SOU 1987:58

Försäkringsväsendet i framtiden : slutbetänkande från Försäkringsverksamhetskommittén

Till statsrådet Bengt K.A. Johansson

Efter bemyndigande den 14 december 1978 tillkallades den 5 april 1979 en kommitté med uppdrag att se över lagstiftningen om försäkringsbola- gens och försäkringsinspektionens verksamhet m.m. Som ledamöter för- ordnades fr.o.m. samma dag landshövdingen Erik Westerlind, ordföran— de, byråchefen Dan Fernlund, numera generaldirektören Edmund Gab- rielsson, riksdagsledamoten Rune Gustavsson, dåvarande riksdagsleda- moten Gördis Hörnlund, försäkringsdirektören Lars Lindwall och verk- ställande direktören Richard Schönmeyr, fr.o.m. den 21 januari 1981 dåvarande riksdagsledamoten Eric Rejdnell och fr.o.m. den 7 mars 1983 riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand. Sedan Gördis Hörnlund begärt entledigande från uppdraget förordnades fr.o.m. den 20 oktober 1981 riksdagsledamoten Margareta Winberg, och sedan även denna begärt entledigande förordnades fr.o.m. den 23 november 1982 riksdagsleda- moten Bengt Kronblad. Sedan Eric Rejdnell begärt entledigande från uppdraget förordnades fr.o.m. den 5 november 1984 numera riksdagsle- damoten Britta Bjelle. Sedan Edmund Gabrielsson begärt entledigande från uppdraget förordnades fr.o.m. den 7 juni 1986 numera departe- mentsrådet Thomas Utterström.

Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 24 april 1979 fr.o.m. samma dag organisationsdirektören Lennart Brege, byrådirektö— ren Jan Olby och numera departementsrådet Thomas Utterström t.o.m. den 6 juni 1986, fr.o.m. den 1 juli 1979 distriktskontorschefen Anders Olanders samt fr.o.m. den 27 januari 1981 professorn Sven-Erik Johans- son och direktören Thomas Sköldborg. Fr.o.m. den 6juni 1979 förordna- des som expert ingående i sekretariatet numera direktören Bo Odelius. Sedan denne begärt entledigande från uppdraget förordnades som ex- pert ingående i sekretariatet fr.o.m. den ljuni 1981 direktören Hans von Heijne. Sedan Jan Olby begärt entledigande från uppdraget förordnades fr.o.m. den 26 augusti 1986 numera avdelningsdirektören Sven G. Sved- berg. Fr.o.m. den 29 november 1985 förordnades direktörerna Urban Schyberg och Bengt Westergren att biträda kommittén, Schyberg röran- de frågor om mäklare på försäkringsområdet och Westergren rörande frågor som speciellt berör utländska försäkringsföretag i Sverige. Sven- Erik Johansson entledigades fr.o.m. den 7 april 1986. Lennart Brege har inte deltagit i behandlingen av detta slutbetänkande.

Som sekreterare förordnades fr.o.m. den 21 augusti 1979 numera kam- marrättsassessorn Bo Lundgren. Som biträdande sekreterare förordna- des fr.o.m. den 1 juli 1979 civilekonomen Christina Callbo och fr.o.m. den ljanuari 1983 numera hovrättsassessorn Hans Frostell. Sedan Chri- stina Callbo begärt entledigande från uppdraget förordnades fr.o.m. den 1 september 1983 numera avdelningsdirektören Carita Gundberg.

Kommittén har antagit arbetsnamnet Försäkringsverksamhetskom- mitten (FVK).

Kommittén har tidigare avgivit sex delbetänkanden, nämligen (Ds 13 197918) Lekmannastyrelse för försäkringsinspektionen, (Ds E 198114) Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet, (SOU 1983:5) Koncession för försäkringsrörelse, (SOU 1985:34) Grupp- försäkring, (SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamhe- ten och (SOU 1986z55) Försäkringsmäklare i Sverige.

Kommittén får härmed överlämna sitt slutbetänkande med rubriken Försäkringsväsendet i framtiden, omfattande de övriga frågor som ingått i kommitténs översyn av försäkringsväsendet.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Bjelle och Schönmeyr. Särskilda yttranden har lämnats av experterna Olanders och Sköld- borg.

Kommitténs utredningsuppdrag kommer att vara avslutat under no- vember månad detta år, sedan kommitténs yttrande över försäkringsrätts- kommitténs delbetänkande (SOU 1986:56) Personförsäkringslag avgi- Vits.

Stockholm den 6 oktober 1987

Erik Westerlind

Britta Bjelle Dan Fernlund Rune Gustavsson Bengt Kronblad Lars Lindwall Richard Schönmeyr Bengt Silfverstrand Thomas Utterström

/Bo Lundgren Hans Frostell Carita Gundberg

Hans von Heijne

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (19821713)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (19821713)

dels att 12 kap. 13 & skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 18 kap. 1 — 7 55 skall betecknas 18 kap. 11— 17 åå, dels att 2 kap. 3, 5 och 13 åå, 3 kap. 2 &, 4 kap. 8 5, 5 kap. 1 och 2 55, 7 kap. 17 och 20 åå, 9 kap. 3 5, 10 kap. 3 5, 12 kap. 12 5, 15 kap. 3 (j, rubriken till 18 kap., 19 kap. 3 och 11 55, samt 21 kap. 1 åskall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 5 kap. 3— 18 $&, 18 kap. 1—1055 och 21 kap. 35 samt i 7 kap. under rubriken Allmänna bestämmelser en ny bestämmelse, 16a &, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. Bildande av försäkringsbolag 3 &

Stiftarna .....................

Regeringen prövar att bolags- ordningen och grunderna överens- stämmer med denna lag och med andra författningar samt om ochi vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfatt- ningen och arten av bolagets verk- samhet.

.................... stadfästelse.

Regeringen prövar att bolags- ordningen och grunderna överens- stämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfatt- ningen och arten av bolagets verk- samhet.

Ifråga om försäkringsaktiebolag anger regeringen vidare vad som skall gälla om hur stor andel av det totala röstetalet och av aktiekapita— let i bolaget någon högst/år teckna sig för.

Nu varande lydelse

Regeringen .....................

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings- bolag för bestämd tid gäller förs- ta—trea'je styckena i tillämpliga delar.

Föreslagen lydelse

........................... slut.

Vid förlängning av en konces- sion som har beviljats ett försäk- ringsbolag för bestämd tid gäller

första, andra och fjärde styckena i tillämpliga delar.

Bolagsordningen skall ange

I8.i vilken ordning garanterna skall betala in de tecknade garanti- beloppen samt

19. om ochi vilken ordning rän- ta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapi- talet skall återbetalas.

18. vilken begränsning som skall gälla för annan försäkring ön sjö— och transportförsökring ifråga om risker i utlandet,

19.1 vilken ordning garanterna skall betala in de tecknade garanti- beloppen samt

20. om ochi vilken ordning rän- ta skall betalas på garantikapitalet och vinst delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapi- talet skall återbetalas.

135

Ett försäkringsbolag .......... ....................... beviljats. För registrering av ett försäkringsaktiebolag krävs

1.att det sammanlagda nomi- nella beloppet av tecknade och till- delade aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15é har förkla- rats förverkade och inte har över- tagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot aktiekapi- talet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen och

2. att de aktier som ingår i bola- gets aktiekapital är helt betalda.

Genom registrering ............ För registrering ...............

Om inte försäkringsbolaget ....

1.att det sammanlagda nomi- nella beloppet av tecknade och till- delade aktier efter avdrag för de aktier som enligt 15?) har förkla- rats förverkade och inte har över- tagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot aktiekapi- talet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen,

2. att de aktier som ingår i bola- gets aktiekapital är helt betalda och

3. att villkor som avses i 2 kap. 3 5? tredje stycket iakttagits.

....................... ogiltiga. .................... har betalats.

................ tredje meningen.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. Aktier, aktiebrev och aktiebok m. m. i försäkringsaktiebolag

28

Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte föl- jer av 35 eller 18 kap. l & eller i övrigt av lag.

Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte föl— jer av 3 éeller 18 kap. 1 5, ]] jeller i övrigt av lag.

4 kap. Ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission

8 8 Beslutet om nyemission skall ange ....................................... tecknad aktie. Tid enligt första stycket ............. avstämningsbolag.

Om ett förbehåll enligt 3 kap. l & fjärde stycket eller 3 &, 6 kap. 85 eller 18 kap. 15 skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslu- tet innehålla en erinran om detta.

Om ett förbehåll enligt 3 kap. l & fjärde stycket eller 3 5, 6 kap. 85 eller 18 kap. [15 skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslu- tet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erin- ras om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 18 kap.] och 9 5959.

5 kap. Upptagande av vissa penninglån

Ettförsäkringsbolag får inte ge ut kan vertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt till nyteckning eller i övrigt ta upp ett penning/ån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i pen- ningvärdet.

Andra försäkringsbolag än ska- deförsäkringsaktiebolag får inte ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende a v utdelningen till aktieägare [ bola- get eller bolagets vinst (vinstandels-

Allmänna bestämmelser

15

Ett försäkringsbolag får inte ta upp ett penninglån på villkor att lå- net skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som be- stäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Regeringen eller efter regering- ens bemyndigande försäkringsin- spektionen får utfärda närmare fö- reskrifter om försäkringsbolagens upplåning. Föreskrifterna måste in- nehålla att ett försäkringsbolag el- ler dess dotterbolag inte får ta upp

ett penning/ån annat än om det finns särskilda skäl för det.

Nuvarande lydelse

bevis). I fråga om Skadeförsäk- ringsaktiebolag skall upptagande! av ett sådant lån beslutas av bolags- stämman eller, efter bolagsstäm- mans bemyndigande, av styrelsen.

28

Bestämmelserna i 4 kap. 20— 27 539 om emissionsprospekt skall tillämpas när ett skadeförsäkrings- aktiebolag, som enligt 10 kap. 4 59 andra eller fjärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor, eller innehavare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfärdat of- fentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva vinstandelsbevis. Emis- sionsprospekt behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudningen kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.

Föreslagen lydelse

Efter medgivande från försäk- ringsinspektionen får ett skadeför- säkringsaktiebolag mot ersättning i pengar utge kon vertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op- tionsrätt till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till inneha- varen eller till viss man eller order.

Konvertibla skuldebrev skall in- nehålla en utfästelse från försäk- ringsaktiebolaget om att borgenä- ren har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Skuldebrevfö- renade med optionsrätt till nyteck- ning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betal- ning i pengar.

Villkoren för utbyte eller n yteck- ning av aktier skall bestämmas så att utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Ersättningen för ett konvertibe/t skuldebrev får inte understiga det nominella beloppet på aktie som lämnas ut vid utbyte, om inte mel- lanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet.

Optionsrätt till nyteckning kan knytas till Optionsbevis som ärfoga- de till skuldebrev. Borgenären får avskilja ett Optionsbevis från ett skuldebrev och förfoga över beviset särskilt. om det inte i skuldebrevet föreskrivs att beviset får avskiljas först efter viss tid.

I fråga om försäkringsaktiebo- lag, som enligt lagen ( I 985 :5 71) om värdepappersmarknaden utgör ak-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tiemarknadsbolag, samt dotterbo- lag till sådana bolag gäller, förutom föreskrifterna i detta kapitel, be— stämmelserna i lagen ( I 987.464) om vissa riktade emissioner i aktie- marknadsbolag, m. m.

3 sf Aktieägarna har företrädesrätt att teckna sig för förvärv av skulde- brev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebreven eller nyteck- nas på grund av optionsrätt.

Förfarandet vid emissionen

4 59

Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 9 eller IO 55. Be- höver bolagsordningen ändras, skall beslut om detta fattas först. Ett be- slut om emission får fattas innan ändringen stadfästs, om beslutet görs beroende av att stadfäste/se meddelas. Ifråga om förslag till be- slut om emission och om kallelse till bolagsstämma skall 4 kap. 7 59 till- lämpas.

5 55

Beslutet om emission skall ange ] . emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppetför emissionen,

2. den företrädesrätt att delta i emissionen som tillkommer aktie— ägare eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen,

3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst be- lopp eller ett lägsta belopp har be- stämts för emissionen.

4. den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5. skuldebrevens nominella be- lopp, emissionskursen och räntefo- ten.

6. den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund. enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,

7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen,

8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av op- tionsbevis för den händelse aktieka— pitalet/äre utbytet eller nyteckning- en ökas eller sätts ned eller nya kon- vertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till ny- teckning ges ut eller bolaget upplö- ses, 9. det belopp, varmed aktiekapi- talet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteckning,

10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall aktier av olika slag finns eller kan utges. samt

I I . den rätt till utdelning som till- kommer de nya aktierna samt det räkenskapsår för vilket rätten till ut- delning inträder.

Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt en- ligt första stycket 4får inte vara kor- tare än en månad. Tiden räknas från

I . det kungörelse enligt 7 59 första stycket första meningen skedde,

2. beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 7 5 fjärde stycket, eller

3. avstämningsdagen, när det gäller a vstämningsbolag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 59 fjärde stycket eller 3 59, 6 kap. 8 59 eller 18 kap. 11 59 skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslu- tet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erin— ras om den inskränkning irätten att förvärva aktier som föreskrivs i 18 kap. 1 och 9 595.

Om en aktieägare skall ha före- trädesrätt att delta i emissionen, gäller för avstämningsbolag att av- stämningsdagen skall anges i emis- sionsbeslutet. A vstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 7 5 första stycket första meningen skedde.

Om ett skuldebrev skall bli före- mål för handel vid Stockholms fondbörs, kan det i emissionsbeslu- tet tas upp ett bemyndigandeför st y- relsen eller den som styrelsen inom sig förordnar att innan teckningen påbörjas bestämma emissionens be- lopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteck- ning. Ifråga om avstämningsbolag skall dock nämnda villkor bestäm- mas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall haföreträdes- rätt att delta i emissionen.

6 55 Bestämmelserna i 4 kap. 3 59 om kvittningsrätt gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.

7 5

Bolagsstämmans beslut om emis- sion eller en redogörelse för det vä- sentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstid- ningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i sin helhet,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall det i kungörelsen lämnas upp- gift om var beslutet hålls tillgäng- ligt. Har bolagsstämman enligt 5 ;( femte stycket överlämnat åt någon annan att besluta om emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller n yteck— ning, skall vad som beslutats om detta kungöras på motsvarande sätt.

Ar försäkringsaktiebolaget inte ett avstämningsbolag. skall beslutet om emission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.

I fråga om avstämningsbolag skall till emissionsbevisen, när des- sa översänds, fogas de beslut av sty— relsen, eller av den som styrelsen inom sig förordnar, som rör emis- sionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning.

Bestämmelserna i första och and— ra styckena gäller inte för annat för- säkringsaktiebolag än avstämnings— bolag. om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma, som beslutat emissionen, och emis— sionsbeslutet inte innehåller bemyn- digande enligt 5 39 femte stycket.

8 35

Om ett visst belopp eller ett lägsta belopp för emissionen har bestämts, har beslutet om emissionen förfallit, om beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har beta/ts för de tecknade skuldebre- ven skall i sådana fall genast beta- las tillbaka. Bestämmelserna i 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kap. 14 5 gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skulde- brev.

Bestämmelserna om kvittning i 4 kap. 13 5 gäller i tillämpliga delar vid emission av kan vertibla skulde- brev.

När teckningen av skuldebreven avslutats, skal/försäkringsaktiebo- laget genast för registrering anmäla beslutet om emissionen och det no- minella beloppet av det lån som tecknats, om beslutet inte har förfal- lit enligt första stycket. För regi- strering krävs att full betalning en- ligt registret erlagts för alla de akti- er som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet samt att behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

S tyrelsens beslut om emission

9 59

Styrelsen kan besluta om emis- sion av skuldebrev och om avvikel- ser från aktieägares företrädesrätt under förutsättning av bolagsstäm- mans godkännande. Bestämmel- serna i5— 7 55 och 8 5 första styck- et skall därvid gälla i tillämpliga delar.

Ifråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 4 kap. 7 5 första stycket tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens beslut.

Emissionsbes/utet skall anmälas för registrering enligt 8 5 tredje styc- ket när det har godkänts av stäm- man och teckningen av skuldebre- ven har avslutats. Har en sådan an- mälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, är be- slutet förfallet.

"vid.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 5

Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en emission som kan ske utan ändring i bolagsordningen och att därvid av- vika från aktieägarnas företrädes- rätt enligt 3 5.

Skall avvikelsefrån aktieägarnas företrädesrätt kunna göras. skall detta särskilt anges i bolagsstäm- mans bemyndigande. Bemyndigan- det skall innehålla bestämmelser om den tid, längst till nästa ordina- rie bolagsstämma, inom vilken sty- relsens beslut skall fattas. Bestäm- melserna i 4 kap. 7 5 om förslag till emissionsbeslut skall tillämpas på förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om be- myndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 5 —8 55 gäller i tillämpliga delar när styrelsen be- slutar om emission med stöd av ett bemyndigande.

Emissionsbevis

II 5 Bestämmelserna i 4 kap. 6 5 om emissionsbevis skall tillämpas vid emission enligt detta kapitel.

Utbyte och nyteckning

12 5

När en fordran enligt ett skulde- brev byts ut mot en eller flera aktier, skall skuldebrevet förses med på- skrift om utbytet. Aktien skall ge- nom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Vid nyteckning skall skuldebrevet

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

eller i förekommande/all optionsbe- viset förses med påskrift om nyteck- ningen.

13 5

Vid nyteckning enligt detta kapi- tel skall aktierna tecknas på en teck- ningslista, som skall innehålla be- slutet om emissionen. A vskrifter av bolagsordningen, den senaste års- redovisningen, försedd med anteck- ning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller,/örlust, samt en avskrift av revisionsberättelsen för det år balansräkningen avser skall fogas till teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i listan.

Har teckningen skett i strid mot denna paragraf eller har aktier tecknats med villkor som inte stäm- mer överens med de villkor som anges i emissionsbeslutet, skall 2 kap. 8 5 tillämpas.

A nser styrelsen eller den st yrelsen inom sig förordnar att aktieteck- ningen är ogiltig enligt andra styc- ket. skall aktietecknaren genast un- derrättas om detta. I annat fall skall aktietecknaren tilldelas de tecknade aktierna. Aktierna skall genom styrelsensförsorg genast tas upp t' aktieboken.

14 ; Bestämmelserna i 2 kap. 14 och I 5 55 skall tillämpas vid inbetalning på grund av nyteckning enligt detta kapitel. K vittning av en skuld på grund av aktieteckning mot en ford- ran hos bolaget får dock ske. om styrelsen medger det. Ett sådant medgivande får inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget el- ler dess borgenärer.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 5

Senast tre månader efter det att tiden för utbyte eller nyteckning av aktier har gått ut skall styrelsen för registrering anmäla hur många ak- tier som har utgivits i utbyte eller som har nytecknats och helt betalts. Om utbytestiden eller teckningsti- den är längre än ett år, skall anmä— lan göras senast tre månader efter utgången av varje räkenskapsår un- der vilket utbyte eller nyteckning har skett.

För registrering krävs ]. vid utbyte, att bolaget på grund av emissionen har tillförts ersätt- ning till ett värde som motsvarar minst det sammanlagda beloppet av de anmälda aktierna. och

2. vid nyteckning. att aktierna helt har betalts.

Genom registreringen är aktieka- pitalet ökat med det sammanlagda nominella beloppet av de anmälda aktierna.

16 5

De nya aktierna skall medföra rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte in- nebära att en sådan rätt inträder se- nare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall vara helt betalda.

V instandelslån

] 7 5

Utan hinder av 1 5 får skadeför- säkringsaktiebolag ta upp lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdel— ningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis).

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Upptagande! av ett sådant lån skall beslutas av bolagsstämman eller, efter bolagsstämmans bemyndigan- de, av styrelsen.

Emissionsprospekt

18 5

Bestämmelserna i 4 kap. 21— 27 55 om emissionsprospekt skall tillämpas när ett skadeförsäkrings- aktiebolag, som enligt 10 kap. 4 5 andra eller fjärde stycket är skyldigt att ha en auktoriserad revisor. eller aktieägare i sådant bolag eller inne- havare av vinstandelsbevis som ett sådant bolag har utfärdat offentlig- gör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva sådana av bolaget utgivna skulde- brev, optionsbevis eller vinstandels- bevis som avses i detta kapitel. Emissionsprospekt behöver dock inte upprättas om summan av de be- lopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas understiger en miljon kronor.

7 kap. Rörelsen Allmänna bestämmelser

16a 5

Ett försäkringsbolags tillgångar skall vara såfördelade mellan olika tillgångsslag att kravet på erforder- lig riskspridning uppfylls och så att fördelningen av tillgångarna inte heller innebär att bolaget handlar i strid med förbudet i 1 kap. 3 5 första stycket att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Allmänna bestämmelser

175. Ett försäkringsbolag får inte utan Ett försäkringsbolag får inte äga försäkringsinspektionens medgivan- I. en större andel av aktierna i ett

Nuvarande lydelse

de äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkrings- bolaget en koncern, skall bestäm- melsen gälla koncernen.

Ett försäkringsbolag får inte utan försäkringsinspektionens medgivan- de äga andelar i en aktiefond eller i annan juridisk person än aktiebo- lag.

Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelar iförsäkrings- bolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till fö- remål att äga aktier iförsäkrings- aktiebolag, att til/skjuta garantika- pital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att biträda försäk- ringsbolag vid rörelsens bedrivan- de.

Föreslagen lydelse

aktiebolag, som inte är ett svenskt fönsäkringsaktiebolag, än som sva- rar mot högst åtta procent av röste- talet för samtliga aktier, dock högst tjugo procent av aktiekapitalet,

2. andelar i aktiefonder eller i andra juridiska personer än aktie- bolag.

3. jordbruks- och skogs/astighe- ter eller aktier i aktiebolag som har till huvudsaklig verksamhet attför- valta sådana/astigheter eller

4. andelar av annan fast egen- dom.

Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall vad nu sagts gälla koncernen.

Första stycket tillämpas inte på aktierna i ett helägt aktiebolag som enligt bolagsordningen uteslutande skall förvalta försäkringsbolagets eller koncernens egna fastigheter.

Föreligger särskilda skä/förför- säkringsinspektionen medge un- dantag/rån bestämmelserna iförs- ta stycket.

Om försäkringsbolags förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebo- lag är stadgat i 18 kap. 1 5.

205

Om en personuppgift som anger att en försäkringstagare har vidta- git dispositioner beträffande i fram— tiden utfallande försäkringsbelopp tillförmånför någon annan har in- förts i sådant personregister som avses i datalagen (1973.'289), får uppgiften inte lämnas ut till denne.

Enskildas förhållanden till för- säkringsbolag får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet till- lämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980.'100).

9 kap. Bolagsstämma

I ett försäkringsaktiebolag kan ingen rösta för egna och andras ak- tier för sammanlagt mer än enfem-

38

I ett försäkringsaktiebolag kan ingen rösta för egna och andras ak- tier för sammanlagt mer än femton

Nu varande lydelse

tedel av de aktier som företräds på stämman, om inte något annatföl- jer av bolagsordningen.

Aktieägaren ...................

Bestämmelserna

Föreslagen lydelse

procent av röstetalet för de aktier som företräds på stämman.

...................... bolagets.

Om två eller flera styrelser i allmänna pensionsfonden förvaltar aktier i ett visst försäkringsaktiebolag, anses varje styrelse för sig som aktieäga- re vid tillämpning av första och tredje styckena.

10 kap. Revision

38

Revisorerna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige, om inte regeringen eller efter rege- ringens bemyndigande försäk- ringsinspektionen i särskilda fall tillåter något annat. Den som är omyndig elleri konkurs får inte vara revisor.

Revisorerna ................... Till revisorer kan även .........

Till revisor i dotterföretag ......

Revisorerna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige, om inte regeringen eller efter rege- ringens bemyndigande försäk- ringsinspektionen i särskilda fall tillåter något annat. Den som är auktoriserad eller godkänd revisor behöver dock inte vara svensk med- borgare. Den som är omyndig, i konkurs eller underkastad närings- förbud får inte vara revisor. ................... fullgörande. ................ huvudansvarige.

........ moderbolagets revisorer.

12 kap. Vinstutdelning och annan användning av försäkringsbolagets egendom

125

E tt_ försäkringsbolag får inte läm- na penninglån till styrelseledamö- terna, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget eller i något an- nat företag i samma koncern. Det- samma gäller ifråga om penning/ån till

1. den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en styrelseleda-

Ett försäkringsbolag får inte på andra villkor än sådana som bola- get normalt ställer upp lämna pen- ning/ån till

1. styrelseledamot, verkställande direktör eller aktuarie,

2. ställföreträdare som ensam el- ler i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande låne- ärenden,

Nu varande lydelse

mot, verkställande direktören eller aktuarien,

2. den som är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedsti- gande led eller så att den ene är gift med den andres syskon. eller

3. juridisk person över vars verk- samhet person som nämnts ovan har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i första stycket gäller ej om

1. gäldenären är företag i kan- cern i vilken det långivande bolaget ingår, eller

2. gäldenären driver rörelse och länet betingas av affärsmässiga skäl samt är avsett uteslutande för gäldenärens rörelse.

Bestämmelserna i denna para- graf om förbud mot penning/ån skall även tillämpas ifråga om stäl- lande av säkerhet.

Vid tillämpning av denna para— graf likställs äktenskapsliknande samlevnad med äktenskap, om de sammanlevande tidigare har varit gifta med varandra eller har eller har haft barn gemensamt.

13 5

Bestämmelserna i 12 5 första stycket utgör inte något hinder för försäkringsbolag att i enlighet med reglerna i grunderna lämna lån mot säkerhet i försäkringsbrev.

Försäkringsinspektionen kan medge undantag från 12 5, om det finns synnerliga skäl till detta.

Föreslagen lydelse

3. anställd som innehar en ledan- de ställning inom försäkringsbola- get,

4. annan aktieägare än staten med ett aktieinnehav som motsva- rar minst tre procent av hela aktie- kapitalet,

5. make eller sambo till person som avses under 1—4 eller

6. juridisk person 1" vilken en så- dan person som avses under 1—5 har ett väsentligt ekonomiskt in tres- se i egenskap av delägare eller med- lem.

Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall vad nu sagts gälla koncernen.

Försäkringsinspektionen prövar om anställd har en sådan ledande

ställning som avses i första stycket 3. Bolagets styrelse och verkställan- de direktör skall i en förteckning föra in uppgifter om de lån som har beviljats personer ellerföretag som avses i första stycket. Regeringen. eller efter regeringens bem yndigan- de, försäkringsinspektionen får ut- färdaföreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckning-

en. Första — fjärde styckena tilläm—

pas på motsvarande sätt beträffan- de lån mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av nå- gon som avses i första stycket. Det- samma gäller för en fordran som försäkringsbolaget förvärvar och för vilken någon som avses i första stycket är betalningsskyldig.

15 kap. Frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd och inlösen av aktier i dotterbolag

38

Senast/yra månader efter det att beslutet om godkännande av avta-

Tillstånd att verkställa avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd

Nuvarande lydelse

let om överlåtelse registrerats skall försökringsbolagen ansöka om för- säkringsinspektionens tillstånd att verkställa avtalet. Sådant tillstånd får inte ges omförsäkringstagarnas rätt därigenomförsämras.

Försäkringsinspektionen kan fö- relägga bolagen att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig/ör att inspektionen skall kunna fastställa att försäkringsta- garnas rätt inteförsämras.

18 kap. Bundna och fria aktieri försäkringsaktiebolag

Föreslagen lydelse

skall ges av regeringen. I sådana fall som inte är av principiell bety- delse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt kan regeringen upp- dra åtförsäkringsinspektionen att i regeringens ställe meddela tillstånd till överlåtelse.

Regeringen eller försäkringsin- spektionen kan förelägga bolagen att inkomma med den ytterligare ut— redning som är nödvändig för att in- spektionen skall kunna fastställa att förutsättningar för överlåtelsen föreligger.

Ansökan om tillstånd att verk— ställa avtalet skall ges in till försäk- ringsinspektionen senast fyra må- nader efter det att avtalet om över- låtelse registrerats.

Tillstånd till överlåtelse av för- säkringsbestånd får inte ges om överlåtelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäk- rings väsendet. Utan synnerliga skäl får inte tillstånd ges om försäkrings- tagarnas ställning försämras med hänsyn till kraven på betryggande soliditet och på skälighet.

18 kap. Begränsningar i rätten att förvärva aktier i försäkringsak- tiebolag

1 59

Ingen får förvärva så många ak- tier i ett svensktförsäkringsaktiebo- lag att genom förvärvet förvärva— rens andel uppgår till mer än femton procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget eller till mer än tjugo procent av aktiekapitalet.

Första stycket gäller inte aktie-

förvärv

]. vid nybildning avförsäkrings- aktiebolag där aktieinnehaven varit

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föremål för prövning i samband med koncession enligt 2 kap. 3 5 ,

2. i försäkringsaktiebolag vilkas försäkringsrörelse uteslutande av- ser kollektiva vtalsgrundadeförsäk- ringar enligt 1 kap. 10 5,

3 i ettförsäkringsaktiebolag som ingår i en försäkringskoncern, som avses i 1 kap. 9 5, såvitt det gäller förändringar av aktieinnehavens fördelning mellan de olika försök- ringsbolagen i koncernen,

4.i ett inom en koncern bildat försäkringsaktiebolag som enligt koncessionen har till uppgift attför- säkra övriga koncernbolags risker och där verksamheten är begränsad till att avse koncernen (captivebo- lag), såvitt det gäller förändringar av aktieinneha vens fördelning mel- lan de olika bolagen i koncernen.

2 5

Vid den beräkning som följer av 1 5 skall varje aktie räknas med som tillhör

]. ett företag som ingår i samma koncern som förvärvaren, eller som ingår i en grupp avföretag, om vilka enligt 1 kap. 9 5 sista stycketförord- nats att denna lags bestämmelser om koncerner skall tillämpas helt el- ler delvis,

2. ett företag över vilket förvärva- ren har ett bestämmande inflytan- de.

3.förvärvarens make, sambo, barn. föräldrar eller syskon eller ett företag över vilket en sådan anhörig har ett bestämmande inflytande.

3 f Bestämmelserna i 18 kap. 1 5 första stycket är inte tillämpliga på förvärv genom bodelning, arv. tes- tamente eller fusion enligt 14 kap. 8 5 aktiebolagslagen (1975.'1385).

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse 4 59

V idförvärv av ett företag, som in- nehar aktier i ett försäkringsaktie- bolag, skall, såvitt gäller aktierna i försäkringsaktiebolaget, bestämmel- serna i detta kapitel om förvärv av sådana aktier ha motsvarande till- lämpning, om företaget efter förvär- vet ingår i samma koncern som för- värvaren eller när någon genomför- värvet ensam eller tillsammans med 12 5 tredje punkten omnämnda per- soner erhållit ett bestämmande in- flytande över företaget.

5 59 Som förvärv enligt detta kapitel skall också anses den ökning av ett aktieinnehavs röstetal som föran- leds av en höjning av röstvärdet för de aktier som ingår i innehavet.

6 19 Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen meddela dispens för förvärv av aktier utöver de i 1 5 förs- ta stycket angivna gränserna.

7 51

Dispens skall sökas före förvär- vet.

Om omständigheterna varit så- dana att dispens inte kunnat sökas före förvärvet, skall detta ske senast inom en månad från det förvärvet skedde.

Vid förvärv som avses i 4 5första stycket skall dispens sökas inom två mänaderfrån det förvärvet skedde.

Om dispens inte sökts inom före- skriven tid eller om dispens vägras gäller 9 5 i tillämpliga delar.

8 39 Om dispensen avser ett framtida förvärv, skall viss tidför dispensens giltighet anges i beslutet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 9"

Ett förvärv är ogiltigt till den del de i 1 5 första stycket uppställda gränserna överskrids genomförvär- vet och dispens inte meddelats enligt 6 5. Om förvärvaren eller överlåta— ren begär det skall emellertid hela förvärvet anses som ogiltigt.

Om ett sådant förvärv har skett på Stockholms fondbörs eller ge- nom inrop på exekutiv auktion skall förvärvaren i stället inom sex måna- der avyttra den del av förvärvet ge- nom vilket de i 1 5 första stycket uppställda gränserna överskridits och dispens inte meddelats enligt 6 5.

Om förvärvaren underlåter att avyttra aktierna inom tid som nu sagts, skall utfärdas föreläggande att inom viss tid göra detta.

10 5 Frågor om föreläggande enligt 9 5 prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer.

19 kap. Tillsyn 3 8

Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i an- svarig ställning i försäkringsbolag är skyldiga att lämna försäkringsin- spektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen anser behövliga.

Styrelsen och verkställande direktören skall ombesörja att det inom sju månader från föregående räkenskapsårs utgång till försäkringsinspek- tionen sänds in

1. avskrifter av årsredovisningen och revisionsberättelsen,

2. en särskild redogörelse för 2. en särskild redogörelse för bolagets verksamhet under räken- bolagets verksamhet under räken- skapsåret och ställning balansda- skapsåret och gen och

3. i fråga om livförsäkring, en redogörelse för beräkningen av premie- reserven.

Nuvarande lydelse

Redogörelserna "skall vara un- dertecknade, redogörelsen för bo- lagets verksamhet och ställning av styrelsen och verkställande direk- tören samt redogörelsen för beräk- ningen av premiereserven aktuarien.

av

Föreslagen lydelse

Redogörelserna skall vara un- dertecknade, redogörelsen för bo- lagets verksamhet av verkställande direktören samt redogörelsen för beräkningen av premiereserven av aktuarien.

På avskriften av årsredovisningen skall finnas av styrelseledamot eller verkställande direktören undertecknat bevis, om balansräkningen har fastställts eller ej. Har fastställelse skett skall beviset även innehålla upp- gift om bolagsstämmans beslut beträffande bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

115

Försäkringsinspektionen får meddela de erinringari fråga om försäk- ringsbolagets verksamhet som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (197521410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grun- derna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar, i vilka försäk- ringstekniska skulder redovisas, inte är tillräckliga.

4. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskut- jämning eller

5. det i övrigt finns allvarliga an- märkningar mot försäkringsbola- gets verksamhet.

3. tillgångarna inte är eller kan förväntas vara tillräckliga för att en betryggande soliditet skall anses fö- religga med hänsyn till omfattning- en och beskaffenheten av bolagets rörelse, (SOU 1986:8)

4. tillgångarna inte är såfördela- de mellan olika tillgångsslag att kravet på erforderlig riskspridning uppfyllts eller att fördelningen av tillgångarna innebär att bolaget handlat istrid med förbudeti 1 kap. 3 5 första stycket att driva annan rörelse än försäkringsrörelse,

5. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig riskut- jämning eller

6. det i övrigt finns allvarliga an- märkningar mot försäkringsbola- gets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra stycket inte har följts inom den be- stämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om detta till regeringen. Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara kon- cessionen förverkad.

21 kap. Straff och vite

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som .....

4. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 3 kap. 125 tredje stycket, 7 kap. 20 5, 8 kap. 105 andra stycket andra meningen el— ler 11 5 första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 3 kap. 125 tredje stycket, 8 kap. 105 andra stycket andra meningen eller 115 första stycket andra eller tredje mening- en.

5. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 5,

6. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 18 kap. 3 5 första el- ler andra stycket, 5 5 tredje stycket eller 7 5,

7. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 4 kap. 85 tredje stycket såvitt detta lagrum rör för- behåll enligt 18 kap. 1 5.

1 fall som avses i 10 kap. 145 första stycket skall inte följa an- svar enligt 20 kap. 35 brottsbal- ken.

6. uppsåtligen eller av grov oakt- samhet lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende om förvärvstillstånd en- ligt 18 kap.

7. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 18 kap. 13 5 första eller andra stycket, 15 5 tredje styc- ket eller 17 5,

8. uppsåtligen eller av oaktsam- het bryter mot 4 kap. 8 5 tredje stycket eller5 kap. 5 5 tredje stycket såvitt dessa lagrum rör förbehåll enligt 18 kap. 115.

Ifall som avses i 7 kap. 20 5 och 10 kap. 14 5 första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 5 brottsbalken.

Å tal för brott enligt första stycket 6. får väckas endast efter förord- nande av regeringen eller den myn— dighet som regeringen bestämmer.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 5 detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Utan hinder av 35 kap. 1 5 brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 5 mot 12 kap 12 5 ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

3 59 Föreläggande enligt 18 kap. 9 5 tredje stycket får förenas med vite.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

Talan om utdömande av vite får väckas endast efterförordnande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1988.

Ö vergångsbestämmelser

I sådant försäkringsbolag som avses i 7 5 lagen (19822728) om införande av försäkringsrörelselagen (19821713) kan bolagsstämman, då den be- myndigar styrelsen att fatta beslut om emission enligt 5 kap., även be- myndiga styrelsen att i samband med emissionsbeslutet fatta beslut som medför en sådan ändring av bolagsordningen som berörs i denna para- graf.

Såvitt gäller de aktier i andra aktiebolag än svenska försäkringsaktie- bolag som vid denna tidpunkt ägs av försäkringsbolag skall de nya be- stämmelserna i 7 kap. 17 5 vara iakttagna senast den 1 januari 1991.

Dispens behövs inte för aktieförvärv enligt 18 kap. 1 5 första stycket

1. om förvärvet skall ske genom giftorätt som åtnjutits enligt äldre giftermålsbalken,

2. som grundas på lösningsrätt enligt 3 kap. 3 5 försäkringsrörelselagen som avtalats eller annan rättighet som förvärvats före den 1 januari 1988.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (19502272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (1950z272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige dels att 29 och 35 55 skall ha följande lydelse, dels att deti lagen skall införas nya bestämmelser, 4 a 5 och 20 b 5, av

följande lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

4 a 5

Försäkringsinspektionen får, om genera/agenturen innehas av fysisk person, försäkringsbolag eller han- delsbolag, när det anses nödvän- digt, utse en person med uppgift att särskilt vaka över att försäkringsta- garnas intresse i det utländska för- säkringsföretaget beaktas. En så- dan person får inte vara befatt- ningshavare i det utländska försäk- ringsföretaget eller hos general- agenten.

Om generalagenturen innehas av ett svenskt aktiebolag som inte är ett försäkringsaktiebolag skall försäk- ringsinspektionen i stället förordna en styrelseledamot i aktiebolaget. Beträffande sådan ledamot skall bestämmelserna i försäkringsrörel- selagen (1982: 713) om sådan st yrel- seledamot som avses i 8 kap. 1 5 andra stycket försäkringsrörelsela- gen tillämpas.

Den som erhållit förordnande av försäkringsinspektionen enligt förs- ta eller andra stycket har rätt till ar- vode av det utländska försäkrings- företaget. A rvodets storlek bestäms av inspektionen.

20 b 5 Generalagenten får inte obehöri- gen röja enskildas förhållande till företaget.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I det allmännas verksamhet till- lämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1 980.100).

295

Utländskt försäkringsföretag må med försäkringsinspektionens tillståndöverlåta hela sitt till verk- samheten här i riket hörande för- säkringsbestånd eller del därav till svenskt försäkringsbolag eller ut- ländskt försäkringsföretag, som erhållit koncession för det slag av försäkringsrörelse varom fråga är.

Ansökan om tillstånd ..........

Bifalles ansökningen .............

Utländskt försäkringsföretag

får överlåta hela sitt till verksam— heten här i riket hörande försäk- ringsbestånd eller del därav till svenskt försäkringsbolag eller ut- ländskt försäkringsföretag, som erhållit koncession för det slag av försäkringsrörelse varom fråga är.

Tillstånd till överlåtelse av för— säkringsbestånd ges av regeringen eller, då överlåtelsen avser en mind- re delav ett bestånd, avförsäkrings- inspektionen.

..... äga motsvarande tillämpning

Det överlåtande försäkringsföre- taget skall till det övertagande ut- ländska försäkringsföretaget eller svenska försäkringsbolaget överfö- ra en så stor del av de i det överlå- tande försäkringsföretaget befintli- ga tillgångarna som svarar mot det överlåtande företagets förpliktelser mot försäkringstagarna i det över- låtna beståndet.

........ motsvarande tillämpning.

355

Till dagsböter eller fängelse i högst ett år dömes

den som ........................

Denna lag träder i kraft den

............ vilseledande uppgift.

1 fall som avses i 20 b 5 skall inte följa ans var enligt 20 kap 3 5 brotts-

balken.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (19852277) om vissa bulvanförhållanden

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om lagen (19852277) om vissa bulvanförhållanden atti 1 5skall införas en ny punkt, 9, vilken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18. Denna lag gäller när ett bulvanförhållande används för att kringgå ett sådant hinder mot att förvärva eller behålla viss egendom eller rättighet som uppställts i

9. 18 kap. försäkringsrörelsela- gen (1982'713).

Med ett ................................................ räkning.

Vad som ............................................. rättigheter.

Denna lag träder i kraft den

Sammanfattning

Försäkringsverksamhetskommitténs (FVKzs) utredningsuppdrag har spänt över så gott som hela fältet av principiella frågeställningar beträf- fande det enskilda försäkringsväsendet. Kommittén har tidigare avläm- nat sex delbetänkanden med förslag inom vitt skilda områden. I detta slutbetänkande är huvudfrågan förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Andra väsentliga frågor är begräns- ningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag och försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet och organisation. Härut- över behandlas i slutbetänkandet återstående frågor som ansluter till kommitténs direktiv.

Begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m.

Kommittén har enligt sina direktiv haft att behandla frågan om utländs- ka rättssubjekts förvärv av aktier i svenskt försäkringsaktiebolag. Lagen om utländska förvärv av svenska företag gäller inte försäkringsaktiebo- lagen. Med tanke på den fundamentala roll som svenska försäkringsbo- lag genom sin kapitalförvaltning spelar på kapitalmarknaden och för utvecklingen av landets näringsliv och sysselsättning har kommittén fun- nit det vara inkonsekvent att inte utländska förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag regleras i lag. Även om det utländska _ägandet i dagsläget inte har någon större omfattning framstår det som angeläget att lagstiftningen utbyggs med en bestämmelse som skapar möjlighet att kontrollera framtida utländska förvärv. Regleringen bör inte avse ett totalförbud utan endast syfta till att förhindra innehav av sådan storlek som ger ett inflytande som inte kan anses förenligt med svenska sam- hällsintressen och en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Vad gäller svenska rättssubjekt föreligger det med nuvarande regler inte några hinder för att ett svenskt försäkringsaktiebolag ingår i en indu- strikoncern såsom dotterbolag eller att i övrigt ett industriföretag eller liknande har en dominerande ägarposition i ett försäkringsaktiebolag. När en större företagskoncern med sig införlivat ett försäkringsbolag torde detta dels bygga på en önskan att tillgodogöra sig den framtida finansiella styrkan hos ett försäkringsbolag och dels grundas på ett in—

tresse att utnyttja möjligheterna till koncernbidrag. Vissa svenska försäk- ringsaktiebolag är också redan i dag dotterbolag i industrikoncerner och liknande företagskonstellationer. Ett självständigt försäkringsbolag som är oberoende av dominerande ägargrupper innebär en större garanti för att hela bolagets verksamhet, dvs. såväl försäkringsrörelsen som kapital— förvaltningen, drivs med sikte på de egna försäkringstagarnas intresse. Betydande aktieposter i de svenska försäkringsaktiebolagen kontrolleras av skilda fysiska och juridiska personer. En tilltagande dominans av starka ägargrupper som verkar genom försäkringsbolag skulle kunna medföra att sådana ägargrupper indirekt kommer att förstärka sitt infly- tande inom olika delar av det svenska näringslivet. Kommitténs övervä- ganden har lett fram till att försäkringsaktiebolag inte bör vara dotterbo- lag till företag med annan verksamhetsinriktning elleri övrigt vara före- mål för ett faktiskt dominerande inflytande från olika ägargrupper. Ett spritt ägande bör i stället vara målsättningen.

Kommittén har gjort en avvägning mellan, å ena sidan, intresset av en fast ägarförankring som ger stadga åt styrelsens långsiktiga ansvar för bolagens ledning liksom värdet av starka ägare som har möjlighet att tillskjuta kapital när så erfordras och, å andra sidan, intresset av att uppnå en lämplig ägarspridning och att motverka dominerande ägarin- flytande.

Rösträttsbegränsningar vid bolagsstämman kan härvidlag inte anses vara tillräckliga eftersom ett stort aktieägande i praktiken ändå ger ett stort inflytande på verksamheten. Kommittén anser därför att man inte kan undvara regler som tämligen starkt begränsar aktieförvärven. Det måste dessutom vara ett önskemål att härvidlag skapa likartade regler för svenska och utländska rättssubjekt.

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att i försäkringsrörelselagen införs en bestämmelse att ingen, vare sig svenskt eller utländskt rättssub- jekt, får äga mer än en viss andel av aktierna i ett försäkringsaktiebolag. En sådan begränsning bör gälla både andel av det totala röstetalet och andel av det totala aktiekapitalet. Om gränsen för andel av aktiekapitalet skulle sättas lika lågt som den procentuella gränsen för röstetalet skulle detta medföra en onödigt hård reglering av möjligheten till aktieförvärv. Detta skulle kunna vara till men för en väl fungerande marknad för försäkringsaktier och i vissa situationer försvåra möjligheten för försäk- ringsaktiebolagen att i önskvärd omfattning genom nyemission öka sitt riskvilliga kapital, särskilt från utlandet. I lagen uppställda fasta gräns- värden för högsta tillåtna röstetal resp. andel av aktiekapitalet motsvarar bättre kommitténs syften att skapa förutsättningar för önskvärd ägar- spridning än en ”trappstegsmodell” för tillståndsprövning för förvärv av det slag som finns i lagen om utländska förvärv av allmänna aktiebolag.

När synnerligen starka skäl föreligger skall försäkringsinspektionen kunna meddela dispens för större förvärv. Motiv för dispens bör endast anses föreligga då andra möjligheter inte står till buds för att skydda försäkringstagarnas intressen eller för att ernå en ändamålsenlig struktur inom försäkringsväsendet. Även internationella hänsynstaganden och

förvärv av aktier i rena återförsäkringsbolag kan utgöra motiv för dis- pens.

Kommittén har funnit, att en begränsning av rätten att förvärva för- säkringsaktier till 15 procent av röstetalet för samtliga aktier och till 20 procent av aktiekapitalet representerar en lämplig avvägning. Vid upp- ställandet av denna gräns har kommittén sökt att, utan att ge avkall på huvudsyftet med begränsningen, i största möjliga utsträckning undvika störningar på aktiemarknaden med inte önskvärda kursreaktioner och spekulativa transaktioner som följd. I beräkningen av förvärvarens an- del av röstetalet eller av antalet aktier skall inräknas företag som ingår i samma koncern som förvärvaren eller som förvärvaren har ett bestäm- mande infiytande över samt aktier som innehas av förvärvarens anhöriga eller av företag där dessa har ett bestämmande inflytande. En höjning av aktiernas röstvärde skall också anses som förvärv, liksom förvärv på indirekt väg genom fusion eller förvärv av företag som redan äger aktier i försäkringsaktiebolaget. Från förvärvsreglerna undantas captivebolag och försäkringsaktiebolag som meddelar enbart arbetsmarknadsförsä- kringar.

Nu framlagda förslag berör endast förvärv av aktier i redan existeran- de försäkringsaktiebolag. [ princip bör emellertid nyetablerade och re- dan befintliga försäkringsaktiebolag behandlas på ett likartat sätt när det gäller den direkta begränsningen av aktieförvärv. Kommittén föreslår av detta skäl att regeringen i beslutet om koncession för ett nybildat försäk- ringsaktiebolag får ge föreskrifter om hur stor andel av det totala rösteta- let eller av aktiekapitalet i bolaget någon får teckna sig för. Utifrån kom— mitténs principiella inställning att en vidare ägarspridning bör eftersträ- vas kan det inte anses vara förenligt med en sund utveckling av försäk- ringsväsendet att, annat än i undantagsfall, nya försäkringsbolag till- kommer som uteslutande uppbärs av ett konsortium av ett fåtal enskilda intressenter. Någon lagändring i detta hänseende anser kommittén inte erforderlig eftersom redan enligt gällande lagstiftning en tillfredsställan- de ägarspridning kan ingå i regeringens bedömning i koncessionspröv- ningen.

Befintliga aktieinnehav berörs inte av de föreslagna lagreglerna. Vid en senare överlåtelse gäller däremot de nya reglerna.

Om förvärv av aktier sker utöver de i lagen uppställda gränserna, och dispens inte söks inom föreskriven tid, blir förvärvet ogiltigt till den del dessa gränser överskrids. Dispens skall normalt sökas före förvärvet.

Vidare föreslås att stadgandena i försäkringsrörelselagen om rösträtts— begränsning vid bolagsstämma ges tvingande innebörd, i stället för att som nu kunna sättas ur kraft genom en bestämmelse i bolagsordningen att begränsningen skall knytas till röstetalet av de vid stämman företräd- da aktierna och att denna gräns sätts till 15procent av röstetalet för de vid stämman företrädda aktierna.

I ett särskilt avsnitt har kommittén behandlat frågan huruvida den föreslagna begränsningsregeln för förvärv av aktieri försäkringsaktiebo- lag även skall omfatta försäkringsbolags förvärv av aktier i försäkrings-

aktiebolag. Kommittén har ansett den ytterligare ägarkoncentration inom försäkringsväsendet som svenska och utländska försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsaktiebolag kan innebära, bör bli underkastade samma begränsningsregel som föreslås för andra förvärva- re. Förändringar i aktieinnehavets fördelning mellan de olika försäk- ringsbolagen i en koncern skall dock vara undantagna.

Förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

I direktiven till kommittén har departementschefen uttalat att förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse skall bestå. I en skrivelse 27 april 1983 till regeringen begärde försäkringsin- spektionen, att regeringen skulle uppdra åt försäkringsverksamhetskom— mittén att klargöra och tolka innebörden av förbudet för att ge inspek— tionen vägledning vid dess tillsyn. Skrivelsen har av regeringen överläm- nats till kommittén för behandling av de frågor som tagits upp i skrivel- sen.

Mot bakgrund av direktiven och försäkringsinspektionens skrivelse har kommittén analyserat och tolkat innebörden av förbudet mot annan rörelse och klargjort förbudets konsekvenser för de konkreta placerings- områdena.

Lagstiftningen har alltid innehållit ett uttryckligt förbud för försäk- ringsbolagen att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Det ursprungliga motivet härför var ett all— mänt krav på att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet. Lagstiftaren ville förhindra att bolagen placerade de förvaltade tillgång— arna i riskfyllda och äventyrliga objekt eller överhuvud ökade konjunk- turkänsligheten i sin rörelse genom verksamhet utanför försäkringsvä— sendets eget område, exempelvis industri— eller handelsrörelse. Kom- mittén har benämnt detta huvudmotiv trygghetsmotivet.

[ takt med försäkringsväsendets utveckling har sedan ett ytterligare motiv för förbudet utkristalliserats, nämligen syftet att förebygga en in- riktning på verksamhet utanför försäkringsväsendets eget område hos försäkringsbolagens ledningar. Försäkringsbolagens uppgift inom sam- hället har ansetts förutsätta en integritet och självständighet utan sådana från försäkringsrörelsen ovidkommande hänsynstaganden som ägarin- tressen och aktiva engagemang i affärsrörelser skulle kunna medföra. Försäkringsbolagens rörelse borde därför inte sammanblandas med verksamheten i det övriga näringslivet, utan borde vara fristående och avskild därifrån segregationsmotivet.

Under de senaste årtiondena har motiven för förbudet även fått sam- hällsekonomiska och allmänpolitiska dimensioner. Dessa hänför sig till försäkringsbolagens kapitalförvaltning och den starka ställning som bo— lagen har fått på kapital- och kreditmarknaden, liksom deras inflytande på näringslivet i stort. Lagstiftaren har ansett det olämpligt att försäk—

ringsbolag skaffar sig ett för stort inflytande i det allmänna näringslivet — det näringspolitiska motiver för förbudet mot annan rörelse.

Kommittén har övervägt möjligheten att direkt i lagtexten ange grän— sen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse. I sitt betänkande Kon- cession för försäkringsrörelse (SOU 198325) fann kommittén, att det inte var möjligt att åstadkomma en klar, entydig och praktiskt användbar legal definition av begreppet försäkringsrörelse. Härav följer att det inte heller är möjligt att åstadkomma en legal definition för vad som är annan rörelse än försäkringsrörelse. Inte heller är det enligt kommitténs mening möjligt att i lagtexten närmare ange eller exemplifiera vilka särskilda skäl som kan ge anledning till medgivande för försäkringsbolagen att bedriva annan rörelse. Kommittén har därför på grundval av sin analys av de bakomliggande motiven för förbudet mot annan rörelse, redovisat sin tolkning av begreppet annan rörelse och sökt ge vägledning för tillämp- ningen av den i lagen givna möjligheten för försäkringsinspektionen atti särskilda undantagsfall tillåta sådan rörelse.

Fördelningen av försäkringsbolagens medel mellan olika tillgångsslag hänger nära samman med trygghetsmotivet. Kommittén har diskuterat det lämpliga i att ställa upp bestämda regler i form av relationsnormer, kvoter eller gränser i lagstiftningen. En sådan styrning av bolagens kapi- talförvaltning skulle emellertid kunna sätta en hämsko på den nödvändi- ga flexibiliteten i försäkringsbolagens kapitalförvaltning och skulle kun- na leda till att eventuella regler fortlöpande tick ändras i takt med utveck— lingen.

Kommittén har därför avvisat kvoter, gränser eller dylikt i lagstift- ningen, och förordar i stället att deti lagen införs ett principiellt krav på tillfredsställande fördelning av tillgångarna. Med stöd av det principiella lagstadgandet får inspektionen ingripa efter en bedömning i varje enskilt fall, utifrån det aktuella bolagets egen situation avseende bl.a. försäk- ringsrörelsens inriktning och tillgångarnas fördelning. När det gäller ak- tieplaceringar förordar kommittén att inspektionen såsom ett hjälpme- del i sin övervakning använder en varningssignal i form av en viss total- kvot (signalkvot) för ett försäkringsbolags aktieinnehav i förhållande till bolagets samtliga tillgångar. Signalkvoten bör utlösas när aktieinnehavet utgör 20 procent av bolagets samtliga tillgångar. Beträffande tillgångar i utlandet, föreslår kommittén att inspektionen utifrån varje försäkrings- bolags situation sätter upp vissa signalkvoter som skall ge anledning till skärpt uppmärksamhet och mera noggrann undersökning av ett bolags placeringar.

Engagemang i industri/asttgheter och "udda"fastigheter, såsom kraft— verk, avfallshanteringsverk, hamnar o.d., bör inte betraktas såsom annan rörelse under förutsättning att bl.a. fastigheterna utarrenderas eller uthyrs åt seriösa och solida företag och institutioner. Fastigheternas ut- formning och belägenhet bör medge alternativ användning.

Försäkringsbolagens sale and lease back—arrangemang kan i och för sig inte anses oförenliga med förbudet mot annan rörelse. Sale and lease back-arrangemangen och den under senare tid förekommande fastig-

hetsrenting—verksamheten är emellertid, med hänsyn till återköpsklausu- len i avtalen, skatteeffekter m.m., föremål för en allmän översyn. Hela frågan måste alltså lösas i ett vidare sammanhang. Det är därföri dagslä- get inte möjligt för kommittén att uttala sig om försäkringsbolagens sale and lease back-arrangemang skulle kunna anses strida mot en sund ut- veckling av försäkringsväsendet.

Förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter innebär obestridligen an- nan rörelse, och fordrar därför medgivande av inspektionen. Detta gäller även om fastigheten brukas av annan än försäkringsbolaget. Medgivan- de till förvärv av skogsfastigheter bör dock i vissa fall och med stor återhållsamhet kunna lämnas om förvärvet avser redan institutionellt ägda fastigheter i den högsta storleksklassen, förutsatt att samhällets myndigheter inte ansett dem behövliga för andra ändamål och att för- värvstillstånd enligt jordförvärvslagen givits. Försäkringsbolag som in- nehar skogsfastigheter måste ha anställd personal med erforderlig kom- petens, även om förvaltningen sköts av externa organ.

Försäkringsbolagens kapitalplaceringar ifastighetsbolag regleras i gäl- lande lag av den generella bestämmelsen för aktieinnehav — den nuva- rande femprocentsregeln. Över denna gräns fordras megivande av in- spektionen för såvitt det inte är fråga om aktiebolag som förvaltar försäk- ringsbolagens fastigheter. För innehav av andelar i andra juridiska per- soner än aktiebolag, t.ex. handelsbolag, krävs alltid inspektionens till- stånd.

Kommittén uttalar att medgivande till kapitalplaceringar i fastighets- bolag (aktiebolag eller handelsbolag) huvudsakligen bör avse majoritet- sinnehav av minst storleksordningen 70 procent. Mindre ägarandelar, särskilt minoritetsposter, bör inte tillåtas annat än i klara undantagsfall då det finns särskilda skäl för ett mindre innehav. Beträffande fastighets- bolag som huvudsakligen äger jordbruks- och skogsfastigheter bör till- ståndsprövningen vara restriktiv. Kommittén föreslår att nuvarande lag- stadgande ändras så att alla innehav i sådana fastighetsbolag underkas- tas tillståndsprövning av inspektionen. Beträffande fastighetsaktiebolag vars verksamhet uteslutande har till föremål att förvalta försäkringsbola- gens fastigheter, föreslår kommittén en lagändring av innebörd att in- spektionens tillstånd skall erfordras för alla placeringar utom i fråga om av ett försäkringsbolag helägt bolag för förvaltning av försäkringsbola- gets egna fastigheter.

För försäkringsbolagens kapitalplaceringar i andelar av en fastighet, föreslås ett tillägg i lagen innebärande att medgivande av försäkringsin- spektionen alltid skall erfordras. En restriktiv bedömning skall därvid ske.

Försäkringsbolagens engagemangpä kreditomrädet vare sig det gäl- ler räntebärande värdepapper eller direktlän — skall ha en huvudinrikt- ning som kännetecknas av långfristighet och höga säkerhetskrav. Mera omfattande kreditengagemang av kortfristig natur strider mot förbudet mot annan rörelse och innebär att försäkringsbolagen ägnar sig åt sådan allmän finansrörelse som utövas av banker och andra kredit- och finans-

institut. Försäkringsbolagens kreditengagemang ingår som ett led i för- valtningen av försäkringstagarnas medel. För banker och andrajämförli- ga institut är däremot allmän finansieringsverksamhet en primär uppgift.

Beträffande direktutläningen innebär försäkringsbolagens verksamhet och dess koppling med utlåningen att vissa speciella frågor uppkommer. Kommittén fastslår att det inte är acceptabelt att ett försäkringsbolag på ett otillbörligt sätt använder möjligheten att låna ut pengar till att ställa krav på att försäkring tecknas eller vidmakthålls. Inte heller bör ett för- säkringsbolag eller med detta samverkande finansinstitut marknadsföra själva försäkringsprodukterna med hjälp av låneerbjudanden. Försäk- ringsbolagens direktutlåningsverksamhet skall inte bara uppfylla de krav som inryms i försäkringsrörelselagstiftningen, utan också de krav som finns i olika konsumentskyddslagar som gäller på detta område. Verksamheten skall även ligga i linje med banklagstiftningen och dess regler och principer. ] likhet med bankinspektionen bör också försäk- ringsinspektionen som ett led i tillsynen av försäkringsbolagens utlå- ningsverksamhet utfärda etikmeddelanden.

Beträffande försäkringsbolags möjlighet att lämna penning/än till le- dande befattningshavare i bolaget eller i något annat företag i samma koncern, föreslås att nuvarande förbud upphävs och ersätts med en be- stämmelse av i princip samma innebörd som på bankområdet. Detta innebär att krediter inte får beviljas till vissa särskilt angivna personer på andra villkor än sådana som bolaget normalt tillämpar i sin kreditgiv- ning. Försäkringsbolagens styrelser åläggs därvid skyldighet att i en för— teckning föra in uppgifter om de krediter som dessa personer har bevil- jats.

Ett försäkringsbolags möjlighet till placeringari aktierär för närvaran- de i lagstiftningen begränsad bl.a. genom att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av akti— erna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Genom placering- ar i aktier med lägre röstvärde kan ett försäkringsbolag, utan medgivan- de från försäkringsinspektionen äga aktier till ett samlat belopp som svarar mot en långt större andel av ett företags totala aktiekapitalän fem procent. Vid innehav av uteslutande aktier med en tiondels röstvärde, kan ett försäkringsbolag i vissa fall komma att äga upp till i det närmaste 35 procent av det totala aktiekapitalet i ett företag.

Efter en avvägning mellan, å ena sidan, riskerna för en utveckling av försäkringsbolagens verksamhet som strider mot lagens förbud mot an- nan rörelse och, å andra sidan, önskemålen av en vidgad ram för försäk- ringsbolagens rätt att äga aktier i ett och samma företag, föreslår kom- mittén en viss höjning av rästetalsgränsen, parad med en viss begränsning av den tillåtna andelen av det totala aktiekapitalet i ett företag.

Varje höjning av gränsen för aktieinnehav innebär i och för sig att antalet fall ökar då en aktieplacering kan komma att kollidera med för- budet mot främmande rörelse. Förbudet mot annan rörelse är övergri pandei förhållande till begränsningsregeln för aktieplaceringar. En aktie-

placering måste således alltid —— även om den skett inom uppställda gränser —— vara förenlig med förbudet mot annan rörelse. Presumtionen skall emellertid vara att aktieplaceringar inom uppställda gränser inte strider mot förbudet. l exceptionella fall måste emellertid försäkringsin- spektionen ha rätt att ingripa. Under nu angivna förutsättningar föreslår kommittén att den till röstetalet anknutna gränsen höjs från nuvarande fem till åtta procent. Härutöver föreslås en til/andelen avföretagets aktie- kapital knuten begränsningsregel om 20 procent.

Tillstånd till aktieförvärv utöver de föreslagna gränserna, föreslås kunna lämnas av försäkringsinspektionen om det finns särskilda skäl till det. Sådana särskilda skäl kan vara t.ex. då ett försäkringsbolag önskar genom dotterbolag bedriva sådan verksamhet som utgör ett naturligt utflöde av försäkringsrörelsen eller när det gäller förvärv av aktier i ut- ländska försäkringsaktiebolag och i andra utländska aktiebolag vilkas rörelse har anknytning till försäkringsverksamheten. En liberal till- ståndsprövning bör också kunna ske för placeringar i övriga utländska aktiebolag såvida placeringarna inte strider mot trygghets- och segrega- tionsmotiven.

Ett försäkringsbolags möjlighet att äga aktier i ett holdingbolag som uteslutande har till syfte att äga aktier i andra försäkringsaktiebolag, kommer att få begränsad betydelse genom kommitténs förslag till regler för rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Som en konsekvens härav föreslås att den allmänna begränsningsregeln för aktie- placeringar också skall reglera försäkringsbolags aktieinnehav i holding- bolag.

Termen investmemföretag anknyter till den skatterättsliga lagstiftning- en som bl.a. förutsätter viss ägarspridning. Visserligen kan det framstå som ändamålsenligt för ett försäkringsbolag att äga förvaltningsbolag som dotterbolag för att omhänderha förvaltningen av framför allt kapi- talplaceringar i mindre och medelstora företag. Dotterbolagskonstruk- tionen kan emellertid medföra att förbindelsen mellan den egentliga för- säkringsrörelsen och med dess ledning uttunnas och att dotterbolaget får karaktären av allmän finansinstitution. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att ett försäkringsbolags rätt att äga aktier i bolag av nu beskri- ven art skall regleras av den allmänna begränsningsregeln för aktieplace- ringar. Av delvis samma skäl föreslås den allmänna begränsningsregeln för aktieplaceringar och kravet på medgivande från inspektionen gälla även försäkringsbolags rätt att äga aktier i bolag som bedriver kreditgiv— ningförjörsäkringsbolagets räkning.

Lagens förbud för försäkringsbolagen att iegen regidriva annan rörel- se gäller även motsvarande verksamhet genom dotterbolag. lnte bara dotterbolagsbildningar utan även i övrigt omfattande engagemang på penning— och kreditväsendets område och inom dent/inansiella sfären över- huvud. kan i princip inte anses förenliga med lagstiftarens motiv för deti lagen övergripande förbudet mot annan rörelse. Försäkringsbolagens kapitalförvaltning får inte anta karaktären av allmän/inansrörelse. ] en- lighet med segregationsmotivet bakom förbudet mot annan rörelse, mås-

te gränsen hållas klar mellan å ena sidan försäkringsbolagen och å andra sidan banker, finansbolag, kreditaktiebolag och liknande institutioner. Vid en utsuddning av denna gräns rycks grunden undan för den särställ- ning och större frihet som lagstiftningen tilldelat försäkringsbolagen och de måste i så fall inrangeras under de regleringssystem och restriktioner för rörelsen som styr verksamheten på området för allmän finansrörelse.

Genom kommitténs förslag till regler om rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag begränsas möjligheterna för sådana före- tag som inte är försäkringsbolag att infoga försäkringsaktiebolag i_/i— nansiella koncerner. Ett försäkringsbolag bör inte heller självt genom större ägarengagemang kunna medverka i finansiella koncerner, banker och andra företag på området för finansiell rörelse, samt s.k. finanshus och finansiella supermarkets avsedda för allmän placeringsservice eller skatteplanering. Aktieplaceringar i den finansiella sektorn faller under den allmänna begränsningsregeln. Förbudet mot annan rörelse måste emellertid enligt kommitténs mening vara övergripande i förhållande till begränsningsregeln. Inspektionen har således möjlighet att i exceptionel- la fall inskrida mot finansiella aktieinnehav som understiger den generel- la i Iagen fastlagda gränsen för aktieinnehav i allmänhet.

Uppkomsten av en ny penningmarknad. kännetecknad av stark expan- sion och moderna marknadsinstrument, har aktualiserat frågan om för- säkringsbolagens uppträdande på denna marknad. Penningmarknads— transaktioner från försäkringsbolagens sida, vilka skulle kunna bedömas vara ett äventyrligt risktagande eller vilka har till syfte att utnyttja mark- nadsfluktuationerna från dag till dag för att inkassera räntevinster, är klart oförenliga med lagens förbud mot annan rörelse. Ett försäkringsbo- lag får endast utnyttja penningmarknaden för att där i viss utsträckning placera medel som hänför sig till normal kassahållning och likviditets- planering för en löptid och med en omsättning som svarar mot rörelsens behov.

Beträffande behovet av regler för begränsning av ettförsäkringsbolags sam/ade kapitalengagemang — aktieinnehav och krediter — i ett och sam- maföretag anser kommittén att det inte finns anledning att föreskriva sådana regler. Det får anses vare en självklar förutsättning, att försäk- ringsbolagens ledningar i sin övervakning av att lagens soliditetskrav är uppfyllt, tillser att det inte sker någon olämplig medelskoncentration till ett enskilt placeringsobjekt. På det allmänna kreditväsendets området gäller principen att ägarrollen och funktionen som kreditgivare bör vara åtskilda. Till följd av försäkringsbolagens särställning och kapitalför- valtningens inriktning inte minst kreditgivningens huvudinriktning till långfristiga bottenkrediter — är den nyssnämnda principen mindre tillämplig på försäkringsverksamheten. Inte heller anser kommittén det lämpligt att uppställa gränser för krediter till ett företag där försäkrings— bolagets aktieinnehav är av viss storlek.

Försäkringsbolagens kapitalplaceringar har som uteslutande grund att förvalta det genom försäkringsrörelsen ackumulerade kapitalet och av- kastningen på detta. Tillskott från andra källor genom olika åtgärder för

att öka de disponibla medlen för kapitalplaceringar, är däremot inte förenligt med förbudet mot annan rörelse. Det måste alltså betraktas som annan rörelse om ett försäkringsbolag genom upplåning vidgar place- ringsunderlaget. Detta gäller också beträffande tillfällig upplåning i oli- ka former. Kommittén föreslår, att ett principiellt förbud mot upplåning intas i försäkringsrörelselagen. Om det finns särskilda skäl, bör försäk- ringsinspektionen ha rätt att, efter prövning i varje enskilt fall eller i vissa fall genom generella föreskrifter, ge tillstånd till upplåning. Sådana skäl föreligger närmast vid övertagande av inteckningslån vid fastighetsför- värv och i viss utsträckning i fråga om utnyttjande av det statliga bostads- stödet när försäkringsbolagen uppför bostadsfastigheter eller renoverar sådana.

Utan hinder av det nu föreslagna förbudet bör liksom hittills skadeför- säkringsbolag ha rätt att ta upp lån mot vinstandelsbevis. Kommittén föreslår att skadeförsäkringsaktiebolag också får möjlighet att utge kon- vertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. Upplåningen får dock endast ske för att utveckla själva försäkringsrörelsen och således inte i syfte att förstärka underlaget för försäkringsbolagens medelsförvaltning.

I sammanhanget tar kommittén också upp behovet av bestämmelser för de anställda i försäkringsbolagen som svarar för de löpande place- ringarna på marknaden —— portföljförvaltare. Kommittén har funnit att det inte skall vara tillåtet för portföljförvaltarna att göra kortfristiga affä— rer för egen räkning. Långfristiga placeringar bör anmälas för försäk- ringsbolagets ledning. Försäkringsinspektionen bör genom etikmedde- landen lämna vägledning för vad som kan anses vara god sed på detta område. Kommittén föreslår att lagstiftning i dessa avseenden som täck— er alla institutioner som opererar på penning- och kapitalmarknaden, tas upp till övervägande av finansdepartementet.

Kreditförsäkring och försäkring mot politiska risker

Försäkringsverksamhetskommittén skall enligt sina direktiv överväga om separationsprincipen, som innebär att samma företag inte får driva både livförsäkringsrörelse och annat slag av försäkringsrörelse, bör ut- vidgas att avse också kreditförsäkring.

I den svenska försäkringslagstiftningen finns det inte något förbud mot att i ett och samma bolag driva kreditförsäkringsrörelse tillsammans med annan skadeförsäkringsrörelse. Försäkringsinspektionen har emel- lertid i praxis, grundad på en överenskommelse från 1928, tillämpat se— parationsprincipen för kreditförsäkring. Bakgrunden till överenskom- melsen var att flera svenska försäkringsbolag som då drev kreditförsäk- ring vid sidan av brandförsäkring hade lidit stora ekonomiska förluster. Även i bl.a. Tyskland och England rådde vid den tidpunkten oro beträf- fande kreditförsäkring. I Norge och i Danmark har så sent som under 1970-talet kreditförsäkring skapat allvarliga soliditetsproblem.

Kommittén har vid sina överväganden funnit att händelser som utspe- lade sig för ett 60-tal år sedan, på en marknad där bolagen var små och

föga kapitalstarka, inte längre kan tillmätas någon avgörande vikt. Det centrala måste i stället vara huruvida den för kreditförsäkring utmärkan- de konjunkturkänsligheten och de särskilda risker som inryms i kredit- försäkring numera ger anledning att överväga en lagreglering.

En lagreglering skulle emellertid inrymma många praktiska problem, bl.a. sammanhängande med avgränsningen av kreditförsäkring gent- emot andra likartade försäkringar. Därtill kommer att det i dagsläget finns en rad andra skadeförsäkringsformer som är minst lika riskfyllda som kreditförsäkring. Som exempel kan nämnas olika ansvarighetsförsä- kringar, försäkring mot naturkatastrofer, försäkring av flygplan, satelli- ter, större fartyg och s.k. oljeriggar samt försäkring mot krigsrisk. Även mottagen återförsäkring har visat sig innehålla mycket stora riskmo- ment.

Mot den nu beskrivna bakgrunden finner kommittén inte sådana särskil- da skäl föreligga som motiverar en fortsatt tillämpning av separations— principen för direkt kreditförsäkring. Kommittén avvisar därmed också tanken på att införa några särskilda lagregler för denna försäkringsgren. Denna slutsats gäller också för utländska försäkringsföretag med kon- cession enligt lagen om utländska försäkringsföretag. Samma deposi- tionskrav bör ställas på utländska försäkringsföretag med svensk kon- cession för kreditförsäkring som för sådana företag med svensk konces- sion i andra försäkringsgrenar.

Från bankhåll har i vissa sammanhang redovisats en negativ inställ- ning till att försäkringsbolag tillåtits bedriva en försäkringsverksamhet med kreditförsäkring som direkt konkurrerar med bankernas egen verk- samhet avseende bankgarantier. Kritiken har främst riktat in sig på den konkurrensolikhet som anses råda.

Enligt kommitténs mening föreligger ett klart behov av kreditförsä- kring. Denna försäkringsform kompletterar snarare än konkurrerar med bankernas bankgarantiverksamhet. Det vore olyckligt om försäkrings- bolagens kapacitet på detta område inte skulle få utvecklas fritt. Förhål- landena i andra länder talar också för att försäkringsbolagen får möjlig- het att komplettera bankernas verksamhet i detta avseende. Försäkrings- verksamheten har därvid en styrka och egenart genom möjligheterna till riskspridning till stor del skapade genom ett välutvecklat internationellt återförsäkringssystem.

När det gäller den påstådda konkurrensolikheten mellan försäkrings- bolag och banker, har diskussionen främst kommit att avsejämförelsen mellan försäkringsbolagens soliditetskrav och bankernas kapitaltäck- ningskrav. Enligt kommitténs uppfattning är det direkt olämpligt att till- lämpa samma kapitalkrav på försäkringsbolag som meddelar kreditför- säkring som på banker som meddelar bankgarantier.

Försäkringstagarnas inflytande i försäkringsbolag

Ett ömsesidigtförsäkringsbolag ägs av dess försäkringstagare. Nuvaran- de lagstiftning innehåller inga uttryckliga regler för hur ett ömsesidigt

försäkringsbolag skall utforma sitt system för delägarnas/försäkringsta— garnas inflytande. Kommittén har funnit att den nuvarande ordningen, där lagstiftaren lämnar stor frihet till bolagen själva att utforma ända- målsenliga anordningar för inflytandet, bör bestå och föreslår härvidlag inte några förändringar.

De ömsesidiga bolagen har inte endast ett ansvar för att det representa— tiva systemet i varje enskilt fall har en tillfredsställande principiell upp- byggnad. Bolagens ledningar bör också känna ett ansvar för att princi- pen om försäkringstagarnas inflytande i största möjliga utsträckning får en verklig betydelse genom ett aktivt deltagande från försäkringstagar- nas sida. Även försäkringstagarnas inflytande genom deltagande i nämnder, organ o.d. i bolagen, bör ytterligare utvecklas och fördjupas.

En betydelsfull faktor i sammanhanget är det nomineringsförfarande som måste finnas. Den valberedning som utses eller den organisation som skall nominera representanter får en nyckelroll. Det måste finnas klara regler för hur valberedningen skall utses. För den valberedning eller organisation som skall utse representanter i bolagen måste finnas utförliga instruktioner om de olika hänsyn som skall tas vid nominering- en. Exempel på förhållanden som bör beaktas är bl.a. att företrädare för olika yrkesgrupper nomineras, att nomineringarna fördelas mellan olika orter inom valdistriktet, att fördelning sker mellan olika kategorier av försäkringstagare. och att nomineringarna fördelas jämnt mellan könen.

l ettförsäkringsaktiebolagär det aktieägarna som är delägare i bolaget. Principen om försäkringstagarnas inflytande kommer beträffande dessa bolag till uttryck genom att minst en av styrelseledamöterna skall utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intressen beak- tas. Inte heller beträffande försäkringsaktiebolagen föreslås någon för- ändring i lagstiftningen, utan nuvarande system bör bestå.

Viss tveksamhet synes råda om vem som är den egentlige uppdragsgi- varen för försäkringstagarledamöterna i styrelserna. Kommittén vill klart fastslå, att det är försäkringstagarna i det aktuella bolaget som är uppdragsgivare, oberoende av vem som formellt utsett den särskilda sty- relseledamoten. Några tillsynsuppgifter på samhällets eller försäkrings- inspektionens vägnar skall således inte åvila denne. Den särskilda styrel- seledamoten skall vara försäkringstagarnas företrädare i styrelsen och skall som sådan föra fram och anlägga försäkringstagarsynpunkter på de ärenden som behandlas i styrelsen eller ta initiativ till att ärenden av särskilt intresse för försäkringstagarna där tas upp till behandling. Den särskilda ledamoten bör också vara beredd att motta klagomål och syn- punkter från försäkringstagarna.

Arbetsformerna för ett försäkringsaktiebolags styrelse är av väsentlig betydelse för försäkringstagarledamotens arbete. Styrelsernas arbetsfor- mer måste läggas upp på ett sätt som tar hänsyn till den särskilde styrelse- ledamotens ställning och uppdrag.

Försäkringstagarledamöterna bör ha vissa grundläggande kunskaperi försäkringsfrågor och kunskaper på det ekonomiska området. Försäk- ringsbolaget, och då främst bolagsledningen, har ett primärt ansvar för

de särskilda styrelseledamöternas information och kunskap. Även om bolagen själva har det primära ansvaret för information och utbildning av försäkringstagarledamöterna, förordar kommittén att försäkringsin- spektionen tar initiativ till gemensamma sammankomster för ledamöter- na. Syftet med dessa bör vara att lämna information i en rad olika frågor som berör försäkringsverksamheten. De bör också kunna underlätta och stimulera ledamotens arbete, samt kunna innebära värdefulla kontakt- möjligheter och erfarenhetsutbyten.

En koncession för ett utländskt försäkringsföretag att driva försäk- ringsrörelse i Sverige enligt lagen om utländskaförsäkringsföretag, med- för bl.a. en rätt att genom en generalagent marknadsföra och utfärda försäkringar samt sköta skadereglering på det utländska försäkringsföre- tagets vägnar. Generalagenten själv bedriver således ingen självständig försäkringsrörelse i den meningen att han står den risk som övertagits från försäkringstagaren.

Principen om försäkringstagarnas inflytande kan alltså inte tillämpas såvitt avser utländska försäkringsföretag med svensk koncession. Där- emot kan man skapa möjligheter till insyn i de svenska generalagenter- nas verksamhet. Det begränsade antalet utländska försäkringsföretag med svenska generalagenter, verksamhetens ringa omfattning i förhål- lande till svenska bolag och dess inriktning mot framför allt företags-, sjö- och transportförsäkring, gör att det för närvarande starkt kan ifråga- sättas om det i detta fall finns något behov av att från samhällets sida skapa någon motsvarighet till principen om försäkringstagarnas infly— tande. Av dessa skäl anser kommittén inte att det finns anledning att i lagen om utländska försäkringsföretag införa ett absolut krav på en för- säkringstagarrepresentant. Kommittén vill emellertid föreslå att i lagen införs en bestämmelse som ger försäkringsinspektionen möjlighet att i särskilda fall utse en person (försäkringstagarrepresentant) som skall verka för att de svenska försäkringstagarnas intressen beaktas när det gäller generalagentens verksamhet.

Försäkringssekretessen

Försäkringsrättskommittén har under fullgörande av sitt uppdrag till försäkringsverksamhetskommittén överlämnat vissa frågor samman- hängande med den speciella sekretessbestämmelsen i 7 kap. 20 & försäk- ringsrörelselagen. Dessa frågor avser förbudet för försäkringsbolag att lämna uppgift om att ett förmånstagarförordnande eller en liknande dis- position har gjorts eller om att något sådant förordnande inte har före- kommit.

l försäkringsrörelselagen finns ingen allmän regel som uttryckligen föreskriver sekretess från försäkringsbolagens sida. Det finns emellertid i viss utsträckning en försäkringssekretess som vilar på i annan lagstift- ning föreskriven tystnadsplikt. Det finns också en s.k. oreglerad försäk- ringssekretess bestående av tystnadsplikt som utan stöd av lag faktiskt iakttas av försäkringsväsendet. På bankområdet har däremot sedan

länge funnits en särskild regel om allmän banksekretess, grundad bl.a. på bankkundernas intresse av att deras affärsförhållanden inte skall yppas för obehöriga.

Kommittén har diskuterat dels huruvida försäkringsbolagens verk- samhet ur sekretessynvinkel på något avgörande sätt skiljer sig från verk- samhet inom andra områden t.ex. bankområdet där lagstadgad sekretess gäller, dels huruvida något faktiskt behov av en allmän sekretessbestäm- melse på försäkringsområdet föreligger.

Kommittén har därvid funnit att försäkringsbolagens verksamhet inte skiljer sig i sekretesshänseende på något avgörande sätt från den verk- samhet som bedrivs t.ex. av banker. De uppgifter som förekommer hos försäkringsbolagen kan inte sägas vara mindre skyddsvärda än de inom bankväsendet; tvärtom förekommer på försäkringsområdet i betydligt större utsträckning än hos bankerna uppgifter som är av känslig person- lig natur, och då främst hos livförsäkringsbolagen. Försäkringsbolagens och bankernas verksamhet är också likartad på så sätt att det i allmänhet är fråga om långvariga affärsförbindelser med fortlöpande kontakter, där uppgifter av olika slag successivt uppdateras. Kunder såväl hos bank som hos försäkringsbolag har därför ett starkt intresse av att deras affärs- mässiga eller personliga förhållanden inte yppas för obehöriga. Verk- samheternas stora likheter i sekretesshänseende talar alltså för att sekre- tessfrågan principiellt och lagstiftningsmässigt behandlas på likartat sätt.

En lagfäst allmän sekretess inom det enskilda försäkringsväsendet skulle klargöra för allmänhet och försäkringskunder att försäkringsbola- gen, liksom bankerna, har en tystnadsplikt. Vidare skulle det också kun- na underlätta arbetet för tjänstemännen i bolagen i olika avseenden. Genom en lagfäst försäkringssekretess skulle man också uppnå en större likformighet med andra områden där sekretessen redan är lagfäst. I sank- tionshänseende skulle en lagfäst sekretess på försäkringsområdet slutli- gen medföra, att försäkringsinspektionen skulle kunna ingripa i konkre- ta fall mot bolag som inte iakttar tystnadsplikten.

Även om inga missförhållanden har påvisats, finner kommittén över- tygande skäl tala för att försäkringssekretessen lagfästs inom det enskilda försäkringsväsendet. En lagbestämmelse om försäkringssekretess måste, i likhet med bestämmelserna i banksektorn, få en allmän och generell utformning. Kommittén föreslår därför att sekretessbestämmelsen på försäkringsområdet får samma utformning som för bankerna.

Den förslagna bestämmelsen skall omfatta såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Alla relationer försäkringsbolag kund kommer att omfattas av sekretessen. Sekretessen skyddar endast förhållanden till de kunder med vilka bolaget träder i affärsförbindelse i sin egenskap av försäkringsgivare eller vid sin finansförvaltning.

Sekretessen kan brytas för att tillgodose viktiga informations- och kontrollbehov för samhället. Försäkringssekretessen viker således gent- emot försäkringsinspektionen och t.ex. mot domstolar, polis- och åkla- garmyndigheter, taxeringsmyndigheter m.m.

Beträffande tillämpning och tolkning av den föreslagna försäkringssek-

retessen bör ledning hämtas från vad som gäller banksekretessen. Vissa för försäkringsrörelsen speciella frågeställningar finns dock:

Beträffande för-mäns/agar/örordnanden eller likartade dispositioner bortfaller den nuvarande specialregleringen i lagstiftningen. Förmånsta- garförordnandena kommer i stället att regleras av den allmänna regeln om försäkringssekretess. Efter försäkringstagarens dödsfall bör det vara möjligt att utlämna uppgifter, men även i vissa fall under försäkringsta- garens livstid kan uppgifter få utlämnas.

Ett försäkringsbolag bör i viss utsträckning kunna lämna ut uppgifter till någon annan som också är bunden av tystnadsplikt. Detta kan främst bli aktuellt vad gäller andra försäkringsbolag och banker. En bank bör få ta del av upplysningar från ett försäkringsbolag endast om medgivande lämnats av försäkringskunden. Ett försäkringsbolag bör i princip endast få utlämna uppgifter till ett annatförsäkringsbolag med försäkringskun- dens samtycke eller om försäkringskunden allvarligt försummat sina skyldigheter mot bolaget, trots att försummelsen inte fastställts av försäk- ringsinspektionen eller annan myndighet. Likaså bör försäkringsbolag kunna meddela annat försäkringsbolag att kund gjort sig skyldig till kri- minellt eller annat otillbörligt förfarande (oriktiga uppgifter o.d.) mot bolaget.

Systemet med återförsäkring inom försäkringsverksamheten förutsät- ter att sekretessen får vika gentemot en återförsäkringsgivare, dock un- der förutsättning att uppgifterna är relevanta för det aktuella återförsäk- ringsavtalet.

De rättsliga sanktionerna vid brott mot försäkringssekretessen, skall i första hand kunna vara skadestånd för skada eller men. Disciplinära åt— gärder inom det arbetsrättsliga området kan också komma ifråga. Härut- över kanförsäkringsinspektionen ingripa mot försäkringsbolag som inte iakttar försäkringssekretessen.

Ömsesidiga försäkringsbolags direktförsäkringsverksamhet i utlandet

Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs av sina försäkringstagare. En viss personlig ansvarighet åvilar samtliga delägare/försäkringstagare med däremot svarande uttaxeringsrätt/uttaxeringsplikt inom ansvarets ram som yttersta medel att åstadkomma balans i bolagets totala affär. Ett försäkringsaktiebolag ägs emellertid av dess aktieägare, och någon plikt för dess försäkringstagare att tillskjuta medel för att täcka eventuella förluster i bolaget finns inte.

Utländska försäkringstagare som tecknar försäkring i ett svenskt öm- sesidigt försäkringsbolag blir alltså delägare i bolaget. Frågan uppkom- mer då, huruvida försäkringstagare i Sverige kan tvingas tillskjuta medel för en olycklig utveckling av rörelsen i ett annat land och vice versa, huruvida uttaxeringskrav formellt och i praktiken kan göras gällande länder emellan och huruvida det går att konstruera ett realistiskt och

fungerande inflytande som bedöms lämpligt i det svenska bolaget för de utländska försäkringstagarna.

Kommittén anser att ömsesidiga svenska försäkringsbolag i första hand, där detta är möjligt, bör driva försäkringsrörelse avseende direkt- försäkring i utlandet genom dotterbolag. De bör dock även i fortsättning- en inte hindras av svensk lagstiftning att driva försäkringsrörelse från fasta driftställen i utlandet och med koncession i respektive land. Oavsett om ömsesidiga försäkringsbolag driver försäkringsrörelse i utlandet eller ej bör de få utfärda försäkringar avseende risker i utlandet. För att säker— ställa att huvudändamålet för det ömsesidiga försäkringsbolaget skall vara att bedriva direkt försäkringsrörelse i Sverige, föreslår kommittén emellertid att det i lagstiftningen införs ett krav på att bolagsordningen skall innehålla en begränsningsregel i vad avser ett ömsesidigt försäk- ringsbolags möjlighet att överhuvud utfärda försäkringar avseende ris- ker i utlandet. Kravet föreslås inte omfatta försäkringsgrenarna sjö- och transportförsäkring.

Revisorer i försäkringsbolag

Genom 1948 års lag om försäkringsrörelse infördes ett absolut krav på att revisor i försäkringsbolag skulle vara i riket bosatt svensk medborgare. Genom ändringar i lagen 196] fick regeringen möjlighet att meddela dispens från det absoluta kravet. l bl.a. aktiebolagslagen har numera kravet på svenskt medborgarskap för auktoriserade och godkända reviso- rerborttagits. Även i banklagstiftningen har motsvarande ändring gjorts.

Kommittén har inte funnit några skäl som talar för att restriktivare krav bör gälla på försäkringsområdet än på det allmänna affärsområdet och på bankområdet. I försäkringsrörelselagen föreslås därför ett tillägg av innebörd att den som är auktoriserad eller godkänd revisor i ett för- säkringsbolag inte behöver vara svensk medborgare.

Koncession för försäkringssammanslutningar

Den svenska försäkringslagstiftningen är helt inriktad på att koncession endast kan komma i fråga för försäkringsbolag försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Detta innebär, att försäkringsrörelse som bedrivs i andra associationsformer, av tekniska skäl inte kan bli föremål för koncession.

