Regeringens proposition

2006/07:133

Ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet

av hemliga tvångsmedel, m.m.

Prop.

2006/07:133

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 september 2007

Fredrik Reinfeldt

Beatrice

Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att personer som har utsatts för hemliga tvångs-

medel, t.ex. hemlig teleavlyssning, skall underrättas om detta. En under-

rättelse skall dock skjutas upp och får även underlåtas om en uppgift i

underrättelsen omfattas av sekretess. Underrättelseskyldigheten skall inte

omfatta utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och ter-

roristbrott, dvs. brott som knyter an till Säkerhetspolisens verksamhets-

område.

Vidare föreslås att det under regeringen inrättas en fristående och

självständig myndighet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som

skall utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av

hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed

sammanhängande verksamhet. Nämndens tillsyn skall således avse även

sådan användning av hemliga tvångsmedel som inte omfattas av den

föreslagna underrättelseskyldigheten.

Nämnden skall också utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behandling

av personuppgifter.

Nämnden skall på begäran av en enskild vara skyldig att kontrollera

om han eller hon har utsatts för hemliga tvångsmedel eller varit föremål

för Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling och om tvångsmedels-

användningen och därmed sammanhängande verksamhet eller person-

uppgiftsbehandlingen har skett i enlighet med lag eller annan författning.

Enligt förslaget skall flertalet ledamöter i Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden utses bland sådana personer som har föreslagits av parti-

grupperna i riksdagen.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2008.

1

Prop. 2006/07:133

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................4

2

Lagtext..............................................................................................5

2.1

Förslag till lag om tillsyn över viss brotts-

bekämpande verksamhet ....................................................5

2.2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...................7

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1506) om

hemlig kameraövervakning..............................................10

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

hemlig rumsavlyssning ....................................................11

2.5

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)........................................................................12

2.6

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen

(1996:627)........................................................................14

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål...............................15

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig

hjälp i brottmål .................................................................18

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott ..................................................................................20

3

Ärendet och dess beredning............................................................22

4

Rättssäkerhetsgarantier vid användning av hemliga

tvångsmedel, m.m...........................................................................22

4.1

Gällande reglering av hemliga tvångsmedel m.m. ...........23

4.2

Vilka ytterligare rättssäkerhetsgarantier bör införas?.......29

4.3

Systemet med offentliga ombud.......................................33

5

Underrättelse till enskild om användning av hemliga

tvångsmedel ....................................................................................35

5.1

Vilka hemliga tvångsmedel skall omfattas?.....................35

5.2

Vilka personer skall underrättas om hemlig

tvångsmedelsanvändning?................................................36

5.3

Vad skall underrättelsen innehålla?..................................41

5.4

När skall underrättelsen lämnas? .....................................42

5.5

Hur påverkas utformningen av underrättelseskyldig-

heten av sekretess? ...........................................................44

5.6

Undantag för Säkerhetspolisens brottsutredningar...........48

5.7

Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll ...........52

5.8

Propositionen om användning av vissa hemliga

tvångsmedel för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott ..................................................................................53

5.9

Vem skall underrätta enskilda om tvångsmedels-

användningen? .................................................................54

5.10

Särskilda bestämmelser för internationell rättslig

hjälp i brottmål .................................................................55

6

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ......................................61

6.1

Ett tillsynsorgan för en rättssäker brottsbekämpning ...... 61

Prop. 2006/07:133

3

6.2

Nämndens ställning, organisation och samman-

sättning ............................................................................ 64

6.3

Tillsyn på eget initiativ.................................................... 66

6.4

Särskild kontroll på begäran av enskild........................... 66

6.5

Nämndens befogenheter .................................................. 67

6.6

Nämndens uttalanden och underrättelser......................... 69

6.7

Nämndens avgöranden skall inte kunna överklagas ........ 71

6.8

Sekretess hos nämnden.................................................... 71

7

Ikraftträdande m.m......................................................................... 77

8

Ekonomiska konsekvenser ............................................................. 78

9

Författningskommentar .................................................................. 79

9.1

Förslaget till lag om tillsyn över viss brotts-

bekämpande verksamhet ................................................. 79

9.2

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.............. 83

9.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1506) om

hemlig kameraövervakning ............................................. 87

9.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

hemlig rumsavlyssning.................................................... 88

9.5

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) ....................................................................... 89

9.6

Förslaget till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen

(1996:627) ....................................................................... 90

9.7

Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål .............................. 90

9.8

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig

hjälp i brottmål ................................................................ 94

9.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott ................................................................................. 95

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Ytterligare rätts-

säkerhetsgarantier vid användandet av hemliga

tvångsmedel, m.m. (SOU 2006:98)...................................... 98

Bilaga 2

Lagförslagen i betänkandet Ytterligare rättssäkerhets-

garantier vid användandet av hemliga tvångsmedel,

m.m. (SOU 2006:98).......................................................... 102

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig

över betänkandet Ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid

användandet av hemliga tvångsmedel, m.m. (SOU

2006:98) ............................................................................. 111

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag .............................................. 112

Bilaga 5

Lagrådets yttrande.............................................................. 127

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 september

2007 ..................................................................................................... 129

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2006/07:133

4

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning,

4. lag om ändring i lagen (2007:000) om hemlig rumsavlyssning,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6. lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627),

7. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål,

8. lag om ändring i lagen (2007:000) om ändring i lagen (2000:562)

om internationell rättslig hjälp i brottmål,

9. lag om ändring i lagen (2007:000) om åtgärder för att förhindra vissa

särskilt allvarliga brott.

2

Lagtext

Prop. 2006/07:133

5

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1

Förslag till lag om tillsyn över viss brottsbekämpande

verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (nämnden) skall utöva

tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga

tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed samman-

hängande verksamhet.

Nämnden skall även utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behandling

av uppgifter enligt polisdatalagen (1998:622), särskilt med avseende på

5 § den lagen.

Tillsynen skall särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt

första och andra styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan författ-

ning.

2 § Nämnden skall utöva sin tillsyn genom inspektioner och andra

undersökningar.

Nämnden får uttala sig om konstaterade förhållanden och sin uppfatt-

ning om behov av förändringar i verksamheten och skall verka för att

brister i lag eller annan författning avhjälps.

3 § Nämnden är skyldig att på begäran av en enskild kontrollera om han

eller hon har utsatts för sådana tvångsmedel eller varit föremål för sådan

personuppgiftsbehandling som avses i 1 § och om användningen av

tvångsmedel och därmed sammanhängande verksamhet eller behand-

lingen av personuppgifter har skett i enlighet med lag eller annan författ-

ning. Nämnden skall underrätta den enskilde om att kontrollen har ut-

förts.

4 § Nämnden har rätt att av förvaltningsmyndigheter som omfattas av

tillsynen få de uppgifter och det biträde som nämnden begär. Även dom-

stolar samt de förvaltningsmyndigheter som inte omfattas av tillsynen är

skyldiga att lämna nämnden de uppgifter som den begär.

5 § Nämnden skall ha högst tio ledamöter.

Ledamöterna skall utses av regeringen för en bestämd tid, högst fyra

år. De skall med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad

och övriga omständigheter vara lämpliga för uppdraget. Ordföranden och

vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare eller ha annan

motsvarande juridisk erfarenhet. Övriga ledamöter skall utses bland

sådana personer som har föreslagits av partigrupperna i riksdagen.

6 § Nämndens avgöranden får inte överklagas.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Sådan kontroll som avses i

3 § skall på begäran av en enskild omfatta även förhållanden före ikraft-

trädandet.

Prop. 2006/07:133

6

2.2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att det i rättegångsbalken skall införas tre nya

paragrafer, 27 kap. 31–33 §§, samt närmast före 27 kap. 31 § en ny ru-

brik av följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

7

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

Underrättelse till enskild

31 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall, om inte

annat följer av 33 §, underrättas

om hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning som han

eller hon har utsatts för. Om av-

lyssningen eller övervakningen

har avsett en teleadress som inne-

has av någon annan än den miss-

tänkte skall, om inte annat följer

av 33 §, även innehavaren under-

rättas.

En underrättelse skall lämnas så

snart det kan ske utan men för ut-

redningen, dock senast en månad

efter det att förundersökningen

avslutades.

En underrättelse behöver inte

lämnas till den som redan enligt

23 kap. 18 § eller på annat sätt

har fått del av eller tillgång till

uppgifterna. En underrättelse be-

höver inte heller lämnas, om den

med hänsyn till omständigheterna

uppenbart är utan betydelse.

32 §

En underrättelse enligt 31

§

skall innehålla uppgift om vilket

tvångsmedel som har använts, vil-

ken teleadress avlyssningen eller

övervakningen har avsett och när

den har skett. Den som är eller har

varit misstänkt för brott skall få

uppgift om vilken brottsmisstanke

som har legat till grund för av-

lyssningen eller övervakningen

Prop. 2006/07:133

8

eller som avlyssningen eller över-

vakningen har föranlett. Den som

inte är eller har varit misstänkt för

brott skall få uppgift om detta.

33 §

Om det gäller sekretess enligt

2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap.

17 §

sekretesslagen

(1980:100) för uppgifter som av-

ses i 32 §, skall en underrättelse

enligt 31 § skjutas upp till dess att

sekretess inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess

enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom

ett år från det att förundersök-

ningen avslutades, får underrättel-

sen underlåtas.

En underrättelse enligt 31

§

skall inte lämnas, om förundersök-

ningen angår

1. brott som avses i 13 kap. 1, 2,

3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om

brottet innefattar sabotage enligt

4 § samma kapitel,

2. brott som avses i 13 kap. 4

eller 5 § brottsbalken,

3. brott som avses i 18 kap. 1, 3,

4, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3,

4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 12 eller 13 §

brottsbalken,

4. brott som avses i 3 eller

4 kap. brottsbalken, om brottet är

av det slag som anges i 18 kap. 2 §

eller 19 kap. 11 § samma balk,

5. brott som avses i 2 § lagen

(2003:148) om straff för terrorist-

brott eller 3 § lagen (2002:444)

om straff för finansiering av sär-

skilt allvarlig brottslighet i vissa

fall, m.m., eller

6. försök, förberedelse eller

stämpling till brott som anges i 1–

5 eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott, om gärningen är

belagd med straff.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse enligt 31 §

behöver dock inte lämnas beträffande hemlig teleavlyssning eller hemlig

teleövervakning som har avslutats före ikraftträdandet.

Prop. 2006/07:133

9

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1506) om

hemlig kameraövervakning

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1995:1506) om hemlig kamera-

övervakning skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall underrät-

tas om hemlig kameraövervakning

som han eller hon har utsatts för.

Om övervakningen har avsett en

plats som innehas av någon annan

än den misstänkte, skall även inne-

havaren underrättas. I fråga om

sådan underrättelse, tidpunkten

för underrättelsen och undantag

från underrättelseskyldigheten

tillämpas 27 kap. 31 § andra och

tredje styckena, 32 och 33 §§ rät-

tegångsbalken. Underrättelsen

skall även innehålla uppgift om

platsen för åtgärden.

Vad som sägs i första stycket om

underrättelse till innehavare av

den övervakade platsen gäller inte

om allmänheten har tillträde till

platsen.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse behöver dock

inte lämnas beträffande hemlig kameraövervakning som har avslutats

före ikraftträdandet.

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

hemlig rumsavlyssning

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2007:000) om hemlig rumsav-

lyssning skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

11

Lydelse enligt prop. 2005/06:178

Föreslagen lydelse

15 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall underrät-

tas om hemlig rumsavlyssning som

han eller hon har utsatts för. Om

avlyssningen har avsett en plats

som innehas av någon annan än

den misstänkte, skall även inne-

havaren underrättas. I fråga om

sådan underrättelse, tidpunkten

för underrättelsen och undantag

från underrättelseskyldigheten

tillämpas 27 kap. 31 § andra och

tredje styckena, 32 och 33 §§ rät-

tegångsbalken. Underrättelsen

skall även innehålla uppgift om

platsen för åtgärden.

Vad som sägs i första stycket om

underrättelse till innehavare av

den avlyssnade platsen gäller inte

om allmänheten har tillträde till

platsen.

Prop. 2006/07:133

12

2.5

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)

F

1

F

dels att rubriken till 11 kap. skall lyda ”Särskilda bestämmelser om

sekretess hos regeringen, riksdagen samt Riksdagens ombudsmän, Justi-

tiekanslern och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden”,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 6 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

6 §

Hos Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden i dess tillsyn enligt

lagen (2007:000) om tillsyn över

viss brottsbekämpande verksamhet

gäller sekretess endast enligt

andra–fjärde styckena.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, från en myn-

dighet får en uppgift som är sek-

retessbelagd där, gäller sekre-

tessen också hos nämnden.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, får en upp-

gift från en enskild, gäller

1. sekretess enligt 2 kap. i den

mån det kan antas att riket lider

betydande men om uppgiften röjs,

2. sekretess enligt 5 kap. i den

mån det kan antas att verksamhet

för att förebygga eller beivra brott

allvarligt motverkas om uppgiften

röjs,

3. sekretess till skydd för en-

skilds personliga förhållanden i

den mån uppgiften skulle ha varit

sekretessbelagd hos den myndig-

het som ärendet får anses avse.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, får en upp-

gift från en utländsk myndighet

eller mellanfolklig organisation,

gäller sekretess i den mån uppgif-

ten skulle ha varit sekretessbelagd

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

Prop. 2006/07:133

13

hos den myndighet som ärendet

får anses avse.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2.6

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen

(1996:627)

Härigenom föreskrivs att 23 § säkerhetsskyddslagen (1996:627) skall

ha följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

14

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

F

1

F

Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra upp-

gifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.

Registernämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

1

Senaste lydelse 2006:347.

Prop. 2006/07:133

15

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4

kap. 25, 25

a, 26 och 28

§§ lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

25 §

F

1

F

En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning av

någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Av ansökan

skall det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana uppgifter

som behövs för att åtgärden skall kunna genomföras. Åklagaren skall

genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall

ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 27 kap.

24 § rättegångsbalken. Upptagningar och uppteckningar får bevaras efter

det att ärendet om rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett

enligt 2 kap. 17 § endast om detta är tillåtet enligt 27 kap. 24 § rätte-

gångsbalken.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 27 kap. 31–33 §§ rät-

tegångsbalken skall bestämmelser-

na i 27 kap. 31 § andra stycket och

33 § andra och tredje styckena

samma balk inte tillämpas. Under-

rättelse skall lämnas så snart det

kan ske efter det att åtgärden en-

ligt första stycket har avslutats.

Underrättelsen skall, utöver vad

som följer av 27 kap. 33 § första

stycket rättegångsbalken, skjutas

upp om sekretess gäller enligt

5 kap.

7 §

sekretesslagen

(1980:100). Om det på grund av

sekretess inte har kunnat lämnas

någon underrättelse inom ett år

från det att åtgärden avslutades,

får underrättelsen underlåtas.

Underrättelse skall inte lämnas

om utredningen gäller brott som

motsvarar brott som anges i

27 kap. 33 § tredje stycket rätte-

gångsbalken.

1

Senaste lydelse 2005:491.

Prop. 2006/07:133

16

25 a §

F

2

F

Rättens beslut enligt 25 § att

tillåta hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning får verk-

ställas genom omedelbar överfö-

ring av telemeddelanden eller

uppgifter om telemeddelanden till

den ansökande staten, om det kan

ske under betryggande former.

Verkställighet genom omedelbar

överföring får endast ske i förhål-

lande till en stat som är medlem i

Europeiska unionen eller till Island

eller Norge. Åklagaren prövar om

förutsättningar för omedelbar

överföring finns. Om omedelbar

överföring av telemeddelanden

sker, får upptagning eller uppteck-

ning inte göras i Sverige.

Rättens beslut enligt 25 § att

tillåta hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning får verk-

ställas genom omedelbar överfö-

ring av telemeddelanden eller

uppgifter om telemeddelanden till

den ansökande staten, om det kan

ske under betryggande former.

Verkställighet genom omedelbar

överföring får endast ske i förhål-

lande till en stat som är medlem i

Europeiska unionen eller till Island

eller Norge. Åklagaren prövar om

förutsättningar för omedelbar

överföring finns. Om omedelbar

överföring av telemeddelanden

sker, får upptagning eller uppteck-

ning inte göras i Sverige och be-

stämmelserna i 27 kap. 31–33 §§

rättegångsbalken skall inte

tillämpas.

26 §

F

3

F

Åklagare får ansöka hos en utländsk myndighet om rättslig hjälp eller

tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning

av någon som befinner sig i en annan stat eller i Sverige.

Om den andra staten kräver att ansökan först skall prövas av domstol i

Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare pröva frågan om att

tillåta den hemliga teleavlyssningen eller hemliga teleövervakningen som

ansökan enligt första stycket avser.

Av ansökan enligt första stycket skall det framgå under vilken tid åt-

gärden önskas och sådana uppgifter som behövs för att åtgärden skall

kunna genomföras. Om den andra staten kräver ett tillstånd enligt andra

stycket, skall ansökan innehålla en bekräftelse på att ett sådant tillstånd

har meddelats. Befinner sig den person som åtgärden avser inte i den stat

där rättslig hjälp eller tekniskt bistånd söks, skall det av ansökan framgå

att ett sådant tillstånd som avses i 26 c § har lämnats av den stat där per-

sonen finns.

Om tillstånd lämnas enligt

andra stycket, skall bestämmel-

serna om underrättelse till enskild

i 27

kap. 31–33

§§ rättegångs-

balken tillämpas endast när upp-

tagning eller uppteckning av av-

lyssningen eller övervakningen

sker i Sverige.

2

Senaste lydelse 2005:491.

3

Senaste lydelse 2005:491.

28 §

Prop. 2006/07:133

17

Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som befinner

sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall

prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk åkla-

gare besluta att tillåta kameraövervakningen.

Underrättelse enligt 8 § lagen

(1995:1506) om hemlig kamera-

övervakning skall inte lämnas.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig

hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 27, 28 a och 28 b §§ lagen (2000:562)

om internationell rättslig hjälp i brottmål i stället för deras lydelse enligt

lagen (2007:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

18

Lydelse enligt prop. 2005/06:178

Föreslagen lydelse

4 kap.

27 §

En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner sig

i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det

finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-

stånd.

Upptagningar behöver inte granskas enligt 7 § första stycket lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Upptagningar får bevaras efter det att ärendet om rättslig hjälp har av-

slutats och återredovisning har skett enligt 2 kap. 17 § endast om detta är

tillåtet enligt 7 § andra stycket lagen om hemlig kameraövervakning.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 8 § lagen om hemlig

kameraövervakning skall bestäm-

melserna i 4

kap. 25

§ tredje

stycket denna lag tillämpas.

28 a §

En ansökan om hemlig rumsavlyssning av någon som befinner sig i

Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det

finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-

stånd.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 13 § för-

sta stycket lagen (2007:000) om hemlig rumsavlyssning.

Upptagningar och uppteckningar får bevaras efter det att ärendet om

rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett enligt 2 kap. 17 §

endast om detta är tillåtet enligt 13 § lagen om hemlig rumsavlyssning.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 15 § lagen om hemlig

rumsavlyssning skall bestämmel-

serna i 4 kap. 25 § tredje stycket

denna lag tillämpas.

28 b §

Prop. 2006/07:133

19

Om hemlig rumsavlyssning skall äga rum av någon som befinner sig i

en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall prövas

av domstol i Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare besluta att

tillåta rumsavlyssningen.

Underrättelse enligt 15 § lagen

(2007:000) om hemlig rumsav-

lyssning skall inte lämnas.

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2007:000) om åtgärder för att

förhindra vissa särskilt allvarliga brott skall införas tre nya paragrafer,

16–18 §§, av följande lydelse.

Prop. 2006/07:133

20

Lydelse enligt prop. 2005/06:177

Föreslagen lydelse

16 §

Den som har varit utsatt för en

åtgärd enligt 1 § 6 skall under-

rättas om åtgärden. Om åtgärden

har avsett en teleadress eller en

plats som innehas av någon an-

nan, skall även denne underrättas.

Vid hemlig kameraövervakning

behöver dock innehavaren av en

sådan plats till vilken allmänheten

har tillträde inte underrättas.

Underrättelsen skall lämnas så

snart det kan ske efter det att det

ärende i vilket åtgärden vidtogs

avslutades.

En underrättelse behöver inte

lämnas till den som redan har fått

del av eller tillgång till uppgif-

terna. En underrättelse behöver

inte heller lämnas om den med

hänsyn till omständigheterna up-

penbart är utan betydelse.

17 §

En underrättelse enligt 16

§

skall innehålla uppgift om vilket

tvångsmedel som har använts och

uppgift om tiden för åtgärden. Vid

hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning skall underrättel-

sen även innehålla uppgift om vil-

ken teleadress som åtgärden har

avsett. Vid hemlig kameraöver-

vakning skall underrättelsen även

innehålla uppgift om platsen för

åtgärden. Den som har varit utsatt

för en åtgärd enligt 1 § 6 skall få

uppgift om vilken misstanke som

har legat till grund för åtgärden.

Den som inte är eller har varit

misstänkt skall få uppgift om detta.

18 §

Om det gäller sekretess enligt

2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap.

17 §

sekretesslagen

(1980:100) för uppgifter som av-

ses i 17 §, skall en underrättelse

enligt 16 § skjutas upp till dess att

sekretess inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess

enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom

ett år från det att det ärende i

vilket åtgärden vidtogs avslutades,

får underrättelsen underlåtas.

Prop. 2006/07:133

21

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2006/07:133

22

Regeringen beslutade i maj 2006 att tillkalla en särskild utredare för att

överväga bl.a. hur och i vilken utsträckning brottsmisstänkta personer

som har utsatts för hemliga tvångsmedel skall underrättas om detta i ef-

terhand (dir. 2006:62). Utredningen antog namnet Utredningen om rätts-

säkerhet vid hemliga tvångsmedel (utredningen).

I november 2006 överlämnade utredningen betänkandet Ytterligare

rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel, m.m.

(SOU 2006:98). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Be-

tänkandets lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats.

Remissinstanserna framgår av bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i

Justitiedepartementet (Ju2006/9209/Å).

I denna proposition behandlas de förslag som har lämnats i betänkan-

det.

Frågor om skyddet av den personliga integriteten har belysts av Integ-

ritetsskyddskommittén i delbetänkandet Skyddet för den personliga in-

tegriteten – Kartläggning och analys (SOU 2007:22) och kommer att

belysas ytterligare i det slutbetänkande som kommittén skall lämna i de-

cember 2007. Det kan finnas anledning att, när slutbetänkandet har läm-

nats, återkomma till frågor om skyddet för den personliga integriteten vid

användandet av hemliga tvångsmedel.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 7 juni 2007 att inhämta Lagrådets yttrande

över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga

5.

Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren. Reger-

ingen har i huvudsak följt Lagrådets förslag.

4

Rättssäkerhetsgarantier vid användning av

hemliga tvångsmedel, m.m.

Det är av grundläggande betydelse i en demokratisk rättsstat att post- och

telehemligheten liksom rätten till privatliv och korrespondens respekte-

ras. För en effektiv brottsbekämpning är det visserligen ibland nödvän-

digt att det görs vissa ingrepp i enskildas personliga sfär, t.ex. genom

hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning eller andra hemliga

tvångsmedel. Med hänsyn till den integritetskränkande arten av sådana

åtgärder är det emellertid av största vikt att de vidtas med stor urskillning

och att riskerna för missbruk minimeras.

Skyddet mot missbruk av tvångsmedel som inte är hemliga, såsom hus-

rannsakan och beslag, ligger till viss del i att den som utsätts för tvångs-

medlet är eller blir medveten om åtgärden och kan få den prövad av

domstol eller på annat sätt. Något motsvarande gäller i praktiken inte

beträffande hemliga tvångsmedel, såsom hemlig teleavlyssning och

hemlig kameraövervakning. Det ligger nämligen i det hemliga tvångs-

medlets natur att den enskilde skall vara omedveten om åtgärden och

därmed inte heller kan överklaga det. Också den allmänna insynen ge-

nom t.ex. medierna är med hänsyn till verksamhetens art mycket begrän-

sad. Hemlighållandet ökar risken för en oriktig tillämpning av reglerna

om hur hemliga tvångsmedel får användas. Mot den bakgrunden är det

angeläget att förutsättningarna för användandet av de hemliga tvångs-

medlen är tydliga. Även andra rättssäkerhetsinstrument har stor betydelse

i fråga om de hemliga tvångsmedlen, t.ex. olika former av rättslig tillsyn

och parlamentarisk kontroll.

Prop. 2006/07:133

23

4.1

Gällande reglering av hemliga tvångsmedel m.m.

Regeringsformen

I 2 kap. regeringsformen finns bestämmelser som skyddar medborgarna

mot ingrepp från det allmänna. Bestämmelserna har betydelse för vilken

användning av hemliga tvångsmedel och andra s.k. särskilda arbetsmeto-

der som får förekomma i brottsbekämpningen.

2 kap. 6 § regeringsformen innehåller sålunda regler som skyddar den

enskilde mot bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och annat liknande

intrång från det allmännas sida. Paragrafen uppställer också hinder för

det allmänna att inhämta information genom undersökning av brev eller

andra förtroliga försändelser eller genom hemlig avlyssning eller upptag-

ning av telefonsamtal eller andra förtroliga meddelanden. Det skydd som

2 kap. 6 § regeringsformen ger den enskilde får enligt 2 kap. 12 § be-

gränsas men endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som

är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får därtill ald-

rig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria

åsiktsbildningen.

Europakonventionen

Sedan år 1995 gäller den europeiska konventionen angående skydd för

de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonven-

tionen) som lag här i landet. I 2 kap. 23 § regeringsformen finns ett för-

bud mot att meddela lag eller annan föreskrift i strid med Sveriges åta-

ganden på grund av konventionen. Användandet av hemliga tvångsme-

del, liksom de brottsbekämpande myndigheternas dolda spaningsarbete

m.m., berörs främst av artiklarna 6, 8 och 13 i konventionen.

Artikel 6 innehåller bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång.

Rätten till en rättvis rättegång anses bl.a. innebära att en åtalad skall un-

derrättas om allt utredningsmaterial.

I artikel 8 finns bestämmelser om rätten till respekt för privat- och fa-

miljeliv, hem och korrespondens. Skyddet får visserligen inskränkas men

endast under vissa förutsättningar. Bland annat får inskränkningen ske

endast med stöd av lag och endast om det i ett demokratiskt samhälle är

nödvändigt med hänsyn till vissa bestämda intressen, däribland statens

säkerhet, den allmänna säkerheten och förebyggandet av oordning eller

brott. Rätten till privatliv skall i detta sammanhang förstås i vid mening.

Också rätten till respekt för korrespondens har en vid betydelse och om-

fattar många slag av medelbar kommunikation som avsändaren och

mottagaren kan förvänta sig skall förmedlas utan att andra tar del av in-

nehållet.

Prop. 2006/07:133

24

Enligt artikel 13 skall var och en, vars fri- och rättigheter enligt kon-

ventionen har kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför natio-

nell myndighet. Med att ett rättsmedel är effektivt avses att det medger

en tillfredsställande prövning av ett klagomål. Det krävs inte att pröv-

ningen sker i domstol. Även administrativa rättsmedel kan uppfylla kon-

ventionskraven. Det är inte nödvändigt att ett enda rättsmedel ensamt

uppfyller kravet på ett effektivt rättsmedel utan flera rättsmedel i den

nationella lagstiftningen kan tillsammans uppfylla kravet.

De hemliga tvångsmedlen

I 27 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om postkontroll samt om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i

brottmål.

Med postkontroll avses att en försändelse som får tas i beslag kvarhålls

av ett befordringsföretag till dess att frågan om beslag har avgjorts

(27 kap. 9 §). Postkontroll beslutas av domstol, som kan ge tillstånd till

åtgärden för viss tid, högst en månad åt gången. En försändelse får tas i

beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller där-

över (27 kap. 3 §) och motsvarande kommer därmed också att utgöra en

förutsättning för postkontroll. Postkontroll är att anse som ett hemligt

tvångsmedel, eftersom de personer som kontrollen berör inte underrättas

om den pågående kontrollen. Tas en försändelse i beslag, gäller dock att

mottagaren och avsändaren, om denne är känd, underrättas om beslaget

så snart detta kan ske utan men för utredningen (27 kap. 11 §). Offentligt

ombud deltar inte vid handläggningen i domstolen.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras eller

har befordrats till eller från ett visst telefonnummer, en kod eller annan

teleadress avlyssnas eller spelas in i hemlighet. Tvångsmedlet får använ-

das endast om domstol har gett tillstånd till det. Det krävs att förunder-

sökningen gäller ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff

än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant

brott eller att brottets straffvärde av domstolen bedöms överstiga fängelse

i två år (27 kap. 18 §). Vid hemlig teleövervakning sker inte någon av-

lyssning eller inspelning av innehållet i telemeddelandet utan vad som

inhämtas är endast uppgifter om telemeddelanden som befordras eller har

befordrats till eller från en viss teleadress. Som hemlig teleövervakning

betecknas även en åtgärd som hindrar att ett telemeddelande når fram.

Även detta tvångsmedel kräver domstols tillstånd. Det fordras vidare att

förundersökningen avser brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare

straff än sex månaders fängelse eller brotten dataintrång eller barnporno-

grafibrott som inte är ringa eller narkotikabrott eller narkotikasmugglig

eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott (27 kap.

19 §). För båda tvångsmedlen krävs att någon är skäligen misstänkt för

brottet och att användningen av tvångsmedlet är av synnerlig vikt för

utredningen om brottet. Tillståndet skall avse en viss teleadress som

innehas eller har innehafts av den misstänkte eller som annars kan antas

ha använts eller komma att användas av denne men kan också avse en

annan teleadress som det finns synnerlig anledning att anta att den miss-

tänkte har ringt till eller på annat sätt kontaktat eller kommer att ringa

eller på annat sätt kontakta (27 kap. 20 §). Tillståndstiden får inte

överstiga en månad åt gången (27 kap. 21 §). Offentliga ombud skall

delta i sådana tillståndsärenden vid domstol som gäller hemlig teleav-

lyssning men inte i sådana som gäller hemlig teleövervakning. Är ett

ärende så brådskande att ett dröjsmål skulle riskera syftet med tvångs-

medlet, får tillstånd meddelas utan att ett offentligt ombud har deltagit. I

sådant fall skall emellertid ett sådant ombud underrättas om beslutet och

få tillfälle att ta del av ärendet och eventuellt överklaga beslutet (27 kap.

26 och 28 §§).

Prop. 2006/07:133

25

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning finns i lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning. Med sådan övervakning

avses att fjärrstyrda kameror används för personövervakning vid för-

undersökning i brottmål. Även hemlig kameraövervakning får användas

endast efter domstols tillstånd och förutsättningarna är i huvudsak de-

samma som för hemlig teleavlyssning, inbegripet offentliga ombuds del-

tagande i tillståndsärendena vid domstol.

Lagar om särskild tillämpning av hemliga tvångsmedel

Tre lagar möjliggör användning av de hemliga tvångsmedlen under sär-

skilda förutsättningar.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål finns bestämmelser som kompletterar rättegångsbalken och gör

det möjligt att använda de hemliga tvångsmedlen vid främst vissa upp-

räknade allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet,

även om det för dessa brott är föreskrivet lägre straff än vad som krävs i

rättegångsbalken. Huvudregeln är även i dessa fall att beslut om hemliga

tvångsmedel skall fattas av en domstol. Lagen medger emellertid att

åklagaren eller undersökningsledaren interimistiskt beslutar om tvångs-

medlen varefter domstolen skyndsamt skall pröva ärendet.

Även lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-

myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. innehål-

ler bestämmelser som kompletterar rättegångsbalken och gör det möjligt

för åklagaren och, i viss mån, undersökningsledaren att fatta intermis-

tiska beslut om hemliga tvångsmedel varefter domstolen snabbt skall

pröva ärendet.

Slutligen finns det i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

bestämmelser om användning av de hemliga tvångsmedlen. Använd-

ningen av hemliga tvångsmedel kräver alltid domstols tillstånd. Sådant

tillstånd får lämnas om utlänningen eller en organisation eller grupp som

denne tillhör eller verkar för planlägger eller förbereder terroristbrott. För

tillstånd krävs det synnerliga skäl.

Beträffande samtliga dessa lagar gäller att offentligt ombud skall delta

i ärenden om tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig kameraöver-

vakning.

Propositionen om hemlig rumsavlyssning

Prop. 2006/07:133

26

I propositionen Hemlig rumsavlyssning (prop. 2005/06:178) har föresla-

gits att det införs ett nytt hemligt tvångsmedel, hemlig rumsavlyssning.

Det föreslagna nya tvångsmedlet innebär att tal i enrum, samtal mellan

andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst

som allmänheten inte har tillträde till i hemlighet avlyssnas eller spelas

in. Hemlig rumsavlyssning skall, efter domstols tillstånd, kunna använ-

das vid förundersökning avseende brott som har ett minimistraff om

fängelse i fyra år eller vissa andra allvarliga brott, såsom grovt narkoti-

kabrott och grov narkotikasmuggling, om det kan antas att brottets straff-

värde överstiger fyra års fängelse. Domstolens tillstånd skall få gälla

högst en månad i taget. Tillstånd skall få lämnas endast om det är av syn-

nerlig vikt för utredningen. Det skall avse en plats där det finns särskild

anledning att anta den misstänkte kommer att uppehålla sig. För tillstånd

att avlyssna andra bostäder än den misstänktes bostad skall krävas att det

finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppe-

hålla sig där. Ett absolut förbud föreslås gälla mot hemlig rumsavlyss-

ning av bl.a. advokatkontor och läkarmottagningar.

Enligt propositionen skall massmedieredaktioner få avlyssnas endast

om det finns synnerlig anledning att platsen som sådan används för brott

som kan ligga till grund för hemlig rumsavlyssning.

Offentliga ombud skall alltid delta vid handläggningen vid domstol.

Av de i föregående avsnitt redovisade lagarna skall endast 1988 års lag

vara tillämplig på hemlig rumsavlyssning.

Propositionen om hemlig tvångsmedelsanvändning för att förhindra

vissa särskilt allvarliga brott

I propositionen Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

(prop. 2005/06:177) har föreslagits att de brottsbekämpande myndig-

heterna ges möjlighet att använda de hemliga tvångsmedlen, dock inte

det föreslagna nya tvångsmedlet hemlig rumsavlyssning, för att förhindra

vissa särskilt allvarliga brott. Bestämmelser om detta skall enligt försla-

get tas in i en ny lag om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott.

Enligt propositionen skall tvångsmedlen få användas om det med hän-

syn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer

att utöva allvarlig brottslig verksamhet som innefattar i lagen särskilt

angivna gärningar.

De i den föreslagna lagen angivna gärningarna handlar om högmåls-

brott, brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott och terroristbrott, dvs.

den allvarligare brottslighet som Säkerhetspolisen skall bekämpa. Vidare

skall, enligt förslaget, tvångsmedlen få användas för att förhindra mord,

dråp, grov misshandel, människorov och olaga frihetsberövande, dvs.

brott som den öppna polisen normalt skall bekämpa, under förutsättning

att avsikten med brottet är att förmå offentliga organ eller den som yr-

kesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta

eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd (s.k. system-

hotande brottslighet).

