Prop. 1995/96:98
Ändrade regler för näringsförbud
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 januari 1996
Ingvar Carlsson
Sten Heckscher
(Näringsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
För närvarande får domstol efter talan av åklagare meddela näringsförbud enligt lagen (1986:436) om näringsförbud. Sådant förbud får meddelas den som grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Näringsförbud får meddelas också vid andra grova åsidosättanden i samband med betalningsunderlåtelse eller om näringsidkare som grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet försätts i konkurs. En allmän förutsättning är att näringsförbud skall vara påkallat från allmän synpunkt.
I propositionen föreslås lagändringar som innebär skärpningar i fråga om näringsförbud i anledning av brott. Om någon grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och det är påkallat från allmän synpunkt skall i princip förbud alltid meddelas vid brottslighet som inte är ringa. Vidare införs i lagen en presumtion för att vid viss kvalificerad brottslighet näringsförbud skall anses vara påkallat från allmän synpunkt. Längsta tiden för näringsförbud förlängs från fem till tio år.
Ändringarna bygger på förslag från Näringsförbudsutredningen i betänkandet SOU 1995:1 samt remissvaren på detta. Utredningen föreslog där att näringsförbudet skulle kunna meddelas enbart på grund av brott. I propositionen behålls dock möjligheten att meddela näringsförbud även i andra fall. Regeringen anmäler att dessa regler nu behålls i princip oförändrade men att de skall ses över i särskild ordning.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om
näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud
dels att 1, 3–6, 9, 14, 16, 18, 24 och 26 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Näringsförbud får, om det är på-kallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen ( 1978:880 ) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa.
1 a §
Näringsförbud får, om det är
på-kallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen ( 1978:880 ) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
3 §
Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet.
Har näringsidkaren i näringsverk-samheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall vid tillämpning av 1 § näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det.
4 §
1
Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om kommanditbolag: komplementär, annat handelsbolag: bolagsman, ak-tiebolag och försäkringsbolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör, bankaktiebolag, sparbank och ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen, europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige: företagsledare, om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.
1Senaste lydelse 1994:1928.
Har näringsverksamhet
bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag:
komplementär,
annat handelsbolag:
bolagsman,
aktiebolag och
försäkringsbolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,
europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige: företagsledare, om denne begått brottet i närings-verksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.
Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
5 §
Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år.
Näringsförbud skall meddelas
för en viss tid, lägst tre och högst tio år.
6 §
2
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekono-misk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bank-aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en euro-peisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver närings-verksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktie-bolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk ekono-misk intressegruppering med säte i Sverige,
6. i annan egenskap vara ställ-företrädare för en sådan juridisk person som anges vid 4,
2Senaste lydelse 1994:1928.
6. vara firmatecknare eller i
annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 §yttrandefrihetsgrundlagen.
9 §
Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela närings-förbud grundat på 1 §
2 och anmäla förhållandet till åklagaren.
Varje kronofogdemyndighet
skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela närings-förbud grundat på 1 a § och anmäla förhållandet till åklagaren.
14 §
I samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud
med-delas skall rätten till den som avses med förbudet
överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
När näringsförbud eller
tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till domen eller
beslutet foga en särskild underrättelse, där innebör-den av
förbudet beskrivs.
16 §
Om den som genom en laga-kraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § 1 frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Om den som genom lagakraft-
vunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.
Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart.
18 §
En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksam-het, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
En domstol som meddelar
beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud får fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet.
Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.
24 §
Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för
till-syn enligt första stycket rätt att få biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.
26 §
Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.
Ett näringsförbud som
överträds skall förlängas med högst fem år om det inte finns
särskilda skäl att underlåta förlängning. Sker flera
förlängningar, får den samman-lagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds. _______________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraft-trädandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet gäller äldre bestämmelser.
Ärendet och dess beredning
Den 1 juli 1986 trädde den nu gällande lagen (1986:486) om näringsförbud i kraft. Lagen var ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och lagens huvudsakliga syfte var att hindra oseriösa näringsidkare från att driva näring.
Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar effektivt har aktualiserats i olika sammanhang. Förslag om en översyn i olika avseenden av reglerna om näringsförbud och om att näringsförbuden bör kungöras har vid flera tillfällen förts fram i motioner i riksdagen. På uppdrag av regeringen gjordes i början av 1990-talet en utredning av Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) om vilka åtgärder som borde vidtas för att statsmakternas prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skulle förverkligas. I rapporten Utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet (dnr Ju 91-364) konstaterades att lagstiftningen om näringsförbud från tid till annan kritiserats. Utredningen föreslog inte några ändringar i lagen om näringsförbud men däremot att uppgifter om näringsförbud skulle tillföras aktiebolagsregistret och registren över handelsbolag. Utredningen menade att man också borde överväga att kungöra domstolars beslut om näringsförbud på samma sätt som sker t.ex. beträffande konkurser. Rapporten remissbehandlades, och samtliga remissinstanser var positiva till att näringsförbud skulle registreras i bolagsregistren. Förslaget om att man skulle kungöra domstolens beslut om näringsförbud avstyrktes dock av flera remissinstanser eftersom förslaget bedömdes som känsligt från integritetssynpunkt. Många näringsförbud beslutas i anledning av brott, och det ansågs därför inte lämpligt att näringsförbuden skulle kungöras av domstolen.
Förslag om en allmän översyn av tillämpningen av lagen om näringsförbud, tillsynen över efterlevnaden av utdömda näringsförbud och näringsförbudsregistret fördes också fram i promemorian Företagande & kon-kurrens på likvärdiga villkor (dnr N 93/2223).
Regeringen föreslog under våren 1994 i samband med andra ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) en ny paragraf, 18 kap. 4 a §, som innebar ändrade rutiner hos Patent- och registreringsverket (PRV). Förslaget godtogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:196, bet. 1993/94:LU32, rskr. 1993/94:422). Den nya regeln innebär att personer som belagts med näringsförbud omedelbart avförs ur aktiebolagsregistret i stället för att avföras först efter en månad. Liknande rutiner tillämpas när ställföreträdare för ett bolag försätts i konkurs eller när en bolagsföreträdare får förvaltare utsedd för sig enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Motsvarande ändringar har gjorts i lagen om ekonomiska föreningar (1987:667), vilka trätt i kraft den 1 januari 1995
(prop. 1994/95:67, bet. 1994/95:LU11, rskr. 1994/95:111).
Efter beslut av riksdagen våren 1994 (prop. 1993/94:171, bet. 1993/94:LU36, rskr. 1993/94:351) har ansvaret för näringsförbudsregistret den 1 juli 1994 förts över från Riksskatteverket (RSV) till PRV.
Regeringen bemyndigade den 24 mars 1994 chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera tillämpningen av lagen om näringsförbud och ge förslag till de ändringar i regelsystemet som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera effektivt, samt pröva om tillsynen över näringsförbuden bör förändras. Utredningen (dir. 1994:25) antog namnet Näringsförbudsutredningen.
Regeringen har därefter i december 1994 inrättat en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet för bekämpande av ekonomisk brottslighet, regeringens ekobrottsberedning. Ekobrottsberedningen har utarbetat en strategi för kampen mot den ekonomiska brottsligheten som godtagits av riksdagen (skr. 1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412). Beredningens arbete är inriktat bl.a. på att samordna de påbörjade eller planerade projekt inom skilda departement, utredningar, myndigheter m.fl. som omfattas av strategin. En viktig utgångspunkt för strategin är de förslag som Riksdagens revisorer lagt fram i sin rapport Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället (1993/94:6).
Näringsförbudsutredningen överlämnade den 10 februari 1995 betänkandet Ett renodlat näringsförbud (SOU 1995:1). Utredningens lagförslag finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-na finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns till-gänglig i Näringsdepartementet (dnr N95/347).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 december 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets förslag och synpunkter. Dessutom har en redaktionell ändring gjorts i lagtexten. Regeringen kommer att behandla Lagrådets synpunkter i författningskommentaren.
Gällande ordning
Lagen om näringsförbud trädde i kraft den 1 juli 1986. Ändamålet med lagen är främst att förhindra att personer som orsakar stora skador genom sin näringsverksamhet skall kunna
fortsätta med detta. Man skall också kunna ingripa med förbud i fall då det framstår som stötande att en person som begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet fortsätter med denna. Institutet skall också ha en allmänpreventiv verkan. Näringsförbud skall bara kunna komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala för-faranden.
De grundläggande förutsättningarna för näringsförbud är dels att näringsidkaren grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten, dels att förbud är påkallat från allmän synpunkt. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet har det uppställts som ytterligare förutsättning att näringsidkaren endera gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa eller i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen. Någon av dessa ytterligare förutsättningar krävs dock inte om näringsidkarens verksamhet försatts i konkurs. Vid bedömningen av om näringsidkaren grovt åsidosatt sina åligganden får hänsyn tas endast till sådana oegentligheter som förekommit i den verksamhet som avslutas med konkurs.
Endast de som faller inom en i lagen angiven krets av personer kan drabbas av näringsförbud. Vid sidan av dem som bedriver näring som enskilda näringsidkare är det i första hand sådana som utövar den faktiska ledningen av näringsverksamhet, eller innehar vissa uppräknade befattningar hos en juridisk person som bedriver näringsverksamhet, som faller inom personkretsen. Den omfattas också som, utan att vara näringsidkare, utåt framträtt som ansvarig för enskild näringsverksamhet. Personkretsen är utformad i avsikt att förbud skall kunna tillgripas oberoende av i vilken företagsform näringsverksamheten bedrivs och oberoende av om vederbörande själv framträtt som befattningshavare i företaget eller låtit någon annan göra det.
Näringsförbud skall meddelas för viss tid, lägst tre och högst fem år. Den som meddelats näringsförbud måste avveckla de verksamheter och lämna de befattningar m.m. som står i strid med förbudet. Det är näringsidkaren själv som har att se till att verksamheten avvecklas. För att en sådan avveckling inte i sig skall innebära en överträdelse av meddelat förbud öppnar lagen en möjlighet för domstolen att medge viss frist, efter vilken förbudet skall gälla. Även i fall där en omedelbar avveckling kan ske, kan borgenärers, anställdas och andras intressen av att undvika kapitalförluster m.m. ge anledning att medge en avvecklingstid som möjliggör en ordnad avveckling.
Näringsförbudslagen lämnar också en möjlighet för domstolen att undanta viss näringsverksamhet, anställning m.m. från verkan av ett meddelat näringsförbud. Sådant beslut kan meddelas i samband med beslutet eller efter särskild talan därom. Ett näringsförbud kan också i vissa fall upphävas.
Om det är uppenbart att det finns grund för näringsförbud får domstolen på talan av åklagaren meddela förbud för tiden till
dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts. Detta kan ske såväl innan talan har väckts som därefter. Domstolen får också självmant förordna om tillfälligt förbud i samband med att en talan om näringsförbud bifalls, dvs. att förbudet skall gälla trots att det inte vunnit laga kraft.
Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Denne handhar tillsammans med polisen utredningen om förbud enligt reglerna i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål.
En förbudsfråga prövas slutligt genom dom. Dom eller beslut vari näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall skickas till Patent– och registreringsverket (PRV), som för näringsförbudsregistret, och till den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs som enligt lagen skall övervaka efterlevnaden av förbudet. Näringsförbudsregistret är offentligt.