Internationellt förekommer det att försäkringsrörelse bedrivs i form av s.k. försäkringssammanslutningar, försäkringsbörser eller försäkrings- marknader. I dessa fall meddelas försäkring antingen genom enskilda ”underwriters” eller fiera sådana sammanslutna i syndikat, genom juri- diska personer ellerjuridiska personer sammanslutna i syndikat. All för- säkringsaffär kanaliseras till sammanslutningen genom försäkringsmäk- lare. Risker accepteras och försäkring utfärdas endast på en bestämd plats eller i en bestämd lokal efter förhandling mellan mäklare och s.k. underwriter (den som accepterar försäkringen och därmed övertar hela eller viss del av en risk).

Det främsta internationella exemplet på en försäkringssammanslut- ning är självfallet Lloyd”s i London. För l986 redovisade Lloyd's en premieinkomst på ca 85 miljarder sv. kr. Exempel på andra sammanslut- ningar är New York Insurance Exchange, Insurance Exchange of the Americas i Miami och Illinois Insurance Exchange i Chicago. Dessa är emellertid var för sig små i förhållande till Lloyd”s.

En ordning där försäkringssammanslutningar fick svensk koncession skulle i olika avseenden vara till fördel för det svenska försäkringsväsen- det och för försäkringstagarna —— inte minst för små och medelstora svenska företag. Det skulle också ligga helt i linje såväl med de friare koncessionsregler som numera gäller i Sverige som med allmänna inter- nationella strävanden på försäkringsområdet och övriga näringslivsom- råden samt harmoniseringssträvandena inom EG och OECD.

Kommittén har diskuterat två olika modeller för att göra det möjligt för utländska försäkringssammanslutningar att få svensk koncession. Den ena förutsätter reglering i lagen om utländska försäkringsföretag — generalrepresentantmodellen och den andra en reglering i försäk- ringsrörelselagen — återförsäkringsmodellen.

Generalrepresentantmodellen innebär att lagen om utländska försäk- ringsföretag utbyggs med ett principiellt stadgande enligt vilket regering- en eller försäkringsinspektionen ges befogenhet att medge de avvikelser från lagen som kan erfordras till följd av associationsformen.

Sammanslutningen utser en generalrepresentant i Sverige. Denne skulle dock inte vara generalagent i lagens mening, eftersom han normalt inte skulle utfärda försäkring på sammanslutningens vägnar. För ut- ländska försäkringsföretag med koncession enligt lagen om utländska försäkringsföretag gäller en rad olika förpliktelser för den rörelse som bedrivs här i riket genom generalagent. Bl.a. gäller skyldighet att lyda under svensk lag, svara inför svensk domstol och stå under tillsyn av försäkringsinspektionen. Vidare skall utländskt försäkringsföretag full- göra depositionsskyldighet och betala skatt i Sverige. Basen för dessa senare skyldigheter är premieinkomsten av här i riket bedriven försäk- ringsrörelse, dvs. premieinkomsten för försäkringar utfärdade av den svenska generalagenten.

Om utländska försäkringssammanslutningar skulle kunna få svensk koncession, uppkommer frågan vad som skall anses hänförligt till för- säkringsrörelsen bedriven i Sverige. Till skillnad från ett normalt gene- ralagentförhållande, där i princip all försäkringsaffär från Sverige går genom generalagenten och denne också utfärdar försäkringar, skulle för- säkringsaffär kunna tillföras utländsk försäkringssammanslutning på två olika sätt. Antingen skulle affär kunna tillföras sammanslutningen genom svenska försäkringsmäklares försorg eller genom att svenska för- säkringstagare direkt eller genom försäkringsmäklare i utlandet tecknar försäkring i sammanslutningen.

För att få en tillfredsställande svensk kontroll över bl.a. vad som be- träffande utländska försäkringssammanslutningar kan anses hänförligt till försäkringsrörelsen i Sverige, borde alla premier och skadeersättning-

ar gå genom generalrepresentanten, i den mån betalningarna hänför sig till försäkringar meddelade efter förmedling av svenskregistrerade för- säkringsmäklare. Den premieinkomst som kom att gå genom generalre- presentanten fick alltså anses hänförlig till försäkringsrörelsen i Sverige, och skulle utgöra basen för depositions- och skattskyldighetens fullgö- rande.

Den andra av kommittén diskuterade modellen för att lösa frågan om försäkringssammanslutningars verksamhet i Sverige — återförsäkrings- modellen — innebär, som redan framhållits, en tillämpning av försäk- ringsrörelselagens regler.

Rent praktiskt skulle konstruktionen ge sammanslutningar möjlighet att såsom återförsäkringsgivare verka på den svenska försäkringsmark- naden med utnyttjande av ett i Sverige koncessionerat försäkringsbolag såsom direktförsäkringsgivare. Svenska försäkringssökandes eventuella direktförsäkringsbehov, skulle därvid kanaliseras till det svenska försäk- ringsbolaget t.ex. genom svenska försäkringsmäklare. Det svenska bola- get skulle därefter kontakta sammanslutningen eller dess representanter och det svenska bolaget utfärda ett med återförsäkringsavtalet likalydan- de direktförsäkringsavtal. Återförsäkringsavtalet skulle således komma att helt återspegla direktförsäkringsavtalet.

Det svenskkoncessionerade försäkringsbolag som utfärdar direktför- säkringsavtalet skulle alltså i sin helhet återförsäkra detta hos en bestämd sammanslutning. Direktförsäkringsbolaget skulle således inte ta någon egen risk, utan det skulle bli fråga om ett s.k. fronting-arrangemang. Däremot skulle direktförsäkringsbolaget såsom svensk juridisk person bli skyldigt att i sin verksamhet tillämpa försäkringsrörelselagens alla bestämmelser och även i övrigt iaktta svensk lagstiftning såsom försäk- ringsavtalslagstiftning, konsumentskyddslagstiftning, skattelagstiftning m.m.

För att så likartade konkurrensbetingelser som möjligt skall råda mel- lan försäkringssammanslutningar och vanliga försäkringsföretag, torde återförsäkringsmodellen förutsätta att sammanslutningen som utfärdat återförsäkringsavtalet, skall till Sverige lokalisera hela eller viss del av de tillgångar som motsvarar den försäkringstekniska skulden.

Vid sina överväganden av de två alternativa modellerna har kom- mittén funnit, att ingendera modellen representerar tekniskt fullgoda lösningar. Kommittén har därför inte ansett sig böra förorda någon av dem. Då kommittén i sina direktiv inte uttryckligen ålagts att framlägga förslag i denna fråga, och då frågan dessutom sammanhänger med pågå- ende diskussioner och förhandlingar om det internationella tjänsteutby- tet, har kommittén avstått från att framlägga egna förslag, utan begränsat sig till att redovisa resultatet av sina undersökningar.

Vissa övriga frågor

Överlåtelse avförsäkringsbestånd åtminstone av större bestånd — är av samma räckvidd som försäkringsbolags förvärv av aktier i försäk-

ringsbolag. På bankområdet krävs regeringens tillstånd för övertagande av bankrörelse. Kommittén finner det motiverat, att också vid överlåtelse av försäkringsbestånd regeringens tillstånd skall erfordras för överlåtel- ser som bedöms ha principiell betydelse eller i övrigt bedöms vara av synnerlig vikt. Tillstånd i övrigt bör prövas av försäkringsinspektionen.

Försäkringstagarnas trygghet får inte äventyras genom en överlåtelse. Detta innebär dels krav på att soliditeten måste vara tillfredsställande och dels krav i skälighetshänseende på betingelserna beträffande försäk- ringstagarnas kostnader. Vid prövning av tillstånd till överlåtelse måste avgörande vikt fästas vid att det övertagande bolagets soliditet och kon- solideringskapital kan bedömas ge en garanti för att trygghetskravet kommer att uppfyllas, t.ex. genom att konsolideringsmedel medföljer från det överlåtande bolaget, om så erfordras.

Försäkringsbolagen faller för närvarande under konkurrenslagens be— stämmelser. Bl.a. till undvikande av dubbelkontroll från näringsfrihets- ombudsmannens och försäkringsinspektionens sida, har det ifrågasatts att undanta försäkringsrörelseområdet från konkurrenslagens förvärvs- regler. Ett undantag skulle emellertid enligt kommitténs mening leda till att man går miste om den enhetliga bedömning av konkurrensbegräns- ningar i alla former som sker genom marknadsdomstolen. Kommittén har därför funnit att konkurrenslagen också i fortsättningen bör äga full tillämpning inom försäkringsväsendet, även om detta innebär en viss dubbelkontroll.

Kommittén har tagit upp till övervägande vilka konsekvenser möjlig- heten till koncernbidrag till skade/örsäkringsaktiebolag kan få i sådana fall då moderbolaget inte är ett skadeförsäkringsbolag. Övervägandena berör inte de fall då moderbolaget är ett industriföretag eller annat före- tag och försäkringsverksamheten är begränsad till risker hänförliga till koncernen, captivebolag.

Genom koncernbidrag till ett helägt skadeförsäkringsaktiebolag kan moderföretaget vid behov reducera sin och koncernens skattebelastning, samtidigt som skadeförsäkringsaktiebolaget får möjlighet att utan skatte- belastning successivt fylla upp sina säkerhetsreserver till maximinivåer- na. Försäkringsbolaget kan därigenom hålla en lägre premienivå än kon- kurrerande ”rena” försäkringskoncerner. Traditionella försäkringskon- cerner, där moderbolaget antingen är ömsesidigt försäkringsbolag eller försäkringsaktiebolag, riskerar på detta sätt att successivt förlora affär till de av industrier eller andra affärsföretag helägda skadeförsäkringsak- tiebolagen.

Förvärv från industriföretag och andra företag av bestående försäk- ringsaktiebolag kommer i framtiden att förhindras, om statsmakterna följer kommitténs förslag att maximera svenska och utländska rättssub- jekts rätt att äga aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Begränsningen kommer dock inte att beröra existerande ägarkombinationer. Fram till dess att regeringen tagit ställning till kommitténs förslag om begränsning av rätten att äga aktier i försäkringsaktiebolag, kan nya ägarkonglomerat av försäkringsbolag och andra bolag uppstå.

Kommittén förordar, att förbudet i skattelagstiftningen mot koncern— bidrag till livförsäkringsaktiebolag utvidgas till att avse också bidrag till skadeförsäkringsaktiebolag där moderföretaget inte är försäkringsbolag och försäkringsverksamheten inte är begränsad till risker inom koncer— nen.

Försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet och organisation

Försäkringsbolagens samhällsbetydelse och sociala grundfunktion har ansetts motivera övervakning från det allmännas sida. En särskild myn- dighet för tillsynen över försäkringsverksamheten,försäkringsinspektio- nen. inrättades 1904. Den utveckling som framförallt under de senaste årtiondena skett såväl på försäkringsområdet som på andra områden har ställt försäkringsinspektionen inför nya krav i olika avseenden och har skapat behov av såväl en väsentlig utvidgning som breddning och för- djupning samt i vissa avseenden ändrad inriktning av tillsynsverksamhe- ten. Kommittén har haft denna utveckling som bakgrund för sina övervä- ganden rörande försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet och orga- nisation och har vidare utgått från de förslag och synpunkter rörande försäkringsinspektionen som kommittén framlagt under sin översyn av försäkringsverksamheten i detta och i tidigare avlämnade betänkanden.

Vissa områden är av grundläggande betydelse för försäkringsverksam- heten. Dessa områden måste ägnas särskild uppmärksamhet i tillsyns- verksamheten. Andra tillsynsområden måste emellertid också ägnas uppmärksamhet. Med de begränsade resurser som står till försäkringsin- spektionens förfogande, kan det aldrig bli fråga om någon kontinuerlig detaljkontroll av enskilda försäkringsbolag. Tillsynsverksamheten måste även i fortsättningen ta formen av att i olika avseenden genom ingripan- den i konkreta fall eller genom utfärdande av föreskrifter, allmänna råd, etiska meddelanden o.d. tillse att försäkringsverksamheten löper enligt banor som ligger i linje med försäkringsväsendets sunda utveckling.

Tillsynen över den egentliga försäkringsrörelsen, och då främst f örsäk- ringsbolagens soliditet, måste även i framtiden utgöra ett betydelsefullt inslag i försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet. Ett annat tillsyns- område av grundläggande betydelse är kapitalförvaltningen. Kom- mitténs förslag i kap. 2 om annan rörelse förutsätter omfattande tillsyns- insatser på detta område även utifrån andra utgångspunkter än renodla- de soliditetssynspunkter. Ett tredje grundläggande tillsynsområde är konsumentskyddsfrågorna. där den viktigaste uppgiften för inspektionen är övervakning och granskning av försäkringsbolagens försäkringsvill- kor och skadereglering.

Tillsynsarbetet i övrigt är inriktat på handläggning av löpande ärenden o.d., övervakning av anskaffningsverksamheten. tillsynen av premie- och kostnadsskäligheten och handläggningen av frågor som sammanhänger med beredskapsplanläggning på försäkringsväsendets område.

Beträffande inspektioner hosförsäkringsbolagen anser kommittén att

de bör få en mera framskjuten ställning än tidigare. De större försäk- ringsbolagen bör under en fyraårsperiod ha blivit föremål för inspektion i fråga om samtliga väsentliga delar av verksamheten. För de mindre bolagen bör strävan vara att fullgöra inspektion i vart fall två gånger under en tioårsperiod.

En betydande del av inspektionens personalresurser går f.n. åt till in- samling, bearbetning och publicering av olika statistiska uppgifter. Enligt kommitténs uppfattning är det väsentligt att resursåtgången inom detta arbetsområde minskas till förmån för andra mer angelägna och rent ope- rativa arbetsuppgifter.

Den helt nyligen bildade särskilda administrativa enheten inom in- spektionen bör öka förutsättningarna för en effektivisering och rationali- sering av det administrativa arbetet inom inspektionen.

En betydelsefull del av inspektionens allmänna tillsyn över försäk- ringsbolagen bör vara att följa utvecklingen på det internationella planet och utvecklingstendenserna i olika länder bl.a. de nordiska länderna och EG-länderna. Detta bör ge inspektionen förbättrade möjligheter atti tid uppmärksamma nya tendenser på försäkringsområdet och med stöd därav bedöma konsekvenserna för det svenska försäkringsväsendet. Vid- gade internationella kontakter bör också ge inspektionen impulser till förändringar och förbättringar av tillsynsverksamheten.

De krav som kommittén anser böra ställas på inspektionen kan inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt utan en betydande resursförstärk- ning och en personal- och lönestruktur som svarar mot den starka upp- byggnad av kvalificerad personal som skett inom försäkringsbolagen. Kommittén finner det synnerligen motiverat att tillsynsbidragen från försäkringsbolagen justeras till en nivå som skapar förutsättningar för inspektionen att utöva en effektiv tillsyn under nu rådande förhållanden inom försäkringsväsendet. Förstärkningen måste bl.a. ta fasta på att för- bättra förutsättningarna för en effektiv tillsyn över försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Inspektionen måste också mera ingående än hittills få möjligheter att följa utvecklingen på det internationella försäkrings- området och därvidlag aktivt utveckla kontakterna med tillsynsorganen och institutionerna i utlandet. Förhållandena på återförsäkringsområdet erfordrar också en intensivare uppmärksamhet och i konsekvens härmed en förstärkt personalkapacitet hos inspektionen. De fåtaliga tjänster som för närvarande står till inspektionens förfogande för skadereglerings- och villkorsgranskningen ärinte tillräckliga för en rimlig tillsyn i detta avseende.

Vid en översyn av försäkringsinspektionens organisation bör också beaktas önskemålet att skapa organisatoriska förutsättningar för en ra- tionell samverkan mellan olika befattningshavare och arbetsenheter. Vi- dare bör eftersträvas att ernå största möjliga fiexibilitet i tillsynsarbetet för att tillfälligt eller under längre tid omdisponera befattningshavare till områden som för tillfället fordrar särskilda insatser.

Kommittén har inte ansett sig böra framlägga ett fullständigt förslag beträffande försäkringsinspektionens organisation, utan föreslår att det

uppdras åt inspektionen att i samråd med statskontoret utarbeta ett så- dant med beaktande av den av kommittén föreslagna inriktningen av tillsynsverksamheten. På grundval av de synpunkter som kommittén framfört under sina överväganden i detta och tidigare betänkanden, har kommittén dock, som illustration av sina tankegångar, lämnat en prin- cipskiss till en ändamålsenlig organisation av inspektionen.

Kommittén understryker att försäkringsinspektionens tillsynsuppgif- ter i olika avseenden ställer väsentligt höjda krav på insatser av kvalifice- rad art och därför en lönestruktur som möjliggör en tillfredsställande rekrytering av kvalificerade befattningshavare.

I Norge och Danmark har tillsynsmyndigheterna på bank- och försäk- ringsområdet slagits samman till en gemensam myndighet. Enligt kom- mitténs uppfattning skulle en sådan sammanslagning i Sverige inte inne- bära några egentliga effektivitets- eller rationaliseringsvinster. En sam— manslagning skulle vidare kunna bidra till att gränsen mellan bankernas och försäkringsbolagens verksamhet alltmer utsuddas. Kommittén vill därför inte förorda en sammanslagning av de båda svenska tillsynsmyn- digheterna.

Kap 1 Begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m.

1. Uppdraget m.m.

Försäkringsverksamhetskommittén skall enligt sina direktiv behandla frågan om utländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenskt för- säkringsaktiebolag. I förarbetena till 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m.m., som uttryckligen inte omfattar försäkringsaktie- bolag och aktierna i sådana bolag, hänvisas till kommitténs arbete.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam har i en gemen- sam skrivelse den 23 februari 1978 till chefen för ekonomidepartementet bl.a. framhållit att när det gäller förbudet för försäkringsbolag att utan särskilda skäl driva annan rörelse än försäkringsrörelse bör även det omvända förhållandet analyseras, nämligen om det är lämpligt att svenskt eller utländskt företag vid sidan av sin huvudsakliga rörelse ock- så driver försäkringsrörelse, t.ex. genom captivebolag. Denna skrivelse har departementschefen erinrat om i sina direktiv till kommittén.

Under remissbehandlingen av försäkringsverksamhetskommitténs be- tänkande SOU 1983:5 togs frågan upp om captivebolagens möjligheter att även försäkra risker utanför koncernen. Med anledning härav anför- de föredragande departementschefen att denna fråga hade ett visst sam- band med den mer allmänna frågan om ägarförhållandena i försäkrings- bolag, vilken kunde komma att tas upp av försäkringsverksamhetskom- mittén i dess fortsatta arbete. Bl.a. av detta skäl var departementschefen då inte beredd att förorda en så vittgående koncessionsgivning för cap- tivebolagen som en rätt för dem att försäkra även risker utanför koncer- nen skulle innebära.

Vidare sägs i direktiven att kommittén bör behandla frågan om svens- ka försäkringsbolags förvärv av aktier i utländska försäkringsbolag.

I sitt remissyttrande över försäkringsrörelseutredningens delbetän- kande anförde försäkringsinspektionen, att det kunde ifrågasättas om undantaget för förvärv av aktier och andelar i försäkringsbolag och lik- nande från den allmänna förvärvsgränsen i 7 kap. 17 & försäkringsrörel- selagen (5 U/o—gränsen) skulle gälla även förvärv av aktier i utländska för- säkringsbolag. Inspektionen förutsatte dock att denna fråga skulle lämpa sig bättre för avgörande i ljuset av försäkringsverksamhetskommitténs kommande överväganden (prop. 1981/82:180 Bilagedel s. 375).

Departementschefen anförde med anledning härav i propositionen till 1982 års försäkringsrörelselag (prop. 1981/82:180 s. 202) att någon änd— ring inte borde göras tills vidare.

2 Gällande lagstiftning och regler

2.1. Andra aktiebolag än försäkringsaktiebolag

Enligt bankrörelselagstiftningen får aktier i bankaktiebolag endast för- värvas av svenska medborgare eller av svenska bolag och föreningar som inte är kontrollsubjekt enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. Ett eller flera utländska bankföretag får dock bilda bankak- tiebolag som stiftare. Aktier i sådant bolag får endast förvärvas av ut- ländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet. Riksda- gen har vidare 1983 bifallit en proposition om förbud för utländska rätts- subjekt att förvärva aktier i svenska finansbolag och fondkommissions- bolag. Förbudet bör enligt föredragande departementschefen gälla till dess frågan om utländska bankers och andra finansinstituts rätt att etab- lera sig här i landet har fått en varaktig lösning (Prop. 1982/83:154 s. 8).

1982 års lag om utländska/örvärv av svenskaföretag m.m. trädde i kraft den ljanuari 1983 (19822617). Enligt denna lag fordras förvärvstillstånd för s.k. kontrollsubjekt, när förvärvarens andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget eller av antalet aktier överskrider vissa gränsvärden.

Kontrollsubjekt enligt denna lag är framför allt utländska rättssubjekt men också svenska aktiebolag som inte har något s.k. utlänningsförbe- håll i sin bolagsordning. Med utlänningsförbehåll avses enligt lagen ett i bolagsordningen för ett svenskt aktiebolag intaget förbehåll enligt vilket kontrollsubjekt genom teckning eller överlåtelse endast får förvärva viss del av aktierna i bolaget, vid varje tidpunkt motsvarande mindre än 40 procent av hela aktiekapitalet och mindre än 20 procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Utlänningsförbehåll kan också innebära strängare föreskrifteri dessa hänseenden. Sådant förbehåll får inte änd- ras eller upphävas utan tillstånd. Regeringen kan också genom särskilt tillstånd medge att även andra typer av förbehåll i bolagsordningen skall anses likställda med utlänningsförbehåll.

I lagen föreskrivs att ett kontrollsubjekt inte utan förvärvstillstånd får förvärva så många aktier i ett aktiebolag att dess andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger vissa gränsvärden, 10, 20, 40 och 50 procent. Detta innebär att tillstånd måste sökas om ett kontrollsubjekt vill förvärva exempelvis 11 procent av aktiekapitalet i ett bolag, där alla aktier har samma röstvärde. Har sådant tillstånd erhållits, behövs inte något nytt tillstånd för ytterligare förvärv av aktier i bolaget så länge det sammanlagda innehavet av aktiekapitalet inte överskrider nästa gränsvärde, dvs. 20 procent, osv. Vid procentregelns tillämpning skall inräknas aktier ägda av företag som ingår i samma koncern som förvärvaren och, om förvärvaren är en fysisk person, av företag som förvärvaren eller dennes närmaste anhöriga äger liksom aktier i företag över vilka de har ett bestämmande inflytande. Sedan våren 1984 är såda- na aktieförvärv från utländska bolags sida som avser transaktioner inom en och samma koncern tillståndspliktiga (19842284).

Ett kontrollsubjekt kan också förvärva aktier på indirekt väg, t.ex.

genom fusion med ett annat företag som redan äger sådana aktier. För- värv genom fusion och företagssammanslagningar i allmänhet är under- kastade reglerna om förvärvstillstånd. Även när fusion inte äger rum, kan vid kontrollsubjektets förvärv av företag, som i sin tur äger aktie, själva förvärvet av företaget bli tillståndspliktigt. När vid tillståndsgiv- ning det förvärvade företagets aktieinnehav ingått i underlaget för pröv- ning synes lagen inte kräva något särskilt tillstånd för de medföljande aktierna.

Det bör tilläggas, att fusion enligt 14 kap. 85 aktiebolagslagen, som avser ett helägt dotterbolags uppgående i moderbolaget, enligt 9 9 andra punkten i 1982 års lag är uttryckligen undantagen från kravet på förvärvs- tillstånd.

Utlåndskt bankföretag som äger aktier i ett svenskt bankaktiebolag får inte för egen del förvärva aktier i andra svenska aktiebolag.

Tillståndsplikten enligt 1982 års lag gäller inte vid förvärv av konvertib- la skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt till nyteckning av aktier. Detta är enligt föredragande departementschefen i och för sig naturligt, eftersom innehavarna av sådana skuldebrev i princip inte kan utöva något inflytande över företaget. När skuldebreven byts mot aktier upp- kommer emellertid ett förvärv som omfattas av lagens bestämmelser, om förvärvaren är kontrollsubjekt och någon av kontrollgränserna passeras.

Förvärvsansökan enligt 1982 års lag prövas av regeringen eller av myn- dighet som regeringen bestämmer, dvs. i normalfallet av länsstyrelsen. Tillstånd skall meddelas om det inte strider mot något väsentligt allmänt intresse.

Som en allmän bakgrund till lagstiftningen anförde föredragande de- partementschefen att ett omfattande utländskt inflytande över vårt nä- ringsliv liksom utländska förvärv av våra viktigaste naturtillgångar kun- de innebära risker i olika avseenden. Som exempel nämndes försämrade möjligheter till insyn i och påverkan på beslutsprocesser, risk för flytt- ning till utlandet av produktions-, forsknings- och utvecklingsfunktio- ner, etc. Vidare pekade departementschefen på behovet av skydd för jämväl andra tillgångar än naturtillgångar, såsom teknik, know-how, dyrbara maskiner, patent och varumärken. Att upprätthålla ett sådant skydd var enligt departementschefen angeläget, i synnerhet när det är fråga om företag som på grund av sin storlek eller produktionsinriktning hade särskild betydelse för landets försörjning eller ekonomi i stort. Det kunde också, menade departementschefen, finnas skäl att hindra upp- köp av svenska företag i en bransch som redan förut har ett mycket starkt inslag av utländskt ägande.

I den praxis som utvecklats vid tillståndsprövningen har följande skyddsintressen åberopats: [] industri- och regionalpolitiska intressen (företag med betydande

forskning och utveckling, produktion eller sysselsättning m.m.); D säkerhets- och beredskapspolitiska intressen (företag av betydelse för totalförsvaret); [] intresse av nationellt självbestämmande och oberoende (företag eller

branscher, i vilka ett dominerande utländskt inflytande skulle kunna innebära svårigheter att hävda en oberoende svensk politik); El kulturella och liknande intressen (företag inom informations- och massmediaområdet).

Vad gällde nyetableringar anförde departementschefen i propositionen, att utländska företagsetableringar här i landet kan ske, dels i form av övertaganden, helt eller delvis, av svenska företag, dels genom nyetable— ringar, antingen på det sättet att helt nya företag upprättas eller genom att utländska företag som redan är etablerade utvidgar sin verksamhet till nya områden. Departementschefen framhöll att flera skäl motiverade en samhällskontroll av utländska företagsinvesteringar i Sverige men tillade att dessa skäl dock mest gjorde sig gällande när det var frågan om förvärv av inhemska företag. Bl.a. kunde då viktiga intressen som gällde vår försörjning eller sysselsättningspolitik sättas på spel. I fråga om upprätt- ande av helt nya företag eller utvidgning av befintlig verksamhet menade departementschefen däremot att fördelarna med etableringen ofta torde dominera. ] varje fall var skälen för en kontroll här mindre starka. Det nya kontrollsystemet i fråga om utländsk etablering borde därför begrän- sas till övertagandefallen (prop. 1981/82:135 s. 28).

Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juli 1987 undantas också ut— tryckligen teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag från lagens tillämpning. De vanliga förvärvsreglerna skall dock gälla i de fall apportegendom tillskjuts i samband med nybildning av aktiebolag (prop. 1986/87:74 5.238). Inte heller skall bestämmelserna tillämpas så- vitt gäller förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda eller förvärv av aktier i bolag där nettotillgång- arna enligt den senast fastställda balansräkningen inte överstiger 100 basbelopp eller antalet anställda inte överstigit 10.

Ett tillståndspliktigt förvärv blir ogiltigt om förvärvstillstånd inte söks inom föreskriven tid eller om förvärvstillstånd vägras. I förarbetena till de nu genomförda lagändringarna väcktes frågan om denna ogiltighets- regel borde ersättas med sanktionsregler av straffrättslig art. Föredragan- de departementschef fann emellertid att det inte fanns tillräckliga skäl att ta upp frågan om ändring i detta hänseende (prop. 1986/87:74 s. 239).

Lagen omfattar inte svenska försäkringsaktiebolag eller aktier i såda- na bolag. Även svenska bankaktiebolag och aktier i dessa är undantagna. Undantagen innebär dels att dessa båda bolagstyper aldrig är kontroll- subjekt, dels att aktierna i sådana bolag inte omfattas av reglerna om förvärvstillstånd. Departementschefen påpekade i propositionen, att försäkringsrörelse endast får bedrivas efter koncession och att bolagen står under tillsyn av försäkringsinspektionen, samt hänvisade i övrigt till försäkringsverksamhetskommitténs arbete.

2.2. Svenska försäkringsaktiebolag

Utländska rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier och andelar i svenska företag begränsas av ovannämnda 1982 års lag om utländska

förvärv av svenska företag m.m. I 25 undantas emellertid, som redan nämnts, försäkringsaktiebolag och aktier i sådana bolag från lagens till- ämpning.

Undantaget innebär, att varken dessa bolag eller aktierna i sådana bolag omfattas av lagen. Detta medför i sin tur att inte heller försäkrings- aktiebolagens förvärv av fastigheter omfattas av 1982 års lag om utländs— ka förvärv av fast egendom m.m. (nr 618), även om de saknar utlännings- förbehåll.

Enligt 18 kap. l & försäkringsrörelselagen finns emellertid liksom i 1975 års aktiebolagslag (nr 1385) — möjlighet att i försäkringsaktiebolags bolagsordning införa förbehåll att vissa aktier i bolaget inte får förvärvas av andra rättssubjekt än fysiska personer med svenskt medborgarskap, s.k. utlänningsförbehåll. Ett sådant förbehåll manifesteras utåt på så vis att en viss minsta andel av aktierna i bolaget är s.k. bundna aktier, medan övriga är fria. Av varje enskilt aktiebrev skall ovillkorligen framgå huru- vida det rör sig om bundna eller fria aktier.

9 kap. 3 & försäkringsrörelselagen begränsar rösträtten vid bolags- stämma för mycket stora aktieinnehav. Ingen får sålunda rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman. Härigenom begränsas möjligheterna för en en- skild aktieägare att utöva ett dominerande inflytande vid bolagsstämma. Denna regel — som har sin motsvarighet i den allmänna aktiebolagsla- gen — är emellertid dispositiv och kan sålunda sättas ur kraft genom en bestämmelse i bolagsordningen, som ger stora aktieägare rösträtt utöver den angivna femtedelen. Å andra sidan kan en bestämmelse tas in i bo- lagsordningen som innebär en starkare begränsning än enligt lagen av stora aktieägares inflytande vid stämman.

Motsvarigheten till nu nämnda bestämmelser om begränsning av röst- rätten vid bolagsstämma i försäkringsaktiebolag finns för andra aktiebo- lag i 1975 års aktiebolagslag och bankaktiebolagslagen (19871618). Även i dessa lagar är ordalydelsen att det antal aktier, dvs. den kapitalandel, som varje aktieägare maximalt får rösta för, begränsas till en femtedel av det på stämman företrädda aktiekapitalet. Regeln synes emellertid inte säga någonting om röstvärdet på aktierna. Om två aktieägare har lika stort aktieinnehav och den ena t.ex. endast har aktier med högt röstvärde och den andra endast med lågt röstvärde skulle regeln kunna slå olika. Skulle båda ha över 20 procent av aktierna på bolagsstämman skulle den förstnämnda kunna sägas drabbas hårdare, eftersom han förlorar fler röster än aktieägaren med röstsvaga aktier. Å andra sidan kan just det högre röstvärdet i viss mån skydda mot en begränsning som innebär att rösträtt endast medges för en viss andel av aktierna (jfr i denna del SOU 1981 :78 s. 109 f.). 1 förarbetena till aktiebolagslagen framgår inte klart hur bestämmelsen skall tolkas. Lagstiftaren synes ha förutsatt att vid tillämpningen av begränsningsregeln alla aktier har lika rösträtt.

Försäkringsrörelselagen medger röstvärdesdifferenser mellan aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Ingen aktie får dock enligt 3 kap. 1 & ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för någon annan aktie.

Olikheter i röstvärde mellan aktier skall framgå av bolagsordningen. Intresset av att befästa det svenska inflytandet i försäkringsbolagen kommer också till uttryck i försäkringsrörelselagen, såvitt gäller stiftare, styrelseledamöter, firmatecknare och revisorer. Dessa skall enligt 2 kap. l ä, 8 kap. 4 och 13 55 samt 10 kap. 3 äsamma lag —— isåväl försäk— ringsaktiebolag som ömsesidiga bolag vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. Stiftare kan också vara svensk juridisk person. Rege- ringen eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen kan meddela dispens med avseende på såväl medborgarskap som bosätt- ningsort, såvitt gäller styrelseledamöter, firmatecknare och revisorer. Försäkringsinspektionen har erhållit sådant bemyndigande i 48 å andra punkten försäkringsrörelseförordningen.

Försäkringsverksamhetskommittén behandlar i kap. 7 frågan om kra- vet att revisor skall vara svensk medborgare kan upphävas.

2.3. Utlandsägda försäkringsföretag i Sverige

Etablering av utlandsägda försäkringsföretag i Sverige kan ske på två sätt, nämligen delsgenom att ett utländskt försäkringsföretag häri landet etablerar en filial enligt bestämmelserna i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, dels genom att företaget här upprättar ett dotterbolag. Dotterbolaget blir då ett svenskt försäkringsaktiebolag som är underkastat bestämmelserna i försäkringsrörelselagen vad gäller koncession, etc. Ett utlandsägt dotter- bolag skulle givetvis också kunna uppkomma genom att ett utländskt försäkringsföretag eller annat utländskt rättssubjekt köper upp aktier i ett redan existerande svenskt försäkringsaktiebolag.

2.4. Utländska rättsförhållanden

2.4.1. Storbritannien

Iden brittiska ”Insurance Companies Act” av år 1982 föreskrivs särskil- da regler för s.k. ”controller" av aktiebolag. Med controller menas bl.a. en fysisk eller juridisk person som ensam eller tillsammans med närstå- ende kontrollerar minst en tredjedel av rösträtten vid bolagsstämma i ett försäkringsaktiebolag eller i en juridisk person som är moderbolag till detta. Genom ett av det brittiska parlamentet nyligen antaget lagförslag skall ställningen som s.k. controller inträda redan vid innehav av minst 15 procent av rösträtten. Detta skall även gälla för aktieägare i banker.

För att bli godtagen som controller måste den fysiska eller juridiska personen göra en skriftlig anmälan till chefen för handels- och industri- departementet om sin avsikt att göra ett förvärv varigenom reglerna om controller blir tillämpliga. l departementet prövas vederbörandes lämp- lighet. Om denne inte bedöms vara lämplig (”fit and proper”) som con- troller, får han ett meddelande härom. För godkännande som controller

finns två former, nämligen antingen ett uttryckligt meddelande från de- partementet att det inte finns någon invändning mot honom som control- ler eller också ingen reaktion alls från departementets sida under tre månader efter anmälan.

1 sin nuvarande utformning härrör lagregeln från 1973 och bygger i sin tur på en mindre långtgående lagstiftning från 1967. Orsaken till att de särskilda reglerna om controllers infördes sistnämnda år var en upp- märksammad skandal inom den brittiska försäkringsvärlden.

" Fit and proper” definieras inte i några lagförarbeten utan kriterierna för användandet av detta begrepp har utformats i praxis.

Tolkningen av lämplighetskravet har varit mycket pragmatisk. När det gälltfjtsiska personer har sökandens kunskaper, erfarenhet och ärlighet beaktats vid prövningen av huruvida han skall godtas som controller eller inte. Omständigheter som talat för sökanden har varit en lång karri- är inom försäkringsbranschen, liksom om vederbörande är välkänd eller intar en hög ställning inom denna. Om den blivande controllern kommer från ett annat område inom näringslivet undersöker departementet om han i sin affärsverksamhet gjort sig skyldig till några oegentligheter. Be- tydelse i sammanhanget har också sammansättningen i övrigt av försäk- ringsbolagets styrelse. Om de övriga styrelseledamöterna bedöms vara erfarna och kunniga kan kanske lägre krav ställas på controllern än som varit nödvändigt med en annan styrelsesammansättning.

Om den blivande controllern är en juridisk person tas hänsyn till för- värvarens ekonomiska stabilitet och sundhet för att utröna dennas möj- ligheter att ekonomiskt stödja försäkringsbolaget i en krissituation. Den blivande ”controllern” måste därför sända in uppgifter till departemen- tet om sina bokslut under de tre senaste åren. Om sökanden är ett hol- dingbolag tas hänsyn till de intressen som står bakom bolaget. Om hol- dingbolaget även äger företag inom andra verksamhetsområden än för- säkringsbranschen tas hänsyn till den finansiella ställningen inom dessa för att den ekonomiska situationen inom bolagsgruppen som helhet skall kunna bedömas.

2.4.2. Canada

Canada antog år 1985 en lag — Investment Canada Act som i princip medger fullständig kontroll av utländsk företagsetablering. Denna lag är också tillämplig på försäkringsaktiebolag. Utländska rättssubjekt liksom canadensiska rättssubjekt som står under utländskt inflytande får sålun- da inte utan särskild anmälan eller tillstånd förvärva kontroll över ett canadensiskt företag eller etablera ett nytt företag i landet. Lagen omfat- tar såväl förvärv av kontrollen över ett företag eller dess canadensiska moderbolag, direkta förvärv, som förvärv av kontrollen av ett canaden- siskt företag genom förvärv av kontrollen över dess moderbolag utanför Canada, indirekta förvärv. Tillstånd krävs i allmänhet endast för direkta förvärv över fem milj. canadensiska dollar och indirekta förvärv över 50 milj. canadensiska dollar. Med undantag för verksamheter med anknyt- ning till Canadas kulturarv och nationella identitet är det i övriga fall

tillräckligt med en anmälan. Lagen innefattar också en diversifierings- kontroll av innebörd att ett i landet redan verksamt, utlandsägt företag inte utan anmälan får ta upp ny verksamhet.

Tillstånd får meddelas om nettoeffekten av den ifrågavarande investe- ringen bedöms vara till fördel för Canada. Frågan om kravet på fördel är uppfyllt skall bedömas med hänsyn främst till vissa kriterier. Till dessa hör effekten på landets ekonomi, produktiviteten, den industriella effek- tiviteten, den teknologiska utvecklingen, produktförnyelsen och pro- duktmängsidigheten samt på konkurrensläget i Canada.

I ”Canadian and British Insurance Companies Act” finns därutöver begränsningar för utländskt ägande i livförsäkringsaktiebolag. I princip får en i utlandet domicilierad fysisk ellerjuridisk person eller av denne kontrollerad canadensisk juridisk person förvärva högst tio procent av aktiekapitalet i ett sådant bolag. Två eller flera, av varandra oberoende, utomlands bosatta personer får, bortsett från vissa särfall, tillsammans inneha högst 25 procent av aktiekapitalet.

2.4.3. Australien

Australien antog år 1975 en lag — Foreign Takeover Act — som medger prövning av utländska övertaganden av inhemska företag. Finansminis— tern, som i dessa frågor biträds av en särskild myndighet, Foreign Invest- ment Review Board, kan sålunda förbjuda ett tilltänkt övertagande som innebär att ett inhemskt företag eller dess verksamhet kommer under utländsk kontroll, om detta skulle stå i strid med allmänt intresse.

Till de transaktioner och avtal som är underkastade prövning hör föl- jande:

Cl förvärv av så många aktier att förvärvaren genom förvärvet får en andel av företagets aktiekapital eller röstetal som uppgår till 15 pro- cent eller mera; [] förvärv av ett företags rörelse; El avtal varigenom en utländsk part skulle få rätt att nyttja ett företags tillgångar, att delta i ledningen av företaget eller att tillgodogöra sig en andel i resultatet av företagets verksamhet; El avtal varigenom någon som redan har minst 15 procent av ett företags aktiekapital eller röstetal skulle öka sin representation i företagets styrelse, ledning, etc. För två eller flera, av varandra oberoende fysis- ka ellerjuridiska personer gäller en motsvarande procentsats om sam- manlagt 40 procent.

Enligt uppgift tillämpas de nu angivna bestämmelserna som även gäller för försäkringsaktiebolag i praxis främst på investeringar på över fem milj. australiska dollar. För investeringar på lägre belopp är prövningen närmast av formell natur.

Den australiska lagstiftningen är emellertid inte begränsad till överta— gandefall. För t.ex. etablering av försäkringsbolag finns särskild lagstift- ning. Om den utländske investeraren inte kan uppvisa att hans etablering skulle innebära betydande ekonomiska fördelar för Australien, krävs att

det finns ett australiskt delägarskap i det nya försäkringsföretaget. Hän— syn tas också till den australiske delägarens förmåga att på lång sikt utöva ett reellt delägarskap.Under senare år har i praxis en uppmjukning ägt rum av de uppställda kraven.

2.4.4. Norge

I den norska försäkringslagstiftningen finns f.n. inga särskilda begräns- ningsregler för aktieinnehav. Dock finns för aktiebolag i allmänhet, och således även för försäkringsaktiebolag, regler innebärande att om ett aktiebolag innehar fast egendom får en utländsk aktieägare äga högst tio procent av aktierna i bolaget. Det sammanlagda utländska aktieinneha- vet i ett aktiebolag får uppgå till högst 20 procent av aktiekapitalet. I övrigt finns inga begränsningar för utlänningar att äga aktier i försäk- ringsaktiebolag.

Den kommitté som nyligen utrett det norska försäkringsväsendet, det s.k. Harlem-utvalget, har emellertid i sitt betänkande föreslagit en lagre- gel som innebär att ingen oavsett hemvist eller nationalitet skall kunna äga mer än tio procent av aktierna i ett norskt försäkringsaktiebo- lag. Möjlighet skall finnas till dispens från tioprocentsgränsen. Dispen- sen skall kunna göras villkorad.

Försäkringsbolag (med undantag för kreditförsäkringsbolag) och hol- dingbolag skall dock enligt förslaget även i fortsättningen fritt kunna förvärva aktier i andra försäkringsbolag. Vidare skall banker kunna äga kreditförsäkringsaktiebolag och företag äga captivebolag. Om ett försäk- ringsaktiebolag ägs av ett holdingbolag, skall försäkringsrörelselagens bestämmelser om begränsning av rätten att driva annan rörelse än för- säkringsrörelse och om begränsning av rätten att äga aktier i andra före- tag gälla samtliga bolag i koncernen (alltså inklusive holdingbolaget).

Till stöd för förslaget har den norska kommittén anfört att det, med tanke på försäkringsverksamhetens sociala funktion och storleken av det kapital som förvaltas, bör vara en spridning av ägarintressen och ägarin- flytande i försäkringsaktiebolagen.

Vid bolagsstämman får enligt förslaget en aktieägare rösta för högst tio procent av aktiekapitalet i bolaget eller för högst 20 procent av de vid stämman företrädda aktierna. För ett bolag som har majoriteten av akti- erna och därvid i realiteten blir ”ägarbolag” gäller inte dessa röstbegräns- ningsregler. I stället skall då reglerna tillämpas i ägarbolaget.

Harlem-utvalgets förslag har ännu inte lett till någon lagstiftning. Hös- ten 1985 tillsattes en arbetsgrupp, det s.k. Loiningutvalget, som hade till uppgift att utvärdera och föreslå riktlinjer som i största möjliga utsträck- ning skulle stimulera konkurrensen på området för banker, försäkrings- bolag och övriga kreditinstitut.

Arbetsgruppen framlade i mars 1986 sitt betänkande ”Konkurransen " på finansmarkedet” (NOU 198628). I betänkandet föreslår arbetgsgrup- pen att ”koncessionsplikt” införs för förvärv av mer än tio procent av ägarintressena i försäkringsbolag, affärsbanker, finansbolag ochlkredit- aktiebolag samt i ett holdingbolag som äger mer än 50 procent av en

finansinstitution. Koncessionsplikten skall inte gälla för köp av aktier i bolag inom samma koncern. Det skall enligt förslaget inte krävas konces— sion för att äga de aktier som innehades vid årsskiftet 1984/85. Alla senare förvärv, såväl när det gäller nyemitterade aktier som när det gäller köp i andra hand, skall emellertid kräva koncession om ägarandelen därigenom kommer att överstiga tio procent. När det gäller den närmare utformningen av begränsningsregeln för förvärv av aktier i försäkrings- aktiebolag följer Loining-utvalget i huvudsak Harlem-utvalgets förslag.

1 sin motivering för förslaget anför Lenning-utvalget, att det bör sättas en gräns för finansinstitutioners rätt att förvärva aktier över en viss nivå i andra finansinstitutioner. En sådan begränsning är enligt utvalget natur- lig mot bakgrunden av utvalgets målsättning att säkra konkurrensen mel- lan finansinstitutionerna genom att se till att de i största möjliga utsträck— ning skall arbeta oberorende av varandra. Utvalget förklarar, att den är medveten om att förslaget kan verka hämmande på bildandet av nya finansinstitutioner. Emellertid vill utvalget understryka vikten av att nya finansinstitutioner, om de skall bidra till ökad konkurrens, i största möj- liga utsträckning bör vara oavhängiga av andra finansinstitutioner.

När det gäller beviljandet av koncession för förvärv av aktier utöver tio procent av aktierna i en finansinstitution, menar arbetsgruppen att det generellt bör vara starka skäl för att tillåta förvärv utöver denna gräns. Detta bör också gälla finansinstitutioner som kan fusioneras. För- säkringsbolag bör fritt få förvärva aktier i andra försäringsbolag, såvitt det gäller bolag inom samma koncern.

Utvalget föreslår vidare att ingen aktieägare i försäkringsaktiebolag eller affärsbank skall få rösta på bolagstämman för mer än fem procent av samtliga röstberättigade aktier eller avge fler röster än tio procent av de på bolagsstämman företrädda aktierna.

Utvalget föreslår att det samlade utländska ägandet med eller utan rösträtt i en affärsbank skall få uppgå till högst 15 procent av bankens aktiekapital. Dessutom bör, efter tillåtelse av finansdepartementet, ut- länningar få äga ytterligare 10 procent av aktiekapitalet utan rösträtt. Utvalget anser att dessa ägarbegränsningar också bör gälla i andra fi- nansinstitutioner.

Lenning-utvalget framlägger också förslag till riktlinjer för statsmak- ternas politik när det gäller godkännande av fusioner mellan finansinsti- tutioner.

När det gäller fusioner på försäkringsområdet finner utvalget, med hänsyn till den komplicerade bolags- och branschbilden, det svårt att komma fram till enkla, precisa regler för vilka strukturförändringar som får anses önskvärda och vilka som bör förhindras. Av hänsyn till den inhemska konkurrensen menar emellertid utvalget, att ytterligare kon- centration till de största koncernerna och bolagen med de största mark- nadsandelarna bör undvikas. Utvalgets majoritet vill dessutom precisera att de fyra största koncernerna — Storebrand—Norden-gruppen, Vesta- gruppen, UNI Forsikring och Gjensidige Forsikring inte bör få växa genom ytterligare fusioner.

Inom det norska finans- och tulldepartementet har under våren 1987 utarbetats en proposition gällande ”Lov om finansieringsvirksomhet og finansinstitusjoner (Konkurransen på kreditmarkedet)".

Departementet ansluter sig härvidlag i allt väsentligt till Harlem- och Loining-utvalgens förslag. Ingen skall sålunda kunna äga mer än 10 % av aktierna i vissa finansinstitutioner, däribland liv- och skadeförsäkrings- aktiebolagen. Undantag görs dock för bankers ägande av kreditförsäk- ringsaktiebolag samt för holdingbolags ägande av försäkringsbolag. Be- gränsningen gäller också aktier förvärvade genom fullteckningsgaranti- er. Departementet godtar förslaget till rösträttsbegränsningar. I proposi- tionen förutskickas att departementet under våren 1988 kommer att åter- komma med närmare överväganden och eventuella förslag angående bankers rätt att etablera nya försäkringsbolag och vice versa. Liksom Loining—utvalget föreslår departementet att utlänningar skall kunna äga totalt 15 procent av aktiekapitalet i en finansinstitution med rätt att efter dispens förvärva ytterligare 10 procent. Enligt departementet skall dock även dessa aktier vara förenade med rösträtt. Departementet menar lik- som Loining-utvalget att koncessionsplikt bör införas för fusioner mel- lan försäkringsbolag och anför i allt väsentligt samma synpunkter som utvalget.

2.4.5. Frankrike

Frankrike upprätthåller på grundval av en till valutalagen knuten till- lämpningsförordning en i princip fullständig kontroll av utländsk före- tagsetablering. Denna kontroll innebär allmänt sett att förhandstillstånd från finansministern krävs för direktinvesteringar i Frankrike som görs av företag under direkt eller indirekt utländsk kontroll eller av filialer i Frankrike till utländska företag.

2.5. Sveriges internationella åtaganden beträffande utländska rättssubjekts företagsförvärv

Det internationella åtagande som här i första hand bör uppmärksammas är Sveriges anslutning till den mellanstatliga ekonomiska organisationen OECD:s kapitalliberaliseringsstadga från 1961. Denna stadga reglerar bl.a. internationella direktinvesteringar. Med sådana investeringar avses upprättande eller utvidgning av ett helägt dotterbolag eller filial, förvärv av hela äganderätten till ett bestående företag, delägarskap i ett nytt eller bestående företag samt långtidslån på minst fem år.

Stadgan ålägger medlemsstaterna att sinsemellan fortlöpande avskaf- fa restriktioner för kapitalrörelser i den utsträckning det är nödvändigt för ett effektivt ekonomiskt samarbete. I detta syfte skall varje tillstånd lämnas som behövs för att valutautlänningar skall kunna verkställa eller slutföra bl.a. direktinvesteringar.

En av de viktigaste inskränkningarna i liberaliseringsåtagandena av— ser direktinvesteringar av rent finansiell karaktär, som syftar till att bere- da investeraren tillträde till ett annat lands penning- eller kapitalmark-

nad. En annan viktig inskränkning gäller direktinvesteringar som på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en utomordent— ligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen.

Frågor som rör rätten till etablering föll utanför stadgan. Inom OECD har därför under våren 1984 antagits ett tillägg till kapitalliberaliserings- stadgan innebärande att denna utvidgas till att omfatta också själva eta- bleringsrätten. Enligt detta tillägg förbinder sig medlemsstaterna att inte upprätthålla eller introducera regleringar eller handläggningspraxis som har till syfte att förbjuda eller påtagligt hindra direktinvesteringar av utomlands bosatta.

3 Övrig lagstiftning av betydelse

3.1. Valutalagen och valutaregleringen

Riksbanken handhar med stöd av valutalagen och valutaförordningen den svenska valutaregleringen.

Valutaförfattningarna skiljer mellan valutainlänning och valutautlän- ning. Valutainlänningär svensk fysisk person som har fast bostad i Sveri- ge och juridisk person vars styrelse har säte i Sverige. Valutautlänning är den som inte räknas som valutainlänning.

Två andra viktiga begrepp i dessa sammanhang är direktinvestering och portföljinvestering.

Direktinvestering är en sådan investering som har till ändamål att etab- lera ett bestående ekonomiskt förhållande till ett företag och som ger möjlighet att utöva ett faktiskt inflytande på dess drift. För utländska direktinvesteringar i Sverige krävs tillstånd av riksbanken på grund av de betalnings- och värdepapperstransaktioner som krävs, när investeringen skall genomföras. Sådant tillstånd lämnas alltid. Någon näringspolitisk eller sysselsättningsmässig prövning av direktinvesteringar av valutaut- länningar görs ej av riksbanken.

Portföljinvestering sker enbart i placeringssyfte (avkastning och värde- tillväxt). Den svenska valutaregleringen accepterar i princip inte sådana investeringar av valutautlänningar. Portföljinvesteringar i svenska aktier kan dock förekomma i följande fall:

[. Valutautlänning kan i utlandet köpa svenska aktier från annan valuta- utlänning; detta berörs inte av den svenska valutaregleringen.

2. En utlänning som säljer svenska aktier till Sverige kan inom viss tid utnyttja likviden för inköp av svenska aktier; s.k. switch-affärer.

3. Svenska företag kan medges att genom riktade emissioner direkt i utlandet försälja en viss volym aktier.

4. En fondkommissionär kan ges tillstånd att sälja en angiven svensk aktie utan switch. Tillstånd ges av riksbanken efter särskild ansökan och avser alltid visst belopp.

Sistnämnda möjlighet tillkom först 1979. Till följd härav och på grund av ett ökat intresse i utlandet för svenska aktier har exporten av aktier stigit kraftigt under de senaste åren. Detta har lett till att det i flera större svenska företag numera föreligger betydande utländska aktieinnehav.

3.2. Bulvanlagen

För att förhindra att den som enligt gällande förvärvslagstiftning i fråga om aktier och fastigheter m.m. inte får förvärva sådan egendom, gör detta genom att använda sig av en eller flera bulvaner, har riksdagen under våren 1985 antagit en lag om vissa bulvanförhållanden (1985z277). Lagen, som även omfattar t.ex. förvärv av hyresfastighet och aktier i finansbolag, trädde i kraft den 1 juli 1985. Den ersätter 1925 års lag om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och 1934 års lag om bulvan- förhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

Med bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt fram- står som ägare av viss egendom eller innehavare av viss rättighet men i verkligheten innehar egendomen eller rättigheten huvudsakligen för an- nans (huvudmannens) räkning. Kringgår en huvudman eller en bulvan uppsåtligen ett hinder att förvärva eller behålla viss egendom som upp- ställs i viss lagstiftning, skall han dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller i fråga om den som är i huvudmannens eller bulva- nens ställe. Om det föreligger ett sådant kringgående, skall tingsrätt på talan av allmän åklagare förordna att kronofogdemyndigheten skall säl— ja den egendom som bulvanförhållandet avser på offentlig auktion eller, i fråga om aktier, genom fondkommissionär. De myndigheter som prö- var frågor om tillstånd om förvärv skall underrätta åklagarmyndigheten, om det skäligen kan antas att det föreligger ett bulvanförhållande inom respektive myndighets ansvarsområde.

4. Tidigare och pågående utredningar m.m.

4.1. Koncentrationsutredningen

I betänkandet "Ägande och inflytande inom det privata näringslivet; Koncentrationsutredningen V (SOU 196827)”, gjorde utredningen ett försök till indelning av olika former av ägarinflytande i svenska företag.

Ett företag betraktades som majoritetsägt när en ägare eller ägargrupp hade absolut ägarmajoritet.

Ett dominerande minoritetsintresse ansågs föreligga när störste ägaren innehade mer än fem procent av totala röstetalet, hade absolut majoritet på stämman och var representerad i styrelsen. Det fanns dock vid tiden för utredningen endast ett företag där lägre andel än tio procent räckte för att ge dominerande minoritetsintresse.

Ett starkt minoritetsintresse ansågs föreligga när störste ägaren visserli— gen innehade mer än fem procent av totala röstetalet men antingen inte var representerad i företagets styrelse eller inte hade absolut majoritet på stämman. De två största ägarna hade enligt koncentrationsutredningen majoritetsintresse eller majoritetsintresse tillsammans när de båda inne- hade mer än fem procent av det totala röstetalet, båda var representerade i styrelsen och tillsammans hade absolut majoritet på stämman.

Som ett begränsat minoritetsinflvtande betraktades situationen då en ägare hade mer än fem procent av röstetalet, oavsett om den aktieposten var den största eller ej. Många av de studerade företagen var stora, börs- noterade bolag, där en minoritetspost på mer än fem procent represente- rade ett betydande kapital — både absolut sett och i förhållande till alla eller nästan alla övriga aktieägare. För den verkställande företagsled— ningen i dessa företag kunde knappast en aktieägare med mer än fem procent negligeras vid fattande av viktiga beslut, "om denna företräder en bestämd linje”, som koncentrationsutredningen uttryckte det.

4.2. Kreditmarknadskommittén

I direktiven till kreditmarknadskommittén, (Fi 1983:06), ingår att kom- mittén skall överväga åtgärder mot en för stor ägarkoncentration i affärs- bankerna.

] kommitténs direktiv anförde departementschefen i denna del:

Enligt min mening är det ett viktigt samhällsintresse att fullvärdiga banker inte blir föremål för en stark ägarkoncentration och därmed kommer att anknytas till vissa ägarkonstellationer inom näringslivet. Jag vill i sammanhanget erinra om en begränsning som sedan länge gäller för bankerna ifråga om att äga dotterbolag. De får aldrig inneha andelar i företag som ägnar sig åt ”bankfrämmande" verksamhet. Om emellertid ett bankaktiebolag genom att aktier i detta förvärvas kom- mer att ingå i t.ex. en industrikoncern kan den bankfrämmande indu- striverksamheten bli överordnad bankens egen verksamhet. Enligt min mening böri princip gälla att en bank inte får vara dotterbolag i en koncern, åtminstone inte där moderbolaget är annan än en bank. Kommittén bör undersöka de problem som kan sammanhänga med att enstaka juridiska eller fysiska personer själva eller i fast intressege- menskap har ett dominerande inflytande i en bank. Målet bör vara att säkerställa ett spritt ägande. I sammanhanget bör kommittén bedöma om undantagsregler behövs övergångsvis (Dir. 1983138 s.10 f.).

1 direktiven anfördes vidare att kommittén inte borde föreslå ändring i sak av de regler som hindrar utländskt ägande av de då befintliga affärs- bankerna även om etableringsfrihet råder i övrigt (a.a. s. 14).

I ett delbetänkande från kreditmarknadskommittén, Utländska bank- etableringar i Sverige (Ds Fi 1984120), utgick kommittén, med hänsyn till direktivens utformning, från att något utländskt delägarskap inte skulle få förekomma i svenska bankaktiebolag. I konsekvens härmed förslog kommittén att även de utlandsägda banker som bildas i landet tills vidare

skall vara helt fristående på så sätt att svensk, fysisk eller juridisk person inte bör ha några ägarintressen i dessa nyetablerade banker. Om kom- mittén haft i uppdrag att överväga frågan om att införa möjlighet för utländsk bank att ingå som delägare i ett existerande svenskt bankbolag, var det kommitténs bestämda uppfattning att denna fråga borde prövas i samband med översynen av kreditmarknaden i stort. Enligt kommittén var det inte möjligt att utfinna regler om begränsning av utlännings aktie- innehav och rösträtt utan att man samtidigt tog ställning till vilka regler om ägarspridning som skulle gälla för svenska fysiska och juridiska per- soner. Denna fråga berörde inte bara banklagen utan även finansbolags- lagen och fondkommissionslagen. Kommittén ansåg att det i dessa lag- stiftningsfrågor måste göras en samordnad bedömning (Ds Fi 1984:20 s. 137 ff.)

I propositionen (prop. 1984/851191) med anledning av kommitténs delbetänkande med förslag om utländska banketableringar i Sverige an- förde departementschefen att han inte motsatte sig att frågan om ett begränsat utländskt ägande i svenska banker blev föremål för övervägan- de av kreditmarknadskommittén och att han under hand försäkrat sig om att kommittén var beredd att göra detta och i sitt huvudbetänkade fram- lägga de förslag i denna del som kommittén kunde finna motiverade (prop. 1984/85:191 s. 14).

4.3. Röstvärdeskommittén

Röstvärdeskommittén (Ju 1984:03) tillsattes den 23 februari 1984. 1 kom— mitténs direktiv sägs att kommittén borde inrikta sitt arbete på att lämna förslag som gör det möjligt att avskaffa röstvärdesdifferenser mellan oli- ka aktier.

Kommittén har i april 1986 framlagt sitt betänkande Aktiers röstvärde (SOU 1986:23). Som sammanfattning av sitt utredningsarbete uttalar röstvärdeskommittén, att ett avskaffande av möjligheten till röstvärdes- differentiering ger större nackdelar än fördelar. En röstvärdesdifferenti- ering ger enligt kommittén utrymme för att vid utlandsfinansiering av riskkapital i svenska företag bevara kontrollen över företagen åt svenska ägare, genom att de aktier som får förvärvas av utländska intressen ges lägre röstvärde än andra. I åtskilliga fall skulle ägarna av aktier i expan- derande företag avstå från nyemissioner, om inte möjlighet fanns att ge de nya ägarna röstsvaga aktier. Detta skulle i sin tur kunna negativt påverka sysselsättning och regional utveckling. Mot bakgrund av sina direktiv redovisar kommittén en teknisk lösning som enligt kommittén något minskar nackdelarna med röstvärdesdifferentiering, men inte upphäver dem. Enligt denna lösning skall åtminstone 60 procent av ak- tiekapitalet vara röststarka aktier, och högst 40 procent vara röstsvaga. Kommittén konstaterar, att den inte har tillräckligt underlag för att ta slutlig ställning till frågan om röstvärdesdifferentiering, utan menar att frågan bör göras till föremål för fortsatta överväganden i andra samman- hang.

4.4 lndustridepartementets arbetsgrupp

I ett avgivet slutbetänkande, Översyn av valutaregleringen (SOU l985z52), har valutakommittén föreslagit att utförsel av på Stockholms fondbörs inregistrerade aktier och till aktierna knutna teckningsrättsbe- vis och delbevis skall vara uttryckligen undantagna från tillståndsplikt. Export av icke börsnoterade aktier skall dock enligt förslaget fortfarande vara underkastade valutaregleringens bestämmelser. Mot bakgrund av detta förslag och den ökning som skett av utförsel av aktier sedan 1979 samt riksdagens uttalande att ett skydd mot utländskt inflytande utöver vad lagen om utländska förvärv m.m. medger är påkallat, avgav en ar- betsgrupp inom industridepartementet en rapport, Utländskt inflytande i svenska företag (Ds I 1985z7).

Arbetsgruppen framlade ett förslag till kontroll av det totala utländska inflytandet i de svenska börsnoterade aktiebolagen, alltså även börsnote- rade försäkringsaktiebolag. Tillstånd skulle krävas för överlåtelse till ut- länningar av aktier och andra delaktighetsbevis samt av Optionsbevis och skuldebrev enligt 5 kap. 1 & aktiebolagslagen i de fall det är fråga om värdehandlingar registrerade vid Stockholms fondbörs och utgivna av svenska aktiebolag. Förvärvstillstånd skulle dock inte krävas för värde- handlingar utgivna av aktiebolag som antingen har utlänningsförbehåll eller i vilka det utländska inflytandet understiger 20 procent av röstetalet eller 40 procent av aktiekapitalet. Förvärv genom bodelning, arv och testamente skulle också alltid vara undantagna från kravet på tillstånd. Med utlänning skulle enligt förslaget avses såväl svensk som utländsk medborgare som inte har fast bostad i Sverige samt utländsk medborgare som haft sådan bostad i Sverige under kortare tid än de tre senaste åren.

Lagen skulle inte gälla värdehandlingar utgivna av bankaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag. Enligt förslaget skulle lagen dock omfatta försäkringsaktiebolag.

För att det föreslagna tillståndssystemet för kontroll av det totala ut- ländska inflytandet i svenska börsnoterade aktiebolag skall fungera inom börshandeln, föreslog arbetsgruppen att värdepapperscentralen (VPC) fick till uppgift att kontinuerligt registrera utlänningars förvärv av aktier m.m. i börsnoterade företag. Förvaltare föreslogs bli skyldiga att lämna sådana uppgifter om aktieägare som har förvaltarregistrerade ak- tier att deras bosättning inom eller utom landet kan fastställas. VPC skulle enligt förslaget vara skyldigt att meddela berörda aktiebolag samt börsen och fondkommissionärerna när 35 procent av hela aktiekapitalet eller 15 procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget innehas av personer som är bosatta utom Sverige eller av utländska medborgare som inte har varit bosatta i Sverige under de senaste tre kalenderåren. Bolaget får därigenom en ”varningssignal”, som enligt förslaget skulle innebära att det bör ha skärpt kontroll när det gäller utländsk handel med aktier i detsamma.

Om i ett företag där det samlade utländska innehavet redan nått någon av kontrollgränserna och företaget vill företa en nyemission som är rik-

tad till utlandet eller önskar skapa utrymme för framtida överlåtelser till utlänningar av företagets aktier skulle företaget kunna ansöka om till- stånd för detta. Vid aktieöverlåtelser mellan enskilda fysiska och juridis- ka personer kunde också förvärvaren söka tillstånd.

Vid tillståndsprövning skall bolagets skäl för att öka det utländska inflytandet i bolaget eller den enskildes skäl för det ifrågavarande förvär- vet vägas mot det allmänna intresse som kan finnas att begränsa den utländska andelen i bolaget. Enligt förslaget skall därvid betydelsen av de skyddsvärda intressen bolaget kan representera anses avgörande.

Tillstånd skall sökas före förvärvet. Har förvärvet skett utan erforder- ligt tillstånd är det ogiltigt. Frågor om tillstånd skall prövas av regering- en.

Förslaget remissbehandlades. I regeringens proposition om närings- politik inför 90-talet (1986/87:74) fann föredragande departementsche- fen det klarlagt att den av arbetsgruppen föreslagna kontrollen inte kun- de fungera med befintligt rapporteringssystem. Det var vidare ovisst hur lång tid det kunde ta att införa ett sådant system och vilka kostnader detta för med sig för värdepapperscentralen, berörda bolag, fondkom- missionärerna samt förvaltarna. Ytterligare utredningar måste sålunda enligt departementschefen göras. Regeringen borde under denna utred- ningstid noga följa utvecklingen av det utländska ägandet i de företag vars aktier är börsregistrerade och som saknar utlänningsförbehåll. Riks- dagen godkände propositionen i denna del.

4.5. Placeringsutredningen

I anslutning till de övriga utredningarna om löntagarfonder tillsatte che- fen för budgetdepartementet kring årsskiftet 1982/83 en expertgrupp, den s.k. placeringsutredningen, med uppgift att utarbeta ett underlag som kunde läggas till grund för att utforma en placeringspolitik för fon- derna. Inom ramen för uppgiften har utredningen bl.a. analyserat orsa- kerna till kursförändringar på aktiemarknaden och hur förändringar av marknadsförutsättningarna påverkar långfristiga placeringar.

Uredningen framlade i juni 1983 sitt betänkande ”Kapitalplaceringar på aktiemarknaden” (SOU 1983144). I betänkandet uttalade sig utred- ningen mot kvantitativa regleringar av aktieplacerares aktieinnehav i enskilda företag. Om en placerare nått sitt maximala innehav i ett företag kan detta enligt utredningen nämligen leda till en med hänsyn till företa- gets långsiktiga utvecklingsmöjligheter omotiverad kursreaktion. Den övriga marknaden får nämligen förutsättas snabbt erhålla kännedom om att placeraren nått maximigränsen.

4.6. Ägarutredningen

Regeringen har våren 1985 tillsatt en kommitté (I 1985:O4) för att utreda ägar- och inflytandefrågor i svenskt näringsliv. Kommitténs tre huvud-

uppgifter bör enligt dess direktiv vara att kartlägga förändringar i ägande och inflytande inom det svenska näringslivet under de senaste tio åren, att analysera orsakerna till dessa förändringar samt att analysera effek- terna av dessa förändringar i ägar- och inflytandestrukturen på enskilda företags effektivitet, kapitalförsörjningen inom hela industrin och för— delningen av kapital mellan branscher och/eller företag.

4.7. Bankinspektionens framställning beträffande bankakner

I ett förslag till regeringen (finansdepartementet) hösten 1985 framlade bankinspektionen, i avvaktan på kreditmarknadskommitténs betänkan- de, vissa förslag om provisoriska begränsningar av förvärv och innehav av bankaktier.

Bankinspektionen framlade sitt förslag mot bakgrund av de stora affä- rerna i bankaktier under 1985. Dessa kunde enligt inspektionen leda till dominerande ägarintressen i vissa banker, som kunde utnyttjas på ett sätt som stod i strid med banklagstiftningen eller eljest med allmänna intres- sen. Inspektionen underströk att dylika negativa verkningar ännu inte konstaterats. Det faktum att möjligheter därtill kunde föreligga var emel- lertid djupt oroande. Inspektionen kunde vidare inte skönja något slut på de stora bankaffärerna. Med de tendenser som framkommit kunde man ställas inför en situation som var oförenlig med intresset av säkerhet och sundhet inom bankväsendet och som från allmän synpunkt inte var god- tagbar. Inspektionen fann det i detta läge nödvändigt att föreslå en ome- delbar lagstiftning som begränsade innehavet av aktieri en bank hos en och samma ägare.

Förslaget borde enligt inspektionen i första hand ta sikte på sådana fall då någon genom köp eller teckning ökade sitt innehav över en viss nivå. Åtskilliga skäl talade för att gränsen borde sättas vid fem procent. För att inte hindra normal omsättning av bankaktier borde dock gränsen inte sättas så lågt utan föregående undersökningar. Enligt bankinspektionens förslag till provisorisk begränsning av aktieinnehavet, skulle aktier i bankaktiebolag inte utan tillstånd få förvärvas om förvärvaren genom förvärvet fick en andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga akti- er i bankaktiebolaget som översteg tio procent. Sammanräkningsregler beträffande med förvärvaren närstående personer och företag samt ver- kan av förvärv i strid med dessa bestämmelser utformades i huvudsaklig överensstämmelse med 1982 års lag om förvärv av utländska företag m.m. Tillstånd borde, utöver vid fusionsfall, kunna ges om ett större ägande än tio procent på grund av omständigheterna befanns ägnat att främja säkerheten och en sund utveckling i banken.

Möjlighet borde emellertid enligt inspektionen också finnas att förmå en storägare att minska sitt innehav, om han brukat detta på ett sätt som kunde komma i konflikt med säkerhets- eller sundhetskraven eller om det förelåg en påtaglig risk att så skulle ske, t.ex. genom att storägaren under hänvisning till sin ställning begärde påfallande stora krediter i

banken eller krävde en styrelserepresentation som skulle ge honom ett dominerande inflytande i styrelsen.

Om någon innehade aktier i bankaktiebolag utöver vad som enligt förslaget fick förvärvas — vare sig innehaven tillkommit före lagens ikraftträdande eller därefter —— skulle ägaren kunna föreläggas att sälja dessa. Sådant föreläggande skulle enligt lagförslaget dock inte få medde- las med mindre det av särskilda skäl befanns påkallat med hänsyn till bankens säkerhet eller sunda utveckling.

Förslaget remissbehandlades inom finansdepartementet. De flesta remissinstanserna ansåg att någon lagstiftning ej borde ske på grundval av bankinspektionens framställning. Kreditmarknadskom- mitténs arbete borde i stället avvaktas.

Genom beslut den 17 oktober 1985 har regeringen överlämnat bank- inspektionens framställning jämte remissvaren till kreditmarknadskom- mittén.

Här nedan sammanfattas några av de viktigaste invändningarna mot förslaget:

El Även andra företag än banker kan anses ha en speciell ställning.

Risken för en smittoeffekt när staten vill gå in och påverka ägarstruktu- ren också i andra typer av företag kan enligt industriförbundetinte under- skattas.

Även kammarrätten i Stockholm ansåg att de allmänna intressen som bankinspektionen åberopade kunde göras gällande beträffande företag inom andra branscher, t.ex. försäkringsbolagen eller massmediaföreta- gen eller t.o.m. när det gäller enstaka stora företag. Inspektionens förslag var därför långt mera vittgående än vad det formellt gav vid handen.

El Balansen mellan ägare och ledning i bankerna skulle rubbas.

Resultatet av bankinspektionens förslag skulle enligt hovrätten/ör Västra Sverige knappast bli annat än att inflytandet över bankens verksamhet i allt väsentligt kom att flyttas över på bankens ledning. Härmed skulle ej längre föreligga den balans mellan olika bolagsorgan som aktiebolag- stiftningen torde förutsätta. Avsaknaden av en möjlighet till ägaringri- panden i form av t.ex. ändringar i företagsledningen samt en vaksam aktiemarknads reaktioner skulle, menade hovrätten, under längre tid kunna konservera en inkompetent företagsledning till men inte endast för aktievärdet och lönsamheten utan ytterst för bankens säkerhet och sundhet.

Sveriges Föreningsbankers Förbund erinrade för sin del om att det fanns situationer när det inte var oroande att ledningen byts ut genom aktieägares försorg utan detta tvärtom var en nödvändig åtgärd för att tillvarata insättarnas intressen.

Svenska Arbetsgivareföreningen anförde att åtgärder för att begränsa eller sätta ägarfunktionen ur spel med motiveringen att ägarna skulle kunna inverka på verksamhetens skötsel var synnerligen anmärknings-

värda och stod i strid med grunderna för marknadsekonomi och privat företagsamhet. Att basera ett principiellt så långtgående generellt in- grepp på en misstanke mot nya ägare om framtida maktmissbruk fann SAF främmande för ett rättssamhälle.

El Omsättningen av bankaktier på Stockholms fondbörs skulle försvå- ras.

Styrelsen för Stockholmsfondbörs framhöll att en effektiv börshandel kunde motverkas och därmed möjligheterna att via börsen generera er- forderligt riskkapital. Hovrättenför Västra Sverige erinrade om att i de- batten kring förslaget bestickande argument anförts om riskerna för att bankaktierna vid ett genomförande av lagförslaget måste avföras från börsen, vilket skulle försvåra nyemissioner och möjligheterna att få till stånd erforderliga kapitaltillskott. Sveriges Aktiesparares Riksförbund anförde att mindre aktieägare riskerar att få sitt sparande reducerat till följd av kursnedgäng. Sveriges Föreningsbankers Förbund påpekade att bankaktier ur placerarens synpunkt kunde bli en mindre likvid tillgång än för närvarande.

Cl Tillståndsgränsens utformning

Hovrättenför Västra Sverige uttalade att ”en andelsgräns naturligtvis inte kan säga något om förvärvarens seriositet”. För en oförvitlig ägare kunde det framstå som oförståeligt att ett obetydligt förvärv kunde leda till en granskning av hela aktieinnehavet bara för att procentgränsen passerats. Som skydd mot oseriösa ägare under denna gräns erbjöd procentgränsen och de till gränsen knutna sammanräkningsreglerna för koncern— och frändskapsförhållanden uppenbart ett bräckligt värn. Kreditmarknads- kommitte'n menade att en ingående utredning krävdes om andra, mer differentierade begränsningar än de föreslagna borde införas, vilka i stället skulle ta fasta på aktiekapital, röstetal eller bankernas skilda stor- Ieksordningar. Fullmäktige i Sveriges Riksbank framhöll att det även med de föreslagna begränsningsreglerna skulle bli svårt att hindra kringgåen- de genom gemensamt agerande av sinsemellan oberoende aktieägare, var och en med aktieposter under tioprocentsgränsen.

El Kriterier för tillståndsgivning saknas

Kammarrätten iStockholm anförde att det inte var godtagbart att kriteri- er inte angetts vare sig i lagtext eller motiv och framhöll att den enskilde måste ges en rimlig ledning om vad som kommer att ligga till grund för bedömningen, så att han vet var han står. Kreditmarknadskommittén an- såg att den föreslagna tillståndsbestämmelsen var mindre väl utformad och gav utrymme för ett alltför stort godtycke från regeringens eller bankinspektionens sida vid tillämpningen. Kommittén ifrågasatte om en lämplighetsprövning överhuvud borde äga rum. Om en begränsning lades kunde det övervägas en fast gräns som inte fick överskridas.

[I Försäljningsföreläggande mot stora aktieägare strider mot rättsäker- heten

Hovrätten för Västra Sverige fann att förslaget om ett föreläggande att sälja aktier inte endast kunde leda till ekonomisk förlust p.g.a. en snabb realisation utan också få den betydligt svårare konsekvensen att den enskilde aktieägaren genom ett föreläggande skulle ”defameras”. Från rättssäkerhetssynpunkt var det otillfredsställande att frågor av detta slag skulle handläggas av en administrativ myndighet, särskilt som bankin- spektionen inte ens antytt hur det tillämpliga ”procederet” skulle utfor- mas och då prövningen skulle ske enligt ett vagt och allmänt hållet tema. Kammarrätten i Stockholm menade att försäljningsföreläggande med dess retroaktiva karaktär var ett mycket allvarligt ingrepp i den enskilda äganderätten och skulle stå i strid med svensk rättstradition. Särskilt allvarligt var det att det lades i den beslutandes fria skön att avgöra om den enskilde skulle tvingas avhända sig aktierna över procentgränsen. Den enskilde kunde bli nödsakad att sälja aktierna utan att avvakta en lämplig tidpunkt. Några föreskrifter om kompensation gavs dock inte, vilket enligt kammarrätten inte var godtagbart.

El Begränsningsregeln försvårar nyetablering

Landsorganisationen (LO) anförde att om motsvarande regler för ägar— mässig spridning skulle föreligga vid nyetablering, torde det vara ett effektivt hinder mot nyetableringar av bankaktiebolag.

D Begränsning av rösträtten vid bolagsstämma bättre alternativ

Nöringsfrihetsombudsmannen och LO anförde att en begränsning av rösträtten vid bolagsstämma vore ett bättre alternativ vid en provisorisk lagstiftning. Kreditmarknadskommittén menade att en ingående utred- ning krävdes om t.ex. rösträttsbegränsning borde prioriteras före en be- gränsning av ägarkvoten. Sveriges Föreningsbankers Förbund framhöll att en tvingande begränsning av rösträtten vid bolagsstämma var en fullt tillräcklig åtgärd.

5. Regeringsbeslut av betydelse för här behandlade frågor

5.1. Volvia—ärendet

Volvia meddelar inom ramen för motorfordonsförsäkring vagnskade- försäkring och delkaskoförsäkring. Koncessionen omfattar bilar som tillverkas inom Volvokoncernen eller av det franska bilföretaget Re- nault, i vilket Volvo är delägare. Volvia ansökte 1983 om stadfästelse av en ändring i bolagsordningen som innebar att bolaget skulle äga rätt att även driva trafikförsäkring för nu nämnda bilmärken.

Försäkringsinspektionen tillstyrkte denna ansökan. Regeringen beredde Folksam, Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund, Konsumentverket, Näringsfrihetombudsmannen, Bilindustrifö- reningen, Motorbranschens Riksförbund och Motormännens Riksför- bund tillfälle att inkomma med yttrande över ansökningen. De två först- nämnda remissinstanserna avstyrkte, medan de övriga tillstyrkte.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde därvid, såvitt nu är av intresse, följande:

I direktiven för försäkringsverksamhetskommittén anges, i anslutning till omnämnandet av förbudet för försäkringsbolag att utan särskilda skäl driva annan rörelse än försäkringsrörelse, att det framhållits ”att också det omvända förhållandet bör analyseras, nämligen om det är lämpligt att svenskt eller utländskt företag vid sidan av sin huvudsakli- ga verksamhet också driver försäkringsrörelse, t.ex. genom de på sena- re tid i Sverige tillkomna s.k. captivebolagen”. Av denna fråga har kommittén i sitt betänkande ”Koncession för försäkringsrörelse” (SOU 1983:5) behandlat den del som berör captivebolagen. I övrigt — sålunda när ifrågavarande försäkringsrörelse är riktad mot allmänhe- ten — återstår för kommittén att överväga den i direktiven angivna frågeställningen. Den fråga som kommittén har kvar att behandla är av mycket stor principiell betydelse och kommer att bli än mera bety- delsefull om kommitténs förslag att upphäva behovsprincipen och öppna möjligheter till en friare koncessionsgivning genomföres. Detta förhållande medför enligt riksförbundets uppfattning att det vore olyckligt att genom att lämna den önskade koncessionen föregripa försäkringsverksamhetskommitténs vidare arbete.

Från Folksam anfördes liknande synpunkter.

Regeringen avslog i beslut den 24 maj 1984 Volvias ansökan under åberopande av att den planerade rörelsen inte ansågs vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Till stöd härför åberopade regeringen att Volvias ansökan om konces- sion för trafikförsäkring var begränsad till moderbolaget Volvos bilmär- ken. Om Volvia beviljades den begärda koncessionen fanns risk för att andra större bilfabrikanter skulle följa efter och på samma sätt som Vol- via begära en koncession som var begränsad till de egna bilmärkena. Detta kunde enligt regeringen leda till en mer omfattande strukturför- ändring av marknaden för motorfordonsförsäkringar och föra med sig att denna marknad i framtiden för de traditionella försäkringsbolagen krympte till ett antal mindre, udda bilmärken. Härigenom skulle möjlig- heterna för dessa bolag att sprida risker och kostnader i denna rörelse- gren minska avsevärt. Regeringen anförde vidare att försäkringsverk- samhetskommittén med utgångspunkt i sina direktiv kunde komma att behandla frågan om det är lämpligt att t.ex. ett industriföretag vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet också driver försäkringsrörelse. Denna fråga var enligt regeringen av principiellt intresse och borde ha stor bety- delse för försäkringsväsendets utveckling på sikt. Kommitténs förslag borde därför avvaktas innan ett bolag som Volvia fick sin ställning på försäkringsmarknaden ytterligare befäst genom en utvidgad koncession.

5.2. Victoria-ärendet

Den 10juli 1984 ansökte tre stiftare om koncession för ett tillämnat bolag med firma Försäkringsaktiebolaget Victoria. Av de tre stiftarna skulle en, ett ömsesidigt försäkringsbolag, äga 25 och de två övriga, ett fastighets— aktiebolag och en arkitektbyrå, 40 resp. 35 procent av aktiekapitalet, vilket enligt vad i ärendet slutligen angavs skulle utgöra lägst 30 och högst 120 milj. kr. Det kan i sammanhanget anmärkas, att fastighetsaktie- bolaget i sin tur innehade 25 procent av aktierna i arkitektbyrån och därmed var störste aktieägaren i denna.

I sitt remissyttrande över ansökningen anförde Svenska Försäkrings— bolags Riksförbund att frågan om lämpligheten av att t.ex. ett annat företag än försäkringsbolag vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet driver försäkringsrörelse var under övervägande i försäkringsverksam- hetskommittén. I ärendet framgick att två sådana företag tillsammans skulle komma att äga 75 procent av aktierna i det planerade försäkrings- bolaget. Riksförbundet utgick från att den begärda koncessionen inte kunde beviljas så länge kommittén inte tagit ställning till den angivna frågan och detta eventuellt resulterat i lagstiftning.

Koncession för bolaget meddelades den 8 november 1984. I beslutet anförde regeringen, såvitt nu äri fråga, att i försäkringsverksamhetskom- mitténs uppdrag bl.a. låg att behandla frågan om utländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag och att kommittén vidare med utgångspunkt i sina direktiv skulle behandla frågan om det var lämpligt att t.ex. ett industriföretag vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet också drev försäkringsrörelse. Denna fråga aktualiserade en- ligt regeringen i sin tur aktieförvärvsrätten generellt såvitt avsåg försäk- ringsaktiebolagen. Det kunde därför inte uteslutas att kommittén kunde komma att föreslå regler som begränsade rätten att förvärva aktier i såda- na bolag och att ett sådant förslag inom en snar framtid skulle leda till lagstiftning.

Mot bakgrund av att stiftarna upplyst att ägarkretsen inom fem år skulle vidgas genom en spridning av aktierna och förklarat sig införståd- da med att därvid anpassa sig till de bestämmelser som ny lagstiftning kunde komma att innehålla, även om lagstiftningen inte gjordes retroak- tiv, fann regeringen inte att det pågående utredningsarbetet på försäk- ringsområdet utgjorde hinder för att vid denna tidpunkt bevilja den be- gärda koncessionen.

5.3. Njord-ärendet

Den 22 maj 1985 ansökte två stiftare om koncession för ett tillämnat bolag med firma Försäkringsaktiebolaget Njord. Enligt ansökningen skulle de två stiftarna samt vissa nyckelpersoner äga tillsammans ca fem procent av aktiekapitalet, Lloyd broker/brokers ca 15 procent, utländs- ka reassurance bolag ca tio procent, svensk bank (pensionsfond) ca fem

procent, fondkommissionsfirma/firmor ca 20 procent, samt investment— bolag/verkstadsföretag ca 45 procent.

I sitt remissyttrande över denna ansökan anförde Svenska Försäk- ringsbolags Riksförbund bl.a. att den ägarbild för bolaget som angetts i ansökningen syntes ha en sammansättning av det slag som var föremål för utredning inom försäkringsverksamhetskommittén. Det vore olämp- ligt om ytterligare koncession för försäkringsbolag, där t.ex. annat före- tag har mycket stor ägarandel, skulle beviljas innan försäkringsverksam- hetskommittén tagit ställning och frågan blivit föremål för eventuell lag- stiftning.

] en tilläggsskrivelse till finansdepartementet förklarade sig stiftarna vara medvetna om att försäkringsverksamhetskommittén hade i uppdrag att bl.a. behandla ägarkoncentration inom försäkringsrörelsen. Stiftarna ville därför meddela att de i ett utställt prospekt hade upplyst de blivande ägarna om att försäkringsverksamhetskommitténs arbete kunde resulte- ra i förslag med syfte att undvika en ägarkoncentration med en maximi- regel om tio procent för respektive ägares andel. Bolaget hade därför för avsikt att inom en femårsperiod vidga ägarbilden.

I beslut den 15 augusti 1985 beviljade regeringen koncession för för- säkringsbolaget. Till stöd för koncessionsbeslutet åberopade regeringen vad ägarna anfört om tillämnad ägarspridning samt om ytterligare sådan i framtiden. Regeringen åberopade också att stiftarna i ärendet förklarat att de skulle anpassa ägarförhållandena i bolaget till de bestämmelser som ny lagstiftning kunde komma att innehålla om rätten att inneha aktier i ett försäkringsbolag, även om lagstiftningen inte gjordes retroak- tiv.

5.4. Sirius-ärendet

Industrikoncernen ASEA träffade hösten 1985 med Nordstjernan Aktie- bolag -— ett holdingbolag inom Axel Johnson Gruppen en princip- överenskommelse om överlåtelse av försäkringsbestånden i det till Nord- stjernan hörande dotterbolaget Nordstjernan Sirius samt i det senares dotterbolag Nordstjernan Atlas till ett tillämnat nybildat dotterbolag, försäkringsaktiebolaget Sirius. Det nya bolaget, som skulle vara ett hel- ägt dotterbolag till ASEA, skulle driva verksamhet inom samma grenar som de båda överlåtande vid överlåtelsetidpunkten hade koncession för. Det nya bolaget skulle vidare ges ett innehåll och en inriktning som överensstämde med den som vid tiden för överenskommelsen bedrevs i de dåvarande bolagen.

ASEA ansökte om koncession för det nya bolaget i november 1985. I beslut den 28 november 1985 beviljade regeringen den sökta koncessio- nen. I beslutet anförde regeringen, såvitt nu är av intresse, att någon egentlig ändring av ägarstrukturen inte skedde genom bildandet av och överlåtelsen av försäkringsbestånden till det tillämnade försäkringsbola- get. Mot bakgrund härav fann regeringen att det pågående utredningsar- betet på försäkringsområdet inte borde utgöra hinder för att koncession beviljades.

5.5. Freja-ärendet

Den 16 oktober 1986 beviljades koncession för försäkringsaktiebolaget Freja. Av handlingarna i ärendet framgick att bolaget skulle ägas av Skandia och ett antal svenska exportföretag. Enligt bolagsordningen skulle bolaget bedriva återförsäkring för alla slag av försäkring utom pensionsförsäkring. I beslutet fann regeringen att synpunkterna i fråga om ägarspridning inte gör sig gällande med samma styrka när det är fråga om återförsäkringsaktiebolag som beträffande försäkringsaktiebo- lag som bedriver direktförsäkring. Ägarstrukturen i det tilltänkta bolaget kunde enligt regeringens bedömning inte anses utgöra hinder för att be- vilja den begärda koncessionen.

6. De svenska försäkringsaktiebolagens nuvarande ägarförhållanden

6.1. Existerande försäkringsaktiebolag

I Sverige finns för närvarande ca 30 försäkringsaktiebolag. Flertalet av dessa ingår emellertid i försäkringskoncerner, där moderbolaget är ett ömsesidigt försäkringsbolag. Bland de övriga märks tre börsnoterade bolag, nämligen Försäkringsaktiebolaget Skandia (nedan kallat Skan- dia), Försäkringsaktiebolaget Atlantica och Svenska Kreditförsäkrings- aktiebolaget. Vidare bör i sammanhanget nämnas det börsnoterade ak- tiebolaget Skandia International Holding Aktiebolag, som bl.a. äger Skandia International Insurance Corporation. Försäkringsaktiebolaget Holmia är ett helägt dotterbolag till det danska skadeförsäkringsaktiebo- laget Hafnia-Haand i Haand, som i sin tur är dotterbolag till Hafnia Invest, medan Försäkringsaktiebolaget Sirius är ett helägt dotterbolag till ASEA Financial Services AB, som i sin tur är helägt dotterbolag till ASEA AB. Försäkringsaktiebolaget Volvia är ett helägt dotterbolag till Volvo. Vidare finns de helägda captivebolagen Aga Re, Electrolux Re, SKF Re samt Scania Re, vilka ingår i resp. industrikoncerner. De tre förstnämnda bolagen har utförligt beskrivits i kommitténs tidigare be- tänkande Koncession för försäkringsrörelse (SOU 198325). En särskild kategori försäkringsaktiebolag representeras av arbetsmarknadsförsäk- ringsaktiebolagen, vilka behandlats i kommitténs föregående betänkan- de Soliditet och skålighet i försäkringsverksamheten (SOU 198628).

