SOU 1965:55

Barnanstaltsutredningens betänkande

Sammanfattningsvis får barnanstalts- utredningen med anledning av den här gjorda granskningen av förhållandena inom vart och ett av de vårdområden som omfattas av utredningens översyn föreslå beträffande

I. Skolor för blinda

atti enlighet med blind- och dövskolutredningens förslag nya separata elevhem vid blindinstitutet snarast upp- förs samt att blindinstitutet får utökade resurser att ge äldre elever träning för livet utanför an- stalten genom anskaffande av en vanlig bostadslägenhet i närheten av institutet, där sådana elever kan placeras.

11. Skolor för döva och hörselska- dade

att samtliga förskolor för döva och hörselskadade barn er— håller resurser för hemun- dervisning, att särskilda förskoleplatser för döva och hörselskadade barn, som tillika är psykiskt efterblivna, inrättas vid skol- hemmet i Gnesta eller vid nå- gon internatförskola för döva, en delegation inrättas vid skolhemmet i Gnesta med samma uppgift som enligtå 6 i 1954 års lag om undervis- ning och vård av vissa psy- kiskt efterblivna åvilar de delegationer som bland an- nat beslutar om in- och ut- skrivning av elever vid sär— skolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna, nämnda delegation skall be- stå av ordföranden i Söder- manlands läns centralstyrel- ses delegation samt två leda- möter ur Gnestaskolans sty- relse, till delegationen knyts audio- logisk och barnpsykiatrisk expertis, särskilda platser reserveras vid fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg för arbetsprövning av psykiskt efterblivna döva elever, vil- ka erhållit utbildning vid skolhemmet i Gnesta, att blind- och dövskolutredning— ens förslag om inrättande av en för hela landet gemensam yrkes- och fackskola för döva förverkligas, att intill dess förslaget realise- rats både kvinnlig och man- att att att att

III.

lig ungdom får mottas vid fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg,

att upptagningsskolan i Härnö— sand ersätts av en nybyggd, mindre skola med separata elevhem,

att en avdelning för rörelse- hindrade döva barn inrättas vid den planerade riksanstal- ten för undervisning och be- handling av gravt talskadade, normalbegåvade barn samt döva barn med vissa kompli- kationer samt att Skolöverstyrelsen erhåller er— forderliga medel för att an- ordna kurser i åtbördssprå- ket för dövskolornas perso- nal.

Skolor för barn med epileptiska symtom att 1957 års epileptikerutred— nings förslag om att ett epi- leptikerhem för barn inrät- tas i Umeå förverkligas, att Margarethahemmet erhåller en förstärkning av de perso- nella och behandlingsmässiga resurserna, så att en kvalifi- cerad undervisning och vård kan ges, att de nuvarande elevhemmen vid Margarethahemmet ute- slutande används för under- visningsändamål och att nya ändamålsenliga elevbostäder uppförs,

att en intensifierad upplysning om sjukdomens natur och de epilepsisjukas förutsättningar inom olika arbetsområden riktas till bl. a. föräldrar och arbetsgivare samt

att epileptikerutrednin gens för—

IV.

V.

slag om en förstärkning av vissa arbetsvårdsexpeditioner med personer som är insatta i de epilepsisjukas speciella problem på arbetsmarkna- den och om särskilda utbild- ningskonsulenter genomförs.

Vårdanstalter för psykiskt efter- blivna

att vårdhemmen ges resurser, så att även spädbarn kan tas emot, att inom varje centralstyrelse personal avdelas för ambu- latorisk hjälp åt psykiskt ef- terblivna barn som vårdas av föräldrarna eller i annat en— skilt hem, att statsbidrag skall utgå till ar- betsträning och annan skyd- dad verksamhet vid vårdan- stalter för psykiskt efter- blivna enligt samma grunder som till skyddad verkstad samt

att statsbidrag skall utgå till lö- ner åt förskollärare och an- nan lärarpersonal i enlighet med de bestämmelser, som gäller för särskolornas lärar- personal.

Särskolor för psykiskt efterblivna att regionala institutioner inom särskoleväsendet tillskapas för psykiskt efterblivna barn som tillika är rörelsehind- rade, att antalet barn per anställd, lä- rarna undantagna, i princip ej bör överstiga tre, att inom landstingen sådana åt- gärder vidtas, att alla elever, som har förutsättningar där- för, erhåller någon form av

VI.

VII.

VIII.

yrkesutbildning eller arbets- träning samt

att centralstyrelserna intensifie— rar eftervårdsverksamheten för särskoleeleverna efter av- slutad skolgång.

Läkepedagogiska institut att mentalsjukhemmen för barn byggs ut i så snabb takt som de personella resurserna medger. Till dess värdorga— nisationen blivit utbyggd bör samhället tillse att de vård- platser, som nu finns vid de läkepedagogiska instituten, kan bibehållas.

Hem för psykopatiska och nervö- sa bara

att hemmen i fortsättningen hän- förs till kategorin behand- lingshem av typ II och att den nuvarande beteckningen sålunda utmönstras, att medicinalstyrelsen i samar- bete med landstingen verkar för en snar utbyggnad av be- handlingshem av typ II, att vid planeringen av behand- lingshem av typ II behovet av familjeterapi och efter- vård särskilt beaktas samt mentalsjukvårdsdelegationens förslag om statsbidrag till behandlingshemmen beaktas vid utarbetandet av statsbi— dragsbestämmelser till sjuk- vården. att

Institutioner för rörelsehindrade

barn och ungdomar att de förslag som 1962 års ut— redning om högstadieunder- visning för rörelsehindrade m. m. framlagt beträffande vanföreanstalternas plats i

den framtida vårdorganisa- tionen blir genomförda, de pediatriska klinikerna vid läns- och regionsjukhusen som centraler för vård och behandling av rörelsehindra- de barn ges möjligheter att i den öppna vården med anli— tande av ambulerande sjuk- gymnaster, kuratorer, taltera- peuter och förskollärare meddela hjälp och råd åt de föräldrar som själva vårdar sina rörelsehindrade barn,

att blinda barn med rörelsehin-

der i den mån de ej kan pla- ceras i vanliga skolor under- visas vid skolor för blinda antingen vid blindinstitutet eller vid skolhemmet i Öre- bro och att hörselskadade barn med rörelsehinder un- dervisas inom dövskolevä— sendet liksom psykiskt efter- blivna med rörelsehinder inom efterblivenhetsvården,

att särskild stadga för skolor till-

hörande det allmänna under- visningsväsendet vid vanfö- reanstalter m. m. och för sko- lornas elevhem fastställs samt

att verksamheten vid de försko-

le- och behandlingshem, som nu drivs av enskilda stiftel- ser, övertas av landstingen inom de län, där institutio— nerna är belägna.

. Barnhem att ökade ansträngningar inrik-

tas på anskaffningen av kva— lificerade fosterhem för vård av barn och ungdomar samt

att differentieringen inom barn-

hemsvården sker med ut- gångspunkt från arten och

|_—

graden av de anpassningssvå- righeter som föranlett bar- nens omhändertagande och att därvid särskilt i fråga om Specialhemmen små och hem- liknande vårdenheter inrät- tas och att köns- och ålders- differentiering så vitt möj- ligt undviks.

X. Elevhem för skolbarn att ett allmänt införande av skol-

skjutsar även för barn som bor mycket avlägset från skolorterna inte sker förrän mera välgrundade erfaren- heter vunnits av den försöks- verksamhet som påbörjats, länsskolnämnderna i län med elevhem gemensamt utarbe- tar en prognos över det fram- tida behovet av elevhems— platser och att de elevhem som framgent bedöms vara erforderliga skyndsamt upp- rustas, elevhemmen utrustas med personal i sådan utsträckning att proportionen en anställd på fyra till fem barn uppnås samt statsbidrag får utgå till bi- trädande föreståndare oav- sett elevhemmens storlek och att en bestämmelse härom införs i Kungl. Maj:ts stadga för elevhem inom det obliga- toriska skolväsendet.

. Nomadskolehem att byggnadsstyrelsen får i upp-

drag att vidta sådana åtgär- der för antingen en omdispo- nering av utrymmena i no- madskolehemmen eller en tillbyggnad av dessa så att hemmen blir uppdelade i

mindre enheter med tillräck- liga lek- och fritidsutrymmen och en beläggning av högst fyra barn i varje sovrum kan ernås,

att nomadskolehemmen förses

med lämplig lekutrustning

och att bollplaner och isba- nor anordnas i anslutning till varje hem samt

att en tjänst som biträdande fö-

reståndare inrättas vid varje nomadskolehem.

KAPITEL 5

Jämförande beskrivning av standarden inom skilda vårdområden

Inledning

I en bilaga har utredningen lämnat en redogörelse för vissa förhållanden vid de barnanstalter, som omfattas av ut- redningens översyn. Jämförelser har därvid gjorts mellan anstalterna inom varje vårdområde för sig. I anslutning till denna redovisning har i kapitel 4 för vart och ett av de olika vårdområ- dena framförts vissa synpunkter och förslag, som gäller de enskilda områ- dena. Då utredningens uppdrag även innefattar att göra jämförelser mellan värdområdena i fråga om anstalternas utformning och utrustning m. m. läm- nas i detta kapitel en jämförande be— skrivning av förhållandena vid interna- ten den 1 april 1963.

Organisation

De barnanstalter som omfattas av före- liggande undersökning drivs av stat, landsting, städer utanför landsting, vis- sa andra primärkommuner, enskilda stiftelser, organisationer och enskilda personer.

Varje landsting har skyldighet att upprätta en plan för barnhemsvården samt för undervisning och vård av psy- kiskt efterblivna. De institutioner, som tas upp på dessa planer, kallas plan- anstalter och drivs som regel i lands- tingens regi men undantagsvis också av enskilda föreningar och stiftelser. Inom dessa båda områden finns även 5. k.

riksanstalter med staten eller enskilda som huvudmän. Vården och undervis— ningen av de döva och de vanföra bar- nen är ordnad regionvis. Institutioner- na för blinda barn och epileptiker är att beteckna som riksanstalter.

Barnanstalterna administreras på oli- ka sätt. För en del finns särskilda sty- relser, för andra en gemensam, central ledning. De statliga institutionerna, med undantag av nomadskolehemmen, har vanligtvis envar sin särskilda styrelse. Detsamma är ofta fallet med enskilda och landstingskommunala barnhem. De senare sorterar emellertid i vissa län under en central barnhemsstyrelse. In- stitutionerna för psykiskt efterblivna med landstingen som huvudmän står under ledning av en centralstyrelse i varje län. De hem inom sistnämnda vårdområde som drivs av enskilda stif- telser har egna styrelser, medan de som ägs av enskilda personer saknar sådana.

De kommunala psykopatbarnhemmen, vilka finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, sorterar under respektive stads barnavårdsnämnd. Elevhemmen för skolbarn lyder under skolstyrelserna. För de läkepedagogiska instituten och vanföreanstalterna finns särskilda sty- relser för varje institution.

Utredningen

Frågan om huvudmannaskap och cen- tral tillsyn behandlas av utredningen mera utförligt i kapitlen 8 och 9, vari förslag till ändringar i värdområdenas organisation framförs. Utredningen vill

därför i detta sammanhang endast be- röra frågan om institutionernas lokala ledning. Många skäl kan anföras för så— väl en central styrelse för institutioner av samma art inom ett och samma hu- vudmannaområde som för särskilda sty- relser för varje institution. Det är omöj- ligt att generellt uttala sig för den ena eller andra lösningen. Vad som emel- lertid är väsentligt är att ledamöterna i de olika styrelserna håller god kon- takt med institutionerna. I detta hän- seende finns det, enligt vad utredning- en funnit vid sina besök, betydande brister på många håll.

Självklart bör styrelsens sammanträ— den som regel förläggas till institutio- nerna, men minst lika viktigt är det, att ledamöterna genom enskilda besök får insyn i anstaltens vardagsliv och direkt personlig kontakt med personal och barn.

Det är vidare viktigt, att styrelser- nas ledamöter följer utvecklingen inom vårdområdena. Utredningen föreslår därför att ett årligt anslag på 50000 kronor ställs till den centrala tillsyns- myndighetens förfogande för anord- nande av kurser och konferenser för ledamöter i barnanstaltsstyrelser.

Beläggning

Beläggningen den 1 april 1903 visar sig helt motsvara antalet godkända plat- ser vid institutioner för blinda barn, enskilda vårdanstalter för psykiskt ef- terblivna och psykopatbarnhem. Ex- spektanter finns anmälda inom alla des- sa områden. Av de läkepedagogiska in- stituten redovisar två överbeläggning.

Dövskolor, epileptikeranstalter, van- föreanstalter, Särskolor, kommunala vårdanstalter för psykiskt efterblivna, barnhem, elevhem för skolbarn och no- madskolehem uppvisar alla ett plats- överskott.

Sammantagna har epileptikeranstal- terna i förhållande till platsantalet en tjugoprocentig och vanföreanstalterna en sjuprocentig underbeläggning.

Ett reellt platsöverskott kan noteras vid upptagnings-, fortsättnings- och spe- cialskolorna för döva barn, elevhem- men för skolbarn och nomadskolehem- men. Vad dövskolorna beträffar finns platsöverskott av betydelse i Väners- borg, Härnösand och Örebro.

Utredningen

Enligt direktiven åligger det utredning— en att ange hur ett eventuellt platsöver- skott inom något område lämpligen bör utnyttjas.

För de stora vårdområdena — barn- hem, särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna tyder belägg- ningsstatistiken på ett visst platsöver- skott. En närmare granskning ger emel- lertid vid handen, att detta överskott, framför allt vid Särskolor och vård- anstalter, endast är skenbart. Flertalet anstalter har ej något överskott på plat- ser och där sådant finns, är det i all- mänhet inte större, än vad en institu- tion normalt bör ha för att kunna fun— gera på ett tillfredsställande sätt. I vis- sa fall föreligger snarare en allvarlig platsbrist. Vid vårdanstalterna och sär- skolorna har vid viss tidpunkt 1963 noterats, att antalet till centralstyrel- serna anmälda exspektanter var 579 (10,9 %) respektive 106 (3,8 %). Av olika skäl kan man anta, att platsbeho- vet är större, än vad väntelistorna ut- visar. Här kan erinras om de special- undersökningar som gjorts i Örebro och Västernorrlands län, enligt vilka ett förhållandevis stort antal barn inte blivit anmälda till centralstyrelserna.

Av barnhemsplatserna var omkring 75 procent belagda den 1 april 1963. Den barnhemsplan, som Kungl. Maj:t fastställt att tillämpas från och med

den 1 juli 1962 och som förutsätter att barnhemsvården inom vissa vårdområ- den skall ordnas gemensamt för flera landsting, har ännu ej hunnit genom- föras i sin helhet. Det är därför svårt att nu ange om det finns något plats— överskott inom respektive område för barnhemsvården. Med hänsyn till dif- ferentieringskrav och nödvändigheten att snabbt kunna omhänderta barn mås— te barnhemmen medge en betydande variation i beläggningen.

Vid de dövskolor som har överskott på platser bor det vanligtvis fyra barn i varje rum. Utredningen vill förorda, att överskottet på platser elimineras ge- nom en sänkning av det godkända plats- antalet. Härigenom kan antalet barn i varje rum nedbringas och gemensam- hetsutrymmena ökas, något som i prak- tiken också genomförts vid ett par av institutionerna. Utredningen vill dock i detta sammanhang betona, att vissa byggnader inom dövskoleväsendet har en så ålderdomlig prägel, att sovrum- men inte blir tillfredsställande ens om de kommer att rymma färre barn än för närvarande.

Behovet av elevhem för skolbarn lik- som av nomadskolehem minskar. Flera hem har nedlagts eller planeras att läg- gas ned. Huvudmännen för hemmen har så vitt känt inte några bestämda pla- ner för byggnadernas framtida utnytt- jande. Med hänsyn till hemmens belä- genhet är det svårt att ange, hur de skall kunna utnyttjas av andra grenar inom den slutna barnavården. En mins- kad beläggning på hemmen bör emel- lertid i första hand resultera i att sam- ma åtgärder vidtas, som utredningen föreslagit beträffande dövskolorna.

De läkepedagogiska instituten är när- mast att jämföra med de mentalsjukhem som mentalsjukvårdsdelegationen i sitt betänkande (SOU 1958:20) föreslagit. Den nuvarande platsbristen vid institu-

ten torde knappast kunna avhjälpas, förrän mentalsjukhemmen kan komma till stånd.

Utredningen vill betona, att det ur platssynpunkt finns flera hårt trängda vårdområden, där behovet av en ut— byggnad är stort. Här kan nämnas vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Det är dock ovisst, om ett platsöverskott inom ett vårdområde kan utnyttjas för att eliminera platsbrist inom ett annat. De barnhem, som exempelvis eventuellt kan friställas, är ofta i mindre tjänlig't skick och sålunda knappast lämpliga att hysa psykiskt efterblivna.

Genom olika organ har samhället un- der senare år sökt undvika, att barn placeras på anstalt i andra fall än där så varit oundgängligen nödvändigt. Det beslut som riksdagen fattat om ett sär- skilt vårdbidrag om 2400 kronor per år till handikappade barn under 16 år vid vård i hemmet, kan väntas med- föra, att föräldrar i ökad utsträckning vill och kan behålla sina barn hemma. Därmed ökar emellertid behovet av korttidsvård på anstalt för dessa barn. En sådan korttidsvård kan vara moti- verad dels av barnens behov av spe- cialträning i något avseende, dels av för- äldrarnas behov av avkoppling från vårdarbetet under någon tid. Friställda anstalter inom ett vårdområde med platsöverskott skulle kunna tas i an— språk för sådan korttidsvård. I vissa fall skulle man också kunna utnyttja friställda anläggningar för kolonivistel- se för barn på institutioner. Utredning- en återkommer till frågan om korttids— vård för handikappade barn i kapi- tel 10.

Av det anförda framgår, att det är oklart om och i vilken utsträckning det finns ett verkligt överskott på platser vid landets barnanstalter. Ut- redningen vill rekommendera, att vid de institutioner där överskottsplatser

finns, dessa i första hand utnyttjas för en sänkning av det godkända platsan- talet, så att antalet barn i sovrummen kan nedbringas och gemensamhetsut- rymmena utökas. Med en utveckling mot ett mera enhetligt huvudmanna- skap för olika former av anstaltsvård skulle större möjligheter erhållas för en samordning av lokalfrågorna och ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna.

Byggnader och lokaliteter

Byggnader

En jämförelse mellan de olika vårdom- rådenas byggnadsbestånd är svår att göra med någon större exakthet, då i många fall en och samma institution kan uppvisa elevhemsbyggnader som är uppförda under olika tider och så- lunda ibland företer stora skillnader standardmässigt. En allmän bedömning ger emellertid vid handen, att de äldsta och ur vårdsynpunkt minst lämpliga byggnaderna oftast återfinns vid insti- tutionerna för blinda, döva, epileptiker och vanföra med undantag av cp-ska- dade. Inom de två förstnämnda områ- dena är mer än hälften av elevhems- byggnaderna sedan tiden före eller om- kring första världskriget. Fastän re- staurerade och i görligaste mån moder- niserade är de otidsenliga och ägnade att alltför mycket ge livet på institutio- nerna en anstaltsprägel.

Vid inemot hälften av vårdanstalter— na för psykiskt efterblivna med barn- klientel har sedan 1954 års lag om un- dervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna trädde i kraft några ny- el- ler ombyggnader inte skett. Många av dessa institutioner är gamla och otids- enliga. Emellertid kan ett betydande intresse för en upprustning av anstalts— beståndet noteras bland huvudmännen för vårdområdet. Vid undersöknings-

tillfället var sålunda inte mindre än 36 procent av de institutioner, som omfat- tas av utredningens undersökning, upp- förda eller genomgripande renoverade efter 1955.

Inom särskoleväsendet har, framför allt vid de institutioner för vilka lands- tingen svarar, i materiellt avseende en avsevärd upprustning skett sedan den nya lagen tillkom. Sålunda har mer än hälften av särskoleinternaten uppförts och/eller ombyggts sedan dess. Unge- fär 30 procent av elevhemsbyggnaderna vid skolorna är uppförda på 1920-talet eller tidigare. Många av dem är i behov av upprustning eller bör helt ersättas med nya internatbyggnader.

De enskilda särskolorna är samtliga inrymda i äldre byggnader, som ur- sprungligen uppförts för andra ända- mål.

Barnhemsomrädet har i jämförelse med övriga vårdområden en god bygg- nadsstandard, ett förhållande som del- vis är att se mot bakgrunden av att många hem genom den nya barnhems- planen kunnat utrangeras. Många bygg- nader är visserligen av äldre datum, men de har underhållits kontinuerligt och innehåller förhållandevis små vård— enheter. Det finns dock även inom detta vårdområde institutioner, som är helt otidsenliga.

Vid anstalterna för psykopatiska och nervösa barn (psykopatbarnhemmen) är flera elevhemsbyggnader tämligen gamla. Byggnadsstandarden är ojämn inom området men kan i stort jämstäl- las med barnhemmens.

De läkepedagogiska instituten har byggnader som till 75 procent är upp- förda eller genomgripande ombyggda efter 1950. Standardmässigt synes bygg- naderna närmast vara att jämställa med barnhemmen.

Elevhemmen för skolbarn i Norrland är vanligtvis uppförda under 1920- och

1930-talen. Många byggnader är ännu äldre. Endast två hem är uppförda ef- ter 1950. Av de hem som är uppförda dessförinnan är ett fåtal genomgripan- de renoverade. Den successiva minsk- ningen av skolelever har uppenbarli- gen medfört, att några genomgripande ombyggnadsarbeten inte vidtagits vid

Elevhemmen för nomadbarn är alla med ett undantag uppförda under 1940-talet. Byggnaderna är av jämfö- relsevis god klass.

Antal institutioner inom respektive vårdområde, som är uppförda i sten eller trä, framgår av tabell 1.

Tabell ]. Institutionernas byggnadsmaterial

Antal institu- tioner

Vårdområde Sten % Trä %

Blindskolor statliga .............. enskilda ..............

Dövskolor statliga .............. kommunala .......... enskilda ..............

Epileptikeranstalter statliga .............. enskilda ..............

Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala ........... enskilda ..............

Särskolor statliga .............. kommunala ........... enskilda ..............

Läkepedagogiska institut enskilda ..............

Psykopatbarnhem kommunala ........... enskilda ..............

Institutioner för rörelse- hindrade kommunala ........... enskilda ..............

Barnhem kommunala .......... 99 enskilda ............. 27

Elevhem för skolbarn kommunala ........... 23

Nomadskolehem statliga .............. 9

1 Uppgift saknas från 8 institutioner. ? » » » 1 institution.

Sovrum

Antalet barn per sovrum varierar myc- ket mellan olika institutioner och ibland också inom en och samma in- stitution. Olikheterna kan ofta ha sin grund i barnens och ungdomarnas ål- der och tillstånd i fysiskt och psykiskt avseende, men är i åtskilliga fall omoti— verade ur vårdsynpunkt. För vissa vård— områden finns normer utfärdade av de centrala tillsynsmyndigheterna om an- talet barn och kvadratmeterytor per sovrum. Så är fallet ifråga om institu— tioner för psykiskt efterblivna samt barnhem. Socialstyrelsens normer för barnhemmen upptar en något lägre ut- rymmesstandard än skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens normer för sär— skolor respektive vårdanstalter.

Barnanstaltsutredningen har inte kun- nat utröna hur stora sovrummen är på de undersökta institutionerna. Däremot redovisas antalet barn per sovrum i av- snitten om varje vårdområde i bilagan. En sammanställning däröver lämnas i tabell 2. Det framgår, att av de stora vårdområdena _ vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna, Särskolor och barn- hem —— har det förstnämnda det största antalet barn i varje rum. Bland de om- kring 80 procent av vårdanstalterna för psykiskt efterblivna, som tillämpar en högre beläggning än fyra personer per rum, finner man till exempel en insti- tution med sovsalar, som rymmer ända upp till 15 personer. De kommunala särskolorna uppvisar i allmänhet en högre sovrumsbeläggning än de kom- munala barnhemmen, medan däremot de enskilda barnhemmen har en högre beläggning än enskilda särskolor.

De statliga blindskolorna och epilep- tikeranstalterna har alla mer än fyra barn i en del rum. Detta är vanligtvis också förhållandet vid elevhemmen för skolbarn och nomadskolehemmen. Mins- ta antalet barn per sovrum har de en-

skilda hemmen för blinda barn, psyko- patbarnhemmen och de läkepedagogiska instituten.

Övriga utrymmen

En jämförelse mellan vårdområdena be- träffande förekomsten av gemensam— hetsutrymmen av skilda slag såsom matsalar, dagrum, lek— och hobbyrum, isoleringsrum och jourrum är ganska vansklig att göra. Vid många institutio- ner finns till exempel endast ett stort dagrum, som även tjänar som matrum och rum för lek eller annan fritidssys- selsättning. Vissa anstalter saknar sär- skilt jourrum, men i stället har någon eller några av personalen sin bostad inom anstalten i omedelbar närhet av barnen. lsoleringsrum saknas också på många håll, en brist som avhjälps ge- nom att något rum vid behov utryms, så att plats kan beredas för den som behöver isoleras.

I bilagan återfinns för varje vård- område en redovisning av gemensam- hetsutrymmena. En jämförande över- sikt lämnas i tabell 3.

Centralt utfärdade föreskrifter om vad en anstalt bör inrymma i här be- rörda avseende finns endast för barn— hem och vårdanstalter för psykiskt ef- terblivna. Vad de förstnämnda angår, anser socialstyrelsen, att varje barnhem bör innehålla matsal, dagrum samt lek- och hobbyrum. Medicinalstyrelsen före— skriver för vårdanstalterna viss utrym- messtandard för dels separata dag- och matrum, dels kombinerade sådana. Dessutom skall lämpliga sysselsättnings- lokaler finnas.

Sanitär utrustning

Normer för den sanitära utrustningen finns endast fastställda för Särskolor

Tabell 2. Antal barn per sovrum den 1.4.1963 (procent av antalet institutioner)

Antal institutioner

. som även har Högsta Vårdområde t t lt 502510?” rum med hög- förekomman- 0 a 4 barna re beläggning de antal / rum än 4 barn/rum barn/rum1 Blindskolor statliga ....................... 2 —— 100 11 (1) enskilda ....................... 3 100 —— 4 (1) Dövskolor statliga ....................... 9 56 44 6 (1) kommunala .................... 3 67 33 5 (1) enskilda ....................... 2 50 50 5 (1) Epileptikeranstalter statliga ....................... 1 — 100 5 (1) enskilda ....................... 1 — 100 7 (1) Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala .................... 54 24 76 15 (1) enskilda ....................... 15 27 73 9 (1) Särskolor statliga ....................... 3 100 —— 6 (1) kommunala ................... 24 46 54 13 (1) enskilda ....................... 4 75 25 6 (1) Läkepedagogiska institut enskilda ....................... 6 100 — 4 (4) Psykopatbarnhem kommunala ................... 4 100 —- 4 (1) enskilda ....................... 1 100 — 4 (1) Institutioner för rörelsehindrade kommunala .................... 3 67 33 5 (1) enskilda ....................... 5 60 40 8 (1) Barnhem kommunala .................... ”99 74 26 9 (1) enskilda ....................... 27 59 41 9 (1) Elevhem för skolbarn kommunala .................... 23 30 70 9 (1) Nomadskolehem statliga ....................... 9 44 56 8 (5)

1 Inom parentes antalet institutioner med den högsta förekommande beläggning/rum. Uppgift saknas från ett barnhem.

Vårdområde

Antal institu- tioner

Matsal Dagrum

Lek- och hobby- rum

Isole- ringsrum

J ourrum

Blindskolor statliga ...................... enskilda .....................

Dövskolor statliga ...................... kommunala .................. enskilda ......................

Epilep tikeranstalter statliga ...................... enskilda ......................

Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala ................... enskilda ......................

S ärskolor statliga ...................... kommunala ................... enskilda ......................

Läkepedagogiska institut enskilda ......................

Psykopatbarnhem kommunala ................... enskilda ......................

Institutioner för rörelsehindrade kommunala ................... enskilda .....................

Barnhem kommunala ................... enskilda ......................

Elevhem för skolbarn kommunala ...................

Nomadskolehem statliga ......................

1 Avser lek- eller dagrum. ** Avser hobby— och slöjdrum.

Tabell 4. Vårdområdenas sanitära utrustning (procent av antalet institutioner)

Antal Antal Antal barn/ Antal Antal institu- barn/badkar tvättställ barn wc insti- tioner Vårdområde tutio- som läm- 8— 11_ 6— 8— ner nat _7 10 15 16— _5 10 11— —7 10 11_ uppgift Blindskolor statliga ............. 2 2 _ _ 100 — 100 — — 50 _ 50 enskilda ............. 3 3 33 66 — _ 100 _ _ 100 — _ Dövskolor statliga ............. 9 19 13 13 37 37 100 — _ 100 _ _ kommunala ......... 3 3 _ 33 66 _ 66 33 — 66 _ 33 enskilda ............. 2 2 _ 100 _ — 50 50 _ 100 _ _ Epileptikeranstalter statliga ............. 1 1 _ _ 100 _ 100 _ _ 100 _ — enskilda ............. 1 1 _ _ 100 _ 100 _ _ 100 _ _ Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala .......... 54 52 19 21 38 21 83 15 2 85 15 _ enskilda ............. 15 15 _ 20 40 40 60 33 7 67 20 13 Särskolor statliga ............. 3 22 50 _ _ 50 67 33 _ 67 _ 33 kommunala .......... 24 24 13 17 58 13 96 4 — 83 4 13 enskilda ............. 4 4 25 50 25 _ 100 _ _ 100 _ _ Läkepedagogiska institut enskilda ............. 6 6 100 _ _ _ 83 7 _ 100 — _: Psykopatbarnhem kommunala .......... 4 84 66 _ 33 _ 100 _ — 100 _ enskilda ............. 1 1 _ 100 _ — 100 _ _ 100 _ _ Institutioner för rörelse- hindrade kommunala .......... 3 3 100 — _ _ 100 _ _ 100 — — enskilda ............. 5 45 25 _ 75 _ 100 _ _ 80 — 20 Barnhem kommunala .......... 99 97 63 16 20 1 98 2 — 97 3 _ enskilda ............. 27 27 48 15 26 11 100 — _ 100 _ _ Elevhem för skolbarn kommunala .......... 23 523 — 9 17 74 100 _ _ 95 5 _ Nomadskolehem statliga ............. 9 68 _ _ 100 100 _ _ 75 25 _

1 Uppgift om badkar saknas från en inst.. 2

» » >) » » en ))

3 Badkar saknas vid ett hem, men bastu finns. 4 Uppgift om badkar saknas vid två inst., 5 Badkar och wc saknas vid 3 inst. * » saknas vid två hem.

och vårdanstalter för psykiskt efterbliv- na. Dessa normer, som i huvudsak är likartade för de båda områdena, före- skriver ett wc på sju patienter, ett tvättställ på fem patienter och ett bad- kar på sju patienter. Vid arbetshem kan antalet patienter per badkar vara 15 och vid vårdhem för vuxna tio. Vid särskolorna skall wc och tvättställ vara avskärmade.

Uppgifterna i tabell 4 ger en jämfö- rande bild av de olika vårdområdenas sanitära utrustning, baserad på belägg- ningen den 1 april 1963. Sammanställ- ningen upptar varje område som en enhet, varför uppgifterna inte står i relation till barnens ålder eller grad av handikapp. I bilagans redogörelse för varje vårdgren återfinns sådana rela- tionstal, i de fall de ansetts vara av be— tydelse för en mätning av standarden.

En granskning av tabellen visar, att en större procentuell andel av vårdan- stalterna för psykiskt efterblivna och särskolorna underskrider förutnämnda normer för den sanitära utrustningen än av barnhemmen. Sålunda har rela- tivt sett tre gånger så många barnhem som vårdanstalter och Särskolor en badkarsutrustning som motsvarar nor- merna. Av de tre områdena har de kommunala och enskilda vårdanstal- terna den lägsta standarden med av- seende på tvättställ och wc. I alla av- seenden är sålunda barnhemmen bäst utrustade.

Antalet elever per badrum är mycket högt vid elevhem för skolbarn och no— madskolehem, ofta 20 a 30 barn per bad- kar. Skolbarns- och nomadskolehem- men har dock praktiskt taget alla egen bastu och dessutom tillgång till skol- bad, vilket ofta är fallet även vid andra barninstitutioner. Bortsett från nyss— nämnda institutioner i Norrland är bad- karsutrustningen lägst vid de statliga blindskolorna och epileptikeranstalter-

na, varefter kommer enskilda vårdan- stalter för psykiskt efterblivna, kom- munala särskolor, dövskolor, kommu- nala vårdanstalter för psykiskt efter- blivna och vanföreanstalter. Det lägsta antalet barn per badkar uppvisar kom- munala cp-institutioner, statliga särsko- lor, de läkepedagogiska instituten, psy- kopatbarnhemmen och barnhemmen.

Utrustningen med tvättställ kan i stort sett sägas vara densamma vid alla slag av anstalter. Bland vårdanstalterna, dövskolorna och nomadskolehemmen uppvisar dock fler institutioner en standard under normen än vad som är fallet bland övriga. De statliga blind- skolorna, statens särskolor och enskil— da vårdanstalter har den lägsta wc- standarden.

Det förekommer inom många områ- den, men särskilt vid vårdanstalter för psykiskt efterblivna, att tvättställ och wc inte är avskärmade. Likaså finner man på sina håll att tvättställ och toa- lettstolar inte är avpassade för barn.

Utredningen

Allmänt

En stor del av anstaltsbeståndet inom den slutna barnavården är från 1800- talet och det tidigare 1900-talet. Här finner man stora, flera våningar höga stenhus, som ger ett kasernliknande och trist intryck och minst av allt ger förutsättningar för den hemliknande miljö, som eftersträvas i dagens institu- tionsvård. Byggnader av den angivna ty— pen finns företrädesvis inom vårdområ- den, där staten är huvudman, men de förekommer också på andra håll som till exempel inom vanförcvården. Di- rekt olämpliga vårdbyggnader finns även inom vårdgrenar under landsting- ens ledning. Företrädesvis bland vård- anstalterna för psykiskt efterblivna finns sålunda gamla träbyggnader i

flera våningar med långa korridorer och trappor, som understryker anstalts- prägeln och försvårar en effektiv sköt- sel av patienterna.

Vid många av barnanstalterna kan man finna stora, torftigt möblerade sov- salar, som inte lämnar barnen någon möjlighet till avskildhet och som ibland helt saknar utrymmen, där bar- nen kan förvara sina personliga tillhö- righeter, eller som har ytterst knappt tilltagna sådana. Blommor, tavlor och andra inredningsdetaljer, som kan bi- dra till att göra miljön varm och om- bonad, förekommer sparsamt. På en och samma institution kan kontrasten vara stor mellan pojk- och flickrum. Den sanitära utrustningen är på flera håll ytterst bristfällig. Utrymmena för lek, hobbyverksamhet och annan samvaro lämnar också mycket Övrigt att önska.

Den mörka bild som här givits av barnanstalten, när den är som sämst, kontrasterar skarpt mot de ändamåls- enliga, för den lilla gruppen anpassa- de anstaltsbyggnader, som i stor ut- sträckning uppförts under senare år. Här är sovrummen små med få barn i varje rum, möbler och övrig inredning är ljus och ändamålsenlig och till sin storlek avpassad för barn. Tillgången på gemensamhetsutrymmen med lämp- lig utrustning är god och de sanitära anordningarna helt tillfredsställande. På en del av dessa institutioner är mil- jön hemlik, varm och ombonad, på andra kan den däremot förefalla något opersonlig. Inte enbart den moderna utformningen ger således en god miljö. En ur vårdsynpunkt lämplig anstalts- miljö kan man nämligen också finna på institutioner med äldre byggnader, som rustats upp och gjorts ändamåls- enliga.

I det moderna anstaltsbyggandet strä- var man efter att skapa små vårdenhe- ter, som ger bättre behandlingsmiljö.

Inom många vårdgrenar hävdas numera att en vårdenhet inte bör bestå av mer än sex eller sju barn. En uppdelning sker ofta inom ramen för den stora anstalten varvid den lilla institutionens intimitet på ett lyckligt sätt kan kom- bineras med den storas resurser.

Om den differentiering av de omhän- dertagna, som eftersträvas vid barn- anstalterna, skall kunna genomföras, måste vårdenheterna bli tämligen små. Med sådana enheter följer ökade möj- ligheter att skapa hemlika förhållan- den. Enligt utredningens mening bör en vårdenhet inte omfatta mer än åtta å tio platser. Givetvis måste denna norm smidigt kunna anpassas efter det före- fintliga vårdbehovet.

Inom vissa vårdområden granskas rit- ningar till nya barnanstalter av centra— la sjukvårdsberedningen, som därvid vanligtvis gör en bedömning från fall till fall. Utredningen vill förorda att ny- och ombyggnadsritningar för alla slag av barnanstalter underställs centrala sjukvårdsberedningen, som vid sin prövning bör uppställa vissa minimi— krav. Det bör ankomma på beredningen att överväga om det är möjligt att få fram några moduler för hur barnan- stalterna lämpligen skall se ut. Här- igenom kan man sannolikt vinna be- gränsningar i kostnaderna.

I det följande vill utredningen anföra några synpunkter på lämpligt antal barn per sovrum samt på utformningen av gemensamhetsutrymmen och sanitär ut- rustning.

Sovrum

Hur många barn som bör bo i varje sovrum är svårt att ange. Barnens ål- der, handikapp m. ni. hör här vara ut- slagsgivande. Det måste dock betonas, att sovrummen inte får beläggas med alltför många barn och att behovet av

Norsjö vårdhem för psykisk! e/Ierblimm i l'äslerbollcns [än

Sagoåsens vårdhem för psykiskt e/[crblivna i Göteborgs och Bohus län

Barnhemmet Mälarblick i Slockhulm

Sovrumsinteriör från van/örennstullen i Härnösand

och ett barnhem i Stockholm

Dagrum vid Bräcke Östergård, Göteborg

enbäddsrum är större ju äldre barnen är. Som en allmän regel vill utredning- en rekommendera högst fyra barn per rum. En tonåring har behov av att få ge rummet en personlig prägel och att få vara ostörd. Vid institutioner med ungdom bör därför finnas ett tillräck- ligt antal enbäddsrum. De normer, som socialstyrelsen utfärdat för sovrummens storlek, synes lämpligen kunna tilläm- pas inom alla vårdområden, såvida inte vårdsituationen och vårdtidens längd ställer ökade krav. Dessa normer före— skriver för enbäddsrum 7 å 8 kvm, två- bäddsrum 10—12 kvm, trebäddsrum 14 kvm och fyrbäddsrum 16 kvm. Vid hög— re beläggning skall utrymmet vara un- gefär 4 kvm för varje bädd. De fysiskt handikappade behöver med hänsyn till rullstolar och andra redskap ha större utrymmen.

Trivselsynpunkter bör beaktas även i fråga om sovrummens inredning. Ut- redningen vill betona vikten av att har- nen i sina sovrum får disponera egna utrymmen såsom skåp, byråar eller dy- likt för personliga ägodelar liksom att de får vistas i dessa rum även på da- garna.

Gemensamma utrymmen

De gemensamma utrymmena på barn- anstalterna måste självfallet anpassas ef— ter barnens ålder samt fysiska och psy- kiska förutsättningar. Generellt bör dock varje institution innehålla dag— rum och matsal samt rikligt tilltagna utrymmen för lek och annan fritids- verksamhet. Möjligheter att isolera sju- ka barn skall finnas liksom jourrum för personalen. Institutionen bör ha till- gång till kök eller pentry. Tillgången till dessa utrymmen har betydelse för barnens hemkänsla och trivsel och har enligt barnpsykiatrisk expertis ett tera- peutiskt och arbetsfostrande värde för barn som vårdas på institution. 7—514662

Sanitär utrustning

Behovet av sanitär utrustning är i stort sett lika för alla barnanstalter. De skill— nader som härvidlag konstaterats får därför anses vara omotiverade. Med anknytning till de normer som finns utfärdade för vissa värdområden vill utredningen rekommendera, att institu- tionerna förses med i princip ett bad- kar pä vart sjunde barn, ett tvättställ på vart tredje barn och ett wc på vart femte barn. Toaletterna och tvättställen bör vara avskärmade och anpassade ef— ter barnens ålder.

Brandskydd

Många barnanstalter är uppförda i trä. Svåra bränder under senare år vid vårdanstalter av olika slag har aktua- liserat frågan om brandsäkerheten vid sådana anläggningar. Statens brandin- spektion har sålunda i ett meddelande 1963 anmodat brandcheferna att vid 1963 års brandsyn ägna dessa institutio- ner speciell uppmärksamhet.

Alla barnanstalter är inte anordnade på det sätt som brandinspektionen fö- reskrivit. De uttryckliga direktiven till de lokala brandmyndigheterna synes dock utgöra en garanti för att erforder- liga brandskyddsanordningar skall komma till utförande. Utredningen ut— går ifrån att brandmyndigheterna kom— mer att ställa speciella brandsäkerhets- krav på de vårdinstitutioner, som byggs i trä, liksom att brandskyddsmaterielen underhålls och att regelbundna utrym- ningsövningar företas med personal och barn.

Institutionernas belägenhet Åtskilliga barnanstalter ligger ganska isolerade och har dåliga kommunika- tioner med närmaste tätort. Detta med—

för ofta problem. Svårigheter uppkom- mer att rekrytera och behålla personal, särskilt deltidsanställd sådan, persona— lens bostadsfråga kompliceras, de in- tagnas anförvanter får långa och obe- kväma resor, när de skall besöka bar- nen, konsulterande experter kan inte knytas till institutionen, barnens och personalens kontakter med livet utanför anstalten försvåras etc. Nya anstalter bör därför enligt utredningens mening få en sådan placering, att de har be- kväm kontakt med tätorter, samtidigt som barnen bereds möjligheter till fri— luftsliv i skog och mark. För redan be- fintliga institutioner som har ett isole- rat läge bör förflyttning övervägas.

Otidsenliga anstalter måste ersättas Att barnhem, även upptagningshem där barnen vistas relativt kort tid, skall vara så hemliknande som möjligt har länge och allmänt ansetts riktigt. Utred- ningen, som helt delar denna uppfatt— ning, vill hävda, att detta om möjligt är än viktigare då det är fråga om barn som måste tas om hand på institu- tion under mycket lång tid, såsom fal- let vanligen är med de handikappade. Nya vårdinstitutioner för dessa barn projekteras och inreds numera efter den riktiga principen att vårdenheterna skall vara små, utrymmena väl dispone- rade samt inredningen vacker och ända- målsenlig. Fortfarande finns emellertid ett flertal stora kasernliknande institu- tioner med trist anstaltsprägel i bruk. Enligt utredningens mening är det an- geläget, att dessa otidsenliga anstalter snarast ersätts med andra och ända- målsenligare.

Utredningen har i det föregående lagt vissa synpunkter på hur en institution bör vara inrättad. Det ankommer på den centrala tillsynsmyndigheten att tillse, att de anstalter som inte fyller kraven snarast blir upprustade.

Det kan utan överdrift påstås, att an- staltsvården av de fysiskt och psykiskt handikappade är ett eftersatt område. En upprustning pågår dock för närva- rande. Särskilt angelägen ter sig en så- dan av de statliga blindskolorna, av vis— sa dövskolor samt av vårdanstalterna för psykiskt efterblivna. Vid en av epi- leptikeranstalterna ter sig likaledes en förbättring av byggnader och lokalite— ter som angelägen. Vad vårdanstalterna för psykiskt efterblivna beträffar finns visserligen ett betydande antal institu- tioner med hög standard, men flertalet är i behov av en allmän upprustning.

En upprustning av institutionsvården för handikappgrupperna bör enligt ut- redningens mening prioriteras vid för— delningen av samhällets tillgängliga re- surser. De barn som vårdas på institu- tioner representerar en liten grupp i samhället. Jämfört med exempelvis sjuk- vården och skolväsendet blir kostna- derna blygsamma. En omdaning av de otidsenliga barnanstalter som finns bör kunna genomföras inom en tioårspe- riod. Det bör ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten att verka för att en sådan upprustning kommer till stånd. Därvid synes det vara lämpligt, att des- sa myndigheter i samråd med huvud- männen för olika vårdområden upprät- tar planer över det sätt på vilket de ef- tersatta anstalterna under tidsperioden skall komma i nivå med dem, som upp- förts efter modernare principer.

Diferentiering

Vid flertalet barnanstalter förekommer någon form av differentiering av har- nen. En jämförelse beträffande de dif— ferentieringsprinciper, som tillämpas inom barnanstaltsväsendet, är relativt meningslös, då barnens särart måste be- stämma differentieringsgrunderna. I bi-

lagan lämnas för varje vårdområde en redogörelse för de grunder, efter vilka barnen uppdelas. De flesta institutio- ner inom alla vårdområden har barn av båda könen. Oftast tillämpas en strikt differentiering efter kön, när bar- nen nått pubertetsåldern. Tendensen mot flerkönade anstalter med den na- turligare miljö som därmed följer är dock ganska klar. Det förekommer emellertid på många håll att anstalterna, utan att det är motiverat ur praktiska eller andra synpunkter, endast har barn av ett kön. Den barnhemsplan som nu gäller upptar skilda barnhem för poj- kar och flickor i tonårsåldern.

Utredningen

Centralt utfärdade bestämmelser om dif- ferentieringen av barnen finns för sär- skolor, vårdanstalter för psykiskt efter— blivna och barnhem. Med hänsyn till de olika vårdområdenas särart kan någ- ra generella regler knappast uppställas. I praktiken tillämpas också många oli— ka indelningsgrunder. Som en allmän mening vill utredningen uttala, att barn- anstalterna i princip bör anordnas för både pojkar och flickor. Om hemmen dessutom har personal av båda könen finns större förutsättningar för att de på ett någorlunda tillfredsställande sätt skall kunna fungera som vanliga hem. Självklart kan emellertid särskilt för tonårsungdom praktiska skäl tala för att skilda hem inrättas för pojkar och flickor.

Fickpengar

I fråga om fickpengar råder väsentliga skillnader mellan olika vårdområden och även mellan institutioner inom sam— ma vårdområde. Då en utförlig redo- görelse för systemet med fickpengar lämnats i bilagan, följer här nedan en— dast en kort jämförande beskrivning.

Vid de statliga skolorna för blinda och döva barn, vid Margarethahemmet i Knivsta samt vid särskolorna utgår fickpengar med 1—3 kronor i veckan till barn i skolåldern och 35—60 kro— nor i månaden till äldre barn. Vid van- föreanstalterna, vilkas kostnader be- strids av statsmedel, utgår inte fick- pengar. Norrbackainstitutet utgör ett undantag.

Huvudmän som uppbär folkpension för psykiskt efterblivna och epilepti- ker samt för rörelsehindrade på van- föreanstalternas yrkesskolor har i prin— cip skyldighet att till varje pensionär utge medel för personligt bruk. Tidi- gare var detta belopp 750 kronor per år vid statliga anstalter och 780 kronor vid institutioner med kommunal hu- vudman. Enligt beslut av 1965 års riks- dag har skillnaden mellan statliga och kommunala institutioner undanröjts. Den pensionsberättigades andel av folk- pensionen skall vara enhetlig och fast- ställas av Kungl. Maj:t enligt särskild ordning. I kunglig kungörelse av den 14 maj 1965 (SFS 1965: 149) fastställs, att huvudman som uppbär folkpension för den som är intagen på institution skall tillhandahålla den pensionsberät— tigade fickpengar om minst 900 kronor per år. För patienter som på grund av sitt tillstånd uppenbarligen inte kan till— godogöra sig nämnda belopp, kan veder- börande centralstyrelse vad gäller psy- kiskt efterblivna och medicinalstyrel- sen ifråga om epileptiker besluta om nedsättning av beloppet, dock lägst till 300 kronor (tidigare 200 kronor) per år. Patienter vid vårdhem för psykiskt efterblivna, som inte har folkpension, är inte genom föreskrifter eller rekom— mendationer garanterade några pen- ningmedel. Vanligtvis utgår dock fick- pengar till dessa patienter om än med blygsamma belopp.

pedagogiska institut och barnhem är inte heller garanterade fickpengar. Vad barnhemmen beträffar råder viss en- hetlighet inom vissa län. Olikheterna länen emellan är emellertid ofta stora. Vid de psykopatbarnhem som har barn i skolåldern utgår fickpengar med va- rierande belopp. Två läkepedagogiska institut tillämpar systemet med fick- pengar.

Utredningen

Gemensamma normer

Ifråga om fickpengar till barn på an- stalt måste självfallet hänsyn tas till barnens ålder och förutsättningar att själva disponera fickpengar. Flertalet barnanstalter av skilda kategorier har dock ett klientel, som bör kunna be- dömas likartat. Det gäller elever vid vanföreanstalterna, Eugeniahemmet, cp- institutioner, blind- och dövskolorna, psykopatbarnhemmen, barnhemmen, särskolorna och epileptikeranstalterna. Enhetliga bestämmelser med en diffe- rentiering efter ålder borde kunna till- lämpas inom dessa områden.

Vid vårdhem för psykiskt efterblivna och i viss utsträckning även vid de läkepedagogiska instituten kan barnen beträffande behovet av fickpengar inte gärna jämställas med andra barn. Här måste uppenbarligen fickpengarna be— stämmas individuellt efter patienternas förmåga att handha och tillgodogöra sig dessa.

Vid vissa institutioner svarar föräld- rarna helt för barnens fickpengar, vid andra är det huvudmännen och vid återigen andra både föräldrar och hu- vudmän. En föreskriven norm kan bli verkningslös, då barnen på en och sam- ma institution kan få mycket olika be- lopp att röra sig med. Ett sådant för- hållande är enligt utredningens me- ning otillfredsställande, då det motver-

kar att barnen får en enhetlig standard under anstaltsvistelsen. Utredningen vill därför rekommendera, att huvud- männen helt ikläder sig ansvaret för barnens fickpengar och att barnens för- äldrar genom institutionerna görs in- förstådda med motiven för att barnen inte därutöver bör ges fickpengar av anhöriga eller andra.

I fråga om elevhemmen för skolbarn och nomadskolehemmen torde inte skäl föreligga att införa ett system med fick- pengar från huvudman.

Fickpengarnas storlek

Barnanstaltsutredningen har vid upp- repade tillfällen betonat vikten av att förhållandena vid en anstalt skall vara sådana, att barnens uppväxtmiljö i gör— ligaste mån liknar andra barns. Vecko— pengarna bör vara någorlunda rikligt tilltagna för att exempelvis ge barnen möjligheter att själva svara för vissa personliga utgifter, att göra den egna vrån på institutionen mera ombonad, att någon gång kunna köpa en present åt en anhörig eller vän. Fickpengar- na har också sin betydelse för barnens ekonomiska fostran. Om fickpengarna verkligen skall ha en sådan betydelse, måste beloppen emellertid vara så sto— ra, att de tillåter någon valfrihet vid användningen.

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen och de skäl som enligt utredningens mening motiverar fickpengar föreslår barnanstaltsutredningen att fickpengar, i anslutning till det system som nu till- lämpas vid statliga blind— och dövsko- lor, vid statliga anstalter måtte utgå med två kronor i veckan för barn i årskurs 1—3, fyra kronor i veckan för barn i årskurs 4—6, sju kronor i vec- kan för barn i årskurs 7—8 samt 50 kronor i månaden till ungdom, som fyllt 16 år. Utredningen anser det även

vara motiverat, att även barn under sju år erhåller fickpengar med lägre belopp. Några regler härför synes dock ej böra fastställas. Barnanstaltsutred- ningen vill jämväl rekommendera pri- mär- och sekundärkommunala samt en- skilda huvudmän att tillämpa samma åldersgruppering och belopp. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att verka för enhetliga normer i detta av- seende. Ett allmänt genomförande av dessa förslag skulle medföra en bety- dande utgiftsökning för fickpengar vid många institutioner. Kostnaderna får emellertid ses mot bakgrund av önske— målet att undanröja sakligt omotivera- de skillnader rörande fickpengar mel- lan olika anstalter och vårdområden samt att ge de anstaltsintagna barnen samma möjligheter som andra barn.

För psykiskt efterblivna vårdhems- patienter kan emellertid vissa bedöm- ningssvårigheter uppstå. Till barn un— der 16 år som icke är folkpensionsbe— rättigade utgår fickpengar med obetyd- liga helopp. Utredningen vill förorda att de vårdhemspatienter över 7 års ål- der, som är i stånd att tillgodogöra sig fickpengar, skall erhålla sådana efter samma grunder som föreslås utgå till barn på övriga anstalter.

I anslutning till frågan om fickpeng- ar till de intagna vid vårdanstalter för psykiskt efterblivna vill utredningen anföra några synpunkter på de pen— sionsandelar, som enligt lag skall till- komma de pensionsberättigade. Dessa skall som nämnts i princip jämlikt be— slut av 1965 års riksdag framgent utgå med 900 kronor, men kan i vissa fall nedsättas till 300 kronor per år. Vid tidpunkten för utredningens undersök- ning var pensionsandelen till pensions- berättigade vid kommunala anstalter satt till högst 720 kronor och kunde i vissa fall nedsättas till 200 kronor. Från 21 huvudmän för kommunala vårdan-

stalter för psykiskt efterblivna erhöll utredningen i oktober månad 1963 upp- gifter om de belopp med vilka pen- sionsandelar utgick. Härav framgick att inom åtta landstingområden samtliga vårdhemspatienter erhöll 200 kronor per år. Endast en huvudman utgav 720 kronor per år till samtliga patienter, fyra utgav 720 kronor till vissa patien- ter medan flertalet erhöll 200 kronor, sju utbetalade belopp som varierade mellan 200—720 kronor och en huvud- man utgav belopp mellan 200—360 kro- nor. Arbctshemspatienterna erhöll re— gelmässigt pensionsandelar med 720 kronor per år.

Vanligtvis tillgodogjorde sig huvud— männen skillnaden mellan det utbeta- lade beloppet och 720 kronor såsom vårdavgift enligt lagens bestämmelser. Men det förekom även att de innehållna beloppen användes för patienternas ge— mensamma trevnad.

Till patienter, som ej har folkpension utgick fickpengar med en krona per vecka vid 19 av 44 kommunala vård- hem, där fickpengar förekom. Vid elva hem utgick fickpengar med högre be— lopp. Vid tio av 15 enskilda anstalter förekom fickpengar med högst en kro— na per vecka. Vid fem kommunala och fyra enskilda anstalter lämnades ej någ— ra fickpengar till patienter, som sakna— de folkpension.

Flitpengar förekom med ytterst va- rierande belopp vid 23 kommunala och tre enskilda vårdhem.

Frågan om lagens tillämpning har uppmärksammats av medicinalstyrelsen som i en skrivelse av den 8 juni 1962 till centralstyrelser, vårdföreståndare och föreståndare för plan- och riksan— stalter anför följande:

I anslutning härtill vill styrelsen fram— hålla, att enligt vad styrelsen erfarit ifrå— gavarande bestämmelse jämlikt hittillsva— rande praxis tillämpats på så sätt, att de patienter som äro placerade på arbetshem

regelmässigt erhållit 600 kronor för år, ehuru skäl till lägre belopp i enstaka fall kan ha förelegat. Å andra sidan ha i regel vårdhemspatienterna endast uppburit 200 kronor för år, trots att det understundom visat sig att sådan patient mycket väl skulle kunna tillgodogöra sig ett högre be- lopp. Styrelsen vill i anledning härav erinra om att, då anledning till nedsättning av fickpenningbeloppet föreligger, storleken därav bör prövas i varje särskilt fall efter hörande av vederbörande föreståndare.

Med åberopande av de förhållanden, som barnanstaltsutredningens nyss- nämnda undersökning påvisat, vill ut- redningen starkt understryka, att de pensionsmedel som enligt lagstiftarnas intentioner skall uppbäras av de intag- na för eget bruk också må utgå på sätt som medicinalstyrelsen angivit i den ovan citerade skrivelsen.

Den del av folkpensionen, som en pensionstagare äger rätt att behålla för egen räkning, synes principiellt vara av en annan art än fickpengar och är också huvudsakligen avsedd för ett an- nat klientel än de barn och ungdomar, som omfattas av barnanstaltsutredning- ens översyn. Även om skäl kunde tala för att pensionsandelarna till klientel under 21 år blir ersatta med fickpengar, är utredningen inte beredd att fram- föra ett sådant förslag. Pensionsandelar bör därför enligt utredningens mening utgå i samma utsträckning som hittills till pensionstagare, som själva är i stånd att begagna sig av kontanta me- del. Däremot synes föreskriften att pen- sionsandelen må sänkas till lägst 300 kronor, när någon på grund av sitt tillstånd uppenbarligen inte kan till- godogöra sig det högre beloppet, ej kunna accepteras lika invändningsfritt. I de fall pensionsandelarna nedsätts till 300 kronor, blir de bokförda på veder- börandes konto, där de vanligtvis får stå utan att komma patienterna till del. Vid deras frånfälle går de sedan till arvtagarna. Det skulle bättre svara mot

lagens intentioner om de belopp, som sålunda inte kan användas för veder- börande patients personliga behov, finge brukas för något gemensamt än- damål för de intagna såsom exempelvis utflykter eller anordnande av några festligheter på institutionerna, som kunde utgöra ett välkommet avbrott i anstaltslivet.

Med hänsyn till vad som här anförts får barnanstaltsutredningen föreslå att 4 & kungl. kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 393; ändr. SFS 1963:37, 1964:582 och 1965: 149) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folk- pension ges följande lydelse: Den som enligt 1 eller 2 & uppbär folkpension i annan form än barnpension skall till- handahålla den pensionsberättigade fickpengar om minst 900 kronor för år räknat eller, om den pensionsberättiga— de på grund av sitt tillstånd inte kan begagna sig av kontanta medel använda motsvarande för att öka hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Kan pensionsberättigad på grund av sitt tillstånd uppenbarligen inte till- godogöra sig nämnda belopp på sätt nu sagts, må vederbörande centralsty- relse för undervisning och vård av psy- kiskt efterblivna eller, såvitt angår epi- leptiker, medicinalstyrelsen besluta att i den mån en till 300 kronor nedsatt pensionsandel inte kan användas för vårdtagaren, beloppet må kunna använ— das till samtliga vårdtagares trevnad eller rekreation. Den som driver riks- anstalt för psykiskt efterblivna må icke utan medgivande av centralstyrelsen till pensionsberättigad utge högre be- lopp i fickpengar än 900 kronor per år.

Kostnaderna för genomförandet av de förslag, som här framförts, är svåra att ange med någon större exakthet. Utifrån nu aktuella beläggningssiffror kan för statens vidkommande den årliga kostnaden för fickpengar till barn som

inte uppbär folkpension beräknas kom- ma att uppgå till 30 000 kronor vid blindskolorna, 120 000 vid dövskolorna, 11 000 vid epileptikeranstalten Vil- helmsro samt 25 000 och 20 000 vid sta- tens skol- och yrkeshem å Salbohed respektive i Laxå.

Med hänvisning till vad som ovan anförts föreslår barnanstaltsutredningen

att fickpengar till barn vid döv- och blindskolor, epileptikeranstalten Vil- helmsro samt statens skol- och yrkes- hem å Salbohed och i Laxå skall utgå med

2 kr i veckan till barn i årskurs 1—3 4 kr i veckan till barn i årskurs 4—6 7 kr i veckan till barn i årskurs 7—8 samt

50 kr i månaden till ungdom som fyllt 16 år,

att huvudmännen för särskolor, psy- kopatbarnhem, barnhem, vanföreanstal- ternas skolhem, cp-institutioner och Margarethahemmet i Knivsta genom till— synsmyndigheten rekommenderas till- lämpa ovannämnda normer för fick- pengar,

att fickpengar efter anstaltsledning- ens bedömning skall utgå till barn un- der sju år,

att huvudmännen för vårdhem för psykiskt efterblivna och läkepedago- giska institut genom medicinalstyrelsen rekommenderas att i de fall så lämp- ligen kan ske utge fickpengar till barn i åldern 7—15 år med samma belopp som rekommenderats utgå till barn vid särskolor, samt

att föreskriften i 4 & kungl. kungö- relsen den 25 maj 1962 (SFS 1962: 393; ändr. 1963: 37, 1964: 582 och 1965: 149) om pensionsandelar till psykiskt efter- blivna ändras så att i den mån en till 300 kronor nedsatt pensionsandel inte kan användas för vårdtagare, beloppet

må användas till vårdtagarnas gemen- samma trevnad eller rekreation.

F öräldrakontakter

En genomgående strävan när det gäl- ler vården av barn är att barnen en- dast skall intas på slutna institutioner när andra tillfredsställande vårdmöj- ligheter saknas. I de fall institutions- vård måste tillgripas är det nödvän- digt, att kontakten mellan barn och föräldrahem upprätthålls och att för- äldrarna får ett sådant förtroende för institutionerna, att ett gott samarbete mellan hem och anstalt kan komma till stånd. Denna strävan avspeglas också i de regler för barnens hemresor och föräldrakontakter i övrigt, som gäller inom många vårdområden.

Hemresor

Bestämmelser om hemresor för barn på anstalt varierar.

Elever som bor i skolinternat vid de statliga blind- och dövskolorna eller som är inackorderade genom skolans försorg samt elever vid nomadskole- hemmen, erhåller fyra fria hemresor per år.

Barn vid internatförskolor för döva reser ofta hem, men kostnaderna härför bestrids i regel av de anhöriga.

Hemresor på institutionernas bekost- nad får vid epileptikeranstalterna före- komma två gånger per år och vid samt- liga särskoleinternat och vanföreanstal- ter tre gånger per år.

Vid vårdanstalter för psykiskt efter- blivna är hemresefrekvensen ytterst va- rierande beroende på barnens tillstånd och föräldrarnas möjligheter att ta emot dem. Vanligtvis bekostas hemresorna av de anhöriga, men vid ett flertal kom- munala vårdhem sker de på huvudmän-

nens bekostnad. Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna saknar föreskrifter om hemresor.

Vad psykopatbarnhemmen beträffar bekostas barnens hemresor vid två hem av huvudmännen vid vissa tillfällen och vid det skolhem som är av rikskarak- tär av respektive barnavårdsnämnd. Även vid de läkepedagogiska instituten betalas hemresorna, i den mån de före- kommer, av den myndighet som svarar för vårdavgiften.

Hemresefrekvensen vid de olika barn- hemmen är mycket varierande beroen— de på barnavårdsnämndernas inställ- ning i de enskilda vårdfallen. Kost- naderna för barnens hemresor betalas av barnhemmen, barnavårdsnämnderna och/eller barnens föräldrar.

Vid elevhem för skolbarn slutligen förekommer hemresor vid de stora lo- ven och vid veckosluten, när avstånden så medger. Vissa resor betalas av skol- styrelserna.

Föräldrabesök

Frekvensen av föräldrabesök vid barn- anstalterna är alltför varierande för att någon jämförande beskrivning skall kunna göras. Somliga barn får täta be- sök, andra inga alls. Vid vissa institu- tioner har föräldrarna möjlighet att stanna kvar över natten och vid någon institution därvid också bo tillsam— mans med sina barn. En av barnens årliga fria hemresor kan vid statens skolor för döva och blinda utbytas mot en föräldraresa.

Kurser för anhöriga

Vid blindinstitutet å Tomteboda har se- dan år 1956 en årlig kurs hållits för för- äldrar till synskadade förskolebarn. Kurserna har pågått under fem å sex dagar och samlat omkring 20 personer,

ofta föräldrapar. Detta har kunnat ske genom blindkonsulenternas kontakter med bl.a. lasarett och distriktssköter- skor. Inkvartering har kunnat ske på blindinstitutet och har liksom resor be— kostats av statsmedel.

Inom dövskoleväsendet har även i nära samband med förskolorna kurser anordnats under senare år för föräld- rar till döva barn. Vid dessa kurser läm- nas information om dövhetens orsaker och verkningar och om vad som står att göra för det döva barnet.

Utredningen

På alla sätt bör en god kontakt främ- jas mellan barnen, föräldrahemmen och institutionerna. Det kan —— förutom ge— nom korrespondens och telefonkontak- ter, vilka senare även barnen i viss ut— träckning bör få ta på institutionernas bekostnad ske genom barnens hem- resor och föräldrabesök vid anstalterna. De senare får anses betydelsefulla i strävandet att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan föräldrar och an- staltspersonal.

Det är således angeläget, att föräldrar får stifta bekantskap med den miljö, där deras barn lever och att garantier skapas för att sådana besök kommer till stånd. Många föräldrar ängslas in- för tanken att sända sina barn till en anstalt. När barnet väl placerats på en sådan, kan föräldrarnas bristande kän- nedom om förhållandena på institutio- nen förstärka den press, som det alltid innebär att nödgas lämna ett barn för vård utom hemmet. Mycken oro skulle kunna skingras och många missför- stånd undvikas om föräldrarna finge möjlighet att besöka barnen på anstal- terna, lära känna dagsrutinen vid des- sa och bli bekant med den personal som sköter barnen. Föräldrabesöken är också av stor betydelse för barnens

trygghetskänsla. Vid en del institutio- ner kan dock besöken från anhöriga till intagna barn bli mycket sporadiska eller kanske rentav utebli till följd av de långa avstånd, som många har till framför allt anstalter av rikskaraktär.

Det är vidare viktigt att föräldrarna genom kursverksamhet och fortlöpande information får ökad kunskap om har- nens handikapp och förutsättningar, behandlingsmetoder, forskningsresultat osv.

Som av det tidigare anförda framgått har bestämmelserna om antalet fria hemresor varierat mellan olika vård- områden liksom också mellan olika an- stalter under en och samma huvudman. Denna olikhet kan inte annat än när det gäller mycket svårt skadade barn anses vara sakligt motiverad. Utredning- ens önskemål om utökade och så långt barnens situation medger rättvisare för- måner i detta sammanhang har — utom i något avseende vartill utredningen återkommer — genom beslut av 1965 års riksdag tillgodosetts beträffande stat- liga institutioner och vissa andra an- stalter för vilka staten svarar för kost- naderna. För de handikappade barn som för vård och undervisning stadig- varande vistas på skolor för blinda och skolor för döva, de statsunderstöd— da vanföreanstalterna och Eugeniahem- met, Kronprinsessan Victorias kustsa- natorium, vårdanstalterna för döva och blinda med komplicerat lyte å Mogård respektive i Lund, Vilhelmsro epilep- tikcrsjukhus samt statens skol— och yr- keshem på Salbohed och i Laxå, skall nämligen enligt nämnda beslut fri resa från hemorten till institutionen utgå vid intagningen och åter till hemorten vid utskrivningen samt vid överflyttning till annan institution. Därjämte ges den handikappade möjlighet till en fri resa per månad för besök i hemorten. Sådan resa kan ställas även till annan ort än

I den mån handikappade som inte fyllt 21 år ej utnyttjar möjligheten till fri resa till hemorten, kan i stället för- äldrarna eller annan vårdnadshavare eller närstående efter ansökan därom få fri resa för besök vid institutionen.

Reseersättning skall utgå till följe- slagare, anhörig eller annan, vars när- varo under resan erfordras på grund av den handikappades ålder eller till— stånd. Om den handikappade behöver vård under resan, utgår ersättning även för skälig kostnad för den medföljande vårdaren.

Enligt de nya bestämmelserna kan föräldrar eller annan vårdnadshavare efter ansökan beredas fri resa till in- stitutionen, under förutsättning att har- net inte utnyttjar resan till hemorten. Detta kommer naturligtvis att innebära en väsentlig förbättring mot vad som nu gäller. Barnanstaltsutredningen an- ser det emellertid vara värdefullt, att barnen i den mån så är möjligt, själva får utnyttja samtliga resor. Med hänsyn härtill och till vikten av att de anhö- riga får möjlighet att göra sig förtrog— na med institutionerna, får barnan— staltsutredningen föreslå, att föräldrar till barn som är omhändertagna på an- stalt för varaktig vård erhåller en fri resa per år mellan bostadsort och in- stitution utan något ansökningsförfa- rande. Besöken bör självfallet planeras i samråd med vederbörande anstalt. Ut- redningen anser, att reseförmån endast bör utgå där avståndet överstiger tio mil; dock bör sådan förmån kunna medges även vid kortare avstånd om särskilda skäl föreligger. Under samma förutsättning bör även resekostnadser— sättning utgå till föräldrar med barn placerade vid det egna landstingets sår- skolor, vårdhem för psykiskt efterbliv- na, barnhem och psykopatbarnhem. Kostnaderna för föräldraresorna bör,

när det gäller barn som vårdas på stat- liga anstalter, bestridas av statsmedel och upptas som särskilt anslag i respek- tive anstalts driftbudget. Beträffande barn som vårdas på övriga institutio- ner vill utredningen rekommendera att kostnaderna bestrids av barnens hem— landsting.

För att föräldrabesöken inte skall bli alltför betungande och störande för in- stitutionernas dagsrutin skulle even- tuellt särskilda besöksdagar kunna an- ordnas, vid vilka föräldrarna finge del- ta i något samkväm. Härvid vunne man, att föräldrarna _ som ofta är ytterst isolerade med sina problem med de handikappade barnen —— finge kontakt med andra föräldrar med samma svå- righeter. I princip bör emellertid in- stitutionerna alltid stå öppna för besök " av barnens anhöriga.

Långväga besökande bör få möjlig- heter att efter anstaltsledningens med- givande övernatta på institutionerna. Detta är givetvis lättare att arrangera, om föräldrabesöken är spridda någor- lunda jämnt under året, än om sär- skilda besöksdagar fastställs. Anstalter- na bör vara utrustade med gästrum el- ler ha andra möjligheter att sörja för de anhörigas inkvartering. Besökande anhöriga till barnen bör jämväl kunna erhålla mat till självkostnadspris på in- stitutionerna.

Det är angeläget att den fria resan gäller hela sträckan mellan institutio- nerna och de hem där barnen skall vis- tas och att ersättning, när så är nödvän- digt även utgår för bilresor. Barnan- staltsutredningen förordar således att de fria hemresorna liksom även föräld- rarnas resor till institutionerna skall gälla alla kommunikationsmedel, även flyg för barnens vidkommande när vårdsituationen gör det önskvärt att restiderna förkortas.

Riksdagsbeslutet om fria hemresor be—

rör icke statens nomadskolehem. Sedan 1964 utgår för elever vid dessa hem fem fria hemresor per år, vilka bekostas av statsmedel. Motiveringen för denna förmån är uteslutande de långa avstån- den mellan skola och hemort. Samma principiella bedömning av frågan om ökad kontakt mellan dessa barn och deras föräldrar som ifråga om de han- dikappade barnen måste enligt utred- ningens mening göras. Barnanstaltsut— redningen får därför föreslå, att no- madskolebarnen på samma villkor som för barn vid andra statliga barnanstal- ter medges en fri resa i månaden un- der skolåret.

Det är angeläget att omotiverade skill- nader i möjligheterna att skapa kon- takt mellan hem, barn och anstalt un- danröjs vid jämförbara barnanstalter oavsett huvudmannaskap. I likhet med departementschefen anser barnanstalts- utredningen, att huvudmännen för de landstingsägda institutionerna bör in- föra samma regler för barnens hemre- sor och föräldrabesök, som beslutats för de statliga anstalterna, och att de jäm— väl bör ikläda sig kostnader för sådana resor beträffande barn som intagits på icke statliga riksanstalter. Barnanstalts- utredningen föreslår att det i tillämp- ningsföreskrifterna till lagen om un- dervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna införs en rekommendation till åtagande i enlighet härmed. Vidare bör självfallet samma regler gälla även för barn vid internatförskolor för blin- da och hörselskadade.

För psykopatbarnhem och barnhem med landstingskommunalt eller enskilt huvudmannaskap är bestämmelserna mycket varierande.

För de barn det här är fråga om är intagningstiden vanligtvis inte så lång. Många gånger kan det vara direkt önsk- värt att kontakten med hemmiljön be- gränsas. Några generella bestämmelser

rörande hemresor och föräldrabesök synes därför lämpligen icke böra infö- ras. Den ökade differentiering inom barnhemsvården och den vidgade re- gionsamverkan, som den nya barn— hemsplanen förutsätter, kan komma att medföra, att avstånden mellan hem och institution blir betydande. Därmed kan hemresemöjligheterna av ekonomis- ka skäl minska för många barn och önskvärda föräldrakontakter motverkas. I likhet med vad som nu är fallet, bör anstaltsledningens bedömning av om— ständigheterna i det enskilda fallet få bli avgörande för i vilken utsträckning fria resor inom ramen av tolv per år bör medges.

Skolbarn vid elevhem åker under skolterminerna vanligtvis hem på för- äldrarnas bekostnad. Vid vissa hem be- kostas resorna delvis av skolstyrelserna. Kommunerna har betydande kostnader för skolhemsverksamheten. Målsmännen befrias genom barnens internatvistelse från många kostnader, som andra måls- män vanligen har för sina barn. Bar— nens och föräldrarnas situation beträf- fande kontaktmöjligheterna är emeller- tid i många fall jämförlig med den som gäller för tidigare berörda grupper och föranledd av en centraliserad skolorga- nisation. Elevhem för skolbarn och no- madskolehem finns ofta på samma ort. Skiljaktigheter i fråga om reglerna för barnens hemresor dem emellan vore enligt utredningens mening olycklig. Då dessutom samma skäl för samarbetet mellan hem och skola, som anförts be- träffande nomadskolehemmen åtmin- stone i viss utsträckning kan anses re- levanta även för dessa elevhem, föreslår utredningen, att samma regler för hem- resor och föräldraresor tillämpas vid elevhem för skolbarn, nämligen en resa i månaden under terminerna.

Den kursverksamhet som pågått vid blindinstitutet å Tomteboda synes för-

tjäna efterföljd vid många andra insti- tutioner där barn är omhändertagna. Sådana kurser kan ge föräldrarna en nyanserad bild av deras barns handi- kapp, kännedom om vårdens syften och medel, framtida arbets- och kontakt- möjligheter samt inte minst den kon- takt med människor i samma situation som kan vara ägnad att bryta den isole- ring, vilken föräldrar till handikappade så ofta lider av. Utredningen vill där- för rekommendera, att kortare föräldra- kurser om möjligt anordnas en gång om året för föräldrar, vilkas barn inta— gits för vård och undervisning vid sta- tens olika barnanstalter och att här den centrala tillsynsmyndigheten svarar för verksamheten. Kursdeltagarna bör om möjligt inkvarteras på de institutioner där kurserna bedrivs och såväl kostna— derna härför som resekostnaderna bör bestridas av tillsynsmyndigheten och upptas i dess budget som en del i verk- samheten.

Även vid Särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna bör föräldra— kurser komma till stånd. Med hänsyn till de rikare möjligheter till kontakter mel— lan föräldrar och institution som läns— anstalterna erbjuder kan här andra vä- gar prövas exempelvis genom att cen- tralstyrelserna organiserar återkom- mande kurs- eller informationsdagar vid en lämplig särskola och vårdan- stalt inom länen. Även vid andra barn- institutioner under landstingskommu- nalt huvudmannaskap liksom vid en- skilda institutioner där sådan verksam- het ännu ej vunnit insteg, bör en för- söksverkamhet anordnas med kortare föräldrakurser, som har till syfte att ge upplysningar om vårdens mål och me- del, inge föräldrarna förtroende för institutionen och sammanföra barnens föräldrar.

I all kursverksamhet bör föräldraför- eningarna engageras.

Med hänvisning till vad som här an- förts om föräldrakontakter får barn- anstaltsutredningen sammanfattningsvis förorda

att — utöver fria resor vid in— och utskrivning —— antalet fria hemresor, i likhet med vad som gäller vid statliga och därmed jämställda institutioner, fastställs till en resa i månaden till barn vid nomadskolor, Margarethahem- met i Knivsta, förskolor för döva, för— skolor för blinda, cp-institutioner, sär- skolor och elevhem för skolbarn samt efter omständigheterna i de enskilda vårdfallen vid vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna och läkepedagogiska institut,

att fria hemresor till barn vid psyko- patbarnhem och barnhem får utgå i samma utsträckning (en hemresa i må— naden) efter prövning i varje enskilt fall, där avståndet till hemorten medför kostnader av någon betydelse,

att i den mån barnens fria resor ej utnyttjas dessa efter särskild ansökan må kunna utbytas mot fria resor för föräldrar eller närstående till och från institutionerna,

att föräldrar till barn vid alla de in- stitutioner, som omfattas av utredning— ens undersökning, medges rätt till en årlig kostnadsfri besöksresa under för- utsättning av att avståndet mellan in- stitution och hemort uppgår till minst tio mil, dock att sådan förmån får ut- gå även vid kortare avstånd om sär- skilda skäl föreligger,

att årliga kortare kurser eller infor- mationsdagar anordnas för föräldrar till handikappade barn vid statliga, landstingskommunala och enskilda barnanstalter, samt

att beträffande institutioner, som inte är statliga, kostnaderna för barns hem- resor, föräldraresor och föräldrakurser bekostas av barnens hemlandsting.

Hälsovård

Hur hälsovården skall ordnas vid barn- anstalterna är för flertalet vårdområden fastställt i stadgar och instruktioner. Kontinuerlig somatisk hälsovård är ord— nad vid alla barnanstalter. Däremot saknas tillgång till psykiater vid många institutioner, där man har behov av psykiatrisk konsult. Här kan nämnas dövskolor, vissa vanföreanstalter och barnhem. Bristen på sjukgymnaster är markant särskilt inom särskoleväsendet och vårdanstalterna för psykiskt efter- blivna. Talträning lämnas också i myc- ket begränsad omfattning vid nyss- nämnda institutioner. Vanligtvis synes tandvården vara ordnad vid barnan— stalterna med undantag för vissa in— stitutioner för psykiskt efterblivna.

Utredningen Den somatiska hälsovårdens ordnande vid barnanstalterna ger inte anledning till några erinringar. Till allmän hälso- vård hör emellertid också den psykiska hälsovården och den är uppenbart ef— tersatt på många håll. Anledningen här- till torde vara bristen på barnpsykia— triskt utbildade läkare. Det är angelä- get, att orsakerna till denna brist blir undanröjda. Med tanke på de ofta svårt psykiskt skadade barn, som vårdas på många barnhem, och de neuroser och symtom på missanpassning som också barn på andra institutioner kan upp— visa, måste rådande förhållanden be— tecknas som ytterst otillfredsställande. En vändning till det bättre förutsätts ske, genom att barnpsykiatriska klini- ker blir vanligare vid lasaretten. Där— igenom får barnanstalterna större möj- ligheter att anlita barnpsykiatrisk kon- sult.

I lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna stadgas, att det vid särskola och vårdanstalt för

psykiskt efterblivna skall finnas en för den medicinsk—psykiatriska undersök- ningen, behandlingen och vården an- svarig läkare. Likaså föreskriver stad- gan för barnavårdsanstalter, att barn- hem i samråd med hemmets läkare vid behov skall anlita barnpsykiater eller barnpsykolog. Utredningen anser, att sistnämnda föreskrift har så stor prin- cipiell innebörd, att en bestämmelse av enahanda innehåll trots nuvarande brist på psykiatrer _ bör införas även i stadgorna för andra vårdområden.

Behovet av utvecklingsträning och aktivering av de fysiskt och psykiskt handikappade barnen är stort. Alla in- stitutioner är dock inte så utrustade med personal, att barnen kan tränas kontinuerligt. Utredningen vill här be- tona angelägenheten av att fler sjuk- gymnaster, talpedagoger och terapeuter utbildas _— specialutbildad arbetskraft som i likhet med psykiatrer, psykolo— ger, neurologer, ortopeder m. fl. erford- ras för att vården skall bli så effektiv som möjligt. Tillgänglig arbetskraft skulle måhända kunna utnyttjas bättre, om nämnda personalgrupper ambulera— de mellan institutionerna inom ett eller flera län.

Tandvården är eftersatt på många vårdanstalter för psykiskt efterblivna, den grupp av anstalter där de intagna ofta lever hela sitt liv. Detta otillfreds— ställande förhållande torde till övervä- gande del ha sin grund i bristen på tandläkare och i någon mån på en otidsenlig syn på tandvårdsfrågan för denna kategori men också i vissa fall på att patienterna är svårbehandlade.

Barnanstaltsutredningen vill betona angelägenheten av, att barn på anstalt får samma rätt till tandvård som andra barn. Tandvården bör i största möjliga utsträckning anknytas till folktandvår- den i länen. I de fall detta inte är möj— ligt, bör institutionsledningarna medges

rätt att träffa avtal med privatpraktise- rande tandläkare om en kontinuerlig vård av barnens tänder. Några huvud- män för tandvården har med framgång praktiserat ett system med ambuleran- de tandvårdskliniker för befolkning, som på grund av dåliga kommunikatio- ner eller av andra skäl, inte utan svå- righeter kunnat ta sig till de fasta kli- nikerna. Sålunda har till exempel Stock- holms läns landsting sedan i mitten av 1940-talet med hjälp av en båt med full- ständig tandvårdsutrustning ombesörjt en betydande del av skärgårdsbefolk- ningens tandvård. Denna ambulerande tandvårdsklinik, vid vilken tandläkare från länets tandvårdspolikliniker tjänst- gör, är fullständigt utrustad och har laboratoriemöjligheter. Vid en sådan klinik kan behandling dock inte ske under narkos. Med tanke på ett even- tuellt införande av ambulerande tand- vårdskliniker vid barnanstalter kan emellertid nämnas, att det enligt upp- gift vid ett vårdhem för psykiskt efter- blivna i Norrköping, vid vilket sedan någon tid barnens tänder kan behand- las på institutionens egen tandklinik, iakttagits, att behovet av narkos minskat väsentligt, sedan patienterna kunnat be- handlas i sin egen miljö.

I en tid då bristen på tandläkare är stor, torde tandvården vid olika slag av institutioner enligt utredningens me- ning kunna ombesörjas med anlitande av en välutrustad tandvårdsbuss. En ambulerande tandklinik skulle möjligen kunna lösa tandvårdsfrågan vid institutioner för psykiskt efterbliv- na, då dessa ofta har svårt att få be- handling vid de vanliga tandvårdskli- nikerna. Utredningen är medveten om sådan att speciellt righeter kan hindra en sådan verksam— het. Nya vägar bör emellertid prövas om man inte fortsättningsvis vill accep— tera att särskilt de svårt handikappade

personalrekryteringssvå-

skall sakna möjligheter att få tandvård. Barnanstaltsutredningen vill därför för— orda att en försöksverksamhet påbörjas inom något län.

Sammanfattningsvis får barnanstalts- utredningen med avseende på hälso— och sjukvården vid barninstitutionerna förorda

att det för barnanstalter inom samt- liga vårdområden föreskrivs att barn- psykiater och/eller barnpsykolog skall anlitas vid behov,

att försöksverksamhet startas med en välutrustad, ambulerande tandvårdsbuss i något län, där ej tandvården för barn— anstaltsklientelet kan ordnas på annat sätt.

Personal

Personaltäthet

Centralt utfärdade rekommendationer angående personaltäthet finns endast för barnhem, vårdanstalter för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalter. För de förstnämnda har socialstyrelsen för- ordat högst tre barn per anställd. Vid vårdhem för barn rekommenderar medi— cinalstyrelsen en vårdare på två patien- ter, vid vårdhem för vuxna en vårdare på tre patienter samt vid epileptiker— anstalter samma personaltäthet som vid mentalsjukhus, dvs. en vårdare på tre patienter.

Den personaltäthet, som redovisas i tabell 5 avser endast heltidsanställd per- sonal och omfattar, där intet annat an— ges, anstaltsledande personal samt vård- och ekonomipersonal. Däremot är inte praktikanter och lärare medräknade. Den deltidsanställda personalen kan på sina håll vara betydande, och inom vis- sa vårdområden speciellt de som lig— ger under landstingen —— kan en stor del av de administrativa göromålen skötas centralt utan att belasta institu-

tionernas personalstater. Åtskilliga av de anstalter, som ingår i undersökning- en, får sin mat från andra institutioner, varför den redovisade ekonomipersona- len blir fåtalig. Många institutioner har även externa elever, som i betydande grad ökar arbetsbördan för anstaltsper— sonalen. Alla dessa förhållanden gör en rättvisande jämförelse av barnanstal— ternas personaltillgång svår. Det redo- visade personalantalet är endast ställt i relation till de barn som den 1 april 1960 vistades i internat.

Tabellen visar, att psykopatbarnhem- men, cp-institutionerna och de enskilda blindskolorna har den högsta personal- tillgången, därefter följer kommunala vårdhem för psykiskt efterblivna barn, barnhem och läkepedagogiska institut. Minst personal har elevhemmen för skolbarn och nomadskolehemmen. Döv- skolorna och särskolorna har också jämförelsevis fåtalig personal.

I förhållande till socialstyrelsens norm för personaltätheten vid barnhem är enskilda vårdhem för psykiskt efter— blivna klart underförsörjda med perso- nal. De kommunala vårdhemmen för barn och vuxna motsvarar heller inte- till mer än omkring 70 procent denna norm. En tredjedel av de kommunala och statliga och en fjärdedel av de en— skilda särskolorna har även mer än tre barn per anställd. Vid en bedöm— ning av personalantalet inom olika vård— områden måste naturligtvis hänsyn tas till klientelets ålderssammansättning och handikappets rart. Någon helt till— förlitlig mätare på personalstandarden utgör sålunda inte den redovisade sam— manställningen.

Personalens sammansättning Vårdpersonalens sammansättning och utbildning har behandlats av barnan— staltsutredningen i delbetänkandet För-—

Tabell 5. Procentuell fördelning av institutionerna efter antalet elever per befattnings—

havare Antal in- . .. Antal in- stitutio- Antal patienter/anställd Vårdområde stitutio- ner som ner lämnat uppgift ( 2,0 2,1—3,0 3,1—4,0 > 4,1

Blindskolor

statliga ................ 2 2 —- 100 —— — enskilda ................ 3 3 100 —- —— Dövskolor

statliga ................ 9 8 38 62 »— _— kommunala ............ 3 3 — 66 33 _ enskilda ................ 2 2 —— 50 —— 50 Epileptikeranstalter

statliga ................ 1 1 — 100 —— — enskilda ................ 1 1 — 100 — — Vårdanstalter för psykiskt efterblivna

kommunala ............ 54 53 35 47 —— — enskilda ................ 15 15 13 60 20 7 Särskolor

statliga ................ 3 3 33 33 -— 33 kommunala ............. 24 23 30 43 26 _ enskilda ................ 4 4 75 — —— 25 Läkepedagogiska institut

enskilda ................ 6 6 67 17 17 —— Psykopatbarnhem

kommunala ............. 4 4 100 _ —— -—

enskilda ................ 1 1 100 — —- — Institutioner för rörelse- hindrade

kommunala ............. 3 3 100 —— —— —— enskilda ................ 5 5 40 —— 40 20 Barnhem

kommunala ............. 99 98 73 26 1 —— enskilda ................ 27 27 63 37 _ —— Elevhem för skolbarn

kommunala ............. 23 23 — —-— 4 96 Nomadskolehem

statliga ................ 9 9 —— — 11 89

bättrad utbildning för vårdpersonal vid barnanstalter (SOU 1962:57). I före- liggande betänkande är därför endast olika förekommande personalgrupper med speciella funktioner redovisade lik- som deras numerär samt föreståndar- personalens utbildning. En ”jämförelse

mellan olika vårdområden beträffande förekomsten av specialutbildad perso- nal av olika slag såsom förskollärare, sjukgymnaster, talpedagoger etc. kan självfallet inte göras, då inom varje om— råde barnens handikapp i hög grad bestämmer behovet av sådan personal.

Tabell 6. Förekomsten av speciell personal (procent av antalet institutioner)

Antal Biträ- Ar- insti- dande Kura- Sjuk- Förskol— _ Logo- Psyko- Värdområde tutio— förestån- tor gymnast lärare betste ped log rapeut ner dare

Blindskolor

statliga ............... 2 _ _ _ 100 50 _ _ enskilda ............... 3 _ _ 33 _ _ _ _ Dövskolor

statliga ............... 9 _ 11 _ _ _ 1100 _ kommunala ............ 3 _ _ _ _ _ 1100 _ enskilda ............... 2 _ _ — — — 1100 _ Epileptikeranstalter

statliga ............... 1 _ _ _ _ _ _ _

enskilda .............. 1 _ _ _ _ _ Vårdanstalter för psykiskt efterblivna

kommunala ........... 54 37 _ 9 35 44 _ — enskilda ............... 15 13 _ _ 13 27 _ _ Särskolor

statliga ............... 3 _ _ _ _ _ _

kommunala ............ 24 25 33 13 17 29 _ 8

enskilda ............... 4 _ _ _ _ _ _ Läkepedagogiska institut

enskilda ............... 6 67 _ _ 2100 _ _ Psykopatbarnhem

kommunala ............ 4 _ 25 — 25 _ _ 100

enskilda ............... 1 — — _ _ _ 100 Institutioner för rörelse- hindrade

kommunala ............ 3 33 _ 100 66 — 66 _ enskilda ............... 5 60 20 100 40 60 _ _ Barnhem

kommunala ............ 99 85 2 _ 4 1 _

enskilda ............... 27 78 _ _ — — _ _ Elevhem för skolbarn

kommunala ........... 23 50 _ _ — — _ _ Nomadskolehem

statliga ............... 9 33 _ _ _ _ _

1 Avser dövlärare. Terapeuter och eurytmister.

Mot bakgrunden av de redogörelser för klientelets sammansättning m. m., som lämnats i bilagans avsnitt om varje vårdgren, kan dock sammanställningen i tabell 6 ge en uppfattning om vilka vårdgrenar, som i särskild grad är un- derförsörjda med personal.

AV tabellen framgår, att biträdande föreståndare regelmässigt finns vid barnhemmen. Vad beträffar vanförean- stalter, cp-instituiioner, vårdanstalter för psykiskt efterblivna, särskolor, läke- pedagogiska institut, elevhem för skol- barn och nomadskolehem, har endast

Från Sköldenborgsinsti- tutet i Hälsingborg

en del av institutionerna biträdande föreståndare. Samtliga döv- och blind- skolor samt epileptikerhemmen saknar biträdande föreståndare. Många barn- anstalter saknar således en person, som utbildningsmässigt är kompetent att i föreståndarens frånvaro svara och ta ansvar för institutionen.

