SOU 1994:105
Ny lagstiftning om radio och TV : slutbetänkande
% lags äftm'ng om
N OG(
n; i- — Gj." ** »a- 9019
National Library of Sweden
g lags tiftning om Radio Ocn TV
l l ' 1 "|. fl | I _ t..-II:. b'w ' . | 1.1" Il , ' [:”EFF-ji. || '_'..u'Tb" II II : I II . : lillB
Statens offentliga utredningar 1 994: 1 05 Kulturdepartementet
Ny lagstiftning om radio och TV
Slutbetänkande av Radiolagsutredningen Stockholm 1994
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För rennssutsändrnngar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90
Omslag: Mediets särskilda genomslagskraft Thomas Hägg
NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38—13751—8 Stockholm 1994 ISSN 0375_25ox
Till kulturminister Birgit Friggebo
Efter regeringens bemyndigande förordnades jag år 1985 som särskild utre- dare med uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Utredningsarbetet har bedrivits under benämningen Radiolagsutredningen.
Utredningen har tidigare överlämnat sex delbetänkanden, nämligen Kabel- sändningama och videocensuren (Ds U 1985:12), Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor (Ds U 1987:2), Vidaresändning av satellitprogram i kabelnät (SOU 1987:63), Vidgad etableringsfrihet för nya medier (SOU 1989:7), Lagstiftning för reklam i svensk TV (SOU 1990:7), och Lagstiftning om satellitsändningar av TV-program (SOU 1992:31).
Utredningen får härmed överlämna slutbetänkandet Ny lagstiftning om radio och TV (SOU 1994: 105).
I utarbetandet av betänkandet har deltagit kanslirådet Lars Maren, Kultur- departementet, direktören Wolfgang Rädel, Kabelnämnden, byråchefen Bertil Wennberg, Justitiekanslern, hovrättsassessorn Greger Lindberg, Kultur— departementet, kanslirådet Björn Rosén, Kulturdepanementet, kammarrätts- assessorn Per Swahn, Civildepartementet, hovrättsassessorn Christina Weihe, Justitiedepartementet, samt som sekreterare, hovrättsassessorn Monica Bengtsson.
Vid beskrivningen av tekniska förhållanden har journalisten Göte Andersson medverkat och lämnat underlaget för kap. 4 . Vissa uppgifter om kabel-TV—verksamheten i avsnitt 3.1 bygger på uppgifter som erhållits av Lars Aronsson, LA Communications AB.
Uppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i juni 1994
Jan Pennlöv
/Monica Bengtsson
111. Kommentarer
2 1 Författningskommentarer .................... 387 21.1 Förslaget till radio- och TV-lag .................. 387 21.2 Förslaget till lag om koncessionsavgift för radio och TV . 437 21.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker .......................... 446 21.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-avgift ............................. 447
21.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden .............. 448 21.6 Förslaget till lag om ändring i tobakslagen(1993:581) . . 448 21.7 Förslaget till lag om ändring i telelagen(1993:597) . . . . 449 21.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation ...................... 449 IV Bilagor 1 . Kommittédirektiv ................................ 451 2. EG:s TV—direktiv (89/552/EEG) om gränsöverskridande television på engelska och i översättning ................ 471 3. Avtal mellan staten och Sveriges Television AB ........... 497 4. Avtal mellan staten och Sveriges Radio AB .............. 507 5. Avtal mellan staten och Sveriges Utbildningsradio AB ....... 517 6. Avtal mellan staten och TV4 AB ...................... 523 7. Tillståndsbeslut och tillståndsvillkor för Sverigefinska Riksförbudet ........................ 537
Förkortningar och förklaringar
bet.
Ds
EES
EFT A EG
EU
GHz Kabellagen
kap. Koncessionsavgiftslagen
KonkurrenslagenKU Ljudradio
Lokalradiolagen
LU Marknadsföringslagen NJA
Närradiolagen
PO PON
Piratradiolagen
prop. Public service (-företag)
Radio
Radiokorrununikationslagen Radiolagen Radiotidningslagen RF
anförd, anfört betänkande
Departementsserien
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet European Free Trade Association Europeiska gemenskaperna Europeiska unionen Gigahertz Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten
kapitel
Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område Konkurrenslagen( 1993z20) Konstitutionsutskottet Tråd- eller radiosända ljudprogram, till skillnad från TV, ibland även själva apparaten. Lokalradiolagen ( 1993: 120)
Lagutskottet
Marknadsföringslagen( 1975: 1418) Nytt Juridiskt Arkiv I Närradiolagen (1982z459) Allmänhetens Pressombudsman Pressens Opinionsnämnd
Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet proposition I denna framställning benämningen på de företag som sänder med tillstånd av regeringen, f.n. SVT, SR, UR och TV4. Annan term för trådlös sändning. Omfattar även TV. Beroende på sammanhanget kan även ljudprogram eller själva apparaten avses (se även ljudradio) Lagen (1993:599) om radiokommunikation Radiolagen (1966:755) Lagen (1981:508) om radiotidningar Regeringsformen
rskr. Satellitlagen
SFS
SOU SVT SR
TF Tillämpningslagen
TV4 TV—direktivet
TV—konventionen
UR YGL
riksdagsskrivelse
Lagen (1992: 1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Sveriges Television AB Sveriges Radio AB Telelagen(1993:597) Tryckfrihetsförordningen Lagen (1991: 1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden Tråd— eller radiosända program, bestående av rörlig bild med eller utan ljud TV4 AB Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television Europarådets konvention om gränsöverskridande television Sveriges Utbildningsradio AB Yttrandefrihetsgrundlagen
Sammanfattning
Inledning
Sedan jag i juni 1985 fick uppdraget att göra en översyn av den radiorättsliga lagstiftningen har förutsättningarna ändrats i väsentliga delar. Det tidigare radio- och TV-monopolet är definitivt brutet. Yttrandefriheten i radio och TV skyddas genom en ny grundlag. De radiotekniska frågorna har flyttats ut ur radiolagen och regleras i en egen lag om radiokommunikation. Radiolags- utredningen har medverkat vid dessa förändringar bl.a. genom att avge för— slag till lagstiftning för reklam-TV och satellitsändningar.
Den översyn som jag har i uppdrag att göra är i grunden av teknisk natur. Det ingår inte i uppdraget att göra politiska avvägningar eller att föreslå änd- ringar i förhållande till vad jag uppfattar som statsmakternas Önskemål om vad som skall gälla för en viss verksamhet.
Det går emellertid inte att bortse från de stora förändringar som har in- träffat under utredningstiden. Den nu gällande radiolagstifmingen är upp- byggd för en monopolsituation, då Sveriges Radio hade ensamrätt på ljud- radio— och TV—sändningar till allmänheten. När så småningom andra gavs möjlighet att sända skedde det först genom att nya lagar tillkom, enligt vilka noggrant definierade sändningsverksamheter kunde tillåtas. Närradiolagen, radiotidningslagen och 1986 års kabellag är exempel på detta.
Den lagstiftning som har tillkommit sedan början av 1990-talet har emel— lertid etableringsfriheten som grundprincip. Både 1992 års kabellag och satellitlagen förutsätter att sändningsverksamheten får bedrivas av var och en. Lokalradiolagen ställer visserligen upp krav på tillstånd för att få sända, men lagstiftaren räknar med att ett stort antal tillstånd skall lämnas.
Mitt förslag till reformerad radiolagstiftning utgår från att etableringsfrihet numera bör vara det normala även för radion och televisionen.
Krav på tillstånd föreslås emellertid för vissa trådlösa sändningar på fre— kvenser under 1 GHz. Skälet för detta tillståndskrav är att det måste finnas möjlighet att styra användningen av sändningsfrekvenser efter massmedie— politiskt betingade önskemål, i varje fall i den del av frekvensspektrum som är särskilt lämpad för radio- och TV—sändningar till allmänheten.
Behovet att styra frekvensanvändningen är ett av skälen för att villkoren för radio- och TV—sändningar behöver regleras utöver vad som följer av all— män lagstiftning. Ett annat skäl för regleringsbehovet är att radion och tele— visionen har en särskild genomslagskraft genom att sändningarna när ett stort antal människor samtidigt i deras hem. Genom att radion och televisionen
skall kunna fungera som massmedier i allmänhetens tjänst måste det vidare finnas möjlighet för staten att ställa krav som sammanhänger med detta upp- drag.
Behov av ytterligare utredning
För närvarande pågår en snabb utveckling av sändningstekniken för radio och TV. Genom digitalteknik kommer ett mycket större antal program än tidigare att kunna sändas ut inom ett givet frekvensutrymme. Ledningar med låg över- föringskapacitet, t.ex. vanliga telefonledningar, kommer att kunna användas för att befordra TV-program eller ljudradioprogram med hög kvalitet.
Jag anser att samma regler bör gälla för innehållet oberoende av genom vilken teknisk metod sändningarna befordras till den mottagande.
Det är emellertid inte möjligt att förutse alla konsekvenser som en radikalt annorlunda teknik kan komma att få för behovet av lagstiftning. Jag ger några exempel på frågor som behöver utredas vidare. Det gäller möjligheten att ställa villkor för trådsändningar, vissa gränsdragningsproblem på trådsänd- ningamas område, yttrandefrihetsskyddet för betalteletjänster samt behovet av lagstiftning i samband med införande av ny sändningsteknik.
Nio lagar blir två
Mitt förslag till lagstiftning innebär att bestämmelserna om radio— och TV— sändningar till allmänheten förs samman till två nya lagar. Huvuddelen av reglerna finns i radio- och TV—lagen. Regler om koncessionsavgifter samlas i en särskild lag om koncessionsavgift för radio och TV.
De båda föreslagna lagarna ersätter radiolagen (1966:755), närradiolagen (19821459), lokalradiolagen (1993: 120), lagen (1986:3) om rundradiosänd— ning av finländska televisionsprogram, lagen (1981:508) om radiotidningar, lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänhe- ten, lagen (1991 :2027) om kabelsändningar till allmänheten, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område samt lagen (1966:78) om för- bud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet.
Vissa ändringar föreslås i lagen (1989:41) om TV-avgift, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens områden, lagen (1993:599) om radiokommunikation och telelagen(1993:597). Lagen (1993:1367) om förbud mot viss avkodnings— utrustning berörs inte av mitt förslag.
Lagens tillämpningsområde
Radio- och TV—lagen föreslås gälla verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmän- heten. I lagen finns också bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer.
Tillståndsplikt för sändningar begränsas
När det gäller innehållet i de föreslagna lagarna har jag i huvudsak utgått från nuvarande, av statsmakterna beslutade regler. Principen om etableringsfrihet som huvudregel medför emellertid vissa förändringar när det gäller vilken sändningsverksamhet som skall kräva tillstånd.
Jag har redan nämnt att jag föreslår att sändningar på frekvenser över 1 GHz skall få ske utan tillstånd enligt radio— och TV—lagen. Därmed blir det möjligt att bedriva s.k. mikrovågssändningar på ungefär samma villkor som sändningar i kabelnät. Tillstånd enligt radiokommunikationslagen kommer dock att krävas för användningen av sändarna.
Jag föreslår också att tillstånd inte skall krävas för att sända sökbar text-TV eller program som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade, om sändningarna sker från radiosändare som används för andra sändningar med tillstånd. I fråga om program för syn— och hörselskadade föreslås att sänd- ningar utan tillstånd skall få ske under högst tre timmar om dygnet. Något särskilt tillstånd kommer alltså normalt inte att behövas för att sända radiotid- ningar, utan det räcker att tidningsföretaget träffar överenskommelse med den som annars använder sändaren. Förslaget är inte avsett att påverka statens stöd till radiotidningarna.
För sådan sändningsverksamhet som föreslås vara tillståndsfri, dvs., för- utom de nu nämnda, även sändningar i kabel och över satellit, föreslås att den som bedriver verksamheten skall vara skyldig att anmäla sig för registrering. Även s.k. satellitentreprenörer föreslås vara anmälningsskyldiga. Syftet med registreringen är att det skall kunna fastställas vem som är ansvarig för verk- samheten.
Regeringen och Radio- och TV—verket tillståndsmyndigheter
Tillstånd för tillståndspliktiga sändningar skall enligt förslaget meddelas antingen av regeringen eller av Radio- och TV—verket.
Regeringen föreslås vara tillståndsmyndighet för televisionssändningar samt för ljudradiosändningar i hela landet eller till utlandet.
Skälet för att regeringen har valts som tillståndsmyndighet är att varje till- ståndsärende får stor betydelse, att tillståndsvillkoren behöver utformas indi- viduellt och att det kommer att bli fråga om ett litet antal ärenden.
Även i andra fall än de nu angivna skall regeringen kunna meddela tillstånd om det finns synnerliga skäl. Det som åsyftas är fall där tillstånd inte kan meddelas enligt gällande rätt eller då den avsedda sändningsverksamheten inte kan bedrivas inom ramen för de regler som gäller.
Radio- och TV—verket föreslås vara tillståndsmyndighet i övriga fall, dvs. för närradio och lokalradio. Radio- och TV—verket föreslås vidare få meddela tillstånd för sändningar under en begränsad tid om högst två veckor. Verket skall också ha hand om registreringen av den registreringspliktiga verksam- heten.
Sändningstillstånd som meddelas av regeringen Tillståndets innebörd
Innebörden av ett tillstånd som meddelats av regeringen är att tillståndsha- varen har rätt att sända TV—program i hela landet eller i den del av landet som anges i tillståndet eller rätt att sända ljudradioprogram i hela landet eller till utlandet. Tillståndet ger också tillståndshavaren rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.
Regeringen skall också få besluta att ett tillstånd endast skall innebära rätt att vidaresända televisionsprogram som samtidigt sänds eller kort tid dessför— innan har sänts av någon annan. I sådana fall kan regeringen besluta att de regler som annars gäller för Sändningarnas innehåll inte skall tillämpas.
Tillståndstiden för sändningar med tillstånd av regeringen föreslås vara sex år. Regeringen föreslås få förlänga tillståndet i fyra år. Om regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas är tillståndet förlängt på oförändrade villkor under ytterligre fyra år, om tillståndshavaren önskar det.
Sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd skall inte få vara utformade på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i Sändningsområdet. Den föreslagna regeln innebär förbud mot kryptering. Någon motsvarande regel finns inte i dag, men torde vara under— förstådd.
Villkor för tillstånd
De regler som föreslås gälla för innehållet i alla slags sändningar anges i lag- bestämmelser. För de sändningar för vilka regeringen meddelar tillstånd före- slås att regeringen dessutom får ange villkor av olika slag. Tillståndsvillkoren ersätter nuvarande ordning med avtal mellan regeringen och programföre-
tagen. Den föreslagna lagen innehåller en uppräkning av olika villkor för sändningstillståndet som regeringen skall få ställa. Vissa av tillståndsvillkoren innebär att tillståndshavaren åläggs strängare regler eller mer långtgående för— pliktelser än som följer av de allmänna reglerna. Jag återkommer till dessa villkor i samband med att jag redovisar vilka regler jag föreslår för sändningar i allmänhet.
För de programföretag som finansieras med TV—avgiftsmedel, dvs. för närvarande Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildnings- radio kan regeringen ställa ytterligare villkor. Dessa kommer inte att vara anknutna till sändningstillståndet utan till rätten att erhålla statsbidrag.
Sändningsverksamhetens omfattning
Som nämnts i det föregående skall i sändningstillståndet anges vad tillstånds- havaren får göra, t.ex. sända i hela landet eller sända ett visst antal program. Regeringen föreslås emellertid få ställa villkor som avser vad tillståndsha- varen skall uppfylla vad gäller sändningsverksamhetens omfattning. Dessa villkor får avse skyldighet att sända program i hela landet eller i viss del av landet, att sända under viss minsta tid och att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område.
Program för syn- och hörselskadade
Ett annat villkor gäller skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade. Detta villkor har en motsva- righet i en avtalsförpliktelse för Sveriges Radio att bereda utrymme för radio— tidningar.
Viss sändningsteknik och vissa radiosändare
Två av de föreslagna villkoren gäller skyldighet att använda viss sändnings- teknik och att använda vissa radiosändare.
För närvarande finns inte något som motsvarar ett villkor att använda viss sändningsteknik. Jag har dock bedömt att regeringen bör kunna föreskriva om och när en ny sändningsteknik skall börja användas. För att regeringen skall ha en sådan möjlighet talar bl.a. den stora betydelse frågan har för all- mänheten, genom att en ny sändningsteknik kan kräva att befintliga mottagare byts ut. Det är också angeläget att förutsättningama att använda ny sänd- ningsteknik är sådana att yttrande- och inforrnationsfriheten inte inskränks.
Ett villkor om att använda viss radiosändare kan med nuvarande regler ställas om tillståndet endast avser vidaresändning av utländska TV—program, antingen för mottagning i Sverige eller för mottagning i det utländska pro—
grammets hemland. Det föreslagna bemyndigandet har dock en vidare inne- börd. Om regeringen ställer som villkor att en viss sändningsteknik skall användas kan regeringen också behöva sätta som villkor att vissa sändare skall användas. Ett sådant villkor kan t.ex. ha innebörden att olika, kanske konkurrerande, programföretag skall använda samma digitala sändare.
Villkoren skall godtas av den sökande
Jag föreslår att den sökande skall ges möjlighet att yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med sändningstillståndet. Ett beslut om Sändningstillstånd bör endast få meddelas om den sökande har meddelat att han godtar villkoren. Härigenom bör man kunna räkna med att de villkor som beslutas är skäliga och att tillståndshavaren har möjlighet att uppfylla dem.
Tillstånd att sända lokalradio och närradio
Tillstånd som inte skall meddelas av regeringen meddelas av Radio- och TV- verket. Riksdagen har nyligen behandlat reglerna för tillstånd att sända lokal- radio. Vid samma tillfälle skedde ganska omfattande ändringar i fråga om när- radion, dock inte i vad avser vilka som kan få tillstånd eller det sätt på vilket tillstånd meddelas. Jag har inte föreslagit några ändringar i sak av dessa regler.
Regler för innehållet i allmänhet
Min principiella uppfattning är att etiska frågor i samband med progarninne- hållet i radio och TV inte bör regleras i lag. I stället bör de företag som är verksamma inom området söka enas om vad som bör gälla i fråga om t.ex. skydd av privatlivets helgd, publicering av genmälen och sändning av program med "känsligt" innehåll. Det bör också vara dessa företags sak att se till att reglerna efterlevs. Förebilder för en sådan ordning finns t.ex. inom dagspressen. I två fall föreslår jag emellertid lagregler av här angivet slag. Det gäller områden där Sverige enligt EES—avtalet är skyldigt att upprätthålla en viss rninimistandard.
För de sändningsverksamheter för vilka det krävs tillstånd av regeringen kan det finnas anledning att ställa mer omfattande krav än för sändningar i allmänhet. Därför föreslår jag att regeringen skall kunna ställa upp villkor som går längre än vad som föreskrivs i de allmänt giltiga lagreglema. Bl.a. bör regeringen kunna föreskriva skyldighet att i programverksamheten re- spektera den enskildes privatliv.
Opartiskhet och saklighet. Demokratiregeln
I nuvarande lagstiftning anges kraven på opartiskhet och saklighet och den s.k. demokratiregeln i radiolagen. Innebörden är att dessa regler gäller obliga- toriskt för alla sändningsverksamheter som får tillstånd av regeringen. Enligt min mening är det inte säkert att statsmakterna i framtiden kommer att anse att krav av detta slag skall ställas på all sändningsverksamhet för vilken rege— ringens tillstånd krävs, dvs. på alla trådlösa TV-sändningar och på alla ljud- radiosändningar i hela riket eller till utlandet. Jag föreslår därför att dessa regler i stället skall ingå bland de villkor som regeringen får ställa för sänd- ningstillståndet.
Regeringen föreslås sålunda få ställa som villkor för ett Sändningstillstånd att sändningsrätten utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verksamheten som helhet skall präglas av det demokra- tiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Andel europeiska program m.m.
Med hänsyn till vad som föreskrivs i EG:s TV—direktiv föreslås att den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av rege- ringen skall se till att minst hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och att minst tio procent av den årliga sänd- ningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Skyl- digheten föreslås gälla om inte särskilda skäl föranleder annat. Som sänd- ningstid i detta sammanhang räknas den tid då programföretaget sänder pro- gram med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. Inte heller sändningar av enbart text räknas in i sändningstiden.
En motsvarande regel finns i dag i satellitlagen. Förslaget innebär att skyldigheten utsträcks också till marksändande TV—företag. De nuvarande programföretagen torde inte ha några svårigheter att uppfylla kraven.
Jag föreslår vidare att TV—sändningar över satellit eller med stöd av till— stånd av regeringen, om inte särskilda skäl föranleder annat, i betydande om- fattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän.
En motsvarande bestämmelse finns i satellitlagen och i statens avtal med samtliga public service-företag. Bestärnmelsens syfte är att värna det svenska språket och den svenska kulturen.
Ett mångsidigt programutbud
Några ytterligare lagregler om programverksamhetens allmänna inriktning föreslås inte. Däremot bör regeringen kunna ställa villkor för sändningstill- stånd som meddelas av regeringen, vilka innebär skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud.
Närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll
Reglerna för innehållet i närradiosändningar och lokalradiosändningar före— slås vara i stort sett oförändrade.
Bestämmelsen om det s.k. riksförbudet i närradion föreslås dock få en annan utformning. Enligt mitt förslag skall den som har tillstånd att sända närradio inte få sända program som inte har framställts särskilt för den egna verksamheten. I enstaka fall skall dock sändningar som är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar få förekomma.
Den föreslagna formuleringen svarar bättre än den nuvarande mot det som är syftet med bestämmelsen, nämligen att slå vakt om närradions karaktär av föreningsradio och motverka kommersialiseringen av närradion.
Våld och pornografi
Det skall inte få förekomma sändningar av televisionsprogram som innehåller våldsframställningar eller pornografiska bilder under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Om det är försvarligt får dock sådana program sändas.
Bestämmelsen tar sikte på program som sänds okrypterat under sådan tid på dygnet att det kan bedömas att barn kan komma att se sändningen. Genom bestämmelsen uppfyller Sverige de krav som ställs i artikel 22 i TV—direk— tivet.
Regeringen föreslås få ställa upp tillståndsvillkor som innebär skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Det innebär att programföretagen även i andra fall skall iaktta varsamhet vid sändning av program som kan verka skrämmande eller upp- rörande på publiken.
Sändningarnas beteckningar
Den som sänder program skall använda en av Radio- och TV—verket godkänd beteckning. Denna skall normalt sändas minst en gång i timmen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att lyssnaren skall veta vem den sändande är.
Beriktigande
I TV—direktivet finns ett krav på att det skall finnas möjlighet till beriktigande, dvs. att felaktiga sakuppgifter korrigeras.
Jag föreslår en lagregel av innebörden att uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som inte är reklam skall beriktigas när det är befogat. Regeln föreslås vara tvingande endast i fråga om trådlösa sändningar. Orsaken till att en tvingande regel inte föreslås för kabelsändningar är att yttrandefrihetsgrundlagen inte medger det.
Jag föreslår inte någon lagstadgad genmälesrätt, dvs. en rätt att få bemöta åsikter som har framförts i ett program. Regeringen bör emellertid få ställa upp tillståndsvillkor om skyldighet att sända genmälen. I tillståndsvillkor bör också få föreskrivas skyldighet för tillståndshavaren att även iaktta lagens bestämmelser om beriktigande för ljudradion.
Myndighetsmeddelanden
Om en myndighet begär det i en nödsituation skall meddelanden som är av vikt för allmänheten sändas i lokalradion utan särskild ersättning. Bestämmelsen föreslås endast gälla för lokalradion, i avvaktan på att vad som skall gälla för radion och televisionen vid krig och krigsfara ses över av en parlamentarisk kommitté. Regeringen föreslås få ställa upp motsvarande tillståndsvillkor.
Regler för reklam och sponsring
Jag föreslår inte några omfattande sakliga ändringar i bestämmelserna om reklam och sponsring.
Annonsmarkering
Annonser, varmed avses reklam och sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan, skall inledas och avslutas med en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.
Annonser i TV
Inga ändringar föreslås av reglerna för annonsering i televisionen. Annon— sema får placeras mellan programmen, i längre pauser i sportsändningar och vissa andra program samt mellan delarna i program som är sammansatta av olika avslutade delar. Restriktionerna i fråga om TV—reklam riktad till barn föreslås vara oförändrade. Sändningstiden för annonser föreslås få uppgå till
högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I undantagsfall får tiden utökas till tio minuter. Annonser får sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn och tio procent av sändningstiden mellan kl. 18 och 24.
Annonser i ljudradio
I fråga om reklam i ljudradio föreslås vissa smärre ändringar. Sändningstiden föreslås få vara högst åtta minuter per timme utan möjlighet till utökning. Regeln om högsta sändningstid för annonser föreslås gälla även för när- radion. Inga restriktioner föreslås i fråga om hur annonserna får placeras.
Sponsrade program
Reglerna för sponsring av program föreslås vara oförändrade. Sponsorsmed- delande skall lämnas före eller efter programmet. Nyhetsprogram m.m. får inte sponsras. Företag som har som huvudsaklig verksamhet att tillverka eller sälja alkoholdrycker, tobaksvaror eller receptbelagda läkemedel får inte vara sponsorer.
Smygreklam m.m.
Reglerna om reklam kompletteras av ett förbud att i program som inte är reklam på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen. Syftet med regeln är att motverka smygreklam. En motsvarande regel finns i nuvarande lag- stiftning.
Regeringen kan ställa strängare villkor
För sändningar med tillstånd av regeringen kan regeringen ställa upp villkor som bl.a. skall kunna gälla förbud mot att sända reklam, förbud mot att sända även andra sponsrade program än sådana som är förbjudna enligt lagen, för- bud mot att sända program som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan samt förbud mot att diskriminera annonsörer. Regeringen föreslås också kunna ställa som villkor att högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad som anges i lagen.
Försäljningsprogram i TV
Jag har särskilt övervägt vad som bör gälla för s.k. försäljningsprogram, dvs. TV—program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster. Mitt
förslag innebär att sådana program får förekomma under högst en timme per dygn, utöver den sändningstid som är tillåten för vanliga annonser. Försälj- ningsprogram och övriga annonser får dock uppta högst tjugo procent av sändningstiden per dygn. Ingen skillnad bör göras mellan försäljnings- program i prograrnföretagets egen regi och sådana program som sänds mot vederlag på andras uppdrag.
Skyldighet att vidaresända vissa program i kabelnät Marksända TV-program
Jag föreslår att skyldighet för innehavare av kabelnät att se till att de mark- sända TV-programmen utan kostnad för själva mottagningen kan tas emot av de boende i anslutna fastigheter skall gälla om sändningarna kan tas emot i fler än tio bostäder. Skälet till att jag föreslår en sänkning från nuvarande gräns på 100 bostäder är att jag bedömer att tillgången till de marksända TV- programmen är så väsentlig för alla som bor i Sverige att möjligheten att ta emot programmen bör vara garanterad. 100-gränsen är så hög att den in- bjuder till kringgåenden.
För närvarande omfattar nätinnehavarnas skyldighet även ljudradio- program. Jag bedömer emellertid att det inte finns något behov av en sådan bestämmelse, och föreslår därför att endast TV—program skall omfattas.
Övriga ändringar är av teknisk natur och innebär inte några större sakliga ändringar. De TV—program som omfattas är sådana som sänds med stöd av tillstånd av regeringen, dock inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning. Om det av tillståndsvilkoren framgår att t.ex. boende i glesbygdsornråden skall kunna ta emot programmen från satellit, omfattar nätinnehavarens skyldighet även satellitsändningarna.
Jag har övervägt om ansvaret för skyldigheten att befordra de marksända TV—programmen skall läggas på fastighetsägaren i stället för på nätinneha- varen, men föreslår inga ändringar. Jag vill dock betona att nätinnehavaren kan uppfylla sin skyldighet genom att tillhandahålla de marksända program— men tillsammans med andra program om det sker utan kostnad för själva mottagningen. Om en boende önskar att vissa program filtreras bort kan han inte kräva att få del av samtliga program som omfattas av sändningsplikten.
De lokala kabelsändarföretagens sändningar
Inga ändringar föreslås när det gäller nätinnehavares skyldighet att tillhanda— hålla kanalutryrnme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar. En sådan skyldighet inträder alltså först när sändningarna når fler än 100 bostäder.
Med hänsyn till att mikrovågssändningar kan komma att ersätta kabelnät föreslås att skyldigheten att tillhandahålla kanalutrymme för lokala kabel-
sändarföretag också skall gälla den som vidaresänder TV-program i mikro- vågssändning.
Undantag för centralantennanläggningar
Liksom för närvarande föreslås att skyldigheterna att tillhandahålla kanal- utrymme och att vidaresända vissa program inte skall gälla för vanliga centralantennanläggningar, dvs. anläggningar för trådsändning där det endast vidaresänds TV—program från marksändare på lägre frekvens än 1 GHz.
Tillsyn m.m.
Granskningsnämnden för radio och TV skall övervaka efterlevnaden av de regler som gäller för sändningars innehåll. Radio- och TV—verket skall över- vaka att övriga regler efterlevs. De som är skyldiga att spela in program skall på begäran lämna sådana referensinspelningar till granskningsnämnden eller verket. Jag föreslår också att de som bedriver sändningsverksamhet skall vara skyldiga att lämna olika upplysningar till Radio- och TV-verket.
Återkallelse av tillstånd m.m.
Om den som sänder med stöd av tillstånd av regeringen på ett väsentlig sätt har brutit mot den föreslagna lagen eller mot villkor för sändningstillståndet får tillståndet återkallas. Beslut om återkallelse föreslås fattas på olika sätt be- roende på överträdelsens art.
Om överträdelsen innebär missbruk av yttrandefriheten skall regeringen anmäla saken till prövning av Justitiekanslern (JK). Beslut om återkallelse fattas av domstol under medverkan av jury och på talan av JK.
Om överträdelsen inte innebär missbruk av yttrandefriheten skall rege- ringen anmäla saken till Radio- och TV—verket. Verket skall inhämta yttrande från Granskningsnämnden för radio och TV. Om nämnden finner att en väsentlig överträdelse har skett får tillståndet återkallas av Radio- och TV- verket.
Radio— och TV—verket får också återkalla ett tillstånd av regeringen om till- ståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han har ett bestämmande inflytande förfogar över mer än ett sådant tillstånd.
Jag föreslår inga sakliga förändringar av reglerna för återkallelse av till- stånd att sända närradio eller lokalradio.
Jag föreslår att Radio- och TV—verket skall få återkalla ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag om sändningsrätten endast utnyttjats i obetydlig omfattning.
Straff m.m.
Vissa förfaranden föreslås vara straffbelagda. Böter eller fängelse i högst sex månader föreslås för den som sänder program utan tillstånd där sådant krävs, eller för den som sänder till allmänheten från sändare på öppna havet utanför nationella territorier. Skyldigheten att anmäla sig för registrering föreslås vara sanktionerad med böter.
För brott mot vissa bestämmelser om reklam m.m. föreslås en ny sanktion i form av en särskild avgift. Avgiften föreslås kunna fastställas till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Den bör dock högst kunna utgöra tio procent av den sändandes årsomsättning. Beslut om avgift fattas av läns- rätten på talan av Granskningsnämnden för radio och TV.
Jag föreslår att vitesföreläggande skall kunna tillgripas vid brott mot vissa andra av de föreslagna reglerna. Det gäller vid upprepade brott mot förbudet att sända pornografi eller våldsskildringar i TV på sådant sätt att barn kan ta del av programmen. I sådant fall föreslås JK kunna förelägga den sändande att inte på nytt sända sådana program. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Även bestämmelserna om närradions och lokalradions innehåll (utom de som gäller reklam m.m.), Sändningarnas beteckningar, skyldigheten att vidaresända vissa TV—program och att tillhandahålla kanal för lokala kabel- sändarföretag samt skyldigheten att lämna vissa uppgifter och inspelningar till Radio- och TV—verket eller Granskningsnämnden för radio och TV föreslås vara vitessanktionerade.
Den som sänder program kan åläggas att på lämpligt sätt offentliggöra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV enligt vilket den sändande har brutit mot en tvingande regel om beriktigande eller mot villkor för sänd- ningstillstånd som meddelats av regeringen. Ett sådant föreläggande får för- enas med vite.
Överklagandebestämmelser
Avgöranden av domstol om återkallelse av Sändningstillstånd eller påförande av avgift föreslås kunna överklagas.
Även beslut av Radio- och TV—verket om meddelande av tillstånd, åter- kallelse av tillstånd och om medgivande till överlåtelse av tillstånd skall få överklagas.
Förslagen innebär att även beslut om återkallelse av tillstånd som medde- lats av regeringen blir överklagban.
I likhet med vad som gäller nu föreslås att beslut om omfattningen av Sändningsområde för lokal- och närradion inte skall kunna överklagas.
Även beslut av Radio- och TV-verket om beteckningar, förordnande av lokala kabelsändarföretag, återkallelse av ett sådant förordnande samt om
undantag från skyldigheten att vidaresända vissa TV—program eller att till- handahålla kanal för lokala kabelsändarföretag föreslås få överklagas.
De flesta förelägganden som har förenats med vite föreslås kunna över- klagas.
Förslaget till koncessionsavgiftslag
I förslaget till lag om koncessionsavgift för radio och TV samlas de bestäm- melser om avgift som nu finns i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område och i lokalradiolagen (1993:120). Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om förfarandet vid lokalradioauktioner.
Jag föreslår inte några sakliga ändringar i jämförelse med vad som gäller nu.
Summary
Introduction
The prerequisites have changed substantially since June 1985, When I was originally assigned to review legislation in the broadcasting field. The former radio and TV monopoly has now been decisively abolished. Freedom of speech on radio and TV is protected by new constitutional provisions, and questions of broadcasting technology are no longer covered by the Radio Act but are instead regulated by a special Radio Communications Act. The Radio Legislation Committee has played its part in these changes, for example by proposing legislation for commercial TV and satellite broadcasting.
The review which I have been assigned to carry out is basically of a tech- nical nature. My terms of reference do not include political assessments or call for proposals for changes with regard to what may be considered to be the Govemment's wishes concerning certain activities.
It is not possible to ignore the major changes which have occurred in the course of the preparation of this report, however. Current legislation is de- signed for a monopoly situation in which the former Swedish Broadcasting Corporation had exclusive rights to sound and TV transmissions to the general public. When others were eventually given an opportunity to broadcast, this initially took the form of the introduction of new legislation which permitted carefully defined broadcasting activities. The Community Radio Act, the Radio Periodicals Act and the 1986 Cable Act are all examples of this.
However, the legislation introduced after 1990 is based on the fundamen- tal principle of freedom to set up operations. Both the Cable Act of 1992 and the Act concerning Satellite Transmissions assume that anyone may conduct broadcasting activities. It is true that under the Local Radio Act, certain requirements must be met if a broadcasting licence is to be granted, but Parliament assumes that a considerable number of licences Will be issued.
My proposals for a reform of broadcasting legislation assume that freedom to set up operations should now also be a normal state of affairs in the radio and TV Sphere.
However, it is proposed that a licence should be required for certain wire— less transmissions at frequencies below 1 GHz. This is because it must be possible to control the use of transmission frequencies in accordance with requirements of a mass media policy nature, at any rate in areas of the frequency spectrum which are particularly appropriate for radio and TV broadcasts to the general public.
The need to control frequency utilization is one reason why regulation of the conditions för radio and TV broadcasting is required, in addition to the provisions contained in general legislation. Another reason for regulation is that radio and television have a special impact, since broadcasts simultaneously reach a very large number of people in their own homes. If radio and television are to function as mass media in the service of the public, it must also be possible for the state to make demands which are in accordance with this requirement.
Need for Further Study
Radio and TV transmission technology is undergoing rapid development at the moment. As a result of digital technology, it will be possible to broadcast a much greater number of programmes within a given frequency band than in the past. It will be possible to utilize wires with low transmission capacity — for example ordinary telephone lines — for the distribution of TV or high quality sound radio programmes.
I consider that the same rules should apply to programme content, irre- spective of the technical method employed for distribution to households.
It is not possible, however, to foresee all the consequences which a radi- cally new technology may have on the need for legislation. Examples of questions which require further study include: the possibility of insisting on compliance with certain conditions for transmission by wire, certain defini- tion problems in connection with transmission by wire, protection of freedom of speech in the case of telecom services paid for by the user, and the need for legislation in connection with the introduction of new transmission tech- nology.
Nine Laws Become Two
My proposals for legislation mean that the provisions which regulate radio and TV broadcasts to the general public should be combined in two new acts. Most of these provisions should be included in a Radio and TV Act. Rules for licence fees should be embodied in a special Act concerning Licence Fees for Radio and TV.
These two new acts replace the Radio Act (1966:755), the Community Radio Act (1993:120), the Act concerning the Broadcasting of Finnish Television Programmes (198623), the Act concerning Radio Periodicals (1981:508), the Act concerning Satellite Transmission of Television Pro- grammes to the General Public (1992zl356), the Act concerning Cable Transmissions to the General Public (1991:2027), the Act concerning Licence
Fees in the Television Area (1992z72) and the Act concerning Prohibition of Radio Transmissions on the High Seas in Certain Cases (1966:78).
Certain changes are proposed in the Act concerning TV Licence Fees ( 1989241), the Act Containing Regulations in the Area Covered by the Free- dom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression Act (1991:1559), the Act concerning Radio Communications (1993:599) and the Telecommunications Act (1993:597). The Act concerning Prohibition of Certain Decoding Equipment ( 1993: 1367) is not affected by my proposals.
Area of Application
It is proposed that the Radio and TV Act should apply to activities involved in selecting sound radio and television programmes and broadcasting them to the general public, or arranging for such broadcasts. The Act also contains provisions for the relaying of programmes and for certain obligations for satellite contractors.
Limited Broadcasting Licence Requirements
As regards the content of these two acts, I have largely based my proposals on the current regulations determined by the Government. However, the cen- tral principle of the right to freely set up operations involves certain changes as regards which broadcasting operations require a licence.
I have already mentioned that I propose that broadcasts at frequencies higher than 1 GHz may take place without a licence under the Radio and TV Act. This means that it will be possible to conduct "microwave" transmis- sions on virtually the same terms as transmissions on the cable network. However, licensing under the Act concerning Radio Communications will be required for the use of transmitters.
I also propose that licences should not be required for the transmission of text TV which can be selected by the viewer or programmes which are spe- cially adapted for those with impaired sight or hearing if a transmitter employed for other types of licensed broadcasts is utilized. As regards pro— grammes for those with impaired sight or hearing, it is proposed that trans- missions may take place without a licence for not more than three hours per day. This means that no special licence would normally be required to transmit radio newspapers since it would be sufficient for the newspaper undertaking to reach an agreement with the entity which utilized the trans- mitter for other purposes. It is not intended that this proposal should affect government support to radio newspapers.
In the case of broadcasting activities which do not call for a licence in accordance with these proposals (i.e. in addition to the above transmissions,
also transmissions by cable or satellite mentioned above), it is proposed that the operator should be responsible for notification for registration purposes. It is also proposed that satellite contractors should be liable for notification. The purpose of registration is to make it possible to determine who is re- sponsible for operations.
Licensing Authorities: the Government and the Radio and TV Authority
It is proposed that the licences for broadcasting subject to licensing require— ments shall be granted either by the Government or by the Radio and TV Authority.
It is proposed that the Government should be the licensing authority for television broadcasting and sound radio broadcasting throughout Sweden or to other countries.
The reason for choosing the Government as a licensing authority is that every licensing issue is of considerable importance, that the terms for issuing a licence need to be drawn up on an individual basis and that a limited number of applications would be involved.
In exceptional cases the Government should also be able to grant a licence in cases other than those stated above, more specifically in cases where a licence cannot be granted under existing law or where the broadcasting activity which is planned cannot be conducted within the framework of the existing rules.
In other cases (i.e. for community radio and local radio), it is proposed that the Radio and TV Authority should be the licensing authority. It is also proposed that the Radio and TV Authority should grant licences for broadcasts for a limited period of not more than two weeks. The Authority should also be responsible for the registration of activities which are subject to a registration requirement.
Broadcasting Licences Granted by the Government The meaning of licensing
A licence granted by the Government means that the licenceholder is entitled to transmit TV programmes throughout Sweden or in the area of the country stated in the licence or is entitled to transmit sound radio programmes throughout Sweden or to other countries. A licence also entitles the licence- holder to simultaneously transmit the number of programmes in each area stated in the licence. The Government may also determine that a licence is only to entitle the licenceholder to relay television programmes which are
transmitted simultaneously or have been transmitted shortly before by another entity. In such cases the Government may decide that the rules which other- wise apply to the broadcasting content shall not be applied.
It is proposed that the licensing period for transmissions which are li— censed by the Government should be six years. It is proposed that the Government may extend the licensing period för four years. If the Govem- ment has not notified at least two years before the expiry of the licensing period that the licence will not be renewed, the licence will be renewed on the same terms for a further four years if the licenceholder so wishes.
Broadcasts which take place under a licence granted by the Government shall not be arranged so that they can only be received by a limited proportion of the public in the transmission area. This rule means that coding is prohib- ited. There is no corresponding rule today, but this is implied.
Conditions for a licence
The rules which are proposed apply to the content of all types of broadcasts stated in the legislative provisions. In the case of broadcasts for which the Government grants a licence, it is proposed that, in addition, the Government may introduce conditions of various kinds. The conditions for a licence should replace the current procedure involving an agreement between the Government and the broadcaster. The legislation which is proposed contains a list of the various conditions for a broadcasting licence which the Government may apply. Certain licence conditions mean that more strict rules or more far-reaching obligations are imposed on the licenceholder than under the general rules. I will return to these conditions when I present the rules which I propose for broadcasts in general.
In the case of broadcasters financed by TV licence fees (i.e. currently the Swedish Broadcasting Company, the Swedish Television Company and the Swedish Educational Broadcasting Company), the Government may impose additional conditions. Such conditions will not be attached to the broadcasting licence but will be attached to the right to receive a government grant.
Extent of broadcasting activities
As mentioned above, the broadcasting licence shall state what the licence- holder is allowed to do, for example transmit throughout Sweden or transmit a certain number of programmes. It is proposed, however, that the Govem- ment may impose conditions as regards what the licenceholder is to fulfil in terms of the extent of broadcasting activities. These conditions may involve an obligation to broadcast programmes throughout the country or in certain
parts of the country, a minimum broadcasting period and simultaneous broadcasting of a certain minimum number of programmes in each area.
Programmes for those with impaired sight and hearing
Another condition involves an obligation to provide scope for broadcasts which are specially adapted for those with impaired sight or hearing. This condition corresponds to a contractual obligation for Sveriges Radio (the Swedish Broadcasting Corporation) to make available facilities för radio newspapers.
Specific transmission technology and specific radio transmitters
Two of the conditions which are proposed apply to an obligation to employ a specific transmission technology and specific radio transmitters.
At present, there is nothing which corresponds to a condition to employ a specific transmission technology. I have considered, however, that it should be possible for the Government to prescribe if and when a new transmission technology should be introduced. For example, the considerable importance this question has for the general public, in view of the fact that new transmission technology may require the replacement of existing receivers, is an argument in favour of giving the Government such powers. It is also important that the prerequisites for employing new transmission technology do not restrict freedom of expression and information.
A condition under which certain radio transmitters are to be used can be imposed under the current rules if the licence is confined to the relaying of foreign TV programmes, either for reception in Sweden or for reception in the country from which the foreign programme emanates. The proposed au- thorization has additional implications, however. If the Government imposes a condition that a specific transmission technology is to be employed, the Government may also need to stipulate that specific transmitters must be used. A condition of this nature might, for example, involve the use by dif- ferent, and perhaps competing, broadcasters of the same digital transmitter.
Conditions must be approved by the applicant
I propose that the applicant should be given an opportunity to comment on the conditions which the Government intends to attach to a broadcasting licence. A decision concerning a broadcasting licence should not be passed unless the applicant has stated that he accepts the conditions. This should make it possible to assume that the conditions determined are reasonable and that the licenceholder can fulfil them.
Licences for Local Radio and Community Radio
Licences which are not the responsibility of the Government are to be granted by the Radio and TV Authority. Parliament has recently discussed the rules for licences for local broadcasting. Relatively comprehensive changes were introduced for community radio at the same time, although not as regards potential licenceholders or the manner in which licences are to be granted. I have not proposed any substantive changes in these rules.
General Rules for Broadcasting Content
In principle, I consider that ethical questions in connection with the content of radio and TV programmes should not be regulated by law. Instead, the com- panies operating in this area should agree on what should apply as regards, for example, protection of privacy, the publication of replies and the broad- casting of programmes of a "sensitive" nature. It should also be the respon- sibility of such undertakings to ensure that the rules are complied with. How- ever, in two cases I propose legislative provisions of this nature in areas in which Sweden is obliged to maintain certain minimum standards under the EEA Agreement.
In the case of broadcasting activities for which a licence granted by the Government is required the stipulation of more far-reaching requirements than for broadcasting in general may be called for. I therefore propose that the Government should be able to impose conditions which go further than what is prescribed in the general legislative provisions. For example, the Govem- ment should be able to stipulate that broadcasting activities should respect the private life of the individual.
Impartiality and Objectivity — the Democracy Principle
At present the requirements for impartiality and Objectivity and what is known as the "democracy principle" are embodied in the Radio Act. These rules apply on a mandatory basis for all broadcasting activities subject to a Govemment licence. In my opinion, it is not certain that the Government will consider that requirements of this kind should be stipulated in the future for all broadcasting activities for which a Government licence is required (i.e. for all wireless TV transmissions and for all sound radio transmissions throughout the country or to other countries). I therefore propose, instead, that these rules should be included in the conditions for a broadcasting licence which the Government may impose.
Thus, it is proposed that the Government may impose conditions for a broadcasting licence under which the right to broadcast must be exercised impartially and objectively, taking into account the need for far-reaching free-
dom of expression and information to prevail in sound radio and television, and that activities as a whole must be characterized by the fundamental con- cepts of democratic government and the principle of the equal value of all human beings and of the freedom and dignity of the individual.
Proportion of European Programmes, etc.
In view of the stipulations made in the EC TV Directive, it is proposed that an entity which broadcasts television programmes by satellite or in accordance with a licence issued by the Government shall ensure that at least half of the annual broadcasting time is devoted to programmes of European origin and that at least ten per cent of the annual broadcasting time or at least ten per cent of the programme budget shall be devoted to programmes of European origin which have been produced by independent producers. It is proposed that this obligation shall apply unless there are special reasons to the contrary. Broadcasting time in this context is considered to be the time when the broad- casting undertaking transmits programmes with a content other than news, sport, games and advertising. Broadcasts which consist purely of text should not be regarded as broadcasting time.
The Act concerning Satellite Transmissions of Television Programmes currently contains a corresponding rule. It is proposed that this obligation should also be extended to terrestrial TV broadcasters. Existing broadcasters should have no difficulty in meeting these requirements.
I also propose that TV broadcasts by satellite or subject to a Government licence should, to a significant extent, contain programmes in the Swedish language, programmes with Swedish performers or works by Swedish origi— nators, unless there are special reasons to the contrary.
A corresponding provision is contained in the Act concerning Satellite Transmissions of Television Programmes and in the government agreement with all public service undertakings. The purpose of this provision is to safe- guard the Swedish language and Swedish culture.
Diversity of Programmes
My proposals do not include any further legislative provisions regarding the general orientation of broadcasting. On the other hand, the Government should be able to stipulate conditions for broadcasting licences granted by the Government involving an obligation to transmit a diverse range of programmes.
Content of Community Radio and Local Radio Broadcasts
It is proposed that the rules for the content of community radio and local radio broadcasts should be virtually unchanged.
However, it is proposed that the "networking prohibition" clause for com- munity radio should be amended. I propose that a holder of a community radio licence should not be allowed to broadcast programmes which have been produced for the licenceholder's own operations. However, in excep- tional cases, broadcasts which are of special interest to members of the licenceholder's organization may take place.
The above formulation corresponds better than the current wording to the intentions underlying this provision, that is to say to safeguard the character of community radio as a radio channel for clubs and associations and to hinder the commercialization of community radio.
Violence and Pornography
Television programmes showing acts of violence or pomographic scenes should not be permitted at times and in a manner which involves a significant risk that children may watch such programmes. However, such programmes may be shown when there is justification.
This provision is aimed at programmes Which are transmitted uncoded at times of the day when it may be judged that children may see such broadcasts and there is no justification. This provision will enable Sweden to meet the requirements contained in Article 22 of the TV Directive.
It is proposed that the Government should be able to impose licence con- ditions involving an obligation to take into account the special impact of sound radio and television programmes as regards the topic and form of the programme, and the time at which it is broadcast. This means that broadcast- ers must also exercise caution in other cases as regards the broadcasting of programmes which may disturb or frighten the audience.
Designation of Broadcasts
Broadcasters are to employ a programme designation approved by the Radio and TV Authority. This designation must normally be transmitted at least once per hour. This proposal is designed to ensure that the audience should know who is broadcasting.
Rectification of Information
The TV Directive requires that there is an opportunity for rectification, that is to say that incorrect factual information is corrected.
I propose a provision to the effect that information which has occurred in a television programme which is not advertising shall be corrected when called for. It is proposed that this rule should only be mandatory in the case of wireless transmissions. A mandatory rule is not proposed in the case of cable transmissions because this is not permitted under the Fundamental Law on Freedom of Expression.
I do not propose that there should be a right of reply backed by force of law, that is to say a right to reply to views expressed in a programme. The Government should, however, be able to impose conditions regarding the obligation to broadcast replies. The licence conditions may also prescribe an obligation on the part of the licenceholder to also apply the provisions of the law on rectification to sound radio.
Official Announcements
Announcements which are of importance for the general public are to be broadcast on local radio without special payment if a public authority requests this in an emergency situation.
Initially, it is proposed that this provision should only apply to local radio, since a parliamentary committee is due to review the position of radio and television in time of war and threat of war.
It is proposed that the Government should be allowed to stipulate corre- sponding licensing conditions.
Rules for Advertising and Sponsoring
I do not propose any comprehensive substantive amendments to the rules for advertising and sponsoring.
Advertising Designation
Advertising, that is to say commercial advertising and broadcasts which are not commercial advertising but are commissioned by someone else, must commence and conclude with a special signature designation which clearly distinguishes advertisements from other programmes.
TV Advertising
It is not proposed that there should be any changes in television advertising rules. Advertisements may be located between programmes, in relatively long intervals in sports programmes and certain other programmes and between
sections of programmes which consist of different complete sections. It is proposed that there should be no change in restrictions as regards TV advertising aimed at children. It is proposed that the broadcasting time for advertising should be not more than eight minutes per hour between full hours of the clock. In exceptional cases, this time period may be extended to ten minutes. Advertising may be broadcast for not more than ten per cent of the broadcasting time per day and for ten per cent of the broadcasting period between 18.00 hours and 24.00 hours.
Sound Radio Advertising
Certain minor adjustments are proposed in the case of sound radio advertis- ing. It is proposed that the broadcasting period for advertising should be not more than eight minutes per hour, with no possibility of extension. It is pro- posed that the rule for the maximum broadcasting period for advertising should also apply to community radio. No restrictions are proposed as re- gards the manner in which advertising may be located in relation to pro- grammes.
Sponsored Programmes
It is proposed that the rules for the sponsoring of programmes should be un- changed. Sponsor announcements are to be made before or after the pro- gramme. News programmes, etc. may not be sponsored. Companies whose principal activity is the manufacture or marketing of alcoholic beverages, tobacco products or prescription pharmaceuticals may not sponsor pro- grammes.
Hidden Advertising, etc.
The rules for advertising should be supplemented by a prohibition on the promotion of commercial interests in an improper manner in programmes which are not advertising. The purpose of this rule is to avoid hidden adver- tising. There is a corresponding rule in current legislation.
The Government May Impose More Stringent Conditions
In the case of broadcasting licensed by the Government, the Government may impose more stringent conditions which may, for example, involve a prohi- bition on commercial advertising, a prohibition of the broadcasting of sponsored programmes other than those which are prohibited by law, a prohibition of the broadcasting of programmes which are not commercial
advertising and which are broadcast subject to conditions by someone else and a prohibition of discrimination against advertisers. It is also proposed that the Government should be able to stipulate conditions under which the maximum permitted broadcasting time for advertising is to be less than that permitted by law.
Sales Programmes on TV
I have given special consideration to the question of what should apply in the case of so-called "sell TV" programmes, that is to say TV programmes in which the audience can order goods or services. I propose that such pro— grammes may not occur for more than one hour per day, in addition to the broadcasting time allowed for ordinary advertising. Sell TV programmes and other advertising may not, however, occupy more than 20 per cent of broad- casting time per day. No distinction should be made between sales pro- grammes arranged directly by the broadcaster and programmes of this nature broadcast for payment on behalf of someone else.
Obligation to Relay Certain Programmes on Cable Networks
Terrestrial TV Programmes
I propose that the obligation for owners of cable networks to ensure that terrestrially transmitted TV programmes can be received free of cost by householders in properties connected to such networks should apply if such broadcasts can be received by more than ten households. I propose a reduction from the current limit of 100 households because I consider that access to terrestrial TV programmes is of such importance for the entire population of Sweden that reception of such programmes should be guaranteed. The 100 household limit is sufficiently high to invite evasion.
At present, the obligations of owners of cable networks also include sound radio programmes. I consider, however, that there is no need for a provision of this nature, and I therefore propose that this obligation should only apply to TV programmes.
Other changes which are proposed are of a technical nature and do not involve any major specific modifications. The TV programmes affected are broadcast under Government licences, but broadcasts covered by relay licences are not affected. If, for example, the conditions for a licence state that the inhabitants of a sparsely-populated rural district are to be able to receive satellite programmes, the obligations of the owner of the network also cover satellite transmissions.
I have considered the question of whether responsibility for the obligation to distribute terrestrial TV programmes should be transferred from the owner of the network to the property owner, but I do not propose that any changes should be introduced. I would like to emphasize, however, that the owner of a network can fulfil his obligations by supplying terrestrially transmitted pro- grammes and other programmes if this does not add to the cost of reception. If a householder wants to have certain programmes filtered out, he cannot insist on reception of all the programmes covered by the transmission obli- gatron.
Broadcasts by Local Cable Broadcasters
N o changes are proposed as regards the obligation of an owner of a network to provide channel space for transmissions by local cable broadcasters. An obligation of this kind does not apply until transmissions cover more than 100 households.
In view of the possibility that microwave transmissions may replace cable networks, it is proposed that the obligation to provide channel space for local cable broadcasters should also apply to those who relay TV programmes via microwave transmissions.
Exception for Group Antenna Installations
As at present, it is proposed that the obligation to provide channel space and to relay certain programmes should not apply to normal group antenna instal- lations, that is to say facilities for transmission by wire which merely relay terrestrial TV programmes at frequencies below ] GHz.
Supervision, etc.
The Broadcasting Commission should supervise compliance with the rules which apply for broadcasting content. The Radio and TV Authority should supervise compliance with other rules. Those under an obligation to record programmes should supply such recordings on request to the Commission or to the Authority. I also propose that broadcasters should be liable to supply various types of information to the Radio and TV Authority.
Revocation of Licences, etc.
If a broadcaster licensed by the Government has significantly breached the proposed legislation or the conditions for the broadcasting licence, his licence 4 l
may be revoked. It is proposed that revocation should be implemented in dif— ferent ways, depending on the nature of the infringement.
If the infringement involves abuse of freedom of expression, the Govem- ment should report the matter for consideration by the Chancellor of Justice (JK). A decision concerning revocation is then taken by the courts, in response to a plea submitted by the JK and with the participation of a jury.
If the infringement does not involve abuse of freedom of expression, the Government should notify the Radio and TV Authority. The Authority should request the comments and opinion of the Broadcasting Commission. If the Commission concludes that signifrcant infringement has occurred, the licence may be revoked by the Radio and TV Authority.
The Radio and TV Authority may also revoke a licence issued by the Government if the licenceholder holds more than one licence, either directly or via undertakings in which he exercises a decisive influence.
I do not propose any substantive changes in the rules for the revocation of licences to broadcast cormnunity radio or local radio programmes.
I propose that the Radio and TV Authority should be entitled to revoke a designation as a local cable broadcaster if the right to transmit has only been utilized to an insignifrcant extent.
Penalties, etc.
It is proposed that certain practices shall be subject to penalties. It is proposed that a fine or imprisonment for not more than six months should be imposed on those who broadcast programmes without a licence where a licence is required, or for those who transmit broadcasts to the general public from transmitters on the high seas outside national territories. It is proposed that a fine should be imposed as regards failure to observe the obligation to submit notification for the purposes of registration.
In the case of offences concerning certain provisions regarding advertis- ing, etc., a new sanction in the form of a special fee is proposed. It is pro- posed that it should be possible to determine that such a fee should be not less than SEK 5,000 and not more than SEK 3 million. However, such a fee should not represent more than ten per cent of the broadcaster's annual tumover. Decisions on fees should be taken by county administrative courts in response to a plea submitted by the Broadcasting Commission.
I propose that it should be possible to impose a conditional fine in the case of a breach of the other rules which are proposed. This applies to repeated breaches of the prohibition on the broadcasting of pornography or depictions of violence on TV in such a manner that children are able to watch such pro- grammes. In such cases, it is proposed that the JK should be able to prescribe that the broadcaster should not broadcast such programmes again, subject to penalty of a conditional fine.
It is proposed that the provisions regarding the content of community radio and local radio programmes (with the exception of the provisions concerning advertising, etc.), the designation of transmissions, the obligation to relay certain TV programmes and to provide channels for local cable broadcasters, and the obligation to supply certain information and recordings to the Radio and TV Authority or to the Broadcasting Commission should be subject to conditional fine.
A broadcaster may be ordered to publish, in an appropriate manner, a decision made by the Broadcasting Commission under which the broadcaster is declared to have broken a mandatory rule concerning the rectification or against conditions for a broadcasting licence granted by the Government. An order of this kind may be subject to a conditional fine.
Appeal Provisions
It is proposed that it should be possible to appeal against a decision by a court of law regarding the revocation of a broadcasting licence or the imposition of a fee.
It should also be possible to appeal against a decision taken by the Radio and TV Authority regarding the granting of a licence, the revocation of a licence and permission to transfer a licence.
These proposals mean that it would also be possible to appeal against decisions regarding the revocation of licences granted by the Government.
As at present, it is proposed that it should not be possible to appeal against decisions regarding to the extent of a transmission area for local radio.
It is proposed that it should also be possible to appeal against decisions by the Radio and TV Authority regarding station designations, the appointment of local cable broadcasters, the revocation of such appointments and regard- ing exemption from the obligation to relay certain TV programmes or to pro- vide channels for local cable broadcasters.
It is proposed that it should be possible to appeal against most types of orders involving a conditional fine.
Proposal for a Licence Fee Act
The provisions concerning fees currently embodied in the Act concerning Licence Fees in the Television Area (1992:72) and the Local Radio Act (1993:120) are combined in the proposed Act concerning Licence Fees for Radio and TV, which also contains provisions for procedures for local radio auctions.
I do not propose any substantive changes in comparison with the present situation.
Författningsförslag
1. Förslag till radio— och TV—lag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde
1 & I denna lag finns bestämmelser om verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Vidare finns bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer.
2 5 För sändningar genom tråd gäller bestämmelserna i denna lag endast om sändningen når fler än 100 bostäder. Vad som föreskrivs i 8 kap. 1 5 första stycket om kabeloperatörers skyldigheter gäller dock för sändningar som når fler än 10 bostäder.
För sändningar genom tråd som inte når fler än 100 bostäder gäller inte andra bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 åå.
3 5 För sändningar av ljudradioprogram över satellit är denna lag tillämplig om sändningen kan tas emot i Sverige och den som bedriver sändningsverk- samheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.
4 & För sändningar av televisionsprogram över satellit är denna lag tillämp- lig om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och
1. den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige,
2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller
3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.
Punkterna 2 och 3 tillämpas dock inte om den som bedriver sändnings— verksamheten har sitt hemvist i ett annat land inom EES.
5 5 Andra bestämmelser och villkor än sådana som avser förbud att sända reklam gäller inte för ljud i televisionssändning om ljudet helt överensstäm— mer med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller för vilken den sändande låtit registrera sig.
2 kap. Tillstånd och registrering
1 å För att sända ljudradio- eller televisionsprogram enligt denna lag krävs tillstånd endast om sändningarna sker med hjälp av radio på frekvens under 1 gigahertz.
Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radio— sändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst tre timmar om dygnet från en sådan radiosändare.
Bestämmelser om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.
2 å Tillstånd att sända televisionsprogram eller att i hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen.
Om det finns synnerliga skäl kan regeringen meddela tillstånd även i andra fall än som anges i första stycket.
Tillstånd att sända närradio och lokalradio meddelas av Radio- och TV- verket. Radio- och TV—verket får vidare meddela tillstånd att sända ljudradio— och televisionsprogram under en begränsad tid om högst två veckor. Verket får förena ett sådant tillstånd med villkor enligt 3 kap. 1-3 åå samt besluta att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av sådant tillstånd.
3 å Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverk- samhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio— och TV-verket.
I anmälan skall anges
1. namn, firma eller motsvarande,
2. ställföreträdare för juridisk person,
3. postadress och telefonnummer, och
4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.
4 5 För att underlätta tillsynen skall Radio- och TV—verket upprätta ett register. Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som avses i 3 å andra stycket, 6 kap. 10 å och 9 kap. 3—6 åå.
3 kap. Sändningar som kräver tillstånd av regeringen 1 å Ett Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med vill- kor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verksamheten som helhet skall
präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Ett sändningstillstånd får därutöver förenas med villkor som anges i 2—4 åå.
2 å Villkor för sändningstillstånd får även avse skyldighet att
1. sända program i hela landet eller i viss del av landet,
2. sända under en viss minsta tid,
3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,
4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 å andra stycket andra meningen eller för sänd- ningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,
5. använda en viss sändningsteknik,
6. använda vissa radiosändare,
7. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,
8. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 2 å första stycket om beriktigande även i fråga om ljudradion,
9. sända genmälen, 10. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 1 1. sända ett mångsidigt programutbud, 12. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten i en nödsituation om en myndighet begär det, och
13. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens tillsyn över om sända program står i överens- stämmelse med de villkor som meddelats enligt denna lag.
3 å Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända
l. reklam eller andra annonser, samt
2. även andra sponsrade program än sådana som anges i 7 kap. 8 å andra stycket och 9 å.
Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att diskriminera annonsörer.
4 5 Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd av regeringen.
Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och in- flytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.
5 å Ett tillstånd som meddelas av regeringen får innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.
6 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.
Sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd får inte vara utfor- made på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmän- heten i sändningscmrådet.
7 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen gäller i sex år. Regeringen får förlänga tillståndet med fyra år åt gången.
Ett tillstånd förlängs på oförändrade villkor under ytterligare fyra år om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillstånds- tidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att rege- ringen önskar förändra villkoren.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller inte sådana tillstånd som avses i 2 kap. 2 å andra stycket. Sådana tillstånd skall meddelas för viss tid.
8 å Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får meddelas endast om den sökande förklarat att han godtar villkoren.
4 kap. Närradio 1 å Med närradio avses lokala ljudradiosändningar för föreningslivet.
2 å Om en sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 å så önskar och det är tekniskt möjligt skall det finnas en möjlighet att sända närradioprograrn i en kommun. Om det finns särskilda skäl får det samtidigt sändas mer än ett när- radioprogram i kommunen.
Sändningsområden för närradio skall ha en diameter på cirka tio kilometer. Radio- och TV—verket får i särskilda fall besluta om större Sändningsom— råden. Utanför storstadsområdena bör det eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.
3 å Radio— och TV—verket bestämmer vilka som får sända närradio och under vilken tid sändningarna får ske.
Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Sändningstiden skall så långt det är möjligt fördelas enligt de sökandes önskemål. Om deras önskemål inte kan förenas, skall förtur ges åt den sökande som bedöms ha störst intresse av att få sända vid en viss tidpunkt. Beslut om sändningstid gäller tills vidare, dock längst för ett år. Radio- och TV—verket får ompröva beslut om fördelning av sändningstid om det finns särskilda skäl.
4 5 Ett tillstånd att sända närradio kan endast ges till följande juridiska personer:
1. Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sändnings- området.
2. Lokala ideella föreningar som har bildats för att i närradio sända pro- gram som ett led i den verksamhet som en riksorganisation bedriver inom sändningsornrådet.
3. Församlingar inom Svenska kyrkan.
4. Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och hög— skolor.
5. Samrnanslutningar av flera tillståndshavare i ett Sändningsområde för gemensamma närradioändamål (närradioföreningar). Lokala ideella föreningar som avses i 1 och 2 får meddelas tillstånd att sända närradio endast om föreningsverksamheten har bedrivits i sändnings- ornrådet i minst ett år före dagen för ansökan om tillstånd. Om det finns sär- skilda skäl får ett tillstånd ändå meddelas.
5 å Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio.
Sändningstillståndet gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillstånd att sända lokalradio.
6 5 Radio- och TV-verket får besluta att en sändningstid inte får utnyttjas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid.
En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar för vilka tillstånd krävs enligt denna lag.
5 kap. Lokalradio
1 å Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, som får ske endast under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 å tredje stycket eller som är närradio.
2 å Sändningsornråden för lokalradio skall bestämmas med beaktande av vad som är naturliga lokala intresseområden. Sändningsornrådena skall utfor- mas så att ett stort antal tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma Sändningsområde.
Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd att sända lokalradio.
3 å Staten, ett landsting, en kommun eller den som sänder med stöd av till- stånd av regeringen kan inte, vare sig direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande, få tillstånd att sända lokalradio.
4 å Tillstånd får inte ges till
1. någon som ger ut en dagstidning,
2. någon som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande över ett företag som ger ut en dagstidning eller
3. företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam har ett bestämmande inflytande.
Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, som normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka.
5 å Ett tillstånd att sända lokalradio gäller till utgången av en tillståndsperiod om åtta år. Den första tillståndsperioden skall räknas från och med den 1 januari 1993.
Om tillståndshavaren begär det före en tillståndsperiods slut, skall Radio- och TV-verket vid utgången av tillståndsperioden förlänga tillståndet med ytterligare en tillståndsperiod. Som tillståndshavare skall anses också den vars sändningsornråde efter ändrad indelning enligt 6 å genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet framstår som väsentligen det— samma som före den ändrade indelningen. Tillståndet skall dock inte för- längas, om det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 10 kap. 4 å.
6 å Vid utgången av varje tillståndsperiod får Radio- och TV—verket besluta om en förändrad indelning av sändningsområden. Om en berörd tillstånds- havare motsätter sig en viss förändring, får den vidtas endast om ändrade tekniska förhållanden föranleder det eller den befintliga indelningen annars framstår som olämplig.
Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas senare än två månader före tillståndsperiodens utgång.
Radio— och TV-verket skall för varje Sändningsområde som ingår i den nya indelningen senast två månader före utgången av den löpande tillståndsperio- den meddela särskilt beslut om vem som skall anses som tillståndshavare. Om ingen kan anses som tillståndshavare, skall tillstånd för sändningsom-
rådet kungöras ledigt enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Kungörelse får ske först sedan beslutet vunnit laga kraft.
7 å Har Radio- och TV—verket beslutat om ändrad indelning av sändnings- områden, får myndigheten medge en tillståndshavare att sända efter tillstånds- periodens slut i avvaktan på att nämndens beslut enligt 6 å tredje stycket vinner laga kraft. Sådant medgivande skall lämnas för ett visst sändnings- ornråde under viss tid.
8 å Ett tillstånd att sända lokalradio får meddelas först sedan betalning gjorts enligt de närmare bestämmelser om förfarandet som finns i lagen ( 1995:000) om koncessionsavgift för radio och TV.
9 å Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio, skall urvalet göras vid en auktion som avser storleken av den årliga avgift som tillståndshavaren skall erlägga till staten. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i lagen ( 19952000) om koncessionsavgift för radio och TV.
10 å Ett tillstånd får överlåtas till någon annan om Radio- och TV—verket medger det. Sådant medgivande skall lämnas om förvärvaren är behörig att få tillstånd. Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan enligt denna lag. Bestämmelser om skyldighet för förvärvaren att betala koncessionsavgift finns i lagen (l995:000) om koncessionsavgift för radio och TV.
Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldig— heter enligt denna lag som belöper på tiden efter beslutet om medgivande.
Om ett föreläggande enligt 11 kap. 8 å har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV—verket skall i samband med att den medger överlåtelsen underrätta honom om det. Sker inte det är föreläggandet inte gällande mot den nye innehavaren.
11 å Beslut om tillstånd enligt 6 å tredje stycket gäller från den dag beslutet vinner laga kraft. Radio- och TV—verket får även i annat beslut om tillstånd att sända lokalradio förordna att beslutet inte skall gälla omedelbart.
12 å Den som vill frånträda ett tillstånd skall skriftligen anmäla det till Radio- och TV—verket. Tillståndet skall anses frånträtt när anmälan kommit in till verket eller den senare dag som anges i anmälan.
13 5 Om tillståndshavaren försätts i konkurs eller träder i likvidation upphör tillståndet att gälla.
14 å Om tillståndshavaren avlider upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. Har en ansökan om medgivande till överlåtelse enligt 10 å kommit in till Radio- och TV-verket innan tillståndet har upphört att gälla skall den dock alltid prövas.
6 kap. Sändningarnas innehåll och beteckningar 1 å Våldsframställningar eller pornografiska bilder får inte sändas i televi- sionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.
2 å Uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom tråd, skall beriktigas när detär befogat.
Även uppgifter som förekommit i televisionsprogram som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.
3 å Meddelanden som är av vikt för allmänheten skall i en nödsituation sändas kostnadsfritt i lokalradion om en myndighet begär det.
4 å Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kom- mersiella intressen.
5 å I sändningar för vilka gäller villkor om opartiskhet får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intresse- frågor på arbetsmarknaden.
Att sådana meddelanden som avses i första stycket skall anses som annon- ser framgår av 7 kap. 1 å.
6 å I närradio får det endast sändas program som har framställts särskilt för den egna verksamheten. I enstaka fall får det dock förekomma sändningar som inte framställts enbart för den egna verksamheten om de är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar.
7 å En närradioförenings programutbud får innehålla endast
1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsha- varna,
2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,
3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och
4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.
8 å Den som har tillstånd att sända lokalradio skall under minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn sända program som framställts särskilt för den egna verksamheten.
9 å Den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av till- stånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl däremot, se till att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Som sändningstid anses här tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annon- ser. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av endast text.
Televisionssändning enligt första stycket och ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl där- emot, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän.
10 å Den som sänder program enligt denna lag skall använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio— och TV—verket. Beteckningen skall anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text—TV skall beteckningen anges löpande.
7 kap. Reklam och annan annonsering
1 å Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen skall i televisionen bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV skall signa- turen alltid vara löpande, men behöver endast anges i bild.
I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen i särskilda fall medge undantag från skyldigheten i första stycket.
Som annonser räknas reklam samt sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan.
2 å Av en annons skall det framgå i vems intresse den sänds.
3 å I annonser får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskom- mentarer.
4 5 Reklam i en televisionssändning får inte syfta till att fånga uppmärksam— heten hos barn under 12 år.
I reklam i en televisionssändning får det inte uppträda personer eller figu- rer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
5 5 Reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror och receptbelagda läkemedel får inte sändas.
6 5 Annonser får sändas högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I televisionssändning får denna tid dock i rena undantagsfall utsträckas till högst tio minuter. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio procent av den tiden.
Annonser får i en televisionssändning sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn samt under högst tio procent av sändningstiden mellan klockan 18.00 och 24.00.
Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får program i en televisionssändning där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram) sändas under högst en timme per dygn. Den samman- lagda sändningstiden för försäljningsprogram och övriga annonser får dock uppgå till högst tjugo procent av sändningstiden per dygn.
7 5 Annonser skall i televisionssändning sändas mellan programmen. Annonser får dock avbryta ett program, om de sänds
1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,
2. mellan delar av program, som består av avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.
Reklam får inte förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
8 & Om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som fram— ställer audiovisuella verk (sponsrat program), skall det på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anges vem eller vilka bidragsgivarna är. I sökbar text-TV skall ett sådant meddelande lämnas löpande. Sådana uppgifter behöver inte omges av signatur på det sätt som anges i 1 & första stycket och skall inte räknas in i den annonstid som anges i 6 5.
Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommen- tarer får inte sponsras.
9 5 Ett program får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker, tobak eller receptbelagda läkemedel.
10 5 Ett lokalt kabelsändarföretag får inte sända reklam.
11 & Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin programverksamhet. Bestämmelserna i 6 och 7 åå gäller inte sökbar text—TV.
8 kap. Vidaresändningar i kabelnät m.m.
1 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd- sändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än tio bostäder, se till att de boende i fastig- heter som är anslutna till anläggningen på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana televisionssändningar som sker med stöd av tillstånd från regeringen och som är avsedda att kunna tas emot av var och en i området. Om tillståndshavaren för att uppfylla en skyldighet att sända i hela landet eller i del av landet, sänder på något sätt som inte kräver regeringens tillstånd, gäller sändningsplikten även dessa sänd- ningar.
Sändningsplikt enligt första stycket omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 & andra stycket eller med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 5.
2 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd— sändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än 100 bostäder, i varje kommun där han har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisionsprogram från ett eller flera av Radio— och TV—verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).
3 5 Vad som sägs i 1 och 2 åå gäller inte om vidaresändningarna i anlägg- ningen endast avser televisionsprogram från sändare på jordytan för lägre frekvens än 1 gigahertz.
4 & Den som vidaresänder televisionsprogram med hjälp av radio på fre— kvens över 1 gigahertz skall i varje kommun där han bedriver sådan verk— samhet kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisions- program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag.
5 å Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika in- tressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.
Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Radio- och TV-verkets förordnande av lokala kabelsändarföretag skall avse högst tre år.
6 å Radio- och TV-verket får medge undantag från skyldigheterna enligt 1, 2 och 4 åå om det finns särskilda skäl till det.
9 kap. Tillsyn m.m.
1 å Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom granskning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med denna lag och de villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningen omfattar dock inte vad som sägs om reklam i 7 kap. 3—5 åå.
Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 å skall inte granskas av nämnden.
2 å Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen be- stämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna skall vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Regeringen får föreskriva att en tjänsteman hos nämnden skall ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för sändningarna.
Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rätte- gångsbalken.
3 å Var och en som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall årligen till Radio- och TV-verket redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 9 å första stycket.
4 å På begäran av Radio- och TV—verket skall den som sänder televisions- program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen lämna upp- lysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansierats.
5 å På begäran av Radio- och TV-verket skall en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare och dennes adress samt hur sändningen över satellit sker.
6 å På begäran av Radio- och TV—verket skall den som har tillstånd att sända lokalradio eller som fått tillstånd av regeringen, lämna upplysningar om sitt innehav av aktier eller andelar i företag som har sådana tillstånd och om avtal som han har träffat med företag som har sådana tillstånd. På begäran av Radio— och TV—verket skall ett företag som är tillståndshavare lämna uppgifter om sådana innehav av aktier eller andelar i företaget och avtal som innebär att någon ensam har ett bestämmande inflytande i företaget.
7 å Den som i enlighet med 5 kap. 3 å lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, skall på begäran av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket utan kostnad lämna en sådan inspelning till nämnden respektive verket.
10 kap. Återkallelse av tillstånd m.m.
1 å Ett tillstånd att sända ljudradio- eller televisionsprogram får återkallas enligt vad som anges i 2—5 åå.
Beslut om återkallelse av tillstånd får meddelas endast om det framstår som en inte alltför ingripande åtgärd.
2 å Ett tillstånd som meddelats av regeringen får återkallas om tillstånds- havaren väsentligt brutit mot denna lag eller mot villkor för tillstånd enligt denna lag.
Ett tillstånd som meddelats av regeringen får också återkallas om tillstånds- havaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andels- innehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd. Återkallelsen skall då avse det eller de tillstånd som meddelats efter det första tillståndet.
3 å Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren
1. inte längre uppfyller kraven enligt 4 kap. 4 å,
2. inte utnyttjar rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader, eller
3. inte betalar avgift i ärende om närradio inom föreskriven tid, och har förelagts att betala den vid påföljd att tillståndet annars kan återkallas.
Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.
4 å Ett tillstånd att sända lokalradio får återkallas om
1. tillståndshavaren inte inlett lokalradiosändningar inom sex månader efter tillståndstidens början,
2. tillståndshavaren annars inte utnyttjat rätten att sända lokalradio eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,
3. tillståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd, eller
4. staten, ett landsting, en kommun eller någon som har tillstånd som meddelats av regeringen, direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över tillståndet.
I fall som avses i första stycket 3 skall återkallelsen avse det eller de tillstånd som har meddelats efter det första tillståndet.
5 å Har tillstånd meddelats enligt denna lag eller har överlåtelse av tillstånd medgivits trots att tillståndshavaren saknade behörighet enligt 3 kap. 4 å första stycket eller 5 kap. 2 eller 3 å, får tillståndet återkallas endast om beslutet om tillståndet eller medgivandet påverkats av felaktiga eller ofull- ständiga uppgifter från tillståndshavaren.
6 å Ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst tre månader.
7 å När Radio- och TV—verket beslutar att återkalla ett tillstånd att sända när— radio får myndigheten bestämma en tid om högst ett år inom vilken tillstånds- havaren inte får erhålla nytt tillstånd.
I fall som avses i 3 å andra stycket får domstolen bestämma att tillstånds- havaren inte får erhålla nytt tillstånd inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade till- stånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen. Domstolen får förordna att beslutet skall gälla även för tiden intill dess domen vinner laga kraft.
11 kap. Straff m.m. 1 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
2 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver eller som upprättar eller innehar sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om sänd- ningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosänd- ningar från stationer utanför nationella territorier, eller om sändningen orsa— kar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.
Den som utom landet begått brott som avses i första stycket döms, om han finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 å brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a å första och andra styckena brottsbalken.
Åtal mot svensk medborgare för brott som rör sändning, vilken inte är avsedd att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändning blir skadligt påverkad här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 å brottsbalken väckas endast efter förord- nande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
3 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings- skyldighet enligt 2 kap. 3 å döms till böter.
4 å Egendom som varit föremål för brott enligt 2 å skall förklaras för— verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
5 å Den som brutit mot de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf skall betala en särskild avgift. Detta gäller
1. villkor om reklam och annan annonsering som föreskrivits med stöd av 3 kap. 3 å första stycket,
2. förbudet mot otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 6 kap. 4 å,
3. bestämmelserna om annonser i 7 kap. 1, 2, 6, 7 och 10 åå,
4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 å och 7 kap. 3 å, eller
5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 åå. Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.
Avgiften tillfaller staten.
6 å Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändan- des årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår.
När avgiftens storlek fastställs skall särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift skall påföras samt de in- täkter som den sändande kan beräknas ha erhållit med anledning av över- trädelsen.
7 å När Granskningsnämnden för radio och TV funnit att någon har brutit mot villkor som beslutats med stöd av 3 kap. 1, 2 eller 3 å andra stycket eller mot bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 2 å första stycket, får nämnden besluta att den sändande skall på lämpligt sätt offentliggöra nämndens beslut.
Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som han sänder.
8 å Den som bryter mot de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om
1. närradio- och lokalradiosändningars innehåll (6 kap. 6—8 åå), eller
2. beteckningar (6 kap. 10 å),
3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabel- sändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 åå),
4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till verket (9 kap. 3—6 åå), eller
5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 7 å). Föreläggande enligt första stycket 1, 2 och 5 får meddelas av Gransk- ningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 3-5 får meddelas av Radio- och TV-verket.
9 å Radio- och TV-verket får i föreläggande förbjuda någon att överträda beslut om sändningstid i närradion eller att låta annan i sitt ställe utnyttja sådan sändningstid. Föreläggandet får förenas med vite.
10 å Om någon vid upprepade tillfällen sänder sådana våldsframställningar eller pornografiska bilder i televisionen som avses i 6 kap. 1 å får Justitie- kanslern förelägga honom att inte på nytt sända sådana program. Föreläggan- det får förenas med vite.
11 å Talan enligt 5 å och föreläggande enligt 8 och 10 åå får riktas mot satellitentreprenören om den som sänder över satellit inte har hemvist i Sverige. Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått till— gång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentrepre— nörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får förelägg- andet och talan i stället riktas mot uppdragsgivaren.
12 kap. Om handläggningen
1 å Ärenden om återkallelse av tillstånd tas upp av Radio— och TV—verket. Är det fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall i stället allmän domstol ta upp frågan på talan av Justitiekanslern.
2 å Har tillståndet meddelats av regeringen, får frågan om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen.
Är det fråga om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som skall granskas av Gransknings- nämnden för radio och TV enligt 9 kap. 1 å skall Radio- och TV-verket in— hämta yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.
3 å För rättegången i mål där fråga är om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Vad som i nämnda bestämmelser rör tilltalad, skall tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning skall avse frågan om återkallelse skall ske.
4 å Länsrätten prövar frågor om särskild avgift på talan av Gransknings- nämnden för radio och TV.
För att säkerställa ett anspråk på särskild avgift får rätten besluta om kvarstad. Bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran skall därvid tillämpas.
Frågan om särskild avgift förfaller om den som talan riktas mot inte del- getts stämningsansökan inom två år från det överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft.
5 å Fråga om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 11 kap. 10 å prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. Om rättegången i sådant mål gäller vad som sägs i 3 å. Juryns prövning skall dock avse frågan om vitet skall dömas ut.
Fråga om utdömande av vite i annat fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.
13 kap. Överklagandebestämmelser m.m.
1 å Beslut enligt denna lag av Radio- och TV—verket om meddelande av tillstånd, återkallelse av tillstånd och om medgivande till överlåtelse av ett tillstånd får överklagas hos kammarrätten. Ett beslut om omfattningen av ett sändningsornråde får dock inte överklagas.
2 å Även följande beslut av Radio- och TV—verket får överklagas hos kammarrätten, nämligen beslut om
1. beteckningar enligt 6 kap. 10 å,
2. förordnande av lokala kabelsändarföretag enligt 8 kap. 2 å,
3. återkallelse av ett sådant förordnande enligt 10 kap. 8 å, samt
4. beslut enligt 8 kap. 6 å om undantag från sändningsplikt samt skyldig- het att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag.
3 å Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV- verket om förelägganden som har förenats med vite enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1—3 samt 9 å får överklagas hos kammarrätten.
Förelägganden enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1, 2 och 9 å gäller omedelbart, även om de överklagas.
4 å Andra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket än de som anges i 1—3 åå får inte överklagas.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, radiolagen (1966:755), lagen (1981:508) om radiotidningar, närradiolagen (19822459), lagen (1986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram, la- gen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område, lagen (1992:1356) om satellit- sändningar av televisionsprogram till allmänheten, och lokalradiolagen (19931120) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om sändningar före ikraftträdandet gäller de äldre bestämmel- serna.
2. Förslag till lag om koncessionsavgift för radio och TV
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde
1 å I denna lag finns bestämmelser om koncessionsavgift för sådana ljudradio— och televisionsprogram som sänds med stöd av tillstånd enligt radio— och TV-lagen ( 1995:000).
2 å Lagen är tillämplig på den som har tillstånd att sända televisionsprogram i hela landet under förutsättning att han har rätt att sända reklam i sådan sänd— ning och är ensam om denna rätt här i landet.
3 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift i ärenden om närradio.
4 å Som sådan sändningsverksamhet som grundar skyldighet att betala kon- cessionsavgift skall inte räknas provsändningar av televisionsprogram i ringa omfattning eller sändningar av sådana ljudradio- och televisionsprogram som sker under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 å tredje stycket radio- och TV-lagen (l995:000).
2 kap. Koncessionsavgift för televisionssändningar
1 å Koncessionsavgiften för televisionssändningar består av en fast del och en rörlig del och beräknas från och med månaden efter den då sändnings- verksamheten påbörjats.
2 å Den fasta delen av koncessionsavgiften uppgår till 4 167 000 kronor för varje månad under vilken sändningsverksamhet har bedrivits.
Den fasta delen av avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1991. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste tusental kronor.
3 å Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till tillstånds- havaren för att han sänder annonser och tas ut med
— 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 750 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor,
— 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner men inte 2 000 miljoner kronor,
— 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 2 000 miljoner kronor. I intäkter som utgör vederlag för att tillståndshavaren sänder annonser in- räknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omständig- heterna att de utgör sådant vederlag till tillståndshavaren.
Intäkterna skall bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder. De i första stycket angivna beloppsgränsema skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 2 å andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.
4 å Radio- och TV—verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som enligt 2 å skall utgå för månad under det följande kalender- året.
Om tillståndshavaren begär det skall Radio- och TV—verket besluta huru- vida det under en viss månad har förekommit sådan sändningsverksamhet att han är skyldig att betala avgift enligt 2 å för den månaden. I övrigt skall Radio- och TV-verket inte fatta beslut om skyldighet att betala avgift enligt 2 å, om det inte behövs för verkställighet enligt 4 kap. 3 å.
Avgift enligt 2 å skall betalas före utgången av den månad som avgiften avser.
5 å Tillståndshavaren skall senast den 15 februari varje år lämna Radio- och TV-verket de uppgifter som behövs för att fastställa den rörliga delen av koncessionsavgiften för televisionssändning för föregående år. Om sådana uppgifter inte lämnas eller de lämnade uppgifterna är ofullständiga, får Radio- och TV—verket förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.
Radio- och TV-verket meddelar senast den 1 mars beslut om det belopp till vilket den rörliga delen av koncessionsavgiften uppgår för föregående år. Om tillståndshavaren inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt första stycket första meningen, meddelar Radio- och TV-verket beslut snarast möjligt efter det att uppgiftsskyldigheten har fullgjorts.
Den rörliga delen av koncessionsavgiften skall betalas senast den 31 mars om Radio— och TV—verket har meddelat beslut om avgiften senast under mars månad. I annat fall skall avgiften betalas så snart Radio— och TV—verket meddelat beslut om avgiften.
6 å Ränta skall betalas på koncessionsavgift för televisionssändning från förfallodagen. Räntesatsen bestäms enligt 6 å räntelagen (1975z635).
Om Radio- och TV—verket har fattat beslut om den rörliga delen av kon- cessionsavgiften efter utgången av mars månad, skall ränta ändå betalas från den 31 mars.
Radio— och TV-verket beslutar om ränta.
7 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för televisionssändning över- stiger vad tillståndshavaren skall betala enligt 2 å eller eller enligt beslut av Radio- och TV—verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet betalas tillbaka till honom.
Ränta skall betalas på belopp som återbetalas. Räntan beräknas efter en räntesats motsvarande det av riksbanken fastställda diskonto, som gällde vid utgången av året närmast före det år då återbetalningen äger rum.
8 å Radio- och TV-verket skall ompröva ett beslut som har betydelse för skyldigheten att betala koncessionsavgift för televisionssändning eller ränta, om tillståndshavaren begär det eller det finns andra skäl.
Ett omprövningsbeslut som är till tillståndshavarens nackdel får inte med- delas efter utgången av det tredje året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades. Ett omprövningsbeslut får inte i något fall meddelas efter ut- gången av det sjätte året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades.
Om ett beslut som anges i första stycket har överprövats av domstol, får Radio- och TV-verket inte ompröva den fråga som domstolens beslut avser.
9 å Revision för kontroll av att koncessionsavgift för televisionssändning har erlagts i enlighet med bestämmelserna i denna lag skall utföras av Riks- skatteverket eller av skattemyndighet. Beslut om revision fattas efter fram- ställning av Radio- och TV-verket. Vid revision gäller 3 kap. 7—15 åå lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar. Härvid gäller de bestämmelser som avser beskattningsmyndighet i stället den myndighet som skall utföra revisionen.
3 kap. Koncessionsavgift för lokalradiosändningar
1 å Koncessionsavgiften för lokalradiosändningar uppgår till minst 20 000 kronor per år (minimiavgiften).
När tillstånd att sända lokalradio meddelas efter budgivning vid auktion, skall koncessionsavgiften fastställas till det högsta godtagna budet. I annat fall skall avgiften fastställas till ett belopp motsvarande minimiavgiften.
Avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1992. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste hundratal kronor.
2 å Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TV—verket bereda dem tillfälle att före viss dag samordna an- sökningarna. Om det efter den dagen alltjämt finns två eller flera ansökningar, skall verket kalla sökandena till en auktion. I kallelsen skall anges sista dag för anmälan om deltagande i auktionen.
Om Radio- och TV—verket har meddelat beslut om avvisning av en an- sökan, får auktionen inte hållas förrän beslutet har vunnit laga kraft.
Om endast en sökande är behörig eller endast en behörig sökande anmält sig till en auktion, skall han underrättas om att han får tillståndet om han inom två veckor från det att underrättelsen sändes ut betalar in ett belopp som motsvarar minimiavgiften. Sker ingen sådan betalning förfaller hans ansökan.
3 å Auktionen skall vara offentlig. Endast sådana sökande som anmält sig till auktionen och som är behöriga får lämna bud. Budgivningen skall avse det högsta belopp som sökandena är villiga att betala i årsavgift.
Sedan budgivningen avslutats skall den som lämnat det högsta budet genast betala tio procent av beloppet, dock lägst ett belopp motsvarande minimiavgiften. Radio- och TV-verket kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att ge honom tillfälle att anskaffa medel för betalningen, om uppehållet inte kan antas medföra beaktansvärd olägenhet. Om betalning inte sker, skall auktionen fortsätta.
4 å I ett beslut om lokalradiotillstånd skall Radio- och TV-verket ange den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren skall betala samt det belopp som skall betalas vid varje i 5 å angiven förfallodag under det första kalen- deråret.
Radio- och TV—verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas varje förfallodag under det följande kalenderåret.
5 å Skyldighet att betala koncessionsavgift gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av lokalradiotillståndet. Att viss del av avgiften skall betalas dessförinnan framgår av 2 och 3 åå.
Avgiften skall, med avdrag för vad som betalats enligt 2 eller 3 åå, betalas med lika stora delar under kalenderåret senast den första dagen i januari, april, juli och oktober månad.
6 å Den som får medgivande av Radio- och TV-verket att sända lokalradio efter tillståndsperiodens slut enligt vad som närmare framgår av 5 kap. 7 å radio— och TV—lagen skall betala en koncessionsavgift som motsvarar vad han skulle ha betalat om tillståndet förlängts.
7 å Frånträds eller återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldig— heten att betala koncessionsavgiften till och med nittio dagar efter det att tillståndet frånträtts eller återkallats.
Skyldighet att betala avgift gäller dock aldrig för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.
8 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för lokalradiosändning över- stiger vad tillståndshavaren enligt beslut av Radio- och TV-verket eller domstol skall betala, skall det överskjutande beloppet återbetalas till honom. Avgift som betalas enligt 2 eller 3 åå skall dock inte återbetalas.
4 kap. Gemensamma bestämmelser 1 å Betalning skall ske till Radio- och TV—verket.
2 å Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet rege- ringen bestärnmer meddela anstånd med betalning av koncessionsavgift och ränta. Om det finns synnerliga skäl får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala avgift och ränta för en viss period.
3 å Beslut om koncessionsavgift och ränta får verkställas om avgiften eller räntan är obetald och förfallen till betalning. Härvid gäller 5 kap. 16—17 åå lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar.
Dröjsmålsavgift på fordran enligt första stycket skall inte utgå i fråga om koncessionsavgift för televisionssändning.
4 å Radio- och TV—verkets beslut om koncessionsavgift för televisionssänd- ning enligt 2 kap. 5—7 åå, 9 å andra stycket och 10 å samt verkets beslut om koncessionsavgift för lokalradiosändning får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Radio- och TV-verket får inte överklagas.
Överklagande av beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att betala den avgift eller ränta som överklagandet avser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla.
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 å1
Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol. Vid marknadsföring av alkohol- Att reklam för alkoholdrycker inte dryck får inte användas kommersiell får sändas i ljudradio- eller tele- annons i ljudradio- eller televisions- visionsprogram framgår av radio- program. Detta gäller även för så-_och_TV-lagen ( I995:000). dana televisionssändningar som om- fattas av lagen (1992:I356) om
satellitsändningar av televisionspro- gram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land
som är bundet av avtalet om Euro-
peiska ekonomiska samarbetsom- rådet ( EES-avtalet).
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kom- mersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihets- förordningen är tillämplig och som med avseende på ordningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försäljningsställe för sådan dryck.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om
TV—avgift
Härigenom föreskrivs att 8 och 22 åå lagen (1989:41) om TV—avgift skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som blir innehavare av en TV—mottagare och som är avgiftsskyldig för innehavet, skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till bolaget.
Den som bryter mot 8 å döms till böter.
Yrkesmässig överlåtelse eller ut- hyrning i detaljhandeln av TV—mot- tagare skall av överlåtaren respektive uthyraren anmälas till bolaget inom den tid som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställ- ande av avgiftsskyldigheten för inne- havet av TV-mottagaren.
Den som förvärvar eller hyr en
TV-mottagare av någon enligt andra stycket eller den som företräder ho- nom är skyldig att på begäran lämna överlåtaren eller upplåtaren de upp- gifter som denne behöver för att full- göra sin anmälningsskyldighet.
22å
Till böter döms den som ]. underlåter att fullgöra sin an— mälningsskyldighet enligt 8 5 första eller andra stycket,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter i en anmälan som avses i 8 å andra stycket, eller
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid full— görande av den uppgiftsskyldighet som avses i 8 5 tredje stycket.
Vad som sägs i första stycket 2 och 3 gäller inte om gärningen är be- lagd med straff i brottsbalken .
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 5
Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap. 7 å andra stycket tryckfrihetsförordningen . Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen.
Den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändnings- verksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.
Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram genom trådnät.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
6. Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
Härigenom föreskrivs att 12 å tobakslagen(1993:581) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 å1
En näringsidkare som marknads- för tobaksvara till konsumenter får inte använda kommersiella annon- ser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig. Inte heller får vid sådan mark- nadsföring användas kommersiella annonser i ljudradio- eller televi- sionsprogram. Detta gäller även så- dana televisionssändningar som om- fattas av lagen (1992:I356) om satellitsändningar av televisionspro- gram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbetsom- rådet ( EES-avtalet).
Vid marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än som avses i första stycket skall en näringsidkare iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam eller annan marknadsföring inte får vara påträng-
En näringsidkare som marknads- för tobaksvara till konsumenter får inte använda konrrnersiella annon- ser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig. Att reklam för tobaksvaror inte får sändas i ljudradio- eller tele- visionsprogram framgår av radio- och TV-lagen ( 1995:000 ).
ande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
7. Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597)
Härigenom föreskrivs följande.
Förbud mot censuringripanden
29 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av telemeddelande och ej heller förbjuda förmedling av telemeddelanden på grund av deras innehåll, såvida inte annat följer av lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
8. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation
Härigenom föreskrivs följande.
Förbud mot censuringripanden
17 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiokommunikation och ej heller förbjuda radiokommunikation på grund av dess innehåll, såvida inte annat följer av lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
INLEDNING OCH BAKGRUND
1. Inledning
Den nu gällande radiolagen är från år 1966 och avspeglar den situation och uppfattning om massmedier som då rådde. Lagen styrde en monopolverk— samhet som bedrevs av Sveriges Radio AB. Reklam eller sponsring fick inte förekomma.
Sedan dess har det skett omfattande förändringar. Det har fört med sig att radiolagen ändrats och en mängd radiorättsliga författningar tillkommit. Vi- dare har utvecklingen inneburit att ljudradio- och TV-monopolet såväl rätts- ligt som tekniskt sett är avskaffat. Etableringsfrihet är numera huvudregeln. Reklam och sponsring förekommer i såväl ljudradio som TV. Sådan verk- samhet regleras numera i bl.a. radiolagen.
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som började att tillämpas år 1992, inne- bär ett nytt och vidgat skydd för yttrandefriheten i bl.a. ljudradio och TV.
Förändringarna har varit beroende av den snabba tekniska utvecklingen där nya distributionsforrner har tillkommit som t.ex. sändningar över satellit och genom kabel. Svenska medieföretag har fått stor internationell konkur— rens. Stora investeringar i t.ex. satellitverksamhet har inte bara lett till mass- distribution utan även till internationellt samarbete. Detta samarbete mellan stater, t.ex. inom ramen för EU och Europarådet, har likriktat regelsystemen och i hög grad påverkat den nationella lagstiftningen.
Utvecklingen har lett till en starkt ökad möjlighet för den mottagande all- mänheten att välja mellan olika medier och kanaler. Möjligheten att spela in och bevara program har vidgats.
Teknik av i stort sett samma slag som den som används för distribution av ljudradio- och TV—program används numera i allt större utsträckning även i andra syften, och en mängd medieformer finns i gränslandet mellan mass- medier och kommunikation av annat slag. Möjlighet för den mottagande att påverka innehållet i det som sänds (interaktivitet) finns nu hos vissa medier. Som kommer att framgå av kap. 4 är en fortsatt snabb teknisk utveckling att förvänta i fråga om möjligheterna till distribution av bl.a. ljudradio och TV.
Även inom dagspressen har stora förändringar skett. Antalet tidningar har minskat och på många orter finns ett faktiskt monopol. Samtidigt har pres- sens distributionskostnader ökat.
Etableringsfriheten, den snabba tekniska utvecklingen samt den ökade internationaliseringen har naturligtvis också medfört att stora ekonomiska intressen är involverade i medieverksarnheten.
Vad som nu beskrivits har sammantaget medfört att förutsättningarna har ändrats i väsentliga delar sedan radiolagen tillkom men även sedan jag fick mitt utredningsuppdrag år 1985.
2. Public service-verksamheten
2.1. Hur det hela började
De första reguljära ljudradiosändningama till allmänheten inleddes år 1920 i USA och 1923 i Storbritannien. Erfarenheter av dessa båda länders vitt skilda systern kom att påverka utvecklingen i Sverige.
I USA släpptes etermedierna fria. Det betydde att dessa medier, som finansierades med hjälp av reklamintäkter, i princip stod helt utanför statens kontroll. Storbritannien valde att skapa ett monopol vars verksamhet finansie- rades genom licensintäkter. Verksamheten reglerades genom ett avtal mellan British Broadcasting Co Ltd (BBC), som bestod av en sammanslutning radiotillverkare, och brittiska Post Office.
BBC:s förste chef John Reith utvecklade tanken om verksamhetens "public service"-karaktär på ungefär följande sättl:
1. Den skall skyddas från kommersiella påtryckningar 2. Hela landet skall nås av dess sändningar
3. Den skall organiseras som ett monopol
4. Programmen skall ha hög kvalitet
I Sverige ägde de första försöken att sända rundradio rum år 1922. Vid samma tid inkom till Kungl. Maj:t ett dussintal ansökningar om till— stånd att bedriva rundradioverksamhet. Tillstånd krävdes nämligen enligt 1907 års lag om utförande och nyttjande av elektrisk anläggning för telegra- fering eller telefonering utan tråd.
Telegrafstyrelsens yttrande inhämtades i enlighet med denna lag. I dess första yttranden användes termen "rundradio" genomgående. Tidigare hade språkbruket varit vacklande. Begreppen trådlös, rundgnist, broadcasting, radiofon och rundradio hade alla använts?
Styrelsens yttrande som lämnades i februari 1923 kom att bli avgörande för rundradions fortsatta utveckling. Dessförinnan hade varken regeringen eller riksdagen uttryckt några särskilda önskemål om hur verksamheten skulle anordnas.
I yttrandet, som skrevs en månad efter det att avtal ingåtts mellan Post Office och BBC, uttalar Telegrafstyrelsen sitt stöd för det engelska systemet medan det amerikanska beskrivs som ett "virrvarr". Telegrafstyrelsen fann
1McDonnell, James; Public Service Broadcasting, 1991, s. 1. 2Jfr Hultén, Olof; Rundradions organisering i Sverige 1922—1924, Stats- vetenskaplig Tidskrift 19892, 5. 121.
vidare att rundradion var en kulturfaktor av största betydelse och att den skulle kunna bli ett mycket gott botemedel mot "tråkigheten på landsbygden". Spridandet av upplysningar i form av föredrag kunde, enligt styrelsen, knap- past åstadkommas effektivare. Men om inte verksamheten sköts gediget, varnas det, kan missaktning uppstå, varefter rörelsen riskerar att självdö. "På statens myndigheter ankommer det därför att tillse, att rörelsens utövande lägges i sådana händer, att de nödiga garantiema för ett dylikt handhavande av densamma äro till finnandes"3.
Styrelsen diskuterade också hur verksamheten skulle kunna organiseras i Sverige. Styrelsen trodde inte på annonsfinansiering eftersom sådan var möj— lig endast i de allra största städerna. Dessutom framhölls det att en konkur- rens med pressen om dessa intäkter inte var tilltalande. Telegrafstyrelsen kom fram till att det var nödvändigt att finansiera verksamheten genom årliga bidrag från dem som innehade radiomottagare4. Styrelsen ansåg att eftersom avgiftsplikten kräver medverkan av staten i någon form:
"- - - kunde det anses ligga nära till hands att staten, som ju ombesörjer all annan telegraf— och telefonsamfärdsel, skulle omhändertaga även rundradio- rörelsen i landet. Då emellertid verksamheten åtminstone till en början kom- mer att så gott som uteslutande avse underhållning av förströelsekaraktär, synes det — åtminstone så länge rörelsen ej nått fastare former — icke vara lämpligt att densamma ornhänderhaves av staten. Givet är dock att staten icke kan helt underlåta att utöva en kontrollerande myndighet på detta område. För detta ändamål synes det böra förutsättas, att avsändningsstationerna skola vara i statens ägo och att det eller de företag, som skola ombesörja underhållningsprogrammen, få av staten förhyra dessa stationer - - - .
Telegrafstyrelsen ansåg att sändarstationema skulle vara i statens ägo av ekonomiska, politiska och sociala skäl. Det var lättare att utnyttja sändarna som reservstationer om dessa var i statlig ägo. Vidare fanns det även risk för ensidigt politiskt utnyttjande om så ej blev fallet. Beträffande de sociala skälen anförde styrelsen följande5:
Vad slutligen angår de sociala skälen för avsändningsstationemas behåll- ane i statens ägo, må framhållas, att den kontroll över programmens innehåll och kvalitet i övrigt som kan visa sig önskvärd, lättare och mera effektivt kan utövas, när staten äger sändarstationema. Då man vidare kan emotse att utvecklingen på området kommer att gå mot det nya kommunikationsmedlets användande i undervisningens och folkupplysningens tjänst, lärer det vara klokt att redan från början giva staten en sådan ställning till verksamheten, att en övergång till rundradions användning för sådana ändamål underlättas. Detta kan givetvis ske bäst därigenom, att sändarstationema tillhöra staten.
3Fotnot 2, s. 125 f. 4Fotnot 2, s. 126 f. 5Fotnot 2, s. 127.
En av dem som sökt koncession var Tidningarnas Telegrambyrå (TT). TT som var den svenska pressens kooperativa nyhetsbyrå hade en mycket stark ställning i förhållande till staten. Staten behövde nämligen TT för att få sprid- ning på sina budskapö. Dess VD Gustaf Reuterswärd var orolig för att rund- radion skulle komma att "parasitera" på pressen och hade också i början av år 1923 uppvaktat kommunikationsministem i denna fråga7.
Kungl. Maj:t anslöt sig till Telegrafstyrelsens yttrande och anförde att garantier borde erhållas för opartiskhet och saklighet vid urvalet av utsända nyhetsmeddelanden, varjämte det var av vikt att tillse, att samarbete skedde med pressen på sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhetsförmed— ling undvekss.
Redan i inledningsskedet blev alltså rundradions nyhetsförmedling en central punkt, där statens och pressens intressen möttes. Staten ville ha garan- tier för att nyhetsförmedlingen sköttes opartiskt och sakligt medan TT var angelägen om att dess verksamhet skyddades från konkurrens.
Tiden fram till att det första avtalet ingås utmärks av att förespråkarna för en helt fri etablering, i linje med utvecklingen i USA, var relativt få. Erfaren- heterna från första världskriget, då de stridande parterna genom kontroll av vissa svenska nyhetsmedier ingrep i opinionsbildningen, kan ha satt sina spår9.
2.2. Det första avtalet ingås
Kungl. Maj:t gav Telegrafstyrelsen i uppdrag att förhandla med det eller de företag som var villiga att ta hand om programverksamheten. Frågan om verksamheten skulle överlämnas till ett eller flera bolag lämnades således öppen.
Telegrafstyrelsen ansåg att det inte var lämpligt att anförtro verksamheten åt flera företag bl.a. av det skälet att det skulle bli svårt att fördela licensavgif- tema rättvist mellan flera företag”).
De två huvudintressentema, pressen (TT samt ett stort antal svenska tid- ningar) och radioindustrin (AEG och Svenska Radioaktiebolaget), bildade under inverkan av statsrådet Löbeck aktiebolaget Radiotjänst.
Ett avtal träffades mellan Radiotjänst och Telestyrelsen år 1924. Avtalet innehöll public service—villkor liknande dem som i viss mån fortfarande gäller för denna typ av verksamhet.
6Fotnot 2, s. 131. 7Jfr Elgemyr, Göran; Skall rundradion få parasitera på pressen eller ej? Tala till och tala med, 1984, s. 19—57. 8Fotnot 2, s. 128 f. 9Fotnot 2, s. 125, med där angivna hänvisningar. 10Fotnot 2, s. 127.
Redan det första avtalet från år 1924 innehåller krav på att programmen skall vara av växlande art, skänka god förströelse, vara ägnade att vidmakt- hålla allmänhetens intresse för rundradio, hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå samt vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Vidare skall verksamheten bedrivas så att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas. TT gavs i avtalet ensamrätt till nyhetssändningar. Avtalet innehåller även förbud mot reklam m.m. samt krav på att enskilds rätt ej kränks och att myndighetsmeddelanden skall sändas utan särskild ersättning.
Telegrafstyrelsen befarade att verksamheten skulle självdö om den inte sköttes gediget. Detta kan ha motiverat villkoret om att allmänhetens intresse för rundradio bör vidmakthållas.
Folkbildningsmålet skrevs som framgått in i det första avtalet. Dessa frå- gor låg i tiden. Den första statliga utredningen om folkbildningsarbetet blev färdig år 1923. Presskonsortiets koncessionsansökan innehöll även en förkla- ring om att avsikten var att "skapa en kulturell institution i folkbildnings- arbetets och folkuppfostrans tjänst utan att därför förbise det förströelse- moment, som givetvis också har sin plats i rundradioprogrammen"11. Det kan vidare anmärkas att folkbildningsprogram var relativt billiga att produ- cera. Trots det begränsade programutbudet korn föredrag därför redan från sändningsstarten att få en mycket framträdande plats.
I 1933 års radioutredning, där bl.a. Gustaf Reuterswärd ingick, fastslogs dock att "rundradions primära uppgift är att skänka god underhållning och förströelse" 12.
Vad så gäller kravet på opartiskhet och saklighet synes detta främst ha till- kommit med tanke på nyhetsförmedlingen. Staten ville ha garantier för att nyhetsförmedlingen sköttes opartiskt och sakligt medan TT var angelägen om att dess verksamhet skyddades från konkurrens. TT gavs i avtalet ensamrätt att sända nyhetsprogram.
TT:s starka ställning kom inte bara att spegla sig i avtalets innehåll utan även i valet av radiochef. Aktiebolaget Radiotjänsts första verkställande direk- tör blev nämligen TF:s VD Gustaf Reuterswärd. Vidare tillföll två tredjedelar av aktiekapitalet pressen.
Det förekom länge endast en nyhetssändning. Denna var förlagd till kvälls— tid och endast 15 minuter lång, för att så litet som möjligt konkurrera med pressens intressen. Först efter sju års verksamhet fick Radiotjänst tillstånd att vidaresända nyheter så tidigt som vid 19-tiden. Nyhetssändningar på dagtid introducerades inte förrän år 1935. Enligt kontraktet mellan Radiotjänst och TT skulle telegrambyrån både redigera och läsa upp radionyhetema. Nyhets-
11Elgemyr, Göran; Eterrnedierna som folkbildare. Pressens årbog 1986, s. 110. 12SOU 1935:10 s. 15.
tjänsten låg alltså helt och hållet utanför Radiotjänsts verksamhet. I stället var programtablån främst uppbyggd av föredrag, gudstjänster, teater, uppläs- ningar och musik. Sändningstiden upptogs till cirka 35 procent av musik. Först i 1966 års avtal försvann bestämmelsen om att Sveriges Radio i första hand skulle använda TT för sina nyhetskommunikéer.
Staten ägde sändarstationema och hade även, genom Telegrafstyrelsen, hand om licensmedlen och avtalen, TT skötte nyheterna och Radiotjänst den övriga programverksamheten. Programverksamheten korn således att väsent- ligen stå under statens och pressens inflytande.
Jag redogör för de fortsatta avtalens innehåll i kap. 7 och 8 om prograrnin- nehållet. De nu gällande avtalen finns bifogade i bilagorna 3—5.
2.3. Organisationen
Aktiebolaget Radiotjänst bildades år 1924 av pressen och radioindustrin. Överenskommelsen innebar att pressen tecknade 60 procent och radioindu- strin återstående 40 procent av aktiekapitalet. Av styrelsens ledamöter skulle pressen utse tre, radioindustrin två och Kungl. Maj:t två, däribland styrelsens ordförande.
Den ursprungliga ägarsammansättningen kom att bestå till år 1957, då startsignalen gavs till utbyggnaden av ett hela landet omfattande TV-nät. I samband med denna förändring beslutade man att ägandet till Sveriges Radio AB, som bolaget kom att heta fr.o.m. detta år, skulle breddas.
Den nya ägaren, folkrörelsema, och pressen fick vardera 40 procent och näringslivet återstoden av aktiestocken. Antalet ordinarie styrelseledamöter utökades från sju till elva. Av dessa utsåg Kungl. Maj:t ordföranden samt fem ytterligare ledamöter medan aktieägarna utsåg återstående ledamöter.
Pressens inflytande minskade ytterligare år 1967 då dess innehav reduce- rades till 20 procent medan folkrörelsernas innehav ökade till 60 procent. Kommunikationsminister Olof Palme motiverade förändringen på följande sätt (prop. 1966:l36 s. 127):
Pressen har gjort en mycket värdefull insats vid radioföretagets start och utveckling. Emellertid har principiella betänkligheter anförts mot ett allt för starkt pressinflytande i Sveriges Radio. Erfarenheter från andra länder har därvid åberopats. Man har vidare påpekat risker för intressekollisioner vid behandling av olika frågor inom radioföretaget.
Pressen, radion och televisionen bör vara självständiga och konkurrerande medier som utvecklas vart och ett efter sin särart.
Det är viktigt för en fri och demokratisk opinionsbildning att de olika medierna bevakar varandra och att det förekommer en Ömsesidig kritik och stimulans.
Som tidigare närnts utgick dessutom bestämmelsen om att Sveriges Radio i första hand skulle använda TT för sina nyhetskommunikéer fr.om. 1966 års avtal.
År 1977 beslutades om en successiv utbyggnad av lokalradiosändningar med länsvis täckning. Verksamheten samlades i Sveriges Lokalradio AB, ett särskilt dotterbolag till Sveriges Radio AB.
År 1978 resulterade ett mångårigt utredningsarbete om utbildningsverk- samhet genom radio och TV (TRU-kommittén) i beslut om ett nytt bolag, Sveriges Utbildningsradio AB. Detta bolag tog över TRU-kommitténs pro- jektverksamhet samt delar av Sveriges Radios skattefinansierade utbild- ningsprogramverksamhet. Utbildningsradion blev ett dotterbolag till Sveriges Radio AB.
Samma år föreslogs i en annan proposition en långtgående omorganisa- tion av Sveriges Radio AB. Beslutet innebar att verksamheten organiserades i en koncern med ett moderbolag (Sveriges Radio AB) och fyra program- bolag/dotterbolag (Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB). Ytterligare ett dotterbolag tillkom år 1989 då Radiotjänst i Kiruna AB fick hand om avgiftsuppbörden.
Koncemmodellen modifierades år 1986. Moderbolaget erhöll förstärkta styrbefogenheter på vissa områden. En rad avregleringar infördes. Sveriges Radio-koncemen fick exempelvis ansvaret för distriktsindelningen. På andra områden fick moderbolag och/eller programbolag initiera utredningar om för- ändringar som ansågs påkallade. Sveriges Televisions kanalstruktur modifie- rades i riktning mot en distriktsbaserad kanal (Sverigekanalen, TV 2) och en kanal baserad på resurserna i Stockholm (Kanal 1).
Riksdagen beslutade år 1992 att koncernen skulle ombildas till tre självständiga aktiebolag. De tre programföretagen Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB skulle därvid gemen— samt äga Radiotjänst i Kiruna AB. Antalet ledamöter i programföretagens styrelser minskades den 1 januari 1993 från femton till nio personer.
I samband med den senaste bolagsombildningen förklarade ägarna att det inte skulle komma att bildas några ägargrupper från press och näringsliv. Med anledning av denna förklaring utreddes ägandet (SOU 1993: 17). Ägan- det kom att bli såsom föreslogs i proposition 1992/93:236.
Fr.o.m. den 1 januari 1994 ägs de tre aktiebolagen av var sin stiftelse. De tre stiftelsemas angelägenheter handhas av tre styrelser med samma ledamö- ter. Varje styrelse består av en ordförande och tio övriga ledamöter som utses av regeringen på förslag av de politiska partierna i riksdagen. Styrelsernas mandatperioder relateras till riksdagens så att ordföranden och hälften av ledamöterna utses viss tid efter ordinarie riksdagsval.
Enligt propositionen är stiftelsemas syfte att främja självständigheten hos bolag som, i den omfattning och på det sätt som riksdagen och regeringen
bestämt, här i landet bedriver rundradiosändningar av radio- och televisions- program i allmänhetens tjänst. Stiftelserna tillgodoser detta syfte genom att äga och förvalta aktier i bolagen samt utöva de befogenheter som är förknip— pade med detta ( a. prop. s. 13 f.).
2.4 Ett nytt programbolag — TV4 — kommer till
När TV4 AB, dåvarande Nordisk Television AB (TV4), inledde sina sänd- ningar den 1 december 1991 hade detta föregåtts av ett omfattande utred- nings- och beredningsarbete.
Frågan om reklamiinansiering av svensk marksänd television behandlades under år 1989 av en särskild utredare. Utredaren bedrev sitt arbete under benämningen TV-utredningen. I september överlämnades betänkandet TV- politiken (SOU 1989:73).
Jag fick tilläggsdirektiv att föreslå den lagstiftning som kunde bli aktuell med anledning av TV—utredningens arbete. Detta resulterade i delbetänkandet Lagstiftning för reklam i svensk TV ( SOU 1990:7 ).
Vidare har inom Utbildningsdepartementet utretts vissa frågor om spons- ring vilket resulterade i rapporten Sponsring m.m. av Sveriges Radios pro— gram ( Ds 1989:65 ).
Bl.a. mot bakgrund av dessa utredningar fattades riksdagsbeslut om att tillåta reklamfrnansierad marksänd TV enligt förslag i propositionen Om radio och TV-frågor (prop. 1990/91:149, bet. l990/91:KU39, rskr. 1990/91:370, SFS l991:1066).
Valet föll på Nordisk Television AB. Nordisk Television hade då sedan i september 1990 sänt program över den svenska Tele-X-satelliten.
På samma sätt som för de övriga här redovisade programföretagen regleras TV4:s verksamhet dels genom radiolagen, dels genom avtal med staten. I stort sett gäller samma grundläggande villkor som för de övriga program- bolagen, utom såvitt avser de villkor som har med reklamfinansieringen att göra. TV4:s avtal är dessutom långt mer detaljerat än de övriga program- bolagens.
TV4 har, och skall enligt avtalet med staten ha, följande sju huvudägare; AB Patricia, Försäkringsbolaget SPP Ömsesidigt, Investment AB Agro, Lantbrukarnas Ekonomi AB, Slakteriförbundet Ekonomisk förening, Bokf- örlaget Natur & Kultur samt Industriförvaltnings AB Kinnevik. Om några väsentliga förändringar av ägargruppen sker får staten säga upp avtalet. Genom nyemission har 20 procent av företagets aktier sålts till allmänheten. Investment AB Agro (numera Föreningsbanken) har sålt sina aktier.
TV4:s avtal finns i bilaga 6.
2.5. Verksamheten
Sveriges Television (SVT)
De första TV—sändningama inleddes år 1956. Den andra TV-kanalen — TV 2 — inledde sina sändningar år 1969. Den nuvarande verksamheten bygger på 1987 års kanalreforrn.
SVT sänder i två TV—kanaler, Kanal 1 och TV 2. Kanal 1 är en stock- holmsbaserad TV—kanal. Kanalen är inriktad på drarnaprograrn, program för barn i förskoleåldern, dokumentärfilmer, program för minoriteter och folk- bildningsprogram i samarbete med UR.
TV 2 är huvudsakligen baserad utanför Stockholm. Kanalen är inriktad på fakta-, samhälls-, fiktions-, ungdoms- och kulturprogram.
Sveriges Radio (SR)
Fram till mitten av 1950-talet fanns det bara en radiokanal. Radiokanalerna P2 och P3 inrättades år 1955 respektive 1962. De lokala radiosändningama bör- jade att successivt byggas ut år 1977.
Enligt SR:s avtal med staten skall SR sända i fyra rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning. SR skall också sända till utlandet.
För närvarande sänder SR i fyra kanaler, P1—P4, över hela landet. Stockholm har dessutom två ytterligare kanaler.
P1 och P3 har samma sändningsinnehåll i hela landet. Det finns 25 lokala P4-kanaler i landet. I Stockholm har P4-kanalen delats upp på två kanaler — P4 Radio Stockholm och Huvudstadsradion. I Stockholm finns dessutom Stockholm International som sänder på flera olika språk. Kanalerna har följande sändningsinnehåll.
P1 innehåller nyheter, information, debatt, bildning, kultur, vetenskap och livsåskådningsfrågor. I Pl ingår också dokumentärredaktionen och radio- teatern.
P2 innehåller huvudsakligen klassisk musik. Radiosymfonikerna och Radiokören är hemmahöriga här. Kanalen innehåller vidare sändningar på minoritetsspråk.
P3 innehåller musik, nyheter, samhällsprogram, kultur, underhållning, barn- och ungdomsprogram. Kanalen som riktar sig till en ung publik sänder dygnet runt.
P4-kanalema riktar sig till en vuxen publik och innehåller musik, lokala nyheter och aktualiteter. Vissa program samsänds i de olika P4-kanalema.
Radio Sweden producerar utlandssändningar vilka sänds över kortvåg, mellanvåg eller över satellit.
Utbildningsradion (UR)
Utbildningsradion (UR) kom till år 1978. UR sänder främst utbildningspro— gram i SVT:s och SR:s kanaler. UR har också särskilda avtal med SVT och SR om disponering av dessa företags sändningstider.
TV4 AB (TV4)
Av TV4:s inbjudan till förvärv av aktier i TV4 AB framgår följande.
TV4:s sändningstid är tämligen jämnt fördelad mellan svenska och ut- ländska program. Mer än hälften av de samlade resurserna för de svenska programmen används till nyheter och underhållning. TV4 sänder i genomsnitt 12,5 timmar per dag utom under lågsäsong, då sändningstiden reduceras till cirka 7 timmar. Sedan hösten 1992 samarbetar TV4 med fristående lokal-TV- bolag. Hittills har avtal skrivits med 14 bolag som på detta sätt fått sänd- ningsmöjlighet i TV4. Samarbetet innebär att de lokala TV-stationema produ- cerar program som sänds mellan kl. 17.30 och 18.25 på vardagama. Dessa program skall ha en lokal prägel.
3. Den övriga radio- och TV—verksamheten
3.1. Kabel- och satellitsändningar Bakgrund
Kabel-TV—sändningar till bostäder etablerades i Sverige för första gången inom ramen för en försöksverksamhet åren 1984 och 1985. Verksamheten reglerades i lagen (1984:115) om försöksverksamhet med särskild trådsänd- ning. Trådsändningar av radioprogram som tagits emot från satelliter i fast trafik fick bedrivas endast med regeringens tillstånd. I regel rörde det sig om vidaresändning av ett fåtal satellitkanaler såsom Sky Channel, TV 5 och Music Box. På några orter gjordes även försök med egensändningar av lokala program som formellt bedrevs inom ramen för Sveriges Televisions tillstånd till radiosändningar enligt radiolagen. Det var därför Sveriges Television som beslöt om sändningsrätt för de lokala kabelsändarföretagen.
Den lagstiftning som avlöste den provisoriska regleringen trädde i kraft den 1 januari 1986 och omfattade lagen (19852677) om lokala kabelsänd- ningar, lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar samt lagen (1985: 1061) om avgifter i ärenden om lokala kabelsändningar. Samtliga dessa lagar var i kraft t.o.m. utgången av år 1991.
Lagen om lokala kabelsändningar behandlade vidaresändning av prograrn— kanaler från satelliter i fast trafik (satellitsändningar) och egensändningar (andra sändningar än vidaresändningar) i kabelnät som nådde fler än 100 bo- städer. För rätt att bedriva vidaresändning av satellitprogram i sådana nät eller för upplåtelse av kanaler i kabelnätet till andra för egensändningar beviljades tillstånd av en för hela landet gemensam kabelnämnd.
Lagen ersattes av den nu gällande lagen ( 1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (kabellagen). Förändringen föranleddes först och främst av bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen om etableringsfrihet för trådsänd- ningar. Av 3 kap. 1 å första stycket framgår nämligen att varje svensk med- borgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd. Även den tekniska och massmediepolitiska utvecklingen bidrog väsent— ligen till tillkomsten av kabellagen.
Vad först gäller den tekniska utvecklingen gick denna från användning av satelliter i fast trafik mot en alltmer utökad användning av direktsändande satelliter vilkas sändningar kan tas emot av allmänheten direkt från satelliten med hjälp av förhållandevis små antenner. Direktsändande satelliter omfatta— des, i motsats till satelliter i fast trafik, inte av den tidigare lagens tillstånds- krav. Anledningen till detta är att sådana satelliter antogs bli förbehållna nationella rundradioföretags sändningar. 87
Efter det att den första s.k. medeleffektsatelliten, ASTRA 1 A, hade tagits i bruk för vidaresändning av bl.a. den svenskspråkiga programkanalen TV 3, fann Kabelnärnnden genom beslut i februari 1989 att denna satellit var att be- trakta som en direktsändande satellit och inte som en satellit i fast trafik i kabellagens mening. Sändningar från denna satellit fick således vidaresändas i svenska kabelnät utan krav på tillstånd enligt denna lag. Antalet program- kanaler som vidaresändes från ASTRA-satelliten till svenska kabelnät växte under åren 1989—90 till knappt tio. Nätinnehavare som begränsade sitt pro— gramutbud till ASTRA-kanaler kunde sålunda bedriva hela sin verksamhet utan att beröras av kabellagens tillståndskrav, av andra bestämmelser i kabel— lagen eller av avgiftsskyldighet enligt lagen (1985:1061) om avgifter i ären- den om lokala kabelsändningar.
Som konsekvens av denna utveckling uppstod i fråga om lagreglering av satellitsändningar ett helt nytt läge. I stort sett samtliga programkanaler som vid utgången av år 1990 vidaresändes i svenska kabelnät sändes från någon av de direktsändande satelliterna. Det fordrades sålunda inte längre några till— stånd till satellitsändningar enligt 4 & kabellagen. Den som svarade för vidaresändning av programkanaler från de tillståndsfria satelliterna behövde inte heller betala någon avgift till Kabelnämnden.
Vad gäller den massmediepolitiska utvecklingen ledde denna till att det tredje marknätet öppnades för reklamfinansierade sändningar.
Denna utveckling ledde sammantaget till tillkomsten av den nuvarande kabellagen. Enligt denna lag får kabelsändningar bedrivas utan krav på till— stånd. Vissa med tillståndstvånget sammanhörande bestämmelser avskaffades likaså. Innehavet av kabelnät är dock fortfarande förenat med vissa skyldig— heter (6 å). Dessa skyldigheter tar sikte på att se till att de boende kan ta emot vissa markbundna sändningar samt att tillhandahålla en kanal för sändningar från lokala kabelsändarföretag i en kommun. Det är numera tillåtet att sända reklam och sponsrade program i en egensändning. Kabellagens bestämmelser om reklam och sponsring överensstämmer i stort med vad som enligt radiolagen gäller för trådlös TV.
Lokala kabelsändarföretag får emellertid inte sända reklam. Jag redogör utförligare för kabellagens innehåll i avsnitt 6.5 .
Kabelnäten
Utbyggnaden av kabel-TV i Sverige till nuvarande omfattning har i stort sett skett under den sexårsperiod då 1985 års kabellagstiftning var i kraft. Den statistik som finns att tillgå baseras på de tillståndsansökningar hos Kabel- nämnden som gjordes under dessa år. Det betyder att statistiken endast om— fattar kabelnät med fler än 100 anslutna bostäder I början av år 1986 — då Kabelnämnden började sin verksamhet — fanns endast cirka 100 000 bostäder
knutna till de cirka 40 kabelnät som tillkommit inom ramen för den dittills bedrivna försöksverksamheten. Vid utgången av år 1991 beräknades antalet bostäder anslutna till sådana nät som tidigare ansågs tillståndspliktiga till cirka 1,7 miljoner, vilket motsvarade cirka 45 procent av samtliga hushåll i Sverige. Den 1 juli 1991 hade Kabelnämnden 462 kabelnät registrerade, vilket var den sista tidpunkten då nätinnehavarnas rapporteringar kan anses vara tillförlitliga. Därefter har rapporteringen blivit alltför ofullständig för att kunna ligga till grund för några säkra bedömningar av kabel-TV-utveck- lingen.
Marknadsandelarna den 1 juli 1991 mellan olika kategorier av nätinneha- vare, beräknade efter antalet anslutna bostäder med satellitsändningar, var 64 procent för Televerket (numera Svenska Kabel-TV AB), 27 procent för privata kabel-TV-bolag (varav 16 procentenheter för Kabelvision KB och 4 procentenheter för AB Sweden On Line), 8 procent för allmännyttiga bostadsbolag (bl.a. StjärnTVnätet i Stockholm) drygt 1 procent för bostads- rättsföreningar och samfälligheter och mindre än 1 procent för privata fastighetsägare. Denna statistik omfattar således inte nät med färre än 101 anslutna bostäder.
På uppdrag av mig har experten Lars Aronsson i början av år 1993 kartlagt kabel—TV marknaden. Den statistik som Lars Aronsson redovisar i sin rapport har inhämtats från de fyra största nätinnehavama men omfattar även övriga smånät. Nätinnehavama anger följande siffror för antalet anslutna hushåll i slutet av 1992.
Anslutna Abonnerar på satellitkanaler Sv. Kabel-TV 1 170 000 1 080 000 KabelVision 500 000 250 000 StjärnTVnätet 210 000 135 000 Sweden On Line (SOL) 135 000 110 000 Övriga mindre nät 180 000 170 000 2 195 000 1 745 000
Av rapporten framgår att dessa bolag, främst KabelVision, administrerar över 3 000 nät med färre än 101 bostäder anslutna. Vidare framgår att det utanför de stora företagen finns minst 4 000 huvudcentraler där de allra flesta omfattar färre än 101 hushåll. Medelstorleken har sjunkit i takt med teknik- utvecklingen, där starkare satellitsignaler, mindre antenner och billigare huvudcentralutrustning medfört sänkta kostnader.
För perioden 1994—96 kommer, enligt rapporten, de mindre näten att öka snabbt i antal och kan förväntas passera nivån 10 000 huvudcentraler vid periodens utgång. Storleken på det enskilda nätet sjunker nämligen hela tiden,
för närvarande är 15—30 hushåll en vanlig storlek för nya nät. Trots detta kan man få satellit-TV i en mindre anläggning för 1—2 000 kronor/hushåll. Att ansluta ett villahushåll till ett större kabel-TV—nät (StjämTVnätet, Svenska Kabel-TV) kostar vanligen 3—4 000 kronor/hushåll.
Enligt rapporten innebär detta, sarnmanfattningsvis, att stora kabelnät fon— sätter att växa långsamt medan de riktigt små näten ökar relativt snabbt. Totalt sett har kabel—TV-marknaden under den senaste tiden endast ökat obetydligt. Branschorganisationen Svenska Kabel-TV-Föreningen uppger antalet abon- nenter hos sina 78 medlemsföretag vid utgången av år 1993 till 1,8 miljoner hushåll.
Kabelkanalerna
Eftersom ingen registreringsplikt, licens eller motsvarande, föreligger när det gäller kommersiella kabelsändningar saknas mer precisa uppgifter om denna verksamhet.
De uppskattningar Kabelnämnden, den hittillsvarande tillsynsmyndighe- ten, kan göra bygger på tidningsuppgifter samt informella kontakter med de fyra stora nätinnehavarna, Svenska Kabel-TV AB, StjärnTVnätet, Kabel- Vision KB och Sweden On Line.
I juni 1994 distribuerades ett 30-tal kanaler med kommersiella egensänd— ningar i forrn av vanliga program med rörliga bilder i kabelnäten. Ytterligare mellan 30 och 50 egensändningar beräknas förekomma i lokala kabelnät i form av rullande text-TV—information, s.k. kabeltextsändningar.
Tre av de kommersiella kabelkanalerna intar en särställning genom att de sänds på ett stort antal orter, har långa sändningstider samt en professionell programutformning och liknar sålunda satellitsända TV-kanaler. Dessa är för närvarande TV 21 Spelkanalen, Z-TV och TV 6/T V G. Några ytterligare kanaler som tills nyligen också hörde till denna grupp har numera upphört som egensändningar, nämligen Cable Jukebox, FilmMax och TV—Shop. Cable Jukebox har helt upphört med sin verksamhet, FilmMax tillhandahålls numera enbart som satellitkanal och TV—Shop har övergått till att sända före och efter ordinarie programblock i satellitsända kanaler.
TV 21 startade i mars 1993 med Göteborgs Lokal—TV AB som huvudman som en 24—timmars spel— och underhållningskanal. Utöver vanliga under- hållnings— och magasinprogram är kanalen i huvudsak inriktad på att sända lek, spel och tävlingar, vanligtvis i form av interaktiva grafiska dataspel där tittaren kan delta mot avgift genom Telias 071-nummer.
Sedan våren 1994 drivs kanalen av TV 21 Spelkanalen AB som till helt nyligen ägdes av GE Programutveckling AB som i sin tur ägs till 30 procent av Scandinavian Broadcasting System S.A. (SBS) i Luxemburg. Sedan maj 1994 är SBS självt majoritetsägare (75 procent) till TV 21 Spelkanalen AB.
Kanalen når över 1 miljon hushåll i Stjäm—TV-nätet i Stockholm och i kabel— nät tillhörande Svenska Kabel-TV AB på ett 20—tal större orter.
Z—TV startade sina reguljära sändningar i maj 1992. Kanalen är en reklam— frnansierad ungdomskanal med ungefär samma spridning som TV 21. Bakom programföretaget Z—TV AB står Industriförvaltnings AB Kinnevik via sitt dotterbolag Medvik AB. Sändningstiden är cirka 8 timmar per dygn med debatt-, prat- och musikprogram, långfilmer och serier, allt på svenska eller med svenska undertexter. Sändningen under övriga tider av dygnet av data- producerade privatannonser i en prograrnslinga, s.k. Gula TV:n, som pågick under en tid i kanalen, har nu övertagits av Kinneviks nya kabelkanal TV 6/T V G.
TV 6/T V G startade sina sändningar i april 1994. Verksamheten bedrivs av Stuvik AB, också det ett företag inom Kinnevikkoncernen. TV 6/T V G marknadsförs som två kanaler, men ligger i tidsföljd på samma TV—kanal- plats, TV G under fyra timmar på eftermiddagen och TV 6 mellan fyra och fem timmar från kl. 18.00. TV G är en renodlad s.k. homeshopping—kanal med förevisning av produkter som tittaren omedelbart kan beställa per tele- fon. Kanalen liknar TV Shop, produkterna hänförs dock till skilda företag utanför programföretaget. TV 6 är en reklamfrnansierad kanal som uppges vända sig främst till kvinnor med i huvudsak amerikanska långfilmer, serier och pratprogram, allt med svenska undertexter. TV 6/T V G torde redan nu ha nått en spridning i nivå med TV 21 och Z-TV. Förhandlingar om distribution genom ytterligare kabelbolag pågår.
Lokala kabelsändarföretag
Lokala TV—sändningar av icke—kommersiell karaktär kan etableras av sam— manslutningar, juridiska personer, som bildats just för att öppna kabelnäten på en ort (oftast en kommun) för olika intressen och meningsriktningar. Formen kan vara ideella föreningar, stiftelser eller aktiebolag.
Kabelnämndens förordnande av dessa lokala kabelsändarföretag innebär att varje innehavare av kabelnät (som når fler än 100 bostäder inom området) är skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt nät för det förordnade företagets sändningar (den s.k. lokalkanalen eller gratiskanalen).
Förordnade lokalkanaler fanns i juni 1994 på 29 orter i Sverige med sam— manlagt cirka 1 miljon anslutna bostäder. Det motsvarar ungefär hälften av de kabelanslutna bostäderna och cirka en fjärdedel av det totala antalet bostäder i landet.
Lokala TV-stationer 1994 (med förordnande från Kabelnämnden) Namn Kommun Stockholms län Järfälla Lokal—TV Järfälla Kanal BoTVid Botkyrka Sollentuna Lokal—TV Sollentuna
Uppsala län Södermanland Östergötland
Jönköpings län Malmöhus län
Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län
Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanland Gävleborgs län
Västernorrland
Jämtlands län Västerbotten
Norrbottens län
Öppna Kanalen Nacka Lokal-TV SAM-TV
TV Uppsala Eskilstuna Television Norrköpings Lokal-TV TV Motala
TV Värnamo
TV Malmö Helsingborg Vision Kållevisionen Uddevalla Lokal-TV Åmåls Lokal—TV Alingsås Lokal-TV Skövde Lokal—TV Karlstad Lokal-TV Örebro Lokal-TV Lokal-TV Västerås Gävle Lokal—TV Sandviken Telev.
När-TV Sundsvall/ Timrå
TV—Berg Umeå Lokal-TV
Active Television Piteå Lokal-TV
Räckvidd (antal bostäder)
Stockholms Stad Nacka Sigtuna Uppsala Eskilstuna Norrköping Motala Värnamo Malmö Helsingborg Göteborg Uddevalla Åmål Alingsås Skövde Karlstad Örebro Västerås Gävle Sandviken Sundsvall och Timrå
Berg Umeå Skellefteå Piteå
Summa:
Räckvidd bostäder
18 000 26 000 15 000 274 000 6 000
8 000 41 000 26 000 30 000 7 000
3 000 105 000 42 000 155 000 10 000 2 200
5 000
9 000 17 000 35 000 45 000 25 000 10 600
23 000
500 19 000 11 500 10 500
979 300
Sändningsverksamheten vad gäller omfattning och inriktning varierar mycket mellan kanalerna. Egenproducerade program med rörliga bilder sänds mellan 1 och 20 timmar per vecka plus repriser. Därtill kommer rullande kabeltext.
Bland dem som medverkar finns bostadsbolag och hyresgästföreningar. Målsättningen är att skapa samhörighet och göra de egna bostadsområdena attraktiva. Kommunala förvaltningar gör program om trafik, byggplaner,
biblioteksverksamhet och liknande. TV—utsändningar från kommunfullmäk- tiges debatter är vanligt förekommande. För nyhetsbevakningen etableras lokalt ofta samarbete med pressen.
Myndigheter och institutioner, t.ex. polisen och arbetsförrnedlingen, deltar på många orter med egna informationsprogram. Bland de kyrkliga försam- lingarna är det Svenska Kyrkan och Pingstkyrkan som är mest engagerade.
Engagemanget från näringslivets sida gäller framför allt medieföretag av olika slag. Fackliga organisationer medverkar i Helsingborg, Västerås och Sandviken. Samarbete med skola och barnomsorg är etablerat i Gävle, Skövde, Stockholm och Botkyrka.
Studieförbund och folkhögskolor samarbetar ofta med TV-stationema om utbildning. På universitetsorterna slutligen utnyttjas lokalkanalerna för forskningsinformation.
De förordnade sändarföretagen skall enligt bestämmelserna sträva efter vidaste möjligaste yttrandefrihet och informationsfrihet. Även när de tar på sig en mer aktiv roll än att enbart samordna prograrnönskemål skall de värna om allsidigheten i programverksamheten och verka för att så många intressen som möjligt tillgodoses.
Satellitsändningar i svenska kabelnät
TV—utbudet i hushåll som är anslutna till större kabelnät utgörs i allt över- vägande del av vidaresändning av utländska satellitkanaler. I juni 1994 vidaresändes totalt cirka 35 TV—kanaler från satellit i svenska kabelnät. Tekniskt sett kan för närvarande cirka 80 satellit—TV—kanaler tas emot inom landet, i vart fall i södra Sverige. Av dessa är det emellertid enbart cirka 35 för vilka det har tecknats upphovsrättsliga avtal för vidaresändning i svenska kabelnät.
Ett modernt kabelnät är i regel utrustat för distribution av cirka 30 TV- kanaler. Härav används cirka 10 kanaler för dels de marksända rikstäckande kanalerna Kanal 1, TV 2 och TV4 som omfattas av kabellagens sändnings— plikt, dels — varierande i olika delar av landet — grannlandskanalema såsom Finlands TV, danska TV 1 och TV 2 eller norska NRK och TV 2, och dels en eller flera av de överregionalt spridda kabelkanalema Z—TV, TV 21 eller TV 6/T V G. Vidare förekommer på ett antal orter lokal-TV genom ett förordnat kabelsändarföretag och/eller ett kommersiellt programföretag. Slutligen ingår i de flesta kabelnät en informationskanal med huvudsakligen text-TV—sänd— ningar.
Därutöver finns det i ett genomsnittligt kabelnät sålunda plats för cirka 20 av de 35 upphovsrättsligt tillåtna satellitkanalerna. Ibland kan två eller flera programkanaler dela på en TV-kanalplats, t.ex. TNT/Cartoon, där Cartoon sänder tecknade serier under dagtid från kl. 8.00 till kl. 20.00, medan TNT
sänder klassiska långfilmer under kvällen och natten. På så sätt kan något fler än 20 satellitkanaler ingå i ett kabelbolags utbud.
I det svenska kabel-TV—utbudet som helhet ingår för närvarande sex svenskspråkiga respektive helt svensktextade kanaler, minst tretton engelsk— språkiga och cirka tio från andra språkområden.
Av de sex kanaler som riktar sig till en svensk publik är två reklamfinan— sierade allmänna underhållningskanaler, TV 3 Sverige och Femman, och fyra abonnentfinansierade s.k. högpriskanaler (premiumkanaler) med framför allt långfilmer men även TV—miniserier samt idrotts- och musikevenemang, nämligen FilmNet Plus, Filmnet the Complete Movie Channel, TV 1000 och FilrnMax.
TV 3 är en reklamfinansierad programkanal med huvudinriktning på allmän underhållning. Kanalen förekommer i tre versioner, TV 3 Danmark, TV 3 Norge och TV 3 Sverige, och sänds krypterat för att begränsa mottag- ningen av upphovsrättsliga skäl till Skandinavien. Marknadsföringen till hus— håll med privatparaboler sköts av Kinnevik-bolaget Viasat. TV 3 distribueras i samtliga svenska kabelnät som en s.k. gratiskanal i basutbudet.
Som programbolag för TV 3 uppges det brittiska bolaget TV 3 Broad- casting Ltd. med säte i London. TV 3 ägs till 91 procent av Industriförvalt- nings Kinnevik AB och till 9 procent av Invik & Co AB.
Större delen av sändningarna i TV 3 Sverige länkas upp till satelliten ASTRA 1A från en satellitstation nära London. Vissa egenproducerade pro- gram länkas emellertid upp i Sverige genom Sveriges Utbildningsradio AB i Stockholm. Dessa program är ofta producerade av svenska produktionsbolag som formellt är oberoende av programbolaget, men tillhör Kinnevikkon- cernen, bl.a. Strix Television AB, MTV AB (Kungälv), Kanon Television AB, Moderna Tider Förlags AB samt postorderföretaget TV—Shop Sverige AB. Reklamförsäljningen till kanalen liksom till kabelkanalen Z-TV sköts av ett annat svenskt bolag Airtime AB som till 55 procent ägs av Kinnevik» koncernen. För marknadsföring och kundkontakter har TV 3 ett svenskt dotterbolag TV 3 AB med säte i Stockholm.