Användning av tvångsmedlen skall kräva domstols tillstånd. Offentliga

ombud skall alltid delta vid handläggningen i domstol, även till den del

ärendena avser postkontroll och hemlig teleövervakning. Enligt 11 § i

lagförslaget skall hemlig teleavlyssning inte få ske av telefonsamtal eller

andra telemeddelanden mellan den som är misstänkt för brott och hans

eller hennes försvarare.

Prop. 2006/07:133

27

Vi avser att återkomma med ett förslag vad avser användning av pre-

ventiva tvångsmedel som innebär att det skydd som ges i 11 § förslaget

till lag om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott även

omfattar viss personal inom sjukvården (jfr 36 kap. 5 § andra stycket

rättegångsbalken), präst inom ett trossamfund eller den som i ett sådant

samfund har motsvarande ställning (jfr 36 kap. 5 § femte stycket rätte-

gångsbalken) samt journalister (jfr 36 kap. 5 § sjätte stycket rättegångs-

balken). Förslaget kommer att föregås av överväganden om hur ett sådant

ytterligare skydd behöver utformas för att stå i rimlig proportion till de

skyddsintressen som ligger till grund för den föreslagna lagen.

Den enskildes rätt till insyn

Som redovisats ovan finns det i fråga om beslag av en försändelse vid

postkontroll en skyldighet att underrätta de berörda om beslaget. Någon

sådan underrättelseskyldighet finns däremot inte i fråga om de övriga

hemliga tvångsmedlen. Brottsmisstänkta som åtalas har emellertid en

vidsträckt rätt till partsinsyn i utredningsmaterialet. Innan åtal beslutas,

skall den misstänkte och hans eller hennes försvarare med en s.k. slutdel-

givning underrättas om förundersökningsmaterialet. Detta sker normalt

på så sätt att ett preliminärt förundersökningsprotokoll görs tillgängligt

för den misstänkte och försvararen (23 kap. 18 § rättegångsbalken).

Sekretess innebär inte någon begränsning i en parts rätt enligt rätte-

gångsbalken att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för

ett avgörande av ett mål eller ärende (jfr 14 kap. 5 § sekretesslagen). Inte

heller får några förbehåll uppställas för den misstänktes eller hans försva-

rares förfoganderätt över kopian av förundersökningsprotokollet och in-

nehållet i detta eller andra handlingar som han eller hon har rätt att ta del

av enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken (jfr 14 kap. 10 § sekretesslagen).

Dessutom föreskrivs i förundersökningskungörelsen (1947:948) att alla

omständigheter av betydelse skall antecknas i förundersökningsproto-

kollet. Särskilt anges att beslut om användning av tvångsmedel skall an-

tecknas i protokollet (20 §). Visserligen får åklagaren låta bli att ta med

uppgifter i förundersökningsprotokollet som enligt åklagarens bedöm-

ning är betydelselösa för utredningen. Åklagaren måste dock iaktta ob-

jektivitet och får inte låta bli att ta med uppgifter som ur försvarets syn-

vinkel kan vara betydelsefulla.

Offentliga ombud stärker enskildas rättssäkerhet genom att bevaka de-

ras integritetsintressen i ärenden om tillstånd till hemlig teleavlyssning

och hemlig kameraövervakning. Ett offentligt ombud företräder dock inte

någon särskild misstänkt eller någon annan särskild person utan företrä-

der enskildas intressen i allmänhet.

Organ för löpande tillsyn och kontroll

Prop. 2006/07:133

28

Enskilda som blir föremål för hemliga tvångsmedel har begränsade möj-

ligheter att påkalla en rättslig prövning genom överklagande av tillstån-

det till tvångsmedelsanvändningen. Det är därför betydelsefullt att det

finns andra rättsmedel mot eventuellt felaktiga beslut.

Utöver den kontroll i förhand som kravet på tillstånd av domstol för

användning av hemliga tvångsmedel innebär finns det i gällande rätt

olika slag av tillsyn och kontroll som utövas i efterhand. Justitieom-

budsmannen och Justitiekanslern utövar sålunda tillsyn över bl.a. den

brottsbekämpande verksamheten. Registernämnden och Datainspek-

tionen utövar tillsyn över Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling.

Datainspektionens tillsyn omfattar även den öppna polisens och Tull-

verkets personuppgiftsbehandling.

I åtskilliga andra länder har det vid sidan av tillsynen av domstolarna

och förvaltningen överlag inrättats särskilda, ofta parlamentariskt an-

knutna, organ för en löpande tillsyn av den verksamhet i vilken används

hemliga tvångsmedel och andra dolda arbetsmetoder. Sådana organ kan

även bedriva tillsyn och kontroll på anmälan av enskild. Förekomsten av

ett sådant organ har betydelse för bedömningen av om Europakonventio-

nens krav på effektivt rättsmedel är uppfyllt. Något sådant organ för lö-

pande tillsyn har dock inte inrättats i vårt land. Europadomstolen har i

juni 2006 i målet Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige (Appl. No.

62332/00) bedömt att den nuvarande ordningen inte uppfyller kravet på

effektivt rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen. Varken Justitie-

ombudsmannen, Justitiekanslern, Registernämnden eller Datainspektio-

nen, var för sig eller tillsammans, uppfyller enligt domstolen detta krav.

Riksdagen utövar en parlamentarisk kontroll över regeringen och de

statliga myndigheterna. Den parlamentariska kontrollen sker bl.a. på

grundval av skrivelser av olika slag från regeringen men även från riks-

dagens egna tillsynsorgan såsom Justitieombudsmannen och Riksrevi-

sionen. I länder där det har inrättats organ för sådan löpande rättslig till-

syn som nämnts ovan ges genom dessa organs tillsyn ytterligare underlag

för en effektiv parlamentarisk kontroll av de hemliga verksamheterna.

Det förekommer även att det i andra länders parlament har inrättats sär-

skilda utskott eller motsvarande organ, utformade för att göra den poli-

tiska kontrollen av aktuella verksamheter ändamålsenlig.

Kvalificerade skyddsidentiteter

Kvalificerade skyddsidentiteter kan skapas enligt bestämmelserna i lagen

(2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter. Med stöd av lagens be-

stämmelser får det beslutas att andra personuppgifter än de verkliga skall

föras in i statliga register eller i handlingar som har utfärdats av statliga

myndigheter. Lagen anger vissa begränsningar för hur kvalificerade

skyddsidentiteter får användas. Tilldelning och användning av en kvalifi-

cerad skyddsidentitet utgör inget tvångsmedel eller något annat integri-

tetsintrång. En kvalificerad skyddsidentitet innebär dock operativa möj-

ligheter av ett slag som inte hade varit möjliga utan användning av sådan

skyddsidentitet. En kvalificerad skyddsidentitet skulle också kunna miss-

brukas. Tillskapandet och användandet av kvalificerade skyddsidentiteter

har därför kringgärdats med garantier för en korrekt och kontrollerbar

hantering. Bland annat fattas beslut om kvalificerade skyddsidentiteter

beträffande den brottsbekämpande verksamheten inte av de operativa

myndigheterna själva utan av en avdelning inom Registernämnden.

Prop. 2006/07:133

29

Några andra befogenheter att inom ramen för en polisinfiltration eller

andra liknande operationer handla i strid mot annars gällande författ-

ningar har inte, såsom i flera andra länder, införts i vårt land. Den

svenska brottsbekämpningen använder sig visserligen sedan lång tid av

s.k. kontrollerade leveranser och provokativa åtgärder, men åtgärderna

måste därvid utformas så att de inte strider mot lag eller annan författ-

ning.

4.2

Vilka ytterligare rättssäkerhetsgarantier bör införas?

Regeringens bedömning: Den som, såsom misstänkt, har varit utsatt

för hemliga tvångsmedel under en förundersökning bör i efterhand få

en underrättelse om tvångsmedelsanvändningen. Även den som har

varit utsatt för den öppna polisens användning av hemliga tvångsme-

del i preventivt syfte bör på motsvarande sätt underrättas om åtgärden.

Underrättelser bör lämnas även till vissa andra som har berörts av

tvångsmedelsanvändningen.

En ny myndighet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, bör

inrättas och ha till uppgift att utöva tillsyn över brottsbekämpande

myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade

skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet.

Det finns inte skäl att ändra förutsättningarna för statens skade-

ståndsansvar vid användandet av hemliga tvångsmedel.

Utredningens bedömning överrensstämmer med regeringens bedöm-

ning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot

att det införs bestämmelser om underrättelse om tvångsmedelsanvänd-

ning och att det inrättas ett fristående och självständigt tillsynsorgan.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har dock menat att

förslaget inte bör leda till lagstiftning förrän frågor om bl.a. tillsynsorga-

nets närmare organisation har övervägts. Några remissinstanser har haft

synpunkter på den närmare utformningen av bestämmelserna om under-

rättelse och den nya nämnden.

I fråga om statens skadeståndsskyldighet har Svenska Helsingfors-

kommittén för Mänskliga Rättigheter och Svenska avdelningen av Inter-

nationella Juristkommissionen menat att det kan finnas behov av en ny

rätt till skadestånd i sådana fall där användningen av hemliga tvångsme-

del har varit obefogad eller oproportionerlig.

Skälen för regeringens bedömning

Prop. 2006/07:133

30

Tidigare överväganden

Frågan om att införa en skyldighet att underrätta om användningen av

hemliga tvångsmedel liksom frågan om att inrätta ett organ för gransk-

ning av sådan användning har varit föremål för utredningsarbete vid flera

tillfällen. Tvångsmedelskommittén tog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel

– Anonymitet – Integritet (SOU 1984:54) upp frågan om det, vid sidan

av s.k. slutdelgivning enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken, borde införas

en särskild skyldighet att underrätta misstänkta personer om använd-

ningen av hemliga tvångsmedel. Även Buggningsutredningen tog upp

frågor om underrättelseskyldighet och behovet av insyn vid tillämp-

ningen av hemliga tvångsmedel i sitt betänkande Om buggning och andra

hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46). Säkerhetstjänstkommissionen

berörde frågan om kontroll och tillsyn av säkerhetstjänsterna i betänkan-

det Rikets säkerhet och den personliga integriteten (SOU 2002:87). I

promemorian Tvångsmedel för att förebygga eller förhindra allvarlig

brottslighet (Ds 2005:21) föreslogs bl.a. att tvångsmedelsanvändningen

skulle efterhandskontrolleras av ett särskilt övervakningsorgan vid sidan

av den extraordinarie tillsyn som genomförs av Justitieombudsmannen

och Justitiekanslern. Slutligen föreslogs i promemorian Hemliga tvångs-

medel m.m. under en stärkt parlamentarisk kontroll (Ds 2005:53) att det

skulle inrättas en särskild nämnd med uppgift att granska myndigheternas

användning av hemliga tvångsmedel m.m. Enligt förslaget skulle denna

nämnd inrättas under regeringen och ha parlamentariska inslag.

En underrättelseskyldighet

Syftet med att lämna underrättelse till enskilda personer om att hemliga

tvångsmedel har använts mot dem är detsamma som för den underrättel-

seskyldighet som är knuten till vissa andra tvångsmedel, bl.a. att den en-

skilde skall få möjlighet att bedöma vilket integritetsintrång som åtgär-

den har inneburit och att reagera mot vad han eller hon kan anse har varit

en rättsstridig åtgärd. En skyldighet att lämna en sådan underrättelse kan

även ha en återhållande verkan på användningen av hemliga tvångsmedel

och bidra till att prövningen inför ett beslut sker på ett än mer noggrant

sätt.

Som framgår av utredningens internationella utblick har andra länder,

däribland samtliga övriga nordiska länder, i sin respektive nationella

straffprocessrätt grundläggande bestämmelser om att det skall lämnas

underrättelse till enskilda personer om att hemliga tvångsmedel har an-

vänts med avseende på dem. Av den internationella utblicken framgår

dock också att det genomgående har ansetts nödvändigt att förena en så-

dan underrättelseskyldighet med betydande undantag, däribland möjlig-

heter att skjuta upp eller underlåta en underrättelse för att inte skada den

brottsutredande verksamheten. Begränsningarna i underrättelseskyldig-

heten synes ha motiverats av intresset att inte behöva röja den pågående

brottsutredningen eller andra anknytande utredningar eller av intresset att

inte behöva avslöja verksamhetens inriktning och arbetsmetoder överlag.

Vi anser mot denna bakgrund att den som har berörts av användningen

av ett hemligt tvångsmedel så långt som möjligt bör underrättas om detta

i efterhand. Genom en sådan underrättelse ges den enskilde möjlighet att

bedöma det integritetsintrång som har skett och att bevaka sin rätt. Vi

föreslår därför att det införs en skyldighet att i efterhand underrätta den

som är eller har varit misstänkt för brott, och vissa andra personer som

har kommit att beröras av användandet av hemliga tvångsmedel i en för-

undersökning, om tvångsmedelsanvändningen. Även den som har varit

utsatt för användning av hemliga tvångsmedel enligt den föreslagna

lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott bör så

långt möjligt underrättas om åtgärden.

Prop. 2006/07:133

31

Frågan är härefter i vilken omfattning och vid vilken tidpunkt sådana

underrättelser bör lämnas. Några remissinstanser har efterlyst en längre

gående underrättelseskyldighet än den som utredningen har föreslagit.

Andra har pekat på att underrättelseskyldigheten inte bör inträda så tidigt

som utredningen har ansett.

Vi återkommer i avsnitten 5.3–5.5 till frågor om hur en underrättelse

om användningen av hemliga tvångsmedel bör utformas.

Ett tillsynsorgan

Även om en underrättelse lämnas till den enskilde så är möjligheterna för

honom eller henne att bedöma om åtgärden har varit rättsenlig eller inte

mycket små. Så länge utredningen inte har lett till åtal har den enskilde

ofta på grund av gällande sekretess inte möjlighet att ta närmare del av

utredningsmaterialet. Innan en brottsmisstänkt person kan åtalas, har han

eller hon en vidsträckt rätt till s.k. partsinsyn i utredningsmaterialet (jfr

ovan avsnitt 4.1). Den som inte åtalas kan emellertid även efter åtals-

tidpunkten, på grund av sekretess ha mycket begränsade möjligheter att

ta del av utredningsmaterialet. Bestämmelserna om att den enskilde skall

underrättas om tvångsmedelsanvändningen bör därför förenas med en

möjlighet för den enskilde att kunna begära en kontroll av ett fristående

och självständigt organ om huruvida tvångsmedelsanvändningen har

varit lagenlig. Det är enligt vår mening också angeläget för allmänhetens

förtroende för de brottsbekämpande myndigheterna att enskilda, när de

inte har fått någon underrättelse, skall kunna få prövat om de har utsatts

för en felaktig användning av hemliga tvångsmedel.

Vi anser alltså att ett system med underrättelser till enskilda om an-

vändningen av hemliga tvångsmedel bör kompletteras med inrättandet av

ett fristående och självständigt organ till vilket de som har fått en under-

rättelse kan vända sig för att få kontrollerat om tvångsmedelsanvänd-

ningen har varit korrekt eller inte.

Det bör därför inrättas en nämnd med uppgift att utöva tillsyn över

brottsbekämpande verksamhet som avser användning av hemliga

tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed samman-

hängande verksamhet samt, såvitt avser Säkerhetspolisen även all be-

handling av personuppgifter, en verksamhet som på grund av stark sek-

retess är undandragen allmän insyn. Vi föreslår att den nya myndigheten

ges namnet Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

I avsnitt 6.2 återkommer vi till hur en sådan nämnd bör organiseras och

vilka befogenheter den bör ha.

Prop. 2006/07:133

32

Statens skadeståndsansvar

I 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att den som har ar-

betstagare i sin tjänst skall ersätta personskada eller sakskada som ar-

betstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten samt ren för-

mögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott. I 3 kap.

2 § skadeståndslagen finns bestämmelser om det allmännas ansvar vid

felaktig myndighetsutövning. Staten eller en kommun är skyldig att er-

sätta en enskild för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada

som den enskilde har vållats genom begångna fel eller försummelser vid

myndighetsutövning för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.

Det allmänna är även skyldigt att ersätta en enskild för allvarlig kränk-

ning genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid

eller ära, om brottet innefattar fel eller försummelse vid myndighets-

utövning (jfr 2 kap. 3 § skadeståndslagen). Den enskilde har alltså rätt till

ersättning för den kränkning som han eller hon drabbas av till följd av

myndighetsutövning som innefattar olagligt brytande av post- eller tele-

hemlighet eller intrång i förvar eller olovlig avlyssning. Det kan noteras

att det inte krävs att någon döms för brottet. Det är tillräckligt att den

skadeståndsgrundande handlingen objektivt sett utgör brott.

I ett särskilt fall svarar staten för skada oberoende av vållande. Enligt

lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångs-

åtgärder har staten ett strikt skadeståndsansvar bl.a. i det fallet när den

som har varit häktad på grund av misstanke om brott frikänns från ansvar

för brottet. Ersättning kan lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,

intrång i näringsverksamhet och lidande.

En enskild tjänsteman som vid myndighetsutövning uppsåtligen eller

av oaktsamhet har åsidosatt vad som gäller för hans eller hennes uppgift

skall dömas för tjänstefel om gärningen inte är ringa. Är gärningen

straffbelagd enligt någon annan bestämmelse skall dock den bestämmel-

sen tillämpas (20 kap. 1 § brottsbalken). Det innebär bl.a. att användning

av hemlig teleavlyssning som sker uppsåtligen utan stöd av lag skall

straffas enligt straffbestämmelsen om brytande av telehemlighet (4 kap.

8 § brottsbalken).

Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta ska-

dan (2 kap. 2 § skadeståndslagen). För skada som en arbetstagare vållar

genom fel eller försummelse i tjänsten är han eller hon ansvarig endast i

den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaf-

fenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga

omständigheter (4 kap. 1 § skadeståndslagen). Avsikten är att den skade-

lidande skall kunna rikta sitt skadeståndskrav mot skadevållarens arbets-

givare.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att hemliga tvångsmedel som

beslutas och verkställs i laga ordning inte torde kunna grunda en rätt till

skadestånd. Det gäller även om användningen av tvångsmedlet inte på

något mer avgörande sätt har kunnat föra brottsutredningen framåt eller

om det efter tvångsmedelsanvändningen skulle stå klart att den miss-

tänkte är oskyldig. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättig-

heter har ansett att de gällande reglerna i skadeståndslagen är otillräck-

liga och förordar ett strikt skadeståndsansvar för felaktiga åtgärder me-

dan Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen har

menat att det kan finnas behov av en utvidgad rätt till skadestånd i sådana

fall där användningen av hemliga tvångsmedel har varit obefogad eller

oproportionerlig.

Prop. 2006/07:133

33

Vi anser dock inte att det finns anledning att utvidga statens skade-

ståndsansvar på detta område. Redan en tillämpning av skadeståndsla-

gens regler innebär ett skadeståndsrättsligt skydd i fråga om användning

av hemliga tvångsmedel som varit obefogad. Det intrång som den en-

skilde har utsatts för är, typiskt sett, inte sådant att det finns anledning att

införa en mera långtgående rätt till skadestånd än vad som följer av ska-

deståndslagen.

4.3

Systemet med offentliga ombud

Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att göra förändringar

i systemet med offentliga ombud.

Utredningens bedömning överrensstämmer med regeringens bedöm-

ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot utredningens bedömning. Sveriges advokat-

samfund har dock ansett att det i framtiden kan bli aktuellt med åtgärder

för att trygga rekryteringen av offentliga ombud. Journalistförbundet har

menat att det kvarstår kritik beträffande korta inställelsetider för de of-

fentliga ombuden, att de offentliga ombuden sällan överklagar domsto-

larnas tillståndsbeslut och att ansökningar om hemliga tvångsmedel ofta

över tid hanteras av samma åklagare och samma domare. Svenska avdel-

ningen av Internationella Juristkommissionen har ifrågasatt om systemet

med offentliga ombud bidrar till rättsäkerhet och har ansett att det bör bli

föremål för vidare utredning.

Skälen för regeringens bedömning

Gällande reglering och ordning m.m.

År 2004 infördes systemet med offentliga ombud i samtliga ärenden om

tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning, dvs.

såväl ärenden enligt rättegångsbalken och lagen (1995:1506) om hemlig

kameraövervakning som ärenden enligt 1952 års tvångsmedelslag och

1991 års lag om särskild utlänningskontroll. Skälet för införandet var

bl.a. att stärka enskildas rättsskydd genom att offentliga ombud bevakar

deras integritetsintressen i ärenden om tillstånd till hemlig teleavlyssning

och hemlig kameraövervakning. I fråga om ärenden om hemlig teleöver-

vakning ansåg regeringen att behovet av offentliga ombud är mindre.

Det offentliga ombudet företräder inte någon särskild misstänkt eller

någon annan särskild person som åtgärden kan komma att angå, utan

denne företräder enskildas intressen i allmänhet. Ombudet skall verka för

att omständigheterna i ärendet blir så allsidigt belysta som möjligt och

bevaka att domstolens beslut blir förenligt med lag och att ett tillstånd att

använda de aktuella tvångsmedlen utformas på ett sådant sätt att enskil-

das integritet inte i onödan kränks. Det offentliga ombudet får överklaga

ett domstolsbeslut om tillstånd att använda tvångsmedlen. Möjligheten

att överklaga är inte begränsad till frågan om huruvida ett tillstånd bort

ges eller inte utan kan avse att de särskilda föreskrifter som domstolen

har meddelat inte anses tillräckliga som förutsättningar för tillståndet.

Prop. 2006/07:133

34

Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan tjänstgöra

som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid behov ytterligare

personer förordnas för återstående del av perioden. Ett offentligt ombud

skall vara svensk medborgare och skall vara eller ha varit advokat eller

ha varit ordinarie domare. Regeringen skall inhämta förslag på lämpliga

kandidater från Sveriges advokatsamfund och Tjänsteförslagsnämnden

för domstolsväsendet. Det är domstolen som utser ett av de förordnade

ombuden att uppträda i det enskilda tillståndsärendet.

Vid en enkätundersökning, som år 2005 genomfördes av Sveriges

advokatsamfund och riktade sig till både verksamma och tidigare verk-

samma offentliga ombud, framkom att de flesta som svarat på enkäten

ansåg att deras roll som offentliga ombud var meningsfull. De kritiska

synpunkter som framfördes var att polisens och åklagarnas utrednings-

underlag i vissa fall var bristfälliga och att ombuden bör ges längre för-

beredelsetid innan rätten håller sammanträde i ärendet.

Slutsatser om hur systemet med offentliga ombud fungerar

Av utredningen framgår att de offentliga ombuden numera normalt får

tillräcklig förberedelsetid inför sammanträdena och får tillgång till det

utredningsmaterial som sammanträdet skall avse. Vidare framgår att det

väldigt sällan inträffar att sammanträden, på grund av att ärendet är så

brådskande att ett dröjsmål allvarligt skulle riskera syftet med tvångs-

medlet, behöver hållas och beslut fattas utan att ett offentligt ombud har

varit närvarande eller annars fått tillfälle att yttra sig (något som annars är

möjligt enligt 27 kap. 28 § rättegångsbalken). Till utredningen har det

visserligen framförts synpunkter om att det ibland kan vara svårt för

domstolarna att med kort varsel få tag i ett offentligt ombud till ett sam-

manträde för tillståndsprövning. Vi bedömer att den typen av problem

bör kunna lösas genom förbättringar av bl.a. de rutiner som används, och

att det därför inte är nödvändigt med några författningsändringar. Inte

heller Journalistförbundets synpunkter om att de offentliga ombuden

sällan överklagar domstolarnas tillståndsbeslut eller att ansökningar om

hemliga tvångsmedel ofta hanteras av samma åklagare och samma do-

mare är av sådant slag som påkallar författningsändringar.

En fråga som lyftes fram i den nyss nämnda enkätunderökningen var

frågan om jäv för de offentliga ombuden. Den frågan behandlades också

av Sveriges advokatsamfunds styrelse. Styrelsen konstaterade i ett brev

den 4 november 2004 till de av regeringen förordnade offentliga ombud

som är advokater att den omständigheten att ett offentligt ombud är för-

hindrat att åta sig ett uppdrag som offentlig försvarare på grund av jäv

medför att även övriga advokater på samma byrå eller i den gemen-

samma kontorsorganisationen måste anses förhindrade att åta sig upp-

draget. Förhållandevis många advokater begärde därefter att bli entledi-

gade från uppdraget som offentliga försvarare med angivande av jävs-

skäl. Vi kan emellertid nu konstatera att det sedan ganska lång tid till-

baka inte har kommit in några ytterligare ansökningar om entledigande

på grund av jäv. Det verkar inte heller finnas några svårigheter med att

rekrytera personer som offentliga ombud. Sveriges advokatsamfund har

menat att det i framtiden kan bli aktuellt med åtgärder för att trygga re-

kryteringen av offentliga ombud. Vi kan dock konstatera att rekryte-

ringsunderlaget för offentliga ombud nu snarare kommer att öka, efter-

som ett stort antal ordinarie domare kommer att gå i pension inom de

närmaste åren. Det finns därför inte anledning att nu göra några föränd-

ringar beträffande vilka personer som kan förordnas som offentliga om-

bud.

Prop. 2006/07:133

35

Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen har ifråga-

satt om systemet med offentliga ombud bidrar till rättsäkerhet. För vår

del konstaterar vi, liksom utredningen, att system med offentliga ombud

är vanligt förekommande internationellt, bl.a. i de nordiska länderna där

särskilda advokater förordnas att bevaka enskildas rätt. Enligt vår mening

är det självklart att system av detta slag bidrar till en ökad rättssäkerhet.

Sammanfattningsvis bedömer vi att systemet med offentliga ombud i

allt väsentligt fungerar väl och att några lagändringar inte behövs.

5

Underrättelse till enskild om användning av

hemliga tvångsmedel

5.1

Vilka hemliga tvångsmedel skall omfattas?

Regeringens förslag: De nya bestämmelserna om underrättelse skall

omfatta samtliga hemliga tvångsmedel utom postkontroll.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot utredningens förslag. Sveriges advo-

katsamfund har dock menat att underrättelseskyldigheten bör gälla även i

fråga om postkontroll som inte har lett till något beslag.

Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 4.1 består de

hemliga tvångsmedlen av postkontroll, hemlig teleavlyssning, hemlig

teleövervakning och hemlig kameraövervakning.

Vi anser att skyldigheten att underrätta enskilda bör gälla vid hemlig

teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning.

Om lagförslaget om hemlig rumsavlyssning genomförs, bör även den

som har utsatts för hemlig rumsavlyssning underrättas.

När det gäller postkontroll finns det anledning att skilja på två situatio-

ner.

I den ena situationen leder postkontrollen till ett beslag av försändel-

sen. I så fall skall redan enligt gällande bestämmelser avsändare och

mottagare underrättas om beslaget, så snart en sådan underrättelse inte är

till men för utredningen (27 kap. 11 § rättegångsbalken). En underrättelse

om själva postkontrollen fyller då uppenbarligen inget syfte.

I den andra situationen leder postkontrollen inte till ett beslag utan för-

sändelsen vidarebefordras till mottagaren. Sveriges advokatsamfund har

menat att i en sådan situation bör avsändaren och mottagaren av försän-

delsen underrättas om postkontrollen, eftersom postkontrollen har gjort

det möjligt att på försändelsens omslag avläsa mottagaren och även av-

sändaren i de fall denne har angetts. Vi anser dock att detta är fråga om

ett så begränsat integritetsintrång att det inte motiverar underrättelser till

de berörda personerna. Det finns inte heller några andra tillräckliga skäl

för att införa regler om underrättelse för denna situation.

Vi föreslår därför att de föreslagna reglerna om underrättelse inte alls

skall gälla vid postkontroll.

I avsnitten 5.4 och 5.5 återkommer vi till frågan om en underrättelse

avseende användning av hemliga tvångsmedel i vissa fall kan behöva

skjutas upp och efter en längre tid även underlåtas med hänsyn till intres-

set av en effektiv brottsbekämpning.

Prop. 2006/07:133

36

5.2

Vilka personer skall underrättas om hemlig tvångs-

medelsanvändning?

Regeringens förslag: Den som är eller har varit brottsmisstänkt och

som har varit utsatt för ett hemligt tvångsmedel skall underrättas om

tvångsmedelsanvändningen.

Vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall även

innehavaren av den avlyssnade eller övervakade teleadressen, om

denne är någon annan än den misstänkte, underrättas om åtgärden.

Vid hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning skall i

motsvarande mån den som innehar den plats, där övervakningen eller

avlyssningen har genomförts, underrättas om åtgärden. Om övervak-

ningen eller avlyssningen har avsett en plats till vilken allmänheten

har tillträde, skall det dock inte behöva lämnas någon underrättelse till

innehavaren av platsen.

En underrättelse behöver inte lämnas till en brottsmisstänkt, om

han eller hon i samband med förundersökningen eller på annat sätt re-

dan har fått tillgång till motsvarande uppgifter genom förundersök-

ningsprotokollet eller annat utredningsmaterial. Underrättelse behöver

inte heller lämnas om den i annat fall är uppenbart utan betydelse.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet skall inte gälla i vissa

särskilda fall (se vidare avsnitten 5.5–5.8).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot kretsen av de personer som föreslås bli under-

rättade om tvångsmedelsanvändningen. Svenska avdelningen av Interna-

tionella Juristkommissionen och Svenska Helsingforskommittén för

Mänskliga Rättigheter har dock menat att kretsen bör utvidgas. Tullver-

ket har efterfrågat en precisering av vem som är innehavare av en plats.

Justitieombudsmannen har befarat tillämpningsproblem när det gäller

underrättelse till innehavare av andra platser än bostäder och även undrat

om underrättelser i sådana fall fyller någon funktion. Sveriges advokat-

samfund har menat att personer som genom förundersökningsprotokoll

eller annat utredningsmaterial redan har fått del av de uppgifter en under-

rättelse skall innehålla ändå inte bör undantas från underrättelseskyldig-

heten.

Prop. 2006/07:133

37

Skälen för regeringens förslag

Den genomgång av andra länders rättsystem som utredningen har gjort

uppvisar inte någon enhetlig bild av vilka personer som underrättas om

att hemlig tvångsmedelsanvändning har skett. Från principiella utgångs-

punkter kan det framstå som naturligt att alla personer som har varit ut-

satta för hemlig avlyssning eller hemlig övervakning i efterhand under-

rättas om detta. En sådan ordning skulle dock innebära betydande pro-

blem och i många fall även motverka sitt syfte. Det är ofrånkomligt att

för brottsutredningen helt ovidkommande personer i en del fall kan

komma att beröras av en avlyssning eller övervakning. Åtskilliga av

dessa kommer inte att kunna identifieras, i vart fall inte utan att stora ut-

redningsresurser läggs ned på detta. En identifiering av de personer som

kommit att bli övervakade eller avlyssnade skulle under alla förhållanden

förutsätta att myndigheterna tar del av upptagningarna även i de delar

som enligt nu gällande regler om överskottinformation skall förstöras.

Beträffande sådana för brottsutredningen ovidkommande personer skulle

en underrättelseskyldighet typiskt sett innebära att integritetsintrånget

ökar och inte minskar.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt med en viss begränsning av den

krets av personer som skall omfattas av underrättelseskyldigheten.

Personer som är eller har varit misstänkta för brott

Personer som är eller har varit misstänkta för brott har normalt sett ett

starkt intresse av att kunna få kännedom om att de har utsatts för ett

hemligt tvångsmedel. Eftersom det är brottsmisstänka personer som

hemliga tvångsmedel skall riktas mot, är det rimligt att utgå från att de

har ett starkt intresse av att kunna kontrollera eller få kontrollerat om

åtgärderna har varit korrekta eller inte och hur den information som har

framkommit genom åtgärderna har använts.

När det gäller brottsmisstänkta personer som står inför åtal fyller den

särskilda underrättelseskyldigheten dock i regel inte någon egentlig

funktion. Innan åtal beslutas, skall nämligen den misstänkte i princip ha

fått tillfälle att ta del av hela brottsutredningen (se 23 kap. 18 § rätte-

gångsbalken och avsnitt 4.1 ovan). Om hemliga tvångsmedel har an-

vänts, kommer den misstänkte att kunna utläsa detta ur utredningsmateri-

alet. Utredningen har därför föreslagit att någon underrättelse inte skall

behöva lämnas om den misstänkte enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken

eller på annat sätt har fått del av uppgifterna. Sveriges advokatsamfund

och Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter har menat

att personer som åtalas för brott inte generellt bör undantas från under-

rättelseskyldigheten, eftersom det inte är säkert att de brottsutredande

myndigheterna alltid kommer att medge den åtalade full insyn i utred-

ningsmaterialet. Förslaget innebär dock endast att en underrättelse inte

behöver lämnas om en brottsmisstänkt med stöd av partsinsyn eller på

något annat sätt har fått tillgång till de uppgifter som en underrättelse

skulle innehålla. För det fall den brottsmisstänkte inte har fått tillgång till

sådana uppgifter gäller underrättelseskyldigheten i förhållande till honom

eller henne.

Prop. 2006/07:133

38

Innehavare av teleadress eller plats

Också den person vars telefon eller annan teleadress har avlyssnats utan

att han eller hon har varit misstänkt kan ha ett starkt intresse av att få

kännedom om tvångsmedelsanvändningen. Alla samtal till och från

innehavarens teleadress har ju kunnat avlyssnas och detta trots att den

person mot vilken avlyssningen riktats kanske bara har deltagit i ett fåtal

av samtalen. Detta kan, i synnerhet när det är fråga om privattelefoner,

innebära ett betydande intrång i den personliga integriteten. Innehavaren

av teleadressen bör därför ha möjlighet att kontrollera eller få kontrollerat

om verkställigheten och hanteringen av bl.a. överskottsinformation har

varit författningsenlig. Vi föreslår alltså att personer som innehar en

avlyssnad eller övervakad teleadress skall omfattas av underrättelseskyl-

digheten.

Hemlig kameraövervakning och även hemlig rumsavlyssning (enligt

propositionen om hemlig rumsavlyssning) kan komma att avse platser

som innehas av någon annan än den som åtgärden riktas mot. Den som

vistas i en bostad eller en lokal, t.ex. en familjemedlem eller en arbets-

kollega, kommer då att drabbas av ett integritetsintrång, trots att över-

vakningen eller avlyssningen inte är riktad mot honom eller henne. Mot-

svarande integritetsintrång kan uppkomma vid övervakning eller avlyss-

ning av andra utrymmen, t.ex. bilar eller gårdsutrymmen. Innehavaren av

den övervakade eller avlyssnade platsen har därför, typiskt sett, ett klart

intresse av att få kännedom om en genomförd kameraövervakning eller

rumsavlyssning. Utredningen har mot den bakgrunden föreslagit att

underrättelser skall lämnas även till innehavare av plats som har överva-

kats eller avlyssnats, dock inte innehavare av platser som är allmänt till-

gängliga.

