SOU 1966:35

Militärsjukvården

Till

Statsrådet och Chefen för försvarsdepartementet

Den 30 mars 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdeparte- mentet att tillkalla högst åtta sakkunniga för översyn av försvarssjukvår— dens ledning m.m., att uppdraga åt en av de sakkunniga att vara ordfö— rande, att i mån av behov tillkalla experter att biträda vid översynen samt att förordna sekreterare åt de sakkunniga.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 16 april 1962 professorerna A. V. Engström, C. E. Gyllenswärd och B. A. Rexed, numera generalmajoren S. B. Hasselrot, numera rättschefen S. Marcus, marinöverläkaren L. Troell, numera flygöverläkaren K. U. G. Lund- berg samt fältläkaren S. A. Urwitz att verkställa utredningen, varvid tillika uppdrogs åt Engström att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Samma dag uppdrogs åt dels numera överstelöjtnanten K. A. Nord- ström att vara expert, dels numera laboratorn E. E. Schildt att vara expert tillika sekreterare åt de sakkunniga, dels ock numera departementssekrete- raren L. 0. Bratt att vara biträdande sekreterare åt de sakkunniga. Den 26 april 1962 förordnades numera professorn G. B. Åberg att vara expert åt de sakkunniga. Medicine licentiaten B. 0. Ahlborg förordnades den 29 augusti 1962 att vara biträdande sekreterare fr.o.m. den 8 oktober 1962 och den 20 november 1962 att vara sekreterare fr.o.m. den 16 december 1962. Schildt entledigades den 20 november 1962 som sekreterare fr.o.m. den 16 december 1962 och den 12 september 1963 som expert fr. 0. m. den 1 oktober 1963. Ahlborg entledigades den 24 augusti 1964 som sekreterare och Bratt förordnades samma dag att vara sekreterare fr.o.m. den 1 september 1964.

Utredningen, som antagit benämningen 1962 års försvarssjukvårdsutred- ning, har tidigare avgivit betänkandet »Krigsmaktens förbandssjukvård» (SOU 1964: 20). Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkandet »Militärsjukvården». Uppdraget är därmed slutfört.

Särskilda yttranden har avgivits dels gemensamt av ledamöterna Troell och Lundberg samt experten Åberg, dels gemensamt av ledamoten Hasselrot och experten Nordström, dels slutligen av ledamoten Troell. Yttrandena har bilagts betänkandet.

Stockholm den 22 juni 1966.

Arne Engström Curt Gyllenswärd Bror Rexed Birger Hasselrot

Stig Marcus Lars Troell ['no Lundberg Sigfrid Urwitz /L. 0. Bratt

KAPITEL 1

Direktiv m. m.

I de för försvarssj ukvårdsutredningen utfärdade direktiven uttalade chefen för försvarsdepartementet bl. a. följande.

Vid utredningens översyn av ledningsorganisationen bör en utgångspunkt för arbetet vara, att ansvaret för sjuk- och veter'inärvårdens ledningsfunktioner skall ävila skilda militära och civila ledningsorgan. Ett nära samarbete mellan dessa måste emellertid eftersträvas. översynen bör, såvitt avser den civila sektorn, icke avse ledningen av veterinärvården.

I fråga om sjuk- och veterinärvården vid krigsmakten bör såsom försvarsled- ningsutredningen framhåller en enhetlig ledning av de olika funktionerna efter- strävas; dock bör förbandsproduktionen alltjämt ledas av försvarsgrenscheferna. Utredningen bör undersöka om den nuvarande ansvarsfördelningen mellan över- befälhavaren, försvarsgrenscheferna och de centrala förvaltningsmyndigheterna tillgodoser effektivitetskraven samt om och i vilken utsträckning ett centralt led— ningsorgan kan visa sig ändamålsenligt. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas frågorna om ledningen av hälso- och sjukvårdsfunktionen och om arbetsfördel— ningen mellan stab och förvaltning samt mellan skilda förvaltningsmyndigheter. Det synes i samband härmed böra övervägas att ge ökat utrymme åt medicinsk representation i olika militära instanser.

Beträffande det allmänt civila medicinalväsendet föreligger vissa brister i den nuvarande organisationen både i vad avser arbetsuppgifternas fördelning mellan olika organ i fred och såvitt gäller den centrala ledningen. Chefen för inrikesde- partementet har emellertid för avsikt att föreslå tillkallande av särskilda sakkun- niga för utredning rörande organisationen och arbetsuppgifterna för medicinal- styrelscn och till styrelsen knutna organ. Förhållandet mellan medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnämnd kommer under bedömande i nämnda sam- manhang. Av anförda skäl bör den av mig förordade utredningen icke mer i detalj gå in på frågor som rör det civila medicinalväsendets organisation. Utredningen bör emellertid vara oförhindrad att till principiellt övervägande uppta frågor rö- rande samordningen mellan den civila och den militära försvarssjukvården samt rörande den civila försvarssjukvårdens ledningsorganisation. I sådana frågor bör utredningen samråda med nyssnämnda sakkunniga för översyn av medicinalsty- relsens organisation in. m.

Behovet av att ett särskilt organ inrättas för samordningen i fred mellan den civila och den militära sjukvårdsledningen har klart ådagalagts. Det bör överv;'- gas om icke dessa samordningsuppgifter kan anförtros centrala sjukvårdsled- ningen, som i sådant fall skulle bringas att fungera i fred. En dylik åtgärd synes ägnad att öka den försvarsmedicinska beredskapen. Utredningen bör emellertid förutsättningslöst studera frågan om den lämpligaste organisationen av ett sam- ordningsorgan och avge därav betingade förslag. Även samordningen mellan led—

ningsorganen inom den militära resp. civila försvarssjukvården bör — i den mån ej enhetlig ledning föreslås införd -—— undersökas närmare.

Utredningen bör med uppmärksamhet studera utbildningsfrågorna. Med hänsyn till det oavvisliga kravet på välutbildade militärläkare bör utredningen överväga möjligheterna att bereda vissa fast anställda läkare kvalificerad utbildning för den militära krigssjukvården vid universitet och högskolor inom landet eller ut- omlands samt heltidstjänstgöring. En förbättring av den nuvarande utbildningen synes vara en förutsättning för att militärläkaren skall kunna fullgöra de mång— skiftande uppgifter som åvilar honom. För att säkra tillgången till medicinsk hjälppersonal i såväl freds- som krigsorganisationen synes det vidare nödvändigt att utbildning av sådan personal snarast påbörjas. Hur denna utbildning skall ut- formas bör undersökas.

Utredningen bör vidare granska personalbehovet för den militära och den ci- vila krigssjukvården samt framlägga erforderliga förslag rörande personalorgani— sation, anställningsförhållanden, former för ianspråktagande och utbildning. Där- vid bör särskilt beaktas vikten av att medicinalpersonalen utnyttjas på ett arbets- ekonomiskt riktigt sätt. Krigsmaktens behov av läkare i reserven och av arvodes- anställda läkare bör utredas. Även behovet av materiel, transportmedel m. m. för krigssjukvården bör bedömas av utredningen. Frågan om samordning av anskaff- ningen av totalförsvarets sjukvårdsmateriel bör likaledes studeras.

En utförlig redogörelse för krigssjukvårdens1 verksamhet och organisation har lämnats i Iäkarutredningens betänkande »Läkaren och totalförsvaret» (SOU 1961: 63). Här må blott erinras om några grundläggande förhållanden. Inom den militära sektorn ingår f.n. sjukvårds- och sjuktransportenheter av skilda slag i alla försvarsgrenarnas krigsorganisation. De är huvudsak- ligen avsedda för det första omhändertagandet och den livräddande vården av militära patienter men även kvalificerad sjukhusvård kan i viss utsträck— ning meddelas. Två av försvarsgrenarna _ främst armén men i mindre ut- sträckning även marinen _ uppsätter härutöver vissa sjukvårds- och sjuk- transportenheter, som är avsedda för gemensamt militärt och civilt bruk. Hit hör dels de för fjärrgående sjuktransporter avsedda transportmedlen (främst de s.k. sjuktransporttågen), dels de s.k. krigssjukhusen. Huvud— delen av de militära patienter som behöver kvalificerad långtidsvård avses emellertid vårdas vid de civila beredskapssjukhusen. Inom armén organi- seras slutligen ett antal enheter för dj ursjukvård. Den sjukvård som i krig avses bedrivas inom civilförsvaret har ett begränsat mål. På grund av att

1 Utredningen förstår i detta betänkande med: Krigssjukvård: Inom totalförsvaret under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden förekommande hälso- och sjukvård av människor och djur samt härför erforderligt krigsförberedelsearbete Militär krigssjukuård: Krigssjukvård som bedrivs inom krigsmakten Militärsjulwa'rd: Militär krigssjukvård samt förbandssjukvård och annan hälso— och sjukvård, som bedrivs inom krigsmakten i fred Civil krigssjukuård: Krigssjukvård som bedrivs inom medicinal- och veterinärväsendet samt civilförsvaret I övrigt hänvisar utredningen till de begreppsbestämningar som redovisas i dess första delbetänkande (SOU 1964: 20)

transportavstånden från skadeområdena till sjukhusen i regel kan beräknas bli relativt korta anser man att de av civilförsvaret omhändertagna krigs- skadade förhållandevis snabbt kan komma under sjukhusvård. Kvalifice- rade vårdresurser i egentlig mening saknas därför i civilförsvaret och dess sjukvårds- och sjuktransportenheter ingår i den lokala civilförsvarsorgani- sationen. De skadade förs, sedan vid behov sortering och livräddande be- handling utförts, genom civilförsvarets försorg till medicinalväsendets krigs- sjukvårdsanstalter — beredskapssjukhus eller sjukhärbärgen. I vissa fall tas, som nyss antytts, även krigssjukhusen i anspråk. Medicinalväsendet sörjer för dels den ojämförligt största delen av den slutna vården för såväl militära som civila patienter, dels för den öppna vård som fordras för att tillgodose civilbefolkningens behov. Det här också huvudansvaret för total- försvarets blod- och läkemedelsförsörjning och är ytterst ansvarigt för upp- rätthållandet av hygienen och bekämpandet av epidemier inom totalförsva- ret i dess helhet. Veterinärväsendet ombesörjer slutligen dels den civila veterinära hälso- och sjukvården inkl. epizootibekämpningen, dels den hy- gieniska kontrollen av animaliska och vegetabiliska livsmedel.

Enligt den av statsmakterna fastställda målsättningen för totalförsvaret skall krigssjukvården anpassas till inriktningen av de samlade försvars- ansträngningarna. Detta anser utredningen innebära att varje sjuk eller skadad medborgare — civil eller militär —— utan åtskillnad skall kunna ges en ur kvalitativ synpunkt fullgod sjukvård under ett mot oss riktat stor— anfall som utförs i form av kust- och gränsinvasion i kombination med flyg— och fjärrvapenanfall med stöd av kärnladdningar eller andra massför- störelsevapen som insätts till begränsat antal och i huvudsak mot mili- tära mål. För att krigssjukvården skall anses väl anpassad till inriktningen av de samlade försvarsansträngningarna måste den vidare ha sådana resur- ser att den hälsovård och de hygieniska åtgärder som normalt vidtas i fred upprätthålls och om möjligt skärps. Förs kriget upp på högre nivå än ett storanfall utfört med konventionella stridskrafter stödda av ett begränsat antal ABC—stridsmedel insatta i taktiskt syfte, måste kvalitetskravet sänkas främst till följd av våra begränsade personella resurser. Målet för krigs- sjukvården bör givetvis även i ett sådant läge vara den enda ur humanitär synpunkt godtagna, att alla omhändertagna utan åtskillnad skall ges en chans att överleva. Resurser måste sålunda finnas för omhändertagande och vård av de överlevande efter anfall med kärnladdningar mot i vart fall de tätorter som planlagts för snabbutrymning. Men den individuella vården torde då i stor utsträckning få ersättas av gruppsjukvård, de kvalificerade medicinska uppgifterna till stor del få utföras av sjuksköterskor och annan hjälppersonal och de hygieniska åtgärderna väsentligen få inriktas på att hindra uppkomsten av epidemier.

Det är utomordentligt betydelsefullt att det nyss angivna målet för krigs- sjukvården nås och att det omsätts i konkreta åtgärder och realistiska pla-

ner. Endast härigenom kan den personella slagkraften hos totalförsvaret vid- makthållas. I ÖB 65 understryks också att hälso- och sjukvården i krig skall vara sådan att förbandens numerär och stridsvilja såvitt möjligt upprätt- hålls. En sviktande och otillräcklig hälso- och sjukvård får negativa konse— kvenser för motståndsandan särskilt om skillnaderna mellan freds- och krigssamhället i avseende på kvalitet och resurser blir alltför iögonen- fallande. De erfarenheter som redovisas från andra världskriget belyser klart sjukvårdens stora roll då det gäller att behålla de militära förbandens stridsvärde och stridsvilja och att upprätthålla civilbefolkningens mot- ståndsvilja inför hårda fysiska och psykiska påfrestningar. Under första världskriget avled omkring 8 % av de krigsskadade militära patienter som togs om hand av sjukvårdsorganen, medan motsvarande siffra under andra världskriget var 4 % för att under Koreakriget sjunka till drygt 2 %. Framstegen mellan andra världskriget och Koreakriget kan till viss del förklaras av den förbättrade transporttekniken — helikoptern gjorde sitt intåg — men de medicinska landvinningarna som t. ex. förbättrad chock- behandling och terapi samt tillgången till långt framskjutna kirurgiska behandlingsresurser har spelat en väsentlig roll. Det får emellertid inte glömmas att både andra världskriget och Koreakriget fördes med konven— tionella vapen och att i det senare kriget en stormakts resurser stod till förfogande på en begränsad krigsskådeplats. Vi måste räkna med att, i vart fall lokalt, omfattande personskador kan uppkomma till följd av insats av ABC-stridsmedel. Krigssjukvården kommer då att ställas inför den svåra uppgiften att samtidigt ta hand om ett mycket stort antal patienter med kross-, bränn-, detonations- och strålskador av varierande slag. I stor ut— sträckning kommer därvid s.k. kombinationsskador att uppträda. Improvi— sationer blir då säkerligen nödvändiga. Hälsovården och hygienens betydelse i krigssamhället framgår av det förhållandet att under 1700-talets och 1800— talets krig mångdubbelt fler dog i epidemier t.ex. fläcktyfus än av sårska- dor och att ännu under första världskriget epidemiska sjukdomar krävde en proportionsvis mycket stor tribut. Bilden är emellertid nu totalt förändrad, så att antalet dödsfall genom krigshandlingar klart dominerar. Som exem— pel kan nämnas att under andra världskriget i den amerikanska armén en- dast ett av tre dödsfall orsakades av sjukdom eller trafikolycksfall utan di- rekt sammanhang med krigshandling. Antalet sjukdagar till följd av van- liga sjukdomar var emellertid oavsett detta betydligt större än antalet sjuk- dagar föranledda av krigsskador. Den förändrade bilden sammanhänger med, att våra möjligheter att effektivt förebygga epidemier förbättrats. Forskningen har ställt nya medel till epidemiologernas förfogande, stora landvinningar har gjorts inom livsmedelshygienens område och den allmän- na hygienen har starkt förbättrats även om därvidlag ännu mycket återstår att göra; i fråga om vatten- och luftföroreningarna har klara försämringar inträtt. Å andra sidan visar all erfarenhet att väsentliga insatser måste göras

för att under krig hålla nere den vanliga sjukligheten och hindra sprid- ningen av epidemier. Den verksamhet som i fred bedrivs på motsvarande områden torde i krig starkt försvåras. Krigssamhället kommer att karak- teriseras av befolkningsförflyttningar, trångboddhet och minskad närings— tillförsel. Därmed sammanhängande förändringar i hygieniska och epidemio- logiska förhållanden medför en omställning i sjuklighet och reaktion på in- satt behandling, varom fredsmedicinen endast äger ringa erfarenhet. Som exempel härpå kan nämnas, att i andra världskrigets Tyskland tuberkulo- sen ökade i alla åldrar, proportionellt mest i åldrarna under 20 år. Späd- barnsdödligheten fördubblades från år 1938 till år 1944. Antalet fall av schar- lakansfeber och andra streptokockinfektioner ökade liksom antalet fall av lunginflammation, influensa, tyfus, paratyfus och difteri. Dödligheten i kik— hosta steg markant. Mot bakgrund härav kan man under krigsförhållanden i vårt land förvänta att sjukdomar såsom tuberkulos och veneriska sjuk- domar samt i fred lättbotade epidemiska åkommor blir mer svårbemäst— rade. Faran för att större epidemier skall uppkomma är betydande. Reak- tionerna inför krigets påfrestningar skapar slutligen mentalhygieniska problem.

Krigssjukvårdens ledningsorgan måste byggas på ett sådant sätt att garantier skapas för att det nyss angivna målet så långt möjligt nås. Redan av det anförda framgår att verksamheten i krig kommer att ställa stora krav på de skilda ledningsorganen. Uppenbart är vidare att ett omfattande krigsförberedelsearbete erfordras. Här kan blott några huvuddrag i detta arbete antydas. Det måste tillses att krigsmaktens och civilförsvarets styrkor inrymmer sjukvårdsenheter i den omfattning som fordras för att omedel- bara vård- och transportbehov skall kunna tillgodoses. Medicinalväsendet skall ha resurser för att tillgodose såväl krigsmaktens som civilbefolk- ningens behov av sluten vård. I lägen då katastrofskador inträffat skall de lokala vård- och transportresurserna snabbt kunna förstärkas. Erforderlig personal måste utbildas och disponeras på effektivaste sätt och läkemedel och andra förnödenheter för krigssjukvården anskaffas och läggas i förråd. Planläggningen skall genomföras så att krigssjukvårdsorganisationen kan utveckla godtagbar effekt omedelbart efter ett krigsutbrott och så att i fred befintliga hälso- och sjukvårdsresurser kan utnyttjas maximalt. Det är särskilt angeläget att resurserna för begränsning av biologiska skador orsa- kade av ABC-stridsmedel har hög beredskap. Frågan hur krigssjukvården och dess ledningsorgan skall formas för att motsvara de krav som kommer att ställas på dem i krig kan inte besvaras entydigt. En mångfald faktorer spelar in främst den militärtekniska utvecklingen, som påverkar karaktären av det framtida kriget bl. a. genom de alltmer ökade möjligheterna att åstad- komma personskador. De biologiska stridsmedlen måste särskilt uppmärk— sammas. Också utvecklingen inom den medicinska vetenskapen och tek- niken är av stor betydelse för organisationens utformning, eftersom krigs-

sjukvården i väsentlig grad måste baseras på de fredstida resurserna. Med utgångspunkt i målsättningen för totalförsvaret framlägger utredningen i det följande några synpunkter på de angivna faktorerna sedda ur krigssj uk- vårdens synpunkt.

Den militärtekniska utvecklingen, som närmare behandlats bl. a. i ÖB 65, kan för militärsjukvårdens del sägas verka efter två huvudlinjer. Enligt den första har den transporttekniska utvecklingen ökat möjligheterna att snabbt, främst genom helikoptertransport, föra den skadade från stridsfåltet till vårdinstanser i stånd att lämna även kvalificerad vård. Dessa kan därför vara belägna på betydande avstånd från skadeplatsen. Härigenom minskas kravet på kvalificerad vård i omedelbar närhet av stridsområdet och kan den kvalitativt högtstående vården koncentreras till platser, som så vitt möjligt är undandragna de direkta stridshandlingarna. Enligt den andra huvudlinjen medför frånvaron av fronter, att förbindelserna mellan de stridande förbanden och deras underhållsbaser lätt kan avbrytas av angri- parens infiltrerande förband eller på annat sätt, vilket försvårar transport med konventionella transportmedel och ökar kravet på att de skadade åt- minstone under viss tid kan ges kvalificerad vård i närheten av skadeplat- sen. Detta avvägningsproblem har även en medicinsk aspekt. Det är för att patienten skall ha en chans att överleva önskvärt att behandlingsresurser sätts in så tidigt som möjligt. I ÖB 65 har framhållits att den skadade skall kunna tas om hand redan på stridsfåltet, att den första läkarbehandlingen skall kunna ske så nära främre förband som möjligt och att operativ be— handling skall kunna ges snarast efter inträffad skada. Häremot står kravet på att läkaren bör arbeta i en något sånär ostörd miljö. Som exempel på tidsfaktorns betydelse må nämnas att dödligheten för en 40-årig man med 25—30 procentiga brännskador är 70—90 procent om behandlingen sätts in först efter 2P48 timmar. Tas den skadade om hand inom 12 timmar stan- nar dödligheten vid högst 10 %. En patient med öppen bukskada utan större skador på inre organ, som opereras inom (i timmar, har 90 procent chans att överleva. Uppskjuts operationen 24 timmar eller mer efter skadetillfället, är chansen att överleva endast 10 procent. Chock och andningshinder krä— ver alltjämt omedelbar behandling. En skada på ett större kärl tolererar högst 10 timmars väntetid, innan irreparabla skador tillstöter. Hjärnska— dade patienter bör komma under kvalificerad vård inom 24 timmar, eljest försämras prognosen med varje timme. Den stora skillnaden i dödlighet mellan första och andra världskriget grundade sig främst på skillnader i behandlingsresultatet under andra—fjärde dygnet efter omhändertagandet, medan under första dygnet dödligheten var i stort sett oförändrad. De för— bättrade transportmedlen och den mer kvalificerade eftervård som stod till buds under andra världskriget satte sålunda sina spår. Under Koreakriget fick man ytterligare en god illustration av betydelsen av goda och snabba

transportmedel. Dessa bidrog till att patienten i regel kom under kvalifice- rad vård inom en tidrymd av högst 6 timmar efter skadetillfället. Härige- nom kunde dödligheten nedbringas även under det första dygnet. Om sjuk- vårdsåtgärderna i krig skall få godtagbar effekt måste sålunda de repara— tiva åtgärderna för svårt skadade insättas tidigt. Det bör räknas med att kirurgiska vårdfall skall kunna beredas kvalificerad vård inom 6—10 tim- mar efter skadetillfället.

