett programs produktionskostnader. Som exempel härpå anförde departementschefen i propositionen (s. 82) följande :

Om en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som programföre- taget annars hade fått lägga ut för att sända programmet skulle alltså företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad. Om den utomståen- de betalade ännu mera för programmet, skulle programföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I den delen kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis sponsring, utan i stället sänds då programmet mot betalning.

Begreppet sponsring anges endast indirekt i de radiorättsliga författning- arna. Av satellitlagen framgår att om ett program helt eller delvis har bekostats av någon som inte bedriver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer audiovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet ange vem eller vilka bidragsgivarna är (16 5). En definition finns däremot i public service-avtalen av liknande innehåll som i satellitlagen. Av de övriga radiorättsliga författningarna fram- går endast att om någon annan än den sändande har bekostat programmet skall detta anges på lämpligt sätt.

Reklambegreppet omfattar även namngivandet av en sponsor. Det har där- för ansetts nödvändigt att i de olika lagarna särskilt ange att sådana uppgifter inte behöver redovisas under annonstid.

Med annonstid i televisionen eller endast annonstid avses sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av

andra (1 & radiolagen, l & närradiolagen, 2 & lokalradiolagen, 2 % kabellagen och 1 & satellitlagen).

Begreppet annons finns inte definierat. Med annons menas dock program som skall sändas eller som sänds under annonstid. Av 8 & radiolagen framgår att under annonstid i televisionen får det endast förekomma:

1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända,

2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och 3. prograrnglimtar.

Något krav på vederlag eller annan ersättning uppställs ej. Första punkten tar sikte på samtliga program som någon har uppdragit åt programbolaget att sända. Andra punkten avser programföretagets egenreklam för t.ex. kurs- böcker och tredje punkten program som till övervägande del består av korta avsnitt ur program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle ( a. prop. s. 86 ). Programglimtar får dock även sändas utom annonstid.

Enligt de övriga radiorättsliga lagarna, dvs. närradiolagen, lokalradio- lagen, kabellagen och satellitlagen, får reklam mot vederlag och program mot betalning endast sändas under annonstid. Sådana program är alltså att anse som annonser.

Marknadsrättens terminologi

Radiolagens reklambegrepp har utformats med utgångspunkt från marknads- föringslagens begrepp marknadsföring (se prop. 1990/91:149 s. 67). Mark— nadsföringslagen omfattar inte endast avsättningsfrämjande reklam utan nu- mera även inköpsreklam och liknande marknadsföring; näringsidkares "efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet" (2 å). Begreppen stämmer alltså inte längre överens. Marknadsrättens reklambegrepp behandlas ytter- ligare i avsnitt 8.10.

8.3. Reklam skall vara lätt att känna igen

I TV-direktivet artikel 10 sägs att reklamen skall vara lätt att känna igen och skiljas från andra program med bild- eller ljudsignal. Korta, isolerade reklam— inslag får bara förekomma undantagsvis. Dold, s.k. subliminal reklam och smygreklam får inte förekomma.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

Enligt radiolagen får ett programföretag inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse (6 5 andra stycket första meningen). Motsvarande bestämmelse finns i samtliga radiorättsliga lagar. Såvitt avser sändningar enligt radiolagen utgör förbudet en komplettering av regeln om kravet på opartiskhet (se prop. 1990/91:149 s. 127 och s. 218). Förbudet infördes i radiolagen bl.a. med hänsyn till kon- ventionens bestämmelser. Förbudet torde även anknyta till TV—direktivets regler om att reklam skall vara lätt att känna igen som sådan.

Prograrninslag som innebär att ett kommersiellt intresse gynnas faller utan- för radiolagens reklambegrepp om inslaget sänds i nyhetsförmedlande, åsiktsbildande, förströelse- eller underhållningssyfte.

För att ett gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag skall anses föreligga krävs, liksom när ett programföretag sänder reklam mot vederlag, att vederlaget tillgodogörs programföretaget.

Förbudet mot att annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in- tresse har kommit till med tanke i första hand på företeelsen varuexponering i TV—program ("product placement"). Departementschefen anförde i proposi- tionen om detta (a. prop. s. 128) bl.a. följande:

Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekono- miska fördel genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumär- ken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.

Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hän— syn till något informativt eller underhållande syfte hos programföretaget kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska fördelen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt intresse.

Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har pro- ducerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.

Ett exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid vara frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av TV—appara— ter. Som jag tidigare nämnt ( avsnitt 4.2.2 ) kan man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV—bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV-apparatema är det fråga om varuexponering av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet

och låta programmet uteslutande handla om TV—apparatema, t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam.

Departementschefen anförde vidare i propositionen (s. 129):

Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otill- börligt sätt. Som exempel på vad som idag kan vara marknadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i radio och TV. Jag har uttalat ( avsnitt 4.3.3 ) att jag inte ser någon anledning att ett icke reklarnfinansierat program- företag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam.

När ett programföretag sänder reklam utan att detta anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.

Frågan om otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse enligt den nya bestämmelsen i 6 & radiolagen aktualiserades för första gången i samband med Radionämndens prövning av programmet Bingolotto. Programmet sänds i TV4 och består av spel och tävlingar knutna till ett lotteri, "Bingolotto". Vinsterna består av presentkort eller produkter från olika företag och presen— teras i mer (30—45 sek) eller mindre (10-15 sek) långa filmade inslag.

I sitt beslut (SB 325/92) erinrade Radionämnden inledningsvis om att gynnande av ett kommersiellt intresse enligt dittillsvarande praxis i princip endast hade accepterats om gynnandet var motiverat av ett informations- eller nyhetsintresse. Mot bakgrund av vad som hade anförts i prop. 1990/91:140 s. 128 ansåg Radionämnden att den nya bestämmelsen i radiolagen även måste anses innebära att ett underhållningsintresse kunde motivera ett sådant gynnande. Nämnden konstaterade att Bingolotto hade ett underhållningsvärde inte bara för deltagarna utan också för dem som, utan att själva delta, tittade på lottdragningen och tävlingen. Enligt Radionämndens mening var vidare tittarnas intresse för programmen och därmed underhållningsvärdet själv— fallet beroende av vinsterna och vinstemas kvalitet. En viss exponering kunde därför enligt nämnden vara berättigad för att upplysa tittarna om vad som stod på spel. Radionämnden fann att ett otillbörligt gynnande uppkom i flertalet fall. Bl.a. ansågs presentation av vinsterna genom korta (10-15 sek) filmade inslag kompletterade av kommentarer från programledaren utgöra otillbörligt kommersiellt gynnande (se även SB 41/93 och SB 534/93 i vilka Radionämn- den också fann att vissa inslag i Bingolotto var att betrakta som otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse).

I programmet "7 till 9" medverkade ett äldre par, som fick sin önskedröm om att få handla julklappar alldeles ensamma på ett varuhus en hel natt upp- fylld. Inslaget visade hur paret vandrade runt på olika avdelningar på NK— varuhuset i Stockholm och provade kläder, testade olika sportredskap m.m. Radionämnden konstaterade att namnet NK visades tydligt i bild vid flera till-

fallen i inslaget. På grund härav och med hänsyn till sammanhanget uppstod ett gynnande av varuhuset NK som enligt nämndens mening inte uppvägdes av något informations- eller underhållningsintresse. Det uppkomna gynnandet ansågs därför som otillbörligt (SB 140/93).

I programmet "Fångarna på fortet" var programledaren iförd en tröja med varumärket Craft väl synligt på kragen. Enligt Radionämnden var den foku- sering på varumärket Craft som uppkom genom programledarens klädsel inte motiverad av något informations- eller underhållningsintresse och alltså bedömdes det föreligga ett otillbörligt gynnande av varumärket (SB 43/93).

I programmet "Damernas" förekom ett reportage om en parfymeriaffärs- innehavare. I inslaget berättade affärsinnehavaren om olika parfymers an- vändbarhet och hon exemplifierade sina synpunkter genom att visa upp några parfymer i närbild varvid märkesnamnen syntes. Radionämnden anförde att när ett kommersiellt intresse berörs på detta sätt krävs det att särskild försik- tighet iakttas vid utformningen av inslaget. Vid en samlad bedömning fann Radionämnden att det gynnande som uppkom inte var otillbörligt. Inslaget friades därför (SB 248/93).

Sändningar av reklam i renodlade reklamkanaler av den typ som hittills bedrivits av TV—Shop har inte ansetts som otillbörligt gynnande av kommer- siellt intresse (se Kammarrättens i Stockholm dom, avd 7, 1992-12-14, mål nr 7186-1992). Kammarrätten noterade särskilt i domen att ordet "reklam" ständigt var inlagt i TV—bilden. Målet rörde reklamsändningar i kabel. Om däremot public service—företagen skulle inleda en sådan verksamhet skulle detta med all sannolikhet strida mot kravet på opartiskhet (se avsnitt 7.2 och 15.8 ).

Annonser skall omges av en signal

Enligt TV—direktivet skall reklam hållas åtskild från andra delar av program- tjänsten. Detta har i radiolagen åstadkommits med hjälp av definitionen av "annonstid i televisionen". Med detta begrepp avses "sändningstid i televisio- nen som inleds och avslutas med en särskild ljud- och bildsignatur som mar— kerar att den som sänder under den angivna tiden huvudsakligen gör detta på uppdrag av andra" (l & radiolagen). Motsvarande bestämmelse finns i samt- liga radiorättsliga lagar. Radiolagens bestämmelse kompletteras av 8 5 som anger vad som får sändas under annonstiden (se avsnitt 8.2). Av de övriga radiorättsliga lagarna framgår att reklam mot vederlag och program mot betalning skall sändas under annonstid.

Av annonsen skall det framgå i vems intresse den sänds

Av en annons som sänds under annonstid skall det enligt vad som nu gäller för alla sändningsformer, framgåi vems intresse sändningen sker (9 & första stycket radiolagen, 10 b 83" första stycket närradiolagen, 26 & första stycket lokalradiolagen, 10 5 första stycket kabellagen samt 20 & första stycket satel- litlagen). Detta kan framgå t.ex. genom att annonsörens namn eller firma anges eller genom att ett känt firmanamn visas. Det är nämligen inte tillräck- ligt att tittaren kan skilja reklam från redaktionellt material. Han bör också, för att kunna bedöma budskapet, kunna få reda på vem som ligger bakom det. Detta är inte minst viktigt i fråga om åsiktsannonser (se också prop. 1990/91:149 s. 89).

Nyhetsuppläsare m.fl. får inte uppträda i annonser

De nu gällande radiolagama stadgar att det i annonser inte får uppträda per- soner som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (9 5 andra stycket radiolagen, 10 b 5 andra stycket närradiolagen, 26 å andra stycket lokalradiolagen, 10 å andra stycket kabellagen samt 20 å andra stycket satellitlagen). Bestämmelsen moti- verades med att det skulle försvåra tittarens reklamidentifiering om vissa per- soner som klart identifieras med den vanliga programverksamheten fick nytt- jas för att förhöja trovärdigheten i reklambudskapet (se prop. 190/91:149 s. 89).

De personer som omfattas är sådana som medverkar i nyhetsprogram och nyhetskommenterande program. Med nyhetskommenterande program avses (se a. prop. s. 90 ) detsamma som i den förklarande rapporten till TV- konventionen nämligen, strikt nyhetsrelaterade program, såsom kommentarer till nyheter, analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till nyhetshändelser. Dessutom krävs att personen spelar en framträdande roll i ett sådant program. Den medverkan som avses är således den som i första hand nyhetsreportrar och programledare svarar för.

Bestämmelsen tillkom med anledning av föreskriften i TV—konventionen artikel l3:4 som säger just att personer som presenterar sådana program inte skall förekomma i annonser. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i TV—direktivet. Bestämmelsen kan emellertid sägas vara väl förenlig med direktivets princip om reklamidentifikation.

Annonstiden får inte vara kortare än en minut

Enligt 14 & radiolagen får annonstiden inte vara kortare än en minut, den sär— skilda ljud- och bildsignalen borträknad. Bestämmelsen säger inget om hur kort ett enskilt annonsinslag får vara, endast att reklamblocket skall vara

minst en minut. Det finns två skäl för regeln (se a. prop. s. 101 f.). Det ena skälet har med annonsidentifikationen att göra. Enligt föredraganden kan en enda kort annons vara svår för TV—tittarna att uppfatta som annons även om den omges av den särskilda reklamsignaturen. Det andra skälet är att rekla- men bör sändas i block för att undvika att antalet reklamavbrott blir för stort. I propositionen hänvisas till den europeiska TV—konventionen men även TV- direktivet bygger på detta synsätt.

8.4. Reklamens innehåll

TV—direktivets artikel 11-16 reglerar vad reklamen inte får innehålla.

Diskriminerande reklam

Reklamen får enligt direktivet inte vara kränkande för den mänskliga värdig- heten, diskriminera på grund av ras, kön eller nationalitet, såra religiösa eller politiska övertygelser, uppmuntra till handlingar som kan äventyra hälsa eller säkerhet eller uppmuntra handlingar som skadar miljön (artikel 12).

Någon uttrycklig bestämmelse om att reklam inte får ha detta innehåll finns inte. I propositionen till den nya satellitlagen konstaterade regeringen att de- mokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslags- kraft även omfattade reklam och att dessa, tillsammans med bl.a. bestämmel- serna om hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring och otillbörlig marknadsföring, tillgodosåg direktivets krav (se prop. 1992/93:75 s. 26 och 33).

Det kan nämnas att för Civildepartementets räkning har juristen Stig Hagelstam utrett möjligheten och lämpligheten av lagstiftning mot diskrimine- rande reklam. Arbetet har redovisats i promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64). I promemorian föreslås att generalklausulen i 4 5 i förslaget till ny marknadsföringslag (se SOU 1993:59) skall bli tillämplig även på mark- nadsföringsåtgärder som är kränkande i fråga om ras, religion. nationalitet eller kön. För att detta skall framgå tydligt föreslås vidare att deti 20 å i lag- förslaget skall göras ett tillägg enligt vilket vid bedömningen av vad som ut- gör god marknadsföringssed skall särskilt beaktas om marknadsföringen är kränkande i de nämnda hänseendena. Förslaget bereds för närvarande i Civildepartementet.

Alkohol-, tobaks- och läkemedelsreklam

Enligt TV—direktivet får det inte förekomma reklam för tobak eller mediciner som är receptbelagda i prograrnbolagets hemland.

Reklam för alkohol får inte rikta sig till minderåriga, inte kopplas till före- ställningar om förbättrad fysisk prestation, till bilkörning, till föreställningar om samband mellan alkohol och social eller sexuell framgång eller att alkohol har terapeutisk eller lugnande verkan eller kan lösa personliga konflikter. Alkoholreklamen får inte uppmuntra till omåttlig konsumtion eller framställa nykterhet och måttlighet i negativ dager. Hög alkoholhalt i drycker får vidare inte framställas som en positiv kvalitet.

Direktivets bestämmelser är minimiregler. Det finns alltså inte något som hindrar att Sverige ställer hårdare krav på programbolagen än de direktivet ställer upp. Hårdare regler gäller också såvitt avser reklam för alkohol- drycker. Det råder nämligen förbud mot att sända tobaks- och alkoholreklarn enligt tobakslagen( 1993:581) och lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.

Handling som strider mot dessa bestämmelser skall vid tillämpning av marknadsföringslagen enligt uttryckligt stadgande i de nämnda lagarna anses som otillbörlig mot konsumenter.

Inte heller reklam för receptbelagda läkemedel får förekomma enligt direk- tivet. Några särskilda regler för läkemedelsreklam finns emellertid inte i den svenska radiorättsliga lagstiftningen. Inte heller i någon annan författning finns bestämmelser av den innebörd som direktivet anger. I 21 & läkemedelslagen(1992z859) föreskrivs att information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande. På grund av marknadsföringsrättens lagstri- dighetsprincip kan Marknadsdomstolen komma att bedöma om denna be- stämmelse efterlevs. Något förbud föreskrivs emellertid inte.

Enligt branschens interna praxis är läkemedelsreklam inte tillåten. I sam- band med behandlingen av förslaget till ny läkemedelslag (prop. 1991/92:107, bet. 1991/921S021, rskr. 1991/92:342) diskuterades bl.a. frå— gan om inte rätten att i marknadsföringssammanhang lämnat information till allmänheten borde inskränkas till receptfria läkemedel. Föredraganden fann i den anförda propositionen (s. 58) att de framlagda förslagen om ytterligare begränsningar i rätten att ge produktinformation hade en motsvarighet i branschens interna regler, varför han ansåg att det knappast fanns något be- hov av en sådan offentlig reglering av marknadsföringen. I propositionen Satellitsändningar av TV—program (prop. 1992/93:75 s. 41). fann man, med hänsyn till det nyss relaterade anförandet, att någon regel om förbud mot receptbelagda läkemedel inte behövde införas i det sammanhanget. Vidare hänvisades till att frågan skulle komma att behandlas av Radiolagsutred- ningen.

Barnreklam

Enligt TV—direktivet får inte reklam orsaka fysisk eller psykisk skada för minderåriga och skall därför inte förleda barn att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras godtrogenhet eller brist på erfarenhet. Reklamen får inte heller uppmana minderåriga att övertala vuxna att köpa annonserade varor eller tjänster. Den skall inte heller utnyttja den tillit minderåriga har till föräld- rar, lärare eller andra personer, eller på ett omotiverat sätt skildra minderåriga i farliga situationer (artikel 16).

Även vad gäller barnreklamen har Sverige gått längre än vad direktivet kräver. Enligt nu gällande radiorättsliga regler får inte reklamannonser i televisionen syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Inte heller får det i annonser med reklam uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 & radiolagen , 11 & kabellagen och 21 & satellitlagen). Det finns även bestämmelser om att annonser med reklam inte får sändas omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn under 12 år.

Bestämmelsen i radiolagen föreslogs i prop. 1990/91:149 s. 117 f. Av propositionen framgår att avsikten var att skydda barnen mot ett alltför effektivt reklambudskap och att TV-reklam på grund av televisionens stora genomslagskraft är ett sådant. Det råder alltså inte något förbud mot att sända barnreklam i radion.

Det har ibland hävdats att barnreklamförbudet skulle stå i strid med EG- rätten (se t.ex. Marknadsföringsutredningens betänkande EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen, SOU 1992:49 ). Frågan berördes av Lagrådet i samband med förslaget till satellitlag (prop. 1992/93:75 s. 39). Lagrådet fann då att övervägande skäl talade för att bestämmelsen var förenlig med EG-rätten.