Justitieombudsmannen har befarat tillämpningsproblem när det gäller

underrättelse till innehavare av andra platser än bostäder och även ifråga-

satt om underrättelser i sådana fall fyller någon funktion. Vi kan konsta-

tera att integritetsintresset för ägare eller innehavare av platser kan vara

av skiftande slag. I enstaka fall kanske innehavaren av platsen inte har

något eget integritetsintresse i saken, eftersom han eller hon inte själv

uppehåller sig på platsen. Regleringen måste emellertid utgå från vilka

integritetsintrång som, typiskt sett, kan ha förekommit. Vid övervakning

eller avlyssning av bostäder och lokaler och liknande utrymmen kan man

normalt utgå från att platsens innehavare eller någon denne närstående

blir föremål för övervakningen eller avlyssningen. Det är då rimligt att

innehavaren, i vart fall som huvudregel, i efterhand får en underrättelse

om övervakningen eller avlyssningen. Ett tillkommande skäl för detta är

att det vid hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning i

flertalet fall torde vara nödvändigt att montera in utrustning i innehava-

rens egendom. Vi bedömer inte heller att en ordning där innehavaren av

platsen underrättas om övervakningen eller avlyssningen skulle leda till

några mera påtagliga tillämpningsproblem. Vi ansluter oss därför i denna

del till utredningens förslag. Det kan dock tilläggas att vi i det följande

föreslår att en underrättelse inte skall behöva lämnas om den är uppen-

bart utan betydelse. En sådan bestämmelse kommer att ge ett visst ut-

rymme för att underlåta en underrättelse i sådana fall som Justitieom-

budsmannen har berört, dvs. där det står klart att en underrättelse inte

fyller någon funktion.

Prop. 2006/07:133

39

Tullverket har efterfrågat en precisering av vem som är innehavare av

en plats. Enligt vår mening är det inte lämpligt med en sådan precisering

i lag. Vilken eller vilka personer som är att betrakta som innehavare av

en teleadress eller plats måste avgöras i den praktiska rättstillämpningen

utifrån de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. Utgångspunk-

ten bör vara det civilrättsliga besittningsbegreppet. Självklart kan inne-

havaren av en telefon eller en fastighet vara någon annan än abonnenten

avseende teleadressen respektive ägaren av fastigheten. Som exempel

kan nämnas att det normalt är den som hyr och bebor ett enfamiljshus

som innehar detta, inte husets ägare. I fråga om en teleadress i form av en

vanlig telefon är det normalt hyresgästen som är innehavare av teleadres-

sen, även om abonnemanget har tecknats av husets ägare.

När det gäller allmänna transportmedel, t.ex. bussar, tåg och flygplan i

allmän samfärdsel, finns det knappast något nämnvärt integritetsintresse

för innehavaren av sådana transportmedel att bevaka. Detsamma gäller

om avlyssningen eller övervakningen avser en allmän eller allmänt till-

gänglig plats, t.ex. ett torg eller en kommunal park eller platser i naturen.

Syftet med de nya bestämmelserna om underrättelser är att värna det som

sägs eller görs i sådana utrymmen eller på sådana platser där den enskilde

kan förvänta sig att andra personer inte kan höra eller iaktta det. Enligt

vår mening bör därför underrättelser inte skickas till innehavare av of-

fentliga byggnader, transportmedel i allmän samfärdsel eller andra

allmänna eller på annat sätt allmänt tillgängliga platser.

Övriga personer som har berörts av tvångsmedelsanvändningen

Vi har ovan bedömt att den särskilda underrättelseskyldigheten bör om-

fatta dels personer som är eller har varit misstänkta för brott, dels inne-

havare av den teleadress eller plats som den hemliga avlyssningen eller

övervakningen har avsett. Svenska avdelningen av Internationella Jurist-

kommissionen har menat att personkretsen bör vidgas så att den omfattar

också andra personer som mer kontinuerligt utsätts för hemliga tvångs-

medel. Personer som kan komma att mer varaktigt utsättas för hemliga

tvångsmedel är emellertid typiskt sett just brottsmisstänkta personer som

redan omfattas av den föreslagna underrättelseskyldigheten. Det kan

visserligen inträffa att en mer långvarig avlyssning eller övervakning kan

komma att omfatta t.ex. anhöriga eller kolleger till den brottsmisstänkte,

vilka är ovidkommande för brottsutredningen. Av de skäl som vi angett

ovan innebär emellertid en underrättelseskyldighet beträffande ovid-

kommande personer betydande praktiska problem. Den skulle också

typiskt sett innebära att integritetskränkningen för dem skulle kunna öka.

Även om det inte skulle innebära några större svårigheter för myndighe-

terna att t.ex. identifiera kollegerna till den misstänkte, så innebär såväl

själva identifieringen som den granskning av kommunikationen eller

bildupptagningen som måste föregå underrättelsen en ytterligare integri-

tetskränkning för dessa personer. Svenska Helsingforskommittén för

Mänskliga Rättigheter har ändå menat att just den och andra människo-

rättsorganisationer alltid bör underrättas om de har kontaktat eller blivit

kontaktade från en avlyssnad eller övervakad teleadress. Vidare menar

kommittén att personer som trots allt är identifierade alltid skall under-

rättas. Men även i dessa fall skulle enligt vår mening integritetskränk-

ningen typiskt sett öka och inte minska om myndigheterna skulle vara

skyldiga att närmare granska just denna kommunikation fastän detta inte

påkallas av brottsutredningen. Övervägande skäl talar därför för att inte

ytterligare utvidga den personkrets som skall omfattas av underrättelse-

skyldigheten.

Prop. 2006/07:133

40

Fysiska och juridiska personer

I vårt land kan endast fysiska personer lagföras för brott. Underrättelse-

skyldigheten kan därför, såvitt gäller brottsmisstänkta, omfatta endast

fysiska personer. Emellertid kan även juridiska personer vara innehavare

av teleadresser eller platser som avlyssnas eller övervakas. Inte sällan

torde det då vara den juridiska personens ställföreträdare som drabbas av

det integritetsintrång m.m. som typiskt sett drabbar innehavaren av den

teleadress eller plats som det är fråga om. Vi anser därför att underrät-

telse bör skickas även till sådana innehavare av teleadresser och platser

som är juridiska personer.

Fall då underrättelse uppenbart saknar betydelse

Om underrättelseskyldigheten utformas som vi har föreslagit ovan,

kommer den att innefatta fall där det är uppenbart att det inte behövs nå-

gon underrättelse om att ett hemligt tvångsmedel har använts.

Som vi tidigare berört är så fallet om en brottsmisstänkt person redan

innan underrättelseskyldigheten har inträtt har fått kännedom om att

tvångsmedlet har använts och de övriga uppgifter om denna användning

som en underrättelse skall innehålla. Det tydligaste fallet är när han eller

hon redan har fått del av uppgifterna enligt bestämmelserna i 23 kap.

18 § rättegångsbalken. En misstänkt kan även vid förhör ha fått konkret

information om vilket tvångsmedel som har använts mot honom eller

henne och när det har skett. Det kan också på andra sätt stå klart att den

misstänkte redan känner väl till att tvångsmedlet har använts och när det

skett.

Även när det gäller en person som innehar en teleadress eller plats som

omfattas av avlyssning eller övervakning kan förhållandena vara sådana

att det är uppenbart att någon särskild underrättelse inte behöver lämnas.

Innehavaren har kanske bistått de brottsbekämpande myndigheterna, som

målsägande eller av annan orsak. Ett exempel på en sådan situation är när

hemlig teleavlyssning avser en operatörs telefonautomat som används av

den misstänkte. Att skicka en särskild underrättelse till operatören, som

ju redan känner till avlyssningen genom sitt biträde vid verkställigheten

av avlyssningen, fyller naturligtvis inget syfte.

Prop. 2006/07:133

41

Slutligen kan förhållandena vara sådana att det är uppenbart att inne-

havaren av en plats rimligen inte kan behöva underrättas, eftersom hans

eller hennes integritetsintressen eller andra intressen inte kan anses ha

kränkts eller påverkats på något vis eller endast i mycket begränsad ut-

sträckning. Om övervakningen har avsett en trappuppgång i ett flerfa-

miljshus, som ägs av ett stort bostadsbolag, torde det som regel vara up-

penbart att en underrättelse till bolaget inte har något värde från integri-

tetssynpunkt.

Sammanfattningsvis anser vi att en underrättelse bör kunna underlåtas

om en sådan med hänsyn till samtliga omständigheter är uppenbart utan

betydelse.

5.3

Vad skall underrättelsen innehålla?

Regeringens förslag: En underrättelse skall innehålla uppgifter om

vilket hemligt tvångsmedel som har använts, vilken teleadress eller

plats som avlyssningen eller övervakningen har avsett samt under vil-

ken tid tvångsmedlet har riktats mot eller berört den person som skall

underrättas. Är eller har den person som skall underrättas varit miss-

tänkt för brott som har föranlett eller som upptäckts i samband avlyss-

ningen eller övervakningen, skall han eller hon dessutom upplysas om

vilken brottsmisstanke det har varit fråga om. Den som inte har varit

misstänkt för brott skall upplysas om detta.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot förslaget. Tullverket har menat att

även personer som inte är misstänkta bör underrättas om vilken brotts-

misstanke som har legat till grund för användandet av ett hemligt

tvångsmedel, medan Justitieombudsmannen har ansett att den som under-

rättas utan att vara eller ha varit misstänkt för brott bör underrättas om

just detta förhållande.

Skälen för regeringens förslag: När man tar ställning till vilka upp-

gifter som skall lämnas i en underrättelse, måste särskild hänsyn tas till i

vilken utsträckning de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet

riskerar att skadas av underrättelsen. Om det lämnas för många uppgifter,

kommer det att bli möjligt för personer som ägnar sig åt organiserad eller

annars kvalificerad brottslighet att använda sig av underrättelserna för att

kartlägga polisens och de övriga brottsbekämpande myndigheternas

verksamhetsinriktningar och arbetsmetoder. Redan en underrättelse som

enbart anger vilket tvångsmedel som har använts samt tid och teleadress

eller plats för avlyssningen eller övervakningen kommer att kunna ge

kriminella kretsar en kunskap som kan skada de brottsbekämpande myn-

digheternas verksamhet. De kommer också att få kunskap om vilka andra

av de teleadresser och platser som de använder som sannolikt inte har

blivit föremål för avlyssning eller övervakning. Även en på så sätt be-

gränsad underrättelse kan således allvarligt skada brottsbekämpningen. I

avsnitt 5.5 återkommer vi därför till frågan om vilka möjligheter det bör

finnas att skjuta upp eller underlåta en sådan underrättelse.

Underrättelser bör enligt vad vi har föreslagit i föregående avsnitt läm-

nas till personer som är eller har varit misstänkta för brott samt till inne-

havare av den teleadress eller plats som avlyssningen eller övervak-

ningen har avsett. Beträffande bägge dessa kategorier av personer bör en

underrättelse innehålla uppgift om vilket hemligt tvångsmedel som har

använts och vilken teleadress eller plats som åtgärden avsåg. Dessutom

bör det anges under vilken tid tvångsmedlet har berört den som skall un-

derrättas. Den underrättade får på så sätt möjlighet att bedöma graden av

intrång i den personliga integriteten. Underrättelsen bör däremot inte in-

nehålla uppgift om i vad mån tvångsmedlet har omfattat andra personer

än den underrättade själv, eftersom detta skulle innebära både ett onödigt

intrång i dessa övriga personers integritet och ökade möjligheter att

kartlägga de brottsbekämpande myndigheternas arbetsmetoder. Av

samma skäl bör innehavare av teleadresser och platser som är föremål för

avlyssning eller övervakning underrättas om under vilken tid avlyss-

ningen eller övervakningen har pågått men inte om vilka misstänkta eller

andra personer som har kommit att omfattas av avlyssningen eller över-

vakningen.

En underrättelse till den som har varit misstänkt för ett brott som har

föranlett eller upptäckts vid avlyssningen eller övervakningen skall upp-

lysa om vilken brottsmisstanke det har varit fråga om. Uppgift bör alltså

lämnas såväl angående brottsmisstankar som har legat till grund för till-

ståndet att använda det hemliga tvångsmedlet som om sådana misstankar

som uppkommer först därefter och som leder till att en ny förundersök-

ning inleds. Vi delar däremot inte Tullverkets uppfattning att en icke

brottsmisstänkt person skall underrättas om vilket brott som den brotts-

misstänkte är misstänkt för. Däremot kan myndigheterna självfallet på

begäran lämna ut sådan information om den inte omfattas av sekretess.

Som Justitieombudsmannen har påpekat bör underrättelsen till en person

som inte är eller har varit misstänkt för brott utformas så att detta förhål-

lande framgår. Detta bör också anges uttryckligen i lagen.

Prop. 2006/07:133

42

5.4

När skall underrättelsen lämnas?

Regeringens förslag: En underrättelse om att hemliga tvångsmedel

har använts skall normalt lämnas så snart det kan ske utan men för den

brottsutredning i vilken tvångsmedlet har använts, dock senast inom

en månad från det att förundersökningen avslutades.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot förslaget. Rikspolisstyrelsen har dock menat

att tidsfristen på en månad är alltför snäv. Sveriges advokatsamfund har

ansett att det bör övervägas att anknyta underrättelsetidpunkten till

tvångsmedelsanvändningens upphörande i stället för till förundersök-

ningens avslutande.

Skälen för regeringens förslag: Vi anser att tidpunkten för underrät-

telsen som huvudregel bör vara densamma som tidpunkten för underrät-

telse om vissa andra tvångsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. så snart

det kan ske utan men för den brottsutredning i vilken tvångsmedlet har

använts (se t.ex. 27 kap. 11 § rättegångsbalken). Det innebär att en un-

derrättelse med få undantag kan lämnas tidigast när användandet av

hemliga tvångsmedel har upphört. En underrättelse som lämnas tidigare

än så skulle nästan alltid innebära att den fortsatta användningen av det

hemliga tvångsmedlet i utredningen omöjliggjordes.

Om en brottsutredning inte leder till åtal och förundersökningen läggs

ned, kan det ändå hända att brottsspaning fortsätter, riktad mot t.ex. nå-

gon som inte har varit aktuell i den tidigare förundersökningen. I sådana

fall kan det inte uteslutas att en underrättelse skulle kunna vara till men

för den fortsatta brottsutredningen. Det finns då anledning att dröja med

underrättelsen till den som inte längre är misstänkt. Det bör dock sättas

en tidsgräns, inom vilken, som huvudregel, underrättelsen alltid skall

lämnas. Utredningen har föreslagit att denna gräns sätts till en månad

efter det att den förundersökning där tvångsmedlet använts har avslutats,

dock att underrättelsen skall kunna skjutas upp längre tid om det gäller

sekretess för uppgifterna.

Sveriges advokatsamfund har invänt mot förslaget och menat att det

finns en risk för att de brottsutredande myndigheterna underlåter att

avsluta förundersökningen för att undgå kravet på underrättelseskyldig-

het. Samfundet har ansett att det i stället bör övervägas att anknyta under-

rättelseskyldigheten till den tidpunkt då tvångsmedelsanvändningen

upphör. Enligt vår mening saknas det skäl att befara att myndigheterna

kommer att missbruka reglerna om när förundersökning skall avslutas i

syfte att kringgå underrättelseskyldigheten, särskilt som den hemliga

tvångsmedelsanvändningen enligt vårt förslag kommer att omfattas av

löpande tillsyn utförd av den fristående och självständiga Säkerhets- och

integritetsskyddsnämnden. Vi kan inte heller se några egentliga fördelar

med att knyta underrättelseskyldigheten till den tidpunkt då tvångsme-

delsanvändningen upphör. Det skulle i så fall ändå ofta bli nödvändigt att

med hänsyn till rådande sekretess skjuta underrättelsen på framtiden.

Rikspolisstyrelsen har å sin sida menat att den föreslagna tidsfristen är

alltför snäv. Även Åklagarmyndigheten har ansett att det kan vara svårt

att redan en månad efter förundersökningens avslutande fullt ut förutse

vilka konsekvenser som en meddelad underrättelse kan få för t.ex. andra

brottsutredningar. Vi anser dock att det är nödvändigt med en klart angi-

ven tidsfrist som utgångspunkt för en reglering. Det är dessutom nödvän-

digt att denna tidsfrist inte blir alltför lång. Vi ansluter oss därför till ut-

redningens förslag i denna del. Rikspolisstyrelsen har påpekat att det

inom den föreslagna tidsfristen inte alltid kommer att vara möjligt att

beakta händelseutvecklingar på lägre sikt. Problem av det slaget torde

emellertid som regel kunna hanteras med hjälp av de bestämmelser om

att skjuta upp och underlåta underrättelser på grund av sekretess som vi

föreslår i följande avsnitt.

Prop. 2006/07:133

43

5.5

Hur påverkas utformningen av underrättelseskyldig-

heten av sekretess?

Regeringens förslag: Om det gäller sekretess för en uppgift som skall

ingå i en underrättelse, skall underrättelsen skjutas upp. Kan det på

grund av sekretess inte lämnas någon underrättelse till den enskilde

inom ett år från det att förundersökningen avslutades, får underrättel-

sen underlåtas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot utredningens förslag. Tullverket har dock me-

nat att regleringen och dess anknytning till sekretessbestämmelserna inte

är lättillgänglig. Sveriges advokatsamfund har ansett att både Säkerhets-

och integritetsskyddsnämnden och, i förekommande fall, det offentliga

ombudet bör informeras när en underrättelse har underlåtits. Svenska

Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter har ansett att den före-

slagna ettårsfristen är alltför snäv och Svenska avdelningen av Interna-

tionella Juristkommissionen har menat att underrättelseskyldigheten bör

bestå till dess att allt utredningsmaterial har förstörts.

Prop. 2006/07:133

44

Skälen för regeringens förslag

Som vi redan har varit inne på i avsnitt 5.3 skulle den brottsbekämpande

verksamheten skadas om underrättelser om hemlig tvångsmedelsanvänd-

ning utan undantag lämnas till brottsmisstänkta men även till andra per-

soner. En underrättelse med de uppgifter som den innehåller kan göra det

möjligt för kriminella personer att kartlägga de brottsbekämpande myn-

digheternas pågående och framtida åtgärder. Av utredningens genom-

gång framgår att detta har kommit att bli ett allt större problem i andra

länder som har medfört att betydande undantag har införts i deras be-

stämmelser om underrättelseskyldighet. Det är enligt vår mening nöd-

vändigt att bestämmelser om underrättelseskyldighet angående hemliga

tvångsmedel också i vårt land förses med undantag som tillvaratar de

sekretessintressen som finns i brottsbekämpningen.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt att undantagsbe-

stämmelserna utformas så att de förutsätter en noggrann prövning i varje

enskilt fall och att det i efterhand är möjligt att kontrollera om det har

varit korrekt att göra undantaget. Utredningen har föreslagit att undanta-

gen preciseras genom att de knyts direkt till befintliga sekretessbestäm-

melser. Tullverket har menat att en sådan reglering blir svår att tillägna

sig. Vi anser för vår del att utredningens förslag är ändamålsenligt utfor-

mat. Sekretessbestämmelserna tillämpas redan i dag mer eller mindre

dagligen av de brottsbekämpande myndigheterna och några tillkom-

mande svårigheter att tillämpa dem i fråga om uppgifter i detta samman-

hang kan inte förutses. Det finns för övrigt förfarandebestämmelser i

rättegångsbalken som på ett likartat sätt hänför sig till sekretessbestäm-

melser (jfr 5 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vilka slag av sekretess gör sig gällande?

Prop. 2006/07:133

45

I sekretesslagen (1980:100) finns det bestämmelser som syftar till att

begränsa spridningen av information som innehas av de brottsbekäm-

pande myndigheterna. Hos dessa myndigheter gäller sekretess framför

allt med hänsyn till rikets säkerhet och förhållandet till främmande makt,

till intresset av att förebygga eller beivra brott och till skydd för enskilds

personliga och ekonomiska förhållanden.

I 2 kap. finns bestämmelser om utrikes- och försvarssekretess. Sekre-

tess gäller för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat

eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, med-

borgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas

att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar

landet om uppgiften röjs (2 kap. 1 §). Bestämmelsen kan vara tillämplig

vid polisoperationer av internationell karaktär. Vidare gäller sekretess för

uppgift som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning

eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör total-

försvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat

sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs (2 kap. 2 §). Be-

stämmelsen har sin största betydelse i fråga om sådana uppgifter som

avser det militära försvaret men har även betydelse på områden som lig-

ger vid sidan om det militära försvaret. Uppgifterna måste dock på något

sätt röra totalförsvaret för att sekretess skall gälla. Totalförsvar är enligt

lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap sådan verksamhet

som behövs för att förbereda Sverige för krig. Totalförsvar består av både

militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar).

Till det civila försvaret räknas bl.a. befolkningsskyddet, försörjnings-

beredskapen och det psykologiska försvaret. Bestämmelserna i 2 kap. är,

genom formuleringen ”uppgift som angår”, konstruerade så att de gäller

för uppgifterna som sådana, oavsett hos vilken myndighet de förekom-

mer och är således tillämpliga inom hela det allmännas verksamhet.

I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess med hänsyn

främst till intresset att förebygga eller beivra brott. Om det kan antas att

syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den fram-

tida verksamheten skadas om uppgiften röjs, gäller sekretess bl.a. för

uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål, angelägenhet, som

avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet

för att förebygga brott, samt åklagarmyndighets, polismyndighets, Skat-

teverkets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att

förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (5 kap. 1 § första stycket).

Vidare gäller sekretess för uppgift som hänför sig till sådan underrättel-

severksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat

fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller

avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 §

lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder

motverkas eller den framtida verksamheten skadas (5 kap. 1 § andra

stycket).

I 5 kap. 7 § sekretesslagen föreskrivs sekretess även i verksamhet som

avser rättsligt samarbete på begäran av annan stat eller mellanfolklig

domstol för uppgift som hänför sig till utredning enligt bestämmelserna

om förundersökning i brottmål, eller angelägenhet som angår tvångsme-

del, om det kan antas att det har varit en förutsättning för den andra sta-

tens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle

röjas. Då det inom det straffrättsliga samarbetet anses vara en självklar

utgångspunkt att känsliga uppgifter i en utländsk brottsutredning kan

skyddas i den anmodade staten råder trots det raka skaderekvisitet en

stark presumtion för sekretess (prop. 1999/2000:61 s. 209 och prop.

2003/04:7 s. 216). Bestämmelsen är emellertid endast tillämplig på så-

dana uppgifter som framkommer i ett ärende som har initierats av ut-

ländsk myndighet. Den är således tillämplig endast i ärenden om interna-

tionell rättslig hjälp men inte i svenska förundersökningar i brottmål. Vi

återkommer i avsnitt 5.10 till frågor om underrättelser i ärenden om in-

ternationell rättslig hjälp.

Prop. 2006/07:133

46

Enligt 9 kap. 17 § första stycket sekretesslagen gäller som huvudregel

sekretess för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållan-

den, bl.a. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brott-

mål, i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål

och i annan verksamhet för att förebygga brott samt i polisens verksam-

het i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Sekretes-

sen gäller inte om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den en-

skilde eller någon honom närstående lider skada eller men. Sekretessen

hindrar inte att uppgifter lämnas till enskild i vissa särskilt angivna fall,

bl.a. enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627), lagen

(1998:621) om misstankeregister och polisdatalagen (1998:622). Vidare

finns det i 9 kap. 18 § sekretesslagen bestämmelser om att sekretessen

enligt 9 kap. 17 § i vissa fall inte gäller. Som huvudregel är så fallet för

uppgifter som lämnas till domstol med anledning av åtal.

Hur kan en underrättelse innebära att gällande sekretess eftersätts?

Särskilt i fråga om olika slag av organiserad brottslighet är de brottsbe-

kämpande myndigheternas verksamhet inte avgränsad till enstaka förun-

dersökningar. Myndigheternas verksamhet är ständigt pågående och rik-

tad mot främmande makter, kriminella nätverk, grupperingar och organi-

sationer. Även om en underrättelse om att ett hemligt tvångsmedel har

använts inte längre skulle skada en viss bestämd förundersökning, så

skulle den fortsatta verksamheten, både i stort och med avseende på

möjligheten att inleda framtida förundersökningar, skadas redan om den

främmande maktens, nätverkets, grupperingens eller organisationens

medlemmar mera allmänt upplystes om att och på vilket sätt myndighe-

terna intresserar sig för dem. Ytterligare skada skulle det naturligtvis in-

nebära om personer som är aktiva i kriminalitet av detta slag mer i detalj

underrättas om vilket brott de är eller har varit misstänkta för och vilka

konkreta teleadresser och platser som de brottsbekämpande myndighe-

terna har avlyssnat och övervakat. En underrättelse skulle i situationer

som dessa alltså innebära ett eftersättande av utrikes- och försvarssekre-

tess eller sekretess till skydd för att fortsatt kunna förebygga och beivra

brott.

En underrättelse skulle även kunna innebära att sekretess till skydd för

enskild eftersätts. En underrättelse till innehavaren av en teleadress kan

röja för denne att teleadressen har använts av en anhörig eller kollega

som har varit misstänkt för t.ex. sexualbrott mot barn. En underrättelse

kan även innebära att sekretesskyddet för brottsoffren, t.ex. barn som har

utsatts för sexuella övergrepp, riskerar att urholkas.

Prop. 2006/07:133

47

Visserligen skulle inte alltid själva underrättelsen röja sekretessbelagda

uppgifter. Underrättelsen skulle emellertid kunna få till följd att krimi-

nella försöker få ut ytterligare uppgifter från myndigheterna och, när

myndigheterna inte lämnar ut uppgifterna, med hot och andra medel an-

sätter informatörer och andra källor eller andra personer som befaras ha

varit myndigheterna behjälpliga. Även säkerheten för poliser och andra

tjänstemän som arbetar i skydd av en kvalificerad skyddsidentitet, och

därmed också säkerheten för deras anhöriga, skulle på motsvarande sätt

kunna äventyras genom en underrättelse.

En möjlighet att skjuta upp eller underlåta en underrättelse

Mot den i föregående avsnitt redovisade bakgrunden anser vi att någon

underrättelse inte bör lämnas så länge som sekretess gäller för en uppgift.

Underrättelsen bör därför skjutas upp så länge som det behövs för att

sekretess enligt 2 kap. 1 och 2 §§, 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretessla-

gen inte skall eftersättas.

Utredningen har föreslagit att även sekretess enligt 5 kap. 7 § sekre-

tesslagen vid rättsligt samarbete på begäran av annan stat eller mellan-

folklig domstol bör utgöra grund för att skjuta upp underrättelsen. Emel-

lertid ger den bestämmelsen, som ovan har redovisats, inte något skydd

för uppgifter i en svensk brottsutredning utan enbart för uppgifter i en

utländsk brottsutredning i ärende i vilket en utländsk myndighet har be-

gärt rättslig hjälp. Bestämmelsen blir därför inte relevant i det nu aktuella

sammanhanget. Vi återkommer i avsnitt 5.10 till frågor om i vilken ut-

sträckning underrättelser bör ske vid internationell rättslig hjälp och vilka

sekretessregler som därvid gör sig gällande.

En annan fråga är vad som bör gälla när sekretess för en uppgift i en

underrättelse gör sig gällande under längre tid. Utredningen har föreslagit

att någon underrättelse inte skall lämnas om den på grund av sekretess

inte har kunnat lämnas till den enskilde inom ett år från det att förunder-

sökningen avslutades. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rät-

tigheter har menat att denna tidsfrist är alltför snäv. Vi menar dock att en

ordning, där underrättelsefrågan hålls öppen under flera år, skulle bli

orimligt resurskrävande för de rättsvårdande myndigheterna. Det skulle

bli nödvändigt att inom åklagarväsendet bygga upp en förhållandevis

omfattande administration med fortlöpande prövningar av sekretessfrå-

gorna. Värdet av en underrättelse torde dessutom avklinga ju längre tid

som har förflutit. Tidsfristen får emellertid inte heller vara så kort att sek-

retessbehov som endast är temporära leder till att någon underrättelse

aldrig lämnas. Vi anser därför att den föreslagna tidsgränsen om ett år är

lämplig och ändamålsenlig. Bestämmelsen bör emellertid inte utformas

så att det blir omöjligt att lämna en underrättelse efter denna tidpunkt. I

stället bör det föreskrivas att underrättelsen efter det att tiden om ett år

har löpt ut får underlåtas om sekretess fortfarande gäller. Kan det t.ex.

förutses att sekretessen kommer att bortfalla inom en snar framtid bör

frågan om underrättelse hållas öppen.

Prop. 2006/07:133

48

I en del fall kommer det redan från början vara ganska klart att sekre-

tessen kommer att bestå under längre tid. Någon möjlighet att redan från

början besluta om att någon underrättelse inte behöver lämnas bör dock

inte finnas. Som utredningen har anfört skulle det inte inge allmänt för-

troende att direkt fatta ett sådant beslut, även om det i efterhand kan visa

sig att det skulle ha varit riktigt. Under ettårsfristen bör således endast

uppskjutande av underrättelsen komma i fråga. Tullverket har menat att

underrättelseskyldigheten bör upphöra automatiskt när tiden om ett år har

löpt ut. Vi anser dock att det skall ske en avslutande prövning av sekre-

tessfrågan. Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen

har menat att underrättelseskyldigheten bör bestå till dess att allt utred-

ningsmaterial har förstörts. Vi anser att en sådan ordning inte är ända-

målsenlig.

Sveriges advokatsamfund har ansett att såväl Säkerhets- och integri-

tetsskyddsnämnden som det offentliga ombudet skall informeras när en

underrättelse underlåts. Vad gäller nämnden gör vi ingen annan bedöm-

ning. Vi avser att reglera denna fråga i förordning. Vi ser däremot inte

något skäl att föreslå bestämmelser om att det offentliga ombudet skall

informeras om en underlåten underrättelse. Ett offentligt ombud företrä-

der inte någon särskild person utan enskilda i allmänhet. Någon möjlig-

het till överklagande kommer inte att finnas. En underrättelse till det of-

fentliga ombudet om underlåtna underrättelser skulle därför inte fylla

någon egentlig funktion.

5.6

Undantag för Säkerhetspolisens brottsutredningar

Regeringens förslag: Underrättelseskyldigheten skall inte gälla för

brottsutredningar inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde när det

gäller utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet samt ter-

roristbrott.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot förslaget. Sveriges advokatsamfund

har dock menat att den föreslagna brottskatalogen är alltför vid och bör

begränsas till brott hänförliga till terrorism, spionage och författnings-

hotande verksamhet. Journalistförbundet har ansett att förslaget inte är

godtagbart.

Skälen för regeringens förslag

Enligt vår mening bör en skyldighet att lämna underrättelse inte gälla på

områden där den på grund av sekretess i stort sett alltid skulle behöva

skjutas upp för att sedan underlåtas. En motsatt ordning skulle knappast

vara förtroendeingivande och dessutom innebära administrativt merar-

bete som inte skulle fylla något egentligt syfte.

Mot den bakgrunden finns det anledning att överväga om användning-

en av hemliga tvångsmedel på Säkerhetspolisens område bör omfattas av

reglerna om underrättelseskyldighet.

Prop. 2006/07:133

49

Säkerhetspolisens verksamhetsområde

Säkerhetspolisens uppgift är att inom Rikspolisstyrelsen leda och bedriva

polisverksamhet bl.a. för att förebygga och avslöja brott mot rikets sä-

kerhet samt när det gäller terrorismbekämpning (2

§ förordningen

[2002:1050] med instruktion för Säkerhetspolisen). Inom Säkerhetspoli-

sen finns särskilda enheter för kontraspionage, kontraterrorism och

författningsskydd. Kontraspionageverksamheten skall förebygga och av-

slöja spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. I verksamheten ingår

att förebygga och utreda handel med produkter som kan användas för

massförstörelsevapen. Kontraterrorismverksamheten skall bekämpa

yttringar av internationell terrorism samt förebygga och avslöja flykting-

spionage och annan förföljelse av utlänningar i Sverige från utländska

regimer och organisationer som förknippas med politiskt motiverat våld.

Författningsskyddsverksamheten skall förebygga och avslöja brott mot

rikets inre säkerhet. Det handlar om olaglig verksamhet som syftar till att

med våld, hot eller tvång ändra statsskicket, förmå beslutande organ eller

myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller att hindra den enskilde

medborgaren att utöva sin grundlagsfästa fri- och rättigheter. Inom denna

verksamhet förekommer även visst arbete som avser terrorismbekämp-

ning.

I fråga om rikets inre och yttre säkerhet finns straffbestämmelser i 18

och 19 kap. brottsbalken. Vid misstanke om brott enligt 18 kap. 1 och 3–

5 §§ samt 19 kap. 1–13 §§ brottsbalken skall brottsutredningen alltid

utföras av Säkerhetspolisen eller under medverkan av Säkerhetspolisen.

Misstanke om allmänfarligt brott i 13 kap. brottsbalken kan utgöra hot

mot rikets säkerhet. Vid misstanke om brott enligt 13 kap. 1–5 b och 7–

8 §§ brottsbalken skall brottsutredningen efter särskilt beslut av Säker-

hetspolisen hanteras av Säkerhetspolisen eller under medverkan av

Säkerhetspolisen under förutsättning att fara har framkallats för rikets

försvar eller landets säkerhet i övrigt eller om brottet har innefattat an-

vändning av våld, hot eller tvång för politiska syften.

Misstankar om andra brott enligt brottsbalken än de som omfattas av

13, 18 eller 19 kap. kan utredas av eller under medverkan av Säkerhets-

polisen förutsatt att Säkerhetspolisen fattar särskilt beslut om det och att

våld, hot eller tvång har använts för politiska syften eller det annars finns

särskilda skäl.

Säkerhetspolisen utreder även misstankar om terroristbrott och brott

avseende finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Enligt lagen

(2003:148) om straff för terroristbrott kan den som begår vissa särskilt

allvarliga brott dömas för terroristbrott om gärningen allvarligt kan skada

en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är

att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp,

otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att

vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller allvarligt destabilisera

eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller

sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Försök,

förberedelse och stämpling till terroristbrott samt underlåtenhet att av-

slöja terroristbrott är också straffbart. I lagen (2002:444) om straff för

finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. finns be-

stämmelser som gör det straffbart att samla in, tillhandahålla eller ta

emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa skall användas eller

med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå terroristbrott

eller annan särskilt allvarlig brottslighet.

Prop. 2006/07:133

50

Behovet av ett undantag på Säkerhetspolisens område

Säkerhetspolisens verksamhetsområde är som framgår av redovisningen i

föregående avsnitt genomgående av ett särskilt känsligt slag. Inom ramen

för Säkerhetspolisens verksamhet pågår också regelmässigt långvariga

utredningar som inte avgränsas av enskilda förundersökningar. Detta

innebär att de föreslagna möjligheterna att skjuta upp underrättelser i ett

år och att därefter underlåta underrättelserna skulle komma att tillämpas

med ytterst få undantag. En underrättelseskyldighet på Säkerhetspolisens

verksamhetsområde skulle således knappast tjäna något egentligt syfte.

Den skulle även avsevärt försvåra Säkerhetspolisens deltagande i inter-

nationellt samarbete. Som utredningen har redovisat har flera tidigare

utredningar kommit till likartade slutsatser. Bland annat framhöll

Tvångsmedelskommittén att Säkerhetspolisens verksamhet skulle allvar-

ligt försvåras om en underrättelseskyldighet omfattade de ärenden som

förekommer där. Även Buggningsutredningen ansåg att en möjlighet till

undantag från underrättelseskyldigheten skulle få en särskild betydelse i

fråga om förundersökningar inom Säkerhetspolisens ansvarsområde, dvs.

utredningar om brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur

(jfr avsnitt 4.2). Vi föreslår därför att Säkerhetspolisens verksamhetsom-

råde avseende förundersökningar om sabotagebrott, brott mot rikets inre

och yttre säkerhet samt terroristbrott undantas från underrättelseskyldig-

heten. Undantaget bör lämpligen anknyta till de straffbestämmelser som

Säkerhetspolisens verksamhetsområde angår.