Tillsynen över meddelade förbud utövas som ovan sagts av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. I tillsynsuppgiften ingår att övervaka att den som har näringsförbud avvecklar den befintliga näringsverksamheten m.m. men också att han inte startar något nytt företag eller på annat sätt engagerar sig i näringsverksamhet på ett sätt som är otillåtet för den som har näringsförbud. Även ett förbuds individuella räckvidd skall övervakas, såsom att en medgiven dispens efterlevs, liksom föreskrifter givna i samband med beslut om avvecklingstid eller dispens.
Överträdelse av meddelat näringsförbud är straffbart. Straffskalan för överträdelse är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.
Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Vid ytterligare överträdelser får förbudet på nytt förlängas. Den sammanlagda tiden för förlängning får dock inte överstiga fem år. Talan om förlängning måste ha väckts före förbudstidens utgång.
Utländsk rätt
Inledning
Jämförande studier av andra rättsordningars motsvarighet till de svenska näringsförbudsreglerna försvåras av att förbudsfrågor berör och påverkas av innehållet i näringsrätten, obeståndsrätten, associationsrätten, straffrätten m.m. Enligt tidigare vunna erfarenheter avviker olika länders system i dessa hänseenden i så hög grad från varandra att en bred redogörelse för andra länders rättsregler på området inte är särskilt meningsfull.
Mot den bakgrunden görs här en jämförelse med några rättsordningar som liknar Sveriges, nämligen näringsförbudsreglerna i Finland, Norge och Danmark.
En redogörelse lämnas också för hur EU-medlemskapet påverkat näringsförbudsfrågorna och effekterna av att näringsförbudsreglerna är nationellt begränsade.
Finland
I Finland råder en omfattande näringsfrihet. Den som vill idka näring skall endast anmäla detta hos myndighet. På grundval av denna anmälan utfärdas ett näringsbevis. För vissa näringar krävs dock näringstillstånd. Den som är försatt i konkurs får i huvudsak inte bedriva näringsverksamhet; undantagna är mycket små rörelser och jordbrukares försäljning av egna alster. Att utöva näring i strid med denna konkurskarantän är straffbart. För vissa av de näringar som kräver tillstånd innebär konkurs att tillståndet återkallas.
Finland införde från den 1 januari 1986 en lag om näringsförbud, som har mycket stora likheter med de då gällande svenska näringsför-budsreglerna i konkurslagen. Således förutsätter den finska lagen att näringsidkaren eller företaget försatts i konkurs och att den mot vilken förbudstalan riktas har förfarit grovt otillbörligt gentemot borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt de skyldigheter som hänför sig till näringsverksamhet. Vid upprepade konkurser behöver åsidosättandet inte vara grovt. För förbud krävs dock då att vederbörande visat sig vara uppenbart olämplig att driva rörelse.
Liksom i svensk lagstiftning förutsätter näringsförbud i Finland inte brott. Det förutsattes dock vid lagens införande att det skulle bli vanligt att förbud grundades på ådagalagd brottslighet. Förbud kan meddelas för en tid av två till fem år och förbudstiden löper också under anstaltstid.
Justitieministeriet för ett register över meddelade näringsförbud och tillfälliga näringsförbud. Registret är offentligt, vilket bland annat innebär att uppgifterna kan utnyttjas i kreditupplysningsverksamhet.
I Finland har inte någon särskild myndighet satts att övervaka efter-levnaden av meddelade förbud.
Frågor om överträdelse av näringsförbud handhas enligt vanliga regler av polisen.
Straffskalan för överträdelse är böter eller fängelse i högst två år. Vid icke ringa överträdelse kan domstolen på yrkande av åklagaren förlänga förbudstiden med upp till fem år. Om den förbudsålagde under förbudstiden på nytt uppfyller förutsättningarna för förbud kan nytt förbud meddelas. Härigenom kan flera förbud komma att löpa parallellt.
Norge
I Norge finns både straffrättsliga och konkursrättsliga regler som liknar de svenska näringsförbudsreglerna. I konkurslagen
ges bestämmelser om konkurskarantän för enskilda näringsidkare och företrädare för bolag, medan strafflagen ger möjlighet att som påföljd för brott frånta vederbörande rättigheter av vitt skilda slag, s.k. rettighetstap.
Konkurskarantän
De nu gällande konkurskarantänsbestämmelserna återfinns i konkursloven. Karantän kan drabba dels den som drivit enskild näringsverksamhet och gått i konkurs, dels den som under året före konkursutbrott för juridisk person haft personligt ansvar för rörelsens skulder eller som formellt innehaft eller reellt utövat funktion som ledamot eller suppleant av styrelsen eller som verkställande direktör.
Den norska karantänregeln är fakultativt utformad; vid bestämmande av om vederbörande skall sättas i karantän skall det läggas vikt vid om det med hänsyn till hans handlingssätt och övriga förhållanden ”synes rimelig å sette ham i karantene”.
Karantänen gäller för en tid av två år från konkursutbrottet, om inte rätten bestämmer annan tid, och innebär att vederbörande inte kan stifta bolag eller åtaga sig nya uppdrag – eller reellt ha funktion – som styrelseledamot, suppleant eller verkställande direktör i juridisk person. Trots karantänen står det dock vederbörande fritt att starta ny enskild näringsverksamhet. Endast vid skälig misstanke om straffbar handling kan karantänbeslutet ges sådan verkan att vederbörande också skiljs från befattningar i bolag m.m. som han innehar vid den tidpunkt då karantänen skall börja gälla.
Den domstol som handlägger konkursärendet meddelar beslut i fråga om karantän på talan av konkursförvaltare (”bostyret”) eller åklagare. Hand-läggningen är skriftlig och vanligtvis förs talan av förvaltaren. På begäran av åklagare kan tvåårstiden utsträckas intill dess en av åklagaren övervägd talan om rettighetstap rättskraftigt avgjorts i brottmål.
Beslut om konkurskarantän meddelade efter den 15 januari 1991 regi-streras i ett centralt register.
Det finns ingen särskild myndighet som ålagts att övervaka efterlev-naden av karantänbeslut. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet över-träder ett sådant beslut straffas med böter eller fängelse i högst fyra månader.
Rettighetstap
Den som döms för brott kan, när allmänna hänsyn så kräver, fråndömas den framtida rätten att inneha viss ställning eller att utöva viss verksamhet. Detta rettighetstap är en påföljd för brott och kan väljas vid sidan av annan påföljd eller – under förutsättning av att straffminimum för brottet är lindrigare än ett års fängelse – som enda påföljd. Domstolen kan ex officio välja denna påföljd. Sedan slutet av år 1991 föreligger också en
möjlighet att ta ifrån ett företag rätten att utöva näringsverksamhet eller att förbjuda det att utöva verksamhet i vissa former.
Möjlighet att tillgripa rettighetstap finns för ett vitt spektrum av rättigheter. Förutom den framtida rätten att inneha viss typ av offentlig eller privat tjänst, kan man fråntas allt ifrån rätten att bedriva jakt och fiske till rätten att utöva näringsverksamhet. Domstolen är således fri att formulera innehållet i påföljden utifrån behovet i det enskilda fallet.
Förutsättningarna för rettighetstap är att vederbörande genom brottet har visat sig ”uskikket til eller må fryktes å ville misbruke” den ställning eller verksamhet han förbjuds inneha respektive utöva. Också om ställningen eller verksamheten ”i særlig grad krever almen tillit” kan rettighetstap meddelas. Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan rettighetstap medde-las, förutsatt att ”almene hensyn krever det”. Kravet på allmänpreventiva skäl anses inte ha någon större självständig betydelse. Det fakultativa momentet skall (”kan”) tolkas så, att rettighetstap endast skall meddelas om det efter en konkret värdering framstår som rimligt och nödvändigt. I förarbetena till lagstiftningen förutsattes att rettighetstap skulle komma att användas med försiktighet.
Rettighetstap kan meddelas för en tid av upp till fem år eller för alltid. Tapet innebär att vederbörande förbjuds inneha den utpekade ställningen eller utöva den utpekade verksamheten. För att hindra kringgåenden innebär ett förbud att utöva verksamhet också förbud att förestå en sådan verksamhet för annan.
Ett tidsbestämt rettighetstap löper inte under den tid den dömde avtjänar fängelsestraff som är fastlagt i domen eller när han undandrar sig sådant straff. Tiden börjar löpa i och med villkorlig frigivning.
En dom varigenom rettighetstap meddelas antecknas i straffregistret. Inte heller beträffande rettighetstap har någon särskild myndighet – vid sidan av polisen – ålagts att kontrollera efterlevnaden av förbud.
Den som överträder ett rettighetstap riskerar böter eller fängelse i högst tre månader.
Danmark
Dansk medborgare som är bosatt i Danmark och myndig har rätt att driva näringsverksamhet. För vissa näringar krävs dock näringsbrev, auktorisation, tillstånd eller legitimation. För de flesta näringsverksamheter före-ligger också plikt att anmäla sin verksamhet till offentliga register, exempelvis genom momsregistrering och registrering av näringsidkare som är skyldiga att innehålla preliminär skatt.
Den danska strafflagen innehåller regler som ger möjlighet att utestänga någon från eller ta ifrån någon rätten att utöva
verksamhet som kräver särskild offentlig auktorisation eller godkännande. Sådan s.k. rettighedsfortabelse förutsätter att den det berör har begått brottslig handling och denna ”begrunder en nærliggende fare for misbrug af stillingen”. Om särskilda skäl talar för det kan – förutsatt brott och missbruksfara – rettighedsfortabelsen avse fråntagande av rätt att fortsätta annan verksamhet än sådan som förutsätter auktorisation eller godkännande.
Trots kraven på särskilda skäl är det den sistnämnda regeln som kommit flitigast i bruk. Vid upprepad brottslighet kan särskilda skäl finnas och regeln har kommit att användas också vid ekonomisk brottslighet.
Den nu nämnda regeln anses endast kunna användas beträffande näringar av särskild karaktär – exempelvis handel med begagnade bilar – och endast om den ådagalagda brottsligheten ger anledning att befara missbruk inom just den näringen. Regeln har således inte generell karaktär. Inte heller anses regeln ge stöd för att ta ifrån någon rätten att vara exempelvis verkställande direktör i aktiebolag oavsett bransch.
Som ett led i ett lagstiftningsarbete som syftade till att begränsa miss-bruket av bolags- och konkurslagstiftningen utvidgades möjligheterna till rettighedsfortabelse. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1987. Under förutsättning av brott, missbruksfara och särskilda skäl medger således straffeloven att det sker ”frakendelse af retten til at være stifter af eller direktør eller medlem af bestyrelsen i et selskab med begrænset ansvar, et selskab eller en forening, som kræver særlig offentlig godkendelse, eller en fond”.
Den nu nämnda möjligheten till generell rettighedsfortabelse är i första hand avsedd för fall där vederbörande missbrukat sådan position i bolag som omfattas av regeln; den kan dock användas även exempelvis då den dömdes brottslighet varit knuten till enskild näringsverksamhet och det kan befaras att ny verksamhet kommer att etableras i bolagsform.
Frånkännande av rätt enligt ovan kan beslutas för en tid av mellan ett och fem år eller tills vidare. I det sistnämnda fallet kan frånkännande enligt huvudregeln tas upp till ny prövning först efter det att fem år förflutit.