Sedan barnreklamförbudet trädde i kraft har Radionämnden i ett tiotal beslut fällt programföretag för brott mot bestämmelsen. Besluten har bl.a. rört reklaminslag för Askungen-video (SB 397/92), FilmNet (SB 397/92), Stor & Liten (SB 36/93, 488/93), Nintendo TV-spel (SB 95/93), videofilmen Lotta på Bråkmakargatan (SB 487/93), tidningen Allt om dinosaurier (SB 489/93), biofilmen Bambi (SB 72/94), reklaminslag för Palle Kuling godis (SB 107/94) och reklamsändning efter tecknad barnfilm i programmet Gomorron (SB 95/93).

Åsiktsreklam

Det finns inte några regler om åsiktsreklam i TV—direktivet . Bland de radio— rättsliga lagarna är det endast radiolagen som innehåller en bestämmelse om förbud mot åsiktsreklam.

Enligt radiolagen får inte public service-företagen under annonstid i TV sända annonser som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (10 å).

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa möjligheten till en allsidig debatt i televisionen (prop. 1990/91:149 s. 95). Som jämförelse nämndes att när- radion är anordnad så att den samlade sändningsverksamheten präglas av mångfald i åsikter och värderingar. Denna ordning skulle bli ohanterlig på riksplanet (s. 93). Det betonades vidare att bestämmelsen inte avsåg att be- gränsa ett programbolags möjlighet att ställa sändningstid till förfogande för valrörelseprogram av politiska partier. Hur en valrörelse speglas bör näm— ligen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gällande regelverk, i första hand radiolagens krav på opartiskhet. Bestämmelsen gäller inte heller marknadsföring i marknadsföringslagens mening, t.ex. en annons för en bok som förfäktar en viss politisk åsikt (5. 97).

8.5. Reklamens omfattning

Artikel 18 i TV-direktivet reglerar hur stor andel reklam som maximalt får sändas. Den sammanlagda dagliga reklamtiden får inte överstiga 15 procent av sändningstiden. Denna andel får ökas till 20 procent för att inkludera sälj- erbjudanden direkt till publiken, s.k. TV—shopping. Den totala sändningstiden för teleshopping får inte överstiga en timme om dagen. Andelen reklaminslag under en timme får inte överstiga 20 procent av sändningstiden.

Vad som menas med TV-shopping har varit föremål för delade meningar. Den brittiska postorderkanalen Sell-A-Vision har godkänts av den brittiska TV-myndigheten Independent Television Commission. Företrädare för myn- digheten har meddelat Kabelnämnden att man har prövat om TV-direktivets reklamregler är tillämpliga på kanalen. Man har då funnit att innehållet inte utgör meddelanden som sänds mot betalning eller liknande och därför inte omfattas av direktivets reklamdefinition. Därför skulle TV—direktivets regler om reklammängd inte vara tillämpliga. Såvitt är bekant har det brittiska be- slutets direktivenlighet inte prövats i EG-organen. Ytterligare TV—shopping- kanaler har sedermera, trots protester från andra EU-länder, fått licens i Storbritannien.

TV—shop-kanaler finns även i Sverige. Som jag tidigare nämnt har kam- marrätten inte ansett att sändningar av reklam i renodlade reklamkanaler stri- der mot bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Eftersom TV—shop bedrivit verksamheten i egen regi är inte bestämmelsema om reklam mot vederlag och de därtill hörande bestämmelserna om annonsvolym m.m. tillämpliga. Som jag också nämnt får sådan verksamhet förmodligen inte bedrivas av public service-företagen på grund av radiolagens krav på opartiskhet.

I 13 & radiolagen finns regler om högsta tillåtna annonsvolym. Där stadgas att av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse an- 211

nonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl.18.00 och 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena un— dantagsfall, tio minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televisionen skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena. Som sändningstid räknas inte tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik (prop. 1990/91:149 s. 100).

Volymangivelsen kom till efter en avvägning mellan publikens intresse av att se programmen så ostört som möjligt och programföretagens intresse av annonsinkomster ( a. prop. s. 99 ). I annonsvolymen räknades in direkta sälj- erbjudanden och liknande.

Motsvarande bestämmelser om annonsvolym finns i kabellagen (12 å) och i satellitlagen (22 5). I lokalradiolagen finns endast 8—10 minutersregeln (27 &) medan det i närradiolagen inte finns några regler om annonsvolym.

Enligt regeringens förslag till ny lokalradiolag (prop. 1992/93:70 s. 29 f.) skulle samma bestämmelser om annonsvolym gälla som för de övriga sänd- ningsformema. För närradion föreslogs endast att tioprocentregeln skulle införas med hänsyn till att olika sammanslutningar kan svara för sändning— arna under delar av en sändningstimme (a. prop. s. 58). Konstitutionsut- skottet ansåg dock att bestämmelserna om annonsvolym till stor del var själv- reglerande eftersom en radiostation som sänder för mycket reklam skulle svikas av publiken. Däremot ansågs att bestämmelsen i lokalradiolagen om hur stor del av sändningstiden som varje timme fick utgöras av annonser, dvs. 8—10 minutersregeln, fick vara kvar (bet. 1992/93zKU15 s. 30 f.). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1992/93:168). Detta fick till följd att några regler om annonsvolym inte finns i närradiolagen.

8.6. Reklamens placering

Artikel 11 i TV-direktivet reglerar hur reklamen skall placeras. Reklam— inslagen skall placeras mellan programmen. Program som består av själv- ständiga delar eller har naturliga pauser som sportprogram eller liknande evenemang, får ha reklam mellan programdelarna och i pauserna. Övriga program, bortsett från spelfilm, får avbrytas var tjugonde minut. Spelfilm och liknande produktioner får om de är längre än 45 minuter brytas av reklam en gång per 45-minutersavsnitt och ytterligare en gång om det är minst 20 minu- ter längre än två eller flera kompletta 45—minutersperioder. Reklam får inte placeras i utsändningar av religiösa cermonier. Nyheter och aktualitetspro- gram, dokumentärer, religiösa program och barnprogram får inte brytas med reklam när de är kortare än 30 minuter.

Det finns bestämmelser om hur annonser får placeras i radiolagen (15 å), kabellagen (14 å) och i satellitlagen (24 å). Huvudregeln är att annonser

under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Härifrån medges vissa undantag. Annonser får avbryta ett program om de:

l. sätts in i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, eller

2. sätts in mellan delar i program som består av olika avslutande delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.

I förarbetema till radiolagens bestämmelse (prop. 1990/91:149 s. 106 f.) uttalas att huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningar bör vara att detta skall ske mellan programmen, eftersom en sådan placering inte nämn- värt stör publikens upplevelser av programmen. Det sägs vidare att det saknas skäl att vara kategorisk och att det därför bör finnas vissa möjligheter att avbryta program med annonser. I motiven till punkten 1 sägs att en längre paus i ett sportprogram utmärks av att publiken på arenan får tillfälle till avkoppling (s. 224). I motiven för undantaget i punkten 2 berörs det fallet att programföretaget sänder långa block med längre inslag av helt olika karaktär. Som exempel härpå nämns sändningar som under en hel kväll hålls samman under en gemensam rubrik och av en enda presentatör, men där innehållet är sammansatt ungefär som under en vanlig programkväll. Mellan sådana själv- ständiga inslag bör det i princip vara tillåtet att placera annonser (angående innebörden av programbegreppet, se avsnitt 6.2).

Radionämnden har ansett att reklam får sändas i halvlekspausen i en fot— bollsmatch och periodpauser i en ishockeymatch men däremot inte mellan game i en tennismatch (SB 93/93).

8.7. Sponsring

Artikel 17 i TV-direktivet innehåller regler om sponsring. Om ett program är sponsrat måste prograrnbolagets redaktionella integritet säkras. Det skall framgå om ett program är sponsrat och programmet måste redovisa spon- sorns identitet. I ett sponsrat program får inte göras säljfrämjande hänvis- ningar till produkter eller varor som är förknippade med sponsorn. TV- program får vidare inte sponsras av någon som framställer eller säljer varor som inte får marknadsföras i TV—reklam enligt direktivets artikel 13 och 14, dvs. tobak och receptbelagd medicin. Nyheter och aktualitetsprogram får inte sponsras.

Närradiolagen (10 å), lokalradiolagen (24 5), kabellagen (8 &) och satellit- lagen (16 &) innehåller bestämmelser om att sponsom skall anges före och efter programmet.

I radiolagen anges att programföretaget får ange sponsorns namn (6 5 andra stycket) men att regeringen får ställa villkor om att så skall ske (7 & andra stycket 3). Av regeringens avtal med respektive programbolag framgår 213

att meddelande om sponsom skall lämnas i början eller slutet av programmet men att bolagen även får lämna sådana meddelanden före och efter det spons- rade programmet.

Det finns inte några ytterligare radiorättsliga bestämmelser om sponsring än de som återfinns i avtalen med SVT, SR och TV4 samt i satellitlagen. Där- emot finns bestämmelser som omfattar sponsring i marknadsföringslagen , tobakslagen samt i lagen om marknadsföring av alkoholdrycker.

Av avtalen och satellitlagen ( 17 5) framgår att programmen inte får spons- ras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försälj- ning av tobak och receptbelagda läkemedel. Enligt avtalen och satellitlagen (18 &) får inte nyhetsprogram och nyhetsmagasin sponsras. Enligt avtalen är det inte tillåtet att sponsra barnprogram. Det finns ytterligare bestämmelser om sponsring i avtalen, se bilaga 3—6.

Enligt avtalen skall sponsoms namn eller firma anges. Även sponsoms logotyp får användas, enligt avtalet med SVT dock endast om det kan ske utan risk för förväxling med tjänst eller vara som sponsom erbjuder till för- säljning.

Exponering av sponsoremas produkter respektive angivande av varumär- ken i stället för företagsnamn har ansetts strida mot avtalens bestämmelser. Radionämnden har t.ex. fällt ett sponsorsmeddelande som visades i form av bl.a. en Lätt & Lagom-förpackning med motiveringen att det namn som angavs inte var ett företagsnamn utan ett varumärke (SB 327/92).

I programmet "Direkt från Berns" uppgavs i början och i slutet att pro- grammet var producerat i samarbete med Spendrups. Samtidigt visades en skylt med texten "En klass för sig Spendrups". Radionämnden fann att detta meddelande delvis utgjordes av en reklamtext och fällde inslaget.

I samma beslut prövades även frågan om det var förenligt med bestämmel- serna att ha ett bryggeriföretag som sponsor. Enligt inhämtade uppgifter från Spendrups bryggeri utgjorde cirka 55 procent av bolagets budgeterade för— säljningsvolym av läsk, vatten och lättöl. Radionämnden fann mot denna bakgrund att verksamheten inte huvudsakligen gällde tillverkning eller försälj- ning av alkoholdrycker. Något brott mot avtalet med regeringen förelåg alltså ej idenna del (SE 172).

8.8. Annonsdiskriminering

Enligt radiolagen får inte programföretaget diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons (12 5). Någon motsvarande bestämmelse finns inte för övrig sändningsverksamhet. Bestämmelsen motiverades utför- ligt i prop. 1990/91:149 s. 75 ff. Sammanfattningsvis kan sägas att bestäm- melsen tillkom för att hindra att programföretag utnyttjar sin ensamrätt att sända reklam för att diskriminera annonsörer. Inom andra områden där något sådant monopol på sändningar av reklam inte råder och där mångfalden är en

annan, dvs. kabel— och satellitsändningar, har en motsvarande bestämmelse ansetts onödig (se prop. 1991/92:53 s. 48 f. och prop. 1992/93:75 s. 32 f.).

8.9. Reaktioner

Bestämmelserna om reklam m.m. övervakas fr.o.m. den 1 juli 1994 av Granskningsnämnden för radio och TV (se avsnitt 6.3). Granskningsnärnn- den får enligt avtalen uppmana programföretaget att redogöra för nämndens fällande beslut avseende bl.a. reklam i en sändning. Enligt samtliga radio- rättsliga lagar kan nämnden även förelägga den sändande att vid äventyr av vite följa bestämmelserna om reklam m.m. I ett fall är detta dock inte möjligt. Nämnden får inte förelägga public service—företag att följa bestämmelsen om annonsdiskriminering i radiolagen( 12 och 17 a é). Anledningen till detta är att en sådan reaktion skulle strida mot utgivarens grundlagsenliga ensamrätt att bestämma vad en sändning skall innehålla (4 kap. 3 & YGL, se även prop. 1991/92:78 s. 20).

I samband med att möjligheten till vitesförelägganden infördes i radiolagen anförde departementschefen följande (prop. 1991/92:78 s. 19):

Enligt min mening är de nuvarande sanktionema inte tillräckliga för att man skall kunna vara säker på att respekten för gällande bestämmelser skall upprätthållas när det blir tillåtet att sända reklam mot vederlag. Skyldigheten för programföretaget att i sändning redogöra för radionämndens "fällande" beslut torde inte ensam verka avhållande om företaget kan göra stora ekono- miska vinster på att bryta mot bestämmelserna. En så drastiskt åtgärd som att säga upp avtalet kan knappast tillgripas annat än i extrema situationer.

Vad som enligt min mening behövs är en möjlighet att motverka värdet för företaget av att överträda reglerna genom att göra regelbrotten ekonomiskt olönsamma. Viten är en sanktion som har denna egenskap. Ett vitesbelopp skall bestämmas så att det kan antas att den det gäller kommer att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Ett programföretag som finner att upp- repade överträdelser av reglerna leder till en ekonomisk belastning som mot- svarar eller överstiger intäkten kommer därför att avstå från fortsatta över- trädelser.

Radionämnden förelade i april 1993 TV4 "vid vite av 1 000 000 kr att följa bestämmelserna i 15 & radiolagen" om reklamavbrott. Nämnden hade då i fem tidigare beslut funnit att TV4 brutit mot bestämmelserna om reklamavbrott. Närradionämnden har vid ett flertal tillfällen förelagt olika sammanslutningar att vid visst vite "följa bestämmelserna i 11 & första stycket närradiolagen" om det s.k. riksförbudet. Dessa två typer av förelägganden överklagades till kammarrätten och därefter till Regeringsrätten. Regeringsrätten har förklarat att vitesförelägganden inte får utformas på detta sätt med följande motivering (domar meddelade den 14 april 1994 i mål nr 5299-1993, 5300-1993, 5301- 1993 samt 5461-1993):

Ett vitesföreläggande måste utformas så, att adressaten får helt klart för sig vad som erfordras av honom för att han skall undgå att erlägga det fastställda vitesbeloppet. För att ett försuttet vite skall kunna utdömas är det också nöd— vändigt, att det utsatta vitet knutits till en klart definierad prestation eller underlåtenhet. Om föreläggandet innebär en skyldighet för adressaten att vidta viss åtgärd, skall det enligt 2 & lagen (1985:206) om viten av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas; om det i stället är fråga om ett förbud, torde det om tidsangivelse saknas gälla från den tidpunkt då beslutet vinner laga kraft. Denna information måste för- medlas genom själva föreläggandet. I och för sig finns det ett visst utrymme för att tolka föreläggandet mot bakgrund av vad som tidigare förekommit rörande den aktuella verksamheten. Detta utrymme är dock begränsat med hänsyn till att föreläggandets innebörd måste vara klar.

Jag återkommer till dessa frågor i mina överväganden, avsnitt 18.8.

8.10. Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen(1975:1418) gäller för reklam i ljudradio och tele- vision liksom den gäller för reklam i andra medier. Ett förslag till en ny marknadsföringslag har lagts fram av Marknadsföringsutredningen (SOU 1993:59). Jag kommer att redogöra för nu gällande och föreslagen marknads- föringslag.

Lagens nuvarande räckvidd bestäms såvitt rör ljudradion och televisionen av generalklausulen i 2 & marknadsföringslagen:

2 & Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Detsamma gäller vid efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt vä- sentligt har bidragit till handlingen.

Första stycket tillämpas även på sådana televisionssändningar som om- fattas av lagen (199211356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om det europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Marknadsföringslagen omfattar såväl avsättningsfrämjande som anskaff— ningsfrämjande åtgärder. Av lagtexten kan vidare utläsas att lagen omfattar dels reklamåtgärder vid marknadsföring, dels andra handlingar som vidtas vid marknadsföring. Någon särskild definition av vad som avses med reklam finns inte. Vid sin tillämpning av 2 & marknadsföringslagen har Marknads- domstolen använt sig av vad som brukar kallas lagstridighetsprincipen. Den innebär att en åtgärd som är lagstridig enligt annan lagstiftning än marknads— föringslagen skall anses otillbörlig i marknadsföringslagens mening om åt—

gärden vidtas vid marknadsföring. En marknadsföringsåtgärdi strid mot ett förbud enligt radiolagen kan alltså anses strida mot 2 & marknadsförings— lagen.

Primärt ansvarig för att reglerna i 2 & marknadsföringslagen iakttas är den näringsidkare som vidtar åtgärden vid marknadsföring. Även den som är an- ställd hos eller handlar på näringsidkarens vägnar, t.ex. som konsult eller rådgivare, kan hållas ansvarig. I kretsen ansvariga ingår dessutom var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen, t.ex. medieföretag eller vida- redistributörer av reklam eller promotionsåtgärder. Om en näringsidkare vid marknadsföring företar en handling som är otillbörlig kan Marknadsdomsto— len förbjuda honom att fortsätta därmed. Ett sådant förbud skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Marknadsföringsutredningen har föreslagit att generalklausulen om otill- börlig marknadsföring skall kompletteras med ett antal specificerade bestäm- melser om otillåtna marknadsföringsåtgärder. Dessa specificerade bestämmel- ser är väsentligen en kodifiering av marknadsrättslig praxis. Lagstridighets- principen föreslås framgå av generalklausulens andra stycke. Förslaget till ny gereralklausul lyder:

4 & En näringsidkare får inte företa marknadsföringsåtgärder som är otill- börliga mot konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsidkare genom att strida mot god marknadsföringssed

Marknadsföringsåtgärder som innebär eller är ägnade att leda till en över- trädelse av annan lagstiftning skall anses strida mot god marknadsföringssed om inte särskilda skäl talar däremot.

Om vissa slag av otillåtna åtgärder vid marknadsföring finns särskilda bestämmelser i 5—16 åå.