Bör undantag göras också på den öppna polisens område?

När det gäller den öppna polisens område har, som utredningen framhål-

lit, den grova, organiserade och kvalificerade brottsligheten ökat väsent-

ligt under senare år. Sådana förhållanden som, i enlighet med vad som

redovisats i föregående avsnitt, under lång tid har gällt på Säkerhetspoli-

sens område förekommer därför numera även på den öppna polisens om-

råde. Det förekommer även kopplingar mellan de båda områdena. Terro-

ristorganisationer har kontakter och samarbete med annan grov krimina-

litet. Kriminella motorcykelgäng och narkotikasyndikat uppträder orga-

niserat och i nätverk. Brottslighet av detta slag bedrivs kontinuerligt. Det

förhållandet att en enskild förundersökning avslutas behöver alltså inte

innebära att brottsbekämpningens intresse för den brottsliga gruppe-

ringen kan röjas. Detta innebär att myndigheterna vid den tidpunkt en

underrättelse aktualiseras kan ha svårt att överblicka de konsekvenser en

underrättelse kan ha i framtiden och vilka befintliga och framtida utred-

ningar som kan komma att påverkas.

Prop. 2006/07:133

51

Frågan är om det kan finnas behov av ett undantag från underrättelse-

skyldigheten också på den öppna polisens verksamhetsområde. Vi anser

dock att ett allmänt undantag från en underrättelseskyldighet endast bör

göras på Säkerhetspolisens huvudsakliga verksamhetsområde. Visserli-

gen har de senaste årens snabba utveckling av organiserad och kvalifice-

rad brottslighet inneburit att även den öppna polisen och Tullverket har

påtagliga behov av att under längre tid undvika att röja verksamhetsin-

riktning och arbetsmetoder. Det är emellertid på detta område inte möj-

ligt att knyta an ett undantag från underrättelseskyldigheten till specifika

straffbestämmelser så som det är beträffande Säkerhetspolisens huvud-

sakliga verksamhetsområde.

Vilka brott bör omfattas av ett undantag för Säkerhetspolisens

verksamhet?

Ett undantag från underrättelseskyldigheten bör alltså enligt vår mening

knyta an till vissa utpekade straffbestämmelser. En sådan s.k. brottskata-

log bör i sin tur knyta an till Säkerhetspolisens verksamhetsområde och

avse sabotagebrott, brott mot rikets inre och yttre säkerhet samt terrorist-

brott, dvs. sådana brott som omfattas av brottskatalogen i lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Vi föreslår sålunda att någon underrättelseskyldighet inte skall gälla

vid utredning som avser brott enligt 18 och 19 kap. brottsbalken (dvs.

högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet). Dessutom bör allmänfarliga

brott enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken omfattas av un-

dantaget från underrättelseskyldigheten, om brottet innefattar sabotage

enligt 13 kap. 4 § brottsbalken. Också sabotage och grovt sabotage enligt

13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken bör omfattas av undantaget liksom brott

som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken om brottet är av det slag som

anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk. Detsamma gäller brott

enlig 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

Utredningen har föreslagit att brottskatalogen även skall omfatta – till

skillnad från brottskatalogen i 1952 års lag – brott enligt 3 § lagen

(2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i

vissa fall, m.m.

Sveriges advokatsamfund har menat att den föreslagna brottskatalogen

är alltför vid och att den inte bör vara mer omfattande än brottskatalogen

i 1952 års lag. Syftet med den föreslagna brottskatalogen är emellertid att

täcka den del av Säkerhetspolisens verksamhetsområde som avser brott

mot rikets yttre och inre säkerhet samt terroristbrott, eftersom det på

detta område regelmässigt torde föreligga sekretesshinder mot att lämna

underrättelser. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att särbe-

handla sådana brott som, trots att de ligger inom Säkerhetspolisens verk-

samhetsområde, inte omfattas av 1952 års tvångsmedelslag, såsom brott

enligt 3 § lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet

i vissa fall, m.m. Brottskatalogen bör alltså omfatta även sistnämnda

brott.

Den föreslagna brottskatalogen omfattar således samtliga brott som tas

upp i 1952 års lag. Det innebär att undantag från underrättelseskyldighe-

ten kommer att gälla vid all tvångsmedelsanvändning enligt den lagen.

Prop. 2006/07:133

52

Journalistförbundet har framhållit att flera av straffbestämmelserna i

18 och 19 kap. brottsbalken är tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförord-

ningens brottskatalog och att undantaget från underrättelseskyldigheten

därför kommer att gälla även i fall då t.ex. hemlig teleavlyssning skulle

riktas mot en tidningsredaktions eller journalists teleadress, något som

förbundet inte anser vara godtagbart. Vi menar emellertid att det vid ut-

redningar om brott av detta slag, dvs. brott mot rikets säkerhet m.m., gör

sig gällande en lika stark sekretess vid Justitiekanslerns utredningar om

olika slag av tryck- och yttrandefrihetsbrott som vid utredningar på Sä-

kerhetspolisens område. Vi anser därför inte att det bör införas en längre

gående underrättelseskyldighet i fråga om utredningar om tryck- och ytt-

randefrihetsbrott än den som föreslås gälla för andra förundersökningar.

5.7

Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Regeringens bedömning: Underrättelseskyldigheten skall inte om-

fatta tvångsmedelsanvändning vid särskild utlänningskontroll.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-

ning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft någon invändning mot att den särskilda underrättelseskyldigheten

inte omfattar tvångsmedelsanvändning på detta område.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (1991:572) om särskild utlän-

ningskontroll medger användning av hemliga tvångsmedel i ett annat

sammanhang än i en förundersökning i brottmål. Tvångsmedelsanvänd-

ning enligt 1991 års lag kan enbart avse utlänning som enligt ett redan

fattat beslut skall utvisas av hänsyn till rikets säkerhet eller för att det kan

befaras att han eller hon kommer att medverka till terroristbrott enligt 2 §

lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse

eller stämpling till sådant brott. Domstol får i sådana fall lämna tillstånd

att använda tvångsmedel för att ta reda på om utlänningen eller en orga-

nisation eller grupp, som utlänningen tillhör eller verkar för, planlägger

eller förbereder terroristbrott.

Eftersom lagen angår terroristbrott gör sig samma skäl gällande för att

undanta tvångsmedelsanvändningen enligt denna lag från underrättelse-

skyldigheten som motiverat att sådana brott bör undantas från underrät-

telseskyldigheten vid förundersökningar i brottmål. Den som utsätts för

en åtgärd enligt denna lag har inte heller rätt till sådan partsinsyn som

gäller i brottmål. Någon underrättelse skulle i praktiken inte kunna läm-

nas så länge som den avlyssnade eller övervakade personen finns kvar i

landet. Även efter en utvisning skulle det praktiskt taget aldrig vara möj-

ligt att lämna några underrättelser. Vi anser därför att tvångsmedelsan-

vändning enligt 1991 års lag inte bör omfattas av bestämmelserna om

underrättelse.

5.8

Propositionen om användning av vissa hemliga

tvångsmedel för att förhindra vissa särskilt allvarliga

brott

Regeringens förslag: Underrättelseskyldighet skall gälla för den

öppna polisens användning av tvångsmedel enligt den föreslagna la-

gen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

Utredningens förslag innebär att underrättelseskyldighet inte skall

gälla i fråga om den föreslagna lagen.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte invänt mot utredningens förslag. Sveriges advokatsamfund har

dock menat att även användning av hemliga tvångsmedel enligt den före-

slagna lagen bör omfattas av underrättelseskyldigheten.

Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna nya lagen om åtgär-

der för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (prop. 2005/06:177)

innebär att domstol kan lämna tillstånd till tvångsmedelsanvändning

innan det finns förutsättningar att inleda en förundersökning. Tvångsme-

delsanvändningen kommer alltså inte att syfta till att utreda begångna

brott utan till att förhindra att vissa särskilt allvarliga brott över huvud

taget begås (preventiv tvångsmedelsanvändning). Skulle tvångsmedels-

användning enligt den föreslagna lagen leda fram till att misstankarna om

brott konkretiseras, kan det finnas anledning att inleda en förundersök-

ning om brottet. I sådana fall kommer eventuell fortsatt tvångsmedels-

användning att omfattas av de bestämmelser om underrättelse som vi

föreslår.

Men bör en underrättelse lämnas även i de fall en förundersökning inte

inleds? Såsom Sveriges advokatsamfund har varit inne på kan skälen för

en underrättelseskyldighet sägas väga lika tungt vid tvångsmedelsan-

vändning enligt den föreslagna lagen som vid en förundersökning i

brottmål. Emellertid hör den brottslighet som den föreslagna lagen skall

förhindra till den alldeles övervägande delen till Säkerhetspolisens verk-

samhetsområde som vi i föregående avsnitt har föreslagit skall undantas

från underrättelseskyldigheten vid förundersökning. Till den del tvångs-

medel enligt den föreslagna lagen används på Säkerhetspolisens område

bör följaktligen någon underrättelseskyldighet inte gälla heller vid

tvångsmedelsanvändning enligt den föreslagna lagen.

Tillstånd till tvångsmedelsanvändning skall enligt den föreslagna lagen

om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott även kunna

meddelas om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att

anta att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet som

innefattar mord, dråp, grov misshandel, människorov och olaga frihetsbe-

rövande. Detta är brott som den öppna polisen normalt skall bekämpa.

Tvångsmedlen skall få användas för att förhindra dessa brott, om avsik-

ten med brottet kan antas vara att förmå offentliga organ eller den som

yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller annan journalistik att vidta

eller avstå från att vidta en åtgärd eller att hämnas en åtgärd. Ett exempel

på en sådan situation är att en riksdagsledamot eller en journalist har ut-

satts för dödshot och det finns vissa konkreta omständigheter som talar

för att hotet härrör från en viss person och att han eller hon kan komma

Prop. 2006/07:133

53

att realisera det. I dessa fall handlar det alltså om att polisen skall ha goda

möjligheter att inom ramen för sin spanings- och underrättelseverksam-

het i ett tidigt skede kunna förhindra att mycket allvarliga brott av detta

systemhotande slag över huvud taget begås. Vi anser att det inte nu finns

skäl att undanta den öppna polisens tvångsmedelsanvändning enligt den

föreslagna lagen från underrättelseskyldigheten.

Hur bör då underrättelseskyldigheten vara utformad vid preventiv an-

vändning av hemliga tvångsmedel?

Enligt de föreslagna reglerna om underrättelse till enskild vid förun-

dersökning skall den som har varit misstänkt för brott underrättas om

tvångsmedelsanvändning som han eller hon har varit utsatt för. Vid pre-

ventiv tvångsmedelsanvändning förutsätts dock inte att något brott ännu

har begåtts. Underrättelseskyldigheten bör därför gälla med avseende på

personer som har utsatts för åtgärder enligt 1 § 6 i den föreslagna lagen.

Därtill bör även innehavare av den avlyssnade eller övervakade tele-

adressen eller platsen underrättas om tvångsmedelsanvändningen.

De föreslagna reglerna om underrättelse vid förundersökning knyter an

till tidpunkter vid eller efter förundersökningen. Även vid ärenden angå-

ende preventiva tvångsmedel bör en lösning väljas som knyter underrät-

telsen till en tidpunkt som är lätt att konstatera. Lämpligen bör tidpunk-

ten för när underrättelsen skall lämnas knytas till när ärendet, i vilket det

hemliga tvångsmedlet använts, har avslutats. Underrättelse bör således

lämnas så snart det kan ske efter det att ärendet avslutats. Underrättelsen

bör vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt hemlig

kameraövervakning innehålla samma uppgifter som en underrättelse till

enskild vid förundersökning. I stället för att den som har varit misstänkt

för brott skall få uppgift om vilken brottsmisstanke som har legat till

grund för avlyssningen eller övervakningen bör en uppgift om vilken

misstanke som har legat till grund för avlyssningen eller övervakningen

lämnas till den som har varit utsatt för åtgärden enligt 1 § 6 i den före-

slagna lagen.

På samma sätt som när underrättelse lämnas efter en förundersökning

bör det finnas en möjlighet att skjuta upp och slutligen underlåta en un-

derrättelse. Tiden när en underrättelse får underlåtas bör sättas till ett år

från det att ärendet avslutades. Även motsvarande regler om att under-

rättelse i vissa fall inte behöver lämnas bör gälla i tillämpliga delar.

Prop. 2006/07:133

54

5.9

Vem skall underrätta enskilda om tvångsmedels-

användningen?

Regeringens bedömning: Skyldigheten att underrätta enskilda om

användning av hemliga tvångsmedel bör ligga på förundersökningsle-

daren, vilken enligt gällande ordning alltid är en åklagare. Även vid

tvångsmedelsanvändning enligt den föreslagna lagen om åtgärder för

att förhindra vissa särskilt allvarliga brott bör underrättelseskyldighe-

ten ligga på åklagaren.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot utredningens bedömning och några

av dem har framfört att det bör framgå av förordning att det ligger på

åklagarna att svara för underrättelseskyldigheten. Tullverket har menat att

beslut om att skjuta upp eller helt underlåta en underrättelse bör fattas av

domstol.

Skälen för regeringens bedömning: De domstolar som lämnar till-

stånd till användning av hemliga tvångsmedel har inte till uppgift att följa

upp användningen av de hemliga tvångsmedlen och har inte heller den

överblick över angränsande förundersökningar m.m. som behövs för att

kunna göra den sekretessprövning som ingår i tillämpningen av under-

rättelseskyldigheten. Det är mot den bakgrunden mindre lämpligt att

lägga underrättelseskyldigheten på domstolarna. Vi förordar i stället att

skyldigheten läggs på förundersökningsledaren, dvs. i praktiken en åkla-

gare. Det finns visserligen skäl som talar för att – såsom Tullverket har

förordat – bedömningar av om en underrättelse skall skjutas på framtiden

eller, i vissa fall, helt underlåtas, bör handhas av domstol. Övervägande

skäl talar dock mot en sådan ordning. De åklagare som med vårt förslag

kommer att ansvara för underrättelserna har den kompetens som behövs

för att pröva frågor om uppskov och undantag. I sammanhanget bör

också framhållas att enligt vårt förslag skall Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden löpande granska hur underrättelseskyldigheten har till-

lämpats och att åklagarna – men inte domstolarna – kommer att omfattas

av denna tillsyn. Vi anser alltså att förundersökningsledaren, som enligt

gällande ordning alltid är en åklagare, bör underrätta enskilda om an-

vändningen av hemliga tvångsmedel och avser att föreskriva detta i för-

ordning. Även när det gäller tvångsmedelsanvändning enligt den före-

slagna lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

bör underrättelseskyldigheten ligga på den åklagare som handlägger

ärendet i vilket tvångsmedlet använts. Detsamma bör gälla i fråga om

tvångsmedelsanvändning inom ramen för internationell rättslig hjälp i

brottmål (se nästa avsnitt). Vi avser att i förordning föreskriva att under-

rättelseskyldigheten skall handhas på nu angivet sätt.

Prop. 2006/07:133

55

5.10

Särskilda bestämmelser för internationell rättslig

hjälp i brottmål

Regeringens förslag: Bestämmelserna om underrättelse till enskild

skall tillämpas när hemliga tvångsmedel används inom ramen för in-

ternationell rättslig hjälp i brottmål under förutsättning att det finns ett

svenskt tvångsmedelsbeslut och att den faktiska avlyssningen eller

övervakningen sker i Sverige. För att anpassa underrättelseförfarandet

till de förhållanden som gäller vid internationell rättslig hjälp skall

särskilda bestämmelser tas in i lagen (2000:562) om internationell

rättslig hjälp i brottmål.

Utredningens förslag innehåller inte särskilda bestämmelser i lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot utredningens förslag. Rikspolissty-

relsen har dock menat att den föreslagna ordningen kan leda till tillämp-

ningssvårigheter när svenska myndigheter biträder en myndighet i en

annan stat, eftersom den svenska åklagaren inte har tillgång till den ut-

ländska utredningen. För Sveriges internationella trovärdighet krävs det

därför tydliga bestämmelser om att uppgifter kan hemlighållas. Åklagar-

myndigheten och Ekobrottsmyndigheten har angett att underrättelseskyl-

digheten inte bör omfatta de fall då svenska myndigheter verkställer

hemliga tvångsmedel på begäran av en annan stat.

Prop. 2006/07:133

56

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om svenska åklagares och domstolars internationella sam-

arbete i brottsutredningar och brottmålsrättegångar finns i lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Svenska myndig-

heter kan lämna rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning och hemlig te-

leövervakning och med hemlig kameraövervakning. Om lagförslaget om

hemlig rumsavlyssning antas, kommer rättslig hjälp även att kunna läm-

nas med det tvångsmedlet.

Rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning

får under vissa förutsättningar verkställas genom omedelbar överföring

från Sverige till den ansökande staten av telemeddelanden eller uppgifter

om telemeddelanden. I dessa fall genomförs avlyssningen eller övervak-

ningen utomlands och någon upptagning eller uppteckning görs inte i

Sverige.

I förhållande till medlemsstater i Europeiska unionen samt Island och

Norge kan rättslig hjälp också lämnas med åtgärder som avser tekniskt

bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning samt

tillstånd till gränsöverskridande hemlig teleavlyssning eller hemlig tele-

övervakning. Förutsättningarna för och förfarandet i samband med så-

dana åtgärder regleras uteslutande i lagen om internationell rättslig hjälp i

brottmål. När tekniskt bistånd lämnas genomförs avlyssningen eller

övervakningen i den ansökande staten, i enlighet med ett tvångsmedels-

beslut som har meddelats där, och den anmodade staten lämnar endast

teknisk hjälp för att möjliggöra åtgärden. Tillstånd till gränsöverskri-

dande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning innebär att den

anmodade staten ger den ansökande staten tillstånd att, utan något bi-

stånd från den anmodade staten, verkställa ett beslut om hemliga tele-

tvångsmedel som har meddelats i den ansökande staten. Ett sådant till-

stånd kan bli aktuellt när mobil- eller satellittelefoner används.

Svenska myndigheter kan begära rättslig hjälp med motsvarande åt-

gärder utomlands.

Vilka förutsättningar bör gälla för underrättelseskyldigheten?

Frågan är i vilka fall svenska myndigheter bör vara skyldiga att under-

rätta enskilda om användning av hemliga tvångsmedel inom ramen för

internationell rättslig hjälp.

Vi anser att utgångspunkten bör vara att hemlig tvångsmedelsanvänd-

ning inom ramen för internationell rättslig hjälp i brottmål skall omfattas

av de föreslagna bestämmelserna om underrättelse. Hänsyn måste dock

tas till de internationella förhållanden som gör sig gällande i dessa fall.

Prop. 2006/07:133

57

Det internationella straffrättsliga samarbetet bygger på principen att de

processuella förutsättningarna och förfarandena för de åtgärder som den

rättsliga hjälpen avser skall följa lagen i den stat där åtgärden vidtas.

Detta återspeglas också i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Lagen bygger dessutom på en grundläggande likhetsprincip som innebär

att förutsättningarna och formerna för svensk rättslig hjälp så långt möj-

ligt bör motsvara vad som gäller för en svensk förundersökning eller rät-

tegång. Reglerna om underrättelse vid användning av hemliga tvångsme-

del bör därför tillämpas också när åtgärden sker i Sverige som rättslig

hjälp till en annan stat. Reglerna om underrättelseskyldighet bör dock

anpassas till de förhållanden som gäller vid internationell rättslig hjälp.

Det är också viktigt att kunna beakta den andra statens behov av sekre-

tess. Vi återkommer till dessa frågor i det följande.

Motsvarande principer gäller när hemliga tvångsmedel genomförs ut-

omlands. De åtgärder som vidtas i en annan stat med anledning av en

svensk ansökan om rättslig hjälp sker således i enlighet med de villkor

och förfaranden som gäller i den andra staten. Den principen bör tilläm-

pas också i fråga om underrättelser vid verkställighet av hemliga

tvångsmedel. Att införa svenska regler om sådana underrättelser i dessa

fall skulle inte vara förenligt med den grundläggande systematik som

staterna har kommit överens om och förväntar sig gälla för det interna-

tionella straffrättsliga samarbetet. Underrättelseskyldigheten bör mot

denna bakgrund endast omfatta fall när själva avlyssningen eller över-

vakningen sker i Sverige. Ytterligare en förutsättning bör vara att det är

fråga om ett svenskt tvångsmedelsbeslut som har fattats enligt rätte-

gångsbalken, lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning eller

lagen om hemlig rumsavlyssning (enligt propositionen om hemlig rums-

avlyssning). Den fortsatta redogörelsen bygger på detta synsätt.

Den tillsyn som vi föreslår att Säkerhets- och integritetsskyddsnämn-

den skall utöva – och som vi kommer att behandla närmare i avsnitt 6 –

bör dock omfatta svenska myndigheters samtliga åtgärder i ärenden om

internationell rättslig hjälp med användning av hemliga tvångsmedel.

Rättslig hjälp i Sverige med hemliga tvångsmedel på utländsk begäran

Vid rättslig hjälp i Sverige med hemlig teleavlyssning, hemlig teleöver-

vakning eller hemlig kameraövervakning krävs det alltid att ett svenskt

beslut om användning av det aktuella tvångsmedlet meddelas enligt reg-

lerna i rättegångsbalken eller i särskilda tvångsmedelslagar. De regler om

underrättelse till enskilda, som vi har föreslagit ovan, skall införas i rät-

tegångsbalken och i särskilda tvångsmedelslagar. Reglerna blir direkt

tillämpliga enligt 2 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brott-

mål. Detsamma kommer att gälla i fråga om hemlig rumsavlyssning, om

förslaget om detta tvångsmedel genomförs.

När det gäller rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning eller hemlig te-

leövervakning kan emellertid, såsom nämnts ovan, åtgärden genomföras

genom omedelbar överföring från Sverige till den ansökande staten av

telemeddelanden eller uppgifter om sådana meddelanden (4 kap. 25 a §

lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål). Avlyssningen eller

övervakningen sker i dessa fall i den andra staten och uppteckningar eller

upptagningar får inte göras i Sverige. Eftersom tvångsmedlen genomförs

utomlands, bör bestämmelserna om underrättelse inte omfatta de nämnda

åtgärderna.

Prop. 2006/07:133

58

Vid rättslig hjälp i form av tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning

eller hemlig teleövervakning (4 kap. 25 b §) eller svenskt tillstånd till

gränsöverskridande hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning

(4 kap. 26 a och 26 b §§) fattas det inte något svenskt tvångsmedelsbeslut

enligt rättegångsbalken och avlyssningen eller övervakningen sker ut-

omlands. Av de skäl som har angetts ovan bör bestämmelserna om un-

derrättelse inte tillämpas även i dessa fall.

Sammanfattningsvis bör bestämmelserna om underrättelseskyldighet

omfatta rättslig hjälp i Sverige med (1) hemlig teleavlyssning eller hem-

lig teleövervakning när uppteckning eller upptagning av avlyssningen

eller övervakningen sker i Sverige, (2) hemlig kameraövervakning och

(3) hemlig rumsavlyssning (enligt propositionen om hemlig rumsavlyss-

ning). Som nämnts ovan måste dock reglerna om underrättelseskyldighet

anpassas till de särskilda förhållanden som gäller vid internationell rätts-

lig hjälp.

Rättslig hjälp i Sverige lämnas i en utländsk brottsutredning som

svenska myndigheter av förklarliga skäl har begränsad insyn i och saknar

kontroll över. Bestämmelserna bör utformas så att det blir praktiskt möj-

ligt för en svensk myndighet att bedöma när underrättelseskyldigheten

inträder och i vad mån underrättelsen skall skjutas upp och får underlå-

tas. En lösning som knyter underrättelsen till en tidpunkt som är lätt att

konstatera bör väljas. Lämpligen bör tidpunkten för underrättelsen

kopplas till den åtgärd som vidtas i Sverige. Underrättelse bör således

lämnas så snart det kan ske efter det att åtgärden avslutats. På liknande

sätt som för inhemska ärenden bör det finnas en möjlighet att underlåta

underrättelse sedan en viss tid har förflutit. Den tiden bör sättas till ett år

från det att åtgärden avslutats. Den åklagare som handlägger ärendet om

rättslig hjälp bör således göra en kontroll av om en underrättelse med

beaktande av tillämpliga sekretessregler kan lämnas efter det att åtgärden

har avslutats. Om en underrättelse inte kan lämnas bör åklagaren, senast i

samband med att ettårsfristen löper ut, göra ytterligare sådan kontroll. Vi

avser att i förordning lämna närmare föreskrifter om denna åklagarnas

nya uppgift.

När det gäller undantagen från underrättelseskyldigheten krävs en viss

anpassning av reglerna. Utöver vad vi föreslår skall gälla för inhemska

ärenden bör det nämligen även vara möjligt att skjuta upp en underrät-

telse med hänvisning till sekretess som gäller i ett ärende om rättslig

hjälp (se vidare nedan). Därutöver bör underrättelse inte lämnas om de

brott som den utländska utredningen avser motsvarar de brott för vilka

underrättelseskyldighet helt undantas (se avsnitt 5.6).

När det slutligen gäller tillämpningen av bestämmelserna om att under-

rättelse i vissa fall inte behöver lämnas (27 kap. 31 § tredje stycket rätte-

gångsbalken) kan svenska myndigheter inte förväntas göra någon be-

dömning av frågan om underrättelsen uppenbart saknar betydelse. De bör

inte heller ha någon skyldighet att utreda om den aktuella personen redan

har fått del av uppgifterna på annat sätt. En underrättelse behöver dock

naturligtvis inte lämnas om det ändå framkommer att uppgifterna har

kommit personen till del.

Prop. 2006/07:133

59

Den särskilda regleringen av underrättelseskyldigheten i dessa fall bör

tas in i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Utländsk rättslig hjälp med hemliga tvångsmedel på svensk begäran

När en svensk åklagare ansöker om rättslig hjälp utomlands med en ut-

ländsk motsvarighet till de svenska hemliga tvångsmedlen ställer inte

lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upp något krav på att det

skall finnas ett svenskt tvångsmedelsbeslut. Ett sådant krav kan dock

ställas av den anmodade staten och måste då uppfyllas (3 kap. 1 §). Det

kan också följa av en bindande internationell överenskommelse. För att

kunna tillmötesgå sådana krav får en svensk domstol pröva frågan om att

tillåta åtgärden (4 kap. 26 och 28 §§ samt i prop. 2005/06:178 föreslagna

28 b §). Den tillståndsprövning som då görs följer reglerna i 27 kap. rät-

tegångsbalken respektive den aktuella speciallagstiftningen. Frågan är då

i vilken omfattning den föreslagna underrättelseskyldigheten i

rättegångsbalken och övriga lagar bör tillämpas i dessa fall.

Som ovan har framgått förekommer det inte alltid ett svenskt till-

ståndsbeslut när en utländsk myndighet lämnar Sverige rättslig hjälp. De

föreslagna bestämmelserna om underrättelse till enskilda förutsätter

emellertid att det finns ett sådant beslut. Således bör någon underrättelse

inte lämnas i de fall då ett sådant beslut inte har meddelats. Om ett

svenskt tillståndsbeslut har lämnats, bör det för en underrättelseskyldig-

het vidare förutsättas att avlyssningen eller övervakningen sker i Sverige.

När det är fråga om rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning eller hemlig

teleövervakning som sker på svensk begäran i en annan stat och som

verkställs genom omedelbar överföring, dvs. på ett sätt som motsvarar

reglerna i 4 kap. 25 a § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål,

får avlyssningen eller övervakningen anses ske i Sverige. Underrättelse

bör därför i dessa fall lämnas enligt de föreslagna bestämmelserna i rät-

tegångsbalken. Sker det däremot inte någon omedelbar överföring,

kommer åtgärden att genomföras utomlands enligt den statens lag och

oavsett om det finns något svenskt tvångsmedelsbeslut eller inte bör nå-

gon underrättelseskyldighet inte finnas i dessa fall. Att det här är fråga

om åtgärder som vidtas i en svensk förundersökning bör alltså inte för-

anleda en annan bedömning. Detsamma gäller vid utländska motsvarig-

heter till hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning och un-

derrättelseskyldigheten bör inte heller omfatta utländska åtgärder av detta

slag på svensk begäran. Uttryckliga undantag från underrättelseskyldig-

heten bör därför för dessa fall införas i lagen om internationell rättslig

hjälp i brottmål.

För de åtgärder som i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

betecknas tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig tele-

övervakning respektive tillstånd till gränsöverskridande hemlig teleav-

lyssning eller hemlig teleövervakning krävs det ett tvångsmedelsbeslut i

den ansökande staten. När svenska myndigheter begär tillstånd till en

sådan åtgärd meddelas beslut av domstol med stöd av bestämmelserna i

4 kap. 26 eller 26 c § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Av

dessa bestämmelser följer att bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken

skall tillämpas. I dessa fall sker också avlyssningen eller övervakningen i

Sverige. Underrättelseskyldigheten bör därför gälla i dessa fall och be-

stämmelserna om underrättelser i rättegångsbalken bör vara direkt till-

lämpliga.

Prop. 2006/07:133

60

Hur kan andra staters behov av sekretess beaktas?

Det är av stor vikt att bestämmelserna om underrättelse utformas så att de

inte åsidosätter den sekretess som kan gälla i den stat med vilken svenska

myndigheter samarbetar. Det skulle skada svenska myndigheters fram-

tida möjligheter att få rättslig hjälp av andra stater.

I avsnitt 5.5. har vi, beträffande svenska förundersökningar, föreslagit

att någon underrättelse inte skall lämnas så länge som sekretess gäller för

en uppgift.

Underrättelsen skall därför kunna skjutas upp så länge som

det behövs för att sekretess enligt 2 kap. 1 och 2 §§, 5 kap. 1 § och 9 kap.

17 § sekretesslagen inte skall eftersättas. I fall då en svensk myndighet

inom ramen för en svensk förundersökning begär rättslig hjälp av en ut-

ländsk myndighet med ett hemligt tvångsmedel och en underrättelse om

detta eller utlämnande av uppgifter i övrigt skulle skada de svenska myn-

digheternas framtida möjligheter att erhålla rättslig hjälp av andra stater

får skaderekvisitet i 5 kap. 1 § sekretesslagen anses uppfyllt. När be-

stämmelserna om underrättelse aktualiseras, kan det därför vara nödvän-

digt att skjuta upp – och slutligen underlåta – en underrättelse med hän-

syn till behovet av sekretess för uppgifter som rör det bistånd som läm-

nats av de utländska myndigheterna.

När utländska myndigheter begär hjälp av svenska myndigheter, kom-

mer det inte att inledas någon svensk förundersökning utan ansökan

kommer att handläggas som ett ärende om rättslig hjälp. Som redovisats i

avsnitt 5.5 gäller sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på

begäran av annan stat eller mellanfolklig domstol för uppgift som hänför

sig till utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

eller angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det har

varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga dom-

stolens begäran att uppgiften inte skulle röjas (5 kap. 7 § sekretesslagen).

Den bestämmelsen bör kunna tillämpas när det gäller att avgöra om en

underrättelse i ett ärende om rättslig hjälp skall skjutas upp eller om den

får underlåtas. Bestämmelser om detta bör tas in i lagen om internationell

rättslig hjälp i brottmål.

6

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

Prop. 2006/07:133

61

6.1

Ett tillsynsorgan för en rättssäker brottsbekämpning

Regeringens förslag: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden skall

utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av

hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed

sammanhängande verksamhet. Nämnden skall även utöva tillsyn över

Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering-

ens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft någon invändning mot förslaget. Åklagarmyndigheten och Eko-

brottsmyndigheten har dock uttalat att det kan finnas en risk för att tillsy-

nen kommer att avse även domstolarnas tillståndsbeslut. Ekobrottsmyn-

digheten och Datainspektionen har, i likhet med Försvarets radioanstalt

och Försvarets underrättelsenämnd, efterlyst tydliggöranden av hur den

nya tillsynen av brottsbekämpande verksamhet förhåller sig till andra

tillsynsorgans och verksamheters uppgifter. Rikspolisstyrelsen och

Säkerhetspolisen har menat att tillsyn av pågående ärenden riskerar att

påverka berörda tjänstemäns beslutsfattande.

Skälen för regeringens förslag: Enligt vår mening bör Säkerhets- och

integritetsskyddsnämndens tillsynsområde avse viss brottsbekämpande

verksamhet, nämligen den del av verksamheten som avser eller samman-

hänger med användningen av hemliga tvångsmedel och kvalificerade

skyddsidentiteter. Detta bör framgå av lag. Vi anser att det inte är ända-

målsenligt att i lagen uttryckligen ange vilka myndigheter som bedriver

denna typ av brottsbekämpande verksamhet eller vilka hemliga tvångs-

medel som skall omfattas av tillsynen. En betydande fördel med detta är

att tillsynen kommer att omfatta dels alla de myndigheter som vid varje

tid ägnar sig åt sådan brottsbekämpande verksamhet, dels alla de nya

eller till sitt tillämpningsområde utvidgade hemliga tvångsmedel som kan

komma att införas i framtiden.

Tillsynsområdet bör alltså omfatta all användning av hemliga tvångs-

medel.

En särskild fråga är i vilken utsträckning nämnden bör utöva tillsyn

även över användningen av särskilda spaningsmetoder inom brottsbe-

kämpningen som inte utgör hemliga tvångsmedel. Vi anser att nämndens

tillsyn för närvarande bör vara förbehållen sådan verksamhet som bedrivs

med användning av kvalificerade skyddsidentiteter enligt lagen

(2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter. Visserligen kan även

enklare utformade täckidentiteter komma till användning i det brotts-

bekämpande arbetet, men endast kvalificerade skyddsidentiteter kan med

stöd av särskilda författningsbestämmelser understödjas med körkort,

pass och andra statliga identitetshandlingar och registreringar i folkbok-

föringen.

Tillsynen bör som ovan nämnts inte bara omfatta tvångsmedelsåtgär-

derna eller användningen av kvalificerade skyddsidentiteter i snäv me-

ning. Nämnden bör också utöva tillsyn över verksamhet som samman-

hänger med användningen av hemliga tvångsmedel och kvalificerade

skyddsidentiteter, t.ex. hanteringen av eventuell överskottsinformation

och fullgörandet av underrättelseskyldigheten gentemot enskilda.

Tillsynsområdet bör inte omfatta domstolarnas verksamhet eller

rättstillämpning, eftersom detta skulle strida mot den dömande maktens

grundlagsfästa självständighet (11 kap. 2 § regeringsformen). Åklagar-

myndigheten och Ekobrottsmyndigheten har menat att granskningen i

praktiken ändå kan komma att avse domstolarnas beslut. Vi delar inte

denna farhåga. Nämnden kommer, med vårt förslag, inte att i något avse-

ende kunna ompröva eller överpröva domstolarnas tillståndsbeslut eller

granska domstolarnas verksamhet eller rättstillämpning. En annan sak är

att nämnden måste kunna ha synpunkter på de åtgärder som de brottsbe-

kämpande myndigheterna har eller inte har vidtagit i en brottsutredning,

oavsett om åtgärderna sedan har kommit att prövas av en domstol.

Nämnden bör därför inte heller vara skyldig att vidta några särskilda

åtgärder om den uppmärksammar att en domstol har förfarit felaktigt.