Den danska strafflagen öppnar också möjlighet för domstolen att under behandlingen av rettighedsfortabelse interimistiskt frånkänna rätt enligt ovan. Enligt förarbetena är förutsättningen för detta att förbrytelserna är så grova och klara att det är uppenbart att det är fråga om sådana särskilt allvarliga saker där frånkännande skall ske. Man ansåg att de principiella betänkligheter som kravet på rättssäkerhet medför här fick vika för intresset av att inte alltför sent kunna ingripa mot fortsatt näringsverksamhet. Domstolen kan också förordna att dom om rettighedsfortabelse skall gälla utan hinder av att den överklagas.
En dom varigenom rätt att utöva viss verksamhet frånkänts
någon registreras inte på annat sätt än i kriminalregistret. Det är inte heller någon särskild myndighet – vid sidan av polisen – som tillser att domar om rettighetsfortabelserna efterlevs.
Om någon utövar verksamhet i strid med en dom om rettighedsfortabelse kan vederbörande straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.
EU
EG-reglerna innehåller inte några bestämmelser med omedelbar anknyt-ning till de svenska näringsförbudsreglerna. Denna typ av frågor har inte heller ägnats särskild uppmärksamhet i det europeiska lagstiftningsarbetet. De svenska näringsförbudsreglerna är nationellt begränsade. Det innebär att den som meddelats ett svenskt näringsförbud av detta skäl i princip är oförhindrad att driva näringsverksamhet i ett annat land. Det gäller även om verksamheten helt eller delvis riktas mot en svensk marknad, under förutsättning att verksamheten inte drivs på sådant sätt att den skall anses vara bedriven här. Om värdlandet har en reglerad etableringsrätt inom en viss bransch och krav på god vandel föreligger, kan dock ett näringsförbud få verkan i värdlandet.
Det faktum att någon i ett annat land har fråntagits rätten att bedriva visst slag av näring eller rätten att över huvud taget bedriva näringsverksamhet kan i vissa fall utgöra hinder för att starta eller driva näringsverksamhet i Sverige. Det finns dock inte någon möjlighet att här väcka en näringsförbudstalan som uteslutande vilar på oegentligheter i det andra landet. Sådana oegentligheter i det andra landet kan dock ha betydelse vid en svensk förbudsprövning.
Näringsförbudsutredningen
Utvärdering av lagstiftningen och dess
tillämpning
Utredningen har som underlag för de ändringsförslag som lämnas företagit en utvärdering av lagstiftningen och dess tillämpning. I samband därmed har bl.a. de 156 näringsförbud som gällde vid utgången av maj månad 1994 och de 34 domar som sedan den 1 juli 1980 meddelats för överträdelse av näringsförbud granskats.
Utvärderingen visar att det årligen meddelas närmare 50 nya näringsförbud och att det löpande antalet förbud som övervakas uppgår till omkring 170.
De väsentligaste iakttagelserna vid utvärderingen framgår av följande punktvisa uppställning. ● Så gott som alla näringsförbud grundas på brott i näringsverksamheten. Oftast prövas förbudsfrågan samtidigt med åtal för brott.
● I mer än 80 procent av de fall där förbuden grundats på brott, har brottsligheten föranlett ett fängelsestraff på minst sex månader. ● Endast en handfull av nu gällande näringsförbud grundas helt eller huvudsakligen på underlåtelse att betala skatter m.m. Utredningen har i vissa av dessa fall haft anledning att ställa sig tveksam till huruvida förbud bort meddelas. De av lagen uppställda förutsättningarna för förbud har visat sig svåra att tillämpa på betalningsunderlåtelsefallen. ● Trots möjligheten att åberopa varje typ av åsidosättande har inte i något fall förbud grundats helt eller huvudsakligen på andra oegentligheter än brott eller betalningsunderlåtelse. ● Domstolarna förefaller i mycket begränsad utsträckning ha reducerat strafftiderna för den förbudsgrundande brottsligheten, då frågan om brott och förbud prövats samtidigt. ● I närmare hälften av alla genomgångna fall har förbudstiden bestämts till maximala fem år. Domstolarna har ofta angett förbudstiden på ett oklart sätt. ● Särskilda beslut om tillfälligt näringsförbud förekommer i tämligen liten utsträckning. Domstolarna har ställt mycket höga krav på bevisningen om omständigheter till grund för ett sådant beslut. Kraven har medfört att tillfälligt förbud sällan kunnat meddelas förrän på ett mycket sent stadium av utredningen. ● De relativt få besluten om tillfälligt näringsförbud har i stor omfattning kommit att upphävas, ofta sedan mycket lång tid förflutit. ● Normalt har förbudsfrågan krävt begränsade utredningsåtgärder. I fall då talan om förbud förts i samband med åtal är utredningsåtgärderna i det närmaste försumbara. ● Kronofogdemyndigheterna har i mycket få fall anmält underlåtelse att betala skatter m.m., bl.a. på grund av att de funnit det svårt att uppfylla lagens krav på "grovt åsidosättande". ● Bristen på polisiära utredningsresurser har förhindrat eller försenat såväl förbudsutredningar i samband med brott som särskilda förbudsutredningar. ● Näringsförbud har inte meddelats i tillnärmelsevis alla de fall där redan brottmålsdomen gett tillräckligt underlag för förbud. Skälet härtill är framför allt att åklagarna inte fört sådan talan trots att förutsättningar förelegat för detta. ● Sedan den 1 juli 1980 – då näringsförbudsregler infördes i konkurslagen – har ett 30-tal domar meddelats för överträdelse av näringsförbud. Regelmässigt har överträdelserna föranlett relativt kortvariga fängelsestraff. Normalt har domstolarna samtidigt förlängt förbudstiden. ● Tillsynsmyndigheterna i konkurs tycks i huvudsak ha god kontroll över meddelade förbud. De brister som ändock föreligger i tillsynen hänför sig till att tillsynsmyndigheterna saknar egna aktiva övervakningsmöjligheter. De måste lita till
medverkan av polis, varvid ansvarsförhållandena kan bli oklara och polisens resurser otillräckliga.
Utredningens förslag
Utredningen har funnit att näringsförbudet bör vara kvar som ett bland andra medel i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Mot bakgrund av de ingripande verkningar som är förenade med ett beslut om näringsförbud har utredningen ägnat stor uppmärksamhet åt förutsebarhet samt åt beviskrav avseende omständigheter som kan grunda förbud.
Enligt utredningens mening är det väsentligt att förbud meddelas med fasthet och konsekvens i de fall där förutsättningarna för förbud är uppfyllda. Ju allvarligare de brott som begåtts är, desto viktigare är det att förbudsreglerna tillämpas.
Näringsförbudet måste vara effektivt i den meningen att meddelade förbud i praktiken får den verkan som åsyftats och inte blir något som man utan nämnvärd risk kan sätta sig över.
Enligt utredningens åsikt uppnås de angivna målen bäst genom att institutet renodlas, det vill säga att det förenklas och knyts direkt till bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Utredningen har inga invändningar mot tankarna bakom och huvuddragen i den gällande lagen om näringsförbud. De förändringar som utvärderingen ger anledning till kan alla utan större svårighet genomföras genom justeringar av nuvarande lag.
De huvudsakliga förslagen till förändringar är följande. ● Brott skall vara en nödvändig förutsättning för förbud. ● Vid kvalificerad brottslighet skall näringsförbud som huvudregel meddelas. ● Om det vid förbudsprövningen kan anses styrkt att samtliga förutsättningar föreligger, skall näringsförbud meddelas. Det fakultativa momentet tas sålunda bort. ● Förbudstiden skall normalt vara fem år. Tiden skall dock kunna bestämmas till lägst tre och högst sju år. ● Den som meddelas förbud skall inte få ha generell fullmakt att företräda juridisk person. ● Möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud tas bort. ● Vid överträdelse av näringsförbud skall förbudstiden som regel förlängas.
Utredningen har vidare övervägt en rad andra förändringar men inte funnit tillräckliga skäl för dessa föreligga. Sådana bedömningar har företagits bland annat i följande hänseenden: ● Beslut om näringsförbud skall inte kungöras. ● Ansvaret för övervakningen av efterlevnaden av meddelade förbud skall inte övergå från tillsynsmyndigheterna i konkurs till annan myndighet.
Att göra brott till en nödvändig förutsättning för förbud, att införa en presumtionsregel för förbud vid brott med minst sex månaders straffminimum och att ge förbudsregeln en
obligatorisk utformning bör enligt utredningen främja en
enhetlig och konsekvent tillämpning av institutet. Genom dessa ändringar ges också förutsättningar för att förbud regelmässigt skall meddelas i grova fall.
Enligt utredningen är det lämpligt att den normala
förbudstiden är fem år. För att förbudet inte skall framstå som
ett slag i luften i de fall den förbudsgrundande brottsligheten föranleder ett mycket långt fängelsestraff föreslås att förbudstiden skall kunna bestämmas till en tid av högst sju år.
Innehavet av generalfullmakt ger en mycket omfattande behörighet att verka för huvudmannens räkning och måste i många hänseenden likställas med att vara verkställande direktör eller firmatecknare. Enligt utredningen är det därför motiverat att den som meddelats förbud inte får ha generell fullmakt att företräda juridisk person.
Enligt utredningens bedömning är det inte möjligt att förena önskemålet att snabbt kunna ingripa mot och att avbryta skadevållande verksamhet med så höga krav på rättssäkerhet som måste ställas vid en åtgärd som näringsförbud. I överensstämmelse med vad som gäller vid rådgivningsförbud, bör därför möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud inte stå till buds.
Den som överträder ett näringsförbud kan sägas avkorta sin förbudstid. Detta förhållande motiverar enligt utredningens mening att förbudstiden regelmässigt skall förlängas.
Utredningen beräknar att det med dess förslag årligen kommer att meddelas cirka 150 nya näringsförbud. Detta i förening med en något längre förbudstid bedöms leda till att antalet löpande förbud med tiden kommer att uppgå till cirka 700. Det större antal förbud som tillsynsmyndigheterna i konkurs därmed får att övervaka bör, med hänsyn till den kraftiga nedgången i antalet konkurser och ett förbättrat samarbete med polisen, kunna hanteras inom ramen för befintliga resurser.
Ändrade regler för näringsförbud
Förutsättningar för näringsförbud
Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: Lagen om näringsförbud skärps i vissa avseenden utan att dess tillämpningsområde inskränks. Den före-slagna begränsningen till brottsfallen genomförs alltså inte.
Utredningens förslag: Brottslighet som inte är ringa skall
vara en nödvändig förutsättning för att näringsförbud meddelas. Det skall således inte vara möjligt att grunda förbud uteslutande på att någon ens i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatter, tullar eller avgifter. Inte heller skall otillbörligt förfarande mot borgenärer eller andra grova åsidosättanden i en verksamhet som gått i konkurs kunna föranleda näringsförbud, om inte brottslighet förekommit i verksamheten.