Den brittiska tillsynsmyndigheten Independent Television Commission (ITC) meddelade i maj 1994 att den hade utfärdat en licens till TV 3:s pro- gramföretag TV 3 Broadcasting Limited vilket innebär att den brittiska staten är införstådd med att TV 3 Sverige faller under brittisk jurisdiktion.
Femman (tidigare TV 5 Nordic) är en reklamfinansierad programkanal med en inriktning på allmän underhållning.
Bakom kanalen stod tills nyligen det svenska bolaget Startskottet 34582 AB med säte i Stockholm. Bolaget ändrade i juni 1994 namn till Broadcast Sverige Femman AB (Femman AB).
Det svenska bolaget ägs till 75 procent av ett medieföretag i Luxenburg, Scandinavian Broadcasting System S.A. (SBS) och till 25 procent av Sanna Holding AB. SBS är börsnoterat i New York och ägs av den amerikanske
mediemannen Harry Sloan med partners. I slutet av år 1993 såldes 16 procent av aktierna i SBS till det amerikanska TV-bolaget ABC med rätten att totalt nå en ägarandel av 25 procent. ABC har tidigare köpt in sig som delägare i TV— kanalerna Eurosport och det tyska RTL 2 samt äger produktionsbolag i Spanien, Frankrike och Tyskland.
SBS är majoritetsägare utöver i Femman AB även i andra skandinaviska medieföretag, bl.a. den svenska kabelkanalen TV 21 Spelkanalen AB, satel— litkanalen TV Norge, de danska lokal-TV-stationema Kanal 2 i Köpenhamn och TV Fynboen samt är delägare i GE Programutveckling i Göteborg som i sin tur är ägare till programmet Bingolotto och lokal-TV—stationen Kanal Göteborg.
Frågan om vilket bolag som är satellitprogramföretag i satellitlagens respektive TV-direktivets mening prövas för närvarande av både de svenska och luxemburgska radio— och TV—myndighetema. SBS har nyligen ansökt om en koncession enligt Luxemburgs medielagstiftning och anser sig vara satellitprogramföretag för Femman enligt den svenska satellitlagen. Det svenska bolaget Femman AB har i sin bolagsordning skrivit in ett förbud för bolaget mot att idka verksamhet som satellitprogramföretag enligt satellit- lagen.
Filmnet utgörs av två premiumkanaler "FilmNet Plus" och "FilmNet the Complete Movie Channel", som marknadsförs tillsammans till ett paketpris av för närvarande 179 kronor/månad. FilmNet—kanalema kan abonneras av hushåll med parabolmottagning (DTH) samt i alla större kabelnät. Bakom FilmNet-kanalerna står det svenska bolaget FilmNet Television AB med säte i Stockholm. Det svenska bolaget är helägt dotterbolag till FilmNet Interna— tional Holdings BV med säte i Holland. Moderbolaget ägs numera till 45 pro- cent av det schweiziska bolaget Compagnie Financiere Richemont AG som säljer tobaks- och lyxvaror och ägs av den sydafrikanska familjen Butler, till 45 procent av den sydafrikanska filmkanalen M-Net och till 10 procent av det luxemburgska medieföretaget Compagnie Luxembourgoise de Téle'diffusion (CLT). Inom FilmNet-koncernen har bildats ett särskilt bolag, "MultiChoice", för marknadsföring av betal-TV, med dotterbolag i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Holland och Belgien. MultiChoice Sverige AB har hand om försäljning, distribution, abonnemangshantering och kund- service för dels FilmNets två egna kanaler och dels andra betalkanaler såsom BBC World Service Television, CNN, Discovery, the Children's Channel, MTV och Eurosport Nordic.
TV 1000 tillhandahåller två premiumkanaler, "TV 1000" och "Film- Max". TV 1000 och FilmMax marknadsförs till hushåll med privatparaboler genom ett särskilt Kinnevik-bolag, Viasat. Priserna per månad varierar be- roende på betalningsperiod: 184—199 kronor för båda kanalerna, 164—179 kronor för enbart TV 1000 och 82—89 kronor för enbart FilmMax. I kabelnät marknadsförs TV 1000 av alla större kabelbolag till ett pris inom nämnda
intervaller. FilmMax marknadsförs emellertid enbart inom nät tillhörande Svenska Kabel-TV AB samt Kabelvision KB (där FilmMax ingår i det "utökade basutbudet" som kostar 100 kronor/månad.)
Bakom TV 1000 och FilmMax står det svenska bolaget TV 1000 Sverige AB med säte i Stockholm. I april 1994 meddelade emellertid den brittiska tillståndsmyndigheten Independent Television Commission (ITC) att den har utfärdat en licens till det brittiska bolaget TV 1000 London Limited. Inne- börden av denna licens vad gäller ett eventuellt brittiskt ansvar enligt TV- direktivet är oklar. TV 1000 Sverige AB har i vart fall i juni 1994 anmält sig hos Kabelnämnden för registrering som satellitprogramföretag enligt satellit- lagen.
Det svenska bolaget TV 1000 Sverige AB och dess brittiska dotterbolag ägs till 62,5 procent av Industriförvaltnings Kinnevik AB, 31,25 procent av det amerikanska mediebolaget Time Warner/HBO och 6,25 procent av den franska filmkanalen Canal Plus.
Av de engelskspråkiga kanalernai det svenska kabel-TV—utbudet är två rena nyhetskanaler: CNN International, en internationell version av den amerikanska nyhetskanalen CNN (Cable News Network) och den engelska Sky News. Övervägande aktualitetsinriktade är också BBC World Service Television Europe och den amerikanska Worldnet som har US Information Service som huvudman. NBC Super Channel är en allmän underhållnings— kanal med en blandning av nyheter, musik, sport, film och nöjesprogram. Discovery Channel är inriktad på populärvetenskap inom natur, kultur, histo— ria och geografi. Children's Channel och Cartoon riktar sig till barn och ung- dom. Eurosport, som förekommer i en internationell och en nordisk version (den senare med ett antal program med svenska och andra skandinaviska kommentatorer), är en ren sportkanal. MTV (Music Television Europe) och CMT (Country Music Television) är rena musikkanaler. TNT (Turner Net- work Television) ägnar sig helt åt klassiska Hollywoodfilmer. Flera av de engelskspråkiga kanalerna har i en del av sitt programutbud svenska under- texter, t.ex. Children's Channel, Discovery Channel och TNT.
Från andra språkområden vidaresänds endast enstaka kanaler, med undantag från Tyskland varifrån sedan slutet av 1993 tre satellitkanaler vidaresänds i svenska kabelnät, nämligen Deutsche Welle — en statligt finan— sierad utlandskanal med nyhets- och magasinprogram på tyska, engelska och spanska — samt Tysklands två största privata underhållningskanaler RTL Television och Sat 1. De övriga för närvarande företrädda språkområdena är franska (TV 5), spanska (TV E Internacional), italienska (Rai Uno), grekiska (ET 1), ryska (Moskva 1), kroatiska, turkiska (TRT International), arabiska (MBC — Middle East Television Center) och japanska (JSTV).
Det för svenska kabelbolag tillgängliga kanalutbudet växlar snabbt på grund av ändrade ägandeförhållanden i bakomliggande företag, upphovs- rättsliga avtalsvillkor eller programföretagens snabbt växlande marknadsbe-
dömningar. Även kabelbolagens utbud av kanaler och abonnemangsvillkor till hushållen styrs av rent affärsmässiga kalkyler.
TV-kanaler 1 svenska kabelnät — några tabeller
Här följer nu några tabeller om de TV-kanaler 1 svenska kabelnät som fanns i juni 1994. Det bör anmärkas att förhållandena förändras så snabbt att uppgifterna möjligen inte i alla detaljer längre stämmer med vad som anges i
texten .
// * (svenska)
Programkanalen delar transponder med: I huvudsak utländska program, men heltäckande svensk
Längre tid_på helger, dessutom tillkommer alla dagar
text. sv = Vissa program med svenskt ljud. (sv) = Vissa program med svenk text. * * :
TV-shopping. * * * =
I huvudsak markdistribuerad, per satellit i enstaka kabelnät.
1. Satellitkanaler Språk* Timmar 3 Sat tyska 17 BBC World Service Television Europe engelska 24 Cartoon Network // TNT engelska (sv) 14 Children 's Channel engelska (sv) 1 1 CMT (Country Music Television Europe) engelska 24 CNN (Cable News Network International) engelska 24 Discovery Channel // CMT engelska (sv) 8 DW (Deutsche Welle) // Worldnet tyska/eng/spa 17 ET 1 grekiska 10 Euronews ty/eng/sp/fr/it 20 Eurosport International engelska 18 Eurosport Nordic engelska/sv 18 FEMMAN (f.d. TV 5 Nordic) svenska 8 * * FilmMax (svenska) 24 FilmNet Plus (svenska) 24 FilmNet The Complete Movie Channel (svenska) 24 Horizont (Moskva 1) ryska 16 JSTV (Japan Satellite Television) japanska 1 1 MBC (Middle East Broadcast Center) arabiska 8 MTV (Music Television Europe) engelska 24 NBC Super Channel engelska 20 NRK (Norsk Rikskringkasting) norska 9 Rai Due italienska 24 Rai Uno italienska 24 RTL Television tyska 24 Sat 1 tyska 19 Sky News engelska 24 TNT // Cartoon Network engelska (sv) 10 TRT International Avrasya turkiska 8 TV Croatia kroatiska 7
1. Satellitkanaler Språk* Timmar TV 1000 (svenska) 24 TV 3 Sverige svenska 10** TV 4 Nordisk Television svenska 1 2* * * TV 5 franska 24 TVE Internacional spanska 20 Worldnet // DW (Deutsche Welle) engelska 7 Total sändningstid per normalt dygn 610 timmar 2. Marksända kanaler Språk Timmar SVT Kanal 1 svenska 15 SVT TV 2 svenska 12 TV4 AB svenska 12 F'l V (Finlands TV) Stockholm + 24 orter finska (sv) 9 Danmarks Radio, TV 1 (endast i Sydsverige) danska 9 Dansk TV 2 (endast i Sydsverige) danska 8 Total sändningstid per dygn 65 timmar 3. Egensändningar i kabelnät Språk Timmar TV 6 (Svenska Kabel-TV, Stjäm-TV—nät) svenska 5+ TV—shop TV 21 (Svenska Kabel-TV, Stjärn—TV—nät) svenska 24 S-TV (Svenska Kabel-TV, Stjäm—TV—nät) svenska 9+text Lokalkanalen (29 orter med svenska 1-5+text kabelsändarföretag) Kommersiell lokal-TV (SO-tal orter) svenska 1-3+text lnfonnationskanal(er) med enbart kabeltext svenska text
Total sändningstid per dygn
ca 70 timmar
Total sändningstid per dygn i alla kanaler cirka 750 timmar
Kabel-TV-utbudet och priser — några tabeller
Samma reservation som anfördes i det närmast föregående avsnittet kan även anföras såvitt avser de uppgifter om kabel-TV—utbudet och priser från i juni 1994 som jag nu kommer att redovisa. Även här sker alltså snabba för-
ändringar.
De stora kabelbolagens utbud i Stockholm 'Svenska Kabel—TV AB (Sv KTV) 'AB Stjärn-TV—nätet (StjämTV) 'Kabelvision KB (KabVis) 'Sweden On Line (SOL)
// Programkanal delar transponder med angiven kanal Must = Ingår i must carry-utbudet resp. tillgänglig för alla Bas = Ingår i basutbudet Pay 1 = Betal—TV—kanal som säljs separat Pay X = Ingår i betal-TV—paket om X kanaler (Bas/Pay X) = Medföljer annan kanal i basutbud/betal-TV-paket
1. Satellitkanaler Sv KTV StjämTV KabVis SOL
3 Sat — — — —
BBC World Service Television Europe Pay 10 Pay 6 Pay 10 Pay 16 Cartoon Network // TNT Pay 10 Pay 6 Pay 10 — Children's Channel Pay 10 Bas Pay 10 Pay 16 CMT (Country Music Television Europe) (Pay 10) Pay 6 Pay 10 — CNN (Cable News Network International) Pay 10 Bas Bas Bas Discovery Channel // CMT Pay 10 Pay 6 Pay 10 Pay 16 DW (Deutsche Welle) // Worldnet — Pay 8 Bas Pay 16 ET 1 — Pay 8 —— — Euronews — — — — Eurosport International Bas — Pay 10 Pay 16 Eurosport Nordic Pay 10 Bas — — FEMMAN (f.d. TV 5 Nordic) Bas Bas Pay 10 Pay 16 FilmMax Pay 1/2 — Pay 10 — FilmNet Plus Pay 2 Pay 2 Pay 2 Pay 1/2 FilmNet The Complete Movie Channel Pay 2 Pay 2 Pay 2 Pay 1/2 Horizont (Moskva 1) — Pay 8 — Pay 16 JSTV (Japan Satellite Television) — — — — MBC (Middle East Broadcast Center) — Pay 8 — Pay 16 MTV (Music Television Europe) Bas Bas Bas Pay 16 NBC Super Channel — Bas Bas Pay 16 NRK (Norsk Rikskringkasting) (Pay 1) — Pay 10 —
Rai Due — — — —
Rai Uno Pay 3 — — — RTL Television Pay 3 — — — Sat 1 Pay 3 — — —
Sky News Pay 10 Bas Pay 10 Pay 16 TNT // Cartoon Network (Pay 10) (Pay 6) (Pay 10) —
TRT International Avrasya — Pay 8 — Pay 16 TV 1000 Pay 1/2 Pay l Pay 1 Pay ] TV 3 Sverige Bas Bas Bas Pay 16 TV4 AB — — — — TV 5 Bas Pay 8 Bas Pay 16 TVE Internacional Pay 10 Pay 8 Bas Pay 16 Worldnet/l DW (Deutsche Welle) — (Pay 8) (Bas) (Pay 16)
2. Marksända kanaler Sv KTV StjämTV KabVis SOL SVT Kanal 1 Must Must Must Must SVT TV 2 Must Must Must Must TV4 AB Must Must Must Must FTV (Finlands TV) Stockholm +24 orter Bas Bas Must Must Danmarks Radio, TV 1 (endast i Sydsverige) — — (olika) Must Dansk TV 2 (endast i Sydsverige) - — (olika) Must 3. Egensändningar Sv KTV StjämTV KabVis SOL TV Shop — — — — TV 6 Bas Pay 6 — — TV 21 Bas Bas — — Z-TV Bas Bas — — Lokalkanalen (24 orter) Must Must Must Must Kommersiell lokal-TV (SO-tal orter) — — Bas — Informationskanal(er) Bas Bas Must Must Priser Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckning i Kostnad per tabellen månad 1. Svenska Kabel-TV Anslutningsavgift _ Basutbudet Bas 30 Dekoder entréavgift (engångsavgift) (595) Dekoderhyra 69 TV Mix (10 kanaler) Pay 10 D+69 EuroMix (3 kanaler) Pay 3 D+59 FilmNet entréavgift (engångsavgift) (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 D+179 TV 1000 entréavgift (engångsavgift) (250) TV 1000 (1 kanal) Pay 1 D+169 FilmMax (1 kanal) Pay 1 D+69 FilmMax + TV 1000 (2 kanaler) Pay 2 D+189 Grannlandskanaler per kanal Pay 1 D+30 Månadskostnad för hela utbudet 595 kr
(inkl. dekoderhyra, utan entréavgifter, utan grannlandskanaler)
Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckning i Kostnad per tabellen månad
2. Stjärn-TV-nätet
Anslutningsavgift —
Basutbud Bas 102 (from 1/71109) Kompletta basutbudet (6 kanaler) Pay 6 41 (from 1/7: 59) Internationella utbudet (8 kanaler) Pay 8 78 Entréavgift till första filmkanal (vid abonnemang kortare än 12 månader — engångsavgift) (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 179 TV 1000 (1 kanal) Pay 1 169
Månadskostnad för hela utbudet (utan entréavgift)
569 kr (from 1/7: 594)
Kabel-TV-bolag/Utbud Beteckningi Kostnad per tabellen månad
3. Kabelvision Entréavgift dekoder (engångsavgift) (245) Basutbud Bas 99 Utökat basutbud Pay 10 100 Entréavgift FilmNet (250) FilmNet (2 kanaler) Pay 2 179 TV 1000 Pay 1 169
Månadskostnad för hela utbudet 547 kr
(utan entréavgift)
4. Sweden On Line Betal-TV-utbud Pay 16 91 Entréavgift FilmNet (250) FilmNet (1 eller 2 kanaler) Pay 1/2 179 Entréavgift TV 1000 (250) TV 1000 Pay 1 169
Månadskostnad för hela utbudet 439 kr
(utan entréavgifter)
3.2. Närradio
Tanken bakom närradion är att den skall vara en åsiktsradio på ideell grund. Det är därför bara vissa ideella organisationer och församlingar m.fl. som kan få tillstånd att sända över ett visst begränsat område.
Försöksverksamheten med närradiosändningar startade i april 1979 och den 1 januari 1986 blev verksamheten permanent. Verksamheten omfattade år 1993 cirka 155 sändningsområden. Närmare 1 600 organisationer deltar.
Verksamheten regleras främst i närradiolagen (19822459). I samband med att den nya lokalradiolagen tillkom blev det tillåtet att sända reklam m.m. i närradion.
3.3. Lokalradio
Den 1 april 1993 trädde lokalradiolagen (1993:120) i kraft. Lagen gör det möjligt att etablera privata reklamfinansierade lokalradiostationer. Varken staten, kommuner och landsting eller företag inom dagspress eller som be- driver public service-verksamhet kan få tillstånd. Inte heller kan någon få mer än ett lokalradiotillstånd. Ett villkor för att sändningar skall få ske är att sökanden är beredd att betala en årlig avgift för det tilldelade sändningstill- ståndet. Om det finns två eller fler sökande arrangeras en offentlig auktion, vilket har varit fallet med alla hittills utdelade tillstånd. För dessa har till- ståndsinnehavama åtagit sig att betala årsavgifter på mellan 50 000 kronor och 3 050 000 kronor. Alla tillstånd gäller till utgången av år 2000. I april 1994 fanns det lokalradiostationer på 24 orter. I Stockholm har tio tillstånd delats ut, i Göteborg fem och i de övriga orterna vardera två tillstånd.
3.4. Text-TV
En del av TV-signalens överföringsmöjligheter kan användas för att sända särskild textinformation, text-TV. Text-TV har i huvudsak två användnings- områden. Det ena är programtextning, t.ex. när skådespelarnas repliker i ut- ländska filmer textas eller det sänds annan textinformation som komplement till vad som sägs i vanliga TV—program. Textningen kan också vara en serviceåtgärd för TV—tittare med nedsatt hörsel.
Den andra typen av text-TV innebär att TV—företaget, vid sidan av de vanliga TV—programmen sänder separata textade inforrnationssidor som fyller hela TV—rutan. Sidorna är samlade i grupper efter ämnesområden, t.ex. ut- rikesnyheter, inrikesnyheter, sport, väder osv. TV-tittaren har en valmöjlighet när det gäller att ta del av sådan information. Det är numera även möjligt för TV—tittaren att med hjälp av sin knapptelefon annonsera eller att spela olika
typer av spel i text-TV. I samtliga fall kan sändningen tas emot av flera samtidigt.
För att sända de textade sidorna används som regel outnyttjat utrymme i TV—signalen, det s.k. bildsläckningsintervallet. I andra fall kan en hel kanal eller delar av en sådan tas i anspråk. Det som sänds hämtas från en dator och förmedlas genom radio- eller trådsändning.
Textsändning av detta slag går till så att ett visst antal sidor sänds cykliskt. När den sista sidan har sänts, upprepas alltså sändningen av den första sidan. Informationssidoma är numrerade och TV—tittaren kan välja önskad sida. För att kunna ta emot text-TV av detta slag krävs en särskilt utrustad mottagare och en dekoder. Vidare krävs en knappsats för sidval m.m. Det nu beskrivna slaget av text-TV betecknas som sökbar text-TV (prop. 1990/91:149 s. 125).
I takt med att gamla TV—apparater bytts ut mot nya har också antalet personer med tillgång till text-TV ökat. I oktober 1992 hade 60 procent av svenska folket tillgång till text-TV, vilket innebär att under de senaste tio åren 200 000 hushåll årligen har skaffat sig text-TV. En genomsnittlig dag under år 1992 tittade 32 procent av text—TV—innehavarna på text-TV. Den vanligaste typen av sökt information var under år 1990 programsidan om dagens TV- program. Av andelen tittare sökte 40 procent denna tjänst medan 17 procent sökte inrikesrubriker och inrikesnyheter.
3.5. Sändningar för hörselskadade
Sändningar för hörselskadade bedrivs huvudsakligen inom ramen för public service-företagens åtaganden enligt avtalen. Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) erhåller statsbidrag för produktion av videogram för döva. För budgetåret 1994/94 har 17,5 miljoner kronor anslagits till verksamheten. Av anslagsframställan för budgetåret 1993/94—1995/96 framgår följande.
En stor del av SDR:s program visas bl.a. inom ramen för TV 2:s nyhets— sändningar på teckenspråk "Nyhetstecken". Fr.o.m. mars 1993 sänds pro— grammet under fem minuter varje vardag. SDR producerar också magasin-, barn—, ungdoms-, kultur- och informationsprogram. Andra distributions— möjligheter finns emellertid också. Hela programproduktionen distribueras t.ex. via videokassetter till dövföreningar, dövskolor, bibliotek m.fl. Det gemensamma tittandet hos dövföreningar är dock i avtagande. Den korta aktualitetstiden för vissa program medför vidare att utlåningssystemet inte alltid fyller sitt syfte. Under budgetåret 1994/95 räknar SDR med att större delen av dess videoproduktion kommer att nå döva genom SVT:s sändningar. För närvarande får SDR inte någon ersättning från SVT för dessa program. Av de döva utnyttjar 70 procent kontinuerligt programtextningen och 95 pro- cent det veckonyhetsprogram som då sändes av SVT (prop. 1991/92:140 s. 57). Av SDR:s anslagsframställan framgår vidare att döva ungdomar tittar på TV minst fem timmar per dag. 103
3.6. Sändningar för synskadade
Sändningar för synskadade bedrivs främst inom ramen för lagen (1981 :508) om radiotidningar.
Verksamheten kräver tillstånd. Tillstånd att sända radiotidning ges till äga- ren av den nyhetstidning som skall sändas. Det krävs dock att nyhetstid- ningen kommer ut med minst ett nummer i veckan och att den i princip har en upplaga om tvåtusen exemplar per utgivningstillfälle för att tillstånd skall kunna ges.
Begreppet radiotidning täcker dels inlästa, radiosända versioner, dels radiosända texter enligt RATS/RAPS-metoden.
Den förstnämnda metoden innebär vanligen att två radiotidningar sänds fem nätter i veckan i kodad form Över Pl-frekvenserna under vardera 90 minuter. Kassettbandet, som normalt har en maximal kapacitet på 90 minuter, aktiveras av en signal varvid den aktuella radiotidningen spelas in. Det är även tekniskt möjligt att använda 110 minuters band.
Den senare RATS/RAPS-metoden innebär i korthet att allt textmaterial i sätteridatom (endast vissa bilder m.m. utelämnas) med hjälp av datorer och en FM- eller TV—sändare överförs till mottagaren genom etern. Hos mottaga- ren erfordras en "läsutrustning" som består av en mottagare och en dator. Texten kan då återges antingen i form av syntetiskt tal (RATS) eller i form av punktskrift (RAPS). Så gott som hela tidningens innehåll kan överföras på väsentligt kortare tid än inlästa talutgåvor. Genom denna teknik kan mot- tagaren bl.a. bestämma vilken artikel han vill ta del av och få datorn att bok- stavera vissa ord i denna. RATS/RAPS-metoden har ännu inte fått särskilt stor spridning. Dagens Nyheter, Gefle Dagblad, Göteborg—Posten samt Helsingborgs Dagblad använder sig dock av RATS-metoden.
Det kan nämnas att SR medgett att Pl-nätet tills vidare används för radio- tidningar mellan kl. 02.00 och 05.00 (enligt yttrande daterat den 17 oktober 1989 ställt till Taltidningsnämnden). Bolaget är enligt avtalet med regeringen skyldigt att lämna utrymme för radiotidningar (7 5).
Det är även möjligt att sända radiotidningar via telenätet. Denna verksam— het omfattas dock inte av radiotidningslagen. Lagen omfattar inte heller post— distribution av kassettidningar. Trots benämningen "radio" kan sådana tid- ningar även sändas genom tråd. Sändningarna omfattas då i stället av lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten.
Enligt uppgift från Taltidningsnämnden fanns det i juli 1993 sammanlagt 7 566 abonnenter fördelade på 65 tidningar. Av dessa abonnenter prenumere- rade 6 568 på radiotidningar, 830 på kassettidningar och 168 på tidningar enligt RATS—metoden.
Ett årligt statligt stöd på över 100 miljoner kronor utgår för verksamhet som sker inom ramen för förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar samt föreskrifterna (KRFS 1988: 15) om statlig ersättning för utgivning av vissa taltidningar.
4. Den tekniska utvecklingen
4.1. Sammanfattning och slutsatser
Sannolikt kommer ett genombrott för di gitaltekniken inom TV—ornrådet under andra halvan av 90-talet. USA och Europa siktar på att föra in digital TV— teknik med början 1994—1996. Det är fullt sannolikt att den nya tekniken slår igenom mycket snabbt på de områden där fördelar och möjligheter är störst.
Först kommer digitaltekniken via satellit- och kabel-TV—nät. Marknätet kommer senare med digitaltekniken, bl.a. på grund av frekvensbrist. Även i telefoninätet kommer digitala TV-sändningar att etableras.
Vad innebär förändringen?
' I dag är den signal som överförs från TV-bolaget till tittaren analog. Analog överföring utnyttjar elektriska signaler som varierar kontinuerligt i förhållande till förändringar i bildinnehållet. Vid signalöverföringen utnytt- jas i Sverige en standard som heter Phase Alternate Line (PAL). ' Den nya digitaltekniken innebär att bildinnehållet återges i form av siffror i ett talsystem, "nollor och ettor". Bilderna kodas och överförs i digital form till TV—tittaren.
Digitala överföringsstandarder som skall ersätta PAL är nu under utveck- ling.
Den grundläggande förklaringen till det kommande genombrottet är eko— nomisk. TV-bolag och nätoperatörer ser stora möjligheter att sänka distribu- tionskostnaden per TV—kanal och att distribuera fler TV—kanaler till hushållen. När digitala överföringssystem används är det möjligt att komprimera sig- nalen mycket kraftigt. Tack vare komprimeringstekniken är det till exempel möjligt att sända åtta gånger fler TV—kanaler via en befintlig satellit. De inve- steringar som behövs hos den sändande är marginella i förhållande till den väldiga kapacitetsökningen. Detta innebär att sändningskostnaden per TV- kanal sjunker dramatiskt. Även via andra distributionsnät är det möjligt att kraftigt sänka distributionskostnaden per TV-kanal.
Hur stora besparingar det kan kan bli fråga om varierar dock för olika nät. För satellitdistribution kan besparingarna kanske bli 90 procent jämfört med dagens kostnader, för marknät kanske 50 procent.
Alla inser att besparingspotentialen finns. Hur stora besparingar det kan bli beror på flera faktorer, därför går det ännu bara att göra grova skattningar.
Komprimeringen av den digitala signalen görs med hjälp av mycket kom- plicerade bildkodningsmetoder. Det är den snabba utvecklingen av alltmer avancerade integrerade kretsar som lett till att dessa nya bildkodningsmetoder nu kan användas vid TV-distribution. Nya bildkodningsmetoder har utveck- lats på senare år.
Världen över görs nu beräkningar av alla slag, hur stora besparingar är möjliga, vilka nya TV-tjänster kan erbjudas och så vidare. Det är uppenbart att vi nu befinner oss i första fasen av en stor förändring och att det är svårt att överblicka konsekvenserna av det kommande teknikskiftet. Att det kom- mer är klart. Det som nu hänt är att de första stegen i processen tagits och att alltfler börjar bli medvetna om detta.
Några saker står dock klara:
' För TV—bolagen blir konsekvensen på sikt ett stort prisras vid distribu- tionen. TV-bolagen kan välja att sänka sina sändningskostnader eller att utöka sitt utbud med flera kanaler. Trenden är att TV-utbudet utökas och konkurrensen mellan TV—bolagen tilltar.
' Ökad konkurrens mellan olika distributionsnät. Både tittare och TV—bolag kommer att kunna välja mellan flera nationella distributionsnät. Just nu ser det ut som om TV—satelliterna får en större roll än tidigare. En satellit kan sända 160 TV—kanaler till små hemparaboler i Europa. Marknät och kabel- TV—nät får ökad konkurrens. TV—tjänster kommer även via telefoninätet.
' Sändningskapaciteten för TV kommer att öka kraftigt. Tittarna kommer inom några år att erbjudas många fler TV—kanaler. Framför allt blir det fler avgiftsfinansierade kanaler, betal-TV i olika former. Med de nya digitala distributionssystemen blir det möjligt sälja TV per kanal, per program eller per minut. Kommersiella programbolag kommer att leta efter smala nisch— grupper och sälja TV-tjänster just till dem.
För att kunna ta emot digitalt utsända program behöver den enskilde titta- ren en TV—apparat som kan ta emot digitala signaler, eller en tillsats till sin gamla mottagare. Världen över diskuteras nu övergångstider på 10 till 20 år, innan den analoga tekniken har ersatts. Tanken är att ge TV-hushållen lång tid på sig att byta till nya TV—mottagare.
För både programbolag och nätoperatörer kan övergångsperioden bli pro- blemfylld. När sändningar måste ske parallellt med både digital och analog teknik, så ökar i många fall kostnaderna. Skiftet till ny teknik kräver så stora investeringar att företag som saknar tillräckliga resurser kan få problem att hävda sig.
Att digital-TV kommer inom några få år i Europa blev helt uppenbart i början av 1993 då Luxemburgs satellitbolag Société Européenne des Satellites (SES) redovisade planer att börja med digitala TV-sändningar år 1995. Även
satellitnätoperatören Eutelsat, ägt av Västeuropas telebolag, vill snabbt börja med digitala sändningar.
Arbetet med att utforma europeiska standarder för digital TV har bedrivits med stor kraft. Den 10 september 1993 skrev 80 institutioner från 12 länder på ett Memorandum of Understanding (MoU) som anger att digitala TV- sändningar via satellit och kabel skall kunna starta år 1995. Intressentema bildar en särskild organisation, Digital Video Broadcasting (DVB). DVB skall utarbeta förslag till standarder och bereda vägen för kommersiell lansering av digitaltekniken.
DVB samlar många intressenter; ministerier, nätoperatörer, leverantörs- företag samt privata och publika TV—bolag. Sveriges Television, TERACOM Svensk Rundradio AB, Telia AB och utvecklingsbolaget HD—DIVINE AB har gått in i DVB.
EU:s ministerråd fattade i juni 1994 beslut om Gemenskapens politik i fråga om digitala TV—sändningar. I resolutionen framhålls betydelsen av gemensamma standarder som möjliggör utveckling av nya tjänster. Det är viktigt att tekniken för kryptering och avkodning tillåter öppen och rättvis konkurrens, att konsumenternas intressen skyddas och piratverksamhet mot— verkas. I första hand bör en harmonisk utveckling främjas genom frivilliga överenskommelser mellan marknadsaktörema. Om sådana överenskommelser inte kommer till stånd, eller om det behövs för att skydda fri konkurrens, konsumentskydd eller andra viktiga allmänna intressen, bör reglerande åtgär- der kunna tillgripas. Ministerrådet välkomnar Kommissionens avsikt att underlätta standardiseringsarbetet, främja frekvensplanering samt att föra en dialog med USA och Japan för att uppnå världsomspännande lösningar.
4.2. Digital bildbehandling Bakgrund
Den nya digitala kompressionstekniken och de fördelar den kan ge är huvud— förklaringen till det snabba genombrottet för digital TV. Vid själva överfö- ringen av TV—signalen, från programföretaget till TV—tittaren, är det möjligt att minska den överförda informationsmängden med över 90 procent tack vare den nya teknik som nu är på väg. Detta innebär att kostnaderna för att över— föra en vanlig standard-TV—kanal kommer att kunna sänkas dramatiskt när den nya tekniken helt slagit igenom.
Hur stora besparingar det kan kan bli fråga om varierar dock för olika nät, understryker experterna. För satellitdistribution kan besparingarna kanske bli 90 procent jämfört med dagens kostnader, för marknät kanske 50 procent.
Digital kompressionsteknik ger möjlighet att sända många fler TV—kanaler via befintliga överföringsnät. Extrakostnadema är marginella i förhållande till den väldiga kapacitetsökningen. Därför är de möjliga besparingarna stora.
För att uppnå dessa besparingar är det nödvändigt att både den som sänder den digitala signalen och den som tar emot den digitala signalen har rätt ut- rustning. Sändare och mottagare måste vara digitala. Vid massproduktion, med en världsmarknad som köpare, så kommer de nya digitala produkterna (bland annat sändare och TV—mottagare) heller inte att bli dyrare än dagens produkter som baseras på den äldre analoga tekniken. Vissa bedömare menar till och med att de nya digitala produkterna borde kunna bli billigare än dagens analoga produkter.
Förutsättningen för detta är att det finns en eller flera standarder för den digitala TV—tekniken så en massmarknad kan skapas för de nya produkterna. Det väsentliga är att skapa förutsättningar för massproduktion av de integre- rade kretsar som behövs för de nya produkterna. Sett ur köparens synvinkel är det allra bäst om hela världen är enig om en enda standard. Då kan mass- produktion och lägsta möjliga kostnad nås. Andra möjliga alternativ är att stora geografiska regioner, som Nordamerika, Europa eller Östasien skapar egna standarder. Om enskilda mindre länder väljer att skapa helt egna stan- darder blir styckekostnaden mycket hög för de nya produkterna i dessa länder.
Övergången till digitaltekniken kommer dock att bli lång, sannolikt 10—15 år, eftersom dagens analoga utrustning måste bytas ut, det gäller både för överföringssystem och mottagare hos hushållen. Under övergångstiden an- vänds både analog och digital teknik.
Det är först efter övergången till den digitala tekniken som de stora bespa- ringarna blir möjliga. Under övergångstiden, när sändningar måste ske paral- lellt med både digital och analog teknik, ökar i många fall kostnaderna. Skiftet till ny teknik kräver så stora investeringar att företag som saknar tillräckliga resurser kan få problem att hävda sig. Konsekvensen kan bli minskade mark- nadsandelar eller till och med utslagning.
Moving pictures expert group (MPEG)
Sedan början av 80-talet har det funnits stora förhoppningar om vad den digitala kompressionstekniken kan ge. År 1986 kom ett viktigt genombrott. En grupp svenska experter lyckades överföra en TV-kanal med studio- standardkvalitet med datahastigheten 34 miljoner databitar per sekund (34 Mbit/s). Tidigare krävdes 70 till 140 Mbit/s.
I mitten av 80-talet startade arbetet i Moving Pictures Expert Group (MPEG) som fick uppdraget att utarbeta en global standard för hur rörlig bild, ljud och data skall överföras med digitalteknik. MPEG har bildats av två
internationella standardiseringsorganisationer: International Organization for Standardization (ISO) och International Electrotechnical Commission (IEC). Det är MPEG:s uppgift att ta fram standarder för själva komprimerings- tekniken.
När MPEG startade sitt arbete var det uppenbart att rörliga digitala bilder får många olika tillämpningar i framtiden, TV-distribution av traditionellt slag är bara en av dessa. Därför ingår det i MPEG:s uppdrag att utveckla standar— der även för tillämpningar i persondatorer. Framtidens persondatorer kommer att kunna ta fram rörlig bild på bildskärmen, samma bildskärm som även an- vänds för ordbehandling. När flera olika medier (som text, Stillbild och rörlig bild) kan användas tillsammans kallas detta multimedia.
Produkter som baseras på MPEG:s standarder kommer i framtiden att finnas bland annat i TV—bolagens distributionssystem, TV—apparater, video- apparater, dekodrar, CD-spelare och persondatorer.
Skarpa och mobila TV-bilder
Med digital teknik blir det möjligt att välja vilken kvalitet som TV—bilden skall ha hos tittarna och även vilka andra förutsättningar som skall gälla vid mot— tagningen, t.ex. om mobil mottagning skall vara möjlig.
I en europeisk systemstudie, som utförts av en föregångare till DVB, har följande fyra alternativ lyfts fram:
' HDTV (skarp-TV) för bildkvaliteten. Bildformatet är 169. Den digitala signalen ryms inom en kanal med bandbredden 8 MHz.
' EDTV (Enhanced Definition Television). Bilden beräknas motsvara studiostandard. Portabel mottagning är möjlig. Portabel mottagning inne- bär att tittaren bara behöver en sprötantenn på sin TV-apparat vid mottag- ningen. Den digitala signalen ryms inom en kanal med bandbredden 8 MHz.
' SDTV (Standard Definition Television). Bilden beräknas motsvara dagens PAL—standard. Bildformatet är 1619. Fyra SDTV—kanaler ryms inom en kanal med bandbredden 7 eller 8 MHz.
' LDTV (Limited Definition Television). Bilden beräknas motsvara video- kvalitet. Tre LDTV—kanaler ryms i en kanal med bandbredden 7 eller 8 MHz om programmen skall kunna tas emot av fordon i rörelse.
Om de digitala överföringssystemen är flexibla kan programbolagen välja att sända en HDTV-kanal eller fyra SDTV-kanaler via en 8 MHz—kanal. Detta ger teoretiska möjligheter att låta bildkvaliteten för enskilda program variera, beroende på programtyp. För fotboll behöver bilden vara bättre än för nyhe- ter. TV—mottagaren skall känna av vilken signal som tas emot.
Portabel och mobil mottagning beräknas bara vara möjlig vid sändningar via marknätet. Detta ger marknätet en fördel just vid sådana sändningar.
4.3. Överföringssätt
Fyra överföringssätt
Vid TV—distribution till allmänheten kommer fyra överföringssätt att använ- das. Här behandlas enbart det sista ledet i de fyra överföringssätten, det led när signalen når fram till de mottagare som finns hos allmänheten.
' Marksändningar. TV—signalen sänds via tilldelade radiofrekvenser. Sän- dama är markbaserade. Hushållen fångar upp signalen med en egen villa- antenn eller via en gemensam centralantenn.
' Satellitsändningar. TV-signalen sänds via tilldelade radiofrekvenser. Sän- darna är placerade i satelliter och sänder direkt till hushållen. Hushållen har en egen antenn (hemparabol) för mottagning.
' Kabel-TV—nät. Varje kabel-TV-nät har en huvudcentral och TV—signalen sänds från huvudcentral via kabel till de anslutna hushållen. Huvudcentra- len hämtar TV—signaler från marknät, satellitnät och det allmänna telenätet. Det förekommer även att programmen sänds ut ursprungligt från kabel- nätshuvudcentral.
' Det allmänna telefoninätet. TV-signalen sänds i princip från telefonstatio- nen via abonnentledningen till telefonabonnentema. Rent tekniskt går det att använda den befintliga abonnentledningen av koppar för TV—distribu- tion.
Förutsättningar för digitala TV-sändningar
Förutsättningarna varierar vid införande av digital teknik i de fyra över- föringssätten.
Digital teknik i marknätet
För att kunna introducera digital TV allmänt i Europa, dvs. skifta från analog till digital teknik vid terrestra TV—sändningar, måste Europa sannolikt genom- föra en ny frekvensplaneringskonferens och besluta om en plan för över- gången till digital teknik. Normalt inkallas en sådan konferens inom Inter- nationella Teleunionen (ITU). I dag är Sverige och övriga länder i Europa bundna av en plan från 1961 (den så kallade Stockholmsplanen). Denna plan
anger frekvensband och frekvenstilldelning för terrestra sändningar och base- ras på analog teknik.
Europa saknar i dag en strategi för övergång till digitala sändningar i mark— nätet. Svenska intressenter (HD DIVINE AB) förordar att Europa genomför en frekvensplaneringskonferens 1997—1998 i syfte att bereda väg för digitala sändningar i marknätet i Europa. Post- och telestyrelsen har inte tagit ställning till detta förslag. Att ta ställning är svårt när Europa ännu inte gjort systemval anger Telestyrelsen.
Övergångsproblem i marknätet
En central fråga är hur själva övergången till digital teknik i marknätet skall klaras. Det är ännu oklart om och i vilken omfattning det inom ramen för den befintliga frekvensplanen går att sända parallellt med digital och analog teknik vid övergången till digitaltekniken. HD DIVINE AB och Teracom Svensk Rundradio AB hävdar att det är möjligt. Post— och telestyrelsen har ännu inte tagit ställning. I Europa som helhet är frågan ännu inte klarlagd.
Satelliter och digital teknik
Det finns planer hos satellitoperatörer i Europa (Luxemburgs SES och tele- förvaltningarnas Eutelsat) att använda frekvenser i frekvensbandet 11,7 till 12,5 GHz för digitala sändningar. Dessa frekvenser är i dag till stora delar outnyttjade. Sändningarna skall riktas direkt till hushåll med egen satellitrnot- tagare. Det finns få hinder mot att gå över till digital teknik vid satellitsänd- ningar. SES har aviserat start av digitala sändningar direkt till hushållen, möjligen redan 1995.
Telefoninät och kabel-TV-nät
Kabel-TV-näten har goda förutsättningar att föra in digital teknik. Den befint- liga infrastrukturen (installerade kabelsystem) tillåter att digital teknik införs som höjer distributionskapaciteten till flera hundra TV—kanaler. För kabel-TV- näten är det en kommersiell fråga i vilken omfattning och hur snabbt den digi- tala tekniken skall föras in. I Europa väntar kabel-TV-bolagen på att standar- der och produkter skall bli färdiga. I USA har man kommit längre, där finns färdiga installationsplaner i de stora kabel-TV-bolagen.
För telefoninäten har det först på senare år blivit tekniskt möjligt att sända TV via den befintliga koppartråden till abonnentema. Det är en väsentlig för— ändring som är tekniskt möjlig tack vare den nya digitala kompressionstek- niken. Sedan 80-talets början har telebolagen planerat för att byta befintliga
abonnentledningar av koppar mot fiberledningar. Med abonnentledningar av fiber kan många TV—kanaler distribueras. Tack vare den nya kompressions- tekniken kan befintliga abonnentledningar av koppar konkurrera med fiber vid TV-överföring.
4.4. Systemutveckling
Bakgrund
Att byta från dagens analoga till framtidens digitala TV—system kostar oer- hörda belopp, många tusen miljarder kronor, i hela världen. För Sveriges del har Sveriges Television beräknat kostnaden till 70 miljarder kronor. Intresset är också stort för den standardiseringsprocess som pågår. De nya system- standarder som väljs kommer sedan att leva vidare i många decennier.
Drygt 800 miljoner TV-apparater och cirka 400 miljoner videoapparater i hela världen kommer att bytas ut. De nät som används vid TV—överföringen måste bytas ut, kompletteras eller byggas om.
Standarder för digitala TV—system är nu under utveckling. Omfattande systemstudier har genomförts. Och flera leverantörer har tagit fram proto- typsystem som visar att den nya tekniken fungerar.
Det är systembyggarna som visar vad som är tekniskt möjligt med digital— tekniken. De standarder som antas baseras på att det finns fungerande proto- typsystem som verkligen kan erbjuda vad standarderna anger.
Systembyggarna står inför många problem. De skall ta hänsyn till beho- ven hos många intressenter. Samordning behövs vid systemval för mark-, satellit-, kabel-TV— och telefoninät. En självklar fråga är tittarnas nytta av gemensam standard för den digitala TV—signal som når TV—hushållen. Annars tvingas TV—tittaren i sämsta fall ha flera TV—mottagare för att kunna ta emot flera digitala TV—kanaler.
Digitala TV-system
System för digital TV—överföring kan delas upp på fyra huvudområden; käll- kodning (för video, ljud och data), kontroll av abonnentens signaltillgång (på engelska conditional access-CA), multiplexering samt modulation och kanal— kodning.
Vad betyder begreppen ?
1. Källkodning. Vid källkodningen kodas video och ljud till nollor och ettor, vilka därefter komprimeras. (Datainforrnation består redan av nollor och
ettor). För en enskild TV—kanal skapas därmed flera bitströmmar, som var och en består av nollor och ettor.
2. Kontroll av abonnentens signaltillgång. De enskilda bitström- mama för bild, ljud och data kan därefter förvrängas (på engelska scramblas) så att det enskilda TV-hushållet behöver återställa signalen för att kunna se TV—kanalen. För att återställa signalen behövs särskild utrustning. Därmed kan programbolaget bestämma vilka hushåll som får vilka signaler. Detta kallas på engelska conditional access (CA). Med CA—system är det möjligt för programbolagen att erbjuda avgiftsfinansierade tjänster av många slag.
3. Multiplexering. Vid multiplexeringen förs flera bitströmmar samman till en enda bitström. Det kan innebära att bitströmmar för video, ljud och data för en enda TV—kanal packas samman i en enda bitström. Det kan också inne- bära att bitströmmar för flera olika TV—kanaler packas samman i en enda bit— ström.
4. Modulation och kanalkodning. Vid modulationen omformas bit- strömmen till en fysisk signal som sedan sänds via kabel eller radio.
Betal-TV-System
Betal-TV-systemen förtjänar särskild uppmärksamhet. Många av de nya digi— tala TV—tjänstema kommer att betalas med avgifter. I dag 'är det en minoritet av TV—hushållen som har betal—TV—tjänster. I framtiden beräknas andelen öka kraftigt och därmed ökar intresset för ett tekniskt system som gör det möjligt att enkelt erbjuda betal-TV—tjänster till alla TV—tittare. Här presenteras de vik- tigaste betal-TV-tjänster som skall kunna erbjudas med framtida CA-system:
' "Abonnemang". Tittare köper en programkanal för en given tid. Till ex- empel en månad. (Den enklaste typen av tjänst.) ' "Pay-per—view". Tittare köper program bara för den tid som han/hon tittar. Den tjänst som kallas video on demand faller inom denna kategori.
Det finns flera olika alternativ för "Pay-per-view":
' "Pre-booked pay-per-view per programme". Tittaren köper förhands- bokade program, eller en serie förhandsbokade program. ' "Irnpulse pay—per-view per programme". Varje program är prissatt. Titta- ren kan köpa enskilda program på impuls. Varje tittare har i förväg givits en kredit genom avtal med programbolaget. När tittaren ser programmen dras belopp från krediten och tittaren faktureras i efterhand.
' "Irnpulse pay—per-view per minut". Fungerar som punkten ovan men pris- sättningen är tidsbaserad. Samma minuttaxa tillämpas för alla program.
' Systemet kan utformas så att program görs tillgängligt enbart för en defini- erad grupp användare i hela landet.
' Varje program kan kopplas till "mogenhetsnivå" hos tittaren. Program avsett för äldre skall inte visas för yngre.
' Blockera signal. Blockeringen innebär till exempel att en fotbollsmatch sänds ut i hela landet utom just i den stad där fotbollsmatchen spelas.
EU har, som nämnts i det föregående, visat stort intresse för att Europa får en gemensam CA-standard. Vad man fruktar är att företag kommer att an- vända kontrollen av CA-system för att hindra konkurrens.
Framtidens TV-mottagare Den digitala tekniken ställer nya krav på framtidens TV—mottagare.
' TV—mottagaren måste klara att ta emot de digitala signalerna. De måste innehålla utrustning som kan bearbeta den inkommande signalen (demo- dulerar, demultiplexerar, återställer förvrängd signal, dekomprimerar och omvandlar den digitala signalen till analog). Denna utrustning måste kunna hantera de standardsignaler som inkommer.
' Framtidens TV—apparat är en kraftfull dator med avancerad programvara. Den skall kunna hantera hundratals TV-kanaler och en rad tilläggstjänster, till exempel att hämta fram statistik om det nyhetsinslag som just visas, och andra interaktiva TV—tjänster.
Prototypsystem för framtidens TV-mottagare är nu under utveckling. De marknadsförs under benämningen multimedia just för att markera att de klarar så mycket mer än traditionella TV-mottagare.
I samarbete med SICS (Swedish Institute of Computer Science) har Sveriges Television tagit fram ett demonstrationssystem (IDUN) som visades i januari 1993.
Sveriges Television lyfter bland annat fram följande nya TV-tjänster. Alla åtkomliga med fjärrkontrollen:
' En elektronisk tidning (en blandning av stillbilder, video, text och ljud) som i princip skall motsvara t.ex. Dagens Nyheter eller Svenska Dag- bladet. De olika delarna är länkade så att de bildar en helhet. Denna elek- troniska tidning motsvarar text-TV men innehåller även bilder och ljud.
' En resumé av pågående program. Denna kan täcka hela programmet, till exempel alla mål i en fotbollsmatch.
' Hur meka med bil? Hur beskära rosor? Tittaren kan i hemmet beställa fram önskad information.
' Rena utbildningsprogram, till exempel i språk.
' Interaktiva multimediaprogram laddas ner på mottagarens hårddisk. Dessa innehåller text, video och ljud.
I USA visade dataföretaget Microsoft och systemleverantören General Instrument framtidens TV—apparat vid en uppmärksammad demonstration i Las Vegas i april 1993. I USA var de först att visa upp detta offentligt. I princip är det samma typ av system som SVT och SICS visat i Sverige.
Tittarens fjärrkontroll fungerar precis som ett pekdon (en mus). Microsoft valde att visa följande exempel.
' Titta på en baseballmatch, kontrollera själv ställningen mellan lagen, be- ställ biljetter och titta på statistik om enskilda spelare, allt med fjärrkon- trollen.
' Se musikvideo och skaffa samtidigt information om artistens fan-club, köp konsertbiljetter och CD.
' Beställ senaste börskursen i det bolag Du är intresserad av.
Den tekniska grundbulten för allt det nya är att den digitala signalen följer en standard. Därmed kan den programvara som finns i TV-mottagaren be- arbeta den inkommande informationen i signalen.
Många amerikanska och europeiska experter menar att varje TV—apparat i framtiden kommer att ha en grundprogramvara ("ett operativsystemprograrn") som används för att styra själva TV:n. Grundprogramvaran ger ett basutbud av tjänster åt tittaren, det som tittaren redan i dag får av sin TV. Därtill kan varje TV-tittare själv köpa och installera tilläggsprogramvara och får då ytter- ligare tjänster. TV—mottagaren kan även byggas ut med extra processorkraft och klarar då att hantera mer avancerade programvaror.
4.5. Digital-TV i överföringsnäten Marknät
Marknätet är i dag det viktigaste distributionsnätet för TV. Marknätet har störst räckvidd av alla nät. I Europa (borträknat före detta Sovjetunionen) finns cirka 175 miljoner TV—hushåll. Dessa hushåll får signal från marknätet. Bara cirka 45 miljoner av dessa har satellit-TV i dag. Förändringar för marknätet är därför av särskilt stor betydelse.
För marknäten finns i dag befintliga frekvensplaner som anger hur stort frekvensutrymme (bandbredd) en analog TV-kanal får ta. Det som gäller är 6, 7 eller 8 MHz. Europa har valt 7 och 8 MHz. I de digitala TV—system som nu är under utveckling planerar man att en eller flera digitala TV—kanaler skall rymmas inom bandbredden 6, 7 eller 8 MHz.
Vid den systemutveckling som startat går det att se en klar skiljelinje i en stor fråga. Det handlar om nyttan och möjligheterna med modulationssyste— met COFDM (Coded Orthogonal Frequency Division Multiplexing) och singelfrekvensnät (på engelska Single Frequency Networks-SFN). I Europa är intresset stort för COFDM och SFN medan USA hittills varit mindre in- tresserade.
Om det visar sig att COFDM och SFN fungerar enligt de europeiska för- hoppningarna kan detta få stor betydelse. Det kan då innebära att sändnings— kapaciteten i marknätet ökar dramatiskt, till uppskattningsvis 100 standard— TV—kanaler i ett land som Storbritannien. Det kan jämföras med fem natio— nella TV—kanaler med analog teknik. De systemutvecklingsprojekt som nu pågår i Europa siktar på att visa att visionen kan realiseras. Det målet har till exempel utvecklingsbolaget HD DIVINE AB.
COFDM innebär att den digitala signalen sprids ut över en mängd bär- vågor (flera hundra) inom ett frekvensutrymme som t.ex. har bandbredden 8 MHz. För varje enskild bärvåg används sedan någon modulationsmetod vid dataöverföringen. De allvarligaste stömingama, till exempel från analoga PAL-sändare, stör då bara ut en mindre del av dessa bärvågor. De återstående överför tillräckligt med information för att bilden skall kunna återställas efter överföringen. Reflexer, som ger upphov till spökbilder i ett analogt system, kan rentav bidra till bättre mottagningsförhållanden med COFDM, anger före— språkarna.
I USA förordar systemleverantörema flera olika alternativ som alla innebär att den digitala signalen sänds via en enda bärvåg med bandbredden 6 MHz.
I Europa är det särskilt förhoppningen att kunna etablera singelfrekvensnät som stimulerar intresset. Ett singelfrekvensnät fungerar så att samma TV- kanal sänds på samma frekvens från alla sändare samtidigt, i ett land eller en region. Sändningen är synkroniserad. Fördelen med detta är att antalet TV- kanaler som kan sändas via marknätet kan öka dramatiskt. Med analog teknik måste närbelägna sändare utnyttja olika frekvenser, annars uppstår stör- ningar. Detta innebär att med analog teknik måste många olika frekvenser användas för att kunna ge nationell täckning åt en enda TV—kanal. Med SFN skall det räcka med en enda 8 MHz-kanal i hela landet för att klara nationell täckning, om allt fungerar enligt förväntan. Teoretiskt höjs kapaciteten till flera hundra standard-TV—kanaler i länder som Storbritannien eller Sverige.
Den slutliga bedömningen av COFDM och singelfrekvensnäten görs när Europa väljer standard för marknätet.
Sändningar via marknätet i Sverige
Sverige har byggt tre landstäckande marknät nät för analoga TV-sändningar. Det finns frekvensutrymme att bygga ut ytterligare minst ett fjärde landstäck- ande terrestert distributionsnät.
Enligt utredningsbetänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sänd- ningar (SOU 1994:34) kan man genom omplanering få plats med två nya sändarnät, av vilka det ena når närmare 98 procent av befolkningen medan det andra kan få minst 85 procent befolkningstäckning.
Teracom räknar med att det går att skapa digitala sändningssystem som bland annat kan erbjuda singelfrekvensnät. Det är ett sådant system som HD- DIVINE nu utvecklar.
Det stora problemet vid övergång till digitala sändningar är övergångs— tiden. Under denna måste både digitala och analoga sändningar ske samtidigt. Och dessa parallella sändningar måste med största sannolikhet genomföras inom ramen för befintliga radiofrekvenser, avdelade för TV-distribution via marknätet.
Teracom har genomfört frekvensplaneringsstudier om möjligheterna att genomföra parallella sändningar med digital och analog teknik (så kallad simulcast) i Sverige. Förutsättningen är att analoga sändningar pågåri fyra nationella nät, vart och ett har 98 procents befolkningstäckning. Och den övre delen av UHF-bandet utnyttjas inte (kanalerna 61 till 68).
Teracoms slutsats är att det borde vara möjligt att sända minst en digital kanal med 98 procents befolkningstäckning.
Dessutom torde ytterligare ett antal digitala TV—stationer med mer begrän- sad täckning kunna inrymmas.
Om två eller flera digitala TV-kanaler med rikstäckning skall kunna sändas beror det på om UI-IF-kanalema 61 till 68 kan användas.
Teracom menar att med dessa förutsättningar kan minst fyra rikstäckande digitala standard-TV—kanaler inrymmas inom ramen för den befintliga fre- kvensplanen. Utöver detta finns utrymme för ytterligare tolv kanaler som var och en har varierande befolkningstäckning.
Teracom anger att nära sändaren beräknas de digitala TV-kanalerna kunna tas emot med så kallad sprötantenn, som är placerad på TV—mottagaren. Detta kallas portabel mottagning.
Teracom anger även att täckningsområdet för portabel mottagning kan utökas kraftigt. Om endast en digital TV—kanal sänds per UHF-kanal kan en bättre oömhet erhållas. Det innebär bättre möjligheter till portabel mottagning inom sändarens täckningsområde.
Enligt Teracoms bedömning kommer de digitala TV—systemen att kunna användas i olika driftsmoder. Det innebär att sändningarna kan omkonfigure— ras under löpande drift. Om systemet omkonfigureras så att färre databitar används för bildinformation och fler för felskydd så blir det nödvändigt att
reducera antalet TV—kanaler men i gengäld förbättras mottagningsförutsätt- ningarna för de kanaler som sänds. I stället för fyra standard-TV—kanaler, kan till exempel två eller en TV—kanal sändas med oöm signal. Ju mer oöm signal, desto större täckningsområde för portabel mottagning.
För programbolag som sänder via marknätet finns naturligtvis uppenbara fördelar med portabel mottagning. Det ger konkurrensfördelar gentemot pro- grambolag som använder andra distributionsforrner som saknar dessa för- delar.
Det finns också de som tvivlar på att det skall bli möjligt att etablera porta— bel mottagning i stor skala, att det är en konkurrenskraftig lösning. En av dessa är Svenska Kabel—TV AB som säger att möjligheterna med portabel mottagning först måste bevisas. Även om det teoretiskt är möjligt så finns andra störningar som försvårar portabel mottagning, menar Svenska Kabel- TV AB. Ett första svar kommer med de standarder som nu är under utveck— ling i Europa.
Satellitnät
Satellitbolagen i Europa och USA provar nu de nya digitala transmissionssy- stemen för att se var gränsen går för den nya tekniken, hur många kanaler kan översändas och med vilken bildkvalitet.
Kapaciteten per transponder är en nyckelfråga. TV—bolagen är intresserade av att kunna sända fler TV-kanaler till låg kostnad.
Eutelsats TV—satelliter (Eutelsat II-serien) har 16 transpondrar per satellit, bandbredden per transponder är i de flesta fall 36 MHz. Eutelsat sänder i normalfallet en analog TV—kanal per transponder i dag. Signalen kan tas emot med hemparabol inom täckningsområdet.
Det är multiplexeringstekniken som gör kapacitetsökningen möjlig. Så här går det till: Först går den analoga TV—signalen genom digitalomvandlig. Flera digitala TV—kanaler packas därefter samman i en enda bitström och länkas upp till transpondern. Via samma transponder kan därmed många TV-kanaler översändas till hemparabolen. Signalen kan tas emot med en hemparabol i storleken 60 till 80 centimeter i ett täckningsområde där satellitens sändnings- effekt (EIRP) är minst 49 dBW.
Brittiska studier anger att en enda av SES satelliter, de är utrustade med 18 transpondrar, kan sända 144 SDTV-kanaler eller cirka 500 LDTV-kanaler. Signalerna kan tas emot med hemparabol inom satellitens ordinarie täck— ningsområde.
SES redovisade i början av 1993 sin plan att börja med digitala sändningar 1995. Efter detta utspel har Europa nu svängt och enat sig om en tidsplan som ligger i linje med vad SES efterlyst.
SES siktar utan tvekan på att bli Europas ledande satellit—TV—bolag. SES planerar ha sex stycken TV—satelliter i drift år 1996, med drygt 100 trans- pondrar och därmed teoretisk kapacitet att sända över 500 digitala standard- TV—kanaler. De sex satelliterna placeras i banposition 19,2 grader öst.
Teleförvaltningamas satellitbolag Eutelsat planerar att snabbt börja med digitala TV—sändningar. 1994 skall digitala sändningar till kabel-TV—näten starta. År 1996 skall sändningar till hemparaboler starta. Även Eutelsat pla- nerar bygga upp kapacitet för att sända flera hundra digitala TV—kanaler.
Eftersom SES har placerat sina satelliter i en enda banposition blir det tek- niskt möjligt att ta emot flera hundra TV—kanaler med en enda hemparabol för huvuddelen av Europas TV—hushåll. Eutelsat planerar erbjuda det samma.
Kabel-TV—nät
De amerikanska kabel-TV-bolagen går i spetsen när det gäller digital-TV i kabelnäten. De stora kabelbolagen har redan valt system och leverantörer. I Europa planerar de tunga kabel-TV-bolagen föra in digital—TV.
Tele—Communications, Inc (TCI), USA:s största kabelbolag med cirka nio miljoner abonnenter, har beslutat starta digital-TV—sändningar första halvåret 1994. Även Time Warner Entertainment, USA:s andra kabel-TV—bolag med cirka sju miljoner abonnenter, har beslutat föra in digitaltekniken.
Sju amerikanska kabelföretag har gjort systemval av utrustning för digitala kabel—TV—sändningar. TCI och sex andra kabelbolag har skrivit en avsikts— förklaring, ett så kallat letter of intent, med innebörden att de kommer att be- ställa 1,8 miljoner abonnentdekodrar för digital-TV. TCI svarar ensam för en miljon av dessa. Denna avsiktsförklaring är startskottet för digital-TV i de amerikanska kabel—TV—näten. Varje abonnent måste nämligen utrustas med en sådan digital abonnentdekoder. För kabel-TV—bolagen handlar det om stora investeringar, inköp för cirka fem miljarder kronor.
I dag är kapaciteten i TCI:s kabel-TV—nät i normalfallet 50 till 70 TV— kanaler.
Vid uppgraderingen höjs kapaciteten till 108 TV-kanaler. I 70 av kanalerna sänds analoga signaler. I de kvarvarande TV—kanalema sänds digitala signaler och i varje sådan kanal tio stycken digitala TV-kanaler som i princip håller videokvalitet eller fem stycken kanaler som klarar vanlig standard-TV- kvalitet.
TCI planerar att sända digitala signaler i sex till tio kanaler, det vill säga maximalt 60 till 100 digitala TV—kanaler.
Först på sikt, när alla hushåll kan ta emot digitala signaler, kan kabelbo- lagen avsluta de analoga sändningarna.
Med digital teknik är, teoretiskt sett, den maximala kapaciteten cirka 500 standard TV—kanaler i ett kabelnät som disponerar frekvensutrymme för 108 analoga TV—kanaler.
I Sverige räknar Svenska Kabel-TV AB med att sändningar med digital— teknik skall börja i kabelnäten år 1996 och att övergången skall vara avslutad omkring år 2006. Svenska Kabel-TV AB (ägt av Telia AB), beräknar att nätinvesteringarna i digitaltekniken får uppgå till drygt 1 000 kronor per anslutet hushåll. Därtill kommer kostnaden för digital dekoder som beräknas uppgå till cirka 1 500 kronor per enhet.
Publika telefoninätet
De traditionella teleoperatörerna är mycket intresserade av att erbjuda video till sina abonnenter.
För att tekniskt klara detta måste telenäten byggas om. De två viktigaste förändringarna är att abonnentledningen, den ledning som går från telefon— stationen till abonnenten, måste få större kapacitet. Även de lokala televäx- lama måste få högre kapacitet. Att överföra video kräver mer utrymme än vanlig telefoni.
Det finns flera alternativ när kapaciteten i abonnentledningten skall höjas. Ett alternativ är att den befintliga abonnentledningen av koppar används och ett digitalt system för TV—överföring installeras. Ett system kallat Asym- metrical Digital Subscriber Line (ADSL) klarar detta. System är under ut— veckling. USA har beslutat anta standard för ADSL. Med ADSL kan bara några få TV—kanaler överföras via kopparledningen.
Ett annat alternativ är att byta ut hela den befintliga kopparledningen mot en optisk fiber. Då kan kapaciteten i abonnentledningen höjas kraftigt och telefoniabonnenterna kan erbjudas ett brett utbud av teletjänster (telefoni, datakormnunikation och bildkommunikation). Denna tjänst kallas Broadband Integrated Services Digital Network (B-ISDN).
En tredje möjlighet är att byta ut huvuddelen av abonnentledningen av koppar mot fiberledning, men den sista sträckan, med några hundra meter fram till abonnentens telefonjack, behålls koppartråden. Med en sådan lös- ning beräknas det bli möjligt att överföra ett stort TV—utbud till tittarna. För- delen med detta tredje alternativ är att det blir billigare än att byta ut hela den befintliga kopparledningen mot fiberledning.
En ny generation av växlar som klarar videoöverföring kallas ATM-växlar (Asynchronous Transfer Mode). Dessa växlar klarar att överföra teletjänster som baseras på höga datahastigheter, det innebär att ATM—växlar klarar över- föring av telefoni, datakommunikation och video. På lång sikt skall vanliga telefoniabonnenter via ATM—baserade nät kunna erbjudas ett brett utbud av teletjänster (telefoni, datakommunikation och bildkornmunikation).
Företagen är en viktig kund för dessa tjänster. Under andra halvan av 90- talet introduceras sannolikt ATM-nät som kan användas även för hushållens bildkommunikation. Men det tar sannolikt ett antal år innan ATM-nät kan få bred spridning.
Tidigare planerade de stora nätoperatörema upphandla ATM-växlar i mitten av 90-talet. Men efter det att dataindustrin beslutat att välja ATM som standard i lokala datanät beslöt, under våren 1993, 11 nätoperatörer i Europa att upphandla ATM—växlar under 1993 och att provtrafik mellan växlarna skall starta sommaren 1994.
I Sverige har Telia AB beslutat modernisera sitt publika telefoninät så att det i slutet av 90-talet rent tekniskt blir möjligt att börja erbjuda interaktiva TV—tjänster. Ofta används video on demand som övergripande uttryck för de nya interaktiva TV—tjänstema. Video on demand innebär att abonnenten kan beställa hem önskad video med några knapptryckningar.
Telia kommer att inleda begränsade försök med video on demand under hösten 1994.
4.6. Standardisering Utveckling av standarder
Beslut om digitala TV-standarder väntas de närmaste åren. De utarbetas i internationella och regionala standardiseringsorganisationer.
På det globala planet står Moving Pictures Expert Group (MPEG) och Internationella Teleunionen (ITU) i centrum.
MPEG svarar för att ta fram standard för den digitala signal som sändaren skall sända och som mottagaren skall motta. (MPEG har tidigare beskrivits.)
ITU har två organisationer som huvudsakligen svarar för standardisering av överföringssystemen, system för överföring av den digitala informationen, från sändare till mottagare.
ITU-R (tidigare CCIR — Cornité Consultatif International des Radiocom- munication) svarar för standardisering vid TV-distribution via marknät och satelliter. ITU-T (tidigare CCITT — Comité consultatif international télé- graphique et te'léphonique) svarar för standardisering för publika telenät och kabel—TV-nät.
I november 1991 togs beslut om standardisering av digital system av ITU- R. En tidsplan antogs. För den grupp länder som tilldelat varje TV-kanal 6 MHz i sina nationella frekvensplaner för marknätet skall förslag till digital standard vara klar 1995. Knappt hälften av världens 800 miljoner TV—appara- ter finns i länder som valt bandbredden 6 MHz i sina frekvensplaner. De vik— tigaste länderna är USA, Japan och Kanada.
ITU-R beslöt även att för övriga länder i världen, de som valt 7 och 8 MHz i sina frekvensplaner, skall förslag till standard vara klart före 1998. Detta var vid denna tidpunkt Europas linje.
Inom ITU-T pågår arbete för att ta fram digitala standarder för TV—tjänster i det publika telenätet och kabel-TV—nät.
Flera preliminära rekommendationer för digital—TV i bredbandsnät har tagits fram. Det gäller bland annat distribution av TV och HDTV samt mul- timediatj änster. Flera av dessa tjänster är interaktiva. Målet är att rekommen- dationer för dessa tjänster skall vara klara år 1996.
Produkter brukar i normalfallet kunna vara färdiga något år senare.
Europa
I Europa står tre standardiseringsorganisationer i centrum när det gäller stan- darder för telekommunikationer och informationsteknologi. European Tele— communications Standards Institute (ETSI), Cornité Européen de Norma- lisation (CEN) och Comité Européen de Normalisation Electroteqnique (CENELEC). Standarder från dessa organisationer kommer att ersätta nationella standarder eller branschstandarder av olika slag i framtiden. EG har utpekat dessa tre organisationer som officiella standardiseringsorgan i Europa.
När det gäller standard för digital TV är samarbetet mellan ETSI och European Broadcasting Union (EBU) av central betydelse. ETSI har ett sam— arbetsavtal med European Broadcasting Union (EBU) när det gäller att utveckla standarder för radio och TV—distribution. ETSI och EBU har bildat Joint Technical Committee (JT C) för detta samarbete.
JTC svarar för standardisering för marknät och satelliter. För kabel—TV har både JT C och CENELEC ansvar.
ETSI ansvarar för standardiseringen för det publika telefoninätet. En central roll i standardiseringsprocessen kommer sannolikt organisa- tionen Digital Video Broadcasting (DVB) att ha. Europa har bildat DVB just i syfte att snabbt utveckla digitala TV—standarder och stimulera ett snabbt in- förande av den nya digitala TV—tekniken. DVB bildades den 10 september 1993. En preliminär europeisk standard (ETS) för digitala TV-sändningar via satellit— och kabelnät var klar i slutet av år 1993.
Nordamerika
I USA skapade Federal Communications Commission (FCC) år 1987 ett råd— givande organ som skall ge förslag till ett nytt TV—system för USA:s marknät. Det nya TV—systemet kallas "Advanced Television Service". Det rådgivan—
de gruppen heter Advisory Committe on Advanced Television Service (ACATS). Enligt den ursprungliga planen skulle ACATS lägga förslag så att FCC kunde göra sitt slutliga val av system för marknätet första halvåret 1993.
Förseningar har gjort att FCC väntas besluta om det nya TV—systemet för marknätet i slutet av år 1994 eller under år 1995.
FCC spelar en central roll vid val av standard av digitalt TV-system i Nordamerika men FCC är inget standardiseringsorgan. FCC spelar sin roll i kraft av sin roll som federal myndighet med ansvar för hur radiofrekvensema används.
Det val FCC gör av system för marknätet blir sedan amerikansk standard. I denna process deltar Society of Motion Picture & Television Engineers (SMPTE) och American National Standards Institute (ANSI), det nationella amerikanska standardiseringsorganet.
Enligt svenska bedömare är det sannolikt att Nordamerika kommer att för- söka få andra länder som har den analoga amerikanska TV-standarden (NTSC) att välja den nya amerikanska digital-TV—standarden. Knappt hälften av världens cirka 800 miljoner TV—apparater finns i länder som valt NTSC.
Tillämpning av standarder Europa
EU planerar spela en mycket viktig roll vid införandet av digitaltekniken i Europa.
EU:s högsta beslutande organ, ministerrådet, enades i juni 1993 om en handlingsplan som syftar till att införa avancerade televisionstjänster i Europa. Enligt handlingsplanen skall en övergång till bredbildsformat främ— jas. Detta skall ske genom ekonomiskt stöd till programproducenter och TV— företag som sänder program i bredbildsformat oberoende av om sändningarna har högupplösningsstandard (1250 linjer) eller normalstandard (625 linjer).
Vid samma tillfälle beslöt ministerrådet att direktivet (92/38/EG) om an- tagande av standarder för satellitsändningar, skall revideras. EG-komissionen lade i november 1993 fram ett förslag till direktiv, som helt ersätter det tidiga- re direktivet.
Det nya direktivet skall gälla för TV-sändningar i bredbildsformat, obe— roende av om de sänds via satellit, kabel eller i marksändningar. För TV- tjänster i normalstandard som tillämpar en inte helt digital teknik skall an- tingen tillämpas sändningssystemet D2-MAC eller ett analogt system som är förenligt med de nuvarande sändningssystemen PAL eller SECAM. För HDTV-tjänster som inte är helt digitala skall sändningssystemet HD-MAC användas. Helt digitala tjänster, oberoende av om de är i bredbildsformat eller
norrnalbredd, skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan.
I direktivförslaget föreskrivs också att alla nya TV—mottagare som har större bildruta än 17 tum skall vara försedda med ett standardiserat anslut- ningsdon som gör att de kan anslutas till alla slag av avkodare på marknaden. Kabeldistributörer som tar emot TV-program i bredbildsformat föreslås vara skyldiga att vidaresända programmen i detta format.
Beslut om direktivet väntas tidigast under hösten 1994.
5. YGL och TV-direktivet
5.1. Inledning
Jag har i mitt förra betänkande Lagstiftning om satellitsändningar av TV-pro— gram (SOU 1992231) redogjort för den internationella radiorätten (s. 33 ff.), grundlagama (s. 51 ff.) samt för de europeiska överenskonnnelsema på TV- området (s. 1 13 ff.). Jag kommer därför endast att här ge en översiktlig beskrivning av YGL och TV—direktivet.
5.2. YGL Allmänt
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) började gälla den 1 januari 1992. Den inne- bär att ett nytt konstitutionellt skydd för yttrandefriheten i ljudradio, televi- sion, filmer, videogram och ljudupptagningar m.m. har kommit till. Vidare har vissa mindre ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och regerings- formen (RF) skett.
Den nya grundlagen bygger på samma grundsatser som TF. Det innebär bl.a. att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blivit gällande över hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat införas. Vidare kan även i fortsättningen förhandsgranskning ske av filmer och videogram som skall visas offentligt. I övrigt har de tryck- frihetsrättsliga principerna om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheterna till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med tillgång till jury fått sin motsvarighet i YGL.
YGL medger i större utsträckning än TF att det meddelas närmare före- skrifter i lag. Jag kommer här att redogöra för två bestämmelser i YGL som är av stor betydelse beträffande möjligheten att i lag meddela föreskrifter om trådsändningar och trådlösa sändningar.
Trådsändningarna (3 kap. 1 & YGL)
Enligt 3 kap. 1 5 första stycket tillförsäkras varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt att sända radioprogram genom tråd. Detta innebär att det inte längre får ställas något krav på tillstånd för att sända program till allmänheten genom tråd. I andra stycket föreskrivs följande:
Den frihet som följer av första stycket hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning eller om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp.
Genom andra stycket öppnas en möjlighet att i lag meddela föreskrifter som kan sägas innebära en inskränkning av etableringsfriheten.
För det första är det möjligt att genom lag förplikta en nätägare att förmedla vissa sändningar. Det är också möjligt att lagstifta om en sådan kostnadsfri kanal som skall finnas enligt nu gällande regler (se vidare prop. 1990/91:64 s. 115).
För det andra är det tillåtet att meddela lagföreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våld, pornografi eller hets mot folkgrupp. Såväl vitesförelägganden som sändningsförbud bör kunna anses tillåtliga enligt denna bestämmelse.
Bestämmelsen om ingripanden bygger på Yttrandefrihetsutredningens förslag i betänkandet Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) och den då gällande regleringen i 11 och 12 555 lagen om ansvarighet för lokala kabel- sändningar. En bestämmelse av motsvarande innehåll finns nu i 16 & kabel— lagen. Yttrandefrihetsutredningen förordade i sitt grundlagsförslag en undan— tagsregel för trådsändningar som skulle medge föreskrifter med syfte att möjliggöra ingripanden mot "fortsatt sändning av ett utbud som är ensidigt inriktat på våldsframställningar och pornografiska skildringar". Enligt utredningen var avsikten att motverka etablerandet av porr- och våldskanaler. Utredningen framhöll att med den valda metoden kunde ingripanden "riktas endast mot programdistributörer som på ett dokumenterat sätt har renodlat sina utbud för en exploatering av våldet eller pornografin" (SOU 1983:70 s. 113 f.).
I lagen (1985: 1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar infördes en bestämmelse som liknade den Yttrandefrihetsutredningen hade förordat. Be- stämmelsen anger emellertid de fall då ingripanden får ske med hjälp av såväl orden "upprepade tillfällen" som med de av Yttrandefrihetsutredningen före- slagna "ensidigt inriktad på". Detta ordval har behållits och framgår nu av 16 & kabellagen. Av kabellagen framgår bl.a. att domstol på talan av Justitie- kanslern får meddela den som bedriver sändningsverksamhet förbud mot egensändning om det i sådan sändning vid upprepade tillfällen har sänts program som innehållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp eller om utbudet varit ensidigt inriktat på våldsskildringar.
Den ursprungliga bestämmelsen i lagen om ansvarighet för lokala kabel- sändningar kom till efter ett förslag av Massmediekommittén i betänkandet Via satellit och kabel (SOU 1984:65). Kommittén anförde följande (s. 298):
Vid en bedömning av kanaler med program inriktade på våldsframställ— ningar samt pornografiska skildringar måste man enligt vår mening ta hänsyn till såväl omfattningen av som karaktären på inslagen. Vi delar yttrandefri- hetsutredningens uppfattning att kanaler som fått en ensidig inriktning på framställningar av nämnt slag skall kunna förbjudas. Samtidigt vill vi under- stryka att det på motsvarande sätt finns anledning att ingripa mot kanaler där vålds- och porrprogram inte är lika dominerande men har en avsevärt grövre karaktär. Även utan en ensidig inriktning på diskuterade programinslag bör alltså vidarespridning av kanaler kunna förbjudas.
Av denna anledning tillkom orden "upprepade tillfällen". Kommittén före- slog att inte heller kanaler som vid upprepade tillfällen innehållit inslag med hets mot folkgrupp borde få vidarespridas.
Vid behandlingen av förslaget hävdade Lagrådet att syftet med bestämmel- sen var att förhindra den skada som kan uppstå om sändningar av samma slag får fortsätta. Ingripanden med anledning av överträdelser "vid upprepade till- fällen" borde enligt Lagrådet även få ske med beaktande av äldre överträdelser som prövats tidigare i samma slag av förfarande (bet. l985/86:KU7. Bil. 2 s. 42). Konstitutionsutskottet anslöt sig till kommitténs och Lagrådets förslag samt anförde att det krävdes att "en betydande del" av sändningarna innehöll skildringar av nämnt slag för att kanalen skulle anses som "ensidigt inriktad" (bet. 1985/86zKU7 s. 13).
Förarbetena till YGL och nuvarande kabellag hänvisar väsentligen till vad som tidigare gällt enligt kabelansvarighetslagen (prop. 1990/91:64 s. 115 f. samt prop. 1991/92:53 s. 42 ff.).
Av vad som nu sagts får anses följa att med "— - - fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp." menas såväl upprepade sändningar av sådana program som t.ex. renodlade vålds— eller pomografrkanaler.
Ingripandemöjlighetema mot trådsändningama begränsas av föreskriften i 3 kap. 3 5 som bl.a. hänvisar till RFzs proportionalitetsprincip.
Jag kommer att i mina överväganden diskutera en bestämmelse av mot— svarande innehåll somi 16 & kabellagen, se avsnitt 14.5 .
De trådlösa sändningarna (3 kap. 2 & YGL)
I 3 kap. 2 & första stycket YGL föreskrivs att rätten att sända ljudradio— och televisionsprogram till allmänheten på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Härav har bl.a. ansetts följa att staten även framöver får träffa avtal med public service—företagen (prop. 1990/91:64 s. 116).
Lagrådet hade synpunkter på bestämmelsens utformning och anförde bl.a. ( a. prop. s. 209 f.):
Enligt lagrådets mening kan man i och för sig tänka sig en något längre konkretisering i grundlagen av de principer som skall tillämpas vid frekvens— fördelningen. Så skulle här kunna skrivas in grunder på vilka tilldelning av frekvens för rundradio exklusivt skall få vägras såsom att ingen frekvens är ledig eller att grundad anledning finns att anta att den sökta frekvensen inte kommer att utnyttjas av sökanden. Vidare skulle man kunna lägga fast en ram för de villkor, med vilka frekvenstilldelning eller sändningstillstånd skall kunna förenas, exempelvis i fråga om sändarstyrka, sändningstid och utnytt- jandegrad. På detta sätt skulle i grundlagen redan från början utrymmet för allmänna lämplighetsöverväganden i fördelningsförfarandet snävas in.
Lagrådet utgick från att man i den aviserade lagstiftningen om frekvens- fördelningen tog upp dessa frågor. Lagrådet föreslog att det i 3 kap. 2 & tills vidare skulle anges att "Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända samt grunderna för tillståndsgivningen". Varken regeringen eller riksdagen följde Lagrådets förslag i den delen.
Frekvensrättsutredningen (SOU 19912107 S. 150) ansåg inte att den före- slagna regleringen, på grund av den nära anknytningen till rent tekniska förhållanden, var lämpad att tas in i grundlag. Inte heller i den efterföljande propositionen (prop. 1992/93:200) lämnades något sådant förslag. Vid lag- rådsföredragningen upplystes Lagrådet om att överväganden skedde inom regeringskansliet. Med beaktande härav avstod Lagrådet från att göra något uttalande i frågan (a. prop. s. 392).
Jag kommer att behandla frågan i mina allmänna överväganden, avsnitt 12.8 under rubriken "Grunderna för tillståndsprövningen".
5.3. TV—direktivet Allmänt
Sverige har, genom undertecknandet av EES-avtalet som började att tillämpas den 1 januari 1994, åtagit sig att följa EG:s TV—direktiv (89/552/EEG) om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.
TV—direktivet reglerar TV—sändningar avsedda för allmänheten. Även ko- dade sändningar, som betal—TV—kanaler, omfattas av detta regelverk. Ljud- radiosändningar berörs däremot inte.
TV—direktivet reglerar Sveriges förhållande till såväl EU- som EFTA- länder (utom Schweiz). Däremot åläggs inte länderna några förpliktelser i fråga om sådana sändningar som är avsedda att tas emot enbart i länder utanför EU eller EFTA.
Direktivets ansvarsregler utgår i första hand från att det land där program— bolaget har sitt säte skall se till att sändningarna är i enlighet med direktivets bestämmelser. I andra hand, om programbolaget inte är baserat i ett EU-land,
ansvarar det EU-land (genom EES-avtalet även EFTA—land) som upplåtit frekvens, upplänk eller satellitkapacitet.
Direktivet innebär en rapporteringsskyldighet till EG-kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att implementera direktivets regelverk i den natio- nella lagstiftningen och om utvecklingen när det gäller t.ex. kvotbestämmel- serna.
Direktivet innebär vidare ett åtagande att sträva efter en enhetlig tolkning av EG:s regelverk. I EU:s medlemsländer har de nationella domstolarna skyldig- het att inhämta och rätta sig efter tolkningsbesked (s.k. preliminary ruling) från EG—domstolen i frågor av principiell natur.
För närvarande pågår en översyn av TV—direktivet.
Huvuddragen i direktivet
I TV—direktivets inledning anges att dess uppgift är att medge och säkerställa övergången från nationella marknader till en gemensam produktions- och distributionsmarknad för TV. Enligt den grönbok (Com [84] 300) som före- gick direktivet var det förutom att "skapa en gemensam marknad för denna viktiga gren av ekonomin" också viktigt att "underlätta TV—sändningar över gränserna för att utnyttja deras integrerande effekter". Detta skall uppnås genom en harmonisering av lagstiftningen i medlemsländerna på TV-området.
I direktivet framhålls också 1950 års Europarådskonvention om mänskliga rättigheter som central och särskilt dess artikel 10 om yttrande- och informa- tionsfrihet. Vidare nämns samtidigt de regler som medger att stater får besluta om vissa inskränkningar i yttrandefriheten, främst enligt artikel 10.2 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.
I direktivets inledning anges också att direktivet gäller för alla medlems- stater och att en TV—sändning därför är laglig och får tas emot i alla medlems- länder om den är laglig i det land den utgår från. Denna hänvisning under- stryker syftet att TV—program inte skall stoppas av nationsgränser. Direktivet medger dock undantagsvis under vissa förutsättningar att ett mottagarland till— fälligt hindrar vidaresändning av en TV—sändning om den innebär allvarligt och upprepat brott mot vissa delar av regelverket.
När det gäller Sändningarnas innehåll kan bestämmelserna delas in i tre grupper, med sinsemellan olika karaktär, som syftar till att främja, reglera, respektive förbjuda vissa typer av program.
Den första gruppen avspeglar ett av direktivets huvudsyften, nämligen att främja distribution och produktion av europeiska program. Dessa regler har utformats som bestämmelser om programandelar för europeiska program. Direktivet har också regler om att en viss andel av programutbudet skall vara framställt av fristående producenter.
Den andra är regleringen av reklamens utformning, omfattning och inpla— cerrng.
Den tredje är förbud mot vissa typer av program. Det gäller pornografi, våld och sändningar som kan framkalla hat på grundval av ras, kön, religion och nationalitet. I direktivet kopplas restriktioner mot pornografi och vålds- skildringar till behovet att skydda barn och unga.
Dessutom finns vissa ordningsregler och bestämmelser om rapporte— ring och uppföljning. För reglerna om andel europeiska program och pro- gram från fristående producenter finns för direktivets efterlevnad rapporte- ringsplikt till EG. Vidare föreskrivs att programbolag skall kunna vara lätta att identifiera och att det måste finnas information om vad som är reklamprogram och sponsrade program.
För att göra det möjligt för individer och juridiska personer att få rättelse om deras namn och goda rykte skadats genom felaktiga påståenden, finns också regler om beriktigande.
6. De radiorättsliga författningarna
6.1. Inledning
Radiolagen (1966:755) är den grundläggande författningen för ljudradio— och TV—verksamheten i vårt land. Vid tillkomsten gällde lagen endast för ett pro- gramföretag, nämligen Sveriges Radio AB. I takt med att monopolet avveck- lades tillkom nya författningar. Dessa författningar utgår från radiolagens tillämpningsområde och temiinologi. Dessa författningar är:
— Lagen ( 1981:508) om radiotidningar, — Närradiolagen ( 1982z459), — Lagen (l986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram, — Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten, — Lagen (l992zl356) om satellitsändningar av televisionsprogram till all- mänheten och
— Lokalradiolagen (1993: 120).
Dessa författningar reglerar, liksom radiolagen, huvudsakligen ljudradio- och TV—verksamheten till allmänheten.
Två författningar som inte har detta innehåll men som riktar sig till i huvudsak samma adressat, nämligen den som sänder eller har tillstånd att sända, är:
— Lagen ( 1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet och
— Lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens område.
I radiolagen finns även vissa bestämmelser om TV—avgift, dvs. avgift för innehav av TV—mottagare. Bestämmelser av detta innehåll finns annars i lagen (1989z41) om TV—avgift.
Genom en ändring (SFS 19931603) innehåller radiolagen inte längre några bestämmelser om innehav och användning av radiosändare och mottagare. Tekniska radiorättsliga bestämmelser av bl.a. detta innehåll återfinns i stället i lagen (1993:599) om radiokommunikation och telelagen (1993:597).
Slutligen finns lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkod— ningsutrustning.
Samtliga radiorättsliga författningar är underordnade YGL. Grundlagen och EG:s TV-direktiv har i hög grad påverkat de radiorättsliga författning- amas innehåll. TV—direktivet har även medverkat till satellitlagens tillkomst.
Behovet av att reglera den sändningsverksamhet som sker trådlöst har särskilt motiverats utifrån tekniska skäl. Tillgången på radiofrekvenser är nämligen begränsad och radiovågornas utbredningsegenskaper gör att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt.
Naturligtvis har den nuvarande regleringen även motiverats utifrån mass- mediepolitiska överväganden.
6.2. Den radiorättsliga terminologin
Inledning
Radiolagen, lagen om kabelsändningar till allmänheten, lagen om satellit- sändningar av televisionsprogram till allmänheten, lagen om radiokommu— nikation och telelagen inleds av en uppräkning definitioner. De övriga här aktuella radiorättsliga författningarna är delvis uppbyggda kring denna termi- nologi. Begreppen och definitionerna anknyter till vad som finns angivet i den internationella telekonventionen och radioreglementet. Jag har i mitt förra betänkande redogjort för innehållet i bl.a. konventionen och reglementet (SOU l992c31 s. 33 ff.). Jag kommer här att redogöra för den tekniska ter- minologin och begreppen "rundradiosändning" och "radioprogram". De sist— nämnda två begreppen är av stor betydelse eftersom de bestämmer vilka sändningar som skall omfattas av de radiorättsliga författningarnas krav på tillstånd m.m.
Tekniska definitioner
Radiolagens första paragraf innehåller definitioner av de tekniska begreppen radiosändning, trådsändning, sändare och mottagare.
Radiosändning definieras som ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz (GHz) och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Denna bestämning motsvarar närmast radioreglementets begrepp tele- communication och radiocommunication. Enligt radiolagens definition skall sändningen gälla ljud, bild eller annat meddelande för att det skall vara fråga om en radiosändning. Enligt motivuttalanden (prop. l966:l49 s. 35) avses alla former av meddelanden. Även radarsändning, fjärrmanövrering, fjärr- skrift och liknande överföring av tecken, signaler eller skrift är alltså radio- sändning enligt motiven. Frekvensangivelsen motsvarar radiofrekvensspekt- rum vilket utgörs av radiovågor med frekvenser som är lägre än 3 000 GHz. Frekvenser däröver motsvarar synligt ljus.
Enligt radiolagen definieras trådsändning som ljud, ljus eller annat medde— lande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid
särskild anordnad ledare. Vanliga telefonsamtal är alltså en form av tråd- sändning. Av anförd proposition (s. 36) framgår att man i avsaknad av en till- räckligt avgränsad definition av "trådsändning" i stället avvisade vissa orim- liga tolkningar av detta begrepp. Bestämmelserna om trådsändning skulle t.ex. inte vara tillämpliga på överföringen av tal, sång eller musik från en mikrofon till en högtalare vid konsert, folkmöte eller dylikt trots att dessa för- faranden i och för sig innefattas i definitionen.
Jag har i delbetänkandet Kabelsändningarna och videocensuren (Ds U 1985:12) konstaterat att gällande rätt innebär att det inte är fråga om tråd- sändning när videospelaren finns i själva visningslokalen. Om däremot upp— spelning sker från en videospelare som är placerad någon annanstans och som kanske försörjer flera visningslokaler, måste det anses röra sig om tråd- sändning i radiolagens mening. Mellan vad som klart är uppspelning och vad som klart är trådsändning får man emellertid räkna med en viss "gråzon" (s. 55 ff.).
En sändare är antingen en anordning för radiosändning (radiosändare) eller en anordning för trådsändning (trådsändare). Begreppet radiosändare finns inte definierat i radioreglementet. Det begrepp där som torde ligga närmast är "station". I 1946 års lag om radioanläggningar m.m. utnyttjades i stället be- greppet radioanläggning, vilket kunde avse antingen endast sändare eller en kombination av sändare och mottagare. Detta begrepp finns inte i nuvarande radiolag. I denna togs begreppen sändare och mottagare upp för att undvika det eventuella missförståndet att det endast var trådlös sändare och mottagare som skulle omfattas av regleringen när det gällde rätten att sända radiopro— gram i rundradiosändning.
En mottagare definieras som en anordning för mottagning av radiosänd- ning eller trådsändning.
I samband med att bestämmelsema om tillstånd för innehav och använd- ning av radiosändare m.m. i omarbetat skick fördes över till en ny lag om radiokommunikation förlorade dessa tekniska begrepp och definitioner mycket av sin betydelse i de övriga radiorättsliga författningarna. Liknande definitioner återfinns nu i stället i lagen om radiokommunikation och i tele- lagen.
Lagen om radiokommunikation innehåller endast bestämmelser om radio- mediet medan telelagen även innehåller bestämmelser om trådsändningar. Det är främst den förstnämnda lagen som är av intresse i detta sammanhang.
De begrepp i lagen om radiokommunikation som närmast motsvaras av begreppet radiosändning är radiovågor, radiokommunikation och radiobe— stämning. Radiolagens begrepp sändare och mottagare motsvaras av begrep- pet radioanläggning.
Radiovågor definieras som elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 GHz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare. Denna definition stämmer helt överens med den definition som är intagen i radioreglementet.
Vidare definieras radiokommunikation som överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelanden av varje slag med hjälp av radiovågor. Även denna definition bygger på radioreglementets begreppsbestämningar. Enligt specialmotiveringen (prop. 1992/932200 s. 317) är uppräkningen endast en exemplifiering av olika sätt att befordra meddelanden. Det avgörande torde enligt motiven i stället vara om överföringen, sändningen eller mottagningen innehåller något med- delande.
Med motivering att radiolagens begrepp radiosändning även innefattar radarsändning och sådan knappast kan anses vara bärare av någon infor- mation infördes begreppet radiobestämning. Radiobestämning definieras som bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbredningsegenskaper. Definitionen av detta be- grepp stämmer i huvudsak överens med radioreglementets begrepp radio- determination.
Lagen om radiokommunikation innehåller slutligen en definition av radio- anläggning som en anordning avsedd för radiokommunikation eller radiobe— stämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare). Enligt motiven (s. 318) klarläggs, genom dessa tre definitioner, att plastsvetsar, mikrovågsugnar och andra apparater för an— vändning av radiofrekvent energi till uppvärrnningsändamål m.m. inte skall anses som radiosändare. Enligt motiven torde det vidare också stå klart att elektriska apparater som till följd av sin funktion har den bieffekten att de alstrar radiofrekventa signaler, som kan störa radiokommunikation och radio- bestämning, inte heller är att anse som radioanläggningar. Slutligen klargörs att en radioanläggning antingen kan bestå av en radiosändare eller en radio- mottagare eller också utgöras av en anordning som inrymmer båda dessa delar.
Rundradiosändning
Med rundradiosändning avses radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen.
Begreppet rundradio har funnits lika länge som ljudradiomediet. Radio- lagens definition, som är från tiden för radiolagens tillkomst, anknyter i stora drag till definitionen av "broadcasting-service" i radioreglementet. Definitio- nen omfattade fram till år 1986 även trådsändningar. Detta medförde avse-
värda tillämpningssvårigheter. Tolkningen av orden "avsedd", "direkt", "all- mänheten" och "sluten krets" bidrog till dessa svårigheter.
Innebörden i ordet avsedd preciseras inte i förarbetena till lagen (SOU l965:46 och prop. l966:l49). I stället diskuteras ingående ordet "ägnad" vilket var det uttryck som utredaren använde i sitt förslag "radiosändning som är ägnad att mottagas direkt av en större allmänhet". Någon förklaring till att ordet "ägnad" i propositionen kom att bli utbytt mot ordet "avsedd" finns inte.
Utredarens resonemang kring ordet "ägnad" kan sammanfattas i att en sändning är ägnad att mottas av allmänheten, om allmänheten med allmänt tillgänglig mottagarutrustning kan motta sändningen. Utredaren fäster alltså inte någon vikt vid avsikten med sändningen utan i stället vid möjligheten att motta sändningen.
Utredaren gav följande exempel på varför ordet "ägnad" var bättre än "avsedd" (s. 26):
Om någon sänder på en frekvens inom ett vanligt rundradioband, ehuru på en sällan utnyttjad frekvens och en ovanlig tid, är sändningen ändå ägnad att mottas av en större allmänhet, även om detta inte direkt varit avsikten. I andra fall förekommer att sändningar på frekvenser utanför rundradiobanden av en tillfällighet kan mottas av sådana som de inte är avsedda för. I dessa fall är sändningarna inte ägnade att mottas av en större allmänhet.
Radiorättsutredningen (SOU l981:19 s. 70 f.) riktade kritik mot utreda— rens resonemang. Utredningen befarade att även sändningar över t.ex. polisradio skulle innefattas i begreppet eftersom dessa kan avlyssnas med utrustning som finns tillgänglig för allmänheten. Under förutsättning att sänd— ningsinnehållet är radioprogram skulle därför dessa sändningar fordra rege- ringens tillstånd. Utredningen föreslog att "avsedd" skulle tolkas enligt normalt språkbruk vilket innebar att en sändning är avsedd för allmänheten endast om den sändande har avsikt att nå allmänheten med sitt budskap. Den sändandes avsikt skulle då tolkas med hjälp av främst valet av frekvens och sändareffekt samt av innehållet i en sändning.
Regeringen synes ha använt sig av denna sistnämnda tolkning i det nedan refererade beslutet om tillstånd att sända filmljud via FM—bandet vid en drive- in-bio.
Beträffande uttrycket direkt uttalade departementschefen att det fick anses innebära att sändningen överförs från sändaren till mottagaren utan att passera en mellanliggande sändare (prop. 1966: 149 s. 36). Utredaren trodde att detta moment torde få större principiell än praktisk betydelse (SOU l965:46 s. 27). På senare år har emellertid begreppet fått stor betydelse för bedömningen av satellitsändningarna. En sändning från en jordstation till en satellit (upplänk- ningen) sker inte "direkt" till allmänheten och betraktas följaktligen inte som en rundradiosändning enligt radiolagen. Först då radiosignalerna lämnat satelliten för att sändas tillbaka till jorden (nedlänkningen) kan sändningen
vara avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Den omfattas då av lagens rundradiobegrepp. Signaler från kommunikationssatelliter och vissa medel- effektsatelliter anses dock inte som avsedda att tas emot direkt av allmänheten (se redogörelsen i mitt senaste betänkande SOU 199231 5. 46 ff.).
Orden allmänheten och sluten krets överensstämmer inte helt med allmänt språkbruk. Detta framgår av att begreppet allmänhet här — till skillnad mot förhållandet i annan lagstiftning —i vissa fall kan utgöras av en krets personer som är i egentlig bemärkelse sluten.
I anförd proposition (s. 31 och 37) sades innebörden av begreppet "all- mänhet" vara förhållandevis klar — det hade i olika sammanhang tolkats så att en krets av personer som var på en gång liten och sluten inte räknades till all- mänheten. I propositionen anfördes dock vidare att om man avgränsade mottagarkretsen enbart till begreppet "allmänheten" kunde rundradiosändning komma att föreligga även i fall där det skulle föra för långt att upprätthålla de i radiolagen föreskrivna inskränkningarna. Det gällde sändningar till grupper som ansågs ha berättigade krav på radioprogram utan att behöva söka kon— cession. Som exempel angavs bl.a. patienter på sjukhus, publiken på en sportanläggning, personer verksamma på viss arbetsplats, kunderna i ett varuhus och resenärer på båtar. Enligt departementschefens mening borde man i dessa fall kunna tala om en sluten krets, eftersom de personer som ingick i den utgjorde en från andra avgränsad grupp som uppstått genom att medlemmarna befann sig i en likartad situation eller hade ett påtagligt gemen- samt intresse. Gruppen kunde emellertid vara så stor att man av den anled- ningen måste hänföra den till allmänheten.
Genom det andra ledet i definitionen av rundradiosändning, "om sänd- ningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen", gjordes alltså programverksamheten tillåten bland sådana grupper, även när de enligt vedertagen uppfattning var att anse som en allmänhet.
Radiorättsutredningen föreslog att uttrycket "sluten krets" skulle utgå och att "allmänheten" skulle tolkas i överensstämmelse med normalt språkbruk och motsvarande begrepps huvudsakliga betydelse i bl.a. den förvaltnings- rättsliga och upphovsrättsliga lagstiftningen ( SOU 1981:19 s. 77 ).
Rundradiosändningsbegreppet har medfört tolkningssvårigheter, så t.ex. i det s.k. Skönstaholmsmålet (NJA 1976 s. 95). Anledningen till dessa svårig— heter har till stor del berott på att trådsändningama ingick i definitionen av rundradiosändning. Detta är inte längre fallet. Trådsändningarna regleras nu i lagen om kabelsändningar till allmänheten (se avsnitt 6.5). Lagen omfattar endast sådana sändningar som når fler än 100 bostäder. Någon prövning av "allmänheten" och "sluten krets" behöver således inte längre ske.
Rundradiosändningsbegreppet omfattar numera endast trådlösa sändningar dvs. radiosändningar. Regeringen har vid ett flertal tillfällen tagit ställning till om radiosändningar som riktar sig till tävlingspublik, mässbesökare, läger— deltagare m.fl. utgjort rundradiosändningar eller ej. Regeringen synes ha fäst stort avseende vid möjligheterna att ta emot sändningarna utanför det aktuella området. Är det tekniskt möjligt att nå invånarna i ett angränsande samhälle anses det som om sändningen är avsedd för allmänheten oavsett om detta faktiskt varit avsikten. Sändningen betraktas då som en rundradiosändning.
Regeringen har emellertid även bedömt avsikten utifrån innehållet i sänd- ningen. Ansökan gällde tillstånd till radiosändning via FM-bandet av filmljud vid en utomhusbiograf i Malmö. Av ansökningen framgick att avsikten var att sändningen endast skulle kunna tas emot inom biografområdet av de åskådare som från sina bilar följde filmen. Det framgick emellertid av utredningen att utsändningen inte med säkerhet kunde avgränsas så att allmänheten, beståen— de av angränsande flerfamiljsbebyggelse, ej kunde nås. Regeringen ansåg att sändningarna endast fick anses vara avsedda för den publik som befann sig på biografen eftersom sändningsinnehållet endast utgjordes av ljudet till den film som för tillfället visades på utomhusbiografen. (Regeringsbeslut den 14 maj 1992, Dnr Ku92/2306/Me).
Radioprogram
Med radioprogram avses en radiosändnings eller en trådsändnings innehåll, om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa, enkla med— delanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.
Som exempel på enkla meddelanden nämnde departementschefen "Fröken Ur" och "Fröken Väder". Om meddelandet kommenteras, redigeras, inramas av musik, reklam eller annat innehåll utom uppgift om vem som lämnar med— delandena och deras källa är detta, enligt departementschefen, att betrakta som ett radioprogram (prop. 1966: 149 s. 37).
Även undantaget för enkla meddelanden torde ha tillkommit med tanke på trådsändningama.
Regeringen har under senare är avgjort två ärenden där frågan vad som skall anses som sändningsinnehåll varit aktuell.
I det första ärendet ansökte Hemglass AB om tillstånd att sända koder som skulle ge impulser till särskilda mottagare som var placerade hos företagets kunder. Dessa impulser skulle sätta i gång en "summer" som då spelade den melodi vilken uppmärksammar kunden på att en glassbil kommit. Regeringen ansåg inte att detta var att betrakta som sändning av radioprogram. (Rege- ringsbeslut den 3 april 1986, Dnr 1886/84)
Det andra ärendet gällde ansökan från Göteborgs Hamn AB att sända bilder från segeltävlingen Tall Ships Race till torget i Östra Nordstan. Bilder-
na skulle utgöras av radarekon från målgången till havs. Dessa sändningar skulle med hjälp av radiolänkar överföras till bildskärmar på torget. Rege- ringen ansåg inte att ärendet avsåg sändning av radioprogram. (Regerings- beslut den 22 maj 1986, Dnr 1214/86).
Frågan hur man skiljer ett program från ett annat fick ökad betydelse i samband med att televisionen öppnades för reklamfinansierade sändningar. Bestämmelser om att annonser och sponsrade meddelanden i princip endast fick sättas in mellan programmen respektive före och efter dessa aktualiserade tolkningen av prograrnbegreppet.
I motiven (prop. 1990/91:149 s. 107) framgår att utgångspunkten bör vara hur programföretaget väljer att presentera sitt programutbud. Vad program- företaget presenterar som ett program bör således också normalt kunna be— traktas som ett program. Ett sådant synsätt stod enligt departementschefen i god samklang med allmänt språkbruk som med ett program får anses förstå en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenteras under en särskild rubrik och behandlar ett på ett visst sätt sammanhållet tema. Departements- chefen nämnde som exempel att det i allmänhet inte torde finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträdande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.
Radionämnden har med hänvisning till detta motivuttalande avgjort föl— jande ärende där prograrnbegreppet varit aktuellt (SB 94/93).
SVT sände ett flertal sponsorsmeddelanden i program som i programtablå— ema rubricerats som "OS Barcelona" eller motsvarande. Av programtablåema framgick vidare underrubriker (t.ex. boxning, friidrott) med cirkatider för de evenemang som angavs i underrubrikerna. Uppgifterna om tider och de eve— nemang som skulle presenteras vid de olika tillfällena justerades härefter genom tablåer och muntliga uppgifter i de aktuella sändningarna. SVT yttrade att 05 inte var att betrakta som ett evenemang/program utan som en samlings- rubrik för ett antal olika evenemang. SVT ansåg därför att sponsorsmedde- landen kunde placeras i anslutning till övergångar mellan de rubricerade eve- nemangen, däremot inte i början eller i slutet av OS—sändningarna. Radio- nämnden motiverade sin motsatta ståndpunkt på följande sätt:
För bedömningen att de aktuella sändningarna skall anses bestå av flera olika program talar att programföretaget valde att presentera de i OS-sänd- ningarna ingående evenemangen under olika rubriker. För att sändningarna skall anses bestå av skilda program krävs emellertid också, som fram— gått ovan, att de innehåller särskilt avgränsade delar vilka behandlar ett på visst sätt sammanhållet tema. Nämnden konstaterar i detta sammanhang att programföretaget vad gäller t.ex. sändningen den 26 juli valde att presentera simning och cykel under skilda rubriker. Dessa evenemang kom emellertid att sändas pararellt under ett par timmars tid, varvid växlingar skedde mellan de olika tävlingsplatserna och studio. Vidare konstaterar nämnden att program- punkter som inte hade annonserats i de tryckta programtablåema kom att ingå
i sändningarna medan annonserade programpunkter utgick och att tidsan— givelsen för olika evenemang förändrades löpande under Sändningarnas gång. Dessutom kom åtskilliga evenemang i anslutning till vilka det förekom sponsorsmeddelanden att omges av icke förannonserade studiokommentarer, intervjuer, reportage m.m. Mot denna bakgrund kan nämnden inte finna att programföretagets rubriksättning innebar att evenemangen utgör skilda pro- gram i avtalets mening.
Enligt nämndens mening får i stället anses att varje sammanhängande OS- sändning utgjorde ett program.
Radionämnden har fört likartade resonemang i SB 95/93, 172/93 och 216/93.
I ett av Kabelnämnden fattat beslut bedömdes Z-TV AB:s sändningar av textsidor innehållande privata annonser i en s.k. slinga, Gula TV:n. Gula TV:n sänds efter de vanliga programmen på natten och tills de startar igen på eftermiddagen. Annonsema sätts in i bildslingor och efter en serie annonser visas en översikt med de bud som avgetts på respektive objekt. I sändning— arna visades bl.a. återkommande skyltar som upplyste om att företaget Comviq betalade för annonserna under vissa förutsättningar. Kabelnämnden uttalade bl.a. följande i sitt beslut:
Sponsringsmeddelande skall normalt sändas i början och i slutet av pro— grammet. Eftersom Gula TV:n sänds i form av en programslinga som upp- repas oförändrad under mycket lång tid varje dygn, torde det vara motiverat att sända sponsringsmeddelanden under programmets gång — exempelvis kan Sponsringsmeddelande, förutom då Gula TV:n börjar och slutar, sändas mellan varje omgång av slingan. (Beslut den 21 oktober, Dnr 74/93)
6.3. Den nya myndighetsorganisationen
Radionämnden, Kabelnämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokal- radiotillstånd skall ersättas av två nya myndigheter. De nya myndigheterna benämns Radio- och TV—verket och Granskningsnämnden för radio och TV. Den nya myndighetsorganisationen skall träda i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:160, bet. 1993/94:KU37, rskr. 276).
Radio- och TV—verket organiseras som ett enrådighetsverk och ansvarar för all tillståndsgivning i enlighet med de särskilda lagarna för ljudradio- och TV—sändningar till allmänheten som inte är regeringens eller någon annan sär- skilt angiven myndighets uppgift. Verket ansvarar vidare för registrering och avgiftshantering, har tillsyn över efterlevnaden av regler som inte gäller inne- hållet i sändningarna samt beslutar om sanktioner vid bristande efterlevnad av sådana regler och vid uteblivna avgifter.
Granskningsnämnden för radio och TV skall ha en domare som ordföran- de och får till uppgift att ha tillsyn över efterlevnaden av regler för sändning- amas innehåll både enligt de särskilda lagarna för ljudradio- och TV—sänd-
ningar till allmänheten och enligt de avtal som slutits efter bemyndigande i radiolagen samt att besluta om sanktioner vid bristande efterlevnad av sådana regler. Undantagna är de fall där Justitiekanslern skall ha tillsynen.
6.4. Radiolagen
Lagens tillämpningsområde
Radiolagen (1966:755) är den grundläggande författningen för radio- och TV-verksamheten i vårt land. Lagen gäller dels för sändningar som sänds med stöd av regeringens tillstånd och dels för andra tillståndspliktiga sänd- ningar. Lagen gäller emellertid endast delvis för den senare typen av sänd- ningar. I övrigt gäller närradio- och lokalradiolagen (6, 7 och 17—18 55 radio- lagen gäller inte) och lagen om radiotidningar samt lagen om rundradiosänd- ning av finländska televisionsprogram (6—18 åå radiolagen gäller inte). Be- stämmelsen om förbud mot censur m.m. i 19 & gäller även för trådsänd- ningar. '
Lagen innehåller den terminologi som är gemensam för de flesta radio- rättsliga författningarna (se avsnitt 6.2). Två av dessa begrepp, radioprogram och rundradiosändning, återfinns i 5 5 som reglerar tillståndsplikten. Enligt bestämmelsen krävs det tillstånd av regeringen för "rätt att häri landet sända radioprogram i rundradiosändning".
Fyra programföretag har för närvarande sändningstillstånd enligt radio— lagen. Dessa är Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR) samt TV4 AB (TV4).
Tillstånd kan även ges till ett utländskt programföretag. Regeringen får då besluta att större delen av radiolagens bestämmelser inte skall gälla för sådan programverksamhet under förutsättning av att sändningen huvudsakligen skall tas emot i annan stat, skall sändas från en viss angiven sändare här i landet samt helt överensstämmer med en samtidig laglig rundradiosändning i den andra staten (23 å). Bestämmelsen tillkom för att möjliggöra för danska TV2 att sända sina program till Danmark från sändare i Sverige. Några sänd— ningar med stöd av denna bestämmelse har ännu inte kommit till stånd.
Tillståndskravet i 5 & gäller både vid ursprunglig rundradiosändning och då rundradiosändningen är en vidaresändning, dvs. en samtidig och oför- ändrad återutsändning av en annan sändning.
Jag har redan förklarat innebörden av begreppen rundradiosändning och radioprogram (se avsnitt 6.2). Uttrycket rätt att "här i landet sända" visar att radiolagen endast reglerar sådan verksamhet med sändning av radio- och TV- program som sker från sändare i landet (se prop. 1985/86:109 s. 35). Detta betyder att nedlänkningen från en direktsändande satellit till allmänheten inte omfattas av bestämmelsen. Sändningar från rymden sker nämligen inte från
sändare häri landet. Vad gäller själva upplänkningen från en jordstation till en satellit är denna inte är avsedd att tas emot "direkt av allmänheten". Radio- lagen omfattar således inte sändningar till eller från satelliter.
Public service-företagens rättigheter och skyldigheter
Av 5 & framgår att tillstånd ges för viss tid och att varje innehavare av tillstånd (programföretag) ensam avgör vad som skall förekomma i sändning som företaget anordnar med stöd av tillståndet. Härvid skall programföretaget iaktta bestämmelserna i 6 och 7 55 samt 17 å andra stycket. I fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall programföretaget också iaktta föreskrifterna i 8—15 åå. Dessa bestämmelser innehåller vissa inskränkningar i programföretagets ensamrätt.
Programföretagens grundläggande förpliktelser uttrycks genom kraven på opartiskhet och saklighet och genom den s.k. demokratibestämmelsen i 6 &. Kravet på opartiskhet och saklighet gäller enbart för sådana företag som sänder med stöd av regeringens tillstånd. Detta har bl.a. medfört att dessa företag har sagts vara i "allmänhetens tjänst" eller att de är "public service- företag". Utmärkande för dessa företag är vidare att regeringen genom avtal kan ställa upp villkor för programverksamheten. Vilka dessa villkor är fram- går av 7 5.
Jag kommer att i kap. 7 och 8 närmare redogöra för bestämmelserna om programinnehållet. Regeringens avtal med respektive programbolag finns i bilaga 3—6.
Vad gäller själva avtalskonstruktionen har denna, som framgår av kap. 2, funnits i princip lika länge som ljudradiomediet. Dessa avtal är varken för- fattningar eller avtal i vanlig civilrättslig mening. I stället får de betraktas som det allmännas direktiv för verksamheten (se Lagrådets och Konstitutions- utskottets yttrande i prop. 1990/91:149 s. 324 och bet. 1990/91:KU21 s. 12).
Lagrådet har ställt sig kritiskt till avtalskonstruktionen. Bland annat fram- höll Lagrådet att yttrandefrihetsbegränsningar genom avtal, vare sig de med- ges i lag eller ej, saknar stöd i RF (prop. 1990/91:149 s. 325). Sedan dess har YGL trätt i kraft som gör det möjligt att genom såväl lag som avtal med- dela föreskrifter eller villkor för programinnehållet (se kap. 5).
Programföretagens ensamrätt inskränks även genom föreskrifterna i 17 å andra stycket, om skyldighet att redogöra för den övervakande nämndens fällande beslut, samt föreskrifterna om annonser i 8—15 åå. Jag kommer att gå igenom samtliga dessa bestämmelser i kap. 7 och 8.
Myndigheternas rättigheter och skyldigheter
Radionämnden övervakar genom granskning i efterhand att bestämmelserna och avtalsvillkoren efterlevs. Nämnden får med anledning av denna gransk- ning begära in referensinspelningar (18 &) samt begära in uppgifter om hur stor andel av programmen som varit av europeiskt ursprung (7 a och 17 a åå). Denna senare bestämmelse tillkom i syfte att uppfylla TV—direktivet (se kap. 7). Nämnden får förelägga programföretaget att följa dessa senare två bestämmelser samt de flesta bestämmelser och villkor som rör annonser vid vite (17 a å).
Radionämnden eller någon annan myndighet får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radio— eller trådsändningars innehåll. Inte heller får en sådan sändning förbjudas på grund av dess innehåll (19 å). Det s.k. censurförbudet finns även i YGL (1 kap. 3 &) Radiolagens bestämmelse gäller för trådsändningar och samtliga sändningar som omfattas av radio— lagen, dvs. även för sändningar enligt bl.a. närradio- och lokalradiolagen. Bestämmelsen omfattar även meddelanden mellan enskilda och har därigenom ett vidare tillämpningsområde än censurbestämmelsen i YGL som endast om- fattar sändningar till allmänheten. Utöver denna skillnad i tillämpnings- området har det även ansetts att radiolagens censurförbud utgör hinder mot vitesförelägganden beträffande otillbörlig reklam (se prop. 1990/91:149 s. 59). Bestämmelsen innehåller därför i femte stycket en hänvisning till marknadsföringslagen, lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, tobakslagen och produktsäkerhetslagen. Vidare har be- stämmelsen ansetts utgöra hinder mot vitesförelägganden som innebär förbud mot fortsatt intrång i upphovsrätt i immaterialrättslig lagstiftning (se prop. 1993/94: 122 s. 46 f.). Enligt radiolagen får Radionämnden numera förelägga programföretag vid vite att följa bestämmelserna om bl.a. förbuden mot barn- och åsiktsreklam (17 a 5).
Fr.o.m. den 1 juli 1994 träder den nya myndighetsorganisationen i kraft (se avsnitt 6.3). Granskningen av sändningamas innehåll övertas då av Granskningsnämnden för radio och TV medan Radio och TV—verket skall övervaka att bestämmelsen om redovisning av andel program av europeiskt ursprung följs. Myndigheterna får begära in visst material med anledning av denna granskning.
Straff m.m.
Enligt radiolagen kan den som sänder radioprogram utan tillstånd dömas till böter eller fängelse i högst ett år. En sändare som använts som hjälpmedel vid ett sådant brott kan då förklaras förverkad (21 å). Bestämmelsen gäller för all tillståndspliktig ljudradio- och TV—verksamhet, dvs. även för den som sänder
utan t.ex. erforderligt närradio— eller lokalradiotillstånd. Straffbestämmelsema har sällan kommit till användning.
Bestämmelser om straff har funnits i samtliga tidigare lagar på radioområ- det. De första upptog dock endast böter som påföljd. Fängelsestraff före- skrevs först i den lagstiftning som infördes år 1939. Den nuvarande straff- skalan i radiolagen bestämdes med hänvisning till att fängelse var stadgat i den föregående lagen och till bestämmelsen i 4 & lagen (1964:163) om in- förande av brottsbalken. Enligt detta lagrum föreskrivs att om det för brott är stadgat fängelse utan angivande av längsta tid får fängelse inte ådömas på längre tid än ett år (prop. 1966137 5. 23 och prop. l966:l49 s. 40). Radio— lagen omfattade då även sådana tekniska bestämmelser som nu framgår av lagen om radiokommunikation. Såväl den som t.ex. använt radiosändare utan tillstånd som den som sänt radioprogram utan erforderligt tillstånd kunde då dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Straffvärdet för dessa två typer av brott ansågs således vara lika högt. Maximistraffet för användning av radio— sändare utan tillstånd har nu sänkts till fängelse i högst sex månader ( 18 & lagen om radiokommunikation) .
Något artskilda från de övriga, nu redovisade, bestämmelserna är bestäm— melsen i 20 å om anmälan om överlåtelse av TV—mottagare. I paragrafen anges bl.a. att yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning av TV—mottagare skall anmälas till Radiotjänsti Kiruna AB. Bestämmelsen är bötessanktionerad i 22 &. Bestämmelser om skyldighet att erlägga avgift för innehav av TV- mottagare m.m. finns annars i lagen (1989:46) om TV—avgift.
6.5. Kabellagen
En inledning
Den nuvarande lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten (kabellagen) ersatte lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Föränd- ringen föranleddes först och främst av bestämmelsen i YGL om etablerings- frihet för trådsändningar. Av 3 kap. 1 & första stycket framgår nämligen att varje svensk medborgare och svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram i tråd. Även den tekniska och massmediepolitiska utvecklingen bidrog väsentligen till tillkomsten av den nuvarande kabellagen
Den reglering som en gång avsetts vara tillämplig på vidaresändning av satellitsändning har förlorat sin betydelse. Såsom tidigare beskrivits (avsnitt 3.1) har dessa satellitsändningar fått karaktär av rundradiosändning och där— med fallit utanför tillståndssystemet och kabellagens övriga regler för tråd— sändningar. Vad gäller den massmediepolitiska utvecklingen ledde denna till att att det tredje marknätet öppnades för reklamfinansierade sändningar.
Kabellagens bestämmelser om reklam och sponsring överensstämmer i stort med vad som enligt radiolagen gäller för trådlös TV.
I samband med att förslaget till den nuvarande kabellagen lades fram underströk föredraganden att detta endast syftade till en temporär lösning till dess beslut i fattats med anledning av ett förslag av Radiolagsutredningen (Ds 1991:42 s. 23, prop. 1991/92:53 s. 16).
Kabellagens tillämpningsområde m.m.
Kabellagen inleds med följande bestämmelse:
I denna lag finns föreskrifter om trådsändningar av radioprogram till all- mänheten som når fler än 100 bostäder (kabelsändningar). Vidare finns före- skrifter om skyldigheter för innehavare av kabelnät där sådana sändningar be- drivs. Lagen gäller dock inte en sändning som helt överensstämmer med en sådan sändning som avses i 5 & radiolagen (1966:755) och som sänds samti— digt med denna.
Jag har förklarat innebörden av begreppen trådsändning, radioprogram och allmänheten i avsnitt 6.2. Som framgår av den redogörelsen har allmän- hetsbegreppet varit förenat med tolkningssvårigheter, i synnerhet på träd— sändningsområdet. Dessa svårigheter har till stor del lösts genom angivelsen fler än 100 bostäder. Av rninimiangivelsen följer nämligen att någon prövning av allmänhetsbegreppet inte behöver ske.
I förarbetema (prop. 1985/86:109 s. 35—36) anges vad som närmare avses med bostad. Med bostäder avses vad som i vanligt språkbruk betecknas som sådana, dvs. främst lägenheter, villor och fritidsbostäder. I begreppet inbe- grips också lägenheter i s.k. servicehus och liknande inrättningar, där män- niskor bor varaktigt, väsentligen på samma självständiga sätt som i andra bostadslägenheter. En tillfällig möblerad bostad som någon i yrkesmässig verksamhet har tillhandahållit den boende bör i allmänhet anses falla utanför begreppet även om det rör sig om en fritt belägen stuga eller en stuga i en stugby eller liknande. Om det däremot rör sig om en sådan tillfällig bostad, som den boende disponerar på grund av t.ex. äganderätt eller vanlig hyres- rätt, bör det anses röra sig om en bostad. Detta torde också gälla vid olika former av andelsägande, då varje användare bara kan nyttja huset eller lägen- heten under en begränsad tid i taget. Även studentbostäder omfattas av be- greppet eftersom den som hyr studentrum i allmänhet är bosatt där. Däremot räknas inte exempelvis sjukhus, kriminalvårdsanstalter eller hotellrum som bostäder.
Trådnät som inte går till bostäder eller som omfattar 100 bostäder eller färre faller utanför regleringen. En bostad nås av en sändning om sändningen kan tas emot i bostaden av var och en som har tillgång till erforderlig mottagarutrustning. Det saknas således betydelse huruvida den som bor i
lägenheten utnyttjar mottagningsmöjlighetema eller inte. Det saknar också betydelse om signalen är kodad eller på annat sätt förvrängd. Så snart den som sänder i ett visst nät har avhänt sig möjligheten att i sändningsögon- blicket påverkaom en sändning tas emot i en ansluten bostad eller inte, får sändningen anses nå bostaden (se prop. 1985/86:109 s. 36 ).
Bestämmelser om sådana skyldigheter som anges i paragrafens andra mening återfinns i 6 å. Hänvisningen i tredje meningen till 5 å radiolagen innebär bl.a. att programföretag med tillstånd enligt radiolagen undantas från lagens tillämpningsområde om företaget sänder samma program samtidigt i tråd och i etern, oavsett om trådsändningen är en vidaresändning av etersänd- ningen eller om trådsändningen är en egensändning. Lagen är däremot till— lämplig om programföretaget sänder i tråd utan att samtidigt sända i rund- radio.
Enligt 1 kap. 6 å första stycket YGL är grundlagen tillämplig på sänd- ningar av radioprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Enligt förarbetena bör det inte krävas att trådsändningar alltid skall ha en utgivare eftersom många trådnät är mycket små och deras betydelse som medium för nyhetsförmedling och opinionsbild- ning är begränsad. I tredje stycket samma paragraf medges därför att vanlig lag undantar trådsändningar som inte är avsedda för någon större allmänhet från grundlagens tillämpningsområde. Sådant undantag får dock inte gälla vad som föreskrivs i 2 och 3 åå om meddelarskydd och censurförbud (se prop. 1990/91:64 s. 110). Kabellagens 4 å innehåller ett sådant undantag. Detta lyder:
Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen gäller inte för sådana egen- sändningar i tråd av radioprogram som når högst 100 bostäder. Reglerna i 1 kap. 2 och 3 åå yttrandefrihetsgrundlagen gäller dock även för sådana sändningar.
Kabellagens 2 å innehåller en uppräkning definitioner. I lagen förstås med radiosändning, trådsändning, radioprogram och reklam detsamma som i radiolagen ( 1966:755). Vidare förstås med
kabelnät: anläggning för kabelsändningar, kanal: det genom frekvensangivelse eller på annat därmed jämförligt sätt särskilt bestämda utrymme i ett kabelnät som behövs för sändning av radio- program,
vidaresändning: samtidig och oförändrad återutsändning av en sändning, egensändning: sändning av annat slag än vidaresändning, annonstid: sändningstid som inleds och avslutas av en särskild signatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.
Begreppet kabelnät är här av särskilt intresse. Ett kabelnät för TV—distribu- tion kan bestå av flera olika delar. Dessa delar utgörs av antenn, huvud— central, stamnät, Spridningsnät samt fastighetsnät. Stamnätet och det efter-
följande spridningsnätet brukar med ett gemensamt namn kallas för basnät. Överföringen kan ske på konventionellt sätt via koaxialkabel men överföring med hjälp av mikrovågslänk, vilken 'är trådlös, och optisk fiber är också möjlig. Enligt vad som framgår av förarbetema synes användningen av tråd- lös teknik inte påverka bedömningen huruvida ett eller flera nät föreligger (1984/85:199 s. 32).
Kabeloperatören äger vanligen hela nätet fram till anslutna fastighetsnät. Det förekommer också att kabeloperatören hyr hela eller delar av basnät samt huvudcentral. Fastighetsnäten ägs normalt av fastighetsägaren och hyrs ut till kabeloperatören för en viss tidsperiod.
Begreppet kabelnät är av intresse eftersom ägandet eller förfogandet över detta är förenat med vissa skyldigheter enligt vad som närmare framgår av framställningen nedan. Enligt förarbetema gäller dessa skyldigheter nätet som helhet ( prop. 1984/85:199 s. 31 ).
Varken begreppet kabelnät eller vem som skall anses som dess ägare eller förfogare har närmare angetts i förarbetema. Enligt den tidigare lagen om lokala kabelsändningar kunde dessa begrepp bestämmas med hjälp av upp- gifterna i tillståndsansökan. Detta är inte längre möjligt. Trots detta synes inte tillämpningen av främst 6 å vara förenad med några större svårigheter såvitt avser dessa begrepp.
Skyldigheten att vidaresända vissa program Gällande bestämmelser
För närvarande finns en skyldighet för kabeloperatörer att se till att alla som bor i anslutna fastigheter kan ta emot de marksända TV—kanalema. Denna s.k. sändningsplikt eller must carry-skyldighet framgår av 6 å första stycket 1 kabellagen. Bestämmelsen har i sin helhet följande lydelse:
Var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät, där det bedrivs sändningar av annat slag än vidaresändning från sändare på jordytan, är skyldig att
1. se till att de boende i fastigheter som är anslutna till hans kabelnät på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana sändningar som sänds med stöd av 5 å radiolagen (1966:755) och som är avsedda att tas emot i området, och
2. kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt kabelnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar av televisionsprogram från ett eller flera av kabelnämnden utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).
Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från skyl— digheterna enligt första stycket.
Liksom övriga bestämmelser i kabellagen gäller 6 å endast om kabelnätet når fler än 100 bostäder.
Stöd för bestämmelsens båda punkter står att finna i YGL. Av 3 kap. 1 å andra stycket framgår bl.a. att etableringsfriheten för trådsändningar enligt första stycket inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter i fråga om skyl- dighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upp- lysning.
Före den 1 januari 1992 reglerades skyldigheten att tillgodose mottagning av marksända program i 21 å lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Enligt denna skulle tillståndshavaren se till att de boende kunde ta emot radio- program som sändes med stöd av 5 å första stycket radiolagen och som vid tillståndsperiodens början var avsedda att tas emot inom tillståndsområdet. Om skyldighet att tillgodose mottagning av ytterligare radioprogram kunde komma i fråga vid omprövning av tillståndet, skulle sökanden alltid vara för— behållen rätt att själv förfoga över minst två kanaler i kabelnätet.
Regeln motiverades i propositionen om radio- och TV—sändningar i kabelnät ( prop. 1984/85:199 s. 38 f.). Där sägs bl.a. följande:
Om antalet TV-kanaler som kan tas emot ökar, genom att satellitprogram kan tas emot kan det uppkomma en konkurrens om utrymmet i kabelnäten. Även om de ortsnät som nu anläggs har kapacitet att samtidigt överföra 20 programkanaler eller mer, har många fastighetsnät, i varje fall inledningsvis, inte högre kapacitet än 5—6 kanaler. Om flera kanaler befordras i ortsnätet kan endast ett urval föras fram till abonnentema i fastighetsnät med låg kapacitet. En grundläggande förutsättning vid detta urval bör enligt min mening vara att var och en som är ansluten till ett kabelnät skall kunna ta in de rundradiopro— gram som sänds från marksändare och som är avsedda att tas emot på orten med normal antennutrustning. En förpliktelse att se till att den möjligheten finns även när nya kanaler kommer till bör enligt min mening ingå i lagen.
I likhet med kommittén anser jag att det inte obligatoriskt bör krävas att programmen befordras i kabelnätet om mottagningen kan ordnas på annat sätt, t.ex. genom att en äldre centralantennanläggning utnyttjas. I lagen bör omfattningen av tillståndshavarens förpliktelse anges genom en hänvisning till 5 å första stycket radiolagen. Det innebär f.n. två TV—kanaler och tre radiokanaler I framtiden kan antalet kanaler komma att utökas. Detta skulle då leda till en ökning av antalet program som tillståndhavaren måste se till att abonnenten kan ta emot. Det är emellertid inte rimligt att tillkomsten av nya program skall leda till att tillståndshavaren helt förlorar möjligheten att an— vända nätet för satellitsändningar eller upplåtelse för egensändningar. En be- gränsning av skyldigheten bör därför införas i enlighet med vad jag förordat.
Den nuvarande bestämmelsen infördes efter förslag i prop. 1991/92:53 med förslag till ny lagstiftning för kabelsändningar m.m. Föredraganden mo- tiverade (s. 37 f.) i huvudsak sitt förslag med att det inte utgjorde någon för— ändring av det gällande rättsläget samt att alla kabeldistributrörer faktiskt såg till att de boende fick del av de då aktuella marksända TV—programrnen, näm- ligen Sveriges Televisions båda kanaler.
Med anledning av remisskritik mot att skyldigheten inte bara skall gälla för Sveriges Radio-koncemens program utan också för program i den marksända reklam-TV—kanal som det då var aktuellt att införa, anförde föredraganden följande:
Ansvaret för att de samlade TV—sändningama över marknätet skall fungera i allmänhetens tjänst kommer att vara delat mellan Sveriges Television och reklam-TV—företaget (se prop. 1990/91: 149 sid. 42). Det företag som be— driver reklamfinansierade sändningar med stöd av 5 å första stycket radio— lagen kommer sålunda att ikläda sig omfattande skyldigheter i fråga om bl.a. programutbudets sammansättning och utbyggnaden av sändningarna. — — - De resonemang som förts vid tillkomsten av yttrandefrihetsgrundlagen om etersändningar som sker med stöd av radiolagen får därför uppenbart anses ha full relevans för den planerade marksända reklarnkanalen. Den kan inte i detta sammanhang särbehandlas.
Det är förvisso sant att sändningarna från Sveriges Television i dag vidare- sänds i alla trådnät. Man kan emellertid enligt min mening inte vara säker på att även en ny TV—kanal skulle vidaresändas om nätinnehavama inte var skyldiga att göra det.
Riksdagsbehandlingen medförde den ändringen i förhållande till rege- ringens förslag att orden "utan kostnad för själva mottagningen" sköts in i 6 å första stycket 1 i den föreslagna lagen. Konsitutionsutskottet motiverade ändringen på följande sätt (bet. 1991/92zKU19 s. 12):
Den föreslagna bestämmelsen är ett uttryck för den s.k. must carry— principen. För att principen skall vara uppfylld krävs att de som bor i en fastighet i vilken det finns ett kabelnät skall kunna ta del av rundradiosänd- ning från svenska programföretag utan särskilda kostnader för själva mottagningen. En annan sak är att de boende enligt avtal eller på annan grund kan vara skyldiga att vara med och betala en del av kostnaderna för kabel- nätet. - - - Som framgår av det föregående kan emellertid inte heller fullgörandet av skyldigheten att tillgodose mottagningen av vissa rundradio— sändningar förenas med villkor om betalning. Utskottet anser att detta bör komma till uttryck i paragrafen - - -.
I propositionen berördes frågan om de problem av upphovsrättslig art som nätinnehavare kan ställas inför om de vidaresänder i enlighet med lagförsla- get. Föredraganden konstaterade att de upphovsrättsliga organisationerna dit- tills hade avstått från att kräva ersättning för vidaresändning av ifrågavarande slag och att detta förhållande har utgjort den praktiska grunden för gällande ordning. Föredraganden hänvisade till vad som anfördes i mitt delbetänkande Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden, rättsliga frågor (Ds U 198712) 5. 154 f. I detta delbetänkande uttalas bl.a. att kabellagens must carry—regel torde förpliktiga en tillståndshavare att vidaresända Sveriges Radioprogrammen endast i den utsträckning har får göra detta utan att betala särskild ersättning härför.
Vissa rättsfall och överenskommelser
När kabelnäten byggdes ut under senare hälften av 1980-talet förekom diskussioner om det berättigade i att ansluta även boende som var ointresse- rade av ett utökat TV—utbud till kabelnäten samt om vem som skulle bära kostnaden för en kabelanslutning.
Frågor med anknytning till villkoren för kabel-TV-anslutning i olika upp- låtelseformer för bostäder har prövats av Högsta domstolen i två olika domar år 1989.
I ett mål om hyresrätt konstaterade Högsta domstolen (se NJA 1989 s. 74) att vägran att betala en i förhandlingar mellan fastighetsägaren och hyresgäst— föreningen överenskommen hyreshöjning på grund av installation av kabelnät inte är av ringa betydelse och att hyresgästens hyresrätt därför skulle vara förverkad.
I ett mål om en sarnfällighetsförening (se NJA 1989 s. 291) ansåg Högsta domstolen att ett beslut av föreningsstämman att installera kabel-TV inte kunde anses strida mot föreningens ändamål eller vara främmande för ända- mål som föreningen skall tillgodose.
Det har också träffats överenskommelser mellan parterna på hyresmarkna- den om principer för fördelning av kostnader för kabel-TV—anslutning.
År 1986 utfärdade de allmännyttiga bostadsföretagens organisation SABO och Hyresgästernas Riksförbund en gemensam rekommendation om riktlinjer vid installation och utnyttjade av kabelnät för eterrnediedistribution. Riktlin- jerna innebär bl.a. att kostnaderna för fastighetsnätet och därtill hörande tek- nisk utrustning, för åtgärder för mottagning och separering av olika signaler samt för ett visst basutbud skall belasta hyreskalkylen. Kostnader för pro- gram m.m. enligt individuella val skall debiteras den enskilde hyresgästen. Den hyresgäst som vill ta del av annat än Sveriges Radios reguljära sänd- ningar, de nordiska grannländernas reguljära sändningar samt lokalkanal bör ges denna möjlighet i särskilt avtal, i vilket även effekten på hyran bör regle- ras. Den hyresgäst som så önskar bör kunna få övriga sändningar bortfiltre- rade utan kostnad. .
Motsvarande riktlinjer för den privata hyresmarknaden utfärdades år 1987 efter överenskommelse mellan Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyres- gästernas Riksförbund. Enligt riktlinjerna skall kostnaderna för ombyggnad av fastighetsnätet och övrig teknisk utrustning täckas av bruksvärdeshyran. För lägenhet som utrustats för att möjliggöra mottagning av satellit/kabel-TV efter indviduellt val är fastighetsägaren berättigad att ta ut ett tillägg till hyran. En hyresgäst som vill kunna se program utöver basutbudet (Sveriges Radios sändningar samt lokalkanal) skall erlägga särskild programavgift som skall täcka kostnaderna för parabolantenn eller anslutning till basnät samt eventu- ella kostnader för programmen.
Enligt de båda rekommendationema kan åtminstone en del av kostnaden för att en fastighet ansluts till kabelnät tas ut i form av hyra av samtliga hyres- gäster. Vidare förefaller det som om en lägenhet som utrustats för att kunna ta emot annat än vanliga marksändningar skall belastas med högre hyra än lägenheter där denna möjlighet inte föreligger. Rena programavgifter skall belasta de enskilda hushållen enligt individuellt avtal. I själva verket ingår emellertid i regel en mindre andel programavgifter även i den lägsta nivån av abonnemangsavgift, de s.k. gratisutbudet, som tas ut via hyran eller mots- varande avgift.
Kritik mot sändningsplikten
Skyldigheten att befordra vissa marksända program har kritiserats, framför allt från kabelföretagen. Det är framför allt det förhållandet att antalet "must carry—program" kan öka genom politiska beslut och att kabelföretagen inte all- tid anser att de kan kompensera sig för kostnaderna, som har föranlett kritiken.
I samband med att TV4 inledde sina marksändningar den 1 december 1991 började programmet att omfattas av must carry-skyldigheten. Genom den nya kabellagen som trädde i kraft en månad senare inträdde must carry-skyldig- heten omedelbart och inte först efter utgången av pågående tillståndsperiod enligt den tidigare lagen. TV4 hade emellertid redan tidigare sänts ut över satellit. Programmen vidaresändes i många kabelnät, ofta mot särskild betal- ning. I och med att TV4:s program fick must carry-status kunde de företag som tidigare hade tagit betalt av hushållen för programmen inte längre göra det. De kabelföretag som inte hade sänt ut programmen till sina abonnenter blev skyldiga att börja med det. Ett särskilt problem skapades av de tidigare redovisade överenskommel- sema enligt vilka de hushåll som inte ville ta del av annat än marksända pro— gram skulle få satellitprogrammen bortfiltrerade utan kostnad. För att även TV4:s sändningar skulle kunna förmedlas också till dessa hushåll krävdes i vissa kabelnät att programmen flyttades om i kanalsystemet för att inte befint— liga filter skulle behöva bytas ut.
Skyldigheten att tillhandahålla utrymme för en lokal TV-kanal m.m.
Av 6 å följer även skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för egensändningar från lokala kabelsändarföretag.
Var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät, där det bedrivs sändningar av annat slag än vidaresändning från sändare på jordytan, är skyldig att — - -
2. kostnadsfritt tillhandahålla en kanal i sitt kabelnät i varje kommun, där han har ett sådant nät, för egensändningar av televisionsprogram från ett eller flera av kabelnämnden utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).
Om det finns särskilda skäl, får kabelnämnden medge undantag från skyl- digheterna enligt första stycket.
Skyldigheten fanns redan i lagen om lokala kabelsändningar. Skälet till att denna reglering fördes över till den nuvarande kabellagen angavs vara YGL:s bestämmelse om att en sådan reglering bör kunna finnas ( prop. 1991/92:53 s. 39 ).
I propositionen med grundlagsförslaget (prop. 1990/91:64 s. 86) anförs bl.a. följande:
Beträffande skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för lokala egensändningar föreligger knappast heller någon anledning att inte behålla en möjlighet att genom vanlig lagstiftning upprätthålla den ordning som råder nu. Denna skyldighet fyller en betydelsefull uppgift för att öppna en tillgång till trådmediet för mindre resursstarka aktörer. Även här bör regler kunna ges i vanlig lag.
Över huvud taget är det angeläget att vara uppmärksam på risken att nät- innehavaren får ett monopol som utesluter andra från inflytande över pro— gramsättningen. Det starkaste motivet för att ge det allmänna ett inflytande över rätten att etablera verksamhet för trådsändning kan sägas ligga i detta. Där ett trådnät redan har etablerats minskar sannolikheten för att ännu ett skall byggas. Nätinnehavaren får lätt ett faktiskt monopol på trådsändningskapaci— teten inom ett visst område. Även om kravet på tillstånd tas bort, är det dock inte uteslutet att genom lag ålägga nätägama förpliktelser att lämna utrymme för vissa sändningar av det slag som redan i dag åvilar dem enligt lagen om lokala kabelsändningar.
I 3 kap. 1 å andra stycket YGL återfinns också en bestämmelse som medger att en skyldighet av nu ifrågavarande slag läggs på nätinnehavaren.
Enligt förarbetena till den nuvarande kabellagen ansågs det inte som rimligt att omvärdera de i grundlagsärendet framförda motiven. Det noterades vidare att näten är så anlagda att lokala distributioner kan göras ( prop. 1991/92:53 s. 46 ).
Kabelnämnden har i ett principbeslut den 6 mars 1992 tolkat bestämmelsen så att det lokala kabelsändarföretaget skall disponera en hel kanal. Kanal- blandning mellan ett av nämnden förordnat lokalt kabelsändarföretag och kommersiella intressen godtas således inte. Om sändningarna ändå blandas anses det lokala kabelsändarföretaget svara för allt som sänds i lokalkanalen.
De lokala kabelsändarföretagens sändningar har fått relativt begränsad omfattning. Av Kabelnämden förordnade lokala kabelsändarföretag finns på 29 orter (se avsnitt 3.1). Sändningstiden av rörliga bilder är i allmänhet be—
gränsad till några timmar om dagen. Under övrig tid sänds text. Den begrän— sade användningen har tillskrivits det förhållandet att de lokala kabelsändar- företagen varken haft finansiella möjligheter att ansluta sig till näten eller att fylla sina programtablåer med intresseväckande program (bl.a. Lars Arons- son i en rapport för utredningen). Som framgår av 9 å kabellagen får sådana företag inte finansiera sina sändningar med reklam.
Nätägama är visserligen ålagda att distribuera signalen men det lokala kabelsändarföretaget får själv bära kostnaden för att distribuera signalen till respektive kabelnäts inmatningspunkt. Detta kan bli dyrbart, inte minst om det finns flera nät i en och samma kommun och om det är stora avstånd mellan näten och lokal-TV—studion.
