om begränsningar i vittnesplikten
Regeringens proposition
då
PICS
1987/88:89 [2
om begränsningar i vittnesplikten
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 11 februari 1988.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Anna-Greta Leijon
Propositionens huvudsakliga innehåll
I rättegångsbalken finns regler om att vissa yrkeskategorier, bl. a. läkare, sjuksköterskor och advokater, inte är skyldiga att vittna om sådant som de I sin yrkesutövning i förtroende fått kännedom om under tystnadsplikt. I propositionen föreslås att detta s. k. frågeförbud utvidgas till att gälla även psykologer och psykoterapeuter.
Om det är förbjudet att fråga någon beträffande ett visst förhållande, skall enligt förslaget inte heller den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning få höras i den delen.
Lagändringen föreslås träda i kraft den I juli 1988.
I Riksdagen 1987/88. 1 saml. Nr 89
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvåärande Iydelse Föreslagen lydelse
36 kap.
55! Den som till följd av 2 kap. I eller Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2§ eller 3 kap. I $ sekretesslagen 2§ eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eler bestämmelse, till (1980:100) eller någon bestämmelvilken hänvisas i något av dessa se, till vilken hänvisas i något av
lagrum, ej äger lämna uppgift må cj dessa lagrum, inte får lämna en
höras som villne därom utan till- uppgift får inte höras som vittne om ständ från den myndighet i vars denna utan tillstånd från den myn-
verksamhet uppgiften har inhäm- dighet i vars verksamhet uppgiften
tats. har inhämtats.
Ej heller må advokat. YVäkare, Advokater, YVåkare, tandläkare,
tandläkare, barnmorska, sjukskö- barnmorskor, sjuksköterskor, psy-
terska, kurator vid familjerådgiv- kologer, psykoterapeuter, kuratoningsbyrå, som drives av kommun, rer vid familjerådgivningsbyråer,
landstingskommun, församling el- som drivs av kommuner, lands-
ler kyrklig samfällighet, eller deras tingskommuner, församlingar eller
biträden höras angående något, kyrkliga samfälligheter, och deras som på grund av denna deras ställ- biträden får höras som vittnen om
ning förtrotts dem eller de i sam- något som i denna deras yrkesutöv-
band därmed erfarit, med mindre ning anförtrotts dem eller som de i
det är i lag medgiver eller den, till samband därmed fått veta, endast vilkens förmån tystnadsplikten gäl- om det är medgivetr i lag eller den. ler. samtycker därtill: Den som till till vars förmån tystnadsplikten gälföljd av 9 kap. 4 § sekretesslagen ler, samtycker till det. Den som till inte får lämna uppgifter som avses följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen
där får inte höras som vittne om inte får lämna uppgifter som avses
dem, utan att det är medgivet i lag där får höras som vittne om dem
eller art den till vars förmån sekre- endast om det är medgivet i lag el-
tessen gäller samtycker till det. ler den till vars förmån sekretessen
gäller samtycker till det. Rättegångsombud, biträde eller Rättegångsombud, bhiträden eller försvarare må ej höras som vittne försvarare får höras som vittnen om
om vad för uppdragets fullgörande vad som anförtrotts dem för uppförtrotts honom, med mindre par- dragets fullgörande endast om par-
ten medgiver, att det må yvppas. ten medger det.
Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad som sägs i tredje stycket sägs vare annan än andra eller tredje stycket är andra försvarare skyldig at avgiva utsaga än försvarare skyldiga att vittna i i mål angående brott, för vilket icke mål angående brott, för vilket inte
är sradgat lindrigare straff än fäng- är föreskrivet lindrigare straff än else i två år. fängelse i två år.
! Senaste lydelse 1985: 1058. tr
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
Om tystnadsplikt för präst inom Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat.
Präst inom annat trossamfund än Präst inom annat trossamfund än
svenska kyrkan eller den som i så- svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande dant samfund intar motsvarande ställning må icke höras som vittne ställning får inte höras som vittne
om något som han vid enskilt skrif- om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande termål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit. samtal i övrigt har fått veta.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, 9 § radioansvarighetslagen (1966:756), I $ lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, 11 eller 16 § lagen (198 2:521) om ansvarighet för radio- och kassettidningar eller 2 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabel-
sändningar får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i
denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får
vittnesförhör inte heller äga rum
med den som under tystnadsplikt
biträtt med tolkning eller översätt-
ning.
Denna lag träder I kraft den 1 juli 1988.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988
Närvarande: statsråden Feldt, ordförande. och statsråden Gustafsson, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist. Thalén
Föredragande: statsrådet Leijon
Lagrådsremiss om begränsningar i vittnesplikten
I Inledning
Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att inställa sig
som vittne vid domstol och där avlägga vittnesmål. Vittnesplikten, som
regleras i 36 kap. I $ rättegångsbalken (RB), har i princip företräde framför en tystnadsplikt som kan åvila vittnet. I 36 kap. 5 & RB finns vissa undantag från denna huvudregel. Här sägs bl.a. att personer som tillhör vissa angivna yrkesgrupper. bl. a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor och vissa kuratorer, inte får höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de. i samband därmed har fått veta. Även
beträffande dessa yrkeskategorier får dock vittnesförhör äga rum om det är medegivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det.
Under senare tid har i skilda sammanhang framförts förslag om ändring-
ar i de nu berörda reglerna. I ett par fall har sådana frågor väckts genom
motioner i riksdagen. Det gäller dels frågan om psykologer bör tas med bland de nyss nämnda yrkeskategorierna. dels frågan om en samordning av RB:s regler om undantag från vittnesplikten med vissa lagregler rörande uppgiftsskyldighet. Rörande båda dessa frågor har justitieutskottet i sina av riksdagen godtagna betänkanden uttalat att det borde ankomma på regeringen att föranstalta om en översyn av gällande regler (se JuU
1980/81:2 och 1983/84:23 s. 9 resp. JuU 1984/85:25 s. 12). Vidare har Svenska Patentombudsföreningen i en skrivelse till regeringen hemställt
att även patentombuden tas med bland de yrkeskategorier som omfattas av
frågeförbudet i 36 kap. 5 § RB.
Även frågan om tolkars skyldighet att vittna har aktualiserats, bl. a.
genom cen motion till riksdagen. Justitieutskottet har vid behandlingen av
motionen inte funnit anledning att i det sammanhanget gå närmare in på
frågan om tolkarnas vittnesplikt utan hänvisat till att det i justitiedeparte-
mentet pågick en översyn av vittnesplikten (se JuU 1986/87:25 s. 17).
I ärendet rörande psykologers vittnesplikt uttalade justitieutskottet att
sådana ytterligare inskränkningar i den allmänna vittnesplikten som det
skulle medföra. om man tar med nya yrkeskategorier i 36 kap. 5 § RB, inte
bör göras utan en mer allsidig prövning av frågan. 4
I en år 1987 framlagd proposition om ctt reformerat tingsrättsförfarande uttalade min företrädare (prop. 1986/87:89 s. 137) att det — med hänsyn till vad riksdagen uttalat — var nödvändigt att frågorna såvitt möjligt bedömdes utifrån mera generella aspekter. Eftersom flera av dem inte belysts
genom sedvanlig remissbehandling borde regeringens ställningstagande rörande ändringar i 36 kap. 5 § RB anstå något ytterligare. Min företrädare
uttalade slutligen att han avsåg att återkomma till dessa frågor så snart som möjligt. .
I promemorian (Ds Ju 1987:10) Frågor om begränsningar i vittnesplikten. som upprättades inom justitiedepartementet år 1987, har behandlats
frågan om och i så fall på vilket sätt reglerna i 36 kap. 5 & RB om undantag
från vittnesplikten bör ändras. Promemorian mynnar ut i ett förslag till ändring av dessa regler. Frågan om patentombudens ställning togs emellertid inte upp i promemorian: i fråga om denna grupp måste enligt promemorian först övervägas om en författningsreglerad tystnadsplikt skulle infö-
ras.
Jag avser att nu ta upp de frågor om begränsningar i vittnesplikten som
tagits upp i promemorian.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga I och dels promemorians lagförslag som bilaga 2.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-1781).
2¶Närmare om bakgrunden
2.1¶Tystnadsplikt och vittnesplikt enligt nuvarande ordning
Personer av de yrkeskategorier som anges i 36 kap. 5 § andra stycket RB — och som alltså omfattas av det där föreskrivna förbudet mot vittnesförhör i vissa fall — är underkastade tystnadsplikt enligt föreskrifter i skilda författningar. Regler om tystnadsplikt finns emellertid även beträffande åtskilliga andra yrkesutövare.