Skandias aktiekapital uppgår f.n. till 300 milj. kr, fördelat på 60 miljo- ner aktier å nominellt 5 kr.

Skandia äger Livförsäkringsaktiebolaget Skandia samt ett antal andra svenska dotterbolag av olika slag.

Vidare äger Skandia sedan årsskiftet 1985/86 — 45 procent av akti- erna av det på den svenska börsen noterade Skandia International Hol- ding AB, som i sin tur har ett antal dotterbolag, däribland Skandia Inter-

national Insurance Corporation, vilka driver internationell återförsäk— ring och direktförsäkring. Före årsskiftet 1985/86 utgjorde Skandia In- ternational Holding AB ett helägt dotterbolag till Skandia.

Vid utgången av 1986 redovisade koncernen enligt koncernbalansräk— ningen ca 59 miljarder kronor i omslutning. Premieinkomsten och av- kastningen på förvaltat kapital uppgick 1986 sammanlagt till ca 14 mil- jarder kronor.

Koncernen är en av Sveriges största ägare av fastigheter och börsnote- rade aktier. Fastighetsbeståndets marknadsvärde uppgick vid årsskiftet 1986/87 till ca 9,7 miljarder kronor. Aktieinnehavet motsvarade vid den— na tid ungefär 3 procent av det totala börsvärdet. Genom ett helägt bolag, Skandia Investment Aktiebolag, har Skandiakoncernen vidare börjat förvärva betydande andelar av aktiekapitalet i mindre, ej börsnoterade svenska aktiebolag. Direktutlåningen till industrin är betydande.

Aktiekapitalet i Skandia International Insurance Corporation uppgår till 500 milj. kr. Tillgångarna i koncernen uppgick vid årsskiftet 1986/87 till 32 miljarder kr. För verksamhetsåret 1986 uppgick premieinkomster- na och kapitalavkastningen inom koncernen till ca 9,4 miljarder kr.

Atlanticas aktiekapital uppgår f.n. till 22 milj. kr fördelat på 2 200 000 aktier å nominellt 10 kr. Bolaget har dotterbolag i framför allt utlandet. Koncernens tillgångar uppgick vid årsskiftet 1986/87 till ca 360 milj. kr medan för 1986 premieinkomsten och kapitalavkastningen tillsammans utgjorde ca 260 milj. kr.

Svenska Kredit har f.n. ett aktiekapital om 20 milj. kr, fördelat på 10 miljoner aktier å nominellt 2 kr. Tillgångarna var vid årsskiftet 1986/ 87 878 milj. kr. För 1986 utgjorde premieinkomsten och kapitalavkast- ningen tillhopa ca 372 milj. kr. Bolaget äger International Credit Insu- rance Corporation.

I Skandia, Atlantica och Svenska Kredit har aktierna i princip lika röstvärde. Skandia har emellertid långtgående begränsningar för ut- övande av rösträtten inskrivna i bolagsordningen. Samtliga tre bolags- ordningar saknar s.k. utlänningsförbehåll, vilket innebär att samtliga aktier i dessa bolag är fria, dvs. får förvärvas av utländska rätt55ubjekt.

Halmia ingår sedan 1976 som dotterbolag i den danska försäkrings- koncernen Hafnia. Bolaget är f.n. det enda svenska försäkringsaktiebo- lag i försäkringsrörelselagens mening som är helägt dotterbolag till ett utländskt försäkringsbolag. Holmia hade vid årsskiftet 1986/87 tillgång- ar på totalt 349 milj. kr. Premieinkomsten och kapitalavkastningen för 1986 uppgick till totalt ca 230 milj. kr.

I ASEA Financial Services-gruppen, som är helägd av ASEA AB, in- går, förutom bl.a. Aros Fondkommission och ASEA Credit, Försäk- ringsaktiebolaget Sirius, som i sin tur är generalagent för det stora brittis- ka försäkringsbolaget Commercial Union Assurance Co. plc. Dessutom ingår några utländska dotterbolag. Sirius övertog vid årsskiftet 1985/86 försäkringsbeståndet i de av Johnson Gruppen ägda försäkringsbolagen Nordstjernan Sirius och Nordstjernan Atlas. De samlade tillgångarna i Sirius-koncernen utgjorde vid årsskiftet 1986/87 3,9 miljarder kr. Pre-

mieinkomsten och kapitalavkastningen för 1986 inom försäkringskon- cernen utgjorde tillhopa ca 1,7 miljarder kr. Kapitalförvaltningen hand- has av ett annat dotterbolag till ASEA Financial Services.

Volvo äger Försäkringsaktiebolaget Volvia, som är det fjärde största bolaget på marknaden för motorfordonsförsäkring exkl. trafikförsäk- ring. Vid årsskiftet 1986/87 uppgick bolagets tillgångar till totalt ca 760 milj. kr. Premieinkomsten och kapitalavkastningen för 1986 uppgick till— hopa till ca 425 milj. kr.

Ägarstrukturen inom försäkringsaktiebolaget Victoria har numera om- strukturerats på sådant sätt att ledningsgruppen inom bolaget äger aktier med ett röstvärde om tillhopa ca 25 procent av det totala antalet röster i bolaget. I september 1987 offentliggjordes att den norska försäkrings- koncernen Storebrand, som redan äger ett finansbolag i Sverige, skulle förvärva aktiemajoriteten i Victoria. Tillgångarna i bolaget uppgick vid årsskiftet 1986/87 till ca 165 milj. kr. Premieinkomsterna och kapitalav- kastningen för 1986 uppgick till ca 92 milj. kr.

I försäkringsaktiebolaget Njord innehar f.n. utländska (norska, franska och arabiska) ägarintressen ca 25 procent av röstetalet och 45 procent av aktiekapitalet. Störste svenska ägare är Civic Holding AB med 15 procent av röstetalet och 21 procent av aktiekapitalet. Tillgångar- na utgjorde vid årsskiftet 1986/87 ca 55 milj. kr. För första verksamhetså- ret 1986 uppgick premieinkomsten och kapitalavkastningen till tillhopa ca 24 milj. kr.

6.2. Utvecklingen av ägarförhållandena inom de börsnoterade försäkringsaktiebolagen

Skandia uppvisade fram till mitten av 1970-talet en mycket spridd ägar— bild. De båda största ägarna innehade endast fyra procent var av aktieka- pitalet. Mot slutet av decenniet började framför allt Beijerinvest göra större uppköp av aktieri Skandia och var 1977 största ägare med bortåt sex procent av aktiekapitalet. Beijerinvest fortsatte uppköpen och stod 1981 som ägare till över tio procent av aktiekapitalet. Dessa stora förvärv följdes av köp av Skandia-aktier av de i Wallenberg-sfären ingående investmentbolagen Investor och Providentia. Enligt våren 1986 tillgäng- liga siffror uppgår numera Beijerinvests och närstående ägares andel till ca 14 procent av aktiekapitalet, medan Investor och Providentia tillsam- mans har ca 10 procent. Tidningsaktiebolaget Marieberg (Dagens Nyhe- ter) har drygt sex procent. Antalet aktieägare uppgår till inemot 20 000.

Störste utländske ägaren av Skandiaaktier är ett franskt statligt försäk- ringsbolag som har ca två procent av aktiekapitalet.

Investmentbolaget Asken var under andra hälften av 1970-talet den störste aktieägaren i Atlantica med ca 20 procent av aktiekapitalet. Även ömsesidiga försäkringsbolag förekom bland de större ägarna. I slutet av 1970-talet köpte nuvarande investmentbolaget Kinnevik Askens aktiein- nehav jämte de aktier som tillhörde den näst störste ägaren, ett ömsesi—

digt försäkringsbolag. Assurans Invest, som i huvudsak ägs av Kinnevik- gruppen och Carnegie Fondkommission (båda 38,5 procent var), har i dag ca 40 procent av aktiekapitalet, medan Kinnevikgruppen direkt äger ca 25 procent och Carnegie Fondkommission direkt äger 19 procent. Inte fullt 2,5 procent av aktiekapitalet är i utländska händer, däribland några danska försäkringsbolag. Bolaget hade våren 1987 ca 580 aktieägare.

Svenska Kredit ägdes fram till 1983 till lika delar av Skandia och Trygg-Hansa. Detta år släppte de båda försäkringsbolagen ut 37,5 pro- cent av aktiekapitalet på börsen. Det utländska ägandet av aktier är yt- terst ringa. Antalet aktieägare uppgår numera till ungefär 1500. Den nya försäkringsgruppen Wasa äger ca 6 procent av aktierna.

Skandia International Holding AB äger samtliga aktier i Skandia In- ternational Insurance Corporation. Totala antalet aktieägare i holdingbo- laget är ca 16 000. Störste ägare är, som framgått ovan, Skandia med 45 procent av rösterna och aktierna samt Beijer med 6,3 procent. Vid slutet av mars 1987 ägdes ca 3 procent av aktierna av utlänningar.

De tre största ägargrupperna i Skandia och de två största i Atlantica är representerade i respektive bolags styrelser.

6.3. Ägar- och rösträttsbegränsningar hos de börsnoterade försäkringsaktiebolagen

Skandia, Atlantica och Svenska Kredit har, som redan påpekats, inte några förbehåll enligt 18 kap. 1 & försäkringsrörelselagen intagna i sina bolagsordningar. Aktierna är därför fria, dvs. de kan fritt förvärvas av t.ex. utländska rättssubjekt.

I Svenska Kredit gäller de i 9 kap. 3 (j försäkringsrörelselagen intagna rösträttsbegränsningarna. Vid bolagsstämmorna kan alltså ingen rösta för mer än en femtedel av det totala antal aktier som företräds på stäm- man.

Skandias bolagsordning innehåller däremot alltsedan bolagets bildan- de 1855, en mycket ovanlig rösträttsregel, som starkt begränsar stora aktieägares möjligheter till inflytande på stämmobesluten. Ingen kan så- lunda för egen del eller på grund av fullmakt — utöva rösträtt på bolagsstämman för mer än högst 30000 aktier, vilket enligt en i bolags- ordningen intagen röstvärdeskala ger 30 röster. Innebörden härav är att t.ex. en aktieägare som förfogar över en majoritet av bolagets aktier ändå inte har mer än 30 röster på bolagsstämman.

I Atlanticas bolagsordning är intagen en bestämmelse som går i mot- satt riktning, nämligen att vid bolagsstämma varje röstberättigad äger utöva rösträtt för hela antalet av honom ägda eller representerade aktier.

Inget av de börsnoterade svenska försäkringsaktiebolagen har bestäm- melser om rätt att utge aktier med olika röstvärden införda i sina bolags- ordningar. Alla aktier i dessa bolag har därförformelltlika röstvärde. I de nybildade försäkringsaktiebolagen Victoria och Njord, som ännu inte är börsnoterade, förekommer däremot aktier med olika röstvärde. I bolags-

1—

ordningen för Njord finns vidare intaget en hembudsklausul för de röst- starka aktierna och förbud för utländska rättssubjekt och för svenska försäkringsbolag att äga mer än 40 procent av det totala aktiekapitalet. fr»

7. Kommitténs överväganden

7.1. Inledning

Kommittén har i direktiven ålagts att behandla frågan om utländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. De— partementschefen har i direktiven vidare berört frågan om lämpligheten av att svenska eller utländska företag vid sidan av sin huvudsakliga verk- samhet också bedriver försäkringsrörelse. Vid sin behandling av utländs- ka aktieinnehav i svenska försäkringsaktiebolag har kommittén funnit att många av de synpunkter som kommit fram vid övervägandena beträf- fande sadana innehav också kan anföras när det gäller svenska ägare. Kommittén har därför ansett sig böra diskutera hela frågan om rätten för såväl svenska som utländska rättssubjekt att inneha aktier i svenska för- säkringsaktiebolag. Detta är också motiverat med hänsyn till de allmän- na strävanden som ligger bakom OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, liksom till kommitténs tidigare ställningstagande i frågan om principiell likställighet mellan svenska och utländska försäkringsbolag beträffande etableringsrätten.

Kommittén behandlar först frågan om utländska ägare i svenska för- säkringsaktiebolag.

7.2. Utländska ägare

Såsom ovan redovisats är 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m.m. inte tillämplig på svenska försäkringsaktiebolag och inte heller på aktierna i sådana bolag. Inte heller har tidigare lagstiftning om begränsningar i olika avseenden av utländska rättssubjekts aktieinnehav i svenska företag inbegripit svenska försäkringsaktiebolag, bortsett från den reglering som vilar på valutalagstiftningen. Däremot är alltsedan slutet av 1800-talet utländska rättssubjekt i princip förbjudna att inneha aktier i svenska bankaktiebolag. Denna undantagställning för försäk— ringsaktiebolagen, innebärande att aktier i dessa bolag är fritt överlåtba- ra till utländska ägare, framstår som oförklarlig. Kommittén har vid sin genomgång av förarbetena till lagstiftningen på området inte kunnat finna några redovisade motiv för denna skillnad.

För att utreda om något behov föreligger att nu införa en lagstiftning som reglerar utländska rättssubjekts förvärv ,av aktier i svenska försäk— ringsaktiebolag har kommittén till en början undersökt om den hittillsva- rande friheten att förvärva sådana aktier kan anses ha inneburit några

nackdelar för svenskt försäkringsväsende och svenskt näringsliv. Härvid har kommittén konstaterat att det utländska aktieinnehavet i svenska försäkringsaktiebolag under lång tid varit förhållandevis obetydligt _ bortsett från det helt utlandsägda försäkringsaktiebolaget Holmia med ca en procent av försäkringsmarknaden och ej torde ha medfört några olägenheter för vare sig försäkringstagarkollektivet, försäkringsväsendet eller den svenska samhällsekonomin i stort. Avsaknaden av reglering på detta område torde därför hittills inte ha medfört några nackdelar. Det bör dock noteras att på sistone en tendens till ökning av det utländska aktieinnehavet framträtt.

En av förklaringarna till att utländska aktieförvärv i svenska försäk- ringsaktiebolag hittills varit av relativt ringa omfattning, trots att full frihet rätt på detta område, torde vara att söka i möjligheten att efter koncessionsprövning etablera utländska försäkringsbolag i Sverige. De starka internationaliseringstendenserna inom företagarvärlden i allmän- het kan emellertid också på försäkringsområdet i den fortsatta utveck- lingen komma att leda till ett ökat intresse för att via betydande aktieför- värv i svenska försäkringsaktiebolag vinna insteg på den svenska försäk- ringsmarknaden. Rent allmänt kan också det utländska intresset för akti- er i svenska försäkringsbolag som placeringsobjekt komma att öka.

Det förbud som sedan länge existerat beträffande utländska förvärv av aktier i svenska bankaktiebolag har sin grund i att bankerna genom sin kreditgivning och övriga verksamhet spelar en central roll i näringspoli- tiken. Deras beslut i viktiga kreditfrågor och deras verksamhet i övrigt får betydande återverkningar, förutom på penning- och kapitalmarknaden, på produktion och sysselsättning, struktur- och branschutveckling samt på regionala förhållanden. Med hänsyn till bankernas centrala roll be- döms det som angeläget att förhindra utländskt inflytande över dessa.

De motiv som legat bakom det hittills rådande förbudet för utländska rättssubjekt att förvärva och inneha aktier i svenska bankaktiebolag mås- te enligt kommitténs mening anses ha samma vikt också ifråga om ut- ländska aktieinnehav i de svenska försäkringsaktiebolagen.

Försäkringsaktiebolagen -— och då särskilt Skandia har högst bety- dande tillgångar i fastigheter, aktier, obligationer, statsskuldväxlar och andra värdepapper på både kapital- och penningmarknaden. I kombina- tion med deras betydande utlåningsverksamhet och andra former av fi— nansieringsengagemang utgör de en väsentlig maktfaktor på kreditmark naden och i landets näringsliv. I dessa hänseenden intar försäkringsaktie- bolagen och de ömsesidiga försäkringsbolagen sammantagna numera en position i det ekonomiska livet som väl kan mäta sig med bankernas.

Kommittén finner därför att de aspekter som lagts på utländskt ägarin- flytande på den svenska ekonomin via bankerna också ger en anvisning om behovet av att reglera det utländska inflytandet över försäkringsaktie- bolagen. En utländsk dominans över aktiekapitalet i svenska försäk- ringsaktiebolag, vare sig dominansen härrör från utländska försäkrings- bolag eller från andra utländska rättssubjekt, skulle kunna medföra att utländska intressen fick ett betydande inflytande inte bara över de aktu-

ella bolagens egentliga försäkringsrörelse utan även över deras kapital- förvaltning.

Med tanke på den fundamentala roll som försäkringsaktiebolagens kapitalförvaltning spelar på kreditmarknaden och för utvecklingen av landets näringsliv och sysselsättning skulle ett betydande utländskt infly- tande på den viktiga sektor som försäkringsaktiebolagen representerar kunna motverka syftet med 1982 års lagstiftning om utländska förvärv av svenska företag m.m.

Det kan visserligen hävdas att utländska aktieinnehav i svenska för- säkringsaktiebolag f.n. är tämligen blygsamma, men det finns inte någon garanti för att innehaven även i fortsättningen kommer att ligga kvar på nuvarande låga nivå. Tendenserna till internationalisering och företags- integration över nationsgränserna kan snabbt leda till förändringar av nu bestående förhållanden inom försäkringsbranschen, såsom vid börs- introduktionen av Skandia International Holding AB. Det kan i detta sammanhang erinras om att exporten av aktier i svenska aktiebolag stigit kraftigt under de senaste åren till följd av ett ökat intresse från utlandet och en uppmjukad inställning hos riksbankens valutastyrelse vid till- lämpningen av valutalagstiftningen. Detta utländska intresse för svenska företag har på sistone börjat framträda även när det gäller förvärv av aktieri svenska försäkringsaktiebolag. Då svängningar av detta slag ofta kan inträda snabbt, framstår det som angeläget att, innan det utländska inflytandet blivit för starkt, lagstiftningen utbyggs med en bestämmelse som skapar möjlighet att kontrollera utländska förvärv.

Kommittén har diskuterat om inte rösträttsförbehåll i bolagsordning- en lika väl kunde fylla det syfte att begränsa det utländska inflytandet som en reglering med stöd av lagstiftning skulle tillgodose. Ett i och för sig långtgående rösträttsförbehåll kan emellertid ej anses utgöra någon garanti mot ett i praktiken högst väsentligt inflytande. Fördelningen av styrelseposter visar ofta att storleken av aktieinnehavet har avsevärt stör- re betydelse för att påverka ett bolags utveckling än det röstetal vid bo- lagsstämman som aktieinnehavet berättigar till.

Ej heller kan det anses att försäkringsinspektionens tillsyn över försäk- ringsbolagens kapitalplaceringar enligt försäkringsrörelselagen är till- räcklig när det gäller att komma tillrätta med de konsekvenser av ett starkt utländskt ägarinflytande i det svenska försäkringsväsendet som kommittén påvisat. Inspektionens tillsyn tar i första hand sikte på att kontrollera att försäkringsbolagens placeringar sker på ett betryggande sätt, medan de mer kreditmarknadspolitiska aspekterna och inverkan av försäkringsbolagens verksamhet på den ekonomiska utvecklingen i all- mänhet inte faller under inspektionens ansvarsområde.

Kommittén vill alltså föreslå att, i likhet med vad som gäller på övriga områden inom näringslivet, frågan om rätten för utländska rättssubjekt att förvärva och inneha aktier i svenska försäkringsaktiebolag regleras i lagstiftningen. Därmed avser kommittén inte ett totalförbud för sådana förvärv, motsvarande vad som hittills gällt på bankområdet. I kredit- marknadskommitténs uppgift ingår att utreda frågan om rätt för utländs—

ka rättssubjekt att förvärva aktier i svenska banker. På kreditmarknads- kommitténs förslag har nyligen möjlighet skapats för utländsk banketa- blering i Sverige. På försäkringsområdet, där utländska aktieinnehav all- tid varit tillåtna, finns det inte heller i fortsättningen anledning att se negativt på ett visst utländskt ägarinslag i de svenska försäkringsaktiebo- lagen. Regleringen bör sålunda endast syfta till att förhindra innehav av sådan storlek att det ger ett inflytande som inte kan anses förenligt med svenska samhällsintressen och en sund utveckling av försäkringsväsen- det. Begränsningen av möjligheten för utländska aktieförvärv får inte vara så hård att den ger upphov till reciprocitetsproblem, när svenska försäkringsaktiebolag i syfte att förbättra förutsättningarna för sin inter- nationella verksamhet önskar förvärva aktier i utländska försäkringsak- tiebolag.

7.3. Svenska ägare

Enligt 1 kap. 3 & försäkringsrörelselagen får försäkringsbolag inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse om det inte finns särskilda skäl för det.

Mot bakgrunden av detta förbud har i en gemensam skrivelse den 23 februari 1978 till chefen för ekonomidepartementet Svenska Försäk- ringsbolags Riksförbund och Folksam framhållit att också det omvända förhållandet bör analyseras, nämligen om det är lämpligt att svenska eller utländska aktiebolag, som inte är försäkringsbolag, vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet genom dotterbolag också 'li'edriver försäk- ringsrörelse. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam hem- ställde därför | skrivelsen att bestämmelser om rätt att driva försäkrings- rörelse tillsammans med annan näringsverksamhet skulle bli föremål för utredning. Med anledning av skrivelsen har departementschefen tagit upp denna fråga i sina direktiv för försäkringsverksamhetskommitténs arbete.

Kommittén vill med anledning härav konstatera att det med nuvaran- de regler inte föreligger några hinder för att ett svenskt försäkringsaktie- bolag är dotterbolag till ett svenskt industriföretag. Captivebolag utgör i detta hänseende ett specialfall. Beträffande sådana bolag har kommittén i ett föregående betänkande (SOU 1983 :5) inte funnit skäl att motverka en måttfull utveckling av dessa i Sverige. Frånsett detta undantag anser emellertid kommittén att uppkomsten av ett antal försäkringsaktiebolag som domineras av industrikoncerner inte skulle vara förenlig med en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. När en större före- tagskoncern med sig införlivar ett försäkringsbolag torde detta i regel inte bygga på någon särskild åstundan att driva försäkringsrörelse utan kanske framför allt på en önskan att i koncernen kunna tillgodogöra sig den finansiella styrka som ett försäkringsbolag måste ha.

Vissa svenska försäkringsaktiebolag är redan i dag dotterbolag till in- dustrikoncerner och liknande företagskonstellationer. En fortsatt ut- veckling i denna riktning skulle — oavsett det här nämnda finansiella

motivet för utomstående koncerners förvärv av svenska försäkringsbo- lag leda till en inte önskvärd uppsplittring av försäkringsmarknaden och medföra svårigheter att uppnå erforderlig riskspridning för de tradi- tionella försäkringsbolagen. I den mån industrikoncernanknutna försäk- ringsbolag inriktar sig på speciellt goda risker inom t.ex. företagsförsäk- ring, skulle en sådan utveckling inte stå i överensstämmelse med solidari- tetstanken inom försäkringsväsendet. Mindre goda risker skulle få sämre möjligheter att ordna sitt försäkringsskydd på ett lika tillfredsställande sätt som eljest.

En sak som bör uppmärksammas när det gäller ett försäkringsbolag som ingår som dotterbolag i en industrikoncern eller annat företag utan- för försäkringssektorn, är möjligheten att lämna och mottaga koncernbi- drag när moderbolaget äger mer än 90 procent av aktierna i dotterbola- get. Ett moderbolag kan i sådana fall sträva efter att föra över vinstmedel från försäkringsbolaget till koncernens övriga verksamhet, med påföljd att försäkringsbolagets konsolidering i motsvarande grad minskar. Ur försäkringstagarnas synvinkel kan detta inte vara önskvärt och helt stå i strid med skälighetsprincipen, såsom kommittén konstaterat i sitt betän- kande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten (SOU 198628). I den mån koncernbidragen kanaliseras till övriga koncernbolag kommer dessa att gynnas på bekostnad av försäkringsaktiebolagets försäkringsta- gare, särskilt i de fall att verksamheten inte är begränsad till koncernen. Å andra sidan innebär en överföring från koncernen till försäkringsbolaget en förbättring av konsolideringen till förmån för försäkringstagarna.

Det bör vidare observeras, att en industrikoncern som äger ett försäk- ringsaktiebolag har möjlighet att överlåta dettas försäkringsbestånd till ett annat försäkringsbolag men för sin övriga verksamhet behålla den genom försäkringsrörelsen uppsamlade delen av konsolideringskapita- let. Det synes kunna ifrågasättas om en sådan disposition av konsolide- ringskapitalet skulle kunna vara förenlig med en sund utveckling av för— säkringsväsendet. Kommittén kommer i ett senare avsnitt att behandla frågan om överlåtelse av försäkringsbestånd.

Bortsett från dessa möjligheter till transaktioner kan också vid ett kon- cernförhållande eller med eljest dominerande ägargrupper försäkrings- bolagets kapitalförvaltning bli inriktad på placeringar inom ramen för ägarnas speciella intressesfär. Rent allmänt måste ett självständigt för- säkringsbolag, som är oberoende av dominerande ägargrupper, innebä- ra en större garanti för att bolagets hela verksamhet, dvs. såväl försäk- ringsrörelsen som finansförvaltningen, drivs med sikte på de egna för— säkringstagarnas intressen.

I Sverige finns f.n. —— bortsett från ömsesidiga försäkringsbolags dot- terbolag och vissa försäkringsaktiebolag som är helt ägda av andra svens- ka försäkringsaktiebolag — följande svenska försäkringsaktiebolag, nämligen Skandia, Skandia International Insurance Corporation, Si- rius, Svenska Kredit, Atlantica, Volvia och Holmia samt Victoria och Njord. Captivebolagen och arbetsmarknadsförsäkringsbolagen, vilka kommittén behandlat tidigare, ärinte aktuella i detta sammanhang.

Betydande aktieposteri de svenska försäkringsaktiebolagen kontrolle- ras av skilda fysiska och juridiska personer. Såsom framhållits i föregå- ende avsnitt utgör försäkringsaktiebolagen en väsentlig maktfaktor på den svenska kreditmarknaden och därmed indirekt inom näringslivet. En tilltagande dominans av starka ägargrupper som verkar genom för- säkringsaktiebolag skulle kunna medföra att sådana ägargrupper indi- rekt kommer att förstärka sitt inflytande inom olika delar av det svenska näringslivet. Särskilt gäller detta om försäkringsaktiebolag blir dotterbo- lag till industri- eller handelskoncerner, investmentbolag och andra fi- nansiella företagsbildningar.

Det är ett samhällsintresse att försäkringsaktiebolagen med sin spe- ciella ställning som förvaltare av försäkringstagarnas trygghetskapital har karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora ägargrup- perna i samhället. De ömsesidiga försäkringsbolagen har genom sin kon- struktion med i allmänhet direktförsäkringstagare som enda delägare en sådan självständighet. Det skulle vara otillfredsställande om de försäk- ringsbolag som är aktiebolag i detta hänseende skulle hamna i en särställ- ning i förhållande till de ömsesidiga bolagen. Kommittén anser det i stället vara önskvärt med en ökad ägarspridning i försäkringsaktiebola- gen. Kommitténs undersökningar har gett vid handen att varken försäk- ringsinspektionen eller regeringen i avsaknad av närmare lagbestämmel- ser har möjlighet att inskrida mot ägarkoncentrationer i svenska försäk- ringsaktiebolag.

Den principiella inställning i fråga om dominerande ägarkonstellatio- ner och värdet av ägarspridning i försäkringsaktiebolagen som kom- mittén nu redovisat ligger helt i linje med den princip som sedan lång tid gällt både i vårt land och i de flesta andra länder, nämligen att försäk- ringsbolagen, med hänsyn till försäkringsverksamhetens speciella natur, i stort sett inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Detta rimmar också med iinansministerns uttalanden i direktiven till kreditmarknadskommittén. Finansministern framhåller där att detär ett viktigt samhällsintresse att fullvärdiga banker inte blir föremål för en stark ägarkoncentration och därmed kommer att anknytas till vissa ägar- konstellationer inom näringslivet. I sammanhanget erinrar han om den begränsning som sedan länge gäller för bankerna i fråga om att äga dotterbolag. Bankerna får aldrig inneha andelar i företag som ägnar sig åt ”bankfrämmande” verksamhet. Om emellertid ett bankaktiebolag ge- nom att aktier förvärvas i detta kommer att ingå i t.ex. en industrikoncern kan den bankfrämmande industriella verksamheten bli överordnad ban- kens egen verksamhet. I princip bör gälla att en bank inte får vara dotter- bolag i en koncern utanför banksektorn. Kreditmarknadskommittén bör därför undersöka de problem som kan sammanhänga med att enstaka juridiska eller fysiska personer själva eller i fast intressegemenskap har ett dominerande inflytande i en bank. Målet bör vara att säkerställa ett spritt ägande.

Dessa synpunkter beträffande bankerna gäller enligt kommitténs me- ning desto starkare med avseende på försäkringsaktiebolagen och för-

säkringsbolagen överhuvud med tanke på det specifika samhällsintresse som deras verksamhet har. I och för sig kan sägas att både banker och försäkringsbolag är halvofflciella organ. Bankerna har i den meningen en samhällsfunktion genom att de som huvuduppgift har att sammanföra inlåning och utlåning och därigenom spelar en central roll inom landets betalningsmedelssystem. Denna verksamhet får emellertid, särskilt för affärsbankerna, karaktär av finansiell affärsrörelse, medan försäkrings- bolagen primärt har den sociala grundfunktionen att sörja för ett betryg- gande riskskydd, vilket på personförsäkringsområdet jämväl innefattar ett hänsynstagande till försäkringstagarnas behov av att säkerställa eko— nomisk trygghet under levnadsåren. Denna grundfunktion leder i sin tur till den viktiga uppgiften för försäkringsbolagen att svara för en effektiv kapitalförvaltning, vars avkastning huvudsakligen kommer försäkrings- tagarna till godo.

Med beaktande av dessa speciella betingelser för försäkringsrörelsen leder kommitténs överväganden otvetydigt fram till den uppfattningen att försäkringsaktiebolagen inte bör vara dotterbolag till företag med annan verksamhetsinriktning eller i övrigt vara föremål för ett faktiskt dominerande inflytande från olika ägargrupper. Ett relativt spritt ägande bör istället vara målsättningen. Kommittén vill understryka att denna målsättning ingalunda får uppfattas som ett hinder för försäkringsaktie- bolagens intresse av en fast ägarförankring som ger stadga åt styrelsens långsiktiga ansvar för bolagens ledning, liksom av starka ägare som har förutsättningar att tillskjuta riskvilligt kapital när så erfordras. Dessa välmotiverade strävanden får dock inte drivas så långt att det leder till helt dominerande ägargrupper i försäkringsaktiebolagen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan nu nämnda intresse av en fast ägarförank- ring och starka ägare och, å den andra, önskemålet att uppnå en lämplig ägarspridning och motverka dominerande ägarinflytande.

] enlighet härmed vill kommittén föreslå att även för svenska rättssub- jekt rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag regleras i lagstiftningen. Syftet bör, liksom för utländska rättssubjekts aktieför- värv, i första hand vara att skapa en ordning som ger möjlighet att för- hindra innehav av sådan storlek att de ger ett inflytande som inte kan anses förenligt med samhällsintresset av en sund utveckling av försäk- ringsväsendet.

Även om önskemålet att åvägabringa en ägarspridning av aktiekapita- let i försäkringsaktiebolagen av närliggande praktiska skäl i första hand koncentreras till åtgärder för att motverka att försäkringsaktiebolagen blir dotterbolag till andra företag eller eljest blir föremål för ett domine- rande inflytande från vissa ägargrupper, vill kommittén understryka att, om ägarspridning är målsättningen, detta mål inte uppnås enbart med en reglering av de större aktieinnehaven. Kommittén finner emellertid att en längre gående reglering för att få till stånd en ägarspridning är uteslu- ten beträffande de existerande försäkringsaktiebolagen, men återkom- mer till frågan vid behandlingen av reglerna för aktieförvärv vid nyeta- blering.

7.4. Kommitténs huvudförslag

Kommitténs överväganden leder fram till att det föreligger ett klart be- hov att reglera rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag med hänsyn till bolagens viktiga sociala funktion i samhället. Det grund- läggande syftet med en sådan reglering är att eliminera risken för att ett dominerande inflytande från utländska eller svenska ägargrupper skall kunna utnyttjas på ett sätt som inte är förenligt med försäkringslagstift- ningens grundläggande syfte att sörja för en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Ett förhållandevis spritt ägande av de svenska försäkringsaktiebolagen, som befäster deras ställning som obe- roende institutioner, bör därför säkerställas. Under alla förhållanden bör för framtiden undvikas att förvärv av aktier i försäkringsaktiebolagen resulterar i att dessa blir dotterbolag till företag som driver annan rörelse.

En annan metod att minska möjligheten till en allför stark maktposi- tion för en aktieägare än en begränsning av själva aktieägandet skulle kunna vara att införa nya regler i fråga om den rösträtt som får utövas på bolagsstämma. För närvarande gäller i detta hänseende en dispositiv lagregel som innebär att om inte regeln satts ur kraft genom andra bestämmelser i bolagsordningen en aktieägare vid en stämma inte får rösta för egna eller andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman. Om regeln i stället görs tillämplig på röstetalet och skärps väsentligt, samtidigt som den görs tvingande, skulle den kunna bidra till att nå det angivna syftet. Det skulle i så fall kunna hävdas, att begränsningen vad gäller rätten att förvärva aktier i bolaget skulle kunna göras väsentligt mindre sträng. Kommittén gör emellertid den bedömningen, att ett stort aktieinnehav i praktiken i sig ger en sådan maktställning i ett bolag att aktieägaren — oavsett hur röstningsreglerna vid stämman är utformade — kan få ett dominerande inflytande på verk- samheten. Kommittén anser därför att man inte kan undvara regler som tämligen starkt begränsar aktieförvärvsmöjligheterna. Detta innebär inte, att kommittén avvisar tanken på även en viss skärpning av röst- ningsbestämmelserna. Kommittén återkommer i det följande med ett förslag härom.

Utifrån denna ståndpunkt anser kommittén att bestämmelser om be- gränsning av både svenska och utländska rättssubjekts förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag bör införas i lagstiftningen. Med denna inställning vill kommittén här redovisa sina överväganden om lämpliga former för en sådan begränsning.

När det gäller utländska ägare skulle en möjlighet vara att efter möns- ter av nuvarande bestämmelser i banklagen (bortsett från de nytillkomm- na regler som gäller för etablering av utlandsägda banker i Sverige) infö- ra ett totalförbud för sådana rättssubjekt att äga aktier i såväl nyetablera- de som tidigare etablerade svenska försäkringsaktiebolag. Detta skulle innebära en radikal ändring av sedan länge rådande principer, som läm- nar obegränsad frihet för utländska aktieförvärv i svenska försäkrings- aktiebolag. Det skulle vidare inte heller harmoniera med kommitténs i ett tidigare betänkande framlagda förslag som syftar till att göra det lättare

för utländska försäkringsföretag att erhålla koncession i Sverige. Lagen har numera ändrats i enlighet härmed. Grundprincipen är att söka åstad- komma konkurrenslikställighet mellan svenska och utländska försäk- ringsföretag. Ett totalförbud för utländska rättssubjekt att äga aktier i svenska försäkringsaktiebolag skulle stå i konflikt med denna princip, och skulle vidare kunna omöjliggöra för de svenska försäkringsaktiebo— lagen att öka sitt riskvilliga kapital genom emissioner av aktier på en eller flera utländska börser.

En annan möjlighet skulle vara att låta 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m.m. också äga tillämpning på svenska för- säkringsaktiebolag. En sådan reglering torde ej möta samma kritik från utlandet som ett absolut förbud mot utländskt innehav av aktieri försäk- ringsaktiebolag. I några OECD-länder, t.ex. Australien, förekommer för övrigt en mycket restriktiv prövning av utländsk etablering i större om- fattning på försäkringsområdet.

De båda nu diskuterade formerna för en begränsning av aktieförvärv skulle emellertid endast kunna avse utländska (och därmed jämställda) rättssubjekt. Enligt kommitténs mening bör det emellertid vara ett önske- mål att skapa likartade regler för både utländska och svenska rättssub- jekt. De diskuterade modellerna skulle inte tillgodose detta önskemål.

En tredje modell är att efter mönster av det norska Harlem-utvalgets förslag en modell som anammats av Lenning-utvalget — införa en lagregel som föreskriver att ingen — vare sig svenskt eller utländskt rätts— subjekt får äga mer än en viss andel av aktierna i ett försäkringsaktie- bolag. Den brittiska försäkringslagstiftningen innehåller redan en reg- lering av i princip denna innebörd. Jämfört med de två först diskuterade konstruktionerna har en sådan bestämmelse den fördelen att den inte skapar någon åtskillnad mellan svenska och utländska rättssubjekt och därmed ger en lösning som helt överensstämmer med den ståndpunkt som kommitténs överväganden lett fram till. Genom att en sådan, för samtliga rättssubjekt ensartad bestämmelse blir av icke-diskriminerande karaktär borde den ej heller väcka diskussioner på det internationella planet.

Kommittén vill därför föreslå att en lagregel efter samma mönster som Harlem-utvalgets förslag införs i försäkringsrörelselagen. Frågan huru- vida en sådan lagregel bör gälla även för svenska och utländska försäk— ringsbolags förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag kommer kommittén att behandla längre fram.

När det gäller konstruktionen av aktieförvärvsregeln och storleken av det maximala aktieinnehav som ett och samma rättssubjekts förvärv får leda till anser kommittén till en början, att gränsen inte får vara så låg att handeln i aktierna på ett icke godtagbart sätt hämmas. En mycket låg gräns skulle heller inte ge utrymme för aktieinnehav av en sådan storlek som utgör grunden för ett aktivt ägaransvar. Det är givetvis vanskligt att med hänsyn till dessa och andra faktorer som bör finnas med i bedöm- ningen ange hur stort det fria förvärvsutrymmet bör vara. Harlem- och Loining-utvalgen i Norge hari sina förslag satt gränsen till tio procent av

aktiekapitalet. Försäkringsverksamhetskommittén anser emellertid att gränsen bör kunna dras vid ett högre procenttal.

En fråga som härefter anmäler sig är, om begränsningsregeln skall avse en procentuell andel av rästetaletför samtliga aktier eller dessutom även av aktiekapitalet. Försäkringsrörelselagens begränsningsregel be- träffande de svenska försäkringsbolagens egna aktieförvärv tar f.n. en- dast fasta på röstetalet, medan motsvarande begränsning i 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m.m. hänför sig till såväl röste- talet som andelen av aktiekapitalet. Såsom kommittén tidigare påpekat kan en låg andel av röstetalet för samtliga aktier vara förenat med en väsentligt större andel av aktiekapitalet. Exempelvis kan, när detär fråga om B-aktier med en tiondels röst, där övriga aktieägare har en röst per aktie, en B-aktieägare med ett röstetal av fem procent inneha aktier näs- tan ända upp till 35 (34,48) procent av aktiekapitalet och därigenom, trots rösträttsbegränsningen, få ett avsevärt inflytande på verksamheten genom deltagande i styrelsearbetet eller på andra vägar. Kommittén fm- ner därför att en begränsningsregel för aktieförvärv i försäkringsbolagen i likhet med stadgandet i l982 års lag bör gälla både röstetal och andel av aktiekapital. Det bör emellertid framhållas att detta i dag inte har så stor praktisk betydelse, eftersom bland de svenska försäkringsaktiebolagen f.n. endast Victoria och Njord har utgivit några B-aktier.

På grundval av detta ställningstagande har kommittén diskuterat om samma procentuella gräns skall uppställas för både andel av röstetalet och aktiekapitalet. En enhetlig procentgräns kan synas vara att föredra för enkelhetens skull. Emellertid har kommittén, efter att ha prövat kon- sekvenserna av en sådan lösning, kommit fram till att om gränsen för andelen av aktiekapitalet skulle sättas lika lågt som den procentuella gränsen för röstetalet, skulle detta medföra en onödigt hård reglering av möjligheterna till aktieförvärv, som kan vara till men för en väl fungeran- de marknad för försäkringsaktier och i vissa situationer försvåra möjlig— heterna för försäkringsaktiebolagen att i önskvärd omfattning genom nyemission öka sitt riskvilliga kapital, särskilt från utlandet. Detta talar för att en begränsningsregel för aktieförvärv i försäkringsaktiebolagen bör kunna utformas på sådant sätt att skilda procentsatser gäller för andel av röstetalet för samtliga aktier och andel av aktiekapitalet.

För närvarande skulle detta endast ha betydelse för två försäkringsbo- lag, nämligen Victoria och Njord, vilka som nyss nämnts utgivit aktier med begränsad rösträtt. Kommittén har diskuterat huruvida olika be- gränsningstal för aktiekapital resp. röstetal kan befaras öka benägenhe- ten att utge aktier med olika röstvärde, vilket skulle kunna sägas stå i strid med det intresse som från allmän synpunkt finns för att avveckla eller begränsa systemet med röstvärdesdifferenser, och som lett till det utred- ningsarbete som sker genom röstvärdeskommittén. Med de förutsätt- ningar som nu gäller och de skäl som anges i det följande har kommittén emellertid kommit fram till att det kan vara befogat att göra skilda be- dömningar i fråga om begränsningar för röstetalet resp. för andelen av aktiekapitalet.

Efter nu redovisade principiella överväganden återstår att ta ställning till den konkreta utformningen av de gränser som bör uppställas för rätten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag. I 1982 års lag stadgas att tillstånd till aktieförvärv erfordras om genom förvärvet det samman- lagda innehavet av aktier — vare sig det gäller andelen av det samlade röstetalet eller aktiekapitalet — kommer att överskrida något av gräns- värdena tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent, medan Harlem-utvalgets förslag innebär att ingen utan dispens får äga mer än tio procent av aktierna i ett försäkringsaktiebolag. Tillståndsprövningen enligt 1982 års lag är alltså uppbyggd enligt ett system med successivt stigande gränsvär— den för förvärvsrätten. Denna ”trappstegsmodell” betingas av lagstift- ningens syfte att ge samhället en fortlöpande möjlighet att kontrollera utvecklingen så att den inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. Detta generella kriterium har i den hittillsvarande tillämpningen tagit fasta på sådana skyddsvärda intressen som hänför sig till värnet av svens- ka naturtillgångar, industri- och regionalpolitik, säkerhets- och bered- skapspolitik, nationellt självbestämmande och oberoende, kultur- och informationsområdet.

Det har härvidlag varit fråga om en skönsmässig bedömning från fall till fall hur långt ett utländskt rättssubjekts ägarinflytande bör anses vara tillåtet. Ett sådant flexibelt system fyller syftet att ge samhället en allmän kontrollmöjlighet när det gäller utländskt ägande. För kommitténs mera specifika syfte att för såväl svenska som utländska rättssubjekt direkt förhindra dominerande ägar- och maktgruppers inflytande i försäkrings- aktiebolagen och därmed skapa förutsättningar för en önskvärd ägar- spridning är en konstruktion med olika gränsvärden enligt 1982 års lag inte ändamålsenlig. Kommittén finner att i lagen uppställda fasta gräns- värden för högsta tillåtna röstetal resp. högsta andel av aktiekapitalet bättre motsvarar den princip som kommittén i det föregående redovisat.

[ och med att kommittén avvisar modellen med successiva gränser och istället föreslår i lagen uppställda fasta gränsvärden, blir det inte aktuellt med någon tillståndsprövning som i 1982 års lag. Däremot anser kom- mittén, att regeringen bör erhålla rätt att när synnerligen starka skäl föreligger meddela dispens från förbudet att förvärva aktier utöver de i lagen fastställda gränserna. Denna dispensrätt bör endast avse sådana fall då det bedöms ändamålsenligt att genom undantag från begräns- ningsregeln förbättra förutsättningarna för en sund utveckling av försäk- ringsväsendet. Inom ramen för detta kriterium faller enligt kommitténs mening en situation, exempelvis i krislägen och i övrigt vid behov av förbättrad konsolidering, då inträdet av en stark ägare med en betydande aktiepost kan bedömas få en stabiliserande inverkan på bolaget och inne- bära en förstärkning av grundvalen för dess fortsatta verksamhet och tillväxtmöjligheter. Även i andra fall kan behovet av ett starkare ägaran- svar motivera en dispens för ett större aktieförvärv än vad begränsnings- regeln medger. Ett större aktieförvärv vid en allmän nyemission eller vid en riktad emission för att tillföra ökat riskvilligt kapital kan ibland visa sig vara nödvändigt för att säkra försäkringsbolagets fortbestånd. I spe-

ciella fall kan det framstå som ett direkt samhällsintresse att aktieöverlå- telser överstigande i lagen uppställda gränser sker som ett led i en önsk- värd utveckling mot fusionering. Sammanfattningsvis bör motiv för en dispensgivning endast anses föreligga då andra möjligheter inte står till buds för att skydda försäkringstagarnas intressen eller för att ernå en ändamålsenlig struktur inom försäkringsväsendet. Härutöver kan inter- nationella hänsynstaganden tänkas motivera dispens för förvärv som leder till innehav utöver de uppställda gränserna. Även för rena återför- säkringsaktiebolag torde finnas motiv för att medge undantag från den av kommittén föreslagna begränsningsregeln.

Under övervägandena beträffande vilken gräns som bör sättas för rös- tetalet har kommittén till en början diskuterat gränsen tio procent. Emel- lertid har kommittén ansett att hänsyn bör tas till att hittills fullständig frihet rått för både utländska och svenska rättssubjekts förvärv av försäk- ringsaktier. Det finns därför f.n. flera aktieägare som i olika försäkrings- aktiebolag innehar poster som ger ett högre röstetal än tio procent _ bortsett från två av industrikoncerner helägda försäkringsaktiebolag samt captivebolagen och arbetsmarknadsförsäkringsbolagen. En gräns som läggs väsentligt lägre än nu rådande faktiska innehav hos dessa aktieägare kan vålla störningar på aktiemarknaden med inte önskvärda kursreaktioner och spekulativa transaktioner som följd. Å andra sidan kan syftet att ernå en tillfredsställande ägarspridning och motverka en dominans av starka ägargrupper förfelas om gränsen sätts så högt att samtliga nu existerande aktieinnehav bortsett från helägda försäk- ringsaktiebolag — faller under gränsen. Som resultat av sådana övervä- ganden har kommittén funnit att som övre gräns för rätten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag ett samlat innehav motsvarande 15procent av röstetalet för samtliga aktier representerar en lämplig avvägning mel— lan å ena sidan intresset av största möjliga frihet och flexibilitet på aktie- marknaden och å andra sidan syftet att genom en tillfredsställande aktie- spridning motverka koncentrationstendenser och icke önskvärd ägardo- minans inom försäkringsväsendet.

Beträffande den begränsning som anknyts till förvärvarens samlade ande/av aktiekapitalet anser kommittén, efter en avvägning mellan mot- svarande synpunkter, att 20 procent av aktiekapitalet bör gälla som översta gräns. Härigenom har kommittén också i detta avseende, utan att ge avkall på huvudsyftet med begränsningen, sökt att i största möjliga utsträckning undvika allvarliga rubbningar av rådande förhållanden på aktiemarknaden och icke önskvärda kursreaktioner under den fortsatta utvecklingen.

Kommitténs förslag till en kombinerad lagregel innebär att en ägare av enbart A-aktier (dvs. aktier med en röst) inte kan komma upp till högre innehav än 15 procent av bolagets aktiekapital. Det blir följaktligen en- dast för ägare av B-aktier (dvs. med mindre än en röst per aktie) som gränsen för andel av aktiekapitalet får betydelse. Visserligen kan, som kommittén tidigare anfört, en stor aktiepost, oavsett dess nominella rös- tetal, innebära ett betydande faktiskt inflytande, men kommittén anser

att, jämfört med den nuvarande fullständiga friheten på området, en begränsning av en aktiepost till tjugo procent av bolagets aktiekapital bör vara godtagbar. Som redan påpekats har av de svenska försäkrings- aktiebolagen för närvarande endast Victoria och Njord utgivit B-aktier.

Vid bedömningen huruvida förvärv leder till innehav som överskrider den tillåtna gränsen bör hänsyn tas inte bara till förvärvarens eget inne- hav utan även till det samlade innehav som kan föreligga på grund av koncernförhållanden. När det gäller fysiska personer skall motsvarande hänsyn tas till släktskap eller andra fasta intressegemenskaper.

Ett företags aktieinnehav i ett försäkringsaktiebolag kan inte bara ökas genom direkta förvärv utan också på indirekt väg, nämligen genom fusio- ner eller genom etablerandet av koncernförhållanden där de ingående företagen äger aktier i ett visst försäkringsaktiebolag. En motsvarande form för indirekta förvärv uppstår när fysiska personer, utan att ändra sitt eget innehav av försäkringsaktier, genom köp eller samarbetsavtal, får ett bestämmande inflytande över företag som innehar aktier i veder- börande försäkringsaktiebolag. Kommittén föreslår att sådana indirekta förvärv skall falla under den föreslagna begränsningsregeln genom ett uttryckligt stadgande i lagtexten.

Ytterligare en detalj som fordrar ett ställningstagande i samband med utformningen av reglerna för rätten att förvärva och inneha aktier gäller den ökning av en aktieägares röstetal som uppkommer vid en höjning av aktiernas röstvärde. Detta sker när enligt gängse språkbruk B-aktier för- vandlas till A—aktier. Enligt kommitténs mening bör en sådan ökning av aktiernas röstvärdejämställas med förvärv på vilka kommitténs begräns- ningsförslag skall tillämpas.

Med de nu redovisade ställningstagandena till de olika delfrågor som måste beaktas får kommittén alltså sammanfattningsvis föreslå, att i för— säkringsrörelselagen införs en föreskrift att ett svenskt eller utländskt rättssubjekt inte får förvärva aktier i försäkringsaktiebolag i den mån förvärvarens samlade innehav därigenom kommer att överstiga l5 pro- cent av röstetalet för samtliga aktier eller 20 procent av aktiekapitalet. [ beräkningen av förvärvarens andel av röstetalet eller aktiekapitalet skall inräknas företag som ingår i samma koncern eller motsvarande intresse- grupp av bolag, företag som förvärvaren har ett bestämmande inflytande över samt förvärvarens anhöriga och företag där dessa har ett bestäm- mande inflytande. Kommittén föreslår vidare att regeringen skall äga rätt att, när synnerliga skäl föreligger, meddela dispens från nu angivna gränser utifrån de kriterier som kommittén i det föregående angivit.

Arbetsmarknadsfärsäkringsaktiebalagen bör enligt kommitténs me— ning undantas från den nu föreslagna regleringen av rätten till aktieför- värv genom en uttrycklig bestämmelse i lagen. En undantagsbestämmel- se är också påkallad för inom en koncern bildat försäkringsaktiebolag — captivebolag — som enligt koncessionen har till uppgift att försäkra övri- ga koncernbolags risker och där verksamheten är begränsad till att avse koncernen, såvitt det gäller förändringar i aktieinnehavets fördelning mellan de olika bolagen inom koncernen. Likaså anser kommittén att de

olika bolagen inom en järsäkringskoneern inte bör beröras av begräns- ningsregeln vid förändringar i aktieinnehavets fördelning mellan dessa.

Kommitténs förslag till reglering i försäkringsrörelselagen av rätten till aktieförvärv i försäkringsaktiebolag avser aktier i bestående försäk- ringsaktiebolag, och berör alltså inte förhållanden vid nyetablering. Det skulle emellertid vara helt inkonsekvent, och förta verkan av kommitténs förslag, om en motsvarande begränsning inte skulle gälla för rätten till aktieinnehav i nybildade försäkringsaktiebolag.

En nyetablering förutsätter koncession av regeringen, varvid denna prövar att bolagsordning och grunder överensstämmer med försäkrings- rörelselagen och med andra författningar samt om och i vad mån särskil- da bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bola- gets verksamhet. Vidare skall till ansökan om koncession fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Koncession beviljas om inte den plane- rade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

] prop. 1984/85:77 om koncession för försäkringsrörelse uttalade de- partementschefen, att ägarförhållandena i ett försäkringsföretag kan ha betydelse vid en bedömning av huruvida det är förenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet att bevilja koncession för en viss verk- samhet. I enlighet med departementschefens uttalande förutsätter kom- mittén, att i koncessionsprövningen jämväl kommer att invägas i vilken mån det tilltänkta aktieägandet i det planerade försäkringsaktiebolaget skulle stå i överensstämmelse med de begränsningsregler för de skilda aktieinnehaven som intagits i det av kommittén föreslagna lagstadgandet beträffande redan existerande försäkringsaktiebolag. Kommittén före- slår, att ett uttryckligt stadgande i detta syfte införs som ett tillägg till 2 kap. 3 & försäkringsrörelselagen av innebörd att regeringen i konces- sionsbeslutet får ge föreskrifter om hur stor andel av det totala röstetalet och av aktiekapitalet i bolaget som någon får teckna sig för. Det synes vidare lämpligt, att uppgifter om den avsedda ägarstrukturen och de blivande aktieinnehaven hos stiftarna och eventuella andra vidtalade intressenter redovisas i den verksamhetsplan som skall lämnas vid ansö- kan om koncession.

Med kommitténs förslag torde i allmänhet vid nyetablering inga del- ägare i det blivande nya försäkringsaktiebolaget få ett innehav som över- stiger 15 procent av röstetalet för samtliga aktier eller 20 procent av aktiekapitalet — försåvitt inte synnerliga skäl föreligger för avvikelser från begränsningsregeln beträffande förvärv av aktier i redan existeran- de försäkringsaktiebolag. I vissa undantagsfall kan dock för hållandena vara sådana att synnerliga skäl föreligger för att bevilja koncession även när ett mera begränsat ägarkollektiv än sju delägare står bakom ett plane- rat försäkringsaktiebolag, främst då det är fråga om juridiska personer. Förslaget till tillägg i lagtexten angående koncessionsprövningen i 2 kap. 3 5, som kommittén nu framlagt, syftar alltså till att nyetablerade och redan befintliga försäkringsaktiebolag i princip skall kunna behandlas på ett likartat sätt när det gäller den direkta begränsningen av aktieför-

värv. Det bör emellertid uppmärksammas, att detta kan innebära, att nya försäkringsaktiebolag bildas och i fortsättningen existerar med endast sju och i undantagsfall med ännu färre ägare. Under sina förut redovisa- de överväganden om begränsning av aktieförvärv i befintliga försäk- ringsaktiebolag har kommittén givit uttryck åt den principiella inställ- ningen, att för försäkringsbolag, med deras sociala samhällsfunktion, en vidare ägarspridning. bör eftersträvas. Utifrån denna inställning skulle det kunna diskuteras om det kunde vara förenligt med en sund utveck- ling av försäkringsväsendet, om annat än i undantagsfall nya försäk- ringsaktiebolag tillkommer som uteslutande uppbärs av ett fåtaligt kon- sortium av enskilda intressenter. Kommittén anser emellertid, att frågan om en tillfredsställande ägarspridning i vidare mening i nytillkommande försäkringsaktiebolag redan enligt nu gällande lydelse av 2 kap. 3 5 kan tas med vid regeringens bedömning i koncessionsprövningen huruvida den planerade verksamheten är förenlig med en sund utveckling av för- säkringsväsendet. Att ägarförhållandena rent allmänt i ett försäkrings- bolag kan ha betydelse vid koncessionsbedömningen har, som ovan re- dovisats, fastslagits av departementschefen i den av riksdagen godkända propositionen l984/85z77 om koncession för försäkringsrörelse. Någon lagändring i detta hänseende är alltså inte erforderlig.

En sådan nybildning av försäkringsaktiebolag som består i att ett för- säkringsbolag vill skapa dotterbolag för att dit överföra vissa delar av sin försäkringsrörelse kan inte anses strida mot syftet med kommitténs för— slag till begränsning av rätten till aktieförvärv. Följaktligen aktualiseras inte frågan om ägarspridning vid prövning av ansökningar om konces- sion för sådana nybildade försäkringsaktiebolag. Detta ligger i linje med kommitténs förslag att omfördelningar av aktieinnehavet mellan försäk- ringsbolagen i en försäkringskoncern skall undantas från förvärvsre- gelns tillämpning.

En fråga som i sammanhanget anmäler sig är, vilka garantier som finns för att den av regeringen vid koncessionsprövningen förutsatta ägarspridningen av aktieinnehavet faktiskt kommer till stånd.

Enligt försäkringsrörelselagen skall, sedan aktieteckning ägt rum och betalning fullgjorts, registrering ske hos försäkringsinspektionen. Först genom registreringen blir ett försäkringsaktiebolag ett självständigt rätts- subjekt. För registrering enligt l3 & samma kapitel krävs att det samman- lagda tecknade beloppet svarar mot aktiekapitalet enligt bolagsordning- en och att aktierna är helt betalda. Kommittén föreslår att kraven för registrering utbyggs med ett stadgande att de villkor som angetts i kon- cessionen beträffande ägarspridningen skall vara uppnådd.Det åligger i så fall försäkringsinspektionen att vid registreringen enligt 20 kap. l & försäkringsrörelselagen tillse att detta krav är uppfyllt.

I ett senare avsnitt kommer kommittén att behandla frågan huruvida den föreslagna begränsningsregeln bör avse även svenska och utländska försäkringsbolags förvärv av aktier i försäkringsaktiebolag.

Kommitténs huvudförslag till en begränsning av rätten för svenska och utländska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska försäkringsaktie-

bolag berör endast enskilda rättssubjekts förvärv — inbegripet koncer- ner och sådana intressegemenskaper mellan andra närstående juridiska och fysiska personer som berörts i det föregående. När det gäller utländs- ka rättssubjekt finner kommittén emellertid att starka skäl talar för att härutöver införs en gräns för det sammanlagda utländska in/lvtandet i svenska försäkringsaktiebolag från flera, av varandra formellt och prak- tiskt oberoende utländska ägares sida. I en departementspromemoria från industridepartementet (Ds I l985z7) har framlagts förslag till lag- stiftning rörande en sådan total begränsning avseende bl.a. försäkrings- aktiebolag. Förslaget har redovisats i avsnitt 4.4. Arbetsgruppens förslag togs efter remissbehandling upp i regeringens proposition om näringspo- litik inför 90-ta1et (prop. 1986/87:74). Föredragande departementsche- fen fann att det föreslagna systemet för närvarande inte gick att genom- föra utan att ytterligare utredningar måste göras. Under denna tid borde regeringen noggrant följa utvecklingen av det utländska ägandet i de berörda bolagen. Med anledning härav avstår kommittén från att fram- lägga något förslag för att genomföra en sådan gräns. Kommittén vill dock betona vikten av att ytterligare utredningar görs och att utveckling- en av det totala utländska ägandet inom försäkringsaktiebolagen, och då inte endast de börsnoterade, noggrant följs upp av försäkringsinspektio- nen.

Kommittén föreslår, att kommitténs förslag till lagstiftning om aktieför- värvi de svenska försäkringsaktiebolagen skall träda ikraftjrän den dag lagen utfärdas. Under kommitténs överväganden har diskuterats, huru- vida bestämmelserna borde ges tillbakaverkande kraft på redan existe- rande innehav. Då detta skulle medföra komplikationer på aktiemarkna- den och retroaktiviteten dessutom torde kunna aktualisera författnings- rättsliga principer och frågor reglerade i internationella konventioner, anser kommittén att lagstiftningen endast bör gälla för förvärv efter lag- ens ikraftträdande. Det torde ej heller finnas anledning räkna med att offentliggörandet av kommitténs förslag skall utlösa omfattande aktie- transaktioner. Vid utförsäljning av aktieposter som vid lagens ikraftträ- dande överstiger 15 procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget eller 20 procent av bolagets aktiekapital blir förvärven givetvis underkastade förvärvsregeln, liksom också senare eventuella återköp av den som vid lagens ikraftträdande haft sådana aktieposter. Vad beträffar de två nya försäkringsbolag som nyligen erhållit koncession har i regeringens kon- cessionsbeslut redovisats stiftarnas utfästelser att senare anpassa sig till de bestämmelser som ny lagstiftning kunde komma att innebära.

Kommittén har vidare diskuterat vilket förfarande som skall tillämpas om genom direkta eller indirekta aktieförvärv de föreslagna gränserna äverskrids. Kommittén föreslår att förvärv i sådana fall skall anses ogilti- ga till den del de överstiger dessa gränser. Det bör påpekas att med kom- mitténs konstruktion av begränsningsregeln detta också gäller indirekta förvärv genom fusioner. Ogiltigheten innebär att ingendera parten blir skyldig att fullgöra sina åtaganden på grund av avtalet om överlåtelse av aktier, till den del avtalet sträcker sig utöver den i lagen stadgade grän-

sen. I sådant fall skall parterna återlämna vad de erhållit enligt den ogilti- ga delen av avtalet. För det fall att någon av parterna begär det skall hela transaktionen återgå. Om ett förvärv av aktier skett på Stockholms fond- börs eller på exekutiv auktion, skall förvärvaren i stället inom sex måna- der avyttra aktierna till den del de överstiger den tillåtna gränsen. Skulle förvärvaren underlåta att avyttra aktierna på tid som nu sagts, skall rege— ringen, eller efter regeringens bemyndigande försäkringsinspektionen, utfärda föreläggande om att inom viss tid göra detta. Enligt kommitténs mening bör sådana förelägganden förenas med vite.

I de undantagsfall då fråga uppkommer om synnerliga skäl för dispens kan anses föreligga, skall dispens sökas hos regeringen före aktieförvär- vet. Om omständigheterna varit sådana att detta inte kunnat ske, bör regeringen ha rätt att i efterhand bevilja dispens, när ansökan inkommit senast inom en månad efter förvärvet. Skulle dispensansökan avslås eller ansökan ej ha ingivits inom föreskriven tid, skall samma regler gälla som nyss angivits för andra överskridanden av förvärvsgränserna.

Med hänsyn till de komplicerade ägarförhållanden som kan föreligga vid indirekta förvärv och som kan innebära praktiska svårigheter att snabbt konstatera om det samlade innehavet överstiger de uppställda förvärvsgränserna, bör för indirekta förvärv tidpunkten för en förvärvs— ansökan utsträckas till minst två månader i detta fall.

Kommitténs förslag angående begränsningar att förvärva aktier i för- säkringsaktiebolag aktualiserar också frågan om bulvanförhållanden. Den nyligen utfärdade lagen om vissa bulvanförhållanden (19852277) gäller f.n. inte försäkringsaktiebolagen. För att försvåra möjligheten att kringgå bestämmelserna om förvärvstillstånd genom att utnyttja bulvan föreslår kommittén att i bulvanlagens ] åtilläggs en punkt 9 av innebörd att bestämmelserna också skall gälla svenska försäkringsaktiebolag.

7.5. Begränsning av rösträtt vid bolagsstämma

En annan sak som anmäler sig i samband med kommitténs förslag till reglering av aktieförvärv i försäkringsaktiebolag är frågan om en be- gränsning av rösträtten vid bolagsstämma. Regler för att begränsa aktiein- nehavet i syfte att motverka ett dominerande ägarinflytande får inte av- sedd verkan, när endast en mindre del av det totala antalet aktieägare är närvarande vid bolagsstämman och de vid stämman tillstädeskomna större aktieägarna har rätt att i full utsträckning utnyttja dem tillkom- mande röstetal. Detta accentueras särskilt om det förekommer aktier med olika röstvärden. Försäkringsrörelselagens dispositiva regel om be- gränsning av rösträtt vid bolagsstämma har, liksom motsvarande regel i aktiebolagslagen, tillkommit för att skydda de mindre aktieägarnas in- flytande. Emellertid kan, som framhållits, den dispositiva regeln sättas ur kraft genom andra bestämmelser i bolagsordningen. Detta talar enligt kommitténs mening för att regeln bör göras tvingande redan vid nu gäl- lande lagstiftning. Motivet härför blir desto starkare om man vill ge full

genomslagskraft ät tanken bakom kommitténs förslag till begränsning av rätten till aktieförvärv. Med det anförda får alltså kommittén föreslå, att stadgandet i 9 kap. 3 & försäkringsrörelselagen om rösträttsbegränsning vid bolagsstämma ges tvingande innebörd. Samtidigt vill kommittén fö- reslå att stadgandet ändras i nedan angivna hänseenden.

Nuvarande begränsningsregel i lagen tar enligt ordalydelsen fasta på antalet aktier företrädda vid bolagsstämman. En tillämpning av denna regel torde emellertid kunna innebära praktiska problem, då aktier med olika röstvärde finns företrädda på bolagsstämman. ] förarbetena till aktiebolagslagen, som legat till grund för nu aktuella bestämmelser i försäkringsrörelselagen, synes lagstiftaren ha utgått från att alla vid stämman företrädda aktier har samma röstvärde. Svårigheterna att tolka den nuvarande lagstiftningen skulle ytterligare accentueras om bestäm- melsen görs tvingande. Kommittén föreslår därför att begränsningen skall knytas till röstetalet av de vid stämman företrädda aktierna. Den gällande bestämmelsen i lagen sätter gränsen för rösträtt vid bolagsstäm- mati1120 procent. I konsekvens med sitt förslag till begränsning av rätten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag vill kommittén föreslå att gränsen,/ör rösträtt vid bolagsstämma sänks till 15 procent av röstetalet för de aktier som företräds vid stämman.

I enlighet med sina ovan framlagda förslag har kommittén i 9 kap. 3 & försäkringsrörelselagen gjort häremot svarande ändringar av lagtexten.

7.6. Försäkringsbolags rätt att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag

En särskild fråga som varit föremål för kommitténs överväganden är om den begränsningsregel som kommittén föreslagit bör gälla även försäk- ringsbolagens förvärv av aktier i försäkringsaktiebolag. Kommittén an- ser att beträffande denna speciella fråga både försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag måste betraktas i ett sammanhang, efter- som rimligtvis ensartade regler måste gälla för båda bolagstyperna.

Enligt det norska Harlem-utvalgets förslag skulle försäkringsbolag kunna fritt förvärva aktier i andra försäkringsbolag. Som tidigare redo- gjorts för, har Harlem-utvalgets förslag i vissa delar överarbetats av det s.k. Loining-utvalget, vars uppgift varit att göra en översyn både av kre- ditmarknadsinstitutioner och försäkringsväsende. I sitt betänkande, som avlämnades i mars 1986, föreslår utvalget ett förbud mot att utan tillstånd förvärva mer än tio procent av aktiekapitalet i de finansiella institutio- nerna och försäkringsföretagen, och att restriktivitet skall gälla för avvi- kelser från denna huvudregel. Den norska regeringen har under våren 1987 avlämnat en proposition som i huvudsak bygger på de olika utval- gens förslag.

Försäkringsverksamhetskommittén har vid sina överväganden först diskuterat om svenska försäkringsbolags/örvärv av aktier isvenskaförsäk- ringsaktiebolag borde undantas från begränsningsregeln med hänsyn till

den hittills gällande friheten i detta hänseende. Emellertid anser kom- mittén att försäkringsbolags förvärv av stora aktieposter i andra försäk- ringsaktiebolag, som gör dessa till dotterbolag eller eljest föremål för dominerande inflytande, kan innebära förändringar av försäkringsvä- sendets struktur av en omfattning som väsentligt påverkar konkurrens- förhållandena. I sitt av statsmakterna antagna förslag beträffande kon- cessionsprövningen har kommittén som motiv för en friare koncessions— givning angett strävandena att motverka koncentrationstendenser och oligopolförhållanden inom försäkringsväsendet. I konsekvens härmed anser därför kommittén, att den ytterligare ägarkoncentration inom för- säkringsvärlden som svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsaktiebolag kan innebära, bör bli underkastade samma be- gränsningsregel som föreslås för andra förvärvare. Som kommittén i det föregående föreslagit bör dock ett undantag göras beträffande försäk- ringskoncerner i vad avserförändringar i aktieinnehavetsfördelning mel- lan de olikaförsäkringsbo/agen i koncernen.

Vad sedan gäller utländskaförsäkringsbolagsjörvärv av aktieri svenska försäkringsaktiebolag finner kommittén det självklart att begränsningsre- geln även skall tillämpas på dessa, eftersom kommitténs huvudförslag beträffande begränsningar av rätten att förvärva aktier i svenska försäk- ringsaktiebolag förutsätter likställighet mellan svenska och utländska rättssubjekt.

Däremot anser kommittén att det inte finns anledning att i detta sam- manhang reglera svenskaförsäkringsbolags förvärv av aktier i utländska försäkringsaktiebolag. Det motiv för att förhindra dominerande ägarin- flytande inom försäkringsväsendet som ligger till grund för kommitténs begränsningsregel kan inte gärna åberopas som stöd för en lagstiftning med avseende på utländska förhållanden. Visserligen skulle långsiktiga internationella ägarengagemang från svenska försäkringsbolags sida kunna tänkas få återverkningar för bolagens framtida utveckling i solidi- tetshänseende och därmed för de svenska försäkringstagarnas trygghet. Detta är emellertid en fråga som faller under de allmänna bestämmelser- na i 7 kap. 17 & försäkringsrörelselagen om begränsning av försäkrings- bolagens rätt att äga aktier överhuvud (den nuvarande s.k. femprocents- regeln) och som kommittén behandlar i följande kapitel.

Det nu framlagda förslaget om begränsningar i rätten för försäkrings- bolag att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag föranleder en ändring i 7 kap. 17 & försäkringsrörelselagen.

. "'I ll:- II 1 _ .,,,._-4,r . .. ...lllf'll'll'll'f mal-_.- ,

| '. |-' ”'um'u' "ii. '1

:rrtiiy»..r m.m. ”vi ..t........w &

'a'—r.. - i.".rwr', ,'1 'är:

fi. 2.51..-

| it »

'. .. jjz'ul .' ';lw- |:er grill.—' remixat-iw.

.. l...kd

-. Ipijjallihlltl kulturnattens-t' »” ; ....a'"....i?.."—. gillt-ml .. . 1.1-.a Fl

. :l.'t

Kap 2 Förbudet för försäkrings- bolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse

] Inledning

1.1. Kommitténs uppdrag

1 kommitténs direktiv sägs att principen att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse bör upp- rätthållas även i fortsättningen. I de fall försäkringsbolag f.n. kan medges rätt att driva annan rörelse finns det garantier för att det sker i försäk- ringstagarnas intresse. Detta bör enligt direktiven gälla även framdeles.

Till kommitténs uppdrag enligt direktiven hör vidare att behandla frå- gan om svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i utländska försäk- ringsbolag.

Kommittén har dessutom genom regeringsbeslut den 16juni 1983 fått ett tilläggsuppdrag att behandla frågor som väckts i en skrivelse från försäkringsinspektionen den 27 april 1983. Skrivelsen har av regeringen överlämnats till kommittén, varvid samtidigt föreskrivits att kommittén bör samarbeta med kreditmarknadskommittén (Fi 1983206) i de frågor som tagits upp av inspektionen.

I skrivelsen anför inspektionen, med åberopande av vissa exempel på affärsengagemang från försäkringsbolagens sida under senare år, att ut- vecklingen starkt accentuerat behovet av klarare riktlinjer i två avseen— den. Det ena gäller spörsmålet om eller när förvärv/innehav av fast egen— dom i sig tangerar gränsen för främmande och därmed otillåten rörelse. Det andra gäller frågan om det tillåtna femprocentsengagemanget för försäkringsbolag i allmänt bolag bör anknytas endast till röstvärdet.

Vidare berörs i direktiven en gemensam skrivelse från Svenska Försäk- ringsbolags Riksförbund och Folksam angående förbudet för försäk- ringsbolag att utan särskilda skäl driva annan rörelse än försäkringsrö- relse.

1.2. Försäkringsinspektionens skrivelse till regeringen

Till stöd för sin nyssnämnda hemställan till regeringen den 27 april 1983 anförde inspektionen att den givetvis inte hade några principiella erin- ringar mot försäkringsbolagens ambition att i försäkringstagarnas intres- se förvalta tillgångarna på det bästa sätt som är förenligt med kraven på säkra placeringar. För tillsynsmyndigheten var det emellertid av vikt att

sådana strävanden inte stred mot syftet med försäkringsrörelselagens regler.

Emellertid kunde det dels vara svårt att i konkreta fall avgöra huruvida visst engagemang stod i strid med lagstiftningen, dels synas tveksamt om utformningen av nuvarande regler tillgodosåg de ursprungligen avsedda syftena. Då det dessutom kanske var tveksamt om tidigare syn på försäk- ringsbolagens roll alltjämt var densamma som vid införandet av 1948 års lagregler i berört avseende var det enligt inspektionens mening angeläget att nuvarande regler blev föremål för en översyn.

Beträffande placering i fast egendom anförde inspektionen: 1 det utvecklingsskede vi nu befinner oss framstår det för försäkrings- inspektionen som helt naturligt att försäkringsbolagen gör allt för att för sina kunders räkning begränsa följderna av inflationen och gärna prövar nya vägar eller koncentrerar större intresse på hittills endast undantagsvis beträdda. Det kan betraktas som sannolikt att engage- mangen i mera ”udda" fastigheter kommer att öka. Kraftverk, avfalls- hanteringsverk och hotellrörelser —- som varit och är aktuella — utgör kanske endast några exempel på förvärv/innehav som vid en oregle- rad utveckling kan komma att prägla den framtida placeringspolitiken från bolagens sida.

Vid här angivna förhållanden ser inspektionen det som ett spörsmål av utomordentlig vikt att det i lagstiftningen, eller i vägledande utta- landen till denna, klart anges huruvida och i så fall var det bör uppstäl- las en gräns för när förvärv/innehav av fast egendom innebär drivan- de av främmande och därmed i princip otillåten rörelse. Utan en nå- gorlunda tydligt angiven gränslinje — om det överhuvud befinns er- forderligt med en dylik —- faller en stor del av ansvaret för försäkrings- bolagens hithörande affärsbeslut direkt på tillsynsmyndigheten, något som framstår som både praktiskt och teoretiskt oacceptabelt. Möjligt — ehuru enligt inspektionens mening ingalunda säkert — är att vid ställningstagandet till denna fråga avgörande vikt bör fästas vid om ifrågasatt främmande rörelse drivs i egen regi eller av i förekommande fall förhyraren, kanske genom ett sale and lease back-arrangemang.

Beträffande röstvärdesregeln anförde inspektionen:

Inspektionen iakttar nu påtagliga tendenser till betydande ägarkapital- engagemang i allmänna aktiebolag, varvid konstruktionerna görs så att försäkringsbolagens aktieinnehav är formellt invändningsfria. Det kan med fog ifrågasättas om den antydda utvecklingen kan betraktas som sund. Mycket kan anses tala för att regeln överses i ljuset av gjorda iakttagelser och att man söker sig fram till en lösning där en gräns sätts även för det totala kapitalengagemanget -— möjligen kopplat även till låneengagemang i företaget. Man kan dessutom komplettera här tänk- ta begränsningsregler med ytterligare en innebärande att ett försäk- ringsbolags totala engagemang i annan juridisk person inte får över- skrida en bestämd andel av försäkringsbolagets balansomslutning. Vid sådana överväganden förefaller det inte inspektionen orimligt att dis- kutera en förskjutning uppåt av den medgivna gränsen för aktieenga- gemang i allmänna aktiebolag, där alla aktier har lika rätt. Eftersom det här är fråga om en snabb utveckling ter det sig för inspektionen mycket angeläget att frågan snarast görs till föremål för uppmärksam- het i till buds stående former.

1.3. Försäkringsbolagens skrivelse till regeringen

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam hemställde i en den 23 februari 1978 dagtecknad skrivelse att bl.a. rätten att driva försäk- ringsrörelse tillsammans med näringsverksamhet skulle bli föremål för utredning.

[ skrivelsen anfördes såvitt nu är av intresse:

I dagens marknadssituation och vid ett studium av behovsprincipen bör även en annan begränsningsregel i försäkringslagen (än behovs- principen) tagas i betraktande. Vi avser härmed bestämmelsen i 25 1 mom (numera 1 kap. 3 5 1 stycket försäkringsrörelselagen) enligt vil- ken försäkringsbolag inte utan särskilda skäl må driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Delvis är också 336 & (numera 7 kap. 17 5försäk- ringsrörelselagen) innebärande begränsning av rätten att äga aktier i ”svenskt eller utländskt aktiebolag”, ett utflöde av principen att inte sammanblandning skall ske mellan försäkringsrörelse och annan nä- ringsverksamhet. Försäkringslagen öppnar möjlighet till vissa begrän- sade avsteg från denna princip. Med hänsyn till försäkringsverksam- hetens från många synpunkter speciella karaktär finns visserligen knappast anledning tro att en granskning av denna ”specialiserings- princip” skulle innebära att man skulle komma till ställningstaganden som i nämnvärd omfattning skulle avvika från vad som nu gäller. Men som ett led i en allmän översyn av koncessionsgivningen bör denna princip ändå granskas. Det är då också naturligt att det omvända för- hållandet noga analyseras, nämligen lämpligheten av att ”svenskt eller utländskt aktiebolag” i den ena eller andra formen driver försäkrings- rörelse. Denna analys kan ske från tre olika utgångspunkter; för det första mot bakgrund av den nyssnämnda ”specialiseringsprincipen”, för det andra mot bakgrund av den ovan angivna huvudprincipen om solidaritet inom försäkringstagarkollektiven och för det tredje med den frågan i botten, huruvida det över huvud taget är försäkringsrörel- se när det inrättas individuella, ekonomiska säkerhetsarrangemang. Överväganden av nu angivet slag anknyter exempelvis till de på senare tid i Sverige tillkomna s.k. captive-bolagen.

2 Nu gällande lagbestämmelser

I 1 kap. 3 & försäkringsrörelselagen fastslås, att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det. Som ett utflöde av denna bestämmelse anges i 7 kap. 17 & att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern skall bestämmelsen gälla koncernen. Det är härvid att uppmärksamma, att denna bestämmelse endast tar sikte på röstetalet, medan någon begränsning av själva aktiein- nehavets storlek inte föreligger.

I andra stycket till sistnämnda paragraf görs den inskränkningen att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga andelar i en aktiefond eller i annan juridisk person än aktiebolag.

Den i andra stycket angivna inskränkningen medför bl.a., att ett för- säkringsbolag måste ha medgivande av försäkringsinspektionen för att bilda en annan juridisk person än aktiebolag, t.ex. handelsbolag, för att biträda sig i sin verksamhet.

I tredje stycket är intaget en undantagsregel, enligt vilken första styc- ket inte skall tillämpas på aktier eller andelar i försäkringsbolag eller i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller attbi- träda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

De svenska försäkringsbolagens möjligheter att fritt välja investerings- objekt begränsas av ytterligare ett antal bestämmelser. 17 kap. 9 och 10 %" försäkringsrörelselagen anges för livförsäkring i vilka värdehandlingar tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna skall redovisas. Det gäller härvid i huvudsak obligationer utfärdade av stat, kommun, kreditinstitut eller banker, panträtt i fastigheter samt avgiven återförsäkring. Dock får 20 procent av tillgångarna motsvarande de för- säkringstekniska skulderna för egen räkning redovisas i andra värdepap- per, den s.k. fria sektorn. Aktier ingår dock inte i denna.

I 12 kap. 125 försäkringsrörelselagen stadgas om utläningsförbudi vissa fall.

Ett försäkringsbolag får enligt detta stadgande inte lämna penninglån till styrelseledamöter, verkställande direktör eller aktuarien i bolaget el- ler i något annat företag i samma koncern. Förbudet omfattar även nu nämnda personers släktingar i överensstämmelse med aktiebolagslagens s.k. släktkatalog samt juridiska personer som nu nämnda personer har inflytande över. I försäkringsrörelselagen finns dock, till skillnad mot aktiebolagslagen, ingen bestämmelse som begränsar försäkringsbolag- ens möjligheter att ge lån till aktieägare eller något förbud mot penning- lån till anställda. Ej heller när det gäller garanter i ömsesidiga försäk- ringsbolag finns något sådant låneförbud.

I samma kapitel 13 & anges två undantag från låneförbudsregeln, dels vad gäller lån mot säkerhet i livförsäkringsbrev i enlighet med regler i grunderna, dels en möjlighet för försäkringsinspektionen att medge un- dantag från 12 5 om det finns synnerliga skäl till detta.

Vid behandlingen av gällande bestämmelser för försäkringsbolagens rörelse bör också beaktas marknadsföringslagens(1975:1418) stadganden beträffande s.k. kombinationserbjudanden.

Enligt 8 & marknadsföringslagen är det straffbelagt att till konsument bjuda ut två eller flera tjänster för ett gemensamt pris eller att erbjuda konsument att vid köp av tjänst förvärva även annan tjänst utan ersätt- ning eller mot särskilt lågt pris, om tjänsterna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbju- dandets värde.

Enligt lagen den 13 december 1974 (nr. 922) om kreditpolitiska medel, vilken ändrades 1984, kan regeringen på framställning av riksbanksfull- mäktige förordna om kreditpolitiska medel. Ett sådant förordnande kan avse bl.a. försäkringsbolag med svensk koncession. Det kreditpolitiska medel som närmast kan komma till användning när det gäller försäk- ringsbolag är allmän placeringsplikt. Enligt lagen kan försäkringsbola- gen också omfattas av förordnande av riksbanken om ränte- och utlå- ningsreglering samt efter lagändring 1987 även kassakrav. Placerings- plikt innebär krav på bolagen att en viss andel av ökningen av de totala placeringarna skall bestå av prioriterade placeringar enligt riksbankens närmare bestämmande. Lagens giltighetstid, som är begränsad, har vid olika tillfällen förlängts. Med stöd av 3 å i nu nämnda lag har regeringen den 23 april 1980 förordnat, att allmän placeringsplikt och räntereglering får tillämpas i fråga om försäkringsföretag med svensk koncession. För- ordnandet som också är tidsbegränsat har vid olika tillfällen förlängts. Enligt vad som gällde för 1986 skulle livförsäkringsbolagen av årets kapi- talökning med vissa undantag placera 80 procent av tillgångarna i priori- terade placeringar, dvs. i första hand stats- och bostadsobligationer. För bostadsobligationerna fanns för livförsäkringsbolagen en särskild kvot som för 1986 utgjorde 50 procent av tillgångsökningen och för Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag en kvot om 13 procent. Sistnämnda kvot avräknades från bostadsobligationskvoten som i sin tur avräknades från placeringskvoten vid beräknande av den allmänna placeringsplikten. Ef- ter köpet kunde obligationerna omedelbart säljas vidare.

Riksbankens förordnande om allmän placeringsplikt för försäkrings- bolag upphörde att gälla den 1 december 1986.

Enligt 1972 års lag om understödsföreningar (nr 262) får inte understöds- förening utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än fem pro- cent av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Understödsförening får inte utan försäkringsinspektionens medgivande äga andel i aktiefond. I prin- cip gäller samma utlåningsbegränsningar som för försäkringsbolag.

3 Verksamhetsbegränsningar för andra institutioner än försäkringsbolag

Enligt 2 kap. 8 5 i 1987 års bankrörelselag (nr 617) får affärsbanker och sparbanker endast förvärva placeringsaktier övergångsvis, t.ex. i sam-

band med medverkan i emission eller för att skydda fordran, eller som ett led i fondkommissionärsrörelse. I princip är för banker fastighetsförvärv inskränkta till egna lokalbehov.

På grundval av en inom finansdepartementet i februari 1987 upprättad promemoria som behandlade olika frågeställningar rörande finansiella koncerner(Ds Fi 1987z3) lade regeringen i april 1987 fram en proposition om finansiella koncerner m.m. (1986/87:148). De i propositionen fram- lagda förslagen till ändring i nya bankaktiebolagslagen antogs av riksda- gen och trädde i kraft den 1 juli 1987 (nr 618). De ifrågavarande bestäm- melserna är av provisorisk karaktär i avvaktan på resultatet av kredit- marknadskommitténs arbete, och reglerar förhållandena i en koncern i vilken en bank ingår utan att vara moderbolag. Som huvudregel fastslås att bankaktiebolag endast får ingå som dotterbolag i en koncern om ett annat bankbolag är moderbolag. Regeringen får medge undantag om det finns särskilda skäl. Om regeringen medgett ett sådant undantag, skall bestämmelserna i bankrörelselagen om banks rörelse och om tillsyn av bank m.m gälla för moderbolaget i tillämpliga delar, och för övriga före- tag i koncernen såsom om de skulle vara dotterbolag till en bank. Förbu- det i bankaktiebolagslagen gäller också förvärv av aktier i en banks mo- derbolag.

Föredragande departementschefen anförde, att undantag inte borde kunna medges om det i andra företag inom koncernen drivs verksamhet som inte går att förena med en banks rörelse. Varken industri- eller han- delsföretag borde därför kunna ingå i en koncern som moder- eller sys- terföretag till bank. Eftersom försäkringsrörelse inte ansågs förenlig med banks verksamhet, borde förhållandet vara detsamma med ett försäk- ringsbolag (prop. 1986/87:148 s. 20).

Löntagarfonder infördes hösten 1983. Enligt lag med reglemente för pensionsfonden (l983:1092) skall det finnas fem löntagarfonder. En lön- tagarfondstyrelse får placera de medel styrelsen förvaltar i aktier i svens- ka aktiebolag, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op- tionsrätt till nyteckning som har utfärdats av sådana aktiebolag samt som riskkapital i svenska ekonomiska föreningar. Allmänna pensionsfon- dens fjärde fondstyrelse får, till skillnad från löntagarfonderna, inte köpa aktier i aktiebolag, som bedriver bank- eller försäkringsrörelse. I motsats till vad som gäller för löntagarfonderna får fjärde AP-fonden också förvärva aktier, konvertibla skuldebrev samt optionsrätter i ut- ländska aktiebolag.

En löntagarfondstyrelse får inte förvärva så många vid fondbörsen inregistrerade aktier i ett aktiebolag att dessa uppgår till åtta procent eller mer av samtliga aktier i bolaget. Om aktiebolag har aktier med olika rösträtt, får inte fondstyrelsen förvärva så många aktier att fonden får ett röstinflytande i bolaget som uppgår till åtta procent eller mer.

Fjärde fondstyrelsen får inte förvärva mer än tio procent av aktierna i ett aktiebolag, om aktierna är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Om aktier med olika rösträtt finns, får fonden högst förvärva så många aktier att den får ett röstinflytande om tio procent.

Det bör i sammanhanget observeras, att från nu nämnda begränsning- ar undantas aktier som inte är registrerade vid Stockholms fondbörs. Varken för löntagarfonderna eller fjärde AP-fonden finns således några begränsningar beträffande innehav av sådana aktier.

Till stöd för förslaget att införa nu nämnda ägarbegränsningar anförde föredragande departementschefen:

Syftet bakom den nuvarande begränsningsregeln för fjärde fondsty- relsen och den av fondgruppen föreslagna regeln är väsentligen att förhindra att institutioner av den typ som de aktieförvaltande fondsty- relserna representerar får ett aktieinnehav som är så stort att de kan tvingas ta på sig ett företagaransvar. Jag delar bedömningen att fond- styrelserna inte skall ta på sig företagaransvar. Med detta bör i första hand förstås att fondstyrelserna inte skall påta sig ett fortlöpande hu- vudansvar för något företags förvaltning. Däremot bör fondstyrelser- na ta på sig ett för denna typ av aktieägare normalt delägaransvar, vilket bl.a. innebär att de tillsammans med andra ägare bör ange mål- sättningen för företagen och verka för att företagen har välfungerande ledningsorgan.

Å andra sidan finns det, vilket placeringsutredningen framhållit, en risk för att varje typ av begränsningsregler som maximerar aktieinne- havet i ett visst företag får störande effekter på aktiemarknaden. Om en sådan begränsningsregel även omfattar aktier som inte är inregistrera- de på fondbörsen kan den, vilket betonas av fjärde fondstyrelsen, i många fall hindra ändamålsenliga satsningar av riskkapital i utveck- lingsbara mindre företag.