Kabelnämnden kan enligt andra stycket medge undantag från dessa skyl- digheter. Enligt förarbetena kan undantagsregeln t.ex. tillämpas om en ny kanal tillkommer eller i förhållande till innehavare av nät med få kanaler eller av mindre omfattning ( prop. 1991/92:53 s. 56 ). Kabelnämnden har vid ett få- tal tillfällen medgett dispens under viss tid i avvaktan på att nätinnehavaren gjort det tekniskt möjligt att uppfylla sina skyldigheter enligt denna bestäm- melse.
Vad som närmare avses med lokalt kabelsändarföretag m.m. anges i 7 å.
Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan svensk juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.
Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Kabelnämndens förordnande av lokala kabelsändarföretag enligt 6 å första stycket 2 skall avse högst tre år.
Bestämmelsen i andra stycket är en påminnelse till det lokala kabelsändar- företaget om syftet bakom sådana företags rättigheter. Ett lokalt kabelsändar- företag bör således för att uppfylla detta syfte ge tid i kanalen till ekonomiskt svaga aktörer. Bestämmelsen skall däremot inte läsas som en föreskrift om programmens innehåll. Det vore inte tillåtet enligt YGL ( prop. 1991/92: 53 s. 56 ).
6.6. Satellitlagen
Som framgått av avsnitt 3.1 och 6.4 faller satellitsändningarna väsentligen utanför den radiorättsliga regleringen. Sverige har åtagit sig att införliva TV- direktivet med svensk rätt. Detta direktiv omfattar bl.a. satellitsändningar till allmänheten.
I april 1992 lade jag fram delbetänkandet Lagstiftning om satellitsänd— ningar av TV—program (SOU 1992:31). Lagförslaget utformades med hänsyn till bl.a. TV—direktivet. Förslaget har med några smärre förändringar lett till
lagstiftning (prop. 1992/93:75, bet. 1992/93:KU12, rskr. 1992/93:117). Lagen (1992: 1356) om satellitsändninger av televisionsprogram till allmänhe- ten (satellitlagen) trädde i kraft den 1 januari 1994, dvs. samtidigt med EES- avtalet (SFS l993:1646). Jag kommer att här endast översiktligt att gå ige- nom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan anförda förarbeten.
Lagen är tillämplig på sändningar av TV-program över satellit till allmän— heten i något land som är bundet av EES-avtalet (2 å). För att lagen skall vara tillämplig måste även de förutsättningar som räknas upp i 2 och 3 åå vara uppfyllda.
Av 2 å framgår att satellitprogramföretaget, dvs. den som sätter samman och svarar helt eller delvis för ett samlat utbud av program som sänds under en gemensam beteckning, skall ha sitt hemvist i Sverige. Av punkt 2 och 3 framgår de ytterligare alternativa förutsättningarna att sändningen till satellit sker från en sändare här i landet eller att sändningen från satellit sker med an- vändning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person för— fogar över. Dessa senare två punkter tillämpas dock inte om satellitprogram- företaget har sitt hemvist i annat land inom EES. Bestämmelsen överens- stämmer väsentligen med motsvarande bestämmelse i TV—direktivet.
Av 3 å framgår att lagen inte gäller för en sådan sändning över satellit som helt överensstämmer med en samtidig sändning som sker med stöd av till— stånd enligt radiolagen eller lagen om rundradiosändning av finländska tele— visionsprogram. Anledningen till denna bestämmelse är att en och samma sändning inte skall omfattas av mer än en lag. Lagen gäller inte heller för en sändning av sökbar text-TV.
Det ställs inte upp något krav på tillstånd för att bedriva satellitverksamhet. Däremot skall satellitprogramföretag och satellitentreprenör, dvs. den som här i landet för någon annans räkning bedriver sändningar av televisionsprogram över satellit eller som upplåter satellitkapacitet, vara skyldig att anmäla sig för registrering samt att lämna vissa uppgifter. Anledningen till detta är att Sverige, för att uppfylla sina förpliktelser enligt TV—direktivet, måste veta vilka som bedriver sändningar för vilka Sverige är ansvarigt land.
Kabelnämnden utövar tillsynen över att satellitlagen följs. Enligt den nya myndighetsorganisationen skall, fr.o.m. den 1 juli 1994, Granskningsnämn— den för radio och TV övervaka bestämmelsema om sändningamas innehåll medan Radio- och TV—verket skall ansvara för att bestämmelserna om regi— strering och de övriga bestämmelser som inte faller inom nämndens ansvars- område efterlevs (se avsnitt 6.3).
Verket skall således övervaka att registrering sker och att redovisning av andel program av europeiskt ursprung likaså sker (5—9 åå). Verket får i vissa fall förelägga vite. Granskningsnämnden skall övervaka att bestämmelserna om mediets särskilda genomslagskraft, beriktigande och demokratibestäm— melsen efterlevs (12 å). Nämnden får endast vitesförelägga programföretaget
att på lämpligt sätt offentliggöra nämndens fällande beslut avseende berik- tigande (28 å). Det finns inte några sanktioner i övrigt vad gäller dessa be- stämmelser. Nämnden får däremot förelägga programföretaget att följa bestämmelsema om beteckningar och reklam m.m. vid vite. Myndigheterna får begära in granskningsmaterial för fullgörande av sin uppgift.
Den som inte låter registrera sig kan dömas till till böter. Jag kommer att närmare redogöra för satellitlagens bestämmelser om programinnehållet i kap. 7 och 8.
Hänvisningar till S6-6
- SOU 2001:84: Avsnitt 4.1
6.7. Närradiolagen
Vem kan få tillstånd?
Reglerna för närradioverksamhet finns i närradiolagen ( 19821459). Närradio- lagen syftar till att bereda plats för en lokal åsiktsradio. Det är därför endast vissa "sammanslutningar" som kan få tillstånd att bedriva rundradiosänd— ningar med begränsad räckvidd (l å).
Jag har redogjort för begreppet rundradiosändning i avsnitt 6.2. Vad som närmare menas med "sammanslutningar" och "begränsad räckvidd" framgår av 4 och 6 a åå närradiolagen.
Enligt 4 å kan endast vissa lokala ideella föreningar (punkt 1—2) samt för- samlingar inom svenska kyrkan (punkt 3), studentkårer (punkt 4) och när— radioföreningar (punkt 5) få tillstånd att sända närradio. Skälet till att just organisationslivet har getts privilegiet att använda radiomediet är att det har ansetts väsentligt att föreningarna såsom företrädare för olika intressen och meningsriktningar skall ges möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och sprida sina budskap till medlemmar, sympatisörer, meningsmotståndare och den stora allmänheten.
Kravet på att sammanslutningarna skall vara juridiska personer och, vad gäller punkterna 1 och 2, ha bedrivit verksamhet under minst ett år, syftar till att förebygga att tillfälliga grupper kommer i fråga för sändningstillstånd. Om särskilda skäl föreligger kan undantag från ettårsregeln göras för t.ex. föreningar som bildats inför en folkornröstningskarnpanj (prop. 1981/821127 s. 14).
De två första punkterna uppställer även kravet på att föreningarna skall vara ideella. Föreningar som är uppbyggda på annat sätt men som ägnar sig åt samma typ av ideell verksamhet faller således utanför. Detta betyder att t.ex. kooperativa ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar, stiftelser, kyrk- liga samfälligheter och kommuner inte kan erhålla tillstånd att sända närradio enligt denna lag ( prop. 1981/82:127 s. 13 , prop. 1984/85:145 s. 22 ff.). Vad däremot gäller folketsparkföreningar, folketshusföreningar, bygdegårdsför—
eningar och liknande föreningar torde de i allmänhet falla in under lagens tillämpningsområde (jfr rättsfallen RÅ 1955 not 15 och 16).
Enligt punkt 5 kan även närradioföreningar erhålla tillstånd. N ärradioför— eningar är frivilliga sammanslutningar av flera tillståndshavare. Det är således frivilligt att såväl bilda som att tillhöra en sådan förening. Det är inte heller något som hindrar att det finns flera närradioföreningar i ett och samma Sändningsområde. Närradioföreningamas verksamhet består dels av att sam— ordna gemensamma tekniska och administrativa ting och dels av att sända visst programutbud. Det är ofta närradioföreningen på orten som tecknar avtal om utnyttjandet av närradiosändaren eller om användningen av skyddad musik. Föreningarna har även som uppgift att få de enskilda tillståndshavama att komma överens om t.ex. sändningstidsscheman. Närradioföreningama har sedan år 1982 en riksorganisation, Sveriges Närradioförbund. Förbundet har antagit etiska regler för närradioverksamheten och har tillsatt en etisk nämnd för att övervaka efterlevnaden av reglerna.
Samtliga dessa föreningar har emellertid inte rätt att sända närradio. Av 3 å följer att tillstånd inte får ges till en sammanslutning som har tillstånd att sända lokalradio enligt lokalradiolagen. Sker det omvända, dvs. förvärvar den som redan har ett närradiotillstånd därefter ett lokalradiotillstånd upphör närradiotillståndet att gälla. Skälet till bestämmelsen är att ett närradiotillstånd inte skall kunna användas för att bedriva kommersiella sändningar utan sam— band med tillståndshavarens föreningsverksmhet.
Av 5 å framgår den ytterligare förutsättningen att tillstånd endast får med- delas om sammanslutningen har anmält vem som har utsetts till utgivare.
Övriga förutsättningar för närradio
Enligt 6 å skall en sändningsmöjlighet finnas i kommunen om minst en sam— manslutning så önskar och om det dessutom är tekniskt möjligt. Om det finns särskilda skäl får det finnas ytterligare sändningsmöjligheter för närradio i kommunen.
Bestämmelsen trädde i kraft först den 1 april 1994. Med ordet sändnings- möjlighet avses möjligheten att sända ett utbud av närradioprogram, oberoen- de av om sändningen sker med användning av endast en sändare eller om programmet sänds ut samtidigt över flera slavsändare. Flera sändningsmöj- ligheter skall kunna finnas om det finns särskilda skäl, t.ex. i kommuner med stor folkmängd eller i kommuner med flera tätorter. I förarbetena har en ökad restriktivitet i tilldelning av sändningsmöjligheter ansetts nödvändig för att hindra att närradion blir en andra form av kommersiell radio (prop. 1992/93:70 s. 36, 57).
Av 6 a å framgår att med begränsad räckvidd avses att sändningarna kan tas emot med god hörbarhet inom ett avstånd av fem kilometer. Vidare fram-
går att Närradionämnden i särskilda fall får medge sändare med större räck- vidd. Ett sådant medgivande bör lämnas endast om en majoritet av de berörda sändningsberättigade sammanslutningarna önskar det. Utanför storstads- områdena bör det, enligt bestämmelsen, eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.
Möjligheten att medge längre räckvidd har utnyttjats på sådant sätt att så gott som alla närradiosändama för närvarande har förlängd räckvidd, huvud— delen har kommuntäckning eller i det närmaste kommuntäckning. Även där det är frekvenstekniskt möjligt kan en förhöjning av räckvidden visa sig mycket kostsam. Det kan t.ex. vara nödvändigt att utnyttja slavsändare för att nå vissa delar av kommunen. Närradionämnden bör därför medge en viss förhöjd räckvidd endast om majoriteten av de sändningsberättigade förening- arna önskar det ( prop. 1992/93:70 s. 37 ).
Enligt bestämmelsens andra stycke bör de sändare som är avsedda för när- radio endast få användas för sådana sändningar. Det innebär att sändaren inte får användas för t.ex. lokalradio men väl för s.k. underbärvågstjänster, t.ex. personsökning (prop. 1992/93:70 s. 57). I anförd proposition (s. 33 f.) motiverades den delen av bestämmelsen enligt följande:
Enligt regeringens mening är det angeläget att föreningslivet även i fortsätt- ningen garanteras möjlighet att föra fram sina åsikter och meningar i radion. Denna möjlighet bör inte kunna inskränkas genom att föreningarna tvingas konkurrera med kommersiella krafter om sändningstiden. Närradion bör där- för även i fortsättningen endast vara tillgänglig för det lokala ideella för— eningslivet. ---
Förutsättningarna för närradion bör därför vara sådana att det inte skall vara lockande för den som önskar driva kommersiella radiosändningar att försöka utnyttja närradion för sina syften. Han bör i stället söka sig till den föreslagna lokalradion.
Bestämmelsen har aktualiserats i samband med en konflikt mellan När- radionämnden å den ena sidan och Taltidningsnämnden samt närradioför- eningarna i Borgholm, Katrineholm och Kristianstad å den andra. Konflikten rör sändning av taltidning över närradiosändare. Närradionämnden har bl.a. i yttrande den 3 mars 1993 funnit att det inte är förenligt med närradiolagen att sända radiotidning inom ramen för närradions sändningsmöjligheter som är förbehållna närradions tillståndshavare. Taltidningsnämnden och berörda när— radioföreningar har inte delat denna uppfattning.
För närvarande gäller närradiotillstånd, i motsats till övriga sändningstill— stånd, tills vidare. Beslut om sändningstid är däremot begränsat till längst ett år (8 å andra stycket). Detta system har motiverats av att närradiotillstånd innebär att de sändningsberättigade har rätt att dela på viss tid.
Genom att lokalt förhandla fram ett nytt sändningstidsschema kan tidsför- delningen anpassas till aktuella behov. Enligt den praxis som utvecklats vid fördelning av sändningstider föregås i normala fall nämndens beslut av en be—
redning inom närradioföreningen på orten. Denna inleds med att samtliga till— ståndshavare ger in förslag om sändningstider för det kommande schemaåret till närradioföreningen. Det är endast vid de tillfällen då tillståndshavama inte enats om schemaförslaget som nämnden har anledning att ta upp ärendet till avgörande.
Vid en tidstvist har nämnden att ge förtur åt den förening som bedöms ha störst intresse av att få sända vid viss tidpunkt. Av förarbetena framgår att de närmare riktlinjerna för tidsfördelningen får utvecklas genom nämndens praxis. När det gäller att bedöma vilka omständigheter som kan berättiga till förtur ges några allmänna exempel. En sammanslutning som har lång sänd- ningstid eller tid vid andra attraktiva tidpunkter än den omtvistade bör stå till- baka för en förening som inte har sådana tider. Enbart det förhållandet att en sammanslutning tidigare sänt under viss tid bör inte ge förtur till samma tid.
Närradionämnden har i sin avvägning av de skilda föreningarnas intressen haft som utgångspunkt den saudade sändningstid som respektive förening har haft. Vidare har hänsyn tagits till om tiderna är attraktiva eller inte samt huru- vida en förening gör gällande att en viss tid är av alldeles speciellt intresse för dess lyssnarkrets. Slutligen kan närradioföreningens förslag ha stor betydelse för nämndens avgörande i vissa fall. Nämndens praxis bygger på att nämn— den aldrig i sin avvägning av två föreningars intressen tar hänsyn till inne- hållet i en förenings sändningsverksamhet (se Närradionämnden informerar, nr 4, 1992-12-23).
Sedan närradioverksamhetens start har det varit förbjudet att sända kom- mersiell reklam i närradion. Det har ansetts att närradion inte kan fungera som åsiktsradio och språkrör för olika opinioner om den också skall uppfylla de krav som ställs på radio som reklammedium. Närradion har emellertid genom den senaste lagändringen (1993: 122) öppnats för sändningar av reklam (se kap. 8).
Närradiotillstånd kan återkallas av nämnden om de omständigheter som anges i 13 å är uppfyllda, dvs. om tillståndshavaren inte längre är behörig, om utgivare saknas, om sändningar inte har skett under tre månader eller om avgift inte erläggs. Även domstol kan återkalla närradiotillstånd om ett pro- gram innefattat ett yttrandefrihetsbrott (16 å).
Närradionämndens uppgifter kommer att fr.o.m den 1 juli 1994 att övertas av Granskningsnämnden för radio och TV samt Radio- och TV-verket. Granskningsnämnden kommer då att övervaka efterlevnaden av bestämmel- serna om programinnehållet medan verket meddelar närradiotillstånd och övervakar att de övriga bestämmelserna efterlevs. Nämnden får förelägga tillståndshavaren vid vite att följa bestämmelserna om sändningamas innehåll. Verket får vitesförelägga den som bryter mot beslut om sändningstid eller som låter någon annan i dess ställe utnyttja sändningstid som tilldelats sam—
manslutningen att följa bestämmelsen. Verket får även återkalla sändnings- tillstånd.
Bestämmelserna i 6, 7 och 17—18 åå radiolagen gäller inte för sändningar enligt närradiolagen. Den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestäm- melsen i 21 å radiolagen omfattar dock närradiosändningar.
6.8. Lokalradiolagen
Lagen föregicks av delbetänkandet Tekniskt utrymme för reklamfinan- sierad radio ( SOU 1991:108 ) samt departementspromemorian Regler och vill- kor för privatradio ( Ds 1992:22 ). Efter riksdagsbeslut våren 1993 trädde den nya lokalradiolagen i kraft den 1 april 1993 ( prop. 1992/93:70 , bet. 1992/931KU15, rskr. 1992/93:168 ).
Jag kommer att här endast översiktligt gå igenom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan angivna förarbeten.
Lagen innehåller föreskrifter om lokala rundradiosändningar av radiopro- gram i ljudradio (lokalradio). Den gäller inte för sådana sändningar som bedrivs med stöd av radiolagen eller närradiolagen (1 å).
Styrelsen för lokalradiotillstånd meddelar tillstånd för lokalradio. Ett till- stånd innebär rätt att bedriva sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom ett sändningsornråde som anges i tillståndet (4 å). Ingen kan få mer än ett tillstånd och detta tillstånd kan endast omfatta ett sändningsom- råde (5 å). Vidare framgår vilka som varken direkt eller indirekt kan få till- stånd (6 och 7 åå). Dessa är staten, landsting, kommun, programföretag med tillstånd enligt radiolagen eller någon som ger ut en dagstidning. Varje till— ståndsperiod skall vara åtta år och denna tid skall förlängas med ytterligare en tillståndsperiod såvida inte det finns grund för återkallelse (8 å). Under vissa omständigheter får sändningar ske efter tillståndsperiodens slut (10 å).
Av 5 och 9 åå framgår bl.a. vad Styrelsen för lokalradiotillstånd skall beakta när den bestämmer sändningsområdenas omfattning och en förändrad indelning av dessa.
Av lagen framgår vidare att om det finns flera sökande till ett tillstånd skall fördelningen av tillståndet ske vid en offentlig auktion. Tillståndet går till den som är beredd att betala det högsta beloppet i årsavgift (12—13 åå).
Vidare finns bestämmelser om ansökan om tillstånd, meddelande av till- stånd, avgift, överlåtelse av tillstånd, sändningamas innehåll, reklam och sponsring, sanktioner m.m., betalning av avgift samt överklagande m.m.
Vad gäller sanktioner framgår det av 28—31 åå att Styrelsen för lokal— radiotillstånd får återkalla ett tillstånd att sända lokalradio om tillståndshavaren inte utnyttjat sändningsrätten i tillräckligt hög omfattning, om det inte finns någon utgivare eller om den sändande inte är behörig (28 å). Återkallelse på
grund av att ett dagstidningsföretag direkt eller indirekt förvärvat ett tillstånd får emellertid inte ske.
Den nya myndighetsorganisationen innebär för lokalradions del att Radio— och TV—verket meddelar tillstånd m.m. och beslutar om återkallelse av sådant tillstånd. Granskningsnämnden skall enbart granska Sändningarnas innehåll och förelägga tillståndshavaren vid vite att följa bestämmelserna. Myndig- heterna får vid äventyr av vite begära in visst granskningsmaterial.
Jag kommer att närmare redogöra för lokalradiolagens bestämmelser om sändningamas innehåll i kap. 7 och 8.
Bestämmelserna i 6, 7 och 17—18 åå radiolagen gäller inte för sändningar enligt lokalradiolagen. Den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbe- stämrnelsen i 21 å radiolagen omfattar dock lokalradiosändningar.
6.9. Lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram
Lagen ( l986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram till- kom efter förslag i prop. 1985/86:54 . En utgångspunkt för förslagen var en överenskommelse år 1985 mellan statsministrama i Sverige och Finland om att söka få till stånd sändningar av en finländsk TV—kanal från radiosändare i storstockholmsområdet.
I dag sänds en finländsk programkanal trådlöst över storstockholmsom- rådet samt i kabel i 24 kommuner utanför detta område. I Finland sänds en redigerad svensk programkanal ut över fyra marksändare i sydöstra Finland. Samarbetet bygger på en ömsesidighetsprincip där de båda länderna svarar för jämförbara kostnadsåtaganden.
Regeringen har meddelat tillstånd för Sverigefinska Riksförbundet att intill utgången av år 1995 bedriva vidaresändningar enligt lagen. Enligt en särskild överenskommelse med Svenska Kabel-TV AB överförs sändningarna till kabelnäten. För denna överföring krävs inte något särskilt tillstånd.
Enligt lagen får regeringen för tiden intill utgången av år 1995 medge rätt till rundradiosändning av televisionsprogram från radiosändare i radio— eller trådsändning från Finland (1 å första stycket). Regeringen har meddelat sådant tillstånd till Sverigefinska Riksförbundet. Begreppen rundradiosänd- ning, radio- och trådsändning används i samma betydelse som i radiolagen (1 å andra stycket, se även avsnitt 6.2).
Sändningen skall bestå av vidaresändning av program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts i Finland med stöd av tillstånd från Finlands regering (2 å).
Ett sändningstillstånd får förenas med särskilda villkor. Dessa får avse vilka radiosändare som får användas, sändningens räckvidd, programverk— samhetens omfattning samt förbud mot eller föreskrifter om kommersiell
reklam (4 å). Beslut innehållande de nu gällande villkoren finns bifogade i bilaga 7.
Regeringen har självfallet möjlighet att inte alls ställa upp några villkor eller att ange villkor som endast tar i anspråk en del av det utrymme som lämnas av bemyndigandet.
Om tillståndshavaren bryter mot villkor som avser förbud mot eller före- skrifter om reklam, får Sändningstillståndet återkallas (5 å).
Bestämmelserna i 6—18 åå radiolagen gäller inte för dessa typer av sänd- ningar. Detta betyder att t.ex. den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestämmelsen i 21 å radiolagen även omfattar dessa sändningar.
6.10. Radiotidningslagen
Lagen ( 1981:508 ) om radiotidningar tillkom ursprungligen efter ett delbe- tänkande (Ds U 1980:12) Radiosända dagstidningar samt prop. l980/81:166, KU24, rskr. 363. Lagen har därefter genomgått tre större förändringar vilka framgår av propositionerna 1985/86:109, 1990/91:149 samt 1991/92:53.
Vid tillkomsten av lagen konstaterades att taltidningen är ett radioprogram avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Gruppen synskadade ansågs såle— des inte som någon i rättslig mening sluten krets utan måste räknas till all— mänheten. Detta betydde i sin tur att radiolagen ansågs vara tillämplig på sändningarna. Radiolagen tillät då, bortsett från närradiosändningar och vidaresändningar över centralantenner, endast de programföretag som rege- ringen bestämmer att sända radioprogram i rundradiosändning. De enda före— tag som fått sådant medgivande var de fyra programbolagen i Sveriges Radiokoncemen ( prop. 1980/81:166 s. 5 f.).
Enligt 1 å skall radiotidningen vara ett radioprogram avsett för synskadade och får endast innehålla vissa typer av dagstidningar eller sammanställningar av sådana tidningar.
Begreppet radioprogram som används i den inledande bestämmelsen med- för att den skulle kunna omfatta både trådlösa sändningar och sändningar som sker genom tråd (se avsnitt 6.2). Av den följande bestämmelsen framgår dock att endast radiotidningar som sänds i rundradiosändning, dvs. trådlöst, kräver tillstånd av Taltidningsnämnden. Bestämmelsen hänvisar i övriga fall till kabellagen (se avsnitt 6.5). Det är även möjligt att sända radiotidningar via telenätet. Denna verksamhet omfattas dock inte av lagen. Lagen omfattar inte heller postdistribution av kassettidningar.
Tillstånd att sända en radiotidning kan endast ges till ägaren av den nyhets- tidning som skall vara förlagan till versionen. Det krävs vidare att förlagan kommer ut med minst ett nummer i veckan och, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, under det senaste året har haft en genomsnittlig upplaga om minst tvåtusen exemplar per utgivningstillfälle (3 å).
Vissa krav på innehållet i radiotidningen ställs i lagen. Radiotidningen skall i princip endast återge texten i förlagan och annonsmaterialet får endast sändas om ljudet är förvrängt eller innehållet kodat m.m. (4 å).
Tillståndet får förenas med villkor, dock endast villkor avseende sänd- ningstid samt placeringen, frekvensen och effekten hos sändaren (5 å).
Dessa bestämmelser hindrar således inte tillståndshavaren att, som nu sker, koda radiotidningssändningama. Såvitt avser reklamen är detta t.o.m. ett krav för att sändning skall få ske.
Av lagen framgår vidare att tillståndet kan återkallas av Taltidningsnämn- den om tillståndshavaren bryter mot lagen eller villkoren. Den som bryter mot villkoren kan dömas till böter.
Bestämmelserna i 6—18 åå radiolagen gäller inte för dessa typer av sänd- ningar. Detta betyder att t.ex. den s.k. censurbestämmelsen i 19 å samt straffbestämmelsen i 21 å radiolagen omfattar även dessa sändningar.
6.1 1 Koncessionsavgiftslagen
Lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens område (konces— sionsavgiftslagen) kom till sedan beslut fattats om att öppna det tredje mark- nätet för reklamfinansierade sändningar (se prop. 1990/91:149 , bet. l990/9lzKU39, rskr. 1990/91:370 samt prop. 1991/92:78 , 1991/92zKU21, rskr. 1991/92:114 ).
Lagen kan endast gälla för ett reklamfinansierat programföretag i sänder. För närvarande gäller lagen för TV4. Om regeringen meddelar ytterligare ett tillstånd att bedriva reklamfinansierade sändningar över hela landet upphör lagen att gälla.
Vad som nu sagts går att utläsa ur lagens inledande bestämmelse. Enligt bestämmelsen skall ett programbolag som enligt 5 å radiolagen har tillstånd att i hela landet sända TV-program i rundradiosändning betala koncessions- avgift till staten under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam mot vederlag i sådan sändning och är ensam om den rätten här i landet.
Lagen innehåller bestämmelser om beräkning av avgift, fastställande och betalning av avgift, återbetalning, omprövning och överklagande m.m. samt om verkställighet.
I korthet kan nämnas att koncessionsavgiften består av en fast och en rörlig del (2 å). Den fasta avgiften utgör 4 167 000 kronor för varje månad under vilken sändningsverksamheten har bedrivits (3 å). Den rörliga delen av avgiften tas ut med en viss procent av annonsintäktema (4 å).
Enligt den nya myndighetsorganisationen ansvarar Radio- och TV—verket för avgiftshanteringen enligt lagen (se avsnitt 6.3).
6.12. Piratradiolagen
På våren 1961 började ett med radiosändare utrustat fartyg att illegalt sända reklamfinansierade radioprogram från en position utanför Stockholms skär- gård. Sändningarna, som gick under benämningen Radio Nord, bestod huvudsakligen av musik. Dessa sändningar kunde avlyssnas i stora delar av mellersta och södra Sverige. Förutom Radio Nord hade också två illegala fartygssändare placerats i Öresund, Radio Mercur och Radio Syd, vilkas sändningar kunde avlyssnas i delar av Skåne. Efter samråd mellan regering- arna i Danmark, Finland, Norge och Sverige och efter rekommendation från Nordiska rådet genomfördes i samtliga de berörda nordiska länderna särskild lagstiftning för att stoppa verksamheten från dessa "piratsändare". För Sveriges del antog riksdagen lagen ( 1962:278 ) med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m.m. Till följd därav upphörde i viss mån denna piratradioverksamhet.
År 1965 träffades det inom Europarådet en överenskommelse till förhind— rande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier. I samband med att Sverige och bl.a. de nu nämnda nordiska länderna anslöt sig till denna överenskommelse ersattes 1962 års lag av lagen ( 1966:78 ) om för- bud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet (piratradiolagen). Denna lag föregicks av propositionen 1966237.
Piratradiolagen, som är en strafflag, inleds med följande bestämmelse (1 år).
Den som utför rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om sändningen är avsedd att mottagas eller kan mottagas i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller i annat land, som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller om sändningen orsakar menlig störning för radiotrafik i något av dessa länder.
Den som upprättar eller innehar radioanläggning för sådan rundradio- sändning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett ar.
Lagen innehåller vidare detaljerade medverkans- och förverkandebestäm- melser (2 och 3 åå) samt en bestämmelse om tillämpligheten av svensk lag m.m. (5 å).
Lagen överensstämmer i allt väsentligt med innehållet i den europeiska överenskommelsen. Överenskommelsen innehåller dock inte några konkreta sanktionsbestärmnelser. Dess artikel 2 talar endast om att nödvändiga åtgärder skall vidtas för att beivra lagöverträdelsema. Av anförd proposition framgår att departementschefen ansåg att lagstiftningen annars inte skulle bli effektiv (s. 24).
6.13. Radiokormnunikationslagen
Lagen ( 1993:599 ) om radiokommunikation (radiokommunikationslagen) till- kom efter förslag i betänkandet Lag om radiokommunikation, m.m. ( SOU 1991:107 ) samt propositionen Telelag och en förändrad verksamhetsforrn för Televerket, m.m. ( prop. 1992/93:200 ). Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Därmed upphävdes bestämmelserna i radiolagen om innehav och an— vändning av radiosändare och mottagare.
Jag kommer att här endast översiktligt gå igenom lagens innehåll. I övrigt hänvisas till ovan anförda förarbeten.
Förutom bestämmelser om innehav och användning av radioanläggningar innehåller lagen även bestämmelser om användning av radiovågor för kom— munikation, m.m. (1 å första stycket). Vad som avses med bl.a. radiovågor och radioanläggning framgår av 2 å (se avsnitt 6.2).
Utgångspunkten för regleringen är att staten har det övergripande ansvaret för frekvensanvändningen. Tillgången på radiofrekvenser är nämligen be— gränsad och radiovågornas utbredningsegenskaper gör att ett internationellt samarbete mellan världens stater är nödvändigt.
Bestämmelsema i lagen syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möj- ligheterna till radiokommunikation och andra användningar av radiovågor. Vid tillämpningen skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten beaktas särskilt (1 å andra och tredje stycket).
Regleringen bygger på ett tillståndsförfarande. Det krävs tillstånd för att här i landet eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands får inneha eller använda en radiosändare. Det krävs även tillstånd för att få inneha en radio- sändare som är ofullständig eller en byggsats för tillverkning av radiosändare. Detsamma gäller den som för in sådana radiosändare till Sverige. Överlåtelse eller upplåtelse av radiosändare skall som huvudregel få ske endast till den som har tillstånd (3 å).
Kravet på tillstånd gäller dock inte för försvarsmakten (6 å) och inte heller statliga myndigheters innehav av radiosändare (7 å). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikten i vissa fall (8 å).
Av lagen framgår efter vilka grunder som tillstånd skall meddelas. Den grundläggande inriktningen bör enligt förarbetena vara att var och en som anser sig ha behov av radio skall beviljas tillstånd till sådan användning, dvs. presumtionen vid prövning av en ansökan skall vara att sökanden skall få tillstånd. Myndigheten skall ha rätt att lämna en ansökan utan bifall endast om det i det särskilda fallet brister i någon i lagen upptagen förutsättning för till— stånd ( prop. 1992/93:200 s. 193 ).
Som grund för tillståndsprövningen gäller att tillstånd skall meddelas om de förutsättningar som anges i 9 å första stycket är uppfylla.
1. Det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant sätt att annan tillåten radioanvändning i Sverige och i utlandet inte riskerar att bli skadligt påverkad,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvens- användning och på möjligheten att verka i den miljö som den är avsedd för,
3. det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokom- munikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,
4. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar, och
5. det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på det fre- kvensutrymme som behövs för Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt (SFS 1994:307, vilken träder i kraft den 1 juli 1994).
Tillstånd som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utför sändningsuppdrag åt fått medgivande enligt annan lag, får meddelas endast endast om sådant medgivande föreligger (9 å andra stycket). Bestäm- melsen tar sikte på sådan rundradioverksarnhet som regleras i radiolagen , när- radiolagen , lokalradiolagen, lagen om taltidningar, lagen om rundradiosänd- ning av finländska televisionsprogram samt telelagen . Medgivandet kan även vara av betydelse för bestämmande av tillståndsvillkor och tillståndstid samt beslut om återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor (1 1—13 åå).
Tillståndsbeslutet skall gälla en bestämd radioanvändning. Det skall dess- utom innefatta de villkor som skall gälla för radioanvändningen. Villkoren skall bestämmas i enlighet med de bedömningsgrunder som gäller för pröv- ningen av tillståndsansökningar. Tillståndet får, i den mån det behövs, bl.a. förenas med villkor angående frekvens, antennens eller radiosändarens be- skaffenhet, var antennen skall vara belägen och skyldighet att dela fre- kvensutrymme (11 å).
Vidare finns bestämmelser om återkallelse av tillstånd och ändring av till— ståndsvillkor (13 och 14 åå), avgift för myndighetsverksamheten (15 å), åtgärder mot störningar (16 och 17 åå), straff m.m., överklagande (18 och 19 åå) samt om användning av radiosändare i krig m.m. (20 å).
Vad gäller straffbestämmelsema ansåg bl.a. Riksåklagaren under remiss- behandlingen att en sänkning av straffskalan borde övervägas. Enligt Riks— åklagaren borde det i så fall röra sig om en sänkning från den föreslagna straffskalan som motsvarade bestämmelsen i radiolagen , där det stadgas böter eller fängelse i högst ett år, till böter eller fängelse i högst sex månader ( prop. 1992/93:200 s. 246 ff.). Straffmaximun sänktes också i enlighet med Riks- åklagarens förslag.
7.1. Inledning
Jag kommer att i detta kapitel behandla bestämrnelsema om prograrninne- hållet. Bestämmelserna om reklam, otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse samt åsiktsreklam m.m. behandlas dock i kap. 8.
Bestämmelser om programinnehåll finns i samtliga radiorättsliga lagar, i statens avtal med public service-företagen samt i närradions frivilliga etiska regler. Radioutgivareföreningen har gett ut föreslag till etiska regler för lokal- radion. Det är ännu för tidigt att yttra sig om hur dessa senare regler mottagits bland tillståndsinnehavama.
Motsvarande regler för innehållet i vissa tidningar finns i "Etiska regler för press, radio och TV". Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer. SVT, SR och UR har beslutat att reglerna skall gälla i den utsträckning som de kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och avtalen. Reglerna har i juni 1994 ändrats något.
Största utrymmet kommer att ägnas åt public service-företagens skyldig— heter enligt radiolagen och avtalen. För att underlätta framställningen kommer jag att använda mig av samlingsbeteckningen public service—företag för SVT, SR, UR och TV4. Någon definition av detta oklara begrepp åsyftas inte härmed.
Public service-företagen har regeringens tillstånd för att här i landet sända program i enlighet med 5 å radiolagen. Detta tillstånd är dock förenat med vissa villkor som något beskär företagens rätt att självständigt bestämma över programinnehållet (andra stycket). Kraven samt de villkor som regeringen kan ställa framgår av 6 och 7 åå samt 17 å andra stycket radiolagen. I fråga om vad som sänds under annonstid i televisionen skall vidare bestämmelsema i 8—15 åå iakttas (se kap. 8).
I 6 å finns kraven på opartiskhet, saklighet och den s.k. demokratibe- stämmelsen inskriven (avsnitt 7.2 och 7.4).
I 7 å bemyndigas regeringen att träffa avtal med programföretagen. I ett sådant avtal får det bestämmas om skyldighet för programföretaget att bl.a.:
. sända genmälen och beriktiganden (avsnitt 7.3), . i programverksamheten respektera den enskildes privatliv (avsnitt 7.6), . sända ett mångsidigt programutbud (avsnitt 7.7),
AMN—'
. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (avsnitt 7.5),
5. på begäran av myndighet sända meddelanden till allmänheten (avsnitt 7.8), och att
6. sända vissa beslut av Radionämnden/Granskningsnämnden (avsnitt 7.9).
Avtalen med public service-företagen innehåller dessa krav på program- verksamheten. Kraven återfinns emellertid även i annan verksamhet.
Närradio- och lokalradiolagen innehåller bestämmelser om minsta andelen prograrninnehåll som särskilt skall ha framställts för den egna verksamheten. Lokalradiolagen innehåller dessutom en bestämmelse om myndighetsmed— delanden. Inför tillkomsten av lokalradiolagen uttalade regeringen att det inte fanns något behov av att staten, vid sidan av lagstiftningen om yttrandefri- hetsbrott, satte upp regler som gällde etiska frågor. I stället borde man kunna räkna med att lokalradioföretagen — på samma sätt som har skett inom bl.a. tidningsområdet — gemensamt kom överens om etiska normer och om former för att upprätthålla de överenskomna normerna (prop. 1992/93:70 s. 27).
Kabellagen innehåller en sanktionsbestärnmelse som till sitt sakliga inne- håll motsvarar demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets sär- skilda genomslagskraft.
I satellitlagen återfinns demokratibestämmelsen samt bestämmelser om be- riktigande, mediets särskilda genomslagskraft, mångsidigt programutbud samt om skyldighet att offentliggöra Kabelnämndens/Granskningsnämndens fallande beslut angående beriktigande.
I princip är samtliga nu angivna krav på programverksamheten osanktione— rade, såvida annat ej anges i den fortsatta framställningen. Noteras bör att om public service-företaget i väsentlig mån bryter mot 6 å radiolagen eller mot avtalet kan staten, efter utredning av skiljemän, säga upp avtalet.
7.2. Opartiskhet och saklighet Bakgrund
Public service-företagens skyldighet att utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt har funnits sedan år 1924.
I samband med att förhandlingar fördes året dessförinnan om hur det nya mediet, rundradion, skulle anordnas anförde departementschefen att garantier borde erhållas för opartiskhet och saklighet vid urvalet av utsända nyhets— meddelanden, varjämte det var av vikt att tillse, att samarbete skedde med pressen på sådant sätt, att en illojal konkurrens med dess nyhetsförmedling undveks (Post- och inrikes tidningar den 4 juli 1923).
I det första avtalet, vilket ingicks år 1924 mellan Radiotjänst och Telegraf— styrelsen, kom dock dessa två krav, samt kravet på vederhäftighet, att omfatta samtliga rundradioprogram.
Statens och pressens oro för missbruk respektive konkurrens samt Radio- tjänsts osäkerhet inför mediets fortsatta framtid torde bl.a. ha lett till att pro— graminnehållet under lång tid präglades av försiktighet.
Som exempel kan nämnas att programrådet (Radionämndens föregångare) år 1925 uttalade att rådet inte hade någonting emot att utrikeskrönikor sändes, under förutsättning att dessa höll sig till det rent sakliga och var fullt objek— tiva. Däremot ansåg programrådet att:
- - — någon utsändning av inrikespolitiska krönikor icke bör äga rum, åtminstone icke för närvarande, enär det, huru sakligt de än läggas, torde vara hart när omöjligt att utforma dem på sådant sätt, att de icke ge anledning till meningskonflikter rörande deras innehåll, i synnerhet när det gäller ange- lägenheter av särskilt ömtålig politisk innebörd och rundradion måste stå utanför och över alla politiska meningsstrider.
Redan efter några år intog programrådet dock en något mer generös håll- ning till kontroversiella ämnen (se vidare SOU 1935: 10 s. 49 f.).
Ett genombrott ägde rum är 1956 då den s.k. vetorätten avskaffades. Denna interna praxis innebar att om en part i ett program av kontroversiell karaktär vägrade sin medverkan så måste detta i opartiskhetens namn ställas in.
Lydelsen modifierades något i 1959 års avtal. Enligt avtalet skulle bolaget vid programmens utformning sakligt, opartiskt och i lämplig form meddela upplysningar om nuets händelser etc.
Avtalsbestämmelsema om opartiskhet och saklighet lagfästes i samband med radiolagens tillkomst år 1966 och i anslutning därtill togs kraven på gen- mäle och beriktigande in i avtalet. Genmäle och beriktigande kan i korthet sägas innebära att ett partiskt uttalande skall få bemötas (genmäle) och att en felaktig uppgift skall rättas (beriktigande).
Departementschefen motiverade lagregleringen med Sveriges Radios monopolställning. Han anförde att det, när det gällde ett företag som skulle verka i samhällets och allmänhetens tjänst, var nödvändigt att företaget intog en oavhängig hållning till olika åsiktsyttringar och smakriktningar. Han an- förde vidare att en allsidig belysning av de skiftande företeelserna i samhället var en väsentlig uppgift för rundradioverksamheten och att överenskom- melsen mellan staten och Sveriges Radio gav uttryck för detta bl.a. genom kravet på opartiskhet och saklighet i upplysningar om nuets händelser och orientering om viktigare kultur- och samhällsfrågor. Dessa krav som således, enligt departementschefen, innehöll den grundläggande skyldigheten för före- taget borde regleras i samma ordning som dess grundläggande rättighet, dvs. rätten att självständigt bestämma vilka program som skulle sändas. Dock måste, enligt departementschefen, reglerna tillämpas med beaktande av att en vidsträckt yttrande— och informationsfrihet skulle råda i radion (prop.
1966:149 5. 29).
Kraven på opartiskhet och saklighet behandlades också i 1978 års lag- stiftningsärende. Anledningen till detta var att varje programföretag skulle få en egen sändningsrätt med tillhörande krav på opartiskhet, saklighet och balans ( prop. 1977/78:91 s. 228 ). Skyldigheten för ett programföretag att be- akta att det skall råda en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet i ljud- radion och televisionen fördes då över från avtalen in i lagtexten.
För TV4 gäller dessa krav på opartiskhet och saklighet på samma sätt som för de övriga public service-företagen. Detta motiverades med att begräns- ningar i fråga om sändningsmöjligheter gör det angeläget att olika menings- riktningar kommer till tals i en ny TV-kanal ( prop. 1990/91:149 s. 74 ).
Satellitlagen innehåller inte någon bestämmelse om opartiskhet eller sak— lighet. I propositionen anfördes att antalet sändningsmöjligheter över satellit är stort och att det med hänsyn till de olika programtjänstemas karaktär — filmkanaler, underhållningskanaler och olika specialiserade kanaler — i vissa fall kan te sig främmande att ha en sådan bestämmelse (prop. 1992/93:75 s. 26).
Vad gäller lokalradion föreslogs inte några krav på opartiskhet och saklig- het med motiveringen att regelverket i sin helhet syftar till att motverka mono- polsituationer såvitt avser nyhetsförmedling och opinionsbildning ( prop. 1992/93:70 s. 27 ).
Gällande ordning
Public service-företagen skall utöva sin sändningsrätt opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i etern. Dessa regler gäller dock inte för vad som sänds under annonstid i televisionen eller annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV (6 å första och fjärde stycket radiolagen ).
Vad gäller undantaget för annonser ansågs det ligga i sakens natur att sådana inte kunde vara opartiska i förhållande till de varor som marknads- fördes av konkurrerande företag. Osakliga annonser skulle vidare tas om hand av marknadsföringsrätten ( prop. 1990/91:149 s. 84 ). Enligt proposi- tionen borde ett reklamfinansierat programföretag även ha rätt att sända annonser m.m. i sökbar text—TV (s. 125).
Kravet på opartiskhet tar enligt Radionämndens praxis sikte på främst följ ande företeelser:
1. Kritik mot en klart utpekad part 2. Ensidig behandlig av ämne eller händelse
3. Värderande uttalande av programledare eller liknande medverkande i en kontroversiell fråga
4. Reklambetonat gynnande av ett visst företag eller produkt (se dock närmast följande avsnitt)
Saklighetskravet innebär att uppgifter och påståenden skall vara sanna. Till kravet på saklighet hör även skyldigheten att kontrollera sakuppgiftemas vederhäftighet före offentliggörandet. Denna bestämmelse finns inskriven i avtalen med SVT, SR och UR. I dessa avtal finns dessutom ett relevanskrav inskrivet. Enligt detta skall ämnesval och framställning ta sikte på vad som är väsentligt.
Radiolagens hänvisning till yttrande- och informationsfriheten innebär att denna frihet bör vara så vidsträckt som kravet på opartiskhet och saklighet medger ( prop. 1977/78:91 s. 229 ). Radionämnden har uppfattat denna före- skrift som en tolkningsregel om varsamhet vid granskningen.
TV—konventionens artikel 7 föreskriver att programföretaget skall se till att nyhetsprogram återger fakta och händelser rättvisande och främjar den fria åsiktsbildningen. Några motsvarande bestämmelser finns inte i TV—direktivet.
Radionämndens praxis
Radionärrmden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) övervakar i efterhand att radiolagens krav på opartiskhet och saklighet följs. Nämnden övervakar vidare att SVT, SR och UR följer avtalsbestäm- melsen om att sakuppgifter skall, före sändning, kontrolleras så noggrant som omständigheterna medger samt att ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.
Varje företag är ensamt ansvarigt för att programverksamheten uppfyller dessa krav. Vad gäller SVT skall var och en av de båda TV-kanalerna i princip jämställas med självständiga programföretag (se prop. 1977/78:91 s. 228 f.).
Vid prövning av frågan om opartiskhet förekommit kan enligt nämnden ett annat program eller prograrninslag beaktas (balansering) om det framstår som naturligt för publiken. Exempelvis kan hänsyn tas till andra program eller prograrninslag i den löpande nyhetsförmedlingen eller i en programserie eller till program eller inslag, till vilket programföretaget hänvisar i samband med sändningen (se a. prop. s. 228 f.).
Om en klart utpekad part utsätts för stark kritik bör han enligt nämndens praxis som regel ges möjlighet att försvara sig i samma program. Det kan ske i den formen att den angripne själv medverkar i programmet eller att en kom- mentar från honom redovisas. Vägrar han att medverka får han som regel stå sitt kast, eftersom vägran inte hindrar sändning av programmet. Programföre- taget skall dock om möjligt sörja för att den kritiserade partens synpunkter redovisas i programmet. Kritik av annat slag än den nu berörda kan balan- seras genom andra program.
Med ensidig behandling av ett visst ämne eller en viss händelse avser nämnden att endast den ena partens version eller synpunkter presenteras eller
i vart fall klart dominerar i ett program. Frågan om balansering är enligt nämnden särskilt aktuell när det gäller sådana ensidiga program.
Om programföretaget inte kan ge en allsidig spegling av förhållandena på grund av svårigheterna att komma åt programstoff, i t.ex. ett slutet samhälle, skall detta klart framgå av programmet eller programpresentationen. På samma sätt skall företaget även i övrigt om det skildrar ett ämne från en spe- ciell utångspunkt låta detta framgå av programmet eller programpresenta- tionen ( a. prop. s. 229 ).
Att programledare och andra liknande medverkande, som ger intryck av att vara knutna till programföretaget, inte får göra värderande uttalanden i kon- troversiella frågor hänger samman med att publiken kan uppfatta dem som företrädare för programföretaget. Företaget får på grund av opartiskhetskravet inte driva några egna opinioner. Sådana uttalanden kan inte balanseras. Följande ärende illustrerar vad som nu sagts.
I samband med att TV4 redogjorde för ett fällande beslut i en s.k. plikt- sändning deklarerade programföretaget sina kritiska synpunkter på lagstift- ningen om TV—reklam. Radionämnden ansåg att TV4 på ett otillåtet sätt hade utnyttjat mediet för att driva sina krav på en förändrad lagstiftning. Inslaget stred därigenom mot kravet på opartiskhet. Genom det sätt på vilket kommen- taren var kopplad till redogörelsen för nämndens beslut ansåg nämnden vidare att programföretaget hade åsidosatt skyldigheten i avtalet att på lämpligt sätt redogöra för nämndens beslut (SB 396/92).
Kravet på opartiskhet innebär enligt nämndens praxis även att ett program- företag bör vara försiktigt med inslag som kan uppfattas som ett otillbörligt gynnande av ett visst företag eller en viss produkt i förhållande till konkur- rerande företag eller produkter. Sådana förfaranden omfattas numera av be— stämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse i 6 å andra stycket radiolagen (se kap. 8). Det kan dock finnas fall då bestämmelserna kan komplettera varandra t.ex. om ett public service—företag sänder försälj- ningsprogram som inte är att anse som otillbörliga men som likväl måste anses strida mot opartiskhetskravet.
Saklighetskravet innebär i första hand att sakuppgifter skall vara sanna. Bagatellartade felaktigheter lämnas dock opåtalade av nämnden. Enligt nämn- den aktualiseras saklighetskravet också när det gäller missvisande faktapre- sentationer. Det blir då fråga om att göra relevansbedömningar. En sådan bedömning kan gälla att relevanta uppgifter inte tagits med eller, vilket är ovanligare, att uppgifter lämnats som inte varit relevanta. Vid sin bedömning kan nämnden ta hänsyn till i vilket sammanhang de felaktiga uppgifterna lämnats (SB 197/93).
Rena faktafel skall enligt avtalen beriktigas när det är påkallat (se avsnitt 7.3). Om beriktigande görs — antingen efter påpekande från publiken eller sedan företaget självt uppmärksammat felet — brukar nämnden i de flesta fall inte göra något uttalande vad gäller överträdelse av saklighetskravet. Däremot
kan faktafel inte balanseras genom att rätt uppgift — utan att ges formen av ett beriktigande — förekommer i ett annat program. I fråga om ofullständigheter kan dock en sådan komplettering godtas även om den inte utformats som ett beriktigande.
Enligt avtalen med SVT, SR och UR skall företaget "före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet". Om programföretaget uppfyllt sin skyldighet i detta häneende men uppgifterna senare ändå visar sig vara felaktiga, kan programföretaget inte anses ha brutit mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid beriktigas "när detta är påkallat". Bedömningen i ett ärende kan därför bli den att nämnden finner att beriktigande borde ha sänts trots att brott mot saklighetskravet inte föreligger. Det finns också exempel på att nämnden har fällt programföretag för bristande saklighetskontroll när det gäller uppseende- väckande uppgifter, som varit felaktiga, trots att kompletteringar eller berikti— ganden senare har sänts.
Noteras bör att programbolagen inte är skyldiga att informera nämnden om hur saklighetskontrollen skett. Anledningen till detta är YGL:s bestämmelser om anonymitetsskydd för meddelare m.fl.
Vid tillämpningen av kraven på opartiskhet och saklighet skall, enligt samma lagrum, hänsyn tas till att en vidsträckt yttrandefrihet och informa- tionsfrihet skall råda i radio och TV. Radionämnden har uppfattat denna be- stämmelse som en tolkningsregel om varsamhet i granskningsverksamheten. Nämnden har i åtskilliga fall friat program där kritik framförts som framstått som uttryck för personliga erfarenheter och åsikter. Mer påtagliga brister i opartiskhet och saklighet accepteras dock inte av nämnden.
Vägledande för tillämpningen av tolkningsregeln är de uttalanden som föredraganden gjorde i anförd proposition. Han konstaterade bl.a. att yttran— defriheten innebär en frihet för den enskilde att uttrycka personliga åsikter och uppfattningar. Enligt hans mening borde dock kraven på opartiskhet och sak- lighet "ställas lägre än eljest endast i fråga om personliga åsikter och uttalan- den som framförs av debattdeltagare, intervjuade och andra liknande medver— kande" (s. 229). Det bör noteras att statsrådet endast uppehåller sig vid s.k. inbjudna medverkande. Uttalanden av programledare, reportrar m.fl. skall enligt nämnden inte ges någon generös bedömning utan i dessa fall gäller kraven på opartiskhet och saklighet i princip fullt ut. Nämnden kan dock även beträffande dessa medverkande beakta den valda programformen. Radio— nämnden har således i flera beslut uttalat att programledare måste ges visst utrymme för värderande uttalanden inom ramen för personligt ironiserande, satiriserande eller recenserande program, förutsatt att denna programkaraktär kan antas stå klar för lyssnarna eller tittarna.
Frivilliga regler
Pressen och närradion har vissa etiska regler som anknyter till saklighets- kravet. Pressens etiska regler lyder:
Ge korrekta nyheter
1. Massmediemas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
2. Var kritisk mot nyhetskälloma. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kom— mentarer.
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
Var varsam med bilder
11. Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även bildmaterial. Undvik bilder som kan kränka och såra.
12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
Hör båda sidor
13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld. 14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betrakas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.
Närradions etiska regler hänvisar till pressens, såvitt avser sändningar av nyhetskaraktär. I övrigt innehåller reglerna bl.a. de krav som framgår ovan under rubriken "Ge korrekta nyheter".
7.3. Genmäle och beriktigande Inledning
I Sverige har skillnaden mellan beriktigande och genmäle beskrivits på föl- jande sätt (prop. 1977/78:91 s. 144):
Beriktigande — avser fakta, sakuppgifter och anknyter till radiolagens krav på saklighet;
Genmäle — avser angrepp mot åsikter eller person och anknyter till radio- lagens krav på opartiskhet.
Anmärkas bör dock att en sådan skiljelinje inte alltid kan dras. Många gånger kan vara svårt att avgöra vad som är beriktigande respektive genmäle. Dessa åtgärder är vidare inte alltid knutna till opartiskhets— och saklighets— kraven eftersom sådana krav endast gäller för public service-företagen. Inte heller är det enligt Radionämndens praxis möjligt att genom dessa två institut komma till rätta med samtliga överträdelser mot opartiskhets- och saklighets— kravet ( avsnitt 7.2 ).
En annan skillnad mellan dessa båda institut kan sägas ligga i att genmälet oftast måste utformas och framföras av den berörde själv medan beriktigandet utformas och framförs/införs av utgivaren. En konsekvens av denna senare skillnad innebär att en reglering av genmälesrätten i lag skulle stå i strid med utgivarens grundlagsskyddade rätt att ensam bestämma över innehållet i skriften eller programmet.
Argumenten för och emot en lagreglering av dessa remedier har i stort varit samma för såväl press som radio och TV. Jag kommer att redovisa dessa argument som de kommit till uttryck i skilda betänkanden och propositioner.
Bakgrund
Frågan om genmälesrätt diskuterades i det år 1912 framlagda betänkandet med förslag till tryckfrihetsordning. Någon sådan bestämmelse upptogs inte vilket motiverades med att det av såväl principiella som praktiska skäl inte kunde komma i fråga att lagfästa en genmälesrätt i vidsträcktare omfattning än som en rätt till beriktigande av faktiska uppgifter (Betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, afgifvet den 20 december 1912, s. 159 ff.).
Rent principiellt ansåg kommittén att det inte fanns något intresse av att rättsligt skydda den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och refle— xioner. Kommitténs praktiska skäl avseende såväl genmälen som beriktigan- den baserades på de tillämpningssvårigheter institutet vållat i Frankrike, Tyskland och Norge. Kommittén påpekade att en lagreglering var en ömtålig och grannlaga sak som lätt kunde framkalla ett rakt motsatt resultat än det avsedda. Bl.a. kunde en sådan genmälesrätt oftare åberopas till stöd för väg— ran än för yrkande på genmälets införande. Vidare hindrade, enligt kommit- tén, ett sådant rättsskydd inte tidningsredaktionen från att vidhålla den egna framställningens riktighet i en kommentar. Man ansåg i stället att starka skäl talade för att "överlämna utvecklingen till omhändertagande av andra goda makter än rättsordningens".
Snart därefter, år 1916, inrättade pressen en egen hedersdomstol, Pressens Opinionsnämnd (PON). De första pressetiska reglerna antogs av Publicist— klubben år 1923.
Genmälesinstitutet diskuterades även i betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet ( SOU 1935:8 ). Kommittén avstyrkte en lagreglering eftersom en sådan inte skulle få någon större betydelse för be— kämpandet av statsfientliga företeelser. Kommittén ansåg det tveksamt om rätten därtill verkligen skulle utnyttjas bl.a. med hänsyn till risken för tids- utdräkt och polemik (s. 142).
1944 års tryckfrihetssakkunniga anslöt sig i betänkandet med förslag till ny tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) i stort till sina företrädares slut- satser. De sakkunniga fann inte skäl att införa någon genmälesrätt efter ut— ländsk förebild. De påpekade att ett sådant system vållat stora tillämpnings- svårigheter utomlands och att det knappast utgjort något effektivt system mot kränkande uppgifter och oriktiga framställningar. Därtill torde det, enligt de sakkunniga, vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt omfattning inför bemötanden och rättelser (s. 215). Däremot fann de sakkunniga att det var angeläget att oriktiga uppgifter rätta- des i behövlig ornfattning. På de sakkunnigas förslag infördes därför före- skriften i 1 kap. 4 % andra stycket TF, som anger att en vidtagen rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för brott avseende missbruk av tryckfri— heten. Bestämmelsen har huvudsakligen betydelse vid brotten förtal och föro- lämpning.
Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas synpunkter och förslag. Han ansåg att de två lagstiftningsaltemativ som stod till buds var olämpliga. Antingen måste, enligt departementschefen, genmälesrätten göras så vid- sträckt att den som berörs av uppgifterna äger beriktiga dessa, så snart han själv finner dem felaktiga, eller också måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva, vilka uppgifter som är sanningsenliga. Han anmärkte att utgivarens möjlighet att ställa sin egen auktoritet bakom ett beriktigande inte befrämjades av det förra alternativet. Vad gällde det senare alternativet ansåg departementschefen att domstolsförfarandet skulle förbehållas de fall då fråga var om tryckfrihetsbrott. Han anförde att det i stället borde vara en uppgift för PON att främja god publicistisk sed (prop. 19482230 s. 114).
Inte heller i betänkandet Radions juridiska ansvar ( SOU 1962:27 ) före— slogs att regeln om beriktigande skulle få lags form. Detta motiverades av tillämpningssvårigheter, Sveriges Radios publiceringsregler samt risken för att rätten till beriktigande skulle missbrukas till förtäckt reklam. Utrednings- mannen ansåg inte heller att det fanns något stöd för ett verkligt behov av sådana regler (s. 89). De publiceringsregler som avsågs var dels Publicist— klubbens pressetiska regler samt dels Sveriges Radios interna bestämmelser. De innehöll båda etiska regler om bl.a. genmäle och beriktigande.
Frågan aktualiserades återigen i betänkandet angående förslag till radio- ansvarighetslag ( SOU 1965:58 ). Utredningen ansåg att frågan måste avgöras på grundval av om det fanns något behov av sådana regler eller, med andra ord, om avsaknaden av sådana regler medfört att Sveriges Radio underlåtit att tillgodose berättigade anspråk på beriktigande (s. 78).
Utredningen ansåg inte att det material Sveriges Radio ställt till dess för— fogande bringade full klarhet i denna fråga. Radionämnden hade då endast till uppgift att granska programverksamhetens allmänna riktlinjer och någon enhetlig praxis i nu angivna frågor fanns alltså inte. Utredningen ifrågasatte därför om inte Radionämnden skulle omorganiseras, vilket tidigare föreslagits i SOU 1965: 20 s. 230, så att den både till sammansättning och till funktion fick karaktär av en opinionsnämnd. Vissa skäl kunde, enligt utredningen, också anföras för en gemensam opinionsnämnd för pressen och radio. Ut- redningen räknade då med att, om en opinionsnämnd av nyss beskrivet slag inrättades, det för radions del lika väl som för pressens skulle visa sig över— flödigt att i lag stadga en rätt till beriktigande (s. 79).
Avtalsbestämmelserna om opartiskhet och saklighet lagfästes i 1966 års radiolag. I samband därmed togs bestämmelserna om genmäle och berikti— gande in i avtalen. Radionämnden fick bl.a. till uppgift att övervaka kraven på opartiskhet och saklighet och att pröva frågor om beriktigande och genmäle (prop. l966:l49).
Frågan om lagreglering av rätten till genmäle och beriktigande fick snart ny aktualitet. I motioner vid 1967 års riksdag restes kritik särskilt mot den "sensationsjoumalistik som prisger enskilds privatförhållanden". Motionärer- na ifrågasatte om PON var tillräcklig eller om samhället hade behov av ett kompletterade organ med annan sammansättning och annat arbetssätt. Konsti— tutionsutskottet framhöll (1967z54) i sitt utlåtande över motionerna att det med hänsyn till tryckfrihetens grundläggande principer måste i första hand ankomma på pressen själv att vidta erforderliga åtgärder för att hålla jouma- listiken på önskvärd kvalitativ nivå.
Vad som förekommit i riksdagen kan inom pressen ha uppfattats som ett allvarligt hot mot tryckfriheten och samma år, 1967, tillsatte Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) sanktionskommitte'n. Den nuvarande ord- ningen med bl.a. Allmänhetens Pressombudman (PO) tillkom år 1969.
Massmedieutredningen tog också upp frågan om en lagfäst rätt till genmäle i sitt betänkande Massmediegrundlag ( SOU 1975:49 ). När det gällde radio och TV föreslog utredningen att programföretagen genom en i grundlagen intagen särskild bestämmelse därom skulle åläggas att utöva sin rätt att sända på ett sakligt och opartiskt sätt. Därav skulle enligt utredningen anses följa att tillfälle skulle beredas till beriktiganden och även genmälen. Vidare hänvisade utredningen till att det i avtal mellan regeringen och programföretagen alltjämt skulle få tas in bestämmelser om genmäle och beriktiganden.
Utredningen konstaterade att en direkt reglering i grundlagen av genmäles- rätten, i dess vidsträckta bemärkelse, innefattade så stora lagtekniska och organisatoriska svårigheter att frågan i vart fall tills vidare skulle överlämnas till pressens självsanerande verksamhet. Vad särskilt gällde problemen med en sådan lagreglering av rätten till beriktigande var den första frågan som in— ställde sig enligt betänkandet att det skulle uppstå svåra gränsdragningspro- blem. En lagreglering av endast beriktigande, som innefattade t.ex. att en sär- skild nämnd hade hand om klagomål över vägrat beriktigande, skulle enligt utredningens majoritet inte fylla något egentligt behov om det fortfarande var överlämnat åt pressens självsanering att ha hand om frågor om genmäle. Vidare pekade utredningen på att handläggningen inom det självsanerande verksamheten möjliggjorde ett betydligt snabbare ingripande än ett förfarande via t.ex. en myndighet. Majoriteten av utredningen (en ledamot reserverade sig och menade att bestämmelser om beriktigande skulle införas) fann att be- stämmelser om genmäle och beriktigande inte skulle föras in i grundlagen. Däremot ansåg utredningen att det i den föreslagna nya grundlagen skulle tas in bestämmelser motsvarande 1 kap. 4 5 andra stycket och 7 kap. 6 & andra stycket TF. Genom dessa regler skulle grundlagen, enligt utredningen, anses ge uttryck åt den allmänna grundsatsen att rättelse skall ske då det kan anses befogat (a. bet. s. 159—160).
Radioutredningen föreslog i sin tur att Radionämnden skulle få ta ställning till om ett programföretag hade följt vad som föreskrevs i avtalen med rege- ringen om beriktigande och genmäle och att det i dessa skulle föras in en all— män bestämmelse om skyldighet att publicera Radionämndens fällande beslut. Utredningen kom i likhet med Massmedieutredningens majoritet fram till att rätten till beriktigande och genmäle inte borde regleras i lag (SOU 1977: 19 s. 222).
Bestämmelser om hur genmälen och beriktiganden skall handläggas etc. samt bestämmelsen om att programföretag skall publicera Radionämndens fällande beslut tillkom därför i 1979 års avtal.
I anslutning till arbetet med en ny utvidgad grundlag anslöt sig departe- mentschefen väsentligen till vad som redan framförts, bl.a. vid TF:s tillkomst (se prop. 1986/87:151 s. 42 ff.). Hans överväganden kan sägas sammanfatta de överväganden som fram till dess hade gjorts.
Han konstaterade att det inte fanns något behov av en lagreglerad gen- mäles- och beriktiganderätt i fråga om radio- och TV—program från program- företagen inom Sveriges Radio eftersom det här redan fanns tillräckliga garantier för saklighet och opartiskhet i form av regler om genmäle och berik- tigande m.m.
Vad vidare gäller andra medier än de nu nämnda anförde departements- chefen att det till förmån för bestämmelser om en skyldighet i första hand för pressen att offentliggöra genmälen och beriktiganden kunde åberopas att skyddet mot förtal och annan ärekränkning inte var tillräckligt för att för-
hindra publicitetsskador. Han anförde vidare att även myndigheter, företag och organisationer kunde ha befogade anspråk på att bemöta angrepp och rätta felaktiga uppgifter.
Skäl mot en sådan lagstiftning ansåg departementschefen vara att den inte gick väl ihop med principen om utgivarens ensamansvar. Antingen fick man göra avkall på denna princip och låta den enskilde själv ansvara för sitt inlägg, något som enligt departementschefen inte var särskilt lämpligt, eller också fick utgivaren ha bestämmanderätt även i fråga om inlägget. Enligt departementschefen begränsade detta senare alternativ starkt värdet av att lag— fästa rätten till genmäle eller beriktigande.
Ytterligare skäl mot en lagreglering ansågs vara de lagtekniska och organi- satoriska svårigheter detta skulle innebära. Att överföra de etiska bestämmel- serna till lag "låter sig knappast göras utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp. be- riktigande är befogat. Någon annan lösning än att anordna ett domstolsför- farande för prövning av tvister ärinte tänkbar. Den skulle i så fall innebära ett krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta effekten för den förfördelade därför att lång tid hinner förflyta från det att en felaktig eller missvisande uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle eller beriktigande".
Svårigheterna skulle, enligt departementschefen, sannolikt inte vara lika stora om enbart beriktiganderätten lagreglerades. Det tillades dock att svår- lösta tvister även i dessa fall kunde uppstå eftersom det många gånger kunde vara svårt att skilja mellan sakuppgifter och värderingar.
Departementschefen tog slutligen upp det svårbedömda argumentet att en lagstadgad skyldighet att publicera skulle få en negativ inverkan på pressens självsanerande verksamhet.
Dessa för- och nackdelar, jämte en hänvisning till att efterlevnaden av de pressetiska reglerna fungerat väl, medförde enligt departementschefen att det inte fanns tillräckliga motiv för att frångå den uppfattning som rådde vid TF:s tillkomst och som också massmedie- och yttrandefrihetsutredningen delat, nämligen att frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för pres- sens självsanerande verksamhet.
Frågan om grundlagsändring har fått förnyad aktualitet genom den kritik Lagrådet framfört mot bestämmelsen i satellitlagen om att Kabelnämnden inte får ålägga programföretag att offentliggöra dess fällande beslut om berikti- gande i ett program som företaget sänder. Jag återkommer till dessa frågor i nästa avsnitt.
Gällande ordning
Regler om genmäle och beriktigande återfinns, via hänvisning i radiolagen , i public service—företagens avtal med staten. I satellitlagen finns en rätt till beriktigande inskriven. Även frivilliga etiska regler finns.
Public serviceföretagen skall enligt respektive avtal beriktiga felaktig sak- uppgift när detta är påkallat och bereda den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till genmäle. Begäran därom skall behandlas skyndsamt. Bifalls begäran om beriktigande, skall detta sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt sammanhang. Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser.
Avtalen innehåller även närmare bestämmelser om handläggningen av be- gäran om genmäle eller beriktigande.
Av avtalen framgår vidare att det åligger programbolaget att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av Radionämnden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) enligt vilket företaget har överträtt bestämmelserna i radiolagen eller i avtalet. Om nämndens beslut avser att programbolaget har avslagit en begäran om beriktigande, skall bolaget dess- utom redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.
Satellitlagen innehåller enbart ett krav på att beriktigande skall ske då det är befogat. Enligt lagen får Kabehämnden/Granskningsnämnden, ålägga pro- gramföretaget att på lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelsen om beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära att offentliggörandet måste ske i ett program som före- taget sänder. Föreläggandet får förenas med vite. (14 & första stycket och 29 & satellitlagen).
Bestämmelserna om genmäle och beriktigande har fram till satellitlagens tillkomst reglerats genom avtal och pressens självsanerande verksamhet. An- ledningen har bl.a. varit TF:s och YGL:s bestämmelser om att den ansvarige utgivaren ensam bestämmer över vad som skall förekomma i skriften eller programmen.
Sedan dess har Sverige, genom undertecknandet av EES-avtalet, åtagit sig att följa TV—direktivets bestämmelser i förhållande till EG- och EFTA- länderna.
Artikel 23 i direktivet föreskriver att varje land skall se till att alla fysiska och juridiska personer, oberoende av nationalitet eller vistelseort, skall ha rätt till beriktigande eller liknande åtgärd. De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att underkasta tvister rättslig prövning.
Regeringen konstaterade att Sveriges markbundna televisionssändningar uppfyllde direktivets krav, särskilt som reglerna kompletteras av bestämmel- ser om ärekränkning i YGL och brottsbalken samt, när det gäller juridiska
personer, av regler om otillbörlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida (prop. 1992/93:75 s. 30).
Även vad gällde satellitsändningar av TV—program hänvisade regeringen till bestämmelserna om ärekränkning och otillbörlig marknadföring.
Regeringen anförde vidare att det av god publicistisk sed följer att ett till- rättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. Denna lös- ning kritiserades av Lagrådet som ansåg att det är mera i TV—direktivets anda att publiceringen sker i ett TV—program som företaget sänder. Lagrådet ifråga— satte därför om inte YGL borde ändras. Föredragande departementschefen hänvisade till Radiolagsutredningen och anförde att den utredningen torde få anledning att återkomma till reglerna om beriktigande i sitt arbete med en ny radiolag (a. prop. s. 32). Vid riksdagsbehandlingen avstyrkte konstitutions- utskottet motionsyrkanden om grundlagsändning i syfte att medge tvingande lagstiftning om genmäle med hänvisning till Radiolagsutredningen arbete. Riksdagen följde i denna del utskottets förslag (1992/93zKU12, rskr. 117).
Konstitutionsutskottet har nyligen i anslutning till en motion i vilken det yrkades att förutsättningarna för en förstärkt och utvidgad genmälesrätt bör utredas på nytt, åter hänvisat till Radiolagsutredningens arbete och att detta inte bör föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga som motionärerna väckt ( 1993/942KU2). Riksdagens avslog sedan motionen (prot. 1993/94:11).
Jag kommer att ta ställning till dessa frågor i mina överväganden. I Justitiedepartementets studie Skyddet för enskilda personers privatliv (Ds 1994:51) finns en genomgång av utländsk rätt vad gäller bl.a. instituten genmäle och beriktigande.
Radionämndens handläggning m.m.
Public service-företagens åtaganden enligt avtalen skiljer sig något åt såvitt avser handläggningen av genmälen och beriktiganden.
SVT, SR och UR skall enbart underrätta Radionämnden när en skriftlig begäran om genmäle eller beriktigande avslagits. Programföretagen skall i dessa fall dessutom lämna information till den berörde om förutsättningarna för att hos Radionämnden anmäla företagets beslut eller handläggning.
TV4 skall enligt avtalen genast underrätta Radionämnden när en skriftlig anmälan framställts om beriktigande eller genmäle. Har programbolaget redan fattat ett beslut med anledning av en sådan begäran skall även denna tillställas Radionämnden genast.
För samtliga programbolag gäller underrättelse- och informationsskyldig— heten dock endast om en skriftlig begäran kommit in till programbolaget inom sex månader efter sändningen av det aktuella programmet. Begäran måste dessutom ha framställts av någon som saken rör.
Nämndens prövning i underrättelsefallen kan endast avse frågan om pro- gramföretagens beslut och handläggning av begäran är förenlig med avtalets föreskrifter. Nämnden prövar inte om meddelat bifallsbeslut var befogat. Om den som framställt begäran om genmäle motsätter sig att nämnden prövar ärendet skall nämnden enligt sin instruktion respektera det.
Genmäle och beriktigande är remedier mot partiskhet och osaklighet. Som jag redogjort för under avsnitt 7.2 betyder detta emellertid inte att genmäle och beriktigande skall ske varje gång opartiskhets- och saklighetskravet åsidosatts. Programföretagen kan t.o.m. vara skyldiga att sända partiska pro- gram om detta är till förmån för de demokratiska värdema (se avsnitt 7.4 ).
Frivilliga regler Pressens etiska regler om genmäle och beriktigande lyder som följer:
Var generös med bemötanden
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör an- språk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att den kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att genmäle inte alltid kräver en redak— tionell kommentar.
6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalan- den i fall som rör den egna tidningen.
För närradion gäller motsvarande regler som framgår under punkten 5.
7.4. Demokratibestämmelsen
Public service-företagen samt satellitprogramföretagen skall iaktta den s.k. demokratibestämmelsen. Bestämmelsen finns inskriven i radiolagen och i satellitlagen.
Den föreskriver att programverksamheten som helhet skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet (6 & tredje stycket radiolagen och 14 & första stycket satellitlagen).
Orden "det demokratiska statsskickets grundidéer" avser beteckningen på en statsforrn som bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt samt fria och hemliga val. Uttrycket "alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet" avser de sidor av demokratibegreppet som anknyter till bl.a. förhållandet mellan människor, t.ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan könen (prop. 1977/78:91 s. 230).
Demokratibestämmelsen kom till genom 1967 års avtal mellan Sveriges Radio-företagen och staten och då föreskrevs att "bolaget skall i program— verksamheten hävda de grundläggande demokratiska värdema".
Bestämmelsen modifierades och fördes in i radiolagen år 1978. Den före- skrev då att ett företag i programverksamheten skall hävda "det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet". I lagstiftningsärendet beskrev departementschefen bestämmelsen som en modifiering av kravet på opartisk- het eftersom Sveriges Radio var skyldigt att vara partiskt till förmån för de grundläggande demokratiska värdena. Han påpekade dock att stadgandet inte varit avsett att hindra Sveriges Radio från att skildra odemokratiska förhållan- den och företeelser eller från att återge odemokratiska meningsyttringar i radio och TV. Emellertid har, enligt departementschefen, bestämmelsen ansetts innebära en skyldighet för Sveriges Radio att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden (prop. 1977/78:91 s. 230).
Demokratibestämmelsen fick sin nuvarande utformning år 1991. Anled- ningen till att bestämmelsens lydelse ändrades var den oenighet som då rådde mellan Radionämnden och Sveriges Television om hur bestämmelsen skulle tolkas. Oenigheten rörde två konkreta fall. Radionämnden ansåg att Sveriges Television brutit mot demokratibestämmelsen genom att dels sända ett sport- evenemang där det fanns deltagare som framträtt i Sydafrika och som också fanns med på den av FN upprättade svarta listan och dels otillräckligt bevaka en kvinnokonferens.
Departementschefen anslöt sig till Sveriges Televisions tolkning av demo- kratibestämmelsen. Han ansåg det som en självklar och viktig princip att ett programbolag i förhållande till staten borde ha full rätt att bevaka händelser som det bland TV—tittarna fanns ett stort intresse för. Endast i extrema fall borde man enligt honom ha anledning att säga att det med hänsyn till demo— kratibestämmelsen var olämpligt att ett programföretag bevakade en viss hän— delse. Departementschefen anförde vidare att demokratibestämmelsen varken på det ena eller andra sättet skulle beskära det redaktionella oberoendet och ut- rymmet för en självständig nyhetsbevakning (prop. 1990/91:149 s. 135 ff.).
Resultatet blev att programverksamheten "som helhet" skall präglas av ovan angivna värderingar. Radionämndens möjlighet att ingripa mot enskilda program med hjälp av demokratibestämmelsen beskars därmed. Nämnden kan i stället ingripa mot program som är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion med hjälp av bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft (se avsnitt 7.5 ).
Kabellagen innehåller en sanktionsbestärnmelse vars innebörd delvis över- ensstämmer med demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets sär- skilda genomslagskraft. Sanktionsbestämmelsen anger att förbud mot egen- sändning kan meddelas om en sådan sändning vid upprepade tillfällen inne—
hållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller om det i sändningen har uttryckts hets mot folkgrupp (16 & kabellagen).
7.5. Mediets särskilda genomslagskraft Bakgrund m.m.
Public service—företagen och satellitprogramföretagen skall ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft såvitt avser programmens ämnen, utform- ning samt tiden för sändning av dessa. Bestämmelserna finns i respektive avtal samt i satellitlagen.
Som jag anfört i avsnittet innan innehåller kabellagen en sanktionsbestäm— melse vars innebörd delvis överensstämmer med demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft. Sanktionsbestämmel— sen anger att förbud mot egensändning kan meddelas om en sådan sändning vid upprepade tillfällen innehållit våldsskildringar, pornografiska bilder eller om deti sändningen har uttryckts hets mot folkgrupp (16 & kabellagen).
Vad gäller den i avtalen och satellitlagen angivna bestämmelsen innebär den i korthet att programbolagen skall vara varsamma med skildringar som kan verka upprörande eller skrämmande för delar av publiken. Vid program- läggningen skall särskild hänsyn tas till minderårigas tittarvanor.
När det blev aktuellt att införa TV i Sverige uppmärksammades dess inverkan på bl.a barn. Televisionsutredningen förutsatte att televisionen i första hand blev ett hemmens instrument vilket ställde särskilda fordringar på verksamheten. Utredningen tog bl.a. upp de minderårigas tittarvanor i andra länder (SOU 1954:32 s. 52 ff.)
Bestämmelsen kom till genom 1959 års avtal. Enligt avtalet skulle pro- gramverksamheten bedrivas under beaktande av ljudradions och televisionens centrala ställning i landets kultur— och samhällsliv.
I 1960 års radioutredning (SOU 1965:29) betonades att radion och i syn- nerhet televisionen hade en betydande inverkan på sin publik. Utredningen uttalade sig om programinnehållet på följande sätt (5. 183):
Om Sveriges Radio sålunda inte kan ställa sig i de minoriteters tjänst, vilkas normer är strängare eller mera personligt krävande än de stora flerta- lets, bör företaget likväl på olika sätt klart ta ställning mot vad som måste anses som ett oförsvarligt socialt beteende. Berusning och andra former av ansvarslös alkoholkonsumtion får inte framställas som något komiskt eller positivt; promiskuitet eller någon annan hänsynslös sexualuppfattning får inte lanseras som ett fängslande evangelium; råhet, lymmelaktighet och andra former av grov stillöshet får inte skildras som naturliga eller välmotiverade ungdomsreaktioner osv. Dessa bestämda krav kan i enskilda fall behöva mildras, då t.ex. en konstnärligt högklassig skildring i dramatisk form eller ett aktivt samhällsprogram kräver det. I gengäld bör de desto starkare tilläm— pas i underhållningsprogram och liknande sammanhang, och givetvis i alla
för barn och ungdom direkt avsedda program. Kraven på stil och hyfsning, på ett om man så vill gott socialt beteende, bör rent allmänt hävdas vid ut— formningen av programmen.
Den goda smaken blir f.ö. ofta det bästa rättesnöret, då frågan gäller vad som skall och inte skall sändas. Det finns mycket i det samhälle som radio och TV skall spegla, eller i de filmer, pjäser och andra produkter som står till dessa mediers förfogande, som bör rensas bort helt enkelt därför att det är dumt, tarvligt, vulgärt eller motbjudande. Även på ett mycket enkelt och ele- mentärt plan kan etermedierna bidraga till hyfsning, god ton och goda seder människor emellan. Här torde i vart fall inverkan på barn och ungdom vara påtaglig: om drumlighet, fräckhet, framfusighet och egoism framställs som roande eller rent av berömvärt ("tufft") har man anledning att antaga, att detta synsätt anammas av en stor del av den ungdomliga publiken.
Departementschefen kommenterade inte utredningens åsikter utan hänvisa- de i stället till att det var en uppgift för Radionämnden att granska program— verksamheten (prop. 1966: 149 s. 30)
I 1967 års avtal kom lydelsen att modifieras ytterligare. Enligt detta skulle programverksamheten bedrivas med beaktande av ljudradions och televisio- nens centrala ställning i samhället. Av detta följde, enligt avtalet, bland annat skyldighet för bolaget att i lämplig form upplysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur— och samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor.
Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse i de senaste public service- avtalen samt i satellitlagen (se prop. 1990/91:149 s. 141—142).
Radionämndens praxis
Den nu gällande innebörden av kravet kommer bl.a. till uttryck i följande för- arbeten; prop. 1977/78:91 s. 194—196, prop. 1985/86:99 s. 28—29, prop. 1990/91:149 s. 141—142 samt i Radionämndens praxis.
Med uttrycket "ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft" avses att medierna vänder sig till hemmen och till en stor allmän publik, där alla åldrar är företrädda, samt att programmen kan påverka lyssnare och tittare starkt. Det är därför naturligt att de ansvariga för sändningarna iakttar var- samhet med program som har sådan karaktär att man kan förstå att delar av publiken kommer att uppröras eller skrämmas (prop. 1990/91:149 s. 142). Bestämmelsen innehåller vidare tre bedömningsgrunder, nämligen att hänsyn skall tas till mediets genomslagskraft när det gäller "programmens ämnen, utformning samt tiden för sändning av programmen". Program som kan verka skrämmande eller upprörande kan exempelvis:
— innehålla våldsskildringar (prop. 1990/91:149 s. 142—143) — innehålla sexuella skildringar (a. prop.) — spegla bruket av alkohol eller narkotika på ett felaktigt sätt (a. prop.)
— uppenbart kränka ettdera könet (a. prop.) — uppenbart kränka människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion (a. prop.) — uppenbart kränka människor med olika former av handikapp och sjuk— domar (SB 298/92) — uppmana till brott eller att spegla sådana handlingar på ett felaktigt sätt (SB 255|89, SB37/90 och SB 92/93)
— innehålla svordomar (prop. 1977/78:91 s. 195—196 och bet. 1985/86 KrU:21 s. 19 samt Radionämndens beslut i prot. 21816, SB 382/80 och SB 189/92).
Enligt förarbetena får inte kravet på varsamhet drivas så långt att prograrn— företagen sviker sin uppgift att meddela nyheter och stimulera till debatt. Det är t.ex. rimligt att bedömningen av våldsinslag är mindre restriktiv då det inte rör sig om ett underhållsprogram utan om nyhetsförmedling eller samhälls- bevakning. Även vid program av det senare slaget bör dock programbolagen ta hänsyn till sändningstiden och till att publiken bör förberedas på vad som kommer (prop. 1990/91:149 s. 142).
Enligt Radionämndens praxis är kravet på återhållsamhet strängare när det gäller inslag som sänds före kl. 21.00. Oavsett tidpunkten för sändning beak- tar nämnden vid sin bedömning i vilken mån tittarna förvarnats om förekom- mande vålds- eller sexscener. Hänsyn bör enligt förarbetena också tas till de risker som följer av att flera program som skildrar våld sänds nära inpå varandra (se även bet. 1977/78 KrU:24 s. 47 f. samt bet. 1985/86 KrU:21 s. 17). Av betydelse för bedömningen är vidare avtalsbestämmelsema där public service-företagen åläggs att ge allsidig information i samhälls— och kulturfrå- gor, att stimulera till debatt i viktigare frågor samt att bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika områden. Till detta hör att t.ex. sexuella avvikelser måste kunna skildras och belysas i programverksamheten (SB 483/88).
I samband med att demokratibestämmelsen ändrades till att gälla för programverksamheten i dess helhet (se avsnitt 7.4) utvidgades bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft till att även omfatta program som t.ex. är uppenbart kränkande mot ettdera könet eller mot människor med viss hud- färg, nationalitet eller religion.
Det kan noteras att Radionämndens prövning om programmen varit skrämmande eller upprörande även gäller program i radion. Nämnden fann t.ex. att ett program om sex i P 3 stred mot bestämmelsen, dock inte i så all- varlig grad att brott ansågs föreligga (SB 145/92).
Förutom våld, pornografi och hets mot folkgrupp kan även uppmaningar till brott verka upprörande på publiken. Följande ärende hos Radionämnden illustrerar detta.
En fredag under julhandeln 1992 sändes i Morgonpasset i P3 ett inslag om butikssnatteri. Programledaren sade att hon ville tala om snattandet som lust
och hon inbjöd lyssnarna att ringa till programmet: "Alla snattare, ring hit och berätta om ert bästa kap! Vilken är den snyggaste snattningen ni har gjort?". Tre lyssnare medverkade i programmet.
I sitt beslut fann Radionämnden att programledarens uttalanden visserligen inte utgjorde någon direkt uppmaning till brott, men att hon genom sitt ordval och det sätt på vilket hon uppmanade lyssnarna att berätta om snatteribrott de begått, visade en överslätande och närmast positiv attityd gentemot detta slags brott. Nämnden ansåg också att denna attityd förstärktes av de frågor hon ställde till några av de uppringande. Radionämnden fann mot denna bakgrund att inslaget om snatteri stred mot betydelsen av ljudradions centrala ställning i radions avtal med staten (SB 92/93).
Vad gäller bruket av svordomar hänvisade föredraganden till Sveriges Radios uppfattning att svordomar bör undvikas i andra sammanhang än där konstnärliga krav eller äkthetsvärde motiverar dem och att särskild restriktivi— tet skall iakttas när det gäller program för barn. Han utgick från att denna uppfattning även skulle komma att delas av de nya programföretagen (prop. 1977/78:24 s. 195—196). I den senaste propositionen närrmde föredraganden dock inte svordomar som exempel på programinnehåll som skulle kunna ha en upprörande eller skrämmande inverkan på delar av publiken (prop. 1990/91:149 s. 143).
Radionämnden har vid tre tillfällen prövat Magnus & Brasses svordoms- visa med olika resultat (prot. 218:6, SB 382/80 samt SB 189/92). I ärendet från 1992 förekom visan i ett inslag som sändes strax före Bamradion. Radionämnden konstaterade inledningsvis att visan innehöll olika svordomar, tillmälen och andra kraftuttryck staplade på varandra som kontrast till ett genomarbetat musikaliskt arrangemang med stämsång. Syftet med denna kontrast var, enligt nämnden, att ge en komisk effekt och kunde ses som ett sätt att driva med att det alltjämt inte var allmänt accepterat att använda svor- domar. Mot denna bakgrund ansåg nämnden att visan knappast kunde tas till intäkt för att bruket av svordomar var godtagbart. Nämnden uttalande vidare att visan, förutom svordomar, i stor utsträckning innehöll förhållandevis oskyldiga uttryck och tillmälen som inte var särskilt förnedrande eller syftade på människor av annan härkomst och liknande. Mot bakgrund av syftet med visan och karaktären av uttrycken i denna ansåg inte Radionämnden att in— slaget stred mot bestämmelsen om mediets centrala ställning.
TV-direktivet
TV—direktivets artikel 22 återfinns under rubriken " Skydd av minderåriga". Artikeln lyder:
Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV- sändningar från TV—programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller mora— liska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller porno- grafi eller meningslöst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sänd- ningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.
Medlemsstaterna skall också säkerställa att sändningar inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.
Endast första stycket tar således särskilt sikte på skyddet av minderåriga. Det kan här noteras att det finns olika uppfattningar om huruvida första stycket innehåller ett absolut förbud mot sändningar av våld och pornografi eller om sådana sändningar får förekomma under förutsättning av att de sänds nattetid eller är kodade. Jag återkommer till denna fråga i mina överväganden.
Av satellitlagens förarbeten framgår att radiolagens demokratibestämmelse, avtalsbestämmelsema om mediets särskilda genomslagskraft samt bestäm- melserna i YGL och brottsbalken om hets mot folkgrupp, bampomografi- brott och olaga våldsskildring ansågs tillgodose de allmänna krav som ställs på programmen enligt artikel 22 såvitt avsåg marksändningarna (prop. 1992/93:75 s. 26). Av denna anledning infördes demokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft även för satellitsänd- ningarna.
Direktivet är ytterst restriktivt när det gäller möjligheter att hindra vidare— spridning av program. Direktivet medger dock att vidaresändning av ett program tillfälligt stoppas vid överträdelser av artikel 22. Sverige har inte gjort bruk av möjligheten att hindra vidarespridning av utländska program.
Frivilliga regler
Pressens etiska regler innehåller under rubriken "Respektera den personliga integriteten" en regel om att berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning inte skall framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande (se även avsnitt 7.6). Reglerna innehåller vidare, under rubriken "Var varsam med bilder", en punkt om att vad som sägs i reglerna även gäller bildmaterial.
Närradions etiska programregler innehåller en uppmaning att inte sända program som kan uppfattas som hot eller förakt för folkgrupp eller andra
grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, etniskt ursprung, tros- bekännelse eller kön.
7.6. Privatlivets helgd Bakgrund och gällande ordning
Public service-företagens avtal med staten innehåller krav på att den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt all— mänt intresse kräver annat.Kravet fanns med redan i det första radioavtalet som träffades år 1924. Enligt lydelsen av detta avtal var Radiotjänst ansvarigt för att enskilds rätt ej kränktes. Redan dessförinnan hade dock pressen sökt skydda den enskilda integriteten genom att år 1916 inrätta Pressens Opinionsnämnd.
I propositionen om ändringar i TF m.m. (1986/87:151) diskuterades en lagreglering av skyddet för privatlivets fred. Bakgrunden till detta var ett be- tänkande från år 1980 av Integritetsskyddskommittén. I betänkandet, Privat- livets fred (SOU l980z8), redovisades tre olika lösningar till hur ett utökat skydd för den enskildes privatliv skulle kunna genomföras.
Ett förslag innebar att det i TF och i brottsbalken togs in en straffbestäm- melse om brott mot privatlivets fred. Därmed skulle gärningen vara straffbar även om den begicks genom massmedia och det skulle även finnas möjlighet att få skadestånd. En av ledamöterna i kommittén förordade en ordning inne- bärande att det skulle finnas en möjlighet till att få skadestånd vid ett intrång i privatlivet även om intrånget inte var straffbart. En tredje linje, slutligen, för— ordnade att den nuvarande ordningen skulle stå fast, dvs. att frågan bäst lös- tes av massmedierna själva genom den självsanerande verksamheten.
Betänkandet överlämnades till Yttrandefrihetsutredningen, som ansåg att man även i dessa frågor skulle lita på den självsanerande verksamheten och till motsvarande regler på radio— och TV—området. I propositionen framhölls att en stor majoritet bland remissinstansema var av samma uppfattning och att det var otänkbart att inskränka den grundlagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten utan att det fanns någon mera allmän uppslutning bakom detta. Dåvarande departementscheften anförde att han givetvis även i fortsätt— ningen avsåg att vara observant på hur massmedierna utnyttjade sin frihet på detta område (prop. 1986/87:151 s. 44 och 321). Konstitutionsutskottet fann med anledning av en motion att det då inte var påkallat med några åtgärder från statsmakternas sida i syfte att undvika publicitetsskador m.m. för en— skilda, men att det var angeläget att regeringen noggrant följer utvecklingen och att den, om det visar sig erforderligt, återkommer med förslag och åt- gärder (bet. 1987/88zKU36).
Inom Justitiedepartementet har det nyligen upprättats en studie i ämnet, Skyddet för enskilda personers privatliv (Ds 1994:51). Studien utmynnar inte i något konkret förslag. I studien finns bl.a. ett avsnitt om utländsk rätt.
Radionämndens praxis
Avtalsföreskriften om privatlivets helgd är avsedd att ge ett integritetsskydd.
Nämnden har vid flera tillfällen uttalat att ansvaret för en sändning alltid åvilar programföretagen, oavsett vilka medgivanden som kan föreligga (se t.ex. SB 316/85 och SB 279/86). Nämndens praxis innebär emellertid att programföretaget normalt får anses ha iakttagit denna skyldighet om det före- ligger ett medgivande till sändning från berörda medverkande. Särskilda om- ständigheter kan dock medföra att ett sådant medgivande inte är tillräckligt, t.ex. om den medverkande är ung eller kan antas ha lämnat medgivande i påverkat tillstånd.
Avtalsföreskriften om skyldigheten att granska myndigheter, organisa- tioner och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna etc. (avsnitt 7.7) medför dock att undantag från integritetsskyddet kan gälla för s.k. offentliga personer. Allmänintresset kan då motivera att visst intrång sker.
Allmänintresset kan även göra sig gällande vad gäller program eller inslag som handlar om brott eller påståenden om brott. Ett intrång i privatlivet kan då i vissa fall vara tillåtet.
I detta sammanhang kan nämnas att Radionämnden konstaterat att varken radiolagen eller avtalen innehåller något förbud mot att uttnyttja dold kamera och mikrofon (SB 55/92).
Frivilliga regler
Pressens etiska regler består först och främst av regler till skydd för den en- skilde. Reglerna är bl.a. av följande innehåll:
Respektera den personliga integriteten
7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belys— ning.
8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsför- sök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.
9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. 10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Se avsnitt 7.2 under rubriken "Frivilliga regler".
Hör båda sidor
Se avsnitt 7.2 under rubriken "Frivilliga regler".
Var försiktig med namn
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Detta gäller bl.a. till offentliga myndigheter anmälda, för brott misstänkta eller dömda personer. 16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. 17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.
Även vad gäller offentliggörande i pressen får t.ex. politiker finna sig i en behandling som om det gällde en vanlig privatperson skulle ha inneburit brott mot publicitetsreglerna. Politikerna synes ha accepterat denna ordning; det är sällsynt med PO-anmälningar från politiker på riksplanet (PO/POst årsbe- rättelse 1991 s. 17).
P0 och PON får inte pröva anmälningar som enbart gäller hur en journalist arbetat. Sådana klagomål skall i stället rikta sig till Svenska Jounalistför- bundets Yrkesetiska Nämnd. När en publicering bedöms kan det bakomlig- gande tillvägagångssättet däremot vägas in i den pressetiska bedömningen.
Närradions etiska regler föreskriver att organisationerna dels skall avstå från att sända uppgifter som kan kränka privatlivets helgd samt dels redigera intervjuer på ett sådant sätt att den intervjuade inte misskrediteras.
7.7. Mångsidigt programutbud Bakgrund och gällande ordning
I det första avtalet från år 1924 uttrycktes dåvarande Radiotjänsts förpliktelser på följande sätt:
Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt överhuvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet.
Rundradion skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsar— betet därigenom befrämj as.
I de nu gällande avtalen med public service-företagen är dessa krav på mångsidighet i programutbudet långt mer detaljerade. Såvitt avser avtalen
med TV4 och UR är denna mångsidighet något annorlunda exemplifierad jämfört med vad som gäller för de övriga två programbolagen.
SVT, SR och UR åtar sig i avtalen att sända ett mångsidigt programutbud av god kvalitet. Programutbudet skall vidare utformas så att det genom till- gänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möj- lighet att se programmen. Utöver vad som nu nämnts har SVT och SR ett folkbildnings- och UR ett utbildningsansvar.
TV4 har en mer detaljerad bestämmelse. Den innehåller dock inte kravet på att även mindre gruppers intressen skall tillgodoses. I stället framgår av av- talet att TV4:s sändningar skall innehålla såväl nyhetsprogram och informa- tionsprogram som underhållningsprogram och TV—dramatik. Möjligheten att det kan bli ytterligare en kanal för opinionsbildning skall vidare tas till vara bl.a. genom att slå vakt om den fria åsiktsbildningen. Slutligen bör program— men ge kunskaper och upplevelser, förmedla kunskaper och skänka god underhållning.
I de senaste riktlinjerna för SVT, SR och UR uttalade föredraganden att med ett mångsidigt programutbud avses att programmen bör ge kunskaper och upplevelser samt förmedla erfarenheter och erbjuda god underhållning. Ett mångsidigt programutbud får som konsekvens att vissa program kommer att uppskattas av en stor andel av befolkningen, medan andra program intres— serar färre (prop. 1991/92:140 s. 55).
Uttrycket kvalitet skall tolkas i vid bemärkelse. En central del av begreppet ansåg radioutredningen (SOU 1977: 19) vara programkvaliteten, dvs. verkets, manuskriptets och prestationens kvalitet. Föredraganden betonade i de senaste riktlinjerna för SVT, SR och UR att kvalitetsaspekten bör uppmärk- sammas ytterligare mot bakgrund av den konkurrenssituation som är att vänta. Föredraganden betonade även att kravet på kvalitet inte tar sikte på att Radionämnden skall göra renodlade smak- eller moralbedömningar. Radio— närrmdens granskning av programmen med utgångspunkt från kravet på hög kvalitet bör därför inte avse enskilda program eller delar av ett programutbud. Det bör liksom hittills vara möjligt för nämnden att på eget initiativ övervaka att ett programföretags utbud i sin helhet uppfyller kravet på hög kvalitet (prop. 1991/92:140 s. 55).
Uttrycket tillgänglighet innefattar såväl begriplighet i vid mening som den tidsmässiga planeringen för olika eftersatta grupper medan mångsidighet avser krav på ämnesmässigt bred täckning och att olika infallsvinklar prövas (SOU l977:19).
Att mindre gruppers intressen i görlig mån skall tillgodoses kan närmast ses som ett önskemål om att även mycket "smala" program skall sändas.
Innehållet i SVT:s och SR:s bestämmelse konkretiseras ytterligare genom en bestämmelse som anger att åtagandet om mångsidighet innebär skyldighet att bl.a.:
1. meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor,
2. stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor,
3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar,
4. tillvarata och utveckla televisionens särskilda förutsättningar att ge upp- levelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse,
5. främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verk— samhet med konstnärliga uttrycksformer,
6. bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika om— råden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter,
7. i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap,
8. ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt 9. ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade.
I UR:s avtal finns — med undantag av punkterna 8 och 9 — inga motsva- rande föreskrifter. TV4:s avtal innehåller endast de fyra första punkterna. Några särskilda skyldigheter i fråga om t.ex. språkliga och etniska minoriteter har inte ålagts TV4. Statsrådet ansåg inte detta realistiskt (prop. 1990/91:149 s. 158).
Radionämndens övervakning av dessa exempel på åtaganden sker bl.a. genom kvantitetsgranskningar, dvs. om utbudet varit tillräckligt. Nämnden har i olika sammanhang uttalat att programföretagen måste ha stor frihet att bedöma olika händelsers nyhetsvärde och avgöra vilka nyheter som skall meddelas. Utebliven eller otillräcklig bevakning när det gäller stora och vik- tiga frågor kan dock föranleda kritik från nämnden.
Folkbildnings- och underhållningsprogram
Av det första avtalet mellan Telegrafstyrelsen och Radiotjänst år 1924 framgår att programmen skall "skänka god förströelse" samt att "Rundradion skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befräm— jas".
Folkbildningskravet utgick i 1959 års avtal mellan staten och Sveriges Radio. Detta kan möjligen ha föranletts av att folkrörelsema år 1957 blev del-
ägare i Sveriges Radio genom att få 40 procent av aktierna. Trots folkrörel- sernas ökade representation i styrelsen och på bolagsstämman återinfördes folkbildningsansvaret i avtalet år 1986. Statsrådet motiverade detta med att sedan Utbildningsradions start tendensen alltmer blivit den att de övriga pro- grambolagen inte ansett sig ha något folkbildningsansvar (prop. 1985/86:99 s. 62). Statsrådet definierade folkbildningsprogram som allmänbildande och kunskapsberikande medan utbildningsprogram primärt syftade till systema- tisk inlärning.
SVT föreslog att kravet på god underhållning skulle utgå ur avtalen efter- som det enligt företaget var principiellt betänkligt att Radionämnden i vissa fall skulle spela rollen som smakdomare. Föredraganden ansåg att kravet innefattades i kravet på mångsidigt programutbud (se prop. 1991/92:140 s. 53—54). Föreskriften om god underhållning finns inte med i de avtal som började att gälla år 1993.
Statsrådet ansåg att det knappast var realistiskt att ålägga ett reklamfinan- sierat TV—företag ett folkbildningsansvar. Däremot borde sändningarna innehålla såväl nyhetsprogram och informativa program som underhållnings- program (prop. 1990/91:149 s. 158). Krav av detta innehåll finns också i TV4-avtalet.
Minoritetsprogram
Enligt avtalen med SVT, SR och UR ankommer det på programbolagen att självständigt ansvara för samordning av program för och om funktionshind- rade samt på invandrar- och minoritetsspråk. De tre programbolagen kan alltså lösa det framtida samarbetet genom överenskommelser mellan sig. Eventuella överenskommelser i fråga om ansvarsfördelningen skall tillställas Radionämnden/Granskningsnämnden. De samlade resurser som program- företagen använder för minoritetsprogrammen skall vara minst oförändrade i jämförelse med tidigare enligt vad som närmare framgår av avtalen. Det an- sågs inte realistiskt att kräva en motsvarande förpliktelse för TV4 (prop. 1990/91:149 s. 158).
Tidigare var det moderbolaget Sveriges Radio AB som fastställde de när- mare anvisningarna för den minoritetsprogramverksamhet som skulle gälla för de dåvarande dotterbolagen. Dessa anvisningar påverkades i sin tur av de riktlinjer som kom till uttryck i bl.a. propositioner.
Vad gällde program för och om handikappade uttalade statsrådet att det självfallet ligger inom programföretagens ansvar att uppmärksamma och belysa handikappades situation. Kravet på ökad tillgänglighet avsåg, en- ligt honom, bl.a. textning med tanke på döva. (se vidare prop. 1985/86:99 s. 45—47).
Vad därefter gäller program på invandrar- och minoritetsspråk har depar- tementschefen, i samma proposition, föreslagit vissa riktlinjer för hur moder-
bolagets anvisningar kan se ut. Enligt statsrådet kunde inte nyinflyttade grupper automatiskt påräkna service på det egna språket. Vidare borde veder- börlig hänsyn tas till att de olika gruppernas behov kunde förändras med tiden. För etablerade grupper var det, enligt departementschefen, viktigare med program som syftade till att bevara den kulturella och etniska identiteten än information och upplysningar om det svenska samhället (s. 43—44).
Bland de språkliga minoriteterna intar den samiska och den finska befolk- ningen en särställning.
Vad gäller den samiska befolkningen har regering och riksdag i olika sammanhang uttryckt att det finns särskilda skäl som motiverar program- service på samiska i större utsträckning än vad som motiveras av samernas antal (t.ex. prop. 1977/78:91 s. 197). Det har vidare uttalats att den finsk— språkiga gruppens rätt till programservice måste anses ha en delvis annan karaktär än övriga invandrargruppers med hänsyn till såväl de historiska banden mellan Sverige och Finland som gruppens storlek (prop. 1985/86:99 s. 44). Dessa uttalanden har upprepats i de senaste riktlinjerna (prop. 1991/92:140 s. 58).
Radionämnden prövar anmälningar med utgångspunkt från bl.a. dessa uttalanden och de överenskommelser som gäller mellan programbolagen. Nämnden har, före det nu gällande avtalet med tillhörande interna överens- kommelser, t.ex. funnit att de olika dotterbolagen varit skyldiga att sända program på estniska, samiska, polska och för den assyrisk/syrianska befolk- ningsgruppen.
Europeiska program
Enligt satellitlagen skall, om inte särskilda skäl föranleder något annat, mer än hälften av en programtjänsts årliga sändningstid upptas av program av euro— peiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som framställts av självständiga producenter. Som sändningstid avses tid då pro— gram av annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och teletext sänds (13 5 första stycket).
Av bestämmelsens andra stycke framgår att varje programtjänst i betydan- de omfattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän. Även dessa krav gäller såvida inte särskilda skäl föranleder något annat.
Undantaget "särskilda skäl" tar sikte på TV-kanaler med specialinriktning. Andelen inhemskt innehåll och ursprung, varom talas i andra stycket, räknas in i andelen europeiska program (prop. 1992/93:75 s. 51 f.).
I radiolagen sägs att varje programbolag årligen skall redovisa hur stor andel av programtjänsten som utgjorts av sådana program som avses i 13 & första stycket satellitlagen (7 a 5). Enligt departementscheften uppfyller SVT
t.ex. med god marginal kravet att 50 procent skall vara av europeiskt ur- sprung ( a. prop. s. 28 ). Vidare noterades att public service-företagen redan enligt sina avtal är skyldiga att sända svenska verk (a. prop. 52). Någon skyldighet att sända sådana program togs därför inte in i radiolagen .
Satellitlagens bestämmelse om europeiskt ursprung kom till med anledning av TV—direktivets regler. Bestämmelserna återfinns i direktivets artikel 4-7.
Medlemsländema skall där så är möjligt och på lämpligt sätt se till att pro- gramföretagen sänder minst 50 procent europeiska program, sedan nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och teletext—tjänster frånräknats. Regeln medger viss flexibilitet, t.ex. för specialiserade kanaler, där kravet kan vara svårt att förena med kanalens karaktär. I sådana fall kan i stället en komplette- rande regel tillämpas, som säger att andelen europeiska program inte får understiga den nivå som man hade år 1988. Denna regel överensstämmer med TV—konventionens (10.1).
Vad sedan gäller bestämmelsema om andel program från fristående produ- center skall medlemsländerna, enligt direktivets artikel 5, på lämpligt sätt se till att programbolagen, där så är möjligt, reserverar 10 procent av sändnings- tiden för europeiska program av fristående producenter. I tiden räknas inte nyheter, sportevenemang m.m in (se ovan). För att möjliggöra satsningar på dyrare produktioner, som ger få sändningstimrnar, finns också en möjlighet att i stället för 10 procent av programtiden avsätta 10 procent av program- budgeten för europeiska program av fristående producenter. Av dessa pro- gram skall en rimlig andel vara nyare produktion, vilket innebär att de inte bör vara mer än fem år gamla.
I TV—konventionen finns inte någon motsvarande regel för fristående produktion.
I såväl regeln om andel europeisk produktion som regeln om andel frilans- produktion finns också en formulering om att hänsyn får tas till ett program- bolags särskilda ansvar att förse publiken med information, utbildning, kultur och underhållning.
I direktivets artikel 9 sägs att reglerna om kvoter för europeiska program och för frilansproduktion inte gäller för lokala programföretag som inte ingår i nationella nätverk.
Både direktivet (artikel 7) och konventionen (artikel 9) har en bestämmelse om att programbolagen inte får sända film tidigare än två år efter biografpre- miären om inte annat överenskommits mellan rättighetshavarna och program- bolaget.
I konventionen (artikel 9) finns också en uppmaning till signatärerna att pröva vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att allmänhetens rätt till information urholkas genom ett TV—företags exklusiva rättighet till sändning eller vidaresändning av en händelse av stort allmänt intresse.
Vad gäller beräkningen av andelen europeiska program och andelen pro- gram från fristående producenter skall tiden för nyheter, sport, tävlingar och
annonser räknas bort. Enligt specialmotiveringen i anförd proposition avsågs enklare arrangemang som lyckohjul och liknande. Mer genomarbetade pro- duktioner som frågesporter och underhållningsprogram borde räknas in i underlaget för beräkningen av andelen europeiska program (prop. 1992/93:75 s. 52).
Enligt TV—direktivet skall varje land lämna uppgift om hur programföre— tagen följer bestämmelserna. Enligt radiolagen och satellitlagen skall sådana uppgifter om europeiskt ursprung redovisas till Radionämnden respektive Kabelnämnden och fr.o.m. den 1 juli 1994 till Radio- och TV—verket.
Svenska och nordiska program
Public service—företagen skall tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program på svenska språket. Enligt avtalet med TV4 skall detta utbud utgöra minst hälften av programutbudet.
Enligt dessa avtal och satellitlagen skall det också förekomma sändningar med svenska artister och verk av svenska upphovsmän i betydande omfatt- ning. I satellitlagen gäller bestämmelsen såvida inte särskilda skäl föranleder något annat. Enligt förarbetena avser undantaget TV—kanaler med specialin- riktning (1992/93:75 s. 51 f.).
Avtalsbestämmelsen tillkom ursprungligen på Sveriges Radios initiativ inför 1986 års avtal. Sveriges Radio framhöll att kraven kommer att öka på en svensk programproduktion, i syfte att bevara den nationella kulturens särart och kvalitet, i ett skede där utbudet av utländskt och internationellt program- material till den svenska publiken kommer att öka kraftigt. Föredraganden ansåg i likhet med Sveriges Radio att den nationella kulturen i radio och TV måste främjas. Han var dock inte beredd att förorda någon typ av kvotering utan det borde ankomma på moderbolaget att följa utvecklingen och att vidta åtgärderi samband med medelsfördelningen, om t.ex. det svenska inslaget i musikutbudet skulle minska (prop. 1985/86:99 s. 35 f.).
TV4:s åtaganden har ytterligare specificerats för tiden efter det att en upp— byggnadsperiod om två år förflutit. Bl.a. skall en viss minimitid avsättas för nyheter samt nordiska barnprogram och nordisk TV—dramatik. Utöver dessa program skall företaget under en viss minimitid sända program som antingen producerats på företagets beställning av fristående produktionsbolag, egen— producerats eller består av vissa nyare svenska kort— eller långfilmer. Stats— rådet motiverade avtalets preciserade utformning med att ett reklam-TV—före— tag annars kan se det som rationellt att t.ex. byta ut dyrbara svenska program mot billigare importerade eller att dra ner på program som främst intresserar köpsvaga grupper som inte har så stort intresse för annonsörerna (prop. 1990/91:149 s. 159).
TV-direktivet och TV—konventionen innehåller vissa bestämmelser om an- delen europeiska TV-program (se föregående avsnitt). Denna andel innefattar även nationella program.
TV-direktivets artikel 8 anger att länder som av språkpolitiska skäl finner det nödvändigt kan fastställa striktare och mer detaljerade regler för vissa eller alla programbolag under sin jurisdiktion. Denna paragraf har främst till- kommit för att förtydliga att små länder och små språkområden inte skall behöva oroa sig för att kvotreglema skulle innebära ett hinder för en aktiv språk— och kulturpolitik (prop. 1992/93:75 s. 8).
Satellitlagen innehåller en bestämmelse om att varje programtjänst som är avsedd att tas emot i landet skall, om inte särskilda skäl föranleder något annat, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän (13 å andra stycket).
Enligt departementschefen torde satellitlagens bestämmelse till stora delar sammanfalla med regeln om minst 50 procent europeiska program (se före- gående avsnitt) samt även ha stöd i direktivets artikel 8 . Avsikten med be— stämmelsen är inte att diskriminera utländska upphovsmän utan att värna den svenska kulturen (prop. 1992/93:75 s. 29).
Närradions och lokalradions innehåll
I närradio— och lokalradiolagen finns det vissa bestämmelser om minsta an- delen program som skall vara framställd särskilt för den egna verksamheten.
Närradiolagen innehåller en bestämmelse om att sarnmanslutningens pro- gramutbud inte får, annat än i begränsad omfattning, innehålla material som inte har framställts enbart för den egna verksamheten (11 % första stycket när- radiolagen).
Av förarbetena till närradiolagen (se prop. 1981/82:127 s. 10 och 22 f.) framgår att syftet med bestämmelsen är att garantera programverksamhetens lokala karaktär. Därmed förstås sändningar som produceras lokalt och vilkas innehåll har anknytning till sändningsområdet. Som framgår av bestämmel- sens ordalag är förbudet mot centralproducerat material inte kategoriskt. Sändningarna får nämligen innehålla sådant material " i begränsad omfatt- ning". Exempel på situationer när det får ske är då det för en lokal förening på grund av bl.a. valrörelse eller folkrörelsejubileum finns en särskild anledning att återge programmaterial producerat av en riksorganisation. Förbudets syfte är att förebygga ett systematiskt och regelbundet utnyttjande av centralt pro- ducerade program utan naturlig anknytning till det område som täcks av när— radiosändningarna. Vid den senaste revideringen av närradiolagstiftningen (prop. 1992/93:70 s. 36) har det ansetts att bestämmelsen bör behållas i oför— ändrat skick. Därvid har som ytterligare skäl för att återutsändningar av centralproducerat material inte skall vara tillåtna anförts risken att närradion
utvecklas till en andra form av kommersiell radio. Det har i motiven i flera sammanhang betonats att en sådan utveckling måste motverkas.
Bland Närradionämndens avgöranden kan nämnas ett beslut 1993-09-13 (& 82), vari nämnden funnit att regelbundna återutsändningar av centralt pro- ducerade nyheter från TT, en minut varje hel och/eller halvtimme, stod i strid mot 11 &.
Enligt lokalradiolagen skall minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn utgöras av program som har framställts särskilt för den egna verksam- heten (22 å lokalradiolagen). Innebörden av bestämmelsen är att den som svarar för verksamheten skall ha haft möjlighet att ta ställning till om de en- skilda inslagen i programmet skall sändas. Deparementschefen avsåg här, förutom program som har ställts samman av programbolaget självt, enstaka reportage o.d. som erbjöds företaget av utomstående. Däremot avsågs inte program som sänts till radioföretaget genom t.ex. satellit och som vidare— sänds omedelbart eller med obetydlig tidsförskjutning. Departementschefen påpekade slutligen att detta inte heller var fallet om t.ex. flera radioföretag regelbundet sände ut ett inspelat program, särskilt inte om det skedde som ett led i ett fast samarbete och om programmet annonserats i förväg med samma benämning hos de olika företagen (prop. 1992/93:70 s. 27).
Närradionämnden respektive Radionämnden, fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV, kan förelägga tillståndsinnehavaren att följa bestämmelsen vid äventyr av vite. Kammarrätten har underkänt När— radionämndens vitesförelägganden — vilka endast hänvisat till 11 & första stycket — med motiveringen att föreläggandet varit alltför omfattande och oprecist. Jag återkommer till dessa avgöranden i mina överväganden.
7.8. Sändning av myndighetsmeddelanden
SVT och SR har i avtal åtagit sig att, på begäran av statlig respektive statlig och kommunal myndighet, sända meddelanden som är av vikt för allmän- heten. Dessa företag skall enligt avtalen se till att meddelandet ges en lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för UR.
Bestämmelsen har funnits sedan public service—företagens föregångare slöt det första avtalet med Telegrafstyrelsen år 1925.
TV4 skall enligt avtalet sända sådana meddelanden på begäran av statlig myndighet endast i nödsituationer. Detta skall då ske utan särskild ersättning. Det ansågs nämligen inte lika självklart att en motsvarande bestämmelse skulle gälla för reklamfinansierad programverksamhet. Anledningen var att myndigheterna i stället borde kunna utnyttja möjligheten att köpa reklamtid av företaget. Departementschefen ansåg i reklam-TV—ärendet att det i speciella situationer, t.ex. i samband med större olyckor, kunde finnas behov av att
snabbt nå allmänheten genom alla TV-kanaler. Han räknade dock med att sådana sändningar endast skulle få begränsad omfattning (prop. 1990/91:149 s. 156)
Lokalradiolagens bestämmelse överensstämmer med den som gäller för TV4. Bryter innehavaren av lokalradiotillstånd mot bestämmelsen kan dock nämnden förelägga honom vid äventyr av vite att följa den.
Några motsvarande bestämmelser finns varken i närradiolagen, kabellagen eller i satellitlagen.
7.9 Sändning av nämnds fällande beslut Public service-företagen är enligt radiolagen och avtalen skyldiga att, på lämpligt sätt, redogöra för Radionämndens/Granskningsnämndens fällande beslut. Om beslutet avser att programbolaget avslagit en begäran om berik- tigande, skall bolaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.
Denna bestämmelse kom till genom 1979 års avtal. Dessförinnan torde Radionämnden ha lämnat kommunikéer rörande fällande beslut och andra viktiga beslut till bl.a. TT (prop. 1977/78:91 s. 218). Det kan nämnas att Radionämnden i princip årligen ger ut en översikt av dess beslut under titeln "Radionämnden anser...".
Anledningen till att denna bestämmelse infördes i avtalet var att man ville ytterligare säkerställa att nämndens verksamhet blev känd hos en bred all- mänhet och att nämnden i ökad utsträckning bidrog till debatten om radions och televisionens programverksamhet (prop. 1977/78:91 s. 218 f.). Bestärn- melsen kom även att gälla för TV4 (prop. 1990/91:149 s. 157).
Radionämnden har i ett under avsnitt 7.2 refererat ärende prövat frågan om pliksändning skett på lämpligt sätt.
Satellitprogramföretagen är endast skyldiga att, på lämpligt sätt, offentlig- göra nämndens fällande beslut såvitt avser beriktigande. Föreläggandet får dock inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som företaget sänder (27 & satellitlagen). Föreläggandet får förenas med vite. Jag har redo- gjort för denna bestämmelse i avsnitt 7.3.
Enligt Närradions etiska regler skall utlåtanden av dess etiska nämnd i sin helhet och utan dröjsmål, korrekt återgivas i sändning på så attraktiv lyssnar- tid som möjligt.
Pressen har motsvarande etiska regler. Enligt dessa skall P0 och PON:s klandrande uttalanden om den egna tidningen publiceras utan dröjsmål. Dessa organ ger ut en årsberättelse vilken bl.a. innehåller de beslut som inte publi— cerats på nu angivet sätt.
8. Reklam m.m.
8.1. Inledning
Möjligheten att sända reklam i TV öppnades den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:149, bet. 1990/9lzKU39, rskr. 1990/91:370, SFS 1991:1066). Endast ett programföretag, TV4, har rätt att sända reklam i marknätet. Bland de övriga public service—företagen har endast SVT och SR rätt att sända sponsrade program. Verksamheten regleras i radiolagen samt i programbola— gens avtal med staten. Det är nu även tillåtet att sända reklam enligt närradio- lagen, lokalradiolagen, kabellagen, satellitlagen samt enligt lagen om rund- radiosändning av finländska televisionsprogram.
I radiolagen bemyndigas regeringen atti avtal med public service-företagen bl.a. förbjuda sändningar av reklam mot vederlag eller program som någon annan har bekostat helt eller delvis (7 & andra stycket).
I närradiolagen (10 a 5), lokalradiolagen (25 å), kabellagen (9 &) och satellitlagen (19 &) anges att reklam mot vederlag och program mot betalning får sändas, dock endast under annonstid. Lokala kabelsändarföretag och när- radioföreningar får dock inte sända reklam (9 5 andra stycket kabellagen och 11 & närradiolagen).
Förutom nu nämnda författningar regleras verksamheten av marknads- föringslagen (1975: 1418), lagen (1978:763) om marknadsföring av alkohol- drycker och tobakslagen (1993z581). Dessa senare författningar omfattar även reklam i tryckta skrifter.
Den radiorättsliga regleringen har påverkats av EG:s TV—direktiv. Däremot har inte YGL påverkat regleringen i någon större grad. I 1 kap. 12 & YGL sägs nämligen att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam utöver vad som följer av paragrafens första stycke. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot eller villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Denna grundlagsbestäm- melse tillåter alltså att reklam förbjuds genom lag, eller att det i lag föreskrivs villkor för reklamen. Utrymme för censur eller för att straffrättsligt ålägga någon annan än utgivaren ansvaret för missbruk av yttrandefriheten, finns däremot inte. Som exempel på regler som tillåts nämns i förarbetena bl.a. regler om mängden annonser, hur annonser får sättas in och hur marknads- föringslagen blir tilllämplig på reklam i TV (se prop. 1990/91:64 s. 113). Jag har utförligt gått igenom reklamens förhållande till YGL i mitt förra
betänkande Lagstiftning om satellitsändningar av TV—program (SOU 1992:31 s. 59 ff.).
De radiorättsliga lagarna vänder sig till programföretagen medan mark- nadsföringslagen i första hand vänder sig till annonsörerna. Genom den s.k. lagstridighetsprincipen kan de radiorättsliga reklamreglerna även komma under marknadsföringslagens och Marknadsdomstolens prövning. Principen innebär att om en åtgärd är lagstridig enligt annan lagstiftning än marknads- föringslagen skall den även anses som otillbörlig i marknadsföringslagens mening under förutsättning att åtgärden vidtas vid marknadsföring (se när- mare SOU 1993:59 s. 237 f.). Genom denna princip kan även annonsörerna bli tvungna att följa radiolagstiftningen.
8.2. Terminologin TV-direktivets definitioner
TV-direktivets definition av TV-reklam (artikel 1 b) innefattar varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som utförs av ett offentligt eller privat företag i samband med handel, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke i avsikt att mot betalning främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och förpliktelser. Reklam som sänds utan någon ersättning i icke yrkesmässig verksamhet om- fattas alltså inte av begreppet. S.k. åsiktsreklam faller också utanför reklam- definitionen. Sådana program som erbjuder varor eller tjänster till försäljning eller uthyrning —- s.k. TV—shopping - undantas i direktivet från reklamdefini- tionen utom när det gäller artikel 18 som reglerar reklamens omfattning. Det har ansetts att direktivets reklarnbegrepp omfattar såväl avsättningsfråmj ande reklam som inköpsreklam och liknande (SOU 1992:49 s. 40). Av denna an- ledning utvidgades marknadsföringslagen till att även omfatta "efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet" (2 5).
Med smygreklam avses enligt direktivet (artikel 1 c) presentation i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller verksamheter som utövas av en varu- eller tjänsteproducent i program, då sådan presentation avses tjäna som reklam, och då allmänheten kan vilseledas i fråga om presentationens art. Sådan presentation betraktas som avsiktlig, särskilt om den sker mot betal- ning eller liknande ersättning.
Med sponsring (artikel 1 d) menas varje bidrag, som ges för finansiering av TV-program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV— verksarnhet eller i produktionen av audiovisuella verk, i syfte att främja före- tagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter.
Radiorättens terminologi
De begrepp som används i de radiorättsliga författningarna samt i public service-företagens avtal med staten är reklam, reklam mot vederlag, program mot betalning, sponsring, annonstid, annonstid i televisionen och annonser. Av dessa begrepp definieras endast reklam, annonstid, och annonstid i tele- visionen.
Med reklam avses ett radioprogram som är avsett att främja en närings- idkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet (1 % radio— lagen).
Genom lagändringen den 1 juli 1991 ersatte detta begrepp uttrycket kommersiell reklam. Syftet var att begreppet skulle knyta an till Marknads- domstolens kompetensområde enligt marknadsföringslagen.
Genom att reklamdefinitionen tagits in i radiolagen finns på vanlig lagnivå ett enhetligt reklambegrepp som gäller för samtliga programföretag, dvs. obe- roende av om programföretagen sänder televisions- eller ljudradioprogram eller om programföretaget har rätt att sända reklamfinansierade sändningar eller ej.
Departemenschefen anförde i den allmänna motiveringen i prop. 1990/91:149 om radio— och TV—frågor (s. 66) att reklamdefinitionen enligt de föreslagna ändringarna i radiolagen begränsade sig till att avse näringsidkares marknadsföringsåtgärder som är av utpräglad kommersiell natur och som gäller annat än nyhetsförmedling eller åsiktsbildning i samhället och inte heller avser underhållning eller förströelse. Vidare uttalades att uttrycket reklam i radiolagen avser detsamma som marknadsföringslagen avser med marknadsföring.
Av ordalydelsen av den nu behandlade definitionen av reklam i radiolagen följer att inköps- och andra anskaffningsfrämjande åtgärder som riktas bakåt mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande inte är att anse som reklam i radiolagens mening.
Om det rör sig om reklam mot vederlag eller inte saknar betydelse för reklambegreppets innebörd enligt radiolagen . Begreppet täcker även ett programföretags reklam för varor eller tjänster som gäller den egna verksam- heten, t.ex. en av företaget utgiven programtidning.
För att det skall anses vara fråga om reklam krävs att radioprogrammet skall vara avsett att främja avsättningen av den aktuella varan etc. Vid pröv- ningen av denna fråga är det väsentliga om programföretaget kan anses ha haft något annat syfte med sändningen. Det rör sig således inte om reklam om programföretaget sänder programmet i uppenbart informativt syfte. I den tidigare nämnda propositionen s. 68 f. framhölls att man inte behöver tveka om hur det förhåller sig med programföretagets motiv i de fall då företaget får betalt av annonsören. När det i övrigt gäller att bedöma programföretagets handlande i sådana fall då företaget inte erhåller något vederlag för sändandet, får frågan enligt departementschefen bedömas bl.a. utifrån vem som framför
det aktuella budskapet. I reklarnbegreppet innefattas även namngivandet av en sponsor (se nedan).
Ordet reklam förekommer oftast i sammanhanget — reklam mot vederlag. Enligt uttalanden i tidigare anförd proposition s. 81 f. krävs (för att reklam mot vederlag skall anses föreligga) att vederlaget utgår till programföretaget eller eventuellt en juridisk person genom vilken det sker en sammankoppling mellan vad annonsören betalar och programföretagets inkomster. Om veder- laget utgår till någon annan handlar det inte om att programföretaget sänder reklam mot vederlag. Med vederlag avses varje form av vederlag, inte endast pengar. Något krav på att vederlaget skall ha viss storlek krävs inte.
Som jag nyss nämnt faller åsiktsreklam samt inköps— och andra anskaff- ningsfrämjande åtgärder som riktas "bakåt" mot leverantörer, kreditgivare eller arbetssökande utanför radiolagens reklambegrepp. För att tillgodose TV- konventionens krav i dessa hänseenden tillkom, vid 1991 års ändringar i radiolagen, begreppet program mot betalning.
Med att program sänds mot betalning avses att TV—företaget erhåller ett nettotillskott av pengar på grund av programmets sändande. Från detta skiljer lagstiftningen att en utomstående, t.ex. en sponsor, har bekostat en större eller mindre del av ett programs produktionskostnader. Som exempel härpå anförde departementschefen i propositionen (s. 82) följande :
Om en utomståendes bidrag uppgick till hela det belopp som programföre- taget annars hade fått lägga ut för att sända programmet skulle alltså företaget få tillgång till programmet utan någon som helst kostnad. Om den utomståen- de betalade ännu mera för programmet, skulle programföretaget även få ett bidrag till sina allmänna kostnader. I den delen kan det enligt utredningen inte anses röra sig om exempelvis sponsring, utan i stället sänds då programmet mot betalning.
Begreppet sponsring anges endast indirekt i de radiorättsliga författning- arna. Av satellitlagen framgår att om ett program helt eller delvis har bekostats av någon som inte bedriver programverksamhet med ljudradio eller television eller framställer audiovisuella verk, skall satellitprogramföretaget på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet ange vem eller vilka bidragsgivarna är (16 5). En definition finns däremot i public service-avtalen av liknande innehåll som i satellitlagen. Av de övriga radiorättsliga författningarna fram- går endast att om någon annan än den sändande har bekostat programmet skall detta anges på lämpligt sätt.
Reklambegreppet omfattar även namngivandet av en sponsor. Det har där- för ansetts nödvändigt att i de olika lagarna särskilt ange att sådana uppgifter inte behöver redovisas under annonstid.
Med annonstid i televisionen eller endast annonstid avses sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av
andra (1 & radiolagen, l & närradiolagen, 2 & lokalradiolagen, 2 % kabellagen och 1 & satellitlagen).
Begreppet annons finns inte definierat. Med annons menas dock program som skall sändas eller som sänds under annonstid. Av 8 & radiolagen framgår att under annonstid i televisionen får det endast förekomma:
1. reklam och andra program som någon har uppdragit åt programföretaget att sända,
2. programföretagets reklam för egen kommersiell verksamhet, och 3. prograrnglimtar.
Något krav på vederlag eller annan ersättning uppställs ej. Första punkten tar sikte på samtliga program som någon har uppdragit åt programbolaget att sända. Andra punkten avser programföretagets egenreklam för t.ex. kurs- böcker och tredje punkten program som till övervägande del består av korta avsnitt ur program som programföretaget avser att sända vid ett senare tillfälle ( a. prop. s. 86 ). Programglimtar får dock även sändas utom annonstid.
Enligt de övriga radiorättsliga lagarna, dvs. närradiolagen, lokalradio- lagen, kabellagen och satellitlagen, får reklam mot vederlag och program mot betalning endast sändas under annonstid. Sådana program är alltså att anse som annonser.
Marknadsrättens terminologi
Radiolagens reklambegrepp har utformats med utgångspunkt från marknads- föringslagens begrepp marknadsföring (se prop. 1990/91:149 s. 67). Mark— nadsföringslagen omfattar inte endast avsättningsfrämjande reklam utan nu- mera även inköpsreklam och liknande marknadsföring; näringsidkares "efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet" (2 å). Begreppen stämmer alltså inte längre överens. Marknadsrättens reklambegrepp behandlas ytter- ligare i avsnitt 8.10.
8.3. Reklam skall vara lätt att känna igen
I TV-direktivet artikel 10 sägs att reklamen skall vara lätt att känna igen och skiljas från andra program med bild- eller ljudsignal. Korta, isolerade reklam— inslag får bara förekomma undantagsvis. Dold, s.k. subliminal reklam och smygreklam får inte förekomma.
Otillbörligt kommersiellt gynnande
Enligt radiolagen får ett programföretag inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse (6 5 andra stycket första meningen). Motsvarande bestämmelse finns i samtliga radiorättsliga lagar. Såvitt avser sändningar enligt radiolagen utgör förbudet en komplettering av regeln om kravet på opartiskhet (se prop. 1990/91:149 s. 127 och s. 218). Förbudet infördes i radiolagen bl.a. med hänsyn till kon- ventionens bestämmelser. Förbudet torde även anknyta till TV—direktivets regler om att reklam skall vara lätt att känna igen som sådan.
Prograrninslag som innebär att ett kommersiellt intresse gynnas faller utan- för radiolagens reklambegrepp om inslaget sänds i nyhetsförmedlande, åsiktsbildande, förströelse- eller underhållningssyfte.
För att ett gynnande av ett kommersiellt intresse mot vederlag skall anses föreligga krävs, liksom när ett programföretag sänder reklam mot vederlag, att vederlaget tillgodogörs programföretaget.
Förbudet mot att annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in- tresse har kommit till med tanke i första hand på företeelsen varuexponering i TV—program ("product placement"). Departementschefen anförde i proposi- tionen om detta (a. prop. s. 128) bl.a. följande:
Varuexponering i TV kan naturligtvis förekomma såsom gynnande mot vederlag. Ett mera praktiskt fall är emellertid att programföretaget genom att det i ett program gynnar ett kommersiellt intresse slipper vissa utgifter som annars skulle ha belastat företaget. Programföretaget uppnår denna ekono- miska fördel genom att i programmet fokusera vissa produkter eller varumär- ken på ett sätt som har reklamvärde för en viss näringsidkare.
Om det i ett program förekommer en markant fokusering av en produkt eller ett varumärke och detta inte för tittaren framstår som motiverat med hän— syn till något informativt eller underhållande syfte hos programföretaget kan man misstänka att företaget har haft ekonomisk fördel av åtgärden. Oavsett hur det förhåller sig med den ekonomiska fördelen kan det emellertid finnas skäl för bedömningen att företaget i programverksamheten på ett otillbörligt sätt har gynnat ett kommersiellt intresse.
Man bör dock skilja mellan program som programföretaget självt har pro- ducerat och program till vilka företaget bara har köpt visningsrätten, t.ex. långfilmer. När det gäller program av det senare slaget kan det vara omöjligt för programföretaget att undvika att en produkt fokuseras på ett sätt som har reklamvärde för en näringsidkare utan att inkräkta på programmet såsom ett upphovsrättsligt skyddat verk.
Ett exempel på ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse skulle emellertid vara frågesportprogram i TV, där vinsterna utgörs av TV—appara— ter. Som jag tidigare nämnt ( avsnitt 4.2.2 ) kan man i ett sådant fall inte rikta någon kritik mot programföretaget om det låter TV—bilden göra ett hastigt svep över apparaterna. Om emellertid programföretaget på ett påtagligt och för sammanhanget omotiverat sätt låter bilden fokusera TV-apparatema är det fråga om varuexponering av den arten att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otillbörligt sätt. Skulle i stället programledaren markera en paus i tävlandet
och låta programmet uteslutande handla om TV—apparatema, t.ex. genom att i positiva ordalag beskriva deras egenskaper och ange var man kan köpa dem, då har programmet ändrat karaktär till att gälla ren reklam.
Departementschefen anförde vidare i propositionen (s. 129):
Det förhållandet att något som sänds bör betraktas som reklam medför å andra sidan inte nödvändigtvis att ett kommersiellt intresse gynnas på ett otill- börligt sätt. Som exempel på vad som idag kan vara marknadsföring i radio och TV har jag tidigare nämnt marknadsföringen av kursböcker och liknande i anslutning till utbildningsprogrammen i radio och TV. Jag har uttalat ( avsnitt 4.3.3 ) att jag inte ser någon anledning att ett icke reklarnfinansierat program- företag skall vara förhindrat att sända detta slag av reklam.
När ett programföretag sänder reklam utan att detta anses stå i strid med radiolagens krav på opartiskhet, bör det således inte anses vara fråga om att gynna ett kommersiellt intresse på ett otillbörligt sätt.
Frågan om otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse enligt den nya bestämmelsen i 6 & radiolagen aktualiserades för första gången i samband med Radionämndens prövning av programmet Bingolotto. Programmet sänds i TV4 och består av spel och tävlingar knutna till ett lotteri, "Bingolotto". Vinsterna består av presentkort eller produkter från olika företag och presen— teras i mer (30—45 sek) eller mindre (10-15 sek) långa filmade inslag.
I sitt beslut (SB 325/92) erinrade Radionämnden inledningsvis om att gynnande av ett kommersiellt intresse enligt dittillsvarande praxis i princip endast hade accepterats om gynnandet var motiverat av ett informations- eller nyhetsintresse. Mot bakgrund av vad som hade anförts i prop. 1990/91:140 s. 128 ansåg Radionämnden att den nya bestämmelsen i radiolagen även måste anses innebära att ett underhållningsintresse kunde motivera ett sådant gynnande. Nämnden konstaterade att Bingolotto hade ett underhållningsvärde inte bara för deltagarna utan också för dem som, utan att själva delta, tittade på lottdragningen och tävlingen. Enligt Radionämndens mening var vidare tittarnas intresse för programmen — och därmed underhållningsvärdet — själv— fallet beroende av vinsterna och vinstemas kvalitet. En viss exponering kunde därför enligt nämnden vara berättigad för att upplysa tittarna om vad som stod på spel. Radionämnden fann att ett otillbörligt gynnande uppkom i flertalet fall. Bl.a. ansågs presentation av vinsterna genom korta (10-15 sek) filmade inslag kompletterade av kommentarer från programledaren utgöra otillbörligt kommersiellt gynnande (se även SB 41/93 och SB 534/93 i vilka Radionämn- den också fann att vissa inslag i Bingolotto var att betrakta som otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse).
I programmet "7 till 9" medverkade ett äldre par, som fick sin önskedröm om att få handla julklappar alldeles ensamma på ett varuhus en hel natt upp- fylld. Inslaget visade hur paret vandrade runt på olika avdelningar på NK— varuhuset i Stockholm och provade kläder, testade olika sportredskap m.m. Radionämnden konstaterade att namnet NK visades tydligt i bild vid flera till-
fallen i inslaget. På grund härav och med hänsyn till sammanhanget uppstod ett gynnande av varuhuset NK som enligt nämndens mening inte uppvägdes av något informations- eller underhållningsintresse. Det uppkomna gynnandet ansågs därför som otillbörligt (SB 140/93).
I programmet "Fångarna på fortet" var programledaren iförd en tröja med varumärket Craft väl synligt på kragen. Enligt Radionämnden var den foku- sering på varumärket Craft som uppkom genom programledarens klädsel inte motiverad av något informations- eller underhållningsintresse och alltså bedömdes det föreligga ett otillbörligt gynnande av varumärket (SB 43/93).
I programmet "Damernas" förekom ett reportage om en parfymeriaffärs- innehavare. I inslaget berättade affärsinnehavaren om olika parfymers an- vändbarhet och hon exemplifierade sina synpunkter genom att visa upp några parfymer i närbild varvid märkesnamnen syntes. Radionämnden anförde att när ett kommersiellt intresse berörs på detta sätt krävs det att särskild försik- tighet iakttas vid utformningen av inslaget. Vid en samlad bedömning fann Radionämnden att det gynnande som uppkom inte var otillbörligt. Inslaget friades därför (SB 248/93).
Sändningar av reklam i renodlade reklamkanaler av den typ som hittills bedrivits av TV—Shop har inte ansetts som otillbörligt gynnande av kommer- siellt intresse (se Kammarrättens i Stockholm dom, avd 7, 1992-12-14, mål nr 7186-1992). Kammarrätten noterade särskilt i domen att ordet "reklam" ständigt var inlagt i TV—bilden. Målet rörde reklamsändningar i kabel. Om däremot public service—företagen skulle inleda en sådan verksamhet skulle detta med all sannolikhet strida mot kravet på opartiskhet (se avsnitt 7.2 och 15.8 ).
Annonser skall omges av en signal
Enligt TV—direktivet skall reklam hållas åtskild från andra delar av program- tjänsten. Detta har i radiolagen åstadkommits med hjälp av definitionen av "annonstid i televisionen". Med detta begrepp avses "sändningstid i televisio- nen som inleds och avslutas med en särskild ljud- och bildsignatur som mar— kerar att den som sänder under den angivna tiden huvudsakligen gör detta på uppdrag av andra" (l & radiolagen). Motsvarande bestämmelse finns i samt- liga radiorättsliga lagar. Radiolagens bestämmelse kompletteras av 8 5 som anger vad som får sändas under annonstiden (se avsnitt 8.2). Av de övriga radiorättsliga lagarna framgår att reklam mot vederlag och program mot betalning skall sändas under annonstid.
Av annonsen skall det framgå i vems intresse den sänds
Av en annons som sänds under annonstid skall det enligt vad som nu gäller för alla sändningsformer, framgåi vems intresse sändningen sker (9 & första stycket radiolagen, 10 b 83" första stycket närradiolagen, 26 & första stycket lokalradiolagen, 10 5 första stycket kabellagen samt 20 & första stycket satel- litlagen). Detta kan framgå t.ex. genom att annonsörens namn eller firma anges eller genom att ett känt firmanamn visas. Det är nämligen inte tillräck- ligt att tittaren kan skilja reklam från redaktionellt material. Han bör också, för att kunna bedöma budskapet, kunna få reda på vem som ligger bakom det. Detta är inte minst viktigt i fråga om åsiktsannonser (se också prop. 1990/91:149 s. 89).
Nyhetsuppläsare m.fl. får inte uppträda i annonser
De nu gällande radiolagama stadgar att det i annonser inte får uppträda per- soner som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (9 5 andra stycket radiolagen, 10 b 5 andra stycket närradiolagen, 26 å andra stycket lokalradiolagen, 10 å andra stycket kabellagen samt 20 å andra stycket satellitlagen). Bestämmelsen moti- verades med att det skulle försvåra tittarens reklamidentifiering om vissa per- soner som klart identifieras med den vanliga programverksamheten fick nytt- jas för att förhöja trovärdigheten i reklambudskapet (se prop. 190/91:149 s. 89).
De personer som omfattas är sådana som medverkar i nyhetsprogram och nyhetskommenterande program. Med nyhetskommenterande program avses (se a. prop. s. 90 ) detsamma som i den förklarande rapporten till TV- konventionen nämligen, strikt nyhetsrelaterade program, såsom kommentarer till nyheter, analyser av nyhetsutvecklingen och politiska ställningstaganden till nyhetshändelser. Dessutom krävs att personen spelar en framträdande roll i ett sådant program. Den medverkan som avses är således den som i första hand nyhetsreportrar och programledare svarar för.
Bestämmelsen tillkom med anledning av föreskriften i TV—konventionen artikel l3:4 som säger just att personer som presenterar sådana program inte skall förekomma i annonser. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i TV—direktivet. Bestämmelsen kan emellertid sägas vara väl förenlig med direktivets princip om reklamidentifikation.
Annonstiden får inte vara kortare än en minut
Enligt 14 & radiolagen får annonstiden inte vara kortare än en minut, den sär— skilda ljud- och bildsignalen borträknad. Bestämmelsen säger inget om hur kort ett enskilt annonsinslag får vara, endast att reklamblocket skall vara
minst en minut. Det finns två skäl för regeln (se a. prop. s. 101 f.). Det ena skälet har med annonsidentifikationen att göra. Enligt föredraganden kan en enda kort annons vara svår för TV—tittarna att uppfatta som annons även om den omges av den särskilda reklamsignaturen. Det andra skälet är att rekla- men bör sändas i block för att undvika att antalet reklamavbrott blir för stort. I propositionen hänvisas till den europeiska TV—konventionen men även TV- direktivet bygger på detta synsätt.
8.4. Reklamens innehåll
TV—direktivets artikel 11-16 reglerar vad reklamen inte får innehålla.
Diskriminerande reklam
Reklamen får enligt direktivet inte vara kränkande för den mänskliga värdig- heten, diskriminera på grund av ras, kön eller nationalitet, såra religiösa eller politiska övertygelser, uppmuntra till handlingar som kan äventyra hälsa eller säkerhet eller uppmuntra handlingar som skadar miljön (artikel 12).
