SOU 2000:7

Långtidsutredningen 1999/2000, bilagor 2-6

1. Inledning

Behovet av att föra en övergripande politik, som tillgodoser kraven på både en god ekonomisk tillväxt och en god miljö, har länge diskuterats. Samtidigt har det också debatterats om det inte föreligger en konflikt mellan de två målen. Sambanden mellan ekonomisk utveckling och miljöpåverkan är svåra att fastställa generellt, eftersom de varierar mellan länder och mellan olika typer av miljöproblem. Det finns forskningsresultat som visar att ekonomisk tillväxt minskar vissa typer av utsläpp. Detta samband gäller oftast rika länder, där det finns ekonomiskt utrymme att föra en miljöpolitik som ställer krav på att materialsnål och ren teknik används. Den ekonomiska tillväxten kan däremot öka sådana utsläpp som inte kan renas med kända tekniker. Att kartlägga sambanden mellan ekonomisk tillväxt och miljö kan göras på flera sätt.

En metod är att väga samman ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan i en partiellt miljöjusterad nettonationalprodukt, en s.k. ”grön NNP”. Den beräknas genom att värdet av den påverkan som gårdagens och dagens produktion och konsumtion har på miljön räknas in i det traditionella NNP-måttet. Beräkningarna utgår således från nettonationalprodukten, där förslitningen av realkapital är avräknat från BNP. Miljöjusteringen innebär att också miljöförslitningen räknas av. Det ofullständiga kunskapsläget gör dock att miljöjusteringen bara blir partiell. Svårigheterna består bland annat i att det ännu inte är möjligt att orsaksbestämma alla miljöhot, och att man inte har funnit tillfredsställande metoder att värdera alla aspekter av naturen. Miljöjusterade NNP-beräkningar lämpar sig därför bättre för mer avgränsade miljöproblem än t.ex. växthuseffekten.

Ett alternativ till att göra skadekostnadsberäkningar är att beräkna samhällsekonomiska kostnader för olika grader av aktiv miljöpolitik, t.ex. med miljöekonomiska modeller. Istället för att redovisa de skador på miljön, som återspeglas i ett grönt NNP-mått, kan man i modellen sätta upp ett miljömål som restriktion för ekonomins utveckling. Simuleringarna ger då information om troliga makroekonomiska effekter av den tänkta miljöpolitiken. De totala ekonomiska och miljömässiga vinsterna av att föra en sådan miljöpolitik är i dagsläget svårt att inkludera i sådana modeller. Miljövinsterna får istället uppskattas genom

att studera hur naturresursförsörjningen och rekreationsmiljön kan påverkas av miljörestriktionerna.

Den största utmaningen på miljöområdet är för närvarande klimatmålet, som regleras av Kyotoprotokollet. Enligt detta internationella avtal får Sveriges växthusgasutsläpp öka med högst 4 procent från 1990 års nivå fram till åren 2008-2012. Många av de andra miljömålen blir också lättare att uppfylla om Kyotoprotokollet följs, eftersom minskade utsläpp av växthusgaser förutsätter begränsningar i förbränningen av kol, olja och gas, vilka leder till utsläpp av en rad andra föroreningar, såsom kväveoxider och svaveldioxid. I föreliggande bilaga till Långtidsutredningen har vi därför valt att studera Kyotoprotokollets och klimatmålets effekter på den svenska samhällsekonomin.

Den fråga vi ställer i modellsimuleringarna är hur utsläppen av växthusgaser kan minskas med bibehållande av en så hög tillväxt i ekonomin som möjligt. I den allmänna jämviktsmodell som används, EMEC1, analyseras alla förändringar inom ramen för befintlig teknik. En viss energieffektivisering har lagts in i modellen, men däremot kan inte specifik reningsteknik införas. Detta gör modellen lämplig att analysera miljöproblem av klimatkaraktär där energieffektiviseringen och valet av bränsle har betydelse, men inga kända reningstekniker förekommer. För att få en ökad ekonomisk tillväxt utan att få ökade koldioxidutsläpp måste antingen ekonomins energieffektivisering ske i en snabbare takt än vad ekonomin växer, eller energitillförseln ske med mindre koldioxidintensiva energislag.

Denna bilaga är upplagd på följande sätt. I kapitel 2 diskuteras ekonomins miljöpåverkan, samhällsekonomins användning av energi, dagens miljötillstånd och en översikt över de politiskt formulerade miljömålen. I kapitel 3 följer en beskrivning av den använda modellen, EMEC, och Långtidsutredningens basscenario för samhällsekonomins utveckling till år 2015. I kapitel 4 studeras de ekonomiska effekterna av Kyotoavtalet. Kapitlet belyser vilka anpassningskostnader som uppstår, t.ex. förändrad insatsvaruanvändning och förändringar i näringslivsstrukturen. Eventuella vinster av att Kyotoprotokollet införs, t.ex. teknikutveckling till följd av miljörestriktionen, beaktas inte i modellen. Miljövinster av lägre utsläpp av koldioxid och andra föroreningar diskuteras separat i kapitel 5, där Kyotorestriktionens effekter på miljötillståndet studeras. En sammanfattning av analysen presenteras i kapitel 6.

1 Environmental Medium term EConomic model

2. Svensk miljöstatus

Samhällets miljöpåverkan hänger intimt samman med de ekonomiska aktiviteterna, dvs. produktion och konsumtion av varor och tjänster. För att kunna studera hur dessa områden påverkar varandra krävs en kartläggning av vilka sambanden är och hur de ser ut. I miljöräkenskaper görs en kvantifiering av dessa samband, så att de kvantitativa ekonomiska analyserna kan innefatta även miljövariabler. Kopplingarna kan illustreras med nedanstående diagram.

Diagram 2.1 Flödesschema över interaktionen mellan ekonomi och miljö

Ekonomin påverkar naturen dels genom sitt naturresursuttag, dels genom de restprodukter som uppstår och som sprids genom luft, mark och vatten. De olika föroreningarna påverkar miljötillståndet, vilket i sin tur påverkar samhällets möjligheter till resursuttag och annat utnyttjande av naturen. Påverkan sker också direkt genom olika typer av markanvändning.

I miljöräkenskaper redovisas vilka mängder av utsläpp och avfall som varje näringslivsbransch genomsnittligt genererar vid sin produk-

Naturresurser

Utsläpp Deposition Belastning

Skador på miljö, hälsa, infrastruktur etc

Ekonomi

Energi

Material

Miljö

tion, och hur mycket som sedan genereras vid konsumtionen av de producerade varorna och tjänsterna. Vilka typer av energi som används i de olika sektorerna anges också. Dessa kvantifierade samband används i denna bilaga i en ekonomisk allmän jämviktsmodell för att göra analyser på lång sikt av den ekonomiska utvecklingens påverkan på miljöutsläppen och av effekterna av olika styrmedel. EMEC omfattar utsläpp till luft av växthusgasen koldioxid samt de försurande och övergödande ämnena svaveldioxid och kväveoxider.

De samband som ingår i modellsimuleringarna i denna bilaga är således bara en liten delmängd av de miljöproblem som finns. Detta kapitel syftar till att ge en bredare bakgrundsbild av samspelet mellan ekonomi och miljö. I avsnitt 2.1 ger vi en översiktlig redogörelse för de största miljöproblemen och deras orsaker. Avsnitt 2.2. behandlar energianvändningen, som är central i modellsimuleringarna. I avsnitt 2.3 slutligen beskrivs de miljömål som Sverige antagit.

2.1

Ekonomins miljöpåverkan idag2

Miljöpåverkan sker i stor utsträckning genom spridning av ämnen som är främmande för biosfären eller som genom mänsklig aktivitet nu förekommer i onaturligt höga koncentrationer. Uttömning av ändliga naturresurser är globalt sett inte längre ett centralt problem.3 I spåren av ”energikrisen” i mitten på 1970-talet ansågs tillgängligheten av fossila bränslen vara den mest överhängande restriktionen, dvs. att den idag relativt sett billiga och lätthanterliga oljan riskerade att ta slut. Idag är det istället konsekvenserna av att använda för mycket fossila bränslen som anses utgöra en risk. Miljön påverkas förutom genom föroreningar också genom markanvändning, t.ex. skogsbruk, jordbruk och bebyg

-

gelse

.

Några av de viktigaste föroreningarna är:

  • klimatpåverkande gaser
  • försurande ämnen till luft (som påverkar pH-värdet i mark och vatten)
  • eutrofierande (övergödande) ämnen till vatten
  • tungmetaller och långlivade, miljöskadliga kemiska föreningar till luft, mark och vatten

2 Källorna till detta avsnitt är Klimatdelegationens skrifter, ”Naturmiljön i Siffror ” SCB (1993) och Naturvårdsverkets Monitorserie.3 Med vissa undantag, t.ex. fosfor.

2.1.1 Klimateffekter

Växthuseffekten innebär att långvågig, infraröd strålning som lämnar jorden delvis fångas upp i atmosfären av olika gaser och där omvandlas till värme. Detta är ett naturligt fenomen till följd av atmosfärens innehåll av framförallt koldioxid och vattenånga. Under senare tid har emellertid de gaser som bidrar till växthuseffekten ökat kraftigt. De växthusgaser, vars halt i atmosfären ökar till följd av människans aktiviteter är främst:

  • koldioxid (CO

2

)

  • ofullständigt halogenerade fluorkarboner (HFC)
  • metan (CH

4

)

  • dikväveoxid (N

2

O)

  • svavelhexafluorid (SF

6

)

  • perfluorkarboner (PFC)

Av dessa gaser har fluorkarbonerna en betydligt kraftigare inverkan än koldioxid. Metan försvinner däremot snabbare ut ur atmosfären än koldioxid. På grund av gasernas olika egenskaper har man valt att använda begreppet ”Global Warming Potential” (GWP) som måttenhet för att kunna jämföra de olika växthusgasernas betydelse för växthuseffekten. Koldioxid har låg växthuseffekt jämfört med de andra gaserna men dominerar eftersom den förekommer i så stor mängd. I Sverige svarar koldioxid för cirka 80 procent av växthusgasutsläppen.

Det är omstritt vilka effekter de ökade halterna av växthusgaser kommer att få. Effekterna av ett varmare klimat kan emellertid omfatta höjning av havsytan, förskjutning av jordens vegetations- och jordmånszoner, förändring av artsammansättningen, påverkan på havsströmmarna, instabilare väder (stormar, orkaner). För Sveriges del varierar förutsägelserna mellan ett varmare och behagligare klimat, ett klimat liknande Englands med mycket nederbörd och ett kallare klimat i det fall Golfströmmen skulle ändra bana.

Ökningen av atmosfärens halt av koldioxid beror främst på ökande utsläpp till atmosfären från förbränning av fossila bränslen, t.ex. vid transporter, uppvärmning eller från industriella processer. Klorfluorkarboner har använts framförallt som lösningsmedel och kylmedium, men är nu på väg att fasas ut. Metan uppkommer naturligt vid nedbrytning av organiskt material under syrefria förhållanden. Antropogena källor till den ökande metanhalten är bl.a. intensifierad risodling och ökade boskapsstammar, men också soptippar och röjningsbränning av biomassa. Risodling är också en viktig källa till dikväveoxidutsläpp. Andra källor till dikväveoxid är gödsling och olika förbränningsprocesser.

I Sverige har koldioxidutsläppen minskat markant sedan uppbyggnaden av kärnkraften eftersom detta medförde en konvertering från oljeanvändning till elanvändning. Ökad användning av biobränslen har också minskat utsläppen. Efter kärnkraftsutbyggnadens slutförande har utsläppen av koldioxid i viss mån följt konjunkturcyklerna. I dagsläget är utsläppen av koldioxid på ungefär samma nivå som 1984. De har emellertid ökat sedan 1990, som är det år som används som basår i det internationella klimatavtalet som skrevs under i Kyoto 1997. Orsaken är ökad användning av fossila bränslen inom el- och värmeproduktionen, samt en ökning av transportvolymen. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen var mindre än 1 procent år 1990 och ytterligare något mindre 1997.

De sektorer som bidrar relativt sett mycket till Sveriges koldioxidutsläpp är järn-, stål- och metallverk, raffinaderier, el-, gas- och värmeverk och transporter som har höga koldioxidutsläpp per förädlingsvärde medan tjänstenäringarna (exklusive transporter) och verkstadsindustrin har relativt små utsläpp per förädlingsvärde. Diagram 2.2 ger en bild av hur koldioxidintensiva olika sektorer är.

Diagram 2.2 Koldioxidutsläpp per förädlingsvärde ton/Mkr. År 1995

0 50 100 150 200 250 300 350

Jord- och skogsbruk, fiske

Utvinning av mineral

Övrig tillverkningsindustri

Massa, pappers & grafiskind.

Kemisk industri

Raffinaderier

Järn-, stål- och metallverk

Verkstadsindustri

El-, gas- och värmeverk, VA

Byggnadsindustri

Samfärdsel, transporter Bostäder och fastigheter Handel och övriga tjänster

Offentliga myndigheter

ton/Mkr

stationära

mobila

industriella

Källa: Miljöräkenskaper rapport 1998:11

2.1.2 Försurande och övergödande utsläpp

Försurning av mark och vatten

Många svenska sjöar har haft en långsam naturlig försurning genom årtusendena. Den mänskligt orsakade försurningen av mark och vatten som sker genom nedfall av svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak, har däremot skett på bara några decennier. Bortförandet av biomassa från skogs- och jordbruksmark, utan att näringsämnen återförs, påverkar också markförsurningen, som sedermera påverkar intilliggande vattendrag. Att skogsmarken försuras innebär en utarmning, vilket är allvarligt för den långsiktiga näringstillförseln för svenskt skogsbruk, i och med att virkestillväxten kan komma att påverkas negativt. Effekterna av kalkning av skogsmark är omdiskuterade.

Försurningen av åkermarken, som sker huvudsakligen på grund av skördeuttaget, är mer lättåtgärdad. De flesta förlorade näringsämnen kan tillsättas med gödslingsinsatser. Kalk kan också användas för att höja pH-värdet. Eftersom vissa grödor inte lämpar sig för sura jordar förändras odlingsalternativen på åkern och floran i de övriga ekosystemen av en ökad försurning.

Den största och allvarligaste förändringen sker dock i sjöar och vattendrag, där många arter först får reproduktionsstörningar för att vid pH-värden en bit under fem dö ut. Vid så låga pH-värden kan också t.ex. tungmetaller göras tillgängliga för växter. Dessa tas sedan upp av djur och människor genom födointaget. Halter av kvicksilver i fisk och kadmium i grödor hänger intimt samman med försurningen av mark och vatten.

Försurningen av mark och vatten orsakas, förutom av naturliga processer och olika åtgärder inom jord- och skogsbruk, till stor del av nedfall av svaveldioxid (SO

2

), kväveoxider (NO

x

) och ammoniak (NH

3

).

Svaveldioxid uppkommer främst vid förbränning av fossila bränslen och vid industriprocesser, framförallt järn- och stålframställning och pappersmassa-produktion. Kväveoxidutsläpp är inte bränslerelaterat i lika hög grad. Kväveoxider uppkommer vid all förbränning (således även av biobränslen). För kväveoxider är transporter den största källan. Jordbruket släpper ut mycket ammoniak via sin gödselhantering.

Sektorn utvinning av mineraler har små svaveldioxidutsläpp i absoluta tal, men utmärker sig när man studerar svaveldioxidutsläpp per förädlingsvärde. Detta innebär att denna sektor relativt dess produktion producerar mycket utsläpp. Sektorer med höga utsläpp i absoluta tal är massa, papper och grafisk industri, el-, gas och värmeverk, transporter samt järn-, stål- och metallverk. Dessa sektorer har även höga utsläpp per förädlingsvärde medan tjänstesektorerna (exklusive transporter) har relativt sett låga utsläpp per förädlingsvärde och svarar även för en liten del av de totala utsläppen.

Diagram 2.3 Svaveldioxidutsläpp per förädlingsvärde från stationär och mobil förbränning samt från industriprocesser, kg/Mkr, 1995

0 100 200 300 400 500 600 700 800

Jord- & skogsbruk, fiske

Utvinning av mineral

Övrig tillverkningsindustri

Massa, pappers & grafiskind.

Kemisk industri

Raffinaderier

Järn-, stål- och metallverk

Verkstadsindustri

El-, gas- och värmeverk, VA

Byggnadsindustri

Samfärdsel, transporter Bostäder och fastigheter Handel och övriga tjänster

Offentliga myndigheter

kg/Mkr

stationär mobila industriella

Källa: Miljöräkenskaper rapport 1998:11

De svenska utsläppen av svaveldioxid har minskat kraftigt sedan 70-talet, mest på grund av den minskade svavelhalten i bränslen samt utbyggnaden av kärnkraften. Under perioden 1980-1996 har utsläppen minskat med i genomsnitt 9,6 procent per år. Den fortsatta minskningen beror framförallt på ökad användning av lågsvavlig olja och ny reningsteknik.4

4 Naturvårdsverket (1996a).

Som tidigare nämnts härrör utsläpp av kväveoxider främst från transporter. Därmed uppkommer de mesta utsläppen av kväveoxider i samfärdselsektorn, de areella sektorerna och utvinning av mineraler. I dessa sektorer kommer utsläppen främst från mobila källor. Utsläppen från sektorn utvinning av mineraler utgör dock en relativt liten del av de totala kväveoxidutsläppen medan samfärdselsektorn dominerar både i relativa och absoluta tal och svarar för cirka 40 procent av totala kväveoxidutsläppen.

Diagram 2.4 Kväveoxidutsläpp per förädlingsvärde kg/Mkr, 1995

0 500 1000 1500 2000 2500

Jord- och skogsbruk, fiske

Utvinning av mineral

Övrig tillverkningsindustri

Massa, pappers & grafiskind.

Kemisk industri

Raffinaderier

Järn-, stål- och metallverk

Verkstadsindustri

El-, gas- och värmeverk, VA

Byggnadsindustri

Samfärdsel, transporter Bostäder och fastigheter Handel och övriga tjänster

Offentliga myndigheter

kg/M kr

stationära

mobila

industriella

Källa: Miljöräkenskaper rapport 1998:11

Minskningen av kväveoxider är inte lika betydande som svaveldioxidminskningen. Den genomsnittliga minskningen under perioden 1980-1996 var 1,5 procent årligen. Att minskningen gått långsamt beror framförallt på att drygt 80 procent av alla kväveoxidutsläpp härrör från mobila källor. Förbättringar i förbränningstekniker och rening har minskat de specifika utsläppen, men detta har mer än uppvägts av en ökning av transportmängden. Trots utsläppsminskningarna är nedfallet av svavel- och kväveföreningar på många håll i Sverige större än vad ekosystemen kan hantera, dels för att minskningarna skett från höga nivåer och att de svenska ekosystemen är relativt känsliga, dels för att utsläppen från andra länder, som blåser in över Sverige, inte

minskat lika mycket. Kalkningsinsatser kan tillfälligtvis lindra försurningssymptomen, men långsiktigt måste det sura nedfallet minska och skogs- och jordbruksmetoder ändras för att försurningen ska hävas. Sedan 1980-talet har dock försurningen i de svenska sjöarna minskat. Försurningen av skogsmarken tycks däremot inte minska. Av den sura nederbörd som faller ned över Sverige härstammar mer än 75 procent från utlandet. Å andra sidan exporterar Sverige en del utsläpp till andra länder, främst Finland och Ryssland.

Övergödning

Övergödning, eutrofiering, av mark och vatten ger liksom försurning upphov till en förändrad artsammansättning. Blåbärs- och lingonris minskar medan gräs, hallon och nässlor ökar. Växter som anpassats till de magra skandinaviska jordarna har svårt att klara en miljö med mycket gödningsämnen. Söt- och havsvattensystemen får en kraftig tillväxt av alger. Tillväxten gör att sjöar och vikar växer igen, ger upphov till algblomningar och syrebrist. Ljus- och syrebrist påverkar andra växter än de snabbväxande arterna negativt, liksom kräftdjur och syrekrävande fiskar som röding och lax.

Övergödningsproblem skapas av en för hög tillförsel av fosfor från jordbruk och avlopp, och för hög tillförsel av kväve från trafik, förbränning, konst- och naturgödsel (ammoniak). I sötvatten och i Bottenviken är det oftast fosfor som är tillväxtbegränsande, medan det i övriga Östersjön är kvävet som är tillväxtbegränsande. När det ämne det råder störst relativ brist på tillförs i ökad utsträckning tilltar den biologiska produktionen, mer av vissa arter än andra. Algblomningar är ett exempel på överproduktion. När all denna materia ska brytas ned åtgår syre, vilket kan förorsaka syrebrist, med t.ex. fiskdöd som följd. Den halvering av näringstillförsel till havet som satts upp som mål har ännu inte uppnåtts. Markövergödning ändrar konkurrensvillkoren arterna emellan och en ny flora uppstår lokalt eller t.o.m. regionalt. Människans rekreationsmiljö förändras och förfulas, och kan t.o.m. bli hälsovådlig, t.ex. genom för höga nitrathalter i vatten och giftalgsförekomst i hav och sjöar. I skogen ökar virkestillväxten på virkeskvaliténs bekostnad.

Luftkvalitet i tätorter

Utsläppen av svaveldioxid och partiklar har minskat i de svenska tätorterna sedan 1970-talet. Förbättringen beror främst på att både industrin och de kommunala värmeverken minskat sin användning av fossila bränslen eller har gått över till lågsvavliga bränslen. Även stoftreningen har förbättrats. Utbyggnaden av fjärrvärmeverken är en annan orsak. Kväveoxidutsläppen ökade snabbt under 1950- och 60-talen genom vägtrafikens ökning och halterna av kvävedioxid ligger fortfarande över Naturvårdsverkets gränsvärden på många håll vid hårt trafikerade gator. Kväveoxider ger dels direkta hälsoeffekter, t.ex. luftrörsproblem och astma, dels bidrar de till bildandet av ozon, som verkar irriterande på slemhinnor i ögon och luftvägar. I mindre tätorter kan vedeldning ge upphov till betydande utsläpp av flyktiga organiska ämnen och partiklar. Koloxid, CO, är ett utpräglat gatuproblem, särskilt vid hårt trafikbelastade gator där trafiken flyter långsamt.

Ozon i övre och nedre delen av atmosfären

Ozon (O

3

) är en speciell form av syre. I de övre luftlagren dämpar ozon

instrålningen av ultraviolett ljus. Ozon är emellertid starkt giftigt och skadar växtlighet och människors hälsa om det förekommer i för starka koncentrationer nere vid markytan. Det är därför två olika miljöproblem som förknippas med ozon: förtunningen av det skyddande ozonlagret i de övre luftlagren och ökningen av marknära ozon. I atmosfärens lägsta skikt bildas ozon av kväveoxider och kolväten (VOC) tillsammans med solljus.

Det av människan uttunnade ozonskiktet medför att mer av den ultravioletta strålningen från solen når ned till jordytan, vilket kan medföra ett ökat antal hudcancerfall och ögonskador. Skador på grödor, träd och plankton tros redan existera. Allt detta lär bli värre med tanke på att ozonskikten med all säkerhet tunnas ut mer under de närmaste decennierna, innan effekterna av freonanvändningsförbudet (som dessutom ännu inte är i full verkan världen över) helt får genomslag.

Höga halter av marknära ozon ger både hälsoeffekter och effekter på växtlighet. Känsligheten för ozon hos växter varierar mycket. Särskilt känsliga är tunna bladgrönsaker som spenat och sallad. Skadorna på svenska jordbruksgrödor har uppskattats av forskare vid Lantbruksuniversitet. Totalt beräknar man att ozonet sänkt skördarna med i genomsnitt nio procent i landet. Av enskilda grödor är potatis mest drabbad med cirka 20 procents skördesänkning. Under 1900-talet har halterna av marknära ozon ökat tre- till fyrfaldigt i södra och mellersta Sverige. Det finns inga klara tendenser till förändringar i årsgenomsnitten under det senaste decenniet. Antalet episoder med överskridande

av Naturvårdsverkets timgränsvärde för ozonhalten, 120 µg/m3, varierar med sommartemperaturens variation mellan åren. Gränsvärdet överskrids oftare i de södra delarna av landet. I tätorter där biltrafiken bidrar till höga halter kolväten och kväveoxider kan ozonhalterna vara höga, särskilt sommartid.

2.1.3 Tungmetaller, persistenta toxiska kemiska föreningar och strålning

Under de senaste 20-25 åren har utsläppen av tungmetaller till såväl luft som vatten minskat kraftigt. För många metaller uppnåddes de nationella utsläppsmålen redan i början av 1990-talet. Ett exempel på att utsläppen kan minska dramatiskt är bly från bilavgaserna. De största källorna till metallutsläpp generellt sett är järn- stål- och metallverken. Kadmium tillförs från konstgödsel, och tungmetaller förekommer fortfarande i många, huvudsakligen importerade, produkter. Förbränning av fossila bränslen ger också upphov till utsläpp av tungmetaller.

Kemiska föreningar är i de flesta fall ofarliga för både miljö och mänsklig hälsa. Några av de miljontals föreningarna är dock direkt toxiska (skadliga i de koncentrationer/doser de förekommer i). Andra är mindre giftiga men persistenta (långlivade) vilket medför att halterna i miljön så småningom kan nå upp i toxiska nivåer. Allt eftersom det upptäcks att ämnen är skadliga vidtas olika åtgärder för att ersätta dem med mindre skadliga varianter. Detta sker dels frivilligt av företagen själva (av goodwill-skäl etc.), dels genom lagstiftning (förbud, substitueringsregler) och fastställande av miljömål med påföljande styrmedel, t.ex. skatter.

Tidigare användning av miljöskadliga ämnen ger fortfarande upphov till miljöproblem. Både tungmetaller och kemikalier finns dels inbyggda i samhället (t.ex. byggnader), dels upplagrade på soptippar eller ute i naturen (t.ex. sedimenterade i sjöbottnar) vilket gör att de successivt kan läcka ut. Vid större förändringar, som, t.ex. vid skrotning av gammalt material eller sjunkande pH-värden i sjövatten, kan dessutom relativt stora kvantiteter på en kort tid läcka ut eller åter tillgängliggöras i det ekologiska kretsloppet. Markförsurningen medför också att tungmetaller som tidigare varit hårt bundna i berggrunden lättare kan tas upp av växter. Därmed ökar halterna som människan och ekosystemen utsätts för (genom födoämnen eller rökgaserna från eldning).

Förgiftningssymptom i någon form finns i ungefär 5-10 procent av Sveriges sötvattenekosystem. Orsaken kan vara olyckstillbud, problem i reningsverk, kvardröjande cesiumhalter från Tjernobylkatastrofen och kvicksilver i fisk. Förgiftningssymptom kan också ha sin upprinnelse i pågående avfallsupplagsläckage eller i att organiska gifter sprids genom utsläpp till vatten och luft.

Människan utsätts för en naturlig bakgrundsstrålning från rymden och berggrunden, men också från mänskligt orsakad strålning. Radon kan t.ex. ge upphov till lungcancer. Effekterna av magnetfältsstrålningen från t.ex. högspänningsledningar och av användning av mobiltelefoner är exempel på ännu inte helt utredda frågor. För varje år ökar också antalet driftstimmar i svenska kärnkraftverk och volymen av radioaktivt avfall som ska lagras många tusen år.

2.1.4 Markanvändning

Omkring 70 procent av Sveriges yta används för boende och produktion, dvs. utgörs av skogs-, jordbruks-, bostads- och industrimark. Resterande yta upptas av fjäll, berg, myr och sjö. Av den totala ytan är 54 procent skogsbeklädd och 8 procent jordbruksmark. Cirka 3 procent av marken är bebyggd.

Skogs- och jordbruket påverkar i hög grad miljön. Skogsbruket påverkar naturmiljön och den biologiska mångfalden genom bl.a. avverkning, markberedning, dikning, skogsbilvägar och skogsplantering. Naturhänsynen vid skogsbruk har under senare år förbättrats. Kalavverkningen och skogsgödslingen minskar, och mer miljöanpassade metoder för markberedning, röjning etc. används allt mer.

Allvarligast för den lokala biodiversiteten har varit planteringen av samma art över stora arealer, speciellt om det gällt främmande arter. Skötselmetoder där man efterhand röjt undan allt utom en art i syfte att skapa enhetliga och likåldriga bestånd har heller inte gynnat mångfalden. Även utsläpp av föroreningar hotar biodiversiteten. Ett ofta underskattat hot är infrastrukturbyggandet – allt från motorvägar till små skogsvägar – som bryter upp naturen i allt mindre ytor och hindrar arternas rörelse och spridningsförmåga. Naturvårdsverket har beräknat att om 15 procent av den svenska skogen avsattes för att brukas efter ekologiska kriterier, så skulle den skogsrelaterade biologiska mångfalden kunna anses tryggad i Sverige. För närvarande ligger avsättningarna kring 5 procent av skogsmarken. Miljöanpassning av skogsbruket betyder dock antagligen på sikt lika mycket som att avsätta reservat. Jordbruket påverkar framförallt genom användningen av gödsling och bekämpningsmedel. Detta ger upphov till läckage av växtnäring (kväve,

ammoniak och fosfor) till luft och vatten och bekämpningsmedel till mark och vatten. Gödslet innehåller även kadmium, som därmed tas upp i grödorna. All odling medför dock ingrepp och påverkan på miljön, vilket gör att endast jämförelser mellan olika odlingssystem är relevanta.

Jordbrukets strukturrationalisering har ofta skett på bekostnad av en rad artrika småbiotoper. Viktiga miljöer, som ängs- och betesmarker, stenrösen och dungar ute bland åkrarna, vilka dels är en del av det gamla svenska kulturlandskapet, dels refuger för många hårt trängda arter, måste bevaras om biodiversiteten ska kunna värnas.

Sverige har (förutom lokalt i Götalands och Svealands kustband och i tätbefolkade jordbruksbygder) en vid internationell jämförelse avundsvärd (grund)vattenförsörjning. Hushåll med kommunal vattenförsörjning behöver vanligtvis inte bekymra sig om vattenkvalitén. Hushåll och fritidshus med privata brunnar i jordbruksbygderna kan dock ha för höga nitrathalter i vattnet. I stora delar av landet kan det också lokalt förekomma försurat grundvatten, som bl.a. ökar korrosionen i ledningarna. I bägge fallen kan filteranläggningar avhjälpa problemet. I kustzonen kan också saltvatteninträngning vara ett problem, vilket är svårlöst i och med att det tyder på en för hård exploatering (bebyggelse).

Våtmarker har traditionellt ansetts värdelösa och 25 procent av de svenska våtmarkerna har historiskt försvunnit genom dränering och dikning. Redan genomförda förbud mot dylika aktiviteter och ett ökat skydd av våtmarker genom t.ex. reservatsavsättning ska på sikt leda till att många arter får en fristad i befintliga eller restaurerade våtmarker. Minskade nedfallsnivåer av bl.a. försurande och övergödande ämnen har också betydelse för artrikedomen i våtmarkerna.

Fjällvärldens flora har svårt att hämta sig från miljöpåverkan och vårdslös markanvändning, eftersom det växer så långsamt på höga höjder och nordliga breddgrader. Med hjälp av reservatsavsättningar och regler för t.ex. skoteråkande, fjällfiske m.m. hoppas man skydda särskilt utsatta delar av fjällvärlden.

I den bebyggda miljön fortsätter buller att vara ett problem för många människor i deras vardagsliv. En långsiktigt god hushållning med den i tätorter knappa markresursen samt med grundvatten och naturresurser kräver också att återvinning och avfallshantering fungerar på ett smidigt och resurssnålt sätt.

2.2. Energikonsumtion och energieffektivisering

Det finns en mängd faktorer och samband som påverkar utvecklingen av energianvändningen i Sverige. Några av de faktorer som förväntas påverka energianvändningen är prisförändringar, energipolitik, tillväxten i ekonomin och möjligheter till energieffektivisering. För att få en bild av hur dessa faktorer har påverkat energianvändningen i Sverige under de senaste 30 åren ges här en översiktlig bild av energiläget i Sverige.

2.2.1. Energianvändning

I Sverige, där befolkningstätheten är låg och klimatet relativt kärvt, behövs stora mängder energi för transporter och uppvärmning. Vår industristruktur, med en hel del energiintensiv industri, har också betydelse för energianvändningen.

Diagram 2.5 Sektorernas andel av totala energianvändningen 1995

Offentlig sektor

5%

El-, gas-, värme-

och VA-verk

11% JSMetallverk

6%

Verkstads-

industrin

3%

Kemisk ind.

2%

Raffinaderier och

stenkol

1%

Övr. tillverknings-

ind. 5%

Massa- och pappersind.

15%

Jord- och skogsbruk, fiske

2%

Hushåll

29%

Handel och

tjänster

5%

Bostäder

3%

Samfärdsel

11%

Byggnads-

industri

1%

Utvinning av

mineraler

1%

Källa: SCB

Energianvändningen i Sverige har varit i stort sett oförändrad under de senaste årtiondena, men en viss omfördelning mellan energislag och mellan användningsområden har skett. Under perioden 1970 till 1997 har transportarbeten ökat mest. Inrikes transporter använde 1970 56 TWh vilket motsvarar 12 procent av totala energianvändningen i Sverige. På 27 år har energianvändningen för transporter ökat till 87 TWh vilket motsvarar 18 procent av den totala energianvändningen. Användningen av bensin och diesel har därigenom ökat med 47 procent respektive 63 procent.5

Både inom industrin och inom bostads- och servicesektorn har oljeanvändningen minskat dramatiskt sedan början av 1970-talet. Detta är en följd av de oljekriser som drabbade världen under 1970-talet och den strävan som den svenska regeringen hade att minska oljeberoendet i Sverige efter dessa kriser. Istället har elanvändningen ökat markant. Diagram 2.6 visar industrins energianvändning uppdelat på olika energislag.

Diagram 2.6 Energianvändningen inom svensk industri i TWh 1970-1997

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997

TWh

Olja

El

Biobränsle

Kol och koks

Fjärrvärme

Naturgas

Källa: NUTEK

5 Användningen av diesel och bensin inkluderar även utrikes sjöfart.

Diagrammet ger en klar bild av de trender som beskrivits ovan, men man kan även urskilja en viss konjunkturkänslighet i industrins beteende. Till exempel minskade olje- och elanvändningen under de första åren av 1990-talet som en följd av den djupa kris som Sverige då befann sig i. På något längre sikt är det dock inte konjunkturkänsligheten som är avgörande för energianvändningens utveckling. De viktigaste faktorerna är främst förändringar i relativpriset, dels mellan olika energislag, dels mellan energi och andra insatsvaror och produktionsfaktorer, och i vilken mån ny teknik introduceras i produktionen.

De två stora oljekriserna på 1970-talet bestod i kraftigt ökade råoljepriser på grund av OPEC-ländernas kartell som höll priserna på en hög nivå. De höga oljepriserna bibehölls till andra hälften av 1980-talet och sjönk sedan tillbaka till nivåer strax under det pris som rådde efter den första oljeprishöjningen 1974. Priset har dock aldrig helt återhämtat sig till den prisnivå som var gällande innan kriserna. I denna rapports basscenario antas råoljepriset i svenska kronor minska med 0,4 procent årligen under perioden 1997-2015.

Diagram 2.7 Realpris för råolja

1)

0 2 4 6 8 10 12 14

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997

$/fat

1) Deflator: Världsbankens exportprisindex. Källa: NUTEK

Hushållens elanvändning har varit relativt konstant sedan mitten av 1980-talet trots att både befolkningen och användningen av hushållsapparater har ökat. Att elanvändningen trots allt inte har ökat beror främst på den energieffektivisering som sker successivt när gamla apparater, maskiner och byggnader moderniseras eller ersätts med nya

energisnålare. I denna rapports basscenario antas att hushållens totala elefterfrågan endast ökar med 0,3 procent per år under perioden 1997-2015. Detta överensstämmer med antaganden som NUTEK tidigare har gjort, bland annat i sin klimatrapport 1997. Inom tjänstenäringarna kommer ökningen av elefterfrågan att vara betydande främst på grund av den produktionsökning som basscenariot förutspår för dessa sektorer fram till år 2015. Det antas dock att den specifika energianvändningen minskar något.

2.2.2. Energiförsörjning

Utbyggnaden av kärnkraften har möjliggjort att Sverige sedan 1970talets andra hälft kraftigt minskat sitt oljeberoende. Oljetillförseln har minskat från 350 TWh 1970 till 217 TWh 1997, i motsats till elproduktionen som har ökat med 145 procent, till 145 TWh, under samma period. I dag produceras el främst med hjälp av kärnkraft och vattenkraft. De svenska kärnkraftverken, som togs i kommersiell drift under åren 1972 till 1985, svarade 1997 för 47 procent av landets totala elproduktionen. Vattenkraften, som expanderat något under perioden 1970 till 1997, stod 1997 för 46 procent av elförsörjningen.

Denna kraftiga expansion av elproduktionen kommer troligen inte att fortsätta i den närliggande framtiden, dels därför att utbudet överstigit efterfrågan under en längre tid, dels p.g.a. att utbyggnadsmöjligheterna av både vattenkraften och kärnkraften är politiskt kringskurna. De fyra stora orörda älvarna har skyddats från utbyggnad. För kärnkraften är det istället fråga om i vilken takt den ska avvecklas. Efterhand kommer då ersättningskraft att behöva tillkomma för att täcka upp den efterfrågan som inte elenergieffektiviseringar kan bygga bort.

Kärnkraften ska enligt den rådgivande folkomröstningen från 1980 avvecklas fram till år 2010. Ett första steg i kärnkraftsavvecklingen är överenskommelsen som slöts mellan socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet 1997 som innebär att de två reaktorerna i Barsebäck ställs av. Tidtabellen för avvecklingen av Barsebäck har dock inte kunnat hållas. I denna rapports basscenario antas att en reaktor avvecklas under perioden 1998-2015.

Diagram 2.8 Tillförsel av energi fördelat på olika energislag, 1970-1997, TWh

0 100 200 300 400 500 600

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997

TWh

Råolja och oljeprodukter

Kärnkraft, brutto

Vattenkraft

Naturgas, Stadsgas

Biobränsle,torv, mm

Kol och koks

Spillvärme

Elimport minus expor

t

Källa: NUTEK

Biobränsle och torv utgjorde 9 procent av den totala energitillförseln år 1970. Denna andel har mer än fördubblats fram till 1997 och förväntas öka i framtiden. Det är framförallt strävan efter att minska koldioxidutsläppen som talar för ett ökat utnyttjande av biobränslen eftersom dess utsläpp av koldioxid inte bidrar till växthuseffekten så länge inte uttaget överstiger tillväxten. Det finns dock frågetecken kring biobränslets ökningspotential. Vid ökat uttag av avverkningsrester i skogsbruket påverkas näringsbalansen i skogen, vilket måste beaktas för att inte skada skogstillväxten. I denna rapports basscenario antas inga restriktioner på biobränsletillförseln, eftersom biobränsleanvändningen i modellkörningarna inte kommer att komma upp i den maximala tillförsel av bioenergi som t.ex. har räknats fram av SIMS (institutionen för Skog-Industri-Marknad vid SLU).

Fjärrvärmeproduktionen har ökat från 15 TWh 1970 till 53 TWh 1997. Från att ha varit oljedominerad har fjärrvärmeproduktionen nu biobränsle som det mest använda bränsleslaget. Cirka 35-40 procent av det biobränsle som används inom fjärrvärmeproduktionen är importerat. Importen har under 1990-talet ökat markant och förekommer nu i form av t.ex. trädbränsle, återvunnet trädbränsle, tallolja, olivkärnekross samt torv. Importen av biobränslen antas i denna rapports basscenario ligga på en förhållandevis hög nivå och dess ökningstakt motsvarar den som varit gällande under 1990-talet. Världsmarknadspriset på biobränslen antas ligga på en realt oförändrad nivå. Under de senaste 20 åren har priserna varit svagt fallande, men den fortsatt ökande efterfrågan antas stabilisera biobränslepriserna.

Diagram 2.9 Användning av biobränslen, torv m.m. i fjärrvärme, 1980-1997, TWh

0 5 10 15 20 25 30

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

TWh

Trädbränsle

Avlutar och råtallolja

Torv

Avfall

Biobränslen för elproduktion

Källa: NUTEK

I basscenariot antas att naturgassystemet inte byggs ut i någon nämnvärd omfattning, vilket innebär att naturgasen inte ökar i någon betydande utsträckning i basscenariot.

2.2.3. Internationell elhandel

I Östersjöregionen6 produceras i dag cirka 1100 TWh el och när de nationella elmarknaderna avregleras, samtidigt som en rad investeringar görs i bl.a. nätkapaciteten mellan länderna, ökar möjligheterna till elhandel i regionen. Det är framförallt variationerna i utbud, efterfrågan och produktionssystemets sammansättning som gör att det finns motiv för att utöka handeln mellan länderna.

Inom EU drivs politik för att öka konkurrensen på elmarknaden. Under 1999 tas första steget till en öppen elmarknad genom att varje lands elmarknad till en del öppnas för konkurrens. Sverige och Finland berörs inte av denna nya regel eftersom de redan har en fri elmarknad, vilket även Norge har. Vanligtvis går handelsströmmarna från Norge till Sverige och sedan från Sverige till Danmark och Finland. Vid torrår kan situationen vara den omvända eftersom både Sverige och Norge har stora vattenkraftstillgångar som då ger förhållandevis lite elenergi.

Det som i dagsläget förhindrar ytterligare handel med el är framförallt reglerna i de olika länderna kring Östersjön, men även överföringskapaciteten är begränsad. Det planeras dock för utökade förbindelser mellan länderna kring Östersjön och Norden. Norska och utländska elföretag har ingått långsiktiga handelsavtal där det även ingår att bygga tre nya kablar från Norge till kontinenten. Dessa tre kablar utökar kapaciteten med 1800 MW. En elkabel som motsvarar cirka 600 MW kommer eventuellt byggas mellan Sverige och Polen. Mellan Finland och Ryssland planeras en ledning med överföringskapacitet på 150 MW.

6 Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, de baltiska länderna och nordvästra Ryssland.

Tabell 2.1 Överföringskapacitet till och från de nordiska länderna år 1996

Överföringskapacitet, MW

Sverige – Norge

3000

Sverige – Danmark 1900 – 2100 Sverige – Finland 1400 Sverige – Tyskland 370 – 450 Norge – Danmark 1040 Norge – Finland 70 Norge – Ryssland 50 Finland – Ryssland 60 – 1060 Danmark – Tyskland 2000 Källa: NUTEK (1997)

Den ökande konkurrensen på elmarknaden runt Östersjön kommer förmodligen att ha stor inverkan på elpriset. I dag skiljer sig elpriset avsevärt mellan de olika länderna på grund av olikheter i produktionskostnader, produktionsteknologier, beskattningsregler, nätavgifter och avgiftstariffer för olika användargrupper. Danmark är det land bland de nordiska länderna som har högst totalt elpris för hushållskunder. Näst högst är priset i Sverige. I Norge och Finland är priset betydligt lägre beroende på de låga elskatterna. Tyskland utmärker sig som ett land med höga elpriser, men de stora industrikunderna har specialkontrakt med kraftproducenterna och får därmed lägre priser än övriga industrikunder (lägre elpriser för industriproducenter gäller även i de övriga ovan nämnda länderna). Prisskillnader kommer enligt NUTEK7 att innebära att en ökad elimport från Norge till Sverige får en prispressande effekt på den svenska elmarknaden, medan en ökad nordisk elhandel med kontinenten får motsatt effekt. Priset på el8 antas i denna rapports basscenario sjunka med 0,2 procent per år under perioden 1997-2015.

2.2.4. Skatter och avgifter

För att styra energianvändningen används i Sverige energi- och miljöskatter. När energiskatten på bensin och motoralkoholer infördes redan 1929 var det dock främst av statsfinansiella skäl, men i samband med oljekriserna ville regeringen styra energianvändningen bort från olja och därmed fick energiskatterna en energipolitisk roll. Under 1980-talet fick energiskatterna en miljödimension. I och med skattereformen

7 NUTEK (1997b).8 Genomsnittspris för alla användare.

1990-1991 förstärktes miljöprofilen i den indirekta beskattningen. Koldioxid- och svavelskatt infördes. Dessa skatter var proportionella mot bränslets kol- och svavelhalt och alltså direkt relaterade till den miljöskada som kol och svavel antas ha.

Torv och biobränsle undantogs från koldioxid- och energiskatten. Detta undantag kan motiveras med att biobränsle är en förnybar energikälla och således inte tillför några ”nya” gaser till atmosfären och att torvanvändningen kan fyrfaldigas innan uttaget blir större än nybildningen och några nettoutsläpp sker. Biobränsle och torv orsakar dock lokala miljöproblem på grund av bland annat de kväveoxid- och svavelutsläpp som bildas vid förbränningen.

För både koldioxid och svavel finns ett antal undantags- och nedsättningsregler, dels för vissa energiintensiva exportbranscher, dels för s.k. processutsläpp.9 Miljöskattebelastningen på de olika energislagen förändrades inte i och med skattereformen 1990-1991 utan liksom tidigare beskattas olja hårdast tätt följd av kol, gasol och naturgas. Denna rangordning har dock förändrats något fram till dagsläget (se tabell 2.2). I denna rapports basscenario antas att 1998 års miljö- och energiskattesystem ligger fast hela perioden 1997-2015.

9 Utsläpp som inte uppkommer p.g.a. förbränning av bränslen utan i själva produktionsproccessen, t.ex. svavelutsläpp vid järn- och stålframställning.

Tabell 2.2 Energi- och miljöskatter 1 januari 1998, öre per kWh

Koldioxidskatt Energiskatt Industri Övriga Industri Övriga

Bränsle för uppvärmning

Eldningsolja 1

5,3

10,7

0,0

7,5

Eldningsolja 5

4,9

9,9

0,0

6,9

Kol

6,1

12,3

0,0

4,2

Gasol

4,3

8,7

0,0

1,1

Naturgas

3,7

7,3

0,0

2,2

Torv

0,0

0,0

0,0

0,0

Biobränsle

0,0

0,0

0,0

0,0

Bränsle för motordrift

Bensin blyad

9,9

9,9

49,0

49,0

Bensin miljöklass 3

9,9

9,9

42,2

42,2

Bensin miljöklass 2

9,9

9,9

41,4

41,4

Diesel miljöklass 3

10,7

10,7

21,6

21,6

Diesel miljöklass 2

10,7

10,7

18,6

18,6

Diesel miljöklass 1

10,7

10,7

16,3

16,3

Gasol

8,7

8,7

14,9

14,9

Biobränsle (etanol)

0,0

0,0

0,0

0,0

Naturgas

7,3

7,3

2,2

2,2

Svavelskatt

TOTALT

Industri Övriga Industri Övriga

Bränsle för uppvärmning

Eldningsolja 1

0,0

0,0

5,3

18,2

Eldningsolja 5

1,0

1,0

5,9

17,8

Kol

2,0

2,0

8,1

18,5

Gasol

0,0

0,0

4,3

9,8

Naturgas

0,0

0,0

3,7

9,6

Torv

1,0

1,0

1,0

1,0

Biobränsle

0,0

0,0

0,0

0,0

Bränsle för motordrift

Bensin blyad

0,0

0,0

58,8

58,8

Bensin miljöklass 3

0,0

0,0

52,1

52,1

Bensin miljöklass 2

0,0

0,0

51,3

51,3

Diesel miljöklass 3

0,0

0,0

32,3

32,3

Diesel miljöklass 2

0,0

0,0

29,3

29,3

Diesel miljöklass 1

0,0

0,0

27,0

27,0

Gasol

0,0

0,0

24,6

24,6

Biobränsle (etanol)

0,0

0,0

0,0

0,0

Naturgas

0,0

0,0

9,4

9,4

Källa: Finansdepartementet

År 1992 infördes en kväveoxidavgift som omfattar alla pannor med en uppmätt nyttiggjord energiproduktion av minst 25 GWh under redovisningsperioden. Intäkterna från avgiften med avdrag för administrationskostnader, återförs till de betalningsskyldiga i förhållande till nyttiggjord energi från varje produktionsenhet. De utsläppskällor som omfattas av avgiften svarar endast för 5 procent av den mängd kväve som släpps ut av inhemska utsläppskällor. Bland annat innefattas inte vägtrafiken som är den största källan för kväveoxidutsläpp.

Andra avgifter och skatter som är miljö- och energirelaterade är: fordonsskatt och försäljningsskatt på fordon, skatt på gödsel och bekämpningsmedel, skatt på naturgrus, avfallsavgift, batteriavgift och bilskrotningsavgift.

2.2.5. Energieffektivisering och strukturförändringar

Den totala energianvändningen i Sverige 1997 ligger strax över 1970 års nivå trots att BNP har ökat med 56 procent under perioden 1970-1997. Detta innebär att svensk ekonomi sammantaget har blivit mindre energiintensiv under perioden. Näringslivet har genomgått strukturomvandling där tjänstenäringar och verkstadsindustrin har ökat sina andelar av bruttonationalprodukten, men framförallt har nya energieffektivare tekniker introducerats inom industrin. Det är främst de stora energikrävande branscherna, såsom massa- och pappersindustrin, järnoch stålindustrin, samt jord- och stenindustrin, som har minskat sin totala energianvändning och förändrat sin energimix.

I denna rapports basscenario antas en energieffektivisering i näringslivet med en procent per år, dvs för att producera en enhet krävs det varje år en procent mindre energi. Detta motsvarar de antaganden som gjordes i EU-studien ”Energy in Europe” (EiE [1996]). Det anses vara ett relativt konservativt antagande. Denna effektivisering har fördelats mellan branscherna genom att studera underlagsrapporter till Energikommissionen och Naturvårdsverkets rapport ”Minska utsläppen av koldioxid”. Antagandet om energieffektivisering kan översiktligt beskrivas som att användningen av olja och el kan effektiviseras lättare än andra bränslen och att de tunga energiintensiva industrierna har något svårare att minska sitt energibehov jämfört med övriga branscher inom näringslivet.

Den totala energianvändningen beror även på hur näringslivets branscher utvecklas i förhållande till varandra. Somliga verksamheter har mycket stor energianvändning per förädlingsvärde medan andra, t.ex. tjänstenäringar är mer arbetsintensiva och använder mindre energi per förädlingsvärde. Näringslivets strukturutveckling kommer således att ha stor betydelse för den framtida totala energianvändningen. Diagram 2.10 visar hur olika branschers energianvändning står i förhållande till förädlingsvärdet inom branschen.

Diagram 2.10 Energianvändning per förädlingsvärde inom svenskt näringsliv 1995

0,00 1,00 2,00 3,00 4,00 5,00 6,00 7,00

Jord- och skogsbruk, fiske

Utvinning av mineral

Livsmedels-, textilindustri m.m. Massa-, pappers- & grafiskind.

Kemisk industri

Raffinaderier

Järn-, stål- & metallverk

Verkstadsindustri

El-, gas- & värmeverk, VA

Byggnadsindustri

Samfärdsel, transporter Fastighetsförvaltning m.m.

Handel & övriga tjänster

Offentliga myndigheter

T J /Mkr

El och fjärrvärme Fossila bränslen Biobränslen

Källa: SCB

Inom industrin utmärker sig järn-, stål- och metallverk, massa-, pappersoch grafisk industri och utvinning av mineraler som energiintensiva industrier. I denna rapports basscenario kommer dessa sektorer inte att ha samma snabba utveckling som t.ex. verkstadsindustrin och tjänstenäringarna. Detta innebär att det sker en minskning av kvoten energianvändning per total producerad enhet i Sverige som härrör från strukturomvandlingen inom näringslivet.

2.3

Miljömål fram till 2015

2.3.1. Kyotoprotokollet

Klimatpolitiken är en väsentlig faktor som kommer att påverka energiförsörjningen och energianvändningen i Sverige och världen under de närmaste decennierna. Vid bland annat förbränning av fossila bränslen bildas så kallade växthusgaser. För att stävja utsläppsökningen av växthusgaser har det internationella samfundet haft täta förhandlingar ända sedan ”The Earth Summit” i Rio de Janeiro 1992. I Rio kom 160 länder överens om att stabilisera utsläppen av växthusgaser från 1990 års nivå till år 2000. Sedan dess har dock de flesta länder ökat sina utsläpp.

Förhandlingarna fortsatte i Kyoto i Japan 1997, där man drog upp något strängare riktlinjer och slutligen kom överens om ett bindande avtal som gäller för 39 av världens mest utvecklade länder. Dessa länder ska totalt sett minska sina växthusgasutsläpp med 5,2 procent från 1990 till perioden 2008-2012. Europeiska Unionen ska minska sina totala utsläpp med 8 procent, men fick tillåtelse att bilda en så kallad bubbla. Detta innebär att EU kunde göra upp sin egen bördefördelning inom unionen där Sverige i den första förhandlingsrundan fick tillåtelse att öka sina utsläpp med 4 procent från 1990 till perioden 2008-2012. Utvecklingsländerna har inte antagit Kyotoprotokollet. De gaser som inkluderas i Kyotoprotokollets beräkningar är de sex gaserna koldioxid, metan, dikväveoxid, ofullständiga halogenerade fluorkarboner, perfluorkarboner och svavelhexafluorid.

Inom Kyotoprotokollet finns en rad olika möjligheter att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar förutom minskningar inom landet. Dessa möjligheter är dock inte färdigutformade och vissa frågetecken återstår fortfarande om hur de ska utföras i praktiken. Det råder dock inga tvivel om att de kommer att medföra kostnadsminskningar för länder med höga kostnader för att minska växthusgaserna. Gemensamt genomförande10(”Joint Implementation”) innebär samarbete mellan två länder som båda är parter i Kyotoprotokollet. Mekanismen för ren utveckling11 (”Clean Development Mechanism”) innebär att på olika sätt hitta samverkans-

10 Två länder samarbetar med utsläppsreduktioner som genom någon åtgärd – t.ex. övergång till icke fossila bränslen vid uppvärmning – genomförs i det ena landet varefter utsläppsminskningen tillgodoräknas det andra landet att räknas av mot detta lands klimatmål. Gemensamt genomförande är begränsat till länder som ratificerat protokollet.11 ”Mekanismen för ren utveckling” utvecklades för gemensamma projekt med utvecklingsländer där det utvecklade landet genom betalning av en speciell administrativ avgift får tillgodoräkna sig den utsläppsminskning som genomförs i utvecklingslandet och finansieras av det utvecklade landet.

projekt mellan den högteknologiska rika världen och den ofta mindre energieffektiva, snabbt växande, men kapitalfattiga, utvecklingsvärlden. En annan möjlighet att minska utsläppen är att investera i ökad kapacitet att fånga växthusgaser i s.k. sänkor, t.ex. i ökad inbindning i biomassa. Ytterligare en flexibel mekanism, handel med utsläppsrätter, diskuteras mer i detalj nedan, eftersom denna möjlighet med all sannolikhet avsevärt kommer att påverka Kyotoprotokollets internationella ekonomiska konsekvenser.

Eftersom användning av flexibla mekanismer påverkar Sveriges kostnader för att uppfylla Kyotoavtalet, diskuteras nedan några aspekter på detta, såsom vilka kostnadsbesparingar olika länder tror att flexibla mekanismer medför, potentiella priser på utsläppsrätter och skillnaderna mellan länder vad gäller kostnaderna för att på marginalen minska koldioxidutsläppen. Vi begränsar vår litteraturöversikt till handel med utsläppsrätter. Vad handel med utsläppsrätter kan komma att innebära för Sverige illustreras med modellberäkningar i avsnitt 4.3.

Handel med utsläppsrätter

Inom ramen för Kyotoprotokollet är det möjligt att genom olika samarbetsavtal minska koldioxidutsläppen. Ett sätt att eventuellt minska samhällets kostnader för att reducera koldioxidutsläppen är handel med utsläppsrätter, dels nationellt inom landet, dels internationellt mellan länder. Syftet är att det totala antalet utsläppsrätter företagen i ett land får ska summera till den nationella kvoten, och att alla länders sammanlagda utsläppsrätter därigenom ska motsvara den globala utsläppsnivå man enats om vid Kyotoförhandlingarna. Ett land/företag som vet att det inte kommer att utnyttja sina utsläppsrätter fullt ut (eftersom deras kostnader för att reducera växthusgasutsläppen är lägre än priset på utsläppsrätter) kan sälja dessa till ett annat land/företag, som annars hade haft höga kostnader för att minska koldioxidutsläppen. Det blir därmed lönsamt att minska utsläppen där det är billigast och att sälja utsläppsrättigheterna till de delar av världen där det är relativt sett dyrt att minska utsläppen. Det reglerade antalet utsläppsrätter ska trygga måluppfyllelsen vad gäller utsläppsnivåerna och marknadsmekanismen ska trygga kostnadseffektiviteten i genomförandet.

De internationella erfarenheterna av utsläppshandel inskränker sig till USA, där man har nationell handel med utsläppsrätter för svavel. Det beräknas att kostnaderna har halverats för att reducera utsläpp jämfört med en procentuellt sett lika stor minskning av utsläppen för alla aktörer. I USA har även lyckade försök med utsläppsrätter genomförts gällande bly i bensin och för lokala luftföroreningar i Los Angelesområdet (UNCTAD, 1998; Wiener, 1998). Inom EU finns inga praktiska erfarenheter av utsläppshandel.

Hur varje land kommer att fördela sina utsläppsrätter inom landet är dock oklart, likaså om nationerna själva ska handla internationellt, eller om de enskilda företagen ska handla direkt med varandra. För det första alternativet talar att transaktionskostnaderna för handeln kan hållas nere om det är ett överblickbart antal stora aktörer som ska förhandla fram ett pris för utsläppsrätter. För det senare alternativet talar att det bara är de enskilda företagen som känner till sina kostnader för att minska utsläppen och i vilken mån de är beredda att betala för rätter. På grund av transaktionskostnaderna är det möjligt att den samhällsekonomiskt bästa lösningen är att staterna, och eventuellt ett antal stora företagsaktörer, handlar med varandra. Sedan fördelar staterna rättigheterna mellan de mindre nationella aktörerna, som sedan eventuellt kan handla vidare med varandra inom respektive land.

Fördelen med överlåtelsebara utsläppsrätter är att de, liksom en utsläppsskatt, ger företagen incitament att på alla sätt minska sina utsläpp om detta är billigare än att köpa sig rätten att släppa ut växthusgaser via en utsläppsrätt (eller en skatteinbetalning). Den tekniska utvecklingen styrs på så sätt mot energisnål teknik, och i vissa fall mot ett ökat användande av förnybar energi. Skillnaden mellan skatteinstrumentet och utsläppsrätterna är att man med den senare också kan styra utsläppsvolymen genom det antal utsläppsrättigheter som delas ut eller som försäljs. En skattesats är dock troligen mer förutsägbar för företagen, åtminstone på kort sikt, i och med att priset på utsläppsrätter hela tiden kan ändras p.g.a. ny information eller genom att marknaden inte fungerar perfekt.

De kortsiktiga prisfluktuationerna bör dock inte bli så stora eftersom det som kan påverka priset är relativt tröga storheter: nya protokoll som förändrar bubblans storlek och efterfrågan på utsläppsrätter, som styrs av att energibehovet i samhället ökar med en växande ekonomi, men minskar med införandet av energisnål teknik. Dessa trender är relativt väl förutsägbara, men givetvis kan variationer i den ekonomiska aktivitetsnivån (konjunkturer) och fluktuerande priser på bränslen och el påverka efterfrågan på utsläppsrätter från en tidsperiod till en annan. En skatt kan i och för sig också, som det ofta har visat sig, förändras med jämna mellanrum, ibland av fiskala skäl, ibland för att den eftersträvansvärda styreffekten inte erhålls och en korrektion var av nöden.

En annan fråga gäller hur övervakningen av att utsläppsrättigheterna inte överskrids ska arrangeras, vilket blir speciellt viktigt när rättigheterna köps och säljs. Till en början är det sannolikt så att bara de som på ett övertygande sätt kan visa hur stora utsläpp som gjorts har rätt att handla (sälja) utsläppsrätter (Mullins och Baron, 1997).

Skillnader i marginalkostnader mellan länder och potentiella vinster av utsläppshandel

En förutsättning för att handel med utsläppsrätter ska uppstå är att marginalkostnaden för att minska utsläppen skiljer sig mellan länderna. Att länder har olika marginalkostnader för att minska utsläppen kan bero på att de har erhållit olika hårda utsläppsminskningskrav från förhandlingsprocessen inför Kyotoprotokollets undertecknande, eller att de har skilda ekonomiska strukturer, speciellt med avseende på energiförsörjning och transporter, eller att de har gjort olika stora ansträngningar hittills för att minska koldioxidutsläppen. Faktorer som påverkar kostnaderna för att uppfylla Kyotoprotokollet är t.ex.:

  • utvecklingsfaktorer som befolkningsökning
  • ekonomisk tillväxt i allmänhet och hur den kan komma att ändra branschstrukturen och handelsmönstret i synnerhet
  • teknologisk utveckling speciellt med avseende på framtagandet av ny effektiv, och alternativ (=baserad på förnybara energikällor) teknik för framförallt energiförsörjning och transporter

De flesta länder som skrivit under Kyotoprotokollet och därigenom lovat att reducera, eller åtminstone begränsa, sina utsläpp av växthusgaser inventerar idag de möjligheter som finns att minska utsläppen inom landet och vad det kostar att minska dessa. Innan detta arbete är färdigt är det svårt att få en klar bild av olika länders marginalkostnader för utsläppsminskningar och hur en kommande utsläppshandel skulle gestalta sig gällande troliga handelsvolymer, köpar- respektive säljarländer och prisnivåer. Antagligen kommer de skilda ländernas uppgifter om åtgärder inte heller att bli allmän egendom med tanke på att utsläppshandel innebär en sorts förhandling och inget land vill förhandla med öppna kort. Dessutom kommer uppgifterna alltid att vara i någon mån inaktuella med tanke på att utvecklingen på energieffektiviseringsområdet går snabbt framåt och själva Kyotoprotokollet och utsläppshandeln utgör en ytterligare drivkraft för den utvecklingen. En del datamaterial och modellkörningsresultat har dock offentliggjorts av olika länder, organisationer och universitet.