Remissinstanserna: Många av remissinstanserna, bl.a. flertalet av åklagarna samt domstolarna och de tre största kronofogdemyndigheterna (Stockholms län, Göteborgs och
Bohus län samt Malmöhus län), till-styrker att brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud. De huvudsakliga argumenten för denna renodling är att kravet på förut-sebarhet ökar vilket är viktigt ur rättsäkerhetssynpunkt, att näringsförbudet får en naturligare anknytning till de organ som är satta att bekämpa den ekonomiska brottsligheten samt att renodlingen kommer att leda till en ökad tillämpning av näringsförbudsinstitutet. Flera remissinstanser, bl.a. Riksskatteverket (RSV), Finansinspektionen (FI), Konsumentverket (KOV) och Justitiekanslern (JK), är dock kritiska mot förslaget eller avstyrker det. Dessa remissinstanser anser att det bör vara möjligt att meddela förbud även fortsättningsvis vid betydande skatteundandraganden och vid otillbörliga förfaranden i samband med flera konkurser. Man vill således att skadliga beteenden skall kunna beaktas, även om brott inte har förekommit. RSV anser att, även om skatterekvisitet sällan använts som grund för talan om näringsförbud, det ändå bör behållas eftersom redan förekomsten av ett rekvisit har preventiv verkan. Konkursrekvisitet bör också finnas kvar enligt RSV, och näringsförbudsinstitutet bör utformas så att det bidrar till att minska ”konkursmissbruk” och till att stoppa tillgången på s.k. målvakter. JK pekar på att nuvarande system inte medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt och därför bör kunna behållas. JK menar att problemen med det begränsade utnyttjandet av lagen tycks vara mer av lagteknisk karaktär och att andra åtgärder bör vidtas för att stärka tillämpningen av lagen. FI anser att det faktum att näringsförbud grundats på betalningsunderlåtelse i så få fall inte utgör tillräckligt skäl för förslaget att renodla näringsförbudet. Det finns enligt FI andra skäl att behålla betalningsunderlåtelse som grund för näringsförbud. Den praktiska tillämpningen kan underlättas genom klarare regler än de nuvarande. Ett avskaffande skulle, enligt FI, vara olyckligt från allmänna sypunkter med hänsyn till att oärliga och illojala förfaranden medför att oseriösa företagare skaffar sig ekonomiska fördelar och t.o.m. kan konkurrera ut seriösa företag. KOV pekar på att även andra fall än de som föregås av brott kan motivera ett näringsförbud och hänvisar här bl.a. till den ökande användningen av
sanktionsavgifter.
Skälen för regeringens förslag: Förstärkta insatser mot den ekonomiska brottsligheten är av väsentlig betydelse för att främja ett bra näringslivsklimat med väl fungerande marknader. Insatserna måste av samma skäl utformas så att seriösa näringsidkare får verka så ostört som möjligt. Rätt utformade insatser bidrar till att stärka marknadens funk-tionssätt genom en sund konkurrens på likvärdiga villkor.
Regeringen antog, som nämnts ovan, i april 1995 en strategi för samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Denna har riksdagen godtagit (skr. 1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).
Syftet med strategin är att påtagligt minska den ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet.
Strategin innehåller ett brett åtgärdsprogram som berör både myndigheterna och näringslivet. Några av huvudpunkterna är att myndigheterna skall utveckla och effektivisera sin verksamhet när det gäller att förebygga, upptäcka samt utreda och lagföra ekonomisk brottslighet och att näringslivet skall ta ett större ansvar för bekämpningen av denna. Ökad tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. Näringsförbud skall användas i ökad utsträckning.
Ett viktigt led i strategin för de samlade åtgärderna är sanktionsreglerna. Regeringens strategi syftar bl.a. till att straffbestämmelser och andra sanktionsregler mot ekonomisk brottslighet skall bli effektivare.
En översyn av de straffrättsliga reglerna på skatteområdet, som har stor betydelse när det gäller ekonomisk brottslighet, har gjorts av Skatte-brottsutredningen (Fi 1993:08). Regeringen räknar med att inom kort lägga fram förslag som grundar sig på utredningens arbete. Under namnet Borgenärsbrottsutredningen fortsätter utredningen nu sitt arbete med en översyn av bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken om brott mot borge-närer.
Regeringen har också tillkallat en särskild utredare för att utvärdera reglerna om företagsbot (dir. 1995:95). Utredaren skall ta reda på hur reglerna har fungerat i praktiken och om företagsbot har visat sig vara en tillräckligt verksam sanktion mot ekonomisk brottslighet.
Genom en effektivare näringsförbudslagstiftning förbättras möjligheterna att komma åt och bekämpa den ekonomiska brottsligheten ytterligare. Utredningen föreslår att näringsförbud i princip skall vara obligatoriskt vid sådan brottslighet som i den nuvarande lagen avses i 1 § 1, dvs. då näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. För övriga fall föreslås att näringsförbudet
avskaffas, dvs. vid avsevärd betalningsförsummelse enligt 1 § 2 eller då näringsidkare som försatts i konkurs förfarit grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet enligt 2 § samma lag. Utredaren motiverar inskränkningarna i näringsförbudsinstitutets räckvidd med att reglerna förenklas och att tillämpningen blir lättare att förutse.
Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten bygger på tanken att en så mångfasetterad företeelse måste bekämpas genom åtgär-der med stor bredd. Nya regler och former för ekobrottsbekämpningen måste utvecklas, och myndigheternas verksamhet effektiviseras när det gäller tillämpningen av både gamla och nya regler.
Det huvudsakliga syftet med näringsförbud är att hindra oseriösa företagare från att driva näringsverksamhet. Samhället skall kunna ingripa med näringsförbud då en person har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet för att förhindra att denne fortsätter med detta. Näringsförbud bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.
Att i princip alltid meddela näringsförbud vid allvarligare brottslighet i näringsverksamhet, som utredaren föreslagit, ligger väl i linje med regeringens ekobrottsstrategi.
Den utvärdering av tillämpningen av lagen som gjorts av utredningen har inte gett vid handen att reglerna om näringsförbud vid avsevärd skatteförsummelse och grovt otillbörliga beteenden av den som försatts i konkurs skulle ha tillämpats på ett sätt som lett till rättsförluster för den enskilde. Däremot framgår det klart att reglerna inte på långt när tillämpats i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Att möta detta med inskränkningar i möjligheterna att använda näringsförbud ter sig emellertid mindre välbetänkt.
Regeringen delar följaktligen de uppfattningar som förts fram av de remissinstanser som motsätter sig en begränsning av näringsförbudsinstitutet. Det är angeläget att behålla möjligheten till näringsförbud vid grova skatteundandraganden och grovt otillbörliga beteenden i samband med konkurs, även om brott inte föreligger.
Regeringen har i sin strategi för samlade åtgärder aviserat att sektorsövergripande mål och riktlinjer för myndigheternas arbete mot den ekonomiska brottsligheten skall fastställas. Regeringen avser att i dessa riktlinjer poängtera bl.a. att det är viktigt att frågor om näringsförbud beaktas i myndigheternas handläggning och att myndigheterna bör införa rutiner som gör det möjligt att leva upp till intentionerna i lagstiftningen.
Inriktningen när det gäller näringsförbudsinstitutet bör således vara att skärpa lagstiftningen utan att inskränka dess tillämpningsområde. Vidare bör verksamheten hos de myndigheter som arbetar med dessa frågor kunna effektiviseras genom olika åtgärder så att de arbetar mera pro-
blemorienterat och i nära samverkan med varandra. Kompetensen hos myndigheterna skall höjas.
Utredningen har inte gjort någon analys av hur näringsförbudsinstitutet kan effektiviseras med behållande av samtliga de grunder för förbud som gäller i dag. Det finns enligt regeringens mening ett behov av att se över bestämmelserna om näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse och konkurs för att öka förutsebarheten för när förbuden kan komma att meddelas samt för att ge de rättstillämpande myndigheterna vägledning så att näringsförbudsintitutet kan användas mer effektivt än i dag utan att rättssäkerheten åsidosätts. Regeringen avser därför att inom kort tillsätta en utredning med uppgift att se över lagens bestämmelser i detta hänseende.
Näringsförbud skall i princip alltid meddelas vid
brottslighet som inte är ringa
Regeringens förslag: Om det är påkallat från allmän synpunkt, skall näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild nä-ringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksam-het och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Detta innebär att näringsförbud i princip alltid skall meddelas vid brottslighet som inte är ringa om det är påkallat från allmän syn-punkt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att utredningens förslag är bra eller har inga synpunkter på förslaget.
Riksåklagaren (RÅ) är dock kritisk till den av utredningen föreslagna utformningen av 1 §. RÅ anser också att åklagarna bör ha en diskretionär möjlighet att avstå från att väcka talan om näringsförbud. RÅ menar att en mer frekvent användning av förbudet kan åstadkommas på annat sätt, t.ex. genom utbildning och information.
Skälen för regeringens förslag: Ett näringsförbud är inte ett straff utan har till syfte att hindra oseriösa näringsidkare att driva näringsverksamhet. Förutsättningen för ett näringsförbud bör därför som hittills vara att det från allmän synpunkt skall vara påkallat att en viss person hindras att fortsätta att driva näringsverksamhet. Närmare kriterier för denna bedöm-ning finns i 3 § lagen om näringsförbud.
Ett problem vid tillämpningen av nuvarande lag har varit att benägenheten att yrka näringsförbud synes ha skiftat mellan olika åklagare. Utred-ningen har för att lösa denna fråga föreslagit att näringsförbud i princip alltid skall meddelas vid brott som inte är ringa om det är påkallat från allmän synpunkt. Eftersom utredningen velat renodla näringsförbudet
till detta fall, har motsvarande fråga vad gäller näringsförbud på annan grund inte behandlats.
Enligt regeringens mening är det viktigt att förbudet tillämpas med fasthet och konsekvens då förutsättningar finns för ett näringsförbud. Som utredningen har föreslagit bör därför i lagen slås fast att näringsförbud skall meddelas, om den grundläggande förutsättningen att ett sådant är påkallat från allmän synpunkt är uppfylld i just detta fall. Den nu före-slagna lösningen bör leda till en mer enhetlig och konsekvent tillämpning och även en mera frekvent användning av näringsförbudet. Som tidigare nämnts avser regeringen också att fastställa sektorsövergripande mål och riktlinjer för myndigheternas arbete mot ekonomisk brottslighet med syfte bl.a. att få till stånd en ökad användning av näringsförbudsinstitutet.
När ett näringsförbud grundas på annat än brott bör bestämmelserna vara i sak oförändrade i avvaktan på den översyn som skall göras enligt vad som tidigare nämnts.
Den lagtekniska utformningen behandlas närmare i författningskom-mentaren. Det finns skäl att nu behandla brottsfallet separat i den inle-dande paragrafen. I avvaktan på den nämnda översynen av övriga närings-förbudsfall bör ingreppen i lagen beträffande dessa begränsas. Enklast är då att tills vidare behandla betalningsunderlåtelsefallet, som nu regleras i 1 § 2, i en ny särskild paragraf, 1 a §.
Näringsförbud regel vid kvalificerad brottslighet
Regeringens förslag: Har näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall näringsförbud anses påkallat från all-män synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det.
Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att förslaget är bra. Vissa av remissinstanserna, bl.a.