Jag finner för egen del att övervägande skäl talar för att fjärde fond- styrelsen och löntagarfondstyrelserna åläggs begränsningsregler som maximerar aktieinnehavet i varje enskilt börsnoterat företag. För att fullt ut bevara Styrelsernas oberoende och självständighet bör dock begränsningsreglerna inte få den gemensamma utformning som fond- gruppen föreslagit utan gälla separat för var och en av fondstyrelserna. Härvidlag bör för fjärde fondstyrelsens del nuvarande begränsning till 10 % av röstetalet kvarstå samt för var och en av löntagarfondstyrelser- na gälla att innehavet inte får motsvara 8 % eller mer av röstetalet. I fråga om företag som inte är börsnoterade bör ingen motsvarande begränsning finnas.

3.3. Aktiefonder

Enligt 22 & aktiefondslagen (19741931) får inte i en aktiefond ingå mer än fem procent av röstvärdet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag. Om ett fondbolag förvaltar flera fonder gäller denna begränsning det sammanlagda aktieinnehavet i fonderna.

4 Bestämmelser i övriga länder

I 2 kap. 6 5 i 1984 års lov om forsikringsvirksomhed sägs att försäkrings- bolag inte må driva annan rörelse än försäkringsrörelse och försäkrings- agentur och därmed direkt förbundna affärer.

Ett försäkringsbolag antas driva annan rörelse när bolaget ensamt el- ler tillsammans med andra försäkringsbolag etablerar en koncern på ett verksamhetsområde utanför försäkringssektorn eller i övrigt utövar ett ägarinflytande eller ett bestämmande inflytande på sådana områden.

Bestämmelserna hindrar inte att ett försäkringsbolag som en stadigva- rande placering av bolagets medel uppför, äger och förvaltar fast egen- dom inom de av lagstiftningen och bolagsordningen angivna ramarna.

Tillsynsmyndigheten (forsikringstilsynet) har tagit ställning till om in- vesteringar ifast egendom under vissa förhållanden kan anses vara att anse som sådan kapitalplacering som kräver särskilt tillstånd. Som inves- teringar i tillståndspliktig verksamhet betraktar forsikringstilsynet inves— teringar i fastigheter inrättade för särskild näringsverksamhet, även om försäkringsbolaget ifråga inte påtar sig några risker beträffande själva driften av rörelsen. Tilsynet har vidare fastslagit att ett försäkringsbolags investeringar i skogsfastigheter kräver tillstånd. Enligt tilsynets praxis erfordras däremot inte tillstånd för investeringar i fastigheter där bola- gen har sina huvudkontor, fastigheter som enbart innehåller bostadslä- genheter och fastigheter från vilka minst 50 procent av hyresintäkterna härrör från sådana lägenheter. Under senare tid hari praxis också försäk- ringsbolagen fritt kunnat investera i centralt belägna affärs- och kontors- fastigheter som medger flexibel användning, så att fastigheterna utan större omkostnader lätt kan uthyras.

Som ett undantag från förbudet mot annan rörelse gäller att försäk- ringsbolag gemensamt, som en varaktig placering av bolagens tillgångar inom de av lagstiftningen och bolagsordningarna angivna ramarna, får förvärva det bestämmande inflytandet i ”kapitalförmedlingaktiebolag” (kapitalformidlingsaktieselskaber). Sådana bolag har till syfte att genom aktieinnehav eller utlåning ta ägaransvar i olika former av näringsverk- samhet. Inget försäkringsbolag får i ett sådant kapitalförmedlingaktiebo- lag förvärva mer än 15 procent av aktiekapitalet eller på annat sätt för- värva ett större inflytande. Några gränser för kapitalförmedlingaktiebo- lags aktieinnehav har inte uppställts. De kan således ha dominerande inflytande i andra bolag. Lagstiftaren understryker att med kapitalför- medlingsaktiebolag avses bara bolag som investerar under iakttagande av riskspridning. Ett sådant aktiebolag kan därför inte fungera som hol- dingbolag för ett eller några få företag. Gränsen 15 procent för det enskil- da försäkringsbolaget betingas av riskspridningssynpunkter och margi- nella näringspolitiska överväganden. Inget hindrar att försäkringsbolag samarbetar med affärsbanker, sparbanker och andra i ett kapitalförmed-

lingsaktiebolag. Om ett försäkringsbolags aktieinnehav i ett aktiebolag skall anses leda till bestämmande inflytande får enligt tillsynsmyndighe- tens praxis bedömas i det enskilda fallet. Andra förhållanden än själva aktieinnehavet kan härvid ha betydelse, såsom storleken på övriga aktie- ägares innehav och vilka dessa är.

För livförsäkringsbolag gäller enligt 14 kap. 135 5 att försäkringsfon- den, bestående av premie- och ersättningsreserv skall vara placerade i vissa slags tillgångar, t.ex. stats- och kommunobligationer, lån mot pant- rätt i fastighet samt i fast egendom. De tillgångar som avsätts till täckning av försäkringsfonden kan upp till 25 procent placeras på annat sätt, således även i t.ex. aktier.

I 14 kap. 135 a & sägs att livförsäkringsbolags samlade placeringar av tillgångar i ett enskilt företag inte får överstiga en procent av livförsäk- ringsbolagets skulder. Motsvarande gäller för ett livförsäkringsbolags samlade placeringar i företag, mellan vilka det råder en sådan anknyt- ning att investeringarna i dessa utgör en samlad risk för försäkringsbola- get. Begränsningen till en procent av livförsäkringsbolagens skulder har till syfte att säkra en riskspridning. Förbudet för livförsäkringsbolag att placera mer än 25 procent av försäkringsfonden i andra tillgångar än de ovan uppräknade säkrar att den största delen av tillgångarna placeras i ”guldkantade papper". Försäkringstagarna skyddas därvid mot att en ogynnsam utveckling på aktiekurserna gör att försäkringsbolagen inte kan uppfylla sina åtaganden.

I förarbetena till de nu genomförda bestämmelserna om förbud, mot annan rörelse anfördes, att bakgrunden till förbudet är att söka i riskreso- nemang samt i de näringspolitiskt olyckliga följderna av en samman- blandning av försäkringsrörelse och annan rörelse. Emellertid ansågs de dittillsvarande bestämmelserna ha gett anledning till vanskliga avgräns- ningsproblem mellan då tillåtna, rent finansiella investeringar och inves- teringar som är uttryck för ett ägandeförhållande. Det framhålls, att det inte är möjligt att exakt ange några procentgränser hur stor kapitalandel som skall innehas för att det skall anses föreligga ett ägarinflytande eller möjlighet att utöva ett bestämmande inflytande. Ett mindre aktieinnehav skulle kunna skapa möjlighet att uppnå ett bestämmande inflytande i ett företag, om det är stor spridning på det övriga aktiekapitalet. Det kan också strida mot förbudet om ett bolag betingar sig ett bestämmande inflytande genom ett avtal, t.ex. i samband med långivning eller ställande av garantier.

I de fall då tillsynsmyndigheten konstaterar att ett sådant bestämman- de inflytande uppstått i strid med reglerna i 2 kap. 6 5, skall myndigheten tillse att förhållandet rättas till. Om så blir nödvändigt, kan tillsynsmyn- digheten förordna att de aktuella investeringarna avvecklas.

De danska försäkringsbolagens investeringar i aktier och fastigheter har ökat starkt under senare år. En väsentlig orsak till detta är den för några år sedan införda realräntebeskattningen. Från denna beskattning undantogs aktier och, fram till i år, även fastigheter. På senare tid har olika fackföreningsanknutna pensionskassor gjort betydande aktieköp.

Uppträdandet på aktiemarknaden av dessa pensionskassor, som ibland samverkar, har väckt politisk debatt.

Forsikringstilsynet har låtit utföra en analys av försäkringsbolagens och pensionskassornas investeringar i börsnoterade aktier under 1984. Bolagens och pensionskassornas andel av aktierna på Börs I, som när- mast motsvarar listan på de mest omsatta aktierna på den svenska A I-listan, uppgick detta år till ca 15 procent.

I Danmark har under de senaste åren tre försäkringskoncerner, Haf- nia, Baltica och Topsikring, inlemmats i koncerner ägda av holdingbo- lag. I dessa koncerner ingår även t.ex. bankföretag. Forsikringstilsynet hävdar, att reglerna om investering i annan verksamhet och om utlå- ningsförbud är tillämpliga på försäkringsbolagens deltagande i de nya holdingbolagens verksamheter. Möjligheten för försäkringsbolagen att överföra penningmedel till dessa aktiviteter är därför mycket begrän- sade. Tilsynet har vidare framställt krav på olika ledning av holdingbola- gen och de av dem ägda försäkringsbolagen.

I 2 5 i 1911 års lov om forsikringsselskaper sägs att ett försäkringsbolag inte får bedriva annan verksamhet än försäkring. Tillsynsmyndigheten kan dock i särskilda fall tillåta att ett bolag på av myndigheten fastställda villkor, medverkar i verksamhet som bedrivs av annat bolag. Någon röstvärdesregel finns inte i lagen.

P.g.a. förbudet att driva annan rörelse kan försäkringsbolag i princip inte äga finansbolag. Försäkringsaktiebolag har dock i praktiken kunnat detta genom en konstruktion där försäkringsaktiebolaget ägs av ett hol- dingbolag, som också kan äga t.ex. ett finansbolag som systerbolag till försäkringsbolaget.

I 80 & av samma lag föreskrivs, att de till täckning av livförsäkringsfon- den avsatta tillgångarna av livförsäkringsbolagen skall placeras i bl.a. stats- och kommunobligationer, mot panträtt i fastigheter samt i egna fastigheter. I andra fastigheter och aktier får placeras upp till 15 procent av tillgångar motsvarande försäkringsfonden.

En av socialdepartementet tillsatt utredning för att genomgå lagstift- ningen om försäkringsbolag och utarbeta förslag till nya lagbestämmel- ser, det s.k. Harlemutvalget, framlade hösten 1983 sitt betänkande ”For- sikring i Norge” (NOU 1983z52).

Beträffande förbudet att driva annan verksamhet än försäkring före- slår utvalget att försäkringsbolagen också skall få rätt att bedriva sådan verksamhet som naturligen hänger samman med försäkringsrörelse. Re- geringen bör få ge närmare föreskrifter om vilka slags verksamhet av denna art som försäkringsbolag kan bedriva.

Utvalget betonar att kapitalförvaltningen skall ske på ett sätt som sam- tidigt ger tillräcklig säkerhet och bästa möjliga avkastning. På grund av att livförsäkring och i viss mån även Skadeförsäkring bedrives på lång

sikt är en god kapitalförvaltning en nödvändig förutsättning för en sund försäkringsverksamhet. Kapitalförvaltning är därför en väsentlig del och förutsättning för bolagens egentliga rörelse. Gränsen mot annan rörelse får inte dras så snävt att den förhindrar en kapitalförvaltning som är förnuftig utifrån de uppgifter bolagen skall lösa. Det kan vidare anses rimligt att ta hänsyn till de behov samhället kan ha av att försäkringsbola- gen engagerar sig i finansiering av annan verksamhet.

Utvalget uttalar, att det viktigaste samhällsintresset i samband med försäkringsbolagens kapitalförvaltning är att bolagen alltid kan uppfylla sina förpliktelser mot försäkringstagarna. Det är dock enligt utvalget också viktigt, att den särställning försäkringsbolagen har genom deras ensamrätt att driva försäkring med åtföljande kapitalförvaltning inte ger dem ett orimligt ekonomiskt inflytande.

Med denna utgångspunkt föreslår utvalget att i lagen skall föreskrivas att ett försäkringsbolag inte får äga mer än tio procent av röstetalet för samtliga aktier eller av aktiekapitalet i ett bolag som driver annan rörelse än försäkringsrörelse. I och för sig anser utvalget att den föreslagna tio- procentsgränsen för förvärv av aktier är lägre än vad som är nödvändigt utifrån förbudet mot annan rörelse, men denna gräns reglerar enligt ut— valget på ett rimligt sätt försäkringsbolagens inflytande i det övriga nä— ringslivet.

Dock skall ett försäkringsbolag kunna helt eller delvis äga finansbolag och inneha upp till 30 procent av aktierna i ett administrationsbolag för aktiefond. Om ett försäkringsbolag ägs av ett holdingbolag skall samma ägarbegränsningar som för försäkringsaktiebolaget gälla samtliga i kon- cernen ingående bolag.

Utan samtycke från tillsynsmyndigheten får enligt förslaget ett försäk- ringsbolag inte placera mer än 25 procent av sina tillgångar i aktier. Sådant samtycke erfordras också, om ett försäkringsbolags samlade en- gagemang — utlåning, aktier, garanti och kreditförsäkring — hos en kund överstiger fem procent av försäkringsbolagets tillgångar.

I stället för den nuvarande ordningen, däri lagen ges preciserade be- stämmelser beträffande vilka slag av tillgångar, som de till täckning av livförsäkringsfonden avsatta medlen får placeras i, föreslår utvalget att placeringarna för såväl liv- som Skadeförsäkring skall regleras genom tillämpningsföreskrifter av tillsynsmyndigheten.

Utvalget har också något kommenterat de olika former av kapitalför- valtning försäkringsbolagen bör kunna ägna sig åt.

Bl.a. nämner utvalget att bolagen bör kunna hyra ut överflödig dator- kapacitet, administrera pensionskassor, utföra skadereglering för själv- försäkrare (captivebolag) och överhuvud åta sig uppdrag inom områden där försäkringsbolagen har särskilda kvalifikationer.

Bolagen bör kunna köpa och bebygga fast egendom både för eget bruk och för uthyrning. De bör dock inte få uppföra byggnader för försälj- ning.

Utvalget finner att bolagen alltjämt bör få fortsätta med utlåning, men understryker att lånen måste spridas på många låntagare, både med hän-

syn till säkerhetskravet och för att undgå att ett bolag som långivare kan uppnå en faktisk styrning av det låntagande företaget. Undantaget för finansbolag motiveras av att det krävs koncession av bankinspektionen för att driva sådant bolag. Engagemanget i det egna finansbolaget får inte heller överskrida fem procent av det kapital försäkringsbolaget totalt förvaltar.

Utvalget finner det också naturligt att föreskrifter ges som begränsar ett finansbolags engagemang hos en kund till tio procent av finansbola- gets balansomslutning.

Harlem-utvalgets förslag har ännu inte lett till någon lagstiftning. Hösten 1985 tillsattes en arbetsgrupp, det s.k. Lenning-utvalget, som hade till uppgift att utvärdera och föreslå riktlinjer som i största möjliga utsträckning skulle stimulera konkurrensen på området för banker, för- säkringsbolag och övriga kreditinstitut. Lenning-utvalget behandlar oli- ka frågor som gäller förhållandet mellan bank och försäkring.

Till en början studerar härvid utvalget s.k.financialsupermarkets. dvs. ett bolag eller ett konglomerat som täcker alla eller nästan alla slag av finansiella tjänster. Utvalget åberopar en rad omständigheter som enligt utvalget gör att myndigheter i olika länder ser med skepsis på utveckling- en av sådana företeelser. Organisationsformen gör att förluster inom olika delar av en koncern lätt kan sprida sig till hela koncernen. Det kan också uppstå intressekonflikter mellan de olika hänsyn som delar av en dylik finansiell koncern skall tillvarata. Inom en sådan koncern vill till exempel ett försäkringsbolag uppträda som institutionell investerare med önskan att uppnå högsta möjliga avkastning på sina placeringar. Samtidigt eftersträvar kanske en annan del av koncernen att för en kunds räkning emittera obligationer till så låg ränta som möjligt. Organisations- formen ”financial supermarkets” möjliggör också överföringar av affä- rer mellan bolagen, vilket i vissa situationer kan vara betänkligt. Prissätt- ningen av interna tjänster inom koncernen kan innebära en betydande dold subsidiering mellan bolagen. Bolagen kan vidare ge lån till varand- ra. Detta är särskilt betänkligt om lånet ges till ett bolag med låg kredit- värdighet. Ett bolag kan vidare önska att använda ett överskott för att täcka ett underskott i ett annat bolag (i Norge finns ingen motsvarighet till koncernbidrag).

Utvalget menar att den sektorindelning som idag råder på finansmark- naden i huvudsak bör upprätthållas. En uppmjukning av lagbestämmel- serna skulle på kort sikt kunna bidra till ökad konkurrens. Samtidigt skulle dock faran för maktkoncentration och marknadsdominans öka. Detta gäller särskilt mellan bank och försäkring. Utvalget ser dock posi- tivt på att speciellt utvalda tjänster säljs genom andra institutioner än de som normalt utbjuder dessa tjänster.

Utvalget anser att en koppling av långivning och tecknande av livförsäk- ringinnebär en bindning mellan bolag och kund som har en klart negativ effekt med hänsyn till möjligheten att fritt kunna anskaffa de olika fi- nanstjänsterna på marknaden. En sådan koppling är olycklig. Utan att ta ställning till införandet av ett lagförbud mot denna försäljningsform un-

derstyrker utvalget vikten av att myndigheterna noga följer utvecklingen på detta område.

Med hänsyn till gällande praxis biträder Loining-utvalget Harlem- utvalgets förslag att det genomförs en liberal praxis när det gäller försäk- ringsbolags möjligheter att förvärva ägarandelar i/inansbolag och kredit- försäkringsaktiebolag. Det skall dock krävas tillstånd till förvärv av mer än tio procent av aktiekapitalet.

Utvalget diskuterar samarbetsavtal mellanfinansinstitutioner. Sådana avtal kan öka konkurrensen men också verka hämmande på denna om möjligheterna att köpa sådana tjänster var för sig reduceras. De finansin- stitutioner som säljer sammansatta tjänster bör också därför automatiskt upplysa om att de olika tjänsterna kan köpas var för sig. Samarbetsavtal som inte är inskränkta till ett enskilt projekt bör därför vara underkasta- de tillståndsplikt eller "koncession” på samma sätt som vid fusioner mel- lan finansinstitutioner eller förvärv av ägarandelar i dessa. Vid konces- sionsgivningen bör det uppfattas som negativt om samarbetsavtalet inne- bär att någon av samarbetsparterna slutar att marknadsföra sina egna produkter eller förbinder sig att sluta med den egna marknadsföringen.

Majoriteten i utvalget föreslår en regel att en person som sitter i styrel- sen eller är ordförande eller vice ordförande i en beslutande församling i en finansinstitution inte skall kunna upprätthålla en sådan position i en annan finansinstitution. Sådana uppdrag skall inte heller kunna upprätt- hållas av en person som innehar en hög anställning i en annan finansin- stitution.

För finansinstitutioner bör det uppställas regler om maximalt engage- mang för en kund.

När det särskilt gäller investeringar i aktier påpekar utvalget att storle- ken av hur mycket en finansinstitution kan placera i aktier är av mycket stor samhällspolitisk betydelse. Hänsynen till maktspridning gör att man skall vara varsam med att stimulera de stora institutionernas aktieköp.

Det är därför viktigt att stimulera privatpersoners investeringar. Utval- get anförde vidare starka betänkligheter beträffande en sammankopp- ling av finansinstitutens roller som kreditgivare och ägare. En sådan sammankoppling skulle kunna leda till en försämrad kreditvärdering och i vissa fall kunna medföra att krediter beviljades även när kreditvär- deringen inte gav stöd för detta. I en kreditransoneringssituation kan finansinstitutionerna prioritera de projekt som de har egna ägarintressen i. Betydande ägarintressen i näringslivet kan vidare leda till en reell koppling mellan ett företag och en finansinstitution vid företagets val av finansinstitution.

Utvalgets majoritet föreslår att en viktig utgångspunkt bör vara att alla finansinstitutioner bör ha samma möjligheter att investera i aktier. Till stöd för detta åberopar utvalgets såväl soliditetsmässiga som konkur- rensmässiga aspekter.

I en reservation av den ledamot i utvalget som representerar försäk- ringsbolagen vänder denne sig mot ett införande av en sådan likställig- hetsprincip. Reservanten förordar i stället att det läggs avgörande vikt

vid en värdering av placeringarnas säkerhet och hur väl ägnade de olika finansinstitutionerna är att betjäna marknaden. 1 reservationen pekas på att livförsäkringsbolagens placeringar är långsiktiga och tar sikte på att bevara köpkraften långt in i framtiden. Aktier får anses ha stor värdebe- ständighet på lång sikt, och därför vara naturliga investeringsprojekt för ett livförsäkringsbolag.

På grundval av Harlem- och Loining-utvalgens betänkande har den norska regeringen under våren 1987 framlagt två inom finans- och tullde- partementet utarbetade propositioner, nämligen dels ”Lov om finansie- ringsvirksomhet og finansinstitusjoner” (Konkurransen på finansmar- kedet), dels "Lov om forsikringsvirksomhet”. Som framgår av namnet, behandlar den senare propositionen mer direkt försäkringsbolagen, me- dan propositionen om konkurrensen på finansmarknaden närmast be- handlar försäkringsbolag ur synvinkeln av med andra finansiella institu- tioner konkurrerande finansinstitut.

Såvitt gäller annan rörelse konstaterar departementet i propositionen om försäkringsrörelselag att trygghetskravet är den viktigaste frågan när det gäller att utforma regler om sådan rörelse. Bolagen får inte tillåtas att driva en sådan verksamhet eller placera sitt kapital på ett sådant sätt att säkerheten för ett riktigt infriande av bolagens förpliktelser kan komma i fara. Vidare är det enligt departementet viktigt att bolagen är så likvida att de vid varje tidpunkt kan fullgöra sina förpliktelser. De mest näralig- gande exemplen på placeringsformer som förenar fullgod säkerhet med tillräcklig likviditet är f.n. statsobligationer och statscertifikat. Departe- mentet menar visserligen att man i och för sig kan instämma i Harlem- utvalgets krav på att avkastningarna på placeringarna skall vara så hög som möjligt. Emellertid kan kravet på hög avkastning på kapitalet myc- ket ofta gå stick i stäv mot kravet på betryggande placering. Kravet på betryggande placering måste då gå före. Departementet understryker att försäkring trots allt rör sig om försäljning av ekonomisk trygghet.

Kravet på betryggande säkerhet medför att bolagen inte kan tillåtas att fritt driva annan rörelse än försäkringsrörelse för egen räkning. Det lig- ger enligt departementet i sakens natur att detta lätt skulle kunna gå ut över försäkringsbolagens förmåga att uppfylla sina försäkringsförplik- telser. Därmed är det enligt departementet inte sagt att bolagen bör nekas att själva driva alla former av annan rörelse. En viss verksamhet kan vara fullt försvarlig ur trygghetssynpunkt. Samtidigt kan det vara önskvärt att ett försäkringsbolag engagerar sig i driften av den aktuella rörelsen, an- tingen med hänsyn till försäkringsbolagets kunder och/eller ägare (verk- samheten ger god avkastning) eller till bredare, samhälleliga synpunkter. Ett förbud mot att driva annan rörelse måste därför kompletteras med möjligheter att göra undantag. Sådana undantag kan antingen vara gene- rella, dvs. vissa slag av verksamheter kan generellt bedrivas av försäk- ringsbolag eller av bolag med viss försäkring, eller också vara indviduel- la.

Såsom undantagsregeln utformats i propositonen om ny försäkrings- rörelselag kan bolagen enligt dess ordalydelse medges att bedriva alla

former av rörelse. Av motiveringen till den föreslagna regeln framgår dock att undantag bara får göras för verksamhet med naturlig anknyt- ning till försäkringsrörelsen. Också hänsynen till spridning av ägarintres- sen, makt och inflytande kan enligt departetementet anföras som stöd för ett förbud för försäkringsbolagen att driva annan rörelse än försäkrings- rörelse.

Departementet godtar Harlem-utvalgets förslag att försäkringsbola- gen skall fä äga högst 10 procent av aktierna i ett annat bolag. För att hindra möjligheter till ett kringgående av en sådan regel hari propositio- nen tillagts en bestämmelse om att inget försäkringsbolag vid omröstning skall kunna representera mer än 10 procent av aktiekapitalet i bolaget.

I propositionen om konkurrensen på finansmarknaden har framlagts särskilda regler om finansinstitutioners (däribland försäkringsbolags) ägande av låneförmedlings-, finansierings-, kreditförsäkrings- och kre- ditaktiebolag. Enligt dessa regler skall ett finansinstitut kunna äga högst 20 procent av aktierna i dessa slag av bolag. Emellertid skall ett försäk- ringsbolag ensamt eller tillsammans med andra bolag i samma koncern helt kunna äga ett Iåneförmedlings- eller finansieringsbolag.

I denna proposition framhåller också departementet, att det från kon- kurrens- och koncentrationssynpunkt är föga önskvärt att försäkringsbo- lag köper upp etablerade banker. Etablering av nya enheter inom bank och försäkring skulle däremot i och för sig kunna medföra att konkurren- sen ökar. Det existerande försäkringsbolaget kan mer effektivt utnyttja sitt kapital och sin arbetskraft på avdelningskontor och filialnät om en utvidgning kan ske av tjänsteutbudet. Motsvarande diskussion förs angå- ende bankers etablering av försäkringsbolag. Å andra sidan menar de- partementet att möjligheten att driva både bank- och försäkringsbolag inom samma koncern väcker en rad frågor avseende insyn i verksamhe- ten, fördelning av förluster inom koncernen, soliditetskrav m.m. som kräver mera ingående överväganden. Departementet avser att i en pro- position redovisa sådana överväganden med eventuella lagförslag under våren 1988.

För försäkringsbolag liksom för andra finansinstitutioner införs enligt förslaget av konkurrens- och soliditetshänsyn en begränsningsregel inne- bärande att det totala kreditengagemanget i en kund inte får överstiga 50 procent av finansinstitutionens egna kapital. I kreditengagemanget in- räknas bokförda värdet av aktier och obligationer som kunden utställt och som finansinstitutionen äger.

Alla former av samarbetsavtal mellan olika finansinstitutioner om produkt- och marknadsmässiga förhållanden föreslås bli underkastade koncessionsplikt. Departementet ansluter sig till förslaget från Loining- utvalget att det bör införas förbud mot ömsesidig styrelserepresentation i finansinstitutioner.

Departementet finner liksom Lenning-utvalget, att en och samma to- talkvot för skade- och livförsäkringsbolags placeringar i aktier bör infö- ras. Till en början anför departementet att en rimlig tillgång av kapital på kapitalmarknaden måste säkras. Det skulle i och för sig vara en fördel om

de institutionella placerarnas ställning på aktiemarknaden kunde något säkras, eftersom de genomgående gör mera långsiktiga och stabila place- ringar än de mer kortsiktiga spekulanterna och utländska placerarna. Å andra sidan måste man enligt departementet undvika att finansinstitutio- nerna får en alltför dominerande ställning inom norskt näringsliv. Bank- erna spelar en starkare roll som långivare gentemot företag än försäk- ringsbolagen. Det är därför, menar departementet, inte nödvändigt att införa gemensamma bestämmelser för försäkringsbolagen och bankerna om storleken på den andel av förvaltningskapitalet som kan placeras i aktier. Departementet finner därför, att försäkringbolagen borde kunna ha en något större andel av förvaltningskapitalet placerade i aktier än bankerna. Skulle bankernas och försäkringsbolagens beteende i övrigt bli mer lika längre fram får dock frågan om en harmonisering tas upp på nytt. Departementet hänvisar till att försäkringsbolagen har både ett långivar- och försäkringsgivarförhållande till företagen.

Departementet föreslår därefter, att försäkringsbolagen skall kunna placera 12 procent av det förvaltade kapitalet i aktier. Häri inräknas även andelar i t.ex. kommanditbolag. För bankerna förslås samtidigt en höj- ning från 2 till 4 procent av det placeringsbara utrymmet. Tillsynsmyn- digheten skall kunna ge dispens från de nu nämna gränserna. Denna dispensgivning skall vara restriktiv. Det skall förmodligen anses natur- ligt att göra undantag för ägande av hela eller större delar av aktiekapita- let i andra finansinstitutioner. Det kan också enligt departementet vara naturligt att undanta ägandet i ett venture capitalbolag. Emellertid skall detta bolags aktieinnehav räknas med i finansinstitutionens samlade ak- tieinnehav.

Departementet framlägger inga förslag såvitt gäller koppling av lån och försäkring, men erinrar om att enligt en nyligen framlagd proposi- tion om konkurrenslag regeringen kan ingripa och begränsa sådana möj- ligheter till kombinerade anbud. Enligt lagen om försäkringsverksamhet skall tillsynsmyndigheten kontrollera hur överskottet fördelas mellan försäkringstagare i livbolag. Departementet anför, att bolagen i fortsätt- ningen inte bör kunna subsidiera sina försäkringskunder vid långivning, vare sig generellt eller i förhållande till enskilda kunder,jämfört med den avkastning bolagen skulle fått vid alternativ långivning. Om denna prin- cip frångås bör tillsynsmyndigheten gripa in.

I 1 kap. 3 & i 1979 års lag om försäkringsbolag slås fast, att försäkringsbo- lag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Vidare görs enligt en lagändring den 1 april 1987 den inskränkningen, att försäkringsbolag inte utan social- och hälsovårdsministeriets tillstånd får äga en större del av aktiekapitalet i ett aktiebolag, som bedriver annan rörelse än försäk- ringsrörelse, än ett belopp som motsvarar 20 procent av bolagets aktieka- pital och röstetalet för alla aktier, om inte bolagets verksamhet kan anses ansluta sig till försäkringsrörelsen och vara ändamålsenlig för denna

eller bolaget utgör ett bostads- eller fastighetsbolag. Vad som sålunda sägs om aktier och röstetal tillämpas även på motsvarande bestämman- derätt i andra företag.

När försäkringsbolagets aktieinnehav beräknas skall även beaktas ak- tier och bestämmanderätt som innehas av övriga bolag som hör till för- säkringsbolagets koncern samt, om ministeriet så föreskriver, även aktier och bestämmanderätt som hör till samma s.k. samarbetsgrupp (som un- gefär motsvarar den form av försäkringskoncern vilken behandlas i 1 kap. 9 & sista stycket i den svenska försäkringsrörelselagen).

Den gällande tillsynslagen -— The Insurance Companies Act 1982 — bygger bl.a. på principen om information till allmänheten. Populärt ut- tryckt kan ett försäkringsbolag driva verksamheten efter eget gottfinnan- de, förutsatt att det ser till att presentera information som gör det möjligt för allmänheten att bilda sig en uppfattning om bolagets utveckling och soliditet. I lagen regleras också tillsynen över försäkringsbolagen. Bola- gen skall förse tillsynsorganet med detaljerad statistik för att möjliggöra kontroll huruvida bolagen är solventa samt underlätta den löpande kon- trollen av bolagens verksamhet.

Principen om att ett försäkringsbolag inte får driva annan verksamhet än försäkringsverksamhet och därmed jämställd verksamhet, lagfästes i Storbritannien först i och med 1982 års lag. Principen förhindrar emeller- tid inte ett försäkringsbolag att genom ett dotterbolag driva verksamhet som försäkringsbolaget självt inte kan driva. Enligt uppgift är existeran- de dotterbolag till övervägande delen verksamma inom försäkringsverk- samhet, men bolagen har på senare tid börjat bilda dotterbolag verksam- ma även inom annan verksamhet.

1 den brittiska tillsynslagen finns ingen reglering av vilka aktiviteter beträffande fast egendom som ett försäkringsbolag får ägna sig åt. De bestämmelser som finns rör endast värderingen av de typer av fastigheter som kan medtas till täckning av de försäkringsmässiga förpliktelserna.

Tillsynslagen gäller inte direkt för holding-bolag, men lagens bestäm- melser om "fitness screening” innebär att fysisk ellerjuridisk person inte utan tillsynsorganets godkännande får äga eller på annat sätt kontrollera mer än 1/3 av ett försäkringsbolags aktiekapital.

I Storbritannien är förvaltningen av försäkringsbolagets kapital helt överlämnat till bolaget självt såvitt avser de fria medlen. Samtidigt inne- bär reglerna om värdering av bolagets tillgångar att det intresse som bolaget kan ha att placera medlen på ett mer otraditionellt sätt hämmas, eftersom det i så fall kan få svårt att påvisa att detär solvent. Värderings- reglerna har angetts som huvudorsak till att tre av de största brittiska försäkringskoncernerna i slutet av 1970-talet ändrade sin struktur genom att bilda holdingbolag och låta dessa fungera som koncernens moderbo- lag med försäkringsbolagen som dotterbolag.

Vid utgången av 1984 utgjorde liv- och skadeförsäkringsbolagens tota-

la aktieplaceringar ca 41 resp 29 % av de totala placeringarna. Inte i något annat land inom EG svarar aktieplaceringarna för så stor del av de totala placeringarna. I motsats till franska försäkringsbolag tycks dock brittis- ka försäkringsbolag obenägna att förvärva mer än 5 % av aktiekapitalet i enskilda företag. I gengäld är det mycket vanligt att knyta förbindelser till andra finansiella och industriella företag genom styrelseposter o.d..

De franska lagreglerna och administrativa bestämmelserna för försäk- ringsrörelse är samlade i Code des Assurances 1976. Lagen innehåller detaljerade regler för placering av försäkringsbolagens bundna medel. Syftet härmed är att i försäkringstagarnas intresse säkra att placeringar- nas värde bevaras och att prioritera långsiktiga placeringar. Det sist- nämnda uttrycks genom bestämmelsen att minst 34 % av de bundna med- len skall placeras i obligationer.

Försäkringsbolag som är underkastat samhällets tillsyn får inte bedri- va annan verksamhet än sådan som särskilt anges i tillsynslagen och därmed jämställd verksamhet. Detta utesluter emellertid inte ett försäk- ringsbolag från att genom dotterbolag driva verksamhet som försäk- ringsbolaget inte självt får bedriva.

I praktiken inrättar franska försäkringsbolag sällan dotterbolag för att driva annan verksamhet. Behovet härav anses inte vara särskilt stort, eftersom franska försäkringsbolag kan använda sina fria medel till att skaffa sig inflytande i annan verksamhet. Sådana placeringar är relativt vanliga.

Ett försäkringsbolag kan äga, driva och uppföra fast egendom. När det gäller de bundna medlen får dock placering i en enskild egendom/icke börsnoterat egendomsbolag högst utgöra 10% — i fast egendom som helhet 40 % — av de totala placeringarna.

Tillsynslagen omfattar inte holdingbolag. Det är emellertid inte van- ligt i Frankrike att bilda ett holdingbolag för att driva annan verksamhet. Detta behövs inte heller, eftersom försäkringsbolaget kan driva annan verksamhet genom ett dotterbolag.

Sedan början av 1960-talet har flera franska försäkringsbolag genom ömsesidiga aktieinvesteringar knutit förbindelser till stora finansiella och industriella grupper.

Franska försäkringsbolags aktieplaceringar utgjorde vid utgången av 1984 ca 15 % av de samlade placeringarna. Intresset för aktiemarknaden är stigande. Enligt lagen får högst 1 % av de totala placeringarna ske i aktier i små och medelstora företag. År 1984 hade dessa placeringar nått upp till denna gräns.

Till skillnad från de bundna medlen kan de franska försäkringsbola- gen mera fritt utnyttja sina fria medel. Den risk ett försäkringsbolag löper försöker man minska dels genom ett informationskrav såvitt avser aktie- placeringar utöver 10 % av aktiekapitalet i enskilda företag, dels upplys-

ningsplikt gentemot tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten har möj- lighet att anmärka på placeringar som anses oförsvarliga. Som exempel härpå anges överdriven koncentration av medel i ett fåtal verksamheter som inte utgör försäkringsverksamhet.

Det holländska tillsynssystemet påminner mycket om det brittiska, men är mer liberalt än detta. Tillsynsmyndigheten har enligt tillsynslagen be- fogenhet att undersöka ett försäkringsbolags ekonomiska ställning, dvs. bolagets solvens och sammansättningen av de tillgångar som skall täcka de tekniska reserverna. Försäkringsbolagen har frihet att driva verksam- heten helt efter eget gottfinnande, dock under förutsättning av att de följer normer som är uppställda i lagstiftningen.

Ett försäkringsbolag får inte bedriva annan verksamhet än försäk- ringsverksamhet. Det ankommer på tillsynsmyndigheten att avgöra om en viss aktivitet kan hänföras under begreppet försäkringsverksamhet.

Enligt gällande praxis får ett dotterbolag till ett holländskt försäk- ringsbolag bedriva annan verksamhet än försäkringsverksamhet. Som exempel på existerande dotterbolag kan nämnas ett postorderföretag och ett företag som säljer sällskapsresor. Bortsett från egendomsområdet är det inte vanligt att ett försäkringsbolag bildar dotterbolag med uppgift att bedriva annan verksamhet än försäkringsverksamhet.

När det gäller aktieplaceringar anses förbudet mot annan verksamhet inte tillämpligt, om aktieförvärvet har karaktär av ren finansiell kapital- placering. lngenting tyder på att tillsynsmyndigheten skulle ingripa mot köp av en större aktiepost i ett företag, förutsatt att försäkringsbolaget kan visa att det bara är fråga om en passiv penningplacering.

Möjligheterna att köpa, uppföra och driva fast egendom är inte reg- lerade i den holländska tillsynslagen. Ett försäkringsbolag kan alltså uppföra fast egendom, men det vanligaste är att detta överläts till ett egendomsbolag som försäkringsbolaget kontrollerar.

Den holländska tillsynslagen äger inte tillämpning på holdingbolag. De tre största försäkringsbolagen i Holland ingår som dotterbolag i kon- cerner där moderbolaget är ett holdingbolag. Användningen av denna bolagsform motiveras av de praktiska fördelarna om man utöver försäk- ringsprodukter också vill tillhandahålla andra finansiella produkter. Två av de nämnda holdingbolagen, liksom en rad andra stora försäkringsbo- lag, kontrollerar sparkassor och realkreditinstitut.

Den senaste utvecklingen på den holländska kapitalmarknaden har föranlett en bestämmelse i tillsynslagen, som skall göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att få en tillfredsställande tillsyn över försäkrings- bolagens placeringar på bankområdet. Bestämmelsen har sin grund i att man från regeringens sida dels önskar motverka vad man kaller en orim- lig koncentration av ekonomisk makt, dels förhindra en sammanbland- ning av bank- och försäkringsverksamhet. Enligt bestämmelsen får ett

försäkringsbolag inte utan tillstånd från finansministern förvärva mer än 15 % av aktiekapitalet i en bank. Enligt lagen får dock livförsäkringsbo- lag inte utöva mer än 5 % av den samlade rösträtten i en banks bolags- stämma. En liknande ordning är införd för bankerna, men gränsen är här satt till 5 % av försäkringsbolagets aktiekapital.

Den ovan redovisade ordningen gäller också för holdingbolag som driver försäkringsverksamhet via ett dotterbolag.

4.4. Västtyskland

Västtyska försäkringsbolag får enligt lagen inte bedriva annan verksam- het än försäkringsverksamhet. Frågan huruvida ett tyskt försäkringsbo- lag via ett dotterbolag kan driva annan verksamhet, har dock inte uppta- gits till prövning av den tyska tillsynsmyndigheten. Detta torde bero på att bolagen har stora möjligheter att använda de fria medlen till place- ringar i andra verksamheter än försäkringsverksamhet. Som exempel kan nämnas att försäkringsaktiebolaget Allianz kontrollerar minst 50 % av aktiekapitalet i åtta bolag som inte bedriver försäkringsrörelse. Dess- utom har det stora andelar (över 20 %) i 24 andra bolag.

I den västtyska tillsynslagen föreskrivs uttryckligen i 54 å som generell princip att placeringarna av ett försäkringsbolags tillgångar skall ske med beaktande av såväl försäkringsbeståndens art som bolagets struktur. Placeringarna skall ske på ett sådant sätt att största möjliga säkerhet och räntabilitet erhålls. Samtidigt skall iakttas, att bolaget vid varje tidpunkt har likvida tillgångar och att tillgångarna har en lämplig sammansätt- ning och spridning.

Ett tyskt försäkringsbolags bundna medel (ungefär motsvarande det svenska begreppet "tillgångar motsvarande de försäkringstekniska skul- derna”) får placeras i vissa i lagen angivna tillgångsslag, däribland börs- noterade aktier. När det gäller aktieplaceringar får dock ett enskilt för- säkringsbolags totala placeringar i allmänna aktiebolag maximalt ingå med 5 % i täckningen av de tekniska reserverna. Denna andel förväntas komma att höjas till 10 %.

Beträffande de fria medlen finns inga direkta regler som styr place- ringarna till vissa tillgångsslag. För placeringari aktier innehåller lagen (82 5) ett bemyndigande för tillsynsmyndigheten att ingripa beträffande enskilda aktieplaceringar som enligt tillsynsorganets bedömning innebär en egentlig risk för försäkringsrörelsen.

Försäkringsbolagen skall till tillsynsmyndigheten anmäla alla förvärv av fast egendom, alla förvärv över tio procent av ett annat företags aktie- kapital och alla förvärv i företag till vilka försäkringsbolagen står i bero- endeställning. I lagen ges vidare föreskrifter för hur det bundna kapitalet skall placeras. I praxis gäller som tumregel att placeringen av dessa skall ske med en tredjedel vardera i fast egendom, aktier och obligationer.

Aktieförvärv måste till viss del täckas med försäkringsbolagets egna kapital. Bolagen får inte ta upp lån för att köpa aktier.

Nyligen ombildades ägarstrukturen inom det västtyska försäkringsak- tiebolaget Allianz, som är Europas största direktförsäkringsaktiebolag med betydande aktieinnehav i det västtyska näringslivet. Allianz ägs nu- mera av ett holdingbolag.

[ Österrike har man i stort sett kopierat den västtyska lagstiftningen på detta område.

5 Förarbeten

5.1 1903 års försäkringsrörelselag

1 lagen den 23 juni 1903 om försäkringsrörelse, vår första egentliga lag om enskild försäkringsverksamhet, infördes i 1 å en bestämmelse om att för- säkringsbolag icke fick driva annan rörelse än försäkringsrörelse. I moti- ven till denna bestämmelse anfördes helt kortfattat, att stadgandet stöd- de sig på så allmänt erkända grunder att en motivering därav syntes överflödig. Det påpekades dock att i uttrycket annan rörelse innefattades varken den lånerörelse som erfordrades för att göra försäkringsanstal- tens medel fruktbärande eller den rörelse som bestod i att hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela återförsäkring åt annan anstalt (NJA II 1904 s. 7).

5.2 1942 års försäkringsutredning och 1948 års försäkringsrörelselag

1942 års fönsäkringsutredning anförde beträffande försäkringsbolagens rätt att driva annan rörelse att den ekonomiska utveckling som skett sedan 1903 års lagstiftning ytterligare understrukit behovet av en undan- tagslös förbudsregel i detta avseende. Uppenbart var vidare enligt utred- ningen, att försäkringsbolag inte fick genom dotterbolag utöva sådan rörelse som de inte ägde bedriva i egen regi. Delvis i syfte att förebygga ett kringgående av förbudsregeln föreslog utredningen införande av en ny bestämmelse enligt vilken försäkringsbolag, inte utan medgivande från försäkringsinspektionen, fick äga mer än en tiondel av aktierna i ett svenskt aktiebolag. Om aktier med olika röstvärde fanns, fick röstetalet för de av försäkringsbolaget ägda aktierna utgöra högst en tiondel av röstetalet för samtliga aktier. Tillhörde försäkringsbolaget en koncern, skulle dessa bestämmelser i stället gälla koncernen. Vad nu anförts skulle inte äga tillämpning på aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag som har till uteslutande syfte att äga aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

Förslaget föranleddes egentligen närmast av att utredningen samtidigt föreslog att tio procent av försäkringsfonden i livförsäkringsbolag skulle

få placeras fritt. Till stöd för införandet av en ny lagbestämmelse anförde utredningen, att riskbärande investeringar till näringslivets fromma i själva verket var ägnade att främja bolagets och dess försäkringstagares gemensamma intressen och fortsatte:

Härvid förutsättes, att investeringarna ske med klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter. Det är uppenbart, att en tendentiös eller eljest oförsiktig placeringspolitik kan medföra ödesdigra verk- ningar för bolagets soliditet. Särskilt allvarlig är faran att bolagsled— ningen i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i konjunk- turbetonade företag. En god fördelning ur risksynpunkt av bolagets placeringar utgör ett oavvisligt krav, som med särskild styrka gör sig gällande i fråga om de fria placeringarna ..... (SOU 1946:64 s. 161).

För närvarande kunna bolagen placera endast sina s.k. fria reserveri aktier. Såsom redan framhållits kunna vidgade möjligheter till aktiein- vestering tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagarintresse utanför försäkringsväsendets eget område, en utveckling som måste betecknas såsom synnerligen allvarlig. De för vårt lands förhållanden högst betydande kapital, som förvaltas av livbolagen, böra icke få utnyttjas för ekonomiska spekulationer. Såsom här ovan flera gånger framhållits, är fondförvaltningens säkerhet det primära. Även om det för närvarande saknas anledning antaga att tendenser av nu antydd art skola taga sig uttryck i försäkringsbolagens placeringspolitik, är det angeläget att denna synpunkt icke förbises vid en reformering av pla- ceringsbestämmelserna. I allmänhet torde ett livbolag genom att ut- nyttja endast en eller annan procent av försäkringsfonden kunna vin- na dominerande inflytande över affärsföretag på andra verksamhets- områden. Den närmast till hands liggande spärranordningen häremot torde vara en regel av innebörd, att det belopp, som ett livbolag äger investera i ett och samma affärsföretag, icke må överstiga en viss be- gränsad del — föreslagsvis tio procent —— av företagets nominella ak- tiekapital. Det är emellertid av vikt, att regeln icke göres ovillkorlig. I vissa fall kan nämligen en mera vidsträckt investeringsrätt vara moti- verad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller eljest i företag, som äro direkt ägnade att främja försäkringsvä- sendets sunda utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dyli- ka fall bör sålunda hållas öppen och det synes lämpligen böra ankom- ma på försäkringsinspektionen att meddela sådan dispens. Det ligger i sakens natur, att ett medgivande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kan förbindas med villkor, som betingas av omständighe- terna i det särskilda fallet (s. 164 f.).

Utredningen ville avslutningsvis rikta uppmärksamheten på de förvalt- ningsbolag vilka bildas för förvaltning av försäkringsbolagens fastig- heter och anförde:

Denna förvaltningsform erbjuder påtagliga praktiska fördelar och bör enligt utredningens mening icke motverkas av den föreslagna spärre- geln om en till viss kvot av det nominella aktiekapitalet begränsad placeringsrätt. Utredningen förutsätter sålunda, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier i sådana bolag lämnas (s. 166).

Beträffande investeringi ekonomiska föreningar fann utredningen icke anledning till särskilda föreskrifter, eftersom enligt dittills vunnen erfa-

renhet denna fråga endast hade betydelse såvitt angick sådana förening- ar som bildats för fastighetsförvaltning.

Försäkringsutredningen tillfogade slutligen, att om erfarenheterna från tillämpningen av den fria placeringsrätten särskilt i fråga om aktier, skulle ge vid handen att ytterligare inskränkningar var av nöden, frågan härom borde tas under förnyad prövning. Utredningen räknade emeller- tid med att försäkringsbolagen skulle så handha den fria placeringsrät- ten, att ytterligare restriktioner skulle visa sig obehövliga.

Utredningen föreslog att en sanktionsbestämmelse, enligt vilken kon- cessionen även skulle kunna komma att äventyras om avvikelse skedde från de nu behandlade lagrummen, skulle införas (jfr utredn. s. 298).

Hos remissinstanserna fick förslaget om begränsning av aktieinneha- vet ett blandat mottagande.

Försäkringsinspektionen fann att gränsen borde sättas väsentligt lägre än vad utredningen föreslagit och anförde:

En aktieägare, som disponerar 10 procent av ett bolags aktiekapital, har därigenom ofta ett dominerande eller i varje fall ett mycket starkt inflytande över bolaget. Detta gäller särskilt ju större spridning bola- gets övriga aktier hava. Det ärju uppenbart, att den som t.ex. dispone- rar 10 milj. kronor av ett bolags till 100 milj. kronor uppgående aktie- kapital, får ett mycket starkt inflytande över bolaget. Därjämte skulle fem försäkringsbolag, som icke tillhöra samma koncern och som vart och ett utnyttjade lO-procentgränsen i samma aktiebolag och bildade ett konsortium, få en absolut majoritet i bolaget. Det kan givetvis icke vara lämpligt att utrusta försäkringsbolagen med en laglig möjlighet att få ett starkt minoritetsintresse i och — tillsammans med andra för- säkringsbolag absolut kontroll över andra svenska aktiebolag, sam- tidigt som man förbjudit bankaktiebolagen att överhuvud äga aktier i andra bolag. Den nya aktiebolagslagen har även i flera avseenden givit minoritetsägare av 10 procent av kapitalet viss befogenhet framför andra aktieägare. Detta visarju, att sådan minoritetsägare är en faktor att räkna med för bolagsledningen (prop. l948:50 s. 211).

Försäkringsinspektionen ville begränsa den fria placeringsrätten till fem procent av försäkringsfonden.

Bank— ochfandinspektionen var ännu mera kritisk och anförde:

En fri placeringsrätt för försäkringsbolagen blir av särskild betydelse med hänsyn till de ökade möjligheter att förvärva aktier i andra före- tag, som försäkringsbolagen härigenom få. Frågan om försäkringsbo- lagens aktieförvärvsrätt kan, som framgår redan av betänkandet, ses från många olika synpunkter Vad först säkerhetsynpunkten beträffar, är det givetvis riktigt, som utredningen påpekat, att det icke erbjuder någon svårighet att angiva företag, vilkas aktier måste anses erbjuda minst lika god säkerhet som flera slag av industriobligationer. Begrän- sa bolagen sina aktieplaceringar till förvärv på lång sikt av aktier i dylika företag, torde ur denna synpunkt icke vara något att erinra däremot. Som utredningen själv framhåller föreligger emellertid ris- ken, att bolagen i spekulationssyfte förvärva även aktier i mera kon- junkturbetonade företag. En sådan användning av rätten till fri place- ring, som är mycket svår att hindra skulle uppenbarligen kunna allvar-

ligt rubba bolagen soliditet och skapa avskrivningsbehov, som icke kunde täckas utan en ökning av försäkringspremierna.

Utredningen framhåller, att vidgade möjligheter till aktieinveste- ring kunde tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagareintres- se utanför försäkringsväsendets eget område, vilket finge betecknas såsom en synnerligen allvarlig utveckling. Bank- och fondinspektio- nen vill, med hänsyn till de ogynnsamma verkningar, som på sin tid följde av affärsbankernas aktieförvärvsrätt, starkt understryka vikten av denna synpunkt. En betydande del av de förluster, som efter första världskriget drabbade bankväsendet, härledde sig från engagemang med företag, i vilka bankerna ägde stora aktieintressen. På grund av dessa intressen hade bankerna förletts till en kreditgivning, som ofta resulterade i större förluster än själva aktieinnehaven. Samma frestelse kan uppkomma för försäkringsbolagen, därest en fri placeringsrätt införes. Den spärregel, som utredningen föreslagit till förhindrande av en dylik utveckling, är icke effektiv. Redan innehavet av 10 procent av aktierna i ett av våra större industriföretag kan medföra ett mycket starkt och understundom avgörande inflytande på företagets ledning. Och i andra fall kan tänkas, att två eller flera försäkringsbolag med intressen i samma företag träffa överenskommelser, genom vilka spärrregelns syfte förfelas. Att förhindra ett dylikt samgående låter sig svårligen göra. Det synes inspektionen föga rationellt att nu medgiva försäkringsbolagen en rätt, som på grund av vunna erfarenheter från- tagits affärsbankerna, vilka dock obestridligen besitta större möjlighe- ter än försäkringsbolagen att bedöma industriföretagens bärighet och framtidsutsikter .....

Bank- och fondinspektionen vill slutligen peka på den fara, som ligger däri att ledningen över industriföretagen i betydande utsträck- ning kan komma att övergå i försäkringsbolagens händer. Den förut berörda regeln att sagda bolag i princip icke må förvärva mer än högst 10 procent av aktierna i annat företag, kan icke förhindra en dylik utveckling (prop. s. 211 ff.).

Bank- och fondinspektionen motsatte sig att fri placeringsrätt fick omfat- ta aktier.

I propositionen (l948:50) till den sedermera utfärdade lagen den 17 juni 1948 omförsäkringsrörelse (nr 433) tillstyrkte departementschefen en viss fri placeringsrätt av försäkringsfonden, men fann att den fria place- ringsrätten inte fick omfatta aktier. I sammanhanget tog departements- chefen också upp frågan om försäkringsbolagens rätt till aktieplacering- ar i allmänhet. Härvidlag anförde departementschefen följande:

Genom de framförda betänkligheterna har problemet emellertid vid- gats. Den frågan tränger sig fram, huruvida icke ett generellt förbud för försäkringsbolag att förvärva andra aktier än försäkringsaktier är motiverat. Vid övervägande av denna fråga har jag fäst avseende vid att försäkringsbolagen hittills endast i tämligen ringa omfattning dis- ponerat sina fria fonder för aktieförvärv ..... Någon vägande anmärk- ning i anledning av bolagens innehav av ”andra aktier” har såvitt jag vet icke framkommit. Under föreliggande omständigheter finner jag därför icke skäl att nu upptaga förbud mot dylikt aktieförvärv. Vad försäkringsaktierna beträffar torde ett förbud mot förvärv av dylika kunna motverka ur allmän synvinkel önskvärda konsolideringssträ-

vanden eller fusioner; sådant förbud borde följaktligen icke böra ifrå- gakomma. Om försäkringsbolagen sålunda alltjämt skola tillåtas atti begränsad omfattning förvärva aktier, är det emellertid av betydelse att tillse, att bolagen icke förskaffa sig för stort inflytande i företag utanför försäkringsväsendets eget område. I detta hänseende kan jag helt ansluta mig till försäkringsutredningens synpunkter. Dock synes mig försiktigheten kräva en snävare begränsning än utredningen före- slagit (s. 216 f.).

Departementschefen förordade därför att den ifrågavarande spärren be- stämdes till fem procent av aktiekapitalet eller röstetalet.

] propositionen framhöll departementschefen vidare att förbudet mot främmande rörelse givetvis också innebär förbud för försäkringsbolag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet som bolaget inte äger bedriva i egen regi.

Departementschefen anslöt sig till utredningens konstaterande att koncessionen skulle kunna komma att äventyras om avvikelse skedde från de regler som hänför sig till lagens förbud mot annan rörelse.

Första lagutskottet godtog propositionen vad angick kapitalplace— ringsregler.

När det gällde den föreslagna begränsningsregeln för att förvärva akti- er hade utredningen förutsatt att medgivande till obegränsat förvärv av aktier i förvaltningsbolag som brukar bildas för förvaltning av försäk- ringsbolagens fastigheter skulle komma att lämnas. Utskottet anslöt sig till utredningens uttalande. Utskottet föreslog i syfte att vinna överens- stämmelse med nya aktiebolagslagen att uttrycket ”aktiebolag, som har till uteslutande syfte” skullejämkas till ”aktiebolag vars verksamhet har till föremål”.

Riksdagen antog i nu berörda delar propositionen med utskottets änd- ringsförslag.

Särskilt ang. försäkringsbolags rätt att bedriva byggnadsverksamhet

När det gäller gränsdragningen i övrigt mellan försäkringsrörelse och annan rörelse hade 1942 ärsförsäkringsutredningi sitt betänkande anfört att det p.g.a. förbudet mot att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse var uteslutet för försäkringsbolag att i egen regi bedriva bostadsproduk- tion. Denna bestämmelse kunde dock enligt utredningen inte hindra att försäkringsbolag träffade avtal med företagare inom byggnadsbran- schen som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utförde byggnadsarbetet. Att låta utföra arbetet på löpande räkning ansågs inne- bära att bolaget självt bedrev byggnadsverksamhet vilket således skulle vara förbjudet. Bestämmelsen ansågs däremot inte hindra att modernise- rings- och liknande arbete utfördes på löpande räkning, eftersom det måste anses tillhöra fastighetsförvaltningens område (SOU 1946:34 s. 179 f.).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde med anledning av det- ta, att frågan huruvida annan rörelse än försäkringsrörelse bedrevs borde bedömas på grundval av målsättningen för rörelsen. Riksförbundet tilla-

de att bedrivande av en spekulationsartad byggnadsproduktion uppen- barligen var i strid med lagen. Om ett försäkringsbolag för kapitalplace- ring eller för erhållande av egna kontorslokaler önskade uppföra en byggnad borde bolaget äga att utföra arbetet på det sätt som ur teknisk och ekonomisk synpunkt var riktigast och mest ändamålsenligt. Om man vid ett byggnadsföretag nödgades vidta flera och betydelsefulla ändring- ar övergick entreprenadavtalet lätt till ett ”räkningsavtal” (avtal på lö- pande räkning), men då, enligt riksförbundet, vid en tidpunkt och på ett sätt som för byggherren var direkt olämpligt och oekonomiskt. Gränsen mellan att bygga på entreprenad och i egen regi var ofta flytande, liksom gränsen mellan nybyggnadsarbeten å ena sidan och moderniserings- och andra arbeten å andra sidan. Om utredningen rätt tolkat lagbestämmel- sen om förbud mot annan rörelse erfordrades enligt riksförbundet en uppmjukning av gällande bestämmelser (prop 1948: 50 s. 214).

Även departementschefen tog i propositionen upp frågan om byggande i egen regi och uttryckte ] detta sammanhang sin övertygelse att det redan i 1903 års lag intagna förbudet mot annan verksamhet i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot ökad soliditet som i stort sett karakterise- rat det enskilda försäkringsväsendet. En uppmjukning av förbudet skulle enligt departementschefen medföra risk att utvecklingen fördes in på vägar, som inte var önskvärda.

När det gällde den speciella frågan om fastighetsinvesteringar instäm- de departementschefen i att byggande mot entreprenadavtal inte stod i strid mot förbudet att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Av riks- förbundet anförda svårigheter angående genomförande av entreprena- davtal fann departementschefen vara väsentligt överdrivna och i varje fall inte kunna tillmätas avgörande betydelse. Entreprenadavtalet öpp- nade möjligheter för försäkringsbolagen att på ett ändamålsenligt sätt investera i fast egendom. Anförda anmärkningar om svårigheterna att skilja mellan att bygga på entreprenad och i egen regi ansågs skjuta över målet. Konsekvensen torde enligt departementschefen snarast bli att även entreprenadavtalet skulle förbjudas. Departementschefen ansåg dock att det måste ligga i sakens natur att gränsen mellan nybyggnadsar- beten å ena sidan, och moderniserings- eller liknande arbete å andra sidan, måste bli flytande. Det lät sig inte göra och var heller inte lämpligt att ställa upp en generell regel, utan frågan fick i stället avgöras från fall till fall (prop. s. 217 f.).

5.3 1945 års försäkringsutredning

År 1945 tillsattes en försäkringsutredning, som i första hand skulle avge förslag i fråga om rationalisering och eventuell centralisering av försäk- ringsväsendet. Utredningen konstaterade att försäkringsbolagen spelade en avsevärd roll i samhällsekonomin icke endast genom sin primära upp- gift att utjämna risker av olika slag utan även genom sin mera sekundära verksamhet såsom kapitalförvaltare, framför allt såsom kreditgivare till

stat, kommuner, fastighetsväsende, handel och industri m.m. Utredning- en betonade att den för försäkringsbolagen utslagsgivande synpunkten vid kapitalplacering måste vara, att det placerade kapitalet skall ge den största möjliga ränteavkastning som är förenlig med kravet på säker pla- cering. En avvikelse från denna princip skulle enligt utredningen strida mot det krav på skälighet gentemot försäkringstagarna, som utredningen i annat sammanhang uppställde, vare sig avvikelsen skedde för att gynna enskilda eller samhälleliga intressen. Utredningen ville i samband här- med framhålla, att om vissa kreditbehov ansågs ur samhällelig synpunkt böra gynnas genom fördelaktigare villkor än som stod till buds i allmän- na marknaden, en sådan subventionering borde ske genom anlitande av allmänna skattemedel. Skulle exempelvis försäkringsbolagen tvingas att lämna lån på sådana fördelaktigare villkor, skulle detta innebära, att subventioneringen i stället bekostades av dem, som frivilligt tog försäk- ring. Fördelningen av kostnaden försäkringstagarna emellan skulle i stort sett komma att ske i proportion till dessas försäkringssummor och alltså efter en helt annan fördelningsregel än den som statsmakterna bestämt för fördelningen av samhälliga utgifter, nämligen de vanliga skatteskalorna.

Utredningen ville i detta sammanhang även framhålla, att det inte heller kunde anses riktigt, om ett försäkringsbolag lämnar kredit till sina egna försäkringstagare, exempelvis egnahemslån, på förmånligare vill- kor än allmänna marknaden erbjöd. Då en sådan kreditgivning i regel inte kunde utnyttjas av alla försäkringstagare, innebar densamma en subventionering av dem som lånar på bekostnad av de övriga. Då det var försäkringstagarnas pengar som placerades, hade man vid val mellan olika men likvärdiga placeringsobjekt enligt utredningen att beakta, att placeringen borde ske på ett sätt som överensstämde med önskningarna hos flertalet försäkringstagare. Man borde exempelvis kunna utgå från att det bland försäkringstagarna i allmänhet icke framstod såsom önsk- värt, att deras pengar användes till att befordra maktkoncentrationen inom företagarvärlden (SOU 1949:25 s. 175 f.).

Försäkringsutredningens synpunkter i nu berörda avseenden togs inte upp i den proposition som föranleddes av utredningen.

5.4 1958 års försäkringssakkunniga och 1961 års lagändringar

1958 års försäkringssakkunniga ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om försäkringsbolagens möjligheter att bedriva annan rörelse än försäk- ringsrörelse.

De sakkunniga föreslog att de dåvarande lagbestämmelserna på detta område skulle kompletteras med en regel som gav försäkringsinspektio— nen rätt att medge undantag från förbudet i fråga.

Huvudregeln beträffande annan rörelse borde vidare enligt de sakkun- niga kompletteras med ett stadgande som angav att försäkringsbolag,

utan hinder av huvudregelns bestämmelser, fick biträda annat försäk- ringsbolag vid dess rörelse, uppföra bostads, kontors- eller affärsfastig- het, vilken var avsedd att utgöra en varaktig kapitalplacering, samt bedri- va sådan maskinuthyrnings- och annan verksamhet, vilken medförde ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordrades för bolagets försäkringsrörelse.

Till stöd för dessa förslag anförde de sakkunniga bl.a. följande. Flera skäl syntes tala för att försäkringsbolagens rörelse begränsades till i huvudsak försäkringsrörelse. I främsta rummen kunde åberopas, att en dylik begränsning måste anses vara av väsentlig betydelse för vidmakt- hållandet av fullgoda garantier för försäkringsbolagens soliditet. Skulle försäkringsbolagen äga möjlighet att i större omfattning bedriva andra former av rörelse än försäkringsrörelse, exempelvis industri- eller han- delsrörelse, skulle bolagen enligt de sakkunniga kunna bli mera kon- junkturkänsliga än annars. Försäkringsbolagen skulle kunna bli utsatta för förlustrisker, som kunde undvikas så länge verksamheten var kon- centrerad till försäkringsrörelse. Med hänsyn till att försäkringsbolagens soliditet var av allra största betydelse för försäkringstagarna, syntes det kunna betecknas såsom ett försäkringstagarintresse att försäkringsrörel- selagen såsom huvudregel förbjöd försäkringsbolag att bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Visserligen inneslöt en kombination av försäkringsrörelse och annan rörelse möjligheter att sänka kostnaderna för försäkringsverksamheten så länge den övriga rörelsen var framgångsrik och vinstgivande. Skulle emellertid sistnämnda del av verksamheten gå mindre bra, kunde den komma att belasta försäkringsrörelsen och fördyra denna. Inte bara soli- ditetsövervakningen utan även övervakningen av att försäkring medde- lades till ett pris som kunde anses skäligt med hänsyn till innehållet i de tjänster försäkringarna innebar för de enskilda försäkringstagarna, skul- le försvåras vid en långtgående sammankoppling av försäkringsrörelse och annan rörelse. Det skulle enligt de sakkunnigas mening icke främja en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet om försäkrings- bolagen i större omfattning skulle kunna vara verksamma utanför för- säkringsväsendets område.

De sakkunniga ansåg det emellertid inte ändamålsenligt att på nu ifrå- gavarande område ha ett stelt förbud som inte tillät några undantag. Huvudregeln borde utformas så att vissa möjligheter till undantag öpp- nades. Om det lades i försäkringsinspektionens hand att pröva huruvida undantag från förbudet skulle medges eller inte, förelåg starka garantier för att undantag icke skulle tillåtas i andra fall än när sådant kunde anses förenligt med försäkringstagarintresset. Hinder borde inte möta mot att sådant medgivande gjordes tidsbegränsat eller villkorat. Vidare kunde ett sådant medgivande återkallas.

Som ett exempel på ett område där medgivande kunde komma att aktualiseras nämnde de sakkunniga, att ett försäkringsbolag lånat peng- ar till ett företag som råkat på obestånd. Det skulle vara värdefullt om försäkringsbolag fick möjlighet att på villkor och under tid som betinga-

des av omständigheterna driva denna främmande rörelse. De sakkunni- ga påpekade att av det dåvarande undantagslösa förbudet att driva an- nan rörelse än försäkringsrörelse följde, att ett bilförsäkringsbolag icke ägde rätt att driva bilverkstäder för bilar försäkrade i bolaget. Inte heller ägde brandförsäkringsbolag rätt att reparera brandskadade fastigheter. Försäkringsbolag kunde inte heller bedriva rörelse i skadeförebyggande syfte. På grund därav kunde t.ex. försäkringsbolag som bedrev inbrotts- försäkring inte driva nattvaktsrörelse. De sakkunniga förklarade sig vis- serligen vara helt främmande inför tanken att försäkringsbolagen skulle äga rätt att i större utsträckning bedriva skadereparationsrörelse eller driva särskild rörelse i skadeförebyggande syfte. Det syntes emellertid de sakkunniga inte uteslutet att vissa fall kunde uppkomma där alldeles särskilda omständigheter talade för att möjlighet skulle öppnas för bola- gen att på ett begränsat fält, tillfälligt eller för längre tid, ersätta uppkom- na skador in natura i egen regi eller bedriva särskild skadeförebyggande rörelse (SOU 1960111 5. 137 ff.).

I vissa avgränsade fall ville de sakkunniga gå längre. De ansåg sålunda att försäkringsbolag skulle ha rätt att utan särskilt medgivande bedriva verksamhet, som medförde ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordrades för bolagets försäkringsrörelse. De sak- kunniga nämnde härvid bl.a. uthyrning av överkapacitet hos försäk- ringsbolagens datorer och uppdrag för utomstående av typen räknearbe— ten och utredningar där bolagen kunde utnyttja överskottskapacitet hos försäkringsbolagens försäkringsmatematiska och statistiska expertis (s. 139 f.).

Liksom 1942 års försäkringsutredning ägnade de sakkunniga också stor uppmärksamhet åt frågan om byggande i egen regi. De anförde, att det kunde anses tvivelaktigt huruvida det var rationellt att hänvisa för- säkringsbolagen till att undantaglöst lämna ut förekommande nybygg— nadsarbeten på entreprenad. Olika faktorer åberopades till stöd för detta påstående. Entreprenadavtal kunde bli dyrare än avtal på löpande räk- ning. Denna avtalsform fritog inte längre försäkringsbolagen från eko- nomiska risker i samma utsträckning som tidigare varit fallet. Eftersom gränsen mellan nybyggnads- och moderniseringsarbeten var svävande, var det föga konsekvent att avtalsformen löpande räkning skulle vara förbjuden i det ena fallet, men tillåten i det andra.

De sakkunniga fann det därför mest ändamålsenligt att försäkringsbo- lagen tillerkändes rätt att själva, under hänsynstagande till de skiftande förhållandena i varje enskilt fall, avgöra vilka administrativa och ekono- miska former som skulle komma till användning när försäkringsbolagen i och för en varaktig kapitalplacering uppförde bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Med stöd av gällande kontrollbestämmelser kunde in- spektionen enligt de sakkunniga utföra kontroll över att försäkringsbola— gen inte genom nybyggnadsverksamhet utsatte sin ekonomi för faror (s. 141 f.).

Slutligen anförde de sakkunniga, att termen försäkringsrörelse, såvitt gällde anskaffnings-, kontors- och dylik verksamhet, borde reserveras

för sådan verksamhet som utgjorde ett naturligt led i den egna verksam- heten. Anskaffnings- och kontorsverksamhet för annat försäkringsbo- lags räkning var således inte försäkringsrörelse. De sakkunniga ville emellertid inte utesluta försäkringsbolagen från sådan verksamhet, utan ville i stället öppna fri möjlighet för bedrivandet av denna. Därför före- slogs nya bestämmelser för att möjliggöra detta (5. 143 f.).

Om ett försäkringsbolag i framtiden ville utnyttja den möjlighet som en ny lagtext kunde ge att i begränsad utsträckning driva annan rörelse än försäkringsrörelse måste bolagsordningen vara avfattad så, att den täckte den nya verksamheten (5. 144).

Sparfrämjande verksamhet

Från flera synpunkter, bl.a. samhällsekonomiska, kunde det enligt de sakkunnigas uppfattning vara önskvärt, att sparandet i livförsäkrings- form växtei omfattning. Om livförsäkringsbolagen kunde medverka här- till genom att på marknaden föra fram försäkringar som i nya former inneslöt sparmoment, syntes detta böra hälsas med tillfredsställelse. En- ligt de sakkunnigas uppfattning borde inga hinder resas, om livförsäk- ringsbolagen här ville slå in på nya vägar under förutsättning att det inte var fråga om konstruktioner som var olämpliga från försäkringstagar- synpunkt. Så länge nykonstruktionerna hade karaktären av livförsäk- ring, lade försäkringsrörelselagen inga direkta hinder i vägen för verk- samheten.

Man kunde emellertid också tänka sig, att något livförsäkringsbolag fann det ändamålsenligt att samarbeta med annan sparmedelsförvaltan- de inrättning och stimulera till sparande i denna andra inrättning. I viss utsträckning hade samarbete etablerats mellan försäkringsbolag och banker. Om fråga skulle uppkomma om ett samarbete så att ett eller flera livförsäkringsbolag skulle administrativt biträda bank med bl.a. kontakt- er med allmänheten exempelvis i och för kombination av sparande i bank och riskförsäkring i livförsäkringsbolag — kunde en dylik verk- samhet från vederbörande försäkringsbolags sida möta hinder, därför att verksamheten fick karaktären av en främmande rörelse, som enligt gäl- lande lag icke var tillåten för försäkringsbolag. De sakkunniga hänvisade härvid till att de föreslagit en uppmjukning av det nuvarande undantags- lösa förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkrings- rörelse. Enligt de sakkunnigas förslag kunde en sparstimulerande rörelse av sådant slag bli tillåten för livförsäkringsbolag under förutsättning att förhållandena var sådana att försäkringsinspektionen ansåg sig kunna lämna sitt medgivande till rörelsen i fråga. Med hänsyn till den speciella lagstiftning, som försäkringsväsendet var underkastat, syntes det ända- målsenligt att en rörelse av nu ifrågavarande slag av försäkringsbolag gjordes beroende av medgivande av försäkringsinspektionen.

De sakkunniga fortsatte:

Det längst gående steget skulle vara, att livförsäkringsbolagen skulle för egen räkning få mottaga medel från allmänheten för förvaltning

och förräntning utan att ifrågavarande medel har karaktären av livför- säkringspremier. En sådan utvidgning av livförsäkringsbolagens verk- samhet skulle beröra en stor del av kapital- och kreditmarknaden och skulle kunna få betydande återverkningar på andra institutioner. De sakkunnigas förslag i det föregående angående uppmjukning av för- budet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörel- se innesluter möjlighet för försäkringsinspektionen att ge livförsäk- ringsbolagen rätt att driva kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring. De sakkunniga förutsätter emellertid, att försäkrings- inspektionen kommer att visa tillbörlig försiktighet vid ett ifrågasatt begagnande av denna möjlighet och kommer att hålla nära kontakt med övriga berörda instanser.

Emellertid fann de sakkunniga att frågan borde utredas i ett vidare sam- manhang och hänvisade till den då arbetande kreditmarknadsutredning- en, tillsatt år 1957.

De sakkunniga behandlade sedan frågan om till betalning förfallna livförsäkringsbelopp skulle få innestå hos vederbörande livförsäkrings- bolag och därvid förräntas av dessa. Såvitt de sakkunniga kunde finna skulle detta vara till fördel för livförsäkringstagarna. Samtidigt skulle livförsäkringsbolagens administration av förfallna livförsäkringsbelopp i viss mån förenklas, om livförsäkringsbolagen finge en klar och ostridig rätt att i egen regi förränta livförsäkringsbelopp som förfallit till betal ning. Skäligheten syntes de sakkunniga kräva, att förfallna livförsäkrings- belopp som på grund av förbiseende eller dylikt kvarlåg lång tid, kanske flera år efter förfallodagen, inte blev helt räntelösa. Vid blott kortare dröjsmål med livförsäkringsbelopps lyftande torde dock knappast finnas anledning att kräva att livförsäkringsbolag utgav ränta å förfallet belopp.

En förvaltning av förfallna livförsäkringsbelopp syntes de sakkunniga vara en direkt fortsättning och komplettering av de tjänster som livför- säkringsbolagen genom försäkringsavtalen åtog sig i förhållande till för- säkringstagarna. Ett ingående av avtal härom kunde från försäkringsbo- lagets sida utgöra en service i förhållande till försäkringstagarna och kunde eventuellt bidra till att motverka en omedelbar konsumtion av förfallna livförsäkringsbelopp. Såväl vid utformningen av räntereglerna som vid bestämmandet av uppsägningstid för ingångna kvarstående av- tal m.m. borde livförsäkringsbolagen givetvis tillse, att nu ifrågavarande verksamhet icke skulle komma att medföra förluster eller svårigheter för den egentliga livförsäkringsrörelsen. Begreppet försäkringsrörelse borde sålunda fattas så vidsträckt att däri ingick även försäkringsbolagens för- valtning och förräntning av förfallna försäkringsbelopp.

De sakkunniga föreslog att det i en ny paragraf stadgades att grunder- na beträffande förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betal- ning skulle innehålla bestämmelser om de förutsättningar under vilka bolagen skulle utge ränta å dylikt belopp och om vilken räntefot som skulle tillämpas eller efter vilka principer denna skulle bestämmas. Här- igenom skulle sedvanliga garantier för att bolagen uppfyllde alla rimliga soliditets- och skälighetskrav föreligga.

Femprocentsregeln

De sakkunniga erinrade om att kapitalplaceringsfrågor föll utanför deras uppdrag, men att de funnit det motiverat att behandla hithörande lagbestämmelser och då särskilt femprocentsregeln såvitt de hade bety- delse för möjligheterna att genom bildande av dotterbolag kringgå för- budet mot drivande av annan rörelse än försäkringsrörelse. Om den främmande rörelsen drevs av ett dotteraktiebolag, var visserligen försäk- ringsbolagets ekonomiska risk teoretiskt begränsad till det i dotterföreta- get insatta aktiekapitalet. Emellertid kunde det befaras, att ett försäk- ringsbolags ekonomiska arrangemang genom t.ex. långivning blev större än vad andelen av dotterbolagets aktiekapital utvisade, varigenom för- säkringsbolagets reella ekonomiska engagemang skulle komma att när- ma sig läget vid eget drivande av samma rörelse. De sakkunniga anslöt sig därför till den uppfattning som framkommit vid tidigare lagstiftning, att försäkringsbolag inte genom dotterbolag skulle få bedriva verksam- het som inte kunde tillåtas för försäkringsbolagets egen del (5. 148 f.).

Den dåvarande femprocentsregeln (förbudet för försäkringsbolag el- ler försäkringskoncern att av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag utan försäkringsinspektionens medgivande äga mer än fem procent eller, om aktier med olika röstvärde fanns, större antal än att röstetalet för aktierna utgjorde högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier) avsåg endast aktier i svenska aktiebolag. De sakkunniga såg ingen anled- ning att ställa aktier i utländska aktiebolagi en gynnad särställning, utan ansåg att lika starka skäl talade för att lagrummet skulle utvidgas till att avse även aktier i utländska aktiebolag (s. 149 f.).

Försäkringsrörelselagens dåvarande definition av begreppet koncern innefattade inte sådana aktiebolag för vilka försäkringsrörelselagen inte ägde tillämpning. De sakkunniga fann övervägande skäl tala för att den omständigheten att ett aktiebolag inte föll in under försäkringsrörelsela- gen inte borde medföra att aktiebolagens aktieinnehav inte medräknades vid tillämpning av femprocentsregeln för koncernen, om förhållandena i övrigt var sådana att företaget enligt försäkringsrörelselagen skulle räk- nats som dotterbolag.

Syftet med femprocentsregeln skulle nämligen kunna kringgås om inte sådana dotterbolags aktieinnehav medräknades vid beräknandet av ett försäkringsbolags eller en försäkringskoncerns tillåtna aktieinnehav (ut- redningen s. 148 f.).

De sakkunniga föreslog därför att när försäkringsbolag hade dotterbo- lag femprocentsregeln skulle tillämpas på koncernen i dess helhet, dvs. att moderbolagets och samtliga dotterbolags aktieinnehav skulle med- räknas, oavsett om det var fråga om försäkringsbolag eller andra aktie- bolag.

De sakkunniga konstaterade att femprocentsregeln inte ägde tillämp- ning på försäkringsbolags aktieri holdingbolag, dvs. i nu förevarande fall aktiebolag vars verksamhet har till föremål att äga aktier i försäkringsak- tiebolag eller avser att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkrings-

bolag. Det rimmade bäst med lagens syfte, ansåg de sakkunniga, att undantaget för holdingbolag utformades så, att det skulle gälla aktiebo- lag vars verksamhet uteslutande hade till syfte att äga aktier i försäkrings- aktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbo- lag (5. 149 f.)

I enlighet med motivuttalanden i samband med genomförandet av 1948 års lag brukade försäkringsinspektionen undantagslöst bevilja dis- pens för försäkringsbolag att förvärva ett obegränsat antal aktier ifastig- hetsbolag som bildats för förvaltning av försäkringsbolagens fastigheter. De sakkunniga fann dispensförfarandet i detta fall utgöra en onödig omgång och föreslog därför en lagändring som innebar att femprocents- regeln inte skulle gälla aktier i aktiebolag vars verksamhet uteslutande gick ut på att förvalta fastigheter (s. 150).

Vidare ansåg de sakkunniga att det inte behövde krävas medgivande från inspektionen för att försäkringsbolag skulle få äga även större aktie- poster i servicebolag som var helt inriktade på att biträda ett eller flera försäkringsbolag. Därför föreslog de en motsvarande jämkning även för dessa servicebolag. Vad däremot gällde bolag som hade till syfte att biträ- da även företag av annat slag talade övervägande skäl för att låta större innehav än fem procent av aktiekapitalet i dessa bolag vara beroende av inspektionens medgivande (s. 150 f.).

Remissinstanserna

Försäkringsinspektionen tillstyrkte förslaget beträffande undantag från förbudet att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, men menade att Kungl. Maj:t borde avgöra dispensfrågor av större betydelse. För det fall det befanns ändamålsenligt att tillåta försäkringsbolag att engagera sig i annan verksamhet än försäkringsrörelse borde enligt inspektionen ett sådant engagemang endast få formen av aktieinnehav i dotterbolag. Det borde tillses att engagemanget inte innebar något större risktagande i förhållande till den egentliga verksamheten, t.ex. vid långivning. Ett till- stånd i förevarande fall måste ha som motiv behov av en företagarinsats på ett visst, till försäkringsverksamheten angränsande område. Inspek- tionen lämnade utan erinran förslaget att försäkringsbolag skulle få rätt att driva viss verksamhet utan dispens (prop. 1961 :171 s. 74, 75 f.).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund erinrade om att konkurrensen mellan bolagen successivt lett fram till serviceåtaganden av olika slag, inte minst då det gällde service åt allmänheten. Förbundet framhöll önskvärdheten av att lagstiftningen reste minsta möjliga hinder för ut- vecklingen. Efter förebild av 1955 års sparbankslag föreslog riksförbun- det en omformulering av förbudet mot drivande av annan rörelse enligt följande:

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse och i samband därmed stående verksamhet.

Vidare föreslog förbundet en komplettering av försäkringsrörelselagen som överlät åt allmän domstol att pröva frågor om vad som skulle anses

vara ”i samband därmed stående verksamhet”. Med denna utformning av huvudregeln behövdes inte några undantagsregler. Bolagen borde medges rätt att motta förskottsmedel för premier och rätt att förränta sådana förskottsmedel.

Folksam ansåg att samhällsnyttan krävde att försäkringsbolagen fick större frihet och möjlighet att utnyttja sin kapacitet på sådant sätt att största möjliga effektivitet uppnåddes. Mot bakgrund av den s.k. volvo- domen skulle t.ex. ett vaktbolag få meddela en garanti som helt motsva- rade inbrottsförsäkring. Konsekvenserna syntes då kräva att försäkrings- bolag skulle ha rätt att driva vaktrörelse i samband med inbrottsförsäk- ring. Folksam tillade att en effektiv konkurrens, som var ett starkt sam- hällsintresse, uppenbarligen förutsatte att olika företag fick utnyttja sina resurser till största möjliga effektivitet.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anslöt sig till vad de sakkunni- ga anfört beträffande rätten för försäkringsbolagen att förvalta och förr- änta förfallna försäkringsbelopp. Förbundet tillade att förslaget i detta hänseende borde gälla även annan personförsäkring än livförsäkring. Riksförbundet tog även upp frågan om bolagen skulle få rätt att motta medel för förvaltning och förräntning utan att medlen hade karaktär av livförsäkringspremier och anförde. En dylik utvidgning av livbolagens verksamhet skulle enligt förbundet vara av värde både för att stimulera sparandet och från servicesynpunkt. I remissyttrandet pekades också på vissa anordningar som kunde bedömas få en betydande sparstimuleran- de effekt. Livförsäkringsbolagen borde vara väl skickade att handha en vidgad kapitalförvaltning.

Folksam, Landsorganisationen och K ooperati vaförbundet hade en po- sitiv inställning till tanken att försäkringsbolagen i egen regi skulle få bedriva fristående kapitalförvaltningsverksamhet.

Svenska Bankföreningen motsatte sig i sitt yttrande bestämt, att livför- säkringsbolagen skulle få från allmänheten motta även andra medel än försäkringspremier för förvaltning och förräntning. Såsom de sakkunni- ga framhållit skulle en dylik utvidgning få betydande återverkningar på kapital- och kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som där naturligt vuxit fram. Denna utvidgning torde även vara oförenlig med banklagen. Beträffande rätten att förvalta och förränta förfallna försäk- ringsbelopp ifrågasatte bankföreningen om det verkligen fanns behov av sådana avtal.

Hvresgästernas Riksförbund avstyrkte förslaget om rätt att uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastigheter. Enligt förbundets mening skul- le möjligheterna för andra företagare inom byggnads- och bostadsbran- scherna att erhålla inteckningslån komma att begränsas, om förslaget genomfördes (prop. s. 76).

Sveriges Industriförbund ansåg, att vad de sakkunniga anfört beträf- fande entreprenadkontrakt inte utgjorde något egentligt skäl för över- gång till avtal på löpande räkning. Anbud på löpande räkning var dock att föredra om arbetenas karaktär eller andra omständigheter inte med- gav att vederhäftiga anbud inhämtades. Man torde dock med förtroende

kunna överlämna till försäkringsbolagen att själva bedöma vilken avtals- typ som i varje särskilt fall kunde vara den lämpligaste (prop. s. 76 f.).

Försäkringsinspektionen tillstyrkte de sakkunnigas förslag beträffande tillämpningen av femprocentsregeln, men menade att bestämmelser om ägande av aktier i förvaltningsbolag borde avfattas så att det endast av- såg bolag som förvaltade försäkringsbolagets egna fastigheter. (prop. s. 79).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund hade inte heller något att erin- ra mot de föreslagna modifikationerna i femprocentsregeln. Förbundet förde emellertid fram ett förslag från Svenska Livförsäkringsbolags Före- ning om att rätten att inneha aktier i ett och samma aktiebolag skulle ändras från fem till tio procent. Riksförbundet fann ej någon större olä- genhet med en tioprocentsregel för försäkringsbolagens verksamhet eller någon risk för bolagens soliditet om detta förslag genomfördes (prop. s. 79).

Propositionen

Försäkringssakkunnigas förslag resulterade i en proposition (19611171) om ändring i försäkringsrörelselagen. I propositionen anförde departe- mentschefen i fråga om undantag från förbudet för försäkringsbolagen att driva annan rörelse (nuvarande ] kap. 3 5):

Enligt min uppfattning synes det sålunda motiverat att öppna vissa möjligheter till undantag från huvudregeln med förbud för försäk- ringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. För undantag bör krävas särskilda skäl.

Intresset av försäkringsrörelsens soliditet, som förbudsregeln avser att tillgodose, får givetvis icke åsidosättas genom en sådan reform. Erforderliga garantier härför får anses föreligga om avvikelse från huvudregeln kan äga rum först efter prövning i varje särskilt fall. Bo- lagsordningen skall ange föremålet för bolagets verksamhet och frå- gan om skäl för undantag föreligger i det enskilda fallet bör lämpligen prövas i samband med att bolagsordning eller ändring däri stadfästes. Den avsedda prövningen synes böra ske under beaktande av grund- tankarna bakom förbudsregeln.

Dispens från det principiella förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse torde ej böra medges i andra fall än sådana då ett undantag kan anses direkt främja försäkringstagarnas intressen.

I allmänhet synes också böra krävas att rörelsen i fråga har ett natur- ligt samband med försäkringsverksamheten. Den nu förordade lös- ningen torde enligt min uppfattning i högre grad än det av Försäk- ringsbolagens riksförbund förordade systemet tillgodose det från för- säkringsbolagshåll uttalade önskemålet om möjligheter för en smidig anpassning till utvecklingen på området (prop. 1961:171 5. 80 f.).

Departementschefen anslöt sig sålunda till de sakkunnigas förslag att öppna vissa möjligheter för försäkringsbolagen att, efter prövning i varje särskilt fall, få bedriva sådan rörelse som utgör ett naturligt utflöde av den egentliga försäkringsrörelsen. Dock kunde han inte förorda de sak- kunnigas förslag att försäkringsbolagen utan särskilt medgivande skulle ha rätt att driva verksamhet som medförde ett ändamålsenligt utnyttjan-

de av maskiner och personal som erfordrades för bolagets försäkringsrö- relse. Medgivande borde fordras även i dessa fall. Riksdagsbehandlingen föranledde inte någon ändring av departementschefens ställningstagan- de i nu nämnda avseende.

Departementschefen fann att vad han nyss anfört borde beaktas i sam- band med stadfästelse av bolagsordning eller ändring i denna. Enligt departementschefen syntes dock inte behov föreligga av att i lagtexten genom uppräkning ange i vilken utsträckning försäkringsbolagen borde ha frihet att driva främmande rörelse. Vad avsåg Hyresgästernas Riksför- bunds framförda farhågor erinrade departementschefen om att kommitté- förslaget ej tog upp kapitalplaceringsfrågor. Förslaget hade endast den tekniska innebörden att försäkringsbolagen inte längre skulle vara obli- gatoriskt hänvisade till entreprenadkontraktsformen när det gällde ny- byggnadsverksamhet. Att förekomsten av en valmöjlighet härvidlag kun- de vara värdefull fann departementschefen bestyrkt genom den verk- ställda utredningen.