Generalklausulens innehåll fylls ut, via hänvisningen i tredje stycket, till bestämmelserna om vilseledande reklam, vilseledande geografiska ursprungs— beteckningar, vilseledande förpackningar, vilseledande garantier, utförsälj- ningar, realisationer, misskreditering, förväxlingsrisk och renommésnylt- ning, förmånserbjudanden, aggressiva metoder, negativa säljmetoder och marknadsföringskorruption. Överträds bl.a. en sådan specificerad bestäm— melse föreslås att en ny avgift - marknadsstömingsavgift skall kunna dömas ut. Marknadsstörningsavgift föreslås dock inte komma ifråga som reaktion vid förfaranden som prövas med anledning av den s.k. lagstridighetsprin- cipen i andra stycket. Däremot kan, vid sådana förfaranden, ett förelagt vite dömas ut på samma sätt som nu.

Lagstridighetsprincipen har bl.a. medfört att Radionämnden och Mark- nadsdomstolen båda har prövat ett och samma reklaminslag. I det aktuella fallet fällde Radionämnden programbolaget för brott mot barnreklamförbudet i 11 & radiolagen (SB 397/92) och Marknadsdomstolen annonsören för otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen (Marknadsdom- stolens dom 1993-05—07, dnr B 19/92).

9. Ätlyds reglerna?

9.1. Radionämndens statistik En kort bakgrund

Radionämnden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) granskar i efterhand att public service-företagen följer de bestämmelser och villkor som gäller för programverksamheten. Jag har i kap. 7 och 8 redogjort för innehållet i radiolagen och avtalen. Av avsnitt 6.3 framgår i korthet vad den nya myndighetsorganisationen innebär.

Nämndens granskning av program sker efter anmälan eller på nänmdens eget initiativ. Granskningen omfattar även public service-företagets beslut med anledning av begäran om beriktigande eller genmäle. Nämnden får inte pröva sådant beslut om den som begärt genmäle motsätter sig att beslutet prövas. Nämnden får pröva frågor om intrång i en enskilds privatliv endast om denne skriftligen medger det. För att nämnden skall vara skyldig att granska ett anmält program krävs att anmälan har kommit in till nämnden inom sex månader efter det att programmet sändes.

Nämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande. I de kriti- serande besluten har brist konstaterats men denna har inte bedömts som så allvarlig att brott mot radiolagen eller avtalet ansetts föreligga. Även direk- tören får fatta friande beslut under förutsättning att det inte gäller gransk— ningsärenden av större vikt eller principiell betydelse.

Närmare bestämmelser om handläggningen m.m. finns i förordningen ( 1988:339 ) med instruktion för Radionänmden.

Radionämndens statistik 1989—1993

Radionämndens statistik åren 1989—1993 syftar till att ge en ungefärlig uppfattning om hur pass vanliga/ovanliga vissa övertädelser är. Någon exakt bild har inte kunnat ges bl.a. eftersom varje beslut kan avse flera olika överträdelser. Statistiken är hämtad från Radionämndens verksamhetsberättel— ser samt "Radionämnden anser...".

Ärenden Granskningsärenden

Underrättelser om genmäle och beriktigande

Anmälningar Initiativärenden Beslut Slutliga beslut Friande beslut

Fällande beslut Kritiserande beslut

FÄLLAN DE BESLUT

89

706 30

668

433

389 30 14

90

699 28

661 10

470

426 37

91

694 36

649

621

546 33 12

688 30

616 13

39 33

680 13

598 12

Ett beslut kan avse flera överträdelser. I denna sammanställning har jag valt att ange antalet överträdelser av resp. bestämmelse

Opartiskhet Saklighet Genmäle/beriktigande Demokratibestämmelsen Mediets genomslagskraft Privatlivets helgd Underhållningskravet Otillbörligt gynnande Reklam Sponsring

Tillhandahållande av granskningsunderlag Redogörelse för nämndens fällande beslut har ej skett på lämpligt sätt

89 21

4 6 l 1 2 0

90 16 10 10

MÅNE)

0

16

010—wa)

0

(»»—l

JÄUJNI

MN] XDOOUIU

!

... 12

Sammanfattning: Överträdelser av bestämmelserna om opartiskhet, saklighet samt genmäle och beriktigande, i nu nämnd ordning, är vanligast bland de fällande besluten. De vanligaste överträdelsema år 1993 var dock mot reklam-

reglerna.

GENMÄLE/BERIKTIGANDE 8 9 9 0 9 1 9 2

Bestämmelsen om genmäle och beriktigande rymmer i sin tur flera överträdel- ser, fördelade på fyra avtalspunkter. Det finns inte några uppgifter från år 1993.

1. Beriktigande och genmäle skall ske när detta är påkallat resp. befogat. 5 10 7 l

2. Begäran därom skall behandlas skyndsamt. Har begäran skett skriftligen skall RN underrättas. 0 0 2 1

3. Beriktigande och genmäle skall sändas så snart det kan ske på visst närmare angivet sätt. 2 0 O 0

4. RN skall genast underrättas om begäran enl. p. 2. Sådant beslut skall genast tillställas RN. 1 2 6 2

9.2. PO/PON:s statistik En kort bakgrund

Redan år 1916 inrättade Publicistklubben en egen hedersdomstol, Pressens Opinionsnämnd (PON). PON som är det äldsta organet av detta slag i världen har sedermera fått efterföljare i många andra länder.

Bakom denna pressetiska verksamhet står de tre pressorganisationema: Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidnings- utgivareföreningen. Dessa har ett gemensamt organ, Pressens samarbets- nämnd, som bl.a. svarar för de pressetiska reglerna.

Verksamheten som är helt frivillig, finansieras av de tre organisationerna själva och bedrivs utan inblandning från statsmakternas sida. Den vilar inte på någon lagstiftning.

PON består av representanter från de tre pressorganisationema och allmän- heten. Allmänhetens Pressombudsman (PO) väljs av Riksdagens ombuds- män, ordföranden i Sveriges Advokatsamfund och ordföranden i Pressens samarbetsnämnd.

PO har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift. I PO:s åligganden ingår vidare att på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed och att eventuellt hänskjuta sådana ärenden till PON för avgörande. PO skall där— till genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed. PO skall vidare skyndsamt försöka lösa tvister mellan enskilda och tidningar genom att på ett

tidigt stadium erbjuda medlande och rådgivande tjänster. 1 förekommande fall skall PO snabbt verka för ett beriktigande eller ett genmäle.

I princip prövas endast anmälningar från enskilda personer. Anmälningar från företag, organisationer och myndigheter prövas huvudsakligen endast om det gäller rättelse eller genmäle. Har en anmälan gjorts av någon annan än den som kan räknas som närmast förfördelad eller har ett ärende tagits upp till prövning utan anmälan skall PO inhämta ett skriftligt medgivande från vederbörande innan ärendet hänskjuts till PON. En anmälan till PO skall vara skriftlig och måste i regel ske inom tre månader efter den aktuella publi- ceringen. I princip kan anmälningar riktas mot utgivare av alla perodiska skrifter, dvs. tidsskrifter som har en ansvarig utgivare och utkommer minst fyra gånger per år. Förfarandet hos såväl P0 som PON är helt kostnadsfritt för anmälaren.

Bestämmelser om god publicistisk sed finns i regelsamlingen "Etiska regler för press, radio och TV". Den innehåller bl.a. krav på saklighet, gen- mäle och beriktigande samt att klandrande uttalanden av P0 och PON skall publiceras. Jag har redogjort för de pressetiska reglerna i kap. 7.

Förfarandet är fritt från sanktioner, däremot skall en expeditionsavgift erläggas av de tidningar som klandras av PON.

POIPON:s statistik 1988—1990

Vad gäller P0 och PON:s statistik kan samma reservationer anföras här som under avsnittet om Radionämndens statistik. Syftet 'är alltså endast att ge en ungefärlig bild av överträdelsemas art och antal.

Siffran inom parentes anger det antal ärenden där klagomålen lämnades utan vidare åtgärd först sedan vederbörande tidning efter kontakt med P0 tillgodosett anmälarens intressen genom att publicera genmäle eller berik- tigande.

Varje ärende kan avse flera publiceringsfall eftersom detta kan avse flera artiklar. Är det fråga om artiklar i samma tidning betraktas det som ett publiceringsfall. Har artiklarna publicerats i olika tidningar beräknas ett publiceringsfall för varje tidning.

Sedan år 1990 publiceras det inte längre några statistiska uppgifter om antalet klandrande beslut av viss publicitetsregel. Enligt gällande instruktion kan PO inte längre avgöra ärenden genom egna opinionsuttalanden.

Ärenden 8 8 8 9 9 0 Nya ärenden 368 353 331 Avgjorda ärenden 379 363 305 Varav a. avskrivna 301(34) 259(22) 229 b. PO-uttalanden 21 3 1 14 c. Hänskjutna till PON 57 73 62 Publiceringsfall 454 443 397 Uttalanden och beslut PO-uttalanden 2 1 3 1 14 PON-beslut 122 122 131

Notera antalet avskrivningar vilka till stor del beror på att pressen, vid under- rättelse om anmälan, då beriktigar och bereder plats för genmäle.

Överträdelser av publicitetsreglerna

Det bör här observeras att varje PO—uttalande och PON-beslut kan avse flera överträdelser fördelade på olika tidningar. Jag väljer nedan att redovisa antalet överträdelser av respektive regel. För det fall att ett uttalande/beslut avser överträdelser av flera tidningar med olika resultat, redovisar jag såväl de klandrande som friande utslagen.

Publicitetsreglemas nummer i regelsamlingen "Etiska regler för Press, radio och TV" anges. Det bör anmärkas att reglerna har ändrats något i juni 1994.

8 8 8 9 9 0 2. Kontrollera sakuppgifter a. Klandrande PO-uttalanden 8 6 1 b. Klandrande PON-beslut 5 10 17 c. Friande PON-beslut 20 13 17 3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten a. Klandrande PO-uttalanden 1 5 4 b. Klandrande PON-beslut 3 3 c. Friande PON-beslut 0 2 2 4. Rätta felaktiga sakuppgifter och ge plats för genmäle a. Klandrande PO-uttalanden 4 1 1 6 b. Klandrande PON—beslut 8 10 11 c. Friande PON-beslut 31 31 28

5. Publicera PO/PON:s klandrande uttalanden Klandrande PON-beslut

6. Kränk inte privatlivets helgd a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut

c. Friande PON-beslut

7. Iakttag stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök a. Klandrande PO—uttalanden b. Klandrande PON-beslut

c. Friande PON-beslut

8. Visa hänsyn mot ojfren för brott och olyckor a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut

9. Framhäv inte ras, börd, nationalitet etc. a. Klandrade PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut

10. Undvik kränkande bilder a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut

11. Förfalska inte en bilds innehåll a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut

12. Ge tillfälle till samtidigt be- mötande och var särskilt varsam med anmälningar till JO m.fl. a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut

88

maxh—

OOO

NOXN

OOO

CND

x)

89

OOUI

owo

NJONLII

U'!

U») 000 WOOO

ow—

UtO'xN

13. Pröva noga grunden för brotts- anmälan före publiceringen a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON—beslut

14. Föregrip inte domen men referera den när den fallit samt återge båda parternas ståndpunkter a. Klandrade PO-uttalanden b. Klandrade PON-beslut c. Friande PON-beslut

15-16. Avstå från namn- och bildpublicering o.d. a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut

17. Tala inte om att en person dömts tidigare för brott a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON—beslut

88

00

OOXO

16 15

89

U)

ONNION

22 16

0 3 3

90

OJO

20 15

—-4=—o

Sammanfattning: Den vanligaste överträdelsen är mot skyldigheten att avstå från viss namn- och bildpublicering. De näst vanligaste avser publicitetsregel 2 och 4, dvs. reglerna om saklighet, genmäle och beriktigande.

OVERVÄGAN DEN OCH FÖRSLAG

10. Utgångspunkter

10.1. Inledning

Jag har i inledningen till detta betänkande angett att den rättsliga, massmedie- politiska och tekniska verkligheten väsentligen är en annan i dag än när radio- lagen tillkom år 1966. Även sedan jag fick mina ursprungliga direktiv år 1985 har stora förändringar i dessa hänseenden skett.

Mina överväganden om regleringsbehovet och, när detta konstaterats, den föreslagna lagens innehåll kommer att utgå från bl.a. det som beskrivits i inledningen till betänkandet. Givetvis bör en strävan vara att grundstrukturen av den nya lagstiftning som nu föreslås blir bestående så att allmänheten och programföretag med rimlig grad av säkerhet skall kunna överblicka och förutse villkoren för den i lagstiftningen berörda massmedieverksamheten. Lagstiftningen bör därför så långt möjligt ställa sig neutral till olika framtida mediepolitiska och tekniska lösningar. Samtidigt måste man konstatera att en ny radiolag omöjligen kan utformas så att den med säkerhet kan bli gällande utan omfattande ändringar i en framtid vars tekniska och politiska villkor och förutsättningar nu inte kan till fullo överblickas.

10.2. Behov av fortsatt utredning

Tills för några år sedan var gränsen mellan å ena sidan ljudradion och tele- visionen och å andra sidan andra former av inforrnationsspridning ganska lätt att dra. Den tekniska utvecklingen håller nu på att sudda ut skillnaderna. Orsaken är framför allt att den digitala kompressionstekniken minskar be- hovet av distributionskapacitet för att överföra rörliga bilder eller högklassiga ljudprogram. Samtidigt förbättras kapaciteten i de tillgängliga överförings- näten. Parallellt med denna process pågår en utveckling av nya sätt att debi— tera kunder för bild- och ljudtjänster.

Ett aktuellt exempel är telefonnätets ökade användning för kommunikation till allmänheten. Orsaken är att det har blivit möjligt att debitera den uppring- ande på ett sätt som gör att den som svarar för innehållet kan få ersättning för denna tjänst. Detta skapar förutsättningar för att erbjuda allmänheten en lång rad olika ljudtjänster. Verksamheten befinner sig ännu så länge bara i början av sin utveckling. Det torde finnas goda möjligheter för att distribution via telenätet kan komma att användas för ett mycket stort och varierat utbud av olika tjänster, av vilka många har klar massmediekaraktär.

Telenätet kan få ännu större betydelse när den tekniska kapaciteten förbätt- rats så att även TV-bilder och musik med hög ljudkvalitet kan förmedlas genom nätet. I ett tidsperspektiv på tio år kan telenätet bli den huvudsakliga distributionsvägen för ljud- och bildprograrn till allmänheten.

Det samlade resultatet av de pågående förändringarna kan bli att vi inom kort kommer att ha ett antal nya massmedier, för vilka det kan finnas anled- ning att ställa samma krav på t.ex. yttrandefrihetsrättsligt skydd som för de traditionella medierna, samtidigt som de vanliga massmedierna kan befordras på andra vägar än de nuvarande.

De regelsystem som vi normalt tillämpar är inte riktigt anpassade till dessa förändringar. Jag vill peka på några exempel.

Villkor för trådsändningar

YGL gör en klar skillnad mellan sändning av program genom tråd och sänd- ning på annat sätt, dvs. med hjälp av radio. För trådsändningar är möjligheten att ställa upp regler och villkor begränsad till de fall som anges i grundlagen, dvs. i fråga om sändningsplikt för vissa program, våldsskildringar, pomo- grafi och hets mot folkgrupp samt reklam och sponsring. Något utrymme för att t.ex. ställa public service-krav på programföretag som uteslutande sänder i tråd synes inte föreligga. I fråga om radiosändningar får däremot statsmak- terna föreskriva villkor i huvudsak i den utsträckning som regeringsformens regler om frihetsbegränsningar medger.

Om tyngdpunkten förskjuts så att distributionen av ljudradio— och TV- program till allmänheten i allt väsentligt blir trådbunden innebär YGL:s be- stämmelser att det inte finns möjlighet för statsmakterna att genom föreskrifter i vanlig lag ställa krav på programföretagen på t.ex. opartiskhet eller ett om- växlande programinnehåll. Det kan naturligtvis hävdas att detta är just vad YGL syftar till. Enligt min mening är det emellertid ingalunda självklart att en teknisk förändring av det slag som jag just beskrivit innebär att behovet av ljudradio och TV med public service-ansvar kommer att upphöra.

Vissa gränsdragningsfrågor

Jag kommer i det följande att föreslå att det införs en radio- och TV—lag vars tillämpningsområde omfattar verksamhet som består i att sätta samman ljud- radio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. I fråga om trådlösa sändningar eller kabelsändningar av TV—program som vi nu känner till dem vållar bestämningen av lagens tillämpningsområden inga stora problem. I fråga om kommunikation över telefonnätet kan det emellertid redan i dag uppkomma vissa avgränsningssvårigheter, som kan bli större i takt med att denna distributionsväg får ökad betydelse. Följande exempel illustrerar problemet.

Med termen "beställ-video" (video on demand) brukar man beteckna en verksamhet där en kund kan beordra att ett visst TV—program sänds till honom eller henne över ett trådnät. Tekniskt sett kan det gå till på så vis att kunden sätter igång en apparat i programcentralen så att programmet spelas upp. Om endast den som beställer kan ta del av programmet skiljer sig för— farandet inte på något principiellt sätt från att kunden hämtar ett videogrami en uthymingsbutik och spelar upp det från sin egen videobandspelare. Denna form av beställ-video omfattas inte av den föreslagna lagen.

Det finns emellertid ett annat sätt att åstadkomma vad som för kunden uppfattas på samma sätt. Företeelsen kallas "near instantaneous video on demand" och bygger på att programmen genom digitaltekniken kan kompri— meras så att upp till tio program kan sändas ut samtidigt i en frekvenskanal i t.ex. ett kabelnät. Om samma program sänds ut parallellt med t.ex. tio minu- ters tidsförskjutning, behöver beställaren aldrig vänta längre än tio minuter på att programmet skall börja. Därmed kan en illusion skapas av att det är be- ställaren som bestämmer när programmet skall börja, trots att det är den som svarar för tjänsten som ser till att programmet sänds på olika tider.

Enligt förslaget till radio- och TV-lag kommer denna form av beställ-video att omfattas av lagen.