Sckretesslagen (1980:100) innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar (sekretess). I lagen finns bestämmelser om sckretess som berör stora delar : av den offentliga verksamheten: sekretess gäller i olika avseenden inom t. ex. försvaret. hälso- och sjukvården, socialtjänsten, polisens verksamhet och skatteförvaltningen. |
Regler om tystnadsplikt i verksamhet som inte är det allmännas återfinns i åtskilliga författningar. I 8 kap. 4 § första stycket tredje meningen RB föreskrivs tystnadsplikt för advokat som inte är verksam vid allmän advokatbyräå. Att advokater vid de allmänna advokatbyråerna har tystnadsplikt följer av 9 kap. 9 § sekretesslagen.
För tolkar och översättare finns regler om tystnadsplikt i lagen :' (1975:689) om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare. En auktoriserad revisor får enligt 8 3 förordningen (1973:221) om auktorisation och
godkännande av revisorer inte använda ”uppgift, som inhämtats i hans
yrkesutövning. till fördel för sig eller till skada eller gagn för annan och ej
heller eljest obehörigen yppa vad som sålunda kommit till hans kännedom”'. Han skall vidare enligt samma paragraf "se till att biträde iakttager dessa föreskrifter i tillämpliga delar”.
Om tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal i annan än allmän
verksamhet finns regler i 6 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Med hälso- och sjukvårdspersonal avses enligt
den lagen bl. a. alla som i egenskap av legitimerade yrkesutövare meddelar vård åt patienter eller tillhör personal som biträder en sådan yrkesutövare i vården. Legitimation får enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. av socialstyrelsen meddelas harnmorska, glasögonoptiker, logoped, läkare, psykolog, psykoterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och tandläkare (2 8). Även andra personalkategorier, t.ex. apotekspersonal och vårdpersonal vid vissa sjukvårdsinrättningar, omfattas emellertid under vissa förutsättningar av den i lagen om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. stadgade tystnadsplikten. I lagen (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan föreskrivs att den som är prästvigd i svenska kyrkan har tystnadsplikt i fråga
om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under själavår-
dande samtal i övrigt.
I allmänhet saknar det för sekretessen betydelse om en befattningshavare fått kännedom om en viss uppgift i förtroende eller på annat sätt. Den förtroendesekretess som tidigare gällde för sjuk vårdspersonal och kuratorer har sålunda ingen motsvarighet i sekretesslagen.
I de flesta fall är reglerna om tystnadsplikt inte absoluta utan förbjuder
endast den som är ålagd tystnadsplikt att obehörigen röja uppgift. Den för
präster inom svenska kyrkan gällande tystnadsplikten är dock absolut. En präst får aldrig röja vad han erfarit under tystnadsplikt. Som exempel på en tystnadsplikt som är långtgående men inte absolut kan nämnas det fallet att en rättssökande hos en allmän advokatbyrå lämnat en uppgift som han förutsatt skall bHi behandlad förtroligt (9 kap. 9 § första stycket I sekretesslagen). Detta sekretesskydd kan dock genombrytas i vissa situationer, se t.ex. I kap. 5 § sekretesslagen (nödvändigt uppgiftslämnande).
Bestämmelserna om tystnadsplikt är straffsanktionerade. Den som bryter mot dem kan enligt 20 kap. 3 § brottsbalken dömas för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen är
emellertid subsidiär till andra föreskrifter som särskilt straffbelägger gär-
ningar som innebär att hemliga uppgifter röjs eller utnyttjas, jfr t.ex. 9 kap.
6 & RB och 39 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Reglerna i sekretesslagen om sekretess i det allmännas verksamhet
gäller i princip också i förhållande till andra myndigheter. Från denna
huvudprincip finns dock en rad undantag. Sålunda får en sekretessbelagd
uppgift lämnas ut till en annan myndighet i vissa fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar..
I 14 kap. sekretesslagen finns bestämmelser som avser generella begränsningar i sekretessen mellan olika myndigheter. Sålunda får t.ex. enligt 14 kap. 2 § andra och tredje styckena en myndighet utan hinder av
sekretess till polis eller åklagare lämna uppgifter som angår misstanke om allvarligare brott. I 14 kap. I $ finns en generell bestämmelse som innebär att en föreskrift i lag eller förordning om uppgiftsskyldighet skall tillämpas också när sekretess gäller för de uppgifter som omfattas av skyldigheten.
Föreskrifter om sådan uppgiftsskyldighet finns numera på åtskilliga håll i
lagstiftningen. Ett exempel på detta erbjuder bestämmelserna i RB om vittnesplikt. Ett annat exempel är den skyldighet som enligt 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen (1980:620) finns för vissa myndigheter och befattningshavare att lämna socialnämnden uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd. Sådan uppgiftsskyldighet
åvilar även t.ex. en läkare som är befriad från vittnesplikt enligt 36 kap. S SRB. | . Som nyss sagts utgör bestämmelserna om vittnesplikt i RB sådana
tystnadspliktsgenombrytande föreskrifter om uppgiftsskyldighet som av-
ses i 14 kap. I $ sekretesslagen. Vittnesplikten har med andra ord i princip företräde framför den sekretess eller tystnadsplikt som kan åvila vittnet. Detta gäller oftast även i de fall där vittnets tystnadsplikt grundar sig på
andra författningar än sekretesslagen. Från denna grundsats görs dock för vissa särskilt kvalificerade fall undantag i 36 kap. 5 § RB . där det föreskrivs att vittnesförhör i vissa fall inte får ske med den som är underkastad tystnadsplikt. Även de personer som omfattas av denna reglering är emel-
lertid skyldiga att såsom vittnen infinna sig inför rätten. Däremot får de
inte utfrågas rörande omständigheter som omfattas av tystnadsplikten. Frågeförbudet skall iakttas av rätten ex officio och kan inte efterges av
vittnet. Första stycket i paragrafen tar främst sikte på vissa offentliga
funktionärer. Det är här fråga om skydd för bl. a. utrikes- och försvarssekretessen. I princip får dessa tjänstemän inte höras som vittnen om en
skyddad uppgift utan tillstånd av den myndighet i vars verksamhet uppgit-
ten har inhämtats.
Enligt paragrafens andra stycke får personer som tillhör de yrkesgrupper som anges där inte höras om något som de i sin yrkesutövning har blivit anförtrodda eller som de i samband därmed har fått veta (frågeförbud). Vittnesförhör får dock ske om det är medgivet i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker därtill. De yrkesgrupper som omfattas av frågeförbudet är advokater, läkare, tandläkare. barnmorskor, sjuksköterskor, kuratorer vid vissa familjerådgivningsbyråer och deras biträden. Frågeförbudet gäller oavsett om det avser verksamhet i allmän
eller privat tjänst. Förbudet att vittna avser endast uppgifter som befatt-
ningshavaren på grund av sin ställning anförtrotts eller som han fått känne-
dom om i samband med att något på sådant sätt anförtrotts honom (se SOU
1938:44 s. 392, Welamson, Läkarsekretessen, 1962, s. 29 och Ekelöf,
Rättegång IV, 5 uppl, s. 139 ff.). Frågeförbud gäller även för biträden till de
angivna yrkesgrupperna. Genom en lagändring år 1985 infördes i detta stycke också en bestämmelse som begränsar skyldigheten att vittna om uppgifter som omfattas av statistiksekretess.
Enligt paragrafens tredje stycke får rättegångsombud, biträde eller försvarare inte höras som vittne om sådant som anförtrotts honom för upp-
dragets fullgörande, om inte parten medger att uppgifterna får yppas. Utan
hinder av vad som sålunda stadgas i andra och tredje styckena får dock — enligt fjärde stycket — annan än försvarare alltid höras i mål om ansvar för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
Femte stycket innehåller till att börja med en hänvisning till de särskilda reglerna om tystnadsplikt för präst i svenska kyrkan. Som redan nämnts innebär dessa regler absolut tystnadsplikt som utesluter vittnesförhör. Härefter följer en bestämmelse om att präst eller annan person med motsvarande ställning inom annat trossamfund än svenska kyrkan inte får höras som vittne om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit.
I sjätte stycket slutligen finns bestämmelser som erinrar om att vittnesförhör med personal på bl.a. tidningsredaktioner i viss utsträckning är förbjudna enligt regler i tryckfrihetsförordningen och en del andra lagar.
Bestämmelserna i 36 kap. 5 § RB är tillämpliga också i fråga om vittnesförhör under en förundersökning i brottmål (23 kap. 13 & RB) och i fråga om förhör med part under sanningsförsäkran (37 kap. 3 § andra stycket RB). . |
I 38 kap. 8§ RB stadgas om skyldighet att tillhandahålla domstolar allmänna handlingar (editionsplikt) . I paragrafens andra stycke anges vissa undantag från editionsplikten. Dessa undantag svarar i stort sett mot förbuden mot vittnesförhör i 36 kap. 5 § RB. Enligt 39 kap. 5 § RB har 38 kap. 8§ RB motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling som skall tillhandahållas för syn. Reglerna i 38 kap. 8 § och 39 kap. 5 8 RB är tillämpliga också när en domstol enligt 23 kap. 14 & RB under en förundersökning i brottmål skall besluta om en allmän handling skall tillhandahållas förundersökningsledaren.
