SOU 1957:21

Förenklad byggnadslagstiftning

Kungl. Kommunikationsdepartementet

Den 16 februari 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunika- tionsdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att verkställa utredning angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstvi'tltningen och dess tillämpning.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för kom- munikationsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, den 27 februari sam- mla år såsom utredningsmän f. d. generaldirek-tören H. V. Leo, kanslirådet i kommunikationsdepartementet N. E. J. Aurén, dåvarande ledamoten av riks- dagens första kammare direktören E. G. V. Johannesson, dåvarande leda- moten av riksdagens andra kammare köpmannen G. F. N. Kristensson, då- varande byggnadschefen i byggn—adsstyrelsen teknologie dok-torn R. H. Lind- qvist samt ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren A. P. Pet- tersson i Dahl. Åt Leo uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmän- nens arbete. Sedan Leo avlidit samt Kristensson på begäran entlediga'ts från uppdraget att vara ledamot av utredningen, förordnades såsom ledamöter av utredningen den 19 mars 1954 direktören i Svenska landskommunern-as för- bund S. Larsson samt den 12 juni samma år ledamoten av riksdagens andra kammare kommunalarlbwetaren G. H. Gustafsson i Skellefteå. Ordförande i utredningen har efter Leos frånfälle varit under tiden den 28 maj 1953—- den 19 mars 1954 Aurén samt därefter Larsson.

Att såsom experter biträda utredningen _ vilken för sitt arbete antagit benämningen 1951 års byggnadsutredning —— utsågs den 19 juni 1954 läns- arkitekten E. L. Borg, överlantmätaren E. I. Tobé, hyrådirektörerna N. G. P. Essunger och E. G. Wannfors, numera byggnadsrådet U. H. Snellman och sekreteraren i Svenska stadsförbundet R. Romson samt den 30 december samma år hovrättsrådet A. H. V. Körlof. Under tiden den 11 januari 1954—— d-en 30 juni 1955 har såsom sekreterare åt utredningen tjänstgjort numera byråchefen C. S. FR. Salomonson. Därefter har Körlof ombesörjt sekreterar— göromålen.

Till utredningen har för att tagas under övervägande vid uvtrednings-upp- dragets fullgörande överlämnats följande till Kungl. Maj:t inkomna fnam- ställningar m. m., nämligen

den 18 juni 1951 en framställning av Föreningen Sveriges städers bygg— nadsinspektörer med vissa synpunkter på en revision av by-ggnadsstadgan;

den 23 maj 1952 en framställning av länsstyrelsen i Kristianstads län om förtydligande av gällande bestämmelser rörande allmän byggnad;

den 22 januari 1954 en framställning av chefen för försvansstaben rörande ändring-ar i byggnadsstadgan i syfte att säkerställa att under regionplane- arbete försvarssynpunkterna komme att beaktas i tidiga-st möjliga skede;

den 30 januari 1954 en framställning av Svenska arkitekters riksför- bund rörande översyn i förenklande syftte av principerna för den statliga och kommunala byggnadsadministrationen;

den 2 april 1954 en framställning av Svenska bleck- och plåtslagareför- bundet rörande tillämpningen av bestämmelsernai 71 % 2 mom. andra punk- ten byggnads-stadgan;

den 25 november 1955 en framställning av drätselkammaren i Umeå om lättnader i byggnadsstadgans bestämmelser rörande vindsinredning m. m.;

den 30 november 1955 en framställning av chefen för för-svarsstaben an- gående förbud mot schaktning, fyllning och vissa andra åtgärder i fall då åtgärderna kunde innebära men för försvaret;

den 20 januari 1956 ett av bostadsstyrelsen ooh byggnadsstyrelsen gemen- samt avgivet betänkande angående sanering av stadssamhällenas bebyg- gelse ( SOU 1954:31 ) 1 vad det rörde förslag till ändring av 31 & byggnads- lagen;

den 22 februari 1957 en framställning av Svenska kommunal-tekniska för- eningen om vissa ändringar i byggnadslagens bestämmelser angående er— sättning för gatumark samt bidrag till gatubyggnadskostnad;

den 31 maj 1957 en av riksdagen genom skrivelse den 114 i samma månad gjord framställning om viss utredning beträffande organisationen av den översiktliga planverksamheten och gällande rättsregler på detta område.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april 1957, på därom av riks- dagen gjord framställning, låtit till utredningen för kännedom överlämna en är 1957 i riksdagens första kammare väckt motion (nr 221) samt tredje lagutskottets däröver avgivna utlåtande (nr 7).

Utredningen har avgivit följande infordrad-e utlåtanden, nämligen: den 10 februari 1952 över turistutre-dningens betänkande angående turist- trafiken från utlandet (SOU 1951 :49) ;

den 23 maj 1952 över 1946 års vatten— och avloppssakkunnigas betänkan- de i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26) ;

den 17 juni 1954 över 1948 års hälsovåndssrtadgekommittés betänkande med förslag till hälsovårds-stadga m. m. (SOU 1953:31) ;

den 12 januari 1955 över vattenvärdskommitténs betänkande med för— slag angående organisations- och lagstiftningsfrågor på vattenvärdens om— råde ( SOU 1955:5 );

den 15 juni 1955 över ovannämnda av lbostvadswstyrelsen och byggnadssty- relsen avgivna betänkande & saneringsfrågan (SOU 1954:31) ;

den 21 januari 1956 över arbetarskyddsutredningens betänkande rörande anbetarskyddlsstyr—elsens och yrkesinspekt-ionens organisation och verksam— het ( SOU 1955:41 );

den 10 januari 1957 över vissa av riksdagens revisorer i berättelsen till 1957 års riksdag gjorda uttalanden beträffande bebyggelseplaneringen; : den 15 februari 1957 över ovannämnda vid 1957 års riksdag väckta motion ) (nr 121) rörande ändring av 123 & byggn-adslag-en m. m.; samt i den 29 mars 1957 över 1951 års oljeutrednings betänkande med förslag

till nya bestämmelser om brandfarliga varor (SOU 1956:50 och 51).

Utredningen får härmed Vörd-samt till Herr Statsrådet överlämna sitt be- tänkande >>Förenklad byggna—dslagsutiftning».

Härmed anser sig utredningen ha slutfört sitt arbete utom vad angår upp- draget att verkställa en närmare översyn av regionpl-aneinstitutet. De över- väganden, som föranledes av sistnämnda uppdrag, avser utredningen att re— dovisa i särskilt betänkande.

En närmare redogörelse för det hittills bedrivna utredningsarbetet lämnas i 3 kap. av betänkandet.

Stockholm i juni 1957.

Sixten Larsson

Nils Aurén Henning Gustafsson Ewald Johannesson

Ragnar Lindqvist " Anders Pettersson

/ Voldmar K örlof

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas dels att 80, 91, 92, 98—104, 120 och 125 55 bygg- nadsllagen den 30 juni 1947 skola upphöra att gäll-a, dels ock att 14, 15, 26, 28, 29, 31, 34, 36—38, 76—79, 81, 83, 86, 96, 97, 106—111, 113, 119, 121— 124, 128, 129, 131—134, 149—151, 155, 157, 167 och 168 55 nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 ä.

1 Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av generalplan beträffande visst område eller ändring av fastställd general- plan, må nybyggnad, innan framställningen prövats, ej företagas inom om- råde som avses med denna; dock må länsstyrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet som Konungen bestämmer med- giva undantag, såvitt generalplanens genomförande icke försvåras.

15 5.

Är frå-ga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan beträffande vui-sst område eller ändring av fastställd generalplan, äger läns- styrelsen på framställning av [staden förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än tre är. Där så erfordras äger länssty- relsen på framställning av staden förlänga förbudets giltighetstid med högst två år i sänder.

Från förbud som i första stycket sägs må undantag medgivnas av länssty- relsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, av annan myndighet som Konung-en bestämmer.

26 &.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige; dock äga fullmäktige i den om— fattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden att i fullmäk- tiges ställe antaga sådan plan.

Planen skall för att bliva gäll-ande fastställas av länsstyrelsen. Är planen av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse så ock där i

ärendet uppkommit frå-ga vars avgörande enligt denna lag ankommer på Konungen, skall planen underställas Konung-en för (fastställelse. Länssty- relsen äge jämväl eljest, om särskild anledning därtill föreligger, under- ställ'a planen Konungens prövning.

Vad nu sagts gäller ock ändring av stadsplan.

28 &.

Byggnadskvarter skall indelas till tomter, såvida ej byggnadsnämnden beträffande visst kvarter eller viss del av kvarter förklarat tomtindlelning icke vara erforderlig. Sådan förklaring må meddelas allenast där det med hänsyn till gällande stadsplan, äganderättsförhållandena inom kvarteret samt övriga omständigheter finnes uppenbart, att en tillfredsställande fastig— hetsindelning kan uppnås på annat sätt än på grundval av tomtindelning.

29 5.

Tom'tindelning skall verkställas så, att varje tomt kan ändamålsenligt utnyttjas i överensstämmelse med stadsplanen. Såvitt möjligt bör tomtin- delning ske i ett sammanhang för hela kvarteret. Omfattar tomtindelning end-ast del av ett kvarter, skall iakttagas att återstoden kan indelas till lämp- liga fastigheter.

31 &.

Tom'tindelning må på begäran av markägare eller på byggnadsnämndens föranstaltande ändras, om sådant erfordras för genomförande av fastställd ändring av stadsplan, så ock där bebyggelsen å två eller flera tomter är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang, och den be- stående tomtind—elningen utgör hinder för att marken därvid utnyttjas på ett ändamålsenlig-t sätt.

Ändring av — — — avsevärd olägenhet. Ej må — — —— av tomterna. 34 &.

Nybyggnad må ej företagas 'i strid mot stadsplan; dock må Konungen medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill och en ändamålsenlig an— vändning av marken licke därigenom försvåras.

Eniligt av Konungen meddelade föreskrifter må jämväl länsstyrelsen eller annan myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag från förbud som i första stycket sägs, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

36 å. Befinnes stadsplan icke kunna fastställas eller ock höra i viss del undan- tagas från fastställelse, äger Konungen eller, där fastställelseprövningen

ankommer på länsstyrelsen, denna för viss tid meddela det förbud mot ny- byggnad som föranledes av omständigheterna. Föreligger fråga — — — erforderligt nybyggnadsförbud.

37 5.

Å mark inom byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, vare nybygg- nad ej tillåten med mindre byggnadsnämnden förklarat tomtindelning icke erforderlig samt fråga är om bebyggande av fastighet, som tillkommit efter i det förklaringen meddelades.

Är fråga — — — slutligt prövats.

Utan hinder av vad i första och andra styckena sägs må byggnadsnämn- den meddela tillstånd till nybyggnad, när särskilda skäl äro därtill och ny- byggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig fastigh—etsindelning inom kvarteret. Sådant tillstånd må meddelas samtidigt med förklaring en- ligt 28 €. 38 &. Nybyggnad må — — — rätt-stigen bestående. Ej heller — — — blivit ställd. När särskilda skäl äro därtill, må Konungen och, enligt av Konungen meddelade (föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer medgiva un— dantag från förbudet i första stycket.

76 5. Om särskilda skäl äro därtill äger länsstyrelsen förordna, att vad i denna lag med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga motsvarande tillämpning inom visst område som hör till stad.

77 &.

U-tomplansbestämmelser utfärdas av Konungen för riketidess helhet eller Viss del därav men äga tillämpning blott där särskilt förordnande härom meddelats.

Förordnande att bestämmelserna skola tillämpas å visst område med- delas av stadsfullmäktige, dock att för-ordnandet för att bliva gällande skall fastställas av länsstyrelsen. Där sådant uppenbarligen är påkallat, äger ock länsstyrelsen efter stadsfullmäkti-ges hörande medd-ela förordnande som nu sagts.

Av Konungen beslutad ändring i gällande utomplansbestämmelser skall, om Konungen så föreskrivit, träda i tillämpning utan särskilt förordnande.

78 5. Utomplansbestämmelser må ej tillämpas i strid mot fastställd general- plan.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot utomplansbestämmelser ; dock må länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myn— dighet som Konungen bestämmer medgiva undantag, när särskilda skäl äro därtill.

81 5. ,

I närheten av befästning ell-er statlig flygplats eller av annan än staten tillhör-ig flygplats för allmänt bruk må ej nybyggnad företagas, virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas eller schakt— ning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd äga rum, såframt härigenom befästningens eller flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må läns- styrelsen medgiva und-antag när synnerliga skäl äro därtill.

83 &.

Innebär stadgandeti 81 5 eller förordnande enligt 82 5 hinder för att ny— byggnad eller annan åtgärd vidtages i den omfattning eller på det sätt som eljest varit tillåtet och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart m—issförhållande till dess tidigare vär- de, vare [han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan marken av nämnd-a orsak överhuvud ej användas för enskilt bebyg— gande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyl- dighet jämlikt 21 ell-er 48 & åligger staden.

En-ahanda rätt — — — marken inträdde.

Vad i — — —m'arken inträdde.

86 &.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra sär- skilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området ej må företagas med mindre tillstånd därtill gives av länsstyrelsen eller, enligt av Konungen meddelade föreskrift-er, av annan myndighet som Ko— nungen bestämmer. Ej må tillstånd vägras, om avsevärt men därigenom til-lskyndas markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

96 5. Till ledning — — — så erfordras.

97 5. Vad i 9 & and-ra, tredje och fjärde styckena samt 10—23 55 stadga-s om

generalplan i stad skall äga motsvarande tillämpning beträffande säd-an plan på landet; och skall därvid vad som är stadgat om stad och stadsfull- mäktige gäll-a kommunen och kommunalfu-llmäktige.

106 5. I fall — — — och kommunal-fullmäktige. Finnes vad — — — prövas nöd-ig.

107 5.

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheter- na tilll upprättande av stadsplan, skall genom kommunens försorg byggnads- plan upprättas, i d-en mån sådan plan finn-es erforderlig för reglering av bebyggelsen.

Byggna-dsplan skall — — — höjdlägen angivas. E-rfordras särskilda — — — i planen. 108 &.

Byggnadsplan så ock ändring därav antages av kommunalfullmäktige men skall för att bliva gällande fast-ställas av länsstyrelsen. Kommunalfull- mäktige äga i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnads- nämnden att i fullmäktiges ställ-e antaga byggnadsplan.

Underlåter kommunen att vidtaga erforderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan, där sådan erfordras, må länsstyrelsen förelägga kommu- nalfullmäktige viss tild inom vilken sådan plan skall vara underställd länsstyrelsens prövning. Länder 'föreläggand-et ej till efterrättelse, äger läns- styrelsen på kommunens bekostnad låta upprätta samt efter hörande av fullmäktige och dem frågan eljest rör fast-ställa byggnadsplan för området.

Vad i andra stycket sägs äger motsvarande tillämpning med avseende å ändring av byggnadsplan.

109 5.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan plan, äger läns-styrelsen för viss tid, högst tre år, för- ordna, att nybyggnad inom området icke må företagas. Länsstyrelsen må förlänga förbudets giltighetstid med högst två år i sänd-er.

Från förbud som i första stycket sägs må undantag medgivas av läns- styrelsen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, av annan myn- dighet som Konungen bestämmer.

Finner länsstyrelsen byggnadsplan icke kunna fastställas eller ock höra i viss del undan'tagas från fastställelse, äger länsstyrelsen för viss tid med- dela »det förbud mot nybyggnad som föranledes av omständigheterna.

110 5. Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må länssty— relsen medgiva undan-tag, när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål.

Därest så finnes påkallat, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom område som ingår i byggnadsplan ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området an- ordnats i erforderlig mån.

Konungen äger förordna att undantag från förbud, som avses i första och andra styckena, må i enlighet med Konungens närmare föreskrifter meddelas jämväl av annan myndighet än länsstyrelse.

111 5.

Beträffande område som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket förbud mot nybyggnad meddelats enligt 109 ?; äger länsstyrelsen, i den ut- sträckning som föranledes av omständighet-erna, stadga förbud mot schakt— ning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämför-lig åtgärd.

113 &.

Lägges byggnadsplan över område i en ägares hand, må länsstyrelsen på ansökan av kommunen vid planens fastställande förordna, att ägaren skall, ändå att 112 5 ej är tillämplig, utan ersättning upplåta obebyggd mark, som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till väg eller annan all- män plats, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Den mark som förordnandet avser skall angivas till läge och gränser. Marken skall upplåtas, när den behöver tagas i anspråk för avsett ändamål.

När fråga väckts om tillämpning av vad i första stycket säg-s, skall bygg— nadsnämnden göra anmälan därom hos inskrivningsdom-aren, som har att så snart ske kan å inskrivningsdag göra anteckning i fastighets- eller in- teckningsboken 'om vad sålunda förekommit; och vare överlåtelse av mark som äger rum efter det sådan anmälan inkommit ej hinder för förordnande om markens upplåtande.

Äro synnerliga skäl därtill, må länsstyrelsen i samband med ändring av byggnadsplan på ansökan av kommunen besluta om jämkning i förord- nande som avses i första stycket, såvitt det kan ske utan förfång för ägaren.

119 &. Beträffande utomplansbestämmelser på llandet skall vad i 77—79 sig är stadgat äga motsvarande tillämpning; och skall vad där sägs om stadsfull- mäktige gälla kommunalfullmäktige.

!

121 5. Inom område med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser skall vad i 81—85 55 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Beträffande annat _ — — inom området.

122 å.

Finnes område som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra sär— skilt skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda natur-förhållanden eller med hänsyn till [förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken, skall vad i 86 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

123 5. Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stads- plan eller byggnadspl-an äger Konungen meddela de föreskrifter som för ändamålet finna-s erforderliga.

124 5. Föreskrift som i 123 5 sägs må ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogssköt-selns eller därmed jämförligt behov.

128 5. Har Konungen _ _ —bilda regionplaneförhund. Beträffande sådant _ _ _äga tillämpning.

129 5.

En ledamot av förbundsfullmäktige, tillika ordförande, skall jämte er- sättare för honom förordnas av Konungen. övriga ledamöter i förbunds- fullmäktige jämte ersättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal för varje medlem som bestämmes i förbund-sordningen.

Kan enighet _ —— besluta därom.

131 &.

Regionplan fastställes av Konungen, sedan förslag därtill upprättat-s av förbundsstyrelsen och antagits av förhundsfull-mäktige. Har avvikande me- ning uttalats inom styrelsen eller fullmäktige eller har förbundsmedlem framställt erinran mot förslaget, äger Konungen gör-a den avvikelse från detta som med hänsyn till sålunda yppad mening må anses befogad.

Vad nu _ _ av regionplan.

132 5.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av regionplan samt för re- gionplaneförbunds verksamhet i övrigt skol-a, intili dess planen fastställts, förskjutas av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel enligt vad Ko- nungen på förslag av förbunds—fullmäktige bestämmer.

Kostnaderna skola — — — efter skatteunderlag.

stämmas av Konungen, sedan planen ell-er ändring därav fastställts..

133 5. -

Underlåta förbundsfullmäktige att vidtaga erforderliga åtgärder för upp- rättande av region-plan, må Konungen förelägga fullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa full— mäktige sig ej föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen på förbundets bekostnad låta upprätta samt, efter hör-ande av fullmäktige och dem frågan eljest rör, fastställa regionplan.

Vad nu _ _ _ allmänt intresse.

134 5. Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stads- plan och byggnadspl'an ell-er ändring därav så ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

149 5.

Över stadsfullmäktiges, kommuna-lfullmäktiges, municipalfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut röran—de stadsplan, byggnadsplan, utomplans- bestämmelser eller tomtindelning som enligt denna lag för att bliva gäl— lande skall fastställas av Konungen eller länsstyrelsen, så ock över för— bundsfullmäktiges förslag till regionplan må särskild klagan ej föras, ve- derbörande obetaget att framställa erinringar mot beslutet i ärendet an- gående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige, kommunal'fullmäktige eller municipalfullmäk— tige som innefattar framställning om fastställelse av generalplan eller om annan åtgärd av Konungen eller länsstyrelse enligt denna lag.

Om talan _ _ _ av Konungen.

150 &.

Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, bygg- nadsplan eller tomtindelning eller av kommunalt beslut om tillämpning av utomplans'bestämmelser meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den dag då he- slutet meddelades anföra besvär hos Konungen.

Tal-an mot _ _ ämbetsverks beslut. Har länsstyrelse _ _ _ utan bifall. 151 5.

Länsstyrelses beslut i fråga rörande utomplansbestämmelsers tillämpning å visst område, länsstyrelses förord-nande enligt 82 5 eller 121 5 andra stycket, så ock länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd ell-er mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Vad i 50, 56, 62 och 67 55 stadgas om tomt avser, förutom rättsligen be- stående tomt enligt gällande tomtindelning, jämväl sådan administrativt bildad tomt som är i en ägares hand. Där byggnadsnämnden förklarat tomt- indelning icke erforderlig, skall vid tillämpningen av nämnda lagrum med tomt jämställas varje fastighet som tillkommit efter det förklaringen med- delades. Sagda lagrum skola jämväl gälla annan inom byggnadskvarter be- lägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skall äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

157 &.

Förordnas att område, för vilket generalplan, stadsplan eller byggnads- plan fastställts eller för vilket utomplansbestämmelser äro gällande, skall tillhöra stad eller köping eller meddelas beträffande sådant område förord- nande att vad 'i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande till- lämpning för området, lände planen eller bestämmelserna fortfarande till efterrättelse.

Vad nu _ _ _ fjärde avdelningen.

167 5.

Har före denna lags ikraftträdande, i avbidan på upprättande av bygg- nadsplan, förbud meddelats mot nybyggnad utan länsstyrelsens tillstånd, vare beslutet ej gällande längre än fem år från lagen-s ikraftträdande, med mindre tiden förlänges enligt vad i 109 5 stadgas.

168 &. Uta-n hin-der _ _ lags ikraftträdande. Med avseende å sådan plan skall vad i 110 och 111 55 stadgas äga mot- svarande tillämpning.

Denna lag träder 'i kraft den ................................................ , dock att fråga om fastställelse av generalplan eller byggnadsplan eller ändring av förut fastställd sådan plan samt fråga om skyldighet att gädda kostnad för upp- rättande av byggnadsplan skall handläggas och bedömas enligt äldre be- stämmelser, om förslag i plan-frågan före. lagens ikraftträdande uts-tällts till granskning enligt bestämmelserna i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) eller, där fråga är om byggnadsplan, om samtliga sakägare före lagens ikraftträdande medgivit att utställnings-förfarande ej tillämpas.

Utomplansb-estämmelser, som fastställts med stöd av stadsplanelagen den 29 maj 1931 eller byggnadslagen i dess hittills gällande lydelse, så ock av Konung-en med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning eller lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbilvdning i stad fastställda särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande skola, i den mån de ej tidigare upphävts, upphöra att gälla den ........................

Inom regionplaneförbund, som bildats före den 1 januari 1958, skola av medlemmarna utsedda ledamöter i förbundsfullmäktige samt ledamö- ter och suppleanter i förbundsstyrelsen frånträda sina befattningar med utgången av år ............ ; och skall med avseende å val av fullmäk- tige och styrelse för tid därefter så förfaras, som i fråga om nybildat kom- munalförbund är stadgat.

Förslag till Lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 71 55 lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt ned-an angives.

1 5.

Denna lag _ _ _ eller eljest.

Vad i _ _ _ till grunden.

Inom område, för vilket stadsplan fastställts, äger denna lag tillämpning allenast såvitt angår fastigheter och vägar inom byggnadskvarter; dock skall, där ej med stöd av stadgandena i 65 eller 68 5 annorledes i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att vad tidig-are jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller Vägar inom området upphör att gälla.

Vad i _ _ _ eller byggnadsplan. Denna lag _ _ _ annans ägor.

2 5. Till väg _ _ _ utförd anordning. Lika med _ _ med färjläge. Inom område, för vilket stadsplan fastställts, skall vad i denna lag är stad-gat om väg äga motsvarande tillämpning å sådan i planen upptagen parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan plats inom byggnadskvar- ter, som är av synnerlig vikt för ändamålsenliga nyttjandet av två eller flera fastigheter i kvarteret. Inom område, för vilket byggnadsplan fast- ställts, skall vad i denna lag är stadgat om väg äga motsvarande tillämp- ning å annan i planen upptagen allmän plats än väg.

71 &. Beträffande område _ _ _ dessa vägar. Ej må _ _ ombesörja vägbelysning.

Denna lag träder i kraft den .........................................

Förslag till Byggnadsstadga

1 kap. Om byggnadsnämnd

15.

I varje kommun skall finnas en byggnadsnämnd.

2 &.

Byggnadsnämnden skall fullgöra vad som enligt byggnadslagen, denna stadga och övriga författningar ankommer på nämnden samti övrigt hand- hava de uppgifter som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

Det åligger härvid nämnden bland annat att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom kommu- nen och dess omgivning, ombesörja utredningar rörande planläggning, fas- tighetsbildning och byggn-adlsväsen samt i dessa ämnen upprätta de förslag och göra de framställningar som finnas påkallade;

att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör nämn- dens arbetsområden;

att lämna allmänheten råd och upplysningar i planläggnings-, fastighets- bildnings- och byggnadst'rågor; samt

att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter angående byggandet.

3 5.

På begäran av fastighetsägare eller annan, vars rätt kan beröras därav, åligger det byggnadsnämnden att lämna skriftligt besked huruvida nämn- ! den meddelat beslut, som ej verk-ställts, rörande skyldighet att riva eller ändra byggnad eller vidtaga annan särskild åtgärd med avseende å fastig- heten.

Inom område med stadsplan åligger det byggnadsnämnden eller annan myndighet, som kommunens fullmäktige bestämma, att på begäran av person, som i första stycket sägs, utfärda skriftligt besked rörande den på fastighet belöpande förpliktelsen att till kommunen utgiva bidrag till kost- !z nad för gata. 1 beskedet skall anmärka-s i vad mån betalningsskyldighet för ' förpliktelsen inträtt eller icke.

Där stadsplan finnes åligger det härjämte byggnadsnämnden att, då det begäres av person som avses i första stycket, till denne utlämna karta (ny- byggnadskarta) rörande fastighet som ingår i planen. Byggnadsnämnden bör ock, där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta för fastighet inom område, varest stadsplan ej finnes.

4 5. Med avseende å byggnadsnämnds organisation och arbetssätt skall, där

ej i denna stadga annat föreskrives, vad i 31—42 åå kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning; dock att för Stockholm gäller vad därom är särskilt stadgat. Val av byggnadsnämnd skall ske proportionellt i de fall då sådant är föreskrivet för val till kom- munens styrelse.

I fråga om behörighet för befattningshavare hos kommunen att vara le- damot eller suppleant i byggnadsnämnd skall i stället för bestämmelserna i kommunallagen och motsvarande författning för Stockholm gälla att den är obehörig, vilken har till åliggande att föredraga ärenden inför nämnden.

5 &.

Byggnadsnämnd skall hava tillgång till personal i den omfattning som erfordras för att'nämnden skall kunna behörigen fullgöra sina uppgifter.

Där planläggnings- och byggnadsverksamheten är av större omfattning eller bebyggelsens art så kräver skall byggnadsnämnden såvitt möjligt till sitt biträde hava stadsarkitekt. Till stadsarkitekt må ej utses annan än den, som inom riket avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arki— tektur samt därefter under en längre tid utövat väl vitsordad praktisk verk- samhet inom planläggnings- och byggnadsväsendet. Byggnadsstyrelsen äger d_ock, när skäl äro därtill, medgiva att till stadsarkitekt utses annan än den som avlagt nyss nämnd examen.

I fall som avses i andra stycket skall byggnadsnämnden såvitt möjligt ock hava biträde av person med särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruktionsfrågor (byggnadsinspektör).

Angående stadsingenjör och andra befattningsuhuavare inom mätning-svä- sen'det är särskilt stadgat.

6 &

Befattningshavare, som har till åliggande att föredraga ärenden inför byggnadsnämnden, äger rätt att deltaga i överläggningarna men ej i beslu- ten, samt att, där han det begär, få sin särskilda mening antecknad ftill pro- tokolllet. ,

Finner nämnden att länsarkitekten eller annan statlig eller kommunal tjänsteman bör närvara vid sammanträde med nämnden, (må han kallas till detta, och tillkommer honom då den rätt som i första stycket sägs.

7 &.

Byggnadsnämnd äger åt särskild inom nämnden bild-ad avdelning, åt någon sin ledamot eller åt tjänsteman hos nämnden uppdraga att å nämn- dens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ären-den, vilkas beskaffenhet skatll angivas i nämndens beslut. Ej må dock nämnden åt annan uppdraga att göra framställning eller avgivayttrande till Konungen, länsstyrelsen eller kommunens fullmäktige, att meddela vitesföreläggande eller att slut-

ligt avgöra ärenden, som äro av principiell innebörd eller eljest av större vikt. *

Byggnadsnämndens beslut rörande uppdrag, som i för-sta stycket sägs, skall underställas länsstyrelsens prövning.

Vad i denna stadga sägs om byggnadsnämnd skall i tillämpliga delar gälla den, som på grund av uppdrag enligt första stycket handlar å nämndens vägnar. Beslut, som meddelas på grund av dylikt uppdrag, skall protokoll- föras och snarast anmälas hos nämnden.

8 5.

På framställning av kommunen äger länsstyrelsen utfärda taxa för av— gifter att erläggas av den, som hos nämnden påkallar åtgärd vilken föran- leder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrä- vande förrättning.

Angående avgifter för upprättande och utfärdande av kartor samt för andra åtgärder som ombesörjas av befattningshavare inom mätningsväsen— det gäller vad därom är särskilt stadgat.

2 kap. Om planläggning Allmänna bestämmelser

9 &.

Planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt lämp— lig utveckling inom det område, som planläggningen avser. Tillbörlig hän- syn skall tagas till förhållandena inom angränsande områden samt til-] den allmänna samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för riket gem-ensamma behov. Även enskildas intressen skola tillbörligen beaktas.

Där ej särskilda förhållanden föranleda till annat, skall mark avses för det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse må ej avses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möj- ligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförore- ning eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse. Områden med särskild naturskön—het eller andra säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde ur historisk ell-er kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt samt områden som äro lämpade ooh behövliga för friluftsliv skola såvitt möjligt bevaras. Om skyldighet att bevara fasta forn-lämningar är särskilt stadgat. *

Plan bör ej göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed avsedda syftet.

Regionplan

10 ä.

1 mom. Regionplanering skall bedrivas så, att den därvid förebragta ut- redningen översiktligt belyser de med planläggningen sammanhängande frågor, som äro gemensamma för regionen eller en större del av denna, samt underlättar det framtida avgörandet av dylika frågor.

I regionplan skall i den mån så erfordras med hänsyn till planens syfte upptagas och på ett överskådligt sätt angivas, vilka områden som avses för olika ändamål.

2 mom. Regionplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Er- fordras r-egionplanebestämmelser, böra dessa avfattas i särskild handling.

Generalplan

11 ä.

1 mom. Vid generalplanering skall eftersträvas att utröna och på ett över- siktligt sätt redovisa det behov av utrymme för olika ändamål, som kan förutses för det tillämnade planområdet, samt att på ett lämpligt sätt till- godose detta behov. Härvid bör även undersökas, vilka områden som från allmän synpunkt ej äro lämpade för tätbebyggelse och fördenskull böra undantagas från sådan bebyggelse.

2 mom. Generalplan skall i erforderlig mån vara avfattad på karta. Till planen hörande särskilda bestämmelser skola avfattas i särskild handling.

Å kartan skol-a angivas gränserna för planen samt för de markområden som avses för olika ändamål ävensom, i den mån så erfordras, befintliga förhållanden såsom fastighetsgränser, vägar, byggnader, vattenområden, höjdförhållanden och dylikt.

Stadsplan .

12 5.

1 mom. Vid uppgörande av stadsplan skola de anspråk tillgodoses, som ur olika synpunkter skäligen kunna ställas på en väl ordnad bebyggelse. Därvid skall tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt, att samfärdseln-s och trafiksäkerhetens krav tillbörligen be- aktas, att erforderlig trygghet mot brandfara vinnes samt att hänsyn tages till de fordringar, som böra uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnads- synpunkt. Skälig hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighetsgränser och andra omständigheter, som kunna inverka på planens genomförande. '

Planen må ej givas större omfattning än att den kan förväntas bliva ge- nomförd inom överskådlig tid.

2 mom. Stadsplan skall vara avfattad å karta. Till plan-en hörande be— stämmelser skola avfattas i särskild handling.

Kartan skall tydligt angiva gränserna för planen samt för de markom- råden, som skola användas till byggnadskvarter, gata, torg, park eller annan allmän plats eller till specialområde. Gators och torgs höjd-lägen skola vara angivna med siffror i gatukors och i punkter där lutningen avsevärt ändras.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så erfordras, intagas sta-d- ganden angående reglering av planområdets bebyggande och användning i övrigt, såsom

om kvarters eller specialområdes användning för viss-t ändamål och om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter eller specialområde;

om byggn-adssätt, antal byggnader å tomtplats, byggnads planyta och läge, dess höjd och våningsantal, källardjup eller antal källarvåningar samt an- talet lägenheter som få inredas i en byggnad;

om parkeringsplatser och garage; om utfart eller annan utgång mot gat-a; om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats nyttja utrym- met under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat ändamål;

om förläggande under eller över markens plan av gata eller annan trafik- led; samt

om bevarande av vattenområden och andra naturförhållanden.

Byggnadsplan

13 &.

Byggnadsplan skall uppgöras så, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till de särskilda förhållandena inom det tillämnade planområdet skäligen böra ställas på en väl ordnad bebyggelse. Särskild hänsyn skall tagas til-l bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt m-ar-kägarnas möjligheter att genomföra planen.

Byggnadsplan må ej uppgöras så, att jordbruk, skogsbruk eller annan dylik näring onödigtvis hindras eller försvåras. I planen må upptagas mark för jor-dbruksändamå-l endast i den mån så erfordras 'för planens lämpliga utformning.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 5 är stadgat om stadsplan.

U pprättandc, antagande och fastställelse av plan

14 5. Den som upprättar förslag till plan skall därvid i erforderlig omfattning samråda med kommunens styrelse, länsarkitekten samt övriga myndigheter,

sammanslutningar och enskilda personer, som kunna hava ett väsentligt intresse av frågan.

15 5.

Förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta över det tillämnade planområdet (grund- karta).

I särskild vid grundkartan fogad förteckning (fastighetsförteckning) skola upptagas de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som ingå i det tillämnade planområdet, fastigheternas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut, som kunna hava betydelse för planläggningen. Förteckningen skall vara bestyrkt av person med behörighet att vara mätningsman i stad. Där i orten föres fas'tighetsregister såsom för stad, må dock förteckningen bestyrkas av registerföraren, även om denne icke har sådan behörighet.

Har fråga väckts att generalplan skall helt eller delvis fastställas, skall särskild utredning, motsvarande fordringarna på fastighetsförteckning, verkställas för det område som beröres av frågan.

16 5.

Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myn- dighet för antagande eller fastställelse, v-ara åtföljt av

a) grundkarta och fastighetsförteckning därest sådana skola vara upp- rättade;

b) beskrivning över förslaget med erforderlig motivering;

c) utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för lplanens genomför-ande med beaktande särskilt av grund-ens beskaffenhet, trafik'förhållanden, vattenförsörjning och avlopp, motverkande av vatten- förorening och dylikt; samt -

d) redogörelse för det samråd med myndigheter, markägare och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget.

Innan fastighetsförteckning lägges till grund för underrättelser till sak- ägare, skall den i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade förändringar.

17 5.

1 mom. Innan förslag till plan antages, skall det under viss tid uts'tällas till granskning genom byggnadsnämndens eller, där fråga är om regionplan, genom förbundsstyrelsen-s försorg; och äger den, som ej åtnöjes med för- slaget, att inom samma tid framställa anmärkning däremot hos den myn- dighet, som ombesörjt utställandet'. Där så finnes lämpligt må på en gång utställas två eller flera alternativa förslag.

Tiden för granskningen bestämmes av den myndighet, som ombesörjer

l i |

utställandet. Den må ej sättas kortare än tre månader, där fråga är om regionplan eller general-plan, och ej kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet skall före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Berör förslaget mark, som står under allmän myndighets förvaltning, skall myn— digheten särskilt underrättas.

2 mom. Vid utställande av förslag till regionplan skall förbundsstyrelsen översända kopia och avskrift av förslaget till styrelserna för de kommuner, som förslaget rörer, samt till länsstyrelsen och av frågan berörda centrala myndigheter ävensom, där så finnes lämpligt, till annan som beröres av förslaget, och därvid bestämma viss tid, minst tre månader efter del-fåendet, inom vilken vederbörande äga att till nämnden inkomma med yttrande över förslaget.

3 mom. Innan förslag till generalplan utställes, skall byggnadsnämnden översända avskrifter och kopior av [förslaget till byggnadsstyrelsen och läns- styrelsen.

Skall förslaget helt eller delvis fastställas, har byggnadsnämnden att för— fara på sätt i 4 mom. stadgas om förslag till stadsplan eller byggnadsplan, dock att underrättelser icke erfordras till andra sakägare än dem som be— röras aV fastställelsen.

& mom. Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall byggnadsnämnden före ingången av den tid, som bestämts för förslagets granskning, med posten under rekommendation eller eljest bevisligen av— sända skriftlig underrättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till varje känd och inom riket boende markägare, som beröres av frågan och icke skriftligen godkänt förslaget. Är markområde samfällt för flera fas- tigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej underrättelse till de sär- skilda delägarna i samfälligheten, utan må underrättelsen sändas allenast till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Äger denne ej att själv föra talan för delägarna i samfälligheten, är han delägarna ansvarig för att un- derrättelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller för- valtare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken delägare underrättelsen tillställts kungöras på sätt i 1 mom. andra stycket sägs.

Berör förslaget, i vad det skall fastställas, allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan anläggning, som avses i 81 & byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 & samma lag, skall utdrag av för-slaget i erforderliga delar tillställas vederbörlig myndighet eller, där fråga är om anläggning som tillhör annan än kronan, dess ägare med anmodan att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, som ej må sättas kortare än den

jämlikt 1 mom. bestämda granskningstiden, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad nu stadgats behöver dock ej iakttagas med av- seende å sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Ett exemplar av förslag-et skall tillställas kommunens styrelse. Avser för- slaget område, som gränsar till annan kommun, bör byggnadsnämnden be- reda jämväl dess styrelse tillfälle att yttra sig över förslaget.”

5 mom. Vidtages ändring i för-slag till plan, sedan det varit utställt till granskning, skall det ånyo utställas. Nytt utställande erfordras dock icke om de sakägare, som beröras av ändringen, skriftligen godkänt denna eller ock underrättats om ändringen på sätt i 4 mom. sägs samt erhållit tillfälle att vid sammanträde eller annorledes taga del därav.

18 5.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt på sätt i 17 å sägs, skall byggnadsnämnden gran-ska förslaget jämte inkomna anmärkningar och yttranden. Härefter skall byggnadsnämnden, såvida nämnden ej sj älv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till kommunens fullmäktige.

19 5.

1 mom. Sedan generalplan antagits, skall planen med därtill hörande utredning i avskrift och bestyrkt kopia genom byggnadsnämnd-ens försorg tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, länsarkitekten, överlantmätaren ooh vederbörande distriktslantmätare.

2 mom. När fastställelse sökes å regionplan, generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, skola handlingarna i ärendet insändas till länsstyrelsen.

20 5. När plan inkommit till länsstyrelsen för fastställelse, skall länsstyrelsen, såvida den ej själv har att besluta i ärendet, överlämna handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

21 5.

Sedan plan blivit fastställd, skola handlingarna översändas till byggnads- nämnden eller, där fråga är om regionplan, till förbunds-styrelsen. Om un— derrättelse till vederbörande myndigheter och tjänstemän genom statsde- partement eller länsstyrelsen är särskilt stadgat.

När länsstyrelsen meddelat beslut om fastställelse beträffande general- plan, stadsplan eller byggnadsplan, skall länsstyrelsen samma dag över- sända underrättelse därom till envar som i ärendet framställt yrkande, vil- ket genom beslutet helt eller delvis lämnats utan bifall. Får beslutet på grund av stadgandet i 150 & tredje stycket byggnadslagen ej överklagas, skall länsstyrelsen utfärda bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Där enligt bestämmelserna i 45 & byggnadslagen stadsplan fastställts un- der villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande härom genom byggnadsnämn— dens försorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen, överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätare.

22 %.

Där förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan enligt bestäm- melserna i byggnadslagen upprättats på föranstaltande av Konungen eller länsstyrelsen, har länsstyrelsen att fullgöra vad i 17 5 är stadgat förbygg- nadsnämnd. Sedan länsstyrelsen granskat inkomna anmärkningar och ytt- randen över förslaget samt kommunens fullmäktige blivit hörda i ärendet, skall med avseende å den fortsatta handläggningen förfaras på sätt i 20 och 21 55 sägs.

23 5.

Vad i detta kapitel är stadgat om upprättande, antagande och faststäl- lande av plan skall i tillämpliga delar gälla ändring eller upphävande av planen, dock att grundkarta icke i något fall erfordras,_om de förhållanden, som äro av bety-delse för frågan, med tillräcklig tydlighet framgå av förut tillgänglig karta. Där ändring berör blott ett mindre antal markägare, er- fordras ej heller utställande eller kungörelse i tidning, såvida markägarna skriftligen medgivit att sådant förfarande ej tillämpas eller ock erhållit underrättelse om förslaget på sätt i 17 5 4 mom. sägs samt därefter under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av detta. Vid ändring av region- plan eller generalplan må tiden för utställandet minskats till tre veckor.

Särskilda bestämmelser

24 ä.

1 mom. När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan sär- skilt tillstånd enligt 15, 35, 82, 86, 109, 110, 121 eller 122 55 byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd, meddelas, skall länsstyrelsen underrätta markägarna därom genom kun- görelse i den eller de tidningar, i vilka kommun-ala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Det område, som avses med förordnandet, skall å karta eller annorledes tydligt angivas till sina gränser.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänste- män ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte kopia av kartan är särskilt stadgat.

2 mom. Har förordnande jämlikt 16 eller 36 15 byggnadslagen meddelats om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna genom

länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom. första stycket är stadgat.

25 &.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 & byggnadslagen rörande särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatuhygg- nadskostnad eller ändring därav, och finna kommunens fullmäktige att frågan bör komma under närmare prövning, ankommer det på fullmäktige att låta verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag vartill ut- redningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats skall detsamma ubställas för granskning under Viss tid, minst tre veckor, efter det kungörelse härom skett i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införas. Där fråga är om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall dessutom på (sätt i 17 5 4 mom. första stycket sägs underrättelse om förslagets utstäl- lande för granskning tillställas kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, dock att sådan underrättelse ej behöver till- ställas den som skriftligen godkänt förslaget. När den för granskning be— stämda tiden tillända'gått äga fullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan fullmäktiges beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

26 &.

Uppkommer fråga om förpliktande för ägare av mark, för Vilken stads- plan fastställts eller skall fastställas, att avstå mark eller bekosta utförande av särskilda anordningar j ämlikt 70, 73 eller 165 5 (första stycket byggnads- lagen, skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts skall tillfälle beredas vederbörande markägare att under viss tid, minst tre veckor, granska detsamma. Härom skall mark— ägare, därest ihan ej skriftligen godkänt förslaget, underrättas på sätt i 17 5 4 mom. första stycket sägs.

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på be- styrkt kopia av stad-spl-anekartan eller särskild karta med samma nog- grannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdo- maren, då frå-ga väckts om tillämpning av 70 5 eller 165 5 första stycket byggnadslagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

27 5. Vad i 26 5 första, andra och tredje styckena "stadgas skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om förpliktande xför ägare av mark, för vilken

byggnadsplan skall fastställas eller fastställts, att upplåta mark till väg eller annan allmän plats jämlikt 113 5 eller 165 5 andra stycket byggnads— lagen.

Om skyldighet för byggnadsnämnden att i nu avsett fall göra anmälan till inskrivningsdomaren stadgas i 113 ?; byggnadslagen.

28 5.

Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av bygg- nadsplan skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, huruvida väg— förening, varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas för planom- rådet.

3 kap. Om utomplansbestämmelser

29 &.

Där i enlighet med föreskrifterna i byggnad-slagen bestämts att utom- planus-bestämmelser skola tillämpas, skall, såvida ej Konungen annorlunda förordnat, i sådant hänseende gälla följande:

1) Nybyggnad må ej äga rum med mindre tomtplatsen kan anses till- räckligt stor och i övrigt lämpad, för bebyggelse.

2) Tomtplats må ej bebyggas i större omfattning än att till gårdsplan och för andra fastighetens behov återstår det utrymme, som med hänsyn till ortens sed, fastighetens användningssätt och övriga omständigheter kan anses skäligt.

3) Byggnad må ej uppföras på mindre avstånd än 4,5 meter från gräns för enskild väg, som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfärdseln, och ej närmare vägens mittlinje än 9 meter.

4) Bostadsbyggnad må ej uppföras i flera än två våningar ell-er till större höj-d än 7,5 meter och må ej innehålla flera än två bostadslägenheter.

När särskilda omständigheter föranleda därtill äger byggnadsnämnden medgiva undantag från bestämmelserna under 3) och 4) här ovan, såvitt det kan ske utan att sundheten, trafiksäkerheten, tryggheten mot brand eller trevnaden eftersättes.

30 5.

När fråga väckts att utomplansbestämmelser skola tillämpas inom visst område, åligger det byggnadsnämnden att utreda frågan och uppgöra för- slag till närmare avgränsning av området. Förslaget skall i erforderlig mån vara avfattat på karta. '

I övrigt skall med avseende å handläggning av fråga om införande eller upphävande av utomplansbestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i 17 5 1 mom. samt 18—22 slå är stadgat om antaga-nde, fastställande och upphävande av byggnadsplan.

4 kap. Om tomtindelning m.m.

31 &.

Byggnadsnämnden i kommun. varest finnes område med stadsplan eller byggnadsplan, skall med särskild uppmärksamhet följa ochi mån av behov å skiss eller karta åskådliggöra, hur områdets bebyggande fortskrider.

Där så finnes påkallat, skall nämnden verkställa särskild utredning för bedömande, hur bebyggelse och fastighetsbildning lämpligen bör ske för att ingå som led i ett ändamålsenligt utnyttjande av området.

32 5.

Där stadsplan finnes skall byggnadsnämnden tillse att tomtindelning kommer till stånd när sådan erfordras. Förutsätter fastställd ändring av stadsplan att ändring sker i tomtindelning eller är gällande tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har nämnd-en att vidtaga åtgärd för ändring av tomtindeln—ingen, där så kan ske.

33 5.

Vid tomtindelning skall eftersträvas att nå en ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret. Varje fastighet bör hava erforderlig utfart. Behörig hänsyn skall tagas till bestående äganderätts- och servitutsförhål- lan-den samt av markens ägare uttryckta önskemål.

34 ä.

1 mom. Förslag till tomtindelning skall upprättas av person, som är be- hörig att vara mätningsman i stad. Till förslaget skall höra beskrivning, i vilken för varje tomt skall upptagas storleken av vart och ett av de om- råden av vilka tomten skall bildas, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. Till förslaget skall ock höra förteckning över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets uppgörande bör samråd ske med markägarna varjämte, där så prövas lämpligt, tillfälle bör beredas kommunens styrelse att yttra sig i frågan.

2 mom. Förslag till tomtindelning skall genom byggnadsnämndens för—

sorg utställas till granskning under viss tid, minst tre veckor; och äger den, som ej åtnöjes med förslaget, att under samm-a tid framställa anmärkning , däremot hos byggnadsnämnden. Utstäl'lande erfordras dock icke, om samt- liga ägare av mark inom kvarteret skriftligen medgivit att dylikt förfarande ej tillämpas.

Om utställande av förslag till tomtindelning skola ägarna av mark inom kvarteret underrättas på sätt i 17 ä 4 mom. första stycket sägs. Är mark- ägares vis'telseort okänd och finnes ej någon, som veterligen äger att föra talan för honom, skall kungörelse om utställandet före den bestämda tidens början ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införas.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det varit utställt till granskning, skall stadgandet i 17 5 5 mom. äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Sedan byggnadsnämnden antag-it förslag till tomtindelning, skall nämnden översända samtliga handlingar i ärendet till länsstyrelsen.

Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom till byggnadsnämnden, kommunens styrelse och de markägare, Isom i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighets- registret. Där till följd av stadgandet i 150 & tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

4 mom. Vad nu är stadgat om antagande och fastställande av tomtindel-

ning gäller i tillämpliga delar jämväl ändring eller upphävande av sådan indelning.

35 5. Där tomtindelning ej äger rum, skall byggnadsnämnden verka för att fastighetsbildningen ändock sker så, att varje fastighet kan ändamålsenligt utnyttjas i enlighet med gällande plan och bestämmelser för bebyggelsen.

5 kap. Om byggande Inledande bestämmelser 36 5. Stadgandena i detta kapitel äro, där annat ej angives, tillämpliga allenast inom område, för vilket gäller fastställd generalplan, stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser. Inom område med utomplansbestämmelser äga stadg-andena i detta ka-

pitel ej tillämpning i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring.

37 5.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebygga-nde avsedd fastighet.

Med gata förstås i detta kapitel område som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till gata, torg eller eljest för allmän körtrafik, område som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, inom område med utomplansbestämmelser belägen enskild väg som är av betydelse för allmänna samfärdseln inom området, så ock allmän väg.

Angående vad som är att hän—föra till nybyggnad stadgas i 76 å.

38 5.

Där i detta kapitel eller i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbe- stämmelser givits föreskrift om hushöjd, källardjup eller dylikt, skall, så- vida annat ej angivits, måttet räknas från angränsande gatas medelnivå invid tomten. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas måttet från markens medelnivå invid byggnaden. Byggnad må ej, med mindre särskilda skäl föranleda därtill, anses såsom fritt liggande inne å tomt, om någon del därav ligger närmare gata än 6 meter. Byggnads höjd räknas till skärningen mellan fasadplanet och takplanet.

Har föreskrift givits om visst antal våningar, skall såsom våning anses källare, om golvet i den närmast högre våningen lägges mer än 1,5 meter över omgivande markyta och byggnadsnämnden ej med hänsyn till terräng— förhållandena 'medgiver annan bedömning.

Nybyggnad

39 5.

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta forn— lämningar och byggnadsminnen är särskilt stadgat.

_ 40 &.

Byggnad skall förläggas till sådant ställe å tomten att den på lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse å denna och å närbelägen mark. Byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida annat ej före- skrivits i planen eller medgives av byggnadsnämnden, läggas i gatulinjen eller, om förgård finnes, i inre förgårdslinjen.

!

33. I övrigt skall, där annat ej är föreskrivet, vid val av plats för byggnad iakttagas

a) att byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad på annan tomt, icke må läggas på mindre av- stånd från gränsen mot denna än som motsvarar hälften av den för bygg- naden tillåtna största höjden och ej närmare gränsen än 4,5 meter; samt

b) att avståndet mellan byggnade-r å sam-ma tomt ej må vara mindre än den för någondera byggnaden tillåtna största höjden.

Byggnadsnämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna i andra stycket, om det finnes påkallat av särskilda skäl samt kan ske utan men för granne eller fara för sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och utan att ett lämpligt bebyggande av området försvåras. Kan åtgärden in- verka på förhållandena å angränsande to-mt, skall dess ägare höras i saken.

41 å.

Byggnads tak må icke skjuta över ett plan, som skär närmaste fasadplan på den för byggnaden tillåtna högsta höjden och höjer sig inåt byggnaden med en lutning av 45”. Byggnadsnämnden äger dock medgiva, att takkupor och andra anordningar, som kunna anses påkallade med hänsyn till bygg- nadens utseende eller av praktiska skäl, skjuta över detta plan.

42 5.

1 mom. Byggnad må ej "uppföras så, att någon del därav når över gata.

Byggnadsnämnden äger dock medgiva

a) att grundkonstruktion, trappsteg ovan gatuplanet, fasadlist eller an- nan liknande mindre fasaddel skjuter över gräns mot gata;

b) att balkong, burspråk eller annan liknande byggnadsdel utbygges över gata; samt

e) att port, dörr, grind eller fönster vid öppnandet når över gata. Medgivande, som nu sagts, må lämnas allenast där det med hänsyn till gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken eller eljest. I fall, som avses i andra stycket b), skall särskilt tillses, att anordningen icke medför men för grannfastighet.

2 mom. Vad i 1 mom. är föreskrivet om befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva byggande å gatumark skall äga motsvarande tillämpning, där någon vill uppföra byggnad så, att den skjuter in på mark, som enligt gäl- lande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

43 &. Byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar, som kunna utsättas för väsentliga belastningar, skola hava betryggande bärförmåga, stadga och beständighet.

44 5. 1 mom. Uppföres byggnad i gräns mot annan tomt och är ej det framför- varande området undantaget från bebyggande till minst 9 meters bredd, skall byggnaden, såvida annat ej föreskrivits i gällande plan, skiljas från granntomten medelst brandmur. ,

Där fråga är om byggnader i högst två våningar, må byggnadsnämnden medgiva befrielse från skyldigheten att uppföra brandmur, om grannarna äro ense därom och byggnaderna i övrigt anordnas på ett med hänsyn till brandfaran betryggande sätt.

I fråga om envåningsbyggnad må anstånd med eller befrielse från skyl- digheten att uppföra brandmur medgiva-s av byggnadsnämnden, där nämn- den efter grannens hörande finner detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek, avståndet till byggnad på angränsande tomt och övriga omstän- digheter kunna ske utan olägenhet.

2 mom. Om särskilda skäl tala därför må byggnadsnämnden medgiva att brandmur eller annan vägg anordnas gemensamt för byggnader som sam- manbyggas, där det kan ske utan olägenhet och grannarna äro ense därom.

45 5.

1 mom. Byggnad skall med avseende å konstruktion och inredning utföras så, att faran för brand ej blir större än vad som är ofrånkomligt med hänsyn till byggnadsmaterialet, byggnadens ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Inom tätare bebyggelse skall byggnads tak ut— föras av eller täckas med material, som i tillräcklig mån skyddar mot sprid- ning av brand. Större byggnad skall, om byggnadsnämnden finner det er- forderligt, uppdelas i lämpligt stora enheter genom brands-äker mur.

2 mom. Byggnad i två våningar skall, om den upptager större planyta än 200 kvadratmeter och icke genom brandsäker mur uppdelas i enheter av högst denna storlek, utföras så, att den kan betecknas som brandhärdig. Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter, därest bostads- eller arbetsrum inredes på vinden.

3 mom. Byggnad i tre eller flera våningar skall utföras så, att den kan betecknas såsom brandsäker.

Vad nu sagts gäller ock byggnad i två våningar, om i byggnaden skall inrymmas:

a) samlingslokal för mer än 150 personer;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat för mer än 50 gäster;

d) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 platser; eller

e) industriell rörelse som i regel sysselsätter mer än 50 personer. 4 mom. Skulle tillämpning av bestämmelserna i 2 eller 3 mom. medföra

oskälig kostnad eller föreligger eljest särskilt skäl till undantag, må sådant medgivas av byggnadsnämnden. -

5 mom. Inom utrymme ovan inredd vind må boningsrum ej anordnas, såvida ej byggnadsnämnden medgiver undantag med hänsyn till vidtagna åtgärder till skydd mot brandfara.

6 mom. Byggnad skall hava erforderligt antal utgångar, trappor och andra utrymningsvägar, ägnade att bereda trygghet vid brand. Trappa skall hava tillräcklig bredd och lämplig stigning samt skall, i den mån så er- fordras, vara försedd med ledstång och räcke.

7 mom. Eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål, såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränslfeförråd och dylikt skola anordnas så, att sanitär olägenhet, brandfara eller risk för olycksfall icke uppkommer.

46 5.

Byggnad, vars höjd över närmast kringliggande mark icke någonstädes understiger fem meter, skall vara försedd med anordning för uppstigning på taket.

Där så erfordras skall anordning finnas för uppstigning på skorsten. Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt till åtta meter eller finnes på taket lanternin, lj-usbrunn eller liknande, skall byggnaden, i den mån så erfordras, vara försedd med anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket.

47 &.

Byggnad för stadigvarande bruk, vari inrymmes bostads- eller arbets- rum, skall anordnas och inredas så, att den beredermöjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med behövlig sanitär utrustning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme— och ljudisolering samt till— fredsställande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skall finnas fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbetsrum och därtill hörande personalrum skola hava tillräckligt luftn'trymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. Till byggnaden skall höra soprum, om så erfordras. Med avseende å arbetsrum må byggnadsnämnden medgiva undantag från

bestämmelsernai denna paragraf, där sådant påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. Byggnadsnämnden må ock medgiva, att mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster.

48 5.

I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad här förut är stadgat iakttagas följande:

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genomluft— bar.

2. Golvytan i boningsrum må ej understiga 7 kvadratmeter. I varje bo- stadslägenhet skall ett rum hava en golvyta av minst 12 kvadratmeter. In- går kök i lägenheten, skola köket och ett boningsrum eller ock två bonings- rum hava en sammanlagd golvyta av minst 28 kvadratmeter. I lägenhet om allenast ett rum och kök må dock detta mått minskas till 25 kvadratmeter. Med kök förstås för matlagning avsett utrymme med en golvyta av minst 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet skall, räknat från golv till tak, vara minst 2,50 meter.

4. Till bostadslägenhet skall höra vindskontor eller annat därmed jäm- förligt förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och torkrum, plats för rengöring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara an- ordnat. Möter i särskilt fall betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna paragraf ell-er tala eljest synnerliga skäl för att något av dessa stadganden frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt med kravet på trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre rumshöjd i bostadslägenhet än 2.10 meter.

49 å

Byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för un— dervisning, sjukhus eller annan vårdanstalt, hotell, pensionat, samlings- lokal samt lokal för hantverk eller handel, skall utöver vad förut är stadgat fylla de särskilda 'krav, som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien, skydd mot brandfara och olycksfall samt på trevnad och bekvämlighet för dem, som skola vistas i byggnaden.

Särskilt skall iakttagas,

a) att väggar, tak och golv utföras i sådant material och få sådan ut— formning, att de utan svårighet kunna rengöras i den omfattning och på det sätt verksamheten fordrar;

b) att erforderliga anordningar vidtagas för att avlägsna och oskadlig- göra fast eller flytande avfall och'orenlighet ävensom damm, rök, gas eller ånga, som uppkommer i verksamheten; samt

e) att erforderliga utrymmen avses till personalrum och att vid behov anordnas särskilda tvättrum, klädrum, matrum, överliggningsrum och väntrum.

Ändring av byggnad

i 50 5.

Vid sådan ändring av byggnad, som ej är att hänföra" till nybyggnad, skola bestämmelserna i 39—49 55 äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröras av ändringen.

Byggnadsnämnden äger medgiva und-antag, där sådant påkallas av om- ständigheterna och icke medför brandfara eller olägenhet i sanitärt av- seende eller eljest.

Underhåll av byggnad

51 &. Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

Rivning av byggnad

52 5.

1 mom. Har byggnad genom brand eller annorledes blivit skadad i vä- sentlig män och blir den ej iståndsatt inom skälig tid, äger byggnadsnämn- den, om så prövas erforderligt, föreskriva att byggnaden skall rivas.

2 mom. Kan byggnad, som skall rivas, antagas vara behäftad med virkes- förstörande insekter eller annan ohyra, skall lämplig åtgärd vidtagas till utrotande av ohyran.

Skylt m. m.

53 5. , Skylt skall till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk på ! prydlighet och vara lämpad för platsen. Särskilt skall tillses, att den ej inverkar menligt på stads- eller landskapsbilden eller medför brandfara ! eller risk för olycksfall sa-mt att den ej skymmer sikten eller på annat sätt verkar störande på trafiken eller för närboende. Skadad eller eljest brist- fällig anordning skall, om den ej iståndsättes, snarast borttagas. Vad nu sagts skall ock gälla annan fast anordning, såsom stängsel, ben- sinpump eller dylikt. Virkes- eller annat varuupplag må ej anordnas så, att det vållar sanitär

olägenhet, brandfara eller risk för olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende eller vanpryder omgivningen.

Tomt

54 5.

1 mom. Tomt skall, vare sig den tagits i anspråk för sitt ändamål eller icke, vara ordnad på ett prydligt sätt och hållas i vårdat skick. Därvid skall tillses, att växtligheten ej hin-drar sikten för trafiken.

2 mom. Bebyggd tomt skall beträffande lutning och höjdläge samt plan- tering och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till ljustillförseln sa-mt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger föreskriva att å tomten skall anordnas och vi-dmakt'hållas plantering eller annan liknande anordning. Byggnadsnämnden äger ock föreskriva, att stängsel skall hållas mot gata.

3 mom. Å tomt skall inom- eller utomhus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bo eller vistas på tomten samt för verksamhet som där bedrives, såvida dylikt utrymme kan beredas för rimlig kostnad 0th utan synnerlig olägenhet i övrigt. Från vad sålunda föreskrivits äger byggnadsnämnden medgiva un- dantag, om särskild plats för fordon-en beretts annorstädes än å tomten så ock eljest om särskilda skäl äro därtill.

Byggnadslov

55 5.

1 mom. Åtgärd, som enligt 76 5 är att hänföra till nybyggnad, må ej före- tagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). :'Byggnadslov erfordras jämväl för följande åtgärder, nämligen

sådan till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som berör kon- struktionen av dess bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilationskanaler eller avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende;

ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ända— mål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd ritning; samt

inrättande av fast cistern eller annan fast anordning för hantering eller förvaring av brännbara vätskor, såvida åtgärden ej avser allenast att till— godose viss fastighets husbehov.

Inom område med stadsplan erfordras härutöver byggnadslov för rivning av byggnad samt för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljus- anordning.

Med avseende å område, som är beläget i närheten av befintlig eller till- ämnad befästning, statlig flygplats eller annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk, äger länsstyrelsen i den omfattning som finnes erforderlig föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för inrättande av varuupplag,

m'at-erialgård eller lj-usanordning eller schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd jämväl där sådan skyldighet ej följer av de här förut givna bestämmelse-rna. Föreskriften skall kungöras på sätt i 24 ä 1 mom. första stycket sägs.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat må utan byggnadslov företagas invändig ändring av bostadsbyggnad som ej innehåller flera än två bostadslägenheter eller av därtill hörande uthus, såvida åtgärden icke består i inredande av ytterligare bostadslägenhet eller av lokal för handels— rörelse, hantverk eller industri och ej heller berör konstruktionen av bygg- nadens bärande delar, eldstäder eller rökkanaler.

Stadgandena i 1 mom. äga ej tillämpning i fråga om allmän byggnad, som tillhör kronan.

3 mom. Befrielse från skyldighet att söka byggnadslov må av länssty- relsen medgivas i fråga om större avskilt område i en ägares hand, såframt det kan anses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på till- fredsställande sätt samt byggnadsnämnden tillstyrkt medgivandet. Medgi- vandet må när som helst återkallas.

4 mom. Den som ämnar verkställa byggnadsarbete, för vilket byggnads- lov ej erfordras, äger ändock, om han så önskar, genom ansökan påkalla byggnadsnämndens prövning av åtgärden. Om sådant ärende skall i till- lämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om ärende rörande byggnads- lov.

56 ä.

1 mom. Ansökan om byggnadslov göres skriftligen hos byggnadsnämn- den.

Vid ansökan om byggnadslov för uppförande av ny byggnad eller till- byggnad av förut befintlig byggnad skola fogas situationsplan över t-omten, utvisande befintliga byggnaders och tillämnad byggnads läge, samt ritningar rörande företaget med erforderlig beskrivning. Inom område, varest bygg- nadsnämnden tillhandahåller nybyggnadskarta, skall situationsplanen vara grundad å sådan karta. Där ej särskilda omständigheter föranleda till annat, skola situationsplan och ritningar ingivas i tre exemplar.

Vid ansökan om byggnadslov för annan åtgärd än nu sagts skol-a fogas erforderliga ritningar och beskrivningar.

2 mom. Erfordras ytterligare utredning, som icke lämpligen—kan inför- skaffas genom byggnadsnämndens försorg, äger nämnden förelägga sökan- den att inom viss tid inkomma därmed vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

3 mom. Där så finnes lämpligt äger byggnadsnämnden medgiva att rit— ningar och beskrivningar ingivas i mån av arbetets fortgång. Byggnads- nämnden må ock i fråga om arbete av mindre omfattning medgiva befrielse från skyldigheten att ingiva ritning.

1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämn- den tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda vägar, strandlagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utf-artsväg eller avlopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöja'ktig säkerhet ställts.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm- förligt behov.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må byggnadsnämnden meddela lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den all- männa nyttan och trevnaden, även om (de skulle strida mot fastställd gene- ralplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller inne- fatta tätbebyggelse, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens an- vändning fö'r avsett ändamål.

Byggnadsnämnden må ock meddela lov till uppförande av tillfällig bygg- nad, oaktat företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagt-s eller mot bestämmelserna i 37 5 första eller andra stycket byggnadslagen, så- framt företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen, bestämmel- serna eller förbudet avsedda syftet. Sådant byggnad-slov må avse rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades, byggnadsnämnden dock obetaget att på ansökan medgiva förlängning av tiden med högst tre år 1 sänder.

Angående befogenhet i vissa fall för byggnadsnämnd att medgiva undan— tag från gällande planer, bestämmelser och förbud i vidare mån än nu sagts stadgas i 68 5.

58 5.

Är åtgärd, för vilken byggnadslov sökes, enligt stadgande i lag eller för- fattning beroende på tillstånd av annan myndighet än byggnadsnämnd, skall nämnden hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd.

Berör åtgärden område, varest gäller förbud mot bebyggelse med hänsyn till befintlig eller tillämnad anläggning för försvarsändamål eller luftfart, och finner byggnadsnämnden tvekan råd-a huruvida hinder mot byggnads- lov föreligger me—d hänsyn till vad i nämnda lagrum sägs, har nämnden att hänvända sig till länsstyrelsen för erhållande av vederbörande myndighe- ters yttranden eller andra upplysningar i saken.

59 5. 1 mom. Beslut i ärende rörande byggnadslov skall meddelas sökanden

skriftligen. I beslut, varigenom byggnadslov beviljas, skola meddelas er- forderliga föreskrifter rörande arbetets utförande samt röran-de de anmäl- ningar, som skola göras hos byggnadsnämnden. Erfordras tillstånd av an- nan myndighet än byggnadsnämnd-en, bör ibeslutet intagas erinran därom, såvida icke byggnadsnämnden förmedlat ansökan om sådant tillstånd.

2 mom. Vid byggnadslov för nybyggnad må, om byggnadsnämnden finner det nödigt och sökanden skriftligen samtyckt därtill, fogas villkor att annan byggnad å tomten skall rivas, ombyggas eller ändras. I beslutet skall angivas viss tid för villkorets fullgörande.

3. mom. Av handlingar, som jämlikt 56 å ingivits till byggnadsnämnd, skall ett exemplar förses med påskrift om nämndens beslut och återställas till sökanden. Beviljas byggnadslov. skall ett exemplar av handlingarna för- varas i nämndens arkiv.

4 mom. Har byggnadsnämnden i beslut om byggnadslov frångått mening, som i ärendet uttalats av annan myndighet, skall nämn-den ofördröjligen underrätta myndigheten om beslutet.

60 &. Byggnadslov är förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall äger bygg- nadslov giltighet för längre tid än fem år.

Inträder förbud mot nybyggnad enligt bestämmelserna i byggnadslagen, må dessförinnan meddelat byggnadslov ej utnyttjas i vad det strider mot förbudet. Påbörjat byggnadsarbete må dock slutföras.

o

Byggnadsarbele och tillsyn a sådant arbete

61 5. Byggnadsarbete skall utföras enligt gällande bestämmelser och fastställda ritningar samt med ändamålsenligt material och i övrigt på betryggande sätt.

Vid arbetet skola iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till förekommande av skada å person eller egendom samt obehag för trafikanter och närboende.

Särskilt bör vid arbetet beaktas

att seh-aktnings- samt grundläggnings- och rivningsa-rbete verkställes med försiktighet, så att grannbyggnad eller gata med dess ledningar ej lider skada; .

att byggnadsställning-ar göras hållfasta och stadiga; samt att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt anordnas så, att brandfara och andra olägenheter såvitt möjligt und- vikas.

1 mom. För arbete, som avser nybyggnad, rivning av byggnad eller änd- ring av byggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande utsedd ansvarig arbetsledare, såframt ej byggnadsnämnden beträffande ar- bete av ringa omfattning funnit att särskild arbetsledare icke erfordras.

2 mom. Till arbetsledare må ej utses annan än den, som byggnadsnämn- den prövat äga erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet. Avser arbetet uppförande av byggnad i flera än två våningar eller ingå däri arbeten [av tekniskt mera krävande art, skall arbetsledaren hava avlagt examen vid högre teknisk läroanstalt eller på annat sätt hos byggnadsnämn- den styrkt sig äga nöjaktig kännedom om dylika arbeten. Fordrar viss del av arbetet särskild sakkunskap äger byggnadsnämnden föreskriva, att led- ningen av arbetet i denna del skall anförtros någon, som besitter sådan kunskap.

3 mom. Innan arbetet påbörjas, skall till byggnadsnämnden avlämnas skriftlig förklaring av arbetsledaren, att denne åtager sig uppdraget.

& mom. Arbetsledaren åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för dess behöriga fullgör-ande, att avgiva föreskrivna anmälningar till byggnadsnämnden och andra myndigheter samt att när- vara vid byggnadsnämndens besiktningar av arbetet. Gör han sig skyldig till allvarlig försummelse, äger byggnadsnämnden fråntaga honom led- ningen av arbetet så bok, om synnerliga skäl äro därtill, förklara honom för viss tid förlustig rätten att vara ansvarig arbets'ledare inom kommunen. Skulle den byggande motsätta sig att gällande bestämmelser angående ar- betet iakttagas, har arbetsledaren att anmäla förhållandet hos byggnads- nämnden.

' 63 5.

1 mom. Vid uppförande av ny byggnad, vartill byggnadslov erfordras, skall till byggnadsnämnden göras anmälan:

a) när företaget påbörjas;

b) då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller pål- ning skall påbörjas;

c) då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utföres; (1) då byggnad-ens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan putsning eller annan ytbehandling verkställes eller :golv inlägges; samt

e) då företaget slutförts. Vid sådan rivning av byggnad eller ändring av byggnad, vartill byggnads- lov erfordras, skall anmälan göras till byggnadsnämnden innan företaget påbörjas samt då det slutfört-s.

Byggnadsnämnden äger för särskilt fall föreskriva, att anmälan skall

& l i i l i I | 1 l

göras jämväl vid annan tidpunkt än nu nämnts. Byggnadsnämnden äger ock medgiva befrielse helt eller delvis från anmälningsskyld-igheten.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla företag, för vilket jämlikt 55 5 3 mom. gäller befrielse från skyldighet att söka byggnadslov. När anmälan första gången göres, skola därvid i två exemplar fogas situationsplan, rit— ningar och arbetsbeskrivningar i enlighet med vad som gäller vid sökande av byggnadslov. Nämnden äger dock medgiva anstånd med eller befrielse från skyldigheten att ingiva ritningar och beskrivningar.

64 5.

När till byggnadsnämnd inkommit anmälan om företag, som avser upp- förande av byggnad eller tillbyggnad inom område med stadsplan, skall nämnden ofördröjligen låta utstaka byggnaden å marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnaden till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstakningen.

Inom område, för vilket stadsplan ej fastställts, skall byggnadsnämnden föranstalta om utstakning av byggnad och utmärkande av dess höjdläge där så finnes påkallat och det lämpligen kan ske.

65 5.

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besikt- ningar. Byggnadsnämnden äger ock, där så prövas lämpligt, besiktiga bygg- nadsföretag, vartill byggnadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktning-ar utrönas, huruvida byggnaden förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grund'bottnen, stommen och byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan, skall särskild besiktning företagas vid ett vart av de tillfällen, som omnämnas i 63 5 första stycket b), c), d) och e) (grundbesiktning, lägesbesiktning, stombesiktning, Slutbesiktning).

I intet fall må Slutbesiktning underlåtas, om den byggande begär sådan besiktning.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnads- nämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt sam- ordnas med byggnadsnämndens besiktningar.

2 mom. Den byggande skall vid besiktning förete ritningar och övriga handlingar rörande företaget samt lämna besik'tningsmannen erforderlig handräckning.

Vid .slutbesiktning av byggnad skall den byggande'förete bevis av veder— börande skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilations— kanaler, som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas cen'tralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorste- nen till denna undergått täthe'tsprovning. Där byggnadsnämnden så prövar

erforderligt, skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verklställts av värmeledningsanläggning, mekanisk ventilationsanläggning eller ventil-ationskanal från garage eller annan lokal, där giftiga eller illa- luktande gaser kunna alstras.

3 mom. över verkställd besiktning och vad därvid förekom-mit skall bygg— nadsnämnden på begäran meddela den byggande skriftligt bevis.

Byggande inom vissa icke planlagda områden

66 5.

Inom område, som ej omfattas av fastställd generalplan, stadsplan, bygg— nadsplan eller utomplansbestämmelser, skola stadgandena i detta kapitel i tillämpliga delar lända till efterr'ättelse i fråga om uppförande eller till ny- byggnad hänförlig ändring av byggnad i tre eller flera våningar, såvida den ej är hänförlig till ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller där- med jämförlig näring.

Vad nu sagts gäll-er ock uppförande eller anordnande av

a) samlingslokal som inrymmer mer än 150 personer eller som är avsedd att nyttjas till biograf ;

b) undervisningsanstalt för mer än 150 elever;

c) hotell eller pensionat, för vars drivande fordras myndighets tillstånd; (1) vårdanstalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 platser; eller

e) fabrik eller annan industriell rörelse. Vad i 55 5 4 mom. är stadgat om rätt att påkalla byggnadsnämndens pröv- ning av åtgärd, vartill byggnadslov ej erfordras, samt om förfarandet i så- dant ärende skall äga tillämpning jämväl inom område som i första stycket

sägs.

Vissa allmänna byggnader

67 5.

Med avseende å allmän byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, som har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från be- stämmelserna i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrifter. Detsamma gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyltar, stäng- sel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan allmän byggnad påbörjas för kronans räkning, skall anmälan om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av situationsplan som i 56 5 1 mom. sägs samt av ritningar och beskriv— ningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej motsvarar skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stads- eller landskapsbilden, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ända— mål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre veckor efter

handlingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnad-en ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Undantag i vissa fall från gällande föreskrifter

68 5.

1 mom. Länsstyrelsen äger för särskilt fall medgiva avvikelse från fast- ställd generalplan eller stadsplan, såvida byggnadsnämnden tillstyrkt åt- gärden och det tillämnade företaget ej avsevärt försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ändamålet. Länsstyrelsen må ock lämna tillstånd till byggnadlsföretag, oaktat detta icke helt överensstämmer med vad i denna stadga eller med stöd där-av föreskrivits om byggnads yttre och inre anordnande, såvida företaget bedömes vara tekniskt tillfredsstäl- lande och icke medför avsevärd olägenhet ur annan synpunkt.

Föreligga synnerliga skäl att någon vid nybyggnad tillåtes frångå gäl- lande tomtindelning eller bygga å tomt, som icke är rättsligen bestående, må medgivande därtill lämnas av länsstyrelsen, såvida åtgärden ej kan an- tagas medföra hinder för ett ändamålsenligt ordnande av fastighetsförhål- landena inom kvarteret.

2 mom. Där så rprövas lämpligt må länsstyrelsen förordna, att den i 1 mom. första stycket angivna befogenheten samt den befogenhet att medgiva undantag från förbud mot nybyggnad som enligt 14, 15, 35, 86, 97, 109 och 122 515 samt 110 5 andra stycket byggnadslagen tillkommer länsstyrelsen, sk-all tillkomma även viss byggnadsnämnd. Länsstyrelsen äger jämväl förordna, att byggnadsnämnden skall äga medgiva avvikelse från byggnads- plan, när särskilda skäl äro därtill och det tillämnade företaget ej avsevärt försvårar att markområdet i övrigt utnyttjas för det i planen avsedda ända— målet.

Såsom villkor för förordnande enligt första stycket skall gälla att bygg- nadsnämnden har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan anses erforderlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Meddelat förordnande må återkallas.

3 mom. Där åtgärd, vartill läns—styrelsen eller byggnadsnämnden äger meddela tillstånd enligt denna paragraf, kan inverka på grannes rätt, skall denne erhålla tillfälle att yttra sig, innan tillståndet gives.

6 kap. Om ansvar, vitesföreläggande m.m.

69 5.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot denna stadga eller mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm- melser, äger byggnadsnämnden rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Är uppenbart att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt att det äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden förbjuda arbetets fort- sättande, även om de i första stycket angivna förutsättningarna icke äro för handen.

70 &.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga förmäles, utan att hava erhållit byggnadslov, där sådant erfordras,

eller underlåter någon att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga eljest är föreskrivet rörande rätt att vidtaga sådan åtgärd,

eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnads— nämnden meddelade föreskrifter,

eller överträder någon förbud, varom stadgas i 69 5, dömes till dagsböter eller, där omständig-heterna äro synnerligen för- svårande, till fängelse i högst sex månader.

71 5. Har byggnad uppförts eller annan anordning vidtagits utan byggnadslov, där sådant erfordras, eller i strid mot fastställda ritning-ar eller av bygg— nadsnämnden meddelade eller eljest gällande föreskrifter, är byggnadens eller anordningens ägare skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den mån byggnadsnämnden finner nödigt att meddela föreläggande därom. Vid meddelande av föreläggande må utsättas vite eller föreskrivas det även- tyr, att åtgärden i händelse av treds'ka verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Föreläggande må meddelas ändå att hand— räckning kan beviljas enligt 148 5 byggnadslagen. Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga ann-an åtgärd, som ålig— ger honom jämlikt denna stadga eller med stöd därav meddela-t beslut, äger nämnden ock den befogenhet att förelägga vite, som i första stycket sägs.

7 kap. Om fullföljd av talan

72 5.

1 mom. Över byggnadsnämnds beslut enligt byggnadslagen eller denn-a stadga må besvär anföras bos länsstyrelsen, såvida ej särskild klagan på grund av stadgandet i 149 5 byggnadslagen är utesluten.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ären— den rörande ställande av säkerhet enligt 38 5 byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldighet att anordna ut'fart'sväg eller avlopp från tomt eller att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myn- dighetens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgats om besvär över byggnadsnämnds beslut.

2 mom. Över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos Konungen.

73 5.

Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan eller byggnadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 5 tredje stycket byggnads- lagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunen—s ta- lan och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller an- läggning, som avses i 81 5 byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 5 samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats samt eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndig— het som denne bestämmer.

8 kap. Allmänna bestämmelser 74 5. Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla mu- nicipalsamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga till- lämpning.

75 5.

Med ägare av fast egendom skall vid tillämpning av denna stadga jäm- ställas den, som innehar egendomen med tomträtt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad;

b) till- eller påbyggnad av förut befintlig byggnad;

c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller inre utförande av så genomgripande beskaffenhet, att den kan anses jäm- förlig med ombyggnad;

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser; samt

f) varje förändring av byggnad, vilken i befintligt skick strider mot plan eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall ej medföra att såsom nybyggnad anses anordnande av värmeledning eller vattenkl-osett eller andra hygie- niska förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

77 5.

1 mom. Närmare föreskrifter rörande ritningar och andra handlingar, vilka skola fogas vid ansökan om byggnadslov, rörande arkivering och expe- dition av handlingar, rörande konstruktion och utförande i övrigt av bygg- nader och andra anordningar för vilka byggnadslov erfordras samt rörande byggnadsarbeten meddelar byggnadsstyrelsen,

På lantmäteristyrelsen ankommer att meddela närmare föreskrifter an- gående kartor, beskrivningar och förteckningar, som omförmälas i 3, 15 och 34 55.

Föreskrifter, som nu sagts, skola för att bliva gällande fastställas av Konungen.

2 mom. Byggnadsstyrelsen har att utfärda de råd och anvisningar, som må finnas erforderliga för tillämpning av denna stad-ga och med stöd därav utfärdade föreskrifter.

övergångsbestämmelser

78 5. Denna stadga träder 'i kraft den ................................. Genom denna stadga upphäves, med nedan angivna undantag, byggnads- stadgan den 30 juni 1947 (nr 390) ävensom de byggnadsordningar, som antagits med stöd av nämnda stadga eller motsvarande äldre bestämmelser.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift, som ersatts med bestämmelse i nya stadgan, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Val av byggnadsnämnd enligt denna stadga skall första gången äga rum i december ................ Val-et skall avse tiden intill utgången av året efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter stadgans ikraftträdande äger rum.

79 5.

| Har före nya stadgan-s ikraftträdande förslag till plan eller tomtindelning

; utställts till granskning i enlighet med byggnadsstadgan den 30 juni 1947, i skola föreskrifterna i sistnämnda stadga tillämpas med avseende å ärendets fortsatta handläggning.

80 å. , Ansökan om byggnadslov eller annat tillstånd till byggande, som ingivits ; före nya stadgans ikraftträdande, skall bedömas enligt dessförinnan gäl— lande bestämmelser, om ej synnerliga skäl föranleda till annat.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts före stadgans ikraftträdande, må intill den ................................ byggnadslov ej ' meddelas för inredande av bostads- eller arbetsrum på vin-d med mindre ? åtgärden varit tillåtlig jämväl enligt äldre bestämmelser eller byggnads.- * nämnden av särskilt skäl finner den böra medgivas. ! l 1

81 5.

Av Konungen med stöd av 128 5 första stycket byggnadsstadgan den 20 november 1931 fastställda provisoriska byggnadsföreskrifter, stadgandena i '55 23, 25 och 28 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i vad de alltjämt gälla samt de bestämmelser i byggnadsordningar, vilka utfärdats med stöd av dessa föreskrifter och stadganden, skola fortfarande äga till- lämpning intill den .....................................................

' 82 5.

] Där i stad, köping eller samhälle, varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, finnes område för vilket icke gäller vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller av Ko— nungen med stöd av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomt- indelning eller 1agen den 12 maj 1917 om fastighets-bildning i stad fast- ställda särskilda bestämmelser för byggnadsverksamhetens ordnande, skall intill den ................................ med avseende å bebyggande av området gälla enahanda regler, som om för området fastställts utomplansbestämmelser av det i 29 5 angivna innehållet.

83 5. Bestämmelserna i 46 5 första och tredje styckena skola gälla även i fråga om byggnad, som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före nya stadgans ikraftträdande.

84 &. Avstyckningsplan skall i d-e hänseenden, varom i 5 kap. sägs, jämställas med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Länsstyrel- sens förordnande skall kungöras på sätt i 24 5 1 mom. är stadgat.

% 4 l

MOTIV

FÖRSTA KAPITLET

Byggförfattningarna

Äldre författningar

Ännu under större delen av 1800-talet fanns i stort sett icke några för hela riket gällande bestämmelser, som reglerade sättet för byggande i städer och andra liknande tätortsbildningar. Bestämmelserna i 29 kap. byggninga— balken om husbyggnad i städerna —— vilka alltjämt är gällande —— innehåller i huvudsak blott en hänvisning till vad som i detta ämne är särskilt stadgat. Åtskilliga föreskrifter angående byggandet fanns emellertid meddelade för särskilda städer, oftast i form av byggnadsordningar. För Stockholms del tillkom en sådan är 1725. Omkring sekelskiftet 1800 blev ett stort antal städer försedda med byggnadsordningar. I regel fastställdes byggnadsord- ningarna av Kungl. Maj:t.

Om byggande på landet förekommer i 2 kap. byggningabalken åtskilliga -— formell't alltjämt gällande bestämmelser. Av flera skäl — bl. a. skif- tesverket-s fortgång och avvecklingen av äldre principer för beskattning av fast egendom —— har dock betydelsen av dessa bestämmelser efterhand blivit allt mindre. Å nutida förhållanden är flertalet av dem helt otillä'mpliga.