Någon uttrycklig bestämmelse om att reklam inte får ha detta innehåll finns inte. I propositionen till den nya satellitlagen konstaterade regeringen att de- mokratibestämmelsen och bestämmelsen om mediets särskilda genomslags- kraft även omfattade reklam och att dessa, tillsammans med bl.a. bestämmel- serna om hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring och otillbörlig marknadsföring, tillgodosåg direktivets krav (se prop. 1992/93:75 s. 26 och 33).
Det kan nämnas att för Civildepartementets räkning har juristen Stig Hagelstam utrett möjligheten och lämpligheten av lagstiftning mot diskrimine- rande reklam. Arbetet har redovisats i promemorian Diskriminerande reklam (Ds 1994:64). I promemorian föreslås att generalklausulen i 4 5 i förslaget till ny marknadsföringslag (se SOU 1993:59) skall bli tillämplig även på mark- nadsföringsåtgärder som är kränkande i fråga om ras, religion. nationalitet eller kön. För att detta skall framgå tydligt föreslås vidare att deti 20 å i lag- förslaget skall göras ett tillägg enligt vilket vid bedömningen av vad som ut- gör god marknadsföringssed skall särskilt beaktas om marknadsföringen är kränkande i de nämnda hänseendena. Förslaget bereds för närvarande i Civildepartementet.
Alkohol-, tobaks- och läkemedelsreklam
Enligt TV—direktivet får det inte förekomma reklam för tobak eller mediciner som är receptbelagda i prograrnbolagets hemland.
Reklam för alkohol får inte rikta sig till minderåriga, inte kopplas till före- ställningar om förbättrad fysisk prestation, till bilkörning, till föreställningar om samband mellan alkohol och social eller sexuell framgång eller att alkohol har terapeutisk eller lugnande verkan eller kan lösa personliga konflikter. Alkoholreklamen får inte uppmuntra till omåttlig konsumtion eller framställa nykterhet och måttlighet i negativ dager. Hög alkoholhalt i drycker får vidare inte framställas som en positiv kvalitet.
Direktivets bestämmelser är minimiregler. Det finns alltså inte något som hindrar att Sverige ställer hårdare krav på programbolagen än de direktivet ställer upp. Hårdare regler gäller också såvitt avser reklam för alkohol- drycker. Det råder nämligen förbud mot att sända tobaks- och alkoholreklarn enligt tobakslagen( 1993:581) och lagen (1978z763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker.
Handling som strider mot dessa bestämmelser skall vid tillämpning av marknadsföringslagen enligt uttryckligt stadgande i de nämnda lagarna anses som otillbörlig mot konsumenter.
Inte heller reklam för receptbelagda läkemedel får förekomma enligt direk- tivet. Några särskilda regler för läkemedelsreklam finns emellertid inte i den svenska radiorättsliga lagstiftningen. Inte heller i någon annan författning finns bestämmelser av den innebörd som direktivet anger. I 21 & läkemedelslagen(1992z859) föreskrivs att information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande. På grund av marknadsföringsrättens lagstri- dighetsprincip kan Marknadsdomstolen komma att bedöma om denna be- stämmelse efterlevs. Något förbud föreskrivs emellertid inte.
Enligt branschens interna praxis är läkemedelsreklam inte tillåten. I sam- band med behandlingen av förslaget till ny läkemedelslag (prop. 1991/92:107, bet. 1991/921S021, rskr. 1991/92:342) diskuterades bl.a. frå— gan om inte rätten att i marknadsföringssammanhang lämnat information till allmänheten borde inskränkas till receptfria läkemedel. Föredraganden fann i den anförda propositionen (s. 58) att de framlagda förslagen om ytterligare begränsningar i rätten att ge produktinformation hade en motsvarighet i branschens interna regler, varför han ansåg att det knappast fanns något be- hov av en sådan offentlig reglering av marknadsföringen. I propositionen Satellitsändningar av TV—program (prop. 1992/93:75 s. 41). fann man, med hänsyn till det nyss relaterade anförandet, att någon regel om förbud mot receptbelagda läkemedel inte behövde införas i det sammanhanget. Vidare hänvisades till att frågan skulle komma att behandlas av Radiolagsutred- ningen.
Barnreklam
Enligt TV—direktivet får inte reklam orsaka fysisk eller psykisk skada för minderåriga och skall därför inte förleda barn att köpa en vara eller tjänst genom att utnyttja deras godtrogenhet eller brist på erfarenhet. Reklamen får inte heller uppmana minderåriga att övertala vuxna att köpa annonserade varor eller tjänster. Den skall inte heller utnyttja den tillit minderåriga har till föräld- rar, lärare eller andra personer, eller på ett omotiverat sätt skildra minderåriga i farliga situationer (artikel 16).
Även vad gäller barnreklamen har Sverige gått längre än vad direktivet kräver. Enligt nu gällande radiorättsliga regler får inte reklamannonser i televisionen syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. Inte heller får det i annonser med reklam uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 & radiolagen , 11 & kabellagen och 21 & satellitlagen). Det finns även bestämmelser om att annonser med reklam inte får sändas omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn under 12 år.
Bestämmelsen i radiolagen föreslogs i prop. 1990/91:149 s. 117 f. Av propositionen framgår att avsikten var att skydda barnen mot ett alltför effektivt reklambudskap och att TV-reklam på grund av televisionens stora genomslagskraft är ett sådant. Det råder alltså inte något förbud mot att sända barnreklam i radion.
Det har ibland hävdats att barnreklamförbudet skulle stå i strid med EG- rätten (se t.ex. Marknadsföringsutredningens betänkande EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen, SOU 1992:49 ). Frågan berördes av Lagrådet i samband med förslaget till satellitlag (prop. 1992/93:75 s. 39). Lagrådet fann då att övervägande skäl talade för att bestämmelsen var förenlig med EG-rätten.
Sedan barnreklamförbudet trädde i kraft har Radionämnden i ett tiotal beslut fällt programföretag för brott mot bestämmelsen. Besluten har bl.a. rört reklaminslag för Askungen-video (SB 397/92), FilmNet (SB 397/92), Stor & Liten (SB 36/93, 488/93), Nintendo TV-spel (SB 95/93), videofilmen Lotta på Bråkmakargatan (SB 487/93), tidningen Allt om dinosaurier (SB 489/93), biofilmen Bambi (SB 72/94), reklaminslag för Palle Kuling godis (SB 107/94) och reklamsändning efter tecknad barnfilm i programmet Gomorron (SB 95/93).
Åsiktsreklam
Det finns inte några regler om åsiktsreklam i TV—direktivet . Bland de radio— rättsliga lagarna är det endast radiolagen som innehåller en bestämmelse om förbud mot åsiktsreklam.
Enligt radiolagen får inte public service-företagen under annonstid i TV sända annonser som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (10 å).
Syftet med bestämmelsen är att säkerställa möjligheten till en allsidig debatt i televisionen (prop. 1990/91:149 s. 95). Som jämförelse nämndes att när- radion är anordnad så att den samlade sändningsverksamheten präglas av mångfald i åsikter och värderingar. Denna ordning skulle bli ohanterlig på riksplanet (s. 93). Det betonades vidare att bestämmelsen inte avsåg att be- gränsa ett programbolags möjlighet att ställa sändningstid till förfogande för valrörelseprogram av politiska partier. Hur en valrörelse speglas bör näm— ligen avgöras självständigt av företaget inom ramen för gällande regelverk, i första hand radiolagens krav på opartiskhet. Bestämmelsen gäller inte heller marknadsföring i marknadsföringslagens mening, t.ex. en annons för en bok som förfäktar en viss politisk åsikt (5. 97).
8.5. Reklamens omfattning
Artikel 18 i TV-direktivet reglerar hur stor andel reklam som maximalt får sändas. Den sammanlagda dagliga reklamtiden får inte överstiga 15 procent av sändningstiden. Denna andel får ökas till 20 procent för att inkludera sälj- erbjudanden direkt till publiken, s.k. TV—shopping. Den totala sändningstiden för teleshopping får inte överstiga en timme om dagen. Andelen reklaminslag under en timme får inte överstiga 20 procent av sändningstiden.
Vad som menas med TV-shopping har varit föremål för delade meningar. Den brittiska postorderkanalen Sell-A-Vision har godkänts av den brittiska TV-myndigheten Independent Television Commission. Företrädare för myn- digheten har meddelat Kabelnämnden att man har prövat om TV-direktivets reklamregler är tillämpliga på kanalen. Man har då funnit att innehållet inte utgör meddelanden som sänds mot betalning eller liknande och därför inte omfattas av direktivets reklamdefinition. Därför skulle TV—direktivets regler om reklammängd inte vara tillämpliga. Såvitt är bekant har det brittiska be- slutets direktivenlighet inte prövats i EG-organen. Ytterligare TV—shopping- kanaler har sedermera, trots protester från andra EU-länder, fått licens i Storbritannien.
TV—shop-kanaler finns även i Sverige. Som jag tidigare nämnt har kam- marrätten inte ansett att sändningar av reklam i renodlade reklamkanaler stri- der mot bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Eftersom TV—shop bedrivit verksamheten i egen regi är inte bestämmelsema om reklam mot vederlag och de därtill hörande bestämmelserna om annonsvolym m.m. tillämpliga. Som jag också nämnt får sådan verksamhet förmodligen inte bedrivas av public service-företagen på grund av radiolagens krav på opartiskhet.
I 13 & radiolagen finns regler om högsta tillåtna annonsvolym. Där stadgas att av en programtjänsts sändningstid per dygn får högst tio procent avse an- 211
nonser under annonstid i televisionen. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl.18.00 och 24.00. Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena un— dantagsfall, tio minuter. I avtalet mellan regeringen och programföretaget får det bestämmas att högsta tillåtna sändningstiden för annonser under annonstid i televisionen skall vara kortare än vad som föreskrivs i första och andra styckena. Som sändningstid räknas inte tid då det endast sänds testbild eller något liknande, med eller utan musik (prop. 1990/91:149 s. 100).
Volymangivelsen kom till efter en avvägning mellan publikens intresse av att se programmen så ostört som möjligt och programföretagens intresse av annonsinkomster ( a. prop. s. 99 ). I annonsvolymen räknades in direkta sälj- erbjudanden och liknande.
Motsvarande bestämmelser om annonsvolym finns i kabellagen (12 å) och i satellitlagen (22 5). I lokalradiolagen finns endast 8—10 minutersregeln (27 &) medan det i närradiolagen inte finns några regler om annonsvolym.
Enligt regeringens förslag till ny lokalradiolag (prop. 1992/93:70 s. 29 f.) skulle samma bestämmelser om annonsvolym gälla som för de övriga sänd- ningsformema. För närradion föreslogs endast att tioprocentregeln skulle införas med hänsyn till att olika sammanslutningar kan svara för sändning— arna under delar av en sändningstimme (a. prop. s. 58). Konstitutionsut- skottet ansåg dock att bestämmelserna om annonsvolym till stor del var själv- reglerande eftersom en radiostation som sänder för mycket reklam skulle svikas av publiken. Däremot ansågs att bestämmelsen i lokalradiolagen om hur stor del av sändningstiden som varje timme fick utgöras av annonser, dvs. 8—10 minutersregeln, fick vara kvar (bet. 1992/93zKU15 s. 30 f.). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 1992/93:168). Detta fick till följd att några regler om annonsvolym inte finns i närradiolagen.
8.6. Reklamens placering
Artikel 11 i TV-direktivet reglerar hur reklamen skall placeras. Reklam— inslagen skall placeras mellan programmen. Program som består av själv- ständiga delar eller har naturliga pauser som sportprogram eller liknande evenemang, får ha reklam mellan programdelarna och i pauserna. Övriga program, bortsett från spelfilm, får avbrytas var tjugonde minut. Spelfilm och liknande produktioner får om de är längre än 45 minuter brytas av reklam en gång per 45-minutersavsnitt och ytterligare en gång om det är minst 20 minu- ter längre än två eller flera kompletta 45—minutersperioder. Reklam får inte placeras i utsändningar av religiösa cermonier. Nyheter och aktualitetspro- gram, dokumentärer, religiösa program och barnprogram får inte brytas med reklam när de är kortare än 30 minuter.
Det finns bestämmelser om hur annonser får placeras i radiolagen (15 å), kabellagen (14 å) och i satellitlagen (24 å). Huvudregeln är att annonser
under annonstid i televisionen skall sättas in mellan programmen. Härifrån medges vissa undantag. Annonser får avbryta ett program om de:
l. sätts in i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken, eller
2. sätts in mellan delar i program som består av olika avslutande delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.
I förarbetema till radiolagens bestämmelse (prop. 1990/91:149 s. 106 f.) uttalas att huvudregeln för hur annonser får sättas in i sändningar bör vara att detta skall ske mellan programmen, eftersom en sådan placering inte nämn- värt stör publikens upplevelser av programmen. Det sägs vidare att det saknas skäl att vara kategorisk och att det därför bör finnas vissa möjligheter att avbryta program med annonser. I motiven till punkten 1 sägs att en längre paus i ett sportprogram utmärks av att publiken på arenan får tillfälle till avkoppling (s. 224). I motiven för undantaget i punkten 2 berörs det fallet att programföretaget sänder långa block med längre inslag av helt olika karaktär. Som exempel härpå nämns sändningar som under en hel kväll hålls samman under en gemensam rubrik och av en enda presentatör, men där innehållet är sammansatt ungefär som under en vanlig programkväll. Mellan sådana själv- ständiga inslag bör det i princip vara tillåtet att placera annonser (angående innebörden av programbegreppet, se avsnitt 6.2).
Radionämnden har ansett att reklam får sändas i halvlekspausen i en fot— bollsmatch och periodpauser i en ishockeymatch men däremot inte mellan game i en tennismatch (SB 93/93).
8.7. Sponsring
Artikel 17 i TV-direktivet innehåller regler om sponsring. Om ett program är sponsrat måste prograrnbolagets redaktionella integritet säkras. Det skall framgå om ett program är sponsrat och programmet måste redovisa spon- sorns identitet. I ett sponsrat program får inte göras säljfrämjande hänvis- ningar till produkter eller varor som är förknippade med sponsorn. TV- program får vidare inte sponsras av någon som framställer eller säljer varor som inte får marknadsföras i TV—reklam enligt direktivets artikel 13 och 14, dvs. tobak och receptbelagd medicin. Nyheter och aktualitetsprogram får inte sponsras.
Närradiolagen (10 å), lokalradiolagen (24 5), kabellagen (8 &) och satellit- lagen (16 &) innehåller bestämmelser om att sponsom skall anges före och efter programmet.
I radiolagen anges att programföretaget får ange sponsorns namn (6 5 andra stycket) men att regeringen får ställa villkor om att så skall ske (7 & andra stycket 3). Av regeringens avtal med respektive programbolag framgår 213
att meddelande om sponsom skall lämnas i början eller slutet av programmet men att bolagen även får lämna sådana meddelanden före och efter det spons- rade programmet.
Det finns inte några ytterligare radiorättsliga bestämmelser om sponsring än de som återfinns i avtalen med SVT, SR och TV4 samt i satellitlagen. Där- emot finns bestämmelser som omfattar sponsring i marknadsföringslagen , tobakslagen samt i lagen om marknadsföring av alkoholdrycker.
Av avtalen och satellitlagen ( 17 5) framgår att programmen inte får spons- ras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försälj- ning av tobak och receptbelagda läkemedel. Enligt avtalen och satellitlagen (18 &) får inte nyhetsprogram och nyhetsmagasin sponsras. Enligt avtalen är det inte tillåtet att sponsra barnprogram. Det finns ytterligare bestämmelser om sponsring i avtalen, se bilaga 3—6.
Enligt avtalen skall sponsoms namn eller firma anges. Även sponsoms logotyp får användas, enligt avtalet med SVT dock endast om det kan ske utan risk för förväxling med tjänst eller vara som sponsom erbjuder till för- säljning.
Exponering av sponsoremas produkter respektive angivande av varumär- ken i stället för företagsnamn har ansetts strida mot avtalens bestämmelser. Radionämnden har t.ex. fällt ett sponsorsmeddelande som visades i form av bl.a. en Lätt & Lagom-förpackning med motiveringen att det namn som angavs inte var ett företagsnamn utan ett varumärke (SB 327/92).
I programmet "Direkt från Berns" uppgavs i början och i slutet att pro- grammet var producerat i samarbete med Spendrups. Samtidigt visades en skylt med texten "En klass för sig — Spendrups". Radionämnden fann att detta meddelande delvis utgjordes av en reklamtext och fällde inslaget.
I samma beslut prövades även frågan om det var förenligt med bestämmel- serna att ha ett bryggeriföretag som sponsor. Enligt inhämtade uppgifter från Spendrups bryggeri utgjorde cirka 55 procent av bolagets budgeterade för— säljningsvolym av läsk, vatten och lättöl. Radionämnden fann mot denna bakgrund att verksamheten inte huvudsakligen gällde tillverkning eller försälj- ning av alkoholdrycker. Något brott mot avtalet med regeringen förelåg alltså ej idenna del (SE 172).
8.8. Annonsdiskriminering
Enligt radiolagen får inte programföretaget diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons (12 5). Någon motsvarande bestämmelse finns inte för övrig sändningsverksamhet. Bestämmelsen motiverades utför- ligt i prop. 1990/91:149 s. 75 ff. Sammanfattningsvis kan sägas att bestäm- melsen tillkom för att hindra att programföretag utnyttjar sin ensamrätt att sända reklam för att diskriminera annonsörer. Inom andra områden där något sådant monopol på sändningar av reklam inte råder och där mångfalden är en
annan, dvs. kabel— och satellitsändningar, har en motsvarande bestämmelse ansetts onödig (se prop. 1991/92:53 s. 48 f. och prop. 1992/93:75 s. 32 f.).
8.9. Reaktioner
Bestämmelserna om reklam m.m. övervakas fr.o.m. den 1 juli 1994 av Granskningsnämnden för radio och TV (se avsnitt 6.3). Granskningsnärnn- den får enligt avtalen uppmana programföretaget att redogöra för nämndens fällande beslut avseende bl.a. reklam i en sändning. Enligt samtliga radio- rättsliga lagar kan nämnden även förelägga den sändande att vid äventyr av vite följa bestämmelserna om reklam m.m. I ett fall är detta dock inte möjligt. Nämnden får inte förelägga public service—företag att följa bestämmelsen om annonsdiskriminering i radiolagen( 12 och 17 a é). Anledningen till detta är att en sådan reaktion skulle strida mot utgivarens grundlagsenliga ensamrätt att bestämma vad en sändning skall innehålla (4 kap. 3 & YGL, se även prop. 1991/92:78 s. 20).
I samband med att möjligheten till vitesförelägganden infördes i radiolagen anförde departementschefen följande (prop. 1991/92:78 s. 19):
Enligt min mening är de nuvarande sanktionema inte tillräckliga för att man skall kunna vara säker på att respekten för gällande bestämmelser skall upprätthållas när det blir tillåtet att sända reklam mot vederlag. Skyldigheten för programföretaget att i sändning redogöra för radionämndens "fällande" beslut torde inte ensam verka avhållande om företaget kan göra stora ekono- miska vinster på att bryta mot bestämmelserna. En så drastiskt åtgärd som att säga upp avtalet kan knappast tillgripas annat än i extrema situationer.
Vad som enligt min mening behövs är en möjlighet att motverka värdet för företaget av att överträda reglerna genom att göra regelbrotten ekonomiskt olönsamma. Viten är en sanktion som har denna egenskap. Ett vitesbelopp skall bestämmas så att det kan antas att den det gäller kommer att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Ett programföretag som finner att upp- repade överträdelser av reglerna leder till en ekonomisk belastning som mot- svarar eller överstiger intäkten kommer därför att avstå från fortsatta över- trädelser.
Radionämnden förelade i april 1993 TV4 "vid vite av 1 000 000 kr att följa bestämmelserna i 15 & radiolagen" om reklamavbrott. Nämnden hade då i fem tidigare beslut funnit att TV4 brutit mot bestämmelserna om reklamavbrott. Närradionämnden har vid ett flertal tillfällen förelagt olika sammanslutningar att vid visst vite "följa bestämmelserna i 11 & första stycket närradiolagen" om det s.k. riksförbudet. Dessa två typer av förelägganden överklagades till kammarrätten och därefter till Regeringsrätten. Regeringsrätten har förklarat att vitesförelägganden inte får utformas på detta sätt med följande motivering (domar meddelade den 14 april 1994 i mål nr 5299-1993, 5300-1993, 5301- 1993 samt 5461-1993):
Ett vitesföreläggande måste utformas så, att adressaten får helt klart för sig vad som erfordras av honom för att han skall undgå att erlägga det fastställda vitesbeloppet. För att ett försuttet vite skall kunna utdömas är det också nöd— vändigt, att det utsatta vitet knutits till en klart definierad prestation eller underlåtenhet. Om föreläggandet innebär en skyldighet för adressaten att vidta viss åtgärd, skall det enligt 2 & lagen (1985:206) om viten av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas; om det i stället är fråga om ett förbud, torde det — om tidsangivelse saknas — gälla från den tidpunkt då beslutet vinner laga kraft. Denna information måste för- medlas genom själva föreläggandet. I och för sig finns det ett visst utrymme för att tolka föreläggandet mot bakgrund av vad som tidigare förekommit rörande den aktuella verksamheten. Detta utrymme är dock begränsat med hänsyn till att föreläggandets innebörd måste vara klar.
Jag återkommer till dessa frågor i mina överväganden, avsnitt 18.8.
8.10. Marknadsföringslagen
Marknadsföringslagen(1975:1418) gäller för reklam i ljudradio och tele- vision liksom den gäller för reklam i andra medier. Ett förslag till en ny marknadsföringslag har lagts fram av Marknadsföringsutredningen (SOU 1993:59). Jag kommer att redogöra för nu gällande och föreslagen marknads- föringslag.
Lagens nuvarande räckvidd bestäms såvitt rör ljudradion och televisionen av generalklausulen i 2 & marknadsföringslagen:
2 & Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Detsamma gäller vid efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt vä- sentligt har bidragit till handlingen.
Första stycket tillämpas även på sådana televisionssändningar som om- fattas av lagen (199211356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om det europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
Marknadsföringslagen omfattar såväl avsättningsfrämjande som anskaff— ningsfrämjande åtgärder. Av lagtexten kan vidare utläsas att lagen omfattar dels reklamåtgärder vid marknadsföring, dels andra handlingar som vidtas vid marknadsföring. Någon särskild definition av vad som avses med reklam finns inte. Vid sin tillämpning av 2 & marknadsföringslagen har Marknads- domstolen använt sig av vad som brukar kallas lagstridighetsprincipen. Den innebär att en åtgärd som är lagstridig enligt annan lagstiftning än marknads— föringslagen skall anses otillbörlig i marknadsföringslagens mening om åt—
gärden vidtas vid marknadsföring. En marknadsföringsåtgärdi strid mot ett förbud enligt radiolagen kan alltså anses strida mot 2 & marknadsförings— lagen.
Primärt ansvarig för att reglerna i 2 & marknadsföringslagen iakttas är den näringsidkare som vidtar åtgärden vid marknadsföring. Även den som är an- ställd hos eller handlar på näringsidkarens vägnar, t.ex. som konsult eller rådgivare, kan hållas ansvarig. I kretsen ansvariga ingår dessutom var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen, t.ex. medieföretag eller vida- redistributörer av reklam eller promotionsåtgärder. Om en näringsidkare vid marknadsföring företar en handling som är otillbörlig kan Marknadsdomsto— len förbjuda honom att fortsätta därmed. Ett sådant förbud skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Marknadsföringsutredningen har föreslagit att generalklausulen om otill- börlig marknadsföring skall kompletteras med ett antal specificerade bestäm- melser om otillåtna marknadsföringsåtgärder. Dessa specificerade bestämmel- ser är väsentligen en kodifiering av marknadsrättslig praxis. Lagstridighets- principen föreslås framgå av generalklausulens andra stycke. Förslaget till ny gereralklausul lyder:
4 & En näringsidkare får inte företa marknadsföringsåtgärder som är otill- börliga mot konsumenter, andra förbrukare eller andra näringsidkare genom att strida mot god marknadsföringssed
Marknadsföringsåtgärder som innebär eller är ägnade att leda till en över- trädelse av annan lagstiftning skall anses strida mot god marknadsföringssed om inte särskilda skäl talar däremot.
Om vissa slag av otillåtna åtgärder vid marknadsföring finns särskilda bestämmelser i 5—16 åå.
Generalklausulens innehåll fylls ut, via hänvisningen i tredje stycket, till bestämmelserna om vilseledande reklam, vilseledande geografiska ursprungs— beteckningar, vilseledande förpackningar, vilseledande garantier, utförsälj- ningar, realisationer, misskreditering, förväxlingsrisk och renommésnylt- ning, förmånserbjudanden, aggressiva metoder, negativa säljmetoder och marknadsföringskorruption. Överträds bl.a. en sådan specificerad bestäm— melse föreslås att en ny avgift - marknadsstömingsavgift — skall kunna dömas ut. Marknadsstörningsavgift föreslås dock inte komma ifråga som reaktion vid förfaranden som prövas med anledning av den s.k. lagstridighetsprin- cipen i andra stycket. Däremot kan, vid sådana förfaranden, ett förelagt vite dömas ut på samma sätt som nu.
Lagstridighetsprincipen har bl.a. medfört att Radionämnden och Mark- nadsdomstolen båda har prövat ett och samma reklaminslag. I det aktuella fallet fällde Radionämnden programbolaget för brott mot barnreklamförbudet i 11 & radiolagen (SB 397/92) och Marknadsdomstolen annonsören för otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen (Marknadsdom- stolens dom 1993-05—07, dnr B 19/92).
9. Ätlyds reglerna?
9.1. Radionämndens statistik En kort bakgrund
Radionämnden (fr.o.m. den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) granskar i efterhand att public service-företagen följer de bestämmelser och villkor som gäller för programverksamheten. Jag har i kap. 7 och 8 redogjort för innehållet i radiolagen och avtalen. Av avsnitt 6.3 framgår i korthet vad den nya myndighetsorganisationen innebär.
Nämndens granskning av program sker efter anmälan eller på nänmdens eget initiativ. Granskningen omfattar även public service-företagets beslut med anledning av begäran om beriktigande eller genmäle. Nämnden får inte pröva sådant beslut om den som begärt genmäle motsätter sig att beslutet prövas. Nämnden får pröva frågor om intrång i en enskilds privatliv endast om denne skriftligen medger det. För att nämnden skall vara skyldig att granska ett anmält program krävs att anmälan har kommit in till nämnden inom sex månader efter det att programmet sändes.
Nämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande. I de kriti- serande besluten har brist konstaterats men denna har inte bedömts som så allvarlig att brott mot radiolagen eller avtalet ansetts föreligga. Även direk- tören får fatta friande beslut under förutsättning att det inte gäller gransk— ningsärenden av större vikt eller principiell betydelse.
Närmare bestämmelser om handläggningen m.m. finns i förordningen ( 1988:339 ) med instruktion för Radionänmden.
Radionämndens statistik 1989—1993
Radionämndens statistik åren 1989—1993 syftar till att ge en ungefärlig uppfattning om hur pass vanliga/ovanliga vissa övertädelser är. Någon exakt bild har inte kunnat ges bl.a. eftersom varje beslut kan avse flera olika överträdelser. Statistiken är hämtad från Radionämndens verksamhetsberättel— ser samt "Radionämnden anser...".
Ärenden Granskningsärenden
Underrättelser om genmäle och beriktigande
Anmälningar Initiativärenden Beslut Slutliga beslut Friande beslut
Fällande beslut Kritiserande beslut
FÄLLAN DE BESLUT
89
706 30
668
433
389 30 14
90
699 28
661 10
470
426 37
91
694 36
649
621
546 33 12
688 30
616 13
39 33
680 13
598 12
Ett beslut kan avse flera överträdelser. I denna sammanställning har jag valt att ange antalet överträdelser av resp. bestämmelse
Opartiskhet Saklighet Genmäle/beriktigande Demokratibestämmelsen Mediets genomslagskraft Privatlivets helgd Underhållningskravet Otillbörligt gynnande Reklam Sponsring
Tillhandahållande av granskningsunderlag Redogörelse för nämndens fällande beslut har ej skett på lämpligt sätt
89 21
4 6 l 1 2 0
90 16 10 10
MÅNE)
0
16
010—wa)
0
(»»—l
JÄUJNI
MN] XDOOUIU
!
... 12
Sammanfattning: Överträdelser av bestämmelserna om opartiskhet, saklighet samt genmäle och beriktigande, i nu nämnd ordning, är vanligast bland de fällande besluten. De vanligaste överträdelsema år 1993 var dock mot reklam-
reglerna.
GENMÄLE/BERIKTIGANDE 8 9 9 0 9 1 9 2
Bestämmelsen om genmäle och beriktigande rymmer i sin tur flera överträdel- ser, fördelade på fyra avtalspunkter. Det finns inte några uppgifter från år 1993.
1. Beriktigande och genmäle skall ske när detta är påkallat resp. befogat. 5 10 7 l
2. Begäran därom skall behandlas skyndsamt. Har begäran skett skriftligen skall RN underrättas. 0 0 2 1
3. Beriktigande och genmäle skall sändas så snart det kan ske på visst närmare angivet sätt. 2 0 O 0
4. RN skall genast underrättas om begäran enl. p. 2. Sådant beslut skall genast tillställas RN. 1 2 6 2
9.2. PO/PON:s statistik En kort bakgrund
Redan år 1916 inrättade Publicistklubben en egen hedersdomstol, Pressens Opinionsnämnd (PON). PON som är det äldsta organet av detta slag i världen har sedermera fått efterföljare i många andra länder.
Bakom denna pressetiska verksamhet står de tre pressorganisationema: Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidnings- utgivareföreningen. Dessa har ett gemensamt organ, Pressens samarbets- nämnd, som bl.a. svarar för de pressetiska reglerna.
Verksamheten som är helt frivillig, finansieras av de tre organisationerna själva och bedrivs utan inblandning från statsmakternas sida. Den vilar inte på någon lagstiftning.
PON består av representanter från de tre pressorganisationema och allmän- heten. Allmänhetens Pressombudsman (PO) väljs av Riksdagens ombuds- män, ordföranden i Sveriges Advokatsamfund och ordföranden i Pressens samarbetsnämnd.
PO har till uppgift att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet i periodisk skrift. I PO:s åligganden ingår vidare att på eget initiativ eller efter anmälan undersöka avvikelser från god publicistisk sed och att eventuellt hänskjuta sådana ärenden till PON för avgörande. PO skall där— till genom opinionsbildning verka för god publicistisk sed. PO skall vidare skyndsamt försöka lösa tvister mellan enskilda och tidningar genom att på ett
tidigt stadium erbjuda medlande och rådgivande tjänster. 1 förekommande fall skall PO snabbt verka för ett beriktigande eller ett genmäle.
I princip prövas endast anmälningar från enskilda personer. Anmälningar från företag, organisationer och myndigheter prövas huvudsakligen endast om det gäller rättelse eller genmäle. Har en anmälan gjorts av någon annan än den som kan räknas som närmast förfördelad eller har ett ärende tagits upp till prövning utan anmälan skall PO inhämta ett skriftligt medgivande från vederbörande innan ärendet hänskjuts till PON. En anmälan till PO skall vara skriftlig och måste i regel ske inom tre månader efter den aktuella publi- ceringen. I princip kan anmälningar riktas mot utgivare av alla perodiska skrifter, dvs. tidsskrifter som har en ansvarig utgivare och utkommer minst fyra gånger per år. Förfarandet hos såväl P0 som PON är helt kostnadsfritt för anmälaren.
Bestämmelser om god publicistisk sed finns i regelsamlingen "Etiska regler för press, radio och TV". Den innehåller bl.a. krav på saklighet, gen- mäle och beriktigande samt att klandrande uttalanden av P0 och PON skall publiceras. Jag har redogjort för de pressetiska reglerna i kap. 7.
Förfarandet är fritt från sanktioner, däremot skall en expeditionsavgift erläggas av de tidningar som klandras av PON.
POIPON:s statistik 1988—1990
Vad gäller P0 och PON:s statistik kan samma reservationer anföras här som under avsnittet om Radionämndens statistik. Syftet 'är alltså endast att ge en ungefärlig bild av överträdelsemas art och antal.
Siffran inom parentes anger det antal ärenden där klagomålen lämnades utan vidare åtgärd först sedan vederbörande tidning efter kontakt med P0 tillgodosett anmälarens intressen genom att publicera genmäle eller berik- tigande.
Varje ärende kan avse flera publiceringsfall eftersom detta kan avse flera artiklar. Är det fråga om artiklar i samma tidning betraktas det som ett publiceringsfall. Har artiklarna publicerats i olika tidningar beräknas ett publiceringsfall för varje tidning.
Sedan år 1990 publiceras det inte längre några statistiska uppgifter om antalet klandrande beslut av viss publicitetsregel. Enligt gällande instruktion kan PO inte längre avgöra ärenden genom egna opinionsuttalanden.
Ärenden 8 8 8 9 9 0 Nya ärenden 368 353 331 Avgjorda ärenden 379 363 305 Varav a. avskrivna 301(34) 259(22) 229 b. PO-uttalanden 21 3 1 14 c. Hänskjutna till PON 57 73 62 Publiceringsfall 454 443 397 Uttalanden och beslut PO-uttalanden 2 1 3 1 14 PON-beslut 122 122 131
Notera antalet avskrivningar vilka till stor del beror på att pressen, vid under- rättelse om anmälan, då beriktigar och bereder plats för genmäle.
Överträdelser av publicitetsreglerna
Det bör här observeras att varje PO—uttalande och PON-beslut kan avse flera överträdelser fördelade på olika tidningar. Jag väljer nedan att redovisa antalet överträdelser av respektive regel. För det fall att ett uttalande/beslut avser överträdelser av flera tidningar med olika resultat, redovisar jag såväl de klandrande som friande utslagen.
Publicitetsreglemas nummer i regelsamlingen "Etiska regler för Press, radio och TV" anges. Det bör anmärkas att reglerna har ändrats något i juni 1994.
8 8 8 9 9 0 2. Kontrollera sakuppgifter a. Klandrande PO-uttalanden 8 6 1 b. Klandrande PON-beslut 5 10 17 c. Friande PON-beslut 20 13 17 3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten a. Klandrande PO-uttalanden 1 5 4 b. Klandrande PON-beslut 3 3 c. Friande PON-beslut 0 2 2 4. Rätta felaktiga sakuppgifter och ge plats för genmäle a. Klandrande PO-uttalanden 4 1 1 6 b. Klandrande PON—beslut 8 10 11 c. Friande PON-beslut 31 31 28
5. Publicera PO/PON:s klandrande uttalanden Klandrande PON-beslut
6. Kränk inte privatlivets helgd a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut
c. Friande PON-beslut
7. Iakttag stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök a. Klandrande PO—uttalanden b. Klandrande PON-beslut
c. Friande PON-beslut
8. Visa hänsyn mot ojfren för brott och olyckor a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut
9. Framhäv inte ras, börd, nationalitet etc. a. Klandrade PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut
10. Undvik kränkande bilder a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut
11. Förfalska inte en bilds innehåll a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut
12. Ge tillfälle till samtidigt be- mötande och var särskilt varsam med anmälningar till JO m.fl. a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON-beslut
88
maxh—
OOO
NOXN
OOO
CND
x)
89
OOUI
owo
NJONLII
U'!
U») 000 WOOO
ow—
UtO'xN
13. Pröva noga grunden för brotts- anmälan före publiceringen a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON—beslut c. Friande PON—beslut
14. Föregrip inte domen men referera den när den fallit samt återge båda parternas ståndpunkter a. Klandrade PO-uttalanden b. Klandrade PON-beslut c. Friande PON-beslut
15-16. Avstå från namn- och bildpublicering o.d. a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON-beslut
17. Tala inte om att en person dömts tidigare för brott a. Klandrande PO-uttalanden b. Klandrande PON-beslut c. Friande PON—beslut
88
00
OOXO
16 15
89
U)
ONNION
22 16
0 3 3
90
OJO
20 15
—-4=—o
Sammanfattning: Den vanligaste överträdelsen är mot skyldigheten att avstå från viss namn- och bildpublicering. De näst vanligaste avser publicitetsregel 2 och 4, dvs. reglerna om saklighet, genmäle och beriktigande.
OVERVÄGAN DEN OCH FÖRSLAG
10. Utgångspunkter
10.1. Inledning
Jag har i inledningen till detta betänkande angett att den rättsliga, massmedie- politiska och tekniska verkligheten väsentligen är en annan i dag än när radio- lagen tillkom år 1966. Även sedan jag fick mina ursprungliga direktiv år 1985 har stora förändringar i dessa hänseenden skett.
Mina överväganden om regleringsbehovet och, när detta konstaterats, den föreslagna lagens innehåll kommer att utgå från bl.a. det som beskrivits i inledningen till betänkandet. Givetvis bör en strävan vara att grundstrukturen av den nya lagstiftning som nu föreslås blir bestående så att allmänheten och programföretag med rimlig grad av säkerhet skall kunna överblicka och förutse villkoren för den i lagstiftningen berörda massmedieverksamheten. Lagstiftningen bör därför så långt möjligt ställa sig neutral till olika framtida mediepolitiska och tekniska lösningar. Samtidigt måste man konstatera att en ny radiolag omöjligen kan utformas så att den med säkerhet kan bli gällande utan omfattande ändringar i en framtid vars tekniska och politiska villkor och förutsättningar nu inte kan till fullo överblickas.
10.2. Behov av fortsatt utredning
Tills för några år sedan var gränsen mellan å ena sidan ljudradion och tele- visionen och å andra sidan andra former av inforrnationsspridning ganska lätt att dra. Den tekniska utvecklingen håller nu på att sudda ut skillnaderna. Orsaken är framför allt att den digitala kompressionstekniken minskar be- hovet av distributionskapacitet för att överföra rörliga bilder eller högklassiga ljudprogram. Samtidigt förbättras kapaciteten i de tillgängliga överförings- näten. Parallellt med denna process pågår en utveckling av nya sätt att debi— tera kunder för bild- och ljudtjänster.
Ett aktuellt exempel är telefonnätets ökade användning för kommunikation till allmänheten. Orsaken är att det har blivit möjligt att debitera den uppring- ande på ett sätt som gör att den som svarar för innehållet kan få ersättning för denna tjänst. Detta skapar förutsättningar för att erbjuda allmänheten en lång rad olika ljudtjänster. Verksamheten befinner sig ännu så länge bara i början av sin utveckling. Det torde finnas goda möjligheter för att distribution via telenätet kan komma att användas för ett mycket stort och varierat utbud av olika tjänster, av vilka många har klar massmediekaraktär.
Telenätet kan få ännu större betydelse när den tekniska kapaciteten förbätt- rats så att även TV-bilder och musik med hög ljudkvalitet kan förmedlas genom nätet. I ett tidsperspektiv på tio år kan telenätet bli den huvudsakliga distributionsvägen för ljud- och bildprograrn till allmänheten.
Det samlade resultatet av de pågående förändringarna kan bli att vi inom kort kommer att ha ett antal nya massmedier, för vilka det kan finnas anled- ning att ställa samma krav på t.ex. yttrandefrihetsrättsligt skydd som för de traditionella medierna, samtidigt som de vanliga massmedierna kan befordras på andra vägar än de nuvarande.
De regelsystem som vi normalt tillämpar är inte riktigt anpassade till dessa förändringar. Jag vill peka på några exempel.
Villkor för trådsändningar
YGL gör en klar skillnad mellan sändning av program genom tråd och sänd- ning på annat sätt, dvs. med hjälp av radio. För trådsändningar är möjligheten att ställa upp regler och villkor begränsad till de fall som anges i grundlagen, dvs. i fråga om sändningsplikt för vissa program, våldsskildringar, pomo- grafi och hets mot folkgrupp samt reklam och sponsring. Något utrymme för att t.ex. ställa public service-krav på programföretag som uteslutande sänder i tråd synes inte föreligga. I fråga om radiosändningar får däremot statsmak- terna föreskriva villkor i huvudsak i den utsträckning som regeringsformens regler om frihetsbegränsningar medger.
Om tyngdpunkten förskjuts så att distributionen av ljudradio— och TV- program till allmänheten i allt väsentligt blir trådbunden innebär YGL:s be- stämmelser att det inte finns möjlighet för statsmakterna att genom föreskrifter i vanlig lag ställa krav på programföretagen på t.ex. opartiskhet eller ett om- växlande programinnehåll. Det kan naturligtvis hävdas att detta är just vad YGL syftar till. Enligt min mening är det emellertid ingalunda självklart att en teknisk förändring av det slag som jag just beskrivit innebär att behovet av ljudradio och TV med public service-ansvar kommer att upphöra.
Vissa gränsdragningsfrågor
Jag kommer i det följande att föreslå att det införs en radio- och TV—lag vars tillämpningsområde omfattar verksamhet som består i att sätta samman ljud- radio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. I fråga om trådlösa sändningar eller kabelsändningar av TV—program som vi nu känner till dem vållar bestämningen av lagens tillämpningsområden inga stora problem. I fråga om kommunikation över telefonnätet kan det emellertid redan i dag uppkomma vissa avgränsningssvårigheter, som kan bli större i takt med att denna distributionsväg får ökad betydelse. Följande exempel illustrerar problemet.
Med termen "beställ-video" (video on demand) brukar man beteckna en verksamhet där en kund kan beordra att ett visst TV—program sänds till honom eller henne över ett trådnät. Tekniskt sett kan det gå till på så vis att kunden sätter igång en apparat i programcentralen så att programmet spelas upp. Om endast den som beställer kan ta del av programmet skiljer sig för— farandet inte på något principiellt sätt från att kunden hämtar ett videogrami en uthymingsbutik och spelar upp det från sin egen videobandspelare. Denna form av beställ-video omfattas inte av den föreslagna lagen.
Det finns emellertid ett annat sätt att åstadkomma vad som för kunden uppfattas på samma sätt. Företeelsen kallas "near instantaneous video on demand" och bygger på att programmen genom digitaltekniken kan kompri— meras så att upp till tio program kan sändas ut samtidigt i en frekvenskanal i t.ex. ett kabelnät. Om samma program sänds ut parallellt med t.ex. tio minu- ters tidsförskjutning, behöver beställaren aldrig vänta längre än tio minuter på att programmet skall börja. Därmed kan en illusion skapas av att det är be- ställaren som bestämmer när programmet skall börja, trots att det är den som svarar för tjänsten som ser till att programmet sänds på olika tider.
Enligt förslaget till radio- och TV-lag kommer denna form av beställ-video att omfattas av lagen.
Yttrandefrihetsskydd för teletjänster
Ett tredje exempel, som visserligen ligger utanför Radiolagsutredningens uppdrag, men som jag ändå finner det värt att peka på, gäller det yttrande- frihetsrättsliga skyddet för telefonitjänster. YGL är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten. Enligt 1 kap. 9 & YGL skall grundlagen även tillämpas när tidningsredaktioner, nyhetsbyråer m.m. med hjälp av elektromagnetiska vågor på begäran tillhandahåller allmänheten upp- lysningar ur register med upptagning för automatisk databehandling. Inget i grundlagens förarbeten tyder på att uppspelning av inspelade meddelanden efter telefonuppringning skall anses som sändning av radioprogram till all— mänheten. Det verkar inte heller ha varit lagstiftarens avsikt att en inspelning i en vanlig telefonsvarare skulle anses som en upptagning för automatisk data— behandling. Grundlagen synes följaktligen inte vara generellt tillämplig på betalteletjänster. Det skulle emellertid ligga ett stort värde i att nya tekniska överföringsformer kan erhålla grundlagens skydd, om de kan anses likställda med sändningar av ljudradio eller television till allmänheten. Betaltelefoni har t.ex. använts som ett sätt att sprida politisk propaganda inför ett val, och man kan tänka sig många andra användningsområden som ryms inom vad som brukar räknas till yttrandefrihetens kärnområde.
Vilka följder den informationsteknologiska utvecklingen på längre sikt bör få för lagregleringen inom ljudradio— och TV—området måste i första hand avgöras utifrån politiska bedömningar. Om man vill undvika oavsiktliga
följder av att lagstiftningen inte är anpassad till den tekniska verkligheten bör man emellertid i god tid ta upp de lagstiftningsmässiga konsekvenserna av förändringar som vi börjar kunna skönja konturerna av, men ännu inte ser klart.
Ny sändningsteknik
För närvarande pågår ett intensivt arbete med att utveckla ny sändningsteknik för ljudradio och TV. Genom att utnyttja egenskaperna hos den digitala sändningstekniken kan det bli möjligt att få rum med ett mycket större antal program inom ett givet frekvensutrymme än som kan ske med nuvarande, analoga teknik. En övergång från analog till digital teknik skulle därmed kunna leda till att också kvarvarande etableringsbegränsningar skulle kunna upphävas. I det nyligen avgivna betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sändningar (SOU 1994:34) anges emellertid att statsmakterna kan behöva ställa upp krav av annat slag än för närvarande för att motverka att enskilda företag använder kontrollen över tekniken för att försvåra för andra företag att sända program till allmänheten.
Det ligger inte inom ramen för mitt uppdrag att föreslå att den nuvarande sändningstekniken skall ersättas, eller under vilka förutsättningar detta skall ske. I fråga om sändningar som kräver tillstånd av regeringen föreslår jag i det följande att tillståndet skall kunna förenas med ett villkor om vilken sänd- ningsteknik som skall användas. Jag vill emellertid understryka att ett beslut av statsmakterna om en övergång till ny teknik torde förutsätta mer omfattan— de lagstiftning än den jag föreslår.
10.3. Regleringsbehovet
Förslag: Verksamhet som består av att sända ljudradio— och TV— program till allmänheten skall även i fortsättningen regleras genom radiorättslig lagstiftning.
Det kan anföras framför allt tre olika skäl till varför ljudradio- och TV- sändningar till allmänheten behöver regleras utöver vad som följer av allmän lagstiftning.
Det första skälet är behovet av att kunna styra användningen av frekvens- utrymmet. De sändningsfrekvenser som enligt internationella Överenskom— melser är reserverade för ljudradio— och TV—sändningar till allmänheten kan användas på olika sätt. En möjlighet är att bygga upp omfattande nät av sändarstationer, som gör det möjligt att ta emot sändningar var man än be— finner sig i landet. Ett sådant sändarnät är med nuvarande teknik mycket
frekvenskrävande. En annan möjlighet är att låta ett stort antal programföretag använda enstaka sändare, varvid programmen från varje företag bara kan tas emot inom den sändarens täckningsområde. Med en sådan uppläggning kan ett stort antal olika programföretag beredas möjlighet att sända. Det finns givetvis också utrymme för mellanting mellan de här angivna ytterligheterna, liksom det går att kombinera några rikstäckande sändamät med ett antal fri- stående sändare med lokal räckvidd.
Valet mellan olika alternativ måste göras på politiska grunder. För när- varande är de TV—företag som har tillstånd av regeringen, enligt villkor i av- talen med staten, skyldiga att hålla rikstäckande sändamät. Samma sak gäller för SR:s fyra kanaler. För närradion och lokalradion är däremot sändnings- området, enligt lag, i princip begränsat till vad som kan nås från en sändare. I framtiden kan statsmakterna önska släppa fram nya former av ljudradio- eller TV—sändningar, som skall uppfylla bestämda krav i fråga om sändnings- områden. Tilldelningen av sändningsfrekvenser bör kunna styras utifrån dessa krav.
Enligt radiokommunikationslagen, som sedan den 1 juli 1993 reglerar Post— och telestyrelsens tilldelning av tillstånd att använda radiosändare, skall ett sådant tillstånd meddelas om vissa angivna förhållanden föreligger (9 5 första stycket). De angivna kraven gäller att radioanvändningen inte orsakar störningar, att frekvenserna används effektivt, att radiokommunikation som är viktig för den fria åsiktsbildningen inte hindras, att en rimlig beredskap för nya radioanvändningar kan upprätthållas samt att försvarsmaktens frekvens- behov ändå kan tillgodoses.
Radiokommunikationslagen ger emellertid inte något svar på frågan om hur det tillgängliga frekvensutryrnmet skall fördelas mellan t.ex. yttäckande sändamät och mer lokala sändningar. För att det skall vara möjligt att ta sådana hänsyn innehåller lagen en bestämmelse (9 5 andra stycket) enligt vilken tillstånd att inneha eller använda radiosändare för sådana utsändningar som förutsätter medgivande enligt annan lag endast får meddelas om sådant medgivande föreligger.
Behovet av att kunna styra frekvensanvändningen enligt massmediepoli- tiskt motiverade önskemål nödvändiggör på det sätt som nu har angivits att det finns en lagstiftning enligt vilken medgivande fordras för verksamheten.
Det andra skälet som kan anföras för att det behövs en reglering är vad som brukar omtalas som ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft. En ljudradio- eller TV—sändning kan normalt tas emot av ett stort antal människor. Den når publiken i samma ögonblick som sändningen sker. Dessa egenskaper hos ljudradion och televisionen gör dem till mycket effek- tiva kommunikationsmedel. De medför emellertid också att effekten av ett missbruk av dessa medier kan bli allvarlig och få stor spridning. Statsmak— tema har därför hittills ansett att det krävs särskilda regler i fråga om sänd-
ningamas innehåll, utöver vad som följer av allmänt giltig lagstiftning om våldsskildringar, marknadsföring m.m. Detta har på olika sätt kommit till ut- tryck i radiolagen och avtalen mellan staten och programföretagen, i närradio- lagen, lokalradiolagen, kabellagen och satellitlagen. Sådana krav följer även av den internationella regleringen på området, i första hand EG:s TV—direktiv.
Det tredje skälet som kan anföras för att en särskild reglering behövs är ljudradions och televisionens funktion som massmedier i allmänhetens tjänst. Så länge det gällde ett monopol på att sända ljudradio- och TV—program till allmänheten i Sverige motiverades kraven på programverksamhetens utform- ning med en önskan att tillgodose skiftande intressen och behov hos publi— ken. För de nya former för ljudradio och television som har tillkommit är kraven i detta hänseende mindre långtgående eller inga alls. Jag är naturligtvis medveten om att det pågår en diskussion om public service-verksamhetens omfattning och inriktning och att statsmakterna kan besluta om förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Man torde emellertid kunna räkna med att åtminstone vissa programföretag även i framtiden kommer att behöva upp- fylla krav på mångfald och kvalitet i programutbudet. Likaledes räknar jag med att i varje fall några programföretag kommer att vara skyldiga att iaktta opartiskhet i sin verksamhet.
De verksamheter som enligt min mening bör regleras utifrån de tre angivna skälen sammanfaller inte helt.
En reglering av frekvensanvändningen berör givetvis endast sådana sänd- ningar som sker med hjälp av radio. Trådsändningar omfattas alltså inte. I fråga om radiosändningama bedömer jag att behovet av en särskild, mass- mediepolitiskt motiverad reglering endast gäller för marksändningar på frek— venser under 1 GHz. För satellitsändningar och marksändningar på högre frekvenser torde en reglering enligt radiokommunikationslagen vara tillräck- lig. Jag återkommer till dessa frågor längre fram.
I den mån en reglering anses böra grundas på hänsynen till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft bör den gälla för alla sändningar av ett visst slag, oberoende av det sätt på vilket de befordras till publiken. I det föregående har jag från den synpunkten diskuterat gränsdragningen mot vissa tjänster som görs tillgängliga genom telenätet.
Särskilda uppgifter i allmänhetens tjänst kommer troligen endast att gälla för ett fåtal programföretag. Den exakta utformningen av sådana åligganden bör kunna anpassas till vad som bedöms lämpligt i varje enskilt fall.
Jag anser sammanfattningsvis att det behövs en särskild reglering av ljud- radio- och TV—sändningar till allmänheten. Av 3 kap. 1 och 2 åå YGL följer att en sådan reglering kräver lagform. Jag föreslår att regleringen sker genom en särskild radio- och TV—lag.
11. En ny radio- och TV—lag
11.1. Utgångspunkter
Jag skall enligt mina direktiv se över radiolagstiftningen i systematiskt, termi- nologiskt och lagtekniskt hänseende med syfte att bl.a. uppnå större klarhet och överskådlighet. Enligt direktiven bör lagstiftningen vidare utformas så att den kan anpassas till den kommande utvecklingen inom medieområdet.
Sedan jag i juni 1985 fick detta uppdrag har, som framgår av det inledande avsnittet, stora förändringar skett. Bl.a. har YGL och TV—direktivet till- kommit. Målet för en översyn av de radiorättsliga författningarna kan därför i korthet sammanfattas så att de främst bör anpassas till:
— läsaren, genom att vara enkla, klara och överskådliga,
— YGL,
— övriga författningar och internationella åtaganden, och — nuvarande och helst förväntad teknisk och massmediepolitisk verklighet.
Med övriga författningar och internationella åtaganden avses främst radio- komrnunikationslagen, marknadsföringslagen och EG:s TV—direktiv. Såvitt gäller Europarådets TV—konvention har Sverige ännu inte ratificerat den. I lagstiftningsärendet om satellitsändningar av TV—program (prop. 1992/93:75 s. 18 f.) fann statsmakterna att direktivet och konventionen delvis har olika regler, att den svenska lagstiftningen skall anpassas till direktivet och att frågan om ratificering av konventionen får tas upp senare. Direktivets regler ses för närvarande över, varför frågan om ratificering får skjutas upp till dess att översynen är klar.
Lagen bör även anpassas till nuvarande och helst förväntad teknisk och massmediepolitisk verklighet. Jag har betonat vikten av detta redan i det in— ledande avsnittet om utgångspunkter.
11.2. De radiorättsliga författningarna sammanförs till två lagar
Förslag: Huvudparten av de radiorättsliga författningarna samman— förs till en gemensam lag. Bestämmelser om sändningsavgifter förs till en särskild lag.
Det finns ett stort antal radiorättsliga författningar som innehåller bestäm- melser om programverksamheten i ljudradion och televisionen. Dessa be- stämmelser riktar sig också huvudsakligen till den eller dem som bedriver sådan verksamhet. Jag har haft som utgångspunkt att sammanföra dessa för- fattningar så långt detta varit möjligt. Detta har fått till följd att även bestäm- melser som inte direkt har med programverksamheten att göra återfinns i mitt förslag. De lagar som bäst lämpar sig att sammanföras till en gemensam radio- och TV—lag är:
— Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet
— Radiolagen(1966:755) _ Lagen (1981:508) om radiotidningar — Närradiolagen (19821459) — Lagen (1986z3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram — Lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmänheten _ Lagen (1992:l356) om satellitsändningar av televisionsprogram till all- mänheten
— Lokalradiolagen (1993:120)
Det är alltså huvudsakligen dessa lagar, samt lagen (1992:72) om konces- sionsavgift på televisionens område, som setts över. Bestämmelserna i kon- cessionsavgiftslagen samt de bestämmelser i lokalradiolagen som avser lokal- radioavgiften bör lämpligen upptas i en särskild lag (se avsnitt 20.1). Mitt förslag innebär också ändringar i bl.a.:
— Lagen (1989:41) om TV-avgift — Lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden — Telelagen(1993:597) — Lagen (1993:599) om radiokommunikation
Lagen ( 1993:1367 ) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning kommer däremot inte alls att påverkas av mitt förslag.
11.3. Radio- och TV-lagens terminologi
Förslag: Lagen benämns radio— och TV-lag. Lagens terminologi och uppbyggnad utformas så tekniskt och massmediepolitiskt neutralt som möjligt.
Som framgår av avsnitt 6.2 har den radiorättsliga terminologin varit förenad med vissa tillämpningsproblem. Dessa framgick redan av förarbetena till radiolagen , där man i avsaknad av tillräckligt avgränsande definitioner i stället avvisade vissa orimliga tolkningar av de definitioner man valt att använda (se prop. 1966:149 5. 36). Problemen har på senare år förstärkts ytterligare genom den snabba tekniska utvecklingen.
För närvarande inleds radiolagen , kabellagen och satellitlagen med en upp- räkning av definitioner till vilka de övriga här aktuella författningarna delvis hänvisar. Jag har i avsnitt 6.2 redogjort för radiolagens tekniska begrepp "radiosändning", "trådsändning", "sändare" och "mottagare". Som där fram- går har flertalet av de bestämmelser till vilka dessa begrepp varit anknutna numera utgått ur radiolagen . Radiotekniska definitioner och bestämmelser om innehav och användning av radiosändare m.m. återfinns nu i stället i radio— kommunikationslagen. Dessa tekniska definitioner är alltför omfattande i en lag som inte, annat än undantagsvis, berör den tekniska användningen av mediet. Dessa begrepp bör alltså inte förekomma i den nya lag som jag före- slår. Vid behov kan den nya radio- och TV-lagen hänvisa till definitionerna i främst radiokormnunikationslagen.
Begreppen rundradiosändning och radioprogram bestämmer för närvaran— de radiolagens tillämpningsområde. I definitionerna av dessa båda begrepp ingår radio- och trådsändningsbegreppen. Som jag nyss föreslagit bör dessa tekniska begrepp inte ingå i den nya lagen. I dagens tekniska verklighet kan vidare distinktionen mellan radio- och trådsändning sägas ha förlorat något i relevans. Från publikens synpunkt framstår det vanligtvis som utan betydelse om ett program distribueras på det ena eller andra sättet. Såvitt möjligt bör därför den nya lagens tillämpningsområde inte längre bestämmas på det sätt som hittills har gällt. Detta är även olämpligt med hänsyn till att de defini- tioner på vilka den nuvarande avgränsningen bygger inte torde vara kända i allmänt språkbruk och till vad som avses med radioprogram i YGL.
Trots att begreppen rundradiosändning och radioprogram definierades redan i samband med radiolagens tillkomst torde det inte vara allmänt bekant att "radio" är en teknisk term som även innefattar TV—mediet. Innebörden av begreppet "rundradio" är förmodligen ännu mindre känd hos den breda all- mänheten. Vad som menas med trådsändning är knappast heller mera allmänt bekant. Det finns också en risk för att begreppet "radioprogram" kan förväx- las med den innebörd begreppet har i YGL. I 1 kap. 1 & tredje stycket YGL anges att vad som sägs om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Enligt special- motiveringen avses med radioprogram såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra överföringar av information till allmänheten som tele- fax och Videotex (prop. 1990/91:64 s. 108). Dessa senare två medier om-
fattas emellertid inte av den nuvarande radiorättsliga regleringen och bör inte heller regleras i den nya. Jag kommer att närmare beröra lagens tillämpnings- område i nästa avsnitt.
Begreppen ljudradio och television återfinns i YGL och i de flesta radio- rättsliga författningar, dock utan att närmare definieras. Det finns således inte något som hindrar att dessa begrepp i den nya lagen bestäms utifrån det all- männa språkbruket och det behov som kan finnas av att reglera denna typ av verksamhet. Därvid bör dock givetvis överensstämmelse med YGL:s terrni- nologi eftersträvas. Jag återkommer till detta i nästa avsnitt. Begreppen ljud- radio och TV bör således återfinnas i den nya lagen.
I definitionen av rundradiosändning ingår även ordet allmänheten. Enligt definitionen skall radiosändningen vara avsedd att tas emot av allmänheten. Uttrycket allmänheten återfinns i samtliga radiorättsliga författningar samt i bl.a. 1 kap. 6 & YGL. Jag anser att den nya lagens tillämpningsområde också bör bestämmas med hjälp av detta uttryck.
Vad gäller de trådlösa sändningarna vållar det sällan några problem att avgöra om de är avsedda för allmänheten eller ej. Begreppet bör förstås i enlighet med normalt språkbruk och motsvarande begrepps innebörd i t.ex. YGL. Av förarbetema till YGL följer att bedömningen bör kunna ske med ledning av sådana omständigheter som den använda frekvensen, sändarens styrka och sändningens innehåll ( SOU 1983:70 s. 294 ). Detta överensstäm- mer också med de regeringsbeslut som finns redovisade i avsnitt 6.2.
När det gäller trådsändningama har användningen av begreppet allmän- heten tidigare lett till avsevärda tillämpningssvårigheter. Som framgår av av- snittet om trådsändningar bygger emellertid den nu gällande regleringen inte längre på användningen av detta begrepp.
Såväl sändningar till allmänheten i Sverige som i utlandet bör omfattas av lagen. 1 kap. 6 & YGL har också denna innebörd (prop. 1990/91:64 s. 110).
Det bör anmärkas att lagförslagets allmänhetsbegrepp inte har utformats efter upphovsrättsliga överväganden.
Med hänsyn till att begreppen ljudradio och television bör bestämma den nya lagens tillämpningsområde har jag övervägt att benämna lagen — lag om ljudradio och television. Eftersom detta inte överensstämmer med allmänt språkbruk och inte heller med namnet på de nya myndigheterna, Gransk- ningsnämnden för radio och TV samt Radio- och TV—verket, har jag övergett idén. Jag föreslår att lagen i stället benämns radio- och TV—lag.
11.4. Lagens tillämpningsområde
Förslag: Lagen omfattar verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Vidare finns bestämmelser om vidaresändningar av pro- gram sarnt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer i lagen.
Mot bakgrund av vad jag anfört om regleringsbehovet anser jag att lagen i princip bör ha samma tillämpningsområde som nu gällande lagar för radio— och TV—sändningar till allmänheten. Eftersom begreppen radiosändning, tråd- sändning, rundradiosändning och radioprogram inte används i den föreslagna lagen, måste detta tillämpningsområde dock anges på annat sätt än i den nu- varande regleringen.
Jag föreslår att tillämpningsområdet skall omfatta ljudradio och television i enlighet med den betydelse dessa begrepp har i allmänt språkbruk. Någon avgörande vikt bör inte fästas vid den teknik som utnyttjas. Därmed blir lagen tillämpbar även om det i framtiden sker tekniska förändringar.
I det allmänna språkbruket torde med ljudradio och television förstås sändningar som ett obestämt antal personer samtidigt kan ta emot i ljudradio— mottagare respektive televisionsmottagare. Den mottagande kan ta del av innehållet i sändningen i samma ögonblick som den äger rum. Den enda akti— vitet av den mottagande som normalt behövs är att slå på mottagarapparaten. Den mottagandes valmöjligheter begränsas till att med hjälp av mottagarens frekvensinställning eller kanalväljare ta in någon av de olika sändningar som är tillgängliga på den plats där mottagaren befinner sig.
Den verksamhet som lagen omfattar bör beskrivas som att sätta samman ljudradio- och televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmän- heten. Med begreppet sätta samman avses att bestämma att ett visst innehåll skall sändas ut. Med begreppet sända till allmänheten avses att den sändande gör programmet samtidigt tillgängligt för en obestämd krets av personer. Jag har redogjort för uttrycket allmänheten i det närmast föregående avsnittet. Enligt vad som där framgår avses med uttrycket detsamma som i 1 kap. 6 & YGL. Såväl allmänheten i Sverige som i andra länder omfattas alltså av ordet.
Med den valda definitionen utesluts kommunikation mellan enskilda, t.ex. genom telefon. Vidare utesluts överföring av ljud- eller videoinspelningar med hjälp av brev, bud eller liknande, eftersom den mottagande inte kan ta del av innehållet samtidigt som det sänds ut. Högtalarutrop och projicering av filmbilder utesluts eftersom dessa inte kräver att den mottagande har tillgång till någon mottagarapparat.
Det bör påpekas att det kan vara svårt att avgöra om vissa av de nya sätt att sprida ljudradio- och TV—program som vi nu börjar skönja konturerna av
kommer att omfattas av lagen eller inte. Jag tidigare exemplifierat problemet genom att beskriva de två beställ-TV-tjänstema "video on demand" och "near instantaneous video on demand" (avsnitt 10.2). Den förra beställ-TV—tjänsten torde inte komma att omfattas av lagen. Däremot omfattas tjänsten "near instantaneous video on demand" av lagen eftersom den som svarar för ut- sändningen bestärnmer att ett visst program skall sändas ut till den som väljer en viss sändningskanal.
Man bör inte överdriva betydelsen av att den ena av de två beskrivna beställ-TV—tjänstema omfattas av lagen medan den andra inte gör det. Jag be- dömer att de regler som nu föreslås inte kommer att få någon nämnvärd praktisk betydelse för denna typ av verksamhet.
Vissa andra typer av s.k. interaktivitet medför emellertid inte att en sänd- ningsverksamhet undantas från lagens tillämpningsområde. Om publiken i större eller mindre grad kan bestämma innehållet i ett program som sänds ut till en obestämd krets av personer är programmet inte endast avsett för den person som påverkar innehållet. Det kan gälla om enskilda direkt genom sin knapptelefon kan föra in annonser i text-TV eller om publiken kan spela spel eller bestämma vilken musikvideo som skall visas genom att använda tele- fonen. I sådana fall är det ändå den för sändningen ansvarige som sätter samman programmen. Det är nämligen denne som genom det sätt på vilket verksamheten är ordnad bestämmer att programinnehåll kan föras in på detta sätt.
Det bör anmärkas att det i 1 kap. 9 & YGL anges att vad grundlagen före- skriver om radioprogram också tillämpas när en redaktion för t.ex. ett radio- program på begäran tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur ett register med upptagningar för automatisk databehandling. Detta gäller dock inte om den mottagande kan ändra innehållet i registret. Enligt motiven åsyftas bl.a. Videotex och andra liknande medier som kan användas för informationsförmedling (prop. 1990/91:64 s. 112).
YGL har sålunda ett något vidare tillämpningsområde än den lag som jag föreslår. Enligt min mening är detta en naturlig följd av att lagarna till vissa delar har olika syfte. YGL:s syfte är att ge yttrandefrihetsrättsligt skydd åt en viss form av informationsförmedling medan den av mig föreslagna lagen huvudsakligen syftar till att möjliggöra en massmediepolitiskt betingad regle- ring.
Med det angivna tillämpningsområdet omfattar den föreslagna lagen alla sändningar för vilka det kan bedömas att det finns behov att reglera verksam- heten av hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft. Dessa sändningar är, som jag antytt i det föregående, flera än de som behöver regleras med hänsyn till frekvensanvändningen eller på grund av behovet att upprätthålla sändningar i allmänhetens tjänst.
I mitt lagförslag gäller därför krav på tillstånd endast för sådana sänd- ningar med hjälp av radio där det föreligger ett regleringsbehov från fre- kvenssynpunkt. Särskilda villkor av public service-natur föreslås kunna upp- ställas endast för sändningar som kräver tillstånd av regeringen. Jag återkom- mer till dessa frågor i det följande.
Sändningar av sökbar text-TV är enligt 3 & satellitlagen helt undantagna från den lagens tillämpningsområde. Radiolagens och kabellagens bestäm- melser om reklam m.m. gäller inte heller för sådana sändningar.
Jag anser inte att sändningar av sökbar text—TV skall undantas från den nu föreslagna lagens tillämpningsområde, på vilket tekniskt sätt de än befordras. Visserligen är de tre skäl som jag anfört i avsnittet om regleringsbehovet inte riktigt lika starka här som för t.ex. vanliga TV—program. Detta bör dock i stället beaktas i samband med genomgången av respektive bestämmelse i det följande.
Samtliga ljudradio- och TV—program som sänds till allmänheten skall således omfattas av lagens bestämmelser.
Begreppet program bör avse allt sändningsinnehåll. I motsats till den nu gällande radiorättens radioprogrambegrepp men i enlighet med YGL:s, bör inte göras något undantag för enkla meddelanden. En kanal som enbart inne- håller sådana enkla meddelanden som Fröken Ur skulle därmed falla in under lagens tillämpningsområde. Detta torde överensstämma med allmänt språk- bruk.
YGL:s definition av radioprogram talar inte om hur man kan skilja ett ljudradio- eller TV—program från ett annat. Reklambestämmelsema i den nu- varande radiolagen innehåller bestämmelser om att reklam skall sändas mellan programmen och att reklam i vissa fall får avbryta ett program. Det saknas anledning att nu föreslå något annat än att dessa föreskrifter i huvudsak oför- ändrade skall överföras till den nya radio-_och_TV-lagen. Bestämmelserna är dock omöjliga att tillämpa utan att en skiljelinje dras mellan olika program.
I samband med att reklambestämmelserna föreslogs diskuterades denna skiljelinje. Av förarbetena framgår att utgångspunkten bör vara hur program— företaget väljer att presentera sitt programutbud (prop. 1990/91:149 s. 107). Vad programföretaget presenterar som ett program bör således också normalt kunna betraktas som ett program. Ett sådant synsätt stod enligt departements— chefen i god samklang med allmänt språkbruk som med ett program fick anses förstås en avgränsad del av sändningstiden, vilken presenterades under en särskild rubrik och behandlade ett på ett visst sätt sammanhållet terna. Departementschefen nämnde som exempel att det i allmänhet inte torde finnas anledning att uppfatta ett enstaka artistframträdande eller en enstaka kortfilm eller intervju i ett program med skilda inslag som ett separat program.
Jag föreslår att utgångspunkten skall vara vad programföretaget själv anser vara program, i vart fall om detta överensstämmer med hur det utåt sett ter sig för mottagaren.
I vissa fall kan det vara svårt att avgöra var gränsen för program skall dras. Det torde t.ex. medföra svårigheter att bestämma om en rullande text- TV-sändning eller om Fröken Ur är att betrakta som ett eller flera program (se avsnitt 6.2 om Kabelnämndens beslut angående rullande text—TV—annonser).
Jag har redogjort för Radionämndens beslut avseende bl.a. SVT:s spon- sorsmeddelanden i sändningar från OS i Barcelona (se avsnitt 6.2). SVT ansåg att sändningen bestod av flera program eftersom evenemangen var av olika art (boxning, friidrott m.m.). Radionämnden ansåg däremot att varje sammanhängande OS-sändning utgjorde ett program. Varken Radionämnden eller SVT synes ha fäst någon vikt vid omständigheten att sändningen ägde rum i SVT:s båda kanaler. Möjligen kan den slutsatsen dras att om t.ex. en sändning med visst innehåll övergår från en kanal till en annan bör den be- traktas som ett och samma program om utgivaren är densamme.
Några större tillämpningssvårigheter har dock inte programbegreppet vållat.
Jag föreslår att lagen skall gälla för verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Lagens tillämpningsområde bör emellertid begränsas något enligt vad som framgår i det närmast följande avsnittet.
Lagen föreslås även innehålla vissa bestämmelser om vidaresändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentreprenörer enligt vad som framgår i respektive avsnitt.
11.5. Begränsningar av lagens tillämpningsområde
Trådsändningar
Förslag: Lagen omfattar endast sändningar genom tråd om de når fler än 100 bostäder. Bestämmelserna i YGL om meddelarskydd, censur- förbud m.m. (1 kap. 2 och 3 åå) gäller dock även för sändningar som inte når fler än 100 bostäder. Detta motsvarar vad som nu gäller.
Kabellagen gäller endast för trådsändningar av radioprogram till allmän- heten som når fler än 100 bostäder. Av minimiangivelsen följer att någon prövning av ordet "allmänheten" inte behöver ske. Av ordet "bostäder" följer vidare att sändningar på t.ex. sjukhus, sportanläggningar, arbetsplatser, varuhus och hotell inte skall räknas in.
Det har inte framkommit något större behov av att reglera även andra tråd- sändningar än de som nu omfattas av kabellagen. Genomslagkraften för sådana sändningar torde nämligen vara måttlig. Avgränsningen i kabellagen har vidare fungerat väl. Jag föreslår därför att den nya lagen skall gälla för sändningar genom tråd endast om de når fler än 100 bostäder.
Bestämmelserna i YGL, förutom de som reglerar meddelarskyddet och censurförbudet m.m. (1 kap. 2 och 3 åå YGL), bör inte gälla för andra tråd- sändningar än de som föreslås omfattas av den nya lagen. Även detta bör framgå av lagen. Det motsvarar vad som nu gäller.
Jag vill emellertid redan nu nämna att jag kommer att föreslå att innehavare av kabelnät åläggs att vidaresända vissa program redan om sändningarna når fier än 10 bostäder (avsnitt 16.1).
Satellitsändningar av TV-program
Förslag: Lagen omfattar bl.a. sådana satellitsända TV-program som nu regleras i satellitlagen.
Lagen bör omfatta TV—sändningar över satellit. Vissa begränsningar i till- lärnpningsområdet måste emellertid göras.
Enligt 2 å satellitlagen omfattar den lagen endast sändningar av TV- program över satellit till allmänheten om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av EES-avtalet och
1. den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige,
2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller
3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.
Punkterna 2 och 3 tillämpas dock inte om den som bedriver sändnings- verksamheten har sitt hemvist i annat land inom EES.
Enligt motiven till satellitlagen ( prop. 1992/93:75 ) avses med sändning av TV—program över satellit sändningen i dess helhet, dvs. från och med att den sänds upp till en satellit och fram till dess att den kan tas emot av en mottagare på marken. För tillämpligheten saknar det betydelse om sändningen sker i flera led, t.ex. genom att programmet först transporteras över satellit till en sändarstation varifrån det automatiskt — utan självständigt beslut — sänds upp till den satellit från vilken sändningen går ut till allmänheten. För att lagen skall vara tillämplig krävs att sändningen kan tas emot i något land som är bundet av EES-avtalet. Satellitlagens tillämpningsområde begränsas också till sådana sändningar som Sverige skall svara för enligt TV—direktivet. Vilka dessa sändningar är framgår av bestämmelsens tre punkter (se a. prop. s. 47 ).
Satellitlagen har nyligen trätt i kraft. De överväganden som gjordes i samband med dess tillkomst är fortfarande gällande (se a. prop. s. 23 f. och 46 f.). Jag ansluter mig till dessa överväganden och föreslår med anledning av dem att en bestämmelse motsvarande den som nu finns i 2 å satellitlagen införs i den nya lagen. Det kan noteras att en viss utvidgning av tillämp- ningsområdet föreslås. Som framgår av avsnittet om lagens tillämpnings- område bör nämligen även enkla meddelanden och sökbar text—TV omfattas av radio- och TV—lagen.
Av 3 å satellitlagen framgår även att lagen inte gäller sådan sändning över satellit som helt överensstämmer med en sändning som sker med stöd av 5 å radiolagen eller 1 å lagen om rundradiosändning av finländska televisions- program och som sänds samtidigt. Anledningen till denna reglering är att ett och samma TV—program inte skall kunna omfattas av såväl bestämmelserna i t.ex. radiolagen somi satellitlagen (a. prop. s. 47 f.).
Mitt förslag går ut på att bl.a. sådana bestämmelser skall ingå i en gemen- sam lag. En motsvarande bestämmelse är därför onödig i den nya lagen.
Satellitsändningar av ljudradioprogram
Förslag: Lagen omfattar också sändningar av ljudradioprogram över satellit, dock endast om sändningen kan tas emot i Sverige och den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sänd— ningen till satellit sker från en sändare här i landet.
Satellitlagen gäller inte för sändningar av ljudradioprogram över satellit. Det finns för närvarande inte heller några konkreta planer inom vare sig Europarådet eller EG att införa några sådana bestämmelser. Satellitljudradio finns dock, även i Sverige, och fler sådana kanaler beräknas komma. Med hänsyn till detta och till att denna ljudradioforrns genomslagskraft är minst lika stor som andra ljudradioformers föreslår jag att även sändningar av satellitljudradio skall omfattas av lagen. Det finns inte något intresse från svensk synpunkt att, i de hänseenden som berörs av den lag jag föreslår, reglera innehållet i andra ljudradiosändningar än sådana som når allmänheten i Sverige. Sändningar till andra länder bör alltså inte omfattas av lagens till— lämpningsområde. Lagen bör givetvis endast gälla för sändningar som i någon mening faller under svensk jurisdiktion. Lagen bör tillämpas endast om den sändande har sitt hemvist i Sverige eller om sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.
Ljudradiosändningar i televisionen
Förslag: Lagen omfattar inte sändning av bakgrundsljud i televisionen om ljudet överensstämmer med en ljudradiosändning som någon ansvarar för enligt lagen. Råder reklamförbud i televisionen omfattar detta emellertid även bakgrundsljudet.
Enligt nu gällande radiorättsliga principer skall de bestämmelser som enbart tar sikte på sändningar av TV-program även omfatta bakgrundsljud i dessa. Denna princip gäller t.ex. om ljudet härrör från en närradio- eller lokal- radiosändning. Principen kan vålla avsevärda problem. Vissa av de radio- rättsliga reglerna är endast avsedda att gälla för televisionen. Genom denna princip kommer reglerna även att gälla för ljudradion. Bestämmelsen om reklamidentifiering kan t.ex. medföra skyldighet att identifiera bakgrundsljud som innehåller reklam även med en bildsignal.
Jag föreslår att bestämmelserna i lagen inte skall omfatta ljudradioljud i televisionen om ljudet överensstämmer med en ljudradiosändning som någon ansvarar för enligt lagen. Det är tillräckligt att tillståndshavaren, eller den som låtit registrera sig, ansvarar för att de bestämmelser som särskilt gäller för ljudradiosändningen följs. Om bakgrundsljudet består t.ex. av en sändning från BBC bör lagen däremot gälla även för innehållet i BBC-sändningen.
Ett undantag bör dock gälla. Råder reklarnförbud i televisionen bör detta även omfatta ljudradiosändningen. Den som sänder TV—program ansvarar således alltid för eventuella överträdelser av reklamförbudet. Det finns annars risk för att ljudradio- och TV—sändningama samordnades så att reklam i princip blev tillåten.
12. Tillstånd och registrering
12.1. Etableringsfrihet är huvudregeln
I det föregående har anförts att radio- och TV—monopolet numera tekniskt och rättsligt sett är avskaffat. Ytterligare ett programföretag, TV4, har beviljats tillstånd att bedriva rikstäckande TV—sändningar. Kabellagen, satellitlagen och lokalradiolagen är exempel på den nya radiorättsliga lagstiftning där etable- ringsfrihet är huvudregeln. Enligt betänkandet Tekniskt utrymme för ytter- ligare TV—sändningar (SOU 199434) kan ytterligare ett steg i utvecklingen mot ett praktiskt förverkligande av den fria etableringsrätten tas. Av betänkan- det framgår att det i dag finns förutsättningar att starta två nya marksända TV- kanaler i Sverige.
Utgångspunkten bör således vara att var och en som vill sända ljudradio- och televisionsprogram till allmänheten också skall få göra detta. Som jag redan inledningsvis påpekat är detta emellertid inte alltid möjligt. Radio- frekvensspektrum är en begränsad naturresurs och radiovågornas utbred- ningsegenskaper medför att hänsyn även måste tas till radioanvändningen i andra länder. En betydande etableringsfrihet kan emellertid medges också i fråga om dessa sändningar enligt vad som framgår av den fortsatta moti- veringen.
12.2. Tillståndsplikt
Sändningar på frekvenser under 1 GHz
Förslag: Tillstånd krävs endast för sådana ljudradio- och televisions- sändningar som sker med hjälp av radio på frekvenser under 1 GHz.
Det är — som tidigare anförts — av tekniska skäl omöjligt att föreskriva en generell etableringsfrihet för sändningar som utnyttjar det begränsade frekvensutrymmet. Därför får enligt 3 kap. 2 å första stycket YGL rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Av andra stycket framgår vidare att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvensema tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informa- tionsfrihet.
Till följd av radiovågornas utbredningsegenskaper måste hänsyn tas inte endast till den inhemska radioanvändningen utan även till den radioanvänd- ning som sker i andra länder. Sverige har genom sitt medlemskap i den internationella teleunionen iklätt sig vissa folkrättsligt bindande förpliktelser syftande till att radioanvändningen skall samordnas mellan länderna så att störningar så långt möjligt undviks mellan olika radioanvändare.
För närvarande fordras tillstånd för trådlösa marksändningar av radio- program som sker på frekvenser som är lägre än 3 000 GHz. Sker radio- sändningen över satellit fordras inte tillstånd. En annan sak är att det i princip alltid krävs tillstånd att inneha eller använda en radiosändare. Detta gäller även i fråga om radiosändning över satelliter.
Jag föreslår att endast sådana sändningar som sker på frekvens under 1 GHz skall omfattas av kravet på tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. Detta kommer inte att innebära några förändringar vad gäller satellitsändningarna eller tillståndsplikten för radiosändare.
Syftet med regeln är att undanta s.k. mikrovågsdistribution från kravet på tillstånd. Med mikrovågsdistribution (eng. Microwave Distribution Systern, MDS, eller Multichannel Microwave Distribution System, MMDS) avses främst radiodistribution av ett stort antal TV—kanaler till enskilda hushåll med utnyttjande av frekvenser som är betydligt högre än vad som normalt används för marksänd televisionl.
Den vanliga frekvensplanen för marksänd ljudradio och television sträcker sig till cirka 850 MHz. Sändningar i dessa frekvensband har utbrednings- egenskaper som lämpar sig väl för täckning av stora ytor. I vårt land kan vi räkna med att de flesta tillgängliga frekvenser för ljudradio och television kommer att utnyttjas för tillståndspliktiga sändningar.
Sändningar på höga frekvenser är känsliga för naturhinder. I princip krävs fri sikt mellan sändare och mottagare. Detta gör höga frekvenser mindre lämpliga för marksändningar som skall täcka stora ytor. Sådana frekvenser är däremot lämpade för sändningar till eller från rymden eller vid marksänd- ningar till några få bestämda mottagare. Mikrovågsfrekvensema används där- för för satellitsändningar och för radiolänkar.
Satellitsändningar behandlas i avsnitt 11.5 . Med radiolänkar avses riktade sändningar som används för att t.ex. binda samman kabelnät. Själva radio— länksändningen är normalt inte avsedd för allmänheten och omfattas då inte av den föreslagna lagen.
Mikrovågssändningar kan emellertid också användas för sändningar till ett obestämt antal mottagare inom ett område. I sådana fall används sändare med
ISe även redogörelsen för mikrovågsdistribution i den proposition som Finlands regering lade fram inför ändringen av kabelsändningslagen (307/87) den 4 december 1992.
stor spridningsvinkel. Genom att sändningarna har liten räckvidd kan samma sändningsfrekvenser användas i relativt nära belägna områden utan att stör— ningar uppkommer. Mikrovågssändningar som anordnas på detta sätt kan ersätta eller komplettera vanliga kabelnät.
Under senare tid har ytterligare ett användningsområde aktualiserats för marksändningar till allmänheten på högre radiofrekvenser. Vid frekvensför- delningskonferensen WARC-92 i Malaga och Torremolinos 1992 avsattes ett frekvensutrymme i 1,5 GHz—bandet för satellitsändning av ljudradio och stödjande sändningar på marken. Avsikten är att ljudradioprogrammet skall sändas ut från satellit och därmed bli tillgängligt för den som har en satellit— mottagare. Där satellitmottagningen är dålig eller i tätbebyggda områden där det finns många som lyssnar, skall man låta satellitsignalen vidaresändas i marksändare som använder samma frekvens som satellitsignalen. Genom att signalen från marksändaren är mycket starkare än satellitsignalen skall pro— blemen med störningar mellan signalerna elimineras.
Nuvarande regler tillåter i praktiken inte att mikrovågsteknik används för att vidaresända t.ex. satellitprogram direkt till allmänheten. Enligt radiolagen krävs nämligen regeringens tillstånd för sådana sändningar varvid bl.a. lagens regler om opartiskhet och saklighet samt reklaminnehåll m.m. skall iakttas. Liksom vid konventionell kabelsändning kan emellertid den som svarar för vidaresändningen inte ta något ansvar för Sändningarnas innehåll.
Enligt min mening finns det ett praktiskt behov av att sändningar av det slag som normalt sker i kabel också kan distribueras till enskilda hushåll genom marksänd radio. Sådana sändningar kan erbjuda fördelar i förhållande till såväl kabeldistribution på grund av lägre anläggningskostnader som till satellitmottagning eftersom antennerna är mindre och mer lättplacerade. Jag föreslår därför att lagstiftningen får en sådan utformning att sändning i radio möjliggörs.
Jag har övervägt om verksamheten behöver omgärdas av några regler ut- över vad som gäller för motsvarande verksamhet i kabelnät, men kommit fram till att så inte är fallet. I de allra flesta fall kan man förutsätta att de enskilda hushållen har flera alternativ för att få tillgång till de aktuella pro- grammen. Konkurrensen mellan olika företag torde därför leda till att pro- gramutbud och prisstruktur anpassas till hushållens önskemål.
Jag förordar därför att sändningar på frekvenser över 1 GHz får bedrivas utan tillstånd enligt den nu föreslagna lagen. Avgränsningen av de tillstånds- pliktiga sändningarna innebär att sändningar på de nuvarande frekvenserna för marksänd ljudradio och TV kommer att vara fortsatt tillståndspliktiga medan sändningar på det frekvensband som enligt beslut vid WARC—92 skall avsättas för satellitsändningar och stödjande marksändningar av ljudradio får ske utan tillstånd. Även sändningar av TV—program inom t.ex. 17 GHz- bandet kommer att kunna ske utan tillstånd.
Om en mikrovågssändning utgör en ursprunglig sändning kommer den att omfattas av de regler för sändningamas innehåll och reklam m.m. som före- slås i det följande.
Samtliga radiosändningar, oberoende av innehåll, som utnyttjar lägre fre- kvenser än 1 GHz omfattas således i princip av lagens tillståndsplikt.
Det finns bestämmelser om tillstånd för innehav eller användning av radio- sändare m.m. i radiokommunikationslagen. Enligt radiokomrnunikations- lagen krävs i princip alltid tillstånd för innehav av radiosändare. Detta betyder att det ibland kan behövas två tillstånd för att få sända program till allmän- heten, nämligen först ett sändningstillstånd enligt radio- och TV—lagen och därefter, när detta beviljats, ett tillstånd att använda sändaren enligt radiokom- munikationslagen.
12.3. Undantag från tillståndsplikten
Sändningar av sökbar text-TV
Förslag: Tillstånd behövs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen.
Som framgått av vad jag har anfört i det föregående är den massmedie— politiska utgångspunkten numera att etableringsfrihet bör eftersträvas så långt det är möjligt med beaktande av bl.a. det begränsade frekvensutrymmet. Det outnyttjade bildsläckningsintervallet används till att sända text-TV eller lik- nande (se avsnitt 3.4 ). Det resonemang som jag tidigare fört angående vikten av att styra frekvensanvändningen har därför inte samma tyngd beträffande sändningar som använder detta annars inte utnyttjade utrymme. Sändning av sökbar text-TV bör således kunna vara tillståndsfri oavsett om det är pro- gramföretaget självt eller någon som detta upplåtit bildsläckningsintervallet till som sänder sådan text—TV. Jag gör därför den bedömningen att tillstånd inte behövs för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare där det bedrivs andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Med radiosändare menas därvid detsamma som i radiokommunikationslagen.
Den som bedriver sändningsverksamhet med sökbar text-TV skall registrera sig enligt vad som närmare föreslås i det följande ( avsnitt 12.5 ).
I avsnittet om Sändningsverksamhetens omfattning framgår att regeringen även framöver bör få förena ett sändningstillstånd med villkor avseende sökbar text-TV (avsnitt 13.3). Att vissa bestämmelser om reklam m.m. inte bör gälla för sådana sändningar följer av avsnitt 15.13.
Sändningar för syn- och hörselskadade
Förslag: Tillstånd behövs inte för sändningar som är särskilt anpas- sade för syn— eller hörselskadade och som äger rum under högst tre timmar per dygn från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt lagen. Sådana tillståndsbefriade program får även sändas i närradion.
Utgångspunkter
Jag skall enligt mina direktiv redovisa olika tänkbara radiorättsliga lösningar som skall möjliggöra distribution av program på teckenspråk till döva. Direktiven hänvisar till yttrande från Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) över betänkandet Videogram för döva (Ds U l984zl8). Enligt SDR skulle distributionen kunna ske på liknande sätt som för radiotidningar, dvs. att programmen sänds under en tid då ordinarie TV-sändningar inte pågår. Mot- tagarna skulle då spela in programmen med hjälp av tidsinställda videoband- spelare. Numera är emellertid även oannonserad distribution möjlig. Moderna videobandspelare kan nämligen fjärrstyras från avsändaren.
SDR tar på nytt upp denna fråga i talboks- och punktskriftsbibliotekets fördjupade anslagsfrarnställning för budgetåren 1993/94—1995/96.
Jag har också i uppgift att företa en översyn av den radiorättsliga lag- stiftningen i dess helhet. Av detta följer att bl.a. radiotidningslagen bör ses över. Det bör lämpligen ske i samband med att frågan om sändningar för hörselskadade behandlas. Hörselskadade och synskadade bör nämligen, om möjligt, ha samma möjligheter att utnyttja ljudradio- och TV—mediema för sändningar särskilt anpassade för dem.
Sändningar av program för synskadade är att anse som sändningar av program till allmänheten. Detta konstaterades i samband med tillkomsten av radiotidningslagen ( prop. 1980/81:166 s. 6 ). Jag har inte föreslagit några för— ändringar såvitt avser innebörden av uttrycket allmänheten (se avsnitt 11.3). Sändningar avsedda för syn- och hörselskadade får därmed anses riktade till allmänheten. De ingår därmed i den nya lagens tillämpningsområde.
Sändningar för synskadade
Jag har i avsnitt 6.10 redogjort för innehållet i radiotidningslagen som tillkom år 1981. Radiolagen tillät då, bortsett från närradiosändningar och vidare— sändningar över centralantenner, endast att de programföretag som regeringen bestämde sände radioprogram till allmänheten. De enda företag som hade
sådant medgivande var de dåvarande fyra programbolagen i Sveriges Radio- koncernen.
Situationen är nu en annan. Som jag påpekat inledningsvis är huvudregeln numera att det skall råda etableringsfrihet. Det innebär att radiotidningar, liksom alla andra program, får sändas i kabelnät utan tillstånd. Frågan är då om det finns skäl att kräva särskilt tillstånd för att sända radiotidningar eller andra liknande sändningar för synskadade i radiosändning på frekvens under 1 GHz. Enligt min mening finns det inte något sådant skäl, under förutsätt— ning att programmen sänds över en sändare som under huvuddelen av tiden används av någon som sänder med stöd av tillstånd enligt radio— och TV— lagen. Intresset att reglera frekvensanvändningen är då tillgodosett genom att den som huvudsakligen använder sändaren har tillstånd för detta.
Det är självfallet av vikt att den verksamhet som för närvarande äger rum inom ramen för radiotidningslagen kan fortgå. Av avtalet mellan staten och SR framgår att SR skall planera och utföra sina sändningar så att utrymme för radiotidningsverksamhet, om så behövs, kan ges i samma tidsmässiga om— fattning som under verksamhetsåret 1992.
I syfte att garantera sändningamas fortbestånd bör regeringen få förena ett sändningstillstånd med villkor om skyldighet att bereda utrymme för dessa typer av sändningar (se avsnitt 13.4).
Det är enligt den nuvarande lokalradiolagen möjligt att upplåta tid för bl.a. sändningar av radiotidningar. Tillstånd att sända lokalradio får visserligen enligt 7 å lokalradiolagen inte ges till t.ex. någon som ger ut en dagstidning. Detta hindrar dock inte tillståndshavaren att upplåta tid till ett dagstidnings- företag för sändningar av ifrågavarande slag. Jag anser att detta även i fort- sättningen bör vara möjligt. Någon ändring föreslås alltså inte.
Det kan diskuteras om det för närvarande är lagligen möjligt att utnyttja närradiosändare för radiotidningsändamål. Enligt 6 a å andra stycket när- radiolagen får nämligen inte närradiosändare användas för andra slag av sändningar till allmänheten. Bestämmelsen trädde i kraft samtidigt med den nya lokalradiolagen och motiverades också huvudsakligen utifrån syftet att lokalradion inte borde få inskränka möjligheten att sända närradio ( prop. 1992/93:70 s. 33 ). Det är mot denna bakgrund osäkert om bestämmelsen även omfattar radiotidningar.
Jag kommer inte att föreslå några större förändringar avseende närradio- sändningarna. Närradion bör således även i fortsättningen vara en åsikts- radio. Endast sådana sammanslutningar som anges i närradiolagen skall få sända närradio. Sammanslutningama fyller emellertid normalt inte upp den sändningstid som står till deras förfogande. Under natten, då det är mest aktuellt att sända radiotidningar, sänds närradioprogram endast sporadiskt. Jag anser att sändningar av radiotidningar bör uppmuntras ytterligare. Detta bör ske genom en bestämmelse i den nya lagen som möjliggör sändningar av
radiotidningar i närradion. Däremot bör inte närradion få användas för andra sändningar, t.ex. sändningar av lokalradio. Risken för missbruk är relativt liten med hänsyn till Sändningarnas karaktär och till att de endast bör få förekomma under högst tre timmar per dygn enligt vad som framgår av den fortsatta motiveringen. Det bör anmärkas att den som vill sända radiotidning i närradion bör ansöka om sändningstid hos Radio- och TV—verket, normalt i samband med att det årliga sändningsschemat fastställs. Eftersom schema- arbetet till stor del sker inom närradioföreningen på orten bör önskemålen om tillståndsfri sändningstid för radiotidningar anmälas redan i detta skede.
Jag tror inte att radiotidningsverksamheten kommer att påverkas negativt av att avreglering sker. Tvärtom uppmuntras sådan verksamhet genom att den föreslagna lagen möjliggör att såväl sändare som används av public service- radion och lokalradion som av närradion används för sådana ändamål. Rege— ringen kan t.o.m. enligt den nya lag jag nu föreslår förena sändningstill- ståndet med ett villkor om att bereda plats för sådana sändningar. I detta sammanhang kan vidare nämnas att radiotidningsverksamhetens bestånd ock- så torde garanteras genom den omfattande årliga statliga stödverksamhet på över 100 miljoner kronor som sker inom ramen för förordningen (1988:582) om statligt stöd till radio- och kassettidningar samt föreskrifterna (KRFS 1988:15) om statlig ersättning för utgivning av vissa taltidningar.
Etableringsfrihet bör alltså i princip gälla när sändningen sker över radiosändare som annars används av någonsom sänder med tillstånd.
Den som vill sända program för synskadade får då träffa erforderliga avtal. Detta innefattar även förhandlingar eller eventuella avtal med upphovs- rättsliga organisationer. Så är för övrigt redan nu fallet (se prop. 1987/88:145 s. 31 f.).
Syftet med sändningarna är främst att bereda de synskadade samma möjligheter som de seende att ta del av dagstidningarnas nyheter redan på morgonen. Att även andra funktionshindrade kan dra nytta av sändningarna är naturligtvis inte någon nackdel. Den som inte har detta eller ett liknande syfte med sändningen bör inte heller ha rätt att sända utan tillstånd. Jag anser därför att sändningsrätten måste begränsas i två avseenden; sändningarna bör vara särskilt anpassade för synskadade och bör få äga rum under högst tre timmar per dygn.
Som särskilt anpassade sändningar bör anses främst sändningar av sådana radiotidningar som nu äger rum inom ramen för radiotidningslagen. Enbart det faktum att sändningen sker 1 ljudradion innebär således inte att sändningen är särskilt anpassad för synskadade. Timangivelsen motsvarar i princip den tid som för närvarande används för dessa typer av sändningar. Radiotid- ningama sänds och spelas huvudsakligen in på natten. För närvarande före— kommer det nästan uteslutande att 90 minuters band används vid inspel-
ningen. Det är emellertid tekniskt möjligt att inspelning sker på 110 minuters band.
Av 1 kap. 7 5 andra stycket TF följer att TF gäller även när ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriften i form av t.ex. ett radio— program. Sådana program är nämligen att jämställa med en bilaga till en tryckt skrift i den utsträckning den återger innehållet i skriften oförändrat samt anger hur innehållet har disponerats. Detta betyder bl.a. att ansvaret för innehållet faller på utgivaren för den tryckta förlagan. Någon särskild utgivare för radio- programmet behöver således inte utses. Därmed hålls också rätten att be- stämma över vad som publiceras samlad hos utgivaren för den periodiska skriften (5 kap. 3 & TF). I ett avseende gäller dock ett avsteg från TF:s principer. Det gäller etableringsfriheten. Distribution av periodiska skrifters innehåll genom trådlösa sändningar kan inte ske helt fritt varför TF hänvisar till bestämmelserna i 3 kap. YGL.
Sändningar för hörselskadade.
Enligt statens avtal med SVT respektive UR skall företagen ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade. I fråga om program om och för funk- tionshindrade får företagen fördela ansvaret för olika slags insatser.
Sedan mina direktiv skrevs har de hörselskadade fått ett utökat utrymme inom ramen för SVT:s och UR:s sändningstid. SVT och UR har ett om- fattande samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) för bl.a. visning av SDR:s egenproducerade program.
SDR erhåller statsbidrag för produktion av videoprogram för döva på teckenspråk. Bidragsförrnedlande myndighet är Talboks— och punktskrifts— biblioteket. För budgetåret 1994/95 är anslaget 17,5 miljoner kronor.
Trots det utökade utbudet av sändningar för hörselskadade (se avsnitt 3.5) anser jag att behovet av egna sändningar får anses vara i princip lika stort som det var när mina direktiv skrevs. Denna grupp av funktionshindrade tycks också utnyttja TV-mediet i högre grad än andra grupper.
Distributionssätt som skulle kunna vara möjliga, men också kostnads- krävande, är sändningar via satellit och kabel.
Jag anser emellertid, liksom SDR, att hörselskadade om möjligt bör ha samma möjligheter som synskadade att utnyttja ljudradio- och TV—medierna för sändningar särskilt anpassade för dem. Samma lösning som den jag nyss föreslagit i fråga om sändningar för synskadade bör därför gälla även för sändningar av program särskilt avsedda för hörselskadade. Därmed avses i första hand program på teckenspråk. Enbart den omständigheten att sänd- ningarna är textade innebär inte att de kan anses särskilt anpassade för denna ngP-
12.4. Ansvaret för sändningarna
Bedömning: Den som sänder med stöd av tillstånd eller som bedriver tillståndsbefriad sändningsverksamhet bär ansvaret för att radio- och TV—lagen följs. Detta överensstämmer i princip med vad som nu gäller. Något direkt uttryck i lagen får principen inte.
I motiven till lokalradiolagen anges att ingenting bör hindra att en till— ståndshavare låter någon annan sända under en del av sändningstiden men att tillståndshavaren i sådana fall bör behålla ansvaret för att utgivare utses och för att de regler som i övrigt gäller för verksamheten följs (prop. 1992/93:70 s. 14, jfr numera 3 kap. 6 a 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri— hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden).
Jag ansluter mig i princip till denna ståndpunkt. Jag har emellertid i tidi- gare avsnitt föreslagit att tillstånd inte skall krävas för vissa sändningar som sker från radiosändare som annars används av någon som har tillstånd enligt lagen. Detta föranleder att vissa överväganden görs, först vad avser det radio- rättsliga ansvaret.
Den som har sändningstillstånd skall i princip också ansvara för att de villkor eller bestämmelser som gäller för verksamheten följs, oavsett om han faktiskt bedriver sändningsverksamheten eller inte. Vid icke tillståndspliktig verksamhet bör ansvaret i stället ligga hos den som faktiskt bedriver verk— samheten. Detta överensstämmer med vad som nu gäller. Frågan om kabel- operatörers och satellitentreprenörers ansvarighet kommer att behandlas senare.
Frågan är hur saken ställer sig om den som har tillstånd enligt radiolagen(SVT, SR, UR och TV4) eller enligt lokalradiolagen upplåter tid till annan för tillståndsbefriade sändningar. Vem skall då bära ansvaret — tillståndshavaren eller den som bedriver de tillståndsfria sändningarna?
Rimligtvis bör den som bedriver den tillståndsfria verksamheten ansvara för att de bestämmelser som gäller för dennes verksamhet följs. Den som sänder sökbar text-TV eller sändningar särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade bör däremot inte ansvara för att de villkor eller bestämmelser som gäller särskilt för upplåtaren, dvs. tillståndshavaren, följs.
Jag har föreslagit att sändningar av t.ex. tillståndsbefriade radiotidningar även skall få äga rum i närradion. I motsats till vad som är fallet enligt lokal- radiolagen får någon upplåtelse av sändningstid här inte ske. Den som vill sända en radiotidning i närradion skall i stället vända sig till Radio- och TV- verket med en ansökan om sändningstid. Det finns alltså inte någon annan än den sändande som kan ansvara för sändningen. Den som erhållit sändningstid i närradion bör även ansvara för sändningarna under denna tid. Detta ansvar
torde i praktiken inte bli särskilt betungande. Beslutet om sändningstid innebär nämligen inte att bestämmelserna om närradio blir tillämpliga. Endast sådana juridiska personer varom talas i 4 % närradiolagen föreslås få sända närradio (se avsnitt 12.7).
För kabelsändningarna gäller följande. Det lokala kabelsändarföretag som blivit förordnat av Kabelnämnden och som därefter fått förmånen att dispo- nera en kanal (se 6 5 2 och 7 & kabellagen) bör också ansvara för att de tillhörande förpliktelserna följs. Det lokala kabelsändarföretaget skall t.ex. ansvara för att programmen inte innehåller någon reklam (se 9 & andra stycket kabellagen). Detta ansvar kvarstår även om kabelsändarföretaget upplåter tid till annan.
För fullständighetens skull bör sägas att en tillståndsfri verksamhet som t.ex. består i att hyra ut sändningsmöjligheter till allmänheten, så att den som önskar det får disponera t.ex. en timmes sändningstid i ett kabelnät, antag- ligen inte skulle innebära att den som svarar för uthyrningen sätter samman programmen. I stället skulle det vara den som hyr sändningstiden som blir ansvarig. Den exakta gränsdragningen får avgöras vid rättstillämpningen.
Den princip för fördelningen av det radiorättsliga ansvaret jag här beskrivit får inte något uttryck i lagen utan får ses som en konsekvens av det system som föreslås gälla. I stort sett överensstämmer principerna med vad som enligt min mening redan gäller.
Det bör noteras att den som bär det radiorättsliga ansvaret inte nödvän- digtvis behöver vara densamme som ytterst bär det yttrandefrihetsrättsliga ansvaret såsom ansvarig för att utgivare utses.
Enligt 4 kap. 1 & andra stycket YGL skall utgivare utses av den som "bedriver sändningsverksamheten", dvs. den som ligger bakom själva pro- grammet (prop. 1990/91:64 s. 122 f.). Vanligtvis vållar detta inte några problem. Den som sänder med stöd av tillstånd eller som bedriver kabel- eller satellitsändningsverksamhet skall också utse utgivare för denna verksamhet (se 3 kap. lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden om utgivare av radioprogram m.m.).
Problem kan uppstå om denne upplåter sändningstid till annan. Av den anförda propositionen framgår att det lokala kabelsändarföretag som fått en kanal upplåten åt sig skall utse utgivare för verksamheten.
En viktig ledtråd för avgörandet om vem som bär det yttrandefrihetsrätts- liga ansvaret skulle, enligt vad som anfördes i propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag, kunna ges genom att det i vanlig lag föreskrivs skyl— dighet för den som skall bedriva sändningsverksamheten att anmäla sig för registrering hos en myndighet ( a. prop. s. 123 ). Jag föreslår i nästa avsnitt att en sådan skyldighet införs. Även andra tolkningsdata är emellertid möjliga. Viss ledning kan t.ex. sökas i eventuella upplåtelseavtal. Sådana omständig- heter som var den tekniska och juridiska programkontrollen är belägen och
var den dagliga ledningen utövas kan också vara till hjälp (se prop. 1992/93:75 s. 46).
12.5. Anmälningsplikt
Förslag: Den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd eller som är satellitentreprenör är skyldig att anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Verket får upprätta ett ADB- register för bl.a. sådana uppgifter.
Som framgår av det närmast föregående avsnittet är det i princip inte några problem att avgöra vem som bär det radiorättsliga och det yttrandefrihetsrätts— liga ansvaret för sändningar för vilka det krävs tillstånd. Det är nämligen nor— malt den som innehar tillståndet. Problem uppstår först om denne upplåter sändningstid till någon som inte har tillstånd eller om verksamheten är helt tillståndsbefriad. Med tanke på den mångfald ljudradio- och TV-kanaler som nu finns är det en praktiskt taget omöjlig uppgift att avgöra vem som skall bära ansvaret för sändningarna utan att någon form av registrering sker. I satellitlagen finns det en bestämmelse om att satellitprogramföretag och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) skall anmäla sig för registre— ring innan verksamheten påbörjas (6 ä). Någon motsvarande bestämmelse finns emellertid inte för annan sändningsverksamhet.
Jag föreslår att den som bedriver sändningsverksamhet genom tråd, över satellit eller annars med hjälp av radio på frekvens över 1 GHz skall anmäla sig för registrering. Detsamma föreslås gälla den som bedriver annan till- ståndsbefriad sändningsverksamhet såsom sändningar av sökbar text—TV och sändningar som är särskilt anpassade för syn— eller hörselskadade (se avsnitt 12.3 ). Även satellitentreprenörer bör vara skyldig att anmäla sig för registre- ring i överensstämmelse med vad som nu gäller.
Av satellitlagen framgår även att Kabelnämnden skall upprätta ett register över satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Registret skall föras med hjälp av automatisk databehandling och får innehålla endast sådana uppgifter de anmälningsskyldiga lämnat enligt lagen (5 5). För att underlätta tillsynen bör en motsvarande bestämmelse som omfattar samtliga anmälningsskyldiga införas här. Då registret kan innehålla känsliga uppgifter bör det även i fort— sättningen ha stöd i lag (jfr prop. 1993/94:217 s. 27). I likhet med vad som är fallet enligt satellitlagen bör det även i den nya lagen anges vad anmälan skall innehålla och vad registret får innehålla (6 å).
12.6. Vem meddelar tillstånd?
Rikstäckande sändningar och sändningar till utlandet
Förslag: Regeringen meddelar tillstånd att sända TV-program samt sådana ljudradioprogram som sänds i hela landet eller till utlandet.
Som jag redan påpekat är det av tekniska skäl i princip omöjligt att föreskriva etableringsfrihet för sändningar som utnyttjar de attraktiva frekven- serna under 1 GHz.
TV—sändningarna och de ljudradiosändningar som riktar sig till hela landet eller till utlandet sker nu med stöd av regeringens tillstånd enligt 5 & radio- lagen och 1 5 lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Fem juridiska personer har för närvarande sådana tillstånd. De är Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR), TV4 AB (TV4), och Sverigefinska Riksförbundet. De närmare villkoren för verksamheten framgår av angivna lagar och, med stöd av hän- visning i dessa, i avtal och regeringsbeslut.
Diskussioner pågår om att låta danska TV 2 få tillstånd att sända sina program till Danmark från sändare i Sverige. Regeringen får medge undantag från huvuddelen av radiolagens bestämmelser för utländska sändningar under förutsättning av att programmen uppfyller de villkor som anges i 23 & radio- lagen.
Jag har i kapitlet om public service-verksamheten redogjort för framväxten av denna tillstånds- och avtalskonstruktion. Den begränsade frekvenstill- gången samt mediets stora genomslagskraft kan sägas ha medfört att det funnits en önskan hos staten att låta verksamheten handhas av ett eller flera bolag i allmänhetens tjänst. Det centrala i begreppet "allmänhetens tjänst" eller "public service" var, och är fortfarande, kravet på opartiskhet och saklighet.
På grund av den begränsade frekvenstillgången kan endast ett fåtal till- ståndsbeslut meddelas. Varje enskilt tillståndsärende får stor betydelse för allmänheten i Sverige. Även allmänheten i andra länder kan påverkas av tillståndsbeslutets utgång. Tillstånden har bl.a. därför förenats med ett antal, mer eller mindre individuella, villkor.
Den enda tänkbara myndigheten att göra sådana överväganden som det hittills varit fråga om är regeringen. Regeringen har därför i mitt förslag i överensstämmelse med nu gällande rätt angetts som tillståndsmyndighet.
Det är mycket möjligt att den tekniska utvecklingen väsentligen kommer att förändra den nu gällande ordningen. Exempelvis kan övergången till digital teknik medföra att utrymme finns för långt fler kanaler än vad som nu är fallet. Det berättigade i att ange regeringen som enda tänkbar tillståndsmyn—
dighet kan då ifrågasättas. I stället skulle man kunna tänka sig att regeringen gavs möjlighet att delegera sin beslutanderätt till annan myndighet.
Som jag inledningsvis påpekat bör den nya radio- och TV—lagen utformas så tekniskt och massmediepolitiskt neutralt som möjligt. Det är emellertid omöjligt att förutse vilken teknik som kommer att införas, vilken effekt denna får samt när detta kommer att ske. Denna utveckling är nämligen i sin tur beroende bl.a. av massmediepolitiska överväganden av statsmakterna i såväl Sverige som i andra länder.
Jag föreslår därför att endast regeringen skall ges möjlighet att meddela sådana tillstånd varom nu är fråga.
Närradio och lokalradio
Förslag: Radio- och TV—verket meddelar tillstånd att sända närradio och lokalradio.
Tillstånd som inte meddelas av regeringen meddelas för närvarande av Närradionämnden enligt närradiolagen, Styrelsen för lokalradiotillstånd enligt lokalradiolagen och Taltidningsnämnden enligt lagen om radiotidningar. De två förstnämnda nämndernas tillståndsuppgifter skall övertas av en ny myn- dighet, benämnd Radio- och TV—verket. Den nya myndighetsorganisationen skall träda i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:160, bet. 1993/94tKU37, rskr. 1993/94:276).
Jag har föreslagit att det inte längre skall krävas tillstånd för vissa sänd- ningar som är särskilt avsedda för synskadade. Taltidningsnämnden skall så- ledes inte längre meddela några sådana tillstånd.
Jag föreslår att tillstånd som inte meddelas av regeringen, dvs. tillstånd att sända närradio och lokalradio, skall meddelas av Radio- och TV—verket.
Vidaresändningar
Förslag: Regeringen meddelar tillstånd som endast innebär rätt att vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av någon annan. Regeringen får ange i tillståndsbeslutet att bestämmelserna om sändningamas innehåll och reklam m.m. inte skall tillämpas.
Om möjlighet att föreskriva att endast vidaresändningar får förekomma finns bestämmelser i 23 % radiolagen och i lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.
Enligt förstnämnda lagrum ges regeringen möjlighet att besluta att 6—18 && radiolagen, om programinnehåll m.m., inte skall tillämpas om en sändning huvudsakligen skall tas emot i en annan stat, sänds från en viss angiven sändare häri landet samt helt överensstämmer med en samtidig laglig rund- radiosändning 1 den andra staten.
Ett tillstånd att sända ut finländska televisionsprogram gäller endast vidare- sändning av televisionsprogram som samtidigt sänds eller kort tid dess- förinnan har sänts i Finland med stöd av tillstånd från Finlands regering Av lagen framgår vidare att 6- 18 åå radiolagen inte gäller för sändningarna samt att ett sändningstillstånd får förenas med särskilda villkor om vilka radio- sändare som får användas, sändningens räckvidd, programverksamhetens omfattning och förbud mot eller föreskrifter om kommersiell reklam. Vill- koren framgår av regeringsbeslut (Ku93/4121/Me). I dessa villkor anges bl.a. vilken sändare som skall användas, att sändningen skall ske i en kanal samt vad som skall iakttas beträffande reklamen.
Riksdagen har nyligen beslutat om ändring i 23 & radiolagen (SFS 1992:1428) samt om fortsatt giltighet av lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram fram till utgången av år 1995 (SFS 1994:368). Det saknas därför anledning att ompröva det sakliga innehållet i dessa bestämmelser. Jag föreslår därför att de sammanförs till en bestämmelse av innehåll att regeringen får meddela tillstånd till vidaresändningar samt därvid, i tillståndsbeslutet, även medge undantag från bestämmelserna om sänd- ningamas innehåll och reklam m.m. Det framgår av kap. 13 att regeringen även i fortsättningen bör få förena sådana sändningstillstånd med villkor om t.ex. sändare, antal kanaler och reklam.
Tillfälliga sändningar
Förslag: Radio- och TV—verket meddelar tillstånd att sända program under en begränsad tid om högst två veckor. Verket får förena tillståndet med vissa villkor samt besluta att bestämmelserna om programinnehåll m.m. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.
Den nu gällande radiorättsliga regleringen innehåller inte några särskilda bestämmelser om sändningar som sker under en begränsad tidsperiod. Som exempel på sådana sändningar kan nämnas lägerradio i ett visst begränsat område eller bevakning av en idrottstävling som äger rum i flera kommuner.
Ansökningar om att få bedriva sådana sändningar har kommit in till bl.a. regeringen.
Jag anser att det i fortsättningen bör vara möjligt att bevilja sådana an- sökningar. Radio- och TV—verket bör få meddela tillstånd att sända program under en begränsad tid om högst två veckor. Sådana sändningar bör varken anses som närradio eller lokalradio och de bestämmelser som särskilt gäller för den typen av verksamhet bör således inte gälla här. Dessa typer av sändningar torde vara av begränsad betydelse. Verket bör därför få besluta att de övriga bestämmelserna om sändningamas innehåll och reklam m.m. inte skall gälla. Verket bör vidare få förena tillståndet med sådana villkor som anges i avsnittet om tillståndsvillkor. I praktiken torde det sällan komma i fråga att förena tillståndet med andra villkor än eventuellt att en viss sändare skall användas.
Synnerliga skäl
Förslag: Regeringen meddelar tillstånd om det finns synnerliga skäl. _|
Det finns vissa fall när tillstånd enligt gällande rätt varken kan meddelas av regeringen eller av Radio- och TV-verket eller när tillstånd visserligen kan meddelas men man redan på förhand vet att sökanden inte kommer att kunna följa de bestämmelser som gäller för verksamheten.
Det sistnämnda fallet har nyligen aktualiserats med anledning av ett planerat samarbete mellan närradiostationema i Gäddede och Lierne. Lierne ligger på den norska sidan av gränsen cirka 4 km från Gäddede. Närradio— nämnden uttalade att detta samarbete inte var möjligt med hänsyn till närradio- lagens bestämmelse om att en sammanslutnings programutbud inte annat än i begränsad omfattning får innehålla material som inte har framställts för den egna verksamheten (11 % första stycket närradiolagen).
Jag anser att regeringen i vissa undantagsfall bör ha möjlighet att ge till- stånd för verksamhet som annars inte skulle vara möjlig att bedriva. Det skall dock finnas synnerliga skäl för att ett sådant tillstånd skall meddelas. Den som inte fått lokalradiotillstånd på grund av att han inte lämnat ett tillräckligt högt bud vid auktionsförfarandet skall t.ex. inte kunna räkna med att i stället erhålla tillstånd av regeringen med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen.
Sändningar som sker med stöd av denna bestämmelse är varken närradio eller lokalradio. De bestämmelserna som gäller för när— och lokalradion gäller således inte för nu ifrågavarande verksamhet. Däremot kan regeringen förena Sändningstillståndet med sådana villkor som framgår av kap. 13.
12.7. Vem kan få tillstånd?
Förslag: Ingen får mer än ett tillstånd av regeringen eller mer än ett lokalradiotillstånd. De behörighetsbestämmelser som gäller för när— och lokalradion gäller även framöver.
Den finns inte några bestämmelser i radiolagen om vem som kan få tillstånd. Sådana bestämmelser finns däremot i bl.a. närradiolagen och lokal- radiolagen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelsen i 5 & lokalradiolagen. Av bestämmelsen framgår att ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett lokalradiotillstånd. Av motiven till bestämmelsen framgår att syftet är att öka antalet självständiga röster samtidigt som en utveckling mot ett fåtal centralt kontrollerade kedje— företag bör motverkas (se prop. 1992/93: 70 s. 15 f.).
Vad som då anfördes som skäl för att införa en sådan bestämmelse i lokalradiolagen gäller enligt min mening i än högre grad för sådana public service-sändningar som i dag bedrivs av SVT, SR, UR och TV4. Enligt vad som följer av utredningen Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar (SOU 1994z34) kan endast två ytterligare sändamät för TV upprättas i Sverige. Jag anser att det är av största vikt att de ännu fåtaliga tillstånd som kan ges inte kan förvärvas av en och samma tillståndsinnehavare. Detta skulle innebära att yttrandefriheten och åsiktsbildningen i etern beskars samtigt som risken för missbruk av mediet ökade. Jag föreslår därför att en bestämmelse motsvarande den som finns i lokalradiolagen införs här. Den tillståndshavare som förvärvar ytterligare ett tillstånd kan få det senare tillståndet återkallat enligt vad som föreslås i det följande (avsnitt 18.9). Även detta motsvarar vad som nu gäller enligt lokalradiolagen. Detta förslag och bestämmelsen i lokalradiolagen torde ligga väl i linje med de diskussioner som förs i Sverige och inom bl.a. EG om mediekoncentration (se grönbok om mediekoncentra- tion, COM[92] 480, antagen den 23 december 1992).
Enligt lokalradiolagen kan inte staten, landsting, kommun eller den som har fått tillstånd av regeringen få lokalradiotillstånd (6 é). Vidare får inte lokalradiotillstånd ges till någon som ger ut en dagstidning eller till den som har ett bestämmande inflytande i ett företag som ger ut en dagstidning eller till företag i vilket någon av de nämnda har ett bestämmande inflytande (7 å).
Pressutredningen -94 har fått tilläggsdirektiv (Dir. 199433) att överväga behovet av åtgärder för att motverka en sådan ägarkoncentration inom mass- medierna som är skadlig från yttrandefrihets— eller åsiktsbildningssynpunkt samt att eventuellt lämna förslag till hur åtgärderna skall utformas. Av direk-
tiven framgår bl.a. att lokalradioreforrnen måste utvärderas. Jag föreslår där- för inte några ändringar såvitt avser nu nämnda bestämmelser för lokalradion.
Enligt närradiolagen får inte tillstånd ges till den som har ett lokalradio- tillstånd (3 5 första stycket). Om innehavaren av ett tillstånd även får ett lokal- radiotillstånd upphör närradiotillståndet omedelbart att gälla (3 5 andra stycket). Vidare kan endast vissa lokala ideella föreningar samt församlingar inom svenska kyrkan, kårföreningar och närradioföreningar få tillstånd att sända närradio (4 5). Syftet bakom dessa bestämmelser är att närradion skall vara en föreningsradio på ideell grund. Detta betonades av regeringen senast i samband med lokalradioreforrnen ( prop. 1992/93:70 s. 31 ff.). Jag kommer därför inte heller vad gäller närradion att föreslå några förändringar mot vad som nu gäller.
12.8. Tillstånd som meddelas av regeringen
Tillståndets innebörd
Förslag: Ett tillstånd som regeringen meddelar innebär rätt att sända TV—program eller att i hela landet eller till utlandet sända ljudradiopro- gram. Tillståndet innebär även rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.
Det finns inte några bestämmelser om vilken innebörd regeringens tillstånd har. Några sådana har inte ansetts nödvändiga eftersom tillståndet för när- varande endast anger de yttre ramarna för vad tillståndshavaren får göra. Eventuella skyldigheter eller åligganden med anledning av tillståndet måste alltid ha stöd i lag.
Jag anser att utgångspunkten bör vara att det av själva tillståndet skall framgå, direkt eller indirekt, vad programföretaget får göra. Om inte något annat sägs i själva tillståndet bör detta innefatta rätten att själv sända ljudradio- och TV—program. Regeringens tillstånd bör vidare — om inte annat anges — innefatta rätten att sända över valfritt sändningsornråde utan någon tids- begränsning med utnyttjande av valfri sändningsteknik.
Hittills har den ordningen gällt att regeringen gett ett företag rätt att själv sända program under dygnets samtliga timmar. Motsvarande gäller för lokalradion ( prop. 1992/93:70 s. 14 — 15 ) medan tanken med närradion är att tillståndstiden skall delas mellan en mängd olika sammanslutningar. Jag anser inte att denna ordning självklart skall vara den enda tänkbara för de sänd— ningar regeringen lämnar tillstånd till. Föreligger t.ex. ett behov från en sökande att endast sända program på dagtid medan en annan endast önskar
sända program nattetid skall regeringen också ha möjlighet att förena dessa önskemål genom att ge dem ett tillstånd vardera.
Det sägs inte något i den nuvarande radiolagen om vad tillståndet omfattar vad gäller rätten att samtidigt sända flera program i varje område, dvs. hur många kanaler tillståndshavaren får sända i. I närradiolagen är huvudregeln att någon samtidig sändning inte får förekomma (6 &) medan detta är under- förstått i lokalradiolagen (5 5). Statens avtal med SVT och SR samt rege- ringsbeslutet om tillstånd till rundradiosändning av finländska televisions- program innehåller villkor om antalet kanaler. För att undvika tveksamheter bör det uttryckligen framgå av lagen att tillståndet skall innehålla uppgift om hur många samtidiga program som får förekomma i varje område. Antalet användbara sändningsfrekvenser i ett område sätter en gräns för hur många program som samtidigt kan sändas ut i området. En begränsning av det antal program som ett visst programföretag får sända ut kan därför vara nödvändig för att också andra programföretag skall kunna sända i området. Jag har här undvikit ordet kanal med hänsyn till de detinitionssvårigheter som detta ord är förenat med. Att regeringen också får ställa krav på att ett visst minsta antal program skall sändas samtidigt framgår av avsnittet om tillståndsvillkor (13.3).
Förbud mot kryptering
Förslag: Sändningarna får inte vara utformade på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsom— rådet.
Sådana sändningar av ljudradio och television som för närvarande sker med stöd av regeringens tillstånd kan i princip tas emot av alla som har en radio- eller TV-apparat. Sändningarna är inte krypterade eller på annat sätt tillgängliga endast för den del av befolkningen som betalar TV-avgift. I stället skall den som innehar en TV—mottagare betala en avgift till Radiotjänst i Kiruna AB enligt lagen (1989:41) om TV—avgift.
Det finns för närvarande inte något uttryckligt förbud mot att genom kryptering eller annan sådan åtgärd göra så att sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd endast blir tillgängliga för en begränsad del av allmänheten, t.ex. de som erlägger avgift. Att något sådant inte får göras torde emellertid ha varit underförstått med hänsyn till sändningamas public service-karaktär.
Det ligger utanför mitt uppdrag att göra några massmediepolitiska över- väganden och föreslå ändringar i den nuvarande ordningen med anledning av dem. Som en följd av vad som måste anses gälla redan nu bör därför ett
förbud mot kryptering framgå genom en uttrycklig bestämmelse i lagen såvitt avser sändningar som sker med stöd av tillstånd från regeringen.
Förbudet bör inte omfatta kryptering som sker för att t.ex. av upphovs— rättsliga skäl begränsa möjligheten att ta emot sändningarna utanför Sverige.
SVT:s sändamät används ibland för krypterade sändningar av privata avsändare, t.ex. konferensprogram inom företag. Sådana sändningar torde inte omfattas av lagens föreslagna tillämpningsområde eftersom de inte är riktade till allmänheten. Sådana sändningar kan därför även i fortsättningen få krypteras.
Det kan tänkas att det i framtiden kommer att finnas en stor mängd public service—kanaler eller också kanske inga alls. Jag vill därför redan nu påpeka att det i en annan teknisk och massmediepolitisk verklighet än den som nu gäller kan finnas anledning att ompröva förbudet mot kryptering.
Tillståndstid
Förslag: Tillståndet gäller i sex år. Regeringen får förlänga tillståndet med fyra år åt gången. Tillståndet förlängs på oförändrade villkor under ytterligare fyra år om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren. Detta gäller dock inte för tillstånd som meddelats på grund av att syn- nerliga skäl förelegat. Sådana tillstånd gäller för viss tid.
Av 5 5 andra stycket radiolagen framgår att tillstånd ges för viss tid. Samtliga avtal innehåller bestämmelser om tillståndstid samt uppsägning och förlängning av tillstånd.
Nuvarande avtal med SVT, SR och UR trädde i kraft den 1 januari 1993 och gäller t.o.m. den 31 december 1996. Uppsägning av dessa avtal skall ske senast ett år före avtalstidens utgång. Vid utebliven uppsägning förlängs avtalet med två år åt gången. Avtalet med TV4 började att gälla den 7 november 1991 och skall gälla till utgången av februari 1998. Uppsägning av detta avtal skall ske senast två år före avtalstidens utgång. Vid utebliven uppsägning förlängs avtalet med tre år åt gången.
Lagrådet har riktat kritik mot avtalskonstruktionen i sig ( prop. 1990/91:149 s. 322 ff.). Jag har beaktat Lagrådets kritik så till vida att samtliga bestämmelser av yttrandefrihetsbegränsande natur föreslås anges i lag (se avsnitt 13.1). Bestämmelser om den exakta tillståndstiden samt om förutsättningarna för förlängning och uppsägning av tillståndet bör därför framgå av den nya lagen.
Bestämmelsen bör utformas efter mönster av motsvarande bestämmelse i TV4-avtalet. Det kan ta tid innan verksamheten kan sätta i gång på allvar. Det är därför rimligt att den som inte tidigare haft tillstånd får ett tillstånd som löper under längre tid än den som tidigare haft ett sådant. Jag föreslår därför att tillståndet gäller i sex år och att detta får förlängas med fyra år åt gången.
Avtalen innehåller också vissa bestämmelser om förhandlingar om till- ståndsvillkor. Jag anser inte att någon motsvarande bestämmelse skall införas i lagen. Jag förutsätter att sådana förhandlingar ändå sker vid behov.
TV4-avtalet innehåller vidare en bestämmelse om att TV4 får säga upp avtalet till omedelbart upphörande om de grundläggande förutsättningar som för bolagets del antecknats i inledningen till detta i väsentlig mån förändrats. Någon bestämmelse om uppsägning från tillståndshavarens sida behövs enligt min mening inte i lagen. Önskar tillståndshavaren upphöra med sina sändningar kan så ske utan att uppsägning dessförinnan skett. Regeringen bör kunna avstå från att förlänga tillståndet eller förlänga detta men på förändrade villkor. Det bör dock framgå av lagen att regeringen måste ha förvarnat tillståndshavaren om detta senast två år före tillståndstidens utgång. Har så inte skett är tillståndet förlängt på oförändrade villkor, dock under förutsättning att tillståndshavaren önskar det. Tillståndshavaren får därigenom i vart fall två år på sig att avveckla eller förändra verksamheten.
Vad som nu föreslagits passar mindre väl in på sådana tillstånd som regeringen meddelat på grund av att synnerliga skäl förelegat. Sådana sänd- ningar liknar närmast närradio och lokalradio. Jag föreslår därför att det anges i lagen att sådana tillstånd skall ges för viss tid.
Grunderna för tillståndsprövningen
Bedömning: Grunderna för regeringens tillståndsprövning behöver inte anges i lagen. Någon ändring i 3 kap. 2 & YGL behöver inte heller ske.
Grunderna för regeringens tillståndsprövning framgår inte av radiolagen eller av lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram.
Grunderna för andra myndigheters tillståndsprövning framgår däremot av den radiorättsliga lagstiftningen. Bestämmelser av sådant innehåll finns i närradiolagen, lokalradiolagen, radiotidningslagen samt i radiokomrnunika— tionslagen.
Jag har i avsnitt 5.1 redogjort för innehållet i YGL och den kritik som framförts av Lagrådet med anledning av lydelsen i 3 kap. 2 &.
YGL torde inte kräva att det i vanlig lag finns bestämmelser om grunderna för tillståndsprövningen. Lagrådet har med anledning därav föreslagit att det i
3 kap. 2 & YGL skall föreskrivas bl.a. att även grunderna för tillståndspröv- ningen skall regleras genom lag.
Lagrådet motiverade sitt förslag framför allt med hänsyn till innehållet i 3 kap. 5 % YGL om möjlighet till domstolsprövning. Enligt denna bestämmel- se skall frågor om rätt att sända program kunna prövas av en domstol eller av en därmed likvärdig nämnd. Prövningen av beslut av regeringen skall göras av domstol och behöver endast avse beslutets laglighet.
Som jag konstaterat finns det inte några bestämmelser i radiolagen eller i lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram om grunderna för tillståndsprövningen. Det behöver emellertid inte betyda att det saknas möjligheter att överpröva regeringens beslut.
Grunderna för beslutet torde framgå av regeringens ansökningsinbjudan, förhandlingar med berörda intressenter samt slutligen av tillståndet och dess eventuella villkor. Beredningskravet och kommunikationsprincipen framgår för övrigt av 7 kap. 2 & RF. Regeringen har vidare att beakta vad som i 1 kap. 9 & RF föreskrivs om objektivitetskrav vid myndighetsutövning. Av 3 kap. 2—3 åå YGL framgår att yttrande- och informationsfriheterna skall vara grundläggande mål vid norrngivning som berör fördelning av frekvenser och att dessa värderingar skall vara vägledande även vid förvaltningsbeslut som rör frekvensfördelningen. Därtill gäller vad som föreskrivs om begräns- ningar av grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. 12 5 andra — femte styckena och 13 & RF. De nu nämnda bestämmelserna i RF innebär i huvudsak att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att begränsningen skall stå i propor- tion till syftet och inte utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen, att den inte får göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning, att begränsningar får göras endast med hänsyn till vissa närmare angivna betydelsefulla hänsyn och att begränsningar i övrigt får göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.
Bestämmelsen i 3 kap. 2 5 andra stycket YGL är närmast av målsätt- ningskaraktär. Till skillnad från målsättningsbestämmelsemai 1 kap. 2 % RF är den likväl avsedd att kunna åberopas för att påkalla domstols ingripande mot beslut av det allmänna. Det framgår av 3 kap. 5 Q' YGL. Föreskriften om vad som skall iakttas vid fördelningen av utrymmet i radiofrekvensspektrum framträder därför i väl så hög grad som jämförlig med principstadgandet om saklighet och opartiskhet vid tillämpningen hos det allmänna av lagar och an- dra rättsliga normer i 1 kap. 9 & RF som med de mer renodlade målsättnings- bestämmelsema i RF. På samma sätt som den bestämmelsen bör föreskriften i YGL kunna ligga till grund för en rättslig argumentering inför domstol i syfte att utverka ändring eller upphävande av ett beslut som har fattats av re- geringen. Motsvarande kan anföras om möjligheten att åberopa bestämmelsen i YGL vid en argumentering som syftar till att förmå domstolen eller förvalt-
ningsmyndigheten att med stöd av 11 kap. 14 & RF underlåta att tillämpa en viss föreskrift. Det kan dock i sådana fall knappast bli fråga om någon mera påtaglig begränsning av regeringens utrymme för beslut. Endast i extrema el— ler mycket flagranta fall kan man tänka sig att föreskriften i 3 kap. 2 & andra stycket YGL skulle kunna åberopas som grund för att frångå ett beslut eller att inte tillämpa en i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift som gäller användningen av radiofrekvensspektrum (jfr SOU 1978:34 s. 103 ff. och prop. 1978/79:195 s. 39 ff.).
För det fall att tillstånd meddelas kan också en ytterligare prövning ske inom ramen för radiokommunikationslagen. Tillståndshavaren måste näm- ligen ha Post- och telestyrelsens tillstånd att använda radiosändare. Grunder- na för Post- och telestyrelsens tillståndsbeslut framgår av 9 5 första stycket radiokommunikationslagen. Enligt nämnda lag skall ett sådant tillstånd med- delas under vissa förutsättningar. Dessa är störningsfrihet och effektiv frekvensanvändning samt vidare att radiokommunikation som är viktig för den fria åsiktsbildningen inte hindras, att en rimlig beredskap för nya radio- användningar kan upprätthållas samt slutligen att försvarsmaktens frekvens- behov ändå kan tillgodoses.
Även om regeringen gett tillstånd till sändningsverksamheten kan således Post- och telestyrelsen vägra tillstånd att använda radiosändare. Beslutet kan överklagas hos länsrätten.
Sammanfattningsvis innebär grundlagamas bestämmelser om vad som skall iakttas vid prövningen samt radiokommunikationslagens bestämmelser om grunderna för tillståndsbeslut angående radiosändare, att behovet av en bestämmelse i YGL eller i radio- och TV—lagen om grunderna för tillstånds- prövningen kan sägas vara begränsat.
Till det nu anförda kommer att regeringens tillståndsbeslut normalt så att säga är en del i ett större massmediepolitiskt system, där det inte bara är fråga om ett val mellan två eller flera pretendenter utan också frågor om t.ex. innebörden i de krav som ska ställas på sändningsföretaget och frågor om val mellan hur stor del av sändningsutrymmet som ska utnyttjas för rikstäckande respektive regionala eller lokala sändningar.
Om en direkt valsituation föreligger måste anses att RF:s bestämmelser liksom YGL:s ger vägledning. Jag tänker då inte minst på 3 kap. 2 & andra stycket YGL. Av detta lagrum torde följa att regeringen i valsituationer måste beakta t.ex. vilket programföretag som kan förväntas ge mest allsidigt utbud, låta störst antal meningsriktningar komma till tals, är minst knutet till en specifik intressegrupp osv., kort sagt frågor om den sökandes vilja och för- måga att uppfylla de krav som ställs. Också för frågor om sändningsområden m.m. blir bestämmelserna i RF och YGL vägledande. Det är emellertid i hög grad fråga om bedömningar av en sådan natur som knappast kan exakt
beskrivas i lagtext utan mera är sådana som regeringen i politisk ordning ansvarar för inför riksdagen.
Jag anser att den nuvarande ordningen bör kvarstå oförändrad, i vart fall, till dess att en förändrad rättslig, teknisk eller massmediepolitisk verklighet tydligt kan skönjas.
12.9. Tillstånd som meddelas av Radio- och TV—verket
Förslag: Bestämmelsen om att närradiosändare får ha större räckvidd än fem kilometer endast om en majoritet av de berörda tillståndshavama önskar det behövs inte längre. Närradiotillstånd gäller för viss tid. Beslut om fördelning av sändningstid i närradion, vilket gäller under högst ett år, får omprövas av verket om det finns särskilda skäl. Till- ståndsbestämmelserna om närradio och lokalradio är i övrigt sakligt oförändrade.
I propositionen till lokalradiolagen anförde regeringen att en översyn av reglerna för lokalradion samt av de nya reglerna för närradion borde ske i god tid före det att den första tillståndsperioden för lokalradion löpte ut, dvs. den 31 december 2000. En sådan översyn borde enligt regeringen ske under parlamentarisk medverkan (prop. 1992/93:70 s. 42 f.). Jag kommer därför inte att föreslå några större sakliga ändringar i den nuvarande lag— stiftningen (se prop. 1992/93:70, bet. 1992/93:KU15, rskr. 1992/93:168, SFS 1993:120).
Det kan dock noteras att närradions innehåll alltmer börjar påminna om lokalradions. Det föreningsrelevanta innehållet ersätts i allt högre grad av musik och reklam. Det är därför möjligt att formerna för närradion kan komma att förändras i framtiden.
Jag har redan i avsnitt 12.6 och 12.7 föreslagit att den nuvarande ordningen skall bestå såvitt avser vem som ger respektive vem som kan ges tillstånd. Vad gäller de övriga bestämmelserna om tillstånd m.m. föreslås endast följande ändringar.
Enligt 6 a & första stycket närradiolagen skall närradiosändare ha viss räckvidd. Sändare med större räckvidd får endast medges om en majoritet av de berörda tillståndshavama önskar det. Detta senare led har sin bakgrund i att majoriteten inte skall tvingas till kostnadskrävande sändningar som den inte önskar. Eftersom sändarmonopolet numera är avskaffat finns det inte längre något som hindrar att sändningarna sker från olika sändare med olika räckvidd så länge som sändningarna inte sker samtidigt. Jag föreslår därför att denna del av bestämmelsen utgår.
För närvarande gäller närradiotillstånd, i motsats till övriga sändningstill- stånd, tills vidare. Beslut om sändningstid i närradio är däremot begränsat till längst ett år (8 & andra stycket närradiolagen).
I konsekvens med vad som gäller för övrig sändningsverksamhet föreslår jag att tillstånd att sända närradio skall gälla för viss tid. Jag anser inte att någon viss tid behöver anges i lagen. Det bör i stället ankomma på Radio- och TV—verket att ange denna tid i tillståndsbeslutet.
Jag anser att beslut om fördelning av sändningstid även framöver bör gälla tills vidare, dock längst för ett år. Enligt Närradionämndens praxis kan detta beslut omprövas om det finns särskilda skäl. Kammarrätten har nyligen ansett att denna praxis strider mot 8 & närradiolagen (se Kammarrättens i Stockholm dom 1994-05-09, avd 9, mål nr 2569-1994). Jag anser att det är rimligt att Radio- och TV—verket skall kunna ompröva ett beslut om sändningstid, t.ex. i fall då sändningstiden disponeras av endast en förening under 24 timmar om dygnet och ytterligare en förening önskar utnyttja denna sändningstid under några få timmar. Nämndens hittillsvarande praxis bör befästas genom en bestämmelse i lagen som anger att verket får ompröva beslut om fördelning av sändningstid om det finns särskilda skäl.
De bestämmelser som rör lokalradioavgift föreslås tas in i en särskild koncessionsavgiftslag enligt vad som framgår av avsnitt 20.1.
12.10. Vilka sändningar har företräde?
Bedömning: Sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd har i princip företrädesrätt till de attraktiva frekvenserna under 1 GHz. Närradiosändningar har i sin tur företräde till den första sändningsmöj- ligheten och lokalradiosändningar till de övriga sändningsmöjlighetema i området.
Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om vilka sändningsformer som har företrädesrätt till de attraktiva frekvenserna under 1 GHz. Det framgår inte heller vilken myndighet som skall göra denna rangordning. Viss ledning kan dock hämtas från närradiolagen.
Utrymme bör i första hand ges för de sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd. Detta uttrycks indirekt i 6 & närradiolagen. Av bestäm- melsen framgår att om en sammanslutning så önskar, skall en sändnings- möjlighet för närradio finnas i kommunen om det är tekniskt möjligt. Med "tekniskt möjligt" torde främst menas att utrymmet i första hand skall ut- nyttjas för sändningar som bedrivs med stöd av regeringens tillstånd. Detta innebär dock inte att samtliga sådana sändningar, t.ex. även de som sker med
hjälp av slavsändare, har företräde framför närradion. Den inbördes rangord- ningen måste här ske från fall till fall. I andra hand har närradion rätt till denna sändningsmöjlighet och i sista hand lokalradion. Av bestämmelsen i 6 & närradiolagen framgår vidare att — om det finns särskilda skäl — får det finnas ytterligare sändningsmöjligheter för närradio i en kommun. Detta betyder bl.a. att ytterligare närradioprogram får sändas samtidigt i kommunen bara om utrymmet för lokalradion så medger. Har närradion redan fått en sändningsmöjlighet bör med andra ord ytterligare sändningsmöjligheter i första hand få utnyttjas av lokalradion. Den omvända prioriteringen mellan närradion och lokalradion gäller alltså då. Radio- och TV—verket skall göra denna prioritering vid meddelande av närradio- och lokalradiotillstånd. Jag förutsätter emellertid att visst samråd sker med Post- och telestyrelsen.
Det kan i detta sammanhang anmärkas att det i 3 kap. 2 & tredje stycket YGL anges att det skall finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Detta ändamål kan uppfyllas genom lagstiftning av motsvarande innehåll som i t.ex. närradiolagen.
13. Tillståndsvillkor
13.1. Tillstånd skall få förenas med villkor
Förslag: Regeringen får förena ett tillstånd med villkor. Sådana vill- kor som nu gäller får ställas även framöver. Villkor som rör tillståndets innehåll, innebörd och bestånd framgår direkt genom bestämmelser i lagen. De bestämmelser som gäller för alla sändningar av en viss art finns också i lagen. Lagen innehåller i övrigt en uttömmande upp- räkning av de tillståndsvillkor som regeringen får ställa. Radio- och TV—verket får förena ett tillstånd att bedriva sändningar under kortare tid med motsvarande tillståndsvillkor.
Inledning
Programföretagens tillståndsvillkor framgår för närvarande av radiolagen och lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram samt, via hänvisning i dessa båda lagar, av avtal med staten och, såvitt avser tillstånd enligt den senare lagen, av regeringsbeslut.
Som tidigare konstaterats är avtalen med staten i strikt juridisk mening "villkor för att sända" snarare än egentliga avtal ( prop. 1990/91:149 s. 48 ). Detta bör i fortsättningen komma till uttryck i lagtexten.
Lagrådet har riktat kritik mot avtalskonstruktionen i sig (prop. 1990/91: 149 s. 322 ff.). Den nu gällande ordningen, som tidigare torde ha fått anses vara godtagen enligt RF, är nu uttryckligen godtagen i YGL. Stöd för denna ordning står att finna i 3 kap. 2 5 första stycket YGL vari framgår att sänd- ningsrätten får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. I ordet villkor inbegrips det nu nämnda systemet med avtal.
Frågan är om den nuvarande ordningen skall behållas eller om samtliga villkor i stället skall framgå enbart genom bestämmelser i lag.