Av 20 och 25 §§ förvaltningsprocesslagen följer att reglerna i 36 kap. 5 § och 38 kap. 8 § RB är tillämpliga också hos de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna.
2.2¶Bakgrunden till de nuvarande begränsningarna i vittnesplikten
Såsom framgått av vad som anförts inledningsvis är det framför allt omfattningen och utformningen av det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket RB som aktualiserats på senare tid.
Frågeförbudet uppställdes huvudsakligen till skydd för enskilda. I förarbetena till bestämmelsen (SOU 1938:44 s. 392) framhölls sålunda att vissa
yrkesutövare intar en sådan förtroendeställning i förhållande till allmänhe-
ten att en viss tystnadsplikt till skydd för den enskilde var påkallad. Med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång framhölls vidare att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att bestämma de yrkesgrupper för vilka tystnadsplikten borde gälla framför vittnesplikten. I sin ursprungliga lydelse omfattade frågeförbudet i 36 kap. S $ andra stycket RB endast 'advokater, läkare, barnmorskor och deras biträden.
Genom en lagändring år 1954 utsträcktes begränsningen i vittnesplikten
till att avse även tandläkare och deras biträden. I motiven till lagändringen erinrades om att den allmänna tandläkarinstruktionen innehöll ett stadgande om tystnadsplikt för tandläkare av samma innebörd som allmänna läkarinstruktionens motsvarande föreskrift för läkare. De skäl som varit bestämmande för att rättsligen reglera läkarnas tystnadsplikt ansågs kunna åberopas även beträffande tandläkare (prop. 1954:200 s. 65).
För att familjerådgivning skulle kunna bedrivas på ett sätt som var fullt
betryggande från de rådsökandes synpunkt begränsades år 1969 vittnes-
plikten även för kuratorer och deras biträden vid familjerådgivningsbyråer som drivs i allmän regi (prop. 1969:117 s. 14).
Genom en lagändring år 1973 utvidgades den krets av yrkeskategorier som räknas upp i 36 kap. 5 § andra stycket RB till att omfatta även sjuksköterskor. I motiven till lagändringen (prop. 1973:30 s. 89), vilken var föranledd av en framställning från Svensk sjuksköterskeförening, konstaterade föredragande statsrådet bl. a. att bestämmelserna om tystnadsplikt var desamma för läkare och sjuksköterskor. Enligt föredragandens mening var det därför av intresse från principiell synpunkt att också reglerna om vittnesplikt gjordes lika för läkare och sjuksköterskor. Vid riksdagens behandling av lagförslaget tog justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1973:17) upp frågan om att utsträcka bestämmelsens räckvidd även till andra kategorier av vårdpersonal, främst inom sjukvården, som kommer i kontakt med och får kännedom om patienters förhål-
landen. Utskottet anförde på denna punkt att det för den enskilde inte
sällan kan vara av väsentlig betydelse att vad han i förtroende meddelar sådan personal inte kommer till allmänhetens kännedom på den vägen att tystnadsplikten upphävs, om vederbörande kallas som vittne inför domstol. Samtidigt måste enligt vad utskottet underströk — med hänsyn till vikten av att tillgängliga upplysningskällor kan utnyttjas i rättegång — stor försiktighet iakttas när det gäller att befria yrkesgrupper från vittnesplikt. Enligt utskottets mening borde i sammanhanget också beaktas att en stor del av den personal som skulle omfattas av en mera långtgående lagändring redan var undantagen från vittnesplikten, nämligen i den mån den är att anse som biträde åt läkare eller annan yrkesutövare som befriats från
vittnesplikt. Bl. a. på grund härav stannade utskottet för att då inte förorda
någon ytterligare utvidgning av den aktuella personkretsen.
De ändringar i reglerna om förhållandet mellan tystnadsplikt och vittnesplikt som beslutades samtidigt med sekretesslagen berörde 36 kap. 5 § andra stycket RB endast i redaktionellt hänseende. I det lagstiftningsärendet togs inte till särskild behandling upp frågan om att ändra den krets av yrkeskategorier som enligt lagrummet är befriad från vittnesplikt. Däremot hade tidigare under arbetet med en ny sekretesslagstiftning i olika sammanhang föreslagits ändringar avseende avvägningen mellan tystnadsplikt
och vittnesplikt, se 1.cx. tystnadspliktskommitténs betänkande (SOU
1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet och departementspromemorian (Ds Ju 1977:11) Handlingssekretess och tystnadsplikt. Förslag till ny sckretesslag. |
Genom en lagändring år 1985 begränsades skyldigheten att vittna även för den som till följd av 9 kap. 4 § sekretesslagen inte får lämna uppgifter
11 Riksdagen 1987/88.1 saml. Nr 89
som omfattas av statistiksckretess. Lagändringen, som även innebar en
begränsning av editionsplikten, motiverades med hänsynen till den enskil-
des integritet i statistiksammanhang (prop. 1984/85:133 s. 15).
2.3¶Reformönskemålen
Såsom påpekats inledningsvis har på senare tid från olika håll framkommit
önskemål om ändringar i reglerna om vittnesplikt.
Hösten 1980 behandlades i riksdagen en motion om att även psykologer skulle ingå i den krets som har en begränsad vittnesplikt. Justitieutskottet
uttalade dock 1 sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:2) att
frågan borde prövas mera allsidigt. Det kunde nämligen finnas andra
yrkesgrupper som av sakliga eller principiella skäl borde omfattas av
frågeförbudet och det kunde eventuellt också sättas i fråga om frågeförbu-
det borde inskränkas till att gälla färre yrkesgrupper eller utformas på
annat sält än för närvarande. Det borde enligt utskottet ankomma på
regeringen att besluta om formerna för cn översyn av reglerna.
Med anledning av en ny motion i samma ämne behandlades frågan om
inskränkningar i viltnesplikten för psykologer på nytt i justiticutskottet våren 1984. Med hänsyn till att den i motionen väckta frågan av riksdagen .
redan hade aktualiserats i regeringskansliet ansåg utskottet att motionen
inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd (se JuU 1983/84:23 s. 10).
Riksdagen följde utskottet.
Våren 1985 behandlade justitieutskottet en motion om att bestämmelser-
na i RB om frågeförbudet beträffande vittnen borde ändras så att bestäm-
melserna korresponderar med den i 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen
(1980:620) stadgade skyldigheten om uppgiftslämnande. Motionären påpekade att uppgifter som någon är skyldig att lämna till cn socialnämnd i
vissa fall inte kan lämnas vid vittnesförhör inför förvaltningsdomstol.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1984/85:25) att reglerna rörande vittnesplikten i RB och uppgiftsskyldigheten enligt 71 § fjärde stycket socialtjänstlagen inte helt korresponderar
med varandra. Också på andra områden än det angivna torde det föreligga
en bristande överensstämmelse mellan vittnesplikten och skyldigheten att lämna uppgifter till myndighet. Utskottet ansåg att det fanns ett intresse av att spörsmålet rörande en samordning av reglerna om uppgiftsskyldighet å
ena sidan och om frågeförbudet i RB å andra sidan uppmärksammades närmare. För detta talade också det förhållandet att det spörsmål som motionären aktualiserat rymmer en rad känsliga och svårlösta frågor som gäller intressen rörande bl. a. sekretessen för uppgifter hos vissa yrkesut-
övare med särskild förtroendeställning i förhållande till allmänheten, myndigheternas behov av information på angelägna områden och inte minst
effektiviteten i rättskipningen. Enligt utskottets mening borde saken lämp-
ligen kunna tas upp i samband med de överväganden som gjordes i regeringskansliet med anledning av den av riksdagen begärda översynen röran-
de bl. a. vilka yrkesgrupper frågeförbudet skall omfatta (se JuU 1984/85:25
s. 15).
buds och tolkars vittnesplikt aktualiserats.
I detta sammanhang bör också nämnas att tvångsmedelskommittén i sitt
betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet be-
rört vissa frågor med anknytning till bestämmelserna om vittnesplikt.
Kommittén föreslog att en särskild tvångsmedelslag skulle införas. I denna lag skulle tas in bestämmelser för att hindra att vissa uppgifter röjs obehörigt i samband med att tvångsmedel används. Härvid har i viss mån gjorts
skillnad mellan å ena sidan uppgifter som en person tillhörig någon av de i
36 kap. 5 § andra stycket RB uppräknade yrkeskategorierna eller en präst får del av eller lämnar och å andra sidan uppgifter som omfattas av en författningsstadgad tystnadsplikt till skydd för andra enskilda intressen.