Justitiekanslern (JK), Riksåklagaren (RÅ) och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, framför synpunkter på den lagtekniska lösningen.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.1.2 fö-reslår regeringen i enlighet med utredningens förslag att näringsförbud i princip skall vara obligatoriskt vid brott som inte är ringa, om det är påkallat från allmän synpunkt. Utredningen har dessutom föreslagit en presumtionsregel enligt vilken näringsförbud – om inte särskilda skäl föreligger – skall meddelas vid brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader.
För de oftast förekommande brottstyperna vid ekonomisk brottslighet är straffminimum för grovt brott fängelse i sex månader. De brott som avses är i första hand oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott och skattebedrägeri.
Enligt huvudregeln i 1 § skall näringsförbud meddelas den som i sin näringsverksamhet har begått brott som inte är ringa, om det är påkallat från allmän synpunkt. Regeringen finner att denna regel, i enlighet med vad som föreslagits, bör kompletteras med en presumtionsregel vid kvalificerad brottslighet. För institutets trovärdighet är det viktigt att näringsförbud regelmässigt meddelas vid sådan kvalificerad brottslighet. Regeln bör uttryckas så att det vid sådan brottslighet skall anses påkallat från allmän synpunkt att näringsförbud meddelas.
Förutom de nämnda brotten omfattas också grova former av t.ex. bedrä-geri, förskingring och häleri samt medverkan därtill. För näringsförbud krävs dessutom att brotten begåtts i vederbörandes näringsverksamhet.
Även vid kvalificerad brottslighet kan dock omständigheterna i det särskilda fallet vara sådana att ett näringsförbud inte är påkallat. Om det finns särskilda skäl, bör därför presumtionen kunna brytas. Vid denna bedömning måste en samlad avvägning göras av skälen för och emot näringsförbud. Särkilda skäl kan föreligga t.ex. om domstolen med till-lämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken mätt ut ett straff som är lägre än minimum för brottet, t.ex. för en funktionär i ett bolag som medverkat i mindre utsträckning till annans grova
skattebedrägeri. Det kan också finnas utrymme att bryta presumtionen när gärningen framstår som en engångsföreteelse efter lång tids laglydigt drivande av näringsverksamhet.
Presumtionsregeln bör kunna bidra till en större enhetlighet i rättstilllämpningen, bl.a. genom att åklagare och domstol vid de allvarligaste
fallen tvingas att tydligt ange skälen för att avstå från att föra talan om näringsförbud respektive att ogilla en sådan talan.
Förbudstiden
Regeringens förslag: Näringsförbud skall meddelas för en tid av lägst tre och högst tio år.
Utredningens förslag:
Utredningen föreslår att
näringsförbud i anledning av brott som huvudregel skall meddelas för en tid av fem år, om särskilda skäl föreligger skall förbudstiden kunna bestämmas till annan tid än fem år, lägst tre och högst sju år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen synpunkt på förslaget om att näringsförbud i anledning av brott som huvudregel skall meddelas för en tid av fem år. Cirka hälften av remissinstanserna, bl.a. Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Finansinspektionen (FI),
Riksskatteverket (RSV) och Kronofogdemyndig-heten i Malmöhus län, anser dock att den längsta tiden bör sättas till tio år för att möjlighet skall finnas att meddela näringsförbud för längre tid vid synnerligen grov förbudsgrundande brottslighet och vid återfall.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande förbudstiden är tre till fem år. Utredningen, som har begränsat sig till brottsfallen, har föreslagit tre till sju år med en i lagen angiven normaltid av fem år.
Som nämnts är näringsförbudets syfte i första hand att hindra oseriösa företagare från att driva näringsverksamhet. Det finns också ett allmänpreventivt inslag, där syftet är att avhålla från sådana förfaranden som kan leda till näringsförbud. Vad gäller förbudstidens längd måste en avvägning göras mellan kravet på att den kan fylla dessa syften och behovet av att tiden inte är så lång att det i praktiken är omöjligt för den som meddelats ett näringsförbud att efter tidens utgång återuppta näringsverksamhet. Gränserna uppåt och nedåt för ett näringsförbud bör sättas till tio respektive tre år. Regeringen delar således vissa remissinstansers upp-fattning att den övre gränsen bör bestämmas till tio år. Detta gör det möjligt att beakta särskilt grova fall. Det är angeläget att personer som i näringsverksamhet begår grova brott fråntas rätten att driva näring under lång tid. Regeringen delar också den uppfattning som framförts av flera remissinstanser att ett skäl till ett längre förbud dessutom kan vara anpassning till ett ådömt fängelsestraff, så att inte näringsförbudet upphör ungefär samtidigt som den dömde har avtjänat fängelsestraffet.
Regeringen anser dock att skälen för att införa en huvudregel för förbudstidens längd inte ter sig särskilt starka. De
omständigheter som skall leda till näringsförbud kan variera starkt. Därmed kan också behoven att förhindra vidare näringsverksamhet variera starkt i tid. Härtill kommer att näringsförbud även i fortsättningen skall kunna meddelas inte bara vid brott utan också vid andra grova åsidosättanden i samband med betalningsunderlåtelse, och vid otillbörliga förfaranden i samband med kon-kurs. Förbudstiden bör bestämmas med utgångspunkt från omständighe-terna i det enskilda fallet och från hur allvarlig överträdelsen är. Enligt regeringens mening finns således ingen anledning att införa en normaltid på fem år för näringsförbud i anledning av brott.
Verkan av förbud
Firmatecknare
Regeringens förslag: Det skall framgå av lagen att det är förbjudet för den som ålagts näringsförbud att vara firmatecknare för juridisk person.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utred-ningen föreslår också att den som meddelas förbud skall vara förbjuden att ha generell fullmakt att företräda juridisk person.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker att det av lagen skall framgå att det är förbjudet för den som har näringsförbud att vara firmatecknare för juridisk person.
Såvitt avser utredningens förslag om att den som har näringsförbud skall vara förbjuden att inneha generell fullmakt att företräda juridisk person ifrågasätter tre remissinstanser – Stockholms tingsrätt, Domstolsverket och Finansinspektionen (FI) – om termen generell fullmakt över-huvudtaget kan användas i lagtext då detta inte är något vedertaget juridiskt begrepp.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 § 6 i nu gällande lag är det förbjudet att på annat sätt än som tidigare sagts i paragrafen vara ställföreträdare för juridisk person. Enligt förarbetena till lagen avses därmed i första hand firmatecknare. Inte minst med hänsyn till att överträdelse av näringsförbud är straffbart finns det skäl att göra para-grafen så tydlig som möjligt. Det bör därför redan av lagtexten framgå att det inte är tillåtet för den förbudsålagde att vara firmatecknare. Ett förbud mot att företräda en juridisk person genom ”generell fullmakt” synes i första hand riktat mot att någon med näringsförbud genom bulvan söker kringgå detta förbud.
Flera remissinstanser har gett uttryck för att det är viktigt att förhindra denna typ av bulvanskap.
Termen ”generell fullmakt” kan inte återfinnas med någon helt entydig definition i bolagsrättslig eller i annan
associationsrättslig lagstiftning. Ett förbud mot att företräda juridisk person med hjälp av generell fullmakt kan vidare lätt kringgås genom att en eller fler fullmakter ställs ut som inte blir att beteckna som generella men som ändå ger ett vidsträckt utrymme för en person belagd med näringsförbud att verka genom bulvan. Termen kan således ge upphov till tolkningsproblem och löser inte pro-blemet med bulvaner som agerar för den som har näringsförbud. Enligt regeringens mening är det därför inte lämpligt att använda begreppet ”generell fullmakt”.
Problemet bör sannolikt kunna lösas genom att termen byts ut mot en tydlig lagtext med mera konkreta beskrivningar av vilka situationer som man vill träffa med förbudet att företräda en juridisk person.
En grundlig översyn och bearbetning av den berörda paragrafen är således alltjämt motiverad. Regeringen avser därför att låta frågan om generell fullmakt ses över av den utredning rörande bulvanskap m.m. som inom kort kommer att tillsättas av regeringen
Avvecklingstid – lämplighetsprövning m.m.
Regeringens förslag: Domstolen skall pröva om det är lämpligt att tid för avveckling medges.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att domstolens rätt att meddela föreskrifter i dessa fall tas bort
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lagstiftning skall behovet av en frist för avveckling prövas noggrant i varje enskilt fall. Vid denna prövning bör det enligt motiven även beaktas att intresset av att vederbörande genast upphör att driva näringsverksamhet kan vara större än att han får en tid för avveckling.
Enligt nuvarande lag skall avvecklingstid medges, om tiden behövs för avvecklingsåtgärder. Ordalydelsen tyder närmast på att sådan tid skall medges i varje fall där det finns ett sådant behov sett ur den enskildes synvinkel. Det framgår dock av lagens förarbeten att avsikten varit att prövningen av om behov föreligger skall vara restriktiv, varvid som nämnts en avvägning skall göras mellan olika intressen.
För att göra bestämmelsen mera entydig föreslår regeringen därför att 18 § får en fakultativ utformning. Ändringen innebär att den enskildes behov av avvecklingstid för t.ex. pågående näringsverksamhet som måste försäljas, förtroendeuppdrag som måste frånträdas m.m., utreds inom ramen för om avvecklingstid behövs. Det är också viktigt att möjlighet att medge
avvecklingstid finns för att skydda tredje mans intressen. Den restriktiva prövningen och intresseavvägningen sker dock inom ramen för det fakultativa momentet för att utröna om det också är lämpligt att avvecklingstid medges. Förändringen innebär således i princip en skärpning i förhållande till den nu gällande regeln.
Regeringen anser dock i motsats till utredningen att möjligheten för domstolen att föreskriva vissa villkor i samband med avvecklingstid bör kvarstå oförändrad. Om domstolen medger avvecklingstid bör det enligt regeringens mening också finnas möjlighet för domstolen att besluta om hur en avveckling skall gå till och även meddela villkor i andra hänseenden som har samband med avvecklingen. Detta är enligt regeringens
mening angeläget för att avvecklingen skall gå rätt till och för att tredje mans intressen skall kunna tillvaratas.
Möjligheterna att upphäva meddelat förbud behålls
Regeringens bedömning: Nuvarande regel om möjlighet att upphä-va meddelat beslut bör behållas.
Utredningens förslag: Möjligheten tas bort att, utan anlitande av extraordinära rättsmedel, på ansökan upphäva ett lagakraftvunnet beslut om näringsförbud.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Regeln om upphävande av beslut motiveras främst av att förbud kan grundas på betalningsunderlåtelse och att det skattebeslut som näringsförbudet vilar på kan ändras eller upphävas av högre rätt. Enligt utredningens förslag skall brott vara en nödvändig förutsättning för förbud. Med utredningens förslag minskar därför behovet av upphävanderegeln. Behovet av denna regel bortfaller av samma skäl för fall då ett förbudsgrundande konkursbeslut upphävts. Enligt utredningens förslag skall också möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud tas bort. Utredningen anser därför att det inte föreligger något behov av särskilda regler om upphävande av sådana beslut.
Eftersom regeringens förslag innebär att betalningsunderlåtelse och grovt otillbörligt beteende i samband med konkurs behålls som självständiga grunder för näringsförbud och att tillfälligt näringsförbud behålls anser regeringen att den regel som finns om möjlighet att upphäva ett meddelat näringsförbud bör finnas kvar.
Förfarandet
Tillfälligt näringsförbud behålls
Regeringens bedömning: Nuvarande regler om tillfälligt närings-förbud bör behållas.