Vid institutioner för psykiskt efter- blivna finns fler kuratorer än vad ta— bellen utvisar, enär kuratorerna vanligt- vis är knutna direkt till centralstyrel- serna. Att många institutioner saknar sjukgymnaster, arbetsterapeuter och logopeder torde huvudsakligen ha sin grund i bristen på sådan specialutbildad personal. I viss utsträckning anlitar institutionerna konsulterande sjukgym- naster utöver vad som redovisas. An- talet institutioner, som har tillgång till sjukgymnaster, kan därför antas vara något större än vad tabellen utvisar.

Personalen på barnanstalterna är till övervägande del kvinnlig. Det manliga inslaget är sålunda ringa såväl bland den personal som har rent vårdande uppgifter som bland övriga personal- kategorier.

Utredningen

Såsom framgår av ovannämnda be- skrivning varierar personaltätheten vid barninstitutionerna väsentligt. Detta är naturligt, då behovet av personal måste stå i ett visst förhållande till barnens ålder och förekommande handikapp, institutionernas storlek och möjlighe— terna att få vissa uppgifter utförda cen— tralt såsom till exempel mat från cen- tralkök vid annan institution, central bokföring och administration.

Vad personalens sammansättning be- träffar är behoven likaledes skiftande. Vid vissa institutioner är det särskilt angeläget med psykiatrisk och psykolo— gisk expertis samt personal för kura— tiva uppgifter, vid andra är det nöd-

vändigt med logopeder, sjukgymnaster eller arbetsterapeuter. Med hänsyn till de skiftande behoven är det inte möj— ligt att ange några generella normer.

En gemensam situation för alla barn- anstalter är däremot bristen på manlig personal. Denna fråga är ytterst svårlöst och till väsentlig del ett utbildnings- och löneproblem, såsom framhållits i betänkandet om utbildning av vård- personal. Den strikta uppdelningen i manligt och kvinnligt arbete inom yr— keslivet och som är särskilt utmärkan- de inom vårdyrkena bör motverkas ge- nom samhälleliga initiativ vid utbild- ning och rekrytering. Det ankommer på vederbörande huvudmän att på olika sätt förbättra förutsättningarna för en systematisk rekrytering av manlig vård- personal.

Frånsett personalens antal och sam- mansättning spelar också tjänstgörings— tiderna en betydande roll. I uppsatsen »Barn på anstalt» i kapitel 3 har doktor Gustav Jonsson berört vikten av att barnen vid sängdags får en personlig kontakt med någon av vårdarna. På kvällen är emellertid mindre personal i tjänst än under andra tider på dagen. Därtill kommer att personalen växlar från kväll till kväll vilket försvårar den önskade kontakten mellan barn och vår— dare. Vid vissa institutioner praktiseras den metoden att låta personalen ha le— digt mitt på dagen, så att den i stället kan tjänstgöra på kvällen. Ur personal- synpunkt är detta inte någon lycklig lösning. Vid andra anstalter förlängs per- sonalens arbetstider vissa dagar, vilket kompenseras av en längre sammanhäng— ande ledighet. En annan möjlighet vore att anställa extra personal för kvälls- tjänstgöring. Då svårigheten att knyta deltidsanställd personal till institutio- nerna på enbart obekväm arbetstid får anses vara betydande, torde emellertid detta alternativ endast i undantagsfall

vara genomförbart. För att man vid en barnanstalt skall kunna upprätta ett ar- betsschema, som tillgodoser både har- nens behov av en god omvårdnad och personalens rättmätiga krav på rimliga tjänstgöringstider, måste de på senare tid införda arbetstidsförkortningarna, till den del de inte kan kompenseras av rationaliseringar, ge utslag i ökad per- sonaltäthet. Utredningen har erfarit, att vid många anstalter arbetstidsförkort- ningen fått genomföras utan personal- förstärkning, vilket med stor sannolik- het lett till att mindre tid blivit över för kontakten mellan barn och vårdare, en utveckling som inte kan accepteras.

Barnanstaltsutredningen har erfarit, att det finns en tendens vid många barn- anstalter att i största möjliga utsträck- ning sända hem barnen under lördagar och söndagar, delvis med den motive- ringen att personalen skall kunna få en behövlig ledighet. Inga invändningar kan göras mot att de barn som har möj- lighet därtill åker hem till föräldrar eller andra anhöriga, men för de barn som måste stanna kvar på anstalten blir helgerna härigenom ofta trista och hän- delselösa. Helgerna bör för anstaltsbar- nen liksom för barn i familjer vara ett glädjande avbrott i rutinen _ en ljus- punkt att se fram emot.

Som framgår av tabell 5 och enligt vad utredningen funnit vid sina besök, finns det alltför många anstalter, där personaltätheten inte kan betraktas som tillfredsställande. För att vården skall anses vara god, måste det filmas tillräcklig, för uppgiften välutbildad personal, som har tid att sysselsätta sig med barnen inte minst under sön- och helgdagar. Det måste ankomma på till- synsmyndigheten att tillse, att denna väsentliga sida av vården inte eftersätts. Arbetstiden måste i stor utsträckning förläggas till kvällar och helger, om vården skall få sitt rätta innehåll. Här—

av följer att ersättning för obekväm tjänstgöring måste utgå i förhållande- vis stor omfattning.

Många anstalter saknar biträdande föreståndare, som kan ta erforderligt ansvar vid föres-tåndarens bortvaro. Ut- redningen anser att det vid varje insti- tution bör finnas en kvalificerad er- sättare för föreståndaren.

Internatföreståndarnas utbildning

Barnanstaltsutredningen har i ett av- givet delbetänkande framlagt förslag om utbildning för vårdpersonal vid barnanstalter. Därvid behandlades icke den anstaltsledande personalens utbild- ning. Speciellt internatföreståndarna har emellertid mycket varierande utbild- ning. Utredningen vill därför i anslut— ning till personalfrågorna i detta ka- pitel beröra de kompetenskrav som bör uppställas på dem, som i egenskap av internatföreståndare skall ansvara för barnens vård och fostran.

Utredningen har genom sin enkät till landets barnananstalter erhållit upp- gifter om vilken utbildning som de den 1 april 1963 verksamma internatföre- ståndarna hade. Då en närmare redo- görelse härom intagits i bilagan, läm- nas här nedan endast en kort resumé.

Vid statens skolor för döva och blin- da barn förestås internaten närmast av vårdarinnor, vilka inte har någon spe- ciell utbildning för föreståndareupp- gifterna. De är underställda skolornas rektorer, vilka leder såväl undervis- ningen som internaten.

Av föreståndarna för de tre enskilda förskolorna för blinda barn är en social- pedagog och två sjuksköterskor.

Epileptikeranstalternas ledande elev- hemspersonal består av sjuksköterskor eller överskötare. Den ena institutionen förestås av en läkare, den andra av en sjuksköterska.

Skol— och elevhemmen vid vanföre- anstalterna förestås vid tre institutioner av sjuksköterskor och vid en av perso- nal med social- eller annan utbildning. Den samordnade ledningen utövas vid två vanföreanstalter av rektor, över- läkare och kamrer, vid en av en di— rektör som tillika är rektor samt vid Eugeniahemmet av en sjuksköterska.

Vid (:p-institutionerna är motsvaran- de personal sjuksköterskor. En insti- tution förestås dock av en barnskö- terska.

För särskolorna ansvarar ytterst rek- torerna som har pedagogisk utbildning. Elevhemsföreståndarnas utbildning är mycket varierande. Här förekommer socialpedagoger, sjuksköterskor, för- skollärare, socionomer och personer med internatföreståndarinneutbildning.

Vårdanstalterna för psykiskt efter- blivna förestås vanligtvis av sjukskö- terskor. I undantagsfall förekommer socialpedagoger.

Vid psykopatbarnhemmen har de som förestår elevhemmen varierande ut- bildning. Vid Barnbyn Skå, vars chef är barnpsykiater, har stugföreståndarna ofta genomgått s. k. anstaltspedagogisk yrkeskurs, vid Mellansjö skolhem är en av de tre husmödrarna socialpedagog, medan de övriga saknar särskild utbild- ning. Vid två av de övriga hemmen är föreståndarna sjuksköterskor och vid det tredje saknar föreståndaren särskild utbildning för sin uppgift.

Barnhemmen förestås vanligtvis av socialpedagoger men sjuksköterskor, folkskollärare och barnsköterskor före- kommer även.

De läkepedagogiska instituten före- stås av personal med s. k. läkepedago- gisk utbildning.

Vid elevhemmen för skolbarn och vid nomadskolehemmen har ett stort antal föreståndare genomgått kurs för inter- natföreståndarinnor, några är barnskö-

terskor, men nära hälften saknar sär- skild utbildning.

Utredningen

Barnanstalterna skall, oavsett vilket vårdområde de tillhör, vid sidan av att ge barnen undervisning och behandling, ersätta de naturliga hemmen. Till perso- nalens viktigare uppgifter hör därför att vara ersättare för barnens föräld— rar.

Hur institutionerna fungerar som hem beror i särskild grad på internetföre— ståndarna. Förutom personliga förut— sättningar kräver arbetet betydande teoretiska insikter och god arbetsledar— förmåga. På flertalet institutioner är många av barnen i tonåren. Det är där- för nödvändigt, att all vårdande perso- nal vid dessa anstalter har god känne- dom om skolbarn och ungdomar. Det är vidare nödvändigt, att personalen har en ingående kännedom om meto- diken för lek och sysselsättning som medel för barnens utveckling. För före- ståndarpersonalen är givetvis också kunskaper om ett internats allmänna skötsel och administration ett krav. Därutöver måste föreståndarna vid in- stitutioner för handikappade barn vara förtrogna med barnens handikapp. Så- lunda måste den som vårdar blinda barn ha ingående kunskaper om de blin- da barnens föreställningsvärd, den som vårdar psykiskt efterblivna måste kän- na till dessa barns speciella förutsätt- ningar etc.

Barnanstaltsutredningen har i delbe— tänkandet Förbättrad utbildning för vårdpersonal vid barnanstalter (SOU 1962:57) framlagt förslag till en ge— mensam grundutbildning för all vård— personal, varjämte utredningen såsom en fortsättning på denna utbildning pre— senterat förslag till anstaltspedagogiska yrkeskurser.

Såsom framgår av den här lämnade

redogörelsen för internatföreståndarnas utbildning har den personal, som i egenskap av internatföreståndare ansva— rar för barnens vård och fostran vid landets olika barnanstalter, mycket va- rierande kvalifikationer för sin uppgift och ofta ringa utbildning. Detta är fal- let vid de statliga döv- och blindsko- lorna, nomadskolehemmen och elev- hemmen för skolbarn, där internatföre- ståndarna i bästa fall genomgått korta- re kurser. Vid epileptikeranstalter, vård— anstalter för psykiskt efterblivna och i viss mån även vid Särskolor har mot- svarande personal vanligtvis sjukvårds- utbildning. Även om denna utbildning är mest lämplig vid vissa institutioner inom nämnda vårdområden, kan den i andra fall inte anses som den generellt bästa.

Vid vanföreanstalter och cp-institu- tioner torde med hänsyn till barnens handikapp sjuksköterskeexamen med någon social påbyggnad vara lämplig.

Psykopatbarnhemmen förutsätts fram- gent komma att vara knutna till lasa- rettens barnpsykiatriska kliniker. Bar- nen står även vid vistelsen på hemmen under observation av psykiatrer och psykologer. För föreståndare vid dessa institutioners elevhem kan utbildning vid barna- och ungdomsvårdssemina- rium eller sjuksköterskeutbildning med social fortbildning och anstaltspedago- gisk yrkeskurs vara lämplig.

För barnhemsföreståndare är utbild— ning som socialpedagog lämplig. Utbild- ningen, som meddelas vid sociala bar- na- och ungdomsvårdsseminariet i Stockholm, innehåller jämfört med and- ra här redovisade utbildningar relativt omfattande undervisning i pedagogik, psykologi och institutionernas ekonomi och skötsel samt lägger stor vikt vid de problem, som sammanhänger med att vårda de många gånger gravt ska- dade barnen.

Föreståndarna vid flertalet barnin— ternat har så likartade arbetsuppgifter, att de enligt utredningens uppfattning bör ha en gemensam grundutbildning. De kunskaper, som erfordras för att kunna vårda barn med speciella handi- kapp, bör sedan kunna inhämtas i sär- skilda påbyggnadskurser. Utredningen föreslår således, att utbildningen i prin- cip får samma konstruktion som den av utredningen tidigare föreslagna ut- bildningen av den underställda vård- personalen.

Av nu tillgängliga utbildningsvägar synes den treåriga utbildning som med- delas vid det sociala barna- och ung- domsvårdsseminariet i Stockholm bäst motsvara de krav, som bör ställas på en för olika anstaltsområden gemen- sam utbildning för internatföreståndare.

Den praktiska utbildningen vid se— minariet upptar sex månaders praktik vid barnhem, tre månaders praktik vid vardera barnsjukhus, särskola och/ eller vårdanstalt för psykiskt efterbliv- n-a, barnpsykiatrisk avdelning vid lasa- rett samt ungdomsvårdsskola.

Den teoretiska utbildningen innefattar medicinsk barna- och hälsovård, hus— lig ekonomi med tonvikt på näringslära, samhällslära, psykologi, psykopatologi, pedagogik, övningsämnen (sång, slöjd, teckning), journalföring och barnhems- inredning.

Såsom framgår av denna kursbeskriv- ning har utbildningen en sådan bredd, att den kan kvalificera för tjänster inom hela barnanstaltsväsendet. Utredningen anser det därför inte motiverat med någon ny utbildningsform. För före- ståndare vid barnhem, elevhem för skol- barn och nomadskolehem torde denna utbildning motsvara vad som kan an- ses vara önskvärt. För internatförestån— dartjänster vid institutioner för barn med fysiska handikapp måste utbild- ningen därjämte ge en orientering om

dessa handikapp. En sådan orientering bör kunna meddelas i särskilda, för varje vårdgren anordnade yrkeskurser.

Vid små institutioner kan det vara lämpligt att liksom hittills vanligtvis ställa krav på sjuksköterskeutbildning. Vid mänga institutioner, kanske framför allt vid vårdanstalter för psykiskt efter- blivna och epileptikeranstalter, behövs jämte personal med den här föreslagna utbildningen sjukvårdskunnig personal i ansvarig ställning.

Utbildningskapaciteten vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet är låg. Höstterminen 1964 intogs 22 elever. Skall denna utbildning krävas av flerta- let föreståndare, måste utbildningskapa- citeten utvidgas väsentligt och nya se— minarier upprättas på andra håll i lan— det. Seminarier skulle kunna anordnas antingen såsom centrala yrkesskolor med kommunalt huvudmannaskap eller såsom rent statliga skolor efter samma mönster som förskoleseminarierna.

Orienteringskurser rörande barnens fysiska och psykiska handikapp kan också anordnas i form av centrala yrkes- skolor i anslutning till seminarierna el- ler på andra orter som kan befinnas lämpligare.

Sammanfattningsvis vill barnanstalts- utredningen sålunda förorda en utbild- ning i huvudsak motsvarande den som nu meddelas vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet i Stockholm såsom lämplig för internatföreständare vid barnanstalter inom de vårdområden, som omfattas av utredningens översyn.

Denna utbildning bör dock beträffan- de tjänster vid institutioner för psy- kiskt och fysiskt handikappade komp- letteras med kurser i vård av psykiskt efterblivna barn respektive nervösa och psykopatiska barn samt barn med fy- siska handikapp.

Åt skolöverstyrelsen bör uppdras att närmare undersöka förutsättningarna

att inrätta ytterligare sociala barn- och ungdomsvårdsseminarier samt komplet— teringskurser.

Personalens bostadsförhållandeu

Utredningen saknar ingående känne- dom om beskaffenheten av personal- bostadsbeståndet som helhet vid insti- tutionerna. Däremot har uppgifter in- hämtats om föreståndarnas bostadsför- hållanden. Vanligtvis bor föreståndar- na på institutionerna, ofta i familjebo- städer avskilda från barnen. Man fin- ner emellertid också enkelrum som sak- nar önskvärd avskildhet och rum som inte vare sig har kapprum eller egna toalettanordningar. Föreståndarnas bo- stadsförhåll—anden synes vara bäst vid särskolorna, där föreståndarna-rektorer- na i allmänhet disponerar familjebostä- der inom skolområdena.

Utredningen

På frågan var barnanstalternas perso- nal lämpligen bör bo, inom eller utom anstalten, kan olika synpunkter läggas. Å ena sidan kan det vara till fördel för barnen, om den personal som har hand om deras dagliga vård även har sina permanenta bostäder i anslutning till institutionen. Detta kan bidra till att ge anstalterna den prägel av hem, som man eftersträvar i dagens institu- tionsvård och har säkert också mycket att betyda för barnens trygghetskäns- la. Å andra sidan är arbetet på hem- men krävande och kontakten med har— nen dygnet runt kan lätt medföra, att person-alen blir trött och utsliten och detta försvårar också rekryteringen av personal för vårduppgifterna. Om per— sonalen har sina bostäder utanför in- stitutionerna kan den på ett annat sätt koppla av arbetet på fritiden. Nya per- sonalbostäder torde därför böra för-

läggas utanför institutionsbyggnaderna. Tillsyn och vård bör under natten om- besörjas av jourhavande personal, för vilka särskilda rum skall finnas i omedelbar närhet av barnens sovrum.

De rum och lägenheter som persona- len disponerar på anstalterna är av varierande beskaffenhet. Flertalet är godtagbara, men det förekommer på sina håll att såväl vårdpersonalens som föreståndarnas bostäder är otillfreds— ställande med avseende på belägenhet, utrymmesstandard och sanitär utrust- ning. För att underlätta personalrekry- teringen och för att förbättra persona- lens möjlighet till vila och avkoppling på fritiden är det nödvändigt, att den allmänna höjningen av bostadsstandar- den i samhället även kommer till ut- tryck i fråga om anstalternas personal- bostäder.

Utskrivning

Utredningen

När det gäller att genom utbildning och arbetsträning underlätta barnens an- passning till samhället är vårdområdena inte jämställda. Inom vissa områden finns en rikt differentierad yrkesutbild— ning, inom andra är den synnerligen bristfällig. Detta beror i betydande grad på barnens olika förutsättningar för yrkesutbildning och arbetsträning men har sin grund även i bristande resurser, framför allt personella. Glädjande nog pågår en snabb upprustning på detta fält. Utredningen anser att alla tillgäng— liga resurser bör uppbådas för de handi- kappades yrkesutbildning och arbets- träning, varvid såväl särskilda yrkes- skolor och träningsverkstäder som det reguljära yrkesskoleväsendet och lands- tingens arbetsträningsinstitut bör ut- nyttjas. Vid utskrivningen måste det ankomma påanstalterna att i samråd

med arbetsförmedlingar och arbetsvård allt efter vederbörandes förutsättningar sörja för arbetsplacering på den öppna arbetsmarknaden eller i skyddad verk- samhet. Bostadsanskaffningen hör sam- man med arbetsanskaffningen.

Vid utskrivningen är det nödvändigt, att de unga utrustas så att anpassning— en ute i samhället inte onödigtvis för- svåras. Den utskrivne måste ha lämplig utrustning i fråga om kläder och i öv— rigt få den hjälp, som krävs till dess han kan klara sig på egna inkomster. Anstalterna för handikappade bör även se till att de utskrivna får de tekniska hjälpmedel de behöver. Utredningen får därför föreslå, att tillsynsmyndigheten ger erforderliga råd och anvisningar i detta hänseende.

Ekonomi

För flertalet institutioner inom varje vårdområde föreligger en redovisning av medelkostnaden per vårddag under åren 1960—1962. Bruttomedelkostna- den är därjämte i de fall så varit redo- visningstekniskt möjligt fördelad på lö- ner, kosthåll, fickpengar samt lek och sysselsättning. En jämförelse mellan kostnaderna vid olika institutioner inom ett och samma vårdområde är dock svår att göra, fastän siffermaterialet så gott som undantagslöst bygger på likartade redovisningssystem. Dessa svårigheter beror helt på de olika behov av exem- pelvis differentiering, personal och specialutrustning i skilda avseenden som klientelets ålder eller grad av han- dikapp skapar. Än svårare ter sig en jämförelse mellan olika kategorier av anstalter. Vårdområdenas redovisnings- system av kostnaderna är inte helt kon- gruenta. Sålunda avser kostnaderna för de statliga anstalterna det statliga bud- getåret, medan övriga ekonomiska redo— visningar gäller kalenderår. I kostna-

Ant. in- Antal stitutio- Vårdområde institu- ner som (10 21—30 31,40 [tl—#50 > 50 tioner lämnat uppgift ' kr kr kr kr

Blindskolor statliga ................. 50 enskilda ................. —

Dövskolor statliga ................. 25 kommunala .............. 50 enskilda .................

Epileptikeranstalter statliga ................. enskilda .................

Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala ............. enskilda .................

Särskolor statliga ................. kommunala .............. enskilda .................

Läkepedagogiska institut enskilda .................

Psykopatb arnhcm kommunala .............. enskilda .................

Institutioner för rörelse- hindrade kommunala .............. enskilda .................

Barnhem kommunala .............. enskilda .................

Elevhem för skolbarn kommunala ..............

Nomadskolehem statliga .................

1 Lönekostnad ingår ej.

derna för blind- och dövskolor ingår, delaktig upphandling och dyrortsgrup- i motsats till vad som är fallet vid andra peringen en viss roll. Sådana reserva- områden, jämväl lärarlöner. Vid en be- tioner måste göras vid bedömningen av dömning av kostnaderna spelar, förutom uppgifterna i tabellen 7—9 över kost- institutionernas storlek och årsmedel- naderna under 1962 (beträffande stat- heläggning, även möjligheterna till för- liga anstalter budgetåret 1961/62).

Vårdområde

Antal institu- tioner

Antal in- stitutio-

ner som lämnat

uppgift kr

16—20

Blindskolor statliga ................. enskilda .................

Dövskolor statliga ................. kommunala .............. enskilda .................

Epileptikeranstalter statliga ................. enskilda .................

Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala .............. enskilda ................

Särskolor statliga ................. kommunala ............. enskilda .................

Läkepedagogiska institut enskilda .................

Psykopatbarnhem kommunala .............. enskilda .................

Institutioner för rörelse- hindrade kommunala .............. enskilda .................

Barnhem kommunala .............. enskilda .................

Elevhem för skolbarn kommunala ..............

Nomadskolehem

statliga . ................

Av tabell 7 framgår, att bruttomedel- De i jämförelse med andra vårdområ- kostnaden kan variera från tio till över den exceptionellt låga kostnaderna vid 50 kronor per vårddag inom ett och nomadskolehemmen beror på att löne- samma vårdområde.Förklaringarna här- kostnaderna inte är medräknade. Vad till står att finna i bilagans områdesbe- elevhemmen för skolbarn beträffar kan

skrivning.

nämnas, att matkostnaderna inte i sin

Antal institu- tioner

Vårdområde

Antal in- stitutio— ner som lämnat uppgift

1: 50/ 2: 00

2: 01/ 2: 50

Blindskolor statliga ................. enskilda .................

Dövskolor statliga ................. kommunala .............. enskilda .................

Epileptikeranstalter statliga ................. enskilda .................

Vårdanstalter för psykiskt efterblivna kommunala .............. enskilda .................

Särskolor statliga ................. kommunala .............. enskilda .................

Läkepedagogiska institut enskilda .................

Psykopatbarnhem kommunala .............. enskilda .................

Institutioner för rörelse- hindrade kommunala .............. enskilda .................

Barnhem kommunala .............. enskilda .................

Elevhem för skolbarn kommunala .............

Nomadskolehem statliga .................

helhet belastar hemmen, då barnen äter frukost i skolan. Vid såväl de kommu- nal-a som de enskilda vårdanstalterna för psykiskt efterblivna är kostnaderna jämförda med andra vårdområden myc- ket låga. Flertalet institutioner redo-

visar sålunda en bruttomedelkostnad per vårddag under 30 kronor, vilket inte förekommer inom något annat vårdområde med undantag av enskilda särskolor.

Vid barnhem, Särskolor och vårdan-

stalter för psykiskt efterblivna är brut- tomedelkostnaden vanligtvis lägre vid enskilda än kommunala institutioner.

Undersökningen visar inte några vä- sentliga skillnader i bruttomedelkost- naden mellan stora och små institutio— ner.

De relativt höga kostnaderna för lö- ner (tabell 8) vid döv- och blindskolor har sin förklaring i att de inkluderar lärarlöner. Dessa har inte utan svårig- het kunnat skiljas ut från skolornas löneredovisning. Bortsett från elevhem för skolbarn är personalkostnaderna lägst vid Särskolor och vårdanstalter. Personaltätheten är också vid särsko- lorna jämförelsevis låg. Vid de kommu- nala vårdhemmen för barn är antalet barn per anställd lägre än tre. De höga kostnaderna vid vanföre- och epilepti- keranstalterna samt cp-institutionerna torde delvis ha sin förklaring i dessa institutioners speciella krav på perso— nalutbildning och hög personaltäthet. Höga lönekostnader i relation till andra vårdområden uppvisar även psykopat- barnhem och barnhem.

Bruttomedelkostnaderna för kosthåll, vilka avser råvarukostnaderna, framgår av tabell 9.

Av särskild betydelse vid bedömningen av standarden vid barnanstalterna är, förutom de byggnadsmässiga förutsätt- ningarna, framför allt personaluppsätt- ningen och kosthållet. Utgifterna härför är mycket varierande och därmed också bruttomedelkostnaden per vårddag. Det finns emellertid såsom framgår av av- snittet om personal skäl för att personal- utgifterna ligger på olika nivåer inom vissa vårdområden, områden som alltså inte är jämförbara i detta avseende. Vad utgifterna för kosten beträffar behand- lar utredningen denna fråga i kapitel 7 liksom kostnaderna för lek och syssel- sättning i kapitel 6.

Andra faktorer, som påverkar medel- kostnaden per vårddag är kostnaderna för fastighetsunderhåll, materialanskaff— ning, beklädnad samt fickpengar. De två sistnämnda kostnadsposterna bör i huvudsak vara likartade inom alla vård- områden.

Barnanstaltsutredningen finner det inte möjligt att framräkna någon medel- kostnad per vårddag, som skulle kunna vara normerande för alla vårdområden. Därtill är behoven och förutsättningarna alltför skiftande.

KAPITEL 6

Lek och sysselsättning1

Ett friskt och normalt barn behöver inte läras att leka bara man ger det möj- ligheter till lek genom att bereda ut- rymme och ge det lämpligt material. Detta faktum känner varje fostrare av små barn till. Däremot är det kanske inte lika känt att leken är absolut nöd- vändig för ett barns allsidiga goda ut- veckling. Varje utvecklingsfas barnet genomgår får nämligen meningsfull trä- ning i leken. Leken är för barnet också lustbetonad, vilket ger stora förutsätt- ningar för effektiv träning. Alla sinnen, styrkan, snabbheten, balansen och myc- ket annat, som är av betydelse för bar- nets utveckling och förståelse av om- världen, övar barnet i leken. Förmågan till social samverkan med omgivningen grundläggs och tränas likaså i en mängd lekformer.

Bristande möjligheter till allsidig lek innebär svårigheter, handikapp, för den kommande utvecklingen. Sådana handi- kapp synes onödiga men kan komma till stånd så länge leken inte ges samma betydelse som övrig omvårdnad av bar- net. Det måste därför poängteras att en av uppfostrarens viktigaste uppgifter är att uppmuntra leken och tillse att den på ett naturligt sätt ingår i barnets dags- rutin, d.v.s. all tid mellan mat, vila och toalettbestyr skall barnet ha möj— lighet att fylla med lek.

Ett barn genomgår normalt vissa lek- stadier relaterade till utvecklingsnivån. Material och leksaker bör anpassas till utvecklingens fortskridande. Man bör

således ha klart för sig att l-åringens lekbehov är helt annorlunda än t.ex. (i-åringens. Den senare erbjuds inte problem i nivå med utvecklingen genom att handskas med l—åringens lekmate- rial. Likaså intresserar sig inte det lilla barnet mer än tillfälligtvis för leksaker, som ställer krav, som det inte förstår.

Det finns ett flertal grupperingar av olika lektyper. I detta sammanhang kan det vara av intresse med en kort redo- görelse för de mest gängse, relaterade till utvecklingsgången.

Funktionslekarna dominerar under de första levnadsåren. Dessa tar sig ut- tryck i dels rörelselekar, som övar och stärker barnets muskulatur, dels i att barnet tittar, lyssnar, suger och petar och därmed försöker utforska sig själv och den närmaste omgivningen. Barnet får på så sätt nödvändiga primära erfa- renheter av vad som är tungt och lätt, vått och torrt, varmt och kallt, ljust och mörkt o. s. v. Barnets möjligheter att expandera i denna lekform ger en funk- tionsglädje som är betydelsefull utveck- lingsmässigt sett.

Fiktionslekarna, som också kan kallas låtsas- eller rollekar, börjar så smått uppträda i 2—3 årsåldern. Barnet låtsar att det föreställer något, gester, tonfall och tal etc. som barnet omedvetet upp— fattat från omgivningen omgestaltas i lekform. Fiktionslekarna utvecklas un- der hela förskoletiden och kommer kan- ske oftast till uttryck i mamma—pappa —barnleken samt konduktörs- och af-

1 Kapitlet har utarbetats inom barnpsykologiska forskningsinstitutet vid lärarhögskolan i Stockholm.

färslekar. Fiktionslekarna har stor be- tydelse för den sociala träningen och anpassningen liksom för fantasins ut- veckling.

Konstruktionslekarna börjar någon gång under andra levnadsåret när bar— net t.ex. försöker bygga ett torn eller göra ett »tåg» av några få byggklossar. Konstruktionslekarna utvecklas alltef- tersom mognaden fortskrider till att från 41/2 årsåldern bli den allt mera do- minerande lekformen åtminstone för pojkar. I denna typ av lekar lär barnet väsentliga ting om dimensioner, form, yta, balans m.m. Förutom den tidigare nämnda funktionsglädjen tillkommer nu även en prestationsglädje som likaså är av betydelse för den harmoniska till- växten.

Lekens sociala innehåll, d.v.s. hur barnets lek med andra barn utvecklas, kan också utgöra en indelningsgrund.

På de tidigaste åldersstadierna före- kommer så gott som endast ensamlek. Barnet tar då inte initiativ till lek med andra barn, men kan naturligtvis agera i samspel med en vuxen på dennes ini- tiativ.

Parallellek innebär att barn leker sida vid sida men ej med varandra. De har ofta en språklig kontakt och är påtag- ligt stimulerade av varandras sällskap, men leken är helt individuell. Denna parallella lek förekommer relativt långt upp i åldrarna och är inte ovanlig att möta även i 5—6 årsåldern.

Samarbetslek betyder medveten sam- verkan mot ett gemensamt mål och mås- te ske först mellan två barn, innan den kan ske bland flera barn och i större grupper. Samarbete kan knappast pres- teras såvida inte de föregående stadier- na passerats på ett tillfredsställande sätt. Att denna skisserade utvecklings- gång inte störs har givetvis sin stora be- tydelse för hur individen vid vuxen ål— der kan fungera i samarbetssituationer.

Man skiljer understundom på begrep- pen leksaker och sysselsättningsmateri- al. Leksaker skulle då innebära allt fär- digt lekmaterial av typ dockor, bilar, pussel och spel m. m. Sysselsättningsma- terial är färg, kritor, papper, lera, virke, sand och vatten m. in., allt sådant mate— rial som barnet kan skapa något själv av. Från 3-årsåldern, om inte förr, är sysselsättningsmaterialet aktuellt. När barnet handskas med sådant kladdar det ner sig och skräpar till. Det kan vara betungande för omgivningen, men skall ses som en nödvändig fas i utveckling- en. Frågan om val av leksaker och sys- selsättningsmaterial för olika åldrar och utvecklingsstadier m. in. har utförligt behandlats bl. a. i Prismaboken Lek och leksaker av Brita Schlyter, vilken bok rekommenderas den som önskar mer omfattande och detaljerade kunskaper i detta ämne.

Friska barn utan störningar vilka växer upp under normala förhållanden får sannolikt oftast sitt lekbehov till- fredsställt. Även om leksaksförrådet kvantitativt inte skulle vara stort, har de möjligheter att förvärva erfarenheter genom att leka med husgeråd, möbler och andra inventarier. För många barn kompletteras dessutom hemuppfostran med lekskole- eller daghemsvistelse, som innebär ytterligare stimulans.

De barn däremot, som längre tidspe- rioder vistas på anstalt för dygnsvård tillgodoses kanske inte alltid i samma utsträckning när det gäller utvecklande lek och sysselsättning. För barn med handikapp är detta faktum allvarligt. Handikappet, av fysiskt eller psykiskt slag, inskränker i sig självt naturligtvis barnets möjligheter till erfarenhetsför— värv. Placeras ett sådant barn dessutom i en miljö, som ur barnets synpunkt är torftig, d. v. s. brister i fråga om stimu- lerande lekmöjligheter, ökas barnets handikapp. I stället borde det vara

självklart, att barn på anstalt skulle kompenseras för den inte helt naturliga miljön genom bästa tänkbara sysselsätt- ningsmöjligheter.

Det förefaller som om barnanstalter- nas huvudmän inte alltid insett lekens och sysselsättningens betydelse. Även om kostnaderna för lek- och sysselsätt- ningsmaterial på många institutioner är inberäknade i större anslagsposter med annan rubricering förekommer det dock att anstalter helt saknar medel för in- köp av lekmaterial eller har otillräckli- ga anslag. Man kan t. ex. finna sådana absurditeter, som att anstaltsförestånda- re kan vara hänvisade enbart till kassor av skänkta eller insamlade medel för inköp av lekmaterial. Planmässiga in- köp liksom behövliga löpande komplet- teringar måste då vara svåra att genom- föra. Denna bristande insikt hos huvud- männen gör naturligtvis, att vårdperso- nalen inte heller inser att detta är ett viktigt arbetsområde. Förmodligen kom— mer dock en attitydförändring hos vård- personalen till stånd i och med att ut- bildningen i framtiden av denna grupp siktar på att bl. a. betona lekens bety- delse. På huvudmännen vilar sedan an- svaret att ekonomiskt och intressemäs- sigt skapa resurser till en verklig för- ändring.

Några centralt utfärdade rekommen- dationer om vilka belopp som bör be- räknas för lek— och sysselsättningsma- terial vid barnanstalter av skilda slag finns inte. Vid uppförande av institu- tioner inom den halvöppna barnavår- den lekskolor, daghem och fritids- hem — har emellertid socialstyrelsen för lekskolorna år 1965 beräknat kost- naderna för lek- och sysselsättningsma- terial till 325 kronor per plats, varav 200 kronor för inomhus- och 125 kronor för utomhusmaterial. Motsvarande be- lopp för daghemmen med barn upp till sju års ålder är 133 respektive 83 kro-

nor per plats eller sammanlagt 216 kro- nor och för fritidshemmen, som mottar barn i grundskoleåldern, 240 respktive 67 kronor per plats eller sammanlagt 307 kronor. Någon uppskattning om hur lång tid utrustningen skall kunna bru- kas har inte gjorts. Underhållet av lek- material har dock vad lekskolorna be- träffar beräknats till 25 kronor per år och plats, ett belopp som förefaller vara tilltaget i underkant.

Barnens behov och förmåga till lek vid de barnanstalter som avses i barn- anstaltutredningens undersökning är mycket varierande och det är därför svårt att för dessa institutioner rekom— mendera någon kostnadsram för lek- och sysselsättningsmateriel. Som en riktlinje vid beräkningen av dessa kost- nader synes dock de av socialstyrelsen utfärdade rekommendationerna för oli- ka åldersgrupper inom den halvöppna barnavårdens institutioner kunna tjäna.

På många anstalter finns terapiavdel- ningar och/eller lekskoleverksamhet, som förfogar över bra pedagogiskt sys- selsättningsmaterial. Detta är i och för sig bra, men beklagligtvis kan barnen endast kortare perioder få tillgång till adekvat sysselsättning på sådana avdel- ningar. På vårdavd-elningarna, där har- nen vistas större delen av dygnet är ut- rustningen allt för ofta torftig och man kan finna fel lekmaterial för barnens utvecklingsnivåer eller t. o. m. att leksa- kerna är så placerade att barnen inte har fri tillgång till dem. Följden är att utvecklingsstimulansen sker punktvis och blir överväldigande under kort tid. Barnets egen rytm att spontant leka med vad det är moget för kan därmed störas. Det vore därför önskvärt att terapiavdel- ningarna och förskolorna vid anstalter- na, speciellt för handikappade barn, kunde fungera bl.a. för vissa »nivåbe- stämningar» vad det gäller barnets be- hov av lekmaterial, varefter impulser

ges till vårdpersonalen för mera adekva- ta sysselsättningar. Därmed skulle man vinna ett bättre tillgodoseende av har— nens behov, en lugnare lekrytm och kanske i flera fall positiva utvecklings- förändringar.

Leksaker skall betraktas som förbruk- ningsmaterial. Små barn har nämligen inte förmåga att vara aktsamma om lek- saker utan hanterar dem hårdhänt. Dess- utom är barn normalt i vissa åldrar destruktiva av nyfikenhet, de plockar sönder leksaker för att komma under- fund med konstruktionen eller för att se hur de ser ut inuti och skaffar sig därmed nya erfarenheter. Trasigt lek- material fyller ingen funktion, men kva- litetsmaterial kan ofta lagas och under- hållas för att få längre livslängd. Lik- som annat inventarieunderhåll bör det höra till personalens arbetsuppgifter att underhålla sådant lekmaterial, som inte behöver fackmässig behandling. Lekmaterial, som ej kan lagas, skall sorteras bort.

Barnanstalterna disponerar i regel goda utrymmen utomhus, inhägnade lek- platser, där barnen kan leka tryggt vid tjänlig väderlek. Leken utomhus är na- turligtvis lika viktig, som den som sker inomhus, varav följer att även här krävs speciella anordningar och ett rikligt lekmaterial. Utformningen av en lek- plats fordrar viss insikt i barnens lek- vanor för att fungera tillfredsställande. Markbeläggningen t.ex. bör göras om- växlande med hårdbeläggningar, sand- planer och gräsytor för att tillgodose olika lekars behov. Kuperad terräng skall tillvaratas, därför att den bidrar till varierande rörelseträning liksom den kan utnyttjas för kälk- och tefats- åkning vintertid. Regnskydd i form av stolphyddor eller andra takanordningar gör att barnen kan vistas utomhus även under lätta regnskurar. Inte minst kan detta ha betydelse för personalen ur ar-

betssynpunkt då av- och påklädnings- momenten reduceras.

Lekplatser för barnen i förskoleåldern och de lägre skolåldrarna bör utrustas med en del fasta lekattiraljer, som med hänsyn till kostnaderna måste räknas som investeringar på längre sikt. Som exempel på sådana kan nämnas rutsch- banor, gungor, bollplank, volträcken och klätteranordningar. Till den klas— siska lekplatsutrustningen hör naturligt- vis också sandlådan. Sand är långt upp i åldrarna ett utmärkt lekmaterial. Ty- värr görs dock sandlådorna alltför små och utan tillräckliga kanter för barnen att »baka» på. Sanden är därtill oftast av för fin kvalitet och låter sig inte for— mas. Sanden skall ses som förbruknings- material, d.v.s. sanden måste ofta fyl- las på och den skall vid behov vattnas för att hålla en viss fuktighet.

Arbetsbord och bänkar i för barnen lämplig storlek saknas alltför ofta. Boc- kar, bräder och bänkskivor kan vara tillfyllest för att barnen skall flytta en del inomhussysselsättningar utomhus under den varmare årstiden. Lekplatsen skall även bjuda rika tillfällen till kon- struktivt arbete. En »skräphörna» med avfallsvirke, lådor, säckar, bildäck och enkla verktyg ger tillfällen till kojbyg- gen och andra konstruktioner, som inte går att göra inomhus och som varje barn under en viss fas i utvecklingen bör ha erfarenhet av.

Mera detaljerade upplysningar angå— ende utformning och utrustning av lek- platser kan inhämtas i broschyren »Pro- gram för utrustning av lekplatser», som utarbetats av Hyresgästerna, HSB och Unga örnar i samarbete med expertis på området.

Vad som ovan sagts gäller i första hand de yngre barnens lek och syssel- sättning. Sysselsättningsproblemen är naturligtvis lika aktuella för skolbarn och ungdomar, men kanske något an—

norlunda. Dagsprogrammet för dessa kategorier omfattar ju i de flesta fall nå- gon form av skolarbete och/eller andra arbetsuppgifter. För samtliga gäller dock att det finns riklig fritid som skall fyllas på ett roligt och meningsfullt sätt.

Normalt sett har barnet i skolåldern behov av att vidga sin erfarenhetsvärld bl.a. genom att söka kontakter inom en större krets än tidigare. Där så är möj- ligt skall detta vara den ledande prin- cipen även för barn och ungdom på an- stalt. Det innebär ett särlingsskap att längre tid vistas på anstalt. Med stigan- de ålder kan individen bli allt mer med- veten om detta och få svårare att över- vinna en sådan känsla. Den sociala fost- ran pä dessa åldersstadier skall därför innebära en konsekvent strävan att ge anstaltsbarnen kontakter med jämnåriga barn och ungdomar utanför anstalterna. En senare anpassning i samhället un— derlättas ju tidigare en sådan tillvänj- ning skett.

På vissa anstalter bjuds barnen och ungdomarna på underhållning av grup— per eller enskilda som besöker institu- tionerna. Denna »underhållning» har ofta en religiös anstrykning och före- faller ibland, ur vårdklientelets syn- punkt, vara något ensidig. Naturligtvis är syftet med dessa insatser gott, för- ströelscr och underhållning bör barnen ha, men underhållningsmoment, av vad slag det vara må, innebär inte någon närkontakt för vårdklientelet med and- ra människor utan kanske istället en markering av skillnaden mellan dem själva och utomstående. Om det är möj- ligt bör underhållningsdetaljen förläg- gas utom anstalten, så att barnen och ungdomarna får besöka vad orten b—ju- der av nöjen och andra arrangemang. För träning till naturlig samvaro med i första hand andra jämnåriga krävs en mer kontinuerlig kontakt med utomstå- ende som deltar i institutionens var-

dagsliv. Detta kan ske bl. a. genom viss kursverksamhet, som har social bety- delse, t. ex. i sällskapsdans, teater, skön- hetsvård och scouting. Ungdoms- och bildningsorganisationerna har här en uppgift att fylla genom att stimulera sina medlemmar att medverka. Det ford- ras dock i många fall att de »sätts på spåret» av anstalterna och entusiasme- ras för uppgiften. Det är självklart att sådan verksamhet innebär kostnader bå- de för material och arvoden till dugliga instruktörer. Det är emellertid försvar- bara kostnader med hänsyn till den so— ciala fostrans betydelse för individen.

Ett sätt att lösa kontaktproblemet med yttervärlden är systemet med »sön- dagsföräldrar» som tillämpas av bl.a. Blindinstitutet å Tomteboda. De barn, vars föräldrar bor på så långt avstånd från anstalten att sammanträffandena blir sparsamma eller är helt omöjliga att genomföra, kan under helgerna be- söka en söndagsfamilj och få delta i vanligt hemliv. Anstaltsrutinen bryts då kontinuerligt och barnen har något att längta till som inte är för avlägset. För- utom de glädjeämnen detta kan innebä— ra, får barnen också uppleva att det ställs andra krav på dem än de vanliga. Blindinstitutets erfarenhet är att verk- samheten skall börja, när barnet är i den yngre skolåldern. Om det vikarie- rande hemmet då är gott och barnet trivs, kan kontakten bestå under flera år. Däremot har man inte så goda erfa- renheter av att slussa ut barnen som befinner sig i den begynnande puberte— ten, dels är de normalt svåra att förstå sig på och klara av, dels är barnen öm- tåliga för misslyckanden.

Svårigheten med systemet söndagsför- äldrar är naturligtvis att anskaffa lämp- liga hem. lntresse för saken kan väckas genom kontakt med organisationer på orten liksom att behovet påtalas vid eventuella studiebesök på institutionen.

Söndagsföräldrarna måste givetvis ha en fortlöpande kontakt med och stimu- lans från anstalten. På Blindinstitutet t. ex. inbjuds söndagsföräldrarna till föräldradagar, och de har dessutom möjlighet att ingå som medlemmar i den föräldraförening, som är knuten till in— stitutet. Idén med söndagsföräldrar är så god att den borde få en vidare sprid- ning vid de anstalter där så är möjligt. Det är emellertid tänkbart, att en verk- samhet i större skala måste innebära viss ersättning till lämpliga hem som är villiga och kapabla att ta på sig en så- dan uppgift.

Vid vissa institutioner, särskilt såda- na där barnen är svårt fysiskt handikap- pade, kan det ibland vara lämpligt att söndagsföräldrarna istället regelbundet besöker det barn som de önskar ha kon— takt med.

TV förekommer allmänt på anstalter- na, vilket naturligtvis av flera skäl är riktigt. Det ger utblickar och erfaren- heter som anstaltsbarn annars har svårt att få, och de jämställer dem dessutom med icke anstaltsbarn, som idag i de flesta fall har tillgång till TV. Enligt bar-nanstaltsutredningens besöksrappor- ter från en mångfald institution-er i lan- det tillämpas ofta programurval för har- nen. Det är sannolikt ofrånkomligt, men bör principiellt inte ske för restriktivt utom då barnens psykiska status är så- dan, att de inte mår väl av för mycket intryck liksom naturligtvis, när pro- grammen innehållsmässigt inte lämpar sig för ett aktuellt utvecklingsstadium. Många anstalter har framhållit att TV- anskaffandet inneburit en lättnad för personalen ifråga om barnens syssel- sättning. Det måste därför med skärpa framhållas att allt för mycket TV—tittan— de kan göra barnen passiva. Tillgång till aktiviserande sysselsättningar måste därför också finnas. TV-tittandet får in- te betraktas som en avlastning för per-

son-alen, utan vara en alternativ form av olika sysselsättningsmöjligheter, där barnet har valfrihet.

De senare årens erfarenheter av idrottsutövning och gymnastik för ung- domar på anstalt, även svårt handikap- pade sådana, är så gynnsamma att an- strängningar måste göras för en vidare utveckling på bred basis. Idrottens fost- rande betydelse har i så många samman- hang betonats, att det inte är nödvän- digt att framhålla det ytterligare här. I detta sammanhang skall däremot pre— stationsglädjen och den lustbetonade trä- ningen av olika funktioner framhållas, som idrottsutövning även av mycket en- kelt slag, kan ge ungdomarna. Det är t.ex. inte ovanligt, att psykiskt efter- blivna ungdomar, som lider brist på motion, blir relativt orörliga och apa- tiska. Erfarenheten tyder på att enkla gymnastik- och idrottsövningar avpas- sade efter förmågan kan ta många ung- domar ur sådana tillstånd.

Svensk handikappidrott, som i prin— cip är ett specialidrottsförbund men sorterar under De Vanföras Riksför- bund,1 arbetar energiskt på att finna lämpliga idrottsformer, material och hjälpmedel för olika slag av handikapp, fysiska som psykiska. Anstalterna har möjligheter att rådgöra i alla frågor som berör detta område med DVst idrottskonsulent.

DVR har även en betydande kursverk- samhet på sitt program för utbildning av instruktörer med sikte på handi- kappidrott. Mycket talar för att det är anstalternas vårdpersonal som i första hand skulle utbildas på sådana kurser. Tillfälliga instruktörer, som besöker an— stalterna kan ge »stimulansinjektioner», så att viss verksamhet kommer igång, men för att idrott på längre sikt skall utövas, krävs vårdpersonalens inten-

1 Den 1 juli 1965 ändrades namnet till De Handikappades Riksförbund (DHR)

Ix'ölns'bf'slyr vid ])urnisjt'islculuns [ii1.'('1)r(lu_(/ny[sku inslilnl, Stjärnsund

Sagospel vid Gerdahem- mel i Åby, förskola /är blinda burn

Sagostund vid barnhem- met Mälarblick, Stock— holm

Ix'rislinahemmct för psy— kiskt efterblivna barn i .—ts];ersunzl

Frtln Lufrksumhelcn vid Dormsjöskolan

Från frilidsysselsä/lningen vid Eugeniuln'mmel

siva engagemang och medverkan. Kurs- verksamheten för vårdpersonal bör med fördel kunna specialiseras till något eller några aktuella handikapp åt gång- en. På större anstalter där ungdomar vårdas under längre tidsperioder kan det vara befogat att anställa idrotts- lärare med speciell inriktning på han- dikapproblem. Sjukgymnasterna, i de fall sådana finns, har ingen möjlighet att även svara för motionsgymnastik och idrott. Utbildningsmässigt har de inte heller inriktats på dessa verksamhets- områden,

Svårigheterna att få igång idrottsverk- samheten på anstalterna är många, någ- ra skall beröras. Lämpliga lokaliteter saknas oftast, anstalterna är inte byggda eller annars utformade med tanke på idrottsliga aktiviteter vare sig inom- eller utomhus. I många fall skulle dock ortens idrottsanläggningar kunna ut- nyttjas även om detta kräver speciella arrangemang. Denna utväg skall natur— ligtvis först prövas. Går inte detta på grund av vårdklientelets art eller an- staltens geografiska läge måste vinster— na av idrottsutövning allvarligt vägas mot kostnaderna för lämpliga utrym- men och anordningar inom anstalten. Gymnastiksal och även simbassäng, vil— ken senare anläggning dock knappast regelmässigt torde vara möjlig att åstad- komma inom de mycket små institutio- nerna, borde tillhöra standardutrust- ningen på anstalter för barn i skolål- dern och ungdom. Förvisso innebär det- ta stora investeringar. Vinsterna av så- dana investeringar kan dock innebära dels konditionsförbättring för klientelet, fysiskt välbefinnande bl. a. genom ökad muskelkraft och cirkulationsorganens större prestationsförmåga dels en psy- kisk rehabilitering i känslan av att ha fått »samma sportsliga chans» som andra barn och ungdomar. Rådgivande instans ifråga om tekniska problem i samband

med idrottsanläggningar är Riksidrotts- förbundcts idrottsplatskommitté.

Ett annat problem sammanhängande med idrott på anstalterna ligger hos den vuxna omgivningen. Det kan visa sig i en överbeskyddande attityd, man är rädd för att utsätta ungdomarna för ris- ker och faror, speciellt då de svårt han- dikappade, och man vill även skydda dem från upplevelsen av att misslyckas. Här gäller det att få personalen att tän— ka om, att fungera annorlunda för att hindra att gamla vårdmönster i fortsätt- ningen konserveras. Ett exempel är värt att medta för att i någon mån belysa det- ta resonemang. På senare tid har man funnit, att ridning kan vara en ypperlig träning för vissa cp-skadade barn, vars ben är mer eller mindre låsta i en sax- ställning. Ridning kan ju förefalla di- rekt farligt för så pass handikappade individer, men det ger en effektiv mus- kelträning genom att benen tvingas isär och barnet måste anstränga sig att ha- lansera kroppen. Dessa övningar i kom- bination med upplevelsen att göra något som varit förbehållet endast normalut- vecklade barn kan ge cp-barnet en vä— sentlig utvecklingshjälp på bredare ba- sis än en träning i något slag av ståställ- ning. Givet är att idrottsträning för han- dikappade måste anpassas efter veder- börandes grad av handikapp och att trä- ning till överdrift kan skada. Idrottsut- övningen skall som så mycket annat inom en anstalt utformas på grundval av ett teamarbete mellan läkare, vård— personal m.fl. och den, som handhar idrotten.

Målet för miljöutformningen på en anstalt måste vara att efterlikna goda hemförhållanden. Detta kan innebära många olika saker, inte bara själva in- redningen. En aspekt kan vara av in- tresse att behandla i detta sammanhang. Det är anstalternas förmåga att skapa traditioner eller mindre pretentiöst ut-

tryckt, vanor som kan utgöra stolpar i barnens tillvaro, för en del barn att längta till, kanske att minnas och bära vidare genom livet.

Det finns anstalter, som är föredöm— liga i detta avseende och förmår sätta färg på vardagen, genom att tillvarata alla tillfällen till fest. På många anstal- ter synes emellertid endast julen och barnens födelsedagar ge anledning till festavbrott, och även dessa tillfällen ut— formas ibland torftigt och fantasilöst.

Ett nätverk av traditioner kring bar— nens vardagsliv innebär naturligtvis en- gagerade insatser från personalens sida. De behöver därför känna anstaltsled- ningens stöd och uppmuntran för att kunna genomföra detta konsekvent. Barn i förskoleåldern har normalt en vag tidsuppfattning och dålig minnes- förmåga, därför är de ofta upprepade och små festavbrotten speciellt viktiga för dem. Det hjälper dem att få grepp om tillvarons tidsmässiga förhållanden. Dit hör t.ex. markeringen av lördags- kvällen som veckans avslutning då det bjuds extra förtäring, speciellt sällskap- lig samvaro och kanske senare tidpunkt för sänggående.

Söndagen kan likaså ifråga om pro- gram m. ni. vara helt skild från varda- gen, den av veckans dagar då man gör något annorlunda.

Födelsedagen borde för varje barn in— nebära den dag, då det står i centrum för allas intresse på anstalten, eller avdel- ningen inom denna. En present och en tårtbit till mellanmålet tycks emellertid vara den vanligaste formen av födelse- dagsfirande. Det är klart, är man van vid grå anstaltsrutin, kan ju även så små ansträngningar te sig som angenä- ma avbrott, men någon verklig födelse- dagsupplevelse skapar det inte. Upp- vaktning med sång, blommor, kanske dukning med särskild födelsedagskopp m. fl. detaljer skall till för att verkligen poängtera dagens betydelse.

De stora helgerna har alla sitt speci- ella innehåll, vare sig man lägger reli- giösa synpunkter på dem eller ej. Subtilt uttryckt kanske man kan säga, att varje helg har sin färg och doft. Lägger man sig verkligen vinn om att försöka för- medla detta till barnen och ungdomarna på anstalt, så att de i någon mån får en begreppsbildning kring dessa tillfällen?

Julgran, julklappar och julmat före- kommer säkerligen överallt. Julklappar- na är inte heller »nyttiga», utan säkerli- gen lustbetonade, men anslagen förefal- ler ofta små för dessa ändamål och in- nebär sällan att barnen kan få rejäla, åtråvärda saker.

Begreppet julklappar innebär ju både att man ger och får presenter. Inte minst givandet är förbundet med lustbetonade element. t. ex. hemlighetsmakeri, inslag- ning och lackning av julklapparna. Lå- ter man någonsin anstaltsbarnen upple- va även den sidan, d.v.s. kan de ge varandra julklappar? Att bara själv ta emot från anstalten, som de dessutom inte alltid kan personifiera, innebär på lång sikt en brist i den sociala fostran. De andra helgerna förefaller i förhål— lande till- julen vara missgynnade ifråga om traditioner. Binder man t.ex. fast- lagsris, målar ägg med barnen på pås- ken, driver björkris till pingst och klär midsommarstång att dansa kring m. ni.?

För psykiskt retarderade barn kan det förefalla vara överloppsgärningar att försöka skapa traditioner och fest- ligheter. Med normala mått blir natur- ligtvis utbytet ringa i förhållande till arbetsinsatsen. Man vet emellertid litet om vad dessa barn uppfattar och hur de upplever sin omvärld. Därför får man inte ta något för givet, allra minst att inte festarrangemang kan ge ett glädje— utbyte. Inställningen bör vara, att en människovärdig miljö, på vilken utveck- lingsnivå individen än befinner sig, skall bjuda något annat än vardagsrutin.

mala barnets lekutveckling är förutsätt- ningen för att handha det handikappade barnet i utvecklingsbefrämjande lek och sysselsättning. Det normala barnets be- teende skall alltid vara den norm man utgår ifrån, därtill kommer naturligtvis speciella hänsynstaganden beroende på typ och grad av handikapp.

Nedan skall redovisas speciella syn- punkter på lek och sysselsättning för olika grupper av handikappade barn.

Det utvecklingsstörda barnet

Den biologiska åldern är för denna grupp olämplig som utgångspunkt vid val av lekmaterial. Utvecklingsåldern är mer adekvat, men för att fastställa den fordras naturligtvis en ingående kännedom om varje barn. Generellt kan sägas att lekmaterial avsett för åldrar- na 1—4 år är användbart ända upp i 12—13 årsåldern och skall utgöra den rikhaltiga grundstommen i materialför- rådet. Detta skall sedan i individuella fall kompletteras med lekmaterial för högre åldersnivåer.

Det finns utvecklingsstörda barn med god rörelseförmåga. Gravare fall har dock ofta en fördröjd utveckling. För dessa krävs många olika slag av red- skap som tränar kroppsbehärskningen både inom- och utomhus, t. ex. rutschba- nor av olika höjd, klätterdjunglar i flera utföranden, trappor med räcken, tunn- lar, halansbommar, räcken m. m.

Verksamhet, som kräver att ögon och händer används samtidigt, fordrar myc- ket arbete av den utvecklingsstörde. Så- dan färdighet krävs för att kunna funge- ra på mer självständig nivå. Knapp- knäppning, pärlträdning, klippning, klossbyggning m. m. är exempel på ak- tiviteter för sådan träning.

Giftfria färger för målning med fing— rarna eller med penslar, kritor och mo— dellera är material som inte skall un-

danhållas de utvecklingsstörda med hän- syn till att de smutsar ner sig och kan— ske äter av materialet. På lång sikt är sådana material utvecklande och kan ge även det psykiskt retarderade barnet en viss prestationsglädje.

Det microcefala barnet har litet hjärn— omfång, därför irriteras och tröttas det av för många samtida intryck. Dessa barn måste beredas stillsamma syssel- sättningar med begränsat material åt gången.

Lekträningens betydelse för de ut- vecklingsstörda kan inte nog betonas. Dessa barns resurser måste tillvaratas och utvecklas. Ju tidigare detta sätts i system desto större är chanserna till ett positivt resultat. Det är inte bara indi— viden utan också samhället som har allt att vinna på en satsning här.

Broschyren »Lekens betydelse för den utvecklingsstörde» utgiven av Svenska Föreningen för Psykisk Hälsovård, kan ge ytterligare vägledning i hithörande problem.

Det blinda eller synsvaga barnet

Lekmat—erialet för blinda eller synsvaga barn skall principiellt inte skilja sig från det seende barnets. Följande syn- punkter måste dock beaktas. Känseln och hörseln måste i hög grad kompen— sera synhandikappet. Lekmaterialet skall därför vara tillverkat av ett för känseln behagligt material och i sådant utförande att barnet inte kan skada sig av det i fingrarna. Ju mindre barnen är desto viktigare är det, att de får leksaker som ger ljud ifrån sig vid hanterandet. De lär sig då att ljudmässigt skilja sa- kerna från varandra och tränar själva lyssnandet. Leksakerna skall vara måla- de i starka, granna färger, ty många syn- svaga barn uppfattar färger, trots att de ser konturer suddigt.

hjälp av synen och känseln ihop en uppfattning av dimensioner, riktning, form och konsistens m.m. Det blinda barnet måste ges rika tillfällen att utan synen upptäcka samma saker, så att en begreppsbildning kan komma till stånd. Det s.k. Montessorimaterialetl synes vara speciellt lämpligt för denna typ av tränande lek. Det ställer sig relativt dyrt i inköp, men är, pedagogiskt sett, ett skickligt utformat material med stigan- de svårighetsgrad.

Kombinationslekar d.v.s. material som skall kombineras på ett menings- fullt sätt är en annan träningstyp för att lära barnet orsak och verkan.

Blindinstitutet å Tomteboda har utgi— vit en broschyr »Blinda och synsvaga förskolebarn» som ger vägledning även ifråga om lek- och sysselsättningspro- blem.

Det rörelsehindrade barnet

Cerebral pares innebär rörelserubbning- ar. Dessa kan variera från styvhet i en hand, en arm eller ett ben till en ut— bredd och fullständig förlamning i stör- re delen av kroppen. Även relativt lind- riga rörelserubbningar kan hämma bar— net genom att inskränka dess möjlighe- ter att utforska sin omgivning. Rums- uppfattningen bl. a. blir ofta dålig i synnerhet hos de barn, som inte kunnat krypa eller gå. Storlek, yta, form, rikt- ning och materialbeskaffenhet kan inte uppfattas enbart med synen för att ge riktiga begrepp. Känseln och i en del fall barnets upplevelser av för- flyttning måste även komma till. CP- barnet måste därför stimuleras, ju förr (less bättre, till sådana lekar som bygger upp fonder av erfarenheter genom olika slag av rörelser. Kan barnet inte krypa, kanske det kan rulla eller på annat sätt förflytta sig och därmed få en rumsupp-

I'Yl. m.

fattning. Lekmaterialet får inte bara sät- tas i händerna på CP-barnet, det måste själv försöka sträcka sig eller förflytta sig för att nå ett åtråvärt föremål. Den finare rörelseträningen är minst lika viktig d. v. 5. av fingergreppen, koordi- nationen mellan båda händerna och mellan öga och band. Va'ttenlek roar all- tid barn och ger utmärkt rörelseträning t. ex. att krama små och stora svampar i vatten och att hälla från ett kärl till ett annat. Träda trådrullar eller träkulor på snören, modellera, sätta pinnar i hål och att manipulera med stora trä— eller plast- skruvar och muttrar är andra exempel på lämpliga finmotoriska lekar.

De konstnärliga aktiviteterna ger färg- och formbegrepp och får inte försum— mas. Det finns grova timmermansp-en- nor som är lättare att fatta om för CP- barnet än vanliga kritor liksom penslar med tjocka skaft. Kan barnet ändå inte greppa om kritan eller penseln, kan ett tjockare handtag göras med plastelina, eller den vuxne får hjälpa barnet rita genom att hålla sin hand runt barnets. Teckningsutvecklingen, från klottersta- (liet till prestationen av den slutna run- da formen och sedan fyrkanten, har har- net stor nytta av att gå igenom, därför att det underlättar den senare läsinlär- ningen. Likaså måste grundfärgerna upplevas, för att barnet senare skall uppfatta nyanserna.

Montessorimaterialct, liksom dr Carin Ulins material2 för speciell sinnesträ- ning, är i tillämpliga delar utmärkta för Cl,-barn.

Rörelsehämningar och därtill ofta fö- rekommande talrubbningar gör att CP- barnet har stora svårigheter i skolsitua- tionen. En rikt varierad lekträning på förskolenivå är därför till ovärderlig

1 Försäljes genom Kungsholmens Bokhandel i Stockholm. 2 Försäljes genom arkitekt Nils Lindhoff, Kvarnbäcksvägen 57, Bromma.

hjälp och kan sättas i viss relation till hur barnet lyckas i skolarbetet. Lekträ- ningen får därför inte ske planlöst, den skall sikta till dels att ge barnet funda- mentala begreppsbildningar dels att har- net får uppleva funktions- och presta- tionsglädje i många former. Barnet skall känna att ansträngningar ger ett verk- ligt utbyte.

Det döva eller hörselskadade barnet

Ett skadat sinnesorgan påverkar indivi- den, så att den allmänna utvecklingen mer eller mindre försenas. När det gäl- ler de hörselskadade barnen, är det ofta märkbart, att lekutvecklingen är senare än den för åldern mer adekvata även hos det normalbegåvade barnet. Med en tidig träning kan dock åtskilligt göras för att hjälpa barnet utvecklingsmässigt att »komma i kapp».

Hörselskadade barn är från tidig ål- der personalkrävande. Endast med den vuxnes hjälp kan nämligen ett sådant barn bygga upp en värld av nanm och beteckningar på föremålen i omgivning- en. Ljudande leksaker och annat mate- rial t. ex. husgeråd och andra hemin-

ventarier, som kan manipuleras så att det blir ljud, hjälper barnet att känna igen saker och att särskilja dem från varandra. För anstaltsbarnet är det all- tid nödvändigt med ansträngningar från personalens sida att vidga miljön utan- för själva vårdavdclningen. För det hör- selskadade barnet är det katastrofartat, om så inte sker, därför att dess oriente- ringsförmåga i tillvaron begränsas och handikappet förstärks.

Talträning är naturligtvis det väsent— ligaste för det hörselskadade barnet, men den måste också innebära sinnes- träning på alla områden. Erfarenheten på synens, känselns, smakens och luk— tens områden bidrar nämligen till be- greppsbildningar som underlättar språk- utvecklingen.

Språksvårigheterna hos det hörselska- dade barnet gör att fantasilekar av roll- lekstyp spontant inte kommer igång, därför att tillräckligt erfarenhetsmate- rial att bygga rollekarna på saknas. Roll- lekarna är emellertid viktiga inslag i ut— vecklingen inte minst ur den sociala aspekten. Hörselskadade barn bör där- för kraftigt stimuleras till denna typ av lekar genom ett rikhaltigt utklädnings- material.

Firmor som säljer pedagogiskt utformat lek- och

sysselsättningsmaterial

Skrivrit

Sica, Skolornas lnköpscentral AB

Lek- och und-ervisningsmaterial

Kungsholmens Bokhandel (Montessori- material)

Arkitekt Nils Lindhoff (Dr Carin Ulins material)

Terapi- och lekartiklar

Hobbymaterial Panduro-Hobby

Hantverkargatan 18—20, Stockbohn K Tel. 54 64 04, 54 64 64

Hökensgatan 4, Stockholm Sö Tel. 42 15 15

Bordsvägen 54, Enskede. Tel. 94 63 20

Hantverkargatan 24, Stockholm K Tel. 53 67 20, 50 67 28

Kvarnbäcksvägen 57, Bromma Tel. 26 49 27

Erik Dahlbergsgatan 18, Göteborg C Tel. 13 78 22

Östergatan 10, Malmö. Tel. 734 75

Södra Förstadsgatan 3, Malmö Tel. 11 34 62

KAPITEL 7

Barnanstalternas kost

De stora variationerna i utgifter för kosthållet vid barnanstalterna har för- anlett barnanstaltsutredningen att när- mare: granska kostförhållandena vid ett antal institutioner inom de vård- områden som har exceptionellt låga kostnader. Bruttomedelkostnaden för dagsportionerna vid anstalterna fram- går dels av redovisningarna av varje vårdområde i bilagan, dels av den jäm- förande beskrivningen mellan skilda vårdområden i kapitel 5. Av desamma framgår, att kostnaderna kan variera mellan drygt en krona och sju å åtta kronor per vårddag. De jämförelsevis lägsta kostnaderna har som helhet betraktat elevhem för skolbarn, särsko- lor och vårdanstalter för psykiskt efter- blivna. Vid en bedömning av kostpri- serna måste dock bl. a. hänsyn tas till sådana omständigheter som anstalternas storlek, upphandlingsmöjligheter, insti- tutionernas tillgång till egna produkter och i vilken utsträckning halvfabrikat kommer till användning.

Undersökningens omfattning

Utredningen har infordrat matsedlar för en fyraveckorsperiod avseende hös- ten 1963 —— en tidpunkt som bedömts vara representativ för kosthållet under ett år vid flertalet internat från sam- manlagt 27 av de anstalter, som ingår i barnanstaltsutredningens allmänna översyn. Av dessa 27 är fyra skolor för

döva, två statliga blindskolor, två van- föreanstalter, fyra särskolor, åtta vård- anstalter för psykiskt efterblivna, två barnhem, tre elevhem för skolbarn och två nomadskolehem. Inom varje område har sådana institutioner utvalts som redovisat dels en medelkostnad för om- rådet ifråga, dels kostnader som väsent- ligt understiger de normala, dels ock beträffande några vårdområden kost- nader som överstiger de vanligen före- kommande.

De infordrade matsedlarna innehåller även uppgifter om råvaruåtgång per portion och dag samt i vilken utsträck- ning bemmen varit självförsörjande i fråga om lantbruks- eller trädgårdspro— dukter.

Analys av kostförhållandena

Det inkomna materialet har på barn— anstaltsutredningens uppdrag granskats av ekonomiföreståndaren Eva Samrell, Stockholm, som jämväl besökt några av de institutioner vilka ingår i nu- dersökningen. Granskningen av kost- hållet har gjorts utifrån matsedlar för en vecka som ansetts vara represen- tativ för matens sammansättning under den fyraveckorsperiod, för vilken upp- gift föreligger. Ett närmare studium av matsedlarna av den av utredningen an- litade experten ger med utgångspunkt från portionskostnaderna anledning till följande omdömen.

Vid sex institutioner ligger portions- kostnaden under två kronor per dag. Vid två av dessa inrättningar har mat- sedlarna bedömts ha en god standard. Vid en synes frnkostmålet ha ett otill— räckligt näringsvärde. Vid två av insti- tutionerna är variationen på maträtter mycket liten och grönsaker förekom- mer sparsamt; likaså förekommer rätter med helt kött mycket sällan. Vid en anstalt är matsedeln illa komponerad och otillfredsställande ur näringssyn- punkt.

Som exempel på en kost som be- dömts som icke fullvärdig kan nämnas en matsedel som en och samma dag upp- tar till frukost havregrynsvälling med smör, bröd, ägg och mjölk, till middag niannagrynspudding med saftsås och som kvällsmål chokladvälling. Varje dag serveras välling till frukost och kvälls- mål. Färska grönsaker förekommer över huvud taget inte.

Kostnader mellan två och tre kronor redovisas av nio institutioner. Även om på några håll större variation av mat- sedlarna efterlyses betecknas standar- den som god vid sex av anstalterna. Ej helt tillfredsställande sammansättning av kosten uppvisar ett hem och vid ett annat har matsedeln en icke helt god- tagbar standard ur närings- och varia- tionssynpunkt. Vid en dövskola är kos- ten enformig och möjligheterna att va- riera densamma utnyttjas ej, därjämte förekommer färska grönsaker sparsamt.

Exempel på en matsedel inom denna kostnadsgrupp som bedömts som mind- re tillfredsställande visar en anstalt vid vilken en dag till frukost serveras te med smör, bröd och ost, till middag korv med stuvade ärter samt kräm, till mellanmål kaffe med vetebröd och till kvällen gröt. Morgon- och kvällsmålet är ständigt detsamma.

Fem institutioner har kostnader mel- lan tre och fyra kronor. Matsedlarnas

standard betecknas som god vid fyra av dessa även om vid ett hem en något större variation av maträtter efterlyses. Vid en av institutionerna är kvällsmålet enformigt med ständigt återkommande gröt eller välling.

Vid fem institutioner är kostnaderna mellan fyra och fem kronor. Av dessa betecknas standarden som god vid ett nomadskolehem, även om variationen på maträtter kunde vara något större. I huvudsak god standard, dock med en viss brist på färsk frukt, har en enskild särskola, ringa variation på maträtter ett barnhem, väl sammansatt matsedel ett kommunalt vårdhem samt dålig varia- tion av matsedeln och högt kostpris i förhållande till matsedelns sammansätt- ning en enskild vårdanstalt.

Kostnader över fem kronor redovisas av två institutioner. Båda har en fullgod matsedel men vid den ena får kostpri- set betecknas som högt i förhållande till matsedelns standard.

Allmänt kan sägas att granskningen av matsedlarna visar på stora variatio- ner med avseende på matens samman- sättning, kvalitet och näringsvärde.

Ett lågt kostpris ger i regel en sämre matsedel, men det förekommer även att dyra matsedlar är olämpligt samman- satta såväl ur närings- som variations— synpunkt. Som exempel på en enformig sammansättning kan nämnas en mat— sedel som upptar inte mindre än tre sillrätter samt ytterligare fiskrätter av annat slag under loppet av en vecka. Ett annat exempel på en mindre lyckad sammansättning finns vid en institution med en relativt dyr matsedel,som samma dag serverade blodpudding med lingon till lunch och stekt lever med lingon till middag. Vid en vårdanstalt för psykiskt efterblivna serverades dagligen rikligt med kaffebröd, vilket gjorde att förtä- ringen under dagen blev alltför rik på

kalorier särskilt för det äldre kliente- let och dessa fick även nog så kraftiga kvällsmål.

En matsedel som förefaller onödigt kraftig har en dag till lunch köttbullar och till middag fläskkorv med potatis- mos. Dagen därpå serveras pytt i panna till lunch och stekt fläsk med löksås till middag.

Variationerna i matens kvalitet är betydande. Sålunda förekommer rent kött vår dyraste råvara —— på många matsedlar flera gånger i veckan, medan andra endast har tärningar av kött och malet kött i stuvningar och puddingar, vilket senare är det vanligaste. Så är t. ex. vid en kommunal vårdanstalt för barn köttåtgången per person under en fyraveckorsperiod endast 1,040 kg, vil- ken kvantitet borde fördubblas, för att standarden skall bli normal. Bristen på fullvärdig äggvita är påtaglig. Då barnen behöver fullvärdig äggvita för kroppens uppbyggnad, måste ovillkor- ligen en mera köttrik matsedel införas på många institutioner.

På bekostnad av andra näringsäm- nen är kosten däremot ofta alltför rik på kolhydrater. Välling, gröt och pud- dingar på makaroner och gryn av olika slag återkommer ständigt. Vid institu- tioner med lågt kostpris förekommer färska grönsaker mycket sparsamt, ibland aldrig. Om färsk frukt och grön- saker skall kunna tillfredsställa bar- nens behov härav, måste kostanslagen höjas.

Vid många institutioner är maten också mycket fet, vilket i förening med överbetoningen av kolhydrater gör, »att barnen ofta blir feta.

Utan att någon mera ingående nä- ringsberäkning gjorts av de infordrade matsedlarna kan sägas, att näringsvär- det allmänt sett är lågt vid många in- rättningar.

Den gjorda kostundersökningen har

givit ett allmänt intryck av en slående enformighet i fråga om matens sam- mansättning. Måltiderna är ofta tunga och de gammaldags matsedlarna talar för att tiden gått förbi många anstalter i kosthänseende.

Utredningen vill här med anknyt- ning till dr Gustav Jonssons uppsats i detta betänkande om barn på anstalt framhålla den betydelse som maten och dess tillredning har för just de barn varom här är fråga. Institutionsbarnens omogenhet i psykiskt avseende tar sig uttryck i ett onormalt intresse för mat. Maten och de bestyr som hör ihop med den betyder därför mycket för behand- lingen. Då måltiderna alltså för många utgör den största ljuspunkten i tillva- ron, måste största möjliga variation i maträtterna eftersträvas. Det är därför bl. a. av dessa orsaker angeläget att bryta den slentrianmässiga upprepning som förekommer på sina håll. Brister— na har sannolikt i betydande grad sin grund i okunnighet hos ekonomiperso- nalen och anstaltsledningen om sakens vikt för barnens hälsa och trevnad.

Det är också av vikt att köken är utrustade med de hjälpmedel som er— fordras för att underlätta arbetet och rekryteringen av personal. En rationel- lare matlagning bör kunna ge tid över för en omsorgsfullare planering av matsedeln eventuellt med överraskning- ar av kulinariskt slag.

Av det insamlade materialet framgår, att den personal som har till uppgift att förestå kosthållet ofta har vårdyrkesut- bildning m—en ingen eller knapphändig utbildning i kostfrågor. Osäkerheten kan antas göra att personalen följer den ordning som alltid rått vid institutionen och inte vidtar önskvärda förändringar. Detta gäller även utspisningsformen. Sålunda har t. ex. vid utredarens be- sök vid en anstalt iakttagits, att maten portioneras på tallrikarna innan vård-

tagarna ges tillträde till matsalen, trots att de mycket väl skulle kunna servera sig själva vid bordet. Maten förlorar härvid i såväl utseende som smak. En sådan utspisningsform bör därför inte få förekomma i andra fall, än då den är motiverad av barnens tillstånd. Vid samma anstalt serveras drycker i kopp. Endast vid högtidliga tillfällen kommer glas till användning. Önskvärt är också att personalen deltar i barnens målti- der, vilket inte synes vara fallet vid alla internat.

Av de inspektionsrapporter som barn- anstaltsutredningen infordrat från de centrala tillsynsmyndigheterna framgår inte att kostförhållandena allmänt skul— le ägnas någon större uppmärksamhet. Det bör dock ankomma på den centrala tillsynen att granska kostens samman- sättning och ge vägledning även i kost- frågor, varigenom en god koststandard skulle garanteras och de standardskill— nader som anstalterna uppvisar i kost- hänseende kunde utjämnas.

Typmatsedlar

Med hänsyn till personalens begränsade kunskaper i kostfrågor och till bristen på information och handledning inom praktiskt taget samtliga av de vårdom- råden som omfattas av utredningens undersökning, har barnanstaltsutred— ningen ansett, att det skulle vara till fördel, om institutionerna hade tillgång till några centralt utarbetade matsedlar. Dessa skulle vara att betrakta som typ- matsedlar och sålunda kunna antingen helt komma att användas vid anstal— terna eller också tjäna som vägledning vid upprättandet av egna matsedlar. På uppdrag av barnanstaltsutredningen har därför ekonomiföreståndaren Eva Samrell efter den slutförda gransk- ningen av kostförhållandena vid anstal-

terna utarbetat förslag till matsedlar med utbytesrätter för en fyra—veckors- period, vilka matsedlar här framläggs. Matsedlarna är av två typer, den ena för barn i åldern 1—3 år och den andra för 3—7-åringar. Matsedlarna avses kun- na komma till användning vid alla ty- per av anstalter oavsett barnens han- dikapp.

För åldersgruppen 7—16 år finns näringsberäknade matsedlar som utar- betats av Skolöverstyrelsen för skol- barnsbespisningarna och vilka med för— del även kan användas vid barnanstal- terna.

För att nedbringa arbetskostnaderna rekommenderas att till de framlagda förslagen till typmatsedlar djupfrysta varor såsom kött, fisk, grönsaker och bär i största möjliga utsträckning kom- mer till användning liksom sådana halvfabrikat som vakuumtorkade soppor, potatismos och vissa slag av efterrätter.

Matsedlarna är näringsberäknade ef- ter »Kokbok för storkök», som bl. a. användes av flera sjukhusdirektioner. Det förordas dock att matsedlarna nä- ringsberäknas av Statens institut för folkhälsan, vilket utredningen av kost- nadsskäl inte kunnat göra här.

Dagsportionspriset för de föreslagna matsedlarna har för de lägre och högre åldrarna uppskattats till kronor 3:50 respektive 3:75. Priserna avser kost- nadsläget i Stockholm under 1964 och baseras på en central upphandling för ett stort antal institutioner. För anstal- ter inom lägre dyrorter och med begrän- sade eller inga möjligheter till central upphandling liksom för sådana med tillgång till egna råvaror får man så- ledes förutsätta andra dagsportionspri- ser.

Även om koststandarden i stort av- speglas i kostnaderna har den gjorda granskningen av matsedlarna visat, att

näringsvärdet halten av fett, ägg- vita och kolhydrater -— icke samman- faller med portionspriset. Detta sam- manhänger självklart med köksperso- nalens begränsade kunskaper och med inflytande från de kostvanor, som rå- der i samhället för övrigt, men sam- manhänger också med rådande osäker- het om vad som är en verklig hälsokost. Kostens sammansättning vid en insti— tution, där barnen tillbringar hela sin

uppväxttid, är betydelsefullare än kos- ten i ett enskilt hem för barn med ett rörligare liv. En vetenskaplig undersök- ning av näringsförhållandena vid barn- institutioner borde kunna ge betydelse- fulla rön för hur en bättre koststan— dard skall kunna uppnås. Barnanstalts- utredningen vill därför förorda en så- dan vetenskaplig kostundersökning för barninstitutionerna.

Förslag till matsedel för barn i åldern 1—3 år

Standard I: Hårt bröd, smör. Recept samt näringsberäk-

Standard II: Hårt bröd, mjukt bröd, smör, mjölk.

ningar återfinns i »Kokbok för storkök», Wezäta förlag, Göteborg. Vecka I Frukost: Middag: Mellanmål: Kväll: Måndag Vetemjölsvälling, Grönsakspuré, Frukt. Frikadeller, pressad messmör. mannagrynskaka, potatis, citronsås, rå- Standard I. sylt. rivna morötter. Standard II. Tisdag Grahamsgröt, lingon, Kalops, potatis, Saft, bullar Omelett med stuvad mjölk, mjukost. ärter, rödbetor. eller saft, spenat, kokt med- Standard I. Apelsinsoppa på vetebröd. vurst. juice med apelsin- Standard II. tärningar. Onsdag Filmjölk, flingor, Kokt fisk, sås m. Frukt. Kokt skinka, grön- leverpastej. hackat ägg, persilja, saksmos. Standard I. potatis. Standard Il. Nyponkräm, mjölk. Torsdag Kornflingevälling, Spenatsoppa, 1/2 ägg. Nyponte, Kalvsylta, potatis, ost. Katrinplommon- skorpor. rödbetor. Standard I. kaka, grädde. Standard II. Fredag Havregrynsgröt, Mald leverbiff, sås, Frukt. Fisklåda m. ägg- äppelmos, messmör. potatis, bönor. stanning, tomater. Standard I. Äppelsoppa med Standard II. rårivna äpplen. Lördag Vetemjölsvälling, Stekt fiskfilé, kall Banan, Lappskojs, rårivna ost. sås med hackade flingor, morötter. Standard I. grönsaker. Blåbärs- mjölk. Standard II. kräm, mjölk. Söndag Mannagrynsgröt, Plommonspäckad Saft, Stuvade ägg i per- mjölk, leverpastej. fläskbog, potatis, sockerkaka. silja, salt kött. Standard I. ärter, äppelmos. Standard II. Körsbärssoppa. Vecka I I Måndag Filmjölk, flingor, Kokt falukorv, Frukt. Grönsakssoppa, ost. kokt medvurst. potatismos, rårivna Standard II. Standard I. morötter. Äppelmos, mjölk, skorpor.

Vecka I 1 Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Vecka I I 1 Måndag

Onsdag

Torsdag

Fru ko sl :

Maizenavälling, messmör. Standard I.

Kornflingcgröt, mjölk, mjukost. Standard I.

Havremjölsvälling, russin, leverpastej. Standard ].

Filmjölk, flingor, ost. Standard I.

Grahamsgröt, lingon, mjölk, mjukost. Standard I.

Mannagrynsvälling, saltkött. Standard I.

Havregrynsgröt, mjölk, äppelmos. Standard I.

Kornflingcvälling, kokt medvurst. Standard I.

Filmjölk, flingor, ost. Standard I.

Maizenavälling, messmör. Standard I.

Risgrynsgröt, mjölk, fruktmos. Standard I.

Rågmjölsgröt, sirap, mjölk, mjukost. Standard I.

Mannagrynsgröt, mjölk,

fruktmos. Standard I.

Itiiddag:

Fiskpudding på ris, smörsås, tomater. Aprikossoppa.

Kokt höns, citronsås, potatis eller ris, ärter. Frukt i gelé.

Jordärtskockspuré, ost, kex. Sylt- omelett.

Kokt kalv med dill- sås, potatis, ärter. Glass.

Kokt fiskfilé med passerad färsk tomat- sås, potatis. Drottningkräm, mjölk.

Oxstek, sås, potatis, finhackad sallad, gurka, tomat. Ananasfromage.

Köttfärsgrotta, sås, potatis. Blandad fruktkräm, mjölk.

Hönssoppa, ostkex. Brylépudding.

VVienerkotletter, sås, potatis, moröt- ter. Fruktsallad.

Fisk stuvad i låda med persilja, ärter, potatis. Glass med bärsås.

Buljong med grön- saker, klimp. Plättar, sylt.

Makaronipudding, smörsås, rårivna morötter. Äppel- soppa, skorpor.

Kalvtimbal, brun- sås, potatis, bönor, färsk gurka. Strutar med visp- grädde, sylt.

Alellanmdl:

Flingor, bärmos, mjölk.

Nyponte, skorpor.

Saft, vett-— bröd.

Frukt.

Saft, socker- kaka.

Nyponte, skorpor.

Juice, kex.

Saft, bullar.

Nyponte, skorpor.

Saft, sockerkaka.

Kväll:

Kalvjärpar 111. per— silja, sås, potatis, färsk gurka. Standard ll.

Spenatsufflé, ber- linersylta. Standard II.

Köttbullar, sas. pola— tis, vitkålssallad med lingon. Standard II.

Mannagrynskaka, saftsås, tomater. Standard II.

Hackckotlettcr, sås, rårivna morötter. Standard Il.

Löskokta ägg, rå- rivna morötter, leverpastej. Standard II.

Dillstuvade fisk- bullar, pressad pota— tis, tomater. Standard Il.

Fläskkorvsgryta med grönsaker och pota- tis. Standard II. Skorpmjölspudding, äppelmos, kallskuret. Standard II.

Omelett med kött— sås, tomater. Standard II.

Mald leverbiff, sås, potatis, vitkålssal— lad med lingon. Standard II.

Fläskfärsjärpar med katrinplommon och grönsaksmos. Standard II.

Ostlåda, tomater, berlinersylta. Standard II.

Vecka I V Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Frukost:

Filmjölk, flingor, ägg. Standard I.

Risgrynsvälling, ost.

Standard I.

Kornflingegröt, äppelmos. Standard I.

Grahamsgröt, lingon, kokt med- vurst. Standard I.

Havremustvälling, ost. Standard I.

Filmjölk, flingor, messmör. Standard I.

Mannagrynsgröt, mjölk, saltkött. Standard I.

Middag:

Morotssoppa. Falsk gräddkaka, sylt.

Kokt oxkött med buljongsås, potatis, blomkål. Apelsin- soppa på juice.

Kokt fiskfärs med tomatsås, potatis, ärter. Hallonkräm, mjölk.

Stuvad kalvbräss, pressad potatis, bönor. Katrin- plommonkräm, mjölk.

Kokt blodpudding med vit sås eller lingon, rårivna morötter. Saftsoppa på svart vinbärs— saft.

Kokt tunga, potatismos, ärter. Nyponsoppa.

Stekt höns, sås, potatis, sallad, tomater, gurka, gelé. Glass, aprikossås.

Mellanmål: Frukt.

Nyponte, skorpor.

Saft, skorpor.

Banan, flingor, mjölk.

Frukt.

Frukt.

Saft, sockerkaka.

Kväll: Hackad fläskkotlett, sås, potatis, tomater. Standard II.

Omelett med fisk- stuvning, persilja. Standard II.

Ragu på oxkött i risrand, rårivna morötter. Standard II.

Grön ärtpuré, %, ägg, ost. Standard II.

Kokt spättafilé, sås med hackat ägg, potatis, dill. Standard II.

Grönsakslåda med korvtärningar. Standard II.

Ägg på spenat- botten, berliner- sylta.

Standard II.

Standard 1:

Förslag till matsedel för barn i åldern 3—7 år

Hårt bröd, mjukt bröd, smör.

Standard Il: Hårt bröd, mjukt bröd, smör, mjölk.

Recept samt näringsberäk- ningar återfinns i »Kokbok för storkök», Wezäta förlag, Göteborg.

Vecka I Ill ånd ag

Tisdag

Onsdag

Frukost:

Havregrynsgröt, mjölk, marmelad, kaviar.

Standard I.

Kornflingegröt, mjölk, mjukost, äppelmos. Standard I.

Havremjölsvälling m. russin, kokt medvurst, ansjovis. Standard I.

Lunch:

Plommonspäckad falukorv med sky, ärter, potatis. Standard II.

Risplättar, sylt, tomater, rökt mcd— vurst.

Standard II.

Fläskjärpar, sås, potatis, broccoli eller blomkål. Standard II.

Mellanmål: Frukt.

Saft, bullar.

Middag: Köttsoppa. Äppel- cller rabarberpaj, vaniljsås.

Kalops, rödbetor, potatis, morötter. Apelsinsoppa med tärningar av färsk apelsin.

Kokt fisk, sås m. hackat ägg och per— Silja, potatis. Blä- bärskräm, mjölk.

Vecka I Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

Vecka I 1 M (ind ag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

Vecka I I I Måndag

F rukosl:

Grahamsgröt, mjölk, messmör, marmelad. Standard I.

Risgrynsgröt, mjölk, messmör. Standard I.

Kornflingegröt, mjölk, rökt med— vurst.

Standard I.

Choklad, lever- pastej, ost. Standard I.

Risgrynsvälling, mjukost, mar- melad.

Standard I.

Grahamsgröt, mjölk, lingon, mes- smör.

Standard I.

Kornflingegröt, mjölk, ost. Standard I.

Havregrynsgröt, mjölk, äppelmos, kokt medvurst. Standard I.

Filmjölk, flingor, ost. Standard I.

Rågflingegröt, mjölk, sirap eller lingon, kaviar. Standard I.

Choklad, berlinar- sylta, messmör. Standard I.

Kornflingegröt, mjölk, mjukost, marmelad. Standard I.

Lunch:

Frikadeller, sås, potatis, ärter, rå- rivna morötter. Standard II.

Grönsaksfat med skinksås, ost. Standard II.

Mald leverbiff, sås, potatis, vitkålssal- lad m. lingon. Standard II.

Omelett med stuvad spenat, stekt pota- tis, rökt medvurst. Standard II.

Fattiga riddare, blåbärssylt, ham- burgerkött, apelsin. Standard II.

Falska gäss, sås, potatis, kokt vit- kal. Standard II.

Grönsakslåda m. äggstanning, skinka som kallskuret,

äpple. Standard II.

Stekt fisk, remou- ladsås, potatis, saltkött. Standard II.

Sjömansbiff (på malet kött), sallad och gurka. Standard II.

Kalvsylta, röd- betor, potatis, ost, äpple. Standard II.

Böcklinglåda, potatis, tomater, skinka.

Standard II.

Pytt i panna, stekt ägg, rödbetor, sallad. Standard II.

Mellanmål: Frukt.

Saft, skorpor, kex.

Frukt.

Saft, sockerkaka.

Flingor, bärmos, mjölk.

Frukt.

Saft, vetebröd.

Frukt.

Juice, kex, skorpor.

Flingor, banan, mjölk.

Saft, vete- bröd, små- kakor.

Nyponte, skorpor, rån.