Yttrandefrihetsskydd för teletjänster

Ett tredje exempel, som visserligen ligger utanför Radiolagsutredningens uppdrag, men som jag ändå finner det värt att peka på, gäller det yttrande- frihetsrättsliga skyddet för telefonitjänster. YGL är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten. Enligt 1 kap. 9 & YGL skall grundlagen även tillämpas när tidningsredaktioner, nyhetsbyråer m.m. med hjälp av elektromagnetiska vågor på begäran tillhandahåller allmänheten upp- lysningar ur register med upptagning för automatisk databehandling. Inget i grundlagens förarbeten tyder på att uppspelning av inspelade meddelanden efter telefonuppringning skall anses som sändning av radioprogram till all— mänheten. Det verkar inte heller ha varit lagstiftarens avsikt att en inspelning i en vanlig telefonsvarare skulle anses som en upptagning för automatisk data— behandling. Grundlagen synes följaktligen inte vara generellt tillämplig på betalteletjänster. Det skulle emellertid ligga ett stort värde i att nya tekniska överföringsformer kan erhålla grundlagens skydd, om de kan anses likställda med sändningar av ljudradio eller television till allmänheten. Betaltelefoni har t.ex. använts som ett sätt att sprida politisk propaganda inför ett val, och man kan tänka sig många andra användningsområden som ryms inom vad som brukar räknas till yttrandefrihetens kärnområde.

Vilka följder den informationsteknologiska utvecklingen på längre sikt bör få för lagregleringen inom ljudradio— och TV—området måste i första hand avgöras utifrån politiska bedömningar. Om man vill undvika oavsiktliga

följder av att lagstiftningen inte är anpassad till den tekniska verkligheten bör man emellertid i god tid ta upp de lagstiftningsmässiga konsekvenserna av förändringar som vi börjar kunna skönja konturerna av, men ännu inte ser klart.

Ny sändningsteknik

För närvarande pågår ett intensivt arbete med att utveckla ny sändningsteknik för ljudradio och TV. Genom att utnyttja egenskaperna hos den digitala sändningstekniken kan det bli möjligt att få rum med ett mycket större antal program inom ett givet frekvensutrymme än som kan ske med nuvarande, analoga teknik. En övergång från analog till digital teknik skulle därmed kunna leda till att också kvarvarande etableringsbegränsningar skulle kunna upphävas. I det nyligen avgivna betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sändningar (SOU 1994:34) anges emellertid att statsmakterna kan behöva ställa upp krav av annat slag än för närvarande för att motverka att enskilda företag använder kontrollen över tekniken för att försvåra för andra företag att sända program till allmänheten.

Det ligger inte inom ramen för mitt uppdrag att föreslå att den nuvarande sändningstekniken skall ersättas, eller under vilka förutsättningar detta skall ske. I fråga om sändningar som kräver tillstånd av regeringen föreslår jag i det följande att tillståndet skall kunna förenas med ett villkor om vilken sänd- ningsteknik som skall användas. Jag vill emellertid understryka att ett beslut av statsmakterna om en övergång till ny teknik torde förutsätta mer omfattan— de lagstiftning än den jag föreslår.

10.3. Regleringsbehovet

Förslag: Verksamhet som består av att sända ljudradio— och TV— program till allmänheten skall även i fortsättningen regleras genom radiorättslig lagstiftning.

Det kan anföras framför allt tre olika skäl till varför ljudradio- och TV- sändningar till allmänheten behöver regleras utöver vad som följer av allmän lagstiftning.

Det första skälet är behovet av att kunna styra användningen av frekvens- utrymmet. De sändningsfrekvenser som enligt internationella Överenskom— melser är reserverade för ljudradio— och TV—sändningar till allmänheten kan användas på olika sätt. En möjlighet är att bygga upp omfattande nät av sändarstationer, som gör det möjligt att ta emot sändningar var man än be— finner sig i landet. Ett sådant sändarnät är med nuvarande teknik mycket

frekvenskrävande. En annan möjlighet är att låta ett stort antal programföretag använda enstaka sändare, varvid programmen från varje företag bara kan tas emot inom den sändarens täckningsområde. Med en sådan uppläggning kan ett stort antal olika programföretag beredas möjlighet att sända. Det finns givetvis också utrymme för mellanting mellan de här angivna ytterligheterna, liksom det går att kombinera några rikstäckande sändamät med ett antal fri- stående sändare med lokal räckvidd.

Valet mellan olika alternativ måste göras på politiska grunder. För när- varande är de TV—företag som har tillstånd av regeringen, enligt villkor i av- talen med staten, skyldiga att hålla rikstäckande sändamät. Samma sak gäller för SR:s fyra kanaler. För närradion och lokalradion är däremot sändnings- området, enligt lag, i princip begränsat till vad som kan nås från en sändare. I framtiden kan statsmakterna önska släppa fram nya former av ljudradio- eller TV—sändningar, som skall uppfylla bestämda krav i fråga om sändnings- områden. Tilldelningen av sändningsfrekvenser bör kunna styras utifrån dessa krav.

Enligt radiokommunikationslagen, som sedan den 1 juli 1993 reglerar Post— och telestyrelsens tilldelning av tillstånd att använda radiosändare, skall ett sådant tillstånd meddelas om vissa angivna förhållanden föreligger (9 5 första stycket). De angivna kraven gäller att radioanvändningen inte orsakar störningar, att frekvenserna används effektivt, att radiokommunikation som är viktig för den fria åsiktsbildningen inte hindras, att en rimlig beredskap för nya radioanvändningar kan upprätthållas samt att försvarsmaktens frekvens- behov ändå kan tillgodoses.

Radiokommunikationslagen ger emellertid inte något svar på frågan om hur det tillgängliga frekvensutryrnmet skall fördelas mellan t.ex. yttäckande sändamät och mer lokala sändningar. För att det skall vara möjligt att ta sådana hänsyn innehåller lagen en bestämmelse (9 5 andra stycket) enligt vilken tillstånd att inneha eller använda radiosändare för sådana utsändningar som förutsätter medgivande enligt annan lag endast får meddelas om sådant medgivande föreligger.

Behovet av att kunna styra frekvensanvändningen enligt massmediepoli- tiskt motiverade önskemål nödvändiggör på det sätt som nu har angivits att det finns en lagstiftning enligt vilken medgivande fordras för verksamheten.

Det andra skälet som kan anföras för att det behövs en reglering är vad som brukar omtalas som ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft. En ljudradio- eller TV—sändning kan normalt tas emot av ett stort antal människor. Den når publiken i samma ögonblick som sändningen sker. Dessa egenskaper hos ljudradion och televisionen gör dem till mycket effek- tiva kommunikationsmedel. De medför emellertid också att effekten av ett missbruk av dessa medier kan bli allvarlig och få stor spridning. Statsmak— tema har därför hittills ansett att det krävs särskilda regler i fråga om sänd-

ningamas innehåll, utöver vad som följer av allmänt giltig lagstiftning om våldsskildringar, marknadsföring m.m. Detta har på olika sätt kommit till ut- tryck i radiolagen och avtalen mellan staten och programföretagen, i närradio- lagen, lokalradiolagen, kabellagen och satellitlagen. Sådana krav följer även av den internationella regleringen på området, i första hand EG:s TV—direktiv.

Det tredje skälet som kan anföras för att en särskild reglering behövs är ljudradions och televisionens funktion som massmedier i allmänhetens tjänst. Så länge det gällde ett monopol på att sända ljudradio- och TV—program till allmänheten i Sverige motiverades kraven på programverksamhetens utform- ning med en önskan att tillgodose skiftande intressen och behov hos publi— ken. För de nya former för ljudradio och television som har tillkommit är kraven i detta hänseende mindre långtgående eller inga alls. Jag är naturligtvis medveten om att det pågår en diskussion om public service-verksamhetens omfattning och inriktning och att statsmakterna kan besluta om förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Man torde emellertid kunna räkna med att åtminstone vissa programföretag även i framtiden kommer att behöva upp- fylla krav på mångfald och kvalitet i programutbudet. Likaledes räknar jag med att i varje fall några programföretag kommer att vara skyldiga att iaktta opartiskhet i sin verksamhet.

De verksamheter som enligt min mening bör regleras utifrån de tre angivna skälen sammanfaller inte helt.

En reglering av frekvensanvändningen berör givetvis endast sådana sänd- ningar som sker med hjälp av radio. Trådsändningar omfattas alltså inte. I fråga om radiosändningama bedömer jag att behovet av en särskild, mass- mediepolitiskt motiverad reglering endast gäller för marksändningar på frek— venser under 1 GHz. För satellitsändningar och marksändningar på högre frekvenser torde en reglering enligt radiokommunikationslagen vara tillräck- lig. Jag återkommer till dessa frågor längre fram.

I den mån en reglering anses böra grundas på hänsynen till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft bör den gälla för alla sändningar av ett visst slag, oberoende av det sätt på vilket de befordras till publiken. I det föregående har jag från den synpunkten diskuterat gränsdragningen mot vissa tjänster som görs tillgängliga genom telenätet.

Särskilda uppgifter i allmänhetens tjänst kommer troligen endast att gälla för ett fåtal programföretag. Den exakta utformningen av sådana åligganden bör kunna anpassas till vad som bedöms lämpligt i varje enskilt fall.

Jag anser sammanfattningsvis att det behövs en särskild reglering av ljud- radio- och TV—sändningar till allmänheten. Av 3 kap. 1 och 2 åå YGL följer att en sådan reglering kräver lagform. Jag föreslår att regleringen sker genom en särskild radio- och TV—lag.

11. En ny radio- och TV—lag

11.1. Utgångspunkter

Jag skall enligt mina direktiv se över radiolagstiftningen i systematiskt, termi- nologiskt och lagtekniskt hänseende med syfte att bl.a. uppnå större klarhet och överskådlighet. Enligt direktiven bör lagstiftningen vidare utformas så att den kan anpassas till den kommande utvecklingen inom medieområdet.

Sedan jag i juni 1985 fick detta uppdrag har, som framgår av det inledande avsnittet, stora förändringar skett. Bl.a. har YGL och TV—direktivet till- kommit. Målet för en översyn av de radiorättsliga författningarna kan därför i korthet sammanfattas så att de främst bör anpassas till:

läsaren, genom att vara enkla, klara och överskådliga,

YGL,

övriga författningar och internationella åtaganden, och nuvarande och helst förväntad teknisk och massmediepolitisk verklighet.

Med övriga författningar och internationella åtaganden avses främst radio- komrnunikationslagen, marknadsföringslagen och EG:s TV—direktiv. Såvitt gäller Europarådets TV—konvention har Sverige ännu inte ratificerat den. I lagstiftningsärendet om satellitsändningar av TV—program (prop. 1992/93:75 s. 18 f.) fann statsmakterna att direktivet och konventionen delvis har olika regler, att den svenska lagstiftningen skall anpassas till direktivet och att frågan om ratificering av konventionen får tas upp senare. Direktivets regler ses för närvarande över, varför frågan om ratificering får skjutas upp till dess att översynen är klar.

Lagen bör även anpassas till nuvarande och helst förväntad teknisk och massmediepolitisk verklighet. Jag har betonat vikten av detta redan i det in— ledande avsnittet om utgångspunkter.

11.2. De radiorättsliga författningarna sammanförs till två lagar

Förslag: Huvudparten av de radiorättsliga författningarna samman— förs till en gemensam lag. Bestämmelser om sändningsavgifter förs till en särskild lag.

Det finns ett stort antal radiorättsliga författningar som innehåller bestäm- melser om programverksamheten i ljudradion och televisionen. Dessa be- stämmelser riktar sig också huvudsakligen till den eller dem som bedriver sådan verksamhet. Jag har haft som utgångspunkt att sammanföra dessa för- fattningar så långt detta varit möjligt. Detta har fått till följd att även bestäm- melser som inte direkt har med programverksamheten att göra återfinns i mitt förslag. De lagar som bäst lämpar sig att sammanföras till en gemensam radio- och TV—lag är:

— Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet

Radiolagen(1966:755) _ Lagen (1981:508) om radiotidningar Närradiolagen (19821459) Lagen (1986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten _ Lagen (1992:l356) om satellitsändningar av televisionsprogram till all- mänheten

Lokalradiolagen (1993:120)

Det är alltså huvudsakligen dessa lagar, samt lagen (1992:72) om konces- sionsavgift på televisionens område, som setts över. Bestämmelserna i kon- cessionsavgiftslagen samt de bestämmelser i lokalradiolagen som avser lokal- radioavgiften bör lämpligen upptas i en särskild lag (se avsnitt 20.1). Mitt förslag innebär också ändringar i bl.a.:

Lagen (1989:41) om TV-avgift Lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden Telelagen(1993:597) — Lagen (1993:599) om radiokommunikation

Lagen ( 1993:1367 ) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning kommer däremot inte alls att påverkas av mitt förslag.

11.3. Radio- och TV-lagens terminologi

Förslag: Lagen benämns radio— och TV-lag. Lagens terminologi och uppbyggnad utformas så tekniskt och massmediepolitiskt neutralt som möjligt.

Som framgår av avsnitt 6.2 har den radiorättsliga terminologin varit förenad med vissa tillämpningsproblem. Dessa framgick redan av förarbetena till radiolagen , där man i avsaknad av tillräckligt avgränsande definitioner i stället avvisade vissa orimliga tolkningar av de definitioner man valt att använda (se prop. 1966:149 5. 36). Problemen har på senare år förstärkts ytterligare genom den snabba tekniska utvecklingen.

För närvarande inleds radiolagen , kabellagen och satellitlagen med en upp- räkning av definitioner till vilka de övriga här aktuella författningarna delvis hänvisar. Jag har i avsnitt 6.2 redogjort för radiolagens tekniska begrepp "radiosändning", "trådsändning", "sändare" och "mottagare". Som där fram- går har flertalet av de bestämmelser till vilka dessa begrepp varit anknutna numera utgått ur radiolagen . Radiotekniska definitioner och bestämmelser om innehav och användning av radiosändare m.m. återfinns nu i stället i radio— kommunikationslagen. Dessa tekniska definitioner är alltför omfattande i en lag som inte, annat än undantagsvis, berör den tekniska användningen av mediet. Dessa begrepp bör alltså inte förekomma i den nya lag som jag före- slår. Vid behov kan den nya radio- och TV-lagen hänvisa till definitionerna i främst radiokormnunikationslagen.

Begreppen rundradiosändning och radioprogram bestämmer för närvaran— de radiolagens tillämpningsområde. I definitionerna av dessa båda begrepp ingår radio- och trådsändningsbegreppen. Som jag nyss föreslagit bör dessa tekniska begrepp inte ingå i den nya lagen. I dagens tekniska verklighet kan vidare distinktionen mellan radio- och trådsändning sägas ha förlorat något i relevans. Från publikens synpunkt framstår det vanligtvis som utan betydelse om ett program distribueras på det ena eller andra sättet. Såvitt möjligt bör därför den nya lagens tillämpningsområde inte längre bestämmas på det sätt som hittills har gällt. Detta är även olämpligt med hänsyn till att de defini- tioner på vilka den nuvarande avgränsningen bygger inte torde vara kända i allmänt språkbruk och till vad som avses med radioprogram i YGL.

Trots att begreppen rundradiosändning och radioprogram definierades redan i samband med radiolagens tillkomst torde det inte vara allmänt bekant att "radio" är en teknisk term som även innefattar TV—mediet. Innebörden av begreppet "rundradio" är förmodligen ännu mindre känd hos den breda all- mänheten. Vad som menas med trådsändning är knappast heller mera allmänt bekant. Det finns också en risk för att begreppet "radioprogram" kan förväx- las med den innebörd begreppet har i YGL. I 1 kap. 1 & tredje stycket YGL anges att vad som sägs om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Enligt special- motiveringen avses med radioprogram såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra överföringar av information till allmänheten som tele- fax och Videotex (prop. 1990/91:64 s. 108). Dessa senare två medier om-

fattas emellertid inte av den nuvarande radiorättsliga regleringen och bör inte heller regleras i den nya. Jag kommer att närmare beröra lagens tillämpnings- område i nästa avsnitt.

Begreppen ljudradio och television återfinns i YGL och i de flesta radio- rättsliga författningar, dock utan att närmare definieras. Det finns således inte något som hindrar att dessa begrepp i den nya lagen bestäms utifrån det all- männa språkbruket och det behov som kan finnas av att reglera denna typ av verksamhet. Därvid bör dock givetvis överensstämmelse med YGL:s terrni- nologi eftersträvas. Jag återkommer till detta i nästa avsnitt. Begreppen ljud- radio och TV bör således återfinnas i den nya lagen.

I definitionen av rundradiosändning ingår även ordet allmänheten. Enligt definitionen skall radiosändningen vara avsedd att tas emot av allmänheten. Uttrycket allmänheten återfinns i samtliga radiorättsliga författningar samt i bl.a. 1 kap. 6 & YGL. Jag anser att den nya lagens tillämpningsområde också bör bestämmas med hjälp av detta uttryck.

Vad gäller de trådlösa sändningarna vållar det sällan några problem att avgöra om de är avsedda för allmänheten eller ej. Begreppet bör förstås i enlighet med normalt språkbruk och motsvarande begrepps innebörd i t.ex. YGL. Av förarbetema till YGL följer att bedömningen bör kunna ske med ledning av sådana omständigheter som den använda frekvensen, sändarens styrka och sändningens innehåll ( SOU 1983:70 s. 294 ). Detta överensstäm- mer också med de regeringsbeslut som finns redovisade i avsnitt 6.2.

När det gäller trådsändningama har användningen av begreppet allmän- heten tidigare lett till avsevärda tillämpningssvårigheter. Som framgår av av- snittet om trådsändningar bygger emellertid den nu gällande regleringen inte längre på användningen av detta begrepp.

Såväl sändningar till allmänheten i Sverige som i utlandet bör omfattas av lagen. 1 kap. 6 & YGL har också denna innebörd (prop. 1990/91:64 s. 110).

Det bör anmärkas att lagförslagets allmänhetsbegrepp inte har utformats efter upphovsrättsliga överväganden.

Med hänsyn till att begreppen ljudradio och television bör bestämma den nya lagens tillämpningsområde har jag övervägt att benämna lagen lag om ljudradio och television. Eftersom detta inte överensstämmer med allmänt språkbruk och inte heller med namnet på de nya myndigheterna, Gransk- ningsnämnden för radio och TV samt Radio- och TV—verket, har jag övergett idén. Jag föreslår att lagen i stället benämns radio- och TV—lag.

11.4. Lagens tillämpningsområde

Förslag: Lagen omfattar verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Vidare finns bestämmelser om vidaresändningar av pro- gram sarnt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer i lagen.

Mot bakgrund av vad jag anfört om regleringsbehovet anser jag att lagen i princip bör ha samma tillämpningsområde som nu gällande lagar för radio— och TV—sändningar till allmänheten. Eftersom begreppen radiosändning, tråd- sändning, rundradiosändning och radioprogram inte används i den föreslagna lagen, måste detta tillämpningsområde dock anges på annat sätt än i den nu- varande regleringen.