De modeller som används för att analysera utsläppsrelaterade frågor är ofta ”botten-upp-modeller”, som utgår från enskilda energiproducerande eller energikonsumerande enheter, som pannor och förbränningsmotorer. Resultaten läggs sedan samman på företagsnivå, branschnivå och nationell nivå. Dessa modeller är ofta ingenjörsprodukter och benämns också energimodeller för sin detaljeringsgrad vad gäller energidata. Däremot är ofta de ekonomiska sambanden i samhället mindre detaljerat beskrivna. I dessa modeller räknas kostnaderna fram för att med ny teknik få ned utsläppen på alla de ställen där den nya tekniken är applicerbar. Målet är att minimera kostnaderna för den givna utsläppsreduktion som ska åstadkommas. Svagheten är att med den nya tekniken kan relativpriserna i ekonomin komma att förändras, vilket gör att det i praktiken kan bli fråga om en annan utsläppsreducerande teknikmix applicerad delvis på andra ställen, och en del utsläpp kanske försvinner av sig självt om ekonomins struktur förändras på grund av utsläppsminskningsambitionerna. I dessa modeller är det kostnaden för att på olika sätt undvika att utsläppen kommer till stånd som ger marginalkostnadskurvan för utsläpp.

I en sådan modell, MARKAL, som används av IEA (International Energy Agency; Kram 1998), har marginalkostnaderna för att minska utsläppen med åtta procent från 1990 års nivå beräknats ligga i intervallet 0-252 US$ per ton koldioxid för olika EU-länder (Kram 1998). Sverige beräknades ha en av de högsta marginalkostnaderna. Clintonadministrationen har beräknat kostnaderna i USA för att frysa utsläppen år 2010 vid 1990 års nivå till 40 US$/ton CO

2

utifrån MARKAL-

körningar (Interagency Analytical Team, 1997).

EMEC, som använts i denna bilaga, är en ”uppifrån-och-ned-modell” (top-down-model). Som de flesta numeriska allmän jämviktsmodeller utgår den från ekonomiska samband, medan energisektorns beskrivning får anses vara mycket grov i jämförelse med botten-upp-modellerna. I jämviktsmodellerna är det skattesatsen för koldioxidutsläppen (alternativt priset på utsläppsrätter) som ger marginalkostnadskurvan för utsläppen, i och med att skatten måste höjas alltmer för att utsläppsreduktionen ska erhållas.

Böhringer et. al. (1998) har i en allmän jämviktsmodell, i vilken sju EU-länder ingick, beräknat marginalkostnaderna för att minska koldioxidutsläppen med 8 procent från 1990 års nivå till 28-134 US$/ton i de olika länderna. Om utsläppshandel tilläts skulle prisnivån hamna på 50 US$/ton år 2010. I jämviktsmodellberäkningar för USA hamnade marginalkostnaderna inom landet på 65 US$/ton, medan om utsläppshandel och ”mekanismen för ren utveckling” tilläts skulle kostnaderna bara bli hälften så höga (Manne och Richels, 1998). Ett annat sätt att uttrycka kostnaderna för att minska utsläppen är att beräkna hur mycket

lägre BNP blir om man lägger på en restriktion på växthusgasutsläppen, jämfört med om man inte lägger på någon restriktion. I Europa skulle kostnaderna bli 0,2-0,4 procent av BNP år 2010 om utsläppen skulle minska med 15 procent från 1990 års nivå, eller 135-315 miljarder kronor per år (COM(97)481). I MARKALmodellen blir effekten på 13 EU-länder att den totala BNP-summan blir 0,24 procent lägre med en utsläppsrestriktion (-15 procent från 1990), vilket sjunker till 0,16 procent om utsläppshandel tillåts. Kostnaderna för att uppnå koldioxidutsläppsmålet kan följaktligen minskas med en tredjedel med hjälp av utsläppshandel enligt vissa studier (Schmid och Schaumann, 1998).

Det som är intressant är dock egentligen inte de exakta siffror som modellkörningarna genererar, utan storleksordningarna och kanske framför allt de insikter man kan erhålla om vad som driver resultaten och vad som är viktigt att skaffa sig mer kunskap om.

Böhringers studie varnar dock för att man inte ska vara alltför optimistisk gällande vinsterna av utsläppshandel. Hans beräkningar visar att vinsterna inskränker sig till att sänka kostnaderna för utsläppsminskningarna med 10 procent. Det är också långtifrån säkert att alla länderna slutgiltigt faktiskt tjänar på utsläppshandel när alla sekundära effekter på handelsmönster och kapitalöverföringar mellan länderna gåtts igenom. Det är framförallt två motsatta effekter som påverkar ett lands välfärd när det köper eller säljer utsläppsrätter; dels förändras ländernas marginalkostnad för att minska koldioxidutsläpp, dels påverkas deras handelsbalans. För Sverige, som potentiell köpare av utsläppsrätter, skulle marginalkostnaden för koldioxidminskning gå ner, eftersom man inte skulle behöva ta till de dyraste åtgärderna. Däremot skulle handelsbalansen påverkas negativt av den ökade importen. Den slutliga konsekvensen för välfärden i landet beror på den relativa styrkan hos de motsatta effekterna.

En annan invändning mot att utsläppshandeln kommer att generera stora effektivitetsvinster för alla är att det krävs en fungerande marknad. Om bara ett fåtal aktörer handlar, och några är stora och andra små finns det en risk att det inte blir en perfekt marknad utan att vissa får mycket större inflytande, vilket kan påverka prisbildningen.

Fördelning av utsläppsrätter och inkomstfördelningsfrågor

Ibland hävdas det att effekten av att ett enskilt land inför koldioxidskatt bara leder till att utsläppen flyttar utomlands (s.k. ”carbon leakage”), vilket inte för något gott med sig, då det enbart är de globala utsläppen som har någon betydelse för växthuseffekten. Om handel med utsläppsrätter införs bortfaller denna problematik mellan de länder som deltar i utsläppshandeln. Den överenskomna globala utsläppsnivån garanterar att de totala utsläppen inte ökar och att de länder som på olika sätt minskar sina utsläpp mer än de åtagit sig kan få betalt genom att sälja sina kvoterade utsläppsrätter.

En viktig fråga vad gäller utsläppshandel är hur utsläppsrättigheterna fördelas initialt i respektive land. Att gratis erhålla en utsläppsrätt, som kan säljas på en marknad, är en form av inkomstöverföring. Om utsläppsrätterna ska delas ut utan kostnad är det således attraktivt att ta emot sådana. Fördelningsnyckeln, efter vilka kriterier utsläppsrätterna delas ut, blir då intressant. Om utsläppsrätterna fördelas enligt historiskt gjorda utsläpp missgynnas dels de som redan lyckats sänka sina utsläpp, dels de som startar nya verksamheter som föranleder växthusgasutsläpp.

Alternativet är att ordna en auktion, där alla intressenter får bjuda på utsläppsrätterna utifrån dels sina egna prognosticerade behov av fossil förbränning som kräver utsläppsrätter, dels utifrån sina troliga kostnader för att reducera utsläppen med hjälp av bränslebyte eller energieffektiviseringsåtgärder. Om det internationella priset på utsläppsrättigheter är känt kommer priset att lägga sig där i och med att det annars finns arbitragevinster att göra. Om det saknas information om det internationella priset kommer efterfrågan på utsläppsrättigheter att avgöra priset i och med att utbudet är fixt.

Fördelen med att auktionera ut utsläppsrätterna är att det genererar inkomster till staten som gör att någon annan skatt kan sänkas, vilket kan vara tillväxtbefrämjande för ekonomin. Dessutom befrämjas omvandlingstrycket i ekonomin om utsläppsrätterna auktioneras ut, i och med att det är lättare att motivera förändringar och anpassningar om de är lönsamma. Om undantag eller specialregler gäller delar av ekonomin kommer marginalkostnaderna för att sänka utsläppen i de övriga sektorerna i ekonomin att bli högre. Några av dessa aspekter belyses i de EMEC-körningar som beskrivs i avsnitt 4.3.12

12 Se diskussion i Bohm (1998), Cramton och Kerr (1998), Jensen (1998), Jensen och Rasmussen (1998), Parry et al. (1997), OECD (1998).

2.3.2. Nationella miljömål

1998 föreslog regeringen att den existerande mångfalden av miljömål skulle systematiseras, förnyas och samlas under ett litet antal övergripande mål, som utgår från miljökvaliteten. Dessa skulle vara vägledande för åtgärder som syftar till att minska miljöpåverkan för att långsiktigt kunna förbättra miljötillståndet i svenska, och i förekommande fall regionala och globala, ekosystem.13 Riksdagen har antagit de 15 övergripande miljömål som listas nedan. Arbetet med att ta fram mer detaljerade delmål pågår för närvarande och beräknas vara klart till hösten år 2000.

Begränsad klimatpåverkan

Riksdagens mål har varit att utsläppen av koldioxid år 2000 inte ska vara större än de var 1990, vilket med all sannolikhet inte kommer att uppnås. I det internationella avtal som antogs i Kyoto 1997 har EUländerna sammantaget tagit på sig att minska koldioxidutsläppen med 8 procent från år 1990 till perioden 2008-2012. I den interna bördefördelningen inom EU tillåts Sverige få öka sina utsläpp med 4 procent från 1990 års nivå.

Bara naturlig försurning

Försurningen i Sverige beror i första hand på utsläpp av svaveldioxid men också på utsläpp av kväveoxider och ammoniak samt på skogsbruket. Om det internationella svavelavtalet och det EU-direktiv som planeras för kväveoxider från transporter efterlevs skulle det innebära att nedfallet av svavel och kväve minskar med 25 respektive 40 procent till år 2010 jämfört med 1995. Vid sidan av utsläppsminskning är kalkning en viktig åtgärd mot försurning. Omkring 7 000 sjöar och vattendrag kalkas idag med stöd av statsbidrag.

13 För en mer detaljerad beskrivning av miljömålen hänvisas till ”de facto; 98” utgiven av Naturvårdsverket, för statistik över miljöpåverkan till ”Naturmiljön i siffror” som ges ut av Statistiska centralbyrån och för de som vill veta mer om miljötillståndsbedömningar rekommenderas t.ex. Naturvårdsverkets ”Monitor 13 - Nordens miljö”. Uppgifterna i detta avsnitt är tagna från ”de facto; 98”.

Ingen övergödning

Sverige har, liksom de andra länderna runt Östersjön, inte nått målet att halvera kvävebelastningen på Östersjön, som beslutades inom Helsingforskommissionen 1988. Sverige har inte heller nått målet att minska utsläppen av kväveoxider till luft med 30 procent till 1995 från 1980 års nivå. Ammoniakutsläppen skulle, enligt de av riksdagen beslutade målen, minska med en fjärdedel från 1980 till 1995. Utsläppen har dock inte minskat.

Frisk luft

Luftproblemen i tätorterna orsakas till övervägande del av svenska utsläpp av kväveoxider, partiklar och flyktiga organiska ämnen. Utsläppen av cancerframkallande ämnen till luft, till exempel polyaromatiska kolväten och bensen, ska halveras fram till 2005 jämfört med 1995, enligt de mål som Sverige har fastställt. Målet att minska utsläppen av kväveoxider med 30 procent från 1980 till 1995 har inte uppnåtts. Det bedöms heller inte som troligt att målet att halvera utsläppen av lättflyktiga organiska ämnen från 1988 till 2000 uppnås.

Grundvatten av god kvalitet

Grundvattnets kvalitet påverkas bl.a. av försurning och övergödning, bekämpningsmedel, bakterier, radioaktivt nedfall och saltvatteninträngning i kustområden.

Levande skogar

De faktorer som främst påverkat den biologiska mångfalden i skogen är avverkning och ensidig plantering av barrträd. Även luftföroreningar (t.ex. svaveldioxid och ammoniak) påverkar tillståndet i skogen.

Levande sjöar och vattendrag

Biodiversiteten i sötvattenekosystemen hotas främst av försurning, övergödning (båda avhandlas separat ovan), höga halter av för djur- och växtliv giftiga ämnen som kemikalier och kvicksilver och den vattenreglering som vattenkraften innebär.

Hav i balans samt levande kust och skärgård

Miljöpåverkan av det öppna havet och kustområdena sker genom sjöfarten, fiske, turism och rekreation. Oljeutsläpp är en viktig faktor. Avrinningen från land via vattendrag och nedfall från luften kan också leda till för höga koncentrationer av vissa ämnen.

En giftfri miljö

Antalet miljögifter, framför allt långlivade organiska ämnen och metaller, är mycket stort. Utsläpp sker både från förbränning, industriprocesser och genom läckage från förorenade områden, t.ex. avfallstippar. Det finns beslut om utfasning av ett flertal kemikalier och tungmetaller. Bly, kadmium och kvicksilver skulle minska med 70 procent mellan 1985 och 1995. Detta mål har nästan uppnåtts. Skogsindustrins utsläpp av dioxiner och andra miljögifter har minskat rejält och utsläppsmålen har nåtts. Målet för bekämpningsmedel – minskning med 75 procent från 1980-talets början till 1996 – har nästan nåtts.

En säker strålmiljö

I Sverige härrör strålning utöver den naturliga bakgrundsstrålningen främst från radon. Några procent av stråldosen kommer från kärnkraft (t.ex. Tjernobylolyckan) eller kärnvapenprov. I bostäder får strålningen inte överskrida 400 becquerel per kubikmeter luft. Fram till 1995 hade bara drygt 20 000 av de 150 000 småhus och lägenheter där gränsvärdet överskrids åtgärdats.

Ett rikt odlingslandskap

Den biologiska mångfalden i jordbruket har minskat framförallt på grund av att tidigare skötsel lagts om, samt genom nedläggningar och rationaliseringar inom jordbruket. Genmodifierade organismer är ett annat hot. Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag tagit fram en bevarandeplan för odlingslandskapet där det bl.a. slås fast att 6 procent av Sveriges totala jordbruksmark är särskilt värdefull och ska ha ett fullgott skydd år 2005. Sedan 1994 finns statligt stöd och lagstiftning för att skydda viktiga biotoper i odlingslandskapet.

Skyddande ozonskikt

Den främsta orsaken till ozonuttunningen är utsläppen av CFC, klorfluorkarboner även kallade freoner, och liknande ämnen. Montrealprotokollet, ett globalt avtal som började gälla 1989, har haft en avgörande betydelse för att minska industriländernas användning och utsläpp av CFC och andra ozonnedbrytande ämnen. I Sverige har användningen av CFC nästan upphört, i enlighet med det globala avtalet och nationella mål. Sverige har också fastställt som mål att avveckla användningen av HCFC, som är ozonnedbrytande fast i mindre grad än CFC, till år 2015.

Myllrande våtmarker

Hot mot våtmarkerna är framförallt jord- och skogsbruket, men också vägbyggen, utdikningar, torvtäkter och igenväxning till följd av luftföroreningar. I skogsvårdslagstiftningen finns det numera förbud mot markavvattning i delar av Sverige. Endast i tre län är mer än 6 procent av våtmarksarealen skyddad. Sedan 1994 finns en skyddsplan för 6 procent av våra myrmarker.

Storslagen fjällmiljö

Påverkan på fjällmiljön sker framförallt av friluftsliv, t.ex. skoteråkning, jakt och fiske, men också av luftföroreningar och allt för intensivt renbete. Stora områden i fjällen är skyddade, och skotertrafiken har begränsats i 16 områden.

God bebyggd miljö

Inom detta mål ryms sådant som buller, avfall, luftföroreningar, grundvatten, god inomhusmiljö och tillgång till grönområden i tätorter. Återanvändning och återvinning är en av de nödvändiga åtgärderna för att minska avfallsmängderna. Regeringen har föreslagit att en avfallsskatt skall införas från januari år 2000. Målet för återvinning av förpackningar har nåtts, dock ej för förpackningar av aluminium och vin- och spritglas. Batterier, skrotbilar, däck, kylskåp och tidningspapper är andra material som återvinns.

Behandling av miljömålen i denna bilaga

I uppräkningen ovan kan ses att de flesta av miljömålen kan relateras direkt eller indirekt till den ekonomiska utveckling som modellsimuleringarna skisserar. Utvecklingen av utsläpp av koldioxid, kväveoxider och svaveldioxid vid oförändrad teknologi är miljöeffekter som kan ses explicit i modellresultaten. Industriproduktionens och trafikvolymens utveckling påverkar också miljömålen. I modellsimuleringarna koncentrerar vi oss på klimatgasmålet, som förmodligen är det mål som kommer påverka vår ekonomi mest under de närmaste 15 åren. I kapitel 4 studeras de ekonomiska följderna av att införa en koldioxidbegränsning. Två olika förutsättningar tas upp; dels hur skattesystemet påverkar utfallet, dels möjligheten att handla med utsläppskvoter.

Begränsning av andra utsläpp är idag inte aktuella att studera inom ramen för en modellsimulering. Dels innehåller modellen ännu inte de mekanismer för rening och andra utsläppsbegränsningsmetoder som skulle vara nödvändiga för att få en realistisk bedömning av kostnader och betydelsen för samhällsekonomin av en utsläppsbegränsning. Dels är miljömålen för de andra utsläpp som finns representerade i modellen ännu inte kvantifierade. Det kan vara motiverat att använda modellen för att pröva olika långtgående mål, men vi har här begränsat oss till att betrakta redan fastslagna mål. Implikationerna för de nationella miljömålen av den utveckling som modellsimuleringarna indikerar, med och utan Kyotoavtalet, är emellertid viktiga att beakta. De diskuteras därför översiktligt i kapitel 5.

I nästa kapitel beskrivs modellen och det referensscenario för den ekonomiska utvecklingen som ligger till grund för simuleringarna av koldioxidbegränsningen.

3. Modellbeskrivning och referenskalkyl

Det referensscenario som presenteras här ska inte ses som en prognos utan som en möjlig utvecklingsbana för svensk ekonomi i ett långsiktigt perspektiv givet antaganden om produktivitet, sysselsättning och omvärldens utveckling. Sveriges ekonomi har genomgått en relativt turbulent utveckling under senare år och föreliggande referensscenario representerar en mer ”normal” utveckling i ett långsiktigt perspektiv. I korthet ser referensscenariot ut på följande vis.

Dagens historiskt höga nivå på arbetslösheten sjunker något och sysselsättningsgraden i åldrarna 20-64 år ligger uppemot 80 procent år 2015. Den historiska trenden med en alltmer välutbildad arbetskraft fortgår, men produktivitetsutvecklingen kommer att ligga på en historiskt sett genomsnittlig nivå fram till 2015. Det gynnsamma konkurrensläge, som svensk exportindustri haft under större delen av 90-talet, består inte i det längre tidsperspektivet utan exporttillväxten återgår till en mer måttlig takt jämfört med läget under 1990-talet. Det betyder att Sveriges tillväxt återgår till 1970- och 1980-talets nivåer i referensscenariot och utvecklas i linje med OECD:s referensscenario för EU fram till 2015. Denna ekonomiska utveckling tillsammans med hittills beslutad politik på miljöområdet medför att utsläppen av koldioxid för referensscenariots slutår 2015 hamnar långt över den nivå som angavs för koldioxidutsläppen för perioden 2008-2012 i Kyoto 1997.

Den modellbeskrivning som presenteras i följande avsnitt är mycket kortfattad och relativt översiktlig till sin karaktär. För en utförligare och mer detaljerad presentation av EMEC14 hänvisas till modellappendix i bilaga 1 till denna Långtidsutredning.

14 Environmental Medium term EConomic model.

3.1. EMEC

De långsiktiga scenarierna bygger på beräkningar med en statisk allmän jämviktsmodell, EMEC, av den svenska ekonomin. Den ekonomiska tillväxt som genereras av modellen styrs dels av tillgången på produktionsfaktorer såsom arbetskraft och kapital, dels av teknisk utveckling. Det är också möjligt att låta begränsningar för miljöutsläpp inverka på tillväxtens inriktning. Ekonomiska modeller är ofta starkt förenklade, men förmedlar en konsistent helhetsbild av den ekonomiska utvecklingen. Fördelarna med att använda denna typ av modell är att den är generell, dvs. innefattar hela ekonomin, inte bara vissa delsektorer. Modellen kan därmed fånga upp de återverkningar som sker mellan olika sektorer vid t.ex. en skatteförändring och inte bara den direkta påverkan i de berörda sektorerna.15 Därmed fångas de totala samhällsekonomiska konsekvenserna upp på ett mer fullständigt sätt än i partiella modeller.

Modellens långsiktiga karaktär betyder att marknadens aktörer hinner anpassa sig fullt ut till de prisförändringar som äger rum när ekonomin går från ett jämviktsläge till ett annat. Detta är en acceptabel förutsättning på 15-20 års sikt. Hur stora anpassningarna ska vara vid en given prisförändring beror på aktörernas känslighet för prisförändringar. Aktörernas känslighet är en bedömningsfråga grundad på ett mycket varierande empiriskt underlag.

EMEC har 17 näringslivssektorer och en offentlig sektor. Företag och hushåll efterfrågar 20 sammansatta varor och tjänster som insatsvaror samt för investeringar och privat konsumtion. De sammansatta varorna och tjänsterna används som insats även i den offentliga tjänsteproduktionen. Sammansatta varor bildas av importerade varor och inhemskt producerade varor som även exporteras. Näringslivet använder också arbetskraft, realkapital, material och energi som insats i produktionen. Hushållens konsumtion och näringslivets aktivitet medför miljöföroreningar. Det är i första hand olika slags förbränning som medför utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider.

15 Exempelvis kan en höjd skatt på energi minska efterfrågan på de energiintensiva branschernas produkter, både från andra sektorer och från hushållen, och styra om efterfrågan till andra sektorers produkter. Samtidigt kan också de icke energiintensiva branscherna utsättas för en minskad efterfrågan på insatsvaror från de energiintensiva sektorerna.

Det totala utbudet av arbetskraft är exogent i modellen medan kapital bjuds ut till en given ränta. Alla produktionsfaktorer är fritt rörliga mellan de olika sektorerna. Det råder fri konkurrens på alla marknader och inga skalfördelar förekommer i produktionen. Modellen sluts med en exogent given handelsbalanskvot och med den utländska prisnivån som numerär.

Hushållens och företagens användning av energi är belagd med energiskatt och miljöskatter. De undantag som finns i beskattningen av tillverkningsindustrin beaktas i de använda skattesatserna. Den privata konsumtionen är föremål för mervärdeskatt och andra indirekta varuskatter. Användningen av arbetskraft är belagd med sociala avgifter. Företag och hushåll reagerar på priser inklusive skatter i valet av produktionsteknik genom att byta till relativt billigare produktionsfaktorer och i konsumtionsvalet genom att byta till relativt billigare konsumtionsvaror. Företagen väljer mellan tre slag av arbetskraft och sex energislag i flera steg för att erhålla optimala sammansättningar av arbete och energi. Sedan väljer företaget mellan arbetskraft och kapital för att erhålla optimal sammansättning av förädlingsvärde och mellan energi och material (dvs. övriga insatsvaror) för att erhålla optimal sammansättning av aggregatet energi-material. Slutligen väljer företagen en optimal mix av förädlingsvärde och aggregatet energi-material för att producera varor och tjänster.16 Det går också att substituera mellan inhemsk produktion och import i framställningen av den efterfrågade sammansatta varan. All substitution sker inom ramen för s.k. CESfunktioner.17

Modellen har följande näringslivssektorer. 1) Jordbruk, 2) Fiske, 3) Skogsbruk, 4) Gruvor och mineralbrott, 5) Annan tillverkningsindustri, 6) Massa-, pappers- och grafisk industri, 7) Kemisk industri, 8) Järn-, stål- och metallverk, 9) Verkstadsindustri, 10) Petroleumraffinaderier, 11) El- och värmeverk, 12) Gasverk, 13) Vatten- och avloppsverk, 14) Byggnadsindustri, 15) Samfärdsel, 16) Tjänster, 17) Bostads- och fastighetsförvaltning.

Till skillnad från den i miljösammanhang vanliga uppdelningen i transporter, energi och industri är transporter här inte en helt separat sektor. Transporter tillskrivs den som äger transportmedlet och finns således i olika grad i alla sektorer och inom hushållen. Den absolut största delen ligger dock i sektorn samfärdsel, där alla åkeriföretag, flygbolag etc. ingår. Samma sak gäller till en viss del energi eftersom massa- och pappersindustrin, järn-, stål- och metallverk samt i viss mån hushåll producerar energi, utöver el-, värme- och gasverkssektorerna.

16 LU 99, bilaga 1, figur 2 i modellappendix.17 Constant Elasticity of Substitution.

3.2. Kalkylförutsättningar i sammandrag

Förutsättningarna avser både världsmarknadens utveckling och inhemska faktorer som påverkar tillväxt, strukturomvandling och miljöutsläpp. Världsmarknadens utveckling omfattar framförallt efterfrågetillväxt och prisutveckling på varumarknader för svensk export. Inhemska faktorer avser främst utvecklingen på arbetsmarknaden, teknikutveckling, och de offentliga utgifterna. Referensscenariot bygger sammanfattningsvis på följande centrala förutsättningar.

  • Sysselsättningsgraden uppgår till 79 procent för åldrarna 20-64 år 2015.
  • Medelarbetstiden kortas från dagens 36,9 tim/vecka till 35,5 tim/ vecka.
  • Produktiviteten ökar med 1,8 procent per år från 1998, vilket är något mer än under 1980-talet men klart under siffrorna för 1960och 1970-talen.
  • De offentliga utgifterna stiger med 1,2 procent per år mellan 1997 och 2015.
  • Handelsbalansens överskott minskar till strax under 1 procent av BNP från dagens rekordnivå.
  • Världsmarknaden växer med 4 procent per år 1997-2015.
  • Världsmarknadspriserna stiger med drygt 1,5 procent per år 1997-2015.

Deltagandet i arbetskraften har ökat de senaste decennierna och nådde sin kulmen 1990 då det relativa arbetskraftstalet var 84,5 procent i åldersgruppen 16-64 år. Arbetskraftstalet sjönk under 1990-talet, då många arbetstagare deltog i utbildning inom det så kallade kunskapslyftet eller sysselsattes i andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta innebär att det finns en möjlig potential för att öka arbetskraftsdeltagandet en bit in på 2000-talet. I referensscenariot antas det relativa arbetskraftsdeltagandet hamna strax under 80 procent år 2015 för befolkningen mellan 16 och 64 år.

Tabell 3.1 Arbetskraften och sysselsättningen 1997 och 2015

1997

2015

Sysselsättning 1000-tal personer

3925

4213

Arbetskraften 1000-tal personer

4267

4415

Relativt arbetskraftstal i procent

76,9

79,0

Sysselsättningsgrad 20-64 år

74,5

79,0

Medelarbetstiden har ökat under senare år. Den var 36,9 timmar per vecka under perioden 1994-1997 men antas minska till 35,5 timmar per vecka år 2015 i referensscenariot. Detta kan motiveras med de reallöneökningar som ligger i referensscenario.

Arbetskraftens sammansättning har förändrats starkt i riktning mot en allt mer skolad arbetskraft sedan mitten av 1980-talet. Det är framförallt andelen arbetskraft med den allra kortaste utbildningen som minskat, samtidigt som andelen med längre gymnasieutbildningar har ökat. Denna tendens mot fortsatt högre andel utbildad arbetskraft ligger i referensscenariots förutsättningar till 2015.

Diagram 3.1 Arbetskraftens utbildning

0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 35%

Förgymnasial utb. > 9 år Förgymnasial utb. 9 (10) år

Gymnasial utb. > 2 år

Gymnasial utb. 3 år

Eftergymnasial utb. > 3 år Eftergymnasial utb. < 3 år

Forskarutb. Uppgift saknas

1997 1990 1985

Källa: Utbildningsstatistiken, SCB

Produktivitetsutvecklingen i den svenska ekonomin, mätt som tillväxt i BNP i förhållande till tillväxt i sysselsättning, har varierat kraftigt under efterkrigstiden. Den var exempelvis 3,6 procent per år mellan 1960 och 1979 men endast 1,4 procent per år mellan 1980 och 1996. I OECD:s referensscenario antas en produktivitetsutveckling som ligger på drygt 1,8 procent per år för EU-området under perioden 1995-2020. I referensscenariot i denna bilaga antas en produktivitetsutveckling i Sverige som motsvarar 1,8 procent per år från 1997 till 2015.

Tabell 3.2 Produktivitet i näringslivet

1) 2)

Årlig procentuell förändring

Bransch

1980-1990

1990-1997

1980-1997

1997-2015

Jordbruk, fiske och skogsbruk

4,8

2,7

3,9

2,7

Gruvor och mineralbrott

2,6

2,8

2,6

2,6

Massa, papper och grafisk industri

1,0

4,7

2,5

2,3

Kemisk industri

1,6

5,4

3,2

3,0

Järn, stål och metallverk

5,5

6,0

5,7

3,0

Verkstadsindustri

2,7

6,0

4,0

3,4

Övrig tillverkningsindustri

2,5

2,3

2,4

2,1

El-, gas-, värme-, och VA-verk

3,6

1,0

2,6

2,6

Petroleumraffinaderier

9,0

3,3

6,6

3,1

Byggnadsindustri

1,5

1,4

1,5

1,4

Samfärdsel

3,6

0,6

2,3

2,1

Handel och övriga tjänster

1,5

1,9

1,7

1,9

Bostäder och fastigheter

-2,8

0,8

-1,3

0,3

Totalt

1,9

2,6

2,2

2,1

1) Produktivitet definieras här som förädlingsvärde per arbetad timme.2) Näringslivet representerar alla modellens sektorer exklusive offentlig sektor. Källa: Konjunkturinstitutet

Produktiviteten i näringslivet antas förbättras i ungefär samma takt som under perioden 1980-1997. Det innebär att den hamnar högre än produktivitetsutvecklingen under 1980-talet men inte når upp till den takt som varit rådande hittills under 1990-talet. Det framgår av tabell 3.2 att det framförallt är branscherna inom tillverkningsindustrin som kommer att ha en god produktivitetsutveckling fram till 2015. Den hårdnade konkurrensen från omvärlden och den ökande satsningen på utbildning gör att kapitalintensiv och kunskapsintensiv industri såsom kemisk industri, verkstadsindustri samt järn-, stål- och metallverk uppvisar de högsta tillväxttakterna i arbetsproduktiviteten. Produktiviteten i el- och fjärrvärmesektorn steg kraftigt då kärnkraften byggdes ut under 1970och 1980-talen. Takten i produktivitetsökningen har dock avtagit sedan mitten av 1980-talet och förväntas även i fortsättningen vara lägre än under 1980-talet med en årlig genomsnittlig tillväxt på 2,6 procent. Tjänstesektorerna har relativ god tillväxt i arbetsproduktivitet, dock inte lika hög som sektorerna inom tillverkningsindustrin. Rationaliseringarna under tidigt 1990-tal och den ökade konkurrensen i och med den

europeiska integrationen gör att tjänstenäringarnas produktivitetsökning förväntas hålla sig i närheten av ökningstakten under 1990-talet, dvs. nära 2 procent per år till 2015. Den offentliga sektorn antas per definition inte ha någon produktivitetstillväxt.

I referensscenariot har vi också antagit en årlig energieffektivisering på 1 procent för hela näringslivet med utgångspunkt från material från NUTEK, Naturvårdsverket och studier inom Europeiska kommissio

-

nen.18 Sveriges energitillförsel har legat på nära nog oförändrad nivå sedan början av 1970-talet trots att BNP stigit med 54 procent från 1970 till 1996. Detta avspeglar en förändrad produktionsinriktning mot tjänster och bort från energiintensiva produkter, men också en minskad specifik energianvändning i varu- och tjänsteproduktionen. Skillnader förekommer mellan branscher, t.ex. har kemiindustrin, massa- och pappersindustrin samt gruvindustrin lägre eleffektivisering på grund av karaktären hos de produktionsprocesser som används inom dessa sektorer. Servicesektorerna bedöms ha större möjligheter att effektivisera användandet av olja än andra sektorer.

Hushållen har stora möjligheter att spara energi enligt NUTEK (1997), som bedömer att hushållens elanvändning kommer att växa med endast 0,3 procent per år under perioden 1995-2010. Deras totala energianvändning antas öka med 0,04 procent per år, men då är inte det privata transportarbetet inräknat. I referensscenariot ökar hushållens elanvändning med 0,3 procent per år men övriga bränslen ökar något mer än vad NUTEK antar för hushållssektorn. Bensin- och dieselanvändningen antas öka med 1 procent per år.

Den offentliga konsumtionen antas växa med 1,2 procent per år vilket är något långsammare än tillväxttakten för BNP. Ett närmande till EU-snittet vad gäller storleken på den offentliga sektorn antas hålla tillbaka tillväxten till år 2015.

Världshandeln växer med 3,3 procent respektive 5,1 procent i OECD:s två tillväxtscenarier, som sträcker sig från 1995 till 2020. I föreliggande referensscenario antas en årlig tillväxt på 4 procent för svenska varor på världsmarknaden. Verkstadsprodukter och den kemiska industrins produkter bedöms ha de bästa tillväxtmöjligheterna, men även marknaden för tjänster förväntas ha goda tillväxtmöjligheter.

18 NUTEK (1996), NUTEK(1995), Naturvårdsverket (1996b) och EiE (1996).

Tabell 3.3 Världsmarknadens utveckling 1997-2015

Procentuell förändring per år

Volym

Pris

Jordbruksvaror

6,2

0,5

Fisk

6,2

0,5

Skogsbruksvaror

6,2

0,5

Trädbränsle

0,3

1,5

Malm

3,2

1,2

Kol

0,8

0,6

Massa och papper

4,1

1,3

Kemiska produkter

5,7

1,0

Metaller

3,9

1,2

Verkstadsprodukter

4,4

1,6

Övriga varor

6,5

1,0

El och fjärrvärme

1,3

1,9

Gas

0,8

2,0

Petroleumprodukter

0,3

1,1

Råolja

0,3

1,1

Transporttjänster

4,2

1,5

Handel och övriga tjänster

3,2

2,5

Totalt

4,0

1,5

Världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter, fisk och skogsbruksvaror bedöms sjunka relativt andra varor på världsmarknaden under perioden 1997-2015. Världsmarknadspriset på bearbetade varor förväntas också sjunka, men inte lika markant som för jord- och skogsbruksprodukter. Råoljepriset har legat relativt stabilt sedan oljeprishöjningarna i slutet av 70-talet och i början av 80-talet. Det reala oljepriset är nu något lägre än efter första oljekrisen och antas sjunka ytterligare med 0,4 procent per år. Den sammantagna effekten av export- och importprisernas utveckling blir ett försämrat bytesförhållande för Sverige år 2015.

3.3. Makroekonomisk utveckling och strukturomvandling till 2015

Referensscenariots makroekonomiska utveckling bjuder inte på några överraskande inslag för perioden 1997-2015. Bruttonationalprodukten (BNP) växer 1,9 procent per år under perioden. Den privata konsumtionen växer snabbare än BNP, 2,4 procent per år, och investeringarna ökar med 3 procent årligen. Den offentliga sektorn växer i betydligt långsammare takt (1,2 procent per år) än BNP. Exporten ökar med 3,7 procent årligen medan importens ökningstakt är 4,2 procent per år under perioden 1997-2015. Dagens mycket stora överskott i utrikesbalansen för varor och tjänster (drygt 9 procent av BNP) minskar till 0,8 procent av BNP år 2015.

Tabell 3.4 Försörjningsbalans och vissa nyckeltal 1980-2015

Årlig procentuell förändring

1980-1989

1990-1997

1980-1997

1997-2015

BNP

2,1

0,8

1,5

1,9

Privat konsumtion

1,7

0,3

1,0

2,4

Offentlig konsumtion

1,5

-0,1

0,9

1,2

Investeringar

3,5

-3,8

0,3

3,0

Export

4,4

7,5

5,5

3,7

Import

3,9

4,4

3,9

4,2

Sysselsättning

1)

1,0

-1,1

0,1

0,2

Näringslivet

0,9

-1,0

0,1 -0,2

Offentliga myndigheter

1,5

-1,5

0,2

1,1

Utrikesbalans

2)

0,6

9,2

9,2

0,8

1) Arbetade timmar2) I procent av BNP för slutåret Källa: SCB och EMEC

De produktivitetsantaganden och förutsättningar på världsmarknaden, som ligger till grund för referensscenariot, gör att tillväxttakten kommer att skilja sig åt mellan de olika sektorerna. Inom tillverkningsindustrin är det framförallt verkstadsindustrin som urskiljer sig med en hög tillväxt. Kemisk industri, massa-, pappers- och grafisk industri samt järn-, ståloch metallverk har en relativt likartad utveckling där förädlingsvärdet växer med runt 1,5 procent per år. Gruvor och mineralbrott samt övrig tillverkningsindustri uppvisar en något lägre tillväxt i förädlingsvärdet med omkring 0,5 procent per år. Det är framförallt de areella sektorerna

som har en låg tillväxt. En hårdnande internationell konkurrens bidrar till denna låga tillväxttakt. Tjänstesektorn erhåller en relativt god tillväxt med drygt 2 procent per år.

Tabell 3.5 Strukturomvandling 1997 - 2015

Årlig procentuell förändring

Bransch Förädlingsvärde

1)

Sysselsättning

2)

Jordbruk, fiske och skogsbruk

0,2

-2,4

Gruvor och mineralbrott

0,6

-1,9

Massa, papper och grafisk industri

1,4

-0,9

Kemisk industri

1,8

-1,1

Järn-, stål- och metallverk

1,6

-1,4

Verkstadsindustri

3,3

-0,1

Övrig tillverkningsindustri

0,4

-1,7

El-, gas-, värme-, och VA-verk

0,9

-1,7

Petroleumraffinaderier

0,3

-2,6

Byggnadsindustri

1,2

-0,2

Samfärdsel

1,4

-0,7

Handel och övriga tjänster

2,2

0,3

Bostäder och fastigheter

0,8

0,5

Näringslivet, totalt

1,9

-0,2

Offentlig sektor

1,2

1,1

1) Förädlingsvärde till faktorpris2) Arbetade timmar Källa: EMEC

I förhållande till historiska data innebär denna utvecklingsbana inga dramatiska förändringar av tidigare trender. Verkstadsindustrin kommer i likhet med den historiska utvecklingen sedan 1970-talet att utgöra starka tillväxtsektorer inom industrin. I el-, gas- och värmeverk antas tillväxttakten bli lägre än under 1970- och 1980-talen då utbyggnaden av kärnkraften bidrog starkt till sektorns höga tillväxttakt. Tjänstenäringarna går framåt, men samfärdselsektorns tillväxt blir relativt sett inte lika stark som under perioden efter 1970-talet.

3.4. Miljöutsläpp till 2015

I Sverige har utsläppen av koldioxid (CO

2

) minskat markant sedan ut-

byggnaden av kärnkraften som efterföljdes av en omfattande konvertering från oljeuppvärmning till eluppvärmning i småhus. Utsläppen av koldioxid har i viss mån följt konjunkturen efter slutförandet av kärnkraftsutbyggnaden och är i dagsläget på ungefär samma nivå som 1984. De har emellertid ökat sedan 1990, som är referensår i det internationella klimatavtalet från Kyoto 1997. Utsläppen följer inte enbart konjunkturen utan varierar även med temperaturen. De höga utsläppen 1996 är beroende av att detta år var ett torrår med lite vatten i magasinen och att vintern var kall.

Utsläpp av svaveldioxid (SO

2

) och kvävedioxider (NO

x

) ger upphov

till regionala och lokala miljöproblem som t.ex. övergödning och försurning. De svenska utsläppen av svaveldioxid har minskat kraftigt sedan 1970-talet och har under perioden 1980-1996 fortsatt att minska med i genomsnitt 9,6 procent per år. Den fortsatta minskningen beror framför allt på ökad användning av lågsvavlig olja och ny renings

-

teknik.19

Minskningen av kväveoxider är däremot inte lika betydande. Den genomsnittliga minskningen under perioden 1980-1997 var 1,5 procent per år. Detta beror framförallt på att drygt 80 procent av alla kväveoxidutsläpp härrör från mobila källor. Förbättringar i förbränningstekniker och rening har minskat de specifika utsläppen, men detta har mer än uppvägts av en ökning av transportmängden.

I referensscenariot växer näringslivets och hushållens energianvändning med nära 1 procent per år mellan 1997 och 2015. Den nära relation som råder mellan förbränning och alstring av koldioxid medför att koldioxidutsläppen också ökar med nästan 1 procent per år fram till 2015. De hamnar då på en nivå som motsvarar 67 miljoner ton koldioxidutsläpp och som vida överstiger Kyotoavtalets överenskomna nivå för Sveriges koldioxidutsläpp (medelvärde på 58 miljoner ton under perioden 2008-2012).

19 Naturvårdsverket (1996a).

Diagram 3.2 Koldioxidutsläpp 1980-2015 (Exkl. utsläpp från biobränsle och

bunkring)

50 55 60 65 70 75 80 85

1980 1983 1986 1989 1992 1995

2015

Milj ton

Basscenario Högalternativ

Lågalternativ

Modellsimuleringar: I basscenariot är BNP-tillväxten 1,9 procent per år. I hög- och lågalternativet är den 1,3 respektive 2,5 procent per år. Källor: SCB och Konjunkturinstitutet

Svaveldioxid växer långsammare än koldioxiden med en tillväxttakt på 0,7 procent vilket motsvarar ett utsläpp på 11 000 ton.

Diagram 3.3 Svaveldioxidutsläpp, 1980-2015 (Inkl. biobränsle och bunkring)

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55

1980 1983 1986 1989 1992 1995

2015

1000 ton

Högalternativ

Basscenario

Lågalternativ

Modellsimuleringar: I basscenariot är BNP-tillväxten 1,9 procent per år. I hög- och lågalternativet är den 1,3 respektive 2,5 procent per år. Källor: SCB och Konjunkturinstitutet

Utsläppen av kväveoxider växer i något snabbare takt än koldioxidutsläppen fram till 2015. Den årliga ökningstakten för kväveoxider är 1,8 procent vilket år 2015 motsvarar ett utsläpp på 47 000 ton.

Diagram 3.4 Kväveoxidutsläpp, 1980-2015 (Inkl. biobränsle och bunkring)

30 35 40 45 50 55

1980 1983 1986 1989 1992 1995

2015

1000 ton

Högalternativ

Basscenario

Lågalternativ

Modellsimuleringar: I basscenariot är BNP-tillväxten 1,9 procent per år. I hög- och lågalternativet är den 1,3 respektive 2,5 procent per år. Källor: SCB och Konjunkturinstitutet

I jämförelse med en BNP-utveckling på 1,9 procent per år framgår att utsläppsintensiteten (dvs. mängden utsläpp i förhållande till produktionsnivån) i ekonomin minskar successivt med 0,9 procent per år för koldioxid, 1,2 procent per år för svaveldioxid och 0,1 procent per år för kväveoxider fram till 2015. Det innebär att utsläppsintensiteten i ekonomin måste minska kraftigt om utsläppsnivån för koldioxid enligt Kyotoavtalet ska kunna uppnås inom ramen för referensscenariots makroekonomiska och strukturella utveckling.

Att utsläppsintensiteten inte behöver minska lika kraftfullt vid lägre ekonomisk tillväxt som vid högre ekonomisk tillväxt för att nå en given utsläppsnivå illustreras av långtidsutredningens alternativa tillväxtscenarier. Den procentuella ökningen av utsläppen till år 2015 halveras i lågalternativet (BNP-tillväxten är 1,3 procent per år) i jämförelse med referensscenariot, men utsläppsnivån kommer ändock att överskrida Kyotoavtalet. De årliga utsläppen ökar med 0,3 procent för koldioxid, noll procent för svaveldioxid och 0,9 procent för kväveoxider. För högalternativet (BNP-tillväxten är 2,5 procent per år) blir den procentuella ökningen av utsläppen år 2015 högre än i referensscenariot. De årliga utsläppen ökar med 1,5 procent för koldioxid, 1,3 procent för svaveldioxid och 2,2 procent för kväveoxider.

Skillnaderna i årliga koldioxidutsläpp mellan scenarierna förklaras helt av motsvarande skillnader i ekonomisk tillväxt, då scenarierna har likartad strukturutveckling. Utsläppsintensiteten i ekonomin måste minska också i de alternativa scenarierna för att uppnå utsläppsnivån för koldioxid enligt Kyotoavtalet. Utsläppsintensiteten behöver inte minska lika kraftfullt vid lägre ekonomisk tillväxt som vid högre ekonomisk tillväxt för att uppnå utsläppsnivån. Det ska understrykas att utsläppsberäkningarna för svaveldioxid och kväveoxider baseras på den bilpark och den rening som finns idag.

4. Samhällsekonomiska kalkyler för Kyotoprotokollet

I detta kapitel ska vi med hjälp av EMEC visa de viktigaste samhällsekonomiska effekterna av Kyotoprotokollet. Vi beskriver effekterna i relation till det referensscenario, som beskrivits i kapitel 3 för att tydligt urskilja de ekonomiska mekanismerna som verkar vid införandet av detta miljömål.

Sverige har, inom ramen för Kyotoprotokollet, åtagit sig att stabilisera utsläppen av växthusgaser till 4 procent över 1990 års nivå fram till perioden 2008-2012. Åtagandet gäller sex växthusgaser: koldioxid (CO

2

), ofullständigt halogenerade fluorkarboner (HFC), metan (CH

4

),

dikväveoxid (N

2

O), svavelhexafluorid (SF

6

) och perfluorkarboner

(PFC). Protokollet specificerar inte restriktioner för de enskilda gaserna, men med tanke på koldioxidens relativt stora betydelse (cirka 80 procent av växthusgaserna i Sverige) kan man anta att koldioxidrestriktionen inte ligger långt ifrån den sammanvägda begränsningen av de sex växthusgaserna. Då EMEC inte beskriver alla de växthusgaser som innefattas i Kyotoprotokollet, har vi med stöd av ovanstående resonemang antagit att Kyotorestriktionen kan uppskattas med en restriktion på koldioxid med samma begränsning som för korgen av växthusgaser (+4 procent).

Långtidsutredningen har 2015 som slutår för bedömningar i rapporten, men Kyotoprotokollets officiella slutår är 2012. Detta förändrar inte resultaten i någon nämnvärd utsträckning eftersom utsläppen av växthusgaser ska vara stabilt efter år 2012 eller minska något. Utsläppen av växthusgaser bör således ligga på en nivå, som inte överstiger 1990 års nivå med mer är 4 procent.

Våra scenarier är inte förutsägelser om hur det blir år 2015 utan avsedda att belysa viktiga ekonomiska samband vid olika kalkylförutsättningar. Utformningen av referensscenariot avgör hur lätt eller svårt det är att uppfylla Kyotoprotokollet. Referensscenariots strukturbild har betydelse för vilka utsläppsökningar som den allmänna ekonomiska utvecklingen leder till mellan 1997 till 2015. Utsläppsnivån i referenskalkylen bestämmer hur mycket koldioxidutsläppen måste minska för att nå den nivå som motsvarar Kyotorestriktionen.

Ett annat centralt antagande avser vad som antas ske i omvärlden när Sverige inför Kyotoprotokollet. EMEC beskriver Sveriges ekonomi och i modellen sätts världsmarknadspriserna exogent. Hur andra länder kommer att agera i frågan om växthusgasreduktion avgör om världsmarknadspriserna ska skilja sig mellan referensscenariot och ett scenario som uppfyller Kyotoprotokollet. Vi antar att världsmarknadspriserna inte skiljer sig mellan referensscenariot och övriga scenarier. Det kan tolkas som att Sverige ensamt inför Kyotorestriktionen eller att Sveriges konkurrentländer lyckas införa Kyotorestriktionen på ett relativt smärtfritt sätt så att priserna inte förändras på lång sikt. Vi har valt att inte förändra världsmarknadspriserna i syfte att ge en så transparent analys som möjligt. Det är nämligen en mängd faktorer som påverkar effekterna på svensk ekonomi av förändrade världsmarknadspriser. Ökade världsmarknadspriser ger en positiv effekt på svensk export, men importvaror blir dyrare vilket påverkar Sverige negativt. Det är därför svårt att analysera totaleffekten i modellen som endast är en enlandsmodell.

I de scenarier där utsläppsmålet uppfylls genom minskade koldioxidutsläpp inom landet används koldioxidskatt som ekonomiskt styrmedel. Skatten höjs proportionellt i hela ekonomin så att målet uppnås. I kapitel 4.3 behandlas scenarier med utsläppsrätter, som antingen auktioneras ut inom landet eller köps från utlandet.

EMEC är en statisk allmän jämviktsmodell som antar perfekt konkurrens på alla marknader. Modellen ger således en bild av ekonomin för slutåret då fullständig anpassning har ägt rum till Kyotorestriktionen. Detta kan ses som ett ”bästa” fall. Som ett exempel på hur ekonomin kan reagera, om jämvikt inte har återställts till år 2015, redovisar vi även ett scenario där lönesänkningar inte är möjliga.

4.1. Effekter av Kyotoprotokollet

I modellen införs Kyotoprotokollet genom att koldioxidskatten höjs så att bränsleanvändningen i ekonomin tvingas ned till en nivå där växthusgasutsläppen inte överstiger Kyotoprotokollets överenskomna utsläppsnivå. Det sker en strukturomvandling från mer energiintensiva till mindre energiintensiva sektorer. Inom respektive sektor sker sedan dels en viss substitution mellan bränslen, dels används mindre av energi och mer av andra insatsvaror, som ett svar på de nya relativpriser som bildas i ekonomin. Oavsett om Kyotorestriktionen införs sker dessutom en allmän energieffektivisering, t.ex. genom att motorer blir effektivare, pannor får högre verkningsgrad och att materialanvändningen blir effektivare.

Diagram 4.1 Möjligheter att undvika koldioxidutsläpp

Undvika k o ld io xidutsläpp

M i n s k a produktionen/ konsumtionen

P å s k y n d a energieffektivisering

Lägre kolintensiv produktion/ konsumtion

Byta till bränsle med lägre kolinnehåll eller icke fossila bränslen

Effektivisering från efterfrågesidan

Effektivisering från utbudssidan

Byta från fossila bränslen med högt kolinnehåll till lågt

Byta från fossila bränslen till förnybara energikällor

Den interna energiförsörjning som sker inom sektorerna utan att någon marknadshandel förekommer kan inte avbildas i denna typ av modell. Det är framförallt massa- och pappersindustrin, sågverken samt järnoch stålindustrin som har en delvis intern energitillförsel. I massa- och pappersindustrin handlar det då om avlutar och trädbränslerester från produktionen. I sågverken används sågspån etc. för energiändamål, och i järn- och stålindustrin används masugnsgas. Hur dessa interna energitillgångar används kan modellen inte illustrera eftersom de inte köps och säljs på marknaden, men förmodligen kommer dessa resurser att användas i större utsträckning eftersom övriga bränslen blir relativt sett dyrare.

Tabell 4.1 Bränsleanvändning per förädlingsvärde vid införandet av Kyotoprotokollet. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

Petroleumprod.

El- och fjärrvärme Gas1Kol

Trädbränsle2Tot

Jordbruk, skogsbruk och fiske -14

1

--

--10

Gruvor och mineralbrott

-23

0

-6

--4

Massa-, pappersoch grafisk industri -33

-2 -16 -43

-18 -8

Kemisk industri

-10

-2 -19 -3

-22 -8

Järn-, stål- och metallverk

-23

-2 -13 3

-22 -4

Verkstadsindustr i

-23

-2 -12 -

-20 -7

Övrig tillverkningsindustri

-15

0 -5 -28

-1 -9

El-, gas-, värme-, vatten- och avloppsverk

-5

6

0 -20

8 1

Petroleumraffinaderier

0

-1

0 -

-0

Byggnadsindustri -6

5

--

--4

Samfärdsel

-15

0

--

--14

Handel och övriga tjänster

-20

0 -4 -

--9

Bostäder och fastigheter

-27

0

1 -

--5

Offentlig sektor

-21

1 -21 7

--6

Totalt

-15

0 -5 -9

2 -7

1 Gäller ej gas som ej köps och säljs på marknaden.2 Gäller ej träbränsle som ej köps och säljs på marknaden.

Det är främst den specifika oljeanvändningen som minskar i ekonomin till följd av Kyotoprotokollet. Kolanvändningen minskar inte lika mycket till följd av att kolet ofta används till processtekniska ändamål, och då är undantaget från beskattning. Den specifika elanvändningen blir i princip opåverkad på grund av den relativt gynnsamma relativprisutveckling

som el åtnjuter när koldioxidskatten höjs. Precis som i dagens elproduktion kommer den största delen av elproduktionen fortfarande härröra från vattenkraft och kärnkraft20 och den del som framställs genom förbränning av fossila bränslen kommer inte att åläggas någon koldioxidskatt på de fossila insatsvarorna.

Förändringarna i användningen av trädbränsle måste tolkas med försiktighet, då dessa siffror endast avser de trädbränslen som säljs och köps på marknaden. Det trädbränsle som används internt inom en sektor, t.ex. vid sågverk, syns inte i våra siffror, vilket gör att endast trädbränsleanvändningen i el- och fjärrvärmesektorn beaktas till fullo i modellen. Trädbränslepriset stiger till följd av ökad efterfrågan och svårigheter att anpassa utbudet,21 och endast för el- och fjärrvärmeverken kommer det att vara lönsamt att köpa trädbränsle på marknaden. Modellen ger inte någon indikation på hur den interna trädbränsleanvändningen utvecklas, men förmodligen kommer företagen att utnyttja restprodukter i form av biobränsle i större utsträckning när fossila bränslen blir dyrare.

För att inte helt bortse ifrån ökade utsläpp från bränslen som inte modelleras explicit knyts dessa utsläpp till olika ekonomiska aktiviteter i sektorerna.22

20 Vi antar att ingen ”ny” vatten- eller kärnkraft tillkommer under simuleringsperioden och en kärnkraftsreaktor antas stängas .21 Trädbränsle produceras i fasta proportioner av totalproduktionen i sektorerna skogsbruk, massa-, pappers- och grafisk industri samt övrig tillverkningsindustri.22 Utsläpp från trädbränsleförbränning i massa- och pappersindustri samt sågverk ökar med ökad insats av virke från skogssektorn. Utsläpp från avlutar i massa och pappersindustrin ökar proportionellt med sektorns storlek. Utsläpp från förbränning av masugnsgas och koksutsläpp i järn- och stålverk ökar med sektorns storlek. Utsläpp av torv och avfall i el- och fjärrvärmeproduktion ökar med sektorns storlek.

Tabell 4.2. Koldioxid- 1 , svaveldioxid- 2 och kväveoxidutsläpp 2 vid införandet av Kyotoprotokollet. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

Koldioxidutsläpp

Svaveldioxidutsläpp

Kväve-

oxidutsläpp

Jordbruk, skogsbruk och fiske

-14

-14

-14

Gruvor och mineralbrott

-12

-4

-14

Massa-, pappers- och grafisk industri

-32

-8

-10

Kemisk industri

-4

-3

-8

Järn-, stål- och metallverk

-3

-4

-8

Verkstadsindustri

-22

-23

-17

Övrig tillverkningsindustri

-10

-4

-9

El-, gas-, värme-, vatten- och avloppsverk

-8

-4

-3

Petroleumraffinaderier

-8

-8

-8

Byggnadsindustri

-6

-6

-6

Samfärdsel

-16

-16

-16

Handel och övriga tjänster

-19

-20

-20

Bostäder och fastigheter

-26

-27

-24

Offentlig sektor

-21

-21

-21

Totalt näringsliv och offentlig sektor

-12

-9

-14

Hushåll

-18

-17

-15

Totalt

-14

-9

-15

1 Exkl. biobränsle och endast utsläpp från källor som finns representerade i modellen.2 Inkl. biobränsle och endast utsläpp från källor som finns representerade i modellen.

I och med begränsningen av koldioxidutsläpp minskas även utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider. Historiskt har framförallt svaveldioxid-, men på sistone även kväveoxidutsläppen, minskat mer än koldioxidutsläppen på grund av förbättrad förbrännings- och reningsteknik. Koldioxidutsläppen är däremot proportionella mot kolinnehållet i de använda bränslena. I denna version av modellen kan inte en eventuellt fortsatt ökad rening av svavel- och kväveoxidutsläppen modelleras, utan under hela perioden 1997-2015 antas att kalibreringsårets (1993 års) reningsteknik används. Detta gör att utsläppen överdrivs med tanke på att inte ens bästa möjliga tillgängliga teknik används överallt ännu.

Även fortsatta landvinningar på reningsområdet finns säkert att vänta. Svavelutsläppen har dock ökat något på sistone, och kväveoxidutsläppen har varit svåra att få ned, vilket kanske tyder på att de enkla lösningarna redan är gjorda och att det krävs nytänkande för att komma vidare.

4.1.1. Samhällsekonomiska konsekvenser av Kyotorestriktionen

Aktörerna på marknaderna för varor och tjänster har möjlighet att anpassa sig på lång sikt till de nya förhållanden som en koldioxidrestriktion innebär. Ny teknik introduceras, energi används mer effektivt och det finns möjlighet att byta till bränslen med lägre kolinnehåll. Alla dessa möjligheter gör att det faktiskt finns ett antal sätt att undvika koldioxidskatten förutom att minska produktionsvolymen.

I och med att 1998 års miljö- och energiskattestruktur ligger till grund för beräkningarna kommer en ökning av koldioxidskatten att innebära att energipriserna (i absoluta termer) ökar mindre för tillverkningsindustrin än för övriga sektorer p.g.a. de undantag som föreligger.23Den goda anpassningsförmågan och undantagen i energibeskattningen för tillverkningsindustrin gör att minskningen av den totala exporten blir liten.

Skillnaden i BNP år 2015 mellan referensscenariot och Kyotoscenariot (se tabell 4.3) är 0,3 procent eller drygt sju miljarder kronor24 år 2015, och diskonterat till nuvärde, med räntan 3 procent, blir kostnaden 4,3 miljarder kronor. Detta kan tyckas som en relativt liten förändring men modellen avspeglar endast de långsiktiga kostnaderna för införandet av Kyotoprotokollet och tar inte hänsyn till kostnader som kan uppstå på vägen dit i form av strukturell arbetslöshet etc.

Den ackumulerade kostnaden kan vara ett viktigt begrepp då kostnaden för en åtgärd analyseras vilket kan belysas med ett räkneexempel. Modellen är statisk och ger endast resultat för slutåret, men om vi antar att ekonomin växer linjärt mot bruttonationalprodukten för slutåret, så kan vi approximera en lägsta ackumulerad kostnad25 för att införa Kyotoprotokollet. Den nedre gränsen för de ackumulerade kostnaderna mellan 1997 till 2015 är 43 miljarder i nuvärde år 1997. Ett annat sätt att mäta kostnaden är att studera hur välfärden i form av realinkomst förändras vid ett införande av Kyotoprotokollet. Skillnaden mellan de två måtten är liten med tanke på den osäkerhet som finns i modellen.

23 Tillverkningsindustrin betalar endast 50 procent av koldioxidskatten. Utsläpp från industriprocesser beskattas ej.24 1997 års priser. Alla priser anges hädanefter i 1997 års prisnivå.25 Teoretiskt går det att uppnå lägre ackumulerad kostnad, men det är inte troligt med de antagna förutsättningarna.

Tabell 4.3 Makroekonomiska effekter av Kyotorestriktionen år 2015

Procentuell förändring

jämfört med

referensscenariot

Miljarder kr jämfört med

referensscenariot

BNP

-0,3

- 7,3

Privat konsumtion

-0,1

-0,7

Offentlig konsumtion

0,0

-0,0

Investeringar inkl. lager

-0,5

-2,1

Export

-0,7

-10,9

Import

-0,5

-6,4

Realinkomst

1)

-0,4

-6,6

1) Justerat för ”terms of trade”-effekter

Arbetskraftsutbudet bestäms utanför modellens ram och påverkas inte av löneförändringar. I Kyotoscenariot sjunker lönerna och därmed minskar hushållens inkomster från arbete. De ökade skatteintäkterna, från den höjda koldioxidskatten i Kyotoscenariot, omfördelas som en klumpsumma till hushållen vilket kan ses som t.ex. en sänkning av inkomstskatten.

Offentlig konsumtion behandlas utanför modellens ramar och har antagits vara oförändrad i jämförelse med referensscenariot. Behoven av t.ex. skola, vård och omsorg kan anses vara oförändrade av vilka miljömål som man strävar efter att uppnå.

Med nuvarande miljö- och energiskattesystem behövs en relativt hög koldioxidskatt för att uppfylla Kyotorestriktionen. Koldioxidskatten måste öka till 91 öre per kg CO

2

-utsläpp för att Sverige ska uppnå

Kyotorestriktionen på +4 procent av 1990 års nivå till år 2015. Detta innebär en ökning med en faktor 2,5. För att exemplifiera innebär en skatt på 91 öre/kg CO

2

-utsläpp en ökning av priset på villaolja med

nästan 50 procent. Däremot kommer bensinpriset inte gå upp lika dramatiskt eftersom koldioxidskatten utgör en mindre andel av priset på bensin än av priset på villaolja. Bensinpriset domineras av energiskatten, vilken är oförändrad. Koldioxidskatten26 motsvarar 20 procent av den totala punktskatten på bensin 1998, men drygt 40 procent år 2015. Totala bensinpriset ökar således med 20 procent.