Middag:

Ärter och fläsk. Tunna pannkakor, sylt.

Dillkött på kalv, sås, potatis, bönor. Nyponsoppa, grädde.

Fisksufflé m. pep- parrotssmör, potatis, ärter, tomater. Katrinplommon— kräm, mjölk.

Ugnstekt färsk skinka, brun sås, potatis, sallad, gurka, tomater. Fruktkom- pott, grädde, rån.

Köttbullar, sås, potatis, ärter, gurka. Aprikossoppa.

Redd grönsakssoppa, smör, ost, hårt bröd. Brylépudding.

Kokt höns, ris, currysås, ärter. Frukt i gelé.

Kokt fläskkorv, rot- mos eller potatis— mos, rårivna moröt- ter.

Saftsoppa, skorpor.

Tomatsoppa, rostade brödtärningar. Upp- och nedvänd kaka, grädde.

Varm korv m. potatissallad, to- mater. Glass.

Kalvstek, sås, rå- stekt potatis, blom- kål, gelé, gurka. Ananasfromage, spån.

J ordärtskockspuré, ostkex. Katrin— plommonkaka, grädde.

Vecka I I I Tisdag

Torsdag

Vecka I V M dndag

Torsdag

Frukost:

Havremjölsvälling, russin, sardiner. Standard I.

Havregrynsgröt, mjölk, bärmos, ost. Standard I.

Filmjölk, flingor, kallskuret, mjukost. Standard I.

Grahamsgröt, mjölk, honung, salt- kött.

Standard I.

Risgrynsgröt, mjölk messmör. Standard I.

Choklad, ost, kalv- sylta. Standard I.

Vetemjölsvälling, kaviar, kokt med- vurst.

Standard I.

Filmjölk, flingor, rökt medvurst. Standard I.

Havremjölsvälling, russin, leverpastej, ansjovis.

Standard I.

Rågmjölsgröt, mjölk, sirap, kaviar. Standard I.

Kornflingegröt, mjölk, marmelad, mesost.

Standard I.

Filmjölk, flingor, kokt medvurst. Standard I.

Lunch:

Kalvstuvning i ris- rand, rårivna mo- rötter. Standard II.

Omelett, stuvad sparris, rökt med— vurst, banan. Standard II.

Falsk wiener- schnitzel, sås, potatis, gratinerad broccoli med riven ost. Standard II.

Fiskfilé i ugn med ansjovis, potatis, morötter, skinke- korv. Standard II.

Oxjärpar fyllda med katrinplommon, sås, potatis, ärter. Standard II.

Rödbets- eller sill- sallad, kokta ägg, leverpastej, gurka. Standard II.

Dillstuvade fisk- bullar, potatis, tomater, apelsin, saltkött. Standard II.

Kokt kall skinka, grönsaksmajonäs, potatis. Standard II.

Stekt blodpudding, lingon, rårivna morötter 0. äpplen. Standard II.

Tunna pannkakor, sylt, saltkött, frukt. Standard II.

Hackad fläskkotlett, sås, potatis, äppel- mos, sallad. Standard II.

Inlagd sill, potatis, kokta ägg, skinka, tomater. Standard II.

Mellanmål: Frukt.

Choklad, skorpor.

Juice, sockerkaka.

Flingor, banan, mjölk.

Nyponte, skorpor, kex.

Frukt.

Saft, bullar.

Te, vete- bröd.

Middag: Strömmingsflundra m. persilja, potatis- mos, kokt purjo. Nyponsoppa, biskvier.

Får i kål, potatis. Apelsinsallad.

Spenatsoppa, % ägg. Ugnspannkaka, sylt.

Leverstuvning med grönsaker, potatis, lingon. Äppelsoppa med rårivna äpplen.

Makaronipudding, smörsås, rårivna morötter. Blåbärs- kräm, mjölk. Herrgårdsstek, sås, potatis, helstekt lök, morötter, sallad. Glass, fruktsås.

Kålpudding, sås, potatis, lingon. Rabarbersoppa, skorpor.

Hönssoppa, smör, ost, hårt bröd. Falsk savarin, grädde.

Kokt fisk m. senaps- sås, potatis, smör- stekt hel spenat. Chokladpudding, grädde.

Kött och rötter, potatis, rödbetor eller gurka. Blandad fruktsoppa.

Purjolöksoppa, ostkex. Gräddkaka, hallonsylt.

Spagetti m. köttsås, riven ost, sallad och gurka. Krusbärs- kräm, mjölk.

Vecka I V Frukost:

.Choklad, hambur- gerkött, ost. Standard I.

Lunch: Söndag

Grönsakslåda m. korvtärningar, to- mater, banan. Standard II.

Mellanmål:

Saft, rulltårta.

Middag:

Kokt oxtunga m. svampsås, potatis, ärter. Hovdessert.

Förslag till utbytesrätter

Biff a la Lindström, sås, potatis, grön- saker. Köttfärslimpa, sås, potatis, grönsaker. Pannbiff, sky, stekt lök, potatis, grön- saker. Kalvbullar, sås, potatis, grönsaker. Pepparrotskött, sås, potatis, grönsaker. chfärskotlett, sås, potatis, grönsaker, gelé. Levergås, sås, potatis, grönsaker, lingon. Kåldolmar, sås, potatis, grönsaker, ling- on. Fläskjärpar m. katrinplommon, sås, po- tatis, grönsaker. Salt oxbringa med hrynta rötter, el. rot- mos, el. potatismos, grönsaker. Kokt kalv med ris och curry.

Gulasch, potatis, rödbetor. Renkalops, potatis, grönsaker, lingon.

Fiskbullsgratäng med brynt lök, grön- saker, potatis. Stekta fiskbullar med svampsås, potatis. Stekt spättafilé, citron, potatis. Laxpudding på gråsej, grönsaker, po- tatis.

Fiskfilé el. fruset fiskblock med tomat- ketchup och dill, stekt i folie.

Grönkålssoppa, 1/2 ägg. Svampsoppa, ostkex.

Risotto, grönsaker. Ägg på spenatbotten, stekt potatis.

brö: >.? SE:?

sr

L..—XI.. ,......»ltl. .

knät—' '. . '-"

Fran ]) VR:s [ägor för handikappade vid .Vlspuil:

Från kortlidsvislclse för psykisk! efterblivna rärclschimlrude barn vid Stl/[olsen Solslrimmans koloni i Östa

KAPITEL 8

Huvudmannaskap

Nuvarande fördelning på huvudmän

Huvudmannaskapet för den barnavår— dande verksamhet som omfattas av barnanstaltsutredningens undersökning åvilar i huvudsak det allmänna, ett an- svar som kommit till uttryck i gällande lagstiftning för olika vårdområden. Men många institutioner inom skilda områ— den ägs och drivs också av enskilda stiftelser, organisationer och enskilda personer.

För vården och undervisningen av de blinda barnen svarar staten, dock med undantag av förskolorna, vilka har en- skilda stiftelser som huvudmän. Likaså vårdas och undervisas de döva barnen vid statliga institutioner. Förskolorna är emellertid kommunala så när som på två, en statlig och en enskild. En yrkes- skola är enskild. Staten svarar också i

huvudsak för vanförevårdens kostna- der, fastän föreningar står som huvud- män. Av de två epileptikeranstalterna är en statlig och en enskild. Nomadskole— väsendet är en rent statlig angelägenhet, medan elevhemmen för skolbarn anord- nas av kommuner i fyra norrlandslän. Psykopatbarnhemmen har också kom- munala huvudmän med undantag av ett, som nu drivs av en enskild stiftelse, men som 1967 kommer att övertas av ett landsting. De läkepedagogiska instituten har alla enskilda stiftelser som huvud- män. Av de 125 barnhemmen är 80 pro- cent kommunala och 20 procent enskil- da. Även vården av de psykiskt efter- blivna barnen är till övervägande del en kommunal angelägenhet. Sålunda är 24 särskolinternat kommunala, fyra en- skilda och tre statliga. Tre av de enskil- da drivs av stiftelser, det fjärde av

Tabell ]. Institutionernas fördelning på skilda huvudmän

Vårdområden Kommunala % Statliga % Enskilda % Skolor för döva .......... 28 5 454 90 28 5 Skolor för blinda ......... — —— 325 93 241 7 Epileptikeranstalter ...... _ _ 105 63 61 37 Vantöreanstalter ......... — — — 384 100 Cp-institutioner .......... 40 40 — —— 60 60 Särskolor ............... 2 362 92 96 4 119 4 Vårdanstalter för psykiskt

efterblivna ............ 4 704 90 — 541 10 Psykopatbarnhem ........ 71 66 — — 36 34 Läkepedagogiska institut . — — — 230 100 Barnhem ............... 1 530 80 — — 394 20 Elevhem f. skolbarn ...... 555 100 — — —— Nomadskolehem ......... — 252 100 —— ——

Totalt 9 290 75 1 232 10 1 877 15

1 Förskolor

enskild person. Vårdanstalterna för psykiskt efterblivna har till 79 procent kommunala huvudmän. För Övriga 21 procent svarar enskilda personer eller stiftelser.

Enligt den inventering som utred- ningen gjort av barnanstalterna fördela- de sig klientelet den 1 april 1963 på de kategorier av anstalter inom respektive vårdområde som framgår av tabell 1.

Finansiering av enskilda anstalter

Statsbidrag till enskilda institutioner utgår inte regelmässigt Och där statsbi- drag utgår sker detta efter olika grunder för praktiskt taget varje område. Sålun- da svarar staten i huvudsak för vanföre- anstalternas kostnader. Till epileptiker— anstalten, det enskilda psykopatbarn- hemmet och fyra av de läkepedagogiska instituten utgår statsbidrag med om- kring 25, 80 respektive 40 procent av de totala driftkostnaderna, medan ett liike- pedagogiskt institut, en förskola för blinda samt förskolorna för cp—barn inte erhåller några statsbidrag. Till sär- skolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna utgår bidrag till driftkost- naderna med 1 200 kr. per år och vård- plats. Till särskolorna utgår jämväl statsbidrag för avlöning av rektor och lärare.

De enskilda plananstalterna för psy- kiskt efterblivna liksom de enskilda barnhem som är upptagna i landsting- ens barnhemsplaner finansieras prak- tiskt taget helt med allmänna medel.

Huvuddelen av kostnadstäckningen vid de enskilda institutioner, som ej är plananstalter, sker genom vårdavgifter, vilka fastställs av vederbörande till- synsmyndighet. Avgiften betalas regel— mässigt av kommunala medel, varför vården även vid dessa enskilda anstal- ter bekostas av det allmänna.

Samhälleligt ansvar för barnanstalts- väsendet

De uppgifter som enligt lag åvilar sta- ten och landstingen liksom de åtagan- den landstingen själva iklätt sig har med tiden blivit alltmer omfattande. Utbyggnaden av den samhälleliga insti- tutionsvården inom alla områden har därför kommit att bli betydande inom flertalet län. Huvudmannaskapet för handikappvården har emellertid rela- tivt sent ålagts samhället. Innan så sked- de bars vården i betydande utsträck— ning upp av enskilda. Sålunda har oli- ka organisationer, stiftelser och enskil- da personer upprättat och drivit institu- tioner för dessa barns undervisning, vård och behandling. Men även sedan samhället i princip åtagit sig ansvaret för barnanstalterna har det förekommit, att föräldraföreningar och ideella orga- nisationer inom handikappområdena upprättat och drivit sådana. De härige- nom tillkomna vårdplatserna har alltså kommit att komplettera de vårdresur- ser, som samhället ställt till förfogande. Särskilt värdefulla har de enskilt an- ordnade vårdplatserna varit inom vår- den av de psykiskt efterblivna, där platsbristen varit och alltjämt är bety- dande.

Företrädarna för de enskilda anstal- terna har gjort insatser, som i regel är värda stort erkännande. Många enskil- da personer, stiftelser och organisatio- ner har påtagit sig banbrytande upp- gifter och gör så än inom olika vårdom- råden. Genom dessa insatser, som ofta haft karaktär av försöksverksamhet, har vårdbehoven uppmärksammats och be— tydande erfarenheter vunnits. Att sam- hället successivt överta-git ansvaret för olika vårdområden liksom driften av institutionerna är en följd av att denna vård alltmer kommit att uppfattas som en allmän angelägenhet och innebär

inte något förringande av— déiinsatser som gjorts av enskilda.-?? i '

Åtskilliga svårigheter är emellertid förbundna med ett enskilt huvudman- naskap. De enskilda anstalterna har ofta små ekonomiska resurser, vilka inte skapat en tillräcklig ekonomisk grund för verksamheten, utan samhället har efter hand fått överta det ekonomiska Den hittills vad det gäller vissa områden öppna frågan om de en— skilda anstalternas framtida bestånd har också på sina håll _ förklarligt nog — inverkat hindrande på en nöd- vändig utbyggnad och upprustning av dessa institutioner.

Då detta kräver betydande insatser av allmänna medel och det funnits enskil- da platser i erforderlig utsträckning har ovissheten om utvecklingen även verkat hindrande på samhällets utbygg- nad av vårdresurserna. Enligt utred- ningens mening finns starka skäl som talar för att all barnanstaltsvård i fram- tiden överförs på det allmänna. En väsentlig orsak härtill är den ekono- miska ovisshet som kännetecknar de enskilda anstalterna. I stor utsträck- ning kunde verksamheten vid dessa ti— digare finansieras genom insamlingar och dylikt, men numera skapar den ekonomiska otryggheten och frågan hur länge huvudmannen orkar och vill fort- sätta med verksamheten en stor osäker- het för såväl vårdnadshavare, anställda, verksamhetens enskilda huvudmän som samhället.

Som redan påpekats bekostar sam- hället genom vårdavgifter eller genom täckande av underskott redan nu till väsentlig del driften vid de enskilda anstalterna. Utredningen har också kunnat konstatera, att många enskilda anstalter har en lokalmässigt låg stan— dard. En upprustning av dessa anstal- ter till en fullgod standard kan som regel icke ske utan avsevärda bidrag ansvaret.

från landstingen. Det är naturligt att landstingen tvekar att investera dessa ganska betydande belopp, när anstal- terna inte är i landstingens ägo. Utred- ningen anser att en rationell utbygg- nad och upprustning av barnanstalts- vården inte kan komma till stånd utan en enhetlig ledning av såväl planlägg— ningen och utbyggnaden som driften av de olika barnanstalterna. Det är där- för ur såväl principiella som praktiskt- ekonomiska synpunkter angeläget med klara målsättningar för den fortsatta administrationen av institutionsvården för barn.

Enligt beslut av 1963 års riksdag skall landstingskommunerna den 1 januari 1967 överta huvudmannaskapet för den av staten bedrivna mentalsjukvård—en och värden av epileptiker. Från över- tagandet undantas undervisningen och värden av sådana psykiskt efterblivna, som skall mottas vid statens blind— och dövskolor. Genom nämnda beslut kom- mer landstingens huvudmannaansvar i princip att omfatta alla former av öp- pen och sluten mentalsjukvård. Kropps- och mentalsjukvården kan sålunda sam- ordnas under ett enhetligt huvudmanna— skap inklusive undervisningen och vår- den av psykiskt efterblivna och epilep- tiker. Beslutet grundar sig på den nu rådande sjukvårdspolitiska uppfattning- en, att det är olämpligt att ha olika hu- vudmannaskap för i princip likartade vårduppgifter. Det har därför ansetts rimligt och konsekvent att i princip sammanföra jämväl ansvaret för all un- dervisning och vård av psykiskt efter- blivna under en och samma huvudman. Därvid har landstingskommunerna an- setts ligga närmast till för uppgiften bland annat av den anledningen, att om- händertagandet av de psykiskt efter- blivna är av sådan karaktär, att det har anknytning till hälso- och sjukvårdens allmänna organisation.

Enligt riksdagens beslut 1961 om principiella riktlinjer för cp—vården och de förslag som 1964 framlagts av 1962 års utredning om högstadieundervis- ningens ordnande för rörelsehindrade kommer även vanföre- och ep-vård—en huvudsakligen att få landstingskommu- nalt huvudmannaskap.

Huvudmannaskapet för den institu— tionsvård som omfattas av barnanstalts- utredningens undersökning tenderar så- ledes nu att bli enhetlig. Utredningen anser denna utveckling vara riktig. Det är samhällets skyldighet att svara för vården av handikappade och andra grupper av barn varom här är fråga och att tillse att dessa barn i den utsträck- ning som omständigheterna i de enskil- da fallen medger får en vård, fostran och undervisning, som är jämförbar med andra barns. De bästa förutsätt- ningarna härför synes ett enhetligt hu- vudmannaskap kunna erbjuda. Därmed skulle, utan varje strävan till uniforme- ring, sakligt omotiverade skillnader i standarden mellan olika vårdområden kunna undvikas, möjligheterna till en rationell utveckling av vården och un- dervisningen förbättras, samordnings- frågorna beträffande platser, personal etc. underlättas och det administrativa förfarandet göras smidigare.

Utredningen vill således föreslå ett landstingskommunalt huvudmannaskap för epileptikeranstalten Margaretha- hemmet, enskilda särskolor och vård- anstalter för psykiskt efterblivna samt enskilda barnhem.

Institutionerna för skolpliktiga döva och blinda barn samt nomadskolehem- men skall enligt riksdagens beslut även fortsättningsvis drivas av staten. De skäl som föranlett att blindskolorna skall ligga under staten —— det begrän- sade elevantalet och den speciella vår- den och undervisningen gäller enligt barnanstaltsutreduingens mening även

förskolorna för blinda. Antalet försko- lor är endast tre. Då det måste vara till fördel att vården av blinda barn sam- manhålls under en och samma huvud— man, vill utredningen föreslå, att de enskilda förskolorna för blinda över— tas av staten. I konsekvens härmed bor- de även förskolorna för döva överfö— ras på staten. Här är det emellertid fr. - ga om ett flertal landstingskommunala skolor, som är anknutna till landsting- ens hörselvård i övrigt. De ingår som ett betydelsefullt led i en expanderande verksamhet och bygger på ett större elevunderlag, som medger en större geografisk spridning med åtföljande bättre kontakter med föräldrahemmen, än som är möjligt vid förskolorna för blinda. Vägande skäl talar alltså för ett landstingskommunalt huvudmannaskap. Då staten endast driver en förskola för döva, nämligen den i Boden och denna är av samma karaktär som de kommu— nala skolorna, bör skolan överföras på Norrbottens läns landsting. Därmed vin— ner man en organisatorisk sammanhåll- ning av förskolorna för döva och hör- selskadade.

Yrkesskolorna för döva är statliga. I konsekvens med vad som ovan anförts bör den enskilda yrkesskolan för döva i Stockholm övertas av staten.

De läkepedagogiska instituten omfat- tas också av utredningens undersök- ning. Utredningen har emellertid funnit, att dessa institutioner har ett sådant klientel, att de närmast är att hänföra till mentalsjukvården. Mentalsjukvårds- beredningen har föreslagit, att det skall inrättas särskilda mentalsjukhem för barn med nära anknytning till mental- sjukhusen. Då de läkepedagogiska insti- tuten lämpligen synes böra inordnas i det framtida systemet för vården av mentalt sjuka barn, saknar utredningen anledning att ingå på någon prövning av huvudmannaskapet för dessa institu-

tioner. Till dess mentalsjukvården blir utbyggd, bör det ankomma på staten att tillse, att de vårdplatser som nu står till buds kan bibehållas.

Den formellt obundna verksamheten vid de enskilda barnanstalterna har un- derlättat möjligheterna till värdefulla nya initiativ och till försöksverksam- het av olika art. Vid samhällets över— tagande av huvudmannaskapet bör man i ökad utsträckning tillvarata sådana möjligheter till en förutsättningslös prövning av nya vägar baserade på ve- tenskapliga rön och vunnen erfarenhet för att nå fram till en alltmera för- bättrad vård. Det synes utredningen na— turligt, att detta utvecklingsarbete sker i nära samarbete mellan enskilda orga- nisationer inom handikappvården och samhällets organ. Med ett sådant sam- arbete kan även fortsättningsvis värde- full försöksverksamhet åstadkommas -— den må sikta mot helt nya linjer eller endast inrikta sig på kompletterande åt- gärder och de enskilda organisatio- nernas intresse och önskan att bidra till utvecklingen på ett meningsfullt sätt tillvaratas.

Antalet enskilda barnanstalter i lan- det är förhållandevis stort. En smidig avveckling av det enskilda huvudman- naskapet måste därför ske successivt under en tämligen lång övergångstid. Som ett mål bör dock kunna uppstäl- las, att huvudmannaskapet för de en- skilda anstalterna skall avvecklas under en tioårsperiod och att, som tidigare nämnts, de enskilda institutioner som bedöms böra bibehållas övertas av det allmänna —— stat eller landsting. Det är därvid angeläget, att underhandling- ar om det sätt varpå avvecklingen skall ske i god tid upptas mellan företrädare för de enskilda institutionerna och de blivande huvudmännen, så att kontinui- teten i vården med avseende på plats- tillgång inte går förlorad och så att de

nuvarande enskilda huvudmännens rätt blir tillgodosedd på ett rimligt sätt. Sta- tens och landstingens övertagande av de enskilda anstalterna får antas kom- ma att medföra vissa kostnader för det allmänna. Dessa torde dock mera bli hänförliga till övertagandet än till drif- ten, vilka senare kostnader stat och landsting redan nu i avsevärd utsträck- ning svarar för genom särskilda drift— bidrag till de enskilda anstalterna eller genom erläggande av vårdavgifter för de barn och ungdomar, som av respek- tive landsting placerats vid institutio- nerna. Vad övertagandet av anläggning- arna beträffar torde särskilda avtal få upprättas från fall till fall.

Såsom en förberedelse till landsting- ens övertagande av de enskilda barn- hemmen samt särskolorna och vård- anstalterna för psykiskt efterblivna bör dessa anstalter upptas i landstingens anstaltsplaner för dessa vårdgrenar i den mån detta redan ej skett och an- stalterna behövs för att tillgodose be- hovet inom vederbörande landstings— område. Därest någon enskild anstalt bör få karaktär av regionanstalt torde överenskommelse om dess utnyttjande få träffas mellan de landsting, som har intresse därav.

Bestämmelserna i barnavårdslagen och lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna om lands- tingens skyldighet att svara för an- staltsvården torde få revideras, sedan samtliga enskilda anstalter avvecklats.

Inom de enskilda institutionerna finns personer som har kunnighet, erfa- renhet och ett levande intresse för har- nens vård, fostran och undervisning. Barnanstaltsutredningen anser det vara önskvärt, att dessa krafter kommer att anlitas i arbetet, även sedan institutio— nerna övergått i samhällets ägo.

Utredningen anser det också vara an- geläget, att företrädarna för intresseor-

ganisationer inom handikappvården får möjlighet att på ett verksamt sätt delta i samhällets centrala planering av an- staltsväsendet på detta område. Denna fråga behandlar utredningen närmare i kapitel 9 om den centrala tillsynen.

Barnanstaltsutredningens synpunkter på frågan om huvudmannaskap för barnanstalter kan sammanfattas så, att det är samhällets skyldighet att ansvara för undervisningen och vården av de barn, som av olika skäl inte kan vårdas i hemmen och att därför enskilda insti- tutioner inom det reguljära barnan- staltsväsendet successivt bör övertas av stat och landsting. Det är också samhäl- lets skyldighet att sörja för, att nya for- mer prövas inom institutionsvården, så att vårdområdena ständigt utvecklas i takt med vetenskapliga rön och tidens krav. Ett sådant utvecklingsarbete bör ske i nära samråd och samarbete med de organisationer, som i betydande ut- sträckning har bedrivit experimentell

il'llI— :' J'tl'

H:; 'mt'unnzl ':'

mihzilimxi Wiki.". KIT-l»; _r'ldli

'nl'u) i".

mr. trim :E

"'In—:a? mini 'till nu

verksamhet. Från dessa utgångspunkter får barnanstaltsutredningen föreslå

att de samhälleliga organen _ stat och landsting _— Skall bära ansvaret för den reguljära barnavårdens olika for- mer och svara för att erforderliga resur— ser ställs till förfogande,

att det enskilda huvudmannaskapet för förskolorna för blinda barn, yrkes- skolan för döva flickor i Stockholm, epileptikeranstalten Margarethahemmet, enskilda Särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna barn samt enskilda barnhem successivt avvecklas under en tioårsperiod,

att det därvid beträffande förskolor- na för blinda barn och yrkesskolan för döva flickor i Stockholm skall ankom- ma på staten och beträffande övriga in- stitutioner på landstingskommunerna i de län institutionerna är belägna att av- talsvägen överenskomma med inneha- varna av de enskilda institutionerna om anstalternas inlemmande i värdorgani— sationen för respektive område samt

att huvudmannaskapet för den stat- liga förskolan för döva barn i Boden överförs till Norrbottens läns landsting.

KAPITEL 9

Central tillsyn över barnanstalter

Tillsynsmyndigheter

Den centrala tillsynen över landets barnanstalter är uppdelad på flera äm— betsverk. Sålunda har skolöverstyrelsen tillsynen över skolor för blinda, döv- skolor, nomadskolor samt elevhem för skolbarn. Medicinalstyrelsen har till- synen över anstalter för psykopatiska och nervösa barn, epileptikeranstalter, läkepedagogiska institut samt vanföre- anstalter och cp-hem. Tillsynen över anstalter för undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ankom- mer på Skolöverstyrelsen och medici— nalstyrelsen med viss i särskild ord- ning reglerad fördelning mellan dessa myndigheter av uppgifter och befogen- heter. Tillsynen av barnhemmen ålig- ger socialstyrelsen.

Vissa barnanstalter står också under tillsyn av annan myndighet till följd av sin verksamhet. Yrkesutbildningen vid vanföreanstalterna och enskilda yr- kesskolan för döva flickor i Stockholm står sålunda under överinseende av skolöverstyrelsen. I sammanhanget bör också nämnas, att Iänsskolnämnderna har att öva tillsyn över undervisningen av skolpliktiga barn bl. a. vid sjuk— vårdsanstalter och barnhem enligt be- stämmelse i 1962 års skollag.

Tillsynens inriktning och omfattning

Omfattningen av den centrala tillsynen av barnanstalterna och fördelningen av densamma på olika myndigheter framgår av följande översiktstablå:

Antal anstalter

Beläggning 1/4 1963

Tillsyns- myndighet

Skolor för blinda ..................... Förskolor för blinda .................. Dövskolor, internat ................... Nomadskolor ........................ Elevhem för skolbarn ................. Undervisning och vård av psykiskt efter-

blivna: a) vårdanstalter ...................... b) Särskolor

internat ...........................

externat .......................... Anstalter för psykopat. och nervösa barn. Epileptikeranstalter ................... Läkepedagogiska institut .............. Vanföreanstalter och Cp-hem .......... Barnhem ............................

325 skolöverstyr.

24 500 252 555

5 245 medicinalstyr.1 2 576 skolöverstyr.” 1 573 » * 107 medicinalstyr) 166 » 214 » = 861 » 1 126 1 924 socialstyrelsen

1 I pedagogiskt avseende: skolöverstyrelsen. ' I medicinskt-psykiatriskt avseende: medicinalstyrelsen. I pedagogiskt avseende: vederbörande Iänsskolnämnd.

Den centrala tillsyn som ankommer på skolöverstyrelsen sker genom sty- relsens sektion för specialskolor och specialundervisning.

Inspektionen av blindskolorna sker en gång om året. Av inspektionsrap- porterna att döma är kontrollen av in— ternaten och barnens förhållanden om- fattande. Förskolorna för blinda barn inspekteras sporadiskt.

Dövskolorna inspekteras varje ter- min av konsulenten för undervisning av döva barn. Inspektionen avser huvud- sakligen den pedagogiska verksamhe- ten. Tillsynen av internaten sker mera sporadiskt.

Den centrala tillsynen av de elev- hem för skolbarn, vilka står under respektive skolstyrelses direkta ledning, sker likaledes sporadiskt och omfattar företrädesvis personalfrågor och elev- vårdande uppgifter.

Nomadskolehemmen inspekteras minst en gång varje termin av nomadskol- inspektören, som även i stor utsträck- ning utövar den direkta ledningen över såväl den pedagogiska verksamheten som internaten. Den överordnade till- synen från skolöverstyrelsens sektion för specialskolor och specialundervis— ning, som huvudsakligen är inriktad på förhållandena vid elevhemmen, ut- övas mera sporadiskt.

Enligt bestämmelser i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, skall överinseendet av verksamheten vid anstalter för psy- kiskt efterblivna utövas av skolöver- styrelsen och medicinalstyrelsen med den fördelning av uppgifter och befo- genheter, som Konungen bestämmer. För varje särskola och vårdanstalt skall en av nämnda styrelser vara huvudtill- synsmyndighet. Fördelningen av till- synen regleras i särskild kungörelse (SFS 1952:552; ändr. 1954:730 och 1957z470). Enligt denna är skolöver-

styrelsen huvudtillsynsniyndighet för särskolorna, vilka i medicinskt—psykia- triskt hänseende står under tillsyn av medicinalstyrelsen, medan sistnämnda myndighet är huvudtillsynsniyndighet vid vårdanstalterna, som i pedagogiskt hänseende skall stå under skolöversty- relsens tillsyn, om chefen för inrikes- departementet (numera socialdeparte- mentet) så förordnar.

Skolöverstyrelsens tillsyn vid de an- stalter, för vilka den är huvudtillsyns- myndighet (särskolorna), utövas genom särskolinspektören. Denne Skall enligt av Kungl. Majit utfärdad instruktion (SFS 1944:823; ändr. 1952zö52) med uppmärksamhet följa verksamheten, ge- nom besök vid anstalterna inhämta nog- grann kännedom om deras tillstånd och behov samt genom upplysningar och råd främja arbetet. Inspektören skall vid ifrågavarande anstalter tillse, att de intagna behandlas väl, att bostads- och kostförhållandena är goda och de hy- gieniska förhållandena tillfredsställan- de, att lämpliga fritidssysselsättningar finns samt att anstalterna i allmänhet är anordnade på ändamålsenligt sätt.

Om särskolinspektören vid inspektion av anstalt, för vilken skolöverstyrelsen har tillsyn i pedagogiskt hänseende utan att vara huvudtillsynsmyndighet, uppmärksammar att nyssnämnda all- männa förhållanden ej är tillfredsstäl- lande, skall han, om rättelse ej omedel- bart sker, göra anmälan till huvudtill- synsmyndigheten.

Landets 31 särskolint-ernat och 75 externatskolor inspekteras i regel vart- annat eller vart tredje år. Genom att en tjänst som biträdande särskolinspek- tör inrättats fr. o. m. läsåret 1963/64 har skolöverstyrelsen fått möjligheter att intensifiera inspektionsverksamhe- ten.

Av särskolinspektörens inspektions— rapporter framgår, att inspektionen vid

skolorna omfattar en granskning av den pedagogiska verksamhetens upp— läggning, de enskilda barnens anpass- ning till undervisningen, samordnings— frågor mellan särskolan och grundsko— utrustningen med pedagogiska hjälpmedel och många andra angelägen- heter, som sammanhänger med under- visningen. Därjämte synes en grundlig genomgång ske av internaten, varvid alla de frågor som barnanstaltsutred— ningen sökt belysa i de redovisade un- dersökningarna om förhållandena vid barnanstalterna, uppmärksammas. Det gäller sovrummens och gemensamhets- utrymmenas utrustning, sanitäna an- ordningar, hälsovårdens ordnande, fick- pengar, differentieringsmöjligheter etc. Den vikt, som vid inspektionerna läggs vid att elevhemmen är trivsamt och ändamålsenligt inredda, har resulterat i en rad påpekanden om iakttagna miss- förhållanden till huvudmännen, som anmodats att avhjälpa dem.

Vid inspektionerna hålls kollegium med personal, sammanträde med läns- skolnämnd, företrädare för lokal skol— styrelse samt centralstyrelse, varvid gjorda iakttagelser vid inspektionerna diskuteras liksom utvecklingen av sär- skolverksamheten i de olika länen.

Den centrala tillsynen vid de anstal— ter för psykiskt efterblivna, för vilka medicinalstyrelsen är huvudtillsyns- myndighet (vårdanstalterna), utövas av överinspektören för vården av psykiskt efterblivna i enlighet med en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (SFS 1951: 513; ändr. 1952: 553). Utöver den fack- mässiga inspektionen av vården vid dessa anstalter ankommer det på den- ne att _ liksom särskolinspektören ifråga om särskolorna _ tillse att tidi- gare nämnda allmänna förhållanden vid vårdanstalterna är tillfredsställande. Överinspektören skall därjämte utöva den medicinskt-psykiatriska tillsynen lan,

vid de anstalter för psykiskt efterbliv— na, för vilka skolöverstyrelsen är hu- vudtillsynsmyndighet (särskolorna) . Om han därvid finner nyssnämnda all- männa förhållanden otillfredsställande, skall han, såvitt rättelse inte omedelbart sker, göra anmälan till huvudtillsyns- myndigheten.

Ifråga om inspektionsskyldigheten stadgas, att institutionerna skall inspek- teras, när någon vid inspektion eller an- nat tillfälle hos överinspektören gjort anmärkning mot vård, som är under— kastad hans inspektion eller eljest an- ledning därtill förekommer.

Med hänsyn till det stora antalet anstalter, som omfattas av inspektionen, tillämpas en angelägenhetsgradering av äliggandena. Sålunda har årliga inspek- tionsplaner uppgjorts, varvid avsikten varit att varje anstalt skall inspekteras en gång vart tredje till femte år. Inspek- tioner måste emellertid göras därutöver, när särskilda skäl därtill föreligger, exempelvis vid planerad om- eller till- byggnad eller då brister i vårdförhål- landena rapporteras till styrelsen. Sär- skild uppmärksamhet har ansetts böra ägnas de enskilda riksanstalterna och övriga anstalter, som saknar heltids— anställd läkare.

På grund av de förhållanden, som rätt under de senaste åren med en intensiv byggnadsverksamlhet och upprustning inom vården av psykiskt efterblivna, har det inte varit möjligt att följa ett så omfattande inspektionsprogram som det uppställda.

Tillsynen av epileptiker-anstalter och anstalter för psykopatiska och nervösa barn regleras av ovan nämnda kungörel- se om central tillsyn över vissa anstal- ter (SFS 1952: 552; ändr. 1954: 730 och 1957: 470). Medicinalstyrelsen är hu- vudtillsynsmyndighet för detta slag av anstalter. Tillsynen utövas av överin- spektören för vården av psykiskt efter-

blivna och sker efter samma grunder som gäller för vårdanstalterna för psy— kiskt efterblivna. I pedagogiskt hänse— ende står epileptikeranstalterna under skolöverstyrelsens tillsyn, medan an- stalterna för psykopatiska och nervösa barn i detta avseende står under tillsyn av vederbörande skolinspektör.

De läkepedagogiska instituten är en- skilda sjukhem och står i denna egen- skap under medicinalstyrelsens tillsyn enligt Kungl. Maj:ts stadga angående enskilda sjukhem (SFS 1960:114). In- spektion av hemmen sker relativt ofta. Skolundervisningen vid hemmen står under tillsyn av vederbörande läns— Skolnämnd.

Vanföreanstalter och cp-hem står så- som sjukvårdsinrättningar under medi— cinalstyrelsens tillsyn. Som inlednings— vis anförts har skolöverstyrelsen till- synen över yrkesutbildningsverksamhe- ten vid vanföreanstalterna.

Den central-a tillsynen över barnhem- men åligger socialstyrelsen enligt stad- gande i barnavårdslagen. Den skall ske i samarbete med länsstyrelserna, på vilka det ankommer att påtala even- tuellt föreliggande missförhållanden och ålägga anstaltens ledning att vidta er- forderliga åtgärder för rättelse. Om så ej sker ankommer det på socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller med- dela förbud mot fortsatt verksamhet.

Tillsynen organiseras så, att varje barnhem besöks en gång vartannat år, varvid länsstyrelsens barnavårdskonsu- lent regelmässigt är närvarande. Den inspektion som härvid sker är om— fattande. Sålunda granskas hemmens materiella standard med avseende på dess lokaler, varvid särskild uppmärk- samhet ägnas de hygieniska kraven och ordningen inom hemmen, brandskyd- det och kostförhållandena. Säng'utrust- ning, linneförråd och kläder granskas, sängarnas placering observeras liksom

möjligheterna att isolera sjuka barn. Personalens sammansättning, utbild— ning, lämplighet för arbetsuppgifterna och tjänstgöringstider ägnas särskild uppmärksamhet. En stor del av inspek— tionen ägnas åt barnen samt åt råd— givning i vårdfrågor.

I de fall anledning finns till anmärk- ning tar inspektören i samband med besöket vanligtvis kontakt med hem- mens läkare, huvudmän och länsstyrel- sernas föredragande i socialvårdsären- den. Inspektören kontrollerar att påta- lade missförhållanden rättas till. Vid sidan av den centrala statliga tillsynen och helt fristående från denna utövas en fortlöpande lokal tillsyn över barn— hemmen genom länsstyrelsernas barna- vårdskonsulenter, varjämte barnavårds- nämnd enligt lag skall utöva tillsyn över barnhem, belägna inom kommu- nen.

I den mån skolundervisning meddelas inom barnhemmen, sker detta genom försorg av vederbörande skoldistrikt. Tillsynen utövas av länsskolnämnderna.

Allmänna synpunkter

Barninstitutionernas standard och sköt- sel är i första hand beroende av de resurser i olika avseenden, som huvud- männen för vården ställer till förfo— gande. Av väsentlig betydelse i sam- manlhanget är emellertid också den till- syn, som utövas av centrala myndig- heter. Den verkar som en pådrivande kraft i utvecklingsarbetet på olika vård- och behandlingsområden och förmedlar erfarenheter och forskningsresultat över ett vidare fält. Samtidigt är den inblick, som inspektionerna ger i anstalternas slutna värld, en viktig trygghetsfaktor.

Allmänt sett skall den centrala till- synen vara inriktad på att stödja och stimulera huvudmän och anstaltsperso- nal i deras arbete samt att utveckla

och befrämja vården. Målet är att skapa en god miljö för barnen och ge bästa möjliga behandling och undervisning. Det är viktigt, att tillsynsmyndigheten är öppen för ett nytänkande, som ha- seras på erfarenhet och forskning. Det bör åligga den centrala tillsynsmyndig— heten att med utgångspunkt från den- na målsättning verka för upplysning bland den arbetsledande personalen, främja utbildning och fortbildning av olika personalgrupper samt utfärda de föreskrifter och rekommendationer för vårdens bedrivande, som erfordras.

Från mer speciella utgångspunkter har den centrala tillsynen över barn— anstalterna schematiskt uttryckt tre huvudfunktioner — en allmänt social, en medicinsk och en pedagogisk.

Den allmänt sociala tillsynsfunktio- nen tar sikte på anstalternas standard i olika avseenden, dess personella och materiella resurser samt anordningarna för barn-ens anpassning, fostran och trivsel. Denna tillsynsfunktion framstår ur flera synpunkter som samlande och ledande. Den avser alla slag av barn- anstalter utan åtskillnad och förutsätter i allt väsentligt enhetliga bedömningar och värderingar, baserade på en hel- hetssyn på mål och medel inom barna- vård och anstaltsväsende. Denna till- synsfunktion är således av grundläg- gande betydelse. Den uppväxtmiljö, som anstalten erbjuder, är avgörande för barnens utveckling och därmed en förutsättning för goda behandlings- och undervisningsresultat.

Den medicinska tillsynsfunktionen har dels en allmänt hälsokontrollerande och hälsofrämjande uppgift, dels en inriktning på utnyttjandet och utveck- lingen av speciella behandlingsmetoder inom olika vårdområden. I sistnämnda hänseende är den medicinska tillsyns- funktionen särskilt betydelsefull vid de anstalter, som är avsedda för olika

handikappgrupper. Det har emellertid varit ett utmärkande drag i barnhems- vårdens utveckling över huvud taget under senare tid, att allt större vikt lagts vid de läkarvetenskapliga behand- lingsresurserna. Det gäller således inte bara de olika medicinska specialiteter, som är representerade inom handikapp- vården utan barnhemsvården i stort. Därmed har också den medicinska till- synsfunktionen blivit närmare förbun- den med den sociala, både i fråga om de allmänt hälsofrämjande aspekterna och med avseende på de behandlings— inriktade. Det är uppenbart att tillsy- nen, om den skall ha en utvecklings— främjande effekt, måste ta sikte på att sociala och medicinska framsteg skall komplettera varandra.

Den pedagogiska tillsynsfunktionen har också en allmän sida —— undervis- ningen som sådan och dess integrering med det allmänna skolväsendet — samt en specialinriktad —— undervisningsme- todiken för olika handikappgrupper. Den får som helhet anses ha en mer speciell uppgift och gäller endast de anstalter, vid vilka förekommer teoretisk och praktisk skolundervisning. Vad nyss sagts om samspelet mellan socialt och medicinskt överinseende på barn- hemsvården äger dock i viss utsträck- ning tillämpning också på den peda- gogiska tillsynen. Den kan inte fylla sin uppgift på rätt sätt, om den inte tar hänsyn till de sociala faktorerna i anstaltsmiljön och till de medicinska beha-ndlingsformerna.

Av den inledande redogörelsen i detta kapitel framgår, att den centrala till— synen över barnanstalterna är uppdelad på i huvudsak tre ämbetsverk _ social- styrelsen, medicinalstyrelsen och skol- överstyrelsen. Vart och ett av dessa ämbetsverk är således huvudtillsyns- myndighet över vissa slag av anstalter. Dessutom har de två sistnämnda verken

tillsynsfunktioner i medicinskt-psykiat- riskt respektive pedagogiskt avseende beträffande en del institutioner, vid vilka något av de andra verken utövar huvudtillsynen. Denna uppdelning av tillsynsfunktionerna är inte resultatet av en samlad bedömning av den lämp- ligaste organisationsformen. Den har tillkommit efter hand med utgångs- punkt från huvudsyftet med anstalter- nas verksamhet eller på grundval av det intresse vederbörande myndighet haft av verksamhetens tillblivelse, fort- bestånd och utveckling.

Utredningen har genom granskning av inspektionsrapporter och besök på anstalter kunnat konstatera, att till- synsmyndigheterna nedlägger ett om- fattande och värdefullt arbete på full- gör-andet av sina uppgifter. Det inten- siva nydaningsarbete, som pågår inom många vårdområden, får till stor del ses som ett resultat av tillsynsmyndig- heternas insatser. I betydande utsträck- ning utövas tillsynen genom de inspek- tioner, för vilka en översiktlig redo- görelse har lämnats i det föregående. Det framgår, att inspektionerna i stort sker på ett enhetligt sätt om än med varierande tidsintervaller.

Det är emellertid ganska naturligt, att de olika tillsynsmyndigheterna läg— ger huvudvikten vid de anordningar och verksamheter, som har anknytning till deras egna specialområde-n. Även om tillsynen i princip skall omfatta anstalternas verksamhet som helhet _ således även de yttre förutsättningarna och den allmänna omvårdnaden är det knappast rimligt begära, att till- synsmyndigheterna skall ägna alla sidor av anstaltsvården med dess många små och stora problem samma uppmärksam- het. Detta är en nackdel med den nu— varande ansvarsfördelningen beträffande tillsynen.

Barnanstaltsutredningens standardun-

dersökning visar, att påtagliga olikheter existerar i fråga om anstalternas stan- dard. Det gäller både vid en jämförelse mellan anstalter med likartat klientel och anstalter från olika vårdområden. Skillnaderna hänför sig främst till de allmänna betingelserna för anstaltsvår- den, såsom exempelvis lokalernas ut- formning och utrustning, de personella resurserna samt anordningarna för har— nens vård, fostran och trivsel. Detta är en iakttagelse, som bör föranleda en omprövning av tillsynsverksamheten. Det finns inga vägande skäl för att anstalterna skall väsentligt skilja sig från varandra i fråga om allmän, social standard.

Barnhemmen har allmänt sett en bätt- re standard än övriga barnanstalter. Detta kan ha flera orsaker. Barnhem- men har under förhållandevis lång tid kunnat utvecklas efter någorlunda en- hetliga normer, medan exempelvis un- dervisningen och värden av psykiskt efterblivna barn först långt senare fått en fullständig reglering i lagstiftningen. Utan tvekan spelar emellertid också till- syne—ns effektivitet en roll i samman— hanget. Alltsedan barnhemsvården år 1945 ålades landstingen som en obliga- torisk uppgift, har den centrala till— syn, som socialstyrelsen utövar, främst inriktats på hemmens allmänna stan- dard. Därtill kommer, att tillsyn över barnlhemmen lagligen åligger också bar- n—avårdsnämnder och länsstyrelser, Vil- ket bidragit till en ökad intensitet i tillsynsverksamheten.

Samordnad central tillsyn

De olikheter i standard mellan barn- institutioner av olika slag, som nämnts i föregående avsnitt, kan enligt utred- ningens uppfattning delvis tillskrivas en bristande samordning av tillsyns- funktionerna på det centrala planet.

Tillsynen av institutioner med likartad eller i varje fall närbesläktad verksam- het åligger skilda ämbetsverk. Splitt- ringen av tillsynsverksamheten försvå- rar en översiktlig planering och ett effektivt utvecklingsarbete. Detta talar för en samordning av den centrala till- synen av barnanstalterna till en huvud- tillsynsmyndighet. I första hand gäller detta de allmänt sociala och medicinska tillsynsfunktionerna, vilka är så nära förbundna med varandra, att de förut- sätter ett samarbete över hela fältet. Skolundervisningen som sådan utgör inte på samma sätt en integrerad del av anstaltsvården, även om den själv- fallet måste utformas med hänsyn till de allmänna förutsättnixngarna i anstal- ternas miljö. Den pedagogiska tillsyns- funktionen bör därför lämpligen få en särställning även i fortsättningen.

En samordning av tillsynen vore för— delaktig även ur administrativ syn- punkt. Den nuvarande organisationen kan inte anses vara rationell i detta avseende. Som exempel kan nämnas att anstalter, vid vilka särskola och vårdavdelningar utgör en administrativ enhet, har två huvudtillsynsmyndighe— ter skolöverstyrelsen och medicinal— styrelsen på vilka det ankommer att var för sig öva tillsyn över såväl spe- cialverksamheterna som de allmänna vårdförhållandena. En sådan ansvars- fölrdelning är uppenbarligen mindre ändamålsenlig.

En samordning av socialvården och den medicinska och hälsovårdande verksamheten har nyligen skett på de- partementsplanet, sedan befattningen med sjuk— och hälsovården överförts från inrikes- till socialdepartementet. Helt i linje med denna utveckling ligger den ifrågasatta sammanslagningen av social— och medicinalstyrelserna till ett ämbetsverk. Sociualstyrelseutredningen och utredningen om medicinalväsendets

centraladministration har erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att var och en med fullföljande av tidigare meddelade upp— drag jämväl utreda förutsättningarna härför. Med hänsyn till de intressen, som barnanstaltsutredningen företräder, skulle en sådan sammanslagning vara en rationell lösning. Tillsynsverksamheten skulle på detta sätt få en naturlig orga- nisatorisk förankring med det nya äm- betsverket såsom tillsynsmyndighet för samtliga barnanstalter. Vidgade förut— sättningar för en enhetlig och gemensam bedömning av alla frågor rörande barn- anstaltsvårdens utformning och utveck- ling skulle härigenom erhållas. Admi- nistrationen skulle förenklas och till- gänglig expertis på olika områden kun- na utnyttjas effektivare.

Barnanstaltsutredningen förordar så- ledes, att den allmänna tillsynen över samtliga barnanstalter sammanförs till ett ämbetsverk, vilket sålunda skulle överta socialstyrelsens och medicinal- styrelsens nuvarande tillsynsfunktioner. Skolundervisningen vid anstalterna bör även i fortsättningen stå under tillsyn av vederbörande Skolmyndighet. Härvid måste ett nära sam-arbete mellan den centrala tillsynsmyndigheten och skol- myndigheten upprätthållas.

Det är emellertid ännu ovisst vad socialstyrelseutredningen och utred- ningen om medicinalväsendets central— administration kan leda till för resultat. Med hänsyn härtill har barnanstaltsut- redningen funnit sig nödsakad att även överväga hur samordningen av den ccntnala tillsynen av barnanstalterna till en huvudtillsynsmyndighet bör ske, därest sammanslagningen av de båda verken inte kommer till stånd.

Barnanstaltsutredningen har kunnat konstatera, att tillsynsmyndigheterna nedlägger mycken omsorg och omfattan- de arbete på fullgörandet av sina upp- gifter. lnspektionerna har varit ingåen-

de och omfattat såväl byggnadsbestånd och utrustning som barnens allmänna omvård och med hänsyn till förekom- mande handikapp speciell vård och be- handling. De olika tillsynsmyndigheter- nas ambitioner vid tillsynens utövande har utan tvekan varit att främja en god standard på barnanstalterna. Till följd av förhållandevis balrikare personal för tillsynsverksamheten har socialstyrelsen kunnat utföra inspektioner med kortare intervaller än övriga tillsynsmyndig- heter. Socialstyrelsen saknar för sin inspektionsverksamhet tillgång till me- dicinsk och pedagogisk sakkunskap.

I handikappvården av barn har givet- vis den allmänt sociala tillsynsfunk- tionen stor betydelse. Men den medi- cinska vården och den medicinskt-tek— niska utvecklingen betyder också oer- hört mycket. Starka skäl talar även för att den centrala tillsynen av handikapp- vård för barn och vuxna sammanhålls.

Indikationerna för intagning på barn- hem har i hög grad förskjutits och fort- sätter att förskjutas från sociala till socialmedicinska. En stor del av de barn, som nu vårdas på barnhem, skulle säkerligen ha intagits på behandlings- hem inom den barn- och ungdomspsy- kiatriska sjukvårdsorganisationen, om sådana vårdplatser funnits att tillgå. Behovet av medicinsk och psykiatrisk expertis framträder därför med ölead styrka även inom tillsynen över barn- hemmen.

På anförda skäl finner barnanstalts— utredningen att den allmänna tillsynen över samtliga barnanstalter bör anför- tros medicinalstyrelsen, därest en sam- manslagning av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen inte kommer till stånd.

Redan med nuvarande omfattning av den medicinalstyrelsen åvilande tillsy- nen öfver barnanstalter är dess personal- resurser för denna uppgift otillräcklig, vilket haft till följd att vare sig råd-

givning eller inspektioner medhunnits i önskvärd omfattning. En utökning be- hövs av denna anledning av såväl me— dicinsk som psykologisk och social expertis på barnavård. Behovet av för- stärkta personalresurser för tillsynen ökar ytterligare, därest tillsynen över samtliga barnanstalter centraliseras till medicinalstyrelsen. Till en del kan det ökade behovet av social sakkunskap till- godoses genom att den personal på socialstyrelsen, som utövar tillsyn över barnhemmen, överflyttas till medicinal- styrelsen.

Den lokala tillsyn som barnavårds- konsulenterna vid länsstyrelserna och barnavårdsnämnderna lagenligt utövar beträffande barnhemmen kompletterar, som framgått av tidigare redovisning, på ett värdefullt sätt den centrala till— synen på detta område. Denna lokala tillsyn har varit av väsentlig betydelse för barnhemsvårdens utveckling fram- förallt standardmässigt. På det statliga planet utgör barnavårdskonsulenterna också ett mer närliggande kontaktorgan för de lokala huvudmännen och anstal- terna än vad den centrala tillsynsmyn- digheten kan vara. Utredningen anser att denna lokala tillsyn genom barna- vårdskonsulenterna bör tillämpas på hela barnanstaltsväsendet. En sådan de- centraliserad tillsyn förutsätter emel- lertid en upprustning av länsstyrelser- nas konsulentorganisation.

Rådgivande nämnd

Tillsynsmyndigheternas planerings- och utvecklingsarbete i fråga om barnan— stalterna bör ske i nära samråd med anstalternas huvudmän. Under senare år har handikappvården överhuvudta— get utvecklats i samarbete med de för- äldraföreningar och organisationer, som arbetar för de handikappade. Dessa för- eningar och organisationer har verkat

pådrivande och stimulerat utveckling- en genom de många initiativ som ta- gits, vilka dels genomförts i den egna verksamheten, dels prövats av lands- tingen. Det är värdefullt att landsting- ens och organisationernas erfarenheter och synpunkter direkt kan framföras till den centrala tillsynsmyndigheten och där diskuteras. Vidare är det ange- läget att, särskilt under den omdanings- tid som barnanstalts- och handikapp- vården nu står inför, de centrala be- sluten blir kända och riktigt uppfat— tade.

Ett statens handikappråd har nyligen blivit tillsatt. Dess uppgift är att främ- ja samverkan mellan myndigheter och handikapporganisationer samt mellan organisationerna inbördes. Barnanstalts- utredningen anser det vara angeläget med ett samarbetsorgan mellan den cen- trala tillsynsmyndigheten, huvudmän- nen för barnanstalterna och handikapp- organisationerna, som har till särskild uppgift att ägna sig åt de frågor som sammanhänger med all den barnan- staltsvård i landet, som omfattats av barnanstaltsutredningens översyn. Ut- redningen får därför föreslå, att en rådgivande nämnd som ett lekmanna- organ knuten till den centrala tillsyns- myndigheten inrättas. I nämnden, som bör utses av Kungl. Maj:t och bestå av sju ledamöter, bör ingå personer med erfarenhet av och intresse för barnan-

staltsvård. Då det är angeläget att nå— gon av ledamöterna äger kännedom om frågor som rör undervisningen av han- dikappade barn bör en ledamot repre- sentera skolöverstyrelsen.

Med hänvisning till de synpunkter i tillsynsfrågan barnanstaltsutred- ningen här anfört får utredningen sam- manfattningsvis förorda

att den centrala tillsynen av samtliga barnanstalter, vilka ingår i utredningens undersökning, hänförs till ett centralt ämbetsverk,

50111

att tillsynen över undervisningen vid barnanstalterna, i den mån den ej ut- övas av länsskolnämnd, skall ske genom försorg av skolöverstyrelsen,

att den nuvarande regionala tillsynen över barnhemmen genom barnavårds- konsulenterna vid länsstyrelserna ut- sträcks att gälla hela barnanstaltsväsen- det,

att därest det ej skulle visa sig möjligt att sammanföra medicinalstyrelsen och socialstyrelsen till ett ämbetsverk, till- synen över barnanstalterna åläggs medi- cinalstyrelsen,

att tillsynsmyndigheten utrustas med den medicinska och sociala expertis som erfordras för en effektiv tillsyn samt

att inom tillsynsmyndigheten inrättas en rådgivande nämnd, bestående av sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

KAPITEL 10

Allmän hälsoundersökning av barn i förskoleåldern

Erfarenheterna av vården och undervis- ningen av blinda, döva, rörelsehindra- de och psykiskt efterblivna barn har visat, att ju tidigare diagnostisering kan göras och behandling sättas in, desto bättre blir behandlingsresultatet. Möjligheterna för dessa barn att över- vinna och bemästra handikappets följd- verkningar sammanhänger med utveck— lingen av de friska sinnena och funktio- nerna. För att främja dessa kan sär- skilda stöd- och hjälpåtgärder behöva insättas så tidigt som möjligt. För för- äldrarna är det av vikt att de tidigt blir införstådda med barnets situation och dess möjligheter.

Under senare år har ett par upp— märksammade undersökningar om fö— rekomsten av barn med handikapp re- dovisats. Härvid har konstaterats, att ett betydande antal barn inte fått en adekvat vård. Samtliga har vårdats i hemmen. Flertalet var kända av loka- la organ, men ej av de myndigheter som svarar för vård och undervisning av handikappade barn. Detta faktum, att det finns barn med psykiska och fy- siska skador, som inte får en för dem avpassad vård, har föranlett vissa för- äldraföreningar och handikapporgani— sationer att hemställa om en allmän hälsonndersökning av barn i förskole- åldern samt att barn med handikapp registreras i ett centralt register inom varje län.

Barnens rätt gentemot samhället och vuxna anhöriga att tidigt få sin situa—

tion klarlagd och en därpå följande behandling, så att de i framtiden skall kunna leva ett i möjligaste mån normalt liv, måste beaktas. Vidare kräver sam- hällets planering, att man har känne- dom om frekvensen av olika handikapp och behovet av platser för vård och undervisning inom olika områden. För att i största möjliga utsträck- ning garantera att handikappade barn på olika sätt får en tidigt insatt rätt behandling och vård och myndighe— terna underlag för sin planering erford- ras en intensifierad uppspårande verk- samhet. Utifrån dessa synpunkter anser utredningcn att frågan om en allmän hälsoundersökning av barn i förskole— åldern och en därmed kompletterad re- gistrering bör ses och bedömas.

Fördelar med en tidigt insatt behandling

Förskoleåldern har allt mer kommit att framstå som den viktigaste perioden för människans utveckling. Psykologer och pedagoger framhåller ofta, att en människas personlighet grundläggs un— der de första barnaåren liksom även hennes inställning till omvärlden. Ingen period i livet är så fylld av intensivt lärande som denna. Detta gäller friska barn men i lika hög grad barn med speciella handikapp. För de senare måste ofta en speciell metodik använ- das. Flertalet föräldrar kan inte för- väntas känna till denna och ha förut-

sättningar eller resurser för dess till- lämpning. Härför behövs såväl institu— tioner som öppen vård t. ex. specialför- skolor och ambulerande specialister och konsulenter som bl. a. i barnens hem kan träna upp vissa funktioner och in- struera föräldrarna att hjälpa till med träningen.

I fråga om de döva och hörsel- skadade barnen framhåller skolöver- styrelsen i en utredning från år 1958 angående frågan om diagnostisering, placering och behandling av hjärnska- dade döva barn, att läkare och pedago— ger är ense om att hörselskadade barns möjligheter till ett någotsånär normalt liv är större ju tidigare undervisningen och uppfostran kan anpassas till hör- selskadan. För dessa barn anses det vara så viktigt med speciell förskole- undcrvisning att bl. :a. 1945 års döv- stumutredning (SOU 1947: 64) föreslog förskoleplikt från och med fem års ål- der. Sådan har inte kommit till stånd, men i stället har frivillig förskoleverk- samhet för döva och hörselskadade barn byggts ut så att praktiskt taget al— la svårt hörselskadade barn nås.

Beträffande blinda och synsvaga barn är det angeläget, att de i tidig ålder får en pedagogisk behandling med hänsyn till att de annars löper risk att bli över— beskyddade. Ett barn som inte kan se måste ändå lära sig att äta, klä sig, sköta sin toalett etc. Här är det likaså viktigt att föräldrarna får lära sig hur man hjälper barnen på ett utvecklande sätt. Med rätt handledning kan väsent— liga färdigheter snabbt inläras och bar- nets anpassningsförmåga till omgivning- en och den kommande skolgången stär— kas.

De rörelsehindrade barnen är en an- nan grupp där tidigt insatt behandling visat sig gynnsam. Ofta är det här fråga om sjukgymnastisk behandling för att lindra besvären. Barn med cere-

bral pares är ofta genom sitt motoriska hinder dessutom i behov av speciell undervisning. Även om de gravt rörel- sehindrade kommer under läkarkontroll på ett tidigt stadium finns många med lindrigare skador, vilka inte får läkar- behandling, men som genom en tidigt insatt sådan skulle kunna få sin rörelse— förmåga upptränad.

Även bland psykiskt efterblivna barn har man nått goda resultat genom för- skoleträning. Dessa barn behöver kan— ske i första hand en social fostran, som kan vara svår för föräldrarna att ge.

För här berörda grupper av barn med fysiskt eller psykiskt handikapp gäller sålunda att en tidig upptäckt av handikappets art och grad och en därpå följande specialbehandling och undervisning ger barnen en bättre start i livet.

Den förebyggande barnavårdens omfattning

Den förebyggande mödra- och barna- vården bcslutades av 1937 års riksdag. Landstingen och de landstingsfria stä— derna är huvudmän för verksamheten. Denna omfattar flera typer av inrätt- ningar bl. a. barnavårdscentraler och barnavårdsstationer. Den förstnämnda formen förekommer på större platser och leds ofta av specialutbildade läka- re. Barnavårdsstationerna däremot är ofta förlagda till provinsialläkarnas mottagningar. Från början avsåg kon- trollen endast blivande mödrar och barn upp till en viss ålder. Riksdagen har emellertid senare beslutat ge stats- bidrag även till kontroll av äldre barn, varför åldersgränsen successivt höjs, så att den så småningom skall bli sju år. Vid behov skall sjuksköterskor och barnmorskor söka upp barn och bli-

Tabell 1. Den förebyggande barnavårdens omfattning

Oår lår 2år Sår 4år Sår Går 1942—45 74,7 34,9 10,3 3,2 1,6 1,0 0,5 1946—50 87,2 68,0 38,1 18,7 10,9 6,4 3,7 1951—55 93,1 79,5 53,0 29,7 18,7 12,6 8,9 1956—60 96,3 87,2 64,2 43,6 31,6 24,0 18,4 1961 97,0 94,8 72,3 55,2 43,1 34,1 24,9

vande mödrar och försöka förmå dem att besöka läkare.

Läkarundersökningen inom den fö— rebyggande barnavården omfattar en allmän kroppslig undersökning. Fram- för allt kontrolleras att barnen u-tveck- las normalt. Även barnens psykiska sta- tus undersöks, men den kan av för- klarliga skäl _ läkaren har som regel inte specialutbildning härför — inte bli lika ingående som den kroppsliga. Vidare utförs vissa ympningar på bar- nen i olika åldrar. Vid ett mindre an- tal barnavårdsccntraler har synpröv- ning av barn i 3—4 års åldern påbör— jats. Försöksverksamhet med prövning av barnens hörsel pågår på några plat- ser i landet.

Medicinalstyrelsen har utarbetat en statistisk sammanställning över omfatt- ningen av hälsokontrollen av barn i åldern 0—6 år under tiden 1942—1961 (tab. 1). Uppgifterna för åren 1942— 1960 är medeltal för respektive perioder och avser den procentuell-a andelen av samtliga barn i respektive ålder.

Denna statistik inbegriper inte alla förekommande hälsokontroller av barn utan endast de inom den förebyggande barnavården. Procenttalen skulle san- nolikt vara högre om det funnes upp— gifter om de barn som undersökts och behandlats av privatpraktiserande lä- kare.

Gällande anmälningsförfarande

Först när barnen uppnår skolpliktig ålder föreligger anmälningsplikt för

barn som är blinda, döva och psykiskt efterblivna. Detta sammanhänger med att särskild skolplikt är stadgad för dessa.

Beträffande döva och blinda barn åligger det skolchefen i varje kommun att före den 1 april varje år till upp— tagningsskola för döva respektive blindinstitutet å Tomteboda insända uppgifter angående de döva och blinda barn i kommunen, som omfattas av skolplikt enligt dövskolestadganx (SFS 1960: 509) och blindskolestadgan1 (SFS 1960: 508). Liknande bestämmelse finns även i skolstadgan (SFS 1962: 439). Barnanstaltsutredningen har vid sina besök på olika institutioner erfarit att gällande bestämmelser inte är tillfyl— lest. För det första får man inte kon- takt med alla hörselskadade barn i för- skoleåldern, för vilka det är så Väsent- ligt med en tal— och hörselträning. Vi- dare visar det sig vid de vanliga sko— lornas start på hösten, att en del hörsel- skadade barn återfinns där och följakt- ligen ej uppmärksammats tidigare. Landstingens hörcentraler har emeller- tid en ganska god uppfattning om vanta— let hörselskadade och döva bara inom sitt område. Enligt uppgift har skol- överstyrelsens konsulent för dövunder— visningen anmodat hörcentralerna att på frivillig väg anmäla barn som de har kontakt med till konsulenten eller till audiologiska laboratoriet vid Karo- linska sjukhuset, men detta har inte fungerat tillfredsställande. De blinda barnen i skolåldern torde av förklarli-

1 Ny specialskolstadga fr.o.m. 1 aug. 1965 (SFS 1965: 478)

ga skäl bli placerade vid blindskolor— na. Värre är det för de synskadade, som är i behov av undervisning i synklass, eftersom sådana klasser endast finns inom vissa skoldistrikt. Genom blind- institutets förskolekonsulenter når man emellertid praktiskt taget alla blinda barn i förskoleåldern. För närvarande finns tre blindkonsulenter, vilka inom var sitt distrikt genom kontakt med tjänsteläkare, barnavårdscentraler, di— striktssköterskor och lasarettens ögon- avdelningar skall försöka spåra upp de blinda och synskadade förskolebarnen. Konsulenterna har också vissa kurati- va uppgifter. Såvitt barnanstaltsutred- ningen vet fungerar denna uppspårande verksamhet tillfredsställande.

Särskilt stadgande om anmälnings- plikt för rörelsehindrade barn finns in- te. I förutnämnda skolstadga finns dock en bestämmelse att skolstyrelserna, om barnens föräldrar så önskar, skall göra anmälan till vanföreanstalt eller lik- nande anstalt om barnen är i behov av den undervisning som meddelas där. Till vanföreanstalternas skolhem och cp—skolorna remitteras barnen, förutom av skolcheferna även av socialbyråer, pediatriska kliniker, läkare och skol— sköterskor.

Inom Stockholms stad och län re- gistreras alla barn med cerebral pares i SVCK:s spastikerkommittés register. Detta register lades upp år 1953 då en omfattande inventering påbörjades av antalet barn med cerebral pares inom området. Registreringen avser alla som är i behov av öppen vård. I de fall nå- gon intas på vårdhem för psykiskt ef— terblivna, institution för barn med kom- plicerande handikapp e. d. avförs han ur registret. Däremot kvarstår barnen i registret om de tas in på institution för barn med cerebral pares. Anmälnings— förfarandet tillgår så, att när ett cp- skadat barn upptäcks på en barnavårds- central, remitteras barnet till särskilda

cp-centra för ytterligare undersökning. Denna organisation, som också omfattar ambulerande sjukgymnaster, är en för— utsättning för att registrering av cp- skadade barn skall kunna göras. I så gott som samtliga fall är barnen i be- hov av sjukgymnastisk behandling, var— för remiss till sjukgymnast utfärdas av vederbörande läkare. Denna remiss skickas till SVCK:s kurator för den öppna spastikervården, vilken gör upp ett regisxterkort innan sjukgymnast kon- taktas. Därefter tar kuratorn kontakt med föräldrarna. Det förekommer ock— så att andra former av rörelsehandi- kapp registreras, men det är inte van- ligt. Ibland kontaktas kuratorn direkt av sjuksköterskor eller anhöriga. Re- gisterkorten upptar förutom barnets namn och ålder även adress, föräldrar- nas yrke, familjesammansättning och cp—skadans art på latin.

Beträffande de psykiskt efterblivna sker viss registrering genom anmälan till centralstyrelserna i varje län.

För särskoleklientelet stadgar gällan- de lag att vårdnadshavaren må göra an- mälan till centralstyrelse. Om föräld— rarna underlåter att anmäla barnet, då skolplikten inträder vid sju års ålder, kan de kommunala skolstyrelserna för- anstalta om sådan inskrivning. I så— dana fall åligger det skolstyrelsen att underrätta barnavårdsnämnden.

Beträffande vårdfallen må vårdnads- havaren anmäla barnet för inskrivning vid vårdanstalt. Denna anmälningsplikt är inte ovillkorlig. Vårdnadshavarna kan därför själva vårda barnen i sina hem. En viss registrering har skett ge— nom att många landsting utbetalat vård- nadsbidrag till sådana som skött bar- nen själva.

»Glömda barn»

Våren 1959 uppdrog medicinalstyrelsen åt två läkare — Brandberg och Rund—

berg — att göra en intensivundersök- ning av hur många barn i åldern 0—15 år med kroniska, somatiska och psy- kiska sjukdomar som var kända i öre- bro län. Av den år 1960 framlagda rap- porten framgår, att 541 av de 958 un— dersökta barnen vårdades i hemmen. Därav befanns vård-en vara otillfreds- ställande i 136 fall. Många av dessa be- dömdes dock endast vara i behov av klinisk utredning och behandling, var- efter de åter skulle kunna vårdas i hemmen. Ett stort antal av de 136 fal- len utgjordes av psykiskt efterblivna, för vilka särskoleundervisning eller vårdhemsplacering bedömdes vara på— kallad. I undersökningsrapporten fram- hålls att det inte var av känsloskäl, som föräldrarna behöll barnen hemma, utan fastmer av okunnighet om nutida vård- resurser.

En liknande undersökning avseende enbart psykiskt efterblivna, även den på initiativ av medicinalstyrelsen, på— går i Västernorrlands län av överläkar- na von Sydow och Lindholm. Av hit— tills redovisat material framgår att 104 vårdfall och 63 särskolemässiga barn vårdas i hemmen och inte är anmälda till centralstyrelsen. Därtill kommer 21 som utredarna ej har kunnat klassifi- cera. Sedan ovanstående uppgifter läm— nats har ytterligare ett antal psykiskt efterblivna barn påträffats.

I ett interpellationssvar till riksda- gen år 1960 med anledning av ovan- nämnda örebroundersökning framhöll inrikesministern, att de i undersökning- en omtalade barnen inte var okända för de hälsovårdande myndigheterna. Utredarna hade bara sammanställt ma- terial de erhållit efter hänvändelse till tjänsteläkare, distriktssköterskor m. fl. Beträffande övervakningen och kon- trollen av att de handikappade barnen i god tid får den värd som kan bota eller lindra deras sjukdom framhöll

statsrådet, att man från förlossnings— anstalterna regelmässigt anmäler till barnavårdscentralerna, om ett nyfött barn är behäftat med missbildningar. Dessutom meddelas den åtgärd som vid- tagits med anledning av skadan, t. ex. operation. De mest grava missbildning- arna, såväl fysiska som psykiska, torde genom detta anmälningsförfarande bli kända på ett tidigt stadium. Statsrådet ansåg det inte lyckligt att göra avsteg från principen om frivillighet — under- sökning inom den förebyggande barna— vården och införa en obligatorisk kontroll. Han anförde vidare, att frå- gan om en ökad hälsokontroll av barn i förskoleåldern borde lösas genom en utbyggnad av den förebyggande barna- vården. Obligatorisk läkarkontroll sker när barnen börjar skolan, varvid sär- skild uppmärksamhet ägnas åt barn med handikapp, som inte tidigare upp- täckts. I den efterföljande debatten framhöll en av interpellanterna, att även om han instämde i vad statsrådet an— fört om svårigheterna, omtanken om barnens framtida möjligheter starkt ta- lade för en allmän hälsokontroll i för— skoleåldern.

Den allmänna ovissheten om frekven- sen av handikapp hos barn har gjort att flera statliga utredningar genom be- gränsade frekvensundersökningar för— sökt fastställa vårdbehoven inom olika områden.

Förslag och framställningar

Flera statliga utredningar har framlagt förslag om någon form av registrering av barn med handikapp.

1945 års dövstumatredning framhöll i sitt betänkande (SOU 1947:64) vär— det av att alla barn med hörselskador registreras. En tänkbar utväg ansågs vara att i mantalsuppgifternas blan-

ketter införa en särskild kolumn där upplysning kunde lämnas om förekoms- ten av handikapp hos barn. Dessa upp— gifter skulle sedan vidarebefordras av mantalsskrivningsmyndigheterna till barnavårdsnämnderna, för att dessa se— dan skulle kunna anmäla barnen till specialskola eller vårdanstalt. En an- nan utväg, som också framfördes av utredningen, vore att anlita tjänstelä— kare, distriktssköterskor och barna— vårdcentraler och att dessa till pastors- expeditioner eller skolmyndigheter åla- des anmäla hörselskadade barn. Kommittén för dövhetens bekämpan- de föreslog i betänkandet Hörselvår- den (SOU 1954:14), att hörcentraler skulle inrättas i anslutning till länslasa— rettens öronavdclningar samt öronav- delningarna vid lasaretten i de större städerna. Bland annat föreslogs att till hörcentralernas arbete skulle höra att spåra upp och kontrollera barn i för— skoleåldern som har hörselnedsättning- ar samt sörja för att de placeras vid förskola och att föräldrarna får infor- mation om barnens handikapp. Huru- vida de därefter inrättade hörcentraler- na verkligen ombesörjer detta arbete undandrar sig utredningens bedömning. Här kan dock erinras om vad som ti— digare sagts angående anmälning av barn till upptagningsskolorna för döva, nämligen att den för närvarande inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. 1962 års utredning om högstadieun— dervisning för rörelsehindrade m. m. framförde i sitt betänkande år 1964 (Socialdepartementet 1964z2, stencil) förslag om anmälningsplikt för rörelse- hindrade barn, men ansåg att det prak- tiska tillvägagångssåttet borde utredas. Centrala rehabiliteringsberedningen yrkar på utredning av frågan i sitt re- missyttrande över nämnda betänkan- de. Till yttrandet är också fogat syn- punkter som framlagts av pediatrisk

expertis, vilken samfällt synes vara po— sitiv till någon form av allmän hälso- kontroll av barn samt registrering av barn med handikapp. Professorn i pe— diatrik vid Göteborgs universitet, Pet- ter Karlberg, framhåller att samhällets resurser i första hand bör koncentre— ras på de barn, som redan vid förloss— ningen bedöms höra till någon av risk- grupperna. Till dessa grupper kan bl. a. räknas förlossningsskadade, barn som skadats under fosterlivet och prematu— rer. Professor Karlberg anser det inte vara tillräckligt, att dessa barn kon- trolleras inom den vanliga förebyggan- de barnavården. I stället bör barnen parallellt kontrolleras i en speciell »fol- low-up»-undersökn'ing vid sjukvårds- områdenas pediatriska kliniker. Han föreslår vidare, att en särskild sektion för sådana efterkontroller upprättas och betecknas »Laboratorium för barns biologiska utveckling». Förutom att granska barn i riskgrupperna skulle även laboratoriet tjäna som remissin- stans för misstänkta fall inom den fö- rebyggande barnavården. En fullstän- dig hälsoundersökning av alla barn i 2- eller 3—årsåldern inom den förebyg— gande barnavården anser han inte kun- na realiseras. En koncentrering på barn i riskgrupperna och registrering av klara fall med handikapp, anser pro— fessor Karlberg vara det bästa sättet att utnyttja resurserna.

Professorn i pediatrik vid universitetet i Uppsala, Bo Vahlquist, och docenten i pediatrik vid Uppsala universitet, Bo Bille, har också yttrat sig om önskvärd- heten av en allmän hälsoundersökning, så att varje barn i landet åtminstone en gång mellan 1-årsåldern och skolåldern blir mera ingående undersökt. Den lämp- ligaste tidpunkten för en sådan under- sökning anser professor Vahlquist vara någon gång i 3—4-årsåldern. Docent Bille har i en kommentar uppställt al-

ternativa möjligheter för en sådan häl- soundersökning. Av denna framgår, att om en föreslagen allmän hälsoundersök- ning skall göras betyder det att omkring 400 barn måste undersökas dagligen. Professorn i pediatrik vid Karolinska sjukhuset, Rolf Zetterström, är också övertygad om nödvändigheten av en ge— nomgång av samtliga barn i åldern mel- lan 3 och 4 år. Vidare anser han någon form av registrering nödvändig och finner inte de skäl som anförts mot en sådan särskilt vägande. Ovanstående synpunkter är infönda i en av CRB pu- blicerad skrift — Vård och undervis— ning av barn och ungdom med vissa fysiska handikapp samt vanföreanstal- ternas framtida ställning (Socialdeparte- mentet 1964: 8).

Under relativt kort tidsrymd har tre framställningar till regeringen gjorts — två skriftliga och en muntlig _ från organisationer inom handikappvården angående registrering av barn med han— dikapp. I två av fnamställningarna har dessutom krav framförts på en allmän hälsoundersökning av barn i 3—4-års- åldern.

I april 1962 uttalades i en gemensam framställning till chefen för inrikes- departementet från föräldraföreningar- na vid Eugeniahemmet, Norrbackainsti- tutet, distriktsskolan för döva å Ma— nilla och blindinstitutet å Tomteboda, att förutsättningarna för en effektiv vård av det klientel föräldraföreningar— na representerar torde vara, att man har kännedom om samtliga barn som är i behov av speciell vård. Härför erford- ras en allmän registrering. I framställ- ningen föreslås att anmälningsplikt in- förs med avseende på handikappade barn. Sjukvårdsinrättningar, privatprak- tiserande läkare och barnmorskor fö- reslås bli ålagda att till medicinalsty— relsen inrapportera varje konstaterat fall av handikapp hos barn. En sådan

registrering skulle enligt föräldraför- eningarna skapa bättre förutsättningar för en planmässig vård. Vidare skulle man redan i förskoleåldern genom spe— ciella arrangemang kunna få kontakt med och ge stöd till föräldrarna.

Över framställningen har yttranden avgivits av ett antal statliga ämbets- verk och enskilda organisationer.

Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen förordar, att förslaget blir föremål för närmare utredning. Medicinalstyrelsen har infordrat yttrande från Svenska of- talmologförbundet, svenska otoloryngo— logförbundet och svenska barnläkarför— bundet.

Oftalmologförbundet motsätter sig inte en anmälningsplikt, men framhål- ler att flertalet synskadade barn är kän- da genom frivillig rapportering till blindinstitutet.

Ololoryngologförbundet föreslår att en rekommendation utsänds till läkarna att remittera hörselskadade barn till hörcentralerna samt att hörcentralerna anmäler fallen till skolöverstyrelsen, så som redan sker inom vissa län.

Barnläkarförbundet gör gällande att förslaget är orealistiskt och ogenomför- bart. Det framhålls att barnens språng- visa utveckling gör, att det i ett tidigt skede är svårt att dra gränsen mellan normal och onormal utveckling. Dess- utom ifrågasätts om inte läkarna skulle bryta mot föräldrarnas krav på anony— mitet ifall de skulle anmäla barnen till ett register. Vidare erinras om att be- träffande vissa sjukdomar t. ex. blind- het och tumörer —— anmälningsplikt finns redan nu.

Medicinalstyrelsen erinrar i sitt ytt- rande om den intensivundersökning av kroniskt sjuka barn som 1959—1960 gjordes i örebro län och som påvisade brister ifråga om vissa handikappade barns omhändertagande. Det framhålls att förlossningsanstalterna årligen av-

ger rapport om missbildningar hos ny- födda. Vidare erinras om den förebyg- gande barn-avårdens verksamhet och hur många barn som där kontrolleras. Medicinalstyrelsen slutar med att på- peka, att en anmälningsplikt kan med- föra vissa vinster, men invändningar finns och de måste beaktas. Om en an- mälningsplikt övervägs, bör en ytter- ligare utredning av frågan ske, innan man intar en definitiv ståndpunkt. Handikapporganisationernas central- kommitté (HCK), vilken representerar sju riksorganisationer inom handikapp- vården, gjorde i mars,1964 en fram- ställning till statsrådet och chefen för socialdepartementet, vari man krävde en allmän hälsokontroll av alla barn i 3- års åldern. Dessförinnan hade en munt- lig framställning av ungefär samma in- nehåll gjorts till socialministern av Riksförbundet Sveriges Föräldraför- eningar för Cp-barn. Det är enligt HCK också önskvärt att hälsounder- sökningarna hlir statistiskt registrera- de. Det framhålls vidare, att undersök- ningarna av barn med handikapp, som utförs av privatpraktiserande läkare är betydelsefulla i de enskilda fallen, men de bidrar inte till att myndighe— ternva får kunskap om frekvensen. Man gör gällande att det inte är tillräckligt med sådana inventeringar som företa- gits i örebro län, då de endast utvisar antalet barn i behov av vård vid en viss bestämd tidpunkt. Beträffande häl- sokontrollen anför man att åtminstone en fullständig hälsoundersökning bör företas av barn i åldern mellan 1 år och skolåldern. I första hand anser HCK att kapaciteten på barnavårdscentraler- na och barnavårdsstationerna bör för— stärkas. Hälso—kontrollen bör omfatta samtliga småbarn, även de som föräld- rarna tror är fullt friska. Centralkom— mittén håller för troligt, att om en un- dersökning av föreslagen omfattning

införs, så kommer den efter en tid att te sig lika naturlig som hälsokontroll av havande mödrar och spädbarn. Till en början föreslås att undersökningen blir frivillig, allra helst som undersök- ningskapaciteten tills vidare är otill- räcklig. Dessutom föreslås att barna- vårdscentralerna för särskilda register över barn där någon skada eller sjuk- dom misstänks liksom särskild regi- strering av barn i »riskzon», vilka se- nare skulle följas noga under hela för- skoletiden. Slutligen hemställde HCK bl. a. att medicinalstyrelsen snarast skulle utforma en plan för att tillgodose de framförda önskemålen eller att frå- gan tas upp av särskild utredning.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 75 till 1965 års riksdag meddelar föredra- gande departementschefen att han upp- dragit åt en särskild sakkunnig att göra en förberedande undersökning av bl. a. förutsättningarna att organisera en all- män hälsokontroll av småbarn.

Utredningen

Vid barnanstaltsutredningens besök på olika institutioner för barn och vid kontakter med företrädare för respek- tive vårdområden har det genomgående framhållits som värdefullt, att barn med handikapp kommer under tidig vård. Av det föregående har framgått att man genom företagna inventeringar upptäckt ett antal barn och ungdomar, som de planerande myndigheterna inte känt till. Även om sådana intensivun— dersökningar sker inom varje sjukvårds- område, kan man sannolikt inte nå alla handikappade barn och dessutom är det inte utan betydande svårigheter möjligt att kontinuerligt företa så om- fattande undersökningar. En organise— rad hälsoundersökning vid en bestämd ålder synes innebära rationella och eko— nomiska fördelar. De förutnämnda öns- kemålen därom från föräldraförening-

ar och organisationer för handikappade bör enligt utredningens mening väga mycket tungt i detta sammanhang.

Vid en granskning av remissyttran— dena över föräldraföreningarnas fram- ställning 1962 om en allmän registre— ring av barn med handikapp framgår, att flertalet remissinstanser inte mot— satt sig en registrering men väl fram- hållit svårigheterna att kunna diagnos- tisera barn i tidig ålder. Åtskilliga yr- kade på utredning av frågan, vilket också centrala rehabiliteringsbered- ningen gjort i sitt utlåtande över be- tänkandet Högstadieundervisning för rörelsehindrade rn. m. (Stencil 1964: 2). Den föreslagna utredningen är i CRst yttrande utvidgad till att även omfatta en allmän hälsoundersökning. I det sistnämnda yttrandet har syn- punkter på frågan framlagts av pediat- risk expertis, vilken samfällt synes va- ra positiv till någon form av allmän hälsokontroll av barn i 3—4 års åldern samt därmed förknippad registrering av barn med handikapp.

Genom en allmän hälsoundersökning av barn i förskoleåldern skulle man på ett tidigt stadium få möjlighet att sätta in lämpliga terapeutiska åtgärder i de enskilda fallen liksom att planera för barnens vård på längre sikt. Vidare skulle samhället få ett säkrare material för bedömning av det verkliga plats— behovet på skolor och vårdinstitutioner liksom för åtgärder till en intensifierad öppen vård.

Barnanstaltsutredningen kan konsta- tera, att ovisshet f. n. råder om det egentliga platsbehovet och de behövliga behandlingsresurserna även om man, genom bl. a. den förebyggande barnavår- den, har jämförelsevis större möjlighet nu än tidigare att få vetskap därom. En säkrare kännedom om frekvens och be- hov inom olika vårdområden skulle va- ra önskvärd ur planeringssynpunkt samt

för en kostnadsbedömning och angelä— genhetsgradering. Med ett sådant säk- rare underlag skulle ett mera intensivt forskningsarbete kunna bedrivas avse— ende såväl den förebyggande som den behandlingsmässiga vården.

En prövning och bedömning av des— sa olika omständigheter talar enligt ut— redningens mening för att en allmän hälsoundersökning i uppspårande syf— te införs.

Barnanstaltsutredningen vill i nedan- stående skissartade form ange några synpunkter på hur en sådan hälsoun- dersökning av barn skulle kunna tänkas vara organiserad.

1. Man kan tänka sig en utbyggnad av den förebyggande barnavården, så att alla barn i t. ex. 4-årsåldern blir hälsokontrollerade. För närvarande beräknas mellan 55 och 60 procent av alla barn i 3-årsåldern och om- kring 45 procent av 4—åringarna bli kontrollerade vid barnavårdscentra- lerna. En annan möjlighet är att samtliga barn i 4-årsåldern kallas till en lä- karundersökning vid speciellt ut- rustade tillfälliga undersöknings- ställen av samma typ som vid skärm— bildsundersökningarna. Vilken organisatorisk form man än väljer, bör på lämpligt sätt anteckning göras om att undersökning företagits. I de fall rörelsehinder, hörselskador, synskador eller psykisk efterblivenhet konstateras eller befaras, bör erforder- liga uppgifter rörande barnet och dess föräldrar antecknas och barnet remit- teras till pediatrisk klinik för vidare utredning och behandling. Det finns flera skäl som talar för en utbyggnad av den förebyggande barnavården. Här finns redan en fungerande organisation med omkring 1 500 barnavårdscentraler och -stationer. Utredningen är väl medveten om de

svårigheter som föreligger och som ty— värr kan antas bli bestående under av- sevärd tid bl. a. till följd 'av brist på såväl läkare som sjuksköterskor. Dess- utom beräknas, enligt statistiska cen- tralbyråns prognoser, antalet barn i åldern ()"4 år komma att öka med 20 procent från slutet av 1962 till 1975. Barnanstaltsutredningen vill för sin del uttala, att vid en fördelning av samhäl— lets resurser bör en hälsoundersökning av barn prioriteras med hänsyn till dess förebyggande effekt och väsentliga be- tydelse för barnens framtida utveck- ling. En fullt tillfredsställande lösning av denna hälsokontroll måste ses som ett mål på lång sikt. Redan nu torde dock vissa åtgärder kunna vidtas för att förbättra den uppspårande verk- samheten. Därvid vore det önskvärt med en samordning av resurserna, som en- ligt utredningens mening bör ledas av länslasarettens pediatriska kliniker. Ge- nom en sådan samordning skulle också journalanteckningar över barn med handikapp kunna samlas vid kliniker- na. Utredningen vill här anvisa några åtgärder som kan tillämpas utan vida- re dröjsmål.

1. Om det vid läkarkonsultation av barn i 4-årsåldern — hos privat— praktiserande läkare eller inom den samhälleliga sjukvården uppda- gas att ett barn lider av någon för- utnämnd skada eller kan befaras göra det, bör läkaren remittera bar- net till pediatrisk klinik eller till annan specialklinik. . Att barn i vissa riskgrupper t. ex. förlossningsskadade, prematurer m. fl. blir föremål för särskilda efterundersökningar. En återkom- mande observation av denna nu- merärt lilla grupp skulle innebära att man på ett tidigt stadium kunde upptäcka eventuella psykiska eller fysiska skador bland dessa barn.

3. Att alla barn med handikapp som observeras av distriktssköterskor, barnmorskor eller sociala myndig- heter omgående anmäls till barna— vårdscentral eller -station för att genom dess försorg kallas till under- sökning. Det är angeläget, att föräldrar blir upplysta om att samhällets åtgärder för att på ett tidigt stadium uppspåra olika former av handikapp är till bar- nens bästa. Trots upplysning kan man inte helt utesluta, att det finns föräld- rar som kan komma att motsätta sig att deras barn blir undersökta. Samhäl- let måste i sådana fall med takt och förståelse söka inge föräldrarna erfor— derlig insikt. Om detta misslyckas och det är uppenbart att ett barn är i be— hov av vård, torde barnavårdsnämnden kunna ingripa. Beträffande psykiskt efterblivna är särskilt stadgat i lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, hur barnavårdsnämnderna skall för— fara. Enligt 12 & nämnda lag åligger det barnavårdsnämnderna att, där förhål- landena så påkallar, verka för att psy- kiskt efterblivna erhåller vård enligt lagen. Föräldraföreningar och andra handi- kapporganisationer har föreslagit, att en allmän registrering av barn med han- dikapp införs. Barnanstaltsutredningen vill framhålla, att en allmän hälsoun- dersökning av barn i förskoleåldern, så organiserad att misstänkta och konsta- terade fall av barn med handikapp re- mitteras till pediatriska kliniker, i rea— liteten innebär att dessa barns journa- ler blir sammanförda till klinikerna. Det synes utredningen lämpligt att des- sa särskils från andra journaler, som förvaras på klinikerna, så att de myn- digheter som har att planera för den öppna och slutna vården kan inhämta uppgifter om antalet barn i behov av

särskild undervisning eller vård. Med en allmän hälsoundersökning, som ut- redningen vill förorda, kan man san- nolikt nå samma syfte som med en registrering. Det oaktat anser barnan— staltsutredningen lämpligt, att frågan om en registrering jämväl prövas i sam- band med den föreslagna utredningen

om en allmän hälsoundersökning av barn i förskoleåldern. Sammanfattningsvis vill barnanstalts- utredningen alltså föreslå att en allmän hälsoundersökning av barn i förskoleåldern successivt ge— nomförs och att i första hand barn i riskgrupperna kommer i fråga.

KAPITEL 11

Korttidsvård av handikappade barn

Barnanstaltsutredningen har i detta be- tänkande hävdat principen, att barn med handikapp i största möjliga ut- sträckning bör tillbringa sin uppväxt- tid hos föräldrarna. Enligt socialpoli- tiska kommittén beräknas att ca 15 000 barn med fysiska eller psykiska handi- kapp vårdas av föräldrarna i hemmen. För att denna för barnen men också för samhället betydelsefulla vårdinsats fort- sättningsvis skall kunna påräknas, er- fordras samhälleliga stödåtgärder åt föräldrarna av både ekonomisk och praktisk natur. Det sedan år 1964 ut- gående vårdbidraget har sålunda visat sig vara ett betydelsefullt ekonomiskt stöd. Därest påfrestningarna i en dylik familjesituation genom olika åtgärder på ett rejält sätt kan underlättas, torde möjligheterna till vård i hemmen kunna öka.

Frågan om att inrätta speciella hem för korttidsplacering av barn och ung- domar i syfte att under några veckor befria föräldrarna eller andra vårdare från den direkta vårduppgiften är en åtgärd som på senare tid har blivit alltmer aktuell. Initiativ har tagits av olika organisationer och föräldraför- eningar till att ordna sådana hem.