Om en ledamot av nämnden eller en tjänsteman vid nämndens kansli blir

varse att en domare i ett tillståndsärende har gjort sig skyldig till tjänste-

fel bör dock givetvis ledamoten eller tjänstemannen, såsom enskild per-

son, vara oförhindrad att anmäla förhållandet till Åklagarmyndigheten.

En åklagare kan då ta ställning till om en förundersökning skall inledas

eller inte. Det bör däremot inte ingå i nämndens uppgifter att anmäla för-

hållanden av detta slag till Åklagarmyndigheten.

Att domstolarna inte står under nämndens tillsyn bör dock naturligtvis

inte utgöra hinder för nämnden att liksom andra tillsynsorgan m.fl. hämta

in uppgifter från domstolarna för att med bl.a. dessa som utgångspunkt i

efterhand granska hur de brottsbekämpande myndigheterna har använt de

hemliga tvångsmedlen.

Prop. 2006/07:133

62

Förhållandet till andra myndigheter

Flera remissinstanser har efterlyst ett förtydligande av hur Säkerhets- och

integritetsskyddsnämndens tillsyn kommer att förhålla sig till andra till-

synsorgans tillsyn. Det skall framhållas att nämnden genom sin löpande

tillsyn i den av stark sekretess kringgärdade verksamheten inte bör över-

lappa utan komplettera andra myndigheter, främst Justitiekanslern, Åkla-

garmyndigheten och Datainspektionen, med uppgifter på det aktuella

området. Som vi anger i avsnitt 6.6 avser vi att i förordning reglera frågor

om nämndens samråd med och anmälningar till andra myndigheter.

Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets under-

rättelsenämnd har framhållit att Säkerhets- och integritetsskyddsnämn-

dens tillsyn inte bör avse försvarsunderrättelsemyndigheters verksamhet.

Vi har ingen annan uppfattning. Sedan år 1976 är det Försvarets under-

rättelsenämnd som har den författningsreglerade uppgiften att följa

underrättelsetjänsten inom Försvarsmakten och de övriga myndigheter

som enligt förordningen (2000:131) om försvarsunderrättelseverksamhet

bedriver försvarsunderrättelseverksamhet, däribland Försvarets radioan-

stalt (1 § förordningen [1988:552] med instruktion för Försvarets under-

rättelsenämnd). Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn skall

således inte avse försvarsunderrättelsemyndigheters verksamhet.

Bör tillsynen omfatta endast avslutade ärenden?

Prop. 2006/07:133

63

Utredningens förslag innebär att även pågående ärenden skall kunna om-

fattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Rikspolissty-

relsen och Säkerhetspolisen har invänt mot detta och menat att en tillsyn

av pågående brottsutredningar och andra ärenden kan riskera att påverka

berörda tjänstemäns beslutsfattande. Det handlar dels om att tjänstemän

kan komma att fatta andra beslut än de egentligen tänkt sig men också

om att en tillsyn av pågående ärenden kan uppfattas som ett godkännande

av planerade åtgärder.

För vår del kan vi inte se några sådana risker.

För det första får naturligtvis inte nämnden utöva någon otillbörlig på-

verkan på myndigheternas och deras tjänstemäns beslutsfattande. För-

valtningsmyndigheternas självständiga myndighetsutövning är grund-

lagsfäst och ingen myndighet, inte heller riksdagen eller kommuns be-

slutande organ, får bestämma, hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt

fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller

mot kommun eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 § regeringsfor-

men). Enbart det förhållandet att berörda tjänstemän känner till att deras

åtgärder med avseende på hemliga tvångsmedel m.m. kan bli föremål för

tillsynsåtgärder kan inte anses innebära någon otillbörlig påverkan som

kan medföra att felaktiga beslut fattas.

Vidare är nämndens uppgift avgränsad till tillsyn och kontroll i efter-

hand. Planerade åtgärder, alltså åtgärder som ännu inte har vidtagits, kan

naturligtvis inte bli föremål för granskning och nämndens verksamhet

kan således inte såsom remissinstanserna har befarat med fog uppfattas

som ett godkännande av framtida åtgärder. Även om tillsynen omfattar

pågående ärenden får den självklart inte bedrivas på ett sätt som hindrar

verksamheten.

Sammanfattningsvis kan vi inte förorda ett system som medger tillsyn

och kontroll av åtgärder endast när de ärenden de företagits inom är av-

slutade. En sådan ordning skulle inte inge förtroende eller vara ända-

målsenlig. Har åtgärder i ett öppet ärende företagits på ett felaktigt sätt är

det naturligtvis angeläget att detta påtalas så snart som möjligt och inte

först vid den senare tidpunkt när det aktuella ärendet är avslutat. Det kan

i sammanhanget framhållas att ärenden, särskilt på Säkerhetspolisens

område men även i fråga om den öppna polisens utredningar avseende

kvalificerad brottslighet, kan pågå under betydande tid.

Registernämndens nuvarande uppgifter

Utredningen har föreslagit att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

skall överta Registernämndens samtliga nuvarande uppgifter, dvs. att

utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter, att

besluta om utlämnande av registeruppgifter vid registerkontroll och att

handlägga ärenden om kvalificerade skyddsidentiteter, samt att Register-

nämnden skall upphöra. Vi ansluter oss till förslaget. Att Säkerhets- och

integritetsskyddsnämnden skall utöva tillsyn över Säkerhetspolisens per-

sonuppgiftsbehandling bör framgå av lag. Vi avser att i förordning re-

glera Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens närmare organisation

när det gäller handläggning av de uppgifter som inte avser tillsyn, dvs.

registerkontrollärenden och ärenden om kvalificerade skyddsidentiteter.

Prop. 2006/07:133

64

6.2

Nämndens ställning, organisation och samman-

sättning

Regeringens förslag: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden skall

inrättas under regeringen. Antalet ledamöter skall vara högst tio. Ord-

föranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie do-

mare eller ha annan motsvarande juridisk erfarenhet. Övriga ledamöter

skall utses bland sådana personer som föreslagits av partigrupperna i

riksdagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten, Sveriges

advokatsamfund, Journalistförbundet och Svenska avdelningen av Inter-

nationella Juristkommissionen har dock menat att tillsynsorganet bör

inrättas under riksdagen så att den parlamentariska kontrollen stärks.

Försvarets underrättelsenämnd har ansett att det inte skall krävas att

nämndens ordförande och vice ordförande skall vara jurister medan Sve-

riges domareförbund har menat att dessa befattningar skall vara förbe-

hållna jurister som är eller har varit ordinarie domare. Svenska Helsing-

forskommittén för Mänskliga Rättigheter har betonat att nämnden måste

besitta tillräcklig kompetens för att t.ex. kunna göra från myndigheterna

oberoende analyser.

Skälen för regeringens förslag: Vi har föreslagit att det inrättas en

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnd som skall utöva tillsyn över

brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel

och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verk-

samhet samt all Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling, en verk-

samhet som på grund av stark sekretess är undandragen allmän insyn.

Syftet med tillsynen bör särskilt vara att säkerställa att denna verksamhet

bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Nämnden bör vara

fristående och självständig i förhållande till de myndigheter vars verk-

samhet tillsynen avser.

Svenska myndigheter har vid en internationell jämförelse betydande

självständighet i förhållande till regeringen. Varken statsråd eller depar-

tement deltar i utövandet av myndigheternas verksamheter. Syftet med

vårt förslag är inte att stärka själva den parlamentariska kontrollen. En

sådan kontroll kan enbart utövas av riksdagen. Meningen med vårt för-

slag är att inrätta ett organ för löpande rättslig kontroll och liksom andra

sådana organ bör, enligt vår mening, detta organ inrättas under reger-

ingen. Vi föreslår därför att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

inrättas under regeringen. Nämndens inrättande och verksamhet bör dock

läggas fast i lag. Bestämmelser i lag är motiverade av att nämndens till-

syn avser brottsbekämpande verksamhet i vilken används hemliga

tvångsmedel och andra befogenheter som förutsätter stöd i lag. Därtill är

ett syfte med den nya tillsynen att stärka enskildas tillgång till nationellt

rättsmedel vad gäller hemliga tvångsmedel och Säkerhetspolisens be-

handling av personuppgifter (se avsnitt 4.1).

Ytterligare ett skäl för att nämndens inrättande och verksamhet bör

läggas fast i lag är att riksdagen under lång tid har påfordrat ett stärkande

av kontrollen över den hemliga tvångsmedelsanvändningen och reger-

ingen har till riksdagen uttalat avsikten att införa en förstärkt granskning

av sådan verksamhet (prop. 2005/06:149, 2005/06:177 och 2005/06:178).

I fråga om nämndens sammansättning anser vi dock att den bör ges en

stark parlamentarisk anknytning. Ett organ av detta särskilda slag bör

nämligen vara utformat så att dess ledamöter kan sägas representera all-

mänheten och garantera en medborgerlig insyn i verksamheten. Denna

medborgerliga insyn åstadkommes bäst genom att de folkvalda i riksda-

gen, via partigrupperna, lämnar förslag till ledamöter i nämnden. Vi an-

ser därför att antalet ledamöter bör bestämmas så att det speglar de parti-

grupper som för närvarande och under överblickbar tid finns i riksdagen.

Med hänsyn till nämndens starka parlamentariska anknytning delar vi

utredningens uppfattning att även nämndens sammansättning bör framgå

av lag.

Nämndens tillsynsuppgift kommer alltså att vara av rättsligt slag. Det

är därför nödvändigt att det bland nämndens ledamöter finns personer

med kvalificerad juridisk kompetens. Utredningen har föreslagit att

nämndens ordförande och vice ordförande skall vara eller ha varit ordi-

narie domare eller ha annan liknande erfarenhet. Försvarets underrättel-

senämnd har invänt mot detta och menat att det inte bör krävas att ordfö-

randen och vice ordföranden är jurister. Vi anser för vår del att den av ut-

redningen förordade ordningen är det bästa sättet att garantera att nämn-

dens rättsliga prövningar håller en hög kvalitet. Sveriges domareförbund

har ansett att befattningarna skall förbehållas jurister som är eller har va-

rit ordinarie domare. Vi delar uppfattningen att så normalt bör vara fallet

men anser att även andra jurister med motsvarande kvalifikationer inte

bör vara uteslutna. Exempelvis bör jurister som har genomgått domarut-

bildning men inte har tjänstgjort som svensk ordinarie domare kunna

komma i fråga om de har innehaft befattningar som t.ex. justitiekansler,

riksåklagare eller domare i europeiska eller andra internationella dom-

stolar. Vi föreslår att det särskilda kompetenskravet för ordföranden och

vice ordföranden bör komma till uttryck i lagen.

Det är givet att det också måste ställas höga krav på kompetens på öv-

riga ledamöter med avseende på bakgrund och erfarenheter. I lagen bör

därför också anges att ledamöterna i nämnden skall vara med hänsyn till

omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter

lämpliga för uppdraget.

Nämnden kommer att behöva biträde av ett kansli för att kunna full-

göra sin tillsynsuppgift. Vi avser att meddela föreskrifter om kansliet och

dess uppgifter i förordning. Vi kommer då att behandla frågan om nämn-

dens behov av olika kompetenser. Det är en fråga som har uppmärksam-

mats av remissinstanser.

Prop. 2006/07:133

65

6.3

Tillsyn på eget initiativ

Regeringens förslag: Nämnden skall utöva fortlöpande tillsyn genom

inspektioner och andra undersökningar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som vi varit inne på i avsnitt 5 är det

av verksamhetsmässiga skäl nödvändigt att ett system med underrättelse

till enskilda om användningen av hemliga tvångsmedel förenas med be-

tydande undantag. Om man, som vi föreslår, undantar Säkerhetspolisens

huvudsakliga verksamhetsområde från underrättelseskyldigheten, är det

emellertid nödvändigt att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

självmant inom ramen för sin tillsyn gör inspektioner och andra under-

sökningar för att kontrollera den hemliga tvångsmedelsanvändningen hos

Säkerhetspolisen. Också utanför Säkerhetspolisens område är det nöd-

vändigt att nämnden agerar på eget initiativ, eftersom beslut om att skjuta

upp eller underlåta en underrättelse om ett hemligt tvångsmedel inte

kommer att kunna överklagas och den som utsätts för eller i övrigt berörs

av tvångsmedlet i praktiken inte heller har någon möjlighet att överklaga

tvångsmedlet som sådant. Nämnden bör kontrollera såväl att förutsätt-

ningarna för tvångsmedelsanvändningen är uppfyllda, t.ex. att domstols

tillstånd har inhämtas, som att genomförandet har skett lagligt och att

eventuell överskottsinformation har hanterats korrekt.

Också vid tillsynen över användningen av kvalificerade skyddsidenti-

teter bör nämnden ha möjlighet att företa inspektioner och genomföra

olika slag av undersökningar.

Vi föreslår att det i lagen slås fast att nämndens tillsynsarbete skall ut-

övas på det angivna sättet, dvs. genom inspektioner och andra undersök-

ningar.

Prop. 2006/07:133

66

6.4

Särskild kontroll på begäran av enskild

Regeringens förslag: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden skall

vara skyldig att på begäran av en enskild person kontrollera om denne

har utsatts för ett hemligt tvångsmedel eller, i fråga om Säkerhetspoli-

sen, personuppgiftsbehandling i strid med författningar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot förslaget. Tullverket, Datainspektio-

nen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Svenska

avdelningen av Internationella Juristkommissionen har efterlyst tydligare

förfaranderegler i lag, bl.a. om när nämnden skall ta upp en begäran till

behandling och om huruvida nämndens utlåtanden skall kunna överkla-

gas. Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har ifrågasatt om

nämndens kontroll blir tillfredsställande om kontrollen inte omfattar

domstolarnas tillståndsbeslut.

Skälen för regeringens förslag: Enligt vår mening är det inte tillräck-

ligt att enskilda som har utsatts för hemliga tvångsmedel får en underrät-

telse om det. Underrättelsen kommer vanligen inte att kunna förenas med

så omfattande information till den enskilde om omständigheterna bakom

tvångsmedelsanvändningen att han eller hon kommer att kunna dra slut-

satser om huruvida tvångsmedelsanvändningen har varit i alla delar lag-

ligen grundad. Det är därför nödvändigt att den enskilde på begäran ge-

nom ett fristående och självständigt organ kan få utrett om användningen

skett lagenligt eller inte.

Det bör mot den bakgrunden skapas en möjlighet för den enskilde att

vända sig till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden för att få utrett

vad som har föranlett tvångsmedelsanvändningen. Nämnden bör på be-

gäran av den enskilde vara skyldig att kontrollera om han eller hon har

utsatts för hemliga tvångsmedel eller, i fråga om Säkerhetspolisen, per-

sonuppgiftsbehandling i strid med författningar. En sådan utredning bör

kunna ske utan hinder av den sekretess som kan föreligga. En annan sak

är att sekretesskäl kan medföra att utredningens resultat helt eller delvis

inte kan lämnas ut till den enskilde. Till nämnden bör också den som tror

sig ha varit utsatt för en hemlig tvångsmedelsanvändning, men inte fått

någon underrättelse om det, kunna vända sig för att få kontrollerat om en

sådan användning i så fall har gått rätt till. På samma sätt bör nämnden,

på enskilds begäran, kunna kontrollera huruvida den enskilde har utsatts

för olaglig personuppgiftsbehandling på Säkerhetspolisens ansvarsom-

råde.

Vi föreslår att den enskildes rätt att – på sätt som nyss har angetts – få

kontrollerat om han eller hon har utsatts för användning av hemliga

tvångsmedel, eller såvitt avser Säkerhetspolisen personuppgiftsbehand-

ling, i enlighet med gällande författningar anges i lagen.

Prop. 2006/07:133

67

6.5

Nämndens befogenheter

Regeringens förslag: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden skall

ha full rätt till insyn i diarier, register och andra databaser och arkiv

hos de förvaltningsmyndigheter som tillsynen avser. Nämndens in-

synsrätt skall motsvaras av en uppgiftsskyldighet för de förvaltnings-

myndigheter som tillsynen avser. Även domstolar och förvaltnings-

myndigheter som inte omfattas av tillsynen skall vara skyldiga att på

begäran lämna information till nämnden. Sekretess skall således inte

hindra nämndens tillsyn.

Regeringens bedömning: Nämnden bör inte ha några befogenhe-

ter att hålla förhör med eller på likartat sätt infordra upplysningar från

enskilda tjänstemän vid de förvaltningsmyndigheter som tillsynen av-

ser.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med

regeringens. Enligt utredningens förslag skall dock även personal vid

enskilda organ som biträder de myndigheter som tillsynen avser, t.ex.

personal hos operatörer, vara uppgiftsskyldiga gentemot nämnden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte

haft något att invända mot förslaget. Försvarsmakten har menat att

nämnden inte bör ha en full rätt till insyn i Försvarsmaktens verksamhet.

Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen har ifråga-

satt om förslaget ger nämnden rätt att ta del av samtliga beslut i ärenden

som avser användning av hemliga tvångsmedel. Post- och telestyrelsen

har anmärkt att det i lagen om elektronisk kommunikation kan behöva

göras undantag från operatörernas tystnadsplikt i förhållande till nämn-

den. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter har påpe-

kat att nämnden inte bör kunna få höra enskilda tjänstemän på ett sätt

som strider mot principen om att inte behöva vittna mot sig själv.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: För att Säkerhets-

och integritetsskyddsnämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter är det

nödvändigt att den får tillgång till de handlingar och uppgifter som kan

klarlägga de förhållanden som nämnden skall undersöka. Det innebär att

nämnden måste få full insyn i den aktuella verksamhetens diarier, regis-

ter och andra databaser och arkiv samt rätt att inspektera och på andra

sätt undersöka verksamheten. Denna rätt måste omfatta såväl avslutad

som pågående verksamhet (jfr avsnitt 6.1). Vidare krävs att nämnden kan

få in uppgifter från de myndigheter vars verksamhet omfattas av tillsy-

nen. Dessa myndigheter bör därför vara skyldiga att på begäran lämna

uppgifter till nämnden. Men också domstolar och förvaltningsmyndig-

heter som inte omfattas av nämndens tillsyn, men som har information

som kan behövas i nämndens verksamhet bör vara skyldiga att på begä-

ran lämna uppgifter till nämnden. Uppgiftsskyldigheten kommer att ha

sekretessbrytande effekt, dvs. den skall gälla utan hinder av att sekretess

kan gälla för uppgifterna (se nedan avsnitt 6.8). Denna biträdes- och

uppgiftsskyldighet bör framgå direkt av lagen.

Försvarsmakten har ansett att nämnden inte bör ha full rätt till insyn i

Försvarsmaktens verksamhet. Som framgår av avsnitt 6.2 innebär dock

vårt förslag inte att nämnden skall bedriva någon tillsyn av Försvars-

maktens verksamhet. Försvarsmakten kommer emellertid att, i likhet

med alla myndigheter, vara skyldig att på begäran lämna uppgifter till

nämnden om Försvarsmakten har bistått eller på annat sätt har berörts av

den nu aktuella verksamheten.

Uppgiftsskyldigheten bör gälla även domstolarna. Sålunda bör nämn-

den ha rätt att utan hinder av sekretess ta del av uppgifter i domstolarnas

ärenden. Nämnden bör således ha en oinskränkt rätt att erhålla informa-

tion om samtliga beslut i ärenden som avser hemliga tvångsmedel. Det

finns därför inte grund för Svenska avdelningens av Internationella

Juristkommissionen farhåga att nämnden inte kommer att kunna ta del av

samtliga beslut i ärenden som avser användning av hemliga tvångsmedel.

Som vi har berört i avsnitt 6.1 bör Säkerhets- och integritetsskydds-

nämnden komplettera och inte överlappa andra tillsynsorgan och myn-

digheter. Nämnden bör inte ha befogenheter att hålla förhör med eller på

likartat sätt infordra upplysningar från enskilda tjänstemän vid de myn-

digheter som tillsynen avser. Åtgärder som har karaktär av brottsutred-

ning skall sålunda utföras av de brottsutredande myndigheterna. För att

kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter är det dock nödvändigt att nämnden

vid behov kan ha direkt och personlig kontakt med tjänstemän vid de

myndigheter som tillsynen avser.

Prop. 2006/07:133

68

Nämnden måste också kunna kontakta tjänstemän på andra myndig-

heter och anställda vid enskilda organ, t.ex. personer som har medverkat

vid verkställandet av hemliga tvångsmedel. Skulle emellertid tystnads-

plikt gälla för uppgifterna hos de enskilda organen, bör dock nämnden

inte ges befogenheter att kunna kräva in uppgifterna av organen. Något

sådant undantag från operatörers och dess personals tystnadsplikt i för-

hållande till nämnden som Post- och telestyrelsen har aktualiserat är så-

ledes inte påkallat. Inte heller bör nämnden, på det sätt Svenska Helsing-

forskommittén för Mänskliga Rättigheter har avrått från, ges några befo-

genheter att hålla förhör med enskilda tjänstemän vid de myndigheter

som tillsynen avser. I sådana fall kan det dock finnas anledning för

nämnden att överlämna sin utredning till någon annan myndighet. Den

frågan berör vi i påföljande avsnitt.

Prop. 2006/07:133

69

6.6

Nämndens uttalanden och underrättelser

Regeringens förslag: Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden får

uttala sig om konstaterade förhållanden och sin uppfattning om behov

av verksamhetsförändringar och skall verka för att brister i författ-

ningar avhjälps. Till den myndighet vars verksamhet tillsynen avser

får nämnden uttala sin uppfattning om behov av förändringar i myn-

dighetens verksamhet. När det gäller behov av ändringar i lag eller

annan författning bör nämnden uttala sig till regeringen. Efter en så-

dan kontroll som skall ske på begäran av en enskild skall nämnden

underrätta den enskilde om att kontrollen har utförts.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller inte haft något att invända mot förslaget. Svenska Helsingforskom-

mittén för Mänskliga Rättigheter har efterfrågat vilket besked den en-

skilde kan få av nämnden och inom vilken tidsram det kan lämnas. Justi-

tieombudsmannen och Justitiekanslern har menat att förhållanden som

kan utgöra brott inte bör anmälas till dem som extraordinarie tillsynsor-

gan utan till någon ordinarie myndighet, såsom Åklagarmyndigheten.

Ekobrottsmyndigheten har efterlyst klarlägganden av hur Justitiekanslern

skall handlägga sådana utredningar om skadeståndsskyldighet som

nämnden överlämnar och om bl.a. kanslern skall vara bunden av de be-

dömningar som nämnden gör.

Skälen för regeringens förslag: Vårt förslag innebär att Säkerhets-

och integritetsskyddsnämnden inte kommer att ha några sådana särskilda

befogenheter som Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten eller Datain-

spektionen har. Nämnden skall utöva tillsyn över brottsbekämpande

verksamhet i vissa avseenden och tillsynen skall kunna utmynna i utta-

landen till regeringen, till granskad myndighet eller till en enskild, i det

senare fallet både om den enskilde har begärt en särskild kontroll men

även då nämnden har granskat ett förhållande på eget initiativ.

I en del fall kan iakttagelser som nämnden gör komma att aktualisera

frågor om författningsändringar eller ändringar i instruktioner av olika

slag till myndigheter. I sådant fall bör det ankomma på nämnden att

uppmärksamma regeringen på frågan. Registernämnden skall idag enligt

förordningen (2006:1076) med instruktion för Registernämnden avlämna

en årlig redovisning för sin verksamhet till regeringen. Den nya nämnden

bör i en motsvarande förordning åläggas att göra detsamma. Genom en

sådan redovisning får regeringen också ett ännu bättre underlag för sin

årliga skrivelse till riksdagen om den hemliga tvångsmedelsanvänd-

ningen.

I sina uttalanden till den granskade myndigheten bör nämnden också

kunna påtala behov av förändringar i myndighetens verksamhet inbegri-

pet myndighetens egna författningar.

Beträffande enskilda bör nämndens utredning normalt utmynna i ett

besked till den enskilde om huruvida det har förekommit någon olaglig

tvångsmedelsanvändning som berört honom eller henne. Om nämnden

efter sin utredning kan konstatera att ingen tvångsmedelsanvändning har

förekommit eller att tvångsmedelsanvändning visserligen förekommit

men skett lagenligt, bör den enskilde få det svaret av nämnden att inget

otillbörligt har skett. Om nämnden i stället kommer fram till att tvångs-

medelsanvändning har skett i strid med regelsystemen, bör den enskilde i

normalfallet upplysas om det och få del av de uppgifter rörande tvångs-

medelsanvändningen som kan lämnas med hänsyn till gällande sekretess.

På likartat sätt bör nämnden vanligen kunna lämna besked om huru-

vida den enskilde har utsatts för olaglig personuppgiftsbehandling på

Säkerhetspolisens ansvarsområde.

Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter har efterfrå-

gat inom vilken tidsfrist den enskilde skall få ett besked om den före-

tagna kontrollen. Vi anser att ett sådant besked alltid bör lämnas så snart

nämnden har utfört sin kontroll.

Som vi redan varit inne på bör Säkerhets- och integritetsskyddsnämn-

den bedriva löpande tillsyn av verksamhet som kringgärdas av stark sek-

retess men inte ha några befogenheter att förhöra tjänstemän eller på lik-

artat sätt infordra upplysningar från dem och inte heller ha någon befo-

genhet att vid konstaterade felaktigheter i verksamheten besluta om rät-

telser av olika slag. Nämndens avgöranden bör således inte vara bin-

dande för de granskade myndigheterna. I stället bör nämnden anmäla

sina iakttagelser och överlämna relevanta delar av det som har fram-

kommit i tillsyns- eller kontrollärendet till den myndighet som ansvarar

för den fråga som är aktuell. Har nämnden funnit förhållanden som kan

innebära att en tjänsteman vid den myndighet som tillsynen avser har

begått ett brott, bör således nämnden anmäla detta till Åklagarmyndig-

heten. Kan de uppgifter nämnden har erhållit innebära att staten är ska-

deståndsskyldig gentemot enskild, bör nämnden anmäla detta till den

myndighet som enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av

skadeståndsanspråk mot staten skall handlägga ett sådant ärende. Om

nämnden påträffar förhållanden som enligt nämndens bedömning kan

innebära att personuppgiftsbehandling har skett utan stöd i lag, bör den

anmäla detta till Datainspektionen. Eventuella andra missförhållanden

bör på motsvarande sätt anmälas till annan behörig myndighet.

Mot den nu angivna bakgrunden bör det i lagen slås fast att nämnden

får uttala sig om konstaterade förhållanden och sin uppfattning om behov

av förändringar av verksamheten, att den skall verka för att brister i för-

Prop. 2006/07:133

70

fattningar avhjälps samt att den skall underrätta den enskilde om att en

kontroll har gjorts.

Vi avser att i förordning reglera frågor om nämndens anmälningar till

Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten och Datainspektionen och andra

myndigheter samt om förfarandet vid dessa myndigheters handläggning

av sådana anmälningar.

Prop. 2006/07:133

71

6.7

Nämndens avgöranden skall inte kunna överklagas

Regeringens förslag: Nämndens avgöranden i tillsynsärenden skall

inte kunna överklagas.

Utredningens förslag innehöll ingen uttrycklig bestämmelse om att

nämndens avgöranden inte får överklagas.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte tagit

upp frågan. Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen

har dock ansett att det behöver klargöras om nämndens prövning bör ut-

mynna i beslut som kan överklagas.

Skälen för regeringens förslag: Nämndens avgöranden i form av ut-

talanden och anmälningar kommer, som vi har varit inne på i föregående

avsnitt, inte att vara bindande för mottagaren, vare sig det är fråga om en

myndighet eller en enskild. Detta innebär, när det gäller kontrollärenden

på begäran av enskilda, att det står den enskilde fritt att av nämnden

begära nya kontroller. Detta innebär också att det inte finns anledning att

göra nämndens avgöranden överklagbara i sådana fall. Att nämndens

avgöranden inte kan överklagas bör, såsom Svenska avdelningen av

Internationella Juristkommissionen har uttalat, framgå uttryckligen av

lag.

6.8

Sekretess hos nämnden

Regeringens förslag: Sekretess skall gälla för uppgifter som nämnden

tar emot från myndigheter i samma omfattning som sekretess gäller

hos de myndigheterna.

Även uppgifter som nämnden tar emot från enskilda skall omfattas

av sekretess. Rör uppgiften den enskilde själv eller någon honom eller

henne närstående eller annan enskild, skall den sekretess gälla som

skulle ha gällt hos den myndighet som ärendet får anses avse. I övrigt

skall sekretess gälla i den mån det kan antas att riket skulle lida bety-

dande men eller att verksamhet för att förebygga eller beivra brott all-

varligt skulle skadas om uppgiften röjs.

Om nämnden tar emot uppgifter från en utländsk myndighet eller

en mellanfolklig organisation, skall uppgifterna omfattas av sekretess

hos nämnden i samma utsträckning som uppgifterna skulle ha varit

sekretessbelagda hos den myndighet som ärendet får anses avse.

Regeringens bedömning: Någon ändring i regleringen av med-

delarfriheten bör inte göras.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regering-

ens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser, däribland

Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har tillstyrkt eller inte haft

något att invända mot utredningens förslag. Sveriges advokatsamfund har

dock menat att den föreslagna ordningen kan innebära att regeringens

redovisningar till riksdagen om användningen av hemliga tvångsmedel

blir bristfälliga. Tullverket har ansett att den föreslagna sammanhållande

sekretessbestämmelsen är svår att tillämpa.

Prop. 2006/07:133

72

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsynsuppgift avser brottsbe-

kämpande verksamhet som är omgärdad av stark sekretess, närmare

bestämt verksamhet som avser användning av hemliga tvångsmedel och

kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksam-

het. Nämnden skall på detta område bedriva tillsyn och de operativa

myndigheternas uppgiftsskyldighet gentemot nämnden skall vara utan

undantag. Vid sin tillsyn kommer nämnden inte bara att kunna ta emot

uppgifter från de myndigheter som tillsynen avser utan även från andra

myndigheter. Även enskilda kommer genom anmälningar eller i enskilda

kontrollärenden att kunna lämna nämnden uppgifter. Slutligen kommer

nämnden även att kunna ta emot uppgifter från utländska myndigheter

och organisationer.

Primär sekretess hos nämnden

Bestämmelserna i sekretesslagen gäller normalt inte hos samtliga myn-

digheter utan har vanligen utformats med ett avgränsat tillämpningsom-

råde och gäller för vissa angivna uppgifter i en viss typ av ärenden, i en

viss typ av verksamhet eller hos en viss myndighet. Sådan sekretess som

ges direkt i sekretessbestämmelserna utgör s.k. primär sekretess. Om en

sekretessbelagd uppgift lämnas utanför det primära tillämpningsområdet,

följer inte sekretessen med uppgiften, om det inte finns någon särskild

regel om överföring av sekretess. Sådan sekretess som upprätthålls med

tillämpning av en sådan överföringsbestämmelse utgör s.k. sekundär sek-

retess (se påföljande avsnitt).

Det finns sekretessbestämmelser som kan bli primärt tillämpliga på

uppgifter hos nämnden. Det gäller bland annat utrikes- och försvarssek-

retess (2 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen), sekretess till skydd för den

brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten (5 kap. 1 §)

samt sekretess till skydd för uppgift hänförlig till ärende om kvalificerad

skyddsidentitet (5 kap. 10 § första stycket). Dessa sekretessbestämmelser

är nämligen primärt tillämpliga oavsett hos vilken myndighet en uppgift

finns. Däremot skulle t.ex. bestämmelsen till skydd för enskildas intres-

sen (9 kap. 17 §) inte bli primärt tillämplig hos nämnden. Detta beror på

att bestämmelsen i sin helhet är utformad så att den är primärt tillämplig

endast i viss utpekad verksamhet e.d.

Det skall också noteras att sekretess gäller hos alla myndigheter för

uppgift som rör enskilds hälsa eller sexualliv, såsom uppgifter om sjuk-

domar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller annan lik-

nande uppgift, om det måste antas att den enskilde eller någon närstående

till den enskilde kommer att lida betydande men om uppgiften röjs. Sek-

retessen skall dock inte tillämpas om någon annan sekretessbestämmelse

som ger ett starkare skydd för uppgiften är tillämplig hos myndigheten.

Om en uppgift som omfattas av denna sekretess omfattas av sekretess

även enligt en annan paragraf i sekretesslagen och uppgiften enligt en

bestämmelse i denna paragraf får lämnas till en annan myndighet eller till

en enskild, skall den bestämmelsen gälla (7 kap. 1 §).

Prop. 2006/07:133

73

Vidare gäller sekretess hos alla myndigheter för uppgift om enskilds

bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning

om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt, enskilds telefon-

nummer, e-postadress eller annan jämförbar uppgift som kan användas

för att komma i kontakt med den enskilde och för motsvarande uppgifter

om anhöriga till den enskilde, om det av särskild anledning kan antas att

den enskilde eller någon honom eller henne närstående kan komma att

utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Denna sek-

retess tillämpas inte, om någon annan sekretessbestämmelse som ger ett

starkare skydd för uppgiften är tillämplig hos myndigheten (7 kap. 1 a §).

Sekretess gäller slutligen också hos alla myndigheter för uppgift om

kopplingen mellan de fingerade personuppgifter som en enskild har

medgivande att använda enligt lagen (1991:483) om fingerade person-

uppgifter och den enskildes verkliga personuppgifter, om det inte står

klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller

henne närstående lider men (7 kap. 1 b §).

Sekundär sekretess hos nämnden

Om nämnden skulle ta emot en uppgift av en myndighet och det inte

finns någon bestämmelse om primär sekretess som är tillämplig på upp-

giften hos nämnden, krävs det – för att uppgiften skall vara sekretes-

skyddad hos nämnden – att det finns en bestämmelse om överförande av

sekretess. En sådan bestämmelse finns i 13 kap. 1 § sekretesslagen. Om

en myndighet i verksamhet, som avser bl.a. tillsyn, från annan myndighet

får en uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sålunda sekretessen

också hos den mottagande myndigheten. Detta innebär att sekretess hos

de granskade myndigheterna, liksom hos andra myndigheter, kan upp-

rätthållas hos nämnden genom sekundär sekretess. En sekretessbestäm-

melse som är primärt tillämplig hos en myndighet skall emellertid till-

lämpas i stället för sekundär sekretess även om den primära sekretessbe-

stämmelsen ger ett svagare skydd än den sekundära sekretessen, dock

med undantag för sekretess enligt 7 kap. 1 eller 1 a § sekretesslagen

(13 kap. 6 § första stycket sekretesslagen). Vidare gäller att sekundär

sekretess inte tillämpas på uppgift som upptagits i beslut hos den motta-

gande myndigheten (13 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen).

Myndigheternas uppgiftsskyldighet

Sekretess hindrar inte att myndigheter lämnar uppgift till andra myndig-

heter, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §

sekretesslagen). Sekretess hindrar inte heller i andra fall att uppgift läm-

nas till en myndighet om uppgiften behövs hos den senare myndigheten

för tillsyn över den myndighet där uppgiften förekommer (14 kap. 2 §

första stycket 3). Syftet med denna bestämmelse är att möjliggöra för

befattningshavare att, utan hinder av föreliggande sekretess, lämna Justi-

tieombudsmannen, Justitiekanslern och andra myndigheter som utövar

tillsyn över myndigheten uppgifter i större utsträckning än vad tillsyns-

myndigheten har begärt. Således får en befattningshavare, på eget initia-

tiv, lämna dessa tillsynsmyndigheter hemliga uppgifter t.ex. i anslutning

till en anmälan om missförhållanden inom förvaltningen. Vi har i avsnitt

6.5 föreslagit att en uppgiftsskyldighet skall gälla för berörda myndighe-

ter och andra offentliga organ samt att denna uppgiftsskyldighet bör

komma till uttryck i den nya lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande

verksamhet. Med stöd av de ovan nämnda bestämmelserna i 14 kap.

sekretesslagen kommer uppgifter att kunna lämnas till nämnden för dess

tillsyn utan hinder av sekretess.