Det anförda avvägningsproblemet ställer stora krav på ledningsorganens krigsförberedelsearbete. Den nuvarande militära. sjukvårdsorganisationen är främst utformad för strid på horisontalplanet. Sjukvårdsenheterna grup- peras »hakom>>varandra och resurserna växer med avståndet till stridsom- rådet. Detta förutsätter emellertid relativt trygga vägförbindelser. Med hän- syn till att sådana som nyss sagts inte alltid kan påräknas torde det vara nödvändigt att varje militär sjukvårdsinstans äger rimlig självförsörjnings- grad. Hänsyn måste också tas till att nyopererade patienter i många fall inte kan flyttas på flera dygn. Detta innebär att kvalificerad vård (sjuk- husvård) knappast kan beredas i direkt anslutning till de stridande för- banden. Detta skulle kräva en ständig rörlighet hos i vart fall arméns sjuk— vårdsförband, som svårligen kan förenas med sjukvårdens krav på en ostörd vårdmiljö. Den kvalificerade vården måste därför även i krig till väsentlig del bedrivas vid fasta institutioner, som såvitt möjligt är undandragna den egentliga stridsverksamheten. Önskvärt är att patienten kan föras direkt från skådeplatsen till den plats där slutlig behandling kan ges. Vik- ten av goda transportmedel understryks alltså. I ÖB 65 framhålls också bety- delsen av snabb transport av skadade från stridsfåltet t. ex. med helikopter. Till följd av bristen på medel för anskaffning av exklusiva transportmedel, patienternas bedömda tillstånd då transporten blir aktuell samt stridsför- hållanden — avskurna förbindelser, förstörda vägar och broar — torde det dock inom överskådlig framtid fortfarande bli nödvändigt att inom krigs— makten genomföra många sjuktransporter stegvis med uppehåll vid mellan- instanser, som har sådana resurser att den skadade kan ges erforderlig vård för att överleva vidare transport. För längre transporter av skadade och sjuka torde _ trots riskerna för längre och kortare driftsavbrott och det sannolika behovet av omlastningar vid avbrottsställen —— man alltjämt ha anledning räkna med främst järnvägarna i sådana delar av landet, som inte direkt berörs av markstrider. Regioner med mindre goda kommunikationer, främst övre Norrland och Gotland, bör ges sådana vårdresurser att man inte behöver förlita sig på att fortlöpande transportera patienter därifrån till centrala landsdelar. I dessa operativt viktiga områden är emellertid sjukhusresurserna i fred begränsade, vilket endast till viss del torde kunna kompenseras genom krigsplanläggningsåtgärder. Krav torde därför uppstå på utförande av omfattande fjärrtransporter av såväl civila som militära patienter.

För civilsjukvårdens vidkommande medför den militär-tekniska utveck- lingen risk för till tid och rum koncentrerade massförluster. Redan de skadades antal torde, om ABC-anfall insätts mot större befolkningskon- centrationer, omöjliggöra att de skadade under den första tiden transporte- ras till mera avlägset belägna sjukhus. Härtill kommer att räddningstiderna efter kärnladdningsanfall ofta blir långa till följd av den materiella för— störelsen i skadeområdet och kvardröjande radioaktiv strålning som hind- rar räddningsmanskapets verksamhet. De omhändertagnas tillstånd torde därför ofta vara så dåligt, att längre transporter inte kan utföras förrän tillståndet förbättrats. Krav torde därför uppstå på att ett stort antal sam- tidigt skadade skall kunna beredas i första hand livräddande vård i när— heten av skadeområdet. Betydelsefullt är att tillräckliga resurser för sorte- ring, första hjälp och transport av de skadade finns, att den för gruppsjuk- vård avsedda sjukhärbärgesorganisationen utvecklas och att ett tillräckligt antal rörliga civilförsvarsenheter snabbt kan föras fram mot de aktuella skadeområdena. De regionala ledningsorganen bör ha resurser att åstad— komma en sådan kraftsamling. Detta förutsätter bl. a. att militära och civila myndigheter samarbetar och lämnar varandra bistånd.

De biologiska stridsmedlen och s.k. psykofarmaka, dvs. stridsmedel med prestationsnedsättande effekt, har utvecklats först på senare år och prak— tisk erfarenhet av deras användning saknas. Listan över potentiella bio- logiska stridsmedel upptar emellertid en rad sjukdomsalstrare, varav ett dussintal utgörs av bakterier — t. ex. mjältbrands-, pest- och kolerabak- terier — några av svampar och protozooer _ såsom malarians sjukdoms- alstrare — samt en grupp av virus — såsom smittoämnena för influen- sa, papegojsjuka, gula febern och smittkoppor. Härtill kommer en del sjukdomsalstrare, som inte direkt hör hemma i de nämnda grupperna såsom bärarna av fläcktyfus och Q—feber samt en rad toxiner. Dessa sjuk- domsalstrare kan flerdubblas genom användning av medelst genetiska ma- nipulationer framställda varianter. En hel del av dem måste emellertid av olika skäl sättas långt ner på listan över sannolika biologiska stridsmedel. Tröskelvärdet för infektionsdosen kan på olika sätt minskas. Sålunda blir t. ex. effekten ofta avsevärt större om smittämnet inandas i aerosolform än om det sprids på konventionell väg. Användning av resistenta stammar är en annan väg att nå bättre resultat mot en befolkning som har relativt hög grundimmunitet. Vissa av de biologiska stridsmedlen är liksom de presta— tionsnedsättande stridsmedlen såtillvida humana att de kan ge hög sjuklig— het men låg dödlighet. Effekten per viktsenhet, de måttliga framställnings— kostnaderna, den uteblivna materiella förstörelsen samt möjligheterna till anonym användning är karakteristika som har stor betydelse för bedöm— ning av sannolikheten för användning av sådana stridsmedel. Skyddet mot de biologiska stridsmedlen är utomordentligt komplicerat, eftersom an— greppsmetoder m.m. kan varieras efter en vid skala. Tekniska möjligheter

föreligger att utan tillgång till alltför komplicerad apparatur sprida aero- solmoln över stora ytor och därigenom nå god verkan mot stora populatio- ner av såväl människor som djur. Sabotagehandlingar genom nedsmittning av livsmedel, foder och vatten kan utföras med små medel och små risker för sabotören och ändock få stor betydelse inte minst ur psykologisk syn- punkt. Identifieringen av de insatta stridsmedlen är svår och kräver tid. Befolkningen måste därför skyddas mot exposition, vilket kräver dels ett över landets yta spritt alarmeringsnät, som snabbt kan upptäcka de färg-, smak- och luktlösa stridsmedlen, dels tillgång på skyddsmasker och kollek- tiva skyddsrumsfilter. Identifieringen måste utföras i laboratorier. Den bör omfatta dels snabbdiagnos, t. ex. genom användning av fluorescerande anti- kroppar, dels bakteriologisk eller virologisk diagnos med konventionella metoder. Betydelsen av snabb diagnos belyses av att vid vissa sjukdomar, t. ex. lungpest, behandlingen måste insättas senast 18—24 timmar efter ex- positionen om den skall ge effekt. På resultatet av snabbdiagnosen bör grundas ledningsorganens beslut om utrymning och smittrening av befolk- ningen, isoleringen av smittade, behövliga desinfektionsåtgärder samt typ av förebyggande åtgärder m.m. Om behandlingen kan grundas på anti- biotica av bredspektrumtyp, kan ett anfall med bakterier och ricketsier emotses med viss grad av tillförsikt. Tidpunkten för behandlingens insät- tande måste emellertid väljas med omsorg. Antibioticabehandlingen måste i vissa fall kombineras med vaccinering för att effekten skall bli tillfreds- ställande. Det mest effektiva försvaret mot biologiska stridsmedel torde enligt expertisen bli aktiv immunisering. Forskningsinsatser krävs därför bl.a. för att utveckla bättre vacciner och andra immunologiska skydds- medel som kan användas i masskala. För att snabb diagnos skall kunna ställas, då angriparen utnyttjat biologiska s-tridsmedel, fordras bl.a. ett stort antal över hela landet spridda laboratorier. Anvisningar för standardi- serade behandlingsmetoder måste vidare finnas utarbetade i fred. Resurser måste även finnas för förebyggande av epidemier och sanitär behandling av flyktingar samt för omfattande vaccinationsåtgärder. Utbildning i syfte att sprida elementär kunskap i hälso- och sjukvård till så stor del av be- folkningen som möjligt ingår som ett viktigt led i den förebyggande verk- samheten. De prestationsnedsättande stridsmedlen kräver liksom de ke- miska stridsmedlen tillgång på skyddsmedel av olika slag. Allt detta stäl- ler stora krav på ledningsorganens krigsförberedelsearbete.

Den medicinska vetenskapen och tekniken har under de senaste årtion- dena kännetecknats av utomordentligt snabba framsteg. Genom en intensiv forskning har ökade kunskaper vunnits om sammanhangen i sjukdomarnas mekanism, deras uppkomst och förlopp. Härigenom har vidgade möjlighe- ter skapats att förebygga sjukdomar, ställa säker diagnos och genom adekvat behandling bota sjukdomar eller lindra deras verkningar. Jämsides härmed

har utvecklats en förfinad teknik och alltmer differentierade metoder i fråga om diagnostik och behandling. En ofrånkomlig följd av denna utveckling har blivit att den enskilde läkaren numera inte kan behärska hela det expande- rande kunskapsfältet och den mångskiftande materielen. Ett ständigt väx- ande antal diagnostiska metoder, ingrepp och behandlingsformer fordrar så omfattande specialkunskaper och en sådan avancerad teknik att de krävt en långt driven specialisering. Detta har lett till att ur de båda moderdisci- plinerna — medicinen och kirurgien — numera utbrutits en lång rad spe- cialiteter och subspecialiteter, var och en med sina speciella krav i fråga om diagnostiska resurser, behandlingsmetoder och teknik m. m. samt i fråga om laboratoriemässig utrustning och fackutbildad personal. Vid de specialise- rade lasaretten är vården av de sjuka uppdelad på ett stort antal personer. Den enskilde patienten kan behöva undersökas både på kemiska, bakterio- logiska, fysiologiska och endrokrinologiska laboratorier och bedömas av en rad specialister. Ju ovanligare och svårare sjukdomen är, desto flera grenar av medicinen integreras i utredningen av fallet. Den ständigt ökade diffe- rentieringen åtföljs av en mycket stark intensifiering av sjukhusarbetet. Detta har bl. a. medfört en nedgång av vårdtiderna, så att numera avsevärt fler patienter behandlas på samma platsantal som tidigare.

Den utveckling för vilken här ovan redovisats har befordrat kvaliteten. Når väl patienterna de högkvalificerade lasaretten är möjligheterna att bota dem väsentligt större än tidigare. Utvecklingen har emellertid också vissa negativa sidor. Det har särskilt befarats att totalbilden av den sjuke kan gå förlorad; många läkare behärskar trots sin breda grundutbildning en allt snävare sektor av läkarvetenskapen. Med den mängd av utredningar och terapevtiska åtgärder, som koncentreras till en relativt kort vårdtid, upp- står risk för att individen inte hinner bli tillräckligt uppmärksammad. En fortsatt specialisering är emellertid en nödvändig förutsättning för vidare- utvecklingen och framtvingas —— förutom av sjukvårdens kvalitetskrav —- också av ekonomiska och arbetskraftmässiga hänsyn. Den medicinska ut- veckling som pågått och alltjämt pågår har bl. a. medfört en centralisering i fred av den slutna vården till lasaretten. Sanatorierna avfolkas undan för undan på tuberkulösa patienter och får andra uppgifter, t. ex. som sekun— därsj ukhus eller vårdhem för långtidssjuka, och särskilda thoraxavdelningar växer fram vid de största lasaretten. Epidemisjukhusen förvandlas till in- fektionssj ukhus och vanföreanstailterna till ortopediska specialsj ukhus. Men— talsj ukhusen kompletteras med psykiatriska lasarettskliniker och i framtida planritningar sammansmältvs vissa typer av dem med lasaretten. Även vissa vårdenheter för långtidssjuka ordnas in i lasaretten, som dessutom komplet- teras med särskilda geriatriska lasarettskliniker. De minsta sjukhusenheter- na, främst sjukstugorna, nedgår undan för undan i antal. De odelade lasa— retten utvecklas till normallasarett med kirurgisk k-linik, medicinsk klinik och röntgenavdelning och förses dessutom allt oftare med kvinno- och barn-

klinik samt speciallaboratorium. Vid minst ett centrallasarett i varje lands- tingsområde har specialiseringen gått betydligt längre. Inom var och en av sjukvårdsregionerna finns slutligen särskilda regionssjukhus med så ex- klusiva specialiteter, att de fordrar ett upptagningsområde som betydligt överstiger ett landstingsområde.

Utvecklingen driver sålunda fram större och alltmer specialiserade vård- enheter med geografiskt allt större upptagningsområden och sårbar lokali- sering. Rationaliseringen av verksamheten har också medfört att stödfunk- tioncrna till den rent medicinska verksamheten förs samman till block, där en teknisk avdelning eller anläggning betjänar ett stort antal kirurgiska och medicinska specialavdelningar. Så utförs t. ex sterilisering av instru- ment, förband och linne numera ofta i fabriksliknande anläggningar med apparatur av sådan storlek och konstruktion att den inte gärna kan utnytt- jas i fältmässiga sammanhang. Apparaturen för diagnostik blir också allt- mer komplicerad och kräver, förutom elektrisk energi, tillgång på väl ut— bildade tekniker för skötsel och reparationer. På läkemedelsområdet känne- tecknas verksamheten av stark expansion med en betydande ökning av sor— timentet och i många fall en alltmer begränsad hållbarhet. Läkemedelstill- verkningen koncentreras samtidigt till allt färre och större enheter, som därmed blir allt sårbarare. Även på sjukvårdsmaterielområdet känneteck- nas utvecklingen av kraftig expansion. Ett alltmer rikhaltigt sortiment av artiklar uppträder sålunda på marknaden. Tillkomsten av ny tekniskt kom— plicerad materiel ställer krav på utbildning av kvalificerade sjukvårdstek- niker av olika slag och gör läkaren allt mer beroende av hjälp från dessa tekniker .

Den ökade specialiseringen och den allt större koncentrationen har ur krigssjukvårdens synpunkt vissa ogynnsamma konsekvenser. Omställningen från freds- till krigssjukvård —— med dess krav på så vitt möjligt osårbara anläggningar, belägna på relativt kort avstånd från skadeplatserna _ blir allt mer invecklad och ställer större krav på ledningsmyndigheternas krigsförberedelser. Den komplicerade materielen blir i allt mindre grad flyttbar och därmed allt mindre användbar i fältmässiga sammanhang. Möj- ligheterna att tillgodose framför allt den militära krigssjukvårdens mate- rielbehov i allmänna handeln eller genom ianspråktagande av utrustning på fredslasaretten minskar därigenom efterhand, vilket ställer ökade krav på anskaffning av särskild krigssjukvårdsmateriel. Specialiseringen leder slut- ligen till att möjligheterna krymper att utnyttja personalen i uppgifter som kräver allroundkunskaper. Till denna utveckling måste hänsyn tas såväl vid uppbyggnaden av ledningsorganen som vid krigssjukvårdsutbildningen och krigsplaceringen av medicinalpersonalen. Den kvalificerade medicinalperso- nalen utnyttjas ur medicinsk synpunkt mest effektivt vid de anstalter där kvalificerad vård lämnas. För sorteringsverksamhet, lämnande av första hjälp och meddelande av rutinsjukvård vid de militära förbanden erford-

ras emellertid också väl kvalificerad och rutinerad medicinalpersonal. En viss prioritering av krigsmaktens behov av medicinalpersonal är med hän- syn till målsättningen för vårt totalförsvar naturlig men får sj älvfallet inte ta sig sådant uttryck, att krigsmaktens behov till alla delar och inom alla berörda yrkeskategorier tillgodoses före övriga totalförsvarssektorers. Ut— fallet av ifrågavarande avvägning är av stor betydelse för krigssjukvårdens funktion. Det är därför av vikt att berörda centrala ledningsorgan får resur- ser att ta fram det för avvägningen nödvändiga underlaget och att sam— verkan dem emellan ordnas på sådant sätt att förutsättningar skapas för en sakligt grundad och såvitt möjligt optimal avvägning. Våra knappa per- sonella resurser kräver att den i fred yrkesverksamma medicinalpersonalen maximalt utnyttjas inom krigssjukvårdsorganisationen.

Mot denna bakgrund framlägger utredningen i detta betänkande sina förslag rörande militärsjukvårdens ledning m.m. I kap. 2—6 behandlas militärsjukvårdens centrala och regionala ledning samt vissa samordnings- frågor. Sjukvårdsutbildningen av värnpliktig medicinalpersonal, värnplik- tiga sjukvårdare m.fl. samt sjukvårdsinstruktörer och annan fast anställd personal tas upp i kap. 7—9. Kap. 10 ägnas åt frågan om en för krigs— makten gemensam personalkår _ försvarets medicinalkår — och i kap. 11 diskuteras vissa materielfrågor. En sammanfattning av betänkandet ges i kap. 12.

Utredningen har beaktat de förslag angående krigssjukvården som lagts fram av försvarsledningsutredningen i dess betänkanden I—III (SOU 1961: 7, 1961: 66 och 1963: 65), av 1959 års utredning rörande utbildning av värnpliktiga läkare (läkarutredningen) i dess betänkande >>Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961: 63), av försvarsmedicinska forskningsutred- ningen i dess betänkande »Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret» (SOU 1962: 34), av MCA-utredningeu i dess betänkande »Hälso- och sjuk- vårdens centrala administration» (SOU 1965: 49), av 1960 års värnplikts- utredning i dess betänkande »Värnplikten» (SOU 1965: 68) och av 1960 års intendenturförvaltningsutredning i dess betänkande med förslag till organi— sation av en för försvaret gemensam intendenturkår (stencil Fö 1965:1). Samråd har ägt rum med försvarets tandvårdsberedning. Åtskilliga förslag i utredningens förra betänkande »Krigsmaktens förbandssjukvård» (SOU 1964: 20) påverkar utredningens överväganden i detta betänkande. Själv- fallet har utredningen slutligen tagit hänsyn till äldre utredningars förslag och till riksdagsbesluten under senare år rörande bl. a. krigsmaktens högsta och regionala ledning, utbildningen av värnpliktiga läkare och organisatio- nen av förbandssjukvärden.

Det må framhållas att utredningen vid sina överväganden rörande militär— sjukvårdens ledning m.m. utgått från en i huvudsak oförändrad ansvars- fördelning mellan krigsmakten, civilförsvaret och medicinalväsendet. Utred-

ningen har funnit att den nuvarande gränsdragningen mellan de berörda totalförsvarssektorerna i princip är lämplig och inte behöver ändras. Krigs— makten och civilförsvaret måste liksom hittills disponera egna sjukvårds- resurser huvudsakligen för sorteringsverksamhet, första hjälp och trans- portverksamhet. Det första omhändertagandet på fältet, meddelandet av er— forderlig livräddande vård och transporten av patienterna ut ur det av stridsverksamhet och skador omedelbart berörda området måste ävila sj uk— vårds— och sjuktransportenheter, som taktiskt och administrativt integreras med de stridande militära förbanden, resp. civilförsvarets räddnings-_. brand— och röjningsenheter. Dessa vårdenheter bör vara så rörliga att de i rimlig utsträckning kan följa de enheter vari de ingår eller som de avses understödja. De militära sjukvårdsförbanden bör såvitt möjligt ha samma uthållighet och skyddsmöjligheter som understödda stridande förband. Ut- redningen har vidare funnit att krigsmakten liksom hittills på brigad- och etappnivå bör disponera egna sjukvårdsanstalter, främst lättrörliga för— hand, i sådan omfattning att huvuddelen av de militära »korttidspatien- terna» kan ges slutlig kvalificerad vård inom den militära organisationens ram. Den kvalificerade långtidsvården bör däremot bedrivas av medicinal- väsendet; det är uppenbart att fredssjukhusen måste utgöra stommen för den slutna vården i krig. Ett antal militära krigssjukhus torde dock behöva behållas främst i övre Norrland och på Gotland, där kravet på mobilise- ringsberedskap är särskilt stort och fredssjukvårdsresurserna är relativt små. Civilförsvarets befattning med den civila krigssj ukvården bör alltjämt begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till verk— samheten i anslutning till skadeområden eller för omhändertagande av flyk- tingströmmar. Något behov av att i civilförsvarets egen regi organisera kva- lificerad vård kan inte anses föreligga. Däremot är det såsom förut antytts nödvändigt att civilförsvaret disponerar rörliga enheter i sådan omfattning att de lokala resurserna i katastroffall snabbt kan förstärkas i avseende på sortering, livräddande vård och transport av de skadade. Inte heller i fråga om den för fjärrgående sjuktransporter avsedda organisationen för- utsätts någon ändring av gällande ansvarsfördelning. Krigsmakten bör alltså alltjämt behålla sitt ansvar för den rälsbundna sjuktransportorgani- sationen.

KAPITEL 2

Militärsjukvårdens centrala ledning: utgångspunkter

Militärsjukvårdens centrala ledning måste utformas med utgångspunkt i den reform av krigsmaktens högsta ledning som genomfördes den 1 oktober 1961 (prop. 1961: 109). De krav på krigsmaktens högsta ledning som ligger till grund för den företagna omorganisationen och de principer som varit vägledande för denna gäller givetvis även för militärsjukvårdens centrala ledning. Rörande den närmare innebörden av dessa krav och principer hän- visas till de redogörelser som lämnats i försvarsledningsutredningens betän— kande »Krigsmaktens högsta ledning» (SOU 1961: 7) samt i den före- nämnda propositionen. Här skall blott huvudpunkterna i den nya organisa- tionen beröras.

Genom reformen ändrades principerna för ansvars— och uppgiftsfördel- ning mellan myndigheter och stabsorgan inom krigsmaktens högsta ledning. Grundläggande för reformen var tanken att det inom denna ledning i fred måste finnas en fast och enhetlig organisation för ledning av operativt krigsförberedelsearbete med stödfunktioner. Den högsta militära ledningen måste ha ansvar, befogenheter och organisation som motsvarar de krav som kommer att ställas på den från operativ synpunkt. Det ansågs också angeläget att de viktigaste order— och lydnadslinjerna stämmer överens i krig och fred samt att inte några överflyttningar av ansvar och befogen— heter mellan sidoordnade myndigheter behöver företas vid krigsorganise— ring. Avgörande betydelse tillmättes alltså överensstämmelse mellan krigs— och fredsorganisationen. Särskilt underströks vikten av hög beredskap i fred, så att fredsorganisationen snabbt och utan avbrott kan övergå i krigs- organisationen, nödvändigheten av att snabbt kunna fatta beslut av av- görande karaktär samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från högsta ledningen till direkt underlydande chefer.

Överbefälhavaren är ansvarig inför Kungl. Maj:t för att krigsmakten äger beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt samt för att militära operationer planläggs och leds enligt den målsättning och de riktlinjer som anges av Kungl. Maj:t. Överbefälhavaren leder den operativa verksamheten. Härutinnan innebär överhefälhavarens ledningsansvar bl.a. att han skall utfärda grundläggande bestämmelser för krigsmaktens beredskap, det ope— rativa krigsförberedelsearbetet samt militära operationers planläggning och genomförande. Överbefälhavaren svarar vidare för krigsmaktens utveckling

och inriktning samt för avvägningen inom krigsmakten på lång sikt. Han äger ge försvarsgrenscheferna och krigsmaktens centrala förvaltningsmyn- digheter de direktiv och anvisningar som fordras för att de i sin verksamhet skall tillgodose den operativa verksamheten och långsiktsplaneringen. Vidare skall överbefälhavaren verka för enhetlighet inom krigsmakten och åstad- komma samverkan mellan dess olika delar, genom inspektioner skaffa sig kännedom om krigsmaktens beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt, utfärda grundläggande bestämmelser i frågor som rör mer än en försvarsgren samt handlägga ärenden rörande utbildning, personal och värnpliktsväsende som rör mer än en försvarsgren. Överbefälhavaren äger till försvarsgrenschef delegera beslutanderätten i ärenden som ankommer på överbefälhavaren och uppdraga åt försvarsgrenschef att inspektera det operativa krigsförberedelsearbete som utförs av de regionala cheferna. Så- vitt rör den förbandsproducerande verksamheten skall överbefälhavaren avge yttranden över försvarsgrenschefernas framställningar till Kungl. Maj:t samt godkänna sådana förslag till organisations-, personal- och mate- rielplaner som försvarsgrenscheferna m.fl. inger till Kungl. Maj:t för fast- ställelse.