Enligt vad som framgår i det följande har statsmakterna ansett att en stor mängd krav, som inte gäller för annan sändningsverksamhet, bör kunna ställas på verksamhet som bedrivs med stöd av regeringens tillstånd. Vissa krav gäller för endast ett programföretag medan vissa andra krav gäller för samtliga företag. En lag som, om det är lagtekniskt möjligt, innehåller samt- liga de krav som nu framgår av avtal skulle bli mycket vidlyftig och för-
modligen snart även inaktuell. En stor fördel med att behålla den nuvarande ordningen är att lagen därigenom lättare kan anpassas till den snabba tekniska och massmediepolitiska utveckling som bl.a. beskrivits i inledningen. Det är nämligen möjligt att regeringen till följd av denna utveckling i framtiden helt eller delvis kommer att avstå från att ställa vissa villkor på sändningsverk- samheten. Om den nuvarande ordningen behålls kan detta ske utan att lagen för den skull behöver ändras.
Jag anser därför att regeringen även i fortsättningen bör få förena sänd- ningstillstånd med villkor. Vissa villkor bör dock av bl.a. rättssäkerhetsskäl i stället föreskrivas i lagforrn.
Lagbestämmelser
Rättssäkerhetsskäl talar för att bestämmelser som har med själva sändnings- tillståndets innehåll, innebörd och bestånd att göra bör framgå direkt av lag och inte av tillståndsvillkor. Sådana bestämmelser är de tidigare föreslagna om tillståndets innebörd, tillståndstidens längd och förutsättningarna för för- längning av denna samt de i det följande föreslagna bestämmelserna om återkallelse av tillstånd. Naturligtvis bör även bestämmelser om straff m.m. framgå direkt av lag. Skyldigheter som gäller för alla sändningar av en viss art bör inte heller framgå av villkor utan genom bestämmelser i lagen.
Tillståndsvillkor och statsbidragsvillkor
Förpliktigande bestämmelser som endast gäller för företag som sänder med stöd av regeringens tillstånd och som inte är av sådan beskaffenhet att de bör vara i lagforrn bör framgå av villkor. Sådana villkor kan vara av två slag. Regeringen kan antingen förena själva Sändningstillståndet med villkor. Föl— jer inte tillståndshavaren villkoren kan tillståndet återkallas. Regeringen kan också ställa villkor på programföretaget för att detta skall erhålla statsbidrag. Om inte tillståndshavaren följer villkoren får detta inte några återverkningar på själva tillståndet. Däremot kan statsbidraget dras in.
Det måste framgå i lag att regeringen har rätt att ställa den förstnämnda sortens villkor. Detta framgår av YGL. Däremot behöver inte statsbidrags- villkor anges i lag. Sådana villkor har nämligen inte med själva sändnings- rätten att göra utan endast med rätten att erhålla statsbidrag.
Det är en fördel om lagens villkorsuppräkning kan begränsas så långt detta är möjligt. Tillståndsvillkor som även bör kunna ställas på sådana helt reklamfinansierade företag som TV4 bör finnas med i lagen. Det kan däremot ifrågasättas om de tillståndsvillkor som endast gäller för sådan statsfinan—
sierad verksamhet som nu bedrivs av SVT, SR och UR inte kan ersättas av statsbidragsvillkor. Villkoren behöver i så fall inte framgå av lagen.
Jag anser att huvudregeln bör vara att endast tillståndsvillkor som även kan ställas på reklamfinansierade företag bör anges i lagen. Detta betyder att villkoren om t.ex. UR:s skyldighet att sända sina program i SVT:s och SR:s kanaler, dessa tre företags skyldighet att köpa utsändningstjänster från Svensk Rundradio AB samt SR:s skyldighet att sända program till utlandet inte finns angivna i lagen. Av de nästföljande avsnitten följer emellertid att denna huvudregel inte gäller undantagslöst.
Tanken är alltså att lagens villkorsuppräkning skall vara uttömmande. För det fall att regeringen vill ställa ytterligare krav på verksamheten bör detta endast kunna knytas till rätten att få statsbidrag.
Vilka tillståndsvillkor skall få ställas?
Det ingår inte i mitt uppdrag att göra några politiska avvägningar eller att föreslå förändringar i förhållande till vad jag uppfattar som statsmakternas önskemål om vad som skall gälla för en viss verksamhet. De nuvarande avtalen mellan regeringen och SVT, SR, UR och TV4 har nyligen trätt i kraft. Vissa villkor har gällt under lång tid medan vissa andra tillkom efter förslag i prop. 1990/91:149 .
Jag kommer därför inte att föreslå några större förändringar mot vad som nu gäller. Regeringen bör dock ha rätt att ställa villkor om sändningsteknik enligt vad som föreslås i det följande.
För vilka sändningar skall tillståndsvillkoren gälla?
Av avsnitt 12.6 framgår att regeringen meddelar tillstånd för TV—sändningar samt ljudradiosändningar i hela landet eller till utlandet. Av avsnittet framgår vidare att regeringen även i andra fall får meddela tillstånd om det finns särskilda skäl. Regeringen får slutligen meddela tillstånd för vidaresänd- ningar. Jag har dessutom föreslagit att Radio- och TV—verket skall få ge till- stånd för sändningar som sker under en begränsad tid om högst två veckor. Jag kommer att föreslå att tillstånden i samtliga dessa fall skall få förenas med villkor.
13.2. Public service-villkor
Förslag: Regeringen får ställa som villkor för ett sändningstillstånd att sändningsrätten utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verksamheten som helhet skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.
Det nu gällande kravet på opartiskhet och saklighet samt demokratibestäm— melsen framgår endast av lag och alltså inte av villkor (6 & radiolagen). Kraven uttrycker de grundläggande villkoren för SVT, SR, UR samt TV4. Detta brukar även uttryckas så att dessa företag skall vara i allmänhetens tjänst eller är public service-företag. Kraven har gällt för denna typ av verksamhet alltsedan den inleddes i början av 1920—talet.
Senast i samband med arbetet inför TV4-avtalets tillkomst konstaterade statsmakterna att dessa krav även i fortsättningen borde gälla (se prop. 1990/91:149 s. 73 ff. och 135 ff.). Några överväganden eller förslag om bestämmelsemas sakliga innehåll kommer jag därför inte att göra.
Jag är naturligtvis medveten om att det pågår en diskussion om public service-verksamhetens omfattning och inriktning och att statsmakterna kan besluta om förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Även om för- hållandet skulle komma att ändras drastiskt inom en snar framtid torde man emellertid kunna räkna med att åtminstone några programföretag kommer att vara skyldiga att iaktta opartiskhet i sin verksamhet. Nu nämnda public service-krav skall därför enligt mitt förslag även i fortsättningen få ställas på sändningsverksamhet för vilken regeringen meddelar tillstånd.
Demokratibestämmelsen framgår även av 12 & satellitlagen. Enligt vad som framgår i det följande anser jag inte att det finns behov av att behålla demokratibestämmelsen för satellitsändningarna (avsnitt 14.3). Jag anser inte heller att kraven på saklighet och opartiskhet skall omfatta annan sändnings- verksamhet än sådan som bedrivs med tillstånd av regeringen (avsnitt 14.2).
Eftersom kraven endast föreslås gälla för sändningar för vilka regeringen meddelar tillstånd föreslår jag att dessa i fortsättningen bör kunna framgå av tillståndsvillkor. Lagen förhåller sig därigenom neutral till olika framtida massmediepolitiska lösningar.
Av radiolagen framgår att kraven på opartiskhet och saklighet inte gäller för vad som sänds under annonstid i televisionen m.m. vilket däremot demokratibestämmelsen gör. Jag anser att det i fortsättningen bör ankomma på regeringen att bestämma i vilka fall dessa villkor skall gälla.
13.3. Sändningsverksamhetens omfattning
Förslag: Villkor får avse skyldighet att sända program i hela landet eller i viss del av landet, att sända under viss minsta tid och att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område.
Sändningsområde
I avsnittet om tillståndets innebörd har jag föreslagit att regeringens tillstånd fortfarande skall medföra rätt att sända ljudradio- och TV—program i Sverige och till utlandet.
Avtalen mellan staten och respektive programbolag innehåller bestämmel- ser om skyldighet att sända program i hela landet, i viss del av landet eller till utlandet. (Med program avses program i ljudradio och TV inklusive program i sökbar text—TV.)
Av avtalet med SVT framgår att SVT skall sända TV—program i två riks— täckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning. Vidare framgår att SVT skall sända text—TV samt andra tilläggstjänster i den utsträck- ning som behövs för programverksamheten. Med tilläggstjänster avses text— TV, osynlig programidentifikation av TV—program, ohörbar prograrnidenti- fikation av radioprogram, automatiserade trafikmeddelanden i radio m.m. ( prop. 1991/92:140 s. 46 — 48 ).
SR skall enligt avtalet sända ljudradioprogram i fyra rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning, samt tilläggstjänster i den ut- sträckning som behövs för programverksamheten. SR skall dessutom sända ljudradioprogram avsedda för mottagning i utlandet.
UR skall vidare sända ljudradio- och TV—program i rikssändningar samt i regionala sändningar. UR skall också sända text-TV.
Med rikstäckning avses enligt respektive avtal att minst 99,8 procent av den fast bosatta befolkningen i landet kan nås av sändningarna.
I avtalet med TV4 finns inte några särskilda bestämmelser om sändnings— områden. Enligt åtagande som TV4 gjort i avtalet skall, under vissa förut- sättningar, 99,8 procent av befolkningen nås av sändningarna före utgången av år 1997.
Det är av vikt att den som får tillstånd att använda de attraktiva frekven- serna i marknätet också utnyttjar dessa till förmån för allmänheten i Sverige. Regeringen bör även i framtiden ha möjlighet att ställa sådana eller mot- svarande villkor. Vill regeringen ställa som villkor att sändningarna skall kunna tas emot av allmänheten i utlandet bör detta i stället kunna knytas till rätten att få statsbidrag.
Även om sändningar av sökbar text-TV föreslås bli tillståndsbefriade (se avsnitt 12.3), bör regeringen även i fortsättningen ha möjlighet att förena ett sändningstillstånd med villkor att sådana program sänds. De villkor som gäller den övriga programverksamheten blir då även tillämpliga på sändningar i sökbar text-TV såvida annat inte anges.
Tillståndet förutsätter att sändningen skall kunna tas emot med god mot- tagningskvalitet inom det område som det avser. Jag anser därför inte att något tekniskt kvalitetskrav särskilt behöver uttryckas här.
Kravet på en hög teknisk kvalitet tar givetvis endast sikte på den del av sändningskedjan över vilket programbolaget har ett inflytande. Den mottag- ningskvalitet som radiolyssnaren eller TV—tittaren får, påverkas naturligtvis också av kvaliteten hos mottagarutrustning, antennsystem och kabel-TV—nät.
Sändningstid
I avsnittet om tillståndets innebörd framgår att jag anser att huvudregeln bör vara att programbolag, om inte annat anges, får sända hur länge som helst, dvs. 24 timmar om dygnet.
Enligt avtalet med TV4 skall bolaget, efter en successiv uppbyggnads- period på två år från sändningamas början, sända program under i genomsnitt minst 50 timmar per vecka under ett kalenderår. Övriga avtal innehåller inte några motsvarande villkor. Av närradiolagen, lokalradiolagen och radiokom- munikationslagen framgår däremot att återkallelse av tillstånd kan ske bl.a. om sändningsrätten eller sändaren inte utnyttjats i tillräckligt stor omfattning.
Lagrådet har föreslagit att det av YGL bör framgå vilka villkor sänd- ningstillståndet skall kunna få förenas med. Som exempel på villkor har Lag- rådet nämnt villkor om sändningstid och utnyttjandegrad ( prop. 1990/91:64 s. 210 ). Jag har i avsnitt 12.8 (under rubriken "Grunderna för tillstånds- prövningen") och 13.1 utvecklat varför jag anser att det är tillräckligt men också nödvändigt att tillåtna villkor anges i lag.
Jag anser att det är av vikt att de fåtaliga tillståndshavare som har rätt att sända över hela Sverige också utnyttjar denna rätt. Utnyttjas inte sändnings- tiden bör någon annan kunna få tillstånd i stället. Detta förutsätter dock att återkallelse av tillståndet dessförinnan skett. Jag kommer att i det följande föreslå att återkallelse skall kunna ske vid väsentliga brott mot avtalsvillkoren (se avsnitt 18.9). Jag anser därför att regeringen även i fortsättningen bör ha möjlighet att ställa villkor om viss minsta sändningstid. Detta bör framgå av lag.
Det bör observeras att programbegreppet enligt mitt förslag även omfattar enkla meddelanden. Jag anser dock att det är regeringens sak att i villkor närmare specificera bestämmelsens innehåll. Detta har också skett i avtalet med TV4. Där anges att i sändningstiden på 50 timmar inte inräknas vissa
repriser och inte heller sändningar av testbild, text eller stillbilder, med eller utan ljud.
Antal kanaler
Som framgår av avsnittet om tillståndets innebörd får den sändande samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet. Enligt avtalen skall SVT och SR sända program i två respektive fyra rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning. Regeringens beslut om till- stånd enligt lagen om rundradiosändning av finländska televisionsprogram innebär att sändningarna får ske i en kanal.
Jag anser att regeringen även i fortsättningen bör ha möjlighet att förena tillståndet med villkor avseende det antal kanaler som tillståndshavaren skall sända i. En minimiangivelse kan nämligen behövas för det fall att staten vill försäkra sig om att sändningsfrekvensema inte står outnyttjade.
Ordet kanal bör emellertid undvikas med hänsyn till de definitionssvårig— heter med tillhörande tillämpningsproblem som det kan ge upphov till. Bestämmelsen bör i stället uttryckas så att regeringen får ställa som villkor att ett visst antal program samtidigt skall sändas ut över visst område. Det finns inte något nödvändigt samband mellan antalet program och behovet av sänd- ningsfrekvenser. Det kan t.ex. vara nödvändigt att använda slavsändare för att programmen skall höras i områden som ligger i radioskugga för huvud- sändaren. I radiokommunikationslagen anges att tillstånd att använda radio- sändare skall meddelas bl.a. om det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radioanvändning som är särskilt viktig för den fria åsiktsbild- ningen och om radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvens- trymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar (9 & första stycket). Enligt min mening ger dessa bestämmelser tillräckliga möjligheter att balansera mellan intresset av god hörbarhet för ett enskilt programföretag och intresset av att många programföretag skall kunna komma till tals.
13.4. Program för syn— och hörselskadade m.m.
Förslag: Villkor får avse skyldighet att bereda utrymme för sänd- ningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade eller som sker med stöd av regeringens tillstånd.
I avtalet med SR föreskrivs att SR skall planera och utföra sina sändningar så att utrymme för radiotidningsverksamhet, om så behövs, kan ges i samma tidsmässiga omfattning som under verksamhetsåret 1992.
Jag har föreslagit att det inte skall krävas tillstånd för sändningsverksamhet som består i att sända program särskilt anpassade för syn— eller hörselskadade under högst tre timmar per dygn från en sändare som annars används av någon som sänder med tillstånd enligt lagen (avsnitt 12.3). Som jag då anfört är det viktigt att slå vakt om sändningamas bestånd. Detta bör ske genom att regeringen ges möjlighet att förena ett tillstånd med villkor att bereda plats för sådana sändningar.
SVT:s och SR:s avtal innehåller också bestämmelser om skyldighet att upplåta sändningstid för sändning av utbildningsprogram och text-TV från UR. Jag anser att regeringen bör ha möjlighet att i framtiden ställa mot- svarande villkor även på företag vars verksamhet är reklamfinansierad. Vill- koret bör därför framgå av lag.
13.5. Sändningsteknik och radiosändare
Förslag: Villkor får avse Skyldighet att använda en viss sändnings— teknik eller vissa radiosändare.
Sändningsteknik
Avtalen förutsätter att sändningarna sker trådlöst från marksändare. I övrigt finns det inte några bestämmelser i de nuvarande avtalen om sändningsteknik. Viss teknik är emellertid underförstådd. Med TV—kanal menas en signal som innefattar TV-bild med tillhörande ljud i mono och stereo och med en radio- kanal en signal med ljudinnehåll i stereo (se prop. 1991/92:140 s. 47).
Inom ljudradion används analog teknik med amplitudmodulering (AM) i långvågs—, mellanvågs- och kortvågsbanden samt med frekvensmodulering (FM) i ultrakortvågsbandet. Digital teknik används för vissa satellitsänd- ningar.
Inom televisionen används den analoga PAL-tekniken för marksändningar i Europa utom i Frankrike och vissa andra länder som i stället använder det likartade SECAM-systemet. För satellitsändningar används även D2-MAC och andra varianter av MAC-systemet. MAC-sändningar använder analog teknik för bildöverföringen, men kan inte tas emot av mottagare för PAL. I kabelnät konverteras MAC-sändningar till PAL.
Det pågår utveckling av ny sändningsteknik både för ljudradio och tele- vision. Det största intresset gäller digitala system, men även nya analoga sändningssystem har förespråkare. En beskrivning av bl.a. den digitala tek-
niken finns i kap. 4 och i betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV- sändningar (SOU l994z34).
Frågan om vilken sändningsteknik som skall användas för ljudradio- och TV—sändningar till allmänheten är betydelsefull av flera orsaker. Ett skäl är att behovet av skydd mot störningar är beroende av vilken sändningsteknik som används och att det sätt på vilket vi i Sverige väljer att använda våra frekvens- resurser måste samordnas med grannländerna. Ett annat skäl är att befintliga mottagare för ljudradio och TV normalt inte kan användas för sändningar med ny teknik. Ett skifte av teknik betyder därför att allmänheten måste byta ut sina mottagare. Om ett teknikskifte skall ske krävs därför sannolikt en ganska lång övergångsperiod under vilken sändningar sker parallellt i ny och gammal teknik. I det nyligen avgivna betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sändningar ( SOU 1994:34 ) anges att statsmakterna kan behöva ställa upp krav av annat slag än för närvarande för att motverka att enskilda företag använder kontrollen över tekniken för att försvåra för andra företag att sända program till alhnänheten.
Det ligger inte inom ramen för mitt uppdrag att föreslå om ny sändnings- teknik skall införas eller de närmare förutsättningar under vilka det skall ske. Däremot anser jag att den föreslagna lagen bör kunna fungera som ett verktyg för att genomföra en förändring, om statsmakterna bestämmer sig för det. Jag föreslår därför en bestämmelse som ger regeringen möjlighet att ställa villkor i fråga om sändningstekniken. Med stöd av bestämmelsen kan regeringen föreskriva att en viss sändningsteknik skall användas, eller att sändningarna skall bedrivas parallellt i flera sändningstekniker.
Radiosändare
Möjlighet att föreskriva att en viss sändare skall användas finns enligt 23 & radiolagen och lagen om rundradiosändning av finländska televisionspro- gram. Enligt den förstnämnda lagen har regeringen möjlighet att besluta att radiolagens regler om programinnehåll m.m. inte skall tillämpas om en sänd- ning huvudsakligen skall tas emot i en annan stat, skall ske från en viss angiven sändare häri landet samt helt överensstämmer med en samtidig laglig rundradiosändning i den andra staten. Ett tillstånd att sända ut finländska televisionsprogram får förenas med villkor i fråga om bl.a. vilka radiosändare som får användas och sändningens räckvidd.
Jag föreslår att en regel införs som möjliggör att ett tillstånd får förenas med villkor av detta slag. I rätten att besluta att vissa radiosändare skall användas får anses ligga att också bestämma räckvidden och att t.ex. an- tennen skall ha en sådan riktverkan att programmen huvudsakligen kan tas emot i en annan stat.
Den föreslagna regeln har emellertid flera syften. Vissa av de digitala sändningssystem som nu utvecklas bygger på att flera program blandas i den utsända signalen. I sådant fall måste samtliga program sändas ut över samma sändare. Det är inte möjligt att dela upp utsändningen eller det använda frekvensblocket så att varje program sänds över egen sändare. Om ett sådant system skulle införas kan det därför bli nödvändigt att flera programföretag, som kanske konkurrerar på samma marknad, använder samma sändare.
Vissa av de nya sändningssystemen ger möjlighet att anlägga s.k. singel- frekvensnät, dvs. sändamät där alla sändare använder samma frekvens. En förutsättning är att alla sändare sänder exakt samma innehåll.
I båda de här angivna fallen kan det tänkas att det allmänna intresset av att åstadkomma ett effektivt frekvensutnyttjande och goda möjligheter att utnyttja yttrandefriheten kan komma i motsättning till hur enskilda företag uppfattar sina intressen. Ett programföretag kan t.ex. önska förhindra att en konkurrent får sändningsmöjligheter eller söka motverka uppkomsten av singelfrekvens— nät i syfte att minska konkurrensen. I sådana sammanhang bör regeringen ha möjlighet att föreskriva villkor av här angivet slag.
13.6. Sändningarnas innehåll m.m.
Förslag: Villkor får avse skyldighet att även framöver iaktta de villkor om sändningamas innehåll som nu framgår av radiolagens villkorsupp- räkning. Villkor får också avse skyldighet att tillställa Gransknings- nämnden nödvändigt granskningsmaterial.
Mediets särskilda genomslagskraft
Jag har redogjort för innebörden av den nu gällande bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft i avsnitt 7.5. Bestämmelsen som återfinns, via radiolagen , i respektive public service-avtal samt i satellitlagen anger att programföretaget skall ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Under begreppet ämnen faller bedömningen om program kan verka skrämmande eller upprörande för såväl vuxna som barn. Enligt för- arbeten och Radionämndens praxis kan det exempelvis vara program som
— innehåller våldsskildringar, — innehåller sexuella skildringar, — speglar bruket av alkohol eller narkotika på ett felaktigt sätt, — uppenbart kränker ettdera könet, — uppenbart kränker människor med viss hudfärg, nationalitet eller religion,
— uppenbart kränker människor med olika former av handikapp och sjuk- domar,
— uppmanar till brott, — speglar brottsliga gärningar på ett fördelaktigt sätt, eller — innehåller svordomar.
Enligt bestämmelsen skall vidare hänsyn tas till programmens utformning och sändningstid. Det kan t.ex. vara förenligt med ett programföretags förpliktelser att sända program med visst skadligt eller skrämmande innehåll om programmet föregås av en varning eller om det förekommer i t.ex. nyhetsförmedling. Enligt Radionämndens praxis kan vidare sådana program få förekomma om de sänds efter kl. 21.00.
Villkoret ingår numera i den villkorsuppräkning som anges i 7 & radio- lagen (prop. 1990/91:149 s. 141—142, SFS 1991:1066). Jag utgår från att bestämmelsen ger uttryck för en gällande uppfattning. Jag kommer därför inte att göra några överväganden i sak såvitt avser bestämmelsen.
Vad däremot gäller dess lydelse har denna kritiserats av Lagrådet. Lagrådet har ansett att bestämmelsen är otydlig till sin sakliga innebörd och lånar sig till olika uttolkningar (se prop. 1990/91:149 s. 324 ). Jag har därför övervägt att i bestämmelsen förklara vad som menas med "televisionens särskilda genom- slagskraft" genom att söka specificera "programmens ämnen, utformning samt tiden för sändning av programmen". En sådan bestämmelse skulle bli mycket vidlyftig och förmodligen även ofullständig men framför allt skulle den snart bli inaktuell. En av fördelarna med den nuvarande lydelsen är nämligen att den ger utrymme för en utveckling av tillämpningen och kanske just därför kan bli relativt varaktig. Som framgår av avsnitt 7.5 har Radio- nämndens praxis varierat från tid till annan. Som exempel kan nämnas den förändrade attityd till svordomar som kommit till uttryck i nämndens praxis. Det synes därför olämpligt att ”frysa" Radionämndens nuvarande praxis genom en bestämmelse som räknar upp vad som i dag anses som skräm- mande eller upprörande. Denna typ av ospecificerade men relativt varaktiga bestämmelser är inte heller helt ovanliga inom områden där värdeomdömen spelar en avgörande roll. Som exempel kan här nämnas att bestämmelsen i 16 kap. 16 & brottsbalken om förargelseväckande beteende inte innehåller någon uppräkning om vad som skall anses som förargelseväckande. Av bestämmelsen framgår endast att den som offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten skall dömas för detta brott. Allmänhetens uppfattning om vad som är förargelseväckande beteende eller inte torde nämligen variera med tiden. Även TF:s jurysystem bygger på uppfattningen att moraliska förbrytelser är näst intill omöjliga att bestämma genom lag ( SOU 1947:60 s. 183 ff.).
Jag kommer att föreslå att bestämmelsen om mediets särskilda genom- slagskraft inte längre skall gälla för satellitsändningarna. I stället föreslås en
bestämmelse som kan sägas ta sikte på allvarliga brott mot bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft (se avsnitt 14.5).
Mångsidigt programutbud
Det har nyligen beslutats att villkor om skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud skall kunna ställas även på reklamfinansierade programföretag ( prop. 1990/91:149 s. 157 ff., bet. 1990/912KU39, rskr. 1990/91:370 , SFS 1991:1066). Eftersom den gällande ordningen är ett uttryck för vad som anses skall gälla kommer jag inte att föreslå några förändringar i den delen. Vissa överväganden såvitt avser villkorets närmare innehåll bör däremot göras.
Lagrådet har i sin kritik mot avtalssystemet påpekat att vissa av de villkor som anges i radiolagen har angivits allmänt, som exempelvis att "sända ett mångsidigt programutbud", vilken rubrik avses täcka vad som i de då gällande avtalen utgjorde två omfattande paragrafer med uppräkningar av spe- cifika verksamhetsmål respektive ämnen för programmen ( prop. 1990/91:149 s. 324 ).
Skyldigheten att sända ett mångsidigt programutbud avspeglas i en mängd avtalsvillkor. Dessa villkor är antingen av generell målsättningskaraktär, med eller utan exempel på vad som menas med mångsidighet, eller också är de relativt specificerade. Till den första kategorin hör detta villkor som återfinns i avtalet med SVT och SR (14 respektive 15 55).
S VT/SR skall erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet.
Programmen skall utformas så att de genom tillgänglighet och mång— sidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån till- godoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möjlighet att se programmen.
Programutbudet skall som helhet präglas av folkbildningsambitioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolk— ningen. Fömyelse av programinnehållet skall främjas.
Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall i betydande omfattning förekomma i SVT:s /SR:s sändningar.
I avtalen finns vidare ett villkor som innehåller en exemplifierande upp- räkning på vad som bl.a. menas med ett mångsidigt programutbud.
Avtalet med UR innehåller också ett villkor om mångsidighet av mot— svarande innehåll som det som nu citerats. Av villkoret framgår dock att UR:s uppgifter inom utbildningsområdet särskilt skall beaktas.
Även avtalet med TV4 innehåller generella målsättningsvillkor av bl.a. detta innehåll. Några särskilda skyldigheter för språkliga och etniska mino- riteter samt handikappade har emellertid inte ålagts TV4.
Det finns även en andra kategori villkor som till sitt innehåll är mer eller mindre specificerade. Till dessa villkor hör bl.a. 6 5 i avtalet mellan staten och TV4. Enligt denna paragraf skall TV4 efter en uppbyggnadsperiod om två år sända program under i genomsnitt minst 50 timmar per vecka, och minst vissa angivna mängder av uppräknade programtyper såsom nyheter, dramatik, barnprogram etc. Vidare finns ett villkor om att viss minsta mängd filmer eller egenproducerade program skall sändas.
Jag kommer att i avsnittet om europeiska och svenska program (14.11) föreslå att en viss andel av sändningstiden i televisionen skall utgöras av europeiska program. Jag kommer vidare att föreslå att även sådana sänd- ningar i ljudradion som sker med tillstånd av regeringen i betydande om- fattning skall innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän. Vad gäller villkoren i övrigt kan följande överväganden här göras.
Jag anser inte att det finns något som hindrar att regeringen även i fortsättningen får förena Sändningstillståndet med generella målsättnings- villkor med tillhörande exemplifierande villkor om mångsidighet. Anser stats- makterna att ett eller flera företag skall bedriva sändningar "i allmänhetens tjänst" bör även de villkor vilka sedan länge förknippats med denna typ av verksamhet få ställas.
Vad så gäller villkor som är specificerade vill jag här ge uttryck för uppfattningen att restriktivitet bör iakttas vid utfornmingen av dem. Det kan nämligen diskuteras hur hårt regeringen bör få styra programföretag med stöd av denna bestämmelse (jfr 3 kap. 4 & YGL). Specificerade bestämmelser har emellertid, i jämförelse med bestämmelser av generell målsättningskaraktär, sina fördelar. Programföretaget får en bättre uppfattning om vad det har att rätta sig efter och de övervakande myndigheternas kontroll av att villkoret följs underlättas likaså.
Jag anser att regeringen även i framtiden bör få ställa sådana typer av specificerade villkor som nu finns i främst avtalet med TV4. Däremot bör regeringen inte få ställa villkor om t.ex. var den sändandes programredaktion skall vara belägen.
Övriga skyldigheter
Radiolagen föreskriver att även vissa andra villkor om sändningamas innehåll får tas in i ett avtal mellan regeringen och programföretaget. Dessa villkor avser genmäle, beriktigande, privatlivets helgd, myndighetsmeddelanden
samt sändning av Radionämndens fällande beslut. Samtliga avtal innehåller nu nämnda villkor.
Det har nyligen beslutats att regeringen även skall få ställa dessa villkor på reklamfinansierad programverksamhet ( prop. 1990/91:149 s. 157 ff. KU39, rskr. 370, SFS 1991:1066). Eftersom den gällande ordningen är ett uttryck för vad som anses böra gälla kommer jag endast att föreslå några smärre ändringar.
I det följande kommer jag att föreslå att en bestämmelse om beriktigande skall gälla för sändningar i televisionen (se avsnitt 14.7). TV—direktivet kräver nämligen att sådana bestämmelser finns. Regeringen bör få ställa som villkor att bestämmelsen skall iakttas även i fråga om ljudradion.
I avsnittet om myndighetmeddelanden (14.8) föreslår jag att sådana pro- gram skall få sändas kostnadsfritt i lokalradion vid nödsituationer. Jag anser att regeringen bör få ställa motsvarande krav på ett public service-företag. Om myndigheterna under andra förhållanden än i nödsituationer vill använda public service—företagens sändningstid för att sända myndighetsmeddelanden bör de betala för detta. Detta motsvarar vad som nu gäller enligt avtalet med TV4 (se prop. 1990/91:149 s. 156 ). En annan möjlighet är att regeringen knyter villkoret om en allmän skyldighet att sända myndighetsmeddelanden till rätten att få statsbidrag.
Jag kommer också att föreslå att det införs en bestämmelse i lagen om skyldighet att redogöra för Granskningsnämndens fällande beslut vid bl.a. brott mot tillståndsvillkoren (se avsnitt 18.3). Regeringen behöver i sådant fall inte längre förena tillståndet med detta villkor.
Vidare föreslås i det följande att Granskningsnämnden skall få ålägga programföretag att lämna nämnden vissa upplysningar och referensinspel- ningar (se avsnitt 17.1). Såsom avtalen nu anger bör nämnden ha möjlighet att begära in även annat material, t.ex. programtablåer, i syfte att övervaka om vissa av bestämmelserna om mångsidigt programutbud efterlevs. Detta senare villkor finns inte med i uppräkningen av villkor i radiolagen . Eftersom upp— räkningen skall vara uttömmande bör även detta villkor anges i den nya lagen.
13.7. Reklam m.m.
Förslag: Villkor får avse förbud mot att sända reklam och andra annonser. Villkor får vidare få avse förbud mot att diskriminera annonsörer.
Av radiolagens villkorsuppräkning framgår bl.a. att det i avtalet får be- stämmas om skyldighet för programföretaget att inte sända reklam mot
vederlag eller program mot betalning (7 5 andra stycket 1). Reklamförbudet gäller för SVT, SR och UR. Sponsring får däremot ske i vissa fall. Riksdagen har nyligen beslutat att regeringen skall få ställa hårdare krav på programföretag i "allmänhetens tjänst" än vad som annars gäller (prop. 1990/911149, bet. 1990/912KU39, rskr. 1990/912370). TV—direktivet ställer inte heller några hinder i vägen för en sådan ordning.
Regeringen bör även framöver få förena tillståndet med villkor om, eller förbud mot, reklam och andra annonser. Av avsnitt 15.7 framgår att radio— lagstiftningens reklambegrepp föreslås vara detsamma som marknads- föringsrättens. Detta innebär bl.a. att radiolagens begrepp "reklam mot veder— lag" bör ersättas med enbart begreppet "reklam" så även vad gäller villkoren. Begreppet reklam omfattar även sponsring. Däremot omfattas inte t.ex. åsiktsreklam. Åsiktsreklam och andra program som sänds på uppdrag av någon annan, men som inte är reklam, skall i stället omfattas av det vidare begreppet annonser.
Vad särskilt gäller åsiktsreklam föreslås i avsnitt 15.6 att för sändningar för vilka uppställts ett villkor om opartiskhet skall automatiskt följa ett förbud mot viss åsiktsreklam. Jag utgår från att regeringen inte kommer att ställa ett sådant villkor för verksamhet för vilken något krav på opartiskhet inte gäller. Ett sådant villkor skulle nämligen bli tämligen verkningslöst.
Regeringen bör även ha möjlighet att föreskriva att den högsta tillåtna sändningstiden för annonser skall vara kortare än vad som gäller för övriga sändningar (se avsnitt 15.10).
Enligt radiolagen får programföretaget inte diskriminera någon som begär att företaget skall sända en annons (12 å). Något motsvarande gäller inte för annan sändningsverksamhet. Bestämmelsen tillkom främst för att inte TV4 skulle kunna utnyttja sin ensamrätt att sända reklam till att diskriminera annonsörer (se prop. 1990/91:149 s. 75 ff.). Bestämmelsen i radiolagen är nyligen införd (SFS 1991:1066) och jag utgår därför från att den ger uttryck för en rådande uppfattning. Det har även nyligen beslutats att en motsvarande bestämmelse inte skall införas i kabel— eller satellitlagen ( prop. 1991/92:53 s. 48 f. och prop. 1992/93:75 s. 32 f.). Jag anser inte heller att detta är motiverat med hänsyn till att det här inte råder något monopol på sändningar av reklam. Eftersom bestämmelsen om annonsdiskriminering endast skall gälla för verksamhet för vilken regeringen meddelar tillstånd föreslår jag att den framgår av lagens villkorsuppräkning.
13.8. Ägandet av programföretag
Förslag: Regeringen får förena ett tillstånd med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.
I inledningen till avtalet med TV4 har vissa förutsättningar för avtalets ingående antecknats för statens del. Dessa gäller bl.a. vilka som äger TV4 AB samt hur aktierna och rösterna är fördelade. Förändras dessa förutsättningar i väsentlig mån under tillståndsperioden kan staten, efter skiljeförfarande, säga upp avtalet.
I den proposition (1990/91:149) som föregick beslutet om att inrätta den tredje markkanalen anförde departementschefen att ägarna bör ha en sådan ekonomisk styrka och uthållighet att de kan tillgodose behovet av kapital under verksamhetens uppbyggnadsskede och även svara för kapitaltillskott som kan bli aktuella senare. Vidare bör, enligt departementschefen, efter- strävas en bred krets av ägare med en sådan sammansättning att maktkoncen— trationen inom de svenska massmedierna inte förstärks (s. 165).
Vad som nu sagts ligger väl i linje med vad som anförts i avsnittet om vem som kan få tillstånd (12.7). En bestämmelse om att ingen kan få mer än ett sändningstillstånd skulle vara meninglös om inte ett villkor om ägandet fick ställas upp. Några garantier för att ägarförhållandena eller motsvarande inte ändrades under tillståndstiden, genom t.ex. försäljning av samtliga aktier i programföretaget, finns annars inte. Mot denna bakgrund kommer jag därför inte att föreslå någon annan förändring än att villkoret skall framgå av lagen. Bryter företaget mot sådant villkor bör återkallelse kunna ske enligt vad som föreslås i avsnitt 18.9.
13.9. Villkoren skall godtas av den sökande
Förslag: Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande beredas tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som kommer att förenas med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får inte meddelas om inte den sökande har angett att han godtar villkoren.
Som jag tidigare nämnt är det inte avsett att villkoren skall tas in i avtal med programföretaget. Villkoren skall i stället anges i tillståndsbeslutet. Med hänsyn till vissa villkors omfattning och till deras betydelse för tillstånds— beslutet, bör sökanden beredas tillfälle att yttra sig över eventuella villkor och
därmed förklara om han godtar dem eller inte. Av samma skäl bör inte tillståndsbeslut meddelas om inte sökanden förklarat att han godtagit vill- koren. En fördel med detta system är naturligtvis att tillståndshavaren, sedan han godkänt villkoren, inte med framgång kan hävda att villkoren t.ex. är oskäliga och därför inte längre bör gälla. Om det däremot visar sig att så är fallet på grund av någon omständighet som rimligtvis inte kunde förutses då villkoren godkändes förutsätter jag att förändring av villkoren bör kunna ske. Att sökanden angett att han godtar villkoren innebär inte att han därigenom förlorat sin rätt att föra talan mot beslutet. Beslutets laglighet kan alltid prövas i enlighet med vad som framgår av 3 kap. 5 & YGL.
14. Sändningarnas innehåll
14.1. Inledning
Bedömning: Etiska frågor om sändningsinnehållet bör inte regleras i lag. Sådana frågor bör i stället tas om hand på frivillig väg. TV- direktivet kräver emellertid att reglering sker i vissa fall.
Vissa av de radiorättsliga författningarna samt public service-avtalen inne- håller bestämmelser om sändningsinnehållet som rör frågor som på det tryckta ordets område inte är rättsligt reglerade. Till dessa bestämmelser hör demokratibestämmelsen ( radiolagen och satellitlagen), bestämmelserna om opartiskhet och saklighet ( radiolagen ), genmäle (avtalen), beriktigande (av— talen och satellitlagen), privatlivets helgd (avtalen) samt mediets särskilda genomslagskraft (avtalen, satellitlagen och i viss mån kabellagen).
Några motsvarande bestämmelser finns inte i närradio— eller lokalradio- lagen. I likhet med vad som gäller för pressen har det här fått förbli en angelägenhet för de på området verksamma att själva verka för att ett rimligt etiskt förhållningssätt iakttas.
Radionämnden (efter den 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV) övervakar att bestämmelsema i radiolagen och avtalen följs. Allmän- hetens Pressombudsman (P0) och Pressens Opinionsnämnd (PON) prövar frågor om vad god publicistisk sed innebär på det tryckta ordets område. Jag kommer att i det följande jämföra Radionämndens och PO/POst statistik över bl.a. fällande beslut, såsom den finns redovisad i kap. 9. Det kan natur- ligtvis diskuteras hur rättvisande och talande sådana jämförelser är. Om såväl Radionämndens som PO/PON:s statistik talar för det anser jag mig dock kunna dra den slutsatsen att massmediernas förhållningssätt är likartat oavsett medium och oavsett om granskningen sker med stöd av lag eller frivilliga överenskommelser.
Behovet och lämpligheten av att i rättsliga former reglera frågor som kan anses vara av övervägande yrkesetisk innebörd på det sätt som skett i bl.a. radiolagen kan naturligtvis vara föremål för skilda uppfattningar.
Behovet kan ifrågasättas inte minst mot bakgrund av den statistik över Radionämndens och PO/PON:s beslut som finns redovisad i kap. 9. Av statistiken framgår att såväl public service-företagen som pressen i stort sett följer de bestämmelser som framgår av radiolagen och avtalen respektive de pressetiska reglerna. Som exempel kan nämnas att Radionämnden i genom-
snitt endast fäller ett inslag årligen för brott mot bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft.
Lämpligheten av reglering kan ifrågasättas utifrån den sedan länge för pressen gällande traditionen att etiska frågor inte skall regleras på rättslig väg utöver vad som följer av den straffrättsliga toleransram som uttrycks i TF:s brottskatalog. Traditionen har grundats på att etableringsfrihet och mångfald gäller för pressen. Den enskilde kan därigenom vända sig till ett stort antal tidningar och begära att t.ex. ett genmäle publiceras. Vad som sedan länge gällt för pressen börjar nu även bli verklighet för ljudradio- och TV—verk- samheten. En sådan frivillig reglering som nu gäller för pressen och när- radion bör därför även kunna gälla för annan sändningsverksamhet. Denna förhoppning uttrycktes för lokalradion senast i samband med regeringens förslag till en ny lokalradiolag ( prop. 1992/93:70 s. 27 ).
Det bör dock noteras att utvecklingen i Europa synes gå i motsatt riktning. Som exempel kan nämnas att man i Danmark numera reglerar pressetiken i lag samt att man inom Europarådet och EG länge intresserat sig för en sådan reglering.
Jag anser att utgångspunkten bör vara att den yrkesmässiga etiken inom massmedieverksarnheten bör tas om hand på frivillig väg. Total avreglering på televisionens område kan dock inte föreslås. TV-direktivet kräver att det finns vissa bestämmelser av sådan innebörd i fråga om innehållet i tele- visionssändningar. Att ljudradion och televisionen hittills i stort sett saknar organ motsvarande P0 och PON kan inte heller frånkännas betydelse.
De bestämmelser av etisk innebörd som nu finns måste således till stor del behållas och i viss mån utsträckas till att gälla även annan televisionsverksam— het enligt vad som anges i det följande.
Jag har i avsnittet om tillståndsvillkor redogjort för vilka etiska krav som regeringen bör få ställa på public service-företagen i form av villkor för sändningsrätten.
Jag kommer här främst att redogöra för vilka bestämmelser som jag anser skall gälla för innehållet i sändningarna utöver brottskatalogen i YGL.
14.2. Opartiskhet och saklighet
Bedömning: Liksom nu skall det inte finnas någon allmän bestäm- melse om opartiskhet och saklighet. Tillstånd som meddelas av regeringen får dock förenas med villkor av sådant innehåll.
Kravet på opartiskhet och saklighet framgår av 6 & radiolagen . Kravet är ett av de grundläggande villkoren för SVT, SR, UR samt TV4. Detta brukar
uttryckas så att dessa företag skall vara i allmänhetens tjänst eller är public service-företag. Jag har i det föregående föreslagit att regeringen skall få ställa sådana krav på företag i form av villkor för sändningstillstånd.
Det finns inte någon anledning att införa sådana krav för annan program- verksamhet. I synnerhet inte som den mångfald som sedan länge utmärkt pressen, där sådana krav inte ställs, nu även utmärker ljudradion och tele— visionen. Ensidighet i en kanal kan motverkas av vad som kommer till uttryck i en annan. Som exempel kan nämnas närradion vars själva grundtanke bygger på att programmen skall innehålla så många olika, mer eller mindre partiska, åsikter som möjligt. Gränserna sätts bl.a. av brottsbalkens be— stämmelser om ärekränkning samt av bestämmelserna i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring vid misskreditering från andra näringsidkares sida.
14.3. Demokratibestämmelsen
Bedömning: Det behövs inte någon demokratibestämmelse. Tillstånd
som meddelas av regeringen får dock förenas med villkor av sådant innehåll.
Demokratibestämmelsen återfinns i 6 & radiolagen och 12 & satellitlagen. Jag har i det föregående föreslagit att regeringen får ställa motsvarande krav på de sändande företagen i form av villkor för sändningstillstånd.
Bestämmelsen infördes i satellitlagen i syfte att, tillsammans med bestäm- melserna om mediets särskilda genomslagskraft, hets mot folkgrupp, barn- pornografibrott, olaga våldsskildring samt marknadsföringslagens regler om otillbörlig marknadsföring, uppfylla artikel 12 och 22 i TV—direktivet ( prop. 1992/93:75 s. 26 och 51 ).
Artikel 12 i TV—direktivet reglerar innehållet i TV—reklamen. Av artikeln framgår att reklamen inte får undergräva respekten för den mänskliga värdig— heten, diskriminera någon på grund av ras, kön, eller nationalitet, angripa religiös eller politisk övertygelse, uppmuntra ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller uppmuntra ett beteende som är skadligt för miljön.
Jag anser att sådana frågor lämpligen bör regleras inom marknadsrätten. Civildepartementet har också nyligen gett ut en promemoria om diskrimine— rande reklam ( Ds 1994:64 ). I promemorian föreslås ett tillägg till Marknads- föringsutredningens förslag till en ny marknadsföringslag som klargör att det är möjligt att ingripa mot olika former av diskriminerande reklam. Ärendet bereds för närvarande inom Civildepartementet. Jag kommer därför inte att
närmare beröra artikel 12. Det kan dock konstateras att Sverige, genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp, redan uppfyller delar av artikeln.
Artikel 22 i TV-direktivet syftar bl.a. till att förhindra att minderåriga enkelt kan ta del av TV—program som innehåller t.ex. våld och pornografi. Artikelns andra stycke innehåller ett förbud mot att upparnma till hat på grund av folkgrupp m.m. Jag kommer att i avsnitt 14.5 föreslå att en bestämmelse, motsvarande första stycket i artikel 22, införs i lagen. Vad gäller artikelns andra stycke framgår det av avsnittet om hets mot folkgrupp (14.6) att Sverige redan uppfyller direktivets krav i den delen. Något behov av en demokratibestämmelse på grund av innehållet i artikel 22 föreligger således inte.
Jag anser inte heller att det finns något inhemskt behov av en sådan be— stämmelse. Statistiken som finns redovisad i kap. 9 tyder på att medierna sällan bryter mot regler som har med de grundläggande demokratiska vär— derna att göra.
14.4. Privatlivets helgd
Bedömning: Liksom nu skall det inte finnas någon allmän bestäm- melse om privatlivets helgd. Tillstånd som meddelas av regeringen får dock förenas med villkor av sådant innehåll.
Bestämmelser till skydd för privatlivets helgd finns i public service-avtalen samt i de etiska regler som gäller för närradion och pressen. Jag har föreslagit att sådana villkor även i fortsättningen skall få ställas på sändningsverksamhet som bedrivs med stöd av regeringens tillstånd.
Jag anser inte att det föreligger behov av att införa en motsvarande bestämmelse för annan programverksamhet. Det finns redan bestämmelser om förtal och förolämpning i brottsbalken och YGL. Vidare finns, och före- slås, en bestämmelse om beriktigande enligt vad som följer. Av den praxis över Radionänmdens fällande beslut, som framgår av kap. 9, framgår också att bestämmelsens efterlevnad är god. Samma slutsats kan dras av PO/PON:s - fällande beslut. Slutligen kan nämnas den principiella betänklighet som jag har gett uttryck för i inledningen till dessa avsnitt mot att rättsligt reglera sändningsinnehållet utöver vad som följer av TF:s brottskatalog.
14.5. Våld och pornografi
Förslag: Det får inte sändas TV—program som innehåller våld eller pornografi under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, såvida det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.
Bakgrund
Jag har redogjort för innebörden av den nu gällande bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft i avsnitt 7.5 . Bestämmelsen som återfinns i respektive public service-avtal samt i satellitlagen anger att programföretaget skall ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft när det gäller program— mens ämnen och utformning sarnt tiden för sändning av programmen. Jag har föreslagit att regeringen även i fortsättningen skall få förena sändningstill- stånd med sådant villkor.
Bestämmelsen i satellitlagen tillkom främst med anledning av artikel 22 i TV—direktivet. Även artikel 12 i direktivet beaktades i samband med bestäm- melsens tillkomst (se prop. 1992/93:75 s. 26 , 33 och 51 ). Artikel 12 siktar främst på diskriminerande innehåll i TV—reklam. Av skäl som framgår av avsnittet om demokratibestämmelsen (14.3) kommer jag inte att närmare beröra innehållet i den artikeln.
TV-direktivets bestämmelse om våld och pornografi
Artikel 22 i TV-direktivet innehåller en bestämmelse som syftar till att skydda minderåriga från TV—program som innehåller t.ex. våld och pornografi. Bestämmelsen är något otydligt formulerad. Artikelns första mening lyder:
Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV- sändningar från TV—programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte inkluderar program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller mora- liska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pomo— grafi eller meningslöst våld.
Artikelns andra mening har följande innehåll:
Denna bestämmelse skall utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.
Bestämmelsens första mening kan tänkas peka ut samtliga program som innehåller pornografi eller meningslöst våld som sådana som allvarligt kan skada minderåriga. Det spelar då inte någon roll om sådana sändningar äger rum på sen kvällstid eller är krypterade, de får ändå inte förekomma i tele- visionen. Bestämmelsens första mening kan också tänkas avse sådana sänd— ningar som närmast kan jämföras med sådana förfaranden vilka utgör yttran- defrihetsbrott, t.ex. barnpornografibrott, olaga våldsskildring och uppvig— ling. Denna del av bestämmelsen skulle då inte omfatta sändningar av andra program som innehåller t.ex. pornografi eller meningslöst våld under förut- sättning av att sändningarna sker på sen kvällstid eller är krypterade.
En bestämmelse som förbjuder samtliga program som innehåller porno- grafi, oavsett om inslaget visas i syfte att informera eller skapa debatt om t.ex. barnpomografin och oavsett om programmet endast kan ses av dem som sitter uppe sent på natten eller som kanske särskilt betalat för detta program, skulle strida mot vad som hittills gällt i landet. Jag anser inte att artikeln rimligen kan ha den innebörden. Artikeln måste i stället enligt min uppfattning förstås så, att endast sändningar av sådana televisionsprogram som allvarligt kan skada minderåriga skall omfattas av ett totalt förbud. Sändningar av program som innefattar barnpornografibrott, olaga våldsskildring och uppvigling kan utan tvivel allvarligt skada minderåriga.
Den som sprider barnpomografiska bilder genom att sända program som innehåller sådana bilder, kan dömas för bampomograjibrott. För olaga vålds- skildring kan den dömas som skildrar sexuellt våld eller tvång och den som genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot männi— skor eller djur. Om det i ett TV—program uppmanas till eller söks förleda annan — TV—tittaren — till att begå brott kan utgivaren dömas för uppvigling. Även brottet hets mot folkgrupp är av intresse i detta sammanhang. Om det förekommer en sådan sändning kan åtal väckas och straff utdömas för yttran- defrihetsbrott enligt brottsbalken och YGL.
Som jag nu förstått innebörden av artikel 22 synes artikelns andra mening således ta sikte på sändningar av andra program än sådana som är så allvar— liga att de innefattar yttrandefrihetsbrott. Sändningar av sådana program får ske under förutsättning av att det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga normalt inte ser eller hör sändningen.
Vilka andra program än de som innehåller pornografi eller meningslöst våld som avses anges inte. Detta skulle kunna anses innebära att samtliga program som kan bedömas vara skadliga för minderåriga skall omfattas av artikelns andra mening. Jag har då övervägt att använda mig av en bestäm- melse motsvarande satellitlagens regel om mediets särskilda genomslagskraft. Innebörden av en sådan bestämmelse är stadd i ständig förändring. Av Radionänmdens praxis framgår att medan vissa förfaranden som en gång i
tiden ansågs som skadliga eller upprörande har fallit bort, har andra till- kommit. Detta betyder att det i vissa fall kan vara svårt för den sändande att avgöra om ett visst inslag strider mot bestämmelsen eller inte. Det finns där— för risk för att den sändande iakttar alltför stor försiktighet vid utformningen av programinslagen, i synnerhet om bestämmelsen är sanktionerad.
Jag har därför övervägt att i lagtext i stället beskriva det som typiskt sett kan bedömas vara skadligt för barn.
I avsnitt 13.6 har jag försökt att förklara vad som menas med "televisio- nens särskilda genomslagskraft" genom att, med hjälp av bl.a. Radionämn- dens praxis, beskriva vilka ämnen som skall anses som särskilt upprörande eller skrämmande. Jag har då funnit att en sådan bestämmelse skulle bli både vidlyftig och ofullständig och förmodligen snart även inaktuell. Jag har därför övergett idén.
Vad som återstår är att ange vad som i vartfall, enligt såväl gällande som eventuell framtida uppfattning, kan tänkas skada barn. Artikeln har redan angett dessa minimikrav, nämligen pornografi och våld.
Det som jag nu kommit fram till om artikelns innebörd medför att sänd- ningar av program som innehåller pornografi eller våld, dock utan att inne- fatta yttrandefrihetsbrott, får förekomma under förutsättning att det sker under sådan tid eller på sådant sätt att minderåriga normalt inte ser eller hör sänd- ningen.
Det bör således vara förenligt med ett programföretags förpliktelser enligt denna lag att sända program som innehåller våld eller pornografi på sen kvällstid. Detsamma bör gälla om den sändande låtit kryptera sändningen. Jag anser emellertid att även andra omständigheter än de direktivet räknar upp bör beaktas. Ett debattprogram om t.ex. våldspomografi bör i den nyss angivna meningen vara tillåtet även om det sänds okrypterat under tidig kvällstid under förutsättning av att detta föregås av en varning om att programmet kan innehålla sekvenser som är skadliga för barn. Ytterligare omständigheter som bör beaktas kan vara hur många gånger programmet sänts och även i vilket sammanhang detta skett. En samlad bedömning av bl.a. nu nämnda omstän— digheter bör alltså göras. En sådan samlad bedömning torde inte vara oför- enlig med direktivet. Viss ledning kan hämtas från den innebörd som be— stämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft har samt Radionämndens praxis såvitt avser denna.
Det har tidigare talats om att reklam inte får riktas till barn som är under 12 år. Program som innehåller våld och pornografi kan givetvis vara olämpliga även för barn som är något äldre än 12 år. Det är emellertid inte möjligt — och direktivet kräver det inte heller — att i bestämmelsen ange en viss ålder. Inte heller bör det i lagtexten närmare anges vad som kan utgöra våld respektive pornografi. Det bör i stället överlämnas till rättstillämpningen att efter en sammanvägd bedömning av bl.a. barnets ålder, programmens art samt i vilket
sammanhang och under vilken tid programmen sänts avgöra om bestämmel— sen har överträtts.
Jag föreslår således att det införs en bestämmelse i lagen som förbjuder sändningar av televisionsprogram som innehåller våld eller pornografi under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Om det av särskilda skäl är försvarligt bör dock sådana program få sändas enligt vad jag tidigare anfört.
Jag kommer att föreslå att Justitiekanslern får vid vite förelägga den som vid upprepade tillfällen sänder våld och pornografi i strid mot den föreslagna bestämmelsen att upphöra därmed (se avsnitt 18.6). Detta vitesföreläggande bör utformas relativt preciserat med hänsyn till vad som bl.a. förekommit vid de upprepade överträdelser som föreläggandet avser (se avsnitt 18.8).
För vilka sändningsformer skall bestämmelsen gälla?
Artikel 22 anger inte närmare vilka TV—sändningar som omfattas av den. Av artikel 1 framgår dock bl.a. att med "TV-sändning" avses "den ursprungliga överföringen av TV—program avsedd för mottagning av allmänheten, per tråd eller genom luften inklusive överföring via satellit, i okodad eller kodad form". Detta betyder att artikel 22 gäller dem som sänder TV—program. Av artikel 2 (samt artikel 22) följer vidare att direktivet gäller samtliga sändande inom respektive medlemsstats jurisdiktion. Om företaget inte befinner sig under jurisdiktion av någon stat som är bunden av direktivet är det i stället den medlemsstat som har ställt frekvens eller satellitkapacitet till förfogande eller från vars territorium sändningen till satellit äger rum som är ansvarig.
TV—direktivet omfattar således även innehållet i trådsända TV—program. Det kan dock ifrågasättas om EG har samma starka intresse av att reglering här sker som för de trådlösa sändningarna. Kabelsändningarna är nämligen varken lika rikstäckande eller gränsöverskridande som den trådlösa televi- sionen. Det bör dock anmärkas att kabelnäten alltmer börjar närma sig den markbundna televisionens geografiska täckning. Cirka 65 procent av de svenska hushållen är anslutna till kabelnät (se SOU 1994:34 s. 20 ). De kom- mersiella kabelkanalerna Z-TV, TV 21, och TV 6 kan i vart fall ses i stor- stadsregionema. Bland dessa kanaler når Z—TV ett 20-tal svenska orter (se även avsnitt 3.1).
Oavsett hur det förhåller sig med TV—direktivets tillämplighet talar dock mycket för att det finns ett rent inhemskt behov av att låta en bestämmelse som avser att söka förhindra att barn ser program som innehåller våld och pornografi omfatta även sändningar genom kabel. En sådan bestämmelse finns för övrigt redan i 16 & kabellagen. Av bestämmelsen framgår bl.a. att förbud mot egensändning kan meddelas om det vid upprepade tillfällen sänts program med vissa pornografiska bilder eller våldsskildringar.
Det är vidare av vikt att lagen utformas så teknikneutralt som möjligt. För den enskilde TV—tittaren torde det framstå som besynnerligt om bestämmel- sens tillämpning skall vara beroende av vilken sändningsteknik som används. Det är av vikt för efterlevnaden av regelverket att det framstår som rättvist och konsekvent. Avsevärda tillämpningssvårigheter kan vidare tänkas uppstå om lagen inte är teknikneutral. Det är t.ex. inte omöjligt att det i framtiden kan bli svårt att avgöra om sändningen sker genom kabel eller ej. Detta kan i sin tur tänkas medföra att lagen måste ändras.
Jag föreslår därför att förbudet mot att i vissa fall sända program som innehåller våld eller pornografi även bör gälla för sändningar genom tråd.
Med hänsyn till vad jag anfört om vikten av att lagen är teknikneutral före- slår jag att även program i sökbar text-TV omfattas av nu föreslagen bestäm- melse.
TV—direktivet gäller inte för sändningar i ljudradion. Såvitt jag erfarit före- kommer det för närvarande inte heller några konkreta planer inom vare sig Europarådet eller EG att reglera ljudradiosändningarna. Jag anser inte att det för närvarande finns något inhemskt behov av att låta bestämmelsen även om- fatta ljudradion. Inslag av våld och pornografi i ljudradion torde sällan vara av sådan art att det kan antas att barn kan tänkas ta skada därav.
Det kan nämnas att jag i avsnittet om tillståndsvillkor föreslagit att rege- ringen även i fortsättningen skall få förena sändningstillstånd med villkor om skyldighet att ta hänsyn till mediets särskilda genomslagskraft. Detta villkor skall få ställas på såväl televisionen som ljudradion.
14.6. Hets mot folkgrupp m.m.
Bedömning: Någon ytterligare reglering om hets mot folkgrupp m.m. utöver den som redan finns i brottsbalken och YGL behövs inte.
TV-direktivets artikel 22 andra stycket innehåller en bestämmelse som avser att förhindra förekomsten av sändningar som upparnmar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.
Hets mot folkgrupp är ett yttrandefrihetsbrott. Brottet tar sikte på förfaran- den varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Den som uppmanar eller försöker förleda annan att begå sådant brott kan dömas för yttrandefrihetsbrottet upp- vigling. Vår lagstiftning uppfyller alltså redan artikelns krav i den delen.
Artikeln omfattar emellertid även program som kan upparnma till hat på grund av kön. Någon bestämmelse som direkt riktar sig mot sådana fram-
ställningar finns inte i den svenska lagstiftningen. Jag har svårt att föreställa mig att det finns behov av en sådan bestämmelse eller hur den skulle vara utformad. Vidare bereds, som tidigare nämnts, en promemoria om diskrimi— nerande reklam. Någon ytterligare lagstiftning i denna del anser jag på an- förda skäl inte är erforderlig.
14.7. Genmäle och beriktigande
Förslag: Felaktiga uppgifter som förekommit i ett TV—program som inte är reklam och som sänts trådlöst, skall beriktigas när det är befogat. Detsamma bör ske om sådana uppgifter förekommit i ett TV— program som sänts genom tråd. Tillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor om att genmäle och beriktigande skall ske.
Jag har redogjort för bestämmelserna om genmäle och beriktigande i avsnitt 7.3. Samrnanfattningsvis gäller följande.
I princip kan sägas att med genmäle menas bemötande av värdeomdömen och med beriktigande rättelse av faktauppgifter. Till följd av denna skillnad är det oftast den prograrnansvarige som rättar felaktiga faktauppgifter (beriktig- ande) och den drabbade som bemöter värdeomdömen riktade mot honom själv (genmäle). Det har inte varit möjligt att införa någon rätt till genmäle i lag eftersom detta skulle strida mot utgivarens grundlagsskyddade rätt att själv bestämma över programinnehållet.
Av artikel 23 i TV-direktivet framgår att den vars legitima intressen, i synnerhet vederbörandes rykte och goda namn, har skadats av påståenden om felaktiga fakta i ett TV—program, har rätt till genmäle (right of reply) eller mot- svarande. De tidsmässiga och andra villkoren skall vara sådana att denna rätt kan utövas effektivt. Direktivet kräver också att det skall vara möjligt att få tvister om denna rätt rättsligt prövade.
Bestämmelser om genmäle och beriktigande finns i public service-före— tagens avtal. Den historiska förklaringen till detta är att det för denna typ av programverksamhet gäller krav på opartiskhet och saklighet. Genmäle och beriktigande kan nämligen sägas vara remedier mot partiskhet och osaklighet. Regeringen har nyligen konstaterat att Sverige uppfyller EG:s krav genom dessa bestämmelser, särskilt som reglerna kompletteras av bestämmelserna om ärekränkning och otillbörlig marknadsföring (se prop. 1992/93:75 s. 30 ). Jag har i det föregående föreslagit att sådana villkor även i fortsättningen bör få ställas. '
I satellitlagen finns en bestämmelse om beriktigande. Bestämmelsen kom— pletteras även här av bestämmelserna om ärekränkning och otillbörlig mark-
nadsföring ( a. prop. s. 30 ). Enligt bestämmelsen i satellitlagen skall berikti— gande ske då det är befogat. Vid behandlingen av bestämmelsen ansåg Lag- rådet att direktivets bestämmelse om genmäle eller motsvarande i och för sig tillgodosågs genom vad som i förslaget betecknades som beriktigande (a. prop. s. 31). Jag delar denna bedömning, vilket jag för övrigt även angivit i tidigare betänkande (se SOU 199231 3. 151 f.).
Jag föreslår att en bestämmelse om beriktigande införs i lagen. Med hän- syn till vad jag tidigare anfört om vikten av att lagen är teknikneutral föreslår jag att även program i sökbar text—TV omfattas av bestämmelsen.
TV—direktivet kräver att en sådan bestämmelse skall gälla för samtliga sändningsformer, dvs. även för kabelsändningama (se det avslutande av— snittet i 14.5). YGL medger emellertid inte att sådan reglering sker.
I avsnittet om reaktioner (18.3) kommer jag att diskutera eventuella grundlagsändringar. På de skäl som där anförs kommer något sådant förslag inte att lämnas. Jag föreslår därför att det av lagen bör framgå att felaktiga uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som sänts genom tråd bär beriktigas. Något absolut krav på att beriktigande här skall ske föreslås alltså inte.
Den föreslagna bestämmelsen om beriktigande bör inte omfatta felaktiga uppgifter som förekommit i reklam. TV—direktivet torde inte kräva detta. Marknadsföringsutredningen har såväl i sitt del— som slutbetänkande avstått från att föreslå införandet av regler om genmäle och beriktigande ( SOU 1992:49 s. 45 f. och SOU 1993:59 s. 426 ff.). I slutbetänkandet anges sär— skilt att regler om beriktiganden inte är nödvändiga för att uppfylla kravet på ett medlemskap i EES eller EG (s. 427). I stället föreslås att frivilliga berik- tiganden beaktas när marknadsstömingsavgiften fastställs (s. 435). Mark— nadsföringsutredningens delbetänkande har behandlats i prop. 1992/93:110 s. 11 , bet. 1992/931LU20, rskr. 1992/93:128 .
Bestämmelsen om beriktigande bör vidare inte gälla för när- eller lokal- radion. Enligt vad som framgår av inledningsavsnittet ankommer det här på tillståndsinnehavarna själva att frivilligt komma överens om sådana normer (se bl.a. prop. 1992/93:70 s. 27 ).
Frågan om en lagstadgad genmälesrätt skall införas bör, enligt vad jag tidi- gare anfört, uteslutande avgöras med utgångspunkt från Sveriges inhemska behov en sådan reglering.
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen, på Konstitutionsutskottets förslag, avstyrkt motionsyrkanden angående införandet av en förstärkt och utvidgad genmälesrätt med hänsyn till att Radiolagsutredningens slutbetänkande först bör avvaktas (bet. 1992/93zKU12, rskr. 1992/932117 samt l993/94:KU2 prot. 1993/94: 1. Se även svar på interpellation 1993/94:68).
Det finns som nämnts bestämmelser om genmäle i public service-företa- gens avtal. Några motsvarande bestämmelser för annan sändningsverksamhet
finns inte. Däremot finns, som tidigare nämnts, lagstiftning till skydd för den som blivit utsatt för förtal, förolämpning och otillbörlig marknadsföring. Sammanfattningsvis gäller följande.
Förtal och förolämpning är yttrandefrihetsbrott. Förtal omfattar sådana förfaranden varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Brottet omfattar i vissa fall även förtal av avliden. Förtal skall dock inte anses föreligga om det med hän— syn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och det visas att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. Förtal i massmedier är ofta att bedöma som grovt brott ( NJA 1976 s. 150 ).
Förolämpning omfattar sådana förfaranden varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.
Den som anser sig ha blivit utsatt för förtal eller förolämpning kan få skadestånd av den ansvarige, oftast utgivaren. Vidare kan domstolen besluta att domen skall återges på visst sätt i ett radioprogram i samma sändnings- verksamhet som den i vilken brottet begicks (5 kap. 4 5 andra stycket YGL).
Marknadsföringslagen och dess generalklausul har bl.a. till syfte att ge näringsidkare ett skydd mot sådana otillbörliga marknadsföringsåtgärder som t.ex. syftar till att misskreditera konkurrerande näringsidkare. Straff, vite och skadestånd kan dömas ut. Marknadsföringsutredningens förslag till ny mark— nadsföringslag innehåller väsentligen en kodifiering av gällande marknads— föringsrättslig praxis ( SOU 1993:59 ). Generalklausulen om otillbörlig mark— nadsföring kompletteras enligt förslaget med ett antal preciserade bestämmel- ser om otillåtna marknadsföringsåtgärder. Under rubriken "Misskreditering" framgår bl.a. att en näringsidkare inte får använda reklam eller andra kom- mersiella framställningar som är ägnade att på ett misskrediterande sätt ned- värdera en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster. Vite eller marknadsstömingsavgift och skadestånd kan enligt förslaget dömas ut. Vid bestämmande av marknadsstömingsavgiften får beaktas att näringsidkaren frivilligt har vidtagit de åtgärder som krävs för att undanröja effekterna av överträdelsen.
Det finns emellertid vissa förfaranden av kränkande natur som inte täcks av dessa bestämmelser. Det kan då hävdas att det finns ett visst behov av en lagstadgad genmälesrätt. Frågan är om detta eventuella behov uppväger bl.a. de betänkligheter som kan anföras med tanke på effekten och lämpligheten av att en lagreglering sker och de tillämpningssvårigheter som en sådan kan tänkas medföra.
Jag har i kap. 9 gått igenom Radionämndens och Pressens Opinions— nämnds statistik såvitt gäller bl.a. genmälen och beriktiganden. Av denna sta— tistik framgår att överträdelsema är få. De fall där programbolagen eller tid-
ningarna vägrat att offentliggöra nämndens fällande beslut har varit än färre. Det är möjligt att inte särskilt mycket är vunnet med en långvarig process som slutligen leder till att genmälet publiceras. Den positiva effekten av ett gen— mäle som offentliggörs långt efter det att den omtvistade handlingen vidtogs torde vara relativt måttlig.
Vidare bör nämnas att det även kan finnas en risk med att införa en lag- reglerad genmälesrätt. En sådan rätt skulle nämligen systematiskt kunna uttnyttjas av grupper i syfte att på olika sätt lägga hinder i vägen för yttrande- friheten, t.ex. genom att söka hindra att en viss debatt förs.
Det senare argumentet sammanhänger till viss del med det som jag nämnde redan i avsnitt 14.1. I det avsnittet ifrågasatte jag om det var lämpligt att reg- lera vissa etiska frågor på rättslig väg med hänsyn till att den etableringsfrihet och mångfald som sedan länge gällt för pressen nu även börjar bli verklighet för ljudradio- och TV—verksamheten. Detta betyder att den enskilde kan vända sig till ett stort antal ljudradio- eller TV-kanaler och begära att det sänds ett genmäle. Att public service-företagens avtal skall innehålla en bestämmelse om genmäle har däremot hittills ansetts självklart eftersom krav på opartiskhet gäller för denna typ av verksamhet. Opartiskhetskravet har att göra med att endast ett fåtal företag kan, och har rätt att, sända program över hela riket. Särskilda villkor får därför ställas på denna verksamhet. För annan sänd- ningsverksamhet ställer sig saken annorlunda. Det vore därför att föredra om en sådan frivillig reglering av genmälesrätten som nu gäller för pressen, när— radion och nu möjligen även lokalradion också kom till stånd för övrig medieverksamhet. En sådan frivillig reglering är förmodligen mer effektiv än en reglering i lag.
Sammantaget finner jag att det begränsade behovet av en lagreglering, den troligen begränsade effekten av en sådan, risken för att genmälesrätten miss- brukas i yttrandefrihetsbegränsande syfte, betänkligheten av att införa en sådan rätt för verksamhet för vilken etableringsfrihet och mångfald i princip råder samt de lagtekniska och organisatoriska svårigheter införandet av en sådan rätt skulle medföra (se närmare avsnitt 7.3), talar för att genmälesrätten inte bör regleras i lag. Jag anser med anledning härav att endast rätten till beriktigande i television bör regleras i den föreslagna lagen.
14.8. Myndighetsmeddelanden
Förslag: Meddelanden som är av vikt för allmänheten skall i en nödsituation sändas kostnadsfritt i lokalradion om en myndighet begär det. Någon ändring mot vad som nu gäller föreslås alltså ej. Tillstånd som meddelats av regeringen får förenas med sådana villkor.
Bestämmelser om myndighetsmeddelanden finns i statens avtal med public service-företagen samt i lokalradiolagen. I motsats till övriga public service— företag skall TV4 endast i nödsituationer sända sådana meddelanden på be- gäran av statlig myndighet. Detta skall då ske utan särskild ersättning. En bestämmelse motsvarande den som gäller för TV4 finns i 23 & lokalradio- lagen. Bestämmelsen i lokalradiolagen omfattar emellertid även meddelanden från andra myndigheter än statliga. Om myndigheterna under andra förhållan- den än i nödsituationer vill använda TV4:s sändningstid eller lokalradion för att informera medborgarna har det ansetts att de bör göra detta under köpt reklamtid (se prop. 1990/91:149 s. 156 samt prop. 1992/93:70 s. 28 ). Det finns inte någon motsvarande bestämmelse för annan sändningsverksamhet.
Jag har föreslagit att public service-tillstånd skall få förenas med villkor om skyldighet att sända myndighetsmeddelanden endast i nödsituationer (13.6).
Jag har tidigare i denna framställning påpekat vikten av att skillnad mellan olika sändningsformer inte görs. Detta bör även gälla här. En utredning har emellertid fått direktiv att utreda vad som skall gälla för ljudradio och tele- vision under krig och krigsfara (regeringsbeslut den 16 juni 1994). Jag anser att utredningens resultat först bör avvaktas innan några eventuella föränd- ringar föreslås. Bestämmelsen om myndighetsmeddelanden bör därför tills vidare endast gälla för lokalradion samt för de public service-företag som regeringen bestämmer.
14.9. Otillbörligt gynnande av kommersiellt intresse
Förslag: Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse.
Idag föreskrivs i 6 5 andra stycket radiolagen att ett programföretag inte i programverksamheten mot vederlag eller annars på ett otillbörligt sätt får gynna ett kommersiellt intresse. Programföretaget får dock i fråga om någon som har bekostat ett program helt eller delvis lämna uppgift om vem bidrags—
givaren är. Motsvarande bestämmelser finns i 10 & närradiolagen, 24 & lokal- radiolagen , 8 & kabellagen och 15 & satellitlagen. I TV—direktivet, artikel 1024, sägs att smygreklam är förbjuden. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 13.3 i TV—konventionen, vilken har påverkat utformningen av den svenska regeln.
Jag föreslår att det även i fortsättningen skall vara förbjudet att på ett otill- börligt sätt gynna kommersiella intressen i programverksamheten. På grund av den något ändrade innebörden av begreppet reklam (se avsnitt 15.7) bör bestämmelsen dock få en något annorlunda utformning. De resonemang som förs i prop. 1990/91:149 s. 127 f. beträffande gränsdragningen mellan för- faranden som är otillbörliga och andra, acceptabla förfaranden, bör alltjämt kunna ge vägledning vid tillämpningen.
Bestämmelsen bör bara gälla program som inte är reklam. Är det fråga om program som är reklam skall reglerna om annonsidentifikation gälla. Den reklam som t.ex. UR gör för sina kursböcker etc. är med den definition av reklarnbegreppet som jag valt att anse som reklam och skall, om inte rege— ringen i villkor medgivit undantag från den skyldigheten, sändas inom sådan reklamrnarkering. Att ett gynnande skall vara otillbörligt för att vara förbjudet hindrar inte att bestämmelsen kan träffa en verksamhet som den sändande själv bedriver. Att gynna den egna programverksamheten är naturligtvis inte otillbörligt. Jag kommer att föreslå att programföretaget skall vara skyldigt att ange vem som sponsrat ett program (avsnitt 15.10). Att, som nu sker i 6 & andra stycket radiolagen , särskilt ange att detta är tillåtet, är därför inte nöd- vändigt.
14.10. Närradions och lokalradions innehåll
Förslag: Det skall även i fortsättningen råda förbud mot att sända när- radioprogram som inte har framställts särskilt för den egna verk— samheten. Undantaget från detta förbud måste dock uttryckas tydligare. Det skall framgå att det i enstaka fall får förekomma sändningar som inte har framställts enbart för den egna verksamheten om de är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar. Några andra sakliga förändringar såvitt avser när— och lokalradions innehåll i övrigt föreslås inte.
Det s.k. riksförbudet finns i 11 5 första stycket närradiolagen. Av be- stämmelsen framgår att en sammanslutnings programutbud inte får, annat än i begränsad omfattning, innehålla material som inte har framställts enbart för den egna verksamheten. Enligt vad som framgår av motiven skall undantaget
"särskilda skäl" tolkas restriktivt. Som exempel på särskilda skäl anges i mo— tiven det fallet att en förening sänder inslag i ett program eller enstaka hela program som producerats av dess riksorganisation inför en valrörelse eller det fallet då föreningen förmedlar glimtar från ett evenemang som har anknytning till dess verksamhet (se prop. 1981/82:127 s. 22 f.). Närradionämndens praxis pekar också på att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt (se avsnitt 7.7).
Undantaget i bestämmelsen skall alltså tolkas restriktivt. Detta har dock inte fått något tydligt uttryck i lagtexten.
Regeringsrätten har i tre beslut underkänt Närradionämndens vitesföre- lägganden, vilka endast uttryckts som ett åläggande att följa bestämmelsen i 11 5 första stycket närradiolagen. Regeringsrätten ansåg att ett generellt åläg- gande att följa bestämmelsen var alltför omfattande och opreciserat (se domar meddelade 1994—04-14, mål nr 5299—1993, 5300-1993 och 5301—1993).
Ett generellt åläggande att följa viss bestämmelse bör vara tillåtet om be- stämmelsen är tydlig. Jag föreslår att vad som ursprungligen åsyftades när bestämmelsen tillkom och vad som därefter även har kommit till uttryck i Närradionämndens praxis också bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Jag föreslår att det av lagtexten bör framgå att det endast i "enstaka fall" får medges avsteg från riksförbudet om sändningarna dessutom "är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar". Med enstaka fall menas att det skall vara fråga om t.ex. inslag i ett program eller enstaka program och med att sändningarna skall vara av "särskilt intresse för tillståndshavarens med- lemmar" menas att de typiskt sett skall vara intressanta för medlemmar i sammanslutningar av aktuellt slag.
Det föreslås inte några sakliga förändringar såvitt avser bestämmelserna om vad en närradioförening får sända (11 å andra stycket närradiolagen) och hur stor andel program i lokalradion som skall ha framställts särskilt för den egna verksamheten (22 & första stycket lokalradiolagen). Som jag tidigare nämnt bör en översyn av reglerna för lokalradion inte ske i detta sammanhang (se prop. 1992/93:70 s. 42 ). Av detta följer att dess eventuella effekt på när- radion i princip också bör avvaktas.
14.11. Andel europeiska program m.m.
Förslag: Den som sänder TV—program över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall se till att viss andel av programmen är av europeiskt ursprung. Nu nämnda TV—sändningar och sådana ljudra- diosändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd skall i bety- dande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän. Undantag från skyldigheten kan medges om det finns särskilda skäl. Förslaget motsvarar vad som nu gäller.
Bestämmelser om andel europeiska program och program av självständiga producenter samt rapporteringsskyldighet såvitt avser dessa uppgifter finns i 7 & och 13 & första stycket satellitlagen samt i 7 a & radiolagen .
Enligt 13 & satellitlagen skall, om det inte finns särskilda skäl, mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Med sändningstid avses tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av teletext.
Bestämmelserna har nyligen införts i syfte att uppfylla motsvarande krav i TV—direktivet (jfr artikel 4—6 och 8 i direktivet). De resonemang som då fördes är alltjämt gällande (se prop. 1992/93:75 s. 28 f. och 51 f.). Jag kommer därför inte att föreslå några förändringar mot vad som nu gäller. Bestämmelsen bör även omfatta TV—sändningar som sker med stöd av rege- ringens tillstånd.
Såvitt gäller annan sändningsverksamhet, t.ex. kabel-TV-sändningar, framgår det av artikel 9 i TV-direktivet att bestämmelserna om europeiskt ursprung m.m. inte skall gälla lokala TV-sändningar som inte ingår i ett nationellt nät. Den närmare innebörden av denna artikel ärinte självklar. Min uppfattning är att de svenska kabelsändningama inte är nationella i TV-direk- tivets mening. Enligt vad som framgår av avsnitt 3.1 och det avslutande avsnittet i 14.5 är endast cirka 65 procent av Sveriges hushåll kabelanslutna. Det är främst i storstadsregionema som de egensända kabel—TV—kanalema kan tas emot. Mot bakgrund härav anser jag inte att bestämmelsen bör utsträckas till att också omfatta kabelsändningama. Det kan anmärkas att en ändring i YGL i så fall måste ske. Grundlagen medger nämligen inte att yttrandefri— heten i kabelsändningar inskränks på nu angivet sätt.
I 13 å andra stycket satellitlagen anges att sändningarna i betydande om- fattning skall innehålla program på svenska språket m.m. Bestämmelsen har
utformats efter mönster av avtalen mellan staten och public service-företagen och i enlighet med artikel 8 i TV—direktivet, där språkpolitiska skäl anges som grund för att medlemsländema får ha mer detaljerade eller strängare regler för programmens ursprung än vad som anges i direktivet. Av motiven framgår vidare att regeln i praktiken till stora delar torde sammanfalla med regeln om minst 50 procent europeiska program samt att avsikten med bestämmelsen inte är att diskriminera utländska upphovsmän utan att värna den svenska kulturen (se prop. 1992/93:75 s. 29 ).
Jag föreslår att bestämmelsen om andel svenska program m.m. skall gälla för satellitsändningarna på de skäl som anfördes vid dess tillkomst. Samtliga public service-avtal innehåller motsvarande bestämmelser. Behovet av enhet- lighet fordrar att dessa krav framgår av lag. Jag föreslår därför att bestämmel- sen också skall omfatta sådana sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd.
14.12. Programmens beteckningar
Förslag: Den som sänder program skall använda en av Radio- och TV—verket godkänd beteckning för sina sändningar. Den skall anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text-TV måste beteckningen anges löpande.
Det finns bestämmelser om sändningsbeteckningar i lokalradiolagen och satellitlagen. I lokalradiolagen anges att de sändningar som tillståndshavaren svarar för skall ha en egen beteckning och att denna skall anges varje sänd- ningstimme (22 å andra stycket). I satellitlagen anges att satellitprogramföre- tagets namn eller programtjänstens beteckning skall anges varje gång sänd- ningarna av en programtjänst inleds eller avslutas samt däremellan en gång per timme (14 å).
Bestämmelsen syftar främst till att identifiera den som är ansvarig för sändningen. För att detta skall vara möjligt att göra bör beteckningen vara särskiljande. Någon sådan bestämmelse finns varken i lokalradiolagen eller i satellitlagen. Det kan i detta sammanhang som exempel nämnas att enligt 5 kap. 4 & TF får ansökan om utgivningsbevis avslås om den i ansökan upp- givna titeln på den periodiska skriften lätt kan förväxlas med titeln på en annan skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats.
Den som ser eller lyssnar på ett program bör också veta vad han ser eller lyssnar på. Detta är inte minst viktigt med tanke på den mångfald ljudradio- och TV-kanaler som nu erbjuds och som i framtiden kan komma att erbjudas
allmänheten. Det finns inte några skäl att undanta vissa sändningsformer från kravet på att identifiering skall kunna ske. Det kan inte heller anses finnas några hinder enligt YGL mot att ställa detta krav på trådsändningar (se 3 kap. 3 & YGL och 2 kap. 13 & RF, jfr prop. 1990/91:64 s. 214 f.).
Jag föreslår att samtliga sändande, dvs. bl.a. SVT och den som sänder sökbar text-TV, skall använda en av Radio- och TV-verket godkänd beteck— ning. Radio- och TV—verkets främsta uppgift är att se till att beteckningen inte lätt kan förväxlas med annan beteckning. Jag föreslår vidare att beteckningen skall anges minst en gång varje sändningstimme. I vissa fall är det emellertid olämpligt att bryta en sändning, t.ex. vid gudstjänster. I sådana fall bör be- teckningen i stället anges mellan programmen. Med hänsyn till att det är svårt att i en text-TV—sändning bl.a. veta när ett program slutar och ett annat börjar föreslår jag att beteckningen här anges löpande, dvs. i bild.
15. Reklam och annan annonsering
15.1. Utgångspunkter
Reklam i TV eller ljudradio tilläts första gången den 1 juli 1991 ( prop. 1990/91:149 , bet. 1990/911KU39, rskr. 1990/91:370 , SFS 1991:1066) ge— nom de ändringar i radiolagen som gjordes med anledning av att en ny marksänd TV—kanal tillskapades. Förslaget byggde till stora delar på mitt betänkande Lagstiftning för reklam i svensk TV ( SOU 1990:7 ). Vid denna tidpunkt fanns redan marknadsföringslagen men inte YGL. TV—direktivet gällde inte för Sverige eftersom EES—avtalet ännu inte ingåtts. Sedan dess har reklam tillåtits och reglerats även i fråga om andra former av ljudradio och TV; kabelsändningar, lokalradio, närradio, satellitsändningar och de särskilda finska sändningarna. Förutsättningarna har således något förändrats sedan den tredje markkanalen tillkom.
Som jag flera gånger tidigare anfört i detta betänkande anser jag att den radiorättsliga regleringen så långt möjligt bör vara lika för de olika sändnings- forrnema. Knapphet på eterutrymme råder dock bara i fråga om vissa sänd- ningsformer. Den därmed sammanhängande omständigheten att jag anser att public service-krav för närvarande endast bör ställas på vissa markbundna sändningar, leder också till att jag ibland kommer fram till att det bör föreligga en skillnad mellan olika sändningsformer. Att TV-direktivet endast gäller television kan motivera att skillnad görs mellan ljudradio och television. I möjligaste mån bör dock reglerna göras enhetliga.
En reglering av reklam och annan annonsering i svensk ljudradio och television måste självfallet stå i överensstämmelse med YGL och med det nämnda TV—direktivet. Den bör dessutom gå att förena med marknadsförings— lagen. Härvid bör undvikas att Marknadsdomstolen och t.ex. Gransknings- nämnden för radio- och TV prövar samma inslag, med åtföljande risk för att de kommer till olika slut. Vilken mängd reklam som skall tillåtas och hur reklamavbrott skall placeras är emellertid i stor utsträckning en politisk fråga. Riksdagens ovan nämnda beslut om ändring i radiolagen med anledning av den tredje markkanalens införande har tjänat som modell för efterföljande lagstiftning. Jag anser mig böra utgå ifrån att normerna för största tillåtna reklammängd etc. skall förbli desamma.
I 1 kap. 12 å andra stycket YGL sägs att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam utöver vad som följer av paragrafens första stycke. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot
eller villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Denna grundlagsbestämmelse tillåter alltså att reklam förbjuds genom lag, eller att det i lag föreskrivs villkor för reklamen. Utrymme för censur eller för att straffrättsligt ålägga någon annan än utgivaren ansvaret, finns däremot inte. Som exempel på regler som tillåts nämns i förarbetena bl.a. regler om mängden annonser, hur annonser får sättas in och hur marknadsföringslagen blir tillämplig på reklam i TV (se prop. 1990/91:64 s. 113 ).
Vad TV—direktivet innehåller i fråga om reklam framgår av kap. 8. Här finns bara skäl att påminna om att direktivet inte hindrar Sverige från att upp- ställa strängare villkor i fråga om reklam (jfr artikel 3 och 19) och att Sverige har utnyttjat den möjligheten bl.a. när det gäller reklammängd, alkoholreklam och reklam riktad till barn. Jag återkommer till dessa frågor längre fram.
15.2. Relationen till marknadsrätten
Förslag: Regler om reklam som är specifika för ljudradion och televisionen placeras i den nya radio- och TV—lagen. Därför överförs förbuden att i ljudradio- och televisionssändning sända reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror till den nya lagen.
Marknadsföringslagen (1975: 1418) gäller för reklam i ljudradio och tele- vision liksom den gäller för reklam i andra medier. Lagens räckvidd i mate— riellt hänseende bestäms såvitt rör ljudradion och televisionen av generalklau- sulen i 2 & marknadsföringslagen :
Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företaga annan liknande handling. Detsamma gäller vid efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttighet. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.
Första stycket tillämpas även på sådana televisionssändningar som om— fattas av lagen ( 1992:1356 ) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av avtalet om det europeiska samarbetsområdet (EES-avtalet).
Av lagtexten kan utläsas att lagen omfattar dels reklamåtgärder vid mark- nadsföring, dels andra handlingar som vidtas vid marknadsföring. Någon särskild definition av vad som avses med reklam finns inte. Primärt ansvarig för att reglerna i 2 & marknadsföringslagen iakttas är den näringsidkare som
vidtar åtgärden vid marknadsföring. Även den som är anställd hos eller handlar på näringsidkarens vägnar, t.ex som konsult eller rådgivare, kan hållas ansvarig. I kretsen ansvariga ingår dessutom var och en som i övrigt väsentligt bidragit till handlingen, t.ex. medieföretag eller vidaredistn'butörer av reklam eller promotionsåtgärder (se Marknadsföringsutredningens betän- kande SOU 1993z59 s. 128 f.). Vid sin tillämpning av 2 & marknadsförings- lagen har Marknadsdomstolen använt sig av vad som brukar kallas lagstridig— hetsprincipen. Den innebär att en åtgärd som är lagstridig enligt annan lag— stiftning än marknadsföringslagen skall anses otillbörlig även i marknads- föringslagens mening om åtgärden vidtas vid marknadsföring (se närmare SOU 1993:59 s. 237 f.). En marknadsföringsåtgärd i strid mot ett förbud enligt radiolagen kan alltså anses strida mot 2 & marknadsföringslagen . Marknadsföringsutredningen har föreslagit att generalklausulen ges en något annorlunda utformning och att lagstridighetsprincipen ges ett uttryck i lag. Även med det förslaget kan en marknadsföringsåtgärd som strider mot en radiorättslig regel utgöra otillbörlig marknadsföring enligt marknadsförings— lagen.
De nu gällande reklamreglerna i radiolagen m.fl. radiorättsliga lagar riktar sig i första hand till programföretagen. Inte i något fall kan en annonsör drab- bas av sanktioner enligt de radiorättsliga lagarna. Jag anser att denna ordning bör bestå. Det är inte lämpligt att i den nya radio-_och_TV-lagen införa regler direkt riktade till annonsörerna.
TV—direktivet innehåller ett antal olika regler om reklam. Att TV—direktivet behandlar TV innebär inte att alla reklamregler har radiorättslig grund. En del regler syftar till att hindra spridningen av vissa produkter, t.ex. tobak, medan andra närmast syftar till att skydda tittarens upplevelse av progranunen. Även i fråga om vem som har bäst möjlighet att se till att reglerna efterlevs, skiljer de sig åt. Annonsören kan naturligtvis påverka utformningen av en viss annons men i fråga om tillåten mängd reklam och placeringen av reklam- avbrotten är det naturligast att programföretaget i första hand är ansvarigt.
För reklam i ljudradio och TV gäller alltså, liksom för all reklam, mark- nadsföringslagen. Dess regler riktar sig i första hand till näringsidkaren! annonsören men kan även träffa t.ex. ett företag som sänder TV. För efter- levnad och sanktioner enligt denna lag svarar Marknadsdomstolen. Om en näringsidkare vid marknadsföring företar en handling som är otillbörlig kan Marknadsdomstolen, som ovan sagts, förbjuda honom att fortsätta därmed. Ett sådant förbud skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Vidare gäller för reklam i ljudradio och TV de olika radiorättsliga lagarna. De riktar sig till programföretagen. På grund av lagstridighetsprin- cipen kan reklamreglerna också komma under marknadsföringslagens och Marknadsdomstolens prövning. Därigenom blir även annonsörerna tvungna att följa radiolagstiftningen.
För alkohol och tobak får reklam inte göras i ljudradio och TV. Det fram- går av 2 & andra stycket lagen ( 1978:763 ) om marknadsföring av alkohol- drycker och 12 å andra stycket tobakslagen (1993:581) . Handling som strider mot dessa bestämmelser skall vid tillämpning av marknadsföringslagen enligt uttryckligt stadgande i de nämnda lagarna, anses otillbörlig mot konsumenter.
Att reklam för receptbelagda läkemedel i praktiken inte heller får sändas återkommer jag till i det följande.
Av det ovan sagda torde framgå att både Marknadsdomstolen och de nu— varande nämnderna kan komma att var för sig pröva samma frågor om brott mot föreskrifter i de radiorättsliga författningama. Sedan den 1 juli 1992 kan Radionämnden, och fr.o.m. 1 juli 1994 Granskningsnämnden för radio och TV, förelägga vite för brott mot reklambestämmelserna i radiolagen . Det finns självfallet inget som tvingar Marknadsdomstolen eller Granskningsnämnden för radio och TV att komma till samma slut. Enligt min mening är det inte lämpligt om två myndigheter kan komma att pröva ett och samma inslag i ljudradio eller TV och därvid, vid i grunden samma prövning, komma till olika slut. En sådan ordning skulle kunna minska tilltron till myndigheterna och rättsordningen. I praktiken har problemet sannolikt begränsad betydelse, störst antagligen i fråga om barnreklamen. Frågan om reklam till barn har t.ex. berörts av Marknadsdomstolen i domen 1993:13, Filmnet, där före- läggandet dock riktade sig endast mot annonsören, och av Radionämnden i beslut 1993-03-17, SB 95. Även om det antal fall där myndigheterna skulle kunna pröva samma program är begränsat anser jag mig böra sträva efter att sådana situationer undviks. Jag kommer därför i det följande att föreslå att Granskningsnämndens kompetens begränsas något.
I prop. 1992/93:75 s. 21 berördes frågan om gränsdragningen mellan radiorätt och marknadsrätt på följande sätt:
Marknadsdomstolen har uppfattningen att direktivet bör genomföras med radiorättslig och inte marknadsrättslig lagstiftning. Vid behandlingen av frå- gan om reklam i marksänd television fastslogs att TV-reklamen bör övervakas inom marknadsföringslagstiftningssystemet ( prop. 1990/91:149 s. 55 , jfr lagrådets yttrande 8. 326 ff.). Förutsättningarna har dock i viss mån ändrats genom att Sverige skall anpassa sig till TV-direktivet. Det kan då övervägas om vissa frågor som nu regleras av marknadslagstiftningen, t.ex. förbud mot reklam för alkohol, tobak och receptbelagda läkemedel, i stället bör finnas i den radiorättsliga lagstiftningen. Dessa frågor fordrar en allsidig belysning och bör lämpligen tas upp av adiolagsutredningen i dess fortsatta arbete.
Marknadföringsutredningen uttalade om gränsdragningen i SOU 1993:59 Ny Marknadsföringslag s. 215:
Utredningen finner det också naturligt att de regler som är specifika för ljudradio och television regleras i den radiorättsliga lagstiftningen. Produkt- specifika regler om reklam och annan marknadsföring i fråga om t.ex. livs- medel eller läkemedel bör likaledes regleras i särskild lagstiftning.
Jag delar Marknadföringsutredningens uppfattning att de regler som är specifika för ljudradio och television skall regleras i den radiorättsliga lag— stiftningen. En sådan ordning ger en större överskådlighet och medför att programföretagen får något färre författningar att hålla reda på. De special- regler för reklam i ljudradion och televisionen som för närvarande finns i tobakslagen och i lagen ( 1978:763 ) om marknadsföring av alkoholdrycker bör i stället placeras i den nya radio— och TV—lag som jag nu föreslår.
Av att de regler som är specifika för ljudradio och television skall åter- finnas i radiorättslig lagstiftning följer emellertid inte att de också skall kon- trolleras i den specifikt radiorättsliga ordningen med granskning av Radio— nämnden eller någon annan nämnd av samma karaktär. Som jag ovan har påpekat anser jag att en hel del av de regler som återfinns i TV-direktivet snarast har marknadsrättslig karaktär. Det ligger då närmast till hands att de också kontrolleras inom det existerande systemet för övervakning av mark- nadsföring som finns i marknadsföringslagen . En typiskt marknadsrättsligt grundad regel skulle kunna vara en regel om att annonser i television inte får ges en sådan utformning att det uppmuntrar till bruk av något som är farligt att konsumera. En typiskt radiorättslig regel däremot är en regel som begrän- sar eller reglerar mängden reklam i avsikt att skydda upplevelsen av pro- grammet.
Jag är naturligtvis medveten om att en del av de nuvarande bestämmelserna inte lätt passar in i ett sådant mönster. Jag anser emellertid att det ligger ett värde i att de respektive myndigheterna får ägna sig åt det de är bäst på, även om uppdelningen i marknadsrätt och radiorätt inte kan göras helt konsekvent med anledning av att de båda systemen har olika adressat. '
Lagtekniskt bör den föreslagna uppdelningen kunna göras så att Gransk- ningsnämnden för radio och TV granskar efterlevnaden av den nya lagen med undantag för vissa angivna bestämmelser. Dessa ankommer i stället på Mark- nadsdomstolen på grund av lagstridighetsprincipen. De återstående fall som kan komma under mer än en myndighets prövning är i huvudsak teoretiska och bör kunna accepteras. Jag återkommer till vilka regler som bör handhas av Granskningsnämnden för radio och TV respektive Marknadsdomstolen sedan jag redogjort för vilka regler jag anser skall förekomma.
15 .3 Läkemedelsreklam
Förslag: Ett förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel i ljud- radio och TV införs i den nya radio- och TV—lagen.
Enligt TV—direktivet artikel 14 skall reklam för receptbelagda läkemedel inte förekomma. Några särskilda regler för läkemedelsreklam finns emellertid för närvarande inte i den svenska radiorättsliga lagstiftningen. Inte heller i någon annan författning finns bestämmelser av den innebörd som artikel 14 anger. I 21 & läkemedelslagen (1992:859) föreskrivs att information som utgör ett led i marknadsföringen av ett läkemedel skall vara aktuell, saklig och balanserad. Den får inte vara vilseledande. På grund av marknadsförings- rättens lagstridighetsprincip kan Marknadsdomstolen komma att bedöma om denna bestämmelse efterlevs. Något förbud föreskrivs emellertid inte. Det ser alltså ut som om en regel om förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel borde införas i en ny radio- och TV-lag. Emellertid förekommer inte sådan reklam i Sverige. Enligt branschens interna praxis är sådan reklam inte heller tillåten. I samband med behandlingen av förslaget till ny läkemedelslag (prop. 1991/921107, bet. 1991/92:8021, rskr. 1991/92:342 ) diskuterades bl.a. frå- gan om inte rätten att i marknadsföringssarnmanhang lämna information till allmänheten borde inskränkas till receptfria läkemedel. Föredraganden fann i den anförda propositionen (s. 58) att de framlagda förslagen om ytterligare begränsningar i rätten att ge produktinformation hade en motsvarighet i branschens interna regler, varför han ansåg att det knappast fanns något be- hov av en sådan offentlig reglering av marknadsföringen. Regeringen fann i prop. 1992/93:75 Satellitsändningar av TV-program s. 41, med hänsyn till det nyss relaterade anförandet, att någon regel om förbud mot receptbelagda läkemedel inte behövde införas i det sammanhanget. Vidare hänvisades till att frågan skulle komma att behandlas av Radiolagsutredningen.
Som jag tidigare anfört anser jag att förbuden mot alkohol— och tobaks- reklam bör placeras i den nya radio-_och_TV-lagen. Ett förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel i TV skall gälla enligt TV—direktivet. Enligt svensk uppfattning skall sådan reklam inte förekomma. Ett förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel i TV skulle således inte innebära någon förändring av den situation som gäller. Det är enligt min mening då lämpligast att TV— direktivets bestämmelse får ett direkt uttryck i lagtext. En bestämmelse som förbjuder reklam för receptbelagda läkemedel bör därför införas i den nya radio- och TV—lagen. Bestämmelsen bör, i enlighet med vad som gäller för reklam för alkohol och tobak, omfatta även ljudradio eftersom det inte är meningen att sådan reklam skall förekomma där heller. På grund av EG:s direktiv om marknadsföring av humanläkemedel (92/28/EEG) torde reklam för receptbelagda läkemedel i vart fall på sikt böra förbjudas generellt.
15 .4 Reklam till barn
Förslag: Reglerna om barnreklam i radiolagen , kabellagen och satellitlagen överförs i stort sett oförändrade till den nya lagen. Det innebär att reklam i en televisionssändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år. I reklam i en televisions— sändning får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Reklarnannonser i televisionen får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år enligt nu gällande regler. Inte heller får det i annonser med reklam uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (11 & radiolagen , 11 & kabellagen och 21 & satellitlagen). Några motsvarande regler finns inte i TV—direktivet. Bestämmelsen i radiolagen är äldst och föreslogs i prop. 1990/91:149 s. 117 f. Av propositionen framgår att avsikten var att skydda barnen mot ett alltför effektivt reklambudskap och att TV—reklam på grund av televisionens stora genomslagskraft är ett sådant.
Det har ibland hävdats att barnreklamförbudet skulle stå i strid med EG- rätten (se t.ex. Marknadsföringsutredningens betänkande SOU 1992:49 EES- anpassning av marknadsföringslagstiftningen). Frågan berördes av Lagrådet i samband med förslaget till satellitlag ( prop. 1992/93:75 s. 39 ). Lagrådet fann då att övervägande skäl talade för att bestämmelsen var förenlig med EG- rätten.
Barnreklarnförbudet har nyligen införts. Det får anses förenligt med EG- rätten. Något skäl att föreslå förändringar ser jag inte. Då föreskrifterna om barnreklam sanunanhänger med den särskilda genomslagskraft televisionen anses ha, bör de inte gälla för ljudradion. Det skulle kunna hävdas att artikel 16 i TV—direktivet gäller reklam också till något äldre barn, eftersom det i direktivet talas om "underåriga". Vad som avses med underåriga är inte helt klart. Reklam till barn i strid med artikel 16 skulle dock med stor sannolikhet regelmässigt utgöra otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen . Någon ytterligare reglering med anledning av artikel 16 behövs därför inte.
15.5. Reklammängd i närradion
Förslag: Mängden reklam begränsas till åtta minuter av sändnings- tiden per timme i närradion efter modell av vad som för närvarande gäller för lokalradion. Om sändningstiden är kortare än en timme får reklam sändas under tio procent av den kortare tiden.
I samband med tillkomsten av lokalradion öppnades även närradion för reklam. I propositionen 1992/93:70 fanns förslag om att reklammängden i lokalradion skulle regleras på två sätt, dels genom att högst åtta, i undantags- fall tio minuter av sändningstiden per timme fick avse reklam, dels genom att högst tio procent av sändningstiden fick avse reklam. För närradion föreslogs endast en tioprocentsregel. Någon motsvarighet till regeln om åtta minuter reklam per timme föreslogs inte. Det ansågs olämpligt med hänsyn till att olika sammanslutningar kan svara för sändningarna under en del av en sänd— ningstimme (s. 58). Konstitutionsutskottet fann (bet. 1992/93zKU15) att be- stämmelsen om högst tio procent reklam per dygn var onödig men ansåg att åttaminutersregeln hade fog för sig. Riksdagen beslutade i enlighet härmed. Procentregeln kom därför att utgå, såväl i lokalradiolagen som i närradio- lagen. Därmed är reklammängden i närradion oreglerad.
Regeringen har i den nämnda propositionen utgått ifrån att reglerna när det gäller villkor för reklam skall vara lika för lokalradion och närradion. Riks- dagen har ställt sig bakom det synsättet. Samtidigt har riksdagen funnit att den tioprocentsregel regeringen föreslog var onödig. Riksdagen har dock inte funnit att reklammängden skall vara helt oreglerad i lokalradion. I konsekvens med synen att det skall vara samma regler för lokalradion och närradion, en uppfattning jag delar, föreslår jag att samma regel om reklammängd skall införas i fråga om närradio som nu finns i lokalradiolagen. Möjligheten att i undantagsfall utsträcka tiden till tio minuter bör, som jag utvecklar nedan, gälla endast för televisionen. Mängden reklam bör således vara begränsad till åtta minuter av sändningstiden per timme också i närradion. En sammanslut- nings sändningstid kan emellertid ibland vara kortare än en timme, ibland endast 15 minuter. Åtta minuter motsvarar cirka 13 procent av timmen. För att undvika kringgående bör bestämmelsen kompletteras med en regel för det fall att sändningstiden är kortare än en time. I sådant fall bör reklam få sändas under högst tio procent av sändningstiden.
15.6. Åsiktsreklam
Förslag: För sändningar för vilka uppställts ett villkor om opartiskhet och saklighet följer automatiskt ett förbud mot viss åsiktsreklam. Mängden åsiktsreklam skall, i de fall åsiktsreklam är tillåten, rymmas inom den tillåtna mängden annonser som totalt är tillåten för mediet.
Enligt 10 & radiolagen får annonser som sänds under annonstid i televi- sionen inte syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i de andra lagarna. Det innebär att förbud mot sådan åsiktsreklam gäller endast för marksänd television och för rikstäckande ljudradio. Be— stämmelsen i radiolagen är nyligen införd och jag utgår därför ifrån att den ger uttryck för en gällande uppfattning. Av motiveringen till bestämmelsen (prop. 1990/91:149 s. 91 f.) framgår att den sammanhänger med kravet på opartiskhet och saklighet. Jag föreslår därför att det för sändningar för vilka uppställts ett villkor om opartiskhet och saklighet automatiskt skall följa ett förbud mot åsiktsreklam.
I det följande kommer jag att föreslå att reklamen regleras med hjälp av ett särskilt annonsbegrepp. I detta bör ingå även åsiktsannonser. Detta får till följd att mängden åsiktsreklam, i de fall åsiktsreklam är tillåten, skall rymmas inom den tillåtna mängden annonser som totalt är tillåten för mediet.
15.7. Reklambegreppet och ett nytt annonsbegrepp
Förslag: Radiolagstiftningens reklambegrepp skall vara detsamma som marknadsrättens. Föreskrifterna om reklammängd och placering anges med hjälp av begreppet annonser varmed avses reklam samt sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan.
I radiolagstiftningen finns för närvarande ett reklambegrepp, definierat i 1 5 radiolagen, som inte helt överensstämmer med reklambegreppet enligt marknadsrätten. Enligt prop. 1990/91:149 s. 67 överensstämmer begreppet snarare med vad marknadsföringslagen anser vara marknadsföring. Det skall i sammanhanget också noteras att marknadsföringslagen numera inte bara omfattar avsättningsfrämjande reklam utan även inköpsreklam och liknande marknadsföring; näringsidkares "efterfrågan på vara, tjänst eller annan nyttig— het" (jfr prop. 1992/93:110). I radiolagstiftningen förekommer också be-
greppen "reklam mot vederlag , program mot betalning , annonstid" och "annonstid i televisionen". Dessa begrepp är inte helt lättydda och har ibland lett till tolkningssvårigheter. Så har t.ex. uttrycket "program mot betalning" uttytts så att det i praktiken skulle vara otillåtet att upplåta sändningstid åt någon annan. Jag föreslår därför att begreppsapparaten förenklas och att något färre begrepp används.
I betänkandet Lagstiftning för reklam i svensk TV (SOU 1990:7 s. 159) anförde jag att goda skäl talade för att man helt höll sig till det reklambegrepp som följer av marknadsföringslagen. Jag har fortfarande den uppfattningen.
I Marknadsföringsutredningens förslag till ny marknadsföringslag (SOU 1993:59) definieras marknadsföringsåtgärd i 3 & som: reklam eller andra kommersiella framställningar samt andra åtgärder i näringsverksamhet som en näringsidkare företar och som är ägnade att påverka konsumenters eller andra förbrukares efterfrågan på eller deras utbud av varor eller tjänster. Någon sär- skild definition av "reklam" finns inte i förslaget och inte heller i nu gällande marknadsföringslag. Det skall emellertid vara fråga om en framställning som har kommersiellt syfte (se SOU 1993:59 s. 514). I regel kommer därför sponsring att falla inom ramen för reklambegreppet. Däremot faller s.k. åsiktsreklam utanför. Att sponsring omfattas av begreppet medför att om man vill att särregler skall gälla för sponsring måste detta klart utsägas. Jag ser endast fördelar med detta. Lagstiftningen riktar sig ju till aktörer på en reklammarknad. Dessa måste, vare sig de köper eller säljer reklamplats, an- passa sig till marknadsrättens regler. Det är då en fördel om samma uttrycks- sätt används också i radiorätten.
Inom ramen för den mängd reklam eller dylikt som kan tillåtas i ljudradio och TV bör rymmas också t.ex. åsiktsreklam. Det innebär att ytterligare ett begrepp behövs. Begreppet behövs också för att ange vad som skall omges med särskilda ljud- och bildsignaturer. Jag föreslår därför att ytterligare ett nytt begrepp införs, nämligen "annonser". Med annonser bör avses reklam samt sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan. Ett program som sänds på uppdrag av någon annan kan vara t.ex. åsiktsreklam eller inforrnationsmeddelanden, vare sig det utgår betalning eller
ej.
15.8. Försäljningsprogram i TV-sändningar
Förslag: Utrymmet för försäljningsprogram i TV utvidgas och mot- svarar vad som högst kan tillåtas enligt TV—direktivet. Utan hinder av vad som annars sägs i lagen om annonsmängd får program i en televi- sionssändning där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (för- säljningsprogram) sändas under högst en timme per dag. Den samman- lagda tiden för försäljningsprogram och övriga annonser får dock uppgå till högst 20 procent av sändningstiden per dygn. Rena reklam- kanaler kan således inte längre förekomma.
Regeringen har den 19 maj 1993 till utredningen överlämnat en skrivelse från Konkurrensverket jämte yttranden över denna, samt en inom Kultur- departementet upprättad promemoria. Regeringen har samtidigt uppdragit åt utredningen att i sitt slutbetänkande redovisa olika alternativ till bestämmelser om försäljningsprogram i TV-sändningar.
Konkurrensverket har skrivit till regeringen och begärt en översyn av kabellagen så att konkurrensintresset kan beaktas vid tillämpning av lagen. Anledningen är ett beslut av Kabelnämnden att förelägga TV-Shop i Sverige AB att upphöra med försäljningsprogram. Enligt nämnden strider verksam— heten mot bestämmelsen i 8 & kabellagen om förbud mot att i egensändning på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Konkurrensverket anser att förbud mot rena försäljningskanaler innebär en olycklig konkurrensbe— gränsning. Enligt verket finns det ett starkt konkurrensrättsligt intresse av att TV-shopping inte onödigtvis förhindras genom olika former av regleringar. En översyn bör göras även om Kammarrätten skulle upphäva Kabelnämn- dens beslut, eftersom förutsättningarna för ingripande bör klargöras. Därvid bör både yttrandefrihets- och konkurrensaspektema vägas in.
Konsumentverket och Kabelnämnden har yttrat sig över Konkurrensver- kets skrivelse. Konsumentverket anser att det är en fördel med särskilda TV— shoppingkanaler eftersom konsumenterna kan välja bort dem och därför att det inte finns något redaktionellt innehåll som kan störas av reklam. Det är emellertid viktigt att konsumentintresset tas till vara i försäljningskanalemas reklam. Verket anser att det är viktigt att reglerna för TV—sändningar med enbart reklam utformas så att det inte uppstår risk för "smittoeffekter" på andra reklamfinansierade svenska TV—kanaler.
Kabelnämnden vill att lagen ses över, så att lagstiftarens intentioner att begränsa reklamsändningarna kan upprätthållas. Nämnden anför att lagstifta- ren har sett reklam i TV i första hand som ett medel för att finansiera programverksamhet. Rena reklamkanaler gör att programkanaler med begrän- sat annonsutrymme får svårt att konkurrera. Vidare kan det uppstå svåra
gränsdragningsproblem om rena reklamkanaler inte omfattas av kabellagen. Enligt nämnden bör bedömningen av egensändningar enligt den radiorättsliga lagstiftningen gälla lika för alla, oavsett programinnehåll. De radiorättsliga reglerna bör ha prioritet i förhållande till de konkurrensrättsliga. Reklamreg- lerna bör vara likartade oberoende av sändningssätt. Kammarrättens tolkning av kabellagen står enligt nämnden inte i överensstämmelse med TV—direktivet. Kabelnämnden anser också att definitionen av begreppen "egensändning" och "vidaresändning" kan leda till gränsdragningsproblem.
Kammarrätten har senare upphävt Kabelnämndens beslut. Enligt kammar- rätten är det inte otillbörligt att i ett rent reklamprogram, som för tittarna framstår som ett sådant, framhäva olika varor.
Bakgrund
TV-Shop i Sverige AB sänder ut TV—program med direktförsäljning, dvs. program där olika produkter demonstreras, varefter det anges att publiken kan ringa ett visst telefonnummer och beställa varan. Säljprogrammen sänds ut dels under annonstid i bl.a. TV4, dels utanför övrig sändningstid i TV 3 och Femman. Programmen sändes tills helt nyligen också ut i en kanal i Svenska Kabel-TV AB:s kabelnät. TV-Shop:s sändningar består uteslutande av för- säljningsprogram, dvs. inga "vanliga" TV—program sänds ut. I utlandet finns liknande program, som bl.a. sänds ut från satellit och vidaresänds i svenska kabelnät.
Gällande lagstiftning m.m.
De regler för TV-reklam som finns i radiolagen, kabellagen och satellitlagen är i princip uppbyggda på samma sätt. I radiolagen bemyndigas staten att ingå avtal om att reklam mot vederlag och program mot betalning endast får sändas under särskilt markerad annonstid (7 å andra stycket). I de båda övriga lagarna anges direkt i lagen att reklam mot vederlag och program mot betal- ning endast får sändas under annonstid (9 5 första stycket kabellagen, 19 & satellitlagen). Med reklam avses ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. Mängden annonser är begränsad till i genomsnitt 10 procent av sändnings— tiden. Utanför annonstid får den som bedriver sändningsverksamheten inte mot betalning eller annars på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt in- tresse (6 5 radiolagen, 8 & kabellagen och 15 & satellitlagen).
I avtalet mellan staten och TV4 anges att företaget endast under annonstid får sända reklam mot vederlag och program mot betalning. I avtalen med SVT och UR anges att företagen inte får sända program av dessa slag. En viktig
skillnad i förhållande till satellit- och kabelsändningar är att det för de pro- gramföretag som sänder med stöd av tillstånd enligt 6 & radiolagen gäller krav på opartiskhet.
I förarbetena till radiolagen behandlas försäljningsprogram på följande sätt (prop. 1990/91:149 s. 99 f.). Föredraganden anger först att frågan om högsta tillåtna annonsvolym bör avgöras utifrån en intresseavvägning mellan TV- företaget och publiken. Det sägs att publiken har ett intresse av att få följa TV- programmen så ostört som möjligt. Ju större annonsvolymen är, desto mera störs man som tittare. I TV—företagets intresse ligger att få så stor annons— volym som möjligt. Även publiken sägs emellertid kunna ha intresse av stor annonsvolym, eftersom ökade annonsinkomster ger programföretaget möj— lighet att sända påkostade program. Föredraganden drar följande slutsats:
- - — Enligt min mening utgör förslaget en rimlig kompromiss mellan de motstående intressen som finns. Det bör således vara tillräckligt att medge att 10 procent av sändningstiden — eller i genomsnitt 6 minuter per timme — får utgöras av annonser. Jag ser inte någon anledning att därutöver avsätta tid för direkta säljerbj udanden eller liknande. Sådana program får rymmas inom den tillåtna annonstiden.
I departementspromemorian Ny lagstiftning om kabelsändningar (Ds 1991:42) föreslogs att det fortfarande skulle gälla förbud mot reklam i egen- sändningar i kabel. Efter regeringsskiftet föreslog emellertid regeringen i propositionen (1991/92:53) med förslag till ny lagstiftning för kabelsänd- ningar m.m. att reklam skulle tillåtas i egensändningar. Föredraganden hänvi- sade (a. prop. s. 46) till det beslut som hade fattats om reklamregler för marksändningar. Hon konstaterade att denna reglering utgjorde en rimlig av- vägning mellan olika intressen. Ett särskilt skäl att tänka på en sådan intres- seavvägning har varit den praktiskt begränsade tillgången på eterutrymme. Enligt föredraganden skulle även tillgången på sändningsutrymme i trådnät — åtminstone under den tid då den föreslagna provisoriska lagstiftningen skulle komma att gälla — vara begränsad. De avvägningar som hade gjorts om regler för reklam i etersänd TV skulle därför i vart fall för en tid ha praktisk relevans för trådsändningama. Reglerna för reklam i kabelsändningar fick därför i hu- vudsak samma utformning som för den marksända televisionen.
I fråga om reklam i satellitsänd TV (prop. 1992/93:75 s. 33) uttalar rege- ringen att övervägande skäl talar för att samma regler som gäller för mark- sändningar också bör gälla för satellitsändningar.
TV-direktivet sätter upp en minimistandard för medlemsländernas TV- lagstiftning. Bl.a. anges den högsta andelen reklam i sändningarna. Med reklam avses i direktivet kommersiella meddelanden som sänds mot betalning eller liknande. Gratisreklam omfattas alltså inte av direktivets reklamdefini- tion.
Direktivet anger i artikel 18 att reklamen får omfatta högst 15 procent av sändningstiden i genomsnitt och högst 20 procent under en enskild timme. Den genomsnittliga andelen får emellertid ökas till 20 procent för att inrymma "direkta erbjudanden till allmänheten som gäller försäljning, köp eller uthyr- ning av produkter eller tillhandahållande av tjänster mot betalning". Den sammanlagda sändningstiden för sådana erbjudanden får dock inte överstiga en timme om dagen.
Den brittiska postorderkanalen Sell-A—Vision har godkänts av den brittiska TV—myndigheten Independent Television Commission. Företrädare för myn- digheten har meddelat Kabelnämnden att man har prövat om TV—direktivets reklamregler är tillämpliga på kanalen. Man har då funnit att innehållet inte utgör meddelanden som sänds mot betalning eller liknande och därför inte omfattas av direktivets reklamdefinition. Därför skulle TV—direktivets regler om reklammängd inte vara tillämpliga. Såvitt bekant har det brittiska beslutets direktivenlighet inte prövats i EG-organen. Ytterligare TV-shopping-kanaler har sedermera, trots protester från andra EU-länder, fått licens i Stor- britannien.
Kabelnämndens beslut och kammarrättens dom
Kabelnämnden fann att TV—Shopzs sändningar Visserligen utgör reklam men att reklamen gäller företagets egen verksamhet och att inget vederlag därför utgår. Bestämmelsen att reklam mot vederlag skall sändas under annonstid är inte tillämplig på TV—Shop. Därmed gäller inte heller kabellagens begränsning av annonserna till tio procent av sändningstidenDäremot ansåg Kabelnämn- den att verksamheten strider mot förbudet mot att utanför annonstid på ett otillbörligt sätt gynna ett kommersiellt intresse. Företaget förelades att sluta bryta mot detta förbud. Kammarrätten godtog inte detta resonemang. Domstolen anförde:
Bolagets TV-sändningar betraktas som rena reklamsändningar. Att så är fallet framgår klart för tittarna genom att ordet "reklam" ständigt är inlagt i bilden. I detta sammanhang kan exponeringen av olika varor inte framstå som omotiverad för tittarna. Sammantaget kan bolagets reklamsändningar utanför annonstid inte anses medföra ett otillbörligt gynnande av ett kommersiellt intresse.
Överväganden
Enligt min mening måste kammarrättens dom tolkas så att förbudet mot otill- börligt gynnande av kommersiella intressen inte hindrar ett programföretag som sänder via kabel eller satellit att sända rena försäljningsprogram i egen regi, så länge programmens reklamkaraktär är tydligt angiven och det inte
sker någon sammanblandning mellan redaktionellt innehåll och reklam i själva programmen. Försäljningsprogram av detta slag kan sändas utanför den kvot på tio procent av sändningstiden som är avsatt för annonser under annonstid. Däremot kan inte försäljningsprogram för annans räkning sändas mot veder- lag utanför annonstidskvoten. Eftersom satellitlagen innehåller en likadant formulerad förbudsregel måste domen innebära att en ren försäljningkanal även får sändas ut i satellitsändning från Sverige.
De lokala kabelsändarföretagen, dvs. de lokala programföretag som har rätt till fritt utrymme i kabelnäten, får inte alls sända reklam. Kammarrättens dom får därför ingen betydelse för dessa företag.
För de marksända TV—kanalema, dvs. sändningar av SVT, UR och TV4 gäller enligt 6 & första stycket radiolagen att sändningsrätten skall utövas opartiskt. Kravet på opartiskhet gäller emellertid inte vad som sänds under annonstid. De angivna reglerna är i princip osanktionerade under avtalstiden, bortsett från att programföretaget är skyldigt att i sändning redovisa Radio- nämndens fällande beslut. Mycket grava överträdelser kan emellertid leda till att staten säger upp avtalen.
En försäljningsverksamhet i de egna sändningarna kan inte förenas med opartiskhetskravet. Kammarrättens dom innebär därför inte att SVT, UR eller TV4 kan börja sända säljprogram i egen regi utanför annonstid.
Kabelnämnden anser att försäljningskanaler kan komma att konkurrera ut "mer seriösa" programkanaler därför att utrymmet i kabelnäten är begränsat. Kabelnämnden anför också att programkanaler med begränsat annonsut- rymme får svårt att konkurrera på reklammarknaden eftersom en ren reklam- kanal inte behöver täcka kostnaderna för programproduktion. Konsument- verket framhåller att försäljningskanalerna inte bör få leda till smittoeffekter på andra reklamfinansierade svenska TV—kanaler.
Vad gäller det fysiska utrymmet är det riktigt att kanalutrymmet i kabelnät är begränsat. Om försäljningskanaler sänds inom ett begränsat utrymme i kabelnät, antingen det sker i form av vidaresända satellitprogram eller som egensändningar, kan möjligheterna att sända ut andra program påverkas. De program som i sådana fall skulle kunna bli utkonkurrerade av försäljnings— kanalerna är antingen satellitsända program eller egensändningar av andra företag än lokala kabelsändarföretag. Däremot är kabelföretagen skyldiga att bereda utrymme för SVT och TV4 och för de lokala kabelsändarföretagens sändningar.
Om å andra sidan försäljningsprogrammen sänds i kanaler eller under sändningstid som annars hade varit outnyttjad, bidrar försäljningsprogram- men till att täcka kostnaderna för kabelnäten. Staten har ålagt nätägarna skyl- dighet att sända ut dels de marksända TV—programmen, dels program från lokala kabelsändarföretag. Däremot har staten inte på annat sätt styrt kabel- nätens val av program.
I den mån ett TV—shopping-företags program sänds ut som annonser i reklam-TV—kanalema erlägger företaget ersättning till programföretaget. Det bidrar alltså till programföretagets inkomster. Även när programmen sänds utanför den ordinarie programtiden i satellitkanaler bidrar rimligtvis företaget till att minska programföretagens kostnader. För de program som sänds ut i kabel betalar företaget ersättning till kabelföretagen.
Försäljningssändningar konkurrerar naturligtvis med alla övriga TV- program om publikens uppmärksamhet. Om verksamheten är framgångsrik och drar till sig många tittare kan övriga reklamfinansierade TV-företag få sämre betalt för sin reklamtid. Så länge TV—Shop och liknande företag inte säljer reklamtid konkurrerar de däremot inte på annat sätt med de reklam- finansierade TV-företagen. Konkurrenterna är snarare andra postorderföretag eller detaljhandeln i stort.
Risken för smittoeffekter innebär rimligen att programföretag som i dag sänder program med redaktionellt innehåll kan komma att ersätta dessa med försäljningsprogram. En sådan risk kan föreligga i fråga om satellitsänd- ningar, liksom för egensändningar i kabel, men däremot inte vad beträffar SVT, UR eller TV4, eftersom dessa programföretag på grund av opartisk— hetskravet inte får sända försäljningsprogram. Varken satellitkanalema eller kabelkanalerna sänder i dag under en särskilt stor del av dygnet, varför det är troligare att eventuella försäljningsprogram kommer att medföra en utökning av dessa företags totala sändningstid.
Jag ser fyra olika alternativ för regleringen:
l. Försäljningsprogram skall räknas in i den mängd annonser som tillåts
2. Försäljningsprogram tillåts i kabel— och satellitsändningar så långt TV- direktivet medger
3. Försäljningsprogram tillåts i ökad utsträckning även i marksänd TV
4. Ingen ändring.
Jag känner mig övertygad om att den situation som genom kammarrättens dom kommit att bli den gällande inte var vad lagstiftaren hade tänkt sig. Som jag flera gånger påpekat anser jag att regleringen såvitt möjligt bör vara lika för de olika sändningsformema. Varken av konkurrens- eller yttrandefrihets- skäl ser jag någon anledning att särbehandla reklamsändningar i egen regi för annat än programverksamheten. Jag ser med andra ord inte alternativ 4 som något alternativ i egentlig mening.
Som framgått av redogörelsen för radiolagens förarbeten i denna del ovan, fann lagstiftaren inte någon anledning att utöver vad som gällde för annonser i allmänhet, avsätta tid för direkta säljerbjudanden eller liknande. Sådana pro- gram skulle få rymmas inom den tillåtna annonstiden. Reklamreglerna i kabellagen och satellitlagen ansluter i huvudsak till radiolagens regler. EG:s TV—direktiv utgör inte hinder för att Sverige upprätthåller mer restriktiva
regler för försäljningsprogram. Jag har redan föreslagit att regleringen såvitt avser reklamen skall bygga på marknadsrättens begrepp och att undantag endast bör göras för den sändandes reklam för den egna programverksam— heten. Genom att inga särregler införs för TV—shopping skulle vad jag upp- fattar som lagstiftarens ursprungliga avsikt kunna fullföljas.
De skäl som kan anföras mot försäljningsprogram utanför annonstid i marksänd TV (Opartiskhetskravet och bristen på sändningsutrymme) har emellertid inte samma bärighet i fråga om kabel- eller satellitsändningar. Något opartiskhetskrav uppställs inte för dessa sändningar och brist på sänd- ningsutrymme föreligger inte, vare sig i kabel enligt vad jag utvecklat ovan, eller i fråga om satellitsändningar. Utrymme bör finnas för att utvidga möjlig- heterna att sända försäljningsprogram. Om försäljningsprogram skall få före- komma i större omfattning i kabel- och satellitsändningar saknas anledning att behandla program som sänds i egen regi annorlunda. Enligt TV—direktivet är sändningstiden för försäljningsprogram, i varje fall om de sänds mot veder- lag, maximerad till en timme per dag. Den totala reklamandelen får uppgå till högst 20 procent. Mängden TV—shopping bör därför begränsas på mot- svarande sätt. Jag föreslår därför att utan hinder av vad som annars sägs i lagen om annonsmängd bör program i en televisionssändning där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram) få sändas under högst en timme per dag. Den sammanlagda tiden för försäljningsprogram och övriga annonser får dock uppgå till högst 20 procent av sändningstiden per dygn. Försäljningsprograrnmen bör alltså behandlas som annonser men få en särskild mängdregel.
Mina förslag innebär att försäljningsprogram skall omges av den särskilda reklamsignaturen. För annonser gäller inget opartiskhetskrav. Anledning saknas att generellt begränsa mängden försäljningsprogram på annat sätt i marksänd TV än i kabel och satellit. Regeringen har, enligt vad jag tidigare anfört möjlighet att i tillståndet begränsa mängden annonser. Detta bör vara tillräckligt. Regeringen kan då i villkoren bestämma mängden säljprogram särskilt eller bara föreskriva undantag från vad som annars gäller om sälj- program. Villkoret kan också begränsas i tiden, t.ex. så att säljprogram bara tillåts utanför bästa sändningstid. Delar lagstiftaren inte min uppfattning utan anser att försäljningsprogram skall inräknas i den mängd annonser som tillåts i marksänd TV kan i lagen anges att vad som sägs om försäljningsprogram endast gäller kabel— och satellitsändningar. Ett annat alternativ är att direkt i lagen ange att i fråga om sändningar för vilka gäller krav på opartiskhet och saklighet gäller inte vad som sägs om försäljningsprogram.
Jag har här inte redovisat det femte alternativet, att lämna mängden TV- shopping oreglerad. Som kanske framgått av min redogörelse lutar jag när- mast åt att detta skulle vara lämpligast. En sådan ordning skulle dock utan tvekan stå i strid med artikel 18 i TV—direktivet. Det anförda leder till
slutsatsen att rena TV—shopping- eller reklamkanaler inte bör få förekomma i fortsättningen.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att utrymmet för försäljningsprogram i TV skall utvidgas något och motsvara vad som högst kan tillåtas enligt TV- direktivet. Jag har härvid funnit att TV—direktivet innebär att skillnad inte görs mellan program i egen och annans regi.
15.9. Annonsidentiflkation
Förslag: Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sänd- ningar. Signaturen skall i televisionen bestå av både ljud och bild. Re- geringen får medge undantag från denna skyldighet för sändningar som bedrivs med stöd av dess tillstånd. Av en annons måste det framgå i vems intresse den sänds. Någon bestämmelse som anger kortaste annonstid föreslås inte. I annonser får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskomrnentarer.
Enligt TV—direktivet artikel 10:1 skall reklam kunna identifieras som reklam och hållas åtskild från andra delar av programtjänsten. Detta har i radiolagen åstadkommits med hjälp av definitionen av "annonstid i televi- sionen". Med detta begrepp avses "sändningstid i televisionen som inleds och avslutas med en särskild ljud- och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden huvudsakligen gör detta på uppdrag av andra" (1 & radiolagen). Bestämmelsen kompletteras av 8 5 som anger vad som får sändas under annonstiden. Motsvarande ordning gäller för ljudradio och televisionssändningar i kabel, samt i satellitsändningar, lokalradio och när- radio. Jag föreslår nu att bestämmelsen ges ett något annorlunda innehåll. Enligt min mening bör föreskrivas att det före och efter varje sändning av annonser skall sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen bör i televisionen bestå av både ljud och bild. Vad som skall avses med annonser framgår ovan. Den sakliga skillnaden mot vad som nu gäller är dock liten. Liksom tidigare bör föreskriften gälla både för ljudradion och televisionen. Den föreslagna bestämmelsen medför att även t.ex. UR blir skyldigt att genom en ljud— och bildsignal markera att reklam görs för dess egna kursböcker. Det förefaller märkligt att sådana, hittills godtagna, meddelanden skulle behöva omges av en reklamsignal i en kanal som inte i övrigt får sända reklam. Jag föreslår därför att regeringen får
medge undantag från denna skyldighet. Denna dispensmöjlighet bör endast gälla för programföretag som sänder med stöd av regeringens tillstånd.
Av en annons som sänds under annonstid skall det enligt vad som nu gäller för alla sändningsformer, framgå i vems intresse sändningen sker (9 5 första stycket radiolagen, 10 b & första stycket närradiolagen, 26 & första stycket lokalradiolagen, 10 5 första stycket kabellagen samt 20 & första stycket satellitlagen). Jag anser att detta bör gälla i fortsättningen också. Det är inte tillräckligt att tittaren kan skilja reklam från redaktionellt material. Han bör också, för att kunna bedöma budskapet, kunna få reda på vem som ligger bakom det. Detta är inte minst viktigt i fråga om åsiktsannonser (se också prop. 1990/91:149 s. 89).
Enligt 14 & radiolagen får annonstiden inte vara kortare än en minut. Be— stämmelsen säger inget om hur kort ett enskilt annonsinslag får vara, endast att reklamblocket skall vara minst en minut. Det finns två skäl för regeln (se prop. 1990/91:149 s. 101 f.). Det ena skälet har med annonsidentifikationen att göra. Enligt föredraganden kan en enda kort annons vara svår för TV- tittama att uppfatta som annons även om den omges av den särskilda reklam- signaturen. Det andra skälet är att reklamen bör sändas i block för att undvika att antalet reklamavbrott blir för stort. I propositionen hänvisas till den euro- peiska TV—konventionen men även TV—direktivet bygger på detta synsätt (se artikel 10:3). Enligt min mening innebär de relativt restriktiva regler för reklamavbrott som nu gäller och som jag föreslår skall gälla också i fortsätt- ningen, att utrymmet för avbrott är så begränsat att regeln inte behövs.
De nu gällande radiolagama stadgar att det i annonser inte får uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer (9 5 andra stycket radiolagen, 10 b 5 andra stycket närradiolagen, 26 å andra stycket lokalradiolagen, 10 å andra stycket kabellagen samt 20 å andra stycket satellitlagen). Bestämmelsen tillkom i samband med den tredje markkanalen och motiverades i prop. 1990/91:149 s. 90. Den direkta orsaken är föreskriften i TV-konventionen artikel 13:4 som säger just att personer som presenterar sådana program inte skall förekomma i annonser. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i TV-direktivet. Bestämmelsen kan emellertid sägas vara en direkt följd av principen om reklamidentifikation och är väl förenlig med direktivet. Det finns enligt min mening skäl att även i fortsättningen försöka förhindra att nyhetsbulletiner och reklaminslag förväxlas. Att bestämmelsen är förenlig med TV—konventionen är också ett argument även om vi ännu inte kunnat ratificera konventionen. Föreskriften bör gälla även för ljudradion.
15.10. Övriga materiella regler om reklam och annan annonsering
Förslag: De regler som för närvarande gäller i fråga om högsta tillåtna mängd annonser samt placeringen av annonser behålls i huvudsak.
Om andra program än annonser sponsras, skall det anges i början eller slutet av programmet vem sponsom är. Program som huvudsakli- gen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer får inte sponsras. Program i ljudradio eller TV får inte sponsras av någon vars huvudsak— liga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkohol, tobak och receptbelagda läkemedel.
Lokala kabelsändarföretag och närradioföreningar får inte sända re- klam.
Från lagens regler om reklam görs undantag för den reklam som den sändande gör för sin egen programverksamhet.
De regler som för närvarande gäller i fråga om högsta tillåtna mängd an- nonser bör i huvudsak behållas. Det innebär att annonser får sändas under högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I en televisions- sändning får denna tid dock i rena undantagsfall utsträckas till högst tio minu- ter. Annonser får i en televisionssändning sändas under högst tio procent av sändningstiden samt under högst tio procent av sändningstiden mellan kl. 18.00 och 24.00.
Som jag redogjort för ovan bör annonsmängden i närradion begränsas på samma sätt som beträffande lokalradion. Vidare bör TV-shopping tillåtas i den utsträckning som artikel 18 i TV-direktivet anger. Genom att reklam- mängden anges för annonser, vilket inbegriper t.ex åsiktsreklam, kan såväl TV-direktivets som TV—konventionens föreskrifter anses uppfyllda. Konven— tionens reklambegrepp inbegriper, till skillnad från direktivet, även åsikts- reklam. Direktivet hindrar dock inte att vi har strängare regler för reklam- mängden.
I de principer för avbrott för annonser som för närvarande gäller i fråga om televisionssändningar ser jag inte skäl att föreslå ändring. Det innebär att annonser även i fortsättningen skall sättas in mellan programmen och att annonser får avbryta program under i huvudsak två förutsättningar; antingen att det är fråga om längre pauser i sportprogram eller om föreställningar där det görs pauser för publiken, eller att annonserna placeras mellan delar i pro- gram. Att annonser inte får placeras i anslutning till barnprogram bör också gälla i fortsättningen. Något skäl att föreslå sådana regler för ljudradion ser jag inte. Var ett program börjar och ett annat slutar är för övrigt svårare att fastslå i ljudradion.
De radiorättsliga författningarna (utom närradiolagen, se avsnitt 15.5) be- gränsar för närvarande reklammängden till åtta minuter. I rena undantagsfall får denna tid utsträckas till tio minuter. I prop. 1990/91:149 s. 100 anges som skäl till detta att om annonser måste sättas in mellan programmen, program- tablån vid enstaka tillfällen skulle göra det försvarbart att åttaminutersgränsen överskreds. Detta skulle dock endast vara möjligt i undantagsfall. Eftersom något krav på att annonser skall sändas mellan programmen inte uppställs för ljudradion, saknas alla skäl att ha en motsvarande möjlighet till överskridande av åttaminutersregeln i ljudradio.
Enligt TV-direktivet artikel 17 måste även sponsrade program kunna iden- tifieras. Enligt närradiolagen, lokalradiolagen, kabellagen och satellitlagen skall sponsom anges före och efter programmet. Av regeringens avtal med respektive programbolag framgår att meddelande om sponsom skall lämnas i början eller slutet av programmet men att bolagen även får lämna sådana meddelanden före och efter det sponsrade programmet. Med att ett program är sponsrat bör förstås att ett program som inte är en annons helt eller delvis bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten eller som framställer audiovisuella verk. Eftersom ett sponsorsmeddelande enligt den marknadsrättsliga definition av reklam som jag vill dra nytta av, kan vara reklam, bör också anges att ett sponsorsmeddelande inte inräknas i den till- låtna reklammängden och att det inte behöver omges av den särskilda signa- turen för annonser. Programföretaget bör, om inte tillståndsvillkoren säger något annat, vara oförhindrat att lämna meddelande före och efter ett pro— gram.
De regler om barnreklam som infördes 1991 bör som jag ovan anfört be- hållas. Några särskilda regler om att barnprogram inte får sponsras finns inte i den radiorättsliga lagstiftningen. Däremot förbjuds sponsring av program riktade till barn i avtalen med SVT och TV4. Frågan är då om ett generellt förbud att sponsra barnprogram bör införas. I den mån sponsringen enligt marknadsrätten är att anse som reklam är den ändå förbjuden. All annonse— ring är emellertid inte reklam. Varken enligt nu gällande ordning eller enligt vad jag här har föreslagit är annonsering, som inte är reklam, förbjuden om den riktar sig till barn. Ett generellt sponsringsförbud bör införas endast om det också gäller förbud mot annonsering som inte är reklam. Jag har inte funnit skäl att förbjuda annonsering som inte är reklam och som är riktad till barn. Enligt mitt förslag till ny radio- och TV-lag kan regeringen i villkor föreskriva förbud mot sändning av sponsrade barnprogram. De villkor som för närvarande gäller för SVT och TV4 kan alltså föreskrivas också i fort- sättningen.
Nyhetsprogram och nyhetsmagasin får inte heller sponsras enligt artikel 173 i TV—direktivet. Det motsvarar vad som nu gäller enligt 18 & satellitlagen och avtalen med programföretagen. Enligt min mening är det en rimlig
ordning att t.ex. fackliga eller politiska organisationer inte kan sponsra nyhetsprogram.
TV—direktivet föreskriver (artikel 17:2) att TV—program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobak och receptbelagda läkemedel. I enlighet med vad som är den svenska uppfattningen om alkoholreklam bör även alkohol ingå bland dessa pro- dukter. Sponsring är ofta att anse som reklam enligt marknadsrätten. TV- direktivets definition av sponsring (artikel 1) är emellertid vidare. Det krävs därför en särskild bestämmelse om att program inte får sponsras av dessa, fysiska eller juridiska, personer.
TV—direktivet gäller endast television. Någon skyldighet att begränsa rätten till sponsring i fråga om ljudradio har vi alltså inte. För närvarande sker detta endast i avtalet med SVT och UR. Utrymmet för sponsring för den som har som sin huvudsakliga verksamhet att sälja eller tillverka alkohol och tobak är på grund av förbudet mot sådan reklam i ljudradio begränsat (12 å andra stycket tobakslagen[1993:581] och 2 5 andra stycket lagen [l978:763] om marknadsföring av alkoholdrycker). På grund av läkemedelsbranschens praxis i fråga om reklam för receptbelagda läkemedel är utrymmet för spons- ring av företag som säljer eller tillverkar sådana läkemedel också begränsat. Enligt marknadsrätten är ju sponsring i princip att betrakta som reklam. De skäl som talar för sponsringsförbud i televisionen, reklarnidentifikation och skydd mot smygreklam, gäller även för ljudradion. Jag anser därför att samma regler för sponsring bör gälla i ljudradion som i televisionen.
Lokala kabelsändarföretag får inte sända reklam. I prop. 1991/92:53 s. 41 anförde föredragande statsrådet att det enligt hennes mening inte framstod som rimligt att den som väljer att operera som en kommersiell kanal med reklamfinansiering skall kunna utnyttja också ställningen som lokalt kabel- sändarföretag. J ag delar den uppfattningen.
Närradioföreningar, dvs. sammanslutningar bildade av de egentliga för- eningarna för att sköta gemensamma angelägenheter, får inte sända reklam. Lagtekniskt är detta en följd av att dessa föreningar endast får sända vissa uppräknade program, huvudsakligen av informationsinnehåll. Jag föreslår inga förändringar i detta avseende (se prop. 1992/93:70 s. 35).
Genom att marknadsrättens reklambegrepp används kommer den reklam som sändande gör för sin egen programverksamhet att omfattas av bestäm- melserna om reklam. Detta framstår som mindre lämpligt. Undantag bör därför göras från regler om reklammängd, placering etc. för den reklam den sändande gör för sin egen programverksamhet. Vill han göra reklam för annat än programverksamheten bör reglerna dock gälla. De licensfinansierade före- tagen ägnar sig ibland åt vad som enligt vad jag nu föreslår skulle vara att betrakta som reklam och annnons, t.ex. när UR talar om att dess kursböcker finns att köpa till visst pris. För att undvika att de licensfinansierade företagen
skulle behöva införa en särskild signatur för dessa meddelanden bör föreskri- vas en möjlighet för regeringen att i tillståndet medge undantag från kravet på särskild bild- och ljudsignatur. I vilken utsträckning de skall få göra reklam bestäms förstås också i tillståndet.
15.1 1 Annonsdiskriminering
Jag har i avsnitt 13.7 motiverat varför en bestämmelse om annonsdiskrimine- ring endast skall gälla för de företag som regeringen bestämt.
15.12. Vad som bör övervakas av Granskningsnämnden
Förslag: Granskningsnämnden för radio och TV får endast granska efterlevnaden av vissa regler om reklam och annan annonsering, nämli- gen reglerna om åsiktsreklam, annonsidentifikation, annonsmängd, an- nonsers placering, förbud mot att sponsra nyhetsprogram samt förbud för närradioföreningar och lokala kabelsändarföretag att sända reklam. Det ankommer också på Granskningsnämnden att övervaka förbudet mot otillbörligt gynnande av kommersiella intressen. Efterlevnaden av övriga bestämmelser övervakas endast i enlighet med marknadsrätten.
Jag har ovan redogjort något för den s.k. lagstridighetsprincip som tillämpas av Marknadsdomstolen. Som en följd av denna princip kan varje regel som behandlar marknadsföring i radiolagstiftningen också komma under Marknadsdomstolens prövning även om saken övervakas av Gransk— ningsnämnden för radio och TV eller något annat organ. Av min redogörelse i det föregående torde också framgå att jag anser att en hel del av de regler som finns i den radiorättsliga lagstiftningen och i TV-direktivet, närmast är av marknadsrättslig karaktär. Det är därför lämpligast att prövningen görs av Marknadsdomstolen. Jag anser att Granskningsnämnden för radio och TV bör ha ansvaret för bestämmelser som syftar till att skydda upplevelsen av programmet och sådana bestämmelser som i första hand är riktade till programföretaget. Övriga regler om reklamen bör handhas av det marknads— rättsliga systemet. Gränsdragningen utvecklas nedan.