Jag föreslår att tillämpningsområdet skall omfatta ljudradio och television i enlighet med den betydelse dessa begrepp har i allmänt språkbruk. Någon avgörande vikt bör inte fästas vid den teknik som utnyttjas. Därmed blir lagen tillämpbar även om det i framtiden sker tekniska förändringar.

I det allmänna språkbruket torde med ljudradio och television förstås sändningar som ett obestämt antal personer samtidigt kan ta emot i ljudradio— mottagare respektive televisionsmottagare. Den mottagande kan ta del av innehållet i sändningen i samma ögonblick som den äger rum. Den enda akti— vitet av den mottagande som normalt behövs är att slå på mottagarapparaten. Den mottagandes valmöjligheter begränsas till att med hjälp av mottagarens frekvensinställning eller kanalväljare ta in någon av de olika sändningar som är tillgängliga på den plats där mottagaren befinner sig.

Den verksamhet som lagen omfattar bör beskrivas som att sätta samman ljudradio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmän- heten. Med begreppet sätta samman avses att bestämma att ett visst innehåll skall sändas ut. Med begreppet sända till allmänheten avses att den sändande gör programmet samtidigt tillgängligt för en obestämd krets av personer. Jag har redogjort för uttrycket allmänheten i det närmast föregående avsnittet. Enligt vad som där framgår avses med uttrycket detsamma som i 1 kap. 6 & YGL. Såväl allmänheten i Sverige som i andra länder omfattas alltså av ordet.

Med den valda definitionen utesluts kommunikation mellan enskilda, t.ex. genom telefon. Vidare utesluts överföring av ljud- eller videoinspelningar med hjälp av brev, bud eller liknande, eftersom den mottagande inte kan ta del av innehållet samtidigt som det sänds ut. Högtalarutrop och projicering av filmbilder utesluts eftersom dessa inte kräver att den mottagande har tillgång till någon mottagarapparat.

Det bör påpekas att det kan vara svårt att avgöra om vissa av de nya sätt att sprida ljudradio- och TV—program som vi nu börjar skönja konturerna av

kommer att omfattas av lagen eller inte. Jag tidigare exemplifierat problemet genom att beskriva de två beställ-TV-tjänstema "video on demand" och "near instantaneous video on demand" (avsnitt 10.2). Den förra beställ-TV—tjänsten torde inte komma att omfattas av lagen. Däremot omfattas tjänsten "near instantaneous video on demand" av lagen eftersom den som svarar för ut- sändningen bestärnmer att ett visst program skall sändas ut till den som väljer en viss sändningskanal.

Man bör inte överdriva betydelsen av att den ena av de två beskrivna beställ-TV—tjänstema omfattas av lagen medan den andra inte gör det. Jag be- dömer att de regler som nu föreslås inte kommer att få någon nämnvärd praktisk betydelse för denna typ av verksamhet.

Vissa andra typer av s.k. interaktivitet medför emellertid inte att en sänd- ningsverksamhet undantas från lagens tillämpningsområde. Om publiken i större eller mindre grad kan bestämma innehållet i ett program som sänds ut till en obestämd krets av personer är programmet inte endast avsett för den person som påverkar innehållet. Det kan gälla om enskilda direkt genom sin knapptelefon kan föra in annonser i text-TV eller om publiken kan spela spel eller bestämma vilken musikvideo som skall visas genom att använda tele- fonen. I sådana fall är det ändå den för sändningen ansvarige som sätter samman programmen. Det är nämligen denne som genom det sätt på vilket verksamheten är ordnad bestämmer att programinnehåll kan föras in på detta sätt.

Det bör anmärkas att det i 1 kap. 9 & YGL anges att vad grundlagen före- skriver om radioprogram också tillämpas när en redaktion för t.ex. ett radio- program på begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Detta gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret. Enligt motiven åsyftas bl.a. Videotex och andra liknande medier som kan användas för informationsförmedling (prop. 1990/91:64 s. 112).

YGL har sålunda ett något vidare tillämpningsområde än den lag som jag föreslår. Enligt min mening är detta en naturlig följd av att lagarna till vissa delar har olika syfte. YGL:s syfte är att ge yttrandefrihetsrättsligt skydd åt en viss form av informationsförmedling medan den av mig föreslagna lagen huvudsakligen syftar till att möjliggöra en massmediepolitiskt betingad regle- ring.

Med det angivna tillämpningsområdet omfattar den föreslagna lagen alla sändningar för vilka det kan bedömas att det finns behov att reglera verksam- heten av hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft. Dessa sändningar är, som jag antytt i det föregående, flera än de som behöver regleras med hänsyn till frekvensanvändningen eller på grund av behovet att upprätthålla sändningar i allmänhetens tjänst.

I mitt lagförslag gäller därför krav på tillstånd endast för sådana sänd- ningar med hjälp av radio där det föreligger ett regleringsbehov från fre- kvenssynpunkt. Särskilda villkor av public service-natur föreslås kunna upp- ställas endast för sändningar som kräver tillstånd av regeringen. Jag återkom- mer till dessa frågor i det följande.

Sändningar av sökbar text-TV är enligt 3 & satellitlagen helt undantagna från den lagens tillämpningsområde. Radiolagens och kabellagens bestäm- melser om reklam m.m. gäller inte heller för sådana sändningar.

Jag anser inte att sändningar av sökbar text—TV skall undantas från den nu föreslagna lagens tillämpningsområde, på vilket tekniskt sätt de än befordras. Visserligen är de tre skäl som jag anfört i avsnittet om regleringsbehovet inte riktigt lika starka här som för t.ex. vanliga TV—program. Detta bör dock i stället beaktas i samband med genomgången av respektive bestämmelse i det följande.

Samtliga ljudradio- och TV—program som sänds till allmänheten skall således omfattas av lagens bestämmelser.

Begreppet program bör avse allt sändningsinnehåll. I motsats till den nu gällande radiorättens radioprogrambegrepp men i enlighet med YGL:s, bör inte göras något undantag för enkla meddelanden. En kanal som enbart inne- håller sådana enkla meddelanden som Fröken Ur skulle därmed falla in under lagens tillämpningsområde. Detta torde överensstämma med allmänt språk- bruk.

YGL:s definition av radioprogram talar inte om hur man kan skilja ett ljudradio- eller TV—program från ett annat. Reklambestämmelsema i den nu- varande radiolagen innehåller bestämmelser om att reklam skall sändas mellan programmen och att reklam i vissa fall får avbryta ett program. Det saknas anledning att nu föreslå något annat än att dessa föreskrifter i huvudsak oför- ändrade skall överföras till den nya radio-_och_TV-lagen. Bestämmelserna är dock omöjliga att tillämpa utan att en skiljelinje dras mellan olika program.

I samband med att reklambestämmelserna föreslogs diskuterades denna skiljelinje. Av förarbetena framgår att utgångspunkten bör vara hur program— företaget väljer att presentera sitt programutbud (prop. 1990/91:149 s. 107). Vad programföretaget presenterar som ett program bör således också normalt kunna betraktas som ett program. Ett sådant synsätt stod enligt departements— chefen i god samklang med allmänt språkbruk som med ett program fick anses förstås en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenterades under en särskild rubrik och behandlade ett på ett visst sätt sammanhållet terna. Departementschefen nämnde som exempel att det i allmänhet inte torde finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträdande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.

Jag föreslår att utgångspunkten skall vara vad programföretaget själv anser vara program, i vart fall om detta överensstämmer med hur det utåt sett ter sig för mottagaren.

I vissa fall kan det vara svårt att avgöra var gränsen för program skall dras. Det torde t.ex. medföra svårigheter att bestämma om en rullande text- TV-sändning eller om Fröken Ur är att betrakta som ett eller flera program (se avsnitt 6.2 om Kabelnämndens beslut angående rullande text—TV—annonser).

Jag har redogjort för Radionämndens beslut avseende bl.a. SVT:s spon- sorsmeddelanden i sändningar från OS i Barcelona (se avsnitt 6.2). SVT ansåg att sändningen bestod av flera program eftersom evenemangen var av olika art (boxning, friidrott m.m.). Radionämnden ansåg däremot att varje sammanhängande OS-sändning utgjorde ett program. Varken Radionämnden eller SVT synes ha fäst någon vikt vid omständigheten att sändningen ägde rum i SVT:s båda kanaler. Möjligen kan den slutsatsen dras att om t.ex. en sändning med visst innehåll övergår från en kanal till en annan bör den be- traktas som ett och samma program om utgivaren är densamme.

Några större tillämpningssvårigheter har dock inte programbegreppet vållat.

Jag föreslår att lagen skall gälla för verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Lagens tillämpningsområde bör emellertid begränsas något enligt vad som framgår i det närmast följande avsnittet.

Lagen föreslås även innehålla vissa bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer enligt vad som framgår i respektive avsnitt.

11.5. Begränsningar av lagens tillämpningsområde

Trådsändningar

Förslag: Lagen omfattar endast sändningar genom tråd om de når fler än 100 bostäder. Bestämmelserna i YGL om meddelarskydd, censur- förbud m.m. (1 kap. 2 och 3 åå) gäller dock även för sändningar som inte når fler än 100 bostäder. Detta motsvarar vad som nu gäller.

Kabellagen gäller endast för trådsändningar av radioprogram till allmän- heten som når fler än 100 bostäder. Av minimiangivelsen följer att någon prövning av ordet "allmänheten" inte behöver ske. Av ordet "bostäder" följer vidare att sändningar på t.ex. sjukhus, sportanläggningar, arbetsplatser, varuhus och hotell inte skall räknas in.

Det har inte framkommit något större behov av att reglera även andra tråd- sändningar än de som nu omfattas av kabellagen. Genomslagkraften för sådana sändningar torde nämligen vara måttlig. Avgränsningen i kabellagen har vidare fungerat väl. Jag föreslår därför att den nya lagen skall gälla för sändningar genom tråd endast om de når fler än 100 bostäder.

Bestämmelserna i YGL, förutom de som reglerar meddelarskyddet och censurförbudet m.m. (1 kap. 2 och 3 åå YGL), bör inte gälla för andra tråd- sändningar än de som föreslås omfattas av den nya lagen. Även detta bör framgå av lagen. Det motsvarar vad som nu gäller.

Jag vill emellertid redan nu nämna att jag kommer att föreslå att innehavare av kabelnät åläggs att vidaresända vissa program redan om sändningarna når fier än 10 bostäder (avsnitt 16.1).

Satellitsändningar av TV-program

Förslag: Lagen omfattar bl.a. sådana satellitsända TV-program som nu regleras i satellitlagen.

Lagen bör omfatta TV—sändningar över satellit. Vissa begränsningar i till- lärnpningsområdet måste emellertid göras.

Enligt 2 å satellitlagen omfattar den lagen endast sändningar av TV- program över satellit till allmänheten om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av EES-avtalet och

1. den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige,

2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller

3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.

Punkterna 2 och 3 tillämpas dock inte om den som bedriver sändnings- verksamheten har sitt hemvist i annat land inom EES.

Enligt motiven till satellitlagen ( prop. 1992/93:75 ) avses med sändning av TV—program över satellit sändningen i dess helhet, dvs. från och med att den sänds upp till en satellit och fram till dess att den kan tas emot av en mottagare på marken. För tillämpligheten saknar det betydelse om sändningen sker i flera led, t.ex. genom att programmet först transporteras över satellit till en sändarstation varifrån det automatiskt utan självständigt beslut sänds upp till den satellit från vilken sändningen går ut till allmänheten. För att lagen skall vara tillämplig krävs att sändningen kan tas emot i något land som är bundet av EES-avtalet. Satellitlagens tillämpningsområde begränsas också till sådana sändningar som Sverige skall svara för enligt TV—direktivet. Vilka dessa sändningar är framgår av bestämmelsens tre punkter (se a. prop. s. 47 ).

Satellitlagen har nyligen trätt i kraft. De överväganden som gjordes i samband med dess tillkomst är fortfarande gällande (se a. prop. s. 23 f. och 46 f.). Jag ansluter mig till dessa överväganden och föreslår med anledning av dem att en bestämmelse motsvarande den som nu finns i 2 å satellitlagen införs i den nya lagen. Det kan noteras att en viss utvidgning av tillämp- ningsområdet föreslås. Som framgår av avsnittet om lagens tillämpnings- område bör nämligen även enkla meddelanden och sökbar text—TV omfattas av radio- och TV—lagen.

Av 3 å satellitlagen framgår även att lagen inte gäller sådan sändning över satellit som helt överensstämmer med en sändning som sker med stöd av 5 å radiolagen eller 1 å lagen om rundradiosändning av finländska televisions- program och som sänds samtidigt. Anledningen till denna reglering är att ett och samma TV—program inte skall kunna omfattas av såväl bestämmelserna i t.ex. radiolagen somi satellitlagen (a. prop. s. 47 f.).

Mitt förslag går ut på att bl.a. sådana bestämmelser skall ingå i en gemen- sam lag. En motsvarande bestämmelse är därför onödig i den nya lagen.

Satellitsändningar av ljudradioprogram

Förslag: Lagen omfattar också sändningar av ljudradioprogram över satellit, dock endast om sändningen kan tas emot i Sverige och den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sänd— ningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Satellitlagen gäller inte för sändningar av ljudradioprogram över satellit. Det finns för närvarande inte heller några konkreta planer inom vare sig Europarådet eller EG att införa några sådana bestämmelser. Satellitljudradio finns dock, även i Sverige, och fler sådana kanaler beräknas komma. Med hänsyn till detta och till att denna ljudradioforrns genomslagskraft är minst lika stor som andra ljudradioformers föreslår jag att även sändningar av satellitljudradio skall omfattas av lagen. Det finns inte något intresse från svensk synpunkt att, i de hänseenden som berörs av den lag jag föreslår, reglera innehållet i andra ljudradiosändningar än sådana som når allmänheten i Sverige. Sändningar till andra länder bör alltså inte omfattas av lagens till— lämpningsområde. Lagen bör givetvis endast gälla för sändningar som i någon mening faller under svensk jurisdiktion. Lagen bör tillämpas endast om den sändande har sitt hemvist i Sverige eller om sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Ljudradiosändningar i televisionen

Förslag: Lagen omfattar inte sändning av bakgrundsljud i televisionen om ljudet överensstämmer med en ljudradiosändning som någon ansvarar för enligt lagen. Råder reklamförbud i televisionen omfattar detta emellertid även bakgrundsljudet.

Enligt nu gällande radiorättsliga principer skall de bestämmelser som enbart tar sikte på sändningar av TV-program även omfatta bakgrundsljud i dessa. Denna princip gäller t.ex. om ljudet härrör från en närradio- eller lokal- radiosändning. Principen kan vålla avsevärda problem. Vissa av de radio- rättsliga reglerna är endast avsedda att gälla för televisionen. Genom denna princip kommer reglerna även att gälla för ljudradion. Bestämmelsen om reklamidentifiering kan t.ex. medföra skyldighet att identifiera bakgrundsljud som innehåller reklam även med en bildsignal.

Jag föreslår att bestämmelserna i lagen inte skall omfatta ljudradioljud i televisionen om ljudet överensstämmer med en ljudradiosändning som någon ansvarar för enligt lagen. Det är tillräckligt att tillståndshavaren, eller den som låtit registrera sig, ansvarar för att de bestämmelser som särskilt gäller för ljudradiosändningen följs. Om bakgrundsljudet består t.ex. av en sändning från BBC bör lagen däremot gälla även för innehållet i BBC-sändningen.

Ett undantag bör dock gälla. Råder reklarnförbud i televisionen bör detta även omfatta ljudradiosändningen. Den som sänder TV—program ansvarar således alltid för eventuella överträdelser av reklamförbudet. Det finns annars risk för att ljudradio- och TV—sändningama samordnades så att reklam i princip blev tillåten.

12. Tillstånd och registrering

12.1. Etableringsfrihet är huvudregeln

I det föregående har anförts att radio- och TV—monopolet numera tekniskt och rättsligt sett är avskaffat. Ytterligare ett programföretag, TV4, har beviljats tillstånd att bedriva rikstäckande TV—sändningar. Kabellagen, satellitlagen och lokalradiolagen är exempel på den nya radiorättsliga lagstiftning där etable- ringsfrihet är huvudregeln. Enligt betänkandet Tekniskt utrymme för ytter- ligare TV—sändningar (SOU 199434) kan ytterligare ett steg i utvecklingen mot ett praktiskt förverkligande av den fria etableringsrätten tas. Av betänkan- det framgår att det i dag finns förutsättningar att starta två nya marksända TV- kanaler i Sverige.

Utgångspunkten bör således vara att var och en som vill sända ljudradio- och televisionsprogram till allmänheten också skall få göra detta. Som jag redan inledningsvis påpekat är detta emellertid inte alltid möjligt. Radio- frekvensspektrum är en begränsad naturresurs och radiovågornas utbred- ningsegenskaper medför att hänsyn även måste tas till radioanvändningen i andra länder. En betydande etableringsfrihet kan emellertid medges också i fråga om dessa sändningar enligt vad som framgår av den fortsatta moti- veringen.

12.2. Tillståndsplikt

Sändningar på frekvenser under 1 GHz

Förslag: Tillstånd krävs endast för sådana ljudradio- och televisions- sändningar som sker med hjälp av radio på frekvenser under 1 GHz.

Det är som tidigare anförts av tekniska skäl omöjligt att föreskriva en generell etableringsfrihet för sändningar som utnyttjar det begränsade frekvensutrymmet. Därför får enligt 3 kap. 2 å första stycket YGL rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Av andra stycket framgår vidare att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvensema tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informa- tionsfrihet.

Till följd av radiovågornas utbredningsegenskaper måste hänsyn tas inte endast till den inhemska radioanvändningen utan även till den radioanvänd- ning som sker i andra länder. Sverige har genom sitt medlemskap i den internationella teleunionen iklätt sig vissa folkrättsligt bindande förpliktelser syftande till att radioanvändningen skall samordnas mellan länderna så att störningar så långt möjligt undviks mellan olika radioanvändare.

För närvarande fordras tillstånd för trådlösa marksändningar av radio- program som sker på frekvenser som är lägre än 3 000 GHz. Sker radio- sändningen över satellit fordras inte tillstånd. En annan sak är att det i princip alltid krävs tillstånd att inneha eller använda en radiosändare. Detta gäller även i fråga om radiosändning över satelliter.