Prop. 2006/07:133

74

En ny sekretessbestämmelse

Utredningen har föreslagit att det i sekretesslagen införs en ny samman-

hållen paragraf som uttömmande reglerar vilken sekretess som skall gälla

i nämndens tillsynsverksamhet och att paragrafen tas in i 11 kap. sekre-

tesslagen med hänsyn till nämndens föreslagna tillsynsuppgifter och

starka parlamentariska anknytning. Vi anser att paragrafen bör utformas

på sätt som anges i det följande.

Uppgifter från andra myndigheter

I paragrafen bör till en början tas in en bestämmelse om att sekretess all-

tid skall följa med uppgift som lämnas till nämnden av en myndighet. Vi

anser att uppgifter som nämnden tar emot från en annan myndighet inte

bör kunna få ett svagare skydd hos nämnden än hos myndigheten.

Uppgifter från enskilda

Uppgifter som nämnden tar emot från enskilda kommer som ovan

nämnts i vissa fall att omfattas av bestämmelser om primär sekretess. I

andra fall kommer dock inte någon bestämmelse om primär sekretess att

vara tillämplig. Så är t.ex. fallet beträffande sekretess till skydd för en-

skildas intressen enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen. För att sådan sekretess

skall kunna tillämpas av nämnden krävs att sekretessen överförs genom

en särskild bestämmelse. Beträffande uppgifter som nämnden tar emot

från en enskild, finns det dock inte någon sekretess att överföra. Hand-

lingar som lämnas in till nämnden från enskilda kan innehålla uppgifter

som är känsliga för den enskilde själv eller för någon annan person.

För att uppgifter som nämnden tar emot från enskild skall omfattas av

sekretess till skydd för den enskilde behövs alltså särskilda regler om

detta. Sådana regler finns redan i dag i bestämmelserna om sekretess hos

Justitieombudsmannen och Justitiekanslern (11 kap. 4 § sekretesslagen).

Utformningen av en sekretessregel till skydd för enskildas personliga

förhållanden i fråga om uppgift som nämnden tar emot av enskild bör

dock, med hänsyn till de känsliga uppgifter som det kan vara fråga om,

göras utan en sådan begränsning som gäller hos Justitieombudsmannen

och Justitiekanslern, dvs. att det skall kunna antas att den som uppgiften

rör eller någon honom närstående lider betydande men om uppgiften röjs.

En annan sak är att det kan framgå av en anmälan eller på annat sätt att

den enskilde själv vill att hans eller hennes fall skall bli känt för allmän-

heten. Den enskilde har kanske själv sett till att uppgifterna har publice-

rats i media. Detta innebär dock inget annat än att nämnden vid en sek-

retessprövning kan komma fram till att det inte innebär någon skada att

lämna ut den redan spridda uppgiften.

Prop. 2006/07:133

75

Vi föreslår således att det införs en bestämmelse om att det för uppgift

som har tagits emot från enskild skall gälla sekretess till skydd för en-

skilds personliga förhållanden i den mån uppgiften skulle ha varit sekre-

tessbelagd hos den myndighet som ärendet får anses avse.

I fråga om utrikes- och försvarssekretess samt sekretess till skydd för

den brottsbekämpande verksamheten för uppgift som har lämnats av en-

skild bör en begränsad sekretess gälla av samma slag som den sekretess

som för närvarande, dock endast för utrikes- och försvarssekretessen,

gäller hos Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Skälet för att det

inte skall gälla en starkare sekretess till skydd för den brottsbekämpande

verksamheten för uppgift som har lämnats av den enskilde är att de upp-

gifter som den enskilde lämnar i en anmälan e.d. – vare sig de härrör från

en myndighet eller inte – redan är spridda utanför den sekretesskyddade

verksamheten eftersom uppgifterna kommer från en enskild och inte från

en myndighet. Det är då viktigt för det allmänna förtroendet för nämnden

att den relativt generöst kan offentliggöra vilka förhållanden som en-

skilda har anmält till den. Vi anser alltså att det bör införas bestämmelser

om att det för uppgift som har tagits emot från enskild skall gälla sekre-

tess dels enligt 2 kap. sekretesslagen i den mån det kan antas att riket

lider betydande men om uppgiften röjs, dels sekretess enligt 5 kap.

samma lag i den mån det kan antas att verksamhet för att förebygga eller

beivra brott allvarligt motverkas om uppgiften röjs.

Uppgifter från utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation

Inte heller när nämnden i sin tillsynsverksamhet tar emot uppgifter från

en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation finns det någon

svensk sekretess att överföra till nämnden. I viss mån skulle t.ex. be-

stämmelserna om utrikes- och försvarssekretess kunna vara tillämpliga

(2 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen). Men exempelvis bestämmelserna om

sekretess avseende rättsligt samarbete (5 kap. 7 §) eller till skydd för en-

skildas intressen (9 kap. 17 §) gäller inte i den tillsynsverksamhet som

nämnden enligt vårt förslag skall bedriva. För att uppgifter som har tagits

emot av en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation skall

omfattas av sekretess hos nämnden behövs alltså nya särskilda regler om

detta. Det bör därför i den nya paragrafen tas in en sådan bestämmelse.

Den bör lämpligen utformas på motsvarande sätt som bestämmelsen om

sekretess för uppgift som har tagits emot från enskild i vad gäller skydd

för enskilds personliga förhållanden. Således bör sekretess gälla för upp-

gifter som har tagits emot från utländsk myndighet eller mellanfolklig

organisation i den mån uppgifterna skulle ha varit sekretessbelagda hos

den myndighet som nämndens ärende får anses avse.

Prop. 2006/07:133

76

Medför bestämmelserna några oavsedda problem?

Tullverket har ansett att de föreslagna sekretessbestämmelserna är svåra

att tillämpa då de bl.a. hänvisar till andra bestämmelser i sekretesslagen

och till den myndighet som ett visst ärende får anses avse. Som framgått

ovan är dock de föreslagna sekretessbestämmelserna utformade efter

mönster av andra befintliga sekretessbestämmelser. Bestämmelserna

torde därför inte vara svårare att tillämpa än exempelvis de sekretess-

bestämmelser som gäller för Justitieombudsmannen och Justitiekanslern

(11 kap. 4 § sekretesslagen).

Sveriges advokatsamfund har menat att de föreslagna sekretessbe-

stämmelserna kan innebära att regeringens redovisningar till riksdagen

om användningen av hemliga tvångsmedel blir bristfälliga. Vi vill med

anledning av det understryka att de föreslagna sekretessbestämmelserna

inte innebär att sådana uppgifter som brukar ingå i regeringens skrivelser

till riksdagen om den hemliga tvångsmedelsanvändningen kommer att

omfattas av någon ny starkare sekretess. Såväl regeringens som riks-

dagens möjligheter till information kommer alltså att förbli oförändrade.

Det bör också framhållas att sekretess aldrig hindrar att uppgift lämnas

till regeringen eller riksdagen (14 kap. 1 § sekretesslagen). Riksdagen

kan således utan hinder av sekretess ta in vilka uppgifter som helst av

såväl de granskade myndigheterna som av den granskande nämnden.

Enligt vår mening finns det därför inte någon grund för samfundets far-

hågor.

Meddelarfriheten

Med meddelarfrihet avses rätten att lämna uppgift i vilket ämne som

helst för publicering i de medier som tryckfrihetsförordningen och ytt-

randefrihetsgrundlagen omfattar (se 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihets-

förordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Meddelarfriheten är dock inte oinskränkt. Den ger till en början inte

någon rätt att uppsåtligen för offentliggörande lämna ut en allmän hand-

ling som omfattas av sekretess (7 kap. 3 § första stycket 2 tryckfrihets-

förordningen och 5 kap. 3 § första stycket 2 yttrandefrihetsgrundlagen).

Det är inte heller tillåtet att åsidosätta tystnadsplikt i de fall som anges

antingen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen eller i

16 kap. 1 § sekretesslagen. Tystnadsplikten har således företräde framför

meddelarfriheten på vissa områden. Detta gäller bland annat för uppgifter

i förundersökning, om de avser kvarhållande av försändelse på beford-

ringsföretag (dvs. postkontroll), hemlig teleavlyssning och hemlig tele-

övervakning eller hemlig kameraövervakning på grund av beslut av dom-

stol, undersökningsledare eller åklagare (16 kap. 1 § första stycket 3 sek-

retesslagen). För uppgifter som omfattas av försvarssekretess är med-

delarfriheten starkt begränsad. De fall där denna tystnadsplikt har före-

träde framför meddelarfriheten anges direkt i tryckfrihetsförordningen

eller yttrandefrihetsgrundlagen (se 7 kap. 3 § första stycket 1 och 4 § 1–8

tryckfrihetsförordningen, 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 1

yttrandefrihetsgrundlagen).

Prop. 2006/07:133

77

Uppgifter som rör nämndens tillsynsärenden kan komma att angå käns-

liga delar av brottsbekämpningen. De kommer även att kunna angå så-

dant som är starkt integritetskänsligt för enskilda. Ett röjande av sådana

uppgifter skulle i enskilda fall kunna leda till allvarlig skada för den

operativa verksamheten, fara för rikets säkerhet, störningar för landets

mellanfolkliga förbindelser eller annan skada för landet eller enskilda

personer. Vi anser därför, liksom utredningen, att den tystnadsplikt som

följer av den sekretess som gäller i nämndens ärenden bör ha företräde

framför meddelarfriheten. Vårt förslag ovan till en sammanhållen sekre-

tessreglering för nämndens tillsynsverksamhet innebär dock inte att

något helt nytt sekretesskydd skapas utan regleringen innebär att sekre-

tessregler som redan är tillämpliga på uppgifter hos de operativa myn-

digheterna och andra myndigheter görs tillämpliga också på uppgifter

hos nämnden. De föreslagna sekretessbestämmelserna för nämndens

tillsynsverksamhet ger därför inte anledning till några ändringar i re-

gleringen av meddelarfriheten.

7

Ikraftträdande m.m.

Regeringens förslag: Den nya lagen om tillsyn över viss brottsbe-

kämpande verksamhet och övriga nya och ändrade bestämmelser skall

träda i kraft den 1 januari 2008.

Nämndens tillsyn på eget initiativ får även omfatta verksamhet

som har förekommit före ikraftträdandet. Nämndens särskilda kon-

troller på begäran av enskild skall, om detta begärs, omfatta också

verksamhet som har förekommit före ikraftträdandet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningens förslag innebär dock inte att nämnden skall vara uttryckli-

gen skyldig att på begäran av enskild kontrollera förhållanden före

ikraftträdandet.

Remissinstanserna har inte uttalat sig i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Lagförslagen bör träda i kraft så snart

som möjligt. Med hänsyn till den tid som fordras för riksdagsbeslut och

för tillskapandet av den nya nämnden bör lagen träda i kraft den 1 januari

2008.

När nämnden utövar tillsyn på eget initiativ, bör tillsynen i grunden

angå verksamhet som har bedrivits efter ikraftträdandet. Men om sådan

verksamhet har en uppkomst i eller andra kopplingar till tiden före

ikraftträdandet, t.ex. tvångsmedelsanvändning som inletts före men som

pågår efter ikraftträdandet, bör tillsynen i behövlig mån kunna avse även

verksamheten före ikraftträdandet.

Enligt vår mening bör nämnden alltid vara skyldig att företa en kontroll

på begäran av en enskild och bör således utan någon begränsning kunna

granska också sådan verksamhet som har ägt rum före ikraftträdandet och

som omfattas av begäran.

En särskild fråga är om de föreslagna bestämmelserna om underrättelse

om hemlig tvångsmedelsanvändning i någon utsträckning bör omfatta

sådan tvångsmedelsanvändning som har skett före ikraftträdandet. Enligt

vår mening är det knappast praktiskt möjligt att tillämpa bestämmelserna

på sådan tvångsmedelsanvändning som vid tidpunkten för ikraftträdandet

redan har avslutats. I övergångsbestämmelserna bör därför anges att

underrättelse inte skall lämnas beträffande sådan tvångsmedelsanvänd-

ning som har avslutats före ikraftträdandet. Däremot bör underrättelse

lämnas i fråga om tvångsmedelsanvändning som pågår den 1 januari

2008.

Prop. 2006/07:133

78

8

Ekonomiska konsekvenser

Regeringens bedömning: De kostnadsökningar som förslaget kan

komma att medföra för de brottsbekämpande myndigheterna kan fi-

nansieras inom de befintliga ramarna för rättsväsendet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte haft

något att invända mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen har dock menat

att polisväsendet bör kompenseras för den ökade arbetsbelastning som

den nya tillsynen kommer att innebära. Åklagarmyndigheten och Eko-

brottsmyndigheten har ansett att särskilda medel måste anvisas för åkla-

garnas nya arbetsuppgift. Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga

Rättigheter har ansett att såväl den nya underrättelseskyldigheten som

Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens verksamhet bör utvärderas

efter tre år.

Skälen för regeringens bedömning: Kostnaderna för tillämpningen

av de föreslagna bestämmelserna om underrättelseskyldighet vid an-

vändning av hemliga tvångsmedel kan grovt beräknas till nio miljoner

kronor. Det rör sig huvudsakligen om merkostnader för personal vid

Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten.

Det arbete som kommer att krävas av de brottsbekämpande myndig-

heterna för att möjliggöra Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens till-

syn kommer inte att vara av någon större omfattning.

I och med inrättandet av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

skall Registernämnden läggas ner. De kostnader som Säkerhetspolisen

haft för Registernämnden skall bidra till inrättandet av Säkerhets- och

integritetsskyddsnämnden.

Inrättandet av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden bedöms inne-

bära en total kostnad om upp till motsvarande 12 miljoner kronor per år

samt en engångskostnad om upp till 1,5 miljoner konor i samband med

att myndigheten inrättas. Vi gör sammantaget den bedömningen att de

kostnadsökningar som förslaget kommer att medföra kan finansieras

inom befintliga anslag för rättsväsendet. Regeringen avser att återkomma

med förslag till anslagsnivåer och tillhörande finansiering i budgetpropo-

sitionen för 2008.

I likhet med Svenska Helsingforskommittén för Mänskliga Rättigheter

anser vi att den nu föreslagna ordningen bör utvärderas, när den har varit

i kraft några år.

Prop. 2006/07:133

79

9

Författningskommentar

9.1

Förslaget till lag om tillsyn över viss brotts-

bekämpande verksamhet

1 §

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (nämnden) skall utöva till-

syn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga

tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sam-

manhängande verksamhet.

Nämnden skall även utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behand-

ling av uppgifter enligt polisdatalagen (1998:622), särskilt med avse-

ende på 5 § den lagen.

Tillsynen skall särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet en-

ligt första och andra styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan

författning.

I paragrafens första stycke anges att det skall finnas en nämnd med nam-

net Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Lagrådet har förklarat sig

inte ha något att erinra mot att nämnden namnges i paragrafen men har

tillagt att det kunnat övervägas om inte paragrafen i stället bort inledas

med orden ”Den myndighet regeringen bestämmer” och ordet ”nämn-

den” härefter i lagen och övriga lagar utbytts mot ”tillsynsmyndigheten”.

Lagrådets synpunkt i denna del har inte beaktats. Eftersom det – på skäl

som har redovisats i avsnitt 6.2 – har ansetts att Säkerhets- och integri-

tetsskyddsnämnden bör inrättas genom lag, har det också ansetts naturligt

att namnge nämnden direkt i lagen. I övrigt har paragrafen utformats i

enlighet med Lagrådets förslag.

Nämnden skall utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters an-

vändning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter

och därmed sammanhängande verksamhet. Det handlar för det första om

verksamhet där hemliga tvångsmedel, såsom hemlig teleavlyssning,

hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning, används. För

det andra omfattas användningen av kvalificerade skyddsidentiteter en-

ligt lagen (2006:939) om kvalificerade skyddsidentiteter av tillsynen. Att

tillsynen även avser med tvångsmedelsanvändningen ”sammanhängande

verksamhet” innebär att både själva avlyssningen eller övervakningen

och den vidare hanteringen av upptagningarna, såsom hur överskotts-

information används eller förstörs, liksom fullgörandet av reglerna om

underrättelseskyldighet, omfattas av tillsynen. Även den brottsbekäm-

pande verksamhet som föregår och ligger till grund för ansökan om

tvångsmedlet omfattas.

I fråga om brottsbekämpande myndigheters användning av kvalifice-

rade skyddsidentiteter omfattar tillsynen att skyddsidentiteten används

endast för de syften som den beslutats för men även att de arbetsmetoder

som kommer till användning är lagenliga och används med iakttagande

av behovs- och proportionalitetsprinciperna.

Prop. 2006/07:133

80

Tillsynen är avgränsad till ”brottsbekämpande myndigheters” använd-

ning av metoderna. Det innebär att domstolarnas handläggning av och

beslut i ärenden om tillstånd till användning av hemliga tvångsmedel inte

omfattas av nämndens tillsyn. De brottsbekämpande myndigheterna är

för närvarande Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, polismyndigheterna,

Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten samt även Tullverket,

Kustbevakningen och Skatteverket (skattebrottsenheterna). Hemliga

tvångsmedel kan användas av Säkerhetspolisen, den öppna polisen och

Tullverket. Kvalificerade skyddsidentiteter kan för närvarande användas

av Säkerhetspolisen och den öppna polisen.

Tillsynsområdet är inte avgränsat med angivande av gällande lagar om

hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter. Det beror dels

på att tillsynen även omfattar fall då användning av metoderna sker helt

eller delvis otillåtet, dels på att tillsynen skall kunna omfatta eventuella

nya tvångsmedel som införs. Tillsynsområdets omfattning har behandlats

i avsnitt 6.1.

Andra stycket innebär att uppgiften att utöva tillsyn över Säkerhetspo-

lisens behandling av personuppgifter förläggs till Säkerhets- och integri-

tetsskyddsnämnden. Denna uppgift har hittills, enligt 1 § tredje stycket

förordningen (2006:1075) med instruktion för Registernämnden, åvilat

Registernämnden. Frågan har behandlats i avsnitt 6.1.

I tredje stycket anges syftet med nämndens tillsyn, nämligen att brotts-

bekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och

kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksam-

het bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Det handlar om att

tillse att metoderna är tillåtna i författning och att föreskrivna tillstånd

har inhämtats men även om att användningen sker med iakttagande av

principerna om behov och proportionalitet. Nämndens tillsyn syftar även

till att Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling sker i enlighet med

lag eller annan författning. Frågan har behandlats i avsnitt 6.2.

2 §

Nämnden skall utöva sin tillsyn genom inspektioner och andra under-

sökningar.

Nämnden får uttala sig om konstaterade förhållanden och sin upp-

fattning om behov av förändringar i verksamheten och skall verka för

att brister i lag eller annan författning avhjälps.

I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om hur Säkerhets- och

integritetsskyddsnämnden skall bedriva sin tillsynsverksamhet.

Av det första stycket, som har motiverats i avsnitt 6.3, framgår att

nämndens löpande tillsyn skall genomföras i form av inspektioner eller

andra slag av undersökningar. Undersökningarna får utformas efter om-

ständigheterna i det enskilda tillsynsärendet och kan alltså vara av olika

art och omfattning. Vid utövandet av tillsynen avgör nämnden i vad mån

en anmälan från en enskild, som inte utgör en sådan begäran som avses i

3 §, bör föranleda en undersökning. En begäran enligt 3 § av en enskild

skall alltid föranleda en kontroll från nämndens sida i ett särskilt kon-

trollärende (se vidare kommentaren till 3 §) men kan också föranleda att

nämnden på eget initiativ företar en mera omfattande inspektion eller

undersökning.

Prop. 2006/07:133

81

Andra stycket innehåller bestämmelser om vad nämndens tillsyn kan

utmynna i. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 6.6. Nämnden får

uttala sig om förhållanden som den har konstaterat vid en inspektion eller

annan undersökning. Den får även uttala sin uppfattning om vilka behov

det finns av förändringar i den verksamhet som tillsynen avser. Den får

vidare verka för att brister avhjälps i lag eller annan författning, t.ex. re-

geringens förordningar eller myndigheternas föreskrifter. Ett uttalande

kan riktas till den myndighet vars verksamhet ett tillsynsärende avsett.

När det gäller behovet av ändringar i lag eller förordning bör nämnden

uttala sig till regeringen. Regeringen avser att i förordning meddela före-

skrifter om nämndens skyldighet att i vissa fall överlämna vad som fram-

kommit vid tillsynen till andra myndigheter.

3 §

Nämnden är skyldig att på begäran av en enskild kontrollera om han

eller hon har utsatts för sådana tvångsmedel eller varit föremål för så-

dan personuppgiftsbehandling som avses i 1 § och om användningen

av tvångsmedel och därmed sammanhängande verksamhet eller be-

handlingen av personuppgifter har skett i enlighet med lag eller annan

författning. Nämnden skall underrätta den enskilde om att kontrollen

har utförts.

Enligt paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är

nämnden skyldig att på begäran av en enskild kontrollera tvångsmedels-

användning och därmed sammanhängande verksamhet eller personupp-

giftsbehandling som avser honom eller henne. En sådan begäran kan

framställas av envar, oavsett dennes medborgarskap eller hemvist. Även

juridiska personer kan framställa en sådan begäran, med en förfrågan om

huruvida hemligt tvångsmedel har riktats mot en teleadress eller plats

som den juridiska personen innehar. Nämnden är i dessa fall alltid skyl-

dig att företa den kontroll som behövs och skall alltid underrätta den

enskilde om att kontrollen har utförts. Vilka uppgifter som i övrigt kan

lämnas beror på vilken sekretess som gör sig gällande i det enskilda

fallet. Motiven till bestämmelserna har angetts i avsnitten 6.4 och 6.6.

4 §

Nämnden har rätt att av förvaltningsmyndigheter som omfattas av

tillsynen få de uppgifter och det biträde som nämnden begär. Även

domstolar samt de förvaltningsmyndigheter som inte omfattas av till-

synen är skyldiga att lämna nämnden de uppgifter som den begär.

I paragrafen, som har motiverats i avsnitt 6.5 och utformats i enlighet

med Lagrådets förslag, föreskrivs en uppgifts- och biträdesskyldighet för

de myndigheter som omfattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämn-

dens tillsyn. Myndigheterna är skyldiga att lämna de uppgifter och det

biträde som nämnden begär. Nämnden skall givetvis inte begära uppgif-

ter om annat än sådant som är relevant för nämndens tillsyn (dvs. an-

vändningen av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter

och därmed sammanhängande verksamhet samt Säkerhetspolisens be-

handling av personuppgifter). Nämnden avgör själv om en uppgift är

relevant för tillsynens utövande. Myndigheterna är skyldiga att lämna de

begärda uppgifterna även om det förutsätter efterforskning från myndig-

heternas sida. Vidare föreskrivs att myndigheter som omfattas av tillsy-

nen är skyldiga att biträda nämnden. Sådant biträde kan bestå i att myn-

digheterna gör lokaler, arkiv, register och andra databaser som omfattas

av ett tillsynsärende tillgängliga för nämnden. Rent utredningsarbete

förutsätts dock utföras av nämnden och dess kansli.

Prop. 2006/07:133

82

Också domstolar och förvaltningsmyndigheter som inte omfattas av

tillsynen är skyldiga att på begäran lämna nämnden upplysningar. Är det

t.ex. fråga om en hemlig teleavlyssning är således även den domstol som

har beslutat om avlyssningen skyldig att lämna upplysningar. Domstolen

har dock aldrig en sådan biträdesskyldighet som de myndigheter som

omfattas av tillsynen har.

Som en följd av den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i paragrafen

kan begärda uppgifter lämnas till nämnden utan hinder av den sekretess

som annars gäller (jfr 14 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen [1980:100]).

Uppgifts- och biträdesskyldigheten åvilar myndigheterna som sådana,

inte enskilda tjänstemän. Nämnden har därför inga befogenheter att för-

höra eller på likartat sätt infordra uppgifter från tjänstemän vid de myn-

digheter som nämndens tillsyn avser eller övriga myndigheter. Det är

dock i praktiken nödvändigt att nämnden vid behov har direkt och per-

sonlig kontakt med tjänstemän som har ansvarsuppgifter på det område

som tillsynen avser för att nämnden på så sätt skall kunna få in de upp-

gifter som krävs i tillsynsverksamheten. Det får förutsättas att sådana

kontakter sker i samförstånd med myndigheten. Skulle nämnden t.ex. få

reda på att personer har deltagit i olovlig avlyssning bör nämnden över-

lämna relevanta delar av det som har framkommit vid tillsynen till åkla-

gare för handläggning.

Enligt den föreslagna 11 kap. 6 § sekretesslagen kommer sekretess-

skyddet för uppgift som nämnden har erhållit av annan myndighet att

gälla i samma utsträckning hos nämnden som hos myndigheten.

5 §

Nämnden skall ha högst tio ledamöter.

Ledamöterna skall utses av regeringen för en bestämd tid, högst

fyra år. De skall med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet,

laglydnad och övriga omständigheter vara lämpliga för uppdraget.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie

domare eller ha annan motsvarande juridisk erfarenhet. Övriga leda-

möter skall utses bland sådana personer som har föreslagits av parti-

grupperna i riksdagen.

Paragrafen behandlar Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens sam-

mansättning, hur ledamöterna utses och vilka kvalifikationer de skall ha.

Av 11 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen framgår att ledamöterna i

nämnden skall vara svenska medborgare. Bestämmelserna har motiverats

i avsnitt 6.2.

6 §

Prop. 2006/07:133

83

Nämndens avgöranden får inte överklagas.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens avgöranden skall utmynna i

uttalanden enligt 2 § andra stycket eller underrättelser enligt 3 §. Nämn-

dens uttalanden om konstaterade förhållanden eller om behovet av för-

ändringar i verksamheten är inte bindande för den myndighet som tillsy-

nen avsett och inte heller för annan myndighet som nämnden överlämnat

sin utredning till eller för enskild som berörts. Det har därför ansetts att

nämndens avgöranden i ärenden enligt 2 och 3 §§ inte bör kunna över-

klagas. Frågan har behandlats i avsnitt 6.7.

Övergångsbestämmelsen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Sådan kontroll som avses

i 3 § skall på begäran av en enskild omfatta även förhållanden före

ikraftträdandet.

Lagen träder i kraft den 1 januari 2008. Det är alltså från denna tidpunkt

som nämnden skall utöva sin verksamhet. Det är naturligt att nämnden

därvid inriktar sin verksamhet på sådan användning av hemliga tvångs-

medel och kvalificerade skyddsidentiteter som sker efter ikraftträdandet.

Det finns emellertid inte något som hindrar att nämnden granskar även

äldre förhållanden. I några fall är det särskilt naturligt att så sker. Exem-

pelvis är det naturligt att nämnden vid en granskning av den tvångsme-

delsanvändning som pågick vid lagens ikraftträdande även granskar om

förutsättningarna för tvångsmedelsanvändning var uppfyllda när åtgär-

derna inleddes. Och även om tvångsmedelsanvändningen har avslutats

före ikraftträdandet, kan nämnden givetvis ha anledning att bl.a. kon-

trollera de brottsbekämpande myndigheternas användning av

överskottsinformation. Vid en sådan granskning har nämnden också

möjlighet att granska tvångsmedelsanvändningen som genererat

överskottsinformationen. Det ankommer i dessa avseenden på nämnden

att avgöra i vilken utsträckning den ser skäl att ta upp äldre förhållanden

till granskning.

Vid sådana kontroller som sker på enskilds begäran (jfr 3 §), är nämn-

den, om det begärs, skyldig att granska även äldre förhållanden.

Frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser har behandlats i

avsnitt 7.

9.2

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap.

31 §

Den som är eller har varit misstänkt för brott skall, om inte annat

följer av 33 §, underrättas om hemlig teleavlyssning eller hemlig te-

leövervakning som han eller hon har utsatts för. Om avlyssningen

eller övervakningen har avsett en teleadress som innehas av någon

annan än den misstänkte skall, om inte annat följer av 33 §, även in-

nehavaren underrättas.

En underrättelse skall lämnas så snart det kan ske utan men för

utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen

avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan enligt

23 kap. 18 § eller på annat sätt har fått del av eller tillgång till upp-

gifterna. En underrättelse behöver inte heller lämnas, om den med

hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

Prop. 2006/07:133

84

I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om underrättelseskyldighet

till enskild i fråga om användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökningar i brottmål.

Enligt första stycket skall den som är eller har varit misstänkt för brott

underrättas om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som

han eller hon har utsatts för. En underrättelse skall även lämnas till inne-

havaren av den teleadress som har avlyssnats eller övervakats, om denne

är någon annan än den misstänkte. Skyldigheten att underrätta innehava-

ren av en teleadress gäller även när denne är en juridisk person. Om det

vid en hemlig teleavlyssning eller en hemlig teleövervakning framkom-

mer brottsmisstankar som föranleder att förundersökning inleds även mot

en annan person än den som tillståndet till avlyssningen eller övervak-

ningen avser, skall även den andra personen underrättas om tvångsme-

delsanvändningen om han eller hon också har utsatts för avlyssningen.

Om en domstol exempelvis meddelar tillstånd till hemlig teleavlyssning

mot A och det vid avlyssningen av ett samtal mellan A och B uppstår

brottsmisstankar även mot B, och som föranleder att en förundersökning

inleds även mot B, skall alltså både A och B underrättas om den avlyss-

ning som de har utsatts för. Om det vid samtalet mellan A och B även

uppkommer brottsmisstankar mot C skall dock någon underrättelse till C

inte lämnas eftersom C inte har utsatts för den hemliga teleavlyssningen.

Frågan har behandlats i avsnitt 5.2.

Enligt andra stycket skall en underrättelse lämnas så snart det kan ske

utan men för utredningen. Med ”utredningen” avses förundersökningen

mot den misstänkte. För att underrättelsefrågan inte skall kunna anstå

under alltför lång tid föreskrivs att underrättelseskyldigheten alltid inträ-

der senast en månad efter det att förundersökningen har avslutats, t.ex.

genom beslut att förundersökningen skall läggas ner eller att åtal skall

eller inte skall väckas. Frågan har behandlats i avsnitt 5.4.

En underrättelse behöver dock enligt tredje stycket inte lämnas om den

misstänkte redan har fått del av eller tillgång till samtliga de uppgifter

som skall ingå i en underrättelse genom reglerna om misstänkts och åta-

lads rätt till insyn i förundersökningsmaterialet (23 kap. 18 § rättegångs-

balken) eller på annat sätt, t.ex. genom att han eller hon har fått del av

uppgifterna vid ett förhör. Det är inte heller nödvändigt att lämna någon

underrättelse om det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att

en underrättelse är utan betydelse. Så kan vara fallet om en innehavare av

en avlyssnad teleadress är en målsägande som bistår de brottsbekäm-

pande myndigheterna. Ett annat fall då en underrättelse också är uppen-

bart obehövlig är om avlyssningen avser en telefonautomat som innehas

av en operatör som medverkat till verkställigheten av avlyssningen. Frå-

gan har behandlats i avsnitt 5.2.

I förundersökningskungörelsen (1947:948) kommer det att tas in be-

stämmelser om att det är förundersökningsledaren som ansvarar för att

underrättelse lämnas. Frågan om vem som skall svara för underrättel-

serna har behandlats i avsnitt 5.9.

Prop. 2006/07:133

85

32 §

En underrättelse enligt 31 § skall innehålla uppgift om vilket tvångs-

medel som har använts, vilken teleadress avlyssningen eller övervak-

ningen har avsett och när den har skett. Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall få uppgift om vilken brottsmisstanke som har

legat till grund för avlyssningen eller övervakningen eller som avlyss-

ningen eller övervakningen har föranlett. Den som inte är eller har

varit misstänkt för brott skall få uppgift om detta.

I paragrafen, som är ny, anges vad en underrättelse till enskild om an-

vändning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall

innehålla. Frågan har behandlats i avsnitt 5.3.

Till en början skall det anges vilket av de hemliga tvångsmedlen som

har använts. Det skall vidare upplysas om vilken teleadress som har av-

lyssnats eller övervakats. Det skall också anges under vilken tid tvångs-

medlet har använts mot den underrättade personen. Detta innebär att för

en och samma avlyssning eller övervakning så kommer innehavaren av

teleadressen att underrättas om hela den tid avlyssningen eller övervak-

ningen har pågått medan en misstänkt, som inte är innehavare av tele-

adressen, kommer att underrättas om den tid han eller hon blev föremål

för åtgärden. Normalt får det anses tillräckligt att ange under vilka dagar

som tvångsmedlet har riktats mot personen i fråga. Har verkställigheten

av tvångsmedlet pågått endast under en mycket kort tid kan det vara

lämpligt att i stället ange tiden i timmar eller minuter. Underrättelsen

skall dock inte innehålla uppgift om i vad mån tvångsmedlet omfattat

andra personer än den underrättade själv. Slutligen skall en person som

är eller har varit misstänkt för brott underrättas om vilken brottsmiss-

tanke som har legat till grund för avlyssningen eller övervakningen eller

som avlyssningen eller övervakningen har föranlett medan den som inte

är eller har varit misstänkt för brott skall upplysas om detta förhållande.

33 §

Om det gäller sekretess enligt 2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) för uppgifter som avses i 32 §,

skall en underrättelse enligt 31 § skjutas upp till dess att sekretess

inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom ett år från det att förundersök-

ningen avslutades, får underrättelsen underlåtas.

En underrättelse enligt 31 § skall inte lämnas, om förundersök-

ningen angår

1. brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken,

om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

2. brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,

3. brott som avses i 18 kap. 1, 3, 4, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3,

4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 12 eller 13 § brottsbalken,

Prop. 2006/07:133

86

4. brott som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken, om brottet är av

det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk,

5. brott som avses i 2 § lagen (2003:148) om straff för terrorist-

brott eller 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt

allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m., eller

6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som anges i 1–5

eller underlåtenhet att avslöja sådant brott, om gärningen är belagd

med straff.

Paragrafen, som är ny, anger de situationer då en underrättelse enligt 31 §

antingen skall skjutas på framtiden eller helt underlåtas.

Enligt första stycket skall en underrättelse till enskild om användning

av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skjutas upp under

den tid det råder sekretess av ett visst slag. Skulle underrättelsen röja

förhållanden som omfattas av utrikes- eller försvarssekretess (2 kap. 1

och 2 §§ sekretesslagen) eller sekretess till skydd för den brottsföre-

byggande och brottsbekämpande verksamheten (5 kap. 1 §) eller för en-

skildas intressen (9 kap. 17 §) skall underrättelse alltså skjutas upp. Det

kan handla om att en underrättelse i fråga om den aktuella förundersök-

ningen skulle röja åtgärder av betydelse för andra utredningar.