Departementschefen anslöt sig vidare till de sakkunnigas uppfattning att livförsäkringsrörelse innefattade förvaltning och förräntning av för- fallna livförsäkringsbelopp. Beträffande livförsäkringsbolagens spar- främjande verksamhet i övrigt ville departementschefen icke göra mera bestämda uttalanden, men menade att vad de sakkunniga anfört i denna speciella fråga kunde vara till viss vägledning. Departementschefen un- derströk emellertid värdet av en från samhällsynpunkt angelägen utök- ning av livförsäkringsbolagens sparmedelinsamlande verksamhet, men ansåg att till en början endast sådan kapitalförvaltningsrörelse som stod i samband med försäkring borde ifrågakomma. Spörsmålet om en mera långtgående utvidgning av den sparfrämjande verksamheten till att om- fatta kapitalförvaltningsrörelse utan samband med försäkring borde en- ligt departementschefen avgöras i ett större sammanhang. Definitivt ställningstagande härtill syntes icke böra ske förrän i samband med en allmän översyn av gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verk- samhet.

Likaså när det gällde det av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförda önskemålet om utvidgning av försäkringsbolags rätt att inneha aktier i ett och samma bolag, hänvisade departementschefen till den då pågående utredningen beträffande kapitalplaceringsfrågor i Värdesäk- ringskommittén, tillsatt 1959. När det gällde förslaget om försäkringsbo- lagens rätt att äga aktier i fastighetsaktiebolag jämkades bestämmelsen till att avse förvaltning av försäkringsbolags fastigheter, då departe- mentschefen fann att bestämmelsen enligt de sakkunnigas förslag syntes föra längre än som varit avsett (s. 81 f.).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen lämnades bl.a. två likaly- dande motioner, i vilka ifrågasattes om icke försäkringstagarna borde få rätt att inbetala större eller mindre premiebelopp i förskott för liv- eller skadeförsäkring och lyfta dessa när försäkringstagarna så önskade.

Departementschefens ställningstagande till frågan om rätt för livför- säkringsbolag att förvalta och förränta förfallna försäkringsbelopp läm-

nades utan någon erinran av första lagutskottet. I fråga om de ovan- nämnda motionerna yttrade utskottet att ett bifall till motionerna skulle medföra att gränsdragningen mellan försäkringsinrättningars och bank- ers verksamhetsområden skulle utsuddas. Utskottet hemställde därför att motionerna — med hänsyn till den översyn av gränsdragningen mellan skilda kreditinstituts verksamhetsområden som övervägdes inom finans- departementet — icke skulle föranleda något riksdagens ställningstagan- de (l LU l961:51 s. 63 f.).

Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets utlåtande (riksdagens skrivelse nr. 388).

Kreditinstitututredningen, tillsatt 1962, tog i sitt betänkande (SOU 1967264) upp frågan om försäkringsbolagen skulle få möjlighet att mer allmänt bedriva vissa former av bankverksamhet.

En gemensam motivering i de förslag, som från olika håll framförts i den tidigare diskussionen avseende en utvidgning av försäkringsbola- gens verksamhet till att omfatta även vissa former av bankverksamhet, hade enligt utredningen varit, att en sådan utvidgning skulle öka bola- gens möjligheter att ge försäkringstagarna en mera allsidig service på betalningsförmedlingens område. Samtidigt skulle möjligheter öppnas att på ett för kunden smidigt sätt tillhandahålla paketlösningar avseende bank- och försäkringstjänster.

Utredningen anförde emellertid:

] dagens läge erbjuder de ordinarie bankinstituten rikhaltiga place- ringsmöjligheter och en omfattande service på betalningsförmedling- ens område. Enligt utredningens mening bör möjligheter finnas att genom samarbete mellan försäkringsbolagen och bankinstituteten till- godose alla rimliga krav på service. Utredningen har därför icke funnit anledning föreslå sådana ändringar i gällande lag och lagtillämpning, att en integrering av bank- och försäkringsverksamhet i ett och samma företag möjliggörs, med de vittgående, svåröverskådliga konsekvenser en sådan integrering skulle få för kreditväsendets struktur.

Utredningen fann därför att förbudet för försäkringsbolag att driva an- nan rörelse än försäkringsrörelse borde bestå i sin gällande lydelse.

Utredningsförslaget ledde inte till någon lagstiftning. I detta sammanhang kan nämnas att dåvarande livförsäkringsaktiebo- laget Thule i en framställning till regeringen är 1959 föreslog vissa änd- ringar i försäkringsrörelselagen, varigenom Thule skulle få möjlighet att erbjuda allmänheten en livförsäkring med premiereserven placerad i ak- tier, s.k. aktie/ivförsäkring. Avsikten var att skapa ökade möjligheter för försäkringsspararna att värdesäkra sina försäkringar. Å andra sidan skulle inte försäkringsgivaren kunna lämna någon utfästelse om ett i kronor fixerat sparresultat. Till stöd för sitt förslag anförde Thule bl.a.,

att om begränsningen av försäkringsbolagens aktieinnehav ändrades till tio procent av röstetalet, borde för avsevärd tid framåt utrymme skapas för försäljning av aktielivförsäkringar. Thules framställning blev före- mål för remissbehandling. Härvid framförde 1958 ärsförsäkringssakkun— niga, att försäkringsrörelselagen var alltför restriktiv när det gällde liv- försäkringsbolagens rätt att placera försäkringstagarnas tillgodohavan- den i aktier. De vinstmöjligheter och möjligheter till kompensation för penningvärdesförsämringar, som aktier skänkte, gjorde att en klokt sam- mansatt portfölj kunde vara mer värdefull än en obligations- och inteck- ningsportfölj av den typ som livförsäkringsfonden då måste vara place- rad i. De sakkunniga ansåg dock att en sådan reform inte borde genomfö- ras isolerat utan i samband med en allmän översyn av kapitalplacerings- reglerna. Svenska Livförsäkringsbolags Förening ansåg att en liberalise- ring av placeringsreglerna borde genomföras, innan frågan om aktielivförsäkring prövades.

Frågan överlämnades till Värdesäkringskommitte'n, tillsatt år 1959. Kommittén anförde sammanfattningsvis:

Två synpunkter synes vara förtjänta av särskilt beaktande. Om ett av motiven för den nuvarande begränsningen av försäkringsbolagens ak- tieinnehav är farhågor för att deras efterfrågan inte kan tillgodoses utan kraftiga kurshöjningar, borde detta vara ett argument också mot införandet av aktielivförsäkring. Detta gäller särskilt som aktielivför- säkringen låser försäkringsbolagens placeringspolitik; aktieefterfrå- gan bestäms av premievolymen och kan inte hållas tillbaka ens om det blir uppenbart att den resulterar i kursstegringar och avkastningsre- duktioner. Det är vidare tänkbart, att den låga flexibiliteten i de aktie- placeringar (och försäljningar), som härrör ur aktielivförsäkringsverk— samheten, kommer att kräva desto större elasticitet i försäkringsbola- gens övriga aktieplaceringar. Något säkert omdöme kan dock icke fällas om aktiemarknadens möjligheter att utan väsentliga kurssteg- ringar till följd av materialbrist absorbera den sålunda skapade efter- frågeökningen (SOU 19642 1 s. 66, jfr 11 s. 297—305).

5.6 1968 års kapitalmarknadsutredning och 1979 års lagändringar

I 1968 års kapitalmarknadsutredning ägnades stor uppmärksamhet åt försäkringsbolagens kapitalplaceringsfrågor. Utredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1978:1 1) att den s.k. fria sektorn av dåvarande försäk- ringsfonden skulle ökas från 10 till 20 procent, att placeringsmöjligheten inom försäkringsfondens fria sektor skulle utvidgas till att omfatta även aktier samt att den då gällande gränsen för försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier skulle höjas från fem till tio procent av röstetalet. Samma procenttal för aktieförvärv borde också gälla för fjärde AP-fonden. Som motiv för sitt förslag till höjning av femprocentsgränsen anförde utredningen, att företagens tillväxt och den önskvärda expansionen av framför allt industrins investeringar förutsatte en ökning av företagens egna kapital som var snabbare än den som ägt rum i genomsnitt under

1970-talet. En inte oväsentlig del av denna kapitalökning måste tillföras företagen externt via aktieemissioner. För att möta det sålunda förutsed- da behovet av ökade aktieemissioner måste enligt utredningen flera käl- lor för utbud av riskvilligt kapital mobiliseras. Utredningen ansåg, att strävanden att öka utbudet av riskvilligt kapital borde innefatta även åtgärder som möjliggjorde en ökad tillförsel från försäkringsbolagen. Utredningen åberopade härvid den tilltagande institutionalisering som ägt rum under senare år. Även om trenden mot ett minskat antal aktiein- nehav hos hushållen skulle brytas, framstod ökade bidrag från försäk- ringsbolagen, liksom från andra institutionella placerares sida som ange- lägna.

De bestämmelser som på olika sätt begränsade försäkringsbolagens möjligheter till placering i aktier syftade i första hand till att reducera riskerna vid placering av försäkringsfonden och de fria fonderna. Be- gränsningen av ett försäkringsbolags innehav av aktier i enstaka bolag till en viss andel av samtliga aktier hade tillkommit för att begränsa bolagens placeringsverksamhet till en relativt passiv kapitalförvaltning. Det hade inte betraktats som en uppgift för försäkringsbolagen att aktivt påverka förvaltningen av de företag vars aktier de ägde — med undantag för egna koncernbolag. Försäkringsbolagen syntes heller inte ha spelat någon aktiv roll som aktieägare, när det gällde påverkan på företagens allmänna ledning och placering. Även om ett försäkringsbolag inte ägna- de sig åt en sådan aktiv förvaltning av sin aktieportfölj kunde givetvis aktieinnehav, i kombination med långivning och försäkringstransaktio— ner med berörda företag, ge vissa möjligheter till indirekt inflytande. I praktiskt taget samtliga kreditinstitut skedde utlånings-, inlånings- och andra transaktioner mot bakgrund av kundens totala förhållande till institutet. Försäkringsbolagen borde i detta avseende, ansåg utredning- en, inte utgöra något undantag. Utredningen hade dock ej funnit några indikationer på att exempelvis konkurrensförhållandena på försäkrings- marknaden hade påverkats av försäkringsbolagens aktieinnehav i kund- företag (5. 539 f.).

Den omedelbara effekten av ett slopande av femprocentsregeln, alter- nativt en höjning av gränsen till tio procent, skulle enligt utredningen, bli förbättrade emissionsmöjligheter för sådana företag som kunde erbjuda relativt säkra och även i övrigt förmånliga placeringsmöjligheter, dvs. i allmänhet de stora, välkända industriföretagen. Det var också i första hand mot dessa företags aktier som utnyttjandet av vidgade placerings- möjligheter kunde väntas komma att riktas från försäkringsbolagens sida. Det var svårare att bedöma hur en ändring av röstetalsregeln skulle påverka försäkringsbolagens förvärv av aktier i övriga företag. En hypo- tes var att en vidgning av röstetalsgränsen skulle förstärka inriktningen på de stora och välkända företagen, men leda till minskat intresse för placeringar i övriga företag. En höjning av röstetalsgränsen kunde m.a.o. leda till att minska spridningen av aktieinnehavet inom en given place- ringsvolym. Mot detta kunde anföras att den nuvarande röstetalsgränsen inte syntes ha haft en dylik effekt på aktieplaceringarna. Visserligen hade

försäkringsbolagen inte placerat alls eller endast placerat obetydliga be- lopp i flertalet börsnoterade bolag, men detta torde snarast samman- hänga med att placeringar i dessa företag inte framstått som attraktiva i förhållande till alternativa placeringsmöjligheter. Det fanns anledning förvänta att försäkringsbolagen även i framtiden skulle komma att prio- ritera aktieplaceringari stora välkända företag, där aktieinnehavet även efter femprocentsregelns uppmjukning framstod som en fördelaktig pla- cering och inte påkallade några aktiva ägarinsatser från det placerande försäkringsbolagets sida. Ökat aktieinnehav skulle i viss mån kunna för- stärka försäkringsbolagens ställning i de berörda företagen vid kredit- och försäkringstransaktioner. Ingenting tydde dock på att försäkrings- bolagen hittills hade utnyttjat sådana möjligheter, i den mån de redan förelegat, på ett sätt som givit upphov till några anmärkningar. Försäk- ringsbolagens aktieinnehav hade, som tidigare påpekats, inte heller ut- nyttjats till någon aktiv påverkan på företagens skötsel. Detta gällde också enligt utredningen de företag där försäkringsbolagen hörde till de största aktieägarna, nämligen affärsbankerna. Placering i aktier hade bestämts av att aktier varit attraktiva på grund av det realvärdeskydd de givit. Några tecken på ändring i försäkringsbolagens politik i detta avse- ende förelåg inte.

Denna passivitet i aktieförvaltningen hade dittills åberopats som stöd för förslag att vidga bolagens rätt till aktieplaceringar. Utredningen fann dock inte, att denna passivitet var självklar eller invändningsfri. Infly- tandet i aktiebolag grundade sig enligt utredningen på ett antal intressen- ter som var för sig representerade minoritetsintressen, varför försäk- ringsbolagens passivitet innebar att andra minoritetsintressens inflytan- de stärktes. Vidare hävdade utredningen att mera betydande aktieinne- hav inte kunde betraktas eller hanteras enbart som placeringsobjekt, var- för en negativ utveckling i ett företagi praktiken inte kunde mötas från en stor aktieplacerares sida genom avveckling av hans aktieinnehav, efter- som försäkringsbolagens placeringar var av långsiktig natur (5. 545 f.). Utredningen fortsatte:

Med större aktieinnehav följer ett aktivt ägaransvar. En förutsättning för ett förslag från utredningens sida att vidga försäkringsbolagens rätt till placering i aktier är därför en vilja och kompetens hos försäkrings- bolagen att påta sig ett sådant ansvar. Även om försäkringsbolagens primära kompetens ligger inom försäkringsrörelsen, bedömer utred- ningen förutsättningarna vara goda för försäkringsbolagen att bygga upp den kompetens för marknads- och företagsbedömning, parad med samhällsekonomisk överblick som krävs för ägaransvarets ut- övande. En ökad institutionalisering av aktieägandet är som tidigare påpekats en utveckling som i vårt land liksom i andra industriländer måste antas fortsätta. Den ärinte oförenlig med en ökad spridning av aktieägandet bland hushållen (s. 546).

Kapitalmarknadsutredningen underströk att försäkringsbolagen var de största institutionella aktieägarna. Det dubbla perspektivet av en fortsatt ökning av institutionaliseringen av aktieägandet och behovet av en ökad

tillförsel av riskkapital gav anledning till frågan om försäkringsbolagens aktieplaceringar relativt borde hållas tillbaka och den eftersträvade ök- ningen alltså förbehållas andra institutioner.

Utredningens majoritet föreslog, att möjligheterna till placering borde utvidgas i enligt med ovan och anförde:

Utredningen har därvid förutsatt att försäkringsbolagen förvaltar ett eventuellt stigande aktieinnehav under ett aktivt ägaransvar. Utred- ningen har i sina överväganden också tagit hänsyn till den speciella associationsrättsliga karaktär (ömsesidiga bolag) som de flesta försäk- ringsbolag har och som innebär att försäkringstagarna i princip har ett avgörande inflytande vid utseendet av styrelsen. Bland de betydande bolagen är endast Skandia konstruerat som aktiebolag, men i detta fall ingår i styrelsen av regeringen förordnade ledamöter. Det offentliga inflytandet kan givetvis om så bedöms önskvärt förstärkas. Därtill kommer det faktum att bolaget står under statlig tillsyn genom försäk- ringsinspektionen.

När utredningen förordar vidgade möjligheter för försäkringsbola- gen att placera i aktier motiveras detta av de samhällsekonomiska skälen för en ökning av utbudet av riskvilligt kapital. Utredningen är medveten om att ett realiserande av förslaget att höja röstetalsgränsen vidgar försäkringsbolagets potentiella inflytande. Med hänvisning till de omständigheter som här anförts har utredningen dock ej bedömt koncentrationsargumentet som tillräckligt starkt för att i dagsläget av- stå från att vidga försäkringsbolagens möjligheter till placering i akti- er.

Utredningen har funnit det angeläget att understryka det ägaransvar som följer med ett ökat aktieinnehav. Skulle den enligt utredningens bedömning osannolika situation inträffa att försäkringsbolagen i sin aktieförvaltning skulle komma att tillämpa principer som framstår som samhällsekonomiskt inte försvarbara, skulle detta inte kunna ske utan offentlig insyn och debatt. Det ärinte svårt att i ett sådant läge föreställa sig möjliga korrektioner i formerna för förvaltningen av för- säkringsbolagens aktieinnehav. Det ankommer dock inte på kapital- marknadsutredningen att nu analysera denna hypotetiska situation (s. 546 f.).

Vad gäller aktiefonder fann utredningen, att dessa inte kunde vara av större intresse för försäkringsbolagen. Fördelarna med sådana fonder kunde bolagen uppnå genom egen förvaltning. Förvärv av andelar i aktie- fonder kunde innebära en alltför långtgående koncentration av inflytan- de. Utredningen fann därför att försäkringsbolag endast med försäk- ringsinspektionens medgivande skulle få inneha andel i aktiefond (s. 547)

Utredningsledamoten Lars Wohlin var skiljaktig och ville bevara då- varande regler. Till stöd härför anförde han bl.a.:

En viktig regel i FL (försäkringsrörelselagen) är att försäkringsbolagen i princip inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Syftet med förbudet mot att ha fler aktier i samma bolag än som motsvarar fem procent av röstvärdet är bl.a. att hindra att försäkringsbolag kringgår den förra regeln och utövar främmande verksamhet i bolag som det har del i. Detta syfte med förbudet har hittills uppfyllts. Försäkringsbo-

lagens aktieinnehav har hittills haft karaktären av ren kapitalplacering och bolagen har inte försökt ingripa i skötseln av de företag i vilka de har haft aktier. Skulle fem procent ändras till tio procent, har man — som utredningens majoritet också påpekar — att räkna med att försäk- ringsbolagen kommer att få ta på sig ett aktivt ägaransvar för de berör- da bolagen. Det skulle nämligen inte vara försvarligt om försäkrings- bolagen då fortsatte att bedriva en passiv placeringspolitik. Försäk- ringsbolagen är emellertid i dagsläget inte särskilt skickade att utöva ett aktivt ägaransvar. De skulle tvingas att bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i de berörda bolagens verksamhet. Grundsatsen om att försäkringsbolagen skall avhålla sig från att driva verksamhet, som är främmande för försäkringsrörelse, skulle därmed kunna i viss mån åsidosättas. Att medge det undantag från grundsatsen som den föreslagna ändringen av spärregeln skulle leda till finnerjag olämpligt. I samband med att ett försäkringsbolag utövade ett aktivt ägaransvar i annat bolag, skulle det kunna uppstå risk för eller åtmins- tone misstanke om att själva försäkringsrörelsen och med den förenad utlåningsverksamhet ibland påverkades på ett obehörigt sätt. Motsva- rande skäl ligger för bankverksamhetens del bakom gällande princi- piella förbud mot att bankerna förvärvar aktier. Detsamma kommer även att gälla fondbolagen .....

När det gäller att via aktiemarknaden så effektivt som möjligt tillgo- dose näringslivets behov av kapital bör det vidare beaktas att ett ökat utrymme för försäkringsbolagens aktieplaceringar minskar deras utrymme för andra placeringar. I den mån försäkringsbolagen där- igenom inte skulle kunna lämna industrilån i samma utsträckning som tidigare, kommer näringslivet totalt sett inte att tillföras något nytt kapital (5. 761 f.).

Även ledamoten Hjalmar Mehr var skiljaktig och framhöll att det var uppenbart att en ökning av ägarandelen till tio procent skulle kunna leda till ett betydande, ibland avgörande inflytande. Enligt Mehr talade där- för angelägenheten att inte stärka sådana tendenser till koncentration av ägandet för att dåvarande begränsning borde bibehållas (s. 762 f.).

Utredningsförslaget att samma bestämmelser i fråga om rätten att för- värva aktier — dvs. högst tio procent av aktiekapitalet resp. röstetalet i ett enskilt företag skulle gälla för försäkringsbolagen och fjärde AP-fon- den togs upp av nu nämnda reservanter.

I denna fråga anförde utredningsledamoten Wohlin:

Den fjärde AP-fonden är uteslutande inriktad på aktieförvaltning. Därigenom skiljer den sig från försäkringsbolagen i för aktieförvalt- ning avgörande hänseenden. Man kan därför inte dra en parallell mel- lan den fjärde AP-fonden och försäkringsbolagen när det gäller röst- ' rättsbegränsningen. Motivet för AP-fondens inrättande har också för- skjutits från att vara en värdesäkring av försäkringstagarnas pengar till att vara en försörjningskälla för riskvilligt kapital till näringslivet. Vi- dare har fonden redan i dag betydande aktieandelar i vissa bolag och därmed ett aktivt ägaransvar (s. 762).

Utredningsledamoten Mehr anförde i sin reservation:

För AP-fonden föreligger inte motsvarande risker som för försäkrings- bolagen för icke avsedd maktkoncentration genom den allsidiga re-

presentationen i dess styrelser, dess öppna och klart redovisade för- valtning och det offentliga inflytande som utövas av statsmakterna vid fastställande av rambeloppen för verksamheten. AP-fonden är där- med väl skickad att utöva det aktiva ägaransvar som bör vara förenat med stora aktieinnehav (s. 763).

Ett stort antal remissinstanser yttrade sig över kapitalmarknadsutred- ningens förslag i nu berörda delar.

Remissinstanserna tillstyrkte i allmänhet eller ville inte motsätta sig utredningens förslag att den fria sektorn av försäkringsfonden skulle utvidgas från 10 procent till 20 procent av fonden. Flertalet av dem god- tog också utredningens förslag om att förbudet mot aktieplacering inom fria sektorn avskaffades och att försäkringsbolagens andel av aktierna i ett och samma bolag skulle få motsvara tio procent av antalet aktier eller, om det fanns aktier med olika röstvärde, av röstetalet. En del remissin- stanser var dock negativa eller tveksamma till de föreslagna utvidgning- arna av försäkringsbolagens möjligheter att inneha aktier.

Bankinspektionen betonade att, såvitt gällde aktiefonder, möjligheter- na att genom ett stort andelsinnehav utöva bestämmande inflytande över tillsättande av styrelseledamöter p.g.a. fondbestämmelserna var begrän- sade. Bankinspektionen utgick vidare från att den kunde ingripa mot sådant val av styrelseledamot som uppenbarligen vore ägnat att skänka otillbörligt inflytande över fondbolagets förvaltning, särskilt då vad gäll- de utövandet av rösträtten för fondens aktieinnehav (prop. 1978/792165, bil. 3 s. 200).

Försäkringsinspektionen tillstyrkte en vidgning av den fria sektorn av försäkringsfonden från 10 procent till 20 procent, men ansåg att gällande restriktion beträffande placering i aktier borde kvarstå. Om den fria sek- torn skulle öppnas för aktier, borde en begränsning ske till aktier notera- de på svensk fondbörs.

Försäkringsinspektionen ansåg att en höjning av femprocentsreglen beträffande försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier inte borde ske. Om en höjning skulle göras, borde den vara avsevärt mindre än i utred- ningens förslag. Inspektionen, som starkt ville understryka behovet av riskspridning när försäkringstagarnas sparmedel placerades, fann att de synpunkter som anförts i ledamoten Wohlins reservation måste tillmätas stor tyngd och att de sammanföll med de synpunkter inspektionen främst hade att företräda. Inspektionen åberopade till stöd för sitt ställnings- tagande att någon höjning ej borde ske — främst utredningens eget utta- lande att ett ökat engagemang i annan verksamhet torde vara en konse- kvens för försäkringsbolagen av ett ökat aktieinnehav (s. 200 ff.).

Sammanfattningsvis anförde försäkringsinspektionen beträffande försäkringsbolagens aktieförvärv:

Inspektionen vill betona vikten av att ledningarna för försäkringsbola- gen koncentrerar sig på den i dagens hårda marknad svåra uppgiften att driva försäkringsrörelse med beaktande av högt ställda krav på soliditet och skälighet, produktutformning, skadereglering och konsu- mentinformation. I detta läge framstår det inte som önskvärt att för-

säkringsbolagen skulle behöva bygga upp en organisation för att beva- ka och engagera sig i den verksamhet som företag på helt andra områ- den bedriver (s. 204).

Vid tillämpningen av femprocentsregeln hade inspektionen dittills som koncernbolag betraktat även försäkringsbolag ingående i bolagsgrupp som, utan att vara koncern i lagens mening, hade gemensam administra- tion och företagsledning, varvid inspektionen som exempel nämnde Trygg och Hansa resp. Folksam liv och Folksam sak. Inspektionen förut- satte att detsamma borde gälla även vid en eventuell ändring av fempro- centsregeln. Inspektionen föreslog inte någon lagändring men ansåg det önskvärt med ett uttalande till stöd för denna tillämpning. Länsstvrelsen i Kalmar län anförde:

Länsstyrelsen vill ..... avstyrka utredningens förslag om vidgad rätt för försäkringsbolagen att förvärva aktier. Näringslivets behov av riskvil- ligt kapital bör tillgodoses i andra former än genom ökad koncentra- tion av aktieägandet till de stora försäkringsbolagen (s. 205).

Riksbanksfu/lmäktige tillstyrkte utvidgningen av den fria sektorn, men avstyrkte tills vidare att aktier fick inkluderas i denna. Beträffande fem- procentsregeln fann fullmäktige att utredningen anfört vägande skäl för en vidgning av denna även om en av konsekvenserna skulle vara, att ett större aktieinnehav i ett bolag inte bara kan utan även bör ge försäkrings- bolagen ett ökat inflytande. Om försäkringsbolagen skulle svara för en stor del av framtida aktieförvärv, var det av vikt att inte deras förmåga att delta i framtida nyemissioner begränsades av de då gällande bestämmel- serna. Fullmäktige åberopade utredningens uttalande att ett ökat infly- tande för försäkringsbolagen fick ses som en naturlig och nödvändig konsekvens av ett ökat ägaransvar. Härvid förutsatte fullmäktige, att tillsynsmyndigheten fick vaka över att försäkringsbolagens engagemang i de bolag vari de ägde aktier stod i rimlig proportion till deras totala resurser (s. 205 ff.).

Svenska Bankföreningen tillstyrkte förslagen. Vad gällde förvärv av andelar i aktiefond ansåg föreningen att sådant tillstånd normalt borde kunna ges, i synnerhet för mindre försäkringsbolag (prop. bil. 5. 207).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund tillstyrkte de föreslagna änd- ringarna i placeringsreglerna beträffande försäkringsfonderna, men an- såg sig tvungen att konstatera att dessa liberaliseringar i mycket blev verkningslösa så länge försäkringsbolagen ålades att uppfylla omfattan- de placeringskvoter (s. 209).

Riksförbundet tillstyrkte vidare ändringen i femprocentsregeln och anförde beträffande begreppet ”aktivt ägaransvar”:

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att försäkringsbolagen har att driva sin placeringsverksamhet med beaktande av försäkringsta- garnas intressen. Om därvid placering sker i aktier, är det självklart att försäkringsbolagen med stor uppmärksamhet skall följa utvecklingen av de företag i vilka aktier innehas. Å andra sidan skall försäkringsbo- lag enligt lagen om försäkringsrörelse i princip inte driva annan verk-

samhet än försäkringsrörelse. Riksförbundet anser emellertid inte, att ett bevakande av försäkringstagarnas intressen i egenskap av aktieäga- re behöver kollidera med försäkringslagens nyss angivna princip. Vad som är bra för de företag där aktier innehas, är sannolikt regelmässigt också bra för försäkringstagarna och vice versa. Ett utökat aktieägan- de medför givetvis också ett utökat ansvar i förhållande såväl till för- säkringstagarna som till de berörda aktiebolagen. Det ankommer där- för på försäkringsbolagen att noga uppmärksamma i vilken mån ett vidgat aktieinnehav kräver en anpassning av deras arbetsformer (s. 209

f.).

LO ställde sig avvisande till förslaget att utöka försäkringsbolagens rätt att placera i aktier. LO ifrågasatte om det kunde vara rimligt att försäk- ringsbolagen, som hade till huvudsakligt syfte att driva försäkringsrörel- se, vid sidan om detta skulle bygga upp en särskild företagsförvaltande verksamhet. LO framhöll att det varit värdefullt om utredningens förslag på olika punkter hade varit ägnade att bidra till en breddad insyn och vidgat inflytande på kapitalmarknaden. När det gällde förslaget om för- säkringsbolagens utökade rätt till placeringar i varje enskilt företag var det dock enligt LO snarast fråga om motsatta effekter (s. 212).

TCO tillstyrkte förslagen om den fria sektorn, men ansåg att den gäl- lande femprocentsregeln borde bibehållas. Till stöd härför anförde TCO bl.a. följande.

Det kunde inte anses önskvärt att mer dominerande aktieägare sökte undandra sig ett aktivt ansvar för företagens ledning. Samtidigt kunde det dock diskuteras om försäkringsbolagen även vid mer betydande aktie- innehav, aktivt borde söka påverka företagens skötsel. Enligt TCO:s uppfattning var det naturligt att försäkringsbolagen endast ägnade sig åt passiv kapitalförvaltning. Det kunde starkt ifrågasättas om inte en ut- veckling där försäkringsbolagen påtog sig ett aktivt ägaransvar skulle strida mot gällande grundsatser i lagstiftningen. En olycklig samman- blandning av försäkringsrörelse och annan verksamhet skulle kunna leda till en lojalitetskonflikt. En höjning till tio procent skulle innebära att konflikten mellan de krav den passiva förvaltningen ställde och de krav som borde ställas på större aktieägare accentuerades. Några klara indikationer på att försäkringsbolagen skulle påta sig ett större ägaran- svar förelåg inte. En höjning av gränsen skulle ytterligare kunna bidra till att anonymisera ägandet i större företag. TCO, som i sitt remissvar av- styrkte en begränsningsregel för fjärde AP-fonden, medgav att det kunde förefalla mindre lämpligt att samtidigt ha den uppfattningen att en be- gränsningsnivå borde bibehållas för försäkringsbolagen. Med hänsyn till att passiv kapitalförvaltning måste anses vara mer ändamålsenlig för försäkringsbolagen, medan AP-fondens aktieinnehav borde vara före- nad med visst ägaransvar, blev dock enligt TCO bilden en annan. Utred- ningen hade inte behandlat frågan om nya former för kapitalbildning. Med denna enligt TCO uppenbara brist i utredningen vore det princi- piellt betänkligt att som en isolerad åtgärd föreslå en höjning av begräns- ningsregeln för försäkringsbolag. TCO delade utredningens förslag be- träffande andel i aktiefond och anförde, att dessa fonder genom risk-

spridning fyllde en funktion för småspararna och inte borde utnyttjas av institutionella ägare (s. 214 f.).

Svenska Arbetsgivare/öreningen anförde, att det inte var ett otillräck- ligt sparande eller att hushållens samlade förmögenheter skulle vara för små som utgjorde den väsentliga grunden till svårigheterna att placera nyemissioner. En begränsad förändring av hushållens placeringsinrikt- ning skulle innebära en väsentlig ökning av näringslivets tillgång på risk- villigt kapital. En ökning av försäkringsbolagens roll som aktieägare borde därför enligt SAF, kunna undvikas. Betänkligheterna mot en så- dan väg att underlätta näringslivets försörjning med riskbärande kapital var, mot bakgrund av att SAFi stället ville prioritera enskilt hushållsspa- rande, mycket stora. En höjning av den tillåtna andelen av aktiekapitalet till tio procent skulle medföra att försäkringsbolagen fick ta på sig ett aktivt ägaransvar. Det var enligt SAF lämpligare att försäkringsbolag var specialiserade på försäkringsrörelse och att deras kapitalförvaltning hade passiv karaktär. I övrigt tillstyrkte SAF förslaget i berörda delar (5. 215 f., jfr. s. 28).

Kooperativa Förbundet ansåg det angeläget att försäkringsbolagen i ökad utsträckning kunde bidra till näringslivets kapitalförsörjning och tillstyrkte därför förslaget i nu berörda delar (5. 217).

Sveriges Industriförbund och Svenska Handelskammarförbundet till- styrkte förslagen i nu berörda delar. 1 gemensamt yttrande anförde de, att behov av kapital för placering i aktieri första hand borde täckas genom utbud från hushållen. I andra hand borde privata institutioner, och då bl.a. försäkringsbolagen, ges ökade möjligheter till aktieinnehav. För- bunden ansåg att försäkringsbolagen hade både vilja och kompetens att åta sig det med utökat aktieinnehav ökade ägaransvaret (s. 217).

SHIO och Familjeföretagens Förening ansåg att den föreslagna libera- liseringen i rätten för försäkringsbolagen att äga aktier låg i linje med att även fjärde AP-fondens aktieinnehav skulle kunna uppgå till samma gräns (s. 217).

Svenska Företagares Riksförbund avgav ett yttrande av samma inne- börd (s. 217).

Styrelsen för Stockholms Fondbörs tillstyrkte utredningens förslag. Med anledning av utredningens uttalande att ett ökat aktieinnehav för försäkringsbolagens del borde förenas med ett aktivt ägaransvar anförde börsstyrelsen:

Försäkringsbolagens primära uppgift är att förvalta försäkringstagar- nas medel på ett sådant sätt att dessa medel, enligt vad som föreskrivs i lagen om försäkringsrörelse, erhåller bästa möjliga avkastning. För att fullgöra denna uppgift måste bolagen även fortsättningsvis kunna göra de placeringar och omplaceringar, som ur rent ekonomiska syn- punkter bedöms som lämpliga och riktiga. Om ett ”aktivt ägaransvar”, skulle innebära en begränsning i möjligheterna att göra ekonomiskt lämpliga dispositioner i aktieportföljen, finns risk för att portföljför- valtningen blir inaktiv. En sådan förvaltning kan negativt påverka börshandeln och minska börsens effektivitet som instrument för kapi- talfördelning (s. 218).

Sveriges Finansanalytikers Förening ansåg förslaget till höjning av aktie- begränsningsregeln vara välmotiverat, och anförde som främsta skäl att många försäkringsbolag var i det närmaste fullplacerade i de attrakti- vaste papperen vid då gällande femprocentspärr. Denna begränsning av försäkringsbolagens placeringsregler motverkade en effektiv resursallo- kering. Föreningen hade förståelse för att olika skäl kunde tala för att försäkringsbolagens röstinnehav borde begränsas. Från principiella ut- gångspunkter, bl.a. krav på väl fungerande marknad, framstod det dock som tveksamt att bara vissa institutionella placerares handlingsfrihet skulle begränsas, speciellt som dessa placerare svarade för en mycket stor del av det potentiella utbudet av riskvilligt kapital (5.218 f.).

Sveriges Aktiesparares Riksförbund fann att femprocentsregeln borde behållas, och anförde som skäl härför bl.a., att det från koncentrations- synpunkt kunde ifrågasättas om försäkringsbolagen, som redan då var dominerande ägare i många företag, skulle ges vidgade möjligheter till aktieplaceringar (s. 218).

Fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska Sparbanksföreningen, Sve- riges Föreningsbankers Förbund, Folksam, SACO/SR, SHIO, Familje- företagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Ci- vilekonomföreningen tillstyrkte en utvidgning av försäkringsbolagens rätt att placera aktieri varje enskilt företag i enligt med utredningsförsla- get. LRF och Svenska Kommunförbundet anförde viss tveksamhet mot utredningens förslag.

I 1979 års proposition om den svenska kapitalmarknaden (1978/ 79: 165), som bl.a. låg till grund för den sedermera utfärdade lagen den 13 december 1979 om ändring i försäkringsrörelselagen (nr 1053), anförde departementschefen, att dåvarande bestämmelser om den s.k. fria sek- torn och om begränsning av aktieinnehavet borde bestå. Till stöd för detta uttalade departementschefen, såvitt gällde sistnämnda regel, bl.a. följande:

Det är klart att 5-procentsregeln ibland kan vålla olägenheter, främst då för de stora försäkringsbolagen. När ett försäkringsbolags innehav ligger nära gränsen kan detta innebära vissa svårigheter vid nyemis- sion av aktier. En förutsättning för att emissionen skall bli framgångs- rik kan nämligen vara att försäkringsbolaget medverkar — förutom genom att teckna aktier motsvarande dess tidigare innehav genom att köpa upp teckningsrätter på marknaden. Det kan också nämnas att 5-procentsregeln vid fusioner inom försäkringssektorn under 1960-ta- let har tvingat fram avyttring av aktier. Olägenheter av detta slag kan emellertid uppstå, även om procenttalet skulle höjas. En viktig princip i försäkringsrörelselagen är att försäkringsbolagen inte får driva an- nan rörelse än försäkringsrörelse (numera ] kap. 3 & försäkringsrörel- selagen). Försäkringsbolagens aktieplacering har hittills främst haft karaktär av ren kapitalplacering. Som utredningen påpekar bör man räkna med att kraven på försäkringsbolagen att ta på sig ett aktivt ägaransvar stiger om bolagens aktieinnehav kan ökas till 10 %. De skulle mer än f.n. nödgas ingripa i företagens skötsel. Det innebär att principen att försäkringsbolagen inte får driva verksamhet som är främmande för försäkringsrörelse kan komma att åsidosättas. Det kan

vara lika olämpligt att ett försäkringsbolag på grund av sitt innehav av aktier i ett annat bolag deltar i en verksamhet som saknar allt samband med själva försäkringsrörelsen som att detta sker direkt i försäkrings- bolagets egen verksamhet, Iåt vara att försäkringsbolagen som för- säkringsbolagens riksförbund påpekar — har att driva sin placerings- verksamhet med beaktande av försäkringstagarnas intressen. Om ett försäkringsbolag tar ett aktivt ägaransvar vid driften av andra företag, kan det uppstå risk för att själva försäkringsrörelsen och med den förenad utlåningsverksamhet påverkas negativt. Det undantag från principen att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäk- ringsrörelse som en ändring av femprocentsregeln kan innebära fram- står därför enligt min mening som olämpligt från både principiella och andra utgångspunkter. Motsvarande överväganden på bankområdet har lett till ett principiellt förbud för bankerna att äga och driva annan rörelse än bankrörelse. Det har inte på allvar övervägts att det för bankerna gällande förbudet skulle avskaffas (prop. 1978/79:165 s. 137 f.).

Departementschefen tillade att det förtjänade påpekas att försäkringsin- spektionen enligt den dåvarande regeln kunde medge och i en del fall också hade medgett försäkringsbolag att förvärva mer än fem procent av ett bolags aktier. När aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp medgetts, hade inspektionen enligt departementschefen dock förutsatt att inneha- vet nedbringats till högst fem procent så snart detta kunnat ske utan olägenhet. Eftersom en fråga om femprocentsregelns tillämpning i kon- cernförhållanden övervägdes av försäkringsrörelseutredningen, ansåg departementschefen att utredningens resultat borde avvaktas, innan statsmakterna tog ställning i denna fråga (5. 138).

5.7 1977 års försäkringsrörelseutredning och 1982 års försäkringsrörelselag

1977 ärsförsäkringsröre/seutredning(Ds E 1980:6) föreslog ej någon defi- nition av begreppet försäkringsrörelse, och inte heller någon ändring av reglerna om tillstånd för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Utredningen anförde dock:

Regeringen eller försäkringsinspektionen kan emellertid stadfästa en bolagsordning med avvikande innehåll om det finns särskilda skäl för det. I de fall då ett försäkringsbolag kan medges att driva någon annan rörelse skall det finnas garantier för att detta sker i försäkringstagarnas intresse. Försäkringsbolagen har i allmänhet fått ta in bestämmelser i bolagsordningarna om rätt att uppföra bostads-, kontors- och affärsfas- tigheter, som är avsedda att utgöra en varaktig kapitalplacering, att utföra databehandling eller hyra ut maskintid i datoranläggningar för att på ett ändamålsenligt sätt kunna utnyttja sin personal och sina maskiner. Genom att försäkringspektionen gett försäkringsbolagen tillstånd att inneha aktier har bolagen i viss utsträckning fått möjlighet att i dotterbolag driva viss främmande verksamhet med anknytning till försäkringsverksamheten, t.ex. bilreparationsverksamhet (Ds E l980:6 s. 155).

Utredningen diskuterade om inte femprocentsregeln också borde omfat- ta andel i andra företag än aktiebolag och ansåg att samma invändningar som framförts mot ett större aktieinnehav även kunde riktas mot att försäkringsbolag hade för stort inflytande i ett företag som drevs i andels- form, t.ex. ekonomisk förening. Utredningen ville dock inte föreslå nå- gon ändring av dessa bestämmelser, eftersom de strax dessförinnan varit föremål för lagstiftning.

Utredningen hade vidare i annat sammanhang föreslagit att koncern- begreppet skulle utvidgas från att ha omfattat endast svenska försäk- ringsbolag till att omfatta samtliga svenska och utländskajuridiska per- soner. Utredningen föreslog att femprocentsregeln skulle gälla koncer- ner i den av utredningen föreslagna bemärkelsen, vilket skulle innebära att koncernen som helhet inte fick inneha mer än fem procent av aktierna i ett bolag. Utredningen föreslog vidare, att försäkringsinspektionen skulle kunna förordna att lagens bestämmelser om koncerner skulle till- lämpas helt eller delvis på en grupp av försäkringsbolag som inte utgör en koncern enligt huvudregeln, men som hade gemensam eller i huvudsak gemensam administration och företagsledning. När det gällde en sådan s.k. oäkta koncern, dvs. en grupp av bolag med i huvudsak gemensam administration och företagsledning, borde det ankomma på försäkrings- inpektionen att avgöra om aktiebegränsningsregeln skulle tillämpas ock- så på denna. I princip borde dock regeln tillämpas även på de oäkta koncernerna (utredningen s. 273 f.).

Vid remissbehandlingen av Utredningsförslaget anförde försäkringsin- spektionen att frågan om femprocentsregelns utsträckning enligt inspek- tionens erfarenhet fått ökad aktualitet på senare tid. Det hade sålunda kommit till inspektionens kännedom, att vissa större försäkringsbolag övervägde att engagera sig i vissa rörelser som avsågs att bedrivas genom handelsbolag och kommanditbolag. Enligt inspektionens mening skulle det vara motiverat att utvidga bestämmelsernas räckvidd till också såda- na bolag samt till ekonomiska föreningar.

Enligt utredningens förslag skulle från aktiebegränsningsregeln un- dantas aktier i försäkringsaktiebolag samt holdingbolag m.m. enligt då gällande lagstiftning.

Inspektionen ifrågasatte om undantaget från kravet på medgivande borde gälla även för utländska försäkringsföretag. Inspektionen menade dock att den frågan lämpade sig bättre för avgörande i ljuset av försäk- ringsverksamhetskommitténs kommande överväganden (prop. 1981/ 82:180 bil. 1 s. 374 f.). Inspektionen fortsatte:

Inspektionen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten också på bestämmelsernas redaktionella utformning. Den i paragrafens förs- ta stycke angivna femprocentregeln har i praxis tolkats så, att det avgö- rande är röstvärdet av aktierna. I den mån det funnits aktier med olika röstvärde, har medgivande enligt bestämmelserna i paragrafen inte ansetts erforderligt om aktieinnehavet överstigit fem procent men in- nehavet inte gett högre röstvärde än fem procent. Med utgångspunkt från denna tolkning kan det ifrågasättas om inte regeln i paragrafens

första stycke borde utformas så, att ett försäkringsbolag inte får utan inspektionens medgivande äga ”större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal av högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier” (s. 375).

Svea hovrätt påpekade att den lagstiftningsåtgärd angående förvärv av andelar i företag utredningen åsyftade avsåg andel i aktiefond och att det i samband därmed inte övervägdes det vidare spörsmålet om begräns- ning av rätten till ägarinflytande i andra juridiska personer än aktiebo- lag. Eftersom något ställningstagande från statsmakternas sida i sist- nämnda fråga således inte hade skett nyligen, fann hovrätten det av ut- redningen åberopade skälet mot att då ta upp denna fråga. till övervägan- de inte vara hållbart (s. 375).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund sade sig vara väl medvetet om de svårigheter som mötte vid varje försök att definiera begreppet försäk- ringsrörelse, men ville framhäva angelägenheten av att försäkringsverk- samhetskommittén icke desto mindre gjorde ett försök att definiera be- greppet. Riksförbundet betonade att frånvaron av definition av detta begrepp rent logiskt utgjorde en avsevärd brist även för den grundläg- gande regeln att försäkringsbolag inte fick bedriva annan rörelse än för- säkringsrörelse.

Enligt riksförbundets mening hade bestämmelserna i sin hittillsvaran- de lydelse skapat vissa onödiga svårigheter för bolagen. I avsaknad av ”särskilda skäl” hade försäkringsbolag sålunda nödgats förlägga sådan annan verksamhet (exempelvis skadeförebyggande rådgivning) till ett helägt dotterbolag.

Medgivande att driva ”annan rörelse" skulle enligt utredningen endast lämnas om det fanns ”garanti för att detta sker i försäkringstagarens intresse”. Riksförbundet ville understryka att detta sistnämnda krav inte såsom skett borde tolkas så snävt att av försäkringsinspektionen medgi- ven ”annan rörelse” driven av försäkringsbolaget i egen regi eller av ett dotterbolag — inte fick ge vinst. Med en så snäv tolkning riskerade man enligt riksförbundet att stävja initiativ främst på det i framtiden säkerligen allt viktigare skadeförebyggande området som, om de för- verkligades, skulle vara i både försäkringstagarnas och samhällets intres- se (prop. bil. 5. 363).

Riksförbundet anförde följande beträffande bestämmelsen att försäk- ringsbolag inte fick utan försäkringsinspektionens medgivande äga an- delar i aktiefond:

Bakom den nya bestämmelsen torde ha legat tanken att försäkringsbo- lagen genom förvärv av dylika andelar skulle kunna kringgå 5 %-re- geln i vad avsåg aktiebolag vilkas aktier ingår i en aktiefond i vilken försäkringsbolaget äger andelar.

Såvitt riksförbundet förstår är dock denna risk obefintlig. Andels- ägaren i en aktiefond har icke — i denna sin egenskap — någon röst- rätt på bolagsstämma i företag vars aktier ingår i aktiefonden. Det torde ej heller finnas praktisk möjlighet för försäkringsbolag att skaffa sig inflytande över fondbolagen, dvs. de bolag som förvaltar aktiefon-

derna, eftersom dessa bolag torde vara helägda dotterbolag till finans- institut. Riksförbundet vill framhålla att det icke minst för mindre försäkringsbolag kan finna särskilt intresse att i riskspridningssyfte förvärva andelar i aktiefond, specialiserad på förvaltning av utländska aktier. Riksförbundet vill därför föreslå att försäkringsbolagen med- ges rätt att utan särskilt medgivande från försäkringsinspektionen även äga andelar i aktiefond (s. 377).

I propositionen om försäkringsrörelselag(1981/ 82: | 80) instämde departe- mentschefen i inspektionens uppfattning att kravet på inspektionens medgivande när det gällde förvärv inte borde gälla bara aktier utan även andelar i alla andra företagsformer än aktiebolag. Det var dock inte lämpligt att ett sålunda utvidgat krav på medgivande knöts till fempro— centsregeln för aktier. I stället borde det införas ett generellt krav på medgivande av samma slag som gällde för andelar i aktiefond. Den dåva- rande regeln beträffande andelar i aktiefond hade införts endast två år tidigare, och borde inte avskaffas, som Svenska Försäkringsbolags Riks- förbund föreslagit. I enlighet med den praxis som försäkringsinspektio- nen hänvisat till borde femprocentsregeln ändras till att endast avse rös- tetalet. Till följd av den utvidgning av koncernbegreppet som föreslogs på annat håll i propositionen kunde den dåvarande särskilda regeln om aktiebolag som inte var försäkringsbolag utgå. Någon ändring av undan- tagsregeln, så att inspektionens medgivande skulle krävas för innehav av andelar i utländska försäkringsbolag, borde t.v. inte göras. Enligt det av departementschefen i annat sammanhang antagna Utredningsförslaget ankom det på försäkringsinspektionen att avgöra om aktiebegränsnings— regeln skulle tillämpas på s.k. oäkta koncerner. Enligt departementsche- fen talade dock skäl för att regeln normalt gjordes tillämplig på de oäkta koncernerna (s. 201 f.).

Departementschefen behandlade också i propositionen den av riksför- bundet berörda frågan att medgiven annan rörelse borde kunna vara vinstgivande. Det förhållandet att en verksamhet kunde förväntas ge vinst borde således enligt departementschefens mening inte utesluta, att garantier ansågs föreligga för att verksamheten tjänade försäkringstagar- nas intresse (s. 135).

Sedan riksdagen bifallit propositionens förslag utfärdades försäk- ringsrörelselagen av den I 0 juni 1982 (nr 713).

5.8 Utredningar rörande utlåningsförbud

1942 ärsförsäkringsutredning föreslog ett förbud för styrelseledamot, sty- relsesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör, aktu- arie och revisor att upptaga län eller erhålla borgensutfästelse av det egna bolaget eller annat bolag i samma koncern. Utredningen motiverade sitt förslag med att den inte ansåg det vara överensstämmande med god ton att nu nämnda personer skulle kunna erhålla sådana lån. Undantag före- slogs för det fallet att dessa personer i egenskap av försäkringstagare erhöll lån mot säkerhet i försäkringsbrev (SOU 1946:64 s. 266).

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund fann det i sitt remissyttrande över försäkringsutredningens förslag anmärkningsvärt att lån icke skulle få lämnas till ifrågavarande personer mot fullgod realsäkerhet. Enligt riksförbundets mening kunde bestämmelsen avsevärt försvåra förvärv av utländskt dotterbolag för det fall att aktiemajoriteten måste kvarstanna i utlandet. Förbudet borde därför gälla endast med avseende på förhållan- dena inom svenska bolag. Förbundet framställde dock inget ändringsyr- kande (prop. 1948:50 s. 393 f.).

Sedan departementschefen i lagrådsremissen anslutit sig till utredning- ens förslag, anförde lagrådet att det var tillräckligt att föreskriva, att nu nämnda åtgärder inte fick göras utan försäkringsinspektionens medgi- vande.

Med anledning av lagrådets yttrande uttalade departementschefen i propositionen medförs/ag till lag om försäkringsrörelse ( ] 948.'50) att ett utlåningsförbud beträffande ledande personer i företaget borde bedö- mas från ordningssynpunkt. Kreditgivning till sådana personer kunde lätt medföra intressekonflikter och missbruk. Någon praktisk olägenhet ansågs inte heller följa av förbudet. Tanken att göra kreditgivningen beroende av försäkringsinspektionens medgivande syntes medföra di- rekt olämpliga konsekvenser (s. 574 f.).

Departementschefen föreslog därför att i lagen om försäkringsrörelse skulle intas ett förbud mot utlåning till ledande personal i försäkringsbo— lagen, vilket också blev riksdagens beslut.

1977 års försäkringsrörelseutredning (Ds E 1980:6) föreslog att förbud att lämna lån till släktingar inom den förbjudna kretsen (den s.k. släkt- skapskatalogen) borde införas enligt vad som gällde för allmänna aktie- bolag. Utredningen hänvisade såvitt gällde revisorerna till att enligt för- slaget om revisorer i 10 kap. försäkringsrörelselagen skuldförhållande utgjorde revisorsjäv. Utredningen föreslog emellertid inte några be- gränsningar som tog sikte på försäkringsbolagens rätt att ge lån till aktie- ägare eller garanter, trots att ett sådant låneförbud beträffande aktieäga- re fanns i aktiebolagslagen.

Till stöd för sin uppfattning anförde utredningen:

Försäkringsbolagen har en betydande utlåningsverksamhet. Lån ges både till företag och till enskilda personer. För dessa lån ställs betryg- gande säkerhet. Utlåningsverksamheten granskas också av försäk- ringsinspektionen. Vad gäller försäkringsbolagens utlåningsverksam- het finns det därför ingen anledning att befara sådan skatteflykt eller urholkning av det bundna egna kapitalet, som utgjorde underlag för låneförbudet i aktiebolagslagen. Utredningen har därför inte föresla- git att aktieägare eller garanter skall omfattas av låneförbudet (s. 371).

Utredningen föreslog vidare två undantag från låneförbudet, dels vad gällde s.k. livlån enligt föreskrifterna i bolagens grunder, dels en möjlig- het för inspektionen att medge undantag från låneförbudet om det fanns synnerliga skäl för detta.

I sitt remissvar anförde försäkringsinspektionen att i försäkringsbola- gen förekom en inte obetydlig långivning till de anställda inom ramen för

den personalpolitik som bedrevs av bolagen. Inspektionen, som med uppmärksamhet följt utvecklingen på detta område, hade dittills inte haft något att erinra mot sådan långivning, annat än i helt speciella fall. Med hänsyn till den antagbara frekvensen av ansökningar om dispens skulle det i och för sig te sig praktiskt, om inspektionen gavs befogenhet att för fall av ifrågavarande slag ge generell dispens enligt särskilda an- visningar till bolagen (prop. 1981/82:180 Bilagedel l s. 415).

I propositionen om försäkringsrörelselag. m.m. (1981/82.780) godtog departementschefeni sak utredningens förslag, men utformade proposi- tionen i denna del närmare i anslutning till aktiebolagslagens regler. Till följd härav föreslogs låneförbud även förjuridisk person över vars verk- samhet ett bestämmande inflytande utövades av styrelseledamöter eller andra ansvariga personer i bolaget, resp. ett koncernbolag, eller personer i släktkatalogen.

Från förbudet skulle undantas koncernlån och s.k. kommersiella lån. Vidare följde departementschefen utredningens förslag angående dis- pensmöjligheter. Såsom ett tänkbart dispensfall nämnde departements- chefen lån för aktieförvärv i det egna bolaget åt sådana styrelseledamöter som representerar de anställda.

Riksdagen godtog propositionens förslag beträffande utlåningsför- bud.

6 Övriga utredningar med anknytning till frågan om annan rörelse

Regeringen bemyndigade 1980 chefen för ekonomidepartementet att till- kalla en särskild utredare med uppgift att utreda de små och medelstora företagens finansiella situation m.m. Utredningen framlade 1981 ett del- betänkande med rubriken Tillväxtkapital (SOU 1981 :95). I betänkandet behandlades frågor som rörde dessa företags försörjning med riskvilligt kapital.

Utredningen studerade bl.a. hur ökade möjligheter och incitament kunde skapas för olika finansiärer att placera i mindre och medelstora företag. Såvitt gällde försäkringsbolagen förklarade utredningen, att den efter kontakter med dessa erfarit, att femprocentsgränsen för försäk- ringsbolagens aktieinnehav i enstaka bolag inte innebar något avgörande hinder för bolagen att göra lämpliga placeringar i mindre och medelstora företag. Utredningen var därför inte beredd att aktualisera en ändring såvitt gällde femprocentsgränsen (s. 256).

Sammanfattningsvis anförde utredningen i denna del:

En allmän regel för försäkringsbolagens placeringar är att de skall ske med försiktighet. När fråga uppkommer om placeringari mindre och medelstora företag gäller om detta står i samklang med denna allmän- na regel. Som utredningen tidigare framhållit kan placeringar i många mindre och medelstora företag betraktas som mycket säkra. Härtill kommer att försäkringsbolagen normalt har en stab med högt kvalifi- cerade analytiker som gör bedömningar och följer upp bolagens place- ringar. Utredningen finner med hänsyn härtill att avgörande invänd- ningar mot att försäkringsbolagen medverkar i riskkapitalförsörjning- en till mindre och medelstora företag knappast kan resas. Utredningen har också efter överläggningar med försäkringsinspektionen anled- ning förmoda att engagemang i mindre och medelstora företag kan komma att bedömas välvilligt (s. 257).

Utredningen ansåg att försäkringsbolagen med hänsyn till sin stora bety- delse som institutionella finansiärer borde medverka i större utsträck- ning vid finansieringen av mindre och medelstora företag. Med hänsyn till bl.a. restriktionerna för försäkringsbolag att förvärva aktier, borde vinstandelslån vara en för dem lämplig finansieringsform.

I sitt slutbetänkande Kreativ finansiering (SOU 1983259) underströk utredningen vikten av att verk och myndigheter som hade ett inflytande på försäkringsbolagens verksamhet intog en positiv attityd till försäk- ringsbolagens medverkan i en kreativ och flexibel långivning till mindre och medelstora företag (5. 133 f.).

6.2 Koncentrationsutredningen

I sin studie av kreditmarknadens struktur och funktionssätt (SOU 1968:3) behandlade Koncentrationsutredningen även försäkringsbola- gen. Utredningen konstaterade att försäkringsbolagens aktieinnehav un- der perioden 1954—1966 ökat kraftigt både absolut sett och i relation till totala placeringar. Tre eller fler försäkringsbolag fanns bland de tio största ägarna i cirka en tredjedel av börsföretagen (exklusive bankerna). I nära 45 procent av börsföretagen var fyra eller fler försäkringsbolag bland de 20 största ägarna. På bankområdet var försäkringsbolagens betydelse som ägare ännu större. För vissa börsnoterade företag var den störste aktieägaren ett försäkringsbolag. Av en sammanställning av de 20 största ägarna i varje börsföretag med avseende på röstinnehavet fram- gick, att de olika försäkringsbolagens andelar av röstinnehavet var be- tydlig i många av dessa företag. Försäkringsbolagens samlade andel av det totala röstetalet var dock lägre i flertalet företag än de fem procent som utgjorde maximigräns för ett försäkringsbolags eller en försäkrings- koncerns innehav. Av de företag för vilka röstlängden från 1963 års ordi- narie bolagsstämma fanns tillgänglig var försäkringsbolagen represente— rade på exakt hälften av stämmorna. I åtta av bankerna, däribland alla de privata storbankerna, var försäkringsbolag företrädda på stämman detta år.

Koncentrationsutredningen studerade även förekomsten av gemen- samma styrelseledamöter mellan försäkringsbolag och övrigt näringsliv. För denna undersökning utvaldes de 15 största försäkringsbolagen vid utgången av 1962. Totalt innehade försäkringsbolagens styrelsemedlem- mar (inklusive suppleanter) 165 uppdrag som styrelsemedlemmar eller verkställande direktörer i andra företag.

De fyra största försåkringsföretagen, särskilt SPP och Skandia, hade både absolut och relativt sett en betydande kreditgivning till de under- sökta företagsgrupperna. De styrelserepresenterade företagens krediter utgjorde dock endast en begränsad del av den totala direkta kreditgiv- ningen. Med undantag för Skandiakoncernen har inte heller kreditgiv- ningen till företag med representation i försäkringsbolagets styrelse varit särskilt markerad.

l betänkandet ”Ägande och inflytande inom det privata näringslivet; Koncentrationsutredningen V” (SOU 1968:7) gjordes ett försök till in- delning av olika former av ägarinflytande i svenska företag. Detta har närmare redovisats i kap. 1 Begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m. Här skall endast nämnas att koncen- trationsutredningen ansåg att ett betydande inflytande i ett företag redan kunde föreligga när en ägare eller en ägargrupp hade mer än fem procent av det totala röstetalet. Många av de företag som utredningen studerade var stora börsnoterade företag där en minoritetspost på mer än fem pro- cent representerade en betydande mängd kapital, både absolut sett och i förhållande till alla eller nästan alla övriga aktieägare.

6.3 Placeringsutredningen

Placeringsutredningen har i sitt betänkande ”Kapitalplaceringar på aktie- marknaden” (SOU 1983144) anfört följande såvitt är av intresse i nu förevarande sammanhang:

Då vi valt att inte behandla den evige placerarens ägarroll har vi ingen anledning att diskutera motiven för begränsningsregler. Däremot vill vi framhålla att förekomsten av sådana såväl för de placerare vi diskuterar som för andra kapitalmarknadsinstitutioner i vissa lägen kan ge upphov till icke önskvärda aktiemarknadsreaktioner. Vi har tidigare påpekat att kvantitativa regler i likviditetsförvaltningen kan ge upphov till tekniska effekter på aktiekurserna, nämligen i de fall placeraren ligger nära likviditetstaket.

Förekomsten av begränsningsregler för aktieinnehavet i enskilda företag kan ge samma typ av tekniska effekter på kurserna som en kvantitativ reglering av likviditeten. När placeraren nått det maximala innehavet i ett företag kan detta leda till en med hänsyn till de långsiktiga utvecklingsmöjligheterna för företaget — omotiverad kursreaktion, då den övriga marknaden får förutsättas snabbt få kän- nedom om att placeraren nått maximigränsen. Denna möjlighet talar mot att man kvantitativt reglerar placerarens aktieinnehav i enskilda företag (5. 44).

6.4 Kreditmarknadskommittén

Kreditmarknadskommittén (Fi 1983206) tillsattes den 5 maj 1983. I kom- mitténs uppdrag ingår att utreda strukturfrägorna inom kapitalmarkna- den i syfte att skapa rationella rörelseregler för skilda slag av finansinsti- tut. Såvitt gäller denna kommittés arbete med försäkringsbolagens fi- nansförvaltning har i direktiven anförts följande:

Kommittén bör granska utvecklingen av försäkringsbolagens finans- förvaltning och vid behov föreslå regler i fråga om försäkringsbola- gens kapitalplaceringar, i första hand sådana som sker på penning- marknaden. Försäkringsverksamhetskommittén, som i sitt uppdrag skall iaktta principen att försäkringsbolag inte utan särskilda skäl får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse, torde från sina utgångs- punkter också få anledning ta upp frågor som sammanhänger med försäkringsbolagens finansförvaltning. Förutom finansförvaltningens bärande roll för försäkringsverksamheten torde sålunda försäkrings- verksamhetskommittén komma att behandla frågor som gäller gräns- dragningen mellan försäkringsrörelse och aktivt deltagande i annan företagsverksamhet. En sådan fråga aktualiseras bl.a. när ett försäk- ringsbolag har en större aktiepost i ett annat företag där det också medverkar genom en omfattande lånefinansiering. När kommittén inom ramen för sitt uppdrag tar upp försäkringsbolagens finansför- valtning bör därför samråd ske med försäkringsverksamhetskom- mitten.

6.5 Ägarutredningen

Ägarutredningen (I 1985 :04) har till uppgift att utreda ägar- och inflytan- defrågor i svenskt näringsliv. Enligt vad försäkringsverksamhetskom- mittén erfarit kommer utredningen därvid också in på försäkringsbola- gens inflytande i andra företag.

6.6 Eko-kommissionen

Ekokommissionen (kommissionen mot ekonomisk brottslighet) tillsattes den 25 november 1982. I sin rapport ”Kreditgivning och ekonomisk brottslighet” (mars 1984) berörde kommissionen bl.a. försäkringsinspek- tionens arbete i de hänseenden som kommissionen hade att beakta.

Kommissionen underströk därvid vikten av att försäkringsinspektio- nens arbete ges den inriktning och de resurser som behövs för att bedriva en — från de synpunkter kommissionen hade att beakta — aktiv och effektiv tillsyn över försäkringsbolagens utlåningsverksamhet. Det fanns i det sammanhanget enligt kommissionens mening skäl att överväga om inte försäkringsinspektionen borde utfärda etiska meddelanden av det slag som bankinspektionen gör. Vissa vinster från effektivitetssynpunkt borde kunna göras genom en ökad samverkan mellan försäkringsinspek- tionen och bankinspektionen i dessa frågor.

Kommissionen förordade också, att försäkringsverksamhetskom- mittén i sitt arbete beaktade intresset av att försäkringsinspektionen ut- övade en aktiv och effektiv tillsyn över den utlåningsverksamhet som försäkringsbolagen bedriver med utgångspunkt i de intressen kommis- sionen företrädde.

7 Konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt

Frågan om försäkringsbolags rätt att utge konvertibla skuldebrev med optionsrätt berörs inte i direktiven. Emellertid har föredragande departe- mentschefen i propositionen om försäkringsrörelselag m.m. (1981/ 82 : 1 80) ansett, att ett ställningstagande till denna fråga bör avvakta resul- tatet av försäkringsverksamhetskommitténs behandling av utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag. Utgivande av konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt utgör dessutom en form av upplåning som borde bedömas under den allmänna frågan om försäkringsbolagens rätt att driva annan rörelse.

När ett aktiebolag behöver skaffa nytt kapital, kan det ske på i princip två olika vägar, antingen genom upplåning eller genom nyemission av aktier. Vid upplåning ökas det främmande kapitalet. Detta kan i första hand ökas med lån mot obligationer eller mot andra skuldebrev med säkerhet i t.ex. panträtt i fast egendom. Ett annat alternativ är utgivande av förlagsbevis, vilka ger sämre säkerhet för långivarna men i gengäld bättre avkastning.

Vid nyemission ökas det egna kapitalet. Innehav av aktier innebär rösträtt och i princip — rätt till utdelning. I förmånsrättsordningen kommer emellertid aktieägarnas fordran på utdelning och andel av till- gångar efter långivarnas anspråk.

Nyemissioner i försäkringsaktiebolag har varit relativt ovanliga i Sve- rige. I utlandet är det dock vanligt att försäkringsaktiebolag nyemitterar aktier. Som exempel härpå kan nämnas att Commercial Unioni England 1977 i det närmaste fördubblade sitt aktiekapital genom en nyemission på hela 75 milj. pund. Allianz -— den tyska förbundsrepublikens största skadeförsäkringskoncern gjorde åren 1961—1977 sex nyemissioner och en fondemission och höjde därigenom sitt aktiekapital från 52 till 312 milj. DM K. Miinchener Räck — världens största återförsäkringsbolag — gjorde under perioden 1956—1977 inte mindre än sju nyemissioner och höjde därigenom sitt aktiekapital från 31 till 195 milj. DMK. I detta företag synes man ha som princip att anpassa det bundna egna kapitalet till den växande affärsomslutningen genom att göra en nyemission varje gång sagda kapital sjunker under 10 procent av premieinkomsten för egen räkning. En väsentlig förklaring till dessa täta nyemissioner hos stora, internationellt verksamma direkt- och återförsäkringsbolag torde vara deras erfarenhet att man —— inte minst på den internationella åter-

försäkringsmarknaden fäster stort avseende vid det bundna egna ka- pitalets storlek.

Två finansieringsformer som kan sägas ligga mellan å ena sidan aktier och å andra sidan obligationer och förlagsbevis är konverteringslån och optionslån.

Konverteringslån innebär att innehavarna har rätt att efter ett visst antal år byta (konvertera) obligationen eller förlagsbeviset mot aktier i det emitterande företaget till en i förväg bestämd kurs. Då denna konver- teringsrätt har ett visst värde, kan räntan på konverteringslånet sättas lägre än marknadsräntan på ett traditionellt obligations- eller förlagslån. Konverteringsrätten kan inte skiljas från lånebeviset.

Konverteringslån är en lämplig finansieringsform för företag som vid en viss tidpunkt behöver långfristigt lånekapital och på längre sikt en ökning av det egna kapitalet. Ett sådant konvertibelt län är däremot inte lämpligt för företag, som behöver en omedelbar ökning av det egna kapi- talet. Detta kräver en traditionell nyemission av aktier.

Det finns också en skillnad i beskattningshänseende för företagen mel- lan konverteringslån och aktier, nämligen att låneräntan i motsats till aktieutdelningen är avdragsgill.

För placeraren ger konverteringslån en högre direktavkastning och ett 1 visst skydd mot kursfalljämfört med en placering i det låntagande företa- gets aktier. Vid en ogynnsam utveckling för företaget kan han välja att få skuldebrevet kontant inlöst i stället för att konvertera det till aktier. Om aktiens värde däremot stigit efter låneemissionen utöver den i förväg bestämda kursen, kan placeraren tillgodogöra sig mervärdet genom att utnyttja konverteringsrätten.

Options/än skiljer sig från konverteringslån på så sätt att optionsbe- visen, som representerar optionsrätterna, i regel kan avskiljas från skul- debrevet (som är ett förlagsbevis eller en obligation). Därefter handlas optionsrätterna för sig och skuldebreven för sig. Dessa senare blir då helt jämförbara med andra traditionella skuldebrev.

Optionsrätterna ger innehavarna rätt att mot kontant betalning teckna nya aktier till en vid låneemissionen bestämd kurs och inom en vid emis- sionstillfället bestämd tidsperiod. Optionsrätterna kan alltså betraktas som långfristiga teckningsrätter.

Optionslån ger en flexibilitet, som konverteringslån inte har, både för det emitterande företaget och för långivarna. Sålunda kan företaget t.ex. bestämma optionslånevillkoren så att aktieemissionsbeloppet, då op- tionsrätterna utnyttjas, blir högre än lånebeloppet. Det är vidare inte nödvändigt att den senaste tidpunkten för utnyttjandet av optionsrätter- na sammanfaller med länets förfallotid, utan tidpunkten kan i stället inträffa tidigare. När optionsrätten utnyttjas, kan bolaget sålunda få ett ytterligare kapitaltillskott, vilket inte är fallet vid konvertering av ett redan utgivet lån.

För långivarna medför Optionslån den fördelenjämfört med konverte- ringslån att de kan sälja förlagsbevisdelen och behålla de mer chans- och riskbetonade optionsrätterna eller omvänt. Valet beror alltså på hur lån-

givarna önskar fördela sina placeringar på värdepapper med olika grad av chanser och risker. Det bör framhållas, att optionsrätten kan minska i värde och rentav bli helt värdelös om aktiekursen efter emissionstillfället utvecklats ogynnsamt.

Möjligheten för svenska aktiebolag att utge konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt infördes 1973 genom lagen om konvertibla skul- debrev m.m. Från lagens tillämpning undantogs bank- och försäkrings- aktiebolag. Till stöd härför åberopades i propositionen att dessa typer av bolag omfattades av särskild lagstiftning. Åtminstone vid tidpunkten för propositionen syntes inte bank- och försäkringsaktiebolagen ha något mer tvingande behov av att kunna anlita dessa nya finansieringsformer. Lagbestämmelserna om konvertibla skuldebrev och skuldebrev med op- tionsrätt har sedermera intagits i 5 kap. i 1975 års aktiebolagslag (nr 1385).

Frågan om försäkringsaktiebolagen skulle erhålla rätt att använda sig av dessa finansieringsformer behandlades av 1977 ärsförsäkringsrörel— seutredning. Utredningen föreslog att skadeförsäkringsaktiebolagen skulle ges rätt att ge ut såväl konvertibla skuldebrev som skuldebrev med optionsrätt.

Utredningen framhöll, att försäkringsaktiebolag genom att ge ut såda- na skuldebrev kunde skaffa sig främmande kapital som på olika sätt också kunde förstärka det egna kapitalet. Om ett försäkringsbolag med exempelvis stor utländsk affärsrörelse behövde anlita utländskt kapital genom lån eller nyemission borde, om erforderligt tillstånd för detta meddelats, det svenska bolaget få anlita denna lånemöjlighet på samma villkor som utländska konkurrenter. Visade det sig då att en emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt var mer fördel- aktig än en vanlig nyemission, borde dessa former inte vara stängda för bolaget. Konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt inrym- de visserligen vissa spekulativa moment, men dessa var enligt utredning- en inte så framträdande att dessa finansieringsformer skulle vara på nå- got sätt äventyrligare för bolagen än en traditionell nyemission.

Utredningen menade emellertid att lån med konverterings- eller op- tionsrätt inte var lämpliga för liiförsäkringsaktiebolag. De direktteck- nande svenska livförsäkringsaktiebolagens aktiekapital var i förhållande till bolagens balansomslutning av marginell betydelse. Eftersom det inte förekom vinstutdelning på aktierna i ett livförsäkringsaktiebolag, kunde ett sådant bolag överhuvudtaget inte räkna med att kunna öka sitt kapital genom dessa finansieringsformer. Utredningen föreslog därför att en- dast skadeförsäkringsaktiebolagen skulle få utnyttja dem. Till skillnad från aktiebolagslagen medgav inte utredningens förslag att konvertibla skuldebrev fick tecknas mot tillskott av annan egendom (apportemis- sion). Emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med options- rätt skulle således endast kunna ske mot pengar.

Försäkringsinspektionen och riksbanksfullmäktige motsatte sig emel- lertid utredningens förslag och menade, att det inte alls, eller i varje fall inte vid denna tidpunkt, borde leda till lagstiftning.

Försäkringsinspektionen anförde att en upplåning genom Optionslån i själva verket syntes leda till en kapitalförvaltning som inte utgjorde ett direkt utflöde av försäkringsrörelsen, och att det kunde ifrågasättas om detta var förenligt med principen att försäkringsbolag inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Vad däremot gällde frågan om kon- vertibla skuldebrev anförde inspektionen att dessa närmast kunde ses som ett i vissa lägen fördelaktigt alternativ till nyemission. Om försäk- ringsaktiebolag med användande av konvertibla skuldebrev skulle få ökade möjligheter att anskaffa utländskt kapital skulle emellertid enligt inspektionen den komplikationen uppkomma att man riskerade att få ett ökat utländskt inflytande över försäkringsaktiebolagen i Sverige i takt med att konverteringsrätten utnyttjades. Inspektionen förordade därför att ett slutligt ställningstagande i denna del skulle anstå till dess en av- stämning kunde ske med försäkringsverksamhetskommitténs komman- de förslag i fråga om utlänningars rätt till direkt aktieförvärv i svenska försäkringsaktiebolag.

Vid försäkringsinspektionens behandling av frågan anmälde byrå- chefen Eskil Persson skiljaktig mening och uttalade, att det var uppen- bart att den upplåning av främmande kapital som dessa finansieringsfor- mer avsåg att underlätta, skulle användas för befrämjande av själva för- säkringsrörelsen. Enligt Persson saknades det därför anledning att hävda att Upplåningen som sådan skulle stå i strid mot förbudet mot drivande av främmande rörelse. Härtill kom att det genom upplåning erhållna främmande kapitalet i huvudsak kunde antas komma att på sikt medföra en ökning av det egna kapitalet genom begagnande av rätten till konver- tering eller option. Vad så gällde risken för ett ökat utländskt inflytande över bolagen fann Persson, att några olägenheter med den dittillsvaran- de ordningen med obegränsad rätt för utlänningar att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag inte förmärkts. Särskilt skadeförsäkrings- verksamheten hade under senare år kommit att i allt större utsträckning präglas av internationalisering. Mot detta kunde enligt Persson inte nå- gon principiell invändning riktas. Det var angeläget att inte i onödan lägga hinder i vägen för att svenska försäkringsaktiebolag skulle kunna operera också på den internationella marknaden och vid behov konkur- rera om utländskt kapital. Persson menade att detta även kom de svenska försäkringstagarna till godo.

Riksbanksfullmäktige konstaterade att utgivande av lån med options- bevis i första hand innebar att skulderna ökade och i andra hand att det egna kapitalet vidgades, medan utgivande av konvertibla skuldebrev be- tydde att skulden på sikt kunde komma att förvandlas till eget kapital. Riksbanken ansåg därför att skadeförsäkringsbolagen borde få möjlig- heter att använda Optionslån och konverteringslån som en väg att öka det egna kapitalet. När det gällde dessa låneformer restes enligt riksbanken frågan om utlänningars rätt att inneha aktier i svenska försäkringsaktie- bolag. Enligt riksbankens mening skulle det därför vara lämpligt att av- vakta försäkringsverksamhetskommitténs arbete innan lagändring vid- togs.

er'fr .-

Sveriges Finansanalytikers Förening tillstyrkte förslaget. I propositionen till 1982 års försäkringsrörelselag anförde föredragande departementschefen, att han för egen del ansåg att det fanns skäl som talade för att försäkringsrörelselagen skulle ge skadeförsäkringsaktiebo- lagen möjlighet att utnyttja konvertibla lån och Optionslån, vilka båda var ägnade att öka deras eget kapital. Emellertid fann departementsche- fen, under hänvisning till att försäkringsverksamhetskommittén skulle ta ställning till frågan om utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt för- säkringsaktiebolag, att det vore olämpligt att vid denna tidpunkt införa regler, som kunde väsentligt vidga den personkrets, bl.a. utanför landets gränser, för vilka sådana regler blev tillämpliga. Departementschefen ansåg därför, att man borde ta ställning till dessa upplåningsformer först sedan resultatet av försäkringsverksamhetskommitténs arbete angående utlännings rätt att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag förelåg (prop. 1981/82:180 s. 94).

l 5 kap. l & försäkringsrörelselagen infördes därför ett temporärt för- bud för försäkringsbolag att ge ut konvertibla skuldebrev eller skulde- brev förenade med optionsrätt till nyteckning.

Bankaktiebolagkan fr.o.m. den ljuli 1987 ge ut konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt. I den proposition som låg till grund för de nya bestämmelserna (prop. 1986/87:12 om ny banklagstiftning) an- förde föredragande departementschefen, att de fördelar som var förena- de med konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt sett från de allmänna aktiebolagens sida i stort sett gällde också för bankaktiebo- lagen. Därtill kom för bankerna också behovet att med eget kapital tillgo- dose kapitaltäckningskraven. De båda finansieringsformerna hade var för sig fördelar som kunde vara mer eller mindre framträdande beroende på konjunkturerna och på vilken bank det var fråga om. Enligt departe- mentschefen inrymde de visserligen vissa spekulativa element, men de- partementschefen anförde dock, att dessa inte var så framträdande att finansieringsformerna skulle på något sätt vara mer äventyrliga för bankaktiebolagen än en traditionell nyemission.

8. Försäkringsinspektionens tillsyn med avseende på annan rörelse

I försäkringsrörelselagens ] kap. 3 & stadgas att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse om det inte finns särskilda skäl för det. Lagen innehåller inte några närmare regler för vad som förstås med annan rörelse och ej heller några kriterier för när särskilda skäl för undantag skall anses föreligga. Viss vägledning kan erhållas i förarbete- na till den försäkringsrörelselagstiftning som tillkommit under årens lopp. Beträffande det utflöde av förbudet mot annan rörelse som stad- gandet i 7 kap. 17 5 om begränsning av rätten att äga aktier i andra bolag representerar ger lagen likaså inga direkta bestämmelser om förutsätt- ningarna för försäkringsinspektionens tillståndsgivning.

I förarbetena till lagstiftningen om begränsning av försäkringsbola- gens aktieägande understryks — förutom hänsynstagandet till soliditets- kravet och konjunkturriskerna att begränsningen syftar till att hindra försäkringsbolagen att kringgå förbudet mot att bedriva annan rörelse. Vidare pekas på att försäkringsbolagen enbart bör äga aktier som place- ringsobjekt och inte påta sig ett aktivt ägaransvar, att försäkringsbola- gens ledning bör koncentrera sig på försäkringsrörelsen och ej ägna sig åt skötseln av andra företag och ej delta i verksamhet som ej hör samman med den egentliga försäkringsrörelsen. Det anförs ibland att försäkrings- bolagen inte bör få ett för stort inflytande utanför försäkringsrörelsens område eller att ett stort aktieinnehav i ett företag inte är förenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Å andra sidan nämns ofta så- som möjliga undantag från femprocentsregeln sådana fall då en viss främmande verksamhet har naturlig anknytning till försäkringsrörelsen såsom skadereparationsrörelse i begränsad omfattning. Tillämpningen av lagens förbud mot annan rörelse och lagens femprocentsregel för försäkringsbolagens aktieinnehav vilar alltså på den praxis som skapas genom försäkringsinspektionens tillsyn och tillståndsgivning.

8.1. Medgivande till annan verksamhet genom bestämmelser i bolagsordningen

I de fastställda bolagsordningarna för försäkringsbolagen äri allmänhet föreskrivet, att försäkringsbolagen får uppföra bostads-, kontors- eller affärsfastighet som är avsedd att utgöra varaktig kapitalplacering.

I bolagsordningarna brukar vidare inrymmas bestämmelser om rätt för bolagen att bedriva sådan verksamhet som medför ett ändamålsenligt utnyttjande av dess personal och dess maskiner, t.ex. genom att utföra databehandling eller hyra ut datorkapacitet som eljest erfordras för bola- gens försäkringsrörelse. Ett par större försäkringsbolag (SPP och AMF- pension) har enligt bolagsordningen möjlighet att bedriva kapitalförvalt- ning för pensionsstiftelser under förutsättning att förvaltningen ombe- sörjs av försäkringsbolagens egen personal och medför ett ändamålsen- ligt utnyttjande av den personal och de maskiner, som erfordras för bola- gets försäkringsrörelse.

I samband härmed kan redovisas att livförsäkringsbolagen regelmäs- sigt enligt de för dem gällande grunderna har rätt att förränta förfallna livförsäkringsbelopp och att detta inte anses utgöra annan rörelse. Utan uttryckliga bestämmelser i bolagsordningen har vidare försäkringsin- spektionen bedömt tillhandahållande av säkerhetsmaterial som tillåten verksamhet.

8.2. Tillstånd beträffande innehav och köp av fast egendom

I sin skrivelse till regeringen har inspektionen redogjort för sin handlägg- ning av frågor rörande försäkringsbolagens innehav av fast egendom på följande sätt:

Inom ramen för drivandet av försäkringsrörelse ligger helt naturligt en principiell rätt för försäkringsbolagen att placera sina tillgångar på det fördelaktigaste sätt som är förenligt med kravet på säkerhet. Några uttryckliga förbud mot förvärv och innehav av fast egendom förekom- mer inte i lagstiftningen. Marknadens utseende vid den tid då tillsyns- Iagstiftningen tillkom och under mycket långa tider därefter torde emellertid ha varit sådant att med fast egendom knappast förstods annat än fastigheter använda i försäkringsrörelsen och bostadsfastig- heter i tätorter, en placering som med en gången tids värderingar markerade höjdpunkten av soliditet. Man torde å andra sidan hos tillsynsmyndigheten tidigt ha menat att placering av tillgångar i rena jordbruks- och skogsfastigheter låg i vart fall på gränsen till vad som för försäkringsbolag utgjorde främmande och därmed i princip otillå- ten rörelse. De i praktiken förekommande gränsdragningsproblemen saknade dock frekvens och kunde lösas vid underhandskontakter mel- lan försäkringsbolag och tillsynsmyndigheten. En rätt klart markerad tanke utgjorde uppenbarligen att placeringcns huvudsakliga värde skulle ligga i hyresintäkter av byggnaderna. Vad gäller kontors- och affärsfastigheter gjordes samma bedömning som beträffande bostads- fastigheter medan man i fråga om industrifastigheter var betydligt mera kritisk till förvärv som inte primärt hänförde sig till konventio- nella byggnader med klar möjlighet till alternativanvändning. Även om det inte kommit till särskilt klart uttryck från inspektionens sida eftersom frågorna i det förgångna knappast ställts på sin spets torde det kunna sägas att inspektionen varit benägen att såsom främmande och därmed otillåten rörelse vilja beteckna fastighetsförvärv och inne- hav där den rörelse som fastigheten (byggnaden) skall tjäna liksom då också fastigheten (byggnaden) själv är av uttalat speciellt slag.

Inspektionen har, som framgått ovan, från soliditetssynpunkt anfört be- tänkligheter beträffande vissa inslag i försäkringsbolagens förvärvspoli- tik beträffande fast egendom. Emellertid menar inspektionen, att nuva- rande regler inte ger en tillräckligt fast grund för inspektionen att ingripa mot fastighetsförvärv som från soliditetssynpunkt får anses vara mindre önskvärda.

8.3. Tillstånd till annan verksamhet genom dotteraktiebolag eller delägda aktiebolag

Förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse kompletteras ge- nom bestämmelsen i 7 kap. 17 & försäkringsrörelselagen att ett försäk- ringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier (femprocentsregeln). Sådana tillstånd brukar lämnas av inspektionen i den mån verksamheten i dotteraktiebolaget har viss anknytning till för- säkringsrörelsen. Som exempel på fall där tillstånd lämnats kan nämnas innehav av aktier i bolag som utövar bilreparationsverksamhet. Till grund för tillstånd i dessa fall har legat att det befunnits lämpligt att bolagen på detta sätt förvärvar praktisk kännedom om det sätt på vilket bilreparationer utförs och därigenom får tillfälle till metod- och tidsstu-

dier. En förutsättning i dessa sammanhang är att reparationerna har samband med försäkringsskador. Tillstånd har även lämnats att inneha aktier i bolag som bedriver larmtjänst, bilbärgning, sjuk- och olycks- transporter, bildemontering, reservdelsförsäljning och rostskyddsbe- handling. I samband härmed kan också nämnas att försäkringsbolag erhållit tillstånd att förvärva aktier i bolag som bedriver skadeförebyg- gande arbete och skadereglering.

Försäkringsbolagen har i flera fall erhållit tillstånd att upprätta egna dotterbolag när det gällt rådgivning inom försäkringsområdet. I andra liknande fall har sådant tillstånd överhuvud taget ej bedömts erforder- ligt. Som exempel på sådan rådgivning kan nämnas tjänstepensionsfrå- gor samt rådgivning till företag när det gäller ADB-säkerhet, riskhante- ring samt förvaltning och bildande av captivebolag. I ett par fall har försäkringsbolagen också erhållit tillstånd att äga aktier i bolag, som administrerar captivebolag för ägarens räkning.

8.4. Avslagna ansökningar om tillstånd till annan verksamhet

Tillstånd har inte beviljats för deltagande utöver fem procent av rösteta- let i bolag som syftat till att utveckla näringslivet inom en viss region.

Beträffande försäkringsbolagens fria placeringsrätt i fastigheter har försäkringsinspektionen drivit linjen att denna frihet endast gäller för- valtning av egna fastigheter. Deltagande i ett fastighetsförvaltningsbolag där även andra företag än försäkringsbolag har ett betydande inflytande synes enligt inspektionen kunna medföra risk för att den handlingsfrihet som är nödvändig för en sund utveckling av försäkringsväsendet blir begränsad på ett inte godtagbart sätt.

Enligt uppgift från inspektionen har försäkringsbolagen efter ett nega- tivt underhandsbesked vid ett flertal tillfällen avstått från att till inspek- tionen inkomma med ansökan om tillstånd att förvärva mer än fem pro- cent av röstetalet.

8.5. Tillstånd för annan verksamhet utomlands

Särskild bedömning förekommer i fråga om tillstånd att utomlands be- driva annan rörelse än försäkringsverksamhet. I flera av de länder där svenska försäkringsbolag bedriver direktförsäkring är den inhemska lag- stiftningen mindre restriktiv än den svenska när det gäller försäkringsbo- lags rätt att bedriva annan rörelse. För att de svenska försäkringsbolagen skall kunna hävda sig i konkurrensen i sådana länder har inspektionen därför lämnat relativt långtgående tillstånd. Sålunda har tillstånd läm- nats att i utlandet bilda lokala investeringsbolag för att möta önskemål från försäkringstagare i vederbörande land eller för att erbjuda tjänster åt lokala försäkringsbolag.

I början av 1980-talet medgav försäkringsinspektionen ett försäkrings-

bolag att förvärva sju procent av röstetalet i IRIS, ett internationellt informationsföretag baserat i London. Då detta företag efter ett par år gjorde konkurs, förlorade det aktuella svenska försäkringsbolaget ca 25 miljoner kronor.

8.6. Tillstånd till innehav av andelar i aktiefonder

P.g.a. försäkringsrörelselagens bestämmelse att alla innehav av andelar i aktiefonder kräver medgivande från försäkringsinspektionen har ett stort antal sådana tillståndsärenden anhängiggjorts.

Inspektionen har därvid generellt och utan hänsyn till försäkringsbo- lagets eller aktiefondens storlek som villkor för förvärvet krävt, att aktie- fondens sammanlagda innehav av aktier i ett visst aktiebolag tillsam- mans med försäkringsbolagets eget innehav av aktier i samma bolag inte får representera mer än fem procent av röstetalet för samtliga aktier däri.

8.7. Främmande verksamhet i annan juridisk form än aktiebolag

Även för att bedriva främmande verksamhet i annan juridisk form än aktiebolag eller för att äga andelar i sådana andra former krävs tillstånd i varje särskilt fall. Inspektionen har vanligen beviljat ansökningar om förvärv av andelar i bostadsrättsföreningar, slakteriföreningar och jord- brukskassor.

Hösten 1985 har försäkringsinspektionen meddelat tillstånd för två försäkringsbolag inom en försäkringskoncern att bilda och tillsammans äga samtliga andelar i ett handelsbolag vars verksamhet är inriktad på att sälja och marknadsföra produkter och tjänster som i skadeförebyggande syfte utvecklats och inköpts för försäkringskoncernens försäkringsrörel- se. Den skadeförebyggande verksamheten avser bl.a. trafiksäkerhetsom- rådet och det reparationstekniska området avseende bilar, inbrott och vattenskador. Utvecklingskostnaderna för skadeförebyggande produk- ter och tjänster skall bäras av försäkringsrörelsen. Hösten 1986 meddela- de koncernen att verksamheten skulle bedrivas inom skadeförsäkrings- bolaget i koncernen.