I sitt remissvar över tvångsmedelskommitténs betänkande har Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR ifrågasatt om det finns skäl att i tvångs-
medelssammanhang göra en åtskillnad mellan advokater å ena sidan och auktoriserade och godkända revisorer å andra sidan. FAR framhåller att
revisorerna ofta har att hantera lika känsliga uppgifter och på många sätt
lika skyddsvärt material som advokaterna. Tystnadsplikten är själva förutsättningen för att revisorn skall få all den information som erfordras för revisionsarbetet. FAR anser därför att även auktoriserade revisorer (och
godkända revisorer) bör föras in i den skyddade kretsen enligt 7 § 2 i
förslaget till tvångsmedelslag. Däremot synes FAR inte — i vart fall inte i detta sammanhang — ha väckt frågan om revisorerna borde tas med bland de i 36 kap. 5 § andra stycket RB särskilt uppräknade personkategorierna.
Svenska revisorsamfundet har i sitt remissvar intagit i huvudsak samma inställning som FAR.
Tvängsmedelskommitténs förslag övervägs för närvarande i justitiedepartementet. |
3¶Promemorian
Utgångspunkten för övervägandena i promemorian har varit att vittnesplikten är av grundläggande betydelse för domstolarnas möjligheter att
erhålla fullgott underlag för sin bedömning av förhållanden som är av
intresse i ett mål. Ju mer vittnesplikten inskränks, t. ex. för att tillgodose intresset bakom den tystnadsplikt som kan åvila vittnet, desto mer minskar domstolarnas möjligheter att få ett gott underlag för sina avgöranden. Avvägningen mellan de motstående intressen som ligger till grund för
vittnesplikten och tystnadsplikten är således — framhålls det i promemo-
rian — betydelsefull från rättssäkerhetssynpunkt.
I promemorian konstateras inledningsvis att den utveckling av regelsystemet som ägt rum på detta område genomgående har inneburit att intres-
set av all domstolarna har möjlighet att utreda sakförhållandena i målen har fått stå tillbaka för sekretessintresset; vittnesplikten har med andra ord begränsats beträffande fler och fler personkategorier.
Mot denna bakgrund ställs i promemorian frågan om det nu är lämpligt att ytterligare inskränka vittnesplikten genom att i 36 kap. 5 § andra 1
plikt råder eller om det kanske i stället är dags att gå den motsatta vägen
och låta vittnesplikten få ett något större utrymme än i dag. I detta
sammanhang väcks också frägan om avvägningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt skulle kunna göras med någon annan lagteknisk metod än
den nuvarande. Mot bakgrund av att den nuvarande regleringen är ganska stelbent
samtidigt som den är svår att tillämpa ifrågasätts I promemorian om inte
domstolarna borde få större möjligheter att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet mera fritt bestämma om vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ha företräde. Det konstateras emellertid att det för
vissa yrkesgrupper alltjämt är motiverat att i förtroendesituationer låta
tystnadsplikten ta över vittnesplikten. Härvid slås fast att ett generellt
frågeförbud bör omfatta endast sådana yrkeskategorier för vilka det dels
finns ett behov av ett sådant frågeförbud med hänsyn till förtroendet för yrkesutövarna, dels finns praktiska möjligheter att avgränsa den grupp beträffande vilken frågeförbudet skall gälla.
Med dessa utgångspunkter har i promemorian gjorts en närmare granskning av olika yrkeskategorier som är aktuella i sammanhanget.
Vad gäller präster, advokater, läkare och barnmorskor konstateras att dessa grupper. som dessutom är lätta att avgränsa, typiskt sett har sådana arbetsuppgifter att de är beroende av att allmänheten kan lita på att
uppgifter som lämnas till dem i förtroende inte förs vidare. Enligt promemorian är det därför rimligt att det även i fortsättningen skall råda ett generellt frågeförbud beträffande sådant som dessa personer i tjänsten har
erfarit i förtroende och under tystnadsplikt. Även för biträden till advokater, läkare och barnmorskor föreslås att det alltjämt skall råda ett gencrellt frågeförbud.
Vad däremot beträffar tandläkare, sjuksköterskor och revisorer hävdas i promemorian att deras arbetsuppgifter inte är sådana att dessa yrkeskategorier behöver omfattas av ett generellt frågeförbud.
Inte heller anses det motiverat med en generellt begränsad vittnesplikt beträffande sådana uppgifter som omfattas av s.k. statistiksekretess .
När det gäller kuratorer, psykologer och psykoterapeuter konstateras i
promemorian att dessa grupper i och för sig har sådana arbetsuppgifter att
det kan vara motiverat med en generellt inskränkt vittnesplikt beträffande
sådant som de fått veta i förtroende men att de — främst med hänsyn till avgränsningsproblemen — ändå inte bör få en sådan särställning. Här framhålls bl.a. att det i detta hänseende inte är lämpligt att införa ett
generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter.
Vad slutligen beträffar tolkar sägs I promemorian att det generella frågeförbudet bör gälla för uppgifter som en tolk fått kännedom om när frågeför-
bud gäller för någon av de personer som han tolkat åt: annars riskerar man att det förtroende som måste finnas mellan t.ex. en advokat och hans klient undergrävs i de fall där man är beroende av tolkhjälp.
1 de fall där det sålunda enligt promemorian skall råda ett generellt frågeförbud föreslås dock aut undantag från frågeförbudet i vissa fall skall
myndighet: dock inte om uppgiften lämnats tili myndigheten för enbart
statistiska ändamål.
Enligt promemorian skulle alltså färre yrkeskategorier än i dag komma
- all omfattas av ett gencrellt frågeförbud. Därutöver föreslås emellertid att det införs regler som gör det möjligt för domstolen att i det enskilda fallet
göra undantag från vittnesplikten . Om det är uppenbart att intresset av att
under tystnadsplikt lämnade uppgifter om en enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden skyddas har företräde framför intresset av att uppgifterna lämnas i rättegången, skall rätten förordna att vittnesförhör angående dessa förhållanden inte skall äga rum. Denna regel skulle — sägs det i promemorian — få betydelse för dels de fall där någon vars vittnes-
plikt inte är begränsad enligt reglerna i 36 kap. 5 § RB fått upplysningar under tystnadsplikt och dels situationer där en advokat, en läkare eller en
barnmorska, utan att en förtroendesituation förelegat, i sin yrkesutövning
fått kännedom om förhållanden av personlig eller ekonomisk art. Den föreslagna möjligheten för rätten att i det särskilda fallet befria någon från vittnesplikt i fråga om en uppgift som omfattas av dennes
tystnadsplikt, bör — framhålls det i promemorian — gälla även beträffande
förundersökningsskedet . Om en person, som anser att han bör befrias från vittnesplikt. vägrar att yttra sig under förundersökningen, har åklagaren möjlighet att vända sig till rätten och begära vittnesförhör. Rätten får då ta ställning till om omständigheterna är sådana att den ifrågavarande personen inte bör höras.
Avslutningsvis konstateras i promemorian att liksom hittills bör skyldigheten att i rättegång förete skriftliga handlingar, editionsplikten , begränsas
på motsvarande sätt som vittnesplikten. I de fall där rätten — enligt vad som föreslagits — kan besluta om frågeförbud, skall den som på det sättet
skulle kunna undantas från vittnesplikten också kunna befrias från editionsplikten.
4¶Remissutfallet
Promemorian har fått ett förhållandevis blandat mottagande.
De remissinstanser som har uttalat någon principiell inställning till promemorieförslagets metod för gränsdragning mellan vittnesplikt och tyst-
nadsplikt har i allmänhet varit positiva. Framför allt är att märka att majoriteten av de domstolar som yttrat sig varit positiva till förslaget.
Några remissinstanser har dock befarat bl. a. att den föreslagna möjligheten för domstolarna att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet kan visa sig svårtillämpad i praktiken och leda till en osäker och oenhetlig rättstillämpning.
Åtskilliga remissinstanser har varit positiva till att det generella frågeförbudet begränsas till att avse endast de yrkeskategorier som föreslagits i promemorian. Flera remissinstanser har emellertid motsatt sig att sjukskö-
terskorna och de kuratorer som arbetar vid vissa familjerådgivningsbyråer
inte längre skulle åtnjuta generella begränsningar i vittnesplikten. Det har
även höjts röster för att psykologer och psykoterapeuter borde tas med bland de yrkesgrupper som har en generellt begränsad vittnesplikt. Även förslaget att slopa det generella frågeförbudet beträffande sådana uppgifter
som omfattas av den s.k. statistiksekretessen har mött kritik från några
håll. Mot förslaget att inte längre låta tandläkarna omfattas av det generella
frågeförbudet har kritik riktats endast från Sveriges Tandläkarförbund.