Den 8 maj 1874 tillkom en för rikets städer gemensam byggnadsstadga med föreskrifter bl. a. om att 5 t a (1 s p 1 a n skulle finnas för varje stad, om förbud att bygga i strid mot stadsplan, om t o m t in d e 1 n i n g, om bygg- nads beskaffenhet m. m. Emellertid förutsattes, att åtskilliga bestämmelser alltjämt tarvade särskild reglering genom byggnadsordningar för de olika städerna, och stadgan innehöll föreskrifter om sådan byggnadsordning. Framhälla-s bör vidare, att 1874 års stadga var uteslutande en administrativ författning angående byggnadsväsendet och icke kompletterades av några lagregler, som gav möjlighet att tvångsvis genomföra en stadsplan. Ej heller fanns några regler om skyldighet för kommunen eller annan att genomföra planen. _ 1874 års byggn-adsstadga gällde i första hand för städerna och köpingarna men k-unde genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t också för- klaras tillämplig å hamn, fiskeläge eller annan ort med större samman— trängd befolkning. Sådant beslut medförde, enligt ett år 1898 verkställt tillägg till 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, att det om— råde, som avsågs med beslutet, därigenom blev municipalsamhälle. Erforderliga lagregler till komplettering av bestämmelserna i 1874 års

byggnadsstadga meddelades först i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (Redan tidigare hade dock genom särskild lag den 26 maj 1899 givits vissa civilrättsliga bestämmelser för det fall att byggnad uppförts över tomtgräns). Närmare bestämt innefattade 1907 års lag bestämmelser om skyldighet för stadsplanesamhälle att genomföra stads- plan. För detta ändamål stadgades rätt och i vissa fall skyldighet för sam- hället att lösa mark och skyldighet för tomtägarna att i viss omfattning bidraga till kostnaderna för plangenomförandet. Nämnas bör vidare att lagen upptog stadganden om förbud mot nybyggnad i strid mot stadsplan. I princip gällde lagen — liksom 1874 års byggnadsstadga — blott beträf— fande områden, för vilka stadsplan fastställts. Kungl. Maj :t ägde emeller- tid på framställning av stad, köping eller municipalsamhälle förordna att särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverk- s a m h e tie n s 0 r d 11 a n d e skulle tillämpas inom sådan del av staden, köpingen eller municipalsamhället som ej fanns upptagen i gällande stads- plan. Lagen beredde vidare möjlighet att utan municipalbildning fastställa stadsplan för område på landsbygden, där större byggnadsverksamhet var att förvänta. Verkningarna av en sådan stadsplan (s.k. b 0 n (1 p l a n) var emellertid mycket begränsade och inskränkte sig väsentligen till förbud att bygga i strid mot planen.

Bestämmelserna i 1907 års lag inarbetades sedermera utan större sakliga förändringar i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.

Genom lag den 23 maj 1924 infördes i fastighetsbi'ldningslagen ett stad- gande, enligt vilket Kungl. Maj:t erhöll möjlighet att förordna orm tillämp- ning av särskilda före-skrifter med avseende å bygg- n—adsverksamhetens ordnande inom område på landet, där större byggnadsverksamhet var att förvänta men för vilket stadsplan tills vidare befanns icke böra upprättas. Härigenom skapades för landsbygdens del en viss motsvarighet till den alltsedan år 1907 förefintliga möjligheten att införa särskilda bestämmelser för byggnadsverksam'hetens ordnande inom sådant område i stad, köping eller municipalsamhälle, som icke lagts under stadsplan.

En annan reform ägde rum i samband med tillkomsten av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Inom område, som icke var lagt un- der stadsplan, fick enligt nämnda lag avstyckning för avskiljande i ett sam- manhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller i annat liknande syfte äga rum allenast i enlighet med en av länsstyrelsen godkänd a v s t y c k n i n g s p 1 a n. Genom ett tillägg till fastighetsbildningslagen infördes liknande regler för de orter, där jorddelningslagen icke skulle gäl- la. (De nu omnämnda reglerna fick också enligt särskild lag tillämpning beträffande vissa jorddelnin-gsåtgärder, som verkställdes enligt äldre rätt).

En genomgripande omgestal'tning av bestämmelserna för byggandet, sär- skilt i formellt hänseende, skedde genom tillkomsten av stadsplanelagen

| ! l . l

den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november samma år. De sak- liga nyheterna bestod framför allt i att stadsplanens rättsverkningar vä- sentligt utvidgades, bl.a. i fråga om stadsplanesamhällets rättigheter och skyldigheter att verka för planens genomförande, samt genom utökning av nybyggnadsförbuden inom planlagt område. Vidare infördes vid sidan av stadsplanen två nya planinstitut, nämligen s t o 111 p 1 a n, som var en form av översiktlig planläggning, samt b y g g n a d 5 p 1 a 11, som var en form av detaljplan för tätare bebyggelse på den egentliga landsbygden. I stället för den förut omnämnda möjligheten att utfärda särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande i städerna och på landet infördes en annan form för meddelande av mera schematiska byggnadsföreskrifter för vissa områden, nämligen att vid behov fastställa u t o 111 p 1 a n -s h e s t ä m- m e l s e r.

1947 års byggnadslag och byggnadsstadga

1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga har fr.o.m. den 1 januari 1948 ersatts av byggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan sam- ma dag (SFS nr 385 och 390; ang. ändringar i BL se 1948:383; 1949:666; 1953:516; 1954:198 och 1955:316; ang. ändringar i BS se 1949z4; 1952z283; 1953:56 och 1954z591). Bla-nd nyheterna i dessa författningar är främst att nämna, att däri upptagits två nya planinstitut, nämligen region- p 1 a n och g e n e r a 1 p 1 a n, avsedda att täcka behovet av en plane— ring i stora drag såsom grund för senare detaljplan-ering. (Generalplanen är dock närmast att beteckn-a som en mera utvecklad motsvarighet till den äldre stomplanen). Vidare har i de nämnda författningarna upptagits ett flertal bestämmelser med ändamål att förhindra uppkomsten av oplanerad eller bristfälligt planerad tätbebyggelse, varjämte bestämmelserna om de särskilda planinstituten och föreskrifterna om byggnaders tekniska utfö- rande överarhetarts ooh utvidgats.

BL skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes att den vid planläggning befunnits ur allmän synpunkt lämpad härför.

För planering av bebyggelse anvisar BL fyra olika planinstitut, nämligen regionplan, generalplan, stadsplan och byggnad-splan. Byggnadsverksamhe- ten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Regionplan är en form av översiktlig planering, som har till ändamål att samordna två eller flera samhällens planläggning. I enlighet härmed är stadgat, att planen skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav

så ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

Generalplan anger grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle. Planen kan bli föremål för fastställelse och får då rätts- verkningar bl.a. i det hänseendet, att nybyggnad och vissa andra åtgärder i princip ej får äga rum 'i strid mot planen, varjämte vissa särskilda regler om marklösen och om ersättning träder i tillämpning. Generalplan, som blott antagits av kommunens eller samhällets beslutande organ men som ej fastställt-s, har i princip icke någon bindande verkan men förutsättes tjäna till ledning vid senare detaljplanering.

Stadsplan är den hävdvunna formen för detaljreglering av bebyggelsen inom städer och liknande orter. Institutet stadsplan kan emellertid använ- das även på landsbygden och detta även utan municipalbildning. Stadsplane- läggning av ett område bör i princip innefatta en fullständig reglering av markens användning för olika ändamål. Förbud gäller att företaga ny- byggnad och vissa andra åtgärder i strid mot planen. Plan-en medför vitt- gående befogenheter för samhället då det gäller att verka för planens ge- nomförande, bl. a. rätt att i stor utsträckning inlösa mark. Å andra sidan är samhället också förpliktat att vidtaga vissa åtgärder som erfordras för om- rådets ändamålsenliga ordnande, särskilt att iordningställa, upplåta och underhålla gator och allmänna platser.

Byggnadsplan är i första hand avsedd för detaljplan-ering av lands-bygdens tätortsbildningar 'men kan 'i vissa fall komma till användning även i städer, köpingar och municipalsamhällen. Tillämpningsområdets stora omfattning gör att byggnadsplanen i skilda fall kan få en högst olika gestaltning. Den kan inskränkas att avse en schematisk reglering av bebyggelsen, men den kan också användas för en mera ingående reglering liknande den som sker vid stadsplaneläggning. Liksom fallet är med stadsplan innebär byggnads- plan förbud mot att nybyggnad och vissa andra åtgärder vidtages i strid mot planen. Den väsentligaste skillnaden, jämfört med stadsplaneinstitutet, består i att fastställande av byggnadsplan icke innebär någon förpliktelse för kommunen att verka för planens genomförande. Det ankommer i prin- cip på fastighetsägarna att själva sörja för 'iordningställande och under- håll av vägar och andra alllmänna plats-er.

Utomplansbestämmelser är icke avsedda för reglering av tätbebyggelse. I praktiken kan de emellertid ibland komma till användning i avbidan på närmare planläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. De är också och framför allt avsedda att användas i fall då någon tätbebyggelse icke skall medgivas samt det ur allmän syn—punkt är behövligt att vaka över att glesbebyggelsen icke utformas på olämpligt sätt och icke så småningom övergår till tätbebyggelse. Utomplansbestämmelser medför den verkan, att nybyggnad i princip ej får ske' 1 strid mot bestämmelserna.

Rent teoretiskt sett skulle det allmännas behov av att kunna närmare

reglera villkoren och sättet för tillkomsten av tätbebyggelse måhända kunna anses rätt väl tillgodosett med för-budet att för tätbebyggelse använd-a mark, som icke vid planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet, samt de särskilda förbuden mot nybyggnad och andra åtgärder i strid mot fastställd detaljplan. Praktiska skäl har emellertid lett till att dessa byggnadsförbud måst kompletteras med ytterligare ett antal sådana, avsedda för speciella situationer. Förbudet mot tätbebyggelse å icke plan- lagd mark är visserligen av stor betydelse såsom uttryck för en allmän princip, vilken ligger till grund för lagstiftningen på området. Lagbudets stora räckvidd har emellertid gjort det omöjligt att ge detsamma en så preciserad avfattning, att överträdelser av detsamma kunnat beläggas med straffansvar eller annan dir—ekt sanktion. Den allmänna lagregeln har där- för måst kompletteras av ett antal bestämmelser, som ger möjlighet att i givet fall belägga ett område med särskilt förbud mot nybyggnad eller an- nan åtgärd, som kan tänkas hindra områdets ändamålsenliga utnyttjande. Sådana bestämmelser är givna i 14—17, 35, 36, 80, 91, 92, 101, 102, 106, 108, 110 och 134 55 BL. Vidare finns stadganden om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten i 81, 82 och 121 55 BL samt om förbud mot bebyggelse som menligt inverkar på naturskönhet, växtlighet, histo- riskt eller konstnärligt vårdefulla byggnader, fasta fornlämningar m.m. i 86 och 122 åå BL. Slutligen har genom stadganden i 87 och 123 åå BL givits generell möjlighet att utfärda byggnadsförbud eller andra föreskrifter, som i visst fall prövas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Bland bestämmelserna i BL om byggnadsförbud är härutöver att nämna 37 och 38 älg. I förstnämnda lagrum stadgas principiellt förbud att bygga på mark inom byggnadskvarter, vilken icke indelats till tomter, eller på mark som beröres av väckt fråga om ändring av gällande tomtindelning. Jämlikt 38 å första stycket BL gäller principiellt förbud mot att bygga i strid mot tomtindelning eller å tomt som icke är rättsligen bestående. I 38 5 andra stycket stadgas förbud att verkställa nybyggnad å mark inom stads- plan innan tomtägaren fullgjort honom åvilande skyldighet att anordna ut- fartsväg och avlopp samt att utgiva eller ställa säkerhet för bidrag till kost- nad för gata. Inom område med byggnadsplan gäller icke några liknande förbudsbes-tämmelser, men enligt 109 5 andra stycket BL kan länsstyrelsen, där så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom området ej får före- tagas utan länsstyrelsens tillstånd, innan vägar, vattenförsörjning och av- lopp för området ordnats i erforderlig mån.

Bestämmelserna om byggnads yttre och inre utförande har icke fått sin plats i BL utan har inrymts i BS (vilken är utfärdad av Kungl. Maj :t med stöd av bemyndigande i 8 & BL). Bestämmelserna får betecknas som rela- tivt detaljerade. Trots detta har man förutsett att behov kan uppkomma av ytterligare bestämmelser, särskilt sådana av mera utpräglat teknisk ka-

raktär. För att tillgodose detta behov har byggnadsstyrelsen genom före— skrifter i 59, 61, 67, 69, 70 och 74 åå BS fått befogenhet att utfärda råd och anvisningar, vilka emellertid skall fastställas av Kungl. Maj:t för att bli gällande. Dylika »Anvisningar till byggnadsstadgan» har senast fastställts av Kungl. Maj:t den 3 februari 1950 (byggnadsstyrelsens publikation 1950zl). .

Vidare ger författningarna möjlighet att utfärda särbestämmelser för viss ort genom att utfärda byggnadsordning för orten. För stad, köping och municipalsamhälle skall byggnadsordning alltid finnas (1, 100 och 101 55 BS). Den skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen (senaste upplaga år 1948), samt antagas av kommunen och fastställas (i regel av länsstyrelsen) enligt vissa därom givna regler (2 och 3 55 BS). På landet utfärdas byggnadsordning av länsstyrelsen efter hörande av vederbörande kommunala myndigheter och markägare (102 & BS), I byggnadsordning skall upptagas de bestämmelser, som erfordras för byggnadsväsendets ordnande utöver vad i allmän lag eller BS eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits. I byggnadsordning för stad kan bl.a. in- tagas föreskrifter om undantag från de allmänna bestämmelserna om byg— gande (98 & BS). I byggnadsordning på landet kan bl. a. förordnas att vissa av byggbestämmelserna för stad skall lända till efterrättelse (134 % BS).

Bestämmelserna i BL och BS om vad som skall iakttagas vid byggande kompletteras med ett system av regler om tillsyn över byggnadsverksam- heten. Bl.a. finnes i viss omfattning stadgad skyldighet för den, som vill uppföra byggnad eller vidtaga vissa andra åtgärder, att dessförinnan söka byggnadslov eller särskilt tillstånd till åtgärden (76, 100, 101, 129, 135, 143 och 145 55 BS). Vidare skall tillsyn äga rum över byggan- det dels i form av ins p e k ti o n e r och dels genom skyldighet för den byggande att för arbetet anlita kompetent ansvarig arbetsledare (87—95, 100, 101 och 140 95).

Såväl i BL som i BS ges närmare bestämmelser om påföljder för över- trädelse av de i nämnda författningar givna bestämmelserna om byggande (147 och 148 åå BL samt 162—166 55 BS).

Vissa ytterligare föreskrifter om skyldighet att söka byggnadslov och om tillsyn över byggandet kan meddelas i byggnadsordning (76 5 2 mom. och 140 5 andra stycket BS). För överträdelse av stadgande i byggnadsordning kan bötesstraff föreskrivas.

Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas inom varje kommun av byggnadsnämnden. Vidare övar länsstyrelsen tillsyn över planläggningen och byggnadsverksa'mheten i länet. Den all- männa uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet inom riket tilllkommer byggnadsstyrelsen.

I BS ges detaljerade bestämmelser om byggnadsnämndens organisation och arbetssätt. Bestämmelserna är av olika innehåll för byggnadsnämnd i

| i I I ) v ( |

stad och för byggnadsnämnd på landet. BS innehåller vidare bestämmelser om att byggnadsnämnd i vissa fall skall ha tillgång till expertis i planlägg- nings- och byggnadsfrågor.

Angående länsstyrelsens uppsikt över byggnadsväsendet är en allmän bestämmelse av instru'ktionell karaktär given i 172 5 BS.

över beslut av byggnadsnämnd, som meddelats med stöd av BS elller gäl- lande byggnadsor-dning, får med visst undantag besvär anföras hos länssty- relsen. Över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnads- nämnds beslut eller eljest på grund av BS eller gällande byggnadsordning, får besvär anför-as hos Kungl. Maj:t i den ordning, som är bestämd för över- klagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Bestämmelser utanför den egentliga byggnadslagstiftningen

Föreskrifter, som i ett eller annat hänseende kan tänkas inverka på 10- kaliseringen och sättet för genomförande av byggnadsföretag, finnes med- delade i ett mycket stort antal författningar. Den sammanställning av dy- lika byggföreskrifter, som lämnas i det följande, kan icke göra anspråk på fullständighet utan omfattar blott sådana författningar, till Vilka utred- ningen hänvisar i det följande eller vilka eljest visat sig vara av särskilt intresse för utredningsarbetet.

Fastighetsbildningen på landet och i städerna är reglerad genom ett stort komplex av lagar och andra författningar, bland vilka här endast skall nämnas de två viktigaste, nämligen lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om del- ning av jord å landet samt lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets- bildning i stad (båda med ett flertal ändringar) .

Därnäst är att nämna en annan grupp av författningar, som går ut på att i ett eller annat hänseende inverka på bebyggelselokaliseringen el'ler bebyggelsens yttre utformning. Inom denna grupp av författningar märkes främst strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382). Enligt strandlagen kan läns- styrelsen, i ändamål att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad— och friluftsliv vid havet eller vid insjö el'ler vattendrag, meddela för- ordnande om att bebyggelse icke får företagas inom visst strandområde utan länsstyrelsens tillstånd. »Sådant förordnande innefattar förbud mot uppfö— rande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att till- godose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidig—are varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för be- byggelse som nu sagts. —— Naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688) innehåller bl. a. bestämmelser om fridlysning av nationalparker, naturmin- nen och naturparker. Sådan fridlysning kan innefatta betydande inskränk- ningar i möjligheten att utnyttja marken för bebyggelse. Enligt lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen gäller vidare generellt förbud att ut- gräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller

på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning. Till forn- lämningen räknas härvid så s-tort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. —— Lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om all- männa vägar (ang. ändringar se 1947:886 och 1952:236) innehåller åtskil- liga bebyggelsereglerande bestämmelser. Bl. a. får byggnad, stängsel m.m. icke uppföras inom visst angivet avstånd från allmän väg. Stadgandet här— om äger dock icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Härutöver ges vissa bestämmelser om uppsättande av annonstavlor, reklamskyltar etc. _ I lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (lang. ändringar se 1947:183 och 387; 1952:234 och 1954zl97) har numera intagits likartade stadganden med avseende å enskild väg inom område, för vilket icke gäller sådan plan som nyss sagts. Förbuden mot byggande m.m. gälla dock ej omedelbart på grund av lagen utan blott i den mån länsstyrelsen meddelat särskilt förordnande därom. — Nämnas bör också lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.

En annan grupp av byggbestämme'lser är de, som har till ändamål att reglera investeringarna i byggnadsföretag ur allmänekonomisk synpunkt eller särskilt med hänsyn till tillgången på byggnadsmaterial och arbets- kraft. De viktigaste författningarna på området är lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete (ang. ändringar och senas- te prolongation se 1948:186 och 749 samt 1956:222) och kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete (ang. ändringar se 1943z882 ; 1945:148 och 752; 1946:222; 1947:79 och 883; 1948:750; 1949:520 och 654; 1950z368; 19511222 och 776; 1952:244 och 772 samt 1953:680). Enligt dessa författningar fordras för varje byggnadsföretag av någon nämnvärd om- fattning dels arbetstillstånd och dels särskilt igångsättningstillstånd av arbetsmarknadsmyndigheterna; i vissa fall är det dock tillräckligt med enbart igångsättningstilllstånd.

Härnäst märkes ett antal författningar, i vilka ges närmare föreskrifter angående beskaffenheten av byggnader i allmänhet eller vissa anordningar i byggnad. Främst bland dessa författningar är att nämna hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566; ang. mera betydelsefulla ändringar se 1930:178; 1936:322; 1938: 759; 1941:655; 1944:221 och 428; 1951:829; 1954:731). I hälsovårds-stadgan förekommer ett flertal delvis mycket detaljerade före- skrifter om byggnaders inre och yttre utförande, bl. a. om deras belägenhet, rummens storlek och anordning, fönster och ventilationsanordningar, an- ordningar för uppvärmning, utrustning med anordningar för vattenförsörj- ning och avlopp, badrum, avträden, vattenklosetter etc. Vidare meddelas föreskrifter om rätt och skyldighet för hälsovårdsnämnderna att övervaka efterlevnaden av dessa föreskrifter samt om påföljd för överträdelse av

hälsovårdsnämnds tillsägelser och förelägganden. Med stöd av hälsovårds- srtadgan kan också utfärdas hälsovårdsordningar för de särskilda orterna, och i dessa hälsovårdsordn'ingar kan inryckas ytterligare föreskrifter i nu nämnda hänseenden. Nämnas bör vidare brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521; ang. ändring se 1954:357) och brandstadgan samma dag (nr 522; | ang. ändring se 1950:49). Dessa innefattar i och för sig endast ett fåtal före- skrifter som kan sägas direkt röra byggnadsområdet. Emellertid öppnar de ; möjlighet att genom antagande av särskilda brandordningar införa speciella |

föreskrifter av byggnadsteknisk karaktär. Vidare tillerkänner de brand- myndigheterna en viss befogenhet att i samband med brandsyn föreskriva ; vidtagande av åtgärder med befintliga byggnader i brandskyddets intresse. [ Civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536; ang. ändringar se 1945:760; 1947:388; 1948:432; 1950:46; 1951:271; 1951:289; 1952:91) och civilför— svarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646; ang. ändringar se 1945: 488; 1946:638; 194828, 379 och 617; 1950:405; 1951:564 och 672; 1952: 498; 1955 :638) innehåller bl. a. vissa bestämmelser om inrättande av skydds- rum, vilka kan sägas vara av rent byggnadsteknisk karaktär. — Bestämmel- ser av mera speciellt innehåll är givna i stadgan den 5 maj 1930 (nr 200) _ om elektriska starkströmsledningar (ang. ändringar se 194lz276; 1943:30; : 1952z684), kungörelsen den 25 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk material (ang. ändringar se 1945:212; 1956:298), kungörel- sen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska stark- strömsledningar utföra installationsarbete (ang. ändring se 1944:698) även— som kungörelsen den 3 november 1939 (nr 898) angående anordnande och begagnand-e samt tillsyn av vissa hissar (ang. ändring se 1947z742). I denna grupp av byggbestämmelser bör också nämnas de mångfaldiga före- skrifter om dimension och beskaffenhet i övrigt av ledningar samt om ins-tal- lationsarbeten och behörighet att utföra sådana arbeten, vilka regelmässigt finnes intagna i kommunala reglementen för vatten- och avloppsverken, gasverken och elektricitetsverken.

Vidare märkes ett antal författningar, som innehåller bestämmelser an- gående byggnader och vissa andra anordningar för speciella ändamål. Bland dessa är att nämna arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1; ang. änd- ringar se 1950:70; 1955:100) och arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208), vilka innehåller ett flertal bestämmelser om byggnader, som an- vändes till arbetslokaler av olika slag. I anslutning till författningarna om arbetarskydd bör också nämnas skogsförläggningslagen den 25 maj 1951 (nr 305). En annan författning, som bör räknas till förevarande grupp, är stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse (ang. ändringar se 1922:438; 1925:477; 1927:260; 1928:424; 1930:383; 1932:177; 1933:118; 19:35:57; 1937:913; 1942:670; 1947:314 och 746; 1951: 33 samt 1954:458). Stadgan innehåller en mängd föreskrifter avseende skydd mot brandfara i byggnad, varest hotell eller pensionat är inrättat.

Bl.a. innefattar den en brandteknisk k—lassindelning med definitioner på vad som förstås med brandsäker, brandhärdig och flamskyddad byggnad eller byggnadsdel. (I BS finnes icke någon motsvarande definition, till följd varav det för att förstå innebörden av Vissa bestämmelser i BS är nödvän— digt att även genomgå åtskilliga föreskrifter i hotellstadgan). I förord— ningen den 3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film (ang. ändringar se 1947:747 och 1949:688) samt förordningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmföre- visning (ang. ändring se 1934z272) förekommer likaledes åtskilliga be- stämmelser av byggnadstekniskt innehåll, bl.a. brandtekniska definitioner av i huvudsak samma innebörd som de i hotellstadgan meddelade. Åvt- ] skilliga brandskyddsbesltämmelser finnes vidare meddelade i förordningen l den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor (lang. ändringar se * 1940:854; 1942:728; 1946:708; 1947:438; 1949:342; 1950:327; 1953:327) * samt förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor (ang. änd- l ring se 1955:119).——Av mera särpräglad natur är de byggnadsbestämmelser, l l l som förekommer i livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824; ang. ändringar se 1952:271 och 488; 1953:636; 1955:258). Där givna bestäm- melser angående livsmedelslokaler m.m. är utbrutna ur hälsovårds-stadgan men innefattar också ett antal föreskrifter, som står arbetarskyddslagstift- ningen nära.

Till byggföreskrifterna kan med visst fog också räknas det betydande antal författningar och administrativa föreskrifter, som reglerar ordningen för handläggning av ärenden rörande statliga och kommunala byggnader samlt dessa byggnaders yttre och inre utförande. I detta sammanhang torde de dock kunna förbigås.

Av största betydelse *för byggnadsverksamheten är författningarna om lån och bidrag av statsmedel till uppförande och förbättring av bostäder och andra byggnader. Då under nuvarande förhållanden det absoluta fler- talet nytill'kommande bostadsbyggnader uppföres med län eller bidrag av statsmedel, får lånereglerna ehuru icke utgörande byggföreskrifter i vanlig mening _— i praktiken karaktär av lika bindande regler som bestäm- melserna i de egentliga byggnadsförfvattningarna. De innehåller emellertid blott ett fåtal bestämmelser, som direkt utsäger hur en byggnad bör vara beskaffad för att kunna komma i fråga för län eller bidrag. Genom att uppställa ett allmänt krav på kreditvärdighet och lämplighet i övrigt har emellertid låne- och bidragsförfatftningarna givit de tillämpande myndig- | heterna möjlighet att utbilda en praxis, som i vissa fall kan gå ut på att kraven på byggnaderna ställes högre än som följer av bestämmelserna inom den egentliga byggnadslagstiftningen. |

Nämnas Ibör också, att vissa kommuner vid rfullföljande av sin uppgift ] att främja och reglera bebyggelsen genom att tillhandahålla tomtmark tagit till praxis att i samband med upplåtelse av mark med tomträtt uppställa

villkor -i fråga om de blivande byggnadernas beskaffenhet. En de] kommuner bedriver på detta område en mycket aktiv politik och uppställer regler för byggandet, vilka går långt utöver innehållet i den vanliga byggnadslagstift- ningen. Eftersom förhållandena inom åtskilliga kommuner tend-erat där- hän, att kommunerna svarar för huvudparten av all exploatering av mark för nybebyggelse, kommer dessa villkor ur den byggande allmänhetens syn- vinkel lätt att [te sig som verkliga lagregler och t. o.m. som regler av högre valör än den egentliga byggnadslagstiftningen.

ANDRA KAPITLET

Utredningsuppdraget

Såväl före som efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning yppades i den allmänna diskussionen kring hithörande problem åtskillig kritik mot I utformningen av gällande bestämmelser för byggnadsverksamheten, och i önskemål framkom om förenklingar av dessa bestämmelser och deras till- ] lämpning.

Sedan en inom byggnadsbranschen verksam organisation, benämnd sam— [ arbetskommittén för byggnadsfrågor, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 januari 1948 hemställt om utredning angående möjliga förenklingar i bygg— | nadslagstiftningen, uppdrog Kungl. Maj:t enligt beslut den 20 februari 4 samma år åt byggnadsstyrelsen att verkställa en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma förenklingar i olika avseenden i * fråga om byggnadsreglerande bestämmelser och deras tillämpning.

I skrivelse den 22 februari 1949 anmälde byggnadsstyrelsen, att den slut- fört sitt nämnda uppdrag, samt uttalade därvid att förutsättningar torde finnas att åstadkomma större överskådlighet och koncentration av nämnda bestämmelser. Styrelsen hemställde med anledning härav, att Kungl. Maj:t måtte tillkalla sakkunniga för att omhändertaga den fortsatta utredningen.

Den 16 februari 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunika- tionsdepartemenftet att tillkalla utredningsmän att verkställa utredning an- gående möjlig—h-eterna att förenkla byggnadslagstiftningen och dess till- lämpning. Direktiven för utredningen innefattas i departementschefens ytt- rande till statsrådsprotokollet samma dag. Yttrandet innehåller bl.a. föl- jande:

Bestämmelser som reglera byggnadsväsendet ha tillkommit i olika samman- hang under årens lopp. Genom tillskapandet av nya organ för den statliga bo— stads- och investeringspolitiken har kontrollen över skilda bestämmelsers efter- levnad kommit att allt mer läggas på olika sinsemellan fristående centrala eller I lokala myndigheter. Byggnadslagstiftningen har därigenom blivit mindre över- ; skådlig och dess tillämpning besvärlig och tidsödande. :

En utredning i syfte att undersöka, i vilken mån dessa brister kunna undan- röjas, torde på sätt samarbetskommittén föreslagit och byggnadsstyrelsen jäm— väl förordat därför böra företagas, lämpligen genom särskilt tillkallade utred- ningsmän' . .. . .. . . .. .. |

I fråga om utrednmgsuppdragets narmare innebord v1ll Jag har endast anmärka följande.

Vid sin behandling av spörsmålet, i vad mån beslutanderätten i byggnadsfrågor

[ l ?

lämpligen kan decentraliseras, torde utredningsmännen böra undersöka icke blott i vilken omfattning ärenden lämpligen böra överföras från Kungl. Maj:t till annan myndighet utan även i vad mån avgörandet i vissa frågor som nu tillkommer centralt verk, länsstyrelsen eller specialorgan, lämpligen skulle kunna överföras till byggnadsnämnd. Det måste nämligen för den byggande vara ett starkt önske— mål att han för att få utföra ett byggnadsföretag i normala fall blott skall behöva vända sig till en enda myndighet i orten, nämligen byggnadsnämnden. Skola andra myndigheter ur olika synpunkter taga befattning med hans byggnadsärende, synes det i allt fall böra ankomma på byggnadsnämnden att åvägabringa erforderligt samarbete med dessa myndigheter.

Vad beträffar frågan om de krisbetonade föreskrifterna in. m. och deras tillämp- ning kan anmärkas att dessa bestämmelser äro av en alldeles speciell karaktär och till stor del betingade av rådande särskilda förhållanden. I vad avser lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. vill jag här erinra om att statsrådet Sköld jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1949 tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag om formerna för den framtida investe— ringskontrollen. På denna utredning ankommer bl. a. att verkställa en översyn av nyssnämnda lag. Jämväl vissa andra hithörande frågor torde lämpligen böra upptagas till prövning i andra sammanhang.

Byggnadslagstiftningen bör givetvis icke utsträcka den allmänna kontrollen och tillsynen längre än som ur allmän synpunkt framstår såsom erforderligt. Kan utan olägenheter denna kontroll och tillsyn i vissa hänseenden minskas eller helt undvaras böra utredningsmännen föreslå åtgärder i detta syfte.

Utredningen vill vidare erinra om att till densamma enligt särskild—a be- slut överlämnats åtskilliga framställningar från myndigheter, sammanslut- ningar oc'h enskilda personer för att tagas under övervägande vid uppdra- gets fullgörande. En förteckning över dessa framställningar har intagits i den skrivelse till chefen för kommunikation-sdepartementet, vilken inleder betänkandet.

TREDJE KAPITLET

Sättet för utredningsarbetets bedrivande

Av framställningen i 2 kap. framgår att utredningens uppdrag i huvudsak bestått i att söka utvägar för att så långt möjligt åstadkomma förenklingar i kontakten mellan de byggande samt de centrala och lokala myndigheter, vilka har uppgifter att bevaka med avseende å byggnadsverksamheten, eller med andra ord att söka komma till rätta med vad som i dagligt tal kall-as »byggkrångel».

Redan vid början av sin Verksamhet fann utredningen, att man på skilda håll hade högst varierande önskemål i fråga om byggnadslagstiftningens lämpligaste utformning och att man i enlighet härmed tillade begreppet byggkrångel en mycket olika innebörd.

För att närmare få klarlagt och preciserat, vad som kunde vara berättigat i kritiken mot gällande lagar och författningar på byggområdet och om möj- ligt få anvisningar till ett förenklat förfarande, riktade utredningen genom skrivelse den 23 april 1951 en fråga i saken till drygt ett hundratal myndig- heter, sammanslutningar och enskilda företagare i byggbranschen.

Utredningen upp'tog vidare direkta kontakter med ett flertal av de nämn- da myndigheterna, sammanslutningarna och företagarna. Bl. a. företog le- damöterna av utredningen ett antal resor och besökte därvid byggnads- nämnderna i åtskilliga kommuner av varierande storlek för att vinna er— farenheter av deras arbetssätt.

Utred—ningens förfrågningar tilldrog sig stort intresse i byggkretsar. Svar inkom från nära nog alla dem som tillfrågats i saken, och härutöver inkom åtskilliga byggn—adsnämnder och enskilda sammanslutningar självmant med framställningar till utredningen, innefattande synpunkter på möjligheterna att åstadkomma förenklingar i byggförfattning-arna.

På grundval av de erfarenheter, utredningen tillgodogjort sig, upprättades sedermera inom utredningen ett utkast till lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen och ett utkast till ny byggnadsstadga samt kortfattade motiv till dessa författningsutkast. Arbetet härmed pågick t.o.m. första halvåret 1952. Förslagen var icke avsedda att vara slutgiltiga utan var snarast att beteckna som promemorior 'till stöd för det fortsatta arbetet. De framställ- des emellertid i en relativt betydande stencilupplaga samt tillställdes ett stort antal myndigheter, kommittéer och sammanslutningar för granskning och yttrande.

Sedan det efterhand för utredningen framstått som klart, att 1952 års författningsutkast endast i begränsad omfattning kunde läggas till grund för det fortsatta arbetet, framställdes nya sådana utkast, vilka härefter undergick successiv översyn och revision i samarbete med framför allt byggnadsstyrelsen (ti-ll vilken utredningen för granskning överlämnat flerta- let utre-dnin-gsprom—emorior i åtskilliga exemplar) samt i viss omfattning även med andra centrala och lokala myndigheter. En fördel har varit att arbetet i viss mån kunnat samordnas med det inom byggnadsstyrelsen be— drivna arbetet med utformande av nya anvisningar till den blivande bygg- nadsstadgan och att utredningen därvid kunnat tillgodogöra sig resultaten av det samråd, som styrelsen bedrivit med andra centrala myndigheter och med sammanslutningar inom byggfacket.

Utredningen har också sökt upprätthålla de tidigare knutna kontakterna med byggnadsnämnder och byggföretag, bl.a. genom att ledamöter och experter avlagt besök hos vissa byggnadsnämnder samt beträffande spe- ciella ”frågor rådgjort icke blott med vederbörande fackmyndigheter utan i viss omfattning även med företagare inom bygg-nadsbranschen.

FJÄRDE KAPITLET

Allmänna synpunkter på möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen

Till en början vill utredningen söka tillrättalägga några missförstånd, som ibland framträtt i den allmänna diskussionen kring byggproblemen. Själva slagordet >>byggkrångel» — vilket som det följande kommer att visa icke är alldeles oberättigat är ägnat att uppa-mma en föreställning om att en mycket betydande del *av de föreskrifter, med vilka byggnads- verksamheten kringgärdats, utan större olägenheter skulle kunna undvaras och blott är att betrakta som utslag av överdriven regleringslu'st. Denna uppfattning har icke fog för sig. Den övervägande delen av byggföreskrif— terna är motiverad av skäl, till vilka nästan alla vid närmare eftertanke torde kunna ansluta sig. Byggnader har i allmänhet en livslängd av flera generationer och representerar betydande kapitalinveste'ringar. Eventuella misstag i fråga om bebyggelsens lokalisering eller utformning är därför i regel mycket svåra att rätta till. Det kan ur det allmännas synpunkt icke betecknas som likgiltigt, hur de städer och andra samhällsbildningar är beska-ffalde, till vilka större delen av befolkningen under överskådlig tid framåt är hänvisad. Det är därför utan tvekan en viktig uppgift för det all- männa att se till att bebyggelsen, särskilt sådan inom tätare befolkade orter, ordentligt planlägges och att man vid byggandet rättar sig efter planerna. Enligt vad erfarenheten visar är det därjämte nödvändigt att ha en viss tillsyn också över byggnadernas utformning, såväl vad angår bostäder 'som beträffande lokaler för särskilda ändamål, t. ex. in-dustri- och hantverks- lokaler, biografer, livsm-edelsaffärer etc. Till bestämmelserna om byggandet kan också räknas bestämmelserna om fastighe-tsbifldning och fastighets- rergi—streri-ng, vilka sedan gammalt hand-haf'ts av offentliga myndigheter. Samhället måste också se till att byggandet samordnas med andra när- stående verksamihetsgrenar, såsom ordnandet av gator, vägar och andra trafikleder, kollektiva tra'fikmedel, vatten- och avloppsanläggningar m. m. En växande bebyggelse framkallar vidare behov av exempelvis administra- tions- och skolbyggnader, samlingslokaler etc., vilka ställer stora anspråk på det allmänna. Härtill kommer ett flertal mer-a speciella intressen, vilka kräver beaktande, t. ex. allmän ordning och säkerhet, trafiksynpunkter, . hälsovård, brandförsvar etc. Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att det allmänna helt en-

kelt icke kan undgå att uppställa vissa regler för byggandet och se till att dessa regler iakttages. Man må, om man så vill, beteckna en dylik sam- hällelig tillsyn såsom besvärlig och tyngande, men behovet därav kan likväl icke avvisas. Framför allt är detta icke möjligt i en tid som den nuvarande, då byggnadsverksa'mheten nått större omfattning än någonsin tidigare och då tekniken på byggnadusområdet och närstående områden är stadd i kraftig utveckling. '

För övrigt är det icke något karakteristiskt just för byggnad-slagstift- ningen, att författningsbestämmelserna numera blivit mera omfattande och svåröverskådliga än tidigare. Samma företeelse möter på snart sagt alla områden. Orsakerna är många. I detta sammanhang torde det emeller— tid vara tillräckligt att visa på att hela det ekonomiska livet blivit allltrnera mångsidigt och komplicerat, att nästan varje verksamhet av någon omfatt- ning numera for-drar medverkan av ett stort antal specialister samt att an- språken på stöd och kontroll från det allmännas sida ständigt ökats.

Mången, som i princip erkänner, att en viss insyn och ett visst med- inflytande från det allmännas sida är erforderligt, torde likvisst vara av den uppfattningen att omfattningen av och formerna för denna insyn bor- de kunna regleras genom relativt enkla och kort-fattade bestämmelser. I all- männa diskussion-en åberopas ofta just byggnadslagstiftningens omfattning såsom belägg för att man gått längre i detaljreglering, än syftet med lag- stiftningen motiverar. Emellertid bör icke förbises att lagstiftningens vid- lyftighet i icke ringa grad beror just på att lagstiftaren velat skapa garantier för den enskildes rätt och därför följt principen att från fall till fall nog- grant angiva arten och omfattningen av de befogenheter, som skall tillkom- ma byggmyn-digheterna.

Den permanenta byggnadslagstiftningen är till sina grunddrag så starkt motiverad, att någon omläggning av dess ledande principer ej gärna kan komma ifråga. Det är också utredningens bestämda uppfattning, att en över- vägande del av den bygg-ande allmänheten [accepterar dessa principer och inser, att ett visst mått av samhällelig tillsyn över bebyggelsens planlägg- ning och utformning samt över tillkomsten av de särskilda byggnaderna är o-frånkomlig och ytterst tjänar de byggandes eget vällförstådda intresse.

Med den del av byggbestämmelserna, som har sin rot i kristidens excep- tionella förhållanden, har utredningen enligt sina direktiv icke att tag-a be- fattning. Utredningen kan dock icke helt förbigå dessa bestämmelser, när det gäller att klarlägga, i vad mån det vitt spridda talet om byggkrångel har fog för sig. Under den tid vid slutet av andra världskriget och åren närmast därefter, då den krismässiga lagstiftningen nådde sin största omfattning, fordrades speciella 'tililstånd av olika myndigheter icke blott för själva bygg- nadsför—etagen såsom sådana utan även för rätt att begagna byggnadsmate- rial av olika slag. För ett byggnadsföretag —— även ett sådant av måttlig omfattning — korn därigenom att fordras ett betydande antal tillstånd och

licenser. Tillståndsförfarandet var ej heller alltid så praktiskt ordnat, som önskvärt varit, vilket bl. a. hade till följd att byggnadsföretagen ofta blev utsatta för avbrott och andra svårigheter til'l följd av att erforderliga till- stånd ej kunnat erhållas i tid. Denna del av byggkrånglet har nu avsevärt minskat i omfattning, och kvar står egentligen endast de centralas-te krisbe- stämmelserna för byggfacket, nämligen lagstiftningen om tillståndstvång för byggnadsarbete. Även i den modifierade form. vari nämnda lagstiftning numera tillämpas, utgör den för de byggande en stötesten, med .vilk—en de flesta av dem torde ha svårt att förlika sig.

Av vad förut anförts om direktiven för utredningen framgår, att denna icke haft till uppgift att föreslå någon ref-orm på bred bas av byggnadslag- stiftningen i dess helhet. Den mera blygsamma riktpunkt, som utredningen haft 'för sin verksamhet, har bestått i att söka utröna, vilka särskilda be- stämmelser inom byggnadslagstiftningen som är ägnade att lägga onödiga band på byggn—adsverksamheten och vålla den [byggande allmänheten och de tillämpande myndigheterna onödigt besvär samt att föreslå praktiska jämkningar i dessa bestämmelser.

Den, som väntar sig att i det följande finn-a uttryck för några stora, nya idéer, kommer därför att bli besviken. Utredningen har över—huvud icke för sig uppställt någon annan central idé än att inom ramen för nuvarande principer göra byggbestämmelserna så enkla och lättillämpade som möjligt. Friktionerna mellan byggmyndigheterna och alimänheten hänför sig i regel icke till de grundläggande principerna utan till detaljbestämmelvser och framför allt till det sätt, varpå dessa handhaves. Flertalet av de uttalanden från praktik—ens män, som gjorts i samband med utredningens rundfrågor. bestyrker att det är _i detaljerna man har att söka upphovet till det myck- na talet om byggkrån—gel. Åtminstone gäller detta om man —— i likhet med utredningen —— vill reservera denna mindre smickrande benämning för så- dana fall, då byggbestämmelserna eller deras praktiska tillämpning orsakar allmänheten eller myndigheterna större arbete, kostnader e'ller "tidsspillan än som kan anses motiverat med hänsyn till bestämmelsernas syfte.

Bland de ledande tankegångar, som utredningen fullföljt vid sitt arbete, är emellertid några av den räckvidd, att de lämpligen bör redovisas redan i detta inledande sammanhang. Framför allt har utredningen ansett önsk— värt att få fram enhetliga byggbestämmelser för hela riket 'm-ed undvikande såvitt möjligt av specialstadganvden för vissa orter eller vissa typer av be- byggelseområden. Vidare har utredningen strävat efter att decentralisera beslutanderätten i byggärenden, om möjligt till de lokal-a byggmyndigheter— na, nämligen byggnadsnämnderna. Härjämte har utredningen —— i syfte bl. a. hindra att de centrala stadgandena alltför snabbt blir föråldrade »— sökt att mer—a konsekvent än hittills uppdraga en gräns mellan de äm- nen, som bör regleras i allmän författning och de detaljbestämmelser av huvudsakligen teknisk karaktär, som lämpligen bör få sin plats i tillämp-

ningsföreskrifter till författningarna. Även i övrigt har utredningen sökt att ur författningarna utrensa sådana bestämmelser, som utan större olä- genhet kan avvaras. Ett viktigt önskemål har vidare varit att söka ge för— fattningarna en såvitt möjligt klar och överskådlig disposition.

Vad till en början angår byggnadslagstiftningens materiella regler om planläggning och byggande faller det genast i ögonen att stadgan-dena ut- formats mycket olika för städerna och för landsbygden samt att även i öv- rigt till följd av lokala beslut eller andra orsaker stora skiljakti-gheter råder mellan byggbestämmelserna för olika orter. I svaren på utredningens en- käter har livligt framhållits, att särregler för byggandet på viss eller vissa orter är ägnade att avsevärt fördyra byggnadsverksamheten genom att motverka önskvärd standardisering av byggmaterial och byggelement samt även av andra orsaker är till olägenhet för särskilt de byggföretagare, vilkas verksamhet icke är av helt lokal natur. Givetvis är det icke möjligt att helt undgå speciella föreskrifter för vissa områden eller typer av områden, men behovet torde icke på långt när svara mot den rikhaltiga flora av dylika bestämmelser, som f. n. förekommer.

Ett annat önskemål är att förfarandet i frågor rörande planläggning och byggande förenklas. Vad angår planläggningsfrågor är kanske behovet av en förenkling icke så trängande, och möjligheterna till förenklingar är dess— utom begränsade. Något torde dock kunna åstadkommas genom att beslu- tanderätten i fastställelsefrågor i största möjliga utsträckning flyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna. Vad som påkallar uppmärksamhet är emellertid handläggningen av frågor om tillstånd till byggande. Från många håll har anmärkt-s, att de nuvarande reglerna om förfarandet hos byggnadsnämnd ställer alltför stora krav på de byggande i fråga om skyl- dighet att söka byggnadslov för olika åtgärder, att förebringa utrednings- material samt att medverka vid besiktningar och inspektioner. Vidare har man klagat på vissa drag i proceduren, t. ex. att åtskilliga frågor, som rim- ligen borde kunna anförtros byggnadsnämnden, f. n. måste hänskjutas till länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Något som härvid ansetts särskilt otill- fredsställande är att reglerna om byggnadsnämnds behörighet är olika för stads- och landskommuner. Framför allt har man emellertid vänt sig mot det förhållandet att frågor om tillstånd till byggande prövas icke blott av byggnadsnämnd utan också av ett antal andra myndigheter och att mycket litet hittills gjorts för att samordna dessa myndigheters verksamhet. För utredningen har det därför framstått som en huvuduppgift att söka ut- forma enklare regler för handläggning av byggnadsärenden.

I direktiven för utredningen har vidare framhållits, att byggbestämmel- serna f. n. är splittrad-e på ett stort antal författningar och att en koncen- tration av författningsmaterialet är önskvärd. Samma önskemål har från flera håll framförts till utredningen under arbetets gång. Utredningen har därför också undersökt, i vad mån det är möjligt att minska antalet bygg-

författningar genom att slopa byggbestämmelserna i olika specialförfatt- ningar.

I enlighet med det nu anförda kommer utredningen i det följande att till en början i korthet genomgå de olika planinstituten ooh reglerna om förfarandet vid planläggning. Därefter övergår utredningen till att be- handla reglerna om byggande och om förfarandet i byggnadsären- den. I anslutning till genomgång-en av de nuvarande reglerna kom- mer utredningen att redovisa de reformförslag av mera avsevärd prin— cipiell betydelse, som utredningen framlägger, jämte motiven för dessa. Härefter skall utredningen övergå till att redovisa vilka myndigheter som i olika hänseenden har att ta befattning med byggärenden, och vilka funk-tioner dessa myndigheter fullgör, varjämte utredningen i sam- band därmed skall framlägga förslag till vissa reformer i organisatoriskt hänseende. I ett särskilt avsnitt ska-ll behandlas möjligheterna att koncen- trera lagstiftningen till ett mindre antal författningar i syfte att förbättra överskådligheten i förfat'tningsmaterialet. Härefter kommer utredningen att närmare redovisa detaljerna i sina författningsförslag i form av en special- motiveri'ng. Till sist lämnas en »kort sammanfattning av de förslag, som ut- redningen framlägger.

FEMTE KAPITLET

Översiktlig planläggning

Inledning

Vid behandling av planfrågor brukar man skilja mellan översiktlig plane— ring och detaljplanering. Av de i BL behandlade planinstituten brukar man beteckna regionplan och generalplan såsom instrument för översiktlig pla— nering samt stadsplan och byggnadsplan såsom instrument för detaljpla- nering. Vidare kan man _ ehuru detta icke överensstämmer med termino- logien i BL _ med viss rätt 'till detaljplaneinstrumenten hänföra utomplans- bestämmelser och tomtindelning.

Benämningarna översiktlig planering och detaljplanering anger, att pla- nering av det förra slaget är avsedd att ske för större områden i sänder och bör begränsas att avse frågor av grundläggande betydelse, medan där- emot planering av det senare slaget endast bör avse mindre områden men i stället göras relativt ingående. Man kan också säga, att ändamålet med en översiktlig planering är att ange riktlinjerna för en blivande detaljplane- ring, medan detaljplanering har till syfte att direkt reglera ordnandet och bebyggandet av det område, varom fråga är.

Regionplan

Enligt 126 & BL skall regionplan upprättas, då för två eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade orter på landet eller landskommuner föreligger behov av gemensam planläggning beträffande markens användning i ett eller flera hänseenden, såsomi fråga om viktigare trafikleder, flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för frilufts- liv samt anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. När fråga väckts om upprättande av regionplan, skall länsstyrelsen efter utredning hän-skjuta frågan till Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida regionplan skall finnas, regionplaneområdets omfattning och i vilka hänseenden gemensam plan- läggning skall äga rum (127 ?; BL). De av frågan berörda kommunerna och samhällena skall härefter bilda ett regionplaneförbund, för vilket skall finnas förbundsdirektion (128 och 129 55 BL) och regionplanenämnd (148 ?; BS). Regio-nplan fastställes av Kungl. Maj:t efter förslag av förbundsdi- rek'tionen och sedan förbundsmedlemmarna fått tillfälle att yttra sig (131 & BL). I fråga om rättsverkningarna av regionplan är stadgat, att planen

skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stadsplan, byggnads- plan ooh utomplansbestämmelser eller ändring därav så oclk eljest vid reg- lering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområ- det. Vidare ges vis-sa bestämmelser om möjlighet att utfärda byggnadsför- buld samt om att sådan nybyggnad, schaktning, fyllning och trädfällning etc., som är beroende av myndighet-s prövning, ej får ske så, att markens användning för det i planen avsed-da ändamålet försvåras (134 0th 135 55 BL). Härjämte finne-s utanför 'de egentliga 'byggnadsförfattn—ingarna vissa strödda stadganden om verkningarna av regionplanering. I 19 kap. 13 ä 2 mom. jorddelningslagen är sålunda stadgat, att regionplan skall beaktas vid avstyck-ningsförrättning. Enligt 4 5 andra stycket lagen om enskilda vä— gar skall regionplan tjäna till ledning vid utförande av företag, som avses i nämnda lag. I 4 & tredje stycket lagen om allmänna vägar finnes en be- stämmelse om att väg ej får läggas så, att regionplan motverka-s.

Ytterligare detaljbestämmelser om regionplan är givna 'i 147—161 55 BS. Hittills (våren 1957) har någon regionplan ännu icke blivit fastställd. För Sundusvallstrakuten föreligger emellertid ett färdigställt regio-npluaneförslag. Vidare pågår regionplan—ering enligt BL i fyra större regioner, nämligen Borås— trakten, Göte-borgstrakten, Stockholmstrakten och Örnsköldsvikstrakten, samt i följ ande mindre regioner, nämligen Umeorten, Kalmar—Nyhrotrakten ävensom delar av Karlskrona stad och Lyckeby kommun. I Örebro län be- drives översiktlig länspla'nering av liknande karaktär i landstingets regi. Fråga om upprättande av regionplan är vidare väckt i Eskilstunatrakten. Härj ämte må nämnas, att viss försöksverksamhet avseende översiktlig plan- läggning bedr—ives i byggnadsstyrel-sens regi i Uppsala län med angränsande områden samt i Malmöhus och Gävleborgs län. Avsikten är här att uppdela ett större område i lämpliga smärre regionplaneenlhe'ter.

Erfarenheterna av regionplanein'stitutet är sålunda begränsade. I den all- männa diskussionen kring hithörande frågor har tvekan gjort sig gällande beträffande bl. .a. regionplaneinstitutets tillämpningsområde, metodiken vid planläggningsarbetet och planernas lämpliga utformning.

Utredningen har givetvis icke kunnat undgå att verkställa en viss inven- tering av frågorna inom denna gren av plan-läggningsverksamheten och att söka bilda sig en uppfattning om hur de bör lösas. Därvid har utredning- en till en början förutsatt, att det icke hörde till dess uppgifter att föreslå några mera omfattande reformer på området. Kort innan betänkandet fär- digställts har emellertid Kungl. Maj :t _ på framställning av riksdagen —- åt utredningen uppdragit att närmare överse bestämmelserna om regionplan med ändamål att söka åväg-abringa samordning i organisationen med region- planearbetet och genomföra förenklingar i själva planinstitut-et. D-e över- väganden och förslag, som föranledes av sistnämnda uppdrag, avser utred- ningen att framdeles redovisa 'i särskilt betänkande. Vid sådant förhållande

! !

anser utredningen icke lämpligt att i detta sammanhang gå närmare in på ifrågavarande spörsmål.

Av bl. a. redaktionella skäl] kan utredningen dock icke lämna bestämmel- serna om regionplan helt åsido. Utredningen begränsar sig emellertid till att här föreslå blott sådana huvudsakligen formella ändringar i bestäm- melserna om regionplan, som kan förverklligas utan att föregripa det fort- satta reform-arbetet.

De i BS givna bestämmelserna om den närmare utformningen av region— plan är _ liksom bestämmelserna om övriga planinstitut _ synnerligen detaljerade. Genom att kraftigt betona att planeringen: främst skall inriktas på frågor om markanvändningen är bestämmelserna ägnade att leda upp- märksam-heten från de övriga, kanske viktigare frågor, till vilka man bör ta hän-syn vid planeringen. Den detaljerade uppräkningen av omständig- heter, som bör beaktas vid planläggningen, är ägnad att Winge den föreställ- ningen, att detta är allt vad en planförfattare har att beakta, och omvänt, att en regionplan alltid bör innehålla bestämmelser i samtliga de angivna äm— nena. Med den obetydliga erfarenhet man än så länge har av regionplane— institutet torde det vara omöjligt att bygga ut bestämmelserna så, att de verkligen blir så fullständiga som de ger intryck av att vara. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna t. v. ersättes av föreskrifter med mera allmänt innehåll.

Vidare bör bestämmelserna om regionplan bringas att i formellt hänseen- de överensstämma med det förslag till ny lagstiftning om kommunalför- bund och indelningsändringar, som framlagts för årets riksdag. Enligt detta förslag skall kommunalförbund-s beslutanderätt utövas av fullmäktige, som väljes av förbundsmedlemmarna, varjämte för förbundet skall finnas en styrelse med uppgift att handhava den närmare ledningen .av verksamhe- ten. Dessa org-an får ungefär samma uppgifter som dem, vilka enligt BL och BS tillkommer resp. förbundsdirektion och regionplanenämnd. Ifråga- varande bestämmelser i BL och BS bör därför _ om nyssnämnda förslag upphöjes till lag i enlvighetens intresse upphävas och ersättas av hänvis- ningar till lagstiftningen om kommunalförbund. Beträffande BL föranleder detta blott några mindre, formella jäm'knin-gar i lagtexten. Däremot blir ändringarna i BS mera omfattande. I stort sett innebär de emellertid blott att stadga-ndenas omfattning ned'bringas utan att det sakliga innehåll-et un- dergår någon mera avsevärd ändring.

Generalplan

Med generalplan förstås enligt BL en plan, som är avsedd att tjäna till ledning för närmare planläggning beträffande ordnandet och bebyggandet av stad, köping, municipalsamhälle, annan tätare befolkad ort eller lands— kommun. Planen skall ange grunddragen för markens användning till oli-

ka ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra all- . männa platser, samt kan upptaga förbud mot viss bebyggelse eller använd- ning i övrigt (9, 88, 90 och 96 55 BL). Förslag till generalplan skall utstäl- las till granskning, varjämte byggnadsstyrelsen eller i vissa fall länsarki- takten skall avge yttrande över förslaget (20 och 1.09 åå BS). Planen kan härefter antagas av kommunens fullmäktige (10 och 97 515 BL). Antagen generalplan medför icke några särskilda rättsverkningar, men det torde ha förutsatts, att det bekantgörande av planen, som utställandet och antagan- det innebär, medför att man i praktiken kommer att ta hänsyn till planen icke blott vid framtida detaljplaneläggning utan även i andra sammanhang, t. ex. vid avgörande av Väg- ooh fastighetsbildningsfrågor. Emellertid står det också kommunen eller samhället fritt att söka fastställelse av planen (10, 88, 90, 97 och 99 55 BL). I så fall fordras ett mera omständligt utställ- nmgsförfarande (23 & BS). Fastställd generalplan har rättsverkningar i fle- ra olika hänseenden. Nybyggnad får i allmänhet ej äga rum i strid mot planen (13 och 100 ålå BL). Ej heller får någon verkställa schaktning, fyll- ning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd så, att åtgärden väsentligt försvårar områdets användning för avsett ändamål (17 & BL). På landsbyg- den gäller detta 'dock blott om länsstyrelsen utfärdat särskilt förbud mot sådan åtgärd som sist nämnts (102 & BL). Kommunen resp. samhället får genom fastställ—els-en rätt att lösa eller i vissa fall utan ersättning omhänder- taga mark för trafikleder m. m. Under vissa angivna förutsättningar kan också skyldighet inträda att lösa mark eller att utgiva ersättning för skada genom planen (18—23 samt 103 och 104 55 BL). Enligt 19 kap. 13 & jord- delningslagen, 5 kap. 8 % fastighetsbildningslagen, 4 5 lagen om enskilda vägar och 4 5 lagen om allmänna vägar skall hänsyn tagas till planen vid avstyckningsförrättning-ar och i samband med vägföretag. Bestämmel- serna om generalplans rättsverkan kompletteras vidare av föreskrifter i BL, enligt vilka provisoriskt nybyggnadsförbud kan meddelas för tiden, till dess planen hunnit fastställas (14—16 samt 101 55 BL).

Efter BL:s tillkomst och delvis även dessförinnan _ har generalplane- arbete bedrivits inom ett stort antal 'kommuner i riket. Mångenstädes har ar- betet resulterat i färdiga planförslag för hela kommuner eller delar av sådana. Hittills har icke någon generalplan blivit helt eller delvis fast- ställd. Helt nyligen har emellertid hos Kungl. Maj:t gjorts framställning om fastställelse av generalplan beträffande sträckningen av viss väg i en stad (Eskilstuna). Ett fåtal planer har antagits av vederbörande kommun. I öv— rig-a fall _ och dessa är många _ har man tillämpat en tredje metod, be- stående i att det färdigställda planförslaget framlagts för kommunens full— mäktige och därefter bilagts kommunens handlingar utan att bli föremål för något formligt beslut av fullmäktige.

I praktiken har man alltså hittills haft att räkna med två slag av planer på generalplanes-tadiet, nämligen dels antagna generalplaner och dels icke

antagna generalplaneförslag. Ett icke antaget förslag till generalplan är givetvis icke att anse som någon plan i Bszs mening men kan uppenbarligen ändock under vissa omständigheter vara att räkna med såsom utgörande ett handlingsprogram för de kommunala myndigheterna.

Eftersom tillämpningen sålunda kommit att rätt betydligt avvika från lagstiftarens intentioner, har utredningen icke kunnat undgå att ta ställ- ning till frågan, huruvida detta på något sätt verkat besvärande för bygg- verksamheten och om det kan anses påkallat att föreslå någon jämkning av lagstiftningen med hän-syn härtill.

Vad först angår institutet fastställd generalplan torde den hittillsvarande utvecklingen ha visat, att bestämmelserna därom icke fyller något mera trängande behov. De konsekvenser i expropriations—rättsligt och annat hän- seende, som fastställelsen medför, har tydligen icke på kommunalt håll an- setts så värdefulla, att man velat underkasta sig den omgång, som fast— ställ-elseförfara-ndet innebär, eller risken att bli utsatt för ersättningsanspråk från markägare, vilka lider skada genom planen.

Man kan i anledning härav ställa sig frågan, huruvida icke bestämmel- serna i BL om fastställelse av generalplan skulle kunna upphävas. En dylik åtgärd skulle, om icke annat, kunna bidraga till att öka överskådligheten i förfat'tningsmaterialet och skapa ökad reda i terminologiskt hänseende.

Utredningen anser för sin del icke troligt, att institutet fastställd gene— rallplan kommer att få något mera avsevärt användningsområde. Man kan väl knappast vänta sig, att fastställelse kan sökas å generalplan för en hel kommun eller någon större del av kommun. Däremot är det icke uteslutet, att man ibland kan komma att söka fastställelse av generalplan i någon viss mindre del, 't. ex. beträffande en väg, till vilken kommunen på detta sätt vill förvärva erforderlig mark, eller beträffande ett område, som man av särskild anledning vill hålla fritt från bebyggelse. Ehuru kommunen även har andra utvägar att nå det åsyftade resultatet, t. ex. att antaga och söka fastställelse av stadsplan för det ifrågavarande området eller att expropriera erforderlig mark enligt bestämmelserna i expropriationslagen , torde också den alternativa möjligheten att söka partiell fastställelse av generalplanen stundom kun-na Visa sig vara av värde. Att denna möjlighet hittills icke kommit till användning i nämnvärd omfattning kan tänkas bero på speciella omständigheter, t. ex. på att man nödtorftigt klarat sig med tillfälliga bygg- nadsförbnd enligt 15 eller 101 åå BL. Utredningen återkommeri det följande till denna fråga. Att möjligheten "till fastställelse står till buds i fall] av be- hov, torde knappast kunna medföra någon olägenhet vare sig för de byggan— de eller ur annan synpunkt. Härtill kommer att slopandet av bestämmelser- na skulle medföra en kraftig omarbetning av de centrala delarna i BL. Ut- redningen anser därför att övervägande skäl talar för att bestämmelserna bibehålles.

Anmärkningsvärt är att kommunerna i så stor utsträckning underlåtit att antaga sina generalplaneförslag. Orsaken härtill torde främst vara den, att man påkommunalt håll haft betänkligheter mot att binda sig för ett fram- tida handlingsprogram på det sätt, som antagandet av ett generalplaneför- slag innebär. I vissa fall kan ett bidragande skäl också ha varit att man velat undvika den publicitet, som utställande av förslaget medför.

Kanske kan man säga, att underlåtenhete-n från kommunernas sida att anta-ga generalplaner ytterst berott på att kommunerna och de yrkesmän, som handhaft planeringens tekniska sida, icke varit helt överens om vad man syftat till. Man vågar nog antaga, att stort upprättade generalplaneförslag i mångt och mycket följt förebilderna från detaljplaneringen och i enlighet härmed f-rämst gått ut på att skissera ett slutligt mål för utbyggandet av planer-ingso-mrådet. Ofta torde planförfattarna också ha utformat dessa sina förslag på ett relativt detaljerat sätt. Att kommunerna tvekat att antaga dylika förs-lag behöver icke bero på att man haft något att invända mot vare sig principerna i förslagen eller deras detaljutformning. Orsaken torde i flertalet fall helt enkelt ha varit den att man icke sett sig i stå-nd att över— blicka förslagets konsekvenser i ekonomiskt hänseende och i övrigt. Vad man från kommunernas sida vill ha är väl närmast en prognos över den framtida utvecklingen inom kommunen, ett därpå baserat antagbart hand- lingsprogram för den närmaste tiden samt framför allt en kalkyl över de allmänna och enskilda investeringar, som förverkligandet av detta hand- lingsprogram för med sig. Antagandet av en generalplan är visserligen icke i och för sig någon bindande viljeyttring från kommunens sida. Det oaktat har man anledning förmoda, att beslutet såväl av underlydande kommunala myndigheter som från statens och de enskildas sida kommer att betrak— tas som en tydlig fingervisning om kommunens intentioner för framtiden. Det kan därför hända, att man 'i förlitande på planen successivt gör så stora allmänna och enskilda investeringar, att det framde'les visar sig i praktiken vara omöjligt för kommunen att frångå planen. Kommunen kan på så vis finna sig nödsakad att fullfölja en generalplan, som bygger på felaktiga premisser eller som av annan anledning är föråldrad vid genomförandet. Risken för att så kan bli fallet är ingalunda obetydlig. Av de hittills fram— komna generalplaneförslagen torde få om ens några var sådana, att man i dagens läge på allvar tänker sig att genomföra dem i oförändrat skick. I praktiken har det visat sig att man mycket ofta, för att icke säga i regel, nödgas i större eller mindre utsträckning frångå dem vid upprättandet av stadsplaner eller byggnadsplaner.

Emellertid kan det också vara av värde för en kommun att genom an- tagande av en generalplan klart dokumentera sin avsikt att fullfölja de riktlinjer, som anges i planen.

Utredningen saknar från sina utgångspunkter anledning att föreslå be- stämmelser med syfte att påverka kommunernas ställningstagande till frå-

gan, om de skall antaga sina generalplaneutkast såsom generalplaner eller icke.

Den utveckling som generalplaneringen tagit, måstei längden kom-ma att ganska avsevärt påverka planläggningsarbetets metodik. Utredningen, som har sig bekant, att dessa frågor följes med uppmärksamhet av byggnadssty- relsen och dess råd för översiktlig planläggning, anser sig icke böra fram- lägga några detaljerade förslag i ämnet utan inskränker sig till följande allmänna synpunkter.

Vad utredningen framför allt vil-l betona är generalplaneringens starkt översiktliga karaktär. Det är naturligt, om medlemmarna i kommunernas beslutande församlingar, vilka icke besitter särskild fackkunskap på om- rådet, tvekar att binda sig själva och framtiden vid detaljerade och svår- överskådliga handlingsprogram. Framför allt har detta framstått som vansk— ligt i ett läge som det nuvarande, då tätorterna utvecklas utan tidigare mot- svarighet. Planeringen får därför icke vara alltför ambitiös eller detaljerad. Skall planen ha någon mening som kommunalt handlingsprogram, måste den vara elastisk och hållas levande. Den skall utan tidsödande och kostnads- krävande arbete kun—na justeras med hänsyn till de ständiga förändringarna i målsättningen. Detta hindrar dock icke, att planen 'i vissa delar kan behöva göras rätt så detaljerad, nämligen i den mån planen är avsedd att förverk- ligas inom den allra närmaste tiden. Där så är fallet, kan det rentav vara lämpligt, att generalplanen närmar sig detaljplanen i ut'för'liglhet. Olm pla- nen i något hänseende är avsedd att fastställas, kan det också vara befogat att göra den relativt utförlig vad angår sådana frågor, som har nära samband härmed. Hur de ekonomiska kalkyler bör vara beskaffade, som planen grundar sig på, kan icke angivas med generell giltighet. Mycke-t an- kommer härvid på arten av det samarbete, som vid planens utarbetande ägt rum med kommunens styrelse och andra organ, på vilkas ekonomiska insatser förverkligandet ytterst beror. Givet är dock, att kalkylerna bör vara relativt väl utarbetade och specificerad-e, när fråga är om åtgärder, som avses komma till stånd inom den närmaste tiden och alltså ingår i det aktuella handlingsprogrammet, medan det däremot i regel bör vara till- räckligt med summariska kostnadsberäkningar i fråga om sådana åtgärder, som avses komma till stånd först i en oviss framtid.

Utredningen kan vidare icke underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en detaljfråga av viss räckvidd, nämligen de bygg- nadsförhud, som jämlikt 15 och 101 55 BL kan av länsstyrelsen utfärdas, då fråga väckts om fastställelse av generalplan. Sådant förbud är uppenbar- ligen avsett a't't vara rent provisoriskt och gälla blott till dess kommunens fullmäktige hunnit behandla frågan om sökande av fastställelse å planen. I enlighet härmed upptar BL bestämmelser om att förbudet icke är gäl-

lande utöver viss tid (ett resp. fem år), dock med vissa möjligheter till förlängning.

Förutsättningen för att byggnadsförbud skall kunna meddelas, nämligen att fråga väck-ts om fastställelse av generalplan, utesluter icke att förbud kan påläggas även då övervägande skäl talar för att fastställelse å general- planen icke kommer att sökas. Och omvänt kan man säga sig, att kommu- nen, så länge för-budet är gällande, icke har några starkare skäl att söka fastställelse av generalplanen, eftersom kommunen genom förbudet i mångt och mycket uppnår detsamma som genom fastställelsen.

BLzs bestämmelser om fastställande av generalplan hvar, såsom förut nämnts, ännu icke tillämpa-ts i något enda fall. Det kan i belysning härav icke sägas stå i överensstämmelse med grunderna för lagstiftningen, om byggnadsförbud enligt 15 eller 101 5 BL pålägges eller biibehålles i någon avsevärd omfattning. I allt fall bör redan gällande förbud icke kritiklös-t förlängas, så att de i själva verket blir permanenta och får ersätta institu- tet f-astställd generalplan.

Utredningen anser sig med hänsyn bl. a. till konsekvenserna på andra områden icke kunna föreslå någon lagändring på denna punkt men vill betona nödvändig-heten av att bestämmelserna handhaves restriktivt. Bygg- nadsförbud torde icke böra påläggas eller förlängas i andra fall eller i större omfattning, än man kan räkna med att pågående generalplanearbete kom- mer att resultera i fastställd generalplan. Detta betyder, att tillämpnings- området för 15 och 101 55 BL inskränkes till rena undantagsfall.

De synpunkter, som utredningen nu anlagt på generalplaneringen, är icke ägnade att. annat än i ringa mån påverka detaljföreskrifterna i BL och BS om generalplans innehåll samt" om förfarande-t vid upprätt-ande, utstäl- lande, antagande och fastställande av sådan plan. Utredningens övervä- ganden i fråga om Vissa andra planinstitut kommer emellertid, såsom i det följande skall visas, att nödvändiggöra en redaktionell överarbetning även av bestämmelserna om tillkomsten av generalplan.

Frågor om fastställande av generalplan i städer och andra 5. k. stads- planesamhällen ankommer jämlikt 10, 88 och 90 55 på Kungl. Maj:t. Mot- svarande frågor vad angår landsbygden handlägges jämlikt 97 'å BL av länsstyrelsen. Såsom ett led i strävandena att söka göra bestämmelserna för städerna och landsbygden såvitt möjligt likformiga vill utredningen före- slå, att bestämmelserna för landet får samma innehåll som de nuvarande bestämmelserna för stad.

SJÄTTE KAPITLET

Detaljplanläggning

Stadsplan.

Stadsplan har till ändamål att närmare reglera bebyggelsen å den mark, som planläggningen avser (24 & BL). Om plan—ens innehåll gäller, att den skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i planen, nämligen dels byggnadskvarter, dels gator, torg, parker och andra allmänna platser, dels ock specialområden (trafikomlråden, skydds- eller säkerhetsområden, hamnområden, idrottso-mråden, begrav- ningsplatser, vattenområden m. m.). Höjrdlägen skall anges i erforderlig omfattning. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser an- gående områdenas bebyggande eller användning i övrigt, som finnes erfor- derliga (25 å BL). Stadsplan antages av stadsfwllmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj :t. Ändring i förut fastställd plan kan i vissa fall antagas av byggnadsnämnden. I viss omfattning är också g befogenheten att fastställa plan eller planändring anförtrodd länsstyrelsen i (26 & BL). Till skydd för enskilds rätt är bestämmelser givna om att upp- rättat planförslag skall i viss ordning utställas till granskning, innan det får antagas och fastställas (23 och 31 åå BS). Antagande och fastställande av stadsplan medför långtgående rättsverkningar, i det att såväl samhällets organ som de enskilda markägarna i princip är skyldiga att vid områdets ordnande och bebyggande följa planen. Staden är skyldig att iordningställa, upplåta och underhålla gator och andra allmänna platser inom planområ- det (49 och 74 % BL). För detta ändamål äger staden lösa eller i vissa fall utan ersättning om'händertaga den för ändamålet erforderliga marken (41— 43 samt 70 åå BL). Till stadens kostnader är emellertid markägarna skyl- diga att bidraga i viss omfattning (56—69 samt 72 och 73 #55 BL). Staden kan också i vissa fall få rätt att lösa mark, som enligt planen är avsedd för enskilt bebyggande, om sådant erfordras för genomförande av planen (44 och 45 då BL). Markägarna är å sin sida förbjudna att utan särskilt till- stånd bygga i strid mot planen, varjämte gäller vissa förbud mot schakt- ning, fyllning, trädfällning etc. (34 och 40 55 BL). Eftersom fastställandet av stads—plan kan tänk-as medföra skada för enskilda markägare genom in— skränkningar i rätten att utnyttja marken eller på annat sätt, är bestäm- melser också givna om skyldighet för staden att hålla markägarna skade-

lösa (48 ooh 75 åå BL). Enligt särskilda bestämmelser skall fastighets- bildning (ändringar i fastighetsindeln—ingen) genom tomtindelning och tomt- mätning eller genom avstyckning, laga skifte eller ägobyte ske i överens- stämmelse med gällande stadsplan (28 å BL, 19 kap. 13 å jorddelningslagen samt 5 kap. 8 å och 6 kap. 9 5 lagen om fastighetsbildning i stad).

Stadgandena om stadsplan är — på sätt framgår av det redan anförda — främst avfattade med tanke på städerna men äger motsvarande tillämpning även i köpingar och andra tätare befolkade orter på landet (88, 90 och 105 åå BL samt 100, 101 och 112 åå BS). Vad här förut sagts om stad gäller i dylika falll vederbörande köping, municipalsamhälle eller landskommun.

Stadsplan är den äldsta planformen och följaktligen också den planform, varav man har störst erfaren-het. Klart är dock, att man vid en nutida stads- planeläggning icke kan följa alldeles samma principer som förr. Den all- männa utvecklingen och framför a'llt utvecklingen av kommunikationerna och byggnad-smetoderna har lett till bety-dande förskjutningar bl. a. i den funktion, som stadsplanen fyller, i planläggningsarhetets metodik samt i planernas närmare utformning.

Med hänsyn till utredningens begränsade syfte är det icke lämpligt att här närmare redogöra för den mångfald olika spörsmål, som på något sätt har samband med stadsplaneinstitutet. En mera utförlig behandling av des- sa spörsmåi synes dessutom överflödig av den anledningen, att reglerna om stadsplan undergått genomgripande revision så (sent som vid EL:s tillkomst år 1947. Den följande framställningen kommer därför att begränsas till vissa detaljlfrågor, som aktualiserats i samband med utredningens arbete.

Av särskilt intresse ur de synpunkter, utredningen haft att beakta, är formerna för tillkomsten av en stadsplan, speciellt reglerna om fastställande av planen. Eftersom detaljplanlåggning oftast är en förutsättning för att man skall få bygga och byggnads'lagsti—ftningen fllltgål' från att sådan planläggning icke skall ske för större områden, än som kan förväntas bli bebyggda inom den allra närmaste tiden, är det av stönsta vikt, att planvä- sendet fungerar snabbt och effektivt, så att byggnadsverksamtheten icke uppehålles av proceduren i planfrågor. '

Till övervägande del beror möjligheterna att snabbt få fram erforderliga planer på storleken av de personell-a och materiella resurser, som står till buds för ändamålet. Tillgången på planfackmån svarar icke mot behovet. Den enda utvägen att råda bot på detta missförhållande torde vara att ge de tekniska högskolorna ökad kapacitet. Ehuru det icke direkt faller inom ramen för utredningsuppdraget att föreslå åtgärder hårutinn—an, vill ut- redningen understryka angelägenheten av att sådana kommer till stånd och detta utan dröjsmål. Säkerligen kan också något stå att vinna med att anordna särskilda kurser för personal med viss lägre kompetens (t. ex. läroverksingenjörer) i syfte att öka tillgången på s. k. sutadsplanetekniker. Bestämmelserna om utställande, granskning och antagande av stadspla-

[

neförslag kan visserligen synas rätt omständliga, men någon möjlighet att avsevärt förenkla dem lärer knappast föreligga, om man icke vill släppa efter på garantierna för att allmänna och enskilda intressen blir behörigen tillgodosedda. En möjlighet till förenkling, som föreligger redan enligt nu— vanan-de författning, är att full—mäktige uppdrager åt byggnadsnämnden att i fullmäktiges ställe antaga förslag till ändring av stadsplan. Genom en sådan anordning bontf'aller det ganska tidsödande förfarandet hos full— mäktige. Det kan ifrågasättas, om icke bestämmelsen skulle kunna något utvidgas till sin räckvidd, så att möjlighet bereddes att till byggnadsnämn- den delegera fullmäktiges beslutanderätt även i fråga om antagande av stadsplan för område, som tidigare icke varit planlagt. Eftersom bestäm- melsen blott innefattar en rätt till delegation, skulle detta icke kunna sägas ens i någon mån beskära fullmäktiges befogenhet att besluta i frågor om antagande av stadsplan. Av principiella skäl kan det visserligen icke anses lämpligt, att större eller eljest mera betydelsefulla proje-kt sättes i verket utan att kommunens beslutande myndig-het tagit ansvaret härför. Det stora flertalet av de stadsplaner, som nu kommer till stånd, är emellertid icke av denn-a karaktär. F. ö. torde man trygg—t kunna förutsätta, att fvull— mäktige icke avhänder sig rätten att själva besluta i mera betydelsefulla stadsplanefrågor. Utredningen föreslår, under hänvisning till det anförda, att bestämmelserna i 26 tå tredje stycket andra punkten BL jämkas så, att fullmäktige får möjlighet att delegera sin beslutanderätt till byggnadsnämn- den i den omfattning fullmäktige själva finner lämplig.

En annan möjlighet att underlätta tillkomsten av stadsplaner är att upp- giften att fastställa planerna i större utsträckning delegeras från Kungl. Maj ut till länsstyrelsen.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet (26 å BL) går, närmare bestämt, ut på att det i regel ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa stadsplan. För det fall att Kungl. Maj:t funnit stadsplan icke kunna fastställas utan viss jämkning, kan emellertid Kungl. Maj:t uppdraga åt läns-styrelsen att fast- ställa planen, sedan den efter sådan jämkning antagits av fullmäktige. Vi- d'are kan länsstyrelsen, enligt närmare föreskrifter som det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela, fastställa ändring av gällande stadsplan, om ändringen ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsent- lig avvikelse från vad som förut gällt. Föreskrifter om länsstyrelsen-s nämn- da befogenhet är meddelade i 33 5 3 mom. BS. Enligt dessa föreskrifter skall vid bedömande av frågan huruvida viss ändring av stadsplan är av beskaf- fenhet att kunna fastställa-s av länsstyrelse, beaktas ett flertal omständig- heter, so-m uppräknas i författningsrummet. För fullständighetens skull bör vidare nämnas ett par specialfall, då fastställelsefrågan alltid ankom- mer på Kungl. Maj:t, nämligen då fastställelse befinnes böra ske allenast under förbehåll att viss i planen ingående mark blir föremål för inlösen (45 å tredje stycket BL) samt då fråga uppstått om förpliktande för mark-

ägare att utan ersättning avstå mark för allmänt behov eller att bekosta anläggande av gator eller andra anordningar (70 och 73 ålå BL).

Redan i samband med BL:s tillkomst — och f. ö. även dessförinnan — diskuterades frågan, om icke planfastsrtällelsen borde kunna generellt eller åtminstone i alla normala fall överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrel- serna. Det egentliga [hindret mot en sådan anordning torde ha legat i att en stadsplan har avsevärda expropriationsrättsliga verkningar (jfr 41—48 åå BL) samt att det ansetts med grundtankarna i expropriationslagstiftning- en mest förenligt, om befogenheten att meddela beslut som grundar expro- priationsrätt förbehålles Kungl. Maj:t.

Tanken att förbehålls Kungl. Maj:t alla frågor om tillstånd till expro- priation eller liknande förfarande har emellertid icke kunnat konsekvent upprätthållas i lagstiftningen. I vattenlagen och lagen om enskilda vägar finns talrika exempel på tvångsavstående av fast egendom utan Kungl. M:ts medgivande (låt vara att detta i vissa fall ersättes med domstolspröv- ning). F. 6. innebär ej heller de nuvarande bestämmelserna i BL och BS någon absolut garanti för att ej läns—styrelsen kan fastställa en stadsplane— ändring, som medför rätt för samhäll-et att inlösa mark under enskild ägan- derätt. Argumentet att stadsplanens expropriationsrättsliga konsekvenser skulle utgöra binder [för att delegera planfastställelsen till länsstyrelsen är därför knappast hållbart. Vad som kan sägas är blott att vissa lämplighets- skäl talar för att faststä'llelsebefogenheten kvarligger hos Kungl. Maj:t i fråga om stadsplaner med mera vittgående expropriationsrättsliga verk- ningar.

Såsom förut antytts är det numera icke så vanligt som tidigare att stads- plan på en gång lägges över ett större, förut icke planlagt område. Huvud- parten av stadsplaneärendena utgöres 'i praktiken av förslag till mindre änd- ringar i förut fastställda stadsplaner. Redan med nuvarande bestämmel- ser borde därför en högst betydande del av ärendena kunna avgöras av länsstyrelserna. Länsstyrelsernas praxis lhärvidlag är emellertid mycket varierande. Vissa läns-styrelser torde själva avgöra huvudparten av alla ärenden om fastställelse av stadsplan, medan andra länsstyrelser under- ställer ärendena Kungl. Maj:ts prövning i betydligt större omfattning än som strängt taget vore nödvändigt. Orsaken till den försiktiga inställning, som vissa länsstyrelser sålunda tycks intaga, torde ligga i avfattningen av 33 5 3 mom. BS. Den där givna uppräkningen av olika omständigheter, som bör föranleda att ett ärende hänskj'utes till Kungl. Maj:t, år så omfattande och skriven i så allmänna ordalag, att det vid ett närmare studium av para- grafen nästan alltid går att finna belägg för att ett aktuellt ärende bör un- derställas Kungl. Maj:t.

Ur de synpunkter utredningen har att anlägga på hithörande frågor är det önskvärt, att länsstyrelserna ombändertar fastställelseprövningen i så stor utsträckning som möjligt. Eftersom de nuvarande reglerna icke lett till

| !

sådant resultat, torde en författningsändring bli nödvändig, som kraftigt markerar att decentraliseringen är avsedd att genomföras i praktiken och icke får stanna på papperet.

Enligt utredningens mening talar härjämte övertyga-nde skäl för att läns- styrelsen får befogenhet icke blott, såsom nu, att fastställa ändringar i förut fastställd stadsplan utan också att fastställa helt ny stadsplan. När fråga är om större eller eljest ur allmän synpunkt mera betydelsefulla planlägg- ning-såtgärder, torde dock fastställelseprövningen alltjämt böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Den lämpligaste lösningen torde vara att reglerna i 26 15 om fastställelse- prövningen ändras, så att befogenheten att fastställa stadsplan i princip anförtros länsstyrelsen, dock med skyldighet för denna att i Vissa fall underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Spörsmålet, i vilka fall under- ställning skall äga rum, torde böra regleras genom en allmänt hållen be- stämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t förbehålles avgörandet beträffande stadsplaner av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse. Vi- dare bör förbehåll göras för sådana fall, då i stadsplaneärendet väckts någon speciell fråga, vars prövning enligt andra lagrum ankommer på Kungl. Maj:t. I så fall bör givetvis Kungl. Maj :t pröva ärendet i dess helhet. (Jfr nyssnämnda bestämmelser i 45 % tredje stycket samt 70 och 73 55 BL. Jfr ock 53 & BL.) Någon närmare uppräkning av andra omständighe- ter, som bör föranleda underställning till Kungl. Maj:t, anser utredningen icke behövlig och rentav olämplig. En dylik uppräkning skulle åtminsto- ne om man får döma av erfaren-heterna från det nuvarande stadgandet 'i 33 5 3 mom. BS knappast fylla annan funktion än att onödigtvis öka an- talet ärenden, som hänskjutes till Kungl. Maj :t.

En ofta hörd erinran är att stadsplanerna gärna blir onödigt detalj-erade och lägger större tvång på de byggande, än som erfordras för att nå det åsyftade resultatet.

Ammärkningen är utan tvivel i många fall befogad. Man kan icke undgå den reflexionen, att i stadsplan-erna ofta inflyter bestämmelser, om vilkas nödvändighet och ändamålsenlighet delade meningar kan råda. Ibland kan det givetvis var-a nödvändigt att i stadsplan upptaga t. o. m. mycket de- taljerade bestämmelser, när t. ex. fråga är om en plats med central bety- delse för stadsbilden eller en plats av särskild betydelse u'r trafik-synpunkt. Men i regel torde ganska schematiska bestämmelser göra tillfyllest. Vad som ur samhällets synpunkt behöver närmare regleras i fråga om mark för enskilt bebyggande är väl främst användningssättet i allmänhet (bo- stadsbebygge-lse, industribebyggelse etc.) samt exploateiingsglraden. Med hänsyn härtill torde planerna i allmänhet böra upptaga bestämmelser om byggnadsskicket (öppet eller slutet byggnadssätt, områden som ej får be- byggas ell—er som endast får bebyggas på visst sätt etc.). Planerna bör vidare

innehålla bestämmelser om högsta tillåtna hushöjd eller högsta tillåtna antal våningar. De möjligheter till ytterligare reglering, som lagen medger, bör däremot enligt utredningens mening icke utnyttjas utan starka skäl.