I ett annat fall har ett försäkringsbolag medgetts att äga huvuddelen av aktierna i ett bolag vars verksamhet har till föremål att bevaka, initiera och utvärdera forskning och teknisk utveckling av produkter som kan användas som skadeförebyggande säkerhetsutrustning inom försäk- ringsbolagets verksamhetsområde.

8.8. Försäkringsinspektionens uttalande beträffande försäkringsbolags aktieinnehav

Försäkringsinspektionen noterade i ett den l4juni 1983 utfärdat cirku- lär, att vissa lokala bolag under senare år haft en anmärkningsvärt stor andel av vissa tillgångar placerade i aktier. Inspektionen ansåg sig därför

böra betona vikten av att bolagen vid sin placering beaktade kravet på riskspridning.

Cirkuläret föranleddes av en undersökning av lokalbolagens place- ringari aktier. Härvid framkom att dessa bolag i väsentligt högre grad än riksbolagen hade sina tillgångar placeradei aktier — i något fall upp till 95 procent av samtliga tillgångar. Trots detta cirkulär redovisas fortfa- rande höga tal för aktieplaceringarna hos ett antal lokalbolag.

I avbidan på kommitténs slutbetänkande och statsmakternas ställ- ningstagande till detta, har försäkringsinspektionen utfärdat ett cirkulär (l987z4) Allmänna råd avseende vissa frågor beträffande försäkringsbo- lagens kapitalplaceringar, vilket bl.a. innefattar förtydligande bestäm- melser om riskspridningskravet för försäkringsbolagens kapitalplace- ringar.

I Cirkuläret framhåller inspektionen att det är uppenbart att det är en viktig uppgift för styrelsen och verkställande direktören i ett försäkrings- bolag att se till att placeringarna sprids på ett från risksynpunkt godtag- bart sätt. Kraver på riskspridning vid kapitalplacering skall uppfyllas med avseende på såväl fördelningen mellan olika tillgångsslag som för- delningen inom olika slag av tillgångar. I den mån placeringar i olika tillgångsslag innebär engegemang i ett och samma objekt exempelvis ägandet av aktier i och kreditgivning till ett visst aktiebolag —— bör enligt inspektionen riskspridningskravet också beaktas. Utgångspunkten vid placering i ett visst tillgångsslag bör vara att undvika en alltför ensidig satsning på detta tillgångsslag liksom ett alltför starkt engagemang på ett och samma håll.

8.9. Inspektionens inställning till utlåningsverksamhet

I samband med den s.k. Göta Finans-härvan lämnade flera länsförsäk- ringsbolag betydande krediter till bl.a. ett fastighetsbolag. Sedan år 1981 betalningssvårigheter uppstått, upptäcktes att säkerheterna för de ifråga- varande krediterna var bristfälliga. Försäkringsinspektionen såg mycket allvarligt på det inträffade och gjorde bl.a. följande principiella uttalan- de:

Det är i och för sig naturligt och ligger i försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolagen strävar efter att placera tillgängligt kapital så att en god avkastning erhålls. Denna strävan får dock inte överdrivas och all kapitalplacering måste ske med iakttagande av den på försäkringsrö- relseområdet centrala soliditetsprincipen. Detta innebär att önske- målet om en hög avkastning alltid måste vägas mot och i tveksamma fall stå tillbaka för kravet på god säkerhet ..... Även om det naturligtvis får anses vara helt i sin ordning att bolagen begagnar sig av sådan expertis (banker och annan utomstående), måste med skärpa under- strykas att bolagens styrelser och ledning dock har det yttersta ansvaret för verksamheten. Det framstår därför som olämpligt att bolagen över- låter viktiga frågor i samband med kreditbedömningen på banker eller andra utomstående. I varje fall måste vid överlåtelse av sådan pröv- ning och kontroll som avser säkerheter bestämda krav ställas på att bankerna också tar ansvaret för dessa uppgifter ..... Bolagens begrän-

sade resurser att göra självständiga kreditbedömningar och värde- ringskontroller manar emellertid i första hand till stor återhållsamhet med att bevilja krediter i andra än helt klara fall. Särskilt stor försiktig- het är påkallad i fråga om krediter till för bolagen tidigare okända företag av den typ som är aktuell i detta sammanhang. Krediterna har i stor utsträckning förmedlats av privata låneförmedlare. Inspektionen ställer sig ytterst kritisk till detta förfarande som innebär påtagliga risker. Som förmedlare bör godtas endast banker eller andra institutio- ner som står under bankinspektionens tillsyn.

Efter en studie av relationen mellan de aktuella krediterna och det av bolagen redovisade egna kapitalet riktade inspektionen kritik mot några av bolagen för att inte ha i erforderlig utsträckning vinnlagt sig om till- börlig riskspridning vid beviljande av ifrågavarande krediter.

I cirkulär 1987:4 har försäkringsinspektionen anfört att vad gäller lån till kommun och reverslån till banker, kreditaktiebolag och andra kredit- institut som står under bankinspektionens tillsyn kan det godtas att för- säkringsbolaget avstår från en formell säkerhet för lånet. I andra fall, särskilt när det gäller lån till privatpersoner eller lån till enskilda företag, bör det normalt finnas betryggande säkerhet i form av pant eller borgen. Undantag härifrån kan ibland vara motiverat vid mindre lån till den egna personalen.

8.10. Försäkringsbolagens upplåning

Beträffande försäkringsbolagens rätt till upplåning har försäkringsin- spektionen i ett den l4juni 1983 utfärdat cirkulär bl.a. anfört följande:

Å andra sidan står det fullt klart att en upplåning även från försäk- ringsbolagshåll såsom övergående företeelse kan framstå som befogad inom ramen för den egna långsiktiga placeringsverksamheten eller för mötande av tillfälliga likviditetsbehov. Ett upptagande av mera tillfäl- ligt erforderliga marginella lån är således att anse såsom ett fullt accep- tabelt inslag i försäkringsbolagens verksamhet.

Helt annorlunda gestaltar sig läget om försäkringsbolags upplåning äger rum i spekulativt syfte för att möjliggöra förvärv av s.k. fasta värden, som bedöms kunna leda till snabba vinster. Här överskrids gränsen för vad som legalt är att förstå med drivande av försäkringsrö- relse. Skattemässiga hänsyn liksom självfallet ej heller det till även- tyrs lyckosamma resultatet av nu ifrågavarande transaktioner — gör ingen skillnad i den sålunda gjorda bedömningen.

Skrivelsen ledde även till att ett par läns- och häradsbolag meddelades erinran för att de upptagit lån för investeringar i aktier.

I skrivelser till två större försäkringsbolag den 25 oktober 1984 har försäkringsinspektionen i anledning av synnerligen betydande upplå- ning i svenska banker från dessa försäkringsbolags sida uttalat följande:

Med försäkringsbolagens ställning såsom kreditförsörjare på markna- den är enligt inspektionens uppfattning inte förenlig upplåning på marknaden i avsikt att tillgodogöra sig tillfälliga räntedifferenser mel- lan kostnaden för upplånat kapital och möjliga vinstgivande place-

ringar. I ett långsiktigt perspektiv är ett dylikt uppträdande från ett försäkringsbolags sida inte ägnat att främja en sund utveckling av försäkringsverksamheten. Sker detta föreligger enligt inspektionens mening skäl till allvarlig anmärkning mot det agerande bolaget, om Upplåningen inte är en tillfällig företeelse utan av bolaget ses som ett normalt inslag i företagets placeringspolitik. Det kan vid sistnämnda förhållande med fog hävdas, att transaktionerna innefattar ett rörelse- drivande som för försäkringsbolag är otillåtet enligt gällande lagstift- ning.

Inspektionen förutsätter att affärer av hithörande slag i framtiden undviks och förutskickar att inspektionen — om denna typ av transak- tioner fortsätter — kommer att förelägga bolaget att upphöra med hithörande inslag i verksamheten.

Försäkringsinspektionen hari cirkulär 1987:4 framhållit att vid bedöm- ningen av om försäkringsbolagens möjligheter att ta upp lån utgångs- punkten är att något ianspråktagande av lånemarknaden från försäk- ringsbolagens sida normalt inte kommer ifråga. Vinstandelslån böri hu- vudsak förbehållas det fall där ett bolag har behov av medel för investe- ringsändamål vid uppbyggnad av själva försäkringsrörelsen. I övrigt kan det godtas att försäkringsbolag tillfälligt tar upp ett korttidslån inom ramen för den egna långsiktiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten. Ett tillfälligt lån får inte an- vändas för kortsiktiga spekulativa syften. En konsekvens av lagbestäm- melserna är vidare enligt inspektionen att uppförande av byggnader på placeringsfastigheter liksom förvärv av redan bebyggda sådana fastig- heter med finansiering genom upplånade medel (bortsett från tillfälligt lån) faller utanför den särskilda ramen om inte särskilda skäl kan anses föreligga. Inspektionen utgår i sitt cirkulär från att försäkringsverksam- hetskommittén närmare kommer att belysa i vad mån ett försäkringsbo- lag bör ha rätt att ha kvar lån i en fastighet som vid förvärvet redan är belånad, liksom om försäkringsbolagen för sina placeringsfastigheter bör ha möjlighet att utnyttja särskilda lån som statsmakterna ställer till förfogande, för reparationer, ombyggnader eller liknande. Tills vidare gör inspektionen inga invändningar mot sådana lån.

Vad nu anförts bör enligt inspektionen också vara tillämpligt på heläg- da dotterbolag som uteslutande har till uppgift att förvalta försäkrings- bolags fastigheter eller biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivan- de. Vad gäller andra dotterföretag blir frågan beroende av vad som före- kommer vid prövningen av förvärvsmedgivande. Bolag som ägs gemen- samt av två eller flera försäkringsbolag bör också avhålla sig från upplå- ning utanför försäkringsbolagen. Avslutningsvis anför inspektionen att såvitt gäller verksamhet utomlands kan där rådande förutsättningar leda till andra bedömningar.

8.11. Aktiefonder för anställda

Försäkringsinspektionen och, efter besvär, regeringen har tagit ställning till frågan om lån till anställda för att förvärva andelar i en företagsan-

knuten aktiesparfond enligt 1978 års lag om sådana fonder. Försäkrings- aktiebolaget Skandia ansökte om försäkringsinspektionens medgivande enligt numera 7 kap. 17 5försäkringsrörelselagen att äga samtliga aktier i ett planerat fondbolag. Föremålet för bolagets verksamhet var att i egen- skap av fondbolag utöva aktiefondsverksamhet och därvid förvalta en företagsanknuten aktiesparfond. Skandia avsåg att erbjuda anställda lån under viss tid för förvärv av andelar i fonden.

Försäkringsinspektionen lämnade i beslut den 17 mars 1981 ansökan utan bifall.

Inspektionen anförde att den i och för sig inte motsatte sig bildandet av en sådan fond. Själva lånearrangemanget ansågs emellertid inge betänk- ligheter från principiell synpunkt. Inspektionen fortsatte:

Det med framställningen avsedda arrangemanget innebär med avse- ende på finansieringen av förvärvet av andelar i fonden genom lån till de anställda också ett klart avsteg från hittills tillämpad och av inspek- tionen godtagen praxis i fråga om s.k. personallån inom försäkrings- branschen. Sådana lån avser f.n. huvudsakligen att täcka behov av medel för anskaffande av bostäder och bilar och för att klara tillfälliga ekonomiska svårigheter på grund av sjukdom o.d.

Den nu tillämpade utlåningen är av en helt annan art än de väsentli- gen personalpolitiskt och socialt betingade förmåner för de anställda i försäkringsbolagen som inspektionen hittills har accepterat. Det är enligt inspektionens mening av stor betydelse att på detta område kun- na hålla en klar gräns. Ett godtagande av utlåning avsedd att skapa skattemässiga och andra ekonomiska fördelar för de anställda i ett försäkringsbolag skulle innebära en uppluckring av hittillsvarande principer på området som skulle göra det svårt att i fortsättningen upprätthålla en sådan gräns.

Sedan Skandia anfört besvär över inspektionens beslut anförde inspek- tionen i ett den 10 april 1984 dagtecknat yttrande bl.a. följande:

Ett försäkringsbolag intar såsom företagstyp en särställning på mark- naden. Det är genom lagen om försäkringsrörelse underkastat en om- fattande reglering med mycket speciellt innehåll som när det gäller medelsanvändningen går längre än i fråga om bankerna, där motsva- rande speciallagstiftning i huvudsak är präglad av säkerhetskraven. Ett försäkringsbolag skall preliminärt försörja marknaden med goda försäkringar till premier som skall vara skäliga, allt med bevarad soli- ditet. Härtill kommer emellertid, att branschen som helhet också har den ingalunda oviktiga uppgiften att tillgodose marknaden med kapi- tal. Mot angivna bakgrund synes det försäkringsinspektionen vara av mycket stor vikt, att ett försäkringsbolags utlåningspolitik bedrivs med beaktande även av nämnda kreditförsörjningsuppgift. Då det gäller utlåning till den egna personalen måste därför betydande restriktivitet iakttas. Redan den utlåning, som nu förekommer och som tveklöst kan relateras till vissa — om än ej i detalj prövade behov, har en omfatt- ning som gör att inspektionen övervägt begränsningar. Då detär fråga om en långivning, som saknar varje behovsanknytning och som med- för ett motsvarande undanträngande från lånemarknaden av andra låntagare, accentueras självfallet angelägenheten av att pröva perso— nallånefrågan i hela dess vidd.

Vid sin prövning av besvären fann regeringen att sundhetskravet inte gav anledning till ingripande mot ett försäkringsbolag, som erbjuder sina anställda lån på de angivna villkoren, bl.a. innefattande marknadsmäs- sig ränta. Regeringen biföll därför besvären.

9. Etiska meddelanden

I avsnitt 6.6 har redovisats att den s.k. Eko-kommissionen i sin rapport i mars 1984 uttalat, att det borde övervägas att försäkringsinspektionen liksom bankinspektionen utfärdar etiska meddelanden.

Bankinspektionens etiska meddelanden vilar på inspektionens skyl- dighet att med uppmärksamhet följa bankinstitutens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden som påverkar bank- institutens säkerhet eller annars är av betydelse för en sund utveckling av bankinstitutens verksamhet. Även om avvikelse från lag eller bolagsord- ning inte skett, äger bankinspektionen meddela de erinringar beträffan- de verksamheten som bedöms påkallade. Om bankverksamhet till följd av allvarliga missförhållanden befaras kunna bli till skada för det all- männa, kan inspektionen förelägga styrelsen för bankinstitutet att vidta erforderliga åtgärder. Med stöd av bl.a. nu ifrågavarande bestämmelser anser bankinspektionen att bankinstituten har en rättslig plikt att iaktta god banksed och att visa samhällsansvar.

I början av 1970-talet tog bankinspektionen initiativ till överläggning- ar med ledande bankmän för att finna normer för bankernas agerande när det rörde sig om förfaranden som visserligen inte var direkt brottsliga eller lagstridiga, men som stod i strid med vad som ansågs utgöra god banksed. Till en början undersöktes möjligheten att fastställa banketiska nor- mer för olika situationer. Vägande invändningar framfördes emellertid emot att på detta sätt skapa en särskild banketisk kodbok vid sidan av lagboken. Kodsamlingen skulle aldrig kunna bli fullständig. Den skulle också på grund av den ständigt pågående utvecklingen fort bli inaktuell och få kompletteras, och därmed bli svårhanterlig.

I stället träffades en överenskommelse med bankorganisationerna, en- ligt vilken bankinspektionen genom särskilda etikmeddelanden skulle ge bankcheferna del av sina ståndpunktstaganden i viktigare banketiska frågor som kom under bedömning, alltså en slags prejudikatsamling.

Etikmeddelandena är att se som allmänna råd från bankinspektionen. De första meddelandena i ”etikserien” utkom år 1974. Varje år har utgivits tre till sex meddelanden. Meddelandena distribueras till alla fö- retag som står under inspektionens tillsyn.

I dessa meddelanden har bankinspektionen gjort uttalanden om att bankerna inte genom kreditgivning eller på annat sätt bör medverka i skattebrott eller skatteflykt, och att kreditinstitut som avser att inleda samarbete med låneförmedlare först bör göra en noggrann undersökning

av bl.a. låneförmedlarens ekonomiska ställning, organisation och led- ning. I ett uppmärksammat uttalande under hösten 1983 uttalade inspek- tionen bl.a. att krediter för spekulation i värdepapper eller fastigheter eller för skatteplanering framstod som mindre angelägna. Banker och finansbolag borde enligt inspektionens mening visa återhållsamhet med stora värdepapperskrediter till privatpersoner, i den mån ändamålet vari huvudsak privatekonomiskt och inte avsåg att finansiera t.ex. rörelse. Detta gällde särskilt om låntagaren genom sin ledande ställningi kund- företag, inom det ekonomiska livet överhuvudtaget eller med hänsyn till anknytning till bank eller försäkringsbolag intog en ömtålig ställning. Miljonkrediter borde normalt undvikas.

Försäkringsinspektionen skall enligt 19 kap. l & försäkringsrörelsela- gen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendet. Försäkringsin- spektionen har i ll & i samma kapitel givits möjlighet att meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolagens verksamhet som inspektionen anser behövliga. Försäkringsinspektionen kan vidare förelägga ett för- säkringsbolag eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder om inspektionen finner att det finns allvarliga anmärkningar mot bolagets verksamhet. Om ett föreläggande inte följs, skall inspek- tionen göra anmälan till regeringen, som i sista hand kan förklara försäk- ringsbolagets koncession förverkad.

Några etikmeddelanden av det slag som bankinspektionen ger ut ut- färdas inte av försäkringsinspektionen. I viss utsträckning utfärdar för- säkringsinspektionen cirkulär, där tillsynsmyndigheten tillkännager sina synpunkter. ] övrigt gör inspektionen vid behov skriftliga eller muntliga påpekanden till vederbörande försäkringsbolag.

[ den ovan omtalade s.k. Göta Finans-härvan, dår huvuddelen av kre- diterna kom från försäkringsbolag via privata låneförmedlare, fann dock inspektionen skäl att skriftligen erinra de ifrågavarande försäkringsbola- gen om vikten av att noggrant iaktta soliditetsprincipens krav på säkerhet vid kapitalplaceringen.

10. Den allmänna inriktningen av försäkringsbolagens placeringar

10.1. Allmänna bestämmelser

Förutom av de bestämmelser som hänför sig till valutaregleringen styrs försäkringsbolagens placeringar i olika tillgångsslag numera endast av bestämmelser i försäkringsrörelselagen. Tidigare innebar också av riks— banken utfärdade placeringsföreskrifter krav på viss inriktning av place- ringarna. Vad avser livförsäkringsbolagen upphörde dessa föreskrifter att gälla så sent som den 1 dec. 1986.

Enligt 7 kap. 9 & försäkringsrörelselagen gäller att ett belopp motsva- rande de försäkringstekniska skulderna för livförsäkringar alltid skall redovisas i vissa särskilt angivna slag av värdehandlingar, främst obliga- tioner av olika slag och skuldförbindelser för vilka bolaget äger säkerhet genom panträtt. Ett belopp motsvarande högst 20 procent av den försäk- ringstekniska skulden för egen räkning (dvs. efter återförsäkring) får emellertid redovisas i andra tillgångar, dock inte aktier. För de medel som inte är intecknade genom klara utfästelser till försäkringstagarna — dvs. huvudsakligen ej tilldelade återbäringsmedel finns inga lagbe- stämmelser som styr placeringarna.

Ovan angivna bestämmelser om placering i vissa tillgångsslag gäller — förutom för livförsäkring — också för sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring, s.k. skadelivränta, samt för sakförsäkring som meddelas för längre tid än tio år.

En viss styrning av försäkringsbolagens placeringar kan också sägas ske genom bestämmelsen i 7 kap. 17 & försäkringsrörelselagen. Ett för- säkringsbolag eller en försäkringskoncern får nämligen, som tidigare redovisats, inte utan särskilt medgivande inneha mer än fem procent av röstetalet för aktierna i ett och samma, allmänna aktiebolag. Däremot finns det i sig inget hinder mot att äga en större andel av aktiekapitalet. Detta är därför möjligt i bolag där aktier med olika röstvärden förekom- mer. Ett försäkringsbolag som i ett företag t.ex. endast innehar aktier med l/lO-dels röstvärde kan under vissa förutsättningar i övrigt äga i det närmaste 35 procent av företagets aktiekapital utan att röstetalsbestäm- melsen åsidosätts. Enligt nämnda paragraf gäller vidare att ett försäk- ringsbolag inte utan särskilt medgivande får äga andelar i aktiefond eller i annan juridisk person än aktiebolag.

10.2. Placeringarnas fördelning på olika tillgångsslag

Försäkringsbolagen förvaltar mycket stora kapitaltillgångar, vilka hu- vudsakligen härrör från de premier som försäkringstagarna inbetalar. Livförsäkringens särart innebär att livförsäkringsbolagen i många fall förvaltar betydligt större kapital än skadeförsäkringsbolagen. Av försäk- ringsbolagens totala tillgångar på ca 239 miljarder kr (bokfört värde l986-12-3l), förvaltade livförsäkringbolagen 78 procent.

Av tabell ] framgår hur försäkringsbolagens förvaltade tillgångar var placerade vid utgången av år 1985, såväl totalt som uppdelade på liv- och skadeförsäkringsbolag. Det bör här uppmärksammas att redovisningen avser bokförda värden, vilket med gällande redovisningsföreskrifter in- nebär, att tidpunkten för en placering kan ha betydelse för hur stora värden som anges. Bl.a. denna omständighet leder till att vissa problem kan uppstå vid en tolkning av förändringar över tiden av placeringarnas inriktning —— ide fall analysen helt grundasjust på bokförda värden. Det bör också uppmärksammas att såväl aktier och andelar som fastigheter finns redovisade både under rubriken placeringstillgångar och under ru-

briken anläggningstillgångar. I det sistnämnda fallet utgörs fastigheterna av Sådana som huvudsakligen är aVSedda att utnyttjas vid försäkringsrö- relsens bedrivande, medan anläggningsaktierna i flertalet fall endera av— ser ägande av dotterbolag eller är att betrakta som organisationsaktier.

Vid behandling av frågan om den allmänna inriktningen av försäk- ringsbolagens placeringar saknar anläggningstillgångarna p.g.a. sin särart — nämnvärt intresse, och framställningen kommer därför [huvud- sak inte att omfatta dessa tillgångar utan endast placeringstillgångarna.

Tabell ] Försäkringsbolagens förvaltade tillgångar. Bokförda värden 1985-12-31

Samtliga Livförsäkrings- Skadeför- bolag bolag säkringsbolag Mkr. % Mkr. % Mkr. % FINANSIELLA TILLGÅNGAR Kassa och banktill- godohavanden 7 652 3,2 3 701 2,0 3 951 7,5 PLACERINGSTILL- GÅNGAR Statspapper 3 923 1,6 3 017 1,6 906 1,7 Obligationer 131 035 54,7 110 710 59,2 20 325 38,7 Förlagsbevis 1 600 0,7 1 101 0,6 499 1,0 Aktier och andelar 18 628 7,8 11 246 6,0 7 382 14,1 Konverteringslån 1 818 0,8 1 611 0,9 207 0,0 Kommunlån 6 438 2,7 5 276 2,8 1 162 2,2 lnteckningslån 18 305 7,6 12 631 6,7 5 674 10,8 Andra värde- handlingar 27 405 11,4 23 185 12,4 4 220 8,0 Fastigheter 15 665 6,5 12 074 6,5 3 591 6,8 Livförsäkringslån 1 156 0,5 1 156 0,6 — ANLAGGNINGS- TILLGÅNGAR Aktier och andelar 4 413 1,8 947 0,5 3 466 6,6 Fastigheter 1 567 0,7 470 0,3 1 097 2,1 239 602 100,0 187 126 100,1 52 476 99,5

Källa: Enskilda försäkringsföretag

Av tabell 1 framgår att huvuddelen (71 %) av försäkringsbolagens till- gångar vid slutet av år 1985 var placerade i obligationer, statspapper och olika former av lån. Aktier och andelar samt fastigheter utgjorde tillsam- mans en förhållandevis blygsam procentandel (17 %). Eftersom tabellen redovisar bokförda värden ger den emellertid ingen korrekt och samlad bild av försäkringsbolagens ställning på aktie- och fastighetsmarknader- na nämnda år. Uppgifterna avseende innehav av t.ex. aktier och andelar belyser inte heller på ett fullgott sätt de inbördes förhållandena mellan liv- och skadeförsäkringsbolag. Uppgifterna i tabell 2 avser försäkringsbolagens direkta ägande av börs- noterade aktier. De omfattar således inte aktier noterade på OTC-listan, på börsens väntelista eller aktier föremål för s.k. inofficiell handel, lik- som inte heller teckningsoptioner, köpoptioner eller konvertibla skulde- brev utgivna av börsnoterade företag.

Tabell 2 Försäkringsbolagens innehav av svenska börsnoterade aktier per den 31 dec. 1985. Placeringstillgångar

Summa Livförsäk- Skadeförsäk- samtliga ringsbolag ringsbolag bolag Mkr. % Mkr. % Mkr. % Marknadsvärde 21 469 67 10 629 33 32 098 100 Bokfört värde 9 944 65 5 439 35 15 384 100

Källa: Enskilda försäkringsföretag

10.2.1. Aktier

Att försäkringsbolagen idag är betydelsefulla aktörer på den svenska aktiemarknaden framgår klart av uppgifterna i tabell 3. Denna tabell ger en översikt av ägarstrukturen i svenska börsnoterade företag vid utgång- en av år 1986. Vad gäller den typ av statistik som här presenteras kan nämnas att i skilda sammanhang redovisade uppgifter kan uppvisa bris- ter i överensstämmelse. Statistik från olika källor är således inte alltid helt jämförbara med varandra beroende på skillnader hänförliga till de enskilda källmaterialens art och beskaffenhet. Det kan därför vara befo- gat att framhålla att uppgifterna i tabell 3 avser det direkta ägandet av börsbolagens samtliga aktier, dvs. såväl de börsnoterade som, i förekom- mande fall, de icke börsnoterade aktierna. Det bör vidare framhållas att tabellen omfattar också sådana aktier i börsbolag som i redovisnings- sammanhang klassificeras som anläggningsaktier.

Tabell 3 Ägarstrukturen i svenska börsnoterade företag. Procentuell fördelning av aktiernas marknadsvärden l986-12-3l

Aktieägare % Försäkringsbolag 14 Investmentbolag 15 Aktiefonder 6 Icke finansiella företag 17 Offentliga sektorn 8 Stiftelser, fackföreningar m.fl. 10 Fysiska personer, dödsbon 20 Utländska ägare 8 Ofördelat 3 Totalt 100 Källa: SCB

Försäkringsbolagens relativa betydelse på den svenska aktiemarknaden ökade kraftigt under 1970-talet, vilket framgår av tabell 4. Till skillnad från tabell 3 avser uppgifterna i tabell 4 emellertid endast det direkta ägandet av sådana börsnoterade aktiersom i årsredovisningen klassifice- ras som placeringsaktier. Försäkringsbolagens totala innehav av börsno— terade aktier har således de facto varit något större än vad som här redo- visas. Som jämförelse kan nämnas att Näringslivets Ekonomifakta angi- vit siffran 16 procent avseende ultimo 1979. Denna sistnämnda, högre

siffra är dock delvis baserad på uppgifter från en stickprovsundersök- ning.

Tabell 4 Försäkringsbolagens innehav av svenska börsnoterade aktier dels i miljar- der kr., dels i % av totala värdet för samtliga svenska börsnoterade aktier.

31 dec. Totalt börsvärde Börsvärdet för försäkringsbolagens resp. för samtliga börs- placeringsaktier är noterade företag

absoluta belopp % 1970 32 2,2 6,6 1975 43 4,8 1 1,2 1976 44 5,1 | 1,6 1979 48 6,5 13,5 1982 142 16,6 11,7 1983 241 25,6 10,6 1984 231 22,1 9,6 1985 290 32,1 11,1 1986 440 56,3 12,7

Källor: Försäkringsinspektionen och SCB. För 1986 anges även anläggningsakti— er.

I viss mindre utsträckning har försäkringsbolagen också placerat sina tillgångar i icke börsnoterade aktier, och då bl.a. i mindre företag. Rela- tionen mellan försäkringsbolagens börsnoterade och icke börsnoterade svenska aktier vid utgången av år 1985 framgår av tabell 5.

Tabell 5 Försäkringsbolagens innehav av svenska börsnoterade resp. ej börsnotera- de aktier vid utgången av 1985. Placeringstillgångar (marknadsvärden).

Livförsäk- Skadeförsäk— Samtliga ringsbolag ringsbolag bolag

Mkr. % Mkr. % Mkr. % Svenska börsnoterade 21 469 95,8 10 629 94,5 32 098 95,4 aktier

Ej börsnote— rade svenska 935 4,2 623 5,5 | 558 4,6 aktier 22 404 100 11 252 100 33 651 100

Källa: Försäkringsinspektionen

I stort sett samtliga försäkringsbolag äger aktier i investmentbolag. En- ligt lagen om statlig inkomstskatt skall med investmentbolag förstås för- valtningsföretag, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning och vars aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer. Ett investmentbolag är frikallat från skattskyldighet för utdelning på aktier under förutsättning att minst 80 procent av den utdelning som bolaget självt har uppburit under beskattningsåret utdelas till aktieägarna. Begreppet investmentbolag hänför sig, som framgått, således till skat- terätten, men i allmänt tal brukas det i en delvis annan mening, nämligen i fråga om bolag vilkas intäktskälla helt, eller till stor del, utgörs av

avkastning (utdelning eller realisationsvinster) på aktieinnehav i andra företag. Detta kan antas vara förklaringen till att det bolag som Skandia startat för förvaltning av vissa koncerntillgångar trots allt fått firmabe- teckningen Skandia Investment AB. Detta bolags verksamhet har hittills varit av relativt begränsad omfattning och inriktad på aktieförvärv i mindre, icke börsnoterade företag.

10.2.2. Aktieinnehav i utländska företag

Enligt gällande valutareglering tillåts försäkringsbolagen att hålla till- gångar i utländsk valuta svarande mot bolagets förpliktelser i utlandet (premiereserv, ersättningsreserv, skadebehandlingsreserv och säkerhets- reserv) eller det högre belopp som föranleds av gällande bestämmelser i det främmande landet. Av svenska försäkringsbolag är det huvudsakli- gen endast de som driver skadeförsäkring som — p.g.a. sin ansvarighet — har behov av att placera tillgångar i utländsk valuta. Enligt försäk- ringsinspektionens uppgifter värderades sådana bolags tillgångar i ut- ländsk valuta ultimo 1985 till ungefär 7,7 miljarder svenska kronor. Av dessa tillgångar bedömdes aktieinnehaven i utländska företag uppgå till sammanlagt ca 2,7 miljarder, varav en mindre del (0,8 miljarder) utgjor- des av placeringsaktier. Enligt försäkringsbolagens egna rapporter till riksbanken värderades deras förpliktelser i utländsk valuta vid nämnda tidpunkt till ett avsevärt högre belopp än ovan redovisade belopp.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att särredovisa de ut— ländska tillgångar, dvs. fastigheter i utlandet, aktier i utländska företag, räntebärande utländska värdepapper och övriga utländska fordringar, som tillhör den koncern i vilken det svenska försäkringsbolaget Skandia International Insurance Corporation ingår som moderbolag. Koncern- uppgifterna har sammanställts i tabell 6 och avser ultimo 1986. Koncer- nens verksamhet avser uteslutande internationell direkt- och återförsäk- ring.

Tabell 6 Skandia International-koncernen. Placeringstillgångar l986-12-31 (marknadsvärden i miljoner svenska kronor).

Svenska Utländska Totalt tillgångar tillgångar Obligationer 2 141 7 822 9 963 Aktier | 726 3 977 5 703 Län 1 1 1 2 077 2 188 Fastigheter 0 75 75 3978 13951 17929

Källa: Årsredovisning 1986

10.2.3. Fastigheter

Försäkringsbolagen har sedan länge haft en del av sina tillgångar place- rade i fastigheter. Som framgår av tabell 1 utgjorde placeringsfastigheter-

nas andel av bolagens totala tillgångar i bokförda värden är 1985 ca 6,5 procent. Bland Sveriges sju största fastighetsägare återfinns de fyra bo- lagsgrupperna Skandia, SPP, Trygg-Hansa och Folksam.

Försäkringsbolagen har, som redan nämnts, traditionellt placerat en del av sina tillgångar i fastigheter. De har under senare år i viss mån även själva börjat delta i uppförandet av fastigheter. Försäkringsbolagens in- tresse liksom deras hyresinkomster har med tiden allt mer förskjutits från bostadsfastigheter till kontors-, butiks- och industrifastigheter samt i några fall till hotell- och restaurangfastigheter. Denna förskjutning kan förklaras dels med att hyressättningen vad gäller kontors- och industrifastigheter och liknande är fri och dels med att hyrorna för centralt belägna lokaler stigit mycket kraftigt — med en åtföljande kraftig värdestegring på själva fas— tigheterna. Som nyss nämnts har försäkringsbolagen framför allt de större — också börjat uppföra fastigheter i egen regi. I flera fall har det härvid förekommit att ett industriföretag överenskommit med ett försäk- ringsbolag om att bolaget skall uppföra en kontorsfastighet som sedan hyrs ut åt företaget.

Ett bland vissa större försäkringsbolag förekommande system för för- värv av fastigheter är sale and lease back-avtal. Detta innebär att t.ex. ett industriföretag säljer en egen fastighet, exempelvis sitt huvudkontor, till ett försäkringsbolag, vilket i sin tur hyr ut fastigheten till säljaren. lndu- striföretaget fortsätter sin industriella verksamhet i fastigheten som tidi- gare.

lndustriföretaget får till försäkringsbolaget betala en s.k. kapitalkost- nadshyra som består av ränta och avskrivningar (övriga kostnader svarar företaget självt för). Räntedelen i hyran beräknas så att försäkringsbola- get erhåller en viss bestämd realränta. Räntan, som beror på den aktuella inflationen, tillåts således variera från år till år. Hyran (kapitalkostnader— na) kan i viss utsträckning anpassas till hyresgästens kassaflöde. Vid avtalstidens slut har hyresgästen option att köpa tillbaka fastigheten för ett belopp svarande mot det tidigare försäljningspriset minskat med gjor- da avskrivningar. Återköpsrätten är emellertid inte rättsligt giltig. ] den- na del bygger parterna avtalet på en moralisk överenskommelse.

För såväl köpare (försäkringsbolag) som säljare (företag) innebär sale and lease back-avtal stora fördelar. Avtalet kan i praktiken ses som ett mycket förmånligt alternativ till ett traditionellt hypotekslån; nämligen där å ena sidan ägaren till fastigheten kan ”belåna” denna ända upp till IOOprocent av marknadsvärdet, och där å andra sidan kreditgivaren till- försäkras en viss bestämd real avkastning på sitt utlånade kapital. Det ligger nära till hands att göra en dylikjämförelse mellan ett låneavtal och ett sale and lease back-avtal. I det senare fallet belånas visserligen inte fastigheten utan den försäljs, men försäljaren har trots allt möjlighet att vid avtalstidens slut köpa tillbaka den. I båda fallen kan, från företagets sida, syftet vara att öka likviditeten för att kunna finansiera nyinveste- ringar.

Om man särskilt vill betona skillnaderna mellan de två avtalstyperna, sale and lease back och hypotekslån, kan nämnas att en fördel med sale

and lease back-systemet i princip är att ägaren till en fastighet genom försäljningen av densamma kan realisera de övervärden i tillgångar som är hänförbara till denna egendom. Eventuella latenta övervärden kom- mer därvid att öppet redovisas som en förstärkning av balansräkningens tillgångssida, vilket i sin tur t.ex. kan öka förutsättningarna för en ny- emission eller för att företaget skall kunna uppta stora lån.

Exempel på fastigheter som försäkringsbolag förvärvat genom sale and lease back-avtal är vattenkraftfastigheter, fastigheter inrymmande sophanteringsverk, hamnfastigheter samt industri- och affärsfastigheter av olika slag.

Försäkringsbolagens placeringar i fastigheter vid utgången av år 1985 framgår också av tabell 7. Uppgifterna avser i detta fall uppskattade marknadsvärden och de är därför något högre än de motsvarande värden som kan utläsas ur tabell 1. Det kan tilläggas att ett uppskattat värde normalt fastställs genom särskild värdering. I vissa fall får dock tax- eringsvärdet användas.

Tabell 7 Försäkringsbolagens fastigheter 1985-12-31. Placeringstillgångar. Upp- skattade värden.

Samtliga Livförsäk- Skadeförsäk- bolag ringsbolag ringsbolag

Mkr. % Mkr. % Mkr. % Bostadsfast. 3 900 16,7 2 565 14,9 1 335 22,0 Kontors— och affärsfast. 14 048 60,2 9 803 56,8 4 245 69,8 lndustrifast. ] 607 6,9 1 254 7,3 353 5,8 Ovriga fast. 580 2,5 434 2,5 146 2,4 Sale and lease back 3 209 13,7 3 209 18,5 — Totalt 23 344 100 17 265 100 6 079 100

Källa: Enskilda försäkringsföretag

10.2.4. Räntebärande värdepapper

Som inledningsvis framgått har vissa försäkringsbolag i enlighet med bestämmelser i försäkringsrörelselagen skyldighet att placera en större eller mindre del av sina tillgångar i ett särskilt angivet slag av värdehand- lingar, bland vilka speciellt obligationer, statspapper och förlagsbevis kan nämnas. Av årsredovisningarna kan utläsas att denna typ av placeringar utgör en betydande post i många försäkringsbolags balansräkningar. Vid 1985 års bokslut var, som framgår av tabell 1, närmare 60 procent av försäkringsbolagens sammanlagda förvaltade tillgångar placerade just i obligationer, statspapper och förlagsbevis. Detta förhållande var dock också en effekt av de vid denna tidpunkt gällande, av riksbanken utfär- dade placeringsföreskrifterna, som under många år innebar att både ska- de- och livförsäkringsbolag var tvingade att placera stor del av sina till- gångar i stats- och bostadsobligationer.

10.2.5. Direkta lån

Försäkringsbolagens utlåningsverksamhet (reverslån m.m.) är också be- tydande. Som framgår av tabell 1 utgjorde sådan utlåning år 1985 närma- re 12 procentav de totala tillgångarna i bokförda värden. Utlåningen till allmänheten, såväl företag som enskilda personer, spelar här den största rollen. Dessutom förekommer utlåning eller förmedling av lån till enskil- da personer i deras egenskap av anställda i bolagen, vanligtvis avseende mindre belopp för förvärv av främst bostäder och bilar.

10.2.6. Förändringar i placeringsinriktningen

] det närmast föregående har redovisats hur stor del av försäkringsbola- gens tillgångar som var placerade i aktier, fastigheter, obligationer och lån vid utgången av ett enskilt är, nämligen år 1985. För att ge en bild av förändringarna över tiden av tillgångarnas fördelning på olika tillgångs- slag har kommittén med hjälp av uppgifter tillgängliga på försäkringsin- spektionen gjort de datasammanställningar och grafiska beskrivningar som nedan redovisas. Uppgifterna som här avser såväl placerings- som anläggningstillgångar är, där detta är möjligt, uttryckta i mark- nadsvärden.

Tabell 8 Samtliga försäkringsbolag. Placerings- och anläggningstillgångar ultimo resp. år. Mkr. Årtal Fastig- Aktier2 Lån3 Obliga— Kassa5 Summa heter' (därav tioner4

kommun- län) 1970 2908 2126 12611 (2277) 12170 986 30 801 1975 4 048 4 823 19 242 (2 675) 23 358 1 662 53 133 1980 5 651 7 660 37 688 (4 915) 53 200 2 960 107 159 1981 7811 12153 36403 (5142) 66175 4808 127350 1982 9 233 16 570 43 983 (7 205) 83 554 4 127 157 467 1983 16 596 29 355 49 315 (8 143) 105 167 4 378 204 791 1984 20 960 28109 49 912 (6 619) 123 110 7 687 229 778 1985 26 613 40 482 53 671 (6 503) 137 448 7 652 272 369

Källa: Försäkringsinspektionen

' Åren 1970—1982 har värdena uppskattats enl. metoden: tax.värde/0,75. 3 Aktier och andelar. Marknadsvärden. 3 Kommunlån, inteckningslån, livlån och "andra värdehandlingar”. Livlån i bok— fört värde, övriga poster i nominella belopp. 4 Obligationer, statspapper, förlagsbevis och konverteringslån. Marknadsvärden. * Kontanter och banktillgodohavanden. Bokförda värden.

Av diagram 1 framgår att försäkringsbolagens tillgångar under perioden 1970—1985 till huvudsaklig del varit placerade i obligationer och lån. Trots den dominans som obligationer och lån under dessa år haft, fram- går det dock med viss tydlighet av tabell 9, att den allmänna inriktningen av placeringarna genomgått vissa systematiska förändringar under nämnda tidperiod. Både aktier och obligationer har nämligen kommit att få en mer framträdande plats som placeringsobjekt än tidigare, medan

Diagram ]

300000

200000

Fastigheter Aktier

Lån Obligationer

Mkr B&N-

1 00000

7///A&

1970 1975 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Årtal

Placerings- och anläggningstillgångar 1970— 1985. Samtliga försäkringsbolag (bygger på tabell 8)

länens relativa betydelse i motsvarande grad minskat. Ökningen av an- delen aktier har under senare år skett såväl till följd av kursstegringar som genom nettoköp. Kursstegringarna på aktiebörsen har under de se- naste två åren över lag varit mycket stora. Andelen tillgångar placerade i fastigheter, som framför allt i början av 1980-talet var förhållandevis liten, har under senare år åter ökat och låg ultimo 1985 på ungefär samma nivå som vid periodens början.

Tabell 9 Procentuell fördelning av tillgångarna på olika tillgångsslag inom år (bygger på tabell 8).

Årtal Fastig- Aktier Lån (därav Obliga- Kassa Summa heter kommun- tioner län) 1970 9 7 41 (18) 40 3 1975 8 9 36 (14) 44 3 1980 5 7 35 (13) 50 3 1981 6 10 29 (14) 52 4 1982 6 11 28 (16) 53 3 1983 8 14 24 (17) 51 2 1984 9 12 22 (13) 54 3 1985 10 15 20 (12) 51 3 Diagram2 2000 E 49- Fastigheter 0 8 1000 + Aktier 9. -||- Lån + Obligationer 100 0 1960 1970 1980 1990

Årtal

Indexserier med 1970 som basår. Samtliga försäkringsbolag

Tabell 10 Indexserier, basår 1970 (bygger på tabell 8).

Årtal Fastig- Aktier Lån Obliga- Summa heter tioner tillgångar 1970 100 100 100 100 100 1975 139 227 153 192 173 1980 194 360 299 437 348 1981 269 572 289 544 413 1982 318 779 349 687 511 1983 571 1 380 391 864 665 1984 721 1 322 396 1 012 746 1985 915 1 904 426 1 129 776

10.3. De fyra största bolagens kapitalplaceringar

I följande avsnitt begränsar sig kommittén till att redovisa Skandias, Trygg-Hansas, SPst och Folksams engagemang på kapitalförvaltnings- området, enligt uppgifter som erhållits från respektive bolag. Dessa bo- lags eller koncerners placeringstillgångar utgör tillsammans en betydan- de andel av försäkringsbolagens totala placeringstillgångar. Placeringstillgångarnas fördelning på olika tillgångsslag i Skandia, Trygg-Hansa, SPP och Folksam 1986 framgår av tabell 11. Det kan här erinras om att Skandias innehav av aktier i Skandia International Hol- ding AB inte ingår bland bolagets redovisade placeringsaktier. I bok- slutsredovisningen för år 1986 är nämnda aktier upptagna som intresse- bolagsaktier och har redovisats bland anläggningstillgångarna.

Tabell ll Placeringstillgångarnas fördelning på olika tillgångsslag inom Skandia, Trygg-Hansa, SPP och Folksam ( % av marknadsvärdet l986-12-31).

Skandial Trygg—Hansa SPPZ Folksaml

Obligationer

och statspapper 41 45 53 34 Aktier m.m. 27 27 16 27 Fastigheter 163 13 8 12 Län 16 10 21 27 Ovrigt -— 5 2 — Totalt 100 100 100 100

' Inkl. TFA 3 SPP bedriver endast livförsäkring 3 Inkl. anläggningsfastigheter

Källa: Bolagens årsredovisningar 1986

10.3.1. Placeringsaktier

Ser man till försäkringsbolagens totala aktieinnehav var Skandia under senare delen av 1986 den ojämförligt största enskilda ägaren av börsnote- rade aktier. Därnäst följde Trygg-Hansa och SPP.

Förutom dessa tre stora aktieägare behandlas här också Folksams in- nehav av aktier. Det bör observeras att beskrivningen dock endast omfat-

tar vad som i redovisningssammanhang benämns placeringsaktier. Detta innebär exempelvis att Skandias aktier i Skandia International Holding AB inte finns medräknade, liksom inte heller Skandias eller Trygg-Han— sas aktier i Svenska Kredit. Det innebär också att, i förekommande fall, såväl vissa utländska som vissa icke börsnoterade svenska aktier medta- gits.

Skandia hade vid årsskiftet 1986/87 en aktieportfölj med ett mark- nadsvärde av 16 335 Mkr. Däri ingick aktier i utländska företag köpta i såväl svensk som utländsk valuta — till ett marknadsvärde av 103 milj. kr. Livförsäkringsbolagets aktieportfölj ökade under 1986 i marknads- värde från 5 828 Mkr till 11 963 Mkr. Årets största köp gjordesi Hufvud- staden, STORA, Ericsson och Custos. Nettoplaceringarna under året uppgick till ca 2 746 Mkr. Under 1986 övertogs Almedahls stora aktie- portfölj. Denna hade vid årsskiftet 1986/87 ett marknadsvärde som upp- gick till 1,5 miljarder kr. Skandia har vidare genom ett konsortium blivit delägare i Svenskt Stål AB och Procordia.

Trygg-Hansa gjorde under 1985 och 1986 stora nettoplaceringar i akti- er. Investeringar gjordes huvudsakligen i verkstadsindustrier, läkeme- delsbolag och banker. Aktieportföljen (inkl. konverteringslån) hade vid 1986 års utgång ett marknadsvärde av 12 833 Mkr.

SFP:s nettoplaceringar i marknadsnoterade aktier och konvertibler uppgick under 1986 till 1 427 Mkr. Större köp gjordes i AGA, ASEA, Astra, Korsnäs, MoDo, STORA, Sydkraft och Volvo, medan större för- säljningar gjordes i Alfa-Laval, Electrolux, Ericsson, SKF och Swedish Match. Aktieportföljen hade vid årets utgång ett marknadsvärde på 12 091 Mkr. Bolaget ägde inga placeringsaktier i utländska företag.

Under 1980-talet har SPP medverkat i en rad förvärv av vattenkraft- verk. Härvid har kraftverk förvärvats från M0 och Domsjö AB, Avesta AB, Boliden AB och Nobel industrier Sverige AB. Sammanlagt har SPP på detta sätt placerat ca 4 800 Mkr.

Folksams nettoplaceringar i aktier under 1986 uppgick till 946 Mkr. Aktieportföljen hade vid årets slut ett marknadsvärde på 4661 Mkr. Portföljen innehöll placeringsaktier i utländska företag till ett marknads- värde av 70 miljoner svenska kr.

För att få ett underlag till sina överväganden rörande bestämmelserna i 7 kap. 17 5 försäkringsrörelselagen om begränsning av försäkringsbo- lags rätt att äga aktier och andelar, har kommittén undersökt de fyra bolagen eller koncernerna Skandiazs, Trygg-Hansazs, Folksamzs och SFP:s innehav av svenska placeringsaktier i olika företag i relation till aktiekapital och röstetal. De uppgifter som kommittén här redovisar har erhållits från respektive bolag. För andra bolag än Skandia avser redo- visningen förhållandena per den 31 december 1985. För Skandias del redovisas aktieinnehavet per den lljuni 1986. Anledningen till sistnämn- da förhållande sammanhänger med Skandias förvärv av Almedahl, som påverkade försäkringsbolagets aktieportfölj i sådan utsträckning att det fanns anledning att inkludera även detta innehav i redovisningen. Skan- dia fick av försäkringsinspektionen medgivande att för aktier ingående i

Almedahls portfölj under en kortare tid överskrida dei lagen stipulerade gränserna.

För Skandias del kan konstaterades att bolaget — av totalt ca 140 placeringari olika aktier — i ett 40—tal fall innehade aktier till ett röstetal överstigande 4 procent av röstetalet för samtliga aktier. I närmare tio av fallen översteg röstetalet 5 procent något som torde kunna förklaras av det tidigare nämnda förvärvet av Almedahl. Vad gällde innehavet av aktier i förhållande till resp. företags aktiekapital kunde det konstateras att Skandia i ett 40—tal fall innehade aktier till en andel av aktiekapitalet som översteg 5 procent. I 6 av dessa fall låg värdet i intervallet 10— 15 procent. I fyra fall uppgick bolagets andel av ett företags aktiekapital till 20 procent eller mer. Inte i något fall översteg dock siffran 23,17 procent.

Av Trttgg-Hansas innehav av aktier i ett hundratal olika företag översteg röstetaleti ca 15 fall talet 4 procent och i några fall talet 5 procent. Om man i stället relaterar aktierna till respektive företags aktie- kapital visade det sig att innehaven i ett tjugotal fall svarade mot mer än 5 procent, och i fyra fall mot mer än 10 procent, av aktiekapitalet. Inget innehav svarade dock mot mer än 17 procent av nämnda kapital.

SPP— med då totalt ca 70 placeringar i olika företag — hade i ca. 10 fall aktier till ett röstetal som översteg talet 4 procent, men som högst uppgick till 5 procent. Beträffande innehav av aktier i förhållande till resp. företags aktiekapitalkunde det konstateras att SPPi ca 5 fall inne- hade aktier till en andel av aktiekapitalet som översteg 5 procent. I intet fall översteg de 8,6 procent.

Bland Folksamstotalt ca 80 placeringar i olika företag, inrymdes ca 15 aktieposter till ett röstetal som översteg 4 procent, men som högst upp- gick till 5 procent. Innehavet av aktier i förhållande till resp. företags aktiekapital översteg i ca 12 fall 5 procent, varav i 5 fall 10 procent. Som högst utgjorde ett enskilt innehav 25 procent av aktiekapitalet i företaget.

Med utgångspunkt i vad som hittills redovisats kan det konstateras, att de fyra försäkringsbolagen vid undersökningstidpunkten i flera fall hade ”slagit i taket” såvitt avsåg innehav av aktier i förhållande till röstetalet. När det gällde innehavet i förhållande till resp. företags aktiekapitallåg detta vanligtvis mellan 5 och 10 procent. I vissa fall innehades aktier uppgående till 15 procent eller mer i förhållande till respektive aktiekapi- tal.

Storleken av de olika försäkringsbolagens aktieinnehav ultimo 1986 framgår av tabellen nedan.

Tabell 12 De fyra största försäkringsbolagens innehav av placeringsaktier och andelar (marknadsvärden l986-12-3l). Mkr.

Totalt därav livbolagets Skandia 19 911 11 963 Trygg-Hansa 12 833 10 017 Folksam inkl. TFA 5 413 1 156 SPP 12 091 12 091

Källa: Bolagens årsredovisningar 1986

10.3.2 Fastigheter Skandias totala fastighetstillgångar (inklusive anläggningsfastigheter och nybyggnation) uppgick den 31 december 1986 till i marknadsvärde 9 739 Mkr. Bolaget är,jämte Skanska, den största enskilda fastighetsäga- ren i Sverige. Skandia äger och förvaltar fastigheter av olika karaktär såsom köpcen- tra, industri- och kontorsfastigheter samt bostadsfastigheter. Den största fastigheten är Mörby Centrum i Stockholm. Mätt i marknadsvärde har fastighetsbeståndet inom Storstockholmsregionen ökat i förhållande till andra fastighetsbestånd. Det förstnämnda beståndet utgjorde 1985 ca 61 procent av koncernens totala fastighetsbestånd. Under 1985 färdigställ- des Råsunda fotbollstadion i Stockholm (med tillhörande kontorsfastig- het), i vilket Skandia tillsammans med bl.a. Folksam är engagerat, samt vidare Malmö konserthus — ett Skandia-bygge som också inrymmer hotell, kontorslokaler och ett konferenscenter. Största nyinvesteringen i fastigheter under 1986 utgjorde färdigställandet av Skandias nya kon- torslokaler i Bergshamra utanför Stockholm. Skandia har inte förvärvat några fastigheter med sale and lease back- avtal. Bolaget äger dock aktier i företag som i sin tur äger kraftverk där köpen grundats på ett sale and lease back-avtal. Trygg—Hansa hade vid årsskiftet 1986/87 fastigheter uppgående till ett marknadsvärde av 6 181 Mkr. Koncernen ägde vid årsskiftet 174 stadsfas- tigheter, en kraftfastighet samt sedan gammalt 30 skogsfastigheter på totalt 4 300 hektar. Fastigheterna fördelar sig efter hyran på 10 % bostä- der och 90 % lokaler. Av hyresintäkterna under 1986 kom 70 % från fas- tigheter incm Storstockholmsområdet. SFP:s fastighetsbestånd per den 31 december 1986 uppgick till mark- nadsvärdet 3 927 Mkr. Därtill kommer sale and lease back-fastigheter till ett värde på 3 127 Mkr. Näringslivets intresse för sale and lease back ökade under 1985 och 1986. Intresse visades också från den kommunala sektorn. Under 1985 förvärvade SPP fastigheter med sale and lease back avtal för 973 Mkr. De främsta förvärven under 1985 var Göteborgs hamn med staden som säljare, kontorsfastigheter i Mölnlycke samt Berols amin— anläggning i Stenungssund. Under 1986 förvärvades bl.a. kommunalägda industrihus i Uppsala, Katrineholm och Halmstad. Hyresintäkterna fördelar sig sålunda på olika slag av fastigheter: bo- städer 38 %, kontor 30 %, butiker 9 % och övriga 23 %. Storstadsregioner- na Stockholm, Göteborg och Malmö svarar tillsammans för ca 75 pro- cent av all hyra från SFP:s fastigheter (exkl. sale and lease back). Folksams fastighetsbestånd den 31 december 1986 hade ett marknads- värde på 2 501 Mkr. Under 1985 förvärvade Folksam hotellfastigheterna Sheraton, Anglais och Park i Stockholm jämte en butik- och kontorsfas- tighet genom köp av handelsbolagen Thalia HB och Anabasis HB. Folk- sam Liv, Folksam Sak samt försäkringsbolaget AMF-sjuk är delägare med 1/3 vardera. I handelsbolagen ingick två aktiebolag, Stockholm Park Hotel AB och AB Tegelbacken, som båda bedriver hotellrörelse. Dessa bolag har dock senare avyttrats.

Vid Triangeln i Malmö uppför vidare Folksam en hotell-, butiks- och kontorsfastighet.

Under 1986 och 1987 har SPP, Skandia, Folksam m.fl. förvärvat kraft- verksfastigheter från Stora Kopparberg och Uddeholm med sale and lease back-avtal.

10.3.3. Räntebärande värdepapper och direkta lån

Försäkringsbolagens utlåning förekommer i två olika former. Den sker dels genom direkta lån (reverser o.d.) till såväl fysiska som juridiska per- soner, dels genom köp av industriobligationer och andra marknadspapper. I stort sett är de båda utlåningsformerna jämställda som placeringsob- jekt, men de skiljer sig i två viktiga avseenden. Obligationerna är omsätt- ningsbara och kan därigenom av långivaren snabbt förvandlas till likvi- da medel, vilket däremot inte är lika lätt att göra med t.ex. reverser. Denna nackdel hos direkta lån kompenseras av att de ger en högre ränta än obligationerna.

Av Skandias totala utlåning går huvuddelen (70 procent) till näringsli- vet. Lånen till enskilda avser huvudsakligen villabelåning. Dessa lån lig- ger i ett särskilt bolag, Svenska Hypotekskredit AB, helägt dotterbolag till Skandia Liv. Skandias låneportfölj (inkl. livlån) uppgick vid årsskif- tet 1986/87 till 10 131 Mkr. mätt i marknadsvärde.

Obligationsportföljens genomsnittliga återstående löptid var vid års- skiftet 1985/86 inom skadeförsäkringskoncernen 9,7 år med en återstå- ende räntebindningstid på 3,3 år, och inom livförsäkringsbolaget 11,0 resp. 4,0 år. Skandias obligationsportfölj vid årsskiftet 1985/86 uppgick till 21 450 Mkr mätt i marknadsvärde.

Skandia köpte under 1985 av Skandia International Insurance Corpo- ration AB bolagets hela svenska låneportfölj med ett totalt nominellt värde på 665 Mkr.

1 livförsäkringsbolagets låneportfölj ingår även belånade livförsäk- ringar, s.k. livlån.

När det gäller enskilda lån brukar dessa i Skandia begränsas till ca 100 Mkr. Inom Skandia tillämpas den principen att bolaget inte samti- digt är såväl stor aktieägare i som långivare till ett enskilt företag. Om ett sådant företag är börsnoterat säljer Skandia normalt aktierna i samband med långivning. Risk för intressekonflikter anges som orsak till att man tillämpar denna princip.

För Trygg-Hansas vidkommande anges för den direkta långivningen ett primärt mål vara att, inom ramen för en långsiktigt hög avkastning och samtidig minimering av kreditrisken, tillgodose näringslivets behov av långfristigt kapital genom reverslån. Lånen fördelades under 1985 sålunda; bostäder 16 %, affär och kontor 15 %, industri 19 %, annan fas- tighet 3 %, kommuner 15 % och lån mot garanti 30 %. Trygg-Hansas låne- portfölj uppgick vid årsskiftet 1986/87 mätt i marknadsvärde till 4 771 Mkr (inkl. livlån).

Obligationsportföljen i Trygg-Hansa uppgick vid årsskiftet 1986/87 till i marknadsvärde 21 460 Mkr.

Beträffande enskilda lån tillämpas inte några bestämda gränser för kreditens storlek. Avgörande vikt fästs i stället vid att placeringen be- döms vara säker. Inom Trygg-Hansa anses inte ett stort aktieinnehav i ett företag vara ett hinder för långivning till samma företag.

I SPPinriktas den direkta långivningen framför allt till näringslivet, men också i stor utsträckning till kommunerna. Beträffande långivning- en till fysiska personer gäller, att inga konsumtionskrediter beviljas. Un- der 1986 ökade SFP:s låneportfölj med 2 744 Mkr till 19 314 Mkri nomi- nellt värde.

Obligationsportföljens marknadsvärde i SPP uppgick vid årsskiftet 1986/87 till 48 317 Mkr.

Inom SPP anses inte att stort aktieinnehav i och för sig utgöra ett hinder för långivning till ett och samma företag, men vid långivning i större omfattning sker en bedömning utifrån det totala engagemanget av krediter och aktieinnehav i ett och samma företag.

I Folksam överstiger ett enskilt lån normalt inte 50 Mkr. Sammanlagt kan dock lånen till en och samma låntagare uppgå till högre belopp. Av Folksams direkta långivning, som vid årsskiftet 1985/86 uppgick till 3 661 Mkr räknat i nominella belopp, utgjorde lånen till Folksam närstå- ende företag och organisationer (bl.a. OK, KF och olika fackförbund) ca 800 Mkr. Resterande län är spridda på olika andra kategorier av låntaga- re. Obligationsportföljens marknadsvärde vid årsskiftet 1986/87 uppgick till 7 065 Mkr, varav staten svarade för 30 procent och bostadsinstituten för 45 procent.

Vad gäller enskilda lån sker i praktiken i Folksam ingen långivning till de företag i vilka Folksam äger aktier.

10.3.4. Engagemang i holding- och investmentbolag samt i andra företagsbildningar

Skandia har liksom flertalet andra stora svenska försäkringsbolag enga- gerat sig i skadeförebyggande verksamhet och olika slag av försäkrings- service. Skandia har flera dotterbolag som är verksamma inom dessa områden. ] Anticimex AB har Skandia en större aktiepost.

Skandia har också två dotterbolag, nämligen Fastighets AB Paraplyet och Fastighets AB Nävern, som båda äger och förvaltar fastigheter.

För lån till enskilda har Skandia, som tidigare nämnts, ett särskilt bolag, Svenska Hypotekskredit AB, helägt dotterbolag till Skandia Liv. Skandia är också engagerat i bolaget Bokredit AB, som belånar fastig- heter och bostadsrätter.

Förutom aktieinnehav i börsnoterade investmentbolag har Skandia ett särskilt bolag Skandia Investment AB, som ägs av Skandia Liv och Skan- dia Sak till lika delar. Bolaget investerar i ännu ej börsnoterade företag med goda framtidsutsikter och tillför dem ett kunnande genom att bola- gets egna anställda utför arbete ] styrelser m.m. Fem personer är anställ- da och bolaget har ett aktiekapital på 65 Mkr.

Ett annat omtalat engagemang från Skandias sida är Scandic Hotel AB. Fram till 1986, då engagemanget avvecklades med en betydande realisationsvinst, hade Skandia 25 procent av aktiekapitalet och 5 pro- cent av röstetalet i bolaget. Engagemanget i Råsunda fotbollsstadion sker genom ett kommanditbolag, i vilket Skandia tillsammans med Folksam äger huvuddelen av andelarna. Svenska Fotbollförbundet ingår som kommanditdelägare, dvs. delägare med begränsat ansvar. Förutom idrottsanläggningen inrymmer Råsunda Fotbollsstadion ca 19000 m2 kontorsyta.

Tillväxten i den internationella rörelsen inom Skandia var under 1970- talet och början av 1980-talet mycket snabb. Sistnämnda år svarade den- na del av rörelsen för mer än 55 procent av koncernens sammanlagda premieinkomst inklusive svensk livförsäkring. Enligt koncernledningens bedömning hade därmed den internationella rörelsen nått en sådan om- fattning att dess effektivitet och lönsamhet skulle främjas av en självstän- dig ställning.

År 1983 beslöts sålunda att i en dotterkoncern, Skandia International, samla koncernens hela internationella verksamhet. En ytterligare för— ändring skedde 1984, varigenom Skandia International Insurance Cor- poration, i stället för av Skandia, helt kom att ägas av det av Skandia helägda dotterbolaget Skandia International Holding AB. 1985 utförsäl- des aktier i det sistnämnda företaget dels till Skandias aktieägare, dels till allmänheten, varefter Skandia International Holding AB börsnoterades. Efter utförsäljningen uppgår Skandias aktieinnehav i Skandia Interna- tional Holding AB till 45 procent. I samband med utförsäljningen uttala- des från Skandias sida en avsikt att under de närmaste åren ytterligare reducera bolagets innehav i Skandia International Holding AB.

Trygg-Hansa har liksom Skandia engagerat sig i skadeförebyggande verksamhet och olika slag av försäkringsservice. Även Trygg-Hansa har flera dotterbolag som är verksamma inom detta område, nämligen För- säkringstekniska Utredningar AB, Hansa Företagsservice AB, Hansa Safe Development AB, TBL-teknik AB samt Trygg Försäkringskonsulta- tion AB.

Trygg-Hansa har också ett antal dotterbolag som är verksamma på fastighetsområdet, nämligen bl.a. Birger Jarlstrappan AB, Brunnsparken AB och Diligentia Fastighetsbyrå AB.

Trygg-Hansa har inte något helägt ”investmentbolag”, men äri relativt stor utsträckning genom aktieinnehav engagerat i olika investmentbolag. Av Trygg-Hansas aktieportfölj representerar investmentbolagen en an- del på närmare 16 procent. Förutom aktieinnehav i ett antal börsnotera- de investmentbolag, innehar Trygg-Hansa också aktier i ett antal ej börs- noterade, i vissa fall lokalt förankrade investmentbolag, t.ex. Blekinge Invest, Uddevalla Invest, Nordic Venture, med inriktning mot utveck- lingsbara småföretag, och Vestator Invest, med inriktning mot förvalt- ning och ägande av fastigheter. I bolaget Vestator Invest hade Trygg- Hansa per den 31 december 1985 aktier till ett röstetal om 3,7 procent och till en andel av bolagets aktiekapital om 17 procent.

SPP har i likhet med övriga bolag engagerat sig i försäkringsservice, fastighetsförvaltning och liknande verksamhet. AB Björnbo, helägt dot- terbolag, driver en omfattande bostadsverksamhet för pensionärer och SPP Konsult AB, som också är helägt dotterbolag bedriver konsultverk- samhet rörande pensionslösningar. Dotterbolaget ÖB Förvaltnings AB bedriver fastighetsförvaltning. SPP är vidare engagerat i bolaget Scandia Consult Datema Fastighetssystem AB, som sköter fastighetsredovisning- en i SPP.

Inte heller SPP har något ”investmentbolag” som helägt dotterbolag. Däremot har SPP vissa aktieinnehav i börsnoterade investmentbolag, uppgående till ca 9 procent av bolagets totala aktieportfölj. Innehaven var emellertid per den 31 december 1985 relativt begränsade i varje en- skilt investmentbolag. I intet fall översteg aktiernas andel av aktiekapita- let eller rösttalet 5 procent.

SFP:s speciella engagemang i vissa företagsbildningar och vissa pro- jekt på fastighetsområdet, däribland förvärv av fastigheter genom sale and lease back-avtal finns redovisade under rubrikerna aktier och fastig- heter i avsnitten 10.3.l och 10.3.2. Därutöver bör framhållas att SFP:s sale and lease back-engagemang i stor utsträckning inriktats på kraftverksfas- tigheter. Några exempel är STORA:s kraftverk (kapitalinsats 3 665 Mkr), Uddeholms kraftverk (kapitalinsats ca 1 600 Mkr), MoDo Kraft (kapitalinsats ca 360 Mkr) och Avesta Kraft (tillsammans med AMF- pension m.fl. kapitalinsats totalt 700 Mkr).

Även Folksam är verksamt inom försäkringsservice, fastighetsförvalt- ning och skadeförebyggande verksamhet. Egna helägda dotterbolag inom dessa områden var vid årsskiftet 1985/86 Folksam Fastighets AB, Fastighets AB Pilen, Dukaten Parkerings AB, Nordia Försäkringskon— sult AB och Folksam Auto. Bolag inom samma verksamhetsområden, i vilka Folksam har aktieinnehav av varierande storlek är Terminator AB, Scandinavium i Göteborg AB och Sangtec Medical AB. Folksam är ock- så genom ett större aktieinnehav engagerat i Reso AB.

Inte heller Folksam har något eget helägt ”investmentbolag”. Däremot har Folksam aktieinnehav av begränsad omfattning i börsnoterade in- vestmentbolag. Investmentbolagens andel av Folksams aktieportfölj uppgår dock endast till ca 2 procent. I några investmentbolag har Folk- sam större aktieinnehav t.ex. Centruminvest 20 procent av aktiekapitalet, Kooperationsinvest 25 procent av aktiekapitalet och Koopfinans 14 pro— cent av aktiekapitalet.

Som delägare tillsammans med Skandia och Svenska Fotbollförbun- det i kommanditbolaget Råsunda fotbollsstadium finansierar Folksam hälften av investeringarna i läktare och kontorshus. Folksams andel be- räknas till 111 Mkr.

Vissa engagemang från Folksams sida på fastighetsområdet bl.a. för- värv av vissa hotellfastigheter och förvärv av fastighet genom sale and lease back-avtal, finns redovisade under rubrikerna aktier och fastig- heteriavsnitten 10.3.1 och 10.3.2.

Ett engagemang liknande Skandias och Folksams engagemang i Rå-

sunda fotbollsstadion är Valands deltagande som kommanditdelägare i ett kommanditbolag för uppförande och ägande av nytt sport- och kul- turcentrum i Johanneshov (Globen).

10.4. Försäkringsbolagens upplåning

Såsom en bakgrund till kommitténs överväganden rörande försäkrings- bolagens rätt att upplåna medel för sin verksamhet skall slutligen redovi- sas nedanstående tabell över bolagens upplåning ultimo juni 1987.

Tabell 13 Försäkringsbolagens upplåning ultimo juni 1987 (nominella belopp i tusentals kr).

därav i ut— ländsk valuta

1 Län från svenska banker ] 689 526 219 632 2 Län från koncernbolag (egen försäkringskoncern) 3 368 631 2 075 098 3 Län från andra finansinstitut 544 630 0 4 Ovriga svenska län 1 844 916 0 5 Utländska lån 184 633 164 897

0 Skulder 7 632 236 2 459 627

I dessa belopp ingår även inteckningslån i egna fastigheter. Vid årsskiftet 1986/87 uppgick storleken av dessa för riksbolagens del till 1 943,4 milj. kr, varav 1 368,4 milj. kr för livförsäkringsbolagen och 574,9 milj. kr för skadeförsäkringsbolagen.

11. Kommitténs överväganden och förslag

11.1. Inledning

Den svenska lagstiftningen på försäkringsområdet har alltid innehållit ett förbud för försäkringsbolagen att bedriva annan verksamhet än för- säkringsrörelse. Ett sådant förbud återfinns redan i 1903 års lag om för- säkringsrörelse — den första egentliga lagen om enskild försäkringsverk- samhet där bestämmelsen är upptagen i lagens första paragraf. Detta förbud ansågs då så självklart, att i motiven till bestämmelsen helt kort- fattat anfördes, att stadgandet stödde sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering syntes överflödig.

Under den fortsatta utvecklingen har därefter förbudet mot annan verksamhet vid upprepade tillfällen varit föremål för ingående övervä- ganden, såsom i förarbetena till 1948 års lag om försäkringsrörelse och till nu gällande 1982 års försäkringsrörelselag, liksom i samband med

olika ändringar i dessa lagar eller vid utredningar som, utan att leda till lagstiftningsåtgärder, i något avseende berört försäkringsväsendet. Där- vid har huvudregeln, att försäkringsbolagens verksamhet skall begränsas till den egentliga försäkringsrörelsen, inte ifrågasatts.

Det principiella förbudet mot ”främmande verksamhet" kvarstår allt- så oförändrat i nu gällande lag (1 kap. 3 5). Samma princip är också knäsatt i de övriga nordiska ländernas försäkringslagar. Både där och i vårt land kan undantag medges, om det finns särskilda skäl härför — närmast om verksamheten har ett naturligt sammanhang med den egent- liga försäkringsrörelsen. Bedömningen av vilken verksamhet som har en naturlig anknytning till försäkringsrörelsen varierar dock från land till land.

Med ovan nämnda undantag innebär den svenska försäkringsrörelse- lagstiftningen att försäkringsbolagen är förbjudna dels att vid sidan av den egentliga försäkringsrörelsen direkt i egen regi eller genom dotterbo- lag driva annan verksamhet dels att vid kapitalförvaltningen genom till- gångarnas placering indirekt engagera sig i sådana verksamheter i en utsträckning som är oförenlig med förbudet mot annan rörelse. Eftersom lagstadgandet om annan rörelse är av principiell karaktär, lämnas emel- lertid betydande avgöranden åt tillämpningen. Särskilt formerna för för- säkringsbolagens synnerligen omfattande kapitalförvaltning har visat sig innebära intrikata bedömnings- och gränsdragningsfrågor ur skilda synvinklar.

Såsom ett utflöde av lagstiftningens principiella förbud mot annan rörelse infördes dock år 1948 en kompletterande bestämmelse av mera konkret innebörd beträffande försäkringsbolagens aktieägande utanför försäkringssektornl 1948 års lag om försäkringsrörelse infördes bestäm- melser i 3365 med innebörd att ett försäkringsbolag inte utan försäk- ringsinspektionens medgivande fick äga en större andel av aktierna i ett svenskt aktiebolag än som svarar mot högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier den s.k. femprocentsregeln. Lagstiftarens motiv härför var att förhindra försäkringsbolagen att skaffa sig ett alltför stort infly- tande i företag utanför försäkringssektorn. Nuvarande regler om försäk- ringsbolagens aktieinnehav är intagna i 7 kap. 17 &.

För närvarande gäller alltså, att ett försäkringsbolag eller en försäk- ringskoncern inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga en större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt bolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Vidare får ett försäkringsbolag inte utan inspektionens medgi- vande över huvud taget äga andelar i en aktiefond eller i en annan juri- disk person än aktiebolag. Femprocentsregeln skall inte tillämpas på försäkringsbolagens aktieinnehav eller andelar i andra försäkringsbolag. Vidare undantas försäkringsbolagens aktier eller andelar i juridiska per- soner vars verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäk- ringsaktiebolag (holdingbolag), att tillskjuta garantikapital i ömsesidiga försäkringsbolag, att förvalta försäkringsbolagens fastigheter eller att bi- träda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.

I departementschefens direktiv till Försäkringsverksamhetskom- mitten fastslås uttryckligen, att principen att försäkringsbolagen inte utan särskilda skäl får bedriva annan verksamhet än försäkringsrörelse, bör upprätthållas även i fortsättningen. För kommitténs behandling av denna fråga bör det noteras, att departementschefen, när han i direktiven tar upp soliditetsprincipen, uttalar att utredningsuppdraget inte bör in- nefatta reglerna för placeringen av försäkringsbolagens tillgångar. En- ligt de ursprungliga direktiven skulle kommitténs uppgift därför närmast bestå i att först analysera vilka verksamheter i egen drift eller på kapital- förvaltningens område som kan anses ha ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen och alltså inte överskrida gränsen för främmande och därmed i princip otillåten rörelse — och utifrån en dylik analys därefter undersöka huruvida den faktiska utvecklingen i detta hänseende står i överensstämmelse med intentionerna i lagstiftningen. Det synes också ligga i kommitténs uppgift att i anslutning till en sådan undersökning ta ställning till om det erfordras förtydligande regler och vägledande synpunkter för inspektionens tillsyn och tillståndsgivning. Därmed skulle, såsom de ursprungliga direktiven utformats, utrednings- uppdraget i denna punkt vara slutfört.

Emellertid har kommittén genom regeringens beslut den 16 juni 1983 fått ett tilläggsdirektiv att också se över reglerna om försäkringsbolagens kapitalplacering. Tilläggsdirektivet har föranletts av att försäkringsin- spektionen i skrivelse till regeringen den 27 april 1983 har framfört, att utvecklingen starkt accentuerat behovet av dels klarare riktlinjer då det gäller spörsmålet om eller när förvärv/innehav av fast egendom i sig tangerar gränsen för främmande och därmed i princip otillåten rörelse, dels övervägande huruvida det tillåtna femprocentsengagemanget för försäkringsbolag i allmänt bolag bör anknyta endast till röstvärdet. In- spektionen hemställde av angivna skäl att försäkringsverksamhetskom- mittén såsom tillägg till de ursprungliga direktiven måtte få i uppdrag att komma med förslag till lagstiftning för reglering av de berörda problem- områdena. Försäkringsinspektionens begäran har bifallits i den formen att regeringen överlämnat inspektionens skrivelse till försäkringsverk- samhetskommittén med uppdrag åt kommittén att i sitt arbete behandla de frågor som tagits upp i skrivelsen.

Kommittén konstaterar, att det första problemområdet som inspek- tionen tagit upp i sin skrivelse, nämligen behovet av klarare riktlinjer för förvärv av fast egendom, hänför sig till de frågeställningar beträffande annan rörelse, vilka kommittén, som nyss anförts, redan på grundval av de ursprungliga direktiven ansett sig ha anledning att behandla. Däremot är uppdraget att i utredningsarbetet ta upp det andra av inspektionen väckta huvudspörsmålet, dvs. om femprocentsspärren för aktieinneha- ven bör anknyta endast till röstetalet, en direkt utvidgning av de ur- sprungliga direktiven. Kommittén finner, att denna utvidgning av utred- ningsuppgiften ger underlag för en allsidig och konsekvent översyn av hela det vittomfattande frågekomplex som är förknippat med lagens för- bud mot annan rörelse. En förutsättningslös genomgång av reglerna för

försäkringsbolagens aktieägande framstår som logiskt ofrånkomlig vid en behandling av frågan om annan rörelse hos försäkringsbolagen, med tanke på den väsentliga roll för bolagens kapitalförvaltning som deras aktieplaceringar numera spelar och som, i beaktande av iakttagbara ten- denser, kan bli av ännu större vikt i den framtida finansförvaltningen.

11.2. Motiven för lagens principförbud mot annan rörelse

Grunden för förbudet mot annan rörelse var, när det tillkom vid seklets början, lagstiftningens allmänna krav på att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet. Såväl i Sverige som i utlandet har lagstiftarna velat förhindra att bolagen placerar de förvaltade tillgångarna i riskfyll- da och äventyrliga objekt eller överhuvud ökar konjunkturkänsligheten i sin rörelse genom verksamhet utanför försäkringsväsendets eget område, exempelvis industri- eller handelsrörelse. I detta hänseende följer förbu- det mot annan verksamhet direkt av den centrala soliditetsprincipen och har närmast karaktären av en tillämpningsföreskrift som på en konkret punkt ger ett speciellt eftertryck åt det allmänt övergripande trygghets- kravet på all försäkringsverksamhet. Kommittén vill benämna detta hu- vudmotiv för förbudet mot annan rörelse trygghetsmotivet.

Även om trygghetsmotivet var den ursprungliga bevekelsegrunden för förbudet mot annan rörelse, och allfort är det övergripande motivet, kom under utvecklingens gång lagstiftaren i sin motivering av förbudet att därutöver ta fasta på de iakttagbara tendenserna till utvidgning av aktivi- teterna inom försäkringsväsendet, och inte minst på den växande kapi- talförvaltningens följder för inriktningen av försäkringsbolagens verk- samhet. I motiveringen för förbudet kom att inläggas en mera direkt betoning av lagstiftningens syfte att — också när det övergripande trygg- hetsmotivet i och för sig kunde anses vara tillgodosett förebygga att ett intresse för verksamhet utanför försäkringsväsendets eget område upp- ammades hos försäkringsbolagens ledningar. Detta motiv, som tydligt kommer fram i förarbetena, utgår från att försäkringsbolagens specifika uppgift inom samhället förutsätter en integritet och självständighet utan sådana försäkringsrörelsen ovidkommande hänsynstaganden som ägar- intressen och aktiva engagemang i affärsrörelser skulle kunna medföra. Det har därför ansetts, att försäkringsbolagens rörelse inte bör samman- blandas med verksamheten i det övriga näringslivet, utan bör vara fristå- ende och avskild därifrån enligt samma princip som hittills gällt för bankerna. Man skulle i detta avseende kunna tala om en näringspolitisk segregationsprincip för försäkringsväsendet som helhet. Detta delmotiv bakom förbudet mot annan rörelse betecknas i det följande som segrega- tionsmotivet.

Segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse framhävdes un- der förarbetena till 1948 års lag om försäkringsrörelse i samband med övervägande i frågan om begränsning av försäkringsbolagens rätt att

förvärva aktier i andra företag än försäkringsbolag. Sålunda framhöll 1942 års försäkringsutredning, som framgår av den tidigare redogörel- sen, att ”vidgade möjligheter till aktieinvestering kunde tänkas hos för- säkringsbolagets ledning uppamma ett företagareintresse utanför försäk- ringsväsendets eget område, vilket finge betecknas såsom en synnerligen allvarlig utveckling”. I den efterföljande propositionen år 1948, då för första gången försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier begränsades, uttalade departementschefen i anslutning till de framförda betänklighe- terna, att, om försäkringsbolagen alltjämt skulle tillåtas att i begränsad omfattning förvärva aktier, det var av betydelse att tillse, att bolagen inte skaffade sig för stort inflytande i företag utanför försäkringsväsendets eget område.

Det har som argument mot främmande rörelse vidare hävdats, att det genom verksamhetens inriktning på uteslutande den egentliga försäk- ringsrörelsen skapas förutsättningar för att ledning och personal odelat koncentrerar sig på branschens centrala trygghetsfunktion och för denna uppgift förvärvar största möjliga kompetens och sakkunskap.

Här redovisade motiv för förbudet mot annan rörelse, vilka alltifrån de tidigare stadierna av försäkringsväsendets uppbyggnad mer eller mindre starkt styrt utvecklingen, tar alltså fasta på försäkringstagarnas trygghet samt verksamhetens inriktning inom försäkringsbolagen. Under de senaste årtiondena har motiven för förbudet även fått samhällsekono- miska och allmänpolitiska dimensioner. Dessa hänför sig till försäk- ringsbolagens kapitalförvaltning och den utomordentligt starka ställ- ning som bolagen genom denna tungt vägande del av rörelsen får på kapital- och kreditmarknaden liksom till deras inflytande på näringslivet i stort. I detta ligger möjligheten att försäkringsbolagen med sitt stora kapitalinnehav får ett alltför dominerande inflytande på utvecklingen av aktiemarknaden och fastighetsmarknaden, vilket, i förening med den påverkan av utvecklingen på kreditmarknaden som betingas av deras betydande kapacitet för utlåning och andra finansiella arrangemang, kan göra försäkringsbolagen till en väsentlig maktfaktor i det ekonomis- ka Iivet över huvud. Olämpligheten av att försäkringsbolag skaffade sig ett för stort inflytande i det allmänna näringslivet var, vid sidan av om- sorgen om försäkringsväsendets egen utveckling, motivet för den i lagen uppställda begränsningen av försäkringsbolagens rätt att förvärva aktier. För synpunkter av denna art beträffande försäkringbolagens inflytande i det allmänna näringslivet, vilka utgör en del av bakgrunden till förbudet mot annan rörelse, använder kommittén i fortsättningen beteckningen det näringspolitiska motivet.

Det näringspolitiska motivet för förbudet mot främmande rörelse åter- finnes även i den danska lagstiftningen. Enligt den danska lagens lydelse antages ett försäkringsbolag driva annan rörelse när bolaget ensamt eller tillsammans med andra försäkringsbolag etablerar en koncern på ett verksamhetsområde utanför försäkringssektorn eller i övrigt utövar ett ägarinflytande eller ett bestämmande inflytande på sådana områden. I förarbetena till detta förbud anfördes, att bakgrunden till förbudet är att

söka i — förutom i riskresonemang — "de näringspolitiskt olyckliga följderna av en sammanblandning av försäkringsrörelse och annan rö- relse". I Norge har liknande näringspolitiska tankegångar framförts av det s.k. Harlem-utvalget vid dess utredning med uppgift att genomgå lagstiftningen om försäkringsrörelse och utarbeta förslag till nya lagbe- stämmelser. I sitt betänkande uttalar utvalget, att det viktigaste samhälls- intresset i samband med försäkringsbolagens kapitalförvaltning är att bolagen alltid kan uppfylla sina förpliktelser mot försäkringstagarna, men att ”det också är viktigt, att den särställning försäkringsbolagen har genom deras ensamrätt att driva försäkring med åtföljande kapitalför- valtning inte ger dem ett orimligt ekonomiskt inflytande”. Denna inställ- ning understryks också i norska regeringens proposition "Om lov om forsikringsvirksomhet” (1986/87:42), i vilken uttalas, att också hänsyn till spridning av ägarintressen, makt och inflytande kan anföras som grund för ett förbud mot att försäkringsbolag driver annan verksamhet än försäkringsverksamhet. I Finland får ett försäkringsbolag inte utan tillsynsmyndighetens tillstånd äga mer än 20 procent av aktiekapitalet och röstetalet i ett annat aktiebolag.

11.3. Analys av motivens innebörd för tillämpningen av lagens förbud mot annan rörelse

Lagstadgandet om förbud mot annan rörelse inrymmer, alltsedan en lagändring år 1961, en undantagsklausul. Enligt lagrummets nuvarande lydelse får nämligen ett försäkringsbolag inte driva annan rörelse, om det intefnns särskilda skä/för det. Förarbetena ger vid handen, att för dis- pens från förbudet i allmänhet skall krävas att verksamheten ifråga har ett naturligt samband med egentlig försäkringsrörelse. Var gränsen går mellan tillåtlig och otillåtlig rörelse måste följaktligen avgöras genom en analys av om en viss verksamhet har ett sådant samband med den egentli- ga försäkringsrörelsen att det framstår som naturligt att verksamheten bedrivs av ett försäkringsbolag.

Den redogörelse som kommittén ovan lämnat för de bakomliggande motiven för förbudet i försäkringsrörelselagen mot annan rörelse måste vara utgångspunkten för tolkningen och genomförandet — principiellt och i enskilda konkreta fall av lagstiftarnas intentioner rörande gräns- dragningen mellan å ena sidan egentlig försäkringsrörelse och sådan verksamhet som kan anses ha ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen, och därmed bör kunna tillåtas, och å andra sidan sådan verksamhet som får bedömas vara främmande från försäkringsrö- relsen, och därför bör vara underkastad ett absolut förbud. Avvägnings- frågor när det gäller det naturliga sambandet med den egentliga försäk— ringsrörelsen kan uppkomma såväl på kapitalförvaltningens område som med avseende på bolagens egna verksamhetsprojekt i syfte att ned- bringa kostnaderna för skadeersättningar, t.ex. genom skadeförebyggan- de åtgärder, eller för att minska nettokostnaderna för bolagens admini strationsapparat genom ett rationellt utnyttjande av personalens expertis-

kunskaper och den maskinella kontorskapaciteten i form av service till utomstående.

Huvudmotivet för lagens generella förbud mot annan rörelse är, som förut beskrivits, trygghetsaspekten. Tryggheten för försäkringstagarna och de skadelidande m.fl. får inte äventyras genom aktiviteter och enga- gemang utanför ramen för den egentliga försäkringsrörelsen. Detta hu- vudmotiv för förbudet sammanfaller, som kommittén i det föregående framhållit, nära med den allmänna, för försäkringsväsendet fundamen- tala soliditetsprincipen, men är enligt kommitténs tolkning mera långt— gående än denna princip. Trygghetsmotivet får anses innebära, att för- säkringsbolagens engagemang inte bör inriktas mot områden och objekt av utpräglat riskfylld eller konjunkturbetonad natur. Även om ett försäk- ringsbolags riskspridning och allmänna soliditetssituation vid den aktu- ella tidpunkten för investeringsbeslutet skulle kunna anses ge utrymme för ett högt risktagande i förväntan om en särdeles god avkastning på investeringen i fråga, ökar en sådan inriktning av placeringspolitiken riskkänsligheten i bolagets rörelse, vilket iframtiden kan få konsekvenser med avseende på soliditeten och uppfyllandet av det övergripande trygg- hetskravet på försäkringsrörelsen. Ännu mera tveksam i detta hänseende är en inriktning av engagemangen som innebär att de av försäkringsbola- gen förvaltade medlen används till satsning på områden och projekt där redan från början den väntade avkastningen bedöms bli onormalt låg, och där syftet ej har någon egentlig anknytning till försäkringsverksam- heten.

Uttryck av nu angiven innebörd återfinns i det betänkande som avgavs av 1942 års försäkringsutredning och som lades till grund för 1948 års lag om försäkringsrörelse, där bestämmelserna infördes om fri placerings- rätt för en viss del av livbolagens säkerhetsfonder samt om en begräns- ning av försäkringsbolagens aktieplaceringar. I samband med behand- lingen av den fria placeringsrätten förutsatte försäkringsutredningen, att investeringarna skulle ske ”med klok försiktighet och utan ovidkomman- de synpunkter”. Särskilt allvarligt ansåg utredningen vara faran att bo- lagsledningen i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i kon- junkturbetonade företag. Vid remissbehandlingen av betänkandet un- derströk bankinspektionen kraftigt utredningens synpunkter i dessa hän- seenden.

Vid varje bedömning av gränsfall i fråga om annan rörelse och huruvi- da i särskilda fall undantag från förbudet kan anses tillåtliga, måste trygghetsaspekten vara övergripande och ligga i botten för ställningsta- gandena. Detta gäller både försäkringsbolagens verksamhet i egen drift direkt eller genom dotterbolag — och de olika formerna av deras kapitalförvaltning.