Korttidsvården synes kunna delas upp i tre olika grenar, nämligen

A. Korttidsvård, som syftar till att

tillfälligt befria föräldrarna från vårduppgiften. Korttidsvård för speciell medi- cinsk utredning, behandling och träning. Koloni- och lägerverksamhet.

Korttidsvårdens omfattning och utbredning

Korttidsvård av typ A

Behovet av platser för korttidsvård av typ A torde vara störst för psykiskt ef- terblivna och gravt rörelsehindrade barn. Andra handikappade kan antas vara i mindre behov av sådan place- ringsmöjlighet, då de under skoltermi- nerna i stor utsträckning är internat- placerade. För externatelever som på grund av sjukdom i föräldrahemmet el- ler av andra orsaker måste omplaceras är här berörda form av korttidsvård inte någon lösning, då barnet skulle ryckas bort från sin undervisning. För närvarande finns endast ett hem för korttidsplacering av psykiskt efter- blivna barn, nämligen Barnens dags Jonstorp i Hindås utanför Göteborg. Hösten 1964 har ett hem nedlagts — FUB:s dalahem i Falun — men enligt uppgift kommer det att återupprättas, eventuellt på annan plats. Hemmet i Jonstorp har 12 platser och tar emot barn för tillfällig vård under 4—6 vec- kor. Hemmet övertogs av Riksförbundet för utvecklingsstörda barn (FUB) vå- ren 1965. Vidare har förbundet planer på att upprätta ett liknande hem utan- för Vetlanda —— Skede barnhem för 6—8 barn, där vård skall kunna beredas under tre å fyra veckors perioder. Om- kring 140 barn är under loppet av ett år placerade på hemmet i Jonstorp. Det förekommer att barn tas in flera gånger under ett och samma år. Dessutom kan »katastroffall» vistas längre tid än vad

som egentligen är avsett. Ekonomiskt svarar Barnensdagsorganisationen för verksamheten, med undantag av en vårdavgift av fem kronor per dag, som föräldrarna erlägger. Hemmet har haft sitt upptagningsområde begränsat till Göteborg med omnejd, men när FUB övertar hemmet kommer det att få riks— karaktär, liksom sedermera Vetlanda- hemmet.

Förskolorna för psykiskt efterblivna blinda barn Skärfstahemmet utanför Sollefteå och Öjabyhemmet utanför Växjö har vardera tre platser för korttidsplacering. Även vid Gerdahem- met i Åby, som skall ha normalbegå— vade blinda förskolebarn, finns några platser för korttidsvård. Vid dessa in- stitutioner får barnen också förskole- undervisning.

Korttidsvård av typ B

Rörelsehindrade och i viss mån psy- kiskt efterblivna barn mottas på hem av denna typ. Huvudparten av de han— dikappade barnen i skolåldern är pla— cerade på skolor, där de får vård, un— dervisning och behandling. Alla insti- tutioner är dock inte så utrustade, att de kan ge specialistvård. Härtill kom— mer de förskolebarn som behöver spe- cialträning. Som exempel kommer ett antal institutioner att redovisas, vilka är att betrakta som hem av typ B. Kronprinsessan Victorias kustsanato- rium, Vejbystrand, disponeras av medi- cinalstyrelsen och används för psykiskt efterblivna barn och ungdomar, som är ortopediskt behandlingsbara. När be- handlingen avslutats, efter i genomsnitt 240 dagar, återvänder patienterna till den särskola eller vårdanstalt, som re- mitterat dem till sanatoriet. I några fall placeras barnen hos föräldrarna. Av- sikten med behandlingen är att göra klientelet rörligare och lättare att sköta.

Under vårdtiden får särskolemässiga patienter undervisning. Sanatoriet har 140 vårdplatser. Huvudparten av kost- naderna bestrids av staten.

Vid Jerringhemmet i Boden, vilket drivs av Svenska Röda Korsets boden— krets i intim samverkan med barnkli— niken vid lasarettet, ges korttidsbe- handling och träning av företrädesvis ep-skadade barn. På hemmet kan elva barn behandlas samtidigt. Under be- handlingsperioderna, två till tre veckor en åt två gånger årligen, är som regel barnens mödrar med för att instrueras i det individuella träningsprogram, som läggs upp av läkare och sjukgym— nast. Landstingen svarar för en stor del av kostnaderna och resten tillskjuts av insamlade medel.

Enligt riksdagens beslut med anled— ning av Kungl. Maj:ts proposition nr 170/1961 skall möjlighet till placering av rörelsehindrade barn under kortare tider finnas vid varje behandlingscen— tral såväl på läns- som regionplanet. Riktpunkten är dock att det skall vara medicinskt motiverad korttidsvård.

Det är 1963 startade sommarhemmet Solstrimman vid östa utanför Sala drivs av en stiftelse med representanter för FUB, Riksförbundet Sveriges för— äldraföreningar för cp-barn och Folk— sam. Under sommarmånaderna mottas psykiskt efterblivna rörelsehindrade barn i två grupper om vardera 18 barn. Barnen blir föremål för medicinsk och social utredning samt behandling under fem veckor. Vidare lämnas rekommen- dationer för fortsatt behandling och träning av barnen. I sommarhemmets behandlingsteam ingår bl. a. läkare, sjukgymnaster och pedagoger. Det to- tala personalantalet uppgår till 34, allt- så nästan dubbelt så många som antalet barn. På vintrarna utnyttjas anlägg— ningen för anpassnings- och omskol- ningskurser för ett 20-tal ungdomar

med cerebral pares. Statsanslag till verksamheten utgår. I övrigt har medel anslagits av respektive riksförbund samt ur olika fonder. Folksam upplåter utan vederlag nyttjanderätten till an- läggningen varje sommar.

Vid Treklöverhemmet i Ljungskile, som upprättats av insamlade medel och drivs av en stiftelse, mottas 16 fysiskt handikappade ungdomar i åldern 17—— 30 år för tre månaders sjukgymnastisk behandling och funktionsträning. Hem- met är aVSett för patienter, som ur me- dicinsk synpunkt är färdigutredda och som kan tillgodogöra sig träning och behandling. Vårdkostnaderna — 67 kr. per dag — betalas av respektive lands- ting.

FUB har planer på att inrätta ett hem .— Bångsbohemmet — för yrkesträning av pojkar över 16 år. Preliminärt be- räknas 12 pojkar kunna tas emot.

Här bör också omnämnas den speci- ella form av växelvård, som vården av de neurosedynskadade barnen utgör. Denna är koncentrerad till Eugenia- hemmet och innebär, att barnen period- vis vistas på hemmet för utformning och inprovning av proteser. För fler- talet barn är det fråga om ett eller två besök per år om vartdera en åt två må- nader. Mellan dessa perioder vistas bar- nen i föräldra- eller fosterhem. Enligt hittills vunna erfarenheter är arbets- formen överlägsen enbart vård på in- stitution. Självfallet är vårdbehovet större för svårt skadade barn. För när- varande disponeras 14 platser.

Den nya skolan för blinda, som upp- förs i örebro, kommer att kunna ta emot blinda förskole- och skolbarn för observation och utredning samt special— behandling. Förslag om att inrätta en liknande institution för hjärnskadade döva barn och barn med afasier har framlagts av en arbetsgrupp inom eck- lesiastikdepartememtet.

Korttidsvård av typ C

Miljöbyte i form av koloni- och läger- verksamhet torde alla grupper av han- dikappade barn vara i behov av, såväl de som vårdas på institution, som de vilka vistas hos föräldrarna. Där så är möjligt bör internatbarnen tillbringa ferierna tillsammans med föräldrarna. En åt två veckors kolonivistelse kan emellertid ändå vara lämplig för att ge föräldrarna större möjligheter till vila och avkoppling under deras se- mester.

För flertalet grupper av handikap— pade är det av värde om man kan ord- na det så, att även icke handikappade barn är med på samma koloni eller läger.

Koloniverksamhet. Flera föräldraför- eningar driver i egen regi kolonier för barn med handikapp, till vilka bidrag utgår från stat och kommun. Det finns också några med primärkommunal hu- vudman. Under sommaren 1964 torde drygt 500 psykiskt efterblivna barn och ungdomar ha deltagit i denna koloni- verksamhet. I flertalet fall omfattade kolonivistelsen fyra veckor eller mer. På samma sätt har ungefär 250 rörelse— hindrade barn fått tillbringa några vec- kor på koloni.

Centralstyrelserna för undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna ordnar också i viss utsträckning sär- skild kolonivistelse för barn inskrivna vid styrelserna. Enligt uppgift från me— dicinalstyrelsen bedrev åtta centralsty- relser koloni- och lägerverksamhet sommaren 1964. Det totala deltagaran— talet uppgick till nära 600, varav 145 enbart deltog i lägerverksamhet. Hu— vudparten synes ha varit särskoleelever och vistelsetiden varierade mellan två och åtta veckor.

Av medicinalstyrelsens uppgifter framgår vidare, att centralstyrelsen i

Örebro län prövat en ny form av social träning av vård- och arbetshemspatien- ter genom att anordna semestervistelse för dem. Centralstyrelsen hyrde som- maren 1964 en ungdomsgård på Öland och ordnade så att ett 60-tal patienter kunde vistas där i omgångar. Varje pa- tient betalade 150 kronor av sina folk- pensionsandelar, resterande kostnader svarade centralstyrelsen för. Den totala kostnaden beräknades till ca 15000 kronor.

Förutom den här redovisade koloni- verksamheten bedrivs sådan även för barn, som är intagna på andra institu- tioner. I vilken omfattning detta sker är emellertid svårt att uppskatta. Som exempel kan nämnas, att föreningen Vilhelmsrovännerna varje år hyr en koloni på västkusten för barn med epi- leptiska symtom, vilka av olika anled- ningar ej kan tillbringa ferierna hos föräldrarna, och att några läkepedago- giska institut har egen koloniliknande verksamhet.

Enligt vad utredningen erfarit träffa- des år 1962 en överenskommelse mellan representanter för medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen om att medicinalstyrelsen skulle vara att anse som huvudtillsynsmyndighet för de kolonier för psykiskt efterblivna, som anordnas av centralstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt ef— terblivna. Socialstyrelsen skulle liksom dittills fungera som huvudtillsynsmyn- dighet för andra kolonier för handi- kappade, inklusive psykiskt efterblivna barn, bl. a. för sådana kolonier, som anordnas av FUB-föreningar. Speciellt statsbidrag för koloniverksamhet i form av dagavgift och reseersättning ansågs då inte kunna beviljas av medicinal— styrelsen och skolöverstyrelsen. Social- styrelsen däremot kunde medge sådant bidrag för psykiskt efterblivna barn,

som inte är intagna på vårdhem eller internatskola, om barnet bevistar så- dan koloni, för vilken centralstyrelsen inte är huvudman. överenskommelsen innebar vidare, att frågan skulle tas upp till överläggning mellan styrelser- na i samband med överväganden be- träffande koloniverksamhet för andra grupper handikappade barn. Statsbidraget till anordnande av ko— lonier för handikappade barn, för vilka socialstyrelsen är huvudtillsynsmyndig- het, utgår med två kronor per barn och dag. Under 1964 har bidraget genom särskilt anslag på 50000 kronor kun— nat höjas till fyra kronor vartill kom— mer eventuella resekostnader. Statsbi- draget utgår dock endast för barn un- der 12 år, undantagsvis 14 år, och un- der förutsättning att kolonivistelsen omfattar minst fyra veckor. Bidrag från kommuner och landsting utgår även i vissa fall. Beträffande kolonier som drivs av föreningar synes dessa svara för en stor del av kostnaderna. För- äldrarna betalar i flera fall viss avgift. För uppförande av sommarkolonier kan bidrag utgå ur allmänna arvsfon- den med hälften av kostnaderna, dock högst 1600 kronor per plats. Lägerverksamhet för ungdom med handikapp anordnas av vissa barn- och ungdomsorganisationer. Sommaren 1963 genomförde Svenska Scoutförbundet sammanlagt 12 läger om vardera två veckor. Omkring 180 handikappade och 250 icke handikappade ungdomar del- tog. Lägerdeltagarnas ålder varierade- mellan 12 och 16 år. Stockholmsdistrik- tet av Ungdomens Böda Kors ordnar sedan några år tillbaka två 14-dagars- läger med vardera ett 20—tal deltagare. Det ena lägret är avsett för fysiskt han— dikappade och det andra för psykiskt efterblivna. Liknande verksamhet har upptagits även på andra håll i landet. Vidare anordnar DVR:s södra distrikt

årligen ett läger för ett 20-tal pojkar och flickor under 14 dagar vid Frosta- vallen i Höör. I Jämtlands län ordnar DVR i samarbete med de politiska ung- domsorganisationerna varje år ett ung- domsläger om tio dagar för 30 å 35 handikappade ungdomar.

Flertalet av dessa läger är anordnade för såväl handikappade som icke han- dikappade. Genom uppoffrande arbete av de icke handikappade kan man ta emot även svårskötta ungdomar. I vissa fall utgår ekonomiska bidrag från kom- muner och landsting, men huvudparten av kostnaderna bestrids av den anord— nande organisationen. Den typ av läger det här är fråga om kräver speciella, särskilt kostnadskrävande arrangemang. Exempel på sådana är lyftanordningar, stabila badbryggor, belagda körbanor för rullstolspatiemter m.m. Vidare tor- de det vara nödvändigt med åtminstone några fasta förläggningsplatser, då en- bart tältläger är för primitivt för fler- talet handikappade.

Platsbehov

Det är inte möjligt att få exakta uppgif- ter om hur stort behovet av olika for- mer av korttidsvård är. Viss ledning kan dock erhållas beträffande platsbe- hov på hem av typ A och B genom de beräkningar socialpolitiska kommittén gjort i sitt förslag 'till särskilt vårdbi- drag. Kommittén gör i sin promemoria _ Ekonomiskt stöd för vård i enskilda hem av handikappade barn (Stencil 1963: 3) _ en uppräkning baserad på den år 1960 genomförda undersökning- en över förekomsten av kroniskt sjuka barn i örebro län. Med reservation för osäkerheten i beräkningarna finner kommittén, att det i landet finns i runt tal 15 000 kroniskt sjuka barn som vår- das i hemmen. Efter reducering av siff-

ran med hänsyn till att alla inte är så gravt handikappade, att särskilt vård- bidrag är påkallat samt att de allra yngs- ta barnen endast i undantagsfall kan vara i behov av speciell vård, så att särskilt vårdbidrag är indicerat, håller kommittén för troligt, att antalet hem- vårdade barn i behov av särskilt vård- bidrag stannar vid 5 000. Häri inbegrips alla former av handikapp.

Antalet barn på anstalt, som kan vara i behov av miljöbyte, uppgår enligt barnanstaltsutredningens inventering den 1 april 1963 till i runt tal 6500. I denna siffra ingår alla internatplace- rade skolbarn med undantag av elever vid elevhem för skolbarn och nomad- skolehem. Barn intagna på barnhem och psykopatbarnhem är inte medräk- nade.

Enligt vad utredningen inhämtat fö- religger inte något uttalat behov av platser för korttidsvård av typ A och B för normalbegåvade döva och hörsel- skadade barn. För döva psykiskt efter- blivna förskolebarn saknas för närva— rande över huvud taget vårdresurser. Denna fråga har utredningen behand- lat i kapitel 4.

Inte heller för blinda barn synes något stort behov av platser för kort- tidsvård föreligga. Från blindinstitutet Tomteboda har dock uppgivits, att svå— righeter förelegat att vid sjukdom i fa— miljen eller dylikt kunna omplacera externa elever. För blinda förskolebarn finns en viss efterfrågan på platser för korttidsvård, då härför avsedda platser vid förskolorna tenderar att bli perma- nent belagda.

Korttidsplacering av barn med epi- leptiska symtom utgör för närvarande inte något problem. Vid Vilhelmsro kan barn tas in på småbarns- och observa- tionsavdelningen för att bereda möd- rarna vila. Det har dock framhållits, att behovet kan vara större, än vad föräld-

rarnas begäran om placering ger vid handen. Det föreligger behov av att kunna korttidsplacera barn, som har epileptiska symtom i kombination med annat handikapp t.ex. cerebral pares eller psykisk efterblivenhet. Dessa barn kräver ständig tillsyn, vilket gör hemvården ytterst betungande. Kort— tidsplacering för bl. a. denna grupp av barn skulle kunna anordnas vid sär— skilda B-avdelningar vid de pediatriska klinikerna.

Beträffande barn med cerebral pares föreligger ett stort behov av korttids— placering. Intagning på de behandlings- centraler som finns sker i huvudsak på medicinsk indikation och endast i un- dantagsfall kan man ta hänsyn till fa- miljens situation. Genom att barnen tas in för medicinsk utredning och behand— ling under en kortare tid, i genomsnitt sex veckor, får dock föräldrarna viss av- koppling. Tillsammans med föräldraför- eningen för barn med cerebral pares fö- retog SVCK år 1964 en enkät bland fa— miljer i Stockholms stad och län, vilka har cp—skadade barn i åldern 4—15 år. Av det preliminära materialet kan utlä- sas att 96 av 145 föräldrar, som besvarat enkäten, anser att de skulle placera sina barn'på hem för korttidsvård om sådana funnes.

Beträffande de psykiskt efterblivna har det länge varit ett problem var för- äldrarna skall placera barnen vid akuta krissituationer i hemmet, eller om för- äldrarna behöver vila upp sig, framhål- ler FUB. Några exakta uppgifter på ef- terfrågan av korttidsvård har förbundet inte, men man uppskattar behovet till minst ett hem av typ A om 10—12 plat— ser i varje län. För psykiskt efterblivna, som tillika är rörelsehindrade, uppskat- tar förbundet att det skulle behövas sex hem liknande Stiftelsen Solstrimman i östa för hela landets behov. Till stöd för beräkningen uppges, att när den

kvalificerade kolonivistelsen vid Östa startade förelåg 120 ansökningar till 34 platser.

I en PM av den 26 juni 1964 rörande korttidshem för utvecklingsstörda barn med svårare fysiskt handikapp utarbe— tad av en arbetsgrupp inom FUB och Riksförbundet Sveriges Föräldraför- eningar för cp—barn framhålls, att det bör inrättas sex korttidshem med var- dera 18 platser för dubbelhandikappa— de barn och ungdomar under 21 år. Man har uppskattat att lnellan 1000 och 1 500 barn minst en gång årligen skulle behöva korttidsvård på i genom- snitt sex veckor.

Utredningen

Det är angeläget, att man från samhäl- lets sida stöder de föräldrar, vilka själ- va önskar vårda sina handikappade barn i hemmet. En form härför är det av 1964 års riksdag beslutade särskilda vårdbidraget om 2400 kronor per år. Minst lika viktiga är åtgärder för att lösa olika praktiska problem. Vården av ett handikappat barn innebär en tung belastning för hela familjen och en bundenhet, som särskilt för modern kan medföra risker för överansträng— ning. Det är viktigt att föräldrarna un— der någon tid får vila även ur den synpunkten, att de sedan bättre förmår fylla sin vårduppgift och att därigenom förhållandet mellan barn och föräldrar kan stärkas.

Möjligheterna att i dagens läge finna någon kunnig och lämplig person, som kan överta vårduppgiftcn för att bereda modern behövlig vila och avkoppling får anses vara i det närmaste obefint— liga. Det måste därför enligt utredning- ens mening anses åvila samhället att tillse, att olika och för skilda behov lämpliga anordningar för korttidspla-

cering av handikappade barn och ung- domar tillskapas.

Korttidsvården har såsom inlednings- vis angivits två syften, nämligen dels att bereda föräldrarna vila och avkopp- ling, dels ge barnen miljöbyte och ut- vecklingsträning eller i vissa fall spe- cialvård.

Utöver hem för korttidsplacering med viss utvecklingsträning finns det ytterligare former av korttidsvård, nämligen specialvård av sådan art att den inte rimligen kan ges på varje in- stitution samt koloni- och lägerverk- samhet.

Korttidsvård av typ A

Efterfrågan på platser vid denna typ av korttidshem är stor. För närvarande är bara ett hem i verksamhet. Utred- ningen utgår ifrån att sådana kort- tidsvårdsplatser kommer att finnas in— om varje landstingsområde. En väl ut- byggd korttidsvård skulle kunna bidra till att stilla den naturliga oro för har- nens omvårdnad som i många fall hind- rar föräldrar från att för någon tid lämna barnen ifrån sig. Blir föräldrar— nas erfarenhet av ett sådant hem posi- tiv, är betydande svårigheter undan- röjda, om definitiv anstaltsplacering av barnet senare skulle bli aktuell. Anordnandet av speciella hem för korttidsvård är inte enda utvägen att ordna denna fråga. Möjligheter till så- dan placering kan många gånger med fördel och kanske fortare komma till stånd i anslutning till redan befintliga institutioner genom att utnyttja en till- fällig platsreserv. Huruvida ett antal speciella platser för detta ändamål skall anordnas på särskild avdelning eller genom fristående byggnad i anslutning till vårdinstitution torde vara en prak— tisk tråga, som bör lösas från fall till

fall. Utredningen vill erinra om och understryka vad som tidigare i detta kapitel och även i annat sammanhang sagts om betydelsen av små enheter av hemkaraktär. Utredningen finner den växelvård som med goda erfarenheter tillämpas vid Eugeniahemmet för neu- rosedynskadade barn värd att uppmärk- sammas och prövas även vid andra an- stalter. Om föräldrar till anstaltsintagna barn vill och har möjlighet att för kor- tare tid ta hem sitt barn, bör detta upp- muntras. Därigenom vinner man en ökad kontakt mellan barn och föräldrar, samtidigt som platser blir disponibla för korttidsplacering av barn, vilka el- jest vårdas i sina hem.

Utredningen vill rekommendera landstingen att vid placering på en- skilda hem svara för barnens Vårdkost- nader och resor liksom medföljande vår- dares resor till och från hemmen.

Beträffande de rörelsehindrade bar- nen och ungdomarna torde det vara lämpligt att dimensionera internaten vid de av riksdagen år 1961 beslutade behandlingscentralerna för rörelsehind- rade, så att de även kan ta emot barn och ungdom för socialt betingad kort- tidsvård.

Korttidsvård av typ B

För den grupp av handikappade, som är i behov av specialvård, förefaller det vara tämligen väl ordnat.

Internaten i anslutning till vissa be- handlingscenwtraler för rörelsehindrade har, eller kommer att få, vårdplatser för tillfällig behandling och observa- tion. För blinda barn kommer den nya skolan i Örebro att i viss mån fylla en liknande funktion, då man bl.a. skall kunna ta in förskole- och skolbarn för specialundersökningar och observation. För döva och talskadade barn föreslås,

som tidigare nämnts, att en liknande skola snarast inrättas. Den form av be- handling och träning, som bedrivs vid stiftelsen Solstrimmans koloni vid Östa, är mycket angelägen. De barn det här är fråga om är psykiskt efterblivna med komplicerande handikapp. Enligt ut- redningens mening bör det dock inte, annat än under en övergångsperiod, inrättas särskilda hem för korttidsvård av psykiskt efterblivna som tillika har fysiska handikapp. Istället bör barnen placeras tillsammans med andra psy- kiskt efterblivna och följaktligen erhålla korttidsvård på sätt som tidigare be- rörts under korttidsvård av typ A. I konsekvens härmed bör ett antal kort- tidshem eller vårdenheter få sådana re- surser, att de på ett effektivt sätt kan behandla även fysiskt handikappade. Här kan erinras om att mentalsjuk— vårdsberedningen utarbetat förslag till regionala anstalter för psykiskt efter- blivna med komplicerande handikapp. Det är önskvärt, att platser för kort— tidsvård reserveras vid dessa institu- tioner. Med tanke på det stora behov av platser som föreligger, kan det emel— lertid enligt utredningens mening vara lämpligt att på några orter i landet in- rätta hem med samma funktion som stiftelsen Solstrinlmans sommarhem i Östa.

Barnanstaltsutredningen förutsätter att verksamheten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium, Vejbystrand, skall fortgå i samma omfattning som hittills.

Eftersom utredningens undersökning beträffande internat omfattar barn och ungdom upp till 21 års ålder, finns det skäl att också något beröra ungdomens speciella problem. Beträffande psykiskt efterblivna torde förenämnda vårdav- delningar eller separata korttidshem böra utrustas så att där kan tas emot

även ungdom i övre tonåren, dock bör möjlighet finnas att differentiera de placerade efter ålder.

Rörelsehindrade ungdomar som vis- tas i föräldrahem eller är placerade på någon institution har särskilt stort be- hov av att komma ur sin isolering och träffa andra ungdomar. I de fall det kan vara fråga om medicinsk utredning eller behandling, bör de repliera på in- stitutioner för specialvård, bl. a. de ti- digare omnämnda internaten i anslut- ning till behandlingscentraler för rörel— sehindrade samt Treklöverhemmet i Ljungskile. Men det finns också behov av anordningar för enbart rekreation och avkoppling. Härför finns för när- varande dels DVst anläggningar i Tranås, Vejbystrand och Skellefteå, dels av DVR anordnade s.k. gemen- skapskurser om tre veckor, som inte är något annat än korttidsvård kombi- nerad lned kursverksamhet. Denna kursverksamhet omfattar ca 70 delta- gare per år och torde motsvara det kända behovet av nyupptäckta fall av ungdomar med rörelsehandikapp. Där- utöver behövs ytterligare resurser för att låta de invalidiserade årligen kom- ma på sådan eller liknande kurs. Från DVR:s sida har framhållits, att det före- ligger ett behov av att utöka denna verk- samhet. Det är emellertid också önsk— värt, att de rörelsehandikappade i ökad utsträckning kommer ut bland vanliga ungdomar och inte isoleras som grupp.

Korttidsvård av typ C

Kolonivistelse och deltagande i läger- verksamhet synes vara särskilt angelä- gen för handikappade barn som vårdas av föräldrarna i hemmen. Det är ock— så värdefullt att barn, som av olika an- ledningar kontinuerligt vistas på någon institution får komma ut bland andra barn. Ett sådant miljöbyte kan vara en verksam komponent för att bryta an-

staltslivets enformighet och ge barnen en stimulerande omväxling. För dessa barn, som under större delen av året tillhör ett kollektiv, bör placering i fe— riehem ha företräde. Med tanke på svå— righeten att skaffa lämpliga hem måste emellertid även dessa barn i stor ut- ? sträckning placeras på kolonier och läger.

Särskilt de 5. k. handikapplägren, anordnade för både handikappade och icke handikappade barn, torde» vara till stor glädje för barn som är fysiskt eller psykiskt missgynnade. För några veckor tas barnen ur sin isolering och får träf- fa jämnåriga kamrater. Därmed ges också de anstaltsintagna möjlighet till ett försiktigt prövande av yttre kon- takter samt emotionella och praktiska anpassningskrav. Koloni- och lägerverk- samhet kan bli en värdefull utsluss— ningsmetod.

Denna verksamhet bör knytas till in- stitution där man kan ge en kvalifice- rad vård och stå under ledning av kva— lificerad personal.

Koloniverksamhet. Det finns på ett antal platser i landet kolonier speciellt anordnade för handikappade barn. Någ- ra är i mindre gott skick, varför en översyn av dem bör göras. Vidare bör riktlinjer utformas, så att alla kolonier som nu planeras får en sådan utform- ning, att de kan ta emot även rullstols- bundna barn.

I vissa fall kan det vara önskvärt, särskilt vad gäller psykiskt efterblivna, att anstalterna själva driver sommar- kolonier, då en del av den ordinarie personalen kan följa med på koloni- vistelsen.

För äldre ungdomar tordc andra for- mer av miljöbyte böra uppmuntras. Ut- redningen har uppmärksammat, att man från några institutioner företagit resor till särskilda semesteranläggning- ar såväl inom som utom landet.

Som tidigare nämnts utgår sedan 1 juli 1962 statsbidrag för handikappade barns kolonivistelse vid kolonier som står under socialstyrelsens tillsynsman— naskap med två kronor per barn och dag, vartill kommer eventuella resor till och från kolonin. Genom särskilt anslag avsett för sjuka och handikap- pade barns kolonivistelse, kunde bi— draget höjas budgetåret 1964/65 till fy— ra kronor per barn och dag. Här be— rörda driftbidrag avser endast kolonier för barn under 12 års ålder. I undan- tagsfall utgår bidrag även till kolonier, som speciellt anordnats för barn i ål- dern 12—14 år. Barnanstaltsutredning— en anser det vara märkligt att, som framgår av en tidigare refererad skri- velse från medicinalstyrelsen angående tillsynen av barnkolonier, statsbidrag endast utgår till kolonier för vilka so- cialstyrelsen är huvudtillsynsmyndig- het. Enligt nuvarande bestämmelser kan statsbidrag utgå för ett psykiskt efterblivet barn som placeras på en koloni som t. ex. FUB ordnar, men inte om en centralstyrelse driver kolonin. Barnanstaltsutredningen får därför för- orda, att det statliga driftbidraget till kolonier för handikappade barn även skall utgå till kolonier, som drivs av centralstyrelserna. Utredningen före- slår vidare, att åldersgränsen höjs till 16 år, vid vilken tidpunkt åtskilliga handikappade blir pensionsberättigade och därmed själva kan bidra med viss avgift. I vissa fall bör även bidrag kun- na utgå för ungdomar i åldern 10 till 21 år, som inte är omhändertagna för vård.

Uppgift om medelkostnad per vård— dag föreligger inte beträffande denna typ av koloni. Genomsnittskostnaden för kolonier över huvud taget var 1962 omkring 14 kronor per barn och dag. Speeialkolonierna har en väsentligt högre personaltäthet än vanliga kolo-

nier, varför de förstnämndas kostnader måste ligga över nämnda genomsnitt. Med tanke på de extra kostnaderna och behovet av koloniplatser anser utred- ningen det påkallat med en höjning av det statliga driftbidraget till åtta kronor. Barnanstaltsutredningen har som grundval för sina beräkningar antagit att minst lika många statsbidragsbe— rättigade kolonidagar som redovisats för 1964 kommer att anordnas. Nämnda år utgjorde de sammanlagt 17000 da- gar, vilket innebär att ungefär 600 barn under 28 dagar var placerade på sådan koloni för handikappade, som har so- cialstyrelsen som huvudtillsynsmyndig- het. En utvidgning av denna koloni- verksamhet till att omfatta jämväl ål- dersgrupperna 12—16 år, som utred- ningen föreslagit, skulle enligt tillgäng- liga uppgifter medföra en ökning med nästan 12 000 kolonidagar. Därtill kom- mer så barnanstaltsutredningens för- slag, att statligt driftbidrag bör utgå även till av centralstyrelserna anordnad koloniverksamhet att medföra en ök- ning med omkring 9000 kolonidagar. Den senare siffran är framräknad på basis av en till medicinalstyrelsen år 1964 förtidsanmäld koloniverksamhet som omfattade minst fyra veckor. En- ligt denna approxhnativa beräkning kan antalet statsbidragsberättigade ko- lonidagar uppskattas till minst 38000 dagar. Vid ett statligt driftbidrag av föreslagna åtta kronor per barn och dag kommer kostnaderna att uppgå till lägst 300 000 kronor, vartill kommer kostna- der för resor till och från kolonierna på uppskattningsvis 50 000 kronor. Lägerverksamhet. Tidigare har be- fintliga möjligheter till lägerliv för han- dikappade redovisats. Här har olika ungdomsorganisationer gjort en värde- full insats. De speciella anordningar som krävs för att kunna »ta emot dessa barn och ungdomar är emellertid gan-

ska kostnadskrävande. Enligt vad ut— redningen erfarit har det förekommit att organisationer, som haft viljan att ordna speciella läger för handikappade barn, tvingats avstå därifrån på grund av de merkostnader detta skulle med- fört. Med hänsyn härtill vill barnan- staltsutredningen, som anser det myc- ket värdefullt att ungdomsorganisatio- nerna intresserar sig för denna verk- samhet, föreslå, att lägervistelse jäm- ställs med kolonivistelse och att statliga driftbidrag bör utgå för de handikap- pade ungdomar som deltar med åtta kronor per barn och dag. Ersättning för resekostnaden bör utgå efter de grunder som för närvarande gäller för resa till koloni. För att statsbidrag skall utgå bör lägervistelsen omfatta minst 14 dagar. Utredningen anser att sådant driftbidrag varom här är fråga inte bara bör utgå till läger anordnat för en- bart handikappade utan även till handi- kappade barn, som deltar i andra läger.

Kostnaderna härför går inte att upp- skatta med någon större exakthet, då i särskilt driftbidrag för lägerverksamhet för närvarande inte finns. Utredningen uppskattar dock på grundval av insam- lat material antalet lägerdagar per år till lägst 5 000, vilket skulle medföra en kostnad för statsverket på i runt tal , 40 000 kronor. Därtill kommer kostna- . derna för barnens och vid behov även vårdares resa till och från lägerplatsen på uppskattningsvis 15000 kronor per , år. Driftbidraget bör, liksom för närva- . rande bidraget till koloniverksamheten, disponeras och fördelas av socialsty- relsen. Därest utredningens förslag om en enda central tillsynsmyndighet för alla barnanstalter vinner beaktande, bör bidraget fördelas av denna myndig- het.

Med hänsyn till att anläggandet av fasta lägerplatser är kostnadskrävande beroende på de specialanordningar

____£____ _. .. HA __», _ ,

som erfordras anser utredningen, att särskilt anläggningsbidrag bör utgå ur allmänna arvsfonden på samma villkor som nu gäller för anläggandet av barn- kolonier.

I detta sammanhang vill barnanstalts- utredningen fästa uppmärksamheten på den lägerskola som sommaren 1964 an- ordnats för första gången för barn vid blindinstitutet å Tomteboda. Lägersko- lan var förlagd till Gålö i Stockholms skärgård. Syftet med kursen var att ge eleverna en helhetsuppfattning av olika områden, såsom jordbruksnäringen, fis- kerinäringen, naturen m.m., som för dessa barn inte kan läras ut från en kateder. Liknande verksamhet skulle sannolikt vara värdefull även för döva och hörselskadade barn, vilka i stor ut- sträckning måste undervisas med en åskådlig pedagogik.

Vistelsetidens längd

I fråga om vistelsetidens längd är det inte möjligt att föreslå några generella regler, eftersom behoven är olika be- roende på olika typer av korttidsvård och barnens hemsituation. Helt allmänt bör en korttidsvård av typ A och B helst omfatta minst fyra veckor för att den skall få önskad effekt. Utredningen anser dock att några fasta regler be- träffande tiden inte bör fastställas utan vistelsen bedömas allt efter behov från

fall till fall. Utredningen är likaså an- gelägen uttala, att ingen praxis bör få bli tillämplig som hindrar utnyttjandet av en korttidsplacering under en mer begränsad tid.

Med stöd av vad som här framförts vill barnanstaltsutredningen förorda

att korttidsvård av typ A och B får landstingskommunalt huvudmannaskap med undantag av den korttidsvård som är knuten till statliga anstalter,

att verksamheten vid befintliga hem för korttidsvård med undantag av för- skolor för blinda övertas av landstingen i respektive län,

att det statliga driftbidraget till koloni- verksamhet för handikappade och sjuka barn höjs till åtta kronor per barn och dag,

att samma bidrag skall utgå till sådan lägervistelse som är jämförbar med ko- lonivistelse, dock att vistelsetidens längd bör vara lägst 14 dagar,

att övre åldersgränsen för att bidrag skall utgå höjs från 12 till 16 år,

att i den mån ungdomar mellan 16 och 21 år, som ej är omhändertagna för vård, vistas på koloni eller med koloni jämförbart läger, statligt driftbidrag skall utgå på enahanda sätt samt

att ett förhöjt anslag ur allmänna arvs- fonden skall ntgå för uppförande av koloni- och lägeranläggningar för handi- kappade barn.

KAPITEL 12

Inackorderingshem med skyddad sysselsättning för handikappade ungdomar

Barnanstaltsutredningen har under sitt arbete funnit, att anstaltsorganisationen för handikappad ungdom behöver kom- pletteras med möjligheter till inackor- dering och sysselsättning utanför an- stalt. I första hand gäller detta ungdo— mar, främst rörelsehindrade och psy- kiskt efterblivna, vilka efter avslutad skolgång lämnar anstalten och inte har några anhöriga eller andra som kan ha omsorg om dem. Men också andra har naturligtvis behov av att disponera en egen bostad med möjlighet till skyddad sysselsättning.

Med hänsyn härtill och då utred- ningens undersökningar i övrigt om- fattat barn och ungdomar upp till 21 års ålder, anser sig utredningen böra framlägga vissa synpunkter på hur de handikappade ungdomarnas bostads- och sysselsättningsproblem bör lösas.

Nuvarande placeringsmöjligheter

För de invalidiserade finns sedan många är speciella vård— och arbetshem i an- slutning till vanföreanstalterna i Stock- holm (Norrbackagården i Hedemora) och Hälsingborg (österhemmet) samt vid Eugeniahemmet (Nya hemmet). Norrbackagården är avsedd att vara ett övergångshem för ungdom som avslutat sin utbildning vid Norrbackainstitutet men ej kunnat återvända till föräldra- hemmen eller till egen bostad. Hemmet är avsett för både män och kvinnor och har 21 platser. Fastän man försöker

hålla på principen, att det skall vara ett övergångshem, förekommer det att ungdomarna blir kvar på hemmet, då det inte går att placera dem på annat håll. Österhemmet är uppdelat på en manlig och en kvinnlig avdelning med 14 respektive 20 platser. Nya hemmet, vilket för närvarande är under avveck- ling, har 12 platser för gravt rörelse- hindrade vuxna, företrädesvis sådana som fått sin utbildning vid Eugenia- hemmet.

Vid nämnda arbetshem fanns den 1 oktober 1963 totalt 55 handikappade. Därav var fyra i åldern 15—20 år, samtliga på Norrbackagården, åtta i ål- dern 21—30 år och de återstående 43 i högre åldrar.

Socialpolitiska kommittén har i sina båda betänkanden Åldringsvårdens läge (SOU 1963:47) och Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964: 43) redo- visat antalet personer under 67 år som den 12 april 1962 var placerade på ålderdomshem och sjukhem eller lasa- rettsavdelningar för långtidssjuka. Här- av framgår, att det på ålderdomshem- men fanns tre personer under 30 år och att 273 patienter eller 10 procent av totalantalet patienter under 67 år inom långtidssjukvården var yngre än 39 år. Hur många av de senare som var invalidiserade och av den anledningen blivit placerade på sjukhem är dock inte känt.

I Stockholm har ett inackorderings—

hem för rörelsehindrade ungdomar — Gubbängens ungdomshem _ tagits i bruk under våren 1964. Där finns plats för ett 15—tal ungdomar med cerebral pares eller andra rörelsehinder. In- ackorderingshemmet är avsett för ung- domar från Stockholms stad och län. Avsikten är att de efter några år skall kunna placeras i invalidlägenheter, vil- ket förutsätter att de som tas in inte är allt för svårt handikappade. En övre åldersgräns har fastställts vid 30—35 år, så att hemmet bevarar karaktären av ungdomshem. I anslutning till hemmet, vilket är inrymt i ett av Stockholms stads ungdomshotell, har inrättats en skyddad verkstad med 25 platser. Den- na är dimensionerad så att även handi- kappade ungdomar bosatta i grannska- pet skall kunna utnyttja den. Utöver den vanliga personalen är särskild per- sonal anställd för de handikappade. Till anläggningen hör också en ungdoms- gård avsedd för stadsdelen Gubbängen. Till denna har även de handikappade tillträde.

Vid De Vanföras Riksförbunds an- läggning i Tranås —— Tranåsbaden finns ett inackorderingshem för ung- dom i anslutning till en av förbundet driven skyddad verkstad om 16 plat- ser. På inackorderingshemmet är ock- så placerade ett 25-tal elever i en kon- torskurs som anordnas av skolöversty- relsen. Under somrarna, då kontorskur- sens elever har ferier och de som ar- betar i den skyddade verkstaden har semester, disponeras anläggningen del- vis av andra handikappade för rekrea— tion.

De handikappade, som närmast be- rörs av föreliggande förslag, är rörelse— hindrade och psykiskt efterblivna. Efter genomgången utbildning återgår de i stor utsträckning till föräldrahem. När föräldrarna inte längre orkar med att sköta dem återstår som regel endast

placering på någon form av vård- och arbetshem. Vad beträffar psykiskt efter- blivna hjälper ofta centralstyrelserna till med att anskaffa hyresrum till ut- skrivna och försöksutskrivna efterbliv- na som placerats i skyddad verkstad eller på någon industri.

Enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (SFS 1954:483) är stadgat om intag- ning på arbetshem av sådana arbetsföra efterblivna som erhållit undervisning i särskola men som är ur stånd att ta vård om sig själva och med dem i för- ståndsutveckling och arbetsförmåga lik- ställda. På arbetshemmen finns således psykiskt efterblivna, vilka kan utföra ett arbete men inte kan ta vård om sig själva utanför anstalten.

Vård i familj, s. k. familjevård, är en ganska vanlig placeringsform för denna grupp. Ofta kan den efterblivne utföra något arbete i familjens hem, i jord- bruk eller i annan rörelse.

I Stockholm finns sedan 1957 två in- ackorderingshem om vardera 12 plat- ser, varav ett för flickor och ett för pojkar, avsedda för sådana psykiskt efterblivna, vilka kan sköta ett arbete på en industri eller i en skyddad verkstad. Stockholms stads centralstyrelse är hu- vudman för hemmen. Flertalet av ung- domarna på hemmen har tillbringat en stor del av sin uppväxttid på institution och blivit beroende av dess rutin och skydd. Efter utskrivning eller försöks- utskrivning kan man på inackorderings- hemmen successivt vänja ungdomarna vid att leva självständigt och därmed hjälpa dem till anpassning i arbetsliv och samhälle. Ungdomarna erlägger en avgift som, graderad efter inkomst, är maximerad till 10 kronor per dag. Bristen på lämpliga inackorderingsrum i Stockholm medför att centralstyrelsen inte kan få den omsättning på hem- mens platser som är avsedd.

Två inackorderingshem med större självständighet för ungdomarna star- tade centralstyrelsen i Stockholm 1964 — ett för pojkar och ett för flickor. Vid dessa hem finns viss personal till— gänglig, men ungdomarna skall i stör- sta möjliga utsträckning sköta sig själ— va. För rummen erläggs hyra som för vanliga hyresrum.

Örebro läns centralstyrelse driver sedan i maj månad 1964 ett inackorde- ringshem i Nora för åtta psykiskt ef- terblivna. Samtliga är inskrivna vid centralstyrelsen och kommer sannolikt att hela livet behöva det stöd och den tillsyn som ett inackorderingshem kan ge. Några av hyresgästerna har anställ— ning i den öppna marknaden, medan andra har anställning eller är syssel- satta vid en närbelägen vårdanstalt för psykiskt efterblivna. Var och en, med undantag av dem som är placerade på vårdhemmets sysselsättningsavdelning, betalar en avgift om 50, 90 eller 150 kronor per månad beroende på in— komst. Inackorderingshemmet behåller hyresgästens folkpension så när som på den pensionsandel, som enligt lag skall tillfalla pensionstagaren. Central- styrelsen undersöker möjligheterna att inrätta liknande hem även på andra or- ter inom landstingsområdet.

Handikappade ungdomars bostads- och sysselsättningsförhållanden

Några undersökningar har på senare år företagits över de rörelsehindrade ungdomarnas placering efter avslutad skolgång och i vilken utsträckning de kunnat försörja sig.

I en bilaga till 1960 års cp-utrednings betänkande _— Det vuxna cp-klientelets ställning _ redovisar dr Marcel d'Avig- non en av honom är 1959 företagen so- cialmedicinsk undersökning omfattan- de elever med cerebral pares som läm—

nat Eugeniahemmet under åren 1934— 1954.

Det framgår av undersökningen att 112 av de 159 f. d. eleverna var bosatta i föräldrahemmen varav 50 var 25 år eller äldre. Av de 159 kunde 13 för- sörja sig helt, 19 delvis och 127 inte alls. Det bör uppmärksammas att har- nen på Eugeniahemmet representerar ett urval av gravare fall med cerebral pares. En av SVCK år 1961 företagen under- sökning —— »Ungdomar med cerebral pares Socialmedicinska aspekter med speciell hänsyn till sysselsättningsför- hållanden», omfattar 189 ungdomar i åldern 16—25 år. Sedan de mentalt re- tarderade avskilts återstod 119 ungdo- mar. Full sysselsättning redovisades för 55 ungdomar, medan 20 inte hade nå- gon sysselsättning. Av de 119 ungdo— marna var 108 bosatta hos sina föräld- rar eller andra anhöriga. Endast fyra ungdomar, vilka samtliga hörde till gruppen med full sysselsättning, dispo- nerade egen bostad. Till gruppen »ing- en sysselsättning» hörde fyra ungdo- mar, vilka vid undersökningstillfället var placerade på kronikerhem.

Här bör också erinras om en av De Vanföras Riksförbund år 1958 företa- gen enkät bland invalidiserade ungdo- mar. Denna visade, att ca 400 personer, som då vistades på kronikerhem, vård- hem och hos anhöriga, enligt DVR:s bedömning skulle ha kunnat klara sig själva med endast mindre daglig hjälp. Samtliga var dessutom i behov av sys- selsättning.

Beträffande de psykiskt efterblivna finns inte, såvitt utredningen känner till, några liknande undersökningar. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn har dock gjort vissa beräkningar. Enligt dessa skulle ininst 10000 efter- blivna vara i behov av skyddade ar- betsplatser, varav ungefär 50 procent

skulle kunna placeras på inackorde- ringshem om sådana funnes.

Tidigare utredningar och framförda förslag

Flera statliga utredningar har berört de handikappades möjligheter till, så långt det är möjligt, normala levnads- förhållanden efter avslutad utbildning. Därtill har de handikappades intresse- organisationer fört fram sina önske- mål. Vidare har en läkargrupp i Göte— borg tillsammans med styrelsen för Bräcke östergård genom dr Sven-Olof Brattgård presenterat en idéskiss till en organisation med uppgift att tillhan- dahålla speciella bostäder och syssel- sättningsmöjligheter åt de rörelsehind- rade.

I betänkandet Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet (SOU 1954:28) avgi- vet av 1951 års vanförevårdsutredning anförde utredningsmannen, att vård- och arbetshemmen vid vanförean- stalterna och Eugeniahemmet borde befrias från sådana som rätteligen hör hemma på kroniker- och ålderdoms- hem i den mån anhöriga inte tar emot dem. Därefter skulle endast återstå så- dana som hade en viss arbetsförmåga, vilka i sin tur borde beredas syssel- sättning inom arbetsvården. Utred- ningsmannen ville dock inte motsätta sig ett bibehållande av vård- och ar— betshemmens verksamhet. Statsbidrag borde emellertid ej utgå, då det vore en kommunal angelägenhet att sörja för klientelet på arbetshemmen. En avveck- ling i takt med den allmänna socialvår- dens utveckling ansågs riktig.

Vid remissbehandlingen av betän— kandet vände sig flera instanser mot förslaget att avveckla arbetshemmen. SVCK anförde bl. »a. att friska vanföra ej hör hemma på kronikerhem och ålderdomshem.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 135/ 1955 avvisade departementschefen ut- redningsmannens förslag på denna punkt. Hemmen förordades bli kvar vid vanföreanstalterna och Eugenia- hemmet och statsbidrag till verksamhe- ten skulle utgå även i fortsättningen.

1958 års (Ip—utredning anförde i sitt betänkande Cp-vården (SOU 1960: 14), att den lämpligaste vården av äldre cp-fall skulle kunna beredas inom sjuk- hem för långtidsbehandling, knutna till de regionanstalter utredningen föresla- git. Genom en sådan anknytning skulle erforderliga behandlingsresurser kun— na utnyttjas och de cp-skadades tidi- gare uppnådda behandlingsresultat vid- makthållas. Sjukhemmen, vilka före- slogs omfatta ett 10—tal vårdplatser, an- sågs dock av psykologiska skäl ej böra ligga för nära regionanstalterna, som avsågs få barnklientel. Utredningen fö- reslog, att ett sådant sjukhem skulle inrättas och en försöksverksamhet på— börjas. Vidare föreslog utredningen in— rättandet av en skyddad verkstad med internat för färdigutbildade, svårt inva- lidiserade ungdomar, också de knutna till regionanstalterna. Även här föror- dades dock först en försöksverksamhet med en verkstad förlagd intill den fö- reslagna riksanstalten för cp-skadade barn. De skyddade verkstäderna an- gavs böra bli förlagda till sådana plat- ser, att tomtmark kunde upplåtas för uppförandet av bostäder för handikap- pade med familjer. Som exempel på en sådan anläggning anfördes Ullevål sy- gehus i Oslo.

Departementschefen anförde i Kungl. Maj:ts proposition nr 170 till 1961 års riksdag, att det vore önskvärt om ung- domar och vuxna med cp-skador kunde erbjudas arbete i skyddad miljö. De- partementschefen ansåg, med anslut- ning till arbetsmarknadsstyrelsens och Norrbackainstitutets remissyttranden,

att de svårt handikappade i första hand borde placeras på de till vanföreanstal- terna i Stockholm och Hälsingborg knutna arbetshemmen. Dessa ansågs dock böra bli föremål för en genomgå— ende modernisering. Frågan om åtgär- der härför och om anordnandet av yt- terligare verkstäder ansågs böra vidare övervägas och under alla förhållanden borde det inte komma i fråga, att så- som utredningen föreslagit, förlägga en skyddad verkstad för vuxna i anslut- ning till en riksanstalt för svårt handi- kappade barn.

Även 1962 års utredning om högsta- dieundervisning för rörelsehindrade m. m. tog i sitt betänkande Högstadie— undervisning för rörelsehindrade m. m. (Socialdepartementet 1964: 3, stencil) upp frågan om placering av ungdomar efter skolgångens slut. Utredningsmän— nen ansåg, att de särskilda vård- och arbetshemmen för rörelsehindrade bor- de inordnas i den allmänna verksamhe- ten på detta område. En form av över— gångshem med sysselsättningsmöjlighe- ter ansågs vara erforderlig som komple- ment till utredningsverksamheten för sådana fall, som inte kan beredas ar- betsanställning eller annat omhänder- tagande efter genomgången utbildning.

CRB framhöll i sitt remissyttrande över ovanstående betänkande, att den välutrustade vård- och undervisnings- organisation som planeras för de rörel- sehindrade barnen förfelar sitt syfte, om inte övergången till arbets- och sam- hällsliv uppmärksammas. Beredningen ämnade återkomma till frågan.

De Vanföras riksförbund (DVR) hem- ställde i en är 1962 gjord framställning till samtliga landsting att åtgärder måtte vidtas för att lösa invalidiserade ung- domars bostadsproblem. I framställ- ningen åberopades en enkät s-om för- bundet slutförde 1958, för vilken när- mare redogörelse lämnats här ovan. Ett

framfört förslag om särskilda invalid- hus, avfärdades av DVR med hänvis- ning till att de ungdomar förbundet va- rit i kontakt med önskade få sin bo- stadsfråga löst så nära hemorten som möjligt. Dessutom ville de inte bli sam- manförda till stora enheter utan i så stor utsträckning som möjligt smälta in i en normal miljö.

Förbundet erinrade vidare om ett 1958 framlagt förslag att skapa centralt belägna inackorderingshem inom större städer och kommuner. Dessa hem an- sågs lämpligast böra förläggas till van- liga flerfamiljshus och omfatta 15——20 gäster samt ha anslutning till skydda- de verkstäder. I sitt yttrande över för- slaget framhöll arbetsmarknadsstyrel- sen, att nya inackorderings— och arbets— hem borde anordnas med kommuner, landsting och enskilda organisationer som huvudmän.

DVR hade i förutnämnda framställ- ning till landstingen framhållit, att det åvilar samhället att svara för denna frå- ga. Därför avvisade förbundet en före- slagen insamlingsaktion för att få medel till att på lämpligt sätt lösa de handi- kappades bostads- och sysselsättnings- problem. Att bygga inackorderingshem ansågs kunna ske genom att anlita sam— ma finansieringsformer som för bo- stadsbyggandet. Bostäderna skulle se- dan kunna hyras ut till invalidiserade i vanlig ordning. Kostnaderna för den service som är nödvändig för de boen— de ansågs kunna rymmas inom ramen för de vårdkostnader, som redan ut- går till vederbörande.

De rörelsehindrades bostads- och sys- selsättningsproblem har under senare år diskuterats av styrelsen för Bräcke Östergård och Läkargruppen för bo- stads- och samhällsplanering i Göte- borg. Dr Sven-Olof Brattgård, som är ledamot av förstnämnda styrelse, har för utredningen presenterat ett utarbe-

ta-t förslag i denna fråga. Förslaget går ut på att stiftelser bildas för större re- gioner med uppgift att svara för admi- nistration, bostads-, transport— och per- sonalfrågor, behövlig arbetsledning, so- cial rådgivning m. m. Stiftelserna före- slås bli sammanslutna i en riksorgani- sation, vilken skall svara för planering, bebyggelse —- i egen regi eller i sam- arbete med allmännyttiga bostadsföre- tag — samordning, samarbete med sta- ten, inspektionsverksamhet 0. s. v. Sär- skilda byggnader i form av vanliga ked- je- eller radhus eller lägenheter in— sprängda i flerfamiljshus föreslås in- rättade på olika platser inom regionen. På dessa platser skall också finnas till- gång till skyddad verksamhet i egna eller av samhället drivna verkstäder. På en central ort inom regionen före— slås ett hotell bli inrättat, vilket skall kunna fungera som livstidsbostad för dem som så önskar och som ett över- gångshem för andra. Verksamheten skall drivas i samarbete med statliga och kommunala myndigheter. Utgångs- punkten för förslagsställarna är, att de handikappade genom egen arbetsin- komst eller förtidspension skall svara för boendekostnaderna inkluderande mat och städning. Det torde emellertid finnas en ganska stor grupp av handi- kappade, för vilka inkomst av eget ar— bete eller pension inte räcker till för den kostnad det här kan bli fråga om. Dessa anses böra få mellankostnaden täckt av allmänna medel. Förslagsstäl- larna anser, att servicekostnaderna bör åvila respektive landsting. Reglering av eventuellt underskott vid de skydda- de verkstäderna, som förutsättes åtnju— ta vanligt anläggnings- och driftbidrag, anses böra ankomma på staten. Förslagsställarna anser stiftelsefor- men vara den effektivaste och snabbas- te vägen att igångsätta och driva den skisserade verksamheten, men att sam-

hället sedermera skall överta den ut- byggda organisationen.

De Vanföras riksförbund och Handi— kapporganisationernas centralkommitté har kommenterat förslaget och framhål— lit, att de handikappades behov av sär- skilda bostadsformer och sysselsättning i första hand bör tillgodoses genom samhällets försorg. De är dock inte främmande för ett regionalt demonstra— tionsprojekt förlagt till västkusten (Bräcke Östergårds upptagningsområ- de).

Enligt vad barnanstaltsutredningen erfarit har en stiftelse med represen- tanter för olika handikapporganisatio— ner och andra bildats. Genom en om- fattande insamlingsaktion våren 1965 har stiftelsen erhållit en grundplåt till uppförandet av särskilda bostäder med serviceanordningar för ungdomar med rörelsehinder.

Beträffande de psykiskt efterblivna tog 1951 års sinnesslövårdsutredning i si-tt år 1955 avgivna betänkande III Förslag rörande den öppna vården av psykiskt efterblivna samt utbildning av viss vårdpersonal (stencil), upp frå- gan om särskilda inackorderingshem för psykiskt efterblivna. Dessa beräk- nades få sin huvudsakliga användning dels för externatelever, dels för sär- skoleelever och arbetshemsfall, som försöksutskrivits till öppen vård från internatskola eller vårdanstalt, dels ock arbetshemsfall, vilka i samband med inskrivning placeras direkt i öppen vård. Genom en tids vistelse på in- ackorderingshem skulle eleverna kun- na vänja sig vid att ta hand om sina kläder, sin fritid och sin ekonomi samt anpassa sig till de krav som ställs på dem ute i samhället. Utredningen an- såg att till dessa hem borde hänföras ungdomar med en intelligenskvot av lägst 45—50 och sedan de uppnått 16 till 18 års ålder. Varje sådant inackor-

deringshem, som ansågs böra vara fri- stående från skola eller anstalt, föror- dades få omkring fem platser. Utred- ningen föreslog vidare att eleverna i viss utsträckning själva borde bestrida kostnaderna för inackorderingen.

Aktuella planer

Lokalavdelningen av De Vanföras riks- förbund i Skellefteå har vid Åbacka- gården inrättat ett antal inackorderings- platser. Hittills har de enbart använts för rekreation. Planer finns på att in- rätta en skyddad verkstad om 22 plat— ser. Åbackagården kommer således att få en verksamhet liknande den som DVR bedriver vid Tranåsbaden, dock i mindre skala.

Barnanstaltsutredningen har erfarit att landstingen i Jönköpings, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län beslutat utreda frågan om speciella ungdomsho- tell för rörelsehindrade.

Enligt uppgift från Riksförbundet för utvecklingsstörda barn kommer i sam- band med en planerad experimentverk— stad i Uppsala för psykiskt efterblivna att inrättas 42 inackorderingsplatser för verkstadens behov. Ritningarna är förhandsgranskade och godkända av medicinalstyrelsen. Enligt dessa skall 21 rum inrymmas i vardera två van- liga flerfamiljshus. I varje hus kommer tre våningar om vardera sju rum att disponeras. För varje våningsplan skall finnas gemensamt kök, matsal och sam- lingsrum samt dessutom ett rum på var- je våning för jourhavande personal. Hemmen beräknas vara inflyttningskla- ra, när verkstaden startar den 1 januari 1966. Med ledning av erfarenheterna från denna experimentverkstad, till vil- ken också viss forskning skall knytas, avser man få underlag för utform- ningar av verkstäder för utvecklings— störda inom andra delar av landet. Hu-

vudman för verksamheten är en stiftel- se med representanter för FUB, Scout- förbundet och Röda Korset. Planering- en har skett i samråd med Uppsala läns landsting. I princip skall de som bor på hemmen kunna arbeta antingen i öppen industri eller på den skyddade verkstaden. Någon övre åldersgräns är inte fixerad. Det är således inte fråga om enbart övergångshem, även om syf- tet är att småningom försöka få de efterblivna placerade i vanliga bostäder.

Utredningen

När ungdomar med handikapp, fysiska såväl som psykiska, lämnar skolan bör de som andra ha möjlighet att efter sin förmåga välja yrke och bostad. Ehu- ru utbildningsresurserna förbättrats brister det i möjligheterna att senare bereda ungdomarna lämplig sysselsätt- ning. Det är otillfredsställande, att ge- nom utbildning först inge ungdomarna vissa förhoppningar om att kunna få yrkesarbete, och sedan, när de år får- digutbildade, inte infria förväntningar— na genom att erbjuda dem arbete. Pro— blemet berör i hög grad ungdomarnas behov av fortsatt stöd och hjälp. Det är alltså inte enbart ett sysselsättnings- problem. Många invalidiserade måste ha hjälp med påklädning, städning, matlagning etc. och de psykiskt efter- blivna behöver i stor utsträckning till- syn och stöd. Detta medför att inte alla kan bo ensamma och ta hand om sig själva. De som bor i föräldrahemmen har sin bostadsfråga löst, dock inte all- tid på ett tillfredsställande sätt. Dess- utom kan det vara stora avstånd mellan bostaden och arbetsplatsen.

I det föregående har redogörelse läm- nats för olika placeringsmöjligheter, men många, särskilt de gravt skadade, kan inte med nuvarande resurser få en sysselsättning som passar dem. Trans- portservicen är t. ex. inte utbyggd så att

de kan ta sig till en skyddad verkstad. Den på senare tid särskilt intensifiera- de debatten kring dessa frågor har huvudsakligen varit inriktad på de rö- relsehindrades problem. Men även de psykiskt efterblivnas situation är långt ifrån tillfredsställande. Av flera skäl är behoven olika för de psykiskt efter— blivna och de enbart rörelsehindrade, och man måste därför räkna med skil- da typer av hem. Det har dessutom an- setts mindre lämpligt att blanda nor- malbegåvade och psykiskt efterblivna på samma institutioner och detta tor- de också gälla ifråga om inackorderings- hem och skyddade verkstäder.

Utredningen håller för troligt, att åt- skilliga psykiskt efterblivna, som nu är placerade på arbetshem, skulle kunna arbeta på industrier eller i skyddad verkstad och bo på inackorderingshem, om sådana funnes.

Den upprustning av barnanstalterna, som föreslås i detta betänkande, bör följas av intensifierade åtgärder för att förbättra även de handikappade ung- domarnas situation.

Rörelsehindrade

Under de senaste åren har vården och undervisningen av rörelsehindrade barn och ungdomar varit föremål för ett om- fattande utredningsarbete. Genomgå- ende har den uppfattningen fram- förts, att samhället bättre bör sörja för ungdomarnas bostäder och syssel— sättning. Hittills har endast ett fåtal placeringsmöjligheter funnits i anslut- ning till två vanföreanstalter samt Eugeniahemmet. I den mån inte för- äldrar eller anhöriga kunnat ta hand om ungdomarna, har därför många rö- relsehindrade måst intas på ålder- domshem eller sjukhem för långtids- sjuka. Av den inledande redogörelsen för aktuella förhållanden framgår, att

det vid arbetshemmen i slutet av 1963 fanns 12 invalider under 30 år. Vi- dare var i april 1962 tre personer un- der 30 är placerade på ålderdomshem och 273 patienter under 39 år intagna på sjukhem eller lasarettsavdelningar för långtidssjukvård. Av de senare var 50 yngre än 14 år. Vad beträffar vår- dade inom långtidssjukvården är det inte känt hur många av dem som var invalidiserade.

Barnanstaltsutredningen vill bestämt understryka, att handikappade över huvud taget inte bör få placeras på ål- derdomshem eller sjukhem enbart på grund av sin invaliditet. Det stora pro— blemet för ungdomarna är att de iso- leras i föräldrahemmen, många gång- er utan möjlighet att utöva det yrke som de är intresserade av och har fallenhet för. Det är för närvarande svårt att fastställa hur stor denna grupp av handikappade är. De undersökning— ar som omnämnts tidigare har inte va- rit upplagda på likartat sätt, varför man inte kan dra några bestämda slutsatser av dem. Den pågående socialmedicins— ka undersökning, som professorerna Inghe och Berfvenstam arbetar med, väntas ge besked om antalet invalider i åldrarna upp till 40 år, som inte kan klara sig på egen hand.

Utredningen vill erinra om att flera landsting utreder hur man skall lösa hithörande spörsmål på det lokala pla- net. I Stockholm har ett ungdomshem inrättats för rörelsehindrade ungdomar från staden och länet. Det av dr Bratt- gård skisserade projektet har ännu inte kommit igång men en stiftelse är bil— dad. Enligt utredningens mening bör ansvaret för att åtgärder vidtas för att anskaffa bostäder och lämplig syssel— sättning åt de handikappade åvila sam- hället, något som även nämnda stiftel- se räknat med för framtiden. Uttalade farhågor för att de invalidiserade

människorna i landsbygdskommunerna skall bli eftersatta om man överlåter på landstingen att lösa här berörda frågor, torde vara obefogade. Även om inte alla landsting har samma intres- se och framför allt resurser för att snabbt bygga upp en organisation, bör risken för eftersläpning kunna elimi- neras genom landstingens möjligheter att samarbeta i dessa frågor. Det är en- ligt utredningens mening väsentligt, att möjligheterna 'till bostad och sysselsätt— ning för rörelsehindrade ungdomar inte blir beroende av om de bor i en stor eller liten kommun.

Med vissa modifikationer synes den idéskiss som presenterats av dr Bratt- gård kunna vara en utgångspunkt för landstingen, när verksamheten skall planeras. Lämpligen bör en försöks- verksamhet sättas igång inom någon sjukvårdsregion för att utröna hur den här aktuella bostads— och försörjnings- frågan för handikappade bäst skall kun— na lösas. Mycket talar för att försöks- verksamheten förläggs till göteborgs- regionen, då det inom denna region finns en relativt väl utbyggd organisa- tion för de rörelsehindrade barnens vård och undervisning. En sådan spe- ciell försöksverksamhet bör emellertid inte föranleda, att andra landsting tills vidare avstår från att vidta några åt- gärder, utan inackordcringshem, som lämpligen kan insprängas i vanliga fler— familjshus, bör snarast anordnas lik- som sysselsättningsmöjligheter för de rörelsehindrade inom landets olika de— lar.

Lösningen av sysselsättningsfrågan bör inriktas både på skyddade verk- städer och för de svårast invalidise- rade speciell syssclsättningsverk— samhet. Även möjligheterna till en ökad industriplacering bör tillvaratas, var- vid det allmänna förutsättes lämna eko— nomiskt bidrag till anordnandet av de

halvskyddade verkstäder eller arbets- platser, som det här måste bli fråga om. Ett antal industrier har redan en halvskyddad verksamhet av detta sla”. Utredningen finner en utbyggnad härav lika angelägen som en förstärkning av de skyddade verkstäderna. Därmed skulle vinnas en ytterligare integrering av handikappade i samhället.

Flera skäl talar för, att de verkstäder som anordnas får en sådan förläggning i förhållande till bostäderna att även dessa människor får en känsla av att »gå till arbetet». Detta ställer dock helt naturligt krav på en väl utbyggd trans- portservice.

Olika former av skyddad verksamhet på länsplanet bör kunna samordna upphandling, arbetsanskaffning och för— säljning av färdiga produkter.

Psykiskt efterblivna

Behovet av friare bostads- och syssel— sättningsmöjligheter för vissa psykiskt efterblivna kan bedömas lika stort som för rörelsehindrade, men det har inte tillräckligt uppmärksammats, vilket sammanhänger med att det re— dan finns speciella arbetshem eller kom- binerade arbets— och vårdhem för psy- kiskt efterblivna inom varje landsting. Mycket talar emellertid för, att arbets— hemmen i stor utsträckning bör kunna ersättas av inackorderingshem som kom— bineras med en utbyggnad av skyddade verkstäder och externa sysselsättnings— hem för de utvecklingsstörda.

Dessa inackorderingshem bör kunna ta emot både sådana som är inskrivna vid centralstyrelserna och sådana som skrivits ut eller är försöksutskrivna men i behov av stöd i denna form un— der längre eller kortare tid. Den se- nare gruppen har i och med utskriv— ningen bedömts ha förutsättningar att klara sig själv. De skall alltså i prin—

vara

cip jämföras med vilken som helst an- nan grupp ungdomar, även om de pla— ceras i speciella inackorderingshem- utslussningshem. Det torde inte möta något hinder, att centralstyrelserna upp- för och driver dylika inackorderings- hem. På de hem i Stockholm som tidi— gare omnämnts är såväl försöksutskriv- na som slutligt utskrivna ungdomar placerade. Den andra och sannolikt större gruppen är de vid centralstyrel- serna inskrivna. Bortsett från vård- hemsklientelet är de nu placerade på arbetshem eller i familjevård. Genom speciella inackorderingshem i anslut- ning till skyddade verkstäder skulle de efterblivna få mindre och hemtrevli- gare bostäder och inte behöva bo på anstalt i hela sitt liv. De skulle få rik- tig tillsyn och lämplig sysselsättning och lättare kunna smälta in i samhället. Även denna grupp kan med fördel ut- föra visst tempoarbete inom industrin. Som tidigare nämnts påbörjas omkring den 1 januari 1966 en experimentverk- samhet i Uppsala med skyddad verk- stad och inackorderingshem för psy— kiskt efterblivna. I Kristianstads län föreligger planer på internatplacering av särskolebarn i vanliga villor i sam- hällen med särskola. Varje villa kom- mer att förestås av ett föreståndarpar. Samma princip skulle kunna tillämpas även för ett vuxet klientel, varvid sär- skolan utbyts mot en skyddad verk- stad.

Barnanstaltsutredningen föreslår, att i centralstyrelsernas uppgifter skall ingå att inrätta speciella inackorde- ringshem till stöd för dels sådana ungdomar som småningom beräknas kunna skaffa sig egen bostad, dels så- dana som nu i allmänhet placeras på arbetshemmen för psykiskt efter- blivna och att i samband därmed en erforderlig utbyggnad av de externa arbets- och sysselsättningsmöjligheter-

För inrättandet av skyddade verk- städer utgår statsbidrag enligt gällan- de författning (SFS 1963: 394; ändr. 1964:493) med högst 390 kronor per kvm om verkstadslokal uppförs och vid förhyrning av lokal med högst 15 kro- nor per kvm och år. Det statliga drift- bidraget omfattar 2000 kronor per ar— betsplats och år. De industrier som ord- nar halvskyddad verksamhet erhåller ersättning i form av statsbidrag för varje av partiellt arbetsför fullgjord ar- betstimme med högst två kronor. För uppförande av inackorderingshem eller hotell utgår statliga bostadslån i sam- ma utsträckning som till det allmän- nyttiga bostadsbyggandet vartill kom— mer särskilda invalidbostadsbidrag. De speciella kostnader som servicefunktio— nen medför bör kunna bestridas av ve- derbörande landsting. Det finns grup- pcr av handikappade, so-m inte kan väntas bära den boendekostnad som det kan bli fråga om i ett inackorderings- hem av föreslagen typ. Här måste de sociala myndigheterna gripa in och hjälpa. Det är dock inte lämpligt att subventionera inackorderingshemmen, då de handikappade kan bli bundna till visst hem, utan bidraget bör utgå direkt till individen. Härvidlag vill utredning- en erinra om att den av socialministern år 1962 tillsatta pensionsförsäkringskom- mitten bl. a. har att särskilt utreda frå- gor om förbättring av pensionsrätten för dem som blir invalider i unga år.

De handikappade bör ha möjlighet att välja bostad och sysselsättning. Om de därvid kommer utanför sitt eget landstingsområde bör eventuella kost- nader lösas genom avtal mellan lands- tingen.

Med hänvisning till vad som här an- förts får barnanstaltsutredningen för- orda

att frågan om de rörelsehindrades

bostäder och sysselsättning i princip löses genom att landstingen eventuellt genom samarbete mellan två eller flera landsting står som huvudmän för den verksamhet som erfordras samt

att särskilda inackorderingshem med tillgång till skyddad verkstad och andra

externa sysselsättningsmöjligheter för psykiskt efterblivna inrättas av central- styrelserna i varje län, dels för utskriv- na och försöksutskrivna, dels för så— dana som nu i allmänhet är intagna på arbetshemmen för psykiskt efterblivna.

KAPITEL 13

Sammanfattning

Utredningsuppdraget och utredningens omfattning

Statsrådet Ulla Lindström tillkallade 1958 åtta utredningsmän att göra en översyn av standarden vid anstalter med barn och framlägga de förslag, vartill en sådan översyn kunde föranleda. Utred- ningsmännen, som antagit benämningen barnanstaltsutredningen, har inriktat sitt arbete på elva vårdområden nämli- gen skolor för blinda, skolor för döva, epileptikeranstalter för barn, Särskolor och vårdanstalter för psykiskt efter- blivna, läkepedagogiska institut, hem för psykopatiska och nervösa barn (psykopatbarnhem), institutioner för rörelsehindrade, barnhem, elevhem för skolbarn och nomadskolehem. För att få en uppfattning om förhållandena vid institutionerna har utredningen besökt 97 av dessa, representerande samtliga ovannämnda vårdområden. Därjämte har utredningen från i huvudsak samt- liga institutioner inom dessa vårdom- råden genom en enkät infordrat upp- gifter om förhållanden, som kan anses utgöra en mätare av standarden. Dessa uppgifter, som sammanställts i en sten- cilerad tabellbilaga till betänkandet (Socialdepartementet 1965: 1) ligger till grund för de redogörelser för varje område för sig, som intagits i bilaga 2 till betänkandet.

Då barnanstaltsväsendet under se- nare år varit föremål för ett omfattande och specialinriktat utredningsarbete har barnanstaltsutredningens allmänna

och jämförande standardundersökning huvudsakligen begränsats till att avse förhållandena vid internaten. Sålunda behandlas externaten endast översikt— ligt och pedagogiska frågor berörs en- dast undantagsvis.

På grundval av det insamlade mate— rialet framlägger utredningen i kapitel 4 för varje vårdområde de synpunkter och förslag vartill granskningen av för- hållandena inom respektive område gi- vit anledning. Vidare lämnas i kapitel 5, 6 och 7 en jämförande beskrivning av de olika vårdområdena samt i an- slutning därtill rekommendationer och förslag till åtgärder avseende samtliga områden.

Kapitel 8 och 9 behandlar huvud— mannaskapet och den centrala tillsynen över landets barnanstalter.

Vissa frågor som inte äger direkt samband med standarden på institu- tionerna men som är av betydelse för uppskattningen av vårdbehovet, för myndigheternas planering och för de handikappades anpassning till arbets— livet upptas i kapitel 10, 11 och 12, nämligen frågor om allmän hälsounder- sökning av barn i förskoleåldern, kort- tidsvård samt inackorderingshem för handikappade barn och ungdomar.

Beskrivning av vårdområdena jämte ut- redningens synpunkter och förslag

Barnens naturliga uppväxtmiljö är för- äldrahemmet eller annat enskilt hem. Genom olika stödåtgärder för föräldrar

eller andra vårdare, utbyggd öppen vård och ökade pedagogiska och skol- sociala resurser bör fysiskt och psy- kiskt handikappade barn i större ut- sträckning än vad nu är fallet kunna få vård, behandling och undervisning på hemorten eller på rimligt avstånd från denna. Där anstalts- eller annan internatplacering är nödvändig, bör en tillfredsställande och enhetlig standard vid barnanstalterna eftersträvas så långt de olika handikappen medger. Utifrån denna principiella uppfattning framför barnanstaltsutredningen följande syn- punkter och förslag på de elva vårdom- råden, som omfattas av utredningens översyn.

1. Skolor för blinda och synsvaga barn

De blinda och synskadade barnen vår- das och undervisas dels vid de statliga institutionerna Tomteboda i Stockholm och vårdanstalten för blinda i Lund, dels vid tre enskilda hem för företrä— desvis förskolebarn.

Barnanstaltsutredningen anser det vara viktigt att blinda och synskadade barn inte isoleras från seende. Där så är möjligt bör därför de synskadade alltifrån förskolor till yrkesskolor och gymnasier placeras i vanliga skolor. På större orter bör särskilda synklasser in- rättas med inackordcringsmöjligheter för avlägset boende elever.

Byggnaderna vid de statliga institu- tionerna motsvarar inte de krav som måste ställas på elevhem för barn. Ut- redningen understryker starkt blind- och dövskolutredningens krav på att nya separata elevhem uppförs vid blindinstitutet. För att ge de äldre ele- verna vid Tomteboda träning för livet utanför institutionen bör de ges möjlig- heter att bo i vanliga bostadslägenheter utanför institutet.

Ifråga om de blinda vård- och arbets-

hemsfallen biträder barnanstaltsutred- ningen det förslag som mentalsjukvårds- beredningen framfört i en promemoria år 1962 om att barnen i första hand bör placeras på vårdanstalter för scen- de eventuellt vid särskilda regionan— stalter.

2. Skolor för döva och hörselskadade barn

De döva och hörselskadade barnen un— dervisas och vårdas vid fyra s. k. upp- tagningsskolor, två fortsättningsskolor samt två specialskolor, vilka alla är statliga, vid den enskilda yrkesskolan för döva i Stockholm samt vid ett antal förskolor, som företrädesvis har kom- munala huvudmän. En är dock statlig och en enskild.

Döva och hörselskadade barn är svårt handikappade när det gäller att kom- municera med andra. Förskoleunder— visningen, som är tämligen väl utbyggd, är därför av väsentlig betydelse för denna kategori av barn. Allmän för- skoleplikt för döva barn, som föreslagits av flera statliga utredningar, torde inte längre äga aktualitet, då nästan alla hörselskadade barn numera på frivillig väg får förskoleundervisning. Även s. k. hemundervisning bedrivs av flera för- skolor. Den kan visserligen inte ersätta den förskoleundervisningen men utgör ett komplement till denna, främst för barn i tidig förskoleålder. Barnanstaltsutredningen föreslår, att denna verksamhet byggs ut, så att alla förskolor får resurser för hemunder-

vanliga

visning.

De psykiskt efterblivna döva barnen har för närvarande ingen möjlighet att få en för dem avpassad förskoleundcr- visning, varför barnanstaltsutredningen finner det angeläget, att särskilda för— skoleplatser inrättas vid skolhemmet i Gnesta eller vid någon internatförskola för döva.

Frågan om skolhemselevernas yrkes- utbildning och arbetsträning har ännu inte lösts. Blind- och dövskolutred- ningen har föreslagit att en yrkespröv- ning skall ske vid en föreslagen yrkes- skola i örebro. Intill dess detta förslag blir förverkligat bör, enligt barnan- staltsutredningens mening, särskilda platser reserveras för dessa ungdomar vid fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg.

Överförandet av elev från vanlig upp- tagningsskola till skolhemmet i Gnesta är inte enligt utredningens mening ord- nat på ett ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Med nuvarande bestämmelser är det upptagningsskolans styrelse, som efter hörande av läkare och lärare, skall fatta beslut om huru- vida och när elev, som ej kunnat till- godogöra sig undervisningen vid upp— tagningsskola, skall överföras till skol- hemmet. Enligt barnanstaltsutredning— ens uppfattning kan det föreligga viss risk för felplacering. garantier som gäller för psykiskt efter- blivna vid intagning på centralstyrel- sernas anstalter borde gälla även de döva psykiskt efterblivna barnen. Ut— redningen föreslår därför, att en dele- gation tillsätts med motsvarande upp-

Samma rättsliga

gift beträffande specialskolan inom dövskoleväsendet, som gäller för cen- tralstyrelsernas delegationer för intag- ning av elev m. m. på särskola. Delega— tionen bör bestå av en Iagfaren domare som tillika är ordförande i länets (Sö- dermanlands län) centralstyrelses dele— gation samt två ledamöter ur Gnesta— skolans styrelse. Specialskolans rektor bör vara föredragande och audiologisk och barnpsykiatrisk expertis bör kny- tas till delegationen. Fortsättningsskolorna inom dövsko- leväsendet ger inte eleverna en utbild- ning jämförlig med normalhörande ung- domars. Barnanstaltsutredningen stöder

därför ett av blind- och dövskolutred— ningen framfört förslag om en yrkes- och fackskola, förlagd till örebro, samt att den teoretiska fortsättningsskolan å Blockhusudden i Stockholm ombildas till en ungdomsskola med gymnasium samt social- och ekonomisk fackskola. Blind— och dövskolutredningens övriga förslag i fråga om yrkesutbildningen för döva ungdomar bör snarast förverkli— gas, nämligen att döva och hörselska— dade ungdomar i ökad utsträckning placeras på vanliga yrkesskolor och att särskilda instruktörer anställs för att vägleda dem. Skillnaden mellan yrkes— utbildningsmöjligheterna för pojkar och flickor bör försvinna. Barnanstaltsut- redningen vill förorda att intill dess förslaget om en ny yrkesskola, som skall ersätta de nuvarande fortsättnings- skolorna i Växjö och Vänersborg för— verkligas, både manliga och kvinnliga elever får mottas vid de båda skolorna.

Dövskolornas byggnader och lokaler är inte tillfredsställande. Med några undantag är elevhemsbyggnaderna i ett dåligt skick. De förslag som blind- och dövskolutredningen framfört i fråga om elevhemmens lokaliteter och utrust- ning, kan barnanstaltsutredningen i allt väsentligt ansluta sig till. Enligt barn— anstaltsutredningens mening talar star— ka skäl för att dövskolan i Härnösand får nya separata elevhem såsom före- slagits för skolorna i Lund och Stock- holm. Därigenom komme ett stort antal rum i den nuvarande elevhemsbyggna— den att bli disponibla för andra ända— mål. Då endast en del av dessa skulle kunna utnyttjas för undervisning eller till förråd, förordar barnanstaltsutred— ningen, att skolan ersätts med en ny— byggd mindre skola med separata elev- hem.

Vad beträffar döva och hörselskadade barn med komplicerande handikapp fö— reslår barnanstaltsutredningen, att sär-

skilda platser för rörelsehindrade döva barn inrättas vid den planerade riks- institutionen för undervisning och be- handling av gravt talskadade, normal- begåvade barn samt döva barn med vissa komplikationer.

De flesta döva behöver vara »tvåsprå— kiga» för att kunna kommunicera med både döva och hörande. Starka skäl talar därför enligt utredningens mening för en positivare inställning från sko- lornas sida till åtbördsspråket. Utred- ningen, som funnit att vårdpersonalen endast i undantagsfall behärskar åt- bördsspråket och som anser detta för- hållande vara otillfredsställande, före— slår att skolöverstyrelsen erhåller er— forderliga medel för att anordna kurser i åtbördsspråk för personalen vid döv- skolorna.

3. Skolor för barn med epileptiska symtom

Ett framgångsrikt behandlingsresultat av epilepsi gynnas av lugna levnadsför- hållanden och vila. Genom lämplig me- dicinering kan allt fler epilepsisjuka barn vårdas i sina hem och gå i hem- ortens skola. Denna utveckling bör på alla sätt understödjas. De svåraste fal- len måste emellertid omhändertas på institution. Det är då önskvärt, att dessa får en lokalisering i landet, så att långa avstånd mellan institution och hemort kan undvikas. För barn med epileptis— ka symtom finns skolor vid den statliga epileptikeranstalten Vilhelmsro utanför Jönköping och vid det enskilda Marga- rethahemmet i Knivsta. Barnanstalts- utredningen ansluter sig till 1957 års epileptikerutrednings förslag om in- rättandet av en institution för epilepsi- sjuka barn i Umeå.

Den kritik som på vissa håll riktats mot Margarethahemmet i Knivsta blir genom inrättandet av en institution i Norrland mindre bärande. Det är emel-

lertid nödvändigt, att Margarethahem- met rustas upp personellt och behand- lingsmässigt särskilt om, som epilepti- kerutredningen föreslagit, en avdelning för oroliga och aggressiva barn skall inrättas vid hemmet. Margarethahem- met bör även med det snaraste erhålla nya och ändamålsenliga elevhemsbygg- nader varvid de nuvarande elevhemmen efter vissa omdisponeringar kan använ- das uteslutande för undervisningen.

Ungdomar intagna på institutioner för epileptiker kan under nuvarande omständigheter endast i begränsad ut- sträckning erhålla yrkesundervisning. Flera institutioner har dock en arbets- träning som kan betraktas som yrkes- förberedande. Barnanstaltsutredningen vill understryka, att alla ungdomar med epilepsi, allt efter sin förmåga, ges samma möjlighet att välja yrke och sys- selsättning som andra. Det är ofta svårt att arbetsplacera epileptiker. I stor ut- sträckning torde detta bero på fördo- mar och okunnighet om de epilepsisju- kas möjligheter. En intensifierad upp- lysning om sjukdomens natur och de epilepsisjukas möjligheter inom skilda arbetsområden anser utredningen ange- lägen och den bör riktas till såväl för— äldrar som arbetsgivare och fackliga organisationer. Vid Vilhelmsro har un- der senare år en omfattande upprust- ning företagits. Fortfarande ger dock ett par elevhem ett trist och opersonligt in- tryck, vilket knappast kan avhjälpas med mindre än att nya elevhemsbygg— nader blir uppförda.

4. Vårdanstalter för psykiskt efterblivna

Undervisningen och vården av de psy- kiskt efterblivna åvilar huvudsakligen landstingen, som enligt lag har att upp- rätta planer för hur vården skall ord- nas. Utredningens undersökning omfat- tar 69 vårdanstalter med barn, varav

54 kommunala och 15 enskilda. Sedan tillkomsten av 1954 års lag om under- visning och vård av vissa psykiskt efter- blivna har vårdområdet kännetecknats av en stark utveckling. Många äldre in- stitutioner har ersatts och platsantalet har ökat. Det finns emellertid fortfaran- de ett antal institutioner som har en otillfredsställande standard, om man ser till byggnader och lokaliteter. Den ma- teriella standarden och vårdens inne- håll är långt ifrån enhetlig inom områ- det och väntelistorna är på många håll långa. Enligt utredningens mening mås- te intensifierade ansträngningar göras för att snabbt undanröja de brister som fortfarande finns.

Enligt beslut av 1963 års riksdag skall ansvaret för vården av de psykiskt ef- terblivna med komplicerande handi- kapp (de 5. k. % 4-fallen) läggas på landstingen. I anslutning härtill har en plan för regional samverkan mellan landstingen framlagts av mentalsjuk- vårdsdelegationen. Detta innebär att nya och betydande vårduppgifter faller på den landstingskommunala organisa— tionen för de psykiskt efterblivna.

Tidigare inställning till vårdhemskli- entelet som en relativt homogen och statisk grupp har ersatts av uppfatt- ningen, att det även för dessa människor går att åstadkomma förbättringar genom socialt utvecklande övningar, träning och sysselsättning. På flera vårdhem finns nu pedagogiska och praktiska för- utsättningar för en aktiverande verk— samhet i form av arbetsträning och ar- betsterapi. Några vårdhem har resurser för fysikalisk behandling och sjukgym- nastik av barn med fysiska handikapp.

Verksamheten vid vårdanstalterna utvecklas alltmera i arbetsmässiga och produktiva former för skyddad syssel- sättning. Därigenom tillvaratas varje individs möjligheter till ökad social an- passning och utveckling. Det är önsk-

värt att denna utveckling påskyndas. Utredningen föreslår därför att statsbi- drag till inrättandet av verkstäder för skyddad sysselsättning inom efterbli- venhetsvården införes att utgå efter samma grunder som gäller för andra skyddade verkstäder och att för den pedagogiska personalen statsbidrag får utgå som för särskolornas lärarperso— nal.

Barnanstaltsutredningen anser, att det vid vårdanstalterna bör finnas möj- lighet att även ta emot spädbarn, för vilka platser vanligtvis saknas. Intag- ning på kroppssjukhus av akut sjuka psykiskt efterblivna, vilka vistas på an- stalt, kan understundom bereda bety- dande svårigheter särskilt vad gäller de vuxna patienterna. Inom större vård— hem kan det därför finnas skäl att in— rätta särskilda platser eller avdelning- ar för akutsjukvård.

Familjevård eller vård i det egna hemmet har underlättats genom hem- vårdsbidrag från landstingen och det särskilda vårdbidrag för barn som utgår sedan 1963. Det är angeläget, att för- äldrar som själva vill och kan vårda sitt psykiskt efterblivna barn får under- stöd och vägledning. En verklig hjälp förutsätter i många fall medverkan av sådan expertis som arbetsterapeuter, sjukgymnaster och i vissa fall talpeda- goger. Enligt utredningens mening bör inom varje centralstyrelse finnas per- sonal för ambulatorisk hjälp åt psykiskt efterblivna barn som vårdas av föräld— rarna eller i annat enskilt hem. På vissa platser kan stöd och hjälp av detta slag även lämnas i anslutning till olika ex- terna verksamheter för träning och sysselsättning av psykiskt efterblivna.

5. Särskolor för psykiskt efterblivna

Antalet särskoleinternat i landet är 31, varav 24 kommunala, 3 statliga och 4

enskilda. Sedan 1954 har resurserna för extern undervisning av Särskolemässiga barn ökat. Fastän en stark utveckling kännetecknar detta vårdområde, finns det institutioner som inte motsvararnu- tidens krav. Många behöver upprustas eller ersättas med andra. Enligt barn- anstaltsutredningens mening bör ut- vecklingen mot smärre och väl differen- tierade vårdenheter påskyndas. En jäm- förelse mellan det godkända platsantalet vid landets Särskolor och de frekvens- undersökningar som företagits ger an— ledning till antagandet att behovet av särskoleplatser är större än det antal platser som i dag finns disponibla. Åt- skilliga särskoleelever är nu placerade i de vanliga skolornas hjälpklasser. An- ledningen härtill är inte enbart plats- bristen, utan torde sammanhänga med föräldrarnas bristande insikt om bety- delsen av att de särskolemässiga barnen får en för dem avpassad undervisning. Det är angeläget att genom en ökad upp- lysning om särskolans mål och medel öka föräldrarnas förtroende för skol- formen.

Flertalet Särskolor har inte möjlighet att ta emot särskolemässiga elever som tillika är rörelsehindrade. För denna grupp finns för närvarande endast en institution för korttidsvård, nämligen Kronprinsessan Victorias kustsanato- rium i Vejbystrand. Det är nödvändigt att fullt tillfredsställande resurser för undervisning av dessa barn tillskapas genom regionala institutioner inom sär- skoleväsendet.

Bestämda regler för personalens sam— mansättning och storlek finns inte för särskolorna. Med hänsyn till de normer som gäller för barnhem och vårdhem för psykiskt efterblivna anser barnan- staltsutredningen, att särskolorna bör rekommenderas att inte ha fler än tre barn per anställd, lärarna undantagna.

I likhet med vad som framhållits i

fråga om vårdanstalterna för psykiskt efterblivna, har många psykiskt efter— blivna kunnat inlemmas i arbetslivet, genom att deras arbetsförmåga upp- övats. Den mest angelägna uppgiften in— om detta vårdområde är därför att in- tensifiera utvecklingsarbetet inom yr- kes- och arbetsträningen. Barnanstalts- utredningen anser det nödvändigt, att inom landstingen effektiva åtgärder vidtas för att alla särskoleelever erhål- ler någon form av yrkesutbildning eller arbetsträning. Då det är viktigt att ele- verna inte misslyckas i sitt arbete bör de först erhålla yrkesträning i enklare industri- eller tempoarbete för att se- dan, om de visar sig ha förutsättningar härför, ges en yrkesutbildning eller kva- lificerad yrkesträning. En utslussning av de utvecklingsstörda till arbetslivet förutsätter, att individuellt stöd lämnas under anpassningsperioden. Eleverna bör innan de blir slutligt utskrivna ges möjligheter att bo i särskilda av central- styrelserna anordnade inackorderings- hem. För att med framgång kunna hjäl- pa eleverna till en anpassning i arbets- liv och samhälle behöver centralstyrel- sernas kuratorspersonal förstärkas och personal finnas inom arbetsvården med särskilda förutsättningar för att tillsam- mans med särskolans personal hjälpa de psykiskt efterblivna tillrätta på ar- betsmarknaden. En inventering av möj- liga arbetsuppgifter ute i arbetslivet för de psykiskt efterblivna bör göras och information om deras möjligheter och begränsning ges anhöriga och berörda parter på arbetsmarknaden.