Underrättelsen skall skjutas upp i sin helhet även om det gäller sekre-

tess enbart för vissa av de uppgifter som skall lämnas enligt 32 §. Förun-

dersökningsledaren, som är den som ansvarar för att en underrättelse

lämnas, skall återkommande pröva om det fortfarande föreligger sekre-

tess för uppgift eller om underrättelse skall lämnas. Frågan måste dess-

utom tas upp till prövning om det framkommer nya omständigheter som

ger anledning att ompröva sekretessfrågan. Det ligger i sakens natur att

prövningarna dokumenteras.

Om det har gått ett år från det att förundersökningen avslutades utan att

någon underrättelse har kunnat lämnas, får enligt andra stycket under-

rättelsen underlåtas. Någon underrättelse behöver alltså inte lämnas och

bevakningen av sekretessfrågan kan upphöra. För det fall en avslutad

förundersökning återupptas inom nämnda ettårsfrist skall underrättelse-

skyldigheten tillämpas efter förhållandena i den återupptagna förunder-

sökningen. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 5.5.

Det tredje stycket innehåller ett undantag för underrättelseskyldigheten

i fråga om utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets inre och yttre

säkerhet samt terroristbrott. Frågan har behandlats i avsnitt 5.6. Bestäm-

melsen har i lagrådsremissen utformats på ett något annorlunda sätt.

Lagrådet har påpekat att brottskatalogen är avsedd att överensstämma

med brottskatalogen i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottsmål och att den därför bör kompletteras med de

bestämmelser om vissa högmålsbrott och om försöksbrott m.m. som

finns i 1952 års lag. Lagtexten har utformats i enlighet med Lagrådets

synpunkter.

Övergångsbestämmelsen

Prop. 2006/07:133

87

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse behöver

dock inte lämnas beträffande hemlig teleavlyssning eller hemlig tele-

övervakning som har avslutats före ikraftträdandet.

Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 7.

9.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1506) om

hemlig kameraövervakning

8 §

Den som är eller har varit misstänkt för brott skall underrättas om

hemlig kameraövervakning som han eller hon har utsatts för. Om

övervakningen har avsett en plats som innehas av någon annan än

den misstänkte, skall även innehavaren underrättas. I fråga om sådan

underrättelse, tidpunkten för underrättelsen och undantag från un-

derrättelseskyldigheten tillämpas 27 kap. 31 § andra och tredje

styckena, 32 och 33 §§ rättegångsbalken. Underrättelsen skall även

innehålla uppgift om platsen för åtgärden.

Vad som sägs i första stycket om underrättelse till innehavare av

den övervakade platsen gäller inte om allmänheten har tillträde till

platsen.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om underrättelseskyldig-

het vid hemlig kameraövervakning.

Av första stycket framgår att det vid hemlig kameraövervakning gäller

samma skyldighet att underrätta enskilda som vid exempelvis hemlig

teleavlyssning. Kretsen av dem som skall underrättas har dock angetts på

ett något annorlunda sätt. Förutom personer som är eller har varit miss-

tänkta för brott omfattar underrättelseskyldigheten även innehavare av

övervakade platser. I fråga om sådan underrättelse, tidpunkten för under-

rättelsen och undantag från underrättelseskyldigheten är genom hänvis-

ningar bestämmelserna i 27 kap. 31 § andra och tredje styckena, 32 och

33 §§ rättegångsbalken tillämpliga också vid hemlig kameraövervakning.

I förevarande paragraf klargörs att underrättelsen i stället för uppgift om

teleadress skall innehålla uppgift om platsen för åtgärden.

Enligt andra stycket gäller inte underrättelseskyldighet i fråga om in-

nehavare av platser till vilka allmänheten har tillträde. Med platser till

vilka allmänheten har tillträde avses varje plats, utom- eller inomhus,

som är upplåten för eller annars frekventeras av allmänheten. Som exem-

pel på platser till vilka allmänheten har tillträde kan nämnas gator, torg

och parker liksom för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och

andra trafikområden, väntsalar, restauranger, affärer, biografer, idrotts-

områden, bad- och campingplatser, kyrkogårdar samt tåg och andra all-

männa kommunikationsmedel. Även skog och mark till vilka allmänhe-

ten har tillträde på grund av allemansrätten är platser till vilka allmänhe-

ten har tillträde.

Allmänheten kan ha tillträde till en plats eller ett område endast under

vissa tider, t.ex. under dagtid men inte under kvällar, nätter eller helger. I

sådana fall aktualiseras underrättelseskyldigheten endast under sådan tid

då allmänheten inte har haft tillträde till den plats som övervakningen

avser.

Prop. 2006/07:133

88

Bestämmelserna har motiverats i avsnitten 5.1 till 5.6.

Övergångsbestämmelsen

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse enligt 31 §

behöver dock inte lämnas beträffande hemlig kameraövervakning

som har avslutats före ikraftträdandet.

Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 7.

9.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

hemlig rumsavlyssning

15 §

Den som är eller har varit misstänkt för brott skall underrättas om

hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för. Om avlyss-

ningen har avsett en plats som innehas av någon annan än den miss-

tänkte, skall även innehavaren underrättas. I fråga om sådan under-

rättelse, tidpunkten för underrättelsen och undantag från underrättel-

seskyldigheten tillämpas 27 kap. 31 § andra och tredje styckena, 32

och 33 §§ rättegångsbalken. Underrättelsen skall även innehålla

uppgift om platsen för åtgärden.

Vad som sägs i första stycket om underrättelse till innehavare av

den avlyssnade platsen gäller inte om allmänheten har tillträde till

platsen.

Paragrafen är ny.

I första stycket finns bestämmelser om underrättelse till enskild efter

hemlig rumsavlyssning (enligt propositionen 2005/06:178 om hemlig

rumsavlyssning). Förutom personer som är eller har varit brottsmiss-

tänkta omfattar underrättelseskyldigheten innehavare av avlyssnade plat-

ser. I fråga om sådan underrättelse, tidpunkten för underrättelsen och

undantag från underrättelseskyldigheten är genom en hänvisning be-

stämmelserna i 27 kap. 31 § andra och tredje styckena, 32 och 33 §§ rät-

tegångsbalken tillämpliga också vid hemlig rumsavlyssning. I föreva-

rande paragraf klargörs att underrättelsen i stället för uppgift om tele-

adress skall innehålla uppgift om platsen för åtgärden.

Enligt andra stycket gäller inte underrättelseskyldighet i fråga om in-

nehavare av platser till vilka allmänheten har tillträde (se kommentaren

till 8 § förslaget till lag om ändring i lagen [1995:1506] om hemlig kame-

raövervakning).

Bestämmelserna har motiverats i avsnitten 5.1 till 5.6.

9.5

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100)

11 kap.

6 §

Hos Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden i dess tillsyn enligt la-

gen (2007:000) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet

gäller sekretess endast enligt andra– fjärde styckena.

Om nämnden i verksamhet, som avses i första stycket, från en

myndighet får en uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekre-

tessen också hos nämnden.

Om nämnden i verksamhet, som avses i första stycket, får en upp-

gift från en enskild, gäller

1. sekretess enligt 2 kap. i den mån det kan antas att riket lider

betydande men om uppgiften röjs,

2. sekretess enligt 5 kap. i den mån det kan antas att verksamhet

för att förebygga eller beivra brott allvarligt motverkas om uppgiften

röjs,

3. sekretess till skydd för enskilds personliga förhållanden i den

mån uppgiften skulle ha varit sekretessbelagd hos den myndighet som

ärendet får anses avse.

Om nämnden i verksamhet, som avses i första stycket, får en upp-

gift från en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation,

gäller sekretess i den mån uppgiften skulle ha varit sekretessbelagd

hos den myndighet som ärendet får anses avse.

Prop. 2006/07:133

89

Paragrafen, som är ny och har motiverats i avsnitt 6.8, föreskriver vilken

sekretess som skall gälla för uppgift hos Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden i dess tillsynsverksamhet enligt lagen (2007:000) om

tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet.

I första stycket anges att paragrafen endast gäller i tillsynsverksamhe-

ten och inte i annan verksamhet vid nämnden, t.ex. personaladministra-

tion, samt att paragrafen uttömmande reglerar i vad mån sekretess gäller i

tillsynsverksamheten. Om en uppgift som nämnden har fått inte kan hän-

föras till tillsynsverksamheten, kan andra bestämmelser om sekretess

vara tillämpliga.

I fråga om uppgift som nämnden har fått av en myndighet föreskrivs i

andra stycket att den sekretess som gäller vid myndigheten överförs till

nämnden (s.k. sekundär sekretess). Något undantag av det slag som finns

i 13 kap. 6 § gäller inte i detta fall, varför en svagare primär sekretessbe-

stämmelse aldrig kan gälla framför en starkare sekundär sekretessbe-

stämmelse. Vid valet mellan två sekretessbestämmelser, vare sig de är

primära eller sekundära, gäller allmänt att den strängaste bestämmelsen

skall tillämpas. Sekretess kan överföras från myndigheter som omfattas

av tillsynen men gäller också uppgifter från andra myndigheter som har

betydelse för verksamheten.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om sekretess till skydd för

uppgifter som nämnden i sin tillsynsverksamhet har fått från en enskild.

Uppgifterna kan lämnas inom ramen för nämndens löpande tillsyn eller i

ett särskilt kontrollärende på begäran av enskild.

Utrikes- och försvarssekretess enligt 2 kap. gäller för sådan uppgift,

dock endast i den mån det kan antas att riket lider betydande men om

uppgiften röjs (punkten 1).

Prop. 2006/07:133

90

Även sekretess enligt 5 kap. med hänsyn främst till intresset av att fö-

rebygga eller beivra brott gäller för uppgift som nämnden har fått från en

enskild, men endast om det kan antas att sådan verksamhet allvarligt

motverkas om uppgiften röjs (punkten 2).

När det gäller sekretess till skydd för uppgift om enskildas personliga

förhållanden som lämnas av enskilda gäller dock sekretess utan någon

särskild begränsning i fråga om skaderekvisitet (punkten 3). Sådana upp-

gifter kan röra en enskild person, som nämnden har fått uppgiften från,

eller t.ex. en anhörig till denne. Sekretess gäller under förutsättning att

uppgiften skulle ha varit sekretessbelagd om den funnits hos myndighet

som det aktuella tillsynsärendet får anses avse. Kan inte uppgifterna hän-

föras till någon sådan myndighet, är uppgifterna således offentliga.

Slutligen finns i fjärde stycket en bestämmelse om sekretess för uppgift

som nämnden har fått direkt från en utländsk myndighet eller en mellan-

folklig organisation. Även i detta fall gäller sekretess under förutsättning

att uppgiften skulle ha varit sekretessbelagd om den funnits hos myndig-

het som det aktuella tillsynsärendet får anses avse. Kan uppgifterna inte

hänföras till någon sådan myndighet är de således offentliga. Det skall

dock understrykas att om nämnden får uppgifter från svenska myndig-

heter, enskilda, utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer

utanför sin tillsynsverksamhet så är t.ex. bestämmelserna om utrikes- och

försvarssekretess (2 kap. 1 och 2 §§) direkt tillämpliga på uppgifterna.

9.6

Förslaget till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen

(1996:627)

23 §

Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra

uppgifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden beslutar i varje enskilt

fall om utlämnande av uppgifter enligt denna paragraf.

I paragrafens andra stycke har Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden

ersatt Registernämnden. Frågan har behandlats i avsnitt 6.1.

9.7

Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål

4 kap.

25 §

En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning

av någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Av ansö-

kan skall det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana

uppgifter som behövs för att åtgärden skall kunna genomföras. Åkla-

garen skall genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och

i sådant fall ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt

27 kap. 24 § rättegångsbalken. Upptagningar och uppteckningar får

bevaras efter det att ärendet om rättslig hjälp har avslutats och återre-

dovisning skett enligt 2 kap. 17 § endast om detta är tillåtet enligt

27 kap. 24 § rättegångsbalken.

I fråga om underrättelse till enskild enligt 27 kap. 31–33 §§ rätte-

gångsbalken skall bestämmelserna i 27 kap. 31 § andra stycket och

33 § andra och tredje styckena samma balk inte tillämpas. Underrät-

telse skall lämnas så snart det kan ske efter det att åtgärden enligt

första stycket har avslutats. Underrättelsen skall, utöver vad som

följer av 27 kap. 33 § första stycket rättegångsbalken, skjutas upp om

sekretess gäller enligt 5 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100). Om det

på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse

inom ett år från det att åtgärden avslutades, får underrättelsen un-

derlåtas. Underrättelse skall inte lämnas om utredningen gäller brott

som motsvarar brott som anges i 27 kap. 33 § tredje stycket rätte-

gångsbalken.

Prop. 2006/07:133

91

Paragrafen avser rättslig hjälp i Sverige med hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning på begäran av en annan stat. Enligt första stycket

krävs alltid rättens tillstånd till åtgärden. Av 2 kap. 1 § följer att bestäm-

melserna i 27 kap. rättegångsbalken skall tillämpas.

I ett nytt tredje stycke anpassas de bestämmelser om underrättelse som

införs i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken, och som gäller också i dessa

fall, till de förhållanden som gäller i det internationella rättsliga samar-

betet. Skälen för detta har behandlats i avsnitt 5.10.

Med hänsyn till att det här är fråga om en utländsk brottsutredning

skall i fråga om tidpunkten för underrättelse bestämmelserna i 27 kap.

31 § andra stycket rättegångsbalken inte tillämpas. I stället knyts under-

rättelseskyldigheten till den tidpunkt då den hemliga teleavlyssningen

eller hemliga teleövervakningen avslutades. Underrättelsens innehåll

följer bestämmelserna i 27 kap. 32 § rättegångsbalken.

De undantag från underrättelseskyldigheten som gäller enligt 27 kap.

31 § tredje stycket och 33 § första stycket rättegångsbalken skall tilläm-

pas även i dessa fall. Utöver de sekretessbestämmelser som omnämns i

sistnämnda lagrum skall även sekretess enligt 5 kap. 7 § sekretesslagen

medföra att underrättelsen skjuts upp. I likhet med vad som gäller i in-

hemska ärenden skall en ettårsfrist tillämpas. Om någon underrättelse på

grund av sekretess inte har kunnat lämnas inom denna frist får underrät-

telsen underlåtas. I fråga om rättslig hjälp skall tiden dock räknas från det

att avlyssningen eller övervakningen avslutades, vilket ersätter bestäm-

melserna i 27 kap. 33 § andra stycket rättegångsbalken. Det är inte möj-

ligt för svenska myndigheter att göra en sekretessprövning utan att kon-

takta den utländska myndighet som har begärt åtgärden. En sådan sekre-

tessprövning bör göras dels i samband med att åtgärden avslutas, dels i

samband med att ettårsfristen löper ut. Därutöver bör svenska myndig-

heter företa en ny prövning när de får sådan information från den ut-

ländska myndigheten som ger anledning till omprövning av sekretessfrå-

gan.

Underrättelse skall inte lämnas om den utländska brottsutredningen av-

ser brott som motsvarar brott som anges i 27 kap. 33 § tredje stycket rät-

tegångsbalken. Detta föreskrivs särskilt i förevarande paragraf.

Prop. 2006/07:133

92

Enligt 25 a § skall underrättelse inte heller lämnas när den rättsliga

hjälpen verkställs genom omedelbar överföring av telemeddelanden eller

uppgifter om telemeddelanden. Vid tekniskt bistånd som lämnas med

stöd av 25 b § fattas inte något svenskt tvångsmedelsbeslut enligt 27 kap.

rättegångsbalken och bestämmelserna om underrättelse blir därmed inte

tillämpliga.

25 a §

Rättens beslut enligt 25 § att tillåta hemlig teleavlyssning eller hemlig

teleövervakning får verkställas genom omedelbar överföring av tele-

meddelanden eller uppgifter om telemeddelanden till den ansökande

staten, om det kan ske under betryggande former. Verkställighet ge-

nom omedelbar överföring får endast ske i förhållande till en stat som

är medlem i Europeiska unionen eller till Island eller Norge. Åklaga-

ren prövar om förutsättningar för omedelbar överföring finns. Om

omedelbar överföring av telemeddelanden sker, får upptagning eller

uppteckning inte göras i Sverige och bestämmelserna i 27 kap. 31–

33 §§ rättegångsbalken skall inte tillämpas.

De bestämmelser om underrättelse som införs i 27 kap. 31–33 §§ rätte-

gångsbalken skall tillämpas endast när teleavlyssningen eller teleöver-

vakningen faktiskt sker i Sverige, se avsnitt 5.10. I ett tillägg till paragra-

fen undantas de fall då rättslig hjälp med en sådan åtgärd verkställs ge-

nom omedelbar överföring av telemeddelanden eller uppgifter om tele-

meddelanden till den ansökande staten. I den situationen får avlyssningen

eller övervakningen anses ske i den ansökande staten. Av detta följer att

inte heller bestämmelserna i 25 § skall tillämpas.

26 §

Åklagare får ansöka hos en utländsk myndighet om rättslig hjälp eller

tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervak-

ning av någon som befinner sig i en annan stat eller i Sverige.

Om den andra staten kräver att ansökan först skall prövas av dom-

stol i Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare pröva frågan

om att tillåta den hemliga teleavlyssningen eller hemliga teleövervak-

ningen som ansökan enligt första stycket avser.

Av ansökan enligt första stycket skall det framgå under vilken tid

åtgärden önskas och sådana uppgifter som behövs för att åtgärden

skall kunna genomföras. Om den andra staten kräver ett tillstånd en-

ligt andra stycket, skall ansökan innehålla en bekräftelse på att ett så-

dant tillstånd har meddelats. Befinner sig den person som åtgärden

avser inte i den stat där rättslig hjälp eller tekniskt bistånd söks, skall

det av ansökan framgå att ett sådant tillstånd som avses i 26 c § har

lämnats av den stat där personen finns.

Om tillstånd lämnas enligt andra stycket, skall bestämmelserna

om underrättelse till enskild i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken till-

lämpas endast när upptagning eller uppteckning av avlyssningen el-

ler övervakningen sker i Sverige.

Enligt paragrafen får svensk domstol lämna tillstånd till hemlig teleav-

lyssning eller hemlig teleövervakning utomlands om den anmodade sta-

ten begär ett sådant beslut. Därvid skall reglerna i 27 kap. rättegångsbal-

ken tillämpas. De bestämmelser om underrättelse som införs i 27 kap.

31–33 §§ rättegångsbalken skall dock endast tillämpas när det finns ett

svenskt domstolsbeslut och när avlyssningen eller övervakningen sker i

Sverige. Frågan har behandlats i avsnitt 5.10.

Prop. 2006/07:133

93

Särskilda bestämmelser om underrättelse till enskild finns i ett nytt

fjärde stycke. Av bestämmelserna följer att ingen svensk underrättelse

skall lämnas i fall då avlyssningen eller övervakningen sker utomlands,

oavsett om det finns ett svenskt domstolsbeslut eller inte. En svensk un-

derrättelse skall inte heller lämnas när det inte finns något svenskt till-

ståndsbeslut, eftersom ett sådant beslut inte har begärts av den anmodade

staten, och det oavsett hur den utländska tvångsmedelsåtgärden verk-

ställs. I det fallet sker åtgärden enbart med stöd av det tvångsmedelsbe-

slut som meddelas i den anmodade staten.

Däremot skall underrättelse lämnas om svensk domstol har lämnat till-

stånd till tvångsmedelsanvändningen enligt andra stycket och åtgärden

sker här i landet. Detta omfattar fall då utländsk rättslig hjälp med hemlig

teleavlyssning eller hemlig teleövervakning genomförs genom omedelbar

överföring till Sverige av telemeddelanden eller uppgifter om telemed-

delanden. Det omfattar även utländsk rättslig hjälp i form av tekniskt

bistånd med en sådan åtgärd. I båda dessa fall sker upptagning eller upp-

teckning av avlyssningen eller övervakningen rent faktiskt här i landet

och bestämmelserna om underrättelse i 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbal-

ken gäller fullt ut.

28 §

Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som befinner

sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall

prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk

åklagare besluta att tillåta kameraövervakningen.

Underrättelse enligt 8 § lagen (1995:1506) om hemlig kamera-

övervakning skall inte lämnas.

När svensk domstol på den anmodade statens begäran lämnar tillstånd till

hemlig kameraövervakning utomlands skall bestämmelserna i lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning tillämpas. De nya bestäm-

melserna om underrättelse i 8 § den lagen skall dock inte tillämpas i detta

fall. Detta framgår av ett nytt andra stycke i paragrafen. Frågan har be-

handlats i avsnitt 5.10.

9.8

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig

hjälp i brottmål

4 kap.

27 §

En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner

sig i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om

det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rät-

tens tillstånd.

Upptagningar behöver inte granskas enligt 7 § första stycket lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Upptagningar får bevaras efter det att ärendet om rättslig hjälp har

avslutats och återredovisning har skett enligt 2 kap. 17 § endast om

detta är tillåtet enligt 7 § andra stycket lagen om hemlig kameraöver-

vakning.

I fråga om underrättelse till enskild enligt 8 § lagen om hemlig

kameraövervakning skall bestämmelserna i 4 kap. 25 § tredje stycket

denna lag tillämpas.

Prop. 2006/07:133

94

Paragrafen, som är utformad enligt det förslag som har lämnats i prop.

2005/06:178, innehåller bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige med

hemlig kameraövervakning. Rättens tillstånd krävs och reglerna i lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning skall tillämpas. Det gäller

även de bestämmelser om underrättelse som införs i 8 § lagen om hemlig

kameraövervakning och som skall tillämpas även i dessa fall. Genom ett

nytt fjärde stycke har reglerna om underrättelseskyldighet anpassats på

samma sätt som i fråga om rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning enligt 4 kap. 25 §, se kommentaren till den para-

grafen. De tvångsmedelsåtgärder som här är aktuella genomförs dock

alltid i Sverige och det behövs därmed inte något undantag av det slag

som införs i 4 kap. 25 a §. Frågorna har redovisats i avsnitt 5.10.

28 a §

En ansökan om hemlig rumsavlyssning av någon som befinner sig i

Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det

finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens

tillstånd.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 13 §

första stycket lagen (2007:000) om hemlig rumsavlyssning.

Upptagningar och uppteckningar får bevaras efter det att ärendet

om rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett enligt 2 kap.

17 § endast om detta är tillåtet enligt 13 § lagen om hemlig rumsav-

lyssning.

I fråga om underrättelse till enskild enligt 15 § lagen om hemlig

rumsavlyssning skall bestämmelserna i 4 kap. 25 § tredje stycket

denna lag tillämpas.

Paragrafen, som bygger på ett förslag i prop. 2005/06:178, innehåller

bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige med hemlig rumsavlyssning.

Rättens tillstånd krävs och reglerna i lagen om hemlig rumsavlyssning

skall tillämpas. De bestämmelser om underrättelse som införs i 15 §

lagen om hemlig rumsavlyssning och som skall tillämpas även i dessa

fall anpassas genom ett nytt tredje stycke till de förhållanden som gäller i

det internationella rättsliga samarbetet. Det är fråga om samma ändringar

som de som görs i fråga om rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning enligt 4 kap. 25 §, se kommentaren till den para-

grafen. Eftersom det här alltid är fråga om en tvångsmedelsåtgärd som

genomförs i Sverige, behövs det inte något undantag från underrättelse-

skyldigheten för åtgärder som sker utomlands (jfr 4 kap. 25 a §). Frå-

gorna har behandlats i avsnitt 5.10.

Prop. 2006/07:133

95

28 b §

Om hemlig rumsavlyssning skall äga rum av någon som befinner sig i

en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall prö-

vas av domstol i Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare be-

sluta att tillåta rumsavlyssningen.

Underrättelse enligt 15 § lagen (2007:000) om hemlig rumsav-

lyssning skall inte lämnas.

När en svensk domstol på den anmodade statens begäran lämnar tillstånd

till hemlig rumsavlyssning utomlands, skall bestämmelserna i lagen om

hemlig rumsavlyssning tillämpas. Underrättelse enligt 15 § i den lagen

skall dock inte lämnas när åtgärden genomförs utomlands, se avsnitt

5.10. Ett uttryckligt undantag från bestämmelserna om underrättelse har

därför införts i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf.

9.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:000) om

åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

16 §

Den som har varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 skall underrättas

om åtgärden. Om åtgärden har avsett en teleadress eller en plats som

innehas av någon annan, skall även denne underrättas. Vid hemlig

kameraövervakning behöver dock innehavaren av en sådan plats till

vilken allmänheten har tillträde inte underrättas.

Underrättelsen skall lämnas så snart det kan ske efter det att det

ärende i vilket åtgärden vidtogs avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan har fått

del av eller tillgång till uppgifterna. En underrättelse behöver inte

heller lämnas om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är

utan betydelse.

Paragrafen är ny.

I första stycket finns bestämmelser om underrättelse till enskild efter

hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraöver-

vakning i preventivt syfte (enligt propositionen 2005/06:177 om åtgärder

för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott). Den som har utsatts för

åtgärder enligt 1 § 6 i den föreslagna lagen är således en person mot vem

det har meddelats tillstånd till hemlig teleavlyssning, hemlig teleöver-

vakning eller hemlig kameraövervakning eftersom det med hänsyn till

omständigheterna har funnits anledning att anta att personen kommer att

utöva brottslig verksamhet som innefattar mord, dråp, grov misshandel,

människorov eller olaga frihetsberövande enligt 3 kap. 1, 2 eller 6 § eller

4 kap. 1 § eller 2 § första stycket brottsbalken i avsikt att påverka offent-

liga organ eller den som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling eller

annan journalistik att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd eller att

hämnas en åtgärd. Dessutom omfattar underrättelseskyldigheten inneha-

vare av avlyssnade eller övervakade teleadresser och platser (se andra

meningen).

Prop. 2006/07:133

96

Såsom framgår av tredje meningen behöver det – vid hemlig kamera-

övervakning – inte lämnas någon underrättelse till innehavare av platser

till vilka allmänheten har tillträde. Det överensstämmer med vad som

föreslås gälla enligt 8 § lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervak-

ning.

Med hänsyn till att det här inte är fråga om en förundersökning skall

inte bestämmelserna i 27 kap. 31 § rättegångsbalken om tidpunkten för

underrättelsen tillämpas. I stället knyts – enligt andra stycket – under-

rättelseskyldigheten till den tidpunkt då ärendet, i vilket den hemliga

tvångsmedelsanvändningen skedde, avslutades. Med ”ärendet” avses den

del av en utredning som avser en viss person som har utsatts för tvångs-

medelsåtgärden. Underrättelsen skall alltså lämnas så snart det kan ske

efter det att ärendet avseende en viss person har avslutats, dvs. när det

inte längre finns skäl för de brottsbekämpande myndigheterna att i aktu-

ellt sammanhang vidta några ytterligare åtgärder mot personen.

En underrättelse behöver enligt tredje stycket inte lämnas till den som

redan har fått del av eller tillgång till samtliga de uppgifter som skall ingå

i en underrättelse. Det är inte heller nödvändigt att lämna någon under-

rättelse om det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att en un-

derrättelse är utan betydelse. Så kan vara fallet om avlyssningen avser en

telefonautomat som innehas av en operatör som har medverkat till verk-

ställigheten av avlyssningen.

Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 5.8.

17 §

En underrättelse enligt 16 § skall innehålla uppgift om vilket tvångs-

medel som har använts och uppgift om tiden för åtgärden. Vid hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall underrättelsen även

innehålla uppgift om vilken teleadress som åtgärden har avsett. Vid

hemlig kameraövervakning skall underrättelsen även innehålla upp-

gift om platsen för åtgärden. Den som har varit utsatt för en åtgärd

enligt 1 § 6 skall få uppgift om vilken misstanke som har legat till

grund för åtgärden. Den som inte är eller har varit misstänkt skall få

uppgift om detta.

I paragrafen, som är ny, anges vad en underrättelse till enskild om an-

vändning av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, eller hemlig

kameraövervakning skall innehålla.

Till en början skall det anges vilket av de hemliga tvångsmedlen som

har använts. Det skall också anges under vilken tid tvångsmedlet har an-

vänts mot den underrättade personen. Detta innebär att för en och samma

avlyssning eller övervakning skall innehavaren av teleadressen underrät-

tas om hela den tid avlyssningen eller övervakningen har pågått medan

den som har varit utsatt för åtgärd enligt 1 § 6 utan att vara innehavare av

teleadressen, skall underrättas om den tid han eller hon blev föremål för

åtgärden. Normalt får det anses tillräckligt att ange under vilka dagar som

tvångsmedlet har riktats mot personen i fråga. Har verkställigheten av

tvångsmedlet pågått endast under en mycket kort tid, kan det vara lämp-

ligt att i stället ange tiden i timmar eller minuter. Vid hemlig teleavlyss-

ning och hemlig teleövervakning skall det vidare upplysas om vilken

teleadress som har avlyssnats eller övervakats. Vid hemlig kameraöver-

vakning skall platsen för åtgärden anges. Slutligen skall den som har

varit utsatt för en åtgärd enligt 1 § 6 underrättas om vilken misstanke

som har legat till grund för avlyssningen eller övervakningen medan den

som inte är eller har varit misstänkt skall upplysas om detta förhållande.

Prop. 2006/07:133

97

Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 5.8.

18 §

Om det gäller sekretess enligt 2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) för uppgifter som avses i 17 §,

skall en underrättelse enligt 16 § skjutas upp till dess att sekretess

inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom ett år från det att det ärende i vilket

åtgärden vidtogs avslutades, får underrättelsen underlåtas.

Paragrafen, som är ny, anger de situationer då en underrättelse enligt 16 §

antingen skall skjutas på framtiden eller helt underlåtas.

Enligt första stycket skall en underrättelse till enskild om användning

av hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kamera-

övervakning skjutas upp under den tid det råder sekretess av ett visst

slag. Skulle underrättelsen röja förhållanden som omfattas av utrikes-

eller försvarssekretess (2 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen) eller sekretess

till skydd för den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhe-

ten (5 kap. 1 §) eller för enskildas intressen (9 kap. 17 §) skall underrät-

telse alltså skjutas upp. Det kan handla om att en underrättelse i fråga om

det aktuella ärendet skulle röja åtgärder av betydelse för andra utred-

ningar.

Underrättelsen skall skjutas upp i sin helhet även om det gäller sekre-

tess enbart för vissa av de uppgifter som skall lämnas enligt 17 §. Åkla-

garen, som är den som ansvarar för att en underrättelse lämnas, skall

återkommande pröva om det fortfarande föreligger sekretess för uppgift

eller om underrättelse skall lämnas. Frågan måste dessutom tas upp till

prövning om det framkommer nya omständigheter som ger anledning att

ompröva sekretessfrågan. Det ligger i sakens natur att prövningarna do-

kumenteras.

Om det har gått ett år från det att ärendet, i vilket det hemliga tvångs-

medlet användes, avslutades utan att någon underrättelse har kunnat läm-

nas, får enligt andra stycket underrättelsen underlåtas och bevakningen

av sekretessfrågan kan alltså upphöra.

Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 5.8.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 1

98

Sammanfattning av betänkandet Ytterligare rätts-

säkerhetsgarantier vid användandet av hemliga

tvångsmedel, m.m. (SOU 2006:98)

Inledning

Mitt uppdrag har varit att överväga ytterligare garantier för enskildas

rättssäkerhet vid användning av hemliga tvångsmedel i brottsbekäm-

pande verksamhet. Uppdraget har omfattat att utforma en skyldighet att

underrätta brottsmisstänkta personer men även andra enskilda som har

avlyssnats eller övervakats med hemliga tvångsmedel. Vidare har upp-

draget angått att undersöka om det behövs förbättringar av det gällande

systemet med offentliga ombud som bevakar enskildas integritetsintres-

sen i domstolarnas ärenden om tillstånd till hemliga tvångsmedel. Jag har

även behövt göra överväganden angående en nämnd med uppgift att följa

och granska den verksamhet vid vilken det förekommer användning av

hemliga tvångsmedel m.m.

Särskild underrättelseskyldighet om användandet av hemliga

tvångsmedel i brottsutredningar

Jag föreslår att det skall införas en särskild skyldighet att underrätta en-

skilda personer som har påtagligt berörts av sådan verkställighet av hem-

liga tvångsmedel som sker i brottsutredningar.

Brottsmisstänkta personer mot vilken ett hemligt tvångsmedel har an-

vänts skall omfattas av den särskilda underrättelseskyldigheten. Den skall

dock inte gälla brottsmisstänkta som åtalas för brottet eftersom de som

åtalas redan har en vidsträckt rätt till s.k. partsinsyn i allt utredningsmate-

rial, inbegripet all användning av hemliga tvångsmedel.

Vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall även in-

nehavaren av den avlyssnade eller övervakade teleadressen, om denne är

någon annan än den misstänkte, underrättas om åtgärden. Beträffande

hemlig kameraövervakning, och det förslag om hemlig rumsavlyssning

som har förelagts riksdagen, skall den person som innehar den plats mot

vilken övervakningen eller avlyssningen har använts underrättas om åt-

gärden. Undantag skall dock gälla för platser till vilka allmänheten har

tillträde.

En underrättelse skall ange vilket hemligt tvångsmedel som har an-

vänts samt innehålla uppgift om vilken teleadress eller plats som avlyss-

ningen eller övervakningen har avsett och vilken tid som tvångsmedlet

omfattade den som underrättelsen avser. Har den underrättade varit

misstänkt för brott, och har det legat till grund för avlyssningen eller

övervakningen, skall han eller hon även upplysas om vad brottsmisstan-

ken avsett.

En särskild underrättelse skall som huvudregel lämnas så snart det kan

ske utan skada för den brottsutredning i vilken tvångsmedlet har använts,

dock senast inom en månad från det att förundersökningen avslutades.

Om det gäller sekretess för en uppgift i en underrättelse skall denna

skjutas upp till dess sekretessen inte längre gör sig gällande. Sekretess

kan gälla för att brottsbekämpningen inte skall saboteras men sekretess

kan även angå enskildas förhållanden.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 1

99

Kan en underrättelse på grund av sekretess inte lämnas till den enskilde

inom ett år från det att förundersökningen avslutats skall den underlåtas.

Ett oberoende organ med uppgift att löpande granska användningen av

hemliga tvångsmedel skall då underrättas om underlåtelsen.

Den särskilda underrättelseskyldigheten skall inte omfatta Säkerhets-

polisens verksamhetsområde såvitt gäller utredningar om allmänfarliga

brott, brott mot rikets inre och yttre säkerhet samt terroristbrott. Även på

detta område skall dock ett oberoende organ löpande granska att använd-

ningen av hemliga tvångsmedel går rätt till.

Varje person skall ha rätt att begära att det oberoende organet kontrol-

lerar om han eller hon har varit föremål för ett hemligt tvångsmedel i

strid med gällande författningar. Organet skall efter en kontroll avge ytt-

rande till den enskilde i frågan om det har förkommit användning av

hemliga tvångsmedel som det enligt gällande regler finns möjlighet att

upplysa om.

Skulle organet finna att det kan misstänkas att en tjänsteman gjort sig

skyldig till ett brott, skall nämnden anmäla detta till åklagare. Skulle or-

ganet finna att det vid myndighetsutövning har förekommit sådant fel

eller försummelse som kan grunda skadeståndsansvar för staten, skall

organet anmäla det till Justitiekanslern.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnd med stark parlamentarisk

anknytning

Jag har alltså funnit att en särskild skyldighet att underrätta enskilda om

användning av hemliga tvångsmedel förutsätter att det inrättas ett obero-

ende organ med uppgift att granska den verksamhet där det förekommer

användning av hemliga tvångsmedel. Utan ett sådant organ skulle under-

rättelseskyldigheten inte bli särskilt meningsfull. Vidare behövs ett obe-

roende organ för att kontrollera tvångsmedelsanvändningen i de fall där

undantag i underrättelseskyldigheten gäller.