Försvarsgreuschef är ansvarig inför Kungl. Maj:t och överbefälhavaren för att försvarsgrenen äger beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt. Försvarsgrenschefen leder den förbandsproducerande verksamheten inom försvarsgrenen, dvs. verksamheten rörande organisation, utrustning, mobilisering, taktik, utbildning, personal och värnpliktsväsende. Lednings- ansvaret innebär bl.a. att försvarsgrenschefen skall föreslå eller utfärda planer och bestämmelser för försvarsgrenens mobilisering och beredskap. Han skall vidare utarbeta planer för försvarsgrenens utveckling och inrikt- ning. Försvarsgrenschefen äger ge krigsmaktens centrala förvaltningsmyn— digheter de anvisningar som fordras för att dessa i sin verksamhet skall till- godose förbandsproduktionen och långsiktsplaneringen. Vidare skall för- svarsgrenschefen verka för enhetlighet inom försvarsgrenen samt genom inspektioner skaffa sig kännedom om försvarsgrenens beredskap, krigsdug- lighet och tj änstbarhet i övrigt.

De centrala förvaltningsmyndigheterna leder, var och en inom sitt om- råde, förvaltningsverksamheten inom krigsmakten. Denna verksamhet har skilts från stabsverksamheten. Att en grundläggande förutsättning varit att säkerställa ett tillräckligt inflytande på förvaltningsverksamheten för den operativa och förbandsproducerande verksamhetens företrädare framgår av det förut sagda. För den centrala intendenturförvaltningen inrättades ett särskilt ämbetsverk, försvarets intendenturverk. Tygförvaltningstjänsten förutsattes t.v. vara försvarsgrensvis organiserad men en utveckling i rikt— ning mot fackförvaltning och, på lång sikt, ett gemensamt tygförvaltnings— verk antyddes. I november 1965 har tygförvaltningsutredningen lagt fram förslag om en sammanslagning av försvarsgrensförvaltningarna till en en-

het —— försvarets materielverk (SOU 1966:11). Departementschefen har vid anmälan av prop. 1966: 110 uttalat sig för ett gemensamt tygförvalt— ningsverk men funnit att ytterligare utredningar rörande organisationen av verket är nödvändiga, innan frågan underställs riksdagen.

Slutligen kan nämnas att försvarsstaben omorganiserades genom 1961 års beslut. Syftet härmed var att skapa förutsättningar för att föra över de operativa uppgifter som förut handlagts i marin— och flygstaberna samt att tillse att försvarsstaben erhöll en sådan organisation att dess arbete kunde koncentreras till de viktigare verksamhetsområdena och inte innefatta de- taljarbete som kunde utföras på annat håll. Omorganisationen av den cen- trala intendenturförvaltningen genomfördes fr.o.m. den 1 juli 1963 (prop. 1962: 168) och omorganisationen av försvarsgrensstaberna fr.o.m. den 1 oktober 1964 (prop. 1964: 31).

Den företagna omorganisationen berörde varken ledningen av sjukvårds— förvaltningen eller den för militärsjukvården särpräglade funktionen, den medicinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten. Som en följd härav behandlades inte heller försvarets sjukvårdsstyrelses uppgifter och orga- nisation. Hithörande frågor har emellertid uppmärksammats i annat sam- manhang. De förslag som förts fram har visserligen delvis blivit inaktuella genom 1961 års omorganisation men redovisas ändå här i korthet.

Genom 1942 års försvarsbeslut och 1943 års förvaltningsreform (prop. 1943: 180) fördes de tre försvarsgrenarnas sjukvårdsförvaltningar samman till ett gemensamt organ —— försvarets sjukvårdsförvaltning —— som i tek- niskt och ekonomiskt avseende övertog den högsta ledningen av och upp— sikten över hälso- och sjukvården inom krigsmakten. Den 5. k. inspektions- verksamheten behölls i de tre försvarsgrenarna. Inom varje försvarsgren var försvarsgrensöverläkaren i sin egenskap av tjänstegrensinspektör direkt inför försvarsgrenschefen ansvarig för hälso- och sjukvården. 1944 års mili- tärsjukvårdskommitté föreslog i sitt första betänkande (SOU 1944: 66), att de tre sjukvårdsinspektionerna skulle sammanföras till en för krigsmakten gemensam sjukvårdsinspektion, som tillsammans med försvarets sj ukvårds- förvaltning skulle bilda försvarets sjukvårdsstyrelse. Dess chef —— general— läkaren — skulle vara främste målsman för den militära hälso- och sjuk— vården. Sedan kommittén erhållit vidgade direktiv att utforma ett centralt organ för den militära sjukvårdsledningen framförde den i sitt andra be- tänkande (SOU 1947: 5) ett detalj förslag till organisation av försvarets sjukvårdsstyrelse. Förslaget byggde på den i det första delbetänkandet redo- visade idén att sammanföra stabs- och förvaltningsverksamheten till en myndighet, vilket enligt utredningen skulle säkerställa en enhetlig ledning av militärsjukvården. I organisationen ordnades enligt förslaget även de tre försvarsgrensöverläkarna in. Arméöverläkaren föreslogs bli chef för utbild— nings- och personalavdelningen och de båda andra försvarsgrensöverläkarna ställdes direkt under generalläkaren såsom rådgivande inom marinens resp. flygvapnets verksamhetsområde. Generalläkaren skulle i egenskap av tjäns—

tegrenschef lyda direkt under överbefälhavaren, i övriga hänseenden under Kungl. Maj:t. Förslaget mötte stark kritik vid remissbehandlingen och ledde endast till mindre jämkningar i gällande ordning; bl. a. döptes försva— rets sjukvårdsförvaltning om till försvarets sjukvårdsstyrelse (prop. 1949: 135). Syftet härmed var att markera en viss förstärkning av generalläka- rens medicinska och samordnande inflytande.

Frågan om ledningen av hälso- och sjukvården inom krigsmakten togs under 1950-talet upp i flera sammanhang, bl. a. av riksdagens revisorer i särskild berättelse den 3 juni 1957 och av statsutskottet (SU 1958: B 34), som begärde en förnyad översyn av den militära sjukvårdens organisations- former. I detta yrkande instämde försvarsledningsutredningen som i sitt betänkande I även lade fram vissa synpunkter på ansvarsfördelningen i fred. Dessa synpunkter utvecklades ytterligare i utredningens andra del- betänkande (SOU 1961: 66). Utredningen anknöt till en i betänkandet in- tagen promemoria och anförde (s. 99).

Utredningen ansluter sig till den i promemorian framförda uppfattningen att flertalet av sjuk- och veterinärvårdsfunktionerna inom krigsmakten bör ledas en- hetligt, dvs. av staber eller myndigheter gemensamma för försvarsgrenarna. Pro- duktionen av sjukvårds- och veterinärförband bör dock —— liksom annan förbands- producerande verksamhet — alltjämt ledas av försvarsgrenscheferna.

Ett särskilt centralt stabs- och förvaltningsorgan för ledningen av de sjuk- och veterinärvårdsfunktioner som bör ledas enhetligt, synes böra finnas inom krigs- makten. Denna myndighet bör i enlighet med i promemorian framfört förslag enk- last kunna bildas genom omorganisation av försvarets sjukvårdsstyrelse. Denna omorganisation torde bli relativt genomgripande och få följdverkningar även för försvarsgrensledningarna. Försvarsgrensöverläkarnas och överfältveterinärens framtida ställning och uppgifter bör därför omprövas. Av vikt synes vara att det nyssnämnda ledningsorganet utrustas med befogenheter och resurser för att effek- tivt och med erforderlig auktoritet kunna utöva avsedd ledningsverksamhet.

Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande förordade överbefälha— varen ett principbeslut enligt försvarsledningsutredningens förslag. Försva- rets sjukvårdsstyrelse borde alltså enligt överbefälhavaren ombildas till ett centralt organ för ledningen av krigsmaktens medicinska (veterinärmedi— cinska) och tekniskt-ekonomiska funktioner. En centralplanering borde vi- dare inrättas inom styrelsen. Chefen för armén och chefen för marinen ville inte ta ställning utan förordade ytterligare utredning, medan chefen för flygvapnet uttalade sig för en om möjligt enhetlig ledning. Försvarets för- valtningsdirektion anslöt sig till överbefälhavarens uppfattning. Försvarets sjukvårdsstyrelse ansåg att försvarsledningsutredningens förslag borde bli föremål för statsmakternas snara principbeslut. Även dåvarande arméin- tendenturförvaltningen uttalade sig för en enhetlig ledning och hade inte något att erinra mot att dess hästsektion fördes över till sjukvårdsstyrelsen. Intendenturförvaltningsutredningen hävdade att ledningen av all förvalt- ningsverksamhet inom sjukvårds- och veterinärvårdsområdet borde föras samman till försvarets sjukvårdsstyrelse. Försvarsmedicinska forsknings-

utredningen förordade ytterligare kompletterande utredning. Läkarutred- ningen var för sin del starkt kritisk och gjorde gällande att de lednings- funktioner som f.n. ankommer på sjukvårdsstyrelsen borde kunna delas upp på försvarsstaben, försvarsgrensstaberna och de för krigsmakten ge- mensamma förvaltningsmyndigheterna. Medicinalstyrelsen och dess sjuk- vårdsberedskapsnämnd förklarade sig däremot övertygade om behovet av ett centralt militärmedicinskt ledningsorgan. Veterinärstyre-lsen tillstyrktc en omorganisation av försvarets sjukvårdsstyrelse. Statskontoret ville i avvaktan på ytterligare utredning inte ta ställning. Försvarsledningsutredningens uttalande och de redovisade remissyttran— dena torde ha legat till grund för utredningens direktiv i ledningsfrågan.

Utifrån angivna utgångspunkter lägger utredningen i det följande fram sina förslag rörande militärsjukvårdens centrala ledning. I kap. 3 tar ut- redningen upp ledningen inom militärsjukvårdsområdet av den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet, av den förbands- producerande verksamheten samt av sjukvårdsförvaltningen och den medi— cinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten. Veterinärförvaltningen och den veterinärmedicinska verksamheten, som också är en del av militärsjuk- vården, tas upp separat. Däremot behandlas inte militärtandvården, som likaledes ingår i militärsjukvården, eftersom den är föremål för särskilda överväganden. Slutligen erinrar utredningen om de beslut som fattats rö- rande ledningen av den militärmedicinska forskningen (prop. 1963:94). Utredningen utgår vid sina överväganden från uttalandet i direktiven att en såvitt möjligt enhetlig ledning av de olika funktionerna bör eftersträvas, varvid dock förbandsproduktionen alltjämt bör ledas av försvarsgrensche- ferna. De förslag utredningen lägger fram har avseende på förhållanden främst i fred men gäller i tillämpliga delar även i krig. I kap. 4 bedömer utredningen organisationen och läkarbehovet m.m. i de centrala lednings- organen. Utredningens. förslag har utformats med beaktande av krigets krav men utredningen går inte in på ledningsorganens krigsorganisation. Det bör ankomma på vederbörande militära myndigheter att se över denna på grundval av den av utredningen föreslagna ansvars- och befogenhetsför- de-lningen. Utredningen har såvitt möjligt sökt beakta de reella möjlighe- terna att täcka uppstående personalbehov. Med hänsyn härtill har utred- ningen sökt iaktta återhållsamhet vid sin bedömning av behovet av tjänster. Utredningen förutsätter att läkare och veterinärer i de centrala lednings- organen skall vara heltidsanställda militärläkare resp. militärveterinärer och att även vissa apotekare skall vara civilmilitära befattningshavare. Den- na fråga utvecklas närmare i kap. 10 i betänkandet. Utredningen har sär- skilt uppmärksammat ledningen av sjukvårdsförvaltningen och den me- dicinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten och i samband därmed försvarets sjukvårdsstyrelses uppgifter och organisation.

KAPITEL 3

Militärsjukvårdens centrala ledning: uppgifter

3.1. Operativ verksamhet och operativt krigsförberedelsearbete

Överbefälhavarens ledningsansvar beträffande den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet innebär för militärsjukvårdens vidkommande dels att han skall utfärda operativa order till militärbefäl- havarna rörande bl. a. fördelning av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresur- ser, dels att han skall meddela försvarsgrenscheferna, försvarets sjukvårds- styrelse m.fl. de direktiv och anvisningar som fordras för att tillgodose den operativa verksamheten. Överbefälhavaren har vidare att inspektera det operativa krigsförberedelsearbete inom militärsjukvårdsområdet som utförs av de regionala cheferna. Slutligen skall överbefälhavaren medverka till att militära och civila krigsförberedelser på hälso- och sjukvårdsområdet sam- ordnas.

Försvarsgrenscheferna har operativt ansvar endast i den mån överbefäl- havaren begagnar sig av sin rätt att delegera ansvar enligt den s.k. huvud— stabsprincipen eller uppdrar åt försvarsgrenschefen att inspektera det ope- rativa krigsförberedelsearbete som utförs på regional nivå.

Försvarets sjukvårdsstyrelse skall enligt sin instruktion efter samråd med berörda myndigheter planlägga och förbereda hälso- och sjukvården inom krigsmakten vid krig eller krigsfara. Härmed torde emellertid inte åsyftas operativt krigsförberedelsearbete inom hälso- och sjukvårdens om- råde utan medicinskt krigsförberedelsearbete. Den av sjukvårdsstyrelsen utarbetade krigssjukvårdsplanen kan visserligen synas ha ett operativt innehåll, eftersom där återges bl. a. överbefälhavarens order till de regionala cheferna rörande ansvarsfördelningen m.m. för krigssjukvården. Planen innehåller vidare förteckningar över militära krigssjukvårdsanstalter m.m. samt översikter över den civila krigssjukvårdsorganisationen och dess re- surser. Detta hänger emellertid samman med att planen bl.a. tjänar som uppslagsverk för de regionala och lokala cheferna vid deras planläggning och samverkan med berörda civila myndigheter. Sjukvårdsstyrelsen bestäm- mer inte i något fall fördelningen av de militära hälso- och sjukvårdsresur- serna. Härom ger överbefälhavaren efter hörande av bl.a. försvarets sjukvårdsstyrelse order direkt till de regionala cheferna och dessa är ansvariga inför överbefälhavaren för all operativ detaljplanläggning be- träffande militära sjukvårdsanstalter m. m. Utarbetandet av krigssjukvårds-

planen är enligt utredningens sätt att se ett led i sjukvårdsstyrelsens medi— cinska krigsförberedelsearbete. Utredningen återkommer härtill i avsnittet om den medicinska verksamheten.

Den militära krigssjukvården är en viktig stödfunktion till huvudfunk— tionen i krig _ den operativa verksamheten. Den operativa ledningen av militärsjukvården, dvs. åtgärder som främst syftar till att bestämma hur disponibla militära hälso- och sjukvårdsresurser skall fördelas och omför- delas så att föreliggande behov blir tillgodosedda i bestämd angelägenhets— ordning, bör därför utövas av samma myndighet, som ansvarar för den allmänoperativa ledningen. Överbefälhavaren bör alltså fortfarande ensam leda den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet inom militärsjukvårdens område, varvid dock samråd förutsätts äga rum med vederbörande medicinska myndigheter. Något ansvar för denna verk— samhet bör inte vila på försvarets sjukvårdsstyrelse. Överbefälhavarens befogenhet att utfärda direktiv och anvisningar för att säkerställa den opera- tiva verksamheten vill utredningen inte ifrågasätta. Utredningen finner allt- så inte anledning föreslå ändring av den nuvarande ansvarsfördelningen.

3.2. Förbandsproducerande verksamhet

Försvarsgrenschefens ledningsansvar för den förbandsproducerande verk— samheten innebär i fråga om hälso- och sj ukvårdsutbildningen främst att han leder och kontrollerar utbildningen av fast anställd och värnpliktig medici- nalpersonal samt värnpliktiga sjukvårdare m.fl. Militärbefälhavarna m.fl. lyder i detta hänseende under försvarsgrenschef. Denne äger meddela för- svarets sjukvårdsstyrelse m. fl. de anvisningar som fordras för att tillgodose den förbandsproducerande verksamheten inom militärsjukvårdsområdet. Försvarsgrenschefen inspekterar sjukvårdsförbandens krigsduglighet m.m. och svarar för att för hälso- och sjukvårdsutbildningen erforderliga läroböc- ker och annan fackmässig undervisningsmateriel utarbetas. Han handlägger vidare ärenden rörande sjukvårdsorganisation, sj ukvårdsutrustning och sjukvårdstaktik samt ärenden rörande hälso- och sjukvården vid mobilise- ring. Försvarsgrenschefen leder personaltjänsten beträffande de fast an- ställda militärläkarna m.fl., kommenderar värnpliktig medicinalpersonal till kurser m.m. samt registrerar och fördelar sådan personal för krigspla- cering. Slutligen vilar ofta av försvarsgrenschefen utfärdade bestämmelser för personaluttagning och personalbedömning, militära säkerhetsföreskrif— ter samt reglementen och instruktioner m. ni. också på ett militärmedicinskt underlag.

Även överbefälhavaren har ansvar för den förbandsproducerande verk- samheten. På överbefälhavaren ankommer sålunda bl. a. att handlägga ären- den rörande samordning av sjukvårdsutbildning, sjukvårdsorganisation och sjukvårdstaktik m.m. Det må vidare erinras om att överbefälhavaren skall

avge yttranden över framställning som försvarsgrenschef inger till Kungl. Maj:t rörande den förbandsproducerande verksamheten. Sådana framställ- ningar kan beröra militärsj ukvården liksom överbefälhavarens egna utred— ningar och framställningar. Reglementen och instruktioner m. in. som berör mer än en försvarsgren utfärdas också av överbefälhavaren. Slutligen kan överbefälhavarens inspektioner beröra hälso- och sjukvårdsutbildningen m. 111.

Enligt sin instruktion har försvarets sjukvårdsstyrelse att verka för att utbildningen av den för hälso— och sjukvård avsedda personalen samordnas. Bestämmelsen är svårtolkad, eftersom det inte framgår om fråga endast är om utbildning av den personal som sysselsätts inom förbandssjukvården eller om samordningsuppgiften även avser sjukvårdsutbildningen i allmän- het. Sannolikt avses emellertid även den hälso- och sjukvårdsutbildning av värnpliktiga som bedrivs inom varje försvarsgren. Att fråga endast är om det medicinska innehållet i utbildningen torde vara uppenbart. Sjukvårds- styrelsen har vidare enligt krigssjukvårdskungörelsen att tillsammans med medicinalstyrelsen besluta om i vilken omfattning medicinalväsendet, krigs- makten och civilförsvaret sinsemellan skall fördela medicinalpersonalen för krigsplacering m. m. Härutöver administrerar sjukvårdsstyrelsen centralt viss personal för förbandssjukvården, bl. a. försvarets hälsovårds- och tand- vårdspersonal samt kvinnliga sjukvårdspersonal.

Hälso— och sjukvårdsutbildningen skall enligt utredningens direktiv ledas av försvarsgrenscheferna. Utredningens förslag rörande en mera enhetlig organisation av utbildningen och personaltjänsten läggs fram i kap. 9—10 men måste antydas redan här. Beträffande hälso- och sjukvårdsutbild— ningen avvisar utredningen till en början en av läkarutredningen väckt tanke att organisera ett nytt truppslag — sjukvårdstrupperna _— för kvalificerad hälso— och sjukvårdsutbildning. Utredningen föreslår vidare att huvuddelen av grundutbildningen av värnpliktig medicinalpersonal och värnpliktiga sjukvårdare m.fl. för arméns och flygvapnets del skall bedrivas dels vid sjukvårdsskolor som i princip förläggs till ett infanteri- eller pansarrege- mente inom varje militärområde, dels vid de fyra trängregementena. För marinens del föreslår utredningen en särskild sjukvårdsskola. Utredningen föreslår även att en central utbildningsanstalt —— försvarets sjukvårdsskola _ tillskapas, främst för utbildning av militärläkare och annan fast anställd medicinalpersonal. Utbildningsanstalten föreslås skola underställas general— läkaren. Vad härefter angår personaltjänsten föreslår utredningen att en för krigsmakten gemensam civilmilitär personalkår — försvarets medicinal- kår —— skall bildas för militärläkare, militärtandläkare, militärveterinärer, militärapotekare, medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Denna kår, vari inte avses ingå de 5. k. förbandsläkarna (jfr prop. 1965: 176 s. 15) skall stå under befäl av generalläkaren, som i denna egenskap lyder omedel- bart under överbefälhavaren. Generalläkaren får alltså ansvaret för kårens

rekrytering och utbildning m. m. Beträffande motiveringarna för dessa för- slag hänvisas till kap. 9—10.

Utredningens förslag till organisation av den kvalificerade sjukvårdsut- bildningen innebär inte att de principer rubbas som ligger till grund för 1961 års beslut rörande krigsmaktens högsta ledning. Den centrala ledningen av hälso- och sjukvårdsutbildningen utövas även i fortsättningen av för- svarsgrenscheferna. Chefen för armén övertar emellertid ansvaret från che— fen för flygvapnet för huvuddelen av den hälso- och sjukvårdsutbildning som fordras för att tillgodose behovet av värnpliktiga sjukvårdare m.fl. i flygvapnets krigsorganisation. Försvarsgrenschefernas ansvar och befogen- heter förblir härigenom i princip oförändrade men vissa av deras nuvarande uppgifter rörande utbildning och personaltjänst torde, såvitt avser de fast anställda militärläkarna m. fl., bortfalla genom att en för krigsmakten ge- mensam medicinal personalkår organiseras och en central utbildningsanstalt tillskapas. Ansvaret för ledning och kontroll av den mera okvalificerade hälso- och sjukvårdsutbildning som bedrivs vid förbanden bör i möjligaste mån decentraliseras.

Såsom förut sagts har försvarets sjukvårdsstyrelse f.n. att verka för att utbildningen av den för hälso- och sjukvård avsedda personalen samordnas. Denna uppgift strider i viss mån mot överbefälhavarens åliggande att hand— lägga ärenden rörande utbildning som berör mer än en försvarsgren. Utred- ningen har övervägt om det finns anledning att behålla sjukvårdsstyrelsens ansvar i detta hänseende. Syftet härmed skulle vara att undvika onödig differentiering av det medicinska innehållet i den hälso- och sjukvårdsut- bildning som bedrivs inom försvarsgrenarna. Vissa av utredningens ovan redovisade förslag minskar emellertid behovet av sådan samordning; bedri- vandet av den kvalificerade sjukvårdsutbildningen för flygvapnet vid ar- méns sjukvårdsskolor är en åtgärd i sådan riktning. Samma syfte har för- slaget att ge generalläkaren ansvar för den gemensamma personalkårens ut- bildning. Skall sjukvårdsstyrelsen samordna hälso- och sjukvårdsutbild— ningen krävs bl.a. att styrelsen utrustas med konkreta befogenheter gent- emot försvarsgrenscheferna. Sådana befogenheter har f. n. endast överbefäl— havaren. Utredningen kan inte finna att det skulle vara lämpligt att föra över vissa av dennes befogenheter till sjukvårdsstyrelsen. En sammanbland- ning av stabs- och förvaltningsfunktionerna bör undvikas. Ifrågavarande samordningsansvar bör därför åvila överbefälhavaren, under vilken även chefen för försvarets medicinalkår som förut sagts bör lyda. Enligt utred— ningens mening bör överbefälhavaren dock såvitt möjligt decentralisera beslutanderätten i samordningsärenden som inte är av principiell natur till en av försvarsgrenscheferna. Utredningen har i det följande räknat med att så sker. Sjukvårdsstyrelsens nuvarande samordningsansvar för hälso- och sjukvårdsutbildningen bör alltså upphöra. Däremot bör sjukvårdsstyrelsen anordna utbildning för personal som tjänstgör inom förbandssjukvården.