Jag föreslår att endast sådana sändningar som sker på frekvens under 1 GHz skall omfattas av kravet på tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. Detta kommer inte att innebära några förändringar vad gäller satellitsändningarna eller tillståndsplikten för radiosändare.

Syftet med regeln är att undanta s.k. mikrovågsdistribution från kravet på tillstånd. Med mikrovågsdistribution (eng. Microwave Distribution Systern, MDS, eller Multichannel Microwave Distribution System, MMDS) avses främst radiodistribution av ett stort antal TV—kanaler till enskilda hushåll med utnyttjande av frekvenser som är betydligt högre än vad som normalt används för marksänd televisionl.

Den vanliga frekvensplanen för marksänd ljudradio och television sträcker sig till cirka 850 MHz. Sändningar i dessa frekvensband har utbrednings- egenskaper som lämpar sig väl för täckning av stora ytor. I vårt land kan vi räkna med att de flesta tillgängliga frekvenser för ljudradio och television kommer att utnyttjas för tillståndspliktiga sändningar.

Sändningar på höga frekvenser är känsliga för naturhinder. I princip krävs fri sikt mellan sändare och mottagare. Detta gör höga frekvenser mindre lämpliga för marksändningar som skall täcka stora ytor. Sådana frekvenser är däremot lämpade för sändningar till eller från rymden eller vid marksänd- ningar till några få bestämda mottagare. Mikrovågsfrekvensema används där- för för satellitsändningar och för radiolänkar.

Satellitsändningar behandlas i avsnitt 11.5 . Med radiolänkar avses riktade sändningar som används för att t.ex. binda samman kabelnät. Själva radio— länksändningen är normalt inte avsedd för allmänheten och omfattas då inte av den föreslagna lagen.

Mikrovågssändningar kan emellertid också användas för sändningar till ett obestämt antal mottagare inom ett område. I sådana fall används sändare med

ISe även redogörelsen för mikrovågsdistribution i den proposition som Finlands regering lade fram inför ändringen av kabelsändningslagen (307/87) den 4 december 1992.

stor spridningsvinkel. Genom att sändningarna har liten räckvidd kan samma sändningsfrekvenser användas i relativt nära belägna områden utan att stör— ningar uppkommer. Mikrovågssändningar som anordnas på detta sätt kan ersätta eller komplettera vanliga kabelnät.

Under senare tid har ytterligare ett användningsområde aktualiserats för marksändningar till allmänheten på högre radiofrekvenser. Vid frekvensför- delningskonferensen WARC-92 i Malaga och Torremolinos 1992 avsattes ett frekvensutrymme i 1,5 GHz—bandet för satellitsändning av ljudradio och stödjande sändningar på marken. Avsikten är att ljudradioprogrammet skall sändas ut från satellit och därmed bli tillgängligt för den som har en satellit— mottagare. Där satellitmottagningen är dålig eller i tätbebyggda områden där det finns många som lyssnar, skall man låta satellitsignalen vidaresändas i marksändare som använder samma frekvens som satellitsignalen. Genom att signalen från marksändaren är mycket starkare än satellitsignalen skall pro— blemen med störningar mellan signalerna elimineras.

Nuvarande regler tillåter i praktiken inte att mikrovågsteknik används för att vidaresända t.ex. satellitprogram direkt till allmänheten. Enligt radiolagen krävs nämligen regeringens tillstånd för sådana sändningar varvid bl.a. lagens regler om opartiskhet och saklighet samt reklaminnehåll m.m. skall iakttas. Liksom vid konventionell kabelsändning kan emellertid den som svarar för vidaresändningen inte ta något ansvar för Sändningarnas innehåll.

Enligt min mening finns det ett praktiskt behov av att sändningar av det slag som normalt sker i kabel också kan distribueras till enskilda hushåll genom marksänd radio. Sådana sändningar kan erbjuda fördelar i förhållande till såväl kabeldistribution på grund av lägre anläggningskostnader som till satellitmottagning eftersom antennerna är mindre och mer lättplacerade. Jag föreslår därför att lagstiftningen får en sådan utformning att sändning i radio möjliggörs.

Jag har övervägt om verksamheten behöver omgärdas av några regler ut- över vad som gäller för motsvarande verksamhet i kabelnät, men kommit fram till att så inte är fallet. I de allra flesta fall kan man förutsätta att de enskilda hushållen har flera alternativ för att få tillgång till de aktuella pro- grammen. Konkurrensen mellan olika företag torde därför leda till att pro- gramutbud och prisstruktur anpassas till hushållens önskemål.

Jag förordar därför att sändningar på frekvenser över 1 GHz får bedrivas utan tillstånd enligt den nu föreslagna lagen. Avgränsningen av de tillstånds- pliktiga sändningarna innebär att sändningar på de nuvarande frekvenserna för marksänd ljudradio och TV kommer att vara fortsatt tillståndspliktiga medan sändningar på det frekvensband som enligt beslut vid WARC—92 skall avsättas för satellitsändningar och stödjande marksändningar av ljudradio får ske utan tillstånd. Även sändningar av TV—program inom t.ex. 17 GHz- bandet kommer att kunna ske utan tillstånd.

Om en mikrovågssändning utgör en ursprunglig sändning kommer den att omfattas av de regler för sändningamas innehåll och reklam m.m. som före- slås i det följande.

Samtliga radiosändningar, oberoende av innehåll, som utnyttjar lägre fre- kvenser än 1 GHz omfattas således i princip av lagens tillståndsplikt.

Det finns bestämmelser om tillstånd för innehav eller användning av radio- sändare m.m. i radiokommunikationslagen. Enligt radiokomrnunikations- lagen krävs i princip alltid tillstånd för innehav av radiosändare. Detta betyder att det ibland kan behövas två tillstånd för att få sända program till allmän- heten, nämligen först ett sändningstillstånd enligt radio- och TV—lagen och därefter, när detta beviljats, ett tillstånd att använda sändaren enligt radiokom- munikationslagen.

12.3. Undantag från tillståndsplikten

Sändningar av sökbar text-TV

Förslag: Tillstånd behövs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen.

Som framgått av vad jag har anfört i det föregående är den massmedie— politiska utgångspunkten numera att etableringsfrihet bör eftersträvas så långt det är möjligt med beaktande av bl.a. det begränsade frekvensutrymmet. Det outnyttjade bildsläckningsintervallet används till att sända text-TV eller lik- nande (se avsnitt 3.4 ). Det resonemang som jag tidigare fört angående vikten av att styra frekvensanvändningen har därför inte samma tyngd beträffande sändningar som använder detta annars inte utnyttjade utrymme. Sändning av sökbar text-TV bör således kunna vara tillståndsfri oavsett om det är pro- gramföretaget självt eller någon som detta upplåtit bildsläckningsintervallet till som sänder sådan text—TV. Jag gör därför den bedömningen att tillstånd inte behövs för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare där det bedrivs andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Med radiosändare menas därvid detsamma som i radiokommunikationslagen.

Den som bedriver sändningsverksamhet med sökbar text-TV skall registrera sig enligt vad som närmare föreslås i det följande ( avsnitt 12.5 ).

I avsnittet om Sändningsverksamhetens omfattning framgår att regeringen även framöver bör få förena ett sändningstillstånd med villkor avseende sökbar text-TV (avsnitt 13.3). Att vissa bestämmelser om reklam m.m. inte bör gälla för sådana sändningar följer av avsnitt 15.13.

Sändningar för syn- och hörselskadade

Förslag: Tillstånd behövs inte för sändningar som är särskilt anpas- sade för syn— eller hörselskadade och som äger rum under högst tre timmar per dygn från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Sådana tillståndsbefriade program får även sändas i närradion.

Utgångspunkter

Jag skall enligt mina direktiv redovisa olika tänkbara radiorättsliga lösningar som skall möjliggöra distribution av program på teckenspråk till döva. Direktiven hänvisar till yttrande från Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) över betänkandet Videogram för döva (Ds U l984zl8). Enligt SDR skulle distributionen kunna ske på liknande sätt som för radiotidningar, dvs. att programmen sänds under en tid då ordinarie TV-sändningar inte pågår. Mot- tagarna skulle då spela in programmen med hjälp av tidsinställda videoband- spelare. Numera är emellertid även oannonserad distribution möjlig. Moderna videobandspelare kan nämligen fjärrstyras från avsändaren.

SDR tar på nytt upp denna fråga i talboks- och punktskriftsbibliotekets fördjupade anslagsfrarnställning för budgetåren 1993/94—1995/96.

Jag har också i uppgift att företa en översyn av den radiorättsliga lag- stiftningen i dess helhet. Av detta följer att bl.a. radiotidningslagen bör ses över. Det bör lämpligen ske i samband med att frågan om sändningar för hörselskadade behandlas. Hörselskadade och synskadade bör nämligen, om möjligt, ha samma möjligheter att utnyttja ljudradio- och TV—mediema för sändningar särskilt anpassade för dem.

Sändningar av program för synskadade är att anse som sändningar av program till allmänheten. Detta konstaterades i samband med tillkomsten av radiotidningslagen ( prop. 1980/81:166 s. 6 ). Jag har inte föreslagit några för— ändringar såvitt avser innebörden av uttrycket allmänheten (se avsnitt 11.3). Sändningar avsedda för syn- och hörselskadade får därmed anses riktade till allmänheten. De ingår därmed i den nya lagens tillämpningsområde.

Sändningar för synskadade

Jag har i avsnitt 6.10 redogjort för innehållet i radiotidningslagen som tillkom år 1981. Radiolagen tillät då, bortsett från närradiosändningar och vidare— sändningar över centralantenner, endast att de programföretag som regeringen bestämde sände radioprogram till allmänheten. De enda företag som hade

sådant medgivande var de dåvarande fyra programbolagen i Sveriges Radio- koncernen.

Situationen är nu en annan. Som jag påpekat inledningsvis är huvudregeln numera att det skall råda etableringsfrihet. Det innebär att radiotidningar, liksom alla andra program, får sändas i kabelnät utan tillstånd. Frågan är då om det finns skäl att kräva särskilt tillstånd för att sända radiotidningar eller andra liknande sändningar för synskadade i radiosändning på frekvens under 1 GHz. Enligt min mening finns det inte något sådant skäl, under förutsätt— ning att programmen sänds över en sändare som under huvuddelen av tiden används av någon som sänder med stöd av tillstånd enligt radio— och TV— lagen. Intresset att reglera frekvensanvändningen är då tillgodosett genom att den som huvudsakligen använder sändaren har tillstånd för detta.

Det är självfallet av vikt att den verksamhet som för närvarande äger rum inom ramen för radiotidningslagen kan fortgå. Av avtalet mellan staten och SR framgår att SR skall planera och utföra sina sändningar så att utrymme för radiotidningsverksamhet, om så behövs, kan ges i samma tidsmässiga om— fattning som under verksamhetsåret 1992.

I syfte att garantera sändningamas fortbestånd bör regeringen få förena ett sändningstillstånd med villkor om skyldighet att bereda utrymme för dessa typer av sändningar (se avsnitt 13.4).

Det är enligt den nuvarande lokalradiolagen möjligt att upplåta tid för bl.a. sändningar av radiotidningar. Tillstånd att sända lokalradio får visserligen enligt 7 å lokalradiolagen inte ges till t.ex. någon som ger ut en dagstidning. Detta hindrar dock inte tillståndshavaren att upplåta tid till ett dagstidnings- företag för sändningar av ifrågavarande slag. Jag anser att detta även i fort- sättningen bör vara möjligt. Någon ändring föreslås alltså inte.

Det kan diskuteras om det för närvarande är lagligen möjligt att utnyttja närradiosändare för radiotidningsändamål. Enligt 6 a å andra stycket när- radiolagen får nämligen inte närradiosändare användas för andra slag av sändningar till allmänheten. Bestämmelsen trädde i kraft samtidigt med den nya lokalradiolagen och motiverades också huvudsakligen utifrån syftet att lokalradion inte borde få inskränka möjligheten att sända närradio ( prop. 1992/93:70 s. 33 ). Det är mot denna bakgrund osäkert om bestämmelsen även omfattar radiotidningar.

Jag kommer inte att föreslå några större förändringar avseende närradio- sändningarna. Närradion bör således även i fortsättningen vara en åsikts- radio. Endast sådana sammanslutningar som anges i närradiolagen skall få sända närradio. Sammanslutningama fyller emellertid normalt inte upp den sändningstid som står till deras förfogande. Under natten, då det är mest aktuellt att sända radiotidningar, sänds närradioprogram endast sporadiskt. Jag anser att sändningar av radiotidningar bör uppmuntras ytterligare. Detta bör ske genom en bestämmelse i den nya lagen som möjliggör sändningar av

radiotidningar i närradion. Däremot bör inte närradion få användas för andra sändningar, t.ex. sändningar av lokalradio. Risken för missbruk är relativt liten med hänsyn till Sändningarnas karaktär och till att de endast bör få förekomma under högst tre timmar per dygn enligt vad som framgår av den fortsatta motiveringen. Det bör anmärkas att den som vill sända radiotidning i närradion bör ansöka om sändningstid hos Radio- och TV—verket, normalt i samband med att det årliga sändningsschemat fastställs. Eftersom schema- arbetet till stor del sker inom närradioföreningen på orten bör önskemålen om tillståndsfri sändningstid för radiotidningar anmälas redan i detta skede.

Jag tror inte att radiotidningsverksamheten kommer att påverkas negativt av att avreglering sker. Tvärtom uppmuntras sådan verksamhet genom att den föreslagna lagen möjliggör att såväl sändare som används av public service- radion och lokalradion som av närradion används för sådana ändamål. Rege— ringen kan t.o.m. enligt den nya lag jag nu föreslår förena sändningstill- ståndet med ett villkor om att bereda plats för sådana sändningar. I detta sammanhang kan vidare nämnas att radiotidningsverksamhetens bestånd ock- så torde garanteras genom den omfattande årliga statliga stödverksamhet på över 100 miljoner kronor som sker inom ramen för förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar samt föreskrifterna (KRFS 1988:15) om statlig ersättning för utgivning av vissa taltidningar.

Etableringsfrihet bör alltså i princip gälla när sändningen sker över radiosändare som annars används av någonsom sänder med tillstånd.

Den som vill sända program för synskadade får då träffa erforderliga avtal. Detta innefattar även förhandlingar eller eventuella avtal med upphovs- rättsliga organisationer. Så är för övrigt redan nu fallet (se prop. 1987/88:145 s. 31 f.).

Syftet med sändningarna är främst att bereda de synskadade samma möjligheter som de seende att ta del av dagstidningarnas nyheter redan på morgonen. Att även andra funktionshindrade kan dra nytta av sändningarna är naturligtvis inte någon nackdel. Den som inte har detta eller ett liknande syfte med sändningen bör inte heller ha rätt att sända utan tillstånd. Jag anser därför att sändningsrätten måste begränsas i två avseenden; sändningarna bör vara särskilt anpassade för synskadade och bör få äga rum under högst tre timmar per dygn.

Som särskilt anpassade sändningar bör anses främst sändningar av sådana radiotidningar som nu äger rum inom ramen för radiotidningslagen. Enbart det faktum att sändningen sker 1 ljudradion innebär således inte att sändningen är särskilt anpassad för synskadade. Timangivelsen motsvarar i princip den tid som för närvarande används för dessa typer av sändningar. Radiotid- ningama sänds och spelas huvudsakligen in på natten. För närvarande före— kommer det nästan uteslutande att 90 minuters band används vid inspel-

ningen. Det är emellertid tekniskt möjligt att inspelning sker på 110 minuters band.

Av 1 kap. 7 5 andra stycket TF följer att TF gäller även när ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriften i form av t.ex. ett radio— program. Sådana program är nämligen att jämställa med en bilaga till en tryckt skrift i den utsträckning den återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. Detta betyder bl.a. att ansvaret för innehållet faller på utgivaren för den tryckta förlagan. Någon särskild utgivare för radio- programmet behöver således inte utses. Därmed hålls också rätten att be- stämma över vad som publiceras samlad hos utgivaren för den periodiska skriften (5 kap. 3 & TF). I ett avseende gäller dock ett avsteg från TF:s principer. Det gäller etableringsfriheten. Distribution av periodiska skrifters innehåll genom trådlösa sändningar kan inte ske helt fritt varför TF hänvisar till bestämmelserna i 3 kap. YGL.

Sändningar för hörselskadade.

Enligt statens avtal med SVT respektive UR skall företagen ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade. I fråga om program om och för funk- tionshindrade får företagen fördela ansvaret för olika slags insatser.

Sedan mina direktiv skrevs har de hörselskadade fått ett utökat utrymme inom ramen för SVT:s och UR:s sändningstid. SVT och UR har ett om- fattande samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) för bl.a. visning av SDR:s egenproducerade program.

SDR erhåller statsbidrag för produktion av videoprogram för döva på teckenspråk. Bidragsförrnedlande myndighet är Talboks— och punktskrifts— biblioteket. För budgetåret 1994/95 är anslaget 17,5 miljoner kronor.

Trots det utökade utbudet av sändningar för hörselskadade (se avsnitt 3.5) anser jag att behovet av egna sändningar får anses vara i princip lika stort som det var när mina direktiv skrevs. Denna grupp av funktionshindrade tycks också utnyttja TV-mediet i högre grad än andra grupper.

Distributionssätt som skulle kunna vara möjliga, men också kostnads- krävande, är sändningar via satellit och kabel.

Jag anser emellertid, liksom SDR, att hörselskadade om möjligt bör ha samma möjligheter som synskadade att utnyttja ljudradio- och TV—medierna för sändningar särskilt anpassade för dem. Samma lösning som den jag nyss föreslagit i fråga om sändningar för synskadade bör därför gälla även för sändningar av program särskilt avsedda för hörselskadade. Därmed avses i första hand program på teckenspråk. Enbart den omständigheten att sänd- ningarna är textade innebär inte att de kan anses särskilt anpassade för denna ngP-

12.4. Ansvaret för sändningarna

Bedömning: Den som sänder med stöd av tillstånd eller som bedriver tillståndsbefriad sändningsverksamhet bär ansvaret för att radio- och TV—lagen följs. Detta överensstämmer i princip med vad som nu gäller. Något direkt uttryck i lagen får principen inte.

I motiven till lokalradiolagen anges att ingenting bör hindra att en till— ståndshavare låter någon annan sända under en del av sändningstiden men att tillståndshavaren i sådana fall bör behålla ansvaret för att utgivare utses och för att de regler som i övrigt gäller för verksamheten följs (prop. 1992/93:70 s. 14, jfr numera 3 kap. 6 a 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri— hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden).