På senare tid har man kunnat märk-a en tydlig tendens till friare linjer i planläggningen. Delvis torde denna tendens vara att hänföra till nya prin- ciper för projektering och utförande av byggnader, men den är nog också att tolka så, att man hos planmyn'digheterna börjat bli varse de olägenhe- ter —— främst svårigheter vid handläggning av byggnadsärenden och ett konstant behov av planändringar —— som i läng-den följer av alltför ingå- ende reglering. Såsom exempel på friare principer kan nämnas de på senare tid ganska vanliga s. k. elastiska stadsplanerna, vilkas användbarhet dock av flera skäl _ bl. a. svårigheterna att åstadkomma godtagbara inteck— ningssäkerh-eter i huvudsak torde vara begränsad till större fastighets- komplex i en ägares hand.

Även om man i ett givet fall kan påvisa behov av att i en stadsplan detalj- reglera bebyggelsens utformning och beskaffenhet i övrigt, torde man nu- mera ändå mången gång kunna avstå från sådan detaljreglering därför att man har andra garantier för att plan—författarens och planmyndig'heternas intentioner kommer att fullföljas. Det är numera en vedertagen princip — kraftigt understruken i byggnadslag-stiftningen — att detaljpl—anläggningen bör ske i nära anslutning till byggandet. Icke säl—lan upprättar man en stadsplan just med tanke på en eller flera redan projekterade eller under projektering varande byggnader, och det är t. o. m. ganska vanligt att bygg- nad—erna uppföres efter dispens innan planen hunnit fastställas. En stor del av byggandet sker f. ö. i kommunernas egen regi eller genom företag med nära anknytning till den kommunala verksamheten. Även eljest är de byg- gande nästan alltid beroende av statliga och kommunala myndigheter för att erhålla lån, kreditgarantier etc.

Planläggn'ingens kvalitet beror i betydande grad på utbildningen och de personliga egenskaperna hos planförfa-ttarna. Reglerna i BL och BS kan blott ange en yttre ram för vad som är tillåtet men kan i och för sig icke bereda några garantier för att planerna blir sådana de borde vara. Man bör därför ej hysa några illusioner om att det är möjligt att åvägabringa några genomgripande förenklingar eller andra förbättringar i stadsplaner- na enbart genom en revision av reglerna om deras innehåll och utformning.

Det sagda hindrar givetvis icke, att bestämmelserna i BL och BS om stads- plan bör göras så enkla och ändamålsenliga som möjligt. Vad utredningen i detta hänseende främst fäst sig vid är den i BS intagna utförliga uppräk- ningen av olika omständigheter, som är att beakta vid upprättande av stadsplan. I äldre tid fyllde en dylik uppräkning måhända en viss uppgift såsom minneslista över vad en plan-författare hade att iakttaga. Med hänsyn till den utveckling, som planeringstekniken undergått, är emellertid min- neslistan numera både otillräcklig och obehövlig. Den är skrymmande och

ägnad att draga uppmärksamheten från det väsentliga i planläggningsar— betet, nämligen strävan efter ändamålsenlighet, enkelhet och klarhet. Det är f. ö. icke osannolikt, att de utförliga bestämmelserna ibland kan ha ver- kat direkt skadligt genom att förleda mindre erfarna planförfattare till onödig omständlighet i planernas utformning.

Utredningen föreslår, att bestämmelserna _i BS om innehållet i stadsplan nedskrives till omfattningen och i huvudsak utformas såsom allmänt hållna regler om de principer, Vilka bör vara ledande vid planeringsarbetet. I den mån en exemplifiering är nödvändig, bör den göras så kort som möjligt.

Byggnadsplan

Planformen byggnadsplan är i första hand avsedd att reglera tätbebyg- gelse på den egentliga landsbygden. Bestämmelserna om byggnadsplan kan emellertid efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t också tillämpas i stad, köping eller sådant municipalsamhälle, varest BL:s bestämmelser för stad är gällande (76 & BL). Byggnadsplan skall upptaga och till gränser— na angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingår i planen, så- som byggnadsm-ark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras skall höjdlägen angivas. Behövs särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skall sådana bestämmelser intagas i planen (107 & BL). Fråga om upprättande av byggnadsplan upp- tages av länsstyrelsen på framställning av markägare, kommun eller annan eller då länsstyrelsen eljest finner det erforderligt (107 & BL och 113 '5 BS). Länsstyrelsen bestämmer vilket område planeringsarbetet skall avse, där- vid i vissa fall samråd skall äga rum med markägare och andra intressenter (-114 och 115 ålå BS). Upprättat förslag till byggnadsplan skall genom läns- styrelsens försorg utställas till granskning under viss tid, och härom skall bl. a. byggnadsnämnden underrättas. Utställande erfordras dock icke om samtliga sakägare medgivit att dylik/t förfarande ej tillämpas (122 % BS). Planen skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen (107 IS BL). Kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall gäldas av kommunen, dock att markägare som har avsevärd nytta av planen kan förpliktas att bidraga till kostnaden, i regel med belopp som svarar mot hans andel i planområdets areal (111 lå BL). Byggnadsplan är bindande såtillvida att nybyggnad ej utan särskilt tillstånd får företagas i strid mot planen. Här- utöver kan förbud i vissa fall meddelas mot nybyggnad innan vägar, vatten— försörjning och avlopp ordnats i erforderlig omfattning samt mot schakt— ning, fyllning, trädfällning roch därmed jämförlig åtgärd (109 och 110 55 BL). Hänsyn till planen skall tagas i samband med avstyckningar och väg- företag (19 kap. 13 5 2 mom. jorddelningslagen, 5 kap. 8 ä 1 mom. fastig- hetsbildningslagen, 4 5 lagen om enskilda vägar samt 4 5 lagen om allmänna vägar). Beträffande plangenomförandet innehåller själva byggnadslagstift-

ningen icke några regler med undantag av en i 126 & BS given hänvisning till lagen om enskilda vägar. Lagmotiven innehåller vidare åtskilliga utta- landen om att utförandet och underhållet av vägar och allmänna platser vid behov bör uppdragas åt vägförening, bildad enligt föreskrifterna i 3 kap. sistberörda lag. Detta innebär bl. a. att kostnaderna för väghållningen inbegripet kostnaderna för iordningställande och underhåll av al'lmänna platser —— efter vissa närmare angivna grunder uttages av fastigheterna in- om vägföreningsområdet. Om föreningen försummar sina åligganden, har länsstyrelsen medel att framtvinga deras fullgörande. Lagen om enskilda vägar innehåller också vissa bestämmelser enligt vilka vägförening äger lösa till sig rätt att nyttja mark. som skall ingå i väg eller annan allmän plats. Dessa regler kompletteras av speciella bestämmelser i byggnadslagstift- ningen, enligt vilka marken i vissa fall skall upplåtas utan ersättning (112 och 113 55 BL).

En fråga, som utredningen funnit värd särskilt beaktande, gäller sättet för tillkomsten av en byggnadsplan. I motsats till vad som föreskrivits be- träffande stadsplan är hela tillkomstproced-uren lagd i länsstyrelsens hand. Byggnadsnämnden och övriga kommunala organ har formellt icke därmed att skaffa i vidare mån än att de givetvis måste få tillfälle att yttra sig i sa- ken samt att kommunen i viss omfattning är skyldig att gälda kostnaderna för upprättandet av planen.

Vid tiden för BL:s tillkomst hade landskommunerna i allmänhet ännu icke visat någon nämnvärd aktivitet i planläggningsfrågor. Från dåvarande utgångspunkter kunde man därför ej räkna med att erforderlig planläggning skulle kunna ske genom kommunernas "försorg. Den enda tänkbara utvägen var därför att frågan anförtroddes statliga myndigheter. En medverkande orsak till att lagstiftningen i dett-a hänseende fick sin nuvarande utform- ning torde dessutom ha varit att bygg-nadsplanen närmast framstod som en arvtagare till de äldre avstyckningsplanerna, vilka hade till sitt egent- liga syfte att reglera jorddelningsfrågor. Kommunernas anspråk på med- bestämmande i planväsendet försvagades givetvis också av att de i princip förutsattes icke komma att bidraga till plangenomförandet.

Under den tid av knappt ett decennium, som förflutit sedan BL tillkom, har emellertid dessa förhållanden radikalt förändrats. Även inom lands- kommunerna har den uppfattningen alltmera brutit igenom, att lokalise- ringen ooh utformningen av uppkommande tätbebyggelse i första hand är en kommunal angelägenhet och en viktig sådan. Kommunerna har därför börjat i allt högre grad engagera sig i planarbetet. I praktiken tillkommer flertalet byggnadsplaner under direkt medverkan av de kommun-ala myn- digheterna, och det är icke ovanligt, att planerna i själva verket upprättas genom byggnadsnämndernas försorg eller på deras föranstaltande. Och även där kommunen icke aktivt engagerat sig 'i planarbetet, har den dock numera såsom målsman för samhällsbyggandet ett självklart anspråk på

att de myndigheter, som enlig-t lagen har bestämmande-rätten, så långt möj- ligt tillgodoser dess önskemål och i allt fall ej handlar i strid mot dess vitala intressen. ,

Det förefaller rimligt, att den skedda utvecklingen också kommer till uttryck genom bestämmelser, 'som till'försäkrar kommunen ett avgörande inflytande på planläggningen icke blott när den sker i form av stadsplan utan även när den sker i form av byggnadsplan. Vad som härvid närmast kommer i fråga är att reglerna om proceduren vid tillkomsten av en bygg- nadsplan ändras så, att de i huvudsak kommer att överensstämma med vad som gäller för stadsplan.

I stora drag skulle detta innebära, att arbetet med planens upprättande handlhaves av byggnadsnämnden, att planen antages av kommunens full- mäktige men att den blir gällande först efter fastställelse av statlig myn- dighet.

; I själva verket torde det vara svårt att förebringa något bärande skäl mot den sålunda skisser-ade reformen. De allmänna intressen, som fordrar be— aktande i samband med planläggningen, är i stort sett desamma oavsett planformen. Och enbart den omständigheten, att kommunen icke har sam- ma förpliktelser att medverka till genom-förande av en byggnadsplan som fallet är beträffande en stadsplan, bör väl näppeligen få vara avgörande för dess inflytande på frågorna om bebyggelsens lokalisering, omfattning etc.

Ett argument, vilket icke kan frånkännas viss betydelse, är dock det som går ut på att byggnadsplan främst är ett planinstitut för landsbygden och att man— i flertalet landskommuner ännu icke har sådan erfarenhet av plan- läggnin—gs-frågor, som erfordras för att övertaga förstahandsansvarert för tät- ortsplaneringen. Emellertid finns många landskommuner, som har bättre resurser i detta hänseende än åtskilliga städer. Och även för de övriga lands- kommunerna-s del är det av vikt, att hyggnadsnämnderna deltager aktivt i planläggningsarbe—tet och därigenom skaffar sig den överblick av bebyggel- seproblemen, som är en förutsättning för att nämnden skall kunna rätt fylla s-ina övriga uppgifter. F. 6. kan man förutsätta, att länsmyndigheterna, som hittills själva handhaft planeringen, icke kommer att undand'raga sig att vid behov lämna landskommunerna stöd och hjälp. I ekonomiskt hän— seende kommer reformen icke att ställa några större krav på kommunerna än f. n., då ju dessa redan nu i princip har att bekosta upprättandet av bygg- nadsplan.

Det är kanske svårt att våga ett bestämt påstående att reformen genom- snittligt sett skulle avsevärt påskynda proceduren vid tillkomsten av en byggnadsplan. I detta hänseende torde utfallet bli olika i skilda fall. Emel- iertivd torde man ej behöva befara, att planläggningen efter reformen i all- mänhet kommer att ta längre tid än förut eller eljest vålla några besvär- ligheter, som man nu undgår.

Ur de byggandes synpunkt innebär en decentralisering av planläggningen

till kommun-ala organ en fördel såtillvida som kontakten med planmyndig- heten underlättas, vilket är av icke ringa betydelse särskilt för landsbyg- dens vidkommande.

M—an bör ej heller underskatta vikten av att bestämmelse-rna om tillkoms- ten av byggnadsplan genom reformen bringas att i formellt lhänseende nära överensstämma med motsvarande bestämmelser om stadsplan. Detta ger ökad överskådlighet åt författningsmater-ialet.

Sammanfattningsvis anser utredningen, att en reform efter nu antydda linjer medför sådana för-delar, att den bör genomföras.

I ett hänseeende kan dock tvekan råda, huruvida icke vissa särbestäm- melser är behövliga, nämligen i fråga om initiativet till planläggning. Vad angår stadsplan kan lagen sägas förutsätta som sj älvkla-rt, att initiativet ut- går från kommunen. Visserligen har Kungl. Maj:t enligt 27 % BL möjlighet att vid behov förelägga kommun att upprätta stadsplan och att i nödfall själv låta upprätta och fastställa sådan plan. Bestämmelsen har emellertid aldrig tillämpats. Vad däremot angår byggnadsplan *har lagen åt länsstyrel— sen givit en rätt att ta initiativ till planläggning, som i praktiken flitigt ut— nyttjas. Det kan sättas i fråga, om alla byggnadsnämnder på landsbygden verkligen har den erfarenhet och initiativkraft, som erfordras för att man i fortsättningen skall kunna helt avstå från en initiativrätt för länsstyrelsen. Bl. a. kan man förutse, att kostnadsfrågan ibland kan komma att vara en återhållande faktor, när en byggnadsnämnd skall fatta [beslut om upprät— tande av byggnadsplan.

Utredningen anser, att länsstyrelsen alltjämt måste ha icke blott en for- mell utan en praktisk möjlighet att ta initiativ till upprättande av byggnads- plan, när sådan anses erforderlig. Författningsmässigt behöver länsstyrel— sens nämnda befogenhet icke vara mera omfattande än den befogenhet, som enligt ordalydelsen av 27 & BL tillkommer Kungl. Maj:t i fråga om stad's- plan. De nya bestämmelserna beträffande byggnadsplan kan därför lämpli- gen avfattas med detta äldre stadgande som före-bild. Emellertid bör här— vid förutskickas, att länsstyrelsen-s nämnda befogenhet åtminstone under en övergångstid torde komma att behöva utnyttjas i viss, icke helt obetydlig omfattning.

Ej heller i övrigt torde det vid utformandet av de nya bestämmelserna om upprättande, antagande och fastställande av byggnadsplan visa sig erfor- derligt att göra några större avvikelser från vad som i sådant hänseende gäl— ler beträffande stadsplan. Lämpligt synes dock vara, att befogenheten att fastställa byggnadsplan även i fortsättningen får tillkomma länsstyrelsen och alltså icke beträffande någon grupp av ärenden förbehålles Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att byggnadsplan icke sällan användes för att reglera t. ex. frit-idsbebyggelse och annan bebyggelse av enkel beskaffenhet, bör vid be- stämm-elsernas avfattning i än högre grad än beträffande stadsplan in-

skärpas, att planerna bör göras enkla och att onödig detalj-reglering bör und- vikas.

Vad särskilt angår kostnaderna för upprättande av byggnadsplan har de nuvarande bestämmelserna visat sig ofta led-a till svårlösta tvister. Icke minst i enkelhetens intresse är det därför motiverat att övergå till samma system som det, vilket gäller vid upprättande av stadsplan, d. v. 5. att kostnaden i princip skall bestridas av kommunen men att denna, där så anses påkallat, såsom villkor för sin medverkan till planläggningen betingar sig att markägarna i sista hand svarar för kostnaden eller skälig del därav. Visserligen får kommunen måhända icke en fullt lika stark ställning gent— emot markägarna vid upprättande av byggnadsplan som den har vid upp- rättande av stadsplan. Man torde emellertid våga förutsätta, att även länsstyrelsen vid utövning av sin befogenhet att föranstalta om planläggning i skälig mån beaktar kostnadsfrågan. I praktiken lärer en kommun knap- 5 past behöva riskera att i sista hand svara "för någon större del av kostna- derna annat än då markägarna saknar ekonomiskt intresse av planen, något som kan vara fallet t. ex. vid planläggning av redan fullbyggda områden. I sådana fall ger emellertid ej heller de nuvarande reglerna något för kom- munen gynnsammare resultat.

Plangenomförandet

: Sedan det numera blivit möjligt dels att tillämpa stadsplan för reglering , av bebyggelse på landsbygden utan municipalbildning och dels att i vissa fall använda byggnadsplan för reglering av bebyggelse i stad, har man i ' det praktiska livet i allt större omfattning ställts inför frågan, vilket plan- institut som bör väljas i det särskilda fallet. Den viktigaste skillnaden mel- lan instituten består i sättet för plangenomförandet. Inom stadsplan an— kommer plangenom'förandet i viktiga delar på kommunen, som bl. a. har att sörja för gatuväsendet. Inom byggnadsplan förutsättes däremot mark- ägarna sj älva skola bekosta vägar och andra allmänna platser.

I städerna, köpingarna och munwicipalsamlhällena använder man till all— deles övervägande del institutet stadsplan. Byggnadsplan har dock ibland tillämpats exempelvis beträffande mindre bebyggelsesamlingar i städer med stora områden av landsbygdskaraktär samt beträffande fritidsbebyg- gelse. Inom landskommunerna använder man däremot byggnadsplan för alla typer av tätbebyggelse, oavsett bebyggelsens större eller mindre om— fattning.

Ur kommunernas synvinkel har valet av planinstitut en icke ringa eko- nomisk betydelse, eftersom genomförandet av en stadsplan innebär vissa ekonomiska förpliktelser för kommunen, medan genomförandet av en bygg- nadsplan i princip sker utan kostnad för denna.

Att byggnadsplan icke i större omfattning kommit till användning i stä-

der och liknande samhällen beror på flera skäl. I städerna har sedan gammalt huvudparten av bebyggelsen försetts med gator och andra gemen- samhetsanordningar genom kommunens försorg. Det ställer sig då svårt för kommunen att vägra den nytillkommande bebyggelsen denna förmån. En- ligtt BL fordras dessutom särskilt medgivande av Kungl. Maj:t för att få tillämpa byggnadsplan i stad. En landskommun står däremot mera obunden i valet av planform, och detta har hittills nästan genomgående fått till re- sultat, att man valt den för kommunen billigare planformen.

Det kan knappast betecknas som all-deles tillfredsställande, att valet av planform i många fall bestämmes blott av kommunens ekonomiska intres— sen. Kostnadsfrågan bör icke få vara avgörande för valet av planform, utan avgörande-t bör bero på huruvida man anser det mest praktiskt att kom- munen sköter plangenomförandet i fråga om gator, vägar etc. eller anser att dessa angelägenheter med större fördel kan skötas i fast-ighetsägarnas egen regi.

Alltsedan BL:s tillkomst har vidare i olika sammanhang klagats över att byggnadsplanerna icke alltid genomfördes med >>tillräcklig kraft». Bl. a. har framhållits, att vägföreningar icke kommit till stånd i önskvärd omfatt- ning samt att svårigheter även mött när det gällt att få till stånd andra ge— mensamlhetsanor-dningar än vägar, t. ex. vatten- och avloppsanordningar, vägbelysning etc. I samband med kritiken har såsom tänkbara alternativ för en lösning av dessa frågor anvisats å ena sidan möjligheten att för varje byggnadsplaneområde tillskapa en samhällsförening med ändamål att ut— föra och underhålla alla erforderliga gemensamh-etsanordningar samt å and— ra sidan möjligheten att denna uppgift omlhändertages av kommunen.

I den allmänna diskussionen kring planfrågor har ibland rentav ifråga- satts, om det är nödvändigt att 'ha tillgång till två så likartade planformer som stadsplan och byggnadsplan och om det ej borde vara möjligt att ge- nom modifikationer i reglerna om plangenomförandet bringa de två insti- tuten att sammanfalla. Ur den byggande allmänhetens och även ur de lag— tillämpande myndigheternas synpunkt skulle det vara en avgjord fördel, om man på så .sätt kunde få samma lagregler för alla detaljplanelagda be- bygg-elseområden.

För att nå fram till den eftersträvade enhetligheten skulle man tänkas kunna gå fram på endera av två vägar. Det ena alternativet vore att bestäm- melserna om skyldighet för stadsplanesamhälle att ekonomiskt svara för utförande och underhåll av gator och andra allmänna platser uppmjukades eller helt bortföl'le. Den andra möjligheten vore att kommunerna »i någon omfattning förklarades pliktiga att ta det ekonomiska ansvaret också för vägväsendet inom områden under byggnadsplan. I det följande skall utred- ningen granska förutsättningarna för en reform efter någondera av dessa linjer. '

Enligt nu gällande regler för områden med stadsplan är tomtägare skyldig att tillhandahålla själva gatumarken eller utgiva ersättning för denna (56 —66 55 BL). Genom att antaga bestämmelser om gatubyggnadskostnad kan kommunen dessrutlom införa skyldighet för tomtägarna att bekosta anläggan- det av gatan (67—69 155 BL). Däremot föreligger i allmänhet icke möjlighet att av tomtägarna uttaga kostnaden för mark till parker, planteringar och dylika allmänna platser eller kostnaden för anläggande av sådana platser (jfr dock 70, 154 och 165 55 BL). Ej heller är det medgivet för kommunen att , av tomtägarna uttaga ersättning för vad det kostar att underhålla gator i eller sådana allmänna platser som nyss nämnts. (Vissa undantag är dock ' tänkbara i fall, då fråga är om en av ålder gällande skyldighet; jfr 159 5 BL samt 88 !å stadsplanelagen den 29 maj 1931).

Utredningen, som nedlagt åtskilligt arbete på att undersöka möjligheterna till en reform av dessa regler, har härvid kommit till den slutsatsen, att förutsättningar för en sådan reform f. n. icke är för handen. Frågan har nära samband med andra problem, som alltjämt kvarstår olösta, bl. a. frå- gan om avskrivning eller framt-ida utformning av fastighetsskatten samt frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Utan närmare rikt- linjer för hur dessa frågor skall lösas har utredningen setlt sig ur stånd att framlägga något konkret förslag till nya regler om tomtägares skyldighet att bidraga till gemensamhetsanordningar inom stadsplan.

Det bör nämnas, att utredningen i hithörande frågor upptagit samarbete med en av Svenska komm'unal't-ekniska föreningen tillsatt kommitté för utarbetande av normalförslag till bestämmelser om ersättning för gatu- byggnadskostnad m. m. Vissa av denna kommitté framförda förslag kom- mer att bli föremål för omnämnande i fortsättningen (s. 115).

Vidare kommer utredningen i det följande att närmare behandla vissa detaljfrågor rörande gator och vägar, vilka visat sig vålla svårigheter i tomtbildni—ngshänseende (s. 111).

Kritiken mot reglerna om genomförande av byggnadsplan har på senare år lett till att dessa undergått vissa reformer. Genom ändring år 1954 i lagen om enskilda vägar undergick förfarandet vid bildande av vägförening viss-a förenklingar med syfte att främja tillkomsten av sådana föreningar. Vägföreningar har därefter kommit till stånd inom ett sto-rt antal bygg- nadspl'aneområden. I samband med denna reform bereddes också möjlighet för vägförening att anordna vägbelysning. Genom 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanl-äggningar har kommunens skyldighet att ordna vat- tenförsörjning och avlopp inom bl. a. byggnadsplaneområdena blivit när— mare fixerad, varjämte regler givits också för det fall, att vatten- och av- loppsverksamheten handhaves av annan än kommunen.

Numera kan man därför knappast påstå, att tillgång saknas till lämpliga organisationsformer för utförande och skötsel av erforderliga gemensam- lietsanwo-rdningar inom byggnadsplaneområdena. Däremot har önskemålet

att dessa uppgifter alltid skall handhavas av ett och samma rättssubjekt icke blivit tillgodo-sett.

Utredningen är för sin del icke alldeles övertygad om nödvändigheten av att alla frågor, som sammanhänger med genomförandet av en byggnads- plan, löses på samma sätt i organisatoriskt hänseende. Den omständigheten att verksamheten oftast är uppdelad på flera rättssubjekt kan visserligen ge upphov till praktiska problem t. ex. när det gäller att samordna vägbyg— gandet med utförandet av vatten- och avloppsledningar. Dessa problem torde emellertid sällan eller aldrig behöva bli allvarligare än att de bör kunna lösas genom direkta kontakter mellan de organ, som handhar de olika verk- samhetsgrenarn—a.

Att skapa en gemensam organisation för handhavande av alla de frågor, som sammanhänger med uppkomsten av en tätbebyggelse, möter många praktiska svårigheter. Hänsyn måste vidare tagas t-ill att förhållandena nu faktiskt är ordnade på annat sätt.

Den "bästa formen för samordning av de åtgärder, som sammanhänger med plangenomförandet, skulle nog vara om ansvaret för åtgärderna kon- sekvent lades på kommunen. Redan nu ligger ansvaret för vatten— och av- loppsverksamheten alltid i sista hand på kommunen, och i praktiken har det ojämförligt största antalet vatten- och avloppsanläggningar inom byggnads- planeområdena tillkommit såsom kommunala anläggningar. Däremot har kommunerna icke i samma omfattning byggt eller åtagit sig underhållet av vägar och andra allmänna platser inom sådana områden. Nämnas bör dock. att kommunerna icke sällan lämnar vägföreningar och andra ekonomiskt stöd *till väghållning, vägbelysning m. m. samt stundom också stöder väg- föreningarna på det sättet, att uppbörden av fastighetsägarbidrag och andra administrativa göromål ombesörjes genom kommunernas personal. En un— dersökning angående hithörande förhållanden, so-m helt nyligen verkställts inom Svenska land'skommunernas förbund, ger vid handen att man mången- städes gått mycket långt i fråga om kommunalisering av de mindre tätor- ternas gemenscamhetsanläggningar. Icke sällan torde kommunerna faktiskt ha på ordnandet av vägar, vatten-försörjning och avlopp inom byggnads- planeområden nedlagt belopp, som tillhopa avsevärt överstiger vad kommu- nen lägst skulle fått vidkännas, om stads—plan kommit till användning. Ibland kan det vara en ren tillfällighet som gjort att man valt byggnads- plan i stället för stadsplan. Men i andra fall kan förhållandena vara sådana, att kommunen icke gärna vill göra några större ekonomiska engagemang i ett byggnadsplaneområde och att detta icke heller rimlig-en kan begäras från markägarnas sida. Utredningen syftar härvid framför allt på de minsta tätområden'a samt på områden med friti-dsbebyggelse.

Upprustningen av de mindre tätorterna är en stor uppgift, som redan av sam'hällsekonomiska skäl icke låter sig genomföras på en gång. Det egent- liga hindret för ett snabbare och mera effektivt plangenomförande är av

ekonomisk och icke av organisatorisk art. I stort sett har kommunerna en— gagerat sig i uppgiften i den omfattning, som är förenlig med deras resur- ser. I allt fall lärer man icke kunna påstå att kommunerna i valet mellan de objekt, på vilka resurserna bör fördelas, eftersatt tätbebyggelsen på sådant sätt, att man har skäl att införa tvångsbestämmelser för att få dess behov nöjaktigt tillgodosedda.

Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att tillräckliga skäl icke finnes att i detta sammanhang föreslå någon ändring i reglerna om sättet för genomförande av byggnadsplan. '

Något som förtjänar framhållas är emellertid att man på sina håll icke synes ha kommit till klarhet om kommunernas rättsliga möjligheter att lämna medverkan vid genomförande av byggnadsplan. Det är icke osanno— likt att kommunerna i åtskilliga fall avhållit sig från åtgärder, som man eljest skulle ha vidtagit, av den anledningen att man tvekat om man haft befogenhet härtill. I anledning härav vil'l utredningen framhålla, att det kommunala k—ompetensområdet efter 1948 års reform av kommunallag- stiftningen och enligt 1953 års kommunallag är avsevärt utvidgat i förhål- lande till vad som tidigare gällt.

Inom utredningen har också diskuterats, huruvida icke bestämmelserna om planläggning i städer, köpingar och municipalsamhällen samt bestäm- melserna om planläggning på landet skulle kunna bringas närmar-e varandra på ett annat sätt, nämligen genom slopande av det stadgande i 76 lå BL, enligt vilket byggnadsplan icke får komma tilil användning i ort av det förra slaget med mindre Kungl. Maj:t meddelat särskilt förordnande om att så får ske. Åtskilliga städer, särskilt de som innesluter mera betydande om- råden av landsbygdskaraktär, har behov av att liksom landskommunerna få ett mera fritt val mellan planformerna stadsplan och byggnadsplan. Ut- redningen har dock kommit till den slutsatsen, att ett frisläppande helt och hållet av möjligheten att använda byggnadsplan i stad skulle föra alltför långt. För att så långt möjligt förenkla förfarandet vid upprättande av bygg- nadsplan i stad föreslår utredningen emellertid att befogenheten att med- dela sådant förordnande som nyss nämnts överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelsen. Eftersom länsstyrelsen ju är den myndighet, vilken har att fastställa byggnads-plan, torde planläggningen i orter av landsbygdskaratktär ino-m städerna efter en dylik reform *i praktiken icke behöva medföra större omgång eller tidsspillan än motsvarande åtgärd på landet.

I det följande (5. 106) framlägger utredningen också ett annat förslag, som är ägnat att utjämna skillnaderna mellan städer och lands-bygd, nämligen att fasti—ghe'ts'bildningen inom områden med stadsplan i större omfattning än hittills skall få äga rum medelst avstyckning.

SJUNDE KAPITLET

Utomplansbestämmelser

Utomplansbestämmelser har till ändamål att, där så erfordras, reglera bygg—nadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller bygg- nadsplan (2 & BL). För område, som ingår i fastställd generalplan, kan ut- omplansbestämmelser fastställas blott om 'de ej står i strid mot planen (78, 88, 90 och 120 55 BL). I utomplansbestämmelser kan intagas föreskrif- ter rörande områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar. I bestämmelserna kan också regleras stor- leken och beskaffenheten av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan tomtplats samt hur stor del av tomtplatsen som bör lämnas obe- byggd. Vidare kan [föreskrifter ges om sättet för bebyggandet, därvid bör tillses att bostadsbyggnader icke utan särskilda skäl uppföres med mera än två våningar eller till större höjd än 7,5 mete-r. Slutligen kan bestäm- melserna innehålla föreskrift om minsta avstånd mellan byggnad och väg samt om åtgärder till förekommande av leldfara (44, 100, 101 och 128 åå BS). Utomplansbestämmelser i stad antages av stadsfullmäktige men skall] för att bli gälla-nde fastställas av länsstyrelsen (77 & BL). Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande köping och annat s. k. stadsplanesamhälle (88 och 90 55 BL). På landet fastställes uftomp'lans- bestämmelser av länsstyrelsen, när så erfordras (119 iå BL). Till skydd för enskilda markägares intressen är stadgat, att förslag till utomplansbestäm- melser skall utställas, innan bestämmelserna antages eller fastställes (46, 100, 101 och 128 Iåå BS). Fa'sts'tällandet av utomplansbestämmelser medför enlig-t BL den rättsverkan, att nybyggnad i princip ej får företagas i strid mot bestämmelserna (79, 88, 90 och 120 55 BL). Vidare innebär fastställan- det av utomplansbestämmelser enligt BS skyldighet för den, som vill före- taga nybyggnad eller inrätta virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning, att dessförinnan söka byggnadsnämndens lov till åt- gärd-en (135 lå BS). I vissa fall gäller i avbidan på fastställandet av utom- planslbes-tämmelser provisoriskt byggnadsförbud (80, 88 och 90 55 BL). Beträffande ändamålet med utomplansbestävmmelser hör till en början framhållas, att förefintligheten av sådana bestämmelser ioke enligt BL med- för rätt att tätbebygga marken. Om tätbebyggelse uppkommit eller kan för— väntas uppkomma, förutsätter BL att detaljplanläggning äger rum. Utom— plansbestämmelser har —— enligt vad som kraftigt framhölls vid institutets

! l l i !

tillkomst ej heller att göra med markens indelning i trafikleder, mark för bebyggelse och mark [för andra ändamål. Det är sålunda ej avsett, att utomplansbestämmelser skall användas såsom stomme till blivande detalj- plan eller provisorisk indelning i liknande syfte.

Vad utomplansbestämmelserna förutsättes syfta till är blott att förhindra de ogynnsamma verkningar ur allmän synpunkt, som i vissa fall lean följa av en helt oreglerad bebyggelse, även om denna ej antagit karaktär av tätbe— byggelse. I förarbetena har nämnts, att en sådan bebyggelse kan tänkas åsi— dosätta natur— och kulzturskyddsintressena. Vidare har som exempel nämnts, att man i närheten av t. ex. befästningsanläggning-ar eller flygfält kan ha ett särskilt intresse av att begränsa byggnadernas höjd. Möjligt är också, att man genom utomplansbestämmelser kan i viss mån påverka bebyggelsens täthet. En omständighet, som förtjänar särskilt framhållas, är att BL icke inne— håller några bestämmelser om ersättning till den, som genom införandet av utomplansbestämmelser hindras att utnyttja sin mark på samma sätt som tidigare. Det får med hänsyn härtill anses förutsatt, att i utomplan - bestämmelser icke bör inflyta någon föreskrift, som kan sägas innefatta avsevärd inskränkning i möjligheterna att nyttja marken till glesbebyg- gelse. Bestäm—melserna skall med andra ord icke syfta till att överhuvud hindra bebyggelse att uppkomma utan blott till att hindra 'att den bebyg- gelse, som förväntas uppkomma, utformas på ett olämpligt sätt.

I praktiken har utomplansbestämmelser kommit till användning i stor omfattning. Inom huvudparten av landets kommuner gäller numera utom- plansbestämmelser för större eller mindre områden. Emellertid är för- hållandena mycket olika i skilda trakter. På de flesta håll torde man ha begränsat sig till att införa utomplansbestämmelser för områden, där man har särskild anledning att vänta avsevärd byggnadsverksamhet. I vissa orter har man däremot givit utomplansområdena en betydligt större om— fattning, och i många fall gäller utomplansbestämmelser för vidsträckta områden, där ioke någon som helst byggnadsverksamhet rimligen kan för- väntas.

I ett hänseende har tillämpningen bestämt avvikit från lagstiftarens in- tentioner, nämligen såtillvida att utomplansbestämmelser icke sällan an- vändes inom områden med tätbebyggelse. Orsak-en är den, att man icke alltid haft resurser att ombesörja erforderlig planläggning ooh nödgats acceptera u'tompl' nsbestämmelserna såsom ett surrogat för sådan.

Inom städ-erna har institutet utomplansbestämmelser f. n. icke någo-t större tillämpningsområde.'1 97 % BS finns nämligen generella bestämmel- ser om byggande i stad utom stadsplan, vilka innefattar en tämligen nog— grann reglering av de förhållanden, för vilka institutet närmast är avsett. Vad nu sagts om städerna gäller även köpingarna och de municipalsamhäl- len samt övriga orter, där bestämmelserna i BS för stad är gällande. Om alltså möjligheten att fastställa utomplansbestämmelser utnyttjats i

olika omfattning på skilda håll i riket och inom skilda slag av administra- tiva områden, råder däremot en betydande enhetlighet i fråga om bes-täm- mels-ernas innehåll, där sådana fastställts. I det övervägande antalet fall överensstämmer utomplan'sbestämmelserna helt med de av byggnadssty- relsen vid olika tillfällen (senast år 1948) utgivna normalförslagen till så- dana bestämmelser. Avvikelser från normalförslagen är att notera företrä- desvis då bestämmelserna införts i något speciell-t syfte. t. ex. för att reg- lera bebyggelsen intill viss eller vissa vägar eller inom strandområden eller andra områden, som det ansetts vara av vikt att hålla fria från alltför in- tensiv bebyggelse. Mera allmänt förekommer avvikelser från normalför- slagen i vissa trakter i Skåne (beträffande byggnads höjd) samt inom Stockholms skärgård (beträffande tomtstorlek m. m.).

Byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplansbestämmelser på landet innehåller till en början föreskrifter om att 'tomtplats skall *ha viss areal, i regel minst 1.500 m2, samt om att högst en femtedel av tomtplatsen får be- byggas. Vidare föreskrives att å varje tomtplats i regel får uppföras blott en huvudbyggnad jämte erforderliga gård-sbyggnader. Härefter ges vissa fö- reskrifter om min-sta avståndet mellan byggnad samt allmän eller enskild väg, mellan byggnad ooh tom'tplatsens eller fastighetens gräns samt mellan byggnader på samma tomtplats. Huvudbyggn'ad får i allmänhet icke upp- föras till större höjd än 7,5 meter och får ej innehålla mer än två våningar ell-er inrymma flera än två bostadslägenheter. Gårdsbyggnad får i allmän- het licke uppföras till större höjd än tre meter eller innehålla mer än en våning. Den får 'icke annat än under vissa närmare angivna förutsättningar inredas till bostad. För industriellt eller därmed jämförligt ändamål får byggnad ej uppföras eller inredas där detta kan medföra olägenheter med hänsyn til-l sundhet, brandsäkerhet eller trevnad.

En närmare inventering av innehållet i de utomplansbestämlmelser, som avviker från normalförslaget, *har icke ansetts erforderlig för utrednings- uppdraget.

Uppenbart torde vara, att behov föreligger att i någon form kunna öva tillsyn över byggandet även inom vissa områden, för vilka närmare plan- läggning genom detaljplan eller fastställd generalplan ej verksrtällts. Ur vissa synpunkter _ bl. a. önskemålen att få såvitt möjligt likartade regler för land och stad och att samordna bebyggelseregleringen med närstående verksamhetsgrenar, t. ex. den statliga byggnadslåneverksamxheten, brandför- svaret etc. —— kan det rentav göras gällande, att tillsynen borde utsträckas att gälla landet i dess helhet. Denna tanke står emellertid i strid mot utred- ningens direktiv och har f. ö. tidigare avvisats vid flera tillfällen. Den är vidare att betrakta som orealistisk av den anledningen, att man mångenstä- des saknar personella och materiella resurser för dess genomförande. Den lämpligaste lösningen torde vara att tillsynen liksom nu begränsas till vissa

områden, där behovet av reglerande bestämmelser för byggnadsverksamhe- ten är mera framträdande.

Det sist sagda gäller icke blott landsbygden utan även städerna. Åtskil- liga städer har numera genom inkorporeringar kommit att omfatta bety- dande områden av ren landsbygdskaraktä—r och åtminstone i ett fall vid- sträckta ödemtarker. Att generellt underkasta byggnadsverksamheten inom dessa områden de restriktiva regler, som utformats med tanke på städernas s. k. kransbebyggelse. kan icke vara lämpligt. Även för städernas del finns således f. 11. ett behov att begränsa de områden, inom vilka byggnadsverk- sam'heten skall vara underkastad särskilda bestämmelser. Stadgandet i 97 å BS bör därför icke lämpligen bibehållas med nuvarande räckvidd och ut- formning i övrigt.

Utredningen vill ifrågasätta, om icke utvecklingen numera nått därhän, att det bör vara möjligt att få likalydande bestämmelser för byggandet inom alla de områden, där byggnvadsverksamlheten anses böra ställas under kontroll utan att likväl detaljplanläggning bedömes vara erforderlig. Efter- som utomplansbestämmelserna i praktiken nästan alltid överensstämmer med gällande normalförslag, synes det icke vara något alltför långtgående steg att överföra normalbestämmelserna till själva byggnadsstadgan och ge dem generell giltighet för alla de områden, som nu avses. Bestämmelserna i 97 5 BS är i stort sett av samma karaktär som bestämmelserna i normal— förslaget och kan utan våld jämkas till fullständig överensstämmelse med detta.

Reformen skulle innebära en icke oväsentlig förenkling av byggbestäm— melserna särskilt för landsbygdens vidkommande. Ett argument, som talar för reformen, är att normal-förslaget numera i flera hänseenden måste be- teckna-s som föråldrat och därför i allt fall är i behov av revision. Med för- fattningens nuvarande uppläggning är det emellertid nära nog omöjligt att inom överskådlig tid få en ändring till stånd inom alla utomplansområden. En revision av normalförslaget skulle därför innebära, att man för fram— tiden -finge räkna med flera typer av vanlig-en förekommande utomplans— bestämmelser och att även den nuvarande tendensen till enhetlighet sålunda ginge förlorad.

Vad man främst vill uppnå genom att införa utomplansbestämmelser på landet är att ge byggnadsnämnden den kontroll över byggnadsverksamheten. som ligger i skyldigheten att söka byggnadslov. Några långtgående förbuds— bestämmelser erfordras icke. Vad som behövs är i stort sett att byggnads- nämnden får en möjlighet att hindra för-etag, vilka skulle menligt påverka bebyggelsens eller landskapsbildens karaktär eller med-föra hälsofara, brand- fara eller annan därmed jämförlig olägenhet. Vidare bör byggnadsnämnd-en vaka över att bebyggelsen fyller de minimikrav, som av sociala skäl upp- ställes på byggnader av olika slag.

Av bestämmelserna i det nuvarande normalförslaget är den, som går ut

på att tomtplats skall ha viss minimiareal, att anse som föråldrad. De före- skrivna måtten på tom'tp'lats är efter nutida betraktelsesätt uppenbart för stora, vilket 'i praktiken lett till att man inom utomplansområden ofta, kanske rentav i regel, måste söka dispens från bestämmelsen för att överhuvud få bygga. Detsamma kan sägas gälla motsvarande bestämmelse i 97 & BS, som stadgar ett minimimåtlt av 1.000 kvadratmeter. För det ändamål, som be- stämmelserna fullföljer, nämligen att byggnadsnämnden skall kunna h-ind- ra bebyggandet av jordinne-h—av, som är uppenbart för små eller har en för ändamålet olämplig utformning, synes det tillräckligt med en allmänt hållen föreskrift av innehåll förslagsvis att byggnader ej får uppföras annat än på lämpligt stora och i övrigt nöjaktiga tomter.

Måhända kan även mot en sådan bestämmelse invändas, att det i första hand är fastighetsbildningsmyndigheternas sak att vaka över att fastig- heterna blir väl anpassade för sitt ändamål. Emellertid är särskild fastig- hetsbildning icke alltid erforderlig i samband med ett byggnadsföretag. Och även om en fastighet avstycka'ts särskilt för att tjäna till tomtp'lats och i samband därmed prövats i och för sig lämpad för ändamålet, är givetvis ej avgjort, att fastigheten är lämplig för en byggnad av just den storlek eller beskaffenhet i övrigt, som markägaren vill uppföra. Man torde därför icke kunna helt avvara en bestämmelse sådan som den nyss skissera-de.

Även bestämmelsen i normalförslaget om att endast viss del av varje tomtpl'ats får bebyggas är enligt utredningens mening onödigt detaljerad och ägnad att leda till svårigheter i tillämpningen. Detsamma är fallet med mot-svarande bestämmelse -i 97 & BS, vilken 'i sak helt överensstämmer med normalförslaget. Ändamålet med bestämmelserna torde i huvudsak vara att ge byggnadsnämnden möjlighet att reagera, om någon vill bebygga sin fastighet i sådan omfattning, att nödigt utrymme kommer att saknas för gårdsplan etc. Hur stort utrymme, som bör anses erforderligt, kan icke med fördel uttryckas i själva för—fattningen utan bör få bero på beprövande i varje särskilt fall med hänsyn till bebyggelsens karaktär, ortens sed och övriga omständighet-er. Eftersom bestämmelserna i princip blott avser för- hållandena inom glesbebyggelse, har frågan om högsta tillåtna exploaterings- graden knappast sådan ekonomisk betydelse, att några allvarliga betänk- ligheter fördenskull belhöver möta mot en dylik anordning. Utredningen förordar, att de ifrågavarande föreskrifterna utbytes mot en mera allmänt hållen bestämmelse om att tillräckliga utrymmen skall lämnas fria för gårdsplan och andra fastighetens behov.

Den nuvarande bestämmelsen i normalförslaget om att man i princip endast får uppföra en huvudbyggnad jämte tillhörande uthus på varje tomtp'lats torde utan olägenhet kunna bortfalla, om bestämmelserna i övrigt avfattas på sätt nyss förutsatts.

Otvivelaktigt erfordras även i framtiden en bestämmelse, som i någon mån begränsar byggnadshöjden inom de områden, som nu avses. I 97 & BS

är beträffande områden i stad utom stadsplan föreskrivet, att boningshus icke får uppföras med flera än två våningar eller till större höjd än 7,5 m. Vidare innehåller 44 5 BS en kraftig rekommendation att i alla utomplans- bestämmelser intaga en föreskrift av dylikt eller liknande innehåll. Man kan därför ta för givet, att en sådan regel redan nu i allmänhet gäller inom de områden, som kommer i fråga. Några betänkligheter lärer därför icke behöva möta mot att inskriva en liknande regel i BS med gener-ell giltighet för utomplansområdena.

Bestämmelserna om att byggnad icke får uppföras inom visst avstånd från allmän ell-er enskild väg är numera icke lika behövliga som tidigare. Beträffande allmänna vägar torde föreskrifterna i 33 .5 lagen om allmänna vägar vara tillräckliga. Genom ett år 1954 gjort tillägg till lagen om en— skilda vägar har också vissa möjligheter beretts att förbjuda sådan bebyg- gelse utmed enskild väg, som kan innebära fara för trafiken. Eftersom be- hovet av ett visst skyddsavstånd till vägarna alltså kan tillgodoses i annan ordning, skulle de ifrågavarande föreskrifterna i normalförslaget teoretiskt sett kunna avvaras. Då de emellertid nu faktiskt är gällande inom alla eller nära nog alla områden med utomp'lansbestämmelser, skulle deras upphä- vande få den konsekvensen, att vägförvaltn-ingarna i länen bleve nödsa- kade att göra en inventering av samtliga enskilda vägar inom dessa om— råden och vid behov införa nya förbud med stöd av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Detta skulle innebära ett ganska betydande arbete utan motsvarande nytta. Lämpligare synes därför vara, att det nuvarande för- budet i princip b-ihehålles. Vissa modifikationer torde dock vara påkallade. Enligt normalförslagets ordalydelse gäller förbudet samtliga enskilda vägar inom område med utomplansbestämmelser, oavsett vägarnas beskaffenhet och arten av den trafik, som framgår på vägarna. Ej ens mindre gångstigar o. (1. är undantagna. I detta hänseende går bestämmelserna uppenbarligen för långt. En rimlig lösning synes vara att bestämmelserna inskränkes att avse vägar med mera betydande allmän trafik, d. v. s. .i stort sett den kate- gori av vägar, som åsyftas med de år 1954 införda motsvarande bestämmel- serna i lagen om enskilda vägar.

Av övriga bestämmelser i normalförslaget överensstämmer de flesta till sina huvud—drag med vad i 97 å BS är stadgat om byggande i stad utom stadsplan. Det kan redan med hänsyn härtill sättas i fråga, om de ej lämp- ligen bör sammanföras med dessa stadganden och därigenom få karaktär av altlmänna regler för byggandet i fall, då icke någon mot dem stridande föreskrift är given i fastställd generalplan, stadsplan el*ler byggnadsplan.

Det nu förda resonemanget leder snarast till att några allvarliga be- tänkligheter icke möter mot att bestämmelserna i normalförslaget efter viss omarbetning överföres til-l BS, utan att en sådan åtgärd tvärtom är att förorda. Visserligen kan man icke alldeles bortse från möjligheten att behov i något enstaka fall kan uppträda av en speciell bestämmelse för viss

landsdel, .t. ex. för att bevara något särdrag i bebyggelsen. Såsom exempel kan nämnas, att det måhända på skånska slättbygden kan vara lämpligt att —— i anslutning till vad som nu flerstädes gäller i denna Ilandsdel be- gränsa bygg-nadshöjden till allenast en våning. Dylika fall torde emellertid icke vara mera allmänt förekommande, än att de kan tillgodoses gen-om en undantagsregel, som ger Kungl. Maj :-t möjlighet att meddela särskild föreskrift för landsdelen i fråga.

Utredningen anser för sin del, att övervägande skäl talar för att utom- plansbestämmelserna inarbetas i byggnadsförfattningarna och sålunda tar form av allmänna föreskrifter om byggandet inom vissa områden. De för- fattningsförslag, som utredningen framlägger, har utformats i enlighet härmed.

Även med denna lösning kvarstår frågan, på vilken myndighet det bör ankomma att bestämma de områden, varest utomplansbestämmelserna skall äga tillämpning, och hur förfarandet i sådant ärende bör vara utformat. I dessa hänseenden vill utredningen särskilt framhålla angelägenheten av att icke någon skillnad onödigtvis göres mellan stad och landsbygd. Vad förut anförts om förfarandet vid antagande och fastställande av bygg- nadsplan äger i väsentliga delar tillämpning jämväl i nu förevarande fall. Utredningen föreslår med hänvisning härtill, att avgörandet både i stad och på landet i princip får ankomma på beslut av kommunens fullmäktige men att beslutet icke blir gällande med mindre det fastställes av länssty- relse-n. I trängande fall bör också länsstyrelsen kunna ta initiativi saken och efter fullmäktiges hörande meddela beslut om tillämpning av utom- plansbestämmelser. Eftersom enskilda markägare m. :fl. får anses ha ett befogat intresse av att få yttra sig i dylika frågor, bör förslag om införande av utomplansibestämmelser för visst område liksom ock förslag om änd- ring av områdets omfattning utställas till granskning, innan det blir före— mål för beslut av kommunens fullmäktig-e eller länsstyrelsen. Bestämmel- serna härom torde böra avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande utställande av planförslag.

I författningstekniskt hänseende innebär utredningens nu skisserade för- slag, att 77 och 78 55 BL får helt ny lydelse. Vidare bör bestämmelserna i 119 och 120 55 samma lag ersättas av ett stadgande med innehåll i hu- vudsak att vad i 77—79 55 BL är stadgat om utomplansbestämmelser i stad sk'all äga motsvarande tillämpning på landet. Ändringarna i BS blir mera omfattande, då ju huvudinnehållet i det nuvarande normal-förslaget till utomplansbestämmelser skall inflyta i stadgan. Ändringen torde dock icke behöva medföra någon utökning av bestämmelsernas totala omfatt- ning.

ÄTTON DE KAPITLET

Tomtindelning m. m.

Den omständigheten att stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm- melser fastställes för ett område har i princip icke någon direkt inverkan på fastigh-etsindelningen inom området och än mindre på ägand-erättsför- hållandena. De grundläggande reglerna för fastighetsbildnlingen är givna annorstädes än i byggnadsförfa-ttningarna, huvudsakligen i lagen den 18 , juni 1926 om delning av jord å landet, lagen samma dag om sammanlägg- ning av fastigheter å landet samt lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild- ning i stad. Lagregler, som närmare reglerar äganderätten till marken, åter- finnes på skilda håill inom lagstiftningen. Främst är att hänvisa till 1 kap. jordabalken samt till förordningen den 16 juni 1875 om lagfart å fång till ! fast egendom.

Den vanligaste formen för fastighets—bildning torde vara avstyckning. Fastigheter kan också bildas genom sammanläggning ellergenom laga skifte. Även kombination-er mellan dessa former förekommer. Beträffande bygg— nadskvarter inom område med stadsplan gäller emelzlertid andr-a regler. Fastighetsbildningen sker där på grundval av en för ändamålet särskilt uppgjord tomtindelning och enligt speciella regler, för vilka redogörelse skall lämnas i det följande.

Avstyckning kan ske enligt jorddelningslagen eller enligt fastighets- bildningslagen. Den senare lagen är i regel att tillämpa vid avstyckning i stad eller i samhälle eller annan ort på landet, varest skall föras fastig- hetsregister enligt de för stad givna bestämmelserna (5 kap. 20 lå fastighets- bildningslagen). Avstyckning får icke äga rum inom område, som ingår i tomtindelning (5 kap. 1 & fastighetsbildningslagen och 19 kap. 13 5 1 mom. jorddelningslagen). —— Avstyckning enligt jorddelningslagen verk- ställes av vederbörande distriktslantmätare. Klagan över förrättningen fö- res hos ägodelningsrätt. Förrättning-en skall för att bli gällande fastställas av överlantmätaren el'ler i vissa fall av ägodelningsdomaren eller ägodel— ningsrätten (2 kap. 1 5, 19 kap. 5 5 första stycket samt 21 kap. 22 5 och 41—43 % jorddelningslagen). Avstyckning enligt fastighetsbildningsla- gen verkställes av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till dylik befattning behörig person (i regel tjänsteman inom lantmäteristaten), som på förslag av byggnadsnämnden för—ordnas av läns- styrelsen. Förrättningen skall för att bli gällande fastställas av magistraten

eller, där sådan ej finnes, av länsstyrelsen. På samma myndighet ankom- mer att upptaga besvär över förrättningen, om sådana anföres (5 kap. 2, 13—15 och 21 % favstighets'bildningslagen). Bland de närmare reglerna om sättet för avstycknings utförande märkes bestämmelser av innebörd, att avstyckning inom område, varest gäll-er fastställd generalplan, stads- plan, byggnadsplan eller andra bestämmelser med avseende å markens bebyggande, ej utan länsstyrelsens medgivande får verkställas så, att om— rådets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmel— serna eljest motverkas. Även regionplan skall beaktas (19 kap. 13 5 2 mom. jorddelningslagen och 5 kap. 8 5 1 mom. fastighetsbildningslagen). Om tätbebyggelse uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom nära före- stående tid och stadsplan eller Lbyggnadwsplan ej fastställts, är avs-tycknings- verksamheten underkastad särskilda inskränkande föreskrifter. I vissa fall kan länsstyrelsen medd-ela förbud mot avstyckning. Finner förrättnings- mannen anledning till antagande a'tt plan för bebyggelsen bör upprättas eller gällande plan ändras, har han att göra anmälan därom (19 kap. 13 lå 2—4 mom. jorddelningslagen och 5 kap. 8 & fas'tighetsbildnlingsl'agen). När avstyckning verkställes inom område, varest skyldighet föreligger att (söka byggnadslov, skall byggnadsnämnden underrättas om förrättningen (19 kap. 5 5 andra stycket jorddelningslagen och 5 kap. 3 © fastighetsbildnings- lagen).

Angående bildande av fastigheter genom sammanläggning beslutar ägo- delningsdo—maren eller i vissa 'fall ägodelningsrät'ten (10, 11 och 15 55 lagen om sammanläggning av fastigheter å landet samt 4 kap. 2 5 fastighetsbild— ningslagen). Några särskild—a föreskrifter med ändamål att främja genom- föranldet av gällande planer eller andra bestämmelser för byggandet är ej meddelad-e, såvitt angår sammanläggning av hela fastigheter som ej ingår i tomtindelning.

I detta sammanhang bör också erinras om att det till en fastighet hörande ägoväldet kan undergå förändringar genom åtgärder, vilka icke innebär fastighetsbildning utan blott vad man brukar kalla fastighetshestämning. Till dylika åtgärder är att (räkna ägou'tby-te (8 kap. jorddelningslagen, särsk. 8 kap. 1 a å, samt 6 kap. 8 och 9 55 fastighetsbildningslagen) ävensom gränsbestämning (7 kap. jorddelningslagen 'samt 2 kap. fastighetsbildnings— lagen). Hiit är också i're-gel att räkna laga skifte (1—18 kap. jorddelnings- lagen sam-t 6 kap. fastighe'ts—blildningslagen).

Inom byggnadskvarter i område med stadsplan bildas fastigheter, såsom föru't nämnts, på grundval av tomtindelning. Rörande tomtindelning är föreskrivet bl. a. att byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att de kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med planen (28 å BL). Tomtind-elning av mark, som ej varit föremål för dylik indelning, skall ske när ägare av sådan mark begär det eller när byggnadsnämnden så finner nödigt 0th markägare ej visar särskilt skäl till anstånd (29 & BL).

I regel skall tomtindelning ske i ett sammanhang för hela kvarteret (29 5 BL). Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen (33 å BL). Fastställd tomtindelning får i allmänhet icke ändras med mindre tomtägarna är ense därom och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt utnyttjande av tomt-erna. Undantag gäller dock för vissa särskilda fall, nämligen dels om stadsplanen ändrats och detta förutsätter ändring jämväl av tomtindelninge—n, dels om kvarteret helt och hållet eller till betydande del avbrunnit och dels om ändringen syftar till bättre överensstämmelse med bestående äganderätts- förhållanden och icke medför avsevärd olägenhet. I dessa fall kan fråga om ändring av tomtindelningen upptagas antingen på begäran av mark— ägare eller på föranstaltande av byggnadsnämnden (31 & BL). Åtskilliga detaljbestämmelser är givna bl. a. om hur tomtindelning bör vara beskaffad samt om förfarandet vid upprättande, iantagande och fastställelse av tomt- indelning eller ändring därav. Bl. a. är föreskrivet, att upprättat förslag till tomtindelning skall under viss tid utställas för granskning, innan 'det får anta-gas och fastställas (37—42 55 BS).

Tomtindelning innebär icke, att de däri upptagna tomterna omedelbart är att anse som särskilda fas-tigheter. Sådan »administrativt bildad» to—mt blir nämligen ej >>rättsligen bestående», innan den införts i tomtbok eller, om tomten skall bildas genom sammanläggning av områden som ingår i skilda fastigheter, innan medgivande lämnats till sammanläggningen. Ny- bildad tomt, som motsvarar äldre fastighet, och tomt, som bildats genom sammanläggning, skall genast införas i tomtboken. I annat fall skall med införandet anstå till v ess tomtens ägare gör framställning om att tomten skall upptagas i tomtboken (1 kap. 2 & och 7 kap. 3 & fastighetsbildnings- lagen). Emellertid har tomtindelning i vissa fall verkan såsom avstyckning, nämligen när enl—igt tomtindelningen en del av fastighet skall bilda ny tomt eller ingå i sådan. Fastighehsdelen är då, när lagfart därå sökes, att anse som avstyckad från fastighet-en genom tomtindelning—en (1 kap. 3 5 fas-tighetsbildningslagen) .

I ändamål att underlätta sammanförande på en ägares hand av olika f astighetsdelar, som ingår i administrativt bildad tomt, har i 46 och 47 55 BL upptagits vissa bestämmelser om rätt för ägare av sådan tomtdel att inlösa de övriga tomtdelarna. Företräde till inlösen har ägaren av den tomt- del, som vid uppskattning åsättes största värdet. Om flera tomtdelar åsättes samma värde, har den företräde, som först väcker talan om inlösen. Har så- dan talan ej väckts ino—m ett år efter tomtindelningens fastställande eller har dylik talan ej lett till tomt-ens förenande i en ägares hand, får tomten lösas av stadsplanesamhället.

För mera exakt bestämmande av tomts storlek, läge och gränser kan tom- tens ägare eller byggnadsnämnden, sedan beslut om fastställelse av tomtin- delningen vunnit laga kraft, få tomtmätn—in-g verkställd (2 kap. 1 & fastig-

lrets-bildningslagen). Karta med protokoll över verkställd tomtmätning skall företes bl. a. vid ansökan om sammanläggning (13 kap. 2 & fastighetsbild- ningslagen), vid framställning om tomts införandei tomtbok (35 & första stycket förordningen den 12 maj 1917 med närmare föreskrifter om fastig- hetsregister för stad) , samt vid sökande av lagfart (9 15 lagfartsförordnin—gen) . Beträffande behörighet att verkställa tomtmätning gäller —- såvitt nu är i fråga —— samma regler som beträffande avstyckning enligt fastighetsbild- ningslagen. Klagan över förrättningen kan föras hos ägodelningsrätten.

Det är i princip förbjudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, som ej blivit indelad till tomter, samt att bygga i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående (37 och 38 å'å BL).

Redan av den nu lämnade kortfattade redogörelsen tord-e framgå, att det system av föreskrifter, som reglerar fastighetsbil-dningen, icke kan beteck— nas som lättöverskådligt eller lättillämpat. I [Själva verket torde en icke ringa del av vad man i diskussionen kring byggproblemen velat beteckna som byggkrångel vara att hänföra icke till byggförfattningarna i egentlig mening utan till reglerna om fastighetsbildningen. Som emellertid frågan om en förenkling av reglerna på detta område är föremål för särskild ut- redning genom 1954 års fastighetsbildningskommitté, har byggnadsutred- ningen icke ansett sig böra framlägga några förslag som direkt berör för- fattningarna om fastighetsbildningen. Den följande framställningen kom- mer därför i allt väsentligt att begränsas till sådana ämnen, som regleras i BL och BS, företrädesvis sj älva tomtindelningsinstitutet, dess tillämpnings- område och närmare utformning.

Av de två vanliga metoderna för fastighetslbildning —— avstyckningsför— farandet och tomtindelningsförfa—randet ställer sig det förstnämnda i regel enkiare och snabbare. Förfarandet tar sin början på den enskilde sakägarens eget föranstaltande och behöver icke uppehållas av avgöran- den beträffande andra fastigheter. Alla behövliga stäl'lningstaganden sker inom ramen för ett och samma förfarande samt i regel genom ett och sam- ma beslut av förrättningsmannen. Sedan tiden för anförande av besvär över detta beslut gått till ända, kan förrättningen i regel fastställas ome— delbart, och förfarandet är därmed slutfört.

Bildandet av tomt genom tomtindelning fordrar däremot, såsom nyss beskrivits, två procedurer, nämligen dels själva tomtindelningen och dels tomtmätningen. Den omständigheten att tomtindelning i regel verkställes för ett helt kvarter i sänder, är kanske icke ägnad att så mycket fördröja förfarandet, eftersom några verkliga tvistefrågor sällan förekommer. Ut- ställningsproceduren, beslutet om antagande av tomt-indelningen och be- slutet om fastställelse därav tar dock alltid en viss tid i anspråk. Härtill kommer att fastställelse-beslutet måste vinna laga kraft, innan tomtmät- ning får verkställas. Även tomtmätningen skall vinna laga kraft. Den sam- , manlagda tid, som en fastighets'bildning genom tomtindelning tar i anspråk,

måste därför regelmässigt bli avsevärt längre än motsvarande tid för ett avstyckningsärende. Nämnas bör dock, att man i praktiken kan något ned— bringa tiden t. ex. genom att redan vid tom'tind-elningen verkställa även de mätningar och utredningar, som eljest sker vid tomtmätning. Själva tomt— mätningsförrättningen kan därigenom reduceras till en formalitet. Tomtindelning innebär emellertid också betydande fördelar så väl ur all- män synpunkt som för de enskilda s-akägarna. Det egentliga motivet till att man valt denna form för fastighetsbildning inom områden med stadsplan ligger i att kommunen genom byggnadsnämnden får kontroll över att fas- tighetsbildningen i allo ansluter till stadsplanen. I viss mening kan man säga, att tomtindelningen är 'det sista och ingalunda minst viktiga ledet i bebyggels-eplaneringen. Den omständigheten att indelningen i regel göres på en gång för hela kvarteret medför bättre garantier för en ändamålsenlig , lösning, än om varje fastighet bildas för sig. Alldeles särskilda fördelar ! innebär tomtindelningen där de blivande fastigheterna måste bildas av två | eller flera områden 'i olika ägares hand. Inlösningsbestämmelserna i 46 och ' 47 årå BL tillämpas visserligen sällan men underlättar genom sin blotta tillvaro fastighetsbildningen högst avsevärt. ' Givetvis vore det önskvärt, om man kunde finna en form för fastighets- : bildning, som i sig förenade fördelarna med avstycknings- och tomtbild- i ningsförfarandena utan att vara behäftad med någondera metodens nack- & delar. Denna uppgift hör emellertid icke till dem, som ankommer på bygg- ; nadsutredningen, utan stä'llningstagandet till hithörande problem torde få anstå i avbidan på de förslag, som 1954 års fastighetsbildningskommitté framlägger. Vad byggnadsutre—dningen för sin del kunnat överväga inskrän— ker sig till att föreslå vissa möjligheter att välja mellan de båda metoderna vid bildande av fastigheter inom byggnadskvarter i område med stadsplan. Redan nu bereder lagen vissa möjligheter att åtminstone temporärt avstå från kravet på tomtindelning av mark inom byggnadskvarter. Jämlikt 37 & tredje stycket BL och 170 rå 3 mom. BS kan nämligen länsstyrelsen medge dispens från förbudet att verkställa nybyggnad på mark inom byggnads- kvarter, vilken icke blivit indelad i tomter, om särskilda skäl talar därför ooh nybyggnaden finnes ej medföra hinder för lämplig tomtindelning ino-m kvarteret. I motiven till 1931 års stadsplanelag, i vilken bestämmelsen fick sin nuvarande utformning, har emellertid förutsatts, att befogenheten skall utövas med försiktighet, så att man icke därigenom i större omfattning kringgår det principiella kravet på att tomtindelning skall äga rum. Bl. a. hänvisades till att man i äldre tid medgivit dispens från kravet på tomt- indelning i så betydande omfattning, att inom vissa stadsplanesamhällen tomtindelning nära nog aldrig förekommit, något som vid stadsplanela- gens tillkomst ansågs äventyra kravet på ordning och reda i fastighets- bildningen. _ Utredningen hyser för sin del icke så allvarliga betänkligheter mot efter-

gifter i kravet på tomtindelning som dem, vilka uttalades vid stadsplane- lagens tillkomst. Kravet är givetvis icke något självändamål utan bör upp- rätthållas blott i den mån tomt'indelningsförfarandet innebär påtagliga fördelar framför andra former av fastighetsbildning. De erfarenheter, som numera vunnits från fastighetsbildningen inom områden med byggnads— plan, vi-sar att det åtminstone i enklare förhållanden faktiskt är möjligt att åstadkomma en lämplig fastighetsindelning inom områden med tät- bebyggelse även i andra former än genom tomtindelning. I vissa fall _ t. ex. då ett byggnadskvarter icke skall omfatta mer än en enda tomt _ är nackdelarna med tomtindelningsförfarandet så framträdande, att man kan tala om ett trängande behov av en enklare metod för fastighetsbildning.

En förutsättning för att tomtindelning såsom form för fastighetsbildning inom stadsplan skall kunna ersättas med avstyckning är emellertid att garantier i annan form kan skapas för att man vid fastighetsbildningen f-u'll'följer och utvecklar de idéer, vilka kommit till uttryck i stadsplanen, och även i tillräcklig mån beaktar de intentioner, som kommunen vid sidan av planen kan ha i fråga om markens utnyttjande. Det är icke tillräckligt att fastig-hetsbildningen ej står i strid mot planen, utan härutöver for-dras en positiv insats för en lämplig utformning av den blivande bebyggelsen. Ofta är det nödvändigt att åtminstone i huvuddrag ta ståndpunkt till bygg— nadernas detaljutformning. Denna uppgift kan rimligen icke anförtros an— nan myndighet än byggnadsnämnden.

En tänkbar lösning skulle måhända vara att fastighctsbildnivngslagcn un- derkastades viss revision i syfte att bereda byggnadsnämnden ökat infly- tande på avstyckningsärendena. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra välja denna lösning utan föreslår i stället, att byggnadsnämnden får befogenhet att från fall till fall avgöra, huruvida tomtindelning skall på- fordras eller icke.

Sistnämnda lösning synes innebära en antagbar kompromiss mellan de olika synpunkter, som spelar in på frågan. Genom sin befogenhet att på- fordra tomtindelning får byggnadsnämnden möjlighet att vid behov utöva en fast ledning av fastighetsbildningen men kan å andra sidan med—giva tillämpning av det enklare a-vstyckningsförfarandet, när omständigheterna talar för att så bör ske.

I lagtekniskt hänseende synes den skisserade reformen lämpligen böra ske på det sättet, att till 28 5 BL fogas ett tillägg, som ger byggnadsnämnden befogenhet att efterge krav-et på tomtindelning beträffande visst kvarter eller del av sådant. I anslutning härtill bör det i 37 45 BL givna förbudet att bygga på icke tomtindelad mark jämkas så, att från förbudet undanta- ges områden beträffande vilka byggnadsnämnden lämnat sådant medgi- vande som nu sagts.

Givetvis bör bestämmelserna i 56—69 155 BL om skyldighet för tomtägare att utgiva ersättning för gatubyggnadskostnad äga tillämpning även å fastig-

het, som bildas genom avstyckning med tillämpning av de nu föreslagna reglerna. Enligt 155 5 nämnda lag är 52, 62 och 67 åå tillämpliga dels å rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, dels å administra- tivt bildad tomt som är i en ägares hand och dels å annan inom byggnads— kvarter belägen fastighet varå nybyggnad företagits elier skall äga rum efter det kvarteret intogs i stadsplanen. För fastighet, som bildats genom avstyckning, kan alltså hidragsskyldigheten icke göras gällande förrän fastigheten skall bebyggas. Om fastighet-er i framtiden kommer att 'i större omfattning bildas å angivet sätt, tord-e svårigheter uppstå för stadsplane— samhällena att effektivt bevaka sin rätt till ersättning för gatubyggnads- kostnad. Lämpligt synes därför, att fastighet, som bildats genom avstyck- ning enligt de nyss föreslagna reglerna, genom ändring i 155 & BL jäm— ställes med rättsligen bildad tomt i det hänseende varom nu är fråga. Be- talningsskyldigheten för eventuella gatukostnadshidrag kommer därigenom att kunna göras gälwlande så snart fastställelse med—delats å avstyckningen under förutsättning att gatan då är upplåten till allmänt begagnande.

Byggnadsutredningen, som i hithörande frågor samrått med 1954 års fastighetsbildningskomm'itté, har övertygat sig om att en' reform i antydd riktning står i samklang med de förslag till förenkling av reglerna för fas- tighetsbildningen, som nämnda kommitté överväger att framlägga. Med hänsyn härtill och då det ännu torde dröja någon tid, innan kommittén slutfört sitt arbete, har utredningen ansett sig böra framlägga sina förslag utan att avvakta kommitténs ställningstagande. Enligt utredningens me- ning innebär förslag—en så avsevärda fördelar ur de byggandes synpunkt, att onödigt dröjsmål med deras förverkligande bör undvikas.

Såsom förut nämnts har Kungl. Maj:t till byggnadsutredningen över- lämnat ett år 1954 av [byggnadsstyrelsen oc'h bostadsstyrelsen gemensamt avgivet betänkande rörande förnyelse av stads-samhällenas bebyggelse (SOU 1954:31) med anmodan till utredningen att vid fullgörande av sitt uppdrag ta under övervägande ett i nämnda betänkande framlagt förslag till änd- ring av 31 lå BL. Som frågan äger nära samband med övriga spörsmål rö— rande tomtindelning, bör den behandlas i anslutning till dessa.

I ovannämnda av byggnadsstyrelsen och bos-tadstyrelsen avgivna betän- kande har framhållits att företag, som avser sanering av stadsbebyggelse, bör genomföras .i tillräckligt stora och lämpligt utformad-e enheter och att det för en ändamålsenlig sanering ofta är nödvändigt att skapa nya före- tagsen-heter genom sammanläggning av bestående fastigheter eller delar av fastigheter. Vidare har —— efter redogörelse för gällande bestämmlser om ändring av tomtindelning framhållits att möjligheterna att genomföra en sådan ändring i många fall icke är tillräckliga ur de synpunkter styrel— serna ansett sig böra anlägga på frågan. En mindre lämplig tomtindelning kan, enligt vad som framhållits i betänkandet, för framtiden försvåra möj-

ligheten till ett ändamålsenligt bebyggande av kvarteret end-ast därför att kanske en enda tomtägare inom kvarteret sätter sig emot en ändring. Vis— serligen är det för de enskilda ett berättigat intresse att tomtin-delnings- och äganderättsförhållandena icke onödigtv-is rubbas. Emellertid bör enligt styrelsernas mening den utveckling i riktning mot större enheter för byg- gande och fastighetsförvaltning, som under de senaste decennierna varit och alltjämt är en viktig förutsättning för rationalisering, icke hindras att göra sig gällande i centrala stadsområden enbart därför att den förutsätter en omreglering av de bestående äganderättsförhållandena. Byggnadsnämn— derna bör därför få ökade befogenheter att ändra tomtindelningen då en sådan ändring är erforderlig för att inom ett kvarter bilda saneringsenheter, som i avseende på sin storlek och form skapar rimliga betingelser för ett rationellt byggande, och ändring av tomtindelningen bör i sådana fall kun- na ske även mot markägarens bestridande. Det torde icke vara svårt att ange fall, då det är uppenbart att nämnda förutsättning för ändring av tomtindelning föreligger, och länsstyrelsens prövning av tomtindelning torde innebära en garanti för att markägarnas intressen icke trädes för nära.

På grundval av dessa överväganden har styrelserna föreslagit, att till 31 å andra stycket BL fogas ett tillägg av innehåll, att ändring av tomtindelning må ske på byggnadsnämndens föranstaltande, om nämnden finner änd— ringen erforderlig för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvarteret.

Över saneringsutredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal statliga och kommunala myndigheter, sammanslutningar in. fl. I det följande skall lämnas en kort sammanställning av några huvud- punkter i yttrandena, så vitt de berör nu förevarande spörsmål.

Av dem, som yttrat sig över förslaget, har det övervägande flertalet i princip tillstyrkt detsamma, om än i åtskilliga fall med vissa detaljanmärkningar. Även många av dem, som starkt kritiserat sancringsutredningens förslag i övrigt, har i allmänhet förklarat sig icke vilja motsätta sig den nu ifrågavarande reformen. Bland dem, som bestämt avstyrkt förslaget, märkes tre länsstyrelser (Östergöt- lands, Jönköpings och Värmlands län), fullmäktige i fyra kommuner (Lund, Kum— la, Alvesta och Frösö) samt vissa sammanslutningar (Sveriges fastighetsägareför— bund samt två handelskammare). Ytterligare några av yttrandena ger —— utan att bestämt avstyrka förslaget _ uttryck för starka betänkligheter (bl. a. lantmäteri- styrelsen, fullmäktige i Laholm och Sollentuna, Svenska sparbanksföreningen samt flertalet handelskammare) .

Anmärkningarna mot förslaget går i den mån de icke innebär ett principiellt avståndstagande från förslaget som helhet _— i regel ut på att förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning bort anges mera restriktivt. Det har sålunda gjorts gällande, att bestämmelsen bör direkt anknyta till saneringsintresset och att be- stämmelsen, om den aVSes att vara tillämplig även i andra fall än när fråga är om bildande av lämpliga saneringsenheter. bör avfattas så att dessa fall anges i lagtexten (Svea hovrätt m. fl.). I många yttranden har uttalats önskemål om att förutsättningarna för ändring av tomtindelning på byggnadsnämndens föranstal— tande bör vara angivna på ett mera objektivt sätt än som skett. I ett fall har så-

som en lämplig formulering av stadgandet föreslagits, att ändring av tomtindel- ningen »uppenbarligen är erforderlig för ett ändamålsenligt utnyttjande av kvar- teret» (kammarkollegiet). I vissa yttranden har ifrågasatts huruvida icke såsom förutsättning för ändring av tomtindelning bör stadgas, att en majoritet av tomt- ägare inom kvareret framställt begäran om sådan ändring (handelskamrarna i Stockholm och Göteborg). I andra fall har ansetts, att ändring av tomtindelning mot ägarens bestridande bör få ske först sedan en viss, förhållandevis lång tid förflutit sedan den äldre indelningen fastställdes eller att sådan ändring ej bör få vidtagas med mindre nya omständigheter tillkommit (Skånes handelskammare, fullmäktige i Malmö m. fl.). En av remissmyndigheterna (fastighetskontoret i Stockholm) har reagerat mot förslaget att tomtindelning skall kunna ändras mot fastighetsägares bestridande om sådant påkallas för ett ändamålsenligt utnyttjande för annat ändamål än bebyggande och ansett att tillämpligheten bör begränsas till sist angivna fall. I ett annat yttrande (fullmäktige i Ludvika). har efterlysts när- mare klarläggande, huruvida man med bestämmelsen avser ett rimligt eller ett optimalt utnyttjande av kvarteret.

Åtskilliga av remissmyndigheterna har ifrågasatt, om icke såsom alternativ till | den föreslagna lagändringen eller i anslutning till denna jämkning borde företagas ! av den i 38 5 BS förekommande bestämmelsen om att vid tomtindelning i varje fall skall tagas behörig hänsyn till bestående äganderättsförhållanden och av ! markens ägare uttryckta önskemål (lantmäteristyrelsen, fullmäktige i Göteborg rn. fl.).

Ett flertal yttranden innehåller önskemål om att prövningen av frågor om tomt- indelning ur rättssäkerhetssynpunkt bör, därest förslaget genomföres, överlåtas till judiciell myndighet (länsstyrelsen i Jönköpings län, överlantmätaren i Hal- lands län m. fl.).

I några yttranden har erinrats om att byggnadsutredningen i vissa preliminära förslag till ändringar i BL och BS framkastat tanken att avskaffa kravet på fast- ställelse av tomtindelning, och det har ifrågasatts, huruvida denna tanke bör för- verkligas, om saneringsutredningens förslag genomföres (länsarkitekten i Stock- l holms län m.fl.).

Byggnadsutrednin—gen delar byggnadsstyrelsens och bostadsstyrelsens uppfattning, att det ur allmän synpunkt är angeläget att sanering kommer till stånd av åtskilliga områden med äldre tätbebyggelse. Utredningen finner också uppenbart, att dylik sanering i många fall icke kan ske utan vis'sa stundom betydande jämkningar i de bestående 'fastighets- och äganderätts- förhållandena. På sätt anförts i det av styrelserna framlagda betänkandet är det icke svårt att finna exempel på hur en sanering kan hämmas av olämp- lig tomtindelning. Ofta påkallar förhållandena att saneringen verkställes på en gång för ett helt byggnadskvarter eller betydande del av sådant. Och även när fråga blott är om s. k. punktsanering visar det sig ofta, att tom- ter, som utlagts i äldre tid, är för små eller för smal-a för att överhuvud kunna utnyttjas effektivt med nuvarande byggnadsskick.

En möjlighet att komma till rätta med sådana svårigheter som de nu exemplifierade är givetvis att kommunen exproprierar marken. Möjlig— het härtill föreligger i regel enligt stadgandet i 44 nå BL, vilket tar sikte just på det .fall, att ett tätbebyggt område är i behov av genomgripande om- byggnad, som icke lämpligen kan ske annorledes än i ett sammanhang

(zonexprapriation). Ibland torde kommunen också kunna för ändamålet åberopa bestäm-melserna i 45 rä BL (tomtexpropriatilon).

Emellertid framstår det onekligen som en väl radikal åtgärd att sam— hä'll-et skall nödgas expropriera ett tomtområde enbart för att åvägabringa en önskvärd ändring i fastighetsindeln-ingen. Detta syfte skulle man med betydligt mindre omgång kunna vinna enbart genom en utökad befogenhet att ändra tomtindelningen. Sedan den nya tomtindeilningen blivit fastställd. träder reglerna om lö-sningsrätt i 46 och 47 55 BL i funktion och leder mesta- dels utan särskilda insatser från det allmännas sida till att äganderät-tsför— håll'andena bringas att överensstämma med tomtindelningen.

I vissa fall står utvägen att ändra tomtindelningen redan nu till buds, nämligen när stadsplanen undergått sådan ändring, som påkallar ändring även av tomtinrdelningen. Ofta men icke alltid fordrar genomförandet av en sanering, att den gällande stadsplanen ändra-s. Och även om en stads- planeändring icke är ofrånkomligen nödvändig, har kommunen nästan all- tid möjlighet att genomföra en stadsplaneändring, som går ut på att kvar- teret icke får bebyggas på annat sätt än i överensstämmelse med det ak- tuella saneringsprojektet. På denna Väg kan kommunen framtvinga den önskade ändringen av tomtindelningen. Emellertid är utvägen ganska om- ständlig och tar rundlig tid i anspråk. Den innebär vidare att kvarteret blir underkastat restriktiva stadsplanebestämmelser, som måhända icke vållar någon olägenhet för stunden men vilka kan visa sig obekväma i fram- tiden.

I ett speciellt sanerings—fall ger lagen möjlighet att ändra tomtindelnvingen mot to—mtägares bestridande utan samband med stadsplaneändring, nämli- gen när kvarteret avbrunnit helt och hållet eller till betydande del. Enligt utredningens mening bör man med detta fall — vilket nu för tiden sällan inträffar _ kunna jämställa exempelvis det förhållandet att alla eller en betydande del av byggnaderna passerat den åldersgräns, då de får anses som uttjänta. De skäl, 'som talar för att tomtindelningen skall få ändras i det förra fallet, kan med ungefär samma fog åberopas även i det senare fallet.

Utredningen finner på nu anförda grunder, att bestämmelserna i 31 5 BL bör jämkas så, att ändring av tomtindelning i princip får ske på byggnads- nämndens förranstalt'an—de, om bebyggelsen är saneringsmogen och ändring- en är påkallad för genomförande av den behövliga saneringen. Med hänsyn till tomtägarnas intresse att icke onödigtvis utsättas för rubbningar & be- stående fastighetsindelning med därav följande lösningsanspråk hör emel- lertid författningstexten utformas så, att gränsen för byggnadsnämndens befogenhet angives så klart som möjligt. Som en första förutsättning bör gälla, att bebyggelsen är i behov av förnyelse, som lämpligen bör ske i ett sammanhang. Uttrycket >>förnyelse>> torde utmärka, att det icke räcker med att byggnaderna företer bristfälligheter utan kräves att bristfällighe-

lerna är sådana, att .de icke kan avhjälpas utan total eller nära nog total ombyggnad. För att undvika all tvekan, hur omfattande ett saneringspro-jekt skall vara för att motivera ändring av tomtindellninwgen synes böra angivas, att behov av sådan ombyggnad skall föreligga i fråga om bebyggelsen å minst två tomter. Vidare bör ändring av tomtindelningen ej få ske mot tomtägares bestridande med mindre ändringen kan anses erforderlig för att förnyelsen skall komma till stånd, d. v. s. blott om den bestående tomtin- delningen kan sägas utgöra hinder för att marken utnyttjas på ett ända- målsenligt sätt.

Med en dylik utformning av bestämmelsen synes det utredningen, att de intressen, som ligger bakom saneringsutredningens förslag, blir i skälig mån tillgodosedda, samtidigt som förutsättningarna för ändring av tomt- indelning anges på ett så objektivt sätt, att markägarnas anspråk på rätts- säkerhet ioke åsidosättes. Några ytterligare garantier i detta hänseende synes utredningen icke behövliga. Vad särskilt angår det i vissa remissytt- randen framförda förslaget a'tt tomt-indelning skall underkastas prövning av dom—stol, skulle en sådan prövning troligen bli rent formell och därför skäligen Värdelös samtidigt som den skulle avsevärt tynga förfarandet i tomtindelningsärenden.

Utredningens tidigare tanke att föreslå avskaffande av fastställelsepröv- ning i fråga om tomtindelning synes med hänsyn till den mera omfattande reform av fastighetsbildningen, som överväges inom 1954 års fastighets- bildnzingskommitté, icke böra förverkligas i nuvarande läge.

En fråga, som aktualiserats bl. a. i samband med utredningens enkäter, gäller formerna för tillskapande och underhåll av vissa gemensamhetsan- ordningar inom områden med stadsplan.

Enligt gällande bestämmelser ankommer det i regel på stadsplanesamhäl— let att sörja för de viktigare gemensam—hetsanordningarna, nämligen gator och andra allmänna platser samt vatten- och avloppsledningar. Även vissa andra anordningar, t. ex. ledningar för tillförsel av elektrisk kraft, tillkom- mer i regel genom samhällets försorg eller i allt fall i sådana form-el , att fastighetsägarna är befriade från det direkta ansvaret för deras tillkomst och underhåll. På senare tid har emellertid stundom yppwats behov av vissa anordningar, som samhället icke anser sig ha anledning att ombesörja. Ibland kan det, särskilt när ett kvarter bebygges med mycket stora sam- manhängande byggnadskomplex eller gruppvis sammanförda egnahem, visa sig praktiskt att två eller flera fastigheter förenar sig om ett system av gäng och körvägar till de olika entréerna. Inom djupa byggnadskvarter med relativt små tomter har man ibland i mitten av kvarteret lagt ut en eller flera s. k. skafttomter, i vilka ingår en smal förbindelsel-ed till gatan. Om två eller flera sådana tomter uxtlagts bredvid varandra, är förbindelsele— derna oftast så smala, att de icke kan använda-s var för sig. På vissa orter,

t. ex. i åtskilliga av de bohuslänska fiskelägena, har tidigare i avsaknad av planläggning uppkommit så tät bebyggelse, att det vid senare planläggning visar sig praktiskt omöjligt att tillgodose önskemålet om att varje tomt skall gränsa till allmän gata. Vid sidan av gatunätet måste därför alltjämt finnas ett system av privata gångstigar eller körvägar, som tjänar att för- binda tomterna med gatan. Ett annat fall, då behov av gemensam utfart för två eller flera tomter kan göra sig gällande, är då trafikförhållandena gör det nödvändigt att införa förbud mot anordnande av utfarter mot viss gata.

Ibland uppträder också behov av andra gemensamhetsanord-ningar än trafikleder. Såsom exempel kan nämnas, att stora fördelar ibland står att vinna vid ordnandet av ett bostadskvarter, om utrymmen för gårdsplan, lekplatser, parkeringsplatser etc. utlägges gemensamt för alla eller vissa av fastigheterna i kvarteret. Frågan härom kan aktualiseras både [i sam- band med nybebyggel-se och vid sanering 'av äldre bostadskvarter.