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande begränsningar i
vittnesplikten för tolkar har varit positiva till förslaget i den delen. Vad beträffar förslaget om ett undantag från det generella frågeförbudet
för de fall där det föreligger en författningsreglerad uppgiftsskyldighet har åtskilliga remissinstanser varit negativa eller uttryckt stor tveksamhet. Från flera håll hävdas att det föreslagna undantaget i vart fall är alltför vidsträckt.
vidtas innan man gjort en översyn I ett större sammanhang av gränsdrag-
ningen mellan vittnesplikten och tystnadsplikten och då gärna i samband med en översyn av sekretesslagen. Det har också påpekats att det finns
skäl att överväga om det i 36 kap. 5 § andra stycket RB använda biträdes-
begreppet verkligen bör finnas kvar i fortsättningen. Även begränsningen
till sådana uppgifter som anförtrotts en viss yrkesutövare har ifrågasatts
med hänsyn bl. a. till att förtroendesekretess inte förekommer i sckretess-
lagen. |
5¶Föredragandens överväganden
5.1¶Generellt eller individuellt frågeförbud?
Mitt förslag: Inga inskränkningar görs beträffande de yrkeskategorier som 1 dag omfattas av ett generellt frågeförbud. Också sådana psykologer och psykoterapeuter som har en författningsreglerad tystnadsplikt skall i fortsättningen omfattas av de i 36 kap. 5 § andra stycket RB stadgade generella begränsningarna i vittnesplikten.
Även för tolkar och översättare införs ett generellt frågeförbud.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att avgränsningen mellan
vittnesplikt och tystnadsplikt skall göras på ett annat sätt än i dag. Färre grupper än för närvarande skall omfattas av det generella frågeförbudet i
36 kap. 5 § andra stycket RB och i stället skall domstolarna i vissa situationer få möjlighet att i det enskilda fallet besluta om frågeförbud. Vad gäller tolkar och översättare överensstämmer förslaget med mitt förslag.
Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser tillstyrker den i promemorian föreslagna lösningen vad gäller gränsdragningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. Kritik förekommer dock såväl mot urvalet av de yrkesgrupper som skall omfattas av det generella frågeförbudet som mot den föreslagna möjligheten att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet. 14
Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i den delen har tillstyrkt förslaget att tolkar och översättare skall omfattas av ett generellt frågeförbud.
Skälen för mitt förslag: Av det blandade mottagande som promemorian rönt vid remissbehandlingen framgår att det är svårt att finna en avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt som vinner allmän uppslutning. Skälet till detta är givetvis att det här är fråga om två skyddsvärda intressen
som står mot varandra: å ena sidan intresset av att domstolarna får ett gott
underlag för sina avgöranden och å andra sidan enskilda personers intresse av integritetsskydd. Än tydligare framgår denna motsättning om man ser
hur remissvaren fördelar sig. Genomgående är att domstolarna — och då
framför allt de allmänna domstolarna — tillhör dem som är positiva till promemorieförslaget, medan de remissinstanser som på ett eller annat sätt har att beakta olika yrkeskategoriers intressen är mera negativa.
Kritik mot den i promemorian valda lösningen att i vissa fall ersätta det
generella frågeförbudet med en möjlighet för domstolen att i det enskilda fallet besluta om frågeförbud har emellertid förekommit såväl från vissa
domstolar, 1. ex. länsrätten i Malmöhus län och Försäkringsrätten för Mellansverige, som från instanser som skulle kunna betecknas som neutrala i frågan om vittnesplikten eller tystnadsplikten skall ges företräde, t. ex.
justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund.
Promemorians förslag bottnar i en strävan att försöka finna en ny metod för gränsdragningen mellan vittnesplikt och tystnadsplikt och på så sätt åstadkomma en avvägning som tillgodoser både rättsväsendets intresse av
fullgod bevisning och intresset av integritetsskydd för den enskilde.
För egen del känner jag stark sympati för de motiv som ligger bakom det i promemorian framförda förslaget att begränsa tillämpningen av det gene-
rella frågeförbudet och i stället i större utsträckning än i dag låta domsto-
larna bedöma mera fritt, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet, om vittnesplikten celler tystnadsplikten skall ges företräde. Såsom
framhållits av flera remissinstanser är emellertid tillämpningen av en sådan regel inte problemfri. Det kan komma att vålla domstolarna svårigheter att avgöra om den enskildes intresse att skydda sin integritet i ett visst fall är tillräckligt starkt för att motivera ett frågeförbud. Framför allt kan det välla problem för domstolen att komma fram till ett beslut i denna fråga utan att just de uppgifter som den enskilde vill skydda röjs inför domstolen.
Trots de nackdelar som är förenade med ett individuellt frågeförbud skulle jag vara beredd att förorda ett sådant, om man därigenom totalt sett får en bättre avvägning mellan vittnesplikt och tystnadsplikt. En förutsätt-
ning för att ett individuellt frågeförbud skall få denna effekt är emellertid att man genom att införa ett sådant frågeförbud kan begränsa tillämpningsområdet för det generella frågeförbudet. Helst bör man uppnå både att de
nuvarande begränsningarna i vittnesplikten kan tas bort för några yrkesgrupper och att man kan undgå att nya grupper får en generellt begränsad vittnesplikt.
Ett individuellt frågeförbud skulle kunna bidra till att vittnesförhör får hållas i de fall där det är väsentligt för utredningen i ett mål medan den enskildes intresse att skydda sin integritet tillåts ta överhanden i andra fall.
Kan man däremot inte uppnå någon väsentlig begränsning av tillämpnings-
området för en generellt begränsad vittnesplikt skulle ett individuellt frågeförbud — i kombination med ett alltjämt vidsträckt generellt frågeförbud — endast komma att medföra att intresset av att domstolarna kan grunda sina
avgöranden på en så god utredning som möjligt får vika ytterligare av
hänsyn till tystnadsplikten. En sådan utveckling är självfallet inte önsk-
värd, framför allt inte om man dessutom skulle drabbas av de nackdelar som, enligt vad jag nyss anförde, är förenade med en möjlighet för domsto-
larna att besluta om frågeförbud i det enskilda fallet.
Som jag ser det måste tanken på ett individuellt frågeförbud vika, om
man inte i någon större utsträckning kan begränsa det gencrella frågeförbu-
det. Remissbehandlingen visar att det allmänt sett tyvärr är så att en möjlighet för domstolarna att efter en avvägning i det enskilda fallet beslu-
ta om frågeförbud inte har samma förtroendeskapande funktion som ett
generellt frågeförbud. I de fall där en viss yrkesgrupp för sitt arbete är beroende av att allmänheten litar på att förtroligt lämnade uppgifter inte förs vidare, kan ett individuellt frågeförbud inte ersätta en generell begränsning i viltnesplikten.
Jag avser att nu närmare gå in på i vilka fall det kan finnas behov av ett generellt frågeförbud även om det införs en möjlighet för domstolarna att besluta om en i det enskilda fallet begränsad vittnesplikt. Jag skall härvid beröra såväl de yrkeskategorier som för närvarande omfattas av ett generellt frågeförbud som de grupper beträffande vilka det i olika sammanhang ifrågasatts om de inte bör åtnjuta en generellt begränsad vittnesplikt. Med utgångspunkt från mina överväganden beträffande olika yrkeskategoriers
behov av generelit frågeförbud kommer jag därefter att ta ställning till om det är motiverat att införa ett individuellt frågeförbud. Jag instämmer för det första i den i promemorian uttryckta uppfattning-
en — som också delats av remissinstanserna — att advokater, läkare och barnmorskor med hänsyn till sina arbetsuppgifter bör ha en generellt
begränsad vittnesplikt oavsett om ett individuellt frågeförbud införs eller ej.
Stark remisskritik har riktats mot förslaget att sjuksköterskor och familjerådgivare inte längre skulle omfattas av det generella frågeförbudet. För egen del vill jag beträffande dessa grupper anföra följande.
Sjuksköterskorna arbetar numera generellt sett mycket mera självstän-
digt och med fler egna arbetsuppgifter än tidigare. Sjuksköterskorna kan
på samma sätt som läkare och barnmorskor komma i sådana situationer
där det för deras arbete är väsentligt att patienterna kan lita på att deras uppgifter inte förs vidare utan verkligen vågar lämna integritetskänsliga uppgifter i förtroende. Sjuksköterskorna bör därför även i fortsättningen komma i åtnjutande av en generellt begränsad vittnesplikt.