Jag ansluter mig i princip till denna ståndpunkt. Jag har emellertid i tidi- gare avsnitt föreslagit att tillstånd inte skall krävas för vissa sändningar som sker från radiosändare som annars används av någon som har tillstånd enligt lagen. Detta föranleder att vissa överväganden görs, först vad avser det radio- rättsliga ansvaret.

Den som har sändningstillstånd skall i princip också ansvara för att de villkor eller bestämmelser som gäller för verksamheten följs, oavsett om han faktiskt bedriver sändningsverksamheten eller inte. Vid icke tillståndspliktig verksamhet bör ansvaret i stället ligga hos den som faktiskt bedriver verk— samheten. Detta överensstämmer med vad som nu gäller. Frågan om kabel- operatörers och satellitentreprenörers ansvarighet kommer att behandlas senare.

Frågan är hur saken ställer sig om den som har tillstånd enligt radiolagen(SVT, SR, UR och TV4) eller enligt lokalradiolagen upplåter tid till annan för tillståndsbefriade sändningar. Vem skall då bära ansvaret tillståndshavaren eller den som bedriver de tillståndsfria sändningarna?

Rimligtvis bör den som bedriver den tillståndsfria verksamheten ansvara för att de bestämmelser som gäller för dennes verksamhet följs. Den som sänder sökbar text-TV eller sändningar särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade bör däremot inte ansvara för att de villkor eller bestämmelser som gäller särskilt för upplåtaren, dvs. tillståndshavaren, följs.

Jag har föreslagit att sändningar av t.ex. tillståndsbefriade radiotidningar även skall få äga rum i närradion. I motsats till vad som är fallet enligt lokal- radiolagen får någon upplåtelse av sändningstid här inte ske. Den som vill sända en radiotidning i närradion skall i stället vända sig till Radio- och TV- verket med en ansökan om sändningstid. Det finns alltså inte någon annan än den sändande som kan ansvara för sändningen. Den som erhållit sändningstid i närradion bör även ansvara för sändningarna under denna tid. Detta ansvar

torde i praktiken inte bli särskilt betungande. Beslutet om sändningstid innebär nämligen inte att bestämmelserna om närradio blir tillämpliga. Endast sådana juridiska personer varom talas i 4 % närradiolagen föreslås få sända närradio (se avsnitt 12.7).

För kabelsändningarna gäller följande. Det lokala kabelsändarföretag som blivit förordnat av Kabelnämnden och som därefter fått förmånen att dispo- nera en kanal (se 6 5 2 och 7 & kabellagen) bör också ansvara för att de tillhörande förpliktelserna följs. Det lokala kabelsändarföretaget skall t.ex. ansvara för att programmen inte innehåller någon reklam (se 9 & andra stycket kabellagen). Detta ansvar kvarstår även om kabelsändarföretaget upplåter tid till annan.

För fullständighetens skull bör sägas att en tillståndsfri verksamhet som t.ex. består i att hyra ut sändningsmöjligheter till allmänheten, så att den som önskar det får disponera t.ex. en timmes sändningstid i ett kabelnät, antag- ligen inte skulle innebära att den som svarar för uthyrningen sätter samman programmen. I stället skulle det vara den som hyr sändningstiden som blir ansvarig. Den exakta gränsdragningen får avgöras vid rättstillämpningen.

Den princip för fördelningen av det radiorättsliga ansvaret jag här beskrivit får inte något uttryck i lagen utan får ses som en konsekvens av det system som föreslås gälla. I stort sett överensstämmer principerna med vad som enligt min mening redan gäller.

Det bör noteras att den som bär det radiorättsliga ansvaret inte nödvän- digtvis behöver vara densamme som ytterst bär det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret såsom ansvarig för att utgivare utses.

Enligt 4 kap. 1 & andra stycket YGL skall utgivare utses av den som "bedriver sändningsverksamheten", dvs. den som ligger bakom själva pro- grammet (prop. 1990/91:64 s. 122 f.). Vanligtvis vållar detta inte några problem. Den som sänder med stöd av tillstånd eller som bedriver kabel- eller satellitsändningsverksamhet skall också utse utgivare för denna verksamhet (se 3 kap. lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden om utgivare av radioprogram m.m.).

Problem kan uppstå om denne upplåter sändningstid till annan. Av den anförda propositionen framgår att det lokala kabelsändarföretag som fått en kanal upplåten åt sig skall utse utgivare för verksamheten.

En viktig ledtråd för avgörandet om vem som bär det yttrandefrihetsrätts- liga ansvaret skulle, enligt vad som anfördes i propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag, kunna ges genom att det i vanlig lag föreskrivs skyl— dighet för den som skall bedriva sändningsverksamheten att anmäla sig för registrering hos en myndighet ( a. prop. s. 123 ). Jag föreslår i nästa avsnitt att en sådan skyldighet införs. Även andra tolkningsdata är emellertid möjliga. Viss ledning kan t.ex. sökas i eventuella upplåtelseavtal. Sådana omständig- heter som var den tekniska och juridiska programkontrollen är belägen och

var den dagliga ledningen utövas kan också vara till hjälp (se prop. 1992/93:75 s. 46).

12.5. Anmälningsplikt

Förslag: Den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd eller som är satellitentreprenör är skyldig att anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Verket får upprätta ett ADB- register för bl.a. sådana uppgifter.

Som framgår av det närmast föregående avsnittet är det i princip inte några problem att avgöra vem som bär det radiorättsliga och det yttrandefrihetsrätts— liga ansvaret för sändningar för vilka det krävs tillstånd. Det är nämligen nor— malt den som innehar tillståndet. Problem uppstår först om denne upplåter sändningstid till någon som inte har tillstånd eller om verksamheten är helt tillståndsbefriad. Med tanke på den mångfald ljudradio- och TV-kanaler som nu finns är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att avgöra vem som skall bära ansvaret för sändningarna utan att någon form av registrering sker. I satellitlagen finns det en bestämmelse om att satellitprogramföretag och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registre— ring innan verksamheten påbörjas (6 ä). Någon motsvarande bestämmelse finns emellertid inte för annan sändningsverksamhet.

Jag föreslår att den som bedriver sändningsverksamhet genom tråd, över satellit eller annars med hjälp av radio på frekvens över 1 GHz skall anmäla sig för registrering. Detsamma föreslås gälla den som bedriver annan till- ståndsbefriad sändningsverksamhet såsom sändningar av sökbar text—TV och sändningar som är särskilt anpassade för syn— eller hörselskadade (se avsnitt 12.3 ). Även satellitentreprenörer bör vara skyldig att anmäla sig för registre- ring i överensstämmelse med vad som nu gäller.

Av satellitlagen framgår även att Kabelnämnden skall upprätta ett register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp av automatisk databehandling och får innehålla endast sådana uppgifter de anmälningsskyldiga lämnat enligt lagen (5 5). För att underlätta tillsynen bör en motsvarande bestämmelse som omfattar samtliga anmälningsskyldiga införas här. Då registret kan innehålla känsliga uppgifter bör det även i fort— sättningen ha stöd i lag (jfr prop. 1993/94:217 s. 27). I likhet med vad som är fallet enligt satellitlagen bör det även i den nya lagen anges vad anmälan skall innehålla och vad registret får innehålla (6 å).

12.6. Vem meddelar tillstånd?

Rikstäckande sändningar och sändningar till utlandet

Förslag: Regeringen meddelar tillstånd att sända TV-program samt sådana ljudradioprogram som sänds i hela landet eller till utlandet.

Som jag redan påpekat är det av tekniska skäl i princip omöjligt att föreskriva etableringsfrihet för sändningar som utnyttjar de attraktiva frekven- serna under 1 GHz.

TV—sändningarna och de ljudradiosändningar som riktar sig till hela landet eller till utlandet sker nu med stöd av regeringens tillstånd enligt 5 & radio- lagen och 1 5 lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Fem juridiska personer har för närvarande sådana tillstånd. De är Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR), TV4 AB (TV4), och Sverigefinska Riksförbundet. De närmare villkoren för verksamheten framgår av angivna lagar och, med stöd av hän- visning i dessa, i avtal och regeringsbeslut.

Diskussioner pågår om att låta danska TV 2 få tillstånd att sända sina program till Danmark från sändare i Sverige. Regeringen får medge undantag från huvuddelen av radiolagens bestämmelser för utländska sändningar under förutsättning av att programmen uppfyller de villkor som anges i 23 & radio- lagen.

Jag har i kapitlet om public service-verksamheten redogjort för framväxten av denna tillstånds- och avtalskonstruktion. Den begränsade frekvenstill- gången samt mediets stora genomslagskraft kan sägas ha medfört att det funnits en önskan hos staten att låta verksamheten handhas av ett eller flera bolag i allmänhetens tjänst. Det centrala i begreppet "allmänhetens tjänst" eller "public service" var, och är fortfarande, kravet på opartiskhet och saklighet.

På grund av den begränsade frekvenstillgången kan endast ett fåtal till- ståndsbeslut meddelas. Varje enskilt tillståndsärende får stor betydelse för allmänheten i Sverige. Även allmänheten i andra länder kan påverkas av tillståndsbeslutets utgång. Tillstånden har bl.a. därför förenats med ett antal, mer eller mindre individuella, villkor.

Den enda tänkbara myndigheten att göra sådana överväganden som det hittills varit fråga om är regeringen. Regeringen har därför i mitt förslag i överensstämmelse med nu gällande rätt angetts som tillståndsmyndighet.

Det är mycket möjligt att den tekniska utvecklingen väsentligen kommer att förändra den nu gällande ordningen. Exempelvis kan övergången till digital teknik medföra att utrymme finns för långt fler kanaler än vad som nu är fallet. Det berättigade i att ange regeringen som enda tänkbar tillståndsmyn—

dighet kan då ifrågasättas. I stället skulle man kunna tänka sig att regeringen gavs möjlighet att delegera sin beslutanderätt till annan myndighet.

Som jag inledningsvis påpekat bör den nya radio- och TV—lagen utformas så tekniskt och massmediepolitiskt neutralt som möjligt. Det är emellertid omöjligt att förutse vilken teknik som kommer att införas, vilken effekt denna får samt när detta kommer att ske. Denna utveckling är nämligen i sin tur beroende bl.a. av massmediepolitiska överväganden av statsmakterna i såväl Sverige som i andra länder.

Jag föreslår därför att endast regeringen skall ges möjlighet att meddela sådana tillstånd varom nu är fråga.

Närradio och lokalradio

Förslag: Radio- och TV—verket meddelar tillstånd att sända närradio och lokalradio.

Tillstånd som inte meddelas av regeringen meddelas för närvarande av Närradionämnden enligt närradiolagen, Styrelsen för lokalradiotillstånd enligt lokalradiolagen och Taltidningsnämnden enligt lagen om radiotidningar. De två förstnämnda nämndernas tillståndsuppgifter skall övertas av en ny myn- dighet, benämnd Radio- och TV—verket. Den nya myndighetsorganisationen skall träda i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:160, bet. 1993/94tKU37, rskr. 1993/94:276).

Jag har föreslagit att det inte längre skall krävas tillstånd för vissa sänd- ningar som är särskilt avsedda för synskadade. Taltidningsnämnden skall så- ledes inte längre meddela några sådana tillstånd.

Jag föreslår att tillstånd som inte meddelas av regeringen, dvs. tillstånd att sända närradio och lokalradio, skall meddelas av Radio- och TV—verket.

Vidaresändningar

Förslag: Regeringen meddelar tillstånd som endast innebär rätt att vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. Regeringen får ange i tillståndsbeslutet att bestämmelserna om sändningamas innehåll och reklam m.m. inte skall tillämpas.

Om möjlighet att föreskriva att endast vidaresändningar får förekomma finns bestämmelser i 23 % radiolagen och i lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

Enligt förstnämnda lagrum ges regeringen möjlighet att besluta att 6—18 && radiolagen, om programinnehåll m.m., inte skall tillämpas om en sändning huvudsakligen skall tas emot i en annan stat, sänds från en viss angiven sändare häri landet samt helt överensstämmer med en samtidig laglig rund- radiosändning 1 den andra staten.

Ett tillstånd att sända ut finländska televisionsprogram gäller endast vidare- sändning av televisionsprogram som samtidigt sänds eller kort tid dess- förinnan har sänts i Finland med stöd av tillstånd från Finlands regering Av lagen framgår vidare att 6- 18 åå radiolagen inte gäller för sändningarna samt att ett sändningstillstånd får förenas med särskilda villkor om vilka radio- sändare som får användas, sändningens räckvidd, programverksamhetens omfattning och förbud mot eller föreskrifter om kommersiell reklam. Vill- koren framgår av regeringsbeslut (Ku93/4121/Me). I dessa villkor anges bl.a. vilken sändare som skall användas, att sändningen skall ske i en kanal samt vad som skall iakttas beträffande reklamen.

Riksdagen har nyligen beslutat om ändring i 23 & radiolagen (SFS 1992:1428) samt om fortsatt giltighet av lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram fram till utgången av år 1995 (SFS 1994:368). Det saknas därför anledning att ompröva det sakliga innehållet i dessa bestämmelser. Jag föreslår därför att de sammanförs till en bestämmelse av innehåll att regeringen får meddela tillstånd till vidaresändningar samt därvid, i tillståndsbeslutet, även medge undantag från bestämmelserna om sänd- ningamas innehåll och reklam m.m. Det framgår av kap. 13 att regeringen även i fortsättningen bör få förena sådana sändningstillstånd med villkor om t.ex. sändare, antal kanaler och reklam.

Tillfälliga sändningar

Förslag: Radio- och TV—verket meddelar tillstånd att sända program under en begränsad tid om högst två veckor. Verket får förena tillståndet med vissa villkor samt besluta att bestämmelserna om programinnehåll m.m. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Den nu gällande radiorättsliga regleringen innehåller inte några särskilda bestämmelser om sändningar som sker under en begränsad tidsperiod. Som exempel på sådana sändningar kan nämnas lägerradio i ett visst begränsat område eller bevakning av en idrottstävling som äger rum i flera kommuner.

Ansökningar om att få bedriva sådana sändningar har kommit in till bl.a. regeringen.

Jag anser att det i fortsättningen bör vara möjligt att bevilja sådana an- sökningar. Radio- och TV—verket bör få meddela tillstånd att sända program under en begränsad tid om högst två veckor. Sådana sändningar bör varken anses som närradio eller lokalradio och de bestämmelser som särskilt gäller för den typen av verksamhet bör således inte gälla här. Dessa typer av sändningar torde vara av begränsad betydelse. Verket bör därför få besluta att de övriga bestämmelserna om sändningamas innehåll och reklam m.m. inte skall gälla. Verket bör vidare få förena tillståndet med sådana villkor som anges i avsnittet om tillståndsvillkor. I praktiken torde det sällan komma i fråga att förena tillståndet med andra villkor än eventuellt att en viss sändare skall användas.

Synnerliga skäl

Förslag: Regeringen meddelar tillstånd om det finns synnerliga skäl. _|

Det finns vissa fall när tillstånd enligt gällande rätt varken kan meddelas av regeringen eller av Radio- och TV-verket eller när tillstånd visserligen kan meddelas men man redan på förhand vet att sökanden inte kommer att kunna följa de bestämmelser som gäller för verksamheten.

Det sistnämnda fallet har nyligen aktualiserats med anledning av ett planerat samarbete mellan närradiostationema i Gäddede och Lierne. Lierne ligger på den norska sidan av gränsen cirka 4 km från Gäddede. Närradio— nämnden uttalade att detta samarbete inte var möjligt med hänsyn till närradio- lagens bestämmelse om att en sammanslutnings programutbud inte annat än i begränsad omfattning får innehålla material som inte har framställts för den egna verksamheten (11 % första stycket närradiolagen).

Jag anser att regeringen i vissa undantagsfall bör ha möjlighet att ge till- stånd för verksamhet som annars inte skulle vara möjlig att bedriva. Det skall dock finnas synnerliga skäl för att ett sådant tillstånd skall meddelas. Den som inte fått lokalradiotillstånd på grund av att han inte lämnat ett tillräckligt högt bud vid auktionsförfarandet skall t.ex. inte kunna räkna med att i stället erhålla tillstånd av regeringen med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen.

Sändningar som sker med stöd av denna bestämmelse är varken närradio eller lokalradio. De bestämmelserna som gäller för när— och lokalradion gäller således inte för nu ifrågavarande verksamhet. Däremot kan regeringen förena Sändningstillståndet med sådana villkor som framgår av kap. 13.

12.7. Vem kan få tillstånd?

Förslag: Ingen får mer än ett tillstånd av regeringen eller mer än ett lokalradiotillstånd. De behörighetsbestämmelser som gäller för när— och lokalradion gäller även framöver.

Den finns inte några bestämmelser i radiolagen om vem som kan få tillstånd. Sådana bestämmelser finns däremot i bl.a. närradiolagen och lokal- radiolagen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 5 & lokalradiolagen. Av bestämmelsen framgår att ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett lokalradiotillstånd. Av motiven till bestämmelsen framgår att syftet är att öka antalet självständiga röster samtidigt som en utveckling mot ett fåtal centralt kontrollerade kedje— företag bör motverkas (se prop. 1992/93: 70 s. 15 f.).

Vad som då anfördes som skäl för att införa en sådan bestämmelse i lokalradiolagen gäller enligt min mening i än högre grad för sådana public service-sändningar som i dag bedrivs av SVT, SR, UR och TV4. Enligt vad som följer av utredningen Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar (SOU 1994z34) kan endast två ytterligare sändamät för TV upprättas i Sverige. Jag anser att det är av största vikt att de ännu fåtaliga tillstånd som kan ges inte kan förvärvas av en och samma tillståndsinnehavare. Detta skulle innebära att yttrandefriheten och åsiktsbildningen i etern beskars samtigt som risken för missbruk av mediet ökade. Jag föreslår därför att en bestämmelse motsvarande den som finns i lokalradiolagen införs här. Den tillståndshavare som förvärvar ytterligare ett tillstånd kan få det senare tillståndet återkallat enligt vad som föreslås i det följande (avsnitt 18.9). Även detta motsvarar vad som nu gäller enligt lokalradiolagen. Detta förslag och bestämmelsen i lokalradiolagen torde ligga väl i linje med de diskussioner som förs i Sverige och inom bl.a. EG om mediekoncentration (se grönbok om mediekoncentra- tion, COM[92] 480, antagen den 23 december 1992).