6. Läkepedagogiska institut

Vid de läkepedagogiska instituten sker undervisningen och vården efter delvis andra metoder än vid exempelvis sär- skolor, vårdanstalter för psykiskt efter- blivna och psykopatbarnhem. Institu-

ten, vilka helt tillkqmmit på enskilt initiativ, är förlagda till Järna och Stjärnsund. Instituten tar emot barn som antingen är psykiskt efterbliv- psykopatiska och nervösa eller mentalsjuka. Den sistnämnda gruppen är den numerärt största. Vid sidan av dessa institutioner finns inte några anstalter för vård av mentalsjuka barn. Mentalsjukvårdsberedningen har emel— lertid i ett betänkande framlagt år 1958 föreslagit, att särskilda mentalsjukhem skall inrättas för barn. De föreslagna mentalsjukhemmen bör uppföras i snabb takt. Intill dess vårdorganisatio- nen blivit utbyggd är det angeläget att bibehålla de vårdplatser, som nu finns. De läkepedagogiska instituten uppvisar vad de yttre förhållandena avser en jämn och acceptabel standard. Vård- enheterna

na,

är små och möjliggör en

lämplig differentiering av barnen.

7. Hem för psykopatiska och nervösa barn

Fyra av landets fem psykopatbarnhem är kommunala. Det femte drivs ännu så länge av en enskild stiftelse. Standard- mässigt hävdar sig dessa institutioner väl i jämförelse med andra barninstitu- tioner. Det är dock nödvändigt att en upprustning kommer till stånd vid vissa hem, i första hand personellt. De barn som tas om hand vid hemmen tillhör i huvudsak de kategorier, som avses bli vårdade vid de av mentalsjukvårdsdele- gationen år 1958 föreslagna och av in- rikesdepartementet i en promemoria år 1959 rekommenderade behandlingshem- men för barn lned tidiga karaktärsstör- ningar. Psykopatbarnhemmen bör en- ligt barnanstaltsutredningens mening hänföras till kategorin behandlingshem av typ II och den gamla beteckningen utmönstras. Endast vid ett hem före- kommer väntelistor. Man kan dock på goda grunder utgå ifrån att behovet av

vårdplatser överstiger tillgången. Då barnen på något sätt måste tas om hand och det inte finns några vårdplatser, är alternativet placering på barnhem eller ungdomsvårdsskola, vilka inte har resurser att vårda dessa barn. Barnan- staltsutredningen anser att tillkomsten av behandlingshem är mycket angelä— gen. En väl utbyggd eftervård måste följa på den kvalificerade vården. Vid ett par hem sker utskrivning till kvali- ficerade fosterhem, som har en nära anknytning till institutionerna. Anpass- ningen till samhället kan också under- lättas genom inackordering i övergångs- hem. Föräldraterapin är också betydel- sefull och bör liksom en väl utbyggd eftervård beaktas vid planering av be- handlingshem. Psykopatbarnhemmen har på grund av verksamhetens art re- lativt höga driftkostnader. Detta bör be- aktas vid utarbetandet av statsbidrags- bestämmelser för sjukvården.

8. Institutioner för rörelsehindrade

De fyra vanföreanstalterna drivs av en- skilda föreningar, Eugeniahemmet av en stiftelse samt tre cp-institutioner av landsting och en av stiftelse. Vården och undervisningen av rörelsehindrade barn har under senare år i hög grad omfattats av allmänhetens intresse. 1961 års riksdag drog upp riktlinjerna för den framtida vårdorganisationen, vilken sedan har kompletterats på åt- skilliga punkter. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet har tidigare fyllt en viktig funktion för undervisning, be- handling och rehabilitering av vanföra barn och vuxna men intar efter region- sjukvårdens utbyggnad inte längre sam- ma centrala ställning. Barnanstaltsut- redningen ansluter sig i princip till 1962 års högstadieutrednings framlagda förslag om att vanföreanstalternas verk- samhet småningom överföres till det

allmänna. Den vårdorganisation som beslutades 1961 bör snarast förverkli- gas.

Det vore ändamålsenligt, att till de pediatriska klinikerna vid läns- och re- gionsjukhus även föra uppgifter inom den öppna vården. Därigenom kunde de föräldrar som själva vårdar sina barn i hemmen genom ambulerande sjukgymnaster, kuratorer, talterapeuter och förskollärare få en bättre service.

Efter skoltidens slut behöver en stor del av de rörelsehindrade tillgång till särskilda bostäder med serviceanord- ningar. De måste även beredas någon form av sysselsättning, vilken fråga ut- redningen behandlar i kapitel 12.

I princip anser barnanstaltsutred- ningen, att blinda barn med rörelsehin- der skall undervisas i samma ordning som andra blinda, dvs. vid skolor för blinda, därest de inte kan följa under- visningen i vanliga skolor. Vidare bör gravt hörselskadade barn som tillika har rörelsehinder undervisas på döv- skolor. De psykiskt efterblivna med rö- relsehinder bör i analogi härmed bere- das undervisning och vård inom efter- blivenhetsvården. Det torde emellertid ändå finnas behov av en riksinstitution för svårskötta rörelsehindrade med komplicerande handikapp.

Barnanstaltsutredningen vill erinra om det förslag som framlades år 1961 av utredningen angående vanförean- stalternas och Eugeniahemmets skolor och skolhem och förordar att särskild skolstadga utformas för dessa skolor.

I enlighet med de huvudprinciper som utredningen ställt upp för handi- kappvården bör det enskilda Jerring- hemmet i Boden samordnas med den till Umeå planerade regioninstitutionen för barn och ungdomar. Vidare bör landstingen överta verksamheten vid de förskole- och behandlingshem, som nu drivs av enskilda stiftelser.

Då bl. a. barn med cerebral pares på ett verksamt sätt tränar upp vissa mus- kelfunktioner vid behandling i bassäng- er, förordar barnanstaltsutredningen, att varje institution för rörelsehindrade får tillgång till bassängbad.

9. Barnhem.

Barnhemmen har efter det landstingen ålagts barnhemsvården utvecklats efter enhetliga linjer. Med några få undantag har samtliga en jämn och god standard. Hemmen har blivit mindre och fått ökade möjligheter till differentiering av barnen. En strukturell förändring har skett jämsides med den standardmässiga utveckling som sammanhänger med den allmänna samhällsutvecklingen. Här- igenom har möjligheterna ökat för barn att växa upp i föräldrahemmet. I den mån normalt utvecklade barn av olika skäl måste beredas vård utom hemmet, placeras de i första hand i fosterhem. Enligt den nya barnavårdslagen skall barnhemmen även bereda vård och fostran åt ungdomari åldern 16—18 år. Detta har i förening med nya rön och uppfattningar i fråga om vård- och be- handlingsmetoder kommit att ställa ökade krav på barnhemmens byggna- der, vårdenheternas storlek, personal- täthet, differentieringsmöjligheter samt tillgång på psykologisk och psykiatrisk expertis. Endast 37 av de 125 barnhem som ingått i utredningens undersökning har mer än 20 platser. Denna utveck- ling mot mindre enheter bör här liksom givetvis på de övriga vårdområden som utredningen behandlat fortsätta, sär- skilt i fråga om långtidsvården av så- dana barn och ungdomar, som av olika anledningar inte kan placeras i foster- hem. På några platser i landet har spe- cialhem av småhemstyp om 5—6 vård- platser prövats med gott resultat. Barn- anstaltsutredningen tror att sådana

småhem kommer att få en ökad bety- delse i framtiden. Familjekaraktären kan understrykas genom att hemmen förestås av ett äkta par. Åtgärder för att anskaffa kvalificerade fosterhem bör också intensifieras.

Barnhemspersonalens utbildning har hittills i stor utsträckning varit avpas- sad för vård av små barn. Utvecklingen mot ett äldre klientel ställer nya krav på personalen. Utredningen vill även här understryka vad den föreslagit i sitt tidigare betänkande, nämligen att barnhemmen får personal med utbild- ning även för vård och fostran av äldre barn och ungdomar med anpassnings— svårigheter. Barnhemmen bör enligt ut- redningens mening i ökad utsträckning få tillgång till den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser.

När de barnhemsplaner, som nu gäl- ler, fastställdes, skedde differentiering- en närmast efter ålder och kön. Enligt utredningens mening bör emellertid arten och graden av de rubbningar som föranlett barnens omhändertagande va- ra den avgörande differentieringsgrun— den. Med mindre vårdenheter behöver inte barnhemmen ha en uppdelning ef- ter ålder och kön.

10. Elevhem för skolbarn

De 23 elevhem inom den obligatoriska skolan som omfattas av utredningens undersökning drivs av kommuner i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Några nya skolhem har inte annat än i undantagsfall inrättats under senare år, utan Skolskjutsar har satts in för barn, vilka bor avlägset. Barnen bör un- der terminerna slippa vara skilda från sina föräldrar. Men då avstånden mel— lan skola och föräldrahem är avsevärda, kan det enligt utredningens mening ifrågasättas, om inte internatplacering är att föredra framför alltför långa res-

tider varje dag. Barnanstaltsutredning- en förordar, att då försöksverksamhet med Skolskjutsar för de mest avlägset boende eleverna pågått alltför kort tid för att några välgrundade erfarenheter skall ha vunnits, systemet prövas ytter- ligare någon tid.

Flera elevhem kommer sannolikt att nedläggas inom några år. Barnanstalts- utredningen förordar att en prognOS ut- arbetas över det framtida behovet av skolhem. De hem som bedöms vara er- forderliga även i framtiden bör skynd- samt upprustas.

Det är vanligt att antalet barn per personal närmar sig tio. Även om det är fråga om friska barn, som större delen av dagen är i skolan, vill utred- ningen som lämplig norm rekommen- dera proportionen fyra till fem barn per anställd. Slutligen föreslår barnan- staltsutredningen att statsbidrag skall utgå till biträdande föreståndare oav— sett hemmens storlek samt att bestäm- melse härom införs i Kungl. Maj:ts stadga för elevhem inom det obligato— riska skolväsendet.

11. Nomadskolehem

De nio nomadskolehemmen är statliga. Barnanstaltsutredningen betonar, fast- än utredningen inte ägnat sig åt skol- organisatoriska frågor, det mindre lämpliga i att Skolchefens och inspek- törens funktion upprätthålls av en och samme befattningshavare. Denna olä- genhet skulle vad elevhemmen beträf- far elimineras om barnanstaltsutred- ningens förslag i kapitel 9 om en enda central tillsynsmyndighet för alla barn- anstalter vinner stöd. Det finns ett över- skott på platser vid nomadskolehemmen som, med hänsyn till nomadskoleunder- visningens speciella ställning, inte kan utnyttjas av andra elever. Platsöverskot- ten kan enligt utredningens mening reg-

leras genom en begränsning av antalet godkända platser. Flertalet byggnader är såvitt utredningen kan bedöma i ett gott skick men inte alltid disponerade på ett sätt, som uppfyller moderna krav. Det är önskvärt, att nomadskolehemmen delas upp i mindre enheter, med en beläggning av högst fyra barn i varje sovrum. Barnanstaltsutredningen före- slår, att byggnadsstyrelsen erhåller i uppdrag att vidta åtgärder för omdis- ponering eller tillbyggnad av elevhem- men. Vid varje nomadskolehem bör, liksom vid andra internat, finnas till- gång till lämplig lekutrustning. Vidare bör bollplaner och isbanor anordnas i anslutning till varje nomadskolehem. Barnanstaltsutredningen föreslår slut- ligen att en tjänst som biträdande före- ståndare inrättas vid varje nomadskole- hem.

Jämförelse mellan vårdområdena

Barnanstaltsutredningens huvuduppgift att jämföra standarden inom olika vård- områden behandlas i kapitel 5. Jämfö- relsen som avser förhållandena den 1 april 1963, visar på stora skillnader. I princip anser utredningen att det inte skall finnas några skillnader i standard- hänseende mellan olika vårdgrenar. De eftersatta områdena måste lyftas upp till samma nivå som de bättre vårdom- rådena och i fortsättningen utvecklas i samma takt.

Lokal ledning. Många skäl talar för att det inom varje vårdgren skall finnas en central styrelse för alla institutioner under samma huvudman. Oavsett sty- relseformen — central styrelse eller en styrelse för varje institution —— bör lc- damöterna i styrelserna hålla en direkt kontakt med institutionerna. För att underlätta för en barnanstaltsstyrelse att följa utvecklingen inom vårdområ-

det föreslår utredningen att årligen 50000 kronor ställs till den centrala tillsynsmyndighetens förfogande för in- formationskurser för styrelseledamöter.

Beläggningen på institutionerna är skiftande. För de tre stora områdena —— barnhem, Särskolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna _— finns enligt beläggningsstatistiken ett visst plats- överskott. Detta är emellertid vid vissa institutioner skenbart. Snarare förelig- ger platsbrist. Skäl finns för antagan- det att platsbehovet inom efterbliven- hetsvården är större än vad centralsty- relsernas väntelistor utvisar. Av barn- hemsplatserna var omkring 75 procent belagda vid undersökningstillfället. För barnhemmens del måste betydande va- riationer i beläggningen medges med hänsyn till att de alltid måste ha platser disponibla för barn, som blivit omhän- dertagna. Rent allmänt vill utredningen betona, att det finns flera hårt trängda vårdområden. Det gäller särskilt vård- anstalter för psykiskt efterblivna. Inom andra vårdområden t.ex. dövskolorna finns det däremot överskott på platser. För dessa rekommenderar utredningen en sänkning av det godkända platsan- talet, så att antalet barn per sovrum kan nedbringas och gemensamhetsut— rymmena ökas. Utredningen kan inte efter den inventering som gjorts ge nå- gon anvisning om hur det platsöverskott som finns inom några områden skall kunna utnyttjas för ett vårdområde med platsbrist. Möjligen kan vissa friställda anstalter användas för korttidsvård av barn, som vårdas av föräldrarna. Ett enhetligt huvudmannaskap för olika former av anstaltsvård skulle ge större möjligheter att effektivt utnyttja de sam- lade resurserna.

I fråga om institutionernas byggnader är många av äldre ursprung, särskilt in- om vårdområden där staten är huvud- man. Husen är ofta kasernliknande och

ger ett trist och opersonligt intryck. De institutioner som uppförts under se— nare år kontrasterar gynnsamt mot de äldre. Vårdenhetcrna är små och har en hemliknande prägel. Barnanstaltsut— redningen förordar, att en vårdenhet omfattar högst åtta a tio platser och vi- dare att ny— och ombyggnadsritningar för alla slags barnanstalter underställs centrala sjukvårdsberedningen, som vid sin prövning bör uppställa vissa mini- mikrav.

Barnens ålder, handikapp m. m. bör vara utslagsgivande för antalet barn per sovrum. Som en allmän regel rekom- menderas högst fyra barn per rum. Där- till anser utredningen att ett tillräckligt antal enkelrum skall finnas för ton- åringar. Socialstyrelsens normer för sovrummens storlek synes kunna till— lämpas som miniminorm inom alla vårdområden. De fysiskt handikappade behöver med hänsyn till rullstolar m. 111. ha större utrymmen.

Generellt bör varje barninstitution ha väl tilltagna gemensamhetsutrymmen såsom matsal och dagrum samt utrym- men för lek och sysselsättning. Vidare bör institutionerna ha tillgång till iso- leringsrum, jourrum, pentry eller kök.

Behovet av sanitär utrustning är i stort sett lika för alla barnanstalter. Skillnader här är alltså helt omotive— rade. Barnanstaltsutredningen vill, med anknytning till de normer som redan gäller för vissa vårdområden, rekom- mendera att institutionerna i princip förses med ett badkar på vart sjunde barn, ett tvättställ på vart tredje barn och ett wc på vart femte barn.

Vad gäller brandskyddet utgår utred- ningen ifrån att brandmyndigheterna ställer speciella brandsäkerhetskrav på de vårdinstitutioner som byggs i trä. Vidare bör brandskyddsmaterielen un- derhållas och regelbundna utrymnings- övningar företas med personal och barn.

Åtskilliga barnanstalter ligger ganska isolerat i förhållande till tätorterna. Detta är en olägenhet för personalre- krytering och barnens och personalens kontakter med livet utanför anstalten. Enligt barnanstaltsutredningen bör där- för nya anstalter uppföras på sådana platser som har bekväm kontakt med tätorter. Barnanstaltsutredningen anser att otidsenliga anstalter måste ersättas och att vid fördelningen av samhällets resurser en upprustning av institutions- vården för handikappgrupperna skall prioriteras. De stora kasernliknande byggnaderna måste snarast ersättas med andra mindre och ändamålsen— ligare.

Beträffande fickpengar till intagna barn bör något så när enhetliga normer införas vid barnanstalterna. För när- varande håller huvudmännen barnen med fickpengar på de flesta anstalterna. Barnanstaltsutredningen föreslår att huvudmännen ikläder sig ansvaret för barnens fickpengar salnt att enhetliga normer tillämpas vid samtliga barnan- stalter med undantag av elevhemmen för skolbarn och nomadskolehemmen, för vilka skäl inte kan anföras för ett system med fickpengar från huvudman- nen. Enligt utredningens mening bör fickpengar utgå med två kronor i vec- kan till barn i årskurs 1—3, fyra kro- nor för barn i årskurs 4—6, sju kronor i veckan till barn i årskurs 7—8 samt 50 kronor i månaden till ungdom, som fyllt 16 år. Vidare förordar utredning- en, att barn under 16 år vid vårdhem för psykiskt efterblivna erhåller fick- pengar efter samma grunder som sär- skoleeleverna. Det är också enligt ut- redningens mening motiverat, att barn under sju år, som vistas på anstalter, erhåller fickpengar med något lägre be- lopp än de ovan angivna.

Barnanstaltsutredningen framför ock- så vissa förslag angående de pensions-

andelar som regelmässigt utgår till pen- sionsberättigade vårdnadstagare vid in- stitutioner för psykiskt efterblivna. Dessa skall enligt lag utgå med 900 kronor men kan i vissa fall nedsättas till 300 kronor per år, om den pen- sionsberättigade ej kan tillgodogöra sig beloppet för personligt bruk. Om pen- sionsandelen sätts ned till 300 kronor, insätts den på ett konto för den intagne där den vanligtvis får stå utan att kom— ma patienterna till del. Enligt utred— ningens mening skulle det bättre svara mot lagens mening om de belopp, som inte kan användas för patientens per- sonliga behov, finge brukas för något gemensamt ändamål för de intagna. Ut- redningen föreslår därför att Kungl. Maj:ts kungörelse om pensionsandelar till psykiskt efterblivna, som är omhän- dertagna på anstalt, ändras i enlighet härmed.

Enligt utredningens mening är det av stor betydelse för de omhändertagna barnens utveckling att de kan upprätt- hålla en god kontakt med föräldrarna. Bestämmelserna om fria hemresor har varit mycket skiftande. Jämlikt beslut av 1965 års riksdag kommer handikap- pade barn, som är intagna på statliga anstalter och anstalter där staten svarar för en stor del av kostnaderna, att er- hålla en fri hemresa i månaden på hu- vudmannens bekostnad. Barnanstalts- utredningen anser det vara önskvärt, att samma regler i fråga om antalet fria hemresor får gälla även för de barn som är intagna på landstingens institutioner. Landstingen rekommenderas därför att för dem medge minst en hemresa i må- naden samt att svara för att denna för- mån även omfattar barn från lands- tingsområdet, som vårdas på enskilda anstalter. Därest det handikappade barnet av olika skäl inte själv kan ut- nyttja den fria hemresan, bör föräldrar eller annan anhörig i stället kunna få

resa till institutionen, vilket efter riks- dagens förenämnda beslut är möjligt vid de statliga anstalterna. När det gäl- ler barn intagna på barnhem anser ut- redningen, att avståndet till hemorten och familjesituationen i de enskilda fal- len, i likhet med vad som för närvaran— de gäller, bör avgöra, om hemresor skall förekomma och i vilken utsträckning dessa skall bekostas av huvudmannen. Vad beträffar barn på elevhem för skol- barn och nomadskolehem föreslår ut— redningen, att en fri hemresa i måna- den bör bekostas av huvudmannen.

Det är emellertid också väsentligt, att föräldrarna får möjlighet att resa till barnen på institutionerna. Även om denna möjlighet förbättrats genom att föräldrarna efter ansökan kan utnyttja hemresa som barnen inte tagit i an— språk för resa till anstalten, bör sär- skild föräldraresa finnas. Barnanstalts- utredningen föreslår därför att en fri föräldraresa under vissa betingelser får utgå per år vid de statliga anstalterna. För institutioner med landstingskom- munal eller annan huvudman rekom- menderar utredningen, att kostnaderna härför bestrids av barnens hemlands- ting. Det är angeläget att långväga be- sökanden ges möjlighet att övernatta på institutionerna.

En annan form av föräldrakontakt är kursverksamhet, där föräldrarna kan få kännedom om barnens handikapp och om vårdens syften och medel. Utred- ningen rekommenderar, att kortare kurser anordnas en gång om året för föräldrar vars barn är intagna på in— stitution för vård eller undervisning.

I fråga om hälsovården vid barnan— stalterna har utredningen funnit, att den somatiska läkarvården inte ger an- ledning till några erinringar. Däremot är den psykiska hälsovården eftersatt på några områden, bl.a. till följd av bristen på barnpsykiatrer. Lagen om

undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna liksom stadgan för barna- vårdsanstalter föreskriver, att institu— tionerna vid behov skall anlita barn- psykiater och psykolog. Barnanstaltsut- redningen, som anser att dylika före- skrifter har en stor principiell inne- börd, förordar, att liknande bestämmel— ser även blir införda i andra stadgor, som reglerar förhållandena inom olika vårdområden.

Bristen på tandläkare torde vara en av orsakerna till att tandvården på vissa institutioner inte är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Barnanstalts- utredningen betonar, att barn på anstalt bör ha samma rätt till tandvård som andra barn och förordar, att man inom något landsting påbörjar en försöks- verksamhet med ambulerande tandvård medelst en välutrustad tandvårdsbuss, som regelbundet besöker olika institu- tioner inom landstingsområdet.

Personalens sammansättning och per- sonaltätheten är skiftande. Till en del beror personalstyrkans storlek på bar- nens ålder, handikapp, institutionernas storlek m. m. Med hänsyn härtill är det inte möjligt att ange några generella normer. Vårdpersonalen vid barnan- stalterna är huvudsakligen kvinnlig. Ut- redningen vill betona vikten av att även manlig vårdpersonal knyts till barn- institutionerna.

Barnanstaltsutredningen förordar vi- dare att en tjänst som biträdande före- ståndare inrättas vid varje institution.

Barnanstalterna skall vid sidan av att ge barnen vård, undervisning och behandling, ersätta de naturliga hem- men, varför stora krav ställs på före- ståndarna. Det är nödvändigt, att dessa äger såväl teoretisk utbildning som praktisk erfarenhet för sin uppgift. Som gemensam grundutbildning för samtliga internatföreståndare anser barnanstalts- utredningen, att den treåriga utbildning,

som meddelas vid det sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet i Stock- holm, är lämplig. Genom särskilda på- byggnadskurser kan sedan de speciella kunskaper, som erfordras för att vårda handikappade barn, inhämtas. Utred- ningen föreslår, att skolöverstyrelsen får i uppdrag att närmare undersöka förutsättningarna för att upprätta ytter- ligare sociala barna- och ungdoms- vårdsseminarier i landet. Vid små in- stitutioner för psykiskt efterblivna kan det dock vara lämpligt att liksom hit- tills ställa krav på sjuksköterskeutbild— ning.

I fråga om bostäder för personalen förordar utredningen, att dessa uppförs utanför anstalterna och att tillsynen un- der nätterna ombesörjs av jourhavande personal. I de fall personalbostäderna uppförs inom institutionerna är det angeläget, att den allmänna höjningen av bostadsstandarden även avspeglas i dessa bostäder.

Barnens anpassning till samhället bör påbörjas redan innan utskrivningen. Bostads— och arbetsanskaffning hör där- vidlag ihop och är lika väsentliga för den utskrivnes möjligheter att inlemmas i samhället. Vid utskrivningen bör ung- domarna utrustas på sådant sätt att de- ras anpassning inte försvåras. Förutom kläder bör de handikappade ungdo- marna erhålla sådana tekniska hjälp- medel som de är i behov av t. ex. hör— apparater, bandspelare och skrivmaski- ner för blinda m.m.

Lek och sysselsättning

I kapitel 6 som utarbetats inom barn- psykologiska forskningsinstitutet vid lärarhögskolan i Stockholm lämnas en översiktlig redogörelse för olika typer av lek och behovet av lek- och syssel- sättningsmaterial.

Friska barn får som regel sitt lekbe- hov tillfredsställt medan anstaltsplace- rade barn, särskilt om de är handikap- pade, inte alltid växer upp i en stimu— lerande lekmiljö. Det finns t.ex. an- stalter, som helt saknar anslag för in- köp av lekmaterial och där behovet av sådant tillgodoses genom insamlade me— del och gåvor. Inte för något vårdom- råde finns några centralt utformade 're- kommendationer om hur stora belopp, som bör beräknas för lek— och syssel- sättningsmuaterial. Utredningen anser, att de rekommendationer som socialsty- relsen utfärdat beträffande lekmaterial till lekskolor, daghem och sysselsätt- ningshem bör vara normgivande även för barnanstalterna.

Lekplatserna utomhus bör göras om- växlande nled hård beläggning, sand- planer och gräsytor. Likaså bör en ku— perad terräng tillvaratas eftersom den bl. a. bidrar till barnens rörelseträning. Speciella lekanordningar såsom gungor, rutschbanor, sandlådor m.m. bör fin- nas vid institutioner för barn, som är i förskoleåldern.

När barnen uppnår skolåldern, har de behov av att vidga sin erfarenhets- värld genom kontakter med andra barn och ungdomar. Barnens underhållning hör så långt det är möjligt förläggas utanför anstalterna. Ett utmärkt sätt att lösa kontakten med utomstående är systemet med s. k. söndagsföräldrar. Det bryter anstaltsrutinen och barnen har något att se fram emot, som inte är alltför avlägset, och de får under sön- dagarna umgås i en familjemiljö. Det kan vid vissa institutioner, särskilt så— dana där barnen är svårt fysiskt han- dikappade, vara lämpligare, att söndags- föräldrarna besöker barnet.

Under senare år har gynnsamma er- farenheter erhållits av idrottsutövning bland handikappade ungdomar, vilket bör uppmärksammas av institutionerna.

Där det inte finns lämpliga lokaliteter på institutionerna torde ortens idrotts- anläggningar kunna utnyttjas.

Miljön på anstalterna bör så långt det är möjligt göras hemliknande. Det är viktigt att institutionerna är öppna för att skapa traditioner vid helger och födelsedagar och att även i övrigt alla möjligheter tillvaratas för att sätta färg på tillvaron. Särskilda synpunkter på lek och sysselsättning av barn med oli- ka handikapp framförs liksom vissa an- visningar på lämpligt lek- och syssel- sättningsmaterial.

Kostförhållandena

Barnanstaltsutredningen redovisar i ka— pitel 7 en av utredningen med biträde av särskild kostexpert gjord granskning av kostförhållandena på vissa anstalter. Granskningen visar att åtskilliga insti- tutioner har en otillräcklig koststan- dard. Medelkostnaden per vårddag för kosthållet varierar mellan drygt en krona och sju å åtta kronor. De lägsta kostnaderna redovisas av elevhem för skolbarn det bör dock observeras att barnen regelmässigt erhåller Skollunch —- Särskolor och vårdanstalter för psy— kiskt efterblivna. Vidare visar undersök— ningen att ett högt kostpris inte alltid ger en ur näringssynpunkt fullvärdig kost. Av det insamlade materialet framgår, att den personal som har till uppgift att förestå kosthållet på anstalterna har ingen eller knapphändig utbildning i kostfrågor. Inspektionsrapporterna från respektive tillsynsmyndighet visar, att kostfrågorna vid inspektionerna inte uppmärksammas i så stor utsträckning som vore önskvärt.

Med några förslag till typmatsedlar för en fyraveckorsperiod, som utarbe— tats av utredningens kostexpert, exemp- lifieras hur kosten lämpligen kan sam-»

mansättas för barn i åldern 1—3 år och 3—7 år. För skolbarn hänvisas till skol- överstyrelsens förslag till matsedlar för skolbarnsbespisningen.

Med hänsyn till den betydelse som måste tillmätas kostens sammansättning särskilt för handikappade barn med de- ras ofta begränsade rörelseförmåga fö- reslår barnanstaltsutredningen att en vetenskaplig undersökning av kostva- norna företas vid landets barnanstalter.

H uvudmannaskap

Huvudmannaskapet för barnanstalterna åvilar i huvudsak det allmänna, men många institutioner inom skilda områ- den drivs av enskilda stiftelser och or- ganisationer, i vissa fall även av enskil- da personer. Staten ansvarar i stort för undervisningen av blinda och döva barn och delvis för epileptikervården samt helt för nomadskolehemmen; landstingen delvis för särskolor, vård- anstalter för psykiskt efterblivna, cp- vården och barnhemsvården; enskilda stiftelser driver vanföreanstalterna, Eugeniahemmet, epileptikeranstalten Margarethahemmet, läkepedagogiska in- stitut, vissa barnhem och några vård— anstalter för psykiskt efterblivna. Elev— hem för skolharn anordnas av primär- kommuner liksom fyra av de fem hem— men för psykopatiska och nervösa barn. Av samtliga institutioner som in- går i barnanstaltsutredningens under— sökning har ungefär 75 procent kommu- nal, 10 procent statlig och 15 procent enskild huvudman. Statliga bidrag av skiftande storlek utgår med några få undantag till anstalter som drivs av landsting och enskilda stiftelser. De uppgifter, som enligt lag ankommer på landstingen och som landstingen själva iklätt sig, har med tiden blivit alltmera omfattande.

Företrädare för de enskilda anstalter- na har gjort betydande insatser som är värda ett stort erkännande. I stigande grad har emellertid anstaltsvården kom- mit att uppfattas som en angelägenhet, för vilken det allmänna bär ansvaret. Huvudmannaskapet tenderar att alltmer åvila landstingen. Barnanstaltsutred- ningen anser att denna utveckling är riktig och ser det som samhällets skyl— dighet att svara för vården av handi— kappade barn. De bästa förutsättningar härför synes ett enhetligt huvudmanna- skap kunna erbjuda. Barnanstaltsutred— ningen föreslår därför att under en tio— årsperiod det enskilda huvudmannaska— pet avvecklas. Landstingskommunalt huvudmannaskap föreslås för epilepti— keranstalten Margarethahemmet, enskil- da särskolor och vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna samt enskilda barn- hem. Döv— och blindskolorna bör där- emot enligt utredningens förslag även i fortsättningen drivas av staten liksom nomadskolehemmen. Statens huvud— mannaskap bör även omfatta förskolor- na för blinda barn, däremot ej motsva- rande skolor för döva och hörselska— dade barn, då verksamheten vid dessa skolor på ett naturligt sätt hör samman med den hörselvård som bedrivs vid landstingens hörcentraler. Barnanstalts- utredningen föreslår således att den statliga förskolan för döva i Boden övertas av Norrbottens läns landsting. Vidare förordar utredningen att den en- skilda yrkesskolan i Stockholm för döva flickor övertas av staten.

Central tillsyn

Tillsynen är för närvarande uppdelad på flera ämbetsverk. Skolöverstyrelsen är tillsynsmyndighet för blind- och döv— skolor, nomadskolor samt elevhem för

skolbarn. Medicinalstyrelsen har tillsy- nen över hem för psykopatiska och ner- vösa barn, epileptikeranstalter, läkepe- dagogiska institut samt vanföreanstalter och cp-hem. Tillsynen över anstalter för undervisning och vård av vissa psy- kiskt efterblivna ankommer, enligt spe- ciell ordning, på skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen. Slutligen åligger det socialstyrelsen att utöva tillsyn över barnhemmen. Vissa anstalter står under tillsyn av flera ämbetsverk, varav ett är att betrakta som huvudtillsynsmyn- dighet. I kapitel 9 lämnas en redogö- relse för inspektionsverksamhetens om- fattning för varje vårdområde samt för vilka frågor som tas upp i inspektions- rapporterna. Den undersökning som barnanstaltsutredningen företagit vid landets barnanstalter visar, att påtagliga olikheter i standardhänseende existerar mellan institutionerna både beträffan- de lokalernas utformning och utrust- ning, de personella resurserna samt an- ordningar i övrigt för barnens vård, fostran och trivsel. Denna olikhet kan enligt utredningens bedömning delvis tillskrivas en bristande samordning mellan tillsynsmyndigheterna. Den cen- trala tillsynen skall enligt utredningens mening allmänt sett vara inriktad på att stödja och stimulera huvudmännen och personalen i deras arbete samt att be- främja utvecklingen inom vårdgrenen. Tillsynen har i huvudsak tre huvud- funktioner, nämligen en allmänt social, en medicinsk och en pedagogisk. Barn- anstaltsutredningen föreslår därför att den allmänt sociala och medicinska tillsynsfunktionen sammanslås och handhas av en central tillsynsmyndig- het. Den pedagogiska tillsynen bör även fortsättningsvis åligga den myndighet, som har den samlade erfarenheten på detta område, nämligen skolöverstyrel- sen. Självfallet bör en god kontakt upp- rätthållas mellan den centrala tillsyns- myndigheten och skolöverstyrelsen.

Frågan om en sammanslagning av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen utreds för närvarande av socialstyrelse- utredningen och utredningen om medi- cinalväsendets centraladministration. Genom en sådan sammanslagning skulle enligt barnanstaltsutredningens mening vidgade möjligheter erhållas för en en- hetlig bedömning och ledning av barn- anstaltsväsendet. Den allmänna tillsy— nen över barnanstalterna bör, därest en sammanslagning inte kommer till stånd anförtros medicinalstyrelsen. Skälet för denna ståndpunkt är att han- dikappvården till stor del är att anse som en medicinsk fråga, att betydande fördelar behandlingsmässigt, ekono- miskt och administrativt vore att vinna på att hela han-dikappvården _— både för barn och vuxna —— sammanfördes under en tillsynsmyndighet och att slutligen indikationerna för intagning på barnhem förskjutits från sociala till socialmedicinska. Det system för den lokala tillsynen över barnhemmen, som nu utövas av barnavårdskonsulen— terna vid länsstyrelserna, anser utred- ningen böra tillämpas på hela barnan- staltsväsendet genom en utbyggnad av länsstyrelsernas konsulentorganisa- tion. Barnanstaltsutredningen föreslår vidare att en rådgivande nämnd med representanter för huvudmän, föräldra- och handikapporganisationer knyts till den centrala tillsynsmyndigheten. Nämnden föreslås bli ett forum för in— formation och utbyte av erfarenheter i frågor rörande barnanstaltsväsendet.

Allmän hälsoundersökning

Erfarenheterna av vården och under- visningen av handikappade barn har visat, att behandlingsresultatet blir bättre ju tidigare behandlingen och trä- ningen sätts in. När barnen uppnår

skolåldern föreligger anmälningsplikt för barn som är blinda, döva och psy- kiskt efterblivna, vilket sammanhänger med att särskild skolplikt föreligger för dessa grupper. För att en behandling skall kunna ge bästa resultat, är det som regel för sent med en upptäckt vid den tiden. Barnen kan då vara mycket försenade i sin utveckling och för döva och hörselskadade kan mycket ha för- lorats i fråga om hörsel- och talträning.

Barnanstaltsutredningen konstaterar, att det inte finns några helt tillförlitliga frekvensundersökningar av tidiga han- dikapp, vilket självfallet verkar häm- mande på myndigheternas planering av resurserna för undervisning och vård av handikappade barn. Införandet av en allmän hälsokontroll av barn i tidig förskoleålder skulle ge ett säkert under- lag för denna planering, som är en grundförutsättning för att önskemålet om en tidig behandling skall kunna rea- liseras. Barnanstaltsutredningen anslu- ter sig till det krav på en sådan hälso- kontroll, som framförts från skilda håll. Formerna för en sådan kontroll av barn i 3—4-årsåldern är redan under utred- ning. I avvaktan på resultatet härav an- ser utredningen att vissa åtgärder redan nu kan vidtas. Exempel på sådana åt- gärder är en utökad remittering av misstänkta fall till pediatrisk klinik el- ler annan specialavdelning, en effektiv kontroll av barn tillhörande vissa risk- grupper samt av barn med handikapp, som observeras av distriktssköterskor etc. Dessa bör kallas till barnavårdscen- tralerna för undersökning. Samma ef- fekt som registrering av handikappade barn kan enligt utredningens mening uppnås genom att de handikappade barnens journaler sammanförs till de pediatriska klinikerna, där de myndig- heter som har att planera för den slutna och öppna vården kan inhämta upp- gifter om antalet barn i behov av spe- ciell undervisning och vård. Barnan-

staltsutredningen föreslår sålunda, att en allmän hälsokontroll av barn genom— förs och att i första hand barn i risk- grupper kommer i fråga.

Korttidsvård

I möjligaste mån bör barn få tillbringa sin uppväxttid i föräldrahemmen. An- staltsvård skall tillgripas först när det är absolut nödvändigt. För att göra det möjligt för föräldrarna att behålla bar- nen i hemmen och vårda dem själva krävs vissa hjälp- och serviceåtgärder från samhällets sida. En sådan åtgärd är att bereda vård vid korttidshem för barn med handikapp. Korttidsvården har två syften, dels att bereda föräld- rarna vila och avkoppling, dels att ge barnen miljöbyte och utvecklingsträ- ning eller i vissa fall specialvård. Barn- anstaltsutredningen har indelat kort- tidsvården i tre grupper, nämligen A korttidsvård för att tillfälligt befria föräldrarna till i första hand psy- kiskt efterblivna från vårdupp- giften korttidsvård för speciell utredning och behandling av rörelsehindrade samt koloni- och lägerverksamhet för alla grupper av handikappade barn. Institutioner av här angivet slag finns på några platser men täcker inte be- hovet. För barn som under lång tid är intagna på anstalt bör möjligheterna till miljöbyte ske genom korttidsvistelse i enskilt hem, i annat fall genom koloni— eller lägervistelse. Någon tillförlitlig uppgift om platsbehovet finns inte. Barnanstaltsutredningen erinrar om att socialpolitiska kommittén uppskattat antalet kroniskt sjuka barn som vårdas i hemmen till omkring 15 000. Den un- dersökning som barnanstaltsutredning- en företagit visar, att det i april 1963 fanns i runt tal 6500 barn intagna på institutioner för barn av olika slag och

som kan tänkas efterfråga platser på koloni eller läger. Korttidsvården för de psykiskt efterblivna synes enligt barnanstaltsutredningens mening lämp- ligast kunna lösas genom att centralsty- relserna i varje län svarar för vårdfor- men och därvid upplåter platser i an- slutning till vårdhemmen. Beträffande de rörelsehindrade barnen vore det mest ändamålsenligt att" dimensionera behandlingscentralerna vid läns- och regionsjukhusen så att de även kan ta emot barn för socialt betingad korttids— vård.

I fråga om koloni- och lägerverksam- het föreslår utredningen, att statsbidrag skall utgå till både kolonivistelse och lägerverksamhet med samma belopp, nämligen åtta kronor per barn och dag, och att den statsbidragsberättigade ål- dersgränsen höjs från 14 till 16 år. Ut- redningen föreslår vidare att driftbi- drag även utgår till kolonier och läger, som anordnas av centralsstyrelserna för undervisning och vård av psykiskt ef— terblivna. Som villkor, förutom att ko- lonin eller lägret skall vara godkänt av tillsynsmyndigheten, bör gälla att vis- telsen vid koloni ej understiger fyra veckor och för lägervistelse två veckor. Barnen och vid behov även deras vår— dare bör erhålla fria resor till och från koloni och läger. I enlighet med nor— maliseringsprincipen och för att under- lätta för ungdomsorganisationerna att ta emot handikappade barn vid sina läger, vilket vanligen medför extra kostnader, bör ovannämnda driftbidrag utgå även då handikappade barn och ungdomar deltar i läger för icke handi- kappade.

I nackorderingshem

Den nuvarande vårdorganisationen för de handikappade saknar ett viktigt led, nämligen resurser för att bereda svårt handikappade ungdomar bostad och

sysselsättning efter avslutad skolgång. Det är angeläget att denna brist skynd- samt blir avhjälpt genom att olika typer av mindre, hemlika inackorderingshem anordnas. Många har behov av plats vid ett sådant hem under en begränsad tid medan det för andra kan vara fråga om placering för lång tid. För de vanföra finns vid två vanföreanstalter liksom vid Eugeniahemmet sedan många år särskilda arbetshem. De ungdomar som inte får plats där vistas vanligen i för- äldrahem eller på vårdhem för långtids- sjuka.

Åtskilliga svårt handikappade skulle kunna utföra ett arbete, under förutsätt- ning att de finge bostäder, där hjälp med t.ex. påklädning och förflyttning kunde ges. Enstaka initiativ i frågan har tagits av organisationer och enskil- da, av Stockholms stad och några lands- ting. Allmänna riktlinjer för denna an- gelägenhet saknas emellertid. Barnan- staltsutredningen anser att anordnandet av inackorderingshem för handikap- pad ungdom bör åvila landstingen ge- nom samverkan dem emellan. Inackor- deringshem bör förläggas till orter som kan erbjuda denna ungdom lämpliga arbetsmöjligheter i öppen eller skyddad sysselsättning.

Det är dock inte bara rörelsehindrade som är i behov av sådana möjligheter utan bl.a. även de psykiskt efterblivna ungdomarna. Denna kategori har emel- lertid inte uppmärksammats på samma sätt, sannolikt beroende på att det för dem finns särskilda arbetshem inom ramen för vården av psykiskt efterbliv— na. Det torde emellertid förhålla sig så att de efterblivna i stor utsträckning skulle kunna placeras i inackorderings- hem med viss tillsyn samt arbeta inom någon industri eller på en skyddad verkstad. Inackorderingshem för psy- kiskt efterblivna bör därför anordnas av centralstyrelserna.

Den centrala tillsynen över barnanstaltsvården (jfr kapitel 9)

Reservation av ledamöterna Eriksson, Granath och Winther

I likhet med utredningens majoritet an- ser vi, att en enhetlig och riktig utveck- ling av barnanstaltsvården i dess helhet skulle främjas, om den centrala tillsy- nen överfördes till ett, genom samman- slagning av social- och medicinalstyrel- serna tillkommet, centralt ämbetsverk. Vi kan däremot inte ansluta oss till ma- joritetens uppfattning att tillsynen över samtliga barnanstalter, därest samman- slagningen ej kommer till stånd, bör läggas på medicinalstyrelsen. Utgångspunkten för barnanstaltsut- redningens förslag om en samordning till ett ämbetsverk av den centrala till— synen över barnanstalterna är främst de standardskillnader mellan olika om- råden avseende samhällets institutions— vård för barn, som konstaterats i den föreliggande utredningen. Det gäller här i vissa fall betydande skillnader i den materiella standarden, vilka icke låter sig förklaras enbart med hänvisning till att vissa vårdområden av olika skäl, så- som oklarhet i huvudmannaskapsfrågan och sen lagstiftning, kommit att släpa efter i utvecklingen. De olika tillsyns— myndigheternas intresse och inriktning på frågor, som rör den sociala omvård- naden av barn, omhändertagna på in- stitution, har spelat in. Det är natur- ligt, att de olika tillsynsmyndigheterna lägger huvudvikten vid de anordningar och verksamheter, som har anknytning till deras egna specialområden. Även om tillsynen i princip skall omfatta anstalternas verksamhet som helhet _

således även de yttre förutsättningarna och den allmänna omvårdnaden — är det knappast att begära, att exempelvis den medicinska tillsynsmyndigheten skall ägna alla sidor av anstaltsvården med dess många små och stora problem samma uppmärksamhet som de exklu- sivt medicinska frågorna.

Det som är gemensamt och förenar de barnanstalter inom skilda vårdområ- den, som omfattas av den föreliggande utredningen, är att de alla under längre eller kortare tid utgör en ersättning för den hemmiljö och omvårdnad från för— äldrar, som kommer barn i allmänhet till del. Barnanstaltsutredningen fram- häver på olika sätt i utredningen denna barnanstalternas centrala uppgift. Små hemliknande byggnader anges som rikt— punkt för anstalternas utformning, och krav framställs på väl utbildad och tillräcklig personal för att ge den tid och möjlighet att också syssla med har- nen och därmed även skapa förutsätt- ningar för den känslomässiga kontakt, barnen behöver. Förslaget om en enhet- lig och samordnad tillsyn får ses mot bakgrunden av denna allmänna målsätt- ning att så långt möjligt inom alla slag av barnanstalter skapa en ersättning för hemmet och föräldrarna. Inte minst när det gäller vården vid institutioner för handikappade, där vistelsetiden ofta blir mycket lång, i många fall livslång, är det av betydelse att institutionens funktion som reell ersättare för hem och föräldrar får prägla dess uppbygg-

nad och utformning. Den redovisning av barnanstalternas standard som före— ligger i utredningen visar, att bl. a. i detta avseende de mest framträdande bristerna gäller institutionerna för han- dikappade.

Med hänsyn till de brister framför allt miljömässigt och i den rent socia- la omvårdnaden, som sålunda konsta- terats inom många anstalter, där barn måste vistas under lång tid, kan vi inte —— därest nuvarande ordning med soci- alstyrelsen och medicinalstyrelsen som skilda ämbetsverk bibehålles — finna att en riktig lösning av dessa problem bäst gynnas av »att all tillsyn av barn- anstalter överflyttas till medicinalsty- relsen. Konsekvensen av majoritetens förslag i denna del blir även att den reguljära barnhemsvården, som utgör en så betydande och väsentlig del i hela den sociala barnavården, skulle över-

föras från socialstyrelsen till medicinal- styrelsen. Även tillsynen av de vanliga skolhemmen och nomadskolehemmen skulle komma att förläggas till den me- dicinska fackmyndigheten liksom insti— tutionerna inom de väsentligen pedago- giskt inriktade institutionerna för blin- da och hörselskadade.

En sammanslagning av social- och medicinalstyrelserna kan, såsom ovan framhållits, bedömas vara till fördel för en god och enhetlig utveckling av barn— anstalterna och bör verksamt kunna bi- draga till den eftersträvade höjningen av standarden inom vissa delar av barn- anstaltsväsendet. Kommer denna sam- manslagning ej till stånd, har barnan- staltsutredningen enligt vår mening inte förutsättningar att — innan den fram- tida organisationen av dessa båda verk är klar —— bedöma samordningspro— blemet.

Rådgivande nämnd (jfr kapitel 9)

Reservation av ledamöterna Hallerby och Nilsson

Ji delar uppfattningen, att planerings- och utvecklingsarbete för den anstalts- bundna barnavården bör ske i intimt samarbete mellan tillsynsmyndighet, huvudmän och de organisationer, som arbetar i syfte att förbättra de handikap- pades situation i samhället. Vi känner oss emellertid icke övertygade om att det bästa sättet att främja dessa strä- vanden är att inrätta en rådgivande nämnd hos tillsynsmyndigheten, åtmin- stone med så bristfällig motivering och så löst tecknade uppgifter som i det föreliggande förslaget. Tillsynsmyndigheten skall givetvis samråda med andra centrala myndig- heter, som kan förväntas ge synpunk- ter som kan främja barnanstaltsvårdens utveckling. Att tillsynsmyndigheten fort- löpande skall ha kontakt med huvud— mannasammanslutningar är lika själv- klart, som att den skall beflita sig om ett förtroendefullt samarbete med de organisationer, som arbetar på han— dikappvårdens utveckling. Lika angelä- get är det att samtliga dessa organisa- tioner skall ha möjlighet till direktkon- takt med tillsynsmyndigheten. Samverkan mellan tillsynsmyndighe- ten och organisationerna kan ske så- väl genom arbetskonferenser i princi- piellt mera betydelsefulla frågor som genom direktkontakter med organisatio- nernas ledning eller på skilda frågor särskilt sakkunniga företrädare för or- ganisationerna. En sådan mera form- lös samverkan kan oftast ge snabbare

och bättre resultat än samarbete i strikt reglerade former. Ansvarig för ställ- ningstaganden blir även enligt det fram— lagda förslaget om en rådgivande nämnd tillsynsmyndigheten.

I majoritetens förslag anges, att nämn- den bör kunna bli ett forum för infor- mation och utbyte av erfarenheter mel- lan tillsynsmyndighet och organ, som är representerade i nämnden. Det sägs vidare, att det är angeläget att nämnden blir ett representativt forum, men att ledamöterna inte behöver vara bundna till bestämda organisationer.

Det torde inte vara möjligt att till- godose dessa utredningens delvis mot- stridiga önskemål. Inom det angivna ledamotsantalet torde det vara ogörligt att inrymma en representation, som av samtliga handikapporganisationer ac- cepteras såsom företrädare för deras intressen.

I den mån statens handikappråd vi- sar sig bli funktionsdugligt, torde det även kunna tillhandagå tillsynsmyndig- heten med synpunkter på nu förelig- gande spörsmål.

Då enligt vår uppfattning den före- slagna rådgivande nämndens funktio- ner bättre kan tillgodoses genom fort— löpande kontakt mellan tillsynsmyndig— heten, anstaltshuvudmännen och orga- nisationer med uppgift att främja han- dikappvårdens utveckling kan vi icke biträda förslaget om en sådan nämnds inrättande.

Det framtida ansvaret för nomadskolehemmen (jfr kapitel 4)

Särskilt yttrande av ledamoten Eriksson

Standardskillnaden mellan nomadskole- hemmen och övriga elevhem är påtag- lig. Även om nu föreslagna förbätt- ringar göres, finns en risk att själva särskiljandet av samebarnen redan i barndomsskolan fördröjer en utveck-

ling mot fullständig jämställdhet för samerna. Med hänsyn härtill borde an- strängningar göras att för framtiden avveckla de särskilda sko-linternaten för samernas barn.

BILAGOR

BILAGA ]

Frågeformulär till grund för utredningens beskrivning av vissa förhållanden vid landets barnanstalter

. Anstaltens art (Särskola internat, upptagningshem osv.) . Anstaltens namn, adress och tel.nr . Föreståndare

. Huvudman

. Platsantal

. Antalet vid uppgiftstillfället vid anstalten placerade barn, förde- lade på ålder och kö—n (V. g. skilj på interna och externa elever samt yrkesskoleelever) . Anstaltens upptagningsområde . Särskilda upplysningar (ex. sam- manbyggd med annan anstalt e. d.) _Uppgiftslämnare och datum för uppgifterna

: . Antal byggnader, dessas ändamål

och antal våningsplan, byggna- dernas ålder och byggnadsmate- rial. Eventuell ombyggnad. Upp- värmningssätt och bränsleslag.

. Byggnadernas ägare. . Vilka brandskyddsanordningar finns?

. Ny- och ombyggnadsplaner? . Önskemål ifråga om byggnaderna?

: . Antal utrymmen av olika slag. V.

g. lämna en förteckning över ut- rymmen (även sanitära sådana )ch personalbostäder) per vå- ningsplan i respektive byggnad. Ange för sovrummen antal barn per rum — om detta varierar, an- ge för varje sovrum antalet barn

— samt rummets ungefärliga stor- lek. - Vilka tekniska hjälpmedel finns

i kök, för tvätt, städning etc.? . Bor personal utanför anstalten? I

så fall i egna eller tjänstebostä- der, i lägenheter eller uthyrnings- rum? - Önskemål ifråga om lokaler och

andra utrymmen ?

Skolor: Antal klasser och elever per klass, fördelade på ålder och kön. Skolor: Följer läsåret tiderna vid den obligatoriska skolan? Om in- te, ange avvikelser.

.Är anstalten inrättad för nuva-

rande intagna barn? Om inte, för vilka är den avsedd?

. Finns andra intagna? Ange i så fall kategorier och antal. . Särskilda upplysningar om klien— telets art. . Antal barn med flera handikapp. (Ange per barn vilket eller vilka handikapp som förekommer)

' . Internat av olika slag: Förekom-

mer differentiering av barnen inom hemmet efter ålder, kön, ut- vecklingsgrad m. m. och i så fall på vilket sätt? . Skolor: Förekommer differentie-

ring av barnen inom undervis— ningen och i så fall hur?

: . Förekommer

.Önskemål ifråga om differentie- ring?

. Hur är tillgången på utrustning och förbrukningsmateriel för har- nens vård? Anslag och dettas stor- lek? Tillräckligt? . Skolor: Hur är tillgången på un- dervisnings- och förbrukningsma- teriel (bl. a. musikmateriel) ? An— slag, storlek och tillräcklighet? . Övriga önskemål ifråga om mate- riel?

fickpengar? Hur mycket och hur ofta?

. Hemresor för barnen: Vid vilka tillfällen? Vem bekostar dem?

- Besök av anhöriga? I vilken om- fattning? Vem svarar för kostna- derna?

. Är anstalten öppen för studiebe- sök? I vilken omfattning förekom- mer sådana?

' . Hur är tillgången på lekmateriel?

Anslag för nyanskaffning och dess storlek?

_ Finns anslag för barnens förströ- else och sysselsättning? Anslagets storlek?

. Finns radio, ment m. m.? . Utomhusanläggningar och tomt— markens ungefärliga storlek? . Förekommer filmförevisningar, ut- färder o. d.? Hur ofta?

. Förekommer fritidsverksamhet in- om anstalten? Omfattning? _. Förekommer kontakt med ortens bibliotek, idrottsanläggning, orga- nisationer, offentliga nöjesarran- gemang m. m.? Hur ofta? . önskemål ifråga om lekmateriel m. in. enligt ovan?

TV, musikinstru-

10:1.

11:1.

. Är personalantalet

. Förekommer

Regler för disciplinära åtgärder. Vilka är fastställda och vilka till- lämpas?

Hur är läkarvård, tandvård ordnad?

sjukhusvård,

Antal personal av olika kategori- er, på heltid respektive deltid samt dess utbildning. Ange i före- kommande fall för vilka barn per- sonalen är anställd (småbarns- hem, elevhem etc.)

tillräckligt? Om inte, vilket behov?

. Finns behov av utbildad personal? I vilket avseende? personalkollegium om barnens behandling (ej sed- vanligt lärarkollegium) ? Hur ofta och orsaker härtill?

. Trivselanordningar för persona- len? Anslag för förströelse och dettas storlek?

. Övriga önskemål ifråga om per- sonalen?

Externat:

: . Hur många barn bor i sina hem

respektive år inackorderade?

. Vilka kostnader för de inackorde-

rade och vem svarar härför?

. Hur ofta sker tillsyn av foster- hemmen och av vem?

- Hur är tillgången på fosterhem?

Möjligheter att utvidga systemet?

- Hur är skolfrukosten ordnad? Om

utanför skolan, kostnader?

. Sker särskild transport av barnen till och från skolan? I så fall hur, kostnaderna härför och vem sva- rar för kostnaderna? . Önskemål och synpunkter ifråga om externatelevernas placering o. d.?

_ Är anstaltens förläggning lämplig i förhållande till upptagningsom- rådet, bygden och orten? Om inte, ange skäl.

' . Beläggning senaste tre åren vid

respektive rapporteringstillfälle? (Ange datum härför)

. Antal exspektanter för närvaran- de och senaste tre åren. . Önskemål ifråga om platsantalet?

: . När sker barnens utskrivning och

vart?

. Vilka kostnader för barnen har anstalten vid utskrivning? . Förekommer vid anstalten åtgär- der för yrkesanpassning och ar- betsplacering? I så fall vilka? . Önskemål ifråga om utskrivning, yrkesutbildning o. d.?

. Personal- och omkostnadsstat för senaste två åren. Bifogas om möj- ligt. . Sker bokföring och inköp centralt eller i egen regi? . Enskilda anstalter: Vilka inkomst-

poster finns? Är bidragen tillräck- liga?

Styrelsens sammansättning.

. Hur ofta besöker styrelsen anstal- ten? . Enskilda anstalter: Vilka organi- sationer e. (1. tillsätter styrelsen?

' . Hur ofta och av vem sker inspek-

tion? Erfarenheter av inspektions- verksamheten.

. Erfarenheter av huvudmannaska-

pet.

Övriga upplysningar.

_ Övriga önskemål.

BILAGA 2

Vårdområdesbeskrivning

Enligt sina direktiv skall barnanstalts- utredningen inventera standarden ioli- ka avseenden vid anstalter för barn. För att få underlag för en jämförelse lämnar utredningen i föreliggande bi- laga en kortfattad redogörelse för or- ganisationen och utvecklingen av vart och ett av de elva vårdområden, som ingår i utredningens undersökning. Vi- dare redovisas vårdgrensvis en under- sökning av sådana förhållanden vid in- stitutionerna inom respektive vårdom- råde, som utredningen funnit vara vä- sentliga för en bedömning av standar- den. Uppgifterna härom, efter en enkät— undersökning som gjorts bland huvud- männen för respektive institution, avser förhållandena den 1 april 1963.

I enlighet med utredningens direktiv har endast sådana anstalter medtagits, som ej är att betrakta som sjukvårds- anstalter. Där det varit tveksamt om en institution är att anse som sjukvårds- anstalt eller barnanstalt, men ändå utgör en väsentlig del av vårdområdets orga- nisation, har en kortfattad beskrivning av verksamheten lämnats i anslutning till redogörelsen över vårdområdet.

Det insamlade materialet har bearbe- tats och kompletterats med uppgifter, som utredningen erhållit under sina be- sök vid ett flertal av landets barnan- stalter. I en särskild stencilerad tabell— bilaga (Socialdepartementet 1965: 1) re- dovisas de uppgifter som lämnats om envar av de 298 institutioner, som om- fattas av utredningen.

Mate-rialet har i föreliggande bilaga

grupperats efter institutionernas hu- vudman och typ samt i vissa fall efter vilka åldersgrupper de huvudsakligen har. Således belyses eventuella skillna- der inom varje vårdområde mellan an- stalter med enskild, kommunal och stat- lig huvudman liksom även typen av in- stitution inom varje vårdgren.

Definitioner

De definitioner, som gjorts för att uppgifter från olika vårdområden skall kunna jämföras, redovisas i det följande liksom vissa förklaringar till redogörel- sernas tabeller, vilka utgör ett samman- drag av de specificerade tabellerna i den stencilerade bilagan.

Varje redogörelse innehåller uppgif- ter om beläggningen den 1 april 1963 med fördelning på ålder och kön samt beläggningen en viss tidpunkt under åren 1960, 1961 och 1962.

I ett antal tabeller redovisas byggna— der, sovrum, sanitär utrustning och and- ra utrymmen. För flertalet institutioner finns uppgifter om att byggnaderna blivit ombyggda. Härmed avses bygg— nader, som genomgått en omfattande ombyggnad såväl ut- som invändigt. Så- lunda är indragning av centralvärme samt vatten och avlopp att betrakta som en genomgripande renovering. I den mån sådana utrymmen som dagrum, matsal, lek- och hobbyrum etc. finns, är de redovisade, varvid endast förekoms- ten av utrymmet i fråga anges och så- ledes ej antalet rum.

Den sanitära standarden har angivits med utgångspunkt från antalet barn per badkar, tvättställ och wc. Därvid har endast i undantagsfall medtagits tvätt- ställ och wc i anslutning till skollokal. Med undantag av några institutioner har den sanitära standarden redovisats med en genomsnittssiffra för hela an- stalten.

Personalens sammansättning och per- sonaltätheten den 1 april 1963 redovi- sas i särskilda tabeller. Inom skilda vårdområden har i flertalet fall perso- nalen olika sammansättning, vilket be- ror på det klientel institutionerna har. Personaltätheten anges med antalet barn per anställd. Lärare, praktikanter och deltidsanställda har inte medtagits i den totala personalstyrkan, när perso- naltätheten framräknats. Att lärarna inte medtagits beror på att de uteslu- tande är knutna till skolundervisning- en. De har sålunda vanligtvis inte nå- gon befattning med själva Vården av barnen. I de fall undantag härifrån fö- rekommer anges detta i texten. Prakti- kanterna är inte medräknade liksom inte heller deltidsanställda, för vilka se— nare det inte utan svårigheter kan av— göras, vilken omfattning deltiden har. Personaltätheten är alltså beräknad på antalet intagna barn den 1 april 1963 och den totala personalstyrkan bortsett från ovan uppräknade personalgrup— per. Inom ett par vårdområden har jämväl den personaltäthet redovisats, som anstalterna med den angivna per-

sonalstyrkan skulle ha haft, om de va- rit fullt belagda.

Vad den ekonomiska redovisningen beträffar har sådana poster medtagits, som ansetts kunna bidra till en belys- ning av standarden, varvid uppgifterna ställts i relation till årsmedelbelägg- ning och antal vårddagar. De ekono- miska uppgifterna avser budgetår för statliga och kalenderår för kommunala och enskilda anstalter. Årsmedelbelägg- ningen är beräknad på antalet vård- dagar genom 365, för skolinternat ge- nom antalet skoldagar. Bruttomedelkost- naden per vårddag utgör den totala kostnaden för hela institutionen genom antalet vårddagar. Den redovisade net— tomedelkostnaden är den kostnad hu- vudmannen själv svarar för, sedan drift- inkomsterna frånräknats. De lönekost- nader som redovisas innefattar inte lä- rarlöner med undantag av några vård— områden, där det inte varit möjligt att särskilja dessa kostnader från andra lönekostnader. Kostutgifterna är med några få undantag beräknade på anta— let barn i internat.

Följande förkortningar förekommer i tabellerna. För huvudmannaskap: S= statlig huvudman, K=kommunal hu- vudman (primär- och sekundärkommu- nal), E : enskild huvudman (förening, stiftelse och enskild person). I fråga om byggnadernas användning: A : ad- ministration, E : elevhem, Ek : ekono- mibyggnad, F : förläggning, S : skola, SE : skolhem, Y : yrkeshem.

I. Skolor för blinda och synsvaga

] . Översiktlig redogörelse för

organisationen

Bakgrund Undervisningen lav blinda barn räknar sin tillkomst från år 1807. Från att tidi-

gare ha varit samordnad med dövun- dervisningen och i stor utsträckning fått lita till privata initiativ blev i och med 1896 års lag om blindundervisning alla blinda barn i vårt land skolpliktiga från och med sju års ålder.

Handikappets art

Bland de vanligaste orsakerna till blind- het och svår synnedsättning hos barn är ärftliga sjukdomar och medfödda missbildningar. Ett exempel av sist- nämnda art är de som kan uppstå om modern under ett visst skede i gravi- diteten haft röda hund (ruheola), ett annat exempel av snarlik betydelse de förändringar som kan uppstå om en infektion (toxoplkamos) under gravidi— teten överförs från modern till fostret. I övrigt ligger ögonsjukdomar av olika art och olycksfall till grund för syn— nedsättningar. Under vissa perioder har det varit olika sjukdomar som härvid haft mera väsentlig betydelse. ögon- gonorré och hornhinneförändringar till följd av medfödd syfilis (keratitis pa- renchymatosa) var tidigare i vårt land icke ovanliga orsaker till blindhet, båda är nu praktiskt taget försvunna. Den s. k. retrolentala fibroplasien, som un— der en relativt begränsad tidsperiod varit förhållandevis vanlig och som visat sig sammanhänga med att syrgas i stark koncentration under längre tid tillförts under nyföddhetsperioden —— det har gällt framför allt för tidigt födda barn i dåligt skick — har också i prin- cip försvunnit som orsak till nya fall, sedan man kommit till klarhet om an- ledningen. I statistiken från Tomtebo- da leder näthinnedegenerationer och medfödd starr, varjämte fall av retro- lental fibroplasi alltjämt utgör en bety- dande del.

Ögonsjukvårdens organisation är för- hållandevis väl utvecklad. Inom varje sjukvårdsområde finns minst en ögon- klinik, där man i stort sett har samma resurser som vid de stora universitets- sjukhusen.

För den totalblinde är begreppet sin— neskompensation av grundläggande be- tydelse. Det innebär att övriga sinnen

genom övning och koncentration av uppmärksamheten kommer att vikarie- ra för synen. Miljö och uppfostran bc— tyder härvidlag mycket. Blindhct bety- der givetvis i och för sig en påtaglig begränsning i förmågan att orientera sig varför rehabiliteringsverksamheten för de blinda måste lägga stark vikt vid en träning till aktivitet och rörlig- het, noggrannhet och ordning. All s. k. orienterings- eller anpassningsunder— visning går ut på »att skapa oberoende och ge de blinda säkerhet genom att uppöva deras orienteringsförmåga och förse dem med nödiga tekniska hjälp- medel för att de skall kunna övervinna sitt handikapp, t. ex. genom att lära dem blindskrift, maskinskrivning, för— måga till socialt umgänge etc.

Definitioner av begreppet blind

I det allmänna språkbruket ges begrep- pet blind en vidare tolkning än den som allmänt tillämpas, när ett litet barn skall karakteriseras med hänsyn till framtida undervisning, vård och fost- ran. Den distinktion som inom blindun- dervisningen och blindvården gäller mellan blind och synsvag har främst pe— dagogiska konsekvenser. I pedagogiskt hänseende avses med blinda i stadgan för statens blindskolor inte endast dem som inte kan se, utan även dem som på grund av nedsatt syn inte kan följa undervisningen vid det allmänna skol- väsendet.

En annan distinktion som har sociala skäl är den som gäller mellan blind och helblind. Sålunda anses enligt lagen om folkpensionering den vara blind, som saknar synförmåga eller vars syn- förmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn. Vid lagens tillämpning brukar som blin- da betraktas personer med synskärpa upp till 2/50, såvida synfältet är fullt,

normalt. Vid allvarliga inskränkningar i synfältets omfattning räknas stundom personer med högre synskärpa också som blinda.

Frekvens

Den procentuella andelen blinda av samtliga barn i vårt land har under de senaste 20 åren inte undergått några märkbara förändringar. Den 5. k. blind- kvoten har sålunda varit tämligen kon- stant och den är lägre än i andra län- der, förmodligen beroende på sociala och organisatoriska förhållanden. Man kan i Sverige räkna med att ungefär ett barn på tusen föds blint eller blir blint under den allra första spädbarns- tiden.

Undervisningens och vårdens organisation

Särskild skolplikt för blinda barn är fastslagen i Kungl. Maj:ts stadga för statens blindskolor (SFS 1960: 508; ändr. 1962: 469, 1963: 462 och 1964: 460).1 Barnen är enligt stadgan ålagda skolplikt från sjuårsåldern och elva år framåt eller längst till de fyller 19 år.

Normalbegåvadc blinda och starkt synskadade barn undervisas vid blind- institutet å Tomteboda i Solna; skolan är till övervägande del anordnad som internat.

Skolpliktiga barn, vilka ej kan till- godogöra sig undervisningen vid blind- institutet, anmäls av styrelsen för in— stitutet till intagning på skolhemmet i Lund.

För blinda barn med intelligensdefek- ter eller med andra lyten förutom blind— heten sker undervisningen vid vårdan- stalten i Lund för blinda med kompli- cerat lyte. Anstalten tillkom 1922, se- dan undervisningen av blinda barn med ytterligare lyten under en följd av år ordnats på enskild väg.

En ny skola för blinda tas 1965 i bruk

i Örebro. Denna skall ersätta skolhem- met i Lund. Skolan skall även ta emot förskole- och skolbarn för observation m. in.

Till statens blindskolor hör också skolorna för vuxna synskadade i Kristi- nehamn och Växjö. Av staten drivna anpassningskurser för nyblinda finns i Norrköping och Skellefteå.

Vid blindinstitutet å Tomteboda finns sedan 1954 en förskolekonsulentavdel- ning, som lämnar råd och anvisningar rörande synskadade barn. Landet är in- delat i tre distrikt vart och ett med en förskolekonsulent. Konsulenternas upp- gifter är att resa omkring i distriktet och besöka eller kontakta medicinska och sociala myndigheter samt synska- dade barn och deras fostrare.

Gerdahemmet i Åby mottar blinda och synskadade barn i åldern 1—7 år för förskoleundervisning. Hemmet som har åtta platser öppnades 1960 av För- eningen för vård och fostran av barn och ungdom (FVBU). Barnen vistas vid hemmet under tre, sex eller tolv måna- der.

Två hem för förskoleträning av psy- kiskt efterblivna blinda barn i åldern 4—12 år öppnades 1963; Öjabyhenm1et i Helgevärma, Kronobergs län, och Skärfstahemmet i Sollefteå, Västernorr- lands län. Vardera hemmen har tolv platser, varav tre är avsedda för kort- tidsvård och de har ställts till för- fogande av särskilt bildade stiftelser. Staten har för en tid av fem år iklätt sig driftkostnaderna.

För synskadade barn, vilka ej är i behov av blindundervisning, finns sedan 1956 s. k. synklasser vid grundskolor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Dessa clever behöver viss speciell undervis— ningsmetodik och särskilda hjälpmedel

1 Ny specialskolstadga för blind- och döv— skolorna gäller fr. o. m. den 1 aug. 1965 (SFS 1965: 478)

för att kunna tillägna sig undervisning— en inom normalskolan.

För undervisning av synskadade barn finns hos skolöverstyrelsen en konsu- lent, vars huvuduppgift är att tillhanda— hålla skoldistrikt, lärare och föräldrar med synsvaga barn råd och anvisningar. Till skoldistrikt med enstaka synsvaga elever kan statsbidrag utgå för s. k. sär- skild specialundervisning vissa timmar per vecka, dvs. individuell undervisning som stöd åt klassundervisningen.

Blind och synsvag ungdom, som har förutsättningar och håg för teoretisk undervisning på högre stadier, kan en- dast bered—as sådan undervisning vid läroanstalter för seende ungdom. Blin— da elever finns sålunda vid olika läro- verk i landet, vid folkhögskolor samt vid vissa andra högre skolor.

Eleverna kan också föras över till skolorna för vuxna synskadade i Växjö och Kristinehamn där yrkesutbildning meddelas i en rad yrken. Barnanstalts- utredningen har inte tagit med dessa skolor i sin undersökning, då 1960 års blindvårdsutredning har att utreda an— passnings- och yrkesundervisningen för vuxna synskadade jämte därmed sam- manhängande spörsmål. Denna utred- ning beräknas vara avslutad under år 1965.

Undervisning

Vid blindinstitutet å Tomteboda finns 8-klassig folkskola jämte diagnostiseran- de lekklass för elever, vilka ej är dub— belhandikappade, vartill kommer en 3— årig yrkesklass (borstbinderi, korgma- keri, vävning, stickning, hushållsarbete, pianostämning, musik). I klass 8 och 9 får eleverna yrkesvägledning och yrkes- undervisning på skolan och på vissa ar- betsplatser i Stockholm.

I skolan vid Vårdhemmet i Lund är kurserna upplagda efter samma linjer

som i skolan för döva å Mogård (Char- lottendal) eller särskolorna för psykiskt efterblivna.

Gerdahemmet tar emot barn över fyra års ålder, som kan tillgodogöra sig för- skoleundervisningen. Enskild undervis- ning av vissa barn förekommer i bör- jan av deras vistelse på hemmet för att underlätta anpassningen till gruppen.

Den sammanlagda Iärotiden vid blind- institutet är elva år, av vilka de åtta första är folkskoleår och de tre sista äg— nas åt yrkesutbildning. Vid behov kan yrkesutbildningen utsträckas till ytter- ligare ett år.

Huvudmannaskap

För undervisning av skolpliktiga blin- da och synsvaga barn är staten huvud- man. Förskolorna har emellertid samtli- ga enskild huvudman. För Gerdahem- met i Åby är Föreningen för vård och fostran av barn och ungdom (FVBU) huvrudman. Öjaby- och Skärfstahemmet drivs av en stiftelse med representanter för Röda Korset och De blindas för- ening respektive Svenska scoutförbun— det och Riksförbundet för utvecklings- störda barn.

Synsvageundervisningen, dvs. den grupp av skolbarn som inte behöver särskild blindundervisning, hör under den kommunala skolorganisationen.

Ledning och tillsyn Enligt blindskolestadgan skall för varje blindskola finnas en styrelse bestående av minst fyra ledamöter jämte supple- anter. Rektor är självskriven ledamot, en ledamot bör vara legitimerad läkare. Styrelsen förordnas av skolöverstyrel- sen för högst fyra år. Representant för lärarkåren äger närvara vid samman- träde, men ej delta i besluten. Närmast under styrelsen svarar rektor för sko- lans direkta ledning.

I reglemente för vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte (SFS 1922:337; ändr. 1926z73, 1930:446, 1938: 46, 1939: 397, 1940: 343, 1945: 579, 1946: 296, 1951: 67, 1952: 610, 1955: 136 och 1962:467) stadgas, att Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen skall utse styrelse om fem ledamöter och fyra suppleanter. Härav bör minst en äga pedagogisk erfarenhet, en vara läka- re och en kvinna. Skolöverstyrelsen är central tillsynsmyndighet för blindinsti- tutet och huvudtillsynsmyndighet för vårdanstalten i Lund. I medicinskt-psy- kiatriskt hänseende står sistnämnda in- stitution under tillsyn av medicinalsty- relsen. Varje förskola står under led- ning av en styrelse, som utses av respek— tive huvudman.

Tidigare utredningar och förslag

1962 års riksdag har beslutat att skol- hemmet vid vårdanstalten för blinda med komplicerat lyte i Lund skall skil- jas från anstalten och förläggas till Öre- bro. Den nya skolan, som beräknas kun— na tas i bruk 1965, är kostnadsberäknad till 7 200000 kronor. Genom anstaltens delning kommer utrymmena att öka vid de kvarvarande arbets- och vårdhem- men i Lund och antalet arbetshemspa- tienter beräknas kunna utökas med 20. Arbetshemmet har blivit vårdanstaltens mest utnyttjade avdelning då de skol- barn, vilka ej kan återvända hem eller gå ut i livet, stannar på arbetshemmet.

1961 års blind- och dövskolutred- ning har i betänkandet Grundskola för blinda och döva (SOU 1964:61) före— slagit nya undervisningsplaner för blindskolorna och att övergången till grundskola påbörjas läsåret 1965/66. Ut- redningen har också framlagt förslag till gemensam blind— och dövskolestad- ga. Den obligatoriska skolgången för blinda barn anses böra omfatta tio år,

varav ett treårigt lågstadium, ett fyra- årigt mellanstadium och ett treårigt högstadium. Utredningen förordar vida- re, att den fortsatta utbildningen över grundskolenivån blir frivillig samt att den skall omfatta yrkesskola, fackskola och gymnasium. Blinda barn med kom- plicerande handikapp bör placeras vid det nya skolhemmet i Örebro. Beträffan— de undervisningen på högstadienivån bör enligt utredningen eleverna alterna- tivt kunna placeras i skolor för seende. Därmed skulle rikare tillvals- och dif- ferentieringsmöjligheter komma att stå till buds än vid blindinstitutets hög— stadium med dess mindre elevunderlag. Den mottagande skolan bör därvid er- hålla viss hjälp från en till blindinstitu- tet knuten pedagogisk hjälpmedelscen- tral. Utredningen föreslår vidare att tjänster som elevhemsföreståndarinnor inrättas vid blindskolorna. Förstärk- ning av skolledningen samt ökad med- verkan av psykologisk, kurativ och psy- kiatrisk expertis förordas jämväl. I frå- ga om elevinternaten anser utredning- en, att särskilda elevhem bör uppföras vid blindinstitutet med ungefär samma utformning, som de av utredningen före- slagna elevhemmen vid dövskolan å Manilla.

I proposition nr 70 till 1965 års riks- dag anslöt sig departementschefen till de mål som utredningen uppställt, vil- ket alltså innebär, att de riktlinjer som gäller för undervisning i det allmän- na skolväsendet även skall gälla un- dervisningen i specialskolorna. Vidare biträdde departementschefen utredning- ens förslag om undervisningens inne- håll och uppläggning. I medelsanvis- ningar för blind- och dövskoleväsendet för budgetåret 1965/66 biträds förslaget om att två nya tjänster som elevhems- föreståndare och en tjänst som kurator skall inrättas vid blindinstitutet.

Några planer på om- och tillbyggnad

av vårdanstalten i Lund föreligger ej. Vårdanstalten kommer att övertas av Malmöhus läns landsting år 1967.

Propositionen har bifallits av riks- dagen.

2. Barnanstaltsutredningens undersökning

Beläggning Det godkända platsantalet vid blindsko— lorna uppgick vid undersökningstillfäl- let till 328, vid vilken tidpunkt 333 barn var intagna. Beläggningen vid blindinstitutet har under åren 1960—63 ungefär motsvarat antalet godkända platser. Några exspektanter har inte fun- nits under treårsperioden. Vårdanstalten i Lund har haft en underbelåggning som stundom omfat- tat ett 40-tal platser. Den 1 april 1963 var institutionen överbelagd med fyra patienter. Antalet exspektanter var 44, vartill kom att lika många av olika skäl inte uppförts på exspektantlista. Externatelever finns vid blindinsti- tutet och vid skolhemmet i Lund. Då antalet externa elever den 1 april 1963 var ringa _— fem vid Tomteboda och en vid skolhemmet har vid beräkning av utrymmesstandard, personaltäthet, etc., särskild hänsyn inte tagits till dessa elever.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning

Byggnader

Såväl blindinsti-tutet vid Tomteboda som vårdanstalten i Lund uppvisar ett gammalt byggnadsbestånd. Byggnader- na vid Tomteboda är uppförda 1888 och 1900 och därefter ombyggda flera gång- er. Skolbyggnaden som uppfördes 1900 renoverades genomgripande 1935. Vård— anstalten i Lund uppfördes 1922 och

Tabell ]. Sovrumsbeläggningen den 1 april 1963

Antal blindskolor som även som ej har rum Huvudman totalt har fler med högre än 4 beläggning barn/rum än 4 barn/rum Statlig ..... 2 —— 2 Enskild. . . . 3 3 —— Summa 5 3 2

har därefter inte genomgått någon ge- nomgripande modernisering.

Vid blindinstitutet uppfördes åren 1963/64 en simhall och gymnastik- byggnad. En vårdharack om 12 platser tillkom vid vårdanstalten under 1963.

Av förskolornas byggnader är två av äldre datum men renoverade och iord- ningställda för sitt ändamål medan en är uppförd så sent som 1958 och där- efter tillbyggd.

Sovrum och övriga utrymmen

Beläggningen i sovrummen den 1 april 1963 framgår av tabell 1.

Den högsta beläggningen per sovrum uppvisar blindinstitutet med upp till elva barn i samma rum. Institutet hade två sådana rum belagda vid undersök- ningstillfället. Alla rum har en takhöjd på 3,7 meter.

Särskilda matsalar och dagrum finns vid samtliga institutioner. Lek- och hobbyrum finns vid tre skolor, isole— ringsrum vid samtliga och jourrum vid tre av de fem skolorna. Vid blindinsti— tutet, där särskilt lekrum saknas, kom— mer klassrum, sovrum, dagrum och gym- nastiksal för barnen till användning för lek och sysselsättning. Utöver de övriga utrymmen som här uppräknats finns vid vårdanstalten slöjdsalar, sjuk- gymnastikrum, s'amlingssal samt sång— sal.

Tabell 2. Sanitär utrustning

Antal barn per

Antal

Huvudman institu—

badkar tvättställ

tioner

8—10

—5

Statlig .......... Enskild .........

2 2 3

Summa

2

Sanitär utrustning Den sanitära utrustningen vid skolor för blinda och synsvaga framgår av tabell 2.

Vid vårdanstalten finns även bastu. Den sanitära standarden är åtminstone vid förskolorna något högre än vad ta- bellens siffror utvisar. Sålunda badas vissa barn i små plastbadkar. Vid Öja- byhemmet kan endast ett par av har- nen själva använda wc.

Klientel

Vid blindinstitutet fanns vårterminen 1963 elva elever med sådana komplice- rande handikapp utöver blindheten att de måhända rätteligen skulle ha vårdats på vårdanstalten i Lund. Förskolan vid Gerdahemmet hade också en del psy- kiskt efterblivna blinda barn. Sådana barn tas nu emot vid Skärfsta- och Öja- byhemmen.

Differentiering

Beträffande internaten sker vid blind- institutet och vårdanst'alten differentie- ringen efter barnens ålder och kön. Blindinstitutet har särskilda avdelning- ar för barn i årskurserna 1—3 och 4— 11, varvid pojkar och flickor bor åt- skilda. Det finns således fyra huvud- avdelningar. I övrigt placeras barnen med hänsyn till trivsel.

Vid vårdanstalten bildar skolbarnen

i åldern 7—17 år en grupp, arbetshems- eleverna mellan 16—70 en andra och vårdhemspatienterna i åldern omkring tio år och uppåt en tredje grupp. Köns- differentiering tillämpas inom varje grupp. Åldersmåssigt bildar sålunda skoleleverna vid vårdanstalten en grupp och vid blindinstitutet två.

F ickpengar

Elev som inte har folkpension skall un- der vistelse på blindskola eller vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte erhålla fickpengar med följande belopp: Årskurs 1—3 1 kr/vecka

» 4—6 2 kr/ » » 7—8 3 kr/ » » 9—11 40 kr/månad

Vid den enskilda förskolan för blin— da, Gerdahemmet i Åby, utgår inte några fickpengar, då barnen oftast endast vis— tas på skolan en kort tid. Flitpengar fö- rekommer vid blindinstitutet och vård- hemmet i Lund och utgår vad beträffar blindinstitutet med en krona i tim— men om eleverna vill hjälpa till med vissa sysslor och vid Vårdhemmet med varierande belopp från 50 öre till fem kronor per månad.

F öräldrakontakter

Eleverna vid de statliga blindskolornas internat och de elever som är inackor- derade genom skolans försorg erhåller

från budgetåret 1963/64 fyra fria hem- resor per år. Till vårdare (ledsagare) utgår reseersättning. Elever som under skoltiden är bosatta i sina hem eller i inackorderingshem får också kostna- derna täcktia för dagliga resor mellan skolan och hemmet. Den fria hemre- san under höstterminen kan bytas mot en föräldraresa till barnen.1

Barnen vid de enskilda förskolorna reser ofta hem och då på de anhörigas bekostnad.

Föräldrabesök förekommer i varie- rande omfattning. Vid blindinstitutet och vårdanstalten i Lund kan föräld- rarna övernatta på institutionerna. Vid Gerdahemmet i Åby är det vanligt att barnens mödrar en kort tid före ut- skrivningen bor på skolan tillsammans med barnen, varvid de instrueras i hur de skall träna barnen hemma. Vid blindinstitutet å Tomteboda ordnas var- je år en veckolång kurs för föräldrar till de blinda barn, som småningom skall få sin utbildning vid blindinstitu- tet.

Lek och sysselsättning

Behovet av anordningar för lek utom- hus är bättre tillgodosett vid blind- institutet än vid vårdanstalten. Vid förstnämnda institution finns bollplan, idrottsplan, skridskoplan, kälkbacke, klätterställningar, gungor, utrangerad buss, cyklar och tidvis ponnyhäst. Vård- anstalten är utrustad med klätterställ- ning, cyklar, kärror, lekstuga och sand- låda. Om än inte hela rekvisitan av utomhusanordningar förekommer vid de enskilda hemmen får dock utrust- ningen anses vara tillräcklig med hän- syn till barnens ålder.

Ingen av institutionerna har särskilt anslag för inköp av lek- och sysselsätt- ningsmaterial. Kostnaderna för sådant material bestrids vid blindinstitutet,

vårdanstalten och Gerdahemmet av me- del för inventarier.

Utrustningen med radio, TV och mu- sikinstrument är på de statliga institu- tionerna likvärdig men något knappa- re vid de tre enskilda hemmen.

Organiserad fritidsverksamhet före- kommer vid de statliga institutionerna; vid blindinstitutet utomordentligt rikt differentierade kurser med lärare i eng- elska, föreningskunskap, scouting, bak— ning, modellering, fototeknik, musikut- övning, dans m. m.; vid vårdanstalten i Lund i begränsad omfattning under vårdpersonalens och lärares ledning.

Särskilt anslag å 14000 kronor för fritidsverksamhet finns i vårdanstal- tens budget, medan blindinstitutet fi- nansierar verksamheten med ca 5000 kronor per år av fondmedel. För fri- tidsverksamheten vid blindinstitutet engageras utomstående krafter, medan vid vårdanstalten lär-arna på sin fria tid åtagit sig uppgiften. Denna uppgift var tidigare obligatorisk för lärarna genom att de ålades vakttjänstgöring, en skyldighet som upphörde från höst- terminen 1962.

Vid såväl blindinstitutet som vårdan— stalten besöker barnen ortens idrotts— anläggningar. Vid förstnämnda institu- tion får barnen jämväl i varierande ut- sträckning besöka offentliga nöjestill- ställningar.

Barnen vid blindinstitutet och vård- anstalten tillhör scoutkårer och religiö- sa föreningar på respektive orter.

Hälsovård

Blindskolestadgan innehåller bestäm- melser om skolhälsovårdens ordnande vid blindinstitutet. Enligt denna skall

1 Nya bestämmelser fr. o. m. 1 juli 1965 se kap. 5 sid. 105.

läkarmottagning hållas en gång i veckan. Vidare bör elev undergå allmän läkar- undersökning minst två gånger årligen och vid behov undersökas av specialist på ögonsjukdomar.

Såväl Skolläkare som ögonläkare har mottagning på blindinstitutet en gång i veckan.

Efter remiss får vissa barn talträning, andra sjukgymnastik och andra åter kontakt med psykiater och psykolog.

Tandläkare besöker Tomtebod-as tand- klinik två gånger i veckan. Fullstän- dig munsanering utförs.

Föreskrifter om hälsovårdens ord- nande vid vårdanstalten i Lund åter- finns i reglementet för vårdanstalten.

Som anstaltsläkare är en psykiater anställd. Denne besöker institutionen två dagar i veckan samt i övrigt vid be- hov. Dessutom förekommer föreskriv— na terminsundersökningar.

Genomgång av barnens tänder sker varje termin av arvodesanställd tandlä- kare. För patienter vid arbetshem och vårdhem tillkallas tandläkare för akut vård.

Anstalten har en heltidsanställd sjuk- gymnast. Talträning ges efter remiss vid lasarettet och i samband med un- dervisningen i grupp av skolans lä- rare.

Gerdahemmet besöks en gång i må- naden av biträdande överläkare vid Norrköpings lasarett. Barnens tänder be- handlas av folktandvården. Sjukgym- nastik ges av sjukgymnast som besöker hemmet en gång i veckan.

Till öjabyhemmet kommer barnlä- kare vid Växjö lasarett efter särskild kallelse. Hemmet har också regelbun- den kontakt med barnpsykiater vid samma lasarett. Tandvården är icke ordnad. Sjukgymnast besöker hemmet tre dagar i veckan.

Skärfstahemmet har besök av barn- läkare varannan vecka. Psykiatrisk kon-

sult saknas. Tandvården ombesörjs vid lasarettet i Sundsvall. Sjukgymnast sak— nas.

Personal

Antal barn per anställd vid de olika in- stitutionerna framgår av tabell 3.

Med undantag av rektor, två elev- hemsföreståndare och fyra fastighets— skötare är personalen vid blindinstitu- tet kvinnlig. Vid vårdanstalten består den manliga personalen av rektor, fyra fastighetsskötare och en kansliskrivare. Personalen vid de tre enskilda försko- lorna är helt kvinnlig.

Beträffande den 'anstaltsledande per- sonalens utbildning kan nämnas att rek- tor vid blindinstitutet är fil. lic. med blindlärar- och ämneslärarutbildning. Rektor vid vårdanstalten är folkskollä- rare med blindlärarutbildning. Före- ståndarinnan vid Gerdahemmet är so- cialpedagog och föreståndarinnorna vid öjaby- och Skärfstahemmen leg. sjuk- sköterskor.

Regelbundna personialkollegier äger rum vid blindinstitutet, Gerdahemmet och Skärfstahemmet. Vid förstnämnda institution deltar ej ekonomi- och kon- torspersonal. Vid vårdanstalten och öjabyhemmet förekommer inte några personalkollegier.

Personalen på de statliga institutio- nerna bor såväl inom som utom an- stalterna. Vid blindinstitutet har sålun- da flertalet xav personalen sina bostäder inom institutionen och på vårdanstal-

Tabell 3. Personaltäthet den 1 april 1963

Antal barn per anställd

Huvudman

—2,0 2,1—3,0 Summa

Statlig ....... 2 2 Enskild ...... _ 3

Summa 2

ten bor 24 anställda, varav 20 i enkel- rum och fyra i familjebostäder. Rekto- rerna disponerar större familjebostä- der inom anstaltsområdena. Tillgången på personalbostäder är otillräcklig.

På Gerdahemmet är all personal bo- satt på hemmet i ett särskilt personal— bostadshus, vari föreståndarinnan dis- ponerar två rum med tambur och bad- rum. Föreståndarinnan på Öjabyhem- met och ett biträde bor i var sitt enkel- rum med gemensamt wc och tvättställ. Skärfstahemmets föreståndarinna och biträdande föreståndarinna bor på hem- met i ett rum med alkov respektive ett enkelrum med gemensamt pentry och toalettrum.

Utskrivning och placering Eleverna vid blindinstitutet utskrivs till realskolor (grundskolans högstadium), folkhögskolor, husmoderskurser, yrkes- skolor och skolorna för vuxna synska- dade eller placeras i arbete direkt på öppna marknaden. Under år 1962 ut— skrevs 13 elever till föräldrahem och sju elever till annan institution. Vid ut— skrivningen utrustas eleverna med klä— der, en blindskriftsmaskin och en kon- torsmaskin.

Från vårdanstalten utskrevs under 1962 fyra elever till föräldrahem och fem till annan institution. Eleverna får vid utskrivningen kläder och blind- skrifts— eller kontorsmaskin.

Vid Gerdahemmet blir barnen efter tre, sex eller tolv månaders vistelse utskrivna antingen till sina hem, till blindinstitutet å Tomteboda eller till vårdanstalten i Lund.