De givna exemplen kan mångfaldigas. Emellertid torde det anförda vara tillräckligt för att visa arten ooh omfattningen av det behov av gemensam— hetsanordningar, som här åsyftas.

Där bebyggelsen regleras genom byggnadsplan, låter sig frågan om for- merna för utförande och underhåll av dylika gemensamhetsanordnin-gar i regel lösas utan större svårigheter. Om väghållningen inom området ordnas genom bildande av vägförenin-g enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar, er- fordras för ändamål-et blott att det område, som skall utnyttjas gemensamt, intages bland vägföreningens vägar eller i hyggnadsplanen u-tlägges till allmän plats. I så fall ankommer det enligt bestämmelserna i nämnda lag på föreningen att anordna och underhålla platsen. Där fråga är om en väg, som blott skall utnyttjas av ett mindre antal fastigheter eller om en väg inom område, där vägförening icke finnes, kan frågan också lösas genom tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. nämnda lag, d. v. s. genom att vägen indela-s till byggande och underhåll in natura eller att de fastigheter, som nyttjar vägen, bildar en vägsam'fällighet på sätt i sagda kapitel närmare föresfkrives.

Om bebyggelsen reglerats genom stadsplan, står emellertid dessa utvägar icke till buds. Jämlikt 1 lå tredje stycket lagen om enskilda vägar är näm- ligen de bestämmelser i lagen, vilka reglerar samgående om gemensamma anordningar, i princip icke tillämpliga inom område, för Vilket stadsplan fast-ställts.

I regel torde icke några större svårigheter möta att få erforderliga ge- mensamhetsanordningar till stånd i samband med att fastigheterna bebyg- ges. Genom stadsplanebestämm-elser kan ges sådana föreskrifter angående områdets utnyttjande som leder till att markägarna hindras att använda marken för annat ändamål än det avsedda. Samma syfte kan i vissa fall vinnas genom servitutsavtal, om man än i princip måste ställa sig betänk-

sam mot att begagna detta institut för att reglera bebyggelsen i tätorter. Däremot finns icke några bestämmelser, med stöd av vilka fastighetsägarna kan förplikta-s att för framtiden sköta och underhålla gemensamhetsan— ordningarna. Utfästelser, som fastighetsägarna eventuellt gör i sådant hän- seende, kan, om fastigheterna blir föremål för överlåtelse, ej göras gällande mot de nya ägarna med mindre särskilda förbehåll träffats i samband med överlåtelserna. Det är med hänsyn härtill knappast möjligt att skapa några | verkliga garantier för gemensamhetsanordningarnas framtida bestånd. % (För det fall att marken upplåtes allenast med tomträtt, ligger dock sa— & | ken annorlunda till. Nödiga förbehåll kan då intagas i tom—trättskontrakäg .: ' tet). '

Frågan har bl. 'a. upptagits till behandling i ovannämnda av byggnads- styrelsen ooh bostadsstyrelsen gemensamt avgivna betänkande. I detta fram— hålles, att hithörande frågor kommit i ett nytt läge genom att lagbered- ningen i samband med sitt arbete på revision av jordabalken år 1952 fram- lagt ett förslag till lagstiftning om samfällighetsavtal och om förenings- samfälligheter. I betänkandet 'h-ar framhållits angelägenheten av att detta lagstiftningsarbete snarast bringas till sin fullbordan. Emellertid har också påpekats, att svårigheter kan möta när det gäller att förmå fastighets-ägarna att träffa frivilliga överenskommelser i hithörande frågor. Det har med hänsyn härtill ifrågasatts, om icke bestämmelser också borde införas om möjlighet för statlig myndighet att ålägga fastighetsägarna att ingå i för- eningssamfälllighet.

Mot den sålunda rekommenderade lösningen kan bl. a. invändas, att lag- beredningens förslag, vilket blott avser att reglera frågor om frivilligt sam- gående, ioke är i allo tillämpligt om samgående-t skall grundas på tvång. I så fall fordras andra regler. Härtill kommer, att det kan förväntas dröja av- sevärd tid, innan lagberedningens förslag k'an förverkligas, och att de nu aktuella frågorna tarvar en lösning utan uppskov.

En möjlighet är givetvis att för ändamålet tillskapa en särskild form av tvångssamfälligheter efter mönster av motsvarande bestämmelser i lagen ' om enskilda vägar, vattenlagen, ägofredslagen in. fl. författningar. Be- stämmelserna i ämnet skulle emellertid bli ganska omständliga och skulle endast med svårighet kunna inp-assas i byggnads'l—agstiftningen.

Utredningen har härav föranletts att överväga en tredje möjlighet, näm- ligen att lagen om enskilda vägar i viss omfattning göres tillämplig beträf— fande samgående mellan fastighetsägare om sådana gemensamhetsanord- ningar, som nu avses.

Givetvis vågar utredningen icke föreslå, att lagen om enskilda vägar ge- nerellt skall kunna tillämpas inom områden med stadsplan. Utredningen avser icke att bryta med den nu gällande principen, att det är stadsplane- samhällets skyldighet att svara för tillkomsten och underhållet av erfor- derliga trafikled-er m. m. Vad utredningen syftar till är, såsom förut nämnts,

blott 'att skapa en form för samgående mellan fastighetsägarna om sådana gemen-samhetsanordntngar, som det icke ankommer på samhället att om- besörja och handhava, och att bereda vissa möjligheter att vid behov fram- tvinga sådant samgående. Lag—ens tillämplighet inom .stadsplanel'agt om- råde bör strängt begränsas till sådana fall, som icke omfattas av stadis- planesamlhällets nyssberörda skyldighet.

En lämplig avgränsning av tillämpningsområdet synes kunna åstadkom- mas, om lagen förklaras til-lämplig inom stadsplanelagt område allenast ,. såvitt angår fastigheter och vägar inom byggnadskvarter. Den intressege- finnenskap mellan skilda fastigheter, som kan motivera ett samgående tvångs- vis, torde sällan eller aldrig sträcka sig utanför kvarterets gränser. Om kretsen av intressenter är större eller om de aktuella anordningarna skall vidta-gas utom kvarteret, kan det med fog sägas vara samhällets sak mera än fastighetsägarnas att sörja för en lämplig lösning.

Möjligen kan mot den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet invändas, att denna trots allt icke helt hindrar stadsplanesamhället att å fastighetsägarna övervältra en del av gatuhållningsskyldigheten. Man kan t. ex. tänka sig, att samhället låter utarbeta en stadsplan med endast ett fåtal gator och mycket stora byggnadskvarter i akt och mening att övriga trafikled-er skall utföras och underhållas av fastighetsägarna. En sådan stadsplan skulle emellertid stå i strid mot både andan och meningen i bygg- nads'lagstiftningen och bör därför icke fastställas. Farhågan för att stads- planesamhällena genom lagändringen skulle få alltför stora möjligheter att föra över gat-uhållningsskyldigheten på fastighetsägarna är därför knap— past befogad. Grivet är dock,. att tendenser "kan framträda i sådan riktning och att prövningen av frågor om fastställelse av stadsplan (därigenom kan bli mera maktpåliggande än förut. Enbart denna omständighet bör dock icke hindra att förslaget genomföres.

Lagen om enskilda vägar avser i princip endast att reg-lera väghå'llnings- frågor. Såsom förut antytts har dock vägförening inom område med byggnadsplan också skyldighet att iordningställa och underhålla annan allmän plats än väg, om sådan finnes upptagen i planen. Även i de fall, som förslaget avser, har man ibland behov av en form för gemen—samt hand- havande .av andra frågor än väghållning. I det föregående ha.-r såsom exem- pel nämnts anordnande och underhåll av gemensamma gårdsp'laner, par- keringsplatser, lekplatser etc. Det synes ioke innebära något nämnvärt av- , steg från de grundsatser, på vilka lagen bygger, om även dylika för gemen— _? samt behov avsedda områden jämställes med väg, såvitt angår de interna förhållandena inom ett byggnadskvarter, och lagen om enskilda vägar så- lunda göres tillämplig i fråga om io-rdningställ-ande och underhåll av dessa områden. Vad som kan invändas mot en dylik anordning är väl i huvudsak blott att bestämmelsen kan tänkas bli föremål för missbruk. I syfte att begränsa tillämpningen till sådana fall, då frågan är av åtminstone något

intresse Ill allmän synpunkt, föreslår utredningen, i viss analogi med vad som gäller beträffande allmänna platser inom byggnadsplaneområden, att lagen skall tillämpas blott å sådan parkeringsplats, plantering, lekplan eller annan dyli'k plats inom byggnadskvarter, som upptagits i gällande stads- plan och som erfordras för två eller flera fastigheter i kvarteret.

Utredningen vill framhålla, att det nu skisserade förslaget icke löser alla frågor om gemensamma anordningar inom byggnadskvarter. Utanför för- slaget faller bl. a. sådana frågor som anordnande och drivande av gemen— samma garage, värmecentraler, tvättstugor m. m. Dessa frågor är emeller- j tid icke lika trängande som de av utredningen behandlade. I regel torde en : lösning kunna uppnås genom att anordningen utföres för en av fastighe- terna men upplåtes till nyttjande mot avgift av de övriga. Även andra lös- ningar är tänkbara. Vid sådant förhållande och då det med hänsyn till kon— sekvenserna på andra områden icke är möjligt att i detta sammanhang i ändra lagstiftningen om enskilda vägar så, att den inbegriper även dylika ; anordningar. torde man på nuvarande stadium få åtnöjas med en reform av den omfattning utredningen nyss förordat.

Enligt förljudande överväger 1954 års fastighetsbildningskommitté att föreslå vissa bestämmelser om utläggande av mark inom byggnadskvarter ! såsom samfälld. Detta innebär dock icke att byggnads-utredningens förslag blir överflödigt. Mången gång torde en tillämpning av lagen om enskilda vågar vara en enklare och mera praktisk åtgärd än en omreglering av fas- tighetsförhållandena. Utläggandet av mark såsom samfälld utesluter f. ö. , icke att man bör ha tillgång till en lämplig organisation för att handhava ' underhållet och skötseln av marken och till denna hörande gemensamhets-

anordningar.

I anslutning till nu behandlade frågor har utredningen också ägnat upp- märksamhet åt de förslag av Svenska kommunaltekniska föreningens gatu- kostnadskomlmitté, vilka omnämnts i det föregående (s. 91). När-mare be- stämt går förslagen ut på att slopa nu gällande föreskrifter i 59 och 67 55 BL, enligt vilka det förbehålllits Kungl. Maj:t att pröva vissa frågor om fastställande av grunder för beräkning av gatumarkvsersättning och fast- ställande av bestämmelser om gatubyggnadskostnad. Vidare har från sam- ma håll framförts förslag om att kommunerna skall få ökade möjligheter att, om de så önskar, förenkla själva ersättningsberäkningen genom att av- stå från att uttaga ersättning för gatumark i gatukors och genom att till- lämpa de vanliga reglerna i BL om beräkning av gatumarksersättning även i vissa fall, då beräkningen enligt övergångsbestämmelserna i 163 5 första stycket BL skall ske enligt äldre lag.

Utredningen har redan på ett tidigt stadium av sitt arbet-e varit inne på tanken att föreslå slopande av bestämmelserna i 59 och 67 55 BL om att vissa frågor skall prövas av Kungl. Maj:t. Emellertid har utredningen av-

stått härifrån :av den anledningen, att frågan om indragning av oförtjänt markvärdestegring f. n. är föremål för övervägande inom en särskild kom- mitté, som har möjlighet att angripa frågan ur en betydligt vidare synvin- kel än byggnadsutredningen. Vad angår övriga nyss berörda frågor är ut- redningen snarast av den uppfattningen, att nuvarande lagregler ej utgör hinder för att en kommun i syfte att underlätta ersättningsberäkningen och således av rent praktiska skäl underlåter att alltid ta ut hela den ersättning, vartill kommunen möjligen kunde anses berättigad. F. 6. kommer de vän- tade förslagen i fråga om indragning av markvärdestegring sannolikt att vä- sentligt påverka lösningen även av dessa frågor. Utredningen framlägger därför icke något förslag i hithörande ämnen.

NI O N D E KAPITLET

Byggnadsförbud

De i BL förekommande bestämmelserna om förbud mot nybyggnad kan indelas i tre grupper. Till den första gruppen hör det allmänna tätbebyg- gelseförbudet samt förbuden att bygga i strid mot fastställd generalplan, detaljplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning (5, 13, 34, 37, 38, 79, 100, 106, 109 och 120 55 BL) . Till den andra gruppen räknas sådana byggnads- förbud, som enligt särskilda stadganden kan påläggas i avbidan på plan- läggning eller för att hindra icke önskvärd tätbebyggelse (14, 15, 16, 35, 36, 45, 80, 87, 91, 101, 106, 108, 109, 123 och 134 55 BL). Till den tredje grup— pen hänföres byggnadsförbud, som enligt BL gäller eller kan särskilt på- läggas av mera speciella skäl, t. ex. i riksförsvarets, luftfartens eller natur— | Skyddets intresse (81, 82, 86, 121 och 122 55 BL).

» Förbudsbestämmelserna i den första av de nämnda grupperna kan sägas ! ha till ändamål att ge planerna, utomplansbestämmelserna och tomtindel- ' ningarna bindande karaktär. Dessa förbud är därför att beteckna som hörn- pelare i byggnadslagstiftningen. Någon ändring i förbudens omfattning dris— tar sig utredningen icke att föreslå.

Även åtskilliga av förbudsbestämmelserna i den andra gruppen har vik— tiga funktioner a-tt fyll-a. En närmare granskning av bestämmelserna ger dock vid handen, att vissa av dess-a torde kunna avvaras utan avsevärt men för de intressen, som de avser att tillgodose.

Utredningen har tidigare (s. 77) riktat viss kritik mot tillämpningen av stadgandena i 14, 15 och 101 5.6 BL om förbud mot nybyggnad i avbidan på fastställelse av generalplan. Det kan dock icke bestridas, att bestäm— melserna i vissa situationer kan vara behövliga, och kritiken träffar därför icke stadgandena såsom sådana utan manar blott till en viss försiktighet vid deras tillämpning. Erinras bör vidare om utredningens förslag att 'in- föra samma procedur vid tillkomsten av generalplan på landet som den, vilken gäller vid tillkomsten av generalplan i stad. Som en konsekvens härav bör även bestämmelserna om byggnadsförbud vara likartade i båda fallen. Det nuvarande stadgandet i 101 5 BL om byggnadsförbud i anled— ning av väckt fråga om fastställelse av generalplan på landet bör således utgå och ersättas av en hänvisning till vad i 14 och 15 55 är i mot-svarande hänseende stadgat för stad.

Med den utformning, som utomplans-bestämmelserna föreslagits erhålla (jfr. s. 100) torde stadgandet i 80 5 BL om utfärdande av byggnadsförbud i samband med fråga om införande av sådana bestämmelser knappast läng- re få någon uppgift att fylla. Utredningen föreslår, att det upphäves. _ Den i 134 5 BL stadgade möjligheten att utfärda byggnadsförbud i och för genomförande av regionplan kan också betecknas som överflödig. Även be- stämmelserna i detta ämne bör därför utgå ur lagen.

I 90 och 91 55 BL ges bestämmelser för det fall, att Kungl. Maj :t meddelar förordnande om att EL:s bestämmelser för stad skall äga tillämpning inom viss tätare befolkad ort på landet. I så fall kan Kungl. Maj:t också med— dela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständig- heterna. H'ar fråga väckts om dylikt förordnande, kan länsstyrelsen utfärda nybyggnadsförbud i avvaktan på att frågan blir prövad av Kungl. Maj:t. Sådana fall som avses i 90 & BL förekommer numera endast sällan. Där de förekommer, har emellertid åtskillig tvekan ibland gjort sig gällande om förbudets giltighetstid och rätta innebörd. Behovet av kontroll över be- byggelsen kan enligt utredningens mening tillgodoses med hjälp av de van— liga förbuden mot nybyggnad i avbidan på planläggning eller genom in- förande av utomplansbestämmelser. Utredningen föreslår därför att be— stämmelsen i 91 & BL och det därmed sammanhängande stadgandet i 92 & samma lag upphäves.

En annan bestämmelse, som påkallar uppmärksamhet, är stadgandet i 106 5 andra stycket BL. Detta handlar om det fall, då fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan på landet. Förbud mot nybyggnad kan då jämlikt 35 å och 106 5 första stycket BL, liksom i stad, föreskrivas om kommunen begär det. Enligt förevarande bestämmelse i 106 5 andra stycket kan sådant förbud emellertid också beslutas av länsstyrelsen utan framställning från kommunen. Då utredningen sökt att så långt möjligt likställa städerna och landsbygden i fråga om initiativet till planläggning, synes konsekvensen fordra, att förevarande bestämmelse upphäves. Den torde i allt fall icke tillgodose något verkligt praktiskt behov.

Ett par andra stadganden, vilkas innehåll och tillämpning blivit föremål för kritik är 87 och 123 55 BL. Enligt 87 & äger Kungl. Maj:t, till förekom- mande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller bygg- nadsplan, meddela de föreskrifter, som för ändamålet finnas erforderliga. Dylik föreskrift får dock ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogs— skötselns eller därmed jämförligt behov. Lagrummet avser städerna men är enligt bestämmelser i 88 och 90 55 BL också tillämpligt i köpingar, mu— nicipalsamhällen och vissa andra områden på landet. För landsbygden i övrigt gäller 123 & BL, som ger länsstyrelsen befogenhet att till förekom- mande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stadsplan eller bygg- nadsplan meddela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt, som finnas erforderliga, dock med förbehåll för bebyggelse som avser jord-

brukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov. — I BS ges vissa tillämpningsföreskrifter till ifrågavarande stadganden. I städer och därmed jämställda samhällen gäller enligt 79 % BS att byggnadslov icke annat än under vissa angivna förutsättningar får beviljas till sådan tät- bebyggelse, som avses i 87 & BL. Bestämmelsen har enligt 129 och 137 äiå BS motsvarande tillämpning inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. För landsbygdsom- råden, varest länsstyrelsen meddelat förbud mot nybyggnad eller annan fö- reskrift enligt 123 € BL, gäller jämlikt 145 & BS att nybyggnad icke får äga rum utan särskilt tillstånd av byggnadsnämnden annat än för tillgodo- seende av jordbrukets och övriga nyss uppräknade särskilda behov.

Den befogenhet, som tillerkänts länsstyrelsen att utfärda särskilt förbud eller andra föreskrifter till förekommande av tätbebyggelse, har utövats i mycket olika omfattning, beroende bl.a. på skiljaktigheter i bedömningen av behovet och kanske även av innebörd—en i begreppet tätbebyggelse. Vis— serligen innebär förbuden i och för sig icke någon inskränkning i rätten att bebygga marken, eftersom rätt till tätbebyggelse enligt grundsatsen i 5 5 BL i allt fall icke föreligger med mindre marken vid planläggning prö- vats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Detta hindrar dock icke att förbuden gärna uppfattas som extraordinära åtgärder riktade mot mark— ägarna inom ett visst område och ofta väckt stark irritation.

Enligt utredningens mening kan förbudsmöjligheten avvaras. Om tätbe- byggelse håller på att utveckla sig inom ett visst område, torde den mest ändamålsenliga åtgärden vara att man antingen föranstaltar om detalj- planläggning eller ock inför utomplansbestämmelser för området i syfte att få kontroll över att tätbebyggelse ej uppkommer. I samband med detalj- planläggning kan ju förbud mot nybyggnad föreskrivas i avbidan på att planläggningen slu'tföres.

Utredning-en föreslär sålunda, att den i 123 5 BL stadgade befogenheten för länsstyrelsen att utfärda särskilt förbud mot tätbebyggelse upphäves. I stället bör, efter mönster av bestämmelsen i 87 5 BL, införas ett stadgande som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i en blivande byggnadsstadga upptaga allmänna föreskrifter om att byggnadslov icke får ges till byggnadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse av område, vilket ej blivit för-sett med detaljplan. '

I detta sammanhang bör erinras om att frågan om tillämpningen av 123 & BL varit föremål för behandling vid 1957 års riksdag i anledning av en i första kammaren väckt motion (nr 221). På framställning av riksdagen i skrivelse den 29 mars 1957 (nr 155), har Kungl. Maj:t låtit till utredningen för kännedom överlämna nämnda motion ävensom tredje lagutskottets där- över avgivna utlåtande. I utlåtandet h-ar utskottet särskilt framhållit, att myndigheterna vid tillämpning av förevarande lagstiftning visat benägenhet

att utsträcka begreppet tätbebyggelse, så att förbud enligt 123 % BL fått en alltför vidsträckt användning. Vidare har utskottet anfört följande:

1951 års byggnadsutredning skall jämlikt sina direktiv _ utöver en förenkling av byggnadslagstiftningen m.m. »— även undersöka bl. a. om det allmännas kon- troll över byggandet kan minskas. Det kan därför enligt utskottets mening finnas anledning för denna att pröva, om det icke vore möjligt att åstadkomma enklarare avgränsning mellan den enskildes rätt att fritt bygga och det allmännas intresse av att bebyggelsen sker på ett sätt som icke utgör hinder för en planmässig och väl- ordnad samhällsbildning. Så mycket mer vill utskottet lägga vikt vid behovet av klara och entydiga rättsregler, när såsom enligt 1235 B-L nybyggnadsförbud kan meddelas att gälla på lång och obestämd tid. Ett sådant förbud drabbar nämligen nybyggande icke blott i fråga om verklig tätbebyggelse utan också beträffande annan bebyggelse under den tid, som åtgår för att fastslå dess karaktär av gles- bebyggelse.

Genom sitt nyss framförda förslag att upphäva länsstyrelsens befogenhet att utfärda nybyggnadsförbud i Ifall som avses i 123 % BL anser sig utred- ningen ha tillgodosett utskottets hemställan så långt det varit möjligt inom ramen för de begränsade uppgifter, som utredningen haft att fullfölja. Vi- dare hänvisas till de åtgärder, som utredningen i det följande föreslår i syfte att förenkla handläggningen av ärenden om byggnadslov och dispen- ser. En lösning, som går till roten av frågan, tarvar emellertid en översyn av själva tätbebyggelsebegreppet. Att verkställa en sådan översyn ankom- m-e-r icke på byggnadsutredningen men däremot — enligt givna direktiv —— på 1954 års fastighets-bildningskom-mitté.

Vald slutligen beträffar de byggnadsförbud, som är att hänföra till den tredje av de i inledningen till detta kapitel uppräknade grupperna, nämligen förbud som motiveras av försvarets, luftfartens eller andra särskilda intres- sen, torde någon minskning i deras tillämpningsområde icke kunna komma i fråga. Tvärtom leder utvecklingen med nödvändighet därhän, att systemet av dylika bestämmelser efterhand måste utbyggas. Det är ur de byggandes syn-punkt avgjort bättre att detta sker inom ramen för den egentliga bygg- nadslagstiftn'ingen än att frågan regleras genom specialförfattningar.

Genom skrivelse den 29 september 1955 har chefen för försvarsstaben hos Kungl. Maj:t hemställt om sådan ändring av 81 och 83 55 BL, att där omnämnda förbud i vissa fall att företaga nybyggnad samt att inrätta vir- kes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning till men för försvarets intressen vidgas att avse jämväl schaktning, fyllning och därmed jämförliga åtgärder. I framställningen, vilken överlämnats till byggnadsut- redningen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag, har framhållits att åtgärder av sistberört slag kan vara till avsevärt större men för försvaret än nybyggnad eller inrättande av t.ex. virkesupplag. — De synpunkter, som kommit 'till uttryck i framställningen, är enligt ut- redningens mening befogade. Att lagen icke redan från början kommit att

| l l |,

omfatta även de nu avsedda åtgärderna torde huvudsakligen ha berott på hänsyn till de svårigheter, som en konsekvent kontroll av förbudens efter— levnad kan tänkas orsaka allmänheten och bylggnadsnämnderna. Med den utformning, som tillsynsbestämmelserna erhåller i utredningens förslag till ny byggnadsstadga (jfr s. 256 och 272), torde dock denna synpunkt icke ut- göra hinder för förverkligande av militärmyndigheternas ifrågavarande öns- kemål. Utredningen anser sig därför knnna förorda en lagändring av nyss beskriven innebörd.

I detta sammanhang förtjänar också nämnas, att de f. n. aktuella pla— nerna på utförande av anläggningar för u'tvinnande .av atomkraft inom kort torde göra det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om förbud mot bebyggelse i närheten av atomreaktor. Uttrycklig framställning härom har f. ö. kort innan detta betänkande färdigställdes gjorts hos Kungl. Maj:t av delegationen för atomenergifrågor. Visserligen torde man från det all- männas si-da komma att såsom koncessionsvillkor för rätt till uppföran— de av atomreaktor fordra iakttagandet av sådana försiktighetsmåvtt, att den permanenta risken för st'rålningsskador eller annan menlig inver- kan från reaktorn blir obetydlig och i allt fall begränsad till ett mindre område intill reaktorn. Emellertid kan 'man icke lhelt bortse från möjlig- heten av att olyckshändelser kan inträffa, genom vilka radioaktiva ämnen kan spridas över ett större område. Man räknar visserligen med att kunna varna den därav berörda befolkningen och på så sätt förhindra allvarligare olyckor. Emellertid kan det tänkas bli nödvändigt att helt evakuera be- folkningen under avsevärd tid. Med tanke på de stora materiella förluster, som kan bli en följd härav, bör möjlighet finnas att i någon mån begränsa omfattningen av bebyggelsen ino-m ett icke alltför obetydligt område. Frå- gan i vad mån bebyggelse klan frisläppas i närheten av reaktorn, måste be- dömas från 'fall till fall och kan icke lösas en gång för alla, .t. ex. genom bestämmelser i generalplan eller detaljplan för området.

Ehuru det icke faller inom ramen för utredningens uppdra-g att utarbeta förslag till bestämmelser på område-t, vill utredningen som sin bestämda mening uttala, .att dessa, när de kommer till stånd, bör inarbetas i byggnads- lagstiftningen och alltså icke bör få karaktär av speci-allagsti—f'tn'ing vid sidan av denna. En lösning, som ligger nära till hands, är att de nya bestäm- melserna utformas efter mönster av de nuvarande i 81 och 82 åå BL före- kommande stadgandena om bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält.

Till spörsmålen om den närmare utformningen av bestämmelserna om byggnadsförbud, speciellt till frågan om möjligheterna att erhålla dispens från gällande tätbebyggelseförhud och om dispensbefogenhetens fördelning på olika myndighet-er, skall utredningen återkomma i annat sammanhang (s. 137).

TIO N D E KAPITLET

Författningsbestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande

På sätt framgår av redogörelsen i 1 kap. finns bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordnande meddelade såväl inom som utom den egentliga byggnadslagstiftningen.

Inom den egentliga byggnadslagstiftningen är de grundläggande reglerna att söka i BS. I 47—74 55 BS ges allmänna bestämmelser om byggande i stad. Dessa kompletteras av mera speciella bestämmelser i 96 & BS om byg- gande i stad inom område med stadsplan samti 97 & BS om byggande i stad utom stadsplan. Bestämmelserna för stad äger enligt 100 och 101 55 BS motsvarande tillämpning i köping och annan ort där BL:s stadsbes-täm- melser gäller samt enligt 129 & BS jämväl i annan ort på landet, för vilken stadsplan fastställts. Inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, gäller enligt 130—134 och 141 55 BS särskilda regler, vilka dock 1 Stor omfattning hänvisar till bestämmelserna om byggande i stad. För byggande inom område på landet, vilket ej om- fattas av stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, ges i 143 % BS några bestämmelser, vilka dock 'i huvudsak avser blott större byggnader. —— I viss omfattning kan ytterligar-e föreskrifter införas genom byggnad-s- ordning, dock ej för område utan vare sig detaljplan eller utomplansbe— stämmelser (1, 2, 49, 50, 54, 56, 63, 73, 98, 102 och 130 55 BS). — Åtskilliga föreskrifter, huvudsaklig-en sådana av teknisk "karaktär, är givna i byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS).

Av utrymmesskäl kan i detta sammanhang icke lämnas något referat av byggför—eskrifterna i BS, byggnadsordningarna och BA'BS. De viktigare be- stämmelserna skall emellertid bli föremål för omnämnande i specialmoti— veringen, till vilken här hänvisas.

Beträffande byggföreskrifter utanför den egentliga byggnadslagstift- ningen åberopa sammanställnin-gen i 1 kap. (5. 57).

Ett försök att förenkla reglerna om byggande bör uppenbarligen i främsta rummet inriktas på bestämmelserna inom den egentliga byggnadslagstift- ningen. Om möjligt bör bestämmelserna vara så enkla och överskådliga, att även den, som icke är fackman på byggområdet, utan större svårighet kan sätta sig in i deras innehåll och utröna, vad som gäll-er i-ett givet fall. . Detta krav fyller bestämmelserna f.n. icke. Då så ej är fallet, kan man '

|

icke heller rimligen begära, att företrädarna för andra intressen, t. ex. måls— männen för hälsovård, brandskydd, arbetarskydd etc., ger upp anspråken på att de byggbestämmelser, som rör just deras område, skall ha sin plats i särskilda för dem avsedda specialförfattningar. En förenkling av den egentliga byggnadslagstiftningen är därför en grundförutsättning för en liknande reform av övriga byggföreskrifter.

Redan tidigare (s. 69) har utredningen som ett viktigt önskemål fram— hållit att de nuvarande skillnaderna mellan stad och landsbygd samt mel- lan olika planformer såvitt möjligt u—tjämnas. Detta gäller alldeles särskilt bestämmelserna om byggnads yttre och inre anordnande. Det torde vara svårt att uppvisa något bärande skäl, varför väsentligt olika regler skall gälla för det tekniska utförandet av byggnader, beroende på om de upp- föres på den ena eller den andra platsen. Visserligen erfordras en del sär- bestämmelser, speciellt ur 'brandskyddssynpunkt, för byggnader som sam- manbygges eller eljest uppföres i omedelbar närhet av varandra, men dessa bestämmelser bör gälla oavsett planformen och områdets administrativa karaktär samt blir dessutom ganska få till antalet.

Något som i förstone kan synas försvåra genomförandet av den efter- strävade enhetligheten är det förhållandet, att de nuvarande bestämmel- serna för stad är relativt detaljerade och rigorösa och därför icke i allo låter sig lämpas till landsbygdens [förhållanden. Detta beror emellertid främst på att ifrågavarande bestämmelser måst utformas så, att de passar även för större och komplicerade byggnadsföretag av en art som endast i undantagsfall förekommer på den egentliga landsbygden. För byggnader av typen Villor, ma'ngårdsbyggnader till jordbruk och liknande behövs icke på långt när så utförliga bestämmelser. Detta bör självfallet iakttagas vid en omarbetning av BS i förenklande syfte, så att de mera detaljerade reg— lerna reserveras för byggnader av större omfattning. Om så sker, torde bestämmelserna för villor och andra mindre bostadshus kunna utformas så, att de i lika mån passar städernas och landsbygdens förhållanden.

Den kategori av byggnader, för vilken lättnader i byggbestämmelserna främst kommer i fråga, är —— såsom nyss antytts — rfrämst hus av typen egnahem. Vägande skäl talar för åsikten, att den som uppför en byggnad uteslutande för eget behov, icke bör vara bunden av alltför rigorösa före- skrifter med avseende å dess utformning. Det bör i stort sett räcka med några allmänt hållna bestämmelser om att byggnaden skall ha ett någor- lunda tilltalande yttre samt tillgodose skäliga anspråk på hållfasthet, hy- gien och trygghet mot brand.

Annorlunda ter sig däremot saken, när fråga är om flerfamiljshus, d. v. s. typiska hyresfastigheter. Det är för denna kategori av byggnader, som de socialt betonade bestämmelserna i BS om utrustningsstandard, minimimått för utrymmen av skilda slag m.m. främst är avsedda. Någon anledning att

nämnvärt lätta på standardkraven beträffande dylika byggnader föreligger icke. En annan sak är, att vissa detaljer i de nuvarande reglerna kan bli föremål 'för diskussion med hänsyn bl'. a. till den utveckling, vilken ägt rum sedan reglerna tillkom.

En m-ellantyp mellan de nämnda kategorierna representerar tvåfamiljs- fastigheterna. Hittills har de emellertid i olika hänseenden bl.a. vid statlig belåning —— närmast jämställts med enfamiljsfastigheterna. Med hänsyn härtill vill utredningen, ehuru med stor tvekan, föreslå att så sker även vid utformningen av de nu ifrågavarande reglerna i byggnadsförfatt- ningarna. Ett bidragande skäl härtill är att sådana byggnader i icke ringa omfattning uppföres även på den egentliga landsbygden och att det därför skulle i vissa fall innebära en skärpning av nuvarande regler, om de hän- fördes under gruppen flerfamiljsfastigheter.

Vad nu sagts om bostadsbyggnader gäller givetvis också ekonomibygg- nader till dessa. Vad särskilt angår ekonomibyggnader 'för jordbruk, skogs- bruk eller därmed jämförlig näring skulle även de nyss skisserade lindri— gare bestämmelserna i vissa fall kunna föra alltför långt. Utredningen före— slår att "byggnader av sistnämnda kategorier helt undantages från tillämp- ningen av de vanliga reglerna om byggande.

Däremot bör givetvis regler uppställas för inre och yttre utförande av byggnader för industri, hantverk, handel och andra mera speciella ända- mål. '

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att ekonomibyggnader till jordbruk och därmed jämställda näringar helt undantages från byggföre- skrifterna !i BS, att föreskrifterna för en- och tvåtfamiljshus med ekonomi— byggnader icke göres mera långtgående än som är oavvisligen nödvändigt samt att de mera detaljerade föreskrifterna reserveras för övriga kategorier av byggnader (flerfamiljshus, industri'byggnader etc.).

Med en dylik utformning av byggbestämmelserna torde hinder ej möta mot att dessa med få undantag göres generellt tillämpliga på alla om- råden med fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser, oavsett om de är belägna i stad, köping, municipalsamhälle eller på lands- bygden. Utredningen föreslår, att så sker.

Med avseende å områden, för vilka varken gäller fastställd generalplan, detaljplan eller utomplansbestämmelser, erfordras enligt utredningens me- m'ng "icke några avsevärt mera ingående regler än de, som f.n. enligt 143 & BS i sådant hänseende gäller för landsbygden. Detta innebär för städernas del en avsevärd lindring i nuvarande bestämmelser. Där en ytterligare reg- lering anses erforderlig, kan behovet tillgodoses genom införande av utom- plansbestämmelser (jfr s. 97).

Den närmare utformningen av byggbestämmelserna utgör detaljfrågor, som icke lämpligen kan behandlas här. Därom hänvisas till författnings- förslagen och specialmotiveringen.

Utredningen vill redan i detta sammanhang som sin mening uttala, att de i olika lagar och författningar förekommande bestämmelserna om bygg- naders yttre och inre utförande bör såvitt möjligt överföras till den egent- l'iga byggnadslagstiftningen. Särskilt gäller detta bestämmelser av mera utpräglat teknisk art. Såsom nyss nämnts föreligger emellertid ett hinder härför i byggnadslagstiftningens redan nu ganska stora omfattning och svåröverskådliga karaktär. Detta hinder är icke undanröjt enbart med den av utredningen nu föreslagna reformen. Ett annat och mäktigare hinder består i svårigheten att finna lämpliga former för att samordna de skilda intressen, som kräver beaktande vid avgörandet av byggfrågor. Dessa svå- righeter kommer att närmare belysas i det följande. Utredningens syn— punkter på möjligheterna att nå en lösning framlägges i 12 och 13 kap.

ELFTE KAPITLET

Byggnadslov, dispenser m. m.

Byggnadslov och därmed jämförlig tillståndsprövning

Bestämmelserna i BS om skyldighet att söka byggnadslov eller annat till- stånd är så utformade att de för varje typ av administrativa områden och planområden anger de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande tillstånd erfordras. I det följande lämnas en sammanställning av bestämmelserna, i Vilken dessa sammanförts i fem grupper med hänsyn till beskaffenheten av de åtgärder, för vilka fordras byggnadslov eller annat tillstånd.

Grupp ]. Till denna grupp hör följande åtgärder, nämligen dels nybyggnad beträffande hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning och dels upp- förande eller till nybyggnad hänförlig ändring av byggnad i tre eller flera vå- ningar, större stationsbyggnad till järnväg eller därmed jämförlig större byggnad, som är avsedd att utnyttjas för den allmänna samfärdseln.

Byggnadslov för dylik åtgärd erfordras i stad, köping, municipalsamhälle samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom område på landsbygden med utom- plansbestämmelser skall beslutet om byggnadslov dessutom underställas länssty- relsens prövning. wInom sådant område på landsbygden, för vilket varken stads- plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, erfordras ej, byggnads- lov, men i stället skall länsstyrelsens tillstånd till företaget inhämtas (70, 100, 101, 129, 135 och 143 55 BS).

Grupp II. Till denna grupp hör nybyggnad i allmänhet. Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle samt sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Inom sådant område på den egentliga lands- bygden, som med stöd av 121 % BL underkastats förbud mot bebyggelse med hän- syn till försvarets eller luftfartens intresse, som undantagits från bebyggelse i fastställd generalplan eller som med stöd av 123 % BI. underkastats särskilt förbud mot tätbebyggelse, fordras visserligen ej byggnadslov, men nybyggnad får ickc äga rum med mindre byggnadsnämnden givit särskilt tillstånd därtill. I övriga fall skall anmälan om tillämnad nybyggnad göras hos byggnadsnämnden, där ej ny- byggnaden avser allenast tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov (76, 100, 101, 129, 135, 144, 145 och 146 %% BS). I detta sammanhang bör erinras om de fall, då nybyggnadsförbud gäller ome- I

4 :

delbart på grund av stadgande i BL eller särskilt utfärdats med stöd av nämnda lag. Flertalet dylika förbud är dispensabla. Ett dylikt förbud innebär därför i praktiken ofta blott att nybyggnad ej får äga rum utan tillstånd av vederbörlig myndighet. En sammanställning av vad som gäller i sådant hänseende lämnas ä 5. 137.

Grupp III. Till denna grupp hör följande åtgärder med befintlig byggnad i fall då åtgärden icke är att betrakta såsom nybyggnad; nämligen

till-, på eller ombyggnad; ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek eller anordning eller eldstad eller rök- eller imrör; samt

återställande av brandskadad byggnad. Vidare hör till denna grupp: väsentlig ändring i fråga om byggnads användningssätt;

fastighets inhägnande;

rivning av byggnad; samt schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd inom byggnadskvarter.

Byggnadslov erfordras i stad, köping, municipalsamhälle samt område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fastställts (76, 100, 101 och 129 55 BS).

Nämnas må, att särskilt förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller där- med jämförlig åtgärd kan med stöd av BL föreskrivas även beträffande annat område än nu sagts. I så fall fordrar åtgärden särskilt tillstånd av vederbörlig myndighet.

Grupp IV. Till denna grupp hör inrättande av virkes- eller annat varuupplag, malerialgård eller ljusanordning.

Byggnadslov erfordras alltid i stad, köping, municipalsamhälle och sådant om- råde på egentliga landsbygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser fastställts. Inom område på egentliga landsbygden, vilket un- derkastats förbud mot bebyggelse med hänsyn till försvarets eller luftfartens in- tresse, fordras särskilt tillstånd av byggnadsnämnden (76, 100, 101, 129, 135 och 144 55 BS).

Grupp V. Till denna grupp hör: anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål;

underhålls- eller andra reparationsåtgärder å byggnad; samt åtgärd som väsentligt påverkar byggnads utseende, såsom utbyte av takbelägg- ningsmaterial, omfärgning, skyltning och plantering.

BS innehåller icke någon ovillkorlig föreskrift om byggnadslov för hithörande åtgärder, men i byggnadsordning för stad, köping, municipalsamhälle och sådant område på den egentliga landsbygden, för vilket stadsplan fastställts, kan föreskri- vas, huruvida och i vad mån byggnadslov skall fordras för ifrågavarande åtgärder (76, 100, 101 och 129 55 BS).

Med municipalsamhälle avses i denna sammanställning jämväl annat område på landsbygden, varest EL:s bestämmelser för stad är tillämpliga.

Ur allmän synpunkt är det på många sätt förmånligt, att föreskrifterna om byggande och därmed jämförliga åtgärder kompletterats med bestäm- melser om förhandsprövning i form av skyldighet att söka byggnadslov. Förhandsprövningen är ägnad att åstadkomma en betydligt bättre efter- levnad av de särskilda bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen än som kan uppnås med en kontroll i efterhand. Också för den enskilde innebär en dylik prövning fördelar framför allt genom att han vinner säkerhet för att den tilltänkta byggnaden kommer att överensstämma med gällande föreskrifter och ge-n-om att han befrias frå—n den ekonomiska risk, som möj- ligheten av ett .ingripande i efterhand innebär.

Systemet innebär emellertid också påtagliga nackdelar. Om kravet på byggnadslov utsträckes för långt, blir systemet svårhanterligt och dyrbart. När byggnadsnämnden belastas med ett stort antal ärenden av mindre vikt, uppstår fara för att prövningen blir mindre effektiv. De allvarligaste i'n- vändningarna består emellertid i de besvä-rligheter, som åsamk—as allmän- heten. Tvånget att söka byggnadsnämndens lov till en åtgärd innebär att vederbörande måste författa en ansökan till byggnadsnämnden samt i regel även prestera ritningar och beskrivning av det tillämnade företaget. Även där fråga är om rena rutinärenden tar dock prövningen i regel några veckor i anspråk. Särskilt när fråga är om åtgärder av ringa omfattning och be- tydelse, kommer kravet på byggnadslov ur allmänhetens synpunkt lätt att framstå som ett typiskt exempel på byggkrångel och byråkrati. Detta är ägnat att äventyra det i regel goda förhållandet mellan byggnadsnämn- derna och allmänheten. Vanligt är också att man avsiktligen eller av okun- nighet underlåter att söka byggnadslov för åtgärder, som rätteligen fordrar sådant lov. Av förklarliga skäl vidtager byggnadsnämnderna icke gärna ått— gärder för att beivra dylika mindre förseelser, och i vissa »fall kan man rent- av antaga att underlåtenheten har byggnadsnämndens underförstådda gil- lande. Inom vi's-sa även större orter har det gått därhän, att byggnads— lov i praktiken aldrig sökes för vissa åtgärder, som enligt BS fordrar så- dant lov, t. ex. uppförande av stängsel och anordnande av upplag. Den om- ständigheten, att gällande författningsbestämmelser icke uplprätt'hålles, är ägnad att minska respekten för byggnadslagstiftningen överhuvud.

Vid en översyn av byggförfattningarna i syfte att minska det 5. k. bygg- krånglet kan man ej undgå att ta ställning också till frågan, huruvida icke bestämmelserna om skyldighet att söka byggnadslov i vissa delar går onö- digt långt.

Utredningen anser för sin del, att det icke är vare sig lämpligt eller praktiskt möjligt att konsekvent kräva byggnadslov för alla åtgärder, som är att hänföra till byggnadsverksamhet i vidsträcktaste mening. En avväg- ning måste göras mellan det allmännas intresse att ha en viss kontroll över byggna'dsverksamheten och de olägenheter, som följer med en alltför ingående kontroll. Man bör på basis av de erfarenheter, som numera vun- nits, undersöka, i vilka fall en bestämmelse om byggnadslov har en verklig uppgift att fylla. Beaktas måste också, hur omfattande kontrolluppgifter byggnadsnämnderna kan påtaga sig och fullgöra på ett tillfredsställande sätt. En för utredningen mycket viktig synpunkt är i vad mån en bestäm— melse om skyldighet att söka byggnadslov av allmänheten uppfattas som en lämplig kontroll- eller serviceåtgärd och i vilka fall den uppfattas ute- slutande som ett tvång.

Utredningen vill till en början ifrågasätta, om icke tiden är inne att av- skaffa den tillståndspröuning i fråga om vissa byggnadsföretag på lands-

bygden, som f. n. åligger länsstyrelsen, och låta de vanliga bestämmelserna om byggnadslov omfatta även dylika fall. Man kan numera knappast påstå, "att byggnadsnämnderna på landet genomgående skulle vara mindre skic— kade för prövningen än byggnadsnämnderna i städerna. Den ortskännedom,

som byggnadsnämnderna på landet besitter, torde 'till fullo uppväga deras åtminstone till en början bristande rutin. Om verkliga svårigheter i något fall skulle uppträda, kan byggnadsnämnden säkerligen påräkna stöd och hjälp från länsstyrelsen om icke annat så i den formen, att länsstyrelsen lämnar anvisning på lämplig sakkunnig, som byggnadsnämnden kan an- lita. För den byggande allmänheten innebär det givetvis en Vinst att i bygg- nadsärenden alltid kunna vända sig till byggnadsnämnden. Vidare bidrag-er det i hög grad till att främja överskådlig-heten i författningsmaterialet, om man i normala fall blott har att räkna med en form av tillstånd, nämligen byggnadslov, och en tillståndsmyndighet, nämligen byggnadsnämnden.

De anförda skälen synes utredningen vara övertygande. De författnings- förslag, som utredningen framlägger, upptar därför i princip icke någon annan form för tillstånd till byggande än byggnadslov. Undantag utgör dock dispensärenden, d.v.s. ärenden som rör tillstånd att frångå de i allmänhet gällande bestämmelserna om byggande. Ordningen för handläggningen av dylika ärenden behandlas i ett senare avsnitt av detta kapitel.

Som ett ändamålsenligt drag i de nuvarande reglerna vill utredningen beteckna det förhållandet, att man anordnat en jämförelsevis noggrann kontroll över byggandet inom sådan-a områden, där man kan förvänta bygg- nadsverksamhet av nämnvärd omfattning, men har mindre rigorösa före- skrifter för landet i övrigt.

Att byggnadslov i princip erfordras för byggande inom områden med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, torde vara obestrid- ligt. Utredningen vill för sin del av principiella skäl hävda, att detsamma bör gälla områden med fastställd generalplan.

Ej heller torde några erinringar kunna riktas mot att BS vad angår om— råden utan detaljplan eller utomplansbestämmelser uppställer krav på till- stånd för större och mera betydelsefulla byggnadsprojekt. De nuvarande bestämmelserna i ämnet (jfr grupp I i sammanställningen här ovan) kan icke betecknas som långtgående. I stort sett omfattar de blott byggnader av sådan storleksordning eller karaktär i övrigt, att tillkomsten av en enda sådan byggnad ger anledning till förmodan, att tätbebyggelse håller på att uppkomma. Utredningen finner visserligen skäl till en del detaljänd- ringar i bestämmelserna, men dessa ändringar är icke av större räckvidd. (Jfr specialmotiveringen till författningsför—slagen s. 271).

Däremot kan man ifrågasätta lämpligheten av att bestämmelserna för planlagda områden i gällande BS utvidgats att gälla generellt inom städer, köpingar och vissa municipalsamhällen. Detta var kanske lämplig—t så

länge städerna i allmänhet omfattade blott ett mindre område med kon- centrerad bebyggelse och måhända ett område däromkring med mer eller mindre utpräglad kransbebyggelse. Numera finnes emellertid städer med stor-a områden av ren landsbygdskaraktär. Å andra sidan finn-es också lands- kommuner, där bebyggelsen antagit stadsmässiga former. Att vid sådant förhållande ha olika regler för skyldigheten att söka byggnadslov inom stads- och landskommuner kan icke vara ändamålsenligt.

Det egentliga motivet till de nuvarande bestämmelserna om skyldighet att söka byggnadslov inom område i stad, för vilket varken stadsplan, bygg— nadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, ligger uppenbarligen i att en konstant risk ansetts föreligga för uppkomst av okontrollerad tätbe— byggelse. På sätt framgår av det nyss anförda kan man emellertid icke utan vidare utgå från att så är fallet överallt inom städernas områden. Att upp- rätthålla bestämmelser om skyldighet att söka byggnadslov i större om- fattning än omständigheterna påkallar, är en art av byggkrångel, som ej kan försvaras. För landskommunernas del har hittills ansetts tillräckligt att man vid behov kan införa skyldighet att söka byggnadslov genom att fastställa utomplansbestämmelser för visst område. Denna metod borde rimligen kunna anses tillräcklig även för städer och liknande orter. Visser- ligen blir följden otvivelaktigt, att utomplansbestämmelser i allmänhet måste fastställas för en icke obetydlig räjong kring varje tätbebyggelse av någon omfattning. Det är emellertid svårt att inse, att detta skulle innebära någon nackdel jämfört med det nuvarande systemet.

Det nu framförda förslaget bör för att kunna bedömas i sitt samman- hang jännföras med vad utredningen tidigare (s. 97) anfört om att utom— plansbestämmelser, där sådana skall gälla, i princip alltid bör vara av sam- ma innehåll. I själva verket leder de två reformerna till en icke obetydlig förenkling av byggbestämmelserna för områden utan detaljplan. I stället för att, som nu, ha vissa standardisera-de byggbestämmelser för alla icke planlagda områden inom städer och liknande samhällen samt därutöver vissa differentierade bestämmelser för utomplansområden i städerna och på landsbygden får man ett enhetligt system med utomplansbestämmelser av samma innehåll för alla icke planlagda områden, där särskild kontroll över byggandet prövats erforderlig.

Fördelarna med en sådan anordning som den sist beskrivna är så på- tagliga, att utredningen för sin del obetingat förordar en författnings— ändring i enlighet därmed.

Utredningen har också diskuterat möjligheten att befrielse i särskilda fall medgives från skyldigheten att söka byggnadslov även vad angår om- råden med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplans— bestämmelser. Närmast har utredningen tänkt på förhållandena inom vissa större in-dustriområden, varest bebyggandet icke blott förutsätter byggnads- teknisk sakkunskap utan även och framför allt ingående kännedom om

den verksamhet, som skall bedrivas. I dylika fall kan det stundom sägas, att en förhandsgranskning genom byggnadsnämnden av varje särskilt bygg- projekt icke har någon större uppgift att fylla. Särskilt om verksamheten omhänderhaves av ett större, välskött företag, torde man icke sällan kunna förutsätta, att detta förfogar över fullt tillräcklig sakkunskap för att självt utan medverkan av byggnadsnämnden föra sina byggprojekt i hamn och att dess intressen i stort sett överensstämmer med dem, som byggnads- nämnden har att bevaka. Samma skäl kan åberopa-s också beträffande vissa andra typer av bebyggelse än industribebyggelse, t.ex. :i fråga om större sjukhusområden och vissa större bostadsområden i en ägares hand. Med tanke på dylik-a fall borde det icke vara omöjligt att någon myndighet, för— slagsvis länsstyrelsen, finge befogenhet att efter omsorgsfull prövning med- giva befrielse tills vidare för områdets ägare eller innehavare att söka bygg- nadslov för varje särskilt byggnadsföretag. Givetvis bör byggnadsnämnden dock i mån av arbetets fortgång få tillgång till ritningar och andra hand- lingar rörande företaget. Vidare bör nämnden besiktiga företaget i lämplig omfattning. Om det därvid befinnes, att den medgivna friheten på något sätt missbrukas, bör beslutet om befrielse omedelbart återkallas. Utred- ningen kan icke finna, att en möjlighet till befrielse på dylika villkor från skyldigheten att söka byggnadslov behöver möta några allvarligare be- tänkligheter ur allmän synpunkt, och tillstyrker därför införandet av en bestämmelse med nu angivet innehåll.

Vad slutligen beträffar den f. n. i 146 & BS stadgade skyldigheten att till byggnadsnämnden göra anmälan om nybyggnad inom område på lands- bygden, varest skyldighet att söka byggnadslov icke föreligger, är ända- målet därmed uppenbarligen att ge byggnadsnämnden överblick över be- byggelsens utveckling och tillfälle att vidtaga åtgärder, om tätbebyggelse uppkommer eller bebyggelse äger rum i strid mot försvarets, luftfartens, naturskyddets eller andra i lag skyddade intressen. För att bestämmelsen om anm—älningsskyldighet skall tjäna detta sitt syfte fordras emellertid att den i allmänhet länder till efterföljd. Så lärer icke vara fallet. I-själva verket fullgöres anmälningsskyldigheten icke annat än i rena undantagsfall. Nå- gon anledning att förvänta bättre efterlevnad i framtiden föreligger icke, eftersom byggnadsnämnderna av flera skäl icke gärna tillgriper utvägen att anmäla bagatellförseelser mot BS till åtal. Byggnadsnämnderna på lands- bygden torde f. ö. i regel inom sig ha sådan lokalkännedom representerad, att de kan nöjaktigt fullgöra sina uppgifter utan att få anmälningar om de särskilda byggföretagen. Bestämmelsen om anmälningsskyldighet kan .i be- traktande härav icke säga-s fylla någon egentlig uppgift och bör därför upphävas.

Utredningen övergår härefter till att behandla de särskilda åtgärder, för vilkas vidtagande byggnadslov f. n. erfordras.

Främst bland dessa är att nämna uppförande av ny byggnad. Det är för dylik typisk byggnadsverksamhet, som bestämmelserna om byggnadslov främst är avsedda. Någon ändring i gällande föreskrifter om byggnadslov för uppförande av byggnad anser sig utredningen icke böra föreslå, om man bortser från vad nyss anförts rörande vissa icke planlagda områden i städer m.fl. orter samt om befrielse i vissa särskilda fall från skyldigheten att söka byggnadslov.

»Uppföranlde av helt ny byggnad» är enligt terminologien i BS ej ett lika vidsträckt begrepp som >>nybyggnad». Under termen »nybyggnad» inbe— gripes nämligen 'i BS också om- och tillbyggnad av förut befintlig byggnad samt i vissa fall även andra ändringsarbeten å byggnad.

På sätt framgår av den förut givna sammanställningen (grupp II) gäller i fråga om skyldighet att söka byggnadslov principiellt samma regler för alla åtgärder, som är att räkna till nybyggnad. För om- och tillbyggnad samt för sådan ändring av byggnad, som är att hänföra till nybyggnad, fordras alltså byggnadslov, om sådant skulle tarvats för uppförande av en helt ny byggnad. BS går härjämte ett steg längre, i det att den 'i vissa fall uppställer krav på byggnadslov också för ändringsåtgärder, som icke alltid är att hän- föra -till nybyggnad. Speciellt är att nämna, att byggnadslov fordras för var- je ändring av byggnad, vilken berör dess konstruktion eller lokalers storlek eller anordning, såsom upptagande eller igensättande av fönster- eller dörr- öppning eller sammanslagning eller uppdelning av lägenheter. Vidare ford- ras byggnadslov för varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller im- rör. Krav 'upps—tälles ytterligare på byggnadslov för det fall, att någon vill använda en byggnad eller del därav för väsentligt annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet på fastställd ritning.

Bakom d-e nuvarande bestämmelserna ligger erfarenheter, som vunnits alltsedan tillkomst—en år 1874 av den första byggnadsstadgan för riket. Be— stämmelserna har successivt utvbyggts genom olika författningsändringar allt eftersom aktuella behov påkallat en mera rigorös reglering av bygg- nadsverksamheten. Det är därför icke lätt att sammanfattningsvis redogöra för alla de synpunkter, som kan åberopas till stöd för de nuvarande bestäm- melserna. Utredningen måste härvid inskränka sig till vad som enligt dess mening är mest väsentligt.

Givet är, att det allmänna såsom komplement till kontrollen över till- komsten av nya byggnader måste förb-ehålla sig en viss kontroll också över ändringsarbeten på byggnaderna. De skäl, som talar för att krav uppställes "på byggnadslov för uppförande av ny byggnad, kan med lika fog åberopas också beträffande sådana ändringsarbeten, som innebär att en byggnad utökas till omfång, höjd eller källardjup (tillbyggnad). Att byggnadslov *kräves för mera Väsentliga ändringar beträffande en byggnads indelning i rum eller lägenheter eller för åtgärder, Vilka innebär mera väsentlig för-

| | | i

'plansbestämmelser etc., är att hänföra till nybyggnad, bör något uppmju-

nyelse av dess substans (ombyggnad), torde i främst-a rummet bero på att man velat skapa garantier för att icke byggnadernas eller lägenheternas kvalitet försämras samt för att icke boendetätheten undergår oförutsedda förändringar. Härtill kommer, att ändringar eller förbättringar av under- målig eller av annan orsak saneringsmogen bebyggelse ofta kan förhindra eller försvåra saneringen och därför ur samhällets synpunkt kan te sig mindre önskvärda. Kravet på byggnadslov för mindre betydande ändringar av befintliga byggnader motivenas dels av önskemålet att upprätthålla kont-roll över byggnadsstandarden, byggnadernas yttre utseende m. m. och dels av saneringshänsyn.

Av det sagda framgår, att d-et ulr allmän synpunkt torde vara ofrånkom— ligt att fordra byggnadslov icke blott för om- eller tillbyggnad av befintliga byggnader utan i viss omfattning även för relativt obetydliga ändrings— arbeten. Härmed är dock icke givet, att bestämmelserna behöver vara fullt så långtgående som nu. Redan svårigheten att åstadkomma en tillfredsstäl— lande kontroll över att bestämmelserna verkligen efterleves talar för att de icke göres mera omfattande än som är alldeles nödvändigt. Härtill kom- mer såsom förut nämnts — det för utredningen mycket vägande skälet att en alltför vidsträckt skyldighet att söka byggnadslov vållar den byg- gande allmänheten omak och besvär.

Till de bestämmelser, som otvivelaktigt bör bibehållas, hör de, vilka inne— fattar krav på byggnadslov för sådana mera betydande ändringar av bygg— nad, som kan hänföras till någon av kategorierna om- eller tillbyggnad.

Vad beträffar ändringsarbeten, som icke utgör om- eller tillbyggnad men som ändock enligt BS är att hänföra till nybyggnad är saken kanske icke lika klar. De skäl — huvudsakligen saneringshänsyn — som ligger bakom de nuvarande bestämmelserna, är emellertid så tungt väg-ande, att även önskemålet att uppnå en förenkling av byggbestämmelserna måste vika. Utredningen ser sig därför icke någon möjlighet att på detta område före- slå någon generell inskränkning i de nuvarande bestämmelserna.

En särställning intar dock en- och tvåfamiljsfvasrtigheterna. En sådan fastighet representerar i regel för ägaren ett värde av rent personlig art. Det är för den enskilde svårfattligt, att mindre ändringsarbeten, vilka ute- slutande har till ändamål att bereda ägaren ökad trevnad och bekvämlighet, skall ligga under tillståndstvång och i vissa fall helt förbjudas. Den värde— ökning, som en- och tvåfam'iljsfastigheter kan tänkas undergå genom mindre ändringsarbeten, torde endast i rena undantagsfall vara så bety- dande, att den avsevärt påverkar samhällets möjligheter att genomföra en sanering. En avvägning mellan de allmänna och enskilda intressena torde därför 'i förevarande fall icke obetingat ge till resultat, att de förstnämnda väger över. Utredningen anser för sin del, att den bestämmelse, enligt vilken varje ändring av byggnad, som i befintligt skick strider mot plan, utom—

kas, så att mindre ändringsarbeten å en- och tvåf-amiljshus faller utanför bestämmelsen. Stor försiktighet är dock av nöden vid bestämmelsens när- mare utformning. Bl.a. bör iakttagas, att sådana förändringar, som ökar antalet bostadslägenheter eller innebär att fastigheten kommer att helt eller delvis nyttjas för annat ändamål än såsom bostad, i princip bör falla under de nuvarande reglerna. Beträffande detaljerna i förslaget hänvisas till specialmotiveringen (s. 257).

Även bestämmelserna om byggnadslov för vissa angivna ändring—sarbeten å byggnad, vilka icke är att hänföra till nybyggnad, fyller såsom nyss nämnts _ delvis viktiga funktioner. Utredningen kan därför icke föreslå någon mera genomgripande ändring i hithörande bestämmelser. Vissa av bestämmelserna t. ex. det ovillkorliga kravet på byggnad-slev för upp- tagande av enstaka dörr eller uppsättande av mellanvägg -— synes dock onödigt rigorösa och bör utan olägenhet kunna bortfalla.

Att byggnadslov f. n. fordra-s för fastighets inhägnande är motiverat dels med hänsyn till grannelaget, dels ur trafiksynpunkt och dels av este- tiska skäl. xSåsom förut anförts bör det emellertid icke anses vara en upp— gift för byggnadsnämnden att bevaka grannens rätt i dylika frågor. De typer av stängsel, som normalt förekommer, är i allmänhet icke av den art, att de i avsevärd mån påverkar trafikförhållandena eller stör gatu- eller landskapsbilden. Ett lämpligare system än en förhandsprövning torde vara att byggnadsnämnden får befogenhet att övervaka, att stängsel och liknande anordningar ej utformas på ett olämplig-t sätt och att i fall av behov in- gripa mot olämpliga anordningar. I vissa fall, t. ex. i fråga om stängsel som utgöres av häck e. d., är en dylik befogenhet i allt fall nödvändig. Ut- redningen föreslår av nu anförda skäl, att bestämmelsen om skyldighet att söka byggnadslov för inhägnande av fastighet ersättes av en sådan före- skrift som nu sagts.

Till de åtgärder, som f.n. fordrar byggnadslov, hör även rivning av bygg- nad. Rivningslov intager, jämfört med andra former av byggnadslov, en sär-ställning såtillvida som några bestämmelser icke finnes meddelade an- gående de materiella förutsättningarna för att rivning skall få ske. Sökt rivningslov lärer därför icke kunna vägras. Anledningen till att förhands- prövning det oaktat anordnats torde vara den, att byggnadsnämnden där- igenom får en viss översikt över vad som sker med byggnadsbeståndet samt får tillfälle att öva kontroll över arbetet ur olika synpunkter. I regel torde emellertid byggnadsnämnden kunna i tillräcklig mån följa bebyggels-eut- vecklingen även utan en bestämmelse om rivningslov. Endast i större stads- kommuner och andra orter med omfattande bebyggelse synes bestämmelsen fylla något egentligt syfte. Utredningen föreslår, att bestämmelsen bibe- hålles för områden med stadspl-an men i övrigt slopas.

De nuvarande bestämmelserna om byggnadslov för schaktning, spräng- ning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd inom byggnadskvarter är

motiverade av att det genom dylika åtgärder är möjligt att ganska avsevärt ändra ett bebygg—elseområdes utseende och karaktär i övrigt. Sådana schakt- nings- och sprängningsarbeten, som äger 'rum i och för uppförande 'av bygg- nad, faller und-er bestämmelserna om byggnadslov för nybyggnad och ford— rar därför knappast någon särbehandling. I övrigt torde syftet med det nu- varande stadgandet i allt väsentligt kunna tillgodoses med en allmänt hållen föreskrift om skyldighet för tomtägare att hålla tomten i vårdat skick jämte befogenhet för byggnadsnämnd-en att ingripa, därest så ej sker. Vissa möj- ligheter till ingripande finns f.ö. även utan författningsändring enligt 40, 110, 147 och 148 55 BL. Också stadgandet i 21 & naturskyddsl'agen kan ibland komma till användning. Vad särskilt ang-år föreskriften om bygg- nadslov för trädfällning är syftet därmed behjärtansvärt, men bestämmel- sen är omöjlig 'att upprätthålla. Utredningen föreslår därför, att även denna bestämmelse slopas.

Även de syften, som ligger till grund för den nuvarande bestämmelsen om skyldighet att söka byggnadslov för anordnande av upplag eller ma- terialgård, tor-de i tillräcklig mån kunna tillgodoses med en allmänt hållen bestämmelse av nyss angivet innehåll. I ett hänseende fyller dock bestäm- melsen et't trängande behov, nämligen i fråga om bensinmackar och över— huvud beträffande upplag av eldfarliga vätskor. De krav, som med hänsyn till brandskyd-dets intressen (bör ställas på dylika anordningar, regleras visserligen i allt väsentligt annorstädes än i 'byggnadsförfattningarna. Emel- lertid förutsätter bestämmelserna på området att anordningar av angivet slag fordrar byggnadslov och innehåller åtskilliga regler, som byggnads- nämnd-erna har att beakta vid prövning av ansökningar om byggnadslov. De förslag i ämnet, som i slutet av år 1956 fram-lades av 1951 års oljeutred- ning (SOU 1956:50 och 51), innebär icke någon minskning utan snarare en utökning av dessa byggnadsnämndens skyldigheter. Vidare är att märka, att anordnande av försäljnings-ställen för bensin o.d. kan avsevärt påverka trafikförhållandena i grannskapet och trevnaden för de närboende. Det är därför nödvändigt, att någon form av prövning anordnas, var sådana för- säljningsställen skall [få förekomma. Denna prövning kan icke lämpligen anförtros annan myndighet än byggnadsnämnden. Därest bestämmelserna om byggnadslov för upplag slopas vilket utredningen för sin del före- slåtr bör alltså i stället införas en särskild föreskrift om skyldighet att söka byggnadslov för bensinmackar och andra fasta anordningar för för- varing eller försäljning av eldfarliga vätskor. I princip torde dock en dylik bestämmelse böra begränsas att gälla anordningar, som är avsedda att nyttjas i yrkesmässig förvärvsverksamhet, och sålunda icke utsträckas så långt, att den även kommer att omfatta exempelvis vanliga cisterner för oljeeldning etc. Till "frågan om bestämmelsens detaljutformning återkom- mer utredningen i specialmotiveringen till författnin-gsförslaugen ('s. 256). En fråga, som varit föremål för stor tvekan under utredningsarbetet, har

varit i vad mån byggnadslov bör fordras för uppsättande eller ändring av skylt eller ljusanordning. Inom städer och liknande tätorter torde det i regel vara ofrånkomligt, att någon form av förhandsprövning anordnas, eftersom skyltning ofta förekommer i sådan omfattning och sådana former, att den rentav kan komma att dominera stadsbilden. Inom andra områden har liknande tendenser visserligen framträtt tid efter annan, men företeel- sen har dock kunnat 'hållas inom rimliga gränser med hjälp av stadgandena i 39 & lagen om allmänna vägar samt 22 och 23 55 naturskyddslagen. Ehuru vissa skäl talar för en förhandsprövning av skyltfrågor i större omfattning, har dock utredningen i enkelhetens intresse ansett sig böra stanna vid att föreslå, att byggnadslov för skylt skall fordras blott inom områden med stadsplan. I övrigt vill utredningen hänvisa till bestämmelserna i nyss- nämnda lagar.

För underhålls- och reparationsarbeien bör enligt utredningens mening i princip icke krävas byggnadslov.

Frågorna om byggnadslov för återställande av brandskadad byggnad samt för anläggning eller ändring av ledning för vatten, avlopp, gas, elelr— tricitet etc. kommer att behandlas annorstädes (jfr 's. 166 och 255).

Bestämmelserna om förfarandet i byggnadslovsärenden är f. n. utformade så, att det med få undantag åligger sökanden att förebringa all den utred— ning, som erfordras för prövningen. Stora krav stål-les på beskaffenheten av de ritningar och andra handlingar, sökanden har att ingiva. I princip för- utsättes, att alla ritningar _ även sådana som rör rena detaljer skall var-a färdigställd-a långt innan företaget påbörjas. Sökanden åligger vidare att förebringa utredning bl.a. huruvida skyldighet föreligger att gälda bi— drag till kostnad »för gata samt huruvida skyldigheten fullgjorts eller säker— het för fullgörandet ställts. I ärendet skall härjämte visas, att tomtägaren fullgjort honom eventuellt åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ställt nöjaktig säkerhet.

I praktiken har man kanske icke överallt tagit så hårt på bestämmelserna om den utredning, som sökanden har att förebringa. Mycket vanligt är att man nöjer sig med att få tillgång till huvudritn'ingar, inn—an byggnadslov beviljas, och alltså medger att detaljritningarna inges under företagets gång. Mången gång torde man nöja sig med ritningar av ganska enkel beskaf- fenhet. Erforderlig utredning om skyldigheten att utgiva bidrag till kost- nad för gata m.m. införskaffas ofta genom byggnadsnämndens försorg, t.ex. genom att uppgifter därom införes på s.k. nybyggnadskarta, som nämnden mot en måttlig avgilft tillhandahåller.

Mot bakgrunden av hur tillämpningen gestaltat sig i orter, där byggnads- nämnden och dess tjänstemän verkligen lagt sig vinn om att söka hjälpa den byggande allmänhet-en till rätta, är det utredningens bestämda över- tygelse att de formella föreskrifterna i BS om förfarandet i byggnadsären-

den kan avsevärt lättas till båtnad särskilt för den del av allmänheten, som blott vid något enstaka tillfälle kommer i kontakt med byggnadsnämn- den. Även om nämndens arbetsbörda härigenom något ökas, bör detta väga lätt i jämförelse med den förbättring av relationerna till allmänheten, som står att vinna genom tillmötesgående från nämndens sida. Målet bör vara att byggnadsnämnden av allmänheten uppfattas icke blott som ett kontroll— organ utan även och i första hand som ett serviceorgan till allmänhetens tjänst.

Utredningens synpunkter på nämndens serviceverksamhet utvecklas vi— dare i 12 kap. (särskilt s. 172). Beträffande detaljerna i förfarandet hos nämnden hänvisas till författningsförslagen och specialmotiveringen till dessa.

Dispenser

De i BL stadgade förbuden mot tätbebyggelse är i allmänhet dispensabla. Befogenheten att medge dispens tillkommer i vissa fall Kungl. Maj:t (13, 34—38, 45, 134 och 136 55 BL) samt i vissa fall länsstyrelsen (14, 15, 35, 79, 80—82, 86, 92, 100, 101, 106, 108—110, 122, 123, 125 och 169 55 BL). I de flesta av de fall, då dispensbefogenheten & princip tillkom- mer Kungl. Maj:t, framgår att Kungl. Maj:t kan delegera befogenheten till underordnad myndighet (13, 16, 34, 36, 37, 91, 134 och 136 55 BL). Inågra fall har en liknande anordning vidtagits beträffande länsstyrelsens dispens- befogenhet, i det att antingen länsstyrelsen (80, 92 och 110 åå BL) eller Kungl. Maj:t (79, 100 och 109 55) fått möjlighet att delegera befogenheten till annan myndighet. Vad angår den omfattning, vari möjligheten till dele— gation utnyttjats, hänvisas till 49, 50, 79, 130 och 170 55 BS. På grund av dessa sistnämnda bestämmelser handhaves dispensbefogenheten i själva verket till övervägande del av länsstyrelserna och byggnadsnä'mnderna.

Även de i BS upptagna bestämmelserna om byggnads yttre och inre an— ordnande är i stor omfattning dispensabla. En generell dispensb-efogenhet torde utan särskild bestämmelse tillkomma Kungl. Maj:t enligt allmänna regler. Även länsstyrelsen har på grund av bestämmelser i BS (73, 98, 100, 101, 129, 130, 134, 141 och 143 55) en viss dispensb—efogenlhet. Också bygg— nadsnämnden har på grund av särskilda bestämmelser (73, 129 och 134 55 B!S) möjlighet att i stor omfattning medge undantag från de allmänna reg- lerna, om nämnden till sitt biträde har person med särskilda kvalifikationer och denne tillstyrkt åtgärden. Härjämte är åtskilliga av de i BS förekom- mande bestämmelserna om byggande så avfattade, att de under vissa an- givna förutsättningar ger byggnadsnämnden möjlighet att frångå de i all- mänhet gällande reglerna. Stundom fordras dock härför att byggnads— nämnden samråder med annan myndighet, t. ex. brandmyndigheten (63 och 65 55 BS). Vidare är de tekniska anvisningar, som utfärdats av byggnads-

sty-relsen med stöd av 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 55 BS, i vissa fall så avfattade, att de enligt sin ordalydelse ej får frångås utan styrelsens medgivande. Även byggnadsstyrelsen bör därför nämnas bland dispensmyndighetern—a.

Då d'ispensreglerna utformades, torde man ha förutsatt, att den absolut övervägande delen av all byggnadsverksamhet skulle ske i full överens- stämmelse med gällande planer och andra bestämmelser samt att undantag från dessa sålunda icke skulle visa sig behövliga annat än i undantagsfall. Denna förutsättning är också i allmänhet uppfylld vid byggande inom om- råden med någorlunda nytillkommen detaljplan. Om emellertid planen är av äldre datum, är det snarare regel än undantag att man vid byggandet ser sig nödsakad att i ett eller annat hänseende frångå gällande föreskrifter. Såsom exempel må nämnas, att förnyelse eller andra ändringar i fråga om befintlig bebyggelse, vilken icke i allo fyller nu gällande föreskrifter för byggnadsverksamheten, nästan alltid förutsätter dispens [från en eller flera bestämmelser i BS eller de för orten gällande särskilda föreskrifterna. Om dessutom planen för bebyggelsen undergå-tt någon ändring, sedan bygg- naderna tillkom, så att dessa kommit att stå i strid mot gällande plan, erfordras i princip dispens för varje sådan ändring av byggnaderna, som enligt BS är att hänföra till nybyggnad.

Givetvis är det icke tillfredsställande, att man sålunda i stor omfattning nödgas att dispensvägen frångå gällande planer och andra föreskrifter för byggandet. Vida bättre vore om planerna och föreskrifterna kunde hållas ständigt aktuella, så att de i allmänhet kunde följas vid byggandet. På längre sik-t kan måhända en förbättring uppnås om man konsekvent full— följer principen att icke göra planerna mera detaljerade än som är absolut nödvändigt och att icke planlägga alltför stora områden i sänder. F.n. är det emellertid icke tänkbart att hålla beståndet av planer och bestämmelser ständigt aktuellt. Detta skulle fordra. en arbetsinsats, till vilken man icke har erforderlig-a personella och materiella resurser.

Vad som däremot väl är tänkbart, är att man innan ett byggnadsföretag skall komma till stånd genomgår den gällande planen och ser efter, om någon ändring av denna är påkallad. Utredningen anser i princip att man hellre hör välja utvägen att göra en partiell revision av planen än utvägen att söka dispens från denna. I allmänhet hör av den byggande kunna fordras, att han sätter sig in i gällande bestämmelser för markens utnytt— jande på ett så tidigt stadium, att behövliga planändringar hinner genom- föras inn—an tiden är inne att realisera byggprojektet. Erfarenheten visar emellertid, att förs-ummelser på detta område är mycket vanliga även bland byggföretagare med stora resurser och lång erfarenhet. Möjligt är att man rentav kan tala om en tendens hos de byggande att söka nndandr-aga sig det utredningsarbete, som erfordras för att framlägga ett förslag till plan- ändring, och i stället litar till möjligheten att erhålla dispens på ett senare

__ ...—___... u...—_ na...—_ 4..—

stadium genom att hänvisa till att saken då är brådskande. Denna tendens förtjänar icke någon uppmuntran. Inom utredningen har t.o.m. på vissa stadier av utredningsarbetet höjts röster för att dispensbestämmel-serna borde mera konsekvent utformas så, att dispens regelmässigt ej kan ifråga- komma, om det åsyftade resultatet kan tänkas uppnått genom planändring.

Ehuru således vissa betänkligheter möter mot att göra dispensvägen allt- för lättframkomlig, lärer man dock icke kunna bortse från att de byggande har ett verkligt behov av en enkel form för att komma till rätta med sådana svårigheter, som vållas av att planer och andra föreskrifter icke är aktuella eller eljest befinnes icke vara lämpliga, när frågan om byggande aktuali- seras. Dispensmöjligheten är härvid ofta en 'tjänlig utväg. Ibland, t.ex. när detaljplanen är fullständigt föråldrad, kan uppgörandet av en ny plan fordra undersökningar, som går vida utöver ramen för det aktuella bygg— nadsföretaget. Överhuvud framstår utvägen att ändra en detaljplan ofta som onödigt omständlig, när blott enstaka mindre avvikelser från planen ifrågasättes. T.o.m. när fråga är om en helt ny plan, som tillkommit ute— slutande med tanke på det aktuella byggnadsföretaget, kan dispensmöjlig- heten ibland visa sig nyttig som en utväg att rätta till eventuella misstag och förbiseenden vid planläggningen.

Med tanke på sådana fall som de nu nämnda 'har utredningen funnit angeläget att tillvarataga och även något utöka de möjligheter att undan- röja svårigheter för de byggande, som dispensmöj-ligheten trots allt inne— bär. Härvid har utredningen gått fram på två vägar. Till en början har utredningen upptagit frågan, huruvida dispensmöjligheterna bör utökas. Härefter har utredningen undersökt möjligheterna att decentralisera dis— pensgivningen, så att ett ärende icke skall behöva passera flera myndigheter än som är oundgängligen nödvändig-t.

Vad först angår frågan om utvidgning av dispensmöjligheterna torde fram-ställningen kunna begränsas att avse dis-pens från sådana byggnads- förbud, som följer direkt av stadganden i BL. Man lärer sålunda i detta sammanhang kunna bortse från sådana byggnadsförbud, som särskilt på- lägges genom beslut av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen (15, 16, 35, 36, 80, 82, 86, 91, 101, 102, 108—110 samt 122—124 55 BL). Det torde nämligen även där möjligheten till dispens icke uttryckligen nämnes i lagen —— vara uppenbart 'att bestämmelser om dispens kan ges i samband med be- slutet om byggnadsförbud och att dispens .i allt fall kan meddelas av den myndighet, som pålagt förbudet (jfr dock 35 å BL). Man kan därför ej gärna påstå, att lagstiftningen i dessa fall icke skulle medge tillräckliga dispensmöjligheter.

Bland de i själva BL stadgade byggnadsförbuden är såsom de praktiskt viktigaste att nämna de i 13, 34, 79 och 109 55 upptagna förbud—en att bygga i strid mot fastställd generalplan, stadsplan, utomplansbestämmelser eller

byggnadsplan. Från fastställd generalplan kan undantag medgivas >>när särskilda skäl äro därtill och generalplanens syfte icke motverkas». Byg- gande i strid mot utomplansbestämmelser kan medgivas >>när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt motverkar syftet med bestämmel- serna». Vad åter angår stadsplan och byggnadsplan, kan däremot dispens medgivas blot-t >>när särskilda skäl äro därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning för avsett ändamål».

Villkoren för dispens från stadsplan eller byggnadsplan är alltså avse- värt strängare än villkoren för dispens från fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser. I de två sistnämnda fallen kan nybyggnad med- givas även om den innebär att marken användes för ett helt annat ändamål än generalplanen eller u-tomplansbestämmelserna förutsätter, blott dispens— myndigheten kan säga sig att avs—teget ej omöjliggör eller försvårar att planen eller bestämmelserna fullföljes i övriga delar. När det gäller stads- plan eller byggnadsplan går däremot bestämmelserna efter ordalagen ut på 'att man i princip icke dispensvägen får frångå vad som i planen be- stämts angående markanvändningen. Vad som kan medgivas är blott så— dana mindre avsteg, som sedda på längre sikt eller i ett större sammanhang ej kan sägas avsevärt påverka möjligheterna att nyttja marken för det ändamål planen förutsätter.

Skillnaden är givetvis icke oavsiktlig. Markanvändningen är den centrala frågan i en detaljplan, och ett avsteg från vad som härutinnan bestämts i planen kan därför lätt äventyra planens genomförande även i övriga delar. Hithörande frågor är dessutom ofta av sådant intresse ur kommunal syn- punkt, att avsteg från vad som bestämts i planen icke gärna bör ske utan kommunens medgivande. Det är därför naturligt, om lagstiftaren förutsatt, att åtgärder, som kan äventyra planens genomförande i fråga om mark- användningen, i princip ej bör få komma till stånd utan att planen ändras.

Å andra sidan har i praxis framträtt ett starkt behov av att i vissa fall kunna medge avsteg från en stadsplan eller byggnadsplan i något större omfattning än som strängt taget låter sig förenas med ordalydelsen i 34 och 79 55 BL. Särskilt vid byggande inom område med föråldrad plan är det ofta alldeles nödvändig-t att i större eller mindre omfattning frångå vad planen förutsätter angående markanvändningen.

Det har också visat sig, att den i lagen skedda gränsdragningen, ehuru formellt oan—tastlig, är ägnad att vålla tillämpningssvårigh—eter. I praktiken är det icke lätt att upprätthålla skillnaden mellan byggnadsföretag som försvårar och sådana som icke försvårar markens användning för det i planen avsedda ändamålet. Detta förhållande och trycket från den byg- gande allmänheten har lett till att tolkningen av 34 och 79 Så BL i prak- tiken blivit ganska liberal, kanske mera liberal än vad lagstiftaren tänkt sig. Den ledande synpunkten vid utövning av dispensbefogenheten har varit den, huruvida en tilltänkt åtgärd kunnat förmodas med-föra så vittgående

_ w_A—m.m_ . .

verkningar, att planen till följd därav måste göras om i någon avsevärd omfattning. Med hänsyn till den lagfästade principen om kommunens in- flytande på planläggningen tord—e dispens icke annat än möjligen i rena undantagsfall ha lämnats utan att kommunen tillstyrkt åtgärden. Vidare torde man vid diispensprövningen ha sökt så långt möjligt bevaka, att ägarna av angränsande mark och andra enskilda intressenter fåt-t tillfälle att yttra sig i den mån frågan rör-t deras rätt.

I princip torde några allvarligare betänkligheter icke behöva möta mot att möjligheterna att ge dispens från detaljplanerna något utökas, om man blott kan skapa lämpliga garantier för att allmänna och enskilda intressen behörigen tillgodoses vid dispensprövningen. Det bör framhållas, att en möjlighet till dispens givetvis icke innebär, att dispens också skall givas, så snart de formella förutsättningarna är uppfyllda. Finner dispensmyndig- heten, att frågan är så vittomfattande eller eljest av sådan natur, att den lämpligen bör lösas 'i den ordning, som är föreskriven för ändring av planen, bör dispens givetvis vägras. Bedömningen bör icke vara knuten till några i lag stadgade formella förutsättningar utan bör ske efter fri prövning av omständigheterna i det särskilda fall—et. Härigenom får dispensmyndig- heten bl.a. möjlighet att motverka eventuella tendenser från de byggandes sida att alltför mycket lita till dispensmöjligheten i stället för att i tid un- dersöka behovet av planändring.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen, att de i 34 och 79 55 BL givna förbuden mot nybyggnad i strid mot stadsplan resp. bygg— nadsplan undergår sådan jämkning, att det nuvarande stränga villkoret för dispens mildra-s därhän att dispens kan ges om en ändamålsenlig använd— ning av marken icke försvåras. Liksom nu bör dock gälla, att dispens blott ges när särskilda skäl föreligger. Till frågan om lämpliga garantier för att kommunala och enskilda intressen tillgodoses i samband med dispensgiv— ningen skall utredningen strax återkomma.

Bland de bestämmelser, vilka oftast framstår som besvärliga för de byggande, är vidare att nämna förbuden mot nybyggnad på icke tomtin- delad mark samt mot nybyggnad i strid »mot tomtindelning och å tomt som icke är rättsligen bestående (37, 38 och 169 55 BL). Förstnämnda fråga har emellertid redan behandlats i annat sammanhang (s. 106), och med be— handlingen av den senare frågan bör lämpligen anstå till ett annat avsnitt i detta kapitel (5. 145).

De övriga byggnadsförbud, som följer direkt av bestämmelserna i BL, torde vara av mindre intresse ur nu förevarande synpunkter. Vad först angår de förbud mot nybyggnad, som enligt 14, 35 och 80 55 BL inträder på visst stadium av förfarandet vid införande eller ändring av fastställd generalplan, stadsplan eller utomplansbestämmelser, är dessa av tillfällig natur, vartill kommer att dispens redan nu kan ges för alla företag, som icke försvårar genomförandet av den tilltänkt-a planen eller motverkar

syftet med uto-mpl—ansbestämmelserna. Från det enligt 81 & BL gällande förbudet mot vissa åtgärder, som kan lända till hinder för försvaret eller lu'ftfarten, kan dispens enligt gällande lag medges när synnerliga skäl före- ligger. Från det allmänna tätbebyggelseförhudet i 5 5 andra stycket BL kan enligt 136 & BL vid behov medges dispens, utan att härför givits några särskilda inskränkande förutsättning—ar. Någon utökning av dispensmöjlig- heterna i de nu uppräknade fallen finner utredningen icke behövlig.

Utredningen övergår nu till att behandla frågan om decentralisering av dispensgiuningen.

Såsom förut nämnts har byggnadsnämnd enligt gällande BS i vissa fall befogenhet att medgiva undantag från de i allmänhet gällande föreskrif- terna för byggandet. Byggnadsnämnd, som till sitt biträde har stadsarki- tekt eller byggnadskonsulent med behörighet att vara stadsarkitekt, äger enligt 170 S 2 mom. BS medgiva ändamålsenliga mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggandet, som ägt rum i fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, dock att avvikelse ej får medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas grunddrag eller huvudsakliga syfte. Ett villkor är dock att stadsarkitekten eller byggnad-s- konsulenten tillstyrkt åtgärden. Enligt 73, 129 och 134 55 BS kan byggnads- nämnden under samma förutsättning Imedge mindre avvikelse, som ej inne- bär skärpning, från flertalet av de i BS upptagna bestämmelserna om hygg- nads inre utförande.