Reklam för alkohol, tobak och receptbelagda läkemedel
Här är uppenbart fråga om regler av typen att annonser i television inte får ges en sådan utformning att det uppmuntrar till bruk av något som är farligt att
konsumera eller dylikt. En sådan regel kan visserligen vara specifik för ljudradion eller televisionen men har ett konsumenträttsligt syfte som Mark- nadsdomstolen måste anses vara mera lämpad att bedöma än Radionämnden, Granskningsnämnden för radio och TV eller någon annan liknande nämnd. Dessa regler faller också i dag utanför nämndernas kompetens. Regeln får anses i väl så hög grad riktad till annonsören som till programföretaget. Granskningsnämnden för radio och TV bör alltså inte övervaka att dessa regler följs.
Barnreklam
Barnreklamförbudet är i ännu högre grad en marknadsrättsligt inriktad regel. Att så är fallet framgår redan av propositionen 1990/91:149 s. 117 f. Även denna bestämmelse får anses riktad till både annonsören och programföre- taget. De bedömningar som behöver göras är Marknadsdomstolen mer kom- petent att göra än Granskningsnämnden för radio och TV. Jag föreslår därför att barnreklamförbudet läggs utanför nämndens kompetensområde. Det— samma bör gälla sponsring av barnprogram. Föreskriften om att annonser inte skall placeras i anslutning till barnprogram bör, liksom andra regler om annonsers placering, bevakas av nämnden (se nedan).
Åsiktsreklam
Åsiktsreklam är inte marknadsföring och ligger därför utanför Marknads- föringslagens och Marknadsdomstolens kompetensområden. Bedömningarna sammanhänger med kravet på opartiskhet och saklighet och bör göras av Granskningsnämnden för radio och TV.
Annonsidentifikation, annonsvolym och annonsplacering
Regeln om att annonser skall vara tydligt avskilda från redaktionellt material har självfallet ett marknadsrättsligt syfte. Regeln går emellertid längre än så. All annonsering är ju inte marknadsföring. Även annonser med stöd för poli- tiska eller fackliga uppfattningar skall vara tydligt skilda från det redaktionella materialet. Det är endast programföretaget som kan åläggas något ansvar för detta. Granskningsnämnden för radio och TV bör därför ha ansvaret för kon- troll av efterlevnad av regler om annonsidentifikation.
Att Granskningsnämnden för radio och TV bör ha ansvaret för kontroll av efterlevnad av regler om annonsers placering och annonsvolym anser jag självklart.
Uppgift om annonsören
Att reklam skall kunna identifieras som sådan följer såväl av marknadsrätten som av TV—direktivet (artikel 10: 1). Annonser kan emellertid vara något mer än reklam. Åsiktsreklam ligger utanför marknadsrättens sfär. Marknadsdom- stolen bör därför handha frågor som berör just reklamen medan Gransk- ningsnämnden bör övervaka bestämmelsens efterlevnad i Övrigt.
Förbud mot att låta vissa personer eller figurer uppträda i annonser
Enligt nu gällande regler, som jag föreslår skall fortsätta att gälla, får det i annonser inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i program som handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, eller personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år. Dessa bestämmelser har till syfte att identifiera reklamen som sådan. De behandlar utformningen av annonserna snarare än placeringen av dem. Det ligger därför närmast till hands att anse att ansvaret i första hand åvilar annonsören. I enlighet med de principer som jag här sökt utveckla bör dessa frågor, vad gäller reklam, handläggas hos Marknadsdomstolen. Över- vakningen i fråga om annonser som inte är reklam bör däremot ankomma på Granskningsnämnden.
Förbud mot att låta någon som tillverkar eller säljer alkohol- drycker m.m. sponsra program
Regeln riktar sig i praktiken till programföretaget och får anses innebära att ett program sponsrat av dem som producerar alkoholdrycker etc. inte får sändas. En sådan regel bör övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV.
Förbud mot att sponsra nyhetsprogram
Nyheter, nyhetskommentarer får inte sponsras. Syftet är närmast att slå vakt om den redaktionella självständigheten. Det är en regel som främst får anses riktad till programföretaget. Regelns efterlevnad bör övervakas av Gransk- ningsnämnden för radio och TV.
Förbud för närradioföreningar och lokala kabelsändarföretag att sända reklam
Att dessa juridiska personer inte får sända reklam sammanhänger med deras status i radiorättsligt hänseende. Frågan torde inte i dag kunna prövas av Marknadsdomstolen. Den bör därför ankomma på Granskningsnämnden för radio och TV.
15.13. Särskilt om reklam i sökbar text-TV
Förslag: För sökbar text-TV gäller i huvudsak samma regler som för annan television. Den särskilda reklamsignaturen skall dock bestå enbart av bild och anges löpande. Även sponsorsangivelser skall ske löpande i bild. Reglerna om annonsmängd samt att annonser skall placeras mellan program gäller inte för sökbar text-TV.
I fråga om reklam i sökbar text-TV, liksom för övrigt i fråga om all programverksamhet i sökbar text-TV, bör gälla samma regler som för andra former av television, om inte annat sägs. I vissa fall har jag ansett det moti— verat med särskilda regler för text-TV, t.ex. i fråga om reklamsignaturen. Den bör bestå av enbart bild och anges löpande. Likaså bör angivelsen av vem som är sponsor anges löpande i bild. Bestämmelserna om annonsvägran samt om avbrott är också svåra att tillämpa på text—TV eftersom det knappast förekommer något som skulle kunna kallas program i sökbar text-TV. I övrigt anser jag att bestämmelserna med användning av sunt förnuft går att tillämpa också på sökbar text-TV.
16. Kabelsändningar m.m.
16.1. Skyldigheten att vidaresända marksända TV—program
_|
Förslag: Innehavare av kabelnät skall se till att de TV—program som sänds med stöd av regeringens tillstånd kan utan kostnad tas emot av de boende i anslutna fastigheter. Skyldigheten gäller om sändningarna når fler än 10 bostäder. Sådan skyldighet föreligger inte om vidaresänd- ningarna endast avser TV-program från marksändare på frekvens under 1 GHz. Skyldigheten omfattar inte heller sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning.
Om det finns särskilda skäl får Radio— och TV—verket medge undan- tag från skyldigheten.
Behovet av en sändningsplikt
I mitt uppdrag att värdera lagstiftningen om kabelsändningar ingår att föreslå vilka regler om skyldighet att vidaresända vissa marksända program, s.k. must carry eller sändningsplikt, som bör gälla i framtiden. Det första ledet i en sådan bedömning är att diskutera om det över huvud taget finns behov av en lagfäst sändningsplikt.
Bakom de nuvarande reglerna om sändningsplikt ligger uppfattningen att program som är avsedda att tas emot av var och en med enkel utrustning också skall vara tillgängliga för var och en. Den som genom att kontrollera ett kabelnät utgör mellanhand mellan programföretaget och allmänheten skall inte kunna hindra att de personer som bor i anslutna fastigheter får del av det som annars skulle ha varit tillgängligt för dem.
Samtidigt innebär en skyldighet för nätinnehavaren att befordra vissa pro- gram otvivelaktigt en inskränkning i hans handlingsfrihet. En sändningsplikt bör därför inte gälla i andra fall än då den kan anses befogad. Detta kan enligt min mening vara fallet om det är svårt eller omöjligt att ta emot programmen utan nätinnehavarens medverkan och om det finns en beaktansvärd risk att han inte kommer att medverka utan att vara skyldig till det,
På de allra flesta platser kan marksänd ljudradio tas emot med hjälp av en vanlig sprötantenn. Om mottagningsförhållandena är dåliga kan det vara be- hövligt att sätta upp en fast inomhusantenn, t.ex. i form av en ledningstråd
som spikas upp på väggen. Endast i yttersta undantagsfall torde det vara nöd- vändigt med högt placerade utomhusantenner för att uppnå goda mottagnings- förhållanden för de svenska ljudradiosändningar som är avsedda att tas emot i området. Jag bedömer därför att det inte finns tillräckliga skäl att föreskriva sändningsplikt för ljudradio.
Marksända TV—program kan på vissa platser tas emot på ett tillfredsställ- ande sätt med en enkel inomhusantenn. Det normala är emellertid att det krävs en utomhusantenn som är riktad mot sändaren. För den som bor i flerfamiljs— hus är det därmed typiskt sett svårt eller omöjligt att uppnå god TV-mottag- ning utan hyresvärdens medverkan. Den första förutsättningen för sänd- ningsplikt synes därför föreligga i sådana fall.
Det som kan sägas om marksänd TV gäller i ännu högre grad för satellit— sända program. För att kunna ta emot sådana program behöver man ha en parabolantenn som skall kunna riktas på sådant sätt att det råder fri sikt mot satelliten. I flerfamiljshus torde det därför endast i undantagsfall vara möjligt för enskilda hushåll att ta emot satellitprogram med egen utrustning.
När det gäller risken för att den som skulle kunna möjliggöra mottagning inte kommer att göra detta utan att vara skyldig till det gör jag följande be- dömning.
Vanliga centralantennanläggningar, dvs. anläggningar som inte har någon annan funktion än att ta emot och vidarebefordra marksända TV—program, tillhör normalt en enskild fastighet eller en grupp av fastigheter. Det har aldrig funnits någon lagstadgad skyldighet att inrätta centralantennanläggningar. Fram till mitten av 1980-talet, då kabelnäten började byggas upp, var emeller- tid de flesta flerfamiljshus utrustade med sådana anläggningar. Centralantenn— anläggningar var även vanliga i gruppbyggda småhus.
I dag torde de flesta centralantennanläggningar ha byggts om eller kom- pletterats på sådant sätt att de boende även har tillgång till satellitsända pro- gram. Jag har inte tillgång till någon statistik, men bedömer att inte mer än 10—15 procent av bostäderna i Sverige är anslutna till centralantennanlägg— ningar utan möjlighet att ta emot satellitprogram.
Av anläggningarna torde vissa tillhöra bostadsrättsföreningar eller sam- fälligheter medan andra finns hos allmännyttiga bostadsföretag eller i privat- ägda hyresfastigheter. I fråga om bostadsrättsföreningar eller samfälligheter är det medlemmarna som beslutar. När det gäller åtminstone de större hyres— värdarna inom både allmännyttan och på det privata området gäller förhand- lingsordningar enligt vilken parterna kan påkalla förhandlingar om gemen- samma anordningar i huset.
Enligt min mening finns det knappast någon risk för att befintliga central- antennanläggningar kan komma att avvecklas utan att ersättas med kabelnät för mottagning av satellitsändningar. Jag bedömer vidare att förhållandena inom olika delar av bostadsmarknaden ger tillräckliga förutsättningar för att
centralantennanläggningar successivt kommer att anpassas för mottagning också av nytillkommande marksända TV—program som är avsedda att tas emot i området. Någon anledning att föreskriva en särskild skyldighet att företa en sådan anpassning synes därför inte föreligga beträffande vanliga centralantennanläggningar.
När det gäller kabelnät som — förutom de marksända TV—programmen — också ger tillgång till ett antal satellitsända program, kan beredvilligheten att sända ut marksända program vara mindre. Detta torde särskilt kunna gälla för nytillkommande program. Följande skäl talar för att så kan vara fallet.
Ett kabelnät har en viss teknisk överföringsfönnåga. Denna kan teoretiskt vara mycket hög, upp till cirka 80 program. I många fall är kabelnäten emel— lertid inte utrustade med förstärkare som kan arbeta över hela frekvensom- rådet, utan kapaciteten stannar vid cirka 30 program. I många kabelnät utnytt- jas för närvarande hela den praktiskt tillgängliga kapaciteten. För många nät- innehavare kan man därför räkna med att ett krav på att vidaresända ytterligare ett visst program endast kan uppfyllas om något befintligt program tas bort. En sådan åtgärd kan mötas med ovilja såväl från boende som från det företag som ligger bakom det borttagna programmet. Om detta program har erbjudits de boende mot avgift kommer dessutom kabelföretagets intäkter att minska med uteblivna avgifter. Ett ökat antal för hushållen kostnadsfria kanaler kan dessutom minska de boendes benägenhet att över huvud taget prenumerera på kabelbolagens avgiftsbelagda utbud.
Detta är de argument mot en utvidgad sändningsplikt som brukar anföras från kabelföretagen. Det finns emellertid även andra orsaker till att åtminstone vissa kabelföretag kan väntas motsätta sig att vidaresända nya marksända TV- program.
Under senare tid har vissa företag i mediebranschen försökt integrera programförsörjning och distribution. Tanken verkar vara att de boende som är anslutna till en viss programdistributör i första hand skall kunna ta del av sändningar från programföretag som är lierade med denna programdistribu- tör. Ett led i strategin har varit att försöka förhindra att programföretag som konkurrerar med de "egna" programföretagen får distribueras i de "egna" kabelnäten. För ett företag som vill arbeta enligt en sådan affärsstrategi är det naturligt att motsätta sig en omfattande sändningsplikt.
Enligt min mening visar det anförda att det finns en beaktansvärd risk för att nya marksända TV-program inte kommer att befordras i kabelnät där det vidaresänds satellitprogram om det inte finns en skyldighet att göra det. Där- för bör sändningsplikt föreligga.
Vilka anläggningar bör omfattas av en sändningsplikt?
Som jag nyss nämnt finns det inte anledning att föreskriva skyldighet för innehavare av vanliga centralantennanläggningar att befordra vissa program. Reglerna om sändningsplikt bör därför undanta sådana anläggningar. Där— emot bör sändningsplikt föreligga i fråga om kabelnät där det vidaresänds satellitprogram.
Enligt mitt förslag till radio- och TV—lag skall det inte krävas tillstånd för att sända ut program i sådana sändningar från sändare på jordytan som an- vänder frekvenser över 1 GHz. Sådana sändningar kan användas som ersätt— ning för kabeldistribution av satellitprogram. Om en fastighet är ansluten till ett kabelnät som används för vidaresändning av program som tagits emot från mikrovågssändare bör sändningsplikt föreligga.
Jag föreslår därför att en skyldighet att se till att de boende kan ta emot vissa TV—program skall gälla i fråga om kabelnät där det förekommer vidare- sändning av andra TV—program än sådana som sänds ut från marksändare på frekvenser under 1 GHz.
I dag gäller sändningsplikten, liksom kabellagen över huvud taget, endast för kabelnät som når fler än 100 bostäder. Enligt min mening är denna gräns i detta sammanhang för hög. Man kan inte hävda att boende som är anslutna till mindre kabelnät har mindre starka skäl än andra att få tillgång till de mark- sända programmen. Det finns inte heller fog för att påstå att de som är an- slutna till sådana nät har bättre möjligheter att ordna egen mottagning än andra.
Mot denna bakgrund föreslår jag att skyldigheten att sörja för de boendes mottagningsmöjligheter inträder vid en betydligt mindre storlek på nätet. Av praktiska skäl föreslår jag att den undre gränsen skall sättas till tio bostäder.
Som nämnts i det föregående kan mikrovågssändningar användas som er- sättning för kabelnät. Exempelvis kan enskilda boende abonnera på pro- grammen från ett företag som vidaresänder satellitprogram genom mikro- vågssändning. I ett sådant fall bör den som bedriver mikrovågssändningama inte vara skyldig att vidaresända de marksända programmen. Skälen är de följ ande.
Om ett enskilt hushåll abonnerar på en mikrovågssändning för att få till— gång till satellitprogram torde detta hushåll undantagslöst ha möjlighet att ta emot de marksända TV—programmen på annat sätt. Om det rör sig om en- skilda villafastigheter har de boende normalt egna antenner. De som bor i fler- familjshus är anslutna till centralantennanläggningar eller till kabelnät med sändningsplikt. Att föreskriva att de marksända programmen skulle sändas ut även i mikrovågssändning skulle vidare innebära att frekvenskanaler i mikro- vågsbandet skulle behöva tas i anspråk för program som redan sändes ut i etersändning, vilket skulle vara slöseri med radiofrekvenser.
Jag har förståelse för om kabelföretag skulle anse det orättvist att de är tvungna att sända ut de marksända programmen till hushåll som väljer att abonnera på mikrovågssändningar i stället för att anlita kabelföretagets utbud av satellitprogram. Lösningen på det problemet är emellertid inte att före- skriva sändningsplikt även för dem som bedriver mikrovågssändningar utan att se till att kabelföretagens avtal med fastighetsägarna täcker kostnaderna för de sändningar som kabelföretaget är skyldigt att befordra.
Vilka program bör omfattas av en sändningsplikt?
Som jag tidigare har nämnt saknas anledning att föreskriva sändningsplikt för ljudradioprogram. Skälet är att dessa program i så gott som alla fall kan tas emot med hjälp av enkel utrustning i den mottagandes bostad. Sändningsplikt bör därför endast gälla i fråga om TV—program.
De TV—program som kan komma i fråga för en sändningsplikt är sådana som sänds ut i marksändning och som är avsedda att tas emot med enkel ut- rustning av var och en i det aktuella området.
Program som sänds ut endast från satellit eller i mikrovågssändning från marksändare bör inte omfattas av sändningsplikten. Orsaken är att satellit— sändningar och andra mikrovågssändningar — i varje fall på dagens tekniska utvecklingsstadium — inte kan tas emot av var och en med enkel utrustning.
Detsamma gäller för närvarande program som i huvuddelen av sändnings- området sänds ut från marksändare, men där det av villkoren för sändnings- tillståndet framgår att de boende i t.ex. glesbygdsområden skall kunna ta emot programmen från satellit. Kabelnämnden har nämligen i beslut funnit att någon sändningsplikt inte skall gälla i de områden där endast satellitmottag- ning är möjlig (beslut 1994-01-21, dnr 156/93). Jag anser inte att detta är rimligt. Även befolkningen i sådana områden bör ha samma möjlighet som andra att ta del av programmen, oavsett på vilket sätt programmen i just detta område distribueras. En ändring av vad som nu gäller föreslås därför.
Den nuvarande sändningsplikten torde endast kunna göras gällande om rättighetshavama tillåter att programmen vidaresänds i kabelnäten utan kost- nad. En nätägare kan ju inte gärna tvingas bryta mot upphovsrättslagen för att uppfylla villkoren i kabellagen. Jag föreslår ingen ändring i det avseendet. Sändningsplikt bör alltså inte gälla i fråga om program som kabelföretagen endast får vidaresända om de erlägger betalning.
Program som inte får krypteras, dvs. sådana program som sänds med stöd av regeringens tillstånd till var och en, skall också vara möjliga att tas emot av var och en. För program som får krypteras gäller däremot inte någon sänd- ningsplikt. Om programföretaget vill att programmet skall befordras i ett kabelnät får det komma överens med kabelföretaget om det. I det fall som nämns i det föregående, där ett marksänt program omfattas av en sänd—
ningsplikt men programmen i vissa områden endast kan tas emot från satellit, gäller sändningsplikt i dessa områden för satellitprogrammen, även om satellitsändningen skulle vara kodad. Ett skäl att koda satellitsändningen kan nämligen vara att man av upphovsrättsskäl vill förhindra att sändningen tas emot i utlandet.
Mitt lagförslag öppnar möjlighet att tillåta att marksändningar används för att endast vidaresända TV—program som samtidigt sänds eller kort tid dessför- innan sänts av någon annan (se avsnitt 12.6 ). Förebilden för bestämmelsen är den nuvarande lagen om rundradiosändningar av finländska televisionspro— gram, men bestämmelsen medger att även program från andra länder vidare- sänds från marksändare i Sverige. Jag anser inte att sändningsplikt skall gälla för sådana program. Orsaken är bl.a. att det är svårt att förutse omfattningen av sändningsplikten. Enbart i Danmark, Finland och Norge sänds t.ex. sju olika TV—program. Vidare kan man anta att programmen normalt endast kommer att intressera mindre grupper. Det skulle inte heller vara lämpligt om villkoren för kabelsändning av grannlandsprogram skulle vara olika beroende på om programmen kom från en sändare i grannlandet eller en sändare i Sverige.
Av det som citerades ur prop. 1990/91:149 (se avsnitt 6.5) framgår att föredraganden ansåg det ha betydelse för sändningsplikten att det reklam- finansierade marksända TV—programmet har gjort åtaganden i fråga om bl.a. programutbudets sammansättning och utbyggnaden av sändningarna.
Enligt min mening bör sändningsplikten gälla endast inom det område där en tillståndshavare enligt tillståndsvillkoren får bedriva sändningar. Om pro- grammen kan tas emot utanför detta område bör sådan skyldighet alltså inte gälla där.
Jag anser däremot inte att sändningsplikten bör vara beroende av om vissa innehållsregler gäller för programmen. I en situation då det tillkommer flera marksända TV-program kan regeringen bedöma att behovet av t.ex. ett mångsidigt programutbud kommer att tillgodoses utan att något villkor om detta behöver ställas upp för de enskilda tillståndshavama. En regel om att sändningsplikt endast skall gälla i fråga om program som omfattas av vissa villkor i fråga om innehållet skulle inte tjäna sitt syfte.
Sändningspliktens förhållande till vissa överenskommelser på bostadsmarknaden
En viktig orsak till att sändningsplikten har mött kritik från kabelföretagen har att göra med behovet att kunna släppa fram endast de program för vilka sändningsplikten gäller till vissa hushåll.
Som framgår av min redogörelse för de överenskommelser som gäller på hyresmarknaden ( avsnitt 6.5 ) räknar man med att de boende som inte önskar
ta del av annat än de marksända TV—programmen skall kunna komma undan med en lägre hyra än de boende som också önskar få tillgång till satellit— program. I många fastigheter har man installerat filter i de lägenheter där de boende inte vill kunna ta del av satellitprogram. Filtren fungerar så att de endast släpper igenom signaler under en viss frekvens. För att tekniken skall fungera måste därför de program som skall nå alla hushåll sändas ut på de lägre frekvenser som filtren släpper igenom.
Om innebörden av sändningsplikten skulle vara att varje nytillkommande program skulle släppas igenom till samtliga boende, även om dessa inte önskade få tillgång till några satellitprogram, skulle tillkomsten av ytterligare ett sådant program i princip innebära att samtliga filter behövde bytas ut. Vidare skulle befintliga program behöva byta frekvens i kabelnätet för att det nytillkomna programmet skulle finnas med bland de program som släpps igenom av de nya filtren. Om ytterligare ett program tillkommer skulle proce- duren behöva upprepas.
Jag anser emellertid inte att sändningsplikten behöver ges en så långtgåen- de tolkning. Enligt min mening bör det vara tillräckligt om de som bor i an- slutna fastigheter har möjlighet att ta emot de aktuella programmen utan kost- nad för själva mottagningen. Kabelföretaget skall t.ex. inte kunna kräva att TV—tittarna betalar för en avkodare för att kunna ta emot program som omfat- tas av sändningsplikt, om avkodaren är avsedd att bereda dem tillgång till även andra program än de som omfattas av sändningsplikten. Däremot bör de boende vara skyldiga att tåla att de — för att kunna ta emot ett tillkommande program — belastas med den högre hyra som eventuellt tas ut för lägenheter med möjlighet att ta emot satellitprogram. Om någon boende inte vill ha möj— lighet att ta emot sådana satellitsända program som tillhandahålls utan programavgift skall han inte heller kunna kräva att få del av tillkommande marksända program.
Vem bör sändningsplikten åvila?
Som nämnts i det föregående ligger ansvaret för att se till att de boende kan ta emot program som omfattas av en sändningsplikt på kabelföretaget, inte på fastighetsägaren. Denna ansvarsfördelning har historiska förklaringar. I den kabellagstiftning som gällde åren 1986—1991 krävdes tillstånd bl.a. för att vidaresända satellitprogram i kabel. Det torde då ha ansetts naturligt att kon- struera olika förpliktelser som villkor för tillstånd.
Det har givetvis aldrig varit lagstiftarens avsikt att de kostnader som kabel- företaget har för att uppfylla sändningsplikten skall betalas på annat sätt än av fastighetsägaren, och därmed till slut av de boende. Den angivna ansvars- fördelningen innebär emellertid att kabelföretaget kan tvingas till ökade åtaganden utan att företaget med säkerhet kan kompensera sig för de kostna-
der som dessa åtaganden medför. Hur stor den risken är i praktiken beror givetvis på hur avtalen mellan kabelföretagen och fastighetsägarna är utfor- made.
Det kan hävdas att den angivna ansvarsfördelningen är mindre lämplig. Ett skäl för detta är att det är svårt att på förhand bedöma hur stor omfattning sändningsförpliktelsen kommer att få under en avtalstid som kanske omfattar tiotals år. Så länge sändningsplikten åvilar kabelföretagen är det dessa som står risken att få stå för kostnaden för ett ökat antal program om de har visat otillräckligt förutseende vid avtalets ingående.
Jag har därför övervägt om det kan vara befogat att ändra ansvarsfördel- ningen i fråga om sändningsplikten på så sätt att fastighetsägaren eller mot- svarande i stället för nätinnehavaren skulle vara ansvarig för att de boende hade möjlighet att se de program som sändningsplikten omfattade.
Till förmån för en sådan ansvarsfördelning skulle kunna anföras att kost- naden för att programmen befordras till de boende bör bäras av samtliga boende genom hyran eller motsvarande och att fastighetsägaren i motsats till nätinnehavaren har möjlighet att direkt påverka vad de boende skall betala.
En förändrad ansvarsfördelning i linje med det nu antydda skulle rimligtvis behöva kompletteras med en skyldighet för kabelföretaget att erbjuda alla berörda program till fastighetsägaren. Annars skulle det kunna bli svårt eller omöjligt för fastighetsägaren att uppfylla sina skyldigheter. För att fastighets— ägarna skulle få rimlig säkerhet skulle förpliktelsen också behöva innefatta att programmen skall erbjudas på skäliga villkor.
Jag har emellertid valt att inte föreslå någon förändrad ansvarsfördelning. Orsaken är att jag inte har funnit något enkelt sätt att säkerställa att pro- grammen verkligen erbjuds fastighetsägarna på skäliga villkor. Det är knap— past möjligt att använda vitesföreläggande för att tvinga ett tredskande kabel- företag att uppfylla en sådan förpliktelse. En ordning med obligatorisk skilje- dom skulle kanske kunna fungera i teorin, men synes bli alltför omständlig och kostsam i praktiken, särskilt om ett stort antal fall skall prövas.
Mot den anförda bakgrunden föreslår jag därför att skyldigheten att se till att samtliga boende i anslutna fastigheter kan ta emot de ifrågavarande TV— programmen liksom hittills skall åvila den som äger eller annars förfogar över kabelnätet.
Radio- och TV—verket får medge undantag från sändningsplikten om det finns särskilda skäl (6 5 andra stycket kabellagen). Undantaget kan tillämpas t.ex. för att underlätta omställningen om en ny kanal tillkommer eller i för- hållande till innehavare av nät med få kanaler eller av mindre omfattning (se prop. 1991/92:53 s. 56). En bestämmelse av motsvarande innehåll bör tas in i den nya lagen.
16.2. Skyldigheten att bereda plats för lokala kabel- sändarföretag m.m.
[_
Förslag: Innehavare av kabelnät och den som bedriver mikrovågs-_I sändningar skall kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för TV—sändningar från lokala kabelsändarföretag i varje kommun han har en sådan anläggning. Skyldigheten gäller om sändningarna kan nås av fler än 100 bostäder. Sådan skyldighet föreligger inte om vidaresändningarna endast avser TV—program från marksändare med lägre frekvens än 1 GHz. Om det finns särskilda skäl får Radio- och TV—verket medge undantag från skyldigheten. Ett förordnande som lokalt kabelsändar- företag får återkallas i vissa fall. I övrigt föreslås inte några föränd- ringar såvitt avser de lokala kabelsändarföretagen.
_]
Enligt kabellagen är kabeloperatörema skyldiga att kostnadsfritt tillhanda— hålla en kanal i kabelnätet för ett lokalt kabelsändarföretags egensändningar av TV-program. Med lokalt kabelsändarföretag avses en av Kabelnämnden, efter den 1 juli 1994 Radio- och TV-verket, under högst tre år, förordnad juridisk person som är bildad för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verk- samhet. Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet och får inte sända reklam.
För närvarande finns lokala kabelsändarföretag på 29 orter. Sändningarna har liten omfattning. Rörliga bilder sänds typiskt sett någon timme per dag eller några timmar i veckan. Under övrigt tid sänds endast text. Vid sidan av de lokala kabelsändarföretagen förekommer lokala reklamfinansierade kabel- sändningar på ett femtiotal orter. Även dessa sändningar har i allmänhet liten omfattning.
Jag har övervägt att föreslå att det inte längre skall föreligga någon skyl- dighet att tillhandahålla kostnadsfritt kanalutrymme för lokala kabelsändar— företag. Motivet för att en sådan skyldighet skall föreligga har minskat i styrka sedan det har blivit möjligt att bedriva kabelsändningar med reklam- finansiering. Dessutom har de lokala kabelsändarföretagens sändningar liten omfattning. Det kan ifrågasättas om det är skäligt att tvinga kabelföretagen att avstå från en sändningskanal under hela dygnet för att ge de lokala kabel- sändarföretagen möjlighet att sända rörliga bilder under några timmar varje dag.
Skälet till att jag ändå väljer att föreslå att skyldigheten för kabelföretagen skall finnas kvar i oförändrad omfattning är att statsmakterna relativt nyligen, när den nya kabellagen beslutades, valde att behålla systemet. Jag ser det som
en uppgift för statsmakterna och inte för mig att bedöma värdet av de lokala icke-kornmersiella sändningar som kan bedrivas till följd av att de lokala kabelsändarföretagen är tillförsäkrade sändningsutrymme i kabelnäten.
Kritik mot den nuvarande bestämmelsen har framförts av det lokala kabel— sändarföretaget Öppna kanalen i Stockholm. Kritiken går ut på att kabelopera- töremas skyldighet endast omfattar tillhandahållandet av en kanal, medan de lokala kabelsändarföretagen sj älva får se till att programmen befordras till det enskilda kabelnätet. Därmed kommer av kostnadsskäl de som är anslutna till mindre, eller mer avsides belägna kabelnät, inte att få del av programmen. Enligt föreningen borde kabeloperatörema också vara skyldiga att kostnads- fritt vidta de åtgärder som krävs för att de lokala kabelsändarföretagens pro- gram skall komma fram till varje nät.
Jag föreslår inte någon utvidgning i enlighet med föreningens förslag. Nuvarande regler får anses spegla statsmakternas bedömning av hur för— hållandet mellan kabeloperatörer och lokala kabelsändarföretag bör vara. Jag anser inte att det finns något skäl att ytterligare förskjuta balansen till kabel- operatöremas nackdel.
I motsats till vad som gäller i fråga om skyldighet att befordra marksända TV-program bör den som bedriver mikrovågssändningar på sätt som mot- svarar kabelsändningar vara skyldig att upplåta kanalutrymme för lokala kabelsändarföretag. Skälet till varför samma regler bör gälla för den som distribuerar sändningar med hjälp av mikrovåg som för kabeloperatören, är att den som abonnerar på en mikrovågssändning normalt inte på något annat sätt har möjlighet att få del av de lokala kabelsändarföretagens sändningar. Dessutom skulle skiljaktiga regler kunna möjliggöra kringgåenden.
Det kan tilläggas att en skyldighet att sända ut de lokala kabelsändarföre- tagens program i mikrovågssändningar skulle kunna underlätta för mindre eller avlägset belägna kabelnät att få tillgång till programmen. Därmed skulle det problem som Öppna kanalen pekar på kunna få mindre omfattning.
Radio- och TV—verket får medge undantag från skyldigheten om det finns särskilda skäl (6 5 andra stycket kabellagen). Undantaget kan t.ex. tillämpas i förhållande till innehavare av nät med få kanaler eller av mindre omfattning (se prop. 1991/92:53 s. 56). Jag föreslår att en sådan bestämmelse, inne- fattande även den som sänder program i mikrovågssändning, tas in i lagen.
Jag ser inte några skäl till att föreslå några ändringar såvitt avser de lokala kabelsändarföretagens verksamhet samt Radio- och TV—verkets förordnande av dem utom på en punkt. Ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag kan för närvarande återkallas om kabelsändarföretaget brutit mot reklamförbudet (21 å andra stycket). I avsnitt 18.4 föreslår jag att en särskild avgift införs vid brott mot vissa av bestämmelserna om reklam m.m. En sådan avgift föreslås även drabba det lokala kabelsändarföretag som bryter mot reklamförbudet. Något behov av även en återkallelsereaktion föreligger då inte längre. Där-
emot bör ett förordnande kunna återkallas om sändningsverksamheten under en tidsperiod av tre månader inte når upp till en viss miniminivå (se avsnitt 18.9 ).
17. Tillsyn m.m.
17.1. Granskningsnämndens tillsyn
Förslag: Granskningsnämnden för radio och TV övervakar bl.a. efterlevnaden av bestämmelserna om sändningamas innehåll. Gransk- ningsnämnden övervakar emellertid inte vissa marknadsrättsliga be- stämmelser och inte heller innehållet i sådana vidaresändningar som sänds med stöd av regeringens tillstånd. Förutom de nu angivna undan- tagen föreslås inte några ändringar i förhållande till vad som kommer att gälla till följd av den nya myndighetsorganisationen.
Den nya myndighetsorganisationen träder i kraft den 1 juli 1994 (se avsnitt 6.3). Granskningsnämnden för radio och TV skall då övervaka att bestäm- melserna om sändningamas innehåll och de villkor som regeringen har för- enat sändningstillståndet med efterlevs. Detta bör dock inte gälla undantags- löst.
Enligt vad som följer av förslaget i avsnitt 15.12 skall Granskningsnämn- den inte granska efterlevnaden av bestämmelserna om barnreklam, tobaks—, alkohol— och läkemedelsreklam, de tillhörande sponsringsförbuden eller förbudet mot att låta vissa personer eller figurer uppträda i reklaminslag. Detta bör framgå av lagen.
Av avsnitt 12.6 om vidaresändningar framgår att regeringen skall få be- sluta att bestämmelserna om sändningamas innehåll, beteckningar, reklam och annan annonsering inte skall gälla för dessa typer av vidaresändningar. Jag anser dock inte att detta skall innebära att Granskningsnämnden skall få efterhandsgranska innehållet i vidaresändningar för vilka några sådana undan- tag inte har meddelats. Granskningsnämnden bör alltså inte i något fall ha till uppgift att granska innehållet i sådana program. Tillståndet att bedriva vidare- sändningar innebär endast en rätt att vidaresända något som någon annan sänt och ansvarar för. Det är då tillräckligt att denne ansvarar för sändningen. Detta motsvarar vad som i praktiken redan gäller till följd av lagen om rund— radiosändning av finländska televisionsprogram. Även detta bör framgå av radio-_och_TV-lagen.
I likhet med vad som kommer att gälla till följd av den nya myndighets— organisationen skall den som spelat in ett program i enlighet med lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefri- hetsgrundlagens områden på begäran länma en sådan inspelning till Gransk-
ningsnämnden utan kostnad. Det bör av nu nämnda lag framgå att även satellitentreprenörer i vissa fall skall se till att program spelas in. Se även nästföljande avsnitt.
17.2. Verkets tillsyn
Förslag: Även den som sänder med stöd av tillstånd av regeringen skall på begäran av verket lämna vissa upplysningar om hur stor andel program av europeiskt ursprung m.m. som har sänts. Verket får vidare begära in vissa upplysningar av betydelse för bedömningen om denne tillståndshavare har mer än ett sådant tillstånd. I övrigt föreslås inte några större förändringar i förhållande till vad som kommer att gälla till följd av den nya myndighetsorganisationen. Även vissa uppgifter som kan vara känsliga ur registreringssynpunkt får registreras med hjälp av ADB. Satellitentreprenörers skyldighet att i vissa fall se till att program spelas in skall i fortsättningen framgå av tillärnpningslagen.
Den nya myndighetsorganisationen träder i kraft den 1 juli 1994 (se avsnitt 6.3). Följande kommer då att gälla.
Enligt radiolagen och satellitlagen skall programföretag redovisa till Radio- och TV-verket hur stor del av programmen som varit av europeiskt ursprung (7 a & radiolagen och 7 & satellitlagen).
Enligt satellitlagen skall programföretaget dessutom lämna upplysningar om vem företagets ägare är samt på vilket sätt programtjänsten finansierats (8 €)). Vidare skall satellitentreprenören lämna upplysningar om vem som är hans uppdragsgivare och dennes adress, namnet på den eller de program- tjänster som uppdragsgivaren sänder och hur sändningen till satellit sker (9 &) samt även i vissa fall se till att programmen spelas in (10 €).
Av lokalradiolagen framgår slutligen att en tillståndshavare på uppmaning av verket skall lämna uppgifter om sitt innehav av aktier eller andelar i företag som har tillstånd att sända lokalradio och om avtal som han har träffat med sådant företag. Ett företag som är tillståndshavare skall också på uppmaning av verket lämna uppgifter om sådana innehav av aktier eller andelar i företaget och avtal som innebär att någon ensam har ett bestämmande inflytande i före- taget (29 5). Sådana uppgifter har betydelse för verkets bedömning av om återkallelse av tillstånd skall ske med anledning av att tillståndsinnehavaren har flera tillstånd.
Den som har spelat in ett program i enlighet med lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
områden skall på begäran lämna en sådan inspelning till verket utan kostnad (14 & närradiolagen, 23 & kabellagen och 31 & lokalradiolagen).
Samtliga bestämmelser ha relativt nyligen trätt i kraft. Det finns därför inte någon anledning att frångå vad som gäller, och vad som kommer att gälla till följd av den nya myndighetsorganisationen, utom i några få avseenden.
Den som sänder med stöd av regeringens tillstånd skall ha samma skyldig- het som satellitprogramföretag att lämna sådana upplysningar till verket som anges i 8 & satellitlagen. Jag har i avsnitt 12.7 föreslagit att ingen skall få mer än ett tillstånd av regeringen. Har så skett skall det senare tillståndet kunna återkallas enligt vad som följer. Verket bör därför ha motsvarande befogenhet som enligt lokalradiolagen att begära in upplysningar av vikt för denna be- dömning.
Jag anser inte att det är nödvändigt att komplettera rapporteringsskyldig- heten om andel program av europeiskt ursprung med en upplysningsplikt om namnet på den eller de programtjänster som satellitentreprenörens uppdrags— givare sänder enligt 9 & 2 satellitlagen.
Verket bör ha möjlighet att föra in uppgifter om andel europeiska program, ägarandelar, finansiering och liknande i ett ADB—register. Detta är i princip redan möjligt i dag enligt 5 & satellitlagen (se även avsnitt 12.5 om anmälningsplikt).
Det bör av tillämpningslagen framgå att även satellitentreprenörer i vissa fall skall se till att program spelas in. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt satellitlagen.
17.3. Censurförbudet
Gällande ordning
Enligt 1 kap. 3 5 första stycket YGL får en myndighet eller annat allmänt organ inte ställa krav på förhandsgranskning av radioprogram eller meddela föreskrifter om åtgärder som hindrar offentliggörandet av ett program på grund av dess innehåll. YGL:s censurförbud och förbud mot andra hindrande åtgärder svarar mot 1 kap. 2 & TF. Bestämmelsen är således tillämplig oavsett om det är fråga om föreskrifter som rör rent kommersiell reklam eller upp- hovsrättsliga frågor (jfr 1 kap. 12 & YGL).
En i huvudsak motsvarande bestämmelse finns i nuvarande 19 5 första stycket radiolagen. YGL:s förbud mot censur är emellertid något snävare än radiolagens. Radiolagen omfattar även andra radiosändningar än sådana som riktas direkt till allmänheten (jfr l & radiolagen och 1 kap. 6 & första stycket YGL). Utöver denna skillnad i tillämpningsområdet har det även ansetts att radiolagens censurförbud utgör hinder mot vitesförelägganden beträffande otillbörlig reklam (se prop. 1990/91:149 s. 59). Bestämmelsen innehåller där-
för i femte stycket en hänvisning till marknadsföringslagen, lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, tobakslagen och pro- duktsäkerhetslagen. Vidare har bestämmelsen ansetts utgöra hinder mot vites- förelägganden som innebär förbud mot fortsatt intrång i upphovsrätt i im- materialrättslig lagstiftning (se prop. 1993/94:122 s. 46 f.). Enligt radiolagen får Radionämnden numera förelägga programföretag vid vite att följa be- stämmelserna om bl.a. förbuden mot barn- och åsiktsreklam (17 ä ä). I mo- tiven till vitesbestärnmelsen påminns endast om censurförbudet i YGL och att Radionämnden således bör vara varsam med formuleringen av föreläggandet så att man inte därigenom förbjuder sändandet av vissa program (prop. 1991/92:78 s. 29).
Radiolagens censurbestämmelse har funnits sedan radiolagens tillkomst (se prop. 1966: 149 s. 33 ff.) och har haft sitt berättigande där även efter det att YGL trädde i kraft. Som tidigare nämnts omfattar nämligen radiolagens bestämmelse även t.ex. radio- och trådsända meddelanden mellan enskilda personer. Översynen av den radiorättsliga lagstiftningen och det förhållandet att radiokommunikationslagen samt telelagen tillkommit medför att censur- bestämmelsen i radiolagen på nytt kommer i blickpunkten.
Behövs radiolagens censurbestämmelse?
Förslag: Radiolagens censurförbud införs inte i den nya radio- och TV-lagen. Den del av förbudet som rör radiokommunikation och telemeddelanden förs in i radiokommunikationslagen respektive telela- gen. Övrigt innehåll i den nuvarande radiolagens censurbestämmelse motsvarar vad som redan gäller enligt YGL.
Jag har i det föregående föreslagit att radio-_och_TV-lagen bl.a. skall om- fatta verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- och televisions- program och sända eller låta sända dem till allmänheten. Jag har vidare före- slagit att lagen i princip endast skall gälla för sändningar genom tråd om sändningen når fler än 100 bostäder. Censurbestämrnelsen i YGL gäller även för trådsändningar som inte når fler än 100 bostäder. Med ljudradio, tele- vision, program och allmänhet menas här detsamma som i YGL. Lagens till- lämpningsområde täcks av YGL.
En censurbestämmelse i den föreslagna lagen skulle därför inte få någon självständig betydelse. Jag anser därför att den lag som nu föreslås inte skall ha någon bestämmelse liknande den nuvarande 19 & radiolagen .
Radiolagens censurbestämmelse skyddar som nyss nämnts även sänd— ningar som inte omfattas av YGL. Detta skydd bör finnas kvar.
Bestämmelser om sändningar av andra meddelanden än de som nu föreslås omfattas av radio- och TV—lagen finns i radiokommunikationslagen och tele- lagen.
Radiokommunikationslagen omfattar radiokommunikation. Med detta be- grepp menas överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor (2 5). Med radiovågor menas elektromagnetiska vågor med lägre frekvens än 3 000 GHz som utbreder sig utan särskilt anordnad ledare (2 5). Dessa begrepp täcker dock inte helt radiolagens begrepp "radiosändning". Enligt radiolagens förarbeten skall begreppet "radiosändning" anses omfatta alla former av meddelanden, vari innefattas bl.a. radarsändning (prop. l966:l49 s. 35). Enligt radiokommunikationslagens förarbeten är dock radar inte vanligtvis att anse som radiokommunikation (prop. 1992/93:200 s. 317). För att radaranvändning, såsom t.ex. övervaknings-, lokaliserings- och mätradar, inte skulle komma att falla utanför radiokommunikationslagens tillämpnings- område infördes även begreppet radiobestämning. Med detta menas bestäm- ning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med led- ning av radiovågornas utbredningsegenskaper (2 5).
Det kan knappast ursprungligen ha varit tanken att förbudet mot censur m.m. även skall gälla för innehållet i en radarsändning. Något sådant behov föreligger inte heller nu. Jag föreslår att censurförbudet och förbudet mot andra hindrande åtgärder uttrycks i radiokommunikationslagen med hjälp endast av begreppet radiokommunikation.
Ett motsvarande tillägg bör göras i telelagen . Av 1 & telelagen framgår att med telemeddelande avses ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska sväng- ningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare. Någon mer betydande skillnad mot begreppet "trådsändning" i radiolagen torde inte finnas. Jag föreslår att censurförbudet och förbudet mot andra hindrande åtgärder uttrycks i telelagen med hjälp av begreppet telemeddelande.
Vissa undantag från censurbestämmelsema bör dock i vissa fall kunna göras i lag. Av 3 kap. 7 & YGL framgår att det i lag får meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning genom radioprogram av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige helt eller delvis och innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar. Av t.ex. 30 & lagen (1974:203) om kriminal- vård i anstalt framgår att intagna i vissa fall kan förvägras telefonsamtal. Det bör därför av censurbestämmelsema framgå att den gäller, såvida annat inte följer av lag.
18. Reaktioner
18.1. Utgångspunkter
Jag kommer att i det följande tala om reaktioner. Denna term används här som en samlingsbeteckning på sådana förfaranden som kan bli följden av att en bestämmelse överträds eller som avser att förhindra fortsatta överträdelser. Som exempel på reaktioner kan nämnas klandrande beslut av nämnd, före- lägganden med eller utan viten, avgifter, sändningsförbud, återkallelse av tillstånd samt straff. Även den i YGL förekommande termen ingripanden kommer att användas här.
De utgångspunkter som bör beaktas motsvarar i princip de utgångspunkter som gäller för lagförslaget i dess helhet. Vid bedömningen av frågan om en reaktion skall införas eller ej och i så fall vilken, bör särskild hänsyn tas till:
— TV—direktivet,
— behovet,
— YGL,
— radiokommunikationslagen och marknadsföringslagen, — teknikneutraliteten, samt
— effektiviteten.
Jag kommer att i respektive avsnitt redogöra för det inhemska behovet samt TV-direktivets krav på att reaktioner finns mot vissa överträdelser. Det kan redan nu nämnas att TV-direktivet inte anvisar vilka reaktioner som en medlemsstat skall eller får införa (utom i artikel 22). Som exempel kan nämnas att det i artikel 22 endast anges att medlemsländerna skall vidta "lämpliga åtgärder för att säkerställa" att TV—sändningarna inte är av visst skadligt innehåll.
Kommersiell reklam, åsiktsannonsering samt förutsättningar och villkor för sponsring faller i viktiga hänseenden utanför det yttrandefrihetsrättsliga skyddet (se 1 kap. 12 & YGL). Såvitt gäller sändningsinnehållet i övrigt be- gränsar YGL på olika sätt ingripandemöjlighetema. De viktigaste begräns— ningarna återfinns i följande bestämmelser.
— Censurförbudet och förbudet mot andra hindrande åtgärder ( 1 kap. 3 &) — Exklusivitetsgrundsatsen (1 kap. 4 5) — Bestämmelsen om det redaktionella oberoendet (3 kap. 4 &) — Bestämmelsen om utgivarens ensamrätt (4 kap. 3 5) — Hänvisningarna i YGL till bl.a. proportionalitetsprincipen i RF (3 kap. 3 & och 7 kap. 6 &)
Censurförbudet innebär ett förbud mot förhandsgranskning och förbudet mot andra hindrande åtgärder innebär att det inte är tillåtet för myndigheter att hindra offentliggörandet av ett program på grund av det väntade innehållet.
Exklusivitetsgrundsatsen innebär att ingripanden på grund av sändningar- nas innehåll endast får ske med stöd av grundlagen. Ingripandemöjlighetema varierar beroende på om fråga är om yttrandefrihetsbrott samt om missbruk av yttrandefriheten skett i en trådsändning eller inte. Ingripanden med anled- ning av yttrandefrihetsbrott, t.ex. sändning av barnpornografi, olaga vålds- skildring och hets mot folkgrupp, får ske enligt grundlagen (5 kap. l & YGL). Likaledes får ingripanden ske mot fortsatt trådsändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp (3 kap. 1 & andra stycket YGL). Ingripanden får dock inte ske om de skulle strida mot bl.a. RF:s proponionalitetsprincip (3 kap. 3 & YGL).
YGL:s medgivande till efterhandsgranskning av nämnd enligt 7 kap. 4 5 omfattar endast trådlösa sändningar. Rätten att bedriva trådlösa sändningar av radioprogram får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 2 & första stycket YGL). Ingripanden mot sändningsrätten begränsas av RF:s bestämmelser om bl.a. proportionalitet (7 kap. 6 5). Det är som nyss nämnts möjligt för nämnd att efterhandsgranska innehållet i en trådlös sändning och genom friande, fällande eller kritiserande uttalanden bedöma inslag i en sådan sändning. Nämnden får vidare förelägga den sändande att vid äventyr av vite följa en viss bestämmelse eller att offent- liggöra dess fällande beslut.
Ingripandemöjlighetema enligt 3 kap. 1—2 55 samt 7 kap. 4 & begränsas således av vad som sägs i 2 kap. 12 å andra - femte styckena och 13 & RF. Bestämmelserna i RF innebär i huvudsak att begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, att begränsningen skall stå i proportion till syftet och inte utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen, att den inte får göras enbart på grund av politisk, reli- giös, kulturell eller annan åskådning och att begränsning får göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Såsom viktiga skäl anges uttryckligen rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd, samt förebyggandet och beivrandet av brott. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med anledning av bl.a. dessa senare skäl skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kul- turella angelägenheter.
Ingripandemöjlighetema begränsas slutligen av bestämmelserna om det redaktionella oberoendet och utgivarens ensamrätt. Av den förstnämnda be— stämmelsen framgår att den som sänder program (den som skall utse utgiva— re) självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen. Det allmänna eller t.ex. annonsörer får inte tvinga den sändande att sända ett visst program.
Bestämmelsen utgör inte någon begränsning i de befogenheter som tillkom- mer utgivaren att själv bestämma över innehållet i sändningen. Detta betyder att ingripanden som syftar till att tvinga den sändande eller utgivaren att t.ex. sända nämnds fällande beslut angående beriktigande, införa viss annons eller att sända vissa myndighetsmeddelanden inte går att förena med grundlagen.
Jag har redan inledningsvis påpekat vikten av att lagen utformas så teknik- neutralt som möjligt. Den enskilde TV-tittaren är kanske omedveten om vilken teknik som använts vid överföringen och även om så inte är fallet torde han uppfatta det som egendomligt att hårdare regler skall gälla för program enbart därför att de kanske befordras trådlöst på viss frekvens. Detta skulle i sin tur kunna medföra att respekten för regelverket minskas. En lag som gör åtskillnad mellan olika former av sändningsteknik kan vidare, i en framtid där gränserna mellan olika tekniker alltmer suddas ut, bli svår att tillämpa. Detta kan få till följd att lagen snart måste ändras.
Reaktionerna bör vidare vara effektiva. Förfarandet bör gå snabbt och reaktionen bör naturligen verka avhållande för den som överväger att bryta mot bestämmelserna. Det bör t.ex. inte vara ekonomiskt lönsamt att bryta mot lagens bestämmelser om reklam m.m.
Slutligen bör även beaktas bestämmelserna i bl.a. radiokommunikations- lagen och marknadsföringslagen enligt vad som följer.
18.2. Uttalanden av nämnd
Radionämnden får enligt nu gällande radiolag och avtal i sina beslut fria, kri- tisera eller fålla ett program eller programinslag. Radionämndens uttalanden redovisas i skriften "Radionämnden anser...". Ett klandrande beslut är den mildaste formen av reaktion på en överträdelse av en regel. Det innebär endast att en myndighet gör ett uttalande om att någon har överträtt en regel på ett visst sätt enligt myndighetens uppfattning.
En sådan reaktion har, i fråga om trådlösa sändningar, sitt grundlagsstöd i 7 kap. 4 & YGL. Däremot medger inte YGL en sådan efterhandsgranskning av trådsändningar. Som tidigare framgått tillåter YGL emellertid en efter— handsgranskning i fråga om kommersiell reklam, åsiktsannonsering och sponsring (1 kap. 12 & YGL).
Reaktionen har hittills fungerat väl. Jag anser därför att den nya nämnden, Granskningsnämnden för radio och TV, bör ha rätt att granska innehållet i sändningarna och att uttala sin mening med anledning av denna granskning. Granskningsnämnden får emellertid granska trådsändningamas innehåll med avseende endast på bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande, reklam och annan annonsering. Anledningen till detta är att YGL inte medger att ingripande sker i andra fall än dessa (se nästföljande avsnitt om en even— tuell grundlagsändring). Som jag tidigare anfört bör nämnden inte övervaka
efterlevnaden av sådana bestämmelser om programinnehållet som skall över— vakas enligt marknadsföringslagen . Inte heller bör sändningar som sker med stöd av regeringens tillstånd till vidaresändning granskas av nämnden.
18.3. Offentliggöranden av nämnds fällande beslut
Förslag: Granskningsnämnden för radio och TV får ålägga den som sänder program att på lämpligt sätt offentliggöra ett beslut av nämnden enligt vilket den sändande har brutit mot vissa villkor eller mot bestäm- melsen om beriktigande. Föreläggandet får förenas med vite. Endast om grundlagsändring sker blir det möjligt för nämnden att även vites- förelägga den som sänder genom tråd att offentliggöra ett fällande beslut om beriktigande på lämpligt sätt.
Trådlösa sändningar
Enligt gällande rätt och avtal skall de företag som sänder med stöd av rege- ringens tillstånd redogöra för Radionämndens fällande beslut. Som jag tidi- gare konstaterat har denna ordning hittills fungerat tillfredsställande enligt vad som bl.a. framgår av Radionämndens praxis, se kap. 9. Jag föreslår att samt- liga de villkor som regeringen får föreskriva, utom dem som rör reklamen och ägandet av programbolag, bör omfattas av reaktionen offentliggörande. Vad gäller villkor avseende reklam m.m. bör i stället en särskild avgift komma i fråga (se avsnitt 18.4 ). Ingripanden vid överträdelser av villkoret om annonsdiskriminering kan, på grund av bestämmelsen i YGL om utgiva- rens ensamrätt m.m., dock inte ske på annat sätt än genom offentliggöran- deplikten. Bryter programbolaget väsentligen mot villkoret om ägandet av detta bör återkallelse kunna ske (se avsnitt 18.9 ).
För att uppfylla artikel 23 i TV-direktivet om beriktigande infördes en bestämmelse i satellitlagen om att det åligger programbolaget att "på lämpligt sätt" offentliggöra Kabelnämndens fällande beslut avseende beriktigande. Bestämmelsen har kompletterats med förtydligandet att föreläggandet inte får innebära att offentliggörandet måste ske i ett program som företaget sänder (27 & satellitlagen). Eftersom det står programföretaget fritt att välja i vilken form företaget vill ge redogörelsen offentlighet inkräktar satellitlagens bestämmelse inte på utgivarens ensamrätt att bestämma över innehållet i sändningen (4 kap. 3 % YGL). Föreläggandet får förenas med vite. Rege- ringen konstaterade i lagstiftningsärendet att det av reglerna för god publicis- tisk sed följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyf-
tade effekten (prop. 1992/93:75 s. 30). Lagrådet kritiserade denna lösning enligt följande (a. prop. s. 31):
EG—direktivet kräver inte uttryckligen att beriktigandet sker i TV-pro— grammen. Det får dock anses ligga i sakens natur att så bör ske om inte annat sägs och det mesta talar alltså för att också direktivet har denna utgångspunkt. Regeringen uttalar i sammanhanget att av reglerna för god publicistisk sed följer att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effek— ten och vidare att offentliggörandet skall ske på ett sådant sätt att dess sprid- ning står i rimlig proportion till den spridning som den felaktiga uppgiften hade och att det har en geografisk anknytning till det kränkta subjektet. Dessa uttalanden framstår i och för sig som rimliga men ändrar inte på det förhållan— det att det inte finns någon möjlighet att framtvinga ett offentliggörande av beriktigandet i det egna mediet, men någon möjlighet att föreskriva detta finns som sagt inte.
Slutsatsen av det anförda blir att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande kan ha ett begränsat värde. Lagrådet vill ifrågasätta om inte yttrandefrihetsgrundlagen bör ändras så att det blir möjligt för Kabel- nämnden att besluta att ett beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. En sådan ordning är också mera i direktivets anda.
Regeringen anförde att Radiolagsutredningen torde få anledning att åter- komma till reglerna om beriktigande i sitt arbete med en ny radiolag och att den då får anledning att ytterligare överväga reglernas förenlighet med YGL ( a. prop. s. 32 ).
Sedan i vart fall år 1912 har frågan om införandet av en genmäles- och beriktiganderätt diskuterats. Jag har utförligt redogjort för dessa övervägan- den i avsnitt 7.3. I de flesta fall har man kommit fram till att grundlagen inte skall ändras eftersom något större behov av en lagstadgad genmälesrätt eller beriktiganderätt inte förelegat samt att de organisatoriska och lagtekniska svårigheterna dessutom varit för stora.
Jag anser att den osäkerhet som kan finnas i fråga om bestämmelsen upp- fyller TV-direktivet inte utgör tillräckliga skäl för en grundlagsändring med hänsyn till de betänkligheter och problem en sådan skulle vålla. Det rent inhemska behovet av en sådan reglering torde vidare inte vara särskilt stort. Som regeringen redan konstaterat följer det av reglerna för god publicistisk sed att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. Ett sådant frivilligt tillrättaläggande har förmodligen också större effekt än ett som den sändande tvingats införa.
Jag anser inte att det finns något behov av att införa en rätt till beriktigande i det egna mediet. De grundläggande principemai 3 kap. 4 5 och 4 kap. 3 & YGL om det redaktionella oberoendet och utgivarens ensamrätt bör således inte inskränkas. TV—direktivet ses för närvarande över. Om denna översyn leder till motsatt resultat bör naturligtvis denna ståndpunkt omprövas.
Jag föreslår att en bestämmelse om offentliggörande av nämnds fällande beslut, motsvarande den som nu finns i satellitlagen, skall tas in i den nya
lagen. Bestämmelsen bör gälla för innehållet i de sändningar som sker på annat sätt än genom tråd och omfatta bl.a. den föreslagna bestämmelsen om beriktiganden.
Trådsändningar
Enligt vad jag inledningsvis anfört medger inte YGL att denna reaktion används i fråga om trådsändningama. Artikel 23 i TV—direktivet föreskriver emellertid att det skall vara möjligt att underkasta tvister om beriktigande rättslig prövning. Artikeln gäller även för trådsändningar.
Som jag tidigare anfört kan det diskuteras om EG här kan göra gällande samma starka skäl för reglering som för de trådlösa sändningarna. Kabel- sändningarna är nämligen varken lika rikstäckande eller gränsöverskridande som den trådlösa televisionen. Som exempel kan nämnas att kabelkanalerna Z-TV, TV 21, och TV 6 riktar sig till storstadsregionema. Av dessa kanaler når t.ex. Z—TV ett 20-tal orter (se avsnitt 3.1).
Som jag också tidigare anfört finns det inte heller något större inhemskt behov av en sådan reglering. Jag har i avsnitt 14.1 anfört att etiska frågor om sändningsinnehållet inte bör regleras i lag. I stället bör sådana frågor prövas inom ramen för frivilliga arrangemang. Ett visst behov av reglering finns dock. Som jag anfört i inledningen till detta kapitel är det nämligen av vikt för lagens efterlevnad och bestånd att reaktionsbestämmelsema är så teknikneu- trala som möjligt.
Ändringar i YGL bör endast ske om detta är absolut nödvändigt. Det inhemska behovet av en teknikneutral lagstiftning är i sig inte ett tillräckligt tungt argument för att en ändring i YGL skall anses befogad. EG torde knap- past heller ha något större intresse av att reglering sker. Jag ämnar därför inte föreslå någon grundlagsändring.
Skulle det visa sig att EG anser att reglering skall ske kräver detta i så fall en grundlagsändring. Möjligen skulle 3 kap. 1 & andra stycket och 7 kap. 4 & YGL kunna utsträckas till att även omfatta efterhandsgranskning av trådsända TV-program med avseende på beriktigandeplikten. YGL skulle då förslagsvis även medge att den sändande förelades vid vite att offentliggöra nämndens fällande beslut på lämpligt sätt.
Jag föreslår alltså att offentliggörande av nämnds fällande beslut avseende beriktigande endast skall gälla för felaktiga uppgifter som lämnats i ett pro— gram som sänts på annat sätt än genom tråd.
Förelägganden vid vite
Ett föreläggande om offentliggörande bör, i likhet med vad som nu är fallet i satellitlagen, kunna förenas med vite. Vitet syftar endast till att förmå pro— gramföretaget att på lämpligt sätt offentliggöra Granskningsnämndens fällan- de beslut. Ett hot om vite har här knappast en avhållande inverkan på den ansvarige att sända kontroversiella program (se vidare avsnitt 18.7 ). Inte heller kommer vitesingripandet i konflikt med bestämmelserna om det redak- tionella oberoendet, utgivarens ensamrätt eller censurförbudet enligt vad som närmare framgår av kapitlets inledande avsnitt.
18.4 Reklam m.m. — en särskild avgift
Förslag: Den som i vissa fall bryter mot bestämmelser eller villkor om reklam m.m. skall efter beslut av domstol på talan av Gransknings— nämnden för radio och TV betala en särskild avgift. Avgiften tillfaller staten.
Nuvarande reaktioner är ineffektiva
En stor mängd av de överträdelser som sker gäller bestämmelsema om reklam m.m. Anledningen till detta kan vara att det sedan endast några år varit tillåtet att sända reklam m.m. och att programföretagen därför är osäkra på vilka bestämmelser som gäller och hur de skall tillämpas. Ekonomiska motiv kan tänkas vara en annan och kanske troligare anledning.
Bestämmelser om vitesförelägganden finns i radiolagen, närradiolagen, lokalradiolagen, kabellagen och satellitlagen. I samband med att möjligheten till vitesförelägganden infördes i radiolagen anförde departementschefen följande (prop. 1991/92:78 s. 19):
Enligt min mening är de nuvarande sanktionema inte tillräckliga för att man skall kunna vara säker på att respekten för gällande bestämmelser skall upprätthållas när det blir tillåtet att sända reklam mot vederlag. Skyldigheten för programföretaget att i sändning redogöra för radionämndens "fällande" beslut torde inte ensam verka avhållande om företaget kan göra stora ekono- miska vinster på att bryta mot bestämmelserna. En så drastiskt åtgärd som att säga upp avtalet kan knappast tillgripas annat än i extrema situationer.
Vad som enligt min mening behövs är en möjlighet att motverka värdet för företaget av att överträda reglerna genom att göra regelbrotten ekonomiskt olönsamma. Viten är en sanktion som har denna egenskap. Ett vitesbelopp skall bestämmas så att det kan antas att den det gäller kommer att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Ett programföretag som finner att upp- repade överträdelser av reglerna leder till en ekonomisk belastning som mot-
svarar eller överstiger intäkten kommer därför att avstå från fortsatta över- trädelser.
Vitesföreläggandet fungerar dels som en reaktion mot en överträdelse av en bestämmelse och dels som en varning för att vitet kan dömas ut om över- trädelsen upprepas. Vitesföreläggandet har dock främst till syfte att fungera som ett påtryckningsmedel. Styrkan av detta påtryckningsmedel förtas dock till stor del av att såväl föreläggandet som vitets utdömande kan bli föremål för process i tre respektive fyra instanser och dessförinnan inte ha någon avgörande betydelse som handlingsnorrn.
Nämndens beslut om föreläggande överklagas för närvarande till kammar- rätten och därefter till Regeringsrätten. Domstolsutredningen utreder emeller- tid frågan om inte länsrätt skall vara den första domstolsinstansen i samtliga måltyper där kammarrätten i dag har denna funktion. Själva föreläggandet kan i så fall bli föremål för prövning i fyra instanser (se dock diskussionen om prövningstillstånd i kammarrätten i prop. 1993/94: 133 s. 33 f.).
Först sedan Vitesföreläggandet vunnit laga kraft och föreläggandet, dess- förinnan eller därefter, inte följs kan vitet dömas ut. Nämndens ansökan om utdömande av vite prövas av länsrätten, kammarrätten och därefter eventuellt av Regeringsrätten. Avsevärd tid hinner således förflyta innan vitet slutligen utdöms. I vissa fall kan granskningsärenden dessutom föregås av en process om lämnande av referensinspelningar som utgör förutsättningen för att granskning kan ske. I princip kan denna process innefatta upp till sju pröv- ningar i olika instanser, innan en referensinspelning kan tvingas fram med hotet om att ett utdömt vite förfaller till betalning.
Det har nyligen beslutats (bet. 1993/941KU37, rskr. 1993/941276), efter förslag i propositionen om Ny myndighetsorganisation på radio- och TV-om— rådet (1993/94:160 s. 44), att förelägganden som inte har förenats med vite inte skall gå att överklaga medan detta skall vara möjligt om föreläggandet har förenats med vite. Det har vidare beslutats att vitesförelägganden avseende bl.a. bestämmelserna om reklam gäller omedelbart även om de överklagas (se a. prop s. 46). Innebörden av att ett vitesföreläggande gäller omedelbart blir, att om ett programföretag som överklagar ett föreläggande bryter mot före- läggandet under den tid ärendet prövas kan ett utdömande av vite på grund av den överträdelsen bli aktuell. Ett utdömande av vitet kan naturligtvis inte bli aktuellt förrän föreläggandet vunnit laga kraft. Som framgår av kap. 9 om överklaganden föreslår jag inte några ändringar i vad riksdagen nyligen har beslutat skall gälla.
Att vitesförelägganden som avser bestämmelserna om reklam m.m. gäller omedelbart ändrar dock inte på det förhållandet att reaktionen är föga av- skräckande för den som av rent ekonomiska motiv bryter mot bestämmel— serna och av samma motiv överklagar först föreläggandet och därefter ut- dömandet av vitet. Innan de sammanlagt sju olika prövningarna är slutförda
hinner den sändande både dra in avsevärda inkomster till följd av de överträ— delser som föreläggandet avser samt därefter, för att ta ett extremt exempel, eventuellt upphöra med sin verksamhet.
Som ett exempel kan nämnas att Radionämnden i april 1993 vitesförelade TV4 att följa viss reklambestämmelse och att Regeringsrätten prövade detta föreläggande i dom i april 1994, dvs. ett år senare. Som ytterligare exempel kan nämnas att Kabelnämnden i augusti 1992 förelade Göteborgs Lokal-TV AB, som då bedrev sändningar i kanalen TV 21, att följa reklambestämmel- serna vid vite. Föreläggandet överklagades inte. Kabelnämndens ansökan om utdömande av vite till länsrätten avgjordes där i december 1993. Båda parter har överklagat länsrättens beslut till kammarrätten. Målet har ännu inte slutligt prövats. Till detta kommer att det numera är ett annat bolag som bedriver sändningar i kanalen TV 21.
Slutsatsen av det ovan anförda är att viten, för vissa typer av överträdelser, är mindre effektiva. En annan, mer effektiv reaktion, bör därför övervägas för överträdelser av bl.a. reklambestämmelser.
En särskild avgift bör i stället införas
I samband med att viten infördes som reaktion avfärdades reaktionerna offentliggörande av nämnds fällande beslut och uppsägning av avtal (se citatet i avsnittet innan). Jag ansluter mig till vad som då anfördes. En annan reaktion bör därför övervägas.
Enligt vad som framgår av avsnitt 15.12 föreslår jag att förbudet mot bl.a. barnreklam skall prövas, i sista instans, av Marknadsdomstolen i enlighet med marknadsföringslagen .
Jag har i avsnittet om marknadsföringslagen, se avsnitt 8.10, kortfattat redogjort för det förslag som lämnats av Marknadsföringsutredningen i slut- betänkandet Ny marknadsföringslag (SOU 1993:59). Utredningen föreslår i detta betänkande att en ny sanktion, marknadsstömingsavgift, skall införas för allvarliga överträdelser av bestämmelserna om bl.a. otillåtna marknads- föringsåtgärder. Avgiften liknar straffet genom att den, i motsats till vitet, kan påföras utan föregående föreläggande. Avgiften liknar emellertid även vitet genom att den riktar sig mot såväl fysiska som juridiska personer och genom att den t.ex. kan relateras till det aktuella företagets årsomsättning, dess upp- trädande på marknaden och den störning av marknadens funktioner som en viss åtgärd har förorsakat (a. bet. s. 41 1 f.). Den nya konkurrenslagen (l993:20) innehåller en liknande avgift, konkurrensskadeavgift, som utgår vid vissa former av konkurrensbegränsningar.
Betydande fördelar i detta sammanhang är att vinna med en avgift jämfört med ett vite. Förutom att avgiften, i likhet med vitet, kan drabba såväl fysiska som juridiska personer samt individuellt bestämmas till visst belopp, kan
avgiften påföras utan föregående föreläggande och därigenom endast bli föremål för en process i kammarrätt och Regeringsrätt eller eventuellt även länsrätt enligt vad Domstolsutredningen kan komma att föreslå. Processen torde därför gå snabbare.
Jag föreslår att en avgift införs som reaktion i stället för viten. Detta be— tyder att överträdelser av bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gyn— nande samt bestämmelserna och villkoren om reklam och andra annonser i stället bör resulterai att en avgift döms ut.
Jag har i det föregående bl.a. föreslagit att förbuden mot barnreklam, tobaks—, alkohol— och läkemedelsreklam skall övervakas i enlighet med mark- nadsföringslagen (se avsnitt 15.12 ). Enligt Marknadsföringsutredningens förslag är Marknadsdomstolen förhindrad att döma ut en marknadsstömings— avgift för överträdelser av dessa förbud. Det bör noteras att detta skulle kunna möjliggöras genom antingen en bestämmelse i den nya marknadsföringslagen eller genom en bestämmelse i radio— och TV—lagen. En sådan bestämmelse skulle kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bestämmelsen om marknadsstömingsavgift. Jag anser dock inte att det faller inom ramen för mitt uppdag att lägga fram ett sådant marknadsrättsligt förslag.
Vem kan drabbas av en avgift?
Avgiften bör betalas av den i vars verksamhet överträdelsen ägde rum, dvs. vanligtvis av tillståndshavaren eller den som bedriver verksamheten. Vem som bedriver verksamheten torde oftast kunna bedömas med ledning av vem som låtit registrera sig enligt vad som framgår av mitt förslag i det föregående (se avsnitt 12.5 ). Avgiften tillfaller staten.
Enligt förslaget till ny marknadsföringslag (SOU 1993:59) skall mark— nadsstömingsavgift endast komma i fråga om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet på ett allvarligt sätt överträtt en viss bestämmelse. Enligt den nya konkurrenslagen krävs för påförande av konkurrensskadeavgift att uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras. Härigenom har man — närmast med förebild i EG-rättens bestämmelser om administrativa böter — uppställt ett krav på subjektiv täckning.
Sanktionsavgifter uttas oftast utan hänsyn till subjektiva omständigheter, dvs. ansvaret är strikt. Jag anser inte att det finns skäl att frångå vad som normalt gäller för avgifter. Även den som av misstag brutit mot lagens bestämmelser bör i princip kunna drabbas av en avgift. Jag anser att avgifts- reaktionen även bör kunna komma i fråga för mindre allvarliga överträdelser. Domstolen bör dock vid sin bedömning bl.a. beakta om överträdelsen skett uppsåtligen, av oaktsamhet eller annars varit av särskilt allvarlig art. Denna bedömning kan antingen resultera i att någon avgift inte skall påföras eller att
denna bestäms till ett lågt belopp, dock lägst femtusen kronor, enligt vad som närmare framgår av nästa avsnitt.
18.5. Domstolens prövning av avgiften m.m. Utgångspunkter
Marknadsföringsutredningen har delvis utformat avgiftsbestämmelsema i enlighet med de bestämmelser som finns i konkurrenslagen. Enligt vad jag har erfarit har någon mer betydande remisskritik inte framförts mot Mark- nadsföringsutredningens förslag i dessa delar. Jag kommer att i det följande väsentligen ansluta mig till de överväganden som gjordes i samband med till— komsten av konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 91 ff.) samt i Marknads- föringsutredningens betänkande (SOU 1993:59 s. 571 ff.). Vissa modifie- ringar av avgiftsbestämmelsemas lydelse bör dock ske.
Vad domstolen skall beakta
Förslag: Vid prövning av frågan om avgift skall påföras, och i så fall till vilket belopp, bör rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktig- het och omfattning. Vid bestämmande av avgiftens storlek skall rätten även beakta de intäkter som den sändande kan beräknas ha erhållit med anledning av överträdelsen.
Av Marknadsföringsutredningens förslag framgår vad rätten särskilt bör beakta vid sin prövning (SOU 1993:59 s. 572 ff.). Bl.a. bör beaktas över- trädelsens art, varaktighet och omfattning och om den berör eller kan antas beröra en större krets av konsumenter eller andra förbrukare. Med uttrycket "överträdelsens art" avses att hänsyn skall tas både till det slag av överträdelse som är föremål för bedömning och till det mått av uppsåt, nonchalans eller systematiskt handlande som ligger bakom åtgärden. Otillåtna åtgärder som vidtas på ett systematiskt sätt torde, enligt utredningen, inte sällan få anses så allvarliga att det är påkallat att låta näringsidkaren betala en avgift. Vidare bör överträdelser som har tydlig karaktär av nonchalans inför klara regler eller som innebär upprepningar av förfaranden som tidigare lett till påföljd ofta mötas med en avgift. Vid bedömningen skall hänsyn även tas till hur länge en överträdelse har pågått och till förfarandets omfattning och spridning bland allmänheten. Här gäller det, enligt utredningen, således att värdera överträdel- sens utbredning och styrka. Om det använda mediet har stor genomslags-
kraft, som t.ex. när det gäller TV-reklam, får det särskild vikt vid bedöm- ningen.
Jag ansluter mig till dessa överväganden. Att avgift skall kunna utgå även för oavsiktliga brott mot bestämmelsen bör inte hindra att hänsyn tas till sub- jektiva moment vid bestämmande av avgiftens storlek.
I Marknadsföringsutredningens lagtextförslag anges inte uttryckligen att rätten vid sin bedömning även bör ta hänsyn till de intäkter som prograrnföre- taget kan beräknas ha erhållit med anledning av överträdelsen. Av special- motiveringen framgår dock att även denna omständighet bör beaktas av rätten (a. bet. s. 573). Jag anser att denna omständighet bör framgå direkt av lagtex- ten med hänsyn till att just den ekonomiska vinsten i många fall är drivkraften bakom att överträdelser av bestämmelserna om reklam m.m. sker. Däremot behöver det inte särskilt framgå av lagtexten att domstolen skall beakta hur stor krets av konsumenter m.fl., eller i detta fall allmänheten, som berörs av överträdelsen. Denna omständighet ryms nämligen inom begreppet "omfatt— ning".
Enligt förarbetena till konkurrenslagen bör inte avgiften fastställas så högt att företaget riskerar konkurs (se prop. 1992/93:56 s. 93). Jag ansluter mig till denna uppfattning.
Avgiften skall fastställas till mellan femtusen och tre miljoner kronor
Förslag: Avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår.
Enligt konkurrenslagen skall konkurrensskadeavgift fastställas till lägst femtusen kronor och högst fem miljoner kronor eller till ett högre belopp dock inte överstigande tio procent av företagets omsättning föregående räken- skapsår. Marknadsföringsutredningen har föreslagit att maximibeloppet anges till tre miljoner kronor dock ej överstigande tio procent av näringsidkarens årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår. Med omsättning menas näringsidkarens hela omsättning utan begränsning till den produkt eller marknad som förfarandet rört ( a. prop. s. 92 samt a. bet. s. 575). Vidare skall beräkningen grunda sig på den ifrågavarande näringsidkarens avsättning och alltså inte ske på koncembasis. Om överträdelsen sker under näringsidka— rens första verksamhetsår får, slutligen, årsomsättningen uppskattas med stöd av tillgängliga uppgifter. Detta får göras även i andra fall när sådana uppgifter saknas.
Det framgår inte av övervägandena varför just dessa beloppsgränser valts. Det förefaller emellertid rimligt att de minimi- och maximibelopp som Mark- nadsföringsutredningen föreslagit även bör gälla här.
Jag anser dock att det i vissa fall kan finnas skäl till att bestämma en avgift som överstiger tio procent av årsomsättningen. Avgiften bör alltid kunna be- stämmas till ett belopp som motsvarar intäkterna av förfarandet även om dessa intäkter överstiger den nu angivna andelen av årsomsättningen. I mot- sats till vad som gäller enligt konkurrenslagen och till vad som föreslås av Marknadsföringsutredningen bör hänvisningen till näringsidkarens årsom— sättning alltså inte fungera som något annat än ett riktmärke om vad som bör iakttas. Däremot får inte avgiften bestämmas till ett högre belopp än tre mil- joner kronor.
Det bör ankomma på Granskningsnämnden att i ett avgiftsmål utforma yrkandet till att avse ett bestämt belopp och att ange vilka omständigheter som åberopas till stöd för detta. Det skall också vara nämndens uppgift att så långt det är rimligt lägga fram utredning rörande de förhållanden som i det speciella fallet bör inverka på avgiftens storlek. Det anförda stämmer överens med vad som gäller vid fastställande av konkurrensskadeavgift och miljöskyddsavgift (a. prop. s. 93 samt prop. 1980/81:92 s. 87) samt enligt vad som föreslås av Marknadsföringsutredningen (a. bet. s. 577). Det torde inte finnas något hinder mot att nämnden höjer ett yrkat belopp om nya omständigheter av vikt kommer fram under processen (se 13 kap. 3 & rättegångsbalken). Av 17 kap. 3 & rättegångsbalken följer att avgiften inte får bestämmas till högre belopp än vad som yrkas av nämnden.
Preskription m.m.
Förslag: Avgiften får bara påföras om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom två år från det att överträdelsen upp— hörde. En påförd avgift faller bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att domen vann laga kraft. För att säkerställa ett anspråk på avgift får rätten få besluta om kvarstad.
Enligt Marknadsföringsutredningens förslag får avgift bara påföras om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom två år från det att överträdelsen upphörde. Motsvarande preskriptionsfrist i konkurrens- lagen är fem år. Jag anser att preskriptionsregeln lämpligen bör utformas i enlighet med Marknadsföringsutredningens förslag. Bestämmelsen kräver inte invändning av part.
Enligt såväl konkurrenslagen som enligt Marknadföringsutredningens förslag faller en påförd avgift bort om verkställighet inte har skett inom fem år
från det att domen vann laga kraft. Vidare får rätten besluta om kvarstad för att säkerställa ett avgiftsanspråk. Jag anser att även detta bör framgå av nu föreslagna avgiftsbestämmelser.
18.6. Våld eller pornografi som kan antas ses av barn — vite
Förslag: Justitiekanslern får förelägga den som vid upprepade till— fällen sänder TV—program som innehåller våld eller pornografi under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan ta del av programmen att inte på nytt sända sådana program. Före- läggandet får förenas med vite.
Behövs en reaktion?
Jag har i det föregående föreslagit att det införs en bestämmelse som tar sikte på sändningar av sådana televisionsprogram som innehåller våld eller pomo- grati och som sänds under sådan tid och på sådant sätt att barn kan tänkas ta del av dem. Anledningen till detta är bl.a. artikel 22 i TV-direktivet (se avsnitt 14.5 ).
Av artikel 22 framgår också att medlemsländerna skall vidta "lämpliga åtgärder för att säkerställa" att TV—sändningarna inte är av bl.a. nu angivet innehåll.
Först kan konstateras att okodade sändningar av våld och pornografi under tid då det är sannolikt att barn tar del av programmen förekommer i Sverige. Sverige har åtagit sig att med hjälp av "lämpliga åtgärder" säkerställa att detta inte sker. Vari sådana lämpliga åtgärder består är en fråga som inte utan svå- righet låter sig besvaras.
Det torde vara möjligt att låta installera en bamdekoder. Detta är emellertid en åtgärd som den enskilde föräldern, och inte medlemsstaten, kan företa. Det kan givetvis inte komma i fråga att förhindra sändningar som innehåller våld eller pornografi genom att på nytt införa ett ljudradio- och TV—monopol lik— nande det som en gång fanns i landet. Inte heller bör det övervägas att införa en ordning som innebär att tillstånd eller registrering kan vägras av den anledningen att sändningarna uppges innehålla våld och pornografi. Några andra "lämpliga åtgärder" än t.ex. sändningsförbud, återkallelse av tillstånd, avgift och viten torde alltså inte finnas att tillgå. Jag kommer att behandla dessa reaktioner i det följande.
Vilken reaktion skall väljas? Sändningsförbud och återkallelse av tillstånd
Reaktionerna sändningsförbud och återkallelse av tillstånd utgör undantag från de principer som i allmänhet tillämpas på det yttrandefrihetsrättsliga området. Genom ingripandena inskränks nämligen yttrandefriheten rent faktiskt.
Vid brott mot bestämmelsen om mediets särskilda genomslagskraft i respektive public service-avtal kan regeringen i princip säga upp avtalet. Detta har aldrig förekommit. För trådsändningar finns bestämmelsen i 16 & kabel- lagen. Av bestämmelsen framgår bl.a. att förbud mot egensändning får med- delas om det vid upprepade tillfällen förekommit olaga våldsskildringar, por- nografiska bilder, hets mot folkgrupp eller om sändningsutbudet varit en- sidigt inriktat på våldsskildringar. Endast ett fåtal anmälningar har inkommit till Justitiekanslern med anledning av denna bestämmelse. Justitiekanslern har inte i något fall fört talan om sändningsförbud. Det finns inte någon mot— svarande sanktion i satellitlagen.
De nämnda ingripandena framstår inte sällan som trubbiga vapen eftersom det ofta är relativt enkelt att kringgå förbuden med hjälp av bulvaner och liknande, dvs. att verksamheten, trots förbudet, fortsätter men i ny skepnad.
Jag kommer att i det följande föreslå att sådana tillstånd som meddelats av regeringen kan återkallas vid t.ex. väsentliga brott mot villkoret om mediets särskilda genomslagskraft. Detta villkor omfattar bl.a. nu aktuella förfaran- den. Någon större förändring mot vad som nu gäller föreslås alltså inte.
Om kabellagens reaktion skall behållas, dvs. förbud mot fortsatt sändning, bör motsvarande reaktion även införas för satellitsändningarna. Enligt vad jag anfört inledningsvis är det nämligen av vikt för förståelsen av lagen samt lagens efterlydnad och bestånd att den utformas så teknikneutralt som möjligt. I praktiken torde dock sändningsförbud sällan konnna ifråga.
Man skulle i och för sig kunna tänka sig den reaktionen att sändningstill- ståndet endast drogs in under kanske någon vecka. Benägenheten att använda sig av förfarandet skulle då möjligen öka. Jag har emellertid övergett denna tanke med hänsyn till det avsevärda ingrepp i yttrandefriheten ett sådant för- farande skulle kunna innebära.
Sammanfattningsvis anser jag att sändningsförbud inte bör användas som reaktion eftersom den är alltför ingripande och bl.a. därför i princip aldrig torde komma till användning. I de fåtal fall då överträdelsen är så allvarlig att sändningsförbud meddelats kan verksamheten ändå komma att fortgå med hjälp av bulvaner.
Avgift
Jag har i det föregående föreslagit att en särskild avgift skall kunna utgå vid överträdelser av bestämmelserna om reklam m.m. Vad som i det avsnittet anfördes som skäl för införande av en särskild avgift kan även anföras som skäl för att en motsvarade reaktion införs vid allvarliga överträdelser av nu nämnd bestämmelse. Det kan tänkas att betydande ekonomiska fördelar, i form av konkurrensfördelar och/eller reklamintäker, kan vara att vinna för den som t.ex. sänder pornografi på bästa sändningstid. Redan nu förekom- mer det att programföretagen gör reklam för sina betalkanaler genom att i vanliga okodade sändningar visa avsnitt ur t.ex. en pornografisk film.
Avgiften synes vara en lämplig och effektiv reaktion vid sådana allvarliga överträdelser som står yttrandefrihetsbrotten nära och som dessutom kan tänkas motiveras av ekonomiska hänsynstaganden. Å andra sidan bör försik- tighet iakttas vid införande av en ny och, för missbruk av yttrandefrihet, tidi- gare okänd reaktion. Införandet av en avgift för dessa överträdelser skulle innebära att yttranden, som i andra sammanhang ansetts utgöra missbruk av yttrandefriheten, i princip krirninaliserades, utan att stöd för det fanns i YGL.
Avgift är en relativt ny reaktion. Den har tidigare inte funnits inom vare sig det marknadsföringsrättsliga eller radiorättsliga området. Jag föreslår att effekterna av denna reaktion noga utvärderas innan den också föreslås som reaktion inom det yttrandefrihetsrättsliga området.
Vite
Den reaktion som återstår är viten. Jag har redogjort för några av vitesreak- tionens för- och nackdelar i avsnitt 18.4 . Följande bör dock tilläggas.
En av fördelarna med en bestämmelse som medger att en myndighet får förelägga ett programföretag vid vite att underlåta att handla på visst sätt, är att programföretaget får en möjlighet att vidta rättelse. En annan fördel är att ett föreläggande som förenats med vite får anses ge en sådan tydlig signal till programföretaget att se över programutbudet och rutinerna, att även ett inte grovt oaktsamt förfarande skall kunna leda till att vitet bör dömas ut. Vidare finns alltid möjligheten för den föreläggande myndigheten eller i andra hand domstolen som skall pröva frågan om vitets utdömande, att underlåta att ansöka om utdömande respektive att döma ut vitet om syftet med vitet för- fallit. Om det finns särskilda skäl får vitet jämkas av domstolen (se 9 & lagen [1985:206] om viten).
Ett föreläggande som förenats med vite utgör naturligtvis ett hot om en reaktion från statsmakterna om föreläggandet inte följs. Ett föreläggande av det slag jag nu föreslår får inte meddelas om inte myndigheten arser att
programföretaget redan överträtt en bestämmelse i lag som företaget är skyl- digt att följa.
I samband med att viten infördes i radiolagen som reaktion vid överträdel- ser av bestämmelserna om annonser och sponsring anförde regeringen att viten borde användas med försiktighet inom ljudradio- och TV—området. Som exempel nämnde regeringen att det inte var lämpligt att använda sig av denna reaktion vid brott mot reglerna om opartiskhet och saklighet eller program— utbudets sammansättning. På dessa områden skulle, enligt regeringen, hot om viten kunna leda till att programföretagen iakttog alltför stor försiktighet (prop. 1991/92:78 s. 20).
Den möjlighet att sätta ut vite som jag nu föreslår innebär i praktiken inte något avsteg från den bedömningen. Enligt nu gällande rätt är reaktionen för trådsändningar sändningsförbud. Vad jag nu föreslår är därmed en mindre ingripande åtgärd för sådana sändningar.
Föreläggandereaktionen, med eller utan vite, bör endast kunna komma i fråga om det vid upprepade tillfällen sänts program i strid mot bestämmelsen. Med "upprepade" avser jag då att det i vart fall skall vara fråga om mer än en överträdelse av samma art och att ett visst tidsmässigt samband mellan över- trädelsema finns. Att det skall vara fråga om upprepade sändningar överens- stämmer med 3 kap. l & andra stycket YGL vari anges att ingripanden mot trådsändningar får ske vid "fortsatt sändning" av ett utbud som inriktas på "våldsframställningar" och "pornografiska bilder". Någon föreläggandereak- tion bör inte komma i fråga om gärningen samtidigt är straffbar enligt brotts- balken och YGL, dvs. olaga våldsskildring och barnpornografibrott. Det är då tillräckligt att straff för yttrandefrihetsbrott kan utdömas.
De förelägganden som kan komma att meddelas med anledning av mitt förslag grundar sig på bedömningar som har nära samröre med bedömningar Om vad som kan anses utgöra missbruk av yttrandefriheten. Jag anser därför att det bör vara endast Justitiekanslern som kan besluta om förelägganden av nu avsedd innebörd. Det finns däremot inte något som hindrar att Justitie- kanslern remitterar ärendet till Granskningsnämnden för ett eventuellt ytt— rande.
Förelägganden som meddelats av Justitiekanslern bör inte vara möjliga att överklaga. Beslut som meddelats av Justitiekanslern är nämligen vanligtvis inte överklagbara (jfr 12 5 förordningen [1975:1345] med instruktion för Justitiekanslern). Vitesförelägganden bör vara relativt preciserade enligt vad som framgår av avsnitt 18.8. Talan om utdömande av vitet skall också föras av Justitiekanslern (se 6 5 lagen [1985:206] om viten). Frågan om vitets utdömande skall prövas av jury, om inte båda parter förklarar sig avstå från detta i enlighet med bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Vad som nu sagts bör framgå av lagen.
18.7. Annat än sändningamas kvalitativa innehåll — vite
Förslag: Den som bryter mot sådana bestämmelser som inte har med sändningamas kvalitativa innehåll att göra kan även i fortsättningen föreläggas vid vite att upphöra därmed. Någon förändring mot vad som nu gäller föreslås alltså inte.
Bestämmelser om viten finns i de flesta radiorättsliga lagarna. Viten an- vänds, förutom vid överträdelser av bestämmelser om reklam m.m., vid överträdelser av bestämmelser som inte har med sändningamas innehåll att göra.
Anledningen till denna försiktiga hållning torde bl.a. bero på RF:s propor- tionalitetsprincip m.m. som YGL hänvisar till (7 kap. 6 & YGL) samt på för- budet mot censur m.m. (1 kap. 3 & YGL).
I samband med att viten infördes i radiolagen som sanktion vid överträdel- ser av bestämmelserna om annonser och sponsring anförde regeringen föl- jande skäl till varför denna sanktion borde användas med försiktighet (prop. 1991/92:78 s. 20):
Just på grund av att vitesförelägganden är effektiva bör de användas med försiktighet inom radio- och TV—området. Det är t.ex. inte alls lämpligt att använda sig av vitesförelägganden när det gäller brott mot reglerna om opar- tiskhet och saklighet eller programutbudets sammansättning. På dessa om- råden skulle hot om viten kunna leda till att programföretagen iakttog alltför stor försiktighet.
Vitesförelägganden bör inte heller kunna förekomma om man kan riskera att komma i konflikt med utgivarens grundlagsenliga ensamrätt att bestämma vad en sändning skall innehålla. Därför bör sådant föreläggande inte kunna tillgripas vid överträdelse av radiolagens förbud mot diskriminering av annonsörer eller av avtalsbestärnmelser om genmäle och beriktigande.
Jag ansluter mig i princip till regeringens överväganden. I avsnitt 18.4 föreslog jag att viten inte längre skall förekomma som reaktion vid överträdel- ser av bestämmelserna om reklam m.m. Vad som då återstår är de bestäm- melser som inte direkt har med Sändningarnas innehåll att göra.
Vitesförelägganden förekommer för närvarande vid överträdelser av be- stämmelserna om andel när- och lokalradioprograrn som särskilt skall ha framställts för den egna verksamheten, närradioförenings programutbud samt sändningamas beteckningar. I lokalradiopropositionen anförde regeringen att de invändningar som skulle kunna riktas mot vitesförelägganden i samband med regler som tar sikte på programmens innehåll i mer kvalitativ bemärkelse inte kunde anföras i fråga om andel lokalradioprograrn. Vidare framstod det som mycket angeläget att efterlevnaden av regeln, som kunde te sig ekono- miskt lockande att kringgå, kunde genomdrivas på ett effektivt sätt (prop.
1992/93:70 s. 28). Jag ansluter mig också till dessa överväganden. Såvitt avser bestämmelsen om beteckningar syftar denna endast till att identifiera den sändande. Vad gäller närradioföreningama kan dessas sändningsrätt upp- fattas som sekundär i förhållande till de lokalt verksamma ideella föreningar m.fl. sammanslutningar för vars skull möjligheten att sända närradio har skapats. Jag föreslår att överträdelser av dessa bestämmelser samt bestäm- melserna om kabeloperatörs skyldigheter m.m. och tillsyn m.m. även fram— över ytterst bör kunna resultera i att ett förelagt vite döms ut.
18.8. Utformningen av vitesförelägganden
Bedömning: Vitesförelägganden bör utformas så att den ansvarige får klart för sig vad som erfordras för att vitet inte skall dömas ut. Förläggandet får emellertid inte heller vara så preciserat att det strider mot censurförbudet m.m. i YGL.
Radionämnden förelade i april 1993 ett programföretag "vid vite 1 000 000 kr att följa bestämmelserna i 15 & radiolagen" om reklamavbrott. Nämnden hade då i fem tidigare beslut funnit att programföretaget brutit mot bestäm— melserna om reklamavbrott. Närradionämnden har vid ett flertal tillfällen före— lagt olika sammanslutningar att vid visst vite "följa bestämmelserna i 11 & första stycket närradiolagen" om det s.k. riksförbudet. Dessa två typer av förelägganden överklagades till kammarrätten och därefter till Regerings- rätten. Regeringsrätten har förklarat att vitesförelägganden inte får utformas på detta sätt med följande motivering (domar meddelade den 14 april 1994 i mål nr 5299-5301/1993 samt 5461/1993):
Ett vitesföreläggande måste utformas så, att adressaten får helt klart för sig vad som erfordras av honom för att han skall undgå att erlägga det fastställda vitesbeloppet. För att ett försuttet vite skall kunna utdömas är det också nöd- vändigt, att det utsatta vitet knutits till en klart definierad prestation eller underlåtenhet. Om föreläggandet innebär en skyldighet för adressaten att vidta viss åtgärd, skall det enligt 2 5 lagen (l985z206) om viten av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas; om det i stället är fråga om ett förbud, torde det — om tidsangivelse saknas — gälla från den tidpunkt då beslutet vinner laga kraft. Denna information måste för- medlas genom själva föreläggandet. I och för sig finns det ett visst utrymme för att tolka föreläggandet mot bakgrund av vad som tidigare förekommit rörande den aktuella verksamheten. Detta utrymme är dock begränsat med hänsyn till att föreläggandets innebörd måste vara klar.
Vitesförelägganden måste således utformas mer preciserat än vad Radio— nämnden och Närradionämnden gjort i dessa fall. Det bör dock beaktas att ett
vitesföreläggande inte heller bör utformas alltför preciserat så att t.ex. sänd- ningar av ett visst programinslag förbjuds. Detta skulle nämligen strida mot förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i bl.a. YGL.
Jag har i avsnitt 14.10 föreslagit att bestämmelsen om det s.k. riksförbudet förtydligas. Av bestämmelsen bör framgå att det i enstaka fall får förekomma sändningar som inte har framställts enbart för den egna verksamheten om de är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar.
18.9. Återkallelse av sändningstillstånd m.m. Utgångspunkter
Återkallelse av sändningstillstånd är ett undantag från de principer som i all- mänhet tillämpas på det yttrandefrihetsrättsliga området. Genom sanktionen inskränks nämligen yttrandefriheten rent faktiskt.
Utgångspunkten bör därför vara att den som fått sändningstillstånd också skall få bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden. För det fall att tillståndshavaren misskött sig bör i första hand förlängning av tillståndet vägras eller också bör andra mindre ingripande reaktioner väljas.
Det kan dock inte undvikas att vissa omständigheter trots allt bör kunna föranleda att återkallelse får ske. Dessa förhållanden måste framgå av lagen.
Samtliga de omständigheter som bör kunna föranleda återkallelse är hän- förliga till tillståndshavaren själv.
Det kan här nämnas att återkallelse av tillstånd att använda radiosändare kan ske enligt radiokommunikationslagen. Enligt den lagen kan återkallelse även ske med anledning av sådana omständigheter som tillståndshavaren inte har något inflytande över.
Enligt 13 & radiokommunikationslagen kan återkallelse ske bl.a. om radio- sändaren använts i strid mot tillståndsvillkoren, om radiosändaren använts i betydligt mindre omfattning än vad som svarar mot tillståndsvillkoren, om själva Sändningstillståndet har upphört att gälla, om tillståndet i något avseen- de av betydelse har påverkats av felaktiga uppgifter från sökanden, om för- ändringar i radiotekniken m.m. medfört att ett nytt tillstånd med samma vill- kor inte skulle kunna meddelas samt om tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Återkallelse kan alltså ske enligt såväl nu föreslagen lag som enligt radio- kommunikationslagen. Detta torde dock inte i praktiken medföra några problem.
Återkallelse av tillstånd som meddelats av regeringen
Förslag: Tillstånd som meddelats av regeringen får återkallas om till- ståndshavaren väsentligen brutit mot lagen eller mot villkor för tillstånd eller om denne förvärvat ytterligare sådant tillstånd. Återkallelsen avser då det senare tillståndet. Har ett tillstånd meddelats trots att behörighets- brist förelåg får återkallelse endast ske om beslutet påverkats av fel- aktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndsinnehavaren.
För att frågan om återkallelse skall kunna prövas måste regeringen ha anmält saken till prövning. Justitiekanslern prövar frågor om miss— bruk av yttrandefriheten, Radio- och TV—verket om behörighetsbrist föreligger och Granskningsnämnden för radio- och TV om annan över— trädelse föreligger.
Frågor om missbruk av yttrandefriheten prövas på talan av Justitie- kanslern av allmän domstol under eventuell medverkan av jury. Juryn prövar då frågan om återkallelse skall ske. Tillstånd får i övriga fall återkallas av Radio- och TV—verket.
Om det förekommit väsentliga brott mot radiolagen eller avtalen får staten, efter ett skiljeförfarande, säga upp avtalet. Detta bör i princip fortfarande gälla. Statsmaktema har hittills ansett att hårdare krav bör gälla för program- verksamhet som sker med stöd av regeringens tillstånd än för t.ex. närradion eller lokalradion. Anledningen till denna hållning är bl.a. sändningamas egenskap som sändningar i "allmänhetens tjänst" samt deras stora genom- slagskraft. Jag ser inte något skäl till att ompröva denna ståndpunkt. Jag föreslår därför att väsentliga brott mot bestämmelserna i lagen eller mot till- ståndsvillkoren skall kunna resultera i att återkallelse av Sändningstillståndet sker. Att avvikelsen skall vara väsentlig tar sikte på såväl dess omfattning som betydelsen av bestämmelsen eller villkoret.
Jag har tagit intryck av den kritik som framförts av främst Lagrådet mot avtalskonstruktionen. Jag har därför tidigare föreslagit att bestämmelser som har med avtalets innehåll, innebörd och bestånd att göra bör anges i lag (se avsnitt 13.1 ). En konsekvens av detta blir att skiljeförfarandet, som hör avtalskonstruktionen till, bör frångås. Ett annat skäl till att frångå skiljeför— farandet är att allmänheten bör ha insyn i frågor som angår tillståndets even— tuella bestånd. Sådana frågor bör därför i stället prövas av myndigheter och av domstolar.
Enligt vad som framgår av avsnitt 12.7 skall den som redan har fått ett tillstånd av regeringen inte kunna få ytterligare ett sådant. Det är emellertid av vikt att motverka otillåtna nätverksbildningar och andra former av dominans inte bara vid tillståndstillfället utan också under hela tillståndstiden. Enligt lokalradiolagen, där en motsvarande bestämmelse redan finns, kan därför
återkallelse ske om tillståndshavaren under tillståndstiden direkt eller indirekt förvärvar ytterligare ett tillstånd. Det eller de tillstånd som har meddelats efter det första tillståndet skall då återkallas (28 å andra stycket). Om behörighets- bristen redan fanns när tillståndet meddelades får återkallelse endast ske om tillståndsbeslutet påverkats av felaktiga eller ofullständiga uppgifter från till- ståndsinnehavaren (28 & tredje stycket). Något utrymme för återkallelse skall alltså inte lämnas i fall där tillståndsmyndigheten har ändrat sig och vill åter- kalla tillståndet men där varken vilseledande eller nya omständigheter har förekommit (se bet.l992/93:KU15 s. 32).
Vad som nu gäller enligt lokalradiolagen bör även gälla för återkallelse av tillstånd som meddelats av regeringen.
Regeringen meddelar tillstånd och av samma anledning bör det också ankomma på regeringen att ta initiativet till en eventuell återkallelse av detta (se avsnitt 12.6 ). Jag föreslår därför att regeringen bör anmäla frågan om återkallelse till prövning. Justitiekanslern bör pröva frågor om missbruk av yttrandefriheten, Radio- och TV-verket om behörighetsbrist föreligger och Granskningsnänmden för radio- och TV om annan överträdelse föreligger.
Talan om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten bör föras av Justitiekanslern i enlighet med bestämmelserna om yttrandefrihetsmål, dvs. i tingsrätt under eventuell medverkan av jury. Jag föreslår att juryn skall pröva frågan om återkallelse skall ske. Tillstånd föreslås i övriga fall få åter- kallas av Radio- och TV—verket.
Det kan nänmas att jag här följt den nyligen beslutade myndighetsuppdel- ningen mellan Granskningsnämnden respektive verket (se prop. 1993/94:160, bet. 1993/94zKU37, rskr. 1993/942276).
Återkallelse av närradio- och lokalradiotillstånd
Förslag: Tillstånd att sända närradio och lokalradio får återkallas på grunder som inte har med programinnehållet att göra, enligt i huvudsak samma principer som nu. Återkallelse på grund av att utgivare saknas skall dock inte längre få ske.
I enlighet med vad jag tidigare anfört föreslår jag inte några större föränd- ringar vad gäller närradion och lokalradion. Vad som nu gäller beträffande återkallelse av sådant tillstånd skall således även i fortsättningen gälla, dock med ett undantag.
Enligt 13 5 2 närradiolagen och 28 5 första stycket 3 lokalradiolagen kan återkallelse ske om tillståndshavaren sänder närradio trots att det inte finns utgivare eller trots att anmälan om utgivare eller ställföreträdare inte har gjorts. Jag anser att det är tillräckligt att straff enligt lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens om— råden kan utgå. Jag föreslår därför att denna omständighet inte längre skall vara en grund för återkallelse.
Återkallelse av närradiotillstånd får således ske om tillståndshavaren:
] . inte längre är behörig att sända närradio,
2. inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader, eller
3. inte erlägger avgift i ärende om närradio inom föreskriven tid, och till- ståndshavaren har förelagts att erlägga den vid påföljd att tillståndet annars kan återkallas (13 å).
Återkallelse av lokalradiotillstånd får vidare ske om:
1 . tillståndshavaren inte inlett lokalradiosändningar inom sex månader efter tillståndstidens början,
2. tillståndshavaren annars inte utnyttjat rätten att sända lokalradio eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,
3. tillståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, för- fogar över mer än ett sådant tillstånd, varvid återkallelsen skall avse det eller de tillstånd som har medelats efter det första tillståndet, eller om
4. staten, landsting, kommun eller någon som har tillstånd som meddelats av regeringen, direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytan- de, förfogar över tillståndet (28 5 första stycket).
Återkallelse av lokalradiotillstånd på grund av behörighetsbrist som förelåg då tillståndet meddelades eller då överlåtelse av tillståndet godkändes får dock endast ske om beslutet påverkats av felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren (28 & tredje stycket). Jag har kommenterat denna förutsätt- ning för återkallelse i det närmast föregående avsnittet.
Radio— och TV-verket prövar frågan om återkallelse skall ske. Detta över- ensstämmer med vad som kommer att gälla till följd av den nya myndighets- organisationen.
Återkallelse av närradiotillstånd på grund av allvarligt yttrande- frihetsmissbruk
Förslag: Återkallelse av närradiotillstånd får även i fortsättningen ske om allvarligt yttrandefrihetsmissbruk förekommit.
Riksdagen har nyligen beslutat att det skall finnas möjlighet för domstol att, om det finns synnerliga skäl, återkalla ett närradiotillstånd under högst fem år om program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten (16 & närradiolagen). Det kan i och för sig diskuteras om inte straffpåföljden för dessa typer av brott är tillräcklig. Med hänsyn till att bestämmelsen är ett uttryck för en nu rådande uppfattning om vad som bör gälla för närradion föreslår jag inte några förändringar såvitt avser denna. Det ligger i sakens natur att en bestämmelse av denna innebörd bör tillämpas med försiktighet.
Några remissinstanser ifrågasatte om inte en motsvarande regel borde gälla för lokalradion. Även Lagrådet efterlyste en sådan regel. Regeringen ansåg dock inte detta behövligt med hänsyn till att närradion och lokalradion torde ha olika syften. Enligt regeringen fick frågan övervägas på nytt om utveck- lingen gick i en annan riktning och om det skulle finnas behov av en sådan regel (prop.]992/93z70 s. 40).
Det är ännu för tidigt att utvärdera lokalradioverksamheten. Jag föreslår därför inte några förändringar mot vad som nu gäller.
Mål om yttrandefrihetsbrott handläggs i enlighet med de särskilda bestäm— melser om förfarandet som finns i bl.a. YGL. Sådana mål prövas under med— verkan av jury, såvida inte båda parter har förklarat sig avstå från detta. Det finns inte några bestämmelser i närradiolagen som anger vad juryn skall pröva. Jag föreslår att juryns prövning skall avse frågan om återkallelse skall ske. Detta skall framgå av lagen.
Ytterligare förutsättning för återkallelse
Förslag: Ett tillstånd får återkallas endast om återkallelsen inte fram- står som en alltför ingripande åtgärd.
Av lokalradiolagen framgår att återkallelse av tillstånd, på grund av att någon förfogar över mer än ett sådant tillstånd, endast får ske om återkallel- sen inte framstår som en alltför ingripande åtgärd (28 å andra stycket ). Någon motsvarande bestämmelse finns inte för övriga fall i lokalradiolagen eller i närradiolagen.
Jag har i remissvar över Kulturdepartementets promemoria Regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22), vilket delvis finns återgivet i lokalradio- propositionen (prop. 1992/93z70 s. 126), ifrågasatt om det inte bör ges utrymme för domstol att i vissa extraordinära situationer avslå en begäran om återkallelse av tillståndet. Det kan nämligen föreligga situationer där det vore stötande om tillståndet återkallades på grund av att sändningar bedrivits i endast obetydlig omfattning under en fyra-veckors-period.
Av specialmotiveringen i den anförda propositionen framgår att eftersom utrymmet i etern är begränsat bör även den som påbörjat verksamhet men som bedriver den i mycket blygsam omfattning kunna få sitt tillstånd åter- kallat. Som sändning i obetydlig omfattning bör, enligt regeringen, kunna beaktas inte bara sändningar som pågår endast under en liten del av dygnet utan även t.ex. brus, fågelkvitter eller korta inspelade programslingor som sänds under en längre sammanhängande tid ( a. prop. s. 52 ).
Jag anser att myndigheterna alltid bör ta hänsyn till yttrande- och informa- tionsfriheten vid sin bedömning av om återkallelse bör ske. Vid denna be- dömning bör naturligtvis även uttalanden i förarbeten beaktas. Jag anser att det av radio- och TV—lagen bör framgå att ett tillstånd får återkallas endast om detta inte framstår som en alltför ingripande åtgärd.
Tid under vilket nytt tillstånd inte får meddelas
Förslag: När ett närradiotillstånd återkallas får den beslutande myn- di gheten bestämma en tid om högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte får ges nytt tillstånd.
Av närradiolagen framgår att Närradionämnden, när ett tillstånd återkallas, får bestämma en tid om högst ett år inom vilken sammanslutningen inte kan ges nytt tillstånd (13 å andra stycket). Domstol får i återkallelsebeslut be- stämma en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år, inom vilken sammanslutningen inte får ges nytt närradiotillstånd (16 5).
Jag anser att vad som nu gäller enligt närradiolagen även bör komma till uttryck i radio- och TV-lagen. Utan en sådan bestämmelse skulle den som fått sitt närradiotillstånd återkallat omedelbart kunna söka och erhålla ett nytt sådant tillstånd. Någon motsvarande bestämmelse behövs inte för tillstånd som meddelats av regeringen eller som avser lokalradio.
Återkallelse av förordnande som lokalt kabelsändarföretag
Förslag: Radio- och TV—verket får återkalla ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet endast förekommit i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst tre månader.
Det förekommer att lokala kabelsändarföretag inte utnyttjar den kanal som företaget fått sig tilldelad enligt kabellagen. Kabelnämnden kan efter förord- nandetidens utgång, dvs. först efter tre år, vägra att förnya förordnandet.
Om kabelsändarföretaget inte bedriver någon sändningsverksamhet eller endast bedriver sådan verksamhet i obetydlig omfattning under en samman- hängande tid av minst tre månader bör något annat kabelsändarföretag, eller kanske kabeloperatören själv, ges möjlighet att bedriva sändningar i dess ställe. Denna möjlighet bör finnas även om tiden för förordnandet inte löpt ut. Jag föreslår därför att Radio- och TV-verket bör ges möjlighet att, om nu nämnda omständigheter föreligger, återkalla ett förordnande som lokalt kabel- sändarföretag. Motsvarande återkallelsegrund finns i närradiolagen, lokal- radiolagen samt även i radiokommunikationslagen. Viss ledning av vad som menas med obetydlig omfattning kan hämtas från lokalradiopropositionen (se nästföljande avsnitt).
18.10 Straffmm.
Sändningar utan tillstånd
Förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Det be- hövs inte någon bestämmelse om förverkande eftersom en sådan redan finns i radiokommunikationslagen.
Den som sänder radioprogram utan erforderligt tillstånd döms enligt 21 % radiolagen till böter eller fängelse i högst ett år. Radiolagen har tidigare om- fattat sådana bestämmelser som nu omfattas av radiokommunikationslagen. Såväl den som t.ex. använt radiosändare utan tillstånd som den som sänt radioprogram utan erforderligt tillstånd kunde då dömas till böter eller fäng- else i högst ett år. Straffvärdet för dessa två typer av brott ansågs således vara lika högt.
Av 18 & radiokommunikationslagen framgår bl.a. att till böter eller fäng- else i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inne- har eller använder radiosändare utan tillstånd där sådant krävs enligt den lagen eller använder radiosändare i strid med ett villkor som har bestämts vid meddelandet av tillstånd m.m.
I propositionen med förslag till en radiokommunikationslag (prop. 1992/93:200 s. 247 f.) framgår att regeringen inte ansåg att någon avkrimina- lisering borde ske. Däremot ansåg regeringen, i enlighet med bl.a. Rksåkla- garens uppfattning, att Straffvärdet motiverade en sänkning av straffskalans övre gräns till sex månader.
Det finns inte några sakliga skäl till att behandla den som bedriver programverksamhet utan tillstånd hårdare än den som inte har något tillstånd att använda för sådan sändning avsedd radiosändare. Jag föreslår därför att maximistraffet i radio- och TV—lagen skall anges till sex månader. I bestäm- melsen skall vidare i klarhetens intresse de subjektiva rekvisiten, uppsåt och oaktsamhet, anges. Även detta överensstämmer med lydelsen i radiokommu— nikationslagen. Det kan noteras att motsvarande strafflatitud finns i den nya norska radio- och TV—lagen, lov om kringkasting. Ändringen får till kon- sekvens att häktning till följd av sådant brott i normalfallet inte kan komma i fråga. Däremot är andra tvångsmedel såsom t.ex. beslag fortfarande möjliga.
Jag har övervägt att, också i enlighet med radiokommunikationslagen, utvidga det straffbara området till att även omfatta överträdelser av villkor. Bestämmelsen skulle i så fall även omfatta överträdelser av villkor avseende sändningsområden.
Jag har kommit fram till att en sådan utvidgning är onödig. Den som sänder när- eller lokalradio över ett större område än det som omfattas av till- ståndet kan straffas i enlighet med radiokommunikationslagen. Vidare kan återkallelse av tillstånd ske enligt den lagen. Jag har i det föregående före- slagit att ett tillstånd som meddelats av regeringen skall få återkallas vid väsentliga brott mot bl.a. villkor om sändningsområden. För det fall att straff inte kan utgå enligt radiokommunikationslagen kan i vart fall återkallelse av dessa senare tillstånd ske enligt radio- och TV-lagen.
Radiosändare kan förverkas enligt radiolagen vid nu angivet brott. Jag har övervägt om denna reaktion kan undvaras med hänsyn till att den även finns angiven i radiokommunikationslagen. Radiosändare som varit föremål för brott enligt den lagen, dvs. som använts eller innehavts av någon som saknar tillstånd enligt radiokommunikationslagen, kan förklaras förverkade (18 å).
Beslut om meddelande av tillstånd, tillståndstid, återkallelse av sådant till- stånd och förverkande enligt de radiorättsliga författningarna medför inte automatiskt att beslut av motsvarande innehåll måste meddelas enligt radio- kommunikationslagen (se 9 & andra stycket 12 ä 5 och 13 & 2 ). Detta betyder dock inte att en bestämmelse om förverkande även måste finnas i radio- och TV—lagen. Enligt 13 5 2 radiokommunikationslagen skall ett tillstånd åter- kallas om ett medgivande att sända enligt t.ex. radiolagen upphört att gälla och särskilda skäl inte talar mot återkallelse. Enligt motiven kan det finnas skäl att avvakta med ställningstagandet till dess det står klart att tillståndshava- ren inte kommer att få ett nytt motsvarande sändaruppdrag, därav tillägget "särskilda skäl" (prop. 1992/93:200 s. 328). Sändaren skall inte förverkas om den används eller kan användas för även andra sändningar än dem vilka inte längre lagligen får bedrivas. Sådana överväganden bör lämpligen ske av Post— och telestyrelsen i enlighet med radiokommunikationslagen. Det är där- för onödigt med en bestämmelse om förverkande här.
Piratradiosändningar från öppna havet
Förslag: Straff-, förverkande-, och åtalsbestärnmelsema i lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet tas in i lagen. Straffskalan sänks till böter eller fängelse i högst sex månader.
Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet (piratradiolagen) innehåller bestämmelser om straff (1 5), medverkan (2 å), förverkande (3 5) och åtal (5 å). Av den inledande straffbestärnmelsen framgår att den som utför rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver döms till böter eller fängelse i högst ett år, om sändningen är avsedd att tas emot i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller i annat land, som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territo- rier, eller om sändningen orsakar menlig störning för radiotrafik i något av dessa länder. Detsamma gäller, enligt bestämmelsen, den som upprättar eller innehar radioanläggning för sådan rundradiosändning.
Piratradiolagen tillkom främst med anledning av att Sverige undertecknade en europeisk överenskommelse till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier. Överenskommelsen gäller fortfarande. Jag kommer därför inte att föreslå några större sakliga förändringar mot vad som nu gäller. Straffskalan bör dock sänkas i enlighet med vad som nyss föreslagits. För tydlighetens skull bör de subjektiva rekvisiten, uppsåt och oaktsamhet, framgå av bestämmelsen. Vidare bör vissa språkliga ändringar göras.
Anmälan har inte skett
Förslag: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin an- mälningsskyldighet enligt lagen döms till böter.
Enligt satellitlagen skall varje satellitprogramföretag och satellitentreprenör anmäla sig för registrering innan verksamheten påbörjas (6 5). Den som upp- såtligen eller av oaktsamhet inte fullgör denna skyldighet kan enligt satellit- lagen dömas till böter (25 5).
I enlighet med vad som nu gäller i satellitlagen anser jag att böter bör komma ifråga för samtliga som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den föreslagna bestämmelsen om anmälningsplikt.
19. Överklaganden
19.1. Vilka beslut skall få överklagas?
Förslag: Sådana radiorättsliga beslut som nu är överklagbara skall även i fortsättningen få överklagas.
Jag anser inte att det finns skäl att frångå de principer i fråga om över— klagande som nu gäller inom det radiorättsliga området. Sammanfattningsvis bör därför följande gälla.
Lagligheten av regeringens beslut får prövas enligt rättsprövningslagen. Regeringens beslut är i övrigt inte överklagbara. Radio- och TV—verkets beslut om meddelande av tillstånd, återkallelse av tillstånd och om medgivan- de till överlåtelse av ett sådant tillstånd får överklagas till kammarrätten. Det— samma gäller Radio- och TV—verkets beslut om förordnande av lokala kabel- sändarföretag, återkallelse av ett sådant förordnande samt beslut om undantag från sändningsplikten och skyldigheten att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag. Liksom tidigare bör gälla att ett beslut om omfattningen av ett Sändningsområde inte får överklagas (se 39 & lokalradiolagen). Detta sammanhänger med att en förändring av ett Sändningsområde kan påverka andra sändningsområden. Bifall till ett överklagande skulle kunna leda till att omfattningen av en rad sändningområden skulle behöva omprövas (se prop. 1992/93:70 s. 55 f.).
Samtliga vitesförelägganden, utom dem som Justitiekanslern meddelat och dem som rör skyldigheten att lämna vissa uppgifter och referensinspelningar, är överklagbara (se prop. 1993/94:160 s. 43 f., bet. 1993/94:KU37, rskr. 1993/94:276).
Möjligheterna att överklaga domar som meddelats av domstol, dvs. i första instans av tingsrätten, länsrätten och kammarrätten, regleras i annan ordning.
19.2. Vitesförelägganden gäller i princip omedelbart
Förslag: Samtliga vitesförelägganden, utom de som avser en positiv förpliktelse, gäller omedelbart även om de överklagas. Detta överens- stämmer med vad som nu gäller.
Vitesförelägganden gäller i de flesta fall omedelbart även om de över- klagas. Vitesförelägganden som gäller en positiv förpliktelse, dvs. som avser skyldighet att vidaresända vissa TV—program i ett kabelnät, tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag eller att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV—verket, gäller dock inte omedelbart.
Jag föreslår att detta anges i lagen. Förslaget motsvarar vad som nu gäller (se prop. 1993/94:160 s. 43 f., bet. 1993/94zKU37, rskr. 1993/94:276).
19.3. Instansordningen
Förslag: Radiorättsliga beslut skall även i fortsättningen få överklagas till kammarrätten. Rör frågan missbruk av yttrandefriheten prövas saken dock i tingsrätten i enlighet med bestämmelserna i YGL och till- lämpningslagen. Även detta överensstämmer med vad som nu gäller.
En utgångspunkt bör vara att radiorättsliga mål bör prövas i en enhetlig instansordning. Ett enhetlig ordning underlättar för den som beslutet avser att veta till vilken instans han skall vända sig med ett överklagande. En sådan ordning torde vidare gynna prejudikatbildningen, rättssäkerheten samt även medföra processekonomiska fördelar.
Radiorättsliga mål prövas nu huvudsakligen av kammarrätten. I 1993 års budgetproposition förordade emellertid regeringen, mot bakgrund av Dom- stolsutredningens förslag, att förvaltningsdomstolsprövningen i regel bör starta i länsrätt (prop. 1992/93:100 bil. 3). Riksdagen har ställt sig bakom de angivna riktlinjerna (bet. 1992/931JuU24, rskr. 1992/93:289). Regeringen har nyligen avlämnat propositionen 1993/94:133 Instansordningen i de all- männa förvaltningsdomstolarna. Om förslaget genomförs kommer länsrätt att bli första instans i fråga om bl.a. studiestödsmål och kriminalvårdsmål.
Radiorättsliga mål av sådan teknisk natur som rör frågor enligt radio- kommunikationslagen och telelagen prövas av länsrätt.
Yttrandefrihetsrättsliga mål, dvs. mål om yttrandefrihetsbrott eller yttran- defrihetsmissbruk, prövas av endast vissa i 7 kap. l 5 lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) och 12 kap. 1 & TF angivna tingsrätter. Målen handläggs då i enlighet med bestämmelserna i 12 kap. TF och tillämpnings- lagen. Jag har föreslagit att tillstånd som meddelats av regeringen får åter- kallas om bl.a. missbruk av yttrandefriheten ägt rum samt att vite skall föreläggas den som vid upprepade tillfällen sänder program som innehåller våld och pornografi som barn kan riskera att ta del av. Sådana ärenden skall således prövas i denna ordning.
Mål om strajjfansvar prövas av de allmänna domstolarna, dvs. i första instans av tingsrätten. Jag har föreslagit att de nuvarande straffbestämmel- serna om sändningar utan tillstånd och piratradiosändningar från öppna havet m.m. skall behållas. Jag har vidare föreslagit att de som sänder program utan att låta registrera sig skall kunna dömas till böter.
Marknadsättsliga mål prövas för närvarande av Marknadsdomstolen, i normalt första och sista instans, enligt den nu gällande marknadsförings— lagen. Enligt förslag av Marknadsföringsutredningen (SOU 1993:59) skall Stockholms tingsrätt pröva frågor om bl.a. marknadsstömingsavgift enligt marknadsföringslagen. Tingsrättens beslut överklagas därvid till Marknads— domstolen. Marknadsföringsutredningen har utformat sitt förslag med den nya konkurrenslagen som förebild. Instansordningen är här av intresse efter— som jag i det föregående föreslagit att vissa marknadsrättsliga bestämmelser om reklam m.m. skall prövas i enlighet med marknadsföringslagen. Det är därför en fördel om även de radiorättsliga bestämmelsema om reklam m.m. prövas i samma ordning, inte minst med tanke på att jag föreslagit att en sär- skild avgift skall kunna utdömas vid brott mot dessa bestämmelser. Som nämnts i det föregående är den framtida utformningen av domstolsväsendet under utredning. Departementspromemorian Specialdomstolarna i framtiden (Ds 1993:34) från Justitiedepartementet innehåller ett förslag att på sikt avskaffa Marknadsdomstolen och att domstolens uppgifter skall övertas av de allmänna domstolarna. Förslaget innebär vidare att Marknadsdomstolen in- ordnas som en specialfunktion i Svea hovrätt och att samtliga mål som i dag prövas av Marknadsdomstolen i första instans skall prövas av tingsrätt i första instans samt att målen i ett inledande skede inte skall kunna överklagas till Högsta domstolen. I förslaget har det vidare framförts synpunkter om att det är önskvärt att det skapas en enhetlig instansordning för samtliga mark- nadsrättsliga mål. Några lagändringar föreslogs inte, bl.a. eftersom resultatet av Marknadsföringsutredningens betänkande först borde avvaktas. En knapp majoritet av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget är positiv till att Marknadsdomstolen inordnas som en specialfunktion i Svea hovrätt (Ds 1994:17 s. 166).
Mål om utdömande av vite prövas i enlighet med lagen (1985:206) om viten, om inte annat sägs. Målet prövas av länsrätt såvida inte tingsrätten själv eller, efter talan mot tingsrättens beslut, högre rätt har förelagt vitet (7 5 3).
Denna korta sammanfattning om instansordningen för radiorättsliga mål och därtill höriga frågor, pekar på att det möjligen skulle vara en fördel om allmän domstol, och inte som nu förvaltningsdomstol, prövade frågor enligt radio— och TV—lagen, i vart fall om Marknadsdomstolen inordnas som en specialfunktion i Svea hovrätt. Man skulle kunna tänka sig att betydande fördelar är att hämta om konkurrensskadeavgiften och marknadsstömings-
avgiften prövades i samma slutinstans som den nu föreslagna särskilda avgiften.
Förnyade överväganden med anledning av Domstolsutredningens, Mark- nadsföringsutredningens och Justitedepartementets förslag får utvisa om det finns anledning till en ändrad ordning för överklaganden. Jag anser därför att den instans som redan har erfarenhet av den nu aktuella måltypen, dvs. - kammarrätten, tills vidare bör fortsätta att handlägga dem. Vad gäller mål om
utdömande av avgift föreslår jag att handläggningen börjar redan i länsrätt. Dessa mål bör nämligen bli föremål för prövning i minst två instanser. Att det kan bli fråga om en stor mängd mål av kanske mer rutinartad karaktär talar också för att målen, i vart fall än så länge, handläggs i länsrätt som första instans.
20. En ny avgiftslag m.m.
20.1. En ny lag om koncessionsavgift för radio och TV
Förslag: Bestämmelserna i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område och avgiftsbestämmelserna i lokalradiolagen framgår av en särskild lag. Lagen benämns lag om koncessionsavgift för radio och TV.
Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område tillkom i samband med att TV4 fick regeringens tillstånd att bedriva sändningar i landet. Lagen träffar alltså endast ett programföretag i taget, för närvarande TV4. Av lagens inledande bestämmelse framgår att ett programbolag som enligt 5 & radiolagen har rätt att i hela landet sända televisionsprogram i rund— radiosändning skall betala koncessionsavgift till staten under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam mot vederlag i sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet. Lagen innehåller i övrigt bestämmelser om beräkning av avgift, fastställande och betalning av avgift, återbetalning, om- prövning och överklagande m.m. samt om verkställighet.
Även lokalradiolagen innehåller bestämmelser om avgifter. Av lagen fram— går bl.a. hur förfarandet vid bestämmandet av denna avgift vid en auktion går till.
Jag har i avsnitt 11.2 föreslagit att radio— och TV-lagen inte skall omfatta bestämmelser om koncessionsavgifter. Skälen till detta är följ ande.
Av motiven till koncessionsavgiftslagen och lokalradiolagen framgår att sådan avgift torde vara att betrakta som en skatt i RF:s mening och därför måste regleras i lag (prop. 1991/92:78 s. 11 och prop. 1992/93 5. 50). Be- stämmelserna i lagen om koncessionsavgift gäller vidare endast ett program- företag, för närvarande TV4. Avgiftsbestämmelsema i såväl den lagen som i lokalradiolagen är slutligen mycket detaljerade och omfattande. Det skulle således betydligt tynga ned en radio- och TV-lag om det i denna även togs in detaljerade bestämmelser om avgifter.
Några sakliga ändringar föreslås inte i förhållande till vad som nu gäller. Det kan anmärkas att det av den nya avgiftslagen också bör framgå att rege— ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrif- ter i ärenden om närradio.
20.2. TV-avgiftslagen ändras
Förslag: Bestämmelsen i radiolagen om skyldighet för den som sålt eller hyrt ut TV—mottagare att anmäla detta m.m. tas in i TV-avgiftsla- gen.
Radiolagens bestämmelse om skyldighet för den som sålt eller hyrt ut TV— mottagare att anmäla detta till Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag m.m. (20 å) och den därtill hörande straffbestämmelsen (22 å), hör närmast samman med bestämmelserna i lagen (1989:41) om TV—avgift. Jag föreslår därför att den lagen bör utvidgas till att även omfatta vad som anges i 20 och 22 åå radio- lagen.
20.3. Lagar som bör ändras
Jag har tidigare föreslagit vissa ändringar i lagen (1978:763) med vis- sa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, tobakslagen(1993:581), lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (se avsnitt 15.2, 17.1 och 17.2), telelagen(1993:597), lagen (1993:599) om radiokommunikation (se avsnitt 17.3) samt i TV-avgiftslagen enligt vad som framgår av det närmast före- gående avsnittet.
Det bör anmärkas att alkohol- och tobakslagarnas terminologi bör ses över liksom tillämpningslagens straffskalor. Jag har nämligen föreslagit väsentliga förändringar såvitt avser terminologin (se avsnitt 15.7 ) samt även föreslagit att maximistraffet för vissa brott mot nu föreslagen lag skall sänkas till sex månader (18.10). En mängd lagar, inte minst tillämpningslagen, bör även ses över redaktionellt.
KOMMENTARER
21. Författningskommentarer
21.1. Förslaget till radio— och TV—lag
Som anförts i den allmänna motiveringen avsnitt 11.3 är radio en teknisk term som också omfattar TV-sändningar. Ordet används också i lagtexten i denna betydelse. Med radio avses alltså i lagtexten sändningar som sker med hjälp av radiovågor som utbreder sig i rymden utan särskild ledare (jfr 1 & radio— lagen). I vanligt språkbruk däremot avses med radio vad som i den föreslagna lagtexten kallas för ljudradio, oavsett om sändningen sker genom radio i teknisk mening eller genom tråd. Beteckningen Radio— och TV-verket är ett exempel på användning av den senare betydelsen av ordet radio. Då lagen bör ges en benämning som också kan användas i dagligt tal har beteckningen Radio- och TV-lag valts trots att termen radio används i en något annan betydelse i själva lagtexten. Något problem vid tillämpningen torde detta inte behöva medföra.
1 kap. Lagens tillämpningsområde
1 & I denna lag finns bestämmelser om verksamhet som består i att sätta samman ljudradio- eller televisionsprogram och sända eller låta sända dem till allmänheten. Vidare finns bestämmelser om vidare— sändningar av program samt om vissa skyldigheter för satellitentre- prenörer.
1 kap. Lagens tillämpningsområde
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet be- gränsas dock av 2—4 åå.
Lagens tillämpningsområde behandlas utförligt i den allmänna motivering- en avsnitt 11.4 . Lagen är tillämplig på den som sätter samman ljudradio- och televisionsprogram och sänder eller låter sända dem till allmänheten. Lagen gäller såväl tillståndspliktig verksamhet som verksamhet som inte kräver till- stånd. Liksom nuvarande lagstiftning förutsätter lagen att den som har till- stånd att bedriva sändningsverksamheten också är den som faktiskt bedriver den. Om tillståndshavaren upplåtit sändningstid åt någon annan är han ändå ansvarig för att reglerna i denna lag följs.
Krävs inget tillstånd ligger ansvaret hos den som bedriver verksamheten. Detta framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 12.4 . Vem som är den som enligt lagen skall anses bedriva sändningsverksamheten får bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter, varvid särskilt bör beaktas var den tekniska och juridiska programkontrollen är belägen och var den dagliga 387
ledningen av verksamheten utövas (jfr prop. 1992/93:75 s. 46). En annan omständighet som kan användas till ledning för bedömningen är registre- ringen. Myndigheterna bör kunna utgå från att den som låtit registrera sig också är den som bedriver sändningsverksamheten, om inte något annat visas (jfr 2 kap. 4 5).
Lagen innehåller också bestämmelser om vidaresändning av program. Med detta avses dels sändning av program som sänds, eller kort tid dessförinnan, sänts av någon annan (se 3 kap. 5 å), dels de skyldigheter en kabeloperatör har. Hans skyldigheter utgörs av vad som brukar kallas "must carry" eller sändningsplikt och anges i 8 kap. 1 &. Dessutom har han en skyldighet att be— reda utrymme för sändningar av ett lokalt kabelsändarföretag enligt 8 kap. 2 &. Dessa skyldigheter åvilar var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning. Bestämmelser om vidaresändning finns ock— så i 8 kap. 4 &. Enligt denna bestämmelse finns skyldighet till viss vidare- sändning också för den som sänder med hjälp av radio på höga frekvenser. Lagen innehåller också vissa skyldigheter för satellitentreprenörer. Vad som avses med satellitentreprenör framgår av 2 kap. 3 5. Satellitentreprenörens skyldigheter motsvarar vad som i dag gäller enligt satellitlagen.
2 & För sändningar genom tråd gäller bestämmelserna i denna lag endast om sändningen når fler än 100 bostäder. Vad som föreskrivs i 8 kap. l 5 första stycket om kabeloperatörers skyldigheter gäller dock för sändningar som når fler än 10 bostäder. För sändningar genom tråd som inte når fler än 100 bostäder gäller inte andra bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 55.
I första stycket anges en begränsning i lagens räckvidd i fråga om tråd— sändningar. Lagen gäller inte för sändningar som inte når fler än 100 bostäder (jfr dock 8 kap. 1 & om sändningsplikt). Betydelsen av detta finns beskriven i den allmänna motiveringen avsnitt 11.5.
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 4 & kabellagen. Stöd för bestäm- melsen finns i 1 kap. 6 & YGL. Se närmare prop. 1991/92:53 s. 55.
3 & För sändningar av ljudradioprogram över satellit är denna lag tillämplig om sändningen kan tas emot i Sverige och den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.
Till skillnad från de nu gällande lagarna skall den föreslagna lagen omfatta även satellitsändningar av ljudradioprogram. Bakgrunden till detta anges i avsnitt 11.5 . Paragrafen som har satellitlagens regler som förebild har ingen anknytning till EES-området eftersom det inte finns något direktiv på ljudradiområdet motsvarande EG:s TV-direktiv. Endast användningen av svensk satellitkapacitet ger inte svensk jurisdiktion. Med hemvist avses lik— som i fråga om televisionssändningar detsamma som enligt 10 kap. rättegångsbalken .
4 5 För sändningar av televisionsprogram över satellit är denna lag tillämplig om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och
1. den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i Sverige,
2. sändningen till satellit sker från en sändare här i landet, eller
3. sändningen från satellit sker med användning av satellitkapacitet som en svensk fysisk eller juridisk person förfogar över.
Punkterna 2 och 3 tillämpas dock inte om den som bedriver sändningsverksamheten har sitt hemvist i ett annat land inom EES.
Paragrafen överensstämmer med 2 & satellitlagen. Ledning för paragrafens tillämpning kan fås genom prop. 1992/93:75 s. 24 f. och 47. Som anmärkts ovan avses med hemvist detsamma som enligt 10 kap. rättegångsbalken. Det är emellertid nödvändigt att de svenska jurisdiktionsreglema överensstämmer med vad som gäller i övrigt inom EES. Om arbetet med revision av TV- direktivet leder till en precisering av jurisdiktionskriteriema kan denna be- stämmelse behöva ändras.
5 5 Andra bestämmelser och villkor än sådana som avser förbud att sända reklam gäller inte för ljud i televisionssändning om ljudet helt överensstämmer med en ljudradiosändning som sker med stöd av till- stånd enligt denna lag eller för vilken den sändande låtit registrera sig.
Bestämmelsen är en nyhet men har i viss mån en motsvarighet i 3 & satellitlagen. Det är inte ovanligt att en ljudradiosändning används som bakgrund till en televisionssändning, främst när det sänds endast stillbild eller text i pauser till den ordinarie sändningsverksamheten. Att kräva t.ex. att reklamidentifiering skall ske i bild därför att det i bakgrundsljudet förekom- mer ett reklaminslag skulle varken vara praktiskt genomförbart eller menings- fullt. Bestämrnelsema i lagen gäller därför inte för ljud som överensstämmer 389
med en ljudradiosändning som har tillstånd eller för vilken registrering skett. Det är då tillräckligt att den på detta sätt identifierbare sändande ansvarar för ljudradiosändningen. Om det i lag eller villkor föreskrivs reklamförbud, jfr 7 kap. 10 å och 3 kap. 3 &, gäller dock detta.
2 kap. Tillstånd och registrering
1 & För att sända ljudradio- eller televisionsprogram enligt denna lag krävs tillstånd endast om sändningarna sker med hjälp av radio på frekvens under 1 gigahertz.
Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn— eller hörselskadade och som äger rum under högst tre timmar om dygnet från en sådan radiosändare.
2 kap. Tillstånd och registrering
Bestämmelser om tillstånd att inneha eller använda radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.
Som framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 10.3 finns framför allt tre skäl för att reglera ljudradio- och TV—verksamhet. Ett sådant är knappheten på tillgängliga frekvenser. För att fördela dessa knappa resurser är det nödvändigt att för vissa sändningar uppställa krav på tillstånd. Detta krav bör emellertid inte gå utöver vad som behövs på grund av knappheten på frekvenser.
I första stycket begränsas därför kravet på tillstånd till sändningar som sker med hjälp av radio på frekvens under 1 GHz. Den närmare motiveringen till gränsdragningen för det tillståndspliktiga området finns i den allmänna motiveringen avsnitt 12.2 . Sändningar i träd eller över satellit är fortfarande tillståndsfria.
I andra stycket begränsas tillståndplikten ytterligare. Förutsättningen för att en sändning av sökbar text-TV skall vara tillståndsfri är dels att den sändare som används för sändningen av sökbar text-TV annars används för någon tillståndspliktig verksamhet och dels att den som bedriver den verksamheten har tillstånd. Etableringsfriheten gäller också sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade. Förutsättningarna är dels desamma som ifråga om sökbar text-TV och dels att de sänds under högst tre timmar per dygn. Detta ger utrymme för att radiotidningar sänds utan tillstånd. Om en sådan skall sändas i närradio krävs dock också att radiotidningen tilldelas sändningstid enligt 4 kap. 3 & tredje stycket. 1 uttrycket "särskilt anpassad för" ligger att sändningen skall rikta sig särskilt till de syn- eller hörselskadade. Att en sändning sker i ljudradio eller är textad innebär alltså inte automatiskt att den skall anses vara särskilt anpassad för syn- eller
hörselskadade. Att den som bedriver tillståndsfri verksamhet skall registrera sig framgår av 2 kap. 3 &.
Bestämmelsen i tredje stycket syftar till att erinra om att tillstånd kan krävas för innehav av radiosändare etc. enligt radiokommunikationslagen. Av särskild betydelse är föreskriften i 9 & andra stycket radiokommunikations- lagen enligt vilken tillstånd att inneha och använda radiosändare för sådana utsändningar som förutsätter att sökanden eller någon annan som sökanden utför utsändningsuppdrag åt, fått medgivande enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant medgivande föreligger.
2 5 Tillstånd att sända televisionsprogram eller atti hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram meddelas av regeringen.
Om det finns synnerliga skäl kan regeringen meddela tillstånd även i andra fall än som anges i första stycket.
Tillstånd att sända närradio och lokalradio meddelas av Radio— och TV—verket. Radio- och TV-verket får vidare meddela tillstånd att sända ljudradio- och televisionsprogram under en begränsad tid om högst två veckor. Verket får förena ett sådant tillstånd med villkor enligt 3 kap. 1—3 55 samt besluta att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av sådant tillstånd.
I första stycket anges i vilka fall tillstånd meddelas av regeringen. Det gäller tillstånd att sända televisionsprogram och att i hela landet eller till utlandet sända ljudradioprogram. Det motsvarar vad som gäller i dag enligt radiolagen . Det gäller naturligtvis bara i de fall tillstånd över huvud taget krävs enligt 1 5. För sändningar i tråd och över satellit krävs inga tillstånd. Bestämmelsen finns närmare motiverad i avsnitt 12.6 .
Regeringen beslutar enligt andra stycket även i andra fall om tillstånd om det finns synnerliga skäl. Om de föreligger bestämmer regeringen själv. Bestämmelsen kan tillämpas om någon i undantagsfall inte kan ges tillstånd till lokalradio- eller närradiosändningar eller om tillstånd kan ges men det redan från början står klart att sökanden inte kan leva upp till reglerna för de sändningsformema. Bestämmelsen skulle kunna tillämpas t.ex. för att ge en glesbygdssändning dispens från de regler om egenproduktion som uppställs i lokalradiokapitlet eller för att i gränsområdena tillåta att programmaterial från en samarbetspartner på andra sidan gränsen sänds i närradio. Då det skall vara fråga om synnerliga skäl är bestämmelsens räckvidd begränsad till mycket speciella situationer. Det krävs därför att den sökande kan visa mycket starka skäl för att han skall få sända trots att han inte förmår uppfylla de krav som ställs på sändningarna. De sändningar som får tillstånd av
regeringen är varken närradio eller lokalradio och regeringen kan förena dessa tillstånd med villkor enligt 3 kap.
Enligt tredje stycket lämnar Radio— och TV-verket tillstånd att sända närradio eller lokalradio. Verket får vidare ge tillstånd för tillfälliga sänd- ningar som skall pågå under högst två veckor. Det kan gälla sändningar från evenemang eller provsändningar. De tillfälliga sändningarna kan vara både ljudradio- och televisionssändningar. Normalt saknas anledning att tillämpa bestämmelserna i 6 och 7 kap. om Sändningarnas innehåll och om reklam på sådana tillfälliga sändningar. Därför föreskrivs att verket får besluta om undantag från bestämmelserna i dessa båda kapitel. Det kan dock inte uteslutas att det ibland kan vara lämpligt att vissa regler i 6 eller 7 kap. behöver tillämpas också på sådana tillfälliga sändningar, t.ex. bestämmelsen om beriktigande ifråga om sändningar med stor genomslagkraft. Verket får även för de tillfälliga sändningarna enligt bestämmelsen ställa de villkor som anges i 3 kap. 1—3 55.
3 5 Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellit- entreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio- och TV- verket.
I anmälan skall anges
1. namn, firma eller motsvarande,
2. ställföreträdare för juridisk person,
3. postadress och telefonnummer, och
4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.
Enligt den nya lagen ställs vissa krav i fråga om innehåll, t.ex. i fråga om reklam, även på sådana verksamheter som inte kräver tillstånd. För att underlätta tillsynen av sådan verksamhet föreskrivs i första stycket en skyl- dighet till anmälan för registrering. Skyldigheten gäller liksom för närvarande för dem som sänder i satellit och för satellitentreprenörer, dvs. de som för annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (jfr 5—9 55 satellitlagen). Dessutom föreskrivs nu av samma skäl anmälningsplikt för dem som sänder ursprungligt i kabel och andra som bedriver sändningsverksamhet för vilka inga tillstånd krävs, t.ex sändningar för syn— eller hörselskadade enlig 2 kap. 1 5 andra stycket.