Barnen vid öjaby- och Skärfstahem- men torde efter sin vistelse vid hem- men komma att utskrivas till sina för- äldrahem eller till vårdanstalten.

Vid blindinstitutet meddelas yrkes- vägledning dels på samma sätt som i

vanliga skolor, dels genom arbetsvården. Arbetsplacering av eleverna ombesörjs av arbetsvården och De blindas för— enings konsulentavdelning.

Vid vårdanstalten lämnar rektor yr- kesvägledning och ordnar arbetsplace— ring om än i ringa omfattning.

Ekonomi

Uppgifter om driftkostnader etc. före- ligger inte från öjaby- och Skärfsta- hemmen.

Blindjnstitutet redovisar för 1962 en medelkostnad per vårddag brutto på kronor 52: 99, varav 43: 42 avser löner och 2: 63 kosthåll.

Vårdanstal-ten i Lund redovisar 1962 en bruttomedelkostnad på kronor 30:86. Avlöningskostnaderna uppgår till kro- nor 23: 58 och matkostnaderna till kro- nor 2: 15 per barn och dag.

Gerdahemmet i Åby redovisar 1962 en medelkostnad per vårddag på kronor 45: 47, varav 31:24 avser löner och 4: 70 kost.

Gerdahemmets nettokostnad per vård— dag 1962 är kronor 17: 30. Inkomsterna består av vårdnadsbidrag, som erläggs av barnavårdsnämnderna med 20 kro- nor per vårddag. Statsbidrag utgår ej till verksamheten. Nettokostnaden finansie- ras genom den insamlingsverksamhet som Föreningen för vård och fostran av barn och ungdom (FVBU) bedriver.

När Öjaby- och Skärfstahemmen star- tades ställdes, som inledningsvis nämnts, byggnaderna till förfogande av respektive stiftelse, medan staten för- hand sig att för en tid av fem är helt svara för hemmens driftkostnader.

Blindinstitutet har donationsfonder på omkring 3 miljoner kronor. Fond- medlen tas i anspråk för utrustningsbi— drag till förutvarande elever, understöd åt blinda och deras organisationer, den frivilliga undervisningen (fritidssyssel-

sättning), scoutverksamhet, utflykter och skolresor, stipendier, reseunder— stöd och bidrag till tidskrifter. Fonder- na vid vårdanstalten uppgår till när— mare 290 000 kronor. Avkastningen, drygt 12 000 kronor per år, används för de intagnas nytta och nöje såsom ut- flykter, julklappar etc.

Bruttomedelkostnaden per vårddag uppvisar i fråga om de två statliga in- stitutionerna en betydande skillnad. Dagkostnaderna får ses i relation till antalet vårddagar, vilka trots i stort sett samma årsmedelbeläggning är omkring 30 procent högre vid vårdanstalten i Lund. Blindinstitutet har elever under 259 dagar per år medan vårdanstalten har elever hela året. I bilden får även införas skillnaden i dyrort. Vid Gerda- hemmet ligger bruttomedelkostnaden per vårddag ej långt under blindinstitu- tets.

Kostnadsökningarna vid blindinstitu- tet mellan åren 1960/61 och 1961/62 uppgick till 7 respektive 10,5 procent och för vårdanstalten till 2,7 respektive

13,6 procent, kostnader som är att sät- ta i samband med förändringarna i den allmänna pris- och lönenivån och vissa personalförstärkningar. De höjda kostnaderna är ej i något fall en följd av några mera betydande omdaningar.

Skillnaden i lönekostnaden mellan de statliga anstalterna beror på att lä- rarantalet vid blindinstitutet är dub- belt så stort som vid vårdanstalten. I förhållande till de övriga institutioner- na har — bortsett från kostnaderna för lärarlöner _— Gerdahemmet betydligt högre lönekostnader.

Utgifterna för kosthåll per dag och elev ligger under de tre åren i medel- tal 2,4 procent högre vid blindinstitu- tet än vid vårdanstalten, medan kost- naden vid Gerdahemmet i genomsnitt är nära dubbelt så hög som vid blind- institutet.

De i förhållande till blindinstitutet låga kostnaderna för barnens bekläd- nad vid anstalten i Lund får ses mot bakgrunden av att ett flertal vårdhems— patienter merendels är sängliggande.

II. Skolor för döva och hörselskadade

1. Översiktlig redogörelse för organisationen

Bakgrund

Den första skolan för döva grundades 1809 och förlades 1812 till Manilla på Djurgården i Stockholm. Under åren 1858—1864 upprättades 14 nya skolor i landet. Obligatorisk skolgång för döva barn lagfästes 1889 och landet inde- lades i sju dövstumsskoldistrikt. Under— visningen var en landstingskommunal angelägenhet men statsbidrag utgick till verksamheten. Efter riksdagsbeslut åren 1937 och 1938 trädde en ny orga—

nisation i kraft den 1 juli 1938. Staten kom därmed att helt överta ansvaret för de dövas undervisning. Med vissa ändringar, som främst grundar sig på förslag av 1945 års dövstumsutredning, gäller denna organisation fortfarande.

Handikappets art

Definitioner

Termerna döva och hörselskadade har i olika sammanhang givits något olika betydelse. Enligt en definition beteck- nas som döva de som är födda total— döva eller som från tidigaste ålder haft en hörselnedsättning av så allvarlig

grad, att den naturliga, spontana språk— utvecklingen inte kommit till stånd. Hörselskadade är de som tillägnat sig talförmåga samt språk— och talförstå- else men senare drabbats av en hörsel- skada. Enligt cn annan definition, som mera tar hänsyn till hörselns funktion, betecknas som döva de, vilkas hörsel- sinne ej fyller någon funktion i indivi- dens dagliga liv. Gruppen kan indelas i två undergrupper, de medfött döva och de som blivit döva senare. Hörsel- skadade är de, vilkas hörselsinne, trots att det är defekt, dock kan fungera, eventuellt med hjälp av hörapparat. En hörselskadas omfattning bestäms ge- nom s.k. ton— eller hörselaudiometri. Som mått används därvid en enhet för ljudstyrkan kallad decibel (dB). Hör- selnedsättningen anges i det antal dB varmed styrkan av ett visst ljud, vilket kan uppfattas av en normalhörande, måste ökas för att det skall höras av den hörselskadade. En normalhörande kan uppfatta toner med svängnings- tal från 125 sv/sek. till 12000 sv/sek., varvid dock det för uppfattbarheten viktigaste området ligger mellan och omkring 1 000 och 2 000 sv/sek. Genom att på en kurva anteckna individens dB-tal för olika toner eller språkljud (erhållna genom ton— eller talaudio- metri) erhålls ett audiogram, som ger en bild av hörselskadan.

I blind- och dövskolutredningens be—

tänkande Grundskola för blinda och döva barn (SOU 1964: 61) refereras en holländsk indelning av hörselnedsätt— ningen. Hörselbasen är indelad i fyra intervaller med 30, 60 och 90 dB som gränsvärden. Enligt denna skulle ele- verna med hörselnedsättning fördela sig på olika former av hörselundervis— ning enligt nedanstående sammanställ— ning.

Det döva handikappet Förre rektorn vid distriktsskolan för döva å Manilla, Nils Malm, har i en uppsats behandlat handikappets orsa- ker, innebörd och följder för individen samt behandlingsmetoder och syftet med dem, vilken i valda delar citeras här nedan.

Dövhet kan vara ärftlig eller förvärvad, och ärftlig dövhet kan ibland framträda först i vuxen ålder. Så förhåller det sig ofta vid den sjukdomsbild, som kallas otoskleros. Man har inga fullt tillförlitliga uppgifter om, huru många barn som är födda döva, då föräldrar vanligen icke uppmärksamma barnens dövhet under de första levnadsmånaderna. Enligt en sam— manfattning över åldern vid dövhetens in— träde för barn vid skolan för döva å Manilla 1938—1944 grundad på uppgifter i skolans intagningshandlingar var unge- fär 75 % av barnen födda döva. — _ ——

Förvärvad dövhet kan ibland vara för— orsakad av skada på hörselorganen eller centrala nervsystemet redan under foster- stadiet. Svår hörselskada kan t.ex. upp- komma hos fostret, om modern drabbas

Hörselnedsättningens grad Decibel Skolform I. Lindrig ............................. ( 30 dB Vanliga klasser eller hör— selklasser II. Måttlig .............................. 30—60 dB » III. Höggradig ........................... 60—90 dB Specialskolan i Örebro IV. Mycket höggradig hörselnedsättning eller dövhet .............................. > 90 dB Dövskolorna Barn tillhörande grupp I kan under gynnsam-

ma betingelser uppfatta tal utan hörapparat.

av rubeola under första graviditetsmåna- derna. Bristande överensstämmelse mellan föräldrarnas blodgrupper kan ge upphov till en sjukdom med svår hörselnedsätt— ning. Vanligen uppkommer den förvärva- de dövheten såsom följd av infektions- sjukdomar i tidig barnaålder. Infektionssjukdomar, som kan leda till öronsjukdomar och därav följande dövhet, är epidemisk hjärnhinneinflammation, pås- sjuka, scharlakansfeber, mässling, kikhos— ta, tyfus, influensa m.fl. Men örat kan också skadas genom slag eller annan yttre påverkan. I icke så få fall anses dövhet vara förorsakad av förlossningsskador.

Dövhetens innebörd

Även i relativt lindriga fall av hörselned- sättning uppstår svårigheter för barnet att uppfatta och efterbilda tonlösa språkljud såsom f, 5, p, t, h, k, m.fl., liksom obeto— nade stavelser och övriga satselement av ringa ljudintensitet. Är skadan mera om— fattande hör barnet ingenting alls av vad omgivningen säger. I barnets eget ta] upp- träder brister som svarar mot hörselska- dans art och omfattning. Sådana språk- ljud som barnet ej hör kan det inte heller själv uttala. Då barnet inte hör något alls av talet lär det inte heller att tala. Det förblir stumt i betydelsen att det blir utan ta] och språk. ——

Att vara döv från tidig ålder innebär att vara omgiven av ständig tystnad. Det döva barnet blir utan alla de förnimmelser, som normalt förmedlas genom örat, och därmed också utan mängder av associatio- ner som knyts till företeelserna inom hör- selsfären. Dess föreställningsvärld blir där- igenom reducerad men även kvalitativt an- norlunda än vår. Bortfallet av de auditiva delkomponenterna återverkar nämligen på helhetsuppfattningen och på uppfattningen inom andra sinnesomräden. Förlusten av hörseln i dess funktion av lystringsorgan leder vidare till förlust av många intryck, som normalt uppfattas genom andra sin— nen, men förutsätter att de uppmärksam- mats genom hörseln.

Långt allvarligare än de nämnda verk— ningarna av hörselförlusten är emellertid den därav följande oförmågan att uppfatta och lära omgivningens språk. Det döva bar- net råkar därmed in i en isolering, som i väsentliga avseenden utesluter det från andlig gemenskap med andra människor.

Möjligheterna till kontakt med och påver— kan från miljön reduceras. Den stora mängd av erfarenheter, som ett litet barn normalt förvärvar via språket redan under förskoleåldern, och som utgör den över— vägande delen av dess erfarenhetstillväxt, går det döva barnet miste om.

Språket är det viktigaste redskapet för vårt tänkande. Det hjälper oss att bringa ordning och reda i vår uppfattning av mångfalden i omvärlden. I brist på språk blir barnets personliga utveckling hämmad på väsentliga punkter. Då det inte kan an— knyta sina föreställningar till språkliga symboler, blir dess inre värld otydlig och konturlös. Det blir mera inställt på sinnes- intryck än på tankeprocesser, mera på konkreta än på abstrakta företeelser. Efter- som det på grund av språkbristen lever i en stimulusfattig miljö, blir dess föreställ- ningsvärld torftig. Inte heller får det till— räcklig näring för känslo- och viljelivets utveckling. Döva barn visar därför i jäm- förelse med hörande barn av motsvarande ålder en av språkhristen förorsakad ut— vecklingshämning, som berör såväl den in- tellektuella sidan som känslo- och vilje— bildningen. Det döva barnet kan inte del- taga i syskons och kamraters lekar i sam- ma utsträckning som ett hörande barn.'På grund av den bristande personliga och språkliga kontakten med omgivningen för— svåras det döva barnets uppfostran och sociala tillvänjning. — —— —

Frekvens

Flera undersökningar har företagits i vårt land och utomlands för att fast- ställa hörselskadornas utbredning. Kommittén för dövhetens bekämpande omnämner i sitt betänkande angående hörselvården (SOU 1954: 14) tre sven- ska undersökningar, vilkas syften varit att fastställa hela antalet barn med så betydande hörselskador att specialun- dervisning krävs. Med audiometerpröv- ning påträffades i Lund 1948 hörsel- nedsättning hos omkring sex procent av skolbarnen, i Göteborg 1950—51 hos 5,8 procent och i Stockholm 1950—52 hos 3,2 procent. Vid undersökningen i Lund konstaterades att det hos 0,35

procent av de prövade barnen förelåg en så kraftig hörselnedsättning, att den avsevärt nedsatte elevens möjligheter till normalkontakt med andra. Före- nämnda kommitté framhöll att procen- ten skolbarn i landet med betydande hörselnedsättningar torde kunna upp- skattas till mellan tre och sex procent.

I betänkandet Grundskola för blinda och döva (SOU 1964:61) avgivet av 1961 års blind- och dövskolutredning föreligger en omfattande redogörelse för såväl svenska som utländska under- sökningar för att fastställa frekvensen av dövhet bland barn.

Dövskoleväsendets organisation

Undervisningen av döva och hörselska— dade barn regleras i Kungl. Maj:ts stad— ga för statens dövskolor (SFS 1960: 509; ändr. 1962: 468, 1963: 461 och 1964: 472).1

Särskild skolplikt föreligger för döva barn enligt dövskolestadgan och skol— stadgan (SFS 1962:439) och omfattar högst tio år, av vilka de två sistnämnda skall avse huvudsakligen praktisk ut- bildning. Intagning av elever sker vid skolorna vartannat år. Under vårtermi- nen 1963, den tid utredningens under- sökning avser, skedde undervisning i klasserna 2, 4, 6 och 8. Vid skolan i Lund fanns också sju elever i en första- klass. Inskrivningen ett mellanår sked- de för att få en utjämning av elevantalet mellan läsåren 1962/63 och 1963/64. De barn som skrivs in vid upptagningssko- lorna har till närmare 90 procent ge- nomgått förskola för döva.

Upptagningsskolor

Landet är indelat i fyra dövskoledi- strikt med en upptagningsskola i varje. Dessa är östra distriktet, med statens skolor för döva å Manilla som upptag- ningsskola, omfattande Stockholms

stad, Stockholms, Uppsala, Söderman- lands, Östergötlands, Västmanlands och Kopparbergs län; södra distriktet, med statens skola för döva i Lund som upp- tagningsskola, omfattande Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kris- tianstads och Malmöhus län; västra di- striktet, med statens skolor för döva i Vänersborg som upptagningsskola, om— fattande Hallands, Göteborgs och Bo- hus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och örebro län samt slutligen norra distriktet, med statens skola för döva i Härnösand som upptagningsskola, om- fattande Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot- tens län.

Sedan höstterminen 1963 har några skolor upprättat filialklasser på andra orter inom upptagningsområdet. Så- lunda har skolan i Lund en klassavdel- ning i Jönköping och Manillaskolan en klass i Gamla stan i Stockholm. Vid Eugeniahemmet finns tre hörselklasser som i pedagogiskt hänseende lyder un- der upptagningsskolan å Manilla.

Läsåret vid upptagningsskolorna följer i stort sett grundskolans, men viss omdisponering av lovdagarna fö- rekommer. Undervisningen följer grundskolans kursplaner så långt det är möjligt med hänsyn till barnens språkliga handikapp. Särskilda kurs— och timplaner finns dock för dövsko— lorna, vilka fastställts av skolöversty- relsen och gäller från höstterminen 1962.

Inom varje årskurs förekommer pa- rallellklas—ser till ett antal som bestäms av årskursernas elevantal. Eleverna delas som regel upp efter begåvnings- grad och med 4—8 elever i varje klass. Dövundervisningen kräver ett högre antal lärare relativt sett än undervis—

1 Ny specialskolstadga för blind- och döv- skolorna gäller fr. o. m. den 1 aug. 1965 (SFS 1965: 478).

ningen av hörande barn, eftersom lä- rarna måste ägna avsevärd tid åt indi- viduell undervisning.

Fortsättningsskolor

Efter åtta års skolgång vid upptagnings- skolorna fortsätter eleverna sin utbild- ning vid fortsättningsskolor. Skolorna, vilka är indelade i en obligatorisk och en frivillig del, är förlagda till Stock- holm, Växjö och Vänersborg. En en- skild stiftelse driver en yrkesskola i Stockholm för döva flickor, vilken ock- så är att hänföra till gruppen fortsätt- ningsskolor, eftersom skolan för sina elever ersätter de statliga fortsättnings- skolorna.

Fortsättningsskolorna i Växjö för flickor och i Vänersborg för pojkar är av praktisk, yrkesbetonad karaktär. Den senare skolan är samordnad med upptagningsskolan i Vänersborg. Fort— sättningsskolorna är inte bundna av någon distriktsindelning, utan har hela landet som upptagningsområde.

Den statliga fortsättningsskolan i Stockholm är rent teoretisk och förlagd till Blockhusudden. Skolan startades 1955 av Sveriges scoutförbunds stiftel— se för döva och hörselskadade barn. Staten övertog huvudmannaskapet 1961. Skolan är numera i administrativt och pedagogiskt avseende underställd Ma- nillaskolan.

Eleverna vid fortsättningsskolan i Växjö rekryteras från de fyra upptag— ningsskolorna och specialskolan i Öre- bro. Som specialelever mottas i undan- tagsfall även flickor från det obligato- riska skolväsendets hörselklasser. De första två årens obligatoriska undervis- ning är såväl teoretisk som praktisk. Teoriundervisningen omfattar tre tim- mar per dag. I den praktiska undervis- ningen ingår matlagning, tvätt och strykning, klädsömnad, vävning, textil- slöjd och trädgårdsskötsel.

I den frivilliga yrkesavdelningen årskurserna 11 och 12 kan skolan ta emot ett tjugotal elever. Flickorna kan välja mellan utbildning i klädsömnad, konfektionssömnad, kontorsarbete med särskild kurs i hålkortsstansning, foto— grafisk retuschering, kartritning samt arbete i storkök. Yrkespraktik kan ele- verna få vid konfektionsfabrik, försäk- ringskontor, hålkortsavdelning, apo— tekslaboratorium, fotoateljé samt vid lasarettets barnavdelning. Den frivilliga utbildningstiden varierar beroende på vilket yrke eleverna väljer. Huvudpar- ten av flickorna avlägger erforderliga slutprov efter sex månader. Beträffande sömnadskursen anses elev böra genom- gå tvåårig utbildning.

Den enskilda yrkesskolan i Stock- holm har många likheter med fortsätt- ningsskolan i Växjö, men har ej den mer omfattande teoretiska undervis- ning som förekommer där. Eleverna kommer dels från upptagningsskolorna, dels från fortsättningsskolan i Växjö dels ock från arbetslivet eller föräld- rahemmen. Kursen för klänningssöm— merskor omfattar två å tre år och kon- torskursen ett år. Den senare syftar i första hand till att utbilda maskinskri— verskor. I kursen ingår även undervis- ning för hålkortsoperatörer om 20 tim- mar.

Vid fortsättningsskolan i Vänersborg undervisas endast manliga elever, vilka rekryteras på samma sätt som de kvinn- liga vid skolan i Växjö. Elev som blivit antagen vid yrkesskola för hörande el- ler som vill ha lärlingsutbildning hos hantverkare kan av skolans styrelse be- viljas dispens från fortsättningsskolan. Vid skolan förekommer inte samma strikta uppdelning av undervisningen i en fontsättningsskoledel och en yrkes- avdelning som vid skolan i Växjö. Re- dan efter en termins studier påbörjas yrkesutbildningen. Flertalet elever är

färdigutbildade efter de obligatoriska två åren.

För närvarande har eleverna 16 yr- ken att välja mellan nämligen svetsare, metallarbetare, bilmekaniker, elektri— ker, målare, snickare, tapeutserare, bok- bindare, typograf, tandtekniker, bagare, charkuterist, konditor, dekoratör, träd— gårdsarbetare och hålkortsoperatör. De yrkeskurser som hade de flestaeleverna under vårterminen 1963 var metallarbe- tare (26), målare (9), snickare (8), de återstående eleverna fördelade sig ungefär jämnt på de övriga yrkeskate- gorierna. Utbildningen i några yrken är helt och hållet förlagd inom skolan, medan andra är förlagda dels till sko— lan, dels till enskilda företagare. I någ- ra fall sker utbildningen hos hantver— kare utom skolan. Utbildningstiden i yrkeskurserna varierar mellan två och fyra år.

Den teoretiska fortsättningsskolan för döva å Blockhusudden är avsedd för begåvad döv ungdom med intresse och fallenhet för fortsatta teoretiska studier. Eleverna rekryteras från upp- tagningsskolorna och specialskolan i örebro efter samråd med lärare och föräldrar. Skolan är tvåårig och ger en fortsatt teoretisk grundutbildning. Re- dan vid skolans start inriktade man sig på att utöka kurstiden till fyra år för vissa elever.

Specialskolor

Två specialskolor finns. Den ena är förlagd till Örebro och avsedd för barn med sådana hörsel- och språkrester och förutsättningar i övrigt, att språkut- vecklingen hos dem kan ske väsentligt snabbare än hos övriga elever vid barndomsskolorna. Den andra är nu- mera förlagd till Gnesta och avsedd för döva barn som på grund av psykisk efterblivenhet eller andra handikapp ej kan följa undervisningen i upptagnings—

skola. Vid undersökningstillfället var skolhemmet förlagt till Mogård och där sammanbyggt med arbetshemmet för döva, varför utredningens redovisning avser förhållandena vid Mogård.

Vid skolan i örebro finns två klasser, benämnda specialklasser, för elever som blivit döva under sin skoltid eller av andra skäl ej inskrivits vid Örebrosko- lan fr. o.n1. första läsåret. Sedan höst- terminen 1963 har skolan en filialklass förlagd till Uppsala.

Förskolor

Förskoleundervisning för döva barn har bedrivits sedan 1902, då den första skolan härför upprättades i Göteborg. Antalet förskolor är nu 17 och finns anordnade på följande orter: Stock- holm (2 skolor), Stocksund, Uppsala, Linköping, Karlshamn, Lund, Malmö, Göteborg (2 skolor), Lidköping, Karl- stad, Örebro (externat), Falun, Gävle, Skellefteå och Boden. En av skolorna i Stockholm bedriver uteslutande hem- undervisning och omfattas därför inte av utredningens undersökning liksom inte heller de rena externatskolorna, vilka är elva till antalet. Vissa förskolor har såväl externa som interna elever.

Vanligtvis är skolorna avsedda för ett län, men de är skyldiga att ta emot elever även från andra län i mån av platstillgång. Viss uppdelning av har- nen efter hörselrester förekommer mel- lan skolorna i Skellefteå och Boden så- tillvida, att barn med grava hörselde— fekter placeras vid förskolan i Boden och de med lättare i Skellefteå.

Det förekommer att barnen tas in i förskola redan i tre-fyra årsåldern, men vanligast är att barnen är fem år vid intagningen.

En form av förskoleundervisning som på senare år alltmer uppmärksam- mats år den s. k. hemundervisningen. Förskolans lärare gör hembesök hos

familjer med döva småbarn. Undervis- ningen och träningen av barnen läggs upp i samråd med barnens föräldrar. Denna undervisning, som ännu inte är allmänt utbredd, avser främst barn i den tidigare förskoleåldern.

Huvudmannaskap

Staten är huvudman för dövskoleväsen— det med undantag av yrkesskolan för flickor i Stockholm, som drivs av en enskild stiftelse, och samt-liga förskolor. Förskolan i Boden är dock statlig. Från— sett denna och en enskild förskola i Gö- teborg, har alla förskolor landstings- kommunal eller primärkommunal hu- vudman.

Ledning och tillsyn

För varje statlig skola finns en styrelse om fyra ledamöter förordnade av skol- överstyrelsen, vartill kommer skolans rektor, som är självskriven ledamot. En av ledamöterna bör vara legitimerad läkare. Representant för lärarkåren äger delta i styrelsens sammanträden men saknar rösträtt. Där flera statliga dövskolor finns i samma kommun har de gemensam styrelse. Rektor är när- mast ansvarig för såväl den pedagogis- ka som den internatmässiga delen av skolornas verksamhet.

Den enskilda skolan i Stockholm står under ledning av en styrelse tillsatt av Stiftelsen Tysta. skolan. Styrelsen kom- pletterar sig själv enligt stadgar, som fastställts av överståthållarämbetet.

Den enskilda förskolan i Göteborg innefattar dels skolan med särskild sty— relse bestående av representanter för Göteborgs stad och Sällskapet för bil- dande av småbarnsskolor i Göteborg, dels skolhemmet, som drivs av Stiftel— sen Skolhemmet för döva småbarn i Göteborg. Styrelsen utser själv nya leda- möter vid vakanser.

Förskolorna med landstingskommu— nal huvudman har antingen särskild styrelse eller sorterar direkt under nå— gon av landstingens nämnder. För varje skola finns en föreståndare.

Den centrala tillsynen utövas av skolöverstyrelsen.

Vård- och undervisningskostnader

Kostnaderna för de statliga skolorna bestrids helt av statsmedel.

Statsbidrag till kommunala och en— skilda förskolor för döva barn utgår enligt Kungl. Maj:ts kungörelse av den 1 juni 1956 (SFS 1956: 252; ändr. 1960: 201 och 1964: 458) med

a) 2 000 kr för varje barn som under

redovisningsåret erhållit under— visning vid förskola och därut- över med 1 000 kr för varje barn som tillika varit intaget i skolhem eller eljest genom huvudmannens försorg och på dennes bekostnad åtnjutit vård och underhåll samt

b) med 1 000 kr för varje barn, som

_— utan att ha varit inskrivet vid förskola — under redovisningsåret erhållit regelbunden hemunder— visning av förskolans lärare. För barn som erhållit undervisning vid förskola eller hemundervis- ning endast under del av den tid skolan under redovisningsåret varit i verksamhet utgår statsbi- drag med ett i förhållande härtill jämkat belopp. Den enskilda förskolan i Göteborg uppbär även bidrag från landstinget och Göteborgs stad.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse om statsbidrag till yrkesskolor (SFS 1957: 480; ändr. 1962: 509 och 1964: 454) ut— går bidrag till yrkesskolan i Stockholm för döva flickor. Statsbidraget utgår dels till första anskaffning av stadig- varande undervisningsmaterial med

hälften eller i undantagsfall två tredje- delar av kostnaderna, dels till avlöning åt lärare med 78 procent av 4/3 av den kontanta avlöningsförmån som utgår enligt löneklass A17 i statens löneför- ordning, dels ock till övriga kostnader med 8 000 kr för kursen i sömnad och 1 000 kr för kontorskursen.

Eleverna tillkommande allmänt barn- bidrag utbetalas ej under vistelse på statlig internatskola. Beträffande de landstingskommunala skolorna har hu- vudmännen rätt att tillgodogöra sig barnbidrag som vårdavgift.

Tidigare utredningar och förslag 1945 års dövstumsutredning föreslog i sitt år 1947 avgivna betänkande röran- de dövstumsundervisningen (SOU 1947: 64) bl.a., att förläggnings- och bygg- nadsfrågorna för barndomsskolorna i östra och södra dövskoledistrikten bor— de. lösas genom att nya ändamålsenliga byggnader uppförs. Vidare föreslogs att staten skulle överta förskoleunder- visningen och att förskoleplikt skulle stadgas för döva barn fr. o. m. fem års ålder. Utredningen yrkade även på att en övervägande teoretisk fortsättnings- skolelinje borde anordnas för studiebe- gåvad döv ungdom.

Utredningen rörande de nya veten- skapliga rönen på audiologiens och audiometriens område av döva barn fö— reslog i sitt betänkande Det döva bar- nets språk- och talutveckling (SOU 1955:20) bl.a., att en central institu- tion borde komma till stånd som sam— ordnande organ för hörcentralerna. En utbyggnad av det audiologiska labora— toriet vid Karolinska sjukhuset förorda- des. I likhet med 1945 års dövstums- utredning föreslogs, att förskoleunder- visningen borde göras obligatorisk för döva barn fr. o. ni. det kalenderår bar— net fyller fem år. Förskolan skulle om möjligt förläggas i närheten av sådan

för normalhörande, för att de döva barnen skulle få tillfälle till tal- och hörselträning. Vidare angavs förskola böra få landstingskommunal huvudman och bli samordnad med hörcentraler- nas verksamhet. Utredningen yrkade dessutom på en kontinuerlig hörselun- dersökning av samtliga skolbarn samt obligatorisk audiometerprövning på varje barn, som anmäls till hjälpklass eller särskola.

I en utredning som år 1958 överläm- nades till skolöverstyrelsen beträffande diagnostisering, placering och behand- ling av hjärnskadade döva barn fram— lade särskilda sakkunniga förslag om att en undersöknings- och observations- central skulle upprättas samt i anslut— ning därtill en specialskola med försko- leavdelning för hjärnskadade döva barn, vilkas placering ansågs otillfreds— ställande. De hjärnskadade döva bar— nen indelades i fyra grupper, nämligen barn med cerebral pares, barn med be- teenderubbningar, barn med språkrubb- ningar och barn med intelligensde- fekter.

Särskilda sakkunniga inom skolöver— styrelsen och medicinalstyrelsen för ut— redning av den lämpligaste organisatio- nen för vård av klientelet för döva & Mogård föreslog i en till de båda äm- betsverkcn år 1962 avgiven utredning, att yrkeshem med träningsverkstad skulle inrättas för elever som avgått från skolhemmet eller från allmän döv—4 skola och förläggas till annan ort än Mogård, eventuellt i anslutning till, skolhemmet på dess föreslagna plats, samt att arbetshemmet vid Mogård även i fortsättningen skulle utnyttjas som ar— betshem för psykiskt efterblivna döva och därmed jämförliga. Det nuvarande- arbetshemmet föreslogs bli komplette- rat med en skyddad verkstad utrustad efter moderna principer för arbetsträ- ning och sysselsättning.

1961 års blind- och dövskolutred- ning har i betänkandet Grundskola för blinda och döva (SOU 1964:61) före- slagit nya undervisningsplaner för så- väl blind- som dövskolorna. Vidare fö- reslås att övergång till grundskola för blinda och döva barn skall påbörjas läsåret 1965/66. Utredningen har också framlagt förslag till gemensam blind- nch dövskolestadga. I huvudsak har ut- redningen berört pedagogiska och un- dervisningstekniska problem, men jäm- väl i enlighet med utredningsdirektiven inventerat blind- och dövskoleväsen- dets byggnadsbestånd.

Utredningens förslag till skolorgani- tion baserar sig väsentligen på uppfatt- ningen, att undervisningen av döva och hörselskadade elever i möjligaste mån bör integreras i det övriga skolväsen- det. En ökad decentralisering av döv- undervisningen förordas, men den får inte ske på bekostnad av en kvalitativt högtstående undervisning.

Enligt utredningens förslag skall upptagningsskolorna ingå i skolorgani— sationen som låg- och mellanstadiesko- lor, skolhemmet för döva barn med annat lyte som hittills ingå i organisa- tionen, liksom en riksinstitution för gravt talskadade normalbegåvade barn och döva barn med vissa komplikatio- ner. Ett system med externa klasser främst på lågstadiet föreslås på andra orter än där dövskolorna finns, vilka klasser dock organisatoriskt och peda- gogiskt bör höra under närmaste döv- skola. En fullständig högstadieskola samt en central yrkes- och fackskola i utbyte mot fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg bör inrättas i örebro och den teoretiska fortsättningsskolan å Blockhusudden ombildas till ungdoms— skola med gymnasium och fackskola samt slutligen statens förskola för döva .i Boden övert-as av Norrbottens läns landsting. I fråga om dövskolornas bygg-

nadsst-andard har utredningen föresla- git att fyra nya, små elevhem skall upp- för—as vid Manillaskolan och att skolan för döva i Lund skall byggas om. För elever vid sistnämnda skola bör i lik- het med vad som föreslagits beträffan- de Manilla små elevin-tern-at uppföras.

Utredningen har även föreslagit en förstärkning av personalorganisationen såtillvida att varje skola tilldelas ytter- ligare en elevhemsföreståndare, skol- överstyrelsens konsulentorganisation förstärks med en heltidsanställd hörsel- konsulent och en inspektörstjänst för blind- och dövskolefrågor inrättas allt- ifrån övergången till grundskola vid specialskolorna.

I proposition nr 70 till 1965 års riks- dag ansluter sig föredragande departe- mentschefen till huvuddragen i före- nämnda betänkande. Beträffande de dö- vas fortsatta utbildning efter grundsko- lan förordar departementschefen, att skolöverstyrelsen får i uppdrag att överväga hur den fortsatta utbildning- en för berörda klientel lämpligen skall organiseras. Departementschefen tar alltså inte definitiv ställning till blind— och dövskoleutredningens förslag om avveckling av fortsättningsskolorna i Växjö och Vänersborg och en koncen- trering av den fortsatta utbildningen till en ort, nämligen örebro. Vidare förordar departementschefen att skol— överstyrelsen får i uppdrag att i samråd med medicinalstyrelsen skyndsamt ut— reda förutsättningarna för och möjlig— heterna till en samverkan mellan hör- centralerna och dövskolorna i fråga om teknisk expertis för underhåll av hör— selapparatur och förstärkaranläggning- ar.

I förslag till medelsanvisningar för budgetåret 1965/66 föreslås med hän- visning till blind— och dövskoleutred- ningens förslag till personalförstärk- ningar, att fem nya tjänster som elev-

hemsföreståndare och två kurators- tjänster inrättas. Vidare föreslås ökade bidrag till fritidsverksamhet, lägersko- lor och information åt lärare och för- äldrar.

Propositionen har bifallits av riks- dagen.

2. Barnanstaltsutredningens under- sökning

Eacterna skolor

Utredningens undersökning omfattar i första hand internatskolorna inom döv- skoleväsendet. Framställningen över ex- ternatskolorna hålls därför översiktlig.

Samtliga upptagningsskolor har ex- terna elever, vilkas antal vid undersök- ningstillfället den 1 april 1963 uppgick till sammanlagt 79. Två av de fortsätt- ningsskolor som är anordnade som in- ternat hade vardera en extern elev. Fortsättningsskolan på Blockhusudden hade enbart externa elever, fem av eleverna bodde dock på upptagnings— skolan å Manilla. Vid specialskolan i örebro var flertalet elever externa.

De fem internatförskolorna hade sammanlagt 21 externa elever, medan de rena externatförskolorna för döva re- dovisade 148 elever.

Av sammanlagt 334 externatelever vid dövskolorna var 37,4 procent in- ackorderade i fosterhem medan övriga barn bodde hos sina föräldrar. Inackor— deringskostnaderna i fosterhemmen, vilka bestrids av huvudmännen för skolorna, varierar mellan 200 och 600 kronor per månad. En inackorderings- kostnad av 250 å 300 kronor synes dock vara den vanligast förekommande. Här må nämnas att i 1964 års statsverks- proposition beloppen för "utackordering av elever är beräknade efter en kostnad per elev och månad av 275 kronor vid upptagningsskolan i Lund, 400 kronor

vid upptagningsskolan i Stockholm och 325 kronor vid specialskolan i örebro.

Tillgången på lämpliga fosterhem är knapp. Stora krav måste också ställas på sådana hem, som förutom de vanliga föräldrahemmens vårdande uppgifter också skall öva barnen i språkligt hän- seende, ett tidsödande och tålamods- prövande arbete. Det anses önskvärt att fosterföräldrarna själva har ett jämn- årigt barn, i annat fall bör två döva placeras tillsammans.

Utvecklingen har gått från internat— placering mot en placering i föräldra- hem eller fosterhem. Bristen på lämp- liga inackorderingshem gör dock att flertalet elever fortfarande bor i inter- nat. Här kan nämnas att vid special- skolan i Örebro ett nybyggt elevhem togs i bruk 1962. Skolledningen i öre- bro har hävdat, att svårigheterna att anskaffa fosterhem accentuerats under senare år, vilket fått till följd, att man antingen fått avvisa sökande till skolan eller sänka kraven på fosterhemmen. Barn med spastiska eller andra handi- kapp har alltid varit särskilt svårpla- cerade.

Anskaffningen av fosterhem för för- skolebarn sker ofta genom kuratorerna vid landstingens hörcentraler i samar- bete med barnavårdsnämnderna.

Inspektion av fosterhemmen sker vanligtvis genom skolorna, vid vissa skolor en åt två gånger i månaden, vid andra en å två gånger per termin. Till- synen utövas som regel av den befatt- ningshavare vid internatskolan som har ansvaret för elevhemmet och vid externatskolan av skolans föreståndare. I några fall är den fortlöpande tillsy- nen lagd på barnavårdsnämnderna.

Särskild transport av externatelever mellan hem och skola sker vid upptag- ningsskolorna i Stockholm och Lund. Det gäller dock endast yngre barn som har lång resväg. Vid förskolan i Stock-

holm har vid något tillfälle ersättning utgått till hemsamarit för att följa ett oroligt barn till och från skolan. För- skolan i Malmö planerar att införa sär- skild transport av barnen.

Landstingets hörselskola i Linköping flyttade hösten 1963 till nya lokaler i anslutning till lasarettet i Linköping. Vid skolan undervisas numera endast externa elever. Vidare har förskolan i Lindesberg flyttat till Örebro.

Internatskolor Beläggning

Det sammanlagda godkända antalet in- ternatplatser samt den beläggning som svarade häremot den 1 april 1963 fram- går av tabell 1.

Utöver den här redovisade belägg- ningen fanns den 1 april 1963 15 hör- selskadade barn vid Eugeniahemmet, vilka redovisas i sammanställning för rörelsehindrade.

Samtliga skolor uppvisar ett plats- överskott.

Som tidigare omnämnts sker intag- ning vid dövskola vartannat år. Upp- gifterna i tabell 1 avsåg vårterminens beläggning, varför 1963 års uppgifter motsvarar intagningen hösten 1961. De små differenser som förekommer inom en tvåårsperiod är bl.a. beroende av överflyttningar mellan skolorna.

Tabell 1. Beläggningen vid döv—

skolorna Godkänt .. . antal in- Belaggnmg Skolform t den 1 april ernat- 1963 platser Upptagnings- skolor ....... 347 232 Fortsättnings- skolor ....... 170 128 Specialskolor . . 126 71 Förskolor ...... 67 57 Summa 710 488

Omfattningen av den tidigare om- nämnda hemundervisningen genom kringresande förskollärare framgår inte av tabell 1, då de förskolebarn som be- söks inte behöver vara inskrivna vid förskola för döva.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning Byggnader

En stor del av upptagningsskolornas elevhem är uppförda under åren 1948— 1960. Två institutioner med skola och elevhem i samma byggnad uppfördes 1863 respektive 1869—71. Den först— nämnda ombyggdes 1912. Därefter har endast smärre reparationer gjorts, vil- ket också är fallet vid den andra insti- tutionen.

Beträffande fortsättningsskolorna sak- nas uppgift om byggnadsår för två statliga elevhem. Det tredje är uppfört 1896 och inrymmer såväl undervis- ningslokaler som sovrum. Skolan reno- verades grundligt åren 1960—1961. Den enskilda yrkesskolan i Stockholm upp- fördes 1910 och renoverades 1947. Elev- hemmen vid fortsättningsskolan i Vä- nersborg ägs av Vänersborgs stad. Dess- utom disponerar skolan ett elevhem avsett för upptagningsskolans elever samt en tvårumslägenhet i ett flerfa- miljshus som ägs av staden.

Skol- och arbetshemmet å Mogård uppfördes 1948. Skolhemmet, som vid undersökningstillfället fortfarande var kvar vid Mogård, var skilt från arbets- hemmet, men vissa utrymmen såsom t.ex. matsal var gemensamma. Innan skolhemmet flyttades till Charlottendal i Gnesta renoverades detta. Det uppför- des år 1957. Elevhemmet vid skolan för hörselskadade i Örebro uppfördes 1962. Dessförinnan hade skolan endast exter- natelever.

Av förskolorna är två kommunala elevinternat uppförda före år 1900.

Tabell 2. Sovrumsbeläggningen den I april 1963

Antal dövskolor

Skolform

som även har

rum med högre

beläggning än 4 barn/rum

som ej har fler än

totalt 4 barn/rum

Upptagningsskolor .................... Fortsättningsskolor ................... Specialskolor ......................... Förskolor ............................

Uppgift finns om att det ena blivit om- byggt. Den enskilda förskolans elevhem är inrymt i en är 1912 uppförd radhus- länga. Hemmet ligger avskilt från sko- lan. En skola med kommunal huvud— man disponerade vid undersökningstill— fället en byggnad uppförd 1934 och re— noverad 1953. Sedermera har skolan fått andra lokaler i anslutning till re— gionsjukhuset och är numera inrättad som externatskola. Den statliga försko- lan i Boden uppfördes 1953.

Sovrum

Någon fastställd norm för sovrummens storlek finns inte men i samband med den planerade om— och nybyggnaden av Manillaskolan har skolöverstyrelsen som lämplig utrymmesstandard för sovrum angett 12 kvm för två elever och 20 kvm för fyra elever.

Fortsättningsskolan i Växjö redovisar 13 enkelrum. Vid fortsättningsskolan för pojkar i Vänersborg är det lägsta antalet elever per rum tre. Högsta antal barn per sovrum är sex vilket förekom- mer vid en upptagningsskola.

Vid instutitioner där skolans hela ka- pacitet ej tagits i anspråk har belägg- ningen per rum kunnat reduceras. Out- nyttjade sovrum har även kunnat an- vändas för andra ändamål. Vid upptag- ningsskolan i Härnösand har sju rum avsedda till sovrum utnyttjats till bl. a. samkvämsrum, scoutlokal, bordtennis-

rum, leksaksförråd m.m. Vid full be— läggning skulle skolan sakna fritidslo- kaler frånsett gymnastik—, slöjd- och tcckningssal. Vid skolorna i Väners— borg är sovplats reserverad på skolan till elever som har sina föräldrahem i staden och egentligen är att betrakta som externatelever. Vid dåvarande skolhemmet å Mogård användes vid un— dersökningstillfället fem av de ur- sprungliga nio sovrummen som syssel- sättningsrum, sjukrum och personal— rum. En av förskolorna har tagit ett gästrum i anspråk som sovrum, vid en annan skola är ett rum avsett för två barn utnyttjat för tre.

Sovrummen på Manillaskolan är stora sovsalar, som avskärmats till två tredjedelar av rumshöjden. I utredning— ens redovisning har varje sådant av- skärmat utrymme räknats som ett rum.

övriga utrymmen

Matsal finns vid samtliga skolor utom vid en förskola, som har kombinerad matsal och dagrum, och särskilda dag- rum vid åtta dövskolor. Speciella lek- eller hobbyrum redovisas av tolv sko— lor. En förskola använder matsalen som lekrum. lsoleringsrum eller sjukavdel— ningar finns vid tolv skolor. Sådana ut- rymmen saknas vid yrkesskolan för flickor i Stockholm samt förskolan i Lund. Vid det sistnämnda internatet kan barnen vid behov isoleras på barn-

Tabell 3. Sanitär utrustning

Antal barn per

Antal

Skolform döv-

tvättställ

skolor

#2 3—5 6—

Upptagningsskolor . . Fortsättningsskolor . . Specialskolor ....... Förskolor ...........

Summa

avdelningen vid Lunds lasarett. Slutli- gen disponerar samtliga skolor särskil— da jourrum.

Gymnastiksal och/eller rytmikrum finns vid samtliga upptagningsskolor och specialskolan i örebro. En större sal om ca 45 kvm används vid skol- hemmet å Mogård för gymnastik och rytmikundervisning.

Sanitär utrustning

Någon norm för den sanitära utrust- ningen vid dövskolorna har inte fast- ställts av tillsynsmyndigheten.

Tabell 3 visar den sanitära standar- den efter antalet barn per badkar, tvätt- ställ och wc.

Vid statens skolor för döva i Väners- borg är badavdelningen gemensam. Fyra av barndomsskolorna har bastu— anläggning på skolan.

Klientel

Vid samtliga upptagnings-, fortsätt— nings- och förskolor samt vid special- skolan i Örebro fanns den 1 april 1963 elever med ytterligare något handikapp utöver dövheten såsom rörelsehinder, hjärnskador, synskador och epilepsi. Utredningen har erfarit att ungdom med anpassningsbesvär ofta till följd av hjärnskador vållar svårigheter på upptagnings- och fortsättningsskolorna.

För närvarande finns emellertid inte någon annan lämplig placeringsmöjlig- het för dessa ungdomar.

Differentiering

Vid skolinternaten skiljer man på flic- kor och pojkar samt yngre från äldre. Av fortsättningsskolorna är skolan i Växjö och yrkesskolan i Stockholm av— sedd för flickor, medan skolan i Vä— nersborg enbart tar emot pojkar. Den teoretiska fortsättningsskolan i Stock- holm mottar såväl flickor som pojkar. Fortsättningsskolan i Växjö delar upp eleverna efter .tidigare genomgångna skolor. Efterhand företas omgruppe— ringar, så att man ur hörsel- och språk- synpunkt skall få så homogena grupper som möjligt. Genom att upptagningssko- lan i Vänersborg disponerar fyra fri- stående elevhem för närvarande är dock ett hem taget i anspråk av fort- sättningsskolans elever _ kan en upp- delning av eleverna efter kön och ålder ske i olika byggnader. Liksom vid upp- tagningsskolan sker differentieringen inom fortsättningsskolans teoretiska del efter begåvningsgrad.

Den statliga förskolan differentierar barnen i två grupper efter ålder. Denna gruppindelning avser såväl undervis- ningen som internatet. Förskolorna i Linköping och Göteborg tillämpar ej någon differentiering inom internatet.

Fickpengar Fickpengar utgår till eleverna vid alla statliga dövskolor med undantag av för- skolan i Boden. Nu gällande bestämmel- ser trädde i kraft den 1 juli 1962 och i enlighet härmed utgår fickpengar med följande belopp:

Klasserna 1—3 1 kr./vecka » 4—6 2 » » 7—8 3 »

För elever i fortsättningsskolor utgår 40 kronor per månad eller 5. k. lärlings- lön. Fickpengar utgår ej till de elever, företrädesvis vid fortsättningsskolan i Vänersborg, vilka som ett led i sin ut- bildning helt eller delvis utför betalt arbete utanför skolan. I regel är den ersättning de får som lärlingar högre än de fickpengar soul de annars varit berättigade till.

Vid yrkesskolan i Stockholm före- kommer ej några fickpengar. Tredje— årselev erhåller dock i sömnadsersätt— ning 15 kronor för varje sydd klänning. Samtliga elever vid skolan har antingen behovsprövade statliga stipendier eller utbildningsbidrag från arbetsmarknads- styrelsen. Inte vid någon förskola före- kommer fickpengar från huvudmannen.

Föräldrakonlakt Hemresor

Eleverna vid de statliga dövskolorna er- håller fyra fria hemresor per år. Vid behov medföljer vårdare, vilken avläm- uar barnen vid den järnvägsstation som är närmast hemorten där anhöriga mö- ter. Föräldrar som bor i närheten av skolan hämtar själva sina barn och får då ersättning motsvarande kostnaden för järnvägsresa.1 I den mån resor till föräldrahemmet företas flera gånger bekostas de av målsman.

Skolöverstyrelsen har medgivit, att en av de fyra fria resorna får utbytas mot en föräldraresa.

Vid icke statliga förskolor bestrids kostnaderna för hemresor av anhöriga. Barnen reser vid flertalet skolor hem till föräldrarna varje veckoslut. Hem- ortskommunen lämnar i vissa fall hem- resebidrag av varierande storlek till barn intagna på förskolan i Falun, som är ett veckointernat. Barn vilka av nå- gon anledning inte kan resa hem över veckosluten placeras i familjer, som skolan har kontakt med.

Eleverna vid yrkesskolan för döva i Stockholm erhåller bidrag till fyra re- sor per är, vilka bidrag ingår i de stat- liga stipendier och utbildningsbidrag eleverna erhåller. Eleverna i sömnads- kursen har rätt till sex och eleverna i kontorskursen till fyra bidragsberätti— gade hemresor per läsår. Bidrag utgår med det belopp som biljett för enkel resa till hemorten överstiger 15 kronor. Därtill kan dessa elever liksom elever vid fortsättningsskolorna också tillgo- dogöra sig den rabatt studerande er- håller vid resor på järnväg, vilket inne- bär tur och returbiljett till valfri ort i Sverige för den kostnad enkel biljett betingar.

Besök av anhöriga De anhörigas besöksfrekvens kan inte anges men besök förekommer vid samt— liga skolor. Några barn får ofta besök, andra aldrig. I vissa fall har bakomlig- gande ekonomiska svårigheter kunnat konstateras, vilket i synnerhet tycks vara fallet vid skolan i Härnösand, dit många föräldrar har lång resväg. Be- sök är vanligare vid upptagningsskolor än vid fortsättningsskolor. Möjlighet för besökande anhöriga att övernatta finns vid tre upptagningsskolor och, i undantagsfall, vid fortsättningsskolan i Växjö. Förslag har här framlagts om att inreda några gästrum i vindsvå—

1 Nya bestämmelser fr.o.m. 1 juli 1965 se kap. 5 sid. 105.

ningen. Besökande till elever vid yrkes- skolan i Stockholm är hänvisade till att bo på hotell och får betala hela kost- naden med egna medel.

De båda skolorna i Vänersborg har tillsammans fem gästrum. Vid större helger friställs ytterligare rum genom temporär överbeläggning av elevrum- men. På specialskolorna finns övernatt- ningsmöjligheter.

Upptagningsskolan i Härnösand har särskilda gästrum där eleverna kan bo tillsammans med sina besökande för- äldrar. Två dagar får de anhöriga logi och mat gratis, därefter får de betala samma belopp som personalen erlägger för kost och logi.

Vissa förskolor låter barnens mödrar vistas på skolan och följa undervisning- en under en å två veckor. Så är fallet vid förskolan i Boden, där staten helt svarar för kostnaden. Kommunerna be- kostar i allmänhet reseersättning och hemhjälp, en möjlighet som inte utnytt— jas av alla mödrar.

Lek och sysselsättning

Vanlig utrustning för lek utomhus finns vid upptagnings- och specialskolorna samt vid fyra av de fem förskoleinter- naten. Anordningar finns även för id- rottsutövning, men vid en upptagnings- skola och en specialskola saknas boll- plan.

För inomhussysselsättning finns för- utom lekmaterial radio, TV och gram- mofon.

Upptagnings— och fortsättningssko- lorna har eller väntas få s. k. teleslinga inmonterad i samlingssalar och dagrum för anslutning av radio, TV, grammo— fon och mikrofon för föreläsningar etc. Därigenom kan barnen i sina hörappa- rater uppfatta ljud störningsfritt.

Organiserad fritidsverksamhet finns vid alla skolor utom vid en fortsätt-

ningsskol-a och en specialskola. Verk- samheten synes vara tämligen rikt dif- ferentierad och bedrivs i huvudsak ef- ter likartade former vid de olika sko- lorna. Hobbykurser intar en framskju- ten plats och exempel på sådan verk- samhet är keramiktillverkning, träslöjd, metallslöjd, schack och fotografering. Liksom bland andra barn och ungdo- mar fyller scouting, utflykter, idrott och dans internatelevernas fritid. Fast anställda fritidsledare finns inte utan ledarna för hobby- och fritidsgrupper är arvodesanställda.

I syfte att skapa kontakt med hö- rande jämnåriga för att få övning i att tala och lyssna stimuleras de döva bar- nen att delta i idrott, nöjen och för- eningsverksamhet på skolorten.

Hälsovård

Enligt dövskolestadgans bestämmelser skall skolornas läkarmottagningar vid upptagnings- och specialskolor hållas öppna för elever fyra gånger i månaden samt två gånger i månaden vid fortsätt- ningsskolor. Varje elev skall två gånger om året genomgå allmän läkarunder- sökning. Vidare skall elevernas hörsel-, och talrubbningar undersökas av spe— cialist vid intagning på skola samt där- efter i den utsträckning som anses er- forderlig.

Särskild sjukavdelning, som hålls öppen i enlighet med dövskolestadgans bestämmelser, med läkarmottagning finns vid samtliga statliga dövskolor. Skolsköterska är anställd vid samtliga statliga skolor. I Vänersborg och vid Manilla är tjänsten gemensam för upptagnings- och fortsättningsskolan. Tjänsten som sjuksköterska vid skol— och arbetshemmet å Mogård upprätt- hölls vid undersökningstillfället av en vårdarinna. Vid förskolan i Boden kommer skolsköterskan på besök en gång i veckan.

Vid yrkesskolan i Stockholm och en kommunal förskola förekommer läkar- besök vid behov. övriga kommunala förskolor har regelbundna läkarbesök fyra gånger i månaden, två gånger i månaden respektive en gång per år.

Vid upptagningsskolor, specialskolor, fortsättningsskolor och yrkesskolan i Stockholm förekommer regelbunden kontroll av barnens tänder. Skolan i Härnösand har egen tandklinik med kontraktsavlönad tandläkare. Andra skolor anlitar landstingens distrikts- tandvårdskliniker eller privatpraktise- rande tandläkare. Yrkesskolan i Stock- holm erlägger halva tan'dvårdskostna- den upp till 75 kronor; resterande be— lopp får elev eller målsman svara för.

Personal Personaltäthet

Antal barn per personal framgår av ta- bell 4, vilken utgör ett sammandrag av tabell II:3 i tabellbilagan. Lärarna är inte medtagna vid beräkningen av per— sonaltätheten med undantag av rekto- rerna, vilka har såväl den pedagogiska som den administrativa ledningen av skolorna. Lärarnas tillsynsskyldighet upphörde den 1 juli 1962.

Den egentliga vårdpersonalen utgörs av vårdarinnor, vilka har en rad »mammas—uppgifter såsom den lättare städningen på avdelningen, tillsynen av barnens kläder, att lära barnen

bordsskick och att hjälpa dem tillrättai allmänhet. Vid skolorna försöker man ordna så att samma vårdarinna följer en grupp barn genom hela skoltiden.

Vid upptagningsskolan i Vänersborg, som är uppbyggd efter s.k. paviljong- system, finns förutom vårdarinnor ett ekonomibiträde för varje paviljong. Hon skall ombesörja mathämtning, den grövre städningen m.m.

Vid samtliga statliga skolor samt vid vissa kommunala förskolor finns sär- skild städpersonal anställd. Några har även sömmerska.

Skolorna i Vänersborg har en ingen- jör anställd för testning och övervak- ning av hörselapparatur och förstär- karanläggningar samt för tjänstgöring vid hörselklasserna. För dennes löne- kostnader svarar staten med % och landstinget med %.

Sedan läsåret 1962/63 är en halvtids- anställd kurator verksam vid fortsätt- ningsskolan i Vänersborg. Kuratorns uppgift är att bibehålla och skapa nya kontakter med företagare på orten för att få eleverna placerade för lärlingsut— bildning eller praktik.

Två förskolor har husmor. I övrigt har förskolorna barnsköterskor anställ- da på tjänster motsvarande de statliga skolornas vårdarinnor.

En ökad administrativ arbetsbörda har lnedfört krav på ökad personal för kontorsarbete. Kontorsbiträden finns anställda vid samtliga statliga upptag-

Tabell 4. Personaltäthet den 1 april 1963

Antal barn per anställd Antal

Skolform . döv-

—2,0 2,1—3,0 3,1—4,o 4,1— Uppgl” skolor

saknas

Upptagningsskolor ............... 2 2 _ —— — 4 Fortsättningsskolor .............. 2 — 1 3 Specialskolor .................... —— 1 1 2 Förskolor ....................... 1 3 1 —— 5 Summa 3 8 1 1 14

nings-, fortsättnings— och specialskolor. Härnösandsskolan har dessutom ett kanslibiträde och skolorna. i Väners— borg en kansliskrivare.

Vårdpersonalen är enbart kvinnlig. Den manliga personal som förekommer är lärare och vaktmästare. Fortsätt- ningsskolan i Växjö har uteslutande kvinnliga lärare, den manliga persona- len vid skolan är trädgårdsförmannen och vaktmästaren. Manliga ledare för hobbygrupper förekommer. Det kan vara skolornas lärare eller personer utifrån.

Den anstaltsledande personalens utbildning Dövskolestadgan föreskriver, att rektor skall vara behörig till ordinarie lärar- tjänst vid dövskola. Uteslutande peda— gogiska krav ställs vid tillsättandet av rektor och föreståndare för dövskola. Husmor och biträdande husmor skall ha förvärvat den yrkesutbildning som prövas erforderlig enligt anvisningar som skolöverstyrelsen utfärdat.

Personalkollegier

Personalkollegier förekommer vid åtta av 14 dövskolor. Endast vid två — en enskild och en kommunal deltar all personal. Övriga skolor anordnar perso- nalkollegier enbart för vårdpersonalen.

Personalens bostadsförhållanden Vid nio av de 14 internatskolorna bor personalen på institutionen. Av de statliga skolorna är det endast special- skolan i örebro som har all personal boende utom skolan.

Rektor, som tillika är föreståndare för respektive skolor, har sin bostad in- om skolans område vid samtliga barn- domsskolor, utom i Lund och Örebro. Vid den senare skolan planeras en sär- skild rektorsbostad. Rektorerna dispo— nerar större familjebostäder, vid fort-

sättningsskolan i Växjö och vid Manilla i skolbyggnaderna och vid övriga döv— skolor avskilda från skola och skolhem.

Föreståndarbostaden vid yrkessko- lan i Stockholm består av ett enkelrum i omedelbar anslutning till elevernas sovrum.

Beträffande förskolorna har endast föreståndaren vid skolan i Boden lägen- het i anslutning till skolan.

Vårdarinnorna har i regel sina bo— städer på upptagningsskolorna.

Utskrivniug och placering

Barn som genomgått förskola för döva skrivs ut när de blir skolpliktiga och överförs då till upptagningsskola eller vanlig grundskola. I enstaka fall kan en elev skrivas ut innan skolplikten in- träder.

Barnen skrivs in vid den upptag- ningsskola till vilken deras hemort hör enligt den speciella distriktsindelning- en eller vid specialskolan för hörsel- skadade i örebro. Efter prövning på upptagningsskolan kan barnet få stanna där eller, om betydande hörselrester upptäcks, bli överflyttad till örebro- skolan. I några få fall kan elev överfö— ras till hörselklass i hemorten. Vid ovannämnda placeringar är det hörsel— skadans art och barnets språkliga ut- veckling, som är avgörande. Visar det sig vid prövningen, att elev även är psykiskt efterbliven, sker överflyttning till skolhemmet i Gnesta.

Från upptagningsskola överförs ele- verna till någon av fortsättningsskolor- na för att fullgöra de återstående två obligatoriska skolåren. Under vissa be- tingelser kan skolornas styrelser medge befrielse från den obligatoriska delen av fortsättningsskolan.

Elev som genomgått två år vid den teoretiska fortsättningsskolan å Block- husudden kan fortsätta med individuel—

la studier vid skolan eller begära över- gång till annan fortsättningsskola för att erhålla yrkesutbildning. Möjlighet finns vidare att börja en yrkesutbild- ning, som kan kombineras med font- satta studier vid skolan. Vid fortsätt- ningsskolan i Växjö skrivs eleverna ut från den frivilliga yrkesavdelningen, så snart de avlagt erforderliga prov.

Elev som lämnar fortsättningsskolan återvänder till sin hemort eller söker arbete på skolorten, varvid dövkonsu- lenterna hjälper dem med att skaffa ar— bete.

Elever som tidigare placerats vid skolhemmet å Mogård kunde efter den åttaåriga skolans slut, om förutsättning- ar fanns, överflyttas till allmän fort- sättningsskola för praktisk yrkesutbild- ning. I annat fall prövades eleven i två år med praktiskt arbete vid arbets- hemmet för döva.

Kostnader i samband med elevernas utskrivning har skolorna i Växjö, Vä- nersborg, örebro och Boden. Det gäller närmast kostnader för resor och kläder. Elev som lämnar upptagningsskolan i Vänersborg utrustas för 200 a 300 kro- nor och vid fortsättningsskolan för 400 in 500 kronor. I Växjö fördelas anslaget så långt det räcker.

Ekonomi

Den totala medelkostnaden brutto per elev och vårddag grundar sig på skolor- nas medelbeläggning år 1962. Medel—

kostnaden för kosthåll avser interna— tens elever. Vid bedömningen av kost- hållsutgifterna bör dock beaktas att ex- ternateleverna erhåller skolfrukost på skolan.

Redovisningen avser det statliga bud- getåret för de statliga skolorna och ka- lenderår för de kommunala och en— skilda.

Tabell 5 visar skolornas medelkostnad per vårddag år 1962.

Upptagningsslcolorna

Ekonomiska uppgifter saknas från sko- lan å Manilla. Skolorna i Vänersborg, som har gemensam förvaltning, redovi- sas tillsammans. De senare redovisade en medelkostnad per vårddag brutto på kronor 37:16 vid en årsmedelbelägg- ning om 159 elever. Denna redovisning är inte helt rättvisande, då personalan- talet vid fortsättningsskolan är mindre än vid upptagningsskolan. Lönekostna- den uppgick samma år till i medeltal kronor 29: 20 och kosthållet till kronor 3: 16.

Skolan i Lund hade samma år en me- delkostnad per vårddag om kronor 46:95 vid en årsmedelbeläggning på 66 elever. Lönekostnaderna översteg mot— svarande för skolorna i Vänersborg och uppgick till kronor 38: 75. Av medel— kostnaden per vårddag användes kro- nor 3: 23 till mat.

Vid skolan i Härnösand redovisas en bruttomedelkostnad på kronor 60: 42,

Tabell 5. Dövskolornas medelkostnad/vårddag 1962

Medelkostnad/vårddag brutto, kronor Summa Skolform . döv- Uppgift

—20 21—30 31—40 41—50 51— saknas skolor Upptagningsskolor ....... — _ 1 1 1 1 4 Fortsättningsskolor ...... — 1 2 — — 3 Specialskolor ............ — 1 1 —— — 2 Förskolor ............... 1 1 _ _— 2 1 5 Summa 3 4 1 3 2 14

Förskola Huvudman

Årsmedel- beläggning

Medelkostnad/vårddag, kronor

varav för brutto

löner kosthåll

Linköping ........... K 11 Göteborg1 ........... E 9 Falun ............... K 20 Boden .............. S 20

55:23 20:34 26:28 53:77

2:76 2:26 3:46 2:92

45:66

1 Avser endast kostnaderna vid skolhemmet.

varav för löner 47: 10 och för kosthåll 4: 20, vilket var högre än tidigare år.

Fortsättningsskolorna Skolan för kvinnliga elever i Växjö hade 1962 en medelkostnad om kronor 26: 58, vilket är 28,5 procent lägre än vad som redovisas för de båda skolorna i Vänersborg. Lönekostnaderna uppgick till kronor 19: 11 och kosthållet till 2: 21, Gentemot de närmast två föregå— ende åren var kostnaderna lägre, men då hade också skolan en väsentligt läg- re årsmedelbeläggning.

Den enskilda yrkesskolan redovisade en medelkostnad om kronor 36: 94 vid en årsmedelbeläggning på 20 elever. Lönekostnaden stannade vid kronor 17:70, vilket var något högre än året före. Utgifterna för kosthåll uppgick till kronor 4: 60 per barn och dag vari ingick fria måltider för externa elever.

Specialskolor-na

Kostnadsberäkningen vid skolhemmet å Mogård är baserad på såväl skolhem- mets elever som arbetshemmets klien- tel, då det inte varit möjligt att skilja institutionerna i ekonomiskt avseende. Under den treårsperiod för vilken eko-

nomiska uppgifter redovisas i tabellbi- lagan, har i genomsnitt 75 patienter per år varit intagna på arbetshemmet. Skol- hemmet har redovisat en årsmedelbe- läggning av 17, 19 och 16 elever nämn- da år. Medelkostnaden per vårddag är beräknad till kronor 26: 81, varav 15: 55 gått till löner och 2: 71 till kosthåll.

Specialskolan i Örebro hade 1962 en årsmedelbeläggning på 132 elever och redovisade en medelkostnad per vård— dag om kronor 32:57. Därav hade 18:16 använts till löner. Först fr. o. rn. läsåret 1962/63 har skolan haft inter- natelever. Utgifterna för kosthåll upp- gick under nämnda läsår till kronor 4: 53 per elev och dag.

Förskolorna

Uppgifter om ekonomin saknas från förskolan i Lund, vilken i ekonomiskt avseende är inordnad under Lunds la- sarett. Tabell 6 visar förskolornas me- delkostnader per vårddag samt hur stor andel därav som använts till löner och kosthåll.

Beträffande förskolornas lönekostna— der bör hänsyn tas till att dessa i viss utsträckning bedriver hemundervis- ning.

III. Skolor för barn med epileptiska symtom

1. Översiktlig redogörelse för organisa- tionen

Handikappets art

Professor Nils Antoni har i betänkan— det Epileptikervården (SOU 1955:52) utförligt redogjort för de epileptiska symtomen, orsaker och behandlingsme- toder.

Benämningen epilepsi inbegriper en rad sjukliga företeelser som har det ge- mensamt, att patienten får kramper och blir medvetslös för kortare eller längre tid. Epilepsi är dock inte det enda sjuk- domstillstånd, som medför kramper av svårare och lättare art. Hos sjuka barn förekommer ofta symtom från centrala nervsystemet, bl. a. i form av kramp- anfall, vilka kan ha mycket olika orsa- ker, t. ex. akuta infektionssjukdomar, hjärnskador, heredodegenerativa sjuk- domar i centrala nervsystemet, rubb- ningar i kalkomsättningen, hjärntumö- rer, skalltraumata osv. Bedömningen av dessa fall liksom också av andra om epilepsi påminnande sjukdomstillstånd, som förekommer i barna— och ungdoms— åren, kan understundom inrymma kom- plicerade differentialdiagnostiska pro- blem.

I många år dominerade uppfattning- en att epilepsin i hög grad är ärftlig, men numera är lnan på det klara med att den som regel har annan orsak. Hos vissa epileptiker uppkommer en fort- skridandc personlighetsförändring. Det allmänna intresset minskar, omdömes— förmågan blir nedsatt och de intellek- tuella och cmotionclla reaktionerna blir tröga. Den psykiska förändringen blir hos några mycket påtaglig och en av- trubbning eller demens framträder. Epi- leptisk demens förekommer framför allt

hos patienter, som haft många stora an- fall.

Om de epileptiska symtomen beting- as av en lokal förändring i hjärnan, t. ex. en hjärntumör, kan behandlingen inriktas på att i första hand bota denna. Det är dock inte säkert, att de epilep- tiska symtomen försvinner i och med att denna grundsjukdom botas.

Viktigaste behandlingen i flertalet fall är medikamentös terapi som emellertid ofta medför att patienterna, framför allt barnen, blir trötta och dåsiga och inte orkar så mycket som normala barn. Lugna och jämna lcvnadsförhållanden samt vila är av stor betydelse för vår- den av epilepsipatienter.

Frekvens

Det föreligger inte någon exakt uppgift över epilepsins utbredning i Sverige. Medicinalstyrelsens delegation för epi- leptikervården uppskattade emellertid i sitt ovan nämnda betänkande (SOU 1955: 52), på basis av svenska och utländska undersökningar, frekvensen av epilepsi bland landets befolkning till omkring 5 promille. Delegationen räknade med att tillsammans mellan 35000 och 40000 fall är i behov av undersökning. Enligt Sveriges Läkar— förbund, som yttrat sig över nämnda betänkande, torde det totala antalet säk- ra eller misstänkta fall vara ca 70000, vilket är lika med en frekvens på nära 10 promille.

De anförda frekvenstalen av epilepsi avser antalet säkra och misstänkta fall, vilka är i behov av en diagnostisk un- dersökning. När det gällt att bestämma platsbehovet har delegationen räknat med den grupp av sjuka, omkring 5 pro-

cent av totalantalet, som är i behov av särskild vård under längre tid, kanske hela livet.

Det är svårt att med bestämdhet säga något om epilepsifrekvensen i barna- åren. Svårigheten ligger i att avgränsa epileptiska symtom från de fcberkram- per, som är vanliga bland barn.

Beträffande epilepsins debutålder an- för Svenska Läkaresällskapet i remiss- yttrandet, att i litteraturen över epilep- siförekomsten hos barn anges 60 pro- cent av de barn, som har epilepsi vid 15 års ålder, ha fått sitt första kramp- anfall före fyra års ålder. Den bestå- ende epilepsin har i 40 procent av kän- da fall debuterat före 15 års ålder och i 80 procent före 20 år. Epilepsin fram- träder sålunda i stor utsträckning redan i barna- och ungdomsåren.

Organisation

Vården och undervisningen av bl. a. barn med epileptiska symtom är kon- centrerad till två institutioner, nämli- gen det statliga epilepsisjukhuset Vil- helmsro, Jönköping, och det enskilda Margarethahemmet i Knivsta söder om Uppsala. Dessutom mottas barn för kor- tare observationstider vid Stora Skön- dals epilepsisjukhus, vilken institution inte omfattas av utredningens under- sökning.

Den nuvarande organisationen av epileptikervården fastställdes i Kungl. Maj:ts kungörelse om epileptikeranstal- ter av den 6 juni 1957 (SFS 1957: 469).

Epilepsisjukhuset Vilhelmsro omfat- tar en småbarnsavdelning om 10 plat- ser och sex skolhemsavdelningar om sammanlagt 119 platser. Till dessa se- nare räknas även några platser för ele- ver över 21 år, vilka får yrkesträning. Dessutom finns 115 platser för vuxna patienter.

Epileptikerhemmet Margarethahem-

met är dimensionerat för sammanlagt 77 elever, varav 18 i åldrarna tre till åtta år, 44 skolbarn i åldrarna sju till 16 år och 15 elever på det kvinnliga yrkeshemmet. Därtill kommer 19 pa- tienter på vård- och arbetshem för kvinnor.

Undervisning

Vid skolhemmen för epileptiska barn sker undervisningen lägst i enlighet med vad som är stadgat i undervis- ningsplan för särskolor. För de begå- vade eleverna tillämpas hjälpklassun- dervisningens kursplaner. Utredningen har erfarit, att de begåvade eleverna i stor utsträckning får självständiga ar- bctsuppgifter.

Skolan å Margarethahemmet omfattar en förskolegrupp, åtta klasser i fyra klassavdelningar samt en yrkesavdel- ning för kvinnliga elever. I genomsnitt har varje klass 6—10 barn. Pojkarna slutar skolan i och med åttonde klas- sen. För dem finns alltså ingen möjlig- het till yrkesundervisning eller arbets— träning vid hemmet. Deras enda möj— lighet att få sådan är genom det all— männa yrkesskoleväsendet. Flickorna däremot fortsätter på en tvåårig yr- kesskoleavdelning som är knuten till Margarethahemmet. Varje år kommer elever till yrkesavdelningen som tidi— gare undervisats i särskolor eller nor- malskolor på hemorten. I yrkesavdel- ningen får flickorna undervisning i sömnad, vävning och hushållsgöromål (matlagning, konservering, bakning, städning, klädvård, personlig hygien m. m.). Vidare ges teoretisk undervis— ning i svenska, engelska, matematik, samhällskunskap m. m. Några elever har på grund av sjukdomens svåra art nedsatt undervisningstid.

Vid skolan å Vilhelmsro finns åtta klasser jämte försöksavdelning. Sjunde

och åttonde klasserna är sammanslagna. Dessutom förekommer praktiskt arbete för vissa elever, vilka på grund av bris- tande begåvning inte kan tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen. Det praktiska arbetet består av vävning, handarbete, skomakeri, korgflätning samt annat terapiarhete av mindre kva- lificerad art. Teoretisk undervisning meddelas i allmänhet i klasser om 7—8 elever.

Vid tillfället för utredningens besök var två barn på skolhemmet inskrivna vid yrkesskolan i Jönköping.

Läsåret vid epileptikerskolorna följer i stort sett samma tider som grundsko- lan, men viss omdisponering av lovda- garna förekommer.

Ledning och tillsyn

Ledningen av det statliga Vilhelmsro sjukhus utövas av en direktion om fem ledamöter, vilka efter förslag av me- dicinalstyrelsen förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år. Sjukhus- chefen är självskriven ledamot av di- rektionen. Sjukhusintendenten och rek- torn har rätt att delta i överläggning- arna men ej i besluten.

Styrelsen för Margarethahemmet be— står av sju ledamöter, som inom sig utser ett verkställande utskott. Vid av- gång ur styrelsen utser styrelsen ny ledamot. En av styrelsens ledamöter skall dock alltid vara utsedd av medi— cinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen är huvudtillsyns- myndighet för epileptikerhemmen. Skol— och yrkeshcmmen skall i peda- gogiskt hänseende stå under skolöver— styrelsens tillsyn.

Vård- och undervisningskostnader

Kostnaderna vid Vilhelmsro bestrids helt av statsmedel.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse (SFS 1957:469) utgår statsbidrag till bl. a. Margarethahemmet i Knivsta. Bi- drag till hestridandet av kostnaderna för avlöning åt rektor och lärare utgår med 95 procent av utgående kontant- lön. Därutöver utgår statliga driftbi- drag med 2000 kronor för varje inta— gen patient samt med 300 kronor för varje epileptiker som vårdas i kontrol- lerad familjevård.

Vården och undervisningen på epi- leptikeranstalt är kostnadsfri för barn och ungdom under 21 år. För övriga patienter må uttas en patientavgift motsvarande ålderspension för ogift, minus den pensionsandel som alltid tillfaller den pensionsberättigade. Vid både Vilhelmsro och Margarethahem- met innehålls folkpension för de pen— sionsberättigade, sånär som på den pensionsandel som enligt lag skall till— falla den pensionsberättigade. För pa- tient som fyllt 21 år utgår avgift med 5 kr/dag vid Vilhelmsro.

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse (SFS 1962: 413) äger den som driver epilep— tikeranstalt att, även i annat fall än då det följer av 7 5 lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag, upp- bära allmänt barnbidrag för epilepti- ker som åtnjuter kostnadsfri vård på anstalt. I de fall den intagne vistas hos anhörig under en tid av minst två vec- kor, skall denne uppbära barnbidraget för den tid det är fråga om.

I den mån statsbidrag, patientavgift och övriga inkomster inte täcker drift— kostnaderna, äger medicinalstyrelsen fastställa erforderlig vårdersättning. Enskilda anstalter har sedan att göra framställning till vederbörande lands- tingskommun eller stad utanför lands- ting om sådan vårdersättning intill 35 kronor per V'årddag. Återstående del av vårdersättningen täcks av statsmedel.

Tidigare utredningar

1946 års sinnesslövärdsutredning före- slog i sitt betänkande om sinnesslövår- den (SOU 1959:11) att staten skulle vara huvudman för epileptikeranstalter- na. Två centralanstalter föreslogs bli inrättade, den ena för barn och kvin- nor och den andra för män. Anmälan om intagning på anstalt för epilepti- ker skulle, enligt utredningens förslag, göras till dessa anstalter. Utredningen förordade vidare, att vården skulle vara kostnadsfri för den enskilde. itledicinalsfyrelsens delegation för epileptikervården tillsattes av medici- nalstyrelsen år 1954 med Kungl. Maj:ts direktiv att göra en överarbetning av sinnesslövårdens organisation vad gäll- de epileptikervården. Delegationen av- gav i december 1955 till medicinalsty- relsen betänkandet Epileptikervården (SOU 1955: 52). Efter intelligensunder- sökning av klientelet på landets epilep- tikeranstalter ansåg delegationen, att det inte fanns fog för att sammankopp- la epileptikervården med sinnesslövår- den. Delegationens förslag härvidlag grundade sig också på professor An- tonis särskilda framställning i betän— kandet.

Beträffande huvudmannaskapet för- ordades, att detta skulle delas mellan landstingskommunerna och staten vad gällde läkarvård åt ej anstaltsvårdade epileptiker. Av praktiska och organi- satoriska skäl föreslogs staten vara hu- vudman för den speciella epileptiker— vårdorganisationen. Delegationen före- slog vidare, att för en första specialun- dersökning en diagnostisk topporgani- sation skulle inrättas med anknytning till de neurologiska klinikerna.

Anstaltsorganisationen föreslogs upp- delad enligt följande:

1. småbarnshem för barn under skol- åldern,

2. skolhem för barn i åldern 7—15 år,

3. yrkeshem för ungdom i åldrarna 16—25 år,

4. arbetshem för vuxna samt

5. vårdhem för barn, lämpligen borde vårdas på tidigare an- givna anstalter, samt för vuxna, vilka på grund av ålder eller annan orsak inte är arbetsföra.

Fullt utbyggd skulle anstaltsorgani- sationen omfatta fyra epilepsisjukhus, varav två statliga —— Vilhelmsro och Margarethahemmet och två enskilda —— Stora Sköndal och Fogdarödshem- met med epileptikerhemmet Sätofta— hemmet —— samt sex epileptikerhem för vuxna. Av epilepsisjukhusen förorda- des Vilhelmsro och Margarethahemmet omfatta bl. a. småbarnshem, skolhem, yrkeshem och vårdhem för barn och ungdom. Vidare föreslogs inrättandet av ett yrkeshem för pojkar vid Stora SköndaL

Departementschefen anslöt sig i pro- position nr 84 till 1957 års riksdag till delegationens förslag, att epileptiker- vården borde utgöra en speciell vård- form och ej som dittills sammanbindas med sinnesslövården. Den föreslagna beträffande huvudmanna- skapet för epileptikervården var depar- tementschefen inte beredd tillstyrka. Vidare delade han inte delegationens förslag om att den diagnostiska orga- nisationen skulle förläggas till de neu- rologiska klinikerna. I stället förorda- des att den läkare, som först behand- lade en patient med misstänkt epilepsi, skulle åläggas att i likhet med vad som gällde för andra sjukdomar, avgöra hu- ruvida patienten skulle remitteras vi- dare för ingående undersökning.

Departementschefen meddelade sin avsikt att låta undersöka Margaretha- hemmets bevarande i nuvarande form och att denna utredning även skulle

vilka inte

ändringen

undersöka möjligheten att förlägga en institution för epileptiker till Norr- land.

Departementschefen var inte beredd att binda utbyggnadstakten eller ta ställning till samtliga de byggnadspro- jekt som utredningen föreslagit.

Riksdagen biföll propositionen. I enlighet med Kungl. Maj:ts propo- sition nr 171 år 1963 beslöt riksdagen att Jönköpings läns landsting skall över- ta Vilhelmsro sjukhus den 1 januari 1967.

1957 års epileptikerutredning har i Betänkande med vissa förslag angåen- de epileptikervården (Socialdeparte— mentet 1964110, stencil) framlagt vissa förslag. Utredningen har haft i upp- drag att utreda Margarethahemmets framtida ställning och inrättandet av en epileptikeranstalt i Norrland. Dess- utom har de epilepsisjukas möjligheter att erhålla yrkesutbildning och yrkes- träning behandlats.

Epileptikerutredningen föreslår, att en anstalt om 34 platser för barn och ungdom skall förläggas till Umeå och att den bör vara knuten till den pediat- riska kliniken vid lasarettet. Undervis- ningen förutsätts ske inom Umeå stads reguljära skolor.

Vidare föreslår utredningen, att ett mindre observationshem för epilepsi- sjuka och även vissa andra hjärnska- dade barn upprättas i Uppsala. Patien— terna beräknas bestå av barn med kramper och svårbedömbara neurolo- giska utvecklingsrubbningar. Hemmet föreslås få en kapacitet av 15—20 plat— ser och bör vara tillgängligt för hela landet. I administrativt hänseende fö- reslås hemmet bli knutet till Akade— miska sjukhuset i Uppsala.

Beträffande Margarethahemmet fin— ner utredningen övervägande skäl tala för att hemmet bibehålls. Med undantag av vård— och arbetshemmet föreslås nu—

varande klientelgrupper bibehållas. En särskild avdelning för oroliga och aggressiva epilepsisjuka barn bör in- rättas. Utredningen förordar att det nuvarande skolhemmet tas i anspråk för undervisningen och att sovavdel- ningarna blir ersatta med nya byggna— der, vilka också bör innehålla vissa gernensamhetsutrymmen. Förslag till omdisponering av huvudbyggnaden har utarbetats och kostnadsbcräknats.

En av utredningen företagen under- sökning visar, att egentlig yrkesutbild- ning förekommer i begränsad omfatt— ning, men att yrkesträning och arbets- terapi prövats inom olika verksamhets- grenar. Utredningen har funnit att epilepsin endast motiverat obetydliga begränsningar i fråga om egentlig yr- kesutbildning och val av yrke. Det an— ses dock inte vara möjligt att vid epi- leptikeranstalterna ordna fullständig utbildning motsvarande klass 9 i grund— skolan liksom egentlig yrkesutbildning. För denna undervisning måste man en- ligt utredningen anlita det reguljära skolväsendet. Slutligen framlägger ut- redningen förslag om särskild utbild- ning för personal vid epileptikeran— stalter.

2. Barnanstaltsutredningens under- sökning

Beläggning

Antalet godkända vårdplatser vid de epileptikerinstitutioner som mottar barn uppgår till 340, varav 191 är av— sedda för barn och ungdom. Häremot svarade den 1 april 1963 en beläggning av 291 respektive 166 platser. Vid sam- ma tidpunkt fanns 12 exspektanter vid Vilhelmsro. Huruvida det bland dessa fanns barn och ungdom under 21 år

framgår inte av utredningens material. Vissa fluktuationer i beläggningen har förekommit vid Margarethahemmet un- der åren 1960ä1963. Den småbarnsavdelning som år 1960 uppfördes vid Vilhelmsro togs i bruk under april månad 1963.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning Byggnader

Vilhelmsro omfattar ett 20-tal byggna- der och Margarethahemmet nio. Tre av byggnaderna vid Vilhelmsro är av sär- skilt intresse för barnanstaltsutredning- en, nämligen skolhemmen för barn vil- ka är uppförda 1878, 1936 och 1959. Det förstnämnda hemmet byggdes se- nast om 1959.

Margarethahemmet uppfördes 1915 och har därefter inte varit föremål för andra ombyggnader än smärre reno- veringar och viss omdisponering av 10- kaliteterna.

Sovrum och övriga utrymmen

Några normer rörande sovrummens storlek eller högsta beläggning finns inte utfärdade för epileptikerinstitu- tionerna.

Såväl Vilhelmsro som Margaretha— hemmet hade vid undersökningstillfäl- let sovrum med fler än fyra barn per rmn. Margarethahemmet redovisar ett sovrum för sju barn. Båda institutioner- na har särskilda matsalar, dagrum samt lek— och hobbyrum. En anstalt har jour- rum.

Slöjdrum avsedda för skolans behov används inte på fritiden. I en av bygg— naderna vid Vilhelmsro har scoutrum och terapisalar inretts. I anslutning till skollokalerna vid Margarethahemmet finns ett s. k. bråkrum där ungefär åtta barn kan vistas åt gången. De andra barnen är då, t. ex. vid otjänlig väder- lek, hänvisade att leka i korridoren

utanför lärosalarna. På avdelningen för skolflickor har det största rummet en kombinerad användning som sov— och TV-rum.

Gymnastiksal saknas vid Margaretha— hemmet. För rytmik och avslappnings- övningar finns endast en mindre sam- lingssal att tillgå. Skolan vid Vilhelms- ro har gymnastiksal men saknar om— klädningsrum, varför klassrum måste tas i anspråk för gymnastik.

Sanitär utrustning I sanitärt avseende finns inga fastställ- da normer för institutioner för barn med epilepsi. Som jämförelse kan nämnas att normen för vårdanstalter och särskolor föreskriver ett badkar på sju patienter, ett tvättställ på fem pa- tienter och ett wc på sju patienter.

Den genomsnittliga sanitära standar- den vid de båda institutionernas elev- hem och vårdavdelningar redovisas i tabell 1.

De kvinnliga yrkeshemseleverna vid Margarethahemmet delar badrum med kvinnorna på vård— och arbetshemmet. I det äldsta, icke ombyggda skolhem- met vid Vilhelmsro, är toaletterna pla- cerade i en lång rad utan avskärm- ning.

Klientel

Det förekommer att barn som vistas på anstalter för epileptiker även har and— ra handikapp. Vanligen är det fråga om

Tabell 1. Sanitär standard den 1 april 1963

Antal barn per

Institution bad— tvätt-

kar ställ wc

Vilhelmsro ......... 4,8 5,1 Margarethahemmet. . 3,2 5,2

cerebral pares eller psykisk efterbli— venhet.

Margarethahemmet har enligt uppgift tidigare haft flera epilepsisjuka barn som tillika varit cp-skadade, men sedan de särskilda cp-skolorna tillkommit har dessa barn placerats där. Genom till- gång till nya effektiva mediciner har barnens epileptiska symtom kunnat hål- las tillbaka och medgivit vård på and- ra institutioner. Medicineringen med— för också att åtskilliga barn, som ti- digare skulle ha varit placerade vid epileptikerhem, nu kan bo hos sina för- äldrar och undervisas i vanliga sko- lor.

Vid utredningens besök på Vilhelms- ro framhölls att lämpliga vårdresurser saknas på epileptikeranstalterna för de barn, som på grund av hjärnskador är oroliga och aggressiva och därför krä- ver en intensiv vård.

Differentiering

Eleverna vid skolor för barn med epi- leptiska symtom differentieras vad gäl- ler vården med hänsyn till kön och ålder —— vid Vilhelmsro även efter in- telligensnivå och utvecklingsgrad.

Vid Margarethahemmet är en avdel- ning för mindre barn av båda könen inrymd i samma hus som vård— och arbetshemmet. I skolhemmet finns en pojk- och flickavdelning. Yrkeshems- eleverna är från och med höstterminen 1963 placerade på småbarnsavdelning- en.

Vid Vilhelmsro är barnen placerade i skolhemmen >>Hoppet>>, »Sörgården» och >>Nya skolhemmet». I det sistnämn— da, som endast har flickor, är ena av— delningen avsedd för begåvningsmäs- sigt mindre utvecklade i åldern 7—20 år och den andra för mer begåvade i åldrarna från 12 år. På den sistnämn- da avdelningen är även en del kvinnor

i åldern 20—30 är placerade. De deltar där i det praktiska arbetet.

Inom undervisningen är eleverna uppdelade på klasser efter ålder och ut- vecklingsgrad. Uppdelningen föregås av en ingående undersökning av varje elevs förutsättningar.

Fickpengar

Enligt riksdagens beslut med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1957 bör fick— och flitpenningsystemet vid epileptikeranstalterna anpassas ef- ter de principer som gäller för lands- tingens särskolor för psykiskt efter- blivna. Fickpengar utgår till elever och patienter vid såväl Vilhelmsro som Margarethahemmet.

Vid Vilhelmsro erhåller elev i klass 1—2 1:— kr/vecka klass 3—6 1:—-——1: 50 kr/vecka klass 7 2: 50 kr/vecka och patienter över skolåldern 4—6 kro- nor per vecka.

Vid Margarethahemmet utgår fick— pengar till elever i

klass 1—3 med 1:— kr/vecka klass 4—6 med 2:— kr,/vecka klass 7—8 med 3: _— kr/vecka och patient över 16 år med 10 kronor per vecka.

Därtill förekommer vid båda anstal- terna flitpengar till elever som gjort sig särskilt förtjänta därav.

Till patient som har folkpension ut— går pensionsandel med 60 kronor per månad. Pensionsberättigade ungdomar i åldern 16—21 år erhåller 50 kronor i månaden.

Föräldrakontakter

Hemresor på institutionens bekostnad får vid epilepsisjukhuset Vilhelmsro fö- rekomma två gånger per år enligt kungl. brev den 18 maj 1945.! Även vid Marga-

1 Nya bestämmelser fr.o.m. 1 juli 1965 se kap. 5 sid. 105.

rethahemmct erhåller eleverna två fria hemresor per år. Reseersättning utgår till ledsagare för elever vid Vilhelms— ro men ej regelmässigt vid Margaretha— hemmet. övriga förekommande hemre- sor bekostas av de anhöriga.

Anhöriga får besöka institutionerna närhelst de Önskar. Frekvensen av de anhörigas besök är svår att ange. Upp- skattningsvis får varje elev i genom- snitt ett par besök årligen. Barn med föräldrahem i övre Norrland och, för Margarethahemmets del barn från Skå- ne, får sällan besök. Vid Margaretha- hemmet har man vid ett par tillfällen i stället ordnat en extra hemresa för sådana barn. Resan har bekostats av avkastningen från en donation avsedd för allmänna ändamål. Möjlighet för be- sökande anhöriga att övernatta finns vid Vilhelmsro men inte vid Marga- rethahemmet. Det förekommer dock att barnen flyttas ihop för att besökande skall kunna stanna över på institutio— nen. Vid Margarethahemmet har det förekommit, att anhöriga uppgivit eko— nomiska svårigheter som skäl för ute- blivna besök. Vid Vilhelmsro finns ett gästrum i anslutning till småbarnsav- delningen. Vid de tillfällen då flera för- äldrar samtidigt besöker institutionen, har man möjlighet att även ordna pri— vatrum. Vanligen stannar de anhöriga tre till fyra dagar. För gästrunnnet er- läggs 5 kr första natten och därefter kr 3:50. I vissa fall får de anhöriga hjälp till resekostnaden av hemorts- kommunerna.

Lek och sysselsättning

De institutioner som berörs av denna undersökning har stora markområden »— Margarethahemmet 12,5 har och Vi]- helmsro 54 har, varav 32 har utgör jordbruk. Båda har tillgång till iord- ningställd badstrand i anslutning till

hemmen samt idrottsplan för fotboll m. m. Speciella anordningar finns för lek utomhus. Förutom gungor, karusel- ler, lekstugor etc. finns särskild iord— ningställd skidbacke vid Margaretha- hemmet och skridskobana vid Vilhelms- ro. TV och radio finns i regel på varje avdelning, några har också grammo- fon. Piano och orgel finns på skolor- na, medan andra musikinstrument är elevernas privata egendom.