I minst lika hög grad som de nu behandlade yrkeskategorierna är kuratorer vid familjerådgivningsbyråer beroende av ett absolut förtroende mellan . dem och deras klienter. Vetskapen om att familjerådgivaren vid en eventu-
ell framtida domstolsförhandling kan bli tvungen att vittna skulle menligt kunna inverka på enskildas benägenhet att söka hjälp hos familjerådgivare.
Därför bör även i fortsättningen ett generellt frågeförbud gälla beträtfande den nu diskuterade gruppen av kuratorer. 16
bemötts betydligt mera positivt än motsvarande förslag beträffande sjuksköterskor och familjerådgivare. Sveriges Tandläkarförbund har dock i sitt
remissvar betonat att en god tandvård, byggd på vetenskap och beprövad
erfarenhet, inte är möjlig utan ett fullständigt förtroende från patientens sida för den behandlande tandläkaren. Det finns — enligt förbundet — inte
några skillnader mellan tandvård och annan vård i detta avseende. I övrigt
har ingen remissinstans haft något att erinra mot promemorieförslaget i denna del.
Skälen för att låta tandläkarna omfattas av det generella frågeförbudet är utan tvivel tunnare än för de kategorier som jag tidigare har gått igenom.
Men eftersom jag inte är beredd att nu förorda att någon annan av de
yrkeskategorier inom vårdområdet som i dag omfattas av det gencrella frågeförbudet skall undantas från detta, anser jag det inte motiverat att nu
föreslå att frågeförbudet för tandläkarna slopas.
Den s.k. statistiksekretessen 136 kap. 5 § andra stycket andra meningen RB motiveras av behovet av att få människor att lämna uppgifter för
statistiska ändamål. I promemorian föreslogs att det generella frågeförbu-
det skulle avskaffas för sådana uppgifter, eftersom människors benägenhet att lämna underlag för statistiska undersökningar sannolikt inte skulle
kraftigt kritiserats av bl. a. statistiska centralbyrån.
För egen del vill jag betona att det är ett väsentligt intresse för samhället att få tillgång till fullgod statistisk information. Det stärkta skyddet för
statistiksekretess infördes relativt nyligen. Det kan inte uteslutas att möjligheten att statistiskt material kan komma att utnyttjas i ett rättegångsförfarande kan skapa en negativ inställning till statistisk datainsamling. Jag är därför av den uppfattningen att en generellt begränsad vittnesplikt även i fortsättningen är motiverad beträffande uppgifter som omfattas av statistiksekretess.
Av vad jag nu har anfört följer att jag åtminstone inte för närvarande är
beredd att föreslå att någon av de grupper som i dag omfattas av det i 36
kap. 5 § andra stycket RB stadgade generella frågeförbudet skall undantas
från detta. Frågan är då om man genom att införa ett individuellt frågeför-
bud åtminstone skulle kunna åstadkomma att nya grupper inte behöver föras in under det generella frågeförbudet. |
Såsom framgått av vad jag anfört tidigare (avsnitt 2.3) är det framför allt
frågan om psykologers och tolkars vittnesplikt som har aktualiserats på senare tid. I promemorian har dessutom diskuterats i vad mån psykotera-
peuter och revisorer bör ha en begränsad vittnesplikt. Vad gäller psykologer och psykoterapeuter kan — såsom också framhållits i promemorian — med minst lika stort fog som beträffande t. ex. läkare
hävdas att de för sitt arbete är beroende av att klienterna kan lita på att de uppgifter de lämnar inte förs vidare. Detta krav på förtroende torde emel-
lertid, som bl.a. framgår av vad flera remissinstanser anfört, knappast kunna tillgodoses genom ett individuellt frågeförbud. |
Med hänsyn främst till svårigheterna att på ett tydligt sätt avgränsa
dessa yrkeskategorier från andra grupper har emellertid promemorians
resonemang utmynnat i att psykologer och psykoterapeuter inte bör få en
generellt begränsad vittnesplikt. Eftersom behovet av klienternas förtroen-
de är lika stort oavsett om en psykolog eller psykoterapeut är legitimerad eller ej. kan det nämligen enligt vad som uttalas i promemorian inte anses
lämpligt att införa ett generellt frågeförbud endast beträffande legitimerade representanter för dessa grupper. Jag delar denna uppfattning. Avgörande
för om psykologer och psykoterapeuter bör ha en generellt begränsad
vittnesplikt bör därför bli om avgränsningen kan göras på något annat sätt. Lämpligen kan man härvid utgå från vilka regler om tystnadsplikt som
gäller för de nu ifrågavarande yrkeskategorierna.
För legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter som inte är verksamma i allmän tjänst gäller den i 6 § lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvärdspersonalen m.fl. intagna regeln om tystnads-
plikt. Samma regel om tystnadsplikt gäller enligt den lagen även för psykologer och psykoterapeuter som saknar legitimation men som arbetar antingen som biträde åt en legitimerad yrkesutövare eller vid enskilda vårdinrättningar som omfattas av tillsynslagens bestämmelser. För psykologer
och psykoterapeuter som är i allmän tjänst gäller bestämmelserna i sekre-
tesslagen. Där görs inte någon skillnad mellan psykologer och psykoterapeuter med eller utan legitimation. För psykologer och psykoterapeuter som arbetar som privata yrkesutövare och som saknar legitimation gäller
däremot inte någon författningsreglerad tystnadsplikt. Att sekretessbestämmelserna inom det offentliga området även omfattar
t. cx. icke legitimerade psykologer beror på att sekretesslagen avser vissa angivna verksamhetsområden och i allmänhet inte speciella yrkeskategorier. På motsvarande sätt gäller föreskrifterna i sekretesslagen också för icke
legitimerade läkare (t. ex. s.k. AT-läkare) och icke legitimerade barnmor-
skor. Sekretessbestämmelserna för psykologer och psykoterapeuter skiljer
sig således inte från vad som gäller för t. ex. läkare.
En föreskrift om att ett generellt frågeförbud skall gälla beträffande sådana uppgifter som under författningsreglerad tystnadsplikt anförtrotts en psykolog eller en psykoterapeut i denna deras yrkesutövning skulle således innebära att avgränsningen görs på motsvarande sätt som för t. ex. läkare. barnmorskor och sjuksköterskor.
Mot en sådan lösning kan hävdas att olika regler om vittnesplikt blir
tillämpliga beroende på vilken yrkesutbildning en person som innehar en
viss befattning har. Enligt min mening bör emellertid inte den omständigheten att personer med olika utbildning i vissa fall kan sköta likartade arbetsuppgifter medföra att man avstår från att låta den yrkesgrupp där detta typiskt sett är motiverat omfattas av ett generellt frågeförbud. Man
har för övrigt inte i andra fall ryggat för skillnader i vittnesplikt för grupper
med likartade uppgifter och lika omfattande tystnadsplikt.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört bör psykologer och psykoterapeuter i
samma utsträckning som t. cx. läkare omfattas av en generellt begränsad
vittnesplikt.
Revisorerna har i annat sammanhang — som nämnts förut (avsnitt 2.3) — genom sina organisationer hävdat att de har en ställning som i mycket
överensstämmer med advokaternas. Det har därvid framhållits att en revi-
sor liksom en advokat får kännedom om känsliga uppgifter och för sitt arbete är beroende av att det finns ett förtroende mellan honom och klienten. Även om det ligger en del i denna jämförelse finns det dock
viktiga skillnader mellan en advokats och en revisors förhållande till sin
klient. Till en början bör slås fast att endast själva revisionsverksamheten bör diskuteras i detta sammanhang. Övriga områden där en revisor kan vara verksam — t.ex. redovisningsuppdrag — kan inte avgränsas från andra yrkesgruppers och är inte av den karaktären att det finns anledning att överväga generella undantag från vittnesplikten.
När det så gäller den inom associationsrätten i lag reglerade revisionsverksamheten bör påpekas att det i åtskilliga fall föreligger en skyldighet för den som driver en ekonomisk verksamhet att låta en revisor
granska verksamheten. Denna skyldighet medför också att revisorn har en obctingad rätt att ta del av det material och i övrigt få de upplysningar av
den granskade som han är i behov av för att kunna fullgöra sitt uppdrag (en annan sak är att det givetvis är till fördel för revisorns arbete om han till
följd av att det råder ett förtroende mellan honom och klienten kan få
upplysningar även om sådant som han inte har någon absolut rätt att ta del av). En advokat däremot är i allmänhet hänvisad endast till det material som klienten vill lämna ut. Därför måste advokaten i avsevärt högre grad än revisorn bygga sin verksamhet på att det föreligger förtroende mellan honom och klienten. Till det sagda kommer att en revisor enligt t.ex. aktiebolagslagen (1975:1385) har skyldighet att i viss utsträckning till myndigheter och andra utomstånde, bl. a. polis och åklagare under förundersökning, lämna uppgifter som omfattas av tystnadsplikten (se bl. a. 10 kap. 13 § aktiebolagslagen). För sådana uppgifter kan det givetvis under inga omständigheter komma i fråga att begränsa revisorernas vittnesplikt. Mot denna bakgrund kan — oavsett om ett individuellt frågeförbud införs eller ej — tillräckliga skäl inte anses föreligga att generellt undanta revisorerna
från vittnesplikt på motsvarande sätt som advokater.