Enligt lokalradiolagen kan inte staten, landsting, kommun eller den som har fått tillstånd av regeringen få lokalradiotillstånd (6 é). Vidare får inte lokalradiotillstånd ges till någon som ger ut en dagstidning eller till den som har ett bestämmande inflytande i ett företag som ger ut en dagstidning eller till företag i vilket någon av de nämnda har ett bestämmande inflytande (7 å).

Pressutredningen -94 har fått tilläggsdirektiv (Dir. 199433) att överväga behovet av åtgärder för att motverka en sådan ägarkoncentration inom mass- medierna som är skadlig från yttrandefrihets— eller åsiktsbildningssynpunkt samt att eventuellt lämna förslag till hur åtgärderna skall utformas. Av direk-

tiven framgår bl.a. att lokalradioreforrnen måste utvärderas. Jag föreslår där- för inte några ändringar såvitt avser nu nämnda bestämmelser för lokalradion.

Enligt närradiolagen får inte tillstånd ges till den som har ett lokalradio- tillstånd (3 5 första stycket). Om innehavaren av ett tillstånd även får ett lokal- radiotillstånd upphör närradiotillståndet omedelbart att gälla (3 5 andra stycket). Vidare kan endast vissa lokala ideella föreningar samt församlingar inom svenska kyrkan, kårföreningar och närradioföreningar få tillstånd att sända närradio (4 5). Syftet bakom dessa bestämmelser är att närradion skall vara en föreningsradio på ideell grund. Detta betonades av regeringen senast i samband med lokalradioreforrnen ( prop. 1992/93:70 s. 31 ff.). Jag kommer därför inte heller vad gäller närradion att föreslå några förändringar mot vad som nu gäller.

12.8. Tillstånd som meddelas av regeringen

Tillståndets innebörd

Förslag: Ett tillstånd som regeringen meddelar innebär rätt att sända TV—program eller att i hela landet eller till utlandet sända ljudradiopro- gram. Tillståndet innebär även rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.

Det finns inte några bestämmelser om vilken innebörd regeringens tillstånd har. Några sådana har inte ansetts nödvändiga eftersom tillståndet för när- varande endast anger de yttre ramarna för vad tillståndshavaren får göra. Eventuella skyldigheter eller åligganden med anledning av tillståndet måste alltid ha stöd i lag.

Jag anser att utgångspunkten bör vara att det av själva tillståndet skall framgå, direkt eller indirekt, vad programföretaget får göra. Om inte något annat sägs i själva tillståndet bör detta innefatta rätten att själv sända ljudradio- och TV—program. Regeringens tillstånd bör vidare — om inte annat anges innefatta rätten att sända över valfritt sändningsornråde utan någon tids- begränsning med utnyttjande av valfri sändningsteknik.

Hittills har den ordningen gällt att regeringen gett ett företag rätt att själv sända program under dygnets samtliga timmar. Motsvarande gäller för lokalradion ( prop. 1992/93:70 s. 14 15 ) medan tanken med närradion är att tillståndstiden skall delas mellan en mängd olika sammanslutningar. Jag anser inte att denna ordning självklart skall vara den enda tänkbara för de sänd— ningar regeringen lämnar tillstånd till. Föreligger t.ex. ett behov från en sökande att endast sända program på dagtid medan en annan endast önskar

sända program nattetid skall regeringen också ha möjlighet att förena dessa önskemål genom att ge dem ett tillstånd vardera.

Det sägs inte något i den nuvarande radiolagen om vad tillståndet omfattar vad gäller rätten att samtidigt sända flera program i varje område, dvs. hur många kanaler tillståndshavaren får sända i. I närradiolagen är huvudregeln att någon samtidig sändning inte får förekomma (6 &) medan detta är under- förstått i lokalradiolagen (5 5). Statens avtal med SVT och SR samt rege- ringsbeslutet om tillstånd till rundradiosändning av finländska televisions- program innehåller villkor om antalet kanaler. För att undvika tveksamheter bör det uttryckligen framgå av lagen att tillståndet skall innehålla uppgift om hur många samtidiga program som får förekomma i varje område. Antalet användbara sändningsfrekvenser i ett område sätter en gräns för hur många program som samtidigt kan sändas ut i området. En begränsning av det antal program som ett visst programföretag får sända ut kan därför vara nödvändig för att också andra programföretag skall kunna sända i området. Jag har här undvikit ordet kanal med hänsyn till de detinitionssvårigheter som detta ord är förenat med. Att regeringen också får ställa krav på att ett visst minsta antal program skall sändas samtidigt framgår av avsnittet om tillståndsvillkor (13.3).

Förbud mot kryptering

Förslag: Sändningarna får inte vara utformade på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsom— rådet.

Sådana sändningar av ljudradio och television som för närvarande sker med stöd av regeringens tillstånd kan i princip tas emot av alla som har en radio- eller TV-apparat. Sändningarna är inte krypterade eller på annat sätt tillgängliga endast för den del av befolkningen som betalar TV-avgift. I stället skall den som innehar en TV—mottagare betala en avgift till Radiotjänst i Kiruna AB enligt lagen (1989:41) om TV—avgift.

Det finns för närvarande inte något uttryckligt förbud mot att genom kryptering eller annan sådan åtgärd göra så att sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd endast blir tillgängliga för en begränsad del av allmänheten, t.ex. de som erlägger avgift. Att något sådant inte får göras torde emellertid ha varit underförstått med hänsyn till sändningamas public service-karaktär.

Det ligger utanför mitt uppdrag att göra några massmediepolitiska över- väganden och föreslå ändringar i den nuvarande ordningen med anledning av dem. Som en följd av vad som måste anses gälla redan nu bör därför ett

förbud mot kryptering framgå genom en uttrycklig bestämmelse i lagen såvitt avser sändningar som sker med stöd av tillstånd från regeringen.

Förbudet bör inte omfatta kryptering som sker för att t.ex. av upphovs— rättsliga skäl begränsa möjligheten att ta emot sändningarna utanför Sverige.

SVT:s sändamät används ibland för krypterade sändningar av privata avsändare, t.ex. konferensprogram inom företag. Sådana sändningar torde inte omfattas av lagens föreslagna tillämpningsområde eftersom de inte är riktade till allmänheten. Sådana sändningar kan därför även i fortsättningen få krypteras.

Det kan tänkas att det i framtiden kommer att finnas en stor mängd public service—kanaler eller också kanske inga alls. Jag vill därför redan nu påpeka att det i en annan teknisk och massmediepolitisk verklighet än den som nu gäller kan finnas anledning att ompröva förbudet mot kryptering.

Tillståndstid

Förslag: Tillståndet gäller i sex år. Regeringen får förlänga tillståndet med fyra år åt gången. Tillståndet förlängs på oförändrade villkor under ytterligare fyra år om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren. Detta gäller dock inte för tillstånd som meddelats på grund av att syn- nerliga skäl förelegat. Sådana tillstånd gäller för viss tid.

Av 5 5 andra stycket radiolagen framgår att tillstånd ges för viss tid. Samtliga avtal innehåller bestämmelser om tillståndstid samt uppsägning och förlängning av tillstånd.

Nuvarande avtal med SVT, SR och UR trädde i kraft den 1 januari 1993 och gäller t.o.m. den 31 december 1996. Uppsägning av dessa avtal skall ske senast ett år före avtalstidens utgång. Vid utebliven uppsägning förlängs avtalet med två år åt gången. Avtalet med TV4 började att gälla den 7 november 1991 och skall gälla till utgången av februari 1998. Uppsägning av detta avtal skall ske senast två år före avtalstidens utgång. Vid utebliven uppsägning förlängs avtalet med tre år åt gången.

Lagrådet har riktat kritik mot avtalskonstruktionen i sig ( prop. 1990/91:149 s. 322 ff.). Jag har beaktat Lagrådets kritik så till vida att samtliga bestämmelser av yttrandefrihetsbegränsande natur föreslås anges i lag (se avsnitt 13.1). Bestämmelser om den exakta tillståndstiden samt om förutsättningarna för förlängning och uppsägning av tillståndet bör därför framgå av den nya lagen.

Bestämmelsen bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelse i TV4-avtalet. Det kan ta tid innan verksamheten kan sätta i gång på allvar. Det är därför rimligt att den som inte tidigare haft tillstånd får ett tillstånd som löper under längre tid än den som tidigare haft ett sådant. Jag föreslår därför att tillståndet gäller i sex år och att detta får förlängas med fyra år åt gången.

Avtalen innehåller också vissa bestämmelser om förhandlingar om till- ståndsvillkor. Jag anser inte att någon motsvarande bestämmelse skall införas i lagen. Jag förutsätter att sådana förhandlingar ändå sker vid behov.

TV4-avtalet innehåller vidare en bestämmelse om att TV4 får säga upp avtalet till omedelbart upphörande om de grundläggande förutsättningar som för bolagets del antecknats i inledningen till detta i väsentlig mån förändrats. Någon bestämmelse om uppsägning från tillståndshavarens sida behövs enligt min mening inte i lagen. Önskar tillståndshavaren upphöra med sina sändningar kan så ske utan att uppsägning dessförinnan skett. Regeringen bör kunna avstå från att förlänga tillståndet eller förlänga detta men på förändrade villkor. Det bör dock framgå av lagen att regeringen måste ha förvarnat tillståndshavaren om detta senast två år före tillståndstidens utgång. Har så inte skett är tillståndet förlängt på oförändrade villkor, dock under förutsättning att tillståndshavaren önskar det. Tillståndshavaren får därigenom i vart fall två år på sig att avveckla eller förändra verksamheten.

Vad som nu föreslagits passar mindre väl in på sådana tillstånd som regeringen meddelat på grund av att synnerliga skäl förelegat. Sådana sänd- ningar liknar närmast närradio och lokalradio. Jag föreslår därför att det anges i lagen att sådana tillstånd skall ges för viss tid.

Grunderna för tillståndsprövningen

Bedömning: Grunderna för regeringens tillståndsprövning behöver inte anges i lagen. Någon ändring i 3 kap. 2 & YGL behöver inte heller ske.

Grunderna för regeringens tillståndsprövning framgår inte av radiolagen eller av lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.

Grunderna för andra myndigheters tillståndsprövning framgår däremot av den radiorättsliga lagstiftningen. Bestämmelser av sådant innehåll finns i närradiolagen, lokalradiolagen, radiotidningslagen samt i radiokomrnunika— tionslagen.

Jag har i avsnitt 5.1 redogjort för innehållet i YGL och den kritik som framförts av Lagrådet med anledning av lydelsen i 3 kap. 2 &.

YGL torde inte kräva att det i vanlig lag finns bestämmelser om grunderna för tillståndsprövningen. Lagrådet har med anledning därav föreslagit att det i

3 kap. 2 & YGL skall föreskrivas bl.a. att även grunderna för tillståndspröv- ningen skall regleras genom lag.

Lagrådet motiverade sitt förslag framför allt med hänsyn till innehållet i 3 kap. 5 % YGL om möjlighet till domstolsprövning. Enligt denna bestämmel- se skall frågor om rätt att sända program kunna prövas av en domstol eller av en därmed likvärdig nämnd. Prövningen av beslut av regeringen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.

Som jag konstaterat finns det inte några bestämmelser i radiolagen eller i lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram om grunderna för tillståndsprövningen. Det behöver emellertid inte betyda att det saknas möjligheter att överpröva regeringens beslut.

Grunderna för beslutet torde framgå av regeringens ansökningsinbjudan, förhandlingar med berörda intressenter samt slutligen av tillståndet och dess eventuella villkor. Beredningskravet och kommunikationsprincipen framgår för övrigt av 7 kap. 2 & RF. Regeringen har vidare att beakta vad som i 1 kap. 9 & RF föreskrivs om objektivitetskrav vid myndighetsutövning. Av 3 kap. 2—3 åå YGL framgår att yttrande- och informationsfriheterna skall vara grundläggande mål vid norrngivning som berör fördelning av frekvenser och att dessa värderingar skall vara vägledande även vid förvaltningsbeslut som rör frekvensfördelningen. Därtill gäller vad som föreskrivs om begräns- ningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 5 andra femte styckena och 13 & RF. De nu nämnda bestämmelserna i RF innebär i huvudsak att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att begränsningen skall stå i propor- tion till syftet och inte utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen, att den inte får göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning, att begränsningar får göras endast med hänsyn till vissa närmare angivna betydelsefulla hänsyn och att begränsningar i övrigt får göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.

Bestämmelsen i 3 kap. 2 5 andra stycket YGL är närmast av målsätt- ningskaraktär. Till skillnad från målsättningsbestämmelsemai 1 kap. 2 % RF är den likväl avsedd att kunna åberopas för att påkalla domstols ingripande mot beslut av det allmänna. Det framgår av 3 kap. 5 Q' YGL. Föreskriften om vad som skall iakttas vid fördelningen av utrymmet i radiofrekvensspektrum framträder därför i väl så hög grad som jämförlig med principstadgandet om saklighet och opartiskhet vid tillämpningen hos det allmänna av lagar och an- dra rättsliga normer i 1 kap. 9 & RF som med de mer renodlade målsättnings- bestämmelsema i RF. På samma sätt som den bestämmelsen bör föreskriften i YGL kunna ligga till grund för en rättslig argumentering inför domstol i syfte att utverka ändring eller upphävande av ett beslut som har fattats av re- geringen. Motsvarande kan anföras om möjligheten att åberopa bestämmelsen i YGL vid en argumentering som syftar till att förmå domstolen eller förvalt-

ningsmyndigheten att med stöd av 11 kap. 14 & RF underlåta att tillämpa en viss föreskrift. Det kan dock i sådana fall knappast bli fråga om någon mera påtaglig begränsning av regeringens utrymme för beslut. Endast i extrema el— ler mycket flagranta fall kan man tänka sig att föreskriften i 3 kap. 2 & andra stycket YGL skulle kunna åberopas som grund för att frångå ett beslut eller att inte tillämpa en i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift som gäller användningen av radiofrekvensspektrum (jfr SOU 1978:34 s. 103 ff. och prop. 1978/79:195 s. 39 ff.).

För det fall att tillstånd meddelas kan också en ytterligare prövning ske inom ramen för radiokommunikationslagen. Tillståndshavaren måste näm- ligen ha Post- och telestyrelsens tillstånd att använda radiosändare. Grunder- na för Post- och telestyrelsens tillståndsbeslut framgår av 9 5 första stycket radiokommunikationslagen. Enligt nämnda lag skall ett sådant tillstånd med- delas under vissa förutsättningar. Dessa är störningsfrihet och effektiv frekvensanvändning samt vidare att radiokommunikation som är viktig för den fria åsiktsbildningen inte hindras, att en rimlig beredskap för nya radio- användningar kan upprätthållas samt slutligen att försvarsmaktens frekvens- behov ändå kan tillgodoses.

Även om regeringen gett tillstånd till sändningsverksamheten kan således Post- och telestyrelsen vägra tillstånd att använda radiosändare. Beslutet kan överklagas hos länsrätten.

Sammanfattningsvis innebär grundlagamas bestämmelser om vad som skall iakttas vid prövningen samt radiokommunikationslagens bestämmelser om grunderna för tillståndsbeslut angående radiosändare, att behovet av en bestämmelse i YGL eller i radio- och TV—lagen om grunderna för tillstånds- prövningen kan sägas vara begränsat.

Till det nu anförda kommer att regeringens tillståndsbeslut normalt så att säga är en del i ett större massmediepolitiskt system, där det inte bara är fråga om ett val mellan två eller flera pretendenter utan också frågor om t.ex. innebörden i de krav som ska ställas på sändningsföretaget och frågor om val mellan hur stor del av sändningsutrymmet som ska utnyttjas för rikstäckande respektive regionala eller lokala sändningar.

Om en direkt valsituation föreligger måste anses att RF:s bestämmelser liksom YGL:s ger vägledning. Jag tänker då inte minst på 3 kap. 2 & andra stycket YGL. Av detta lagrum torde följa att regeringen i valsituationer måste beakta t.ex. vilket programföretag som kan förväntas ge mest allsidigt utbud, låta störst antal meningsriktningar komma till tals, är minst knutet till en specifik intressegrupp osv., kort sagt frågor om den sökandes vilja och för- måga att uppfylla de krav som ställs. Också för frågor om sändningsområden m.m. blir bestämmelserna i RF och YGL vägledande. Det är emellertid i hög grad fråga om bedömningar av en sådan natur som knappast kan exakt

beskrivas i lagtext utan mera är sådana som regeringen i politisk ordning ansvarar för inför riksdagen.

Jag anser att den nuvarande ordningen bör kvarstå oförändrad, i vart fall, till dess att en förändrad rättslig, teknisk eller massmediepolitisk verklighet tydligt kan skönjas.

12.9. Tillstånd som meddelas av Radio- och TV—verket

Förslag: Bestämmelsen om att närradiosändare får ha större räckvidd än fem kilometer endast om en majoritet av de berörda tillståndshavama önskar det behövs inte längre. Närradiotillstånd gäller för viss tid. Beslut om fördelning av sändningstid i närradion, vilket gäller under högst ett år, får omprövas av verket om det finns särskilda skäl. Till- ståndsbestämmelserna om närradio och lokalradio är i övrigt sakligt oförändrade.

I propositionen till lokalradiolagen anförde regeringen att en översyn av reglerna för lokalradion samt av de nya reglerna för närradion borde ske i god tid före det att den första tillståndsperioden för lokalradion löpte ut, dvs. den 31 december 2000. En sådan översyn borde enligt regeringen ske under parlamentarisk medverkan (prop. 1992/93:70 s. 42 f.). Jag kommer därför inte att föreslå några större sakliga ändringar i den nuvarande lag— stiftningen (se prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15, rskr. 1992/93:168, SFS 1993:120).

Det kan dock noteras att närradions innehåll alltmer börjar påminna om lokalradions. Det föreningsrelevanta innehållet ersätts i allt högre grad av musik och reklam. Det är därför möjligt att formerna för närradion kan komma att förändras i framtiden.

Jag har redan i avsnitt 12.6 och 12.7 föreslagit att den nuvarande ordningen skall bestå såvitt avser vem som ger respektive vem som kan ges tillstånd. Vad gäller de övriga bestämmelserna om tillstånd m.m. föreslås endast följande ändringar.

Enligt 6 a & första stycket närradiolagen skall närradiosändare ha viss räckvidd. Sändare med större räckv