Ur de byggandes synpunkt är det en given fördel, om byggnadsnämnden har behörighet att avgöra eventuellt uppkommande frågor om undantag från de i allmänhet gällande reglerna. Härigenom besparas den sökande det besvär och den tids-spillan, som gärna uppkommer om ärendet mås-te hän- skjutas till länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. För utredningen har det därför framstått som självklart, att rätten att besluta i dispensfrågor bör i största möjliga utsträckning delegeras till byggnadsnämnderna.

Först och främst bör byggnadsnämnderna bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att medgiva dispens från de i BL stadgade förbuden att bygga i strid mot fastställda planer eller utomplansbestämmelser. Med hänsyn till de övervägande goda erfarenheter, som hittills vunnits av byggnadsnämn- dernas sätt att handhava sina dispensbe-fogenheter, torde några allvarligare betänkligheter ej heller möta mot att dessa befogenheter ytterligare utökas. Enligt utredningens mening bör i princip all dispensgivning av detta slag kunna anförtros byggnadsnämnderna med undantag blott för sådana fall, då dispensen kan medföra mera vittgående verkning-ar i fråga om möjlig- heterna att genomföra planen eller kan äventyra syftet med utomplansbe- stämmelserna.

Liksom nu bör såsom förutsättning för dispensbefogenheten gälla, att byggnadsnämnden har tillgång till fullgod expertis i planläggningsfrågor.

Hittills har byggnadsnämnden icke haft befogenhet att medgiva undantag från sådana nybyggnadsförbud, som enligt BL i vissa fall gäller eller kan särskilt påläggas i avbidan på framtid-a planläggning (14, 15, 35, 80, 91, 97, 106, 108 och 125 55 BL). Det torde från de byggandes s.ida vara ett viktigt önskemål att dylika frågor handlägges på enklare sätt än hit-tills. De ifråga- varande förbuden tillkommer nästan undantagslöst på initiativ av kommu- nen, och det förefaller därför icke att vara något alltför långtgående steg, om befogenheten att medgiva dispens från förbuden i någon omfattning anförtros en kommunal myndighet sådan som byggnadsnämnd-en. Å andra sidan kan icke bortses från att frågan om undantag givetvis är betydligt mera svårbedömd innan planläggning kommit till stånd än när dispens- myndigheten har en fastställd plan att gå efter vid prövningen. Det oaktat anser utredningen, att nu avsedda dispensfrågor i regel bör kunna avgöras av byggnadsnämnden, om denna [har tillgång till fullt kompetent stads— arkitekt eller motsvarande befattningshavare.

Ett annat område, där en utvidgning av byggnadsnämndens dispensbe- _ fogenhet skulle bli till nytta, utgör de i BS givna bestämmelserna om bygg- nad-s yttre och inre utförande. Under utredning-ens enkäter har mycket kla- gats över att de nuvarande restriktiva bestämmelserna medför svårigheter bl.a. vid tillämpning av tekniska nykonstruktioner och förbättringar, om dessa i något hänseende icke helt uppfyller villkoren i BS eller byggnads- styrelsens anvisningar till stadgan. Man kan säkerligen våga utgå från att byggnadsnämnderna genomgående är så ansvarskännande, att de icke är sinnade att medgiva några avvikelser från nor-malbestämmelserna, om dessa avvikelser kan misstänkas äventyra byggnadernas hållfasthet, den sanitära standarden, tryggheten mot brand eller andra viktiga intressen. Svårig— heten ligger i att man icke kan förutsätta, att alla byggnadsnämnder har tillgång till sådan teknisk expertis, som gör dem skickade att bedöma dy- lika frågor. Det är icke alltid tillräckligt, att byggnadsnämnden har biträde av stadsarkitekt eller motsvarande, utan härrutöver fordras ibland ock-så per- sonal med mera speciell utbildning i byggnadsteknik. Behovet av sådan perso- nal hos byggnadsnämnderna kan icke fyllas inom överskådlig tid. Detta bör dock icke hindra, att de byggnadsnämnder, som faktiskt har tillgång till dylik expertis, får sådana befogenheter att medge dispenser ”från byggbe- stämmelserna, som svarar mot den ökade kompetensen.

Kravet på kompetent personal bör enligt utredningens mening icke fattas lättvindigt. Det bör t.ex. icke räcka med att någon person med angiven kompetens pro forma anställes hos byggnadsnämnden såsom dess expert utan att deltaga i handläggningen av de ärenden, som där förekommer. Utredningen vill visserligen icke gå så långt som till att föreslå ett krav på att personalen skall vara heltidsanställd eller regelmässigt närvara vid byggnadsnämndens sammanträden men anser minimikravet vara att ve- derbörande i allmänhet granskar handlingar i varje hos byggnadsnämnden

förekommande ärende, som kan anses beröra hans verksamhetsområde. Alldeles ofrånkomligt är att så sker i alla ärenden där dispens ifrågasättes, men det räcker icke med att expertens medverkan begränsas endast till de ärenden, i vilka dispens uttryckligen begäres. Redan avgörandet huruvida ett beslut kräver dispens eller icke fordrar nämligen oflta särskild sak- kunskap. Frågan, huruvida byggnadsnämnden har tillgång till expertis i tillräcklig omfattning för att kunna anförtros de vittgående dispensbefogen- heter, som utredningen föreslår, bör lämpligen bli föremål för särskild prövning av länsstyrelsen. Att så sker är också lämpligt därför att varje tvekan därigenom undanröjes, vilken kompetens som tillkommer byggnads- nämnden i varje särskild kommun.

De nu redovisad-e reformförslagen innebär i själva verket en mycket stor handlingsfrihet för åtminstone de byggnadsnämnder, vilka har tillgång till fullgod expertis i form av personal med arkitektutbildning och speciell ingenjörsteknisk utbildning. Med tanke på sådana fall, då kraven på exper— -tis nät-t och jämnt är uppfyllda, kan man kanske göra gällande, att reform- förslaget går väl långt. Utredningen har med hänsyn härtill övervägt att införa en möjlighet att differentiera byggnadsnämndens befogenheter med hänsyn till personalens kompetens i det särskilda fallet. Vad som närmast kunde komma i fråga vore väl att länsstyrelsen finge från fall till fall be— stämma, vilka befogenheter som skulle tillkomma varje särskild byggnads- nämnd. Ett dylikt system skulle emellertid ställa länsstyrelserna inför myc- ket svåra och ömtåliga avvägningsfrågor, och det är tveksamt, hur systemet skulle fungera i praktiken. Utredningen vill därför icke rekommendera en sådan anordning. Däremot torde det väl vara möjligt att införa en dif-fe- rent'iering på det sättet, att byggnadsnämnd, som till biträde har person med s'tadsarkitekts kompetens, får befogenhet att medgiva dispens från planer, byggnadsförbud etc., samt att byggnadsnämnd, som till biträde har person med speciell ingenjörsteknisk utbildning, får befogenhet att med- giva dispens från gällande föreskrifter i konstruktionsfrågor.

Möjligen kan det göras gällande, att de stora befogenheter, som utred- ningen vill tillerkänna byggnadsnämnderna, i vissa fall kan tänkas inne— bära en fara för allmän eller enskild rätt. Man kan t. ex. icke bortse från möjligheten att en byggnadsnämnd, om starka kommunala intressen är engagerade i en viss fråga, kan vara benägen att alltför mycket skjuta dessa i förgrunden på bekostnad av andra hänsyn. Den frihet, som med- gives byggnadsnämnderna att vid behov frångå planer, utomplansbestäm— melser, byggnadsförbud och andra föreskrifter angående byggandet, får därför icke betraktas som ett privilegium utan måste vara en frihet under ansvar. Utredningen vill Visserligen icke förorda någon ingående kontroll från statliga myndigheters sida över byg-gnadsnämndernas sätt att förvalta »sina uppgifter men anser dock, att möjlighet bör finnas till effektivt in— gripande om en byggnadsnämnd skulle handhava sina befogenheter på ett

sätt, som står i uppenbar strid mot grundtankarna i byggnads]ags'tiftningen. I princip är dispensbefogenheten att anse som delegerad till byggnadsnämn- derna från Kungl. Maj:t och länsstyrelsen. Ett enkelt korrektiv mot miss- bruk är att Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen får befogenhet att, där så uppen- barligen är påkallat, återkalla delegationen och för framtiden själv ta hand om dispensgivningen.

Författningstekniskt synes de nu anförda synpunkt-erna lämpligen kunna komma till uttryck på det sättet, att länsstyrelserna formellt får åt sig an- förtrodd all sådan dispensgivning, som icke enligt bestämmelserna i BL är ovillkorligen förbehållen Kungl. Maj:t, men att det samtidigt utsäges att dispensbefogenheterna kan och hör av länsstyrelserna delegeras till byggnadsnämnderna i den mån dessa disponerar över erforderlig teknisk sakkunskap. Utredningen är för sin del 'förvissad om att med en sådan ut- formning av bestämmelserna några missbruk av dispensbefogenheten säl- lan eller aldrig skall förekomma.

Såsom en ytterligare garanti för enskild rät-t torde böra föreskrivas, att byggnadsnämnden icke får utöva sin dispensrätt utan atti ärendet höra den eller de enskilda sakägare, vilka kan beröras av dispensen. Med en dylik be- stämmelse får s.akägarna alltid tillfälle att framföra sina synpunkter, innan d'ispensärendet avgöres. Vidare blir sakägarna i tillfälle att följa ärendet & och vid behov anföra besvär över byggnadsnämnd-ens beslut. , Utredningens uppfattning i fråga om länsstyrelsernas dispensbefogenhet ' framgår av vad utredningen nyss anfört rörande delegation av Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet till läns-styrelserna samt från dessa till byggnadsnämn- derna.

En särskild fråga, som bör beröras i detta sammanhang, gäller det i 38 & BL upptagna förbudet att bygga i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående. Detta förbud uppbäres av mycket starka lag- stiftningspoliti-ska skäl. Det är ur allmän synpunkt alldeles nödvändigt att i princip upprätthålla ett krav på att fastighets- och äganderättsförhål— landena bringas att överensstämma så långt det övenhuvud är möjligt. För- budet, vilket gällde redan enligt 18 å stadsplanelag-en, var fram till år 1943 indispensabelt. Till stöd för den lagändring, genom vilken Kungl. Maj:t fick möjlighet att vid synnerliga skäl di-spensera från förbudet, åberop-ades åtskilliga fall, i vilka förbudet förmenades verka Väl strängt. Bl. a. nämndes det fall, då i en administrativt bildad tomt inginge en samfällighet av obe- tydlig omfattning, som det mötte svårigheter för ägarna av övriga tomt— delar att förvärva. Ett annat åberopat fall var det, då ett företag önskade för något samhällsvik-tigt eller eljest betydelsefullt ändamål uppföra en byggnad på två företaget tillhöriga tomter och sålunda över gällande tomt- gräns samt den erforderliga nya tomtindelningen visade sig olämplig att omedelbart genomföra på grund av samband med förslag om stadsplane— ändring av kvarteret.

Det möter icke någon svårighet att angiva fall, då lika starka skäl som de nu anförda talar för eftergift från förbudet. Häri ligger också ett kraftigt argument mot en uppmjukning av bestämmelsen. Man kan nämligen be- fara, att myndigheterna, om möjligheterna till dispens utökas, i längden finner det svårt att upprätthålla den princip, åt vilken stadgandet ger ut- tryck.

Den bästa utvägen är enligt utredningens mening att reglerna för fastig— hetsbildningen förenklas. I sådant hänseende har åtskilligt redan gjorts, och ytterligare reformer kan väntas. Bl. a. kan visas på de betydande lätt- nader för fastighetsbildningen, som 1948 års reform av reglerna om sam- manläggning av fastigheter innebar. En reform på bredare basis torde kunna vänt-as såsom resultat av det arbete, som bedrives inom 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Detta hindrar dock icke att det kan vara lämpligt att söka något under- lätta förfarandet i ärenden rörande dispens från förbudet i 38 å BL i den mån det kan ske utan att jämka själva principerna för dispensprövningen. Den egentlig-a anledningen till att dispensbefogenheten hittills förbehållits Kungl. Maj:t torde ligga i att man velat på så sätt understryka dess extra- ordinära karaktär. Att enbart av detta skäl orsaka de byggande det besvär och den omgång, som ärendets hänskjutande till Kungl. Maj:t i vissa fall kan innebära, synes dock ej rimligt.

Utredningen föreslår, att i 38 ?; BL intages en bestämmelse, varigenom Kungl. Maj:t får möjlighet att delegera dispensbefogenheten till annan myn- dighet samt att i BS införes ett stadgande, varigenom befogenheten delege- ras till länsstyrelsen.

Utred-ningen vill i detta sammanhang också beröra vissa frågor angående principerna för meddelande av dispens från planer, utomplansbestämmel- ser och nybyggnadsförbud. Kommunernas ansvar för planväsendet bör en- ligt utredningens mening ha till kon-sekvens, att dylika dispenser icke be— viljas mot det kommunala planorganets byggnadsnämndens —— bestri— dande. Byggnadsnämnden bör med andra ord i princip ha vetorätt i dis- pensfrågor, åtminstone där fråga är om dispens från sådana nybyggnads- förbud, som följer direkt av bestämmelserna i BL. En sakägare bör sålunda ej kunna klaga sig till dispens hos länsstyrelsen. Om byggnadsnämnden icke själv har dispensbefogenhet, bör länsstyrelsen kunna ge dispens blott under förutsättning att sådan tillstyrkes av byggnadsnämnden. I sak torde denna princip redan nu vara ganska allmänt erkänd, men den bör för tyd- lighetens skull in-skrivas i själva författning-en.

Beträffande omfattningen av Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet hänvisas till det förut anförda.

En fråga, som hittills icke närmare berörts, gäller det i 45 å tredje stycket BL upptagna förbudet mot nybyggnad på mark, för vilken Kungl. Maj:t fastställt stadsplan under villkor att visst område in-löses. Syftet med för-

v 3

budet är att skapa vissa garantier för att villkoret verkligen efterleves. Be— dömandet i vad mån det är möjligt att ge avkall på dessa garantier bör liksom hittills vara förbehållet Kungl. Maj:t.

För fullständighetens skull bör här också omnämnas stadgandet i 35 å andra punkten BL, vilket lagrum innehåller en bestämmelse om vissa dis- pensfall, i vilka avgörandet jämlikt 13 eller 34 5 BL är förbehållet Kungl. Maj:t men dispens erfordras även från sådant i lagrummet omförmält nybyggnadsförbud, där annan myndighet kan dispen-sera. För dessa fall stadgas i lagrummet, att Kungl. Maj:t skall pröva dispensfrågan även i sistnämnda del. Anledning torde ej föreligga att ändra denna praktiskt sett välmotiverade regel.

Vissa skäl — särskilt nödvändigheten att någon gång frångå gällande planer vid byggnadsföretag av stort allmänt intresse —— gör att principen om vetorätt för byggnadsnämnden i dispensfrågor icke kan alldeles konsekvent upprätthållas vid en prövning hos Kungl. Maj :'t. Något förbud kan därför icke uppställas för Kungl. Maj:t att medgiva dispens även där sådan vägrats eller avstyrkts av byggnadsnämnden. Man lärer liksom hittills kunna utgå från att Kungl. Maj:t utövar sin dispensbefogenhet med varsamhet. Efter- som handhavandet av dispensbefogenheten uteslutande beror på lämplig- hetshänsyn och icke är att beteckna såsom någon rättsfråga, bör dispens- ärenden liksom hit—tills handläggas av Kungl. Maj:t i stats-rådet och icke av regeringsrätten.

Med den utformning, som reglerna om byggnadsnämndernas och läns- styrelsernas dispensbefogenhet så-lund-a föreslås erhålla, bort-faller behovet av en särskild dispensbefogenhet för byggnadsstyrelsen. Även detta är att beteckna som en icke oväsentlig förenkling.

På byggnadsstyrelsen bör däremot ankomma att vid behov utfärda ge- nerella föreskrifter och anvisningar om byggnaders utförande i tekniskt hänseende, t. ex. beträffande villkoren för användande av nya material och arbets-metoder (jfr. s. 178).

TOLFTE KAPITLET

Byggmyndigheterna

Allmänna synpunkter

En av de anmärkningar, som framställts mot byggnadslagstiftningen och dess tillämpning, går ut på att antalet myndigheter, med vilka den byggande allmänheten har att göra, är onödigt stort. Man menar, att be- slutanderätten i byggfrågor utan olägenheter bör kunna koncentreras hos en eller ett fåtal myndigheter eller att de olika myndigheternas verksamhet åtminstone bör kunna samordnas, så att allmänheten befrias från att göra ansökningar och framställningar hos varje särskild myndighet.

Utredningen vill till en början framhålla, att frågan har större räckvidd, än vad utgångspunkten —— önskemålet att minska byggkrånglet låt-er förmoda. Planerings- och byggnad'sverksamheten är icke ett område, som låter sig bestämt avgränsas från annan samhällelig verksamhet. I själva verket har nästan varje form av verksamhet åtminstone någon anknytning till byggfrågorna och därmed också ett anspråk på medbestämmande i dessa. Det är nu för tiden icke tänkbart att hos en enda myndighet samla den sakkunskap på skilda områden, som erfordras för att lösa alla problem vilka på något sätt sammanhänger med byggandet. Handläggningen av hit- hörande frågor fordrar i regel medverkan av ett flertal olika expertmyn— digheter. Frågan om byggkrånglet är 'till väsentlig del identisk med spörs— målet, hur dessa myndigheters verksamhet skall samordnas och hur en lösning skall åvägabringas, när de stannar i olik-a meningar.

Frågeställningen återkommer nästan oförändrad på alla stadier i myn- dighetsorganisationen. Flertalet statsdepartem-ent och centrala myndigheter kan i en eller annan form få ta befattning med byggfrågor. Detsamma är fallet med de olika myndigheterna och tjänstemännen på länsstadiet. Vad som mest intresserar allmänheten torde dock vara frågan om samordning av den verksamhet på området, som bedrives av olika kommunala organ samt av de statliga myndigheterna i orterna.

Tanken att skapa en sådan ordning att frågor angående planläggning och byggande i varje särskild instans handlägges av blott en myndighet är enligt utredningens uppfattning icke genomförbar. Ett för-sök i denna rikt- ning skulle innebära mycket kraftiga ingrepp i den bestående myndighets- .organisationen samt förutsätta sakligt ställningstagande till en mångfald

.... ".”—...

| ?

viktiga samhällsproblem, som utredning-en icke är kompetent att bedöma. Det bör dessutom sägas ifrån att en sådan lösning —— om den trots allt kunde genomföras säkerligen icke skulle visa sig lycklig. Ehuru åt- skilligt otvivelaktigt kan göras för att åvägabringa bättre samordning mel— lan de centrala myndigheterna och mellan myndigheterna på länsplanet, har utredningen dock ansett, att hithörande frågekomplex icke är av sådant intresse ur allmänheten-s synpunkt, att de bör angripas :i förevarande sam- manhang. Vissa utredningar på dessa områden har f.ö. verkställts relativt nyligen. Utredningen syftar främst på det år 1950 framlagda betänk-andet om länsstyrelsens organisation och ställning inom lånsförvaltningen (SOU 1950:28). Nämnas bör också det samma år framlagd-a betänkandet om plan- väsendets uppgifter och organisation (SOU 1950:45).

Däremot har utredningen sett som en av sina uppgifter att närmare un— dersöka möjligheterna till bättre samordning av verksamheten inom de kommunala och statliga myndigheter i orterna, som i olika hänseenden har att ta befattning med byggfrågor.

Den myndighet, mot vilken samordningssträvanden—a bör inriktas, är utan tvekan byggnadsnämnden. Kärnpunkten i frågan är hur byggnadsnämn- derna skall kunna göras så skickadesom möjligt att fullfölja sina viktiga uppgifter.

Hur samordningen i praktiken ordnas mellan byggnadsnämnden och de myndigheter, som har uppgifter att fullfölja på närstående områden, är detalj'frågor. I vissa fall är det kanske möjligt, att byggnadsnämnden kan helt övertaga vis-sa uppgifter, som nu ankommer på annan myndighet. Av flera skäl kan detta dock icke tänkas ske annat än i ganska begränsad om- fattning. En annan lösning är att byggnadsnämnden får sig ålagt att vid avgörandet av byggnadsärenden inhämta yttrande av annan myndighet. En tredje utväg är att de olika myndigheternas kompetensområden lämnas i stort sett oförändrade men att det ålägges byggnadsnämnden att förmedla kontakten mellan allmänhet-en och dessa myndigheter, så att den byggande kan hänvända sig till byggnadsnämnden för att få besked, vilka ansök- ningar och framställningar, som erfordras, samt för att få hjälp exempel- vis med upprättande av ansökningshandlingar och ingivande av ansök- ningar.

Ur allmänhetens synpunkt torde det icke vara av större vikt, vilken av dessa utvägar som väljes. Valet får i sista hand avgöras av andra synpunk- ter, främst styrkan och beskaffenheten av de intressen, som varje myndig- het har att bevaka, myndigheternas hävdvunna arbetsformer samt icke minst hur samordningsfrågan f. n. är löst i olika fall.

Det är icke givet, att samma lösning bör väljas i alla orter. På sina håll kan samordningsfrågan, såsom det följande skall visa, redan nu sägas vara löst på ett förebildligt sätt. Förutsättningarna för en samordning är också väsentligt olika, beroende på lokala förhållanden. I den mån sådant låter

sig förlikas med utredningens huvudsyfte är det givetvis önskvärt, att be- stämmelserna göres vså smidiga, att de icke utgör hinder för en anpassning till förhållandena i det särskilda fallet.

Utredningen skall i det följande ge en kort översikt över de viktigare samordningsfrågorna samt i anslutning därtill antyda arten av de åtgärder, som enligt utredningens mening kan vara ägnade att främja samordningen. Därefter skall utredningen gå närmare in på de konkreta reformförslag, som utredningen kommit fram till.

Myndigheter och organ med speciella uppgifter ' inom byggnadsväsendet

En av de myndigheter, som vid sidan av byggnadsnämnden har mest att skaffa med byggnadsfrågor, är hälsovårdsnämnden.

Hälsovårdssta-dgan den 19 jun-i 1919 innehåller ett stort antal bestäm- melser om byggnaders beskaffenhet och utrustning i sanitärt hänseende. Speciellt må framhållas bestämmelserna om bostäder och samlingslokaler i 8 och 43 åå, om stall, fähus, svinhus, avträden och urinkurar i 13, 14 och 48 55, om flytande orenlighet och avloppsledningar i 1, 15, 16, 22, 48 och 48 a 55 samt om fabriker och näringar i 24 och 50 åå. Livsmedelsstadgan den 21 december 1951 innehåller ett stort antal bestäm-melser om livsme- delslokaler m.m. (8—11 55). Över efterlevnaden av bestämmelserna i häl— sovårdsstadgan och livsmedelsstadgan tillkommer det hälsovårdsnämnden att vaka. Eftersom bestämmelserna till stor del avser samma ämnesområde som bestämmelserna i BS och byggnadsstyrels-ens anvisningar till denna, är hälsovårdsnämndernas och byggnadsnämndernas verksamhetsområden i viss omfattning identiska. .

Man skulle av det anförda kunna ledas till förmodan, att kompetens- konflikter mellan hälsovårdsnämnderna och byggnadsnämnderna hörde till van'l—igheten, samt att den dubbla kontroll som föreskrifterna i BS och häl- sovårdsstadgan innebär, skulle orsaka stora besvärligheter för de byggande. I praktiken torde emellertid denna art av byggkrångel icke ha varit den mest påfallande. Bestämmelserna i BS och hälsovårdsförfattningarna över— ensstämmer nämligen i allt väsentligt, låt vara att hälsovår-dsintres-set i vissa hänseenden (t. ex. beträffande livsmedelslokaler) lett till mera specia- liserade regler än dem som innefattas i BS. Byggnadsnämnden har vid sin prövning av byggnadsärenden tagit hänsyn även till bestämmelserna i hälso- vårdsstadgan och livsmedelsstadgan samt vid behov inhämtat yttrande av hälsovårdsnämnderna.

Givetvis är det dock att beteckna som en oformlighet att både DS och hälsovårdsstadgan innehåller detaljerade bestämmelser om byggnaders ut- förande i byggnadstekniskt hänseende. Frågan om uppdelning av bestäm- melserna på de olika författningarna skall behandlas i annat sammanhang

(se 5. 182). Den närmast följande framställningen begränsas att avse for— merna för en samordning av byggnadsnämndernas och hälsovårdsnämnder— nas verksamhet.

Vad som i praktiken vållat besvärligheter ur de byggandes synpunkt torde vara del-s de krav på förhandstillstånd till vissa åtgärder, som hälso- vårdsstadgan uppställer, och dels den kontroll i form av besiktningar, som hälsovårdsnämnderna utövar.

Krav på förhandstillstånd av hälsovårdsnämnxd uppställes i hälsovårds— stadgan blott för särskilda fall. Vissa av de hithörande bestämmelserna är av så speciell natur, att de knappast är av nämnvärt intresse ur nu före— varande synpunkt. Som exempel kan nämnas de i 17 ä 5 mom. och 18 ä 5 mom. hälsovårdsstadgan intagna bestämmelserna att fähus och svinhus i stad ej må tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden givit tillstånd därtill. Av stor praktisk betydelse är däremot bestämmelserna i 13 5 4 mom. och 48 ä 2 mom., enligt vilka vattenklosett ej får inrättas utan hälsovårdsnämn- dens tillstånd. Uppmärksamhet förtjänar också de i 22 och 48 a 55 hälso- vårdsstadgan förekommande bestämmelser, enlig-t vilka anmälan med karta och beskrivning skall ingivas till hälsovårdsnämnden av den, som vill in- rätta separat ledning för avledande från fastighet av spillvatten eller annan flytande orenlighet. Andra bestämmelser av intresse är de i 24 och 50 55 hälsovårdsstadgan givna föreskrifterna om skyldighet att göra anmälan och invänta hälsovårdsnämndens besked före anläggandet av fabriker eller nä- ringar av vissa angivna slag.

Hälsovårdens målsmän hävdar, att en bestämmelse om skyldighet att söka hälsovårdsnämnden—s tillstånd till inrättande av vattenklosett icke kan avvaras med hänsyn till risken för förorening av sjöar, vattendrag, diken, vattensamlingar och grundvattenförand'e mark. Villkoren för utsläppande av kloakvatten från vattenklosett har f. 6. så sent som hösten 1956 under- gått en kraftig skärpning genom då genomförd ändring & vattenlagen. Frå- gan har sådant samband med de sanitära problemen i stort, att det icke torde vara möjligt att överföra hälsovårdsmyndig'heternas beslutanderätt i dessa frågor på byggnadsnämnderna. Utredningen förstår och delar denna uppfattning såvitt angår bebyggelse vilken icke anslutes till kommunalt eller annat allmänt avl-oppsnät. Möjligen kan också befogenheten att vägra inrättande av vattenklosetter var-a erforderlig såsom ett yttersta tvångs- medel i fall då huvudmannen för en vatten- och avloppsanläggning absolut motsätter sig att sörja för erforderlig rening av avloppsvattnet. I övriga fall —— och dessa utgör det absoluta flertalet måste man utgå från att tillstånd kommer att givas. Det förefaller då naturligt att man icke besvärar de byggande med att söka tillstånd hos hälsovårdsnämnden i varje särskilt fall utan ger ett generellt tillstånd för ett visst bebyggelseområde eller för ett visst antal vattenklosetter inom ett sådant område. Själva den sanitära utrustningen är numera så standardiserad, att kravet på ingivande av rit-

ningar och beskrivningar bör kunna eftergivas. Hälsovårdsstadgekommittén har i sitt år 1953 avgivna betänkande ( SOU 1953:31 ) föreslagit att läns- styrelsen skall få lämna sådant medgivande som nu sagts under förutsätt- ning att avloppsvattnet genom underjordisk ledning utledes omedelbart i allmän avloppsledning samt att avloppsförhållandena i övrigt är tillfreds- ställande. Detta förslag vill byggnadsutredningen för sin del livligt tillstyr- ka, 'dock att utredningen för sin del anser att uppgiften borde kunna anför- tros hälsovårdsnämnden. Samtidigt vill utredningen betona angelägenheten av att man icke upphäver effekt—en av denna [reform genom att i lokala häl'sovårdsordningar stadga skyldighet att ingiva ritningar och beskriv- ningar över själva anläggningarna.

I de fall, då särskilt tillstånd kommer att fordras för inrättande av vatten- klosett, förutsätter utredningen som själwklant, att byggnadsnämnden bör förmedla ansökan om sådant tillstånd.

Tillståndstvånget för anläggande av avloppsledningar utan anslutning till allmänt avloppsnät är —— på sätt nyss fnam'hållits _ enligt utredningens uppfattning välmotivenalt. Där sådan ledning skall utföras i samband med uppförande eller ändring av byggnad, bör byggnadsnämnden förmedla er- forderlig anmälan till hälsovårdsnämnden samt vid 'behov anmoda den byggande att själv taga närmare kontakt i frågan med hälsovårdsnämnden och, där så är behövligt, även med statens vatteninspektion.

Såsom överflödigt vill däremot byggnadsutredningen beteckna det till- ståndstvång för inrättande av arvloppsledning inom byggnad, som enligt hälsovårdskommitténs förslag skulle införas i form av en bestämmelse i normalhälsovårdsordninge'n. Det är här fråga om byggnadstekniska detal— jer, för vilkas bedömande byggnadsnämnden är den rätta myndigheten men för vilka "hälsovårdsnämnderna icke alltid besitter erforderlig kompetens. En omfattande befogenhet att öva kontroll över vatten- och avloppsanord— ningar inom byggnad tillkommer dessutom huvudmannen för anläggningen enligt lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten— och tavloppsanläggningalr. Den föreslagna bestämmelsen i nwormailhälsovårdsordningen är sålunda en- ligt byggnadsutredningens mening icke motiverad av några sakliga skäl men är ägnad att tilllskapa ett nytt och mycket besvärande lbylggkrångel. Utredningen måste bestämt a'vstyrka, att någon bestämmelse av nu angivet eller besläktat innehåll inflyter vare sig i själva hälsovårdsstadg-an eller i hälsovårdsordningarna för särskilda orter.

Det i Ihälsovårdststadgan föreskrivna tillståndstvånget för inrättande av vis-sa näringar kan knappast sägas röra utredningens ämnesområde. Be- stämmelserna har f. 6. helt nyligen blivit föremål för översyn och har där- vid blivit avsevärt skärpta. Med hänsyn till frågans speciella karaktär anser sig utredningen icke ha anledning att närmare gå in på detaljerna i till- ståndsförfarandet.

Såsom förut nämnts, övar både byggnadsnämnderna och hälsovårds-

_a..=._—___ —

. _. ..3._n:=-

nämnderna kontroll över byggandet och byggnadsbeståndet genom besikt— ningar. Byggnadsnämndens besiktningar avser i främsta rummet att ut- röna, om byggnad-erna överensstämmer med gällande planer, innehållet i meddelat byggnadslov och andra föreskrifter för byggandet. Hälsovårds- nämnden övervakar iakttagandet av gällande föreskrifter i sanitärt hän- seende. I regel föranstaltar byggnadsnämnden icke om besiktning annat än då byggnad uppföres ell-er undergår sådan ändring, som fordrar byggnads- lov, medan däremot hälsovårdsnämnden övar fortlöpande tillsyn över bygg- nadsbeståndet ur sanitär synpunkt.

Hälsovårdsnämndernas uppsikt över byggnadsbeståndet torde även i framt-iden få anses behövlig såsom komplement till den kontroll över byg- gandet, som byggnadsnämnderna har att utöva. Särskilt är detta fallet med den fortlöpande tillsynen över underhållet och skötseln av äldre byggnader. I fråga om nybyggnadsverksamheten är uppgiften icke Lika viktig. En bygg— nad, vilken uppföres efter normerna i BS och byggnadsstyrelsens anvis- ningar, företer icke gärna några sådana brister, som rimligen kan föranleda ingripande enligt bestämmelserna i Ihälsovårdsstadgan. Hälsovårdsnämn- dernas inspektionsv-erksamlhet beträffande nybyggen torde därför utan olä- genhet kunna begränsas att avse huvudsakligen sådana fall, då man har särskild anledning att misstänka överträdelse av bestämmelserna i hälso- vårdsstadgan eller då byggnaden innehåller lokal, som står under hälso- vårdsnämndens speciella tillsyn, t. ex. livsmedelsbutik. I normala fall bör det kunna räcka med att byggnadsnämnden granskar byggnaderna också ur sanitär synpunkt. Detta förutsätter givetvis att hälsovårdsnämnden hål- ler viss kontakt med de befattningshavare som verkställer byggnadsnämn— dens besiktningar och ger dem upplysningar om vad som bör särskilt grans— kas ur hälsovårdssynpunkt. Drär inspektion genom hälsovårdsnämndens egen personal anses behövlig, bör den lämpligen samordnas med byggnads- nämndens besiktningar, så att icke större omvak än nödvändigt vållas den byggande. En samordning av inspektionsverksamheten sådan som den nu förordade kan förutsättas bli till nytta icke blott för de byggande och för byggnadsnämnderna utan även och kanske främst för hälsovårdsnämn- derna, vilka därigenom kan frigöra arbetskraft för andra och mera ange- lägna uppgifter.

Frågorna om samordning av byggnadsnämndens och hälsovårdsnämn— dens besiktningsyerksam'het synes icke vara av den betydelse, att de ovill- korligen påkallar någon ändring i gällande författningar. Om hälsovårds- stadgan, såsom troligt är, inom kort utbytes mot en helt ny stadga, synes dock lämpligt att i själva stad-gan ell—er motiven till denna göres en erinran om angelägenheten av att sådan samordning sker. Även i byggnadsförfatt— ningarna bör inflyta en allmänt hållen föreskrift om angelägenheten av att byggnadsnämnden verkar för samordning med andra, sidoordnade myndig- heter.

Vad särskilt angår de förelägganden, som hälsovårdsnämnderna med- delar i anledning av iakttagelser vid inspektioner, vi'll utredningen fram- hålla att hälsovårdsnämnderna i regel icke har tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap (för att självständigt bedöma byggfrågor. Fall har förekommit, då häls-ovårdsnämnd meddelat föreskrift att med byggnad skall vidtagas åtgärder, som är mindre lämpliga ur byggnads-teknisk synpunkt. Bland fackmän på byggnadsområdet torde man ganska allmänt vara av den upp- fattningen att befogenheten att meddela föreskrifter, som i något hänseende rör byggnader, bör vara förbehållen byggnadsnämnden allena. Med hänsyn bl. a. till att byggnadsnämnden ej har resurser för en fortlöpande inspek- tionsverksamhet, vill utredningen dock icke förorda en så radikal lösning. Emellertid vill utredningen livligt framhålla önskvärdheten av att hälso- vå-rdsnämnd icke meddelar förelägganden om åtgärder, som innebär mera avsevärda ingripanden på byggnader, utan att först rådgöra med byggnads- nämnden. I allt fall bör så ej ske i fråga om åtgärder av beskaffenhet att fordra byggnadslov. I regel tord-e f. ö. ett föreläggande av hälsovårdsnämnd ioke böra gå ut på vidtagande av vissa bestämda åtgärder med en byggnad utan blott på undanröj-ande av konstaterade brister. I en blivande ny hälso— vårdsstadga bör göras ett förtydligande av bestämmelserna i denna del.

Till de myndigheter, vilkas verksamhet tangerar byggnadsnämndens, hör också brandmyndigheterna, speciellt brandcheferna.

Brandstadgan den 15 juli 1944 och de med stöd av denna antagna brand— ordningarna för särskilda orter innehåller ett flertal bestämmelser, som direkt reglerar sättet för uppförande av byggnad och som alltså med fog kan hänföras till byggnadsförfla—ttningarnas ämnesområde. Till frågan om sättet för samordning av dylika speciella byggnadsbestämmelser med före— skrifterna i de egentliga byggnadsförfattningarna återkommer utredningen i annat sammanhang (.se 5. 179). Vad frågan nu gäller är blott sättet för samordning av byggnadsnämndernas verksamhet med den verksamhet, som brandmyndigheterna bedriver.

Enligt gällande bestämmelser ankommer det på byggnadsnämnden att i samband med beviljandet av byggnadslov och inspektionerna i anslutning därtill övervaka bl. a. att brandskyddsföreskrifterna iakttages. Någon sär— skild förhandsprövning genom brandmyndigheterna är icke föreskriven (jfr dock vad nedan anföres om innehållet i 89 5 BS). Av desto större vikt är det att brandmyndigheterna får tillfälle att göra sin stämma börd isam- band med byggnadsärendenas behandling hos byggnadsnämnden. Brand- myndigheterna representerar liksom hälsovårdsmyndigbeterna sakkunska— pen på ett område, vilket icke kan förväntas till fullo behärskas av bygg- nadsnämnd—erna. Byggnadsnämnderna bör därför icke underlåta att bereda brandmyndigheterna tillfälle att yttra sig i sådana ärenden, där hänsyn till brandskyddsintresset kan tänkas i väsentlig mån påverka utgången. Så

torde f.n. ske, trots att uttryckliga föreskrifter om brandmyndighetens hörande är givna blott för vissa speciella fall (63 5 2 mom. och 65 5 1 mom. BS).

På brandmyndigheten ankommer att öva tillsyn över byggnadsbeståndets beskaffenhet ur brandskyd-dssynpunkt genom besiktningar. Jämlikt 89 å BS skall, innan en byggnad slutbesiktigas av byggnadsnämnd, den byggande föranstalta om särskild undersökning genom ved-erbörande skorstensfejare av eldstäder s-amt sådana rök- och ventilationsrör, som skall sotas. Före- skriften är enkel och lättillämpad. Ur v-issa synpunkter skulle det kanske sägas innebära en viss förenkling, om de byggande befriades från skyldig- h-eten att själva ta initiativ till den ifrågavarande besiktningen och det i stället ålades byggnadsnämnden att föranstalta därom. Följden skulle emel- lertid ganska ofta bli att slutbesiktningen fördröjdes. Bäst synes vara att föreskriften bibehålles men att det ålägges byggnadsnämnden att vid behov förmedla kontakten mellan fastighetsägaren och brandmyndigheten.

På mån-ga håll är det dessutom brukligt, att brandchefen, skorstensfejar- mästaren eller annan representant för brandmyndigheten deltager i bygg- nadsnämndens Slutbesiktning. Utredning-en vill för sin del understryka vikten av att så sker åtminstone i fråga om byggnadsföretag, vilka fordrar något mer än ett rent rutinmässigt bedömande ur brandteknisk synpunkt.

Härutöver förrättar brandmyndigheten vissa periodiska besiktningar (brandsyner). Utredningen vill emellertid —— av samma skäl som i fråga om hälsovårdsmyndigheterna — framhålla nödvändigheten av att brand- myndigheten rådgör med byggnadsnämnden, innan föreläggande ges om åtgärd, som på något sätt kan påverka en byggnads konstruktion. Vid en blivande revision av brandlagstiftningen torde en erinran härom böra in- flyta i denna.

Ett ofta hört klagomål är att brandmyndigheterna i skilda orter upp- ställer högst olika krav på säkerhetsåtgärder till skydd mot brand. Till en del är olikheterna betingade av att resurserna i fråga om brandsläckning-s- materiel varierar, och där så är fallet, kan de givetvis vara befogade. Men i andra fall torde skiljaktigheterna uteslutande vara att hlänföra till olik- heter i bedömningsgrunderna. I och för sig ligger det icke något anmärk- ningsvärt i att brandmyndigheterna, som ju har (till speciell uppgift att verka för att brandskyddet utvecklas, ibland framställer yrkanden om ganska långtgående åtgärder i detta syfte. Den lämpligaste utvägen att råda bot på olägenheterna torde vara att byggnadsstyrelsen givetvis efter samråd med den centrala brandmyndigheten _ utfärdar närmare anvis- ningar till ledning för byggnadsnämnderna vid avgörande av spörsmål, som visat sig vålla ojämnheter i tillämpningen eller andra svårigheter. Bestäm- melserna i BS bör avfattas så, att de ger byggnadsstyrelsen möjlighet att utfärda sådana anvisningar. Visserligen kommer dessa formellt endast att gälla vad som skall iakttagas vid uppförande av nya byggnader. Uppenbart

torde emellertid vara, att de åtgärder i brandskyddets intresse, som före- skrives beträffande nya byggnader, tillika betecknar maximum av vad som kan fordras beträffande byggnader, vilka tillkommit innan föreskrifterna blev gällande.

Bland byggmyndigheterna kan också med goda skäl nämnas de organ, som handhar kommunernas fastighetsförvaltning. I mindre och medelstora kommuner brukar denna uppgift 'i regel ombesörjas :av kommunens styrelse. I större kommuner är det vanligt, att man för ändamålet upprättat särskilda organ (lfastighetsnämnder, fastighetskontor etc.).

Exploateringen av mark för tätbebyggelse sker numera i stor omfattning genom kommunernas !försorg. I vissa orter har denna tendens gått så långt, att privat exploatering snarast är att beteckna som en undantagsföreteelse. Markexpiloatering genom kommunen erbjuder åtskilliga fördelar ur allmän synpunkt, bl.a. därutinnan att kommunen får vissa möjligheter att åt sig bevara den markvärdestegring, som exploateringen medför. Vidare får kommunen betydligt större möjligheter än eljest att bestämma ordnings- följden för exploateringen av olika områden och att öva inflytande på be- byggelsens närmare utformning. Genom att använda tomträttsinstitutet kan kommunen också för framtiden bevara en viss bestämmanderätt över mark— användningen.

Tvivel råder ej om att denna kommunernas verksamhet i Ihög grad b'i- dragit till att byggandet fått en ur allmän synpunkt lämpligare inriktning än till'förne. Troligt är att kommunernas intresse för .markpoliftiskua frågor till följd av de goda erfarenheter, som hittills vunnits, kommer att ytterli- gare utvecklas. I och för sig är detta att hälsa 'med tiltfred-sställelse.

Å andra sidan har emellertid den nämnda utvecklingen haft till följ-d att allt flera kommunala organ kommit att engageras i byggfrågor. Hand- läggningen ay byggnadsärendena har därigenom på sina :håll kommit att kompliceras ganska avsevärt.

De intressen, kommunen har att bevaka såsom markägare, sammanfaller icke alltid med de syften, som byggnadsnämnden—s verksamhet skall fu'll- följa. Eftersom byggnadsnämnden icke har till uppgift att driva någon självständig markpolitik utan blott att tillämpa byggnadslagstiftningen, torde dock några verkliga konflikter i allmänhet icke behöva uppkomma. Däremot är det väl tänkbart, ja t.o.m. vanligt att kommunen uppställer villkor för byggandet, som går betydligt längre än byggnads]agstiftnin-gen. Den situation, som i så fall uppkommer, måste ur de byggandes synpunkt te sig som en dubbel tillståndsgivning och en dubbel kontroll över byggnads- arbetet.

Det säger sig självt, att samordningen av de olika kommunala organens verksamhet i huvudsak är en rent praktisk fråga, på vilken byggnadslag— stiftningens utformning har blott ringa inverkan. Ofrån'komlig't är i de

_ ___—.: agua—___!

flesta fall att åtminstone viktigare markpolitiska frågor handlägges av or- gan med nära anknytning till kommunens ekonomiska förvaltning. Därmed är emellertid icke sagt att även alla detaljfrågor måste handläggas av sam- ma myndigheter. Åt byggnadsnämnden eller dess tjänstemän bör t. ex. med fördel kunna uppdragas att öva erforderlig kontroll över iakttagan-det av de särskilda villkor med avseende å bebyggelsens utformande, som kommunen kan finna lämpligt att föreskriva vid upplåtande av tomtmark, liksom ock att pröva frågor om mindre avvikelser från dessa villkor. Det'ta ingår visser- ligen icke bland byggnadsnämndens åligganden enligt byggnadsförfattning arna, men något laga hinder lärer icke möta mot att byggnadsnämnden påtager sig dylika göromål. På så sätt torde det vara möjligt att åt kom- munen bibehålla det inflytande på bebyggelsens utformning, som anses behövligt, utan att likväl onödigtvis pålägga de byggande tvånget att i rena detaljfrågor hänvända sig till annan myndighet än byggnadsnämnden. Huruvida och i vad mån det är lämpligt ur kommunens synpunkt att på angivet sätt delegera vissa rent kommunala funktioner på byggnadsnämn- den beror i hög grad på nämndens sammansättning och andra personal- frågor. Förhållandena —kan i detta hänseende vara olika i skilda fall. Bl. a. beror mycket på kommunens storlek. Av vikt är emellertid, att bestämmel- serna om byggnadsnämnds organisation och arbetssätt icke utformas så, att de försvårar en önskvärd samordning genom att ge byggnadsnämnden en ställning, som alltför mycket avviker från vad som gäller beträffande kommun-ala nämnder och delegationer för särskilda förvaltningsbestyr.

De flesta bostadsbyggnadsföretag til'lkommer numera med statliga lån. För den byggande är det av vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt ta kontakt med de myndigheter, som handhar Iångivningsverksamheten, främst det kommunala förmedlingsorganet.

I princip faller det visserligen helt utanför byggnadsnämndens arbetsom- råde att befatta sig med sättet för finansiering av byg-gnadsföretagen. För den prövning av byggnadsföretagets överensstämmelse med lag och för- fattning, som är nämndens egentliga uppgift, är det givetvis alldeles likgil- tigt huruvida den byggande själv har medel att bekosta företaget, huruvida han för ändamålet upplånar medel av banker, andra låneorgan eller privata personer eller huruvida han anlitar de statliga stöd—formerna.

Däremot ligger det i kreditgivarens intresse att byggnadsnämndens kon- troll över byggnadsföretagen göres så ingående, att den tillika kommer att innefatta en garanti för fastigheternas kreditvärde. I vissa fall går kredit- givares anspråk på kontroll över byggandet ännu längre. Vlad angår den statliga lång-ivnin-gen har denna al*ltid sökt att fullfölja vissa bestämda syften, bl.a. att hålla de nytillkommande bostädernas kvalitet på en hög nivå samt att begränsa byggnadskostnaderna. De krav på tillsyn över byg- gandet, t'ill vilka detta leder, har ibland gått längre än bestämmelserna i

BS. Med tiden har emel'lertid bestämmelserna i BS ooh villkoren för statliga lån alltmera anpassats till varan-dra. Även den tekniska utvecklingen i rikt- ning mot ökad standardisering har bidragit till en mera likformig bedöm- ning från byggnadsnämndernas och lånemyndigheternas sida.

Enligt utredningens mening är det uppenbart, att målet för den statliga långivningen och för byggnadsnämndernas verksamhet aldrig kan sättas helt lika. Redan den omständigheten att byggaadsl-agstiftningen i princip reglerar all byggnadsverksamhet innebär att byggnadsnämnderna måste komma att ta befattning med åtskilliga projekt, vilka icke i ooh för sig kan betecknas som mindre önskvärda men vilka dock av en eller annan anledning ej lämpar sig för statlig långivning. En viss, icke obetydlig mar- ginal måste alltid finnas mellan vad som ur samhällets synpunkt är värt att understödja och vad som bör förbjudas. I detta hänseende kan bl.a. hänvisas till vad utredningen tidigare (s. 123) yttrat om önskvärdheten att lätta byggbestämmelserna och kontrollen över byggandet beträffande en- och tvåfamiljshus. Det är med andra ord icke möjligt att skärpa villkoren för byggnadslov därhän, att ett meddelat byggnadslov utan vidare inne- fattar garanti för att fastigheten också är ett lämpligt kreditobjekt.

Det sagda !hindrar dock icke, att en viss samordning mellan byggnads- lovsgivningen och den statliga kreditgivningen är både tänkbar och önsk- värd. Lämpligt synes sålunda vara att byggnadsnämnderna står a'lllmän- heten till tjänst med upplysningar och annan service i ärenden angående statliga lån. Byggnadsnämnderna kan också lämpligen i viss omfattning ta på sig uppgiften att meddela lånemyndigheterna sådana faktiska upp— lysningar om fastigheternas beskaffenhet, som erfordras för att möjliggöra ett bedömande av kreditvärdet. På många håll sker detta i praktiken re- dan nu.

En lösning av sa—mordningsfrågan, som i vissa fall] är förtjänt att över- vägas särskilt i mindre kommuner, är att byggnadsnämnden tillika får i uppdrag att vara kommunalt ll-åneförmedlingsorgan. Gällande författningar för den statliga belåningsverksam'heten innefattar icke något hinder härför (jfr 3 5 kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättrings- lån). Åtminstone hittills »har emellertid en sådan anordning icke tillämpats annat än möjligen i något enstaka undantagsfall. Anledningen torde vara den att statliga lån i många fall förutsätter borgen av kommunen och att beredningen 'av ärenden, som fordrar ekonomiskt engagemang från kom- mun-ens sida, i princip ansetts böra ankomma på kommunens styrelse. Så- som förut anmärkts är det emellertid även av andra skäl önskvärt, att bygg— nadsnämnden knytes närmare till den kommunalaiförvaltningvsverksam- heten, än vad fallet nu är. Om så sker, försvagas de invändningar, som man på kommunalt 'hålll kan hysa mot att anförtro byggnadsnämnderna upp- gifter sådana som 'låneförmedlingsverksamheten.

Även om det endast mera sällan kan komma att uppdragas åt byggnads-

. ».A a.”.

nämnden att vara kommunalt förmedlingsorgan, så synes det dock vara möjligt att i avsevärd grad samordna handläggningen av hithörande frågor. Enligt gällande lånekungörelser åligger det kommunerna att svara för den tekniska tillsynen av byggnadsarbetet samt ombesörja slut'avsyning av statligt belånade byggnader. Från såväl kommunens som den byggandes synpunkt måste det självfa'lilet vara rationellt, om denna byggnadstekniska kontroll samordnas med den tillsyn som det enligt byggnadsstadgan an- kommer på byggnadsnämnden att utöva. Härigenom åstadkommas en för- enkling av umgänget mellan myndigheterna och den byggande samtidigt som dubbelarbete undvikes och kommunerna mera rationellt kan tillgodo- göra sig den til-lgängliga tekniska sakkunskapen.

Dessa frågor har tidigare varit föremål för behandling inom byggnads- styrelsen och bostadsstyrelsen i anslutning till en av dem verkställd under- sökning av omfattningen och arten av den byggnadstekniska kontroll som utövas av byggnadsnämnderna och förmedlingsorganen. Undersökningen har resulterat i att styrelserna den 10 juli 1952 gemensamt avlåtit en cirku- lärskrivelse till samtliga kommuner, 'i vilken bl. a. rekommenderats att den byggnadstekniska kontrollen samordnas och i huvudsak skötes av bygg- nadsnämnden. Vidare har byggnadsstyrelsen efter samråd med bostadssty- relsen utarbetat ett förslag till instruktion för biträde i konstruktiva och byggnadstekniska frågor hos byggnadsnämnd (byggnadsinspektör). I detta förslag har angivits de särskilda åtgärder som byggnadsinspektören skall vidta-ga och de synpunkter som måste beaktas för att det lånebeviljande organets intressen skall bli tillgodosedda.

Utredningen anser för sin del att denna form av samordning av hand- läggningen av byggnadsfrågorna inom kommunerna är synnerligen ända- målsenlig. Även om någon direkt föreskrift härom av formella skäl ej kan införas i byggnadsstadgan, anser utredningen att denna fråga bör beaktas av såväl centrala som lokala myndigheter. De anvisningar som 'kan er- fordras till ledning för byggnadsnämnderna och förmedxlingsorganen be- träffande samordningen av den byggnadstekniska tilllsynen bör liksom hit- tills utfärdas av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i samråd.

En grupp av myndigheter, med vilka den byggande nästan undantags- löst har anledning att träda i |kontakt, är de organ som handhar fastighets- bildningen.

Det torde bland byggnadsbran-schens män vara en allmän uppfattning, att reglerna om fastighetsbil-dn'ingen icke i alla hänseenden är så enkla och lät-tilllämpade, som önskvärt vore. Frågan om en reform av dessa bestäm- melser är också —— på sätt tidig—are anmärkts — föremål för utredning ge- nom 1954 års fastiglhetsb'ildn'ingskommit'té. Också byggnadsutredningen har i det föregående framlagt vissa förslag till förenklingar, som synes möj'liga

att förverkliga utan att avvakta resultatet av fastighetsbildningskommiitténs arbete (se 8 kap.).

Vad speciellt angår formerna för samverkan mellan byggnadsnämnderna och fastighetsbildningsmyndigheterna torde emellertid knappast några be- fogade klagomål kunna framställas mot nu gällande regler. Inom städer, köpingar och municipalsamhällen, varest föres fasti'ghetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna samt inom områden på landet, där sådant register föres, ankommer förrättningar för fastighetsbildning på vederbörande mätningsman (stadsingenjör), vilken i denna sin egenskap är att anse som tjänsteman hos byggnadsnämnden. Själ—va ansökningen om förrättning skall ingivas till byggnadsnämnden. I övriga falll ombesörjes förrättningarna visserligen av statlig (tjänsteman, i regel vederbörande distriktslantmätare, men byggnadsnämnden skall regelmässigt underrättas om förrättningarna, och samråd med nämnden torde i allmänhet äga rum i den omfattning, som kan anses erforderlig.

Några speciella reformer med ändamål att åvägabringa ökad 'kontakt mellan byggnadsnämnderna och fastigh-et-sbi-ldningsmyndigheterna synes sålunda knappast erforderliga.

Såsom förut anmärkts finnes vid sidan av de egentliga byggnadsförfatt— ningarna också en krismässig reglering av byggnadsverksamheten (till— stånd—stvång för byggnadsarbeten), vilken handhaves av arbetsmarknads- myndigheterna och bland dessa i första hand av länsarbetsn'ämnderna. En- ligt utredningens direktiv lfaller det utanför ramen för dess uppgifter att befatta sig med bestäm-melserna om den krismäss'iga tillståndsgivningen. Utredningen vill emellertid framhålla önskvärdheten av att byggnadsnämn— derna påtager sig en serviceverksarnhet, bestående i att de i samband med ansökningar om byggnadslov lämnar upplysningar, huruvida även bygg- nadstillstånd fordras, tillhandahåller blanketter för ansökningar om sådant tillstånd, förmedlar ansökningarna och i övrigt går de byggande till handa '] ärenden angående byggnadstillstånd. I viss ehuru varierande omfattning torde sådan verksamhet redan nu 'bedrivas av byggnadsnämnderna.

Härnäst är att nämna de myndigheter, som handhar lagstiftningen om arbetarskydd. Med dessa myndigheter kan den byggande behöva ta kon- takt av två anledningar. För 'det första är själva byggandet såsom en form av rörelse, vari arbetstagare sysselsättes, underkastat föreskrifterna om arbetarskydd. För det andra skall byggnader, li vilka inrymmes någon art av rörelse, varå nämnda lagstiftning är tillämplig, uppfylla de fordringar på arbetslokalers beskaffenhet, som anges i den nämnda lagstiftningen eller som med stöd därav påfordras av arbetarskyddsmyndigheterna.

Vad först angår tillsynen över byggnadsarbete är i BS föreskrivet, att byggnadsnämnden vid meddelande av byggnadslov skall lämna de närmare

föreskrifter som bör lända till efterrättelse vid arbetets utförande (81 5). Det åligger också byggnadsnämnden att öva tiilsyn över byggnadsföretaget genom besiktningar (89 5). Dessa bestämmelser torde i första hand åsyfta kontroll över de kvalitetskrav, vilka 'bör uppställas på byggnaden såsom sådan. Emellertid har bestämmelserna i praktiken också i någon omfatt- ning utnyttjats för att tillgodose kravet på arbetarskydd, t.ex. genom att byggnadsnämnden givit föreskrifter om beskaffenheten av byggnadsställ- ningar, *hissanordningar m.m. eller om tiilvägagåmgssättet vid utförande av viss-t arbete. Detta har dock knappast ansetts såsom någon förstahands- uppgift för byggnadsnämnderna. Åtskilliga byggnadsnämnder har f. ö. icke haft tillgång till erforderlig personal för att ombesörja en effektiv tillsyn ur arbetar-skyddssynpunkt. Ofta torde också byggnadsnämnderna ha ansett en sådan tillsyn överflödig, eftersom tillsynen ur arbetarskydd-ssynpunkt i första hand utövats av yrkesinspektionens befattningshavare och kommu- nala tillsyningsmän, utsedda av hälsovårdsnämnderna.

Byggnadsarbete är att anse som jämförelsevis riskfyllt och påkallar där— för stor uppmärksamhet ur arbetarsky-ddssynpunkt. Arbetet är vidare av den karaktär, att möjligheterna att minska riskerna huvudsakligen sam- manhänger med arbetets allmänna uppläggning och det sätt varpå det be— drives men endast i mindre mån beror på att man iakttar några speciella föreskrifter eller vidtager några särskilda säkerhetsanordningar. En effektiv övervakning av arbetarskyddet förutsätter därför att övervakningsperso— nalen är väl insatt 'i byggnadsteknik. Bristen på personal med sådan ut- bildning gör det önskvärt att man i den utsträckning det är möjligt sam- ordnar den k-ontrollverk-samhet, som ankommer på byggnadsnämnderna, och den verksamhet, som åligger yrkesinspektionen. Att så sker är dessutom av intresse också för de byggande, vilka torde vara benägna att i den dubbla inspektionen se ett typiskt utslag av byggkrångel.

Ett intressant förslag .till lösning av förevarande samordningsproblem har framlagts av arbetarskyddsutredningen i dess är 1955 avgivna betänkande »Arbetarskyddsstyrelsen 0th yrkesinspektionen» (SOU 1955:41). Arbetar- .skyddsutredningen, som betonat att de säregna förhållanden-a inom bygg- nadsbranschen gör det svårt att åstadkomma en nöjaktig tillsyn genom yrkesinsp'ektionens egen personal, har med hänsyn härtill framkastat tan— ken på att all byggnadsverksamhet —— och icke såsom nu blott en mindre del därav — i princip lägges under kommunal tillsyn. Vidare har föreslagits att tillsyningsmännen i förevarande fall skall utses av byggnadsnämnderna och icke, såsom eljest, av hälsovårdsnämnderna. Förslaget bör enligt arbe— tarskyddsutredningen föranleda vissa närmare angivna ändringar i 47 och 48 55 lagen om arbetarskydd. Närmare bestämt skulle 47 5 efter lagänd- ringen bli av det innehållet, att hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd var för sig skulle ha att utse lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn över arbetarskyddet. Av byggnadsnämnd utsedd

tillsyningsman skulle ha att utöva sådan tillsyn vid hus-, väg- och vatten- byggnad samt vat-tenavledningsföretag och grustag. I övrigt skulle tillsynen utövas av tillsyningsman, utsedd av hälsovårdsnämnden. Tillsyningsmuan för allmänna hälsovården samt hos byggnadsnämnd anställd byggnadstek- niker skulle vara pliktiga att, om de därtill förordnades, tiilika vara kom— munala tiilsyningsmän enligt lagen om arbetarskydd. Kommunal tillsy- ningsman skulle av kommunala medel erhåila skälig ersättning för upp- draget. I 48 5, vilken f. n. innehåller föreskrifter för det fall att kommunal tillsyningsman brister i sina åligganden eiler att hälsovårdsnämnd und-er— låter att utse sådan tillsyningsman, har föreslagits sådan ändring, att be— stämmelserna i fråga skulle bli tillämpliga även när det ankom-me på bygg- nadsnämnden att förordna tillsyningsman. Arbetarskyddsu'tredningen har emellertid förutsatt, att med förverkligandet av förslagen bör anstå till dess de kan prövas i samband med de förslag som byggnadsutredningen framlägger (jfr propositionen nr 98 till 1956 års riksdag).

Byggnad—sutredningen anser, att de av arbetarskyddsutredningen fram- lagda förslagen utgör en mycket god lösning av förevarande samordnings- fråga, åtminstone såvitt angår byggnadsföretag för vilka byggnadslov er- fordras. Emellertid vill byggnadsutredningen erinra om att förslagen kan medföra icke obetydliga kostnader för kommunerna och vill för sin del ifrågasätta, om ej kommunerna bör erhålla kompensation härför t.ex. genom att förhållandet beaktas vid fastställande av taxa för byggnadsnämn- dens besiktningar (jfr s. 205).

Vad härefter angår den andra huvudfrågan, nämligen kontrollen över det yttre och inre anordnandet av byggnader, som inrymmer eller är av— sedda att inrymma verksamhet, vilken står under tillsyn av arbetarskydds- myndigheter-na, må till en början framhållas att det i princip icke ankom— mer på arbetarskyddsmyndigheterna att ingå -i någon förhandsprövning av byggnadernas utformning och inredning. Emellertid ligger det i den byggan- des eget intresse att försäkra sig om att hinder från dessa myndigheters sida icke möter mot 'att byggnaden får användas för sitt ändamål. I prak- tiken sök—er han nästan alltid att få besked härom i förväg. Från den byg- gandes synpunkt ter sig saken så, att uppförandet av sådana byggnader som nu är i fråga fordrar en dubbel till-ståndsgivning, nämligen dels genom byggnadsnämnden och dels genom arbetarskydrdsmyndigheterna.

För de byggande mås-te en dylik ordning framstå som ganska omständlig, och anledning finnes därför att tillvarataga alla möjligheter till förenk— ling.

Tyvärr måste emellertid konstateras, att det är mycket svårt att konstrue- ra e'tt håll-bart system för samordning av byggnadsnämndernas och arbetar— skyddsmyndigheternas verksamhet. Byggnadsnämndernas kontroll är i huvudsak begränsad till byggandet, och det är icke praktiskt möjligt för dem att bedriva någon fortlöpande till-syn över byggnaderna eller av den

verksamhet, som där bedrives. Huruvida en byggnad är tillfredsställlande ur arbetarskyddssyn-punkt beror i mångt och mycket på omständigheter, som icke låter sig bedömas förrän driften påbörjats. Det kan ju t. ex. hända, att byggnaden användes för ett helt annat slag av verksamhet, än man tänkt sig då den uppför-des. Ooh under alla förhållanden måste hänsyn tagas till sådana omständigheter som exempelvis antalet personer, vilka sysselsättes i byggnaden, de maskinella hjälpmedel som kommer till användning, hur dessa in—placeras i byggnaden samt hur driften i övrigt organiseras.

Det är sålunda icke möjligt att tänka sig att arbetarskydds-myndigheter— nas funktioner i fråga om tillsynen över arbetslokaler i större omfattning överföres på byggnadsnämnderna. Denna tillsyn fordrar speciell kompetens, som byggnadsnämnderna 'i allmänhet ej besitter. Vidare måste tillsynen ske fortlöpande. Ett godtagande av en viss byggnad eller en viss anordning vid en given tidpunkt får icke betyda, att anmärkningar ej skulle kunna framställa-s vid en senare tidpunkt, om förhållandena ger anledning där- till. '

Något som däremot kan tänkas, är att byggnadsnämnderna i viss omfatt- ning tar på sig besväret att inhämta yttrande från arbetarskydd-smyndig- heterna i fråga om byggnader och lokaler för verksamhet, som skall stå under dessas till-syn, och därmed befriar de byggande från att själva ta kon- takt med dessa myndigheter. Av det förut anförda framgår visserligen, att ett sådant yttrande icke kan innebära några verkliga garantier för att bygg— naden eller lokalen kommer att fylla alla de anspråk, som kan uppställas ur arbetarskyddss-ynpunkt, utan på sin höjd kan innebära, att den helt all- mänt sett icke kan anses olämplig att nyttjas för det avsedda ändamålet. Redan härmed är emellertid åtskilligt vunnet.

Skyldighet för byggnadsnämnd att inhämta yttrande från arbetarskydds- myndighet gäller f. n. jämlik-t 83 å andra stycket BS blott vid prövning av ansökan om byggnadslov för fabrik eller annan industriell anläggning. (Jfr. även 137 och 143 55 BS). Emellertid har byggnadsnämnderna på de flesta håll för sed att inhämta yttrande av vederbörande yrkesinspek'tör & betyd- ligt större omfattning 'än som följer av nyssnämnda bestämmelse i BS. En dylik praxis innefattar en service åt de byggande, som utredningen icke kan undgå att livligt rekommendera.

I detta sammanhang bör också "beröras en annan omständighet, som visat sig vålla irritation hos de byggande, nämligen att byggnadsnämndernas och arbetarskyddsmyndigheternas uppfattning icke sällan går isär. Till största delen beror detta på att man inom arbetarskyddet i motsats till vad som gäller beträffande de egentliga byggmyn-digheterna i stor utsträckning saknar fasta normer för 'vad som bör fordras och i stället litar till omdömet hos de särskilda befattningshavarna. Så är fallet även beträffande spörsmål, som är av grundläggande betydelse för byggbranschens män med hän-syn til-l möjligheterna att standardisera byggelement och byggmetoder, t.ex.

'väggar och trappor i kontors- och affärsbyggnader. Likaledes har man .ibland kllag-at över att arbetarskyddsmyndigheterna föreskrivi-t åtgärder, .som är mindre lämpliga ur byggnadsteknisk synpunkt eller som icke låter sig förena-s med gällande planer eller andra föreskrifter för byggandet.

'Det är givetvis icke tänkbart att de olika tjänstemännen inom yrkes- inspektionen har mera detaljerad kunskap om gällande byggnadsföreskrifter eller besitter byggnadsteknisk sakkunskap. Vad man kan begära är emel- lertid att dessa tjänstemän å sin sida hål—ler erforderlig kontakt med hygg- -myndigheterna, speciellt byggnadsnämnderna, och icke ultan mycket starka skäl föreskriver åtgärd, som innebär strängare krav på byggnaderna än vad byggförfattningarna stadgar eller frångåend'e av gängse praxis inom bygg- bransohen.

Den lämpligaste ultvägen att råda bot på svårigheterna (är enligt utred- ningens mening att såväl arbetarskydd-smyndighetern'a som byggmyndig— heterna söker så långt möjligt i förväg precisera de krav, vilka bör upp- ställas i skilda fallfooh söker göra dem enhet-liga för hela riket. Med hän- syn till de skiftande förhållandena och den snabbt (fortgående utvecklingen torde det dock (knappast vara lämpligt att detta sker genom att kraven preciseras i allmän författning. En bättre lösning är att frågorna i erfor— derlig omfattning regleras genom anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen och byggnadsstyrelsen samt att dessa bedriver samråd vid anvisningarnas upprättande. Härigenom undvikes den tungroddhet och bristande anpass- ning till stundens krav, som lätt blir en följd av omfångsrik och detaljerad lagstiftning.

Lämpligt är givetvis också, att vederbörande yrkesinspektör inhämtar yttrande från byggnadsnämnden, innan föreläggande ges om åtgärd, som inverkar på en byggnads konstruktion el'ler yttre eller inre gestaltning. Ut— redning—en har övervägt att föreslå en uttrycklig bestämmelse härom men har funnit att det-ta vore att gå alltför långt med tanke bl.a. på att det övervägande antalet sådan-a förelägganden torde röra detaljer av ringa eller ingen betydelse ur plan-synpunkt eller byggnadsteknisk synpunkt.

Överhuvud vill utredningen ifrågasätta, om den lämpligaste utvägen att få en bättre samordning av de olika myndigheternas verksamhet är att in- föra tvingande bestämmelser om samråd eller inhämtande vav yttranden. Behovet av samarbete "torde erkännas på ömse håll. Den naturliga utvägen torde vara att såväl yrkvesinspektörerna som byggnadsnämnderna hos ar- betarskyddsstyrelsen resp. länsstyrelsen anmäler (mera påltagliga fall av bristande samarbete och att dessa sistnämnda myndigheter vid behov gör vederbörande befattningshavare uppmärksamma på vad som brister.

För vissa särskilda åtgärder, som normalt förekommer i samband med byggande, fordras tillstånd av polismyndighet. Så är i viss omfattning fallet bl.a. i fråga om anordnande av upplag (inbegripet uppsättande av bygg-

_ :f. _1

nadsställningar) samt uppläggande av byggnadsmaterial, avfall etc. inom område för gata, torg, park eller annan allmän plats (2 5 allmänna ord- ningsstadgan den 14 december 1956). Polismyndi-ghet har också i vissa fall befogenhet altt ingripa, om byggnadsställningar utföres på sådant sätt, att fara uppstår för trafikanter eller andra samt om schaktning, grävning eller liknande arbete utföres så, att dylik fara uppstår (4 och 5 55 nämnda stadga). Ur de byggandes synpunkt vore det givetvis bekvämast, om de angivna befogenheterna i stället tillkomme byggnadsnämnden. Emellertid är att märka, att åtgärder sådana som de nu avsedda ofuta företa'ges utan samband med uppförande av byggnad eller annan till byggande hänförlig verksam- het. Vid til'lståndsgivningen är vidare att beakta åtskilliga synpunkter, för vilkas bedömande byggnadsnämnden icke är något lämpligt forum. Om byggnadsnämnden finge beslutanderätten, skulle avgörandet ofta kräva ett tidsödande remissförfarande. F.n. torde i regel icke några befogade an- , märkningar kunna framställas mot snabbheten i avgörandena. Invänd- ningarna rör uteslutande det förhållandet, att de byggande nödgas träda i kontakt med onödigt många myndigheter. Denna svårighet kan emellertid avhjälpas gen-om att byggnadsnämnden åtar sig att vid behov förmedla ! erforderliga ansökningar till resp. myndigheter. Några åtgärder härutöver anser sig utredningen icke böra föreslå.

Till byggmyndigh'eterna |kan med visst fog också räknas de myndigheter, vilka handhar för byggandet eller de färdiga byggnaderna nödvändiga serviceanordningar, såsom vatt-en- och avloppsledningar samt ledningar för elström, gas och telefon. Dessas medverkan ligger dock på ett annat plan än de övrigas. Ur de synpunkter, som nu är i fråga, kan de snarast jäm- ställas med privata företagare, som byggherren anlitar för en eller annan detalj i byggnadsarbetet. Även om man ställer anspråken på tillmötesgående mot allmänheten från myndigheternas sida mycket högt, lär man icke rim- ligen kunnat göra gällande annat än att det i princip är den byggandes sak att |träffa avtal om tidpunkten och villkoren i övrigt för anslutning till er— forderliga serviceanordningar och att samordna anslutningen med bygg— nadsarbetet i övrigt.

Även om den byggande icke direkt kan påfordra, att byggnadsnämnden skall hjälpa honom med sådana detaljer som de nu nämnda, synes det dock lämpligt att nämnden vid behov står till tjänst med upplysningar, vart den byggande skall hänvända sig för ändamålet, tillhandahåller erforderliga l blanketter, i den mån sådana finnes, samt eventuellt också åtager sig att vidarebefordra ansökningar från den byggande till vederbörlig myndighet. *I samband med utredningens rundfrå-gor har av vissa byggnadsnämnder rentav uttryckts önskemål om att alla ansökningar i frågor rörande anslut- ning till allmänna vatten- och avloppsnät skall obligatoriskt passera bygg-

nadsnämnden, så att dess personal får tillfälle att detaljgranska sättet för anslutningen. Detta system, som bl. a. praktiseras i Göteborg, synes utgöra en lämplig lösning av samordningsfrågan under förutsättning att man där- igenom kan undvika en motsvarande inspektion genom vattenverkets och gatukontorets personal. Med hänsyn till att personallfrågorna ordnats på olika sätt i skilda orter kan utredningen dock icke föreslå, att en dylik anordning göres obligatorisk. Utredningen kommer emellertid att uppmärk- samma frågan vid utformningen av sina författningsförslag, så att i dessa icke inflyter några bestämmelser, vilka hindrar eller försvårar dylika ar- rangemang.

Byggnadsnämnden ett kommunalt organ

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att huvudparten av de myn- digheter, med vilka den byggande allmänheten normalt träder i kontakt, är kommunala. Så är fallet med bl. a. byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden, brandmyndigheten, låneförmedlingsorganen och gatumyndigheten samt i regel även med de organ, som handhar elkraft- och gasdis'tribution samt vattenförsörjning och avlopp. Uppgiften att undanröja orsakerna till det s.k. byggkrånglet bes-tår därför till icke oväsentlig del i att undersöka och förbättra förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete mellan de olika kommunala myndighet-erna inbördes.

Förhållandena på området visar '»f. n. icke någon enhetlig bild. Vid sidan av de organ, som uttryckligen nämnes i författningarna, har mångenstädes till-skapats särskilda nämnder, utskott och delegationer för handhavande av olika förvaltningsb-estyr. Formerna för och omfattningen av det sam- arbete, som äger rum mellan dessa kommunala organ, har också ordnats på olika sätt. Tilll stor del är man för ett klarläggande av frågan hänvisad till att studera den praxis, som utbildats i varje särskild kommun. Och även genom ett dylikt studium når "man kanske icke längre än till att kartlägga frågans formella sida. Huru-vida samarbetet visar sig fruktbärande beror i sista hand icke så mycket på de yttre formerna som på de personliga egen- skaperna hos kommunernas förtroendemän och tjänstemän.

Enklast är förhållandena i de mindre kommmnerna. Här har de olika venksam'hetsgrenarna ofta en fast anknytning i kommunalkon-toret. Samma personer är ofta ledamöter i flera kommunala styrelser eller nämnder. Be- redningen av ärendena ankommer i stor utsträckning på samma personal oavsett om de skall handläggas av den ena eller den andra kommunala myndigheten. Och även om man _ såsom fallet ofta är [med exempelvis byggnadsnämnden —— anlitar specialföredragande för vissa ären-den, ställer sig samarbete och samråd med övriga kommunala myndigheter enkelt och naturligt. De klagomål över bristande samarbete mellan olika kommunala

organ, som kommit till utredningens kännedom, rör också endast i undan- tagsfall förhållandena inom mindre kommuner.

Verkliga samordningsproblem uppkommer i regel först inom kommuner med en storlek, motsvarande de medelstora städerna. Här när de olika kom- munala 'verksarnhetsgrenarna sådan omfattning, att de ofta var för sig fordrar heltidsanställd personal med specialisera-d utbildning. Även leda- motskapet i en kommunal styrelse eller nämnd ställer sig gärna så arbets- krävande, att det för de flesta är svårt att förena två eller flera dylika upp- drag. Detta innebär, att det personella sambandet mel-lan de olika verksam- hetsgrenarna brytes. Vidare kommer gärna de kommunala tjänstemännen genom sin utbildning och verksamhet att framstå som företrädare för spe— ciella facksynpunk'ter. I viss mån kan detta bli fallet också med kommunala förtroendemän, som en längre tid har sin verksamhet förlagd till ett visst område.

Störst är givetvis samordning-ssvårighet-erna i de allra största kommu- nerna. Uppdelningen ri olika verksamhetsgrenar har där ofta gått mycket långt. Eftersom även ett relativt enkelt ärende ibland kan behöva passera flera kommunal-a myndig-heter, innan det avgöres, kan antalet tjänstemän, som behöver sätta sig in i ärendet, ibland bli ganska stort. Detta är givetvis ägnat att fördröja och förtynga handläggningen. För allmänheten är det icke alltid lätt att komma till tals med den eller de tjänstemän, som har ett visst ärende om hand. Svårigheterna ökas ytterligare av att de principer, som följts vid organiserandet av verksamheten, är olika i skilda orter.

Med det sagda har utredning-en givetvis blott velat illustrera arten av de svårigheter, som möter, när det gäller att åstadkomma effektivt sam— arbete mellan olika kommunala organ inom kommuner över en viss stor— leksordning. Därmed är icke sagt, att dessa svårigheter alltid gör sig gäl- lande med samma styrka och än mindre att de icke skulle kunna motverkas genom lämpliga åtgärder. I regel torde erforderligt samråd mellan de olika myndigheterna kunna ordnas underhand utan tyngande formaliteter. Så länge man kan bibehålla åtminstone det yttre samband, som ligger i att de olika kommunala myndigheterna har lokaler i anslutning till varandra, framträder svårigheterna endast i mindre mån utåt gentemot allmänheten. Och även i andra fall lärer det vara möjligt att genom enkla åtgärder, på vilka utredningen haft tillfälle att se exempel, hindra en alltför långt gående byråkratisering.

Svårigheterna låter sig emellertid knappast lösas genom lagstiftnings— åtgärder. I princip bör det anses vara kommunernas en-sak att själva ordna detaljerna i sin förvaltningsapparat. Vidare är förhållandena i skilda orter så olika, att de knappast kan regleras genom bestämmelser för riket i dess helhet. Vad man bör eftersträva är icke några tvingande regler utan prak- tiska arrangemang, som löser eller mildrar svårigheterna. Vad utredningen

168 kan föreslå är därför i det väsentliga blott rekommendation-er. Dock har utredningen givetvis måst se som en av sina uppgifter att föreslå utrensning ur lagstiftningen av sådana ”bestämmelser, som direkt motverkar eventuella försök att lösa samordningsfrågan efter de linjer, som utredningen för sin del anser lämpliga. '

Kommunernas möjlighet att samordna och rationalisera den kommunala verksamheten på olika områden är givetvis störst vad angår de kommunala förvaltningsorganen i egentlig mening, d.v.s. de organ som i sin verksam— het är i princip underordnade kommunens fullmäktig-e och styrelse. Vid fördelning av göromålen mellan dessa organ kan kommunen gå fram efter rent praklti'ska hänsyn och i förvissning att dess direktiv till alla delar efter— följes.

Handhavandet av byggnadsförfattningarna tillhör emellertid icke de angelägenheter, som det redan på grund av bestämmelserna i kommunal- lagen ankommer på kommunen att Vårda. Ur kommunalrättslig synpunkt är BL och BS att betrakta som specialförfattningar, vilka pålägger kommu- nen särskilda uppgifter.

Skillnaden mellan byggnadsnämnden och de kommunala förvaltnings- organen 'i allmänhet består främst i att nämnden genom byggnadsförfatt— ningarna fått ett bestämt verk-samhetsområde, som icke kan inskränkas genom beslut av kommunen. I författningarna och motiven till dessa be- tonas h'ärjämte, att nämnden skall fullgöra sina uppgifter fullt självstän— digt ooh alltså icke står i något lydnadsförhållande till kommunen. Vidare ges för byggnadsnämnd åtskilliga detaljiföreskrifter, som avviker från när- mast motsvarande regler i kommunallagarna, t. ex. om att vissa ledamöter av nämnden skall utses på annat sätJt än genom val av kommunens full- mäktige, om led-amoltsantalet, om vissa tjänstemän som skall finnas hos nämnden, om rätt för vissa statliga el'ler kommunala tjänstemän att när- vara och yttra sig vid nämnd-ens sammanträden, om ordningen för fattande av beslut, om besvär över nämndens beslut m.m.

Frågan om byggnadsnämndens sammansättning och ställning kan sägas vara av sekundär betydelse så länge full enighet råder mellan nämnden samt kommunens styrelse och [fullmäktige i fråga om grunddragen för kommunens politik i de delar, som berör nämndens verksamhetsområde. Men om viljorna är stridiga, kan det tänkas inträlfufa att nämnden eller några av dess ledamöter, förskansade bakom sin särställning, driver en linje som strider mot kommunens politik i övrigt. Blotta möjligheten här- till innebär att byggnadsnämnden icke alltid från fullmäktiges och styrel— sens s—idla åtnjuter samma förtroende som de rent kommunala organen. Ibland har verkliga motsättningar gjort sig gällande mellan byggnads- nämnden oeh de myndigheter som handhar kommunens allmänna förvalt- ning, vilket på sina håll lett till att nämnden blivit isolerad och saknat nö- dig kontakt med företrädarna för andra kommunala verksamhetsgrenar.

169 Förhållandet kan 'måJhända också i vissa fall ha haft en mindre lyeklig inverkan på de princip-er man följlt vid tillsättande av ledamöter i resp. myndigheter. Rent allmänt kan sägas, att man på kommunalt håll icke alltid haft det intresse för byggnadsnämndens verksamhet, som denna för- tjänar. Detta har i sin tur lett till att det blivit allt svårare för nämnden att hävda den centrala ställning i b—ebyggelsefrålgor, som byggnadslagstift- ningen tillämna't densamma.

O-lägenheterna av den nuvarande ordningen ger sig till känna icke blott för byggnadsnämndernas utan även och kanske framför allt för kommu- nens beslutande myndigheter. B-ebyggelseplaneringen och kommunens all— männa ekonomiska planering måste alltid gå hand i hand. I allt fall får det ej bli så, att bebygge'lseplaneringen går före den ekonomiska planeringen, så att kommunens beslutande myndigheter ställs inför projekt, vilkas ekonomiska konsekvenser de ej kan överblicka. Det är naturligt, att fack- myndigheter, såsom byggnadsnämnder, hälsovårdsnämnder, skolstyrelser 0. s. v. är de som tar initiativ i frågor på sina resp. områden. Men själva målet för verksamheten 0th takten i utvecklingen bör icke få bestämmas av dem. Om så sker, blir konsekvensen att kommunen tappar kontrollen över sina investeringar och blott har att acceptera de beslut, som fattas av fackmyndigheterna. För att undvika detta måste kommunens fullmäktige och styrelse hålla kontinuerligt samband med 'fackorganen och redan på uit- redningsstadiet se till att kommunens ekonomiska planering håller jämna steg med vad som planeras inom fackorganen.

Vad som kan invändas mot de nuvarande reglerna ligger kanske icke så mycket i detaljutformningen. De speciella, från kommunallagen avvikande reglerna för byggnadsnämnd är väl knappast i och för sig så betydelsefulla, att de behöver leda till att byggnadsnämnden omfattas med mindre för- troende av kommunens beslutande myndigheter än vad fallet är med andra organ på det kommunala planet. Ej heller utgör reglerna i fråga något hinder för 'att kommunen får nödig insyn i den verksamhet, som bedrives inom byggnadsnämnden. Allvarligare är att lagstiftningen och kanske fram- för allt lagmotiven utgår från att .byggnads'lagstiftningen icke kan genom- föras annat än med tvång och hård kontroll och i enlighet härmed kraftigt inskärper att en av byggnadsnämndens främsta uppgifter är att se upp med befarade överträdelser från kommunens eller enskildas sida. Utredningen är i motsats Ihärltill av den uppfattningen, att kommunerna och i stor om— fattning även de enskilda inser, att lagstiftningens upprätthållande ytterst tjänar deras egna väl'förstådda intressen. Kommunerna och det mycket be- tydande iklientel av enskilda, som villigt ställer sig lagstiftning-en till efter- rättelse, bör ej behandlas som presumtiva lagöverträdare. I stället bör lag- stiftningen utformas så, att den kraftigt betonar byggnadsnämndens posi- tiva uppgift att 'i egenskap av expertorgan stå kommunen och de enskilda bi, när det gäller att utforma bebyggelsen på det ur allmän och enskild syn-

punkt lämpligaste sättet, att i detta syfte verka för samordning med de öv— riga expertmyndigheternas verksamhet i vad rör byggandet samt att bedriva sådan service i förhållande till allmänheten, att onödig friktion undvikes i förhållandet mellan denna och byggmyndigheterna. Om verksamheten konse- kvent utformas efter de nu angivna linjerna, är den ägnad att mötas med större förtroende från såväl kommunernas som allmänhetens sida, och det blir mycket lättare för nämnden att hävda sina särskilda synpunkter i fall då detta är behövligt.

För att befrämja en omställning till ett sådant betraktelsesätt bör de konstlade skrankor avlägsnas, vilka skiljer byggnadsnämnden från andra organ på det kommunala planet, åtminstone i den mån det icke klart kan påvisas, att de är oundgängliga. Så som förhållandena mångenstädes ut- vecklat sig, är detta en grundförutsättning för förverkligande av exempelvis de nyss framförda förslagen om att byggnadsnämnden skulle kunna över- taga viss-a uppgifter i fråga om förvaltningen av kommunens fastighets- bestånd och tjänstgöra som kommun-ala låneförmedlingsorgan.

Byggnadsnämndens nuvarande uppgifter kan i stort sett indelas i två grupper, nämligen planläggning och tillsyn över byggandet.

Vad angår planläggningen kan byggnadslagstiftningen sägas i princip vara uppbyggd från den förutsättningen, att det i första hand år kom— munens sak att bestämma, vart bebyggelsen bör lokaliseras och hur den till sina huvuddrag bör utformas. Undantag gäller visserligen i några fall, främst beträffande landsbygden, men dessa undantag torde icke vara mo— tiverade av att man velat beskära kommunens inflytande på planfrågorna utan enbart av att man icke varit övertygad om att alla kommun-er haft tillräckliga resurser att genomföra en planläggning i egen regi. Någon an- ledning att just med tanke på planläggningsfrågorna ge byggnadsnämnden en särställning jämfört med andra kommunala organ torde icke före- ligga.