Iandra stycket anges vilka uppgifter som anmälan skall innehålla. I uttrycket "uppgift om den verksamhet som bedrivs" ryms uppgift om på vilken ort den anmälningsskyldige bedriver kabelsändningar och dylikt.
4 5 För att underlätta tillsynen skall Radio- och TV—verket upprätta ett register. Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får endast innehålla sådana uppgifter som avses i 3 & andra stycket, 6 kap. 10 å och 9 kap. 3—6 åå.
Bestämmelsen ger stöd för att upprätta ett dataregister över dem som bedriver tillståndsfri verksamhet enligt lagen eller är satellitentreprenörer. Regler om ett sådant register finns nu i 5 & satellitlagen. Då det kan innehålla känsliga uppgifter om t.ex. ägarförhållanden bör det även i fortsättningen ha stöd i lag, jfr prop. 1993/94:217 om en reformerad datalag s. 21. Registret får endast innehålla sådana uppgifter som lämnas av de registreringsskyldiga enligt 3 & andra stycket, samt uppgifter om europeiskt programinnehåll, beteckningar och uppgifter om ägarandelar, finansiering och liknande enligt 6 och 9 kap.
3 kap. Sändningar som kräver tillstånd av regeringen
1 & Ett sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och infor- mationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen samt att verk— samheten som helhet skall präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den en— skilda människans frihet och värdighet.
3 kap. Sändningar som kräver tillstånd av regeringen
Ett sändningstillstånd får därutöver förenas med villkor som anges i 2—4 åå.
I första stycket ges regeringen rätt att ställa vissa allmänna villkor på sändningsverksamheten. Bestämmelsen motsvarar 6 & radiolagen som dock (med undantag för sändningar som avses i den aldrig tillämpade 23 &) gäller för alla sändningar med tillstånd enligt 5 & radiolagen. Här är det i stället fråga om ett villkor som regeringen får, men inte måste, ställa på verksamheten. Bakgrunden till bestämmelsen framgår av avsnitt 13.2.
Om reklam tillåts i en sändning som regeringen lämnar tillstånd till, bör villkoret om opartiskhet och saklighet normalt inte gälla för reklamen. Det ankommer på regeringen att bestämma om villkor enligt första stycket skall gälla reklam eller program som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan. Vad som avses med program som sänds på uppdrag av någon annan framgår av avsnitt 15.7 .
Av andra stycket framgår att de villkor som anges i första stycket inte är de enda villkor som regeringen får förena ett tillstånd med. Regeringen får
dessutom ställa upp de villkor som anges i 2—4 åå. Några andra villkor för rätten att sända skall regeringen inte få ställa.
Att regeringen kan ställa villkor för rätt till statsbidrag är en annan sak. Brott mot ett sådant villkor innebär inte annat än att regeringen kan låta bli att betala ut bidraget och företaget kan redan från början avböja utan att det påverkar dess rätt att sända. Se närmare om detta i avsnitt 13.1 .
2 & Villkor för sändningstillstånd får även avse skyldighet att
1. sända program i hela landet eller i viss del av landet,
2. sända under en viss minsta tid,
3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,
4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade enligt 2 kap. 1 5 andra stycket andra meningen eller för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,
5. använda en viss sändningsteknik,
6. använda vissa radiosändare,
7. ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags— kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,
8. iaktta bestämmelsen i 6 kap. 2 & första stycket om beriktigande även i fråga om ljudradion,
9. sända genmälen, 10. i programverksamheten respektera den enskildes privatliv, 11. sända ett mångsidigt programutbud,
12. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten i en nödsituation om en myndighet begär det, och
13. till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens tillsyn över om sända program står i överensstämmelse med de villkor som meddelats enligt denna lag.
I denna paragraf anges en rad villkor av ganska olika slag som regeringen får ställa för rätten att sända. I huvudsak återfinns de punkter som räknas upp i avtalen med de nuvarande programföretagen. De kommenteras punkt för punkt nedan.
1. Skyldighet att sända program i hela landet eller i viss del av landet. I tillståndsbeslutet anges vilken rätt företaget har att sända. Statsmaktema har tidigare ansett att staten bör få ställa krav på att sändningarna når hela eller nästan hela befolkningen. Stöd för ett sådant villkor ges i denna punkt.
2. Skyldighet att sända under viss minsta tid. Om tillståndet inte säger något annat får programföretaget sända 24 timmar per dygn. I gällande avtal ställs emellertid krav på minsta sändningstid per vecka. Ett sådant villkor får fortfarande ställas.
3. Skyldighet att samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område.
Bestämmelsen i 3 kap. 6 & första stycket innebär att det antal kanaler till- ståndshavaren får sända i skall anges i tillståndsbeslutet. I avtalen med SVT och SR uppställs för närvarande krav på antal kanaler. Denna punkt ger stöd för ett motsvarande krav. Begreppet kanal används inte, se 3 kap. 6 & nedan.
4. Skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- och hörselskadade enligt 2 kap. 1 5 andra stycket andra meningen eller som sker med stöd av tillstånd av regeringen. Det framstår som självklart att regeringen även i fortsättningen skall kunna kräva att program för syn- och hörselskadade skall sändas. Ett sådant krav ryms i p. 11 nedan, skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud. Denna punkt syftar i stället till att ge stöd för krav på att programföretaget distribuerar program det inte självt producerat, i första hand radiotidningar och motsvarande. Punkten ger också stöd för ett villkor att bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen, t.ex. UR:s program. Villkoret måste emellertid uttryckas som en allmän skyldighet (jfr 3 kap. 4 & YGL).
5. Skyldighet att använda en viss sändningsteknik. Någon motsvarighet till detta villkor finns inte för närvarande. Det är emellertid nödvändigt att lämna utrymme för villkor av denna typ om staten skall ha något inflytande på introduktionen av ny teknik, se avsnitt 13.5 .
6. Skyldighet att använda vissa radiosändare. Krav på att viss sändare skall användas finns i 23 & radiolagen och får uppställas enligt 4 % lagen (198623) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Bestämmelsen i radiolagen har tillkommit för att möjlig— göra att danska sändningar, i avsikt att förbättra mottagningsförhållandena i Danmark, får sändas ut från svensk botten. Det tillstånd som gäller för de finska sändningarna ställer krav på att Nackasändaren används. Sådana krav får fortfarande ställas. Att krav på användning av viss sändare kan behöva ställas också med anledning av införandet av ny teknik framgår av avsnitt 13.5. I detta villkor ryms också villkor om räckvidd och om att antennen skall riktas på något angivet sätt, t.ex. mot utlandet.
7. Skyldighet att ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Denna punkt motsvarar 7 & första stycket 4 radiolagen.
8. Skyldighet att iaktta bestämmelsen i 6 kap. 2 5 första stycket om beriktigande även ifråga om ljudradion. Bestämmelsen i 6 kap. 2 % första stycket om beriktigande gäller endast för sändningar i televisionen för vilka det finns ett krav på beriktiganderegler i TV-direktivet artikel 23. Regeringen får emellertid enligt 3 kap. 1 & ställa som villkor att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. En skyldighet att beriktiga felaktigheter är naturlig i fråga om sådana sändningar. Ett sådant villkor uppställs också för närvarande för SR.
9. Skyldighet att sända genmälen. SVT, SR, UR och TV4 är enligt avtalen skyldiga att sända genmälen (jfr 7 5 första stycket 1 radiolagen). Regeringen får ställa sådana villkor även i fortsättningen med stöd av denna punkt. 10. Skyldighet att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv. Ett sådant villkor får nu ställas enligt 7 & första stycket 2 radiolagen och finns också i samtliga avtal. l 1. Skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud. Punkten motsvarar 7 5 första stycket 3 radiolagen. Avtalen ställer en rad krav på programutbudet såsom att sända viss minsta mängd nyheter, barn- program, teater etc. Under denna punkt faller också krav på produktion utan- för programföretaget självt. Däremot ryms inte sådana rent organisatoriska frågor som redaktionemas antal eller geografiska placering. 12. Skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten i en nödsituation om en myndighet begär det. Enligt 6 kap. 3 5 skall meddelanden som är av vikt för allmänheten sändas i lokalradion i en nödsituation. Detta skall då ske kostnadsfritt. Regeringen skall kunna ställa samma krav i fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till. För det fall att regeringen vill ställa villkor om sändningar av även andra meddelanden från myndighet, t.ex. samhällsinforrnation eller meddelanden av betydelse för beredskapen, bör detta i stället kunna knytas till rätten att få statbidrag. I annat fall får myndigheterna på vanligt sätt betala för att meddelandet sänds. 13. Skyldighet att till Granskningsnämnden för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens tillsyn över om sända program står i överensstämmelse med de villkor som meddelats enligt denna lag. Regeringen kan med stöd av villkorskatalogen ovan ställa en rad krav på utbudet. För att granska efterlevnaden av villkoren kan Granskningsnämnden behöva få tillgång till annat än inspelningsmaterial, t.ex programtablåer, sponsoravtal etc. Gränsen för bestämmelsens tillämpning sätts vid att det skall vara fråga om material för granskning och att uppgifterna skall vara nödvändiga. De ovan nämnda villkoren finns närmare motiverade i avsnitt 13.3—13.6.
3 & Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända
1. reklam eller andra annonser, samt
2. även andra sponsrade program än sådana som anges i 7 kap. 8 & andra stycket och 9 5.
Ett sändningstillstånd får även förenas med villkor om förbud mot att diskriminera annonsörer.
De villkor som får ställas enligt 2 & avser inte särskilt reklam och andra annonser. Även i fråga om sådana bör bestämda villkor få uppställas. Ord- ningen liknar den som gäller i dag enligt radiolagen. Således tillåts för när- varande villkor om reklamförbud enligt 7 & radiolagen. Sådana villkor gäller också för SVT, SR och UR. Att regeringen får ställa villkor om reklarnförbud innefattar också att regeringen får ställa villkor för reklamen. Regeringen får också ställa strängare villkor för andra annonser och för sponsrade program. De regler som annars gäller är minirniregler och har huvudsakligen sin grund i TV—direktivet. Regeringen kan alltså inte med stöd av denna bestämmelse dispensera från minimireglerna i 7 kap.
Regeringen får vidare enligt andra stycket föreskriva en skyldighet att inte diskriminera annonsörer. En sådan skyldighet finns för närvarande i 12 & radiolagen .
4 5 Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämman- de inflytande, få mer än ett tillstånd av regeringen.
Villkor för sändningstillstånd får innebära att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som erhåller tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.
Bestämmelsen i första stycket har utformats med förebild i 5 & lokalradio- lagen och en liknande bestämmelse föreslås i 5 kap. 3 5 för lokalradion. I fråga om tillstånd som regeringen meddelar är den dock en nyhet vilken behandlats i avsnitt 12.7.
Även andra stycket är nytt. Som anmärkts under l & är uppräkningen av tillåtna villkor uttömmande. Några andra villkor för rätten att sända än de som anges i detta kapitel får inte uppställas, vilket följer av att yttrandefrihets- inskränkningar skall ha stöd i lag. Ett villkor av det slag som här föreslås är otvivelaktigt en yttrandefrihetsinskränkning. Statsmaktema har emellertid an— sett att villkor om vem som äger ett företag med tillstånd bör få uppställas. Se t.ex. prop. 1990/91:149 som föregick beslutet om att inrätta den tredje markkanalen. Eftersom aktier kan säljas fritt vore det helt meningslöst att uppställa villkor om ägande, om villkoret inte också gällde under tillstånds- tiden. Genom denna bestämmelse ges stöd åt sådana villkor om ägande som återfinns i avtalet med TV4 (se avsnitt 13.8).
5 & Ett tillstånd som meddelas av regeringen får innebära rätt att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dess- förinnan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får föreskrivas att bestämmelserna i 6 och 7 kap. inte skall tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.
Ibland innefattar ett tillstånd enligt den nuvarande lagstiftningen endast rätt att vidaresända program som sänds av någon annan. Denna möjlighet behövs även i fortsättningen. Enligt 23 & radiolagen får regeringen under vissa förutsättningar besluta att reglerna i radiolagen inte skall gälla för sändningar som utländska företag bedriver i Sverige i sändningsverksamhet riktad till hemlandet. Bestämmelsen har tillkommit för att möjliggöra att danska TV 2 sänder till Danmark från svensk mark för att medge bättre mottagningsför- hållanden. Ett sådant tillstånd skulle rymmas inom den föreslagna bestäm- melsen. Där ryms också det tillstånd som Sverigefinska riksförbundet har för att sända finska TV-program i Sverige.
Regeringen ges i denna paragraf rätt att i tillståndsbeslutet ange att bestäm— melserna i 6 och 7 kap. i den föreslagna lagen inte skall gälla för sådana vidaresändningar som avses i denna paragraf. Det är emellertid inte nödvän- digt att regeringen meddelar dispens från hela 6 och 7 kap. För närvarande gäller undantag från motsvarande bestämmelser i radiolagen för de finska sändningarna (3 & lagen [1986:3] om rundradiosändning av finländska televisionssändningar) men vissa bestämmelser motsvarande dem som finns i radiolagen återfinns i stället i avtalet. Att sändningar som avses i denna paragraf inte skall granskas av Granskningsnämnden för radio och TV framgår av 9 kap. 1 & andra stycket.
6 & Ett tillstånd som meddelats av regeringen innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet.
Sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd får inte vara utformade på sådant sätt att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet.
I första stycket anges att ett tillstånd som regeringen meddelat innebär rätt att samtidigt sända det antal program i varje område som anges i tillståndet. Härmed avses vad som i dagligt tal kallas "kanal". Innebörden av kanal- begreppet är emellertid oklar och används därför inte. Regeringen skall alltså alltid i tillståndsbeslutet tala om hur många program som samtidigt får sändas. Så sker redan i dag i de avtal som regeringen träffar med programföretagen. Att regeringen också får ställa krav på att ett visst minsta antal program skall sändas samtidigt framgår av 3 kap. 2 5 3. Det har ibland hävdats att ett till-
stånd enligt den nu gällande radiolagen inte skulle kunna begränsas geogra- fiskt. Ett tillstånd enligt denna lag kan begränsas såväl geografiskt som i tiden, se avsnitt 12.8 .
Enligt andra stycket får sändningar som regeringen lämnar tillstånd till inte vara utformade så att de endast kan tas emot av en begränsad del av all- mänheten i sändningsområdet. En sändning får alltså inte krypteras i avsikt att programföretaget skall kunna ta betalt av publiken. Detta sammanhänger med den begränsade tillgången på frekvensutrymme. Detta bör i första hand an- vändas för sådana sändningar som kan ses av var och en. Vill program- företaget ta betalt av lyssnare eller tittare får det använda sig av tillståndsfria sändningsformer, dvs. satellit- och trådsändningar. Se vidare avsnitt 12.8 där det också framgår att sändningarna får krypteras av upphovsrättsskäl eller andra skäl om de bara kan tas emot av alla i sändningsområdet.
7 5 Ett tillstånd som meddelats av regeringen gäller i sex år. Rege- ringen får förlänga tillståndet med fyra år åt gången.
Ett tillstånd förlängs på oförändrade villkor under ytterligare fyra år om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller inte sådana tillstånd som avses i 2 kap. 2 5 andra stycket. Sådana tillstånd skall meddelas för viss tid.
Enligt 5 5 andra stycket radiolagen skall tillstånd lämnas för viss tid. Vilken denna tid är anges inte. I första stycket slås nu fast att tillståndstiden är sex år för den första perioden och fyra år för varje period av förlängning. Ett tillstånd kan alltså förlängas hur många gånger som helst. Att den första perioden bör vara längre sammanhänger med behovet för programföretaget att få erforderlig tid för att bygga upp verksamheten, se avsnitt 12.8.
Den verksamhet som bedrivs kan vara mycket omfattande och beröra många anställda. Den som har ett tillstånd bör bl.a. därför om möjligt i god tid kunna få besked om regeringen anser att han kan få fortsätta på oför— ändrade villkor. I andra stycket föreskrivs därför att om regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren, är tillståndet förlängt på oförändrade villkor, självfallet dock endast om tillståndshavaren önskar oförändrade villkor. Av första stycket följer att om förlängning med- delats efter förhandling om nya tillståndsvillkor är tillståndstiden även då fyra år. Någon uppsägningstid för tillståndshavaren behövs inte. Han kan helt enkelt sluta sända. Skyldighet att betala koncessionsavgift kan föreligga under viss tid därefter men endast för en månad under vilken sändningsverk—
samhet bedrivits (se 2 kap. 2 å i den föreslagna lagen om koncessionsavgift för radio och TV). Alla företag som får tillstånd av regeringen är dock inte avgiftsskyldiga.
Regeringen kan ibland meddela tillstånd till sådana verksamheter som mest liknar närradio eller lokalradio (se 2 kap. 2 & andra stycket). Bestämmelserna om tillståndstid i första och andra styckena passar inte för dessa sändningar. I tredje stycket föreskrivs att sådana tillstånd skall ges för viss tid.
8 & Innan regeringen meddelar beslut om tillstånd skall den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen avser att förena med tillståndet. Beslut om sändningstillstånd får med— delas endast om den sökande förklarat att han godtar villkoren.
Enligt nu gällande ordning bestäms villkoren för sändningsrätten i ett avtal mellan regeringen och programföretaget. Som framgått av den allmänna moti- veringen avsnitt 13.1 är avtalet knappast att betrakta som ett avtal i egentlig mening utan snarare ett förvaltningsbeslut av regeringen. Nyttan med avtals- konstruktionen har främst legat i att programföretaget genom undertecknandet av avtalet har förklarat sig införstått med och accepterat villkoren. En mot— svarande ordning föreskrivs här.
4 kap. Närradio
4 kap. Närradio
[ 1 & Med närradio avses lokala ljudradiosändningar för föreningslivet.
Paragrafen innehåller en definition av vad som är närradio (jfr 5 kap. 1 ä).
2 & Om en sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 5 så önskar och det är tekniskt möjligt skall det finnas en möjlighet att sända närradioprogram i en_kommun. Om det finns särskilda skäl får det sam- tidigt sändas mer än ett närradioprogram i kommunen.
Sändningsområden för närradio skall ha en diameter på cirka tio kilometer. Radio- och TV—verket får i särskilda fall besluta om större sändningsområden. Utanför storstadsområdena bör det eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.
Vad som sägs i första stycket motsvarar 6 5 första stycket andra och tredje meningen närradiolagen. Enligt 3 kap 2 & andra stycket YGL skall det finnas
möjlighet för sammanslutningar att sända ljudradioprogram i lokala radio— sändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger. Denna princip får ett uttryck här. Om det bara finns tekniska möjligheter och en sådan sammanslutning som anges i 4 & vill det skall Radio- och TV—verket se till att en sådan möjlighet öppnas. Bestämmelsen ger också en anvisning om förhållandet mellan närradio och lokalradio. Medan den första möjligheten skall finnas om någon vill det, krävs det särskilda skäl för att det skall få sändas mer än ett program samtidigt i kommunen. Exempel på fall då sådana skäl kan tänkas, lämnas i prop. 1992/93:70 s. 35 f. Där nämns kommuner med stor folkmängd eller kommuner med flera större tätorter. Förhållandet mellan närradio och lokalradio skulle kunna uttryckas så att närradion har företräde när det gäller den första möjligheten att sända närradio medan motsatsen gäller i förhållande till rätten att sända ytterligare ett program samtidigt i kommunen. Uttrycket sändningsmöjlighet har utmönstrats, i stället talas här om att samtidigt sända mer än ett närradioprogram. Någon saklig ändring är inte avsedd. Innebörden är att Radio- och TV—verket kan fördela sändningstid mellan ytterligare en grupp sammanslutningar. Att de sedan kan besluta att sända från en eller flera sändare allt efter vad de kommer överens om följer av att det inte längre finns något monopol på utsändningen. Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 6 a 5 första stycket närradio- lagen. I den nu gällande bestämmelsen föreskrivs också att medgivande till större räckvidd inte skall lämnas om inte en majoritet av de sändnings- berättigade sarnmanslutningama i kommunen önskar det. Bestämmelsen torde ha sin bakgrund i tanken att majoriteten inte skall tvingas till kostnads- krävande sändningar som den inte önskar. Sedan sändarmonopolet avskaffats saknar bestämmelsen fog. Inget hindrar nämligen att sändningarna sker från olika sändare med olika räckvidd så länge sändningarna inte sker samtidigt.
3 % Radio- och TV—verket bestämmer vilka som får sända närradio och under vilken tid sändningarna får ske.
Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Sändningstiden skall så långt det är möjligt fördelas enligt de sökandes önskemål. Om deras önskemål inte kan förenas, skall förtur ges åt den sökande som bedöms ha störst intresse av att få sända vid en viss tidpunkt. Beslut om sändningstid gäller tills vidare, dock längst för ett år. Radio- och TV—verket får ompröva beslut om fördelning av sändningstid om det finns särskilda skäl.
I första stycket slås fast att det är Radio- och TV—verket som bestämmer vilka som får sända närradio och under vilken tid sändningarna får ske. Det motsvarar vad som gäller i dag (7 5 första stycket närradiolagen). Sändnings— tiden får inte överlåtas. Detta framgår indirekt av 11 kap. 9 &. Det innebär
också att Granskningsnämnden för radio och TV har rätt att utgå ifrån att den som har tilldelats en viss sändningstid också är den som sänder.
Av andra stycket framgår att tillstånd att sända närradio gäller för viss tid. Detta är en ändring mot vad som nu gäller enligt 8 5 andra stycket när- radiolagen.
Tredje stycket motsvarar 8 & närradiolagen. Sändningstiden skall dock inte nödvändigtvis fördelas mellan tillståndshavare. Om någon som inte behöver tillstånd, t.ex. en radiotidning, vill sända under viss tid får hänsyn också tas till dennes behov. Enligt de två sista meningarna, som är nya, gäller ett sändningstillstånd tills vidare, dock längst ett år, men ett beslut om fördelning av sändningstid får omprövas om det finns särskilda skäl. Detta överens- stämmer med Närradionämndens hittillsvarande praxis. Om möjlighet att ompröva ett beslut om sändningstid inte fanns skulle det finnas risk för att en tillståndshavare som disponerar 24 timmar därför att inga andra intressenter fanns vid tiden för fördelning av sändningstiden, skulle kunna stänga ute alla andra sammanslutningar.
4 & Ett tillstånd att sända närradio kan endast ges till följande juridiska personer:
1. Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sänd- ningsområdet.
2. Lokala ideella föreningar som har bildats för att i närradio sända program som ett led i den verksamhet som en riksorganisation bedriver inom sändningsområdet.
3. Församlingar inom Svenska kyrkan.
4. Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor.
5. Sammanslutningar av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål (närradioföreningar). Lokala ideella föreningar som avses i 1 och 2 får meddelas tillstånd att sända närradio endast om föreningsverksamheten har bedrivits i sändningsområdet i minst ett år före dagen för ansökan om tillstånd. Om det finns särskilda skäl får ett tillstånd ändå meddelas.
Bestämmelsen anger vem som kan få tillstånd att sända närradio. Upp- räkningen är uttömmande och motsvarar 4 & närradiolagen.
5 5 Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända lokalradio.
Sändningstillståndet gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillstånd att sända lokalradio.
Första stycket motsvarar 3 & andra stycket närradiolagen. Andra stycket överensstämmer med 3 & tredje stycket närradiolagen.
6 & Radio- och TV—verket får besluta att en sändningstid inte får utnyttjas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid.
En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar för vilka tillstånd krävs enligt denna lag.
Första stycket motsvarar 7 & andra stycket närradiolagen. Bakgrunden till bestämmelsen framgår av prop. 1992/93:70 s. 57.
Andra stycket; För att undvika att närradio sammanblandas med och förväxlas med annan radio föreskrivs att sändare som används för närradio inte får användas för andra sändningar. Till skillnad mot vad som nu föreskrivs i 6 a & närradiolagen gäller detta dock bara tillståndspliktiga sändningar. Detta ger utrymme för att radiotidningar och andra sändningar som är särskilt anpassade för synskadade och enligt 2 kap. 1 5 andra stycket inte kräver tillstånd, får sändas från en närradiosändare.
5 kap. Lokalradio
1 5 Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, som får ske endast under en begränsad tid enligt 2 kap. 2 & tredje stycket eller som är närradio.
Definitionen av lokalradio återfinns här. Den är egentligen negativ, dvs. allt som är tillståndspliktig ljudradio och inte är närradio, sådana sändningar som regeringen ger tillstånd till eller tillfälliga sändningar enligt 2 kap. 2 & tredje stycket, är lokalradio.
2 & Sändningsområden för lokalradio skall bestämmas med beaktande av vad som är naturliga lokala intresseområden. Sändningsområdena skall utformas så att ett stort antal tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma sändningsområde.
Ingen kan, vare sig direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, få mer än ett tillstånd att sända lokalradio.
Paragrafen motsvarar 5 & lokalradiolagen. Bestämmelsen av hur ett sänd- ningsområde skall utformas har dock fått en något annorlunda utformning. Innebörden av att någon fått tillstånd att sända inom ett visst sändningsom- råde ärinte att han omedelbart kan börja sända utan hänsyn till om detta stör omgivningen eller ej. Det krävs som framgår av 2 kap. 1 5 tredje stycket också tillstånd till användningen enligt radiokommunikationslagen. Det till- stånd som Radio- och TV—verket meddelat kan sägas innebära en uppmaning till Post— och telestyrelsen att göra sitt bästa för att möjliggöra sändning i hela området men innebär ingen garanti gentemot tillståndshavaren att han skall få möjlighet att sända så att han hörs (eller hörs väl) i alla delar av området. Detta överensstämmer med hur den nuvarande bestämmelsen har tillämpats i praktiken. Självfallet bör samråd, liksom hittills, ske mellan myndigheterna.
3 & Staten, ett landsting, en kommun eller den som sänder med stöd av tillstånd av regeringen kan inte, vare sig direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt har ett bestämmande inflytande, få tillstånd att sända lokalradio.
5 kap. Lokalradio
Paragrafen överensstämmer i det närmaste med 6 & lokalradiolagen.
4 & Tillstånd får inte ges till
1. någon som ger ut en dagstidning,
2. någon som på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande över ett företag som ger ut en dagstidning eller
3. företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam har ett bestäm- mande inflytande.
Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av dagspress- skaraktär, som normalt utkommer med minst ett nummer varje vecka.
Paragrafen överensstämmer med 7 & lokalradiolagen.
5 & Ett tillstånd att sända lokalradio gäller till utgången av en tillståndsperiod om åtta år. Den första tillståndsperioden skall räknas från och med den 1 januari 1993.
Om tillståndshavaren begär det före en tillståndsperiods slut, skall Radio- och TV—verket vid utgången av tillståndsperioden förlänga tillståndet med ytterligare en tillståndsperiod. Som tillståndshavare skall anses också den vars sändningsområde efter ändrad indelning enligt 6 & genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet framstår som väsentligen detsamma som före den ändrade indelningen. Tillståndet skall dock inte förlängas, om det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 10 kap. 4 &.
Paragrafen motsvarar 8 & lokalradiolagen.
6 & Vid utgången av varje tillståndsperiod får Radio- och TV-verket besluta om en förändrad indelning av sändningsområden. Om en berörd tillståndshavare motsätter sig en viss förändring, får den vidtas endast om ändrade tekniska förhållanden föranleder det eller den befintliga indelningen annars framstår som olämplig.
Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas senare än två månader före tillståndsperiodens utgång.
Radio- och TV—verket skall för varje sändningsområde som ingår i den nya indelningen senast två månader före utgången av den löpande tillståndsperioden meddela särskilt beslut om vem som skall anses som tillståndshavare. Om ingen kan anses som tillståndshavare, skall till- stånd för sändningsområdet kungöras ledigt enligt de närmare före— skrifter regeringen meddelar. Kungörelse får ske först sedan beslutet vunnit laga kraft.
Paragrafen motsvarar 9 & lokalradiolagen. Hänvisningen till regeringens föreskrifter i tredje stycket avser vad som nu står i 11 & lokalradiolagen.
7 & Har Radio- och TV—verket beslutat om ändrad indelning av sändningsområden, får myndigheten medge en tillståndshavare att sända efter tillståndsperiodens slut i avvaktan på att nämndens beslut enligt 6 & tredje stycket vinner laga kraft. Sådant medgivande skall lämnas för ett visst sändningsområde under viss tid.
Paragrafen överensstämmer med 10 & lokalradiolagen utom att sista meningen i 10 5 som behandlar avgiften har överförts till lagen om koncessionsavgift för radio och TV. 405
8 5 Ett tillstånd att sända lokalradio får meddelas först sedan betalning gjorts enligt de närmare bestämmelser om förfarandet som finns i lagen (1995:000) om koncessionsavgift för radio och TV.
De bestämmelser om betalning av avgift som finns i lokalradiolagen återfinns enligt förslaget i lagen om koncessionsavgift för radio och TV dit paragrafen hänvisar. Någon saklig ändring i förhållande till nu gällande 14 & lokalradiolagen är inte avsedd.
9 5 Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio, skall urvalet göras vid en auktion som avser storleken av den årliga avgift som tillståndshavaren skall erlägga till staten. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i lagen ( l995:000) om koncessions- avgift för radio och TV.
Om det finns flera sökande till ett lokalradiotillstånd skall urvalet, liksom tidigare, göras vid en auktion. Även bestämmelserna om förfarandet vid en auktion återfinns i den nya lagen om koncessionsavgift för radio och TV.
10 & Ett tillstånd får överlåtas till någon annan om Radio- och TV- verket medger det. Sådant medgivande skall lämnas om förvärvaren är behörig att få tillstånd. Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan enligt denna lag. Bestämmelser om skyldighet för förvärvaren att betala koncessionsavgift finns i lagen ( 1995:000 ) om koncessions- avgift för radio och TV. Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag som belöper på tiden efter beslutet om medgivande.
Om ett föreläggande enligt 11 kap. 8 & har meddelats mot den tidi- gare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV-verket skall i samband med att den medger överlåtelsen underrätta honom om det. Sker inte det är föreläggandet inte gällande Lmot den nye innehavaren.
Paragrafen motsvarar 18 & lokalradiolagen.
11 5 Beslut om tillstånd enligt 6 & tredje stycket gäller från den dag beslutet vinner laga kraft. Radio- och TV—verket får även i annat beslut om tillstånd att sända lokalradio förordna att beslutet inte skall gälla omedelbart.
Enligt paragrafen gäller beslut om tillstånd enligt 6 & tredje stycket, till skillnad från vad som annars gäller för beslut om tillstånd, inte omedelbart. Radio— och TV—verket får även i andra fall förordna att beslut om tillstånd inte skall gälla omedelbart.
12 5 Den som vill frånträda ett tillstånd skall skriftligen anmäla det till Radio- och TV-verket. Tillståndet skall anses frånträtt när anmälan kommit in till verket eller den senare dag som anges i anmälan.
13 & Om tillståndshavaren försätts i konkurs eller träder i likvidation upphör tillståndet att gälla.
Paragraferna överensstämmer med 19 och 20 åå lokalradiolagen.
14 & Om tillståndshavaren avlider upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. Har en ansökan om medgivande till över- låtelse enligt 10 å kommit in till Radio- och TV—verket innan tillståndet har upphört att gälla skall den dock alltid prövas.
Paragrafen motsvarar 21 & lokalradiolagen.
6 kap. Sändningarnas innehåll och beteckningar
1 & Våldsframställningar eller pornografiska bilder får inte sändas i televisionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.
Enligt TV—direktivet artikel 22 skall staterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att TV—sändningar från företag inom deras jurisdiktion inte allvarligt skadar den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos
minderåriga. Detta skall särskilt gälla program som innehåller pornografi eller meningslöst våld. Någon bestämmelse som hindrar sådana sändningar finns inte för närvarande, utom i fråga om rent brottsliga sändningar. En mot— svarighet finns dock i bestämmelsen om förbud mot egensändning i 16 & kabellagen och om mediets särskilda genomslagskraft i 12 å andra stycket satellitlagen. Som utvecklats i avsnitt 14.5 bör en bestämmelse nu införas. Bestämmelsen har utformats med tanke på att den skall skydda minderåriga på det sätt som anges i artikel 22. Bestämmelsen syftar inte till att hindra vuxna från att ta del av program de skulle kunna finna stötande. Bestämmel- sen gäller endast televisionsprograrn, vilket dels beror på att direktivet endast gäller TV, dels på att regler om radiovåld eller radiopornografi torde vara obehövliga.
I reklamkapitlet talas om barn under 12 år, i denna paragraf om barn. Det beror på att det kan finnas skäl att skydda även något äldre barn från vålds- och pornografisändningar. Detta skall beaktas vid bedömningen av när det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Sändningarna kan också utformas på sådant sätt att det inte finns risk för att barn ser dem. En krypterad sändning bör inte kunna anses bryta mot bestämmelsen. Om sändningen är kodad får ansvaret för att barnet inte ser en olämplig avkodad sändning kunna anses ligga på barnets föräldrar.
I vissa fall kan det dock anses försvarligt att ändå visa våldsframställningar eller pornografi, t.ex. som ett led i nyhetsförmedling eller i samband med en debatt om just våld eller pornografi. Det krävs dock att det är försvarligt av särskilda skäl. Att bilderna ingår i en film med konstnärligt värde innebär inte utan vidare att det är försvarligt att visa en våldsframställning eller pomo- grafiska bilder. Ibland kan det anses tillräckligt att programmet föregåtts av en tydlig varning. Om det skall kunna anses tillräckligt bör bero av en allsidig bedömning där programmets art och tidpunkten för sändningen ingår i be- dömningen. Ingripande kan ske enligt 11 kap. 10 &, dock endast vid upp- repade överträdelser.
2 5 Uppgifter som förekommit i ett televisionsprogram som inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom tråd, skall beriktigas när det är befogat.
6 kap. Sändningarnas innehåll och beteckningar
Även uppgifter som förekommit i televisionsprogram som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.
Bestämmelsen i första stycket har en motsvarighet i 12 & satellitlagen och i samtliga avtal. En sådan bestämmelse krävs enligt artikel 23 i TV—direktivet. Se närmare avsnitt 14.7 .
Som närmare utvecklats i avsnitt 18.3 är det är inte möjligt att, utan ändring av YGL, låta bestämmelsen i första stycket omfatta trådsändningar. Oavsett om beriktigandet skall framtvingas genom statligt ingripande, vilket torde kräva en ändring i YGL, eller ej bör beriktigande ske också av uppgifter i trådsändningar om det är befogat. Detta sägs i andra stycket. Någon sanktion mot den som inte följer uppmaningen finns inte.
3 & Meddelanden som är av vikt för allmänheten skall i en nöd- situation sändas kostnadsfritt i lokalradion om en myndighet begär det.
Bestämmelsens innehåll motsvarar vad som gäller för lokalradion enligt 23 & lokalradiolagen. En motsvarande föreskrift gäller enligt alla avtal och kan föreskrivas i ett tillståndsbeslut enligt förslagets 3 kap. 2 & 12. Bestäm- melsen träffar inte sändningar i närradio, kabel eller över satellit. Någon sådan bestämmelse finns heller inte enligt dagens lagstiftning i fråga om dessa sändningsformer. Bestämmelsen är inte sanktionerad.
4 5 Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.
En liknande bestämmelse finns för alla sändningsformer i 6 5 andra stycket radiolagen, 10 5 första stycket närradiolagen, 24 & första stycket lokalradiolagen, 8 5 första stycket kabellagen respektive 15 & första stycket satellitlagen. Bestämmelsen finns motiverad i avsnitt 14.9. När det gäl- ler vederhäftighet i reklam gäller föreskrifterna i marknadsföringslagen (1975:1418).
5 5 I sändningar för vilka gäller villkor om opartiskhet får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.
Att sådana meddelanden som avses i första stycket skall anses som annonser framgår av 7 kap. 1 &.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar 10 & radiolagen. Den nya lagen förutsätter emellertid inte att alla sändningar har ett krav om opartiskhet och saklighet. Det är meningslöst att begränsa mängden politiska eller andra 409
åsikter i annonser om krav på opartiskhet inte gäller. Föreskriften gäller där- för bara för sådana sändningar för vilka det ställs krav om opartiskhet. Se närmare om s.k. åsiktsreklam avsnitt 15.6 .
I andra stycket finns en påminnelse om att sådana sändningar som nämns i första stycket enligt 7 kap. l & är att betrakta som annonser vilket får till följd att de skall räknas in i den mängd tillåtna annonser som föreskrivs i 7 kap.
6 % I närradio får det endast sändas program som har framställts särskilt för den egna verksamheten. I enstaka fall får det dock före- komma sändningar som inte framställts enbart för den egna verk- samheten om de är av särskilt intresse för tillståndshavarens med- lemmar.
Bestämmelsen som innehåller det s.k. riksförbudet för närradion mot- svarar 11 & första stycket närradiolagen. Liksom tidigare gäller ett undantag från bestämmelsen, men detta har fått en något annorlunda utformning. Som framgår av avsnitt 7.7 och 14.10 har bestämmelsen i närradiolagen enligt motiven avsetts få en ganska restriktiv tillämpning. Detta har dock inte fått något tydligt uttryck i lagtexten. Bland annat på grund av den kritik som Regeringsrätten riktat mot vissa förelägganden av Närradionämnden har be- stämmelsen utformats i närmare anslutning till vad som angavs i förarbetena till närradiolagen. För att undantagsbestämmelsen i andra meningen skall kunna bli tillämplig krävs dels att det är fråga om enstaka fall, dels att sänd- ningen är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar. Att det skall vara fråga om enstaka fall innebär att ett enstaka arrangemang av stort intresse kan få förekomma, men inte t.ex. alla matcher i årets ishockeyserie. Att det skall vara fråga om sändningar av särskilt intresse för medlemmarna innebär att sändningen typiskt sett skall vara intressant för medlemmar i föreningar av aktuellt slag. Att medlemmarna i det lokala politiska partiet är ovanligt intresserade av ishockey medför därför inte att partiet kan ägna sig åt att sända ishockey i närradion.
7 5 En närradioförenings programutbud får innehålla endast
1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillstånds— havarna,
2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,
3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och
4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.
Paragrafen motsvarar 11 å andra stycket närradiolagen och reglerar vad en närradioförening får sända. Vad som avses med en närradioförening framgår av 4 kap. 4 & 5.
8 & Den som har tillstånd att sända lokalradio skall under minst en tredjedel av sändningstiden varje dygn sända program som framställts särskilt för den egna verksamheten.
Denna bestämmelse motsvarar 22 & lokalradiolagen.
9 5 Den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av_| tillstånd av regeringen skall, om det inte finns särskilda skäl däremot, se till att mer än hälften av den årliga sändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och minst tio procent av den årliga sändnings— tiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Som sändningstid anses här tid då det sänds program med annat inne- håll än nyheter, sport, tävlingar och annonser. I sändningstiden skall inte heller räknas in sändningar av endast text.
Televisionssändning enligt första stycket och ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd av regeringen skall, om det inte finns sär- skilda skäl däremot, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med svenska artister eller verk av svenska upphovsmän.
Bestämmelsen i första stycket har sin motsvarighet i 13 & satellitlagen och 7 a & radiolagen, i den senare dock endast uttryckt som en rapporterings— skyldighet. Här är det en positiv skyldighet att sända viss mängd europeiska program och program framställda av fristående producenter. Bestämmelsen har sin bakgrund i TV—direktivet artikel 4—7. Se också prop. 1992/93:75 s. 8 f. Uttrycket "om det inte finns särskilda skäl" har sin betydelse främst i fråga om kanaler med specialinriktning. När det här talas om att i sändningarna inte skall inräknas sändningar av endast text, avses såväl sökbar text—TV som en vanlig sändning där endast text visas. Bestämmelsen är inte sanktionerad. En Skyldighet att rapportera hur bestämmelsen efterlevts finns i 9 kap. 3 5. Den bestämmelsen är däremot sanktionerad.
Enligt andra stycket skall en televisionssändning och en ljudradiosändning som kräver tillstånd av regeringen, om inte särskilda skäl föranleder annat, i betydande omfattning innehålla på visst sätt beskrivet svenskt material. Detta motsvarar vad som redan gäller enligt avtalen och 13 & satellitlagen. Särskilda skäl kan t.ex. föreligga om sändningarna vänder sig till invandrare. Bestäm-
melsen har stöd i artikel 8 i TV-direktivet som tillåter att medlemsstaterna av språkpolitiska skäl har strängare eller mer detaljerade regler för programmens ursprung. Med uttrycken "svenska artister" eller "svenska upphovsmän" avses givetvis inte ett krav på svenskt medborgarskap, utan i stället en närmare anknytning till det svenska språket och till svenskt kulturliv.
10 & Den som sänder program enligt denna lag skall använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio— och TV—verket. Beteckningen skall anges minst en gång varje sändnings- timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text- TV skall beteckningen anges löpande.
Granskningsnämnden för radio och TV och, framför allt, den vanlige tittaren och lyssnaren bör kunna identifiera den som sänder. Sändnings- beteckningen skall, enligt denna paragraf, anges varje sändningstimme eller, om det inte är möjligt, mellan programmen. Det motsvarar vad som nu gäller för lokalradion enligt 22 å andra stycket lokalradiolagen och för satellitsändningarna enligt 14 & satellitlagen. Undantaget kan vara tillämpligt där det skulle vara stötande att bryta programmet för sådana meddelanden, t.ex. i en gudstjänst eller dylikt. I sökbar text-TV skall beteckningen anges löpande, dvs. i bild. Vilken beteckning som helst får dock inte användas. Den måste ha särskiljningsförrnåga och skall därför godkännas av Radio- och TV- verket. Att en beteckning godkänts av Radio- och TV-verket innebär inte något skydd mot t.ex. en talan enligt varumärkes- eller firrnalagstiftningen. Se vidare den allmänna motiveringen avsnitt 14.12. Bestämmelsen gäller även trådsändningar.
7 kap. Reklam och annan annonsering
1 & Före och efter varje sändning av annonser skall det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar. Signaturen skall i televisionen bestå av både ljud och bild. I sökbar text-TV skall signaturen alltid vara löpande, men behöver endast anges i bild.
I fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får rege- ringen i särskilda fall medge undantag från skyldigheten i första stycket.
7 kap. Reklam och annan annonsering
Som annonser räknas reklam samt sändningar som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan.
Reklam måste enligt artikel 10:1 i TV—direktivet kunna identifieras som sådan. Därför föreskrivs i första stycket att det före och efter varje sändning av annonser skall sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från de övriga sändningarna. En sådan skyldighet gäller redan enligt de nuvarande lagarna där regeln dock uttryckts något annorlunda. Att angivelsen i text-TV skall vara löpande innebär att den måste synas i bild under hela den tid annonser sänds.
Andra stycket innehåller en dispensregel. Den avser skyldigheten att omge reklaminslag med ljud- och bildsignaturer. Genom att reklambegreppet enligt den föreslagna lagen är detsamma som i marknadsrätten (se avsnitt 15.7 ) är reklam för egen verksamhet också att anse som reklam. Viss sådan reklam, t.ex. UR:s reklam för kursböcker, har hittills ansetts acceptabel även i en kanal som inte är reklamfinansierad. Det skulle emellertid framstå som egen- domligt att sådana meddelanden skulle behöva omges med reklamsignatur i en kanal som inte i övrigt får sända reklam.
Tredje stycket anger vad som är annonser. Dit räknas reklam, men också sändningar som inte är reklam, men sänds på uppdrag av någon annan. Av detta följer att s.k. åsiktsreklam normalt är att betrakta som annonser. Med reklam avses detsamma som i marknadsrätten, se avsnitt 15.7 .
2 & Av en annons skall det framgåi vems intresse den sänds. J
Bestämmelsen motsvarar 9 & första stycket radiolagen som har fått efterföljare i de andra lagarna (10 b & första stycket närradiolagen, 26 & första stycket lokalradiolagen, 10 & första stycket kabellagen och 20 & första stycket satellitlagen). Bestämmelsen har sin grund i den europeiska TV-konven- tionens artikel 13 som i sin tur motsvaras av artikel 10:1 i TV-direktivet. Se vidare prop. 1990/91:149 s. 89 f.
3 & I annonser får det inte uppträda personer som spelar en fram- trädande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.
Liksom de två föregående paragraferna i detta kapitel har bestämmelsen sin bakgrund i TV—konventionens och TV—direktivets bestämmelser om reklam- identifiering (prop. 1990/91:149 s. 88 f.).
Bestämmelser med motsvarande innehåll finns i 9 5 andra stycket radiola- gen, 10 b 5 andra stycket närradiolagen, 26 å andra stycket lokalradiolagen, 10 å andra stycket kabellagen och 20 å andra stycket satellitlagen). Syftet är
att undvika att tittaren eller lyssnaren förväxlar en annons med nyhetsinslag. Det är således först när nyhetsuppläsaren, eller motsvarande, själv framträder som bestämmelsen blir tillämplig. Bestämmelsen gäller såväl för annonser som är reklam som för sådana som inte är det, t.ex. åsiktsannonser. Det är dock olika organ som bedömer efterlevnaden av den i de olika fallen, se un- der 9 kap. 1 &.
4 & Reklam i en televisionssändning får inte syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under 12 år.
I reklam i en televisionssändning får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Bestämmelserna i denna paragraf, som endast gäller television, motiveras närmare i avsnitt 15.4 . De har inte någon direkt motsvarighet i EG—rätten.
5 & Reklam för alkoholdrycker, tobaksvaror och receptbelagda läkemedel får inte sändas.
Förbud mot att sända reklam i ljudradio eller television gäller för närvaran— de i fråga om alkohol enligt 2 & lagen (1978:763) om marknadsföring av alkoholdrycker och i fråga om tobaksvaror enligt 12 & tobakslagen (1993:581). Förbud mot att sända reklam för receptbelagda läkemedel gäller endast indirekt. Dessa förbud har nu samlats i denna paragraf. Motiveringen återfinns i avsnitt 15.2 och 15.3.
6 5 Annonser får sändas högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I televisionssändning får denna tid dock i rena undan- tagsfall utsträckas till högst tio minuter. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio procent av den tiden.
Annonser får i en televisionssändning sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn samt under högst tio procent av sändningstiden mellan klockan 18.00 och 24.00.
' Utan hinder av vad som sägs i första och andra styckena får program i en televisionssändning där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram) sändas under högst en timme per dygn. Den sammanlagda sändningstiden för försäljningsprogram och övriga annonser får dock uppgå till högst tjugo procent av sändningstiden per dygn.
Första stycket anger den största tid mellan hela klockslag under vilken det får sändas reklam. Huvudregeln är liksom tidigare att den tiden är åtta minuter. Som framgår av avsnitt 15.5 är detta en nyhet i fråga om närradio. Vidare anges att tiden i televisionssändning, i rena undantagsfall, får utsträck- as till högst tio minuter. Det skall således vara fråga om speciella och sällsynta fall. Bestämmelsen har sin bakgrund i kravet på att annonser skall placeras mellan programmen. Eftersom motsvarande krav inte uppställs för ljudradion saknas där motiv för undantagsregeln. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio procent av den tid som sändningar pågår. Denna bestämmelse som är en nyhet sammanhänger med att det i närradion inte sällan förekommer att en viss sammanslutning svarar endast för en del av en timme, ibland så kort tid som 15 minuter, se avsnitt 15.10.
Iandra stycket anges en särskild mängdregel för televisionen. Den motsvarar 13 & första stycket radiolagen , 12 & första stycket kabellagen och 22 & första stycket satellitlagen.
Det tredje stycket är en nyhet och har utvecklats utförligt i avsnitt 15.8.
7 5 Annonser skall i televisionssändning sändas mellan programmen. Annonser får dock avbryta ett program, om de sänds
1. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,
2. mellan delar av program, som består av avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter.
Reklam får inte förekomma omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Första stycket: att annonser i televisionssändning skall sändas mellan pro- grammen har gällt sedan reklam första gången tilläts i televisionssändningar och är en princip som gäller enligt TV-konventionen och TV—direktivet (se artikel 11) där dock möjligheterna till avbrott är något större. Bestämmelsen motsvarar 15 & radiolagen.
Bestämmelsen i andra stycket har dock inte någon direkt motsvarighet i TV—direktivet. Av den allmänna motiveringen ( avsnitt 15.4 och 15.10 ) fram- går att reglerna för reklam till barn och hur annonser skall placeras i relation till barnprogram föreslås förbli i huvudsak desamma som tidigare. I den föreslagna lagen används emellertid inte begreppet "annonstid". Det innebär att uttrycket "omedelbart före" skulle kunna läsas annorlunda. Det är dock inte avsikten. Avsikten är att reklam, liksom tidigare, inte skall få sändas under en paus före eller efter ett barnprogram.
8 & Om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (sponsrat program), skall det på lämpligt sätt i början eller slutet av programmet anges vem eller vilka bidragsgivarna är. I sökbar text-TV skall ett sådant meddelande lämnas löpande. Sådana uppgifter behöver inte omges av signatur på det sätt som anges i 1 5 första stycket och skall inte räknas in i den annonstid som anges i 6 &.
Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhets- kommentarer får inte sponsras.
I radiolagen finns inga generella regler om sponsring. Enligt 7 & andra stycket 3 får regeringen dock ställa som villkor att programföretaget talar om vem sponsom är. Bestämmelser motsvarande första stycket finns i alla av- talen. Bestämmelser om skyldighet att lämna uppgift om vem sponsom är finns också i 10 & första stycket närradiolagen, 24 % första stycket lokalradio- lagen, 8 å första stycket kabellagen respektive 15 & första stycket satellit- lagen. Uppgiften skall lämnas före eller efter programmet. Om program- företaget så önskar finns det inget som hindrar att uppgiften lämnas såväl före som efter programmet. Däremot finns inget stöd för att lämna en sådan uppgift ett stycke in i programmet. En uppgift om vem som sponsrat pro- grammet är i regel att anse som reklam och därmed enligt 7 kap. 1 & tredje stycket att anse som en annons. Uppgiften skall därför enligt 7 & lämnas mellan programmen eller i pauserna på det sätt som anges där. Enligt sista meningen i första stycket behöver uppgift om sponsor dock inte omges av signatur. Att en uppgift om sponsor skall lämnas löpande i sökbar text-TV är en följd av att det inte förekommer några egentliga program där. Det är
emellertid programmet, inte verksamheten, som kan sponsras. Uppgiften bör därför omfatta sådan del av programverksamheten som kan anses sponsrad. Liksom tidigare får nyhetsprogram och nyhetskommentarer inte vara sponsrade. Detta framgår av andra stycket. En motsvarighet till bestämmelsen finns bl.a. i 18 & satellitlagen.
9 5 Ett program får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verk- samhet är tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker, tobak eller receptbelagda läkemedel.
Bestämmelsen riktar sig till programföretagen. Innebörden av bestämmel- sen är att ett program som finansierats av någon som bedriver sådan verk— samhet som sägs i paragrafen inte får sändas. Normalt är redan sponsors- meddelandet att anse som reklam och därför otillåtet enligt 5 och 7 55. Enligt artikel 17 i TV—direktivet får program inte sponsras av den vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av tobak och receptbelagda läke— medel.
10 å Ett lokalt kabelsändarföretag får inte sända reklam. J
Bestämmelsen motsvarar 9 & andra stycket kabellagen. Motivet till den framgår av prop. 1991/92:53 s. 41. Vad som avses med ett lokalt kabel- sändarföretag framgår av 8 kap. 2 5 och vilka som kan få den statusen av 8 kap. 5 5. Lokala kabelsändarföretag får inte heller sända reklam i sökbar text- TV.
11 & Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin programverksamhet. Bestärnmelsemai 6 och 7 55 gäller inte sökbar text—TV.
Som framgår av avsnitt 15.7 används en något annorlunda definition av reklam än tidigare. I den föreslagna lagen används genomgående marknad- rättens reklambegrepp. Detta får emellertid till följd att reklam för den sändan- des egen verksarnhet också blir att anse som reklam i radio— och TV—lagens mening. Att reklam för den egna programverksamheten skulle behöva omges med reklamsignatur eller omfattas av i mängdreglerna vore inte lämpligt. Första stycket gör därför undantag för reklam för kommande program etc. i
förhållande till hela 7 kap. Undantaget gäller emellertid inte reklam för annan egen verksamhet än programverksamheten. Där gäller huvudregeln. Att reklam för den egna programverksamheten inte behöver omges av signatur innebär givetvis inte att den inte får sändas inom ett reklamblock om program- företaget så önskar.
I andra stycket anges att bestämmelserna i 6 och 7 55 inte gäller sökbar text-TV. Även detta motsvarar vad som gällt tidigare (jfr 16 & radiolagen). Bestämmelserna skulle knappast gå att tillämpa på sådan verksamhet då det inte förekommer några program i egentlig mening i sökbar text-TV, se avsnitt 15.13.
8 kap. Vidaresändningar i kabelnät m.m.
1 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än tio bostäder, se till att de boende i fastigheter som är anslutna till anläggningen på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen kan ta emot sådana televisionssändningar som sker med stöd av tillstånd från regeringen och som är avsedda att kunna tas emot av var och en i området. Om tillståndshavaren för att uppfylla en skyldighet att sända i hela landet eller i del av landet, sänder på något sätt som inte kräver regeringens tillstånd, gäller sändningsplikten även dessa sändningar.
Sändningsplikt enligt första stycket omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 5 andra stycket eller med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 &.
Den s.k. must carry-skyldigheten eller sändningsplikten, dvs. skyldig- heten att distribuera vissa program diskuteras i avsnitt 16.1 . Där framgår bl.a. att bakom reglerna ligger uppfattningen att program som är avsedda att tas emot av var och en med enkel utrustning också skall vara tillgängliga för var och en. Skyldighet att distribuera vissa allmänt tillgängliga program före- skrivs i första stycket. En skillnad mot de regler som nu gäller enligt 6 & första stycket 1 kabellagen är att distributionsskyldighet gäller om sändning- arna når fler än tio bostäder, dvs. minst elva, i stället för som tidigare minst 101. Av ordet "bostäder" följer att sändningar till t.ex. sjukhus, hotell, sport- anläggningar, arbetsplatser, varuhus och liknande inte skall inräknas. De program som måste distribueras är sådana televisionssändningar som bedrivs med stöd av tillstånd av regeringen, dvs. i dag Kanal 1, TV 2 och TV4. Lik- som tidigare gäller att om en ny kanal tillkommer omfattas den automatiskt av skyldigheten. Radio- och TV-verket får dock besluta om undantag från bestämmelsen enligt 6 &. Skyldigheten gäller emellertid bara om sändningarna är avsedda för området. Någon skyldighet att distribuera en lokal sändning
från en annan del av Sverige föreligger inte även om den på grund av goda mottagningsförhållanden skulle kunna tas emot i området. Distributionen skall ske på ett tillfredsställande sätt, vilket innebär ett visst kvalitetskrav. Den behöver dock inte ske i kabelnätet. Det är i och för sig tillåtet att använda t.ex. en äldre centralantennanläggning för distribution av de program som omfattas av skyldigheten. Enligt 3 kap. 2 & första stycket 1 kan regeringen ställa krav på att sändning sker till hela landet eller en del av det. Om tillståndshavaren uppfyller detta krav genom att till en del av landet sända över satellit, såsom för närvarande sker enligt avtalet mellan regeringen och TV4, skall även dessa program vidaresändas. Det är emellertid endast om den tillståndsfria sändningen sker för att uppfylla en sådan skyldighet som sändningsplikt föreligger. Om tillståndshavaren frivilligt avstår från att sända i en del av landet kan den som är ansluten till ett kabelnät inte på grund av bestämmelsen i denna paragraf kräva att få del av sändningen.
Sändningsplikt föreligger inte i förhållande till program som endast är vidaresända. Det framgår av andra stycket. I sak motsvarar det vad som nu gäller. Någon sådan skyldighet gäller inte heller i förhållande till sådana sändningar som regeringen lämnat tillstånd till enligt undantagsregeln i 2 kap. 2 5 andra stycket.
2 5 Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där det sker vidaresändning till allmänheten av televisionsprogram skall, om sändningarna når fler än 100 bostäder, i varje kommun där han har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisionsprogram från ett eller flera av Radio- och TV—verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag)
Distributionsplikt föreligger för närvarande även gentemot en lokal kanal enligt 6 5 första stycket 2 kabellagen. Motsvarande skyldighet föreskrivs i denna paragraf. Skyldigheten gäller även här för den som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning där det bedrivs vidaresändning till allmänheten av TV—program. Gränsen för nätens storlek är densamma som nu, dvs. det krävs att sändningarna når fler än 100 bostäder för att bestäm— melsen skall vara tillämplig. Skyldigheten omfattar sändningar från ett eller flera lokala kabelsändarföretag. Vilka krav som ställs på ett sådant framgår av 5 &. Mer än en kanal eller, med denna lags terminologi, flera samtidigt sända program skall kabeloperatören inte behöva distribuera. Uttrycket "eller flera" syftar på det fall att Radio- och TV-verket beslutar att flera företag skall dela på en kanal. Det kan också tänkas att det finns flera lokala kabelsändarföretag som exempelvis verkar inom olika delar av en kommun. Det ankommer då på
8 kap. Vidaresändningar i kabelnät m.m.
verket att besluta vilket företag som skall ha förmånen i förhållande till den enskilde operatören (jfr prop. 1991/92:53 s. 42).
3 å Vad som sägs i 1 och 2 åå gäller inte om vidaresändningarna i anläggningen endast avser televisionsprogram från sändare på jordytan för lägre frekvens än 1 gigahertz.
Ingen skall tvingas att inrätta eller vidmakthålla en centralantennanlägg- ning. Därför föreskrivs att om vidaresändningarna i anläggningen endast avser televisionssändningar från sändare från jordytan för lägre frekvens än 1 Ghz, dvs. sådana sändningar som normalt kräver tillstånd av regeringen, föreligger inte skyldigheterna enligt 1 och 2 åå. Detta motsvarar i huvudsak dagens regler i 6 å kabellagen, se vidare kap. 16.
4 å Den som vidaresänder televisionsprogram med hjälp av radio på frekvens över 1 gigahertz skall i varje kommun där han bedriver sådan verksamhet kostnadsfritt tillhandahålla en kanal för sändningar av televisionsprogram från ett eller flera lokala kabelsändarföretag.
Denna bestämmelse är en nyhet. Den innehåller en skyldighet att distri- buera sändningar från ett lokalt kabelsändarföretag även för den som sänder med hjälp av radio på hög frekvens, över 1 Ghz. Sådana sändningar är inte tillståndspliktiga.
5 å Ett lokalt kabelsändarföretag skall vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.
Ett lokalt kabelsändarföretag skall i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Radio- och TV—verkets förordnande av lokala kabelsändarföretag skall avse högst tre år.
I paragrafen som motsvarar 7 å kabellagen anges bl.a. vilka krav som ställs på ett lokalt kabelsändarföretag. Att ett sådant inte får sända reklam framgår av 7 kap. 10 å.
6 å Radio- och TV—verket får medge undantag från skyldigheterna enligt 1, 2 och 4 åå om det finns särskilda skäl till det.
Liksom tidigare får Radio- och TV—verket medge undantag från sändnings— plikt eller skyldighet att bereda utrymme för en lokal kanal om det finns särskild skäl. I prop. 1991/92:53 sägs om motsvarande bestämmelse i 6 å andra stycket kabellagen att den kan tillämpas t.ex. om en ny kanal tillkommer eller i förhållande till nätinnehavare av nät med få kanaler eller av mindre omfattning (s. 56). Om en ny kanal tillkommer kan det behövas ett visst uppskov med förpliktelsen för att möjliggöra tekniska omställningar.
9 kap. Tillsyn m.m.
1 å Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom gransk- ning i efterhand om sända program står i överensstämmelse med denna lag och de villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningen om- fattar dock inte vad som sägs om reklam i 7 kap. 3—5 åå.
9 kap. Tillsyn m.m.
Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 å skall inte granskas av nämnden.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar 17 å första stycket radiolagen. Granskningsnämnden har också uppgifter enligt de övriga radiorättsliga lagarna. Någon ändring i förhållandet mellan Granskningsnämnden och Radio- och TV-verket såsom det bestämdes med anledning av förslagen i prop. 1993/94:160 görs inte här. Nämnden skall granska om sändningarna står i överensstämmelse med lagen och med de villkor som kan gälla för sändningarna. Vilka dessa villkor kan vara framgår av 3 kap. Som framgår av avsnitt 15.12 får Marknadsdomstolen anses vara mer lämpad att bedöma vissa regler, t.ex. vad som är alkoholreklam etc. Därför föreskrivs att nämn- den inte skall granska efterlevnaden av vissa regler om reklam. När det sägs att nämnden inte skall granska efterlevnaden av bestämmelser om "reklam" får detta en särskild betydelse vid tillämpningen av 7 kap. 3 å. Denna paragraf innehåller nämligen föreskrifter om sådant som inte är reklam och inte heller annan marknadsföring. Om en nyhetsuppläsare uppträder i en annons som inte är reklam utan i stället t.ex. i ett politiskt budskap, är detta otillåtet enligt 7 kap. 3 å. Det ankommer på Granskningsnämnden för radio och TV att bevaka sådana frågor.
Enligt andra stycket skall nämnden inte heller granska sådana sändningar som sker med tillstånd till vidaresändning enligt 3 kap. 5 å. Sådana sändning- ar avser ju bara rätt att vidaresända det som någon annan sänt. Det är då fullt
tillräckligt att dessa sändningar granskas (om det överhuvudtaget är ett svenskt intresse).
2 å Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna skall vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med ordföran- den eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Regeringen får före- skriva att en tjänsteman hos nämnden skall ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för sändningarna.
Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken .
Denna paragraf överensstämmer helt med 17 å tredje-femte styckena radiolagen. Se närmare prop. 1993/94:160 s. 41 f.
3 å Var och en som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen skall årligen till Radio- och TV—verket redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 6 kap. 9 å första stycket.
Bestämmelsen som motsvarar 7 a å radiolagen innehåller en förpliktelse att redovisa hur 6 kap. 9 å första stycket har följts. Anledningen är Sveriges rapporteringsskyldighet i detta avseende enligt TV—direktivet artikel 423, se prop. 1992/93:75 s. 7 f.
4å På begäran av Radio— och TV—verket skall den som sänder televisionsprogram över satellit eller med stöd av tillstånd av regeringen lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansierats.
5 å På begäran av Radio- och TV—verket skall en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare och dennes adress samt hur sändningen över satellit sker.
Motsvarigheten till denna bestämmelse finns i 9 å satellitlagen punkterna 1 och 3. Den tidigare skyldigheten för en satellitentreprenör att uppge namnet på de programtjänster uppdragsgivaren sänder har utmönstrats såsom onödig.
6 å På begäran av Radio- och TV—verket skall den som har tillstånd att sända lokalradio eller som fått tillstånd av regeringen, lämna upplys- ningar om sitt innehav av aktier eller andelar i företag som har sådana tillstånd och om avtal som han har träffat med företag som har sådana tillstånd. På begäran av Radio- och TV—verket skall ett företag som är tillståndshavare lämna uppgifter om sådana innehav av aktier eller an- delar i företaget och avtal som innebär att någon ensam har ett be— stämmande inflytande i- företaget.
Ingen får ha mer än ett tillstånd att sända lokalradio och/eller sådana sänd— ningar som kräver tillstånd av regeringen. Detta omfattar även att ha ett på visst sätt beskrivet bestämmande inflytande över företag med sådana tillstånd (se 5 kap. 3 och 4 åå samt 3 kap. 4 å första stycket). Om Radio— och TV- verket skall ha någon möjlighet att kontrollera att bestämmelsen efterlevs krävs att verket kan få tillgång till uppgifter om vem som äger aktier m.m. Upplysningen skall alltså lämnas av den som har tillstånd att sända annat än närradio, dvs. lokalradio eller sändningar som kräver regeringens tillstånd. Uppgiftsskyldigheten omfattar således bara sådana tillstånd.
7å Den som i enlighet med 5 kap. 3 å lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden har spelat in ett program, skall på begäran av Gransk- ningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket utan kostnad lämna en sådan inspelning till nämnden respektive verket.
Skyldighet att lämna inspelning till Granskningsnämnden gäller för när- varande enligt alla lagarna. En sådan skyldighet är nödvändig för att nämnden skall kunna utföra sin granskningsuppgift. Även verket behöver ibland ha tillgång till inspelningar, t.ex. för bedömning av om verksamheten bedrivs endast i begränsad omfattning och tillståndet därför bör återkallas etc. Enligt nu gällande bestämmelser är verkets rätt att begära in inspelningar begränsad
till vissa sändningsformer, så inte enligt denna paragraf. Det ligger i sakens natur att myndigheterna inte får begära in inspelningar i andra fall än då det finns ett verkligt behov av dem.
10 kap. Återkallelse av tillstånd m.m.
10 kap. Återkallelse av tillstånd m.m.
1 5 Ett tillstånd att sända ljudradio- eller televisionsprogram får åter— kallas enligt vad som anges i 2—5 55.
Beslut om återkallelse av tillstånd får meddelas endast om det framstår som en inte alltför ingripande åtgärd.
Tillstånd att sända ljudradio eller television får liksom enligt gällande lag— stiftning återkallas. Första stycket anger var sådana bestämmelser finns.
Bestämmelsen i andra stycket uttrycker principen att återkallelsemöjlig- heten skall användas med försiktighet. Den förekommer även i gällande lag- stiftning (se 28 5 andra stycket lokalradiolagen). Det innebär också att en domstol i speciella fall kan avslå en myndighets begäran om återkallelse. Se också Radiolagsutredningens remissyttrande över förslaget till lokalradiolag (prop. 1992/93:70 s. 126). Där nämns bl.a. att det ibland skulle te sig stötan- de om tillståndet drogs in med anledning av att verksamheten bedrivits i obetydlig omfattning (jfr 3 & 2). Bestämmelsen kan sägas motsvara den s.k. instruktioneni YGL (1 kap. 5 ä).
2 5 Ett tillstånd som meddelats av regeringen får återkallas om till- ståndshavaren väsentligt brutit mot denna lag eller mot villkor för till- stånd enligt denna lag.
Ett tillstånd som meddelats av regeringen får också återkallas om tillståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande in— flytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd. Återkallelsen skall då avse det eller de tillstånd som meddelats efter det första tillståndet.
Tillstånd som meddelats av regeringen får enligt första stycket återkallas om tillståndshavaren väsentligt brutit mot lagen eller villkor som meddelats med stöd av lagen. Det motsvarar vad som gäller enligt avtalen. Varje av— vikelse kan dock inte föranleda återkallelse. Det krävs att avvikelsen är väsentlig, vilket kan ta sikte på såväl dess omfattning som betydelsen av bestämmelsen eller villkoret. En ytterligare förutsättning är att regeringen anmält saken, vilket framgår av 12 kap. 2 5 första stycket.
Återkallelse kan enligt andra stycket ske också om tillståndshavaren kommit att direkt eller indirekt förfoga över mer än ett tillstånd. I det fallet föreskrivs att återkallelsen skall avse det eller de tillstånd som meddelats senast.
3 & Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren
1. inte längre uppfyller kraven enligt 4 kap. 4 &,
2. inte utnyttjar rätten att sända närradio under tre på varandra följan— de månader, eller
3. inte betalar avgift i ärende om närradio inom föreskriven tid, och har förelagts att betala den vid påföljd att tillståndet annars kan åter- kallas.
Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.
Bestämmelsen i första stycket motsvarar 13 & närradiolagen, vilken fick sin lydelse efter förslag i prop. 1992/93:70, se 5. 31 f. Möjligheten att åter- kalla ett tillstånd på grund av att utgivare saknas har dock utmönstrats såsom obehövlig. Skyldigheten att utse utgivare är straffsanktionerad i 3 kap. 20 & lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och ytt- randefrihetsgrundlagens områden.
Andra stycket motsvarar 16 5 första stycket första meningen närradio- lagen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för närvarande för lokal- radion. I avsnitt 18.9 har diskuterats att införa en sådan. Av detta avsnitt framgår också att bestämmelsen bör tillämpas med försiktighet.
4 & Ett tillstånd att sända lokalradio får återkallas om
1. tillståndshavaren inte inlett lokalradiosändningar inom sex måna— der efter tillståndstidens början,
2. tillståndshavaren annars inte utnyttjat rätten att sända lokalradio eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,
3. tillståndshavaren direkt eller genom företag i vilket han på grund av aktie— eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över mer än ett sådant tillstånd, eller
4. staten, ett landsting, en kommun eller någon som har tillstånd som meddelats av regeringen, direkt eller genom företag i vilket ett sådant organ på grund av aktie— eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestämmande inflytande, förfogar över tillståndet.
I fall som avses i första stycket 3 skall återkallelsen avse det eller de tillstånd som har meddelats efter det första tillståndet.
I denna paragraf anges under vilka förutsättningar ett lokalradiotillstånd får återkallas. Återkallelsegrunderna motsvarar dem som för närvarande finns i 28 & lokalradiolagen. Liksom i fråga om närradio har möjligheten att återkalla ett tillstånd på grund av att utgivare saknas utmönstrats.
5 & Har tillstånd meddelats enligt denna lag eller har överlåtelse av tillstånd medgivits trots att tillståndshavaren saknade behörighet enligt 3 kap. 4 5 första stycket eller 5 kap. 2 eller 3 &, får tillståndet återkallas endast om beslutet om tillståndet eller medgivandet påverkats av fel- aktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren.
Om någon kommit att förfoga över ett tillstånd trots att behörighetsbrist förelegat kan ett tillstånd komma att återkallas enligt 2 & andra stycket eller 4 & första stycket 3. Att tillståndet skulle kunna återkallas på grund av att tillståndsmyndigheten, dvs. regeringen eller Radio- och TV—verket gjort fel eller helt enkelt ändrat sig skulle vara oskäligt. Därför föreskrivs här att tillstånd får återkallas endast om beslutet om tillstånd eller medgivandet till överlåtelse påverkats av felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. En motsvarighet till bestämmelsen finns i 28 & tredje stycket lokalradiolagen.
6 5 Ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verk- samhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en samman- hängande tid av minst tre månader.
Bestämmelsen är en nyhet men bygger på en gammal princip, nämligen att knappa sändningsresurser skall användas i största möjliga utsträckning. På samma sätt som ett lokalradio— eller närradiotillstånd som inte används kan återkallas, kan ett förordnande som lokalt kabelsändarföretag som inte utnyttjas återkallas. Sådan återkallelse kan naturligtvis ske också om det inte finns något annat företag som kan få förordnande. Kabeloperatören kan ju vilja upplåta sändningsmöjligheten till någon som betalar eller också vill han kanske sända själv.
7 & När Radio- och TV—verket beslutar att återkalla ett tillstånd att sända närradio får myndigheten bestämma en tid om högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte får erhålla nytt tillstånd.
I fall som avses i 3 & andra stycket får domstolen bestämma att tillståndshavaren inte får erhålla nytt tillstånd inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen. Domstolen får förordna att beslutet skall gälla även för tiden intill dess domen vinner laga kraft.
Enligt första stycket får Radio- och TV—verket, när ett närradiotillstånd återkallas bestämma en tid om högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte kan få ett nytt tillstånd. Bestämmelsen motsvarar 13 5 andra stycket närradio- lagen. Utan en sådan bestämmelse skulle den som fått sitt tillstånd återkallat nästa dag kunna söka, och räkna med att få, nytt tillstånd om han uppfyllde de krav som anges i 4 kap. 4 &.
Andra stycket motsvarar de delar av 16 & närradiolagen som inte finns i 3 5 ovan.
11 kap. Straff m.m.
1 & Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Straffbestämmelsen för att sända ljudradio- eller televisionsprogram utan tillstånd återfinns här. Den har en motsvarighet i 21 & radiolagen där det högsta straffet dock är fängelse ett år. Det nya straffmaximum överens— stämmer med vad som gäller enligt radiokommunikationslagen (18 å ) och den nya norska radio— och TV—lagen.
2 & Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från radio- anläggning på öppna havet eller i luftrummet däröver eller som upp- rättar eller innehar sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför na- tionella territorier, eller om sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.
Den som utom landet begått brott som avses i första stycket döms, om han finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 & brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5 a 5 första och andra styckena brottsbalken.
Åtal mot svensk medborgare för brott som rör sändning, vilken inte är avsedd att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändning blir skadligt påverkad här, eller åtal mot utlänning får även i annat fall än som anges i 2 kap. 5 & brottsbalken väckas endast efter förordnande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Paragrafen motsvarar 1 och 2 55 och 5 & första stycket lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet men har givits en annan språklig utformning. Av den nya lagens inledande paragraf framgår att den endast träffar sändningar till allmänheten. Kommunikation per radio mellan enskilda träffas således aldrig av bestämmelsen även om den till även- tyrs skulle störa radioanvändningen i utlandet. Detta torde överensstämma med vad som gäller enligt 1966 års lag.
3 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmäl- ningsskyldighet enligt 2 kap. 3 & döms till böter.
11 kap. Straff m.m.
Om någon som enligt 2 kap. 3 5 är skyldig att låta registrera sig, underlåter att göra det kan han dömas till böter.
4 å Egendom som varit föremål för brott enligt 2 å skall förklaras för— verkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.
Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.
Sändare som används som hjälpmedel vid brott kan förverkas. Bestäm- melser om detta finns för närvarande i 21 å andra stycket radiolagen och i 3 å lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet. Något behov av en särskild bestämmelse om förverkande av sändaren för brott mot 1 å torde dock inte behövas. Om tillstånd saknas enligt denna lag skall ett tillstånd att inneha sändare enligt radiokommunikationslagen nor- malt återkallas (13 å första stycket 2). Radiokommunikationslagen har en egen återkallelseregel i 18 å. I de undantagsfall återkallelse av tillstånd att inneha sändare inte skall ske, bör något behov av förverkande heller inte föreligga. Paragrafen innehåller således bara en bestämmelse om förverkande för brott mot 2 å. De allmänna reglerna om förverkande i 36 kap. brotts- balken blir tillämpliga på förverkande enligt denna lag.
5 å Den som brutit mot de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf skall betala en särskild avgift. Detta gäller
1. villkor om reklam och annan annonsering som föreskrivits med stöd av 3 kap. 3 å första stycket, 2. förbudet mot otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 6 kap. 4 5,
3. bestämmelsema om annonser i 7 kap. 1, 2, 6, 7 och 10 åå,
4. bestämmelserna om andra annonser än reklam i 6 kap. 5 å och 7 kap. 3 å, eller
5. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. 8 och 9 åå. Vid prövning av frågan om avgift skall påföras skall rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften tillfaller staten.
Som framgått av avsnitt 18.4 har de sanktioner som använts för brott mot bestämmelserna om reklam, främst vite, visat sig mindre lämpliga. I stället införs genom första stycket en särskild avgift för brott mot vissa uppräknade regler eller villkor om reklam och annan annonsering. Beslutet meddelas av länsrätten på talan av Granskningsnämnden för radio och TV (se 12 kap. 4 å första stycket).
Vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömning av om avgift skall utgå framgår av andra stycket. Dit hör överträdelsens art, varaktighet och
omfattning. Till omfattningen räknas sändningamas spridning. Ju större del av allmänheten som nås av sändningarna desto allvarligare bör överträdelsen anses vara. Någon särskild bestämmelse om rättelse finns inte. Om den sändande vid upptäckten av att han överträtt en bestämmelse omedelbart upp— hör med detta påverkar det rimligen omfattningen av överträdelsen och därmed avgiftens storlek.
Tredje stycket säger endast att avgiften tillfaller staten.
6 å Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst tre miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under närmast föregående räken— skapsår.
När avgiftens storlek fastställs skall särskilt beaktas de omstän- digheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift skall påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha erhållit med anledning av överträdelsen.
Den särskilda avgift som föreslås i föregående paragraf skall enligt första stycket vara lägst 5 000 kronor och högst 3 miljoner kronor. Den bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under närmast föregående räkenskapsår.
Enligt andra stycket skall vid bestämmandet av avgiftens storlek särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift skall påföras, dvs. särskilt de som anges i 5 å andra stycket, samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha fått med anledning av över— trädelsen. Avgiften bör aldrig sättas så lågt att den sändande så att säga går med vinst, dvs. att avgiften sätts lägre än intäkterna för det otillåtna för— farandet. Detta bör gälla även om avgiften därigenom kommer att överstiga tio procent av årsomsättningen. Om uppgifter saknas eller om överträdelsen sker under programföretagets första verksamhetsår, får årsomsättning och intäkter uppskattas med hjälp av de uppgifter som går att få. Ledning för bestämmel— sens tillämpning kan hämtas från Marknadsföringsutredningens betänkande Ny marknadsföringslag (SOU 1993:59), se särskilt s. 576.
7 å När Granskningsnämnden för radio och TV funnit att någon har brutit mot villkor som beslutats med stöd av 3 kap. 1, 2 eller 3 å andra stycket eller mot bestämmelsen om beriktigande i 6 kap. 2 å första stycket, får nämnden besluta att den sändande skall på lämpligt sätt offentliggöra nämndens beslut.
Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörande måste ske i ett program som han sänder.
Om den sändande brutit mot villkor om annat än reklam eller mot be- stämmelsen om beriktigande i 6 kap. 2 å första stycket får Gransknings- nämnden enligt första stycket efter modell av 27 å satellitlagen förelägga honom att på lämpligt sätt offentliggöra nämndens avgörande. Att uppma- ningen i 6 kap. 2 å andra stycket, om att beriktigande bör ske även i tråd- sändningar, inte är sanktionerad framgår av kommentaren till den bestäm— melsen.
Att föreläggandet såsom föreskrivs i andra stycket inte får innebära att offentliggörandet måste ske i den sändandes eget program beror på att föreläggandet annars skulle kunna stå i strid med bestämmelsen i 3 kap. 4 å YGL om att den som sänder radioprogram (dvs. både ljudradio och tele- vision) självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen och 4 kap. 3 å om utgivarens ensamrätt att bestämma över Sändningarnas inne- håll. Med den sändande avses den som ansvarar för att lagen följs, dvs. i fråga om tillståndspliktig verksamhet den som har tillståndet och i fråga om annan verksamhet den som sänder. Nämnden får förena sitt föreläggande med vite.
8 å Den som bryter mot de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om
1. närradio— och lokalradiosändningars innehåll (6 kap. 6—8 åå), eller
2. beteckningar (6 kap. 10 å),
3. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag (8 kap. 1, 2 och 4 åå),
4. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV—verket (9 kap. 3—6 åå), eller
5. skyldighet att lämna inspelning (9 kap. 7 å). Föreläggande enligt första stycket 1, 2 och 5 får meddelas av [ Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första
stycket 3—5 får meddelas av Radio- och TV—verket.
För vissa fall är vite alltjämt den lämpligaste metoden att åstadkomma reg— lernas efterlevnad (se avsnitt 18.7). I första stycket av denna paragraf anges i vilka fall Granskningsnämnden för radio- och TV eller Radio- och TV—verket får meddela förelägganden om att följa bestämmelserna, med eller utan vite. Det gäller brott mot regler om närradio- och lokalradiosändningamas innehåll i 6 kap. om sändningsbeteckningar, om sändningsplikt eller skyldighet att lämna utrymme för lokala kabelsändarföretag, skyldighet att lämna upplys- ningar om ägande m.m. samt skyldighet att lämna inspelning. Andra stycket anger vilka förelägganden som meddelas av nämnden och vilka som meddelas av verket. 431
9 å Radio— och TV—verket får i föreläggande förbjuda någon att överträda beslut om sändningstid i närradion eller att låta annan i sitt ställe utnyttja sådan sändningstid. Föreläggandet får förenas med vite.
Föreskriften motsvarar den som nu återfinns i 13 a å 1 närradiolagen.
10 å Om någon vid upprepade tillfällen sänder sådana våldsframställ— ningar eller pomografrska bilder i televisionen som avses i 6 kap. 1 å får Justitiekanslern förelägga honom att inte på nytt sända sådana program. Föreläggandet får förenas med vite.
Enligt 6 kap. 1 å får våldsframställningar och pornografiska bilder inte sändas i televisionen på sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se programmen, om det inte på grund av särskilda skäl ändå är försvarligt. Sker överträdelse av bestämmelsen vid upprepade tillfällen får föreläggande meddelas honom att upphöra med sådana sändningar. Vad som menas med upprepade tillfällen har berörts i avsnitt 18.6.
Föreläggande meddelas av Justitiekanslern och skall innebära att den sändande åläggs att inte på nytt sända sådana program. Föreläggandet bör innehålla en tidsgräns vilken normalt inte bör sättas under ett år (se avsnitt 1 8 . 8).
11 å Talan enligt 5 å och föreläggande enligt 8 och 10 åå får riktas mot satellitentreprenören om den som sänder över satellit inte har hemvist i Sverige. Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören god- känt det, får föreläggandet och talan i stället riktas mot uppdrags- givaren.
Ibland finns det inte någon sändande i Sverige. Trots det kan svensk lag vara tillämplig, se 1 kap. 3 och 4 åå. I sådant fall får satellitentreprenören svara för att bestämmelserna följs. Bestämmelserna i denna paragraf följer förebilderna i 29 å andra och tredje styckena i satellitlagen. Motiveringen i prop. 1992/93:75 s. 56 kan ge vägledning. Utgångspunkten är att satellit- entreprenören genom avtal med den sändande skall försäkra sig om att reg- lerna följs. Han kan, om så inte sker, hålla sig skadeslös hos den sändande. Det är därför inte orimligt att vid beräkning av särskild avgift enligt 10 kap.
6 å hänsyn tas till den utländske sändandes intäkter. Vad som menas med satellitentreprenör framgår av 2 kap. 3 å.
12 kap. Om handläggningen
12 kap. Om handläggningen
1 å Ärenden om återkallelse av tillstånd tas upp av Radio- och TV— verket.
Är det fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefri— heten, skall i stället allmän domstol ta upp frågan på talan av Justitie- kanslern.
Av första stycket framgår att det är Radio- och TV—verket som tar upp frågor om återkallelse av tillstånd.
Enligt andra stycket skall en fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten dock tas upp av allmän domstol på talan av Justitiekanslern (jfr 3 kap. 5 å YGL).
2 å Har tillståndet meddelats av regeringen, får frågan om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen.
Är det fråga om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som skall granskas av Granskningsnämnden för radio och TV enligt 9 kap. 1 å skall Radio- och TV—verket inhämta yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.
Av första stycket framgår att det är en förutsättning för att en fråga om återkallelse av ett tillstånd som regeringen meddelat skall tas upp, att rege- ringen anmält saken till Radio— och TV—verket eller Justitiekanslern.
I de fall där det inte är fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten och där saken rör sådant som Granskningsnämnden för radio och TV skall bedöma enligt 9 kap. 1 å, skall Radio— och TV—verket inhämta yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig. Uppdelningen av uppgifterna mellan nämnden och verket är en konsekvens av den fördelning av uppgifterna som beslöts med anledning av prop. 1993/94:160 Ny myndighetsorganisation på radio- och TV—området (bet. 1993/941KU37, rskr. 1993/941276). Enligt den fördelning- en skall verket handha bl. a. tillståndsärenden medan nämnden sköter all granskning.
Radio- och TV—verket och Justitiekanslern skall självständigt pröva frågan om återkallelse skall ske respektive om talan skall föras vid domstol om återkallelse.
3 å För rättegången i mål där fråga är om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten tillämpas bestämmelserna för yttrande- frihetsmål. Vad som i nämnda bestämmelser rör tilltalad, skall tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning skall avse frågan om återkallelse skall ske.
I paragrafen föreskrivs i enlighet med 3 kap. 5 å andra stycket YGL, att om det är fråga om återkallelse på grund av missbruk av yttrandefriheten, skall bestämmelserna i yttrandefrihetsmål tillämpas (9 kap. 1 å YGL och 8—9 kap. lagen [1991:1559] med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden). De bestämmelser som gäller för tilltalad tillämpas därvid på den som talan om återkallelse riktar sig mot. Den slutliga fråga juryn skall ta ställning till, är om tillståndet skall återkallas eller inte.
4 å Länsrätten prövar frågor om särskild avgift på talan av Gransk- ningsnämnden för radio och TV.
För att säkerställa ett anspråk på särskild avgift får rätten besluta om kvarstad. Bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran skall därvid tillämpas.
Frågan om särskild avgift förfaller om den som talan riktas mot inte
delgetts stämningsansökan inom två år från det överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om verkställighet inte har skett inom fem år.
Av första stycket framgår att frågor om särskild avgift enligt 9 kap. 5 å prövas av länsrätten på talan av Granskningsnämnden för radio och TV.
Enligt andra stycket får kvarstad meddelas i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken . Detta överensstämmer med vad som föreslagits i Marknadsföringsutredningens tidigare nämnda betänkande ( SOU 1993:59 ).
Tredje stycket innehåller preskriptionsbestänunelser för avgiften. Förebilden finns i Marknadsföringsutredningens betänkande, 35 och 36 åå. Bestämmelsen skall beaktas även om part inte begärt det.
5 å Fråga om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 11 kap. 10 å prövas av allmän domstol på talan av Justitie- kanslern. Om rättegången i sådant mål gäller vad som sägs i 3 å. Juryns prövning skall dock avse frågan om vitet skall dömas ut.
Fråga om utdömande av vite i annat fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.
Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 11 kap. 10 å överklagas till allmän domstol, dvs. till tingsrätt. Ett mål om utdömande av vite skulle ändå enligt 7 å lagen (1985:206) om viten prövas i tingsrätt. Enligt 8 å samma lag skulle dock handläggningen följa rättegångs- balkens regler om brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. Eftersom det här är fråga om vad som enligt YGL utgör missbruk av yttran— defriheten skall saken kunna avgöras av jury enligt 3 kap. 5 å YGL. I fråga om förfarandet hänvisas därför i första stycket via 3 å till bestämmelsema om ansvar på grund av påstående om yttrandefrihetsbrott.
Andra stycket innehåller endast en upplysning om att frågor om vite i andra fall än som avses i första stycket, prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite, dvs. främst lagen (19851206) om viten.
13 kap. Överklagandebestämmelser m.m.
1 å Beslut enligt denna lag av Radio— och TV—verket om meddelande av tillstånd, återkallelse av tillstånd och om medgivande till överlåtelse av ett tillstånd får överklagas hos kammarrätten. Ett beslut om omfatt- ningen av ett sändningsområde får dock inte överklagas.
I paragrafen anges att beslut av Radio- och TV—verket om tillstånd, åter- kallelse av ett sådant tillstånd och om medgivande till överlåtelse får över- klagas hos kammarrätten. Liksom tidigare gäller att ett beslut om omfatt- ningen av ett sändningsorrrråde inte får överklagas. Detta sammanhänger med att omfattningen av ett tillståndsområde påverkar omfattningen av andra till- ståndsområden. Bifall till ett överklagande skulle kunna leda till att omfatt- ningen av en rad sändningsområden skulle behöva omprövas. Lagrådet har kritiserat regleringen. Lagrådets kritik och regeringens svar på denna åter— finns i prop. 1992/93270 s. 55 f. Om Radio- och TV—verket beslutat om åter- kallelse av ett tillstånd efter inhämtande av yttrande från Granskningsnämn- den kommer även Granskningsnämndens avgörande av frågan om överträdel- se förekommit under överinstansens prövning.
2 å Även följande beslut av Radio- och TV—verket får överklagas hos kammarrätten, nämligen beslut om 1. beteckningar enligt 6 kap. 10 å,
2. förordnande av lokala kabelsändarföretag enligt 8 kap. 2 å,
3. återkallelse av ett sådant förordnande enligt 10 kap. 8 å, samt
13 kap. Överklagandebestämmelser m.m.
4. beslut enligt 8 kap. 6 å om undantag från sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarföretag.
I paragrafen anges vilka beslut som Radio- och TV—verket meddelat och som inte gäller tillstånd som får överklagas. Vilka vitesförelägganden som får överklagas framgår dock av 3 å. Enligt denna paragraf får verkets beslut om beteckningar, förordnande av lokala kabelsändarföretag och återkallelse av sådant förordnande överklagas hos kammarrätten, liksom verkets beslut om undantag från s.k. sändningsplikt eller dylikt enligt 8 kap. 1, 2 och 4 åå.
3 å Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV eller Radio- och TV-verket om förelägganden som har förenats med vite enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1—3 samt 9 å får överklagas hos kammarrätten. Förelägganden enligt 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1, 2 och 9 å gäller omedelbart, även om de överklagas.
Alla förelägganden som förenats med vite får inte överklagas. Uppdel— ningen följer den princip som föreslagits i prop. 1993/94:160 s. 43 f. och som antagits av riksdagen. Enligt första stycket får de förelägganden som har stödi 11 kap. 7 å, 8 å första stycket 1—3 samt 9 å och som förenats med vite överklagas. Sålunda får förelägganden vid vite som går ut på att offentliggöra beslut av Granskningsnämnden överklagas, liksom beslut som vid vite tillhåller den sändande att följa vissa bestämmelser om innehållet m.m
Vissa förelägganden gäller enligt andra stycket omedelbart även om de överklagas. Om innebörden av detta se prop. 1993/94:160 s. 45 f.
4 å Andra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV—verket än de som anges i 1—3 åå får inte överklagas.
Enligt denna paragraf får inga andra beslut än de som sägs i 1—3 åå överklagas. Det betyder bl. a. att beslut om föreläggande att tillhandahålla inspelning enligt 9 kap. 7 å inte får överklagas. Om vitet döms ut km över- klagande dock ske. Prövningen följer då bestämmelserna i vileslagen (1985z206).
Vissa avgöranden sker emellertid genom dom. Det gäller t.ex. kammar- rättens avgöranden i fråga om särskild avgift eller om allmän domstols av- göranden i fråga om återkallelse efter talan av Justitiekanslern. Någon be— gränsning i rätten att överklaga i dessa mål gäller givetvis inte. Justitie— kanslems beslut om att meddela föreläggande kan inte överklagas (jfr 12 å förordningen [1975: 1345] med instruktion för Justitiekanslern)
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet, radio- lagen (1966:755), lagen (1981:508) om radiotidningar, närradiolagen (1982z459), lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska tele- visionsprogram, lagen (1991:2027) om kabelsändningar till allmän- heten, lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens område, lagen (1992zl356) om satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten, och lokalradiolagen (1993:120) skall upphöra att gälla.
2. I fråga om sändningar före ikraftträdandet gäller de äldre bestäm— melserna.
I punkt 2 föreskrivs att om sändningarna skett före ikraftträdandet så gäller äldre bestämmelser. Detta gäller dock inte fullt ut. Om sändning skett utan tillstånd skall den nya bestämmelsen om sänkt straffmaximum tillämpas även på sändningar som skett före ikraftträdandet enligt de allmänna principer som gäller inom straffrätten. Avsaknaden av andra övergångsbestämmelser inne— bär bl.a. att tillståndsbeslut som meddelats enligt äldre bestämmelser fort- farande är gällande, liksom beslut om undantag från kabeloperatörs skyldig— heter.
21.2. Förslaget till lag om koncessionsavgift för radio och TV
1 kap. Lagens tillämpningsområde
1 å I denna lag finns bestämmelser om koncessionsavgift för sådana ljudradio— och televisionsprogram som bedrivs med stöd av tillstånd enligt radio- och TV—lagen (l995:000).
Bestämmelsen anger lagens tillämpningsorrrråde, vilket är avgifter för ljudradio— och televisionsprogram som sänds med tillstånd enligt radio— och TV—lagen. Alla sådana sändningar är emellertid inte avgiftsskyldiga. Konces- sionsavgift skall betalas av vissa innehavare av tillstånd som meddelats av regeringen enligt 2 kap. och innehavare av lokalradiotillstånd enligt 3 kap. Dessutom finns ett bemyndigande att meddela avgifter för närradio i 3 å.
2 å Lagen är tillämplig på den som har tillstånd att sända televisions- program i hela landet under förutsättning att han har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensam om denna rätt här i landet.
Bestämmelsen anger vem som skall betala koncessionsavgift för tele- visionsprogram. Mer än en avgiftsskyldig kan det inte finnas vid varje till— fälle. För närvarande är TV4 denne avgiftsskyldige. Bestämmelsen motsvarar 1 å koncessionsavgiftslagen.
3 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift i ärenden om närradio.
Bestämmelsen motsvarar 12 å närradiolagen. Till skillnad från konces- sionsavgiftema för televisionsprogram är den nuvarande närradioavgiften inte att betrakta som en skatt och det krävs därför inte att de materiella be- stämmelserna anges i lag.
4 å Som sådan sändningsverksamhet som grundar skyldighet att betala koncessionsavgift skall inte räknas provsändningar av tele- visionsprogram i ringa omfattning eller sådana sändningar av ljudradio- och televisionsprogram som enligt 2 kap. 2 å tredje stycket radio- och TV—lagen (l995:000) får ske endast under en begränsad tid.
Enligt 2 å andra stycket koncessionsavgiftslagen grundar provsändningar inte skyldighet att betala koncessionsavgift. Samma sak gäller enligt denna paragraf. Radio- och TV—verket kan under förutsättningar som angesi radio- och TV—lagen meddela tillstånd för kortare tid. Inte heller sådana tillstånd grundar skyldighet att betala koncessionsavgift.
2 kap. Koncessionsavgift för televisionssändningar 1--9 åå
Bestämmelserna i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i koncessions- avgiftslagen enligt följande:
1 å Koncessionsavgiften för televisionssändningar består av en fast del och en rörlig del och beräknas från och med månaden efter den då sändningsverksamheten påbörjats.
1 å motsvarar 2 å första stycket koncessionsavgiftslagen.
2 å Den fasta delen av koncessionsavgiften uppgår till 4 167 000 kro- nor för varje månad under vilken sändningsverksamhet har bedrivits.
Den fasta delen av avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1991. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste tusental kronor.
2 å motsvarar 3 å koncessionsavgiftslagen.
3 å Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till tillståndshavaren för att han sänder annonser och tas ut med
— 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 750 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor,
— 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner men inte 2 000 miljoner kronor,
— 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 2 000 miljoner kronor.
I intäkter som utgör vederlag för att tillståndshavaren sänder annon- ser inräknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av om- ständigheterna att de utgör sådant vederlag till tillståndshavaren.
Intäkterna skall bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder. De i första stycket angivna beloppsgränsema skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 2 å andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.
3 å motsvarar 4 å koncessionsavgiftslagen. 439
4 å Radio- och TV-verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som enligt 2 å skall utgå för månad under det följande kalenderåret.
Om tillståndshavaren begär det skall Radio- och TV—verket besluta huruvida det under en viss månad har förekommit sådan sändnings- verksamhet att han är skyldig att betala avgift enligt 2 å för den månaden. I övrigt skall Radio- och TV—verket inte fatta beslut om skyldighet att betala avgift enligt 2 å, om det inte behövs för verk- ställighet enligt 4 kap. 3 å.
Avgift enligt 2 å skall betalas före utgången av den månad som avgiften avser.
4 å motsvarar 5 å koncessionsavgiftslagen.
5 å Tillståndshavaren skall senast den 15 februari varje år lämna Radio- och TV—verket de uppgifter som behövs för att fastställa den rörliga delen av koncessionsavgiften för televisionssändning för före- gående år. Om sådana uppgifter inte lämnas eller de lämnade upp- gifterna är ofullständiga, får Radio- och TV—verket förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.
Radio— och TV-verket meddelar senast den 1 mars beslut om det belopp till vilket den rörliga delen av koncessionsavgiften uppgår för föregående år. Om tillståndshavaren inte har fullgjort sin uppgiftsskyl- dighet enligt första stycket första meningen, meddelar Radio— och TV- verket beslut snarast möjligt efter det att uppgiftsskyldigheten har full- gjorts.
Den rörliga delen av koncessionsavgiften skall betalas senast den 31 mars om Radio- och TV—verket har meddelat beslut om avgiften senast under mars månad. I annat fall skall avgiften betalas så snart Radio- och TV—verket meddelat beslut om avgiften.
5 å motsvarar 6 å koncessionsavgiftslagen.
6å Ränta skall betalas på koncessionsavgift för televisionssänd- ning från förfallodagen. Räntesatsen bestäms enligt 6 å räntelagen (1975z635).
Om Radio- och TV—verket har fattat beslut om den rörliga delen av koncessionsavgiften efter utgången av mars månad, skall ränta ändå betalas från den 31 mars.
Radio— och TV—verket beslutar om ränta.
6 å motsvarar 7 å koncessionsavgiftslagen.
7 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för televisionssändning överstiger vad tillståndshavaren skall betala enligt 2 å eller eller enligt beslut av Radio- och TV—verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet betalas tillbaka till honom.
Ränta skall betalas på belopp som återbetalas. Räntan beräknas efter en räntesats motsvarande det av riksbanken fastställda diskonto, som gällde vid utgången av året närmast före det år då återbetalningen äger rum.
7 å motsvarar 9 å koncessionsavgiftslagen.
8 å Radio— och TV—verket skall ompröva ett beslut som har betydelse för skyldigheten att betala koncessionsavgift för televisionssändning eller ränta, om tillståndshavaren begär det eller det finns andra skäl. Ett omprövningsbeslut som är till tillståndshavarens nackdel får inte meddelas efter utgången av det tredje året efter det år då det ursprung- liga beslutet meddelades. Ett omprövningsbeslut får inte i något fall meddelas efter utgången av det sjätte året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades.
Om ett beslut som anges i första stycket har överprövats av domstol, får Radio- och TV—verket inte ompröva den fråga som domstolens beslut avser.
8 å motsvarar 10 å koncessionsavgiftslagen.
9 å Revision för kontroll av att koncessionsavgift för televisions- sändning har erlagts i enlighet med bestämmelserna i denna lag skall utföras av Riksskatteverket eller av skattemyndighet. Beslut om revision fattas efter framställning av Radio- och TV—verket. Vid revi- sion gäller 3 kap. 7—15 åå lagen (1984:151) om punktskatter och pris- regleringsavgifter i tillämpliga delar. Härvid gäller de bestämmelser som avser beskattningsmyndighet i stället den myndighet som skall utföra revisionen.
9 å överensstämmer med 13 å koncessionsavgiftslagen.
3 kap. Koncessionsavgift för lokalradiosändningar
1 å Koncessionsavgiften för lokalradiosändningar uppgår till minst 20 000 kronor per år (minimiavgiften).
När tillstånd att sända lokalradio meddelas efter budgivning vid auktion, skall koncessionsavgiften fastställas till det högsta godtagna budet. I annat fall skall avgiften fastställas till ett belopp motsvarande minimiavgiften.
Avgiften skall för varje kalenderår justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 1992. Beloppet avrundas sedan nedåt till närmaste hundratal kronor.
1 å motsvarar 15 och 16 åå samt 32 å första stycket lokalradiolagen. När det i tredje stycket talas om att avgiften skall justeras med hjälp av konsumentprisindex (KPI) avses såväl den avgift som den avgiftsskyldige åtagit sig att betala som minimiavgiften enligt första stycket. KPI med basår 1980 för oktober 1992 var 235,1. J ämförelseåret är således ett annat än enligt 2 kap. 2 å.
2—8 55 De regler om auktionsförfarandet som finns i lokalradiolagen återfinns nu i den nya lagen om koncessionsavgift. Bestämmelserna i kapitlet motsvarar bestämmelserna i lokalradiolagen enligt följande:
[ 2 å Om det finns flera behöriga sökande till ett tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TV—verket bereda dem tillfälle att före viss dag samordna ansökningarna. Om det efter den dagen alltjämt finns två eller flera ansökningar, skall verket kalla sökandena till en auktion. I kallelsen skall anges sista dag för anmälan om deltagande i auktionen.
Om Radio— och TV—verket har meddelat beslut om avvisning av en ansökan, får auktionen inte hållas förrän beslutet har vunnit laga kraft.
Om endast en sökande är behörig eller endast en behörig sökande anmält sig till en auktion, skall han underrättas om att han får tillståndet om han inom två veckor från det att underrättelsen sändes ut betalar in ett belopp som motsvarar minimiavgiften. Sker ingen sådan betalning förfaller hans ansökan.
2 å motsvarar 12 å lokalradiolagen.
3 å Auktionen skall vara offentlig. Endast sådana sökande som anmält sig till auktionen och som är behöriga får lämna bud. Budgivningen skall avse det högsta belopp som sökandena är villiga att betala i årsavgift.
Sedan budgivningen avslutats skall den som lämnat det högsta budet genast betala tio procent av beloppet, dock lägst ett belopp motsvarande rrrinimiavgiften. Radio- och TV—verket kan dock på begäran göra ett kort uppehåll i handläggningen för att ge honom tillfälle att anskaffa medel för betalningen, om uppehållet inte kan antas medföra beaktans- värd olägenhet. Om betalning inte sker, skall auktionen fortsätta.
J
3 å motsvarar 13 å lokalradiolagen.
4 å I ett beslut om lokalradiotillstånd skall Radio— och TV—verket ange den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren skall betala samt det belopp som skall betalas vid varje i 5 å angiven förfallodag under det första kalenderåret.
Radio— och TV—verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas varje förfallodag under det följande kalenderåret.
4 å motsvarar 17 å lokalradiolagen.
5 å Skyldighet att betala koncessionsavgift gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av lokalradiotillståndet. Att viss del av avgiften skall betalas dessförinnan framgår av 2 och 3 åå.
Avgiften skall, med avdrag för vad som betalats enligt 2 eller 3 åå, betalas med lika stora delar under kalenderåret senast den första dagen i januari, april, juli och oktober månad.
5 å motsvarar 32 å lokalradiolagen.
6 å Den som får medgivande av Radio- och TV—verket att sända lokalradio efter tillståndsperiodens slut enligt vad som närmare framgår av 5 kap. 7 å radio— och TV—lagen skall betala en koncessionsavgift som motsvarar vad han skulle ha betalat om tillståndet förlängts.
6 å motsvarar 10 å sista meningen lokalradiolagen.
7 å Frånträds eller återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldigheten att betala koncessionsavgiften till och med nittio dagar efter det att tillståndet frånträtts eller återkallats.
Skyldighet att betala avgift gäller dock aldrig för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.
7 å motsvarar 33 å lokalradiolagen.
8 å Om den inbetalade koncessionsavgiften för lokalradiosändning överstiger vad tillståndshavaren enligt beslut av Radio- och TV-verket eller domstol skall betala, skall det överskjutande beloppet återbetalas till honom. Avgift som betalas enligt 2 eller 3 åå skall dock inte återbetalas.
8 å motsvarar 37 å lokalradiolagen.
4 kap. Gemensamma bestämmelser
1 å Betalning skall ske till Radio- och TV—verket.
Enligt paragrafen skall betalning, liksom enligt vad som gäller från den 1 juli 1994, erläggas till Radio- och TV—verket. Enligt 8 å koncessions- avgiftslagen skall pengarna överföras till det s.k. rundradiokontot, dvs. det konto som SVT förvaltar och på vilket medlen från bl.a. TV—avgiften sätts in. Sådana föreskrifter kan emellertid lämnas i förordning.
2 å Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela anstånd med betalning av koncessions— avgift och ränta. Om det finns synnerliga skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala avgift och ränta för en viss period.
Föreskrifter om anstånd med betalning finns i 12 å koncessionsavgifts- lagen och 36 å lokalradiolagen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad som föreskrivs i koncessionsavgiftslagen vilket medför att möjligheterna att meddela anstånd i lokalradioärenden blir något större. Möjligheten att
lämna över besluten till myndighet använder sig regeringen från den 1 juli 1994 av i viss utsträckning enligt 9 å lokalradioförordningen (1993:126).
3 å Beslut om koncessionsavgift och ränta får verkställas om avgiften eller räntan är obetald och förfallen till betalning. Härvid gäller 5 kap. 16—17 åå (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar.
Dröjsmålsavgift på fordran enligt första stycket skall inte utgå i fråga om koncessionsavgift för televisionssändning .
Första stycket i denna paragraf har sin motsvarighet i 14 å koncessions— avgiftslagen och 35 å lokalradiolagen. Bestämmelsen anger i vilka fall avgiften får drivas in.
Att andra stycket endast gäller avgiften för televisionssändningar samman- hänger med att avgifterna har olika konstruktion. Som framgår av prop. 1991/92:78 s. 29 drar ett företag i fråga om televisionssändning på sig en betydande förpliktelse att betala ränta om det inte betalar i rätt tid. Därför finns inte något behov av att också dröjsmålsavgift skall utgå. Motsvarande förpliktelse att betala ränta gäller inte i fråga om lokalradion. Därför gäller för lokalradion motsatt bedömning.
4 å Radio- och TV—verkets beslut om koncessionsavgift för televisionssändning enligt 2 kap. 5—7 åå, 9 å andra stycket och 10 å samt verkets beslut om koncessionsavgift för lokalradiosändning får överklagas hos kammarrätten. Andra beslut av Radio- och TV-verket enligt denna lag får inte överklagas.
Överklagande av beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldig- heten att betala den avgift eller ränta som överklagandet avser.
Bestämmelsen i första stycket anger uttömmande vilka beslut som får överklagas och motsvarar 11 å koncessionsavgiftslagen och 38—39 åå lokal- radiolagen.
Föreskriften i andra stycket har gällt tidigare men uttryckts något olika i koncessionsavgiftslagen (11 å) och lokalradiolagen (35 å).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996, då lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla.
Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas eftersom det materiella innehållet i bestämmelserna i stort sett överensstämmer med vad som nu gäller enligt koncessionsavgiftslagen och lokalradiolagen.
21.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker
2 å Med hänsyn till de hälsorisker som är förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas vid marknadsföring av alkohol- dryck. Därvid gäller särskilt att reklam— eller annan marknadsförings- åtgärd inte får företas som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol.
Att reklam för alkoholdrycker inte får sändas i ljudradio— eller tele- visionsprogram framgår av radio-_och_TV-lagen (l995:000).
Vid marknadsföring av spritdryck, vin eller starköl får ej användas kommersiell annons i periodisk skrift eller annan skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig och som med avseende på ord- ningen för dess utgivning är jämförbar med periodisk skrift. Detta gäller dock ej i fråga om skrift som tillhandahålls endast på försälj- ningsställe för sådan dryck.
I avsnitt 15.2 föreslås att förbuden mot att sända reklam för alkohol- drycker och tobaksvaror i ljudradio- och televisionsprogram skall föras över till radio och TV—lagen. Det bör därför framgå av lagen ( 19782763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker att förbud mot sådan alkoholreklam finns i radio-_och_TV-lagen.
21.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV—avgift
8 å Den som blir innehavare av en TV-mottagare och som är avgifts- skyldig för innehavet, skall senast 15 dagar därefter anmäla innehavet till bolaget.
Yrkesmässig överlåtelse eller uthyrning i detaljhandeln av TV-mot- tagare skall av överlåtaren respektive uthyraren anmälas till bolaget inom den tid som regeringen bestämmer. Sådan anmälan skall innehålla de uppgifter som behövs för fastställande av avgiftsskyldigheten för innehavet av TV-mottagaren.
Den som förvärvar eller hyr en TV-mottagare av någon enligt andra stycket eller den som företräder honom är skyldig att på begäran lämna överlåtaren eller upplåtaren de uppgifter som denne behöver för att full- göra sin anmälningsskyldighet.
Bestämmelsens andra och tredje stycke motsvarar 20 å radiolagen .
22 å Till böter döms den som
1. underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 8 å första eller andra stycket,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar ofullständiga eller oriktiga uppgifter i en anmälan som avses i 8 å andra stycket, eller
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter vid full- görande av den uppgiftsskyldighet som avses i 8 å tredje stycket.
Vad som sägs i första stycket 2 och 3 gäller inte om gärningen är be- lagd med straffi brottsbalken .
Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 22 å radiolagen .
21.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets grundlagens områden.
5 kap. Om bevarande av exemplar och inspelningar m.m.
3 å Den som sänder radioprogram till allmänheten skall ombesörja att varje program spelas in. Denna skyldighet gäller också sådana radioprogram som avses i 1 kap. 7 å andra stycket tryckfrihetsförord- ningen. Inspelningen skall bevaras i minst sex månader från sänd- ningen.
Den som häri landet för någon annans räkning bedriver sändnings- verksamhet över satellit eller som upplåter satellitkapacitet skall också ombesörja att varje program spelas in och bevaras. Detta gäller dock inte om någon annan skall göra detta enligt första stycket.
5 kap. Om bevarande av exemplar och inspelningar m.m.
Skyldigheten enligt första stycket gäller inte samtidig och oförändrad vidaresändning av radioprogram genom trådnät.
Ändringen avser andra stycket och innebär att den subsidiära inspelnings- skyldighet för satellitentreprenörer som för närvarande finns i 10 å satellit— lagen flyttas hit. Se närmare om bestämmelsens innebörd i prop. 1992/93:75 s. 50. Det är först om det saknas ett satellitprogramföretag i Sverige som bestämmelsen kan bli tillämplig.
21.6. Förslaget till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
12 å En näringsidkare som marknadsför tobaksvara till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i periodisk skrift eller i annan därmed jämförbar skrift på vilken tryckfrihetsförordningen är tillämp- lig. Att reklam för tobaksvaror inte får sändas i ljudradio- eller televi- sionsprogram framgår av radio- och TV—lagen (l995:000).
Vid marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än som avses i första stycket skall en näringsidkare iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam eller annan marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av tobak.
Se kommentaren i avsnitt 21.3 ovan.
21.7. Förslaget till lag om ändring i telelagen (1993:597)
Förbud mot censuringripanden
29 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av telemeddelande och ej heller förbjuda förmedling av telemeddelanden på grund av deras innehåll, såvida inte annat följer av lag.
I avsnitt 17.3 föreslås att den del av radiolagens censurförbud som rör radiokommunikation och telemeddelanden förs in i radiokommunikations— lagen respektive telelagen. Begreppen definieras i dessa båda lagar.
21.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:599) om radiokommunikation
Förbud mot censuringripanden
17 a å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i förväg granska eller föreskriva förhandsgranskning av radiokommunikation [ och ej heller förbjuda radiokommunikation på grund av dess innehåll,
såvida inte annat följer av lag.
Se kommentaren i avsnitt 21.7 ovan.
BILAGOR
Kommittédirektiv
Översyn av den radiorättsliga lagstiftningen Dir 1985121 Beslut vid regcringssammantråidc 1985-0545
Statsrådet Göransson anför
| Mitt förslag
En särskild utredare bör tillkallas för att företa en översyn av den radiorättsliga lagstiftningen.
] uppdraget ingår att se över radiolagstiftningen i systematiskt. termino- logiskt och lagtekniskt hänseende med syfte att bl. a. uppnå större klarhet och överskådlighet. Lagstiftningen bör utformas så. att den kan anpassas till kommande utveckling inom medieområdet.
Utredaren skall vidare behandla vissa gränsdragningsfrågor samt frågor om vidaresändning av satellitprogram i kabelnät. långdistansöverföring av rundradioprogram. sändningar till satelliter. motverkande av radiostörning- ar. sanktionema vid överträdelser av radiorättsliga regler, textkommunika- tion till allmänheten samt sändningar på teckenspråk till döva.
Utredaren skall lägga fram förslag om gränsdragning mellan det tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga området för trådsändningar i sådan tid att ändrade regler kan träda i kraft den 1 juli 1986. Beträffande övriga delar av uppdraget bör förslag avges senast den 1 januari 1987.
2 Bakgrund
2.1 Allmänt
Möjligheterna att överföra radio— och triulsiindningar utvecklas f.n. mycket snabbt. (icnom nyteknik har Övcrföringsknpztcitctcn ökats kraftigt samtidigt som Ijud- och bildkvalitet kan förbättras. Möjligheterna till dubbelriktad kommunikation ökar. Exempel på denna utveckling iir szrtcllitövcrföring av radiosändningar. kabelnät med hög kapacitet. text—TV.
l)ir 198512l
system för digital överföring av ljud— och bildsignaler samt tclcdata. Samtidigt har den nya tekniken blivit mindre kostnadskrz'ivamle. vilket gör att den kan utnyttjas för masskommunikation. erfarenheterrut från andra teknikomräden talar för att denna tendens kommer att fortsätta.
Utvecklingen av ny teknik innebär att radio— och 'liV—verksamheten kan bedrivas på nytt sätt. Ett exempel är att överföringen av Sveriges Radio-företagens TV-sändningar till sändare ute i landet. som f. n. sker genom radiolänkar på marken. i framtiden kan komma att ske med hjälp av kommunikationssatelliter. Vissa tidigare kapacitetsbegränsningar kan tipp- hävas. Uppbyggnaden av kabelnät med hög kapacitet medför sålunda att långt flera ljudradio- och "TV-program kan distribueras till de enskilda hushållen än vad som är möjligt med etersändning. Kabeltekniken skapar ocksä tekniska förutsättningar för utveckling av lokala sändningar. Ännu en konsekvens av den nya tekniken är att helt nya kommunikationsformer utvecklas eller blir tillgängliga för en vidare krets. Möjligheten till informationsst'ikning genom text-TV eller tclcdata är en sådan nyhet. olika former av snabb elektronisk textöverföring är en annan.
Många användningsområden för den nya tekniken är lätta att förutse. Den nya tekniken möjliggör emellertid också helt nya tjänster och tillgodoser behov för vilka tekniska lösningar tidigare saknats. Två exempel är möjligheten att med hjälp av Videoteknik få till stånd kommunikation på teckenspråk till och mellan döva samt att—med hjälp av radiosändningar i digital form till synskadade överföra innehållet i dagstidningar för återgiv- ning som punktskrift eller syntetiskt tal.
Konsekvenserna av helt nya användningsområden för ny teknik är mycket svåra att förutse. Den utveckling som jag här har skisserat ställer därför höga krav på det radiorättsliga regelsystemet. De krav som i dag ställs i fråga om t. ex. etableringsrätt och innehåll är mycket olika för sändningar som vänder sig till allmänheten och andra sändningar. men också för olika slags sändningar som riktas till allmänheten. Sådana principiellt betingade skillnader bör gälla även i framtiden. Detta ställer krav på att gränserna mellan verksamhet för vilka olika regler skall gälla kan anges klart och på ett ändamålsenligt sätt. I en situation då den tekniska utvecklingen går snabbt kan man emellertid räkna med att sådana gränsdragningar ganska snart kan bli inaktuella. En bedömning av ny verksamhet efter gällande regler kan då löda till resultat som inte var avsedda vid bestämjnelsernas tillkomst och som inte heller vid en senare tidpunkt framstår som rimliga.
Införandet av ny teknik kan i vissa fall ställa krav på stora investeringar både inom företagssektorn och för enskilda. Det är mot den bakgrunden angeläget att regelverket inte är sådant att det kan leda till felimfesteringar genom t. ex. val av olämplig teknik.
Sammantaget talar dessa förhallanden enligt min mening för att föränd- ringar i radiolagstiftningen savitt möjligt bör göras ofta och i små steg allt eftersom de tekniska förutsättningarna förändras. Lagstiftningen bör därför ha en sådan uppbyggnad att den fortlöparulc kan anpassas till sadana förändringar. En lösning kan därvid vara att samla grundläggande och gemensamma bestämmelser i en lag sotn kompletteras med särskilda lagar för olika slags radioverksamhet.
Innan jag övergår till att behandla utredningsuppdraget vill jag ge en översikt över de radiorättsliga författningarmi samt tidigare utredningar m. m.
2.2 De radiorättsliga författningarna
Radiolagen ( l9öoz755. omtryckt l972224tl. ändrad senast l984zl inl) ligger till grund för den rättsliga regleringen av ljudradio- och TV-verksamhcten i Sverige. Till lagen ansluter f.n. tre lagar angående särskilda slag av sändningar. Dessa lagar kan fortnellt sägas utgöra särskilda umIantagsbc- stämmelser till radiolagen . avseende speciella former av rundradiosändning— ar. | de avseenden som inte regleras i de särskilda lagarna gäller radiolagens bestämmelser. De tre lagarna är närradiolagen (19821459. ändrad senast l983zlli82). lagen ( 1981:508 ) om radiotidningar (ändrad senast Wiik-495) och lagen (l98421l5) om försöksverksamhet med särskild trådsändning,
Närradiolagen innehåller föreskrifter om rätt för vissa sammanslutningar att sända närradio. dvs. radiosz'indningar av ljudradioprogram i lokala rundradiosz'indningar. Lagen kompletteras av närradioförordningen (19822l249. ändrad l983zöll) och förordningen (IW-11463) om avgifter i ärenden om närradio.
En radiotidning är enligt lagen om radiotidningar en för synskadade avsedd. i rundradiosändning sänd version av en sådan allmän nyhetstidning sotn trycks och som har dagspresskaraklär (förlagan). Lagen kompletteras av förordningen ( WS] 1512) om radiotidningar (omtryckt l9832499) och förord— ningen (l9821669) om stöd till radio— och kassettidningar (ändrad senast l985z5l).
Regeringen har nyligen lagt fram särskilda propositioner med förslag till ändringar-av lagstiftningen om radio- och kassettidningar (prop. WS-l/ 85: HX) och närradio (prop. 1984/851145).
lagen om försöksverksamhet med särskild trädst'indning har tillkommit för att möjliggöra lörsöksverksamhet till utgången av år WS$ med kabelsändningar av program från satelliter i fast trafik.
Radiolagen kompletteras. utöver av nämnda lagar. av ett flertal författ- ningar. llit hör kungörelsen (|*)o7:44o) om radiosämlare (ändrad senast
l98():8()8) och förordningen ( 19782484) om mottagare för radiosändning eller trådsändning (ändrad l9791l54). Det finns också en särskild kungörelse (l967:448) om innehav och användning inorn svenskt territorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg. luftfartyg eller motorfordon (ändrad l97519l'). Till radiolagen ansluter vidare lagen (N'/81478) om avgift för innehav av televisionsmottagare (ändrad senast l984z3l I) och kungörel- sen (I972z24l) 'om skyldighet att anmäla överlåtelse eller uthyrning av televisionsrnottzigare.
Bland övrig radiorättslig lagstiftning kan nämnas lagen (l9ööz78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet (den s.k. piratradiolagen. ändrad senast l97228l4) och lagen (197720) om TV— övcrvakning (ändrad l9791333).
Nära samband med radiorätten har det författningskomplcx som reglerar yttrandefriheten i ljudradio— och TV—program. llär märks i första hand radioansvarighetslagen ( l96tiz756. ändrad senast l978:477) och förordningen (l9ö7z226) om tillämpningen av denna lag (ändrad senast l9781483). Vidare finns lagen (1982z460) om ansvarighet för närradio och lagen (1982252l) om ansvarighet för radio- och kassettidningar (ändrad 1983:496).
Regeringen har i prop. l984/85: I99 lagt fram förslag om en lag om lokala kabelsändningar. Den föreslagna lagen avses bl.a. ersätta lagen om försöksverksamhet med särskild trådsändning. I en annan proposition (prop. 1984/852208) föreslås en särskild lag om ansvarigheten för sådana sändning- ar.
2.3 Radiolagen
Radiolagen kan i dag sägas ha två funktioner. nämligen dels att definiera ett antal grundläggamle begrepp och bestämmelser för radio- och trådsänd— ningar. dels att ange de grundläggande reglerna för allmänradions och allmäntelcvisionens verksamhet.
l l & radiolagen definieras ett antal begrepp som ligger till grund för den rättsliga regleringen av den allmänna ljudradio- och TV-verksamheten. Denna terminologi ligger också till grund för bestämmelserna i övriga lagar angående ljudradio- och TV-sändningar.
De aktuella begreppen är följande: radiosändning: ljud. bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor vilkas frekvenser är lägre än 3 (Nltl gigahertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare.
Irridsiinrlning: ljud. bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektrormtgnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare.
rimdrudiosän(firing: radiosändning eller trådsändning som är avsedd att
mottagas direkt av allriiänheten. om sändningen int 'är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna pa eller .se sändningen.
såm/arc: anordning för radiosämlning (radiosändare) eller trådsändning (tradsändare).
firm/tigare: anordning för mottagning av radiosändning eller tradsänd- ning.
radioprogram: radiosändnings eller tradsändnings innehall. om detta består av annat än, utom angivande av namn eller källa. enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller dylikt.
Regler om innehav och användning av radiosändare ges i 2 Ö radiolagen. Där sägs bl. a. att en sådan sändare här i riket eller pa svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket får innehas eller användas endast av den som har fatt tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (dvs. televerkct).
Mottagare får enligt 3 & radiolagen innehas och användas av var och en. En mottagare får dock inte användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs. Enligt 3 a & radiolagen gäller vidare bl. a. att den som i en mottagare har avlyssnat telefonsamtal. telegram eller andra telemeddelan- den inte obehörigen fär föra dem vidare.
4 ii radiolagen innehåller en bestämmelse om radiosändare eller mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motorfordon.
Enligt 5 5 första stycket radiolagen bestämmer regeringen vilka företag (programföretag) som har rätt att sända radioprogram i rundradiost'indning fran sändare häri landet. Med stöd av denna regel har de fyra dotterbolagen inom Sveriges Radio-koncernen. dvs. Sveriges Television AB. Sveriges Riksradio AB. Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. fatt sändningsrätt. Dessa företag är alltså programföretag i radiolagens mening. i
Från regeln att endast programft'iretag har sändningsrätt finns fyra undantag som framgår av 5 & tredje—sjätte styckena i radiolagen. Där anges att radioprogram i rundradiosändning som har upptagits trådlöst pä centralantennanläggning utan särskilt tillstånd far sändas vidare till motta- gare inom fastighet som är ansluten till anläggningen. Vidare hänvisas till lagarna om närradio och radiotidningar samt till lagen om försöksverksamhet med särskild trådsändning. Lagstiftningen för de tre särskilda formerna av rundradio har alltså konstruerats som undantag från radiolagens bestämmel— ser i 555 första stycket.
l ö & radiolagen finns regler för den programverksamhet som bedrivs av företag som har fått sändningsrätt med stöd av 5 55 första stycket. Rätten skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt
yttrandefrihet och informationsfrihet skall räda i rundradion. l programverk- samheten skall hävdas det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. För verksamheten skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget. Som exempel på föreskrifter som får tas ini sådant avtal och utgöra villkor för sändningsrätt nämns i paragrafen bl. a. skyldighet att sända beriktigande och genmäle samt förbud mot kommersiell reklam och mot program som bekostas av annan än programföretag. Med stöd av sistnämnda bestämmelse har de fyra programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen i avtalen med staten förbjudits att mot vederlag tillåta kommersiell reklam i program och sponsring av program. dvs. att annan än bolag i koncernen utger ersättning till den som upplåter sämlningsrätten:
För granskning av radioprogram som har förekommit i rundradiosändning finns radionämnden (7 & radiolagen). Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet finns i förordningen (l9781482) med instruktion för radionämn- den (ändrad l979: Illl5). Det föreskrivs där att nämnden skall övervaka att programföretag utövar sin sändningsrätt i överensstämmelse med () & radiolagen och de närmare bestämmelser som har tagits in i avtal mellan regeringen och företaget.
Enligt 8 & radiolagen är det inte tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att förhandsgranska eller föreskriva förhandsgranskning av radiopro— gram och inte heller att förbjuda radiosändning eller trådsändning på grund av dess innehåll.
It) och ll åå radiolagen föreskriver straff och förverkande för vissa överträdelser av lagen. exempelvis sändning av radioprogram i rundradio— sändning utan innehav av tillstånd till sådan sändning.
2.4 Tidigare utredningar m. m.
Flera utredningar har under senare år lagt fram förslag inom det radiorättsliga området. .lag tänker främst på _vttrandefrihetsutredningen (.lu l977zlll), informationsteknologiutredningen (U 197le2). radiorz'ittsutred- ningen (U 197915) och massmediekommitten (U l9821ll7).
Yllmri(le/rille/sulrwfningen tillkallades år 1977 för att utreda frågan om en ny yttrandefrihetsgrundlag_ I betänkandet (SOU 1983:7()) Värna yttrande— friheten har utredningen lagt fram förslagom en yttrandefrihetsgrundlag som bl. a. skall omfatta program i etcr— och trådsändningar. Förslaget bereds f. n. inom regeringskansliet.
Informalionxlt'k"()/ogilllr'eu'ninge/r. som tillkallades år ”978. hade till uppgift att pröva hur olika former av testkommunikation till allmänheten borde behandlas rättsligt. Utredningens förslag i betänkandet (SOU
l98l145) Nya medier — text-TV. tclcdata innebär i korthet följande. Text-TV skulle under den nu löpande avtalsperioden för programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen, dvs. till utgången av juni 1980. falla under samma regler som företagens övriga rundradioverksamhet. l fraga om tclcdata föreslog utredningen etableringsfrihet och en särskild ansvarighetslag efter mönster av reglerna i tryckfrihetsförordningen (omtryckt l982:94l) om periodiska skrifter. Med framställning i tclcdata menade utredningen test och stillbilder som befordras för mottagning över telenät utan samband med ljud. Utredningen ville med denna definition knyta an till den av radiorättsutredningen föreslagna terminologin.
Utredningens majoritet förordade ett generellt förbud mot reklam i tclcdata. medan minoriteten ansåg att s. k. uppsökt reklam borde tillåtas. Med uppsökt reklam avsågs sådan reklam som förekommer på separata sidor. vilka den som tittar måste beställa särskilt för att kunna ta del av.
Riksdagen beslöt med anledning av [982 års budgetproposition (prop. NSI/82: ltlt) bil. 12 s. 169 f. KrU 18. rskr 20!) att verksamheten med text-TV under innevarande avtalsperiod skall bedrivas av programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen och lyda under radiolagens och avtalens regler. lnformationsteknologiutredningens betänkande i övriga delar överlämnades av regeringen till massmediakommittén.
Rurliorällstifred/ringen tillkallades år l979. Den hade till uppgift att revidera och modernisera radiolagens terminologi, att undersöka om det fanns skäl att fullt ut bibehålla tillståndskravet för att sända radioprogram i rundradiosz'indning, att utreda möjligheterna att låta synskadade få del av dagstidningars innehåll genom rundradiosändningar samt att utreda om radiolagen måste anpassas till framväxande nya medier som text—TV. tclcdata (också kallat Videotex) och telefaksimil (också kallat telefax).
Frågan om radiosända dagstidningar till synskadade behandlade utred— ningen i delbetänkandet (Ds U 1980112) Radiosända dagstidningar. Detta förslag ligger till grund för den tidigare nämnda lagen om radiotidningar.
Sina övriga förslag redovisade utredningen i betänkandet (SOU l98l : 19) Översyn av radiolagen . Utredningen föreslog att begreppet rumlradiosänd- ning skulle utmönstras ur radiolagen och ersättas med radiosändning som är avsedd att tas emot direkt av allmänheten resp. trådsändning som kan tas emot direkt av allmänheten i bostäder. Vidare föreslogs att termen radioprogram skulle delas upp i två begrepp. ljudradioprogrant och tclevisionsprogram. Sistnämnda begrepp definierades av utredningen som innehållet i en radiosändning eller trådsändning av rörliga bilder med eller utan ljud eller av andra bilder (stillbilder) med ljud. Programkategorin "stillbilder utan ljud" skulle således enligt utredningen falla utanför televisionsprogrambegrcppct.
Utredningen föreslog att tillstånd inte skulle krävas för trådsz'imlningar av ljudradioprogram och televisionsprogram. om programmen inte kunde tas emot direkt av allmänheten i bostäder. Inte heller skulle tillstånd krävas för trådsändningar innehållande enbart stillbilder utan ljud. De nya elektroniska medierna skulle härigenom falla utanför radiolagens etableringsrcgler.
Radiorättsutredningcns slutbetänkande remisshehamlladcs men ledde inte till lagstiftning. I stället överlämnades det tillsammans med remissyt- trandena till massmediekommittén.
Massvmlickmnmilléu tillkallades år l982. Den 23 februari NRJ fick kommitten tilläggsdirektiv, som helt ersatte de ursprungliga direktiven l tilläggsdirektiven konstaterades att de där behandlade frågorna aktualise- rade krav pä förändringar i den radiorättsliga lagstiftningen. Det hänvisades framför allt till den utvidgad * a'] 'ändningen av kabelnät för vidaresändning- ar av satellitprogram och andra trådsändningar. Kommittén gavs vidare i uppdrag att utreda hur radiolagstiftningen borde avgränsas i förhållande till nya elektroniska kommunikationssystcm. vilka också kan användas för annat än massmedieändamäl. I det sammanhanget borde frågan om avgränsningen mellan centralantennanläggningar och andra kabelnät behandlas. Kommittén uppmanades också att i övrigt föreslå sådana lagändringar som behövs med hänsyn till den tekniska utvecklingen.
lsitt betänkande (SOU l984:65) Via satellit och kabel föreslår massmedie- kommittén lagstiftning som öppnar möjligheter för dels vidaresz'imlning i lokala kabelnät av program från satelliteri fast trafik. dels egensändningar i lokala kabelnät. Vidaresändning av trådlöst mottagna rundradioprogram. från sändare på marken eller direktsändande satelliter. bör enligt kommit- téns förslag liksom f. n. få ske utan särskilt tillstånd.
I vissa frågor har massmediekommitten anslutit sig till radiorättsutred- ningens och informationsteknologiutredniugens förslag. Sålunda har kom- mittén föreslagit att det inte skall krävas tillstånd för att sända radioprogram i rundradiosändning från trådsändarc. om programmen inte kan tas emot i bostäder. Vidare har föreslagits att rundradiosämlningar från trådsämlarc av stillbilder utan ljud skall få äga rum utan tillstånd.
Beträffande tclcdata innebär det anförda att kommittén förordar etable- ringsfrihet i överensstämmelse med informalionsteknologiutrcdningens förslag. Några rättsliga restriktioner för reklam föreslås inte. Kommittén hänvisar till att det inom branschorganisationen Videotexföreningen i Sverige har utarbetats etiska regler som bl. a. innebär att förekommande reklam endast skall kunna sökas tipp särskilt. Kommittén delar informa— tionsteknologiutredningens uppfattning att regler om ensamansvar bör införas. men anser till skillnad från utredningen att systemet bör vara frivilligt.
Kommittén skiljer mellan etersänd och trädsänd text-TV. Etersänd text-TV som är avsedd att tas emot av allmänheten skall enligt kommitten följa gällande rundradiorättsliga regler. Även under kommande avtalsperiod skall alltså verksamheten handhas av programföretagcn inom Sveriges Radio'koncernen. Kommittén menar dock att det bör vara möjligt för kommuner och landstingskommuner att utnyttja mediet för lokala och regionala sändningar. För s. k. radiotext föreslås samma regler. Kapacitets- begränsningar gör dock att kommuner och Iandstingskommuner inte anses kiruna använda sig av detta medium.
l'rogramtextning på svenska och andra text-TV—sändningar via kabel som kompletterar de vanliga kabelsända TV—programmen skall enligt kommitten falla under reglerna för dessa. Fristående text-TV via kabel föreslås däremot följa reglerna för tclcdata. Detsamma föreslås för kabelsänd radiotext. | fraga om s. k. kabeltext. dvs. textsidor som sändsi en given följd och som inte kan sökas upp, föreslår kommitten att reglerna för lokala sändningar i kabelnät. s. k. egensändningar. skall gälla. Det innebär bl.a. att det inte skall vara tillåtet med reklam.
Kommittén har av tidsskäl inte kunnat göra den begärda översynen av den radiorättsliga lagstiftningen. Kommitténs lagförslag har därför utformats som ett komplement till nu gällande radiolag. Enligt kommittén finns det emellertid ett behov av att se över den radiorättsliga lagstiftningen. Kommittén föreslår att regeringen tillsätter en särskild utredning för detta ändamål med uppgift att göra de justeringar som motiveras av den tekniska utvecklingen. av nya förutsättningar för etablering av radio— och TV- verksamhet m. m. samt av att lagstiftningen numera täcker ett väsentligt större område än som från början var meningen.
Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har förslaget om fortsatt utredning vunnit bred anslutning.
Som jag nämnt i det föregående har regeringen nyligen lagt fram en proposition om radio— och 'l"V—sändningar i kabelnät. Förslaget bygger i allt A'äscntligt på massmediekommittens betänkande. På nagra punkter skiljer sig emellertid förslagen åt. Bl. a. föreslår regeringen att tillstånd fortfaramle skall krävas för trådbundna rundradiosändningar till annat än bostäder. lntc heller för trådsz'indningar av stillbilder utan ljud föreslas någon ändring av nuvarande rättsläge. Beträffande dessa frågor hänvisas i propositionen till den kommande översynen av den radiorättsliga lagstiftningen. Det i propositionen framlagda förslaget till lagom lokala kabelsämlningar föreslås träda i kraft den I januari man.
Den aviserade översynen av den radiorättsliga lagstiftningen bör nu komma till stånd. En särskild utredare bör tillkallas för ändamålet.
3 Utredningsuppdraget
3.1 Allmänt
De grundläggamle reglerna för radio- och trädsämlningar samt för Ijudradio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst i värt land är samlade i radiolagen . som tillkom vid mitten av Noll—talet. Lagens regler är utformade med utgängspunkt i den situation som radde dä. Sedan dess har det skett stora förämlringar. Videogramtekniken har slagit igenom i konsumcntledet. Det har blivit praktiskt och ekonomiskt möjligt att överföra radio- och TV-program med hjälp av satelliter och kabelnät med hög kapacitet. Närradioverksamheten har funnit sin form och i den nyligen framlagda propositionen av regeringen föreslagits fä permanenta regler. Datatekniken har allt mera tagits i brtlk för att lagra och uppsöka information och för att framställa bilder och syntetiskt tal. Utvecklingen kan väntas leda till att nya tekniska lösningar kommer fram och att radio- och tradsämlningar kommer att utnyttjas för nya användningsomräden.
Radiolagens terminologi och grundläggande uppbyggnad har emellertid int * ändrats. Det innebär att nya distributionsformer och nya medier skall bedömas utifrän regler som inte är anpassade till dagens teknik eller mediesituation. Härigenom finns det. som jag nämnt i det föregående. risk för att man kommer till resultat i fråga om t. ex. etableringsrätt eller krav på programinnehälI som inte ter sig rimliga. I vissa fall kan det innebära att tillständ för verksamheten krävs trots att detta framstår som olämpligt och i andra fall att inga krav i etableringshänseende eller i fräga om programin- nehäll kan ställas trots att det vore naturligt. Det är ocksä svårt att bedöma vilka regler som skall gälla för olika nya verksamheter. Den rättsosäkerhet som detta leder till kan verka hämmande pä nya initiativ samtidigt som det finns risk för att respekten för gällande regler uhdcrgrävs.
Närradiolagen och lagen om radiotidningar liksom den föreslagna lagen om lokala kabelsz'indningar utgär frän radiolagen och använder samma grundläggande terminologi som den. Samtidigt är vissa bestämmelser utformade som undantag från radiolagens regler. Författningskomplexet har härigenom kommit att bli bäde omfattande och sväröverskädligt.
Den särskilde utredaren bör se över radiolagstiltningen i systematiskt. terminologiskt och lagtekniskt hänseende. Översynens syfte är bl. a. att skapa större klarhet och överskädlighet. Lagstiftningen bör utformas sä. att den kan anpassas till den förväntade utvecklingen inom medieomr'ädet och tillämpas pa ny teknik för kommunikation. Vid utformningen bör ocksa beaktas att ausvarighetslagstiftningen ocksä fortsättningsvis skall kunna knytas an till de olika slagen av sändningsverksamhet pa ett lämpligt sätt.
Ansvarighetslagstiftningen bör dock inte omfattas av utredningsuppdraget. .lag har i denna fråga särskilt samrätt med chefen för justitiedepartemen— tet.
Radiolagstiftningens uppbyggnad innebär som nämnts att fragan om vilka regler som gäller för en viss verksamhet avgörs på grundval av definitioner som finns intagna i lagen. Dessa definitioner är delvis av teknisk karaktär eller förutsätter en bedömning av den använda tekniken. Det är tänkbart att en anpassning av lagstiftningen till den inträffade och förvz'intade tekniska utvecklingen även framdeles kan ”ske enligt nu tillämpade principer. Det är dock möjligt att en r'adiolagstiftning som i högre grad än den nu gällande konstrueras med utgz'mgspunkt i syftena med olika slags verksamhet skulle vara mer ändamalsenlig. Om den särskilde utredaren anser det befogat hör han kunna avge förslag till alternativa lösningar.
I det följande skall _jag ta upp nagra särskilda frägor som bör behandlas i utredningsarbetet.
3.2 Vissa gränsdragningsfrågor
Som jag tidigare nämnt medför den tekniska utvecklingen dels att helt nya elektroniska medier utvecklas. dels att redan känd teknik tas i ansprak för nya ändamäl. ! dessa situationer kan en prövning utifran radiolagens regler leda till resultat som inte framstar som rimliga. Det gäller bl.a. krav pa tillständ och regler i fraga om sändningamas innehall.
Regeringen har föreslagit (prop. IQH-l/Sizllbl att nuvarande förhands- granskning av offentligt visad film enligt f(n'ordningen (l959:348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m.m. (ändrad senast l*)79:2l3) skall utsträckas till att ocksa omfatta videogram för offentlig visning. Förslaget innebär alltsa att samma regler kommer att gälla vid visning av ett visst innehall oberoende av om det finns upptaget pa en film eller ett videogram.
Om det däremot är fraga om en tradsämlning gäller radiolagens regler. bl. a. det förbud mot förhandsgranskning av myndighet eller annat allmänt organ som finns intaget i H &. Detta gäller även da det är en film eller ett videogram som sänds ut.
Beträffande begreppet lim/vändning sägs i radiolagens förarbeten (prop, www s. %) att man skulle kunna göra gällande att den rent tekniska innebörden av definitionen av begreppet ocksa omfattar överföringar ”som uppenbarligen inte bör i förevaramle betraktas som tradsändningar", Som exempel nämns bl. a. överföring av tal. sang eller musik fran en mikrofon till en högtalare vid konsert och uppspelning av en grammolonskiva eller ett ljudband. Det heter vidare att det inte visat sig möjligt att komma fram till en
definition "som är på en gang lämpad för lagtext och tekniskt oantastlig och som helt utesluter att begreppet trådsändning far'denna vida innebörd”. Det sägs emellertid att detta inte far leda till "den orimliga tolkningen" att lagens bestämmelser om trådsändning ocksa skulle vara tillämpliga pa överföringar sådana som de nämnda.
Enligt min mening är det inte alltid helt klart när en överföring skall betraktas som en trådsämlning enligt radiolagen . Det är angeläget att denna osäkerhet undanröjs.
En annan aktuell fraga är hur gränsen mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga trådsändningm lämpligen bör dras. Här kommer radiola- gens definition av begreppet rumlrmliosi'iiiduiug i blickpunkten.
l förarbetena till radiolagen (prop. llloozl—W s. 37) ges exempel på sändningar som anses utgöra rundradiosändningar och sadana som inte skall innefattas i detta begrepp. Det anges att överföring till andra orter av sportevenemang eller kommentarer till sadant evenemang. specialtelevision för bostadsområden eller stadsdelar och s. k. pay—TV" skall betraktas som rundradiosändningar. Television inom ett varuhus. specialtelevision för patienter på sjukhus eller television på båtar och andra färdmedel skall däremot inte anses utgöra rundradiosätidningar.
Det enda vägledande rättsfallet när det gäller tolkningen av begreppet rundradiosämlning är det av Högsta domstolen är l97ti avgjorda s. k. Skönstaholmsmålet (NJA l976 s. 95). Målet gällde om TV-sändningar som en förening av de boende i ett radhusområde hade anordnat över områdets centralantemmnläggning skulle anses som rundradiosämlningar eller inte. Rättsfrägan bedömdes olika av de tre domstolar som prövade den.
Rundradiobegreppets innebörd i fråga om trådsändningar har också aktualiserats under senare är. Ett par exempel är sändningar till gästerna på hotell och till medlemmar i bostadsrätts— och samfällighetsföreningar.
Vidare har frågan om direktsändningar i samband med idrottscvenemang tilldragits sig uppmärksamhet. Endast så länge det gäller sändningar som syftar till att underlätta för åskådarna pa tävlingsplatsen att följa med vad som händer kan man här säkert säga att det inte rör sig om rundradiosänd- ningar. Mots farande bedömning får göras beträffande direktsändningar av gudstjänster. massmöten och andra liknande evenemang.
Enligt min mening är det önskvärt att det i sak gäller samma innehålls- regler när upptagningar av rörliga bilder återges vid allmänna sammankom- ster och offentliga tillställningar. oavsett om den använda tekniken är filmvisning. uppspelning av videogram eller tradsändning av 'l'V-program.
Den särskilde utredaren bör med beaktande härav lägga fram förslag om en lämplig gränsdragning mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga trådsz'imlningar.