Det bör i detta sammanhang noteras att barn med epilepsi som står under medicinering kräver mer vila än friska barn. Fritidsverksamhet i form av slöjd- eller hobbygrupper synes ej ha någon större omfattning. Vissa sönda— gar anordnas gudstjänst i Vilhelmsro egen kyrka. Under somrarna, när fler- talet barn tillbringar ferierna hos sina föräldrar, får de kvarvarande vistas på en av föreningen Vilhelmsrovännerna hyrd koloni på västkusten.

Idrottstävlingar med märkestagning förekommer vid institutionerna, före- trädesvis vid Vilhelmsro. Besök på all— männa idrottsplatser vid tävlingar fö- rekommer. I Jönköping får Vilhelmsro- barnen kostnad tillträde till idrottsklubbarnas fotbollsträning.

Kontakt med andra barn och ung- domar har eleverna vid Vilhelmsro ge- nom besök i Jönköping och scoutverk- samheten. Vid Margarethahemmet synes denna kontakt vara av mindre omfatt- ning.

Barnen uppges mer uppskatta en ut- åtriktad verksamhet med utflykter och besök på biografer, cirkwusföreställ— ningar etc. än filmförevisning och an— nan underhållning anordnad på skol- hemmet.

utan

Hälsovård

Vilhelmsro har två heltidsanställda lä- kare. Varje avdelning har dessutom sjukvårdsutbildad personal. På institu-

tionen finns tandklinik där behandling ges en åt två gånger i veckan. En ordi- narie tjänst som sjukgymnast är va- kant sedan ett par år tillbaka. För de elever som är i behov av sjukgymnastisk behandling anlitas Jönköpings lasarett.

Margarethahemmets läkare besöker skolan varje vecka och har dessutom telefonjour varje dag. På hemmet finns fyra sjuksköterskor. Elevtandvården sker på institutionens tandklinik av ar- vodesanställd tandläkare. Röntgenun- dersökningar m. m. måste göras på den- nes klinik i Uppsala. Varje läsår får eleverna en grundlig undersökning av sina tänder med åtföljande sanering av permanenta tänder. Institutionen har arvodesanställd sjukgymnast och talpe- dagog.

Personal

I det betänkande som medicinalstyrel- sens delegation för epileptikervården avgav 1955, ansågs personaltätheten inom mentalsjukvården vara lämplig som utgångspunkt för en bedömning av epileptikeranstalternas personaltät- het. När detta uttalande gjordes hade som mål för mentalsjukhusen uppställts en anställd tillhörande den egentliga vårdpersonalen på tre fullt belagda platser. Läkare, lärare, kontorspersonal och ekonomipersonal var således un- dantagna.

Beträffande Vilhelmsro har personal— tätheten höjts successivt från 1961 till 1963. Vid undersökningstillfället ut- gjorde personaltätheten 2,65 patienter per befattningshavare. Motsvarande för mentalsjukvården var 2,80.

Personaltätheten vid Margaretha- hemmet har beräknats dels på vårdper— sonalen per avdelning, dels totalt för hela institutionen exklusive lärare och deltidsanställd personal. Med undan- tag av yrkeshemmet understeg inte an— talet barn per befattningshavare 3,0.

För hela institutionen var personaltät- heten 1,6.

Vid Vilhelmsro var vid uppgiftstill- fället tjänsten som biträdande förestån- dare vakant liksom tjänsten som natt- sköterska. Sjukgymnast saknades sedan två år. Vidare var tjänsterna på små- barnsavdelningen inte besatta, då av- delningen togs i bruk i april månad 1963. Skötarna med nattjänstgöring är inte anställda som nattvakter utan tjänstgör som sådana en å två månader per år och arbetar sedan dagtid. Skö- tarpersonalen handhar, under den tid barnen är i skolan, städning och bädd— ning på avdelningarna tillsammans med avdelningsbiträden. Det är Skötarna som har den direkta tillsynen och värden av barnen. Denna personal är till över- vägande del kvinnlig. Av de sex man- liga skötarna var en överskötare och en 1:e skötare placerade vid skolhem- men. Särskilt avdelad personal för sys— selsättning saknas. Kvällstid är en be- fattningshavare i tjänst på varje avdel- ning, vilket uppges vara tillräckligt.

På Margarethahemmet har sjukvårds- biträdena »mammauppgifter» på avdel- ningarna. Särskilt anställda städerskor har hand om grovstädningen. Två tjänster som skötare (manliga) har in- rättats vid skolbarnsavdelningen i stål- let för två biträdestjänster. Dessa skö- tare har hand om barnens fritidsverk— samhet, speciellt dcn som är förlagd utomhus.

Direkta personalkollegier synes ej förekomma vid någon av institutioner- na. Vid Vilhelmsro samlar Sjukhusche- fcn, som tillika är överläkare, persona- len avdelningsvis för genomgång av allmänna vårdproblem. Dessa överlägg- ningar sker kontinuerligt men ej med bestämda intervaller. Föreståndaren tar därutöver hand om den nyanställda personalen för information om insti— tutionen.

Under medverkan av institutionslä- karen har vid Margarethahemmet en orientering om förhållandena vid hem- met getts vid sådana tillfällen, då man haft flera nyanställda.

En stor del av personalen vid de båda epileptikerinstitutionerna är bo- satt utanför området i egna eller hyrda lägenheter. Vid utredningens besök framhölls, att det är påfrestande för personalen att även tillbringa sin fri— tid på eller i omedelbar närhet av in— stitutionerna. Både vid Margarethahem- met och Vilhelmsro finns dock perso- nalbostäder respektive institu— tions område. Av de nio byggnaderna vid Margarethahemmet disponeras fem som personalbostäder. Tillsammans finns 11 lägenheter och 18 möblerade enkelrum i omedelbar anslutning till hemmet, vartill kommer två lägenheter i det närbelägna Knivsta samhälle. Av de 18 enkelrummen är 16 beläg- na i vårdhemsbyggnadens vindsvåning. Tvättställ finns på varje rum eller utan- för rummen i en korridor. Toalett och badrum samt tekök och dagrum är ge— mensamma för samtliga. En av de två enplansvillorna disponeras som bostad åt rektor.

Vid Vilhelmsro är åtta byggnader av- sedda för personalen, dessutom är spe— ciella personalvåningar inrymda i ett

inom

av skolhemmen och i det manliga ar- betshemmet. Totalt finns 14 möblera- de enkel- eller dubbelrum samt 14 fa- miljebostäder för personalen. I de möb- lerade rummen finns i regel tvättställ och toalett, medan badrum och pentry delas av flera. Sjukhuschefen har sin bostad i en nyligen uppförd enplans- villa.

Utskrivning och placering

Som tidigare anförts är utbildningen för de äldre flickorna vid Margaretha- hemmet inte någon egentlig yrkesut- bildning, utan snarare en förberedelse till undervisning vid yrkesskola eller dylikt. Det förekommer att flickorna placeras på yrkesskola inom det regul- jära yrkesskoleväsendet eller ibland i hushållet hos någon familj. Varje år har man minst en kvinnlig elev inskriven vid folkhögskola.

Ytterst få flickor överförs numera direkt till vård— och arbetshemmet; de placeras i stället vid andra hem för vuxna epileptiker.

När pojkarna genomgått den obliga- toriska Skolundervisningen har några kunnat placeras i vanlig yrkesskola el- ler i landstingens träningsverkstäder; åtskilliga går direkt till lättare för- värvsarbete inom industrin. De pojkar

Tabell 2. Antal utskrivna och var de placerats

Institution

Antal utskrivna

Därav i % till

föräldra- hem eller egen bostad

annan institution

annan placering

Vilhelmsro

Margarethahemm et . .

83,9 12,9 72,4 _ 91,4 , 6.3

53,3 _ 83,3 , 8,3 76,5 , —

50111 är för sjuka för att någon av ovan- stående utvägar skall vara möjlig pla— ceras vid epileptikerhem för vuxna män.

Vid Vilhelmsro kan ungefär två tred- jedelar av skolbarnen vid utskrivning- en placeras i sina föräldrahem och på hemorten erhålla lättare arbete, den återstående tredjedelen överförs efter- hand till arbetshem. Även här placeras de som har lindriga anfall i vanlig yr— kesskola eller på arbetsträningsinstitut. Under elevernas och patienternas vis- telse på sjukhuset inriktas de på arbets- träning och förberedelse för yrkesut- bildning. Kuratorn ger vid utskriv- ningen och under tiden närmast där- efter råd och förslag, håller kontakt med patienten, hemmen och andra in- stitutioner. De som överförs till arbets- hem får i regel stanna på Vilhelmsro. Som följd av en försämring av klien- telet väntas det framdeles bli vanligare med utskrivning till annan institution.

Några kostnader för patienterna i samband med utskrivning har man inte vid Vilhelmsro. Resekostnader och klädutrustning bekostas av patientens innestående pensionsmedel eller, för de icke pensionsberättigadc, av för- eningen Vilhelmsrovännerna.

Margarethahemmet bekostar full- ständig klädutrustning samt resa till föräldrahemmet eller den institution vederbörande skall överföras till.

Ekonomi

När det gäller ekonomin har det inte varit möjligt att vid Vilhelmsro sjukhus skilja ut de kostnader som enbart be— löper på skolhemmen och skolans verk- samhet. Uppgifterna avser därför hela institutionen.

Medelkostnaden per vårddag brutto uppgick år 1962 till 38 kronor vid Vil- helmsro och till kronor 51 : 20 vid Mar—

garethahemmet. Årsmedelbeläggningen vid Vilhelmsro är nästan tre gånger så hög som den är vid Margarethahemmet.

Vården av epileptiker kräver en för- hållandevis stor personalstyrka, varav följer att lönekostnaderna utgör en stor del av medelkostnaden per vårddag. I absoluta tal utgjorde de år 1962 kronor 28: 10 vid Vilhelmsro och 33:43 vid Margarethahemmet. Under treårspe- rioden 1960—1962 har lönekostnaderna utgjort ungefär 60 a 70 procent av me- delkostnaden per vårddag. Därvid har Vilhelmsro genomgående haft det högsta procenttalet. År 1962 skiljer det unge— fär åtta procentenheter mellan Vil- helmsro och ll'largarethahemmet, vilket också återspeglas i sammanställningen över personaltätheten.

Av förenämnda medelkostnad per vårddag belöpte vid Vilhelmsro kronor 2:34 och vid Margarethahemmet kro- nor 4: 81 på kosthåll.

Statsbidragets andel av totalkostna- derna vid Margarethahemmet var år 1960 28,7 procent, år 1961 24,1 procent och år 1962 23,6 procent. Nu gällande statsbidragsbestänunelser fastställdes år 1957.

Ur kostnadssynpunkt är det likgiltigt för föräldrarna om barnen placeras vid Margarethahemmet eller Vilhelmsro, ef- tersom undervisning och vård av barn under 21 år är kostnadsfri för (len en- skilde. Staten svarar för kostnaderna på Vilhelmsro, medan landstingen får betala vårdavgift för barn som vistas på Margarethahemmet. Vårdavgiften för år 1963 var kronor 32:50 per dag.

Föreningen Margarethahemmet inne- hade år 1962 obligationer och aktier till ett sammanlagt värde av 651 043 kr. De donationer som föreningen disponerar uppgår till drygt 1,6 milj. kr. Avkast- ningen av donationsmedlen, omkring 70—80 000 kr/år, ingår i omkostnads- staten.

IV. Vårdanstalter för psykiskt efterblivna

1. Översiktlig redogörelse för organisationen

Allmänt Vården av de psykiskt efterblivna reg- leras i 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna (SFS 1954: 483; ändr. 1960:112 och 1962: 411 jämte tillämpningskungörel- se 1954: 734; ändr. 1955: 135 och 1962: 412).

För de psykiskt efterblivna skall jäm— likt ovannämnda lag finnas två olika slag av anstalter nämligen särskolor och vårdanstalter. Utredningen har funnit det av praktiska skäl lämpligt att redo- visa särskolor och vårdanstalter var för sig i två olika avsnitt. Frågor, som be- rör verksamhetsområdet i dess helhet, har dock upptagits endast i detta avsnitt.

Handikappets art Begreppet psykisk efterblivenhet kan definieras på olika sätt.

I förarbetena till 1954 års lag sägs den vara psykiskt efterbliven, som på grund av brister i centrala nervsystemet hämmats i sina intellektuella helhets- funktioner. Denna definition avgränsar de psykiskt efterblivna från andra han- dikappade som exempelvis de som på grund av dövhet, tal-, läs- och skriv- svårigheter, sociala anpassningssvårig- heter etc. synes fungera på en försäm- rad intellektuell nivå.

Då lagen omfattar endast vissa psy- kiskt efterblivna är detta med hänsyn till graden av intellektuell hämning en avgränsning uppåt mot det 5. k. hjälp- klassklientelet. Lagen är enligt % 1 till- lämplig på tre olika ålderskategorier, som på grund av psykisk efterbliven- het fordrar speciellt omhändertagande nämligen

1. barn under skolåldern

2. andra barn under 18 år

3. personer över 18 år Diagnosen psykisk efterblivenhet av den grad det här är fråga om kan endast ställas efter en medicinsk, psykologisk, pedagogisk och sociologisk undersök- ning.

Frekvens

Flera undersökningar med varierande resultat har gjorts både i Sverige och utomlands för att få fram antalet psy- kiskt efterblivna. Till en del beror skill- naden på att man utgått från olika de- finitioner av begreppet psykiskt efter— bliven. Datainsamlandet har inte heller varit enhetligt, vilket bidragit till att varierande frekvenstal kunnat uppstå.

Någon exakt uppskattning av antalet psykiskt efterblivna i landet är inte möjlig att göra utifrån de undersök- ningar som företagits. De tyder emel- lertid på ungefär en procent, om man inbegriper alla under hjälpklassnivå. Några undersökningar finns som påvi- sat högre frekvenstal än en procent. I absoluta tal gör en procent av folk— mängden drygt 75000 människor.

1946 års sinnessIövårdsutredning be- räknade i sitt betänkande Sinnesslövår- den (SOU 1949: 11) antalet »sinnesslöa i behov av vård» till 24 000. Med vård avsågs sluten vård på anstalt eller un- dervisning i särskola. Utredningen be- räknade att 1,2 procent av åldersgrup- pen 7—16 år var psykiskt efterblivna. Den övre gränsen hade fastställts till IK 60 a (35.

Undersökningarna i Örebro och Väs— ternorrlands län, för vilka barnanstalts- utredningen tidigare redogjort, tyder

på frekvenstal om 0,7 år 0,8 procent. Vid dessa undersökningar företogs emeller— tid inte någon systematisk testning av hjälpklassbarnen, varför frekvenstalen sannolikt är för låga.

Vårdens organisation

Landstingens skyldighet för vården av efterblivna avser dels barn under skol— åldern som på grund av allmän psykisk efterblivenhet inte kan erhålla tillfreds- ställande vård i enskilt hem, dels and- ra barn under 18 år som av sådan or— sak ej kan tillgodogöra sig grundsko— lans vanliga undervisning eller hjälp— klassundervisning, dels ock personer över 18 är, vilka av samma skäl är ur stånd att ta vård om sig själva.

De vårdanstalter landstingen driver betecknas plananstalter. Vid sidan här— av finns också de s. k. riksanstalterna för psykiskt efterblivna, vilka kan ha enskild eller statlig huvudman. De riks- anstalter som omfattas av föreliggande undersökning är samtliga enskilda.

Till vårdanstalter hänförs

a) arbetshem för arbetsföra efter- blivna, som erhållit undervisning i särskola, men som är ur stånd att ta vård om sig själva och med dem i förstånds- och arbetsförmå— ga likställda,

b) ålderdomshem för efterblivna som vårdats eller kunnat vårdas i ar- betshem, men som inte längre är arbetsföra,

c) vårdhem för efterblivna barn, som kan antas ej vara lämpade för särskoleundervisning eller ej kan tillgodogöra sig sådan under- visning samt (1) vårdhem för höggradigt efterbliv- na vuxna, vilka ej kan vårdas i arbetshem eller ålderdomshem för efterblivna.

Från tillämpningen av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psy- kiskt efterblivna är undantagna hög- gradigt svårskötta eller mentalt sjuka psykiskt efterblivna, som är intagna på eller försöksutskrivna från mentalsjuk- hus eller staten tillhörig anstalt för psy— kiskt efterblivna. Nämnda grupp är känd under beteckningen & 4-fall.

På Vipeholms sjukhus i Lund mot- tas psykiskt efterblivna barn och vux- na som på grund av våldsamhet, förstö- relsetendenser, osnygghet etc. inte lämp— ligen kan kvarstanna på vanligt vård- hem. Malmöhus läns landsting skall Överta Vipeholms sjukhus senast den 1 januari 1970.

En av de grundläggande idéerna till den nuvarande lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna är att klientelet i största möjliga utsträckning skall vårdas i det egna hemmet eller i annan form av öppen vård, såsom exem— pelvis inackordering i familjevård, inackorderings— eller dag- och sysselsätt- ningshem. Endast där så är oundgängli- gen nödvändigt, skall sluten vård till- gripas. Målet för den slutna vården skall vara att utveckla den intagnes egna re- surser till ett så normalt liv som möj- ligt och i förekommande fall förbere- da en definitiv utskrivning.

Placering i öppen vård av den som är inskriven vid vårdanstalt kan ske genom utackordering i familjevård el- ler försöksutskrivning. Beslut om pla- cering i familjevård kan även ske utan att vederbörande först varit inskriven på vårdanstalt.

I tillämpningsföreskrifterna till la- gen (SFS 1954:734; ändr.1955: 135 och 1962:412) har centralstyrelsens leda— möter samt vårdföreståndaren ålagts tillsyn av den öppna vården. För sådan tillsyn finns också kurators- eller assis- tenttjänster inrättade vid många cen— tralstyrelser.

Huvudmannaskap

Enligt 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna åligger det landstingen att svara för att de psykiskt efterblivna inom respek- tive landstingsområde erhåller under- visning och vård. För varje landstings- omräde skall landstingen låta upprätta en plan för ordnandet av undervisning- en och vården av de psykiskt efter- blivna. Planen, som skall uppta vård- anstalter och särskolor med erforder- ligt antal platser ävensom organ för öppen vård, skall för prövning och fast- ställelse underställas Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer. Två eller flera landsting må upprätta gemensam plan och jämväl eljest för- ena sig om gemensamma vårdanstalter samt därtill anknuten öppen vård.

Ledning och tillsyn

I varje landstingsområde skall finnas en av landstinget utsedd centralstyrel- se för undervisning och vård av psy- kiskt efterblivna. Centralstyrelsen skall inom sitt verksamhetsområde planlägga och samordna anstaltsvård och öppen vård samt handha ledningen av de an- stalter som drivs av landstinget.

Medicinalstyrelsen är huvudtillsyns- myndighet för vårdanstalterna och skolöverstyrelsen för särskolorna. Den centrala tillsynen åvilar inom medici- nalstyrelsen överinspektören för vår- den av psykiskt efterblivna.

Beträffande den lokala tillsynen ut- övas den av centralstyrelsen och vad gäller riksanstalter av särskilt utsedda tillsynsmän.

Centralstyrelsen skall utse förestån- dare för någon av landstingens särsko- lor att vara rektor vid censtralstyrel- sens skolor samt föreståndare vid nå- got av landstingens vårdhem att vara

styrelsens vårdföreståndare. Tjänsten som rektor och vårdföreståndare kan kombineras.

In- och utskrivning

För barn upp till 16 år som ej kan till- godogöra sig särskoleundervisning gäl— ler inget skol- eller vårdtvång. Intag- ning på anstalt av sådan efterbliven kan endast ske om vårdnadshavaren begär det eller barnavårdsnämnden omhän- dertagit barnet.

Beträffande psykiskt efterblivna som fyllt 18 år åligger det socialnämnden, att vidta de åtgärder som erfordras. An- mälan kan också göras av den efterbliv- nes förmyndare eller vårdnadshavare eller centralstyrelsens läkare. Lagen in- nehåller utförliga regler om prövning av inkomna anmälningar. Tveksamma fall såsom då vårdnadshavaren icke medgivit åtgärder eller i andra i lagen angivna fall hänskjuts till en särskild delegation inom centralstyrelsen. På vårdanstalt kan psykiskt efterbliven ef- ter vederbörlig framställning bli provi- soriskt intagen i avbidan på beslut om inskrivning. I fråga om utskrivningen har lagen sökt skapa garantier för rätts- säkerheten. Möjlighet att påkalla ut— skrivning har, förutom den inskrivne själv om han fyllt 16 år, hans förmynda- re, vårdnadshavare eller centralstyrel- sens läkare. Utskrivning kan också be- slutas utan särskild framställning.

Vårdkostnader

Enligt lagen är vården kostnadsfri för efterbliven som är inskriven vid vård- anstalt och ej fyllt 21 år. Den kostnads- fria vården skall enligt tillämpningsfö— reskrifterna till lagen avse samtliga kostnader som föranleds av inskrivning och intagning på vårdanstalt och avse allt som ingår i begreppet god omvård-

nad. Landstinget äger uppbära den in- skrivnes barnbidrag eller folkpension som ersättning för vården.

Efter 21 års ålder erläggs en av me- dicinalstyrelsen fastställd generell av- gift som motsvarar folkpensionsbelop- pet minskat med avdrag för den pen- sionsberättigades lagenliga andel.

Till huvudman för vårdanstalt utgår jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelser (SFS 1954: 738 och 739) statsbidrag till

3) anskaffande av byggnad med 9 000 kronor för varje av medicinalsty- relsen godkänd internatplats å vårdanstalt samt för omändring av byggnad med 30 procent av den verkliga byggnadskostnaden; dock högst 9 000 kronor för varje godkänd internatplats,

b) driftkostnader med 1 200 kronor för varje den 1 oktober under bi- dragsåret av huvudtillsynsmyn- dighet godkänd internatplats. Statsbidraget till vårdanstalter har ut- gått efter samma grunder alltsedan den 1 januari 1955.

Tidigare utredningar och förslag

Efter förslag från mentalsjukvårdsbe- redningen beslöt 1963 års riksdag i en- lighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 171 att huvudmannaskapet för de i & 4 av 195/; års lag om undervisning och vård av psykiskt efterblivna angivna grupperna psykiskt efterblivna skall övertas av landstingen fr. o. m. den 1 januari 1967. Staten skall dock även i

fortsättningen svara för undervisning— en av blinda och döva särskolebarn.

Sedan 1961 pågår en översyn av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna jämte därmed sammanhängande spörsmål.

En arbetsgrupp inom medicinalsty- relsen utreder sedan någon tid tillsam- mans med Sociala barnavårdssemina- riet möjligheterna att anordna utbild— ning för föreståndare vid vårdanstal- ter. F. n. saknas möjligheter till en ade- kvat utbildning för denna personal- grum)-

2. Barnanstaltsutredningens undersökning

Den 1 april 1963 fanns det 69 vårdan- stalter — 54 kommunala och 15 enskil— da —— för psykiskt efterblivna med kli— entel i åldern 0—21 år. Flertalet av dessa institutioner har jämväl äldre pa- tienter. Institutionernas storlek och dess huvudmän framgår av tabell 1.

Differentieringen av klientelet vid de vårdanstalter som omfattas av utred- ningens undersökning sker efter mycket varierande grunder, varom tabell 2 ger en bild.

Vid de vårdhem som endast är av- sedda för barn är patienterna vanligtvis i åldern 1—12 år. Men det förekommer även vid några institutioner att ålders- gränsen utsträckts till 15 och 18 år.

De hem för såväl barn som vuxna där någon egentlig differentiering inte till-

Tabell 1. Antal vårdanstalter fördelade efter storlek och huvudman

Antal patienter Summa Huvudman vårdanstalter 1—25 26—50 51—100 100—(,) Kommunal .......... 15 9 15 15 54 Enskild ............. 7 5 2 1 1 5 Summa 17 69

Tubell ?.

Antal vårdanstalter fördelade efter klientel med angivande av huvudman

Huvudman Summa Vårdhem för åbd t lt Kommunal Enskild V r ans ” "

barn ......................................... 9 6 5

vuxna ........................................ 2 — 2

barn och vuxna men i skilda avdelningar ......... 6 1 7 barn och vuxna i samma avdelningar ............ 20 8 28 vuxna och arbetshemsklientel i skilda avdelningar. 1 1 barn och arbetshemsklientel i skilda avdelningar . . 1 _ 1 barn och vuxna i samma avdelningar samt arbets—

hemsklientel i särskild avdelning .............. 4 — 4 barn i särskilda avdelningar samt vuxna och arbets-

hemsklientcl i samma avdelningar ............. 1 _ 1 barn, vuxna och arbetshemsklientel i särskilda av—

delningar ................................... 8 8 barn, vuxna och arbetshemsklientel i samma avdel-

ning ....................................... 1 — 1

Summa 53 15 68

Arbetshem .................................... 1 _ 1

Totalt 54 15 69

lämpas har vanligtvis patienter från 13 eller 16 års ålder och uppåt. Vid åtta institutioner är dock patienterna mel- . lan ett eller sex år och uppåt.

Utredningen har inte möjlighet att lämna redovisning för förhållandena vid var och en av anstaltstyperna. An- ledningen härtill är dels de många oli- ka kombinationerna av anstalter för psy- kiskt efterblivna, dels klientelets olika ålderssammansättning, dels ock de skillnader ifråga om fysisk och psykisk status som patienterna kan uppvisa bå- de på en och samma anstalt och olika anstalter emellan. Redovisningen in— skränker sig därför till att avse de oli- ka grupperna sammantagna för respek- tive kommunala och enskilda anstalter. Vissa uppgifter ställs också i relation till anstalternas storlek och patienter- nas ålder.

Beläggning

Det sammanlagda godkända platsanta- let vid de redovisade kommunala och enskilda vårdanstalterna uppgår till

4772 respektive 545. Häremot svarade en beläggning den 1 april 1963 av 4 683 respektive 534 patienter. Det samman- lagda antalet patienter i åldern till och med 21 år är 1 505 pojkar och 1065 flickor.

Under åren 1960, 1961 och 1962 har beläggningen tämligen konstant hållits vid samma höga nivå. Av de kommunala anstalterna uppvisar 20 och av de en- skilda tre en ringa överbeläggning den 1 april 1963. Antalet till centralstyrel- serna anmälda exspektanter den 1 ok- tober 1963 uppgick till sammanlagt 583.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning

Byggnader l tabell 3 redovisas vårdhemsbyggnader- nas byggnadsår i tioårsintervaller.

Av sammanställningen framgår att 80 vårdhemsbyggnader (57 %) är uppför- da före år 1940. Sedan 1955, det år då den nuvarande lagen om undervisning och vård av psykiskt efterblivna trädde i kraft, har samtliga internatbyggnader uppförts eller äldre blivit genomgripan—

Tabell 3. Vårdhemsbyggnadernas byggnadsår

Huvudman

—1900 1910 1920 1930

1901— 1911— 1921— 1931— 1941— 1951— 1961— 1940

Summa vårdhems- byggnader

Uppgift

1950 1960 saknas

Kommunal. 20 14 20 13 12 23 5 8 120 Enskild. . . . —— 1 2 4 1 2 1 — 9 20 Summa 20 15 22 17 14 24 5 17 140

Tabell 4. Äldre vårdanstalters byggnads- eller ombyggnadsår

Vårdanstalter uppförda eller ombyggda åren

Huvudman

—1924 1925—34

. Summa 1935—44 1945—54 UpPglft vård- saknas anstalter

Kommunal ......... 11 Enskild ............

M

11 — 26 7

MM

Summa 11 2

14 2 33

de ombyggda vid 18 av 54 kommunala och 7 av 15 enskilda vårdanstalter, me- dan vid 10 kommunala anstalter och en enskild vissa av byggnaderna blivit uppförda eller ombyggda. Vid nästan hälften av landets vårdanstalter har så- lunda några förändringar ifråga om vår-

dens yttre förutsättningar inte inträf- fat efter lagens tillkomst.

De vårdanstalter som ej blivit uppför- da eller ombyggda efter 1955 redovisas i tabell 4.

Vid de delvis ombyggda kommunala institutionerna är de vårdhemsbyggna-

Tabell 5. Sovrumsbeläggning den 1 april 1963

Antal institutioner med patienter i åldern sig???

Högsta tl- antal . 9721antsa patienter/rum l—o) 7—m 13—0.) 16—0) 1—12 1—15 1—18 1—...1 — er K KEKEKE EKEKEKEKEKE

2 ......... ___—__—————_2_____2_ 3 ......... ———2-—1—1—-——————————1—-5— 4 ......... 112—2————21-——————164 5 ......... 32——2—1—4————11——————113 6 ......... 5—2—1—1—————12—-—————111 7 ......... 4—___———— —1_——————42 8 ......... 5——3—1—————2——-———-—-——74 9 ......... —1___—————___————_—1 10 ......... 1—___———__—______—1— 11 ......... 1—__1—___—__——1—_—3— 12 ......... __1__——_—__—_—____1_ 15 ......... ____1______——_———_1— Okänt 1—1——————-——————————————2— Summa 21|4|8 3|8 1 3— 4 3 3 2 4 1 2— 1 1 5415

der som ej renoverats uppförda mellan 1945—1954 vid en institution, mellan 1925—1934 vid en och före 1924 vid fyra institutioner.

Sovrum och övriga utrymmen Medicinalstyrelsen har i februari 1962 utfärdat följande normer för lokalut- rymmen och sanitetsanordningar inom vårdanstalter för psykiskt efterblivna.

Antal Kvadrat- patienter i meter— varje rum yta

1 ca 8—9 2 » 12 3 » 15 4 » 20

Sovrumsbeläggningen och patienter- nas ålder på ovanstående vårdanstalter med olika högsta beläggning 1 sovrum- men framgår av tabell 5.

Utredningen har ingen kännedom om i vilken utsträckning institutioner med patienter i alla åldrar tillämpar en så- dan differentiering att exempelvis de yngsta patienterna sammanföres till de rum där beläggningen är störst.

Medicinalstyrelsens normer beträf— fande gemensamhetsutrymmen innebär att det för kombinerat dag- och mat- rum erfordras minst 3 kvm per pa- tient. För separata dag- och matrum er- fordras minst 2 kvm per patient. Dess— utom skall det finnas lämpliga syssel- sättningslokaler.

Tabell 6 visar hur många av de 54 kommunala och 15 enskilda vårdhem- men som hade gemensamhetsutrym- men av olika slag vid undersöknings- tillfället.

Vid de institutioner som saknar en— dera matsal eller dagrum har det utrym- me som finns kombinerad användning. Det förekommer vanligtvis inte att en institution saknar båda dessa utrymmen

Enskilda vårdhem

Gemensamhets— Kommunala utrymmen vårdhem

Matsal ........ 43 Dagrum ....... 43 11 Lek— och hobby-

rum ........ 35 10 lsoleringsrum. . 26 5 Jourrum ...... 41 8

och där så någon gång är fallet, är det fråga om institutioner med små barn eller patienter, som ständigt är säng— liggande. Likaså används vid de vård- anstalter där särskilda lek- eller hob— byrum saknas, matsal och/eller dagrum för lek och fritidssysselsättning. Där särskilda isoleringsrum eller sjukavdel- ningar saknas torde vanligtvis vid aku- ta behov något sovrum utrymmas, så att den sjuke kan beredas plats där. De vårdanstalter som saknar särskilt jour- rum har personalbostäder inom insti- tutionerna.

Sanitär utrustning

Beträffande den sanitära utrustningen föreskriver medicinalstyrelsens normer att det skall finnas 1 wc per 7 patienter, 1 tvättställ per 5 patienter, 1 badkar per 15 patienter på arbets- hem, 1 badkar per 10 patienter på vård- hem för vuxna samt 1 badkar per 7 patienter på vårdhem för barn. På småbarnshem bör lämpligen en el- ler flera wc—stolar i barnformat instal- leras samt ett eller flera tvättställ pla— ceras i sådan höjd, att småbarn kan nå upp för att tvätta händerna efter toalett- besök. Av tabell 7 framgår antalet barn per badkar, tvättställ och wc.

Antal barn per Vårdhem Antal badkar tvättställ wc efter patienternas Vård— ålder hem Upp- Upp— Upp- —7 8—10 11_15 16— gift —5 6—10 11— gift _7 8—10 11— gift saknas saknas saknas

Kommunala 1_co ........ 21 1 2 11 6 1 15 4 1 1 19 1 _ 1 7_(,.). . . . . . . . 8 1 _ 5 2 _ 8 _ _ 7 1 _ _ 13—0) ....... 8 _ 3 1 3 1 4 3 — 1 5 2 _ 1 16—m....... 3 _ 3 _ — — 3 _ _ 2 1 _ _ 1—12 ....... 4 3 1 _ _ _ 3 1 _ _ 2 2 _ _ 1—15 ....... 3 2 _ 1 -— -— 3 _ _— _ 3 _ _ 1—18 ....... 4 1 2 1 _ _ 4 _ — — 4 — — _— 1—21 ....... 2 1 _ 1 _ _ 2 _ _ _ 1 1 _ _ 7—21 ....... 1 1 — _ _ _ 1 _ _ _ 1 _ _ _

Summa 54 10 11 20 11 2 43 8 1 2 44 8 _ 2 Enskilda 1—w— . . . . . . . 4 _ 1 1 2 _ 1 2 1 _ 3 _ 1 _ 7—m ........ 3 _ — 1 2 — 2 1 _— 2 1 _ — 13—03 ....... 1 _ _ 1 _ _ 1 _ _ — 1 -— _ 1—12 ....... 3 _ 1 2 _ _ 2 1 _ _ 1 2 _ _ 1—15 ....... 2 — _ _ 2 _ 1 1 _ _ 1 _ 1 — 1—18 ....... 1 — — 1 — — 1 _ _ _ 1 _ _ _ 7—21 ....... 1 _ 1 _ _ _ 1 — _ _ 1 _ _ _

Summa 15 _ 6 6 _ 9 5 1 _ 10 3 2 _ Totalt Kommunala och enskilda 69 10 14 26 17 2 52 13 2 2 54 11 2 2

Vid bedömning av den sanitära ut—

rustningen på vårdanstalterna måste be— aktas, att patienterna ofta har så svåra skador, att de är helt sängliggande och således ur stånd att nyttja den sanitära utrustningen. I vilken utsträckning det- ta är fallet på de olika institutionerna, känner utredningen inte till.

Klientel

Inom medicinalstyrelsen gjordes år 1962 en inventering över psykiskt ef- terblivna intagna på olika mentalsjuk- hus och vårdanstalter. Inventeringen utfördes bl. a. med anledning av frågan om överflyttning från staten till lands- tingen av huvudmannaskapet för såda-

na i 5 4 i lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna upp- räknade kategorier, som har olika kom- plicerande lyten eller som är särskilt svårskötta.

Av tabell 8 framgår antalet psykiskt efterblivna med komplikationer som den 1 juli 1962 vårdades på riksanstal- ter. Undantagna är de riksanstalter som är särskolor. Totala antalet utgjorde 169, vilket var 9,1 procent av dem som vårdades på dessa riksanstalter (1 857). Av dem var antalet barn 26. Av diagnos- grupperna var det de 5. k. svårskötta som övervägde; påfallande många var van- föra. Endast 15 av patienterna var ar- betshemselever.

Av tabell 9 framgår antalet psykiskt

Om plats erbjöds Bortsett från

Ålder

Blinda

komplika- tioner är patienten

är omplacering sannolik?

arbets— vård— hems- hems- elev fall

tvek- sanlt

44 . 154

Tabell 9. På kommunala och enskilda plananstalter viss dag 1962 vårdade psykiskt efterblivna

med komplikationer inklusive familjevårdspatienter och exspektanter

Ålder

Svår-

skötta Bhnda

Bortsett från komplika- tioner är patienten

Om plats erbjöds är omplacering sannolik?

arbets- vård- hems- hems- elev fall

tvek- samt

206 68 1 013

efterblivna nled konlplikationer som viss dag under hösten 1962 vårdades på kommunala eller enskilda plananstal- ter. I inventeringen Var även familje- vårdspatienter och exspektanter med- tagna. Totala antalet var 1081, vilket utgjorde 16,8 procent av dem som vår— dades på dessa anstalter (6 442); nära hälften av patienterna var barn. Inemot hälften av patienterna beräknades kun- na omplaceras om plats erbjöds och endast 68 av patienterna var arbets- hemselever. 376 patienter betecknades som svårskötta och något flera som van- föra, 127 som blinda, 47 som döva, 90 som epileptiker och 35 hade asociala symtom.

Differentiering

I lagens tillämpningsföreskrifter utsågs att därest barn och vuxna vårdas på samma anstalt skall de såvitt möjligt

hänföras till skilda avdelningar. Medi- cinalstyrelsen har därjämte år 1962 utfärdat vissa föreskrifter om plane- ringen m. in. av vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna. I dessa anges bl. a., att vårdhem för barn ej bör förläggas tillsammans med vård- eller arbetshem för vuxna eller tillsammans skola. Om detta dock av något skäl är nödvändigt, anges det vara i hög grad angeläget, att Vårdhemmet för barn ges en sådan placering att barnen blir skil- da från äldre patienter.

Vårdhem för barn anges vidare böra differentieras åldersmässigt i två eller flera grupper beroende på totalantalet vårdade barn. Sålunda bör följande upp- delning i åldersgrupper eftersträvas: 0-—7 år, 7_12 år och 12—16 år. Någon könsdifferentiering skall inte vara nöd- vändig under de ovan angivna åldrar- na, dock att beträffande den äldsta åldersgruppen skilda sanitära utrym-

med siir-

Enligt medicinalstyrelsen bör de an- stalter snarast delas, där barn och vux- na fortfarande vårdas tillsammans, så att barnen kan vårdas helt skilda från vuxna.

Beträffande arbetshem anges hinder ej möt-a att sådana anordnas gemensamt för män och kvinnor. Eleverna bör i övervägande grad förläggas i en-patient- rum och endast delvis i två-patientrum. Avdelningarna bör ej inrymma fler än 15 patienter. Medicinalstyrelsen anser det vidare vara angeläget, att huvud- männen för kombinerade vård— och ar- betshem i görligaste mån beaktar önsk- värdheten av ett särskiljande av vård- hemspatienterna från arbetshemselever- na. I vilken utsträckning vårdanstalter med klientel i åldern till och med 21 år är anordnade för barn, vuxna, kombi- nationer av dessa och med andra vård- former för psykiskt efterblivna fram- går av tabell 2 ovan.

Fiekpeugar

Den som uppbär folkpension för psy- kiskt efterbliven är skyldig tillhanda- hålla den pensionsberättigade fickpeng- ar om minst 900 kronor per år eller, om den pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kon— tanta medel, använda motsvarande be- lopp för vederbörandes personliga nytta och -trivsel. Kan pensionsberättigad ej tillgodogöra sig nämnda belopp må ve- derbörande centralstyrelse besluta om nedsättning av beloppet, dock lägst till 300 kronor per år.

Utredningen har från 20 huvudmän för kommunala vårdhem för psykiskt efterblivna erhållit uppgifter om de be- lopp med vilka pensionsandelar utgår. Vid den tidpunkt dessa uppgifter läm- nades utgjorde ovannämnda pensions- andelar 720 respektive 200 kronorper år.

Härav framgick att inom åtta landstings—_ områden erhöll samtliga vårdhemspa— tienter 200 kronor per år. Endast en huvudman utgav 720 kronor per år till samtliga patienter, vilket var maximalt belopp vid tidpunkten för undersök- ningen. Fyra huvudmän utgav 720 kro- nor till de intellektuellt bäst utrustade patienterna medan flertalet erhöll 200 kronor. Sju huvudmän utbetalade be— lopp som varierade mellan 200—720 kronor och en huvudman belopp mellan 200—360 kronor per år. Vanligtvis till- godogjorde sig huvudmännen skillna- den mellan 200 och 720 kronor som vårdavgift enligt lagens bestämmelser. Men det förekom att de innehållna be- loppen användes för patienternas ge- mensamma trevnad. Exempel härpå är utlandsresor, barnens dagsanordning- ar m. m.

Arbetshemspatienterna erhöll regel- mässigt pensionsandelar med 720 kro- nor per år. Till patienter som ej hade folkpension utgick fickpengar med en krona per vecka vid 19 av 44 kommu— nala vårdhem där fickpengar förekom. Vid 11 hem utgick fickpengar med va- rierande högre belopp; uppgift saknas från 14 vårdanstalter.

Vid 10 av 15 enskilda anstalter ut- gick, bortsett från pensionsandelar,fick- pengar med högst en krona per vecka.

Vid fem kommunala och fyra enskil— da institutioner utgick ej några fick— pengar till patienter, som saknar folk- pension.

Flitpengar förekom med ytterst varie- rande belopp vid 23 kommunala och tre enskilda vårdhem.

Föräldrakontakt

Lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna innehåller inga föreskrifter om de intagnas hem— resor. Hemresefrekvensen vid institu-

tionerna är ytterst varierande beroen- de på barnens tillstånd och föräldrar- nas möjligheter att ta emot dem. Det förekommer att kommunala vårdhem delvis bekostar hemresor.

Besök av anhöriga förekom i va- rierande utsträckning vid samtliga vård- hem. Vid 18 kommunala och 9 enskilda institutioner fanns möjligheter för de besökande att stanna över natten. I all- mänhet synes några avgifter inte uttas härför.

Lek och sysselsättning

Till institutionerna för psykiskt efter- blivna hör vanligtvis rikligt tilltagna markområden, som gör det möjligt för de patienter vars hälsotillstånd så till— låter att fritt röra sig inom institutio- nernas område. Anordningar för lek utomhus finns vanligtvis också vid vård- anstalter med barnklientel. Utrustning- en härvidlag kan dock vara tämligen varierande allt ifrån hela rekvisitan av lekparksmateriel och anordningar för utomhussport till mycket enkla redskap. Särskilt anslag för inköp av lek- och sysselsättningsmaterial redovisas av 34 kommunala och 2 enskilda anstalter. Endast vid ett fåtal institutioner fö— rekommer organiserad sysselsättning för barnen. Ofta är det då fråga om filmförevisningar, utflykter, dans etc. Vissa former av sysselsättningsterapi finns vid några institutioner; vid 28 vårdanstalter finns terapeuter anställda. På några håll under den allra senaste tiden har vissa initiativ tagits till mera arbetsmässiga sysselsättningsformer el- ler arbetsträning i avsikt att inrikta pya- tienten för en insats i produktionen. Sysselsättningen på de flesta anstalter är dock företrädesvis av mer blygsam art och omfattning och får närmast till— mätas ett rent terapeutiskt värde. Vård- anstalternas kontakter med ortens be-

folkning och dess organisationer är merendels av ringa omfattning. Vid det fåtal institutioner där sådan före- kommer, är det vanligtvis fråga om re- ligiösa sammankomster.

Hälsovård

Enligt medicinalstyrelsens instruktion av den 29 april 1955 för läkare vid sär— skolor och vårdanstalter för psykiskt efterblivna åligger det läkare bl. a. att besöka särskola och vårdanstalt minst en gång varannan vecka och dessutom när så påfordras, att minst en gång är- ligen göra en ingående undersökning av de intagnas själsliga och kroppsliga ut- veckling och att minst vart tredje år föranstalta om särskild psykologisk- psykiatrisk undersökning av sådana å vårdanstalt intagna beträffande vilka överflyttning till annan vårdform synes kunna ifrågakomma.

Centralstyrelsens läkare åligger en- ligt Kungl. Maj:ts instruktion den 16 maj 1955 vad vårdanstalterna beträffar bl. a. att kontinuerligt övervaka vård- anstalter inom centralstyrelsens verk- samhetsområde, häri inbegripet öppna vårdformer, att besöka varje under cen- tralstyrelsen lydande vårdanstalt minst en gång årligen, att hålla centralstyrel- sen underrättad beträffande av honom gjorda iakttagelser och vidtagna åtgär- der samt att medverka vid centralsty- relsens handläggning av ärenden avse— ende vården och verksamhetens orga- nisation samt i frågor som rör planering av byggnader för vårdanstalter. Med något undantag är samtliga centralsty— relsers läkare psykiatrer.

Vid 39 (72 %) kommunala och 11 (73 %) enskilda vårdanstalter förekom- mer läkarbesök två gånger i månaden, medan besöken sker en gång i veckan eller oftare vid 15 (27 %) kommunala och 4 (26 %) enskilda vårdanstalter.

Utöver vad medicinalstyrelsens före- skrifter stadgar om psykiatrisk under— sökning besöks 14 (26 %) kommunala vårdhem av psykiater en gång i måna— den eller oftare, vid 5 (9 %) hem två gånger per år och vid 2 varannan må- nad.

I tillåmpningsföreskrifterna till la- gen anges att den intagne skall erhålla erforderlig tandvård. Av tillgängliga uppgifter framgår att kontinuerlig tand- vård lämnas vid 47 (87 %) kommunala och 12 (80 %) enskilda institutioner medan tandvård endast lämnas i akuta fall vid 2 kommunala vårdhem. Patien— terna erhåller sjukgymnastik vid 28 (51 %) kommunala och 4 (26 %) en- skilda vårdhem. Talträning förekom- mer vid 9 kommunala vårdanstalter.

Personal

Föreståndarnas utbildning

Inledningsvis h-ar framhållits att la- gens tillämpningsföreskrifter beträffan- de personalens kvalifikationer och antal inte innehåller annan föreskrift än att vårdanstalt ej må förestås av annan än den, som godkänts av medicinalstyrel- sen, dock att medicinalstyrelsen äger medge generellt godkännande av den, som förvärvat viss kompetens. Vilken utbildning föreståndarna har framgår av tabell 10.

Annan utbildning innefattar särskole- rektor, förskollärare, socionom, sjuk- gymnast, socialpedagog, särskollärare och diakonissa. Vid åtta institutioner saknar föreståndarna utbildning för sitt arbete.

Personaltäthet Enligt medicinalstyrelsens normer bör vid vårdhem för barn finnas en vårdare på två patienter och vid vårdhem för vuxna en vårdare på tre patienter. Tabell 11 utvisar personaltätheten vid vårdanstalter av olika slag.

utbildning Vårdanstalter Utbildning . eller examen hom- En— Sum- mu— skilda ma nala Leg. sjuksköterska . . . 18 3 21 Medicinalstyrelsens in- ternatföreståndar- kurs .............. 2 3 5 Medicinalstyrelsens kurs för mentalsjuk— vårdare .......... 6 1 7 Barnsköterskecxamen 2 2 4 Annan utbildning. . . . 16 3 19 Uppgift saknas ...... 10 3 13 Summa 54 15 69

Av sammanställningen framgår att 50 procent av vårdhemmen för barn har en personaltäthet som överensstämmer med eller överstiger medicinalstyrel- sens norm (två barn per anställd). Om vårdhemmen fördelas efter huvudman har 57 procent av de kommunala och 33 procent av de enskilda en personal- täthet som motsvarar eller överstiger ovannämnda norm.

Vårdhemmen för patienter i alla åld- rar bör inte ha mindre än tre patienter per anställd enligt medicinalstyrelsens norm för vårdhem för vuxna. Av samt- liga vårdhem tillhörande denna grupp hade 68 procent tre patienter eller färre per anställd, varav 71 procent var kom— munala och 57 procent enskilda anstal- ter. På de senare vårdanstalterna finns såväl barn som vuxna. Då en högre personaltäthet är rekommenderad för vårdhem med barn kan man förmoda, att avdelningar för barn har mer per— sonal än avdelningar för vuxna. Tyvärr har inte utredningen kunnat gå in på hur personalen fördelar sig på de olika avdelningarna.

Den lägsta personaltätheten redovisar ett kommunalt arbetshem med 6,7 pa— tienter per personal. Vid undersöknings-

Antal patienter/anstalld Summa

Vårdanstalternas typ och huvudman

2,1—3,0

vård—

Uppgift anstalter

3'1—4'0 saknas 4,1——

Vårdhem för barn Kommunala .................. Enskilda .....................

Summa

Vårdhem för patienter i alla åldrar Kommunala .................. Enskilda .....................

Summa

Vård- och arbetshem Kommunala .................. Enskilda .....................

Summa

Arbetshem Kommunala ..................

1

Summa

1

Totalt

Kommunala .................. Enskilda .....................

69

54 15

tillfället var fem pojkar i åldern 13—21 är placerade på arbetshemmet.

Vid sidan av föreståndare finns för barnens vård vanligtvis vårdarinnor, vårdbiträden, barnsköterskor och eko- nomipersonal. Vilka personalgrupper som i övrigt förekommer framgår av ta- bell 12.

Terapeuterna finns anställda vid fyra

Tabell 12. Personalgrupper

Vårdhemmens huvudman

Kom- munala (54 anstalter)

Befattning Enskilda

(15 anstalter)

Bitr. föreståndare .. . . 20 Hel- eller deltidsan-

ställda terapeuter. . . 24 Förskollärare ........ 19 Sjukgymnaster ....... 5

vårdhem för barn, vid 18 vårdhem för patienter i alla åldrar samt slutligen vid sju vård- och arbetshem.

Personalkollegier Några föreskrifter om personalkollegier vid vårdanstalter finns inte utfärdade. De förekommer dock vid ett 30-tal in- stitutioner, varvid all personal som är verksam inom vården deltar i överlägg- ningarna om organisatoriska frågor, mil- jöfrågor och angelägenheter vilka be- rör de enskilda patienterna.

Personalens bostadsförhållanden Någon enhetlighet ifråga om persona— lens bostadsförhållanden råder inte vid landets vårdanstalter. Vid omkring 50 procent av de kommunala och vid 60 procent av de enskilda institutionerna bor all eller viss personal på institutio- nerna i tjänstebostäder. Vid omkring

50 procent av hemmen har föreståndar- na fullständiga familjebostäder, men det förekommer också på några håll att föreståndarens bostad endast består av något rum utan avskildhet från de ut- rymmen som är till för patienterna.

Utskrivning och placering

Från 26 huvudmän för vårdanstalter för psykiskt efterblivna föreligger uppgif- ter om antalet utskrivna under åren 1960, 1961 och 1962.

Ekonomi

Den lägsta kostnaden per vårddag redovisas av ett arbetshem i södra Sve- rige med kronor 12:70. Arbetshemmet har 95 platser och vid undersöknings- tillfället vistades fem pojkar under 21 år på hemmet. Den i särklass lägsta personaltätheten redovisas av samma

Tabell 14. Medelkostnad/vårddag vid vårdanstalter år 1962 i förhållande till årsmedelbeläggningen

patienter Patienter utskrivna Anta- (i procent) till A let ut- r . .. skriv- for— annan annan .. foster- . . na aldra- hem lnsti- place— hem tution ring 1960 818 31,7 15,9 49,8 2.7 1961 1102 37,3 14,9 42,9 5,0 1962 989 37,3 12,8 44,0 5,9

arbetshem. Den högsta medelkostnaden] vårddag är kronor 106: 41, men då in- kluderar kostnaden även kapitalkost- nader, vilket inte är fallet vid andra hem. Bortsett från denna institution har ett vårdhem för 22 barn den högsta kostnaden, kronor 40: 78.

Av tabell 15 framgår vårdanstalter- nas lönekostnader under 1962. Anstal-

Medelkostnad/vårddag brutto, kronor Å Summa rsmedel- _ _ _ _ Uppgift vård— beläggning 20 21 30 31 40 41 saknas anstal- ter K E K E K E K E K E — 30. . 2 1 7 4 7 2 1 — — 24 31— 40. . — 2 2 — _ —— —— 4 41— 50.. 1 — 3 2 — _ — — 6 51—100. . 3 7 2 3 —— 2 — — — 17 101—zoo.. 1 _ 6 1 3 — — _ —— _ 11 201— . . — —— — 2 — — _ — —— 2 Uppgift saknas .. — 2 —— — — 1 5 Summa 7 1 27 11 15 2 3 —— 1 69 Tabell 15. Medelkostnad/vårddag för löner Medelkostnad/vårddag för löner, kronor Summa Huvudman U ift värd— —10 11—15 16—20 21—25 26— ppg anstalter saknas Kommunal ...... 3 12 22 10 5 2 54 Enskild ......... 1 6 4 2 — 2 15 Summa 18 26 12 4 69

Tabell 16. Medelkostnad/vårddag för kosthåll

Medelkostnad/vårddag för kosthåll, kronor

Summa

Huvudman 2: 01—

2: 50

2: 51— 3: 00

vård-

3: 01— anstalter

3:50

3: 51— 4: 00

4: 01— Uppgift

saknas

12 4

11 3

Kommunal. . . . Enskild .......

13 3

5

54 15

2 2

Summa 16 14 16 5 69

tema är fördelade på kommunal och enskild huvudman.

Ett vårdhem i Stockholm redovisar en kostnad av kronor 31: 04, vilket ut- gör den högsta lönekostnaden per vård- dag för hela landet. Beläggningen på hemmet var 20 patienter och personal- tätheten var 1,8. Den därnäst högsta lönekostnaden, kronor 26: 34, redovisas vid ett vårdhem för barn om 17 platser och med en personaltäthet om 1,9.

Den lägsta medelkostnad som redovi- sats är kronor 4:91 per vårddag och den redovisas av det arbetshem som tidigare omnämnts ha exceptionellt låg

personaltäthet. Därnäst återfinns en in— stitution med en kostnad av kronor 9: 70. Institutionen, som endast har åtta platser, har två barn per anställd.

Utgifterna för kosthåll framgår av ta- bell 16. En anstalt redovisar en så låg medelkostnad som kronor 1: 58, vilket inte tycks vara någon tillfällighet efter- som kostnaderna de två tidigare åren uppgått till kronor 1 : 26 respektive 1:59. Den högsta matkostnaden, kronor 6: 77, redovisas av en anstalt, som de två när- mast föregående åren haft en i det när- maste lika hög kostnad.

V. Särskolor för psykiskt efterblivna

1. Översiktlig redogörelse för organisationen

Klientel

Enligt lagen skall till särskolan hänvi- sas sådana barn och ungdomar, vilka på grund av allmän psykisk efterbliven— het inte kan tillgodogöra sig undervis- ningen i grundskolans vanliga klasser eller hjälpklasser, men vilka dock är mottagliga för den teoretiska eller prak- tiska undervisning särskolan ger. En särskild Skolutredning som innefattar bl. a. läkarundersökning och testning företas ifråga om elever från grund- skolan som anmäls till särskola. De flesta särskoleelever ligger inom IK-

intervallet 45—70 (enligt Terman-Mer- rill). Då intelligenstestningar är osäkra instrument och självfallet ej brukas på annat sätt än som ett hjälpmedel bland flera andra, blir i praktiken IK—gränser- na flytande. Den nedre gränsen kan sä- gas Iigga vid 40 eller t. o. m. något därunder, medan den övre kan nå 75 eller mer. Vid bedömning av huruvida en elev skall inskrivas vid särskola eller ej, är det flera andra faktorer än de, som kan mätas med intelligenstest, som kan bli avgörande.

Frekvens

Det är inte möjligt att exakt ange hur många psykiskt efterblivna barn och

ungdomar det finns i landet. Flera un— dersökningar har gjorts, men i regel har de omfattat begränsade områden, t. ex. ett län. Utifrån de frekvenstal, som därvid framkommit, har uppskattning- en gjorts av det totala antalet psykiskt efterblivna. Antalet särskolemässiga barn är svårare att beräkna då åtskilli- ga barn, vilka nu undervisas i de vanliga skolornas hjälpklasser, sannolikt kunde tänkas få en lämpligare och för dem bättre avpassad undervisning vid sär- skolorna.

Hela antalet särskolebarn, utom ele- ver vid yrkeshem o. d., uppgick i april 1963 till 3 600 och motsvarade 0,36 pro- cent »av folkmängden i åldern 7—15 år. Några delar av landet nådde dock högre tal, såsom Göteborgs stad med 0,40 pro- cent och Göteborgs och Bohus län med 0,50 procent.

Undersökningar i örebro och Väster- norrlands län tyder på att behovet av särskoleplatser kan beräknas till 0,40 är 0,50 procent av folkmängden i åldern 7—15 år. För hela landet skulle det in- nebära 5 000 barn i nämnda ålder. Des- sa undersökningar är emellertid inte fullständiga, varför det sannolikt är fler barn som skulle behöva särskoleunder- visning.

Enligt en undersökning som företogs av 1946 års sinnesslövårdsutredning i bl. a. Södermanlands län skulle nästan 1 procent av antalet barn i folkskoleål- dern tillhöra IK-intervallet 50—65 (enl. Terman-Merril), dvs. särskoleklientelet och om de som hade upp till IK 70 med- toges skulle totalt 1,8 procent nås.

Särskolans organisation

Undervisningen och vården av psykiskt efterblivna regleras i lagen om under— visning och vård av vissa psykiskt ef- terblivna (SFS 1954:483; ändr. 1960: 112 och 1962z411) som jämte tillämp-

ningsföreskriften (SFS 1954: 734 ändr. 1955:135 och 1962z412) äger tillämp— ning sedan år 1955.

I avsnittet om vårdanstalter för psy- kiskt efterblivna har redogörelse läm- nats för huvudmannaskap, centralsty- relsernas verksamhet, upprättandet av planer m. m. och då samma förhållande även gäller särskolor hänvisas till detta.

Särskolan är det gemensamma nam- net för alla skolor för psykiskt efter- blivna. Särskola skall vara inrättad för externatundervisning eller såsom in- ternat.

Särskolans elever differentieras på

a) småbarnshem med förskola för

därför lämpade barn under skol- åldern,

b) skolhem med skola för dem, som

är skolpliktiga vid särskola, samt

c) yrkeshem för särskolepliktiga, som

efter undervisning vid skolhem anses böra erhålla yrkesundervis- ning. Enligt lagen skall i första hand, när förutsättningar föreligger, behovet av särskolor tillgodoses genom externat- skolor eller externatplatser vid små- barnshem, skolhem och yrkeshem. För stad med minst 25 000 innevånare skall externatundervisning alltid vara anord- nad.

I hela riket finns 73 externatskolor med sammanlagt 1400 elever. Därtill kommer 170 externa elever vid internat— skolorna. Samtliga externatskolor är kommunala plananstalter. Alla externat har skolavdelning, elva har förskola, fem yrkesavdelning och två försöksav— delning.

Externateleverna bor vanligtvis i sina föräldrahem. I de fall barnen är inac- korderade i familj, svarar landstingen för inackorderingskostnaden, vilken va- rierar mellan 5 och 12 kronor per barn och dag (1964). Kontrollen av foster-

Särskola med

Antal

Huvudman .. sarskolor

försöks- avdelning

skol— avdelning

yrkes-

förskola avdelning

Landsting ........... Enskilda ............ Staten ..............

22 15 3 3 3 2

Summa

28 | 20

hem utövas vanligtvis genom central- styrelserna.

Det finns 31 särskoleinternat i landet, vilka redovisas i ovanstående samman- ställning med fördelning på kommuna- la, enskilda och statliga skolor.

De statliga skolorna riksanstalter —— är Statens skol- och yrkeshem för gossar å Salbohed och Statens skol— och yrkeshem för flickor i Vänersborg samt Charlottendals skolhem i Gnesta för psy- kiskt efterblivna med svåra talfel. Den senare institutionen har sedan 1964 an- nat klientel.

De två förstnämnda skolorna är av- sedda för sådana psykiskt efterblivna minderåriga, Vilka tidigare varit intagna på särskola eller skolhem för epilepti- ker, men förflyttats på grund av rym— ningsbenägenhet, häftigt lynne, våld- samhet eller andra störande beteende- rubbningar (komplicerad utvecklings- hämning). Även psykiskt efterblivna, vilka ej förut varit omhändertagna på anstalt, mottas vid dessa skolhem.

1961 års riksdag fattade beslut om att skol- och yrkeshemmet i Vänersborg skulle nedläggas och ersättas med ett nytt yrkeshem för flickor, vilket enligt beslut av 1963 års riksdag skulle för- läggas till Laxå. Hemmet i Laxå beräk- nades bli färdigt under 1965. Det nya hemmet kommer att få 48 elevplatser mot vänersborgshemmets 33.

Charlottendals skolhem drevs vid un- dersökningstillfället under skolöversty- relsens inseende såsom statlig skola för psykiskt efterblivna med svåra talfel

och normalbegåvade, men gravt talska- dade barn. Skolhemmet upplöstes som- maren 1964 och de särskolemässiga bar- nen flyttades till särskolor planan- stalter — och de barn som betraktades som normalbegåvade till skolan för hör- selskadade i Örebro.

De fyra enskilda skolorna —- skol— hemmet Söderhaga, Drevviken, skol- hemmet Sävstaholm, Vingåker, Seger- stad yrkeshem, Ekolsund och Betania— hemmet, Askim _— är riksanstalter. De två förstnämnda hemmen, vilka är av- sedda för barn med komplicerad ut- vecklingshämning, intar en särställning. Dessa hem, som ägs av föreningen Säv- staholmsskolorna, är tillsvidare godkän— da som riksanstalter. Utöver gängse statsbidrag till särskolor utgår till dessa skolor ett särskilt statsbidrag. Som vill- kor härför gäller, att hemmen utan kost- nad för den enskilde skall motta, under- visa och vårda psykiskt efterblivna, som är särskolepliktiga, men som på grund av särskilda skäl svårligen kan undervisas eller vårdas tillsammans med andra psykiskt efterblivna. Skolöversty- relsen beslutar om intagning på hem- men efter samråd med hemmens styrel- ser.

Riksdagen har i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 72 till 1961 års riksdag antagit principförslag till den framtida organisationen för undervis- ning och vård av barn med kompli- cerad utvecklingshämning. Organisatio— nen skall omfatta fyra enheter,varav två för flickor (det nya hemmet i Laxå och

Söderhaga skolhem), och två för poj- kar (Salbohedhemmet och Sävstaholms skolhem). Föreningen Sävstaholmssko- lorna skall tills vidare fortsätta driften av Söderhaga skolhem för flickor i av- vaktan på en undersökning, huruvida Söderhaga bör ersättas av ett nytt hem för ca 30 elever på samma plats eller på annan ort. Driften av detta eventuellt nya hem förutsätts skola övertas av sta- ten.

Sävstaholms skolhem skall ytterliga- re några år drivas av föreningen Sävsta- holmsskolorna, under vilken tid en un- dersökning skall göras för att klarlägga, om en upprustning bör ske med sikte på att använda skolhemmet för nuva- rande ändamål även i framtiden, eller om ett nytt hem med ca 36 platser för skolelever bör uppföras. Även ifråga om detta ny- eller ombyggda hem förut- sätts att staten skall överta driften.

Skolplikt

Särskoleplikten inträder från och med det kalenderår barnet fyller sju år och varar under så lång tid eleven kan till- godogöra sig undervisning i särskolan, dock längst till 21 eller i undantagsfall 23-årsåldern.

Inskrivning sker hos centralstyrelse inom den landstingskommun där det efterblivna barnet är mantalsskrivet. Därest ej anmälan till särskola sker ge- nom vårdnadshavaren, skall denna åt- gärd vidtas av vederbörande kommu- nala skolstyrelse.

Lagen innehåller utförliga regler om prövningar av inkomna anmälningar. Tveksamma och kontroversiella fall skall hänskjutas till en särskild delega- tion inom centralstyrelse med en av länsstyrelsen utsedd Iagfaren ordföran— de, vilken bör vara innehavare av do- marämbete.

Klagan över inskrivningsbeslut förs

hos skolöverstyrelsen. I vissa fall kan ändring i huvudtillsynsmyndighetens beslut sökas hos Kungl. Maj:t.

Vid prövning av anmälan om intag— ning kan det vara svårt att av förelig- gande handlingar bedöma, om ett barn är särskolepliktigt eller ej. Vid sådana tillfällen beslutas om observationsintag- ning vid särskola. Särskild avdelning eller särskilda platser härför skall- fin— nas för varje landstingsområde i anslut- ning till särskola. Observationstiden är vanligtvis högst sex månader. Med led- ning av företagna observationer av har- nets utveckling, mognad och skolpres- tationer skall sedan beslut om inskriv- ning vid särskola fattas av rektor efter samråd med centralstyrelsens läkare.

Den som är inskriven vid särskola och som inte längre är att hänföra till någon av de grupper som lagen upptar i 5 1, skall slutligt utskrivas. Möjlighet att påkalla utskrivning har, förutom den inskrivne själv om han fyllt 16 år, hans förmyndare eller vårdnadshavare samt centralstyrelsens läkare. Beträffande särskoleelev som fyllt 16 år skall pröv- ning om utskrivning ske minst en gång årligen. Utan särskild framställning skall också frågan om utskrivning av yrkes- och skolhemselever prövas då elev upp- nått 18 års ålder. Beslut om utskrivning från särskola meddelas i regel av rektor efter skolläkarens hörande.

Undervisning

Jämlikt av Kungl. Maj:t utfärdat sär- skolereglemente (SFS 1955:730 ändr. 1960: 471 och 1963: 309) differentieras särskolans elever på följande skolsta- dier.

Förskola avsedd för elever under skol- åldern. Här försöker man utröna bar- nens utvecklingsgrad och möjligheter att tillgodogöra sig fortsatt undervis- ning. Barnen får allt efter förmåga ge-

nom lekar och sysselsättning av skilda slag i förskolan uppöva elementära funk- tioner, inlära enkla handlingar och vän- ja sig att umgås. När de psykiskt efter- blivna barnen uppnått 7-årsåldern är de ännu inte i egentlig mening skolmog- na. De måste lära sig många av de får- digheter, som andra barn tillägnar sig redan före skolåldern. Det gäller även att söka väcka uppmärksamheten, upp- öva iakttagelseförmågan och handlaget och stärka förmågan av uthållighet och anpassning samt skapa reda i de före— ställningar, som direkt sammanhänger med sinnesförminnelserna. Finns till- räckligt många nya elever sammanförs de till en särskild försöksklass, eljest placeras de i den lägsta skolklassen.

Den egentliga skolan består i regel av åtta årskurser fördelade på så många klasser som elevantalet medger. Här be- drivs undervisning i de vanliga skol- ämnena. Studiegången är lugnare än i hjälpklass och kan anpassas efter varje elevs förmåga tack vare att klasserna är små _ i medeltal 10 elever. Dessutom kan enskild undervisning ges i betydan- de utsträckning. Barn med talfel får sär- skild behandling av specialutbildade lä— rare.

En del elever saknar möjlighet att tillgodogöra sig den teoretiska under- visningen, men har förmåga att uppöva sina praktiska färdigheter. Sådana ele— ver sammanförs i praktisk avdelning, där undervisningen huvudsakligen om- fattar olika slöjdarter och annat prak- tiskt arbete.

Enligt läroplanen för särskolor erhål— ler eleverna yrkesvägledning och yrkes— kunskap i åttonde och nionde årskur— serna. Den yrkesvägledande undervis- ningen avser att med hänsyn till arbets- livets krav och elevernas möjligheter ge en orientering om lämpliga yrken och utbildningsmöjligheter för psykiskt ef- terblivna samt att hjälpa eleverna lära

känna sina personliga förutsättningar för olika yrkesgrenar. Undervisningen i yrkeskunskap har till uppgift att för- bereda elevernas övergång till arbets- livet genom att i nära anslutning till yrkesvägledning ge dem fortsatt orien- tering om yrkeslivet samt att i praktiskt yrkesarbete ge dem personliga erfaren- heter och viss yrkesträning inom något eller några yrkesområden. Elever som bedöms lämpliga för arbetsplacering er- håller vanligtvis sådan genom förmed- ling av rektor och/eller kurator i sam- arbete med arbetsförmedlingen.

Yrkesskola avsedd för äldre elever syftar till att ge eleverna yrkesträning och goda arbetsvanor. Härigenom ska- pas bättre förutsättningar för anpass- ning till arbetslivet antingen eleven kom- mer att göra sin insats på den öppna arbetsmarknaden eller i skyddad syssel- sättning. Yrkesundervisningen bedrivs efter flera olika linjer dels gamla beprö— vade dels nya av försökskaraktär. Se- dan gammalt förekommer samverkan mellan särskolan och lantbrukare, hant- verkare och andra företagare, vilka på försök tar hand om elever för yrkesträ- ning. Möjligheten till sådan anpassning till arbetslivet är dock beroende av lä- get på arbetsmarknaden. Internatskolor- na har vanligtvis egen verksamhet i nå- gon eller några mera yrkesbetonade slöjdarter såsom snickeri, vävning, halmarbeten samt dessutom hushålls- kurser, Skomakeri och ibland egen jord- bruksdrift. På senare år har också en mera industriellt inriktad yrkesunder- visning med gott resultat prövats vid yrkesskolor för särskoleelever. Verksam- heten har i huvudsak varit inriktad på enklare verkstadsarbeten inom trä- och metallindustrin.

Undervisnings- och vårdkostnader Enligt lagen är undervisningen och vår- den kostnadsfri för efterbliven som är

inskriven vid särskola eller intagen vid sådan skola för observation. Som er- sättning för kostnaderna äger landsting- et uppbära barnbidrag eller folkpension som tillkommer den inskrivne internat- eleven. Den kostnadsfria undervisning- en och vården skall enligt tillämpnings- föreskrifterna till lagen avse samtliga kostnader som föranleds av inskrivning och intagning på internat. Sålunda bör bland annat ingå kost, beklädnad, fick- pengar, ferieinackordering, erforderlig kostnad för sjukvård och allt övrigt, som bör ingå i god omvårdnad. Elever vid internatskola har därjämte rätt till fria resor till och från skolan vid ter- minens början och slut samt vid påsk- lov.

Till huvudman för särskola utgår jäm— likt Kungl. Maj:ts kungörelser den 10 december 1954 (nr 738 och 739; ändr. 1955:488, 1955:704, 1961:412, 1962: 440, 1963: 310 och 1963: 670) statsbi— drag till

a) anskaffande av byggnad med 12000 kronor för varje av skolöversty- relsen godkänd internatplats å sär- skola samt för omändring av bygg- nad med 30 procent av den verk- liga byggnadskostnaden, dock högst 12 000 kronor för varje god- känd internatplats,

b) avlöning av rektor och lärare,

c) till övriga driftkostnader med vad gäller internatskolor 1 200 kronor för varje den 1 oktober under bud- getåret godkänd internatplats.

Driftbidraget har varit oförändrat se- dan 1954 liksom statsbidraget till inves- teringskostnaderna.

Särskoleeleverna i externatundervis- ning har kostnadsfri undervisning. Häri innefattas, utöver de förmåner som till- kommer skolelever jämlikt skolstadgan med tillhörande författningar, fria re- sor till och från skolan, om eleven un- der skolterminerna inte bor på hem-

orten, fria resor till och från skolan vid terminernas början och slut samt vid påsklov och i förekommande fall kost- nader för inackordering på externator- ter.

2. Barnanstaltsutredningens undersökning

Beläggning Det sammanlagda godkända platsanta- let vid internatskolorna uppgår till 2808. Häremot svarade en beläggning den 1 april 1963 av 2 576 elever. Därtill kommer 173 externa elever vid dessa skolor. Platsöverskott av någon betydel- se kan endast noteras vid fyra skolor med 41, 37, 43 och 26 platser. överbe- läggning redovisas av fem skolor, varav en med nio elever och de övriga med högst tre elever vardera. Under åren 1960, 1961 och 1962 samt den 1 april 1963 har beläggningen varit tämligen konstant vid samtliga särskolor.

Antalet exspektanter uppgick under förenämnda tidsperiod till sammanlagt 69, 98, 79 respektive 107.

De båda statliga skolorna i Väners- borg och Salbohed, som har elever med komplicerad utvecklingshämning, har tillsammans 93 godkända platser. Av dessa är 33 _ Vänersborg _ avsedda för flickor och 60 — Salbohed — för pojkar. Båda skolorna har haft exspek- tanter under den treårsperiod under- sökningen omfrattar. Söderhaga skolhem och Sävstaholms skolhem för flickor respektive pojkar, vilka har ett med de statliga skolorna likartat klientel, har tillsammans 70 platser, varav 30 för flickor och 40 för pojkar. Skolhemmen har varit så gott som fullbelagda och haft exspektanter företrädesvis till Säv— staholms skolhem.

Huvudman

1910 1920

——1900 1901— 1911— 1921— 1931— 1941— 1951— 1961— gift 1930 1940 1950 1960 sak-

Kommunal ....... 6 2 3 5 4 6 41 3 2 72 Enskild .......... 1 1 —— 1 — 2 5 Statlig ........... 1 1 — _— 1 — 1 -— — 4

Summa 8 4 3 6 5 6 42 3 | 4 81

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning

Byggnader

Elevhemmens byggnadsår i tioårsinter- valler framgår av tabell 1.

Sedan 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna trädde i kraft år 1955, har elevhem upp- förts eller ombyggts vid 13 kommunala särskolor och vid en statlig. Tillsam- mans har 43 elevhemsbyggnader ny— uppförts sedan nämnda år, vilket gör omkring 50 procent av hela byggnads- beståndet. De två statliga särskolorna är uppförda omkring sekelskiftet utan att därefter ha genomgått någon genom- gripande ombyggnad utöver smärre re- noveringar. Den ena skolan har dock kompletterats med en elevhemsbyggnad år 1940. De enskilda skolorna uppvisar samtliga i förhållande till de kommunala ett äldre byggnadsbestånd.

Två byggnader, Årstahemmet i Stock— holm och Sävstaholms skolhem i Ving- åker, är ursprungligen uppförda åren 1500 respektive 1666 och är att betrakta som kulturhistoriskt värdefulla. I ta- bellbilagan anges att de båda byggna- derna renoverats åren 1795 respektive 1815, varefter de givetvis ytterligare re- noverats och reparerats så att de nu har en standard som är jämförbar med andra internats.

Det nya yrkeshemmet i Laxå, vilket ersätter skol- och yrkeshemmet för flic- kor i Vänersborg, disponerar tre elev-

hemsbyggnader med vardera två elev- grupper om åtta elever.

Den av 1961 års riksdag beslutade upprustningen av statens skol— och yr- keshem för pojkar å Salbohed påbörja- des under budgetåret 1963/64. En ny elevhemsbyggnad har färdigställts 1965. Skolhemmet rymmer 28 elevhemsplat— ser fördelade på två byggnader med vardera två elevgrupper om sju elever.

Sovrum

Skolöverstyrelsen har utfärdat normer för sovrummens kvadratmeteryta vid olika beläggning. Sålunda skall ett rum för en elev innehålla 7 kvm, för två 12 kvm, för tre 16 kvm och för fyra eller flera elever 5 kvm per elev.

Beläggningen på sovrummen framgår av tabell 2.

En kommunal särskola redovisar en

Tabell 2. Antal barn per sovrum

Antal särskolor som även Huvud- Summa som ej här;;åm man sarskolor Mål;-[filer högre be- läggning barn/rum än 4 barn/ rum Kommunal 24 11 13 Enskild. . . 4 3 1 Statlig. . . . 3 3 Summa 31 17 14

Antal barn per Antal badkar tvättställ wc Huvudman sär- skolor upp- _7 8—10 11—15 16— gift —5 6—10 —7 8—10 11— saknas Kommunal. 24 3 4 14 3 _ 23 1 20 1 3 Enskild. . . . 4 1 2 1 _ _ 4 _ 4 _ _ Statlig ..... 3 1 — — 1 1 2 1 2 _ 1 Summa 31 5 6 15 4 1 29 2 26 1 4

beläggning av 13 barn på ett och samma sovrum.

övriga utrymmen Matsal och dagrum finns vid samtliga skolor med undantag av en enskild sko— la som saknar dagrum. Särskilda lek- och hobbyrum saknas vid fyra kom- munala, tre enskilda och en statlig skola. Vid dessa institutioner utnyttjas dag— rummen för barnens lekar och fritids- sysselsättningar. Speciellt isoleringsrum saknas vid fyra kommunala, tre enskilda och en statlig skola. Fyra kommunala, två enskilda och en statlig skola saknar jourrum.

Sanitär utrustning

Beträffande den sanitära utrustningen vid särskolorna föreskriver skolöversty— relsen såsom minimum ett tvättställ på var femte elev samt ett badkar och ett wc på var sjunde elev. Tvättställ och wc skall vara avskärmade. Samman- ställningen i tabell 3 visar hur den sa- nitära utrustningen förhåller sig till de angivna normerna.

Bastu finns vid ett flertal institutioner. Vanligtvis innehåller elevhemmen ock— så särskilda s. k. snyggningsrum.

Utredningens undersökning visar, att endast fem särskolor av 31 eller 16 pro- cent har en badkarsstandard som över-

ensstämmer med normen. Fyra särsko- lor, varav tre kommunala och en statlig, redovisar fler än 16 elever per badkar. Av de kommunala institutionerna, vilka samtliga är gamla och stora anläggning- ar, har en 33, en 30 och en 18 barn per badkar. Den statliga skolan redovisar 26 elever per badkar.

I fråga om antalet barn per tvättställ har alla skolor sånär som på två _ en kommunal och en statlig _ så många tvättställ som normen föreskriver. Fem särskolor understiger normen i fråga om antalet barn per wc, varav fyra är kommunala och en statlig.

Klientel

Vid många särskoleinternat finns barn med sådana komplicerande handikapp som i många fall kräver specialvård, vilken särskolorna vanligtvis inte kan ge. På grund av t. ex platsbrist på insti- tutioner där dessa barn rätteligen hör hemma, avsaknaden av lämpliga institu- tioner där barnen kan placeras eller av hänsyn till målsmännens önskemål, blir de kvar vid särskolorna. Det gäller bl. a. epileptiska, vanföra, synsvaga, hörsel- skadade och asociala barn. Det före- kommer också att barn, som rätteligen bort befrias från särskoleplikt och in- skrivas vid vårdanstalt, går kvar vid

särskoleinternaten på grund av att an- nan plats ej kan anvisas, där lämplig utvecklingsbefrämjande verksamhet fö- rekommer.

DiEerentiering

Skolöverstyrelsen har rekommenderat att eleverna i internaten om möjligt skall placeras med hänsynstagande till deras ålder och kön. Differentiering bör sålunda ske på

a) förskoleelever,

b) yngre skolelever med i allmänhet

pojkar och flickor åtskilda,

c) äldre skolelever med pojkar och

flickor åtskilda samt (1) yrkeselever med pojkar och flic-

kor åtskilda.

Vid de kommunala skolorna med för- skoleundervisning bor förskolebarnen vanligtvis för sig utan åtskillnad mellan pojkar och flickor. För skol- och yrkes— eleverna tillämpas alltid könsdifferen- tiering. Vid vissa skolor differentieras barnen därjämte efter ålder, vid andra återigen efter såväl ålder som utveck- lingsgrad. Vanligt är att skol- och yrkes- eleverna placeras tillsammans med hän— syn till hur de trivs med varandra.

Vid en av de statliga skolorna diffe- rentieras barnen efter ålder, vid en efter ålder och kön, medan vid den tredje of- ta yngre och äldre elever placeras ihop, så att de yngre kan få hjälp av de äldre.

Differentieringen vid två av de en- skilda skolhemmen sker efter ålder och kön, vid ett enbart efter kön och vid ett efter barnens utvecklingsgrad.

Fickpengar

Skolöverstyrelsen utfärdade år 1960 en rekommendation till huvudmännen för särskolorna om att fickpengar bör utgå till internatelever med följande belopp.

Förskola ........ 0:50 kr. per vecka Försöksavdelning . 0:50 » » » Årskurs 1—3 1:_ » » » » 4—6 . . . . 2: —— » » ) » 7—9 3: » ) I

B. Yrkeselever samt skolelever över 16 år 60 kronor per månad eller det högre belopp som kan fastställas av Konungen till elev som är pensionstagare.

Vidare rekommenderar skolöversty- relsen, att utöver fickpengar bör flit- pengar utgå till elever som utför yrkes- arbete eller sysslor för skolans räkning eller till elever som på annat sätt gjort sig särskilt förtjänta därav. De rekom- menderade normerna har accepterats av huvudmännens organisationer samt sär- skolornas rektorsförening.

Vid 27 av de 31 skolorna utgår fick- pengar enligt den utfärdade rekommen- dationen, vid två skolor underskrids och vid två skolor överskrids normen. Vid två yrkeshem utgår pensionsandelen med lägre belopp än det stadgade. Flit- pengar utgår vid vissa skolor för utför— da prestationer med högst 50 kronor per månad.

Föräldrakontakt

Enligt tillämpningsföreskrifterna till la- gen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna skall elever vid in- ternatskola erhålla fria resor till och från skolan vid terminens början och slut samt vid påsklov. De hemresor som förekommer däremellan och för vilka någon frekvens inte kan anges bekostas av målsmännen. Riksdagen har våren 1965 fattat beslut om andra grunder för fria hemresor, varöver redogörelse läm— nas i kapitel 5 av betänkandet.

Besök av anhöriga förekommer i va- rierande utsträckning. Vanligtvis sak- nas möjligheter för de anhöriga att över- natta på skolan.

Lek och sysselsättning

Samtliga särskolor disponerar rikligt tilltagna markområden. Goda förutsätt- ningar finns därför för aktiviserande verksamhet utomhus. Bollplaner, skrid— skobanor och andra enklare anordning— ar för l.ek och idrott finns vid flertalet skolor.

Även om fritidsverksamheten i övrigt är av ringa omfattning vid några ensta— ka skolor synes denna dock vara täm- ligen väl differentierad och bedrivas i huvudsak efter likartade linjer vid fler- talet institutioner. Sålunda upptar tele- visionsprogrammen en stor del av ele- vernas fritid liksom radioprogram och grammofonspelning. Filmförevisning fö- rekommer också inom institutionerna och eleverna besöker ortens biografer. Vid många skolor har man handledd fritidssysselsättning. Det kan här vara vårdpersonal eller särskilda fritidsleda- re, vilka senare finns vid fyra skolor, som leder hobbygrupper av skilda slag. Scouting hör också till de vanliga fri— tidssysselsättningarna och vid några skolor har man kontakt med organisa- tioner på orten, vanligtvis idrotts-, nyk- terhets— och religiösa föreningar, vilkas medlemmar besöker skolorna.

Tillgången på lek- och sysselsättnings- material förefaller, såvitt utredningen kan bedöma, vara i huvudsak densam- ma vid alla skolor. Särskilt anslag för inköp av sådant material finns redovi- sat vid 18 institutioner.

Hälsovård

Enligt medicinalstyrelsens instruktion för läkare vid särskolor åligger det skol- läkaren bl. a. att besöka särskolorna minst en gång varannan vecka och dess- utom när så påfordras samt att minst en gång årligen göra en ingående under- sökning av de intagnas själsliga och

kroppsliga utveckling samt hälsotill- stånd. Det åligger centralstyrelsens Iä- kare bl. a. att besöka särskola minst en gång årligen.

Vid flertalet skolor förekommer lä— karbesök en gång i veckan och i intet fall färre än två gånger i månaden. Vid någon institution är anstaltsläkaren psy- kiater. Den psykiska hälsovården ombe- sörjs dock vanligtvis av centralstyrel— sernas läkare. I några fall anlitas jäm- väl konsulter.

Verksamheten vid särskolorna står sålunda under regelbunden läkarkon- troll. I de fall en medicinsk utredning av mer ingående natur är nödvändig, synes skolorna ha ett gott samarbete med lasaretten i länen.

Elever som är i behov därav får sjuk— gymnastik vid nio särskolor. Särskild talfelsbehandling lämnas likaså vid nio skolor. Enskild undervisning, oftast i form av tal- och lästräning, förekom- mer i relativt stor omfattning.

Enligt lagens tillämpningsföreskrifter skall den kostnadsfria vården uttryck— ligen även innefatta erforderlig tand- vård. Vanligtvis blir barnens tänder re- gelbundet omsedda, men det finns dock skolor, där bristen på tandläkare med— för, att endast akuta fall kan behandlas.

Tandvården ombesörjs vid 16 särsko- lor av folktandvården; vid nio institu- tioner anlitas privatpraktiserande tand- läkare som har mottagning på bestämda tider vid skolorna. På vissa håll har det dock varit svårigheter att anskaffa tand- läkare. Klinikerna har därför tidvis fått stå oanvända.

Personal

Tillämpningsföreskrifterna upptar icke några bestämmelser om personalens sammansättning och kvalifikationer med undantag av föreståndare. För be— hörighet som föreståndare rektor _

Tabell 4. Personaltäthet den 1 april 1963

Antal barn per anställd

Huvudman

2,1—3,0

Summa särskolor

Uppgift

3'1—4'0 saknas 4,1—

Kommunal ............... 7 10 6 1 24 Enskild .................. 3 —— — 1 4 Statlig ................... 1 1 —— 1 3

Summa 11 11 6 2 1 31

fordras pedagogisk utbildning jämte er— farenhet av undervisning och vård av psykiskt efterblivna eller av annan lik- artad verksamhet samt om möjligt av skoladministrativ och social verksam- het. Många särskolerektorer är jämväl vårdföreståndare.

Personaltäthet

Lärarna vid särskolorna har numera ej några uppgifter vid sidan av de peda— gogiska och redovisas alltså inte i ta- bell V: 4 tabellbilagan. Däremot har fö— reståndare (rektor) för särskolorna och rektorsassistenter, vilka huvudsakligen har anstaltsledande uppgifter, medtagits.

Vid sidan av rektor och rektorsassi- stent finns, utöver egentlig vårdperso- nal, även biträdande psykolog vid två skolor, kurator vid åtta skolor och sjuk- gymnast vid tre skolor; samtliga vid in- stitutioner med mer än 100 elever. Ar- betsterapeut finns vid sju skolor, varav fem med fler än 100 elever och slutligen förskollärare vid fyra skolor, av vilka tre har minst 100 elever. Här uppräkna-

de tjänster finns endast vid de kommu- nala särskolorna.

Personalkollegier Enligt särskolereglementet skall lärar- kollegium hållas vid särskolorna minst fyra gånger årligen. Föreskrift om kolle— gier med andra personalgrupper saknas. I skolöverstyrelsens läroplan för rikets särskolor framhålls dock, att det är nödvändigt med en fortlöpande kontakt mellan lärare och vårdare vid internat— skolor för en allsidig och riktig bedöm- ning av eleverna och deras skolsituation.

Vid personalkollegiet behandlas or- ganisatoriska problem, miljöfrågor och sådant som rör de enskilda barnens si- tuation. Vårdpersonalen deltar vid 23 särskoleinternat. Vid 12 av dessa deltar all personal i kollegierna.

Personalens bostadsförhållanden

Personalens bostadsförhållanden är yt- terst varierande. Följande uppställning (tabell 5) visar förhållandena vid un- dersökningstillfället.

Tabell 5. Personalens bostadsförhållanden

Personalen bosatt Antal .. . Huvudman särskolor enbart inom enbart utom såvalåpåm som institutionen institutionen . . I." institutlonen Kommunal .......... 24 3 13 8 Enskild ............. 4 3 — 1 Statlig .............. 3 — 2 1 Summa 31 6 15 10

Tabell 6. Antal utskrivna och var de placerats

Därav i % till Antal År utsk ivna r föräldrahem fosterhem . annan ann?" institution placering 1960 404 54,1 11,0 29,2 5,7 1961 529 44,0 9,5 39,2 7,2 1962 496 48,8 5,8 39,2 6,2

Vid samtliga enskilda skolor är före- ståndarna bosatta inom institutionerna, vilket också är förhållandet vid två av de tre statliga och 17 av de 24 kommu- nala särskolorna. De föreståndare som bor inom institutionerna disponerar alla utom en särskilda familjebostäder.

Utskrivuing och placering Från 28 särskolor föreligger uppgifter om antalet utskrivna åren 1960—1962 och var de slutligt utskrivna placerats framgår av tabell 6.

Elever som bedöms lämpliga för ar— betsplacering erhåller sådan genom för- medling av rektor och/eller kurator, vanligtvis i samarbete med arbetsför- medlingen.

En undersökning inom skolöverstyrel— sen beträffande anpassningen efter av- slutad skolgång för särskoleelever födda under åren 1935—1939 framlades våren 1965.

Utredningens särskilda undersökning om de utskrivna elevernas arbetsplace- ring

I direktiven för barnanstaltsutredning- en sägs anstalternas uppgift vara »att förbereda sina skyddslingar för en ar- betsmarknad, där även partiellt arbets- föra kan inordnas». Detta ställer särskil- da krav på den träningsverksamhet och orientering i omgivande arbetsliv, som anstalterna skall ge. För att få en före- ställning om omfattningen och arten av den yrkesutbildning eller yrkesträning

som bedrivs vid landets särskolor och i vilken utsträckning särskoleeleverna kan placeras i arbetslivet har barnan- staltsutredningen från samtliga huvud- män för kommunala, enskilda och stat— liga särskolor infordrat vissa uppgifter. Sålunda har skolorna genom rektorerna anmodats lämna uppgift om dels hur många särskoleelever som slutade sin obligatoriska skolgång med utgången av vårterminen 1963 och var dessa elever placerades (yrkesutbildning eller yrkes— träning i eller utanför särskolan, arbete i öppna marknaden eller skyddad verk- stad etc.), dels hur många elever som vid samma tid utskrevs från yrkesskola (alternativt yrkes- eller arbetsträning i särskolans regi) och hur många av des- sa som kunde arbetsplaceras, dels ock arten av den yrkesutbildning som yrkes- eleverna erhåller. Undersökningen av- ser elever vid såväl externat- som inter- natskolor.

Uppgifter har erhållits från 21 av 24 landstingskommunala huvudmän, var- vid av dem som lämnat uppgifter såda— na dock saknas för två internat- och två externatskolor. Samtliga enskilda och statliga särskolor ingår i undersök— ningen. En sammanställning av det redo— visade materialet lämnas i efterföljande tabeller.

Av de kommunala särskolorna kan 11 ge yrkesutbildning, varav två jämväl har resurser för yrkesträning. Inom tre landstingsområden erhåller eleverna en- dast yrkesträning. Vid två enskilda sär— skolor får eleverna yrkesträning och vid

Antal särskolor med

Jord-

Huvudman . Ingen Hushg bruks—och . . Metall- Sko- .. utbildning trädgårds- smoke" slöjd makeri somnad gates." skötsel Ut I ning

Kommunal ...... Statlig ..........