Till ledningen av denna utbildning återkommer utredningen i avsnittet om den medicinska verksamheten.

Utredningen tar härefter upp övriga funktioner inom den förbandspro- ducerande verksamheten vilka centralt leds av försvarsgrenschef. Beträf— fande dessa funktioner —— organisation, utrustning, mobilisering, taktik, personaltjänst och värnpliktsväsende — föreslår utredningen inte någon annan ändring av gällande ansvars- och befogenhetsfördelning än som följer av tillskapandet av försvarets medicinalkår. Härigenom lyfts visst ansvar av från försvarsgrenscheferna. I fråga om organisation, utrustning och tak— tik innebär splittringen av ledningen på de tre försvarsgrenscheferna att de militära hälso- och sjukvårdsförbandens organisation, utrustning och tak- tiska uppträdande i onödan kan komma att differentieras, vilket försvårar skapandet av en såvitt möjligt enhetlig krigsorganisation med likartad ut- rustning och likartat sjukvårdstaktiskt uppträdande. Detta förhållande kan i sin tur få negativa konsekvenser för enhetligheten i utbildningsarbetet. Ut— redningen har emellertid funnit, att det inte är möjligt att inom militär- sjukvårdens område skilja ut ledningen av dessa funktioner från ledning av annan likartad verksamhet. Enhetligheten bör främst vinnas dels genom att överbefälhavaren vid behov utövar sin befogenhet att ge försvarsgrens- cheferna direktiv och anvisningar för verksamheten, t. ex. rörande krigs— sjukvårdsorganisationens samordning, dels genom att den ansvariga cen- trala förvaltningsmyndigheten med kraft verkar för en enhetlig standard vid anskaffning av krigssjukvårdsmateriel. En annan möjlighet att vinna ökad enhetlighet, som kan och bör utnyttjas, är att överbefälhavaren med tillämpning av huvudstabsprincipen uppdrar åt en av försvarsgrenscheferna att bereda och i vissa fall besluta i samordningsärenden av icke principiell natur rörande t. ex. värnpliktsfrågor och mobilisering.

Den uppgift för försvarets sjukvårdsstyrelse slutligen som föreskrivits i krigssjukvårdskungörelsen, nämligen att tillsammans med medicinalsty- relsen avväga behovet av medicinalpersonal och fördela denna mellan krigs- sjukvårdens olika sektorer, har direkt sammanhang med ledningen av den förbandsproducerande verksamheten och bör därför, eftersom flera för- svarsgrenar berörs, framdeles handläggas på överbefälhavarens ansvar. Dessa ärenden torde med tillämpning av huvudstabsprincipen åtminstone till viss del kunna decentraliseras till chefen för armén, vilket överensstäm- mer med gällande praxis; sjukvårdsstyrelsen saknar f.n. befogenheter och resurser att ha hand om uppgiften.

3.3. Sjukvårdsförvaltning och medicinsk (hälso- och sjukvårdande ) verksamhet

Förvaltningen av krigsmaktens förnödenheter för hälso- och sjukvård —— läkemedel och vårdmateriel m.m.; i det följande benämnda sjukvårdsma- teriel —— omfattar materielens anskaffning, användning, förvaring, vård,

underhåll och redovisning. Anskaffningen inrymmer projektering, konstruk— tion och därmed sammanhängande standardisering och försök, utarbetande av tekniska anvisningar för tillverkning och upphandling, vidare inköp, le- veranskontroll och garantiövervakning samt slutligen utarbetande av mate— rielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktioner. Till sjukvårdsför- valtningen hänförs också anslagsförvaltning, kontroll av förrådshållning och materielredovisning, planläggning av krigsproduktion och annan krigs— anskaffning samt teknisk granskning av krigsutrustningslistor m.m. Den medicinska verksamheten innefattar i fred dels medicinsk och admi— nistrativ ledning av den hälso- och sjukvård som meddelas vid krigsmak— tens förband (förbandssjukvård) samt av hälsoundersökningar vid inskriv- ningsförrättningar och undersökningscentraler, dels medicinskt krigsförbe- redelsearbete. I krig omfattar verksamheten medicinsk och administrativ ledning av den militära krigssjukvården. Det kan vara en lämplig utgångs— punkt för de fortsatta övervägandena att slå fast omfattningen av de vik- tigare medicinska tillsynsuppgiftcrna inom krigsmakten. Dessa kan fördelas på två huvudkategorier, nämligen uppgifter rörande hälsovård, hygien och epidemibekämpning samt uppgifter rörande hälsoundersökningar och sjuk— vård. Beträffande hälsovård, hygien och epidemibekämpning skall lednings- myndigheten bl.a. utarbeta bestämmelser för tillämpning inom krigsmak— ten av hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan. På motsvarande sätt skall bestämmelser utfärdas för vattenhygienen. Åtgärder skall vidare vidtas för att förhindra spridning av epidemier, epizootier och andra smittosamma sjukdomar. Hit hör bl.a. hygienisk livsmedelskontroll samt utfärdande av bestämmelser för skyddsympning och för bekämpning av skadedjur och ohyra. Det medicinska skyddet inom krigsmakten mot B-stridsmedel kräver särskild uppmärksamhet. Ledningsmyndigheten skall även granska por- tionsstater ur näringsfysiologisk synpunkt samt granska byggnadsritningar och byggnader m.m. ur hygienisk synpunkt. Slutligen har ledningsmyndig— heten att kontrollera att utfärdade bestämmelser efterlevs. Inom området hälsoundersökningar och sjukvård skall ledningsmyndigheten i första hand utarbeta bestämmelser för hälsoundersökningar m. m. och psykiatriska undersökningar, dels av värnpliktiga vid inskrivning samt under grund— utbildning och repetitionsutbildning, dels av krigsmaktens fast anställda per- sonal. En väsentlig uppgift för ledningsmyndigheten är tillsynen av läkar- mottagningar och sjukrumsavdelningar m. m. Tillsynen innebär att myndig- heten skall utfärda anvisningar för verksamheten och kontrollera denna samt svara för rekrytering och erforderlig utbildning av den personal som fordras för förbandssjukvården. Bestämmelser skall även utarbetas för redo- visning av sjuka och krigsskadade, varjämte sjukdomsstatistik skall sam- manställas och uppföljas. Slutligen skall ledningsmyndigheten utarbeta me- dicinska föreskrifter för den militära personalens skydd mot verkan av radioaktiv strålning, radarstrålning, stridsgaser och s. k. psykofarmaka.

Särskilda behandlingsföreskrifter måste även utarbetas i fred liksom tek— niska anvisningar för driften vid fasta krigssj ukvårdsanstalter samt bestäm- melser för blodtj änst m. m. och för behandling av krigsneuroser och andra särskilda krigsskador.

Sammanfattningsvis kan sägas att ledningen av sjukvårdsförvaltningen samt den medicinska verksamheten inrymmer vittomfattande uppgifter, vilka i många fall kräver kontroll och uppföljning på fältet. Arbetet måste i betydande omfattning utföras i samarbete med de civila tillsynsmyndig- heterna, främst medicinal- och veterinärstyrelserna.

Försvarets sjukvårdsstyrelse leder enligt sin instruktion sjukvårdsförvalt- ningen samt hälso— och sjukvården inom krigsmakten. Formuleringen ut- visar att sjukvårdsstyrelsen i första hand är ett förvaltningsorgan. Sjuk— vårdsstyrelsen skall sålunda bl.a. vidta åtgärder för att förse krigsmakten med sjukvårdsmateriel samt tillse att sjukvårdsmaterielen är ändamåls- enlig och brukbar och förvaras på lämpligt sätt. Styrelsen utövar kontroll över handhavandet av förvaltningsärenden hos underlydande myndigheter och tillser att en ändamålsenlig hushållning med medel och materiel äger rum. Sammanfattningsvis innebär sjukvårdsstyrelsens ledningsansvar be- träffande förvaltningsverksamheten att styrelsen ansvarar för sjukvårds- materielens anskaffning, användning, vård, underhåll och redovisning. Äm- betsverket kontrollerar vidare förvaring m. in. av den sjukvårdsmateriel som förrådshålls av olika militära myndigheter. Slutligen är sjukvårdsstyrelsen chefsmyndighet för militärapoteket som är krigsmaktens centralorgan för läkemedelsförsörjningen.

Sjukvårdsstyrelsens anskaffning av sj ukvårdsmateriel sker enligt direk— tiv och anvisningar som utfärdas av överbefälhavaren och försvarsgrens- cheferna. F örsvarsgrenscheferna utarbetar på grundval av överbefälhava— rens direktiv bl.a. erforderliga planer för sjukvårdsmaterielanskaffningen, vilka sedan de godkänts av överbefälhavaren läggs till grund för sjukvårds— styrelsens medelsäskanden och anskaffningsverksamhet. Försvarsgrensche- ferna upprättar även krigsutrustningslistor för sjukvårdsmateriel, och sjuk— vårdsstyrelsen utarbetar på grundval av överbefälhavarens direktiv en krigs- sjukvårdsmaterielplan för krigsproduktion och annan krigsanskaffning av sjukvårdsmateriel.

Beträffande den medicinska verksamheten skall försvarets sjukvårdssty- relse enligt instruktionen i sj ukvårdstekniskt och hygieniskt avseende hand- lägga ärenden rörande krigsmaktens sjukvårdsanstalter m. m., byggnader och lokaler samt fartyg. Sjukvårdsstyrelsen skall också leda den hygieniska livsmedelskontrollen inom krigsmakten samt efter samråd med berörda myndigheter planlägga och förbereda hälso- och sjukvården inom krigsmak- ten vid krig eller krigsfara. Styrelsen skall inspektera hälso- och sjukvården inom krigsmakten och äger befogenhet att i anledning av företagna inspek- tioner meddela försvarsgrenschef de anvisningar och föreskrifter om hälso-

och sjukvården som inspektionerna föranleder. Slutligen har sjukvårds— styrelsen att inom sitt ämbetsområde utfärda eller föreslå bestämmelser om hälso— och sjukvården inom krigsmakten. Sjukvårdsstyrelsens lednings— ansvar för förbandssjukvården innebär att styrelsen tillgodoser behovet av läkare (förbandsläkare och tjänsteläkarc), sjuksköterskor och sjukvårds- biträden vid läkarmottagningar och sj ukrumsavdelningar samt utfärdar tek— niska anvisningar för verksamheten. Under styrelsen sorterar vidare den fast anställda personal som i regional och lokal instans är verksam inom hälsovårdens område. Vidare utfärdar sjukvårdsstyrelsen dels erforderliga hygien- och hälsovårdst'öreskrifter, t. ex. rörande vatten- och livsmedels- kontroll samt skyddsympning, dels de föreskrifter som fordras för hälso- undersökningarna vid inskrivningsförrättningarna, bl. a. det s. k. besikt— ningsreglementet. Beträffande krigsförberedelsearbetet förutsätts erforder- liga anvisningar för hälso- och sjukvårdens bedrivande i krig skola samman- fattas i den av sjukvårdsstyrelsen på överbefälhavarens direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen. I krig tillkommer slutligen för sjukvårdsstyrelsens vidkommande medicinsk tillsyn av vården vid militära krigssjukvårdsanstal— ter av olika slag.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna har befogenhet att utfärda direktiv och anvisningar till försvarets sj ukvårdsstyrelse för hälso- och sj uk- vården i den mån detta behövs för att den operativa resp. förbandsprodu— cerande verksamheten skall bli tillgodosedd. Överbefälhavaren kan emeller- tid inte sägas ha något egentligt ansvar för den medicinska verksamheten. Däremot har försvarsgrenschefen ett visst ledningsansvar för denna verk- samhet. Försvarsgrenschefen ansvarar sålunda för att läkarmottagningarnas och inskrivningsväsendets behov av värnpliktiga läkare tillgodoses. Enligt gällande praxis utarbetas vidare de föreskrifter som fordras inom områdena naval- och flygmedicin av vederbörande försvarsgrenschef, som tillika ut— färdar erforderliga föreskrifter för förekommande specialundersökningar av submarin och flygande personal. Försvarsgrenschefen äger även inspektera hälso- och sjukvården inom försvarsgrenen ; sjukvårdsstyrelsen skall enligt sin instruktion tillse att dess inspektioner samordnas med de militära inspek— tionerna. Slutligen föreskrivs i sjukvårdsstyrelsens instruktion att försvars- grensöverläkare äger närvara vid föredragning och avgörande i sjukvårds— styrelsen av ärende som berör hälso- och sjukvården inom krigsmakten som helhet eller hälso- och sjukvården inom den försvarsgren han företräder eller beträffande vilken han besitter särskild sakkunskap. Försvarsgrens- överläkarna skall även överlägga med generalläkaren om frågor av prin- cipiell betydelse eller av större vikt för hälso- och sjukvården inom krigs— makten. Initiativet till sådan s. k. försvarsläkarberedning kan tas såväl av generalläkaren som av försvarsgrensöverläkarna.

Av den lämnade redogörelsen framgår att den centrala ledningen av sjuk— vårdsförvaltningen utmärks i hög grad av enhetlighet, medan ledningen

av den medicinska verksamheten är splittrad och oklar. Det är i åtskilliga fall ovisst vem som ansvarar för uppgifterna. Befogenheterna korsar var- andra, eftersom sjukvårdsstyrelsen har rätt att rikta anvisningar till för- svarsgrenscheferna rörande hälso- och sjukvården, medan försvarsgrens- cheferna äger utfärda anvisningar till sjukvårdsstyrelsen rörande den när- mare utformningen av sjukvårdsstyrelsens verksamhet i den mån detta fordras för att tillgodose den förbandsproducerande verksamheten. För- svarsgrensöverläkarna har rätt att delta i sjukvårdsstyrelsens handläggning av vissa ärenden, medan däremot sjukvårdsstyrelsen saknar motsvarande befogenhet gentemot försvarsgrenscheferna. Både sjukvårdsstyrelsen och försvarsgrenschefcrna har inspektionsrätt. Denna brist på enhetlighet och tydlighet i ansvarsfördelningen medför risk för dubbelarbete och kompe- tenstvister. Gränsen mellan stabs- och förvaltningsverksamhet suddas vidare ut. De knappa personella resurserna splittras, och risk föreligger att arbets- uppgifterna inte blir fullgjorda. Generalläkarens ställning som krigsmaktens främste medicinske målsman försvagas. Oklara lydnadsförhållanden skapas vidare på regional och lokal nivå, eftersom berörda myndigheter kan få före- skrifter berörande den medicinska verksamheten av olikartat innehåll från försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarsgrenscheferna.

Vid sina överväganden rörande hur den centrala ledningen av sjukvårds- förvaltningen och den medicinska verksamheten skall organiseras har ut- redningen utgått från grundtanken i 1961 års reform att stabs- och förvalt- ningsverksamheten i princip skall vara åtskilda. Utredningen har vidare beaktat den strävan i riktning mot fackförvaltningar gemensamma för krigsmakten som kommit till uttryck i tillskapandet av försvarets intenden- turverk och i planerna på att organisera ett för försvaret gemensamt tyg- förvaltningsverk (prop. 19662110 s. 138). Beträffande ledningen av den medicinska verksamheten har utredningen tagit hänsyn till att verksam— heten som sådan måste vara uppbyggd så, att de sjuka och skadade vårdas efter enhetliga normer. Åtgärderna inom hygienens och hälsovårdens om— råde måste på liknande sätt vara samordnade. Enhetliga normer synes särskilt betydelsefulla i krig, eftersom den militäre patienten ofta efter hand kommer att vårdas av flera läkare allt efter det han flyttas mellan olika vårdinstanser. Knappheten på läkemedel och andra förnödenheter torde under krigsförhållanden bli en realitet, som begränsar den enskilde läkarens handlingsfrihet vid val av behandlingsmetod och ställer krav på direktivgivning från centrala och regionala myndigheter. För att säker— ställa den eftersträvade enhetligheten i den medicinska verksamheten bör denna i central instans i fred och krig ledas direkt under Kungl. Maj :t av en myndighet. För att det medicinska inflytandet på krigsmaktens verksamhet skall kunna göra sig gällande på tillräckligt hög nivå bör denna myndighet utrustas med sådana befogenheter att den med erforderlig tyngd kan hävda de medicinska intressena. Myndigheten bör därför ha ett större ansvarsom— råde samt vidare och mer entydiga befogenheter än vad försvarets sjuk-

vårdsstyrelse nu har. Det sagda utesluter givetvis inte att vissa ledningsupp- gifter berörande den medicinska verksamheten läggs utanför myndigheten. Strävan efter enhetlighet får inte drivas så långt att sambandet med andra viktiga funktioner, främst den allmänoperativa ledningen och ledningen av den förbandsproducerande verksamheten bryts sönder.

Det naturliga och självfallna är att ledningen av sjukvårdsförvaltningen och den medicinska verksamheten förläggs till försvarets sjukvårdsstyrelse i enlighet med den idé som legat till grund för skapandet av styrelsen. Ut- redningen föreslog också enhälligt redan i sitt första betänkande att sjuk- vårdsstyrelsen skulle svara för rekrytering och utbildning av de läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden som fordras inom förbandssjukvår- den samt sörja för materielförsörjningen vid läkarmottagningar och sjuk— rumsavdelningar. Detta förslag har realiserats genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 176). Inom utredningen har emellertid frågan väckts att antingen föra över ledningen av sjukvårdsförvaltningen eller endast in— köpsverksamheten till försvarets intendenturverk och ledningen av den me- dicinska verksamheten till medicinalstyrelsen eller överbefälhavaren eller att föra över ledningen både av sjukvårdsförvaltningen och den medicinska verksamheten till intendenturverket.

Att föra över enbart inköpsverksamheten beträffande sjukvårdsmateriel till försvarets intendenturverk kan enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga. Inköpsverksamheten utgör en begränsad och integrerandc del av sjukvårdsförvaltningen och bör inte skiljas från övriga arbetsupp— gifter inom förvaltningsområdet, exempelvis beräkningar av utrustnings- behov, utarbetande av materielplaner, försöksverksamhet, besiktning av materiel, ledning och övervakning av förrådstjänsten samt utarbetande av föreskrifter för sjukvårdsmaterielens handhavande, vård, förvaring och om— sättning. Systemet med ett särskilt centralt inköpsorgan — krigsmateriel— verket _— har för övrigt prövats tidigare men underkänts i samband med omorganisationen av den centrala förvaltningsledningen. Följande uttalande i den proposition, som låg till grund för omorganisationen är av intresse i detta sammanhang (prop. 1954: 109).

Vid bedömandet av den militära förvaltningsfrågan bör uppmärksammas att förefintligheten av ett självständigt upphandlingsverk i och för sig är ägnat att medföra att ekonomiska hänsyn i första hand gör sig gällande vid upphandling. Det förhållandet att det upphandlande organet icke har något fortsatt ansvar för ma- terielen medför emellertid lätt att militära funktions- och kvalitetskrav i någon mån undanskjuts. Vidare bör materielens anskaffningskostnader vägas mot dess underhållskostnader. Dessa synpunkter torde icke kunna göra sig tillfullo gällan- de med mindre det anskaffande och materielförvaltande organet är ett och samma. Vid krigsmaterielanskaffningar måste militära, tekniska och ekonomiska synpunk- ter vägas mot varandra. Förebragta utredningar har enligt min mening påvisat starka skäl för att denna avvägning bör göras enhetligt hos en och samma myn- dighet, utrustad med sakkunskap i angivna hänseende.

En annan sak skulle vara om ledningen av hela sjukvårdsförvaltningen förs över till intendenturverket. De ledningsfunktioner som har avseende på förvaring, underhåll och redovisning av sjukvårdsmateriel samt vissa an— skaffningsuppgifter torde då kunna integreras i de arbetsenheter som inom intendenturverket har hand om motsvarande verksamhet. Detta skulle kun- na leda till vissa rationaliseringsvinster. En gemensam förrådshållning och redovisning av intendentur— och sjukvårdsmaterielen skulle också under- lättas på regionalt och lokalt plan. Å andra sidan skiljer sig en hel del av sjukvårdsförvaltningen så avsevärt från intendenturförvaltningen att den måste has om hand av specialutbildad personal. Beslut rörande utveckling och anskaffning av sj ukvårdsmateriel måste vidare vila på bedömanden som fordrar tillgång till medicinsk expertis. Ledningen av förvaltningen av sjuk- vårdsmateriel bör därför utövas i god kontakt med ledningen av den hälso- och sjukvårdande verksamheten. Samtidigt är det angeläget att den medi- cinska expertisen utnyttjas på ett arbetsekonomiskt sätt. Med hänsyn här- till anser utredningen det olämpligt att förlägga verksamheten till skilda myndigheter. I den mån det överhuvudtaget skall övervägas att föra över ledningen av sjukvårdsförvaltningen till försvarets intendenturverk är det enligt utredningens mening ett oeftergivligt krav att även ansvaret för led- ningen av den medicinska verksamheten förs över till intendenturverket.

Det ovan anförda utesluter också tanken att föra över enbart ledningen av den medicinska verksamheten till medicinalstyrelsen. Även andra skäl talar häremot. Förbandssjukvården har visserligen på många punkter be- röring med den civila fredssjukvården. Vissa hälsoundersökningar av värn- pliktiga och fast anställda, bl. a. i samband med inskrivning, inryckning och anställning, måste emellertid utföras inom krigsmakten. Gemensamt för dessa undersökningar är att bedömningen av undersökningsresultatet ford- rar kännedom om den militära miljön. Sådan kännedom torde också fordras för att utarbeta de speciella hälsovårds- och hygienföreskrifter som fordras för komplettering av hälsovårds— och livsmedelsstadgan. Dessa stadgar skall enligt förslag i utredningens första betänkande i största möjliga utsträck- ning göras tillämpliga på verksamheten inom krigsmakten, men tillsynen av hälsovården och hygienen vid förbanden är en militär angelägenhet, som lokalt utövas av förbandschefen och regionalt av militärbefälhavaren med biträde av till förfogande stående medicinsk expertis. Överförs lednings- ansvaret för den medicinska verksamheten till medicinalstyrelsen måste alltså styrelsen förses med militärmedicinsk expertis. Sådan expertis skulle även fordras för det ganska. omfattande militära krigsförberedelsearbete som skulle komma att åvila medicinalstyrelsen. Vidare skulle medicinalsty— relsen belastas med en rad löpande ärenden, vilket står i strid med de rikt- linjer enligt vilka styrelsen avses omorganiseras. Slutligen är det olämpligt att medicinalstyrelsen i krig utövar den medicinska ledningen av militär- sjukvården, eftersom denna bör bedrivas i nära kontakt med den militära

operativa ledningen; flertalet militära sjukvårdsenheter är inordnade i ope- rativa enheter. En konsekvens skulle också bli att överbefälhavaren skulle behöva utrustas med samma befogenheter mot medicinalstyrelsen som han eljest skulle ha mot försvarets sjukvårdsstyrelse samtidigt som medicinal- styrelsen måste få direktiv- och anvisningsrätt samt inspektionsrätt gent— emot militära myndigheter inom det hälso— och sjukvårdande området. En rad argument kan alltså anföras mot att föra över ledningen av den medi— cinska verksamheten från försvarets sjukvårdsstyrelse till medicinalstyrel- sen. Sedan är det en annan sak att regleringen i läkarinstruktionen av medi— cinalstyrelsens tillsyn av den enskilde läkaren inom krigsmakten i avseende på dennes medicinska handlande givetvis inte bör rubbas.