26 Bensin miljöklass 2.

Ej jämvikt på arbetsmarknaden

Med tanke på den anpassningströghet som arbetsmarknaden har uppvisat under 1990-talet, med höga och långvariga arbetslöshetstal, kan det tyckas som ett starkt antagande att arbetsmarknaden på 18 års sikt ska anpassa sig till de nya ekonomiska förhållandena. Därför har vi valt att även presentera ett scenario där arbetsmarknaden inte fungerar perfekt. Lönerna är stela och motsvarar referensscenariots lönenivå. När koldioxidskatten höjs skapas ett tryck nedåt på lönerna som inte går att genomföra i detta scenario eftersom lönerna antas stela nedåt. Istället kommer en grupp av människor ställas utanför arbetsmarknaden och blir ofrivilligt arbetslösa. Detta fall kan ses som ett ”sämsta” fall med avseende på arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

Det är framförallt två starka effekter som hämmar tillväxten i scenariot med stela löner och införandet av Kyotoprotokollet. För det första anpassar sig inte lönerna nedåt så att jämvikt nås på arbetsmarknaden. Istället uppstår ofrivillig arbetslöshet och därmed försvinner en resurs från ekonomin och minskar då möjligheterna till tillväxt. För det andra drabbas nu exportindustrin i högre grad än tidigare då priset på inhemsk produktion ökar mer än i fallet med perfekt arbetsmarknad. I det tidigare scenariot fick industrierna högre energipriser, men även lägre löner. I detta scenario är lönerna konstanta och energipriserna ökar, vilket drabbar framförallt verkstadsindustrin som i scenariot med flexibla löner fick en positiv effekt av den sänkta lönenivån.

Tabell 4.4 Makroekonomiska effekter av Kyotorestriktionen år 2015 vid antagandet om stela löner (jfr tabell 4.3).

Procentuell förändring Miljarder kronor

jämfört med referens-

scenariot

Jämfört med referens-

scenariot

BNP

-0,8

-20,9

Privat konsumtion

-0,6

-4,6

Offentlig konsumtion

0,0

0,0

Investeringar inkl. lager

-1,3

-5,2

Export

-1,4

-20,9

Import

-0,9

-12,8

Realinkomst

1)

-1,2

-20,8

1) Justerat för ”terms of trade”-effekter

I och med att sysselsättningen sjunker minskar hushållens inkomster från arbete. Men i motsats till föregående scenario blir nu skattetransfereringarna från koldioxidskatteintäkterna lägre och uppväger inte inkomstbortfallet från arbete i lika stor omfattning och därmed blir det större effekter på privat konsumtion.

Den ackumulerade kostnaden för införandet av Kyotoprotokollet, med antagandet om linjär anpassning och stela löner, är 123 miljarder kronor27, nästan tre gånger så mycket som i scenariot med helt flexibel arbetsmarknad.

Vid antagandet om stela löner behövs en något lägre skatt för att uppnå Kyotoprotokollets restriktion. Koldioxidskatten ökar med faktorn 2,39 vilket innebär en skatt på 88 öre/kg CO

2

-utsläpp. Eftersom den

inflexibla arbetsmarknaden gör anpassningsmöjligheterna sämre för sektorerna kommer skatten att drabba företagen hårdare än i fallet med flexibel arbetsmarknad. Vid samma koldioxidskatt uppstår en lägre total produktion i landet och därmed lägre utsläpp i fallet med stela löner jämfört med scenariot med flexibla löner. Detta innebär att för att uppnå ett visst koldioxidmål landar skatten på en lägre nivå i fallet med stela löner.

Nytto-kostnadsanalys

För att utvärdera om ett projekt är samhällsekonomiskt lönsamt kan man använda nytto-kostnadsanalys. Med denna metod vägs nyttan av projektet mot kostnaderna. Eftersom nyttan och kostnaderna av projektet uppkommer vid olika tidpunkter måste nyttan och kostnaderna diskonteras till nuvärde för att de ska kunna jämföras.28 Vilken diskonteringsränta som skall användas kommer dock alltid att vara kontroversiellt. Vid nytto-kostnadsanalys används vanligen en diskonteringsränta som återspeglar marknadens långsiktiga värdering av kapitalet eller en ränta som avspeglar samhällets tidspreferens. Det finns dock de ekonomer som menar att klimatproblemen är så långsiktiga och av en så avgörande betydelse att räntesatsen skall sättas särskilt lågt, kanske rentav lika med noll, vid utvärdering av klimatstabilisering. Vi har valt att använda diskonteringsräntan 3 procent vilket motsvarar den långsiktiga räntan som finns i modellscenarierna. Kostnaden per kg koldioxidutsläpp kommer då att ligga i intervallet 47-134 öre/kg CO

2

-

utsläpp. Denna kostnad är beräknad som diskonterad BNP-förlust per kg koldioxidreduktion år 2015. Kostnaden representerar således den genomsnittliga kostnaden per kilo reducerat koldioxidutsläpp.

27 Nuvärde 1997 i 1997 års priser. Diskonteringsränta 3 procent.28 Marian Radetzki diskuterar kring nytto-kostnadsanalys och värderingsproblematiken i Gerholm (1998).

Detta innebär att värderingen av koldioxidminskningen måste ligga över 134 öre/kg CO

2

-utsläpp för att det enligt denna studie ska vara helt

säkert att vinsterna med projektet är större än kostnaderna. Om värderingen ligger under intervallet, dvs. under 47 öre/kg CO

2

-utsläpp,

är intäkterna för små för att uppväga kostnaderna, oavsett vilket antagande man gör om arbetsmarknaden. Om värderingen ligger inom intervallet är det dock mer osäkert huruvida projektet bör genomföras, eftersom detta beror på vilket antagande som görs om arbetsmarknaden. På grund av de svårigheter som uppkommer när man försöker att värdera miljökonsekvenserna av växthusgasutsläppen eftersom miljöhoten i form av atmosfärens och jordytans uppvärmning är globala och relativt osäkra, kommer vi i denna studie endast presentera kostnader av att uppfylla Kyotoprotokollet. Dessa kostnader kan jämföras med de miljövinster av minskade koldioxidutsläpp som presenteras i IPCC:s studie ”Climate Change”. Rapporten tar fram fem oberoende beräkningar för den samhällsoptimala klimatpolitiken som ger den totala nyttan av att stabilisera klimatet på jorden. Årtalen motsvarar inte denna studies slutår och inkluderar hela världen men kan trots allt ge en bild av vilka nivåer som nyttan av klimatstabilisering förväntas ge. Om kostnaderna som har beräknas med hjälp av EMEC jämförs med dessa värderingar av nyttan av CO

2

-utsläppsminskningen ser vi att det finns

vissa beröringspunkter för de två intervallen.

Tabell 4.5 Nyttan av klimatstabilisering

$ per ton C-

utsläppsminskning

Öre per kg CO

2

-

Utsläppsminskning

1995

5-20

10-42

2025

10-28

21-59

2095

21-90

44-188

Källa: IPPC (1996)

4.1.2. Branschanalys

I och med den kraftiga nedgången i användning av petroleumprodukter kommer den sektor som tillverkar dessa produkter att drabbas hårt vid införandet av Kyotoprotokollet. Sektorn drabbas inte av koldioxidskatten direkt i produktionen, men med en hög koldioxidskatt i konsumtionsledet drabbas petroleumraffinaderierna via den minskade efterfrågan på sektorns varor. En liten ökning av exporten och en kraftig minskning av importen av petroleumprodukter (se diagram 4.4) gör att petroleumraffinaderierna lyckas bromsa nedgången i förädlingsvärde till 8 procent jämfört med referensscenariot år 2015.

Tillverkningsindustrin, gruvor och mineralbrott drabbas, dels direkt av koldioxidskatten, dels av de indirekta effekterna, som ytterligare spär på nedgången. Sektorn bostäder och fastigheter inkluderar ej uppvärmning vilket innebär att energianvändningen i sektorn är låg. En koldioxidskatt drabbar således inte denna sektor direkt och sektorn får även en positiv effekt av den ökade konsumtionen från hushållen.

Diagram 4.2 Förädlingsvärde. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-9,0 -8,0 -7,0 -6,0 -5,0 -4,0 -3,0 -2,0 -1,0 0,0 1,0

Petroleumraffinaderier

Gruvor & mineralbrott Järn-, stål- & metallverk

El, gas, värme & VA

Massa & papperi

Kemisk industri

Jord & skogsbruk, fiske

Övr. tillverkningsind.

Samfärdsel

Byggnadsindustri

Offentlig sektor

Handel & övr. tjänster

Verkstadsindustri

Bostäder & fastigheter

%

stela löner och Kyotorestriktion

Flexibla löner och Kyotorestriktion

Verkstadsindustrin drabbas i betydligt mindre utsträckning jämfört med övriga branscher inom tillverkningsindustrin. Som vi såg i kapitel 2.2 är verkstadsindustrins energiandel relativt liten i förhållande till förädlingsvärdet inom sektorn. Men det är inte bara den förhållandevis låga energianvändningen som har en positiv effekt. På grund av sektorns höga

andel av arbetskraften, nästan 11 procent av totala mängden sysselsatta år 2015, kommer sektorn få en extra skjuts av de sänkta reallöner som blir resultatet när Kyotoprotokollet införs vid flexibla löner. Den positiva effekten överväger övriga negativa effekter som påverkar verkstadsindustrin. Därmed kommer sektorn att kunna expandera under Kyotoprotokollet om lönerna är helt flexibla. Om å andra sidan lönerna är stela nedåt kommer verkstadsindustrin att drabbas negativt liksom övriga sektorer.

Den totala sysselsättningen är exogent given i modellen och förändras inte mellan referensscenariot och Kyotoscenariot vid helt flexibla löner. Vid stela löner å andra sidan uppkommer ofrivillig arbetslöshet, som motsvarar 0,6 procent lägre sysselsättning i förhållande till referensscenariot år 2015. I båda fallen sker en viss omflyttning mellan sektorerna så att arbetskraften används på ett optimalt sätt.

Diagram 4.3 Sysselsättning. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-9,0 -8,0 -7,0 -6,0 -5,0 -4,0 -3,0 -2,0 -1,0 0,0 1,0 2,0

Petroleumraffinaderier

Gruvor & mineralbrott Jord, & skogsbruk,fiske Järn-, stål- & metallverk

Massa & papper

Övrig tillverkningsindustri

Kemisk industri

Samfärdsel

Byggnadsindustri Verkstadsindustri

Offentlig sektor

El, gas, värme & VA

Handel & övriga tjänster

Bostäder & fastigheter

%

Stela löner och Kyotorestriktion Fexibla löner och Kyotorestriktion

I scenariot med flexibla löner kommer Kyotoprotokollet att överföra arbetskraft till de sektorer som redan idag står för en stor andel av totala sysselsättningen: verkstadsindustrin, handel och övriga tjänster samt offentlig sektor. Vid antagandet om stela löner bibehålls samma relativa fördelning, men alla sektorer påverkas av att den totala sysselsättningen minskar. De sektorer som vid flexibla löner ökade sin arbetsstyrka kommer liksom de övriga sektorerna att dra ned på antalet sysselsatta jämfört med referensfallet. Detta sker i stort sett proportionellt mot utvecklingen av sektorernas produktionsförändring.

Importen av fossila bränslen i form av kol, råolja och andra raffinaderiprodukter minskar som en följd av den minskade efterfrågan i Sverige. El, som efter Kyotoprotokollets införande blir relativt sett fördelaktigare att nyttja, används i större utsträckning i Sverige och därmed minskar exporten av el med drygt nio procent jämfört med referensscenariot år 2015.

Diagram 4.4 Import och export vid införandet av Kyotoprotokollet med flexibla löner. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-10,0 -8,0 -6,0 -4,0 -2,0 0,0 2,0

El & gas

Malm & mineraler

Jordbruks-, skogsbruksvaror & fisk

Transporter

Järn, stål & andra metaller

Massa, papper & grafiskaprodukter

Övriga prod. från tillverkningsind.

Kemikalier, plaster etc Handel & övriga tjänster

Verkstadsindustrins produkter

Kol Råolja

%

Import Export

4.1.3. Hushållens förändrade beteende

Effekten av den höjda koldioxidskatten blir förhållandevis stor för hushållen. Hushållen, som betalar full koldioxidskatt och inte åtnjuter några undantag, måste dramatiskt förändra sin energianvändning. De energibesparingar som hushållssektorn kan genomföra avser t.ex. bättre isolerade hus, lägre inomhustemperatur eller installation av värmepump. Hushållens el- och fjärrvärmeanvändning minskar också vid Kyotorestriktionen till följd av stigande priser, men minskningen är dock mer modest.

Diagram 4.5 Hushållens konsumtion uppdelad på konsumtionsvaror vid Kyotoprotokollets införande. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-30,0 -25,0 -20,0 -15,0 -10,0 -5,0 0,0 5,0

Mat, alkohol & tobak

Kläder & skor

Möbeler & hushållsartiklar

Övr. hushållsvaror

Bostad

Underhållning & nöjen

Bilar, cyklar etc.

Kollektivtrafik

Övr. tjänster

Övr. varor

El Gas Bensin

Träbränslen Andra bränslen

Fjärrvärme

%

Stela löner och Kyoto

Kyoto

4.1.4. Ytterligare sänkning av koldioxidutsläppen

Sverige var med i Rio 1992 där växthusgasproblematiken och vikten av att begränsa växthusgaserna stod på agendan. Vid den tidpunkten diskuterades en stabilisering av världens utsläpp på 1990 års nivå fram till år 2010. Vi har med denna bakgrund även valt att visa modellresultat från en simulering då utsläppen inte förändras jämfört med 1990 års nivå till 2015, men endast med antagandet om flexibla löner. Ju starkare restriktion som sätts upp desto svårare blir det för hushåll och företag att anpassa sig.

Tabell 4.6 Makroekonomiska effekter vid koldioxidrestriktionerna +4 och 0-tillväxt av koldioxidutsläpp

Miljarder kronor jämfört med referensscenariot år 2015.

+4

+-0

BNP

-7,3

-9,8

Privat konsumtion

-0,7

-1,2

Offentlig konsumtion

-0,0

0,0

Investeringar inkl. lager

-2,1

-2,8

Export

-10,9

-14,0

Import

-6,4

-8,1

Realinkomst

1)

-6,6

-9,0

1) Justerat för ”terms of trade”-effekter

Den ackumulerade kostnaden för de två restriktionerna är ett annat sätt att återspegla den ytterligare kostnad som den starkare restriktionen innebär. Vi har tidigare redovisat ett räkneexempel för en nedre total kostnad för Kyotorestriktionen +4 procent som motsvarar 43 miljarder kronor. Vid stabiliseringsmålet skulle denna kostnad höjas till 58 miljarder kronor vid antagandet om flexibla löner. De genomsnittliga kostnaderna för att uppnå koldioxidmålen motsvarar 47 och 63 öre/kg CO

2

-utsläpp29 för de två respektive utsläppsmålen. Modellen ger inte någon ny relativ branscheffekt för den skärpta restriktionen i jämförelse med Kyotorestriktionen. Det är samma sektorer som drabbas, men något hårdare i noll-scenariot. Eftersom modellen inte har några diskreta hopp, ”backstop technologies” (nya teknologier som sätts in i produktionen t.ex. vid ett visst pris), utan kontinuerliga funktioner, är detta ett förväntat resultat.

29 Denna kostnad är beräknad som BNP-förlust per kg koldioxidreduktion år 2015 (BNP förlusten år 2015 är nuvärdesberäknad).

Diagram 4.6 Förädlingsvärde vid de olika koldioxidmålen. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-12,0 -10,0 -8,0 -6,0 -4,0 -2,0 0,0 2,0

Petroleumraffinaderier

Gruvor & mineralbrott Järn-, stål- & metallverk

El, gas, värme & VA

Massa & papper

Kemisk industri

Jord & skogsbruk, fiske

Övrig tillverkningsind.

Samfärdsel

Byggnadsindustri

Offentlig sektor

Handel & övriga tjänster

%

+4 +0

Den skatt som behövs i Kyotorestriktionen, var 2,5 gånger den skatt som gällde i referensscenariot. Vid ytterligare begränsning behövs en högre skatt för att tvinga företag och hushåll att minska sin energianvändning. Vid stabiliseringsscenariot krävs en skatt som motsvarar 3,0 gånger den skatt som gäller i referensscenariot. Skattesatsen blir då 109 öre/kg CO

2

-utsläpp. Sådana skattesatser kan vara svåra att införa ur politisk synvinkel, och vi ska i avsnitt 4.3 diskutera hur man inom Kyotoprotokollets ramar kan undvika att höja skatten till dessa höga nivåer. I diagram 4.7 redovisas den skattesats som behövs för att uppnå en viss reduktion av koldioxidutsläpp. Detta är en så kallad marginalkostnadskurva som tagits fram för Sverige vid nuvarande skattesystem.

Diagram 4.7 Marginalkostnadskurva för Sverige

0 20 40 60 80 100 120 140 160

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Miljoner ton CO

2

reduktion

Öre/kg koldioxid

+4% +-0%

4.2. Ett alternativt skattesystem

Effekter och kostnader för svensk ekonomi som Kyotoprotokollet medför beror även på vilket skattesystem som tillämpas. Vi har i detta kapitel valt att simulera effekterna av ett förslag på skattestruktur som gavs av skatteväxlingskommittén.30 Detta förslag innebär att:

  • Alla bränslen som används för uppvärmningsändamål beskattas med koldioxidskatt, renodlad energiskatt och svavelskatt. Bränslen för motordrift beskattas enligt samma struktur men för dessa utgår även en trafikkomponent.
  • Energiskatten renodlas så att skatten är proportionell mot energiinnehållet.
  • Bränslen inom el-, fjärrvärme- och kraftvärmeproduktionen behandlas enhetligt – ingen energiskatt, men samma koldioxidskatt som i tillverkningsindustrin. En konsumtionsskatt på värme införs.

Vi har valt att representera skatteväxlingsutredningens struktur med tre alternativa scenarier och fokuserar på den skillnad som strukturen innebär för beskattningen av bränslen till stationära ändamål och framför allt på den skillnad som strukturen innebär för el- och fjärrvärmeproduktion.

30 SOU (1997).

Vi antar att:

  • Energiskatten för alla bränslen synkroniseras till den skattenivå som gällde för eldningsolja 1 1998 med avseende på energiinnehåll.
  • El- och fjärrvärmeproduktionen betalar ingen energiskatt, men däremot samma koldioxidskatt som tillverkningsindustrin. De tre scenarier som vi presenterar nedan skiljer sig åt bland annat när det gäller vilken procentuell andel som tillverkningsindustrin och el- och fjärrvärmeproduktion ska betala av den generella koldioxidskatten. De nivåer som vi har räknat med är: 30, 50 och 70 procent av den generella koldioxidskatten. Dessa scenarier kallas nedan för SVKF 30%, SVKF 50% och SVKF 70%.
  • Värmeskatten för hushållen31 uppgår till 4,3, 2,4, 1,0 öre/kWh32 i de tre respektive scenarierna.

Vid införandet av det skattesystem som beskrivs ovan får vi en annorlunda bild år 2015 jämfört med nuvarande skattesystem. Det är i första hand bränsleanvändningen som förändras eftersom relativpriserna mellan olika energislag förändras. Trädbränsle och gas missgynnas som en följd av skatteväxlingskommitténs energiskattestruktur och de koldioxidnivåer som simulerats. Detta är olyckligt ur klimatsynpunkt eftersom gas har låg kolhalt och trädbränsle inte anses bidra något till koldioxidutsläppens nettoeffekt. Kol som är det bränsle med högst kolhalt kommer att gynnas av förslaget. Det är framförallt i el- och fjärrvärmesektorn som kolanvändningen ökar på bekostnad av trädbränsleanvändningen, då detta blir mer lönsamt vid införandet av skatteväxlingskommitténs struktur och de koldioxidnivåer som har simulerats.

31 Förslaget gäller värmeskatt för alla konsumenter, men av modelltekniska skäl har vi begränsat värmeskatten att gälla hushållen.32 Värmeskatten är uppskattad av ÅF-energikonsult Stockholm AB på Finansdepartementets uppdrag. Deluppdrag 2, Utredning av konsekvenserna av en ny energiskattemodell, Stockholm 980807.

Diagram 4.8 Energianvändningen uppdelat på energislag vid införandet av skatteväxlingskommitténs förslag (SVKF). Procentuell förändring jämfört med nuvarande skattesystem (referensscenariot i kapitel 3) år 2015

-8,0 -6,0 -4,0 -2,0 0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0

Raffinaderiprodukter

El och fjärrvärme

Gas

Kol

Träbränsle

%

SVKF 70% SVKF 50%

SVKF 30%

Skatteväxlingskommitténs skattestruktur med de valda koldioxidskattenivåerna för tillverkningsindustrin och el- och fjärrvärmeproduktionen leder till relativt små förändringar i produktionsstrukturen jämfört med nuvarande skattesystem. De sektorer inom tillverkningsindustrin som använder störst mängd energi per förädlingsvärde är givetvis de sektorer som påverkas mest av den nya miljö- och energiskattestrukturen, men även för dessa sektorer sker endast relativt modesta förändringar. När tillverkningsindustrin betalar 30 respektive 70 procent av koldioxidskatten kommer dessa sektorer att gynnas respektive missgynnas relativt nuvarande system där tillverkningsindustrin betalar 50 procent av koldioxidskatten. El- och fjärrvärmeproduktionen gynnas vid både 50 och 70 procent eftersom el- och fjärrvärme blir relativt sett mer konkurrenskraftiga gentemot fossila bränslen. I scenariot SVKF 30% betalar de stora energikrävande industrierna endast 30 procent av koldioxidskatten vilket innebär att fossila bränslen står sig bättre i konkurrensen mot el och därmed minskar efterfrågan på el i ekonomin.

Om man endast byter skattestruktur kommer Kyotoprotokollet inte att uppfyllas. I scenarierna SVKF 30% och SVKF 50% kommer utsläppen till och med öka något jämfört med referensscenariot. Vi måste således ha högre skatter för att styra ekonomin så att Kyotoprotokollet uppfylls precis som med nuvarande skattesystem.

4.2.1. Effekter av Kyotoprotokollet

Vid införandet av Kyotorestriktionen kan BNP-förlusten begränsas genom att införa ett så ”optimalt energi- och miljöskattesystem” som möjligt. Med nuvarande skattesystem blir totala kostnaden för att införa Kyotoprotokollet i form av BNP-förlust år 2015 7,3 miljarder kronor. Om Sverige istället väljer att införa skatteväxlingskommitténs struktur blir utfallet ett annat. I de båda scenarierna SVKF 30% och SVKF 50% kommer den totala kostnaden för att införa Kyotorestriktionen att minska med 1,0 respektive 0,4 miljarder kronor jämfört med kostnaderna för att införa Kyotorestriktionen med nuvarande skattesystem. I scenariot SVKF 70% ökar kostnaderna med 0,3 miljarder för att införa Kyotorestriktionen. Detta kan tyckas vara små skillnader men de ackumulerade totalkostnaderna minskar i SVKF 30% och SVKF 50% med 6 respektive 2 miljarder jämfört med nuvarande skattesystem. I SVKF 70% ökar istället kostnaderna med 2 miljarder. Även realinkomsterna blir högre i scenarierna SVKF 30% och SVKF 50% vilket indikerar att det kan vara lönsamt för Sverige att skydda tillverkningsindustrin med hjälp av undantag. Det är dock värt att notera att koldioxidskatten måste höjas med en faktor 2,9 i SVKF 30% för att Kyotoprotokollet ska uppfyllas. Detta motsvaras av en skatt för industrin på 32 öre/kg koldioxidutsläpp och för övriga blir skatten 107 öre/kg koldioxidutsläpp.

Det är framförallt de energikrävande sektorerna som påverkas av en omläggning av energi- och miljöskatterna. Störst effekt jämfört med nuvarande system fås då man ändrar undantagsreglerna för tillverkningsindustrin och el- och fjärrvärmeproduktion. Då dessa sektorer betalar 70 procent av den allmänna koldioxidskatten går produktionen ned i den energiintensiva industrin i jämförelse med scenariot med nuvarande skattesystem. Det motsatta inträffar då tillverkningsindustrin och el- och fjärrvärmeproduktion betalar 30 procent av den allmänna koldioxidskatten.

4.3. Handel med utsläppsrätter – illustrativa exempel

I de scenarierna som hittills har presenterats krävs relativt höga koldioxidskatter för att uppnå Kyotorestriktionen. Ett sätt att hålla nere ökningarna av koldioxidskatten är att införa handel med utsläppsrätter antingen inom landet eller internationellt. I avsnitt 2.3 diskuterades för och nackdelar med handel med utsläppsrätter och vi kommer här att genomföra tre illustrativa exempel för att belysa några intressanta mekanismer. De tre scenarierna är:

1. Inhemsk handel med koldioxidutsläppsrätter som auktioneras ut.

2. Internationell handel med koldioxidutsläppsrätter. Sverige behåller sin nuvarande koldioxidskatt inklusive de undantag som är utformade i dagens skattesystem, men Sverige har även möjlighet att till ett exogent pris köpa utsläppsrätter från utlandet. Vi antar två prisnivåer för de internationella koldioxidrätterna:

a) US$50/ton CO

2

-utsläpp33

b) US$100/ton CO 2 -utsläpp34

4.3.1. Inhemsk handel med utsläppsrätter

Vid införandet av handel med utsläppsrätter inom Sverige blir bördefördelningen mellan olika sektorer och mellan näringsliv och hushållen annorlunda jämfört med nuvarande skattesystem. Detta bygger på antagandet att utsläppsrätterna auktioneras ut och att det därmed inte gör något skillnad vilken användare som köper rätten eller vilket ändamål bränslet används för. Inhemsk handel med utsläppsrätter som auktioneras ut är detsamma som en koldioxidskatt som beskattar alla användare av fossila bränslen på ett likformigt sätt.

Vi antar att:

  • Energi- och svavelskatten är oförändrad jämfört med dagens skattesystem.
  • Koldioxidutsläppsrätter måste köpas för all användning av fossila bränslen oavsett användare eller användningsområde. Detta innebär att tillverkningsindustrin inte längre åtnjuter några undantag när det gäller utsläpp av koldioxid.

33 38,2 öre/kg CO

2

-utsläpp i 1997 års priser.

34 76,4 öre/kg CO

2

-utsläpp i 1997 års priser.

Effekter av Kyotoprotokollet

Vid införandet av Kyotoprotokollet kommer de energiintensiva sektorerna att drabbas hårt. De åtnjuter inte längre några undantag från koldioxidskatten och kan därmed inte undgå den högre kostnad som Kyotoprotokollet innebär för Sverige. Eftersom dessa sektorer även är relativt exportintensiva, kommer dessa varors högre priser att påverka exportens nedgång kraftigare än vid införandet av Kyotoprotokollet med nuvarande skattesystem. Det är inte bara på exportsidan som nedgången blir mer påtaglig jämfört med nuvarande skattesystem utan det gäller för alla makroekonomiska variabler.

Tabell 4.7 Makroekonomiska effekter vid införandet av Kyotorestriktionen med handel av utsläppsrätter inom landet år 2015 (jfr. tabell 4.3)

Procentuell förändring

jämfört med

referensscenariot

Miljarder kronor

jämfört med

referensscenariot

BNP

-0,3

-8,1

Privat konsumtion

-0,1

-1,0

Offentlig konsumtion

0,0

0,0

Investeringar inkl. lager

-0,7

-2,7

Export

-0,8

-12,0

Import

-0,5

-7,7

Realinkomst

1)

-0,4

-7,0

1) Justerat för ”terms of trade”-effekter

Kostnaden i BNP-termer för att införa Kyotoprotokollet vid handel med utsläppsrätter inom landet kommer att bli nästan en miljard35 kronor högre jämfört med nuvarande skattesystem år 2015. Detta motsvarar en ökning av de ackumulerade BNP förlusterna med nästan sju miljarder kronor och en genomsnittlig kostnad av åtgärden på 52 öre/kg CO

2

-

utsläpp.36

I och med den förändring som en auktionering av utsläppsrätter innebär kommer strukturomvandlingen i ekonomin att bli betydande. De energiintensiva sektorerna – järn-, stål- och metallverk, kemisk industri, gruvor och mineralbrott – minskar kraftigt gentemot referensfallet. Tjänstesektorerna och verkstadsindustrin är de som gynnas av Kyotoprotokollets införande och växer i förhållande till referensfallet.

35 Denna kostnad är beräknad som BNP-förlust per kg koldioxidreduktion år 2015 (BNP förlusten år 2015 är nuvärdesberäknad).36 Nuvärdesberäkningar från 1997 i 1997 års priser.

Diagram 4.9 Förädlingsvärde vid införandet av Kyotorestriktionen. Procentuell förändring jämfört med referensscenariot år 2015

-7 -6 -5 -4 -3 -2 -1 0 1

Jordbruk, fiske och skogsbruk

Gruvor och mineralbrott Övrig tillverkningsindustri

Massa-, pappers- och grafiskindustri

Kemiskindustri

Järn-, stål- och metallverk

Verkstadsindustri

El-, gas-, värme- och VA-verk

Petroleumraffinaderier

Byggnadsindustri

Samfärdsel

Handel och övriga tjänster

Bostäder och fastigheter

Offentlig sektor

%

För att uppfylla Kyotorestriktionen förändras priset på utsläppsrätten till 55 öre/kg koldioxidutsläpp vilket kan jämföras med 91 öre/kg koldioxidutsläpp som krävdes för att uppnå Kyotorestriktionen vid nuvarande skattesystem. Detta innebär en betydande sänkning av priset för hushållen och tjänstesektorernas koldioxidutsläpp, medan tillverkningsindustrin får ett betydligt högre pris jämfört med motsvarande scenario med nuvarande skattesystem. Priset på villaoljan som vid nuvarande skattesystem ökade med nästan 50 procent kommer i detta scenario endast att öka med 10 procent, dvs en avsevärd förbättring för hushållens villkor.

4.3.2. Internationell handel med utsläppsrätter

Kostnaden för att reducera koldioxidutsläpp kan variera kraftigt mellan länder runt om i världen. I Sverige, som bygger stor del av sin elproduktion på vatten- och kärnkraft och i relativt liten omfattning använder kol, är det inte lika ”lätt” att minska koldioxidutsläppen som för länder som t.ex. har stor kolanvändning. I och med att marginalkostnaden för att minska koldioxidutsläpp skiljer sig åt mellan olika länder finns det en potential för handel med utsläppsrätter (se avsnitt 2.3.1).

EMEC kan endast beskriva vad som händer inom Sveriges gränser, vilket innebär att priset på de internationella utsläppsrätterna måste ses som givet. Detta är även troligt i verkligheten, eftersom Sverige är en liten ekonomi och knappast kan påverka världsmarknadspriset. Modelltekniskt är köp av utsläppsrätter en importvara som köps av staten. Staten tar i sin tur ut en koldioxidskatt som följer nuvarande skattesystem. Denna skatt motsvarar priset på utsläppsrätten.

Eftersom Sverige redan idag har en koldioxidskatt vars inkomster används till att finansiera offentlig verksamhet, finns det således en budgetrestriktion för staten som inte får överskridas. Budgetrestriktionen motsvarar den nivå på inkomster och utgifter som ligger fast i referensscenariot. I korthet har vi valt att modellera köp av utsläppsrätter på följande sätt: Vid införandet av Kyotoprotokollet höjs koldioxidskatten inom landet till dess att skatten motsvarar det internationella priset för utsläppsrätten. Över denna skattenivå är det billigare att köpa utsläppsminskning från utlandet via utsläppsrätter. Om priset på utsläppsrätten är relativt lågt kommer de nya koldioxidskatteintäkterna (jämfört med referensfallet) inte att räcka till för att finansiera köp av utsläppsrätter och samtidigt bibehålla den nivå på offentliga konsumtionen som har antagits i referensfallet. Koldioxidskatteintäkterna i referensfallet finansierade offentlig konsumtion, men ska i dessa scenarier även finansiera de köp av utsläppsrätter som staten måste göra för att upprätthålla Kyotoöverenskommelsen. I dessa fall finansierar staten sina ökade utgifter genom att minska hushållens konsumtionsutrymme, vilket kan ses som en inkomstskattehöjning eller minskade transfereringar till hushållen.

Tabell 4.8 Makroekonomiska effekter vid införandet av Kyotoprotokollet

Miljarder kronor jämfört med referensscenariot år 2015

Nuvarande skattesystem

Handel med

utsläpprätter

Pris: $50

Handel med utsläppsrätte

r Pris: $100

BNP

- 7,3

-0,3

-5,3

Privat konsumtion

-0,7

-0,4

-0,5

Offentlig konsumtion

-0,0

0,0

0,0

Investeringar inkl. lager

-2,1

-0,1

-1,5

Export

-10,9

-0,1

-8,2

Import

1)

-6,4

-0,3

-4,8

Realinkomst

2)

-6,6

-0,5

-4,9

Total kostnad för utsläppsrätterna

0,0

3,6

1,7

CO

2

-utsläpp i

miljoner ton jämfört med referensscenariot

-9,1

-0,3

-7,1

Procent av totala CO

2

-reduktionen som

köps från utlandet

0,0

97,2

22,8

1) Inkluderar ej import av utsläppsrätter2) Justerat för ”terms of trade”-effekter

De makroekonomiska effekterna av Kyotoprotokollet vid handel med utsläppsrätter blir lägre än med nuvarande system. Vid priset 50 dollar per ton koldioxidutsläpp höjs den inhemska koldioxidskatten till 38,2 öre/kg koldioxidutsläpp vilket motsvarar priset på utsläppsrätten. Detta innebär att skatten endast höjs marginellt jämfört med 1998 års nivå på 37 öre/kg koldioxidutsläpp. De inhemska utsläppen kommer därmed inte att minska speciellt mycket utan istället köper Sverige stora delar av den reduktion som Kyotoprotokollet kräver från utlandet. Ökningen av skatteinkomster som i referensscenariot hamnade i statens kassa används nu för att finansiera köp av utsläppsrätter. Konsekvensen av detta är att hushållen indirekt får stå för kostnaden för de inköpta utsläppsrätterna via minskat konsumtionsutrymme.

Eftersom import av utsläppsrätter behandlas som en importvara i dessa scenarier vägs köp av utsläppsrätter in i handelsbalansen. För att man på lång sikt inte ska kunna ”låna” från utlandet för att finansiera sin import måste importen finansieras med export, med andra ord finns ett handelsbalansvillkor som måste vara uppfyllt i slutåret och därmed minskar exporten inte lika mycket som importen av varor och tjänster.

Vid ett något högre pris för utsläppsrätter, 100 dollar per ton koldioxidutsläpp, blir skillnaden mellan nuvarande skattesystem och handel med utsläppsrätter inte lika dramatisk. Koldioxidskatten inom landet höjs tills dess att den motsvarar utsläppsrättens pris, 76,4 öre/kg koldioxidutsläpp. Detta är 15,6 öre lägre än vid införandet av Kyotoprotokollet med nuvarande skattesystem.

Eftersom ekonomin inte belastas med en hög koldioxidskatt kommer detta att medföra en förbättring jämfört med scenariot med nuvarande skattesystem och Kyotoprotokollet. Totala ”BNP-vinsten” från handel med utsläppsrätter till priset 50 dollar per ton koldioxidutsläpp jämfört med att uppfylla Kyotoprotokollet med hjälp av nuvarande skattesystem är sju miljarder kronor år 2015. Om å andra sidan priset på rätten är betydligt högre (100 dollar per ton koldioxidutsläpp) än den nuvarande skatten ökar kostnaden för ekonomin men det är fortfarande lägre kostnader än om all utsläppsminskning måste ske inom landet. Differensen uppgår till två miljarder kronor.

Vid koldioxidreduktion inom Sveriges gränser kommer utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider att automatiskt minska på grund av deras starka koppling till fossil bränsleanvändning. Om klimatöverenskommelsen tillåter köp av utsläppsrätter för att uppfylla hela reduktionen, kan resultatet bli – som visas i fallet där utsläppsrätter köps till priset 50 dollar per ton koldioxidutsläpp – att koldioxidutsläppen nästan inte alls minskar inom Sveriges gränser. Om detta är fallet kommer svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen att minska om inte ytterligare åtgärder vidtas. Dessa åtgärder kan vara kostsamma och något som bör vägas in i beräkningarna av vinsten av att köpa utsläppsrätter utomlands.

För att exemplifiera vilka kostnader de ökande svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen kan medföra har vi gjort en kalkyl med förenklade antaganden. Vi antar att dagens svavelskatt och kväveavgift representerar den marginella skadekostnaden för utsläppen, således antas att nuvarande skatte- och avgiftsnivå avspeglar den marginella kostnaden för dessa utsläpp.

Vid scenariot som tillåter handel av utsläppsrätter till ett pris av 50 dollar per ton koldioxidutsläpp var svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen 9 851 ton respektive 67 144 ton högre än om Kyotoprotokollet införs inom landet med nuvarande skattesystem. Om dessa utsläpp värderas med hjälp av nuvarande skattenivåer kommer värderingen av dessa utsläpp uppgå till tre miljarder kronor. Detta betyder att år 2015 är BNP-vinsten av att införa handel med utsläppsrätter, som köps till ett pris av 50 dollar per ton koldioxidutsläpp, sju miljarder kronor jämfört med att minska koldioxidutsläppen inom landet, minus den förlust som de högre svaveldioxid- och kvävedioxidutsläppen innebär, vilka vi vär-

derar till tre miljarder. Totala vinsten blir då endast fyra miljarder kronor.

4.4. Sammanfattning av modellresultaten

I det referensscenario som målas upp i kapitel 3 kommer koldioxidutsläppsmålet inte att uppfyllas till år 2015. För att uppnå utsläppsmålet krävs ytterligare ekonomisk styrning jämfört med dagens skattesystem. Kostnaderna för denna ytterligare restriktion på ekonomin har analyserats i detta kapitel.

Vid en höjning av koldioxidskatten vid nuvarande skattestruktur, för att uppnå Kyotorestriktionen, kommer kostnaderna år 2015 att uppgå till 7,3 miljarder kronor. Denna kostnad avspeglar de långsiktiga kostnaderna, när anpassning har skett, och inte de anpassningskostnader som samhället kan ha upplevt på vägen dit. Marginalkostnaden för att införa Kyotorestriktionen uppgår till 91 öre/kg koldioxidutsläpp, vilket motsvarar en höjning av koldioxidskatten med en faktor 2,5.

Kostnaderna för att införa Kyotorestriktionen kan variera beroende på vilken skattemodell som används i ekonomin. Trots varierande marginalkostnader för de olika skattemodeller som vi har analyserat i våra simuleringar kommer marginalkostnaderna att vara relativt höga. För att studera ett system som inte kräver höga marginalkostnader har vi även analyserat kostnaderna vid införandet av Kyotorestriktionen om handel med utsläppsrätter tillåts. Internationell handel med utsläppsrätter kommer att sänka totala kostnaderna för att minska koldioxidutsläppen, men kostnaderna kommer givetvis att variera beroende av priset på utsläppsrätten. Viktiga aspekter att reflektera över när man funderar på handel med utsläppsrätter är att Sverige redan idag har en koldioxidskatt som används för att finansiera offentliga utgifter. Så trots att användarna av fossila bränslen betalar en koldioxidskatt som motsvarar priset på utsläppsrätten kommer staten att behöva öka sina intäkter för att upprätthålla samma nivå på offentlig konsumtion som i referensfallet. Det är även intressant att reflektera över det faktum att utsläpp, av svaveldioxid och kväveoxider, som är relaterade till fossil bränsleanvändning inte kommer att minska om inte specifika åtgärder sätts in, när man köper koldioxidutsläppsrätter från utlandet. Dessa åtgärder måste givetvis finansieras vilket bör infogas i kostnadsberäkningarna för att minska koldioxidutsläppen.

5. Sveriges miljötillstånd år 2015

Sveriges framtida miljötillstånd kommer dels att bero på hur de idag miljöpåverkande aktiviteterna utvecklas volymmässigt, dels hur mycket ”renare” de kan bli med hjälp av nya teknik-, bränsle- och materialval. Modellkörningarna visar hur ekonomin som helhet växer och hur de olika branscherna utvecklas inbördes. Dessutom kommer de nya relativpriserna, som uppstår i ekonomin p.g.a. ändrade skattesatser och utbuds- och efterfrågemönster, att styra över insatsvaruanvändningen till det som blir relativt sett billigare. Nya teknikval, t.ex. i form av ny reningsteknik, kan däremot inte hanteras inom ramen för dessa modellkörningar. Däremot antas att alla branscher i referensscenariot blir effektivare i sin energianvändning så att för varje krona förädlingsvärde som produceras så används det en procent mindre energi per år. Principiellt kan det också tillkomma helt nya miljöpåverkande aktiviteter, men de kan av naturliga skäl inte hanteras inom modellens ram i och med att modellen huvudsakligen är en framskrivning av dagens ekonomiska aktiviteter.

Alla branscher utom jordbruket växer i omfattning fram till år 2015. De övriga förnybara näringarna – skogsbruket och fisket – ökar dock bara med någon enstaka procent, medan ekonomin som helhet växer med ungefär 40 procent. Kyotorestriktionen innebär dock att strukturomvandlingen under perioden 1997-2015 får ett något annat utseende än om ingen växthusgasrestriktion hade förekommit. Det är de branscher som står för energitillförseln i samhället (raffinaderier och el-, gas- och värmeverk) och de energiintensiva företagen (gruvor, samfärdsel, järn-, stål- och metallverk samt massa- och pappersindustrin), som får någon eller några procents lägre förädlingsvärde år 2015 ifall Kyotorestriktionen tvingar ned växthusgasutsläppen. Alla dessa branscher har dock en positiv tillväxt under perioden och i samtliga fall har den allmänna ekonomiska utvecklingen, som antas ske under de närmaste två decennierna, en större inverkan på deras relativa andel av BNP än vad Kyotorestriktionen i sig orsakar. De två branscher som dominerar svensk ekonomi redan idag, dvs. tjänstesektorn och verkstadsindustrin, tros bli ännu mer dominerande under de två kommande årtiondena. Båda dessa branscher gynnas också av att Kyotorestriktionen införs, trots att ekonomin som helhet krymper något av att beslutet genomförs.

Utvecklingen mellan 1997 och 2015 innebär att energianvändningen totalt sett går upp, men inte i samma storleksordning som ekonomin växer, på grund av den hela tiden fortgående energieffektiviseringen. Kyotorestriktionen minskar energianvändningen något jämfört med om ekonomin får växa utan några restriktioner, men fortfarande ökar den samlade energianvändningen. Vad som däremot händer om Kyotoöverenskommelsen träder i kraft är att raffinaderiprodukter ersätts med biobränsle i större utsträckning än vad som annars hade varit fallet. Den största energibesparingen erhålls dock genom att ekonomin ställer om sig i enlighet med de nya relativpriser som gäller. Förutom en förändrad resursanvändning inom branscherna innebär det också att tjänstesektorn och verkstadsindustrin växer på bekostnad av mer energiintensiva branscher.

Hushållens energianvändning går också upp, men som andel av hushållsbudgeten minskar energianvändningen i enlighet med grundantagandena. Kyotorestriktionen skulle dock innebära att hushållens användning av raffinaderiprodukter hamnade på nästan samma nivå som år 1997, medan el- och fjärrvärmekonsumtionen knappast skulle påverkas.

Enligt modellkörningarna kommer denna volymutveckling av ekonomins alla branscher, hushållens konsumtion, den samlade energianvändningen, och dess uppdelning på olika energislag, att leda fram till att luftutsläppen av en rad miljöpåverkande ämnen ökar under åren 1997-2015. Även med Kyotorestriktionen ökar utsläppen, dock inte alls i samma utsträckning (se tabell 5.1). Utsläppsnivåerna påverkas olika mycket beroende på att svavlet alltid kommer från bränslet, medan kväveoxider bildas genom att kvävgas i luften omvandlas vid förbränning. Dessutom räknas utsläppen av svavel och kväve från biobränsleförbränningen med, men inte koldioxid eftersom växande biobränsle tar upp lika mycket koldioxid som frigörs vid förbränning.

Tabell 5.1 Luftföroreningar enligt simuleringsresultaten från kapitel 4

Total procentuell förändring mellan 2015 och 1997

Ämne

Referensscenario (inga restriktioner)

Referensscenario med Kyotorestriktion

Koldioxid1

19,0 2,9 (=+4% från 1990)

Svaveldioxid2

12,4

2,0

Kväveoxider2

36,9

17,0

1 Exklusive biobränsle och internationell sjöfart och flygtrafik.2 Inklusive biobränsle och internationell sjöfart och flygtrafik.

Nedan presenteras den miljöpåverkan som kan utläsas utifrån modellkörningarna genom att man analyserar hur den samlade ekonomins storlek, de olika specificerade utsläppen, insatsvaruanvändningen, och branschstrukturen förändras. Om ett av miljömålen påverkas kommer detta också att mer eller mindre få följdverkningar för många av de andra miljömålen genom att ämnena ingår i något eller flera av naturens kretslopp. Ett förorenande luftutsläpp kommer t.ex. ned med regnet för att sedan rinna genom markskiktet i en jordbruks- eller skogsmark, försvinna ned i sjöar, vattendrag, förbi våtmarker, förenas till en del med grundvattnet, och rinner sedan ut i havet. Bara i exemplet ovan har samma förorening påverkat uppemot tio av de femton uppsatta miljömålen. Det finns alltså inga vattentäta skott, vare sig i naturen eller mellan de miljömål som diskuteras igenom nedan. Det som är viktigt är helheten, samtidigt som vi tror att vi genom att använda uppdelningen i miljömål kan underlätta för läsaren att förstå hur miljösituationen kan komma att se ut om 16 år, givet att modellkörningarna någorlunda rätt pekar ut samhällsutvecklingens riktning.

I många fall vet vi att utsläpps- eller miljöpåverkande åtgärder redan vidtagits eller planeras, som ännu inte kan byggas in i eller hanteras av modellen. I dessa fall förs ett resonemang om vilka krafter i samhällsutvecklingen som kan tänkas påverka mark- eller insatsvaruanvändningen och utsläppen på ett sätt som skiljer sig ifrån vad modellen föreskriver. Det tål att upprepas att modellen förutom en energieffektivisering på 1 procent, inte uttryckligen antar någon teknikutveckling på utsläppsrening, förutom den som ingår i den allmänna tekniska utvecklingen som ryms i den generella produktivitetsökningen i ekonomin. Det är också så att det miljötillstånd vi har i Sverige, och hur väl de svenska miljömålen kommer att uppfyllas, påverkas av hur andra länder lyckas med sina miljösatsningar i och med att föroreningar sprids över nationsgränser. Försurningen, och delvis också övergödningen, orsakas t.ex. till stor del av luftburna utsläpp som skett utomlands och

som sedan blåst in över Sverige. Baksidan av detta är att våra grannländers miljö givetvis också påverkas av svenska utsläpp; vi både importerar och exporterar föroreningar.

5.1. De femton miljömålen

Begränsad klimatpåverkan

Om ett antal decennier kan de svenska klimatzonerna ha förflyttats.37Runt 2050, plus minus ett eller ett par decennier (beroende på dels hur växthusgasutsläppen utvecklas globalt, dels hur väl klimatforskarna har förutspått den förväntade responsen), kan Skåne komma att få ett om inte medelhavsaktigt, så ändock mellantyskt klimat. Bergslagen kan komma att få ärva det skånska klimatet och Luleå erhåller kanske ett Mälardalsaktigt klimat. Regnmängderna tros öka med 10-20 procent och antalet extrema väderepisoder tros också öka. Om klimatförändringarna smyger sig på i samma takt år från år eller om det blir mer tvära kast går inte att svara på.

Antagligen kommer klimatet år 2015 inte att ha uppnått en fjärdedel av den troliga förändring som spås ha inträffat runt år 2050 i och med att klimatsystemet är trögt och att förändringarna förmodligen kommer att accentueras och accelerera med tiden. Eftersom det svenska klimatet förväntas bli 2-3 grader varmare om ungefär 50 år, kan kanske därmed södra Sverige bli några tiondels grader varmare i snitt år 2015, medan norra Sverige eventuellt värmts upp en dryg halv grad. Nederbördsmängderna kan ha ökat med några procent och avrinningen i norr med någon procent till vattenkraftens gagn.

Den största effekten för svensk ekonomi blir troligen påverkan på skogen. Med mer vatten, högre genomsnittstemperaturer och en längre växtsäsong tros den biologiska produktionen öka med 20-30 procent. I det sydöstra hörnet av landet, där vattentillgången tros bli oförändrad, uteblir dock antagligen ökningen. Från en del skogsforskare hävdas det att för en del barrträdssorter riskerar den lämpliga södra odlingsgränsen att på sikt tvingas norröver, vilket kan påverka planteringsvalen inom skogsnäringen. Många ädellövträds norra odlingsgräns skulle dock också flytta norröver, till fromma för åtminstone skogsrekreationen. Hotet mot skogen kan komma från att inhemska insektspopulationer ökar i storlek och att nya arter från sydligare breddgrader vandrar in i Sverige. Dessutom kan ett varmare och fuktigare klimat föranleda ökade

37 Informationen om hur växthuseffekten tros inverka på det svenska klimatet är hämtade från Rossby Center vid SMHI och deras nyhetsblad.

svampangrepp och att andra sjukdomar kan få fäste i Sverige. Eventuellt kan också vissa trädslag få så vitt skilda livsförutsättningar under sin livstid mot vad de är lokalt anpassade för, att deras livskraft försvagas. Trädens långa livslängd gör dem känsligare för denna påverkan än andra arter. På sikt bör dock trädens rotationsperiod förkortas något med ett varmare klimat. Under omställningsperioden, innan träden själva med hjälp av skogsbrukets anställda anpassat sig till det nya klimatet eller ett föränderligt klimat, kan stressade träd och skogsområden lida skada, förorsaka ökade skötselkostnader eller kan det t.o.m. i värsta fall bli aktuellt med förtida avverkning. Dessutom kan de mer extrema väderepisoderna, speciellt stormar, ytterligare förvärra situationen genom t.ex. ett ökat antal vindfällen.

De ovan nämnda sammanflätade förändringarna får naturligtvis följder för alla andra skogslevande arter. Sammantaget kanske risken för bakslag i ett givet skogsområde och för den privata skogsägaren ökar, men den sammantagna effekten för hela rikets skogsbruk bör produktionsmässigt bli klart positivt, speciellt på sikt när alla träd anpassat sig till de nya förutsättningarna. I övergångsfasen kan en del icke önskvärda förändringar ske, och alla som vill behålla skogen hemmavid precis som den alltid har sett ut blir kanske besvikna, men ett möjligt ökat inslag av ädellövskog norröver kan säkert också upplevas positivt av många.

Jordbruksgrödorna gynnas också av de tillväxtfrämjande faktorerna, även om de extrema väderepisoderna kan öka risken för erosion, torka, översvämningar och stormskador. Tyvärr gynnas även insekter, mögel med flera växtangrepp av det varmare och blötare klimatet. Detta gör att bekämpningsmedelsanvändningen riskerar att öka. Nya grödor blir dock möjliga att odla och den största vinsten är att växtsäsongen förlängs med uppemot en månad både vår och höst på 100 års sikt. Fram till år 2015 rör det sig dock kanske bara om några dagars ökning. Minskad grundvattentillgång i sydöstra Sverige kan emellertid leda till att odlingsförutsättningarna just där försämras.

Sammantaget bör åren fram till 2015 inte innebära så stora förändringar. På längre sikt gynnas jordbruket så länge som klimatförändringarna uppträder i form av ett lite varmare och blötare klimat, även om de extrema episoderna riskerar att orsaka lokala odlingskatastrofer med ojämna mellanrum. För skogsbruket är utfallet detsamma, ökad produktion i den positiva vågskålen och en ökad risk för angrepp på träden i den negativa vågskålen. Dessutom kan det bli fråga om omställningsproblem för vissa trädslag eller enstaka träd om klimatförändringen uppträder under kort tid. Vattenkraften gynnas av den ökade avrinningen och att vårfloden sprids ut över en längre tidsperiod, vilket också bör minska översvämningsskadorna längs älvarna.

Bara naturlig försurning

Försurningssituationen riskerar att förvärras av kommande svavel- och kväveutsläpp, även inom ramen för Kyotorestriktionen. Svavelutsläppen ökar med 12,4 procent utan en överenskommelse, men med en Kyotoöverenskommelse ökar utsläppen med endast 2,0 procent. Kväveutsläppen ökar med 36,9 procent utan överenskommelsen. Med Kyotoöverenskommelsen är ökningen 17,0 procent. Den trend av minskande försurande nedfall som varit mycket tydlig under de senaste decennierna kan alltså komma att brytas om inga ytterligare mått och steg tas för att minska den fossila bränsleanvändningen, ändra bränslemixen och rena utsläpp. Sverige har historiskt lyckats minska sina svavelutsläpp med över 80 procent, men att nå längre har de senaste åren visat sig vara svårare. Även kraftigt ökade svavelskatter skulle, som de idag är utformade, inte få någon större effekt i form av utsläppsminskningar.

Att ytterligare anstränga sig för att sänka svavelhalten i eldningsolja skulle dock ge vissa effekter. Sjöfarten, som dock är svår att reglera i och med att den till sin karaktär ofta är internationell, visar sig i de flesta studier vara den sektor där de mest kostnadseffektiva svavelreduktionerna skulle kunna åstadkommas. Inom EU diskuteras också hur framförallt trafikens utsläppsmängder ska kunna minskas. Genom direktivet ”Auto-oil” beräknas att lättare fordon, bränslesnålare motorer och nya drivmedel innebär att utsläppsmängderna per transportkilometer minskar med uppemot en fjärdedel till år 2010. Med största sannolikhet kommer dessa åtgärder att genomföras, dels av näringslivets alla sektorer och konsumenterna själva, dels genom miljöpolitiska initiativ.

Sjöförsurningen, som redan drabbat drygt 10 procent av de svenska sjöarna, och knappt 10 procent av den svenska sjöarealen, hotar att drabba 1/3 av de svenska sjöarna om det sura nedfallet håller sig på dagens nivåer. Under det närmaste seklet skulle en 75-procentig minskning av nedfallet från dagens nivå resultera i att bara drygt 5 procent av sjöarna och 3 procent av sjöarealen var försurade. Naturvårdsverket har också räknat på scenarier med 25 respektive 50 procents reduktion, men några scenarier för ökande utsläpp, och därigenom nedfall, har inte gjorts. Utan Kyotorestriktionen skulle den årliga ökningstakten på 0,7 procent av de försurande utsläppen, om de höll i sig hela seklet, leda till en 100 procentig ökning. Om Kyotorestriktionen efterlevdes skulle den årliga ökningstakten på 0,1 procent leda till att utsläppen år 2100 var 16 procent högre än idag. I båda dessa fall skulle sjöförsurningen anta värre proportioner än i det värsta scenariet Naturvårdsverket skisserar. Under åren fram till 2015 kommer dock inte någon märkbar skillnad att uppträda, oavsett vilken riktning de svenska utsläppen tar,

men på ytterligare några decenniers sikt kommer färdriktningen att spela stor roll. Skogsförsurningen beskrivs nedan under rubriken levande skogar.

Ingen övergödning

Med en lägre jordbruksproduktion och en allt bättre avloppsrening, bör fosfortillförseln till de olika ekosystem som berörs av övergödning minska. Om omställningsarbetet mot ett allt mer ekologiskt inriktat jordbruk kan fortsätta kan övergödningsproblemet minska ännu mer. Det är framförallt sötvattenekosystemen som då kan få chansen att återhämta sig. Kvävetillförseln däremot tenderar att öka i takt med att förbränningen i energisektorn, industrin och framförallt trafiken tilltar. Kyotorestriktionen skulle enligt modellkörningarna få ned kväveutsläppen till luft så att de 2015 ökar med 17 procent jämfört med 1997. Hur man ytterligare ska minska utsläppen och förbättra det rådande övergödda tillståndet i nästan alla ekosystem beskrivs översiktligt i luftavsnittet.

I jordbruket och gällande avfalls- och avloppsflöden, räcker det inte heller med att undvika ökningen och bibehålla dagens användnings- och genomströmningsnivåer. Näringsämnena gör nytta i odlingssystemet och skada på de flesta andra platser, vilket gör att det gamla tänkandet att matens kretslopp ska slutas åter blir aktuellt. Att hitta en kretsloppslösning i form av en bättre gödslingshantering i jordbruket och att avfalls- och avloppsflödena skyddas från att sammanblandas med sådant som inte bör återföras till åkern är en viktig resurs- och miljöfråga. De svenska fosfor- och kväveflödena kommer ensamma knappast att märkbart kunna förvärra övergödningsproblematiken inom landets gränser. För att förbättra tillståndet i ekosystemen måste dock ytterligare åtgärder vidtas mot framförallt kväveutsläppen. Inte minst gäller detta Östersjön, vilket gör att alla länder runt vårt innanhav måste koordinera sina åtgärder. För att minska övergödningen i de västsvenska kustvattnen är det emellertid huvudsakligen inhemska åtgärder som behövs.

Frisk luft

Trafikvolymerna ökar fram till år 2015, men bränsleförbrukningen ökar inte lika kraftigt. Samma utveckling kan skönjas gällande de övriga bränslen som i olika slags förbränningsprocesser påverkar koncentrationer av potentiellt hälsovådliga och miljöpåverkande ämnen i luften. Energianvändningen ökar trots den kontinuerliga energieffektiviseringen i och med att ekonomins tillväxttakt är högre än den antagna

energieffektiviseringstakten. Med Kyotorestriktionen minskar den totala bränsleanvändningen med 3 procent, istället för den ökning med drygt 13 procent som sker om inga restriktioner förekommer.

Utsläppen av kväveoxider följer bränsleanvändningen väl i modellen. Det faktum att den del av bilparken som fortfarande är utan katalytisk avgasrening successivt kommer att skrotas och att alla nya bilar når upp till de högt ställda kväveoxidsutsläppskraven syns inte i modellen. För att få ned kväveutsläppen ytterligare, vilket krävs om Sverige ska leva upp till de mål som förhandlas fram mellan de europeiska länderna i Geneve,38 kommer en rad andra åtgärder också att behöva sättas in. Det kan t.ex. komma att gälla avgaskrav för andra fordon och arbetsredskap och ännu bensinsnålare motorer. Om de redan idag höga halterna av marknära ozon ska kunna minska måste förutom kväveoxider också utsläppen av flyktiga organiska ämnen minska.

Utsläpp av partiklar, som anses vara de som idag har störst effekt på hälsan, är huvudsakligen förknippade med olika former av förbränning. En miljöpolitik som syftar till att minska ett utsläpp kan således minska även andra föroreningar. En förutsättning för friskare luft i Sverige, speciellt i Götaland, är att inte bara Sverige, utan också våra grannländer kommer tillrätta med sina utsläppskällor.

Grundvatten av god kvalitet

Grundvattenkvalitén avgörs av hur jordbruket, industrin och konsumenterna i övrigt organiserar dels sin vattenanvändning, dels sin avlopps- och avfallsdeponihantering. I jordbruket gäller det delvis bevattning eftersom det i några jordbruksområden redan råder vattenbrist, dels användning av ämnen som kan läcka ut från jordarna och ned i grundvattenreservoarerna. Jordbruksproduktionen förväntas inte öka de närmaste decennierna enligt modellkörningarna. Med bättre handhavande av gödsel och bekämpningsmedel och att allt större arealer ställs om till ekologisk odling bör påverkan från jordbruket på grundvattnet kunna minskas.

I andra kustnära områden är det snarare konsumenternas överanvändning som hotar grundvattenkvalitén, främst i form av saltvatteninträngning. Den demografiska utvecklingen tyder inte på att problemet ska förvärras, men urbaniseringen, speciellt i de känsliga skärgårdsområdena runt Stockholm och Göteborg, som hela tiden förtätas, kan ytterligare förvärra grundvattenkvalitén lokalt.

Allt annat lika bör ökningen av de ekonomiska aktiviteterna innebära att avfalls- och avloppsflöden ökar och att avfallsdeponierna växer till.

38 Det s.k. kväveprotokollet, som också innefattar svaveldioxid, kolväten och ammoniak.

Det läckage som tros härstamma från gamla och nya deponier, som uppmärksammats i olika lokala miljörelaterade varningar om fiskdöd m.m. riskerar då också att öka, vilket kan komma att påverka grundvattnets kvalité i ännu större utsträckning än som sker idag. Det pågående kretsloppsarbetet gäller dels vilka ämnen som bör ersättas av andra i tillverkningsprocesser, dels hur man genom producentansvar, sopkällsortering och återanvändning av både material, näringsämnen och energi, förhoppningsvis ska kunna motverka detta. Målet är, förutom att reducera avfalls- och avloppsflödena, också att deras inneboende miljöpåverkan ska minskas genom att allt färre starkt miljöpåverkande ämnen används i samhället.

Levande skogar

Skogsbruket år 2015 kommer endast svagt att ha ökat sin verksamhet, mätt som förädlingsvärde, enligt modellkörningarna. Att den ökade biobränsleanvändningen inte medför ett större genombrott för skogsbrukets del beror på att den utgör en konstant, och mycket begränsad, del av skogssektorn i modellen. Av de biobränslen som handlas på marknaden ingår dessutom en del avfall och diverse spannmålsrester, vilka dessutom till stor del importeras. Det bör upprepas att den stora andel av skogsbiomassan som används internt i företagen och av hushållen, och som aldrig säljs och köps på marknaden, inte finns med i modellen.