Översynen bör resultera i följande:
— Tillstånd bör inte krävas för sändningar till t. ex. kunderna på ett 'aruhus. patienterna på ett sjukhus eller gästerna på ett hotell. liksom inte heller till passagerare på olika färdmedel. — Alla direktsändningar från sådana evenemang som jag har talat om i det föregående till annat än bostäder bör vara fria fran krav på tillstånd eller särskilda regler för sändningamas innehall. Däremot bör inneh. |l|sregler kunna göras gällande för andra slag av sändningar till offentliga lokaler
— När det g. iller sändningar till bostäder bör dessa — i överensstämmelse med vad som far anses vara fallet redan | (Iag— omfattas av ett principiellt krav på tillstånd oavsett om bostäderna innehas med äganderätt. hyresrätt eller bostadsrätt.
Utred daren bör kunna pröva olika vägar för att nå det åsyftade resultatet. Skulle ändrade definitioner mte erbjuda en l| amkomlig våg börc n ."indring av 8 & radiolagen kunna övervägas så att denna paragraf inte kommer att omfatta vad som bör anses utgöra uppspelning av v ideogram men som enligt lagens definition utgör trådsändning av T V- -pr(|g|am.
3.3 Vidare—sändning av satellitprogram i kabelnät
Satelliter kan användas för att överföra ljudradio- och TV- p—rogram till allmänheten på i princip tva olika sätt De | dag vanlig aste satelliterna kallas ofta kommunikationssatelliteroch används till s. k. fast trafik. Överföringar via sådana satelliter sker till bcstänrda nrottagarstationer pa jorden. Eftersom satelliterna har lag sändareffekt maste mottagarstationerna ha relativt tavaneerad och dyrbar antennutrustning. l or progr.|n|(""|verf(""||ing till allmänheten k|."ivs därför i praktiken att |a| je mottagarstation betjänar ett antal hushåll. som är anslutna genom ett kabelnät.
Det andra slaget av ("||'erf("|ringar. |'un(lradio(""||'erf(""|ringarna. sker via s. k. direktsändande satelliter eller rundradiosatelliter. De har högre sändareffekt än kommunikationssatelliterna och sänder ut en signal som täcker ett mindre område på jordytan. Inom detta omrade är' det möjligt för enskilda hushåll att ta emot satellitsignalen med hjälp av förhallandevis enkel och billig antennutrustning.
Sannolikt kommer emellertid inte bara program fran komrnunikationssa— telliter utan också program fran direktsändande satelliter att i stor ||t.st|'."iekr|ing f("irrnedlas till allmänheten genom vidaresän(l||ingar i kabelnät. De r'egler som f || gäller i vart land för sadana vidare. sändningar skiljer sig at beroende ||. | vilket slag av s; (tellit(""|vcrforingar detär tr. iga om. Signalen lr. ||| en dirc kts.indan(le satellit är avsedd att tas emot direkt av allmänheten och
bör därför betraktas som en rundradiosändning. Om en sådan signal tas emot trådlöst pa en central.|ntennarrläggning far den enligt"? . (' tredje stycket radiolagen sandas |ida_|ei anläggningen utan särskilt tillstand. Signalen från en kornnrunikationssatellit till nrottagarstationc|| på jorden ."ir däremot inte avsedd att tas emot direkt av allmänheten. Den är alltså inte .rtt anse som en |undradiosändning enligt radiolagen . Vidaresändning i ett kabelnät till allmänheten av en sådan satellitsignal omfattas inte .rv undantaget | ( tred|e stycket utan kräver tillstand. Regler för sadan |idares."|ndning finns i den föreslagna l. igen om lok ala kabelsändningar.
Radiolagens bestämmelser och dess innebörd |.|d| gäller satellitsändningar bör ses mot bakgrund av .rtt lagen här'rör fran tiden innan satellittekuiken togs i ansprak för att överföra ljudradio- och TV- program till allmänheten. Massmediekommitten har emellertid föreslagit .rtt den olikartade reglering- en .rv satcllitsändningar skall bestå. Medan vidaresändningar | kabelnät .rv program från kommunikationssatelliter skall krä|a tillstånd skall sålunda vidaresändningar .rv program fran di|( ktsändande. satelliter få bedrivas fritt.
Kommittén har motiverat sitt ställningstagande med .rtt pr(|gra|n("|verf(""|- ringar via direktsändande satelliter troligen kommer att ske | olika nationella r||ndradiof(""|retags regi och styras av reglerna och principerna för sadan verksamhet. Det förslag till lag om lokala kabelsändningar som förelagits riksdagen följer kommitténs förslag.
Jag vill emellertid i likhet med kommittén peka på möjligheten att utvecklingen i fråga om lr|||-'udmannaskapet for programöverföringar via direktsändande satelliter kan ga i en annan riktning" än den förutsatta. Vidare kan de tekniska skillnaderna mellan de olika slagen .rv satelliter komma att bli svåra att ange. Kommunikationssatelliter används redan | viss utsträck- ning f(""|r att överföra program till trådlösa rundradiosändare. Den antydda utvecklingen kan leda till att avgränsningen mellan tillstamlspliktiga och icke tillståndspliktiga vidaresändningar kan bel|ö|a göras på annat sätt. Utreda- ren bör överväga olika metoder för att göra en sådan avgränsning. En utgångspunkt kanv vara att sändningar som utgör tillåtna rundradiosändning- arr ursprungslandet skall få vidaresändas fritt oavsett om de (|| erfors vi.|( en kommunikationssatellit eller en direktsändande satellit. E|entuellt kan även andra villkor behöva ställas upp. t. ex. att rundradiosändningen har skett .rv ett nationellt rundradioföretag. Om det framstår som lämpligt bör utredaren kunna avge alternativa förslag.
3.4 Långdistansöverföring av rundradioprogram
Den i föregående avsnitt berörda regeln om rätt till tillståndsfri vidare— sändning i ('entralantennanläggningar av trådlöst mottagna sändningar gäller
endast sändningar som när de tas emot i anläggningen är rundradiosänd- ningar. Det ."ir således inte tillåtet att i en centralantennanläggning tillståndsfritt vidaresända sådana program. t. ex. utländska program. som har tagits emot efter 5. k. långdistansöverföring. En sådan överföring kan anordnas genom att programmen — efter att ha tagits emot inom det område som täcks .rv den ursprungliga rundradiosändningen — sänds vidare med hjälp av t. ex. radiolänk till platser utanför rundradiosändningens täckningsområ- de. l förarbetena till radiolagen (prop. l966:l49 s. 32) har uttalats att tillåtande av sådana överföringar skulle urholka Sveriges Radios dåvarande ensamrätt att sända radioprogram i rundradiosändning.
Detta argument är inte längre hållbart. Satellit- och kabelteknikens utnyttjande för att överföra ljudradio- och TV-program till allmänheten kommer att leda till en kraftig ökning av utbudet av sådana program. Vidare innebär den ståndpunkt som har intagits i fråga om direktsändande satelliter att vidaresändning av program från sådana satelliter. t. v. inte kommer att kräva särskilt tillstånd. Ytterligare en omständighet .rtt beakta är .rtt det vid flera tillfällen har framförts önskemål om att de nordiska grannländernas program skall kunna spridas i vårt land utanför de områden som nås av dessa länders rundradiosändningar.
Radiolagstiftningen bör alltså öppna möjlighet för att i centralantennan- läggningar och andra Iokala kabelnät utan särskilt tillstånd vidaresända också program som har tagits emot efter |ångdistansöverföring.
En förutsättning för att sådan vidaresändning skall få ske utan tillstånd bör dock vara att det rör sig om program som i ursprungslandet ingår i en tillåten rundradiosärrdning. [ överensstiirnmelse med vad jag har sagt om vidare- sändning i kabelnät av satellitprogram kan eventuellt också andra villkor behöva ställas upp. t. ex. .rtt det ären nationellt rundradioföretag som svarar för ursprungssändningen.
Hittills har jag talat om vidaresändningar i kabelnät. En kabelsändning när emellertid endast dem som är anslutna till kabelnätet. Ett alternativt sätt att överföra t. ex. de nordiska grannländernas program till allmänheten är .rtt använda sig av trådlösa rundradiosändningar. Ytterligare etersändningar kräver givetvis att det går att utnyttja ledigt frekvensutrynnne för' ."indam."|let. För .rtt sådana sändningar skall kunna komma till stånd måste emellertid också de radiorättsliga reglerna ändras. Efter regeringens bemyndigande har jag nyligen tillkallat en särskild utredare (U l985103) med uppgift att förbereda förmedlingen av ett finländskt "TV—program över Nackasändaren. Avsikten är att erforderliga förslag om ändrade regler skall läggas fram i särskild ordning. l översynen av den r'atlior'ättsliga lagstiftningen bör' emellertid ingå .rtt inordna en sådan särskild lagstiftning i det samlade radioriittsliga regelsystemet.
Från Haparanda och Övertorneå kommuner i Sverige samt Torneå stad
och Ylitornio kommun i Finland har redovisats planer pa att bygga ett k.|l|('l-"l"V-nät över riksgränsen. Utredaren hör utforma sina förslag sa .rlt samarbete .rv detta slag underlättas.
3.5 Sändningar till satelliter
Ljudradio- och TV-program som överförs via en satellit sänds upp till satelliten från en sändarstation på jorden. Denna kan vara belägen var som helst inom det område fran vilket satelliten kan nas med signaler.
En sändning från jorden till en satellit torde inte ens om satelliten är direktsändande kunna betraktas som en rundradiosändning enligt radiola- gen. Detta betyder .rtt radiolagen inte reglerar sändningar till satelliter i vidare mån än genom l|est.'immelserna om tillstandsplikt för innehav och användning .rv radiosändare i lagens Zä. Nagra krav på programmens innehåll kan således inte ställas upp. Det kan endast ske i fraga om sändningar som enligt radiolagen ."ir rundradiosändningar.
Europarådets ministerkommitte' har den 7 december l984 antagit en rekommendation om användningen .rv satellitkapacitet för TV och ljudradio (Recommendation no. R (84) 22 on the use of satellite capacity for television and sound radio). Medlemsstaterna rekommenderas att iaktta vissa principer när satellitkapacitet uppläts för sådana ändamål. Rekommendationen gäller programbärande satelliter och oavsett om signalerna är avsedda .rtt tas emot direkt av allmänheten eller att vidarespridas till allmänheten genom etersändningar. kabelsändningar eller på annat sätt.
Enligt rekommendationen skall en stat som ställer satellitkapacitet till förfogande för ett radio- och TV-företag försäkra sig om .rtt de program som överförs är förenliga med staten lagstiftning och .rtt statens myndigheter och domstolar har jurisdiktion över företaget. Om en medlemsstat ställer satellitkapacitet till förfogande för en annan medlemsstat. skall de hada staterna komma överens om den tillämpliga lagstiftningen. Rekommenda— tionen upptar i övrigt vissa grundläggande krav på de överförda program— mens innehåller — bl, a. syftande till att motverka pornografiska program. våldsbetonadc program och program som framkallar rashat. Den innehåller även regler om replikrätt och informationsutbyte.
Enligt prop 1984/85:208 bör särskilda regler om straffrättsligt ansvar och skadeståndsskyldighet på grund av yttrandefril|etsl|rott inte införas i fråga om vidaresända satellitprogram. När det gäller samtidig och of(""||"'."indra(l vidaresändning .rv sådana program har nämligen den som verkställer kabelsändningcn inte tillräckliga kontrollmöjligheter föratt kunna förhindra yttrandefrihetsbrott i programmen.
Om programmen sänds till satelliten från Sverige skulle man emellertid
kunna ställa innehållsmässiga krav på saväl de enskilda programmen som sändningarna i sin helhet. Lika väl som radiolagstiftningen möjliggör att sådana krav ställs i fråga om de sändningar som enligt radiolagen är rundradiosändningar. bör det enligt min mening vara möjligt att ställa innehållskrav på sändningar till satelliter som sker från Sverige. Särskilt motiverat ."ir detta om det rör sig om sändningar som är avsedda att via t. ex. kabelnät vidaresändas till svensk publik.
Jag anser därför att den särskilde utredaren bör lägga fram förslag till regler som gör det möjligt .rtt i lämplig omfattning ställa upp krav på innehållet i program redan när de från Sverige sänds till satelliter om de ."ir avsedda att antingen direkt eller efter samtidig och oförändrad vidaresänd- ning tas emot av allmänheten. För program som endast är avsedda att tas emot i utlandet bör reglerna ha ett sådant innehåll att Sverige uppfyller kraven enligt den nyss omtalade europarådsrekomnrendationcn. För pro- gram sorn är avsedda för mottagning i Sverige bör kraven utformas med utgångspunkt i vad som gäller för motsvarande slag .rv rundradiosändningar i Sverige. I uppdraget bör ingå att föreslå hur efterlevnaden av reglerna skall säkerställas. dvs. vilket slag av sanktioner som skall kunna tillgripas om en regel överträds.
3.6 Mntverkande av radiostörningar
De grundläggande tekniska bestämmelserna | radiolagen syftar bl. a. till att möjliggöra att olika radiosändare och radiomottagare kan arbeta utan inbördes störning. Det finns också särskilda regler för' att i övrigt förhindra radiostörningar från elektrisk materiel. Enligt vad jag erfarit avser statsrådet Dahl att inom kort föreslå regeringen att besluta en ny radiostörningsför'ord- ning. som fr. (|. m. den 1 januari l98(| skall ersätta den nuvarande radiostörningsförordningen (I972:38—l). Enligt den planerade förordningen skall elektrisk material som kan orsaka radiost("|rningar genom elektromag— netiska vågor utföras så att sadana störningar förebyggs. Förordningen avses vidare innehålla bestämmelser om registrering och kontroll av sadan material samt om förbud mot saluförande av materiel som inte uppfyller föreskrivna krav om ra(lioavst("|rning. Det avses ocksa bli förbjudet att sätta föreskrivna störningsskydd ur funktion. Några möjligheter att i andra fall ingripa mot radiostörningar. orsakade av elektrisk materiel. avses inte bli intagna i förordningen.
Den snabba utvecklingen inom radio- och 'l"V--(|||||'.|(let kan få konsekven- ser för behovet av skydd mot radiostörningar. Den särskilde utredaren bör' överväga om det behövs ändrade regler för att ge bättre möjligheter .ttt motverka r'.|(liost("|rningar. Jag har i denna fraga särskilt samrått med chefen för kommunikationsdepar'tementet och statsrådet Dahl.
3.7 Sanktionerna vid överträdelser av radiorättsliga regler.
Radiolagen föreskriver som nämnts i ltl och l l & straff och förverkande för vissa överträdelser av lagen. bl. a. sändning av radioprogram i rundta- diosändning utan innehav av tillstand till sadan sändning ( lll & första stycket 4).
Dessa regler gäller ocksa för närradion. radiotidningarna och de föreslag— na lokala kabelsändningarna.
Vid tillkomsten av radiolagens nu nämnda straffbestämmelse förekom det emellertid inte någon annan rundradioverksamliet av betydelse i landet än den av Sveriges Radio bedrivna. Tillämpningen av radiolagens sanktionsbe- stärnmelser kan kompliceras av att det bland reglerna för andra former av rundradim'erksainhet som numera är tillatna finns :'itei'kallelsemöjligheter vid vissa olovliga sändningar.
Enligt min mening bör det därför övervägas vilken räckvidd en straffbe— stämmelse som den i lt) & första stycket 4 radiolagen bör ha i ett sanktionssystem som också innehåller aterkallelseregler. Utredaren bör lägga fram förslag om vilket tillämpningsomrade som straffbestämmelsen om otillåten rundradioverksamhet lämpligen bör ha. Utredaren bör vara oförhindrad att också i övrigt föreslä lämpliga modifieringar av de radiorättsliga sanktionsreglerna.
3.8 Textkommunikation till allmänheten
Vid sidan av sändningar av vanliga Ijudradio- och TV—program har det under senare är utvecklats olika former av eter— och tradburen textkommu- nikation till allmänheten.
Teri—TV kan distribueras säväl trädlöst som i kabel varvid antingen utrymme i TV—signalen som inte tas i anspräk för det vanliga TV-programmet kan användas eller ocksa en hel kanal. I det senare fallet blir överförings- kapacitcten mycket stor. Den information som kan överli'n'as pä detta sätt är text och enkla stillbilder. Tekniken kan användas dels för programtestning och annan textinformation som kompletterar de vanliga TV-programmen. dels för att överföra fristående informalionssidor som kan sökas upp valfritt av TV—tittare vilkas mottagare är utrustade med en s. k. text—TV— dekoder.
Textinformation kan också sändas i den vanliga "liv-sändningen. Detta har skett i vissa av de försök som har gjorts med lokala kabelsändningar liksom i viss utsträckning i övrigt av Sveriges Television All. Textsidorna sänds dä i en bestämd följd och kan alltså inte sökas upp av äskadarcn. För sändningar av detta slag i kabelnät använder massmediekommitten termen Åalu'lluvl.
Med rad/omv! avses överföringar av textmeddelanden tillsammans med
den vanliga ljudradiosignalen till speciellt utrustade ljudradiomottagare. Systemet befinner sig ännu pä planeringsstadiet.
Tr'ledum eller videotex betecknar överföringar via i första hand det allmänna telenätet till TV-apparater eller andra bildskärmar av databaslag- rad information i form av text och andra grafiska meddelanden. Känneteck- nande för teledata är den mycket stora informationsmängd som abonnenten har tillgäng till och efter fritt val kan söka sig fram i. Teledata medger också dubbelriktad kommunikation.
.lag har tidigare redogjort för massmediekommittens förslag vad gäller tillståndspliktig och icke tillståndspliktig sändningsverksamhet i kabelnät. Som jag nämnt har kommitten föreslagit att stillbilder utan ljud skall få sändas fritt. Följden av kommitténs förslag skulle bli att inte bara tclcdata och egentlig text—TV med uppsökningsbara informationssidor utan också s. k. kabeltext skulle falla utanför det omrade för vilket programreglerna för lokala sändningar av ljudradio- och TV-program gällde. Ett förbud mot kommersiell reklam skulle dä svärligen kunna upprz'itthallas i nagon av de tre verksamheterna.
Jag kan instämma i massmediekommittens intentioner beträffande tele- data och egentlig text—TV. Det är emellertid nödvändigt att de regler som gäller för dessa verksamheter kan avgränsas fran reglerna för kabeltext. som bör följa samma regler som andra rundradiosändningar. Den särskilde utredaren bör lägga fram förslag härom.
3.9 Sändningar på teckenspråk till döva
] sitt yttrande över betänkandet (Ds U ION—1:18) Videogram för döva tar Sveriges dövas riksförbund upp fragan om distribution av program på teckenspråk till döva över TV-nätet. Enligt förbundet skulle distributionen kunna ske på liknande sätt som för radiotidningar. dvs. att programmen sänds under en tid då ordinarie "TV—sändningar inte pagar. Mottagarna skulle spela in programmen med hjälp av tidsinställda videobandspelare.
Förslagen i betänkandet bereds f. n. inom regeringskansliet. Som ett led i detta arbete bör den särskilde utredaren redovisa tänkbara radiorättsliga lösningar som skulle möjliggöra distribution av program av nämnt slag. Utredaren bör kunna redovisa sina överväganden i denna fraga i särskild ordning.
4 Utredningsarbetet
Utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (Dir l98—lz5) till kommittéer och särskilda utredare. särskilt vad som sägs om att samtliga
kostnadsmässiga och organisatoriska konsekvenser. säväl direkta som indirekta. för olika intressenter skall belysas.
Under utredningsarbetet bör samråd ske med den särskilde utredare (UD l985:(l1) som tillkallats med uppdrag att utreda och komma med förslag till inriktning av och organisation för Sveriges Radios utlandsprograin.
Utredaren bör behandla den fråga som jag redogjort för i avsnitt 3.2 med förtur. Förslag bör läggas fram i sådan tid att ändrade regler kan träda i kraft den I juli 1986.
I fråga om övriga delar av uppdraget bör förslag föreligga senaste den I januari 1987.
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden rörande rundradioverksamhet
att tillkalla en särskild utredare — omfattad av kommittéförordningen (1976:ll9) — med uppgift att företa en översyn av den radiorättsliga
lagstiftningen samt att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt
utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns kommittéanslag.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Utbildaingsdepartementet)
EG:s direktiv (89/552/EEG) om gränsöverskridande television på engelska och i översättning
COUNCIL DIRECTIVE of 3 October 1989
on the coordination of cer- tain provisions laid down by law, regulation or administra- tive action in Member States concerning the pursuit of tele- vision broadcasting activities
(89/552/EEC)
THE COUNCIL THE EURO- PEAN CONIMUNITIES,
Having regard to the Treaty estab- lishing the European Economic Community, and in particular Artic- les 57 (2) and 66 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission,
In cooperation with the European Parliament,
Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee,
Whereas the objectives of the Community as laid down in the Treaty include establishing an even closer union among the peoples of Europe, fostering closer relations between the States belonging to the Community, ensuring the economic and social progress of its countries by common action to eliminate the barriers which divide Europe, encouraging the constant improve— ment of the living conditions of its peoples as well as ensuring the preservation and strengthening off peace and liberty;
RÅDETS DIREKTIV av den 3 oktober 1989
om samordning av vissa be- stämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utför- andet av sändningsverksamhet för television
(89/552/EEG)
EUROPEISKA GEMENSKAP— ERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTADIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono— miska gemenskapen, särskilt arti— klarna 57.2 och 66 i detta,
med beaktande av kommission- ens förslag,
i samarbete med Europaparla- mentet,
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och
med beaktande av följande: De mål för gemenskapen som fastställts i fördraget innefattar upp— rättande av ett allt fastare förbund mellan Europas folk, vilket skall främja närmare förbindelser mellan de stater som den förenar, garantera ekonomiskt och socialt framåtskri- dande i medlemsländerna genom gemensamma åtgärder för att av- skaffa de barriärer som delar Eu— ropa, uppmuntra fortgående förbätt— ringar av levnadsvillkoren för ge- menskapens folk samt garantera att fred och frihet upprätthålls och stärks.
Whereas the Treaty provides for the establishment of a common mar- ket, including the abolition, as bet- ween Member States, of obstacles to freedom of movement for services and the institution, of a system en- suring that competition in the com- mon market is not distorted,
Whereas broadcasts transmitted across frontiers by means of various technologies are one of the ways of pursuing the objectives of the Com- munity; whereas measures should be adopted to permit and ensure the transition from national markets to a common programme production and distribution market and to establish conditions of fair competition with- out prejudice to the public interest role to be discharged by the televi— sion broadcasting services;
Whereas the Council of Europe has adopted the European Conven- tion on Transfrontier Television;
Whereas the Treaty provides for the issuing of directives for the co- ordination of provisions to facilitate the taking up of activities as selfem- ployed persons;
Whereas television broadcasting constitutes, in normal circumstances, a service within the meaning of the Treaty;
Whereas the Treaty provides for free movement of all services nor— mally provided against payment, without exclusion on grounds of their cultural or other content and without restriction of nationals of Member States established in & Community country other than that of the person for whom the services are intended;
Fördraget föreskriver att en ge- mensam marknad upprättas, att med- lemsstaterna sinsemellan avskaffar hinder för fri rörlighet för tjänster och inför ett system som säkerställer att konkurrensen på den gemen— samma marknaden inte snedvrids.
Sändningar över gränserna med hjälp av olika tekniker är ett sätt att uppfylla gemenskapens mål, och åt- gärder bör vidtas för att medge och säkerställa övergången från natio- nella marknader till en gemensam produktions- och distributionsmark- nad för program och för att upprätta lojala konkurrensförhållanden utan att påverka den roll i det allmännas intresse som TV-tjänstema skall till- godose.
Europarådet har antagit Europa- konventionen om television över gränserna.
Fördraget föreskriver att direktiv utfärdas om samordning av bestäm— melser för att underlätta egenföreta- gande.
Televisionssändning är normalt sett en tjänst enligt fördragets inne- börd.
Fördraget föreskriver fri rörlighet för alla tjänster som normalt tillhan- dahålls mot betalning, utan in- skränkning på grund av kulturellt el- ler annat innehåll och utan begräns— ning för medborgare i medlemssta- terna som är etablerade i ett annat EG—land än det för vilken tjänsterna är avsedda.
Whereas this right as applied to the broadcasting and distribution of television services is also a specific manifestation in Community law of a more general principle, namely the freedom of expression as enshrined in Article 10 (1) of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms ratified by all Member States; whereas for this reason the issuing of directives on the broadcasting and distribution of television programmes must en- sure their free movement in the light of the said Article and subject only to the limits set by paragraph 2 of that Article and by Article 56 (1) of the Treaty:
Whereas the laws, regulations and administrative measures in Member States concerning the pursuit of activities as television broadcasters and cable operators contain dis— parities some of which may impede the free movement of broadcasts within the Community and may distort competition within the com— mon market;
Whereas all such restrictions on freedom to provide broadcasting ser- vices within the Community must be abolished under the Treaty;
Whereas such abolition must go
Denna rättighet som den tillämpas på sändning och distribution av te- levisionstjänster är också ett klart uttalande i gemenskapsrätten av en mer allmän princip, nämligen yttran- defriheten som den fastställts i artikel 10. l i Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som ratificerats av alla medlems— stater. Ett direktiv om sändning och distribution av TV-program måste därför säkerställa programmens fria rörlighet mot bakgrund av nämnda artikel och med förbehåll endast för de begränsningar som anges i stycke 2 i nämnda artikel och av artikel 56.1 i fördraget.
Medlemsstaternas lagar och andra författningar beträffande TV- och kabelsändningar innehåller olikheter, av vilka några kan hindra den fria rörligheten för sändningar inom ge- menskapen och snedvrida konkur— rensen inom den gemensamma marknaden.
Alla sådana restriktioner i friheten att tillhandahålla sändningstjänster inom gemenskapen skall avskaffas enligt fördraget.
Ett sådant avskaffande skall ske
hand in hand with coordination of jämsides med en samordning av till- the applicable laws; whereas this coordination must be aimed at facili- tating the pursuit of the professional activities concerned and more gene— rally, the free movement of infor- mation and ideas within the Com- munity;
Whereas it is consequently neces- sary and sufficient that all broadcasts comply with the law of Member State from which they emanate;
lämpliga lagar. Denna samordning skall ha till syfte att underlätta de be- rörda professionella verksamheterna och, mera allmänt, det fria utbytet av information och tankar inom gemen— skapen.
Det är följaktligen nödvändigt och tillräckligt att alla sändningar följer lagen i den medlemsstat, varifrån de härrör. &
Whereas this Directive lays down the minimum rules needed to gua- rantee freedom of transmission in broadcasting; whereas therefore it does not affect the responsibility of the Member States and their authori- ties with regard to the organisation — including the systems of licensing administrative authorisation or taxa- tion — financing and the content of programmes; whereas the indepen- dence of cultural developments in the Member States and the preservation of cultural diversity in the Com- munity therefore remain unaffected;
Whereas it is necessary in the common market that all broadcasts emanating from and intended for re- ception within the Community and in particular those intended for re- ception in another Member State should respect the law of the origi- nating Member State applicable to broadcasts intended for reception by the public in that Member State and the provisions of this Directive:
Whereas the requirement that the originating Member State should ve— rify that broadcasts comply with na- tional law as coordinated by this Directive is sufficient under Com- munity law to ensure free movement of broadcasts without secondary control on the same grounds in the receiving Member States; whereas however the receiving Member State may exceptionally and under specific conditions provisionally suspend the retransmission of televised broad- casts;
Detta direktiv fastställer minimi- kraven för att garantera frihet för sändning. Det påverkar därför inte medlemsstaternas och respektive myndigheters ansvar i fråga om or- ganisationen — inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auktorisering eller beskattning — fi— nansiering och programinnehåll. Den kulturella utvecklingens obero- ende i medlemsstaterna och bevaran- det av den kulturella mångfalden inorn gemenskapen förblir därför opåverkade.
Inom den gemensamma markna— den är det nödvändigt att alla sänd- ningar, som härrör från och är av— sedda för mottagning inom gemen- skapen, och i synnerhet de som är avsedda för mottagning i en annan medlemsstat, följer den lag som är tillämplig på sändningar, avsedda för mottagning av allmänheten i den medlemsstat, varifrån sändningen kommer, samt bestämmelserna i detta direktiv.
Kravet att den medlemsstat, vari- från sändningarna härrör, verifierar att dessa följer nationella lagar, samordnade genom detta direktiv, är enligt gemenskapsrätten tillräckligt för att garantera fri rörlighet för sändningar utan en andra kontroll på samma grunder i de mottagande medlemsstaterna. Den mottagande medlemsstaten får emellertid undan- tagsvis och under särskilda omstän- digheter interimistiskt hindra återut— sändning av televisionssändningar.
Whereas it is essential for the Member States to ensure the preven— tion of any acts which may prove detrimental to freedom of movement and trade in television programmes or which may promote the creation of dominant positions which would lead to restrictions on pluralism and freedom of televised information and of the information sector as a whole;
Whereas this Directive being con- fined specifically to television broad- casting rules is without prejudice to existing or future Community acts of harmonisation in particular to satisfy mandatory requirements concerning the protection of consumers and the faimess of commercial transactions and competition;
Whereas coordination is never- theless needed to make it easier for persons and industries producing programmes having a cultural objec- tive to take up and pursue their acti— vities;
Whereas minimum requirements in respect of all public or private Community television programmes for European audio—visual produc- tions have been a means of promo- ting production independent pro- duction and distribution in the above mentioned industries and are com- plementary to other instruments which are already or will be propo- sed to favour the same objective;
Whereas it is therefore necessary to promote markets of sufficient size for television productions in the Member States to recover necessary investments not only by establishing common rules opening up national markets but also by envisaging for European productions where practi— cable and by appropriate means a majority proportion in television programmes of all Member States; whereas, in order to allow the moni- toring of the application of these
Det är viktigt att medlemsstaterna säkerställer att varje handling förhin- dras, som kan visa sig skadlig för den fria rörligheten och handeln med televisionsprogram eller som kan medföra dominerande ställningar som skulle leda till begränsningar av den TV-överförda informationens mångfald och frihet och av informa- tionssektom i dess helhet.
Detta direktiv, som är specifikt begränsat till regler för televisions- sändningar, påverkar inte existe— rande eller kommande gemenskaps- åtgärder beträffande harmonisering, särskilt för att tillfredsställa tving- ande krav som rör skydd för kon- sumenter och rimligheten i kommer- siella transaktioner och konkurrens.
Samordning är inte desto mindre nödvändig för att underlätta för per— soner och företag som producerar program med ett kulturellt syfte att ägna sig åt sin verksamhet.
Minimikraven för alla offentliga eller privata televisionsprogram in- om gemenskapen beträffande euro- peiska, audiovisuella produktioner har varit ett sätt att främja produk- tion, oberoende produktion och dis— tribution i de ovan nämnda företagen och kompletterar andra åtgärder som redan vidtagits eller kommer att fö- reslås för att främja samma syfte.
Det är därför nödvändigt att främja marknader av tillräcklig stor- lek för TV-produktioner i medlems- staterna för att ge avkastning på nödvändiga investeringar, inte bara genom att upprätta gemensamma regler som öppnar nationella mark- nader utan också genom att där så är praktiskt möjligt och med lämpliga medel se till att europeisk produktion utgör en övervägande del av alla medlemsstaternas TV—program. För att tillämpningen av dessa
rules and the pursuit of these objec- tives, Member States will provide the Commission with a report on the application of the proportions reser— ved for European works and inde- pendent productions in this Directive; whereas for the calculation of such proportions account should be taken of the specific situation of the Hel- lenic Republic and the Portuguese Republic: whereas the Commission must inform the other Member States of these reports accompanied, where appropriate by an opinion taking account of, in particular, progress achieved in re- lation to previous years, the share of first broadcasts in the programming, the particular circumstances of new television broadcasters and the specific situation of countries with a low audio-visual production capacity or restricted language area;
Whereas for these purposes 'European works' should be defined without prejudice to the possibility of Member States laying down a more detailed definition as regards televi- sion broadcasters under their juris- diction in accordance with Article 3 (1) in compliance with Community law and account being taken of the objectives of this Directive;
Whereas it is important to seek appropriate instruments and proce- dures in accordance with Community law in order to promote the imple- mentation of these objectives with a view to adopting suitable measures to encourage the activity and deve- lopment of European audio-visual production and distribution parti- cularly in countries with a low pro- duction capacity or restricted lan- guage area;
regler skall kunna övervakas och för att dessa mål skall kunna uppfyllas, skall medlemsstaterna till kommis- sionen överlämna en rapport om de delar som reserverats för europeiska respektive oberoende produktioner enligt detta direktiv. Vid beräk- ningen av proportionerna skall hän- syn tas till den speciella situationen i Grekland och Portugal.
Kommissionen måste informera medlemsstaterna om dessa rap- porter, åtföljda där så är lämpligt av ett yttrande som särskilt tar hänsyn till framsteg i förhållande till tidigare är, andelen nya program i sänd— ningarna, de speciella villkoren för nya programföretag och den spe— ciella situationen i länder med låg audiovisuell produktionskapacitet el- ler med begränsat språkområde.
För dessa ändamål bör "euro- peiska produktioner" definieras utan att det påverkar medlemsstaternas möjligheter att fastställa en mera de- taljerad definition i fråga om TV- programföretag inom sin jurisdiktion i överensstämmelse med artikel 3 (1) i enlighet med gemenskapsrätten och med hänsyn till detta direktivs syf- ten.
Det är viktigt att söka efter lämp- liga medel och procedurer i över- ensstämmelse med gemenskaps- rätten för att främja att dessa syften förverkligas och att lämpliga åt— gärder vidtas för att uppmuntra genomförande och utveckling av europeisk audiovisuell produktion och distribution, särskilt i länder med låg produktionskapacitet eller med begränsat språkornråde.
Whereas national support schemes for the development of European production may be applied in so far as they comply with Com— munity law;
Whereas a commitment, where practicable, to a certain proportion of broadcasts for independent pro- ductions created by producers who are independent of broadcasters, will stimulate new sources of television production especially the creation of small and mediumsized enterprises; whereas it will offer new oppor- tunities and outlets to the marketing of creative talents of employment of cultural professions and employees in the cultural field; whereas the definition of the concept of independent producer by the Member States should take account of that objective by giving due con- siderati on to small and medium-Sized producers and making it possible to authorize financial participation by the coproduction subsidiaries of tele- vision organizations;
Whereas measures are necessary for Member States to ensure that a certain period elapses between the first cinema showing of a work and the first television showing;
Whereas in order to allow for an active policy in favour of a specific language Member States remain free to lay down more detailed or stricter rule in particular on the basis of language criteria as long as these rules are in conformity with Com— munity law, and in particular are not applicable to the retransmission of broadcasts originating in other Mem— ber States;
Nationella stödåtgärder för ut— veckling av europeisk produktion kan tillämpas i den utsträckning de överensstämmer med gemenskaps- rätten.
Ett åtagande, där så är praktiskt möjligt, om att en viss del av sänd- ningarna skall reserveras för obero- ende produktioner, skapade av pro- ducenter som är oberoende av pro- gramföretag, kommer att stimulera nya källor för TV—produktion, sär— skilt genom att små och medelstora företag skapas. Det kommer att öppna nya möjligheter att lansera kreativa begåvningar inom kulturella yrken och bland personal på det kulturella området.
Medlemsstaternas definition av begreppet oberoende producent bör ta hänsyn till detta syfte genom att vederbörligen beakta små och medelstora producenter och tillåta fi— nansiellt deltagande vid samproduk— tion med TV—företagen.
Det är nödvändigt att medlemssta- terna vidtar åtgärder för att säker- ställa att en viss period förflyter mellan prerniärvisningen på biograf och TV-premiären.
För att medge en aktiv språkpo— licy till förmån för ett specifikt språk förblir medlemsstaterna fria att fast- ställa mera detaljerade eller striktare regler framför allt på grundval av språkkriterier, så länge dessa regler överensstämmer med gemenskaps- rätten och särskilt inte är tillämpliga i fråga om återutsändning av program som producerats i andra medlems- stater.
Whereas in order to ensure that the interests of consumers as televi- sion viewers are fully and properly protected it is essential for television advertising to be subject to a certain number of minimum rules and stan— dards and that the Member States must maintain the right to set more detailed or stricter rules and in certain circumstances to lay down different conditions for television broadcasters under their jurisdiction;
Whereas Member States, with due regard to Community law and in relation to broadcasts intended solely for the national territory which may not be received directly or indirectly in one or more Member States must be able to lay down different con- ditions for the insertion of advert- ising and different limits for the volume of advertising in order to facilitate these particular broadcasts;
Whereas it is necessary to prohibit all television advertising promoting Cigarettes and other tobacco products including indirect forms of advert- ising which, whilst not directly men- tioning the tobacco product seek to circumvent the ban on advertising by using brand names symbols or other distinctive features of tobacco pro- ducts or of undertakings whose known or main activities include the production or sale of such products;
Whereas it is equally necessary to prohibit all television advertising for medicinal products and medical tre- atment available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the broadcaster falls and to introduce strict criteria relating to the television advertising of alcoholic products;
Whereas in view of the growing importance of sponsorship in the fi- nancing of programmes appropriate rules should be laid down;
För att säkerställa att konsumen- ternas intressen som TV-tittare är helt och fullt skyddade är det vä- sentligt att TV—reklamen underkastas vissa minirniregler och standarder och att medlemsstaterna behåller rätten att fastställa mer detaljerade eller striktare regler och under vissa omständigheter kan fastställa olika villkor för programföretag inom deras jurisdiktion.
Med vederbörlig hänsyn till ge- menskapsrätten och i fråga om sänd- ningar, avsedda enbart för det egna landet vilka inte kan tas emot. direkt eller indirekt, i en eller flera med- lemsstater, skall medlemsstaterna kunna fastställa olika villkor för reklaminslag och olika gränser för reklamvolymen för att underlätta dessa speciella sändningar.
Det är nödvändigt att förbjuda all TV-reklam för cigaretter och andra tobaksvaror, inklusive indirekta former av reklam vilka, utan att di- rekt nämna tobaksvaran, söker kringgå reklamförbudet genom att utnyttja märkesnamn, symboler eller andra distinkta kännetecken för to- baksvaror eller företag, vars kända eller huvudsakliga verksamheter in- nefattar produktion eller försäljning av sådana produkter.
Det är även nödvändigt att för- bjuda all TV—reklam för medicinska produkter eller medicinsk behand- ling som är receptbelagd i den med- lemsstat, inom vars jurisdiktion pro- gramföretaget faller, samt att införa strikta kriterier i fråga om TV—reklam för alkoholhaltiga drycker.
Med beaktande av den växande betydelsen av sponsorer för finansi- ering av program bör lämpliga regler fastställas för detta.
Whereas it is, furtherrnore, neces— sary to introduce rules to protect the physical, mental and moral develop- ment of rninors in programmes and in television advertising;
Whereas although television bro— adcasters are normally bound to en- sure that programmes present facts and events fairly, it is, nevertheless important that they should be subject to specific obligations with respect to the right of reply or equivalent re— medies so that any person whose legitimate interests have been dam— aged by an assertion made in the course of a broadcast television pro— gramme may effectively exercise such right or remedy.
HAS ADOPTED THIS DIREC- TIVE
CHAPTER 1: DEFINITIONS
Article I For the purpose of this Directive: (a) 'television broadcasting' me— ans the initial transmission by wire or over the air, including that by sa- tellite, in unencoded or encoded form of television programmes intended for reception by the public. It in- cludes the communication of pro- grammes between undertakings with a view to their being relayed to the public. It does not include commu- nication services providing items of information or other messages on in- dividual demand such as telecopy- ing, electronic data banks and other similar services;
Det är vidare nödvändigt att in- föra regler för program och TV—re— klam för att skydda minderårigas fysiska, mentala och moraliska ut- veckling.
Även om TV—programföretag normalt är skyldiga att garantera att programmen presenterar fakta och händelser på ett korrekt sätt är det inte desto mindre viktigt att pro— gramföretagen åläggs speciella skyl- digheter med hänsyn till rätten till genmäle eller motsvarande så att varje person, vars legitima intressen har skadats av ett påstående som gjorts under ett TV—program, effek- tivt kan utnyttja denna rättighet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL 1: DEFINITIONER
Artikel 1 I detta direktiv avses med
a) TV-sändning: den ursprungliga överföringen av TV—program av- sedda för mottagning av allmänhe- ten, per träd eller genom luften in— klusive överföring via satellit, i oko- dad eller kodad form. Den innefattar överföring av program mellan före- tag för vidaresändning till allmänhe- ten. Den innefattar inte kommunika- tionstj änster som tillhandahåller data eller andra meddelanden som efter— frågas individuellt såsom telefax, databaser och andra liknande tjän— ster.
(b) 'television advertising' means any form of announcement broadcast in return for payment or for similar consideration by a public or private undertaking in connection with a trade, business, craft or profession in order to promote the supply of goods or services, including im- movable property, or rights and obligations, in return for payment .
Except for the purposes of Article 18, this does not include direct offers to the public for the sale purchase or rental of products or for the provi- sion of services in return for pay- ment.
(c) 'surreptitious advertising' means the representation in words or pictures of goods, services, the name, the trade mark or the activities of a producer of goods or a provider or services in programmes when such representation is intended by the broadcaster to serve advertising and might rnislead the public as to its nature. Such representation n is considered to he intentional in parti- cular if it is done in return for pay- ment or for similar consideration;
(d) sponsorship means any con- tribution made by a public or private undertaking not engaged in television broadcasting activities or in the pro- duction of audio-visual works to the financing of television programmes with a view to promoting its name. its trade mark, its image, its activities or its products.
b) TV-reklam: varje form av sänt meddelande mot betalning eller lik- nande ersättning som utförs av ett offentligt eller privat företag i sam- band med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att mot betalning främja tillhandahållandet av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, eller rättigheter och för- pliktelser.
Med undantag för de ändamål som anges i artikel 18 innefattar detta inte direkta erbjudanden till all— mänheten som gäller försäljning, köp eller uthyrning av produkter el— ler tillhandahållande av tjänster mot betalning.
c) Smygreklam: presentation i ord eller bild av varor, tjänster, namn, varumärke eller verksamheter som utövas av en varu- eller tjänstepro— ducent i program, då sådan presen- tation av programföretaget avses tjäna som reklam, och då allmänhe- ten kan vilseledas i fråga om presen- tationens art. Sådan presentation be- traktas som avsiktlig, särskilt om den görs mot betalning eller liknande ersättning.
d) Sponsring: varje bidrag, som ges för finansiering av TV—program av ett offentligt eller privat företag som inte är engagerat i TV—verksam— het eller i produktion av audiovisu- ella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verk- samhet eller produkter.
CHAPTER II: GENERAL PRO— VISIONS
Article 2 l Each Member State shall ensure that all television broadcasts trans- mitted
— by broadcasters under its juris- diction or
—- by broadcasters who while not being under the jurisdiction of any Member State make use of a fre- quency or a satellite capacity granted by or a satellite up-link situated in that Member State
comply with the law applicable to broadcasts intended for the public in that Member State.
2. Member States shall ensure freedom of reception and shall not restrict retransmission on their terri- tory of television broadcasts from other Member States for reasons which fall within the fields coordi- nated by this Directive. Member States may provisionally suspend retransmissions of television broad- casts it the following conditions are fulfilled: (a) a television broadcast coming from another Member State mani- festly, seriously and gravely in- fringes Article 22;
(b) during the previous 12 months, the broadcaster has infrin- ged the same provision on at least two prior occasions;
(c) the Member State concerned has notified the broadcaster and the Commission in writing of the alleged infringements and of its intention to restrict retransmission should any such infringement occur again:
KAPITEL 2: ALLMÄNNA BE- STÄMMELSER
Artikel 2
1. Varje medlemsstat skall säker- ställa att alla TV—sändningar, som sänds
— av programföretag inom dess jurisdiktion, eller
— av programföretag som utan att stå under någon medlemsstats jurisdiktion använder sig av en frekvens eller satellitkapacitet upp- låten av eller en satellitupplänk be- lägen i denna medlemsstat,
överensstämmer med den lag— stiftning som gäller för sändningar, avsedda för allmänheten i denna medlemsstat.
2. Medlemsstaterna skall säker— ställa fri mottagning och får inte be- gränsa återutsändning inom sina territorier av TV—sändningar från an— dra medlemsstater av skäl som om- fattas av detta direktiv. Medlems- staterna kan interimistiskt inställa återutsändning av TV—sändningar om följande villkor uppfylls:
a) En TV—sändning som kommer från annat medlemsland uppenbarli- gen, allvarligt och djupt överträder bestämmelserna i artikel 22.
b) Programföretaget under de fö- regående 12 månaderna har överträttt samma bestämmelse vid minst två tillfällen.
c) Medlemsstaten ifråga skriftli— gen har underrättat programföretaget och kommissionen om de angivna överträdelsema och om sin avsikt att begränsa återutsändning om sådan överträdelse åter skulle inträffa.
(d) consultations with the trans- mitting State and the Commission have not produced an amicable sett- lement within 15 days of the notifi— cation provided for in point (0), and the alleged infringement persists.
The Commission shall ensure that the suspension is compatible with Community law. It may ask the Member State concerned to put an end to a suspension which is con- trary to Community law, as a matter of urgency. This provision is with- out prejudice to the application of any procedure, remedy or sanction to the infringements in question in the Member State which has jurisdiction over the broadcaster concerned.
3. This Directive shall not apply to broadcasts intended exclusively for reception in States other than Member States and which are not received directly or indirectly in one or more Member States.
Anicle 3
1. Member States shall remain free to require television broadcasters under their jurisdiction to lay down more detailed or stricter rules in the areas covered by this Directive.
2. Member States shall, by app- ropriate means, ensure, within the framework of their legislation, that television broadcasters under their jurisdiction comply with the provi- sions of this Directive.
d) Samråd med den sändande staten och kommissionen inte har re- sulterat i en uppgörelse i godo hom 15 dagar efter den skriftliga under- rättelsen enligt 0 och den angvna överträdelsen fortsätter.
Kommissionen skall säkers:älla att åtgärderna för att hindra återut- sändningen sker i överensstämmelse med gemenskapens lagar. Korn- missionen kan som ett angeläget är— ende anmoda den berörda medlems- staten att upphöra med åtgärder som strider mot gemenskapens lagar. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av procedurer, gott- görelser eller sanktioner för över- trädelsema i fråga i den medlemsstat som har jurisdiktion över det be- rörda programföretaget.
3. Detta direktiv skall inte beröra sändningar som uteslutande är av- sedda för mottagning i andra stater än medlemsstaterna och som inte mottas direkt eller indirekt i en eller flera medlemsstater.
Artikel 3
1. Medlemsstaterna skall ha frihet att föreskriva att TV—programföreta— gen inom deras jurisdiktion faststäl- ler mera detaljerade eller strikiare regler inom de områden som omfat- tas av detta direktiv.
2. Medlemsstaterna skall, irom ramen för sin lagstiftning, på lämp- ligt sätt säkerställa att TV—progrim— företagen inom deras jurisdiktion uppfyller bestämmelserna i detta dir- ektiv.
CHAPTER III: PROMOTION OF DISTRIBUTION AND PRODUC- TION OF TELEVISION PRO- GRANIMES
Article 4
1. Member States shall ensure where practicable and by appropriate means that broadcasters reserve för European works within the meaning of Article 6, a majority proportion of their transmission time, excluding the time appointed to news, sports events, games, advertising and tele- text services. This proportion, hav- ing regard to the broadcaster's in- forrnational, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should he achieved progressively, on the basis of suit- able criteria.
2. Where the proportion laid down in paragraph 1 cannot be at- tained it must not be lower than the average for 1988 in the Member State concerned. However, in re- spect of the Hellenic Republic and the Portuguese Republic, the year 1988 shall be replaced by the year 1990.
3. From 3 October 1991, the Member States shall provide the Commission every two years with a report on the application of this Art- icle and Article 5. That report shall in particular in- clude a statistical statement on the achievement of the proportion refer- red to in this Article and Article 5 for each of the television programmes falling within the jurisdiction of the Member State concerned, the rea- sons, in each case, for the failure to attain that proportion and the measures adopted or envisaged in order to achieve it.
KAPITEL 3: FRÄMJANDE AV DISTRIBUTION OCH PRODUK- TION AV TV—PROGRAM
Artikel 4
1. Medlemsstaterna skall, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid för nyheter, sportevenemang, täv— lingar, reklam och teletexttjänster för europeiska produktioner definierade i artikel 6. Denna andel bör uppnås gradvis på grundval av lämpliga kri- terier med beaktande av programfö- retagets ansvar gentemot sin publik för information, utbildning, kultur och underhållning.
2. Om den andel som anges i punkt 1 inte kan uppnås, får den inte vara mindre än genomsnittet under 1988 i den berörda medlemsstaten. Vad avser Grekland och Portugal skall år 1988 ersättas av år 1990.
3. Från och med den 3 oktober 1991 skall medlemsstaterna vart- annat år till kommissionen över- lämna en rapport om tillämpningen av denna artikel och artikel 5. Rapporten skall innefatta en sta— tistisk uppgift om den uppnådda an— delen som anges i denna artikel och i artikel 5 för vart och ett av de TV- program som faller inom den be- rörda medlemsstatens jurisdiktion, skälen i varje enskilt fall till att man inte uppnått denna andel och de åt- gärder som vidtagits eller förutses för att uppnå målet.
The Commission shall inform the other Member States and the Euro- pean Parliament of the reports, which shall be accompanied, where appropriate, by an opinion. The Commission shall ensure the appli— cation of this Article and Article 5 in accordance with the provisions of the Treaty. The Commission may take account in its opinion, in particular, of progress achieved in relation to previous years, the share of first broadcast works in the program— ming, the particular circumstances of new television broadcasters and the specific situation of countries with a low audio-visual production capacity or restricted language area.
4. The Council shall review the implementation of this Article on the basis of a report from the Com- mission accompanied by any pro- posals for revision that it may deem appropriate no later than the end of the fifth year from the adoption of the Directive. To that end, the Commission re- port shall, on the basis of the infor- mation provided by Member States under paragraph 3, take account in particular of developments in the Community market and of the inter- national context.
Article 5 Member States shall ensure, where practicable and by appropriate means. that broadcasters reserve at least 10 % of their transmission time. excluding the time appointed to news, sports events, games, advert— ising and teletext services, or alter- nately, at the discretion of the Mem— ber State, at least 10 % of their pro- gramming budget, for European works created by producers who are independent of broadcasters.
Kommissionen skall informera de övriga medlemsstaterna och Euro- paparlamentet om rapporterna, som då så är lämpligt skall åtföljas av ett yttrande. Kommissionen skall säker- ställa att denna artikel och artikel 5 tillämpas i överensstämmelse med bestämmelserna i fördraget. Kom- missionen får i sitt yttrande särskilt beakta de framsteg som uppnåtts i förhållande till tidigare år, andelen premiärproduktioner i program- planeringen, de särskilda omständig- heterna för nya TV—programföretag och den speciella situationen i länder med låg audiovisuell produktions— kapacitet eller begränsat språkom- råde.
4. Rådet skall senast vid slutet av det femte året efter detta direktivs antagande granska genomförandet av denna artikel med utgångspunkt från en rapport från kommissionen, åtföljd av alla de förslag till åtgärder som den kan anse lämpliga. För detta ändamål skall komrnis- sionens rapport, baserad på den av medlemsstaterna enligt punkt 3 till- handahållna informationen, särskilt ta hänsyn till utvecklingen inom den gemensamma marknaden och till det internationella sammanhanget.
Artikel 5 Medlemsstaterna skall där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt säkerställa att programföretagen re— serverar minst 10 % av sin sänd- ningstid, med undantag för tid reser— verad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam och teletexttjänster, eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst 10 % av sin pro- grambudget, för europeiska produk- tioner, skapade av producenter som är oberoende av programföretagen.
This proportion, having regard to the broadcaster's informational, edu- cational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, on the basis of suitable criteria: it must be achieved by earmarking an ad- equatle proportion for recent works, that is to say works transmitted within five years of their production.
Article 6 l. Within the meaning of this chapter, 'European works' means the following:
(a) works originating from Member States of the Community and, as regards television broadcas— ters falling within the jurisdiction of the Federal Republic of Germany, works from German territories where the Basic Law does not apply and fulfilling the conditions of para- graph 2;
(b) works originating from Euro- pean third States party to the Euro— pean Convention on Transfrontier Television of the Council of Europe and fulfilling the conditions of para- graph 2;
(c) works originating from other European third countries and fulfil- ling the conditions of paragraph 3.
2. The works referred to in pa- ragraph I (a) and (b) are works main- ly made with authors and workers residing in one or more States re- ferred to in paragraph 1 (a) and (b) provided that they comply with one of the following three conditions:
(a) they are made by one or more producers established in one or more of those States; or
b) production of the works is su- pervised and actually controlled by one or more producers established in one or more of those States; or
Denna andel bör uppnås gradvis och baseras på lämpliga kriterier med tanke på programföretagets ansvar gentemot sina tittare när det gäller information, utbildning, kultur och underhållning. Detta måste upp- nås genom öronmärkning av en lämplig andel för nya produktioner, d.v.s. produktioner som sänds inom fem år efter framställningen.
Artikel 6 1. I detta kapitel avses med euro- peiska produktioner
a) produktioner som härrör från gemenskapens medlemsstater och, vad gäller TV—programföretag som faller inom Förbundsrepubliken Tysklands jurisdiktion, produktioner från de tyska territorier där För- bundsrepublikens grundlag inte till lämpas och som uppfyller villkoren i punkt 2;
b) produktioner som härrör från europeiska tredjestater som är an- slutna till Europarådets konvention om gränsöverskridande television och som uppfyller villkoren i punkt 2;
c) produktioner som härrör från andra europeiska tredjestater och som uppfyller villkoren i punkt 3.
2. Med produktioner som anges i punkt 1 a och 1 b avses sådana pro- duktioner som huvudsakligen är gjorda tillsammans med författare och personal som är bosatta i en eller flera av de stater som anges i punkt 1 a och 1 b, under förutsättning att produktionerna uppfyller ett av föl- jande tre villkor:
a) De har gjorts av en eller flera producenter som är etablerade i en eller flera av dessa stater.
b) Framställningen av produktio- nerna har övervakats och styrts av en eller flera producenter, etablerade i en eller flera av dessa stater.
(c) the contribution of co-produ- cers of those States to the total co- production costs is preponderant and the co-production is not controlled by one or more producers estab- lished outside those States.
3. The works referred to in pa- ragraph I (c) are works made exclu- sively or in co-production with pro- ducers established in one or more Member States by producers esta- blished in one or more European third countries with which the Com- munity will conclude agreements in accordance with the procedures of the Treaty, if those works are mainly made with authors and workers residing in one or more European States.
4. Works which are not European works within the meaning of para- graph 1, but made mainly with au- thors and workers residing in one or more Member States, shall be con- sidered to be European works to an extent corresponding to the propor- tion of the contribution of Com- munity co-producers to the total pro- duction costs.
Article 7 Member States shall ensure that the television broadcasters under their jurisdiction do not broadcast any cinematographic work, unless otherwise agreed between its rights holders and the broadcaster, until two years have elapsed since the work was first shown in cinemas in one of the Member States of the Community; in the case of cinema- tographic works co-produced by the broadcaster this period shall be one year.
c) Bidrag från samproducenter i dessa stater utgör en övervägande del av den totala samproduktions- kostnaden och samproduktionen styrs inte av en eller flera producen- ter, etablerade utanför dessa stater.
3. De produktioner som anges i punkt 1 c är produktioner som ut— förts i samarbete med producenter, etablerade i en eller flera medlems- stater, eller uteslutande av pro- ducenter etablerade i en eller flera europeiska tredjestater, med vilka gemenskapen kommer att sluta avtal i enlighet med bestärmnelsema i för- draget, om dessa produktioner hu- vudsakligen utförts med författare och personal som är bosatta i en eller flera europeiska stater.
4. Produktioner som inte är euro- peiska produktioner enligt punkt 1, men som huvudsakligen gjorts till— sammans med författare och perso— nal som är bosatta i en eller flera medlemsstater, skall betraktas som europeiska produktioner i den ut- sträckning som motsvarar andelen bidrag från gemenskapens sampro- ducenter till de totala produktions— kostnaderna.
Artikel 7 Medlemsstaterna skall säkerställa att TV—programföretag inom deras jurisdiktion inte sänder någon bio- graffilm innan två år förflutit sedan filmen först visades på en biograf i någon av gemenskapens medlems— stater, såvida inte annat överens- kommits mellan innehavarna av dis— tributionsrättighetema och program- företaget. I fråga om biograffilm som samproducerats med program— företaget skall denna period vara ett är.
Article 8 Where they consider it necessary for purposes of language policy the Member States, whilst observing Community law, may as regards some or all programmes of television broadcasters under their jurisdiction, lay down more detailed or stricter rules in particular on the basis of lan— guage criteria.
Article 9 This chapter shall not apply to 10— cal television broadcasts not forming part of a national network.
CHAPTER IV: TELEVISION ADVERTISING, AND SPONSOR- SHIP
Article 10 l. Television advertising shall be readily recognisable as such and kept quite separate from other parts of the programme service by optical and/or acoustic means.
2 Isolated advertising spots shall remain the exception.
3. Advertising shall not use subli- minal techniques.
4. Surreptitious advertising shall be prohibited.
Article ]]
1. Advertisements shall be in- serted between programmes. Pro- vided the conditions contained in paragraphs 1 to 5 of this Article are fulfilled, advertisements may also be inserted during programmes in such a way that the integrity and value of the programme, taking into account natural breaks in and the duration and nature of the programme, and the rights of the rights holders are not prejudiced.
Artikel 8 Om medlemsstaterna anser det nödvändigt av språkpolitiska skäl, kan de vad gäller en del eller alla program från TV—programföretagen inom sin jurisdiktion, med beakt- ande av gemenskapens lagstiftning fastställa mera detaljerade eller strikt- are regler, särskilt på grundval av språkliga kriterier.
Artikel 9 Detta kapitel skall inte gälla lokala TV—sändningar som inte ingår i ett nationellt nät.
KAPITEL 4: TV-REKLAM OCH SPONSRING
Artikel 10 l. TV—reklam skall vara lätt att känna igen som sådan och hållas åt- skild från andra delar av programmet med optiska och/eller akustiska hjälpmedel.
2. Enstaka reklaminslag skall en- dast förekomma undantagsvis.
3. Reklam får inte använda sub- liminalteknik.
4. Smygreklam är förbjuden.
Artikel 1 l
1. Reklam skall infogas mellan program. Under förutsättning att villkoren i punkt 2-5 i denna artikel uppfylls får reklam också infogas i program på sådant sätt och med hän- syn till naturliga pauser samt pro- rammets sändningslängd och karak- tär, att varken programmets integritet och värde eller innehavamas rättig- heter kränks.
2. In programmes consisting of autonomous parts or in sports pro- grammes and similarly structured events and performances comprising intervals, advertisements shall only be inserted between the parts or in the intervals.
3. The transmission of audio- visual works such as feature films and films made for television (ex- cluding series, serials, light enter- tainment programmes and docu- mentaries) provided their program— med duration is more than 45 min- utes may be interrupted once for each complete period of 45 minutes. A further interruption is allowed if their programmed duration is at least 20 minutes longer than two or more complete periods of 45 minutes.
4. Where programmes, other than those covered by paragraph 2, are interrupted by advertisements a period of at least 20 minutes should elapse between each successive ad- vertising break within the pro- gramme.
5. Advertisements shall not be in- serted in any broadcast of a religious service. News and current affairs programmes, documentaries, reli- gious programmes, and children pro- grammes, when their programmed duration is less than 30 minutes shall not be interrupted by advertisements. If their programmed duration is 30 minutes or longer the provisions of the previous paragraphs shall apply.
2. I program som består av fri- stående delar eller i sportprogram och på liknande sätt strukturerade evenemang och föreställningar som innehåller pauser, skall reklam en- dast infogas mellan sådana delar el- ler i pauserna.
3. Överföring av audiovisuella produktioner såsom spelfilm och filmer gjorda för TV (utom TV—se- rier, lätta underhållningsprogram och dokumentärer) under förutsättning att deras programlagda sändnings— längd är mer än 45 minuter, får av- brytas en gång för varje hel period om 45 minuter. Ett ytterligare avbrott medges om den programlagda sänd- ningslängden är minst 20 minuter längre än två eller flera kompletta fyrtiofemminutersperioder.
4. Om andra program än de som omfattas av punkt 2 avbryts av re- klam skall en period om minst 20 minuter förflyta mellan reklaminsla- gen i programmet.
5. Reklam får inte infogas i sänd- ningar av gudstjänster. Nyhetspro- gram och program om aktuella sam- hällsfrågor, dokumentärprogram, re- ligiösa program och barnprogram får inte avbrytas av reklaminslag om deras programlagda sändningslängd är mindre än 30 minuter. Om deras programlagda sändningslängd är 30 minuter eller mer skall de ovan an- givna styckena gälla.
Article 12 Television advertising shall not: (a) prejudice respect for human dignity;
(b) include any discrimination on grounds of race sex or nationality;
(c) be offensive to religious or po- litical beliefs;
(d) encourage behaviour prejudi- cial to health or to safety;
(e) encourage behaviour prejudi— cial to the protection of the environ- ment
Article 13 All forms of television advertising for Cigarettes and other tobacco pro- ducts shall be prohibited.
Article 14 Television advertising for medici— nal products and medicinal treatment available only on prescription in the Member State within whose juris- diction the broadcaster falls shall be prohibited.
Article 15 Television advertising for alcohol- ic beverages shall comply with the following criteria;
(a) it may not be aimed specifical at minors or in particular depict mi- nors consuming these beverages;
(b) it shall not link the consump— tion of alcohol to enhanced physical performance or to driving;
(c) it shall not create the impres— sion that the consumption of alcohol contributes towards social or sexual success;
(d) it shall not claim that alcohol has therapeutic qualities or that it is a stimulant, a sedative or a means of resolving personal conflicts;
Artikel 12 TV—reklam får inte
a) undergräva respekten för den mänskliga värdigheten,
b) diskriminera någon på grund av ras, kön eller nationalitet,
c) angripa religiös eller politisk övertygelse,
d) uppmuntra ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet,
e) uppmuntra ett beteende som är skadligt för miljön.
Artikel 13 Alla former av TV—reklam för ci- garetter eller andra tobaksvaror skall vara förbjudna.
Artikel 14 TV—reklam för medicinska pro- dukter och medicinsk behandling skall vara förbjuden, om produk- terna eller behandlingarna är till- gängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion programföretaget hör.
Artikel 15 TV—reklam för alkoholhaltiga drycker skall uppfylla följande krite- rier:
a) Den får inte rikta sig speciellt till minderåriga eller särskilt skildra minderåriga som intar dessa dryc- ker.
b) Den skall inte förknippa kon- sumtion av alkohol med förbättrad fysisk prestation eller med bilkör- ning.
c) Den skall inte ge intryck av att konsumtion av alkohol bidrar till social eller sexuell framgång.
d) Den skall inte göra gällande att alkohol har terapeutiska egenskaper eller att den är ett stimulerande eller lugnande medel eller ett medel för att lösa personliga konflikter.
(e) it shall not encourage immo- derate consumption of alcohol or present abstinence or moderation in an negative light;
(f) it shall not place emphasis on high alcoholic content as being a positive quality of the beverages.
Article 16 Television advertising shall not cause moral or physical detriment to minors and shall therefore comply with the following criteria for their protection
(a) it shall not directly exhort mi- nors to bay a product or a service by exploiting their inexperience or cre- dulity;
(b) it shall not directly encourage minors to persuade their parents or others to purchase the goods or serv- ices being advertised;
(c it shall not exploit the special trust minors place in parents, tea- chers or other persons;
(d) it shall not unreasonably show minors in dangerous situations.
Article 17
1. Sponsored television program- mes shall meet the following requi— rements: (a) the content and scheduling of sponsored programmes may in no circumstances be influenced by the sponsor in such a way as to affect the responsibility and editorial inde— pendence of the broadcaster in re- spect of programmes;
e) Den skall inte uppmuntra över— konsumtion av alkohol eller ge en negativ bild av nykterhet eller åter- hållsamhet.
f) Den skall inte framhålla en hög alkoholhalt som en positiv egenskap hos dryckerna.
Artikel 16 TV—reklam skall inte orsaka mo- ralisk eller fysisk skada hos min- deråriga och måste därför uppfylla följande kriterier:
a) Den skall inte direkt uppmana minderåriga att köpa en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oer- farenhet eller godtrogenhet.
b) Den skall inte direkt upp- muntra minderåriga att övertala sina föräldrar eller andra att köpa de ut- annonserade varorna eller tjänstema.
0) Den skall inte utnyttja det spe- ciella förtroende minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller andra per- soner.
d) Den skall inte utan skäl visa minderåriga i farliga situationer.
Artikel 1 7
]. Sponsrade TV-program skall uppfylla följande krav:
a) Innehåll och programläggning av sponsrade program får under inga förhållanden påverkas av sponsorn på ett sätt som inverkar på program- företagets ansvar och redaktionella oberoende avseende program.
(b) they must be clearly identified as such by the name and/or logo of the sponsor at the beginning and/or the end of the programmes;
(c) they must not encourage the purchase or rental of the products or services of the sponsor or a third party, in particular by making special promotional references to those pro- ducts or services.
2. Television programmes may not be sponsored by natural or legal persons whose principal activity is the manufacture or sale of products, or the provision of services, the ad- vertising of which is prohibited by Article 13 or 14.
3. News and current affairs pro- grammes may not be sponsored.
Article 18
1. The amount of advertising shall not exceed 15 % of the daily trans- mission time. However, this per- centage may be increased to 20 % to include forms of advertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the provision of services, provided the amount of spot advert- ising does not exceed 15 %.
2. The amount of spot advertising within a given one-hour period shall not exceed 20 %.
3. Without prejudice to the provi- sions of paragraph 1, forms of ad- vertisements such as direct offers to the public for the sale, purchase or rental of products or for the provi- sion of services shall not exceed one hour per day.
b) De måste klart identifieras som sponsrade genom att sponsoms namn och/eller logotyp anges i bör- jan och/eller slutet av programmen.
c) De skall inte uppmuntra till köp eller förhyming av sponsoms eller en tredje parts produkter eller tjän— ster, särskilt inte genom att göra speciella säljfrärnjande referenser till dessa produkter eller tjänster.
2. TV—program får inte sponsras av fysiska eller juridiska personer, vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av pro- dukter eller tillhandahållande av tjänster för vilka reklam är förbjuden enligt artikel 13 eller 14.
3. Nyheter och program som tar upp aktuella samhällsfrågor får inte sponsras. Artikel 18 1.Reklamtiden skall inte överstiga 15 % av den dagliga sändningstiden. Denna andel får emellertid ökas till 20 % för att innefatta reklam som in- nehåller direkta erbjudanden till all- mänheten om försäljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahål- lande av tjänster, under förutsättning att andelen reklaminslag inte över- skrider 15 %.
2. Reklaminslagens längd inom en given entimmesperiod skall inte överskrida 20 %.
3. Utan att det påverkar tillämp— ningen av bestämmelserna i punkt 1 skall reklam som innehåller direkta erbjudanden till allmänheten om för- säljning, köp eller hyra av produkter eller tillhandahållande av tjänster inte överstiga en timme om dagen.
Article 19 Member States may lay down stricter rules than those in Article 18 for programming time and the pro- cedures for television broadcasting for television broadcasters under their jurisdiction, so as to reconcile demand for televised advertising with the public interest, taking ac- count in particular of:
(a) the role of television in provi- ding information, education, culture and entertainment;
(b) the protection of pluralism of information and of the media.
Article 20 Without prejudice to Article 3. Member States may, with due regard for Community law, lay down con- ditions other than those laid down in Article 11 (2) to (5) and in Article 18 in respect of broadcasts intended solely for the national territory which may not be received, directly or in- directly, in one or more other Mem- ber States.
Article 21 Member States shall, within the framework of their laws, ensure that in the case of television broadcasts that do not comply with the provi- sions of this chapter, appropriate measures arc applied to secure com- pliance with these provisions.
Artikel 19 Medlemsstaterna får inom sin ju- risdiktion fastställa striktare regler för sändningstid och föreskrifter för programföretagens TV—sändningar, än de i artikel 18, i syfte att förena efterfrågan på TV-reklam med all- mänintresset, varvid hänsyn särskilt skall tas till:
a) televisionens uppgift att till— handahålla information, utbildning, kultur och underhållning,
b) bevarandet av informationens och mediernas mångsidighet.
Artikel 20 Utan att det påverkar tillämp- ningen av artikel 3 får medlemssta- terna, med vederbörlig hänsyn till gemenskapens lagstiftning, fastställa andra villkor än de som fastställts i artikel 11. 2 som 11. 5 och i artikel 18 ifråga om sändningar, som ute- slutande är avsedda för det nationella territoriet och som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, i en eller flera andra medlemsstater.
Artikel 21 Medlemsstaterna skall, i fråga om TV—sändningar som inte överens— stämmer med bestämmelserna i detta kapitel, inom ramen för sin lagstift— ning vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att dessa bestämmelser efterlevs.
CHAPTER V: PROTECTION OF MINORS
Article 22 Member States shall take appro— priate measures to ensure that tele- vision broadcasts by broadcasters under their jurisdiction do not in- clude programmes which might ser- iously impair the physic mental or moral development of minors, in particular those that involve por- nography or gratuitous violence. This provision shall extend to other programmes which are likely to im- pair the physical, mental or moral development of minors, except where it is ensured by selecting the time of the broadcast or by any tech— nical measure, that minors in the area of transmission will not normally hear or see such broadcasts.
Member States shall also ensure that broadcasts do not contain any incitement to hatred on grounds of race, sex, religion or nationality.
CHAPTER VI: RIGHT OF RE- PLY
Article 23
1. Without prejudice to other pro- visions adopted by the Member States under civil, administrative or criminal law, any natural or legal person, regardless of nationality, whose legitimate interests, in parti— cular reputation and good name, have been damaged by an assertion of incorrect facts in a television pro— gramme must have a right of reply or equivalent remedies.
2. A right of reply or equivalent remedies shall exist in relation to all broadcasters under the jurisdiction of a Member State.
KAPITEL 5: SKYDD Av MIN- DERÅRIGA
Artikel 22 Medlemsstaterna skall vidta lämp- liga åtgärder för att säkerställa att TV—sändningar från TV-programfö- retag inom respektive stats jurisdik- tion inte inkluderar program som all- varligt kan skada den fysiska, men- tala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller menings- löst våld. Denna bestämmelse skall utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fy- siska, mentala eller moraliska ut- vecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar.
Medlemsstaterna skall också sä- kerställa att sändningar inte innehål- ler något som uppammar hat, grun— dat på ras, kön, religion eller natio— nalitet.
KAPITEL 6: RÄTT TILL GEN- ..
Artikel 23
1. Utan att det påverkar tillämp- ningen av andra bestämmelser inom civilrätt, straffrätt eller administrativ lagstiftning som antagits av med- lemsstaterna, skall varje fysisk eller juridisk person, oberoende av natio- nalitet vars legitima intressen, i syn- nerhet vederbörandes rykte och goda namn, har skadats av påståenden om felaktiga fakta i ett TV—program, ha rätt till genmäle eller motsvarande.
2. Rätt till genmäle eller motsva- rande skall gälla gentemot alla pro- gramföretag inom en medlemsstats jurisdiktion.
3. Member States shall adopt the measures needed to establish the right of reply or the equivalent re- medies and shall determine the pro— cedure to he followed for the exer- cise thereof. In particular, they shall ensure that a sufficient time span is allowed and that the procedures are such that the right or equivalent re- medies can be exercised appropria- tely by natural or legal persons resi- dent or established in other Member States.
4. An application for exercise of the right of reply or the equivalent remedies may he rejected if such a reply is not justified according to the conditions laid down in paragraph 1, would involve a punishable act. would render the broadcaster liable to civil law proceedings or would transgress standards of public de— cency.
5. Provision shall be made for procedures whereby disputes as to the exercise of the right of reply or the equivalent remedies can be sub- ject to judicial review.
CHAPTER VII: FINAL PROVI— SIONS
Article 24 In fields which this Directive does not coordinate it shall not affect the rights and obligations of Member States resulting from existing con- ventions dealing with telecommun- ications or broadcasting.
3.Medlemsstatema skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att etablera rätten till genmäle eller mot— svarande och skall fastställa den pro- cedur som skall följas för att genom- föra detta. Särskilt skall de säker— ställa att en tillräcklig tidrymd med- ges och att procedurerna är sådana, att tillfälle till genmäle eller motsva- rande vederbörligen kan ges fysiska eller juridiska personer som bor eller är etablerade i andra medlemsstater.
4. En begäran om genmäle eller motsvarande kan avvisas om detta inte är motiverat enligt de villkor som angetts i punkt 1 eller skulle in- nebära en straffbar handling eller skulle medföra civilrättsligt ansvar för programföretaget eller skulle överskrida gränserna för allmän an- ständighet.
5. Bestämmelser skall fastställas för förfaranden, varigenom tvister om rätten till genmäle eller motsva- rande kan bli föremål för rättslig prövning.
KAPITEL 7: SLUTBESTÄMM- ELSER
Artikel 24 På områden som inte omfattas av detta direktiv skall direktivet inte på— verka medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter till följd av gällande konventioner som handlar om tele- kommunikation och rundradio.
Article 25
1. Member States shall bring into force the laws regulations and ad- ministrative provisions necessary to comply with this Directive not later than 3 October 1991. They shall forthwith inform the Commission thereof.
2. Member States shall communi- cate to the Commission the text of the main provisions of national law which the adopt in the fields gov- emed by this Directive.
Article 26 Not later than the end of the fifth year after the date of adoption of this Directive and every two years there- after, the Commission shall submit to the European Parliament, the Council, and the Economic and Soc— ial Committee a report on the ap— plication of this Directive and, if necessary, make further proposals to adapt it to developments in the field of television broadcasting.
Article 27 This Directive is addressed to the Member States.
Done at Luxembourg, 3 October 1989.
F or the Council
The President
R. DUMAS
Artikel 25
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 3 oktober 1991. De skall genast informera kommis- sionen om detta.
2. Medlemsstaterna skall till kom- missionen överlämna texten till cen— trala bestämmelser i nationell lag— stiftning som de antar inom det om- råde som omfattas av detta direktiv.
Artikel 26 Senast vid slutet av det femte året efter dagen för antagandet av detta direktiv och vartannat år därefter skall kommissionen till Europa- parlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av detta direktiv och, om nödvändigt, ut- arbeta ytterligare förslag för att an— passa det till utvecklingen inom om- rådet TV—sändning.
Artikel 27 Detta direktiv riktar sig till med— lemsstatema.
Utfärdat i Luxemburg den 3 ok- tober 1989.
På rådets vägnar R. DUMAS
Ordförande
Avtal mellan staten och Sveriges Television AB
Mellan staten och programföretaget Sveriges Television AB (nedan benämnt SVT) har enligt 7 & radiolagen(1966:755) träffats följande avtal.
Allmänna bestämmelser
l % Detta avtal innehåller villkor för SVT:s rätt att sända radioprogram i rund- radiosändning utöver dem som följer av 5, 6 och 18 åå radiolagen (1966:755).
Zå
SVT:s uppgift är att bedriva TV—verksamhet för rundradio som står i all- mänhetens tjänst (public service).
Verksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället.
3 & När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till SVT skall SVT jämte Sveriges Radio AB (SR) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) äga samtliga aktieri Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) i relation till storleken på respektive programföretags medelstilldelning från rundradio- rörelsens resultatkonto (rundradiokontot). SVT har som delägare till RIKAB ansvar för att RIKAB för statens räkning uppbär TV-avgifter och bedriver avgiftskontroll.
45
SVT skall i enlighet med särskilda avtal svara för förvaltningen av rund- radiomedlen och för beredskapsplanering.
5 &
SVT skall sända TV—program i två rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning, text-TV—sändningar samt tilläggstjänster i den utsträckning som behövs för programverksamheten (se prop. 1991/921140, s. 46—48).
Med rikstäckning avses att minst 99,8 % av den fast bosatta befolkningen i landet kan nås av sändningarna.
Den tekniska kvaliteten på sändningarna skall vara hög. Sändningarna skall ske med så god säkerhet att eventuella sändningsavbrott blir så korta som möjligt. Verksamheten skall utformas så att den inte understiger de kvali— tets— och säkerhetsnivåer som sammantaget rådde för programproduktion och utsändning under år 1992.
6 & SVT skall upplåta sändningstid för sändning av utbildningsprogram och text-TV från Sveriges Utbildningsradio AB. Om oenighet uppstår mellan SVT och UR om fördelning och placering av sändningstid skall frågan avgöras av en skiljenämnd enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
7 & SVT skall köpa utsändningstjänster för marksändningar från Svensk Rundradio AB. I övrigt avgör SVT hur överföringstjänster m.m. skall anskaffas.
SVT:s organisation
8 & SVT skall beakta de riktlinjer som riksdagen fastställt avseende organisa- tion, arbetsordning, regional indelning, kanalstruktur, regional produktion,
anlitande av utomstående och fördelning av sändningstid mellan SVT och UR. (se prop. 1991/92:140 , KrU28, rskr. 329).
95
SVT skall ha en distriktsorganisation och sträva efter att den får en sådan uppbyggnad att förhållandena i olika delar av landet kan speglas. Det distriktsproducerade utbudet bör både spegla respektive områdes särprägel och egenart och på ett mer allmänt sätt bidra till mångfalden i programmen.
105
SVT skall ha separata nyhetsredaktioner för de två kanalerna. Även text- TV-verksamheten skall ha en separat nyhetsredaktion.
Regionala nyhetssändningar skall förekomma i minst samma omfattning som under verksamhetsåret 1992.
llå
Utöver vad som följer av 8—10 åå bestämmer SVT orn regional indelning av organisationen.
12å
Minst 40 % av allmänproduktionen i SVT:s rikssändningar skall pro- duceras utanför Stockholm. Sändningarna av distriktsproducerade program skall koncentreras till en kanal.
Omfattningen av utomståendes medverkan i programproduktionen skall vara hög och jämn.
Innehållet i sändningarna
13å
SVT skall ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen.
14å
SVT skall erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet.
Programmen skall utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidig- het i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möjlighet att se programmen.
Programutbudet skall som helhet präglas av folkbildningsambitioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolk- ningen. Förnyelse av programinnehållet skall främjas.
Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall i betydande om- fattning förekomma i SVT:s sändningar.
(Se prop. 1991/92:140, s. 53—60 och KrU28, s. 20—31).
155
Bestämmelserna i 13 och 14 55 innebär skyldighet för SVT att bl.a. l. meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna be- höver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor,
2. stimulera till debatt kring viktigare samhälls- och kulturfrågor,
3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar,
4. tillvarata och utveckla televisionens särskilda förutsättningar att ge upp- levelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse,
5. främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verk- samhet med konstnärliga uttrycksformer,
6. bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika om- råden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter,
7. i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap,
8. ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt
9. ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade.
165
I fråga om program om och för funktionshindrade samt verksamhet på invandrar- och minoritetsspråk får SVT, SR och UR sins emellan fördela an— svaret för olika slags insatser.
SVT:s, SR:s och UR:s samlade resurser för dessa två områden under ett verksamhetsår, uttryckt i fast prisläge, skall dock för respektive område minst vara oförändrade i jämförelse med verksamhetsåret 1992.
Eventuella överenskommelser mellan SVT, SR och UR i fråga om ansvarsfördelningen för program om och för funktionshindrade samt verk- samhet på invandrar- och minoritetsspråk skall tillställas Radionämnden.
17 & SVT skall se till att språkvårdsfrågor beaktas i programverksamheten.
18å
SVT skall före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programet. Ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.
19å
Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt alhnänt intresse kräver annat.
20å
På begäran av statlig myndighet skall SVT sända meddelande som är av vikt för allmänheten. SVT skall tillse att meddelandet ges en lämplig utform- ning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sätt inverkar menligt på programverksamheten.
21å
SVT skall skyndsamt tillställa Radionämnden det material som nämnden anser sig behöva för sin granskningsverksamhet.
225
Det åligger SVT att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av Radionämnden enligt vilket bolaget har brutit mot bestämrnelsema i 6 & radio- lagen (1966:755) eller detta avtal. Om Radionämndens beslut avser att SVT har avslagit en begäran om beriktigande, skall bolaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.
Genmäle och beriktigande
235
SVT skall beriktiga felaktig sakuppgift när detta är påkallat. Den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas till— fälle till genmäle.
245
Begäran om beriktigande eller genmäle skall behandlas skyndsamt. Har begäran gjorts skriftligen skall SVT, såsom närmare anges för vissa fall i 26 &, underrätta Radionämnden.
25ä
Bifalls begäran om beriktigande, skall ett beriktigande sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt sammanhang.
Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser.
265
Om en skriftlig begäran om beriktigande eller genmäle har avslagits av SVT skall SVT dels länma information till den berörde om fömtsättningarna för att hos Radionämnden anmäla SVT:s beslut eller SVT:s handläggning av ärendet, dels underrätta Radionämnden om sitt beslut. Ett beslut om avslag skall innehålla uppgifter om skälen till avslaget. Underrättelse till Radio- nämnden behöver dock endast göras om begäran gjorts av någon som saken ror.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast i fråga om sådan begäran om beriktigande eller genmäle som har kommit in till SVT inom sex månader efter sändningen av det program som anmärkningen avser.
Reklam och sponsring
27 & SVT får inte sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.
28å
Utan hinder av 27 5 får sändning av sponsrade program ske på de villkor som anges nedan i punkterna 1—4.
Med sponsrade program avses program som helt eller delvis bekostats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, under förutsättning att sponsorbidraget har tillfallit SVT direkt eller medfört att SVT:s kostnader för programmet påtagligt har minskat.
1. SVT skall i början eller slutet av programmet, oavsett om SVT eller annan producerat programmet, ange sponsoms eller sponsoremas namn eller firma. Om SVT finner det lämpligt kan detta ske såväl före som efter pro- grammet. Meddelanden om Sponsorskap får inte lämnas i pauser. Meddelan- det skall — med beaktande av att ändamålet med meddelandet skall vara att upplysa publiken om sponsorskapet — ges en sådan utformning att det inte riskerar att förväxlas med sedvanliga reklaminslag i reklamfinansierad TV. Sponsoms logotyp får användas endast om det kan ske utan risk för för- växling med tjänst eller vara som sponsorn erbjuder till försäljning. Med— delandet som skall vara kort får inte åtföljas av musik och skall även i övrigt ges en neutral utformning.
2. Programmet får inte vara sponsrat av någon vars huvudsakliga verk— samhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.
3. Programmet skall vara av evenemangskaraktär och får inte huvudsak— ligen avse nyheter eller nyhetskommentarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år.
4. Sändningen skall avse en allmän sammankomst eller offentlig tillställ— ning. Om denna anordnas av SVT eller annat svenskt företag som bedriver rundradiosändning skall sändningen ske inom ramen för ett åtagande gent- emot Europeiska Radiounionen (EBU) — eller arrangemanget vara av mot— svarande betydelse — och programmet direktsändas till flera länder. Offenlig tillställning som utgör ett sportevenemang skall dock alltid anordnas av annan än SVT eller annat svenskt företag som bedriver rundradiosändning och vara av större svenskt eller internationellt intresse. Programmet får inte utgöras av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som anordnas under förut- sättning att SVT sänder den. Om, utan att det är fråga om sponsring enligt andra stycket, bidrag till finansieringen av programmet lämnats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, skall upplysning om detta lämnas i början eller slutet av programmet. Sådan upplysning behöver dock inte lämnas om uppgiften inte kan erhållas utan svårighet eller det är uppenbart att den skulle sakna betydelse för tittarna.
Ekonomiska förutsättningar
29å
Staten ställer medel till SVT:s förfogande för verksamheten. SVT skall inom den tillgängliga ekonomiska ramen göra de prioriteringar som krävs för att uppfylla målen med verksamheten.
Verksamheten skall bedrivas rationellt. Utvecklingen av verksamheten skall bl.a. syfta till ökad effektivitet och förbättrad produktivitet.
305
SVT skall årligen före den 1 september till regeringen inge en anslags- framställning som underlag för regeringens förslag till riksdagen året därpå.
Anslagsframställningen skall bl.a. innehålla redovisningar av den genom- förda verksamheten. Redovisningarna i anslagsfrarnställningen skall visa hur programföretagen uppfyller och har för avsikt att uppfylla sina åtaganden en— ligt detta avtal och enligt de riktlinjer som riksdagen fastställt för program- företagens verksamhet.
Vidare skall ingå redovisningar av SVT:s planer för verksamheten. Härvid skall särskilt redovisas en flerårig plan för insatser för funktionshindrade.
När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till SVT skall SVT jämte övriga delägare av RIKAB svara för att även en redovisning avseende RIKAst verksamhet bifogas anslagsfrarnställningen.
(Se prop. 1992/92:140 s. 45 och 81—82).
315
SVT får från rundradiorörelsens resultatkonto i mån av behov rekvirera medel avseende kostnader för mervärdesskatt vid köp av programinsamlings- tjänster.
Regeringen fastställer ett preliminärt belopp av SVT:s medelstilldelning som hålls inne på rundradiokontot för detta ändamål. Utbetalning av rekvire— rade medel skall ske enligt samma utbetalningsregler som för övrig medels— tilldelning. Eventuella icke utnyttjade medel under ett kalenderår får dispone- ras för verksamheten under påföljande år. Eventuella högre rekvisitioner ur det innehållna beloppet betalas tillbaka genom kvittning mot nästa års medelstilldelning.
3215
SVT skall tillsammans med SR och UR anslå medel för RIKAst kost— nader i proportion till storleken på respektive programföretags medelstill- delning från rundradiorörelsens resultatkonto (rundradiokontot). Detta kan ske genom ägartillskott eller på annat sätt.
33é
Sidoverksamheter till SVT:s sändningsverksamhet skall täcka sina kost- nader.
Avtalets upphörande m.m.
345
Om det finns skäl anta att SVT i väsentlig mån har brutit mot 6 & radio- lagen (1966:755) eller detta avtal, får staten påkalla utredning i frågan genom utredningsmän, vilka utses enligt lagen (1929: 145) om skiljemän. Om utred— ningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet.
35ä
Staten får, när avtalet upphör, inlösa byggnader, inredning och utrustning samt övriga inventarier och installationer, som tillhör SVT. Kan överens- kommelse ej träffas om lösenbeloppet, skall detta bestämmas av tre värde— ringsmän, som utses enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
SVT skall medverka till att företag som staten bestämmer utan särskilt vederlag får överta de lokaler som SVT förhyrt. SVT medger, att personal anställd för programverksamheten får övergå till anställning i sådant företag senast när avtalet upphör att gälla.
365
Tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta avtal i andra frågor än sådana som rör programinnehållet, avgörs genom skiljemannaförfarande en— ligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
375
Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 och gäller till och med den 31 december 1996. Uppsägning av avtalet skall ske senast ett år före avtalstidens utgång. Avtalet förlängs med två år åt gången vid utebliven uppsägning. Om ett beslut av riksdagen under avtalsperioden föranleder det, får vardera parten påkalla förhandlingar om ändring av villkoren i detta avtal.
Till detta avtal har fogats en protokollsanteckning som bilaga.
Av detta avtal är två exemplar upprättade och utväxlade mellan parterna.
Stockholm den Stockholm den
För regeringen För Sveriges Television AB
Bilaga till avtal mellan staten och SVT
Protokollsanteckning ( Protokollsanteckning till 7 5)
Parterna är överens om att utgångspunkten för nyttjande av sändnings— kapacitet skall vara att SVT ges möjlighet att av Svensk Rundradio AB köpa utsändnings—, programöverförings- och tilläggstjänster som ligger inom ramen för den uppgift som SVT har enligt detta avtal innan sådan Överkapa- citet bjuds ut till andra intressenter (se prop. 1991/92:140 s. 46—48).
Avtal mellan staten och Sveriges Radio AB
Mellan staten och programföretaget Sveriges Radio AB (nedan benämnt SR) har enligt 7 & radiolagen(1966:755) träffats följande avtal.
Allmänna bestämmelser
lå
Detta avtal innehåller villkor för SR:s rätt att sända radioprogram i rund- radiosändning utöver dem som följer av 5, 6 och 18 åå radiolagen (1966:755).
Zå
SR:s uppgift är att bedriva ljudradioverksamhet för rundradio som står i allmänhetens tjänst (public service).
Verksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället.
3 5 När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till SR skall SR jämte Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) äga samtliga aktier i Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) i relation till storleken på respektive programföretags medelstilldelning från rundradio- rörelsens resultatkonto (rundradiokontot).
SR har som delägare till RIKAB ansvar för att RIKAB för statens räkning uppbär TV—avgifter och bedriver avgiftskontroll.
4 & SR skall i enlighet med särskilt avtal svara för beredskapsplanering.
55
SR skall sända ljudradioprogram i fyra rikstäckande kanaler, varav en kanal även skall ha regional täckning, samt tilläggstjänster i den utsträckning som behövs för programverksamheten. SR skall också sända ljudradio— program avsedda för mottagning i utlandet. SR får inte ta flera frekvenser i FM—bandet i anspråk för sina sändningar än dem som Sveriges Riksradio AB och Sveriges Lokalradio AB använt under huvuddelen av år 1992. Detta hindrar dock inte en sådan utbyggnad som behövs för att en större andel av den bofasta befolkningen skall kunna nås av sändningarna från de fyra riks— täckande kanalerna. (Se prop. 1991/92:140, s. 46—48).
Med rikstäckning avses att minst 99,8 % av den fast bosatta befolkningen i landet kan nås av sändningarna.
Den tekniska kvaliteten på sändningarna skall vara hög. Sändningarna skall ske med så god säkerhet att eventuella sändningsavbrott blir så korta som möjligt. Verksamheten skall utformas så att den inte understiger de
kvalitets- och säkerhetsnivåer som sammantaget rådde för programproduktion och utsändning under år 1992.
öä
SR skall upplåta sändningstid för sändning av utbildningsprogram från Sveriges Utbildningsradio AB.
Om oenighet uppstår mellan SR och UR om fördelning och placering av sändningstid skall frågan avgöras av en skiljenänmd enligt lagen ( 1929:145 ) om skiljemän.
7 & SR skall planera och utföra sina sändningar så att utrymme för radio- tidningsverksamhet, om så behövs, kan ges i samma tidsmässiga omfattning som under verksamhetsåret 1992.
8 % SR skall köpa utsändningstjänster för marksändningar från Svensk Rundradio AB. I övrigt avgör SR hur överföringstjänster m.m. skall anskaffas.
SR:s organisation
9å
SR skall beakta de riktlinjer som riksdagen fastställt avseende organisa- tion, arbetsordning, regional indelning, kanalstruktur, regional produktion, anlitande av utomstående och fördelning av sändningstid mellan SR och UR. (se prop. 1991/92:140, KrU28, rskr. 329).
10å
SR skall bedriva regional sändningsverksamhet av minst samma omfatt- ning som den som under verksamhetsåret 1992 bedrevs av Sveriges Lokalradio AB.
115
SR skall ha en distriktsorganisation och sträva efter att den får en sådan uppbyggnad att förhållandena i olika delar av landet kan speglas. Det distriktsproducerade utbudet bör både spegla respektive områdes särprägel och egenart och på ett mer allmänt sätt bidra till mångfalden i programmen.
125
Utöver vad som följer av 9—11 åå bestämmer SR om regional indelning aV' organisationen.
Minst 40 % av allmänproduktionen i SR:s rikssändningar skall produceras utanför Stockholm.
Omfattningen av utomståendes medverkan i programproduktionen skall vara hög och jämn.
Innehållet i sändningarna
14å
SR skall ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen.
15å
SR skall erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet.
Programmen skall utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidig— het i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möjlighet att höra programmen.
Programutbudet skall som helhet präglas av folkbildningsambitioner. Det skall utformas så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar och så att hänsyn tas till olika förutsättningar hos befolk- ningen. Förnyelse av programinnehållet skall främjas.
Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall i betydande om- fattning förekomma i SR:s sändningar.
(Se prop. 1991/92:140, s. 53—60 och KrU28, s. 20—31).
l6å
Bestämmelserna i 14 och 15 åå innebär skyldighet för SR att bl.a.
1. meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och ta ställning i samhälls— och kultur- frågor,
2. stimulera till debatt kring viktigare sarnhälls— och kulturfrågor,
3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar,
4. tillvarata och utveckla ljudradions särskilda förutsättningar att ge upplevelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till in- levelse, engagemang och förströelse,
5. främja konstnärlig och kulturell förnyelse samt bedriva skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer,
6. bevaka och granska händelser och utveckling på kulturlivets olika om- råden samt i samspel med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter,
7. i skälig omfattning tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap,
8. ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt
9. ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade.
17å
SR:s program för sändning till utlandet skall ge dels svenskar som be- finner sig utomlands, dels utländsk publik möjlighet att få information om och upprätthålla kontakt med Sverige. Programmen bör ge kunskap om Sverige och bidra till förståelse för det svenska samhället.
Bestämmelserna i 14—16 åå skall tillämpas med avseende på varje språk- grupp för sig och med beaktande av den speciella karaktären hos sändning— arna till utlandet.
18å
I fråga om program om och för funktionshindrade samt verksamhet på in- vandrar— och minoritetsspråk får SVT, SR och UR sins emellan fördela an— svaret för olika slags insatser.
SVT:s, SR:s och UR:s samlade resurser för dessa två områden under ett verksamhetsår, uttryckt i fast prisläge, skall dock för respektive område minst vara oförändrade i jämförelse med verksamhetsåret 1992.
Eventuella överenskommelser mellan SVT, SR och UR i fråga om ansvarsfördelningen för program om och för funktionshindrade samt verk— samhet på invandrar— och minoritetsspråk skall tillställas Radionämnden.
19 å SR skall se till att språkvårdsfrågor beaktas i programverksamheten.
20å
SR skall före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet. Ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.
21å
Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte: ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat.
22å
På begäran av statlig eller kommunal myndighet skall SR sända med— delande som är av vikt för allmänheten. SR skall tillse att meddelandet ges ent lämplig utformning och att det inte genom sin omfattning eller på annat sättt inverkar menligt på programverksamheten.
23å
SR skall skyndsamt tillställa Radionämnden det material som nämnden an-- ser sig behöva för sin granskningsverksamhet.
24å
Det åligger SR att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av Radionämnden enligt vilket bolaget har brutit mot bestämmelserna i 6 å radio— lagen (1966:755) eller detta avtal. Om Radionämndens beslut avser att SR har avslagit en begäran om beriktigande, skall bolaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.
Genmäle och beriktigande
25å
SR skall beriktiga felaktig sakuppgift när detta är påkallat. Den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas till- falle till genmäle.
26å
Begäran om beriktigande eller genmäle skall behandlas skyndsamt. Har begäran gjorts skriftligen skall SR, såsom närmare anges för vissa fall i 28 å, underrätta Radionämnden.
27å
Bifalls begäran om beriktigande, skall ett beriktigande sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt sammanhang.
Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser.
28å
Om en skriftlig begäran om beriktigande eller genmäle har avslagits av SR skall SR dels lämna information till den berörde om förutsättningarna för att hos Radionämnden anmäla SR:s beslut eller SR:s handläggning av ärendet, dels underrätta Radionämnden om sitt beslut. Ett beslut om avslag skall inne— hålla uppgifter om skälen till avslaget. Underrättelse till Radionämnden be- höver dock endast göras om begäran gjorts av någon som saken rör.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast i fråga om sådan begäran om beriktigande eller genmäle som har kommit in till SR inom sex månader efter sändningen av det program som anmärkningen avser.
Reklam och sponsring
29 å SR får inte sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.
30å
Utan hinder av 29 å får sändning av sponsrade program ske på de villkor som anges nedan i punkterna 1—4.
Med sponsrade program avses program som helt eller delvis bekostats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, under förutsättning att sponsorbidraget har tillfallit SR direkt eller medfört att SR:s kostnader för programmet påtagligt har minskat.
1. SR skall i början eller slutet av programmet, oavsett om SR eller annan producerat programmet, ange sponsoms eller sponsoremas namn eller firma. Om SR finner det lämpligt kan detta ske såväl före som efter programmet. Meddelanden om Sponsorskap får inte lämnas i pauser. Meddelandet skall — med beaktande av att ändamålet med meddelandet skall vara att upplysa publiken om sponsorskapet — ges en sådan utformning att det inte riskerar att förväxlas med sedvanliga reklaminslag i reklamfinansierad radio. Meddelan— det som skall vara kort får inte åtföljas av musik och skall även i övrigt ges en neutral utformning.
2. Programmet får inte vara sponsrat av någon vars huvudsakliga verk- samhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.
3. Programmet skall vara av evenemangskaraktär och får inte huvudsak- ligen avse nyheter eller nyhetskommentarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år.
4. Sändningen skall avse en allmän sammankomst eller offentlig tillställ— ning. Om denna anordnas av SR eller annat svenskt företag som bedriver rundradiosändning skall sändningen ske inom ramen för ett åtagande gent- emot Europeiska Radiounionen (EBU) — eller arrangemanget vara av mot- svarande betydelse — och programmet direktsändas till flera länder. Offenlig tillställning som utgör ett sportevenemang skall dock alltid anordnas av annan än SR eller annat svenskt företag som bedriver rundradiosändning och vara av större svenskt eller internationellt intresse. Programmet får inte utgöras av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som anordnas under förut- sättning att SR sänder den. Om, utan att det är fråga om sponsring enligt andra stycket, bidrag till finansieringen av programmet lämnats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, skall upplysning om detta länmas i början eller slutet av programmet. Sådan upplysning behöver dock inte lämnas om uppgiften inte kan erhållas utan svårighet eller det är uppenbart att den skulle sakna betydelse för lyssnarna.
Ekonomiska förutsättningar
Blå
Staten ställer medel till SR:s förfogande för verksamheten. SR skall inom den tillgängliga ekonomiska ramen göra de prioriteringar som krävs för att uppfylla målen med verksamheten.
Verksamheten skall bedrivas rationellt. Utvecklingen av verksamheten skall bl.a. syfta till ökad effektivitet och förbättrad produktivitet.
SR skall årligen före den 1 september till regeringen inge en anslagsfram- ställning som underlag för regeringens förslag till riksdagen året därpå.
Anslagsframställningen skall bl.a. innehålla redovisningar av den genom— förda verksamheten. Redovisningarna i anslagsframställningen skall visa hur programföretagen uppfyller och har för avsikt att uppfylla sina åtaganden en- ligt detta avtal och enligt de riktlinjer som riksdagen fastställt för program— företagens verksamhet.
Vidare skall ingå redovisningar av SR:s planer för verksamheten. Härvid skall särskilt redovisas en flerårig plan för insatser för funktionshindrade.
När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till SR skall SR jämte övriga delägare av RIKAB svara för att även en redovisning avseende RIKAB:s verksamhet bifogas anslagsfrarnställningen.
(Se prop. 1992/92:140 s. 45 och 81—82).
33å
SR får från rundradiorörelsens resultatkonto i mån av behov rekvirera medel avseende kostnader för mervärdesskatt vid köp av programinsamlings- tjänster.
Regeringen fastställer ett preliminärt belopp av SR:s medelstilldelning som hålls inne på rundradiokontot för detta ändamål. Utbetalning av rekvirerade medel skall ske enligt samma utbetalningsregler som för övrig medels- tilldelning. Eventuella icke utnyttjade medel under ett kalenderår får dispo- neras för verksamheten under påföljande år. Eventuella högre rekvisitioner ur det innehållna beloppet betalas tillbaka genom kvittning mot nästa års me- delstilldelning.
34 å
SR skall tillsammans med SVT och UR anslå medel för RIKAst kost— nader i proportion till storleken på respektive programföretags medels— tilldelning från rundradiorörelsens resultatkonto (rundradiokontot). Detta kan ske genom ägartillskott eller på annat sätt.
35 å Sidoverksamheter till SR:s sändningsverksamhet skall täcka sina kost- nader. Avtalets upphörande m.m. 36 å
Om det finns skäl anta att SR i väsentlig mån har brutit mot 6 å radiolagen (1966:755) eller detta avtal, får staten påkalla utredning i frågan genom ut— redningsmän, vilka utses enligt lagen (1929:]45) om skiljemän. Om utred- ningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet.
37å
Staten får, när avtalet upphör, inlösa byggnader, inredning och utrustning samt övriga inventarier och installationer, som tillhör SR. Kan överens- 513
kommelse ej träffas om lösenbeloppet, skall detta bestämmas av tre värde- ringsmän, som utses enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
SR skall medverka till att företag som staten bestämmer utan särskilt vederlag får överta de lokaler som SR förhyrt. SR medger, att personal anställd för programverksamheten får övergå till anställning i sådant företag senast när avtalet upphör att gälla.
38å
Tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta avtal i andra frågor än sådana som rör programinnehållet, avgörs genom skiljemannaförfarande en— ligt lagen (1929:145) om skiljemän.
39å
Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 och gäller till och med den 31 december 1996.
Uppsägning av avtalet skall ske senast ett år före avtalstidens utgång. Avtalet förlängs med två år åt gången vid utebliven uppsägning.
Om ett beslut av riksdagen under avtalsperioden föranleder det, får vardera parten påkalla förhandlingar om ändring av villkoren i detta avtal.
Till detta avtal har fogats en protokollsanteckning som bilaga.
Av detta avtal är två exemplar upprättade och utväxlade mellan parterna. Stockholm den Stockholm den
För regeringen För Sveriges Radio AB
Bilaga till avtal mellan staten och SR
Protokollsanteckning ( Protokollsanteckning till 8 5 )
Parterna är överens om att utgångspunkten för nyttjande av sändningskapa- citet skall vara att SR ges möjlighet att av Svensk Rundradio AB köpa ut— sändnings-, programöverförings- och tilläggstjänster som ligger inom ramen för den uppgift som SR har enligt detta avtal innan sådan överkapacitet bjuds ut till andra intressenter (se prop. 1991/92:140 s. 46—48).
Avtal mellan staten och Sveriges Utbildningsradio AB
Mellan staten och programföretaget Sveriges Utbildningsradio AB (nedan be- nämnt UR) har enligt 7 å radiolagen(1966:755) träffats följande avtal.
Allmänna bestämmelser
15
Detta avtal innehåller villkor för UR:s rätt att sända radioprogram i rund- radiosändning utöver dem som följer av 5, 6 och 18 åå radiolagen (1966:755).
2 & UR:s uppgift är att bedriva verksamhet för rundradio inom utbildnings- området som står i allmänhetens tjänst (public service). Verksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället.
3 %
När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till UR skall UR jämte Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Radio AB (SR) äga samtliga aktier i Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) i relation till storleken på respektive programföretags medelstilldelning från rundradiorörelsens resultatkonto (rundradiokontot).
UR har som delägare till RIKAB ansvar för att RIKAB för statens räkning uppbär TV-avgifter och bedriver avgiftskontroll.
45
Utbildningsprogram skall produceras i första hand för sändning via mark— sändare. Programverksamheten skall bedrivas inom utbildningsområdena förskola, ungdomsskola, högskola och vuxenutbildning. Användarna skall ges möjligheter att framföra synpunkter och önskemål på programverksam— heten. Denna skall främst inriktas på att förstärka, bredda och komplettera de utbildningsinsatser som görs av andra inom de ovan nämnda utbildnings- områdena.
55
UR skall sända ljudradio— och TV-program i rikssändningar samt i regio— nala sändningar. UR skall också sända text-TV. UR skall sända sina utbild— ningsprogram i SVT:s och SR:s kanaler.
65
Om oenighet uppstår mellan UR och SVT eller SR om fördelning och pla— cering av sändningstid skall frågan avgöras av en skiljenärnnd enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
7 & UR skall i samråd med SVT och SR köpa utsändningstjänster från Svensk Rundradio AB. I övrigt avgör UR hur utsändningstjänster m.m. skall anskaffas.
UR:s organisation
8 % UR skall beakta de riktlinjer som riksdagen fastställt avseende organisa- tion, arbetsordning, regional indelning, kanalstruktur, regional produktion, anlitande av utomstående och fördelning av sändningstid mellan UR och SVT eller SR. (se prop. 1991/92:140, KrU28, rskr. 329).
9 & Utöver vad som följer av 8 å bestämmer UR om regional indelning av organisationen.
10å
Omfattningen av utomståendes medverkan i programproduktionen skall vara hög och jämn.
Innehållet i sändningarna
llå
UR skall ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslags- kraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sänd— ning av programmen.
12å
UR skall erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet.
Programmen skall med beaktande av UR:s särskilda uppgifter inom utbildningsområdet utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser olika utbildningsbehov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån till- godoses vid tidpunkter då en stor del av befolkningen har möjlighet att se eller höra programmen.
Förnyelse av programinnehållet skall främjas. Ett mångsidigt utbud av program på svenska språket skall tillhandahållas och svenska artister och verk av svenska upphovsmän skall förekomma i
UR:s sändningar i den omfattning som är förenlig med UR:s särskilda upp- gift. (Se prop. 1991/92:140, s. 53—60 och KrU28, s. 20—31).
l3å
UR skall i sin programverksamhet ta särskild hänsyn till olika grupper av funktionshindrade samt till språkliga och etniska minoriteter.
14å
I fråga om program om och för funktionshindrade samt verksamhet på in- vandrar- och minoritetsspråk får SVT, SR och UR sins emellan fördela an- svaret för olika slags insatser.
SVT:s, SR:s och UR:s samlade resurser för dessa två områden under ett verksamhetsår, uttryckt i fast prisläge, skall dock för respektive område minst vara oförändrade i jämförelse med verksamhetsåret 1992.
Eventuella överenskommelser mellan SVT, SR och UR i fråga om an- svarsfördelningen för program om och för funktionshindrade samt verksam- het på invandrar- och minoritetsspråk skall tillställas Radionämnden.
15 å UR skall se till att språkvårdsfrågor beaktas i programverksamheten.
16å
UR skall före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet. Ämnesval och framställning skall ta sikte på vad som är väsentligt.
l7å
Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat.
18å
UR skall skyndsamt tillställa Radionämnden det material som nämnden anser sig behöva för sin granskningsverksamhet.
l9å
Det åligger UR att i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av Radionämnden enligt vilket bolaget har brutit mot bestämmelserna i 6 å radio— lagen (1966:755) eller detta avtal. Om Radionämndens beslut avser att UR har avslagit en begäran om beriktigande, skall bolaget redogöra för nämndens slutsatser och skälen för dessa.
Genmäle och beriktigande
20å
UR skall beriktiga felaktig sakuppgift när detta är påkallat. Den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas till- fälle till genmäle.
21å
Begäran om beriktigande eller genmäle skall behandlas skyndsamt. Har begäran gjorts skriftligen skall UR, såsom närmare anges för vissa fall i 23 å, underrätta Radionämnden.
22å
Bifalls begäran om beriktigande, skall ett beriktigande sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt sammanhang.
Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser.
23å
Om en skriftlig begäran om beriktigande eller genmäle har avslagits av UR skall UR dels lämna information till den berörde om förutsättningarna för att hos Radionämnden anmäla UR:s beslut eller UR:s handläggning av ärendet, dels underrätta Radionämnden om sitt beslut. Ett beslut om avslag skall inne- hålla uppgifter om skälen till avslaget. Underrättelse till Radionämnden be- höver dock endast göras om begäran gjorts av någon som saken rör.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast i fråga om sådan begäran om beriktigande eller genmäle som har kommit in till UR inom sex månader efter sändningen av det program som anmärkningen avser.
Reklam och sponsring
24 å UR får inte sända reklam mot vederlag eller program mot betalning.
25å
UR får inte sända sponsrade program. Med sponsrade program avses program som helt eller delvis bekostats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, under förutsättning att sponsorbidraget har tillfallit UR direkt eller medfört att UR:s kostnader för programmet påtagligt har minskat.
Om, utan att det är fråga om sponsring enligt andra stycket, bidrag till finansieringen av programmet lämnats av någon som inte är engagerad inom radio eller TV eller med att framställa audiovisuella verk, skall upplysning om detta lämnas i början eller slutet av programmet. Sådan upplysning behöver dock inte lämnas om uppgiften inte kan erhållas utan svårighet eller det är uppenbart att den skulle sakna betydelse för tittarna eller lyssnarna.
Ekonomiska förutsättningar
26å
Staten ställer medel till UR:s förfogande för verksamheten. UR skall inom den tillgängliga ekonomiska ramen göra de prioriteringar som krävs för att uppfylla målen med verksamheten.
Verksamheten skall bedrivas rationellt. Utvecklingen av verksamheten skall bl.a. syfta till ökad effektivitet och förbättrad produktivitet.
27å
UR skall årligen före den 1 september till regeringen inge en anslagsfram- ställning som underlag för regeringens förslag till riksdagen året därpå.
Anslagsframställningen skall bl.a. innehålla redovisningar av den genom- förda verksamheten. Redovisningarna i anslagsframställningen skall visa hur programföretagen uppfyller och har för avsikt att uppfylla sina åtaganden en- ligt detta avtal och enligt de riktlinjer som riksdagen fastställt för program- företagens verksamhet.
Vidare skall ingå redovisningar av UR:s planer för verksamheten. Härvid skall särskilt redovisas en flerårig plan för insatser för funktionshindrade.
När Sveriges Radio Förvaltnings AB upphör att vara moderbolag till UR skall UR jämte övriga delägare av RIKAB svara för att även en redovisning avseende RIKAst verksamhet bifogas anslagsframställningen.
(Se prop. 1992/92:140 s. 45 och 81—82).
28å
UR får från rundradiorörelsens resultatkonto i mån av behov rekvirera medel avseende kostnader för mervärdesskatt vid köp av prograrninsamlings— tjänster.
Regeringen fastställer ett preliminärt belopp av UR:s medelstilldelning som hålls inne på rundradiokontot för detta ändamål. Utbetalning av rekvirerade medel skall ske enligt samma utbetalningsregler som för övrig medelstilldel— ning. Eventuella icke utnyttjade medel under ett kalenderår får disponeras för verksamheten under påföljande år. Eventuella högre rekvisitioner ur det inne- hållna beloppet betalas tillbaka genom kvittning mot nästa års medelstilldel- ning.
29å
UR skall tillsammans med SVT och UR anslå medel för RIKAst kost- nader i proportion till storleken på respektive programföretags medelstilldel— ning från rundradiorörelsens resultatkonto (rundradiokontot). Detta kan ske genom ägartillskott eller på annat sätt.
30å
Sidoverksamheter till UR:s sändningsverksamhet skall täcka sina kost- nader.
Avtalets upphörande m.m.
31å
Om det finns skäl anta att UR i väsentlig mån har brutit mot 6 å radiolagen(1966:755) eller detta avtal, får staten påkalla utredning i frågan genom ut- redningsmän, vilka utses enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Om utred— ningen ger anledning till det, får staten säga upp avtalet.
32å
Staten får, när avtalet upphör, inlösa byggnader, inredning och utrustning samt övriga inventarier och installationer, som tillhör UR. Kan överens- kommelse ej träffas om lösenbeloppet, skall detta bestämmas av tre värde- ringsmän, som utses enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
UR skall medverka till att företag som staten bestämmer utan särskilt vederlag får överta de lokaler som UR förhyrt. UR medger, att personal an— ställd för programverksamheten får övergå till anställning i sådant företag senast när avtalet upphör att gälla.
33å
Tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta avtal i andra frågor än sådana som rör programinnehållet, avgörs genom skiljemannaförfarande en— ligt lagen (1929:145) om skiljemän.
34å
Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 och gäller till och med den 31 december 1996.
Uppsägning av avtalet skall ske senast ett år före avtalstidens utgång. Avtalet förlängs med två år åt gången vid utebliven uppsägning.
Om ett beslut av riksdagen under avtalsperioden föranleder det, får vardera parten påkalla förhandlingar om ändring av villkoren i detta avtal.
Av detta avtal är två exemplar upprättade och utväxlade mellan parterna. Stockholm den Stockholm den
För regeringen För Sveriges Utbildningsradio AB
'BILDNINGSDEPARTEMENTET Bilaga till regeringsbeslut 1991—11—07, nr 2,9'5
Avtal mellan staten och Nordisk Television AB
Inledning
A. Såsom grundläggande förutsättningar för avtalets in-
gående antecknas för staten:
att bolagsordningen för Nordisk Television AB är den som
framgår av bilaga 1,
ett Nordisk Television AB såsom huvudägare har AB Patricia, med 25,4 procent av aktierna och 30,6 procent av rösterna, Försäkringsbolaget SPP Ömsesidigt, med 19 procent av aktierna och 2,3 procent av rösterna, Investment AB Agro, med 6,33 procent av aktierna och 7,63 procent av rösterna, Lantbrukarnas Ekonomi AB med 6,34 procent av aktierna och 7,64 procent rösterna, Slakteriförbundet Ekonomisk Förening med 6,33 procent av aktierna och 7,63 procent av rösterna, Bokförlaget Natur & Kultur med 6,6 procent av aktierna och 8 procent av rösterna samt Industriförvaltnings AB Kinnevik
med 30 procent av aktierna och 36,2 procent av rösterna.
gg; ovan angivna huvudägare till Nordisk Television AB i skrivelse till regeringen åtagit sig att verka för att Nordisk Television AB kommer att låta bygga ut sändarnätet för att uppnå en hushållstäckning enligt nedan angivna åtagande, att de inte träffat eller kommer att träffa överenskommelser som påverkar den rösträtt, som ägare har i kraft av sitt aktieinnehav samt att de även i övrigt har åtagit sig att verka för att avtalet uppfylls och att de
förutsättningar som här antecknas som grunder för regering— ens ingående av avtalet inte förändras i väsentlig mån, på sätt som framgår av bilaga 2. för Nordisk Television AB:
att regeringen för riksdagen kommer att lägga fram förslag om den koncessionsavgift bolaget skall erlägga till staten. Förslaget avses ha i huvudsak följande innehåll.
Koncessionsavgiften skall bestå av en fast och en rörlig del. Den fasta avgiften utgör 50 milj. kr. per kalender- år. Den rörliga avgiften skall beräknas på grundval av de intäkter som bolaget erhåller som vederlag för att sända annonser. Den skall utgöra 20 % av de intäkter som över— stiger 750 men inte 1 000 milj.kr., 40 % av intäkter som överstiger 1 000 men inte 2 000 milj.kr. och 50 % av intäkter som överstiger 2 000 milj.kr., allt räknat per kalenderår. Den fasta avgiften och beloppsgränserna för den rörliga avgiften avser år 1992 och skall för tiden efter år 1992 justeras med hänsyn till förändringar i
penningvärdet.
Med intäkt till bolaget skall likställas betalning som
sker till annan än bolaget under sådana förhållanden att det står klart att det rör sig om vederlag för att sända annonser. Periodiseringen av intäkterna skall ske enligt
bokföringsmässiga grunder.
Den fasta avgiften skall erläggas med en tolftedel senast den sista i varje månad. Den rörliga avgiften erläggs senast den 31 mars året efter det kalenderår som avgiften
avser .
Om Sveriges Television AB eller annat programföretag som
ensamt eller i samverkan med andra bedriver rikstäckande
televisionssändningar i marksändarnät får tillstånd att sända reklam mot vederlag skall någon koncessionsavgift inte längre utgå. B. Vidare antecknas att: Nordisk Television AB åtar sig
att genom sättet att organisera verksamheten medverka till uppbyggnaden av en fristående programindustri,
att vid marksändningarnas början sända 40 timmar per vecka för att sedan successivt bygga ut programverksamheten till den nivå som anges i 6 5 nedan. Avsikten är att därefter ytterligare stärka programambitionen och öka sändnings—
tiden,
att redan i utgångsläget låta producera minst 40 procent av
de program som avses i 6 5 punkt 5.a hos produktionsföretag
som är verksamma utanför Stockholms län,
att omgående etablera ett regionalt centrum i Malmö med 15 medarbetare och där bygga upp kapacitet för reguljära direktsändningar. Utgångspunkten är en kvalificerad nyhets— redaktion. Därutöver skapas resurser för att spegla sam—
hälle och kultur i södra Sverige,
a t omgående etablera en EG—redaktion i Malmö för bevakning av "det nya Europa" genom nyhetsinslag, nyhetsdokumentärer
och nyhetsmagasin,
att etablera en kvalificerad nyhetsredaktion i Göteborg som på 3 års sikt ska nå en redaktionell och teknisk resursnivå
som motsvarar den i Malmö,
att lokalisera en sportredaktion till Göteborg efter det att Nordisk Television AB erhållit medlemskap i EBU,
att etablera en kvalificerad nyhetsredaktion i Norrland som på 5 års sikt ska nå en redaktionell och teknisk resursnivå som motsvarar den i Malmö,
att för den regionala nyhetsbevakningen teckna löpande kontrakt med minst 20 produktionsbolag utanför storstads—
regionerna,
gtt medverka vid en översyn av den svenska filmpolitiken samt att medverka till en lösning som innebär att bolaget bidrar till den svenska filmproduktionen på villkor som i princip motsvarar vad som kommer att gälla för var och en av kanalerna i Sveriges Television AB,
att träda i förhandling med regeringen om de villkor som skall gälla för sändningarna om Sverige kommer i krig eller krigsfara eller liknande utomordentliga förhållanden samt,
att låta sända ut sina program över ett nät av marksändare som är tekniskt samordnat med det sändarnät som används för distribution av Sveriges Televisions sändningar och som byggs ut enligt en plan. Utbyggnadstakten skall vara sådan att ungefär följande andelar av Sveriges befolkning kan ta emot programmen från marksändare vid olika tidpunkter, nämligen 50 % då sändningarna inleds, 70 % sex månader därefter, 98 % ytterligare tolv månader därefter samt 99,8 % före utgången av år 1997. Utbyggnadstakten skall dock högst motsvara den takt i vilken Televerket uppfyller sin utbyggnadsplan för sändningsnätet. Under förutsättning att programmen under hela avtalets giltighetstid sänds ut över en satellit med en signalstyrka av lägst ca 44 dBW i hela Sverige samt att Nordisk Television AB fr.o.m. sänd— ningarnas början erbjuder personer bosatta inom de områden
i Sverige som enligt utbyggnadsplanen inte kommer att nås av utsändningarna från marksändare att förvärva satellit— mottagningsutrustning för ett pris som motsvarar 1 000 kr, justerat årligen med början den 1 januari 1993 med föränd— ringen av konsumentprisindex under föregående år, eller, om Nordisk Television AB sänder från annan satellit än Tele— X, för 50 procent av gällande konsumentpris för sådan utrustning, behöver emellertid endast ca 98 % av Sveriges befolkning kunna ta emot programmen från marksändare vid
utgången av år 1997.
Mellan staten och Nordisk Television AB har enligt 7 och 17 55 radiolagen (1966:755) träffats följande avtal.
Allmänt
1 5
Detta avtal avser sådana rundradiosändningar av tele— visionsprogram som Nordisk Television AB bedriver med regeringens tillstånd. Avtalet innehåller villkor för
sändningsrätten utöver de som följer av föreskrifterna i 6 och 8 — 15 55 radiolagen (1966:755) .
Reklam, sponsring m.m.
25
Nordisk Television AB får endast under annonstid sända
reklam mot vederlag och program mot betalning.
3 S
Nordisk Television AB får sända sponsrade program på de
villkor som anges i tredje — femte styckena.
Med ett sponsrat program avses ett program som helt eller delvis har bekostats av någon som inte är engagerad inom radio eller television eller med att framställa audiovisu— ella verk och med vilken Nordisk Television AB har träffat
avtal härom.
Nordisk Television AB skall i början eller slutet av pro— grammet ange sponsorns eller sponsorernas namn eller firma. Om Nordisk Television AB finner det lämpligt kan detta ske såväl före som efter programmet. Meddelanden om Sponsorskap får också lämnas en gång i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publi— ken. Sådana meddelanden skall vara korta och ske genom användande av stillbild. Vid angivandet av sponsorskapet får sponsorns logotype användas. Musik som är typisk för eller annars knuten till sponsorn får inte användas. Programmet får inte vara sponsrat av någon vars huvudsak—
liga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksvaror, alkoholdrycker eller receptbelagda läkemedel.
Programmet får inte huvudsakligen avse nyheter eller ny— hetskommentarer eller huvudsakligen vända sig till barn under 12 år.
Programverksamheten
4 S
Nordisk Television AB skall sända ett mångsidigt programut— bud av god kvalitet. Programutbudet skall utformas så att det i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning och så att utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Sänd— ningarna skall innehålla såväl nyhetsprogram och informa— tiva program som underhållningsprogram och TV—dramatik. Möjligheten att bli ytterligare en kanal för opinionsbild— ning skall tas tillvara bl.a. genom att slå vakt om den fria åsiktsbildningen. Programmen skall ge kunskaper och
upplevelser, förmedla erfarenheter och skänka god under— hållning.
Ett rikt utbud av program på svenska språket skall utgöra minst hälften av programutbudet. Verk av svenska upphovsmän skall i betydande omfattning förekomma i sändningarna. Händelser och skeenden i olika delar av landet skall spe—
glas i programmen.
Utländska program skall spegla olika kulturkretsar, inom
och utom Europa. Nordisk Television AB skall ta hänsyn till televisionens
särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen
och utformning samt tiden för sändning av programmen.
5 S
Bestämmelserna i 4 5 innebär skyldighet för Nordisk Tele—
vision AB att bl.a.
1. förmedla nyheter, kommentera dessa och belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som
medborgarna behöver för att vara orienterade.
2. stimulera till debatt i samhälls— och kulturfrågor.
3. granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verk— samheten inom sådana organ.
4. utveckla mediets möjligheter att förmedla upplevelser
och stimulera fantasin.
6 5
Efter en successiv uppbyggnadsperiod på två år från sänd— ningarnas början skall Nordisk Television AB uppfylla sina skyldigheter enligt 4 och 5 SS genom att
1. sända program under i genomsnitt minst 50 timmar per vecka under ett kalenderår.
2. dagligen sända program som huvudsakligen består av nyheter. Under de nio månader av året som utgör högsäsong skall tiden för dessa program ej understiga 10 timmar per
vecka.
3. dagligen sända program avsedda för barn under 12 år. Under de nio månader av året som utgör högsäsong skall tiden för dessa program ej understiga 5 timmar per vecka.
En övervägande del av programmen skall vara svenska eller
nordiska.
4. under året sända minst 40 timmar program som utgörs av
svensk eller nordisk TV—dramatik.
5. utöver program som avses under punkt 2, under i genom—
snitt minst 15 timmar per vecka sända program som antingen
a. producerats på beställning från Nordisk Tele—
vision AB av fristående produktionsföretag eller
b. består av svenska filmer som har haft biograf—
premiär under de senaste fem åren eller
c. består av svenska kortfilmer som har färdig—
ställts under de senaste fem åren eller d. producerats inom Nordisk Television AB.
I de sändningstider som avses i denna paragraf inräknas inte repriser av program som Nordisk Television AB sänt senare än en månad före det aktuella sändningstillfället och inte heller sändningar av testbild, text eller still—
bilder, med eller utan ljud.
7 5
I nödsituationer skall Nordisk Television AB på begäran av statlig myndighet utan särskild ersättning sända meddelande
som är av vikt för allmänheten.
10
8 5
Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksam— heten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat.
9 S
Nordisk Television AB skall beriktiga felaktig sakuppgift när detta är påkallat.
Den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle.
10 S
Begäran om beriktigande och genmäle skall behandlas skynd—
samt.
11 S
Bifalls begäran om beriktigande, skall ett beriktigande sändas så snart det kan ske i ett för publiken naturligt
sammanhang.
Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen
avser.
12 S
Nordisk Television AB skall genast underrätta radionämnden om begäran om beriktigande eller genmäle som har fram—
ställts skriftligen hos Nordisk Television AB av den som
saken rör och som har kommit in till Nordisk Television AB
inom sex månader efter sändningen av det program som an—
märkningen avser.
Nordisk Television AB:s beslut med anledning av en begäran som avses i första stycket skall genast tillställas radio— nämnden. Har Nordisk Television AB avslagit begäran, skall
beslutet innehålla uppgifter om skälen till detta. 13 5
Nordisk Television AB skall skyndsamt tillställa radio— nämnden det material som nämnden anser sig behöva för sin
granskningsverksamhet. 14 s
Nordisk Television AB skall i program på lämpligt sätt redogöra för beslut av radionämnden, enligt vilket före— taget har överträtt bestämmelserna i radiolagen eller i detta avtal. Om radionämndens beslut avser att Nordisk Television AB har avslagit en begäran om beriktigande, skall Nordisk Television AB redogöra för nämndens slut—
satser och skälen för dessa.
15 5
Om riksdagen skulle besluta att de uppgifter som åvilar radionämnden i stället skall fullgöras av annan myndighet
skall vad som i detta avtal sägs om radionämnden i stället
gälla den nya myndigheten.
Sändningarnas början
16 S Sändningarna skall påbörjas före utgången av februari 1992.
Avtalstid m.m. 17 S Avtalet gäller till utgången av februari 1998.
Uppsägning av avtalet skall ske senast två år före avtals— tidens utgång. Avtalet förlängs med tre år åt gången vid
utebliven uppsägning. 18 5
Om förutsättningarna för Nordisk Television AB:s verksamhet enligt detta avtal förändras i väsentlig mån, t.ex. genom införande av skatt på reklam i television, skall staten på begäran av Nordisk Television AB medverka i förhandlingar
om villkoren i detta avtal.
19 S
Finner regeringen skäl att anta att Nordisk Television AB i väsentlig mån brutit mot bestämmelserna i radiolagen eller detta avtal, eller att de grundläggande förutsättningar för avtalets ingående som för statens del antecknats i inled— ningen i väsentlig mån förändrats, och parterna är oense härom, får staten — under förutsättning att staten skrift— ligen anmodat Nordisk Television AB eller, i förekommande fall Nordisk Television AB:s huvudägare, att vidta rättel— se, vidta åtgärder för att förhindra fortsatt eller för— nyade avtalsbrott eller de andra åtgärder som i varje fall må anses erforderligt och att sådana åtgärder ej vidtagits inom skälig tid — påkalla utredning i frågan genom skilje— män. För utseende av skiljemännen och för deras hand— läggning och avgörande av saken gäller lagen (1929:145) om
13
skiljemän. Om skiljemännens avgörande ger anledning till det, eller om parterna är ense om att en väsentlig över— trädelse eller väsentlig förändring av förutsättningarna föreligger, får.staten säga upp avtalet.
20 S
Nordisk Television AB får säga upp avtalet till omedelbart upphörande om de grundläggande förutsättningar för avtalets ingående som för bolagets del antecknats i inledningen i väsentlig mån förändrats.
Till detta avtal har fogats bolagsordningen för Nordisk Television AB som bilaga 1, skrivelse från huvudägarna som
bilaga 2 samt vissa protokollsanteckningar som bilaga 3.
Av detta avtal är två exemplar upprättade och utväxlade
mellan parterna.
För regeringen För Nordisk Television AB
JLTURDEPARTEMENTET REGERJNGSBESLUT Datum Dnr 1993—12—16 Ku93/4121/Me
Sverigefinska Riksförbundet Bellmansgatan 15 nb 118 47 STOCKHOLM
Ansökan om tillstånd till rundradiosändning av finländska televisionsprogram
Sverigefinska Riksförbundet har anhållit om förnyat tillstånd att bedriva vidaresändning av finländska televisionsprogram i rundradiosändning över storstockholmsområdet.
Regeringen meddelar Sverigefinska Riksförbundet tillstånd enligt lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska televisionsprogram (ändrad senast 1993z378) att under tiden den 1 januari — den 31 december 1994 bedriva rundradiosändning av televisionsprogram.
För tillståndet gäller följande villkor.
1. För sändningen får användas en sändare i Nacka med samma räckvidd som TV 2-sändaren där samt de slavsändare som behövs för god mottagning inom huvudsändarens täckningsområde.
2. Sändningen skall ske i en kanal.
3. Sändningen skall bestå av vidaresändning av
program som samtidigt sänds eller kort tid dess— 537
förinnan har sänts i Finland med stöd av tillstånd från Finlands regering.
4.1 Reklam mot vederlag och program mot betalning får endast sändas under annonstid. Med reklam avses ett radioprogram som är avsett att främja en näringsidkares avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet. Med annonstid avses sändningstid som inleds och avslutas av en särskild ljud— och bildsignatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör detta på uppdrag av andra.
4.2 Av en annons som sänds under annonstid skall det framgå i vems intresse sändningen sker.
4.3 I annonser som sänds mot betalning eller annat vederlag får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i radioprogram som huvudsak— ligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.
4.4 En annons med reklam som sänds under annonstid får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos
barn under 12 är.
4.5 I annonser med reklam som sänds under annonstid får det inte uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i televisionsprogram som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 är.
4.6 Av sändningstiden per dygn får högst tio procent avse annonser under annonstid. Denna andel beräknas särskilt för tiden mellan kl. 18.00 och 24.00.
4.7 Inom en sändningstid av en timme mellan hela klockslag får annonser förekomma under högst åtta minuter eller, i rena undantagsfall, tio minuter.
4.8 Annonstiden vid ett givet tillfälle får inte understiga en minut, sedan sändningstiden för den särskilda signaturen har frånräknats.
4.9 Annonser under annonstid skall sättas in mellan programmen. Annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 är.
4.10 Annonser får dock avbryta ett program, om de sätts in
a. i pauser i sportprogram, där det förekommer längre pauser, eller i pauser i program som avser föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,
b. mellan delar i program, som består av olika avslutade delar och där varje del som föregås eller följs av annonser varar minst 20 minuter; annonser med reklam får dock inte förekomma under annonstiden omedelbart före eller efter en del av programmet som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 är.
4.11 Vad som föreskrivs i 4.1—4.10 gäller inte annonser och liknande meddelanden i sökbar text-TV.
På regeringens vägnar
Birgit Friggebo
Louise Bonbeck
Kopia till
TERACOM Svensk Rundradio AB Sveriges Radio AB Sveriges Television AB Sveriges Utbildningsradio AB TV4 AB
Svenska Kabel—TV AB Trafikministeriet, Helsingfors Oy Yleisradio Ab, Helsingfors MTV Oy, Helsingfors
Statens offentliga utredningar 1994
Kronologisk förteckning
Osu-Au) N
ooxl
10.
1].
12.
13. 14. 15. 16.
17.
18.
19.
20. 21.
22.
23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.
34.
. Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. . Kommunerna, Landstingen och Europa + Bilagedel. C. . Mäns föreställningar om kvinnor och Chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. Fi. . EU, EES och miljön. M. . Historiskt vägval - Följderna för Sverige i utrikes- och såkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD.
. Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. Ku.
Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD. Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SB. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. JIK-metoden, m.m. Fi. Konsumentpolitik i en ny tid. C. På väg. K.
Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och II. Ju.
Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. C.
Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. UD. Reformerat pensionssystem. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. S. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S. Förvalta bostäder. Ju. Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. S. Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. S. Att förebygga alkoholproblem. S. Vård av alkoholmissbrukare. S. Kvinnor och alkohol. S.
Barn — Föräldrar — Alkohol. S.
Vallagen . Ju.
Vissa mervärdeskattefrågor lll — Kultur m.m. Fi. Mycket Under Samma Tak. C. Vandelns betydelse i medborgarskapsårenden, m.m. Ku.
Tekniskt utrymme för ytterligare TV-såndningar. Ku.
35.
36. 37.
38. 39.
40. 41. 42. 43.
44. 45
47
48. 49. 50. 51.
52. 53. 54. 55. 56.
57.
58
59.
61. 62. 63. 64. 65.
66. 67.
68
Vår andes stämma — och andras.
Kulturpolitik och intemationalisering. Ku. Miljö och fysisk planering. M. Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. UD. Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. UD. Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska äldreåret 1993. S. Långsiktig strålskyddsforskning. M. Ledighetslagstiliningen — en översyn. A. Staten och trossamfunden. C.
Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. Fi. Folkbokföringsuppgiliema i samhället. Fi. . Grunden för livslångt lärande. U. 46.
Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereiringar och socialbidrag. S.
. Aweckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. U. Kunskap för utveckling + bilagedel. A. Utrikessekretessen. Ju. Allemanssparandet — en översyn. Fi. Minne och bildning. Museemas uppdrag och organisation + bilagedel. Ku. Teaterns roller. Ku.
Mästarbrev för hantverkare. Ku. Utvärdering av praxis i asylärenden. Ku. Rätten till ratten — reformerat bilstöd. S. Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. S. Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. Fi.
. 6 Juni Nationaldagen. Ju. 59.
Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. M. Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. M.
. Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. Ku. Pantbankernas kreditgivning. N. Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. Personnummer — integritet och effektivitet. Ju. Med raps i tankarna? M. Statistik och integritet, del 2 - Lag om personregister för officiell statistik m.m. Fi. Finansiella tjänster i förändring. Fi. Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. Fö . Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. Fi.
Statens offentliga utredningar 1994
Kronologisk förteckning
69.
70. 71.
72.
73.
74. 75. 76.
77. 78. 79. 80.
81. 82.
83.
84. 85.
86.
87.
88. 89.
91.
92. 93. 94. 95. 96. 97. 98.
On the General Principles of Environment Protection. M. Inomkommunal utjämning. Fi. Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. S. Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. S. Ungdomars välfärd och värderingar - en under- sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. C. Punktskattema och EG. Fi.
Patientskadelag. C.
Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. M.
Tillvarons trösklar. C. Citytunneln i Malmö. K. Allmänhetens bankombudsman. Fi. Iakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. U. Ny lag om skiljeförfarande. Ju. Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. Jo. Övergång av verksamheter och kollektiva upp- sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. A. Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. U. Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EGanpassning.
— Motiv. Del I.
— Författningstext och bilagor. Del II. Fi. Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981—2001. S. Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. Fi. Mervärdesskatten och EG. Fi. Tullagstiftningen och EG. Fi. . Kart— och fastighetsverksamhet
— finansiering, samordning och författningsreglering. M. Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. K. Miljözoner för trafik i tätorter. K. Levande skärgårdar. Jo.
Dagspresseni 1990-talets medielandskap. Ku. En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. S. Följdlagstiftning till miljöbalken . M. Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. M. Beskattning av förmåner. Fi.
99.
100. 101. 102. 103. 104.
105.
Domaren i Sverige inför framtiden — utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. Del A + B. Ju. Beskattningen vid gränsöverskridande omstruktureringar inom EG, m.m. Fi. Höj ribban! Lärarkompetens för yrkesutbildning. U. Analys och utvärdering av bistånd. UD. Studieinedelsfinansierad polisutbildning. Ju. PVC - en plan för att undvika miljöpåverkan. Rapport + bilagor. M. Ny lagstiftning om radio och TV. Ku.
Statens offentliga utredningar 1994
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [11]
J ustitiedepartementet
Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och II. Ju. [17] Förvalta bostäder. [23] Vallagen. [30] Utrikessekretessen. [49] 6 Juni Nationaldagen. [58]
Personnummer — integritet och effektivitet. [63] Ny lag om skiljeförfarande. [81] Domaren i Sverige inför framtiden — utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. Del A + B. [99]
Studiemedelsfinansierad polisutbildning. [103]
Utrikesdepartementet
Historiskt vägval — Följderna för Sverige i un'ikes- och säkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. [10] Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19] Sexualupplysning och reproduktiv hälsa under 1900-talet i Sverige. [37] Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850-1993. [38] Analys och utvärdering av bistånd. [102]
Försvarsdepartementet Räddningstjänst i samverkan och på entreprenad. [67]
Socialdepartementet
Mäns föreställningar om kvinnor och chefskap. [3] Refonnerat pensionssystem. [20] Refonnerat pensionssystem. Bilaga A. Kosmader och individeffekter. [21] Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22] Svensk alkoholpolitik — en strategi för framtiden. [24] Svensk alkoholpolitik — bakgrund och nuläge. [25] Att förebygga alkoholproblem. [26] Vård av alkoholmissbrukare. [27] Kvinnor och alkohol. [28]
Barn — Föräldrar — Alkohol. [29]
Gamla är unga som blivit äldre. Om solidaritet mellan generationerna. Europeiska åldreåret 1993. [39] Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. [46] Rätten till ratten — reformerat bilstöd. [55] Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. [56] Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen. [71] Sjukpenning, arbetsskada och förtidspension — förutsättningar och erfarenheter. [72] Teknologi och vårdkonsumtion inom sluten somatisk korttidsvård 1981-2001. [86] En allmän sjukvårdsförsäkring i offentlig regi. [95]
Kommunikationsdepartementet
På väg. [15] Citytunneln i Malmö. [78]
Trafiken och koldioxiden — Principer för att minska trafikens koldioxidutsläpp. [91] Miljözoner för trafik i tätorter. [92]
Finansdepartementet
Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JIK-metoden, m.m. [13] Vissa mervärdeskattefrågor III — Kultur m.m. [31] Uppskattad sysselsättning — om skatternas betydelse för den privata tjänstesektorn. [43] Folkbokföringsuppgittema i samhället. [44] Allemanssparandet - en översyn. [50] Beskattning av fastigheter, del II — Principiella utgångspunkter för beskattning av fastigheter m.m. [57] Rationaliserad fastighetstaxering, del I. Fi. [62] Statistik och integritet, del 2 — Lag om personregister för officiell statistik m.m. [65] Finansiella tjänster i förändring. [66] Otillbörlig kurspåverkan och vissa insiderfrågor. [68] Inomkommunal utjämning. [70] Punktskatterna och EG. [74] Allmänhetens bankombudsman. [79] Ny lag om skatt på energi. En teknisk översyn och EG-anpassning.
— Motiv. Del I. — Författningstext och bilagor. Del II. [85]
Nya tidpunkter för redovisning och betalning av skatter och avgifter. [87] Mervärdesskatten och EG. [88]
Statens offentliga utredningar 1994
Systematisk förteckning x
Tullagstiftningen och EG. [89] Beskattning av förmåner. [98] Beskattningen vid gränsöverskridande omstruktureringar inom EG, m.m. [100]
Utbildningsdepartementet
Grunden för livslångt lärande. [45] Aweckling av den obligatoriska anslutningen till studentkårer och nationer. [47]
Iakttagelser under en reform — Lägesrapport från Resursberedningens uppföljning vid sex universitet och högskolor av det nya resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning. [80] Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. [84] Höj ribban!
lärarkompetens för yrkesutbildning. [101]
J ordbruksdepartementet
Förstärkta miljöinsatser i jordbruket — svensk tillämpning av EG:s miljöprogram. [82] Levande skärgårdar. [93]
Kulturdepartementet
Förnyelse och kontinuitet —— om konst och kultur
i framtiden. [9] Vandelns betydelse i medborgarskapsärenden, m.m. [33] Tekniskt utrymme för ytterligare TV—sändningar. [34] Vår andes stämma — och andras. Kulturpolitik och intemationalisering. [35] Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation + bilagedel. [51] Teaterns roller. [52] Mästarbrev för hantverkare. [53] Utvärdering av praxis i asylärenden. [54]
Särskilda skäl — utformning och tillämpning av 2 kap. 5 5 och andra bestämmelser i utlänningslagen. [60] Dagspresseni 1990-talets medielandskap. [94] Ny lagstiftning om radio och TV. [105]
N äringsdepartementet Pantbankemas kreditgivning. [61]
Arbetsmarknadsdepartementet Ledighetslagstiltningen -— en översyn [41] Kunskap för utveckling + bilagedel. [48] Övergång av verksamheter och kollektiva upp- sägningar. EU och den svenska arbetsrätten. [83]
Civildepartementet
Kommunerna, Landstingen och Europa.
+ Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14] Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. [18] Mycket Under Samma Tak. [32] Staten och trossamfunden. [42] Ungdomars välfärd och värderingar — en under— sökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. ]73] Patientskadelag. [75] Tillvarons trösklar. [77]
Miljö- och naturresursdepartementet EU, EES och miljön. [7]
Skoterköming påjordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] Miljö och fysisk planering. [36] Långsiktig strålskyddsforskning. [40] Vilka vattendrag skall skyddas? Principer och förslag. [59] Vilka vattendrag skall skyddas? Beskrivningar av vattenområden. [59] Med raps i tankarna? [64] On the General Principles of Environment Protection. [69]
Trade and the Environment — towards a sustainable playing field. [76]
Kart- och fastighetsverksamhet — finansiering, samordning och författningsreglering. [901 Följdlagstiftning till miljöbalken . [96] Reglering av vattenuttag ur enskilda brunnar. [97] PVC — en plan för att undvika miljöpåverkan. Rapport + bilagor. [104]
II i
1-*" _ ,—
POSTADRESS: 10647 STOCKHOLM FAx 08—2050 21, TELEFON 08-690 90 90