Inte heller kan med utredningens ställningstagande ledningen av den me— dicinska verksamheten skiljas från ledningen av sjukvårdsförvaltningen för att föras över till överbefälhavaren. På samma sätt som när nyss var fråga om att föra över den medicinska ledningen av militärsjukvården till medi- cinalstyrelsen kan även andra skälåberopas häremot. Blir överbefälhavaren ansvarig för ifrågavarande verksamhet måste försvarsstaben förstärkas med en ny organisationsenhet som skulle överta huvuddelen av de medi- cinska tillsynsuppgifter som nu utförs vid försvarets sjukvårdsstyrelse. Härigenom skulle för det första försvarsstaben komma att belastas med en rad löpande ärenden, vilket strider mot principerna för försvarsstabens uppbyggnad. Huvuddelen av de löpande ärendena torde visserligen med stöd av huvudstabsprincipen kunna delegeras till försvarsgrenschef. Oavsett om så sker eller inte torde hälso— och sjukvårdsanslag behöva förvaltas vid centrala staber, vilket strider mot grundsatsen att stabs- och förvaltnings— verksamheten skall hållas åtskilda. Ävenså skulle den främste målsmannen för militärsjukvården, generalläkaren, komma att fogas in på lägre nivå än f. 11., vilket troligen skulle vara till förfång för militärsjukvården.

Det kvarstår alltså för utredningen att bedöma lämpligheten av att föra över ledningen av både sjukvårdsförvaltningen och den medicinska verk— samheten till försvarets intendenturverk. Detta skulle innebära att försva— rets sjukvårdsstyrelse utgår ur organisationen. Enligt utredningens mening är inte några särskilda fördelar förenade med en sådan anordning. Berö— ringspunkterna på central nivå mellan intendenturförvaltningen, å ena sidan, samt sjukvårdsförvaltningen och framförallt den medicinska verksamheten, å andra sidan, är inte särskilt påfallande, vilket talar för skilda fackförvalt- ningar. Om intendenturverket jämte sina viktiga förvaltningsuppgifter skall svara även för ledningen av den medicinska verksamheten förstärks knap- past militärsjukvården utan risk föreligger tvärtom, att det medicinska in- flytandet inom krigsmakten försvagas. Detta talar för att behålla försvarets sjukvårdsstyrelse som ett självständigt direkt under Kungl. Maj:t lydande ämbetsverk. Intendenturverket, vars organisation ännu inte torde ha vunnit stadga, synes inte heller vara rustat för att ta på sig nya stora arbetsupp-

gifter. Dessa torde medföra att en särskild avdelning under en överdirektör _ generalläkaren _ skulle behöva tillskapas inom intendenturverket för de arbetsenheter som företräder den medicinska verksamheten och vissa delar av sjukvårdsförvaltningen. Utredningen har därför stannat för att behålla försvarets sjukvårdsstyrelse som ett självständigt ämbetsverk för ledning av sjukvårdsförvaltningen och den medicinska verksamheten. ,

Utredningen går härefter över till frågan hur enhetlighet med avseende på ledningen av sjukvårdsförvaltningen och den medicinska verksamheten skall förverkligas.

Beträffande sjukvårdsförvaltningen skall med den avutredningen för— ordade lösningen försvarets sjukvårdsstyrelse fortfarande vara central led- ningsmyndighet för förvaltningen m.m. av förnödenheter för hälso- och sjukvården. Den nuvarande ansvarsfördelningen med sjukvårdsstyrelsen som ansvarig förvaltningsmyndighet och med direktiv- och anvisningsrätt för överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna tillgodoser såsom förut ut- talats högt ställda krav på enhetlighet.

I fråga om den medicinska verksamheten har utredningen tidigare fram- hållit atb den centrala ledningsmyndigheten bör med erforderlig tyngd kunna hävda de medicinska intressena och därför bör ha ett större ansvars- område samt vidare och mer entydiga befogenheter än vad sjukvårdsstyrel— sen nu har. För att detta syfte skall nås måste sjukvårdsstyrelsen i princip bära odelat ansvar inom krigsmakten för de medicinska tillsynsuppgif— terna. Sj ukvårdsstyrelsen måste vidare ha befogenhet att inom ramen för sin tillsynsverksamhet utfärda anvisningar för försvarsgrenarnas medicinska verksamhet och ha rätt att inspektera denna. Sådana anvisningar bör inte som nu riktas till försvarsgrenscheferna utan direkt till de högre regionala cheferna, som i fråga om den medicinska verksamheten bör lyda omedelbart under sjukvårdsstyrelsen. Härav följer att försvarsgrenscheferna inte vidare bör ha order- och inspektionsrätt gentemot regionala och lokala chefer be— träffande den hälso- och sjukvårdande verksamheten. Denna står emellertid i nära samband med den operativa verksamheten och framför allt förbands- produktionen. Det är sålunda av vikt för den operativa verksamheten och förbandsproduktionen att soldaterna är friska och att sjuka och skadade så snart som möjligt kan återgå i tjänst. Detta talar för att överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna alltjämt bör äga ge sjukvårdsstyrelsen de anvis— ningar rörande den medicinska verksamheten som fordras för att tillgodose den operativa verksamheten resp. förbandsproduktionen. Utredningen för— utsätter således inte någon ändring av överbefälhavarens och försvarsgrens— chefernas inflytande på den medicinska verksamheten via direktiv— och an- visningsrätten. Denna rätt får emellertid inte utnyttjas så att ansvarsför- delningen rubbas. Ansvaret för den medicinska verksamheten bör såsom nyss sagts i princip odelat bäras av försvarets sjukvårdsstyrelse direkt inför

Kungl. Maj:t. Försvarsgrenscheferna bör alltså inte ha något ansvar för hälso— och sjukvården med visst undantag som framgår av det följande. I detta sammanhang bör nämnas att utredningen övervägt om möjlighet borde öppnas för generalläkaren att delegera beslutanderätten i vissa ären- den till försvarsgrensöverläkare. Denne skulle då i sådana ärenden ingå i sjukvårdsstyrelsen. Härigenom etableras emellertid ett dubbelkommando som utredningen av principiella skäl inte kan godta. Inte heller bör för— svarsgrensöverläkare vara berättigad att närvara vid föredragning och av- görande av ärende i sjukvårdsstyrelsen. Försvarsgrensöverläkarnas nuva— rande rätt härtill saknar motsvarighet inom andra förvaltningsområden. Sedan är det en annan sak att försvarsgrenscheferna liksom överbefälhava- ren självfallet skall hållas orienterade om viktigare åtgärder som sjukvårds— styrelsen vidtar. Den hälso— och sjukvårdande verksamhetens nära sam- manhang med utbildningsverksamheten kräver vidare att försvarsgrensche- ferna får tillfälle att lägga fram sina åsikter i viktigare frågor. Behov härav föreligger fastän ledningsverksamheten koncentreras till försvarets sjuk- vårdsstyrelse och lydnadslinjerna går direkt från styrelsen till de högre regionala cheferna. Regelbundna överläggningar bör därför äga rum mellan generalläkaren och försvarsgrensöverläkarna. Dessa överläggningar synes kunna ha samma form som den nuvarande s. k. försvarsläkarberedningen, i vilken ingår generalläkaren och försvarsgrensöverläkarna. Även medicinsk företrädare för överbefälhavaren samt cheferna för militärpsykologiska insti- tutet och militärapoteket kan behöva delta i sådana överläggningar. Utred- ningen anser emellertid inte att den nuvarande föreskriften i instruktionen för försvarets sjukvårdsstyrelse om skyldighet för generalläkaren och rätt för försvarsgrensöverlåkarna att kalla till försvarsläkarberedning bör behål— las. Att överläggningar kommer till stånd garanteras ändå av allmänna före- skrifter om skyldighet för myndigheter att samarbeta. Anses särskilda be- stämmelser nödvändiga måste av dessa klart framgå att försvarsläkarbered- ningens syfte endast är att bereda generalläkaren tillfälle att ta del av för- svarsgrensöverläkarnas m. fl. åsikter, att dessa är skyldiga att i sin rådgiv- ning i första hand se till helheten och att beslut i ärende som behandlas i beredningen fattas i sjukvårdsstyrelsen. Beredningens verksamhet får lika litet som militärledningens inskränka eller ändra de befogenheter eller tjänstevägar som eljest fastställts.

Ordnas lydnadsförhållandena och ansvarsfördelningen i fråga om den medicinska verksamheten på det sätt utredningen här föreslagit undviks de nuvarande korsande befogenheterna och dubbla lydnadslinj erna. Härigenom torde de flesta anledningarna till kompetenstvister och dubbelarbete på hälso- och sjukvårdens område elimineras samtidigt som stabs— och förvalt- ningsverksamheten hålls i sär.

Utredningen har i det föregående föreslagit att försvarets sjukvårdssty- relse i princip skall bära odelat ansvar för den hälso- och sjukvårdande

verksamheten. Det finns emellertid anledning att närmare ta upp frågan om ledningsmyndighet och om ledningsmyndighetens uppgifter beträffande dels de kvalificerade naval- och flygmedicinska undersökningarna, dels in- skrivningsförrättningarnas hälsoundersökningar, dels den psykiatriska verksamheten inom krigsmakten, dels slutligen verksamheten vid förban- dens läkarmottagningar och sjukrumsavdelningar.

De kvalificerade naval- och flygmedicinska undersökningarna förtjänar särskild uppmärksamhet. För undersökningar av flygande personal finns en särskild undersökningscentral anknuten till flygstaben _ flygvapnets me- dicinska undersökningscentral _ medan en motsvarande undersöknings- central för submarin personal provisoriskt inrättats i Karlskrona fr.o.m. den 1 januari 1965. De berörda undersökningarna är av sådan natur att särskild kompetens fordras hos den personal som skall utföra undersök— ningarna. Även undersökningsmetodiken och undersökningsmaterielen är specialiserad. Undersökningarna måste därför koncentreras till särskilda centraler. De båda undersökningscentralerna bör således behållas i organisa— tionen och marinens undersökningscentral permanentas. Beträffande led— ningen av verksamheten vid dessa undersökningscentraler vore det önskvärt om den kunde föras samman med ledningen av den övriga medicinska verk- samheten inom krigsmakten till försvarets sjukvårdsstyrelse. Arbetet vid undersökningscentralerna är emellertid av så speciell betydelse för försvars- grenen och har så nära anknytning till den förbandsproducerande verksam- heten, att undersökningscentralerna fortfarande bör lyda under försvars— grenschefen, som bör vara ansvarig för de naval- resp. flygmedicinska under- sökningarna. Härav följer även att försvarsgrenschefen bör ha resurser att ta fram erforderligt medicinskt underlag för antagning och uttagning av submarin och flygande personal och svara för den i central instans erforder— liga medicinska bedömningen av ifrågavarande personal.

Föreskrifter för den medicinska bedömningen vid inskrivningsförrätt- ningarnas hälsoundersökningar utfärdas f.n. av försvarets sjukvårdssty- relse, medan främst chefen för armén svarar för att inskrivningsnåmndernas behov av läkare tillgodoses. Frågan om omfattningen av hälsoundersökning- arna utreds av 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning. Försvarssjukvårdsutredningen har emellertid i sitt första betänkande lagt fram vissa förslag rörande läkarmedverkan vid inskrivningsförrättningar. Utredningen ansåg det vara mest rationellt att den militärmedicinska exper— tis som fordras vid förrättningarna i första hand hämtades bland militär- läkare placerade i militärområdesstaberna. Det hittillsvarande tjänsteålig- gandet för läkare vid förband att medverka vid förrättningarna upphör fr. o. m. den 1 juli 1966. Nu har inom utredningen diskuterats om inte led- ningen av hälsoundersökningarna vid inskrivning borde föras över till cen- trala värnpliktsbyrån, som är ansvarig för ledningen av inskrivningsverksam- heten i övrigt. Detta synes emellertid vara föga rationellt. Överförs ansvaret

för hälsoundersökningarna till värnpliktsbyrån måste denna tillföras medi— cinsk expertis, varigenom tillgängliga läkarkrafter splittras. Hälsoundersök- ningen vid inskrivningen är vidare endast ett första led i de undersökningar som den värnpliktige blir föremål för. Ansvaret för det medicinska inne- hållet i den förstnämnda undersökningen bör åvila samma myndighet som ansvarar för hälsoundersökningarna under den värnpliktiges grundutbild- ning och repetitionsutbildning. Utredningen räknar således med att försva- rets sjukvårdsstyrelse även i fortsättningen skall vara ansvarig för hälso- undersökningarna vid inskrivningsförrättningarna. Sjukvårdsstyrelsen bör också svara för att erforderligt antal läkare ställs till förfogande och att dessa läkare vid behov ges särskild utbildning. Det är uppenbart att sjuk- vårdsstyrelsens ledningsverksamhet i detta hänseende måste bedrivas i nära samarbete med centrala värnpliktsbyrån och militärpsykologiska insti- tutet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse föreslås av utredningen skola ansvara för utfärdandet av medicinska föreskrifter för den psykiatriska verksamheten inom krigsmakten. Militärpsykologiska institutet utarbetar bl.a. metoder för psykologiska undersökningar. Institutets verksamhet sträcker sig f.n. till viss del in på ett område för vilket en myndighet med medicinsk kompe- tens synes böra bära huvudansvaret. Utredningen har därför övervägt att föra över vissa av institutets uppgifter till sjukvårdsstyrelsen. Tillräckliga skäl härför har emellertid inte ansetts föreligga utan utredningen har fun— nit att nuvarande ansvarsfördelning i vart fall t. v. bör behållas. Ett intensi- fierat samarbete bör emellertid komma till stånd mellan sjukvårdsstyrelsen och institutet i frågor rörande klinisk—psykologisk verksamhet och psykolo- gisk prövningsverksamhet ävensom i ärenden rörande den krigspsykiatriska verksamheten. Ett vidgat samarbete mellan medicinsk och psykologisk ex- pertis torde behöva komma till stånd också på försvarsgrensstabsnivå.

Sjukvårdsstyrelsens tillsyn över verksamheten vid krigsmaktens läkar- mottagningar och sjukrumsavdelningar bedömer utredningen som förut sagts som en av styrelsens väsentliga uppgifter i fred. Det är av vital bety- delse att krigsmaktens personal bereds en tillfredsställande sjukvård. Ett steg för att åvägabringa detta har tagits genom riksdagens tidigare redovisade beslut (prop. 1965: 176) att sjukvårdsstyrelsen skall administrera förbands— och tjänsteläkarna liksom övrig personal inom förbandssjukvården och jäm— väl svara för personalens rekrytering och utbildning. Vidare har förutsatts att värnpliktiga läkare skall under högst 60 dagar medverka inom förbands— sjukvården (prop. 1963: 106). Inom armén råder f.n. brist på tjänstgö- ringsdagar för värnpliktiga läkare. Detta förhållande torde inte enbart bero på vakanserna inom fältläkarkåren. Det är uppenbart att planeringen för de värnpliktigas tjänstgöring inom förbandssjukvården måste vara långsiktig och väl genomtänkt. Planeringen bör vidare avse krigsmakten i dess helhet, eftersom i en bristsituation värnpliktiga läkare bör kunna utnyttjas för upp-

gifter inom förbandssjukvården oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Ut- redningen föreslår att den nuvarande försvarsgrensvisa planeringen av de värnpliktiga läkarnas tjänstgöring inom förbandssjukvården skall upphöra efter en övergångsperiod och att försvarets sjukvårdsstyrelse skall överta huvudansvaret härför. Inkallelse- och anståndsförfarandet m. ni. bör dock inte ankomma på styrelsen.

3.4. Velerinärförvaltning och veterinärmedicinsk verksamhet

Förvaltningen av förnödenheter för hälso- och sjukvård av djur — i det följande benämnda veterinärmateriel _ åvilar försvarets intendenturverk, som också är ansvarigt för att krigsmakten är försedd med erforderliga häs- tar och hundar. Intendenturverket handlägger sålunda ärenden rörande häst- och hundhållning, uttagning av hästar och anskaffning av veterinär- materiel. Vid intendenturverket förvaltas vidare anslagen för remontering, uttagning av hästar, veterinärvård och hundbevakningstjänst. Försvarets sjukvårdsstyrelse och militärapoteket anskaffar emellertid enligt överens— kommelse med intendenturverket en hel del av den kvalificerade veterinär- materielen—läkemedel, instrument och förbandsmateriel. Intendenturverket utarbetar vidare den s. k. krigsveterinärmaterielplanen för planläggning av krigsproduktion och annan krigsanskaffning m. m. Ledningen av djurhälso— vård och dj ursjukvård utövas av försvarsgrenscheferna _ i praktiken che- fen för armén _ med biträde av överfältveterinären, som ingår i armésta- ben. Överfältveterinären är skyldig att biträda även inom marinstaben och flygstaben med uppgifter på det veterinärmedicinska området. Viss veteri- närmedicinsk verksamhet utövas också av försvarets intendenturverk, och överfältveterinären äger närvara vid föredragning och avgörande i intenden- turverket av ärenden som är av större betydelse ur militärveterinär syn- punkt. Som ett led i krigsförberedelsearbetet sammanfattar sålunda inten- denturverket på överbefälhavarens direktiv anvisningar för veterinärvår- dens bedrivande i den s.k. krigsveterinärvårdsplanen. Denna utarbetas cn- ligt överbefälhavarens direktiv under ledning och ansvar av överfältveteri— nären samt föredras till beslut i intendenturverket.

Av kap. 2 framgår att försvarsledningsutredningen ansåg att den veteri- närmedicinska verksamheten inom krigsmakten borde ledas enhetligt och att ett särskilt centralt stabs- och förvaltningsorgan borde finnas för led- ning av sjukvårds- och veterinärvårdsfunktionerna. Detta organ kunde enligt försvarsledningsutredningen enklast bildas genom omorganisation av för- svarets sjukvårdsstyrelse. Förslagen tillstyrktes av så gott som samtliga remissmyndigheter. Intendenturförvaltningsutredningen ansåg sig efter sam- råd med försvarsledningsutredningen inte böra närmare behandla frågan om det militära veterinärväsendets organisation utan utgick från att dåvarande gränsdragning mellan förvaltningsområden och mellan förvaltningsmyndig-

42 heter t. v. skulle bestå. Överbefälhavaren föreslog vid remissbehandlingen av ifrågavarande förslag att den veterinära verksamheten skulle föras över till försvarets sjukvårdsstyrelse. Sjukvårdsstyrelsen och dåvarande arméinten- denturförvaltningen erinrade båda om de förslag som lagts fram om sam- ordning av det militära sjukvårdsväsendet med det militära veterinärväsen- det men förklarade sig inte ha något att erinra mot det föreslagna proviso- riet. Departementschefen anslöt sig till intendenturförvaltningsutredningens förslag men framhöll att den slutliga organisationen torde komma att prövas av försvarssjukvårdsutredningen (prop. 1962: 168). Försvarssjukvårdsutredningen biträder för sin del det förslag till omorga- nisation som antytts av försvarsledningsutredningen och remissmyndighe- terna. Försvarsledningsutredningens principförslag att den veterinärmedi— cinska verksamhet som bedrivs främst vid arméstaben och i någon mån vid försvarets intendenturverk skall föras över till den myndighet som leder den hälso- och sjukvårdande verksamheten vann så gott som allmänt gil- lande vid remissbehandlingen. Det måste med hänsyn till hygienen och epidemibekämpningen vara en bestämd fördel att den human- och veterinär— medicinska ledningen inom krigsmakten utövas av samma myndighet. Led- ningen av djurhälsovården och djursjukvården bör alltså föras över till för— svarets sjukvårdsstyrelse. Beträffande förvaltningen av veterinärmateriel har utredningen i det föregående hävdat att ledningen av sjukvårdsförvalt- ningen har så nära sammanhang med den hälso- och sj ukvårdande verksam— heten att ledningen bör utövas av samma myndighet. Samma samband före- ligger mellan förvaltningen av veterinärmateriel och den veterinärmedicins- ka verksamheten. Det är därför enligt utredningens uppfattning naturligt att ledningen av veterinärförvaltningen förs över från intendenturverket till försvarets sjukvårdsstyrelse. Visserligen kan invändas att förvaltnings- ärenden rörande bäst- och hundhållning har föga anknytning till de humanmedicinska ledningsuppgifterna och att den ledande militärmedi- cinska myndigheten inte skall syssla med att anskaffa hästar och hundar. Denna invändning kan synas bestickande men kan inte tillmätas avgörande betydelse. Verksamheten har numera relativt ringa omfattning, eftersom krigsmaktens behov av hästar nedgått och veterinärmaterielen representerar endast en mindre del av de aktuella förnödenheterna. Anskaffningen av häs- tar och hundar torde kunna decentraliseras i vidsträckt omfattning. Sjuk— vårdsstyrelsen anskaffar vidare redan nu en väsentlig del av veterinärmate- rielen. Det kan slutligen pekas på att häst- och hundhållningen även ligger vid sidan av de arbetsuppgifter för vilka intendenturverket tillskapats. Utredningen föreslår sålunda att ledningen av djurhälsovården och djur- sjukvården samt av veterinärförvaltningen, inbegripet ansvaret för häst- och hundhållningen, förs över från försvarsgrenscheferna och försvarets inten- denturverk till försvarets sjukvårdsstyrelse. Hur detta förslag påverkar överfältveterinärens ställning återkommer utredningen till i kap. 4.