Ur trygghetsmotivet kan emellertid inte härledas några regler om spe- cifika aktiviteter som bör betraktas såsom främmande för den egentliga försäkringsrörelsen eller regler om verksamhetsområden som bör bedö- mas vara av sådan natur att undantag från förbudet mot annan rörelse inte bör få ifrågakomma. Enligt kommitténs mening bör trygghetsaspek-

ten uppfattas ge grund för att uppställa ett generellt krav på att sådan verksamhet som inte är försäkringsrörelse i strikt mening, men som ett försäkringsbolag med stöd av bestämmelserna i 1 kap. 3 5 och 7 kap. 17 5 kan tillåtas bedriva, inte får bli av sådan omfattning i förhållande till den egentliga försäkringsrörelsen att risker skulle finnas att försäkringstagar- nas trygghet försämras eller direkt äventyras. Detta krav fåri första hand anses förutsätta en bedömning om proportionen mellan ett bolags samla- de volym av dess egentliga försäkringsrörelse och annan rörelse är rimlig med hänsyn till trygghetsaspekten. Trygghetsaspekten påkallar emeller- tid också en prövning som tar sikte på hur den totala volymen av ett bolags verksamhet som inte är egentlig försäkringsrörelse i strikt mening (i fortsättningen kallad främmande rörelse) fördelas på olika aktiviteter. Om verksamheten utanför det egentliga försäkringsområdet skulle ten- dera att ensidigt inriktas på sådana sektorer av det allmänna affärslivet eller det finansiella fältet som visserligen i det rådande läget represente- rar bättre avkastningsmöjligheter, men som samtidigt är mera utsatta för resultatfluktuationer i det långsiktiga utvecklingsförloppet, kan detta leda till en tyngdpunktsförskjutning i försäkringsbolagets hela rörelse mot ökad risknivå, med åtföljande minskad trygghet för försäkringsta- garna i den fortsatta utvecklingen. Inte minst aktualiseras en sådan be- dömning när det gäller placeringsinriktningen i försäkringsbolagens ka- pitalförvaltning.

I blickfältet vid bedömningar i vilken mån ett försäkringsbolags enga- gemang i fråga om främmande verksamhet — beträffande drift i egen regi eller finansiella placeringar inom kapitalförvaltningen är av natu- ren att påtagligt öka verksamhetens riskkänslighet ligger sådana svårbe- räkneliga faktorer i den framtida utvecklingen som konjunkturväxling- ar, omkastningar i de långsiktiga trenderna, genomgripande strukturför- ändringar i det ekonomiska livet, teknologiska omvälvningar, etc. Ett ställningstagande till frågan huruvida lagstiftarens trygghetskrav kan anses uppfyllt, innefattar också en bedömning av i vilken omfattning ett försäkringsbolags främmande rörelse medför ägaransvar i betydelsen delaktighet i ansvaret för andra företags utveckling och fortbestånd. Till denna frågeställning hör bland annat riskfyllda engagemang för utveck— ling och nyetablering av företag, medverkan vid företagsrekonstruktio- ner och tillkomsten av nya ägarkonstellationer i näringslivet. Ur de olika förarbetena till försäkringslagarna och lagändringarna kan vidare utlä- sas en försiktig inställning från lagstiftarens sida till investeringar i indu- strifastigheter och anläggningar med begränsade alternativa använd- ningsmöjligheter.

Med undantag för den lagregel som begränsar försäkringsbolagens rätt till aktieplaceringar i ett företag, torde lagstiftaren inte ha avsett att bedömningar utifrån trygghetsmotivet skulle kunna bygga på detaljera- de regler i form av fasta procenttal eller konkreta gränser och normer för olika slag av verksamheter eller kapitalplaceringar. Detta skulle ej vara praktiskt görligt i en föränderlig utveckling på det ekonomiska området, utan medföra en byråkratisk och orimlig fastlåsning av förutsättningar-

na för försäkringsbolagens verksamhet. Under iakttagande av det över- gripande generella trygghetskravet och lagstiftarens principuttalanden i förarbetena måste de konkreta bedömningarna vid varje tillfälle grundas på då rådande förhållanden och därvid överblickbara framtidsperspek- tiv. I första hand åligger det försäkringsbolagets styrelse och verkställan- de direktör att i sin tolkning och tillämpning av lagens förbud mot annan rörelse beakta det bakomliggande trygghetsmotivet och tillse att bolagets verksamhet på alla områden är tillåtlig ur denna synvinkel. På försäk- ringsinspektionen ankommer att pröva om det enligt lagstiftarens inten- tioner finns särskilda skäl för att i vissa fall medge undantag från förbu- det. Över huvud taget måste tillsynen över utvecklingen när det gäller försäkringsbolagens främmande rörelse med avseende på trygghetskra- vet anses ingå såsom ett självklart moment i försäkringsinspektionens allmänna soliditetsövervakning.

Kommittén övergår härefter till en närmare analys av det tidigare an- givna segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse.

Bakom detta motiv ligger lagstiftarens inställning att försäkringsvä- sendet skall utgöra en avskild och fristående sektor av det ekonomiska livet. Försäkringsbolagens status av samhällsinstitutioner med sociala funktioner förutsätter att deras verksamhet bibehåller en klar inriktning på den egentliga uppgiften — försäkringsrörelsen. Den särställning som statsmakterna tilldelat försäkringsväsendet bottnar i att verksamhetens primära syfte är att utjämna försäkringstagarnas risker, respektive in- komster under levnadsåren, och inte att bedriva affärsrörelse eller all- män finansrörelse. Visserligen kan det i vissa fall finnas godtagbara sär- skilda skäl för att tillåta en viss form av annan rörelse hos försäkringsbo- lagen när den är ett led i bolagens strävanden att rationellt utnyttja sin kapacitet för vinstgivande drift av verksamhet i egen regi eller för att i finansförvaltningen ernå en så god avkastning som möjligt på försäk- ringstagarnas trygghetskapital. En sådan uttänjning av verksamheten måste emellertid hållas inom en ram som inte möjliggör en utsuddning av gränsen mellan försäkringsrörelse och allmän affärsrörelse eller finans- rörelse, och som därför skulle vara oförenlig med segregationsmotivet.

För bedömningen i det konkreta fallet om det föreligger särskilda skäl för att, med beaktande av segregationsmotivet, tillåta försäkringsbolag att driva verksamhet utanför den egentliga försäkringsrörelsen, kan viss ledning hämtas från förarbetena till försäkringslagstiftningen. Av intres- se är härvidlag främst 1958 års försäkringssakkunnigas betänkande "Översyn av lagen om försäkringsrörelse” (SOU 1960:11) och departe— mentschefsuttalandet i den anslutande, av riksdagen bifallna propositio- nen om vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse (prop. nr 171 år 1961).

Departementschefens uttalanden i denna proposition innebär, att det enligt lagstiftarens mening i allmänhet kan anses föreligga särskilda skäl för undantag från förbudet i 1 kap. 3 & försäkringsrörelselagen att driva annan rörelse, när det gäller följande verksamheter i ett försäkringsbo- lags egen regi, nämligen:

1. Verksamhet som medför ett ändamålsenligt utnyttjande av maskiner och personal som erfordras för bolagets egentliga försäkringsrörelse, så- som uthyrning av överkapacitet hos försäkringsbolagets datorer samt uppdrag för utomstående av typen räknearbeten och utredningar där bolagen kan disponera överkapacitet hos bl.a. sin försäkringsmatematis- ka och statistiska expertis.

2. Verksamhet som utgör ett naturligt utflöde av den egentliga försäk- ringsrörelsen, såsom skadeförebyggande verksamhet samt skaderepara- tioner av försäkrade objekt, exempelvis bilar och brandskadade fastig- heter.

3. Uppförande av bostads-, kontors- och affärsfastigheter avsedda för försäkringsbolagets varaktiga kapitalplacering.

Beträffande dessa områden har alltså lagstiftaren i förarbetena fastslagit, att det i princip inte skall bedömas strida mot segregationsmotivet om försäkringsbolag ägnar sig åt sådan rörelse. Under förarbetena hade rentav övervägts, att genom ett direkt tilläggsstadgande i lagen ge försäk- ringsbolagen rätt att, utan hinder av det generella förbudet mot annan rörelse, i egen regi bedriva sådan verksamhet som innefattas av punkter- na ] och 3 ovan. Emellertid fann departementschefen, att såväl för dessa som för dei punkt 2 upptagna verksamheterna skall erfordras medgivan- de av försäkringsinspektionen i varje enskilt fall, och att detta inte behövde regleras i lagtexten. Dessutom förutsattes i departementschefsuttaIan- det,att den medgivna rörelsen skall stadfästas i bolagsordningen, varvid grundtankarna bakom förbudsregeln beträffande annan rörelse skall be- aktas. Härigenom vinnes garanti för en allsidig prövning av de förutsätt- ningar som måste vara förhanden för ett undantag från den generella förbudsregeln.

Såsom villkor för dispenser åt försäkringsbolag att i egen regi driva främmande rörelse har i förarbetena uppställts förutom det grundläg- gande kravet på ett naturligt samband med försäkringsbolagets egentliga uppgift — att verksamheten i fråga inte får bli av en omfattning som innebär en långtgående sammankoppling av den egentliga försäkrings- rörelsen med annan rörelse. Häri ligger, att den rörelse som bolaget tillå- tes bedriva utanför den egentliga försäkringsrörelsen håller sig inom ett begränsat fält, och inte får orimliga proportioner. Sålunda synes det inte stå i överensstämmelse med segregationsmotivet, och ej heller vara för- enligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet, om exempelvis ett försäkringsbolag skulle förstärka sina resurser i fråga om maskiner och personal i direkt syfte att öka sitt utbud av datortjänster och experttjän- ster åt utomstående på det försäkringsmatematiska, statistiska, juridiska eller privatekonomiska området.

Det nu anförda avser sådan verksamhet med naturlig anknytning till den egentliga försäkringsrörelsen som ett försäkringsbolag kan medges bedriva i egen regi. För medgivande till motsvarande rörelse genom dot- terbolagmåste samma bedömningsgrunder gälla som om verksamheten bedrivs inom själva moderbolaget. Detta kommer klart till uttryck i 1948

års proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse (nr l948:50) där föredragande statsrådet understryker, att det givetvis är förbjudet för försäkringsbolag att genom dotterbolag utöva sådan verksamhet som försäkringsbolaget inte äger bedriva i egen regi, eftersom eljest förbudet mot främmande rörelse lätt skulle kunna kringgås. Försäkringsbolags rätt att i dotterbolagsform driva angränsade verksamhet faller under be- stämmelserna i 7 kap. l7å om aktieinnehav. Kommittén återkommer senare till reglerna härom.

Segregationsmotivet får tillmätas en väsentlig vikt vid tillämpningen på kapitalförvaltningens område av lagens förbud mot annan rörelse. Motivet har betydelse bådeför gränsdragningen mellan vilka finansiella aktiviteter som ofrånkomligen hör samman med den egentliga försäk- ringsverksamheten, och vilka aktiviteter som ej har ett sådant nödvän- digt direkt samband och som därför bör hänföras till annan rörelse, och för bedömningeni det senare fallet om en viss form av kapitalplaceringar kan anses ha ett så naturligt samband med själva försäkringsverksamhe- ten att den bör kunna tillåtas. Huvudkriterierna för gränsdragningar och bedömningar i detta hänseende synes, på grundval av förarbetena, kun- na sammanfattas sålunda:

En aktiv och effektiv kapitalförvaltning, som inom ramen för princi- pen om en sund utveckling av försäkringsväsendet ger en tillfredsställan- de avkastning på de i försäkringsväsendet uppsamlade medlen, är en direkt och nödvändig fortsättning på den egentliga försäkringsrörelsen, så länge förvaltningen utövas under iakttagande av det bakomliggande segregationsmotivet för lagens förbud mot annan rörelse. Försäkrings- bolagens kapitalförvaltning har emellertid inte som ett självständigrsyfte att vara en affärsmässig allmän finansrörelse med inriktning på optimal avkastning och på en ambition att erbjuda det förmånligaste placerings- alternativet för sparmedel över huvud. Tvärtom framhålls som ett led i förarbetenas vakthållning mot annan rörelse farhågor för att gränserna mellan försäkringsbolags och bankers verksamhetsområden skulle kun- na utsuddas.

Såsom exempel på den bestämda inställningen i lagstiftningsarbetet, att gränserna mellan försäkringsbolag och banker eller andra finansinsti- tut inte får utsuddas, kan tas behandlingen av frågan om rätt för livför- säkringsbolag att förvalta sparmedel från allmänheten. I denna fråga framhöll, som tidigare redovisats, 1958 års försäkringssakkunniga, att en fristående allmän kapitalförvaltning från försäkringsbolagens sida skul- le få betydande återverkningar på kapital- och kreditmarknaden och bryta sönder den struktur som där vuxit fram. Departementschefen utta- lade i den proposition som ledde fram till 1961 års lagändringar, varige- nom bl.a. livförsäkringsbolagen f1ck rätt att förvalta förfallna försäk- ringsbelopp (den s.k. förräntningsrörelsen), att i fråga om en utökning av livförsäkringsbolagens sparmedelsinsamlande verksamhet till en början endast sådan kapitalförvaltningsrörelse som stod i samband med försäk- ring borde förekomma. Även Kreditinstitutsutredningen fann i sitt år 1967 avlämnade betänkande, som bl.a. tog upp frågan om försäkringsbo-

lagens möjligheter att få bedriva vissa former av bankverksamhet, att en integrering av bank- och försäkringsverksamhet i ett och samma företag skulle få vittgående och svåröverskådliga konsekvenser för kreditväsen- dets struktur.

En genomgång av tankegångarna i de olika förarbetena till försäk— ringslagstiftningen får anses ge en klar anvisning om segregationsmoti- vets innebörd för gränsdragningen mot främmande verksamhet och för bedömningen av om särskilda skäl föreligger för att medge dispenser från förbudet mot annan rörelse i vad avser försäkringsbolagens kapital- förvaltning. Utredningsbetänkanden, remissyttranden, departements- chefsuttalanden och utskottsutlåtanden på området präglas av inställ- ningen, att en utveckling av försäkringsbolagens kapitalförvaltning i riktning mot allmän finansrörelse, omhändertagande av sparmedel ut- över försäkringssparandet, ägarkombinationer i olika former mellan fi- nansinstitutioner och försäkringsbolag, delägarskap i projekt av typen integrerade finanshus (inkluderande försäkringstjänster), ”finansiella supermarknader” o.d. i princip inte kan anses rimma med segregations— motivet i nuvarande lagstiftning.

Beträffande den del av försäkringsbolagens kapitalförvaltning som hänför sig till aktieplaceringar sätter lagen en direkt angiven gräns — femprocentsregeln för vad som i normalfallet skall betraktas som tillåten rörelse hos försäkringsbolagen. Begränsningen grundas på såväl segregations- och trygghetsmotiven som på det näringspolitiska motivet.

Segregationsmotivet träder fram i lagstiftarens uttalade avsikt att ge- nom begränsningsregeln förhindra att ett försäkringsbolags aktieinne- hav i ett annat företag blir av sådan storleksordning att innehavet skapar ett aktivt ägaransvar och tvingar försäkringsbolaget att ingripa i företa- gets skötsel. Ju större inflytande aktieengagemanget medför, desto star- kare kan kravet bli på försäkringsbolaget att ta ett aktivt ansvar för före- taget.Detta skulle få till följd en sammanblandning av försäkringsrörel- sen och vanlig affärsrörelse.

En risk med en sådan sammanblandning och åtföljande ägaransvar där segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse sammanfaller med trygghetsmotivet — belyste bankinspektionen i ett yttrande över 1942 års försäkringsutredning, där inspektionen erinrade om att en bety- dande delav de förluster som efter första världskriget drabbade bankvä- sendet härledde sig från engagemang med företag i vilka bankerna ägde stora aktieintressen, som också förlett bankerna till en betydande kredit- givning vilken ofta resulterade i större förluster än själva aktieinnehaven.

Som försäkringsinspektionen påpekat skulle ägaransvar i andra före- tag också kunna resultera i att försäkringsbolagen skulle behöva bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i den verksamhet som företag på helt andra områden bedriver. Synpunkter har framförts i förarbetena, att det inte är önskvärt, att försäkringsbolagens ledningar ägnar tid åt en sådan bevakning av andra företags utveckling, och att ledningarna bör koncentrera sig på försäkringsrörelsen. Vidare har på sina håll ifrågasatts, om försäkringsbolagen är skickade att åtaga sig

ansvaret för industriföretags utveckling. I förarbetena har också berörts riskerna för att försäkringsverksamheten, när bolagen är aktivt engage- rade i andra företag, skulle kunna utsättas för intressekonflikter och på- verkas av ovidkommande hänsyn.

Segregationsmotivet kommer klart till uttryck i departementschefens uttalande i 1979 års proposition om den svenska kapitalmarknaden (1978/792165), vilken låg till grund för vissa ändringar i lagen om försäk- ringsrörelse. Beträffande skälet för begränsningen av försäkringsbola- gens aktieplaceringar betonade därvid departementschefen, att försäk- ringsbolagens aktieplaceringar dittills haft karaktären av ren kapitalpla- cering. En höjning av gränsen skulle resultera i att kraven på ett aktivt ägaransvar från försäkringsbolagens sida kommer att stiga. Detta skulle innebära, att principen att försäkringsbolagen inte får driva verksamhet som är främmande för försäkringsrörelse kan komma att åsidosättas. Departementschefen underströk att, om ett försäkringsbolag tar ett ak- tivt ägaransvar vid driften av andra företag, det kan uppstå risk för att försäkringsrörelsen påverkas negativt. Han erinrade i sammanhanget, att motsvarande överväganden på banksidan lett till ett principiellt för- bud för bankerna att driva annan rörelse än bankrörelse, och att det inte på allvar hade övervägts att det för bankerna gällande förbudet skulle avskaffas.

Kontentan av denna analys av segregationsmotivets innebörd vid till- lämpningen av förbudet mot annan rörelse är, att lagstiftaren får anses intaga en restriktiv attityd till utsuddade gränser för försäkringsverksam- heten och sammanblandning av försäkringsrörelsen med allmän affärs- och finansrörelse.

Försäkringsbolagens kapitalplaceringar träder i förgrunden vid en analys av det näringspolitiska motivets innebörd för tillämpningen av förbudet mot annan rörelse. I fråga om kapitalförvaltningen har detta motiv som bakgrund att försäkringsväsendets samlade tillgångar repre- senterar en betydande del av det totala samhällskapitalet. Med denna bakgrund är, som tidigare anförts, det näringspolitiska motivet ett ut- tryck för lagstiftarens strävan att förhindra att försäkringsbolagen får en maktposition i ekonomin som kan ge ett inte godtagbart inflytande i näringslivet eller på kredit- och kapitalmarknaden. En sådan utveckling skulle inte vara förenlig med försäkringsväsendets primära syfte. Den skulle ej heller kunna anses vila på något mandat från försäkringstagar- nas sida när försäkringsavtal träffas. Man borde, som 1945 års försäk- ringsutredning uttrycker det, ”kunna utgå från att det bland försäkrings— tagarna i allmänhet inte framstod som önskvärt, att deras pengar använ- des för att befordra maktkoncentrationen inom företagarvärlden”.

Kapitalförvaltningens inriktning på olika investeringsobjekt och stor- leksordningen därvidlag samt tendenser till förskjutningar mellan de oli- ka placeringskategorierna belyses i den deskriptiva delen av detta kapi- tel. Krediter i form av direktutlåning, obligationer och andra räntebäran- de värdepapper, aktier och andra placeringar av riskvilligt kapital samt fastigheter representerar de största posterna. När det gäller det närings-

politiska motivets roll för tillämpningen av förbudet mot annan rörelse är lagstiftarens främsta intresse knutet till det inflytande på näringslivet och finansmarknaden som aktieplaceringarna — och i förekommande fall kombinationen av aktieinnehav i ett företag och kreditgivning till samma företag kan innebära. Vid en genomgång av förarbetena till de olika versionerna av försäkringslagstiftningen, liksom av utredningsbe- tänkanden på andra fält där också försäkringsrörelsen kommit in i bil- den, visar det sig, att försäkringsbolagens potentiella maktposition i eko- nomin vägt tungt vid överväganden under årens lopp om lämpliga grän- ser för bolagens aktieinnehav. De aspekter som därvid lagts på denna fråga är i princip desamma som Försäkringsverksamhetskommittén be- träffande starka ägargruppers inflytande redovisar i kapitel 1 i samband med behandlingen av rätten att förvärva aktier isvenska försäkringsaktie- bolag.

Om den betydelse för upprätthållandet av förbudet mot annan rörelse som lagstiftaren tillägger begränsningen av aktieplaceringarna, vittnar också det förhållandet, att lagrummet om gränser för försäkringsbola- gens aktieinnehav är den enda bestämmelse i lagen där annan rörelse konkret regleras. Det bör dock anmärkas, att gränsen enbart är knuten andelen av det totala röstetal som aktieinnehavet ger, och inte till ande- len av det totala aktiekapitalet, samt att försäkringsinspektionen får medge att gränsen överskrids. Av förarbetena att döma har någon mera djupgående diskussion inte förekommit om de praktiska konsekvenser- na av detta. 1 sin skrivelse till regeringen har försäkringsinspektionen aktualiserat detta spörsmål. Kommittén återkommer senare till detta.

Trots den flexibilitet i tillämpningen av lagens grundstadgande som ligger i möjligheterna att inom den procentuella ramen för röstetalet förvärva röstsvaga aktier upp till en betydande andel av det totala aktie- kapitalet i ett företag, och likaså i möjligheterna att på särskilda skäl erhålla medgivande från försäkringsinspektionen att överskrida grän- sen, har lagens begränsningsregel gett anledning till diskussion om en utökning av försäkringsbolagens rätt till aktieplaceringar. Med anknyt- ning till det näringspolitiska motivet för gällande begränsning har härvid drivits synpunkter av innebörd att näringslivets trängande behov av risk- villigt kapital motiverar att försäkringsbolagens betydande kapitaltill- gångar i ökad utsträckning kan kanaliseras till näringslivet via aktie- marknaden. Häremot har från andra håll hävdats, att näringslivets behov av riskvilligt kapital bör tillgodoses i andra former än genom ökad kon- centration av aktieägandet till de stora försäkringsbolagen. Sålunda an- fördes betänkligheter mot att på en sådan väg underlätta näringslivets försörjning med riskbärande kapital av Svenska arbetsgivareföreningen i yttrande över 1968 års kapitalmarknadsutredning. I stället ansåg arbets- givareföreningen att hushållens sparande borde utgöra den väsentliga grunden för en förbättrad tillförsel av riskvilligt kapital till företagen.

Till det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse hör också en strävan att motverka tendenserna i näringslivet till ägandets institutionalisering, dvs. tendenserna till att institutionerna tar över

ägandet av allt större del av vårt lands näringsliv. [ blickpunkten har därvid inte minst försäkringsbolagen kommit på grund av att de med sina betydande kapitalresurser skulle kunna köpa upp affärsföretag och fas- tigheter inom andra verksamhetsområden. Farhågor för en oreglerad utveckling i denna riktning var ett av de åberopade motiven för 1948 års begränsning av försäkringsbolagens rätt till aktieförvärv. Denna nä- ringspolitiska aspekt har sedan dess ökat i betydelse och påpekats i förar- betena i skilda sammanhang i belysning av den faktiska utvecklingen, som inneburit att de större försäkringsbolagen numera tillhör landets största aktie- och fastighetsägare.

Analysen av det näringspolitiska motivet bakom förbudet mot annan rörelse ger underlag för konstaterandet, att detta motiv får tillmätas en stor vikt vid tillämpningen av lagstadgandet.

11.4. Hittillsvarande utveckling beträffande annan rörelse

Kommittén vill till en början konstatera, att den hittillsvarande utveck- lingen beträffande annan rörelse hos försäkringsbolagen i stort sett stått i överensstämmelse med trygghetsmotivet. En viss tendens till intresse för engagemang av typen riskkapitalbolag, utvecklingsbolag, joint ventures, o.d. har förmärkts på senare år, men engagemangen har varit av tämligen ringa storleksordning i förhållande till försäkringsbolagens totala om- slutning, och därför inte inneburit några direkta riskfaktorer för den allmänna soliditeten.

1 den fortsatta utvecklingen kan det växande intresset för kapitalplace- ringar i industrifastigheter komma att fordra särskild uppmärksamhet. Såsom försäkringsinspektionen framhållit i sin förut refererade skrivelse till regeringen, torde vissa fastighetsförvärv kunna komma att tangera gränserna för främmande och därmed otillåten rörelse, med hänsyn till det bakomliggande trygghetsmotivet för lagens förbud, nämligen i såda- na fall då det kan vara tveksamt om den rörelse som fastigheten eller byggnaden tjänar, erbjuder möjligheter till alternativanvändning — sär- skilt då fastigheten eller byggnaden själv är av uttalat speciellt slag. I sammanhanget vill kommittén tillägga, att de starkt uppdrivna lokalhy- rorna, särskilt i storstädernas centrala delar men även annorstädes, i hög grad inriktat försäkringsbolagens investeringar inom fastighetsområdet på kontorsfastigheter. Det kan ifrågasättas, om inte den höga hyresnivån i fortsättningen leder till utlokaliseringar med påföljd att de nuvarande fastighetsvärdena kommer att utsättas för en press nedåt.

Vad sedan gäller iakttagandet av segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse synes praxis i fråga om försäkringsbolagens skadeförebyg- gande verksamhet ha visat en tendens i riktning mot en utvidgning av möjligheterna till ett undantag från förbudet. Härmed avses exempelvis bildandet av dotterbolag eller särskilda handelsbolag som affärsmässigt bedriver produktion av och aktivt marknadsför varor och tjänster i ska- deförebyggande syfte samt åtar sig forskningsuppgifter på uppdrag av

företag och organisationer i Sverige och i utlandet, oavsett om dessa är försäkringstagare i respektive försäkringsbolag eller inte. För såvitt inte denna form av skadeförebyggande verksamhet tar sådana proportioner att den huvudsakligen får karaktären av en vinstinriktad affärsrörelse inom det allmänna näringslivet, bör den dock enligt kommitténs mening kunna betraktas som ett naturligt utflöde av den egentliga försäkringsrö- relsen, och därför inte komma i konflikt med segregationsmotivet.

På kapitalförvaltningens område har de starka inflationstendenserna och det höga ränteläget under senare år lett till en jakt på högavkastande projekt för att möta de stigande skadeersättningarna och försäkringsta- garnas önskemål om inflationsskydd. Dessa iakttagelser kan göras både i fråga om förvaltningen av det långfristiga livförsäkringskapitalet och beträffande placeringen av de medel som det stora premieflödet på ska- deförsäkringsområdet genererat. Inflationen och den höga räntenivå som varit rådande under senare år har bidragit till, att sparelemenleli livförsäkringarna har ökat påtagligt.

Dessa förhållanden har lett till att försäkringsbolagens finansförvalt- ning kommit att tillmätas en allt större betydelse i bolagens rörelse, med en markant ökad inriktning av intresset för placeringar i aktier och fas- tigheter. Intill avvecklingen mot slutet av år 1986 av riksbankens reg- lering av försäkringsbolagens kapitalplaceringar, som innebar ett tvång för bolagen att förvärva ränteprioriterade stats- och bostadsobligationer, har dock det faktiska genomslaget av sådana tendenser i betydande mån dämpats. ] fråga om aktieplaceringar har försäkringsbolagens strävan att uppnå optimal avkastning tagit sig uttryck i önskemål att höja fempro- centsgränsen, samtidigt som intresset ökat för att genom placeringar i aktier med lägre röstvärde erhålla en större andel av aktiekapitalet, både i börsföretag och i företag utanför börsen. I denna utveckling ligger fröet till ett växande engagemang i företagssektorn med ett allt efter omstän- digheterna accentuerat ägaransvar och åtföljande fördjupade ansvar för verksamhetens ledning och företagens fortbestånd. Kommittén konsta- terar i detta hänseende, att den hittillsvarande utvecklingen inrymmer tendenser som i framtiden i vissa fall kan visa sig vara oförenliga med lagstiftarens segregationsmotiv och därför innebära att gränsen för för- budet mot annan rörelse överskrids.

Försäkringsbolagens speciella expertis och kompetens i fråga om ka- pitalförvaltning har vidare gett upphov till ett intresse att kunna erbjuda försäkringstagarna olika former av finansiella tjänster på området för ränteavkastning, sparande, aktieaffärer, portföljförvaltning, skattepla- nering o.d. I den allmänna debatten om försäkringsväsendets framtids- perspektiv har tagits upp frågor om samverkan mellan försäkringsbolag och banker eller andra finansinstitut. På sistone har försäkringar börjat att i ökad utsträckning säljas genom olika bankers förmedling. Frågan om en längre gående samverkan mellan försäkringsbolag och banker har väckts i Sverige mot bakgrunden av vad som redan kommit igång på sina håll utomlands. I resonemangen har skymtat tanken på att också i vårt land skapa integrerade finanshus för alla slag av finansiell service, om-

fattande jämväl försäkringstjänster. Det framstår för kommittén såsom obestridligt, att perspektivet med en samverkan mellan försäkringsbolag och banker eller andra finansinstitut som tar formen av dotterbolagsför- hållanden eller andra ägarkombinationer inte rimmar med lagstifta- rens segregationsmotiv för det nuvarande förbudet mot annan rörelse, eftersom en sådan samverkan skulle vara liktydig med en utsuddning av gränserna mellan försäkringsbolag och banker — en ”bankisering” av det socialt målinriktade försäkringsväsendet. Kommittén vill i detta sam- manhang erinra om den av lagstiftaren fastslagna principen, att sådan verksamhet som inte är tillåten för försäkringsbolag ej heller får bedrivas genom av dem ägda dotterbolag.

Kommittén har slutligen undersökt den hittillsvarande utvecklingen av försäkringsbolagens verksamhet och då särskilt kapitalförvaltning- en ur synvinkeln av det näringspolitiska motivet för förbudet mot an- nan rörelse. Redan i den föregående framställningen har understrukits, att de av försäkringsbolagen förvaltade medlen gör försäkringsbolagen till en betydande maktfaktor i det ekonomiska livet och ger bolagen ett väsentligt inflytande på kredit- och kapitalmarknaden och i näringslivet över huvud. Detta inflytande kan utövas både genom ägarkapitalengage- mang i allmänna aktiebolagi form av aktieplaceringar och andra insatser av riskvilligt kapital och genom kreditgivning direkt utlåning till före- tag och institutioner och placeringar i obligationer och andra marknads- papper. Försäkringsbolagen har genom utvecklingen under årens lopp kommit att intaga tätplatsen bland de största aktieägarna och de största fastighetsägarna i landet, varibland Skandia har ställningen som både den största aktieägaren och en av de största fastighetsägarna.

Mot bakgrunden av försäkringsbolagens starka ställning på kredit —— och kapitalmarknaden och därigenom stora möjligheter till inflytande i näringslivet, har bl.a. frågan rests, om ett försäkringsbolags sammanlag- da engagemang genom föreningen av kreditgivning och aktieinnehav skulle kunna innebära en total dominans i olika företag och en avgöran- de inverkan på utvecklingen i vissa delar av näringslivet. En sådan ut- veckling skulle inte vara i överensstämmelse med det näringspolitiska motivet för de regler som lagen uppställer i avsikt att begränsa försäk- ringsbolagens aktieinnehav. Kommitténs undersökning av denna pro- blemställning tyder emellertid inte på att den faktiska utvecklingen un- der den senare tiden fått sådana konsekvenser. Kommittén har funnit, att försäkringsbolagens kreditgivning till ett enskilt företag i regel inte är av sådan storleksordning att den kan anses skapa underlag för ett påtagligt inflytande i vederbörande företag, oavsett om försäkringsbolaget äger aktier däri eller inte. Bolagens kreditgivning avser huvudsakligen botten- krediter av långfristig karaktär, vilket ger begränsade möjligheter till inflytande. Vissa försäkringsbolag har haft som medveten praxis att und- vika betydande kreditengagemang och stora aktieinnehav i ett och sam- ma företag. Kommittén återkommer i det följande till frågan om att ställa upp preciserade gränser för försäkringsbolagens totala kapitalengage- mang i ett enskilt företag.

Vad därefter gäller direkta ägarintressen i ett företag har inflationsten- denserna och den allmänna ekonomiska utvecklingen samt efterfrågan på riskvilligt kapital på senare år ökat försäkringsbolagens intresse för aktieplaceringar. Detta har som redan nämnts, bland annat tagit sig ut- tryck i önskemål om en höjning av den till röstetalet anknutna fempro- centsgränsen för aktieinnehav i ett företag.

Fram till år 1984 visade den faktiska utvecklingen av försäkringsbola- gens sammanlagda aktieinnehav inte en entydig trend i riktning mot en tilltagande ägarandel i näringslivet. Marknadsvärdet av försäkringsbola- gens aktieinnehav har kraftigt stigit under senare år. Som framgår av redogörelsen för den allmänna utvecklingen av försäkringsbolagens pla- ceringar i avsnitt 10, har sålunda det sammanlagda marknadsvärdet av försäkringsbolagens aktieinnehav i varje fall åttadubblats från slutet av år 1970 fram till utgången av år 1985 och fyrdubblats mellan 1980 och 1985. Samtidigt har emellertid börsvärdet för samtliga företag, som är noterade på börsen, höjts väsentligt. Resultatet av dessa tendenser har blivit, att försäkringsbolagens andel av det totala börsvärdet under 70- och 80—talen har pendlat mellan 7 och 14 procent. Ultimo 1984 uppgick andelen av det totala börsvärdet till inte fullt 14 procent, att jämföras med närmare 7 procent vid början av 70-talet. Årsskiftet 1979/80 var andelen drygt 13 procent. Att döma av preliminära uppgifter från ensta- ka försäkringsbolag torde dock andelen av börsvärdet ha varit i stigande under loppet av åren 1986 och 1987.

Den relativa betydelsen av försäkringsbolagens aktieinnehav i icke börsnoterade företag synes däremot ha ökat något. Till utvecklingen här- vidlag har bidragit försäkringsbolagens möjligheter att genom förvärv av röstsvaga aktier (B-aktier) få en större andel än fem procent av aktiekapi- talet i ett företag.

Försäkringsinspektionen hari sin skrivelse till regeringen aktualiserat den diskrepans mellan andelen av röstetalet och andelen av aktiekapita- let i fråga om försäkringsbolagens aktieinnehav som kan bli följden av konstruktionen av bestämmelsen i 7 kap. 17 &(femprocentsregeln). 1 skri- velsen understryker inspektionen, att den iakttar påtagliga tendenser till betydande ägarkapitalengagemang i allmänna aktiebolag från försäk- ringsbolagens sida, varvid konstruktionerna görs så, ”att bolagens aktie- innehav är formellt invändningsfria”. Inspektionen anser, att det med fog kan ifrågasättas om den antydda utvecklingen kan betraktas som sund. Mycket talar enligt inspektionen för att regeln bör överses i ljuset av gjorda iakttagelser, och att man söker sig fram till en lösning där en gräns sätts även för det totala kapitalengagemanget — möjligen även kopplat till låneengagemanget i företaget. Till denna fråga, som kom- mittén genom tilläggsdirektiv fått ett direkt uppdrag att behandla, åter- kommer kommittén i sina följande överväganden.

En iakttagelse som kan göras vid bedömningen av den hittillsvarande utvecklingen av försäkringsbolagens aktieägande är, att bolagen på si- stone börjat att starkare markera sitt ägaransvar. Med motivet att skydda det kapital som bolagen förvaltar åt försäkringstagarna har de visat ett

tydligt ökande intresse att aktivt öva inflytande på ledningen och sköt— seln av de företag där de har större aktieposter. I vissa fall har försäk- ringsbolag på grundval av sitt aktieinnehav ansett sig böra aktivt medver- ka eller ta initiativ till förändringar av ägarkonstellationer och styrelse- grupperingar. Det har vidare förekommit att, efter medgivande från för- säkringsinspektionen, försäkringsbolag framlagt en uppköpsinbjudan beträffande samtliga aktier i ett börsföretag i och för en rekonstruktion av företaget och förvärv av dettas aktieportfölj. Det kan ifrågasättas om ett så aktivt agerande på aktiemarknaden är förenligt med segregations- motivet och det näringspolitiska motivet för lagstiftarens begränsning av försäkringsbolagens rätt till aktieplaceringar och lagens förbud mot an- nan rörelse.

11.5. Kommitténs slutsatser och förslag

11.5.1. Direkt reglering i lagtexten av annan rörelse

I sitt betänkande Koncession för försäkringsrörelse (SOU 1983z5) fann kommittén, att det inte var möjligt att åstadkomma en klar, entydig och praktiskt användbar legal definition av begreppet försäkringsrörelse. Regeringen och riksdagen delade denna uppfattning. Av detta följer, att någon sådan definition inte heller kan ges för vad som är annan rörelse än försäkringsrörelse.

Kommittén har övervägt, om det skulle vara möjligt att utbygga det principiella förbudsstadgandet i försäkringsrörelselagen mot annan rö- relse med vissa detaljbestämmelser i syfte att för olika verksamhetsområ- den konkret ange gränsen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse. Övervägandena på denna punkt har emellertid gett vid handen, att en sådan detaljreglering av annan rörelse i lagen skulle innebära en byrå- kratisk och orimligt krånglig lösning, som inte skulle kunna fungera i den praktiska tillämpningen. Den fortlöpande utvecklingen i det ekonomis- ka livet kommer ständigt att påverka förutsättningarna för och inrikt- ningen av försäkringsbolagens kapitalförvaltning och likaså ta sig ut- tryck i ett intresse hos bolagen att utsträcka verksamheten i egen regi till nya områden som de vill anse ha ett naturligt samband med försäkrings- rörelsen. Det skulle därför krävas ideliga ändringar av lagreglerna under utvecklingens gång för att anpassa dem till de skiftande förhållandena i en dynamisk ekonomi, där nya investeringsområden öppnar sig och där den finansiella kreativiteten skapar nya konstruktioner för optimal pla- cering av kapital.

Det som kommittén nu anfört beträffande en legaldefinition av annan rörelse har också giltighet i fråga om möjligheten att i lagtexten närmare ange eller exemplifiera vilka särskilda skäl som kan ge anledning till medgivande för försäkringsbolagen att bedriva annan rörelse. I själva verket måste det anses vara ännu svårare att genom lagregler på förhand rama in några typkategorier tänkbara skäl för tillåtelse att, såsom undan- tag från det generella förbudet, driva annan rörelse. Kommittén vill i

sammanhanget erinra om att departementschefen, som förut redovisats, i 1961 års proposition om vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse avvisade tanken på att i lagen införa konkreta regler för undantag från förbudet.

Även om det från rättssäkerhetssynpunkt är önskvärt att minimera utrymmet för skönsmässighet i tillämpningen av en lagstiftning, vill kommittén på nu anförda skäl inte föreslå en utbyggnad av det princi- piella förbudsstadgandet i försäkringsrörelselagen beträffande annan rörelse med ett tillägg i form av specificerade regler för undantag från förbudet. Detta överensstämmer också med kommitténs allmänna in- ställning att så långt det är rimligt undvika en byråkratisk och stelbent detaljreglering av försäkringsväsendets utveckling.

Vid behandlingen av begreppet försäkringsrörelse i det nyssnämnda delbetänkandet om koncessionsgivningen förordade kommittén att, i stället för en legaldefinition, vissa grundläggande kriterier borde anges för vad som skulle anses konstituera försäkringsrörelse. Kommitténs i betänkandet redovisade kriterier tillstyrktes av flertalet remissinstanser och godtogs av departementschefen samt lämnades utan erinran av riks- dagen.

På motsvarande sätt vill kommittén i det följande, på grundval av sin analys av de bakomliggande motiven för det i försäkringsrörelselagen uppställda förbudet mot annan rörelse, framlägga sina synpunkter på tolkningen av begreppet annan rörelse och på tillämpningen av den i lagen givna möjligheten att i särskilda undantagsfall tillåta sådan rörelse. Dessa synpunkter bör, om de får gehör hos regering och riksdag, kunna tjäna som vägledning såväl för styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolagen i deras åliggande att tillse, att verksamhetens inrikt- ning följer lagens bestämmelser, som för försäkringsinspektionen i dess tillsyn av utvecklingen på området och vid inspektionens prövning av särskilda skäl för dispens från förbudet. Härvid förutsätter kommittén, att försäkringsinspektionen ägnar stor uppmärksamhet åt den fortsatta utvecklingen på området.

På en punkt gör försäkringsrörelselagen en avvikelse från huvudstad- gandets principiella utformning av förbudet mot annan rörelse, och stäl- ler ett preciserat villkor, nämligen när det gäller försäkringsbolagens aktieägande. Kommittén kommer att behandla denna för gränsdrag- ningen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse väsentliga fråga un- der sina fortsatta överväganden.

11.5.2. Den egentliga försäkringsrörelsen och angränsande verksamhet

I det föregående har kommittén på grundval av förarbetena till lagstift- ningen ingående redogjort för gränsdragningen mellan egentlig försäk- ringsrörelse och annan verksamhet. I det sammanhanget har kommittén också behandlat sådan verksamhet som har ett naturligt samband med försäkringsrörelsen och som bolagen enligt lagstiftarens mening så- som undantag från det generella förbudet mot annan rörelse i princip

bör kunna bedriva iegen regiefter medgivande av försäkringsinspektio- nen i varje särskilt fall. De synpunkter som kommittén därvid framfört och den redovisning av lagstiftningens syfte som lämnats bör kunna tjä- na som vägledning för försäkringsinspektionens och bolagens bedöm- ning av förbudsregelns tolkning i den fortsatta utvecklingen. Någon yt- terligare diskussion av verksamheten i bolagens egen regi med avseende på gränsdragningen mot främmande rörelse synes inte erforderlig. Lagens förbud för försäkringsbolagen att i egen regi driva annan rörel- se än försäkringsrörelse gäller även motsvarande verksamhet genom dot- terbolag. Detta har, som förut angivits, fastslagits i 1948 års, av riksdagen godkända proposition med förslag till lag om försäkringsrörelse (prop l948:50), dår departementschefen uttalar, att det givetvis är förbjudet för försäkringsbolag att genom dotterbolag utöva sådan verksamhet som försäkringsbolaget inte äger bedriva i egen regi, eftersom eljest förbudet mot främmande rörelse lätt skulle kunna kringgås. Kommittén vill un- derstryka, att samma principer som gäller för möjligheter till undantag i särskilda fall från förbudet mot främmande rörelse i bolagens egen regi, också måste tillämpas vid bedömningen om det finns särskilda skäl för att tillåta motsvarande verksamheter genom försäkringsbolagens dotter- bolag. Försäkringsbolagens rätt att äga dotterbolag faller under bestäm- melserna i 7 kap. 17 & om försäkringsbolagens aktieplaceringar. Vid be- handlingen i det följande av dessa bestämmelser kommer kommittén att närmare ta upp frågan om sådana verksamheter genom dotterbolag som inte kan anses förenliga med förbudet mot annan rörelse.

11.5.3. Allmänna principer för kommitténs gränsdragning

Försäkringstagarnas trygghet, och en betryggande förvaltning av deras i försäkringsbolagen uppsamlade kapital, är det övergripande motivet för förbudet mot annan rörelse. Kommittén vill därför fastslå, att trygghets- motivet måste spela den avgörande rollen vid gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse. Att trygghetskravet kan bedömas bli uppfyllt, måste likaledes vara den primära förutsättningen för undan- tag från förbudet på grund av särskilda skäl. Även om en viss verksamhet inte skulle vara oförenlig med segregationsmotivet och det näringspolitis- ka motivet, är den inte tillåten om den strider mot den grundläggande trygghetsprincipen.

Som kommittén tidigare framhållit, är det bakomliggande trygghets- motivet för förbudet mot annan rörelse en projiciering av den generella soliditetsprincip som gäller för all verksamhet i försäkringsbolagen, vare sig den är försäkringsrörelse eller annan rörelse, och vare sig den hänför sig till kapitalförvaltningen eller bedrivs av bolagen såsom en utvidgning av den egentliga försäkringsrörelsen. Kommittén vill beträffande solidi- tetsprincipens innebörd hänvisa till sitt delbetänkande Soliditet och skä- lighet i försäkringsverksamheten (SOU 198618). Enligt förslaget skall sty- relsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag fortlöpande tillse att verksamheten bedrivs så, att kraven på betryggande soliditet

tillgodoses. Försäkringsinspektionen skall fortlöpande bevaka och ana- lysera såväl aktuella som långsiktiga utvecklingstendenser av betydelse för försäkringsbolagens soliditet och liksom givetvis bolagen själva eftersträva att på ett så tidigt stadium som möjligt iaktta tendenser till försämringar. Om inspektionen finner, att utvecklingen går i riktning mot en otillfredsställande soliditetsnivå hos bolagen, bör den ta initiativ till att berörda bolag vidtar åtgärder för att förbättra situationen.

Trygghetsmotivet har särskild betydelse för inriktningen av kapitalför- valtningen. Vid förvaltningen av försäkringstagarnas trygghetskapital ställs försäkringsbolagen ständigt inför uppgiften att göra en avvägning mellan önskemålet om hög avkastning på tillgångarna — löpande av- kastning och värdestegring — och kravet på hög säkerhet i enlighet med soliditetsprincipen. Detta gäller inte minst med avseende på annan rörel- se. Det liggeri det ekonomiska livets natur, att alla engagemang inrym- mer ett mått av risk. Både i försäkringsbolagens direkta verksamhet i egen regi och i finansförvaltningens kapitalplaceringar är riskelement ofrånkomliga. I det långsiktiga perspektivet växlar riskbilden allt efter det ekonomiska lägets skiftningar. Ett försäkringsbolags tillgångar och dessas marknadsvärden påverkas oupphörligen av den allmänna politis- ka utvecklingen, av räntenivå, löne- och sysselsättningsförhållanden, av inflation, växelkurser och börskurser, av byggnadskostnadsläget, fluk- tuationer på fastighetsmarknaden och lönsamheten hos företagen, etc.

Från tid till annan ändras som följd härav bedömningen av vilka pla- ceringsområden som vid avvägningen av risker och avkastningsutsikter ter sig förmånligast för försäkringsbolagen. Ena gången kan det vara aktier, en annan gång obligationer, en tredje gång fastigheter osv. som bedöms vara de attraktivaste placeringsobjekten för försäkringsbolagens kapitalförvaltning och för deras försäkringstagare. Ur synvinkeln av trygghetsmotivet och soliditetsprincipen är det väsentligt, att det rådande placeringsintresset inte leder till en för ensidig koncentration av försäk- ringsbolagens förvaltade medel till en viss sektor. Tyngdpunktsförskjut- ningar inom ett försäkringsbolags kapitalförvaltning får inte gå så långt, att kravet på en i den långsiktiga utvecklingen betryggande spridning och fördelning av kapitalplaceringarna inte är tillgodosett. Kommittén har ej heller vid sin genomgång av den hittillsvarande faktiska utvecklingen kunnat finna, att försäkringsbolagen i allmänhet skulle ha brustit i denna nödvändiga omsorg om en betryggande fördelning av sina medelsplace- ringar på olika tillgångsslag. Det bör emellertid i sammanhanget ihåg- kommas, att riksbankens nyligen avvecklade reglering av försäkringsbo- lagens kapitalplaceringar under de senast gångna åren inneburit en bety- dande begränsning av bolagens faktiska möjligheter att investera i andra tillgångar än ränteprioriterade stats- och bostadsobligationer. I den fort- satta utvecklingen måste med stor uppmärksamhet följas vilken inverkan bolagens nyvunna frihet kan få på placeringsinriktningen.

Kommitténs resonemang har hittills gällt hur trygghetsmotivet tillgo- doses när det rör tillämpningen av soliditetsprincipen på den samlade massan av försäkringsbolagens placerade medel. Kravet på betryggande

kapitalplaceringar måste givetvis också gälla riskbedömningen inom vart och ett av de olika placeringsområdena. Kommittén vill vidare sär- skilt understryka, att en sådan inriktning av placeringarna som innebär, att försäkringstagarnas trygghetskapital investeras i projekt av markerat riskfylld natur står i strid med trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Engagemang som förväntas erbjuda en extraordinärt hög avkast- ning, exempelvis genom betydande framtida värdestegringar, är ofta fö- renade med betydligt större risker än andra placeringar. Beträffande ak- tieplaceringar visar erfarenheterna, att möjligheterna att vid placerings- tillfället förutsäga kursvinsterna är ytterst osäkra och att riskerna för kursförluster i det fortsatta förloppet ofta visat sig vara betydande.

För en dynamisk utveckling av ett lands, en regions eller en kommuns ekonomi är det av väsentlig betydelse, att riskvilligt kapital kan tillföras också klart riskfyllda utvecklings- och innovationsprojekt och andra fö- retagsinitiativ. Denna uppgift åvilar emellertid inte försäkringsbolagen, utan den rent affärsmässigt inriktade företagsamheten och samhällets olika organ för att befrämja den ekonomiska utvecklingen. Uppgiften måste enligt kommitténs mening betraktas som en för försäkringsbola- gen främmande verksamhet, vilken ej heller bör medges utan synnerligen speciella skäl.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra ta upp till övervä- gande frågan om lämpligheten av att ställa upp bestämda reglerförför- delningen av försäkringsbolagens medel på olika tillgångsslag. i syfte att säkerställa en sammansättning av bolagens kapitalportföljer som är god- tagbar med hänsyn inte bara till trygghetsmotivet utan också till segrega- tionsmotivet och det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse. Detta skulle i så fall ske genom någon form av relationsnormer, kvoter eller gränser. Tanken härpå har ibland framförts i den allmänna debatten. Emellertid skulle en detaljreglering på detta område enligt kommitténs mening betyda en styrning av försäkringsbolagens kapital- förvaltning som kan sätta en hämsko på den nödvändiga flexibiliteten i en verksamhet som fortlöpande måste anpassas till de snabba utslagen av föränderligheten i samhällsekonomin. Nya placeringsformer och place- ringsområden kan utvecklas under tidens gång och i så fall erfordra täta ändringar av reglerna eller tillägg till dem. Regleringen skulle dessutom ge samhället ett betydande, och inte helt överblickbart, ansvar för för- valtningen av försäkringstagarnas trygghetskapital. Försäkringsbola- gens ledningar och finansförvaltningar har den bästa kompetensen för att under ansvar för soliditeten bedöma den lämpliga sammansättningen av medelsplaceringarna med hänsyn såväl till läget vid placeringstillfäl- let som till den förväntade framtida utvecklingen. De måste också förut- sättas känna sitt ansvar för att försäkringstagarnas medel inte utnyttjas i ett för försäkringsrörelsen främmande syfte genom att bolagen, med en ensidig inriktning av kapitalförvaltningen, medvetet etablerar en domi- nans i någon sektor av landets ekonomi, en utveckling som skulle strida mot det näringspolitiska motivet för lagens förbud mot annan rörelse.

1 och för sig är det naturligt, att tanken på mer konkreta regler för

fördelningen av försäkringsbolagens kapitalportföljer på olika till- gångsslag —— eller en bestämd totalkvot för ett försäkringsbolags place- ringari en viss sektor, t.ex. aktiemarknaden — aktualiserats i skilda sam- manhang. Den stora kapitalkoncentrationen hos försäkringsbolagen väcker, när utvecklingen inom försäkringsväsendet är i blickpunkten, frågan om riskerna för att medelsplaceringarna alltför starkt kanaliseras till särskilda områden och därigenom ger upphov till en inte acceptabel dominans inom vissa sektorer av landets ekonomi och ett maktinflytande på kapital- och kreditmarknaden och det allmänna näringslivet. I denna frågeställning står det näringspolitiska motivet för förbudet för försäk- ringsbolagen att driva annan rörelse i förgrunden. Vid kommitténs sam- råd med Kreditmarknadskommittén har dock utgångspunkten varit en annan. Kreditmarknadskommitténs överväganden beträffande försäk- ringsområdet grundas nämligen på principen om konkurrenslikställig- het mellan, å ena sidan, försäkringsbolagen och, å andra sidan, banker och övriga kredit- och finansinstitut. I konsekvens härmed har, under diskussionen vid de båda kommittéernas samråd genom deras ordföran- den och sekreteriat, kreditmarknadskommittén tagit upp frågan om reg- ler för försäkringsbolagens kapitalförvaltning syftande till jämlikhet i konkurrenshänseende inom jinansverksamheten. i vilket begrepp också försäkringsbolagens kapitalförvaltning inkluderats.

Försäkringsverksamhetskommittén vill emellertid bestämt framhålla, att försäkringsbolagens placeringar av försäkringstagarnas uppsamlade medel inte är finansieringsverksamhet, utan har som motiv att skapa avkastning på dessa medel. Med termen finansieringsverksamhet måste förstås verksamhet vars primära syfte är att skaffa fram medel för att finansiera annan verksamhet än den egna, också genom upplåning av främmande kapital, medan försäkringsbolagens medelsförvaltande verksamhet endast är och får vara en sekundär följd av själva försäk- ringsrörelsen och begränsad till de medel som genereras i denna. Sålunda har försäkringsbolagen i motsats till banker och övriga kredit- och finansinstitut — inte rätt att upplåna medel för att öka sin placeringska- pacitet. Ej heller får försäkringsbolagen utnyttja penningmarknaden för snabba affärer, liktydiga med räntespekulationer, utan endast för att hålla en likviditetsreserv motsvarande tidigare kassahållning i form av banktillgodohavanden.

Kommittén vill alltså understryka vad den i det föregående i flera sammanhang klargjort, att försäkringsbolagen har en särställning, och inte får inrangeras i den finansiella sektorn i det ekonomiska livet, även om följden av deras kapitalförvaltning blir att de uppträder på penning- och kapitalmarknaden. Styrningen av försäkringsbolagens kapitalför- valtning kan därför i flera avseenden ej göras likformig med de regler som är tillämpliga på banker och övriga kredit- och finansinstitut. Tvärt- om syftar kommittén i sina överväganden och förslag att hårdare än tidigare markera gränsdragningen mellan försäkringsväsendet och den finansiella affärssektorn för att förhindra en utveckling som strider mot det ursprungliga syftet med försäkringsverksamheten.

Vid kommitténs överläggningar med kreditmarknadskommittén på ordförande- och sekretariatsplanet har denna i samband med sin översyn av utvecklingen på kapital- och kreditmarknadsområdet fört fram tan- ken på att i försäkringsrörelselagen införa en totalkvot för ett försäk- ringsbolags aktieplaceringar i förhållande till bolagets samlade place- ringstillgångar såsom ett led i strävandena att säkerställa en balanserad fördelning av bolagets förvaltade medel mellan olika slag av tillgångar, och då särskilt för att motverka de iakttagbara tendenserna till att kapi- talplaceringarna i växande grad inriktas mot aktiemarknaden.

Försäkringsverksamhetskommitténs ovan utvecklade uppfattning är emellertid, att i lagen preciserade fasta kvoter eller där uppställda kon- kreta gränser för medelsplaceringarna inte kan utgöra en praktisk lös- ning på problemet att motverka en snedinriktning av försäkringsbola- gens kapitalförvaltning. Detta gäller också med avseende på en specifik kvotregel i lagen för aktieplaceringar. Det kan dessutom ifrågasättas, om inte motsvarande skäl skulle kunna anföras för att uppställa begränsan- de kvoter o.d. jämväl för andra områden där ett betydande inflöde av försäkringsbolagens placeringskapital bedöms skapa problem, alltefter det rådande läget under den ekonomiska utvecklingen. Kommittén vill, som exempel härpå, peka på behovet att uppmärksamt följa de påtagliga tendenserna för närvarande till en tilltagande dominans för försäkrings- bolagen på fastighetsmarknaden. Vidare har försäkringsbolagens stora kreditgivningspotential på senare tid aktualiserat frågan om fasta regler av restriktiv innebörd för att åstadkomma konkurrenslikställighet mel- lan bolagen och kreditinstituten.

Om på detta sätt ett begränsat regelsystem skulle komma att tillskapas, täckande samtliga huvudområden för försäkringsbolagens kapitalplace- ringar — aktier, fastigheter, krediter, obligationer och andra räntebäran- de värdepapper —— inställer sig onekligen frågan, hur försäkringsbolagen under dessa förhållanden skulle kunna fylla sin uppgift att förvalta för- säkringstagarnas växande trygghetskapital på ett sätt som ger en till- fredsställande avkastning.

Även om kommittén av nu anförda skäl avvisar en detaljreglering i fråga om sammansättningen av försäkringsbolagens medelstillgångar genom någon form av fasta totalkvoter eller andra konkreta gränser för respektive tillgångsslag, finner den, att kravet på en tillfredsställande fördelning av kapitalplaceringarna på olika slag av tillgångar, som följer av förbudet mot främmande rörelse, bör uttryckligen förankras i lagen genom en där principiellt utformad bestämmelse. Ett sådant krav får i och för sig anses självklart, och torde i allmänhet vara en riktpunkt för bola- gen i deras kapitalförvaltning, men en principiell lagregel inskärper all- varet i kravet, och bör ge ett klart stöd för försäkringsinspektionens till- syn och agerande mot bolagen i detta avseende. Kravet på en tillfreds- ställande fördelning av medelsplaceringarna avser inte bara en betryg- gande riskspridning i enlighet med trygghetsmotivet bakom förbudet mot annan rörelse, utan väl så mycket kapitalförvaltningens placerings- inriktning ur synvinkeln av lagstiftarens näringspolitiska motiv för för- budet.

Kommittén föreslår att ett stadgande av ovan angiven innebörd inta- ges i 7 kap. försäkringsrörelselagen såsom en ny paragraf 16 a närmast under rubriken ”Allmänna bestämmelser” och att stadgandet ges följan- de lydelse:

Ett försäkringsbolags tillgångar skall vara så fördelade mellan olika tillgångsslag att kravet på erforderlig riskspridning uppfylls och så att fördelningen av tillgångarna inte heller innebär att bolaget handlar i strid med förbudet i 1 kap. 3 5 första stycket att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Likaså föreslår kommittén, att punkten 4 i 11 5 19 kap. Tillsyn ändras och får följande lydelse:

4. tillgångarna inte är så fördelade mellan olika tillgångsslag att kravet på erforderlig riskspridning uppfyllts eller att fördelningen av till- gångarna innebär att bolaget handlat i strid med förbudet i 1 kap. 3 & första stycket att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Med detta lagstadgande som underlag bör försäkringsinspektionen in- gripa när ett försäkringsbolags kapitalförvaltning genom en ensidig pla- ceringsinriktning låter vissa tillgångsslag ta överhanden i kapitalportföl- jen och bolaget därigenom kan bedömas ha en otillfredsställande risk- spridning med hänsyn till trygghetsmotivet eller utöva en ur synvinkeln av det näringspolitiska motivet för förbudet mot främmande rörelse inte godtagbar dominans på någon del av kapital— eller kreditmarknaden och indirekt inom näringslivet och landets ekonomi. Detta kan gälla för såväl aktie- och kreditinnehav som för fastighetsinvesteringar. Bolagens in- riktning på långfristiga obligationsinnehav torde i allmänhet inte kunna anses vålla problem, medan bolagens engagemang på den kortfristiga penningmarknaden endast bör tillåtas få en begränsad omfattning ochi princip hålla sig inom vad som är nödvändigt för ren kassahållning och placering av likvida reserver. Vid behandlingen i det följande av de olika konkreta placeringsområdena berör kommittén somliga tendenser i in- riktningen på vissa investeringsobjekt som i framtiden kan leda till att försäkringsbolagens engagemang blir alltför långtgående från samhälls- ekonomiska synpunkter.

Kommittén anser sig inte böra ange några närmare kriterier för en bedömning i konkreta fall huruvida ett försäkringsbolags inriktning på ett visst placeringsområde håller på att tangera den gräns då ett ingripan- de från försäkringsinspektionen är påkallat. Det måste vid varje tillfälle bli helt beroende av de rådande förhållandena i den allmänna ekonomis- ka utvecklingen och på vederbörande marknad och av det framtidsper- spektiv som avtecknar sig. Kommittén förutsätter, att försäkringsinspek- tionen fortlöpande bevakar utvecklingen i detta hänseende. Såsom kom- mittén anger i kommentaren till författningsförslaget skall det föreslagna lagstadgandet givetvis inte vara hinder för försäkringsbolag att ha hu- vuddelen av sina tillgångar placerade i form av tillgodohavanden i bank.

Beträffande aktieplaceringar vill dock kommittén sträcka sig längre och förorda att försäkringsinspektionen såsom ett hjälpmedel i sin över-

vakning använder en varningssignal i form av en viss totalkvot (signal- kvot) för ett försäkringsbolags aktieinnehav i förhållande till bolagets samtliga tillgångar. En sådan varningsignal bör enligt kommitténs me- ning utlösas, när ett försäkringsbolags samlade innehav av placeringsak- tier, beräknat på anskajj'ningsvärdet (eller det verkliga värdet, när detta är lägre), kommit att utgöra en viss angiven kvot av det värde som bola- gets samtliga tillgångar tagits upp enligt den senast fastställda balansräk- ningen. Det bör betonas att denna i princip bokföringsmässiga kvot i tider av stigande aktiekurser kan motsvara en betydligt högre kvot för marknadsvärdet av bolagets totala innehav av placeringsaktier. Av prak- tiska skäl kan en totalkvot för här avsett syfte inte baseras på marknads- värdena, bl.a. eftersom täta växlingar i marknadsvärdena kan medföra betydande förskjutningar i kvoten, trots att det faktiska, dvs. fysiska, aktieinnehavet inte undergått större förändringar. Kommittén vill i sam— manhanget framhålla, att aktieinnehav i intressebolag — som alltså inte är dotterbolag till försäkringsbolaget — är att betrakta som placeringsak- tier och således skall ingå i totalkvoten.

Kommittén har för sin del ansett lämpligt, att den sålunda beräknade signalkvoten sätts till 20 procent. Givetvis torde försäkringsinspektio- nen, inom ramen för sin allmänna tillsyn, i vissa fall ha funnit anledning att ta upp till bedömning omfattningen och inriktningen av ett enskilt försäkringsbolags aktieplaceringar redan innan andelen av bolagets samlade innehav av placeringsaktier nått upp till 20 procent av de totala tillgångarna. Den signalkvot som kommittén här anvisar som ett hjälp- medel i tillsynsarbetet skall därför endast betraktas som en indikation- om att det, då denna signal utlöses, enligt kommitténs mening får anses vara motiverat att närmare uppmärksamma de aktuella tendenserna inom bolagets kapitalförvaltning med avseende på tillgångarnas fördel- ning mellan olika tillgångsslag. Senast när ett försäkringsbolag kommit upp till den av kommittén angivna totalkvoten för placeringsaktier, bör detta utgöra en signal för försäkringsinspektionen att omgående göra en grundlig analys av bolagets kapitalförvaltning och särskilt aktieplace- ringarna samt undersöka om bolaget i sin placeringspolitik tillbörligen beaktar innebörden av förbudet mot annan rörelse och kravet på en tillfredsställande fördelning av kapitalportföljen. Kommittén, som tidi- gare avvisat tanken på fasta kvoter eller andra preciserade regelsystem för fördelningen av försäkringsbolagens förvaltade kapital på olika slag av tillgångar, vill betona, att det inte är dess avsikt med den här föreslag- na totalkvoten, att den skall betraktas som en absolut gräns för ytterligare aktieförvärv. Den skall endast ses som ett uttryck för att det finns anled- ning till överväganden från både bolagets och försäkringsinspektionens sida, när bolagets aktieportfölj nått en storlek som innebär att 20 procent av de samlade tillgångarna består av placeringsaktier.

Vid sådana överväganden måste i bedömningen hänsyn tas till aktie- portföljens sammansättning och marknadsvärde, fördelningen i tiden av aktiernas anskaffning, den tidigare kursutvecklingen, de prognoser som vid undersökningstillfället kan göras beträffande aktiemarknaden och

det allmänna ekonomiska läget samt bolagets planeri fråga om inrikt- ningen av kapitalförvaltningen i fortsättningen. Beroende på omständig- heterna i det enskilda fallet kan analysen leda till olikartade slutsatser. I vissa fall kan ett bolags situation bedömas ge anledning för försäkrings- inspektionen att göra erinringar eller ge förelägganden i olika avseenden i förekommande fall att bolaget skall minska det totala aktieinnehavet eller ej får öka det ytterligare. I andra fall kan resultatet av inspektionens analys visa, att det för närvarande ej finns tillräckligt tungt vägande skäl för att ifrågasätta fortsatta nettoinvesteringar i aktier. Dock bör under alla förhållanden försäkringsinspektionen kontinuerligt övervaka kapi- talförvaltningen hos bolag vilkas aktieplaceringar överstiger den av kommittén angivna totalkvoten, så att den genast kan ingripa om aktier- nas andel av bolagets samlade tillgångar under den fortsatta utveckling- en skulle nå en nivå som måste bedömas strida mot trygghetsmotivet eller det näringspolitiska motivet för lagens förbud mot annan rörelse.

En viktig fråga i sammanhanget är kapitalförvaltningens fördelning mellan tillgångari Sverige och iutlandet. Att försäkringsbolagen eftersträ- var att genom kapitalplaceringar i utlandet balansera sina förpliktelser där, synes kommittén vara en naturlig inriktning, som inte torde kunna ifrågasättas ur trygghetsmotivets eller soliditetsprincipens synvinklar. Vid riksbankens valutareglering har hittillsjust en sådan princip tillämp- ats. Om valutaregleringen avvecklas så att försäkringsbolagen fritt kan disponera sitt kapital för engagemang på utlandsmarknaderna, blir emellertid kravet på en tillfredsställande sammansättning av kapital- portföljen med avseende på en betryggande fördelning mellan svenska och utländska tillgodohavanden aktuellt också från försäkringsrättsliga aspekter. Frågeställningen härvidlag hänför sig till riskerna för att den valutapolitiska friheten leder till en långt driven tyngdpunktsförskjut- ning mot utlandet i bolagens kapitalförvaltning, som inte står i överens- stämmelse med det allmänna soliditetskravet och det bakomliggande trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Intresset att genom kapitalinvesteringar utomlands ernå gynnsamma avkastningsmöjlighe- ter kan i vissa situationer utlösa starka tendenser till en ökning av sådana placeringar. Kommittén förutsätter därför, att försäkringsbolagens sty- relser och verkställande direktör, inom ramen för sitt allmänna ansvar för att lagens soliditetsprincip iakttas, tillser att kapitalportföljens fördel- ning mellan tillgångar i Sverige och utlandet väl uppfyller kravet på en betryggande förvaltning av försäkringstagarnas medel. Det åligger för- säkringsinspektionen att löpande övervaka utvecklingen i detta hänseen- de och att med utnyttjande av sina befogenheter skyndsamt ingripa, om så skulle behövas. För att inspektionen nära skall kunna följa försäk- ringsbolagens placeringar i utlandet, synes den enligt kommitténs me- ning kunna begära att bolagen, vid sidan av den nuvarande kvartalsrap- porteringen, när detär fråga om större utlandstransaktioner omedelbart informerar inspektionen om dessa.

I enlighet med sin genomgående strävan att undvika onödig detaljreg- lering och byråkratisk stelbenthet i fråga om försäkringsbolagens verk-

samhet vill kommittén alltså på anförda skäl avstyrka ett införande av preciserade lagregler för den relativa fördelningen av placeringarna mel- lan tillgångari Sverige och i utlandet. Huvudsyftet kan ändå nås genom en effektiv övervakning från försäkringsinspektionens sida. Det synes kommittén lämpligt, att inspektionen också härvid betjänar sig av var- ningssignaler av samma art som kommittén förordat i fråga om tillsyn över utvecklingen i vad avser de samlade aktieplaceringarnas andel av det totala kapital som försäkringsbolaget förvaltar. Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten och inriktningen av de skilda försäkringsbola- gens rörelse och olikheter i fråga om inslaget av utländsk affär torde en ensartad signalkvot över hela fältet inte vara ett praktiskt hjälpmedel. Kommittén tänker sig därför närmast, att försäkringsinspektionen an- vänder ett system av individuella kvoter för varje bolag. Som utgångs- punkt bör gälla, att ett bolags utländska förpliktelser i princip får täckas genom tillgångar i utlandet. Härutöver bör signalkvoten bestämmas allt efter respektive bolags förhållanden med sikte på att den skall ge en signal om att en ingående granskning av vederbörande försäkringsbo- lags inriktning på placeringar i utlandet är motiverad med hänsyn till det bakomliggande tryghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Senast när ett bolags tillgångar i utlandet nått upp till en sådan andel av de totala tillgångarna som den för bolaget uppställda signalkvoten utvisar, bör alltså detta ge inspektionen anledning att närmare studera och bedöma bolagets placeringspolitik.

I samband med redovisningen av sina allmänna principer för gräns- dragningen mellan försäkringsrörelse och annan rörelse vill kommittén slutligen fastslå, att förbudet för försäkringsbolagen att driva annan rö- relse innebär, att bolagens kapitalförvaltning inte får anta karaktären av allmän/inansrörelse. I detta ligger, att de stora kapitalresu rser som acku- muleras genom försäkringsrörelsen inte får förleda försäkringsbolagen att uppträda på marknaden med samma inriktning och ambitioner som vanliga kapital- och kreditinstitut, att öva inflytande i affärslivets olika områden och ta ansvar för utvecklingen i företagarvärlden. Detta följer direkt av kommitténs tidigare analys av innebörden i de bakomliggande segregations- och näringspolitiska motiven för förbudet mot främmande rörelse.

Segregationsmotivet anvisar, att gränsen måste hållas klar mellan för- säkringsbolagen, å ena sidan, och banker, finansbolag, kreditaktiebolag och liknande institut, å den andra sidan. Vid en utsuddning av denna gräns rycks grunden undan för den särställning och större frihet som lagstiftningen tilldelat försäkringsbolagen, och de måste inrangeras un- der de regleringssystem och restriktioner för rörelsen som styr verksam- heten på området för allmän finansrörelse. Krav på ett motsvarande regleringssystem för försäkringsbolagens kapitalförvaltning kan jämväl resas, om dessa skulle utnyttja den maktposition på marknaden, som deras kapitaltillgångar skapar, till att, i strid med det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse, driva allmän finansieringsverk- samhet och sträva efter att spela en roll på samtliga finansiella aktivitets-

områden som upphäver konkurrenslikställigheten och förändrar den rå- dande strukturen på kreditmarknaden och penning- och kapitalmarkna- den.

Med tillämpning av den princip för gränsdragningen som har sin grund i motiven för förbudet mot främmande rörelse vill kommittén konstatera, att försäkringsbolag inte bör ha större ägarengagemang ifi- nansiella koncerner, banker och andra företag på området för finansiell rörelse. De bör vidare inte anses kunna medverka i s.k. finanshus och finansiella supermarkets avsedda för allmän placeringsservice eller skat- teplanering.

Upplåning av kapital faller utanför de gränser som lagstiftaren utsta- kat för försäkringsbolagens rörelse. Kapitalförvaltningen i bolagen får endast avse de medel som uppkommit genom försäkringsrörelsen och den avkastning kapitalförvaltningen genererar. I samband härmed vill kommittén understryka, att inlåning av sparmedel ligger utanför försäk- ringsverksamhetens område. Förutom sparelementet i livförsäkringspre- mierna skall försäkringsbolagens verksamhet i fråga om sparandet vara begränsad till rätten att åtaga sig förvaltningen av utfallande försäkrings- belopp på livsidan. Uppgiften att därutöver ta hand om sparandet i sam- hället och stimulera utvecklingen av detta åvilar i princip andra institut.

Uppkomsten av en ny penningmarknad, kännetecknad av stark expan- sion och moderna marknadsinstrument, har aktualiserat frågan om för- säkringsbolagens uppträdande på denna marknad. I den offentliga de- batten har uppmärksamheten fästs på försäkringsbolagens aktiva delta- gande på penningmarknaden genom köp och försäljningar av kortfristi- ga skuldförbindelser. Det har härvidlag bl.a. ifrågasatts det lämpliga i att bolagen ägnar sig åt affärer med försäkringstagarnas medel som skulle ha naturen av räntespekulationer, Kommittén vill slå fast, att sådana penningmarknadstransaktioner som skulle kunna bedömas vara ett äventyrligt risktagande är klart oförenliga med förbudet mot annan rö- relse, och innebär en för försäkringsbolag otillåten allmän finansrörelse. Så långt kommittén kunnat utröna vid sina undersökningar, har emeller- tid försäkringsbolagens placeringar på penningmarknaden hittills varit av relativt begränsad storleksordning.

Utifrån de redovisade principerna för gränsdragningen mellan försäk- ringsrörelse och annan rörelse, när det gäller verksamhet på det finan- siella området, vill kommittén konstatera, att ett försäkringsbolag endast får utnyttja penningmarknaden för att, i en utsträckning som är sakligt motiverad med hänsyn till skiftningarna i likviditetsläget, där placera en del av sin kassareserv för en löptid och med en planerad omsättning som svarar mot rörelsens behov. Avsiktliga täta omplaceringar genom kort- fristiga försäljningar och köp som inte betingas av likviditetsplanering- en, utan har till sitt syfte att utnyttja marknadsfluktuationerna från dag till dag för att inkassera räntevinster, utgör definitivt allmän finansrörel- se, och därmed en överträdelse av lagens förbud för försäkringsbolagen att bedriva annan rörelse.

finner kommittén, att det i princip inte kan anses förenligt med segrega- tionsmotivet och det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse att försäkringsbolagen delegerar delar av sin kapitalförvaltning till olikajinansiella dotterbolag, såsom investmentbolag, hypotekskredit- aktiebolag och liknande dotterbolagskonstruktioner. Kommittén åter- kommer till detta ämne under det följande avsnittet om de konkreta placeringsområdena inom kapitalförvaltningen.

11.5.4. De konkreta placeringsområdena inom kapitalförvaltningen

De regler som gäller för försäkringsbolagens kapitalförvaltning ger dem ett större urval av placeringsområden än vad bankerna och övriga fi- nansiella institutioner i dag har. Jämfört med de bestämmelser som i detalj begränsar dessas verksamhet är regleringen av försäkringsbola- gens placeringsmöjligheter av mera liberal karaktär. Såsom en komplet- tering av analysen av lagstiftarens motiv för förbudet mot annan rörelse och de allmänna slutsatserna i det föregående kommer kommittén nu att framlägga sina vägledande synpunkter beträffande lagens tillämpning på de olika konkreta placeringsområdena för försäkringsbolagens för- valtade medel.

11.5.4. ! Fastighetsplaceringar

Försäkringsbolagens kapitalplaceringar i fastigheter är inte reglerade i lagstiftningen, såvitt gäller det direkta ägandet av fastigheter. I sitt betän- kande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten (SOU l986c8) har kommittén framlagt förslag till vissa bestämmelser i lagen, hur värdet av försäkringsbolagens fastigheter skall redovisas bland de olika till- gångar som skall täcka de försäkringstekniska skulderna inom livförsäk- ring, men dessa bestämmelser är inte av intresse i nu förevarande sam- manhang. Av hävd har emellertid fastigheter betraktats som självklara placeringsobjekt för försäkringsbolagen med hänsyn till den säkerhet och värdebeständighet de ansetts representera.

Kapitalplaceringar i fastigheter torde enligt kommitténs mening i all- mänhet få anses väl uppfylla lagstiftningens trygghetsmotiv. Kommittén vill emellertid erinra om att under en längre tidsperiod fastighetsmarkna- den, liksom andra investeringsområden, kan komma att undergå föränd- ringar som påverkar lönsamheten och värdebeständigheten för kapital— placeringar i fastigheter. Man torde bland annat få räkna med förskjut- ningar under årens lopp mellan olika fastighetskategoriers attraktion och värde som placeringsobjekt. Länge ansågs bostadsfastigheter vara de bästa placeringsobjekten. För närvarande har försäkringsbolagens hu- vudintresse varit riktat mot kontors- och butiksfastigheter i centrala lä- gen på grund av de synnerligen starka värdestegringarna för sådana fas- tigheter till följd av de snabbt stigande hyresnivåerna. Som en reaktion på de högt uppdrivna lokalhyrorna har dock på sistone kunnat iakttas en

tendens hos många företag att flytta ut verksamheten till mera perifera lägen. Resultatet av denna tendens kan bli, som kommittén tidigare framhållit, att de nuvarande fastighetsvärdena för kontorsfastigheter i centrala lägen kommer att utsättas för en press nedåt, något som enligt kommitténs mening påkallar uppmärksamhet i det fortsatta förloppet.

Kommittén vill vidare betona, att det ligger i segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse, att fastighetsägandet inte får innebära att försäkringsbolagen själva driver den rörelse som är lokaliserad till fastig- heten. Skulle så vara fallet, är det fråga om annan rörelse. Fastigheten som helhet, eller de olika lokalerna inom den, måste uthyras eller utar- renderas. Det som nu sagts gäller givetvis ej fastigheter där bolagets för- säkringsrörelse bedrivs, och ej heller fastigheter där försäkringsbolagen i egen regi driver sådan verksamhet som i enlighet med det föregående kan anses ha ett naturligt samband med försäkringsrörelsen och som därför är tillåten.

Ur synvinkeln av det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse vill kommittén framhålla, att om utvecklingen i framtiden skulle leda till att försäkringsbolagens fastighetsinnehav skulle tendera att re- presentera ett dominerande ägande av den mark som är underlaget för en viss industribransch eller näringsgren på en ort, i en region eller totalt inom landet, det torde kunna ifrågasättas om inte gränsen till främmande rörelse då håller på att överskridas. Försäkringsinspektionen bör följa den framtida utvecklingen av försäkringsbolagens fastighetsplaceringar i nu anförda hänseenden.

Kommittén vill härefter framlägga några vägledande synpunkter på tillämpningen av förbudet mot annan rörelse när det gäller försäkrings- bolagens kapitalplaceringar i vissa slag av fatighetsobjekt.

Kommittén har bland annat tagit upp till övervägande de iakttagbara tendenserna till ökning av engagemangen i mera "udda "fastigheter. För- säkringsinspektionen har i sin tidigare redovisade skrivelse såsom exem- pel härpå nämnt kraftverk, avfallshanteringsverk och hotellrörelser. Härtill kan läggas sportcentra och andra anläggningar för idrotts-, fri- tids- och rekreationsändamål, hamnar, konserthus m.m. Förutsatt att dessa placeringsobjekt är utarrenderade eller uthyrda åt seriösa och soli- da företag och institutioner, som ej erhåller stöd för verksamheten av försäkringsbolaget i form av kapital eller garantier, och förutsatt vidare att fastigheterna är så belägna och så utformade att de kan få annan användning, om verksamheten upphör, och alltså inte då blir värdelösa eller ger upphov till en situation som tvingar försäkringsbolaget att ut- nyttja dem i egen drift för att förhindra värdeförluster, finner emellertid kommittén ej anledning att betrakta fastighetsinvesteringar av denna typ såsom annan rörelse.

Beträffande särskilt industrifastigheter vill kommittén ansluta sig till försäkringsinspektionens åsikt, att fastighetsförvärv kan komma att tangera gränsen för främmande och därmed i princip otillåten rörelse, om den verksamhet som fastigheten eller byggnaden tjänar inte erbjuder möjligheter till alternativanvändning särskilt då fastigheten eller

byggnaden själv är av uttalat speciellt slag. Kommittén finner det inte möjligt att ange några bestämda regler för bedömningen härvidlag. Detta fordrar överväganden i varje enskilt fall, vilket ofrånkomligt ställer stora krav på försäkringsinspektionens tillsynsverksamhet.

Försäkringsbolagens sale and lease back-arrangemangär ett nytt inslag i de senaste årens utveckling på fastighetsområdet. Denna placeringsform har som huvudsyfte att säkerställa en inflationsskyddad avkastning. Kommitténs överväganden om innebörden av dessa arrangemang har lett till slutsatsen, att de åtminstone för närvarande inte kan uppfattas såsom oförenliga med förbudet mot annan rörelse. Om det växande in- tresset från försäkringsbolagens sida för denna form för fastighetsplace- ringar i en framtid skulle visa sig få som konsekvens att stora delar av näringslivets mark- och fastighetsinnehav är i färd med att övertas av försäkringsbolagen, skulle detta emellertid innebära en institutionalise- ring av ägandet som inte står i överensstämmelse med det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse. Kommittén förutsätter därför, att försäkringsinspektionen uppmärksamt följer den fortsatta utveck- lingen i detta avseende, och vid behov tar erforderliga initiativ. Det kan inte anses vara en sund utveckling av försäkringsväsendet, om den svens- ka industrins vattenkrafts-, skogs- och fabriksfastigheter i stor utsträck- ning skulle ägas av försäkringsbolag.

Enligt kommitténs mening måste man givetvis i princip se positivt på att försäkringsbolagen söker få så god avkastning som möjligt på det kapital som de har att förvalta. En självklar utgångspunkt måste dock vara att de transaktioner med kapitalförvaltande syfte som försäkrings- bolagen vidtar överenstämmer med gällande lagstiftning och inte heller utgör ett kringgående av denna. Man kan mot denna bakgrund känna stor tveksamhet inför sale and lease back-avtalens utformning.

Avtalen innebär, som kommittén tidigare redogjort för, att någon — ett försäkringsbolag i de fall som här avses — köper en fastighet av t.ex. ett industriföretag, som därefter hyr fastigheten av försäkringsbolaget. I uppgörelsen ingår vidare att köparen/försäkringsbolaget ger säljaren ett löfte att återköpa fastigheten för ett i förväg bestämt pris sedan en viss tid har förflutit från köpet. Den hyra som säljaren/hyrestagaren skall betala består av en räntedel (som kan vara realränteberäknad) och en amorte- ringsdel, dvs. en delbetalning som led i återköpet.

Avtalskonstruktionen kan vara förknippad med stora ekonomiska för- delar för båda parterna. Men den ter sig enligt kommitténs mening pro- blematisk i ett vidare perspektiv. Det avtal varigenom försäkringsbolaget köper fastigheten är, liksom hyresavtalet, rättsligt bindande. Detta gäller däremot inte återköpsklausulen, eftersom ett avtal om framtida köp (för- säljning) av fast egendom inte är rättsligt giltigt. I denna del bygger par— terna avtalet bara på en moralisk överenskommelse (ett ”gentlemens agreement”). Man kan enligt kommitténs mening ifrågasätta om det är lämpligt och i överensstämmelse med en sund utveckling av försäk- ringsväsendet att ett försäkringsbolag på detta sätt ingår avtal som bygger på en rättslig fiktion. Till detta kommer att avtalskonstruktionen

också kan leda till osäkerhet om syftet med transaktionen — om parterna verkligen avser att tillämpa återköpsklausulen ligger det nära till hands att betrakta transaktionen inte som ett rent köp utan snarare som ett lån. Såvitt kommittén kan bedöma torde denna osäkerhet i sin tur kunna skapa tveksamhet om hur transaktionen skall behandlas i redovisnings- och skattehänseende.

Enligt kommitténs mening måste de frågor som nu har berörts analyse- ras närmare innan detär möjligt med ett definitivt ställningstagande till det lämpliga i att försäkringsbolag ingår sale and lease back-avtal. Redan nu kan dock sägas att ett absolut minimikrav för att företeelsen skall kunna godtas måste vara att försäkringsbolagets motpart liksom utomstående som berörs av avtalet (såsom panthavare och skattemyn- digheter) — i det enskilda fallet görs medvetna om återköpsklausulens avsedda och rättsliga innebörd.

Förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter kringgärdas i hög grad av bestämmelser ijordförvärvslagen och andra författningar rörande denna näring. Jordförvärvslagens huvudsyfte är att slå vakt om den hävdvunna inställningen i vårt land, att den mark som utgör grunden för ett ratio- nellt och utvecklingsbartjord- och skogsbruk helst bör ägas av brukarna själva. Specifikt för denna näringsgren är, att ägande och brukande i princip är intimt förenade. Uttrycket självägande bönder har alltid varit ett honnörsbegrepp. För jordbrukare som är arrendatorer har samhället strävat att genom olika åtgärder underlätta för dem att skaffa sig egen jord. Även i utarrenderingsfallet behåller emellertid ägaren ett inte ovä- sentligt ansvar för själva driften. Sålunda åläggs ijordabalken jordäga- ren en rad skyldigheter att vidtaga eller bekosta åtgärder på grund av behov som kan uppkomma under arrendetidens gång. Sådana skyldighe- ter hänför sig till hälsovårdslagstiftningens krav beträffande arrenda- torns bostad, myndighets beslut i fråga om en ombyggnad eller nyanlägg- ning på fastigheten, skador på byggnader, täckdikning, brand- och vat- tenskador samt åtgärder enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar. I skogsvårdslagen finns likaså flera föreskrifter som direkt riktar sig till ägaren av skogsmarken. Hit hör anmälningsskyldighet beträffande av- verkning, ansvar för anläggning och vård av ny skog på skogsmark, ansvar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning och på sådant sätt att en jämn åldersfördelning av skogen främjas, ansvar för att erfor- derliga åtgärder vidtas för bekämpning av insektshärjningar och för upp- arbetning av skadad skog samt för att uppkomsten av yngelhärdar mot- verkas genom utforsling av fällt virke eller lagring därav på lämpligt sätt.

Ägare av jordbruks- och skogsfastigheter har alltså, jämfört med fas- tighetsägare i andra näringsgrenar, ett mera långtgående ansvar för den rörelse som bedrivs på fastigheten. Detta ansvar innebär svåröverblick- bara risker för att ägaren — även om han själv inte brukar fastigheten — kan råka ut för inte oväsentliga kostnader.

För tillämpningen av lagstiftningen på jord- och skogsbruksområdet svarar på riksplanet under regeringen Lantbruksstyrelsen och Skogssty- relsen och på regional nivå länens lantbruksnämnder och skogsvårdssty-

relser. För förvärv avjord- och skogsbruksmark fordras förvärvstillstånd från myndigheterna. Vid myndigheternas prövning av ansökningar här- om är utgångspunkten de allmänna jordbrukspolitiska strävandena att främja uppkomsten och utvecklingen av rationella och bärkraftiga före- tag. Behovet att utnyttja fastigheter som utbjuds till försäljning för jord- brukets strukturrationalisering blir därför i första hand avgörande vid tillståndsprövningen. Vidare skall vid prövningen hänsyn tas till sam- hällsintresset att motverka en uppdrivning av priserna på jord- och skogsbruksfastigheter till en nivå som gör det omöjligt för yrkesverksam- ma brukare att förvärva mark. Förvärvstillstånd skall därför vägras om köpeskillingen för en utbjuden fastighet betydligt överskrider egendo- mens värde i förhållande till den avkastning den kan påräknas ge vid jord- och skogsbruksdrift. Nära sammanhängande härmed är stadgandet i jordförvärvslagen, att ansökan om förvärvstillstånd skall avslås om förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering. Försäkringsbolagen ärinte undantagna från denna lags tillämpningsområde.

Med den nu lämnade utförliga redogörelsen har kommittén velat ådaga- lägga, att kapitalplaceringar i jord- och skogsbruksfastigheter obe- stridligen måste anses innebära främmande, och därmed i princip otillå- ten rörelse för försäkringsbolag, och vilken därför i enlighet med stad- gandet i 1 kap. 35 erfordrar medgivande av försäkringsinspektionen. Detta gäller även för det fall att fastigheten brukas av annan än försäk- ringsbolaget. Kommitténs slutsats vilar på samtliga tre bakomliggande motiv för förbudet mot annan rörelse, nämligen det nära sambandet mellan ägande och brukande i jord- och skogsbruksnäringen (segrega- tionsmotivet), jordbruks- och skogslagstiftningens syfte att bevara förut- sättningarna för att brukare av jorden också skall äga den (det näringspo— litiska motivet)och de svåröverblickbara risker som latent belastar ägaren av jord- och skogsbruksfastigheter på grund av det direkta ansvar för själva rörelsen som i vissa avseenden lagstiftningen pålägger ägaren i denna näring (trygghetsmotivet).

Det förhållandet att förvärvstillstånd erhållits av jordbruksmyndighe- terna bör enligt kommitténs mening ej anses vara ett särskilt skäl för att medge undantag från försäkringsrörelselagens förbud mot annan rörel- se. Överhuvud är det kommitténs ståndpunkt, att det skall föreligga all- deles speciella omständigheter för att de skall kunna anses utgöra ett särskilt skäl för en dispens till försäkringsbolag att placera kapital ijord- och skogsbruksfastigheter.