[Qx] Hib— HUD

Summa

Tabell 8. Antal skolor me d resurser för yrkesträning

Antal 5 ärskolor med yrkesträning i

J ord— Huvwma" Huslig bruks- och Snickeri Metall- Sko- Sömnad 152535? utbildning trädgårds- slöjd makeri arbåe skötsel Kommunal ...... 3 2 3 2 _ 1 1 Enskild ......... 1 _ 1 _ 1 _— _— Summa 4 2 4 2 1 1

två statliga skolor såväl yrkesutbildning som yrkesträning. Tabellerna 7 och 8 visar i vilka yrken yrkesutbildning res- pektive yrkesträning förekommer. Flera yrken kan vara representerade vid sam- ma skola.

Husligt arbete och jordbruks- och

trädgårdsskötsel intar en dominerande _ plats såväl vad gäller yrkesutbildning som yrkesträning.

Av tabell 9 framgår att omkring 33 procent av eleverna har arbetsplacerats utan att dessförinnan ha erhållit yrkes- utbildning eller yrkesträning. De arbets-

Tabelt 9. Placering av särskoleelever som slutat den obligatoriska skolgången

vårterminen 1963 Huvudman för särskola Summa Placerin oo g Kommu' Enskild Statlig elev" / nal Yrkesutbildning vid särskola .............. 66 4 —— 70 ] 26 » annan skola .......... 2 -— 2 Yrkesträning vid särskola ................ 39 1 3 43 16 Skyddad verkstad ....................... 13 — 13 5 Förvärvsarbete i öppna marknaden ........ 71 6 13 90 33 Föräldrahem med anställning på hemorten. . 5 _ 5 2 Föräldrahem utan anställning på hemorten. 26 1 1 28 9 Annan särskola ......................... 1 1 2 1 Hjälpklass .............................. 3 — 3 1 Familjevård ............................ 5 —— 5 2 Vårdanstalt (arbetshem) .................. 10 1 _ 11 4 Mentalsjukhus .......................... 1 1 2 1 Summa 14 18

Tabell 10. Placering av särskoleelever som utskrivits från yrkesskola eller yrkesträning vid särskola vårterminen 1963

Placering

Skyddad verkstad ....................... Arbetsberedning ......................... Fortsatt yrkesutbildning ................. Industri och verkstadsarbete .............. Trädgårds- och jordbruksarbete ........... Husligt arbete .......................... Budskickning, vaktmästare, lagerarbetare. . Byggnadsarbetare ....................... Arbete i föräldrahem .................... Föräldrahem utan arbete ................ Ospecificerad verksamhet ................. Familjevård ............................ Andra institutioner ......................

Summa

Huvudman för särskola Summa 0/ O

Kommu' Enskild Statlig elev" nal

3 1 —— 4 3 3 — _ 3 2 3 1 4 3 20 9 29 23 10 —— 9 19 15 25 _ 1 26 21 7 — — 7 6 — 1 1 1 7 — _ 7 6 12 1 13 11 3 3 2 4 — 4 3 5 — — 5 4 99 4 22 125 100

områden inom vilka de placerats är mångskiftande. För flickor synes hus- liga arbeten vara de vanligaste och för ' pojkar jordbruksarbete, enklare arbeten i verkstäder och budskickning. Av de utskrivna eleverna har omkring 42 pro- cent placerats för yrkesutbildning eller yrkesträning vid särskola eller annan utbildningsanstalt. Endast fem procent av eleverna har placerats i skyddad verkstad.

Från 13 landstingsområden har elever utskrivits från särskolans yrkesskolor eller efter att ha erhållit arbets- eller yrkesträning vid särskola. Motsvarande utskrivning har skett från en enskild och två statliga skolor. Vilken arbets- eller annan placering dessa elever fått framgår av tabell 10.

I tabell 10 har till gruppen husligt arbete hänförts arbete på hotell, i ba- geri, storkök och tvätteri. De elever som utskrivits till arbete i föräldrahem sys- selsätts i hushållet eller familjens jord- bruk. Gruppen industri- och verkstads- arbete innefattar snickare, metallarbeta- re, livsmedelsarbetare, tempoarbetare

inom industrin etc. Av det totala antalet utskrivna har ungefär sex procent av olika skäl inte kunnat arbetsplaceras. Många av de varbetsplacerade har inte erhållit arbete inom de yrken för vilka de utbildats eller yrkestränats. Omkring tre procent har gått till skyddade verk- städer.

Ekonomi

Uppgifter om särskolornas kostnader fö— religger för 27 av de 31 skolorna. De redovisade kostnaderna inkluderar ut- gifter för internatskolornas externa ele- ver.

Medelkostnaden per vårddag år 1962 vid särskolor med olika beläggning framgår av tabell 11.

Över 60 procent av särskolorna har en medeldagkostnad som är lägre än 40 kronor. Kostnaden varierar mellan kro- nor 22: 61 och kronor 54: 05. Båda sko- lorna har kommunal huvudman.

Sammanställning över kostnaderna per vårddag för löner redovisas i tabell 12.

Tabell 11. Medelkostnad/vårddag vid särskolorna 1962 i relation till beläggningen

Medelkostnad/vårddag brutto, kr

Beläggning . 21—30 31—40 41—50 51— Uppåt" gumma saknas sarskolor 30 pl ............... 2 1 2 __ 1 6 31— 40 » .............. 1 1 1 — —— 3 41— 50 » .............. — — —— — 51—100 » .............. 3 2 — 2 7 101— » .............. 5 4 2 2 2 15 Summa 11 8 5 2 5 31 % 36,5 25,8 16,1 6,5 16,1 100,0 Tabell 12. Medelkostnad/värddag för löner 1962 Medelkostnad/vårddag för löner, kr Huvudman . __ Uppglft Summa —10 11—15 16—20 21—25 26 saknas särskolor Kommunal ...... 1 2 9 3 6 3 24 Enskild ......... — 2 — — 2 — 4 Statlig .......... _ _ _ 1 _ 2 3 Summa 1 4 9 4 8 5 31

; Särskolornas lönekostnader varierar särskilt låg respektive hög medelkost- från kronor 7: 07 vid en personaltäthet nad per vårddag. av 2,3 till 41: 44 med en personaltäthet Medel-kostnaden per vårddag för kost- av 1,4. Den förstnämnda skolan har en håll är också framräknad och redovisas beläggning som understiger det godkän- i tabell 13. då platsantalet med en elev, medan sko- Den lägsta kostnaden redovisas av lan med den högsta lönekostnaden har en kommunal skola med kronor 1:65 ett platsöverskott om 33 platser. Den och den högsta av en enskild skola med procentuella andelen av de totala kost- kronor 4: 48. Den förstnämnda skolan naderna per vårddag som utgår till lö— har 130 godkända platser, varav 93 var ner har en spridning från 13,5 procent belagda år 1962, och den sistnämnda till 76,9 procent. Dessa tal härrör från skolan 30. de särskolor, som tidigare omnämnts ha

Tabell 13. Medelkostnad/vårddag för kost 1962

Medelkostnad/vårddag, kosthåll, kr

Huvudman —2:00 2:01— 2:51— 3:01— 3:51— 4:01— Uppgift Summa

3: 00 3: 50 4: 00 saknas särskolor

Kommunal. . . . 3 7 6 3 24 Enskild ....... -—— —— —- 2 2 4 Statlig ........ — — 1 —- -—— -— 2 3

Summa 3 8 5 31

1. Översiktlig redogörelse för organisa- tionen

En särskild grupp barnanstalter är de enskilda s. k. läkepedagogiska institu- ten som tar emot barn, för vilka stat- lig eller kommunal vårdorganisation delvis saknas. Instituten betecknas som enskilda sjukhem, vilka författnings- mässigt regleras i medicinalstyrelsens stadga för sådana hem (MF 1960: 37).

Fem av landets sex institut är för- lagda till. Järna och trakten därom— kring —— Järnakolonin. Det sjätte insti- tutet — Dormsjöskolan — ligger utan- för Hedemora.

Bakgrund Den teori som ligger till grund för un- dervisningen och behandlingen vid de läkepedagogiska instituten har österri- karen Rudolf Steiner till upphovsman och härrör från tiden närmast efter första världskriget. Pedagogiken inrik- tas på att utveckla vissa kunskaper och färdigheter med ett antroposofiskt be- traktelsesätt som grund och benämnes VValldorfpedagogiken.

I Sverige infördes den läkepedago- giska metoden när Mikaelgårdens lä- kepedagogiska institut bildades 1935. Saltå arbetsskola började sin verksam- het 1942. Genom tillkomsten av Sol- bergahemmet 1945 fick Mikaelgården ett annex för större pojkar. Självstän- digt institut blev Solbergahemmet 1957. Därefter har de andra instituten vuxit fram efter att först ha varit annex till redan etablerade institut. Det senast tillkomna är Kristoffergården i Hölö, som 1962 godkändes av medicinalsty- relsen för sin nuvarande verksamhet. Dormsjöskolan vid Stjärnsund börja-

VI. Läkepedagogiska institut

de sin verksamhet år 1957 efter några års förberedelsearbete. Det föreligger en viss skillnad mellan Järnakolonins institut och Dormsjöskolan. Visserligen arbetar de efter samma grundprincip, men Dormsjöskolan har hämtat impul- serna från Tyskland via England, me- dan Järnakolonins kommer direkt från Tyskland. Företrädarna för Walldorf— pedagogiken i England var läkare, vil- ket medfört att man där lagt verksam- hetens tyngdpunkt på den medicinska sidan, medan impulserna från Tyskland i huvudsak baserats på pedagogiken. Numera torde skillnaden inte vara så stor. I början hade Dormsjöskolan ett blandat klientel av psykiskt efterbliv- na och psykotiska barn. Efter påtryck- ningar från inspektionsmyndigheten har den nu enbart barn med psyko- tiska, prepsykotiska eller liknande sym- tom.

Enligt uppgift föreligger avancerade planer på att inrätta en skyddad verk- stad i Järna, som skulle utgöra den logiska fortsättningen på den verksam- het som nu bedrivs bland barn och ungdom.

Vidare förtjänar nämnas att det finns en institution motsvarande Saltå ar- betsskola men för flickor, nämligen Helgesta arbetshem, Grillby. Hemmet var under några år annex till Mikael- gården men blev 1958 en helt självstän- dig riksanstalt för flickor. Därmed kom hemmet att inordnas under gruppen vård- och arbetshem för psykiskt efter- blivna, varför det i barnanstaltsutred- ningens undersökning redovisas under nämnda grupp. Verksamheten bedrivs dock efter samma principer som vid Saltå arbetsskola men med tyngdpunk- ten lagd på skötseln av ett hem.

Vid Årstahemmet, tillhörande Stock-

holms stads centralstyrelse, pågår se- dan några år en försöksverksamhet ef- ter läkepedagogiska principer. I utred- ningens undersökning redovisas Årsta- hemmet under särskolorna. Institutio- nen är den enda kommunala anstalt som, såvitt utredningen känner till, till- lämpar den läkepedagogiska metodiken.

Klientel

Vid de läkepedagogiska instituten mot- tas barn, som är att hänföra till men- talsjukvården på grund av postencepha— litiska, prepsykotiska, autistiska eller schizofrena utvecklingsstörningar. Fler- talet barn som intas har på grund av oro, aggressioner, överkänslighet, kon- taktstörningar, tvångsidéer och tvångs- handlingar, långvariga trotsreaktioner eller sömn- och aptitstörningar inte kunnat anpassa sig på ett normalt sätt till familjen, annan institution för barn eller andra undervisningsformer.

Det primära skälet för intagning är det psykotiska tillståndet. Huruvida barnen är under-, normal- eller över- begåvade är av sekundär betydelse. Många kan förefalla att vara psykiskt efterblivna som följd av det psykotiska tillståndet, men långt ifrån alla är det.

Någon hänsyn till barnens IK tas inte, utan Walldorfpedagogiken ser till hel- heten, alltså inte bara intellektuell utan också emotionell och konstnärlig för- måga. Barnen remitteras till instituten av läkare vid de barnpsykiatriska klini- kerna.

Frekvens

Någon tillförlitlig undersökning av fö- rekomsten av barn med psykotiska stör- ningar finns såvitt känt inte. Mental- sjukvårdsdelegationen beräknade dock i sitt betänkande II Behandlingshem

och mentalsjukhem för barn och ung- domar (SOU 1958:20), med hjälp av olika organ inom den psykiska barna- och ungdomsvården, behovet av vård- platser på behandlingshem av typ I till 998, varav 128 för det klientel som hu- vudsakligen finns vid de läkepedago— giska instituten.

Vårdens organisation

Vården och behandlingen har familjens liv som riktpunkt. Så långt det är möj- ligt eftersträvas därför en familjelik- nande atmosfär i de olika stugorna. Personalen delar i stor utsträckning barnens dagliga liv.

Mora Park tar emot barn företrädes- vis i förskoleåldern. Kristoffergården har barn i åldern 4—12 år. Mikaelgården och Solbergahemmet mottar barn i skolåldern, som är tillgängliga för un- dervisning. Saltå arbetsskola är avsedd för arbetsträning och undervisning av pojkar i åldern 14—21 år. Dormsjösko- lan har såväl förskole— som skolbarn. Där finns också några äldre elever som får viss yrkesträning inom skogs-, jord- bruks- och djurskötsel. Flickorna hjäl- per till i de stora hushållen med olika hushållsarbeten. I utbyggnadsplanerna ingår verkstads- och hantverkslokaler, bageri och växthus.

Undervisning och behandling

Behandlingen sker efter tre läkepeda- gogiska grundfaktorer, nämligen miljö— eller klimatterapi, individualterapi och yrkesträning. För varje barn utarbetas vid 5. k. läkepedagogiska konferenser en terapi som omfattar bl. a. undervis- ningsmetodik och speciella behand- lingsövningar.

Man är principiellt emot medicinska preparat som lugnar och dämpar sym-

tom utan att påverka sjukdomstiHstån— det. I stället söker man intensivt på— verka barnen med läkepedagogiska me- toder. Den inskränkta medicineringen sker i samförstånd med institutens lä- kare.

Undervisningen sker efter den s. k. Walldorfpedagogiken men i enstaka fall tillämpas särskolornas undervisnings- plan. Lärarna engagerar sig för att ge varje elev en individuell undervisning helt avpassad för denne. Musik, eurytmi och konstnärligt arbete intar en fram- skjuten ställning i varje elevs undervis- ning och behandling.

Vid Saltå arbetsskola får pojkarna ar- betsträning i vävning, slöjd, bakning, lantbruk och trädgårdsskötsel. Varje pojke har en individuell arbetsplan som är sammansatt av tre viktiga moment nämligen terapi, undervisning och ar- betsövning. Det förekommer att elever- na får arbeta hos lantbrukare eller hant- verkare i grannskapet efter att ha trä- nats på skolan.

Huvudmannaskap

De läkepedagogiska institut som redo- visas i detta avsnitt har alla enskild hu- vudman. Varje institut drivs av en för- ening, som består av medarbetare vid respektive institut och som svarar för den pedagogiska verksamhetens upp- läggning. Vid sidan av föreningen finns en stiftelse med uppgift att skapa eko- nomiska förutsättningar för förening- ens verksamhet och att förvalta fastig- heterna. Vid några institut finns det dessutom en bostadsstiftelse med kom- munal representation, vars uppgift är att uppföra och förvalta bostäder åt medarbetarna.

Dormsjöskolan är organiserad på dels ett byråd, motsvarande föreningarna vid andra institut, dels en stiftelse med kommunal representation.

Stiftelsernas styrelser till-sätts anting— en genom val av föreningarna —— vissa medarbetare är självskrivna _ genom att stiftarna själva utser styrelseledamö- terna eller genom att styrelserna själva väljer in ny ledamot vi-d vakans. Vissa styrelser är utsedda genom en kombi- nation av de olika valsätten.

Vid några institut utses inte någon särskild styrelse för föreningen, utan medarbetarna utgör ett kollegium som fungerar både som förening och sty- relse.

Medlem i en förening kan i princip varje medarbetare bli efter kortare el- ler längre tids arbete vid ett institut. Som medarbetare betraktas endast de som står i ansvarig ställning och har självständigt arbete. Praktikanter och tillfälliga biträden räknas således ej dit. Det finns också möjlighet för andra an- troposofiskt intresserade att bli med- lemmar i föreningen.

Ledning och tillsyn

Varje institut har en föreståndare. Vid Solbergahemmet kallas denne rektor. Institutens ledning utövas genom före- ningsstyrelserna.

Den centrala tillsynen över vården vid de läkepedagogiska instituten ut- Övas av medicinalstyrelsen. Enligt kungl. kungörelse (SFS 1964:361) skall den pedagogiska verksamheten stå under tillsyn av skolöverstyrelsen.

Undervisnings- och vårdkostnader

Vårdavgift erläggs av barnens föräldrar, av barnavårdsnämnder och landsting.

I december 1963 godkände Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens bemyndi- gande avtal om statsbidrag till de läke- pedagogiska instituten, vilket ej inbe- grep Dormsjöskolan. Enligt avtalet ut-

går statsbidrag fr. o. m. 1 januari 1964 med 40 procent av driftkostnaderna för sammanlagt ca 170 vårdplatser.

Från Dormsjöskolan har till medi- cinalstyrelsen inkommit en den 7 juni 1964 dagtecknad anhållan om statsbi- drag.

Under hela uppbyggnadsskedet har de läkepedagogiska instituten tvungna att helt lita till vårdavgifter och enskilda insatser i form av gåvor och donationer. Vidare har medarbe- tarna inte alltid tagit ut sin lön utan låtit instituten disponera den utöver visst minimibelopp.

Statsbidrag utgick vid undersöknings- tillfället inte till lärarnas löner.

varit

Tidigare utredningar och förslag

Mentalsjukvårdsdelegationen redovisade i sitt ovan nämnda betänkande (SOU 1958:20) de institutioner, där psykiskt störda barn och ungdomar kan beredas långtidsobservation och vård. Till des- sa hör hemmen för psykopatiska och nervösa barn (psykopatbarnhemmen), de läkepedagogiska instituten samt någ- ra barnhem, som specialiserat sig på barn med psykiska störningar. Delega- tionen anförde att platsantalet vid dessa institutioner understeg behovet.

En undersökning om hur många vårdplatser som behövs för hela landet företogs genom en enkät till barnpsyki- atriska rådgivningscentraler och lasa- rettsavdelningar samt till länsstyrel- sernas barnavårdsassistenter. Det plats- behov man på detta sätt fick fram be— dömdes endast vara minimisiffror. De- legationen föreslog bl. a. att mental- sjukhem för barn skulle inrättas i an- slutning till mentalsjukhusen.

Platsbehovet vid mentalsjukhem för barn och ungdom, som närmast skulle komma att motsvara de läkepedago-

giska instituten. bedömdes till lägst. 128.

Delegationen ansåg, att dessa hem borde höra ihop med de av delegatio- nen i ett tidigare betänkande föreslag— na mentalsjukhusen för barn och ung- dom. Av den anledningen borde hem— men inte ligga allt för långt från de mentalsjukhus till vilka de skulle an- slutas. Mentalsjukhusen och mental— sjukhemmen föreslogs få samma hu- vudman.

2. Barnanstaltsutredningens undersök- ning

De läkepedagogiska institut som omfat- tas av utredningens undersökning är Mikaelgården, Mora Park, Solbergahem- met, Saltå arbetsskola, Kristoffergården och Dormsjöskolan. Den tidigare om- nämnda särskolan med försöksverksam- het efter läkepedagogiska principer re- dovisas under särskolor. Fastän vissa olikheter i verksamhetens uppläggning kännetecknar den s. k. Järnakolonin och Dormsjöskolan är de ej åtskilda i undersökningen.

Beläggning Det sammanlagda godkända platsanta- let vid de läkepedagogiska instituten uppgår till 214 platser. Av dessa hör 46 till Dormsjöskolan.

Mot det godkända platsantalet sva- rade den 1 april 1963 en beläggning på totalt 221 barn. Två institutioner Solbergahemmet och Dormsjöskolan —— hade överbeläggning. Vid det först- nämnda institutet var det: godkända platsantalet överskridet med 13 barn. Solbergahemmet har under hela den treårsperiod, för vilken uppgift om be- läggning inhämtats, haft en beläggning

Tabell ]. Byggnadernas ålder

Antal

Byggnaderna uppförda år

Antal byggnader

institutioner

—19OO

1901— 1911— 1921— 1931— 1941— 1951— 1920

1961— Okänt

1930 1940 1950 1960

34

som överskridit den godkända med 4, 3 respektive 11 barn. Övriga institut har under samma period haft en belägg— ning som överensstämt med eller varit något lägre än vad instituten är god— kända för.

Exspektanter har under senare år funnits vid fyra institutioner. Den 1 april 1963 redovisas totalt 28 exspek- tanter. Vid en institution upprättas inte längre någon väntelista, utan sökande uppmanas göra förnyad ansökan vid början av påföljande hösttermin.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning Byggnader

Vid flertalet institut är byggnaderna utspridda i terrängen. I regel är det fråga om mindre hus med vårdavdel- ningar om 6 a 7 barn samt personal- rum. När undersökningen gjordes var det högsta antalet barn i ett och samma hus 13. Vid Dormsjöskolan disponerar varje familjegrupp ett hus, varav tre är av egnahemstyp.

Totalt är 34 byggnader avsedda för vård eller undervisning. Byggnader med enbart personalbostäder redovisas inte.

Av tabell 1 framgår att 20 av 34 bygg— nader är uppförda efter 1931. Åtskilliga av de äldre husen har genomgripande renoverats. Årtal härför redovisas i tabell VI:2 i den stencilerade tabell- bilagan. Av 32 byggnader med vård- platser är 27 uppförda i trä.

Sovrum och övriga utrymmen

Ungefär 60 procent av barnen var vid undersökningstillfället placerade i en- kel- eller dubbelrum, resten i tre- eller fyrbäddsrum.

Vid Dormsjöskolan med dess konse- kventa tillämpning av familjegrupper, förekommer att någon vuxen —— even- tuellt praktikant — är placerad i sam- ma sovrum som något barn.

Tillfälliga variationer i sovrumsbe- läggningen förekommer men synes inte vid något institut överskrida fyra barn per rum.

Matsal saknas vid Solbergahemmets samtliga vårdbyggnader. Barnen intar sina måltider i stugornas kök. Vid Saltå arbetsskola finns en gemensam matsal för hela institutionen. Övriga institut har matsalar i varje stuga eller matvrå i anslutning till köket. Kristoffergården har gemensam matsal i ett av de två hus som är avsedda för barn. Lek- och dagrum finns vid samtliga institut, van- ligtvis i varje stuga. Hobby- eller slöjd— rum finns vid fyra institut i varierande antal. Vid två institutioner saknas sär- skilda hobby- eller slöjdrum, varav den ena har övervägande yngre barn. Sär- skilt isoleringsrum finns vid ett insti- tut. De andra har möjlighet att isolera barnen genom omplaceringar. Jourrum i egentlig mening saknas vid samtliga institut. I gengäld finns det personal- rum i vårdbyggnaderna. Vid Dormsjö- skolan disponerar familjegrupperna eg- na hemliknande byggnader med de ut-

! | | !

rymmen som vanligtvis förekommer i ett hem.

Sanitär utrustning Medicinalstyrelsen har inte» utfärdat några normer för den sanitära utrust- ningen. Däremot har centrala sjuk- vårdsberedningen (CSB) sammanfattat vissa synpunkter på normer för enskil- da sjukhem, till vilka de läkepedagogis- ka instituten bör hänföras. Enligt dessa skall det finnas tillgång till bad samt minst ett wc och en tvättplats på var sjunde patient.

I nedanstående sammanställningar redovisas förhållandena vid samtliga vårdbyggnader.

Antal barn per Antal badkar tvättställ Vårdbyggnader —7 —5 26 8—10 6—10 6 Summa 32

Antal barn per wc] Antal vårdbyggnader

-—4 20 5—7 12 Summa 32

Dormsjöskolan har bastu i tre av åtta byggnader.

Vid flera institut där personal bor i samma hus som barnen, förekommer det att barn och personal nyttjar sam- ma badrum, tvättställ etc. Särskilt är detta fallet vid Dormsjöskolan, där var- je behandlingsgrupp lever som en stor familj. Detta förhållande bör beaktas vid en jämförelse med andra vårdom- råden.

Differentering

Beträffande barnens differentiering inom vården tillämpas olika system,

varför redogörelse lämnas för vart och ett av instituten.

Mikaelgården. De äldre barnen diffe- rentieras på sovrummen efter kön, de yngre såsom det bäst passar.

Mora Park. Barnen delas upp i tre grupper med en sköterska avdelad för varje grupp. Placeringen sker endast med hänsyn till hur de samsas och trivs tillsammans, men i regel så att två något äldre barn kan hjälpa de yng- re tillrätta som bland syskon.

Saltå arbetsskola. Pojkarna som är i tonårsåldern är grupperade i de sex oli— ka husen efter ålder, kynne och ut- vecklingsgrad.

Solbergahemmet. Någon differentie- ring förekommer inte utöver att flickor och pojkar har olika sovrum. I de olika familjegrupperna finns såväl pojkar som flickor.

Kristoffergården. Barnen placeras i grupper med hänsyn till hur de kan stimulera eller eljest inverka positivt på varandra.

Dormsjöskolan. Inom familjegrupper- na bildar barnen en naturlig syskon- krets med olika åldrar och kön repre- senterade. Familjegrupperna är sam- mansatta så att största möjliga harmoni inom gruppen kan åstadkommas.

Fickpengar

Det är inte vanligt med fickpengar vid de läkepedagogiska instituten. Endast två institutioner uppger att sådana fö- rekommer i någon form,nämligen Saltå arbetsskola och Dormsjöskolan. Vid den förstnämnda varierar beloppet mellan en och fem kronor i veckan. Dessutom utgår flitpengar med högst 15 kronor i veckan. Vidare tillämpas en form med rekvisitionsblanketter som skall vara undertecknade av någon ledande på skolan. På en rekvisitionssedel kan poj- karna beställa olika saker i affärerna i

Järna. Dormsjöskolan tillämpar ett sys- tem där fickpengarnas storlek utgår efter barnens ålder. De intagna barnen erhåller 25 öre i veckan multiplicerat med antalet levnadsår. En viss avväg- ning sker dessutom med hänsyn till har- nens möjlighet att ha hand om pengar. Vid övriga institut svarar föräldrarna för barnens fickpengar. I de fall där barnen inte får något hemifrån bidrar instituten med visst belopp så att alla får en egen slant.

Saltå arbetsskola har stundom elever som har folkpension och då placeras pensionsandelen på särskild bankbok.

Föräldrakontakt

Frekvensen av hemresor vid instituten kan ej anges. Hemresorna sker alltid i samråd med barnens föräldrar. Svår- skötta barn företar inte hemresor i sam- ma utsträckning som lättskötta. Ungefär hälften av barnen reser till föräldra- hemmen över de stora helgerna och fe- rierna. Resorna bekostas oftast av för- äldrarna, men det förekommer också att den betalande myndigheten svarar för kostnaden. Saltå arbetsskola brukar i enstaka fall svara för hemresorna åt pojkar från Stockholm.

Besök av anhöriga sker i mycket va- rierande omfattning. Vid en institution uppges ungefär hälften av de intagna barnen aldrig få några besök.

Särskild besöksdag — första sönda- gen i varje månad tillämpas vid Mora Park. Undantag från denna regel förekommer dock. Resorna bekostas av de besökande. Överliggningsmöjlighet finns vid Dormsjöskolan, Solbergahem— met och Saltå arbetsskola.

De läkepedagogiska instituten försö- ker på alla sätt stimulera föräldrarna att engagera sig i barnens vård på in- stituten och de är välkomna att när som helst besöka barnen.

Lek ock sysselsättning

Samtliga institut har tillgång till stora fritidsområden. Anordningar för lek utomhus finns allmänt, vanligtvis gung- or, klätterställningar och karuseller.

Organiserad fritidsverksamhet har man företrädesvis vid de institut, som har äldre barn och ungdom. Det är ofta fråga om lekar och spel, scouting,

- musik och långpromenader. Vid Saltå

arbetsskola har man dansundervisning i Södertälje och ridskola i Järna. Vid Dormsjöskolan får de äldre barnen i viss utsträckning delta i de vuxnas kurs- verksamhet, målning, musik m. m. Mu- siken spelar en väsentlig roll även inom fritidsverksamheten. Eurythmiuppvis- ningar, konserter och sagospel före- kommer på kvällarna liksom brasaftnar med recitation.

Tillgång till radio och TV finns vid några hem. Vid Solbergahemmet får barnen begära speciellt tillstånd av lä— raren eller vårdaren för att få se på TV. Mora Park och Kristoffergården har varken radio eller TV, men personalen i varje hus disponerar radio, så att barnen får lyssna ibland. Även Saltå arbetsskola saknar TV och radio. TV har dock pojkarna möjlighet att se på ett närbeläget kafé eller hos en med- arbetare på skolan och radioapparater har de skaffat för egna pengar. Bakom en restriktiv inställning till TV-tittan— de och radiolyssnande ligger Walldorf- pedagogikens uppfattning att barnen skall stimuleras till aktivitet och inte passivt matas med intryck.

Utflykter med bil eller buss företas vid flertalet institut under sommarmå- naderna. Under somrarna vistas barnen på koloni kortare perioder. Solberga- hemmet disponerar en kolonianlägg- ning utanför Umeå, där ca åtta barn med vårdare kan vistas åt gången. På Gotland har Saltå arbetsskola en lik-

nande anläggning för pojkar, vilka inte tillbringar ferierna i föräldrahemmen.

Kontakten med olika aktiviteter på orten synes vara god vid Dormsjösko— lan, där traktens barn bjuds till skolan. Dessa i sin tur inbjuder skolans barn till ungdomsorganisationernas olika fester. Järnakolonins relativt ensliga läge uppges vara ett hinder för en in- tensivare kontakt med andra barn på orten. Fotbollsmatcher mellan pojkarna på Saltå och pojkar från Järna ordnas dock emellanåt.

Hälsovård

Varje institut har psykiatrisk konsult. Tre av institutionerna i Järna har sam- ma psykiater. Den somatiska vården ombesörjs av stadsläkaren i Södertälje, som för hälsokort och företar årliga häl- soundersökningar. Psykiatern besöker Solbergahemmet en gång i månaden, Saltå arbetsskola och Mora Park två gånger i månaden och Mikaelgården fyra gånger i månaden. Kristoffergår- den i Hölö besöks två gånger i måna- den av psykiatrisk konsult.

Dormsjöskolan anlitar provinsiallä- karen och distriktssköterskan på or- ten. För den psykiska hälsovården an- litas barnpsykiater från Västerås för vårdenheterna vid Dormsjö, och från Falun för enheterna utanför Dormsjö.

Tandvården ombesörjs av tandläkare på förläggningsorten. Vid två institut kontrolleras barnens tänder två gånger om året, vid övriga en gång om året. Kostnaderna för tandvård betalas av föräldrarna eller den myndighet som placerat barnen på instituten.

Som regel har instituten tillgång till sjukgymnast. Talträning ingår i lärar- nas eurythmiutbildning, varför sådan träning kan ges vid samtliga institut.

Personal

Vid beräkning av personaltätheten inom andra vårdområden har på några un- dantag när lärare och praktikanter inte medtagits. Detta har skett med hänvis— ning till att lärarna uteslutande har hand om undervisningen och att prak- tikanterna inte är att betrakta som en fullgod och utbildad arbetskraft. Be- träffande de läkepedagogiska instituten förhåller det sig emellertid så, att lä- rarna aktivt synes engagera sig i har- nens Vård och behandling även utanför undervisningens ram. Av denna anled- ning torde personalförhållandena vara bättre än vad tabell VI: 3 i tabellbilagan utvisar.

Frånsett Dormsjöskolan har fyra av fem läkepedagogiska institut en perso- naltäthet av två barn per vårdare, be— räknat på konventionellt sätt med lä- rare och praktikanter undantagna.

Personalförhållandena vid Dormsjö- skolan är inte analoga med övriga in- stituts. Där har endast praktikanterna frånräknats, då lärarna så när som på en samtidigt är familjegruppsföräldrar och i denna egenskap är att betrakta som vårdare. Praktikanterna uppges ha en ställning inom skolan som motsva— rar vårdare och vårdbiträden vid andra institutioner.

Lärarna och de medarbetare som sva- rar för varje behandlingsgrupp har i regel läkepedagogisk utbildning.

Den anstaltsledande personalen _ rektor eller föreståndare — har för- utom läkepedagogisk utbildning eller praktik även akademisk examen eller annan yrkesexamen.

Såväl manlig som kvinnlig personal finns vid instituten utom vid ett, av— sett för mindre barn, där personalen uteslutande är kvinnlig. Saltå arbets- skola har övervägande manlig personal. Utbildningskurser anordnas för perso-

Tabell 2. Den ledande personalens utbild-

ning Biträ- . . Före- dande Utbildning— examen ståndare före- ståndare Läkepedagog .......... 1 1 Läkepedagog, tysk aka- demisk examen ...... 2 —- Läkepedagog, förskollä- rarexamen .......... 1 Läkepedagog, fil.mag. .. 1 Läkepedagog, folkskollä- rarexamen .......... — 1 Lantmästare, läkepeda- gogisk praktik ....... 1 —— Sjuksköterskeexamen (tysk), social utbild- ning ................ 1 Eurythmist ........... — 1 Summa 6 4 nalen — i synnerhet vid Dormsjösko- lan —— liksom fritidssysselsättningar av olika slag.

Vid Solbergahemmet har ett läkepe- dagogiskt seminarium inrättats. Utbild- ningen omfattar tre år och står öppen för personal från »Järnakolonin» och Dormsjöskolan. För att vinna inträde på seminariet krävs minst sex måna- ders praktik från barnpsykiatrisk verksamhet. Därefter följer två års ut- bildning i Sverige av omväxlande teo— retisk och praktisk art. Slutligen vistas seminaristen ett år vid något läkepeda— gogiskt seminarium utomlands. Utbild- ningen differentieras under andra läs- året på en linje för lärare och en för vårdare eller föreståndare för behand-

utgår lön. Seminarieundervisningen är att betrakta som en försöksverksamhet.

Huvudparten av personalen vid de institutioner det här är fråga om har bostäder inom respektive områden. I varje vårdbyggnad finns ett eller flera rum och/eller lägenheter för personal.

Vid Dormsjöskolan disponerar varje familjegrupp om två makar 7—8 intag- na barn jämte 1—2 praktikanter ett bo- stadshus.

All personal bor inom området vid Mora Parks och Kristoffergårdens läke- pedagogiska institut. Vid Solbergahem-

. met bor flertalet av vårdpersonalen in-

om området, men några disponerar även lägenheter i Järna. I varje vård- byggnad finns rum för husmor. Prak— tikanterna bor i särskild byggnad.

Personalkollegier förekommer vid samtliga institut utom vid Kristoffer- gården. Som regel deltar endast vård- och lärarpersonal däri.

Utskrivning och placering

Tabell 3 visar var de utskrivna barnen placerats under åren 1960, 1961 och 1962. Gruppen övriga innefattar bl. a. pojkar från Saltå arbetsskola som pla- cerats i familjevård.

Utskrivning sker efter samråd mellan institutens ledning, läkare, remitteran- de klinik och föräldrar. Det är inte ovanligt att barn från Mora Park ut- skrivs till Mikaelgården och därifrån till Saltå arbetsskola. Varje år placeras

lingsgrupper. Under utbildningstiden 5 a 6 pojkar från Saltå arbetsskola i Tabell 3. Utskrivna och placerade barn Därav i % till Är Antal utskrivna .. .. annan .. . foraldrahem fosterhem institution ovriga 1960 ................ 51 33,3 9,8 49,0 7,8 1961 ................ 51 39,2 56,9 3,9 1962 ................ 46 45,7 8,7 41,3 4,3

skyddad verkstad, familjevård eller yr- kesskola.

Ekonomi

Beträffande Dormsjöskolan kan jämför- bara siffror inte lämnas utan ett om- fattande arbete, då redovisningen sker per familjegrupp utan angivande av delposter. Kristoffergården i Hölö god- kändes av medicinalstyrelsen i juli 1962 och fick platserna belagda först i de- cember samma år, varför jämförbara ekonomiska uppgifter saknas.

De förhållandevis låga medelkostna- derna per vårddag för löner lägsta

l 1 Tabell 4. Medelkostnad per vårddag

Medelkostnad/vårddag i förhållande till årsmedelbeläggningen respektive år

Vårddagkostnad Årsmedel— beläggning 31—40 uppgift tillsam- , kr saknas mans 4 ( —20 ....... 1 —— 1 21—30 ....... — — 31—40 ....... _ — 41— ....... 3 —— 3 Uppgift saknas ——- 2 2 Summa 4 2 6

Tabell 5. Medelkostnad/vårddag för löner

Medeldagkostnad för Antal läkepedago- löner, kr giska institut 11—15 4

Uppgift saknas 2

Summa

]. Översiktlig redogörelse för vårdens organisation

Bakgrund Till landsting eller städer utanför lands— ting har alltsedan den 1 juli 1945 (SFS

Tabell 6. Medelkostnad/vårddag för kosl- håll

Medeldagkostnad för kosthåll, kr

Antal läkepedago— giska institut

3: 01—3: 50 1

3: 51—4: 00 -—

4: 01—4: 50 1 4: 51— 2 Uppgift saknas 2 Summa 6

VII. Hem för psykopatiska och nervösa barn

redovisade kronor 15: 05 — kan kanske förklaras med att personalen inte följer några avtal utan har individuell löne- sättning. Lönekostnaden inkluderar även lärarnas löner. Vid bl. a. Dormsjö- skolan har personalen under vissa pe- rioder endast tagit ut en liten del av sin lön och låtit resten vara innestå- ende för att kunna disponeras för and- ra ändamål. Fr. o. m. 1961 infördes bruttolönssystem vid Solbergahemmet, Mikaelgården och Mora Park.

Innan instituten erhöll statsbidrag ut— gjorde vårdavgifterna, vilka erläggs av föräldrar, centralstyrelser eller barna- vårdsnämnder, den huvudsakliga in- komstkällan.

Vårdavgiften per barn och dag ut- gjorde våren 1963 vid Solbergahemmet 35 kronor, vid Mikaelgården, Mora Park, Saltå arbetsskola och Kristoffer- gården 33 kronor samt vid Dormsjösko- lan 30 kronor. Gåvor och anslag från enskilda och fonder förekom i viss ut— sträckning.

nr 489) statsbidrag utgått för anordnan- de av psykisk barna- och ungdomsvård, innefattande undersökning och behand- ling av barn och ungdom med psykiska rubbningar samt rådgivning i uppfost- ringsfrågor. Nya bestämmelser utfärda-

des 1960 (SFS nr 619) enligt vilka stats- bidrag utgår till landstingskommun el- ler stad utanför landsting till sådan psykisk barna- och ungdomsvård som anordnas enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan och utövas vid central i anslutning till barn- och ungdomspsy- kiatrisk lasarettsklinik eller vid en el- ler flera fristående centraler eller fi— lialer.

Barn- och ungdomspsykiatriska lasa- rettsavdelningar fanns vid undersök- ningstillfället i samtliga län och lands- tingsfria städer med undantag av Ble— kinge, Hallands och Jämtlands län.

Klientelets art

Följande beskrivning av barnen på psy- kopatbarnhemmen är hämtad ur en re- dogörelse gjord för barnanstaltsutred- ningen 1960 av dåvarande psykolog- assistenten vid medicinalstyrelsen fil. kand. Ann-Mari Arnell.

De barn och ungdomar som är in- tagna på psykopatbarnhemmen är ut- vecklingshämmade. En form av utveck- lingshämning, där hämningen drabbar de intellektuella funktionerna, är sin- nesslöheten. En annan form av utveck— lingshämning manifesterar sig på käns- lans och viljans område och yttrar sig i form av s. k. karaktärsdefekter. Man talar om olika former av psykopati, allt- eftersom olika delfunktioner av person- ligheten är utvecklingshämmad. En form är baserad på bristande utveck— ling av känslolivet med känslokyla och abnorm hårdhet eller känslomässig 'in- stabilitet. En karaktärsrubbningpåvilje— livets område är viljeslapphet eller en aggressiv, självhävdande viljestyrka. Det för psykopatin utmärkande är, att den abnorme ej kan reagera känslomäs- sigt på sina upplevelser utan att över- skrida variationerna inom det område, som anses vara normalt. Till abnorm-

bilden tillkommer ofta drag av psykisk efterblivenhet.

De olika psykiska utvecklingsliäm— ningarna har en stor social-psykiatrisk betydelse. Den utvecklingshämmade är handikappad i jämförelse med mera normalt utrustade medmänniskor. An- passningssvårigheter uppstår därför lätt. Den abnorme löper stark risk att drabbas av svårare psykiska sjukdomar och har ej förmåga att anpassa sig till samlevnadens fordringar. Han kan inte klara sig i arbetslivet utan råkar lätt i konflikt med andra människor och be— reder både sig själv och omgivningen lidande.

Psykopatproblemet hör till psykiat- rins svåraste och minst utforskade om— råden. Stora meningsskiljaktigheter rå- der om psykopatibegreppets avgräns- ning. Psykopati är mer ett hypotetiskt än diagnostiskt begrepp och har allt- mer blivit en social diagnos. Det har riktats kritik mot att en medicinsk diagnos fått en social innebörd med en ofta moraliserande prägel. Då många bl. a. av dessa orsaker velat frångå be- teckningen »psykopat» benämns insti— tutionerna ofta för denna grupp ut- vecklingshämmade »behandlingshem».

Vårdens organisation

Antalet hem för psykopatiska och ner— vösa barn är fem, nämligen Barnbyn Skå, Skå; Skolhemmet Nyhem, Höör; Skärsbo barnhem, Hulabäck, Alingsås; småbarnshemmet Mjörnhemmet, Bjär— boholm samt Mellansjö skolhem, Täby. De fyra förstnämnda är avsedda för barn från respektive Stockholm, Malmö och Göteborg. I undantagsfall mottas även barn från andra orter. Vid Mel- lansjö skolhem är hälften av platserna reserverade för barn från hela landet. Barnen placeras vid hemmen genom barnavårdsnämnder och den psykiska

barna- och ungdomsvården. Samtliga hem med undantag av Barnbyn Skå, står i direkt anslutning till barnpsykiat- risk klinik eller rådgivningsbyrå. Barn- byn Skå har även tre annexhem, varav ett disponeras för de yngsta barnen och två används som s. k. övergångshem. Annexhemmen ingår inte i utredning- ens undersökning i annan mån än att kostnaderna för specialpersonalen vid Barnbyn även avser övergångshem- men. Undervisning

Med undantag av Mjörnhemmet, som en- dast har förskolebarn, meddelas skol- undervisning vid samtliga psykopat— barnhem. Skolan vid Barnbyn Skå om- fattar åtta observationsklasser. Skol— hemmet Nyhem i Höör har fyra spe- cialklasser och undervisningen sker en- ligt skolform BZ. Undervisningen vid Skärsbo barnhem, som också är av B 2- form, är organiserad på två läraravdel- ningar med fyra observationsklasser. Samtliga kommunala skolhem är inord- nade i respektive huvudmans skolvä- sende. —— Vid Mellansjö skolhem finns sex observationsklasser med fyra un- dervisningsavdelningar. Skolan som in— går i Täby skoldistrikt är anordnad i B 1-form och läsåret följer samma tider som i den obligatoriska grundskolan. De barn som har läs- och skrivsvårig— heter erhåller enskild stödundervisning.

Huvudmannaskap

För vården av nervösa och psykopa- tiska barn svarar landstingen och de landstingsfria städerna.

De tre största städerna är huvud- män för de 5. k. psykopatbarnhemmen: Stockholm för Barnbyn Skå, Göteborg för Skärsbo barnhem och Mjörnhem- met, Malmö för skolhemmet Nyhem.

Mellansjö skolhem drivs av en enskild stiftelse men kommer fr. o. m. den 1 januari 1967 att övertas av Stockholms läns landsting. De kommunala hemmen sorterar under respektive stads barna- vårdsnämnd.

För verksamheten vid hem för nervö— sa och psykopatiska barn är medicinal- styrelsen central tillsynsmyndighet en- ligt kungl. kung. den 30 juni 1952 (nr 552; ändr. 1954:730, 1957:470). I pe- dagogiskt hänseende står hemmen un— der tillsyn av länsskoleinspektören in- om respektive område.

Vård- och undervisningskostnader

Statsbidrag utgår till driften av hem för nervösa och psykopatiska barn enligt kungl. kung. den 4 juni 1937 (SFS nr 303; ändr. 1942: 270 och 1952: 557) med två kronor per dag och vårdad elev, dock med högst hälften av anstal- tens verkliga kostnader.

Föreningen Mellansjö skolhem erhål- ler statsbidrag till verksamheten enligt särskilt avtal med f. n. 11 800 kronor per Vårdplats och år. Vårdavgiften vid hemmet, som enligt avtalet skall fast- ställas av medicinalstyrelsen efter granskning av förslag till inkomst- och utgiftsstat för hemmet, utgjorde under år 1963 kronor 34:50 per barn och dag. Fr. o. m. den 1 januari 1964 har vårdavgiften fastställts till kronor 51: 25 per barn och dag.

Tidigare utredningar och förslag Mentalsjukvårdsdelegationen utgav 1957 och 1958 två betänkanden nämligen Psykisk barna- och ungdomsvård (SOU 1957: 40) och Behandlingshem och mentalsjukhem för barn och ungdom (SOU 1958: 20). På grundval härav ut— arbetades 1959 efter sedvanligt remiss- förfarande en promemoria inom inri— kesdepartementet med rekommenda-

tion till sjukvårdens huvudmän om önskvärda åtgärder inom den psykiska barna- och ungdomsvården.

I promemorian anförs att erfarenhe- ten visat, att den psykiska barna- och ungdomsvården till sin innersta karak- tär är en sjukvårdande angelägenhet och att verksamhetens utbyggnad i första hand måste beakta de medicinskt— psykiatriska aspekterna. Tyngdpunkten måste därför ligga på att inom sjuk- vårdsområdena inrätta barn— och ung- domspsykiatriska lasarettsavdelningar med tillhörande centraler. Lasarettsav- delningarna bör i regel avses för ob- servation och korttidsbehandling av barn och ungdom, medan särskilda vårdformer bör anordnas för längre tids observation och behandling. Den öppna vården bör bedrivas vid centra— ler och filialer.

Ledningen av verksamheten skall till- komma inom landstingskommun hälso- och sjukvårdsstyrelse eller, då särskild hälsovårdsstyrelse och särskild. sjuk- vårdsstyrelse finns, dessa styrelser ge- mensamt, samt inom stad, som ej till- hör landstingskommun, sjukvårdsstyrel- se, skolstyrelse eller barnavårdsnämnd.

Efter medicinalstyrelsens medgivan— de må ledningen av verksamheten helt eller delvis uppdras åt annat organ än ovannämnda.

Vid sidan av lasarettsavdelningar och centraler föreligger behov av nya vård- former. Den psykiska barna- och ung- domsvårdens organisation bör därför kompletteras med behandlingshem av olika typer nämligen dels behandlings- hem av typ I, dels behandlingshem av typ II. Då de långa väntetiderna vid lasarettsavdelningarna medfört, att man tvingats forcera utskrivningen med åt- följande uppenbara risker för behand- lingsresultatet och lasarettsavdelningar- na sålunda endast kan ägna sig åt ut- rednings- och observationsfall, anges i

första hand behandlingshem av typ I böra tillskapas, där fortsatt vård och behandling under ytterligare högst ett år kan beredas patienterna före den definitiva utskrivningen. Behandlings- hem av denna typ bör anordnas såsom underavdelning till och i nära anslut- ning till lasarettsavdelning så snart re- surserna det medger och i princip inom varje vårdområde.

Behandlingshem av typ II avses för barn och ungdom med tidiga karak- tärsstörningar, och klientelet bör om- fatta både normalbegåvade och debila barn och ungdomar i och över skol- åldern. En viss differentiering av har- nen torde erfordras särskilt i fråga om debila barn och ungdomar. Hemmen avses i stort sett bli en motsvarighet till de nuvarande anstalterna för psyko- patiska och nervösa barn och vårdtiden torde komma att bli ganska långvarig. Hemmen bör ha omkring 20 vårdplatser och inrymma egen skola.

Utbyggnaden av behandlingshem av typ II anges böra ske med viss försik- tighet, då inrättandet av barn— och ung- domspsykiatriska lasarettsavdelningar samt behandlingshem av typ I liksom tillkomsten av en förbättrad foster- hemsvård kan komma att minska beho- vet av särskilda behandlingshem för hithörande klientel.

Medicinalstyrelsen bör utgöra central tillsynsmyndighet över de båda typer- na av behandlingshem och den lokala ledningen av hemmen bör med hänsyn till deras karaktär av sjukvårdsanstal— ter anförtros sjukvårdsmyndighet.

Hittills har tre behandlingshem av typ I tillkommit, nämligen ett hem på Lidingö om nio platser med Stockholms stad som huvudman, ett hem i Kumla om elva platser med Örebro läns lands- ting som huvudman samt ett hem i Västerås under Västmanlands läns landsting.

Behandlingshem av typ II saknas ännu om man inte till dessa räknar hemmen för psykopatiska och nervösa barn.

Några bestämmelser om statsbidrag till driften av behandlingshem har ej utfärdats. Hela kostnaden för de hem av denna typ som hittills tillkommit bestrids alltså av respektive huvudmän.

2. Barnanstaltsutredningens undersökning

Beläggning Vid landets fem hem för nervösa och psykopatiska barn finns 116 godkända platser. Häremot svarade den 1 april 1963 en beläggning av totalt 107 plat- ser. Utöver den redovisade beläggning- en vid Barnbyn Skå —— 36 barn _— till- kommer 34 platser vid de tre annex- hemmen utanför institutionen. Exspektanter har funnits vid Mellan- sjö skolhem, som den 1 april åren 1960, 1961, 1962 och 1963 redovisar 11, 7, 15 respektive 26 exspektanter.

Byggnader, lokaliteter och sanitär utrustning

Byggnader Barnbyn Skå uppfördes under åren 1945—47. Utöver de i tabell VII:2 i den stencilerade tabellbilagan redovi- sade byggnaderna finns ett flertal and- ra byggnader avsedda för bl. a. admi- nistration, personalbostäder, personal- skola, personalmatsal och förråd.

Vid Mellansjö skolhem är två bygg— nader, en elevhemsbyggnad samt sko— lan, av äldre ursprung men ombyggda 1932 respektive 1934. Två elevhems- byggnader uppförda 1934 har ombyggts 1954 respektive 1959. Vid skolhemmet finns jämväl en administrationsbygg- nad, slöjd— och snickarbod samt en fri- tidsstuga. Hösten 1963 togs en nyupp-

förd skolbyggnad i bruk. — Skolhem- met Nyhem är inrymt i en byggnad uppförd 1905 men som renoverats 1962. —— Mjörnhemmet disponerar en äldre byggnad uppförd år 1900. Vissa repara- tionsarbeten har utförts senast 1951. Elevhemmet vid Skärsbo barnhem är byggt 1905 och ombyggt 1959. Skolan uppfördes 1937.

Sovrumsbeläggning, övriga utrymmen och sanitär utrustning Några normer för utrymmesstandarden i sovrummen finns inte utfärdade av tillsynsmyndigheten.

Den 1 april 1963 hade inget psyko- patbarnhem fler barn per sovrum än fyra. Tre hem hade högst tre barn per sovrum.

Särskilda matsalar finns vid samtliga hem utom vid Skå och Skärsbo, där mat- salarna också används som dagrum. Dag— rum finns vid samtliga hem liksom ut- rymmen för lek- och hobbysysselsätt- ning. lsoleringsrum eller sjukavdelning finns endast vid Barnbyn Skå och Skärsbo barnhem. Samtliga psykopat- barnhem har jourrum.

Ej heller för den sanitära utrustning- en vid hemmen finns några normer ut- färdade. Antalet barn per badkar vid hemmen är respektive 7, 9, 11 och 6. Ett hem saknar badkar men har i stäl- let bastu. En institution redovisar 3,6 barn per tvättställ, vilket är det lägsta för här berörda vårdområde. Den lägsta wc-standarden uppvisar ett hem med ett wc för fem barn.

Differentiering

Vid Barnbyn Skå sker differentiering av barnen på de olika barnstugorna ef- ter ett flertal olika grunder. I princip gäller att varje barnstuga skall omfatta en behandlingsgrupp. Varje barn place-

ras därför om möjligt i den grupp, där det terapeutiska klimatet är bäst avpas— sat för just detta barn, både med avse- ende på de övriga barnen och stugper- sonalen. I de olika barnstugorna är den psykologiska miljön särpräglad. Varje stuga omfattar i regel flickor och poj- kar i olika åldrar ungefär som i en sys- konflock.

Differentieringen av barnen i de oli- ka skolklasserna sker på analogt sätt, dvs. så att varje bara skall få den slags miljö som bäst passar just honom. Nå- gon strikt uppdelning efter ålder och klass är därför inte genomförd.

Vid Mellansjö skolhem placeras varje ny elev på det elevhem, där personalen bäst anses kunna klara barnet och där det kan finna sig bäst tillrätta i kam- ratkretsen. På två av elevhemmen finns bara pojkar, på det tredje både pojkar och flickor. Vid skolhemmet Nyhem, Mjörnhemmet och Skärsbo barnhem tillämpas ingen differentiering.

Fickpengar

Fickpengar till barnen utgår vid Barn- byn Skå med ett grundbelopp om en krona per vecka samt därutöver med 15 öre per levnadsår, vid Mellansjö skolhem med kronor 2: 50 per vecka, vid skolhemmet Nyhem med kronor 1: 50 per vecka samt vid Skärsbo barn- hem med kronor 3:— i veckan. Vid Mjörnhemmet, som har barn i förskole- åldern, utgår inga fickpengar. Flit- pengar utgår vid tre hem.

Föräldrakontakter

Några enhetliga bestämmelser för hem- resor finns inte utfärdade. Avstånden till hemorterna och omständigheterna i de enskilda fallen synes avgöra i vil- ken utsträckning de skall förekomma. Vid två hem bekostas resorna av hu-

vudmännen, vid Mellansjö skolhem av respektive barnavårdsnämnd.

Samtliga hem låter föräldrar och an- höriga besöka barnen utan några sär- skilda regler härför. Vid Barnbyn Skå pågår en försöksverksamhet med be- handling även av föräldrar, genom att dessa temporärt kan få bo på Barnbyn. Föräldrar-na bekostar själva sina resor till barnen.

Lek och sysselsättning

Till samtliga hem med undantag av skolhemmet Nyhem, som ligger på en 4000 kvm stor villatomt, hör stora markområden. Goda förutsättningar finns därför för en aktiviserande verk- samhet utomhus. Särskilda anordning-ar såsom fotbolls- och ishockeyplaner finns vid tre av hemmen.

Organiserad fritidsverksamhet före- kommer vid hemmen med barn över skolåldern. Vid ett par hem är verk- samheten synnerligen rikt differentie- rad. Fritidsverksamheten upptar här sådant som keramiktillverkning, fri- tidsslöjd, filmklubbar, tyngdlyftning, flygklubbar, syjuntor, scouting m. m. Även vid övriga hem söker man ordna fritidssysselsättningen i fastare former.

Vid ett par institutioner har barnen regelbundna kontakter med ortens or- ganisationer och befolkning. Sålunda deltar barnen vid ett hem i olika idrottstävlingar framför allt med or- tens skola. Ungdomskaféet inbjuder t. ex. jazzkapel] och teatergrupper ut- ifrån och ibland anordnas särskilda festligheter såsom basarer, varvid bar- nens föräldrar inbjuds.

Hälsovård

Enligt kungörelsen om statsbidrag till driften av anstalter för psykopatiska och nervösa barn skall vid anstalten

vara anställd en legitimerad läkare, som förordnas av medicinalstyrelsen efter förslag av vederbörande styrelse.

Vid Barnbyn Skå ombesörjs såväl den somatiska som den psykiska hälsovår- den av institutionens föreståndare, som är läkare (barnpsykiater). Till Mellan- sjö skolhem och Skärsbo barnhem kom- mer barnpsykiater en gång i veckan och till skolhemmet Nyhem och Mjörn- hemmet varannan vecka.

Tandvården vid Barnbyn Skå är ord- nad så, att en tandläkare under loppet av några månader undersöker och be- handlar samtliga intagna barn. En full- ständig tandvårdsutrustning flyttas till Barnbyn med placering på sjukstugan, där tandläkaren har mottagning två da— gar i veckan. Akuta och långvariga fall remitteras till Eastmaninstitutet iStock- holm. Vid de övriga psykopatbarnhem- men erhåller barnen regelbunden tand- vård vid folk- eller skoltandvården på respektive orter.

Personal

Vid två av hemmen är personaltäthe- ten densamma, nämligen 1,8 barn på varje anställd. Den i förhållande till övriga psykopatbarnhem med barn över skolåldern höga personaltätheten vid Barnbyn Skå (( 1,0) kan delvis till— skrivas den omständigheten, att Barn- byn i stor utsträckning fungerar som bas med experter också för den del av värden, som är förlagd till annexhem och fosterhem. Även vid Mjörnhemmet är personaltätheten relativt hög _— 1,0 _, vilket torde sammanhänga med den vid undersökningstillfället så låga be- läggningen. Mellansjö skolhem har en personaltäthet på 1,6 vid full belägg- ning.

Beträffande den anstaltsledande per- sonalens utbildning må anföras, att fö- reståndaren vid Barnbyn Skå är läkare,

vid Mellansjö skolhem socionom, vid skolhemmet Nyhem leg. sjuksköterska och vid Mjörnhemmet socialpedagog. Föreståndaren vid Skärsbo barnhem har verkmästarcxamen och har genom- gått en kuratorskurs per korrespondens.

Vid Barnbyn Skå hålls personalkol- legier av olika slag varje vecka, dels stora konferenser för den samlade per- sonalen, dels mindre sådana med per- sonalen i varje barnstuga.

Konferens förekommer en gång i vec- kan vid Mellansjö skolhem för all per— sonal. Dessutom hålls veckokonferenser dels med hemmens husmödrar och syss- loman (föreståndare), dels med lärarna och sysslomannen. Vid skolhemmet Ny- hem samlar läkaren all personal till överläggning om barnen två gånger per termin. Däremellan träffas läkaren, fö— reståndaren, vårdaren, assistenten och läraren varannan vecka. Personalkolle— gier förekommer vid Skärsbo barnhem »vid behov» och vid Mjörnhemmet vid läkarens besök, varvid föreståndaren och två av barnsköterskorna deltar.

Vid Barnbyn Skå, Skärsbo barnhem och Mjörnhemmet är all personal bosatt inom hemmen i särskilda personalbygg— nader. Vid förstnämnda hem dispone- rar personalen fullständiga familjebo- städer, dubbletter eller enkelrum, vid Skärsbo barnhem finns två familjebo- städer, en dubblett och fem enkelrum, samt vid Mjörnhemmet två rum för fö- reståndaren och fyra enkelrum. Perso— nalen vid Mellansjö skolhem och skol— hemmet Nyhem har sina bostäder utom hemmen.

Utskrivning och placering

Vårdtiden vid Barnbyn Skå är genom- snittligt 11/2 år, vid Mellansjö skolhem och Skärsbo barnhem ett år samt vid skolhemmet Nyhem och Mjörnhemmet 3—6 månader.

Tabell 1. Antalet utskrivna och var de placerats

Därav i % till Är Antal utskrivna föräldrahem fosterhem annan institution

1960 ................ 120 68,3 24,2 7,5 1961 ................ 127 70,9 18,9 10,2 1962 ................ 110 69,1 20,9 10,0

Tabell 2. Medelkostnad/vårddag år 1962

lttedelkostnad/vårddag brutto, kr Årsmedel— Institution beläggning fördelat på år 1962 Totalt löner kosthåll beklädnad

Barnbyn Skå ........ 32 149: 96 86: 60 7: 91 2: 78 Mellansjö skolhem . . . 36 62: 74 45: 24 4: 92 0: 21 Skolhemmet Nyhem. . 9 63: 30 35: 03 7: 11 2: 70 Mjörnhemmet ....... 7 53: 80 35: 90 3: 51 0: 66 Skärsbo barnhem .... 15 43: 45 25:50 4: 61 1: 23

I samband med utskrivningen svarar tre av huvudmännen för kostnaderna för utrustning och resor.

Yrkesvägledning och åtgärder för ar- betsplacering vidtas vid Barnbyn Skå och Skärsbo barnhem. Vid förstnämnda institution lämnas barnen i skolans av- gångsklass särskild yrkesvägledning av yrkesvägledare från arbetsförmedling- en. Arbetsplacering ordnas vanligtvis genom Barnbyns egen personal.

Vid Skärsbo barnhem har man per- sonliga samtal med eleverna under det sista halvåret av deras vistelse vid hem- met, varjämte pojkarna får besöka oli— ka arbetsplatser för yrkesorientering.

Ekonomi

I tabell 2 återfinns en sammanställning över medelkostnaden per elev och vård- dag vid psykopatbarnhemmen år 1962 samt hur stor del därav som belöper på löner, kosthåll och beklädnad. Barnbyn Skå redovisar en total vård- kostnad som är två å tre gånger så hög som de övriga psykopatbarnhemmens.

En av anledningarna härtill är, att så- dana kapitalkostnader som avskriv- ningar och räntor ingår i redovisningen för denna institution, vilket inte är fal- let för övriga hem.

Medelkostnaden per vårddag för Mel- lansjö, Nyhem och Mjörnhemmet synes ej stå i relation till medelbeläggningen vid hemmen. Ungefär samma medel— kostnad redovisas sålunda för två hem med en medelbeläggning av 36 respek- tive nio barn.

Lönekostnaderna vid hemmen varie- rar mellan kronor 86:60 och kronor 25: 50 per dag och elev. Den höga kost- naden vid Barnbyn Skå sammanhänger, som tidigare nämnts, delvis med det förhållandet, att staben av experter även betjänar annexhem och fosterhem.

Utgifterna för kosthåll varierar mel- lan kronor 7: 91 och kronor 3:51. Den förhållandevis höga kostnaden vid Barnbyn Skå torde delvis bero på att maten inte tillreds centralt utan i varje barnstuga för sig, där antalet barn är sju; den lägsta kostnaden redovisas av förskolehemmet.

1. Översiktlig redogörelse för organisationen

Bakgrund

Speciella anstalter för fysiskt handikap- pade tillkom på enskilt initiativ i slutet av 1800-talet. Förebilden till de svens- ka vanförevårdsföreningarna hämtades från Danmark. Den första anstaltsför- ening som bildades i Sverige var Säll- skapet Eugeniahemmet år 1882. Där- efter tillkom föreningar för hjälp åt lytta och vanföra i Göteborg 1885, Häl- singborg 1887 samt Stockholm 1891. År 1915 bildades en förening för Norrland och Dalarna. På föreningens initiativ upprättades med statliga medel vanfö- reanstaltcn i Härnösand år 1931.

De svenska anstalterna var i begyn— nelsen enbart inriktade på skolhems- verksamhet och yrkesutbildning. Den sjukvårdande verksamheten tillkom omkring sekelskiftet. Vid denna tid- punkt var det angeläget att få den orto- pediska vården koncentrerad till några få institutioner för att bättre kunna ut- nyttja tillgänglig expertis. Vanförean- stalterna och Eugeniahemmet kom där— för att bli centraler för vanförevården i riket med social, medicinsk och peda— gogisk verksamhet. I socialt avseende har anstalterna såväl arbetshems- och kuratorsverksamhet som hemarbets- centraler.

De första verksamhetsåren vid van- föreanstalterna och Eugeniahemmet präglades helt av frivilligt arbete och verksamheten finansierades genom en- skilda bidrag i form av insamlingar, donationer och medlemsavgifter. Lands— tingen lämnade dock vissa bidrag till vård av obemedlade och mindre bemed— lade personer, men i och med att staten

VIII. Institutioner för rörelsehindrade barn och ungdomar

övertog det ekonomiska ansvaret år 1937 har dessa bidrag successivt av- tagit.

Vanföreanstalterna och Eugeniahem- met har under en lång tid varit hörn— stenar inom svensk rehabilitering. Ge- nom ortopediska kliniker, bandageverk- städer, skolhem, yrkesskolor, arbets- hem och kuratorsverksamhet har man strävat efter en så fullständig rehabili- tering som möjligt av personer med fy- siska handikapp. Läget för denna grupp har förändrats i och med utbyggnaden av den regionala lasarettsvården med specialkliniker knutna till centrallasa— rett och regionsjukhus, utvecklingen inom socialvården och på socialförsäk- ringens område, yrkesskoleväsendets ut— byggnad samt upprustningen av arbets- vården.

Vad beträffar vård och utbildning av barn och ungdom med cerebral pares har denna ursprungligen varit koncen— trerad till Eugeniahemmet. Numera har även till ett flertal lasarett och sjukhus i landet knutits cp—vård i skiftande om— fattning. Barn med cp—skador har även intagits på vanföreanstalternas skolhem och yrkesskolor. I örebro län startades 1959 en cp-skola — Olaihemmet med såväl interna som externa elever. Där- efter har Bräcke östergård i Göteborg, Folke Bernadottehemmet i Uppsala och specialskolan Karlsvik i Luleå tillkom— mit.

På senare år har externatförskolor vuxit fram, ofta i samverkan mellan föräldraföreningar för cp-barn, lands- tingen och röd'akorskretsar.

När lasarettssjukvården genomgåen— de byggts ut med ortopediska kliniker, kommer vanföreanstalterna att återgå till enbart utbildningsverksamhet.

Handikappets att

Vanföreanstalternas och Eugeniahem- mets första uppgift var att ta hand om de vanföra, dvs. personer som på grund av fel i stödje- och rörelseorganen var i behov av särskild vård. Som tidigare nämnts inriktades verksamheten på vård och utbildning. Efter hand utvid- gades den att omfatta även sjukvård, och därmed kunde även de ortopediska fallen tas emot.

Vanförevårdsutredningen lämnar i sitt betänkande om vanföreanstalterna och Eugeniahemmet (SOU 1954: 28) en definition av ortopediska fall, vilken i huvudsak ansluter sig till professor H. Waldenströms redogörelse i ortoped- och vanförevårdssakkunnigas betän— kande. Här följer ett citat ur den först- nämnda utredningen.

»Med ortopediska fall brukar man avse följande sjukliga förändringar i hållnings— och rörelseorganen: medfödda missbild- ningar (luxationer, deformiteter osv.) samt utvecklingsrubbningar (coxa plana, coxa vara, epiphyseolys i höften m.m.), frak- turer, läkta med deformitet, och skador, som efterlämnat rubbningar i ledfunktio- nen (utgjutningar, ledstelhet, meniskska— dor), kroniska ledåkommor av olika slag, exempelvis chondromalacier, arthrosis de- formans och polyarthrit i den mån orto— pedisk—kirurgisk behandling anses indice- rad, scolioser, kyfoser av olika slag, vissa former av lumboischias, spondylosis de- formans, följdtillstånd av förlamningar av skilda slag, särskilt efter polymyelit, dock ej i akuta stadier, ben— och ledtuberkulos.»

Eugeniahemmets verksamhet har kon- centrerats till en kategori av rörelse— hämmade, nämligen barn och ungdom med cerebral pares (även kallad spas— tiker och CMR-barn). Professor Bo Vahlqvist har i en skrift med titeln Cp- barn (Thules skriftserie Vår Hälsa nr 14) redogjort för den cerebrala pare- sens symtom och orsaker varur följan- de kan citeras.

»Cerebral pares (CP) betyder förlamning genom hjärnskada. En sådan förlamning kan uppträda när som helst i livet, när hjärnan och dess funktioner allvarligt på— verkas, exempelvis genom blödning, in- flammation, tumörbildning eller yttre våld. Men i begreppet CP inlägger man något särskilt, nämligen att det skall vara fråga om en tidig och bestående hjärnskada, vars symtom gör sig märkbara redan under de första levnadsåren. Det innebär också en engångsskada, där man icke behöver frukta en fortskridande försämring — — —.

Förlamningar. — — —. Med hänsyn till skadans läge brukar man skilja mellan central och perifer inverkan. I förra fallet ligger skadan någonstans inom »lza neuro- net», i senare fallet inom »2za neuronet». Symtomen blir i många avseenden olika. Vid central inverkan (exempelvis cerebral pares) får man en styv, »spastisk», för- lamning men inte så svår muskelförtvi- ning. Vid perifer inverkan (exempelvis polio) får man en slapp förlamning med samtidig avsevärd muskelförtvining. —— —

Skador i de grå kärnorna i hjärnstam- men kan bl.a. ge upphov till ofrivilliga, egendomligt skruvandc rörelser (»atetos»). Skadas lilla hjärnan inträffar rubbningar i balansen (»ataxi»). Inte sällan förelig— ger samtidigt flera rubbningar (spastici— tet, atetos och ataxi) i varierande kombi- nationer. Likaså förekommer rätt ofta hos ett och samma barn växlingar i muskler- nas spänningstillstånd.

Skelögdhet beroende på ögonmuskelför- lamningar är vanlig hos Cp-barn. Det är viktigt att den tidigt tas under sakkunnig behandling, inte bara för utseendets skull utan också för att förebygga försämrad synskärpa. Även andra synrubbningar är ingalunda sällsynta.

Kramper är vanliga hos Cp-barn. Ibland utlöses de enskilda anfallen av någon sär- skild orsak (feber, psykisk påverkan etc.), audra gånger kommer de utan påtaglig an- ledning. Det kan förekomma alla variatio— ner från nätt och jämnt märkbara ryck- ningar i en hand eller fot upp till svåra, kanske täta krampanfall förenade med medvetslöshet. Det är viktigt att inte slå sig till ro och betrakta kramperna som nå- got oundvikligt. Även för Cp-barn gäller att krampbenägenheten i många fall kan dämpas helt eller delvis genom lämplig medicinering.

Talrubbningar förekommer i kanske %

't

av fallen och ofta beror även de på för- lamningar. Det kan vara i musklerna, i struphuvudet eller i andnings- och reso- nansapparaten, vilka alla samverkar vid talet. Men i många fall är det också and- ra orsaker till den störda talfunktionen: förändringar i hörseln, »ordförståelsen» eller i »språkccntrum» _ _ —.

Vad är det nu för skador på hjärnan, som ligger bakom Cp-sjukdomen? De kan vara helt olikartade: missbildningar, syre— bristtillstånd, inflammationer, blödningar, tryckskador under förlossning eller vid annan tidpunkt. Man räknar med att mer än 4/5 av alla de sjuka fått sin hjärnskada under fosterlivet eller i samband med för- lossningen. I vissa fall är skadan så kraf- tig, att den ger symtom redan under den första levnadstiden. Andra gånger fram- träder symtomen först senare, när barnet normalt skall tillägna sig mera komplice— rade funktioner, som att sitta, stå, gå och tala.» — ——

Frekvens

Beträffande frekvensen av barn med cerebral pares har en rad in— och ut- ländska undersökningar presenterats i 1958 års cp-utrednings betänkande Cp- vården (SOU 1960:14). Utredningen ansåg sig böra kunna räkna med en förekomst av cerebral pares bland barn motsvarande 1,6 fall per 1 000 levande födda. Vid dåvarande födelsetal beräk- nades ca 175 cp-fall tillkomma varje år.

Antalet vanföra som är i behov av särskild vård är svårt att beräkna. Ett flertal undersökningar har gjorts, men samtliga kännetecknas av ovisshet om totalantalet, då ingen säker definition på vanförhet finns.

En undersökning av antalet kroniskt sjuka barn i Örebro län redovisades år 1960 av läkarna 0. Brandberg och B. Rundberg. Därvid befanns att 14,7 pro- mille av 60 000 barn var kroniskt sjuka. Av dem var 5,4 promille enbart men- talt, 5,5 promille enbart somatiskt och 3,8 promille såväl mentalt som soma-

tiskt handikappade. 1962 års utredning om högstadieundervisning för rörelse- hindrade m.m. gör en approximativ uppräkning för hela landet baserad på örebroundersökningen. Enligt denna beräkning skulle antalet handikappade barn uppgå till mellan 26 000 och 37 000. Av dessa torde omkring 35—40 procent vara enbart mentalt och unge- fär lika många enbart somatiskt samt omkring 25 procent såväl mentalt som somatiskt handikappade. Dessa beräk- ningar är dock mycket osäkra.

Vid bedömning av antalet platser vid vanföreanstalternas yrkesskolor måste beaktas, att även andra partiellt arbets- föra numera replierar på dessa insti— tutioner. Enligt en av 1962 års utred— ning om högstadieundervisning för rö- relsehindrade m.m. gjord sammanställ- ning över antalet arbetsvårdssökande framgår, att de år 1963 uppgick till 50 000, varav ungefär hälften var första- gångsinskrivna. De rörelsehindrade do— minerar bilden med omkring 17 000 el- ler 34,5 procent.

Organisation

Av tidigare avsnitt har framgått, att vanföreanstalterna lämnat de handikap— pade fullständig medicinsk och social omvårdnad. Den av 1951 års vanföre- vårdsutredning föreslagna och av riks- dagen beslutade decentraliseringen av den ortopediska vården till centrallasa- retten har i sin helhet inte verkställts mer än vid Änggårdens yrkesskolor. Göteborgs stad övertog ansvaret för den ortopediska kliniken år 1961. Ortope- diska kliniken vid Sköldenborgsinsti- tutet i Hälsingborg arrenderas av Mal- möhus läns landsting, men förvaltning- en åvilar alltjämt anstalten. Den regio- nala sjukvårdens utbyggnad genom in- rättandet av ortopediska kliniker fort- går.

Bandageverkstäder och ortopedsko- makerier finns vid samtliga institutio- ner utom vid Änggårdens yrkesskolor. Skolhem finns vid Sköldenborgsinsti- tutet, vanföreanstalten i Härnösand och Norrbackainstitutet. Yrkesundervisning förekommer vid samtliga anstalter. Äng- gårdens yrkesskola i Göteborg är en renodlad yrkesskola för vanföra och partiellt arbetsföra. Vid tidpunkten för utredningens undersökning pågick om- fattande ombyggnadsarbeten, varför man endast hade externa elever. Då utredningen i första hand har att ut- reda förhållandena vid institutioner med internatelever har därför Änggår- dens yrkesskola utelämnats.

Arbetshem med skyddad sysselsätt— ning för svårt fysiskt handikappade

finns vid Norrbackainstitutet — Norr- backagården vid Hedemora och vid Sköldenborgsinstitutet österhemmet i Hälsingborg. Norrbackagården är av- sedd att vara ett »övergångshem» för yngre vanföra personer.

Hemarbetscentraler, vilka förmedlar hemarbete till vanföra, finns vid samt- liga anstalter utom vid den i Göteborg. Särskild kuratorsverksamhet är organi— serad vid samtliga institutioner. För— utom frågor av kurativ art beträffande skolorna och de ortopediska klinikerna ombesörjer kuratorn förmedling av tek- niska hjälpmedel i form av rullstolar och ADL-hjälpmedel.

Vården av barn med cerebral pares är organiserad enligt de grundprinci- per som drogs upp i Kungl. Maj:ts prop. nr 170 år 1960. Organisationen förutsät- tes även omfatta barn med andra former av motoriskt handikapp. I första hand söker man placera cp-skadade barn i skolor tillhörande det allmänna skol- väsendet. För grupper med svårare handikapp finns särskilda skolavdel- ningar på några platser i landet. Barn som är så svårt skadade, att de kräver

speciella anordningar för vård är hän- visade till förskole- och grundskoleut- bildning av internat- och externattyp vid Eugeniahemmet (riksanstalt), Fol- ke Bernadottehemmet, Bräcke öster- gård, Olaihemmet och specialskolan Karlsvik samt vanföreanstalternas skol- hem. Högstadieundervisning och högre teoretisk undervisning meddelas vid Norrbackainstitutet. Yrkesutbildning erhåller cp-ungdoni och andra rörelse- hämmade vid vanföreanstalternas yr- kesskolor och om skadan är ringa inom det allmänna yrkesskoleväsendet.

Organisationen för vården av fysiskt handikappade barn och ungdomar ge— nomgår en omfattande nydaning. De förslag som framlagts av förutnämnda statliga utredningar liksom vissa kom- pletterande utredningar har ännu ej genomförts.

Undervisning

Förskolor

Åtskilliga av de externa förskolorna är närmast att betrakta som tränings- och behandlingshem där barnen får sjukgymnastisk behandling och i vissa fall även träning av talpedagog. Flerta- let förskolor tar emot barnen 3—4 tim- mar om dagen med undantag av lör- dagar och söndagar. Förskolorna för cp-barn kan inte jämföras med försko- lor för normala barn, då verksamheten är utformad med hänsyn till de speci- ella omständigheter som gäller för barn med cerebral pares.

Grundskola

En successiv övergång från folkskola till grundskola har påbörjats vid samt- liga institutioner. Vid tre institutioner är skolorna organiserade som special— avdelningar inom respektive skoldi- strikt. Högstadieundervisning bedrivs endast vid Norrbackainstitutet och

Bräcke Östergård. Vid den förstnämnda påbörjades fr. o. m. höstterminen år 1961 en övergång från realskola till en- hetsskolans högstadium. Norrbackain- stitutet har för övrigt möjlighet att pla- cera elever i Solna läroverk för gym- nasieutbildning.

Barn som behöver hjälpklassunder- visning erhåller sådan vid Norrbacka- institutet, Eugeniahemmet och Stock- holms stads externatskola.

Eleverna remitteras till skolorna från socialbyråer, pediatriska kliniker, läka- re, skolsköterskor och skolchefer. Nå- gon anmälningsplikt beträffande van- föra barn föreligger inte.

Psykiskt efterblivna barn med cere- bral pares eller annan rörelsehämning placeras på landstingens särskolor och vårdanstalter. Vid Kronprinsessan Vic- torias kustsanatorium, Vejbystrand, där ortopediskt behandlingsbara psykiskt efterblivna vanföra som är under 20 år tas emot, finns särskola. Institutionen är avsedd för korttidsbehandling, var-

efter patienterna återvänder till hem orten.

Yrkesskola Vanföreanstalternas yrkesskolor tar emot rörelsehindrade ungdomar och partiellt arbetsföra, som inte kan anlita det allmänna yrkesskoleväsendets re- surser. Av de under verksamhetsåret 1962—1963 inskrivna eleverna vid yr- kesskolorna var 25 av totalt 496 spas— tiker. Nära hälften av elevantalet hade andra sjukdomar såsom t.ex. epilepsi, hjärtsjukdomar och ryggbesvär. Varje vanföreanstalt har i princip ett upptag- ningsdistrikt. Emellertid har de olika yrkesskolorna specialiserat sig på något eller några yrken, vilket medfört att elever från hela landet tas emot. Sam- arbetet mellan vanföreanstalterna i fråga om vakanser på yrkesavdelning- arna är utsträckt även till dövskolor- nas fortsättningsskolor och skolorna för vuxna synskadade.

Under verksamhetsåret 1962—1963

Tabell 1. Yrkesfördelning vid vanföreanstalternas yrkesskolor

Utbildnings- N orrbacka- Skölden- Än g g år dens Vanföre- tld institutet borgs- yrkesskola anstalten, (antal år) institutet Härnösand Fotograf ............ 2 x x — Lackerare, bil- ....... 2—4 x x

» , industri- . . . 2 x — —— — Mekaniker ........... 2—3 x x x x Snickare, möbel- ..... 4 x x _— x

» , inredn.- ..... 2 x x — —- Sömmerska, konfekt- . 1—1 1/2 x x x x Sömmerska, atelje-. . . 2—3 x x x x Tapetserare, möbel-. .. 2—4 x x —— x Radio-TV-reparatör .. 1—3 x x x x Korgmakare ......... 2——4 — x — — Optiker ............. 3—4 _ x — — Skomakare .......... 3 — x — —— Modist .............. 2—2 1/2 — x x —— Målare .............. 3—4 — —— x x Bokbindare .......... 3 —— _ x — Typograf ............ 3 — — x -— Laboratoriebitr ....... 2 —- — x — Kontorist (KÖY-kurs) 2 — — — x Mekaniker(KÖY-kurs) 48 veck _— _— x —— Handaslöjd .......... 2 x x x —— Övrig utbildning ..... x x x x

redovisar vanföreanstalterna undervis- ning i 19 olika yrken. Vilka yrken som är representerade vid de olika yrkes- skolorna framgår av tabell 1. Därutöver finns möjlighet till utbildning utanför anstalterna. Förutom vanlig yrkesutbild- ning k-an det vara fråga om utbildning vid fackskola, handelsinstitut eller dy- likt. Yrkesskolorna strävar efter att av- veckla typi-sk-a »handikapp»-yrken och ersätta dem med nya, lämpliga yrken.

Eleverna placeras på yrkesskolorna genom länsarbetsnämnderna. Gesäll- prov kan avläggas av elev som utbildats i något hantverksyrke.

Observationsverkstad för yrkespröv- ning finns vid Norrbackainstitutet och Sköldenborgsinstitutet. Syftet med den verksamheten är att utröna, om en pa- tient kan utföra något yrkesarbete. Ef- ter en tids utredning rekommenderas patienten till yrkesutbildning vid an- stalten eller till skyddad sysselsättning inom arbetsvården. I båda fallen sker placeringen i samråd med arbetsvår- den.

Som regel måste elev ha fyllt 16 år för att kunna beredas plats. Yrkeselev under 18 år måste bo på skolornas in- ternat. övriga kan om de så önskar hyra inackorderingsrum utanför an- stalten.

Huvudmannaskap

Vanföreanstalterna drivs av enskilda föreningar nämligen Föreningen för bi- stånd åt lytta och vanföra i Stockholm, Norrbackainstitutet, Föreningen för bi- stånd åt vanföra i Södra Sverige, Sköl- denborgsinstitutet, Föreningen för bi- stånd åt vanföra i Göteborg, Änggår- dens yrkesskolor samt Föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland, Vanföre- anstalten i Härnösand. Folke Berna- dottehemmet i Uppsala utgör en del av Akademiska sjukhusets barnklinik.

Göteborgs Diakonisällskap driver Bräcke Östergård. För Olaihemmet i Örebro och specialskolan Karlsvik i Luleå är landstingen i Örebro respek- tive Norrbottens län huvudmän. För- skoleverksamheten vid den senare sko- lan låg vid undersökningstillfället un- der Luleå stads skolstyrelse.

Förskolor med enbart externa barn har i stor utsträckning Röda korsför- eningar eller föräldraföreningar som huvudmän.

Ledning och tillsyn

Varje institution har en styrelse. Vid vanföreanstalterna utsågs den tidigare i sin helhet vid ordinarie förenings- stämma. Sedan 1938, då staten påtog sig det ekonomiska ansvaret för vanföre- anstalternas drift, tillsätter Kungl. Maj:t minst halva antalet ledamöter. Varje förening har antagit egna stadgar, vilka sedan fastställts av Kungl. Maj:t. Med- lem i föreningarna kan antingen vara årligen betalande, ständig medlem eller hedersledamot.

Eugeniahemmet drivs av Sällskapet Eugeniahemmet under i stort sett sam- ma betingelser som gäller för vanföre- anstalterna.

I spetsen för Norrbackainstitutet står en direktör som f.n. tillika är rektor. Vid sidan av denne finns överläkare och kamrer. Övriga vanföreanstalter har tre chefstjänstemän, nämligen rek- tor, överläkare och kamrer.

Eugeniahemmet förestås av en före- ståndare. Folke Bernadottehemmet står under ledning av överläkaren på pedia- triska kliniken vid Akademiska sjuk- huset. Bräcke Östergårds styrelse till- sätts av Göteborgs diakonisällskaps sty- relse, medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet, landstingsförbundet och Göteborgs stad. Olaihemmet lyder direkt under örebro

läns landstings hälso- och sjukvårdssty- relse. Hemmet har en föreståndare. Överläkaren på barnkliniken vid lasa- rettet i Boden förestår specialskolan Karlsvik. En landstingsassistent vid Norrbo-ttens läns landsting är verk- ställande ledamot.

Medicinalstyrelsen är huvudtillsyns- myndighet för vanföreanstalter och cp- institutioner och handlägger alla an- slagsfrågor. Tillsynen över den peda- gogiska verksamheten utövas emellertid av skolöverstyrelsen.

Vård- och undervisningskostnader

Nu gällande föreskrifter för statligt driftbidrag till vanföreanstalternas verk- samhet är meddelade i kungl. brev den 15 juni 1956 (ändr. 21 november 1958 och 13 februari 1959). Enligt dessa be- strider staten anstalternas kostnader, med undantag av arbetscentralernas verksamhet, efter Kungl. Maj:ts godkän- nande av utgifts- och inkomststater och i den mån andra inkomster ej för- slår.

I förutnämnda kungl. brev finns även föreskrifter för statsbidrag till driften m.m. vid Eugeniahemmet. I den mån statsbidrag enligt särskilda grunder, vårdavgifter och övriga inkomster inte täcker kostnaderna för verksamheten, bestrids, efter därom särskild gjord framställning, mellanskillnaden av startsmedel.

Driftkostnaden för Folke Bernadotte- hemmet bcstrids till 70 procent av Aka- demiska sjukhuset och till 30 procent av Uppsala stad.

Bräcke Östergård har uppförts med såväl statliga som enskilda medel. För driftkostnaden svarar sjukvårdshuvud- männen, i första hand de inom Göte- borgs sjukvårdsregion samt några när- liggande landsting.

Örebro läns landsting svarar för kost- naderna vid Olaihemmet. Kostnaderna för undervisning och vård av barn från andra landstingsområden ersätts av res- pektive landsting enligt gällande utom- länsavtal. Skolundervisningen vid de tre nämnda institutionerna ombesörjs genom de kommunala skolstyrelserna. Verksamheten vid specialskolan Karls- vik bekostas helt av landstingsmedel.

Några statliga bidrag till förskole- verksamhet utgår inte, utan kostnaderna för denna verksamhet åvilar helt lands- tingen.

Tidigare utredningar och förslag

I 1951 års vanförevårdsutrednings be- tänkande Vanföreanstalterna och Euge- niahemmet (SOU 1954:28) drogs rikt- linjerna upp för den framtida ortoped- och spastikervården samt frågan om viss arbetsvård åt partiellt vanföra.

Efter proposition i anslutning till betänkandet beslöt 1955 års riksdag bl. a. att de ortopediska klinikerna skul- le överföras till den allmänna sjukvår- den, att vanföreanstalterna i princip successivt och under lång tid skulle ombildas till arbetsvårdsinstitut, att ge- nom generösare statsbidragsbestämmel- ser göra det möjligt för handikappade barn att i största möjliga utsträckning delta i undervisningen inom det all- männa skolväsendet, att de ombildade vanföreanstalterna skulle bibehållas un- der enskilt huvudmannaskap samt att Eugeniahemmets sjukavdelning skulle få till uppgift att för testning, utredning och behandling motta spastiska eller eljest invalidiserade barn från hela landet.

1958 års cp-utredning framlade år 1960 sitt betänkande Cp-vården (SOU 1960: 14). Inledningsvis presenterar ut- redningen en kortfattad skildring av den cerebrala paresens sjukdomsbild

samt vissa frågor i samband med dia- gnostisering och behandling av cp-ska- dade. Vidare redovisas en rad under- sökningar som gjorts såväl inom som utom landet för att bestämma förekom- sten av cerebral pares hos barn.

I största möjliga utsträckning ansåg utredningen att barnen borde undervi- sas i hemortens skola för vanliga barn. För ungefär hälften av de cp-skadade bedömdes det dock nödvändigt med specialskola, då deras skador var så grava, att de behövde speciell medi- cinsk vård och behandling.

Utredningen ansåg att en väl diffe- rentierad cp-vård fordrade vårdresur- ser på läns-, region- och riksplanet. Hu- vudmannaskapet för de förstnämnda föreslogs åligga landstingskommunerna och de landstingsfria städerna, medan värden på riksplanet skulle sortera un- der staten.

I anslutning till centrallasaretten fö- reslogs att speciella behandlingscentra- ler för cp-barn skulle upprättas. Lämp- ligen borde också speciella cp-skolor av externattyp inrättas, i vissa fall kom- binerade med internatplatser. För mer avancerade vård- och undersöknings- uppgifter skulle regionala cp-centra vara ledande och samordnande organ i den lokala cp-vården. I anslutning därtill borde även skolor för externa och interna elever inrättas.

Vårdorganisationen på riksplanet, lämpligen förlagd till Eugeniahemmet, föreslogs omfatta följande kategorier:

1) cp-barn med svårt motoriskt han-

dikapp, särskilt om det är för- enat wmed kompliceran-de lyten, 2) elever som bör få högstadieunder-

visning samt 3) ungdom i behov av speciell yrkes-

utbildning.

Beträffande undervisningen på en- hetsskolans högstadium beräknade ut- redningen att 90 platser skulle vara till-

räckligt för hela landet. Utredningen ansåg vidare, att högstadiet i huvudsak endast skulle stå öppet för intellektuellt väl utrustade elever.

Vidare föreslogs att en skyddad verk— stad för höggradigt invalidiserad cp- ungdom skulle inrättas på försök. I an- slutning till regionanstalterna erford- rades enligt utredningen särskilda vård- hem så att de cp-skadade med hjälp av specialister vid regionanstalten kunde bibehålla det behandlingsresultat som uppnåtts.

I proposition nr 170 till 1961 års riks- dag anförde departementschefen bl.a. att han fann det otillfredsställande att, som utredningen föreslagit, bygga upp en vårdorganisation enbart för cp-barn. Den föreslagna vårdorganisationen bor- de i stället även omfatta andra grupper av motoriskt handikappade där vård på internat var nödvändig. Trots svå- righeten att bedöma behovet av vård- och undervisningsplatser för samtliga kategorier fysiskt handikappade upp- skattades det till'i runt tal 600. Utred- ningen hade föreslagit 500 platser för cp-barn.

Regionsjukhusens behandlingscentra- ler föreslogs böra svara för den dia- gnostisering och behandling som inte länens behandlingscentraler räcker till för samt vara remissinstans för lands- tingen inom regionen. Några hållbara motiv för att förlägga skolundervisning till regionanstalterna ansåg departe- ments