Utredningens förslag: Den nuvarande regeln om tillfälligt näringsförbud upphävs, dock skall möjligheten finnas kvar att förordna att ett meddelat näringsförbud skall gälla utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft.
Remissinstanserna: Cirka hälften av remissinstanserna, bl.a. Hov- rätten för Västra Sverige, Riksåklagaren (RÅ),
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikspolisstyrelsen
(RPS), Finansinspektionen (FI) och Riksskatteverket (RSV), avstyrker förslaget och anser att möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud bör behållas. Dessa remissinstanser anför bl.a. att det är stötande att någon kan fortsätta driva näring under den tid som brotten utreds trots att förutsättningar för förbud föreligger. Remissinstanserna anser att det i dessa fall är viktigt att näringsverk-samheten avbryts så snart som möjligt. Vissa av remissinstanserna påpe-kar att man eventuellt skulle kunna mildra rekvisitet att det skall vara ”uppenbart” att grund för näringsförbud föreligger för att tillfälligt näringsförbud skall kunna meddelas, till att "sannolika skäl" föreligger.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar den uppfattning som framförts av flera remissinstanser att möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud bör behållas.
Enligt regeringens mening framstår det som ologiskt att avhända sig den möjlighet som finns att snabbt ingripa mot grov brottslighet och andra grova åsidosättanden i näringsverksamhet. Snabbhet är av stor betydelse för effektiviteten hos näringsförbudet, och det torde i en del fall tidigt framstå som uppenbart att näringsförbud bör kunna meddelas, t.ex. vid kriminella förfaranden där straffprocessuella tvångsmedel tillgrips.
Utredningen av ekonomiska brott är ofta tidsödande. Samtidigt kan handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Om man tar bort möjligheten att meddela tillfälligt näringsförbud, blir det möjligt för personer som står under utredning eller domstolsprövning för omfattande brottslighet att under lång tid fortsätta att driva näring trots att det finns förutsättningar för förbud. Ett sådant förhållande ter sig närmast stötande, inte minst med tanke på att näringsförbud avses vara en skyddsåtgärd.
En av de främsta anledningarna till utredningens förslag tycks vara att det förekommer så få beslut om tillfälligt näringsförbud. Enligt regeringens uppfattning är det naturligt att det förhåller sig på det viset eftersom näringsförbud är en ingripande åtgärd för vilken ett högt beviskrav måste ställas.
Vissa remissinstanser har, som nämnts ovan, ansett att man eventuellt skulle mildra rekvisitet för när ett tillfälligt förbud skall kunna meddelas. En grundläggande förutsättning måste dock enligt regeringens mening vara att, innan frågan om slutligt näringsförbud avgjorts av domstolen, ett tillfälligt förbud bara skall få meddelas om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger. Råder det någon tvekan, skall tillfälligt förbud inte meddelas. Rekvisitet ”uppenbart” för att tillfälligt näringsförbud skall meddelas bör således behållas.
Underrättelse om förbudets innebörd bifogas domen eller
beslutet
Regeringens förslag: Till en dom eller ett beslut som innefattar näringsförbud skall det fogas en särskild handling med uppgift om förbudets innebörd.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 § lagen om näringsförbud skall rätten till den som meddelas näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud överlämna en särskild underrättelse där innebörden av förbudet beskrivs. Domstolsverket har för ändamålet framställt en blankett där verkan av näringsförbud beskrivs. Av den utvärdering som gjorts av utredningen har framgått att domstolarna endast i vart femte fall fullgjort sin underrättelseskyldighet genom att foga den aktuella blanketten till domen eller beslutet.
Enligt regeringens uppfattning bör blanketten fogas till domen eller beslutet om näringsförbud. Genom en sådan åtgärd är det lättare att leda i bevis att den dömde har fått del av blanketten. Detta kan vara av betydelse i en eventuell rättegång om överträdelse av förbudet. Med en hänvisning till blanketten i domslutet bör också förutsättningarna för att den dömde verkligen tar del av blanketten bli bättre.
Kungörelse av beslut om näringsförbud
Regeringens bedömning: Beslut om näringsförbud bör kungöras. Frågan om utformningen av förfarandet bereds vidare.
Utredningens förslag: Beslut om näringsförbud skall inte kungöras.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga synpunkter på utredningens förslag. Ett tiotal remissinstanser, bl.a Riksåklagaren (RÅ), Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikspolisstyrelsen (RPS), Fi-nansinspektionen (FI) och
Riksskatteverket (RSV), anser att skälen för att kungöra näringsförbud är så starka att detta bör ske. Patent- och registreringsverket (PRV) anser att ett kungörande bör övervägas och att en tänkbar lösning är att använda sig av en av PRV planerad kungörelsetidning.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens ekobrottsstrategi innebär att ett större ansvar läggs på näringslivet självt när det gäller att stävja ekonomisk brottslighet. Näringslivet måste genom ökad s.k. affärs-kontroll bli bättre på att skydda sig mot denna brottslighet. Regeringen uppdrog i juni 1995 åt PRV att
verka för en ökad och effektiv affärskontroll genom att utveckla ett lämpligt och lättillgängligt system för denna kontroll.
För att kunna skapa goda förutsättningar för den seriösa näringsverksamheten är det således ett mycket stort allmänintresse att seriösa näringsidkare på ett effektivt sätt får kännedom om vilka näringsidkare som meddelats näringsförbud. Enligt regeringens mening skulle ett kungörelseförfarande när det gäller näringsförbud göra dessa uppgifter mera tillgängliga och underlätta för seriösa näringsidkare att skydda sig mot personer belagda med näringsförbud. En konsekvens av denna förbättrade information bör också bli att överträdelser av näringsförbud lättare kan upptäckas.
De möjligheter till kreditupplysning som finns samt uppgifter från det kontrollsystem som nämnts ovan som PRV för närvarande utarbetar spelar också en viktig roll i detta sammanhang. Ett kungörande av näringsförbuden gör att besluten får ett avsevärt större genomslag hos näringsidkare och hos allmänheten än vad som är fallet i dag och gör därigenom näringsförbudsinstitutet mera verkningsfullt.
Det faktum att uppgifter om vilka personer som meddelats näringsförbud finns att tillgå i offentliga register medför enligt regeringens mening att ett kungörande inte är så känsligt från integritetssynpunkt som utredningen vill göra gällande.
Regeringen avser att återkomma till frågan om var och på vilket sätt näringsförbuden skall kungöras.
Tillsynen m.m.
Tillsynsmyndigheterna i konkurs kvarstår som
tillsynsmyndighe-ter
Regeringens bedömning: Hur de meddelade näringsförbuden efter-levs bör även i fortsättningen övervakas av tillsynsmyndigheterna i konkurs.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att tillsynsmyndigheterna i konkurs skall behålla tillsynsansvaret.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Konkursförvaltarkollegiet och Bankföreningen anser att polisen bör handha tillsynen. Riksskatteverket (RSV) och Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län anser att tillsynen kan ligga på en annan funktion inom kronofogdemyndigheten, t.ex. fältverksamheten. Sveriges Industriförbund, Svenska Handelskammareförbundet och Sveri-ges Ackordscentral anser att Kriminalvårdsstyrelsen eller frivårdsmyndig-heten kan vara lämpliga att handha tillsynen.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens
uppfattning att tillsynen sköts väl av tillsynsmyndigheterna i konkurs har tidigare be-kräftats av den rapport, Utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet (dnr Ju 91-364), som på regeringens initiativ gjorts av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Utvärderingen av den nuvarande ordningen för tillsyn har gett vid handen att tillsynsmyndigheterna i konkurs i allmänhet har god kontroll över de förbud de har att övervaka.
Enligt direktiven skulle utredaren särskilt pröva om ansvaret för tillsynsuppgiften skall flyttas från tillsynsmyndigheterna i konkurs till polis eller åklagare. Utredaren har vid denna prövning funnit att det framstår som mest ändamålsenligt och mest effektivt att även i fortsättningen låta tillsynsmyndigheterna i konkurs svara för tillsynen över meddelade förbud. Majoriteten av remissinstanserna delar också denna bedömning.
De resurser och den kunskap som finns hos polisen kan enligt utredaren dock tas till vara även inom ramen för nuvarande ordning.
De nuvarande bristerna i tillsynen tycks i huvudsak vara att hänföra till svårigheterna att övergå till mer aktiva övervakningsåtgärder med bistånd av polisen. Dessa svårigheter synes i stor utsträckning bero på bristande kontakter mellan de två myndigheterna och oklarhet om ansvarsförhållandena, men också på knappa resurser hos myndigheterna.
Regeringen föreslår därför nedan en regeländring som skall möjliggöra en mer effektiv och mer aktiv övervakning.
Tillsynsmyndigheterna i konkurs skall ha rätt till biträde
av polisen
Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheterna i konkurs skall för sin tillsyn ha rätt att få biträde av polisen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Hovrätten för Västra Sverige och Statsåklagarmyndigheten för speciella mål anser att man bör precisera det biträde som polisen skall ge.
Skälen för regeringens förslag: Bristerna i tillsynen tycks i första hand föreligga i de fall polismyndighetens hjälp behövs med att ta fram upp-gifter avseende frågor om överträdelser av näringsförbud, t.ex. med inre och yttre spaning. Om tillsynsmyndigheterna i konkurs skall kunna full-göra sin tillsynsuppgift på ett effektivt sätt, måste polisen tillhandahålla den hjälp den kan i detta avseende. Mycket starka skäl måste enligt regeringens mening föreligga för att man skall avvisa en
begäran om sådant biträde. I dag riktar tillsynsmyndigheterna i konkurs normalt sin begäran till den aktuella ekoroteln, som i sin tur kan anlita eller anvisa annan polisenhet som lämplig för den begärda åtgärden. Detta är även fortsättningsvis en god ordning, inte minst för att man då kan få del av för ärendet intressant information som polisen eventuellt har. Ekorotlarna är i dag på många orter hårt arbetstyngda. Detta kräver hårda prioriteringar. Tillsynsmyndigheterna i konkurs har i sådant läge svårt att ställa ovillkorliga krav om biträde hos ekorotlarna.
För att ansvarsförhållandena skall klargöras i de fall där tillsynsmyndigheterna i konkurs bedömer att polisen bör lämna visst biträde vid den utredning som tillsynsmyndigheterna gör om överträdelser av näringsförbud, och för att tillräckligt utrymme skall ges för sådana åtgärder hos polisen, föreslår regeringen en regel som innebär att tillsynsmyndigheterna för sin tillsyn skall ha rätt att få biträde av polisen. Genom den föreslagna regeln ges tillsynsmyndigheterna en starkare ställning när hjälp med åtgärder behövs för att tillsynen skall kunna fullgöras effektivt. Enligt regeringens uppfattning skall tillsynsmyndigheterna i konkurs således även i fortsättningen ha det övergripande ansvaret för att nödvändiga åtgärder vidtas. Endast i det fallet att åklagare inlett förundersökning för misstänkt överträdelse av förbudet begränsas tillsynsmyndigheternas ansvar, men då endast såvitt avser det förhållande som är föremål för utredning. Polisen måste som en följd av detta övergripande ansvar redovisa till tillsynsmyndigheterna vilka åtgärder som vidtagits med anledning av tillsynsmyndigheternas begäran och vilket utfallet blivit. Enligt regringens mening kan en regel som den föreslagna aktivt bidra till att undanröja oklarheter om ansvarsfördelningen.