Något annorlunda ställer sig saken beträffande den åt byggnadsnämnden anförtrodda närmare tillsynen över byggandet. Kontrollen utövas bl. a. ge- nom skyldigheten för de byggande att söka byggnadslov samt genom inspek- tioner på byggnadsplatserna. Det är främst med hänsyn till frågor, vilka uppkommer i dylikt samman-hang, som byggnadsnämnden anses böra fram- stå som helt opartisk.

Därest meningen med de särskilda bestämmelserna om byggnadsnämn- dens sammansättning och ställning är att göra nämnden opartisk även i förhållande till kommunen, kan emellertid utan vidare konstateras, att de icke är tillräckliga för att nå detta syfte. De kommunvalda ledamöterna bildar majoritet i nämnden. De utses dessutom för en relativt kort mandat- period, nämligen fyra år. Hade man velat göra byggnadsnämnden till en institution, ägnad att slita tvister mellan kommunen och enskilda parter, borde man ha förstärkt inslaget av icke kommunvalda ledamöter eller åt-

m'inlstone ha gjort mandatperioden för de kommunvalda ledamöterna så lång, att dessa verkligen fått en någorlunda självständig ställning i förhål- lande till sin uppdragsgivare.

De väsentliga garantierna för en objektiv prövning ligger i själv-a v-er- ket på ett annat plan, nämligen i bestämmelserna om besvär över byggnads— nämndens beslut. Dessa avviker betydligt från motsvarande bestämmelser i kommunallagen. En sakägare, som förmenar sig ha blivit orättvist behand- lad av byggnadsnämnden, har i princip möjlighet att besvärsvägen få sin sak prövad i hela dess vidd av statlig myndighet, Vilken kan förutsättas stå obunden av sådana ur sakägarens synpunkt ovidkommande hänsyn, som möjligen kan ha påverkat byggnadsnämnden. I sista hand sker prövningen av Kungl. Maj :t i statsrådet eller av regeringsrätten.

Enligt utredningens uppfattning är besv'ärsmöjligheten i förening med det ämlbetsansvar, som är stadgat för byggnadsnämndens ledamöter och anställda, tillräcklig för att i skälig mån tillgodose kravet på rättssäkerhet. Det behöver knappast ens möta några betänkligheter att utforma byggnads- nämnden såsom ett helt kommunalt organ med uppgift att i första hand tillgodose kommunens intressen, om blott möjlighet beredes sakägare att påkalla prövning av opartisk myndighet i sådana fall, då hans intressen strider mot kommunens. Konsekvensen kan på sin höjd bli att besvärs- myndigheten anlitas i något större omfattning än hittills. En sådan utveck- ling är visserligen icke önskvärd, eftersom den innebär ökad omgång och tidsspillan i vissa _fall. Fråg-ans vikt bör dock icke överubetonas. I själva verket torde det endast vara i ytterligt få fall, som en reform i antydd rikt- ning kan tänkas resultera i ett ändrat bedömande från byggnadsnämndens sida. Att ytterligare ett och annat principfall går till prövning besvärsvägen, kan icke i och för sig betecknas som olämplig-t.

Till förmån för en reform i antydd riktning talar också den omständig- heten att det ur rent praktisk synpunkt icke kan vara lämpligt att ha vä- sentligt olika organisatoriska regler för skilda organ på det kommunala planet. Utredningen vill i detta hän-seende särskilt åberopa det uttalande (utlåtande 22/1953), som konstitutionsutskottet ri samband med kommunal- lagens tillkomst gjorde an-gående vikten av att speciella bestämmelser an- gående kommunala förvaltningsformer i möjlig-aste mån bleve anpassade efter kom'munallagarna.

Genom en sådan anordning är det dessutom möjligt att få helt lika regler för sammansättningen av byggnadsnämnd i stad och på landet.

I valet mellan att vidmakthålla en formell särställning för byggnads- nämnden, vilken dock endast kan bli ett sken, eller att för denna föreslå en organisatorisk ställning, som mera överensstämmer med vad som gäller för andra kommunala myndigheter, har utredningen för sin del utan tvekan valt det senare alternativet.

Ställningst—agandet får konsekvenser främst i fråga om nämndens sam—

mansätltning såväl vad beträffar l'edamotsantalet som vad beträffar de nu- Varande reglerna om rätt för magistrat resp. länsstyrelse att utse ledamot av nämnden och om ledamotskap för kommunal-borgmästare. Även övriga bestämmelser om nämndens organisation och arbetssätt bör bli föremål för översyn i anslutning till motsvarande bestämmelser i kommunallagen. En betydelsefull Ifråga är huruvida det bör ankomma på kommunens fullmäk» tige eller på byggnadsnämnden att antaga och entlediga befattningshavare hos nämnden. Emellertid bör på sätt framgår av det nyss anför-da —— de nuvarande bestämmelserna om besvär över byggnadsnämnds beslut ställas utanför diskussionen.

Till dess-a och med dem sammanhängande frågor återkommer utred— ningen i specialmotiveringen till författningsförslagen (s. 191—205).

Vad utredningen i det föregående anfört rörande sättet för samordning av verksamheten inom byggnadsnämnden och andra byggmyndigheter går i stort sett ut på en ökad service- och samordningsverksamhet från bygg- nadsnämndens sida. En tänkbar invändning mot förslagen är att ett dylikt system för handläggning av ärenden om byggnadslov i 'vissa fall kan tänkas tynga och fördröja handläggningen och på så sätt motverka det syfte, som utredning-en vill främja.

Utredningen vill icke förneka, att byggnadsnämndens föreslagna uppgift att vara konltaktorgan mellan de byggande och de specialmynd-igheter, som på något sätt har med byggandet att skaffa, i vissa fall kan visa sig ganska maktpåliggande. Mycket beror dock härvid på hur samarbetet mellan bygg- nadsnämnden och de övriga byggmyndigheterna organiseras.

Utredningen |har halft tillfälle att närmare sätta sig in i ett system för samordning, som tillämpas inom vissa byggnadsnämnder. Systemet går i korthet ut på att handlingarna i varje ärende efter förberedande granskning jämte en »följesedel» på särskilt formulär lägges fram till granskning under viss 'tid, t. ex. en vecka. Med de olika fack'myndigheterna _ hälso— vårdsnämnd, brandmyndighet etc. — har byggnadsnämnden träffat avtal att en tjänsteman från var och en av dessa under veckan skall besöka bygg- nadsnämnden och gå igenom de framlagda ärendena. Där denna granskning, såsom i regel är fallet, icke föranleder någon anmärkning ur de synpunkter fackmyn-digheten har att bevaka, gör tjänstemannen som Iteok-en hiärpå en notering å följesedeln. I motsatt fall delger han byggnadsnämnden sin an- märkning eller begär formell remiss till den myndighet, han företräder.

Genom en anordning sådan som den nu beskrivna vilken först till— lämpats a-V byggnadsnämnden i Göteborg och senare upptagits även i andra orter är det möjligt att utan större tidsutdräkt få samtliga ärenden grans- kade aV företrädare för alla de specialmyndigheter, som kan komma i fråga. Härigenom erhålles en betydligt större snabbhet och säkerhet i avgörandet, än om byggnadsnämnden själv frå-n fall till fall skulle avgör-a, till vilka

...a—_:—

myndigheter en ansökan borde remitteras. Vidare får alla myndigheter till- godosett sitt anspråk på att icke ställas utanför handläggningen av åren- den-a, och detta befordrar i hög grad möjligheterna till samarbete även i andra hänseenden. Enligt uppgift har det i praktiken endast varit ganska sällan, som någon av de övriga myndigheterna begärt formlig remiss av ett ärende. Beträffande det absolut övervägande flertalet ärenden har förfa- randet icke lett till ökning utan tvärtom till minskning av handläggnings- tiden.

Med hänsyn till de sålunda gjorda praktiska erfarenheterna anser ut- redningen att de nya uppgifter såsom service- och samarbetsorgan, vilka enligt utredningen bör tilldela-s byggnadsnämnderna, icke behöver fördröja eller avsevärt försvåra handläggningen av ärendena hos nämnd-en.

TR ETTO N D E KAPITLET

Minskning av antalet byggförfattningar

Inledning

En av de väsentligaste anmärkningarna mot de nuvarande bestämmel- serna för byggnadsverksamheten är att författningsmaterialet icke är kon- centrerat till byggnadslagstif-tningen i egentlig mening utan är splittrat på ett stort antal författningar.

Anmärkningen är enligt utredningens mening befogad. Redan en flyktig blick på det tidigare (s. 53) redovisade författningsmaterialet ger vid han— den att en byggande, vilken lägger sig vinn om att efterkomma gällande föreskrifter, även i gynnsamma fall har att sätta sig in i ett betydande antal författningar. Svårigheter uppstår också för de statliga och kommu- nala myndigheter, som handhar författningarnas tillämpning och förut- s'ät—tes kunna fullständigt överblicka hela författningsmaterialet. De kom- munala myndigheterna, vilka i regel är de som i första hand har att taga ställning till uppkommande spörsmål, är dessutom sammansatta av lek- män, som icke kan ägna mer än en del av sin tid åt uppgiften. Fall av orik- tig tillämpning på grund av rena förbiseenden är icke ovanliga. En koncen- tration av byggbestämmelserna till ett mindre antal författningar är därför önskvärd icke blott ur de byggandes synpunkt utan även med hänsyn till det allmännas intresse att öka lagstiftningens effektivitet.

Bland de mål, som utredningen uppställt för sin verksamhet, har ett av de viktigaste varit att söka göra bestämmelserna om byggande så lättöver- skådliga som möjligt. Redan här bör emellertid sägas ifrån, att de svårig- heter, som möter för uppnående av det-ta mål, är mycket stora, delvis oöver— vinneliga.

Svårigheter uppträder redan när det gäller att närmare bestämma, vad som är att hänföra till byggförfattningar. I samband med ett byggnadsföre- tag, åtminstone ett sådant av någorlunda stor omfattning, kommer den byg- gande i ikontakt med förmögenhetsrättsliga regler av olika slag, bl.a. reg- lerna inom fastighetsrätten, arbetsrätten etc. Att överföra alla dessa regler till byggförfattningarna är givetvis icke tänkbart. Redan härav följer att det ofta hörda önskemålet om en särskild »laghok för byggande», vilken borde innehålla alla de bestämmelser en byggande har att "beakta, icke kan förverkligas annat än i begränsad omfattning.

I direktiven för utredningen kan dess uppdrag sägas ha definierats så,

att 'vad som bör bli föremål för översyn är de författningar, som innehåll-er bestämmelser för själva byggandet, och däribland främst de som föreskriver offentlig tillsyn och kontroll över byggnadsverksamheten. Bland dessa har dessutom uttryckligen undan-tagits lagen om tillståndstvång för byggnads- arbete och därmed sammanhängande författningar.

I överensstämmelse med direktiven bar utredningen som sin huvudupp— gift sett a—tt genom—föra en förenkling i formellt hänseende av det författ- ningsmaterial, som representeras av BL, BS samt med stöd av dessa ut- färdade föreskrifter. I samband därmed har utredningen också genomgått de författningar på andra områden, vilka reglerar samma eller närstående ämnen, i syfte att undersöka, i vad mån föreskrifterna i dessa författningar lämpligen kan införlivas med den egentliga byggnadslagsti'ftningen.

Byggnadslagen och byggnadsstadgan

De ändringar i BL och BS, som utredningen föreslår, har i allt väsentligt redovisats redan i det föregående. I detta sammanhang återstår blott att nämna de konsekvenser, som utredningens ställningstagvanden får med av- seende å den närmare utformningen de de nämnda författningarna.

I fråga om BL innebär utredningens förslag, att något mer än ett tiotal paragrafer bör upphävas och att ytterligare ett fyrtiotal paragrafer bör under-gå vissa jämkningar. Rent kvantitativt blir ändringarna alltså ganska betydande. Härtill kommer att själva dispositionen av BL framför allt den där tillämpade indelningen i bestämmelser för stad, bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen och bestämmelser för landet i övrigt ioke står i god överensstämmelse med den av utredningen förfäktade åsikten att bestämmelserna för städerna och bestämmelserna för landsbygden bör vara såvitt möjligt likartade. Utredningen har därför allvarligt övervägt, om icke de föreslagna reformerna bör leda till att BL ersättes med en helt ny lag. Trots allt lämnar emellertid utredningens förslag själva grundprinci- perna i BL orubbade. Lagens nuvarande indelning bereder onekligen vissa fördelar bl.a. i terminologiskt hänseende. Hänsyn bör också 'ta-gas till de svårigheter, som tillkomsten av ett helt nytt lagverk skulle vålla alla dem, vil-ka vant sig vid den nuvarande lagen-s uppställning, paragrafindelning och uttryckssätt. I allt fall bör utarbetandet av ett helt nytt lagverk i stället för BL anstå i avbidan på de ytterligare lagändringar, som torde bli en följd av nu pågående utredningar av frågorna om indragning av oförtjänt markvärdestegring och om fastighetsbildning.

Utredningen har därför valt att avstå från att framlägga förslag till en helt ny byggnavdslag samt *har i stället låtit sina förslag ta.for=men av änd- ringar på vissa särskilda punkter i den nuvarande lagen.

Ändringarna 'i det förfa'ttningsmaterial, som innefattas i nuvarande BS, blir ännu mera betydande än ändringarna i BL. Redan principen om li'k-

ställande av land och stad leder till att omkring hälften av paragraferna i BS måste ändras i ett eller annat h*änseende. Härtill kommer de ändringar, som förorsakas av utredningens ställningstaganden i fråga om bl.a. ut- ' formningen av detaljbes-tämmelserna om planläggning samt om upprät- tande och fastställande av utomplansbestämmelser ooh tomltindelning, ut- formningen av bestämmelserna om byggnaders yttre och inre anordnande. principerna för avgränsning av skyldigheten att söka byggnadslov, befogen- heten att meddela dispenser av olika slag samt byggnadsnämndernas or- ganisaltion. Genomförandet av dessa förslag innebär under alla förhållanden, att blott ett fåtal av bestämmelserna i nuvarande BS kan lämnas orubbade. Vid sådant förhållande anser utredningen det meningslöst att söka inarbeta reformerna i BS utan föreslår i stället att denna ersättes med en ny för— fattning. Härigenom blir det också möjligt att i författningstekniskt hän- seende ordentligt tillvarataga de betydande förenklingar, som utredningens tidigare framförda förslag i själva verket innebär. Vid utarbetandet av för— slag till en ny stadga efter de av utredningen förordade principerna har det visat sig, att dennas omfattning blir betydligt mindre än hälften av den nu- varande stadgans.

Byggnadsordningarna

Enligt nuvarande bestämmelser 'i BS skall byggnadsordning alltid finnas i städer och vissa sta—dsliknande samhällen. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av ett utav byggnadsstyrelsen upprättat normalförslag. Den antages av kommunens fullmäktige men skall för att bliva gällande fast- ställas av länsstyrelsen. Till vinnande av största möjliga enhetlighet i fråga om byggnadsordningarnas innehåll är stadgat, atlt förslag till byggnadsord— ning som avviker från byggnadsstyrelsens normalförslag icke får av läns- styrelsen fastställas med mindre byggnadsstyrelsen hörts i ärendet och till- styrkt avvikelsen. Avstyrker byggnadsstyrelsen, har länsstyrelsen, om den för sin del anser avvikelsen böra godltagas, att hänskjuta frågan om fast— ställelse till Konungen. —— I fråga om landet i övrigt äger länsstyrelsen, där så finnes erforderligt, utfärda byggnadsordning för område med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För vinnande av enhetlighet föreligger även (här av byggnadsstyrelsen till ledning upprättade normalför- slag.

Den med ovan angivna stadganden åsyftade enhetlighet-en i fråga om byggnadsordningarna kan sägas i allt Väsentligt hava ernåtts. Endast i re- lativt få fall har avvikelse från normalförslaget begärts och medgivits. De medgivna eller önskade avvikelserna rör endast mindre väsentliga ting.

För de byggande, speciellt för sådana företagare som bedriver verksam— het på flera orter, är det emellertid en avsevärd olägenhet att alltid behöva räkna med möjligheten av att byggnadsordningen kan innehålla »särbestäm—

?. i i'-

1'77 melser. I åtskilliga av de framställningar och yttranden, som inkommit till utredningen, har också ifrågasatts, om icke systemet med särskilda bygg- nads-ordningar bör kunna slopas.

Ett slopande a-V byggnadsordningarna förutsätter, att de bestämmelser i normalbyggnadsordningen, som befinnes böra bibehållas, överföres till nå- gon av de övriga byggförfattningarna. Det lokala inflytandet på bebyggelsens utformning kan i så fall säkra-s genom att byggnadsnämnden får en rikligt tillmätt befogenhet att medgiva undantag från de allmänna reglerna. En an- nan möjlighet att tillgodose samma syfte är att vissa av reglerna blott in— tages i byggnadsstyrelsens anvisningar i form av råd till byggnadsnämn- derna resp. de byggande. Möjlighet saknas sålunda icke att i annan form än genom särbestämmelser för skilda orter bereda skäligt utrymme för hän- synstagande till speciella ortsförhållanden, vilka bör beaktas vid planering och byggande, såsom klimatförhållanden, hävdvunnen god sed o.d.

Eftersom normalbyggnadsordningen i regel icke får frångås, kan kom- munernas befogenhet att antaga byggnadsordningar icke sägas innebära någon verklig lokal lagstiftningsmakt utan ger på sin höjd ett sken av en sådan. Ur kommunal synpunkt torde det därför knappast vara något mera framträdande intresse att befogenheten bibehålles. Av betydligt större värde är att de lokala organen —— byggnadsnämnderna — får ökade befogenheter att laga efter lägligheten genom att frångå de för riket i allmänhet gällande reglerna.

Det förtjänar emellertid anmärkas, att man på åtskilliga håll, bl.a. i några av de största städerna, ännu icke antagit och fått fastställd någon byggnadsordning i enlighet med bestämmelserna i gällande BS utan allt- jämt har byggnadsordningar, som stöder sig på äldre bestämmelser. I dylika äldre byggnadsordningar kan givetvis finnas föreskrifter, som icke alls överensstämmer med normalförslaget. Förhållandet är dock blott att be- trakta som ett provisorium, avsett att snara-st urpphöra. 'De bestämmelser i dessa byggnadsordningar, som är av mera särpräglad karaktär, rör ofta grannelagsrättsliga eller andra privaträttsliga förhållanden, sås-om skyldig- het att underhålla gemensamma murar, stängsel etc. Eftersom det måste anses tvivelaktigt, huruvida det överhuvud »är möjligt att reglera sådana frågor i denna ordning, kan giltig-heten av dylika föreskrift-er ofta sättas i fråga. Någon verklig uppgift torde de sällan ha att fylla, men de vållar ofta skada genom att skapa ovisshet om vad som är gällande rätt. Det synes därför enbart vara av godo, om de bringas att upphöra.

För visst särskilt fall, nämligen där stadsplan fastställts före ikraftträ- dandet av 1931 års byggnadsstadga, innehåller 174 & BS uttrycklig bestäm- melse om tillämpligheten av vissa föreskrifter i äldre byggnadsordningar. Detta specialfall "torde dock ej behöva hindra genomförandet av en i övrigt önskvärd reform utan bör regleras genom en lämpligt avpassad övergångs- bestämmelse.

Ett ytterligare skäl för att avskaffa byggnadsordningarna ligger i att dessa till stor del innefattar detaljföreskrifter, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen ofta behöver ändras. Föreskrifter av denna art har - snarast sin plats i byggn-adsstyrelsens anvisningar till BS.

Utredningen anser sålunda, att det icke behöver möta några allvarligare , betänkligheter att helt avskaffa byggnadsordningarna. Utredningen före- slår att så sker och har utarbetat sina författningsförslag från denna ut- 4 gångspunkt.

Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan

Ett annat komplex av byggbestämmelser innefattas i byggnadss'tyrelsens_ anvisningar till BS (BABS). Dessa anvisningar grundar sig på bemyndi-' gandeni 59, 61, 67, 69, 70, 74, 100, 101, 129, 134 och 172 55 BS. Av nämnda bestämmelser framgår, att anvisningarna, oavsett benämningen, i vissa de- lar är att anse som bindande för såväl byggnadsnämnderna som de by—g- ' gande.

Anvisningarna (byggnadsstyrelsens publikation 1950:1 med senare till- läggstryck) innehåller relativt detalj-erade föreskrifter av väsentligen tek- nisk natur angående utförandet av olika byggnadsdetaljer.

Anvisningarna är f.n. föremål för översyn inom byggnadsstyrelsen. Ar- betet härmed har pågått jämsides med och del-vis i samarbete med bygg- nadsutredningen. Samarbetet har främst avsett möjligheterna att utvidga anvisningarna, så att de kommer att innehålla alla de föreskrifter, vilka en byggande behöver känna till för att byggnaden i tekniskt hänseende skall komma att överensstämma med gällande föreskrifter på olika områden. Om denna tanke kunde förverkligas, skull-e man i praktiken ha kommit mycket nära det mål, som man inom byggnadskretsar sedan länge efter- strävat, nämligen att få alla föreskrifter angående byggnad—s utförande sam- lade i en enda publikation.

Därest byggnadsstyrelsens föreskrift-er och anvisningar kan göra-s så ut— tömmande, som nu förutsatts, möjliggöres också en viss nedskärning av de byggnadstekniska bestämmelserna i BS. Ändamålet med dessa blir då i huvudsak blott att ange den ram, inom vilken det tillkommer byggnadssty- relsen att meddela närmare föreskrifter. Eftersom dessa föreskrifter för sin giltighet fordra-r fastställelse av Kungl. Maj:t, torde det ej kunna invändas, att anordningen skulle innebära en olämplig delegation av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt.

En invändning, som synes mera bärande, är den att byggnadsstyrelsens j anvisningar i sin nuvarande form stundom lämnar utrymme för tvekan, & huruvida en viss föreskrift är avsedd att vara bindande för byggnadsnämn— derna och de byggande eller är av allenast rådgivande karaktär. Detta sam— '

manhänger i någon mån med utformningen av nuvarande bestämmelser i BS, vilka ej heller kan anses ge fullt klart besked på denna punkt. Utred- ningen kommer i det följande att föreslå ett förtydligande av stadgan i den- na del.

Mot byggnadsstyrelsens anvisningar har också stundom anmärkts, att de i vissa delar fått en sådan utformning att de knappast kan förstås av andra än personer med kvalificerad teknisk utbildning. Om de för framtiden skall fylla de uppgifter, som nyss förutsatts, fordras oavvisligen att åtminstone de bestämmelser, som avses vara bindande och ej allenast rådgivande, av- fattas så, att de blir mera lättillgängliga än fallet nu är.

Utredningen, som tar 'för givet att de angivna synpunkterna kommer att beaktas vid utarbetandet av nya anvisningar, har ansett sig böra ta fasta på de fördelar, som det innebär att få de byggnadstekniska bestämmelserna sammanförda på sätt förut nämnts. Vid utarbetandet av sina förslag har utredningen därför utgått från att så kommer att ske.

Föreskrifter i specialförfattningar

Då utredningen nu går in på frågan, i vad mån det är möjligt att med byggnadslagstiftningen införliva 'de bestämmelser om byggnader, som finns meddelade i olika specialförfattningar, torde det till en början vara nöd- vändigt att något närmare se efter, vilka de sakliga motiv varit, som en gång lett till att lagstiftaren brutit ut vissa frågor till särbehandling i stället för att sammanföra dem i ett enhetligt lagverk.

En omständighet, som härvid genast faller i ögonen, är att byggbestäm- melserna i BS och byggnadsstyrelsens anvisningar i huvudsak tar sikte blott på uppförande av nya byggnader, medan frågan om underhåll och för-bättring av det befintliga bostadsbeståndet fått en mera styvmod-erlig behandling. Om man däremot ser på de mera speciella byggnadsbestäm- melserna i andra författningar, är förhållandet snarast det motsatta. Så- som exempel kan anföras hälsovårdsstadgan och brandstadgan, vilkas inne- håll i stort sett kan sägas gå ut på att byggnadsbeståndet skall undergå en fortlöpande inspektion och åtgärder i samband därmed vidtagas för att bättra de brister, som påträffas.

Av skäl som närmare redovisats i 12 kap. är det icke möjligt att tänka sig att byggnadsnämnderna skulle i större omfattning kunna övertaga den löpande 'kontrollen över byggnadsbeståndet. Man måste därför utgå från att byggnadsnämndens uppgift även i fortsättningen huvudsakligen skall gå ut på att öva tillsyn över nyby-ggnadsföretag, medan däremot kontrollen över det befintliga byggnadsbeståndet i allt väsentligt bör ankomma på or— gan med mera speciella uppgifter, såsom hälsovårdsnämnder, brandmyn- digheter m.fl.

För de myndigheter och enskilda personer, Vilka har sin verk-samhet för—

lagd till något av de områden, som regleras i de nu åsyftade författningarna, är det givetvis av värde att ha de bestämmelser som rör verksamheten sam- lade i en eller ett fåtal författningar. Ett överförande till byggnadslagstift- nin-gen av alla bestämmelser, som på ett eller annat sätt rör byggnad-sverk- sam'heten, betyder att man i någon mån uppoffrar deras intressen till för- mån för byggintres-set. Det är icke utan vidare klart, att så bör ske. Till för- män för motsatt mening talar åtminstone det förhållandet, att flertalet spe- cial-författningar med byggnadsbestämmelser är relativt korta och lättöver- skådliga, medan däremot den egentliga byggnadslagstiftningen numera nått den omfattning och delvis är av så exklusivt teknisk karaktär, att det för en utomstående är mycket svårt att i denna utleta, vad som gäller i ett givet fall.

Vidare bör framhållas, att åtskilliga av byggbestämmelserna i olika för- fattningar i själva verket icke innebär några krav på byggnad-erna så- som sådana utan blott innehåller villkor för att en byggnad skall få använ- das till visst ändamål (bostad, arbetslokal, pensionat, livsmedelsbutik etc.). Vid tiden för byggandet är det alltid möjligt att exakt angiva det ändamål, till vilket en viss lokal är avsedd. Även om ett visst utrymme avses exem- pelvis till affärslokal, 'är det ofta vid tiden för byggandet ovisst, vilket slag av rörelse som kommer att bedrivas därstädes. Ur allmänekonomisk syn- punkt är det f. ö. ofta mindre lämpligt att affärslokaler får ett så speciali- serat utförande, att en framtida omställning försvåras. Ännu mera påtagliga är dessa synpunkter beträffande vissa andra typer av byggnader, t. ex. in- dustribyggnader, vilka ofta måste undergå betydande ändringar av anled- ningar, som icke kan förutses i förväg, t. ex. installerandet av nya maskiner eller annan omläggning i driften. De frågor, som sammanhänger med dylika mera speciella förhållanden, lämpar sig uppenbarligen icke för behandling inom byggnadslagstiftningen.

Det anförda visar, att man har anledning att framgå med varsamhet, när det gäller att till byggnadsförfattningarna överföra byggtekniska bestäm- melser i författningar på andra områden.

I många .fall är det svårt att till fullo överblicka de konsekvenser, som en stympning av en författning på ett specialområde medför. F. ö. är redan de författningstekniska of-ormligheter, vartill en konsekvent utrensning av byggbestämmelserna i olika författningar leder, ägnade att väcka betänk- samhet.

Utredningen ihar sett som sin uppgift att söka finna en lösning, som till— godoser de byggandes och byggmyn—digheternas behov av enhet i författ- ningsmaterialet utan att alltför mycket inkräkta på andras liknande in- tressen.

De bestämmelser i skilda 'specialförfattningar, som det :kan komma i fråga att föra över till byggförfattningarna, är genomgående av den speciella na-

tur, att de i allt fall ej har sin rätta 'plats i BS utan snarare i byggnad-s- s—tyrelsens anvisningar till stadgan. Vid det arbete med utarbetandet av nya anvisningar, vilket i samarbete med utredningen bedrives inom bygg- nadsstyrelsen, har de nu avhandlade spörsmålen varit föremål för särskild uppmärksamhet, och man har bl. a. sökt göra anvisningarna så utförliga, att de kommer att avse också en mångfald frågor, vilka f.n. är reglerade i specialförfattningar. I flertalet fall är anvisningarna betydligt mera detal- jerade än »de nuvarande författningshestämmelserna. I anslutning till ut- redningens förut framlagda förslag att till anvisningarna överföra en god del av de f.n. i BS givna bestämmelserna om byggandet har också den frå- gan aktualiserats, om det icke skulle vara möjligt att förfara på liknande ' sätt med de byggföreskrifter, som återfinnes i andra författningar. Där anvisningarna är av samma innehåll som motsvarande författningsföre— skrifter eller är utförligare än dessa, torde det vara tillräckligt med en kort upplysning härom i anvisningarna. I andra fall kan det måhända vara lämpligare att författningsbestämmelserna återgives ordagrant. Härigenom skulle anvisningarna utan större redaktionella ändringar komma att få karaktär av en fullständig handbok, inrymmande alla tekniska föreskrifter för byggnadsverksamheten.

Den nu skisserade metoden att komma till rätta 'med de byggnads'bestäm- mel-ser, vilka förekommer annorstädes än i de egentliga byggförfattning- arna, innebär givetvis ej, att man skrinlägger strävandena att avskaffa dylika särbestämmelser. I den mån det lyckas att genom anvisningarna till byggnadsstadgan genomföra en tillfredsställande reglering av de frågor, som avhandlas i en viss specialförfattning, blir de byggnadstekniska be- stämmelserna i denna obehövliga. Det är emellertid icke nödvändigt, att dessa omedelbart upphäves, utan frågan härom torde i regel kunna anstå till dess en revision av författningen blir aktuell av annan anledning.

Det bör dock framhållas, att byggnadsstyrelsen givetvis, så länge en all— män författningsbestämmelse är gällande, är förhindrad att i anvisningarna intaga något, som strider mot bestämmelsen, med mindre denna samtidigt upphäves.

Den nu angivna lösningen innebär uppenbarligen stora fördelar framför såväl det alternativ, som består i att man omedelbart ur diverse författ- ningar utrensar allt, som är av byggnadsteknisk natur, och det alternativ, som består i att frågan får förfalla. Utredningen har ansett sig böra ut- forma sin'a förslag i enlighet härmed.

För att närmare klarlägga konsekvenserna av detta ståndpunktstagande har man på begäran av utredningen inom byggnadsstyrelsen genomgå-tt samtliga de författningar som redovisats i 1 kap. av betänkandet och där- vid undersökt, i vad mån de till—ämnade nya anvisningarna till BS kommer att direkt strida mot någon bestämmelse i dessa författningar. Så har be- funnits vara fallet allenast med ett fåtal bestämmelser i stadgan angående

hotell- och pensionatrörelse, förordningen med vissa bestämmelser angåen- de film samt förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning. Skillnaden mellan dessa bestämmelser och de tilltänkta anvisningarna består väsentligen i olika regler för brandteknisk klassifi- kation av byggnader och lokaler. Eftersom utarbetandet av anvisningar i fråga om sådana speciallbyggnader som de nu avsedda fordrar åtskilligt arbete och tidsödande förhandlingar med vederbörande specialmyndigheter och andra, förefaller det mindre sannolikt att anvisningarna i dessa delar kommer att föreligga färdiga vid den tidpunkt, då en på utredningens för- slag grundad författning kan beräknas träda i kraft. De erforderliga för- fattningsändringarna vilka i huvudsak blott består 'i upphävande av ett antal bestämmelser i de nämnda specialförfattningarna — ställer sig rent författningstekniskt ytterligt enkla. Utredningen har därför ioke ansett det erforderligt att framlägga några konkreta förslag i dessa ämnen.

En fråga för sig utgör hälsovårdsstadgan, vilken f. n. är föremål för om— arbetning inom inrikesdepartementet på grundval av förslag, utarbetat av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Såväl gällande hälsovårdsstadga som förslaget innehåller ett flertal bestämmelser av byggnadsteknisk natur, vilka till stor del helt överensstämmer med motsvarande föreskrifter i BS. En dylik dubblering av förflattningsmaterialet är enligt utredningens mening principiellt fö'rkastlig. Någon större svårighet torde det ej behöva innebära att utbyta dem mot en föreskrift av mera allmänt innehåll, t. ex, att bygg- nad icke får nyttjas såsom bostad eller eljest såsom stadigvarande uppe- hållsplats för människor, med mindre den fyller skäliga krav i sanitärt hän- seende. Vidare synes böra stadgas, att vid bedömande av vad som är till- fredsställande skall beaktas vad i BS och med stöd därav föreskrivits an- gående ändring av befintlig byggnad. De bestämmelser i förslaget, vilka rör byggnads skötsel och underhåll m. m., bör givetvis bibehållas.

Ett förhållande, vilket ofta framställes såsom exempel på byggkrångel, är att man i reglementen för de kommunala affärsverken, t. ex. elverken, gasverken och vattenverken, uppställt detaljerade bestämmelser om beskaf- fenheten av rör och andra ledningar samt övriga anordningar, som får an- slutas till verkets huvudledningar, och att dessa bestämmelser är av högst olika innehåll i skilda orter. Det kan visserligen icke förnekas, att Vissa särbestämmel-ser kan vara nödvändiga på grund av lokala förhållanden. Uppenbart är emellertid att ett mycket stort antal, kanske de flesta dylika bestämmelser med fördel skulle kunna göras enhetliga för hela riket. Frå- gan kan dock icke lösas genom lagstiftning. I huvudsak är lösningen av frågan beroende på möjligheterna att genomföra en teknisk standardisering av materiel m. m. samt på de av frågan berörda kommunernas villighet att medverka till upphävande av onödiga särbestämmelser. Säkerligen är frå-

gan icke olöslig, om än lösningen måste förutsättas komma att fordra en lång och mödosam forsknings— och förhandlingsverksam'het.

Utredningen kan för sin del icke lämna något bidrag till lösande av frågan men förutsätter att den kommer att följas med uppmärksamhet av bygg— företagen och deras sammanslutningar samt av vederbörande organ på det kommunala planet.

Utredningens författningsförslag

I enlighet med det nyss anförda har inom utredningen upprättats ett förslag till lag om ändring av byggnadslagen den 30 juni11947 (nr 385). Utredningens ställningstagande i 8 kap. till frågan om sätteLför utförande av vissa gemensamhetsanordningar inom byggnadskvarter har nödvändig- gjort ett förslag till lag angående ändring i lagen den 3 september 1939 ( nr 608) om enskilda vägar. Härjämte framlägger utredningen, såsom förut nämnts, också ett förslag till byggnadsstadga, avsedd att ersätta nuvaran- de BS.

FJORTON DE KAPITLET

Specialmotivering till författningsförslagen

Förslaget till lag om ändring av byggnadslagen

14 5.

Den ändring, som föreslås, består i att befogenheten att medgiva dispens från det i paragrafen avsedda nybyggnadsförbudet, vilken f.n. tillkommer enbart länsstyrelsen, skall enligt Kungl. Maj:ts bestämmande kunna an- förtros även annan myndighet. Närmare bestämt avses att skapa författ- ningsmässigt underlag för bestämmelsen i 68 å förslaget till ny byggnads- stadga, enligt vilken dispens från förbudet under vissa förutsättningar skall kunna meddelas av byggnadsnämnd.

När-mare motivering till förslaget har givit-s i det föregående (5. 142).

15 5.

I denna paragraf föreslås dels en liknande ändring som den vid 14 5 om- förmälda och dels en ändring i fråga om giltighetstiden för sådant nybygg- nadsförbud, som avses i paragrafen. Ändringen i fråga om förbudet-s giltig- hetstid har till ändamål att möjliggöra enhetliga bestämmelser i detta hän- seende för land och stad (jfr 97 & samt s. 117).

26 5.

Här föreslås en avsevärd utvidgning av länsstyrelsens befogenhet att fast- ställa stads—plan och av stadsfullmäktiges möjlighet att till byggnadsnämn— den delegera sin befogenhet att antaga sådan plan. Ändringarna har moti- verats i det föregående (.s. 81).

28 och 29 55. Ändamålet med förslaget i denna del är att bereda större möjligheter i vissa fall att bilda fastigheter inom byggnadskvarter genom avstyckning i stället för att anlita den oftast mera tidsödande metoden med tomtindel- ning. Närmare motivering har lämnats i det föregående (s. 104). Jfr 37 och 155 55.

31 å. Förslagets innebörd med avseende å förutsättningarna för ändring av tomtindelning framgår av vad som yttrats å s. 107—111.

Utan särskilt omnämnande i lagtexten torde det stå klart, att vad som föreslagits i fråga om ändring av tomtindelning också gäller det fallet, att tomtindelningen upphäves utan att någon ny sådan indelning sättes i stället (jfr 34 ä 4 mom. förslaget till byggnadsstadga).

34 5.

Här föreslås en viss utvidgning av befogenheten för Kungl. Maj:t att med- , giva dispens från förbudet att bygga i strid mot stadsplan. Motiven till den i sålunda föreslagna lagändringen har redovisats i det föregående (5. 139).

Bestämmelsen om delegation av Kungl. Maj:ts dispensbefogenhet har un- dergått en viss omformulering i anslutning till vad utredningen tidigare (s. 142) yttrat om att dispensgivningen i regel bör kunna anförtros läns- styrelsen och byggnadsnämnderna. Jfr. 68 & förslaget till ny byggnads- stadga.

36 5.

Förslaget innebär att sådant nybyggnadsförbud som här avses skall kunna föreskrivas icke blot-t, såsom nu, av Kungl. Maj:t utan i vissa fall även av länsstyrelsen. Ändringen är att beteckna som en konsekvens av ändringen i 26 5.

37 &.

Utredningen föreslår här vissa eftergifter i det principiella förbudet att bygga på mark inom byggnadskvarter, vilken icke indelats till tomter. Ändringen, vilken bör ses i samband med de ändringar som [föreslås i 28, 29 och 155 55, har motiverats i det föregående (5. 104) .

38 5.

Den ändring, som utredningen föreslår, går ut på att befogenheten för Kungl. Maj:t att dispensera från här avsett nybyggnadsförbud skall kunna delegeras till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Motiven för änd- ringen är tidigare redovisade (s. 142) . Angående den omfattning, vari Kungl. Maj:t förutsättes komma att utnyttja delegationsmöjligheten, se 68 5 för- slaget till ny byggnadsstadga.

76 &.

Utredningen, som icke föreslår någon principiell ändring i BL:s stånd- punkt, att bygg-nadsplan i främsta rummet är ett planinstitut för land-s— bygden, vilket blott efter särskild prövning får komma till användning i stad, köping eller annat 5. k. stadsplanesamhälle (jfr s. 89), anser det dock lämpligt att i någon mån underlätta förfarandet, då stad vill införa byggnadsplan, och föreslår 'i sådant syfte att prövningen skall överflyttas från Kungl. Maj:t till länsstyrelsen (jfr s. 93).

På sätt framgår av den allmänna motiveringen (s. 94), föreslår utred- ningen att institutet utomplansbestämmelser får en ändrad innebörd bl.a. i det hänseendet, att bestämmelserna i princip skall vara av samma innehåll för alla utomplansområden. Förevarande paragraf avser att ge Kungl. Maj:t de befogenheter, som erfordras för att genomföra en sådan ordning. An— gående det sätt, på vilket dessa befogenheter avses bli utnyttjade, hänvisas till 3 kap. förslaget till byggnadsstadga.

78 5.

Den nuvarande föreskriften, som innebär att för område med fastställd generalplan icke får införa—s utomplansbestämmelser, vilka står i strid mot planen, låter sig icke utan ändring anpassas till den av utredningen före- slagna ordningen med »normaliserade» utomplansbestämmelser. Före- skriften i fråga föreslås därför utbytt mot ett stadgande av innebörd, att utomplansbestämmelser icke skall gälla i den mån de strider mot fastställd generalplan eller med andra ord att bestämmelserna i sådan plan alltid har företräde i fall av konflikt med utomplansbestämmelser.

79 5.

För dispens från det i denna paragraf stadga-de förbudet att företaga nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser gäller nu bl. a. det vill- koret, att nybyggnaden ej får avsevärt motverka syftet med bestämmel- serna. Vid genomförande av utredningens förslag att förenhetliga utom- plansbestämmelserna blir detta dispensvillkor närmast meningslöst och i allt fall mycket svårtolkat. Utredningen föreslår därför att det borttages.

80 5. Angående skälen till att utredningen anser sig böra föreslå upphävande av denna paragraf hänvisas till s. 118.

81 och 83 55. Härom hänvisas till 9 kap. (s. 120).

86 5.

I denna paragraf föreslås sådan ändring, att befogenheten att meddela dispens från där avsett nybyggnadsförbud'icke skall, såsom nu, tillkomma blott länsstyrelsen utan skall kunna av Kungl. Maj :t delegeras till annan myndighet. Angående den omfattning, vari möjlig-heten till delegation fö- reslås bli utnyttjad, se 68 5 förslaget till byggnads-stadga.

91 och 92 55. Angående motiven till att utredningen föreslår upphävande av de i dessa paragrafer givna föreskrifterna om nybyggnadsförbud hänvisas till allmän- na motiveringen (s. 118).

Förslaget går —— i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 78) —-— ut på att bestämmelserna om generalplan på lan- det skall helt överensstämma med bestämmelserna om generalplan i stad. De har därför kunnat i allt väsentligt få formen av hänvisningar till sist- nämnda bestämmelser (9—23 55).

106 5.

Den föreslagna ändringen i paragrafen består i slopande av den f. n. i andra stycket förekommande bestämmelsen om nybyggnadsförbud i avbi- dan på antagande eller ändring av stadsplan. Angående skälen till änd- ringen, se s. 118.

107—111 55.

Innebörden av de föreslagna ändringarna i dessa paragrafer är, i korthet uttryckt, att proceduren vid tillkomsten av en byggnadsplan uppdelas på tre led, nämligen planens upprättande genom byggnadsnämnden, dess an- tagande av kommunens fullmäktige (eller byggnadsnämnden) samt dess fastställande av länsstyrelsen. Skälen till denna omläggning av förfarandet har redovisats i den allmänna motiveringen (s. 85). Bestämmelsernas de— taljutformning ansluter nära till motsvarande stadganden om stadsplan.

Den nuvarande bestämmelsen i 111 5 om gäldande av kostnaden för upp- rättande av byggnadsplan har icke fått någon motsvarighet i förslaget. Eftersom förslaget leder till att man i fortsättningen kan i viss mening tala om ett byggnadsplanemonopol för kommunerna, har utredningen ansett sig kunna förutsätta, att frågan om gäldande av kostnaden för planens upp- rättande kommer att —— liksom vid upprättande av stadsplan _ kunna lösas genom avtal mellan kommunen och vederbörande markägare. Om avtal ej föreligger, torde utan särskild bestämmelse framstå som klart, att kost- naden skall gäldas av kommunen.

113 5.

I denna paragraf har ej vidtagits annan ändring än att skyldigheten att upplåta mark för där avsedda ändamål gjorts beroende av att kommunen gör framställning i saken. De sålunda föreslagna reglerna överensstämmer med vad som i närmast motsvarande hänseende är stadgat beträffande stadsplan (70 & BL).

Det har ifrågasatts, huruvida icke bestämmelser borde införas om att mark, som upplåtes jämlikt förevarande paragraf eller med stöd av 3 kap. lagen om enskilda vägar, utan särskilt medgivande av markägaren får nytt- jas för nedläggande av ledningar för vatten och avlopp, elektrisk ström m.m. Även utan en sådan bestämmelse torde emellertid få anses, att upp— låtelse av mark till väg i nu avsedda fall innefattar även rätt att bestämma,

om och i vad mån marken får användas för underjordiska ledningar, och att markägaren näppeligen kan i denna sin egenskap göra anspråk på nå- gon medibestämmanderätt, så länge upplåtelsen är gällande. Någon särskild bestämmelse härom torde följaktligen icke vara erforderlig.

119 och 120' 55. De nuvarande bestämmelserna i dessa paragrafer har i förslaget ersatts med en hänvisning till motsvarande i 77—79 55 föreslagna regler för stad (jfr s. 100). 120 5 utgår helt.

121 5. I första stycket av denna paragraf föreslås en redaktionell ändring i an- slutning till de i 77—79 samt 119 & föreslagna nya lagreglerna om utom- plansbestämmelser.

122 &. Här föreslås en liknande ändring som i 86 5.

123—125 55. Angående skälen till att utredningen föreslår upphävande av de i dessa paragrafer förekommande bestämmelserna om nybyggnadsförbud hänvisas til-l allmänna motiveringen (s. 118). Ändringen leder till att 125 5 helt utgår.

128, 129 och 131—133 55. Ändringarna 'i dessa paragrafer kan betecknas som huvudsakligen redak- tionella följdändringar till det vid årets riksdag framlagda förslaget till ny lagstiftning om kommunalförbund (jfr s. 73) .

134 &. Utredningen föreslår, att de i andra och tredje styckena av denna para- graf givna bestämmelserna om nybyggnadsförbud utgår ur lagen. Beträf— fande skälen härtill åberopas den allmänna motiveringen (s. 118).

149 5. Den föreslagna ändringen är av samma karaktär som de vid 128 m. fl. åå anmärkta ändringsförslagen.

150 och 151 55. Utredningen föreslår redaktionella ändringar .i anslutning till de i 77—79 samt 119 55 föreslagna reglerna om utomplansbestämmelser. Till vinnande av överensstämmelse med andra i byggnadslagstiftningen förekommande bestämmelser om fatalietider föreslås den i 150 € stadgade besvärstiden minskad från en månad till tre veckor.

I 151 5 har vad som handlar om särskilt förbud mot tätbebyggelse fått utgå med hänsyn till 'att utredningen föreslagit upphävande av bestämmel- sen i 123 5 om befogenhet för länsstyrelsen att utfärda dylikt förbud.

155 5.

Ändringen i denna paragraf — vilken sammanhänger med utredningens förslag till utökad användning av institutet avstyckning såsom instrument för fastighetsbildning inom områden med stadsplan — har berörts redan i den allmänna motiveringen (s. 106), vartill här hänvisas. *

157 5. Den föreslagna ändringen i paragrafen är av samma innebörd som de vid 150 och 151 55 anmärkta ändringsförslagen.

167 och 168 55. Ändringar i dessa paragrafer inskränker sig till att där gjorda hänvis- ningar till vissa lagrum i BL lämpats till förslagets paragrafindelning.

Övergångsbestämmelserna

Flertalet av de ändringar i BL, som utredningen föreslagit, är icke av beskaffenhet att påverka några redan bestående rättsförhållanden och lä- rer med hänsyn härtill icke tarva annan övergångsbestämmelse än en före- skrift om den tidpunkt, då lagändringarn-a skall träda i kraft.

I ett hänseende innebär förslagen dock en verklig rättsändrin—g, nämligen såtillvida som upphävandet av vissa bestämmelser om byggnadsförbud med- för upphörande av redan med-delade dylika förbud. Detta torde icke be- höva framhållas genom någon särskild övergångsbestämmelse. Likaledes torde det utan vidare vara klart, att den i 15 5 av förslaget införda för— längningen av giltighetstiden för förbud mot nybyggnad i avbidan på fast- ställelse av generalplan avser även förbud, som meddelats före lagstift- ningens ikraftträdande, såvida icke förbu-dets giltighetstid enligt förut gäl- lande bestämmelser redan gått ut, när nya lagen träder i kraft.

Förslaget innefattar betydande ändringar i förfarandet vid antagande och fastställande av generalplan på landet och av byggnadsplan. Om sådant förfarande redan inletts men ej ?h-unnit slutföras vid nya lagens ikraftträ— dande skulle, om annat ej föreskrives, lagändringarna leda till att hela för- farandet i regel måste göras om i enlighet med de nya bestämmelserna. För att undvika denna mindre tilltalande konsekvens föreslår utredningen en särskild bestämmelse, enligt vilken fråga om fastställelse av sådan plan som nu sagts eller om ändring av dylik plan skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, såvida förslag i frågan utställts till granskning före nya lagens ikraftträdande eller — beträffande byggnadsplan —— såvida sakägarna dessförinnan medgivit att utställningsförfarande ej tillämpas.

På sätt framhållits i 7 kap. föreslår utredningen att utomplansbestäm- melser, där sådana i framtiden införes, i regel skall vara av exakt samma innehåll. Den därmed åsyftade enhetligheten blir emellertid föga värd, om icke principen utsträckes att gälla även områden, för vilka utomplansbe— stämmelser fastställts med stöd av äldre rätt. En tänkbar möjlighet vore måhända att de äldre bestämmelserna genom ett särskilt stadgande auto- matiskt ersattes med de nya »normalutomplansbestämmelserna». Det före- faller emellertid mindre lämpligt att på så sätt generellt ersätta bestäm- melser, vilkas innehåll åtminstone formellt bestämts genom lokal-a beslut, med bestämmelser av helt annat innehåll. Härtill kommer det av utred- ningen tidigare påtalade förhållandet, att utomplansbestämmelser mången- städes införts även för områden, där något verkligt behov av sådana be— stämmelser icke föreligger, ooh att en omprövning av rutomplansområdenas utsträckning därför måste anses i hög grad påkallad. Utredningen föreslår, att kommunerna under en viss övergångstid, exempelvis två år efter för- slagets ikraftträdande, får tillfälle att ta ställning till frågan, huruvida de väljer att övergå till de nya bestämmelserna eller föredrager att icke ha några bestämmelser alls. Under den nämnda övergångstiden bör de äldre bestämmelserna alltjämt äga tillämpning i den mån de icke upphäves eller ersättes med bestämmelser enligt nya lagen. Vid utgången av den före- skrivna tiden bör emellertid alla då kvarstående äldre utomplansbestäm- melser upphöra att gälla.

I den proposition (nr 150) med förslag till ny lag om kommunalförbund. vilken framlagts för 1957 års riksdag, har såsom ett provisorium i avbidan på byggnadsutredningens förslag upptagits en bestämmelse om regionplane- förbund av innebörd att ledamöter i förbundsdirektion samt ledamöter och suppleanter i regionplanenämnd, vilka utsetts enligt förut gällande lag, skall tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, tjänstgöra de förra så- som förbundsfullmäk'tige samt de senare såsom förbundsstyrelse i förbun- det. Utredningen föreslår, att detta provisorium avvecklas genom en före- skrift om nyval i enlighet med bestämmelserna i den nya kommunalför- bundslagen, till vilken utredningens förslag i övrigt anpassats (jfr. 128, 129 samt 131—133 åå).

Förslaget till lag angående ändring i lagen om enskilda vägar

De föreslagna ändringarna i 1 och 2 åå har motivera-ts i 8 kap., vartill här hänvisas (s. 111).

I 71 5 andra stycket lagen om enskilda vägar finns en bestämmelse av innebörd att vägförening, i vars område ingår mark som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg, är pliktig att iordningställa och un- derhålla platsen samt att vad i 3 kap. sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla sådan allmän plats. Utredningens i 8 kap. redovisade överväganden in-

nebär bl.a. att i 25 av lagen bör inflyta en bestämmelse av innehåll att lagens bestämmelser om väg skall i tillämpliga delar gälla även vissa områ— den inom stadsplan, vilka icke kan räknas till väg i ordets vanliga bemär- kelse. Med hänsyn till bestämmelsernas nära släktskap med varandra an- ser utredningen att de bör placeras på samma ställe, lämpligen i början av lagen.

Med avseende å det sakliga innehållet i 71 å andra stycket förtjänar an- märkas, att bestämmelsen gäller blott om vägförening bildats och att möj- lighet sålunda icke föreligger att t. ex. låta en vägsamfällighet, som bildats enligt 2 kap., ombesörja iordningställande och underhåll av allmän plats ens om alla intressenterna äro ense därom. Lagens ståndpunkt är i denna del onödigt restriktiv och främjar icke genomförandet av byggnadsplan i sådana fall, då planområdet icke är tillräckligt stort för att motivera bil- dandet av en vägförening.

Av nu anförda skäl föreslår utredningen, att den nuvarande bestäm— melsen i 71 å andra stycket överflyttas till 2 5 och i samband därmed om- formuleras så, att den blir tillämplig även om väghållningen inom bygg- nadsplaneområde ordnas enligt bestämmelserna i 2 kap.

Förslaget till ny byggnadsstadga 1 5.

Vissa allmänna bestämmelser om byggnadsnämnd är givna i 75 första stycket och 160 & BL. Om möjlighet att utse två eller flera byggnadsnämn- der i lands-kommun stadgas i 107 5 BS. Jämliklt 108 5 BS kan under vissa förutsättningar kommunalnämnd tillika vara byggnadsnämnd, och enligt samma paragraf kan byggnadsnämndens åliggande stundom helt eller del- vis överföras på särskild tjänsteman, kallad byggnadsinspektör.

Utredningen anser lämpligt att en blivande byggnadsstadga inledes med en uttrycklig bestämmelse om att byggnadsnämnd skall finnas i varje kommun.

Den nuvarande bestämmelsen om att flera byggnadsnämnder kan utses inom samma kommun torde närmast vara motiverad av att det vid tillämp— ning av 1931 års byggnadsstadga var vanligt att utse en byggnadsnämnd för varje byggnadsplane- och utomplansområde i landskommunerna och att en sådan anordning ansetts kunna alltjämt bereda vissa fördelar vid övervakning av byggnadsverksamheten inom särskilt vidsträckta kommu— ner. De fall, då bestämmelsen fyllt ett behov, torde emellertid vara fåtaliga. I sådana fall torde syftet med bestämmelsen kunna tillgodoses genom att byggnadsnämnden uppdrager åt någon av sina ledamöter att med särskild uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten inom visst område av kom- munen. Förslaget går ut på att i varje kommun endast skall finnas en byggnadsnämnd.

ni

En särskild bestämmelse om att kommunalnämnden (kommunens sty- relse) tillika kan utgöra byggnadsnämnd torde bli överflödig, därest bestäm- melserna om byggnadsnämndens organisation och arbetssätt utformas i en- lighet med 45 förslaget, eftersom detta stadgande ger kommunen relativt fria händer när det gäller att bestämma byggnadsnämndens sammansätt- ning och t.o.m. möjliggör att kommunens styrelse och byggnadsnämnden består av exakt samma ledamöter.

Att låta byggnadsnämndens uppgifter helt eller delvis ombesörjas av sär- skild byggnadsinspektör var måhända tidigare en lämplig anordning i små kommuner, där arbetsuppgifterna icke motiverade tillsättande av en sär- skild byggnadsnämnd. Efter kommunindelningsreformen har emellertid frå- gan kommit i ett annat läge. Principiellt kan det icke anses lämpligt att verksamheten inom ett helt förvaltningsområde frikopplas från den kom- munala förvaltningsapparaten och uppdrages åt tjänsteman. Möjligheten härtill har f. ö. utnyttjats blott i ringa omfattning. Ett lämpligare sätt att tillgodose det behov, som den nuvarande bestämmelsen i ämnet avser att fylla, torde vara att byggnadsnämnden får möjlighet att i större omfattning delegera ärenden till sina tjänstemän (jfr. 7 5 i förslaget). I förslaget har därför icke upptagits någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om byggnadsinspektör.

2 5.

Bestämmelserna om de uppgifter, som tillkommer byggnadsnämnd i stad, ges i 4——8 55 BS. Dessa bestämmelser äger enligt 1005 BS motsvarande tillämpning för köping och municipalsamhälle, och jämlikt 1065 gäller stadgandena i 5—8 55 dessutom alla orter, för vilka stadsplan fastställts. Vad angår landet i övrigt är bestämmelser om byggnadsnämndens uppgifter givna i 1035 BS.

I de nämnda stadgandena göres en utförlig uppräkning av göromål, som skall ankomma på byggnadsnämnderna. Uppräkningen kompletteras där— jämte av mera allmänt hållna stadganden om skyldighet för nämnden att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter på byggnadsområdet och såvitt angår byggnadsnämnd i stad att jämväl i övrigt handhava de uppgifter som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

Även enligt utredningens mening är det lämpligt, att bland stadgandena om byggnadsnämnd upptages en bestämmelse, som på ett sammanfattande sätt anger nämndens funktion. I syfte att nedbringa författningsmaterialet och därigenom göra detta mera överskådligt bör dock denna bestämmelse göras så kortfattad som möjligt.

I förslaget har, i anslutning till nuvarande bestämmelser, till en början föreskrivits att byggnadsnämnden skall fullgöra vad som enligt BL, BS och övriga författningar ankommer på nämnden samt i övrigt handhava de upp—

gifter som i laga ordning överlämnas till denna. Den närmare exempli- fieringen av nämndens göromål har däremot ansetts böra göras mindre detaljerad än i nuvarande stadga och innefattar blott en allmänt hållen er- inran om nödvändigheten för nämnden att följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess omgivning samt föreskrifter om nämndens skyl- dighet att ombesörja erforderliga utredningar i frågor rörande planläggning, fastighetsbildning och byggnadsväsen samt om initiativrätt för nämnden i dylika frågor.

I anslutning till vad som yttrats i den allmänna motiveringen (12 kap.) har utredningen ansett det böra redan i förevarande centrala stadgande in- skärpas, att byggnadsnämnden icke blott är ett organ för myndighetsutöv— ning utan även ett serviceorgan till allmänhetens tjänst. I sådant syfte har i paragrafen intagits en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för nämnden att samarbeta med övriga myndigheter med närstående verksamhet och att lämna allmänheten råd och anvisningar i byggnadsfrågor.

Vidare har i paragrafen intagits en allmän föreskrift om skyldighet för nämnden att övervaka efterlevnaden av gällande föreskrifter om byggande, (1. V. s. i första hand stadgandena i BL och BS men även gällande planer och byggnadsförbud samt speciella byggföreskrifter, som utfärdats med stöd av stadgandena i BS. Beträffande föreskrifter utanför ramen för den egentliga byggnadslagstiftningen hänvisas till 58 5.

Jämfört med vad som nu gäller innebär de sålunda föreslagna bestäm- melserna en påtaglig utvidgning av verksamhetsfältet för byggnadsnämn- derna på den egentliga landsbygden, vilkas uppgifter f.n. väsentligen in- skränker sig att väcka förslag hos länsstyrelsen och kommunens fullmäk- tige. Skälen härför har utvecklats i »den allmänna motiveringen.

Det förtjänar framhållas, att bestämmelserna om byggnadsnämndens skyldighet att handhava vissa uppgifter hittills icke ansetts med nödvändig- het innefatta hinder för kommunen att anförtro någon av dessa uppgifter åt annat organ, om detta befinnes lämpligt. Sådant hinder torde föreligga blott i fråga om uppgifter, som innefattar myndighetsfunktion, t. ex. bygg- nadslovsgivningen. Vad däremot angår t. ex. byggnadsnämndens skyldig- het att vid behov upprätta förslag till plan för bebyggelsen, är det i prakti- ken icke ovanligt att hithörande uppgifter generellt eller i särskilt fall an- förtros åt en särskilt bildad nämnd eller delegation. Särskilt gäller detta generalplanearbetet, men metoden har ibland tillämpats även vid upprät— tande av stadsplan. Förslaget innebär härutinnan icke någon ändring i vad

1 som nu gäller.

3 5. I denna paragraf har upptagits mera speciella bestämmelser om skyl- dighet för byggnadsnämnden att i Vissa fall tillhandagå'allmänheten med

bevis eller intyg rörande förhållanden, som berör nämndens verksamhets- område.

Första stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet för byggnads- nämnden att på begäran tillhandagå med upplysningar rörande innehål- let av beslut, som meddelats rörande viss fastighet. Redan enligt gällande BS har byggnadsnämnden i åtskilliga fall befogenhet att meddela föreläg- ganden för fastighetsägare att vidtaga åtgärder med byggnader och andra anordningar på fastigheten. Dessa befogenheter har i förslaget bibehållits och i vissa hänseenden utvidgats. Särskilt är att nämna det föreslagna stad- gandet i 59 5 2 mom., enligt vilket byggnadsnämnden får befogenhet att i vissa fall förena beslut om byggnadslov med villkor att annan byggnad skall rivas, ombyggas eller ändras. För fastighetsköpare och kreditgivare kan det ofta vara av stor betydelse att utan omgång kunna få reda på om något dylikt beslut meddelats beträffande fastigheten. En skyldighet för bygg- nadsnämnden att tillhandagå med officiellt intyg i saken torde knappast ens i de största städerna behöva bli betungande för nämnden, eftersom an- talet av de beslut, som här avses, är relativt ringa. Utredningen har därför ansett sig böra förorda en bestämmelse av sådan innebörd.

Bestämmelserna i andra stycket har en viss motsvarighet i 8 5 nuvarande BS, varest stadgas dels skyldighet för byggnadsnämnd eller annan myndig- het, som stadsfullmäktige bestämmer (oftast fastighetsnämnd, fastighets— kontor eller byggnadskontor), att upprätta förteckning av viss beskaffen- het över envar fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden utgiva bidrag till kostnad för gata och dels skyldighet att på begäran tillhanda- hålla skriftlig upplysning i de hänseenden som skall framgå av förteck— ningen. Enligt vad utredningen inhämtat har det i praktiken visat sig med- föra svårigheter att upprätta dylik s. k. gatukostnadsförteckning, som i allo fyller de i stadgan uppställda kraven (jfr. byggnadsstyrelsens publikation 195512 med anvisningar rörande gatukostnadsförteckning), och bestäm- melsen torde därför endast i ett fåtal fall ha länt till efterföljd. Det oaktat torde byggnadsnämnderna ha kunnat någorlunda tillfredsställande full- göra sin skyldighet att på anfordran meddela uppgifter angående omfatt- ningen av tomtägares förpliktelser genom att vid behov verkställa under- sökning i varje särskilt fall. Den föreskrivna, ganska omfattande registre- ringsskyldigheten erfordras således icke ur de enskilda intressenternas synpunkt. Däremot har kommunerna givetvis ett starkt intresse av att för— , fallna bidrag behörigen indrives. Detta utgör dock knappast tillräckligt skäl ; för att i en författning av BS:s karaktär intaga detaljföreskrifter om kom- munernas sätt att ordna sin bokföring. Utredningens förslag går ut på att .. de nuvarande bestämmelserna om gatukostnadsförteckning slopas men att däremot bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgift om enskild fastig— hetsägares förpliktelser bibehålles.

I tredje stycket har influtit föreskrifter om skyldighet i vissa fall för i

byggnadsnämnden att på begäran tillhandahålla s.k. nybyggnadskarta. Nå- gon motsvarande skyldighet finnes icke föreskriven i nu gällande stadga. Däremot är i 77 och 136 525 stadgad skyldighet för den som söker byggnads- lov att vid ansökningen foga sådan karta. I praktiken lärer denna bestäm- melse inom städer och andra större orter nästan genomgående ha tilläm- pats så, att byggnadsnämnden på begäran tillhandahållit fastighetsägaren karta, som fyllt kraven på nybyggnadskarta. Brukligt har också varit, att nämnden vid utfärdandet försett kartan med anteckningar om förhållan- den, som bör särskilt beaktas vid planerande av byggnadsföretag och pröv- ning av ansökningar om byggnadslov, t. ex. om förefintliga vatten— och av- loppsledningar, plushöjder samt speciella föreskrifter, som enl-igt gällande plan skall iakttagas vid byggandet (jfr. 77 5 BS). I [själva verket har till- handahållande av nybyggnadskarta härigenom blivit ett mycket viktigt led i den service, som byggnadsnämnderna består allmänheten. Lämpligt synes vara att denna praxis kommer till uttryck i själva stadgan på det sättet, att byggnadsnämnderna i viss omfattning får sig ålagt att tillhandahålla ny- byggnadskarta åt fastighetsägare eller annan intressent, som begär sådan. I fråga om områden med stadsplan torde skyldigheten kunna göras undan- tagslös. Vad beträffar andra bebyggelseområden måste beaktas, att bygg- nadsnämnderna mångenstädes icke har de personella resurser, som en dylik bestämmelse förutsätter. Upprättandet av nybyggnadskartor fordrar ofta att nymätning verkställes. Visserligen kan byggnadsnämnderna i regel på- räkna bistånd av den statliga lantmäteriorganisationen, men även dennas resurser är begränsade. Inom bebyggelseområden, som icke är av utpräglad tätortskaraktär, är behovet av tillgång till detaljerad karta icke alltid så trängande, att det bör tillgodoses på bekostnad av andra arbetsuppgifter. Någon ovillkorlig skyldighet att tillhandahålla nybyggnadskarta torde där- för icke böra föreskrivas i dessa fall, men utredningen föreslår en bestäm- melse, som rekommenderar byggnadsnämnderna att, där det lämpligen kan ske, tillhandahålla nybyggnadskarta även för fastighet inom område utan stadsplan.

Närmare föreskrifter angående beskaffenheten av nybyggnadskarta torde böra utfärdas av lantmäteri-styrelsen. Bestämmelse härom ges i 77 5.

4 5. I 10—12 samt 104 och 10655 gällande BS ges föreskrifter om byggnads- nämnds sammansättning, val av ledamöter i nämnden, sammanträden, ord- ning för beslut m.m.

Byggnadsnämnd i stad skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnads- ordningen bestämmes att antalet ledamöter skall vara tre. Av ledamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga. Vidare ges föreskrif- ter om ledamöternas kvalifikationer, i vilket hänseende bl. a. stadgas, att

praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörs- mål bör vara företrädd samt att den magistratsvalde ledamoten såvitt möj— ligt bör vara lagfaren. Byggnadsnämnd på landet skall bestå av tre leda- möter, såvida ej länsstyrelsen bestämt, att antalet skall vara fem. Av leda- möterna utses en av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige. Med avseende å personvalet rekommenderas bl. a. att praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål blir företrädd i nämnden. _— Övriga hithörande bestämmelser är lika för stad och lands- bygd. Bl. a. ges bestämmelser om mandatperioder, om ersättare för ledamot, om obehörighet att vara ledamot eller ersättare, om ledamots och ersättares rätt till avsägelse, om ordförandeskapet i nämnden, om tid för samman- träde, beslutförhet, omröstning, förande av protokoll och protokolljustering.

På sätt framhållits i den allmänna motiveringen föreligger enligt utred- ningens mening icke någon anledning att vidare göra skillnad mellan stad och landsbygd i de hänseenden, varom nu är fråga, och bestämmelserna i förevarande paragraf avser därför liksom övriga bestämmelser 1 kapitlet _ både stads- och landskommuner.

Vidare innebär förslaget att samtliga ledamöter i byggnadsnämnden skall utses av kommunens fullmäktige. Magistratens resp. länsstyrelsens nuva— rande uppgift att utse en ledamot av nämnden föreslås sålunda bortfalla, och kommunalborgmästare blir icke längre självskriven ledamot. Bestäm- melserna härom har troligen från början haft till syfte dels att ge de nämn- da myndigheterna en viss kontroll över nämndens verksamhet och dels att tillgodose behovet av juridisk sakkunskap hos nämnden. Av dessa argu- ment torde kontrollsynpunkten snarast stå i strid mot moderna kommunal- rättsliga principer. Att nämnden i vissa fall kan ha behov av juridisk sak- kunskap är däremot obestridligt, men behovet är knappast mera träng- ande på detta område än på många andra sådana. Behovet kan i förekom- mande fall tillgodoses på annat sätt än genom ledamotskap i nämnden. F. ö. leder ej heller de nuvarande bestämmelserna alltid till att behovet blir till- godosett. !Magistratsvald ledamot är väl i regel jurist, och detsamma är fal- let med kommunalborgmästaren. Däremot är den ledamot, som utses av länsstyrelsen, enligt vad utredningen inhämtat endast sällan jurist. Det förefaller därför icke att vara något alltför långt gående steg att slopa såväl bestämmelserna om att viss ledamot'skall utses på annat sätt än genom kommunens fullmäktige som ock kravet på juridisk kompetens hos någon eller några av ledamöterna."

Vad nu sagts om behovet av juridisk sakkunskap gäller även i viss mån behovet av speciell sakkunskap i byggnadsfrågor. Uppenbarligen har nämn- den behov av sådan sakkunskap, men behovet lärer böra tillgodoses på annat sätt än genom en ovillkorlig regel om viss kompetens hos nämndens leda- möter (jfr. 5 5).

Utredningen har _ i syfte att främja kravet på samordning mellan nämn- dens verksamhet och den kommunala verksamheten i övrigt, främst bo- stadspolitiken och den allmänna hälsovården också övervägt att föreslå en bestämmelse om att en av ledamöterna i byggnadsnämnden tillika skall vara ledamot av kommunens styrelse och att en ledamot tillika skall vara le- damot av hälsovårdsnämnden. Mot en bestämmelse av sådant innehåll möter knappast någon erinran ur de nyss anförda synpunkterna. Det oaktat har utredningen stannat vid att icke föreslå någon sådan anordning. Anledningen härtill har närmast varit den, att anordningen skulle bli svår att upprätt— hålla vid proportionellt val. Dessutom torde man även utan särskild före— skrift kunna förvänta, att kravet på samordning med verksamheten inom kommunens styrelse och hälsovårdsnämnden kommer att till fullo inses och beaktas av den kommunala valkorporationen, kommunens fullmäktige.

Det anförda innebär, att utredningens förslag i nu behandlade delar kun- nat bringas att helt överensstämma med motsvarande i kommunallagen givna bestämmelser om kommunens styrelse.

Helt i överensstämmelse med kommunallagen står också förslagets be- stämmelser om antalet ledamöter och suppleanter, allmänna valbarhetsvill- kor, verkan av valbarhetens upphörande, rätt till avsägelse, suppleanters in- kallande till tjänstgöring, val av ordförande, vice ordförande och ordfö- rande för tillfället, ställe och tid för sammanträden, suppleanters tjänst- göring och underrättande, beslutförhet, jäv, beslutsförfarande, förande av protokoll, reservation, emottagande av framställningar, skyldighet för ord- förande att svara för arkivvården, ansvar och skadeståndsskyldighet samt ersättning till ordförande och ledamöter.

I ett hänseende har det dock ansetts ofrånkomligt att göra ett avsteg från förebilden i kommunallagen, nämligen vad angår möjligheten att välja tjänsteman hos kommunen till ledamot av byggnadsnämnden. Reglerna för kommunens styrelse (7 och 32 55 kommunallagen) går -i sådant hänseen- de ut på att till ledamot icke kan väljas den, vil-ken såsom föredragande hos styrelsen eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den ledande ställningen inom kommunen-s samfällda förvaltning, och ej heller i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens förvaltningsområde hörande verk. En motsvarande tillämpning av dessa bestämmelser skulle bl. a. leda till att kommunalborgmästare resp. kommunalkamrer i regel bleve obehörig att vara ledamot. Detta resultat finner utredningen icke lämpligt med hänsyn till behovet inom nämnden av juridisk och förvaltningsteknisk sakkunskap samt till önskemålet att knyta byggnadsnämnden närmare de kommunala förvaltningsorganen. De all- männa principer, som ligger till grund för kommunallagens nyssnämnda bestämmelser, motiverar i själva verket icke att regeln om obehörighet utsträckes längre än till dem, som har till åliggande att inför nämnden svara

för utredningen och handläggningen i övrigt av de ärenden, vilka ankom— mer på nämndens prövning. Om obehörighetsregeln avfattas i enlighet med vad nu sagts, kommer den —— på sätt framgår av en jämförelse med anmärk- ningarna vid 55 här nedan i regel icke att bli tillämplig på andra än stadsarkitekt, stadsplanechef, byggnadsinspektör, stadsingenjör och kans— lichef eller annan kommunal befattningshavare, som fullgör motsvarande göromål. I allt fall får kommunerna möjlighet att genom avfattningen av instruktioner och reglementen för sina tjänstemän reglera föredragnings- skyldigheten så, att ett olämpligt resultat av obehörighetsregeln undvikes. Utredningen har därför ansett, att bestämmelserna i ämnet lämpligen kan ha den utformning, som nyss skisserats, och har utformat sitt författ- ningsförslag i enlighet härmed.

Ett annat område, där bestämmelserna icke kan få samma innehåll som närmast motsvarande regler i kommunallagarna, gäller frågan om besvär över byggnadsnämnds 'beslut (jfr. allmänna motiveringen, s. 171). Härom hänvisar utredningen till 72 5 i förslaget och anmärkningarna vid nämnda paragraf.

Vad speciellt angår skyldigheten att vårda byggnadsnämndens arkivalier bör vidare framhållas, att vid sidan av de kommunalrättsliga reglerna gäller vissa särbestämmelser, bland vilka särskilt bör nämnas 5 5 1 mom. kungörelsen den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätnings- väsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer.

I fråga om Stockholm innehåller förslaget en speciell bestämmelse med hänvisning till den särskilda kommunallagen för sagda stad.

5 5.

I denna paragraf ges bestämmelser om befattningshavare, som skall fin- nas hos byggnadsnämnden. Vissa motsvarigheter till bestämmelserna åter- finnes i 13, 100, 101 och 105 55 BS. Enligt dessa nu gällande stadganden skall byggnadsnämnd i stad till sitt biträde ha stadsarkitekt. Det ankommer på stadsfullmäktige att bestämma, vilka befattningshavare i övrigt som skall finnas hos nämnden, samt på nämnden att antaga och entlediga be- fattningshavarna. Bestämmelserna för byggnadsnämnd i stad äger mot- svarande tillämpning för byggnadsnämnd i s. k. stadsplanesamhälle. Annan byggnadsnämnd skall såvitt möjligt till sitt biträde ha en byggnadskon- sulent. För behörighet till befattning såsom stadsarkitekt eller byggnads- konsulent uppställes vissa kompetenskrav.

De frågor, för vilkas handläggning byggnadsnämnderna mera regelmäs- sigt har behov av specialiserad sakkunskap, kan lämpligen indelas i föl- jande grupper, nämligen planfrågor, fastighetsbildningsfrågor, frågor om byggnadernas gestaltning och inpassande i planen samt konstruktionsfrå-

gor. Inom var och en av dessa grupper kan dessutom uppkomma juridiska frågor.

I större och medelstora städer är det vanligt att sakkunskap inom vart och ett av de nämnda ämnesområdena finnes företrädd bland byggnads- nämndens personal. I en väl utbyggd organisation finnes sålunda planar- kitekt för planärenden, stadsingenjör för mätningsväsendet, stadsarkitekt för frågor om byggande, byggnadsinspektör för konstruktionsfrågor samt jurist som sekreterare hos byggnadsnämnden. I de största kommunerna har det ofta visat sig nödvändigt att utöka organisationen att omfatta åtskilliga befattningshavare inom de olika ämnesgrupperna. De allra största städerna har en organisation, som omfattar en betydande personal inom varje grupp.

Som motsats härtill må nämnas det stora antal landskommuner, där byggnadsverksamheten icke är av den omfattning, att den motiverar en hel- tidsanställd befattningshavare för någon av de angivna grupperna av åren- den. Det behov, vilket i regel framstått som mest trängande, har varit att få tillgång till arkitekt och därnäst att få tillgång till speciell konstruk- tionsteknisk sakkunskap. Ofta har kommunerna slagit sig samman och an- ställt personal med tjänstgöringsskyldighet i flera kommuner (distrikts- arkitekter etc.). Behovet av särskild sakkunskap på övriga områden har ofta kunnat fyllas genom att man haft möjlighet att anlita befattnings- havare i statlig tjänst eller privata företagare. Närmare bestämt har man för planfrågorna anlitat konsulterande arkitekter eller ingenjörer, distrikts- arkitekter samt i icke ringa omfattning distriktslantmätare eller annan per— sonal inom lantmäteriets distriktsorganisation. Fastighetsbildningen har ge— nomgående skötts av lantmäteriet. För byggnadsfrågor har man anlitat distriktsarkitekten, där sådan funnits, och i viss omfattning konsulterande arkitekt. För bedömande av konstruktionsfrågor har man i allmänhet fått lita till den granskning som kunnat ske genom distriktsarkitekter eller mot- svarande personal. I särskilda fall har man fått anlita utomstående expert.

Inom de kommuner, som icke kan sägas tillhöra vare sig de större eller de mindre är personaltillgången mycket varierande, beroende bl. a. på hur kännbart behovet framträtt samt på kommunens möjligheter att draga till sig kompetent folk för de olika uppgifterna.

Sammanfattningsvis kan sägas, att personal med arkitektutbildning i regel finnes anställd i större och medelstora städer samt i viss omfattning, mestadels såsom distriktsarkitekter, även i mindre städer, köpingar och landskommuner. Särskild personal för mätning och fastighetsbildning fin- nes i regel i städerna och ibland även i köpingarna. I övrigt ombesörjes hit— hörande göromål av lantmäteriets distriktsorganisation (dock att grund- kartor ibland upprättas av konsulterande ingenjörer). Personal med sär- skild konstruktionsteknisk utbildning finnes i de flesta större och medel- stora städer. (Icke sällan är dock hefattningshavaren formellt anställd hos drätselkammaren) .

Med hänsyn till bristen på kvalificerade arkitekter och ingenjörer är det angeläget, att den personal med utbildning på dessa områden, som finns tillgänglig, utnyttjas i de orter, där behovet är mest framträdande. I all— mänhet är behovet störst inom sådana samhällen, som är stadda i stark utveckling. Huruvida bebyggelsen äger rum inom stadsplan eller med an- litande av annat planinstitut är däremot ur denna synpunkt av mindre be— tydelse. Inom många områden med stadsplan har bebyggelsen stagnerat, medan åtskilliga områden utan stadsplan är föremål för intensiv exploate- ring. De nuvarande bestämmelserna kan därför knappast sägas vara ägnade att främja en ändamålsenlig fördelning av de tillgängliga personella re- surserna.

Av det förut anförda framgår, att behovet av teknisk sakkunskap ickc kan anses tillgodosett enbart genom att hos byggnadsnämnden finnes an- ställd person med stadsarkitekts kompetens. Givetvis är det icke tänkbart, att varje byggnadsnämnd skulle kunna skaffa sig permanent tillgång till särskild expertis på alla specialområden inom byggnadsfacket. Emellertid har det sedan länge stått klart, att det åtminstone inom orter, där bygg— nadsverksamheten är av någorlunda stor omfattning, fordras tillgång både till sakkunskap i planerings- och byggnadsfrågor och till mera specialiserad sakkunskap i konstruktionsfrågor.

Utredningen anser det lämpligt, att önskemålet om tillgång till expertis på båda de nämnda områdena kommer till uttryck i en blivande byggnads— stadga. Liksom nu bör författningen upptaga vissa kompetenskrav för be- fattning såsom stadsarkitekt, och vid sidan därav bör för byggnadsinspektör uppställas krav på särskild utbildning och praktisk erfarenhet i konstruk- tionsfrågor. Däremot finner utredningen varken behövligt eller lämpligt att föreslå någon bestämmelse, som gör det till en ovillkorlig skyldighet för kommunerna att tillhandahålla sådan personal. Dylika mot kommu- nerna riktade tvångsbestämmelser representerar en förlegad uppfattning. I stället föreslår utredningen i anslutning till vad som i den allmänna mo- tiveringen anförts om önskemålet att decentralisera beslutanderätten i bygg— nadsärenden —— regler av innebörd att befogenheten att medge dispens från gällande bestämmelser för byggnadsverksamheten _ vilken f. n. i huvudsak är förbehållen Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen — i stor omfattning skall kunna överföras på byggnadsnämnden under förutsättning att denna har tillgång till befattningshavare med nyss angivna kvalifikationer (jfr. 68 5). Bestämmelser av sådan innebörd är enligt utredningens mening bättre ägnade än formellt tvingande föreskrifter att i erforderlig omfattning sä— kerställa behovet av teknisk sakkunskap hos byggnadsnämnderna.

Inom utredningen har i detta sammanhang diskuterats frågan om en viss skärpning av de nuvarande kompetenskraven för stadsarkitekt. När- mast har frågan aktualiserats av en den 17 mars 1956 dagtecknad framställ- ning från Svenska arkitekters riksförbund, vari bl.a. framställts önskemål

om att anställning såsom stadsarkitekt bör föregås av väl vitsordad arki— tektverksamhet beträffande såväl planverksamhet som husbyggnadsprojek- tering under en längre tid, minst cirka fem år, samt därutöver administra- tiv erfarenhet, förskaffad genom tjänstgöring vid byggnadsstyrelsen, läns- arkitektkontor eller på annat likvärdigt sätt under minst ett år. Utred- ningen biträder i princip önskemålet att stadsarkitekt bör ha tillräcklig praktisk erfarenhet på olika områden, men anser att det av förbundet fram- lagda, mycket långtgående förslaget i nuvarande läge icke kan förverkligas med hänsyn till rådande brist på personal med den önskade kompetensen. Genom formuleringen av utredningens förslag har emellertid inskärpts, att kravet på praktisk erfarenhet bör ställas relativt högt.

Vad angår byggnadsinspektörerna må framhållas att de arbetsuppgifter, som ankommer på sådan befattningshavare, hittills icke sällan kunnat full- göras av stadsingenjör som fått sin grundläggande utbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket. En dylik lösning, som möjliggör att kommunen för ändamålet får tillgång till en väl kvalificerad tekniker, vill utredningen rekommendera med avseende å sådana stadsplanesamhällen, där mätnings- väsendet och tillsynen över byggandet icke är av den omfattning, att någon- dera-uppgiften ensam motiverar en heltidsanställd befattningshavare.

I utredningens författningsförslag har liksom i nuvarande BS _ in- flutit en bestämmelse om dispens från det uppställda kravet på viss kom- petens för stadsarkitekt. Dispensbefogenheten, som f.n. är förbehållen Kungl. Maj:t, har av praktiska skäl föreslagits skola överflyttas till bygg— nadsstyrelsen.

Vad angår personalen inom mätningsväsendet är bestämmelser givna an- norstädes än 'i BS, nämligen i fastighetsbildningslagstiftningen och författ- ningar i anslutning därtill. I förslaget har intagits en erinran om att före- varande gren av byggnadsnämndens verksamlhet reglerats i andra författ- ningar.

De nuvarande bestämmelserna om byggnadskonsulent har ansetts kunna utgå med hänsyn till den avfattning, som paragrafen erhållit.

Experterna hos utredningen Borg, Snellman och Wannfors har som sin uppfattning framhållit, att bestämmelserna om sakkunniga biträden åt byggnadsnämnd bort utformas i närmare anslutning till nu gällande regler för att bilda ett bättre underlag för det fortsatta utbygganudet av sakkunnig- institutionen, vilket skulle underlätta möjligheterna för en vidgad decentra- lisering av beslutanderätten och den utökning av planläggningsverksam- heten, som vore nödvändig för en fortsatt rationalisering av byggandet.

6 5. Enligt 155 BS skall stadsarkitekt alltid vara tillstädes vid byggnads- nämndens sammanträden, och detta gäller under viss förutsättning även åtskilliga andra till nämnden knutna tjänstemän. Länsarkitekten, förste

provinsialläkaren m. fl. angivna tjänstemän äger rätt att närvara vid nämn- dens sammanträden, deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt få sin mening antecknad till protokollet.

Den ursprungliga grunden till sistnämnda stadgande torde vara att man velat åvägabringa en viss kontroll över byggnadsnämndernas arbete. Så- som sådan torde den dock icke vara av större värde, då de tjänstemän det gäller knappast torde ha tid att närvara vid nämndernas sammanträ- den. Numera får den också anses skäligen onödig och kan därför uppfattas närmast såsom ett intrång i nämndens ställning, vilket dessutom i ogynn- samma fall kan verka fördröjande på nämndens arbete. Tvekan kan också råda om vilka tjänstemän som bör tagas med i uppräkningen, därest stad- gandet skulle bibehållas. Under senare år har tillkommit en rad tjänstemän, vilka på samma sätt som de ovan åsyftade har mer eller mindre intresse av och samhörighet med byggnadsnämndens verksamhet, t.ex. vägdirek— tören, länsbostadsdirektören, länsarbetsdirektören och distriktsingenjören för vatten- och avloppsfrågor. Tydligt är, att det skulle te sig orimligt och kunna för nämndens arbete bli ytterst betungande om de nu uppräknade, jämte de i 15 5 andra stycket angivna tjänstemännen alltid skulle äga del- taga i nämndens sammanträden och överläggningar samt få sin mening antecknad till protokollet. Även om icke några alltför allvarliga praktiska olägenheter hittills försports med den nuvarande ordningen, torde själva svårigheten att begränsa kretsen av dem det gäller utgöra motiv för att ändring bör ske.

Utredningen håller för sin del före att ett borttagande av rätten för vissa tjänstemän att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden icke_innebär någon alltför betydande förändring i sak. Byggnadsnämnderna kommer helt visst att finna det angeläget att rådgöra med vederbörande tjänstemän i tveksamma eller viktigare frågor, där gemensamma intressen föreligger, och vid behov kalla dem till sina sammanträden. Man .torde knappast kunna tänka sig att en byggnadsnämnd skulle motsätta sig en uttrycklig begäran från någon av de ifrågavarande tjänstemännen att få framlägga sina synpunkter inför nämnden. Speciellt vad angår kommunens egna tjäns- temän, t. ex. brandchef, h*äls-ovårdstjänstemän m. fl., torde det få anses som alldeles ofrånkomligt för vederbörande föredragande att se till att nämn- den får kännedom om deras synpunkter på sådana frågor, som rör deras verks'amhetsområden. För alla parter torde också denna lösning te sig n-a- turligare och riktigare än den nuvarande ordningen, över vilken onekligen vilar ett visst drag av tvång ooh förpliktelse som eljest är främmande för sådant samarbete, varom här är fråga.