3.5. Militärmedicinsk forskning

Med forskning brukar enligt inom krigsmakten tillämpad terminologi van- ligen avses teknisk-vetenskaplig och medicinsk forskning. Forskningen in- om krigsmakten omfattar dock även andra områden, av vilka det psykolo- giska och pedagogiska bör nämnas. Forskningen är i huvudsak av tillämpad natur. Militärmedicinsk forskning bedrivs, förutom av enskilda forskare och forskargrupper vid universitet och högskolor, vid försvarets forskningsan- stalt, inom marinen och flygvapnet samt vid militärmedicinska undersök- ningscentralen, militärpsykologiska institutet och militärapoteket. En när- mare redogörelse för forskningsverksamheten har lämnats av försvarsmedi- cinska forskningsutredningen i dess betänkande »Försvarsmedicinsk forsk- ning i totalförsvaret» (SOU 1962: 34). Här må blott pekas på att försvarets forskningsanstalt enligt sin instruktion har till syfte att omhänderha natur- vetenskaplig, teknisk-vetenskaplig och medicinsk forskning för försvars- ändamål. Den medicinska forskningen vid anstalten utgörs dels av service- forskning för sådana tekniska och naturvetenskapliga projekt som för sitt fullföljande kräver ett nära samordnat medicinskt forskningsarbete, dels av forskning kring medicinska frågor inom den allmänna skyddsforskningens ram såsom frågor rörande skyddet mot bl.a. ABC-stridsmedel och olika miljöfaktorer. Inom marinen bedrivs forskning med inriktning främst på submarina problem. Anläggningar för sådan forskning finns både i Karls- krona och Stockholm. Den flygmedicinska forskningen inom flygvapnet be- drivs främst vid försökcentralen i Malmslätt. Militärmedicinska undersök- ningscentralen, som sorterar under försvarets sjukvårdsstyrelse, är krigs- maktens centrala organ för klinisk-fysiologisk forskning. Militärpsykolo- giska institutet står under överinseende av överbefälhavaren och bedriver forskning om arbetsbetingelser och psykiska kvalifikationer, utbildning m.m., motståndsvilja och disciplin samt psykiska reaktioner under strid. Institutets forskning avser bl.a. människans anpassning till av krig föran- ledda arbetsbetingelser. Institutet studerar också förekomst och verkningar av psykiska störningar samt dessas uppkomst och orsak. Vid militärapote- ket, vars chefsmyndighet är sjukvårdsstyrelsen, bedrivs slutligen vissa för- sök m.m. avseende läkemedel och läkemedelsberedningar, som används inom krigsmakten.

Frågan om ledningen av den försvarsmedicinska forskningen har nyligen prövats av statsmakterna. Enligt beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 94) skall ledningen inom grundforskningsområdet åvila ett till ecklcsiastikde- partementet knutet organ, statens medicinska forskningsråds försvarsmedi— cinska sektion, och ledningen av den tillämpade forskningen ett till för- svarsdepartementet knutet organ, försvarsmedicinska forskningsdelegatio— nen. I propositionen avvisades ett av överbefälhavaren väckt förslag att led- ningen av den tillämpade forskningen skulle överlåtas till vederbörande

myndigheter på verksstyrelsenivå. Det framhölls emellertid att krigsmak- tens resurser i första hand borde utnyttjas för den tillämpade forskningen. Arbetsgången och funktionen i den verksamhet för vilken de båda lednings- organen utgör de centrala instanserna belyses av följande uttalande i pro- positionen.

För varje gren av totalförsvaret sammanställer vederbörande centrala myndig- het forskningsbehovet, uppgör förslag till prioritering av forskningsprojekten samt kostnadsberäknar dessa. Materialet överlämnas därefter till ledningsorganen. På grundval av de avgivna förslagen gör vartdera ledningsorganet därefter en priori- tering av totalförsvarets forskningsbehov inom grundforskningens resp. den till- lämpade forskningens område. De av ledningsorganen prioriterade forsknings- projekten inom varje område infogas i rullande flerårsplaner, som ligger till grund för ledningsorganens årliga anslagsäskanden. Arbetet med prioritering samt upp- görande av flerårsplaner och anslagsäskanden förutsätter ett kontinuerligt och ingående samarbete såväl mellan ledningsorganen som mellan varje organ och de berörda totalförsvarsmyndigheterna. Vid behov kan sådana frågor anmälas till övervägande inom totalförsvarets chefsnämnd. Sedan budgetbehandling skett i departementen och riksdagens beslut föreligger, tillkommer det Kungl. Maj:t att meddela dispositionsföreskrifter, vari bl.a. angelägenheten av olika forsknings- projekt kan komma att betonas. Det ligger i sakens natur att försvarsdepartemen- tets samordningsavdelning har att medverka vid departementens budgetbehand- ling. Härvid kan självfallet frågor aktualiseras som gör förnyade kontakter med de centrala ledningsorganen erforderliga. Vid verkställigheten bör slutligen led- ningsorganen icke utöva den detaljerade vetenskapliga ledningen av forskningen — en uppgift som självfallet bör ankomma på den av vederbörande ledningsorgan utsedde forskningsledaren — utan verksamheten bör i detta hänseende begränsas till övervakning och inriktning av forskningen.

Försvarssjukvårdsutredningen framhöll redan i sitt yttrande över för- svarsmedicinska forskningsutredningens betänkande att den sistnämnda utredningens förslag, som i allt väsentligt ligger till grund för den beslutade omorganisationen, väl lät sig förena med en reorganiserad ledning av mili- tärsjukvården. De erfarenheter som vunnits sedan den 1 juli 1963, då den nya organisationen trädde i kraft, har bekräftat riktigheten av detta utta- lande. Det nuvarande systemet fungerar såvitt utredningen kunnat finna fullt tillfredsställande. Anledning finns således inte att ompröva den nu- varande fördelningen av ansvar och befogenheter. Beträffande ledningen av den militärmedicinska forskningen är emellertid följande att tillägga.

Överbefälhavarens ledningsansvar för den militärmedicinska forskningen ingår som ett led i långsiktsplaneringen och innebär att han genom att prio- ritera krigsmaktens forskningsbehov ansvarar för krigsmaktens ställningsta- gande till behovet av sådan forskning. Överbefälhavaren kan vidare genom direktiv till försvarsgrenscheferna och försvarets sjuln'årdsstyrelse ge all— männa riktlinjer för inriktningen av forskningsverksamheten. Den huvud- sakliga inriktningen av den forskning som ankommer på försvarets forsk— ningsanstalt skall planläggas av överbefälhavaren i samråd med anstalten.

Slutligen" äger överbefälhavaren anvisa arbetsuppgift åt forskningsanstalten samt kan ge direktiv åt militärpsykologiska institutet för inriktning av dess forskningsverksamhet.

Försvarsgrenscheferna är såtillvida ansvariga för planeringen av den militärmedicinska forskningen att de samlar de informationer rörande forskningen som är av betydelse för försvarsgrenen, ställer samman och prio- riterar försvarsgrenens behov av sådan forskning samt bearbetar vunna forskningsresultat. I försvarsgrenschefcns allmänna uppgift att utarbeta planer för försvarsgrenens utveckling och inriktning ligger vidare ett ansvar för att den med hänsyn till projekt- och materielutvecklingen erforderliga militärmedicinska forskningen kommer till stånd. Sådan forskning bedrivs som förut sagts främst inom marinen och flygvapnet. Försvarsgrenschefen skall sålunda leda militärmedicinska försök och prov som bedrivs inom försvarsgrenen och bearbeta vunna resultat. Han äger även anvisa forsk- ningsuppgift åt försvarets forskningsanstalt och militärpsykologiska insti— tutet.

Försvarets sjukvårdsstyrelse uppgör på grundval av överbefälhavarens direktiv förslag till prioritering av krigsmaktens forskningsbehov, vilket bl. a. innebär att sjukvårdsstyrelsen ställer samman och kostnadsberäknar de olika forskningsobjekten, som förts fram av försvarsgrenscheferna. Sjukvårdsstyrelsen skall vidare enligt sin instruktion i samarbete med bl. a. försvarsgrenscheferna se till att den medicinska forskningens rön kommer hälso- och sjukvården inom krigsmakten tillgodo. Denna uppgift kräver bevakning inte blott av den försvarsmedicinska forskningen utan också av den allmänmedicinska forskning som bedrivs inom och utom landet. Sjuk— vårdsstyrelsen äger även anvisa forskningsuppgift åt försvarets forsknings- anstalt.

I detta sammanhang tar utredningen upp militärmedicinska undersök- ningscentralens ställning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen sorterar denna under försvarets sjukvårdsstyrelse och är ett organ för kli- nisk—fysiologisk forskning. Undersökningscentralens tidigare befattning med militärmedicinska rutinundersökningar, främst av submarin personal, har upphört. Den forskning som ankommer på undersökningscentralen finner utredningen betydelsefull, framför allt med hänsyn till framtagandet av det medicinska underlaget för hälsoundersökningen och personaluttagningen vid inskrivningen. Med hänsyn härtill och till den av utredningen hävdade prin- cipen om ett odelat ansvar för ledningen av hälso- och sjukvården inom krigsmakten kan utredningen inte acceptera den av försvarsmedicinska forskningsutredningen väckta tanken att ställa militärmedicinska undersök- ningscentralen under arméchefens (arméöverläkarens) ledning. Undersök- ningscentralens nuvarande anknytning till den för krigsmakten gemensam- ma militärmedicinska ledningsmyndigheten _ försvarets sjukvårdsstyrelse »— är naturlig och bör inte rubbas.

Samarbetet inom forskningsområdet mellan försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarsgrenscheferna bör förbättras. Samråd bör regelmässigt äga rum mellan sjukvårdsstyrelsen och den personal som inom försvarsgrenssta- berna har ansvar för ledningen av den militärmedicinska forskning som bedrivs inom försvarsgrenen.

Slutligen tar utredningen i detta sammanhang upp frågan om den försöks- och provverksamhet, som sedan ett par år provisoriskt anordnats av armé- överläkaren vid T 4 (Hässleholm). Utredningen finner det betydelsefullt att inom armén finns möjlighet att under fältmässiga förhållanden prova och utveckla sjukvårdsmateriel. Det är naturligt att sådan verksamhet för- läggs till ett eller flera av trängregementena. Vid dessa kommer enligt utred- ningens i det följande redovisade förslag att finnas heltidsanställda militär— läkare, som leder och kontrollerar hälso- och sjukvårdsutbildningen och som med fördel bör utnyttjas också för att leda ifrågavarande försök och prov. I avvaktan på att den av utredningen föreslagna utbildningsorganisationen hunnit byggas ut och erforderliga militärläkare står till förfogande vid trängregementena synes det lämpligt att den verksamhet som nu bedrivs vid T 4 får fortsätta. Det är emellertid också angeläget att viss sjukvårdsmate- riel provas kliniskt vid civila sjukhus. Detta sker f.n. i endast begränsad utsträckning. Det bör vara en angelägen uppgift för försvarets sjukvårds- styrelse att bygga ut samarbetet med sjukvårdshuvudmännen så, att funk— tionsdugligheten hos militär fältapparatur, som t. ex. narkos- och röntgen- apparater, blir tillfredsställande utprovad i fred.

KAPITEL 4

Militärsjukvårdens centrala ledning: organisation

4.1. Försvarsstaben

Av utredningens i föregående kapitel framlagda förslag framgår att någon väsentlig ändring av överbefälhavarens nuvarande uppgifter inom militär- sjukvårdsområdet inte bör komma till stånd. Genom tillskapandet av för- svarets medicinalkår och försvarets sjukvårds—skola förs dock, såvitt avser den fast anställda medicinalpersonalen, visst ansvar för utbildning och vissa personalärenden över från försvarsgrenscheferna till överbefälhavaren (ge- neralläkaren). Försvarets sjukvårdsstyrelses nuvarande samordningsansvar för viss hälso- och sjukvårdsutbildning samt styrelsens uppgifter avseende avvägning av behovet av medicinalpersonal och fördelning av denna per- sonal mellan krigssjukvårdens olika sektorer föreslås vidare skola föras över till överbefälhavaren. Å andra sidan förutsätter utredningen att över- befälhavaren till försvarsgrenschef decentraliserar handläggningen av vissa samordningsärenden som är av löpande natur eller eljest inte har principiell innebörd. Slutligen har överbefälhavaren såsom närmare redovisats i kap. 3.5 visst ledningsansvar för den militärmedicinska forskningen.

Sammanfattningsvis torde på överbefälhavaren ankomma i stort sett föl- jande arbetsuppgifter.

a) Operativa order till underlydande chefer rörande bl.a. fördelningen av tillgängliga hälso- och sjukvårdsresurser.

b) Direktiv och anvisningar till försvarsgrenscheferna, försvarets sjuk- vårdsstyrelse m. fl. för att tillgodose den operativa verksamheten, långsikts- planeringen och budgetarbetet inom militärsjukvårdsområdet.

c) Ärenden rörande samordning av militära och civila krigsförberedelser på krigssjukvårdsområdet (i samarbete med berörda civila myndigheter).

d) Ärenden rörande samordning av sjukvårdsutbildning, sjukvårdsorga- nisation och sj ukvårdstaktik.

e) Ärenden rörande avvägning av behovet av medicinalpersonal och för- delning av ifrågavarande personal.

f) Utarbetande av reglementen, instruktioner m.m. som rör mer än en försvarsgren.

g) Prioritering av krigsmaktens medicinska forskningsbehov.

h) Direktiv rörande forskningsverksamheten och anvisning av forsk- ningsuppgifter.

i) Inspektionsverksamhet, förberedelser för och deltagande i krigsspel och stabstjänstövningar samt utarbetande m.m. av yttranden, utredningar och framställningar som berör militärsjukvården.

De ärenden rörande militärsjukvården som ankommer på överbefälha— varen bereds främst vid försvarsstabens kvartermästaravdelning, som ingår i sektion I. I avdelningen finns inrättad en särskild detalj med huvudupp- gift på ifrågavarande område. Vid avdelningen utarbetas bl.a. för militär- sjukvården erforderliga order till militärbefälhavarna samt direktiv och anvisningar till försvarsgrenscheferna och försvarets sjukvårdsstyrelse för att tillgodose den operativa verksamheten. Vidare bereds vid avdelningen ärenden rörande samordning av hälso- och sjukvårdsutbildning, sj ukvårds- organisation, sjukvårdstaktik m.m. Avdelningen svarar även regelmässigt för de kontakter med medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, som ford— ras för samordning av militära och civila krigsförberedelser, samt biträder överbefälhavaren med inspektionsverksamhet och utredningar m. 111. inom militärsjukvårdens område. Personalärenden som berör försvarets medi— cinalkår torde komma att handläggas vid sektion III. Förekommande ären- den rörande den försvarsmedicinska forskningen bereds inom sektion IV. Inom sektion IV utarbetas även direktiv och anvisningar till bl. a. försvars— grenscheferna och försvarets sj ukvårdsstyrelse för långsiktsplaneringen och budgetarbetet.

Inom försvarsstaben finns inte någon medicinsk expertis. Vid behov av fackliga råd måste överbefälhavaren vända sig till försvarets sjukvårds— styrelse eller försvarsgrenscheferna. Utredningen anser att de löpande upp— gifterna med medicinskt innehåll är av sådan vikt och har sådan omfatt- ning att minst en kvalificerad militärläkare bör tillföras försvarsstaben. Samma synpunkt har såvitt avser uppgifterna i försvarsstaben på den för— svarsmedicinska forskningens område uttalats av försvarsmedicinska forsk- ningsutredningen. Utredningen begränsar sig till att föreslå att endast en läkartjänst inrättas i försvarsstaben; frågan om biträde åt denne läkare bör dock tas upp till ny prövning när erfarenheter vunnits om arbetsupp- gifternas omfång. Läkaren bör ha tjänstebenämningen försvarsstabsläkare och vara heltidsanställd. Då huvuddelen av de ärenden som fordrar läkar— medverkan handläggs inom kvartermästaravdelningen kan det synas natur- ligt, att försvarsstabsläkaren ordnas in i denna avdelning eller i vart fall i sektion I. Å andra sidan handläggs såsom framgår av det förut sagda vissa ärenden av betydelse för militärsjukvården inom andra sektioner. Det är inte möjligt att, utan att bryta den arbetsrutin som tillämpas inom försvars- staben, föra samman ärenden med medicinskt innehåll till en särskild orga- nisationsenhet. Fråga uppstår då om försvarsstabsläkaren överhuvudtaget bör ordnas in i någon sektion. Denna fråga ger utredningen anledning att redovisa sin principiella syn på läkarens ställning i militära staber.

Stabsläkarens utbildning gör honom i första hand skickad att fackligt

bedöma uppkommande ärenden. Efter hand som hans militära utbildning och erfarenhet fördjupas blir han alltmer kompetent att bedöma frågorna också ur militär synpunkt. Det ligger emellertid i sakens natur att den mili— tära utbildningen för militärläkarens del är och förblir en randutbildning och att läkarens fackmässiga bedömanden därför i allmänhet måste kom- pletteras med bedömanden som görs av den militära yrkespersonalen i sta- berna. Detta förhållande måste beaktas, då det gäller att avgöra på vilken nivå stabsläkaren bör fogas in. Om den främste stabsläkaren med under- ställd personal fogas in direkt under stabschefen vinns att de fackliga syn- punkterna får göra sig gällande på högsta nivå, vilket är ägnat att stärka det medicinska inflytandet inom staben. Infogas han däremot i sektion eller avdelning försvagas det medicinska inflytandet på besluten. Det torde i så- dant fall bli nödvändigt att i strid mot gällande stabsrutiner ge stabsläkaren rätt att närvara vid beslutfattning på sektionschefs- eller stabschefsnivå. Är beslutfattningen delegerad till sektionschef och anser sig denne inte kunna följa stabsläkarens råd torde ärendet få föras till stabschefsnivå. Å andra sidan vinns i detta fall ökad garanti för att stabsläkaren på ett tidigt sta- dium blir inkopplad vid beredning av ärenden med medicinskt innehåll, vilket är ägnat att underlätta ärendenas beredning. Hushållningen med lä- karkrafterna torde emellertid i regel omöjliggöra att stabsläkare fogas in i alla de sektioner och avdelningar, som enligt gällande arbetsrutiner har att handlägga ärenden med visst medicinskt innehåll. Att stabsläkarna har en fri ställning i staben torde vidare vara betydelsefullt ur rekryteringssyn— punkt. Dessa synpunkter talar för att den främste stabsläkaren inte bör fogas in i sektion och att den m-edicinalpersonal som tjänstgör inom staben under stabschefen bör hållas samman i en särskild 'arbetsenhet under befäl av ifrågavarande läkare. Ärenden med övervägande medicinskt innehåll kan handläggas av den främste stabsläkaren enligt stabschefens beslut, medan ärenden med övervägande militärt innehåll bör handläggas enligt ordinarie stabsrutin. Detta innebär att den främste stabsläkaren måste ställa medi- cinsk expertis till sektions- eller avdelningschefs förfogande för att med— verka i beredning av ärenden, som -— ehuru det militära innehållet över- väger —— måste bedömas också ur medicinsk synpunkt. Sådana ärenden förekommer i stor utsträckning i de militära staberna.

Av det anförda framgår att försvarsstabsläkaren bör vara direkt under- ställd chefen för försvarsstaben. Han skall beredas tillfälle att anlägga syn- punkter på ärenden med medicinskt innehåll som bereds inom de olika avdelningarna och sektionerna samt skall, om han så önskar, äga närvara vid föredragning och avgörande av sådant ärende. Det förhållandet att hit- hörande ärenden i princip skall handläggas enligt den arbetsrutin som till- lämpas inom försvarsstaben utesluter inte att försvarsstabschefen skall kunna uppdraga åt försvarsstabsläkaren att bereda till föredragning eller på eget ansvar avgöra vissa ärenden eller grupper av ärenden med överv2'-

gande medicinskt innehåll. Vidare bör försvarsstabsläkaren vara försvars— stabens kontaktman med försvarsgrenscheferna och försvarets sjukvårds- styrelse. Denna uppgift innebär bl.a. att han skall hålla försvarsgrens— cheferna och styrelsen orienterad om viktigare ärenden med medicinskt innehåll som är under beredning i försvarsstaben. Att försvarsstabsläkaren skall biträda med medicinsk rådgivning, följa den medicinska utvecklingen samt vid behov ta egna initiativ ligger i sakens natur.

4.2. F örsvarsgrensstaberna

Utredningen f öreslår inte några väsentliga ändringar av f örsvarsgrenschefer- nas ansvar i fråga om ledningen av den förbandsproducerande verksamheten inom militärsjukvårdsområdet. Chefen för armén övertar emellertid huvud- ansvaret från chefen för flygvapnet för den hälso- och sjukvårdsutbildning som fordras för att tillgodose behovet av värnpliktiga sjukvårdare m.fl. i flygvapnets krigsorganisation. Utredningen har vidare förutsatt att överbe- fälhavaren till försvarsgrenschef decentrali—serar handläggningen av vissa samordningsärenden som är av löpande natur eller eljest inte har principiell innebörd. I anledning härav kan främst chefen för armén väntas få vidgade uppgifter. Å andra sidan bör vissa av chefens för armén och chefens för flygvapnet uppgifter, främst ledningen och kontrollen av den mera okvali- ficerade sjukvårdsutbildning som bedrivs vid förbanden, kunna decentrali- seras till de regionala cheferna. Vidare medför organiserandet av försva— rets medicinalkår och tillskapandet av försvarets sjukvårdsskola att för- svarsgrenscheferna får minskat ansvar för personaltjänst rörande militär- läkare m. fl. och för utbildning av dessa.

Inte heller i fråga om ledningen av sjukvårdsförvaltningen och den mili- tärmedicinska forskningen anser utredningen att någon ändring av f örsvars- grenschefernas nuvarande ledningsansvar bör komma till stånd. Däremot minskar försvarsgrenschefernas uppgifter i fråga om den medicinska verk— samheten. Enligt utredningens förslag skall den medicinska tillsynsverk- samheten i ökad utsträckning centraliseras till försvarets sj ukvårdsstyrelse och försvarsgrenschefernas ansvar begränsas till ledning av viss speciell verksamhet, främst de naval- och flygmedicinska hälsoundersökningarna. I fråga om annan hälso— och sjukvårdande verksamhet upphör alltså för- svarsgrenschefernas order— och inspektionsrätt gentemot de regionala och lokala cheferna, liksom ansvaret för utbildning och rekrytering av de inom förbandssjukvården och inskrivningsväsendet sysselsatta läkarna. Slutligen föreslår utredningen att försvarsgrenschefernas —— i realiteten chefens för armén — ansvar för djursjukvård och djurhälsovård förs över till sjuk- vårdsstyrelsen.

Sammanfattningsvis torde på försvarsgrenscheferna ankomma i stort sett följande arbetsuppgifter.

a) Ledning och kontroll av hälso— och sjukvårdsutbildningen vid kurser för värnpliktig medicinalpersonal och värnpliktiga sjukvårdare m.fl.

b) Anvisningar till försvarets sjukvårdsstyrelse för att tillgodose den för- bandsproducerande verksamheten och långsiktsplaneringen.

c) Framtagande av medicinskt underlag för utarbetande av utbildnings— anvisningar, reglementen och instruktioner.

d) Utarbetande av för hälso- och sjukvårdsutbildningen erforderliga läro- böcker och annan fackmässig undervisningsmateriel.

e) Framtagande av medicinskt underlag för försvarsgrenens krigsorgani- sation och mobiliseringsplanläggning.

f) Utarbetande av planer för sjukvårdsmaterielanskaffningen samt av krigsutrustningslistor för sjukvårdsmateriel.

g) Framtagande av medicinskt underlag för uttagning och bedömning av vissa personalgrupper (submarin och flygande personal m. fl.).

h) Kommendering av värnpliktig medicinalpersonal till kurser m.m. samt registrering och fördelning av sådan personal för krigsplacering.

i) Framtagande av medicinskt underlag för säkerhetsföreskrifter för sub— marin och flygande personal.

j) Tillsyn av verksamheten vid försvarsgrenarnas undersökningscentra— ler m. m.

k) Kartläggning, sammanställning och prioritering av försvarsgrenarnas medicinska forskningsbehov.

l) Anvisning av forskningsuppgift samt ledning och bearbetning av mili— tärmedicinska försök och prov inom försvarsgrenen.

m) Inspektionsverksamhet, förberedelser för och deltagande i krigsspel och stabstjänstövningar samt utarbetande av yttranden, utredningar och framställningar som berör militärsj ukvården.