Sanktioner vid överträdelse
Nuvarande sanktionssystem behålls
Regeringens bedömning: De i dag gällande sanktionerna vid överträdelse av näringsförbud, straff och förlängd förbudstid, bör vara kvar. Straffskalan för brottet överträdelse av näringsförbud bör inte ändras.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Det nuvarande sanktionssystemet framstår som ändamålsenligt. Domstolarnas påföljdspraxis ger inte anled-ning till ändring av straffbestämmelsen. Det saknas skäl att skapa ut-rymme för ytterligare förlängning av förbudstiden utöver vad som i dag är möjligt.
Vid överträdelse av näringsförbud skall förbudstiden
normalt förlängas
Regeringens förslag: Vid överträdelse av näringsförbud skall förbudstiden förlängas, om det inte finns särskilda skäl att underlåta förlängning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag:
En konstaterad
överträdelse av näringsförbud innebär att den dömde under viss tid inte underkastat sig det meddelade förbudet. Det faktum att den dömde inte följt förbudet motiverar att förbudstiden normalt förlängs. Det är också ägnat att främja en enhetlig och konsekvent tillämpning att ange förlängning som huvud-regel. Vid ringa överträdelse eller mildrande omständigheter skall förläng-ning dock kunna underlåtas.
Kostnader m.m.
Näringsförbudsinstitutets effektivitet sammanhänger i hög grad med den allmänna effektiviteten i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
I samma mån som brott i näringsverksamhet inte utreds och beivras bortfaller också möjligheten att meddela näringsförbud.
Det är därför av stor vikt att de myndigheter som är satta att bekämpa den ekonomiska brottsligheten förfogar över sådana resurser att de inte tvingas till alltför hårda prioriteringar.
Det ändringsförslag som i första hand kan förväntas öka antalet näringsförbud är bestämmelsen om att näringsförbud skall anses påkallat från allmän synpunkt vid kvalificerad brottslighet. Regeringen bedömer dock att ökningen av antalet näringsförbudsärenden inte kommer att innebära någon påtaglig ökning av belastningen hos polis, åklagare eller domstol. I än högre grad än i dag skall förbudstalan kunna föras i samband med ansvarstalan och således inte kräva några betydande utredningsinsatser, vare sig i samband med förundersökning eller i domstol.
Ett ökat antal näringsförbud påverkar i första hand uppgiften att övervaka efterlevnaden av meddelade förbud. Med oförändrad intensitet i övervakningen av varje förbud medför naturligtvis ett större antal förbud att ökade resurser måste tas i anspråk. Den ökade aktivitet i tillsynen som regeringen förespråkar ställer också krav på större resurser.
Tillsynsmyndigheterna i konkurs har förklarat att de under de senare årens stora inflöde av konkurser inte har kunnat prioritera tillsynen över näringsförbud på önskat sätt. Antalet
konkurser är nu i starkt avtagande. Detta bör ge tillsynsmyndigherna möjlighet att hantera flera förbud och också skärpa tillsynen. Huruvida nedgången i antalet konkurser är tillräckligt stor och tillräckligt långvarig för att helt täcka det resursbehov som regeringens förslag medför är det svårt att säkert bedöma. Ökningen av antalet förbud att övervaka kommer dock att vara successiv. På sikt kan det därför prövas om ett ökat antal förbud medför att tillsynsmyndigheterna behöver tillföras resurser.
Regeringen bedömer således att den resursförstärkning hos tillsynsmyndigheterna i konkurs som en vidgad och fördjupad tillsyn över näringsförbud ställer anspråk på kan ske genom omfördelning inom ramen för tillsynsmyndigheternas nuvarande resurser.
En mer omfattande och aktiv tillsyn ställer också krav på polisens deltagande. I dag förefaller det på många orter vara svårt för tillsynsmyndigheterna i konkurs att få det biträde som behövs för att tillsynen skall fungera tillfredsställande. Regeringen har också bedömt att ett av skälen till det är otillräckliga resurser. Vid sidan av det allmänna behovet av krafttag mot ekonomisk brottslighet som nämns i inledningen bedömer regeringen att dessa för polisen relativt begränsade uppgifter kan lösas genom omprioriteringar.
Regeringens förslag föranleder således inte några omedelbara utgiftsökningar eller inkomstminskningar.
Övergångsbestämmelser m.m.
Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande gälla om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i närings-verksamhet.
Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:436)
om näringsförbud
1 §
Paragrafen anger under vilka förutsättningar näringsförbud skall kunna meddelas. Det uppställs en skyldighet för domstolen att meddela näringsförbud när förutsättningarna är uppfyllda. Detta innebär att, om den mot vilken talan riktas i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, näringsförbud skall meddelas, om det är påkallat från allmän synpunkt. Någon ytterligare prövning därutöver skall inte göras. När det gäller den närmare
innebörden av begreppet näringsidkare, vad som avses med begreppet påkallat från allmän synpunkt och vad som avses med att någon begått brott i sin egenskap av enskild näringsidkare, kan hänvisas till vad som uttalats i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen (prop. 1985/86:126 s. 148 ff).
1 a §
Enligt paragrafen kan näringsförbud komma i fråga för den som i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av betalningssäkringslagen. Bestämmelsen motsvarar den nuva-rande lydelsen av 1 § 2. Angående de närmare förutsättningarna för att meddela näringsförbud kan hänvisas till vad som sagts i prop. 1985/86:126 s. 151 f.
3 §
I paragrafens andra stycke har det tagits in en regel som innebär att näringsförbud vid tillämpning av 1 § skall anses påkallat från allmän synpunkt, om det lägsta föreskrivna straffet för något av de förbudsgrundande brotten är fängelse i sex månader. De brottstyper som i första hand är aktuella är grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott, som är grovt, och grovt skattebedrägeri. Grovt bedrägeri, grov förskingring, häleri, som är grovt, och medverkan till de nämnda brotten omfattas också av regeln. Om det finns särskilda skäl kan presumtionen brytas. Särskilda skäl kan finnas t.ex. om domstolen med tillämpning av 23 kap. 5 § brottsbalken dömt till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Detta kan t.ex. vara aktuellt beträffande en funktionär i bolag som medverkat i mindre utsträckning till någon annans grova skattebedrägeri. Särskilda skäl kan också finnas om gärningen framstår som en engångshändelse efter en lång tids regelrätt drivande av näringsverksamhet. Lagrådet har påpekat att det bör framgå av lagtexten att brottet skall ha begåtts i vederbörandes näringsverksamhet. Lagrådet har vidare framhållit att syftet med bestämmelsen är att presumtionen för att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall kunna brytas i vissa fall. Enligt Lagrådets mening bör därför andra stycket formuleras så att syftet klart framgår. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
4 §
I paragrafen har endast gjorts redaktionella ändringar.
5 §
I paragrafen anges att näringsförbud skall meddelas för en tid av lägst tre och högst tio år. Det främsta syftet med näringsförbud är att hindra oseriösa företagare från att driva näringsverksamhet. Domstolen får dock vid bestämmande av förbudstiden använda liknande kriterier som vid straffmätning. Vid bestämmandet av förbudstidens längd är det av betydelse om näringsidkaren förorsakat stor skada för borgenärer, anställda, konkurrenter eller avtalsparter. Det är också av vikt vilken inställning näringsidkaren har visat. En omständighet som bör verka i skärpande riktning är om näringsidkaren har visat sig helt likgiltig för de regler som gäller för näringsverksamhet. Om näringsidkaren tidigare varit underkastad näringsförbud men vägrat att ta rättelse av detta, kan det finnas skäl att meddela en längre förbudstid (jfr prop. 1985/86:126 s. 162). Det kan finnas skäl att meddela en längre förbudstid när den förbudsgrundande brottsligheten föranleder ett mycket långvarigt fängel-sestraff. En kortare tid bör komma
i fråga om omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning till antagande att näringsidkaren redan efter en kortare tid kan betros med rätten att driva näring.
Det bör vidare nämnas att domstolen vid bestämmandet av straff för
gärning som har föranlett förbudet skall ta hänsyn till meddelat näringsförbud i enlighet med 29 kap. 5 § 5 brottsbalken.
6 §
Enligt första stycket sjätte punkten förbjuds den som meddelats förbud att vara firmatecknare för sådan juridisk person som anges i paragrafens fjärde punkt. Detta är ingen ändring i förhållande till vad som gällt tidigare men det bör av lagtexten klart framgå att även detta fall omfattas (se prop. 1985/86:126 s. 164).
9 §
I paragrafen har endast gjorts den ändringen att hänvisning görs till nya 1 a §.
14 §
I paragrafen har gjorts den ändringen att den särskilda underrättelse där innebörden av näringsförbudet beskrivs skall fogas till domen eller beslutet om näringsförbud. Genom ändringen är det lättare att veta att den som meddelats näringsförbud verkligen fått underrättelsen. Bestämmelsen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.4.2).
16 §
Paragrafen har endast ändrats på det sättet att hänvisning görs till 1 §.
18 §
I paragrafen har gjorts den ändringen att domstolen får fastställa en avvecklingstid. Bestämmelsen har således fått en fakultativ utformning. Det får i varje enskilt fall bedömas om avvecklingstid behövs. Bestämmelsen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3.2).
24 §
Genom ett nytt andra stycke fastslås att tillsynsmyndigheten har rätt att få biträde av polismyndighet. Bestämmelsen har behandlats ytterligare i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.5.2).
26 §
Paragrafens första stycke innehåller en regel om att
förbudstiden skall förlängas med högst fem år, om det inte finns särskilda skäl att underlåta förlängning. Genom ändringen fastslås att som huvudregel gäller att förbudstiden skall förlängas, om förbudet har överträtts. Förbudstiden bör som regel förlängas med den tid som förbudet överträtts. Om den verksamhet som näringsidkaren lagstridigt bedrivit haft stor omfattning eller om det förekommit nya oegentligheter under överträdelsetiden, bör detta tala i skärpande riktning. Förlängning kan underlåtas om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl föreligger t.ex. om det meddelas ett nytt näringsförbud eller överträdelsen bedöms som ringa brott. Om det vid domstolens prövning gått mycket lång tid sedan förbudstiden löpte ut, kan också det vara ett skäl att underlåta förlängning.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande gälla om näringsförbud meddelas på grund av att någon före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i närings-verksamhet.
Näringsförbudsutredningens lagförslag
Förslag till Lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs
dels att 2, 9, 11–13, 15 och 17 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 1, 4–6, 8, 10, 14, 16 och 18–26 §§ skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brotts-lighet som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen ( 1978:880 ) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa.
Är för något av brotten inte
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, skall näringsförbud meddelas, om inte särskilda skäl medger att näringsförbud kan underlåtas.
4 §
Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplementär, annat handelsbolag: bolags–man, aktiebolag och försäkringsbolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,
om denne begått brottet i näringsverksamheten eller inne-
hade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.
Har näringsverksamhet bedri-
vits av en juridisk person skall, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag: komplemen-
tär,
annat handelsbolag: bolags–
man,
aktiebolag och försäkringsbo-
lag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,
om denne begått brottet i nä-
ringsverksamheten. Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
5 §
Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och
högst fem år.