Av nu anförda skäl föreslår utredningen en bestämmelse, enligt vilken blott stadsarkitekt, stadsplanechef, stadsingenjör, mätningsman, bygg- nadsinspektör och annan befattningshavare, som har till åliggande att före- draga ärenden hos nämnden, får obetingad rätt att deltaga i dess över-

läggningar. Beträffande dei nuvarande författning uppräknade och övriga statliga tjänstemän föreslås, att dessa skall äga samma rätt i fall, då bygg- nadsnämnden kallat dem till deltagande i sammanträde, medan däremot deras rätt att okaIlade deltaga i sammanträdena bortfaller.

7 5.

I denna paragraf behandlas möjligheterna för byggnadsnämnd att i vissa fall delegera sin beslutanderätt till särskild ledamot av nämnden eller tjänsteman hos denna.

Närmaste motsvarighet i nu gällande BS återfinnes i 14 5. Enligt detta stadgande, som blott avser byggnadsnämnd i stad och annat s.k. stads— planesamhälle, kan länsstyrelsen på framställning av nämnden uppdraga åt stadsarkitekt eller annan tjänsteman hos nämnden att besluta bifall till ansökningar i ärenden av uteslutande teknisk art eller av ringa vikt. Så- dant beslut skall protokollföras och snarast anmälas hos nämnden.

Behovet av ett stadgande, som möjliggör att beslutanderätten delegeras från samfällda byggnadsnämnden till ledamot av nämnden, särskilt bildad avdelning av denna eller tjänsteman hos nämnden är, enligt vad utred— ningen erfarit vid sina förfrågningar, föremål för ganska delade meningar. På vissa håll förfäktas, att verksamhetensomfattning gör det till en prak- tisk omöjlighet för nämndens ledamöter att taga ställning till varje särskilt ärende och att delegation i någon form därför är alldeles nödvändig. I andra orter även sådana med omfattande byggnadsverksamhet _ anser man att en tillräckligt omsorgsfull beredning av ärendena och eventuellt en förberedande handläggning av dessa inför nämndens ordförande eller ett särskilt arbetsutskott inom nämnden gör det möjligt att nedbringa nämn- dens arbetsbörda så avsevärt att någon delegation av beslutanderätten icke erfordras. I ett hänseende stämmer uppfattningarna överens, nämligen där- utinnan att tyngdpunkten i förfarandet, om ärendenas antal blir mera be- tydande, i allt större omfattning kommer att ligga på det arbete, som ut- föres av nämndens tjänstemän.

Det nuvarande systemet, som blott i begränsad omfattning ger möjlighet till delegation, har i praktiken visat sig kunna fungera någorlunda tillfreds- ställande. Reglerna i BS avviker emellertid betydligt från vad som i 43 och 45 55 kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse och om nämnder för särskilda förvaltnings- eller verkställighetsbestyr. Det synes lämpligt att så långt möjligt åstadkomma enhetlighet härutinnan. De nuvarande reg- lerna kan f. ö. betecknas som mindre tillfredsställande för de enskilda le- damöterna i byggnadsnämnderna, som i många fall tvingas att formellt ta ansvar för beslut, vilkas lagenlighet och lämplighet de icke har någon möj- lighet att bedöma.

Det system, som redan nu tillämpas i de större orterna, kan sägas gå ut på att flertalet ärenden i realiteten avgöres under beredningen men att

beslutet därefter anmäles för nämnden och formellt stadfästes av denna. En reform efter de nyss antydda linjerna torde i enlighet härmed böra gå ut på att de i författningen givna möjligheterna till delegation utvidgas att omfatta alla ärenden av rutinkaraktär och att byggnadsnämnden således får en laglig möjlighet att befria sina ledamöter från skyldigheten att ta ståndpunkt i sak till varje sådant ärende. Givetvis bör dock alla beslut an— mälas hos nämnden, så att denna får möjlighet att öva kontroll över det sätt, varpå verksamheten handhaves, och ingripa om praxis visar tendenser att utveckla sig på ett sätt som står i strid mot dess intentioner.

Det nu skisserade systemet överensstämmer till sina grundlinjer med motsvarande bestämmelser i kommunallagen . Beträffande detaljerna torde dock några avvikelser från förebilden visa sig erforderliga. Kommunalla- gens bestämmelser går ut på att i princip alla ärenden kan delegeras utom frågor som rör framställning eller yttrande till kommunens fullmäktige. För byggnadsnämnden, som förutsättes stå i nära kontakt icke blott med övriga kommunala organ utan även med de statliga myndigheter, som hand- lägger byggnadsärenden, bör ett motsvarande undantag gälla i fråga om yttrande till länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Lämpligt synes också att i författningen införa en uttrycklig föreskrift om att vitesföreläggande blott får givas av samfällda byggnadsnämnden. Slutligen torde genom en allmänt hållen bestämmelse böra inskärpas, att delegation av beslutanderätten icke får äga rum i ärenden, som är av principiell innebörd eller eljest av större vikt.

Mot de sålunda föreslagna reglerna om rätt till delegation kan måhända invändas, att dessa är väl allmänt hållna. Emellertid är ju stadgandet blott avsett att ange ramen för vad som är tillåtet och icke att direkt ligga till grund för avfattningen av kommunala beslut om delegation. Av stadgan- dets avfattning torde framgå, att i sådant beslut bör genom uppräkning eller på annat sätt tydligt angivas de grupper av ärenden, i vilka beslutande- rätten skall utövas av annan än byggnadsnämnden samfällt. Det bör t. ex. icke anses tillåtet att generellt delegera alla ärenden med undantag av dem, som anges i förevarande paragraf, utan beslutet bör positivt redovisa de grupper av ärenden, som delegationen skall avse.

Fråga är f.ö. om det icke blir nödvändigt att härutöver i någon form skapa garantier för att innehållet i byggnadsnämndernas delegationsbeslut står i full överenskommelse med författningen och blir så klart avfattade, att tvekan ej behöver råda om deras närmare innebörd. Byggnadsnämnder- nas beslut får ofta mycket omfattande ekonomiska konsekvenser. Såsom exempel kan nämnas, att ett beslut om byggnadslov i regel har till följd att fastighetsägaren träffar avtal om leveranser till det tillämnade företaget, samt om utförande av arbeten för detta. Även hans leverantörer träffar må- hända åtskilliga dispositioner på grund därav. Att rygga dylika avtal och dispositioner är ofta omöjligt och leder i varje fall till svåra ekonomiska

.: .- I.Å-__L_=S_. ::..—.:.

förluster för byggherren. Det vore därför högst betänkligt, om ett meddelat byggnadslov skulle kunna i efterhand förklaras ogiltigt av formella skäl, t.ex. att själva delegationsbeslutet är olagligt eller att vederbörande be- fattningshavare vid beslutet om byggnadslov överskridit den befogenhet han har på grund av delegationen. Sådan bör därför så långt möjligt und- vikas. Den enda utväg som härvid står till buds lärer vara att byggnads- nämnds beslut om delegation underkastas något slag av överprövning ge- nom annan myndighet.

I kommunallagen är frågan beträffande kommunens styrelse reglerad så, att fullmäktige kan i reglemente för styrelsen inom vissa gränser bestämma om rätt till delegation. Beslut om antagande av reglemente skall emellertid underställas länsstyrelsens prövning (435). I fråga om s.k. fakultativ nämnd föreligger inom vissa gränser rätt till delegation, om kommunens fullmäktige beslutat tillerkänna nämnden sådan rätt (45 5). I senare till- komna författningar med speciella bestämmelser av kommunalrättslig natur synes man ha följt den förebild, som kommunallagens bestämmelser om fakultativa nämnder erbjuder, och sålunda gjort rätten till delegation be- roende på beslut av kommunens fullmäktige utan att fordra underställning till länsstyrelsen. (Se t. ex. 8 5 tredje stycket lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp).

Att medgivande av kommunens fullmäktige kräves för rätt till delega- tion är förklarligt, när fråga är om ett kommunalt organ, som i nämnvärd omfattning omhänderhar medelsförvaltning. Vad däremot angår byggnads- nämnden, som icke har någon dylik uppgift av betydelse, kan frågor om de- legation av nämndens beslutanderätt knappast sägas vara av sådant intresse ur kommunens synpunkt, att fullmäktige har någon anledning att befatta sig därmed. Vad som erfordras är sålunda icke en kontroll ur kommunal synpunkt utan en ren legalitetskontroll.

Med denna sin uppfattning kan utredningen icke förorda, att bestäm- melserna om delegation av byggnadsnämndens beslutanderätt avfattas efter förebild av lagen om socialhjälp utan föreslår, att byggnadsnämnden skall äga fatta beslut i delegationsfrågor utan att därtill inhämta medgivande av kommunens fullmäktige, men att byggnadsnämndens beslut för att bliva gällande skall underställas länsstyrelsens prövning. Det bör framhållas, att principen om underställning av delegationsbeslut icke är främmande för kommunallagen utan har en nära förebild i dess nyss refererade bestäm- melser om kommunens styrelse.

8 5.

Den här föreslagna bestämmelsen om avgifter, som byggnadsnämnden skall äga utkräva för ritningsgranskning, besiktning m.m., har en viss förebild i 171 5 gällande BS men avviker därifrån i det hänseendet, att för- slaget för rätt att utkräva avgifter icke obetingat uppställer villkoret att byggnadsnämnden har biträde av stadsarkitekt eller annan sakkunnig.

Däremot förutsättes givetvis att avgifterna skall stå i skäligt förhållande till kommunens utgifter för byggnadsnämndens verksamhet och de kost- nader, som kan anses belöpa på den begärda åtgärden. Önskvärt är att en viss grad av enhetlighet eftersträvas såväl i fråga om taxornas konstruk- tion som beträffande själva 'avgiftsbeloppen. Till ledning för länsstyrelserna vid fullgörande av uppgiften att fastställa taxor finnes redan nu ett av byggnadsstyrelsen utfärdat normalförslag, vilket emellertid med hänsyn till inträffade förskjutningar i kostnadsläget icke är att beteckna som helt aktuellt. En omarbetning av detta normalförslag torde under alla förhål- landen vara erforderlig.

I paragrafen har vidare såsom andra stycke influtit en hänvisning till vad som särskilt är stadgat angående avgifter för åtgärder av befattnings- havare inom mätningsväsendet. Härmed avses gällande lantmäteritaxa och stadsmätningstaxor.

Enligt 1 5 förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen skall byggnadsnämnd i stad eller köping, liksom de statliga myndigheter- na, uttaga lösenavgi'ft för vissa av nämnden utfärdade expeditionshand- lingar. Utredningen har inhämtat, att de belopp, som på detta sätt inflyter till städernas och köpingarnas kassor, är jämförelsevis blygsamma. Mången- städes torde man helt underlåta att uttaga lösen. Ändamålet med bestäm- melsen torde icke heller i främsta rummet vara att bereda städerna och köpingarna någon inkomst utan snarare att i någon mån begränsa nämn— dens expeditionella göromål. En bestämmelse med sådant syfte är emeller- tid knappast mera behövlig för byggnadsnämnden än för andra kommunala myndigheter. Någon anledning att göra skillnad mellan städer och köpingar samt övriga kommuner i fråga om rätten till avgift föreligger enligt ut- redningens mening icke. Det inkomstbortfall för vissa städer och köpingar, som ett upphävande av bestämmelsen skulle medföra, kan med lätthet kom- penseras vid utformningen av taxan för byggnadslov, besiktningar och andra åtgärder. Utredningen vill därför förorda, att bestämmelsen om lösen upphäves. Efltersom frågan har nära samband med motsvarande spörsmål beträffande hälsovårdsnämnd och med hänsyn till åtgärdens enkla beskaf— fenhet har utredningen emellertid icke ansett nödigt att utarbeta något för- fattningsförslag i ämnet.

9 5.

Till detta stadgande _ vilket inleder kapitlet om planläggning — har sammanförts vissa bestämmelser, som är gemensamma för alla planinsti- tut och som jämväl i övrigt ansetts vara av den karaktär, att de försvarar en placering i början av kapitlet.

I första stycket av paragrafen har influtit en allmänt hållen deklaration om att syftet med all bebyggelseplanering är att främja en ur allmän syn- punkt ändamålsenlig utveckling inom det område, som planeringen avser.

På sätt framhållits i den allmänna motiveringen, ankommer planerings- verksamheten i första hand på kommunala organ. Med erkännande av alla de fördelar, som denna ordning innebär, bör det beaktas att förhållandet medför viss risk för att man i planläggningsarbetet allför ensidigt fäster sig vid ortens särskilda problem och icke tillräckligt uppmärksammar vik- ten av att även beakta förhållandena inom angränsande orter och sådana intressen som är gemensamma för riket i dess helhet. Det har därför synts utredningen lämpligt att i den inledande bestämmelsen också inskjuta en erinran om att man vid bebyggelseplaneringen självfallet skall göra en rim— lig avvägning mellan de olika allmänna — statliga och kommunala — intres- sen, som gör sig gällande i det särskilda fallet. Att även enskilda intressen skall tillbörligen beaktas framgår redan av bestämmelsen i 4 5 BL, men det har synts lämpligt att införa en erinran därom också i förevarande para-

, graf.

I andra stycket har upptagits en bestämmelse, vari redogöres för de syn-

l punkter, som bör vara vägledande, då det vid planeringen skall avgöras,

vilka områden som skall avses för olika ändamål. Bestämmelser av liknande innehåll återfinnes i gällande BS beträffande generalplan under 17 5, be- träffande stadsplan under 26 5, beträffande byggnadsplan under 117 5 samt beträffande regionplan under 1575. Utredningen har sökt att utan saklig ändring sammanfatta dessa till ett enhetligt stadgande.

I 285 1 mom. andra stycket gällande BS är beträffande stadsplan före- skrivet, att byggnadsverksamheten icke bör genom detaljerade stadsplane- bestämmelser kringgärdas i vidare mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet. Jämlikt 118 5 BS gäller bestämmelsen i tillämpliga delar också byggnadsplan. Den princip, som sålunda kommit till uttryck, nämligen att planerna bör göras enkla med undvikande av_ onö- dig detaljreglering, bör enligt utredningens mening utgöra en ledande syn- punkt vid all planeringsverksamhet. En bestämmelse, motsvarande de nu refererade stadgandena i BS, har därför fått inflyta såsom ett tredje stycke i denna paragraf.

10 5.

Här behandlas institutet regionplan. Av skäl, som närmare angivits i den allmänna motiveringen (s. 72), har utredningen i förevarande sammanhang begränsat sig till att föreslå en bestämmelse om regionplanering, vilken i allmänt hållna ordalag anger de krav, som bör ställas på utredningen i planärendet. Beträffande själva pla- nen innefattar förslaget blott föreskrift om att denna skall, i den mån så erfordras med hänsyn till dess syfte, på ett överskådligt sätt angiva vilka områden som avses för olika ändamål.

Vidare föreslås, i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande 1585 1 mom. BS, vissa föreskrifter om avfattningen av regionplanekarta och re-

gionplanebestämmelser. Dock upptager förslaget icke någon motsvarighet till de nuvarande detaljbestämmelserna om kartans skala m.m. Utan sär- skild föreskrift lärer vara uppenbart att planen bör utformas så, att det som däri skall klarläggas framställes på ett tillräckligt tydligt sätt och att plan- författaren härvid bör förfara på sätt som befinnes lämpligast i det särskilda fallet.

11 å. Härom hänvisas främst till den allmänna motiveringen (s. 73) . De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna om generalplan kan, jämte bestämmelserna i 9 5, sägas i allt väsentligt motsvara de nuvarande föreskrifterna i 17 och 18 55 samt 19 5 2 mom. BS. Anmärkas må, att någon direkt motsvarighet till den nuvarande föreskriften i 17 5 andra stycket BS om att mark vid generalplanering kan uttryckligen undantagas från tät- bebyggelse icke ansetts behövlig m-ed hänsyn till att ämnet är uttömmande reglerat i 9 5 tredje stycket BL.

Beträffande de i paragrafen givna föreskrifterna om generalplanekarta och generalplanebestämmelser hänvisas till vad som vid 10 5 yttrats rö- rande regionplan.

12 5. Bestämmelser om hur stadsplan bör vara beskaffad är f.n. givna i 26— 2955 samt vissa delar av 305 BS. Bestämmelserna innefattar en utförlig uppräkning av vad som bör iakttagas vid planens upprättande.

I överensstämmelse med de tankegångar, som redovisats i den allmänna ,motiveringen (s. 79) innehåller utredningens förslag icke någon mera ut- förlig minneslista över vad en stadsplan kan tänkas böra innehålla. I stäl- let kan bestämmelserna i förslaget sägas innefatta en redogörelse i kort- fattad form för de synpunkter, som bör vara ledande vid planeringsarbetet.

I 1 mom. anges inledningsvis, att stadsplan skall tillgodose de anspråk, som ur olika synpunkter kan ställas på en väl ordnad bebyggelse. Att en avvägning härvid ofta måste äga rum mellan vad som kan vara önskvärt och vad som av ekonomiska skäl är möjligt att genomföra, har ansetts sj älv- kl—art. ' '

Vidare redovisas i 1 mom. de synpunkter, som enligt utredningens me- ning bör anläggas på frågor rörande markanvändningen. Det har härvid särskilt betonats, att marken alltid bör utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt sätt. Bland de intressen, som bör beaktas, har först nämnts samfärdseln och trafiksäkerheten. Vidare har framhållits kravet på trygg— het mot brandfara och de krav, som bör uppställas ur sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt. En föreskrift har också'upptag'its om att hänsyn skall tagas till bestående äganderättsförhållanden, fastighets'grän'ser och

. ”in.” .,;

andra omständigheter, som kan inverka på planens genomförande. Samt- liga dessa föreskrifter har nära motsvarigheter i nuvarande stadga.

Till förslaget har också med en viss formell jämkning överförts den i 265 andra stycket BS förekommande bestämmelsen om att stadsplan icke får avse större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid.

Bland de detaljbestämmelser i BS, vilka ej överförts till förslaget, bör sär-skilt nämnas de i 26 5 första stycket 3) samt 7—12) givna föreskrifterna om avlopp, sättet för anordnande av gator och andra trafikleder samt skyl- dighet att sörja för anordnande av torg och andra öppna platser, plante- ringar m.m. Efter den utveckling, som planväsendet numera undergått, torde det för dem, som bär ansvaret för planeringen, vara uppenbart att de nuvarande bestämmelserna utgör minimikrav och att man i många fall bör ställa anspråken högre än som följer av bestämmelserna i BS. Slopan- det av detaljföreskrifterna är ägnat att medge en smidigare tillämpning efter omständigheterna i det särskilda fallet. Denna synpunkt blir av sär- skild vikt om stadsplaneinstitutet i en framtid skulle i större omfattning än hittills komma till användning för att reglera tätbebyggelse på den egentliga landsbygden.

I 2 mom. av paragrafen ges närmare bestämmelser hur en stadsplan bör vara beskaffad.

De föreslagna bestämmelserna om stadsplanekarta har en nära mot- svarighet i 30 5 nu gällande BS (jfr. även 27 5 BS). Förslaget innebär jäm- fört med dessa bestämmelser en förkortning genom att detaljföreskrifter om kartans skala m.m. uteslutits. Av 77 5 i förslaget framgår att lantmäte- ristyrelsen förutsättes komma att meddela föreskrifter i dessa hänseenden beträffande s.k. grundkarta, vilken kan sägas utgöra stommen till stads- planekartan. I övriga hänseenden torde det vara tillräckligt att byggnads— styrelsen till ledning för planförfattarna utfärdar råd och anvisningar rö- rande lämpliga beteckningar på stadsplanekartor m.m. Sådana anvisningar finnes f.ö. redan utgivna (hyggnadsstyrelsens publikation 195022).

Vad härefter angår frågan om utformning av stadsplanebestämmelser innebär utredningens förslag att man i princip bibehåller de nuvarande reglerna i 28 och 29 55 BS. Emellertid har utredningen sökt ge dessa en mera sammanträngd form. Det bör betonas, att uteslutningen av Vissa ut- tryck i uppräkningen av vad som kan tänkas böra regleras i denna ord- ning icke avser någon saklig ändring. Sålunda bör t. ex. den omständig- heten att i förevarande paragraf icke nämnes något om anordnande av tomtplats eller stängsel ej fattas så, att det för framtiden anses omöjligt att reglera hithörande ämnen genom stadsplanebestämmelser. Anledningen till denna uteslutning är blott att en dylik reglering ansetts i allmänhet icke vara erforderlig med hänsyn till de stadganden i ämnet, som influtit i 5 kap. av förslaget. '

Å andra sidan har med hänsyn till frågans ständigt växande aktuali- tet — i förslaget införts en erinran om att i stadsplanebestämmelser kan bestämmas ett största antal källarvåningar, som får inredas i byggnad.

13 5.

Bestämmelser om hur byggnadsplan skall vara beskaffad är f.n. givna i 117—120 55 BS.

På sätt anförts i den allmänna motiveringen har utvecklingen alltsedan byggnadsplaneinstitutets tillkomst år 1931 gått i riktning mot en alltmera vidsträckt användning av institutet. Bl.a. har byggnadsplanen alltsedan år 1947 fått ensam fylla behovet av ett enklare planinstitut för små för- hållanden ooh har sålunda bl. a. övertagit den funktion, som förut fylldes av institutet avstyckningsplan. Byggnadsplan användes emellertid också för att reglera mera utvecklad tätbebyggelse.

Att byggnadsplanen skulle få ett vidsträckt tillämpningsområde var sä- kerligen icke helt oförutsett vid tiden för 1947 års lagstiftning. De når- mare bestämmelserna i BS om byggnadsplan har också utformats på ett så smidigt sätt, att de kan komma till användning både vid en enklare och vid en mera detaljerad planläggning. Den enda invändning, som möjligen kan riktas mot bestämmelserna, är att de i många fall icke ger någon avsevärd ledning när det gäller att avgöra, hur långt man vid en planläggning bör gå i fråga om detaljreglering. Denna olägenhet torde dock vara en ofrånkomlig konsekvens av det vidsträckta tillämpningsområdet och lärer f.ö. mildras efterhand som erfarenheterna vidgas.

Förslagets bestämmelser om byggnadsplan har avfattats i anslutning till vad som nu gäller. Liksom i fråga om övriga planinstitut har emellertid eftersträvats att undvika någon längre uppräkning av vad planen hör inne- hålla. I ändamål att så långt det är möjligt framhålla vad som skiljer bygg- nadsplanen från stadsplanen har något kraftigare än i det motsvarande stadgandet om stadsplan betonats vikten av att man vid planens upprät- tande tar hänsyn till bebyggelsens art och omfattning, äganderättsförhål- landena samt framför allt markägarnas förmåga att genomföra planen. De i nuvarande stadga upptagna särskilda villkoren för att i byggnadsplan skall få intagas mark för jordbruksändamål och om förbud mot att upp- göra byggnadsplan så, att den onödigtvis hindrar eller försvårar jordbruk, skogsbruk eller annan dylik näring, har i förslaget bibehållits i princip oförändrade.

14 5. Denna paragraf inleder det avsnitt i kapitlet, som handlar om tillväga- gångssättet vid upprättande, antagande och fastställande av plan. Förfarandet vid upprättande av planförslag är endast i ringa mån detalj- reglerat i BS. Häru'tinnan skiljer sig BS från författningarna på andra när-

. m .-_.Jn.—a 59.5:

stående områden, t. ex. jorddelningslagstiftningen och lagen om enskilda vä- gar, vilka innehåller utförliga bestämmelser med ändamål att bereda enskil- da sakägare och andra intressenter tillfälle att framlägga sina synpunkter redan på ett förberedande stadium och att kontinuerligt följa förfarandet. I allmänhet skall förfarandet ta form av en förrättning under ledning av särskilt utsedd författningsman, och sakägarnas yttranderätt utövas före- trädesvis vid särskilda sammanträden, som det åligger förrättningsmannen att hålla.

Teoretiskt vore det ingalunda otänkbart att en liknande ordning infördes för handläggning av flertalet planeringsfrågor. (En ansats till dylik reg- lering kan f. ö. sägas vara gjord genom den i 1145 BS givna bestämmelsen om sammanträde med sakägarna vid handläggning av vissa frågor om upp- rättande av byggnadsplan). Att så ej skett torde främst bero på att plan- frågorna ofta berör ett mycket stort antal sakägare och att förrättnings- formen därför i många fall skulle visa sig tungrodd. Detta skäl är så tungt vägande, att utredningen för sin del ej vågar förorda övergång till för- rättningsformen. Markägarnas och andra enskilda sakägares anspråk på att få anföra sina synpunkter på de för dem stundom vitala frågor, som sammanhänger med upprättande av en plan för bebyggelsen, torde i stället, liksom nu, böra så långt möjligt tillgodoses på annat sätt, främst genom föreskrifter om att upprättade planförslag skall under viss tid utställas till allmän granskning, innan de får antagas och fastställas, samt genom lämp- ligt utformade bestämmelser om underrättelser till sakägarna.

Den omständigheten att några tvingande regler icke givits om att sak- ägarna skall höras redan i samband med det förberedande planarbetet och om sättet härför innebär dock givetvis icke att en planförfattare får under- låta att skaffa sig kännedom om deras uppfattning i de aktuella frågorna. Vad som förekommit i vissa planärenden synes ge vid handen att denna viktiga synpunkt icke alltid beaktas. Detta är betänkligt framför allt med hänsyn ,till sakägarnas anspråk på rättssäkerhet men även ur andra syn- punkter. Ett planförslag, vilket till'kommit som en ritbordsprodukt utan sakägarnas medverkan, möter gärna stark kritik i samband med utställan- det. Detta leder till dröjsmål, som med större förtänksamhet kunde ha und- vikits. Ofta uppstår också onödiga svårigheter i samband med plangenom- förandet.

Utredningen föreslår en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för den, som upprättar förslag till plan, att därvid i erforderlig omfattning samråda icke blott med kommunens styrelse och de statliga planorganen utan även med andra myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, vilka kan ha ett väsentligt intresse i saken. För att möjliggöra kontroll över att bestämmelsen iakttages föreslås härjämte i 165 en föreskrift om skyldig- het att vid planförslaget foga redogörelse för vad som i sådant hänseende åt- gjorts. Det bör framhållas, att en viss motsvarighetitill den sålunda före-

slagna bestämmelsen återfinnes i 20 5 1 mom. första stycket BS, vilket stad- gande dock endast avser generalplan.

Nämnas bör vidare, att förslaget icke upptager någon motsvarighet till de i 195 1 mom. och 305 1 mom. BS givna bestämmelserna om särskild kompetens för den, som upprättar förslag till generalplan eller stadsplan. Dessa bestämmelser torde allmänt tolkas på det sättet, att hinder icke möter att antaga och fastställa en plan, vilken uppgjorts av person utan den an- givna behörigheten, för såvitt förslaget sakligt sett är utan anmärkning. Bestämmelserna är därför i själva verket blott att betrakta som råd till byggnadsnämnder och andra att icke för planläggning anlita annan än den, som 'är fullt kompetent att handhava uppgiften. Mot bestämmelserna kan vi- dare anmärkas, att de liksom alla legala kompetensregler är väl stela. De garanterar icke att en planförfattare, som innehar den angivna kompeten- sen, alltid är lämpad för en mera krävande uppgift men framstår kanske i andra fall som överdrivet stränga. Givetvis avser utredningen icke, att man i allmänhet bör sänka kraven på kompetens hos stadsplaneförfattarna. Emellertid borde man icke behöva hysa några allvarligare farhågor för att avsaknaden av en legal kompetensregel kommer att i större omfattning medföra att krävande planläggningsuppdrag anförtros åt personal med otill— räckliga kvalifikationer. F.n. är läget snarare sådant, att en viss konkur- rens uppstått om arbetskraft med särskild skolning på området. Utred- ningen har därför ansett att kompetensreglerna utan olägenhet kan av- varas.

15 5.

De här upptagna bestämmelserna om att förslag till stadsplaner och byggnadsplaner skall vara grundade på kartmaterial av viss beskaffenhet samt innefatta utredning om fastighets- och äganderättsförhållanden m.m. har nära förebilder i 305 2 mom. och 1205 1 mom. BS. Från dessa före- bilder skiljer sig förslaget i huvudsak blott därutinnan, att det ej upptager några närmare bestämmelser om grundkartans beskaffenhet och sättet för dess upprättande utan förutsätter, att hithörande frågor regleras genom 'tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av lantmäteristyrelsen (jfr. 77 5). Vidare har det nu stadgade kravet på att fastighetsförteckningen skall vara upprättad av person med särskilda kvalifikationer ändrats därhän, att den blott behöver vara bestyrkt av sådan person.

16 5.

Givet är att de myndigheter, på vilka prövningen av ett planärende an- kommer, därvid behöver ha tillgång till åtskillig utredning utöver den, som innefattas i själva planförslaget. Bestämmelser om den utredning, som skall fogas vid planförslagen, är givna beträffande generalplan i 19 5 3 mom., be- träffande stadsplan i 30 5 4 mom., beträffande byggnadsplan i 120 5 3 mom. '

| I , . l i

samt beträffande regionplan i 158 5 2 mom. BS. Gemensamt för alla plan- instituten är att förslag till plan skall åtföljas av beskrivning över förslaget samt den ytterligare utredning, som kan erfordras för förslagets prövning”. Härjämte ges vissa detaljföreskrifter av något olika innehåll. I fråga om generalplan, stadsplan och regionplan är stadgat, att förslag skall vara åt— följt av motivering. Förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall vara åtföljt av bl. a. särskild utredning beträffande vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening. Vid förslag till bygg- nadsplan skall vidare fogas de till grundkartan hörande mätnings- och beräkningshandlingarna.

Hithörande föreskrifter har i förslaget sammanförts till en gemensam bestämmelse, varvid såsom mönster i huvudsak tjänat de nuvarande före- skrifterna rörande stadsplan. Genom formuleringen har framhållits, att ut- redningens omfattning och beskaffenhet bör lämpas efter ändamålet med planläggningen och omständigheterna i övrigt. Speciellt har betonats nöd- vändigheten av att de ekonomiska förutsättningarna för planens genom- förande grundligt undersökes.

Härjämte har i förslaget influtit en ny bestämmelse om att vid förslag till plan skall fogas redogörelse för det samråd, som vid förslagets utar- betande bedrivits med myndigheter, markägare och andra. Frågan har förut berörts i anmärkningarna vid 14 5.

En annan nyhet är den i andra stycket av paragrafen intagna bestäm- melsen om att fastighetsförteckning skall i erforderlig mån kompletteras med hänsyn till inträffade förändringar, innan den lägges till grund för underrättelser till sakägare.

17 5.

I denna paragraf ges närmare bestämmelser om förfarandet i samband med att förslag till plan utställes till granskning. Bestämmelserna har i de flesta hänseenden nära motsvarigheter i nu gällande BS, nämligen beträf- fande generalplan i 20 5 1 och 2 mom. ävensom 23 5, beträffande stadsplan i 315 första stycket, beträffande byggnadsplan i 1225 samt beträffande regionplan i 159 5.

I 1 mom. av förslaget regleras själva utställandet. Bestämmelserna är till- lämpliga å alla planinstitut. Minimitiderna för utställandet, vilka enligt BS är tre månader beträffande regionplan, en månad beträffande general- plan samt fjorton dagar beträffande stadsplan och byggnadsplan, har i förslaget satts till tre månader beträffande regionplan och generalplan samt tre veckor beträffande övriga planinstitut. Den förlängning av utställnings- tiden, som sålunda föreslås i fråga om generalplan, stadsplan och bygg- nadsplan, motiveras av att man i praxis kunnat förmärka en tendens att bestämma granskningstiden så kort som möjligt. Stundom har så skett även i fråga om stora och ur markägarnas synpunkt mycket betydelsefulla

planläggningsåtgärder. Enligt utredningens mening bör sakägarna kunna göra anspråk på åtminstone så lång utställningstid, som motsvarar den vanliga besvärstiden vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Den föreslagna ändringen torde f.ö., om nödig hänsyn därtill tages vid plan- arbetet i övrigt, knappast någonsin behöva medföra någon förlängning av den totala ti'drymd, som åtgår från det frågan om upprättande av plan blivit väckt till dess planen kan fastställas.

Vad beträffar regionplan innebär förslaget att utställandet skall ombe- sörjas av styrelsen för regionplaneförbundet och icke, såsom nu, av för- bundsdirektionen eller närmast motsvarande organ i den föreslagna nya lagen om kommunalförbund (förbundsfullmäktige). Ändringen samman- hänger med vad som i den allmänna motiveringen (s. 73) yttrats rörande organisationen av de organ, vilka handhar regionplaneringen.

I förslaget har influtit en uttrycklig bestämmelse om att två eller flera alternativa planförslag får utställas på en gång. Enligt 159 5 2 mom. BS är detta f. n. medgivet i fråga om regionplan, men några motsvarande be- stämmelser är icke givna i fråga om övriga planinstitut. I praktiken torde dock förfarandet ibland redan ha tillämpats åtminstone i fråga om stads- planeförslag.

Utredningen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att den särställning kronan såsom sakägare intager i fråga om underrättelser vid utställande av planförslag m.m., numera knappast är sakligt motiverad. Att utredningen likväl icke föreslagit någon ändring härutinnan, beror på att liknande stadganden återfinnes i ett stort antal författningar och att det vore olämpligt att rubba hittillsvarande principer endast på ett special- område som det förevarande. Emellertid vill utredningen uttala förhopp- ningen att frågan framdeles upptages i ett större sammanhang.

2 mom. innehåller särskilda bestämmelser om vad som utöver stadgan- dena i 1 mom. skall iakttagas vid utställande av förslag till regionplan. Be- stämmelserna utgör nära motsvarigheter till 1595 1 mom. tredje stycket BS, dock med den skillnaden, att den där intagna uppräkningen av myndig- heter m.fl., vilka skall ha del av planförslaget, fått utgå.

Den i 3 mom. intagna bestämmelsen om förfarandet vid utställande av förslag till generalplan har till närmaste förebild det nuvarande stadgandet i 20 5 2 mom. BS, enligt vilket byggnadsnämnden, sedan tiden för gransk— ning av förslaget gått till ända, skall överlämna förslaget till byggnads- styrelsen för yttrande. Det är enligt utredningens mening mera praktiskt och framför allt ägnat att spara tid, om byggnadsstyrelsen får del av för- slaget redan i samband med att det utställes till granskning. Lämpligt synes också, att förslaget i samband därmed bringas även till länsstyrelsens kän- nedom. Förslaget har därför fått den avfattningen, att byggnadsnämnden skall i samband med utställandet översända avskrifter och kopior av för- slaget till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

. — x_n—nun..- '

De särskilda bestämmelserna om underrättelser till sakägare, då general— plan eller förslag till sådan plan skall fastställas, bör liksom i gällande BS vara av samma innehåll som motsvarande bestämmelser i fråga om stadsplan och byggnadsplan (jfr. 235 1 mom. första—fjärde styckena, 31 5 första stycket och 122 5 BS). I formellt hänseende kan emellertid mot de nuvarande bestämmelserna riktas den anmärkningen, att de fullständi— gaste bestämmelserna avser det fall, då generalplan skall fastställas, vilket sällan eller aldrig förekommer, medan däremot de ofta tillämpade före- skrifterna om förfarandet vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan i allt väsentligt fått ta form av hänvisningar till vad som är sagt om generalplan. I förslaget har den fullständiga bestämmelsen influtit i 4 mom. under stadsplan och byggnadsplan, och bestämmelsen om general— plan har givits i form av en hänvisning till nämnda moment.

4 mom. innefattar, såsom nyss nämnts, bestämmelser om vad som skall iakttagas vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan. Be- stämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med vad som nu gäller (jfr. 31 5 första stycket och 122 5 BS). Emellertid har utredningen, i ända- mål att något begränsa byggnadsnämndens expeditionella bestyr, föreslagit en mindre ändring i bestämmelserna om personliga underrättelser till dem, som är sakägare allenast i egenskap av delägare i samfälld mark.

Förslaget innehåller ej någon direkt motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 1225 3 mom. BS om att överlantmätarens yttrande skall inhämtas i ärenden rörande byggnadsplan. Denna bestämmelse har till ändamål bl.a. att trygga efterlevnaden av vad i 117 5 första stycket tredje punkten och 119 5 första styck-et andra punkten (jfr. 13 5 andra stycket i förslaget) är stadgat till skydd för jordbrukets m.fl. näringars intressen. Med hänsyn till bestämmelserna i 145 av förslaget och då överlantmätaren i allt fall torde få tillfälle att granska förslagen i samband med fastställelse— prövningen hos länsstyrelsen, torde emellertid tillräckliga garantier ändock vara givna för att dessa intressen blir tillbörligen bevakade.

Den i 5 mom. av förslaget upptagna bestämmelsen om ändring av plan- förslag, som varit utställt till granskning, torde i sak överensstämma med vad som f. 11. enligt 23 5 1 mom. femte stycket, 31 5 första stycket och 122 5 1 mom. femte stycket BS gäller beträffande förslag till generalplan, stads- plan och byggnadsplan. Utredningen har ansett att dessa bestämmelser lämpligen bör utsträckas att gälla även förslag till regionplan.

Av förslagets ordalydelse torde framgå att förnyat utställande skall ske på samma sätt som det ursprungliga utställandet och att sålunda bl. a. de åtgärder skall vidtagas, som för olika fall föreskrives i 2—4 mom.

18 5. I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om att bygg- nadsnämnden efter granskning av förslag till generalplan, stadsplan eller

byggnadsplan skall överlämna förslaget med eget utlåtande till kommunens fullmäktige, såvida nämnden ej själv äger besluta i ärendet. Bestämmelsen har avfattats i nära överensstämmelse med de nuvarande, i 23 5 2 mom. förs- ta stycket och 31 5 första stycket BS givna föreskrifterna om handläggning av ärenden rörande generalpl'aner och stadsplaner, vilka bestämmelser allt— så vidgats att gälla även byggnadsplaneärenden. Till skillnad från gällan- de BS upptager förslaget icke någon viss tidsfrist, inom vilken förslaget skall överlämnas till fullmäktige. Även utan stadgande härom torde det stå klart, att något onödigt dröjsmål med överlämnandet icke får förekom- ma. Erinringen om att byggnadsnämnden i vissa fall äger själv antaga pla- nen sammanhänger med de ändringar i 26 och 108 55 BL, som utredningen föreslagit.

19 &.

Bestämmelserna i 1 mom. av paragrafen om skyldighet för byggnads- nämnd att till vissa myndigheter och tjänstemän översända avskrift och kopia av antagen generalplan har en nära förebild i 205 3 mom. BS. An- talet av de myndigheter och tjänstemän, som skall erhålla del av planen, har emellertid i förslaget utökats med en, nämligen vederbörande distrikts— lantmätare, enär denne med hänsyn till sina uppgifter på fastighetsbild- ningens område har starkt behov av förstahandskännedom om vad general- planen i sådant hänseende förutsätter.

Bestämmelserna i 2 mom. om insändande till länsstyrelsen av handling- arna i sådana planärenden, där fastställelseprövning skall äga rum, mot- svarar 245 första stycket och 315 första stycket BS. Dessa sistnämnda stadganden gäller emellertid endast generalplan och stadsplan, medan för- slagets bestämmelser avser även byggnadsplan.

Anmärkas må, att förslaget saknar motsvarighet till vad i 245 andra stycket, 31 5 första stycket och 1605 2 mom. första stycket BS är stadgat om utfärdande av kungörelse, då generalplan, stadsplan eller regionplan antagits. Utredningen har ansett, att nyttan av dessa bestämmelser icke motsvarar de kostnader och den omgång, som de förorsakar.

20 5.

I förevarande paragraf har intagits en motsvarighet till de i 245 första stycket sista punkten, 31 5 första stycket och 160 5 1 mom. andra punkten BS givna bestämmelserna om att länsstyrelsen, där den icke själv äger be— sluta i fråga om fastställelse av en dit inkommen plan, skall överlämna handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t.

21 5. I denna paragraf har _— efter en inledande föreskrift om att handling- arna i planärende efter fastställevlseprövningen skall översändas till bygg-

nadsnämnden resp. förbundsstyrelsen —— upptagits en bestämmelse om att övrig expeditionsskyldighet i samband med fastställelsen skall fullgöras genom vederbörande departement eller länsstyrelsen i enlighet med bestäm- melser, som särskilt meddelas. Viss sådan expeditionsskyldighet för fast- ställelsemyndigheten föreligger redan nu enligt 1005 tredje stycket och 123 5 tredje stycket BS samt kungörelsen den 21 november 1947 (nr 921) om expediering av beslut angående ändring i rikets indelning m.m. Utred— ningen förutsätter att denna kungörelse blir föremål för överarbetning. i Enligt 245 andra stycket,, 315 första stycket och 1605 2 mom. första ' stycket BS skall beslut om fastställande av generalplan, stadsplan eller regionplan kungöras i viss eller vissa av ortens tidningar och, där fråga är om regionplan, även i kyrkorna för de församlingar, som ligger inom region— planeområdet. Beträffande byggnadsplan gäller enligt 1235 första stycket BS valfrihet mellan kungörande i kyrka och personliga underrättelser till ägare av mark inom planområdet.

Enligt utredningens mening är det knappast behövligt att vidtaga några särskilda åtgärder för att bringa fastställelsebesluten till allmänhetens kän- nedom i andra fall än där besluten får överklagas. I så fall talar emeller- tid starka skäl för att åtgärderna göres så effektiva som det överhuvud är möjligt. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan varken det i 150 5 första stycket BL stadgade anslagsförfarandet eller de nuvarande föreskrifterna om kungö- rande på annat sätt av fastställelsebeslut anses helt tillfredsställande. En avsevärt större säkerhet mot rättsförluster skulle vinnas genom införande av skyldighet för länsstyrelse, som meddelat beslut om fastställelse av plan, att avsända personlig underrättelse därom till var och en som har rätt att klaga över beslutet. Jämlikt 1505 tredje stycket BL får klagan över fast— ställelsebeslut i allmänhet föras blott av sakägare som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Eftersom kretsen av de klagoberättigade till följd härav är begränsad, torde tillämpningen av ett stadgande sådant som det nyss skisserade icke behöva möta några större praktiska svårigheter. Detta gäller dock endast beslut som innebär att ett av kommunen antaget planförslag till alla delar fastställes. Om fastställelse helt vägras eller någon del av planen undantages från fastställelse, blir för— hållandena annorlunda. I så fall får klagan mot beslutet i princip föras av vilken sakägare som helst, och det är då icke gärna tänkbart att läns—— styrelsen alltid skulle översända personlig underrättelse till var och en av dessa. Detta är knappast heller nödvändigt. Även i sistberörda fall kan kra- vet på rättsäkerhet anses tillgodosett, om underrättelser tillställes de sak- , ägare, som framställt något särskilt yrkande i ärendet men icke fått detta bifallet.

I enlighet med det nu anförda har i förslaget icke upptagits några mot- svarigheter till de nuvarande bestämmelserna om kungörande av faststäl- lelsebeslut, men i stället föreslås i denna paragraf en bestämmelse om

skyldighet för länsstyrelsen att översända underrättelse om beslutet till envar som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

I anslutning till de nuvarande bestämmelserna i 255 tredje stycket, 33 5 4 mom. andra stycket och 123 5 andra stycket BS har härjämte i för- slaget intagits bestämmelse om skyldighet för länsstyrelsen att, där talan mot beslut om fastställelse ej får föras, utfärda bevis att beslutet på grund härav vunnit laga kraft.

Slutligen har i denna paragraf fått inflyta en motsvarighet till det i 31 5 andra stycket BS givna stadgandet om viss expeditionsskyldighet för bygg- nadsnämnd i det fall, då stadsplan fastställts allenast under villkor att mark, som ingår i planen, blir föremål för inlösen. Med hänsyn till frågans be- tydelse ur fastighetsbildningssynpunkt har föreslagits att meddelanden skall tillställas icke blott, såsom nu, byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen, utan även överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätare.

22 5. I denna paragraf har upptagits en särskild bestämmelse om förfarandet i sådana undantagsfall, då förslag till generalplan, stadsplan eller byggnads- plan upprättas på föranstaltande av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen. Be— stämmelsen har icke någon motsvarighet i gällande BS.

23 5.

I 25, 33, 125 och 161 55 BS ges vissa bestämmelser om förfarandet vid ändring av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller regionplan. Bestäm— melserna innefattar i huvudsak blott en hänvisning till vad som är stadgat om handläggning av frågor rörande antagande, upprättande och faststäl— lande av plan. Dock gäller vissa avvikelser i förenklande syfte.

I förevarande paragraf av förslaget har influtit en bestämmelse av i stort sett samma innehåll som de nyss uppräknade stadgandena i BS. Ut- redningen har emellertid sökt att ytterligare något förenkla förfarandet. F. n. fordras vid planändring alltid vanligt utställningsförfarande om sådant skall äga rum vid planens upprättande, men det är i vissa fall tillåtet att slopa de eljest föreskrivna kungörelserna i tidning. Utredningen föreslår, att det vid mindre omfattande planändringar skall vara tillåtet att helt underlåta utställande, om alla markägare skriftligen godkänt förslaget eller också fått skriftlig underrättelse därom och sedan under minst tre veckor haft tillfälle att taga del av detsamma. Vidare föreslås, i enhetlig- hetens intresse, att minimitiden för utställande av förslag till ändring av regionplan eller generalplan minskas från en månad till tre veckor.

24 5. Stadgandet är med de modifikationer som föranledes av att utred—

. a .w m.-.; '- ...a-:.;

ningen föreslagit slopande av vissa bestämmelser i BL om byggnadsförbud —— av samma innehåll som 168 5 gällande BS.

25 5. Detta stadgande i förslaget är, bortsett från några redaktionella jämk— ningar, likalydande med 355 BS.

26 5.

Den här föreslagna bestämmelsen om förfarandet vid tillämpning av de i 70, 73 och 165 55 BL givna stadgandena om förpliktande för markexploa- tör att avstå mark eller att bekosta utförande av gator samt vatt-en- och av- loppsanordningar för exploateringsområdet överensstämmer i sak med nu- varande stadgande i 36 5 BS, dock att tiden för utställande av förslagi äm- net ökats från 14 dagar till tre veckor (jfr 17 och 23 55). Stadgandet gäller endast stadsplan. Motsvarande bestämmelser för byggnadsplan återfinnes i 27 5.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att de spörsmål, som här avses, ordentligt utredes redan i samband med upprät- tande av förslag till stadsplan. Försummelser i detta hänseende leder _ förutom andra olägenheter —— lätt till att antagandet och fastställandet av planen avsevärt fördröjes.

27 5.

Här upptages bestämmelser om vad som skall iakttagas, då fråga upp- kommer om förpliktande för markexploatör att utan ersättning upplåta mark inom byggnadsplan enligt 113 eller 165 5 andra stycket BL.

De nuvarande bestämmelserna i ämnet, vilka återfinnes i 127 5 BS, går liksom övriga stadganden om byggnadsplan ut på att länsstyrelsen skall ta initiativ i hithörande frågor och att det skall ankomma på länsstyrelsen att vidtaga alla erforderliga åtgärder.

Utredningen, som tidigare (s. 85) föreslagit att frågor om upprättande av byggnadsplan skall i första hand upptagas och handläggas av vederbö- rande byggnadsnämnd, anser att i konsekvens härmed också eventuellt uppkommande frågor om särskilda skyldigheter för markexploatör bör handläggas i liknande ordning. Bestämmelserna har därför i huvudsak tagit form av en hänvisning till vad som i 265 av förslaget stadgas beträffande område under stadsplan. Vad utredningen anfört vid 265 är tillämpligt även i nu förevarande fall.

28 5. Bestämmelsen är av samma sakliga innehåll som det nuvarande stadgan- det i 1265 BS. Utredningen har emellertid sökt att något kraftigare fram- hålla vikten av att ställningstagandet till frågan om bildande av vägförening

icke fördröjes. Om möjligt bör frågan om bildande av vägförening utredas samtidigt med att förslag till byggnadsplan upprättas. I allt fall bör länsstyrelsen ta ståndpunkt till frågan om bildande av vägförening senast i samband med att planen fastställes.

29 5.

På sätt anförts i den allmänna motiveringen föreslår utredningen att utom- plansbestämmelser normalt skall vara av exakt samma innehåll i alla orter, där dylika bestämmelser skall gälla. De grundläggande reglerna härom in- nefattas i 77—79 och 119 55 förslaget till lag om ändring av byggnadslagen, till vilket här hänvisas. I anslutning till nämnda stadganden anges i föreva- rande paragraf innehållet i >>normalutomplansbestämmelserna». Dessa har tidigare kommenterats i den allmänna motiveringen (s. 97) till vilken här hänvisas.

Det bör anmärkas, att bestämmelserna i förevarande paragraf icke uttöm- mande anger de regler, som blir gällande, då utomplansbestämmelser in- föres inom ett visst område. Åtgärden innebär nämligen också, att de i 5 kap. föreslagna allmänna bestämmelserna om byggande blir tillämpliga inom området. Beträffande förslagets ståndpunkt i de ämnen, som regleras i byggnadsstyrelsens nuvarande normalförslag till utomplansbestämmelser men vilka icke upptagits till behandling i förevarande paragraf, vill utred- ningen således hänvisa till 5 kap. av förslaget och de i anslutning därtill gjorda anmärkningarna.

30 5.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om handläggning av frågor om införande av utomplansbestämmelser. Föreskrifterna överensstämmer i allt väsentligt med vad i 2 kap. föreslagits om förfarandet vid antagande och faställande av plan; dock att något krav icke uppställts på personliga med- delanden till markägare m. f].

31 5.

I denna paragraf ges med avseende å områden med stadsplan eller bygg- nadsplan vissa allmänna bestämmelser utöver dem, som upptagits i 2 5, rö— rande byggnadsnämndens skyldighet att verka .för att bebyggelsen utveck- las på ändamålsenligt sätt. Bestämmelserna har motsvarigheter i 75 och 37 5 andra stycket gällande BS men är i vissa hänseenden något mindre detaljerade än dessa förebilder.

Utredningen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla önsk- värdheten av att den verksamhet, varom paragrafen handlar, blir föremål för stor uppmärksamhet från byggnadsnämndernas sida. Särskilt behöv— ligt är detta med avseende å byggnadsplaneområden och sådana stadsplane- områden, där byggnadsnämnden kan överväga att medgiva bebyggelse utan

föregående tomtin'delnineg (jfr s. 106). Det är icke möjligt och knappast heller önskvärt, att stads- och byggnadsplanerna göres så utförliga, att de löser alla spörsmål, som uppkommer i samband med bebyggandet. Av många skäl är det lämpligt, att åtskilliga detaljfrågor avgöres i så nära an- slutning till bebyggandet som möjligt. Å andra sidan får dylika frågor, om de aktualiseras först i samband med fastighetsbildning eller prövning av ansökningar om byggnadslov, alltför lätt karaktären av isolerade problem genom att man förbiser deras sammanhang med bebyggelseutvecklingen i stort. Det är därför av vikt att byggnadsnämnden verkställer behövliga utredningar i så god tid, att avgörandet icke behöver forceras fram, när ett enstaka ärende nödvändiggör ställningstagande till någon viktig princip- fråga. Ofta, kanske i regel, bör nämnden i god tid upprätta en »kvarters— karta» och på denna åskådliggöra, hur nämnden tänker sig att området skall kunna indelas i fastigheter och bebyggas. Denna form för utrednings- verksamhet är enligt utredningens mening särskilt lämplig, därför att den är ägnad att 'ge de fastighetsbildande myndigheterna en god uppfattning om byggnadsnämndens intentioner utan att likväl föregripa de avgöranden, som lämpligen bör ske under arbetet med fastighetsbildningen.

32 5.

I denna paragraf har till en början som komplement till bestämmelsen i 30 5 BL _ intagits en erinran om att det är byggnadsnämndens skyldig- het att tillse att tomtindelning kommer till stånd, när sådan erfordras. En dylik erinran är enligt utredningens mening välbehövlig. Beträffande frågan, i vilka fall det är möjligt att avstå från kravet på att mark inom bygg— nadskvarter skall indelas till tomter, innan den bebygges, hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 106).

I vad paragrafen handlar om ändring av tomtindelning överensstämmer den i sak med nuvarande stadganden i 37 5 BS.

33 5.

De här föreslagna bestämmelserna har nära motsvarigheter i 385 BS. Den huvudsakliga skillnaden består i att förslaget icke upptager någon uttrycklig bestämmelse om att tomtgränser bör göras raka och bilda räta vinklar. Erfarenheten har visat att alltför strikt efterlevnad av bestämmel— sen stundom kan leda till att andra viktiga intressen eftersättes. Själva principen torde f.ö. ha kommit till uttryck genom förslagets bestämmelse att man vid tomtindelning skall eftersträva att nå en ändamålsenlig, enkel och redig indelning av kvarteret.

34 5. Till denna paragraf har sammanförts bestämmelserna om förfarandet vid tomtindelning och ändring av sådan indelning. I huvudsak överensstämmer förslaget i dessa delar med nuvarande bestämmelser 'i 40—42 55 BS. Stadgan-

dena om tomtkarta har förkortats genom uteslutande av vissa detaljspörs- mål, vilka ansetts lämpligen kunna regleras genom tillämpningsföreskrifter (jfr. 77 5). Föreskrifterna om utställande av förslag till tomtindelning och om underrättelser till markägare m. fl. har undergått vissa jämkningar i an- slutning till vad som i 2 kap. föreslagits om utställande av förslag till plan (jfr. särskilt 17 5). De nuvarande bestämmelserna om särskilda underrättel- ser till kommunen beträffande tomtindelningsärenden, i vilka kommunen ej är intresserad i egenskap av tomtägare, har ansetts kunna slopas, eftersom de kommunala synpunkterna ändock bör kunna bevakas inom ramen för det samarbete, som förutsättes äga rum mellan byggnadsnämnden och kom— munens styrelse.

Mot nuvarande bestämmelser har i olika sammanhang anmärkts, att reg- ler saknas om tillvägagångssättet vid upphävande av tomtindelning. Denna brist föreslås avhjälpt genom en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken vad som är stadgat om antagande och fastställande av tomtindelning skall i tillämpliga delar gälla såväl vid ändring som ock vid upphävande av sådan indelning. Det bör framhållas, att ett upphävande av den administrativa tomtindelningen icke i och för sig innebär någon ändring av bestående fas- tighetsindelning.

35 5.

I förevarande paragraf har influtit en bestämmelse om skyldighet för byggnadsnämnden att vaka över att plansynpunkterna iakttages vid fastig- hetsbildningen jämväl då denna ej sker genom tomtindelning. Bestämmel- sen avser all fastighetsbildning inom områden med byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser samt sådan fastighetsbildning inom områden med stads- plan, som enligt byggnadsnämndens medgivande sker annorledes än ge- nom tomtindelning (jfr förslaget till ändring av 28 5 BL). Genom bestäm- melser i 19 kap. 5 5 andra stycket jorddelningslagen samt 5 kap. 3 5 och 6 kap. 3 5 lagen om fastighetsbildning i stad är sörjt för att byggnadsnämn- den erhåller underrättelse om jorddelningsförrättningar, som kan vara av intresse ur plansynpunkt. Det föreslagna stadgandet i förevarande paragraf är att beteckna som en instruktionell föreskrift om vad byggnadsnämnden därvid har att iakttaga.

36 5.

På sätt framhållits i den allmänna motiveringen anser utredningen att bestämmelserna om byggnaders planering och utförande, om byggnadslov samt om byggnadsarbete och tillsyn å sådant arbete bör i princip vara lik- artade för alla planområden och områden med utomplansbestämmelser. Stadgandena i förevarande 5 kap., i Vilket dessa ämnen behandlas, är där- för med få undantag avsedda för såväl områden med stadsplan som områ— den med byggnadsplan och områden med utomplansbestämmelser liksom

ock områden med fastställd generalplan. I första stycket av denna paragraf har influtit ett stadgande, som anger kapitlets nämnda räckvidd.

Undantag från den sålunda föreslagna allmänna bestämmelsen utgör 66 5, vilken innehåller vissa regler för byggnadsverksamheten inom områden, för vilka icke gäller vare sig fastställd generalplan, stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser. Anmärkas bör också, att i kapitlet finnes bestämmelser, vilkas räckvidd begränsats utöver vad som följer av denna paragraf eller som ger olika regler för skilda typer av bebyggelseområden. Dylika bestämmelser återfinnes i 375 andra stycket, 405 första stycket, 42 5, 55 5 1 mom. tredje och fjärde styckena, 57 5 1 mom. andra stycket, 58 5 andra stycket, 64 5 och 65 5 1 mom. andra stycket.

I andra stycket av förevarande 36 5 föreslås en särskild bestämmelse om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring. Sådan bebyggelse intager redan nu en viss särställning på grund av bestäm— melser i 9, 22, 87 och 124 55 BL samt 79, 143, 145 och 146 55 BS. Vad an- går områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan anser utredningen att all byggnadsverksamhet i princip bör vara underkastad den av tätortsförhållandena betingade tillsyn och de föreskrifter i övrigt, som upptagits i förevarande kapitel (jfr s. 129). För dessa fall har utredningen därför icke velat frångå vad som nu gäller genom att föreslå någon särskild bestämmelse för jordbrukets eller andra näringars behov. Vad beträffar områden med endast generalplan följer f.ö. av de nyss anmärkta bestäm- melserna i 9 och 22 55 BL —— i vilka utredningen ej föreslår ändring _— att jordbruksbebyggelse icke kan förhindras enbart av den anledningen, att den är att betrakta som tätbebyggelse. Vad åter angår områden med utom— plansbestämmelser anser utredningen att lättnader i föreskrifterna om byggande bör —— liksom nu är fallet medgivas beträffande ekonomibygg- nader för de egentliga lantmannanäringarna. Utredningen föreslår, att be- stämmelserna i förevarande kapitel generellt förklaras icke vara tillämp- liga å ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller jämförlig näring inom område som nyss sagts. Däremot föreslås icke något undantag för bostads— byggnader. Vad slutligen angår områden, för vilka varken fastställd gene- ralplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är gällande, är de byggnadsreglerande bestämmelser, som för sådana fall föreslås i 66 5, av så speciell natur, att de knappast kan tänkas direkt beröra jordbrukets eller andra nu ifrågavarande näringars intressen. Någon särskild undan- tagsbeståmmelse till förmån för dessa näringar synes därför i detta sam— manhang icke behövlig.

37 5. I denna paragraf definieras några begrepp av grundläggande betydelse för tolkningen av bestämmelserna i det följande av kapitlet.

Först avhandlas begreppet tomt. I nyare lagstil har detta uttryck korn- mit att reserveras för vissa områden under stadsplan. Också i utredningens ' förslag har uttrycket denna begränsade innebörd. Vid redigeringen av före- varande kapitel har emellertid uppstått behov av ett samlingsbegrepp, in- nefattande såväl tomt i nyss angiven bemärkelse som ock andra för he- byggande avsedda fastigheter vare sig de är belägna inom stadsplan eller icke. För att icke göra terminologien onödigt invecklad har utredningen härvid i stället för att införa någon ny term valt att avfatta bestämmelserna med syftning i första hand på tomt inom stadsplan men att genom en be- stämmelse i denna paragraf angiva, att vad som i kapitlet stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet. Bestämmelsen har en förebild i 47 5 3 mom. gällande BS.

Av liknande anledning har också begreppet gata i kapitlet nyttjats i en vidare bemärkelse än den vanliga. Redan i nuvarande BS kan tolkningen av detta uttryck stundom vålla bekymmer, då bestämmelserna om byggande, vilka i främsta rummet utformats med hänsyn till förhållandena inom om- råde med stadsplan, skall tillämpas inom områden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Såsom exempel må anföras, att byggnads höjd i vissa fall är att räkna från >>gatans>> medelnivå (47 och 51 55 BS; jfr. 38 5 i förslaget), att byggnad i vissa fall är beroende av >>gatulinjen>> (48 5 BS; jfr. 40 5 första stycket i förslaget) samt att byggnad i allmänhet icke tillåtes att skjuta ut i »gata» (49 5 BS; jfr. 42 5 i förslaget). För att råda bot på dessa svårigheter erfordas en uttrycklig bestämmelse, vilka trafik- leder och andra områden, som vid tillämpning av nu nämnda och liknande bestämmelser i kapitlet är att anse som gata eller .som jämställda med gata.

I allmänhet torde med uttrycket >>gata>> förstås blott allmänna trafik— leder inom område med stadsplan. I det hänseende, varom nu är fråga, bör emellertid med gata otvivelaktigt jämställas torg inom område med stads- plan. Vad däremot angår park och överhuvud allmän plats inom stadsplane— lagt område som icke är avsett för allmän trafik, skulle en bestämmelse om dess likställande med gata t. ex. när det gäller att bestämma högsta tillåten hushöjd, rätt att bygga över tomtgräns etc. ibland leda till överraskande och mindre önskvärda resultat. Bestämmelsen bör därför avfattas så, att annan allmän plats än torg faller utanför dess räckvidd, såvitt angår områden med stadsplan. För fullständighetens skull bör de nu nämnda föreskrif- terna för områden med stadsplan också få gälla områden med fastställd generalplan.

Allmän väg torde alltid böra jämställas med gata och detta oavsett om bebyggelsen är reglerad genom fastställd generalplan, stadsplan, byggnads- ' plan eller utomplansbestämmelser.

Vad angår enskilda vägar torde inom områden med fastställd general- __ plan eller stadsplan dylika vägar 'av större betydelse knappast förekomma. ": Inom områden med byggnadsplan och områden med utomplansbestäm- .:

melser utgör däremot de enskilda vägarna ofta mycket viktiga trafikleder, som ibland utnyttjas även för framdragande av ledningar för vattenförsörj- ning och avlopp, elkraft etc. Å andra sidan finnes inom dylika områden också enskilda vägar av mycket ringa betydelse, bl.a. mindre gång- och cykelstigar samt körvägar med obetydlig trafik. Där byggnadsplan finnes, torde de viktigare enskilda vägarna utan undantag vara redovisade i pla— nen, och utredningen föreslår därför, att vad som i detta kapitel stadgas om gata skall inom område med byggnadsplan tillämpas endast å sådana enskilda vägar som upptagits i planen. Inom område med utomplansbestäm- melser kan avgörandet icke träffas efter någon dylik norm utan måste bero på byggnadsnämndens beprövande från fall till fall. Till ledning för pröv— ningen föreslås en bestämmelse, att med gata skall inom område med utom— plansbestämmelser jämställas sådan enskild väg, som är av betydelse för den allmänna samfärdseln inom området.

önskvärt hade varit, om i detta sammanhang också kunnat ges en defini— tion av det viktiga begreppet nybyggnad. Till följd av stadgande i 158 5 BL får emellertid definitionen av detta begrepp en räckvidd, som sträcker sig långt utöver ramen för nu förevarande kapitel. Den har därför fått sin plats bland de allmänna bestämmelserna i 8 kap. av stadgeförslaget. I före- varande paragraf har emellertid fått inflyta en hänvisning till det stadgande där definitionen återfinnes, nämligen 76 5.

38 5.

I 475 1 mom. BS ges bl. a. vissa bestämmelser om hur hushöjd är att beräkna. Bestämmelserna gäller i första band inom stad men skall enligt föreskrift i 100, 101, 129 och 130 55 BS äga motsvarande tillämpning inom köping och municipalsamhälle samt inom ort på landet, för vilken stads- plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. '

En föreskrift om sättet för beräknande av hushöjd är även enligt utred- ningens mening erforderl-ig dels såsom komplement till vissa bestämmelser i förslaget samt dels och framför allt såsom en regel för tolkning av de i stadsplane- och byggnadsplanebestämmelser ymnigt förekommande före- skrifterna i hithörande ämnen. Någon mera betydande saklig ändring i den nuvarande bestämmelsen finner utredningen icke erforderlig. Vissa mindre jämkningar föreslås dock i syfte huvudsakligen att underlätta tillämp- ningen. Särskilt bör nämnas, att den nuvarande bestämmelsen om beräk- ning av höjden å gårdsbyggnad föreslås slopad. I fråga om sådan byggnad skall enligt förslaget gälla de vanliga reglerna, vilket torde vara att före- draga med hänsyn bl. a. till de svårigheter som stundom möter när det gäller att avgöra huruvida en byggnad är att anse som gårdsbyggnad eller icke. Förslaget torde blott i rena undantagsfall ge annat resultat än nu gällande regler.

Genom ett uttryckligt stadgande har i förslaget beaktats det fallet, att i

stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser givits föreskrift om visst största källardjup. Detta skall i så fall mätas från samma utgångspunkt som byggnadens höjd.

I 47 5 2 mom. nuvarande BS ges också en tolkningsregel för sådana fall, då föreskrift gäller om visst största antal våningar. I författningsrummet anges närmare, vad som i så fall är att anse som våning och vad som är att hän- föra till källare eller vind. Om regelns tillämplighet på olika planområden gäller detsamma som nyss anförts rörande stadgandet i 47 5 1 mom.

Vad angår källare innebär den nuvarande bestämmelsen att sådan regel- mässigt skall betraktas såsom våning, om den är så hög, att golvet i när- mast högre våning kommer att ligga mer än 1,5 meter över markytan. Ut— redningen föreslår en bestämmelse, som nära ansluter till den nu gällande.

Den nu gällande bestämmelsen om vindar innebär att vind i regel anses som våning, om den inrymmer bostads- eller arbetsrum. Bestämmelsen kom- mer härigenom att innefatta ett principiellt förbud mot att inreda bo— stads- eller arbetsrum på vinden i alla byggnader, vilkas våningsantal upp— går till det i planen tillåtna. Regeln är emellertid icke utan undantag. I stadsplanebestämmelser kan intagas föreskrift om att inredd vind icke är att anse såsom våning. Där planen är av äldre datum kan rätt till vinds- inredning vara underförstådd, ehuru uttrycklig föreskrift därom saknas. Vidare ges i 285 2 mom., 48 5, 645 1 mom., 655 2 och 3 mom., 695 2 mom. samt 965 BS vissa särskilda föreskrifter, vilka delvis innefattar av- vikelser från regeln att inredd vind skall anses såsom våning.

Den reglering, som frågan om rätt att inreda vind sålunda erhållit i gällande författning, synes onödigt komplicerad. Den valda författnings- tekniken att först uppställa ett generellt förbud mot vindsinredning men därefter ge möjlighet till undantag i vissa uppräknade fall, leder till att ärenden rörande byggnadslov för vindsinredning mycket ofta måste bli föremål för prövning dispensvägen, vilket gör handläggningen av dylika ärenden mera omständlig och tidsödande, än som rimligen kan anses moti— verat med hänsyn till ärendenas betydelse.

Det är redan av denna anledning värt att undersöka, huruvida bestäm- melserna i allo är behövliga. Därtill kommer att vi-nds—utrymmena i vissa orter representerar en möjlighet att utöka bostadsbeståndet, som det även ur allmän synpunkt kan vara skäl att söka utnyttja.

Vad som främst föranlett inskränkningarna i rätten till vindsinredning torde vara brandskyddsintresset. Det skall ej förnekas, att inredda vindar stundom skapat problem ur brandskyddssynpunkt. Oftast torde dessa dock ha berott på att inredningsarbetet verkställts på olämpligt sätt. Antalet bi- fallna dispensansökningar ger vid handen att man numera på de flesta håll i princip är benägen att medgiva inredning av vindar i högst betydande omfattning under förutsättning att arbetet utföres med tillbörligt beaktande

tu...—tum mm...-

av brandskyddsintresset. En alltför restriktiv inställning till frågan leder '

f. ö. lätt till en illegal verksamhet, med vilken det kan vara svårt att kom- ma till rätta. Utredningen, som i hithörande frågor samrått med bl.a. sta- tens brandinspektion, har kommit till den uppfattningen, att det ur brand- skyddssynpunkt är bättre att uppställa allmängiltiga kvalitetskrav, när det gäller inredning av vind, än att i byggnaldsförfattningarna ha ett mer eller mindre generellt förbud mot vindsinredning.

Ej heller ur civilförsvarets synpunkt torde några allvarligare betänklig- heter möta mot en viss utökning av möjligheterna att inreda vindsut— rymmen.

Ett annat argument i frågan är samhällets intresse att kunna bestämma boendetätheten för ett bebyggelseområde. En helt obegränsad möjlighet att inreda vindar till bostäder kan möjligen tänkas öka boendetätheten i så hög grad, att t. ex. trafikförhållandena märkbart påverkas. (Jfr. vad utred- ningen vid 54 5 anför o-m parkeringsproblemen). Sådant torde dock ej in- träffa annat än i rena undantagsfall. Möjligheterna att inreda vindar är i praktiken icke så stora som man kanske i förstone föreställer sig, efter- som vindsutrymmena ofta är behövliga för andra ändamål. Om inredandet av vindar i något fall skulle skapa verkliga problem, finnes f. ö. alltid möj- ligheten att genom ändring av den gällande planen helt eller delvis förbjuda vindsinredning. I många fall är frågan redan nu ingående reglerad genom stad-splane— eller byggnadsplanebestämmelser.

Även stadsbildssynpunkter kan anläggas på frågan. Emellertid innehål- ler förslaget, liksom gällande BS, föreskrifter som ger byggnadsnämnden möjlighet att vägra byggnadslov för åtgärd, vilken leder till att en byggnad får ett mindre tilltalande yttre (jfr. 39 5 i förslaget). De estetiska synpunk- terna torde därmed få anses fullt ut tillgodosedda.

Av nu anförda skäl har i förslaget icke influtit någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 47 5 2 mom. BS. I stället föreslås i 45 5 vissa särskilda brandskyddsföreskrifter att iakttagas vid inredande av vind. Här- jämte finnes såsom nyss nämnts möjligheten att vid behov införa en närmare reglering genom stadsplanebestämmelser.

39 5.

I denna paragraf, som inleder de särskilda föreskrifterna om nybyggnad, har i allmänna ordalag angivits de krav på en byggnads yttre utförande, som ansetts böra uppställas ur arkitektonisk och allmänt estetisk synpunkt. Stadgandet har en nära förebild i 53 5 gällande BS, som visserligen i första hand gäller blott städerna men vilken jämlikt 100, 101, 129 och 13055 BS äger motsvarande tillämpning i stad och municipalsamhälle samt inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

40 5. Här regleras frågan, var inom en tomt det är tillåtet att bygga. Beträffan-

de denna fråga må till en början erinras, att föreskrifter om förbud mot be— byggande av vissa områden kan givas och regelmässigt också gives i planen för bebyggelsen. De i paragrafen upptagna föreskrifterna är endast avsedda att komplettera men ej att ersätta planbestämmelserna i detta hänseende.

Hithörande stadganden i gällande BS är utspridda på ett flertal ställen och till följd därav ganska svåröverskådliga. Bland de allmänna bestäm- melserna om byggande i stad är särskilt att märka 48 5, vari föreskrives, att byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatulinje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med hän- syn till terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, äger byggnads- nämnden på ansökan av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad skall förläggas innanför byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad med högst två våningar, frånsett inredd vind, må sådant förordnande med- delas, oaktat tomtägaren ej gjort framställning därom, därest tomten än— dock kan utnyttjas för bebyggelse i den utsträckning stadsplanen förut— sätter. Härjämte ges i 965 BS särskilda bestämmelser om byggande i stad inom stadsplan. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sammanbyggas med byggnad å grannfastighet, får icke läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för bygg— naden tillåtna största höjden och ej i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, får av- ståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter. Avståndet mel- lan skilda byggnader å samma tomt får icke vara mindre än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höj den. I vissa angivna f all äger byggnadsnämnden medgiva undantag från de nu återgivna reglerna. Vidare finnes i BS särskilda bestämmelser om byggande i stad utom stads- plan. I 97 5 BS är härom föreskrivet bl.a. följande. Av tomtplats får högst en femtedel bebyggas. Byggnad får ej läggas närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej närmare vägs mittlinje än?) meter; dock att byggnadsnämn— den vid ringa våg av mindre trafikbetydelse kan medgiva ett avstånd till mittlinjen av högst 6 meter. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å annan tomtplats eller fastighet, uppföras på minst .5 meters avstånd från tomtplatsens gräns. Uthus eller annan gårdsbyggnad får i allmänhet icke förläggas närmare gräns mot annan tomtplats eller grannfastighet än 4,5 meter, dock med rätt för byggnadsnämnden att under vissa omständigheter medgiva undantag. Avståndet mellan skilda byggnader "på samma tomtplats får ej vara mindre än 12 meter. Även här kan bygg- nadsnämnden medgiva undantag, i vissa fall ned till 3 meter. Bestäm- melserna för stad äger enligt 100 och 10155 BS motsvarande tillämp— ning inom köping och municipalsamhälle. De allmänna bestämmelserna om byggande i stad och de särskilda bestämmelserna om byggande i stad inom stadsplan äger jämlikt 129 5 BS motsvarande tillämpning i fråga om ort på landet, för vilken stadsplan fastställts, samt jämlikt 130

och 141 55 BS jämväl i fråga om sådant område på landet, för vilket bygg- nadsplan fastställts. Inom område på landet, där utomplansbestämmelser fastställts, skall jämlikt 130 5 BS de allmänna bestämmelserna om byggan- de i stad lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

Vid upprättandet av detaljplaner har flera olika principer kommit till användning när det gällt att reglera frågan, hur byggnad bör förläggas på en tomt. I äldre stadsplaner har man i allmänhet förutsatt slutet bygg- nadssätt och därvid förlitat sig på den redan i 1874 års byggnadsstadga förekommande bestämmelsen att byggnad skall uppföras i gatulinjen. I sådana planer är därför särskilda bestämmelser om byggnadernas förlägg- ning mindre vanliga. Stadsplaner av färskare datum är däremot oftast konstruerade på annat sätt. Där har i regel vissa områden av tomterna ut- tryckligen undantagits från bebyggande. Även i byggnadsplaner har man of- tast förfarit på samma sätt. Ibland *har man nöjt sig med att >>pricka» en förgårdszon längs gatan och i övrigt lämnat öppet, vart byggnaderna skall förläggas. I andra fall har man gått längre i att begränsa tomtägarens hand- lingsfrihet. Det förekommer t.o.m. fall, då större delen av tomterna utgör »prickat område» och placeringen av de blivande byggnaderna på så sätt blivit i detalj bestämd redan i planen. Vad angår utomplansområdena skall här endast nämnas att i byggnadsstyrelsens normalförslag till utomplans- bestämmelser givits föreskrifter som nära överensstämmer med vad i 97 5 BS är stadgat om byggande i stad utom stadsplan.

Utredningen är av den uppfattningen, att de nyss refererade reglerna i BS är onödigt detaljerade och bör kunna förenklas. De nya reglerna måste emellertid utformas så, att de ger ett godtagbart resultat oavsett beskaffen- heten av de planer och bestämmelser, som i det särskilda fallet är gällande. De bör supplera dessa planer och bestämmelser på ungefärligen samma sätt som förutsatts vid planernas eller bestämmelsernas tillkomst. I den mån det kan anses förutsatt, att tomtägaren skall ha frihet att själv avgöra, hur en byggnad skall placeras, bör denna rätt bibehållas med så få inskränk- ningar som möjligt.

Till en början bör ges en allmänt hållen bestämmelse om att byggnad skall placeras så, att den på lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse å tomten och å närbelägen mark. Innebörden av en sådan bestämmelse kan med andra ord sägas vara den, att tomtägaren, där annat ej är föreskrivet, i princip har valfrihet i fråga om byggnadens förläggning på tomten, dock med rätt för byggnadsnämnden att vägra byggnadslov, om den föreslagna placeringen ej fyller det angivna kravet. En dylik rätt för byggnadsnämnden torde vara ofrånkomlig för att denna skall kunna fullgöra sin uppgift att vaka över att bebyggelsen till det yttre framträder i någorlunda tilltalande gestalt.

Vid sidan av den sålunda föreslagna allmänna bestämmelsen erfordras emellertid också speciella regler om hur byggnad bör placeras i förhållande

till angränsande gata, till granntomt och till andra byggnader på samma tomt.

Vad först angår byggnadernas placering i förhållande till gatan, torde man numera kunna lita på att frågan i erforderlig mån regleras i samband med planläggningen. Vad som behöver regleras i byggnadsförfattningarna är därför blott förhållandena inom områden med äldre stads- eller bygg- nadsplaner, vilka icke innehåller några särskilda bestämmelser om bygg— nadslinjer e. (1. Med tanke på dessa fall synes det icke möjligt att slopa de nuvarande bestämmelserna i 48 5 BS om att byggnad skall läggas i gatulin- jen resp. inre förgårdslinjen. En motsvarighet till ifrågavarande bestämmel- ser har därför fått inflyta i förslaget, varvid uttryckligen angivits att reg- lerna gäller blott område med stadsplan eller byggnadsplan.

Bestämmelser om visst avstånd mellan byggnad och tomtgräns motiveras dels av brandskyddsintresset och dels av grannelagshänsyn. Ur båda syn- punkterna torde det vara befogat att få såvitt möjligt enhetliga regler för alla olika fall. Utredningen har vid utarbetandet av sitt förslag utgått från den bestämmelse, som f. n. gäller i de flesta fallen, nämligen att byggnad skall läggas så långt från tomtgränsen, som motsvarar hälften av byggna- dens höjd, dock ej närmare gränsen än 4,5 meter. En sådan bestämmelse föreslås skola generellt gälla för alla typer av plan- och utomplansområden, såvida ej planen eller bestämmelserna innehåller någon avvikande före— skrift. Liksom den nuvarande författningen innehåller dock förslaget un- dantag härifrån för det fall, att byggnaden sammanbygges eller kan för- väntas bli sammanbyggd med byggnad på den angränsande tomtplatsen.

De väsentliga skillnaderna mellan de nu gällande och de sålunda före— slagna reglerna består i slopandet av de bestämmelser, som föreskriver större avstånd _ 6 meter mellan byggnad och tomtgräns, dels för vissa större träbyggnader inom område med stadsplan och dels för byggnader i allmänhet (med undantag av uthus) å område utan stadsplan. Dessa be- stämmelser har visserligen varit till nytta när det gällt att förbättra brand- skyddet inom äldre former av tätbebyggelse med större trähus. Under nu— varande förhållanden torde emellertid anledning icke finnas till antagande, att sådan bebyggelse kommer att uppstå i nämnvärd omfattning. Skulle på någon ort inställa sig behov av större eller mindre avstånd mellan bygg— nader på skilda tomter, kan detta, såsom" förut framhållits, tillgodoses ge- nom stadsplane- eller byggnadsplanebestämmelser.

Vad slutligen beträffar minimiavståndet mellan byggnader på samma tomt föreslår utredningen en bestämmelse om att detta icke får vara mindre än den för någondera byggnaden tillåtna största höjden. Att här- utöver införa något absolut minimimått, t.ex. en motsvarighet till den f.n. i vissa fall gällande föreskriften om ett avstånd av minst 12 meter, anser utredningen icke behövligt.

Bestämmelserna om rätt för byggnadsnämnd att frångå de nu relaterade

föreskrifterna har i förslaget gjorts mera liberala än i BS. Avsikten här— med är givetvis icke att bestämmelserna skall kunna frångås utan vägande skäl. Detta har i förslaget antytts genom uppräkning av de särskilda intres- sen — sundheten, tryggheten mot brand och trafiksäkerheten vilka främst kräver beaktande vid prövningen av dispensfrågor. I frågor rörande dispens från de normala bestämmelserna har byggnadsnämnden givetvis att samråda med de myndigheter, som närmast företräder de berörda in- tressena, och det torde ligga i sakens natur, att byggnadsnämnden i allmän- het icke bör frångå en av dylik myndighet uttalad bestämd mening. Vidare har i förslaget uttryckligen angivits, att hänsyn i förekommande fall skall tagas också till grannens intressen. Bestämmelsen har visserligen icke for- mulerats så, att något absolut hinder möter mot att medge en minskning av t. ex. avståndet mellan byggnad och tomtgräns mot grannens bestridande. Emellertid torde det ändock vara uppenbart, att ett sådant medgivande i fråga om byggnad av någon betydelse kan kraftigt påverka förutsättning- arna för utnyttjande av de angränsande fastigheterna samt helst bör ske i form av planändring och i varje fall icke bör ges utan starka skäl.

41 5.

Den här föreslagna bestämmelsen om byggnads höjd överensstämmer nära med de nuvarande reglerna i 51 och 52 Så BS. Dock har utredningen valt en delvis annan formulering. En saklig ändring består i att utredningen föreslår slopande av den nuvarande bestämmelsen om att byggnads tak icke i något fall får överskjuta den största tillåtna byggnadshöjden med mer än 6 meter. Bestämmelsen torde icke ha varit av någon större praktisk be- tydelse.

I detta sammanhang bör framhållas, att BS också innehåller åtskilliga bestämmelser, som begränsar byggnadshöjden och våningsantalet. Härom hänvisas till anmärkningarna vid 38 5. Ett mera speciellt stadgande, avse— ende uthus och annan gårdsbyggnad inom område med stadsplan, ges i 96 & BS. Sådan byggnad får i allmänhet icke i höjd överstiga tre meter eller innehålla mera än en våning. Vidare ges i 97 & BS i fråga om byggande i stad utom stadsplan en föreskrift om att boningshus i allmänhet ej får upp- föras med flera än två våningar eller till större höjd än 7,5 meter samt att uthus eller annan gårdsbyggnad i allmänhet ej får uppföras till större höjd än tre meter. De nu nämnda bestämmelserna äger på grund av stadganden i 100, 101 och 14155 BS motsvarande tillämpning inom köping, municipal— samhälle och sådant område på landet för vilket byggnadsplan fastställts.

Med hänsyn särskilt till att nära nog alla stadsplaner och byggnadsplaner innehåller föreskrifter om byggnads höjd har utredningen för sin del an- sett, att de nu refererade bestämmelserna knappast fyller något behov. Nå- gon motsvarighet till desamma har därför icke upptagits i förslaget. Beträf— fande områden med utomplansbestämmelser föreslås emellertid i 29 5 vissa

föreskrifter om våningsantal m.m. Eftersom utredningen förutsätter, att utomplansbestämmelser kommer att införas för alla icke planlagda områ- den i stad, där någon avsevärd byggnadsverksamhet förväntas, kan dessa föreskrifter sägas ersätta de nuvarande stadgandena härom i 97 5 BS.

42 5.

Att byggnad icke får skjuta över gräns mot granntomt eller gata följer av 34 och 38 55 BL, enligt vilka nybyggnad ej får företagas i strid mot stads— plan eller tomtindelning. (Jfr. även 79, 88, 90, 100, 106, 109 och 120 55 BL). Vidare kan hänvisas till bestämmelserna i 47 5 1 mom., 78 15 andra stycket 2) och 88 5 första stycket BS. I BS [finns vidare åtskilliga stadganden, som innefattar mer eller mindre långtgående undantag från de nämnda reglerna om förbud mot byggande över tomtgräns. Av dylik karaktär är till en början stadgandet i 49 5 BS, enligt vilket grundmur, sockel, portomfattning o. d. kan, i den mån byggn-adsordnin-gen medgiver det, få skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller annat från bebyggande undantaget område. Enligt 50 5 BS kan burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel efter byggnadsnämndens medgivande få skjuta ut framför fas-adytan. Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundfhet och trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverkar på byggna- dens utseende. Närmare föreskrifter röran-de anordnande av dylikt utsprång må meddelas i byggnadsordningen. Dessa stadganden ingår i de allmänna bestämmelserna om byggande i stad inom stadsplan. Rörande deras till- lämpligh-et på andra bebyggelseområden hänvisas till anmärkningarna vid 40 5. I anslutning till de nämnda stadgandena i BS har ytterligare före- skrifter i där avhandlade ämnen influtit i flertalet byggnadsordningar. I detta hänseende skall här särskilt hänvisas till 55 5——11 i byggnadsstyrel- sens normalförslag till byggnadsordningar, varest bl. a. ges utförliga före- skrifter rörande beskaffenheten av portomfattning, sockel och annan fa- saddel, grundmur, trappor, burspråk, utbyggt fönster, balkong, skärmtak, port, dörr, grind, lucka, källarglugg m. rn. Av innehållet i normalförslagets nämnda bestämmelser skall i detta sammanhang blott nämnas, att där angives vissa mått, med vilka byggnadsdelar av angivna slag får skjuta ut i gata, viss minsta höjd för a-nbringande av balkonger och liknande bygg- nadsdelar samt vissa villkor för att port, dörr, fönster etc. skall få anordnas så, att de vid öppnandet når ut över gata. Burspråk får icke utan bygg- nadsnämndens särskilda medgivande upptaga mer än en fjärdedel av fasa- dens längd.