Inom försvarsgrensstaberna förekommande ärenden rörande militärsjuk— vården bereds f.n. främst av försvarsgrensöverläkarna och överfältveteri- nären med underställd personal. Försvarsgrensöverläkarna och överfältve— terinären lyder under försvarsgrensstabschefen. I sin egenskap av personal— kårschef lyder dock arméöverläkaren, marinöverläkaren och överfältvete- rinären direkt under försvarsgrenschefen. Vid den omorganisation av försvarsgrensstaberna som företogs år 1964 (prop. 1964 : 31) ordnades för— svarsgrensöverläkarna och överfältveterinären in i resp. staber men behölls vid sina uppgifter i avhidan på utredningens förslag. Enligt den nuvarande arbetsfördelningen är försvarsgrensöverläkarna i princip målsmän för samt— liga arbetsuppgifter inom försvarsgrensstaberna med medicinskt innehåll. Ärenden med övervägande medicinskt innehåll bereds av försvarsgrensöver- läkarna underställd personal i samråd med vederbörliga sak- och trupp- slagsavdelningar i försvarsgrensstaberna. I viss utsträckning fungerar emel— lertid försvarsgrensöverläkarna med underställd personal jämväl som ser- viceorgan åt övriga avdelning—ar inom resp. stab. De lämnar sålunda dessa

avdelningar medicinskt underlag exempelvis när fråga är om krigssjuk- vårdsorganisationens utformning, om organisations- och materiel-försök, om utarbetande av reglementen eller om uppgörande av planer för sjuk— vårdsmaterielanskaffningen. Detta är särskilt fallet inom arméstaben, där bl. a. truppslagsinspektörerna, främst tränginspektören, handlägger åtskil— liga ärenden rörande militärsjukvården. Detta hänger samman med att truppslagsinspektören är huvudman för sitt truppslag och skyldig att främja truppslagets krigsduglighet. Han skall ange riktlinjer för och främja utbild— ningen inom truppslaget. Tränginspektören har vidare på underhållstjäns- tens område tillagts visst samordningsansvar gentemot övriga truppslagsin— spektörer, vilket torde ha motiverats av att trängtrupperna är det truppslag som uppsätter huvuddelen av arméns underhållsförband, däribland större delen av de kvalificerade sj ukvårdsförbanden.

Genom 1964 års riksdagsbeslut om försvarsgrensstabernas fredsorganisa— tion har i princip allt stabsarbetc ställts under enhetlig ledning av försvars- grensstabschefen. För arméstabens del har vissa tjänstegrensinspektioner utgått ur organisationen, vilket innebär att den truppslagsvisa ansvarsför- delningen behållits och renodlats. Ansvaret för samordningen av special- tjänster och tjänstegrenar faller i första hand på stabens sakavdelningar. Inom marinstaben har kustartilleriinspektionen omvandlats till sektion i staben. Flygstaben har sektionsindelats i likhet med armé- och marinsta- berna. Såsom förut sagts har omorganisationen dock inte påverkat försvars— grensöverläkarnas och överfältveterinärens ställning i annat avseende än att de ordnats in under stabschefen. Utredningen har föreslagit att ansvaret för djursjukvård och djurhälsovård skall föras över till försvarets sjuk- vårdsstyrelse. Konsekvenserna av detta förslag i avseende på överfältvete— rinären med underställd personal berörs i ett följande avsnitt. Beträffande försvarsgrensöverlåkarna anser utredningen att den nuvarande ansvarsför— delningen mellan försvarsgrensöverläkarna med underställd personal, å ena sidan, samt sak- och truppslagsavdelningarna i försvarsgrensstaberna, å andra sidan, inte är alldeles klar. Erfarenhetsmässigt har gränsdragningen varit svår att göra och kompetenstvister har inte kunnat undvikas. Fara har också uppstått för att vissa ansvarsområden inte blivit täckta. Detta har framför allt varit märkbart i arméstaben, där särskilt ansvarsfördelningen mellan tränginspektören och arméöverläkaren varit oklar. Läkarmedverkan har i många fall saknats eller uteblivit vid beredning av ärenden med medi- cinskt innehåll som handlagts vid sak- och truppslagsavdelning—arna. Å andra sidan har vissa ärenden med medicinskt innehåll som haft nära sammanhang med den förbandsproducerande verksamheten handlagts isolerat från den övriga stabsverksamheten. Utredningen har för sin del eftersträvat en lösning, som på en gång tillgodoser kravet på integration av handläggningen av ärenden med medicinskt innehåll m-ed stabsverksam- heten i övrigt och bevarar ett målsmannainflytande för försvarsgrensöver-

53 läkaren. För utredningen, som tidigare redovisat sin principiella syn på läkarnas ställning i militära staber, framstår det som naturligt att föreslå att militära ärenden med medicinskt innehåll i första hand handläggs på den sak- eller truppslagsavdelning, dit ärendet »militärt» sett hör. För— svarsgrensöverläkaren hör liksom sektionscheferna vara direkt underställd försvarsgrensstabschefen men skall på samma sätt som försvarsstabsläka— ren beredas tillfälle att anlägga synpunkter på alla ärenden med medi- cinskt innehåll. Försvarsgrensöverläkaren skall även, om han så önskar, äga närvara vid föredragning och avgörande av sådant ärende. Enligt för- svarsgrensstabschefens bestämmande bör vidare ärenden med mera ren- odlat medicinskt innehåll handläggas av försvarsgrensöverläkaren på eget ansvar. Försvarsgrensöverläkaren bör bl.a. leda och kontrollera hälso- och sjukvårdsutbildningen vid kurser för värnpliktig medicinalpersonal, verk- samheten vid försvarsgrenens undersökningscentral samt den militärme- dicinska forskningen inom försvarsgrenen. Även vissa andra utbildnings— ärenden samt vissa personalärenden, såsom krigsplacering av värnpliktiga läkare, bör kunna anförtros åt dem. Det synes emellertid ur principiell syn- punkt mindre lämpligt att såsom nu sker ärenden rörande inkallelse m.m. av läkare till repetitionsutbildning vid krigsförband handläggs av försvars— grensöverläkaren. Dessa ärenden synes i första hand böra handläggas av vederbörande truppregistreringsmyndighet. Beträffande anståndsärendena kommer nya bestämmelser att gälla fr.o.m. den 1 oktober 1966 (prop. 1966: 106). Försvarsgrensöverläkaren bör i princip inkopplas först då den krigsplacerade medicinalpersonalen beviljas anstånd eller eljest då tjänst- göringsskyldig ersättare måste anskaffas. Utredningen är emellertid med— veten om att rådande brist på läkare inom civilsjukvården medför att in— kallelser av läkare till repetitionsövning med krigsförband måste ske med stor smidighet om inte anståndsfrekvensen skall bli alltför stor. Avkall torde därför t.v. ofta få ske från principen att läkaren skall inkallas till- sammans med det förband där han är krigsplacerad. Det torde därför vara lämpligt att ärenden rörande inkallelse av och anstånd för läkare till repe— titionsövning avgörs efter hörande av försvarsgrensöverläkaren. Självklart är att försvarsgrensöverläkaren såsom försvarsgrenens främste medicinske målsman har a-tt inom hela det område som tillhör försvarsgrenschexfens ämbetsbefattning vara medicinsk rådgivare, följa den medicinska utveck- lingen samt vid behov ta egna initiativ.

Utredningen går härefter över till frågan om behovet av läkare m.fl. för de medicinska uppgifterna inom försvarsgrensstaberna. Den personal som fordras för ändamålet bör liksom f.n. hållas samman i en arbetsenhet som står till försvarsgrensöverläkarens förfogande, vilket inte bör hindra att personalen då så fordras enligt försvarsgrensöverläkarens bestämmande beordras tjänstgöra vid sak- eller truppslagsavdelning. Biträdespersonalen omfattas inte av förslagen.

I arméstaben finns hos arméöverläkaren tjänster för två fältläkare och två regementslåkare samt två pensionerade underofficer-are. Härjämte står en officer till arméöverläkarens förfogande. Läkarna —— utom arméöver— läkaren — är deltidsanställda med 25 timmars arbetsvecka. Eftersom armé— överläkarens ansvar för den medicinska verksamheten i allt väsentligt förs över till försvarets sjukvårdsstyrelse kan det synas möjligt att minska antalet läkare i arméstaben. Det måste emellertid beaktas att personalen f.n. är underdimensionerad i förhållande till sina uppgifter. Kungl. Maj:t har nyligen medgett att en av läkarna må heltidsanställas mot särskilt ar- vode. Detta har medfört att åtskilliga arbetsuppgifter inte kunnat uppföljas. Enligt utredningens förslag skall läkare medverka vid varje ärende med medicinskt innehåll som handläggs i staben. Sådan medverkan blir aktuell bl.a. inom organisationsavdelningen, utrustningsavdelningen, taktik-avdel— ningen och utbildningsavdelningen samt hos truppslagsinspektörerna. Fram- för allt fordras läkarmedverkan hos tränginspektören. På denne ankommer bl.a. utarbetande av reglementen och instruktioner avseende underhålls- tjänsten, materielplanering inom underhållsområdet, ledning och kontroll av sjukvårdsutbildningen inom trängtrupperna och andra truppslag samt andra samordningsuppgifter rörande underhållstjänsten avseende t. ex. or- ganisation och utrustning av hälso- och sjukvårdsförbanden. Läkare måste även kunna biträda vid de inspektioner som genomförs av chefen för armén eller på dennes uppdrag av trupp-slagsinspektör. Arbetsuppgifterna varierar allt efter ärendenas art men utredningen räknar med att arméöverläkaren regelmässigt ställer medicinsk expertis till tränginspektörens förfogande. Utredningen anser vidare, att stor vikt måste fästas vid att arméöverläkaren har resurser för att självständigt leda och kontrollera häl-so- och sj ukvårds— ntbildningen vid kurser för värnpliktig medicinalpersonal och värnpliktiga sjukvårdare m. fl. Såsom framgår av kap. 7—9 föreslår utredningen en av— sevärd förstärkning av hälso- och sjukvårdsutbildningen inom krigsmakten och det är vidare avsett att de värnpliktiga sj ukvårdarnas utbildning i ökad omfattning skall bedrivas vid civila sjukhus. Den kvalificerade hälso- och sjukvårdsutbildning, som fordras för att tillgodose flygvapnets krigsorgani— sation föreslås också skola bedrivas vid armén. Utredningen har vidare, såsom framgått tidigare, förutsatt att överbefälhavaren till försvarsgrens- chef delegerar vissa samordningsuppgifter inom militärsjukvårdsområdet av löpande natur eller som inte har principiell betydelse. Sådan delegering torde väsentligen ske till chefen för armén. Utredningen räknar t. ex. med att ett för krigsmakten gemensamt specialregister för värnpliktig medicinal— personal alltjämt skall finnas hos arméöverläkaren och utnyttjas bl.a. för fördelning för krigsplacering av sådan personal samt att de läroböcker och andra fackmässiga publikationer som bör utarbetas genom arméöverläka- rens försorg kan utnyttjas inom krigsmakten i dess helhet. Det är slutligen angeläget att såsom tidigare antytts militärmedicinska försök och prov be-

drivs i ökad utsträckning inom armén och att ledningen av denna verksam- het aktiveras. Med hänsyn till det anförda anser utredningen att läkarper- sonalen i arméstaben måste förstärkas. Av k-ap. 2 framgår att utredningen förutsätter att läkarna i de centrala staberna skall heltidsanställas. Utred— ningen bedömer att behov föreligger av tre stabsläkare. och en läkare som huvudsakligen syssla-r med ledning av försök och prov. För denne krävs viSs specialutbildning. Han bör ges tjänstebenämningen arméspecialläkare. I arméspecialläkarens uppgifter bör bl.a. ingå att bearbeta arméns be- hovsplan för militärmedicinsk forskning och att planera och följa de medicinska försök och prov som aktualiseras inom armén. En aktiv offi- cer bör fortfarande stå till arméöverläkarens förfogande liksom en pen- sionerad underofficer. För handläggning av personalärenden främst rörande registrering och krigsplacering av värnpliktig medicinalpersonal bör armé- överläkaren biträdas av en förvaltare — personalregistrator. Härjämte bör arméöverläkaren biträdas av en medicinaltekniker (jfr kap. 8.1). Denne avses biträda med handläggning av utbildningsårenden. Arméöverläkarens behov av veterinärmedicinsk expertis för viss ledning och kontroll av värn— pliktsutbildningen av veterinärer samt för biträde åt de sakavdelningar som har ansvaret för produktionen av anspannsförband och hästsjukvårdsför- band bör tillgodoses av försvarets sjukvårdsstyrelse _— överfältveterinären med underställd personal föreslås nedan utgå ur arméstabens organisation. Sjukvårdsstyrelsen och militärapoteket bör tillgodose motsvarande behov av odontologisk och farmacevtisk expertis för bl. a. viss ledning och kontroll av vämpliktsutbildning. Utredningens förslag innebär att för arméöver- läkarens arbetsenhet skall finnas tjänster för tre stabsläkare och en armé- specialläkare, en aktiv officer, en medicinaltekniker, en förvaltare och en pensionerad underofficer samt att befintliga läkartjänster och en arvodes- tjänst för underofficer kan dras in. Utredningen förutsätter att arvodesan— ställda bataljonsläkare och värnpliktiga läkare inte vidare skall behöva anlitas för att sköta löpande uppgifter hos arméöverläkaren. För att sam- arbetet med bl. a. trängavdelningen skall underlättas bör arméöverläkaren med underställd personal inrymmas i närheten av övriga delar av armé- staben vilket f.n. inte är fallet.

I marinstaben finns hos marinöverläkaren en förste marinläkare. Tjänsten är avsedd för heltidsanställd läkare. Vidare finns två heltidsanställda spe— cialmarinläkare, en pensionerad officer och en underofficer på aktiv stat. Av skäl som anförts ovan bör den medicinska representationen hos marinöver— läkaren i huvudsak behållas intakt, oaktat att vissa arbetsuppgifter bort— faller. Utredningen beaktar därvid särskilt att marinöverläkaren har ett betydande utbildningsansvar, vilket kräver arbete på fältet, speciellt med hänsyn till att regionala och lokala marina utbildningsmyndigheter lyder direkt under chefen för marinen. Utredningen räknar därför med behov av en stabsläkare och tre marinspecialläkare. För de sistnämnda krävs special-

utbildning inom navalmedicinens område. Utökningen av antalet special- läkare från två till tre motiverar utredningen på följande sätt. Vapenut- vecklingen vid marinen har medfört att personalen i ökad utsträckning arbetar i extremmiljöer. För ubåtsvapnets del har uppkommit en rad hy- gieniska frågor, som kräver utredningar och försök. Dessa hänger till vä- sentlig del samm-an med risken för luftföroreningar. Långvarig isolering un— der extrem—a förhållanden vid t. ex. vistelse i undervattensläge eller bergrum skapar vidare mentalhygieniska problem. I flertalet fall aktualiseras be- rörda frågor redan på konstruktionsstadiet. Biotekniken måste därför upp- märksammas i ökad utsträckning. Den nytillkommande marinspecialläka- ren avses vara föredragande i navalmedicinska ärenden rörande extrem— miljöer. I hans uppgift ingår bl. a. att följa den vetenskapliga utvecklingen och utföra viss dokumentation inom specialområdet samt ta initiativ till och samordna erforderlig forskning inom och utom marinen. Hos marin- överläkaren bör vidare tjänstgöra en medicinaltekniker (jfr kap. 8.1) för att biträda med iitbildningsärenden. Behov av övrig medicinsk expertis bör tillgodoses av försvarets sjukvårdsstyrelse. Slutligen bör oförändrat en pen— sionerad officer tjänstgöra hos marinöverläkaren. Utredningens förslag innebär att i marinöverläkarens arbetsenhet skall finnas tjänster för en stab-släkare, tre marinspecialläkare, en medicinaltekniker och en pensione— rad officer samt att en tjänst för förste marinläkare, två tjänster för special— marinläkare och en tjänst för aktiv underofficer kan dras in. Utredningen förutsätter att arvodesanställda marinläkare och värnpliktiga läkare inte vidare skall behöva anlitas för att sköta löpande uppgifter hos marinöver— läkaren.

I flygstaben finns hos flygöverläkaren två förste flygläkare (deltidsan- ställda), två specialflygläkare och en översköterska. Den ene av de båda förste flygläkarna tjänstgör som chef för flygvapnets medicinska undersök- ningscentral vid vilken även översköterskan tjänstgör. Inom flygvapnet kommer enligt utredningens förslag kvalificerad sjukvårdsutbildning i sam- band med grundutbildning av värnpliktiga inte att förekomma. Flygöver— läkaren får emellertid ansvar för flygmedicinsk kursverksamhet och för ledning av den hälso- och sjukvårdsutbildning som alltjämt kommer att bedrivas vid flottiljerna. Med hänsyn härtill bör alltjämt hos flygöverläka- ren redovisas en stabsläkare och en flygmedicinskt utbildad undersöknings- läkare som är chef för flygvapnets medicinska undersökningscentral. I flygöverläkarens arbetsenhet hör vidare tjänstgöra två flygspecialläkare. Båda flygspecialläkarna bör ha flygmedicinsk utbildning och en av dem därutöver militär flygförarutbildning. Den andre flygspecialläkarens ar- betsuppgifter bör huvudsakligen avse planering och samordning inom och utom försvarsgrenen av flygmedicinsk forskning samt utredning av pro— blem av medicinsk, psykologisk och bioteknisk natur i samband med utveck—

ling av nya lu'ftförsvarssystem och modifiering av äldre system m. m. Tjäns- ten för översköterska bör finnas kvar. Slutligen bör tillkomma två medicinal- tekniker (jfr kap. 8.1) av vilka den ene avses tjänstgöra vid undersöknings- centralen och den andre biträda flygöverläkaren främst med utbildnings- ärenden. Utökningen av personalen vid undersökningscentralen motiveras av den ökade frekvensen av hälsokontroll för flygande personal. Tillfälligt behov av övrig medicinsk expertis bör tillgodoses av försvarets sjukvårds— styrelse. Sålunda föreslås hos flygöverläkare-n finnas en tjänst för stabs— läkare, en tjänst för undersökningsläkare, två tjänster för flygspecialläkare och två tjänster för medicinaltekniker. Två tjänster för förste flygläkare och två tjänster för specialflygläkare kan dras in.

Slutligen tar utredningen i detta sammanhang upp frågan om medicinsk expertis vid marinens undersökningscentral för submarin personal och för— sökscentralen i Malmslätt. Den förstnämnda enheten bör enligt det föregå- ende lyda under chefen för marinen och i medicinskt hänseende ordnas in under marinöverläkaren. Försökscentralen sorterar under flygförvaltningen. Vid marinens un-dersökningscentral tjänstgör f.n. — förutom en labora- torieassistent — en heltidsanställd arvodesavlönad marinläkare och en kommenderad sjuksköterskeutbildad underofficer. Utredningen räknar t.v. med oförändrat personalbehov. Vid undersökningscentralen bör inrättas tjänster för en heltidsanställd militärläkare — undersökningsläkare —— och en medicinaltekniker. Den förre bör ha navalmedicinsk specialutbildning. I utbyte häremot bör en tjänst för underofficer vid flottan dras in. För för- sökscentralen i Malmslätt avses f. n. två specialflygläkare. Dessa båda läkare behöver enligt utredningens mening inte ha civilmilitär ställning. Personal- behovet bör tillgodoses genom anställning av civila läkare med forsknings— inriktning, vilka avlönas från anslag som står till flygförvaltningens för- fogande. Sådana läkare kan behöva anställas även vid andra militära för- valtningar. Två tjänster för specialflygläkare kan härigenom dras in (jfr bilaga 2 till försvarsmedicinska forskningsdelegawtionens anslagsäskanden för budgetåret 1966/67).

Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande läkare i försvars- grensstaberna (inkl. undersökningscentraler) följande tjänster för heltids— anställda militärläkare, nämligen fem tjänster för stabsläkare (försvars— grensöverläkarna inte inräknade), sex tjänster för specialläkare och två tjänster för undersökningsläkare mot f.n. en tjänst för heltidsanställd och sex tjänster för deltidsanställda militärläkare, två tjänster för special— marinläkare, två tjänster för specialflygläkare (specialflygläkarna vid flyg— förvaltningens försökscentral inte inräknade) och en arvodestjänst för un- dersökningsläkare.

58 4.3. Försvarets sjukvårdsstyrelse m. m.

Enligt utredningens förslag skall försvarets sj ukvårdsstyrelse inte ha något ansvar för den operativa och förbandsproducerande verksamheten. Sjuk- vårdsstyrelsens nuvarande samordningsansvar för viss hälso- och sj ukvårds— utbildning och uppgifter rörande fördelning m. in. av medicinalpersonal föreslås skola upphöra. Däremot anses sjukvårdsstyrelsen skola ha ett i princip odelat ansvar för sjukvårdsförvaltningen samt för den medicinska verksamheten. Försvarsgrenscheferna förutsätts dock fortfarande skola leda viss speciell verksamhet, främst naval- och flygmedicinska hälsounder- sökningar. Utredningen föreslår vidare att sjukvårdsstyrelsen skall leda djurhälsovården och djursjukvården inom krigsmakten samt veterinärför- valtningen inbegripet häst- och hundhållningen m.m. Slutligen skall äm— betsverket ha visst ledningsansvar för den militärmedicinska forskningen.

Sammanfattningsvis torde på försvarets sjukvårdsstyrelse ankomma i stort sett de arbetsuppgifter som redovisas i det följande. De medicinska tillsynsuppgifterna fördelas därvid på två huvudkategorier, nämligen dels uppgifter rörande hälsovård, hygien och epidemibekämpning, dels uppgifter rörande hälsoundersökningar och sjukvård. Inspektionsverksamhet, förbe— redelser för och deltagande i krigsspel och stabstjänstövningar samt utar- betande av yttranden, utredningar och framställningar som berör verksam— heten inom militärsj ukvården redovisas inte särskilt.

Sjukvårds- och veterinärförvaltniug

a) Anskaffning av sjukvårds- och veterinärmateriel innefattande projek— tering, konstruktion och därmed sammanhängande standardisering och för— sök, utarbetande av tekniska anvisningar för tillverkning och upphandling, inköp, leveranskontroll och garantiövervakning samt utarbetande av ma— terielbeskrivningar och tekniska underhållsinstruktion—er.

b) Tillsyn av förvaltningsverksamheten vid militärapotekel.

c) Anskaffning av hästar och hundar samt häst- och hundhållning.

d) Anslagsförvaltning.

e) Kontroll av förrådshållniug och materielredovisning.

f) Planläggning av krigsproduktion och annan krigsanskaffning.

g) Teknisk granskning m. in. av krigsutrustningslistor.

h) Uttagning och redovisning av hästar och hundar m. m.

i) Anvisningar till regionala förvaltningsmyndigheter.