Näringsförbud skall meddelas
för en tid av fem år. Föreligger särskilda skäl får annan tid be-
stämmas, dock lägst tre och högst sju år.
6 §
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller ett försäkringsbolag,
6. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,
6. vara firmatecknare eller i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4 eller ha ge-
nerell fullmakt att företräda sådan juridisk person.
7.
faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefri-hetsgrundlagen.
8 §
Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i högst ett år. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap. rättegångsbalken får dock inte tillgripas i fråga om näringsförbud.
Talan om näringsförbud grundat på 2 § får tas upp av samma tingsrätt som handlägger eller har handlagt konkursen.
10 §
Är det uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, får rätten meddela förbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligt näringsför-bud).
En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig, om det inte finns anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall han upplysas om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar föreskrif-terna i 24 kap. 14 § rättegångsbalken .
Bifalls en talan om näringsförbud, får rätten i domen självmant förordna om tillfälligt förbud.
Bifalls en talan om näringsför-
bud, får rätten i domen självmant förordna att näringsförbudet skall gälla utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft. Vid tillämpning av 5 § skall även denna tid beaktas. Att domstolen i vissa fall kan medge tid för avveckling framgår av 18 §.
Överklagas ett meddelat nä-
ringsförbud, får högre rätt omedelbart besluta att förordnande enligt första stycket tills vidare inte skall gälla.
14 §
I samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till den som avses med förbudet överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
Till dom, i vilken näringsför-
bud meddelas, skall fogas en särskild underrättelse, där inne-
börden av förbudet beskrivs.
16 §
Om den som genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § 1 frikänns från an-svar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestäm-melser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphä-vas.
Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart.
Om den som genom en laga-
kraftvunnen dom fått näringsförbud frikänns från ansvar för brottslig-heten, skall näringsförbudet samti-digt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten prö-va om och under vilken tid för-budet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Rättens beslut om att
upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart.
18 §
En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om
tillfäl-ligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efter
vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverk- samhet, anställning, uppdrag, del-ägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten
får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet.
Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller
vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.
En domstol som meddelar be-
slut om näringsförbud får fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, delägarskap i handels-bolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§.
Om det föreligger synnerliga
skäl, får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet.
Beträffande mål om förläng-
ning av tiden för avveckling gäller i tillämpliga delar vad som
före-skrivs i 8 § om talan om förbud. Ett sådant mål tas upp av den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
Mål om förlängning av tiden
för avveckling får avgöras utan huvud-förhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart att detta inte behövs.
19 §
Den som är underkastad närings-förbud eller tillfälligt nä-
ringsför-bud får medges dispens för att driva en
näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas.
Den som är underkastad nä-
ringsförbud får medges dispens för att driva en näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas.
20 §
En dispens får återkallas, om den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga näringsförbudet eller bryter mot en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 § i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.
En dispens får återkallas, om
den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller bryter mot en föreskrift som är knuten till dispensen. Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 § i annat hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen.
21 §
En fråga om dispens får prövas i samband med dom om näringsförbud eller beslut om tillfälligt näringsförbud eller efter en senare gjord ansökan.
När en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra och tredje styckena.
En fråga om dispens får
prövas i samband med dom om näringsförbud eller efter en senare gjord ansökan.
När en fråga om dispens prö-
vas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 18 § tredje
och fjärde styckena.
22 §
Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17 § andra stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare prövat frågan om dispens.
Talan om återkallelse av dis-
pens förs av allmän åklagare. När frågan prövas i ett särskilt mål gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 18 § tredje stycket. Målet får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare prövat frågan om dispens.
23 §
Patent- och registreringsverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.
Patentoch
registreringsverket skall föra ett register över näringsförbud.
24 §
Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndig-heter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.
Tillsyn över att näringsförbud
efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för
till-syn enligt första stycket rätt att erhålla biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att
misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.
25 §
Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt
näringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelats
med stöd av 18 eller 19 § skall dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som överträder ett nä-
ringsförbud eller bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 19 § skall dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
26 §
Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.
Ett näringsförbud som över-
träds skall förlängas med högst fem år om inte särskilda skäl
medger att förlängning kan underlåtas. Sker flera förläng-
ningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om för-
längning skall väckas innan förbudstiden har gått ut. När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds. ______________
1. Denna lag träder i kraft den .
2. Genom ikraftträdandet upphör tillfälliga näringsförbud, som meddelats utan att rätten samtidigt meddelat näringsförbud, att gälla.
3. De nya lydelserna av 1 § första stycket och 18 § tillämpas även i fall där talan om näringsförbud väckts före ikraftträdandet.
4. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och bestämmelsen i 26 § i dess nya lydelse tillämpas endast på brott som begåtts efter ikraftträdandet.
5. De nya lydelserna av 5 och 6 §§ tillämpas endast beträffande den som meddelas förbud för att efter ikraftträdandet ha grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över betänkandet Ett renodlat näringsförbud (SOU 1995:1) avgetts av Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Finansinspektionen, Riksskatteverket, Kro-nofogdemyndigheten i Stockholms län, Kronofogdemyndigheten i Malmö-hus län, Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län, Kronofog-demyndigheten i Jämtlands län, Uppsala universitet, Närings- och teknikutvecklingsverket NUTEK, Marknadsdomstolen, Konkurrensverket, Pa-tent- och registreringsverket, Konsumentverket, Sveriges Advokatsam-fund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund, Sven-ska Handelskammarförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Företagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens Centralorganisation TCO, Sveriges Akademikers Centralorganisation SACO, Landsorganisationen i Sverige LO, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, Svenska Bankföreningen, Sveriges Ackordscentral och Konkursförvaltarkollegiernas för-ening.
Härutöver har inkommit skrivelser från Hotell- och Restauranganställdas Förbund och Sveriges Hantverks- och Småföretag.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1986:436) om näringsförbud
dels att 1, 3–6, 9, 14, 16, 18, 24 och 26 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Näringsförbud får, om det är på-kallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid
1. gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller
2. i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen ( 1978:880 ) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Näringsförbud skall, om det är
påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa.
1 a §
Näringsförbud får, om det är
på-kallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala sådan skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen ( 1978:880 ) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
3 §
Vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i näringsverksamhet.
Om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall vid tillämpning av 1 § näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt. Näringsförbud får dock underlåtas om det finns särskilda skäl.
4 §
3
Har näringsverksamhet bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om kommanditbolag: komplementär, annat handelsbolag: bolagsman, ak-tiebolag och försäkringsbolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör, bankaktiebolag, sparbank och ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen, europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige: företagsledare, om denne begått brottet i näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.
3Senaste lydelse 1994:1928.
Har näringsverksamhet
bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1–3 §§, näringsförbud meddelas, i fråga om
kommanditbolag:
komplementär,
annat handelsbolag:
bolagsman,
aktiebolag och
försäkringsbolag: ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör,
bankaktiebolag, sparbank och
ekonomisk förening: ledamot och suppleant i styrelsen,
europeisk ekonomisk intresse-
gruppering med säte i Sverige: företagsledare, om denne begått brottet i närings-verksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skatt, tull eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.
Första stycket gäller också den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet.
5 §
Näringsförbud skall meddelas för en viss tid, lägst tre och högst fem år.
Näringsförbud skall meddelas
för en viss tid, lägst tre och högst tio år.
6 §
4
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag eller medlem i en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bank-aktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag, en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller ett försäkringsbolag eller företagsledare i en europeisk ekonomisk intressegruppering med säte i Sverige,
6. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,
4Senaste lydelse 1994:1928.
6. vara firmatecknare eller i
annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförord-ningen eller 1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 §yttrandefrihetsgrundlagen.
9 §
Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela närings-förbud grundat på 1 §
2 och anmäla förhållandet till åklagaren.
Varje kronofogdemyndighet
skall särskilt uppmärksamma när det kan finnas skäl att meddela närings-förbud grundat på 1 a § och anmäla förhållandet till åklagaren.
14 §
I samband med att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud
med-delas skall rätten till den som avses med förbudet
överlämna en särskild underrättelse, där innebörden av
förbudet beskrivs.
När näringsförbud eller
tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till domen eller
beslutet foga en särskild underrättelse, där innebör-den av
förbudet beskrivs.
16 §
Om den som genom en laga-kraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § 1 frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Om den som genom lagakraft-
vunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § frikänns från ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken tid förbudet fortfarande skall gälla. I fall som avses nu får rätten också upphäva eller ändra ett beslut om skyldighet att svara för rättegångskostnader, om ett sådant har meddelats i samband med domen om förbud.
Upphäver rätten det konkursbeslut som utgjort förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt upphävas.
Rättens beslut om att upphäva eller ändra ett näringsförbud skall gälla omedelbart.
18 §
En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
En domstol som meddelar
beslut om näringsförbud eller om tillfälligt näringsförbud får fastställa en begränsad tid efter vilken förbudet skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, anställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under denna tid och vad den som fått näringsförbud i övrigt då har att iaktta.
Om det föreligger synnerliga skäl, får tiden för avveckling förlängas på ansökan av den som fått förbudet.
Beträffande mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av förbud i 17 § andra och tredje styckena.
24 §
Tillsyn över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudet är bosatt.
Tillsynsmyndigheten har för
till-syn enligt första stycket rätt att få biträde av polismyndighet.
Om det finns skäl att misstänka att ett förbud överträds eller att den som fått dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med att den beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandet till åklagaren.
26 §
Ett näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.
Ett näringsförbud som
överträds skall förlängas med högst fem år om det inte finns
särskilda skäl att underlåta förlängning. Sker flera
förlängningar, får den samman-lagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.
När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud.
I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när ett förbud överträds. _______________
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996.
2. Om näringsförbud meddelas den som före ikraftträdandet grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet gäller äldre bestäm-melser.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1996-01-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 21 december 1995 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Margareta Gårdmark-Nylén.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
3 §
Presumtionsregeln i det nya andra stycket innebär att näringsförbud skall anses påkallat från allmän synpunkt vid kvalificerad brottslighet. Som anges i lagrådsremissen (7.1.3) skall brottet ha begåtts i vederbörandes näringsverksamhet. För tydlighetens skull bör detta framgå av lagtexten.
Enligt andra meningen i det nya stycket får näringsförbud underlåtas om det finns särskilda skäl. Syftet med bestämmelsen är att presumtionen för att näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall kunna brytas i vissa fall. Formuleringen medför emellertid att näringsförbud skall kunna underlåtas, även om det är påkallat från allmän synpunkt. En motsvarande möjlighet att underlåta näringsförbud föreligger inte om brottsligheten inte är kvalificerad. Att näringsförbud skall kunna underlåtas endast om näringsidkaren har gjort sig skyldig till kvalificerad brottslighet, är uppenbarligen inte avsett. Andra stycket bör därför enligt Lagrådets mening formuleras så att syftet klart framgår, dvs. att presumtionsregeln kan brytas, om det finns särskilda skäl.
Lagrådet föreslår att andra stycket ges följande lydelse. ”Har näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall vid tillämpning av 1 § näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det”.
NÄRINGSDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1996
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Hellström, Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Heckscher
_____________
Regeringen beslutar proposition 1995/96:98 Ändrade regler för näringsförbud.