En särskild ställning intar folkarna . Dessa har i dag tystnadsplikt men är inte undantagna från vittnesplikt. Det medför att det inte finns något hinder mot att höra en tolk som vittne angående vad som genom hans förmedling har yttrats mellan olika personer utom i de fall där han kan vara att betrakta som biträde till någon av de i 36 kap. 5 § andra stycket RB uppräknade yrkeskategorierna. Det är dock inte självklart att en tolk som förmedlar t.ex. ett samtal mellan en läkare och en patient alltid är att
betrakta som biträde åt läkaren.
I allmänhet är en tolk inte den slutliga mottagaren av information utan
endast förmedlare av denna. Det förefaller rimligt att — såsom föreslagits i
promemorian och godtagits av remissinstanserna — låta denna tolkarnas speciella ställning avspegla sig även i regleringen av deras vittnesplikt. Den nuvarande möjligheten att i vissa fall höra en tolk angående sådant som man inte får höra en läkare eller en advokat om är ägnad att — för de
personer som är beroende av tolk — undergräva det förtroende som bör
finnas mellan vissa yrkesutövare och allmänheten. En person som måste anlita tolk bör ha samma skydd för sina uppgifter som andra människor.
Ett generellt frågeförbud bör därför införas beträffande tolkar i de fall
Situationen för en tolk blir då densamma som för t. ex. en sjuksköterska som i egenskap av biträde åt en läkare fått kännedom om vissa uppgifter.
Däremot finns det inte anledning att införa frågeförbud för tolkar i de situationer där ingen av de inblandade personerna omfattas av frågeförbud.
Samma regel som för tolk bör gälla för den som biträtt med en skriftlig översättning .
Domstolsverket har i sitt remissvar anfört att även den som under
tystnadsplikt biträtt med en utskrift bör omfattas av ett generellt frågeförbud. Enligt min mening torde emellertid den som hjälper t. ex. en advokat
eller en läkare med en utskrift alltid kunna betraktas som biträde till denne.
Jag anser det därför inte nödvändigt med ett självständigt frågeförbud för dem som arbetar med utskrifter.
Vad beträffar präster och sådana personer i religiösa samfund, som enligt 36 kap. 5 § femte stycket RB är likställda med präster, har inte vare sig i promemorian eller under remissbehandlingen ifrågasatts att de även i fortsättningen bör omfattas av en generell begränsning i vittnesplikten. Jag delar uppfattningen att prästerna även i fortsättningen bör omfattas av ett
generellt frågeförbud. Enligt min mening saknas det vidare anledning att i detta sammanhang gå närmare in på den i promemorian antydda och av en
del remissinstanser diskuterade frågan om en begränsning av det generella
frågeförbudet för präster.
Som framgått av min genomgång anser jag sammanfattningsvis att det
för närvarande är rimligt att såväl de kategorier som i dag har en generellt
begränsad vittnesplikt som även psykologer, psykoterapeuter samt tolkar och översättare får omfattas av ett generellt frågeförbud. I samtliga dessa fall har jag funnit att ett individuellt frågeförbud inte skulle kunna ersätta
ett generellt frågeförbud. Mot den nu angivna bakgrunden skall jag härefter gå in på frågan om man vid sidan av de generella frågeförbuden bör ha ett individuellt fråge-
förbudi enlighet med vad som föreslagits i promemorian. Därvid kan först konstateras att man redan genom att utvidga det generella frågeförbudet med de nyss behandlade yrkeskategorierna tillgodoser det reformbehov
som påtalats. Härtill kommer att — såsom jag anförde inledningsvis under
detta avsnitt — ett individuellt frågeförbud i kombination med ett vid-
sträckt generellt frågeförbud skulle kunna bidra till en mindre lämplig
avvägning mellan tystnadsplikt och vittnesplikt. Med hänsyn till det sagda bör något individuellt frågeförbud inte införas nu. Jag vill emellertid inte utesluta att saken kan komma i ett annat läge, om det senare skulle visa sig att det finns behov av att begränsa vittnesplikten beträffande ytterligare
grupper. Från ett par håll har under remissbehandlingen ifrågasatts om det inte
finns skäl att se över dels den i 36 kap. 5 § andra stycket RB använda
konstruktionen med biträden till de kategorier som har en begränsad
vittnesplikt, dels förutsättningen att fråga skall vara om något som anförtrotts en yrkesutövare. Med hänsyn till de begränsade ändringar som
föreslås i detta lagstiftningsärende finner jag inte skäl att här gå in på dessa 20 frågor.
I promemoricförslaget gjordes en redaktionell ändring i 38 kap. 8 §& RB avseende undantag från editionsplikt. Denna ändring var huvudsakligen betingad av förslaget om en möjlighet för domstolarna att besluta om
frågeförbud i det enskilda fallet. Dessutom hänvisades även till det före-
slagna frågeförbudet för tolkar i 36 kap. 5 § sista stycket RB. Eftersom frågebudet för tolkar och översättare är helt och hållet knutet till att frågeförbud gäller för någon annan person. anser jag inte att den i promemorian föreslagna hänvisningen är erforderlig. Inte heller i övrigt krävs det — med den lösning jag nu förordat — någon ändring i 38 kap. 8 § RB.
5.2¶Undantag från det generella frågeförbudet
Min bedömning: Inga nya undantag från det generella frågeförbudet
bör införas.
Promemorians förslag: Vittnesförhör får äga rum även i de fall som omfattas av det generella frågeförbudet, om en uppgift med stöd av en i lag
eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får lämnas till en myndighet
för annat än statistiska ändamål.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har instämt i promemorians
förslag men åtskilliga har också antingen avstyrkt förslaget eller uttryckt stor tveksamhet inför det. Från flera håll har hävdats att det föreslagna undantaget från det generella frågeförbudet i vart fall är alltför vidsträckt.
Skälen för min bedömning: Den uppgiftsskyldighet som i ett visst fall kan föreligga gentemot en myndighet är i allmänhet betingad av helt andra intressen än dem som motiverar vittnesplikten. I vissa fall syftar uppgiftsskyldigheten till att avvärja en akut fara för enskilda personer, jfr t.ex. 71 §& socialtjänstlagen (1980:620). I andra fall skall uppgiftsskyldigheten underlätta för en myndighet att utöva tillsyn över vissa personalkategorier, jfrt.ex. 7 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
Jag anser att det inte är motiverat att en upplysningsskyldighet som tar sikte på en viss situation skall medföra en generell skyldighet att, trots att förutsättningarna för frågeförbud är uppfyllda, lämna motsvarande uppgifter i en rättegång. Därtill kommer att det är mycket svårt att överblicka i hur stor utsträckning ett sådant undantag skulle sätta reglerna om generellt
frågeförbud ur spel. Jag är därför inte beredd att gå fram med det i
promemorian föreslagna undantaget från det generella frågeförbudet.
6¶Ikraftträdande
Den lagändring som jag nu har förordat bör träda i kraft den 1 juli 1988.
Några övergångsbestämmelser torde inte behövas.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4'.
8 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.
9 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
! Bilagan har uteslutits här. Förslaget är likalydande med det som är fogat till
2 propositionen.
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-02-02
Närvarande : justitierådet Mannerfelt, regeringsrådet Palm, justitierådet Freyschuss.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 har
regeringen på hemställan av statsrådet Leijon beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ann-Louise Eksborg.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet :
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
[NS tu
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988
Närvarande: statsministern Carlsson. ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, G. Andersson, Lönnqvist,
Thalén
Föredragande: statsrådet Leijon
Proposition om begränsningar i vittnesplikten
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1988-01-28) över förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken.
Föredraganden anför att lagrådet har lämnat förslaget utan erinran och
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget. .
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
Bilaga I
Bilaga I
Sammanfattning av promemorian
I promemorian föreslås några ändringar i reglerna om vittnespliktens omfattning. Förslagen syftar till att åstadkomma en avvägning mellan vittnesplikten och tystnadsplikten som tillgodoser både rättsväsendets intresse av fullgod bevisning och intresset av integritetsskydd för den enskilde.