Trädbränsleanvändningen i modellen ökar med 50 procent under 18-årsperioden, och något mer om Kyotorestriktionen införs. Största skillnaden för trädbränsleanvändningen vid en Kyotorestriktion är att el och fjärrvärme ökar sin användning av trädbränsle. Om dessa ökningstal också gäller all annan, intern, trädbränsleanvändning, kommer den totala användningen att öka från 80 TWh till uppemot 120 TWh, vilket är möjligt enligt studier utförda av biobränslekommissionen. Att därutöver öka trädbränsleanvändningen utan att ta på sig stora (alternativ)kostnader är enligt de flesta studier svårt, även om vissa studier säger att potentialen ligger närmare 170 TWh (Sveriges Lantbruksuniversitet -SIMS). Om den totala biobränsleanvändningen ökar så mycket skulle det dock medföra att annan energitillförsel, antagligen från fossilbränslen, trängs undan i samma storleksordning, vilket skulle minska koldioxidutsläppen och underlätta Kyotoprotokollets efterlevnad.39

39 Om ytterligare 40 TWh biobränsle togs ut och ersatte olja skulle oljekonsumtionen minska med närmare 20 procent, vilket skulle leda till att koldioxidutsläppen också minskade med cirka 20 procent. Denna utveckling av det ”icke-på-marknaden-sålda” biobränslet kan dock modellen, åtminstone i dagsläget, inte hantera och den finns följaktligen inte med i

Ett ökat biomassauttag anses kunna vara ett stort hot mot bl.a. biodiversiteten om inte uttaget utformas på ett sätt som är förenligt med dels biotopskydd, dels återföring av näringsämnen. Vad som kan hota både skogsnäringens virkes-, massaveds- och biobränsleförsäljning är också en tilltagande skogsförsurning. Det sura nedfallet har minskat stadigt under några decennier, men i stora delar av Sverige överskrids likväl de kritiska belastningsgränserna. Fortsatta minskningar av nedfallet krävs för att hela det svenska skogsekosystemet ska få en positiv utveckling av skogsmarkens och markvattnets pH-värden. Ju snabbare det sura nedfallet minskar och ju mer det minskar, desto fortare kan pH-värdena återvända till nivåer som inte tros påverka virkestillväxten negativt.

Vad gäller de försurande utsläpp som den ekonomiska utvecklingen i modellkörningarna leder fram till och dess påverkan på skogsförsurningen får några års avsteg från den långsiktiga strategin, att få ned det försurande nedfallet under de kritiska belastningsgränserna, inte så stor betydelse. Om det däremot är fråga om ett definitivt trendbrott, att utsläppen och det sura nedfallet fr.o.m. nu och under de närmaste 50-100 åren kommer att öka istället för att minska, kan effekterna för skogsekosystemet och kostnaderna för skogsbruket bli mycket stora. Det måste dock poängteras att forskarna inte är helt överens om hur sambandet mellan skogsmarkens försurning och trädens tillväxt i praktiken ser ut. Enligt en skogsmodell framtagen inom miljöräkenskaperna40skulle, under hela tidsperioden fram till år 2015, skogsbruket totalt dock förlora över 30 miljarder utan en Kyotorestriktion på grund av att försurad mark hindrar virkestillväxten att nå upp till sin ”naturliga” nivå. Med en Kyotorestriktion blir förlusterna å andra sidan bara en miljard mindre.

Om däremot nedfallet minskar i takt med de utsläppsreduktioner, som har eller håller på att förhandlas fram i Geneve, inskränker sig förlusterna under dessa två decennier till knappt 25 miljarder. De riktigt stora skillnaderna uppträder dock långt senare. Genevestrategin, där nedfallet minskar med drygt 1 procent per år, leder långsamt men säkert till ett tillfrisknande av redan försurade skogsområden, även om det på sina håll fortfarande blir värre innan förbättringarna inträder.

Framtida händelseförlopp med ökande utsläpp kommer däremot långsamt men säkert att förvärra situationen i de flesta svenska skogsområden.41 Skogsförsurningen kan komma att kosta närmare

modellkörningarna.40 Miljöräkenskapsrapport 9 ”Svenska miljöräkenskaper för kväve och svavel”, KI 1997.41 Modellkörningarna pekar på att utan en Kyotoöverenskommelse ökar de försurande utsläppen sammantaget med ungefär 1 procent per år. Med Kyoto-

100 miljarder för skogsägarna totalt sett innan alla problem har läkt ut, även om utsläppen och nedfallet minskar i den takt som Geneve-förhandlingarna föreslagit, dvs. med drygt en procent om året. Om istället nedfallet ökar över tiden blir också kostnaderna allt större i takt med att allt fler skogsområden om några decennier har så sura jordar att virkestillväxten kan påverkas. Att skogsförsurningsproblemet drar ut på tiden i ytterligare något hundratal år syns emellertid knappt i de nuvärdesberäknade kostnadskalkylerna på grund av den använda diskonteringsräntan på två procent. Kostnaderna för skogsägarna kan inom ett par decennier dock uppgå till i storleksordningen fem miljarder kronor om året i dagens penningsvärde ifall utsläppsnivåerna ökar istället för att minska.

Levande sjöar och vattendrag

Större avsatta arealer, ett svagt krympande jordbruk, närmast konstanta skogsbruks- och fiskesektorer, och ett fortsatt stopp för vattenkraftsutbyggnaden bör vad gäller livsförutsättningarna för de sötvattenslevande arterna kunna uppväga att resten av ekonomin växer. I och med att ekonomins tillväxt alltmer verkar centreras till de större tätorterna kan givetvis lokala problem uppstå. Om miljömedvetenheten i sektorerna tilltar och detta också kommer till uttryck i verksamheten, t.ex. genom det kretsloppsarbete som beskrevs ovan i grundvattenavsnittet, bör på sikt t.o.m. situationen i sötvattensekosystemen överlag kunna förbättras. Detta förutsätter dock att försurningen eller övergödningen inte tilltar.

Hav i balans samt levande kust och skärgård

Fisket som näringsgren ökar bara svagt under den kommande tjugoårsperioden, vilket i modellen inte har att göra med att utfiskning begränsar fångsterna utan med att avsättningsmöjligheterna inte är högre. Om inte hänsyn tas till fiskens reproduktionsmöjligheter kan eventuellt ett överfiske av vissa hotade arter ske, som riskerar att ytterligare försvåra framtidsutsikterna för fiskesektorn. Sjöfarten finns inte specificerad i modellen, men de sammantagna transportvolymerna ökar, om än inte riktigt lika kraftigt ifall en Kyotorestriktion införs. Nedfallet av föroreningar från luften ökar, men inte alls lika mycket om Kyotoprotokollet följs. Avrinningen från land av icke önskvärda ämnen beror på hur det kretsloppsarbete som beskrivits ovan utfaller. De andra påverkanskällor som är av betydelse rör buller, oljespill, stranderosion från sjöfarten, och slitage från turism och rekreation.

restriktionen ökar de med cirka 0,5 procent per år.

En giftfri miljö

Många av de kemikalieanvändande sektorerna, bl.a. kemisektorn själv, växer fortare än ekonomin som helhet. Om farliga ämnen ska ersättas med relativt sett mindre farliga ämnen, behöver detta inte innebära något problem. Snarare är en växande kemisektor, åtminstone om den arbetar med att ersätta ändliga råvaror med bioråvara, ett sätt att utveckla välfärden inom ramen för t.ex. Kyotoprotokollet. Vad som är viktigt är dock att minska tillförseln av toxiska ämnen till samhället och de omgivande ekosystemen och att helt upphöra med tillförsel av mycket giftiga och icke-nedbrytbara ämnen. De farliga tungmetaller vars användning enligt Miljödepartementet ska upphöra inom en generation, dvs. 20-30 år, tillhör dessa ämnen. Framförallt är det halterna av kadmium och kvicksilver som inte kan tillåtas öka. Dessutom gäller det att hantera upplagringar av tidigare utsläpp som återfinns, dels inbyggt i samhällets infrastruktur, dels nedgrävt i deponier eller på fabrikstomter.

En säker strålmiljö

Utvecklingsarbetet inom industrin syftar till att minimera den strålning som användare utsätts för, vilket är viktigt med tanke på den markanta ökning av allehanda verkstads- och elektronikprodukter, som modellkörningarna visar på. Under perioden kommer de första kärnkraftsverken att uppnå sin 40-årsdag, vilket är den ålder när de antas tas ur bruk, om inga politiska beslut om en förtida avveckling kommer innan dess. Under perioden kommer, oavsett när avvecklingen inleds och hur den sedan sker, de flesta av reaktorerna troligen att ha varit igång en huvuddel av de 15 driftsår som återstår fram till år 2015. Detta gör att lagret av uttjänt kärnbränsle och övrigt material som smittats med radioaktivitet, som därför måste omhändertas och slutförvaras på något lämpligt sätt, kommer att ha ökat och vara knappt dubbelt så stort som idag.

Ett rikt odlingslandskap

Jordbrukets produktion antas minska något. De ökande halterna av marknära ozon, som riskerar att framkallas av ökade kväveoxidutsläpp, kan också minska avkastningen från de uppodlade arealerna. Kraven från nedströms liggande ekosystem, att kväve- och fosforläckaget måste minska, kan ytterligare lägga en hämsko på jordbruksproduktionen. Samtidigt har det framhållits i regeringsförklaringen att jordbruket är en framtidsbransch. Där framhålls också att i ett framtida hållbart samhälle ska jordbruket med minsta möjliga miljöpåverkan tillhandahålla inte bara mat, utan också bioråvara för material och energiändamål, och ett öppet kulturlandskap.

Skyddande ozonskikt

Sverige har slutat att tillverka och använda CFC, den mest ozonnedbrytande substansen. Några av ersättningssubstanserna, som fortfarande är ozonnedbrytande, men i mycket mindre omfattning, används ännu. De ska emellertid vara helt avvecklade före år 2015.

Myllrande våtmarker

Precis som för grundvattnet och sötvattenekosystemen är det främst ett ökat eller intensifierat jordbruk och skogsbruk som hotar våtmarkerna, även om luftburna utsläpp också kan ha en stor negativ påverkan. Men om grundvattnet och sötvattenekosystemens biodiversitet skyddas, samtidigt som jordbruket minskar och skogsbruket bara svagt ökar sin verksamhet är förutsättningen för fortsatt myllrande våtmarker goda.

Storslagen fjällmiljö

Ökade luftburna utsläpp utgör en ökad stress för fjällvärldens känsliga ekosystem. Speciellt de försurande utsläppen måste minska för att rädda fiskbestånden i fjällsjöarna, som far mycket illa i de surstötar som kommer med snösmältningen varje år.

God bebyggd miljö

Ökade trafikvolymer orsakar utsläpp, buller och tvingar fram en utbyggnad av infrastrukturen, som förtätar områden som ofta redan saknar gröna lungor i form av parker och oexploaterade gröna kilar i bebyggelsen. Att med nya kommunikationslösningar tillfredställa alla samhällets transportbehov utan att utarma städernas grönområden är en viktig framtida utmaning.

Sammantaget pekar den ekonomiska utvecklingen som skisseras i modellen på behovet av att föra en miljöpolitik som syftar till att försöka minska varje producerad BNP-kronas miljöpåverkan. Lyckas man inte med det kommer otvetydigt miljöproblemen att förvärras i takt med att ekonomin växer. På i stort sett alla miljöområden har man dock lyckats med att minska en given producerad varas eller tillhandahållen tjänsts miljöpåverkan. På de flesta områden minskar dessutom miljöpåverkan i en snabbare takt än ekonomin växer, vilket sörjer för att ekonomins totala miljöpåverkan minskar. Vad gäller koldioxidutsläppen, som inte går att rena, sker inte detta automatiskt. För att få ned koldioxidutsläppen kommer (miljöekonomiska) styrmedel, t.ex. i form av den koldioxidskatt som illustreras i modellkörningarna, att behövas.

6. Sammanfattning

Att minska utsläppen av växthusgaser är en av de största utmaningarna på miljöområdet de kommande decennierna. Klimatmålet är förmodligen också det mest kostsamma av miljömålen. Modellsimuleringarna i denna bilaga fokuserar därför på effekterna på svensk ekonomi fram till år 2015 av en minskning av växthusgaserna enligt Kyotoprotokollet. För Sverige innebär det att växthusgasutsläppen, huvudsakligen koldioxid, inte får vara mer än 4 procent högre än år 1990. Detta innebär att utsläppen får öka med 2,9 procent från 1997 års nivå.

Möjliga åtgärder för att minska koldioxidutsläppen är framförallt effektivisering av energianvändningen, men också byte av energislag. Byte till fossila bränslen med lägre kolintensitet kan bidra till minskade koldioxidutsläpp, liksom naturligtvis förnybara energikällor. I dagsläget är det biobränsle som anses ha den största potentialen.

De ovan nämnda möjligheterna att begränsa koldioxidutsläpp studeras med hjälp av Konjunkturinstitutets jämviktsmodell EMEC. Detta analysredskap beskriver de ekonomiska sambanden mellan energisektorerna, näringslivet och hushållen. De kan därmed ge en konsistent bild av de effekter på näringslivsstrukturen som uppkommer om priserna ändras. Modellresultaten visar även förändringar i de makroekonomiska variablerna som BNP, privatkonsumtion, export, import och investeringar. I EMEC är energianvändningen och utsläppsintensiteten i de olika sektorerna specificerade, vilket möjliggör miljöpolitiska analyser.

De miljöekonomiska modellsimuleringarna i denna bilaga belyser effekterna på Sveriges ekonomi när en restriktion på koldioxidutsläppen införs i ett referensscenario. Den ekonomiska utveckling som skisseras i referensscenariot (”business as usual”) innebär att ekonomin växer med drygt 40 procent eller med 1,9 procent per år fram till år 2015. Vissa branscher, som tjänstesektorn och verkstadsindustrin, antas få en stark tillväxt, medan t.ex. primärnäringarna knappt antas växa alls. Dessa antaganden är mycket centrala för modellresultaten. Exempelvis skulle en annorlunda utveckling med större tillväxt för energiintensiv industri på bekostnad av tjänstenäringarna betyda ökade kostnader för att nå koldioxidmålet.

I modellsimuleringarna höjs den nuvarande koldioxidskatten (med bibehållande av undantagen för industrin och elproducenterna) till den nivå som krävs för att Sverige ska uppfylla Kyotoöverenskommelsen. Den höjda koldioxidskatten förändrar prisrelationerna i ekonomin och därmed förändras sektorernas produktionsbeslut. Effekten av denna anpassning är bland annat att en mindre mängd bränsle efterfrågas och byten mellan bränsle med hög kolintensitet och bränslen med låg kolintensitet sker. Det sker även en viss strukturomvandling i ekonomin, från energiintensiva sektorer som petroleumraffinaderier, kemisk industri samt massa- och pappersindustri till branscher som använder relativt sett mindre energi och därmed avger mindre koldioxid.

Förutsatt att ekonomin anpassar sig fullt ut till de nya priserna kommer BNP år 2015 att vara drygt sju miljarder kronor lägre om Kyotoöverenskommelsen följs jämfört med referensscenariot. Om det finns omställningssvårigheter i ekonomin ökar kostnaderna. I ett scenario med lönestelhet, dvs. att lönebildningen omöjliggör sänkta reallöner, blir kostnaderna nästan tre gånger så höga.

Modellresultaten visar även att ett alternativt skattesystem, som baserar sig på skatteväxlingskommitténs modell, kan förändra energianvändningen i ekonomin relativt kraftigt. De samhällsekonomiska kostnaderna för att upprätthålla Kyotoprotokollet blir något lägre än med nuvarande skattesystem i de två scenarierna där tillverkningsindustrin och el- och fjärrvärmesektorn endast betalar 50 respektive 30 procent av totala koldioxidskatten. Detta är en effekt av att el- och fjärrvärmesektorn behandlas likvärdigt med tillverkningsindustrin och får därmed ett lägre skattetryck, vilket ger positiva effekter på resten av ekonomin.

Ytterligare ett alternativt system studeras, där alla aktörer inom landet får köpa utsläppsrätter. Även de som tidigare varit undantagna eller haft nedsatt skatt omfattas av systemet. Detta motsvarar enhetlig koldioxidskatt och innebär att marginalkostnaderna för att reducera utsläppen minskar, eftersom alla är med och bär skattebördan. Generellt sett gäller att ju fler som är med och betalar skatten, desto lägre koldioxidskatt behövs för att Sverige ska kunna uppfylla Kyotoöverenskommelsen. Å andra sidan drabbas industrin och exporten hårdare, vilket gör att tillväxten i ekonomin blir svagare än i fallet utan nationell handel med utsläppsrätter.

I EMEC modelleras omvärlden exogent och representeras av världsmarknadspriserna. I dessa scenarier antas att världsmarknadspriserna inte förändras mellan referensfallet och scenariot där Sverige uppfyller Kyotoprotokollet. Detta innebär att Sverige ensidigt får ökade kostnader. Om alla andra länder, inklusive u-länderna, också fick högre produktionskostnader skulle det gynna svensk export. Utrikeshandelseffekterna är dock mer komplicerade än så, eftersom ökade kostnader utomlands innebär att den svenska importen blir dyrare. Det är därför svårt att analysera totaleffekten i en modell med bara ett land. Generellt sett är det dock dyrare att minska koldioxidutsläppen i Sverige än i de flesta andra länderna som deltar i Kyotoöverenskommelsen, på grund av att vi i Sverige redan har genomfört de enklaste och billigaste åtgärderna. För att belysa sannolika ekonomiska konsekvenser av global strävan efter att minska koldioxidutsläpp simuleras också internationell handel med utsläppsrätter för koldioxid.

I modellberäkningarna sker internationell handel med utsläppsrätter till priser som understiger de svenska marginalkostnaderna för att minska koldioxidutsläppen till den nivå som Kyotoprotokollet föreskriver. Konsekvensen är att kostnaderna för samhällsekonomin, mätt som tillväxttakt, minskar. Om utsläppsrätterna kostar 50 dollar/ton koldioxid, ungefär lika mycket som dagens svenska koldioxidskatt, skulle Sverige i modellen välja att nästan inte minska sina utsläpp alls och följaktligen köpa sig ett stort antal utsläppsrätter. Det skulle minska kostnaderna markant, men det skulle å andra sidan försämra statens skatteintäkter och tränga undan annan import. Hamnar utsläppsrättspriset på 100 dollar/ton reducerar Sverige ungefär 4/5 av utsläppen på hemmaplan och köper den resterande femtedelen från utlandet. Eftersom utsläppshandel innebär att mer fossila bränslen används i Sverige, är en konsekvens av att nedfallet av andra förbränningsrelaterade utsläpp som svaveldioxid och kväveoxider inte minskar här i samma utsträckning som de hade gjort om Sverige självt minskat sina koldioxidutsläpp.

Att uppfylla Kyotoöverenskommelsen har alltså positiva bieffekter i form av minskade utsläpp av andra ämnen. För att nå upp till miljömålen för dessa ämnen krävs dock mer än så. Därför har miljötillståndet år 2015 också beskrivits utifrån de 14 miljömål som Sverige satt upp förutom klimatmålet.

De olika former av miljöpåverkan som miljömålen omfattar har generellt sett minskat. Miljötillståndet har däremot inte förbättrats i motsvarande grad, dels på grund av att naturen läker långsamt, dels på grund av att nedfallet av föroreningar fortfarande ligger över de kritiska belastningsgränserna i vissa fall.

Den minskade försurningen till följd av Kyotorestriktionen uppskattas ha ett monetärt värde på cirka en miljard för skogssektorn i form av en bättre virkestillväxt för hela perioden 1997-2015. I övrigt kan inte miljövinsterna av utsläppsminskningarna i EMEC-simuleringarna tolkas i form av monetära intäkter. Detta beror för det första på att sambanden mellan miljöpåverkan och ekosystemens tillstånd i de allra flesta fall är svåra att mäta, och för det andra att många tillståndsförändringar i ekosystemen är svåra att värdera i ekonomiska termer. Förändringarna sker dessutom ofta över ett längre tidsspann än det som Långtidsutredningen behandlar.

Det kan ändå konstateras att växthuseffekten troligtvis kommer att gynna det svenska skogsbruket och jordbruket nationellt på grund av att de något karga växtbetingelserna förbättras. Den individuella risken för bönder och skogsägare kommer dock att öka p.g.a. de större vädervariationerna och ökade växtangrepp av olika slag. Ekosystemen kan också komma att störas av den snabba förändringstakten i klimatet. De verkliga farorna finns dock på andra håll i världen, där ett varmare klimat kan få stora negativa effekter.

Referenser

Barret, S. (1998) Political Economy of the Kyoto Protocol, Oxford Review

of Economic Policy, vol. 14, no.4.

Bohm, P. (1998) International Greenhouse Gas Emission Trading – With

Special Reference to the Kyoto Protocol, Nordic Council of Ministers,

Copenhagen. Böhringer, C., G.W. Harrison, och T. Rutherford (1998) Sharing the

Burden of Carbon Abatement in the European Union, Paper presented at the joint IEW/EMF workshop on Integrated Assessment of Climate

Change, Vienna, June 23-25, 1997. COM(1997)481, EU-commission. Cramton, P. och S. Kerr (1998) Tradable Carbon permit Auction: How

and Why to Auction Not Grandfather, Discussion Paper 98-34,

Resources for the Future. EiE (1996), Energy in Europe, European Energy to 2020 – A scenario

Approach, Brussels.

Energimyndigheten (1998) Energiläget i Siffror, Statens energimyndighet,

Stockholm. European Commission (1998) Domestic Tradable Quotas as an Instrument

to reduce Carbon Dioxide Emissions, Proceedings, EU RTD in Human

Dimensions of Environmental Change Report Series EUR (18451). Finansdepartementet (1998) Utredning av konsekvenserna av en ny

energiskattemodell, deluppdrag 2, ÅF-energikonsult Stockholm AB,

Stockholm. Gerdholm, T. R. (1998) Klimatpolitik efter Kyotomötet, SNS, Stockholm. Interagency Analytical Team (1997) Economic Effects of Global Climate

Change Policies, Results of the Research Efforts of the Interagency

Analytical Team, May 30, 1997. Washington D.C. IPCC(1996) Climate Change 1995, Cambridge University Press. Jensen, J. (1998) Carbon Abatement Policies with Assistance to Energy

Intensive Industry, MobiDK Project, Ministry of Business and Industry. http://www.gams.com/projects/dk/mobidk.htm

Jensen, J. och T.N. Rasmussen (1998) Allocation of CO2 Emission

Permits: a General Equilibrium Analysis of Policy Instruments,

MobiDK Project, Ministry of Business and Industry. Kram, T. (1998) The Energy Technology Systems Analysis Programme:

History, the ETSAP Kyoto Statement and Post-Kyoto Analysis, Paper presented at OECD Workshop ”Climate Change and Economic

Modelling: Background Analysis for the Kyoto Protocol”, Paris, September 17-18, 1998. Manne, A.S. och R.G. Richels (1998) The Kyoto protocol: A Cost-effective

Strategy for Meeting Environmental Objectives? Stanford University,

EPRI, July 27, 1998. Miljöräkenskaper (1998) Indikatorer för hållbar utveckling – en

pilotstudie, Rapport 1998:11, SCB, Stockholm.

Mullins, F.

och R. Baron (1997) International Greenhouse Gas Emission

Trading, Annex I Expert Group on the United Nations Framework

Convention on Climate Change, Working Paper No. 9, OECD/GD(97)76. Naturvårdsverket (1998) de facto; 98, Naturvårdsverket Stockholm. Naturvårdsverket (1996a) Reduktion av svavelutsläppen efter år 2000

Fortsatt arbete med åtgärder och styrmedel, Rapport 4645,

Naturvårdsverket Stockholm. Naturvårdsverket (1996 b) Minska utsläppen av koldioxid –

kostnadseffektiva åtgärder, Rapport 4632, Naturvårdsverket Stockholm.

Naturvårdsverket (1993) Monitor 13 - Nordens miljö, Naturvårdsverket

Stockholm. NUTEK (1997) Klimatrapport 1997, R1997:29, NUTEK Stockholm. NUTEK (1997a) Effekter av ökad biobränsleanvändning En samman-

ställning av kunskapsläget, R1997:37, NUTEK Stockholm.

NUTEK (1997b) Elmarknaderna runt Östersjön 1997, R1997:81, NUTEK

Stockholm. NUTEK (1996) Resultat och möjligheter, Effektivare Energianvändning,

NUTEK och Energianvändningsrådet, NUTEK Stockholm. NUTEK (1995) Framtida elanvändning - effektiviseringspotentialer, del1

och del2, Underlagsmaterial till Energikommissionen. NUTEK Stockholm. OECD (1998) Economic Modelling of Climate Change, OECD Workshop

Report, Paris, September 17-18, 1998. OECD(1997) The World in 2020- towards a new global age, OECD,

Paris, France.

Parry, I, Williams, R. och L. Goulder (1997) When Can carbon Abatement

Policies Increase Welfare? The Fundamental Role of Distorted Factor Markets, Working Paper 5967, National Bureau of Economic Research.

Schmid, G. och P. Schaumann (1998) Burden Sharing in a European

Framework – carbon Reduction Strategies for 13 European Countries,

ETSAP Proceedings, Berlin, May 4-5, 1998. SOU (1995) Omställning av energisystemet - Slutbetänkande av

Energikommissionen, SOU 1995:139, Fritzes, Stockholm.

SOU(1997) Skatter, miljö och sysselsättning, SOU 1997:11, Fritzes,

Stockholm. Statistiska centralbyrån (1993) Naturmiljön i siffror, SCB, Stockholm. UNCTAD (1998) Greenhouse Gas Emissions Trading, Defining the

Principles, Modalities, Rules and Guidelines for Verification, Reporting & Accountability. UNCTAD, August 1998.

Wiener, J. (1998) Designing Markets for International Greenhouse Gas

Control, Resources for the Future.

Svenskt näringsliv på rätt väg?

Närings- och Teknikutvecklingsverket

Bilaga 3 till Långtidsutredningen 1999

Förord

Långtidutredningen 1999 utarbetas inom Finansdepartementets struktur-enhet. I samband med utredningen genomförs ett antal specialstudier. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport.

Denna bilaga har utarbetats av enheten för näringspolitiska analyser vid NUTEK. Lars-Bager Sjögren har fungerat som projektledare.

I bilagan analyseras näringslivsstrukturens förändring i Sverige, liksom utvecklingen av produktivitet och konkurrenskraft. Vidare disku-teras etydelsen av väl formulerade spelregler och fungerande kon-kurrens. Utbildning och kompetens, som är av central betydelse för svenskt näringsliv i framtiden, analyseras i ett eget avsnitt i bilagan. Avslutningsvis presenteras olika scenarier för näringslivets utveckling fram till är 2010.

Ansvaret för långtidsutredningens bilagor och de bedömningar dessa innehåller vilar på respektive författare. Av huvudbetänkandet framgår hur bilagorna har använts i utredningens arbete.

Finansdepartementets kontaktperson har fram till februari 1998 varit departementsekreterare Helene Norberg och sedan april 1998 departe-mentssekreterare Gunnar Fors.

Stockholm i december 1998

Stefan Lundgren Departementsråd

Sammanfattning i punktform

................................................11

Strukturomvandling under 1990-talet ..........................................11 Konkurrenskraft ...........................................................................11 Spelregler och konkurrens i Sverige ............................................12 Utbildning och kompetens ...........................................................12 Scenarier fram till år 2010 ...........................................................13

Sammanfattning

...........................................................................15

Omfattande strukturomvandling ..................................................15 Konkurrenskraften har förbättrats ................................................16 Spelregler och konkurrens i Sverige ............................................18 Utbildnings- och kompetensnivå i Sverige ..................................19 Scenarier över en framtida näringslivsstruktur.............................21 Näringspolitisk slutsats ................................................................23

1 Inledning

................................................................................25

Bilagans disposition.....................................................................29

2 Näringslivsstrukturen i Sverige

...............................31

Strukturomvandling .....................................................................31 Kunskapsintensiv produktion ökar...............................................33 Lägre sysselsättning för de lågutbildade ......................................35 Gynnsam utveckling av arbetsproduktivitet .................................42 Förbättrad lönsamhet inom industrin ...........................................45 Sammanfattning ...........................................................................48

3 Internationella jämförelser av svensk konkurrenskraft

.................................................................51

Konkurrenskraft ...........................................................................51 Kvalitet är ett konkurrensmedel ...................................................53 Produktkvaliteten i verkstadsindustrin minskade mellan 1980 och 1993..................................................................55 Totalfaktorproduktiviteten ökade i början av 1990-talet .............57 Konkurrenskraft jämfört med OECD...........................................61 Handelsfördelar inom humankapitalintensiv produktion .............66 Näringsklimatet i Sverige.............................................................73 Sammanfattning ...........................................................................80

4 Spelregler och konkurrens i Sverige

.....................83

Marknadsekonomin......................................................................83 Det behövs spelregler för effektiv konkurrens .............................84

5 Utbildning och kompetens

..........................................99

Utbildningsnivån i internationell jämförelse ..............................101 Inkomstpremierna har ökat under 1990-talet .............................107 Baskompetensen är hög i Sverige ..............................................115 Sammanfattning .........................................................................128

6 Scenarier till år 2010

....................................................129

Sammanfattning .........................................................................146

Appendix A: Kriterier för sektorsindelningen

.........149

Appendix B: Nationalräkenskapsdata

...........................153

Appendix C: Sysselsatta efter utbildning

och sektor

............................................................................159

Appendix D: Lönsamhet

......................................................161

Appendix E: Kvalitetsmodell

.............................................167

Appendix F: Specialiseringsmodell

...............................169

Appendix G: Näringsklimatet i Sverige

.....................171

Appendix H: Data i inkomstpremieanalysen

...........173

Appendix I: Utnyttjande av baskompetens

...............175

Appendix J: Scenarier – en modellöversikt

.............177

Appendix K: Resultattabeller

...........................................209

NUTEKs förord

NUTEK ser det som sin uppgift att följa näringlivsutvecklingen i Sverige, jämföra med utvecklingen i omvärlden och granska betingelserna för den fortsatta utvecklingen. En komponent i fullföljandet av den uppgiften är att studera strukturomvandling och konkurrenskraft ur olika aspekter. Vid ett flertal tillfällen har NUTEK därför bidragit med underlag till Långtidsutredningen. Föreliggande bilaga till Långtidsutredningen 1999 har utarbetats av NUTEK på enheten för näringspolitiska analyser.

I avsnittet om strukturomvandling har framförallt Gunilla U Almqvist och Tomas Forsberg stått för text och data. Kapitlet om konkurrenskraft har skrivits av Mats Marcusson, Marit Nilses och Ann-Christine Strandell. Jonas Hammarlund har behandlat spelregler för effektiv konkurrens. Carina Lindén och Lars Bager-Sjögren står för innehållet i kapitlet om utbildning och kompetens. Scenarierna om framtida näringslivsstruktur och dessas fördelning på regioner har Thomas Forsberg och Christina Kvarnström producerat. Som redaktörer och finputsare av materialet har Carina Lindén och Lars Bager-Sjögren fungerat. Enhetschef Hans-Olof Hagén har varit coach och rådgivare.

Vi vill slutligen tacka Finansdepartementets referensgrupp för kritisk och konstruktiv läsning av materialet.

Stockholm december 1998

Birgit Erngren Lars Bager-Sjögren Generaldirektör Projektledare

Sammanfattning i punktform

Strukturomvandling under 1990-talet

Kunskapsintensiv produktion av varor och tjänster utgör en allt större andel av den totala produktionen.

Kunskapsintensiva tjänster är den enda sektor som har ökat sysselsättningen mellan 1990 och 1996. Det är främst inom de arbetsintensiva sektorerna som sysselsättningen har minskat.

Den lägre efterfrågan på arbetskraft har framför allt drabbat personer med låg utbildning.

Samtidigt som sysselsättningen har minskat har produktionen ökat. Det har medfört högre arbetsproduktivitet, i synnerhet inom kunskapsintensiv industriproduktion.

Lönsamheten inom industrin har stigit.

Konkurrenskraft

Trots lägre relativpriser på svenska exportvaror förlorade Sverige marknadsandelar mellan 1980 och 1993. Detta kan tolkas som att den upplevda ”kvaliteten” hos svenskproducerade varor har utvecklats i långsammare takt än i andra OECD-länder.

Den tekniska utvecklingen inom verkstadsindustrin har legat på ungefär samma nivå som genomsnittet för G7-länderna sedan 1970talet.

Utvecklingen av verkstadsindustrins totalfaktorproduktivitet under 1990-talets början pekar på förbättrad konkurrenskraft gentemot G7länderna.

Jämfört med ett genomsnitt av OECD-länderna har tillväxten i industriproduktionen varit högre i Sverige mellan 1993 och 1997. Den svenska tillväxten har dominerats av teleprodukt- och läkemedelsindustrin. Men även i övrig svensk industriproduktion har tillväxttakten varit högre än den genomsnittliga tillväxten i OECD.

I jämförelse med genomsnittet av OECD-länderna var den svenska exportutvecklingen mycket starkare mellan 1992 och 1995 och därefter fortsatt gynnsam. Delvis kan den starka exportutvecklingen förklaras av deprecieringen av den svenska kronan i november 1992.

Närmare hälften av företagsledarna för större svenska företag upplever att näringsklimatet i Sverige i stort sett varit oförändrat sedan 1993. Över hälften av företagsledarna anser dock att näringsklimatet är bättre utomlands.

En majoritet av de större företagen har planer på att öka produktionen och antalet anställda i Sverige.

12

De stora företagen upplever att det är svårare att rekrytera kvalificerad arbetskraft i Sverige än i utlandet.

Spelregler och konkurrens i Sverige

För att marknader ska fungera krävs regelverk. Behovet av spelregler varierar dock från marknad till marknad. För att få en effektiv lösning måste regelverket anpassas till den aktuella marknadens behov.

Vid förändringar av spelreglerna på en marknad är det viktigt att klargöra vilka marknadsimperfektioner som finns och vilka som kan uppstå efter det att reglerna förändrats. En analys av kostnaderna för att uppnå olika målsättningar måste föregå införandet av nya spelregler.

Resultaten av genomförda avregleringar inom transportsektorn motsvarade inte förväntningarna. Konkurrenstrycket blev svagare än väntat i många fall. Förutsättningarna för inträde på en marknad är en av de mest avgörande faktorerna för att konkurrens ska kunna uppstå.

Byggsektorn har historiskt präglats av regleringar och subventioner och lider fortfarande av brist på konkurrens. Branschen har startat ett förändringsarbete för att öka produktiviteten, en process som påskyndats av minskade statliga subventioner och mindre detaljreglering av byggandet. Denna process kan stödjas genom ”rätt” utformade spelregler.

För att inte snedvrida konkurrensen är det viktigt att styrmedel är konkurrensneutrala. Av bland annat det skälet är ekonomiska styrmedel ofta att föredra framför de administrativa.

Utbildning och kompetens

I jämförelse med ett antal OECD-länder har Sverige en lägre andel anställda akademiker. Skillnaderna beror inte på den svenska näringslivsstrukturen utan är en konsekvens av att andra länder har en högre andel akademiker anställda inom samtliga sektorer.

Sverige har en lägre andel av ungdomarna i högre utbildning än många andra länder i OECD. Skillnaderna har minskat något under 1990-talet till följd av genomförda utbildningssatsningar.

Sverige hade 1995 en lägre andel naturvetare och tekniker med universitetsutbildning än genomsnittet i OECD och EU.

Inkomstskillnaderna mellan arbetstagare med olika utbildning har ökat i Sverige under 1990-talet. Det bör leda till starkare incitament till utbildning och därmed en större tillströmning till universitet och högskolor.

I jämförelse med flera andra OECD-länder har den vuxna befolkningen i Sverige en hög förmåga att tillgodogöra sig skriftligt material, så kallad baskompetens. Det innebär att det finns en utbildningspotential i Sverige och att åtgärder såsom Kunskapslyftet har goda förutsättningar.

Fortfarande har dock nära 25 procent av den vuxna befolkningen i Sverige så låg baskompetens att de har svårigheter att klara de vardagskrav som ställs på läs-, tolknings- och räkneförmåga.

Det finns tecken på att svenska arbetsgivare inte tar tillvara på de anställdas baskompetens i lika hög grad som arbetsgivare i andra länder.

Formell utbildning och baskompetens ger avkastning i form av högre lön men avkastningen är relativt låg i Sverige. Det är i stället arbetslivserfarenhet som premieras i högre utsträckning.

Scenarier fram till èr 2010

De olika scenarierna över den framtida näringslivsstrukturen pekar på fortsatt utveckling mot kunskapsintensiv produktion av både varor och tjänster. Omvandlingen går dock långsammare än under 1990talet.

Sysselsättningen inom den arbetsintensiva industrin fortsätter att minska. Bland tjänstesektorerna är det främst de kunskapsintensiva tjänsterna som ökar sin andel av sysselsättningen, men även arbetsintensiva tjänster ökar. I huvudscenariet ökar andelen som sysselsätts i kunskapsintensiva sektorer från 35 procent år 1995 till 39 procent år 2010.

Sysselsättningen ökar mest i storstäderna och i regioner med ett stort utbud av privata tjänster. I flera av regionerna som domineras av industri förväntas en sysselsättningsminskning.

Efterfrågan på personer med enbart grundskoleutbildning fortsätter att minska i hela Sverige. Efterfrågan ökar snabbast för högskoleutbildade tekniker och IT-utbildade. Totalt sett stiger andelen med långa högskoleutbildingar i näringslivet från omkring sju procent år 1995 till ungefär tolv procent år 2010. Ökningen sker främst i storstads- och universitetsregionerna.

Sammanfattning

Den kris som inträffade i början av 1990-talet har inneburit stora förändringar i den svenska ekonomin. Den förändring som dominerar är naturligtvis den höga arbetslösheten som uppstod och den åtföljande krisen i de offentliga finanserna. Vårt syfte med denna rapport är dock inte att primärt fokusera på arbetslösheten. I stället ska vi koncentrera oss på områden som produktivitet, konkurrenskraft, spelregler och näringsklimat eftersom en gynnsam utveckling inom dessa områden stimulerar till ökad sysselsättning i ekonomin och därigenom till en högre välfärd. Utbildning och kompetens, som är en gemensam nämnare för dessa områden, får en allt större betydelse för den ekonomiska utvecklingen och behandlas därför i ett separat avsnitt.

Omfattande strukturomvandling

Begreppet strukturomvandling avser att beskriva hur resursanvändningen förändras inom och mellan olika sektorer i ekonomin. En förändrad näringslivsstruktur avspeglar olika branschers tillväxt respektive stagnation. De delar av näringslivet som växer behöver locka till sig resurser i ökad omfattning. Om resurser inte kan föras över till de expanderande delarna medför det lägre tillväxt i nationalinkomsten. I denna rapport har vi valt att studera näringslivet på en förhållandevis översiktlig nivå som speglar användandet av produktionsresurserna. Arbetsställen har delats in i olika sektorer beroende på om verksamheten kan karakteriseras som kunskaps-, kapital- eller arbetsintensiv. En ytterligare indelning har sedan gjorts i varu- respektive tjänsteproducerande verksamhet. Detta resulterar i en uppdelning på sex sektorer. Verksamheter som i viktiga avseenden skiljer sig från denna karaktärisering har placerats i en sjunde sektor, där exempelvis energiproduktion och jordbruk ingår.

År 1980 stod de arbetsintensiva sektorerna i näringslivet för omkring 36 procent av det producerade förädlingsvärdet, de kapitalintensiva för cirka 32 procent och de kunskapsintensiva för ungefär 26 procent. Sedan dess har produktionsstrukturen i Sverige förändrats till förmån för de kunskapsintensiva sektorerna som har ökat sin andel av förädlingsvärdet med nästan åtta procentenheter, till 34 procent av förädlingsvärdet år 1996. Under 1980-talet gick förändringen långsamt men i början av 1990-talet höjdes takten markant och produktionsstrukturen förändrades mer påtagligt. Den del av den privata ekonomin som minskar mest är framför allt arbetsintensiva sektorer.

Samtidigt som produktionen i näringslivet ökade mellan 1990 och 1996 minskade sysselsättningen med över 300 000 personer, vilket motsvarar en årlig genomsnittlig minskning på 1,9 procent. Produktionsökningen har således genomförts med ett lägre antal sysselsatta. Sysselsättningen

16

minskade i samtliga sektorer med undantag av kunskapsintensiva tjänster. Vi kan även se en tydlig förändring i fördelningen av de anställda mellan de olika sektorerna under 1990-talet. Andelen sysselsatta inom kunskapsintensiva sektorer ökade med fyra procentenheter till 36 procent medan arbetsintensiva sektorer minskade sin andel av näringslivets sysselsättning med tre procentenheter till 40 procent. I de kapitalintensiva sektorerna har andelen sysselsatta varit relativt konstant. Produktionsexpansionen inom de kunskapsintensiva sektorerna kan delvis förklaras av att dessa domineras av exportvaror som gynnades av att den svenska kronan deprecierades. Att regeringen under perioden valt att lösa statens budgetunderskott med en stram finanspolitik (högre skatter) som begränsat den privata konsumtionen har förmodligen verkat hämmande för de arbetsintensiva sektorerna, som har sin främsta avsättning på den inhemska marknaden.

Sysselsättningen har utvecklats olika beroende på vilken tidsperiod under 1990-talet som studeras. Under perioden 1990-93 minskade sysselsättningen drastiskt och drabbade framför allt personer med låg utbildningsnivå. Under åren 1993-96 ökade efterfrågan på arbetskraft men då var det främst de högre utbildade som gynnades av sysselsättningsökningarna. Det innebär att den genomsnittliga utbildningsnivån hos de sysselsatta har stigit under 1990-talet. Förändringen i efterfrågan mot en högre utbildad arbetskraft har varit tydlig i alla näringslivssektorer och särskilt inom den kunskapsintensiva industrin.

Tillväxten i förädlingsvärde stagnerade under krisåren 1991 och 1992 för att sedan ta fart efter 1993, med anledning av deprecieringen av kronan och den förbättrade konjukturen. Den lägre sysselsättningen i början av 1990-talet innebar att arbetsproduktiviteten ökade, framför allt i kunskapsintensiv och kapitalintensiv industri. Den största ökningen i arbetsproduktivitet inom den kunskapsintensiva industrin noterades dock efter 1993, trots att sysselsättningen åter börjat stiga. Arbetsproduktiviteten minskade något under 1996, som var ett år som präglades av lägre ekonomisk aktivitet, jämfört både med åren dessförinnan och de som följde.

Lönsamhet är en central förutsättning för tillväxt och förnyelse. Spännvidden mellan arbetsställen med låg och hög lönsamhet är en av de viktigaste förklaringarna till en strukturomvandling som innebär att föråldrade verksamheter läggs ner och att investeringar i bättre teknik och högre kompetens genomförs. Under den första halvan av 1990-talet har lönsamheten förbättrats inom samtliga industrisektorer, men mest har lönsamheten stigit inom den kunskapsintensiva industrin. Den ökade lönsamheten inom arbets- respektive kapitalintensiv industri gäller i större utsträckning arbetsställen med lägre lönsamhet i utgångsläget.

Konkurrenskraften har förbættrats

Mellan 1980 och 1993 minskade den svenska verkstadsindustins andel av OECDs export med sju procent. Det innebär att Sverige förlorade marknadsandelar till andra OECD-länder trots att prisnivån i Sverige

sjunkit via de devalveringar som genomförts under perioden. Givet den relativa prisutvecklingen borde de svenska produkterna varit mer attraktiva på världsmarknaden. Detta kan tolkas som att den upplevda ”kvaliteten” hos svenskproducerade varor har utvecklats i långsammare takt än i andra OECD-länder. En långsiktig konkurrenskraft förutsätter en kombination av varor och kringtjänster som tillgodoser världsmarknadens efterfrågan. Nya kvaliteter såsom exempelvis produktdifferentiering och kundanpassning blir allt mer betydelsefullt. Utvecklingen tyder på att svenska verkstadsföretag inte har kunna öka kvaliteten på sina produkter i takt med prisutvecklingen. Resultatet pekar på att förhållanden i Sverige inte gynnat en utveckling som skulle medföra en högre kvalitet. Lägre priser visar sig därmed inte vara ett recept för att vinna marknadsandelar på längre sikt.

Det finns tecken på en mer gynnsam utveckling när det gäller produktiviteten. I Sverige har totalfaktorproduktiviteten varierat kraftigt under de senaste decennierna. Svängningarna har i stort sett följt konjunkturen och kraftiga ökningar märks i samband med devalveringarna 1976/77 och 1981/82 samt när växelkursen förklarades flyta år 1992. I genomsnitt har produktiviteten inom svensk verkstadsindustri utvecklats i takt med genomsnittet för de sju största industriländerna (G7-länderna). Under 1990-talets första år steg ökningstakten kraftigt i Sverige. Det kan dock till viss del förklaras av en minskad sysselsättning som innebär att kostnaden för produktionen sänktes och därmed påverkade produktiviteten. Den tekniska utvecklingen i Sverige har utvecklats mer stabilt än produktiviteten. Den har legat på ungefär samma nivå som genomsnittet för G7-länderna sedan 1970 och uppvisar till och med en kraftigare ökningstakt under perioden 1990-93. Den tekniska utvecklingen i svensk verkstadsindustri under 1990-talet indikerar att produktiviteten skulle kunna fortsätta att ligga runt genomsnittet för G7-länderna.

Vid en jämförelse av industrins produktionsutveckling i Sverige och OECD under 1990-talet så framkommer att svensk industri har vuxit väsentligt snabbare än OECD-genomsnittet. Det är utvecklingen inom teleprodukt- och läkemedelsindustrin som är huvudförklaringen till att tillväxten inom svensk industri överträffat OECD-genomsnittet. Men även den övriga industrin i Sverige har utvecklats gynnsamt och vuxit i snabbare takt än OECD-genomsnittet. Exporten har varit en viktig draghjälp för produktionsökningarna. Exporten från Sverige har stigit snabbare än den samlade exporten från OECD-området och snabbare än i EU-länder som Tyskland och England. Vi har här inte kunnat avgöra i vilken omfattning som de förluster i marknadsandelar som tidigare gjorts nu återtagits. De resultat våra data anger pekar dock på att svensk industri har visat prov på god konkurrenskraft under 1990-talet.

I handel mellan öppna ekonomier kommer en vara att produceras i det land som har komparativa fördelar i produktionen. Det innebär att länder kommer att specialisera sig i enlighet med sina komparativa fördelar. När vi tittat närmare på vilka delar av den svenska industrin som har störst komparativa fördelar finner vi att det är skogsindustrin (massa och papper) och den kunskapsintensiva delen av industrin. Det innebär således att Sverige har de största handelsfördelarna i branscher som

18

använder ett stort antal universitets- och högskoleutbildade per sysselsatt. Vår analys indikerar dock att fördelarna i kunskapsintensiv produktion stagnerat under senare tid. Våra data är emellertid av otillräcklig mängd för att definitivt säkerställa detta resultat.

Företagens lokalisering blir allt mindre beroende av hemlandet och grundar sig allt mer på ekonomiska och strategiska överväganden. Företagsledarnas uppfattning om de förhållanden som tillsammans utgör ett lands näringsklimat spelar därmed en allt större roll. Mellan åren 1990 och 1993 var det allt fler företagsledare som upplevde en gradvis förbättring av näringsklimatet i Sverige. Den uppåtgående trenden tycks nu ha brutits och allt fler företagsledare uppfattar näringsklimatet som oförändrat. En majoritet av de större företagen har ändå planer på att öka sin produktion i Sverige och andelen som planerar att öka antalet anställda i Sverige har stigit successivt mellan 1992 och 1997. De förändringar i det svenska näringsklimatet som skulle ge störst incitament till investeringsökningar är stabilare närings- och skattepolitik, sänkta lönekostnader och ett ökat utbud av kvalificerad arbetskraft.

Spelregler och konkurrens i Sverige

Ska det finnas regleringar eller ska det vara en fri marknad? Frågan formuleras ofta så i den allmänna debatten. Den centrala frågan är inte

om vi ska ha regler utan vilka regler vi ska ha. För att kunna besvara den

frågan krävs detaljerade kunskaper om egenskaperna hos den specifika marknaden och om den situation där köp och försäljning sker.

Förväntningarna om lägre priser, högre kvalitet och ökad effektivitet till följd av att marknaderna för inrikesflyg och taxi avreglerades infriades inte till fullo. En viktig orsak är att konkurrenstrycket blev svagare än väntat. En anledning är att det fanns överdrivna förhoppningar om utrymmet för konkurrens på de avreglerade marknaderna. En annan anledning är att samhället inte lyckats utforma regler som gav förutsättningar för fungerande konkurrensmarknader. Möjligheten till inträde på en marknad, av både inhemska och utländska konkurrenter, är en av de mest avgörande faktorerna för att konkurrens ska kunna uppstå.

Byggsektorn har historiskt präglats av subventioner och regleringar. Den långsiktiga produktivitetsutvecklingen har varit sämre än i andra industrisektorer. Det finns få formella etableringshinder inom byggsektorn men i praktiken innebär förekomsten av dominerande företag, bristande importkonkurrens och olika vertikala bindningar att det existerar etableringshinder. Under 1990-talet har dock omvandlingstrycket inom byggsektorn stigit. Byggsektorn har påbörjat ett förändringsarbete för att öka produktiviteten, en process som påskyndats av minskade statliga subventioner och mindre detaljreglering. Det är viktigt att denna process inte störs av nya stora generella utbudssubventioner eller tillfälliga stimulanspaket. För att skapa en motvikt till de etableringshinder som finns i praktiken är det viktigt att underlätta inträdet för nya svenska och utländska företag.

För att nå de miljöpolitiska målen har allt fler regler och andra styrmedel införts. De miljöpolitiska styrmedel som tillämpats i Sverige

bygger i hög grad på direkta regleringar men det finns också inslag av ekonomiska styrmedel. Det finns exempel på miljöregler som har snedvridit konkurrensen, eller som riskerar att göra det. Som exempel kan nämnas regler som hindrar eller försvårar för nya företag att etablera sig eller som gör det svårt för mindre företag att konkurrera med stora företag. Det är viktigt att försöka utforma styrmedel som är konkurrensneutrala. Generella ekonomiska styrmedel har ofta den egenskapen. De ger också företagen incitament till en successiv anpassning av produktionen som kan innebära både bättre miljö och effektiv produktion.

Det krävs spelregler som är utformade så att aktörerna på marknaderna får incitament att fatta samhällsekonomiskt effektiva beslut. Det är viktigt att poängtera att behovet av spelregler varierar från marknad till marknad. För att få en effektiv lösning måste regelverket anpassas till den aktuella marknadens behov.

Det är också av stor betydelse att klargöra vilka marknadsimperfektioner som föreligger innan en åtgärd genomförs och vilka som kan uppstå efter det att reglerna förändrats. Även när målen är andra än att värna om handel och konkurrens måste kostnaden för att nå dessa andra målsättningar beräknas, exempelvis kostnaden som utebliven konkurrens medför. En annan generell lärdom är betydelsen av att skapa förutsättningar för inträde till marknader. I det sammanhanget är den utmaning som importkonkurrens utgör en mycket central fråga.

Spelreglernas uppgift får inte vara att gynna enskilda aktörer på bekostnad av andra, till exempel genom att ge befintliga företag konkurrensfördelar. Deras framgångar ska bestämmas av hur skickliga de är i förhållande till konkurrenterna och hur väl de förmår att anpassa sig till olika spelregler.

Utbildnings- och kompetensnivè i Sverige

Utbildning har en värdeskapande effekt och är därmed betydelsefull för den ekonomiska utvecklingen i ett land. Högre utbildning innebär ofta att en person kan producera ett högre värde vid en given arbetsinsats. Den ökade produktiviteten som högre utbildning medför är inte bara individuell utan påverkar också omgivningens produktivitet i positiv riktning. Vidare brukar man tala om att högre utbildning underlättar anpassning till nya arbetsförhållanden och är betydelsefull som en grund för individens fortsatta lärande i arbetslivet. Högre utbildning ger därigenom ofta en högre grad av ”anställningsbarhet”. Högre utbildning anses också gynnsamt för att kunna ta emot och sortera information. Dessutom påverkas företagens förmåga att ta till sig innovationer positivt ju högre utbildad dess personal är.

En jämförelse av utbildningsnivån i början av 1990-talet visar att andelen anställda med universitetsutbildning var betydligt lägre i Sverige jämfört med ett genomsnitt av åtta OECD-länder. De länder som ingick i jämförelsen var Danmark, Finland, Storbritannien, Tyskland, Australien, Japan, Kanada och USA. Om utbildningsnivån hos de anställda i Sverige i stället jämförs med genomsnittet för de fyra europeiska OECD-länderna

20

blir resultaten mer lika. Den totala andelen universitetsutbildade är till och med något högre i Sverige. Det är dock en högre andel med kortare universitetsutbildning som ger den positiva bilden för Sveriges del, andelen anställda med minst tre års universitetsutbildning är lägre i Sverige även vid denna jämförelse. Om de anställda i verksamhet inom vård, omsorg och utbildning exkluderas, oberoende av om de är organiserade privat eller offentligt, minskar andelen anställda med universitetsutbildning. Det innebär att andelen anställda med eftergymnasial utbildning är högre inom dessa verksamheter än i ekonomin som helhet. Det är dock i Sverige som förändringen är störst, vilket innebär att Sverige har en större andel högre utbildade inom dessa verksamheter än övriga länder.

En förklaring skulle kunna vara att vissa länder har specialiserat sin produktion till mer kunskapsintensiva verksamheter och därför efterfrågar en högre andel akademiker. En alternativ förklaring är att de andra länderna efterfrågar en högre andel akademiker i samtliga sektorer. Resultaten visar att skillnader i de anställdas utbildningsnivå inte förklaras av att den svenska näringslivsstrukturen skulle medföra en lägre efterfrågan på högre utbildade än de OECD-länder vi jämför med. Förhållandet är snarare det motsatta. Sverige har en näringslivsstruktur som i relativt hög grad är präglad av kunskapsintensiva verksamheter

.

Anledningen är att de andra OECD-länderna, generellt sett, sysselsätter en större andel universitetsutbildade inom respektive sektor. I relativa mått är skillnaderna inte alltid så stora men omräknat i absoluta tal behöver näringslivet ett tillskott på cirka 80 000 individer med minst tre års universitetsutbildning om Sverige ska komma upp i samma andel som genomsnittet av de europeiska OECD-länderna.

Andelen ungdomar mellan 18 och 25 år i universitetsutbildning var lägre i Sverige jämfört med många länder i OECD år 1995. Detta är bekymmersamt då ungdomar i utbildning utgör framtidens arbetskraft. Sverige har genomfört stora utbildningssatsningar under 1990-talet. Även om andelen som deltar i högre utbildning har stigit kraftigt har Sverige inte kommit i kapp viktiga konkurrentländer. Vad gäller inriktning på utbildning kan vi konstatera att Sverige hade en lägre andel naturvetare och tekniker i åldern 25-34 år i jämförelse med flera andra länder år 1995. Utvecklingen under 1990-talet visar tecken på att vi närmar oss de övriga länderna men de uppgifter som finns till hands (1995) tyder på att utvecklingen går långsamt.

För att öka andelen högutbildade räcker det inte att konstatera att den högre utbildningen är av stor vikt för den ekonomiska utvecklingen. Det måste finnas ytterligare drivkrafter för individen att avsätta tid till utbildning. En av de viktigaste drivkrafterna är den ekonomiska avkastningen. Inkomstpremien med avseende på utbildning har ökat mellan 1990 och 1995. Detta är delvis en konsekvens av skattereformen år 1991 som medförde lägre marginalskatter än tidigare, något som gynnade de högre utbildade. Vi kan konstatera att utvecklingen av inkomstpremierna är mest positiv för tekniska utbildningar. Utvecklingen har också varit mer förmånlig för anställda i privat sektor. De ekonomiska drivkrafterna för att individer ska välja högre utbildning har alltså utvecklats positivt. Det är dock för tidigt att säga om denna

utveckling är tillräcklig. Om Sverige ska komma upp i samma utbildningsnivå som många andra OECD-länder måste högre utbildning i ökad omfattning bli ett naturligt val för ungdomen. Det är också viktigt att dimensioneringen av universitet och högskolor anpassas och att tillgången till utbildningsplatser är god.

Under hösten 1994 genomfördes en internationell studie som undersökte vuxnas förmåga att läsa och förstå löpande text, att tolka dokument samt att utföra beräkningar i sju länder. För att få ett samlat mått på vuxnas förmåga att förstå och använda tryckt och skrivet material har vi skapat ett mått av de tre förmågorna som vi kallar baskompetens.

Det finns tydliga skillnader i baskompetens mellan länderna och Sverige uppvisar det bästa resultatet av de deltagande länderna. I samtliga länder ökar baskompetensen med utbildningsnivån och baskompetensen är högst i Sverige, oavsett utbildningsnivå. Resultaten visar således att den svenska befolkningen har en hög förmåga att förstå och tillgodogöra sig skriftlig information i ett internationellt perspektiv. Det tyder på att det finns en stor potential för att utbildningssatsningar ska lyckas i Sverige och att avkastningen på dessa utbildningssatsningar skulle kunna vara relativt hög.

Den höga baskompetensen innebär också att de svenska arbetsgivarna har tillgång till en relativt kompetent personal. Eftersom andelen högutbildade är relativt låg i Sverige vore det naturliga resultatet att arbetsgivare i Sverige använde de anställdas baskompetens i högre utsträckning än arbetsgivare i andra länder. När vi studerar hur ofta de anställda utför vissa läs-, skriv- och räkneuppgifter på arbetstid i de olika länderna visar det sig dock att de anställda i Sverige inte genomför dem i större utsträckning än anställda i andra länder.

Sambandet mellan lön och formell utbildning respektive baskompetens är svagare i Sverige jämfört med flera av de andra länderna. Däremot premieras arbetslivserfarenhet i högre utsträckning i Sverige. I samband med förändringar av arbetsorganisationen som innebär ett mer decentraliserat ansvarstagande har kompetensens betydelse påtalats. Enligt de undersökningar som står till buds har Sverige en längre gången decentralisering än andra europeiska länder. Det vore logiskt om Sverige därmed också tog till vara baskompetensen i högre utsträckning.

Scenarier =över =en =framtida =næringslivsstruktur

Hur kommer resurserna att fördelas i näringslivet i framtiden? Enskilda prognoser över bruttonationalproduktens (BNPs) utveckling beskriver sällan eller aldrig fördelningen inom näringslivet. Den vanligaste rapportformen är bruttonationalprodukten fördelad på offentlig respektive privat konsumtion, sparande samt investeringar. NUTEKs scenarier avser att beskriva hur BNP-utvecklingen fördelas på olika branscher. Utvecklingen beskriver även hur sysselsättning, investeringar och produktivitetsutveckling fördelas på de definierade sektorerna. Scenarierna tar sin utgångspunkt i historiska trender. Till dessa läggs antaganden om framtida utveckling inom till exempel exportutveckling.

22

Scenarierna ska inte ses som en förutsägelse om hur ekonomin kommer att utvecklas i framtiden som en illustration av vissa ekonomiska samband.

Två scenarier om utvecklingen framöver är framtagna, huvudalternativet och snabbtillväxtalternativet. I huvudalternativet antar vi att världsmarknaden fortsätter att växa enligt den historiska trenden från början av 1970-talet till mitten på 1990-talet, vilket motsvarar en volymtillväxt på 5,5 procent per år. Snabbtillväxtalternativet utgår från en volymtillväxt som mer liknar de senaste åren och tillväxten antas därmed bli 6,5 procent per år. Skillnaderna i tillväxt för med sig antagandet att investeringsbenägenheten kommer att vara större i snabbtillväxtalternativet än i huvudalternativet. Skillnaderna i näringslivets strukturförändringar mellan de två scenarierna blir emellertid små. I snabbtillväxtalternativet sker dock utvecklingen i högre takt, vilket är naturligt. Den allmänna bilden är att kunskapsintensiva sektorer växer mest. Ser vi till fördelningen av totalt producerat förädlingsvärde kommer kunskapsintensiv industri att öka sin andel från 15 procent år 1995 till 22 procent år 2010. Kunskapsintensiva tjänster ökar också sin andel av det totala förädlingsvärdet medan kapitalintensiva tjänster och arbetsintensiva tjänster minskar.

I sysselsättningstermer blir bilden annorlunda. Huvudalternativscenariot anger här att arbetsintensiva och kunskapsintensiva tjänster ökar sin andel av den totala sysselsättningen medan arbetsintensiv industrisektor minskar sin andel. Övriga industrisektorer kommer att behålla sina andelar av den totala sysselsättningen. Totalt sett innebär detta scenario en total arbetslöshet (öppen arbetslöshet och arbetslösa i arbetsmarknadsåtgärder) på nio procent.

En nedbrytning av scenarierna på regional nivå visar på en fortsatt ojämn regional sysselsättningsutveckling. Scenarierna indikerar en sysselsättningsutveckling i Stockholmsområdet som är tre gånger så stor som den genomsnittliga utvecklingen i landet. Detta kan betyda en omfattande inflyttning till Stockholmsområdet. Sysselsättningsutvecklingen i Malmö blir lägre än genomsnittet i Sverige men eftersom scenarierna inte tar hänsyn till den effekt som Öresundsbron medför är detta resultat i större grad än andra betingad av gårdagen än av framtiden.