Med de stränga krav i fråga om särskilda skäl som kommittén nu uppställt för att försäkringsinspektionen skall anses kunna ge försäk- ringsbolag tillstånd att ägajord- och skogsbruksfastigheter, torde sådana förvärv endast ifrågakomma i ett fåtal fall. Vid kommitténs överlägg- ningar med företrädare för olika försäkringsbolag har önskemål fram- förts, att möjligheter skulle öppnas för dem att köpa stora, från jordbruks- driften fristående skogsegendomarsom redan nu är föremål för institutio- nellt ägande, dvs. som ägs av företag eller andra juridiska personer utan- förjord- och skogsbrukssektorn. För sådana skogsinnehav kan inte lång-

re segregations- eller det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse åberopas. Ur synvinkeln av trygghetsmotivet kan de eljest svåröverblickbara risker som i vanliga fall innebär en latent belastning för ägaren av skogsfastigheter, på grund av det direkta ansvar för själva rörelsen som lagstiftaren pålägger ägare i denna näring, sammantagna komma att få en mindre relativ tyngd när de slås ut på en fastighet av den storleksordning som här avses. Med beaktande av de bakomliggande motiven för förbudet mot annan rörelse finner kommittén därför, att särskilda skäl i vissa fall kan bedömas föreligga för att tillåta ett försäk- ringsbolag att köpa redan institutionaliserade skogsfastigheter i den högsta storleksklassen, förutsatt att samhällets myndigheter ej ansett dem behövliga för andra ändamål och att förvärvstillstånd enligtjordför- värvslagen givits. Om vid dessa myndigheters prövning det visat sig att det från jord- och skogsbrukspolitiska synpunkter inte föreligger något intresse av att disponera fastigheterna för rationaliseringsändamål eller för andra skogspolitiska syften, finner inte kommittén skäl föreligga att ställa försäkringsbolagen i sämre ställning än industriföretag och över- huvudtaget andra sådana ägarkategorier. Kommittén förutsätter dock, att försäkringsinspektionens dispensgivning beträffande försäkringsbo- lagens köp av skogsfastigheter av här berörd karaktär sker med stor åter- hållsamhet. Vidare vill kommittén framhålla, att det måste krävas att försäkringsbolag som innehar skogsfastigheter har anställd personal med erforderlig kompetens på det skogliga området, även om den direk- ta skogsförvaltningen ombesörjs av ett externt organ.

Dispensprövningen i dessa fall torde i princip böra ske utifrån samma bedömningsgrunder som för försäkringsbolagens övriga placeringar i sådana fastigheter som har naturen av bastillgångar för den ekonomiska verksamheten i landet, exempelvis vattenkraft och hamnanläggningar. Kommittén vill härvid erinra om vad den tidigare uttalat om angelägen- heten av att försäkringsinspektionen noga följer utvecklingen av försäk- ringsbolagens fastighetsinnehav på längre sikt ur synvinkeln av det nä- ringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse. Det skulle inte vara förenligt med lagstiftarens syfte bakom förbudet mot annan rörelse, om i framtiden försäkringsbolagen skulle stå som ägare av en betydande del av underlaget för skogsindustrins virkesförsörjning.

Försäkringsbolagens kapitalplaceringar i fastighetsaktiebolag regleras av den generella bestämmelsen för aktieinnehav i försäkringsrörelsela- gens 7 kap. 17 5 första stycket — den nuvarande femprocentsregeln. Över denna gräns fordras försäkringsinspektionens medgivande såvida inte fråga är om aktiebolag vars verksamhet uteslutande har till föremål att förvalta försäkringsbolagens fastigheter, vilket regleras i 7 kap. 17 & tred- je stycket. När det gäller andelar i andra juridiska personer än aktiebolag — t.ex. handelsbolag — krävs inspektionens tillstånd för varje innehav, oavsett storleken.

Engagemang i fastighetsbolag (aktiebolag eller handelsbolag) där även andra företag än försäkringsbolag har ett inflytande har av försäk- ringsinspektionen vid dess tillståndsprövning ansetts kunna medföra

risk för att den handlingsfrihet som är nödvändig för en sund utveckling av försäkringsväsendet blir begränsad på ett inte godtagbart sätt. Detta är också kommitténs ståndpunkt. Såväl trygghets- och segregationsmotiven som det näringspolitiska motivet för lagens förbud mot att försäkrings- bolagen driver annan rörelse än försäkringsrörelse ger en bestämd anvis- ning om att medgivande till kapitalplacering i fastighetsbolag inte bör ges när försäkringsbolagets inflytande kan bedömas vara otillräckligt för att ge garantier för att verksamheten bedrivs på ett sådant sätt som tillgo- doser försäkringstagarnas intressen och som även i övrigt står i överens- stämmelse med försäkringsrörelsens allmänna syfte. Den praktiska inne- börden av denna inställning är, att medgivande för försäkringsbolag till kapitalplaceringar i fastighetsbolag huvudsakligen bör avse majoritets- innehav. Som riktpunkt för sådana medgivanden anser kommittén böra uppställas innehav av minst storleksordningen 70 procent. Härvidlag torde i allmänhet en liberal tillståndsprövning kunna ske. Mindre ägar- andelar i fastighetsbolag — och då särskilt minoritetsposter — synes däremot inte böra tillåtas annat än i klara undantagsfall, då omständig- heterna odiskutabelt ger vid handen att det finns särskilda skäl för ett mindre innehav, exempelvis när förvärvaren är ett mindre försäkrings- bolag.

Kommitténs förord för en liberal tillståndsprövning när det gäller ma- joritetsinnehav i fastighetsbolag fordrar emellertid ett väsentligt förbe- håll, nämligen i vad avser försäkringsbolags kapitalplaceringar ifastig- hetsbolag som huvudsakligen äger jord- och skogsbruksfastigheter. I kon- sekvens med kommitténs synpunkter beträffande försäkringsbolagens direkta ägande av sådana fastigheter bör även deras placeringar i fastig- hetsbolag som äger jord- och skogsbruksfastigheter bli föremål för en restriktiv tillståndsprövning. Det bör vidare uppmärksammas, att ett för- säkringsbolag enligt första stycket i försäkringsrörelselagens 7 kap. 17 & utan försäkringsinspektionens medgivande, upp till i stycket angiven gräns (femprocentsregeln), för närvarande kan äga aktier i fastighetsak- tiebolag i vilkas tillgångar ingårjord- och skogsbruk. För att skapa förut- sättningar för en enhetlig behandling av alla former för försäkringsbola- gens kapitalplaceringar på jord- och skogsbruksområdet föreslår kom- mittén, att försäkringsbolagens rätt att äga aktier i dessa fall inte skall omfattas av bestämmelsen i första stycket i 175 utan i stället regleras genom ett tillägg, varigenom det under alla förhållanden kommer att krävas en tillståndsprövning av försäkringsinspektionen, i likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om handelsbolag.

Utan hinder av bestämmelsen i försäkringsrörelselagens 7 kap. 175 första stycket — den nuvarande femprocentsregeln — får ett försäkrings- bolag, enligt tredje stycket i samma paragraf, äga aktier eller andelar i juridiska personer vars verksamhet uteslutande har till föremål att/örva/ta försäkringsbolagens fastigheter. Med juridiska personer förstås härvid aktiebolag, eftersom andra stycket i paragrafen föreskriver, att ett försäk- ringsbolag inte utan försäkringsinspektionens medgivande får äga ande- lar i annan juridisk person än aktiebolag.

Handelsbolagen omfattas alltså inte av undantagsklausulen för för- valtningen av försäkringsbolagens fastigheter. Kommittén har diskute- rat, om inte tredje stycket jämväl borde göras tillämpligt på handelsbo- lag. Med tanke på delägares fulla ekonomiska ansvar för ett handelsbo- lags förluster har kommittén emellertid inte funnit det lämpligt att han- delsbolagen inrangeras i undantagsklausulen, då detta inte skulle vara förenligt med lagstiftarens trygghetsmotiv för förbudet mot annan verk- samhet. För att åstadkomma juridisk klarhet på denna punkt föreslår kommittén, att i lagtexten beträffande förvaltningen av försäkringsbola- gens fastigheter orden ”juridiska personer” utbytes mot ”i aktiebolag”, vilket då också erfordrar en viss redaktionell justering av hela stycket.

1 ett kommanditbolag är kommanditdelägares ansvar begränsat. Det skulle därför i och för sig kunna anses att undantaget i tredje stycket borde gälla försäkringsbolags fastighetsägande i denna form. Emellertid finner kommittén praktiska skäl tala för att delägarskap i kommanditbo- lag ej heller bör falla under undantagsklausulen i tredje stycket, men atti allmänhet skäl torde föreligga för inspektionen att lämna medgivande för försäkringsbolag att vara kommanditdelägare.

Förarbetena och utgivna kommentarer till lagen ger inte någon väg- ledning för tolkningen av lagstiftarens formulering ”attförvaltaförsäk- ringsbolagens fastigheter". Med normalt språkbruk torde härmed förstås, att det har uppdragits åt det förvaltande aktiebolaget att fullgöra fastig- hetsägares sedvanliga juridiska och ekonomiska funktioner, såsom ut- hyrning/utarrendering, inkassering av hyror och arrenden, ansvar för reparationer, underhåll och löpande skötsel, medan försäkringsbolagen kvarstår som ägare av fastigheterna. Emellertid har kommittén inhämtat, att försäkringsinspektionen i sin tillämpning givit en vidare tolkning av tredje styckets undantagsklausul och ansett att stadgandets innebörd är, att ett av försäkringsbolag helägt fastighetsförvaltningsaktiebolag inte bara kan förvalta utan även äga fastigheterna, och dessutom självt får förvärva och försälja fastigheter. Tredje stycket innebär enligt denna tolkning, att ett försäkringsbolag inte behöver försäkringsinspektionens medgivande för att placera kapital i ett av enbart försäkringsbolag ägt fastighetsaktiebolag. Detta överensstämmer med den ståndpunkt som kommitténs egna överväganden på denna punkt lett fram till.

Ordalydelsen i den nu gällande lagbestämmelsen ger alltså möjlighet för försäkringsbolag att, utan särskilt medgivande av inspektionen, ge- mensamt äga ett fastighetsaktiebolag vars verksamhet uteslutande har till föremål att förvalta dessa försäkringsbolags fastigheter. Kommittén har vid sina överväganden kommit fram till att ett av flera försäkringsbolag samägt fastighetsaktiebolag för förvaltningen av deras fastigheter inne- bär ett delat ansvar för fastigheternas förvaltning och för inriktningen av fastighetsbolagets utveckling. Endast när ett försäkringsbolag låter för- valta sina fastigheter genom ett helägt fastighetsaktiebolag får försäk- ringsbolaget full insyn i verksamheten och odelat ansvar för hur denna bedrivs. Ett försäkringsbolag kan därigenom förhindra att dess egna för- säkringstagares medel engageras i projekt som genom sin art ej är förenli-

ga med förbudet mot annan rörelse. Kommittén finner därför någon reglering ej erforderlig i dessa fall. För avfleraförsäkringsbolag samägda fastighetsaktiebolag med uteslutande uppgift att förvalta bolagens fastig- heter bör däremot gälla huvudstadgandet i 7 kap 17 å, och försäkringsin- spektionens medgivande följaktligen erfordras för rätten att äga aktier utöver i paragrafen angivna gränser.

I de fall då förutom försäkringsbolag även andra rättssubjekt är aktie- ägarei ett fastighetsaktiebolag har redan i försäkringsinspektionens nu— varande praxis huvudbestämmelsen i 7 kap. 175 första stycket tilläm- pats, och medgivande krävts för försäkringsbolagens aktieplaceringar utöver den generella gränsen för försäkringsbolagens aktieinnehav i all- mänhet. Detta är också helt i linje med kommitténs slutsatser på grundval av dess överväganden. ] kommitténs författningsförslag har lagtexten i fråga om försäkringsbolagens rätt att äga aktieri fastighetsbolag ändrats i enlighet med det nu anförda. Vid överarbetningen av lagtexten har också beaktats vad kommittén nyss föreslagit beträffande regleringen av försäkringsbolags aktieinnehav i fastighetsbolag som äger jord- och skogsbruksfastigheter.

I sammanhanget vill kommittén ta upp frågan om försäkringsbolagens kapitalplaceringar i andelarav enfastighet. Som ovan har klarlagts, inne- håller lagstiftningen inte några regler för bolagens direkta placeringar i fastigheter, fastän dessa sedan gammalt framstått som ett av de primära placeringsobjekten i försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Det har därvid närmast varit fråga om förvärv av en hel fastighet. På senare tid har det också börjat förekomma att försäkringsbolagen köper andelar av en fastighet. Ett sådant delägarförhållande medför ett solidariskt ekono- miskt ansvar för försäkringsbolaget, utan att det får full insyn i och kon- troll över fastighetens förvaltning, underhåll och löpande skötsel m.m. Genom att äga en andel av en fastighet löper därför försäkringsbolaget en större risk än när det är fråga om en helägd fastighet eller ett helägt fastighetsbolag. Av detta skäl bedömer kommittén andelsinnehav i fas- tigheter som i vissa fall mindre förenliga med trygghetsmotivet bakom förbudet mot annan rörelse än placeringar i helägda fastigheter och fas- tighetsbolag. Andelsinnehav i fastigheter kan ibland vara formen för ett försäkringsbolags medverkan i konsortier för stora investeringskomplex av typen sportcentra, centrumanläggningar o.dyl. Likaväl som försäk- ringsrörelselagen innehåller bestämmelser angående begränsningar av försäkringsbolagens engagemang i aktiebolag och handelsbolag i syfte att upprätthålla lagens förbud mot annan rörelse, synes det kommittén att även försäkringsbolagens andelsinnehav i fastigheter av samma skäl bör regleras i lagstiftningen. Kommittén vill därför föreslå, att i 7 kap. 17 & införs ett tillägg av innebörd att försäkringsbolag inte utan medgi- vande av försäkringsinspektionen får inneha andelar i en fastighet. Vida- re vill kommittén uttala, att de bakomliggande motiven för lagens förbud mot annan rörelse ger anledning till en restriktiv bedömning vid pröv- ningen om det finns särskilda skäl för medgivande.

ll.5.4.2 Kapitalplaceringar iform av obligationsinnehav och direkta/löning

Försäkringsbolagens kapitalförvaltning har traditionellt i hög grad varit inriktad på engagemang inom kreditområdet. Bolagens förvaltade till- gångar har till dominerande del placerats i obligationeroch andra ränte- bärande marknadspapper och i inteckningslån och annan direktutlåning till företag, kommuner m.fl. juridiska personer samt fysiska personer. Detta är fortfarande fallet. Som en följd av inflationen och ränteutveck- lingen håller visserligen för närvarande en förskjutning av tillgångarnas fördelning på att äga rum i riktning mot en ökad andel för aktieinneha- ven —— inte minst efter det att riksbankens reglering av försäkringsbola- gens obligationsplaceringar upphört — men obligationer och direktutlå- ning torde även framgent komma att väga tungt i bolagens medelsför- valtning. Bland annat följer detta av lagens bestämmelser rörande vilka tillgångar som skall täcka de försäkringstekniska skulderna på livförsäk- ringens område.

Försäkringsbolagens engagemang — vare sig det gäller räntebärande värdepapper eller direktlån -— hari regel alltid kännetecknats av långfris- tighet och höga säkerhetskrav. Detta har betraktats som en självklar för- utsättning för att bolagens kreditgivning skall kunna anses vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommittén utgår från att bolagens engagemang på kreditområdet även i fortsättningen kom- mer att ha denna huvudinriktning.

Kommittén vill särskilt betona, att sådana placeringar som innebär omfattande kreditengagemang av mera kortfristig natur måste anses stri- da mot lagens förbud för försäkringsbolagen att bedriva annan rörelse, eftersom bolagen då skulle komma att ägna sig åt en allmän finansrörelse och därmed direkt träda in på fältet för bankers och flera andra kredit- och finansinstituts områden. Med tanke på försäkringsbolagens place- ringspotential skulle detta öppna vägarna för betydande förskjutningar i marknadsstrukturen, som föga skulle stämma överens med det närings- politiska motivet för förbudet mot främmande rörelse. Som tidigare an- förts, bör emellertid försäkringsbolagen i begränsad utsträckning kunna delta på penningmarknaden genom köp av kortfristiga skuldförbindel- ser inom ramen för normal kassahållning och likviditetsplanering.

Vad därefter gäller kravet på säkerheti fråga om försäkringsbolagens engagemang på kreditområdet vill kommittén erinra om att försäkrings- rörelselagen inte innehåller några allmänna bestämmelser härom. ] vad avser sådana tillgångar som skall motsvara de försäkringstekniska skul- derna för livförsäkring, regleras i 7 kap. 9 &, punkterna 1—5 försäkrings- bolagens kapitalplaceringar i obligationer och vissa andra räntebärande Värdepapper och skuldförbindelser. För de i lagrummet upptagna slagen av obligationer och andra skuldförbindelser samt för därmed till sin art och säkerhet jämförliga värdehandlingar är lagens formella säkerhets- krav på bolagens placeringar uppfyllt genom utfärdarnas eller garanter- nas speciella status. I konsekvens härmed får på både liv- och skadeför-

säkringsområdet överhuvud bolagens placeringar i dylika tillgångar anses tillgodose kraven på formell säkerhet.

Beträffande övriga kreditengagemang måste det enligt kommitténs mening vara ett bestämt krav att fullgoda särskilda säkerheter erhålles. Försäkringsbolagen bör dock härigenom inte vara förhindrade att, som tidigare sagts, i begränsad omfattning köpa kortfristiga skuldförbindel- ser på penningmarknaden i och för sin normala kassahållning. Inte hel- ler synes särskilda säkerheter behöva krävas för korta, mindre lån till anställda i bolagen, s.k. personallån. I övriga fall har försäkringsbola- gens kreditgivning traditionellt haft karaktären av bottenkrediter, dvs. krediter med en betryggande säkerhet i form av panträtt i fastighet eller tomträtt inom ett visst högsta procenttal av fastighetsvärdet. De procent- satser för säkerheten genom panträtt i fastigheter eller tomträtter som anges i 7 kap. 9 &, punkten 6, i fråga om tillåtna placeringar i tillgångar avsedda att täcka de försäkringstekniska skulderna inom livförsäkring, bör enligt kommitténs åsikt rent allmänt kunna vara riktgivande för mi- nimikravet på säkerheter för försäkringsbolagens kreditengagemang. Om sådana säkerheter ej kan ställas, bör bankgaranti vara ett villkor för engagemanget, elleri förekommande fall fullvärdig borgen.

Kommittén vill understryka, att det föreligger en avgörande princi- piell skillnad mellan försäkringsbolagens och bankernas engagemang på kreditområdet. Bankerna ochjämförliga institut har till direkt uppgift att ta vissa kreditrisker. Detta är däremot inte syftet med den verksamhet som försäkringsbolagen får bedriva vid fullgörandet av sitt uppdrag att förvalta de i försäkringsrörelsen uppsamlade medlen. De får härvid ej ta medvetna risker, vare sig det gäller kapitalplaceringar i räntebärande värdepapper eller i direktlån. Detta innebär sammanfattningsvis, dels att engagemangen i princip endast får hänföra sig till sådana områden av kreditmarknaden som till sin natur erbjuder betryggande placeringar med låg risknivå, såsom bottenkrediter och prima värdepapper, och dels att för varje engagemang kravet på särskild säkerhet genom panträtt, bankgaranti eller fullvärdig borgen måste vara oeftergivligt _ med de undantag som tidigare nämnts.

Engagemang inom kreditområdet tillhör till sin natur de mera säkra placeringsobjekten bland de alternativ som står till buds för ett försäk- ringsbolags kapitalförvaltning. Utan gensägelse måste sådana placering- ar anses i princip uppfylla lagstiftningens trygghetskrav beträffande för- valtningen av försäkringstagarnas medel. Som kommittén förut anfört inrymmer varje engagemang på det ekonomiska området ett visst mått av risk, men under förutsättning av en professionell och skicklig finansför- valtning, som kan förväntas iaktta normala anspråk på tillfredsställande underliggande säkerheter, löpande anpassning av portföljen till växlan- de förhållanden och återhållsamhet i fråga om att binda betydande kapi- talbelopp hos en och samma låntagare, torde försäkringsbolagens kapi- talplaceringar på kreditområdet, både när det gäller direktlån och inves- teringar i räntebärande värdepapper, i allmänhet kunna betraktas ha en lägre risknivå än många andra placeringsalternativ.

I vissa fall kan dock den underliggande säkerheten för ett kreditenga- gemang representera en högre risknivå som innebär att engagemangen i sådana objekt inte är förenliga med det bakomliggande trygghetsmotivet för lagens förbud mot annan rörelse — exempelvis när säkerheten utgörs av pantbrev i fastigheter av speciell art. Kommittén hänvisar härvidlag till vad den vid sin behandling av försäkringsbolagens fastighetsplace- ringar framhållit beträffande bland annat vissa slag av industrifastighe- ter, liksom beträffande butiks- och kontorsfastigheter med hög avkast- ning på grund av de för närvarande starkt uppdrivna hyrorna och mark- nadsvärdena. Likaså vill kommittén peka på den förhöjda risknivån för kreditengagemang i form av obligationslån eller direktutlåning till före- tag vilkas rörelse är av mera riskfylld natur, såsom riskkapital- och ut- vecklingsbolag, nyetablerade företag m.fl.

Under intrycket av de senaste årens inflationsartade utveckling, de våldsamma kursstegringarna på aktiemarknaden och den starka upp- gången av fastighetspriserna i vissa sektorer, medan samtidigt kursut- vecklingen för äldre obligationer varit ogynnsam till följd av den höjda räntenivån, har i den aktuella diskussionen om försäkringsbolagens pla- ceringspolitik ifrågasatts, om inte försäkringstagarnas medel skulle bli förvaltade på ett bättre och tryggare sätt genom investeringar i fastigheter och framför allt i aktier än genom engagemang på kreditområdet. Intres- set för inflationsskydd har härvid trätt i förgrunden, och ökad vikt har tillmätts försäkringsbolagens möjligheter att genom placeringar i särskilt aktier skapa förutsättningar för en gynnsam realvärdeutveckling för de avtalade nominella försäkringsbeloppen, så att försäkringstagarna får kompensation för den penningvärdeförsämring som inflationen vållat.

Det är obestridligen riktigt, att aktieplaceringar under vissa faser av den ekonomiska utvecklingen på kort sikt kan ge ett bättre inflations- skydd än räntebärande kapitalplaceringar. Under andra tidsskeden kan emellertid förhållandet vara det motsatta. Kommittén vill understryka vad den tidigare framhållit, att i det långsiktiga perspektivet bedömning- ar av vilka placeringsområden som ter sig förmånligast för försäkrings- bolagen, ändras från tid till annan. Ena gången kan det vara aktier, en annan gång obligationer, en tredje gång fastigheter osv. som bedöms vara de placeringsobjekt som erbjuder det bästa inflationsskyddet.

Det bör också beaktas, att placeringsobjekt som förväntas ge en sär- skilt hög avkastning genom stora realisationsvinster på grund av hägran- de framtida värdestegringar, såsom aktier, ofta är förknippade med be- tydligt större risker än objekt med mera måttliga vinstutsikter, såsom räntebärande kapitalplaceringar. Rent allmänt är den förväntade avkast- ningen av en placering betalningen för engagemangets risker kredit-, kurs-, likviditets- och ränterisker. Risker liksom vinstmöjligheter, beting- ade av marknadsvärdets förändringar i positiv eller negativ riktning, ingår även i de räntebärande kapitalplaceringarna. Vid en höjning av den allmänna räntenivån kommer de medel som vid tillfället för ränteänd- ringen är investerade i räntebundna obligationer och lån att ge sämre avkastning under den återstående tid deras ränta är bunden, än andra

placeringsobjekt, respektive nya engagemang på kreditområdet. Efter- som de medel som försäkringsbolagen förvaltar för försäkringstagarnas räkning till övervägande delen, särskilt på livförsäkringsområdet, har lång varaktighet och härigenom ger stor uthållighet åt kapitalförvalt- ningen gentemot marknadsmässiga fluktuationer i den allmänna ränte- nivån och i obligationskurserna under löptiden, kommer emellertid i allmänhet sådana konsekvenser av räntenivåns fluktuationer att kunna utjämnas i det långa loppet genom en effektiv portföljhantering.

Mot bakgrunden av det nu anförda framstår försäkringsbolagens en- gagemang på kreditområdet som mindre riskfyllda än placeringar på aktiemarknaden, där strukturella förändringar och inträdda förlustsitua- tioner för enskilda företag ofta kan innebära en definitiv nedgång i kapi- talplaceringarnas värde och avkastning. Kommitténs slutsats är därför, att försäkringsbolagens kapitalplaceringar på kreditområdet är i princip förenliga med trygghetsmotivet i lagstiftningen, och att de även i framti— den bör utgöra en avsevärd del av bolagens medelsförvaltning. I enlighet med de synpunkter som kommittén utvecklat i det föregående vill den dock inte förorda att någon preciserad riktpunkt — och än mindre någon minimikvot — uppställs för hur stor andel placeringar på kreditområdet bör utgöra av ett försäkringsbolags totala kapitalförvaltning. För de till- gångar som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna, främst för livförsäkring, finns särskilda regler angivna i försäkringsrörelselagen. En översyn av dessa regler ingår inte i kommitténs utredningsuppdrag.

Frågan om en begränsningsregel för ett försäkringsbolags totala kapi- talengagemang i ett och samma företag kommer att tas upp i samband med övervägandena rörande försäkringsbolagens aktieplaceringar.

Kommittén övergår härefter till att behandla vissa specialfrägor som berör direktutlåningen.

Det ligger i sakens natur, att direktutlåningen inte spelar samma roll för verksamheten hos försäkringsbolagen som för rörelsen hos banker och andra kreditinstitut, där utlåning är ett primärt syfte. Försäkringsbo- lagens direktutlåning utgör dock ett betydande inslag i kapitalförvalt- ningen. Sålunda uppgick värdet av låneportföljerna hos de fyra största försäkringsbolagen vid utgången av år 1985 till sammanlagt ca 30 miljar- der kronor, vilket representerade mellan 15 och 20 procent av deras re- spektive totala placeringstillgångar.

Försäkringsbolagens direktutlåning är inte begränsad till försäkrings- tagarei respektive bolag, utan omfattar lånekunder i allmänhet. Långiv- ningen riktas främst till kommunerna och näringslivet, men sker också till enskilda personer. En mindre andel av utlåningen avser s.k. livlån, dvs. belåning av vissa slag av personförsäkringar enligt särskilda bestäm- melser i livförsäkringsbolagens grunder. Övriga lån ges mot säkerheter av annat slag, såsom fast egendom, bostadsrätter, bankgarantier m.m. Bolagen lämnar också mindre lån utan säkerhet till sina anställda, s.k. personallån.

För bankerna gäller sedan gammalt principen att ägande och kredit- givning inte bör förenas. Beträffande försäkringsbolagens kreditgivning

tar kommittén upp denna fråga i samband med den följande behandling- en av deras aktieplaceringar.

Såsom gäller för varje kapitalplacering av försäkringsbolags medel, skall direktlånen uppfylla krav på betryggande säkerhet och balanserad fördelning mellan olika låneobjekt. Försäkringsbolagens direktlånegiv- ning måste givetvis också i övrigt vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet, och inte stå i strid med förbudet mot främmande verksamhet. Såväl med hänsyn till segregationsmotivet som till det nä- ringspolitiska motivet för förbudet mot främmande verksamhet, vilket i fråga om aktieplaceringar konkretiserats i försäkringsrörelselagens sär- skilda begränsningsregler i 7 kap. 17 &, får det sålunda också anses vara otillåtet för försäkringsbolagen att i sin kreditgivning ägna sig åt en- handsengagemang av sådan omfattning att de skapar en långtgående intressebindning till de låntagande företagens fortsatta utveckling eller att försäkringsbolagen, i kraft av positionen som dominerande långivare till företag, kan få ett obehörigt inflytande på dessas verksamhet. Härut- över vill kommittén betona, att även de villkor och principer som hänför sig till kreditgivning i allmänhet i samhället måste iakttas av försäkrings- bolagen. Bl.a. vill kommittén framhålla, att enhandskrediter till fysiska personer inte bör ges i större utsträckning än vad som tillämpas i det allmänna kreditväsendet. Den direktutlåning som bedrivs av banker och andra kreditinstitut är noggrant reglerad i banklagstiftningen, och verk— samheten står under tillsyn av bankinspektionen. För försäkringsbola- gens direktutlåning finns ingen motsvarande reglering i försäkringsrörel- selagstiftningen, som primärt är inriktad på den egentliga försäkringsrö- relsen. Till följd härav och på grund av begränsade resurser — har försäkringsinspektionen därför vid sin hittillsvarande tillsyn av försäk- ringsbolagens direktutlåning i huvudsak varit inställd på kontroll av att erhållna säkerheter varit godtagbara från formell synpunkt.

1 ett viktigt avseende skiljer sig, som redan framgått, försäkringsbola- gens direktutlåning från bankers och andra kreditinstituts. Medan direkt- utlåningen för de senare är en av deras primära uppgifter, är den för försäkringsbolagens snarare en följd av deras primära uppgift, nämligen att överta risker mot en bestämd premie som normalt betalas i förskott. Detta förhållande medför, att vissa för försäkringsbolagen specifika etiska principer måste tillämpas när det gäller deras direktutlåningsverksam- het.

Genom att ett försäkringsbolag meddelarförsäkring samtidigt som det bl.a. bedriver direktutlåning, finns vissa risker för att bolaget i en del situationer kan ta otillbörliga hänsyn. Kommittén tänker här bl.a. på den situationen, att ett försäkringsbolag på ett otillbörligt sätt använder möj- ligheten att låna ut pengar till att ställa krav på att försäkring tecknas eller vidmakthålls. Ett sådant förbud finns sedan mitten av 1960-talet inskri- vet i försäkringsbolagens marknadsföringsöverenskommelser. Kom- mittén är medveten om de svårigheter såväl i tillämpning som i tillsyn som uppkommer, men vill ändå slå fast, att ett dylikt handlande från ett försäkringsbolag eller dess företrädare inte kan anses förenligt med en

sund utveckling av försäkringsväsendet. Ett beslut från en försäkringssö- kande att teckna försäkring i ett visst bolag skall grunda sig på en bedöm- ning av erbjudna försäkringsprodukter, och inte på möjligheten att er- hålla lån. I sitt senaste delbetänkande Försäkringsmäklare i Sverige (SOU 1986255) slog kommittén fast såsom en etisk princip inom all an- skaffningsverksamhet, att lån inte får kopplas till tecknandet eller vid- makthållandet av försäkring.

Ett näraliggande område som i detta sammanhang är speciellt för för- säkringsbolagens utlåningsverksamhet är marknadsföringen avförsäk- ring med hjälp av låneerbjudanden. Eftersom försäkringsbolagens primä- ra uppgift är att meddela försäkring, bör enligt kommitténs uppfattning marknadsföringen av försäkringsprodukteri huvudsak ske med utgångs- punkt i det skydd som försäkringen är avsedd att ge. Självfallet måste därvid också de ekonomiska konsekvenserna av olika försäkringslös- ningar klargöras, men marknadsföringen får inte huvudsakligen vara inriktad på ekonomiska fördelar av skattemässig natur — skatteplane- ring —— eller på fördelar med att som försäkringstagare kunna erhålla lån från försäkringsbolaget eller med detta samverkande finansinstitut.

Försäkringsbolagens direktutlåningsverksamhet skall emellertid inte bara uppfylla försäkringsrörelselagstiftningens allmänna princip om en sund utveckling av försäkringsväsendet. Den skall givetvis också uppfyl- la de krav som finns i olika konsumentskyddslagar som gäller på detta område, t.ex. marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen. Enligt kommitténs uppfattning bör försäkringsbolagens direktutlåningsverk- samhet även ligga i linje med banklagstiftningen samt dess regler och principer. Även om banklagstiftningen formellt inte äger tillämpning på försäkringsbolag och deras olika verksamheter, är kommittén av den uppfattningen, att det är väsentligt att försäkringsbolagens direktutlå- ning i huvudsak sker i överensstämmelse med bankers och andra kredit- instituts utlåning. Härigenom tillgodoses inte bara låntagares och försäk- ringstagares intressen av lika behandling och skydd, utan även försäk- ringsbolagens och bankernas intressen av en konkurrens på så långt möj- ligt lika villkor.

För bankernas del publicerar bankinspektionen s.k. etikmeddelanden, där inspektionen i olika frågor uttalar sig huruvida ett visst förfarande kan anses vara förenligt eller oförenligt med god banksed. Ett av de mera uppmärksammade etikmeddelandena publicerades 1983 och behandla- de stora lån till privatpersoner för skatteplaneringsändamål m.m. Bank- inspektionen uttalade där bl.a. som sin mening, att banker och finansbo- lag överhuvudtaget borde visa återhållsamhet med stora värdepappers- krediter till privatpersoner, i den mån ändamålet är i huvudsak privat- ekonomiskt och inte avser att finansiera rörelse, fastighetsförvaltning, bostadsfinansiering eller jordbruk. Inte heller borde lån ges för att fi- nansiera ett aktieförvärv för ledande befattningshavare i det egna företa- get. I all synnerhet gäller detta enligt bankinspektionen om låntagaren genom ledande ställning i kundföretag eller inom det ekonomiska livet överhuvud taget eller genom särskild anknytning till banken eller finans- bolaget intar en ömtålig ställning.

I sin rapport Kreditgivning och ekonomisk brottslighet från mars 1984 har kommissionen mot ekonomisk brottslighet understrukit vikten av att försäkringsinspektionens arbete ges den inriktning och de resurser som behövs för att bedriva en aktiv och effektiv tillsyn över försäkringsbola- gens utlåningsverksamhet. Enligt kommissionens mening fanns det i det sammanhanget skäl att överväga om inte försäkringsinspektionen bör utfärda etikmeddelanden av det slag som bankinspektionen gör. Vissa vinster från effektivitetssynpunkt bör enligt kommissionens uppfattning kunna göras genom en ökad samverkan mellan försäkringsinspektionen och bankinspektionen i dessa frågor.

Enligt kommitténs uppfattning bör, i likhet med vad bankinspektio- nen gör beträffande bankernas utlåningsrörelse, försäkringsinspektio- nen som ett led i sin allmänna tillsyn av försäkringsbolagens utlånings- verksamhet även utfärda etikmeddelanden på detta område. Inspek- tionen kan då ta upp olika företeelser och uttala huruvida dessa är fören- liga eller oförenliga med en sund utveckling av försäkringsväsendet. I sitt senaste delbetänkande Försäkringsmäklare i Sverige (SOU 1986:55) har kommittén föreslagit, att etikmeddelanden bör utfärdas av inspektionen avseende anskaffningsverksamheten och huruvida företeelser inom den- na kan anses vara förenliga eller oförenliga med god försäkringssed. Etikmeddelandena på utlåningsområdet kan dels beröra sådana utlå- ningsfrågor som endast har tillämpning på försäkringsbolag, dels beröra sådana som är gemensamma med banker och andra kreditinstitut. För- säkringsinspektionen bör i detta arbete ha ett nära samarbete med bank- inspektionen och ta tillvara den senare tillsynsmyndighetens erfarenhet såväl när det gäller utfärdandet av etikmeddelanden som när det gäller tillsyn av utlåningsverksamhet överhuvud. Rent allmänt anser kom- mittén, att försäkringsinspektionens tillsyn bör inriktas inte bara på rent säkerhetsmässiga frågor utan även på allmänna frågor som berör försäk- ringsbolagens utlåningsverksamhet, såsom om utlåningen i något fall inte är förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet eller om den står i strid mot förbudet mot annan rörelse än försäkringsrörelse.

En särskild fråga är försäkringsbolags möjlighet att lämna penninglån till ledande befattningsha vare i bolaget eller i något annat företag i samma koncern. I 12 kap. 125 försäkringsrörelselagen stadgas låneförbud för styrelseledamöter, verkställande direktören eller aktuarien i bolaget eller i något annat företag i samma koncern, vissa släktingar till dessa samt för juridisk person över vars verksamhet sådan person har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelsen i försäkringsrörelselagen motsvarar 12 kap. 7 åaktiebo- lagslagen. Den s.k. förbjudna kretsen i försäkringsrörelselagen skiljer sig dock från motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen genom att den inte omfattar aktieägare, men däremot aktuarie. Liksom i aktiebolagsla- gen görs undantag från låneförbudet för lån som lämnas mellan kon- cernföretag och lån som betingas av kommersiella skäl. När det är fråga om penninglån som lämnats i syfte att låntagaren eller honom närståen- de skall förvårva aktier i det långivande bolaget eller annat bolag i sam-

ma koncern gäller enligt aktiebolagslagen dessa undantag endast under vissa förutsättningar för anställda i bolaget eller i ett annat bolag i samma koncern. Sådan begränsning av undantagsreglerna saknas för försäk- ringsbolagens del.

I 12 kap. 13 5 första stycket försäkringsrörelselagen finns ett undantag från låneförbudeti 12 &, vilket innebär att försäkringsbolag får lämna s.k. livlån enligt föreskrifterna i bolagets grunder även till personer i den förbjudna kretsen. Enligt andra stycket kan försäkringsinspektionen medge undantag från 12 &, om det finns synnerliga skäl till detta. Långiv- ning som är betingad av personalpolitiska skäl och som sker till den förbjudna kretsen, anges i förarbetena som exempel på fall där dispens bör kunna ske. Stycket motsvaras av 12 kap. 8 & aktiebolagslagen, där länsstyrelsen kan medge motsvarande undantag.

Iden tidigare gällande lagen (19551183) om bankrörelse 61 & stadgades att till verkställande direktör, dennes ställföreträdare eller annan befatt- ningshavare i ledande ställning, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden eller till den som är gift med sådan person, fick kredit lämnas endast mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller av kommun o.dyl., kredit mot vissa andra speciella säkerheter samt inteckning inom 60 procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen (mot normalt 75 procent). Därut- över fick kredit lämnas upp till ett belopp av 50 000 kr mot annan säker- het. Till ledamot av styrelse eller styrelsesuppleant eller den som är gift med sådan person fick beviljas kredit endast mot säkerhet av borgen eller garanti av staten eller kommun o.dyl., kredit mot säkerhet av pant eller genom diskontering av växel, som var grundad på verklig handelsaffär. Bankinspektionen skulle pröva frågan om befattningshavare kunde anses ha sådan ledande ställning att bestämmelsen var tillämplig.

Det skäl som främst åberopades för införandet av en kreditjävsbe- stämmelse i lagen om bankrörelse var att förhindra att personer i banker- nas ledning genom krediter för egen räkning kunde ägna sig åt spekulati- va affärer, varvid insättarnas medel riskerades. Andra tungt vägande skäl var att de personer som upprätthöll ledande befattningar i bankerna, själva borde stå fria och obundna av egna intressen vid bedömningen av villkor för krediter, värdering av säkerheter m.m.

Banklagsutredningen, som hade i uppdrag att se över banklagsstift- ningen, föreslog en ändring av den nu aktuella bestämmelsen. I sitt be- tänkande (SOU 1984:26) anförde utredningen bl.a. att själva tillgången till krediter — särskilt i tider med knapphet på krediter i sig innebär en favör. Villkoren för beviljade krediter kunde också vara mer förmånliga än för allmänheten. Kreditjävsbestämmelserna i bank- och sparbanksla- garna tog enligt utredningen ensidigt sikte på att förhindra att andra än fullt godtagbara säkerheter ställs för lån till berörda personer. I princip fanns däremot inget som hindrade att en bank erbjuder kredittagaren onormalt fördelaktiga ränte- eller amorteringsvillkor. Enligt banklags- utredningen kunde vidare förtroendet för bankerna förväntas minska om allmänheten skulle få kännedom om att deras insatta medel utnyttjas

av banktjänstemännen för privata spekulationsaffärer. Avslutningsvis konstaterade banklagsutredningen att de flesta krediter till personer i ledande ställning i en bank var att anse som fullt acceptabla.

Enligt banklagsutredningen var behovet av kreditjävsbestämmelse ge— nerellt sett inte särskilt framträdande, utom såvitt avsåg revisorer. Utred- ningen konstaterade att kreditjävsbestämmelserna i bank- och spar- bankslagarna i flera avseenden var ofullkomliga. Den tyngst vägande kritiken avsåg enligt utredningen den lätthet med vilken bankerna kunde undgå de hinder som bestämmelserna ställde upp. Vidare träffade kredit- jävsbestämmelserna inte alla ägare som kunde utöva ett bestämmande inflytande på bankens kreditgivning. Ägandet av affärsbankerna var vis- serligen enligt utredningen i dag i stort sett spritt på många händer. Detta gäller dock inte alla banker. ] vissa av provinsbankerna har enskilda personer eller institutioner ägarandelar som är av den storleksordningen att dessa som ägare kan utöva ett bestämmande inflytande på bankens kreditgivning.

Utredningen fann att en kreditjävsbestämmelse alltjämt borde finnas i banklagstiftningen, men att det fanns anledning att vidta ändringar i den då gällande bestämmelsen. Ur banklagstiftningens synvinkel fanns det enligt utredningens mening ingen anledning att förbjuda bankerna att bevilja krediter till sina anställda eller till styrelseledamöter m.fl., om dessa krediter beviljades på normala villkor. Däremot fanns det starka skäl som talade för att dessa personer — och även andra _ inte borde beviljas krediter på andra villkor än sådana som normalt uppställs vid kreditgivning. Med utgångspunkt i detta hade utredningen utformat sitt förslag till ny kreditjävsbestämmelse.

Banklagsutredningen föreslog att en ny kreditjävsbestämmelse utfor- mades så att ett bankbolag aldrig fick bevilja krediter till vissa berörda personer på andra villkor än sådana som bolaget normalt uppställer. Bestämmelsens syfte var enligt utredningen inte att fixera några tillåtna kreditvillkor, utan att förhindra att dessa personer beviljades kredit i sådan omfattning eller på sådana villkor att det fanns anledning befara att kreditgivningsrätten utnyttjades på ett otillbörligt sätt. Utredningen föreslog vidare att bankbolagens styrelser ålades skyldighet att i en för- teckning föra in uppgifter om de krediter som dessa personer hade bevil- jats. I jämförelse med gällande jävsbestämmelse hade personkretsen i banklagsutredningens förslag utökats i två avseenden. Vissa större aktie- ägare hade hänförts till den berörda gruppen kredittagare. Samma gällde den som utan att vara gift med person som träffas av bestämmelsen sammanlevde med denne under äktenskapsliknande förhållanden.

Den bank som i ett enskilt fall bryter mot den av banklagsutredningen föreslagna bestämmelsen riskerade, enligt banklagsutredningen, att bankinspektionen framtvingar ett beslut om ändring av kreditvillkoren eller om uppsägning av krediten i dess helhet. Svårare avvikelser från bestämmelsen, som var av den karaktären att förfarandet ansågs strida mot sund bankverksamhet, kunde föranleda bankinspektionen att an- mäla detta till regeringen som fick pröva om oktrojen borde förverkas.

Givetvis kunde enligt utredningens mening anmälan till regeringen bara komma i fråga om bank medvetet satte i system att meddela krediter i strid mot bestämmelsen eller vägrade att rätta sig efter bankinspektio- nens påpekanden.

I regeringens proposition om ny banklagstiftning (prop. 1986/87:12) anför föredragande departementschef rörande kreditjävsbestämmelsen i allt väsentligt samma synpunkter och förslag som utredningen anfört. Vid riksdagsbehandlingen gjordes ingen erinran på denna punkt. Den nya bankrörelselagen trädde i kraft den 1 juli 1987 (SFS l987:617).

Försäkringsverksamhetskommittén anser för sin del, i likhet med vad som anförts på bankområdet, att behovet av en kreditjävsbestämmelse eller låneförbudsbestämmelse för försäkringsbolagens del generellt sett inte är särskilt framträdande, utom såvitt avser revisor. Försäkringsbola- gen kan i likhet med bankerna med lätthet undgå de hinder som bestäm- melsen ställer upp. Den nuvarande bestämmelsen i försäkringsrörelsela- gen träffar vidare inte alla ägare, som kan utöva ett bestämmande infly- tande på försäkringsbolagets kreditgivning. Visserligen är ägandet av såväl ömsesidiga försäkringsbolag som de flesta försäkringsaktiebolag i stort sett spritt på många händer. I vissa försäkringsaktiebolag har emel- lertid enskilda personer eller institutioner ägarandelar som är av den storleksordningen att dessa som ägare kan utöva ett bestämmande infly- tande på försäkringsaktiebolagets kreditgivning.

Försäkringsverksamhetskommittén gör den bedömningen, att den nu- varande låneförbudsbestämmelsen i försäkringsrörelselagen kan slopas, men anser att en kreditjävsbestämmelse bör finnas i försäkringsrörelse- lagstiftningen, liksom på bankområdet. Lämpligt är därvid att hänsyn tas till den nya kreditjävsbestämmelse som införts i banklagstiftningen. Ur försäkringsrörelselagstiftningens synvinkel finns det enligt kommitténs mening i det nu aktuella hänseendet ingen anledning att behandla för- säkringsbolag på annat sätt än banker. Kommitténs förslag ansluter där- för i stora drag till förslaget till ändringar i banklagstiftningen.

Försäkringsverksamhetskommittén föreslår med det anförda, och med beaktande av vad som anförts på bankområdet, att nuvarande be- stämmelser i 12 kap. 12—13 55 försäkringsrörelselagen ersätts med en bestämmelse att försäkringsbolag eller något annat företag i samma kon- cern aldrig får bevilja krediter till vissa särskilt angivna personer på and- ra villkor än sådana som bolaget normalt uppställer. Härvid skall givet- vis gälla de säkerhetskrav som kommittén i det föregående angivet. Kom- mittén föreslår vidare att försäkringsbolagens styrelser åläggs skyldighet att i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som dessa personer har beviljats. Kommitténs förslag innebär i jämförelse med gällande lå- neförbudsbestämmelse i 12 kap. 12 & försäkringsrörelselagen att person— kretsen utökas i två avseenden.

För det första utökas personkretsen, i likhet med vad som införts på bankområdet, med större aktieägare. De ömsesidiga försäkringsbolagen där försäkringstagarna själva är delägare saknar, enligt kommitténs be- dömning, betydelse i detta sammanhang. Personkretsen utökas emeller-

tid också till att omfatta vissa personeri ledande ställning i försäkrings- bolaget.

I ett avseende föreslår kommittén att personkretsen inskränks. Släkt- skapsbanden begränsas till att gälla make eller sambo till de särskilt angivna personerna något som överensstämmer med vad som föreslås gälla på bankområdet.

Försäkringsinspektionen kan med stöd av 19 kap 11 5försäkringsrörel- selagen ingripa mot försäkringsbolag som beviljar kredit i strid mot den föreslagna bestämmelsen. Svårare avvikelser, som är av den karaktären att förfarandet kan anses strida mot en sund utveckling av försäkringsvä- sendet, kan föranleda försäkringsinspektionen att anmäla detta till rege- ringen, som prövar om koncessionen skall förklaras förverkad. Givetvis bör anmälan till regeringen bara komma i fråga om försäkringsbolag medvetet sätter i system att meddela krediter i strid mot den föreslagna bestämmelsen eller vägrar att rätta sig efter försäkringsinspektionens på- pekanden.

Försäkringsinspektionen föreslås, liksom bankinspektionen på bank- området, pröva frågan om anställd i försäkringsbolag eller i något annat företag i samma koncern skall anses ha sådan ledande ställning att be- stämmelsen blir tillämplig. Genom att försäkringsbolagens styrelser åläggs skyldighet att i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som kreditjäviga personer har beviljats, underlättas kontrollen av att berörda personer inte beviljas krediter i sådan utsträckning att risk för kreditför- luster kan uppstå.

Kommitténs förslag till lagtext har utformats i enlighet med vad kom- mittén nu anfört.

ll . 5 .4 .3 A ktieplaceringar

Som framgått av den tidigare redogörelsen för de bakomliggande moti- ven för förbudeti 1 kap. 3 5 för försäkringsbolagen att driva annan rörel- se än försäkringsrörelse, har lagstiftaren under hela den tid som försäk- ringsverksamheten varit lagreglerad ansett att särskild försiktighet är be- fogad när det gäller placeringen av försäkringstagarnas medel i aktier. Detta kommer också klart till uttryck i bestämmelsen i 7 kap. 9 & angåen- de vilka slag av tillgångar som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna för livförsäkringar. Aktier ingår inte i de värdehandlingar som uppräknas i paragrafen. De får inte ens förekomma i den s.k. fria sektorn, dvs. i det belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räkning som kan redovisas i andra värdehandlingar än dem som är specificerade i paragrafens huvudregel. Som ett utflöde av förbudet mot annan rörelse har vidare införts det tidigare berörda stad— gandet i 7 kap. 17 &, att ett försäkringsbolag inte utan försäkringsinspek- tionens medgivande får äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetalom högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla koncernen.

Den till röstetalet anknutna femprocentsgränsen för försäkringsbola- gens aktieinnehav i ett och samma aktiebolag ärinte en absolut gräns för deras aktieplaceringar under alla förhållanden. Dels kan försäkringsin- spektionen medge ett försäkringsbolag att överskrida gränsen. Dels finns det inget hinder för ett försäkringsbolag att, utan inspektionens medgi- vande, genom placeringari aktier med lägre röstvärde — B-aktier — äga aktier till ett samlat belopp som svarar mot en långt större andel av ett företags totala aktiekapitalän fem procent.

Idet föregående kapitlet om rätten att förvärva aktier i svenska försäk- ringsaktiebolag har kommittén påpekat, att exempelvis innehav av ute- slutande B-aktier med en tiondels röstvärde vid tillämpning av fempro- centsregeln för röstetalet kan ge möjlighet för ett försäkringsbolag att i vissa fall i fråga om fördelningen mellan röststarka och röstsvaga aktier äga upp till i det närmaste 35 procent av det totala aktiekapitalet i ett företag. Motsvarande maximital för andelar av aktiekapitalet blir för innehav av aktier med en tjugondels röstvärde ca 51 procent, med en hundradels röstvärde cirka 84 procent och med en tusendels röstvärde ca 98 procent.

Trots den elasticitet i tillämpningen av den till röstetalet knutna fem- procentsregeln som skapas genom försäkringsbolagens möjligheter att få dispens från själva regeln, och trots bolagens rätt att äga röstsvaga aktier upp till en betydligt större andel av ett företags totala aktiekapital, har sedan länge försäkringsbolagen framfört med tiden allt starkare önske- mål om en avsevärd höjning av gränsen. Frågan om en vidgad rätt för försäkringsbolagen att placera sina tillgångar i aktier har överhuvud va- rit aktuell under de senaste årtiondena, och direkta förslag i denna rikt- ning har framlagts i olika sammanhang. Sålunda föreslog, som ovan redovisats i den deskriptiva delen av detta kapitel, 1968 års kapitalmark- nadsutredning i sitt huvudbetänkande (SOU 1978:11) att femprocents- gränsen skulle höjas till tio procent. Det bör dock nämnas, att två leda- möter reserverade sig häremot, nämligen dåvarande statssekreteraren Wohlin och finansborgarrådet Mehr. Förslaget väckte genklang hos fler- talet remissinstanser. Några var dock negativa eller tveksamma, såsom försäkringsinspektionen, TCO, arbetsgivareföreningen och Sveriges Ak- tiesparares Riksförbund.

Kapitalmarknadsutredningens förslag ledde emellertid inte till någon ändring av femprocentsregeln. l vederbörande proposition motiverade departementschefen detta med att kraven på aktivt ägaransvar och nöd- vändigheten att ingripa i företagens skötsel stiger när försäkringsbola- gens aktieinnehav i ett företag ökas, vilket innebär att förbudet mot främ- mande rörelse kan komma att åsidosättas och att det uppstår risker för att själva försäkringsrörelsen påverkas negativt. Det kan vara lika olämpligt att ett försäkringsbolag på grund av sitt innehav av aktier i ett annat bolag deltar i en verksamhet som saknar allt samband med själva försäkrings- rörelsen som att detta sker direkt i försäkringsbolagets egen verksamhet. Det undantag från principen att försäkringsbolag inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse som en ändring av femprocentsregeln kan

innebära, framstod därför som olämpligt från både principiella och and- ra utgångspunkter. Departementschefen erinrade om att motsvarande överväganden på bankområdet lett till ett principiellt förbud för banker- na att äga och driva annan rörelse än bankrörelse.

Kommittén har som underlag för sina överväganden i denna fråga noga studerat de argument för och emot en höjning av den hittillsvaran- de femprocentsregeln som framförts såväl i offentliga utredningar, re- missyttranden och propositioner som i den allmänna debatten och av försäkringsbolagen själva vid kommitténs överläggningar med dem.

Sammanfattningsvis har i frågan om försäkringsbolagens aktieplace- ringar, enligt vad kommittén kunnat finna, framförts nedanstående ar- gument för en vidgning av rätten till aktieplaceringar:

]. Det är försäkringsbolagens skyldighet att förvalta försäkringstagar- nas medel på sådant sätt att den största möjliga totala avkastning erhålles som är förenlig med kravet på en säker placering. Aktieplaceringar er- bjuder från denna synpunkt goda möjligheter till attraktiva kombinatio- ner av avkastning och risk. I all kapitalförvaltning gäller, att avkastning är betalning för risker. Eftersom riskpremien för aktier är större än för räntebärande värdepapper och direktlån, ger aktierna i allmänhet en högre avkastning. En ökad andel för aktieinnehavet bland försäkrings- bolagens tillgångar ger därför, om inte riskutfallet blir klart sämre än som förutsätts, en bättre räntabilitet åt den totala kapitalförvaltningen, vilket kommer försäkringstagarna till godo.

2. Både för försäkringstagarnas trygghet och för försäkringsgivarnas förmåga att fullgöra sina ersättningsförpliktelser måste realvärdeaspek- ten tillmätas en väsentlig vikt. Erfarenhetsmässigt ger vid en effektiv portföljbevakning kapitalplaceringar i aktier — jämte i fastigheter — de bästa utsikterna till värdebeständighet under en längre tidsperiod.

3. Allt efter det rådande läget växlar den optimala fördelningen mellan olika placeringsobjekt. Inte minst för aktieplaceringar erfordras därför en tillräckligt vid marginal i regelsystemet som ger utrymme för en smi- dig och flexibel portföljanpassning vid försäkringsbolagens kapitalför- valtning. Detta anpassningsbehov i den löpande medelsförvaltningen föreligger såväl när det gäller omfördelning mellan det samlade aktiein- nehavet och de andra investeringsobjekten som och inte minst — när det gäller omdispositioner mellan aktieposterna i de skilda företagen i syfte att få den ”mix” av tillgångarna i aktier som vid varje tillfälle repre- senterar den mest lämpliga avvägningen mellan risk och avkastning. Femprocentsgränsen är härvidlag för låg.

4. I flera fall av placeringar i företag där endast aktier med samma röstvärde förekommer, har de större försäkringsbolagen redan ”slagit huvudet i taket”. Försäkringsbolagen önskari första hand göra aktiepla- ceringar i de stora välkända industriföretagen. Dessa har ofta endast aktier med enhetligt röstvärde. Visserligen har försäkringsbolagen ej nått femprocentsgränsen i alla dessa företag, och ej heller i de flesta andra placeringsvärda aktiebolagen. Detta sammanhänger emellertid med att

fixeringen till den utsatta gränsen skapar en bundenhet i portföljförvalt- ningen, i den meningen att man, för att bevara ett utrymme för flexibilitet vid i framtiden uppkommande behov av omplaceringar och för övriga av den ekonomiska utvecklingen betingade dispositioner på aktiemarkna- den, medvetet söker hålla sig några steg under den gällande gränsen.

5. Ijämförelse med flera andra länder är inslaget av aktier i de svenska försäkringsbolagens kapitalportfölj förhållandevis låg. Detta beror på riksbankens hittillsvarande reglering av försäkringsbolagens placering- ar, vilken inneburit att bolagen varit skyldiga att investera stora delar av sitt kapital i stats- och bostadsobligationer. När nu detta placeringstvång avskaffats, har försäkringsbolagen ett välbefogat intresse av att ernå en bättre balansering av sin kapitalförvaltning genom att minska andelen av obligationer och i stället öka andelen av aktier bland sina tillgångar. Detta rimmar också med de aktuella tendenserna i näringslivets kapita- lanskaffning, där företagen numera påtagligt gått över från obligationer och lånefinansiering till utökning av det egna kapitalet genom aktieemis- sioner. Båda dessa faktorer — det upphörda placeringstvånget och ten- densen inom näringslivet att mera än tidigare anlita aktiemarknaden för sin kapitalanskaffning anses för försäkringsbolagens del komma att leda till ett markant stegrat tryck mot den nuvarande femprocentsgrän- sen för deras aktieplaceringar i de olika företagen.

6. Att den nuvarande femprocentsregeln ger en för trång marginal för en rationell portföljförvaltning kan vidare ibland vålla olägenheter för främst de stora försäkringsbolagen vid nyemissioner, när försäkringsbo- lagens aktieinnehav i ett företag ligger nära den tillåtna gränsen. Detta har bl.a. framhållits av departementschefen i 1979 års proposition om den svenska kapitalmarknaden (1978/792163). Med tanke på den avse- värda placeringskapacitet som försäkringsbolagen representerar på ka- pitalmarknaden kan det nämligen vara en förutsättning för att en emis- sion skall bli framgångsrik, att försäkringsbolag medverkar genom att köpa upp teckningsrätter på marknaden — förutom genom att teckna aktier motsvarande tidigare innehav. Femprocentsregeln kan också ut- göra en för snäv marginal vid samgående av försäkringsbolag med hän- syn till aktieinnehaven hos respektive bolag. Om vid samgåendet försäk- ringsbolagen vart och ett för sig ägt aktier inom ramen för femprocents- gränsen i vissa företag, kan det sammanslagna försäkringsbolagets sam- lade aktieinnehav i dessa företag komma att ligga långt över gränsen. Ett exempel härpå är det samgående av försäkringsbolag som nyligen ägt rum i samband med att försäkringsgruppen Wasa bildades. Sådana för- hållanden kan framtvinga avyttringar av aktier, och detta ofta till ogynn- samma kurser. Det kan visserligen sägas att svårigheter kan framträda även vid högre procenttal för tillåtna aktieinnehav. Emellertid minskas sådana svårigheter vid den vidare ram som ett högre medgivet procenttal skapar. Rent allmänt hävdar förespråkarna för en höjning av gränsen, att det nu gällande procenttalet ger en för låg riktpunkt för försäkringsbola- gen i deras praktiska hantering av aktieplaceringarna.

7. Sammantaget utgår argumenten för en vidare ram för försäkrings- bolagens aktieplaceringar från grundsynen, att gränsen för annan rörelse ej får dras så snävt att den förhindrar en kapitalförvaltning som är för- nuftig utifrån de uppgifter som samhället i försäkringstagarnas intresse ålagt bolagen att lösa. Dessa uppgifter är tvåfaldiga, nämligen dels att förvalta försäkringstagarnas trygghetskapital på ett sätt som ger bästa möjliga avkastning under de förutsättningar som uppställts för bolagens verksamhet, dels att disponera de förvaltade medlen på ett sätt som be- främjar den samhällsekonomiskt önskvärda utvecklingen av landets nä- ringsliv. I sistnämnda avseende motiveras — såsom i 1968 års kapital- marknadsutredning ökade aktieplaceringar med att företagens till- växt och den eftersträvade expansionen av industrins investeringar för- utsätter en ökning av företagens egna kapital i snabbare takt än den som ägt rum under 70-talet. En inte oväsentlig del av denna kapitalökning måste tillföras företagen externt via aktieemissioner. För att möta detta förutsedda behov av ökade aktieemissioner måste flera källor för utbud av riskvilligt kapital mobiliseras. Sådana strävanden borde även innefat- ta åtgärder som möjliggör en ökad tillförsel från försäkringsbolagen.

Kommittén har vid sina överväganden inte funnit sig ha anledning från- känna de nu redovisade argumenten deras sakliga vikt för ställningsta- gandet till frågan om en höjning av den nuvarande femprocentsregeln. Å andra sidan måste innebörden av dessa argument och önskemål bedö- mas mot bakgrunden av lagens förbud för försäkringsbolagen att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, och skärskådas i ljuset av den analys som kommittén gjort av lagstiftarens motiv för förbudet.

Det övergripande trygghetsmotivet för förbudet mot främmande verk- samhet ger sålunda en anvisning om försiktig återhållsamhet vid bedöm- ningen av den tillåtbara omfattningen av försäkringsbolagens engage- mang på aktieområdet. Även om under vissa ekonomiska skeden aktier kan bedömas vara en trygg placering som bäst svarar mot strävandena att erhålla en tillfredsställande avkastning och att bibehålla realvärdet hos de investerade medlen, kan förhållandena bli de motsatta under andra utvecklingsfaser, då marknadsläget snabbt kastas om och orsakar värde- förluster för innehavaren. I den mån det skulle ske en extrem tyngd- punktsförskjutning mot aktier i placeringsinriktningen, torde det därför kunna befaras, att sårbarheten i försäkringsbolagens kapitalförvaltning ökar. Som kommittén tidigare konstaterat, är det väsentligt att försäk- ringsbolagens placeringspolitik uppfyller kravet på en i den långsiktiga utvecklingen betryggande spridning och fördelning på olika slag av till- gångar. Detta principiella krav ger ändå ett betydande utrymme för flexibla anpassningar och omfördelningar i fråga om storleken av aktieandelen inom den totala kapitalportföljen.

Det bör beträffande försäkringsbolagens innehav av aktier emellertid betänkas, att försäkringsbolagens köp och försäljningar kan få en syn- nerligen stark påverkan på aktiekurserna på grund av den väldiga kapi— talkoncentration som försäkringsbolagens medelsförvaltning represen-

terar. I vissa situationer kan detta lägga hämsko på försäkringsbolagens möjligheter till en smidig portföljanpassning. Om aktiemarknaden bör- jar visa negativa tendenser, och värdeförluster därför befaras, kan nämli- gen en samfälld utförsäljning från försäkringsbolagens sida starkt accen- tuera kursnedgängen och därigenom öka bolagens förluster på de aktier de äger. Detta bör vägas in i bedömningen när det gäller trygghetsaspek- ten på försäkringsbolagens aktieplaceringar i ökad skala.

Även om en ogynnsam utveckling på aktiemarknaden inte behöver medföra en allvarlig påfrestning på ett försäkringsbolags soliditet och konsolidering, innebär trots detta trygghetsmotivet för förbudet mot främmande rörelse, när det gäller ett försäkringsbolags aktieplaceringar, ett principiellt krav på att varje aktieinnehav i ett visst företag måste vara av begränsad omfattning, och att innehaven inte bör inriktas mot områ- den och objekt av utpräglat riskfylld eller konjunkturbetonad natur. Ak- tieplaceringarna i respektive företag skall ha som uteslutande syfte att ge en god och betryggande avkastning på försäkringstagarnas trygghetska- pital. I detta ligger, att det inte kan anses tillåtet för ett försäkringsbolag att köpa aktier i förlustföretag eller andra företag med dålig avkastning vid inköpstillfället, om inte en god utveckling i en senare framtid kan bedömas som mycket sannolik. Redan vid inköpstillfället måste enligt kommitténs mening placeringar av försäkringsbolagets medel i aktier kunna anses vara betryggande. Över huvud har, som framgått av den tidigare redovisningen av förarbetena till försäkringslagstiftningen, om- sorgen om en betryggande förvaltning av försäkringstagarnas medel sär— skilt starkt betonats under lagstiftningsarbetetjust när frågan om försäk- ringsbolagens aktieplaceringar diskuterats. Det är ingen tillfällighet, att lagstiftarens enda konkreta reglering av främmande rörelse är det utflö- de av det generella förbudet i 1 kap. 3 lj som reglerna i 7 kap. 17 5 om begränsning av försäkringsbolagens aktieägande utgör.

En höjning av femprocentsgränsen för ett försäkringsbolags aktiein- nehav, beräknat på röstetalet, i ett och samma företag måste vidare bedö- mas utifrån segregationsmotivet bakom förbudet mot annan rörelse. Kommittén vill härvidlag hänvisa till sin tidigare grundliga analys av detta motivs innebörd. Såsom kommittén påvisat syftar lagstiftningen till att förhindra, att försäkringsbolagens aktieägande övergår från att vara en i princip ren kapitalplacering till att bilda underlag för ett aktivt ägar- engagemang i andra aktiebolags verksamhet, med ansvar för deras sköt- sel och drift, deras fortsatta utveckling och fortbestånd. Därigenom skul- le försäkringsbolagen kunna kringgå förbudet att utöva främmande verksamhet genom att ha del i andra företag som verkar på områden utanför försäkringsrörelsen. Ju större ägarandel eller röstandel som ett försäkringsbolag har i ett aktiebolag, desto starkare blir inflytandet — ibland direkt avgörande. Graden av inflytande beror på ägarstrukturen i aktiebolaget. Redan fem procent av det totala röstetalet eller aktiekapita- let innebär ibland ett betydande inflytande. Särskilt i större företag kan en minoritetspost av denna storlek representera ett ansenligt kapitalbe- lopp, både absolut och i förhållande till alla, eller nästan alla, övriga

aktieägare, såsom Koncentrationsutredningen underströk i sitt betän- kande (SOU 1968 :3). I ett aktiebolag med spritt ägande kan under sådana förhållanden en aktiepost om fem procent i praktiken betyda full kon- troll över företaget.

1 lagstiftarens segregationsmotiv ligger också tanken, att försäkrings- bolagets ledning bör koncentrera sig på försäkringsrörelsen, och ej i onö- dan splittra sig på omvårdnaden om andra företag. Också arbetsgivare- föreningen och företrädare för denna har i olika sammanhang givit ut- tryck för denna inställning och uttalat, att behovet att sörja för tillförseln av riskvilligt kapital till andra företag främst får tillgodoses från andra finansiella källor, i stället för av försäkringsbolagen, vilka bör vara spe- cialiserade på försäkringsrörelse. Den omständigheten att fjärde AP-fon- den och löntagarfonderna har vidare ramar än försäkringsbolagen för aktieplaceringar, betingas av att deras primära uppgift, i motsats till för- säkringsbolagens,just är kapitalplacering, och inte minst i form av aktie- förvärv. I de nu anförda synpunkterna ligger inte, att försäkringsbola- gens betydelsefulla medverkan i näringslivets finansiering skulle ifråga- sättas, i den mån den äger rum inom uppdragna gränser och enligt de regler som uppställs, men kommittén vill understryka, att det yttersta ansvaret för att förse företagen med riskvilligt kapital i tillräcklig omfatt- ning inte kan anses falla på försäkringsbolagen.

Det får i sammanhanget inte förglömmas, att, som tidigare påpekats, den femprocentsgräns som gäller för försäkringsbolagens rätt att äga aktier i ett och samma aktiebolag, utmärkes av en inte oväsentlig elastici- tet i tillämpningen. För det första kan gränsen för andelen av det samlade röstetalet i ett aktiebolag överskridas efter medgivande av försäkringsin- spektionen. I tillämpningen har detta visat sig innebära stora möjligheter för bolagen att bedriva en smidig placeringspolitik i sina strävanden att ernå en fördelaktig avkastning på aktieinnehaven. För det andra bör ihågkommas, att begränsningsregelns anknytning till enbart röstetalet för ägda aktier gett utrymme för ett betydligt större innehav av röstsvaga aktier än vid placeringar i aktier med fullt röstvärde. Som i det föregåen- de belysts kan härigenom ett försäkringsbolags ägarandel i många före- tag vara så stort att det grundar ett starkt faktiskt, och ibland direkt avgörande inflytande på företagets verksamhet och ledning. I denna me- ning har den nuvarande konstruktionen av begränsningsregeln inte ut- gjort ett under alla förhållanden oöverstigligt hinder för bolagen att en- gagera sig i andra företags verksamhet i en omfattning som innebär att försäkringsbolag ägnar sig åt främmande rörelse.

Ett ställningstagande i fråga om möjligheterna och lämpligheten att vidga gränsen för försäkringsbolagens aktieplaceringar måste slutligen beakta det näringspolitiska motivet för förbudet för bolagen att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. När det gäller aktieplaceringar bott- nar detta motiv i lagstiftarens uppfattning att, som kommittén tidigare utvecklat, det omfattande kapitalinnehav som försäkringsbolagen har, inte får leda till att försäkringsbolagen bygger upp en dominerande posi- tion på aktiemarknaden och därigenom kommer att intaga en från sam-

hällssynpunkt inte önskvärd maktställning inom näringslivet i allmän- het. En ytterligare koncentration av aktieägandet till försäkringsbolagen genom en vidgning av ramen för bolagens aktieinnehav i skilda företag skulle ur denna synvinkel vara liktydig med en ökning av bolagens redan nu inte oväsentliga möjligheter att öva inflytande i näringslivet. En ut- veckling i denna riktning skulle, om den går för långt, direkt strida mot samhällets strävanden att främja en mera spridd ägarstruktur i näringsli- vet.

Efter en avvägning mellan, å ena sidan, de konsekvenser av en höjning av femprocentsgränsen som nu diskuterats med avseende på riskerna för en utveckling av försäkringsbolagens verksamhet som strider mot lagens förbud för dem att driva annan rörelse och, å andra sidan, de ovan redovisade skälen för önskemålen om en vidgad ram för försäkringsbo- lagens rätt att äga aktier i ett och samma företag, har kommittén funnit motiverat att, under i det följande angivna förutsättningar, föreslå en viss upplyftning av röstetalsgränsen för bolagens aktieinnehav, parad med en samtidig begränsning av deras tillåtna andel av det totala aktiekapitaleti ett företag. Härvid har kommittén tagit hänsyn till behovet av en ökad flexibilitet för försäkringsbolagens kapitalförvaltning. Vidare har kom- mittén vid sina överväganden funnit, att det för en konsekvent tillämp- ning av lagens förbud mot annan rörelse måste anses nödvändigt att jämväl reglera försäkringsbolagens ägarandel i ett företag. Som framgår av försäkringsinspektionens förut refererade skrivelse till regeringen, framförde inspektionen i skrivelsen en sådan åsikt.

Motivet för kommitténs förslag att införa en kompletterande begräns- ningsregel, relaterad till ägarandelen, framgår av den belysning som kommittén i det föregående givit av de möjligheter till betydande aktiein- nehav, och därigenom i vissa fall faktisk kontroll av företag, som den nuvarande konstruktionen i 7 kap. 17 5 av begränsningsregeln med en ensidig anknytning till röstetalet för närvarande lämnar öppna. En höj- ning av enbart den nu gällande röstetalsgränsen, utan en kompletterande regel för andelen av aktiekapitalet, skulle innebära, att dessa möjligheter väsentligt ökades och att härigenom försäkringsbolagens ägarengage- mang i olika företag utan formella hinder skulle kunna få en omfattning som inte är förenliga med förbudet mot främmande rörelse.

I en utveckling som kännetecknas av en stark tillväxt av försäkringsbo- lagens förvaltade kapital och tilltagande inriktning på aktieplaceringar stegras trycket mot den gräns som uppställts för bolagens rätt att äga aktier. Ju mer försäkringsbolagen närmar sig gränsen för röstetalet, desto större kan bolagens intresse förväntas bli att förvärva röstsvaga aktier. Det bör i detta sammanhang observeras, att det inte finns något hinder enligt aktiebolagslagen för företag som hittills endast utgett aktier med lika röstvärde att emittera röstsvaga aktier eller, för de företag som redan har röstsvaga aktier, att emittera ytterligare sådana och härigenom om- fördela aktiestrukturen i riktning mot en höjd kvot och ett ökat antal för detta slag av aktier. En tendens härtill kan i viss mån redan skönjas som uttryck för företags strävan att förbättra möjligheterna att anskaffa risk-

kapital från bl.a. försäkringsbolagen. Om utvecklingen av nu anförda skäl resulterar i att försäkringsbolagens ägarandel i enskilda företags totala aktiekapital i ett stort antal fall kommer att uppgå till ett väsentligt högre procenttal än det som är knutet till röstetalet, blir i sådana fall en begränsningsregel illusorisk om den enbart kopplas till röstetalet, sett utifrån dess syfte att förhindra att försäkringsbolagens aktieinnehav i olika företag blir liktydiga med aktivt ägarengagemang i företagens drift och utveckling. En sådan utveckling skulle inte vara förenlig med det bakomliggande segregationsmotivet för förbudet mot annan rörelse. Den skulle också kunna innebära ett inflytande inom näringslivet i dess helhet från försäkringsbolagens sida som strider mot det näringspolitiska motivet för förbudet. Det är därför enligt kommitténs uppfattning väl så viktigt att reglera storleken av försäkringsbolagens ägarandel i företag som att begränsa bolagens aktieägande med hänsyn till andelen av röste- talet.

Mot det som kommittén nu senast anfört kan den invändningen göras, att en aktieägare har en större bestämmanderätt i ett aktiebolag när han har en viss andel av det totala röstetalet än om han äger en motsvarande andel av aktiekapitalet, men med lägre andel av det totala röstevärdet. Formellt är detta sant. Reellt ger emellertid en tung aktiepost, även när denna består av röstsvaga aktier, ett betydande inflytande på aktiebo- lagets verksamhet och inriktning. Graden av det faktiska inflytandet på grundval av en stor aktiepost varierar allt efter den förhandenvarande ägarkonstellationen och rösträttsstrukturen i respektive företag, men i många fall kan en stor aktieägare, fastän innehavet utgörs av aktier med lågt röstvärde, utöva ett i praktiken avgörande inflytande och få ett mot- svarande ägaransvar för företagets skötsel och fortbestånd.

Av nu angivna skäl anser kommittén det vara ett väsentligt inslag i dess förslag, att en höjning av den i 7 kap. 17 & stadgade röstetalsgränsen för ett försäkringsbolags aktieinnehav i ett och samma företag kombineras med att samtidigt ett tillägg görs till stadgandet i form av en regel, om bolagens högsta tillåtna ägarandel i berörda företag. Att en reglering av ägarandelen sker samtidigt med en höjning av röstetalet är en bestämd förutsättning för kommitténs förslag. Utan en sådan kompletterande re- gel kan kommittén över huvud inte förorda en utvidgad ram för försäk- ringsbolagens aktieägande i andra företag.

Kommittén finner det däremot inte självklart, att samma begräns- ningsregel måste gälla för röstetal och ägarandel. Med hänsyn till att innehavets andel av det samlade röstetalet i ett aktiebolag när det gäller det rättsliga ansvaret är det fundamentala vid beslutsfattandet rörande ett aktiebolags centrala frågor, och alltså den primära grunden för ägar- ansvaret, är det enligt kommitténs mening av principiella och praktiska skäl motiverat att vid en reglering av försäkringsbolagens rätt att äga aktier i andra företag sätta en vidare procentuell gräns för andelen av aktiekapitalet än för andelen av röstetalet. Detta rimmar också med den nuvarande lagstiftningens utformning av begränsningsregeln, genom vilken försäkringsbolagen som ägare av röstsvaga aktier fått möjlighet

att inneha aktier som kunnat motsvara en avsevärt större kvot av aktieka- pitalet än den stadgade procentgränsen för aktier med lika röstvärde.

Efter dessa överväganden har kommittén diskuterat hur stor höjning av röstetalsgränsen som kan vara lämplig. Härvid har kommittén vägt de redovisade skälen för en höjning mot de krav på återhållsamhet i fråga om aktieplaceringar som följer av motiven för det övergripande förbudet i 1 kap. 3 5 för försäkringsbolagen att driva annan rörelse än försäkrings- rörelse. Såsom inledningsvis redovisats, har i direktiven till denna utred- ning departementschefen uttryckligen deklarerat, att detta förbud bör upprätthållas även i fortsättningen.

Varje uppflyttning av gränsen innebär i och för sig, att antalet fall ökar då en aktieplacering kan tendera att kollidera med förbudet mot främ- mande rörelse. Kommittén vill emellertid här understryka, att det princi- piella förbudsstadgandet mot annan rörelsei 1 kap. 3 äär övergripandei förhållande till den specifika lagregeln om ramen för aktieplaceringar i 7 kap. 17 &. Även med en höjd generell gräns för aktieinnehav, får place- ringsmöjligheterna inte utnyttjas på sådant sätt som innebär att försäk- ringsbolagen driver annan rörelse.

Det principiella förbudsstadgandet får större betydelse i den praktiska tillämpningen, i och med att försäkringsbolagens frihet till aktieplace- ringar ökar enligt 7 kap. 17 &. Det åligger ett försäkringsbolags styrelse och verkställande direktör att tillse att det generella förbudet mot främ- mande rörelse alltid iakttas vid aktieplacering. Härvid måste presumtio- nen vara att aktieplaceringar under den uppställda gränsen som regel inte strider mot förbudet för annan rörelse. Om i exceptionella fall ett försäkringsbolags aktieplacering är av sådan natur att den uppenbart ståri strid med de bakomliggande motiven för förbudet mot annan rörel- se, och alltså innebär att försäkringsbolaget bedriver främmande rörelse, måste emellertid försäkringsinspektionen ha rätt att ingripa, även om aktieplaceringen ligger under den gräns som anges i 7 kap. 17 &.

Sålänge den hittillsvarande gränsen gällt för försäkringsbolagens aktie- placeringar i olika företag, torde det vid lagtillämpningen i praktiken inte ha ifrågasatts, huruvida ett aktieinnehav inom denna gräns varit förenligt med det övergripande generella förbudet mot främmande verk- samhet i 1 kap. 3 &, men när gränsen sätts högre, kan sådana bedömnings- frågor i särskilda fall aktualiseras. Kommittén vill härvidlag hänvisa till de synpunkter beträffande gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och för försäkringsbolag främmande rörelse som den framfört i det före- gående.

Kommittén vill vidare särskilt hänvisa till vad den i det föregående anfört, och senare återkommer till beträffande innebörden av segrega- tionsmotivet och det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse i fråga om försäkringsbolagens engagemang på det finansiella området. Sådana aktieplaceringar i finansiella företag som inte sker i rent avkastningssyfte, utan kan anses representera ett aktivt ägarintresse och ge möjligheter till ett direkt inflytande på det finansiella företagets verksamhet, är oförenliga med lagens förbud mot främmande rörelse,

även om de understiger åtta procent av röstetalet och 20 procent av aktie- kapitalet, eftersom ägarstrukturen i praktiken inte sällan kan betyda, att en aktiepost av betydligt mindre storleksordning innebär en styrande maktposition inom företaget. Inte minst kan detta bli fallet om ett försäk- ringsbolag äger inemot 20 procent av det totala aktiekapitalet i en bank, ett kreditaktiebolag, ett finansbolag och liknande institut elleri finansiel- la koncerner, där på grund av ägarkombinationen försäkringsbolaget kan spela en aktiv roll. En förutsättning för att den principiella gräns- dragning mellan försäkringsrörelse och allmän finansrörelse som kom- mittén i det föregående redovisat skall upprätthållas i den faktiska ut- vecklingen är därför, att det fastslås att försäkringsinspektionen har rätt att utan hinder av den generella begränsningsregeln inskrida mot aktie- placeringar som bedöms strida mot förbudet mot annan rörelse.

Under nu angivna förutsättning, att det övergripande förbudet mot främmande rörelse, och de bakomliggande motiven härför, respekteras, anser kommittén att den till röstetalet anknutna gränsen för försäkrings- bolags aktieplaceringar i ett och samma aktiebolag bör kunna höjas från nuvarande fem procent till åtta procent. I det fall försäkringsbolaget tillhör en koncern, skall bestämmelsen, liksom för närvarande, gälla koncernen.

I enlighet med kommitténs ovan redovisade ställningstagande bör här- utöver införas en till andelen av företagets aktiekapital knuten begräns- ningsregel. Denna bör, som förut anförts, ge en vidare ram för innehav av röstsvaga aktier än om samma procenttal skulle gälla både för andelen av röstetalet och andelen av aktiekapitalet. Fixeringen av den högsta tillåtna procentsatsen för andelen av aktiekapitalet bör ta hänsyn till storleken av de aktieplaceringar som försäkringsbolagen kunnat göra hittills, då nå- gon självständig reglering av aktieinnehavens andel av ett företags aktie- kapital inte existerat. En för snäv gräns skulle kunna framtvinga avveck- ling av nu bestående innehav och engagemangskonstellationer samt i samband därmed utlösa inte önskvärda reaktioner och kursrörelser på aktiemarknaden och även vålla problem hos berörda aktiebolag.

Vidare anser kommittén det ur samhällsekonomisk synvinkel vara ett väsentligt intresse att begränsningen av ägarandelen avpassas så, att för- säkringsbolagen ges utrymme för att genom placeringari röstsvaga akti- er hos mindre och medelstora företag — både på riksplanet och på det regionala fältet _ bidra till att tillföra sådana företag riskvilligt kapital. Kommittén vill dock understryka, att för dylika aktieplaceringar måste gälla samma krav som normalt ställs på försäkringsbolagens kapitalför- valtning, vilket innebär att placeringarna alltså endast får avse solida företag med tillfredsställande avkastningsmöjligheter. Placeringarna får enligt kommitténs inställning inte ha karaktären av utpräglat riskfyllda engagemang som medför ett långtgående ägaransvar för vederbörande företags framtida utveckling, av typen riskkapitalbolag, utvecklingsbo- lag och liknande satsningar på företag med extremt hög riskpotential. Detta skulle inte vara förenligt med förbudet mot annan rörelse.

Utöver dessa skäl för en relativt generöst tillmätt ram för ett försäk-

ringsbolags tillåtna ägarandel i ett företag vill kommittén åberopa, att lagstiftaren hittills ansett det vara rimligt att en betydande marginal kan föreligga mellan ägarandel och röstetalsandel. Även om kommittén på grundval av de senast gångna årens erfarenheter funnit, att marginalen inte bör vara fullt så stor som — utan någon som helst reglering av ägarandelen —— den procentuella röstetalsgränsen skulle medge, har kommittén vid sina överväganden därför kommit fram till att en viss skillnad mellan gränsen för ägarandel och röstetalsgränsen bör kunna godtas.

Kommittén vill som resultat av sina överväganden föreslå, att begräns- ningsregeln i 7 kap. 17 & försäkringsrörelselagen kompletteras med be- stämmelsen att ett försäkringsbolag eller en försäkringskoncern inte får äga en större andel av aktierna i ett aktiebolag än som svarar mot högst 20 procent av aktiekapitalet.

I samband med behandlingen i kap. 1 av frågan om regleringen av aktieinnehav i svenska försäkringsaktiebolag har kommittén också tagit ställning tillförsäkringsbolagens rätt att äga sådana aktier. Förslaget in- nebär att den där uppställda begränsningsregeln för aktieförvärv i svens- ka försäkringsaktiebolag jämväl skall tillämpas på försäkringsbolagens egna förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Detta påkallar en omredigering av lydelsen i 7 kap. 17 5, vilken genomförts i det samlade förslaget till lagtext. I anslutning till sitt ställningstagande på denna punkt i kapitel 1 framhöll kommittén, att de motiv för att förhindra dominerande ägarinflytande inom försäkringsväsendet som legat till grund för dess begränsningsregel för aktieförvärv i svenska försäkrings- aktiebolag inte gärna kunde åberopas som stöd för en lagstiftning röran- de svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i utländska försäkrings- bolag. Emellertid skulle långsiktiga internationella ägarengagemang från svenska försäkringsbolags sida i utländska försäkringsbolag kunna tänkas få återverkningar för bolagens framtida utveckling i soliditets- hänseende och därmed för försäkringstagarnas trygghet. Kommittén fann därför att de svenska försäkringsbolagens aktieförvärv i utländska försäkringsaktiebolag borde falla under de allmänna bestämmelserna om försäkringsbolagens rätt att äga aktier överhuvud. I konsekvens med denna ståndpunkt bör, med hänsyn till trygghetsmotivet för förbudet mot annan rörelse, alltså även för försäkringsbolags aktieplaceringar i utländska försäkringsaktiebolag gälla den av kommittén nu föreslagna huvudregeln om högst åtta procent av röstetalet och 20 procent av aktie- kapitalet, och försäkringsinspektionens tillstånd krävas för att överskri— da dessa gränser.

När det gäller svenska försäkringsbolags aktieplaceringar i andra ut- ländska aktiebolag än försäkringsaktiebolag talar såväl trygghetsmotivet som segregationsmotivet för att dessa också bör falla under huvudregeln.

Enligt den gällande lydelsen av 7 kap. 17 5 kan försäkringsinspektio- nen medge, att begränsningsregeln överskrides. Några kvalifikations- krav för sådana medgivanden uppställs inte i lagen, utan inspektionen kan efter fritt skön ge dispens från femprocentsregelns tillämpning i var-

je särskilt fall. Emellertid får lagstiftarens avsikt med de generella möjlig- heter till undantag från begränsningsregeln, som lagtexten synes ange, med en rimlig tolkning anses vara, att dispens kan meddelas när aktie- ägandet på grund av föreliggande omständigheter inte bedöms innebära, eller kunna väntas leda till, ett företagarintresse utanför försäkringsvä- sendets egentliga område, och således inte strida mot segregationsmoti- vet eller det näringspolitiska motivet för förbudet mot annan rörelse — och självfallet inte heller mot det övergripande trygghetsmotivet. Det torde i varje fall inte vara lagstiftarens mening, att den faktiska tillämp- ningen av dispensmöjligheten resulterar i en hög frekvens medgivanden som urholkar innebörden av huvudregeln att ett försäkringsbolag inte får äga mer aktier än som svarar mot högst det röstetal eller den ägarandel som anges i lagen. Medgivandena får inte bli så frekventa, att lagregeln mister sin betydelse genom att undantagen i praktiken blir huvudregeln. I varje fall framstår det för kommittén som nödvändigt, vid den betydande utvidgning av utrymmet för försäkringsbolagens rätt att äga aktier som nu föreslagits, att lagstadgandet ger uttryck för krav på restriktivitet vid prövningen av tillstånd att överskrida de nya gränserna. Kommittén vill i detta syfte föreslå att i huvudstadgandet tillägges en bestämmelse, att försäkringsinspektionen får ge tillstånd till aktieinnehav utöver de fast- ställda gränserna, om det finns särskilda skäl till det.

Sådana särskilda skäl synes enligt kommitténs mening närmast kunna röra aktieplaceringar i företag vars verksamhet har en klar anknytning till den egentliga försäkringsrörelsen. Främst kommer härvidlag i fråga de fall då ett försäkringsbolag önskar att genom ett dotterbolag bedriva sådan verksamhet som utgör ett naturligt utflöde av försäkringsrörelsen och som försäkringsbolagen efter försäkringsinspektionens prövning kan få bedriva i egen regi i enlighet med de i det föregående redovisade förarbetena till försäkringslagstiftningen. Vidare anser kommittén, att särskilda skäl föreligger när det gäller försäkringsbolags förvärv av akti- er i utländska försäkringsaktiebolag och i andra utländska aktiebolag vilkas rörelse har anknytning till försäkringsverksamheten. Vid en pröv- ning i sådana fall bör försäkringsinspektionen kunna utgå från en något liberalare syn än när frågan gäller aktieplaceringar på den svenska mark- naden. Självfallet måste även här trygghetsmotivet för förbudet mot främmande verksamhet beaktas. En mindre restriktiv hållning bör enligt kommitténs mening också kunna intas till försäkringsbolags aktieplace- ringar i andra utländska aktiebolag än försäkringsaktiebolag, såvida de inte är av sådan art att de kan bedömas klart strida mot lagstiftarens segregationsmotiv eller trygghetsmotiv.

Sammanfattningsvis föreslår alltså kommittén, att 7 kap. 17 5, första stycket, såvitt nu är fråga, får följande lydelse:

Ett försäkringsbolag får inte äga

I. en större andel av aktierna i ett aktiebolag, som inte är ett svenskt försäkringsaktiebolag, än som svarar mot högst åtta procent av röste- talet för samtliga aktier, dock högst tjugo procent av aktiekapitalet.

I sammanhanget vill kommittén erinra om att den i sitt förslag i kapitel 1 av detta betänkande angående reglering i 18 kap. l 5 av rätten att förvär- va aktier i svenska försäkringsaktiebolag även inbegripit försäkringsbo- lags förvärv av aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Detta påkallar en hänvisning till nämnda lagrum i 7 kap. 17 &, vilket genomförts i det sam- lade förslaget till lagtext.