Det i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken reglerade generella frågeförbudet skall enligt förslaget begränsas till att gälla beträffande sådant som advokater, läkare och barnmorskor och deras biträden i sin yrkesutövning fått kännedom om i en förtroendesituation. Om en uppgift
med stöd av en i lag eller förordning föreskriven uppgiftsskyldighet får
lämnas till en myndighet för annat än statistiskt ändamål, skall vittnesförhör dock få äga rum även i de fall som omfattas av det generella frågeförbu-
det.
Beträffande präster och med dem likställda funktionärer föreslås inte några förändringar: frågeförbud skall således alltjämt gälla för uppgifter som lämnats till dem under själavårdande samtal.
Vidare föreslås att domstolarna i det konkreta fallet skall besluta om
frågeförbud beträffande uppgifter som inte omfattas av det generella fråge-
förbudet men som mottagits av någon under tystnadsplikt och som berör uppgiftslämnarens personliga eller ekonomiska förhållanden, om det är uppenbart att det intresse som tystnadsplikten skall skydda har företräde
framför intresset av att uppgiften lämnas. Ett sådant individuellt frågeför-
bud kan bli aktuellt beträffande t. ex. sjuksköterskor och psykologer.
Om någon inte får höras om ett visst förhållande, skall enligt förslaget
inte heller den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översätt-
ning få höras i den delen. |
Bilaga 2
Bilaga 2
Promemorians lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § och 38 kap. 8 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
36 kap.
5§ Den som till följd av 2 kap. I eller Den som till följd av 2 kap. 1 eller
28 eller 3 kap. 1 § sekretesslagen 2§ eller 3 kap. I $& sekretesslagen
(1980:100) eller bestämmelse, till (1980:100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, ej äger lämna uppgift må cj lagrum, inte får lämna er uppgift höras som vittne därom utan till- får inte höras som vittne om denna
stånd från den myndighet i vars utan tillstånd från den myndighet i
verksamhet uppgiften har inhäm- vars verksamhet uppgiften har intats. hämtats.
Ej heller må advokat, läkare, Advokater, läkare, barnmorskor tandläkare, barnmorska, sjukskö- och deras biträden får inte höras
terska, kurator vid familjerådgiv- som vittnen angående något som
ningsbyrå, som drives av kommun, anförtrotts dem i deras yrkesutövlandstingskommun, församling el- ning eller som de i samband därmed ler kyrklig samfällighet, eller deras fått kännedom om, om det inte är biträden höras angående något, medegiver i lag eller den, till vilkens
som på grund av denna deras ställ- förmån tystnadsplikten gäller, samning förtrotts dem eller de i sam- tycker till det. I den mån uppgiften
band därmed erfarit, med mindre med stöd av en i lag eller förorddet är i lag medgivet eller den. till ning föreskriven uppgiftsskyldighet
vilkens förmån tystnadsplikten gäl- får lämnas till en myndighet för an-
ler, samtycker därtill. Den som till nät än statistiska ändamål, får vittföljd av 9 kap. 4 § sekretesslagen nesförhör dock äga rum. inte får lämna uppgifter som avses där får inte höras som vittne om dem, utan att det är medgivet i lag eller att den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, hiträde eller Rättegångsombud, biträden eller
försvarare må ej höras som vittne försvarare får höras som vittnen om om vad för uppdragets fullgörande vad de anförtrotts för uppdragets
förtrotts honom, med mindre par- fullgörande endast om parten medten medgiver, avt det må yppas. ger att uppgifterna får lämnas. Har i annat fall än som sägs i
andra och tredje styckena någon
under cen i lag eller förordning före-
skriven tystnadsplikt fått kännedom
! Senaste lydelse 1985: 1058.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ixdelse
om omständigheter som rör per- Bilaga 2
sonliga eller ekonomiska förhållan-
den hos den till vars förmån tvst-
nadsplikten gäller, skall rätten för-
ordna att vittnesförhör angående
dessa förhållanden inte får äga
rum, om det är uppenbart att in-
tresset av att uppgifterna skyddas
hur företräde framför intresset av
att de lämnas i rättegången.
Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad som sägs i tredje stycket sägs vare annan än andra-fjärde styckena är andra än
försvarare skyldig att avgiva utsaga försvarare skvldiga att avge utsaga i mål angående brott, för vilket icke i mål angående brott, för vilket inte
är stadgat lindrigare straff än fäng- är föreskriver lindrigare straff än
else i två år. fängelse i två år. Om tystnadsplikt för präst inom Om tystnadsplikt för präst inom
svenska kyrkan är särskilt stadgat. svenska kyrkan är särskilt stadgat. Präst inom annat trossamfund än Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i så- svenska kyrkan eller den som i sådant samfund intager motsvarande dant samfund intar motsvarande
ställning må icke höras som vittne ställning får inte höras som vittne om något som han vid enskilt skrif- om något som han vid enskilt skriftermål eller under själavårdande termål eller under själavårdande samtal i övrigt har erfarit. samtal i övrigt har fått kännedom
om.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, 9 § radioansvarighetslagen (1966:756), I $& lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio, 11 eiler 16 § lagen (1982:521) om ansvarighet för radio- och
kassettidningar eller 2 § lagen (1985: 1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i
denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får
vittnesförhör inte heller äga rum
med den som under tystnadsplikt
biträtt med tolkning eller översätt-
ning när uppgifterna inhämtades.
38 kap.
8§
Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas.
Första stycket gäller ej
1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 2 kap. I eller 2 § eller 3 kap. I $ sekretesslagen (1980: 100) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sitt tillstånd
därtill;
? Senaste lydelse 1980: 101.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. handling vars innehåll är så- 2. handling vars innehåll är så- Bilaga 2
dant, att någon, som haft befattning dant att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte andra, tredje, fjärde, sjunde eller
stycket ej må höras därom; åttonde stycket inte får höras om
detta;
3. handling genom vars företeeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.
Bilaga 3
Bilaga 3
Förteckning över remissinstanserna
Yttranden över promemorian har till justitiedepartementet avgetts av justitickanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen. kommerskollegium, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige. kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt. Södertälje tingsrätt, Växjö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten
1¶Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västerbottens län. riksdagens
ombudsmän (justitieombudsmannen Wigelius), försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Mellansverige, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges åklagare, föreningen Sveriges statsåklagare, Svenska Läkaresällskapet, föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, föreningen Auktoriserade Translatorer, Tjänstemännens Centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges läkarförbund, Sveriges Psykologförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Svensk Sjuksköterskeförening, Svenska statistikersamfundet. Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund. Socialtjänsten Stockholm, Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar, Föreningen Kommunal- och Landstingsanställda Familjerådgivare, Svenska kommunförbundet samt Föreningen för kyrkans familje-
rådgivare.
Riksäklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms äklagardistrikt och vid regionåklagarmyndigheterna i Linköping. Jönköping. Göteborg och Gävle.
Centralorganisationen SACO/SR har avstått från att yttra sig men har
för kännedom översänt yttranden som till SACO/SR avgetts av JUSEK
och Sveriges Psykologförbund.
Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig avstå från att lämna
synpunkter på promemorian.
PrOpPOSItION mosse ereserrerer ere ere ere reser rr ere ers ess ser ses ss na
r
Propositionens huvudsakliga innehåll oososssessessrsrsrssr ss rr ens Propositionens lagföÖrsläg -osssseererserererrr rr ere r sr rr ess resas
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1988 .. I InlCdNINg soooseeeeeererer rer rer reer rr rr rer rer rr rese ess BRI 2 Närmare om bakgrundet soossorresrsererrrersr rr rer r rr sr rr erna nr
2,2 Bakgrunden till de nuvarande begränsningarna i vittnesplikten .
2.3 Reformönskemålel sooossmsossrerereresterers sr rs ser ran sa
ProOMeMOTAN ossoseereeerrererereererrrer rr rr rer rr rr rr ess BR RemissutfallCt...ossosssrrrererrrererrrrerrrrrr rr rr sr esse sr sa "AA Föredräagandens ÖVervägandenl sosssssseerresrrrre rr ers sr rss ra
5.1 Generellt eller individuellt frågeförbud? ssssssosssisssse rea
Ikraflträdande sossocerereserrrrerersrrrerrrrrrr rer sasse rss ses NIA Upprättat lagförslåg ossssesersrerrrrr ers rr rr ers rer ers sa Dees sts 2 Hemställåf soososeserserereererer rr res r rr rer rs rr rr rr reser rea Ö BeslUl oosoosseresrererrser ere rst sr reser rr rss rr rs sr rss sr ra
l.agrädets yttfälde sososseserrrereerrrrsrrrerr rr sr rer reser er ess
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 1988
Bilaga I Sammanfattning av Promemorian sosssssserssreress ses rs Bilaga 2 Promemorians lagförsläg sosssosserserssserrsrrrs ere reses
Bilaga 3 Förteckning över remissinslanserNå .scsssosseressese roa
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988 30