Scenarierna pekar således på tillväxt i ekonomin. Detta tillsammans med en av våra utgångspunkter för scenarierna, att den offentliga sektorn växer i lägre takt än det privata näringslivet, medför att den privata konsumtionen ökar i omfattning. I scenarierna återspeglas den ökade privata konsumtionen delvis i en ökad konsumtion av privata tjänster. Det medför i sin tur att sysselsättningen ökar i regioner med stor privat tjänstesektor, däribland turistområden med omfattande hotell- och restaurangverksamhet.

Vi har också studerat effekterna på utbildningsstrukturen inom det näringslivet som scenarierna medför. Som ett resultat av att efterfrågan på grundskoleutbildad arbetskraft fortsätter att minska samtidigt som efterfrågan på personer med högskoleutbildning stiger ökar den generella utbildningsnivån inom näringslivet. Andelen universitetsutbildade tekniker och ekonomer i arbetskraften ökar med över 25 procent. Efterfrågan på dessa universitetsutbildade är störst storstäderna.

Givet våra antaganden bör utvecklingen framöver ge en konsumtionsutveckling som mer liknar den i vår omvärld än vad som varit fallet i Sverige det senaste kvartseklet.

Næringspolitisk slutsats

Sveriges historiskt mycket höga sysselsättningsnivå har sjunkit under det senaste årtiondet och närmar sig sysselsättningsnivåerna i viktiga europeiska konkurrentländer. Vårt framtida välstånd bestäms till stor del av att företag väljer att placera högförädlande verksamheter inom våra gränser. En välutbildad och kompetent arbetskraft är då ett nödvändigt villkor. Sverige har hittills kunnat konkurrera väl inom kunskapsintensiva områden, som till exempel tele- och läkemedelsprodukter. Ser vi till våra framtida möjligheter att hävda oss är drivkrafter till högre utbildning och drivkrafter att genomföra kvalificerade utbildningar av största näringspolitiska relevans. För att komma upp i samma andel högre utbildade som några av våra närmaste konkurrentländer skulle Sverige behöva ett tillskott på över 80 000 akademiker. En slutsats är därför att vi behöver höja utbildningsnivån i arbetskraften, vilket ställer antalet platser och lärare i utbildningssystemet i fokus. Den höga baskompetensen i Sverige inger dock tillförsikt, då den för det första bör möjliggöra en kontinuerlig utveckling av kompetens. För det andra innebär den höga baskompetensen att denna process bör kunna ske med relativt sett låga kostnader. Att svenska företag inte tillvaratar arbetskraftens baskompetens i större utsträckning inger dock betänksamhet. Tillgången till och tillvaratagandet av kompetens är nödvändiga villkor för ett konkurrenskraftigt framtida näringsliv.

Efterfrågan på arbetskraft har förändrats i samband med krisen på 1990-talet. Näringslivet har drastiskt minskat efterfrågan på arbetskraft med låg utbildning. Oavsett verksamhet ställs det nu allt högre krav på arbetskraftens formella utbildning. Under 1990-talet har sysselsättningen varit störst inom kunskapsintensiv industri och tjänsteverksamhet. Scenarierna till år 2010 indikerar att sysselsättningsökningen kommer att avta i kunskapsintensiv industri medan den fortsätter i de kunskaps- och arbetsintensiva tjänstesektorerna. Tillväxten i den arbetsintensiva tjänstesektorn kan ses som ett komplement (en sorts infrastruktur) till de övriga tillväxtsektorerna. Den näringspolitiska uppmärksamheten skall därför inte koncentreras enbart till ”tillväxt”sektorerna.

Indikationer om den ekonomiska utvecklingen fram till år 1997 pekar på att det går bra för stora delar av det svenska näringslivet. Totalfaktorproduktiviteten inom verkstadsindustrin har ökat under 1990talets första år,, vilket vittnar om en effektivare produktion. I jämförelse med OECD är tillväxten inom den svenska industrin märkbart högre. För att detta ska fortgå är det nödvändigt att de internationellt verksamma företagen upplever det svenska näringsklimatet som konkurrenskraftigt. Dessa företag utgör kanaler till vår omvärld och är därmed avgörande för Sveriges möjligheter att hävda sig i den internationella konkurrensen. Vår framtida levnadsstandard är i hög grad beroende av två faktorer. Den ena är i vilken utsträckning vår produktion fördelar sig mellan högförädlande

24

och standardiserad produktion. Den andra är att konkurrenstrycket utvecklas så att en högre effektivitet kommer till stånd inom de delar av näringslivet som främst avsätter sin produktion på den inhemska marknaden.

På den inhemska marknaden finns det områden som fortfarande kräver förändring. Diskussionen i denna rapport kring effektiv konkurrens fäster uppmärksamheten på förhållanden inom tidigare reglerade marknader. För att effektiv konkurrens med hög innovationstakt och produktivitetsutveckling ska uppstå måste en marknad hela tiden vara utmaningsbar från andra närliggande substitut och importkonkurrens. Förhållanden inom framför allt byggsektorn måste omvandlas så att produktivitetsutvecklingen kan öka. Denna process har inletts, och påskyndats av minskade statliga subventioner och mindre detaljreglering. Det är viktigt att denna process inte störs av nya stora generella utbudssubventioner eller tillfälliga stimulanspaket. Den inre marknaden kan bidra till att en gemensam byggmarknad uppstår som i sin tur leder till ökat omvandlingstryck.

Miljömål är inte absoluta utan innebär en avvägning mellan olika mål. För att inte snedvrida konkurrensen är det viktigt att styrmedel är konkurrensneutrala. Av bland annat det skälet är ekonomiska styrmedel ofta att föredra framför de administrativa.

1=Inledning

Den viktigaste motorn för nationens ekonomiska tillväxt är näringslivet. Att följa och studera näringslivets utveckling är därför en viktig angelägenhet. Den här rapportens huvudsyfte är att ge en helhetsbild av Sveriges näringslivsutveckling under 1990-talet men även beskriva vilken riktning utvecklingen kan ta i framtiden.

För att uppnå detta syfte studeras näringslivets strukturomvandling och konkurrenskraft. Konkurrens och omvandlingstryck1 är grundläggande för ett effektivt utnyttjande av resurser. Det krävs också spelregler som ger aktörer på olika marknader incitament att fatta beslut som också är samhällsekonomiskt önskvärda. Inom alla dessa områden går utbildningens betydelse som en röd tråd.

Rapportens inriktning är att studera förhållanden inom det privata näringslivet, så långt in på 1990-talet som tillgång till data medger. I några fall innebär dock brist på data att vi tvingas begränsa oss till industrin.

Historisk tillbakablick

De senaste tjugo åren har vittnat om omfattande förändringar i den svenska ekonomin. Kraftiga höjningar av oljepriset ledde till oljekriser, basindustrier som gruv-, stål-, varv- och textilindustrin har upplevt strukturomvandlingskriser och Sverige har ändrat sin valutakurs sex gånger mellan 1973 och 1992, i huvudsak genom att sänka kronans värde.2 Under perioden har en internationell kreditmarknad vuxit fram som medfört avregleringar på inhemska kreditmarknader i ett flertal OECD-länder. Idag kan vi beskriva alla dessa förändringar som en process som inneburit ökat internationellt beroende. Internationaliseringen har påverkat betingelserna för ekonomisk politik och Sverige kan idag inte bedriva en penningpolitik som skiljer sig från omvärlden.3

Q

1 För en diskussion kring begreppet omvandlingstryck se Lennart Erixon ”Begreppet omvandlingstryck – en ny infallsvinkel på ekonomisk politik”

(NRQRPLVN&#3; 'HEDWW nr 5

1995.2Från 1973 ingick Sverige i det så kallade ”valutaormsamarbetet” (framförallt EG-länder). Fram till 1977 devalverades den svenska kronan tre gånger. Därefter relaterades fick den svenska valutan till en valutakorg i förhållande till vilken två devalveringar gjordes 1981 och 1982. Den fasta kronkursen fick överges helt november 1992. Se t ex Kinnvall och Norman K 9DOXWDPDUNQDGHQ, SNS Förlag 1991.3Det faktum att Sverige idag har rörlig växelkurs medan de flesta övriga EU-länder kommer att gå med i EMU som träder i kraft från och med 1999 behöver inte motsäga påståendet. Det har dels visat sig att Riksbanken intervenerar för att hålla kronkursen mot D-marken på en viss nivå och dels innebär de facto den ekonomiska politiken i Sverige en konvergens mot övriga EU-länder.4Lars Jonung ”90-talets kris i historisk belysning” SNS occ paper 57 1994 är en genomgång av krisens förlopp. Ekonomisk Debatt nr 1/98 har finanskrisen som tema.

26

Bokslutet hittills för den ekonomiska utvecklingen åskådliggörs med hjälp av Sveriges förändrade position i listan över de rikaste länderna. I tabell 1.1 visas BNP per capita i OECD-länderna åren 1990, 1993 och 1996.5 Från en fjärde placering år 1970, efter Schweiz, USA och Luxemburg hade Sverige sjunkit i rangordningen till nionde plats år 1990 och en sextonde plats år 1996. Den lägre placeringen betyder att Sverige inte har haft förmågan att öka inkomsterna i lika stor omfattning som andra OECD-länder.6 De europeiska länder inom OECD som hade en lägre inkomstnivå än Sverige 1996 var Storbritannien, Finland, Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Positionsförändringen är delvis en konsekvens av att Sverige skrivit ned den svenska kronans värde i förhållande till omvärldens valutor.

Den negativa utvecklingen fram till 1993 kan inte enbart tillskrivas de svenska företagen. Visserligen har produktivitetsutvecklingen periodvis varit sämre än i viktiga konkurrentländer, vilket kommer att visas i kapitel tre. Flera studier visar att det går bra för svenska företag som arbetar internationellt. Dessa företag tar andelar på världsmarknaden, men en stor del av produktionsökningarna har skett utomlands. Sverige som land har däremot förlorat marknadsandelar på världsmarknaden. En slutsats måste därför bli att institutionella förhållanden i Sverige är betydelsefulla som en förklaring till den låga tillväxttakten sedan 1970talet.7 Mellan 1993 och 1996 har den svenska ekonomin däremot utvecklats positivt i den bemärkelsen att tillväxten i stort sett motsvarade genomsnittet av de övriga länderna inom OECD. Det betyder att Sveriges position i inkomstlistan har stabiliserats.

Det stora underskottet i statens budget finansierades framför allt med högre skatter. Detta innebar ett minskat tryck uppåt på räntorna, vilket naturligtvis understödde både näringslivet och privat konsumtion. Det ökade skatteuttaget påverkade dock efterfrågan på hemmamarknaden negativt. Nettoeffekten får framtiden utröna men under den tidsperiod vi studerat kan vi konstatera att den del av näringslivet som är inriktad på den svenska hemmamarknaden utvecklats sämre än den exportinriktade delen.

Assar Lindbeck 7KH&#3; 6ZHGLVK&#3; ([SHULPHQW&#3; SNS förlag 1997, diskuterar mer översiktligt svensk ekonomisk politik under de senaste tjugo åren.5 Det finns preliminära uppgifter för 1997 men vi har valt att använda uppgifter baserade

på faktiskt utfall.6Produktivitetsdelegation (SOU 1991:82, sid. 135) konstaterade att Sveriges produktivitetsutveckling visat på en kronisk eftersläpning under 1970- och 1980-talen.7 Blomström M och Lipsey R ”De multinationella företagens konkurrenskraft” i

([SRUWLQGXVWULQV&#3;IUDPWLG, SIND 1988:2 och Assar Lindbeck, 7KH&#3; 6ZHGLVK&#3; ([SHULPHQW,

0XOWLQDWLRQDOV&#3; UHFRQVWUXFWXULQJ&#15;&#3; LQWHU&#16;

7DEHOO&#3;&#20;&#17;&#20; %13&#3; SHU&#3; FDSLWD&#15;&#3; XWWU\FNW&#3; L&#3; 86&#3; GROODU&#3; &#11;N|SNUDIWVSDULWHWVMXVWHUDG&#12;&#27;&#15; &#20;&#28;&#28;&#19;&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#25;&#17;

&#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#28;&#28;&#22; &#20;&#28;&#28;&#25;

1=Luxemburg 22809=Luxemburg 28176=Luxemburg 31708 2=USA

22224=USA

24551=USA

3=Schweiz 21242=Schweiz 23480=Schweiz

4=Kanada 18304=Norge 21389=Kanada

5=Japan

17824=Japan 20689=Norge

6=Norge 17512=Belgien 19698=Island

7=Frankrike 17347=Kanada 19310=Japan

8=Island

17294=ásterrike 19183=Danmark

9=Sverige 17004=Danmark 19178=Belgien

10=ásterrike

16712=Island 18798=ásterrike

11=Belgien 16668=Frankrike 18676=Tyskland

12=Danmark 16552=Tyskland 18532=Frankrike

13=Italien

16257=Nederlænderna=17817=Nederlænderna 20376

14=Finland 16193=Italien 17717=Italien

15=Tyskland 15991=Australien 17437=Australien

16=Nederlænderna

15962=Storbritannien=16951=Sverige

17=Australien 15942=Sverige 16870=Storbritannien 19156 18=Storbritannien

15847=Finland 15646=Finland

19=Nya Zeeland 13352=Nya Zeeland 15356=Irland

20=Spanien 11856=Irland 14194=Nya Zeeland 17473 21=Irland

11375=Spanien 13440=Spanien

22=Portugal 9372=Portugal 11431=Portugal

23=Grekland

9187=Grekland

11032=Grekland

Genomsnitt OECD= 16210

18241

Genomsnitt EU-15 15275

17236

Sverige i jæmförelse med OECD-lænder (kvoten Sverige/OECD resp EU-15)

1990

1993

OECD=

1,05

0,93

0,94

EU-15

1,10

0,98

0,99

$QP&#29; 2(&'&#3;H[NOXVLYH&#3;.RUHD&#15;&#3;0H[LFR&#15;&#3;7XUNLHW&#3;VDPW&#3;gVWHXURSHLVND&#3;OlQGHU&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;1DWLRQDO&#3;$FFRXQWV&#3;RFK&#3;187(.V&#3;HJQD&#3;EHUlNQLQJDU&#17;

I anslutning till tabell 1.1 vill vi understryka två saker. Den första är att skillnaderna mellan Sverige och de länder som ligger närmast i rangordning inte är så stora. Detta innebär att små förändringar kan påverka rangordningen. Med tabellen vill vi framför allt illustrera förändringen över tiden för Sveriges del, som efter 1993 vänts i positiv

N|SNUDIWVSDULWHWVMXVWHULQJ&#3;måste göras för att få en jämförelse i reala termer. I

28

riktning. Det andra som bör poängteras är att måttet bruttonationalprodukt inte är ett heltäckande mått på välfärdsutveckling. Till exempel innebär en ökad fritid ett produktionsbortfall. Om detta bortfall inte kompenseras av ökad produktivitet stagnerar BNP, trots att fritiden kan innebära icke-mätbara välfärdsvinster som mer än väl motsvarar produktionsbortfallet.

I slutet av 1980-talet föranledde de dåliga tillväxttalen i Sverige att en produktivitetsdelegation tillsattes. Denna överlämnade 1991 sitt betänkande (SOU 1991:82). Följande tre huvudinslag i en tillväxtstrategi formulerades av delegationen:

1. Skärpt konkurrens för att stärka drivkrafterna för produktivitet och öka omvandlingstrycket. Detta innefattar bland annat fast växelkurs, stängd akutmottagning för företag i kris, EG-medlemskap och introduktion av mer konkurrens i fler branscher, inte minst i den offentliga sektorn. 2. Förbättrade drivkrafter för människors arbete och förkovran; bättre utbildning, en mer effektiv arbetsorganisation, samt en lönebildning som premierar kompetensutveckling och ansvar. 3. Förbättrade drivkrafter för realkapitalbildning; fasta stabiliseringspolitiska spelregler, bättre relativ avkastning på reala investeringar, bättre stimulans för sparande och ett program för modernisering av infrastrukturen.

När dessa rekommendationer kom hade flera åtgärder i linje med dessa genomförts. En förändrad konkurrenslagstiftning var under utarbetning. Flera verksamheter inom vård och omsorg, som tidigare bedrivits inom ramen för den offentliga sektorn, öppnades nu för privata initiativ. Ett EU-medlemskap var vid denna tid tämligen avlägset då neutralitetsaspekterna fortfarande vägde tungt. Rekommendationen om fast kronkurs avsåg att förhindra en devalvering i förhållande till den valutakorg som kronan haft en fast kurs till sedan 1982. Högre lönsamhet till följd av en devalvering beror på förändrade relationer mellan valutakurser som innebär att landets varor och tjänster blir billigare i den internationella handeln. Lönsamheten är inte ett resultat av att företagen har effektiviserat sin produktionen och därmed kan sänka priset eller att de kan ta ut ett högre pris tack vare en högre produktkvalitet. Det naturliga följden av en devalvering blir därför att landet konkurrerar med låga priser istället högre kvalitet. Effekterna av en devalvering motverkar därigenom processen mot en ökad produktivitet och produktkvalitet. Sverige hade visserligen en fast kronkurs men ett hårdare band till den tyska D-marken skapades i samband med kopplingen av kronan till ECUn. Detta syftade till att markera politiken om fast kronkurs och målet om inflationsbekämpning som blivit det primära sedan budgetpropositionen 1989.

Vad gäller drivkrafter för människors arbete innebar reformering av inkomstskatterna och företagsbeskattningen att olika inkomstslag likställdes. Genom att kapitalinkomster taxerades separat från arbetsinkomster och att marginalskatterna sänktes, med ambitionen att en övervägande majoritet av skattebetalarna enbart skulle betala en

inkomstskatt som motsvarande kommunalskatten, ökade incitamenten till arbete och sparande.

Rekommendationen angående effektivare arbetsorganisationer och en lönebildning som premierar kompetensutveckling och ansvar är något som ligger utanför statens beslutsområde. Enligt uppgifter från bland annat NUTEK så har 1990-talet inneburit stora organisationsförändringar inom näringslivet. En flexiblare lönebildning är fortfarande föremål för häftig debatt.

Krisen i början av 1990-talet var dock inte något som produktivitesdelegationen tagit i beräkningen. Krisen innebar att Sverige i vissa fall gick i rakt motsatt riktning till vad som rekommenderats. Målet att bibehålla en fast kronkurs fick överges i november 1992. Efter en längre tids spekulation förklarades kronan flyta fritt i förhållande till övriga valutor.9

Åren 1991 och 1992 upplevde svensk ekonomi den största krisen sedan trettiotalet. Antalet nedläggningar ökade lavinartat i samband med realräntekrisen. Arbetslösheten steg från i det närmaste obefintliga två procent 1990 till nivåer motsvarande övriga europeiska länder 1992. När den svenska kronan förklarades flyta fritt sjönk värdet på kronan med över 20 procent i förhållande till D-marken och den amerikanska dollarn. Detta motsvarade en lika omfattande nedskrivning av valutan som tidigare devalveringar i början av 1980-talet sammantaget. Effekten lät sig inte dröja. Exportindustrin ökade produktionen avsevärt under 1993. I det initiala skedet påminner därför utvecklingen under 1993 om det uppsving som skedde tio år tidigare i samband med dåtida devalveringar. Men realräntekrisen innebar också att en mängd företag lades ned. Om vi antar att en ansenlig del av dessa nedläggningar var en konsekvens av otillräcklig produktivitet så innebar det att kronfallet föregicks av en omfattande strukturomvandling. Det var således de företag som var tillräckligt livskraftiga för att klara krisen som levde vidare och som sedan fick ett uppsving på exportmarknaden till följd av deprecieringen. Utvecklingen efter november 1992 betingas delvis av detta förhållande och förutsättningarna skiljer sig därmed troligtvis från situationen i samband med devalveringarna i början av 1980-talet.

Bilagans disposition

I kapitel två studeras strukturförändringar i produktions- och sysselsättningsstrukturen under 1990-talet. Näringslivet delas in i sju sektorer beroende på om det är industri- eller tjänstesektorer och i vilken utsträckning de använder produktionsfaktorerna kapital, arbetskraft och humankapital. Kapitlet fortsätter med en beskrivning av hur

9 En allmän oro på de europeiska valutamarknaderna i samband med EUs Maastrichtavtal, Danmarks nej till detta, bibehållande av gamla valutarelationer i det europeiska valutasamarbetet ERM innebar att kronan som en ”svagare valuta” med fast kurs till den starka D-marken utsattes för spekulation. Även andra länder som Storbritannien och Spanien tvingades ändra valutakursen med anledning av valutaoron.

30

arbetsproduktiviteten i Sverige utvecklats sedan 1980 och avslutas med en analys av lönsamheten i de olika industrisektorerna.

Det tredje kapitlet inriktas på Sveriges internationella konkurrenskraft och inleds med ett avsnitt om hur produktkvaliteten på den svenska verkstadsindustrins varor har förändrats relativt ett genomsnitt för OECD-länderna. Därefter följer en jämförande analys av totalfaktorproduktivitet och teknisk utveckling inom verkstadsindustrin i Sverige och G7-länderna. För att få en bild av den svenska industrins konkurrenskraft under 1990-talet jämförs sedan utvecklingen av den svenska industriproduktionen och dess export med ett genomsnitt för OECD-länderna. Vilka komparativa fördelar Sverige har i handeln med omvärlden studeras med hjälp av specialiseringsgraden. Vi avslutar kapitlet med ett avsnitt om hur företagsledare i Sverige uppfattar näringsklimatet. Företagsledarnas uppfattning av näringsklimatet i ett land är betydelsefullt för deras investeringsbeslut och påverkar därmed den ekonomiska utvecklingen.

Efter att ha studerat Sveriges konkurrenskraft i ett internationellt perspektiv återvänder vi i kapitel fyra till den inhemska marknaden. Hur förändrade spelregler påverkar konkurrensen beskrivs utifrån tre fallstudier inom ekonomisk betydelsefulla områden; transportsektorn, byggsektorn och miljöområdet. Vad har nya spelregler inneburit och vilka ytterligare förändringar behövs för att målet om effektiva marknader ska kunna uppnås är de frågor vi söker svar på.

Kapitel fem behandlar utbildnings- och kompetensförhållanden. Utbildningsnivån bland de anställda i Sverige jämförs med nivån i några OECD-länder. Vi ställer oss frågan om det är Sveriges sektorsstruktur som påverkar skillnader i utbildningsnivån eller om vissa länder efterfrågar en större andel universitetsutbildade i samtliga sektorer. Drivkrafter till utbildning brukar mätas med någon form av utbildningslönepremier. Vi tar upp en sådan diskussion och jämför inkomstpremier av utbildning mellan åren 1990 och 1995. Kapitlet avslutas med en internationell jämförelse av vuxnas förmåga att tillgodogöra sig skrivet material och i vilken utsträckning denna förmåga tas till vara i arbetslivet.

NUTEKs bilaga till långtidsutredningen avslutas i kapitel fem med två scenarier för näringslivets struktur år 2010. Scenarierna avser att ge en bild av hur näringslivsstrukturen förändras på nationell såväl som på regional nivå, vid vissa antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Med utgångspunkt från scenarierna beräknas avslutningsvis vilka konsekvenser utvecklingen medför när det gäller efterfrågan på olika utbildningskategorier.

2=Næringslivsstrukturen i

Sverige

För en fortsatt välfärdsutveckling är det avgörande att produktionen inriktas mot allt mer förädlade varor och tjänster. 1970-talet präglades av en snabb omvandling mot sektorer som producerar högt förädlade produkter. Denna process avstannade dock under 1980-talet. En fråga som vi försöker besvara i detta kapitel är i vilken omfattning krisen i början av 1990-talets påverkade fördelningen av produktion och sysselsättning inom näringslivet.

Strukturomvandling

Om företagen vinstmaximerar och agerar på en öppen marknad med perfekt konkurrens10 kommer ett lands produktionsstruktur, teoretiskt sett, genast att anpassas till yttre förutsättningar. Företag i landet kommer att specialisera sin produktion till varor och tjänster som kräver resurser, det vill säga insatsfaktorer som arbetskraft, kapital och råvaror, som landet har relativt gott om för att sedan exportera dessa produkter och importera produkter som är dyrare att producera, relativt andra länder. Resurserna användes med andra ord där de ger högst relativ avkastning. Kvantiteten som produceras är beroende av vinsten och produktionen ökas till dess att produktionen av ytterligare en enhet inte ger någon vinst. I en sådan teoretiskt optimal situation skulle resurser omedelbart flyttas mellan företag, branscher eller länder om förutsättningarna förändras. En marknad med perfekt konkurrens existerar dock inte i verkligheten. Redan genomförda investeringar som saknar alternativa användningsområden (sunk cost) kan fördröja den anpassning teorin föreskriver. Däremot kommer det alltid att finnas incitament att flytta resurser så att de används där de ger en relativt högre avkastning.

Begreppet

strukturomvandling11 avser att fånga in den förändrade

användningen av olika resurser inom och mellan olika sektorer. Vissa sektorer växer mer än andra och tar en större andel av resurserna i anspråk. Men det sker också en förändring av resursutnyttjande inom varje sektor med anledning av den tekniska utvecklingen, av modernisering och av förändrade former för företagsledning i varu- och tjänsteproduktionen. I vår analys kommer vi att koncentrera oss på att

10 Perfekt konkurrens eller fullständig konkurrens är ett teoretiskt begrepp som avser en marknadssituation som karaktäriseras av ingen aktör på marknaden dominerar med avseende på informationsinnehav eller inflytande på prisbildning.11 Se till exempel Lundberg Lars ”Utbildning, konkurrenskraft och strukturomvandling” i

32

beskriva strukturomvandlingen mellan sektorer. Det finns dock inget enskilt mått som kan täcka alla aspekter på strukturomvandling. Vi kommer att spegla strukturomvandlingen med hjälp av förändring i sysselsättning respektive förädlingsvärde.

För att kunna studera strukturomvandlingen har vi delat in näringslivet i sektorer. Arbetsställen har fördelats beroende på om de karaktäriseras av kunskapsintensiv, kapitalintensiv eller arbetsintensiv produktion. Vi har också tagit hänsyn till om arbetsstället är av industrikaraktär, det vill säga varuproduktion, eller av tjänstekaraktär. En övrig sektor består av verksamheter som inte naturligt låter sig kategoriseras i ovan sektorer. I tabell 2.1 återfinns en närmare redogörelse av vilka branscher som ingår i de olika sektorerna.

De sysselsatta inom arbetsintensiva verksamheter har generellt sett en lägre utbildningsnivå och genererar ett lägre förädlingsvärde per anställd än kapital- och kunskapsintensiva verksamheter. Tidigare studier har också visat att de kunskapsintensiva sektorerna vid sidan om högre produktivitet även har högre förnyelsepotential jämfört med andra sektorer.12 En önskvärd utveckling är därför att de kunskapsintensiva industri- och tjänstesektorerna växer och tar en större andel av produktionen. Tidigare undersökningar visar att strukturomvandlingstakten har varit relativt konstant under perioden 1965 till 1991, med undantag av de första och de sista åren under perioden.13 Under 1970talet ökade sysselsättningen inom industrin mest i de kunskapsintensiva sektorerna, men denna utveckling hämmades av devalveringarna under 1980-talet.14

12 Se NUTEK, bilaga 3 till LU 1992.13 Lundberg, Lars

LELG. Strukturomvandlingstakten är mätt som summan av sysselsättnings-

andelsförändringen för alla branscher 1996.14 Se till exempel Jacobsson och Jagrén ”Den underliggande konkurrenskraften”

1\D

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#20; 1lULQJVOLYHW&#3; LQGHODW&#3; L&#3; LQGXVWUL&#16;&#15;&#3; WMlQVWH&#16;&#3; UHVSHNWLYH&#3; |YULJ&#3; VHNWRU EHURHQGH&#3; Sn&#3; L&#3; YLONHQ&#3; XWVWUlFNQLQJ&#3; GH&#3; DQYlQGHU&#3; SURGXNWLRQV&#16; IDNWRUHUQD&#3;NDSLWDO&#15;&#3;DUEHWVNUDIW&#3;RFK&#3;KXPDQNDSLWDO&#17;

1lULQJVOLYVVHNWRU 'HOVHNWRUHU&#15;&#3;HQOLJW&#3;VYHQVN&#3;QlULQJVJUHQVLQGHOQLQJ&#3;&#20;&#28;&#28;&#21; ,1'8675,(5 ,1'8675,(5&#3;)g5&#29;

Kunskapsintensiv Elektro- och teleprodukter, maskiner, transportmedel, förlagsprodukter, lækemedel, instrument, kontorsmaskiner. Kapitalintensiv massa- och papper, stèl- och metallverk, kemikalier (utom lækemedel), petrokemiska, jord och sten, gruvor och mineralutvinning. Arbetsintensiv Livsmedel, metall (ej maskiner), træ, gummi- och plast, textil och beklædnad, övrig tillverkning.

7-b167(5 9(5.6$0+(7(5&#29;

Kunskapsintensiva Företagsservice, finans, kultur och sport, utbildning samt hælso- och sjukvèrd och omsorg. Kapitalintensiva Fastighetsförvaltning och -bolag, transport- och kommunikation (èkerier, post och tele). Arbetsintensiva Handel och reparation, byggande, hotell och restaurang.

g95,* 9(5.6$0+(7(5&#29;

ávrig verksamhet El- gas- værme- och vattenverk, jord- och skogsbruk samt fiske.

$QP&#29; ,QGHOQLQJHQ&#3;I|OMHU&#3;VYHQVN&#3;QlULQJVJUHQVLQGHOQLQJ&#3; &#20;&#28;&#28;&#21;&#15;&#3; PHQ&#3; EHWHFNQLQJDUQD&#3; KDU I|UHQNODWV&#17;&#3;0HWRG&#3;I|U&#3;LQGHOQLQJ&#3;nWHUILQQV&#3;L&#3;DSSHQGL[&#3;$&#17;

Kunskapsintensiv produktion ökar

För att få en uppfattning om i vilken riktning strukturomvandlingen går ska vi studera näringslivsstrukturens utveckling, med tyngdpunkt på 1990-talet. I tabell 2.2 visas fördelningen av förädlingsvärdet mellan de sju sektorerna från 1980 till 1996.

Vi kan konstatera att strukturen var tämligen stabil fram till 1990 och att den tydligaste förändringen är att kunskapsintensiva tjänster ökade sin andel av det totala förädlingsvärdet. Mellan 1990 och 1996 blev utvecklingen mer turbulent. Förädlingsvärdet, i absoluta tal, föll inom flertalet sektorer fram till 1992/1993 men har sedan stigit, framför allt inom kunskapsintensiv industri. De kunskapsintensiva sektorerna ökade därmed sin andel av det totala förädlingsvärdet från knappt 29 procent 1990 till nästan 34 procent 1996. Den sektor som minskat sin andel i störst omfattning är arbetsintensiva tjänster.

Sett över hela den studerade perioden innebär detta att kunskapsintensiva sektorer har ökat sin produktion, kapitalintensiva sektorer har minskat sin andel något och att arbetsintensiva sektorer har minskat i störst omfattning. De tre tjänstesektorerna svarade för 63 procent av näringslivets totala produktion 1996 och industrins andel

34

uppgick, tillsammans med övrig produktion, till resterande 37 procent. Inom industrin dominerade den kunskapsintensiva industrin som svarade för drygt hälften av produktionsvärdet.

Den beskrivna utvecklingen innebär att strukturomvandlingen i Sverige går allt mer åt kunskapsintensiv produktion och att takten har tilltagit under 1990-talet. Att de kunskapsintensiva verksamheterna har ökat i omfattning betyder att andelen av produktionen av varor och tjänster som bygger på människors kunskaper och utnyttjande av teknologin har ökat.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#21; 1lULQJVOLYHWV&#3;SURGXNWLRQVVWUXNWXU&#17;&#3;)|UlGOLQJVYlUGH&#15;&#3;SURFHQWXHOO I|UGHOQLQJ&#3;RFK&#3;DEVROXWD&#3;WDO&#15;&#3;XWYDOGD&#3;nU&#3;&#20;&#28;&#27;&#19;&#3;&#16;&#3;&#20;&#28;&#28;&#25;&#17;

1lULQJVOLYVHNWRU &#20;&#28;&#27;&#19; &#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#28;&#28;&#22; &#20;&#28;&#28;&#25;

Kunskapsintensiv Industri

12,6 12,2 11,9 15,7

Tjænster

13,4 16,5 16,8 17,9

Kapitalintensiv Industri

6,5 6,5 6,7 6,4

Tjænster

25,1 23,3 25,0 22,6

Arbetsintensiv Industri

10,0 8,9 8,0 8,1

Tjænster

25,6 25,3 24,4 22,6

ávrig verksamhet

6,8 7,3 7,3 6,6

Total andel industri

&#21;&#28;&#15;&#21; &#21;&#26;&#15;&#25; &#21;&#25;&#15;&#24; &#22;&#19;&#15;&#21;

Total andel tjænster

&#25;&#23;&#15;&#20; &#25;&#24;&#15;&#19; &#25;&#25;&#15;&#21; &#25;&#22;&#15;&#21;

Förædlingsværde, milj kr 796 628=1 008 447=962 768=1 106 542

$QP&#29; (Q&#3;PHU&#3;GHWDOMHUDG&#3;VDPPDQVWlOOQLQJ&#3;|YHU&#3;I|UlGOLQJVYlUGHW&#3;L&#3;VHNWRUHUQD&#3;VDPW&#3;L&#3;GH ROLND&#3;GHOVHNWRUHUQD&#3;I|U&#3;SHULRGHQ&#3;&#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3;nWHUILQQV&#3;L&#3;DSSHQGL[&#3;%&#15;&#3;WDEHOO&#3;%&#20;&#17;&#3;, VDPPD&#3;DSSHQGL[&#15;&#3;WDEHOO&#3;%&#22;&#15;&#3;UHGRYLVDV&#3;lYHQ&#3;I|UlGOLQJVYlUGH&#3;SHU&#3;V\VVHOVDWW&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#17;

Den kunskapsintensiva industrins jämförelsevis snabba produktionsökning beror till stor del på att efterfrågan på produkter från teleprodukt- respektive läkemedelsindustrin ökat mycket, med årsgenomsnitt på cirka 20 respektive 13 procent. Dessa industrigrenar berördes inte lika starkt av nedgången mellan 1990 och 1993 som de flesta andra delsektorer. Även instrumentindustrin ökade mer än sektorns genomsnitt. Bland de kunskapsintensiva tjänsterna har såväl finansiella tjänster som företagsservice ökat sin produktion med i genomsnitt ungefär tre procent per år.15

Vi har tidigare påpekat att strukturomvandling kan mätas på olika sätt. Ovan har vi beskrivit strukturomvandling i form av hur fördelningen av förädlingsvärdet mellan olika näringslivssektorer har förändrats. För att få en mer komplett bild studerar vi härnäst hur strukturomvandlingen återspeglas i fördelningen av antalet sysselsatta i samma sektorer. En naturlig frågeställning är om strukturomvandlingen påverkat sysselsättningen enligt samma mönster som förädlingsvärdet.

Lægre sysselsættning för de lègutbildade

Samtidigt som produktionen i näringslivet har ökat mellan 1990 och 1996 minskade sysselsättningen med 313 500 personer, vilket motsvarar 1,9 procent per år i genomsnitt. Antalet sysselsatta i näringslivet uppgick till ca 2 699 000 år 1996.

I diagram 2.1 visas utvecklingen av både produktion och sysselsättning mellan åren 1990 och 1996. Som framgår av diagrammet minskade antalet sysselsatta i alla sektorer med undantag från kunskapsintensiva tjänster. Produktionsökningen under 1990-talet genomfördes således med en lägre sysselsättning.

'LDJUDP&#3;&#21;&#17;&#20; 3URGXNWLRQV&#16;&#3;RFK&#3;V\VVHOVlWWQLQJVI|UlQGULQJDU&#3;L&#3;QlULQJVOLYHWV&#3;VHNWRUHU &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#17;&#3;cUOLJ&#3;SURFHQWXHOO&#3;I|UlQGULQJ&#17;

-4 -2

0 2 4 6 8

/YRWOETW&#16; MRXIRWMZ

/ETMXEP&#16; MRXIRWMZ

%VFIXW&#16; MRXIRWMZ

/YRWOETW MRXIRWMZ

/ETMXEP&#16; MRXIRWMZ

%VFIXW&#16; MRXIRWMZ

Produktion (förädlingsvärde) Sysselsättning

,QGXVWULHU

7MlQVWHU

gYULJW

.lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#17;

I tabell 2.3 visas sysselsättningen fördelad på sektorerna för åren 1980, 1990 och 1996. Det mest utmärkande är att sysselsättningen stigit kraftigt inom den kunskapsintensiva tjänstesektorn, från en andel på 13 procent 1980 till 22 procent 1996. Det är inom industrin som sysselsättningen har minskat i motsvarande utsträckning. I denna återfanns 1996 cirka 29 procent av de sysselsatta vilket innebär att sysselsättningen inom industri minskat med sex procentenheter sedan 1980. Sysselsättningen inom

36

tjänstesektorerna har däremot ökat med nio procentenheter under samma period och uppgick till 65 procent 1996. Som framgår av tabellen sysselsatte sektorn arbetsintensiva tjänster över 800 000 personer år 1996 och var därmed den största sektorn, följd av kunskapsintensiva tjänster med nästan 600 000 personer.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#22; 6\VVHOVDWWD&#3; L&#3; QlULQJVOLYHW&#3; XSSGHODW&#3; Sn&#3; VHNWRUHU&#15;&#3; WXVHQWDO&#3; RFK SURFHQWDQGHO&#3; VDPW&#3; WRWDOW&#3; DQWDO&#3; V\VVHOVDWWD&#15;&#3; WXVHQWDO&#15;&#3; &#20;&#28;&#27;&#19;&#15;&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#3; RFK &#20;&#28;&#28;&#25;&#17;

1lULQJVOLYVVHNWRU &#20;&#28;&#27;&#19; &#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#28;&#28;&#25;

$QWDO &#8; $QWDO &#8; $QWDO &#8;

Kunskapsintensiv Industri

473=16 432=14 373 14

Tjænster

400=13 548=18 593 22

Kapitalintensiv Industri

218 7 170 6 135 5

Tjænster

333=11 363=12 335 12

Arbetsintensiv Industri

360=12 335=11 277 10

Tjænster

924=31 970=32 814 30

ávrig verksamhet

264 9 201 7 173 6

Industri, totalt antal 1 051=35

937=31 785 29

Tjænster, totalt antal 1 657=56 1 881=62 1 742 65

Totalt antal sysselsatta 2 972

3 019

2 700

$QP&#29; (Q&#3;PHU&#3;GHWDOMHUDG&#3;VDPPDQVWlOOQLQJ&#3;|YHU&#3;V\VVHOVlWWQLQJHQ&#3;L&#3;VHNWRUHUQD&#3;VDPW&#3;L&#3;GH ROLND&#3;GHOVHNWRUHUQD&#3;I|U&#3;SHULRGHQ&#3;&#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3;nWHUILQQV&#3;L&#3;DSSHQGL[&#3;%&#15;&#3;WDEHOO&#3;%&#21;&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#3;RFK&#3;187(.&#17;

Sysselsättningsförändringarna varierar givetvis också inom de olika sektorerna. Inom den kunskapsintensiva industrin ökade sysselsättningen inom delsektorerna läkemedels- och instrumentindustrin. Bland de kunskapsintensiva tjänstesektorerna ökade sysselsättningen inom samtliga delsektorer med undantag av finansiella tjänster. Inom övriga delsektorer minskade sysselsättningen.

Utifrån ovanstående analys kan vi konstatera att strukturomvandlingen påverkat sysselsättningsstrukturen i mindre utsträckning än produktionsstrukturen. Det är dock tydligt att riktningen är densamma i det att kunskapsintensiva sektorer får en allt större betydelse.

Att industrin minskat sin sysselsättning i högre utsträckning är tjänstesektorerna kan delvis förklaras av att det är lättare för industriföretag att effektivisera produktionen genom investeringar i maskiner. En

annan tendens är att allt fler industriföretag koncentrerar sig på kärnverksamheten. Mindre strategisk verksamhet kan läggas som uppdrag till olika leverantörer och konsulter inom tjänstesektorn, så kallad

outsourcing =eller så kan denna verksamhet drivas vidare i nya

självständiga bolag. Antalet arbetade timmar per sysselsatt har också ökat mer inom industrin än i tjänsteföretagen under perioden, vilket innebär att minskningen i arbetsinsats inte är lika stor som sysselsättningsminskningen antyder, se tabell 2.4.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#23; cUOLJ&#3; SURFHQWXHOO&#3; I|UlQGULQJ&#3; DY&#3; DQWDO&#3; DUEHWDGH&#3; WLPPDU&#15;&#3; DQWDO V\VVHOVDWWD&#3; RFK&#3; DQWDO&#3; WLPPDU&#3; SHU&#3; V\VVHOVDWW&#3; VDPW&#3; DQWDO&#3; DUEHWDGH WLPPDU&#3;SHU&#3;V\VVHOVDWW&#3;nU&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#25;&#15;&#3;HIWHU&#3;QlULQJVOLYVVHNWRU&#17;

1lULQJVOLYVVHNWRU cUOLJ&#3;SURFHQWXHOO&#3;I|UlQGULQJ&#15;

&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;

$QWDO&#3;WLPPDU&#3;SHU

V\VVHOVDWW

$QWDO DUEHWDGH

WLPPDU

$QWDO V\VVHO&#16;

VDWWD

$QWDO

WLPPDU

SHU V\VVHOVDWW &#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#28;&#28;&#25;

Kunskapsintensiv Iindustri

-1,0 -2,4 2,6 1 442=1 683

Tjænster

2,4 1,3 1,1 1 492=1 592

Kapitalintensiv Industri

-3,0 -3,8 0,8 1 526=1 599

Tjænster

-1,3 -1,3 0,1 1 728=1 737

Arbetsintensiv Industri

-1,6 -3,1 1,5 1 458=1 596

Tjænster

-2,5 -2,9 0,4 1 610=1 654

ávrig verksamhet

-2,3 -2,5 0,2 1 505=1 523

Hela næringslivet

-1,1 -1,9 1,1

&#20;&#3;&#24;&#22;&#26; &#20;&#3;&#25;&#22;&#26;

$QP&#29; (Q&#3; PHU&#3; GHWDOMHUDG&#3; VDPPDQVWlOOQLQJ&#3; |YHU&#3; DQWDOHW&#3; DUEHWDGH&#3; WLPPDU&#3; L&#3; VHNWRUHUQD VDPW&#3; L&#3; GH&#3; ROLND&#3; GHOVHNWRUHUQD&#3; I|U&#3; SHULRGHQ&#3; &#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3; nWHUILQQV&#3; L&#3; DSSHQGL[&#3; %&#15; WDEHOO&#3;%&#24;&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#17;

Den genomsnittliga utbildningsnivån hos de sysselsatta stiger

Vi har konstaterat att produktionen inom näringslivet stigit samtidigt som sysselsättningen minskat. Frågan är om näringslivet har ändrat kompetensstrukturen bland de sysselsatta, det vill säga om låg- och högutbildad personal påverkats i samma utsträckning av den minskade sysselsättningen. Enligt tabell 2.516 har näringslivet i första hand minskat antalet sysselsatta med låg utbildning. Antalet sysselsatta med grund- och gymnasieskola som högsta formella utbildning minskade i genomsnitt

38

med ungefär tolv respektive sju procent per år mellan 1990 och 1993. Antalet högutbildade minskade i betydligt lägre grad under perioden. Ser vi till utvecklingen efter de akuta krisåren 1991 och 1992 kan vi konstatera att den procentuella ökningen av antalet högutbildade var markant samtidigt som sysselsättningsförändringen för lägre utbildade var mindre gynnsam. Den procentuella förändringen av antalet sysselsatta med grundskoleutbildning var fortsatt negativ medan sysselsättningsökningen för gymnasieutbildade var positiv, dock var den procentuella ökningen störst för de högre utbildade. Mellan 1990 och 1993 minskade de kunskaps- och kapitalintensiva sektorerna inte antalet sysselsatta med grundskola som högsta utbildning lika mycket som de arbetsintensiva sektorerna. Detsamma gäller även för gymnasieutbildad arbetskraft. De arbetsintensiva sektorerna samt den övriga sektorn uppvisar också stora minskningar av arbetskraft med högre utbildning. Det är endast i den kunskapsintensiva tjänstesektorn som sysselsättningen för grundskoleutbildade ökat mellan 1993 och 1995. Sysselsatta med kortare eftergymnasiala utbildningar har ökat mycket kraftigt.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#24; 6\VVHOVDWWD&#3;L&#3;QlULQJVOLYHW&#3;HIWHU&#3;K|JVWD&#3;XWELOGQLQJVQLYn&#3;RFK&#3;VHNWRU&#15;&#3;nUOLJ SURFHQWXHOO&#3;I|UlQGULQJ&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#28;&#22;&#3;UHVSHNWLYH&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#16;&#28;&#24;&#17;

(IWHUJ\PQDVLDO&#3;XWELOGQLQJ

*UXQGVNROD *\PQDVLXP &#31;&#3;&#22;&#3;nU

≥

&#22;&#3;nU

1lULQJVOLYVVHNWRU &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#28;&#22;&#16;&#28;&#24; &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#28;&#22;&#16;&#28;&#24; &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#28;&#22;&#16;&#28;&#24; &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#28;&#22;&#16;&#28;&#24;

Kunskapsintensiv Industri -11,8=-0,5=-7,6 4,5=-1,0 9,3= 0,2 5,1 Tjænster -10,1 1,7=-3,2 4,2 2,5 8,6=-1,2 5,8

Kapitalintensiv Industri -8,7=-1,1=-4,6 2,8 2,0 4,6= 1,6 0,2 Tjænster -9,5=-1,3=-4,1 0,2=-0,5 2,9= 0,0 2,2

Arbetsintensiv Industri -14,4=-0,2=-11,8 5,8=-7,0 7,6=-8,2 4,4 Tjænster -12,8=-0,8=-6,8 3,0=-1,4 6,2=-4,4 3,1

ávrig verksamhet.=-14,1=-2,9=-7,1 0,9=-4,7 2,1=-9,2 2,4

Hela næringslivet -12,2=-0,6=-6,5 3,2=-0,2 7,0=-1,8 4,8

.lOOD&#29; 187(.&#15;&#3;XWELOGQLQJVGDWDEDVHQ&#17;

Vi kan konstatera att näringslivets djupa svacka i början av 1990-talet, med åtföljande sysselsättningsminskning, främst drabbade sysselsatta med låg utbildningsnivå. Samtidigt var det främst de högre utbildade som gynnades av sysselsättningsökningarna som följde efter 1993. Den här

utvecklingen medför att den genomsnittliga utbildningsnivån bland de sysselsatta har ökat. Förändringen i efterfrågan mot en högre utbildad arbetskraft har varit tydlig i alla näringslivssektorer och särskilt i den kunskapsintensiva industrin. Det innebär dels att det sker en strukturomvandling mot kunskapsintensiva verksamheter men också att det sker en förändring inom samtliga sektorer som resulterar i en högre genomsnittlig utbildningsnivå. Den högre utbildningsnivån är viktig för näringslivets utveckling eftersom ökad kompetens ger bättre förutsättningar att möta omvärldsförändringar och förnya produktionen.17

Förändringen i efterfrågan mot högre utbildad arbetskraft märks i olika omfattning inom flertalet OECD-länder sedan länge.18 I Sverige kom denna strukturella förändring först i samband med den djupa krisen 1991 och 1992. Detta tyder på att institutionella förhållanden som är specifika för Sverige har fördröjt en utveckling som pågått i omvärlden under den senaste tioårsperioden. Exempelvis har Sverige försökt upprätthålla en hög sysselsättning genom devalveringar som minskade omvandlingstrycket i näringslivet och därmed medförde lägre krav på arbetskraften19. År 1995 hade 27 procent av de sysselsatta i näringslivet grundskola som högsta utbildningsnivå, 57 procent gymnasieskola och åtta procent hade kortare eftergymnasial och åtta procent hade en längre eftergymnasial utbildning.20

Trots att de högutbildade fortfarande representerar en relativt liten andel av de sysselsatta har vi valt att främst koncentrera den följande analysen till denna delgrupp. Anledningen till detta angreppssätt är att utvecklingen visar ett tydligt skifte mot en högre efterfrågan på denna arbetskraft.

Med hjälp av de två första kolumnerna i tabell 2.6 kan vi utläsa att de högutbildades andel av sysselsättningen i näringslivet ökade med 1,7 procentenheter mellan 1990 och 1995. Med högutbildad avser vi i detta avsnitt individer med tre års universitetsutbildning. Det framgår tydligt att andelen har ökat inom samtliga sektorer. Det rör sig dock om relativt små förändringar. I den tredje kolumnen redovisas hur stocken av högutbildade i Sverige fördelades sektorsvis 1995. Över hälften av de högutbildade, drygt 54 procent sysselsattes inom kunskapsintensiva tjänster och ytterligare ungefär 17 procent inom kunskapsintensiv industri, vilket innebär att de kunskapsintensiva sektorerna tillsammans sysselsatte drygt 70 procent av de högutbildade. I kolumn fyra och fem anges den procentuella förändringen av högutbildade respektive den totala sysselsättningsförändringen. Sysselsättning inom näringslivet hade

17 Strukturförändringen förklaras delvis av två andra faktorer. Den ena är att konjunkturförloppet i allmänhet innebär att lägre utbildade efterfrågas senare i konjunkturen än högre utbildade i den omfattning som lägre utbildning också innebär lägre marginalproduktivitet. Den andra faktorn är kohorteffekten, det vill säga att många av de lägre utbildade är äldre och delar av sysselsättningsminskningen kan därför förklaras av ålderspensionering. Märk väl att en ökad omfattning av förtidpensionering av dessa äldre är ett uttryck för strukturförändringen i efterfrågan.18 Se till exempel

7HFKQRORJ\&#15;&#3;3URGXFWLYLW\&#3;DQG&#3;-RE&#3;&UHDWLRQ, OECD, 1996 sid 80ff.

19 Se resonemang i till exempel Lundberg ”Utbildning och internationell specialisering i svensk industri” Ekonomisk Debatt nr 8 1992.20 Se Appendix C.

40

1995 sjunkit till 90 procent av nivån 1990. Utvecklingen för de högutbildade har däremot varit positiv och dess andel av sysselsättningen steg med 15 procent. Den kapitalintensiva industrin är dock ett undantag och en viss minskning av andelen högre utbildade har skett. Det blir därmed tydligt att andelen högutbildade av de sysselsatta har ökat inom näringslivet. Den kraftigaste ökningen finner vi inom kunskapsintensiva verksamheter samt inom kapitalintensiva tjänster. En bidragande förklaring till den högre andelen högutbildade bland de sysselsatta kan vara de utbildningssatsningar som har lett till ett större utbud av högutbildade. Den sjätte kolumen visar den procentuella förändringen av produktionen, mätt som förädlingsvärdet, under den studerade perioden.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#25; $QGHOHQ&#3; K|JXWELOGDGH&#3; DY&#3; WRWDOW&#3; DQWDO&#3; V\VVHOVDWWD&#3; UHVSHNWLYH&#3; VHNWRU &#20;&#28;&#28;&#19;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#17;&#3; )|UGHOQLQJHQ&#3; DY&#3; DQWDOHW&#3; K|JXWELOGDGH&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#3; VDPW I|UGHOQLQJ&#3; DY&#3; WRWDOW&#3; DQWDO&#3; K|JXWELOGDGH&#3; VHNWRUVYLV&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#3; VDPW&#3; nUOLJ SURFHQWXHOO&#3; I|UlQGULQJ&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#24;&#15;&#3; I|UlQGULQJ&#3; L&#3; WRWDO&#3; V\VVHOVlWWQLQJ RFK&#3;I|UlGOLQJVYlUGH&#3;&#11;)9&#12;&#3;VHNWRUVYLV&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#24;&#17;&#3;3URFHQW&#17;

1lULQJVOLYVVHNWRU +|JXWELOGDGHV

DQGHO

DY&#3;V\VVHOVDWWD&#3;L

UHVS&#3;VHNWRU

)|UGHOQLQJ

DY&#3;K|J&#16; XWELOGDGH VHNWRUVYLV cUOLJ&#3;I|UlQGULQJ&#3;&#28;&#19;&#16;&#28;&#24;&#3;&#11;&#8;&#12;

1990=1995 1995

Antal

högutbildade

Antal

syssel-

satta

Förædlings--

værde

Kunskapsintensiv Industri 7,0 9,5 17,1 3,0 -2,7 6,3 Tjænster 17,5=19,3 54,1 3,2 1,2 2,7

Kapitalintensiv Industri 3,7 4,4 2,9 -0,8 -4,6 1,6 Tjænster 3,2 4,0 6,5 3,0 -1,4 1,2

Arbetsintensiv Industri 2,0 2,5 3,3 0,2 -3,4 0,0 Tjænster 2,8 3,3 13,0 0,0 -3,4 -0,8

ávrig verksamhet 3,2 3,6 3,1 0,0 -2,1 0,0

Hela næringslivet 5,9 7,6 100 2,8 -2,1 1,6

$QP&#29; )|UlGOLQJVYlUGH&#3;L&#3;&#20;&#28;&#28;&#20;&#3;nUV&#3;SULVHU&#17; $QP&#29; &#3;0HG&#3;K|JXWELOGDG&#3;DYVHV&#3;LQGLYLGHU&#3;PHG&#3;WUH&#3;nUV&#3;XQLYHUVLWHWVXWELOGQLQJ&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#3;RFK&#3;187(.&#15;&#3;XWELOGQLQJVGDWDEDVHQ&#17;

Vi har konstaterat att andelen högutbildade bland de sysselsatta har ökat. Om vi jämför med produktionsutvecklingen, mätt som förädlingsvärde, finner vi att ökningen av andelen högutbildade är större än ökningen i

produktionen i de flesta sektorer. De kunskapsintensiva och kapitalintensiva industrisektorerna uppvisar dock ett avvikande mönster och andelen högutbildade har stigit mindre än produktionen i dessa sektorer. En förklaring till detta kan vara att arbetsproduktiviteten21 ökat av andra orsaker än just kompetenstillskott i form av högutbildade. Det kan exempelvis ha skett genom teknisk utveckling, genom att kompetensen hos de sysselsatta utnyttjats bättre, genom organisationsförbättringar eller genom att sektorns företagsstruktur förändrats, och därmed också sektorns genomsnittliga kompetenskrav. Att andelen högutbildade ökat mer än produktionen i de andra sektorerna kan tyda på att dessa behövt anpassa sig till förändrade kompetenskrav med anledning av den tekniska utvecklingen, men att detta inte avspeglats på produktionstillväxten ännu.

En diskussion över tänkbara förklaringar till den strukturella förändringen i efterfrågan mot högre utbildad arbetskraft som nämndes ovan har pågått under 1990-talet.22 Det finns i huvudsak två förklaringsmodeller till att den minskade sysselsättningen främst drabbat de lågutbildade.

En av förklaringsmodellerna diskuterar teknisk utveckling och utgår från det faktum att den ökade akademikerintensiteten kan påvisas i alla sektorer och inte enbart i vissa.23 Denna förklaringsmodell betonar betydelsen av ny teknik som förväntas gynna framförallt de högutbildade och vara negativ i synnerhet för äldre med låg utbildning. Tre argument brukar framföras. Det första är att arbetskraft med högre utbildning lättare anpassar sig till nya tekniska förhållanden, det andra är att arbetsuppgifter förknippade med lägre utbildning ofta utgörs av enkla repetitiva moment, vilka är de första som ersätts av maskiner. Slutligen är det tredje argumentet att datorteknologin ökar produktiviteten mer för högre än för lägre utbildade. Mot dessa tre argument kan framförs att ny teknik ofta medför att avancerade uppgifter som tidigare enbart utfördes av ”specialister” nu lätt kan utföras av ”icke-specialister”.

Den andra förklaringsmodellen till att den minskade sysselsättningen främst drabbat de lågutbildade utgår från förhållandet att världshandeln har liberaliserats sedan mitten på 1970-talet när GATT-rundorna, som sedermera lett till bildandet av WTO (World Trade Organisation), kom igång. En friare handel leder enligt handelsteorin till att tidigare skyddade sektorer får konkurrens från länder som har komparativa fördelar i produktionen av liknande varor. En del inom denna förklaringsmodell tar upp effekterna av den ökade specialiseringen mellan länder och den därmed utökade handeln med insatsvaror.24 Framförallt har vissa delar av varuproduktionen flyttats till låglöneländer. En aspekt av denna förklaringsmodell är att den allt mer ökande specialiseringen i

21 För en närmare beskrivning av arbetsproduktivitet, se avsnittet "Gynnsam utveckling av arbetsproduktivitet".22 Exempel på den akademiska diskussionen återfinnes till exempel i

-RXUQDO&#3;RI&#3;(FRQRPLF

3HUVSHFWLYHV vol 11 nr 2 1997.

23 Se till exempel diskussion i anslutning till tabell 4.5, sid 87,

7HFKQRORJ\&#15;&#3;3URGXFWLYLW\

DQG&#3;-RE&#3;&UHDWLRQ&#15; OECD 1996.

42

produktionen innebär att handeln med insatsvaror har ökat. Detta har medfört att företag i de industrialiserade länderna, som tidigare själva producerade de flesta insatsvarorna till slutprodukten, nu i stället importerar vissa insatsvaror från länder som kan producera dessa till lägre pris. Det medför att denna del av den inhemska insatsproduktionen konkurreras ut och att de som tidigare producerade dessa insatsvaror, ofta lågutbildade, förlorar sina arbeten.

Resonemangen i båda förklaringsmodellerna understryker att framtida utveckling av produktivitet och välfärd grundar sig på förmågan att ta till sig och anpassa sig till förändringar inom både teknik och marknader. Därför är också utbildning och vidareutveckling av kompetens nyckelkomponenter för både företag och det övriga samhället.

Gynnsam utveckling av arbetsproduktivitet

Produktivitet är ett mått som relaterar mängden insatsfaktorer till produktionen av varor och tjänster. En ökad produktivitet innebär en större produktion med samma mängd insatsvaror. En ökad produktion leder till högre inkomster om den kan avsättas på marknaden. Ökad produktivitet innebär på samma sätt att en given produktion kan genomföras med mindre resursinsatser. I detta fall erhålls högre lönsamhet som i sin tur kan användas till investeringar i samma eller andra sektorer eller till konsumtion och därmed ökad produktion i andra sektorer. Den ökade produktiviteten innebär alltså ekonomisk tillväxt oavsett vilken form den antar. Ökad produktivitet är därför en grundläggande förutsättning för vår förmåga att öka välståndet.

Högre produktion förklaras av ökad produktivitet

Det vanligaste produktivitetsmåttet är arbetsproduktivitet, som definieras som mängden produktion per arbetskraftsinsats. Arbetsproduktivitet är med andra ord ett partiellt mått på produktivitet eftersom det endast tar hänsyn till insatsfaktorn arbetskraft och inte till övriga insatsfaktorer. Detta innebär att måttet arbetsproduktivitet överskattar arbetskraftens bidrag till produktiviteten. Arbetsproduktivitet är emellertid enkelt att beräkna vilket förklarar den stora användningen av detta mått.

Vi har tidigare konstaterat att produktionen i näringslivet under 1990talets första hälft har ökat samtidigt som sysselsättningen minskat. Per definition ökar arbetsproduktiviteten om sysselsättningen sjunker samtidigt som produktionen är konstant. I diagram 2.2 återges utvecklingen av arbetsproduktiviteten i näringslivet för perioden 1980 till 1996, mätt som förädlingsvärdet per timme. Eftersom arbetsproduktivitet inbegriper effekten av flera insatsfaktorer så måste kurvorna tolkas mer kvalitativt än kvantitativt. Det intressanta är således i vilken omfattning arbetsproduktiviteten förändras snarare än vilken nivå den ligger på. Arbetsproduktiviteten ökade snabbt efter devalveringarna i början av 1980-talet men ökningstakten avtog efterhand för att nästan helt avstanna omkring 1990. I samband med deprecieringen av valutan 1992 ökade arbetsproduktiviteten i alla sektorer men mest inom industrin.

Ökningstakten var störst inom den exportinriktade kunskapsintensiva industrin och särskilt för teleprodukter och läkemedel. En ökad exportefterfrågan i kombination med deprecieringens prisfördelar på exportmarknaderna innebar att produktionen ökade. Detta tillsammans med personalnedskärningar och effektiviseringar i form av modernare maskiner bidrog till den högre arbetsproduktiviteten. Även inom den kapitalintensiva industrin, särskilt stålindustrin, ökade arbetsproduktiviteten kraftigt, främst till följd av rationaliseringar.