Rättssäkerheten för enskilda skulle stärkas väsentligt om det också i

Sverige införs en efterhandkontroll av användandet av hemliga tvångs-

medel som kompletterar den kontroll i förhand som idag utövas av dom-

stolarna. Detta har stor betydelse för hur Sverige lever upp till Europa-

konventionens krav på effektiva nationella rättsmedel. Därför delar jag

den uppfattning som framförts av tidigare utredningar och i den allmänna

debatten att ett sådant organ bör inrättas för att utöva en särskild tillsyn

över användningen av hemliga tvångsmedel men även användningen av

kvalificerade skyddsidentiteter.

Jag menar att ett tillsynsorgan av detta slag bör ha en stark parlamenta-

risk anknytning i likhet med motsvarande organ i bl.a. Norge och Tysk-

land. Skälet för detta är bl.a. att tillsynen syftar till att upprätthålla det

allmänna förtroendet för den aktuella verksamheten, något som på grund

av stark sekretess inte kan åstadkommas med en allmän insyn i verksam-

heten.

Jag föreslår att det under regeringen inrättas en nämnd, Säkerhets- och

integritetsskyddsnämnden, med högst tio ledamöter. Nämndens ordfö-

rande och vice ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare eller

ha annan liknande juridisk erfarenhet. De övriga ledamöterna skall utses

bland sådana personer som föreslagits av partigrupperna i riksdagen.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 1

100

Nämnden bör enlig min mening, i likhet med andra länder såsom

Norge och Tyskland, ha ett tillsynsområde som är både verksamhetsneut-

ralt och neutralt med avseende på tvångsmedlen. På så sätt kan kontrol-

len inte kringgås genom att låta någon annan myndighet vidta åtgärden.

Dessutom följer den fördelen att tillsynen kommer att omfatta de eventu-

ella nya eller till sitt tillämpningsområde utökade hemliga tvångsmedel

som kan komma att införas i framtiden inom brottskämpningen och sä-

kerhets- och underrättelseverksamheten i övrigt, något som kan bli aktu-

ellt särskilt i fråga om nya former av avlyssning och övervakning av

data- och telekommunikationer.

Nämndens löpande tillsyn skall utföras genom inspektioner och andra

undersökningar.

Därtill skall nämnden handlägga särskilda kontrollärenden på begäran

av enskilda. Vem som helst skall ha rätt att begära att nämnden företar en

kontroll av användning av hemliga tvångsmedel mot denne. Ett särskilt

kontrollärende skall även kunna omfatta Säkerhetspolisens registrering

av personuppgifter.

Nämnden skall ha full rätt till insyn i den aktuella verksamhetens di-

arier, register och arkiv och rätt att inspektera verksamheten. Insynsrätten

för nämnden skall motsvaras av en uppgiftsskyldighet för de berörda

myndigheterna. En uppgiftsskyldighet skall gälla även för andra offent-

liga myndigheter och organ som kan beröras. Sekretess skall således inte

hindra nämndens tillsyn.

Nämnden skall kunna uttala sig om förhållanden som den granskat

inom ramen för tillsynsuppgiften. Den skall även till den myndighet som

tillsynen avser kunna uttala sin uppfattning om behov av förändringar i

verksamheten. I årliga rapporter eller på annat sätt skall nämnden till re-

geringen kunna uttala sin uppfattning om behov av författningsändringar

och andra åtgärder.

Skulle nämnden påträffa förhållanden som kan utgöra brott eller som

bör beivras på något annat sätt åligger det nämnden att anmäla detta till

åklagare eller annan myndighet. Om nämnden finner felaktigheter som

kan medföra skadeståndsansvar för staten gentemot den enskilde, skall

nämnden anmäla det och överlämna sin utredning i saken till Justitie-

kanslern.

I en ny bestämmelse skall uttömmande regleras den sekretess som skall

gälla hos nämnden för uppgifter som den erhåller i sin tillsynsverk-

samhet.

Systemet med offentliga ombud fungerar väl

Jag föreslår inte några förändringar i fråga om systemet med offentliga

ombud vilka utses bland personer som är eller har varit advokat eller har

varit ordinarie domare. Tillräckligt många nya personer kommer enligt

vad jag funnit att kunna nomineras och utses som offentliga ombud för

att ersätta sådana som entledigas. Det bör inte nu göras några föränd-

ringar beträffande vilka personer som kan föreslås och förordnas som

offentliga ombud

Prop. 2006/07:133

Bilaga 1

101

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

102

Lagförslagen i betänkandet Ytterligare rättssäkerhets-

garantier vid användandet av hemliga tvångsmedel,

m.m. (SOU 2006:98)

Författningsförslag

Förslag till lag om särskild tillsyn av användandet av hemliga

tvångsmedel, m.m.

Härigenom föreskrivs följande

1 §

En nämnd under regeringen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden,

skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ha till uppgift att utöva

särskild tillsyn av den verksamhet där det förekommer verkställighet av

hemliga tvångsmedel såsom postkontroll, hemlig teleavlyssning, hemlig

teleövervakning, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning

samt användning av kvalificerade skyddsidentiteter.

Tillsynen skall särskilt syfta till att säkerställa att dessa metoder an-

vänds i enlighet med gällande författningar.

2 §

Nämnden skall granska Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt

polisdatalagen (1998:622), särskilt med avseende på 5 § polisdatalagen

3 §

Nämnden skall utöva tillsynen genom inspektioner och andra undersök-

ningar samt genom särskilda kontrollärenden.

Nämnden får uttala sig om förhållanden och sin uppfattning om behov

av förändringar av verksamheten och skall verka för att brister i författ-

ningarna avhjälps.

4 §

Nämnden har rätt att av myndigheter som bedriver verksamhet enligt 1 §

första stycket få de uppgifter och det biträde som nämnden behöver.

Även andra myndigheter och organ som bistår eller på annat sätt berörs

av den verksamhet som anges i 1 § första stycket är skyldiga att lämna

nämnden de uppgifter som nämnden behöver.

5 §

Nämnden skall bestå av högst tio ledamöter som utses av regeringen för

en bestämd tid, högst 4 år.

Till ledamöter skall utses personer som är svenska medborgare och

med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga

omständigheter är lämpliga för uppdraget.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie

domare eller ha annan liknande juridisk erfarenhet. Vice ordföranden kan

träda i ordförandens ställe, när det behövs.

Övriga ledamöter skall utses bland sådana personer som föreslagits av

partigrupperna i riksdagen.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

103

6 §

Nämndens ärenden avgörs efter föredragning. Nämnden är beslutför om

ordföranden och minst fem av de övriga ledamöterna är närvarande. När

ärenden av större vikt handläggs skall om möjligt samtliga ledamöter

vara närvarande.

7 §

Vid nämnden skall det finnas ett kansli. Kansliets chef anställs genom

beslut av regeringen. Kanslichefen skall under nämnden leda arbetet

inom kansliet och i övrigt lämna nämnden behövligt biträde.

8 §

Regeringen får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verk-

samheten vid nämnden såsom förordnande av personal vid nämnden,

nämndens arbetsformer, delegation av beslutanderätt samt administrativa

frågor. Regeringen får även meddela föreskrifter om myndigheters och

andra organs skyldigheter att underrätta nämnden om användning av

hemliga tvångsmedel.

9 §

Nämnden skall ha de ytterligare uppgifter som regeringen bestämmer.

Regeringen får därvid bestämma att uppgifterna skall handläggas av sär-

skilda organ inom nämnden samt om annat som behövs för verksamheten

i dessa organ såsom deras sammansättning, beslutförhet och handlägg-

ning av ärenden.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Nämndens tillsyn får om-

fatta även verksamhet som bedrivits före ikraftträdandet.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

104

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att det i balken skall

införas en ny paragraf, 27 kap. 31 §, samt närmast före 27 kap. 31 § en

ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

Underrättelseskyldighet

31 §

Den misstänkte skall, så snart

det kan ske utan men för utred-

ningen, dock senast en månad ef-

ter det att förundersökningen

avslutats, underrättas om hemlig

teleavlyssning eller hemlig tele-

övervakning som har företagits

mot honom. Om avlyssningen eller

övervakningen har avsett en tele-

adress som innehas av någon an-

nan person än den misstänkte,

skall även innehavaren underrät-

tas så snart det kan ske utan men

för utredningen, dock senast en

månad efter det att förundersök-

ningen avslutats.

Underrättelse skall innehålla

uppgift om vilket tvångsmedel som

har använts, vilken teleadress

avlyssningen eller övervakningen

har avsett och när den har skett.

Den misstänkte skall även få upp-

gift om vilket brott den misstanke

som legat till grund för avlyss-

ningen eller övervakningen avsett.

Underrättelse behöver inte läm-

nas till den misstänkte om denne

redan enligt 23 kap. 18 § eller på

annat sätt har fått del av uppgif-

terna. Är underrättelse med hän-

syn till omständigheterna i övrigt

uppenbart utan betydelse behöver

den inte lämnas.

Gäller sekretess enligt 2 kap. 1

eller 2 §, 5 kap. 1 eller 7 § eller

9

kap. 17

§ sekretesslagen

(1980:100) för uppgift enligt

andra stycket, skall underrättelsen

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

105

skjutas upp. Kan underrättelsen

inte lämnas inom ett år från det att

förundersökningen avslutats skall

den underlåtas.

Underrättelse skall inte lämnas

om förundersökningen angår

1. brott enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a

eller 5 b § brottsbalken, om brottet

innefattar gärning varom i 4

§

nämnda kap. sägs, samt brott som

avses i 13 kap. 4 eller 5 §,

2. brott enligt 18 eller 19 kap.

brottsbalken,

3. brott enligt 2

§ lagen

(2003:148) om terroristbrott eller

enligt 3 § lagen (2002:444) om

straff för finansiering av särskilt

allvarlig brottslighet i vissa fall,

m.m.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

106

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1506) om hemlig

kameraövervakning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1506) om hemlig kame-

raövervakning att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Den misstänkte och innehavaren

av den övervakade platsen skall,

så snart det kan ske utan men för

utredningen, dock senast en må-

nad efter det att förundersök-

ningen avslutats, underrättas om

den övervakning som företagits

mot dem. I fråga om sådan under-

rättelse och undantag från under-

rättelseskyldigheten tillämpas

27 kap. 31 § rättegångsbalken.

Vad som föreskrivs i första

stycket om underrättelse till inne-

havare av den övervakade platsen

skall inte gälla i fråga om sådana

platser till vilka allmänheten har

tillträde.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

107

Förslag till ändring i förslag till lag om hemlig rumsavlyssning

Härigenom föreskrivs att det i förslag till lag om hemlig rumsavlyss-

ning skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2005/06:178

Föreslagen lydelse

15 §

Den misstänkte och innehavaren

av den avlyssnade platsen skall, så

snart det kan ske utan men för ut-

redningen, dock senast en månad

efter det att förundersökningen

avslutats, underrättas om den av-

lyssning som företagits mot dem. I

fråga om sådan underrättelse och

undantag från underrättelseskyl-

digheten tillämpas 27

kap. 31

§

rättegångsbalken.

Vad som föreskrivs i första

stycket om underrättelse till inne-

havare av den övervakade platsen

skall inte gälla i fråga om sådana

platser till vilka allmänheten har

tillträde.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

108

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)

F

1

F

att det i

lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 6 §, av följande lydelse samt

att 11 kap. skall ha en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

Särskilda bestämmelser om sek-

retess hos regeringen, riksdagen

samt Riksdagens ombudsmän

och Justitiekanslern

Särskilda bestämmelser om sek-

retess hos regeringen, riksdagen

samt Riksdagens ombudsmän,

Justitiekanslern och Säkerhets-

och integritetsskyddsnämnden

6 §

Hos Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden i dess tillsyn enligt

lagen (2007:000) om särskild till-

syn av användandet av hemliga

tvångsmedel, m.m. gäller sekretess

endast enligt andra–fjärde styck-

ena.

Erhåller nämnden i verksamhet,

som anges i första stycket, från

myndighet uppgift som är sekre-

tessbelagd där, gäller sekretessen

också hos nämnden.

Erhåller nämnden i verksamhet,

som anges i första stycket, uppgift

från enskild, gäller

1. sekretess enligt 2 kap. i den

mån det kan antas att riket lider

betydande men om uppgiften röjs,

2. sekretess enligt 5 kap. i den

mån det kan antas att verksamhet

för att förebygga eller beivra brott

allvarligt motverkas om uppgiften

röjs,

3. sekretess till skydd för en-

skilds personliga förhållanden i

den mån uppgiften skulle ha varit

sekretessbelagd hos myndighet

som ärendet får anses avse.

Erhåller nämnden i verksamhet,

som anges i första stycket, uppgift

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

Pro

från utländsk myndighet eller

mellanfolklig organisation, gäller

sekretess i den mån uppgiften

skulle ha varit sekretessbelagd hos

myndighet som ärendet får anses

avse.

p. 2006/07:133

Bilaga 2

109

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 2

110

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627)

Härigenom föreskrivs i fråga om säkerhetsskyddslagen (1996:627) att

23 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

F

1

F

Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra upp-

gifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.

Registernämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

1

Senaste lydelse 2006:347.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 3

111

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig

över betänkandet Ytterligare rättssäkerhetsgarantier

vid användandet av hemliga tvångsmedel, m.m.

(SOU 2006:98)

Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Justitie-

kanslern, Kammarrätten i Göteborg, Domstolsverket, Åklagarmyndig-

heten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Da-

tainspektionen, Registernämnden, Försvarsmakten, Försvarets radioan-

stalt, Försvarets underrättelsenämnd, Tullverket, Skatteverket, Statskon-

toret, Post- och telestyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Svenska

polisförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Journalistför-

bundet, Tidningsutgivarna, Svenska Helsingforskommittén för Mänsk-

liga Rättigheter och Svenska avdelningen av Internationella Juristkom-

missionen har yttrat sig.

Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet, Kustbevakningen Riks-

arkivet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Tjänstemän-

nens Centralorganisation och Centralorganisationen SACO/SR, Amnesty

International, Svenska IT-företagens Organisation, Bahnhof AB, Tele2

AB, Telenor AB, TeliaSonera AB och Comhem AB har avstått från att

yttra sig.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

112

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om tillsyn över viss brottsbekämpande

verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En nämnd under regeringen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämn-

den (nämnden), skall utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters

användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter

och därmed sammanhängande verksamhet.

Nämnden skall även utöva tillsyn över Säkerhetspolisens behandling

av uppgifter enligt polisdatalagen (1998:622), särskilt med avseende på

5 § den lagen.

Tillsynen skall särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt

första och andra styckena bedrivs i enlighet med författningar.

2 § Nämnden skall utöva sin tillsyn genom inspektioner och andra under-

sökningar.

Nämnden får uttala sig om konstaterade förhållanden och sin uppfatt-

ning om behov av förändringar i verksamheten och skall verka för att

brister i författningar avhjälps.

3 § Nämnden är skyldig att på begäran av en enskild kontrollera om han

eller hon har utsatts för sådana tvångsmedel eller varit föremål för sådan

personuppgiftsbehandling som avses i 1 § och om användningen av

tvångsmedel eller behandlingen av personuppgifter har skett i enlighet

med författningar. Nämnden skall underrätta den enskilde om att kon-

trollen har utförts.

4 § Nämnden har rätt att av myndigheter som omfattas av tillsynen få de

uppgifter och det biträde som nämnden begär. Även andra myndigheter

är skyldiga att lämna nämnden de uppgifter som den begär.

5 § Nämnden skall ha högst tio ledamöter.

Ledamöterna skall utses av regeringen för en bestämd tid, högst fyra

år. De skall vara med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet,

laglydnad och övriga omständigheter lämpliga för uppdraget. Ordföran-

den och vice ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare eller

ha annan motsvarande juridisk erfarenhet. Övriga ledamöter skall utses

bland sådana personer som har föreslagits av partigrupperna i riksdagen.

6 § Nämndens avgöranden får inte överklagas.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Sådan kontroll som avses i

3 § skall på begäran av en enskild omfatta även förhållanden före ikraft-

trädandet.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

113

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att det i rättegångsbalken skall införas tre nya

paragrafer, 27 kap. 31–33 §§, samt närmast före 27 kap. 31 § en ny ru-

brik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

Underrättelse till enskild

31 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall, om inte

annat följer av 33 §, underrättas

om hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning som han

eller hon har utsatts för. Om av-

lyssningen eller övervakningen

har avsett en teleadress som inne-

has av någon annan än den miss-

tänkte skall, om inte annat följer

av 33 §, även innehavaren under-

rättas.

En underrättelse skall lämnas så

snart det kan ske utan men för ut-

redningen, dock senast en månad

efter det att förundersökningen

avslutades.

En underrättelse behöver inte

lämnas till den som redan enligt

23 kap. 18 § eller på annat sätt

har fått del av eller tillgång till

uppgifterna. En underrättelse be-

höver inte heller lämnas, om den

med hänsyn till omständigheterna

uppenbart är utan betydelse.

32 §

En underrättelse enligt 31

§

skall innehålla uppgift om vilket

tvångsmedel som har använts, vil-

ken teleadress avlyssningen eller

övervakningen har avsett och när

den har skett. Den som är eller har

varit misstänkt för brott skall få

uppgift om vilken brottsmisstanke

som har legat till grund för av-

lyssningen eller övervakningen

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

114

eller som avlyssningen eller över-

vakningen har föranlett. Den som

inte är eller har varit misstänkt för

brott skall få uppgift om detta.

33 §

Om det gäller sekretess enligt

2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap.

17 §

sekretesslagen

(1980:100) för uppgifter som av-

ses i 32 §, skall en underrättelse

enligt 31 § skjutas upp till dess att

sekretess inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess

enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom

ett år från det att förundersök-

ningen avslutades, får underrättel-

sen underlåtas.

En underrättelse enligt 31

§

skall inte lämnas om förundersök-

ningen angår

1. brott enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a

eller 5 b § brottsbalken, om brottet

innefattar sabotage enligt 4

§

samma kapitel, samt brott som

avses i 13 kap. 4 eller 5 §,

2. brott enligt 18 eller 19 kap.

brottsbalken, eller

3. brott enligt 2

§ lagen

(2003:148) om straff för terrorist-

brott eller 3 § lagen (2002:444)

om straff för finansiering av sär-

skilt allvarlig brottslighet i vissa

fall, m.m.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse enligt 31 §

behöver dock inte lämnas beträffande hemlig teleavlyssning eller hemlig

teleövervakning som har avslutats före ikraftträdandet.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

115

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1506) om hemlig

kameraövervakning

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1995:1506) om hemlig kamera-

övervakning skall införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall underrät-

tas om hemlig kameraövervakning

som han eller hon har utsatts för.

Om övervakningen har avsett en

plats som innehas av någon annan

än den misstänkte, skall även inne-

havaren underrättas. I fråga om

sådan underrättelse, tidpunkten

för underrättelsen och undantag

från underrättelseskyldigheten

gäller 27

kap. 31

§ andra och

tredje styckena, 32 och 33 §§ rät-

tegångsbalken i tillämpliga delar.

Underrättelsen skall även inne-

hålla uppgift om platsen för åt-

gärden.

Vad som sägs i första stycket om

underrättelse till innehavare av

den övervakade platsen gäller inte

om allmänheten har tillträde till

den övervakade platsen.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse behöver dock

inte lämnas beträffande hemlig kameraövervakning som har avslutats

före ikraftträdandet.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

116

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om hemlig

rumsavlyssning

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2007:000) om hemlig rumsav-

lyssning skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2005/06:178

Föreslagen lydelse

15 §

Den som är eller har varit

misstänkt för brott skall underrät-

tas om hemlig rumsavlyssning som

han eller hon har utsatts för. Om

avlyssningen har avsett en plats

som innehas av någon annan än

den misstänkte, skall även inne-

havaren underrättas. I fråga om

sådan underrättelse, tidpunkten

för underrättelsen och undantag

från underrättelseskyldigheten

gäller 27

kap. 31

§ andra och

tredje styckena, 32 och 33 §§ rät-

tegångsbalken i tillämpliga delar.

Underrättelsen skall även inne-

hålla uppgift om platsen för åt-

gärden.

Vad som sägs i första stycket om

underrättelse till innehavare av

den avlyssnade platsen gäller inte

om allmänheten har tillträde till

den avlyssnade platsen.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

117

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)

F

1

F

dels att rubriken till 11 kap. skall lyda ”Särskilda bestämmelser om

sekretess hos regeringen, riksdagen samt Riksdagens ombudsmän, Justi-

tiekanslern och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden”,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 11 kap. 6 §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

6 §

Hos Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden i dess tillsyn enligt

lagen (2007:000) om tillsyn över

viss brottsbekämpande verksamhet

gäller sekretess endast enligt

andra–fjärde styckena.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, från en myn-

dighet får en uppgift som är sek-

retessbelagd där, gäller sekre-

tessen också hos nämnden.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, får en upp-

gift från en enskild, gäller

1. sekretess enligt 2 kap. i den

mån det kan antas att riket lider

betydande men om uppgiften röjs,

2. sekretess enligt 5 kap. i den

mån det kan antas att verksamhet

för att förebygga eller beivra brott

allvarligt motverkas om uppgiften

röjs,

3. sekretess till skydd för en-

skilds personliga förhållanden i

den mån uppgiften skulle ha varit

sekretessbelagd hos den myndig-

het som ärendet får anses avse.

Om nämnden i verksamhet, som

avses i första stycket, får en upp-

gift från en utländsk myndighet

eller mellanfolklig organisation,

gäller sekretess i den mån uppgif-

ten skulle ha varit sekretessbelagd

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

118

hos den myndighet som ärendet

får anses avse.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

119

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627)

Härigenom föreskrivs att 23 § säkerhetsskyddslagen (1996:627) skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

F

1

F

Om det finns synnerliga skäl, får utlämnandet omfatta även andra upp-

gifter än sådana som avses i 21 och 22 §§.

Registernämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

Säkerhets- och integritets-

skyddsnämnden beslutar i varje

enskilt fall om utlämnande av

uppgifter enligt denna paragraf.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

1

Senaste lydelse 2006:347.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

120

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell

rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 25, 25 a, 26 och 28 §§ lagen

(2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

25 §

F

1

F

En ansökan om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning av

någon som befinner sig i Sverige handläggs av åklagare. Av ansökan

skall det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana uppgifter

som behövs för att åtgärden skall kunna genomföras. Åklagaren skall

genast pröva om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall

ansöka om rättens tillstånd till åtgärden.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 27 kap.

24 § rättegångsbalken. Upptagningar och uppteckningar får bevaras efter

det att ärendet om rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett

enligt 2 kap. 17 § endast om detta är tillåtet enligt 27 kap. 24 § rätte-

gångsbalken.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 27 kap. 31–33 §§ rät-

tegångsbalken skall bestämmelser-

na i 27 kap. 31 § andra stycket och

33 § andra och tredje styckena

samma balk inte tillämpas. Under-

rättelse skall lämnas så snart det

kan ske efter det att åtgärden en-

ligt första stycket har avslutats.

Underrättelsen skall, utöver vad

som följer av 27 kap. 33 § rätte-

gångsbalken, skjutas upp om sek-

retess gäller enligt 5 kap. 7 § sek-

retesslagen (1980:100). Om det på

grund av sekretess inte har kunnat

lämnas någon underrättelse inom

ett år från det att åtgärden avslu-

tades, får underrättelsen underlå-

tas. Underrättelse skall inte läm-

nas om utredningen gäller brott

som motsvarar brott som anges i

27 kap. 33 § tredje stycket rätte-

gångsbalken.

1

Senaste lydelse 2005:491.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

121

25 a §

F

2

F

Rättens beslut enligt 25 § att

tillåta hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning får verk-

ställas genom omedelbar överfö-

ring av telemeddelanden eller

uppgifter om telemeddelanden till

den ansökande staten, om det kan

ske under betryggande former.

Verkställighet genom omedelbar

överföring får endast ske i förhål-

lande till en stat som är medlem i

Europeiska unionen eller till Island

eller Norge. Åklagaren prövar om

förutsättningar för omedelbar

överföring finns. Om omedelbar

överföring av telemeddelanden

sker, får upptagning eller uppteck-

ning inte göras i Sverige.

Rättens beslut enligt 25 § att

tillåta hemlig teleavlyssning eller

hemlig teleövervakning får verk-

ställas genom omedelbar överfö-

ring av telemeddelanden eller

uppgifter om telemeddelanden till

den ansökande staten, om det kan

ske under betryggande former.

Verkställighet genom omedelbar

överföring får endast ske i förhål-

lande till en stat som är medlem i

Europeiska unionen eller till Island

eller Norge. Åklagaren prövar om

förutsättningar för omedelbar

överföring finns. Om omedelbar

överföring av telemeddelanden

sker, får upptagning eller uppteck-

ning inte göras i Sverige och be-

stämmelserna i 27 kap. 31–33 §§

rättegångsbalken skall inte

tillämpas.

26 §

F

3

F

Åklagare får ansöka hos en utländsk myndighet om rättslig hjälp eller

tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning

av någon som befinner sig i en annan stat eller i Sverige.

Om den andra staten kräver att ansökan först skall prövas av domstol i

Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare pröva frågan om att

tillåta den hemliga teleavlyssningen eller hemliga teleövervakningen som

ansökan enligt första stycket avser. Av ansökan enligt första stycket skall

det framgå under vilken tid åtgärden önskas och sådana uppgifter som

behövs för att åtgärden skall kunna genomföras. Om den andra staten

kräver ett tillstånd enligt andra stycket, skall ansökan innehålla en be-

kräftelse på att ett sådant tillstånd har meddelats. Befinner sig den person

som åtgärden avser inte i den stat där rättslig hjälp eller tekniskt bistånd

söks, skall det av ansökan framgå att ett sådant tillstånd som avses i

26 c § har lämnats av den stat där personen finns.

Om tillstånd lämnas enligt

andra stycket, skall bestämmel-

serna om underrättelse till enskild

i 27

kap. 31–33

§§ rättegångs-

balken tillämpas endast när upp-

tagning eller uppteckning av av-

lyssningen eller övervakningen

sker i Sverige.

2

Senaste lydelse 2005:491.

3

Senaste lydelse 2005:491.

28 §

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

122

Om hemlig kameraövervakning skall äga rum av någon som befinner

sig i en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall

prövas av domstol i Sverige, får tingsrätten på begäran av svensk åkla-

gare besluta att tillåta kameraövervakningen.

Underrättelse enligt 8 § lagen

(1995:1506) om hemlig kamera-

övervakning skall inte lämnas.

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

123

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om ändring i

lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 27, 28 a och 28 b §§ lagen (2000:562)

om internationell rättslig hjälp i brottmål i stället för deras lydelse enligt

lagen (2007:000) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2005/06:178

Föreslagen lydelse

4 kap.

27 §

En ansökan om hemlig kameraövervakning av någon som befinner sig

i Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det

finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-

stånd.

Upptagningar behöver inte granskas enligt 7 § första stycket lagen

(1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

Upptagningar får bevaras efter det att ärendet om rättslig hjälp har av-

slutats och återredovisning har skett enligt 2 kap. 17 § endast om detta är

tillåtet enligt 7 § andra stycket lagen om hemlig kameraövervakning.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 8 § lagen om hemlig

kameraövervakning skall bestäm-

melserna i 25

§ tredje stycket

tillämpas.

28 a §

En ansökan om hemlig rumsavlyssning av någon som befinner sig i

Sverige handläggs av åklagare. Åklagaren skall genast pröva om det

finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall ansöka om rättens till-

stånd.

Upptagningar och uppteckningar behöver inte granskas enligt 13 § för-

sta stycket lagen (2007:000) om hemlig rumsavlyssning.

Upptagningar och uppteckningar får bevaras efter det att ärendet om

rättslig hjälp har avslutats och återredovisning skett enligt 2 kap. 17 §

endast om detta är tillåtet enligt 13 § lagen om hemlig rumsavlyssning.

I fråga om underrättelse till en-

skild enligt 15 § lagen om hemlig

rumsavlyssning skall bestämmel-

serna i 4 kap. 25 § tredje stycket

tillämpas.

28 b §

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

124

Om hemlig rumsavlyssning skall äga rum av någon som befinner sig i

en annan stat och den andra staten kräver att ansökan först skall prövas

av domstol i Sverige, får rätten på begäran av svensk åklagare besluta att

tillåta rumsavlyssningen.

Underrättelse enligt 15 § lagen

(2007:000) om hemlig rumsav-

lyssning skall inte lämnas.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

125

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:000) om åtgärder för

att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2007:000) om åtgärder för att

förhindra vissa särskilt allvarliga brott skall införas tre nya paragrafer,

16–18 §§, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2005/06:177

Föreslagen lydelse

16 §

Den som har varit utsatt för en

åtgärd enligt 1 § 6 skall under-

rättas om åtgärden. Om åtgärden

har avsett en teleadress eller en

plats som innehas av någon an-

nan, skall även denne underrättas.

Vid hemlig kameraövervakning

behöver dock innehavaren av en

sådan plats till vilken allmänheten

har tillträde inte underrättas.

Underrättelsen skall lämnas så

snart det kan ske efter det att

ärendet, i vilket åtgärden vidtogs,

avslutades.

En underrättelse behöver inte

lämnas till den som redan har fått

del av eller tillgång till uppgif-

terna. En underrättelse behöver

inte heller lämnas om den med

hänsyn till omständigheterna up-

penbart är utan betydelse.

17 §

En underrättelse enligt 16

§

skall innehålla uppgift om vilket

tvångsmedel som har använts och

uppgift om tiden för åtgärden. Vid

hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning skall underrättel-

sen även innehålla uppgift om vil-

ken teleadress som åtgärden har

avsett. Vid hemlig kameraöver-

vakning skall underrättelsen även

innehålla uppgift om platsen för

åtgärden. Den som har varit utsatt

för en åtgärd enligt 1 § 6 skall få

uppgift om vilken misstanke som

har legat till grund för åtgärden.

Den som inte är eller har varit

misstänkt skall få uppgift om detta.

18 §

Om det gäller sekretess enligt

2 kap. 1 eller 2 §, 5 kap. 1 § eller

9 kap.

17 §

sekretesslagen

(1980:100) för uppgifter som av-

ses i 17 §, skall en underrättelse

enligt 16 § skjutas upp till dess att

sekretess inte längre gäller.

Har det på grund av sekretess

enligt första stycket inte kunnat

lämnas någon underrättelse inom

ett år från det att ärendet, i vilket

åtgärden vidtogs, avslutades, får

underrättelsen underlåtas.

Prop. 2006/07:133

Bilaga 4

126

Prop. 2006/07:133

Bilaga 5

127

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2007-06-19

Närvarande: f.d. justitierådet Lars K Beckman, justitierådet Leif

Thorsson och regeringsrådet Lars Wennerström.

Ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga

tvångsmedel, m.m.

Enligt en lagrådsremiss den 7 juni 2007 (Justitiedepartementet) har re-

geringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.

lag om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet,

2.

lag om ändring i rättegångsbalken,

3.

lag om ändring i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning,

4.

lag om ändring i lagen (2007:000) om hemlig rumsavlyssning,

5.

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

6.

lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627),

7.

lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i

brottmål,

8.

lag om ändring i lagen (2007:000) om ändring i lagen (2000:562) om

internationell rättslig hjälp i brottmål,

9.

lag om ändring i lagen (2007:000) om åtgärder för att förhindra vissa

särskilt allvarliga brott.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Joel Brorsson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet

1 §

I paragrafens första stycke föreslås att en nämnd under regeringen,

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, skall utöva tillsyn över brotts-

bekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och

kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksam-

het.

Statliga myndigheter och nämnder inom den offentliga förvaltningen

torde, om inget annat sägs, falla under regeringens ansvarsområde. Med

hänsyn härtill och även som en anpassning till de förslag som lämnats i

betänkandet SOU 2004:23 Från verksförordning till myndighetsförord-

ning bör enligt Lagrådets mening paragrafens inledning ”En nämnd un-

der regeringen” utgå. Lagrådet har i och för sig inget att erinra mot att

nämnden namnges, även om det kunnat övervägas om inte paragrafen i

stället bort inledas med orden ”Den myndighet regeringen bestämmer”

och ordet ”nämnden” härefter i lagen och övriga lagar utbytts mot ”till-

synsmyndigheten”.

3 §

Prop. 2006/07:133

Bilaga 5

128

Enligt förslaget skall nämnden vara skyldig att på begäran av en enskild

kontrollera om han eller hon har utsatts för sådana tvångsmedel eller

varit föremål för sådan personuppgiftsbehandling som avses i 1 § och om

användningen av tvångsmedel eller behandlingen av personuppgifter har

skett i enlighet med författningar.

På sätt angetts vid 1 § omfattar tillsynen även ”därmed sammanhängande

verksamhet”. Detta bör enligt Lagrådets mening komma till uttryck även

i förevarande paragraf, lämpligen genom att orden ”och därmed sam-

manhängande verksamhet” läggs till efter ”om användningen av tvångs-

medel”. Lagrådet förordar också att uttrycket ”i enlighet med författ-

ningar” preciseras att avse ”lag eller annan författning”.

4 §

I paragrafen anges att nämnden har rätt att av myndigheter som omfattas

av tillsynen få de uppgifter och det biträde som nämnden begär samt att

även andra myndigheter är skyldiga att lämna nämnden de uppgifter som

den begär.

I den allmänna motiveringen redovisas närmare de överväganden som

ligger bakom ställningstagandet att andra förvaltningsmyndigheter än de

som omfattas av tillsynen bör omfattas av uppgiftsskyldigheten samt att

denna uppgiftsskyldighet även bör gälla domstolarna. Denna uppdelning

mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar återspeglar också den

struktur och åtskillnad som görs mellan domstolar och förvaltnings-

myndigheter och som återfinns i 1 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen.

Denna åtskillnad bör enligt Lagrådets mening komma till uttryck även i

lagtexten så att 4 § förslagsvis erhåller följande lydelse:

”Nämnden har rätt att av förvaltningsmyndigheter som omfattas av till-

synen få de uppgifter och det biträde som nämnden begär. Även dom-

stolar samt de förvaltningsmyndigheter som inte omfattas av tillsynen är

skyldiga att lämna nämnden de uppgifter som den begär.”

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap. 33 §

De undantag från underrättelseskyldighet som anges i den föreslagna

paragrafens tredje stycke är avsedda att överensstämma med brottskata-

logen i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål. För en fullständig överensstämmelse bör katalogen

kompletteras med de bestämmelser om vissa högmålsbrott och om för-

söksbrott m.m. som finns i 1952 års lag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 2006/07:133

129

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 september 2007

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, statsråden Olofsson, Odell, Bildt,

Ask, Husmark Pehrsson, Leijonborg, Larsson, Erlandsson, Torstensson,

Carlgren, Hägglund, Carlsson, Littorin, Borg, Malmström, Sabuni,

Billström, Adelsohn Liljeroth

Föredragande: Statsrådet Ask

U

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

UU

U

Regeringen beslutar proposition 2006/07:133 Ytterligare rättssäkerhets-

garantier vid användandet av hemliga tvångsmedel, m.m.