Över gräns mot granntomt bör det i allmänhet icke vara medgivet att bygga. Undantag härifrån bör dock enligt utredningens mening gälla i så- dana fall, då det av praktiska skäl är påkallat att brandmur eller annan gränsmur uppföres gemensamt för byggnader på skilda tomter (Jfr. 44 5 1 mom. första stycket i förslaget).

*. ;

Vad angår gräns mot gata är, såsom förut nämnts, i BS och i gällande byggnadsördningar upptagna ett flertal undantag från förbudet att bygga över tomtgräns. Mot dessa bestämmelser har i olika sammanhang fram- ställts kritik av den byggnadstekniska sakkunskapen och särskilt av före- trädarna för sådana företag, som utför byggnadsarbeten på många olika orter. Det har gjorts gällande, att man vid uppförande av en byggnad i ga- tulinjen i praktiken nästan alltid har behov av att få föra ut grundkonstruk- tionen några decimeter i gatan under markytan och att ett förbud häremot avsevärt försvårar och fördyrar arbetet. Med tanke på planeringsarbetet vill man gärna, att normen för vad som i sådant hänseende är medgivet göres lika för alla orter. önskvärt är också, att man får en enhetlig bestäm- melse angående vad som högst är tillåtet i fråga om utbyggande av bal- konger, burspråk och liknande anordningar över gatumark.

De nu antydda synpunkterna är uppenbarligen av sådan ekonomisk be- tydelse, att de icke får förbises. Lika uppenbart är emellertid, att det på detta område icke är möjligt att ha några tvingande regler med giltighet för hela riket.

I allmänhet lär visserligen något hinder från samhällets sida icke möta mot att gatumark i mindre omfattning tages i anspråk för grundkonstruk- tion och andra anordningar under jord. Det kan emellertid ibland inträffa att vatten- och avloppsledningar framdragits i gatan på sådant sätt, att byg- gande i gatan ej kan medgivas. Vad angår balkonger och liknande anord- ningar möter väl i allmänhet icke några allvarligare betänkligheter mot att sådana får skjuta ut över gatan, under förutsättning att de an- bringas så högt att de ej hindrar trafiken samt att de icke medför besvä- rande insyn på granntomterna. Om gatubredden är ringa, kan det emeller- tid ihland vara olämpligt att medgiva balkonger över gatan. Vad angår burspråk och därmed jämförbara slutna byggnadsdelar bör grundsatsen vara att den byggande icke har någon som helst rätt att låta byggnaden skjuta ut över gatan och på så sätt utöka sin byggnadsrätt på gatans bekost— nad (»burspråkskapacitet»). Undantag härifrån bör icke ifrågakomma an- nat än ifråga om mindre anordningar, som är påkallade av praktiska och estetiska skäl och ej innebär någon påtaglig utvidgning av byggnadsrätten. Vill man —— på sätt ibland förekommit låta trafiken eller viss del därav framgå i överbyggda arkader, bör denna fråga vara reglerad i stadsplanen.

En tänkbar lösning vore måhända, att i författningen upptoges ett Visst mått, varmed det normalt borde medgivas den byggande att gå in på gatu- mark med grundmurar, balkonger m. m., dock med rätt för byggnadsnämn- 1 den att ändock förbjuda åtgärden, om den av särskilt skäl befunnes olämp- lig. Utredningen har emellertid —— i syfte att icke onödigtvis belasta för- slaget med stadganden av blott rådgivande karaktär i stället valt att i förslaget blott intaga en allmänt hållen föreskrift om befogenhet för bygg— nadsnämnden att tillåta att grundmurar, balkonger m.m. får skjuta ut

över gata, där det med hänsyn till gatans bredd och övriga omständigheter kan ske utan olägenhet för trafiken eller eljest. Härvid förutsätter utred- ningen, att byggnadsstyrelsen i sina föreskrifter och anvisningar till en bli- vande byggnadsstadga kommer att angiva vissa mått, varmed byggnads— nämnderna i allmänhet bör kunna medgiva att gatulinjen överskrides i fråga om byggnadsdelar av olika slag. Måtten torde i allt väsentligt kunna fastställas till vad som nu gäller eller allmänt tillämpas. Dylika rådgivande regler torde ge de byggande tillräcklig ledning för normala fall och därige- nom i allt väsentligt tillmötesgå önskemålet om standardiserade normer på detta område.

För att undvika tveksamhet har därjämte i paragrafen fått inflyta en ut- trycklig föreskrift, enligt vilken bestämmelserna om rätt för byggnads- nämnd att medgiva att viss byggnadsdel får skjuta ut i gata skall äga mot- svarande tillämpning när någon vill uppföra byggnad så, att den skju- ter in på mark, som enligt gällande plan eller andra gällande föreskrifter ej får bebyggas.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till det i 66 5 andra stycket andra punkten BS stadgade förbudet att anordna tak så, att vatten därifrån fal-ler på grannes tomt. I de flesta fall följer ett sådan förbud redan .av för— slagets inställning till frågan om byggande över tomtgräns. Spörsmålet är f. ö. knappast av den natur, att det bör regleras i en författning av denna art.

43 5.

Med denna paragraf inledes det avsnitt i förslaget, som avhandlar bygg— naders utförande i tekniskt hänseende. Härom åberopas till en början vad som i den allmänna motiveringen anförts rörande önskvärdheten av att nedbringa omfattningen av hithörande bestämmelser i stadgan till förmån för överskådligheten.

Av nuvarande bestämmelser i BS bör i detta sammanhang främst näm- , nas 595 1 mom., vari föreskrives att alla i en byggnad ingående bärande

delar skall, där ej byggnadsstyrelsen för visst fall medgivit avvikelse, ha sådana mått att påkänningarna icke överskrider de värden, som anges i byggnadsstyrelsens anvisningar, och jämväl i övrigt utformas i enlighet med dessa. Vid sidan därav ges i 625 ingående föreskrifter om grundens beskaffenhet och speciellt om det djup, till vilket grunden skall nedföras. Bl.a. stadgas, att grundmur eller grundpelare i gräns mot grannfastighet i regel skall föras ned till »vanligt källardjup». Bestämmelserna gäller i första hand byggande i stad men är på grund av hänvisningar & 100, 101 och 129 55 tillämpliga också inom andra .s. k. stadsplanesamhällen. Jäm- * likt 134 5 kan länsstyrelsen förordna, att samma bestämmelser också skall gälla inom sådant område på landsbygden, för vilket fastställts byggnads- plan eller utomplansbestämmelser.

Kraven på byggnads bärförmåga, stadga och beständighet är av så exklu-

..»... __ ._ ,

sivt teknisk karaktär, att de närmare föreskrifterna i ämnet uppenbarligen har sin rätta plats icke i byggnadsstadgan utan i byggnadsstyrelsens före- skrifter och anvisningar till stadgan. I förslaget har därför blott influtit en allmänt hållen bestämmelse om att byggnad skall fylla skäliga anspråk i de hänseenden, som nu är i fråga.

En fråga, som möjligen kunnat göra anspråk på att regleras i själva stad- gan, gäller det djup, till vilket husgrund skall föras ned. De administrativa avgöranden i hithörande frågor, som träffas av byggnadsnämnderna, kan indirekt bli av avsevärd betydelse också ur grannelagsrättsli-g synpunkt. På sätt framhållits i lagberedningens år 1947 avgivna förslag till jordabalk I (SOU 1947:38), lärer grannen i allmänhet” ha ett civilrättsligt anspråk på att grunden skall föras ned åtminstone till vanligt källardjup. Å andra sidan lorde den, som överskrider det för orten gängse grundläggningsdjupet, bli skyldig att ersätta de skador, som till följd därav kan uppstå på bygg- nader i grannskapet. (Jfr. även bestämmelsen i 2 kap. 58 5 vattenlagen om åtgärd, som medför m-enlig inverkan på gru'nndvattentilllgång). I regel blir det byggnadsnämnden, som ställes inför uppgiften att avgöra, vad som skall anses utgöra det för orten normala källardjupet, och att skapa en praxis i detta hänseende. Denna dess verksamhet kan ej undgå att få pre- judicerande verkan även för det civilrättsliga bedömandet. Om byggnads- nämnden konsekvent vakar över att alla byggnader föres ned till det nor- rnala källardjupet, där så erfordras, uppkommer f. ö. endast sällan någon situation, då de civilrättsliga reglerna aktualiseras.

Mot den sålunda rådande ordningen torde i princip icke kunna anföras några bärande erinringar. Det måste emellertid betonas, att byggnadsnämn— den icke kan påtaga sig något som helst ansvar för att de åtgärder, som före- skrives, verkligen är tillräckliga i det särskilda fallet, utan måste inskränka sig till att söka upprätthålla en viss för orten i genomsnitt lämplig stan- dard i fråga om husgrundernas djup och beskaffenhet i övrigt. Denna upp— gift fullgör nämnden i det allmännas och icke i fastighetsägarens eller grannens enskilda intresse.

På sistone har emellertid utvecklingen lett till att byggnadsnämnderna mött betydande svårigheter när det gällt att fastställa den standard, som ur allmän synpunkt bör upprätthållas. Särskilt i de centrala delarna av större städer är det vanligt att man söker utnyttja utrymmet under mar- kens nivå så långt som möjligt. På sådana platser planerar man numera ofta byggnader med fyra eller fem våningars källardjup, och det är antag- ligt att denna utveckling kommer att fortskrida. Man torde för överskådlig tid framåt böra antaga, att byggnader med mycket olika antal källarvå— ningar kommer att uppföras jämsides med varandra i städernas centrala delar. En annan tendens i byggandet är att man i fråga om mindre byggnader helt avstår från källare.

I detta läge är det icke alltid lätt att avgöra, vad som inom en viss stads—

del är att anse som >>vanligt källardjup». Även om man kan förvänta, att i ett visst grannskap byggnader med t. ex. fem våningars källardjup kommer att dominera, är det av ekonomiska skäl knappast rimligt att ålägga var och en, som där vill uppföra en byggnad, att föra ned grundkonstruktionen till motsvarande djup. Vad man kan fordra är att han för ned konstruk— tionen så långt som erfordras för att hindra skador genom ras m. m. under antagande att angränsande tomter bebygges ovan jord på sätt förutsättes i gällande plan och förses med sådana grundkonstruktioner, som i och för sig är tillräckliga för att uppbära dylika byggnader samt med de källar- utry-mmen, som enligt gängse uppfattning är oundgängliga. Detta innebär bl. a. att man inom flertalet områden med stadsliknande bebyggelse bör fordra att husgrunder i eller nära tomtgräns föres ned till en eller möj- ligen i vissa centrala områden inom större städer till två våningars djup. Möjlighet bör dock finnas till undantag t. ex. i det fallet, att man i fråga om ett visst bebyggelseområde räknar med blott källarlösa byggnader, samt överhuvud i fråga om byggnader av enklare beskaffenhet.

De olika synpunkter, som sålunda i skilda fall bör anläggas på frågan om beskaffenheten av byggnaders grundkonstruktioner, är knappast ägnade att ligga till grund för en detaljerad bestämmelse i ämnet. I allt väsentligt kan de anses inbegripna i det nyss föreslagna stadgandet om att byggnad skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet, och denna be- stämmelse kan vid behov kompletteras genom tillämpningsföreskrifter. Ut- redningen har därför icke i förslaget upptagit någon motsvarighet till de nuvarande reglerna i ämnet.

44 5.

I denna paragraf ges föreskrifter om brandmurar samt, i anslutning där- till, om vissa andra murar och väggar i tomtgräns. Nu gällande föreskrif- ter i ämnet återfinnes i 63 5 BS (jfr. 55 12 och 13 normalbyggnadsordningen). Dessa gäller i städerna samt enligt 100, 101 och 129 55 BS, även i andra s. k. stadsplanesamhällen. Jämlikt 134 5 BS kan länsstyrelsen i byggnadsordning bestämma, att föreskrifterna skall gälla även inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Utredningen föreslår vissa icke obetydliga modifikationer i vad som f.n. gäller på detta område. Enligt 63 5 BS skall byggnad i gräns mot grann- fastighet förses med brandmur, om ej det framförvarande området är un- dantaget från bebyggande till minst 12 meters bredd. Detta mått har an— setts kunna minskas till 9 meter. Enligt samma paragraf kan i byggnadsord- ning meddelas hestämmelser om rätt för byggnadsnämnden att medgiva be- frielse från uppförande av brandmur. Utredningen, som föreslår slopande av byggnadsordningarna (jfr. s. 176) , har i anledning därav funnit erforder- ligt att i själva förslaget något närmare reglera förutsättningarna för så- dan befrielse. Dessa har utformats något olika för byggnader i två våningar

och byggnader i allenast en våning. För tvåvåningsbyggnader bör enligt ut- redningens mening befrielse kunna medgivas blott under förutsättning att grannen samtycker därtill och att byggnaden samt, om denna redan är mot- byggd i gränsen, även grannens byggnad bedömes som tillfredsställande ur brandskyddssynpunkt. När däremot fråga är om envåningsbyggnader torde kraven kunna ställas lägre. Visserligen är försiktighet att tillråda, innan kravet på brandmur uppges, särskilt när fråga är om bostäder eller bygg- nader som uppföres i dessas omedelbara närhet. Ofta är emellertid förhål- landena sådana, att mindre uthus (garage, redskapsbodar etc.) för två fas- tigheter med fördel kan sammanbyggas över gränsen, utan att risken för spridning av brand till andra byggnader därigenom ökas. Även i andra fall kan det synas oskäligt att fordra brandmur för byggnad av mindre omfatt— ning. Särskilt vad angår radhusbebyggelse framstår kravet på brandmurar ofta som onödigt strängt. Förslaget går ut på att befrielse från uppförande av brandmur för envåningsbyggnad skall kunna medgivas av byggnads- nämnden efter fri prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Gran— nen skall enligt förslaget alltid höras i saken, men hans medgivande är icke ovillkorligen nödvändigt.

Nuvarande bestämmelser går i princip ut på att byggnader, som samman— bygges i tomtgräns, skall ha var sin brandmur. I byggnadsordningen kan emellertid intagas föreskrift som tillåter anordnande av gemensam brand- mur. Byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsordningar innehåller en dylik föreskrift, avseende byggnader i högst två våningar. I vissa trakter av landet har man sedan gammalt med hänsyn till grundförhållandena och av kostnadsskäl nöjt sig med gemensam brandmur även för högre hus. Ut- redningen vill bestämt avråda från att man i större omfattning medger avsteg från huvudregeln att varje byggnad skall ha sin egen brandmur. Byggnadsnämnden bör dock ha en möjlighet att, där så finnes påkallat av särskilda skäl, medge undantag från denna regel och sålunda tillåta upp-- förande av gemensam brandmur, om grannarna är ense därom och anord- ningarna icke medför någon särskild olägenhet. Förslaget har utformats i enlighet härmed.

Enligt förslaget får byggnadsnämnden vidare möjlighet att medgiva, att hus sammanbygges över tomtgräns medelst gemensam vägg, även om denna icke *har karaktär av brandmur. Bestämmelsen är avsedd för radhus och liknande.

Förslaget upptager icke några motsvarigheter till de nuvarande detal— jerade bestämmelserna i BS om brandmurs beskaffenhet utan förutsätter, att hithörande frågor regleras genom föreskrifter och anvisningar av bygg- nadsstyrelsen (jfr. 77 5).

Vid utformande av de bestämmelser i förslaget, för Vilka nu redogjorts, liksom eljest i brandskyddsfrågor har utredningen samrått med statens fbrandinspektion.

I BS och normalbyggnadsordningen förekommer vidare åtskilliga regler om grannars inbördes rättigheter och skyldigheter i fråga om gemensam brandmur m.m. Dessa är till övervägande del av rent privaträttslig natur och bör såsom sådana icke ha sin plats i en författning av nu ifrågavarande slag. F. ö. synes de kunna avvaras utan större olägenhet. Vad särskilt angår den i byggnadsordningarna ofta förekommande bestämmelsen om att mur- gemenskap ej får brytas mot grannes bestridande, torde det även utan sär- skild bestämmelse vara uppenbart, att ingendera grannen får självrådigt nedriva muren. För vissa fall torde 39 5 BL ge möjlighet till en lösning.

45 5.

Denna paragraf är avsedd att motsvara dels de i BS och normalbyggnads- ordningen förekommande särskilda bestämmelserna om brandskydd (med undantag av stadgandena om brandmur; jfr. 445), dels ock vissa andra föreskrifter om åtgärder till undvikande av olycksfall och sanitära olägen- heter.

Brandskyddsföreskrifterna i egentlig mening är i BS sammanförda i 64—7055. De är i första hand tillämpliga blott vid byggande i stad, men har till följd av hänvisningar i 100, 101 och 12955 motsvarande tillämp- ning också vid byggande inom annat s.k. stadsplanesamhälle. Inom om- råde på landsbygden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser är på grund av stadgande i 130 5 —- bestämmelserna i 64 5 tillämpliga, och länsstyrelsen kan jämlikt 1345 i byggnadsordning föreskriva att även övriga nu ifrågavarande bestämmelser skall lända till efterrättelse. _ Före— skrifterna är ganska utförliga. I 645 ges bestämmelser om vissa fall, då brandsäker konstruktion skall komma till användning. Så skall ske med vissa detaljer dels i byggnad, som uppföres i tre eller flera våningar, dels större stationsbyggnad till järnväg eller därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna samfärdseln, dels byggnad för indu- striellt ändamål, i vilken i regel minst 50 personer är sysselsatta, dels bygg- nad som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst 100 personer, dels ock byggnad som inrymmer vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst 50 personer. I 655 ges föreskrifter om att vissa andra byggnader skall i närmare angiven omfattning förses med brandhärdiga eller flamskyddade väggar o.d. Så är bl.a. fallet med bygg— nad, som inrymmer högst två våningar, inredd vindsvåning inräknad. samt med byggnad "för bostads- eller af'färsändamål med 'tre eller flera våningar. Speciella föreskrifter ges härjämte angående bl.a. vindar, källare, kontor, butiker samt fabriker, verkstäder och dylika anläggningar. I 665 ges före- skrifter om bl.a. takbeklädnad. 67 och 68 55 reglerar ingående beskaffen- heten av eldstäder, skorsten, rökrör, imrör och andra luftkanaler. 69 5 av- _. handlar beskaffenheten av trappor och utrymningsvägar. I 705 avhandlas i" byggnader med fabriks- eller verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar

eller andra särskilda inrättningar samt lokaler som är avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor; med avseende å dessa skall, utöver de bestämmelser som meddelats i BS eller eljest, iakttagas anvisningar som byggnadsstyrelsen med hänsyn till byggnadens beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

Det är för utredningen känt, att hithörande bestämmelser i tillämpningen ofta föranlett delade meningar såväl beträffande frågan, om en viss bygg- nad är att hänföra till den ena eller den andra av de nämnda kategorierna, som ock med avseende å spörsmålet, vad de uppställda kraven i" det sär— skilda fallet innebär. En förenkling av bestämmelserna är därför önskvärd. För att främja överskådligheten i författningsmaterialet och möjliggöra att detaljbestämmelserna utan omgång anpassas till den snabbt fortgående ut- vecklingen på byggnadsområdet har utredningen härvid valt att i själva författningsförslaget upptaga blott de mest grundläggande bestämmelserna och överlämna detaljerna till reglering genom tillämpningsföreskrifter.

I utredningens förslag har till en början i 1 mom. influtit vissa allmänt hållna bestämmelser, tillämpliga å alla byggnader, av innehåll i huvudsak att faran för brand skall beaktas vid konstruktions- och inredningsarbetet. Härjämte har i detta moment upptagits ett särskilt stadgande om att bygg- nader inom tätare bebyggelse skall ha taket täckt av material, som erbjuder skydd mot brand. Stadgandet är avsett att utgöra en viss motsvarighet till de nuvarande stadgandena i 665 första stycket och 1325 första stycket BS. Slutligen har i förevarande moment influtit en bestämmelse, som ger byggnadsnämnden möjlighet att föreskriva, att större byggnad skall sektio- neras genom brandsäker mur. Sistnämnda stadgande är avsett att ersätta den nuvarande bestämmelsen i 63 5 2 mom. BS.

I 2 mom. upptages bestämmelser om att vissa angivna kategorier av byggnader skall ha sådant utförande, att de kan betecknas som brandhär- diga. Vilka särskilda åtgärder som bör vidtagas med en byggnad för att den skall kunna betecknas som brandhärdig angives ej i förslaget utan för- utsättes bli föremål för närmare reglering genom tillämpningsföreskrifter.

Även i övrigt avviker bestämmelserna i detta moment rätt betydligt från motsvarigheten i 655 BS. Sålunda har utredningen vid angivande av de byggnader, som skall vara brandhärdiga, i stället för det nuvarande måttet fyra bostadslägenheter satt gränsen vid en sammanlagd planyta av 200 kvadratmeter. Bestämmelserna avser endast tvåvåningsbyggnader. Villkoren för att vind skall få inredas till bostad har avsevärt »förenklat's i förhållande till vad som nu gäller (jfr. s. 226).

I 3 mom. upptages bestämmelser om att vissa kategorier av byggnader skall ha sådant utförande, att de kan betecknas som brandsäkra. Vad an- går själva beteckningen >>brandsäker>> hänvisas till vad som vid 2 mom. yttrats om att den närmare innebörden av dylika tekniska termer bör regleras genom tillämpningsföreskrifter. Uppräkningen av de byggnader,

som enligt förslaget skall vara brandsäkra, anknyter till de nuvarande be- stämmelserna i 645 BS. Vissa jämkningar har dock vidtagits. Kravet på brandsäkert utförande har ansetts utan våda kunna eftergivas beträffande alla envåningsbyggnader. Däremot vidhålles kravet generellt beträffande alla byggnader med flera än två våningar, oavsett användningssättet. (Till våning räknas ej inredd vind; jfr. anmärkningarna vid 38 5). I fråga om tvåvåningsbyggnader uppräknas de särskilda fall, då brandsäkert utförande kräves. Vad angår stationsbyggnader och andra byggnader för trafikända- mål har kravet på brandsäkert utförande _— vilket främst torde vara moti— verat av att dylika byggnader ofta inrymmer ett stort antal personer —— ansetts ej böra upprätthållas om byggnaden ej överstiger två våningar. Å andra sidan har i jämförelse med nuvarande r-egler tillagts byggnad som in- nehåller samlingslokal för mer än 150 personer. Motivet för att i detta fall fordra brandsäkert utförande synes väl så starkt som i fråga om åtskilliga av de i BS uppräknade fallen. Vidare har, i anledning av uttalade önskemål från socialvårdsmyndigheter och andra till uppräkningen fogats vårdan- stalt, elevhem eller därmed jämförlig inrättning med mer än 50 plat- ser. —- Av praktiska skäl har i bestämmelserna om läroanstalter, hotell och pensionat gjorts den jämkningen att kategoriindeln'ingen knutits till an- talet elever, gäster etc. och icke till det totala antalet personer, som beräknas komma att vistas i byggnaden. I fråga om undervisningsanstalt har också gjorts den uppmjukningen, att förslaget blott är tillämpligt om elevantalet överstiger 150 (enligt BS 100 personer).

Bestämmelsernas allmänna avfattning och stora räckvidd gör att man måste förutse, att fall kan uppkomma, då de utan större fara ur brand- skyddssynpunkt kan eftergivas helt eller delvis. För sådana fall har genom särskild bestämmelse i 4 mom. byggnadsnämnden fått befogenhet att med- giva undantag. Givetvis förutsättes härvid, att byggnadsnämnden handlar i samråd med brandmyndigheterna.

F.n. innehåller BS i 655 2 mom. ett ovillkorligt förbud att inreda bo- stadsrum på s. k. hanbjälksvind. Det är emellertid känt att detta förbud ofta överträdes. Åtminstone med avseende av vissa typer av byggnader synes förbudet väl strängt. Utredningen föreslår visserligen i 5 mom. en mot— svarighet till förbudet men har tillagt en bestämmelse, enligt vilken bygg— nadsnämnden kan medgiva undantag från förbudet, om betryggande åtgär- der vidtagits till skydd mot brand.

De särskilda bestämmelserna om trappor och utgångar i 695 BS inne- fattar först en allmänt hållen föreskrift om att sådana anordningar skall finnas till erforderligt antal och lämplig storlek samt vara så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereder största möjliga trygghet för i bygg- naden varande personer. Härefter ges föreskrifter om att trappa i vissa fall skall vara brandsäker och om utförandet i övrigt av trappor, dörrar m. m. Vad som sålunda föreskrivits om brandsäkert eller brandhärdigt ut-

!

förande torde innefattas i de allmänna bestämmelser, som utredningen nyss föreslagit, och något särskilt stadgande i ämnet beträffande trappor synes därför icke erforderligt. Flertalet övriga detaljbestämmelser kan lämpligen överföras till de tillämpningsföreskrifter, som det ankommer på byggnads- styrelsen att utfärda. I detta sammanhang torde blott erfordras ett all- mänt hållet stadgande av i huvudsak samma innebörd som den nyssnämnda inledande bestämmelsen i nuvarande 695 BS. Förslagets bestämmelser i 6 mom. har utformats i enlighet med vad nu anförts. , I 67 och 69 55 BS finnes vidare ett flertal detaljerade föreskrifter om hur i vissa andra anordningar i byggnad skall vara inrättade. Bl. a. föreskrives minimimått för avståndet mellan insidan av rökrör och andra byggnads- delar, kvalitetsbestämmelser för material m. m. Vidare uppräknas i 70 5 BS ett flertal fall, då särskilda åtgärder skall vidtagas till skydd mot brand- fara. I förslaget har ifrågavarande bestämmelser fått en viss motsvarighet på det sättet att i 7 mom. av förevarande paragraf gjorts en uppräkning av vissa byggnadsdetaljer, som påkallar särskild uppmärksamhet med hän- syn till brandfara, fara för olycksfall eller för sanitära olägenheter, var— jämte i förslaget helt allmänt utsagts, att dylika detaljer skall anordnas så, att faran i möjligaste mån undvikes. Då bestämmelsen sålunda utvidgats att avse icke blott brandskyddssynpunkter utan även sanitära synpunkter m.m., har uppräkningen måst göras mera omfattande än i BS. Den inbe- griper icke blott eldstäder och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationslokaler samt hissar och gårdslanterniner utan även led- ningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp ävensom utrymmen för särskilda ändamål, såsom sopnedkast, garage, tvätt- och torkrum, bränsle- förråd o. d. Närmare bestämmelser om dylika anordningar förutsättes kom- ma att meddelas i form av tillämpningsföreskrifter.

46 5.

Här avhandlas frågan vilka anordningar som bör vidtagas för att möj- liggöra uppstigning på tak och skorstenar samt för att hindra olycksfall vid snöskottning, sotning och annat dylikt arbete. Närmaste motsvarighet i nuvarande författningar är 715 BS.

I konsekvens med vad utredningen tidigare yttrat om att bestämmelser av teknisk natur samt detaljföreskrifter i allmänhet icke bör inflyta i själva stadgan utan i stället bör få plats i tillämpningsföreskrifter, meddelade med stöd av 77 5 i förslaget, har i förevarande paragraf blott helt allmänt an- givits förutsättningarna för att krav skall kunna uppställas på särskilda anordningar för uppstigning på tak eller skorsten samt anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtnin-g från taket._Nödiga bestämmelser om anordningarnas beskaffenhet m. m. förutsättes bli utfärdade i form av tillämpn—ingsföreskrifter. Tidigare meningsskiljaktigheter om vad som skä- ligen bör krävas i sådant hänseende har enligt uppgift från byggnadsstyrel-

sen numera undanröjts vid förhandlingar med de av frågan berörda orga- nisvationerna.

47 5.

I denna och de två följande paragraferna föreslås närmare bestämmelser om inre anordnan-det av byggnad, som är avsedd att inrymma bostads- eller arbetslokaler. Förevarande 47 & upptager de föreskrifter som ansetts böra gälla alla dylika byggnader under förutsättning att de är avsedda för stadigvarande bruk. I 48 5 har intagits särskilda bestämmelser för fler- familjshus. Slutligen har i 49 & upptagits föreskrifter om byggnader för särskilda ändamål, såsom industribyggnader, skolor, sjukhus, hotell, sam— lingslokaler m. m.

Närmaste motsvarigheter i gällande författning är 59——61 55 BS. I 595 2 mom. BS ges föreskrifter om värmeisolering. I 3 mom. av samma paragraf uppställes krav på tillfredsställande ljudisolering. Under 4 mom. i nämnda paragraf avhandlas frågan om ventilationen. I 5 mom. ges föreskrifter om att boningsrum och arbetsrum i allmänhet skall vara försedda med fönster och om dessas beskaffenhet. I 6 mom. finnes föreskrift om åtgärder till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum. 60 & BS innehåller föreskrifter om golven i boningsrum, kök, tvättstugor, badrum och duschrum. _ Vad angår 61 & BS ges däri till en början i 1 mom. föreskrift om att bostadslä- genhet skall anordnas så, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien, att sådan lägenhet skall vara försedd med lämpliga möbelplatser, tambur, garderober etc. samt att lämplig förbindelse skall vara anordnad mellan rummen med undvikande såvitt möjligt av utrymmen med otill— räcklig dager. Härefter ges i 2 och 3 mom. närmare bestämmelser om golvytan i rum av olika slag samt om rumshöjden. Slutligen innehåller 4 mom. en bestämmelse om möjlighet till smärre avvikelser från bestäm— melserna i 2 och 3 mom. i fråga om vissa allmänna byggnader, vartill rit- ningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen samt beträffande annan allmän byggnad, som tillhör kronan. De nu refererade bestämmelserna gäl- ler i första hand blott städerna. Bestämmelserna för landsbygden är betyd- ligt mera schematiska och inskränker sig i stort sett till ett stadgande i 1325 BS om beskaffenheten av golv i boningsrum samt om våningshöjd. Härutöver finns emellertid i 1345 BS ett stadgande, enligt vilket länssty- relsen kan i byggnadsordning föreskriva, att bestämmelserna för stad skall äga tillämpning. Där så skett, har länsstyrelsen och i vissa fall också bygg- nadsnämnden befogenhet att medgiva avvikelser från bestämmelserna i särskilda fall. _

Ifrågavarande bestämmelser hör till de mest omdiskuterade i BS. Å ena sidan har kritik anförts ur den synpunkten att detaljerade föreskrifter ; om byggnaders inredande verkar hämmande på projekterings- och kon- = struktionsverksamheten, försvårar byggnadsnämndernas granskningsar— '

bete, lägger onödiga band på de enskildas handlingsfrihet och i övrigt vållar omak för de byggande. Å andra sidan åberopas, att det av sociala skäl är nödvändigt att upprätthålla en viss standard i fråga om bostadsbyggandet samt att en uppmjukning av de nuvarande bestämmelserna redan efter kort tid måste leda till en försämring av bostadsbeståndet.

Utredningen kan i hithörande frågor hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 123). På sätt där framhållits talar starka skäl för att man avsevärt lättar på detaljbestämmelserna i fråga om sådana typer av bostadsbyggnader, som normalt uppföres i huvudsakligt syfte att tjäna till bostad för den byggande själv och hans familj. Till denna kategori räknar utredningen enfamiljshus samt, ehuru med någon tvekan, också två- familjshus. (Till en- resp. tvåfamiljshus hänför utredningen också radhus för en eller två familjer). Vad däremot angår större bostadshus talar starka sociala skäl för att man i allt väsentligt bibehåller de i BS givna bestäm- melserna om viss standard i fråga om byggnadernas utrustning i olika hänseenden. För att icke lägga hinder i vägen för en fortsatt utveckling bör dock även dessa bestämmelser, där så är möjligt, ges en formulering som möjliggör önskvärda variationer. Härjämte bör byggnadsnämnden få ganska vittgående befogenheter att medgiva undantag från detaljföreskrif— terna, där så anses påkallat.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser såsom nyss nämnts alla byggnader, vilka skall inrymma bostads— eller arbetslokaler och är avsedda för stadigvarande bruk. Med sistnämnda bestämning avses att från tillämpningsområdet utesluta rent tillfälliga baracker, förrådsbyggnader o. d., beträffande vilkas inredning och utförande i övrigt byggnads- nämnden ändock sällan har möjlighet att öva någon egentlig kontroll. Vidare uteslutes bl. 3. mindre kolonistugor, sportstugor och liknande, som uppenbarligen icke är avsedda till bostad annat än vid enstaka tillfällen. Under bestämmelsen faller däremot byggnader av den karaktär, att de kan tänkas tjäna till uppehållsplats för människor under en längre tid.

Till en början föreskrives, efter mönster av 61å BS, att ifrågavarande byggnader skall anordnas så, att de bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Denna bestämmelse bör anses innefatta bl. a. ett krav på att bygg- naden skall ha en godtagbar planlösning. Härjämte har i stadgandet särskilt framhållits, att byggnad alltid bör vara försedd med nödiga förvaringsut- rymmen samt behövlig sanitär utrustning.

Vidare har — dock i allmänna ordalag uppställts krav på att byggnad, som nu avses, skall bereda värmeisolering, skydd mot fukt och störande lj-u'd Samt på att byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på till- fredsställande sätt. Liksom nu upptages en bestämmelse om att boningsrum och kök i bostadslägenhet skall ha fönster mot det fria. Beträffande arbets- rum och personalrum uppställes ett principiellt krav på att möjlighet skall finnas till god belysning, företrädesvis dagerbelysning.

244 En nyhet är den i förslaget intagna bestämmelsen om skyldighet att ordna " särskilt soprum, där så erfordras. Anledningen till att bestämmelsen fått inflyta i förslaget är erfarenheten att hithörande frågor ofta försummas. Beteckningen arbetsrum nyttjas i paragrafen —— liksom eljest i förslaget —— i vidsträckt bemärkelse. Därunder inbegripes i princip varje utrymme, vilket är avsett till uppehållsplats under yrkesarbete. Såsom typiska exempel på arbetsrum kan nämnas kontors-, fabriks-, hantverks— och affärslokaler. De nyss refererade bestämmelserna kommer därigenom att omfatta vissa fall, då det med hänsyn till arbetets karaktär icke är lämpligt eller möjligt att upprätthålla alla de uppställda kraven. Sålunda är det icke alltid lämpligt att uppställa krav på uppvärmning av lokaler, som användes för förvaring av matvaror m. m. Inom industriella anläggningar är det ofta omöjligt att upprätthålla fordringarna på frihet från störande ljud och skakningar. Också bestämmelserna om belysning kan i vissa fall vara svåra att efter- komma. Behovet att i vissa fall ge avkall på de vanliga standardkraven har i gällande BS beaktats genom ett särskilt stadgande i 595 2 mom. tredje stycket, enligt vilket byggnadsnämnden kan i skälig mån medgiva efter- gift från dessa krav med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett. En liknande bestämmelse har också upptagits i förslaget. —- Någon motsvarande generell undantagsbefogenhet i fråga om bostadsrum föreslås icke. Emellertid har i förslaget upptagits en föreskrift enligt vilken byggnadsnämnden i undantagsfall kan medgiva att mindre utrymme för matlagning (kokvrå o. d.) inrättas utan fönster.

48 5.

Här avhandlas frågor rörande planlösningen och det inre anordnandet i övrigt av flerfamiljshus (jfr de inledande anmärkningarna vid 47 å.).

Till en början föreslås, i anslutning till i 61 5 1 mom. andra stycket nu- varande BS, en allmän bestämmelse om att bostadslägenhet skall ha så soligt läge som möjligt och helst göras genomluftbar, d.v.s. ha fönster mot mer än en fasad. Kravet på genomluftbarhet är visserligen diskutabelt, och utredningen har sig bekant åtskilliga fall, där ett strängt upprätthållande av kravet resulterat i mindre lyckade planlösningar. Enligt utredningens mening bör dock önskemålet att lägenheterna göres genomluftbara komma till uttryck i författningen, låt vara i så hovsam form att ingen behöver tveka om att det bör förverkligas blott där byggnadskroppens bredd, lägen— heternas storlek och övriga omständigheter gör det lämpligt.

Bestämmelserna om golvytan i bostadslägenheter har helt omredigerats. » Huvudsyftet har varit att få fram bestämmelser, som icke binder de byggan- * de mer än nödvändigt utan ger möjlighet till önskvärda variationer i plan— lösningen. Ändamålet med bestämmelserna är givetvis icke att fastslå vissa standardmått såsom de enda tillåtna utan blott att förhindra att bostads- ' standarden sjunker genom tillkomsten av lägenheter med otillfredsställande :

I l '.3. .;

planlösning. Om möjligt bör bestämmelserna vara sådana, att en lämpligt planerad byggnad alltid kan komma till stånd utan att den byggande be- höver avvakta en tidsödande dispensprövning.

Vad som ur social synpunkt främst påkall-ar uppmärksamhet är familje- bostäderna eller rättare de bostadslägenheter, som är så inrättade, att de kan tänkas hysa en hel familj. På dylika lägenheter — vilka tjänar till bostad för en mycket stor del av landets befolkning bör framför allt uppställas krav på tillräcklig rymlighet. I vad mån detta krav kan tillgodo- ses är emellertid främst en ekonomisk och bostadspolitisk fråga, som icke kan regleras i förevarande sammanhang. Byggnads'förfabtningarna hör där- för icke innehålla några direkta föreskrifter om t. ex. 'den minsta totala golv- ytan i lägenheter av olika typer, utan bör inskränka sig till att ge före- skrifter om minimi-måtten för vissa särskilda rum eller rumskombinationer.

I motsats mot nuvarande bestämmelser innefattar förslaget icke något absolut krav på att kök eller annat utrymme för matlagning skall ha en viss bestämd golvyta. Förslaget är i stället konstruerat så, att det skiljer mellan dels lägenheter med ett utrymme för matlagning som gör dem lämpade till familjebostäder i egentlig mening, och dels lägenheter som helt saknar ut— rymme för matlagning eller som innehåller mindre utrymme för ändamålet än nyss sagts. Gränsen mellan de två kategorierna har i anslutning till nu- varande regler satts vid en golvyta av 7 kvadratmeter. Beteckningen >>kök> har reserverats att avse sådana utrymmen för matlagning, som fyller detta mått.

Vad först angår de lägenheter, till vilka hör kök med nyss angivet mått, d.v.s. familjebostäderna i egentlig mening, har kravet på utrymmesstandar- den uttryckts så, att köket och ett boningsrum —— i praktiken vardagsrum- met eller ock två boningsrum skall tillhopa hålla en viss minsta golvyta. Denna har — i nära anslutning till nu gällande regler — satts till 28 kva- dratmeter. Vad beträffar lägenheter om endast ett rum och kök —— vilka knappast är lämpliga som verkliga familjebostäder är dock detta mått för högt och bör —— likaledes i anslutning till vad som nu gäller —— begrän- sas till 25 kvadratmeter.

För lägenhet, som omfattar mer än ett rum och kök, gäller f. 11. att övriga rum skall ha en golvyta om minst 10 kvadratmeter. I lägenheter om mer än tre rum och kök är det dock tillåtet att minska golvytan i de överskjutande rummen till 7 kvadratmeter. Utredningen vill för sin del ifrågasätta, om dessa bestämmelser är i allo lämpliga. Under förutsättning att en lägenhet innehåller tillräckligt stora dagrum behöver sovrummen icke nödvändigtvis göras särskilt rymliga. Utredningen föreslår därför att det nuvarande mi- nimimåttet 10 kvadratmeter slopas och ersättes av en generell bestämmelse, att golvytan i boningsrum icke i något fall får understiga 7 kvadratmeter.

Vad härefter beträffar lägenheter, som icke innehåller tillräckligt köks- utrymme för att kunna betraktas som familjebostäder i egentlig mening, be-

höver ej heller kraven på utrymmesstandarden i övrigt ställas särskilt högt. Behovet är f. 6. på detta område så varierande, att det är svårt att uppställa några allmängiltiga regler. Även för detta fall synes dock lämpligt att upp- ställa ett generellt minimimått av 7 kvadratmeter för varje rum och en kompletterande regel att varje lägenhet skall innehålla ett rum om minst 12 kvadratmeter.

De sålunda föreslagna reglerna torde icke innebära någon nämnvärd eftergift i de standardkrav, som f. n. gäller, men ger möjlighet till ett mycket större antal olika planlösningar än de nuvarande relativt stela bestämmel- serna.

I praxis har ibland yppats tvekan huruvida bestämmelserna om minsta golvyta etc. i bostadslägenhet är tillämpliga även å gästrum i hotell och pensionat samt å personalrum i sjukhus, vårdanstalter och andra dylika inrättningar. Utan att uttala sig om innebörden av nuvarande bestämmelser vill utredningen med avseende å bestämmelserna i förslaget framhålla, att beteckningen »bostadslägenhet» icke lärer kunna tolkas såsom avseende hotellrum och liknande. Vad angår personalbostäder torde det få bero på omständigheterna i det särskilda fallet, speciellt förekomsten av gemensam- hetsutrymmen, huruvida varje rum är att anse som en särskild bostadslä- genhet eller som del av sådan.

I förevarande paragraf av förslaget ges vidare bestämmelser om minsta rumshöjd i bostadslägenhet. Till sin utformning avviker förslaget i denna del från BS, som förutsätter att höjden av en bostadslägenhet skall beräk- nas såsom våningshöjd, d.v.s. från golv till golv. Orsaken till att BS utfor- mats på detta sätt är strävandena att standardisera sådana byggnadselement som trappor, rörledningar m.m. Med hänsyn bl. a. till att man numera all- mänt anser sig kunna minska på tjockleken av bjälklagen är det emellertid ovisst, vilket mått som i framtiden kommer att bli standard för vånings- höjden. Nyttan av det i BS föreskrivna beräkningssättet kan därför ifråga- sättas. Beräkningssättet gör dessutom bestämmelserna onödigt komplice- rade och försvårar kontrollen. I vissa fall uppkommer verkliga tolknings— svårigheter. Av dessa skäl har utredningen föredragit att övergå till att räkna höjden av bostadslägenhet såsom rumshöjd, d.v.s. att räkna måttet från golv till tak. invändigt mätt.

De nuvarande bestämmelserna om rumshöjd är olika för städerna och för landsbygden. För städerna gäller att våningshöjden normalt skall vara 2,80 meter. För Vissa fall medges dock 2,70 och stundom 2,60 meter samt i undantagsfall 2,40 meter. Dessa bestämmelser gäller enligt 129 & BS även inom sådan ort på landet för vilken stadsplan fastställts och kan enligt 134 5 BS göras tillämpliga också inom ort på landsbygden, för vilken bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Där så ej skett, gäller för landsbygden stadgandena i 132 & BS, enligt vilka våningshöjden i allmänhet skall vara minst 2,70 meter men i vissa fall kan få minskas till 2,40 meter.

Om man förutsätter att bjälklagens tjocklek icke brukar överstiga 30 centimeter, kan de angivna våningshöjderna 2,80, 2,70, 2,60 och 2,40 meter sägas i rumshöjd motsvara resp. 2,50, 2,40, 2,30 och 2,10 meter.

Det är för utredningen känt att många gärna skulle se en uppmjukning av föreskrifterna och helst en sänkning av det normala minimimåttet på rumshöjden till 2,40 meter. Det argument, som anförts till stöd härför, är att åtgärden skulle göra bostadsbyggandet billigare. Utredningen vill be— träffande denna fråga erinra, att det normala måttet så sent som år 1952 sänktes med 10 centimeter och att man därvid ansåg sig ha gått så långt som det gärna vore möjligt. En ytterligare sänkning bör icke komma till stånd utan närmare undersökningar av möbleringsvanorna och de olägen- heter, som åtgärden skulle medföra. Utredningen, som icke varit i tillfälle att föranstalta om någon sådan undersökning, har ansett sig böra utforma sitt förslag i nära anslutning till vad som f. n. gäller inom städerna. I enlig- het härmed har i förslaget upptagits ett stadgande om att takhöjden i bo- stadslägenhet skall vara minst 2,50 meter med möjlighet för byggnadsnämn- den att i särskilda fall medgiva lägre höjd, dock ej under 2,10 meter.

Möjligen kan mot förslaget i denna del invändas, att det innebär en skärp- ning av de nuvarande bestämmelserna för den egentliga landsbygden. Detta argument torde dock ej vara synnerligen vägande, eftersom bestämmelserna i denna paragraf överhuvud icke omfattar den på landsbygden vanligaste byggnadstypen, nämligen en- och tvåfamiljshus.

F. ö. innefattar förslaget på sätt strax skall närmare utvecklas — en rikligt tillmätt befogenhet för byggnadsnämnden att medgiva undantag från bestämmelsen.

Till en bostadslägenhet hör normalt icke endast det utrymme, som är av- sett att bebos, utan även t. ex. vindskontor, källarutrymme samt diverse an- ordningar för olika ändamål. Bestämmelser härom är f. n. icke givna i BS. 1 5 16 normalbyggnadsordningen finnes emellertid föreskrifter om bl. a. för- varingsplatser för cyklar och barnvagnar, tvättstuga, torkrum, vindskontor, utrymmen för förvaring av matvaror samt anordningar för rengöring och vädring av sängkläder, mattor o. d.

Det kan måhända synas tveksamt, huruvida vissa av de i normalbygg- ' nadsordningen uppräknade anordningarna numera alltid är behövliga. Så- lunda visar erfarenheten att t. ex. matkällare utnyttjas endast i mindre om- fattning. Att helt slopa kraven på någon eller några av de nämnda anord- ningarna torde dock vara förhastat. Det synes vara tillräckligt, om bygg- nadsnämnden får befogenhet att medgiva undantag. En motsvarighet till de nämnda (stadgandena i normalbyggnadsordningen har därför fått inflyta i , förslaget. Vad särskilt angår tvättstuga, torkrum samt förvaringsplats för cyklar och barnvagnar har förslaget utformats så, att dylika utrymmen icke nödvändigtvis behöver vara anordnade i varje bostadsbyggnad, blott tillgång därtill finnes i grannskapet.

Beträffande garage och parkeringsplatser hänvisas till 54 ä 2 mom. I 5 15 av normalbyggnadsordningen finnes vidare en föreskrift, enligt vilken byggnadsnämnden äger föreskriva att sopnedkast skall anordnas i flerfamilj shus med mer än två tvåningar, varjämte ges vissa bestämmelser om sättet för anordnande av sopnedkast. I anslutning härtill har i förslaget upptagits en regel om sopnedkast i byggnad, som omfattar mer än två våningar. Beträffande anordningens beskaffenhet hänvisas till 45 5 7 mom.

Till utredningen har i olika sammanhang framförts förslag om att till bestämmelserna om byggnads inre utförande foga föreskrifter om ytter- ligare anordningar, vilka numera kan anses ingå i den normala bostads- standarden eller är att anse som angelägna standardförbättringar. Särskilt må nämnas ett förslag, som varit föremål för ingående överväganden inom utredningen, nämligen att till förevarande paragraf foga en bestämmelse om att byggnad, som omfattar flera än tre våningar, skall vara utrustad med hiss. Då utredningen avstått från att framlägga förslag i ämnet, beror detta icke på att en dylik bestämmelse ansetts obehövlig utan på att utred- ningen icke ansett det falla inom ramen för dess uppgift att föreslå några bestämmelser av sådan karaktär.

I sakens natur ligger att föreskrifter av det slag, varom nu är fråga, icke kan göra anspråk på att vara lämpliga i alla situationer. Ibland, t. ex. vid ombyggnad av äldre byggnader, kan det rentav visa sig omöjligt att iakttaga åtskilliga detaljföreskrifter, t.ex. sådana som rör golvytan i de särskilda rummen eller rumshöjden. I dylika fall måste en avvägning ske mellan intresset av att föreskriften upprätthålles och intresset av att den ifrågasatta åtgärden kommer till stånd. Denna avvägning kan komma att utfalla olika beroende bl.a. på huruvida bebyggelsen är i behov av mera genomgripande sanering eller är av beskaffenhet att höra bibehållas. (Jfr anmärkningarna vid 76 å). Stundom kan det även vid uppförande av nya byggnader visa sig lämpligt att medge eftergift från någon detaljföreskrift, om man därigenom kan vinna betydande fördel t. ex. i fråga om lägen- heternas planering.

F. 11. kan dispens från hithörande bestämmelser i allmänhet medgivas av länsstyrelsen samt, där fråga är om mindre avvikelse som ej innebär skärp- ning, av byggnadsnämnden, därest nämnden har biträde av stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden (73 & BS). I fråga om bestämmelserna rörande rumsstorlek kan undantag medgivas av byggnadsstyrelsen och, i enlighet med dess anvisningar, av byggnadsnämnden. Enligt utredningens mening är bestämmelserna knappast av den karaktär, att några betänkligheter möter mot att generellt delegera dispensbefogenheten till byggnadsnämnden utan några särskilda inskränkande föreskrifter om tillgång till viss expertis c. d. Såsom villkor för dispens torde i anslutning till det nyss sagda böra stadgas, att betydande svårighet möter att iakttaga någon viss bestämmelse eller att eljest synnerliga skäl talar för att bestämmelsen frångås. Såsom en ovill-

korlig regel bör stadgas, att dispensbefogenheten icke får utövas så att kra- vet på trevnad, bekvämlighet och god hygien eftersättes. Vad angår rums- höjden föreslås, liksom nu, ett lägsta mått av 2,10 meter, som icke ens dis- pensvägen får underskridas.

49 5.

Här avhandlas de krav, som (utöver 47 &) ur byggnadsteknisk synpunkt bör ställas på byggnader för speciella ändamål, t.ex. industribyggnader, byggnader för undervisning, sjukhus och andra vårdanstalter, hotell, pen- sionat, samlingslokaler samt lokaler för hantverk och handel. Stadgandet har en viss motsvarighet i 705 BS, vari dock blott utsäges, att vid upp- förande av vissa dylika byggnader skall iakttagas anvisningar som bygg- nadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

På sätt anförts i den allmänna motiveringen är hithörande frågor i stor omfattning reglerade i olika författningar, bland vilka främst är att nämna arbetarskyddslagen, hälsovårdsstadgan, livsmedelsstadgan samt hotell- och pensionatstadgan. Föreskrifterna dessa författningar har emellertid främst till ändamål icke att uppställa krav på byggnadernas beskaffenhet utan att angiva de villkor, som skall gälla för att visst slag av verksamhet skall få bedrivas i en byggnad. Om en byggnad uppföres eller inredes speciellt för att tjäna ett dylikt syfte bör emellertid, i den mån sådant är möjligt, redan vid byggandet uppmärksammas att byggnaden fyller dessa villkor. I sådant syfte har i förslaget intagits några allmänt hållna regler om vad som är att iakttaga vid utförandet av byggnad, som nu avses. Härvid förutsättes givet- vis att frågan, vad som ur teknisk synpunkt erfordras för att en byggnad skall fylla de angivna kraven, blir föremål för närmare reglering i den ordning som angives i 77 5 av förslaget.

50 5.

I BS finnes icke något generellt stadgande om vad som skall iakttagas vid sådan åtgärd med en befintlig byggnad, som icke enligt 169 & BS är att hän- föra till nybyggnad. Flertalet bestämmelser om byggnads yttre och inre an- ordnande är emellertid av den karaktär, att av dem framgår, vad som i detta häseen'de är åsyftat. Ett annat blir förhållandet enligt förslaget, som genom rubrikindelningen tydligt angiver, att stadgandena i 39—49 åå är tillämpliga blott vid nybyggnad. En särskild bestämmelse i ämnet blir då nödvändig.

I denna paragraf föreslås [för det nu avsedda fallet en bestämmelse om att föreskrifterna i 39—49 55 skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden, som beröres av åndringsåtgärderna. Av stadgandets ordalydelse torde framgå, att detta icke innebär krav på att några särskilda åtgärder skall vidtagas med byggnaden utöver dem ägaren själv vill utföra utan blott på att arbetena, i den mån det är möjligt, skall ske på sätt som överensstämmer med stadgandena i det föregående av kapitlet. Såsom exem-

pel må nämnas, att arbetena icke får gå ut på att ändra byggnadens utform- ning på sådant sätt att den kommer att stå i strid mot 39 5, att å byggnaden icke får i strid mot 43 & vidtagas arbeten vilka äventyrar byggnadskonstruk- tionens bärförmåga, stadga och beständighet samt att det icke är tillåtet att ändra rumsindelningen, lägenhetsindelningen eller rumshöjden så, att bygg- j_ naden därigenom kommer att stå i strid mot bestämmelserna i 48 5. I själva i uttrycket >>ändring» torde ligga att paragrafen icke avser andra åtgärder med byggnaden än sådana som innefattar påtagliga ingrepp i dess substans och sålunda icke är tillämplig å exempelvis målningsarbeten. Utredningen förutser likväl, att även en bestämmelse av detta innehåll någon gång kan komma att verka väl strängt och föreslår därför en generell befogenhet att medgiva undantag i den mån så kan ske utan olägenhet ur brandskydds— synpunkt, i sanitärt avseende eller eljest.

&

51 5.

Angående underhåll av byggnad m. m. är i 72 & BS stadgat, att byggnad, stängsel och annan anordning på tomt skall underhållas så, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Bestämmelsen gäller stad men skall enligt 100, 101 och 129 55 även tillämpas i andra 5. k. stadsplanesamhällen. För område å landsbygden, varest gäller byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, är ett stadgande av samma innebörd givet i 133 & BS.

I förevarande paragraf av förslaget har de nämnda stadgandena erhållit en nära motsvarighet, såvitt de avhandlar skyldigheten att underhålla bygg- nad. Vad angår underhållet av andra anordningar än byggnad hänvisas till 53 och 54 åå.

52 5.

Angående rivning av byggnad och vad därvid hör iakttagas finns åtskilliga föreskrifter i byggnadsförfattningarna. Främst är att nämna stadgandet ri 72 å andra punkten BS, som ger byggnadsnämnden befogenhet att meddela föreskrift om att brandskadad eller eljest bristfällig byggnad, som ej kan iståndsättas för rimlig kostnad, i stället skall rivas. Jämlikt 755 BS skall, innan byggnad rives, tillses att den är fri från ohyra. Enligt 76 & BS fordrar rivningen byggnadslov. De nu nämnda bestämmelserna gäller i första hand städerna men skall jämlikt 100, 101 och 129 55 BS tillämpas även inom andra s. k. stadsplanesamhällen och kan enligt 134 & BS bringas i till— lämpning också inom område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Härutöver ges vissa föreskrifter i 520 i normalbyggnadsordningen. Till byggnadsnämnden skall ingivas uppgift om bl.a. antalet genom rivningen försvinnande bostadslägenheter. Ägaren av angränsande fastigheter skall underrättas. I vissa fall får brandmur ej utan ? grannens medgivande rivas förrän viss tid efter underrättelsen. Anmälan skall vidare göras till de myndigheter som har att svara för gator och av-

lopp samt till vederbörande gas—, elektricitets- och vattenledningsverk även- som televerket för borttagande av servisledningar. Vid rivningen skall till- ses att minsta möjliga obehag uppstår för grannar och gatutrafikanter samt att dessa och arbetspersonalen tryggas mot olycksfall.

Förslaget upptager en nära motsvarighet till den nuvarande bestämmel- sen om befogenhet för byggnadsnämnden att föreskriva rivning av brand- skadad eller eljest bristfällig byggnad. Detaljföreskrifterna om rivning an- ser utredningen däremot till större delen överflödiga. I förevarande paragraf har av desamma endast upptagits bestämmelsen om utrotande av ohyra i byggnad, som skall rivas, och detta blott i modifierad form. Vidare har -— med tanke närmast på nödvändigheten att motverka spridning av husbocken i förslaget upptagits en liknande bestämmelse om virkesförstörande in- sekter.

I övrigt hänvisas till 555 vari föreslås att byggnadslov i vissa fall skall fordras för rivningsarbeten, samt till 59 å, som i sin föreslagna lydelse ger byggnadsnämnden rätt och skyldighet att meddela erforderliga föreskrifter rörande arbetets utförande.

53 5.

Denna paragraf i förslaget innehåller bestämmelser om dels skyltar, dels bensinpumpar och andra till byggnad ej hänförliga fasta anordningar, dels ock virkes- och andra varuupplag.

F.n. är några närmare föreskrifter om beskaffenheten av skyltar icke givna i BS. Däremot upptager & 19 i normalbyggnadsordningen bestämmel- ser i ämnet. Enligt dessa skall skylt säkert fästas och väl underhållas. An- bringas skylt lägre än 2,50 meter över marken, får den skjuta fram högst 20 centimeter över gatulinjen. Sättes den 2,50 meter över marken eller högre, får den skjuta fram högst 1,20 meter. Om skylt gives större språng än 30 centimeter över gatulinjen, får dess yta icke vara större än 1,20 kvadrat- meter. Skylt skall till form, färg och utförande vara prydlig och lämpad för den plats, för vilken den är avsedd. Särskilt skall tillses att den ej stör gatu- eller stadsbilden, verkar förvillande för trafiken eller störande för när- boende eller anbringas så, att den försvårar gaturenhållningen. I fråga om skylt av tillfällig beskaffenhet eller eljest då särskilt skäl därtill föreligger kan byggnadsnämnden medgiva undantag från vissa av de nu nämnda be- stämmelserna.

Utredningen, som i det föregående (s. 176) framlagt förslag om att slopa byggnadsordningarna, finner ofrånkomligt a-tt vid genomförande av detta förslag -i byggnadsstadgan inflyter vissa allmänna regler, hur skylt skall vara beskaffad. Med hänsyn till de skiftande förhållandena på olika orter kan dessa regler dock icke göras lika detaljerade som i normalbyggnadsord- ningen. De bör i stället få karaktär av allmänna riktlinjer, efter vilka bygg- nadsnämnden har att göra ett bedömande från fall till fall. I förslaget har denna tankegång fullföljts på det sättet, att däri upptagits en nära mot-

svarighet till normalbyggnadsordningens bestämmelser om skyltars form, färg och utseende och de allmänna synpunkter som i övrigt skall beaktas vid prövning av frågor om skyltar och ljusanordningar, medan däremot be- stämmelserna om vissa för olika fall tillåtna mått å skyltar etc. uteslutits. I deras ställe har i förslaget upptagits en föreskrift om att skylt skall an- bringas på sådant sätt, att den ej är till hinder för trafiken. Vidare har före- slagits en bestämmelse om att skadad eller eljest bristfällig skylt skall sna- rast iståndsättas eller avlägsnas.

Beträffande andra anordningar än byggnad och skylt innehåller BS blott strödda bestämmelser. Främst kan hänvisas till 72 å BS, som stadgar skyl- dighet att underhålla stängsel och vissa andra anordningar samt, under vissa förutsättningar, att avlägsna anordning, som är av bristfällig beskaf— fenhet. Jämlikt 76, 135 och 144 55 får bl. a. varuupplag eller materialgård icke inrättas i städer eller vissa områden på landsbygden utan byggnadslov eller särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Med avseende å vad som skall beak— tas vid prövningen är blott föreskrivet att yttrande i vissa fall skall in- hämtas av luftfartsmyndighet eller militärmyndighet (99, 142 och 144 55 BS).

Bristen på närmare föreskrifter om de krav, som kan uppställas på fasta anordningar, vilka icke är hänförliga till byggnad, har i många fall vållat olägenhet. Bl.a. har det känts som en brist i författningen, att denna icke ger tillräckliga möjligheter att reglera uppkomsten av bensinmackar och lik- nande anordningar med hänsyn till trafiksäkerhetens krav, stads- eller land- skapsbilden samt trevnaden för de i grannskapet boende.

För att råda bot för dessa olägenheter föreslås, att förslagets bestäm— melser om skylt i tillämpliga delar får gälla också andra fasta anordningar. I främsta rummet avses bensinmackar och liknande, men förslaget har gi- vits en sådan avfattning, att det med stöd därav blir möjligt att ingripa även mot vissa anordningar, som till sin beskaffenhet liknar skylt men som av någon anledning icke kan anses falla under bestämmelsen om sådan.

I anslutning härtill föreslås också en liknande bestämmelse om virkes- och andra varuupplag.

54 5.

I denna paragraf ges vissa bestämmelser om tomtplats, stängsel och plan- tering.

Närmast motsvarande bestämmelser i BS är ganska omfattande. I 55— 58 55 BS ges för städerna vissa bestämmelser, vilka jämlikt 100, 101 och 129 åå också är tillämpliga i s. k. stadsplanesamhällen. Vidare kan hänvisas till 517 i normalbyggnadsordningen. För områden på landsbygden med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ges bestämmelser i 129 & BS.

Bestämmelserna för städer och stadsplanesamhällen är i korthet av föl- jande innehåll. Mark, som undantagits från bebyggande, skall vara ordnad

%

på prydligt sätt och hållas i vårdat skick. Byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan pryd- lig anordning, att lämna marken öppen eller att inhägna den på visst sätt. Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall också hållas i vårdat skick samt, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, inhägnas. Med avseende på bebyggd tomt ges föreskrifter om höjdläge och om förbin- delse mellan gata och gård. Om jord påföres marken invid byggnad eller gränsmur, skall muren isoleras'mot fukt. Vid förändring av höjdläget intill tomtgräns skall stödjemur uppföras, där så erfordras. Om hus nedbrunnit eller rivits, skall tomten för undvikande av vanprydnad skyndsamt ordnas.

Bestämmelserna för landsbygden går bl.a. ut på att bebyggd tomtplats alltid skall vara inhägnad, om ej byggnadsnämnden medgivit befrielse. Vid tvist mellan grannar bestämmer byggnadsnämnden sättet för hägnadens ut- förande. På tomtplats får ej vidtagas anordning av beskaffenhet att men- ligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

I förslaget har de nu refererade stadgandena sammanförts till en gemen— sam bestämmelse med giltighet för all mark som enligt definitionen i 37 5 är att hänföra till >>tomt>>, vare sig marken tagits i anspråk för sitt ändamål eller icke. Bestämmelserna motsvarar i stort sett de nu gällande men är på vissa punkter något mera allmänt hållna. De nuvarande bestämmelserna om skyldighet att inhägna tomt har uppmjukats så, att dylik skyldighet föreligger endast i fråga om gräns mot gata eller annan allmän plats och detta blott när byggnadsnämnden särskilt förordnat därom. Stadgandet om skyldighet för den, som påför jord intill annans mur, att ordna stödjemur etc, har ansetts röra ett ämne, vilket ej bör regleras i en författning av före- varande art, och har därför fått utgå.

I detta sammanhang har utredningen också uppmärksammat frågan om skyldighet för fastighetsägare att inom eller utom byggnad ordna plats för parkering av motorfordon. Frågan är blott antydningsvis berörd i BS. Jäm- likt 26 lå skall vid uppgörande av stadsplan tillses bl. a., att allmänna platser för parkering utlägges i tillräckligt antal samt att möjlighet finnes att an- ordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning. Jämlikt 80 5 —— vilken avser städerna men enligt 100, 101 och 129 55 gäller också andra s.k. stadsplanesamhällen —— äger byggnadsnämnden, om skäl är därtill, påfordra att på gård eller inom byggnad skall finnas utrymme för parkering av motorfordon i den mån så erfordras för dem som där bor eller vistas.

Parkeringsfrågan har nu genom motorismens tillväxt fått en helt annan proportion än den hade vid tillkomsten av 1947 års lagstiftning. Mest fram- trädande är par-keringsproblemet i städernas centrala delar. Där torde det numera i regel vara otänkbart att plats kan ens i mindre omfattning beredas å gator och andra allmänna platser annat än på sin höjd för alldeles till- fällig parkering. Det är därför nödvändigt att platser för ändamålet ställes

till förfogande i byggnadskvarterens inre, antingen på gårdar eller i bygg- nader. En annan lösning är att man uppför särskilda parkeringshus eller iordningställer parkeringsplatser under bar himmel, vilka upplåtes mot av— gift. Speciella problem orsakas också genom nödvändigheten i vissa fall att tillåta parkering i samband med in- och utlastning av fordon. I städernas ytterområden och i mindre tätorter har parkeringsfrågan en annan karak- tär. Där gäller det främst att bereda plats för långtidsparkering av de motorfordon, som tillhör de i området boende. En stor del av dessa fordon står konstant parkerade på gator och andra allmänna platser, stundom till stort men för trafiken.

Ett fullständigt klarläggande av parkeringsfrågan fordrar utredningsar- bete av stor omfattning, bl. a. en prognos över bilbeståndets utveckling och det därav följande parkeringsbehovet samt en översikt av de sannolika ten- denserna i bebyggelseutvecklingen under en avsevärd tid, åtminstone några årtionden. Utredningen *har (icke varit i tillfälle att själv verkställa de un- dersökningar, som erfordras för ändamålet. Frågan är emellertid föremål för särskild utredning inom byggnadsstyrelsen samt väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen. Med hänsyn härtill har byggnadsutredningen ansett sig böra avstå från att söka en definitiv lösning av parkeringsfrågan. I förslaget har blott influtit de bestämmelser, som ansetts ofrånkomliga för att t. v. kunna till nöds komma till rätta med de mest trängande problemen.

Till en början stadgar förslaget principiell skyldighet för tomtägare att ordna parkeringsplatser på tomten antingen i byggnad eller under bar him- mel i den mån så erfordras för dem som bor eller vistas på tomten. Skyl- dighet skall också enligt förslaget föreligga att vid behov ordna plats för lastning och lossning av motorfordon på själva tomten. Bestämmelserna avser envar tomtägare och är icke avsedda att kunna tillämpas blott i sam- band med nybyggnad på tomten. Det sagda föreslås dock endast skola gälla d-är åtgärden är möjli-g att genomföra med hänsyn till tomtutrymmet, be- byggelsens art etc. Den skärpning, som förslaget innebär i förhållande till gällande bestämmelser, är därför i själva verket icke alltför betydande. Från den sålunda föreslagna generella skyldigheten att ordna plats för parkering etc. äger byggnadsnämnden enligt förslaget medgiva undantag, om särskild plats för fordonen beretts annorstädes än på tomten eller om andra särskilda skäl talar för undantag. Härmed avses framför allt det fal- let att till räckliga garage- eller andra uppställningsutrymmen står till buds i speciella garagebyggnader för ett större antal bilar.

De nu angivna principerna synes utredningen kunna innebära en god- tagbar lösning tills vidare och intill dess det blir möjligt att på basis av en mera utförlig undersökning ge regler, som i tillräcklig mån tar hänsyn även till den sannolika framtida utvecklingen på området. ' "-

Denna paragraf, vilken inleder förslagets bestämmelser om byggnadslov, anger de fall i vilka skyldighet skall föreligga att söka sådant lov.

De allmänna principer, som ligger till grund för förslaget i denna del, har redovisats i 11 kap. Utredningen har där som sin mening framhållit att skyldighet att söka byggnadslov i princip bör gälla inom alla områden, för vilka finnes fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser, men att man bör kunna slopa skyldigheten att söka byggnadslov inom sådant område i stad, för vilket plan eller utomplansbe- stämmelser ej gäller. Stadgandena om byggnadslov kommer härigenom i princip att bli likartade för stads- och landskommuner.

Vad angår de särskilda åtgärder, för vilka byggnadslov bör fordras, är bland dessa först att nämna nybyggnad. Med den omfattning, som nybygg— nadsbegreppet numera erhållit (jfr 76 5) kommer härigenom huvudpar- ten av de åtgärder, för vilka det kan ifrågakomma att fordra byggnadslov, att omfattas av bestämmelsen. Åtskilliga av de ytterligare åtgärder, vilka enligt nuvarande stadga fordrar byggnadslov, är i själva verket i regel att hänföra till nybyggnad. Att särskilt nämna dessa åtgärder vid sidan av den generella bestämmelsen om byggnadslov för nybyggnad är överflödigt och ägnat att medföra tveksamhet om stadgandets rätta innebörd.

Till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad är enligt nuvarande be— stämmelser och jämväl enligt 765 förslaget att anse som nybyggnad åt- minnstone i alla de fall, då åtgärden innebär mera väsentliga ändringar av byggnaden. Någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen om att dylik åtgärd fordrar byggnadslov har därför icke inrymts i förslaget.

Den omständigheten att i BS vid sidan av begreppet nybyggnad även nämnts återställande av brandskadad byggnad har i praxis tolkats så, att äteruppförande av byggnadsdelar, som skadats genom brand, icke ansetts hänförligt till nybyggnad. De bestämmelser i BL och BS, som reglerar vill— koren för att nybyggnad skall få ske, är enligt denna tolkning icke tilllämp- liga med mindre byggnaden nedbrunnit helt eller åtminstone nästan helt. Det kan därför i allmänhet icke förhindras, att även en illa brandskadad byggnad återuppbygges i sitt förutvarande skick oavsett om den strider mot gällande plan eller utomplansbestämmelser och även om det ur sanerings- synpunkt vore önskvärt att byggnaden avlägsnades. Denna konsekvens av de nuvarande reglerna kan icke betecknas såsom lämplig, och en ändring synes därför påkallad. Om det särskilda begreppet >>återställ'ande av brand- skadad byggnad» slopas, blir den skadade byggnadens eller byggnadsde- lens återställande att enligt vanliga regler bedöma såsom nybyggnad eller allenast reparation med hänsyn till det skick, vari byggnaden faktiskt befin- ner sig efter branden. Förslaget har utformats i enlighet härmed.

Bland åtgärder, som stundom men icke alltid är hänförliga till nybyggnad förtjänar vidare att särskilt nämnas sådan ändring av byggnad, som berör

konstruktionen av dess bärande delar, eldstäder, rök- eller ventilations- kanaler. Här är det ur allmän synpunkt av verklig vikt, att en effektiv kon- troll anordnas över att åtgärderna utföres på ett betryggande sätt. Detsamma gäller ändring av byggnad, som avsevärt påverkar dess planlösning eller yttre utseende. För sådan åtgärd som nu nämnts föreslås därför skyldighet att söka byggnadslov även om åtgärden icke enligt bestämmelserna i 76å är att hänföra till nybyggnad. —— Den enforderliga begränsningen av bestäm- melsens tillämpningsområde anser utredningen ligga i själva uttrycket »änldring». Under detta uttryck lärer ej kunna inbegripas andra åtgärder än sådana, som innefattar ett icke alltför obetydligt ingrepp eller annan förändring i byggnadens sub-stans. Byggnadslov lärer i enlighet härmed icke fordras för t. ex. målningsarbete men däremot för putsning eller på— läggande av ytterpanel å byggnad, som förut icke är putsad eller försedd med panel.

Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet att söka byggnadslov innan byggnad tages i anspråk för annat ändamål än förut har utan saklig ändring överförts till förslaget.

För rivning av byggnad skall _— på sätt framhållits redan i 11 kap. (s. 134) _ enligt förslaget fordra-s byggnadslov endast om åtgärden vid- tages inom område med stadsplan.

Andra åtgärder med byggnad än de nu uppräknade sålunda bl. a. fler- talet invändiga ändringsarbeten samt underhålls- och reparationsarbeten i allmänhet _- skall enligt förslaget få företagas utan byggnadslov.

På sätt framhållits i 11 kap. föreslår utredningen slopande i princip av de nuvarande vittgående bestämmelserna om byggnadslov för inhägnande av fastighet, schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning och därmed jämför- liga åtgärder samt för inrättande av virkes- eller annat varuupplag. För vissa särskilda fall, nämligen där fråga är om åtgärd i närheten av befint- lig eller tillämnad befästning, statlig flygplats eller annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk, synes dock nödvändigt att bibehålla en möjlig- het att anordna förhandskontroll. I förslaget har därför influtit en bestäm- melse, som ger länsstyrelsen möjlighet att i den omfattning som finnes er- forderlig föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för inrättande av varu- upplag, materialgård eller ljusanordning eller fyllning eller därmed jäm— förlig åtgärd. Avsikten är icke att sådan skyldighet genomgående skall in- föras beträffande alla områden varå 81 % BL är tillämplig eller varest läns- styrelsen meddelat förordnande enligt 82 å samma lag. I många fall, särskilt där frågan rör blott ett begränsat område, torde det vara tillräckligt och bl. a. av sekretesskäl lämpligare att under hand meddela markägarna, vad som bör iakttagas vid områdets nyttjande.

I anslutning till vad utredningen anfört å s. 135 har i förslaget influtit en bestämmelse om skyldighet att söka byggnadslov för inrättande av fast "cistern eller annan fast anordning för förvaring eller hantering av bränn-

bara vätskor. Under bestämmelsen faller såväl större oljelager som mindre behållare för bensin, olja m.m. ävensom bensinpumpar, ledningar etc., un- der förutsättning att de är fast anbragta i marken eller i byggnad. F. n. gäller skyldighet att söka byggnadslov för dylika anordningar blott i den mån deras anbringande kan hänföras under någon av bestämmelserna om ny-, om- eller tillbyggnad av befintlig byggnad, upplag etc. För att den nya bestämmelsen icke skall verka onödigt betungande har därifrån uttryckligen undantagits anordningar som endast avser att tillgodose viss fastighets hus- ] behov. Härmed avses huvudsakligen anordningar för oljeeldning i bostads-

hus eller ekonomibyggnader samt bensin- och oljeförråd för jordbruk eller därmed jämförlig näring.

Med avseende å frågan om byggnadslov för uppsättande eller ändring av skylt hänvisas till framställningen å s. 136.

De hittills avhandlade bestämmelserna, vilka fått sin plats i 1 mom. av

* förevarande paragraf, kan sägas angiva de åtgärder för vilka utredningen

ansett det i allmänhet påkallat att fordra byggnadslov. Härmed är dock ej sagt, att det alltid och i alla lägen är nödvändigt att dessa åtgärder blir _ föremål för den förhandsprövning, som bestämmelserna om byggnadslov

innebär. I vissa fall anser utredningen att byggnadslovsskyldigheten bör kunna eftergivas. Dessa fall uppräknas i 2 mom.

Till en början har här influtit den av utredningen i 11 kap. (s. 133) för- ordade bestämmelsen om lättnad i skyldigheten att söka byggnadslov för ar- beten å en- och tvåfamiljsbyggnader. För uppförande av sådana byggnader måste visserligen fordras byggnadslov på samma sätt som för andra bygg- nadsföretag, men mindre ändringar, som icke berör byggnads yttre eller på- verkar konstruktionen av dess bärande delar, eldstäder, rök— eller v-entila- tionskanaler, skall enligt förslaget få företagas utan krav på någon kontroll från byggnadsnämndens sida. I fråga om bestämmelsens konsekvenser bör nämnas att den bl. a. innebär att byggnadslov ej kommer att fordras för in- redande av vind i en- och tvåfamiljshus, såvida åtgärden ej innebär ökning av lägenhetsantalet.

Enligt BS gäller undantag från skyldigheten att söka byggnadslov i fråga om arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, så- framt den tillhör kronan (86 lå BS). Byggnadsnämnd på landet har över- huvud icke att ta befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna prö- vas av statlig myndighet (139 & BS). Mot bestämmelsen i 86 & BS har i skilda sammanhang anmärkts, att det enligt ett fler-tal författningar tillkommer Kungl. Maj :t eller byggnadsstyrelsen att helt eller delvis granska ritningarna till byggnader av olika slag, men att denna granskning mången gång icke be- aktar de synpunkter, som det tillkommer byggnadsnämnden att bevaka. Dylik ritningsgranskning kan därför icke alltid ersätta byggnadsnämndens prövning. Motsvarande bestämmelse i förslaget har därför inskränkts att

avse allenast allmän byggnad, vilken tillhör kronan. Endast i fråga om dylik byggnad lärer nämligen verkliga garantier föreligga för en minst lika om- sorgsfull prövning som den, vilken kan förväntas ske genom byggnadsnämn- den. Sakligt sett är ändringen av ringa betydelse med hänsyn till att bygg- nadsnämnden enligt 67 å i förslaget (jfr. 865 BS) i stället skall erhålla an- mälan om byggnadsföretag, för vilket byggnadslov ej erfordras, och därvid ' få tillfälle att granska ritningarna till företaget samt att framställa erin— ringar mot desamma. Byggnadsnämnd på landet föreslås i dessa hänseenden —— liksom i övrigt få samma befogenheter som byggnadsnämnd i stad.

3 mom. innehåller en bestämmelse om möjlighet i vissa fall för länssty- relsen att medgiva befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov. Bestäm- melsen är ingående motiverad i 11 kap. (5. 130). Till undvikande av miss- uppfattning bör framhållas, att en befrielse från skyldighet att söka bygg- nadslov givetvis icke innefattar befrielse från skyldighet att följa gällande föreskrifter för byggandet och ej heller från eventuellt gällande byggnads- förbud. Om byggandet förutsätter dispens från förbud mot tätbebyggelse, torde det emellertid i regel vara lämpligast, att frågan därom upptages och prövas i samma ärende som frågan om befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov.

I 4 mom. har upptagits en bestämmelse om rätt för den, som vill utföra byggnadsarbete, vartill byggnadslov ej erfordras, att erhålla byggnadsnämn- dens prövning och godkännande av åtgärden. Bestämmelsen saknar mot- svarighet i gällande författning. Det väsentliga motivet till bestämmelsen består däri, att de föreslagna inskränkningarna i skyldigheten att söka bygg- nadslov eljest skulle i vissa fall ställa de byggande inför tvånget att på egen risk avgöra, huruvida en tilltänkt åtgärd står i överensstämmelse med bygg— författningarna eller icke. Genom det nu föreslagna stadgandet får den byggande alltid möjlighet att, om han så önskar, erhålla ett auktoritativt av- görande av frågan. *

56 &.

Närmare bestämmelser rörande ansökan om byggnadslov är f.n. givna för städer och s. k. stadsplanesamhällen i 77, 100, 101 och 129 55 samt för den egentliga landsbygden i 136 15 BS.

Häru-tinnan innebär 1 mom. av förevarande 156 å betydande förenklingar. Liksom nu stadgar förslaget att ansökan skall göras skriftligen hos bygg- nadsnämnden, men begränsningar har gjorts i fråga om den utredning, som det åligger sökanden att förebringa. '.

Där fråga är om uppförande av ny byggnad eller tillbyggnad av förut be- ? fintlig byggnad d.v.s. då sökanden avser att ta nytt markområde i an- . språk för byggnad skall han enligt förslaget inge en situationsplan, som '! visar redan befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge. Där byggnadsnämnden tillhandahåller nybyggnadskarta (jfr. 3 5) skall situa- *-

tionsplanen vara grundad på sådan karta, d.v.s. vara ritad antingen på ny- byggnadskartan eller på en kopia eller ett utdrag av denna i erforderliga delar.

Vidare skall sökanden enligt förslaget ingiva ritningar rörande företaget med erforderlig beskrivning. Huru detaljerade ritningarna bör vara, kan givetvis icke entydigt angivas i författningen. Även utan särskild föreskrift torde vara uppenbart, att ritningarna bör vara så utförliga att de möjliggör kontroll i de hänseenden sådan ankommer på byggnadsnämnden.

Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till de nuvarande föreskrif- terna om format, skala och utförande i övrigt av kartor och ritningar. Det har förutsatts att erforderliga bestämmelser härom kommer att meddelas i den ordning som föreskrives i 77 5.

Från byggnadsnämnder m. fl. har uttalats önskemål om att kartor och ritningar måtte ingivas vi tre och icke, såsom nu, i blott två exemplar. Ut- över arkivexemplaret, vilket bör hållas i gott skick, och det exemplar, vilket återställes till sökanden, har byggnadsnämnden behov av ett arbetsexemplar att användas vid ritningsgranskning, inspektioner m.m. Utredningen, som till en början ställt sig tveksam till detta önskemål, har vid närmare över- vägande kommit till den meningen, att en föreskrift av nu antytt innehåll mången gång skulle väsentligt underlätta byggnadsnämndens arbete och i sista hand bli till fördel även för den byggande allmänheten. Då byggnads- ritningarna nästan alltid framställes i åtskilliga exemplar, är kostnaden för framställande av ytterligare ett exemplar obetydlig. Utredningen har därför ansett sig böra förorda en bestämmelse av nu angivet innehåll. I detta sam- manhang kan framhållas, att det inte är nödvändigt att inrita den tilläm- nade byggnaden på alla de exemplar av situationsplanen, som ingives till nämnden. Ofta torde det vara lämpligast, att införandet på arkivexemplaret anstår till dess byggnadslovet beviljats och då verkställes genom byggnads- nämndens försorg. Frågan torde emellertid icke vara av den betydelse, att den behöver närmare regleras i författningen.

Beträffande byggnadslov för annan åtgärd än uppförande av ny byggnad eller tillbyggnad till äldre byggnad innehåller förslaget blott föreskrift, att vid ansökningen skall fogas erforderliga ritningar och beskrivningar.

Bland bestämmelser i nuvarande stadga, som sålunda bortfallit i försla- get, är först att nämna vad som är föreskrivet om att tomtägaren skall visa huruvida han har att gälda bidra-g till kostnad för gata. Den service, som byggnadsnämnden enligt förslaget skall lämna allmänheten, bör enligt ut- redningens mening innefatta skyldighet för nämnden att själv inhämta besked vad som gäller i sådant hänseende. Upplysning därom brukar f. ö. mångenstädes lämnas på nybyggnadskartan (jfr. 2 och 3 55).

Ej heller upptager förslaget någon motsvarighet till vad som nu är stad- gat om att ägare av tomt inom stadsplan vid ansökan om byggnadslov för nybyggnad alltid skall visa, att han fullgjort sin skyldighet att ordna ut-

fartsväg och avlopp, utgiva bidrag till kostnad för gata resp. ställa säkerhet för sådan kostnad. I regel bör byggnadsnämnden själv kunna införskaffa uppgift, hur härmed förhåller sig. '

En annan bestämmelse i BS, som ej heller fått någon motsvarighet i för- slaget, är den som rör skyldighet för sökanden att ingiva bevis om att han förfogar över den mark, där arbetet skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande. Innebörden av denna bestämmelse har i många fall varit föremål för tvekan. Enligt utredningens mening kan bestämmelsen icke innebära, att byggnadsnämnden är förpliktigad att underkasta ägande- rättsfrågan någon mera ingående prövning. Äganderättsförhållandena änd- ras givetvis icke genom byggnadslovet, vilket i princip blott innefattar en förklaring, att hinder mot företaget ej möter ur de synpunkter, byggnads- nämnden har att bevaka. En prövning av äganderättsförhållandena är där- för strängt taget icke behövlig i ärenden angående byggnadslov, och bestäm- melsen om skyldighet att styrka äganderätt kan rentav anses olämplig så- som ägnad att ge sökanden en felaktig föreställning om innebörden av ett beslut rörande byggnadslov. Byggnadsnämnderna förfogar icke över sådan juridisk kompetens, att de kan påtaga sig en prövning av äganderättsfrågor, och förfarandet hos nämnden är icke så anordnat, att det lämpar sig för en dylik prövning. Alldeles oavsett förekomsten av en bestämmelse sådan som den nuvarande lärer byggnadsnämnden äga rätt _— men ej obetingad skyl- dighet att avvisa sådana ansökningar, som med hänsyn till äganderätts- förhållandena uppenbarligen saknar mening, samt att vid behov avfordra "en sökande uppgifter om dessa förhållanden.

Än mindre bör det anses vara nämndens uppgift att pröva, huruvida den som äger marken möjligen är förhindrad att utnyttja den för tillämnat än— damål med hänsyn till därå vilande servitut eller andra förpliktelser av pri- vaträttslig natur. Enligt utredningens mening bör det anses falla helt utan- för nämndens kompetens att befatta sig med dylika frågor.

I 2 mom. av förevarande paragraf har influtit ett stadgande, som ger bygg- nadsnämnd-en möjlighet att, när så erfordras, förelägga sökanden att in- komma även med annan utredning än den i 1 mom. avsedda. Av stadgan- dets formulering 1ärer framgå, att utvägen ej bör anlitas för att få in sådan utredning, som utan större omgång kan införskaffas genom byggnadsnämn- dens försorg.

3 mom. upptager bestämmelser om anstånd med eller eftergift från den i 1 mom. angivna skyldigheten för den som söker byggnadslov att samtidigt till byggnadsnämnden ingiva ritningar och andra handlingar rörande det tillämnade företaget.

Nuvarande bestämmelser om sökande av byggnadslov innebär att alla handlingar, som erfordras i ett byggnadslovsärende, skall föreligga i slut— ligt skick redan vid tidpunkten för ansökningen. I praktiken är det emeller- tid icke ovanligt, att detaljutformningen av en byggnad ändras under arbe-

tets gång. Det är därför vanligt, på många håll regel, att byggnadsnämn- derna icke fordrar fullständiga ritningar i samband med ansökningen utan medger att detaljritningarna inges efter hand som arbetet fortskrider och att det fullständiga arkivexemplaret av ritningarna inges först då byggna- den färdigställts. (Jfr. normalförslaget till byggnadsordningar, s. 28). För- slaget upptager en bestämmelse, som avser att legalisera denna praxis.

Härutöver föreslås att byggnadsnämnden, när fråga är om mindre om- fattande arbeten, skall kunna helt avstå från ritningar. Bestämmelsen är främst avsedd för ärenden