'LDJUDP&#3;&#21;&#17;&#21; $UEHWVSURGXNWLYLWHW&#3;&#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3;L&#3;ROLND&#3;QlULQJVOLYVJUHQDU&#17;&#3;)|UlGOLQJV&#16; YlUGH&#3;SHU&#3;WLPPH&#17;&#3;,QGH[&#3;&#20;&#28;&#27;&#19; &#20;&#19;&#19;&#17;

&#28;&#20; &#21;&#20;&#20; &#21;&#22;&#20; &#21;&#24;&#20; &#21;&#26;&#20; &#21;&#28;&#20; &#22;&#20;&#20;

&#28;&#20; &#28;&#21; &#28;&#22; &#28;&#23; &#28;&#24; &#28;&#25; &#28;&#26; &#28;&#27; &#28;&#28; &#28;&#29; &#29;&#20; &#29;&#21; &#29;&#22; &#29;&#23; &#29;&#24; &#29;&#25; &#29;&#26;

/ETMXEPMRXIRWMZ&#2;MRHYWXVM /ETMXEPMRXIRWMZ&#2;¶ZVMK&#2;ZIVOWEQLIX /YRWOETWMRXIRWMZ&#2;MRHYWXVM %VFIXWMRXIRWMZ&#2;MRHYWXVM %VFIXWMRXIRWMZE&#2;XNÆRWXIV /ETMXEPMRXIRWMZE&#2;XNÆRWXIV /YRWOETWMRXIRWMZE&#2;XNÆRWXIV

$QP&#29; (Q&#3;PHU&#3;GHWDOMHUDG&#3;VDPPDQVWlOOQLQJ&#3;|YHU&#3;DUEHWVSURGXNWLYLWHWHQ&#3;L&#3;VHNWRUHUQD&#3;VDPW L&#3; GH&#3; ROLND&#3; GHOVHNWRUHUQD&#3; I|U&#3; SHULRGHQ&#3; &#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3; nWHUILQQV&#3; L&#3; DSSHQGL[&#3; %&#15;&#3; WDEHOO %&#23;&#17;&#3;'DWD&#3;lU&#3;L&#3;&#20;&#28;&#28;&#20;&#3;nUV&#3;SULVHU&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;187(.&#17;

Under 1990-talet har antalet arbetade timmar per sysselsatt ökat vilket borde ha inverkat negativt på arbetsproduktiviteten om sysselsättningen varit konstant. Statistiken visar dock att det totala antalet arbetade timmar har sjunkit i och med den minskade sysselsättningen.25 Orsakerna är

44

bland annat minskad frånvaro, delvis med anledning av förändringar i sjukförsäkringarna,26 och ökat övertidsuttag.

Som nämndes ovan är arbetsproduktivitet ett partiellt produktivitetsmått. Det är därför nödvändigt att närmare studera utvecklingen av andra insatsfaktorer som också påverkar förädlingsvärdet. Teknisk utveckling är en betydelsefull sådan insatsfaktor, eftersom denna ofta är knuten till investeringar i realkapital i form av maskiner och anläggningar. Uppgifter på investeringar finns dock inte för hela näringslivet. I diagram 2.3 återges investeringskvoten, mätt som bruttoinvesteringar i procent av förädlingsvärdet, för industrisektorerna för perioden 1990-1996. Det är endast kapitalintensiv industri som ökat investeringskvoten i någon större omfattning under perioden. Investeringskvoten i denna sektor har dock varierat med lågkonjunkturen och de höga realräntorna vilket är att vänta med tanke på den stora andel som kapitalkostnaderna utgör av de totala kostnaderna i denna sektor. Den kunskapsintensiva sektorn har ökat investeringskvoten under slutet av perioden men nivån 1996 var endast något högre än 1990.

'LDJUDP&#3;&#21;&#17;&#22; ,QGXVWULQV&#3; EUXWWRLQYHVWHULQJDU&#3; L&#3; SURFHQW&#3; DY&#3; I|UlGOLQJVYlUGH &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#17;

0 5 10 15 20 25 30 35

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996

Kapitalintensiv industri

Kunskapsintensiv industri

Arbetsintensiv industri

.lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#17;

Industrins bruttoinvesteringar har stigit sedan bottenåren 1992/1993 och nivån i absoluta tal var betydligt högre 1996 än 1990. Den

%UXN&#3; RFK&#3; PLVVEUXN&#3; DY

kunskapsintensiva industrin stod 1996 för 43 procent av investeringarna, kapitalintensiv industri för 39 procent och arbetsintensiv industri för resterande 18 procent.27En annan viktig faktor som har inflytande på förädlingvärdet är utvecklingen av nya produkter. Investeringar i forskning och utveckling, FoU, är därför strategiskt betydelsefulla och utgör en viktig del för den långsiktiga utvecklingen av näringslivet. Sverige satsar internationellt sett en stor andel av BNP på FoU.28 Företagssektorn svarade 1995 för cirka 63 procent av FoU-utgifterna och av detta stod industrin för cirka 85 procent.29 Kunskapsintensiv industri dominerade med cirka 90 procent av industrins FoU-utgifter och av antalet utförda FoU-årsverken med en något mindre andel. Industrins FoU-intensitet (FoU-utgifter i procent av förädlingsvärde) ökade mellan åren 1991-1993. Industrin drog alltså inte ned dessa utgifter i samma utsträckning som produktionen. Åren 1993-1995 ökade FoU-utgifterna snabbare än produktionen och motsvarade 24 procent av förädlingsvärdet 1995. FoU-utgifterna ökade mer i tjänstenäringarna än i industrin dessa år, delvis beroende på att industrin i större utsträckning köpte FoU-tjänster från företag i tjänstesektorn.

Förbættrad lönsamhet inom industrin

Lönsamhet är en central förutsättning för tillväxt och förnyelse. Vinsterna som uppstår används som en finansieringskälla och fungerar som ett incitament för individer att driva verksamhet. Teknisk utveckling, investeringar, produktförnyelser och marknadsförändringar leder till att näringslivets produktivitet och lönsamhet blir ojämnt fördelad. Vanligen har de industrier som arbetar med teknisk utveckling, marknadsanpassade produkter, modern och kapitalintensiv produktionsutrustning samt har god kompetens och flexibilitet också hög produktivitet och lönsamhet. Samtidigt finns det som regel arbetsställen med föråldrade produkter, omodernt, nedslitet eller inflexibelt produktionssystem som har låg lönsamhet. Detta är normalt i en marknadsekonomi. Spännvidden mellan dessa grupper är stor. Denna spännvidd är också en av de viktigaste förklaringarna till en strukturomvandling som innebär att föråldrade verksamheter läggs ner och att investeringar i bättre teknik, högre kompetens och nya produkter genomförs. Ju snabbare resurser kan flyttas från lågproduktiva till högproduktiva branscher och ju mer koncentrerad industrin är till branscher med snabb produktivitetstillväxt, desto snabbare växer industrins genomsnittliga produktivitet.

27 Enligt SCB Nationalräkenskaper.28 År 1995 motsvarade de totala utgifterna för FoU utförd i Sverige 3,6 procent av BNP. FoU-resurserna i Sverige är starkt koncentrerade till å ena sidan ett relativt litet antal stora multinationella industrikoncerner och å andra sidan till universitet och högskolor. SCB U14 SM 9701.29 FoU-utgifter avser både investeringskostnader och driftkostnader. SCB U14 SM 9701.

46

Ökad lönsamhet inom samtliga industrisektorer

Ett mått på lönsamhet är bruttovinst.30 För att kunna beskriva lönsamheten i de tre industrisektorerna studerar vi hur stor andel av de sysselsatta som finns i arbetsställen i olika bruttovinstklasser.

&#23;&#21;

Kapitalintensiv industri har en jämförelsevis större andel sysselsatta i arbetsställen med höga bruttovinstandelar än arbets- och kunskapsintensiv industri, vilket kan förklaras av att den kapitalintensiva industrin har betydligt lägre andel personalkostnader än andra industrier. Den kapitalintensiva industrin måste dessutom, generellt sett, ha en högre bruttovinstandel än de andra industrierna för att kunna täcka de relativt sett högre kapitalkostnaderna.

Hur har då bruttovinsten utvecklats under 1990-talet? Det är tydligt att lönsamhetsnivån är betydligt högre under 1995 jämfört med 1990 i de studerade industrisektorerna. Lönsamheten steg i samtliga tre industrisektorer efter 1992 men den kunskapsintensiva industrin ökade mest. 32

En viss andel av de sysselsatta återfinns i arbetsställen som uppvisar en negativ bruttovinst. Men även denna andel minskade under den studerade perioden och utgjorde en mycket liten del av de sysselsatta 1995. En negativ bruttovinst innebär att produktionens rörliga kostnader, inklusive lönekostnader, inte täcks och att risken för utslagning är överhängande om lönsamheten inte förbättras. Om ett arbetsställe ska kunna överleva på sikt måste emellertid bruttovinstandelen vara så stor att också övriga kostnader kan täckas. För de arbetsställen som har problem att täcka sina övriga kostnader kan även små förändringar i inkomster eller utgifter få drastiska konsekvenser.

En sektorsstruktur där lönsamhetsnivån är låg och jämnt fördelad över sektorns arbetsställen innebär att en relativt stor andel skulle påverkas av kostnadsökningar eller intäktsreduktioner. En mer ojämnt fördelad lönsamhetsnivå innebär i stället att sektorn är relativt mindre känslig för förändrade kostnader eller intäkter. Den kunskapsintensiva industrin har en mer ojämn lönsamhetsfördelning än de andra, vilket innebär att de är mindre känsliga för sådana förändringar.

Vi har redan konstaterat att den kunskapsintensiva industrin har haft en starkt positiv lönsamhetsutveckling under den första halvan av 1990-talet. Det är också denna sektor som uppvisar den största skillnaden mellan de mest och de minst lönsamma arbetsställena. Det är ett tecken på att den kunskapsintensiva industrin har en större förnyelsepotential än de andra

30 Bruttovinsten är förädlingsvärdet (försäljningsvärdet minus kostnader för inköp av varor och tjänster) med avdrag för kostnader för personal, inklusive sociala avgifter. Bruttovinsten ska täcka övriga kostnader, exempelvis kapitalkostnader och kostnader för reparationer och underhåll samt också ge en nettovinst.

&#23;&#21;

Källa har varit industristatistiken. Den omfattar näringslivets alla arbetsställen med mer än tio anställda. Arbetsstället är en produktionsenhet och ett företag kan bestå av ett eller flera arbetsställen. Avgående arbetsställen är sådana som har försvunnit ur statistiken. De har antingen lagt ned sin verksamhet eller omklassificerats, exempelvis efter fusioner eller uppköp av annat företag. Bruttovinstandel beräknas som bruttovinsten i procent av förädlingsvärdet.32 En mer omfattande analys återfinns i appendix D.

sektorerna. Den ökade lönsamheten i arbets- respektive kapitalintensiv industri har viss tyngdpunkt bland dem med lägre bruttovinstandelar. Detta betyder att industrierna har blivit något mer sårbara för minskade intäkter eller ökade kostnader, eftersom sådana förändringar skulle påverka en större andel av arbetsställena i respektive industri.

Avgångna arbetsställen var mindre lönsamma

Genom att studera andelen avgångna och tillkommande arbetsställen enligt industristatistiken får vi uppgifter om omsättningen på arbetsställen. Begreppet avgångna arbetsställen omfattar dels arbetsställen som lagts ned men även sådana som köpts upp av andra arbetsställen, eller som av annan anledning omklassificerats. Under perioden 1990-1995 har omsättningen på arbetsställen inom industrin varit betydande. Nästan 40 procent av arbetsställena försvann och något fler tillkom.

&#23;&#23;&#2;

Arbetsställena var förhållandevis små och med hjälp av

tabell 2.7 kan vi se att de avgångnas andel uppgick till 21 procent och de tillkommandes andel till 13 procent av sysselsättningen år 1995.

De arbetsställen som tillkom under den studerade perioden hade en bruttovinstandelsstruktur som liknade de befintliga arbetsställenas inom respektive sektor. Deras tillskott av produktionskapacitet har därför varit begränsat och uppgick mellan 1990 och 1995 till ca 12 procent av produktionen 1995.

Andelen sysselsatta i avgångna arbetsställen i arbetsintensiv industri uppgick till 25 procent, i kapitalintensiv till 21 procent och i kunskapsintensiv till 18 procent. Produktionen, mätt som förädlingsvärdet, hos de avgångna arbetsställena motsvarade en mindre andel av hela industriproduktionen 1995, 12 procent. Det antyder en mycket stark rationalisering i kvarvarande produktion. Förändringarna har varit ojämna under åren och den största andelen arbetsställen försvann mellan 1991 och 1992.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#26; $QWDO&#3; V\VVHOVDWWD&#3; L&#3; DYJnQJQD&#3; RFK&#3; WLOONRPPDQGH&#3; DUEHWVVWlOOHQ&#3; L LQGXVWULQ&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#24;&#3; VDPW&#3; DQWDO&#3; V\VVHOVDWWD&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#3; L&#3; DUEHWVVWlOOHQ&#3; VRP IXQQLWV&#3;KHOD&#3;SHULRGHQ&#17;

,QGXVWULVHNWRU

$QWDO&#3;V\VVHOVDWWD&#3;L&#3;DUEHWVVWlOOHQ&#29;

VRP&#3;IXQQLWV VRP&#3;DYJnWW VRP&#3;WLOONRPPLW KHOD&#3;SHULRGHQ

Arbetsintensiv

247 700

-61 800

32 400

Kapitalintensivi

126 600

-26 300

15 700

Kunskapsintensivi 317 500

-58 500

41 100

Hela industrin

691 800

-146 600

89 200

.lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;LQGXVWULVWDWLVWLN&#17;

48

För att strukturförnyelsen ska bli positiv bör de arbetsställen som försvinner under en period ha både lägre bruttovinstandel och produktivitet än de som lever vidare.

Det framgår att arbetsställen med låg bruttovinstandel har försvunnit i högre utsträckning än arbetsställen med hög bruttovinstandel. Här kan också nämnas att materialet tyder på att avgångna arbetsställen hade betydligt lägre arbetsproduktivitet (förädlingsvärde per sysselsatt) än de befintliga i samma bruttovinstklass, vilket var särskilt markant i de låga klasserna.

Tabell 2.8 återger fördelningen av antalet sysselsatta i avgångna arbetsställen per bruttovinstklass. Tabellen förtydligar att de flesta sysselsatta inom avgångna arbetsställen ligger i de ”låga” bruttovinstklasserna.

7DEHOO&#3;&#21;&#17;&#27; 6\VVHOVDWWD&#3; L&#3; DYJnQJQD&#3; DUEHWVVWlOOHQ&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#24;&#15;&#3; SURFHQWXHOOW&#3; I|UGHODGH&#3; |YHU EUXWWRYLQVWNODVVHU&#17;

,QGXVWUL&#16; VHNWRU &#31; &#16;&#21;&#19; &#16;&#20;&#28;&#16;&#16;&#20;&#20; &#16;&#20;&#19;&#16;&#16;&#20; &#19;&#16;&#28; &#20;&#19;&#16;&#20;&#28; &#21;&#19;&#16;&#21;&#28; &#22;&#19;&#16;&#22;&#28; &#23;&#19;&#16;&#23;&#28; &#24;&#19;&#16;&#24;&#28; &#25;&#19;&#16;&#25;&#28; ! &#26;&#19; 6XPPD

Arbets-Intensiv

18,7 3,6 6,9=13,3=18,4=15,0=12,3 6,6 2,9 1,6=0,8=100

Kapital-Intensiv

19,8 2,8=10,2=9,7 6,4=12,3=18,8 8,1 7,5 2,5=1,9=100

Kunskapsintensiv

18,2 3,4 7,0=13,6=15,7=14,9=10,7 5,8 3,1 1,5=6,1=100

.lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;LQGXVWULVWDWLVWLN&#17;

Sammanfattning

Vi har i det här kapitlet beskrivit det privata näringslivets utveckling med avseende på produktion, sysselsättning och utbildningsstruktur. Vi har också återgett hur arbetsproduktivitet och lönsamhet har förändrats.

Den bild resultaten ger är att strukturomvandlingen under 1990-talets första hälft medfört att kunskapsintensiva sektorer vuxit i betydelse, både avseende förädlingsvärde och sysselsättning. Sysselsättningen har minskat inom alla sektorer mellan 1990 och 1996, utom i den kunskapsintensiva tjänstesektorn. Ytterligare ett resultat är att sysselsättningen av lågutbildad arbetskraft har minskat i större utsträckning inom arbetsintensiva sektorer än inom kunskapsintensiva. Ser man till rekrytering av personal mellan 1993-1995 har den relativa efterfrågan varit större på högre utbildade, även i de arbetsintensiva sektorerna. Detta avspeglar den stora strukturförändring i efterfrågan på arbetskraft som skett under 1990-talet.

Trots sysselsättningsminskningen har produktionen ökat under den första halvan av 1990-talet. Detta gäller framför allt den kunskapsintensiva industrin där arbetsproduktiviteten har ökat kraftigt under perioden.

Lönsamhetsnivåerna är högre år 1995 än 1990 i samtliga industrisektorer. Det är dock tydligt att investeringarna ligger något år efter lönsamhetsutvecklingen. Först år 1995 överstiger investeringskvoten för den kunskapsintensiva industrin 1990 års nivå.

3=Internationella

jæmförelser av svensk konkurrenskraft

I föreliggande kapitel är uppgiften att analysera utvecklingen av Sveriges konkurrenskraft ur olika synvinklar. Detta utgör den andra delen i att skapa en helhetsbild av näringslivsutvecklingen. Konkurrenskraft är inte ett exakt definierat begrepp och kapitlet inleds därför med ett avsnitt som syftar till att ringa in begreppets innebörd. Genomgående i detta kapitlet görs jämförelser med andra länder. Detta innebär dock vissa begränsningar. För det första innebär några av analysernas ambition att det inte finns ett tillräckligt aktuellt datamaterial som man skulle kunna önska. Den andra begränsningen är att det endast finns tillgängliga data för industrin vid vissa av jämförelserna.

Konkurrenskraft

Den ökade internationaliseringen gör att företag idag är mer utsatta för internationell konkurrens än tidigare. Svenska företag konkurrerar om avsättning på de internationella marknaderna samtidigt som konkurrensen från utländska företag på den svenska hemmamarknaden har ökat. För konsumenterna kan detta ses som positivt eftersom det resulterar i ett ökat och varierat utbud som på sikt pressar priserna. För producenterna betyder det att konkurrensen om kunderna hårdnar och att det blir viktigare att varorna produceras mer effektivt. Det innebär att kostnaden för att producera varan blir lägre och att priset därmed kan sänkas eller att pengar kan investeras i ny produktionsteknik eller forskning för nya produkter. En alternativ taktik är att producera varor vars kvalitet eller exklusivitet gör att det går att konkurrera trots ett högre pris.

Konkurrenskraft, förmågan att hävda sig i internationell konkurrens, kan ses på olika sätt. Först och främst beskriver begreppet det enskilda företagets förmåga att konkurrera på sina specifika marknader. Dessutom kan begreppet användas i syfte att illustrera hela branschens betydelse på världsmarknaden. Slutligen kan begreppet åsyfta landets förmåga att erbjuda en attraktiv miljö för att bedriva näringsverksamhet.

I en öppen ekonomi konkurrerar företag både på produktmarknaden och faktormarknaden. På produktmarknaden konkurrerar företagen om försäljning av sina varor och tjänster. Konkurrenskraft på produktmarknaden kan därmed mätas som företagets marknadsandelar. Men

52

eftersom mängden produktionsresurser är begränsad konkurrerar företagen också på faktormarknaden om resurser som arbetskraft och investeringar. I linje med den senare definitionen kan alltså konkurrenskraft definieras i termer av betalningsförmåga för arbetskraft, insatsvaror och investeringar. Ett företag som inte kan betala gällande löner och priser på insatsvaror kan inte i längden fortsätta vara konkurrenskraftigt. De företag eller branscher som uppnår en högre produktivitet än sina konkurrenter ökar däremot sin vinst och har därmed möjlighet att betala mer i konkurrensen om de begränsade resurserna. Detta driver upp löner och priser på insatsvaror, vilket i sin tur försämrar konkurrenskraften för övriga företag och branscher. Resonemanget visar att företags och branschers internationella konkurrenskraft är ett relativt begrepp. För att en bransch skall vara internationellt konkurrenskraftigt är det inte tillräckligt att produktivitet och produktkvalitet är högre än konkurrenterna inom branschen. Om andra branscher är överlägsna i dessa avseenden kommer de, genom faktorpriserna, att bidra till att branschen i fråga förlorar i konkurrenskraft.35

I en liten öppen ekonomi som den svenska bestäms industrins struktur och specialisering ytterst av den internationella konkurrenskraften i olika branscher. Förändringar av industrins internationella konkurrenskraft kan ske genom att nya konkurrenter tillkommer som genom en högre produktivitet kan sätta lägre priser för samma produkter eller skapa bättre produkter, högre kvalitet, till samma pris. Om ett företag inte kan höja produktiviteten eller produkternas exklusivitet i takt med sina konkurrenter kommer dess produkter att bli dyrare eller mindre attraktiva än konkurrenternas. Detta pressar lönsamheten för existerande företag inom branschen och innebär att avkastningen på resurserna blir lägre i dessa branscher. För att ett land skall kunna bibehålla sin konkurrenskraft är det av vikt att produktionsresurserna flyttas till andra företag eller branscher där avkastningen är högre.36 En ökad produktion av varor med högre avkastning gynnar också landet, eftersom vinsterna blir högre och därmed också landets ekonomiska välstånd. Om resurser däremot inte kan förflyttas mellan företag och branscher kommer landets välstånd att sjunka.

Begreppet konkurrenskraft förekommer ofta utan att det exakt framgår på vilket sätt det mätts, eller om det är ett lands, en branschs eller ett företags konkurrenskraft som åsyftas. Företags och branschers konkurrenskraft mäts ofta i form av marknadsandelar. Ett sätt att mäta länders konkurrenskraft är som dess förmåga att sälja exportvaror till ett så högt pris som möjligt och samtidigt köpa importvaror till ett så fördelaktigt pris som möjligt. Om ett land kan höja exportpriset på sina varor relativt importpriset utan att förlora marknadsandelar ökar landets ekonomiska välfärd. Landets medborgare får då tillgång till fler importvaror för samma mängd exportvaror som tidigare. Det är främst

35 Hansson, P & Lundberg, L.

)UnQ&#3;%DVLQGXVWUL&#3;WLOO&#3;K|JWHNQRORJL"&#3;6YHQVN&#3;QlULQJVVWUXNWXU

RFK&#3;VWUXNWXUSROLWLN (1995). SNS Förlag, Stockholm.

36 Se Lundberg, L. ”Utbildning, konkurrenskraft och strukturomandling” s 104 i Bergström, V red. (1996).

$UEHWVPDUNQDG&#3;RFK&#3;&#3;WLOOYl[&#3;W&#16;&#3;7LR&#3;nUV&#3;IRUVNQLQJ&#3;PHG&#3;IDFNHW&#15; FIEF:s

kunskapsintensiva produkter som erfar en snabb efterfrågetillväxt. De tar marknadsandelar från äldre produkter eftersom de är mer utvecklade eller fyller en ny typ av funktion.

Det diskuteras ofta hur kostnadsförändringar påverkar marknadsandelarna. Sådana diskussioner kan vara meningsfulla på kort sikt men de bortser från att det finns andra faktorer än pris och kostnader som påverkar marknadsandelarna på lång sikt. För att företag ska vara konkurrenskraftiga i det längre perspektivet krävs att de kan sätta priser på sina varor som möjliggör ökande marknadsandelar samtidigt som produktionen genererar ett överskott som täcker kostnader för produktutveckling och utbyggnad av produktionskapacitet. Nyinvesteringar medför att produktionen kan ske med en nyare teknik och mer effektiv produktionsapparat än tidigare, vilket innebär att produktiviteten i företag och branscher ökar. En högre produktivitet skapar högre vinster och innebär ökade inkomster i ekonomin. Det ger i sin tur återverkningar på både investeringar och sysselsättning. Genom investeringar kan också möjligheterna att framställa varor med högre kvalitet öka.

En avgörande förutsättning för konkurrenskraftig näringslivsstruktur och produktion är att det finns tillräckliga drivkrafter att bedriva, starta och utveckla produktion. Internationaliseringen innebär att valet av lokalisering av produktion allt mindre baseras på tradition utan istället bygger på företagledningens bedömningar av var produktionsförutsättningarna är mest gynnsamma. Dessa bedömningar grundas på både objektiva och subjektiva faktorer. Hur företagsledare uppfattar ett lands näringsklimat kan därför vara en kompletterande indikator på ett lands konkurrenskraft.

Kvalitet ær ett konkurrensmedel

Med en vid definition av begreppet kvalitet kan man betrakta producenter som säljer varor med hög kvalitet att ha större möjligheter att påverka varans pris än de som säljer varor av lägre kvalitet. Det är därför intressant att studera vilken betydelse kvalitet har för marknadsandelens storlek eftersom det i förlängningen påverkar landets konkurrenskraft.

Produktkvalitet betraktas vanligen ur två olika aspekter. Förbättrad kvalitet kan ses i betydelsen produktutveckling, där en produkt utvecklas och blir bättre men bibehåller sina ursprungliga funktioner. Högre kvalitet kan också uppkomma då innovationer leder till att helt nya produkter med nya funktioner utvecklas. Kvalitetsdimensionen är särskilt viktig inom högteknologisk industri där kvaliteten kan antas vara en mer relevant beslutsvariabel än priset vid inköp. Genom att erbjuda mer avancerade, eller pålitliga, produkter kan ett företag ofta påverka marknadsandelen mer än genom att erbjuda produkter till ett lägre pris. Produktion av högkvalitativa varor skulle då innebära förbättrad konkurrenskraft genom att marknadsandelen kan bibehållas utan att priset behöver sänkas.

Vi kommer här att använda oss av en ganska bred definition av begreppet kvalitet. Med kvalitetsförändring i en bransch menar vi de förändringar i marknadsandelar som inte kan förklaras av förändringar i

54

relativpriser. Analysen genomförs på makronivå, vilket innebär att vi studerar den sammanlagda genomsnittliga utvecklingen inom en bransch. Marknadsandelarna kan alltså förändras i större mån än relativpriset för vissa av verkstadsindustrins delbranscher, eller för vissa företag inom branscherna, än vad dessa beräkningar visar.

Den vida definitionen av kvalitet innebär att även åtgärder som inte fysiskt påverkar produkterna innefattas i måttet på kvalitetsförändringar. Exempel på åtgärder som kan leda till ökade marknadsandelar är förbättrad marknadsföring, ökad tillgänglighet av varan för konsumenterna, mer information om dess egenskaper, ökad användbarhet hos varan, fler reservdelar och serviceverkstäder. Gemensamt för alla dessa åtgärder är att de uppfattas som något värdefullt av konsumenterna. Värdet ligger i att varan antingen får fler betydelsefulla egenskaper till samma pris eller att konsumenterna bedömer att varans förändring mer än väl kompenserar för ett högre pris. I båda fallen uppfattar konsumenterna varans förändring som en kvalitetsökning. Som ett resultat av denna högre värdering av varan från konsumenternas sida kan företaget sälja mer av varan än tidigare och därigenom öka sina marknadsandelar. En ökad kvalitet kan alltså ses som att en produkt får egenskaper som på något sätt är unika och som konsumenterna därför är beredda att betala ett högre pris för.

Sambandet mellan produktivitet och produktkvalitet kan beskrivas enligt följande; om ett företag lyckas producera en vara med högre kvalitet för vilken de kan få ett högre pris, utan att kostnaderna för insatsfaktorerna ökar i motsvarande utsträckning, så har företaget lyckats kombinera en ökad kvalitet med en ökad produktivitet.

Kvalitetsmätning

Eftersom det är svårt att mäta kvalitet finns det få empiriska studier som visar på den verkliga betydelsen av kvalitet för ökad konkurrenskraft. Vi genomför i det följande en skattning av kvalitet och kartlägger vilka länder, som genom ökad kvalitet, har lyckats förbättra sin konkurrenskraft relativt genomsnittet för OECD-länderna. Beräkningarna baseras på marknadsandelar och exportpriser inom den största av tillverkningsindustrins delbranscher, verkstadsindustrin, i 18 av OECDs medlemsländer.

Vi har valt att mäta kvalitetsskillnaderna genom regressionsanalys.37Kvalitetsförändringar i ett lands produkter beräknas genom att jämföra den förändring som skett av branschens marknadsandel med den marknadsandel som branschen hypotetiskt skulle ha haft om endast relativpriserna varit avgörande. Den beräknade marknadsandelen tar hänsyn till ländernas relativpriser samt de landspecifika egenskaper som finns i produktionslandet. Dessa landspecifika egenskaper antas variera över länderna men vara konstanta över tiden. Det antagandet kan synas vara väl starkt. Vi menar dock att även om dessa landspecifika

egenskaper inte är konstanta över tiden, så är förändringarna små över den tidsperiod vi studerar. De effekter som förändringar av de landspecifika egenskaperna får på ländernas marknadsandelar torde då vara i det närmaste försumbara. Som exempel på viktiga landspecifika egenskaper kan bland annat

hemmamarknadens storlek nämnas. Ett stort

land har en större inhemsk konsumtion, vilket innebär att företagen har ökade möjligheter att pressa produktionskostnaderna genom att utnyttja stordriftsfördelar i produktionen. Därigenom ökar också dess möjligheter att bli konkurrenskraftiga på den internationella marknaden och öka exporten. V

arors =utseende =eller =design är en annan egenskap som

varierar mellan länder beroende på att tycke och smak skiljer sig åt. Länderna attraherar

direktinvesteringar i olika utsträckning. Ökar landets

produktionskapacitet ökar också landets förmåga att exportera till andra länder.

Skillnader i tillgèng till exportkredit kan ge upphov till skillnader

i marknadsandelar. Om ett land endast har begränsad tillgång till exportfinansiering jämfört med andra länder kan det innebära högre risker och därmed en något lägre export.38

Produktkvaliteten i verkstadsindustrin minskade mellan 1980 och 1993

Av verkstadsindustrins export från OECD till övriga världen 1980 svarade de fem stora industriländerna Frankrike, Japan, Storbritannien, USA och Tyskland tillsammans för nästan tre fjärdedelar, eller 73 procent. Denna marknadsandel hade 1993 minskat med 4 procentenheter till drygt 69 procent. Svensk verkstadsindustris andel av OECDs export till världen var knappt 2,7 procent 1993 vilket var en minskning med 7 procent från 1980. Trots att exporten ökade från 61 miljarder kronor 1980 till 196 miljarder kronor 1993 i löpande priser minskade alltså svenska produkters andel av världsmarknaden.

I de två första kolumnerna i tabell 3.1 nedan visas verkstadsindustrins marknadsandel 1980 i respektive land samt den faktiska procentuella förändringen i marknadsandelar mellan 1980 och 1993. I den tredje kolumnen redovisas resultaten från beräkningarna av de hypotetiska marknadsandelarna, det vill säga de marknadsandelar som länderna hypotetiskt skulle ha haft givet relativprisutvecklingen mellan 1980 och 1993. I den sista kolumnen redovisas kvalitetsmåttet, vilket beräknas som differensen mellan den faktiska och den hypotetiska marknadsandelsutvecklingen mellan 1980 och 1993. Som nämnts ovan tolkas differensen som den relativa kvalitetsförändringen för branschens varor under tidsperioden. Den relativa kvalitetsförändringen anges i procent per år.

38 I den svenska debatten har det ibland hävdats att små och medelstora företag har svårt att etablera sina produkter på världsmarknaden då de har sämre möjligheter till exportfinansiering än stora företag. Huruvida det är ett fenomen som särskilt har missgynnat svenska företag och därmed svenska marknadsandelar har vi inte haft möjlighet att studera närmare.

56

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#20; 2(&'&#16;OlQGHUQDV&#3; PDUNQDGVDQGHODU&#3; LQRP&#3; YHUNVWDGVLQGXVWULQ&#3; &#20;&#28;&#27;&#19;&#15; GHUDV&#3; IDNWLVND&#3; RFK&#3; K\SRWHWLVND&#3; PDUNQDGVDQGHOVXWYHFNOLQJ&#3; PHOODQ &#20;&#28;&#27;&#19;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3;VDPW&#3;EHUlNQDG&#3;JHQRPVQLWWOLJ&#3;nUOLJ&#3;NYDOLWHWVI|UlQGULQJ &#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;&#17;

/DQG

0DUNQDGVDQGHO

&#20;&#28;&#27;&#19;&#15;&#3;SURFHQW

)DNWLVN SURFHQWXHOO I|UlQGULQJ

&#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;

+\SRWHWLVN

SURFHQWXHOO I|UlQGULQJ

&#20;&#28;&#27;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;

*HQRPVQLWWOLJ

NYDOLWHWV&#16; I|UlQGULQJ&#15;

SURFHQW

Belgien (inkl. Luxemburg)

3,2

5,9

7,5

-0,1

Danmark

1,0

2,7

5,6

-0,2

Finland

0,6

12,4

-2,4

1,1

Frankrike

8,6

8,9

17,7

-0,6

Grekland

0,1

70,9

48,2

1,6

Holland

3,0

-0,1 -18,1

1,3

Italien

6,4

7,8

5,3

0,2

Japan

17,2

-0,7 -25,3

1,8

Kanada

3,6

25,1

-5,8

2,2

Norge

0,5 -10,3

12,8

-1,7

Portugal

0,2 197,8

50,1

10,6

Schweiz

2,8

2,0

15,1

-0,9

Spanien

1,3

75,4

-1,7

5,5

Storbritannien

9,2 -17,0

10,8

-2,0

Sverige

2,9

-6,8

17,7

-1,8

USA

19,1

-7,6 -11,3

0,3

Væsttyskland

19,2

-7,1

3,2

-0,7

ásterrike

1,3

72,0

24,7

3,4

$QP&#29; 3n&#3;JUXQG&#3;DY&#3;DYUXQGQLQJVIHO&#3;VXPPHUDU&#3;LQWH&#3;PDUNQDGVDQGHODUQD&#3;WLOO&#3;&#20;&#19;&#19;&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;67$1&#3;'DWDEDVH&#17;

Enligt våra beräkningar har den relativa kvaliteten på den svenska verkstadsindustrins varor minskat med nära två procent per år. Andra länder som haft en sämre utveckling av marknadsandelarna än de hypotetiska är Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland. Kvaliteten på dessa länders varor har alltså enligt modellen minskat relativt OECD-genomsnittet. Portugal, Spanien och Österrike har ökat sina verkliga marknadsandelar betydligt mer än de hypotetiska under tidsperioden. Detta innebär stora kvalitetsförbättringar. Portugal och Spanien är de överlägset mest framgångsrika länderna vad gäller ökningen av marknadsandelar i verkstadsindustrin, emellertid startade dessa länder från en relativt låg nivå. Då den reella marknadsutvecklingen för dessa länder har varit mycket bättre än den hypotetiska, innebär detta att Portugal och Spanien kraftigt har förbättrat produktkvaliteten inom dessa branscher relativt OECD-genomsnittet. En orsak till denna positiva utveckling kan tänkas ligga i att Spanien och Portugal under perioden blev medlemmar i Europeiska Gemenskapen. Eftersom lönerna i dessa länder varit lägre än den genomsnittliga lönenivån i EG är det troligt att medlemskapet har

stimulerat till omfattande direktinvesteringar som i sin tur bidragit till högre kvalitet i produktionen.

Resultaten av beräkningarna visar att utvecklingen av svensk verkstadsindustris verkliga exportmarknadsandelar har varit lägre än de hypotetiska. Detta resultat tyder på att våra produkter, givet den relativa prisutveckling Sverige har haft under perioden 1980-1993, borde ha varit mer attraktiva på världsmarknaden än vad de i realiteten var. Resultaten indikerar att svenska företag inte har kunnat öka kvaliteten på sina produkter i takt med prisutvecklingen.

Sverige har alltså förlorat marknadsandelar i verkstadsindustrin, trots sänkta eller oförändrade relativpriser. Två allmänna förklaringar till detta kan föras fram. För att kunna vinna marknadsandelar och vara långsiktigt konkurrenskraftig är det en förutsättning att kunna erbjuda en kombination av varor och kringtjänster med en kvalitet som tillfredsställer världsmarknadens efterfrågan. För att generera en hög tillväxt måste dessa varor alltså hålla en hög kvalitet vilket i sin tur genererar ett högt förädlingsvärde.

Totalfaktorproduktiviteten ökade i början av 1990-talet

Ett annat sätt att illustrera Sveriges konkurrenskraft är att jämföra produktivitetsutvecklingen i olika länder. I det följande kommer vi att beskriva utvecklingen av totalfaktorproduktivitet (TFP) mellan 1971 och 1993 i verkstadsindustrin. för Sverige och G7-länderna. Till skillnad från arbetsproduktivitet, som är ett partiellt mått, relaterar TFP produktionsvolymen hos ett företag eller en bransch till utnyttjandet av samtliga insatsfaktorer, det vill säga arbetskraft, kapital, energi med mera.

Det finns flera anledningar till att vi valt att endast diskutera utvecklingen inom verkstadsindustrin. Verkstadsindustrin är den bransch inom tillverkningsindustrin som sysselsätter flest personer. I samtliga länder som ingår i denna produktivitetsjämförelse har verkstadsindustrin mer än dubbelt så många sysselsatta som någon av de andra tillverkningsindustrierna, trots nedskärningarna under senare år. Utvecklingen inom verkstadsindustrin får därmed relativt stort utslag på utvecklingen inom tillverkningsindustrin som helhet. Av de branscher som studerats ska tilläggas att verkstadsindustrin också haft den bästa genomsnittliga produktivitetsutvecklingen.39

Produktivitet kan mätas i absoluta nivåer eller som procentuella förändringar. I litteraturen används begreppet produktivitet oftast synonymt med produktivitetsförändringar. Anledningen till detta är att det är endast om produktiviteten i Sverige ökar snabbare än hos våra konkurrenter som vi kan förvänta oss en ökning av inkomsterna i ekonomin och därmed också i vår levnadsstandard. Vi kommer därför

39 Verkstadsindustrin innefattar branscherna metallvaru-, maskinvaru-, elektro-, transportmedels-, och instrumenttillverkningsindustrin. Den övervägande delen av verkstadsindustrin klassas som kunskapsintensiv industri.

58

fortsättningsvis att använda begreppet

=produktivitet synonymnt med

begreppet

produktivitetsförændringar.

Den metod vi använder oss av för produktivitetsberäkningarna, WIDEmodellen40, är konstruerad så att den dekomponerar produktivitetsutvecklingen i bakomliggande orsaker. Modellen är en så kallad dynamisk modell som mäter industrins efterfrågan på produktionsfaktorer, i detta fall arbetskraft och kapital. Det som är speciellt för modellen är att den kan skilja effekterna av kortsiktiga konjunkturberoende faktorer från långsiktiga trendmässiga. Modellen utgår från att företag agerar för att maximera sin vinst. Vid en konjunkturnedgång får företagen, generellt sett, svårare att sälja sina produkter. Produktionen antas därför minska och reducerar därmed också företagens utnyttjande av tillgänglig produktionskapacitet. Eftersom insatsfaktorerna inte kan minskas i motsvarande utsträckning visar sig detta som en produktivitetsminskning. En sådan produktivitetsminskning är orsakad av förändringar i efterfrågan och inte av förändringar i företagens möjligheter att producera på ett effektivt sätt. Av denna anledning är modellen konstruerad så att den kan skilja mellan den produktivitetsförändring som är en effekt av företagens förändrade kapacitetsutnyttjande eller av förändrade relativpriser i produktionsfaktorerna respektive mer långsiktiga produktivitetsförändringar i form av teknisk utveckling.

Den tekniska utvecklingen kan beskrivas som att investeringar i ny teknik ökar kapaciteten i produktionsanläggningarna och därmed även effektiviteten. Det leder till att produktionen kan bedrivas till lägre kostnader eller att man kan producera varor av högre kvalitet än tidigare. När takten i den tekniska utvecklingen stiger ökar också företagens möjligheter att tillgodogöra sig teknologiska innovationer. Den tekniska utvecklingen får således två effekter. Det uppstår dels en omedelbar effekt i och med stigande effektivitet, dels en dynamisk effekt eftersom anpassningen till nya produktionsmetoder och tillvaratagandet av ny teknologi kan ske i snabbare takt. I det följande kommer vi att visa utvecklingen inom verkstadsindustrin med avseende på totalfaktorproduktiviteten och en av produktivitetens delkomponenter, den tekniska utvecklingen.41 Den tekniska utvecklingen tolkar vi som ett mått på den långsiktigt underliggande produktivitetsutvecklingen, varför vi speciellt kommer att diskutera detta mått.

Teknisk utveckling har lett till ökad produktivitet

I tabellerna 3.2 och 3.3 nedan visas produktiviteten och den tekniska utvecklingen i verkstadsindustrin under perioden 1971-93. Det framgår att Kanada hade den starkaste totalfaktorproduktiviteten i början av 1970talet. Under mitten av 1970-talet passerades dock Kanada av flera länder

40 Walfridson Interrelated Disequilibrium model. Se Walfridson, B. och Hjalmarsson, L. (1991).41 Övriga komponenter som utgör TFP är: kapacitetsutnyttjande, förändrade relativpriser mellan insatsfaktorer samt en felkomponent som fångar upp övriga faktorers påverkan på TFP.

och Japan intog den ledande positionen ända fram till 1990-talets början. Produktiviteten var under perioden 1975-1980 mycket högre i den japanska verkstadsindustrin än i något annat land. En relativt stor del av den höga produktiviteten förklaras av att den tekniska utvecklingen var betydligt snabbare än i de andra länderna. Den tekniska utvecklingen har i sin tur samband med en stark kapacitetstillväxt i japansk industri.43

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#21; 7RWDOIDNWRUSURGXNWLYLWHWHQ&#3; &#11;7)3&#12;&#3; L&#3; YHUNVWDGVLQGXVWULQ&#3; PHOODQ&#3; &#20;&#28;&#26;&#20;&#16; &#20;&#28;&#28;&#22;&#3; L&#3; 6YHULJH&#3; RFK&#3; *&#26;&#16;OlQGHUQD&#17;&#3; cUOLJ&#3; JHQRPVQLWWOLJ&#3; |NQLQJVWDNW&#3; L SURFHQW&#17;

/DQG &#26;&#19;&#16;&#26;&#24; &#26;&#24;&#16;&#27;&#19; &#27;&#19;&#16;&#27;&#24; &#27;&#24;&#16;&#28;&#19; &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#26;&#19;&#16;&#28;&#22;

Japan

-0,49 8,07 4,48 4,17 0,14 3,73

Italien

-1,17 5,15 2,37 3,02 - 2,53

Sverige

2,75 0,34 3,12 0,16 8,17 2,16

Frankrike

3,07 3,23 0,74 2,60 -0,39 2,11

Storbritannien

2,47 -1,43 4,90 2,40 - 2,08

Kanada

3,45 0,43 3,90 -0,51 1,99 1,77

USA

0,00 -0,53 2,25 2,90 4,15 1,61

Tyskland

1,78 2,22 1,32 0,97 -0,12 1,40

$QP&#29; 'DWD&#3; I|U&#3; ,WDOLHQ&#3; VWUlFNHU&#3; VLJ&#3; HQGDVW&#3; IUDP&#3; WLOO&#3; RFK&#3; PHG&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#15;&#3; I|U&#3; 6WRUEULWDQQLHQ HQGDVW&#3;IUDP&#3;WLOO&#3;RFK&#3;PHG&#3;&#20;&#28;&#28;&#20;&#3;RFK&#3;I|U&#3;)UDQNULNH&#3;RFK&#3;7\VNODQG&#3;WLOO&#3;RFK&#3;PHG&#3;&#20;&#28;&#28;&#21;&#17; 'DWD&#3; I|U&#3; .DQDGD&#15;&#3; 86$&#15;&#3; 6YHULJH&#3; RFK&#3; -DSDQ&#3; ILQQV&#3; I|U&#3; KHOD&#3; GHQ&#3; VWXGHUDGH WLGVSHULRGHQ&#17; $QP&#29; $WW&#3;WLGVLQWHUYDOOHQ&#3;E|UMDU&#3;RFK&#3;VOXWDU&#3;PHG&#3;VDPPD&#3;nUWDO&#3;EHURU&#3;Sn&#3;DWW&#3;GHW&#3;U|U&#3;VLJ&#3;RP nUVYLVD&#3;I|UlQGULQJDU&#17; .lOOD&#29; 187(.&#17;

Italien uppvisar också en relativt hög totalfaktorproduktivitet. Landets kapacitetstillväxt var relativt hög mellan 1971-1990. Detta återspeglas i den tekniska utvecklingen som utgjorde den enskilt största delen av produktivitetsökningen även i Italien. Den genomsnittliga utvecklingen har varit lägst i tysk och amerikansk verkstadsindustri, både med avseende på produktivitet och teknisk utveckling. Produktiviteten i kanadensisk verkstadsindustri uppvisade fram till 1990-talet stora likheter med den svenska. Den kanadensiska verkstadsindustrin hade dock sämre teknisk utveckling än den svenska, trots en i genomsnitt högre kapacitetsförnyelse. Storbritanniens verkstadsindustri hade en relativt hög produktivitet under 1980-talet. Likaså var den tekniska utvecklingens bidrag till produktivitetsutvecklingen i brittisk verkstadsindustri relativt hög trots en låg kapacitetstillväxt. Anledningen är förmodligen de strukturrationaliseringar som skedde inom den brittiska tillverkningsindustrin i form av stora nedskärningar av sysselsättningen under perioden.

60

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#22; 'HQ&#3; WHNQLVND&#3; XWYHFNOLQJHQ&#3; L&#3; YHUNVWDGVLQGXVWULQ&#3; PHOODQ&#3; &#20;&#28;&#26;&#20;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3; L 6YHULJH&#3;RFK&#3;*&#26;&#16;OlQGHUQD&#17;&#3;cUOLJ&#3;JHQRPVQLWWOLJ&#3;|NQLQJVWDNW&#3;L&#3;SURFHQW&#17;

/DQG &#26;&#19;&#16;&#26;&#24; &#26;&#24;&#16;&#27;&#19; &#27;&#19;&#16;&#27;&#24; &#27;&#24;&#16;&#28;&#19; &#28;&#19;&#16;&#28;&#22; &#26;&#19;&#16;&#28;&#22;

Japan

6,75 3,33 3,79 3,66 1,86 3,93

Italien

1,74 1,73 3,81 2,98 -2,61

Storbritannien

1,48 0,29 2,63 3,40 -2,04

Frankrike

0,85 2,07 2,74 1,73 1,90 1,90

Sverige

1,26 2,05 1,93 1,29 2,12 1,70

Kanada

1,08 1,11 1,15 1,69 1,02 1,23

Tyskland

1,09 1,02 1,18 1,23 1,25 1,14

USA

1,09 1,43 1,43 0,90 0,68 1,14

$QP&#29; 'DWD&#3; I|U&#3; ,WDOLHQ&#3; VWUlFNHU&#3; VLJ&#3; HQGDVW&#3; IUDP&#3; WLOO&#3; RFK&#3; PHG&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#15;&#3; I|U&#3; 6WRUEULWDQQLHQ HQGDVW&#3;IUDP&#3;WLOO&#3;RFK&#3;PHG&#3;&#20;&#28;&#28;&#20;&#3;RFK&#3;I|U&#3;)UDQNULNH&#3;RFK&#3;7\VNODQG&#3;WLOO&#3;RFK&#3;PHG&#3;&#20;&#28;&#28;&#21;&#17; 'DWD&#3; I|U&#3; .DQDGD&#15;&#3; 86$&#15;&#3; 6YHULJH&#3; RFK&#3; -DSDQ&#3; ILQQV&#3; I|U&#3; KHOD&#3; GHQ&#3; VWXGHUDGH WLGVSHULRGHQ&#17; $QP&#29; $WW&#3;WLGVLQWHUYDOOHQ&#3;E|UMDU&#3;RFK&#3;VOXWDU&#3;PHG&#3;VDPPD&#3;nUWDO&#3;EHURU&#3;Sn&#3;DWW&#3;GHW&#3;U|U&#3;VLJ&#3;RP nUVYLVD&#3;I|UlQGULQJDU .lOOD&#29; 187(.&#17;

I Sverige har produktiviteten varierat kraftigt under perioden. Svängningarna i produktiviteten följer i stort sett konjunkturen och de därmed följande variationerna i kapacitetsutnyttjande. Kraftiga ökningar av produktiviteten märks i samband med de devalveringar av kronan som ägde rum 1976/77 och 1981/82, samt när växelkursen blev flytande 1992. I genomsnitt har produktiviteten i svensk verkstadsindustri en ökningstakt som ligger nära övriga länder fram till 1990-talets början varefter den stiger kraftigt. Produktivitetsökningen under 1990-talet har dock inte främst sin grund i en ökning av produktionen, utan speglar till stor del de nedskärningar som skett i Sverige liksom i Storbritannien. Under perioden 1990-1993 minskade sysselsättningen i svensk verkstadsindustri med 23 procent. Anledningen till att minskningen i sysselsättning visar sig som en produktivitetshöjning är att produktivitetsberäkningar utgår från kostnader för produktionen samt förädlingsvärde. Om kostnaderna för att producera en vara minskar snabbare än förädlingsvärdet på sålda produkter får vi alltså en produktivitetshöjning. Således kan vi få en produktivitetshöjning utan att vi därför får en produktionshöjning.

Den tekniska utvecklingen i Sverige har varit betydligt mer stabil än produktiviteten, men även den har ökat under 1990-talet. Sammantaget ligger den tekniska utvecklingen i Sverige nära genomsnittet för G7länderna. Kapacitetstillväxten har dock varit relativt låg i svensk verkstadsindustri, i genomsnitt 1,71 procent per år. Endast Storbritannien uppvisar en lägre kapacitetstillväxt.

I de två inledande avsnitten har tillgången till data medfört att vi koncentrerat oss på utvecklingen fram till i början på 1990-talet. Sverige har inte uppnått den utveckling av marknadsandelar som relativpriserna indikerat. Det kan diskuteras i vilken omfattning detta beror på låg innovationstakt, är en konsekvens av internationaliseringen som medfört att svenska företag i allt större utsträckning förlägger sin produktion av

varor utanför Sveriges gränser eller på bristande produktivitetsutveckling, framför allt under 1980-talet.

Den relativt snabba tekniska utvecklingen i svensk verkstadsindustri under 1990-talet tyder på att produktiviteten på lite längre sikt skulle kunna fortsätta att ligga runt genomsnittet av de sju största industriländerna (G7). Den kraftiga produktions- och produktivitetstillväxten som skett 1993-94 framför allt inom den kunskapsintensiva delen tyder på att de kan ha skett ett trendbrott under 1990-talet i den svenska verkstadsindustrins tekniska utveckling.

I nästa avsnitt går vi vidare för att se i vilken omfattning den beskrivna utvecklingen i början på 1990-talet avspeglar sig i industriproduktionen och exportutvecklingen fram till 1997 när vi jämför med genomsnittet för OECD-länderna.

Konkurrenskraft jæmfört med OECD

Industriproduktionen i Sverige har utvecklats positivt

I diagram 3.1 visas utvecklingen av industriproduktionen i Sverige jämfört med den genomsnittliga utvecklingen inom EU- och OECDländerna under perioden 1990-1997. Vi kan konstatera att utvecklingen var negativ fram till 1993 då industriproduktionen ökade kraftigt. Sverige hade den lägsta utvecklingstakten fram till 1993 men har därefter upplevt en mer gynnsam produktionsökning än genomsnittet för OECD- och EUländerna. Industriproduktionen i Sverige ökade med 30 procent under den studerade perioden, vilket kan jämföras med att ökningstakten i EU uppgick till 8 procent och i hela OECD-området till 14 procent. Det innebär att utvecklingen har varit starkare i Sverige under senare år och betydligt snabbare än i de flesta andra industriländer. Enstaka länder har visat samma höga produktionsökning som Sverige, exempelvis USA och Finland. Produktionen i Tyskland, inklusive de östra delarna, har i stora drag varit oförändrad.

62

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#20; ,QGXVWULSURGXNWLRQVYRO\PHQ&#15;&#3; PlWW&#3; VRP&#3; I|UlGOLQJVYlUGH&#15;&#3; L&#3; 6YHULJH&#15; (8&#16;&#20;&#24;&#3;RFK&#3;2(&'&#16;OlQGHUQD&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#26;&#17;&#3;,QGH[&#3;&#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#19;&#19;&#17;

&#29;&#20; &#29;&#25; &#21;&#20;&#20; &#21;&#20;&#25; &#21;&#21;&#20; &#21;&#21;&#25; &#21;&#22;&#20; &#21;&#22;&#25; &#21;&#23;&#20;

&#21;&#29;&#29;&#20; &#21;&#29;&#29;&#21; &#21;&#29;&#29;&#22; &#21;&#29;&#29;&#23; &#21;&#29;&#29;&#24; &#21;&#29;&#29;&#25; &#21;&#29;&#29;&#26; &#21;&#29;&#29;&#27;

7ZIVMKI

3)'(&#16; 8SXEPX )9&#16;&#21;&#25;

$QP&#29; 8SSJLIWHU&#3;I|U&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#3;lU&#3;SUHOLPLQlUD&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;4XDUWHUO\&#3;6WDWLVWLFV&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#27;&#17;

Den samlade industriproduktionsökningen i Sverige har, som tidigare nämnts, sin grund i de snabbväxande läkemedels- och teleproduktindustrierna. I digram 3.2 kan vi se att produktionen ökat mer än 300 procent inom industrin för teleprodukter och mer än fördubblats inom industrin för läkemedel under perioden 1990-1997. Om vi bortser ifrån de två snabbväxande delsektorerna uppvisade den resterande industrin en tillväxttakt på nära tre procent. Det kan jämföras med genomsnittet för OECD-länderna som hade en årlig genomsnittlig tillväxt på två procent i industriproduktionen, inklusive de snabbväxande industribranscherna. Bland nära konkurrentländer kan noteras att Finland också haft en mycket snabb produktionstillväxt för de nämnda industrierna.

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#21; ,QGXVWULSURGXNWLRQHQ&#3; L&#3; 6YHULJH&#15;&#3; LQGHODG&#3; L&#3; OlNHPHGHOV&#16;&#3; RFK WHOHSURGXNWLQGXVWUL&#3; VDPW&#3; L&#3; |YULJ&#3; LQGXVWUL&#17;&#3; )|UlGOLQJVYlUGH&#3; L&#3; IDVWD SULVHU&#17;&#3;,QGH[&#3;&#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#19;&#19;&#17;

50 100 150 200 250 300 350

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

Industri för teleprodukter

Industri för läkemedel

Övrig industri

Hela industrin

$QP&#29; 'DWD&#3; ILQQV&#3; HQGDVW&#3; WLOOJlQJOLJD&#3; I|U&#3; KHOD&#3; LQGXVWULQ&#3; I|U&#3; SHULRGHQ&#3; &#20;&#28;&#28;&#25;&#16;&#20;&#28;&#28;&#26;&#3; RFK GHQQD&#3;|NQLQJVWDNW&#3;KDU&#3;GlUI|U&#3;DQWDJLWV&#3;I|U&#3;GH&#3;WUH&#3;LQGXVWULHUQD&#3;I|U&#3;GHQQD&#3;SHULRG&#17; .lOOD&#29; 6&%&#15;&#3;QDWLRQDOUlNHQVNDSHU&#15;&#3;LQGXVWULSURGXNWLRQVLQGH[&#3;&#11;&#20;&#28;&#28;&#25;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#12;&#17;

Exporten har ökat kraftigt

Handeln mellan länder har varit den viktigaste draghjälpen för produktionsökningarna inom industrin. I diagram 3.3 visas att exporten från Sverige har stigit snabbare än den samlade exporten från OECDområdet och snabbare än EU-länder som Tyskland och England. Det kan också nämnas att USA och Finland är två länder som upplevt nästan lika stor exportökning som Sverige under nämnda period.

64

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#22; ([SRUW&#3; DY&#3; YDURU&#3; IUnQ&#3; 6YHULJH&#3; RFK&#3; QnJUD&#3; YLNWLJD&#3; NRQNXUUHQWOlQGHU&#17; /|SDQGH&#3;SULV&#17;&#3;,QGH[&#3;&#20;&#28;&#28;&#19; &#20;&#19;&#19;&#17;

&#28;&#20; &#21;&#20;&#20; &#21;&#22;&#20; &#21;&#24;&#20; &#21;&#26;&#20; &#21;&#28;&#20; &#22;&#20;&#20;

&#21;&#29;&#29;&#20; &#21;&#29;&#29;&#21; &#21;&#29;&#29;&#22; &#21;&#29;&#29;&#23; &#21;&#29;&#29;&#24; &#21;&#29;&#29;&#25; &#21;&#29;&#29;&#26; &#21;&#29;&#29;&#27;

7ZIVMKI

8]WOPERH

9/

3)'(&#16;XSXEPX

$QP&#29; 8SSJLIWHU&#3;I|U&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#3;lU&#3;SUHOLPLQlUD&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;4XDUWHUO\&#3;6WDWLVWLFV&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#27;&#17;

Den kapitalintensiva och den kunskapsintensiva industrin exporterade vardera närmare 60 procent av sin produktion 1996 och den arbetskraftsintensiva industrin knappt 30 procent.44 För att få en indikation på Sveriges relativa konkurrenskraft inom de tre industrisektorerna studerar vi exportgraden, vilken mäts som exportens andel av importen. Det innebär att om exporten och importen är lika stora blir andelen 100. En positiv utveckling av exportgraden kan bero såväl på en minskad import som en ökad export. Under den studerade perioden har både importen och exporten ökat, men exportökningen har varit betydligt större än importökningen.

Som framgår av diagram 3.4 har både den kunskaps- och den kapitalintensiva industrin ett exportöverskott medan den arbetsintensiva industrin redovisar ett exportunderskott. Andelen exportvaror från den arbetsintensiva industrin har dock ökat påtagligt från 1993 och är nästan lika stor som importen 1996. Det kan delvis förklaras av att arbetskraftskostnaderna är ett viktigt konkurrensmedel inom arbetsintensiv produktion eftersom deras varor är relativt priskänsliga. Deprecieringen under 1992 gynnade därför speciellt denna industri. Den kunskapsintensiva industrin, som har det största exportöverskottet, har utvecklats gynnsamt under hela 1990-talet. Den kapitalintensiva industrin, som till ca 40 procent består av den råvarubaserade och

44 Jämförelserna mellan produktion och utrikeshandel är ungefärliga. Dels har handelns varugruppsindelning inte kunnat göras så att den helt motsvarar industriindelningen, dels tenderar produktionsvärdet (här saluvärdet) genom summeringarna över delsektorer att överskattas.

energikrävande massa- och pappersindustrin samt stålindustrin, visade en stabil exportgrad under perioden med undantag från en tydlig toppnotering 1995.

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#23; ([SRUWJUDGHQ&#15;&#3;H[SRUW&#3;L&#3;SURFHQW&#3;DY&#3;LPSRUW&#15;&#3;LQRP&#3;NXQVNDSV&#16;&#15;&#3;NDSLWDO&#16; RFK&#3;DUEHWVLQWHQVLY&#3;LQGXVWUL&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#25;&#17;

60 80 100 120 140 160

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996

Kunskapsintensiva varor Kapitalintensiva varor Arbetsintensiva varor

$QP&#29; cU&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#3; JMRUGHV&#3; KDQGHOVVWDWLVWLNHQ&#3; RP&#15;&#3; YLONHW&#3; EHJUlQVDU&#3; MlPI|UEDUKHWHQ&#3; PHG WLGLJDUH&#3;nU&#17; .lOOD&#29; 6&%&#3;RFK&#3;187(.V&#3;HJQD&#3;EHUlNQLQJDU&#17;

Vi kan också få en indikation på förändringar i konkurrenskraften genom att jämföra om Sverige exporterar relativt sett mer av något varuslag än andra länder. I diagram 3.5 redovisas därför varuslagens andel av Sveriges export relativt varuslagens andel av OECD-ländernas export. Om värdet överstiger 100 betyder det att Sverige exporterar relativt sett mer av det specifika varuslaget och därför har en relativ konkurrensfördel. Av diagrammet kan man också utläsa den relativa förändringen i exportspecialisering mellan åren 1990 och 1995. De svenska skogsindustrivarornas dominans framgår tydligt; i trävarorna bland de arbetsintensiva varorna och i massa- och pappersvarorna bland de kapitalintensiva. Andra varugrupper med högre relativ exportandel år 1995 var metallvaror bland de arbetsintensiva varorna, petro- och basmetall bland de kapitalintensiva varorna samt kommunikationsutrustning, maskiner och motorfordon bland de kunskapsintensiva varorna. De största relativa förbättringarna mellan åren 1990 och 1995 kan noteras för kemiska varor (där läkemedel ingår), som i diagrammet återfinns bland de kapitalintensiva varorna, samt för kommunikationsutrustning (som inkluderar telekommunikationsvaror) och transportmedelsvaror bland de kunskapsintensiva varorna.

66

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#24; 6YHULJHV&#3; H[SRUWVSHFLDOLVHULQJ&#3; I|U&#3; YLVVD&#3; YDUXVODJ&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#24;&#17; 9DUXVODJHQV&#3;DQGHO&#3; DY&#3; 6YHULJHV&#3; H[SRUW&#3; UHODWLYW&#3; YDUXVODJHQV&#3; DQGHO&#3; DY 2(&'&#16;OlQGHUQDV&#3;H[SRUW&#17;&#3;2(&' &#20;&#19;&#19;&#17;

0 50 100 150 200 250 300 350 400 450

Tr ä

M e ta lllva ro

Gum m i

pl astv ar o

Li vsm ed

l

K läde r

Mass a o p app e r

Pe tr o

B a sm etal

l

Ke m isk

Jord o ste n

K o m m uni k.ut r.

Maski ne

Mot o rf or

d

In s tru me

Ele k tr o

Tr ans por tm ed

l

Fö rl ag

D a to re r m

&#21;&#29;&#29;&#20; &#21;&#29;&#29;&#25;

$QP&#29; 9DUXJUXSSHUQD&#3;WlFNHU&#3;PHUSDUWHQ&#3;DY&#3;YDUXH[SRUWHQ&#17;&#3;%ODQG&#3;NHPLVND&#3;YDURU&#3;nWHUILQQV EODQG&#3;DQQDW&#3;GH&#3;NXQVNDSVLQWHQVLYD&#3;OlNHPHGHOVYDURUQD&#17; .lOOD&#29; (XURVWDW&#17;

Handelsfördelar =inom =humankapitalintensiv produktion

Den ökade internationella handeln innebär att det blir av allt mindre vikt att varor produceras i det land de konsumeras. I handel mellan öppna ekonomier kommer en vara att produceras i det land som har komparativa fördelar i produktionen av varan i fråga.45 Länder kommer då att specialisera sig i enlighet med sina komparativa fördelar. Komparativa fördelar skiftar i takt med förändringar i kvalitet, produktivitet (och därmed pris) samt teknisk utveckling i olika länder. Av detta skäl kommer också ett lands specialisering att förändras över tiden. För att

45

Lagen om komparativa fördelar (David Ricardo) säger att även om ett land är mindre effektivt än ett annat land i produktionen av alla varor finns det ändå en bas för ömsesidig nytta i handel. Detta fungerar genom att lönerna anpassar sig så att ett land kan exportera även om det är minst effektivt i produktionen av alla produkter. Landet bör specialisera sig i produktion och export av den vara i vilken dess absoluta effektivitetsnackdel är minst och importera den vara där skillnaden i effektivitet är störst.

Arbetsintensiva

Kapitalintensiva

Kunskapsinteniva

uppnå maximal vinst kommer resurser att flyttas till företag med bäst internationell konkurrenskraft. Resurserna kommer således att omfördelas, såväl inom som mellan företag, branscher och länder. Denna strukturomvandling, som följer av specialiseringen, är alltså orsakad av förskjutningar i

relativ konkurrenskraft mellan olika delar av näringslivet.

En stark internationell konkurrensposition i en bransch bör avspegla sig i form av höga marknadsandelar både på hemmamarknaden och exportmarknaden. Ett sätt att mäta den internationella konkurrenskraften i en bransch är därför som kvoten mellan inhemsk produktion och förbrukningen46 på den inhemska marknaden av branschens produkter. Detta kallas

specialiseringskvoten. En specialiseringskvot som överstiger

ett innebär att Sverige är nettoexportör inom varugruppen. Ju högre värde specialiseringskvoten har, desto större är nettoexporten som andel av förbrukningen, och desto starkare kan den svenska industrins internationella konkurrensposition och därmed komparativa fördelar sägas vara.47

Ett lands industriella specialisering påverkas av en rad faktorer. En viktig faktor är landets tillgång till produktionsresurser.48 Detta gäller speciellt de resurser som är mindre rörliga och som därför påverkar företagens lokaliseringsbeslut. Exempel på mindre rörliga resurser är infrastruktur, råvarutillgång och specialiserad arbetskraft. Vidare påverkas specialiseringen av de tekniska försprång landet uppnått inom olika branscher. De tekniska försprången antas visa sig som skillnader i produktivitet, och därmed resursåtgång, i en bransch jämfört med dess internationella konkurrenter. En tredje faktor som påverkar specialiseringen är existensen av kvalitetsskillnader mellan inhemska och utländska produkter.

Vid en jämförelse mellan branscher kan man därför förvänta sig höga värden på specialiseringskvoten i branscher som:

  • kräver stora insatser av resurser som landet har gott om (eller som av andra anledningar är billiga),
  • har hög teknisk effektivitet (produktivitet) jämfört med konkurrenterna,
  • har en hög kvalitet på sina produkter i internationell jämförelse. Genom att beräkna de statistiska sambanden mellan ett lands specialiseringskvot och den relativa åtgången av olika resurser i produktionen kan vi studera det svenska näringslivets internationella specialisering.

46 Förbrukningen definieras som produktion plus import minus export (C = Q + M - X).47 Hansson, P. & Lundberg, L. (1995), s.20.48 Heckscher-Ohlin teoremet säger att komparativa fördelar existerar på grund av skillnader i faktortillgång och -pris. En nation kommer att exportera de varor vars produktion kräver intensivt användande av de insatsfaktorer ett land har relativt gott om och vilken därmed är billig och importera de varor vars produktion kräver stort användande av resurser som är knappa och dyra.

68

Berækning av specialisering

Vi kommer att använda oss av regressionsanalys för att studera sambandet mellan internationell konkurrenskraft och faktorintensiteter på branschnivå. Med faktorintensiteter menas åtgången av produktionsfaktorer som realkapital, energi, skogsråvara och humankapital per sysselsatt.

I tidigare studier av svensk industris specialisering har man funnit att svensk industri ökat specialiseringen mot branscher med högt förädlingsvärde per sysselsatt, samt att denna trend framför allt beror på förbättrade komparativa fördelar i humankapitalintensiva branscher.49Det förädlingsvärde ett företag genererar ska täcka kostnader för arbetskraft och humankapital i produktionen samt kostnader för realkapital i form av eventuella nyinvesteringar och avkastning till verksamhetens finansiärer. För att kunna se vari ett lands komparativa fördelar består behöver vi ersätta variabeln förädlingsvärde med variabler som mäter realkapital respektive humankapital. Som ett mått på realkapital använder vi värdet av byggnader och maskiner per sysselsatt. Insatsen av humankapital mäts som arbetskraftens genomsnittliga utbildningstid efter grundskolan.

Vi beräknar först en ekvation som relaterar förändringen i specialiseringskvoten till insatsen av skogsråvara, el, realkapital och utbildad arbetskraft. Denna ekvation förändras sedan något för att studera olika utbildningsnivåers påverkan på specialiseringskvoten. Till slut beräknar vi en liknande ekvation som den första men med tillägg av ytterligare en insatsfaktor; teknisk utveckling.50 Nedan visas resultaten från de olika beräkningarna.

Kunskap och skog ær de viktigaste insatsfaktorerna

Regressionerna har beräknats för 11 branscher inom tillverkningsindustrin för treårsperioderna 1986-88, 1989-91 samt 1992-94. Till att börja med kan vi konstatera att regressionerna tycks vara relativt väl utformade, då de ingående koefficienterna lyckas förklara runt 60 procent av variationerna i specialiseringskvoten.51

I resultaten från den första regressionen som redovisas i tabell 3.4 ser vi att koefficienten =Skog är positiv och signifikant. Det betyder att Sverige har komparativa fördelar i branscher med hög insats av skogsråvara. Resultatet är förväntat och stämmer väl med resonemanget ovan gällande god tillgång på produktionsfaktorer. Värdet på koefficienten är däremot relativt lågt, vilket indikerar att tillgången på skogsråvara påverkar vår specialisering, men att dess påverkan på tillverkningsindustrin som helhet är relativt liten.

49 Se t.ex. Lundberg, L. (1988) ”Technology, Factor Proportions and Competitiveness”.

6FDQGLQDYLDQ&#3;-RXUQDO&#3;RI&#3;(FRQRPLFV, 90, 173-188.

Hansson, P. (1993), "Changing Comparative Advantage of Sweden and in OECD during the 1970’s and 1980’s”.

),() Stencil.

Koefficienterna för tillgången till elenergi och realkapital visar också låga värden. Dessutom är de inte signifikanta under någon av perioderna. Detta betyder att vi inte kan utesluta att dessa variablers påverkan på specialiseringskvoten är noll - det vill säga att tillgången till dem inte påverkar specialiseringskvoten. Variablerna elenergi och realkapital är visserligen starkt korrelerade med varandra.52 Om vi utesluter en av de två blir den kvarvarande variabelns koefficient negativ och fortfarande icke signifikant. Resultat kan tyda på att Sverige inte på senare tid inte har några särskilt starka komparativa fördelar i vare sig elintensiv eller realkapitalintensiv tillverkning. Resultatet bör dock endast tolkas indikativt se diskussion nedan.

Däremot tycks svensk tillverkningsindustri ha komparativa fördelar i humankapitalintensiv produktion. Koefficienten för genomsnittlig utbildningstid efter grundskolan är signifikant och positiv. Dessutom ligger den på en betydligt högre nivå än övriga koefficienter. Vår tolkning är därför att den genomsnittliga utbildningsnivån har betydelse för specialiseringen inom svensk tillverkningsindustri, och att dess påverkan dessutom är relativt stor.

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#23; 5HJUHVVLRQVNRHIILFLHQWHU&#3; I|U&#3; VDPEDQGHW&#3; PHOODQ&#3; VSHFLDOLVHULQJVNYRW RFK&#3;IDNWRULQWHQVLWHWHU&#3;L&#3;VYHQVN&#3;LQGXVWUL&#3;XQGHU&#3;WUH&#3;WUHnUVSHULRGHU&#17;

&#20;&#28;&#27;&#25;&#16;&#27;&#27; &#20;&#28;&#27;&#28;&#16;&#28;&#20; &#20;&#28;&#28;&#21;&#16;&#28;&#23;

Elenergi

-0,043

-0,179

-0,161

Realkapital

0,022

0,143

0,034

Skog

0,047

0,055

0,066

Utbildning

0,958

1,628

1,385

Förklaringsgrad

0,565

0,605

0,535

$QP&#29; )|UNODULQJVJUDGHQ&#3;&#11;MXVWHUDG&#3;5&#21;&#17;&#12;&#3;WDODU&#3;RP&#3;L&#3;YLONHQ&#3;XWVWUlFNQLQJ&#3;PRGHOOHQ&#3;O\FNDV I|UNODUD&#3;VDPEDQGHQ&#17; $QP&#29; &#3; LQQHElU&#3; DWW&#3; YDULDEHOQ&#3; lU&#3; VWDWLVWLVNW&#3; VLJQLILNDQW&#3; Sn&#3; &#24;&#3; SURFHQWVQLYnQ&#15;&#3; RFK&#3; LQQHElU&#3;DWW&#3;YDULDEHOQ&#3;lU&#3;VWDWLVWLVNW&#3;VLJQLILNDQW&#3;Sn&#3;&#20;&#3;SURFHQWVQLYnQ&#17; .lOOD&#29; 187(.&#17;

Av tabell 3.4 framgår också att utbildningens betydelse för specialiseringskvoten varierar, samt att den var störst mellan 1989-91. I diagram 3.6 visas hur koefficienterna utvecklats över tiden. Diagrammet baseras på regressioner av samma typ som ovan, årsvis beräknade för de elva branscher som ingår i studien.53 Utbildningsnivåns ökade påverkan på specialiseringen framgår här ännu tydligare. Utbildningsnivån hade fram till 1990 en ökande betydelse för svensk tillverkningsindustris komparativa fördelar. Efter 1990 började utbildningsnivåns påverkan på specialiseringskvoten att falla. Detta betyder att svensk tillverkningsindustri har komparativa fördelar i humankapitalintensiv

52 Det vill säga att de samvarierar. Korrelationen är 0,923.53 Eftersom våra regressioner baseras på data från 11 branscher inom tillverkningsindustrin får vi endast 11 observationer per år. De flesta koefficienter är därmed inte signifikanta i denna regression. Koefficienterna visar dock på trenden i utvecklingen.

70

produktion, men att humankapitalets betydelse för specialiseringskvoten är på nedåtgående.

För Sverige som land med sina konkurrensfördelar framför allt inom kunskapsintensiv industri bådar denna trend inte speciellt gott inför framtiden. Den visar att branscher som har relativt hög utbildningsnivå förlorat i konkurrenskraft under 1990-talet relativt övriga länder i världen.

Ovanstående analys är en fortsättning på Hansson och Lundbergs analys för åren 1969 till 1989.54 Deras beräkningar baserar sig emellertid på tillverkningsindustrin fördelad på 75 branscher. Då vi enbart använder oss av elva branscher innebär det en betydelsefull skillnad i information vilket kan förklara en viss differens i storleken på koefficienterna för de år vi kan jämföra. Koefficienten för till exempel elenergi är i våra beräkningar negativ och icke-signifikant, medan den i deras resultat är svagt positiv och signifikant vilket kan vara ett resultat av att de har haft en större informationsmängd till förfogande. Hansson och Lundberg får dock inte heller ett signifikant estimat på koefficienten för realkapital vilket de förklarar att Sverige realkapitalstock är mer en konsekvens av tidigare härledda fördelar i elintensiva verksamheter. Våra resultat liknar Hansson och Lundbergs vad gäller den relativa skillnaden mellan betydelsen av utbildning och övriga insatsfaktorers betydelse. Vi vill dock understryka att den begränsade informationsmängden medför att slutsatserna bör ses som indikationer som uppmanar till uppföljning.

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#25; cUOLJD&#3; UHJUHVVLRQVNRHIILFLHQWHU&#3; PHOODQ&#3; &#20;&#28;&#27;&#25;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#23;&#3; I|U&#3; &#20;&#20; EUDQVFKHU&#3;LQRP&#3;WLOOYHUNQLQJVLQGXVWULQ&#17;

-0,4 -0,2

0 0,2 0,4 0,6 0,8

1 1,2 1,4 1,6 1,8

2

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994

Utbildning Realkapital Skog Elenergi

.lOOD&#29; 187(.&#17;

)UnQ&#3;%DVLQGXVWUL&#3;WLOO&#3;K|JWHNQRORJL"&#3;6YHQVN&#3;QlULQJVVWUXNWXU

Akademiker och teknisk utveckling pèverkar specialiseringskvoten mest

Enligt resultaten från den första regressionen ovan såg vi att Sverige har komparativa fördelar i humankapitalintensiv produktion. Som en vidareutveckling av de resultaten vill vi undersöka om de komparativa fördelarna är förknippade med någon särskild utbildningsnivå. Internationella jämförelser har visat att Sveriges akademiker är lågt betalda i ett internationellt perspektiv.55 Om så är fallet, och givet att utbytbarheten mellan arbetskraft med olika utbildningsnivåer är liten, torde Sverige ha komparativa fördelar i branscher som använder sig av en relativt stor andel högskoleutbildade akademiker.

Vi vill därför studera om de komparativa fördelarna främst ligger i branscher som använder sig av en stor andel gymnasie-, högskole- eller forskarutbildade per sysselsatt. I den regression vi uppskattar byter vi därför ut variabeln

Utbildning, som mätte genomsnittlig utbildningstid

efter grundskolan, mot tre variabler som beräknar andel gymnasie-, högskole- respektive forskarutbildade per sysselsatt. På grund av begränsad datatillgänglighet har vi beräknat denna regression för 1987, 1990 och 1993 sammanslaget. Regressionskoefficienterna indikerar då olika faktorers påverkan på specialiseringskvoten i genomsnitt över alla branscher och de tre ingående åren. Resultaten visas i tabell 3.5 nedan.

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#24; 5HJUHVVLRQVNRHIILFLHQWHU&#3; I|U&#3; VDPEDQGHW&#3; PHOODQ&#3; VSHFLDOLVHULQJVNYRW RFK&#3; IDNWRULQWHQVLWHWHU&#3; L&#3; VYHQVN&#3; LQGXVWUL&#3; QlU&#3; YDULDEHOQ&#3; XWELOGQLQJ GHODWV&#3; XSS&#3; L&#3; J\PQDVLH&#16;&#15;&#3; K|JVNROH&#16;&#3; RFK&#3; IRUVNDUXWELOGDGH&#15;&#3; I|U&#3; nUHQ &#20;&#28;&#27;&#26;&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3;VDPPDQWDJHW&#17;

&#20;&#28;&#27;&#26;&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#3;RFK&#20;&#28;&#28;&#22;

Elenergi

0,018

Realkapital

-0,091

Skog

0,050

Gymnasieutbildade

-0,334

Universitets- och högskoleutbildade

0,402

Forskarutbildade

-0,056

Förklaringsgrad

0,544

$QP&#29; )|UNODULQJVJUDGHQ&#3;&#11;MXVWHUDG&#3;5&#21;&#17;&#12;&#3;WDODU&#3;RP&#3;L&#3;YLONHQ&#3;XWVWUlFNQLQJ&#3;PRGHOOHQ&#3;O\FNDV I|UNODUD&#3;VDPEDQGHQ&#17; $QP&#29; &#3;LQQHElU&#3;DWW&#3;YDULDEHOQ&#3;lU&#3;VWDWLVWLVNW&#3;VLJQLILNDQW&#3;Sn&#3;&#24;&#3;SURFHQWVQLYn&#3;RFK&#3; &#3;LQQHElU DWW&#3;YDULDEHOQ&#3;lU&#3;VWDWLVWLVNW&#3;VLJQLILNDQW&#3;Sn&#3;&#20;&#3;SURFHQWVQLYnQ&#17; .lOOD&#29; 187(.&#17;

I ovanstående tabell kan vi se att koefficienten

Universitets- =och

högskoleutbildade är positiv och signifikant. Resultaten indikerar därmed

att Sverige har komparativa fördelar i branscher som använder sig av ett stort antal universitets- och högskoleutbildade per sysselsatt. Koefficienterna för gymnasieutbildade eller forskarutbildade är däremot

$NDGHPLNHUQDV&#3;O|QHU&#3;L&#3;6YHULJH&#3;RFK&#3;(XURSD, specialutgåva av nr 5, 1994 i serien

72

inte signifikanta, vilket tyder på att svensk tillverkningsindustri inte har några komparativa fördelar i branscher som anställer relativt många på dessa utbildningsnivåer.

Den regressionsmodell som använts i de två beräkningarna ovan förklarar alltså komparativa fördelar utifrån skillnader i resurstillgång i ett land respektive resursåtgång i olika branscher. En svaghet med specifikationen av modellen är dock att vi förutsätter att produktionstekniken i en viss bransch är densamma i alla länder. Vi bortser därmed från andra bestämningsfaktorer till komparativa fördelar som exempelvis teknisk kunskap och produktkvalitet. I det följande kommer vi därför att beräkna samma regression men med tillägg av en variabel som mäter den tekniska utvecklingen56.

I tabell 3.6 nedan ser vi att variabeln teknisk utveckling är starkt signifikant när den inkluderas i regressionen, vilket innebär att den är mycket betydelsefull för specialiseringskvoten. Koefficienten för insats av skogsråvara,

=Skog, är också fortsatt signifikant. Koefficienten för

utbildning blir dock betydligt lägre när den tekniska utvecklingen inkluderas. Detta tyder på en viss samvariation mellan de två variablerna.57 Speciellt tydligt är det under den sista perioden, då koefficienten för teknisk utveckling är mycket hög och koefficienten för utbildning låg. Förklaringen torde vara att samma branscher som har haft en hög teknisk utveckling också sett en ökning av den genomsnittliga utbildningstiden hos de anställda. I dessa fall klarar inte modellen av att separera de två variablernas effekter. Det går då inte heller att säga om det är en snabb teknisk utveckling som medför högre krav på utbildningsnivån eller tvärtom.

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#25; 5HJUHVVLRQVNRHIILFLHQWHU&#3; I|U&#3; VDPEDQGHW&#3; PHOODQ&#3; VSHFLDOLVHULQJVNYRW RFK&#3; IDNWRULQWHQVLWHWHU&#3; L&#3; VYHQVN&#3; LQGXVWUL&#3; QlU&#3; WHNQLVN&#3; XWYHFNOLQJ LQNOXGHUDV&#3;L&#3;PRGHOOHQ&#17;

&#20;&#28;&#27;&#25;&#16;&#27;&#27; &#20;&#28;&#27;&#28;&#16;&#28;&#20; &#20;&#28;&#28;&#21;&#16;&#28;&#23;

Elenergi

-0,099

-0,081

0,015

Realkapital

0,022

-0,088

-0,333

Skog

0,061

0,065

0,069

Utbildning

0,418

0,787

0,228

Teknisk utveckling

4,721

9,009

13,465

Förklaringsgrad

0,715

0,738

0,767

$QP&#29; )|UNODULQJVJUDGHQ&#3;&#11;MXVWHUDG&#3;5&#21;&#17;&#12;&#3;WDODU&#3;RP&#3;L&#3;YLONHQ&#3;XWVWUlFNQLQJ&#3;PRGHOOHQ&#3;O\FNDV I|UNODUD&#3;VDPEDQGHQ&#17; $QP&#29; &#3; LQQHElU&#3; DWW&#3; YDULDEHOQ&#3; lU&#3; VWDWLVWLVNW&#3; VLJQLILNDQW&#3; Sn&#3; &#24;&#3; SURFHQWVQLYnQ&#15;&#3; RFK&#3; LQQHElU&#3;DWW&#3;YDULDEHOQ&#3;lU&#3;VWDWLVWLVNW&#3;VLJQLILNDQW&#3;Sn&#3;&#20;&#3;SURFHQWVQLYnQ&#17; .lOOD&#29; 187(.&#17;

56 Variabeln ”teknisk utveckling” kommer från resultaten av produktivitetsberäkningar med WIDE-modellen, vilken beskrivs i produktivitetsavsnittet i denna bilaga.57 Variablerna

8WELOGQLQJ och 7HNQLVN&#3; XWYHFNOLQJ är starkt korrelerade; korrelationen är

Næringsklimatet i Sverige

Den pågående internationaliseringen av näringslivet medför att näringsklimatet i Sverige allt oftare jämförs med förhållanden i andra länder. Näringsklimat är dock inget entydigt begrepp utan har olika betydelse för olika personer. Det omfattar både politiska förändringar och ekonomiska händelser. Företagsledare fattar sina beslut om framtida investeringar mot bakgrund av den egna uppfattningen om näringsklimatet i Sverige, deras förväntningar inför framtiden respektive hur de bedömer att förutsättningarna är på andra håll i världen. Det är således rimligt att utgå från att företagsledarnas bedömningar av framtida förutsättningar att bedriva verksamhet på olika platser avgör vilka investeringar som kommer att göras. Företag som har en omfattande utlandsverksamhet kan, i högre grad än de företag som enbart är etablerade i Sverige, välja mellan Sverige och andra länder när det gäller expansion respektive nedläggning.58

En bättre förståelse för drivkrafterna bakom näringslivets tillväxt och förnyelse kan därför baseras på kunskap om hur näringslivets nyckelpersoner uppfattar villkoren för näringslivets utveckling. I detta avsnitt ska vi därför belysa hur näringslivets företagsledare ser på förutsättningarna att bedriva verksamhet i Sverige och vilka planer de har inför framtiden. Vi utgår från en undersökning, som genomfördes i november 1997, med 242 företagsledare bland de 500 omsättningsmässigt största företagen i Sverige .59

Näringsklimatet uppfattas som bättre utomlands

I slutet av 1997 hade svenskt näringsliv ånyo hamnat i en situation av ökad osäkerhet, delvis beroende av finanskrisen i Asien. En flerårig börsuppgång hade brutits och vissa företags aktier föll kraftigt under hösten 1997. Detta var en markant scenförändring. Den kris landet kastades in i under början av 1990-talet hade successivt klingat av och allt fler positiva tecken kunde skönjas under åren 1996 och 1997. Framför allt förbättrades statens finanser, vilket ökade stabiliteten i den svenska ekonomin.

Knappt var tredje tillfrågad företagsledare anger att näringsklimatet förbättrats under de senaste tre till fyra åren. Som framgår av diagram 3.7 är detta en mycket lägre andel än 1993, då 65 procent tyckte att näringsklimatet hade förbättrats. Vid detta tillfälle hade företagsledarna dock den krisartade hösten 1992 i färskt minne. Andelen av de som uppger att näringsklimatet är oförändrat har ökat kraftigt, från 12 procent under åren 1992 och 1993 till 46 procent i 1997 års mätning. En tolkning av detta mätresultat kan vara att den uppfattning om ett gradvis förbättrat näringsklimat som kunde noteras mellan åren 1990 och 1993 har brutits. Samtidigt kan konstateras att det trots detta är färre idag än tidigare som

58 Se även resultatet av personliga intervjuer med koncernledningar i NUTEKs rapport

6YHQVNW&#3;QlULQJVOLY&#3;RFK&#3;QlULQJVSROLWLN&#3;&#20;&#28;&#28;&#21;&#18;&#28;&#22;&#17;

74

tycker att näringsklimatet har blivit sämre

&#3;± endast 20 procent i november

1997 jämfört med 47 procent år 1990.

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#26; +XU&#3; DQVHU&#3; GX&#3; DWW&#3; QlULQJVNOLPDWHW&#3; Sn&#3; GHW&#3; KHOD&#3; WDJHW&#3; KDU&#3; I|UlQGUDWV XQGHU&#3;GH&#3;VHQDVWH&#3;&#22;&#3;WLOO&#3;&#23;&#3;nUHQ"&#3;3URFHQWXHOO&#3;I|UGHOQLQJ&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3;RFK &#20;&#28;&#28;&#26;&#17;

0 10 20 30 40 50 60 70

Sämre

Bättre Oförändrat

Ingen uppfattning

1990

1991

1992

1993

1997

.lOOD&#29; 187(.&#18;6,)2&#17;

När företagsledarna får jämföra näringsklimatet i Sverige med andra länder i 1997 års undersökning visar det sig att endast sju procent av alla tillfrågade anser att näringsklimatet är bäst i Sverige. Drygt hälften av företagsledarna anser i stället att det är bäst i andra länder. Av de företag som har mer än hälften av sina anställda utomlands - och som därmed kan antas ha goda förutsättningar att göra direkta jämförelser med förhållanden i andra länder - bedömer 65 procent att näringsklimatet är bäst utomlands. De branscher som har en stor andel av sin produktion i Sverige tycks vara något mer positivt inställda till Sverige än övriga företag. Skillnaderna är dock mycket små. Detta är en betydande attitydomsvängning från 1993 då nästan hälften av företagsledarna bedömde att förutsättningarna att bedriva lönsam verksamhet var bäst i Sverige.60

Det går bra för företagen i Sverige

Trots den något mer ifrågasättande synen på näringsklimatet i Sverige jämfört med andra länder går det bra för företagen i Sverige. Detta märks i företagens omsättning och i planerna att på fem års sikt öka både

60 I tidigare undersökningar har frågan varit

+XU&#3;VHU&#3;'X&#3;Sn&#3;I|UXWVlWWQLQJDUQD&#3;UHQW&#3;DOOPlQW

DWW&#3; EHGULYD&#3; O|QVDP&#3; YHUNVDPKHW"&#3; bU&#3; I|UXWVlWWQLQJDUQD&#3; ElVW&#3; L&#3; 6YHULJH&#3; HOOHU&#3; L&#3; DQGUD OlQGHU"&#3;Frågan har omformulerats till&#3;+XU&#3;VHU&#3;GX&#3;Sn&#3;QlULQJVNOLPDWHW&#3;L&#3;6YHULJH&#3;MlPI|UW PHG&#3;DQGUD&#3;OlQGHU"

produktionen och sysselsättningen i Sverige. I likhet med 1993, märks en viss optimism beträffande företagens expansionsplaner.

Företagens omsættning har ökat

Under de fem år som har gått sedan Sveriges Riksbank och regering gav upp försvaret av den svenska kronan och lät den flyta fritt har exportföretagen gynnats av den nedvärderade svenska kronan.

&#3; Många

exportföretag hade vid intervjutillfället arbetat med högt kapacitetsutnyttjande under flera år. Detta läge av flerårig expansion framgår tydligt när omsättningsutvecklingen under det senaste året studeras. Två av tre företagsledare uppger att omsättningen har stigit under det senaste året. Det innebär en kraftig ökning jämfört med 1992 då nära vart annat företag angav en minskad omsättning. Medan det rådde en

direkt kris i Sverige år 1992 - även bland storföretag -

var läget således

väsentligt annorlunda hösten 1997. Endast 12 procent av samtliga tillfrågade företagsledare uppger att omsättningen har minskat sedan 1996. Det är främst företag som är beroende av den svenska hemmamarknaden som har minskat sin omsättning. Samtidigt som den svenska hemmamarknaden har utvecklats svagt under ett antal år har också konkurrensen för vissa företag ökat till följd av det svenska EUinträdet.

Företagens produktion förvæntas öka

Den positiva utvecklingen för företagen i Sverige märks också i produktionen. Mer än hälften av företagsledarna bedömer att företagets produktionsvolym i Sverige kommer att öka på fem års sikt, medan 19 procent tror på en minskning.

En tredjedel av företagen räknar med minskade inköp i Sverige, medan en femtedel anger att inköpen kommer att öka. Det innebär att inköpen av svenskproducerade varor och tjänster tenderar att minska jämfört med tidigare. Därför finns det en hotbild för svenska leverantörers förmåga att klara en ökad internationell konkurrens. Det faktum att inköpen förväntas ske i ökad utsträckning utomlands ska inte enbart tolkas som att näringsklimatet i Sverige blivit sämre. Det kan också vara en konsekvens av en långsiktigt ökad specialisering och att komplexiteten i produktionssystemen ökar.

Fler företag planerar nyanstællningar i Sverige

Den ovanligt höga arbetslösheten i Sverige under 1990-talet har fört upp sysselsättningsfrågorna högt på agendan över viktiga ekonomiska och politiska frågor. I diagram 3.8 kan vi se att det har skett en stor förändring i företagens sysselsättningsplaner under 1990-talet. Från 1992 har företagen som planerar att öka sysselsättningen i Sverige ökat från 18 till 33 procent. År 1992 planerade cirka hälften av företagen att minska sysselsättningen. Denna andel har minskat till 33 procent år 1997. Men i

76

den senaste undersökningen i november 1997, liksom 1993, är det betydligt fler som avser att öka produktionen än sysselsättningen.

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#27; 3ODQHUDU&#3;GLWW&#3;I|UHWDJ&#3;DWW&#3;QHWWR|ND&#3;HOOHU&#3;QHWWRPLQVND&#3;DQWDOHW&#3;DQVWlOOGD L&#3; 6YHULJH&#3; XQGHU&#3; GH&#3; QlUPDVWH&#3; &#24;&#3; nUHQ"&#3; 3URFHQWXHOO&#3; I|UGHOQLQJ&#3; &#20;&#28;&#28;&#21;&#15; &#20;&#28;&#28;&#22;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#17;

0 10 20 30 40 50

Öka

Ungefär oförändrat

Minska

Ingen uppfattning

1992

1993

1997

$QP&#29; ,&#3; GH&#3; WLGLJDUH&#3; XQGHUV|NQLQJDUQD&#3; ILFN&#3; I|UHWDJVOHGDUQD&#3; XSSVNDWWD&#3; I|UlQGULQJHQ XQGHU&#3; GH&#3; NRPPDQGH&#3; &#24;&#3; WLOO&#3; &#20;&#19;&#3; nUHQ&#17;&#3; (IWHUVRP&#3; XQGHUV|NQLQJDUQD&#3; W\GHU&#3; Sn&#3; DWW VYDUHQ&#3;KDU&#3;VW|UVW&#3;JLOWLJKHW&#3;I|U&#3;HQ&#3;NRUWDUH&#3;WLGVSHULRG&#3;lQ&#3;&#20;&#19;&#3;nU&#3;KDU&#3;IUnJDQ&#3;lQGUDWV&#3;L &#20;&#28;&#28;&#26;&#3;nUV&#3;XQGHUV|NQLQJ&#3;WLOO&#3;DWW&#3;JlOOD&#3;I|UKnOODQGHW&#3;Sn&#3;IHP&#3;nUV&#3;VLNW&#17; .lOOD 187(.&#18;6,)2&#17;

De företag som planerar att minska sysselsättningen i Sverige anger i huvudsak tre orsaker. Den främsta orsaken förefaller vara möjligheten att rationalisera och effektivisera produktionen som en följd av bland annat teknikutvecklingen. De andra orsakerna är låg eller vikande efterfrågan i Sverige och ett ofördelaktigt svenskt kostnadsläge.

Bilden av den framtida sysselsättningsutvecklingen kan också påverkas av att företagen i dagsläget upplever rekryteringssituationen som delvis besvärlig. Närmare hälften, 45 procent, uppger att de har svårt att rekrytera kvalificerad arbetskraft i Sverige för närvarande. Även de framtida rekryteringsmöjligheterna uppfattas som svårare i Sverige än i utlandet. Drygt en tredjedel av företagen tror att det blir svårare att rekrytera kvalificerad arbetskraft i Sverige om fem år. Motsvarande andel som tror att det kommer att bli svårare att rekrytera i utlandet endast åtta procent.

Beroendet av den svenska kapitalmarknaden har minskat

En viktig fråga, med tanke på framväxten av en global kapitalmarknad, är om de företag som är verksamma i Sverige är beroende av den svenska kapitalmarknaden för att finansiera sina investeringar eller om de kan få sin finansiering ordnad på den internationella kapitalmarknaden.

En konsekvens av försvaret av kronan i början av 1990-talet var att det svenska ränteläget pressades i höjden. I relation till konkurrenterna i exempelvis Tyskland tvingades svenska företag, som var hänvisade till svensk kapitalmarknad, att betala mycket höga räntor. Därefter har en stegvis minskning av räntegapet gentemot flera konkurrentländer skett. Majoriteten av företagen har i dag tillgång till den internationella kapitalmarknaden, men fortfarande är dock en betydande andel av de svenska företagen beroende av den svenska kapitalmarknaden. Även om räntegapet mellan Sverige och andra länder har minskat kan det vara svårt för företag som enbart är hänvisade till den svenska kapitalmarknaden att få lån till internationellt konkurrenskraftig ränta.

Flera av företagen som ingår i undersökningen har en stor del av sin verksamhet, både försäljning och produktion, utomlands vilket innebär att de har tillgång till den internationella kapitalmarknaden. Undersökningen som genomfördes 1997 visar att det är en mindre andel av företagsledarna som anser att den svenska kapitalmarknaden är viktig för att finansiera investeringar i Sverige än tidigare år. Mellan 1993 och 1997 har andelen som är beroende av svensk finansiering minskat från 60 till 43 procent. Internationaliseringen av kapitalmarknaden under 1990-talet har minskat företagens beroende av den svenska kapitalmarknaden.

Minskat intresse att öka satsningarna på FoU i Sverige

Under de senaste åren har stor massmedial uppmärksamhet ägnats åt Sverige som bas för företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet. Det har framförts farhågor att tillgången till personal inom forskningsoch utvecklingsverksamhet, FoU, kommer att bli en trång sektor för många teknikintensiva företags utveckling.61 Debatten till trots synes den svenska forskningsmiljön fortfarande hävda sig något bättre jämfört med andra länder. Andelen företagsledare som bedömde att förutsättningarna att öka satsningarna på forskning och utveckling var bäst i Sverige ökade från 40 procent 1990 till knappt 60 procent 1992. I den senaste undersökningen märks dock en attitydförändring till att bedriva FoU i Sverige. Andelen som anser att förutsättningarna är bäst i Sverige har minskat till en tredjedel år 1997.

78

'LDJUDP&#3;&#22;&#17;&#28; +XU&#3;VHU&#3;GX&#3;Sn&#3;HQ&#3;|NDG&#3;VDWVQLQJ&#3;Sn&#3;IRUVNQLQJ&#3;RFK&#3;WHNQLVN&#3;XWYHFNOLQJ LQRP&#3; HUW&#3; I|UHWDJ"&#3; 9DU&#3; lU&#3; I|UXWVlWWQLQJDUQD&#3; ElVW"&#3; 3URFHQWXHOO I|UGHOQLQJ&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;&#20;&#28;&#28;&#22;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#17;

&#20; &#21;&#20; &#22;&#20; &#23;&#20; &#24;&#20; &#25;&#20; &#26;&#20;

&ÆWX&#2;M

7ZIVMKI

&ÆWX&#2;M&#2;ERHVE

PÆRHIV

-RKIR WOMPPREH

-RKIR YTTJEXXRMR

&#21;&#29;&#29;&#20; &#21;&#29;&#29;&#21; &#21;&#29;&#29;&#22; &#21;&#29;&#29;&#23; &#21;&#29;&#29;&#27;

.lOOD&#29; 187(.&#18;6,)2&#17;

Vart tredje företag anser således att förutsättningarna för forskning- och utveckling är bäst i Sverige. Drygt vart fjärde företag anser däremot att förutsättningarna är bäst i andra länder. Andelen företagsledare som inte uppfattar någon skillnad mellan att öka FoU-satsningarna i Sverige och i andra länder, har mer än fördubblats sedan 1993. Å andra sidan anser hälften av de största företagen i undersökningen, det vill säga de företag som svarar för merparten av forskning och utveckling i Sverige, att forskningsklimatet är bäst i Sverige. Det kan betyda att dessa storföretag har byggt upp bra relationer med universitet och forskningsstiftelser och även investerat så tungt i egna forskningsavdelningar att de ser klara fördelar med att fortsätta att öka forskning och teknisk utveckling i Sverige.

Flyttar huvudkontoren utomlands?

Huvudkontorets lokalisering förknippas med lokaliseringen av andra strategiska funktioner, såsom forskning och utveckling, eftersom dessa funktioner historiskt sett funnits nära varandra. En hotbild är därför att företagen flyttar från Sverige och i samband med detta även omlokaliserar sin forskning och utveckling. Var femte tillfrågad företagsledare tror att huvudkontoret kommer att ligga utomlands om fem år. Detta är en betydligt större andel än tidigare år. Andelen företag som redan har huvudkontoret utomlands har nästan fördubblats sedan år 1990 då andelen uppgick till sju procent, vilket kan jämföras med tolv procent år 1997.

Orsakerna till att fler företag har, eller planerar att utlokalisera huvudkontoret är svåra att uttala sig om. Den ur svensk synvinkel något negativa bilden kan inte enbart relateras till ett bra eller dåligt

näringsklimat i Sverige. En del omlokaliseringar av huvudkontor har samband med företagens globalisering och därmed följande omstruktureringar.

Den högre andelen företagsledare som gör bedömningen att huvudkontoret om fem år kommer att vara placerat utomlands, behöver således inte vara uttryck för att någon aktiv utflyttning kommer att ske som en följd av dåligt näringsklimat i Sverige. Det kan i stället vara ett uttryck för att företagsledarna förväntar sig att förvärvs- och fusionsaktiviteterna över nationsgränserna kommer att fortsätta. Det svenska EU-medlemskapet har sannolikt förstärkt dessa tendenser, varvid processen kan gå i båda riktningarna. Å ena sidan kommer i så fall fler produktionsenheter att hamna under huvudkontor i Sverige samtidigt som svenska företag blir produktionsenheter under huvudkontor i andra länder. Den sammantagna effekten av denna process är således oviss. Men om det finns anledning att misstänka att utvecklingen leder till att mindre forskning och utveckling av strategisk karaktär bedrivs i Sverige, kan det finnas skäl att redan nu ta signalerna på allvar och utreda frågan närmare.

Företagen efterfrågar stabilare närings- och skattepolitik

Vi har konstaterat att det endast är en liten andel av företagsledarna som anser att näringsklimatet är bäst i Sverige. Allt fler företag planerar att utlokalisera huvudkontoret och Sverige riskerar också att förlora annan strategisk verksamhet såsom forskning- och utveckling. Vilka förändringar anser då företagsledarna att det krävs för att investeringarna i Sverige ska öka i framtiden?

7DEHOO&#3;&#22;&#17;&#26; 9LOND&#3; DY&#3; I|OMDQGH&#3; nWJlUGHU&#3; VNXOOH&#3; In&#3; VW|UVW&#3; EHW\GHOVH&#3; I|U&#3; DWW&#3; GLWW I|UHWDJ&#3; VNDOO&#3; |ND&#3; LQYHVWHULQJDUQD&#3; L&#3; 6YHULJH&#3; Sn&#3; WLR&#3; nUV&#3; VLNW" 3URFHQWXHOO&#3;DQGHO&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#26;&#17;

cWJlUG 3URFHQWXHOO&#3;DQGHO

Stabilare nærings och skattepolitik

57

Sænkta lönekostnader

28

ákat utbud av kvalificerad arbetskraft

27

Lægre rænta

14

ákad tillgèng pè kapital

7

$QP&#29; )|UHWDJHQ&#3; ILFN&#3; OlPQD&#3; IOHUD&#3; VYDU&#3; Sn&#3; GHQQD&#3; IUnJD&#17;&#3; 'HW&#3; IDQQV&#3; lYHQ&#3; WLOOIlOOH&#3; I|U I|UHWDJHQ&#3; DWW&#3; VSHFLILFHUD&#3; DQGUD&#3; nWJlUGHU&#3; VRP&#3; GH&#3; DQVnJ&#3; VNXOOH&#3; SnYHUND&#3; GHUDV LQYHVWHULQJVEHVOXW&#17; .lOOD&#29; 187(.&#18;6,)2&#17;

Som framgår av tabell 3.7 är det främst stabilare närings- och skattepolitik som företagsledarna efterfrågar. Därefter kommer sänkta lönekostnader och ett ökat utbud av kvalificerad arbetskraft. Lägre ränta och ökad tillgång till kapital påverkar också de framtida investeringarna, men i betydligt mindre utsträckning. Det finns i regel inte några avgörande skillnader mellan olika företagskategorier eller branscher. För

80

IT-företagen och företagen inom uppdragsverksamhet är det dock tydligt att ett ökat utbud av kvalificerad arbetskraft skulle få störst betydelse för ökade investeringar i Sverige.

Mer än hälften av företagen bedömer också att ett svenskt deltagande i EMU skulle förbättra förutsättningarna att bedriva verksamhet i Sverige. Det är endast tre procent av företagsledarna som är negativa till ett deltagande i EMU.

Sammanfattning

I det här kapitlet har uppgiften varit att beskriva utvecklingen av Sveriges konkurrenskraft ur olika vinklar. Efter en inledande diskussion om begreppet konkurrenskraft har analyser som jämför Sveriges konkurrenskraft i förhållande till omvärlden presenterats. Jämförelsen av totalfaktorproduktivitetens utveckling inom verkstadsindustrin i Sverige och G7-länderna visade att totalfaktorproduktiviteten var högre i Sverige i början 1990-talet. Delvis förklaras detta av att produktionsnivåerna har kunnat upprätthållas trots att sysselsättningen minskat. Den tekniska utvecklingen i Sverige har varit mer stabil än utvecklingen i totalfaktorproduktivitet. Sammantaget har den tekniska utvecklingen i Sverige legat nära genomsnittet för G7-länderna mellan 1970 och 1993.

I kapitlet har vi visat att den minskade efterfrågan på svenska verkstadsindustrivaror kan tolkas som en minskning i kvalitet då efterfrågan sjunkit trots en fördelaktig utveckling i relativpriserna.

Tillgången till jämförbara data begränsar dock dessa två analyser till de första åren på 1990-talet. Med hjälp av OECD-statistik kan vi också konstatera att industriproduktionen föll både inom OECD och i Sverige i början av 1990-talet. Sedan 1993 har dock den svenska industriproduktionen vuxit snabbare än såväl OECD- som EU-genomsnittet. Tillväxten har visserligen skett inom några enstaka industribranscher, framför allt teleprodukter och läkemedel. Även undantaget dessa två delsektorer har den svenska industriproduktion vuxit snabbare än i EU och i OECD mellan 1993 och 1997. Dessutom har Sverige haft en högre exporttillväxt än genomsnittet i OECD efter 1993. Mycket talar dock för att tillväxten främst är koncentrerad till nya marknader. I vilken omfattning som utvecklingen under 1990-talet har inneburit ett återtagande av tidigare förlorade marknader får framtida studier avgöra.

När vi tittar närmare på specialiseringskvoten inom den svenska industrin, finner vi att Sverige har komparativa fördelar inom humankapitalintesiv produktion. Analysen indikerar dock att dessa fördelar kan ha stagnerat under senare tid. Våra data är emellertid av otillräcklig mängd för att definitivt säkerställa detta resultat.

I takt med att lokalisering av produktion blir mindre traditionsbetingad och mer grundad på ekonomiskt överväganden blir företagsledares uppfattning om de förhållanden som tillsammans utgör ett lands näringsklimat allt viktigare. Närmare hälften av företrädarna för de största företagen i Sverige upplever att näringsklimatet i Sverige varit relativt oförändrat mellan 1993 och 1997. Drygt hälften av de tillfrågade företagsledarna år 1997 ansåg dock att näringsklimatet var bättre i andra

länder. Allvarligt är att många av företagsledarna upplever att det är svårare att rekrytera kvalificerad arbetskraft i Sverige än i utlandet. En majoritet av de större företagen har ändå planer på att utveckla både produktion och sysselsättning i Sverige.

4=Spelregler och

konkurrens i Sverige

I detta kapitel ska vi studera hur spelreglerna påverkar konkurrensen i svensk ekonomi. Vi kommer att utgå från fallstudier med tre olika infallsvinklar. Först ska vi studera varför den förväntade konkurrensen inte uppstod vid avregleringar inom transportsektorn. Därefter belyser vi vilka krav de förändrade förutsättningarna i byggsektorn ställer på spelreglerna. Avslutningsvis kommer vi att ta upp miljöregler som är ett område där omprövning av gamla och införandet av nya ”oprövade” spelregler diskuteras.

Marknadsekonomin

I en perfekt fungerande marknadsekonomi tvingar konkurrens- och omvandlingstrycket aktörerna att hela tiden anpassa och organisera sig efter förändrade förutsättningar. Genom marknadens mekanismer skapas en balans mellan de olika producenternas utbud och varje enskild konsuments efterfrågan. Det gäller såväl vad och hur mycket som ska produceras som de olika varornas och tjänsternas kvalitet och priser.

Så ser den idealiska marknadsekonomin ut. För att den teoretiska modellen ska inträffa i verkligheten krävs att en mängd förutsättningar är uppfyllda. Det måste finnas ett så stort antal företag som konkurrerar med varandra att inget av dem ensamt kan påverka prisbildningen. Det måste dessutom råda fritt in- och utträde på alla marknader för kapital, arbetskraft och produkter. Köpare och säljare ska vara fria att utan begränsningar sluta avtal om priser för byten på marknaderna. Alla konsumenter och producenter har fullständig information om priserna samt om sina preferenser och kostnader.

I själva verket finns det många och svåra hinder på vägen mot den ideala teoretiska modellen av marknadsekonomin som leder till att den sällan eller aldrig uppstår. Det finns en rad faktorer som stör ekonomins funktion och hämmar dess effektivitet. Det gäller inte minst olika slag av politiska åtgärder. I ett modernt samhälle finns mängder av politiska mål. För att nå dessa finns olika regler och villkor som anger förutsättningarna för producenterna och konsumenterna på marknaderna. De fungerar som ekonomins spelregler. Hur spelreglerna utformas och tillämpas har stor betydelse för den ekonomiska effektiviteten. Det gäller inte minst effekterna för konkurrensen och handeln över gränserna. En väl fungerande konkurrens och handel är två centrala inslag i en dynamisk marknadsekonomi.

84

Institutionerna och tillväxten

Den offentliga sektorn påverkar villkoren för företagandet på flera sätt. Det handlar dels om hur offentlig verksamhet organiseras, dels om ingrepp som görs av olika skäl för att stödja enskilda, privata eller offentliga verksamheter. Det handlar också om inhemska regleringar som är förankrade i det internationella regelverket och som Sverige inte kan styra helt själv. Dessa villkor sätter spelreglerna för näringslivet och kan vara avgörande för effektiviteten och utvecklingskraften i näringslivet.

Ska det finnas regleringar eller ska det vara en fri marknad? Frågan formuleras ofta så i den allmänna debatten. Den centrala frågan är inte om vi ska ha regler utan

vilka regler vi ska ha. För att kunna besvara den

frågan krävs detaljerade kunskaper om egenskaperna hos den specifika marknaden och om den situation i vilken köp och försäljning sker.

Det krävs spelregler som är utformade så att aktörerna på marknaderna får incitament att fatta samhällsekonomiskt effektiva beslut. Som exempel på sådana spelregler kan ett väl fungerande rättssystem nämnas. Det är viktigt att komma ihåg att regleringar likaväl kan vara offentliga och privata som formella eller informella. Den vanligaste typen av reglering är offentligrättsliga inslag, till exempel skattelagstiftningen och konkurrenslagen, som styr olika verksamheter. Förutom de generella regleringarna finns det också specifika regleringar på många marknader och som exempel kan nämnas patent, reglerade monopol, prisreglering och etableringskontroll. Företag kan också på eget initiativ försöka påverka den institutionella miljö de verkar inom. De kan till exempel försöka begränsa möjligheterna för andra företag att ta sig in på deras marknad och därmed minska hotet om konkurrens och mindre vinster.

Målsättningen med spelreglerna är bland annat att främja den ekonomiska utvecklingen genom att skapa förutsättningar för tillväxt, förnyelse och sysselsättning. Det finns även spelregler som är utformade för att stödja enskilda individer eller företag och som kan stå i konflikt med målet om effektiva marknader. Det är viktigt att olika politiska åtgärder utformas på ett sätt som kan bidra till en effektiv marknadsekonomi, utan att samtidigt skapa nya störningar. Spelregler kan, om de är rätt utformade, stimulera till bättre användning av samhällets resurser och stärka det svenska näringslivets förmåga att långsiktigt hävda sig på internationella marknader. I den ekonomiska forskningen har institutionella faktorers betydelse för tillväxtens drivkrafter blivit en alltmer central fråga.62

Det behövs spelregler för effektiv konkurrens

Det positiva sambandet mellan produktivitet och internationell konkurrens är belagt i ett flertal empiriska undersökningar. Däremot är sambanden mellan den inhemska konkurrenssituationen, subventioner

och produktivitetsutvecklingen mer osäker.63 Produktivitetsdelegationen försökte i sitt betänkande64 kartlägga orsakerna till den låga produktivitetstillväxten i den svenska ekonomin. Några av de områden som särskilt belystes var regleringarnas effekter och den bristande konkurrensen i några av de mest skyddade sektorerna i den svenska ekonomin samt regleringar på miljöområdet. Delegationen visade på behovet av ökad konkurrens i såväl privat som offentlig sektor.

Under 1990-talet har flera omfattande åtgärder genomförts i syfte att höja konkurrens- och omvandlingstrycket i den svenska ekonomin. En skärpt konkurrenslagstiftning65 i syfte att främja tillväxt och effektivitet på den svenska marknaden trädde i kraft den 1 juli 1993. En annan åtgärd är lagen om offentlig upphandling, LOU66, som innebär att det, med vissa undantag, ställs hårdare och mer detaljerade krav än tidigare när den offentliga sektorn upphandlar varor och tjänster. Sedan början av 1990talet har också flera marknader avreglerats och som exempel kan elmarknaden, inrikesflyget, posten, telekommunikationer och taxi nämnas. Dessutom innebär inträdet i EU att förutsättningarna för den internationella handeln och importkonkurrensen har blivit bättre på många områden i ekonomin.

Fallstudierna som följer ska ses i ljuset av den bakgrund som har beskrivits. Det blir en tillbakablick och studie av vad som har hänt på några av de områden som också pekades ut som problematiska av Produktivitetsdelegationen. Vad har de förändrade spelreglerna inneburit och vilka ytterligare förändringar kan behövas för att målet om effektivare marknader genom ökad konkurrens skall kunna uppnås?

Brister i avregleringen av taxi och inrikesflyget

De marknader som avreglerats inom transportsektorn är främst inrikesflyget (1992) och taximarknaden (1990). Även om det kan ta tid innan avregleringarnas långsiktiga effekter visar sig, kan vi konstatera att resultaten av de genomförda avregleringarna inte riktigt har motsvarat förväntningarna. En viktig orsak till detta är att konkurrenstrycket i många fall blivit svagare än förväntat.

Inrikesflygets avreglering gav till en början positiva effekter men under 1995 gick utvecklingen mot högre priser och färre avgångar. Förväntningarna om lägre priser efter avregleringen av taximarknaden infriades inte heller och det råder i praktiken fortfarande rent monopol på taximarknaden i var fjärde större tätort.67

Frågan är varför inte förväntningarna om lägre priser, högre kvalitet och ökad effektivitet infriades i högre grad. Anledningarna kan delas in i två kategorier av förklaringar.

63 Se t.ex.

.RQNXUUHQV&#15;&#3;UHJOHULQJDU&#3;RFK&#3;HIIHNWLYLWHW, Expertrapport nr 7 till Produktivitets-

delegationen.64SOU 1991:82.65 SFS 1993:56.66 SFS 1992:1528.67 Följande avsnitt bygger på

$YUHJOHULQJHQ&#3; DY&#3; WD[LPDUNQDGHQ, NUTEK R1996:67 och

86

Teorifel

En av kategorierna är teorifel som innebär att det funnits överdrivna förhoppningar om utrymmet för konkurrens på den avreglerade marknaden. En typ av teorifel är att man slentrianmässigt utgått från att konkurrensen ska ske

pè en marknad. Men det kan ibland vara bättre med

konkurrens

om en marknad för en given tidsperiod. Exempel på detta är

flygtrafik på linjer med svagt passagerarunderlag. Här kanske man istället borde ha strävat efter konkurrens om marknaden. Ett annat teorifel är att man nästan regelmässigt utgått från att konkurrensen ska ske genom internkonkurrens, exempelvis att flera järnvägsföretag konkurrerar med varandra, när en effektivare lösning ibland kan föreligga när ett företag konkurrerar med andra trafikslag som konsumenten upplever som relativt likvärdiga, så kallad externkonkurrens.

Programfel

Den andra kategorin är programfel som betyder att det finns förutsättningar för konkurrens på marknaden men att samhället inte har lyckats utforma regler som ger förutsättningar för fungerande konkurrensmarknader. Ett exempel på programfel är att betydelsen av ett fungerande juridiskt system som backar upp avregleringarna har underskattats. Många förutsägelser om positiva effekter av friare marknader bygger på tanken att företagarna ska försöka tjäna pengar på att sänka sina kostnader och bättre anpassa sina produkter till konsumenternas önskemål. Det är i dessa avseenden som kreativitet och initiativrikedom ska blomstra. Motsvarande fenomen finns på vissa marknader där företag lever på att lura skattemyndigheter och okunniga konsumenter och på att hota konkurrenter. Fria marknader förutsätter ett ”starkt samhälle” för att marknadsekonomin ska fungera samhällsekonomiskt effektivt.

En viktig orsak till programfel är att många av de offentliga utredningar som gjordes inför avregleringarna tillämpade alltför enkla ekonomiska teorier som förutsatte förhållanden som inte gällde på den aktuella marknaden. Det krävs teorier som tar hänsyn till bland annat strategiskt samspel mellan företag, hur lätt det är att etablera sig, hur lätt det är för kunder att informera sig om priser och kvalitet, om det är en vara/tjänst som köps ofta eller sällan och om säljaren har anledning att skaffa sig ett gott rykte eller inte. Med utgångspunkt från en sådan analys kan man komma fram till vilka krav som avregleringen ställer på de nya spelreglerna för att marknaden ska bli effektiv. Programfel kan vara en viktig orsak till att de potentiella vinsterna av avregleringarna inte helt har kunnat uppnås. En avreglering som i stor utsträckning utmärks av uppenbara programfel är avregleringen av taxi i de större tätorterna.

Det krævs nya spelregler för att öka konkurrenstrycket

samhällsekonomiskt effektiv, även om det rent teoretiskt finns goda förutsättningar för att en fungerande konkurrens ska uppstå. För att öka konkurrenstrycket krävs därför oftast att nya spelregler införs.

Vid avregleringar har ofta de företag som redan fanns på marknaden innan avregleringen en konkurrensfördel framför nya aktörer. En viktig spelregel i samband med genomförandet är därför att försöka förhindra att ex-monopolisten får omotiverade konkurrensfördelar. På taximarknaden fick de etablerade taxibolagen behålla sina gamla telefonnummer, som var väl inarbetade hos kunderna. Nya företag skulle lättare ha kunnat utmana de etablerade om samtliga företag på marknaden fått helt nya telefonnummer. Ett annat sätt att minska ex-monopolistens konkurrensfördelar är genom information på strategiska platser som underlättar för konsumenterna att orientera sig om samtliga konkurrenter som finns på marknaden och om vilka priser dessa tar för olika varor och tjänster. Om den aktuella marknaden dominerades av ett statligt ägt företag som hade monopolställning, eller en starkt dominerande ställning, innan avregleringen bör man överväga att dela upp detta företag i flera separata bolag i samband med avregleringen. Då minskar risken att det reglerade monopolet ersätts av ett oreglerat monopol. Om det finns uppenbara stordriftsfördelar bör de ”nya” företagen inte göras så små att dessa stordriftsfördelar förloras.

=Genom en sådan delning kan

problematiken med missbruk av dominerande ställning minskas.

Det behövs spelregler som ger samtliga producenter en likartad tillgång till strategiskt viktig infrastruktur eller andra gemensamma funktioner på marknaden. På vissa marknader existerar fortfarande stora brister. På telemarknaden har man inte skiljt på drifts- och nätfunktionerna vilket innebär att monopolisten Telia kontrollerar de lokala näten. Konkurrenterna måste därför köpa tjänsten av Telia för att sedan kunna ge sina abonnenter tillgång till de områden där de har möjlighet att konkurrera med Telia på någorlunda lika villkor, nämligen fjärr- och internationella samtal. Ett annat närbesläktat exempel är att en av aktörerna på inrikesflygmarknaden även efter avregleringen tilläts fortsätta att kontrollera fördelningen av start- och landningstillstånd, så kallade slots, på till exempel Arlanda. Detta system har först nu börjat förändras. Ytterligare en brist är att de etablerade företagen på flyg- och taximarknaderna, via avtal eller ägarförhållanden, har möjlighet att stänga ute konkurrenter från att utnyttja beställningsfunktioner som alla aktörer borde ha tillgång till. Genom att utforma spelregler som förbjuder producenter att äga och/eller kontrollera strategiska funktioner kan effektiviteten höjas och utdragna tvister om missbruk av dominerande ställning undvikas.

Informationsbrist kræver ètgærder

När en prisreglering upphävs går det inte att utgå ifrån att marknaden själv förmår skapa ett effektivt prissystem. På taximarknaden var den så kallade brytpunktstaxan fortfarande helt dominerande även efter avregleringen. Detta prissystem gör att kunden inte kan bedöma priset på en resa även om denne vet sträckan. Det beror på att en tidstaxa tillämpas när bilen står still eller kör långsamt. Därmed blir det omöjligt för kunden

88

att jämföra priset på en viss taxiresa både mellan olika taxibolag och mellan taxi och andra transportslag. Om inte marknaden förmår utveckla ett effektivt prissystem kan spelregler behöva införas för att göra det möjligt för konsumenterna att enkelt jämföra olika producenters priser. Riksdagen har därför genom den nya Yrkestrafiklagen (SFS 1998:490) samt genom förordning (SFS 1998:779) i praktiken förbjudit brytpunktstaxan från den 1 oktober 1998. Det nya regelverket föreskriver att taxipriset ska kunna anges i förväg och inte kunna påverkas av faktorer som inträffar under färden. Ett annat exempel på en konkret åtgärd som införts är jämförpriser på livsmedel.

Kunden tar risker när de köper varor och tjänster som produceras av nya okända aktörer. Om kraven för etablering sätts för lågt finns det en risk att aktörer som bjuder ut tjänster med låg kvalitet ökar. På marknader där kunder har svårt att skilja mellan företag som bjuder ut dåliga respektive bra tjänster måste konsumenterna välja efter andra kriterier. Det finns risker för att kunderna skapar sig tumregler, till exempel att alltid anlita den största leverantören eller den lokala leverantören. Det minskar möjligheterna för nya aktörer att etablera sig. På sådana marknader kan det behövas att myndigheterna sätter regler om miniminivåer på aktörernas kompetens. Risken är annars att producenterna genom egna auktorisationssystem försvårar för nya företag att etablera sig på marknaden. Som exempel på en kompetensåtgärd kan läkarlegitimation nämnas. Införandet av den obligatoriska taxiförarlegitimationen är ytterligare ett exempel, men den borde ha införts redan vid avregleringen.

Hot om konkurrens och utmaningsbarhet ær viktigt

Det kan vara lätt att överskatta hur många företag det finns plats för på en marknad. På marknader med höga etableringskostnader och/eller uppenbara stordriftsfördelar i kombination med en relativt begränsad efterfrågan, som gör att det endast finns plats för ett fåtal producenter, ökar risken för bristande priskonkurrens. Risken för att aktörerna väljer att implicit prissamarbeta i stället för att priskonkurrera blir då stor. Här gäller det att skapa regler som maximerar förutsättningen för konkurrens, givet de begränsade möjligheter som finns.

=Den starkaste potentiella

konkurrensen kommer troligen från utländska företag som är verksamma inom samma bransch i sitt hemland eller internationellt. Därför kan det behövas spelregler som öppnar den nationella marknaden för internationell konkurrens. På flygmarknaden kan borttagandet av cabotageförbudet

=från 1997, det vill säga förbudet för utländska

flygbolag att bedriva inrikesflyg i Sverige, vidga antalet potentiella konkurrenter till de etablerade bolagen. Även liberalare regler av wetleasing, vilket innebär inhyrning av plan och personal som utför flygningar i inhyrarens namn, skulle kunna öka möjligheten för nya bolag att börja flyga med tunga jetplan.

Byggsektorn - nya tider kräver nya lösningar

Byggandet är en viktig del av Sveriges ekonomi. Drygt hälften av samhällets totala bruttoinvesteringar har historiskt sett utgjorts av investeringar i byggnader och anläggningar. Byggsektorn är en hemmamarknadsbetonad verksamhet som styrs av nationella regler, normer och standarder. Subventioner och regleringar har till exempel i hög grad bestämt byggandets inriktning och omfattning. Under 1980-talet förändrades förutsättningarna för många av de spelregler som tidigare införts och intresse riktades bland annat mot vad som upplevdes som svag konkurrens och höga kostnader i byggsektorn. Under senare år har det därför skett förändringar som kan benämnas omregleringar, bland annat genom minskade bidrag till nyproduktionen av bostäder och mindre detaljreglering av byggprocessen.68

Effektivitetsproblem

Offentlig statistik visar att bygg- och boendekostnaderna har ökat avsevärt mer än konsumentprisindex under de senaste tjugo åren. Av SCBs faktorprisindex framgår att priset på byggmaterial ökade med 20 procent under perioden 1991-1996, vilket kan jämföras med konsumentprisindex (KPI) som steg under samma period med 12,7 procent. Byggmaterialkostnaderna har alltså ökat kraftigt trots lågkonjunkturen under 1990-talet. De myndighetsberoende kostnaderna i form av olika lovavgifter, anslutningsavgifter och moms har också ökat kraftigt sedan början av 1990-talet. Entreprenadkostnaderna förefaller däremot att ha ökat relativt måttligt under samma period.69 Vad den kraftiga byggkostnadsutvecklingen beror på är omtvistat. En tolkning är att bristande konkurrens, höga vinster och dålig produktivitetsutveckling har orsakat de höga byggkostnaderna.

Produktivitetsstudier tyder på att den långsiktiga produktivitetsutvecklingen i byggsektorn har varit sämre än i andra industrisektorer.70Olika undersökningar har visat att det finns besparingsmöjligheter till följd av avsteg från de tidigare byggnormerna som kunnat sänka de totala byggkostnaderna. En numera utbredd uppfattning är därför att funktionskrav istället för metodnormer leder till förbättringar av produktiviteten.71 Regleringarna i byggsektorn har bidragit till en bristande flexibilitet i att anpassa sig till förändrade behov och krav. Tillsammans med omfattande subventioner har produktionssystemet byggs upp på ett sätt som har hindrat en effektiv samordning i

68 Avsnittet bygger på

%\JJVHNWRUQ&#3; &#16;&#3; VSHOUHJOHU&#3; I|U&#3; |NDG&#3; NRQNXUUHQV (1996), Kommers-

kollegium, Konkurrensverket och NUTEK.69

%\JJVHNWRUQ&#3;&#16;&#3;VSHOUHJOHU&#3;I|U&#3;|NDG&#3;NRQNXUUHQV (1996), Kommerskollegium, Konkurrens-

verket och NUTEK.70 Åberg Y (1983), ”Utvecklingen av produktion och produktivitet i svensk ekonomi 1963-

1981”, Ds A 1983:17.71 Se till exempel Quigley, J M (1982),

5HVLGHQWLDO&#3; FRQVWUXFWLRQ, Jonsson, J (1996),

90

byggprocessen.72 Därigenom har den långsiktiga innovationstakten varit låg.

En viktig faktor för effektiviteten på en marknad är

styrkerelationen

mellan köpare och sæljare. Svaga köpare ger säljarna marknadsmakt och

minskade incitament att göra sina produkter billigare. Det finns mycket som tyder på att svaga beställare har bidragit till att omvandlingstrycket i förädlingskedjan i bygg- och bostadssektorn varit lågt. Den rika förekomsten av subventioner i kombination med att kraven på eget kapital var låga har medfört att incitamenten för beställarna att pressa kostnaderna i byggprojekten varit svaga.

En utveckling där företagen finner nya produktionslösningar som är billigare och effektivare handlar också om kompetens. Kompetensen är låg i byggsektorn jämfört med andra industrisektorer, både vad gäller antal högskoleutbildade och antalet forskarutbildade.73 Orsaken till den låga kompetensen i byggsektorn kan troligen också sökas i den rika förekomsten av subventioner och regleringar som hämmat omvandlingstrycket.

Bristande konkurrens och informella etableringshinder i byggsektorn

Det existerar få formella etableringshinder på byggsektorns olika delmarknader. I praktiken innebär förekomsten av dominerande företag, vertikala bindningar och bristande importkonkurrens att olika informella etableringshinder existerar. Ett annat etableringshinder kan vara möjligheten att hitta en återförsäljare av en ny produkt då de etablerade återförsäljarna redan har kopplingar eller avtal med de etablerade tillverkarna.

Flera byggmaterialmarknader kännetecknas av

fètalsdominans. En del

av förklaringen till den höga koncentrationen är den strukturomvandling som skedde i början av 1980-talet, då dålig lönsamhet i företagen resulterade i omfattande företagsförvärv, fusioner och nedläggningar. Företagen förklarade att strukturomvandlingar var nödvändiga för att möta en ökad utländsk konkurrens. Den internationella handeln ökade emellertid inte i någon större utsträckning under 1980-talet. Som ett resultat av lågkonjunkturen som inleddes under början av 1990-talet har förvärv, fusioner och nedläggningar återigen blivit vanliga. Fåtalsdominansen består därför på flera marknader och har i vissa fall förstärkts. Konkurrenslagen är inte ett tillräckligt instrument för att bryta redan etablerade strukturer på en marknad. Konkurrenslagens möjligheter att ingripa mot koncentrationsökningar genom förvärv har också visat sig vara begränsad.

Ett villkor för att produktionen ska vara samhällsekonomiskt effektiv är att stordriftsfördelar utnyttjas och att företagen verkligen har en press på sig att producera till lägsta möjliga kostnad. I byggsektorn finns det både små- och storskalig produktion. Det betyder att det optimala antalet

72 Byggprocessgruppen (1987), Byggprocessens förnyelse, SIB R13:1987.73

+|JVNROHXWELOGDGH&#3; WHNQLNHU&#3; RFK&#3; QDWXUYHWDUH&#3; L&#3; E\JJ&#16;&#3; RFK&#3; ERVWDGVEUDQVFKHQ, NUTEK

företag varierar mellan olika delbranscher. Det betyder också att graden av inhemsk konkurrens varierar. Förutom att byggbranschen kännetecknas av en hög koncentration är sk

vertikal integration vanligt.

Många av produktionsleden som utgör de många delmarknaderna inom byggsektorn är nära sammanlänkade och detta gör att det är intressant från till exempel en byggentreprenörs synpunkt att skaffa sig kontroll över vissa strategiska insatsvaror. Om effekterna av vertikal integration är positiva för de producerande företagen borde det leda till måttliga prisökningar eller kanske till och med prissänkningar, vid en fungerande konkurrens. Byggmaterial uppvisar istället kraftigare prisökningar än andra produkter. Fåtalsdominans och vertikal integration kan ge kortsiktiga vinster genom att produktionen kan bli effektivare men kan samtidigt leda till långsiktiga samhällsekonomiska förluster om konkurrensen är svag. Företagens incitament att göra produktionsapparaten effektivare försvagas när konkurrensen är bristfällig.

Branschorganisationer har en stark ställning i byggsektorn och det har funnits en lång tradition av samarbete om branschspecifika frågor. Som exempel på

konkurrensbegrænsande samverkan har så kallad horisontell

prissamverkan mellan företag i samma handelsled förekommit. Den nya konkurrenslagen innebär i princip ett stopp för samarbeten mellan konkurrenter i samma handelsled, bland annat prissamverkan. Det spelar ingen roll om ett avtal har formen av en formellt bindande överenskommelse eller om det rör sig om en mer informell överenskommelse. Synen på konsortier mellan stora byggföretag har också skärpts i och med den förändrade konkurrenslagen. Det finns numera en praxis genom att Konkurrensverket har nekat undantag för konsortiesamarbeten mellan de stora byggföretagen.

Byggproduktområdet betecknas av många som ett av de mest problematiska på

EUs inre marknad.74 Försöket att skapa ett gemensamt

regelverk för byggvaruområdet har ännu inte lyckats, vilket beror på att nödvändiga tillämpningsdokument till direktivet inte har tagits fram. Genom att direktivet ändå anses vara harmoniserat har i stället effekten blivit att principerna för ömsesidigt erkännande etc. inte är tillämpliga. Situationen är därför, när det gäller varurörligheten, sämre än om en harmonisering inte hade ägt rum. Den nuvarande situationen med ett icke fungerande harmoniseringsdirektiv medför därmed bristande konkurrens både nationellt och internationellt.

Förændringsprocesser

Den markanta nedgången i efterfrågan på bostäder och den reformering av bostadsfinansieringssystemet som ägt rum under 1990-talet har ökat omvandlingstrycket i byggsektorn. Branschen har själv satt igång ett förändringsarbete för att öka produktiviteten. Denna process har

74 EGs byggproduktdirektiv (

&RQVWUXFWLRQ&#3;3URGXFWV&#3;'LUHFWLYH&#3;&#16;&#3;&'3) syftar till att åstad-

komma fri rörlighet för bygg- och anläggningsprodukter. Direktivet har överförts till svensk rätt genom byggproduktlagen och lagen om teknisk kontroll samt lagen om EGmärket. Byggproduktdirektivet förvaltas av EGs ständiga byggkommitté (SCC).

92

påskyndats av minskade statliga subventioner och mindre detaljreglering av byggandet.

Behovet av att industrialisera byggandet är något som har uppmärksammats allt mer. Ett industrialiserat byggande kräver förändringar i byggprocessen, där ett viktigt led kan vara ökad prefabricering och större variationsmöjligheter. Möjligheterna att bygga varierat och med hög kvalitet, genom att bland annat använda nya typer av material och produktionstekniker, är betydligt större i dag än under miljonprogrammets dagar. Ett mer industriellt byggande och utvecklingen av nya produktionsmetoder kräver en större innovationsbenägenhet hos de producerande företagen. För att kunna möta behovet av, och skapa förutsättningar för, en ökad innovationsbenägenhet krävs det att kompetensen i de producerande företagen ökar.

Ett mer industriellt byggande kan tillsammans med en ökad standardisering och internationalisering leda till en omstrukturering och nya affärsmöjligheter för byggmaterialindustrin. Ökad prefabricering kan innebära att vissa arbetsmoment försvinner eller integreras. Det kan exempelvis innebära att vinster flyttas från entreprenörsledet till byggmaterialtillverkarledet. Byggentreprenörerna kan som en följd av detta bli mer intresserade av att i större utsträckning integrera sig med byggmaterialindustrin. Ett exempel på denna utveckling är Skanska som har ökat sitt aktieinnehav i byggmaterialtillverkande företag.

Spelregler kan stödja processen mot ökad produktivitet

Det är viktigt att den process mot ökad effektivitet som har inletts inte störs av nya stora generella utbudssubventioner eller tillfälliga stimulansåtgärder. Det kan nämligen innebära negativa effekter för kostnadsutvecklingen, speciellt om de utformas på ett sätt som inte ger incitament till produktivitetsökningar och ökad industrialisering av byggandet.

De processer som har inletts och de tendenser som kan skönjas i byggsektorn kan innebära att koncentrationen och integrationen över olika led och marknader tilltar. För att detta skall komma konsumenterna till godo krävs faktorer som minskar de ledande företagens makt på marknaden. Avgörande faktorer som kan fungera som motvikt till marknadsmakt är rationella köpare och internationell konkurrens. Därför är det viktigt att eventuella hinder för importkonkurrens tas bort så att konkurrenstrycket kan öka. Erfarenheterna visar att konkurrenslagen inte är ett tillräckligt villkor, men väl ett nödvändigt villkor, för att öka konkurrensen i byggsektorn. Ett hot om importkonkurrens kan därför vara ett effektivare och billigare medel än andra alternativ för att öka konkurrensen.

Exportmöjligheter för svenska företag inom byggmaterialindustrin kan vara viktigt för att få till stånd investeringar och satsningar på att utveckla metoder för ett mer industrialiserat byggande. För att få en rationell produktion som är konkurrenskraftig krävs det en viss volym för att investeringarna ska vara lönsamma. Ett sätt att höja konkurrenstrycket i byggsektorn är att öka företagens incitament till att etablera sig på utländska marknader. Syftet med EUs inre marknad på byggområdet är

att underlätta byggföretagens möjligheter att arbeta i grannländerna. Om den inre marknaden ska fås att fungera måste särlösningar som försvårar för nya och konkurrerande aktörer på byggmarknaden i de olika medlemsländerna undanröjas. I dag finns ingen fungerande gemensam marknad för byggområdet men när den inre marknaden börjar fungera bör den internationella specialiseringen öka med effektivare produktion och konkurrens som följd. De små och medelstora företagen kan då genom att utveckla specialistkompetens dra nytta av de nya marknadsmöjligheterna. Liberaliseringen av den offentliga upphandlingen ökar också konkurrensen på hemmamarknaden.

För att skapa incitament till nya innovativa lösningar fordras större kunskaper än i dag. För att köparna ska agera rationellt och för att konkurrensen ska fungera är det viktigt att kompetensen ökar på beställarsidan. Speciellt viktigt är detta om byggandet blir mer komplext och industrialiserat. Ett sätt att öka beställarnas kompetens är att i ökad grad anställa personer med en hög och bred utbildning inom byggområdet. Speciella utbildningar med inriktning på just beställningsfunktionen kan därför behövas. Beställaren måste främst ha förmåga att förstå vilken roll det byggda kommer att spela i det samhälle där det byggs och hur det kommer att användas av olika kategorier av brukare. Kompetens är även en fråga om att kunna branschen och dess olika aktörer, så att lämpliga entreprenörer kan identifieras. Behovet av ökad kompetens för att möta denna utveckling gäller som nämnts också byggmaterial- och byggföretagen. För att tillgodose behovet av detta kompetenslyft kan det behövas insatser i utbildningssystemet eller att någon form av certifierings- eller auktorisationssystem övervägs.

Miljöregler är spelregler för företagen

8nder de senaste decennierna har skilda miljöpolitiska mål klättrat allt

högre på den politiska agendan. För att nå målen har därmed allt fler regler och andra styrmedel införts. De spelreglerna står i fokus för analysen.75 Frågan är om de medel som används eller planeras för att nå de miljöpolitiska målen fungerar som sunda spelregler för handel och konkurrens. Eller om spelreglerna kan utformas på ett bättre sätt, utan att man samtidigt minskar möjligheterna att nå miljömålen.

Till miljöregler kan de formella statliga styrmedlen räknas, det vill säga lagar, miljöavgifter, skatter och subventioner. Men också olika informella åtgärder kan fungera som spelregler och ha stor betydelse för marknadernas funktion. Det kan gälla mer eller mindre frivilliga åtaganden, förhandlingar, konsumentpåverkan och insatser som påverkar marknadens aktörer på olika sätt. De miljöpolitiska styrmedel som tillämpats i Sverige bygger i hög grad på direkta regleringar men det finns också många inslag av ekonomiska styrmedel. Exempel på ekonomiska styrmedel är koldioxid-, svavel- och kväveoxidskatterna samt pant på olika produkter.

0LOM|&#15;&#3;KDQGHO&#3;RFK&#3;NRQNXUUHQV&#3;&#16;&#3;VSHOUHJOHU&#3;I|U&#3;HIIHNWLYD&#3;PDUNQDGHU,

94

Det finns mèlkonflikter

Det finns ingenting som direkt tyder på att de styrmedel eller andra åtgärder på miljöområdet som hittills har använts i Sverige har varit något avgörande hinder för marknadsekonomins funktion. Det betyder inte att miljöreglerna och deras tillämpning alla gånger är helt idealiska. Men jämfört med andra ingrepp i marknader har de inte påverkat produktionen eller priserna lika mycket som ändringar i andra faktorer, som till exempel förändrade råvarupriser, personalkostnader och valutakurser. Ett stort metodproblem i detta sammanhang är att det är omöjligt att säga hur situationen skulle ha blivit om miljöreglerna hade varit annorlunda utformade. Det går till exempel inte att intervjua företag som skulle ha funnits om villkoren för konkurrens och handel hade varit annorlunda utformade.

Miljömålen är inte absoluta utan innebär avvägningar mellan olika mål. I den svenska miljöpolitiken har bland annat sysselsättningsaspekten ofta vägts in vid koncessionsprövningar. Det är nödvändigt att olika miljökvalitetsmål diskuteras så att det bättre går att säga hur mycket av ett miljömål som måste ges upp för att ett annat miljömål eller välfärdsmål ska uppnås. För att miljöpolitiken ska vara framgångsrik är det mycket viktigt att de målkonflikter som finns, eller som kan uppstå, när man utformar miljöstyrmedel klargörs. Man måste veta kostnaderna i form av välfärdsförluster på andra områden av att införa olika åtgärder, till exempel kostnaden för utebliven konkurrens. Saknas en helhetsbild av miljöpolitiken och dess konsekvenser finns risken att den blir instabil och ineffektiv när målkonflikterna visar sig.

Att miljöreglerna inte har haft några avgörande negativa effekter på ekonomins funktionssätt i stort betyder inte att de inte har skapat några problem alls. Det finns flera exempel på miljöregler som har snedvridit konkurrensen på de inhemska och internationella marknaderna, eller riskerar att göra det. Inte minst gäller det regler som hindrar eller försvårar för nya företag att etablera sig på marknaden, eller som gör det svårt för mindre företag att konkurrera med stora företag. Att marknader är utmaningsbara är av central betydelse för deras dynamik och effektivitet. Därför är det viktigt att försöka skapa spelregler som inte försvårar för mindre företag eller hindrar import.

På enskilda marknader kan den här sortens problem vara eller bli relativt stora. Det gäller särskilt försöken med ”otraditionella” styrmedel och andra åtgärder som har prövats på senare år. Ett exempel är olika försök att åstadkomma kretslopp för vissa material. De innebär ofta direkta ingrepp på marknaderna, och riskerar därmed att hämma en sund konkurrens.

Det finns exempel på när målkonflikter mellan miljömålen och konkurrensen kan lösas genom åtgärder som leder till att miljömålet uppnås utan att hindra handeln och störa konkurrensen. Men det är viktigt att komma ihåg att det även finns konflikter som man inte kan komma ifrån och som kräver avvägningar mellan olika mål som måste bestämmas genom politiska beslut.

Mèlkonflikter och avvægningar

Ekonomiska styrmedel, till exempel en utsläppsskatt, ger incitament till en successiv anpassningsprocess av produktionen. Det gör att styrmedlet blir ett incitament som skapar en långsiktig förbättring av produktionen som kan innebära både bättre miljö och en effektivare produktion. Den situation som råder i dag jämfört med för trettio år sedan innebär att antalet beslutsfattare som berörs av en miljöreglering är flera. Det blir därför allt svårare att klara av tillsyn och information om enskilda företags miljöbelastning och kostnadsstrukturer. Det innebär att direkta regleringar blir allt svårare att administrera.

Ekonomiska styrmedel har den egenskapen att de drabbar alla lika och är konkurrensneutrala eftersom det inte finns något förhandlingsutrymme i tillämpningen. En fundamental kritik mot ekonomiska styrmedel är att de blir dyra om alla negativa effekter ska internaliseras i priset. Poängen är just att synliggöra kostnader och sätta en prislapp på miljön för att kunna väga olika miljökvalitetsmål mot varandra i den politiska beslutsprocessen.

Det finns mycket som talar för att miljöskatter eller avgifter i miljöpolitiken bör användas i första hand. När OECD granskade den svenska miljöpolitiken var en av slutsatserna att Sverige bör satsa mer på ekonomiska styrmedel.76 Den uppfattningen delas också av regeringen som i olika sammanhang har argumenterat för en ökad användning av ekonomiska styrmedel.

Även om en del av de nuvarande miljölagarna skulle kunna ersättas med ekonomiska styrmedel så lär de finnas kvar under överskådlig tid. Därför är frågan om hur lagarna tillämpas viktig, bland annat för konkurrensen. Om tillsynen fungerar bristfälligt kan det löna sig att fuska och kringgå reglerna genom att lura myndigheter och konsumenter. Som redan har påtalats förutsätter fria marknader ett ”starkt samhälle” för att marknadsekonomin skall vara samhällsekonomiskt effektiv.

Nya styrmedel kræver nya regler

Under de senaste åren har information till konsumenter börjat användas som miljöstyrmedel. Miljömärkning och information kan inte klassificeras som vare sig traditionella ekonomiska eller administrativa styrmedel. Miljömärkning handlar om information och utnyttjar det miljöintresse som har vuxit på senare år hos konsumenterna. I en marknadsekonomi är det konsumenternas val som bestämmer vad som skall produceras. Om konsumenternas val ska leda till effektiva byten måste konsumenterna ha tillgång till perfekt information. Information är därför inte någon styrning som stör marknadernas funktion. Däremot kan det vara ett medel för att få en fungerande marknad genom att ge konsumenterna tillgång till information om de miljökostnader som konsumtionsvalen kan vara förenade med. För att miljömärkningen ska

96

vara ett alternativ till traditionella styrmedel krävs dock att de kriterier som gäller för miljömärkning bygger på de uppsatta miljömålen. Så är det inte i dag. Därför behöver de nuvarande systemen utvecklas och förbättras. Det är också viktigt att kriterierna utformas på ett sätt som inte diskriminerar de mindre företagen i förhållande till större företag eller diskriminerar utländska producenter i förhållande till inhemska.

Olika typer av subventioner används som styrmedel, bland annat på miljöområdet. Syftet är ofta att stimulera företagen att genomföra investeringar eller andra åtgärder som bedöms som angelägna från miljösynpunkt. Riktade subventioner riskerar alltid att snedvrida konkurrensen och minska dynamiken på marknaden. Reglerna för bidragen måste därför utformas och tillämpas med särskild hänsyn till konkurrensförhållandena. I första hand bör bidragen riktas mot sådana områden där det saknas förutsättningar för effektiva marknader. För åren 1998 till 2000 kan kommunerna söka pengar till lokala investeringsprogram. Motivet är dels att åstadkomma miljöförbättringar, dels att skapa sysselsättningstillfällen. För att inte störa konkurrensen är det viktigt att bidragen inte används för att starta kommunala verksamheter som konkurrerar med aktörerna på marknader som håller på att utvecklas. Bidragen får heller inte hindra eller försvåra för nya företag att etableras. Samma typ av krav bör gälla för andra former av bidrag till miljöåtgärder.

Under de senaste åren har olika åtgärder vidtagits eller planerats för att stimulera ett ökat kretslopp av material och avfall. Det finns en rad principiella frågetecken kring åtgärdernas effekter på konkurrensen, och flera tecken på skadliga effekter. Eftersom de inte har funnits någon längre tid är det svårt att peka på och bedöma hur allvarliga problemen är. Det finns många olika möjligheter att nå syftet med åtgärderna. Därför bör de åtgärder som har prövats och planerats hittills betraktas och utnyttjas som experiment, som måste följas och utvärderas innan de införs i full skala. På kort sikt handlar det om att bedöma åtgärdernas effekter på de aktuella kretsloppsmarknaderna och konsekvenserna för de nuvarande och tänkbara aktörerna.

Men frågan har dessutom ett vidare perspektiv, som gäller konsekvenserna för näringslivet och ekonomin i stort av att förverkliga visionen om ett ”kretsloppssamhälle”. I dagsläget finns inte tillräcklig kunskap om vilken omställning och strukturomvandling som kan krävas för att uppnå de mål som diskuteras. Om de försök som pågår följs och utvärderas noga kan det ge värdefull information om de potentiella målkonflikter som kan uppstå vid en omställning av det här slaget.

EU - en instans i miljöarbetet

I flera fall har Sverige tvingats dra tillbaka förslag till miljöregler i form av tekniska krav på produkter. Skälet är att reglerna har råkat i konflikt med EUs strävan att underlätta den fria handeln över gränserna. Förslagen har i flera fall passerat genom en rad instanser innan de lagts fram. Arbetet med förslag till regler på miljöområdet bedrivs därför ineffektivt. I denna situation finns risken att spelreglerna blir otydliga och instabila. De svenska procedurerna bör fungera så att förslagen stäms av

mot EG-reglerna och anpassas till dessa i ett tidigare skede. Det kan bidra till att göra spelreglerna mer stabila, samtidigt som de blir mer effektiva som styrmedel på miljöområdet.

Möjligheterna att ställa krav i samband med offentlig upphandling begränsas av formella regler. Genom att ställa miljökrav vid upphandling kan de fungera som ett miljöpolitiskt styrmedel. EG-direktiven innehåller inga uttryckliga bestämmelser om möjligheterna att ställa miljökrav. Det är därför viktigt att Sverige har en strategi och verkar för gemensamma regler för miljökrav i samband med offentlig upphandling. Att driva frågorna nationellt kan ge negativa effekter på konkurrensen och handeln över gränserna. En förutsättning för att i framtiden kunna utnyttja den offentliga upphandlingen som ett sätt att minska miljöbelastningen är att EGs regler utformas så att det går att ställa miljökrav i upphandlingen. Så länge det saknas tydliga EG-regler finns risken att de olika länderna utformar nationella regler.

Sammanfattning

En fri marknad - en marknad utan regler - och en fungerande marknad är två helt skilda saker. För att marknader ska fungera krävs ett väl anpassat regelverk. Den offentliga sektorn har en betydelsefull roll för att främja en effektiv konkurrens och dynamiska marknader.

Det är en svår konst att avreglera marknader så att målen med avregleringen uppfylls, till exempel att öka den samhällsekonomiska effektiviteten. Faktorer som till exempel efterfrågans priselasticitet, marknadsstrukturen och priskonkurrensen är avgörande för huruvida en övergång från en ”reglerad” till ”en friare” marknad leder till ökad samhällsekonomisk effektivitet. Det behövs oftast nya spelregler som leder företagen och konsumenterna på marknaderna till att fatta de beslut som främjar samhällsekonomisk effektivitet.

För att kunna utforma spelregler som leder till att marknaderna blir effektiva krävs noggranna analyser av varje enskild marknads speciella särdrag. Regelverket måste anpassas till den aktuella marknadens behov. På grund av att analyserna inför avregleringar i en del fall varit bristfälliga har avregleringarna till vissa delar misslyckats. Det har skapat osäkerhet och samhällsekonomiska kostnader som hade kunnat undvikas.

Likväl som företagen ständigt måste anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden måste utformningen av samhällets spelregler anpassas över tiden. De regler som var effektiva igår är troligen inte de effektivaste för att åtgärda dagens och morgondagens problem. Det faktum att situationen hela tiden förändras gör att regler som tidigare uppfyllde sitt syfte inte längre gör det utan övergår till att bli ett hinder för dynamiken i ekonomin. Det är därför viktigt att exempelvis marknadsanpassningen av byggsektorn, med bland annat minskade subventioner, fortsätter.

Samtidigt som spelregler måste anpassas efter förändrade förutsättningar har näringslivet ett behov av långsiktiga spelregler. Här finns en potentiell konflikt. Det krävs därför att målkonflikter som kan uppstå klargörs innan nya spelregler införs. Det är viktigt att klargöra vilka marknadsimperfektioner som finns innan och vilka som kan uppstå

98

efter det att spelreglerna förändras. Även när målen är andra än att exempelvis värna om handel och konkurrens måste man veta kostnaden för att nå dessa andra målsättningar, i form av exempelvis kostnaden av utebliven konkurrens. Klargör man målkonflikterna och kan hantera dessa med hjälp av andra regler skapas förutsättningar för mer långsiktigt stabila spelregler. Först och främst bör man överväga att använda sig av beprövade styrmedel. Det är till exempel viktigt att ”oprövade” styrmedel inte införs innan försök i mindre skala har genomförts.

Det är betydelsefullt att skapa förutsättningar för inträde till marknader och i det sammanhanget är hotet från nya svenska företag och importkonkurrens viktigt. Spelreglernas uppgift får inte vara att gynna vissa aktörer på bekostnad av andra, till exempel genom att ge befintliga företag konkurrensfördelar. Deras framgångar ska bestämmas av hur skickliga de är i förhållande till konkurrenterna.

5=Utbildning och

kompetens

I de tidigare kapitlen har betydelsen av utbildning påvisats på olika sätt. I kapitel 2 skildrades bland annat strukturförändringen i efterfrågan på arbetskraft med avseende på utbildning. Minskningen av sysselsatta var i relativa termer större för lägre utbildade än för högre utbildade. För de högst utbildade steg till och med sysselsättningen mellan 1990 och 1995. I kapitel tre jämfördes utvecklingen av den svenska industriproduktionen med OECD-genomsnittet mellan 1990 och 1997. Det visade sig att de delbranscher som har haft en mycket stark expansion karaktäriseras som kunskapsintensiva. Emellertid erhöll vi vissa indikationer på att Sveriges komparativa fördelar i kunskapsintensiv industri håller på att stagnera. I avsnittet om näringsklimatet ansåg över en fjärdedel av de tillfrågande aktörerna i näringslivet att ett ökat utbud av kvalificerad arbetskraft har stor betydelse för investeringsbenägenheten.77 Denna andel var nästan dubbelt så stor som den andel företagsledare som menade att minskade kapitalkostnader i form av lägre ränta var viktigast för att öka investeringarna. Vi kan konstatera att dessa exempel visar på utbildning som ett ytterst viktigt strategisk område för tillväxtpolitik, något som också framhölls i produktivitetsdelegationens betänkande.78

I en tid där selektiv näringspolitik med riktade stöd minskat79 samtidigt som utbildningens betydelse betonats både i modern ekonomisk tillväxtteori och i innovationsforskning har också intresset för utbildning blivit allt större från statsmakternas sida.80 I regeringens tillväxtproposition kunde man således läsa att ”Arbetskraftens kunskaper och kompetens är en avgörande förutsättning för produktivitetsutveckling och tillväxt

´.

Förutom att konstatera utbildningens betydelse för den långsiktiga tillväxten fastslog regeringen i budgetpropositionen 1997 att utbildning också är av stor fördelningspolitisk betydelse.

Varför är då utbildning så betydelsefullt? När man talar om utbildning i ekonomiska sammanhang brukar man dela in effekterna av utbildning i två aspekter. Den ena är inriktad på utbildningens värdeskapande effekt och utgår från att individens produktivitet ökar med utbildningsnivån. Det

77 Man kan naturligtvis invända att det ligger i arbetsgivarens intresse att öka utbudet av olika typer av arbetsskraft då detta i längden medför lägre löneökningar.78SOU 1991:82 sid 30.79 Till exempel industripolitiken på 1970-talet med dess omfattande stöd till specifika branscher.80 Människors utbildning har länge varit ett ämne för statlig uppmärksamhet, se till exempel SOU 1973:3, sid 79, eller SOU 1959:45, s 162, om skrivningar rörande betydelsen av högre utbildning. För en diskussion kring förändringen av näringspolitikens inriktning de senaste decennierna se Hansson och Lundberg,

%DVLQGXVWUL&#3;RFK&#3;K|JWHNQRORJL, SNS Förlag 1995.

100

innebär att värdet per arbetsinsats ökar ju högre utbildning den anställde har. Den andra aspekten på utbildning är konsumtion och innebär att effekten av utbildning framför allt har karaktären av individuell tillfredsställelse. Det är intressant att utbilda sig och att kunna mer, men det ger inte nödvändigtvis högre inkomst. Utbildning som konsumtion är en viktig aspekt men av mindre direkt betydelse när vi analyserar utbildningens ekonomiska konsekvenser. De ekonomiska aspekterna av utbildning är så betydelsefulla att man talar om investeringar i humankapital i analogi med andra investeringar i produktivt kapital. Vid sidan om effekten att enskilda individer blir mer produktiva medför utbildning även att andra i denna individs närhet blir mer produktiva, man talar om att utbildningens produktivitet ”spiller över”. Det brukar också poängteras att utbildning för med sig en ökad förmåga att anpassa sig till förändrade situationer. Det skulle kunna uttryckas som att utbildning ökar individens möjlighet att få arbete.

Kompetens är ett begrepp som allt mer hörs i debatten och som syftar till att fånga upp en skicklighetsaspekt i utförandet av specifika uppgifter. Den tekniska utvecklingen och allmänt förändrade marknadsvillkor innebär att den kompetens som krävs för att kunna utföra olika arbetsuppgifter kontinuerligt genomgår förändringar. Detta medför i sin tur att vidareutbildning blir allt viktigare för ökad produktivitet. Den formella utbildningsnivån får därför anses utgöra en bas för individens fortsatta lärande men indikerar samtidigt ett lands förutsättningar avseende tillgången till kvalificerad arbetskraft. Analyser med avseende på humankapital grundar sig vanligtvis på den formella utbildning som det offentliga utbildningssystemet tillhandahåller. I detta kapitel utgår vi från den formella utbildningen men använder även ett alternativt sätt att mäta människors kompetens.

Med anledning av utbildningens påvisade betydelse har vi i detta kapitel sammanställt tre analyser. Först studerar vi utbildningsnivån i Sverige i jämförelse med andra avancerade industriländer. Jämförelser har gjorts tidigare i olika avseenden men det material som vi fått till förfogande medger även en jämförelse på sektorsnivå. Sedan ställer vi frågan om högre utbildning har lett till ökade inkomster under 1990-talet? Ett positivt svar på denna fråga skulle innebära en ökad drivkraft för individer att studera vidare. Slutligen vill vi diskutera ett alternativt mått på kompetens. I kapitlets sista avsnitt jämförs de vuxnas förmåga att förstå och tillgodogöra sig skriftlig information i sju länder. Denna förmåga har betydelse för utbildningssatsningar och den fortsatta utvecklingen i näringslivet.

Utbildningsnivèn i internationell jæmförelse

Inriktningen på ett lands produktion av varor och tjänster bestäms av tillgången till produktionsfaktorer relativt andra länder.82Produktionsförutsättningarna har förändras drastiskt i och med marknadernas globalisering. Kapitalet rör sig numera relativt fritt över de nationella gränserna och kostnaderna för transport av varor har blivit lägre. Det innebär att både möjligheterna och incitamenten ökar för producenter att etablera produktionsanläggningar i länder som har lägre produktionskostnader än hemlandet. En förutsättning är givetvis att en högre vinst uppväger övriga omkostnader, som exempelvis transportkostnader. Ett exempel är arbetsintensiva varor som i allt större utsträckning tillverkas i länder där det finns tillgång till relativt billig arbetskraft och sedan exporteras.

Samtidigt ökar den kunskapsintensiva produktionen i omfattning och ny teknik sprids i allt snabbare takt mellan länder. Humankapital är en produktionsfaktor som är mer fast knuten till ett specifikt land och representerar därmed också en mer stabil resurs. Det innebär att satsningar som höjer arbetskraftens humankapital skapar konkurrensfördelar som är direkt knutna till ett specifikt land. För att kunna använda sig av ny teknik, och för att kunna utveckla den, ställs höga krav på individers kunskap. Ett land med mycket humankapital kan därför lättare ta till sig innovationer från andra länder, både i syfte att använda sig av den i produktionen och för att vidareutveckla produkter. Det är rimligt att förmågan att ta till sig nya produkter i snabb takt påverkar landets tillväxttakt positivt och samtidigt stimulerar utvecklingen av humankapitalet. Att bygga upp komparativa fördelar med avseende på kompetens bör därmed leda till bestående konkurrensfördelar. Tillgången till kvalificerad arbetskraft, som kan delta i avancerad produktion, påverkar i allt högre grad de kunskapsintensiva företagens lokaliseringsbeslut.

Arbetsfördelningen mellan länder bestäms således i ökad utsträckning av arbetskraftskostnaden- och kunskapsnivån i ett land. Arbetskraftens nivå vad gäller utbildning och kompetens blir den avgjort viktigaste produktionsfaktorn för ett land som vill skapa konkurrensfördelar inom kunskapsintensiv produktion istället för att priskonkurrera genom låga löner83.

82 Enligt Faktorproportionsteorin, Heckscher-Ohlin. För en närmare beskrivning av denna med tillämpning på Sverige se till exempel: Leamer E och Lundborg P, Sweden

&RPSHWLQJ&#3;LQ&#3;WKH&#3;*OREDO&#3;0DUNHWSODFH&#3;&#16;$&#3;+HFNVFKHU&#16;2KOLQ&#3;YLHZ, SNS Occasional Paper

No 68 1995.83 I avsnittet om "Kvalitet som konkurrensmedel" i kapitel 3 visades att Sverige trots lägre

102

Färre anställda med lång universitetsutbildning i Sverige

Hur hög är då utbildningsnivån hos de anställda i Sverige i ett internationellt perspektiv? Det är frågan som vi ska försöka besvara i detta avsnitt. Vi jämför utbildningsnivån hos de anställda i Sverige med ett genomsnitt för åtta OECD-länder.84 Att vi väljer att studera de anställda beror på att de kan antas illustrera ländernas faktiska användande av produktionsfaktorn humankapital. Av resultaten framgår att Australien, Kanada och USA utmärker sig genom att ha en betydligt högre andel universitetsutbildade bland de anställda. Eftersom Kanada och USA är befolkningsmässigt stora länder representerar de dessutom en stor andel av det totala antalet sysselsatta i de 8 länderna och får därav en stor relativ vikt. Vi är intresserade av hur Sverige står sig i jämförelse med både de europeiska länderna och samtliga länder som ingår i studien. Resultaten redovisas därför som en jämförelse mellan Sverige och två aggregat av OECD-länder. De två aggregaten är OECD4, som visar ett genomsnitt av de anställdas formella utbildning i de fyra europeiska länderna, och OECD8 där även de utomeuropeiska länderna inkluderas.

Av diagram 5.1 framgår de anställdas utbildningsnivå i Sverige jämfört med de två OECD-aggregaten. Resultaten visas både för hela ekonomin och för den delen av ekonomin som kvarstår när verksamheter som ingår i den svenska offentliga sektorn räknats bort. I hela ekonomin är de anställdas utbildningsnivå i Sverige och i de europeiska OECD-länderna relativt likartad. Andelen högskoleutbildade är till och med något högre i Sverige. En skillnad som vi kan notera är att andelen anställda med längre universitetsutbildning är något lägre i Sverige och att det är den relativt stora andelen anställda med kortare universitetsutbildning som ger det positiva resultatet. Däremot är andelen universitetsutbildade bland de anställda betydligt högre i det totala OECD-aggregatet, som även inkluderar de utomeuropeiska länderna. De anställdas utbildningsnivå i Sverige står sig därmed bra i jämförelse med de europeiska länderna men är betydligt lägre i jämförelse med de anställdas utbildningsnivå i det sammanlagda aggregatet.

84Australien, Danmark, Finland, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA.

Antalet länder i jämförelsen begränsas av tillgängliga data på utbildningsnivån för anställda på sektorsnivå. Trots det begränsade urvalet av länder ingår några av Sveriges viktigaste konkurrentländer inom kunskapsintensiv produktion.

'LDJUDP&#3;&#24;&#17;&#20; 'H&#3; DQVWlOOGDV&#3; XWELOGQLQJVQLYn&#3; L&#3; 6YHULJH&#3; MlPI|UW&#3; PHG&#3; HWW&#3; JHQRPVQLWW I|U&#3;WYn&#3;2(&'&#16;DJJUHJDW&#17;&#3;3URFHQWXHOO&#3;I|UGHOQLQJ&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO&#17;

6,6

60,7

77,6

75,6

67,6

83,4

86,1

20,1

9,1

11,6

18,6

7,5

13,3 12,8

13,8

9,1

7,4

19,2

0 20 40 60 80 100

OECD8 OECD4 Sverige OECD8 OECD4 Sverige

Högst gymn. Univ < 3 år Univ > 3 år

Hela ekonomin

Utan vård, omsorg, utbildning*

$QP&#29; $WW&#3; WLGVDQJLYHOVHQ&#3; lU&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO&#3; EHURU&#3; Sn&#3; DWW&#3; nUWDOHQ&#3; VNLOMHU&#3; VLJ&#3; QnJRW&#3; PHOODQ OlQGHUQD&#17;&#3; cUWDOHQ&#3; DQJHV&#3; L&#3; SDUHQWHV&#3; HIWHU&#3; UHVSHNWLYH&#3; ODQG&#3; L&#3; XSSUlNQLQJHQ&#3; VRP I|OMHU&#17;&#3;2(&'&#23;&#3;lU&#3;HWW&#3;DJJUHJDW&#3;VRP&#3;EHVWnU&#3;DY&#3;'DQPDUN&#3;&#11;&#20;&#28;&#28;&#21;&#12;&#15;&#3;)LQODQG&#3;&#11;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#15; 6WRUEULWDQQLHQ&#3;&#11;&#20;&#28;&#28;&#23;&#12;&#3;RFK&#3;7\VNODQG&#3;&#11;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#17;&#3;,&#3;DJJUHJDWHW&#3;2(&'&#27;&#3;LQJnU&#3;GHVVXWRP $XVWUDOLHQ&#3; &#11;&#20;&#28;&#28;&#23;&#12;&#15;&#3; -DSDQ&#3; &#11;&#20;&#28;&#28;&#21;&#12;&#15;&#3; .DQDGD&#3; &#11;&#20;&#28;&#28;&#23;&#12;&#3; RFK&#3; 86$&#3; &#11;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#17;&#3; 6YHULJH &#11;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#17; $QP&#29;&#17; &#3;9nUG&#15;&#3;RPVRUJ&#3;RFK&#3;XWELOGQLQJ&#3;UHSUHVHQWHUDU&#3;DYGHOQLQJ&#3;&#28;&#15;&#3;,6,&&#3;UHY&#17;&#3;&#21;&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;'LUHFWRUDWH&#3;IRU&#3;(GXFDWLRQ&#15;&#3;(PSOR\PHQW&#15;&#3;/DERXU&#3;DQG&#3;6RFLDO&#3;$IIDLUV&#17;

När vi exkluderar verksamheter som i Sverige bedrivs inom offentlig sektor förändras sammansättningen av utbildningsnivån. Andelen anställda med universitetsutbildning minskar både i Sverige och i de båda aggregaten, vilket innebär att andelen högutbildade är högre inom dessa verksamheter än i ekonomin som helhet. Det är dock i Sverige som förändringen är störst och det får ses som ett uttryck för att en större andel av akademikerna i Sverige är sysselsatta inom offentlig verksamhet jämfört med övriga länder.

Lägre andel högutbildade inom samtliga sektorer

Vad kan de observerade skillnaderna bero på? En hypotes skulle kunna vara att skillnaderna är en konsekvens av att näringslivsstrukturen är olika i länderna. Exempelvis kan vissa länder i större utsträckning ha inriktat sin produktion till kunskapsintensiva sektorer, som i sin tur kräver en högre andel utbildad personal. En annan förklaring kan vara att vissa länder helt enkelt efterfrågar en generellt sett större andel högutbildad personal inom respektive sektor. Skillnaderna i utbildningsnivå skulle då bero på ett mer utbyggt utbildningssystem som medger att näringslivet får en arbetskraft som motsvarar efterfrågan. En annan konsekvens av ett omfattande utbildningssystem kan vara att efterfrågan på högutbildad

104

arbetskraft stiger i samband med att utbudet ökar eftersom lönerna för de högutbildade sjunker relativt övrig arbetskraft.

Genom att studera vilken utbildningsnivå de anställda i Sverige skulle ha om förutsättningarna var desamma som i de två OECD-aggregaten ska vi försöka besvara denna fråga. De två faktorerna som vi antog kunde förklara skillnader i utbildningsnivån var sektorsstrukturen i länderna och de anställdas utbildningsnivå inom respektive sektor. För att ta reda på i vilken utsträckning sektorsstrukturen i ett land påverkar utbildningsnivån har vi beräknat hur utbildningsnivån hos de anställda i Sverige skulle förändras om den svenska sektorsstrukturen, det vill säga den procentuella fördelningen av de anställda mellan sektorerna, skulle motsvara fördelningen inom OECD4 respektive OECD8.85 Det betyder med andra ord att vi antar att Sverige har en lika stor andel anställda inom varje sektor som genomsnittet i de båda aggregaten. För att se om skillnaderna i stället beror på de anställdas utbildningsnivå inom respektive sektor har vi också beräknat hur de anställdas utbildningsnivå i Sverige skulle förändras om utbildningsnivån sektorsvis i de två OECDaggregaten appliceras på den svenska sektorsstrukturen. Det innebär att vi antar en procentuell fördelning av utbildningsnivån inom respektive sektor i Sverige som motsvarar genomsnittet i de båda aggregaten. Resultaten illustreras i diagram 5.2.

'LDJUDP&#3;&#24;&#17;&#21; )DNWLVN&#3; XWELOGQLQJVQLYn&#3; KRV&#3; GH&#3; DQVWlOOGD&#3; L&#3; 6YHULJH&#3; RFK&#3; EHUlNQDG HIIHNW&#3; Sn&#3; XWELOGQLQJVQLYnQ&#3; RP&#3; I|UXWVlWWQLQJDUQD&#3; PHG&#3; DYVHHQGH&#3; Sn XWELOGQLQJV&#16;&#3;UHVSHNWLYH&#3;VHNWRUVVWUXNWXU&#3;VNXOOH&#3;PRWVYDUD&#3;GH&#3;L&#3;2(&'&#23;&#16; RFK&#3;2(&'&#27;&#16;DJJUHJDWHQ&#17;&#3;3URFHQWXHOO&#3;I|UGHOQLQJ&#15;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO &#17;

75,6

78,9

79,1

75,3

57,6

11,6

10,1

10,2

9,6

20,7

12,8

11,0

10,7

15,1

21,7

0 20 40 60 80 100

Sverige Sv utb

OECD4

sektor

Sv utb

OECD8

sektor

Sv sektor

OECD4

utb

Sv sektor

OECD8

utb

Högst gymn. Univ<3 år Univ>3 år

$QP&#29; $WW&#3; WLGVDQJLYHOVHQ&#3; lU&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO&#3; EHURU&#3; Sn&#3; DWW&#3; nUWDOHQ&#3; VNLOMHU&#3; VLJ&#3; QnJRW&#3; PHOODQ OlQGHUQD&#17;&#3; 'H&#3; H[DNWD&#3; nUWDOHQ&#3; I|U&#3; UHVSHNWLYH&#3; ODQG&#3; nWHUILQQV&#3; L&#3; DQVOXWQLQJ&#3; WLOO GLDJUDP&#3;&#24;&#17;&#20;&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;'LUHFWRUDWH&#3;IRU&#3;(GXFDWLRQ&#15;&#3;(PSOR\PHQW&#15;&#3;/DERXU&#3;DQG&#3;6RFLDO&#3;$IIDLUV&#17;

Den första stapeln redovisar den faktiska utbildningsnivån hos de anställda i Sverige. I den andra och den tredje stapeln kan vi se vilken utbildningsnivån skulle vara i Sverige om vi applicerade den svenska utbildningsstrukturen sektorsvis på den sektorsstruktur som återfinns i OECD4 respektive i OECD8. Den fjärde och den femte stapeln illustrerar det motsatta förhållandet; att den sammansättning av formell utbildning sektorsvis som återfinns i de båda aggregaten appliceras på den svenska sektorsstrukturen.

Som framgår av diagrammet skulle en sektorsstruktur som motsvarar genomsnittet för OECD-länderna, oavsett aggregat, innebära en lägre andel universitetsutbildade bland de anställda i Sverige. En applicering av OECD-ländernas utbildningsstruktur på den svenska sektorsstrukturen skulle däremot höja andelen anställda med universitetsutbildning. Skillnaden varierar dock betydligt i storlek beroende på vilket aggregat som studeras. Skillnaden mellan Sverige och de europeiska länderna kan uppfattas som relativt liten när det gäller andelen av de anställda med universitetsutbildning jämfört med de lägre utbildade. För att tydligare åskådliggöra skillnaden på 0,3 procentenheter som skiljer de båda utbildningsnivåerna åt kan nämnas att det motsvarar drygt 10 000 personer. Det finns också en distinkt skillnad mellan andelen anställda

106

med långa och korta högskoleutbildningar. Skillnaden på 2,3 procentenheter innebär att antalet med en universitetsutbildning på minst tre år skulle behöva öka med drygt 80 000 personer för att andelen anställda med lång universitetsutbildning i Sverige ska motsvara genomsnittet för de länder som ingår i aggregatet OECD4. Detta faktum speglar att andelen med längre högskoleutbildningar är mindre i Sverige än i de andra europeiska länderna som ingår i OECD4. Av diagrammet framgår också att en utbildningsstruktur sektorsvis som motsvarar genomsnittet av samtliga de studerade OECD-länderna skulle innebära en avsevärt högre utbildningsnivå i Sverige. Antalet anställda med någon form av universitetsutbildning skulle behöva öka med över 640 000 för att motsvara nivån inom OECD8.

Skillnader i sektorsstrukturen tycks därmed inte förklara skillnaderna i de anställdas utbildningsnivå. Dessa förefaller istället vara en konsekvens av att de andra OECD-länderna, generellt sett, sysselsätter en större andel universitetsutbildade inom respektive sektor än vad som är fallet i Sverige. För att verifiera resonemanget studerar vi hur andelen anställda med minst tre års universitetsutbildning skiljer sig åt mellan Sverige och de två OECD-aggregaten. Som framgår av tabell 5.1 är mönstret tydligt. I samtliga sektorer är den genomsnittliga andelen anställda med lång universitetsutbildning störst i OECD8, näst störst i OECD4 och minst i Sverige.

7DEHOO&#3;&#24;&#17;&#20; 3URFHQWXHOO&#3; DQGHO&#3; DQVWlOOGD&#3; PHG&#3; PLQVW&#3; &#22;&#3; nUV&#3; XQLYHUVLWHWVXWELOGQLQJ&#15; VHNWRUVYLV&#3;L&#3;6YHULJH&#15;&#3;2(&'&#23;&#3;RFK&#3;2(&'&#27;&#17;&#3;&#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO

6HNWRU

2(&'&#27; 2(&'&#23; 6YHULJH

Jordbruk, skogsbruk och jakt

5,3

3,6

2,8

Gruvor

16,7

8,0

3,3

Tillverkning

14,0

8,5

5,8

El, gas, værme och vatten

19,2

14,6

8,6

Bygg

8,2

5,3

2,2

Handel, restaurang & hotell 11,2

4,6

3,9

Samfærdsel, kommunikation

12,1

6,5

4,6

Finans och uppdrag

28,0

22,3

19,6

Vèrd, omsorg, utbildning

31,4

23,1

20,5

$QP&#29; $WW&#3; WLGVDQJLYHOVHQ&#3; lU&#3; &#20;&#28;&#28;&#19;&#16;WDO&#3; EHURU&#3; Sn&#3; DWW&#3; nUWDOHQ&#3; VNLOMHU&#3; VLJ&#3; QnJRW&#3; PHOODQ OlQGHUQD&#17;&#3; 'H&#3; H[DNWD&#3; nUWDOHQ&#3; I|U&#3; UHVSHNWLYH&#3; ODQG&#3; nWHUILQQV&#3; L&#3; DQVOXWQLQJ&#3; WLOO GLDJUDP&#3;&#24;&#17;&#20;&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;'LUHFWRUDWH&#3;IRU&#3;(GXFDWLRQ&#15;&#3;(PSOR\PHQW&#15;&#3;/DERXU&#3;DQG&#3;6RFLDO&#3;$IIDLUV&#17;

Det är tydligt att Sverige har en lägre andel med lång universitetsutbildning inom samtliga sektorer. Att Sverige vid upprepade tillfällen försökt förbättra sin konkurrenskraft genom devalveringar och depreciering av kronan har troligen påverkat inriktningen av varu- och tjänsteproduktionen. När de svenska varorna blev relativt billiga på världsmarknaden ökade incitamenten till priskonkurrens, vilket kan ha

hämmat utvecklingen från arbetsintensiv till mer kunskapsintensiv produktion.86 För att Sverige ska kunna konkurrera i den allt mer kunskapsintensiva produktionen av varor och tjänster krävs en generell höjning av utbildningsnivån.

Resultaten innebär att Sverige behöver öka satsningarna på utbildning för att komma i kapp övriga OECD-länder. De satsningar som genomförts i syfte att öka antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor är ett steg i denna riktning.

I vilken riktning har då utvecklingen gått under det senaste decenniet? I tabell 5.2 kan vi närmare studera hur andelen anställda med minst tre års universitetsstudier har förändrats i Sverige jämfört med genomsnittet i OECD4- och OECD8-aggregaten. Det finns inte något samband med den distinkta nivåskillnaden som vi såg mellan OECD8, OECD4 och Sverige i tabell 5.1. Ökningstakten är i stället högst inom de europeiska OECDländerna inom flertalet sektorer.

7DEHOO&#3;&#24;&#17;&#21; cUOLJ&#3;SURFHQWXHOO&#3;I|UlQGULQJ&#3;DY&#3;DQWDOHW&#3;DQVWlOOGD&#3;PHG&#3;PLQVW&#3;WUH&#3;nUV XQLYHUVLWHWVXWELOGQLQJ&#3; XQGHU&#3; HQ&#3; WLRnUVSHULRG &#15;&#3; VHNWRUVYLV&#3; L&#3; 6YHULJH&#15; 2(&'&#23;&#3;RFK&#3;2(&'&#27;&#17;

6HNWRU

2(&'&#27; 2(&'&#23; 6YHULJH

Jordbruk, skogsbruk och jakt

1,1

6,2

-5,2

Gruvor

-4,2

-5,2

-1,4

Tillverkning

2,9

4,0

0,2

El, gas, værme och vatten

3,2

2,4

2,7

Bygg

3,6

4,2

3,6

Handel, restaurang & hotell

2,7

6,1

0,1

Samfærdsel, kommunikation

4,5

5,9

2,2

Finans och uppdrag

5,0

7,9

7,6

Vèrd, omsorg, utbildning

3,6

3,7

1,4

$QP&#29; $WW&#3; WLGVDQJLYHOVHQ&#3; lU&#3; ´HQ&#3; WLRnUVSHULRG´&#3; EHURU&#3; Sn&#3; DWW&#3; nUWDOHQ&#3; VNLOMHU&#3; VLJ&#3; QnJRW PHOODQ&#3;OlQGHUQD&#17;&#3;cUWDOHQ&#3;DQJHV&#3;L&#3;SDUHQWHV&#3;EDNRP&#3;UHVSHNWLYH&#3;ODQG&#3;L&#3;XSSUlNQLQJHQ VRP&#3;I|OMHU&#29;&#3;6YHULJH&#3;&#11;&#20;&#28;&#27;&#25;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#15;&#3;'DQPDUN&#3;&#11;&#20;&#28;&#27;&#21;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#21;&#12;&#15;&#3;)LQODQG&#3;&#11;&#20;&#28;&#27;&#26; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#15;&#3; 6WRUEULWDQQLHQ&#3; &#11;&#20;&#28;&#27;&#23;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#23;&#12;&#15;&#3; 7\VNODQG&#3; &#11;&#20;&#28;&#27;&#21;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#15; $XVWUDOLHQ&#3;&#11;&#20;&#28;&#27;&#23;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#23;&#12;&#15;&#3;-DSDQ&#3; &#11;&#20;&#28;&#27;&#21;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#21;&#12;&#15;&#3; .DQDGD&#3; &#11;&#20;&#28;&#27;&#23;&#3; RFK&#3; &#20;&#28;&#28;&#23;&#12; VDPW&#3;86$&#3;&#11;&#20;&#28;&#27;&#22;&#3;RFK&#3;&#20;&#28;&#28;&#22;&#12;&#17; .lOOD&#29; 2(&'&#15;&#3;'LUHFWRUDWH&#3;IRU&#3;(GXFDWLRQ&#15;&#3;(PSOR\PHQW&#15;&#3;/DERXU&#3;DQG&#3;6RFLDO&#3;$IIDLUV&#17;

Inkomstpremierna har ökat under 1990-talet

För att enskilda individer ska välja att avsätta ytterligare tid i utbildning räcker det inte att konstatera att högre utbildning har en stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det måste finnas andra drivkrafter för individer att utbilda sig. En av de viktigaste drivkrafterna är naturligtvis den ekonomiska avkastningen och i detta avsnitt kommer vi att visa att utbildning betalar sig och att avkastningen på utbildning är högre inom

108

privat sektor än i offentlig sektor.87 Vi avser här att analysera hur den ekonomiska avkastningen skiljer sig åt mellan olika utbildningsinriktningar mellan 1990 och 1995.88 Syftet är framförallt att diskutera om dessa

inkomstpremier ger oss information om förändringar i

ekonomiska drivkrafter till högre utbildning i allmänhet och teknisk i synnerhet.

Det tidiga 1990-talets kris innebar att Sverige ställdes inför det strukturskifte som i andra länder påbörjades redan i slutet av 1970-talet samt under 1980-talet.89 Detta strukturskifte innebar en minskad efterfrågan på arbetskraft med lägre utbildning. Skiftet kom relativt obemärkt i Sverige, bland annat beroende på den höga ekonomiska aktivitet som delvis skapats genom den avreglerade finansmarknaden och som medförde en ökad sysselsättning. I den fulla sysselsättningens Sverige under andra halvan av 1980-talet var det lätt att få arbete även för personer med relativt låg utbildning. I efterhand kan vi märka strukturskiftet genom till exempel att utvecklingen av utbildningslönepremierna för högre utbildade ökade under den senare halvan av 1980-talet. Samma utveckling kunde noteras i USA redan tio år tidigare.90 Någon större tillströmning till universitet och högskolor i Sverige kunde dock inte observeras. I Produktivitetsdelegationens betänkande poängterade man uttryckligen att drivkrafter för att öka investeringarna i humankapital var utomordentligt viktiga. Detta skrevs strax innan den drastiska ökningen av arbetslösheten som inträffade i början på 1990-talet. Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat med anledning av den uppkomna arbetslösheten och lärosätena har fått ökade anslag för att kunna utöka antalet utbildningsplatser.

I en tidigare studie har Hallberg och Elmvik med hjälp av NUTEK data studerat förändringen i löneskillnader för olika utbildningstyper mellan åren 1986 och 1992.91 De erhöll det något förvånande resultatet att inkomstpremien92 för längre tekniska utbildningar var lägre 1992 än 1986. Då omfattningen av teknisk utbildning har stor betydelse för utvecklingen av den konkurrensutsatta delen av näringslivet så har vi valt att genomföra en analys som liknar Hallbergs och Elmviks för att se om

87 Detta har emellertid påpekats förut av bland annat Zetterberg ”Avkastning på utbildning i privat och offentlig sektor”

),()&#3;$UEHWVUDSSRUW&#3;QU&#3;&#20;&#21;&#24; 1994.

88 Med ekonomisk avkastning menar vi här den del i löneskillnader som kan relateras till utbildningstypen när man standardiserar för tid i förvärvslivet samt kön (så kallade löneekvationer av Mincertyp)

&#17;&#3;För närmare beskrivning se till exempel $UEHWVPDUNQDGHQ

av Björklund, Edin och Holmlund. SNS 1996. Ett antal begrepp finns som är kopplade till avkastning på utbildning för diskussion se Edin, Holmlund och Fredriksson i ”Utbildningsnivå och utbildningsavkastning Sverige”,

6WXGLHU&#3; DY&#3; VYHQVN&#3; XWELOGQLQJ,

Ekonomiska rådet 1993.89 Se till exempel artiklar i

-RXUQDO&#3; RI&#3; (FRQRPLF&#3; 3HUVSHFWLYHV VSULQJ&#20;&#28;&#28;&#26;&#15;&#3; för en

genomgång.90 Edin och Holmlund (1993) ”Avkastning och efterfrågan på högre utbildning”,

(NRQRPLVN&#3;GHEDWW Nr. 1. och Katz och Murphy (1992) ”Changes in relative wages 1963-

1987: supply and demand factors,

4XDUWHUO\&#3;-RXUQDO&#3;RI&#3;(FRQRPLFV&#15;Vol. 107

91 Elmvik och Hallberg , -”Utbildningspremien i Sverige under åren 1986 och 1992”

(NRQRPLVN&#3;GHEDWW, 1995:5.

92 Vi kommer att följa Hallberg och Elmvik i att använda begreppet ”inkomstpremie” på vår uppskattning av avkastningen av utbildning då dessa baseras på inkomst per år utan hänsyn till nedlagda antalet arbetstimmar.

detta resultat står sig vid en jämförelse av löneskillnader mellan åren 1990 och 1995. I analyser av avkastning på utbildningsinvesteringar tar man oftast bara hänsyn till hur många år som en individ har utbildat sig. Sällan eller aldrig diskuteras skillnader i utbildningar med samma utbildningslängd. Härvidlag skiljer sig vår analys (och Elmvik och Hallbergs) från andra analyser som gjorts på området.93

Vi är alltså intresserade av inkomstpremien som en drivkraft för individens val av utbildning. Vårt datamaterial består av ett urval från en population av sysselsatta94 i Sverige i åldersintervallet 16-65 år. År 1990 bestod denna population av cirka 4,4 miljoner individer och fram till 1995 hade den minskat till att omfatta ungefär 3,7 miljoner individer.

Tabell 5.3 ger information om inkomstnivåer för olika utbildningsinriktningar, både före och efter skatt. Lönenivån anges i form av medianer och relateras till lönenivån för sysselsatta med grundskoleutbildning. Vi ser att skillnaderna mellan inkomsterna blir mindre efter skatt och att effekten var större 1990 än 1995, vilket beror på att marginalskatterna var högre 1990. Längre utbildningar ger högre lön, vilket knappast förvånar. Vad som är anmärkningsvärt är att den procentuella förändringen för respektive utbildningsinriktning visar att förutom utbildade med yrkesinriktat gymnasium är det tre eftergymnasiala utbildningar som har haft den sämsta löneutvecklingen under perioden. Dessa har fått en försämrad position i jämförelse med grundskoleutbildade.

93 Zetterberg (1994) eller Edin och Holmlund (1993). Under de senaste åren har man också blivit alltmer intresserad av om effekten av utbildning på lönens storlek uppskattas fel på grund av att individer med stor talang för att tjäna pengar systematisk väljer att utbilda sig längre. Om så är fallet så är de uppskattade utbildningslönepremierna här (och i texten refererade studier) överskattade. För en diskussion om detta se Palme (1997).94 ”Sysselsatt” är här ett begrepp som är knutet till en viss minimiinkomst och avser att täcka samma population som arbetskraftsundersökningarna (AKU) gör med sitt begrepp sysselsatt.