Hälsovård, hygien och epidemibekämpning

a) Utarbetande av bestämmelser för tillämpning av hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan.

b) Hygienisk livsmedelskontroll.

c) Utarbetande av bestämmelser för vattenhygienen. (1) Åtgärder för att förebygga och begränsa spridning av epidemier, epi—

zootier och smittosamma sjukdomar av annan karaktär, bl.a. utarbetande av bestämmelser för skyddsympning och för bekämpning av skadedjur och ohyra.

e) Utarbetande av bestämmelser för djurhälsovård.

f) Granskning av portions- och rationsstater ur näringsfysiologisk syn- punkt.

g) Granskning av byggnadsritningar och kontroll av byggnader ur hy- gienisk synpunkt.

h) Anvisningar till regionala chefer.

Hälsoundersökningar och sjukvård

a) Utarbetande av bestämmelser för hälsoundersökningar m. m. och psy— kiatriska undersökningar, dels av värnpliktiga vid inskrivning samt under grundutbildning och repetitionsutbil-dning, dels av krigsmaktens fast an— ställda personal.

b) Tillsyn av läkarmottagningar och sjukrumsavdelningar m.m., inne- fattande utfärdande av anvisningar för verksamheten och kontroll av denna samt ansvar för rekrytering och utbildning av läkar— och vårdpersonalen.

c) Utarbetande av bestämmelser för redovisning av sjuka och krigsska- dade samt sammanställning och uppföljning av sjukdomsstatistik.

d) Utarbetande av medicinska föreskrifter för den militära personalens skydd mot verkan av radioaktiv strålning, radarstrålning, B-stridsmedel, stridsgaser och s. k. psykofarmaka m. m.

e) Utarbetande av tekniska anvisningar för driften vid fasta krigssjuk- vårdsanstalter samt bestämmelser för blodtjänst m.m. och för behandling av krigsneuroser och andra särskilda krigsskador.

f) Utarbetande av bestämmelser för dj ursj ukvård.

g) Anvisningar till regionala chefer.

Militärmedicinsk forskning

a) Förslag till prioritering av krigsmaktens forskningsbehov, innefattande sammanställning och kostnadsberäkning av de forskningsprojekt som tas upp av bl.a. försvarsgrenscheferna.

b) Studier av medicinsk forskning och delgivning av forskningsresultat.

c) Anvisning av forskningsuppgift och tillsyn av forskningen vid militär- medicinska undersökningscentralen och militärapoteket.

Försvarets sjukvårdsstyrelse leds f.n. av generalläkaren. Till dennes direkta förfogande står en byråöverläkare och en regementsofficer ur gene- ralstabskåren. Sjukvårdsstyrelsen biträds av ett vetenskapligt råd. Ämbets— verket består sedan den 1 juli 1963 av en planeringsgrupp, en sjukvårds— byrå, en hälsovårdsbyrå, en materielbyrå och en administrativ sektion. I sjukvårdsbyrån finns en tandvårdsdetalj organiserad. Materielbyrån är upp— delad på två sektioner, en förvaltningssektion och en utrustningssektion.

Chefen för försvarets sjukvårdsstyrelse bör med hänsyn till de kvalifice- rade medicinska uppgifter som åvilar sjukvårdsstyrelsen vara läkare. Ut- redningen föreslår alltså inte någon ändring av verkschefens kompetens. Att denne tillika bör vara chef för försvarets medicinalkår belyses närmare i kap. 10. Utredningen har övervägt, om verkschefen alltjämt bör vara en- sambeslutande eller om en kollegial verksstyrelsc bör inrättas. Det senare alternativet skulle bl. a. ha den fördelen att företrädare för det allmänna samt för svensk industri, medicinalstyrelsen, överbefälhavaren och de för— bandsproducerande »beställarna» —— försvarsgrenscheferna —— kunde bli medansvariga för sjukvårdsstyrelsens beslut. Utredningen har emellertid den uppfattningen att behovet av lekmannainflyt—ande är förhållandevis be— gränsat — utredningen återkommer i kap. 6 till hur samarbetet med led- ningsorganen för det civila medicinalväsendet skall ordnas — och att vidare överbefälhavarens och försvarsgrenschefernas inflytande får anses tillfreds— ställande tillgodosett genom direktiv- och anvisningsrätten. Med hänsyn här— till och då övriga fackförvaltningar inom krigsmakten inte är kollegialt or- ganiserade föreslår utredningen att verkschefen även i fortsättningen skall vara ensambeslutande. Behov av att vid verkschefens sida ställa en souschef med administrativ erfarenhet föreligger inte enligt utredningens mening. I verksledningen »bör ingå che-ferna för de enheter som lyder direkt under verkschefen samt chefen för militärapoteket. Utredningen har ingående över- vägt om på samma sätt som föreslagits i fråga om medicinalstyrelsen (SOU 1965 149) övergång bör ske inom sjukvårdsstyrelsen till en byråorganisa- tion med administrativa tjänstemän som chefer och ett antal kvalificerade fackmän som föredragande i medicinska ärenden. Härigenom skulle otvi- velaktigt ökade möjligheter skapas att tillgodose kraven på både administra- tivt sakkunnig handläggning av ärendena och facklig bedömning av de me— dicinska frågorna. Utredningen bedömer det angeläget att löpande ärenden av administrativ natur som inte har juridiskt innehåll handläggs vid sak- byråerna. Dessa är f.n. i hög grad hänvisade till att erhålla administrativt biträde från sjukvårdsstyrelsens administrativa sektion. Med hänsyn till att sjukvårdsstyrelsens verksamhetsområde är av relativt ringa omfattning har utredningen emellertid funnit ett dylikt system alltför kostsamt. Utred- ningen har i stället valt den vägen att förbehålla vissa chcfsbefattningar i organisationen för läkare men att vid dessa läkares sida ställa en administ— rativt välutbildad kraft med erfarenhet av statlig civil eller militär förvalt— ning. Utredningen har i kap. 3.3 föreslagit att försvarsgrensöverläkarna inte skall behållas vid sin nuvarande rätt att närvara vid föredragning och av— görande av ärende i sjukvårdsstyrelsen samt tillika lagt fram synpunkter på hur samarbetet mellan generalläkaren och försvarsgrensöverlåkarna skall ordnas. Slutligen förutsätter utredningen att det till sjuln'årdsstyrelsens förfogande alltjämt skall finnas ett vetenskapligt råd som dock bör utnytt- jas på ett effektivare sätt än f.n. Det bör bl. a. kunna kallas till kollektiva överläggningar i frågor rörande planeringsverksamheten.

Beträffande sjukvårdsstyrelsens organisation i övrigt anser utredningen att styrelsens fackuppgifter oförändrat bör fördelas på tre byråenheter, som alltjämt bör benämnas hälsovårdsbyrå, sjukvårdsbyrå och materielbyrå. För handläggning av ärenden rörande planering m. ni. av den militärmedicinska forskningen och annan planering som syftar till att ge underlag för inrikt— ningen och samordningen av verksamheten vid de tre sakbyråerna hör fin- nas en särskild organisationsenhet, centralplaneringen, som ersätter den nuvarande planeringsgruppen. Vidare bedömer utredningen att besvärs— och ersättningsärenden, andra ärenden av rättslig natur, kamerala ärenden, expeditionella göromål samt övriga förekommande kvalificerade administra— tiva göromål blir av sådan art och omfattning att den nuvarande administra— tiva sektionen bör omvandlas till en administrativ byrå. Härigenom vinns den fördelen att hälsovårdsbyrån och sjukvårdsbyrån i högre grad kan ägna sig åt medicinska frågor och skap-as förutsättningar för en rationalisering av det administrativa arbetet. Slutligen bör överfältveterinären med under- ställd personal ingå i sj ukvårdsstyrelsen.

Utredningen övergår härefter att närmare undersöka de olika enheternas m.m. organisation och personalbehov. Med hänsyn till de nya arbetsuppgif- ter som enligt utredningens förslag skall ankomma på sjukvårdsstyrelsen fordras en väsentlig personalförstärkning. Bl.a. är sjukvårdsbyrån och häl— sovårdsbyrån i nuvarande organisation klart underdimensionerade för att kunna utöva den medicinska tillsynen inom krigsmakten. Förbättrade resur- ser krävs vidare inom materielbyrån med hänsyn till den betydande efter- släpningen i fråga om materielanskaffning. Anslagsutvecklingen och ma— terielläget belyses närmare i kap. 11. Utredningen har emellertid som tidigare anförts varit återhållsam med att föreslå ny-a läkartjänster. Vid sina personalförslag har utredningen gått ut från att samtliga läkare och veterinärer skall vara heltidsanställda militärläkare resp. militärve- terinärer. F.n. är arbetstiden för militärläkare vid sjulwårdsstyrelsen _ utom för generalläkaren och byråöverläkaren _ begränsad till 25 timmar i veckan. I vissa fall har Kungl. Maj:t medgett ytterligare förkortning av arbetstiden. I ett fall har Kungl. Maj :t medgett heltidsanställning mot sär— skilt arvode. Slutligen må framhållas att de p-ersonalförslag som utred- ningen lägger fram inte omfattar personal på biträdesnivå. Det bör ankomma på sjukvårdsstyrelsen att i samråd med statskontoret göra upp erforder— liga förslag rörande denna personalgrupp. Till behovet av personal vid militärmedicinska undersökningscentralen tar utredningen inte ställning. Den förutsätter dock att behovet av läkare skall tillgodoses med civil per- sonal.

Centralplaneringen I den nuvarande planeringsgruppen, som leds av byråöverläkaren, finns tjänster för två förste byråläkare. Centralplaneringen bör som utredningen

nyss anfört handlägga ärenden rörande planering av den försvarsmedicinska forskningen och annan planering som syftar till att ge underlag för inrikt— ningen och samordningen av verksamheten vid de tre sakbyråerna. Central— planeringen bör bl.a. hålla samman utarbetandet av sjukvårdsstyrelsens krigsförvaltningsplaner sam-t svara för budgetarbetet inom styrelsen. Stu— dier av försvarsmedicinsk verksamhet och organisation samt av medicinsk forskning i Sverige och utlandet samt delgivning av vunna erfarenheter till berörda myndigheter bör även ankomma på centralplaneringen liksom ären- den rörande tillämpning inom militärsjukvården av operationsanalytiska metoder. Centralplaneringen bör vidare fungera som kontaktorgan med försvarsstaben, försvarsgrensstaberna, medicinalstyrelsen och veterinärsty— relsen samt som verkschefens utredningssekretariat och planera dennes inspektionsverksamhet, sjukvårdsstyrelsens deltagande i krigsspel och stabs— tjänstövningar m.m. Chef för centralplaneringen bör vara en militärläkare — byråöverlåk'are. Chefen bör biträdas av en regementsofficer med stabs— utbildning. Med hänsyn till det omfattande utrednings- och studiearbete som måste bedrivas inom centralplaneringen bör i denna vidare ingå två militärläkare — en förste byråläkare och en byråläkare. En av de båda by- råläkarna bör företrädesvis syssla med uppgifter rörande ledningen av den militärmedicinska forskningen. Han bör därför ha särskild kompetens. I centralplaneringen bör vidare ingå en byrådirektör. På denne bör bl.a. an- komma arbetet med ämbetsverkets anslagsäskanden. Utredningens förslag innebär att centralplaneringen förstärks med en tjänst för byrådirektör samt att två tjänster för deltidsanställda förste byråläkare ombildas till tjänster för heltidsanställda byråläkare. Regementsofficeren ur generalstabs- kåren som nu står till verkschefens omedelbara förfogande förs över till centralplaneringen.

Hälsovårdsbyrån

I hälsovårdsbyrån finns f.n. tjänster för två förste byråläkare, två byrå- veterinärer, en byråinspektör och två förste hälsovårdsassistenter m. fl. För— delningen av ärenden mellan hälsovårdsbyrån och sjukvårdsbyrån bör göras med utgångspunkt i att styrelsens hygieniskt, epidemiologiskt och bakterio- logiskt utbildade personal bör hållas samman i hälsovårdsbyrån. Chef för hälsovårdsbyrån bör vara militärläkare _ byråöverläkare. Till dennes för- fogande bör stå en byrådirektör för löpande administrativa uppgifter. Häl— sovårdsbyrån hör organiseras på två sektioner, en hygienisk sektion och en epidemiologisk sektion. På den förra sektionen bör finnas medicinsk expertis för tillsyn av förläggnings-, bostads—, livsmedels-, vatten- och fält- hygien inom krigsmakten. I uppgiften ingår bl. a. att svara för gransk- ning av byggnadsritningar m.m. och delta i byggnads- och befästningspla— neringen inom krigsmakten. Krigsförberedelsearbetet bör bl. a. omfatta utar— betande av anvisningar för skydd av vatten och livsmedel mot verkningarna

av ABC-stridsmedel. Sektionens personella resurser bör vara sådana att per- sonal finns för kontrollverksamheten på fältet. Sektionen bör ledas av en hygienutbildad militärläkare —- förste byråläkare. I sektionen bör vidare ingå en byråingenjör med specialutbildning inom området vatten- och om- givningshygien och två hälsovårdsutbildade byråinspektörer. Härtill kom- mer en byråveterinär. Även den epidemiologiska sektionen bör ledas av en militärläkare _— förste byråläkare —— med epidemiologisk eller bakteriolo- gisk utbildning. I sektionen bör vidare ingå en hälsovårdsutbildad byråin- spektör. Sektionens personal bör ha erfarenhet av fältepidemiologiska un- dersökningar och av bekämpning av smittosamma sjukdomar. Personalen bör vid behov snabbt kunna rycka ut för fältarbete. Vid sektionen bör bl. a. bedrivas krigsförberedelsearbete avseende skydd mot B-stridsmedel.

Utredningens förslag innebär att hälsovårdsbyrån organiseras på två sek- tioner, att byrån förstärks med tjänster för en byråöverläkare, en byrådirek— tör och en byråingenjör samt att två tjänster för deltidsanställda förste byråläkare ombildas till tjänster för heltidsanställda förste byråläkare och två tjänster för förste hälsovårdsassistent till tjänster för byråinspektör (hälsovårdsutbildad). Veterinärtjänsterna redovisas i det följande. I de tre tjänster som avses för hälsovårdsuutbildade byråinspektörer bör placeras medicinaltekniker med sp-ecialutbildning (jfr kap. 8.1).

Sjukvårdsbyråu I sjukvårdsbyrån finns f. 11. tjänster för fyra förste byråläkare. Vidare ingår i byrån en tandvårdsdetalj som förestås av försvarsövertandläkaren. Sjuk- vårdsbyrån bör ledas av en militärläkare — byråöverläkare. Till dennes för- fogande bör stå en byrådirektör för löpande administrativa uppgifter. Sjuk— vårdsbyrån hör t. v. inte organiseras på sektioner. Frågan om vförsvvarsöver- tandläkarens ställning m.m. kommer att tas upp av försvarets tandvårds- beredning. Vid sjukvårdsbyrån bör finnas medicinsk expertis för att ta fram program för hälsoundersökningar av värnpliktiga och fast anställda inom krigsmakten, för att utarbeta behandlingsföreskrifter av olika slag. t. ex. för behandling av krigsneuroser och av strål- och nervga—ssk'adade, samt för att ge blod- och infusionslösningar i fält och ombord. I uppgiften ingår bl. a. att i samarbete med centrala värnpliktsbyrån och militärpsyko- logiska institutet tillhandahålla erforderligt medicinskt underlag för befatt- ningsanalyser och personaluttagning m.m. och att planera hälsoundersök- ningarna vid inskrivning av värnpliktiga samt följa resultatet av dessa un- dersökningar ävensom att sammanställa och följa sj ukdomsstatistiken inom krigsmakten. Vid byrån bör utarbetas erforderliga tekniska anvisningar för driften vid läkarmottagningar och sjukrumsavdelningar m.m., t.ex. av- seende organiserandet av jourtjänsten vid förbanden. Sjukvårdsbyrån bör vidare lämna materielbyrån det medicinska underlag som fordras för att nyssnämnda undersöknings— och vårdenheter i materiellt hänseende skall

hållas på god nivå och hos fortifikationsförvaltningen bevaka att sjukvårds- lokalerna hålls i tillfredsställande skick. Utredningen bedömer att en hel del av aktuella arbetsuppgifter är av den art att för deras lösande fordras till— gång på speciell expertis som får anlitas allt efter förekommande behov. I sjukvårdsbyrån bör ingå tre militärläkare — två förste byråläkare och en byråläkare —— varav en med psykiatrisk utbildning, samt en deltidsanställd statistiker. Utredningens förslag innebär att sjukvårdsbyrån förstärks med tjänster för en byråöverläkare, en byrådirektör och en deltidsanställd statis- tiker, att tre tjänster för deltidsanställda förste byråläkare ombildas till tjänster för heltidsanställda byråläkare samt att en tjänst för förste byrå- läkare dras in.

Materielbyrån Materielbyrån utgörs f. 11. av en byråchef, en byråintendent och två sektioner, en förvaltningssektion och en utrustningssektion. I förvaltningssektionen in— går en officer och en underofficer i arvodestjänst samt två assistenter m. fl. Utrustningssektionen utgörs av en major, en pensionerad officer, en byråingenjör, en byråassistent, två ingenjörer och en assistent m. fl. Utredningen anser, att det medicinska underlag som fordras för anskaff- ningsverksamheten och som måste tas fram inom sjukvårdsstyrelsen bör tillhandahållas materielbyrån av de övriga byråenheterna och militärapote- ket. Detta innebär att medicinsk expertis inte torde behöva knytas till mate- rielbyrån. Chef för materielbyrån bör vara militär eller civil byråchef. Han bör i första hand vara förvaltningsutbildad officer på aktiv stat med erfa— renhet av trupptjänst, helst vid trängtrupperna. Möjlighet bör emellertid även finnas att anställa en kvalificerad civilekonom i befattningen. Under byråchefen bör finnas en centraldetalj med en byråintendent och en pen— sionerad officer. Centraldetaljens huvuduppgift bör vara att syssla med lång— siktig anskaffningsplanering och planering av krigsanskaffning, uppgörande av krigsberedskapsöversikter m. m. —— Vid förvaltningssektionen bör hand— läggas ärenden rörande redovisning av sjukvårds— och veterinärmateriel, såsom förrådskontroll och förrådsbokföring samt ärenden rörande fördel- ning och förvaltning av materielanslag och utarbetande av förvaltningsföre- skrifter. Dessa arbetsuppgifter förutsätter viss databehandling. Förvaltnings- sektionen bör sörja för ADB-planeringen och för framtagande av erforder- ligt underlag för databehandlingen. Sektionen bör i detta hänseende tjänst— göra som serviceorgan även åt militärapoteket. Den bör även biträda vid databehandling av sjukdomsstatistik. Kungl. Maj:t har medgivit att vid för- svarets sjukvårdsstyrelse un-der budgetåret 1965/66 må finnas anställd viss extra personal, bl. a. en byråintendent, avsedd för en inom materielbyrån in- rättad arbets-enhet för ADB-frågor. Med utredningens ställningstagande att sjukvårdsstyrelsen skall ha hand om sjukvårdsförvaltningen följer natur— ligt att styrelsen även måste ha resurser att handha den erforderliga ADB-

planeringen 111. in. Förvaltningssektionen bör därför tillföras en datautbildad byråintendent. —— I fråga om utrustningssektionen föreslår utredningen inte någon annan ändring av arbetsuppgifterna än som följer av styrelsens över— tagande av förvaltningsansvaret för veterinärmaterielen. Sektionens vikti- gaste uppgifter är att tekniskt granska utrustningslistor, svara för tekniska materielförsök och prov och i förekommande fall ta fram projekterings— underlag samt sörja för inköpsverksamhet och utarbetande av tekniska materielbeskrivningar och instruktioner för hantering och underhåll av sjukvårds- och veterinärmateriel. Utrustningssektionen bör dessutom svara för klassifikation samt besiktning och kontroll av sjukvårds- och veterinär- materielen. Med hänsyn till rådande knapphet på personal vid materielbyrån och förutsedd utökning av inköpsverksamheten m. ni. hör sektionen tillföras en byråintendent. Utredningen föreslår i övrigt inte någon annan personal- förändring inom utrustningssektionen än att chefen bör vara regements- officer.

Utredningens förslag innebär att en centraldetalj inrättas inom materiel- byrån, att byrån förstärks med två tjänster för byråintendent (förvaltnings- sektionen och utrustningssektionen) och en pensionerad officer (central- detaljen) samt att en tjänst för major byts ut mot tjänst för regementsoffi- cer (utrustningssektionen). Till frågan om behovet av assistenter och biträ- dande ingenjörer tar utredningen inte ställning.

Administrativa byrån I den nuvarande administrativa sektionen tjänstgör en avdelningsdirektör som chef för sektionen, en byrådirektör, en förste byråsekreterare, en förste byråinspektör, en byråinspektör, en kamrerare och en pensionerad officer m.fl. Utredningen har tidigare föreslagit att den administrativa sektionen ombildas till byrå. Administrativa byrån bör ledas av ett krigsråd. Vid byrån bör handläggas alla ärenden av allmänt administrativ natur —- löpande ad- ministrativa ärenden som hänför sig till fackbyråernas verksamhet avses dock skola handläggas vid dessa — ärenden rörande förvaltning av hälso- och sjukvårdsanslag, kamerala ärenden och expeditionella göromål. Sjuk- vårdsstyrelsens expedition som föreslås av den pensionerade officeren bör alltså fortfarande vara knuten till byrån. Den förutsätts dock inte vidare betjäna arméöverläkaren, vilket nu är fallet. Vid byrån bör vidare hand- läggas alla mål rörande besvär, klagomål och ersättningar som har avseende på sjuk- och tandvårdsförmåner inom krigsmakten samt andra ärenden av rättslig natur. Byrån bör också svara för beredningen av styrelsens egna personalärenden och ärenden rörande styrelsens freds- och krigsorganisa- tion samt svara för säkerhetstjänsten inom styrelsen liksom för styrelsens egna mobiliseringsförberedelser. Ärenden rörande rekrytering m.m. av per— sonal _ läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden m.fl. för förbands— sjukvården — föreslås beredas inom byrån liksom ärenden rörande tillgodo—

seendet av behovet av medicinalpersonal för hälsoundersökningar i sam- band med inskrivningsförrättningar m.m., dock endast i den mån persona- len i fråga inte hör till försvarets medicinalkår. I de fall värnpliktiga läkare utnyttjas vid läkarmottagningar och inskrivningsförrättningar måste själv— fallet även försvarsgrensstaberna kopplas in men administrativa byrån bör svara för erforderliga sammanställningar av personalbehoven och på grund- val härav hos försvarsgrenschef begära erforderliga inkallelser m.m. I fråga om byråns personalbehov föreslår utredningen att tjänsten för byrå- inspektör dras in. Å andra sidan bör en pensionerad officer tillkomma för att svara för bl. a. sjukvårdsstyrelsens säkerhetstjänst och egna mobilise- ringsförberedelser. Dessa ärenden har hittills hafts om hand av den rege- mentsofficer ur generalstabskåren som står till generalläkarens omedelbara förfogande men som föreslås föras över till centralplaneringen.

Utredningens förslag innebär — förutom att administrativa sektionen ombildas till byrå — att en tjänst för avdelningsdirektör ombildas till tjänst för krigsråd samt att byrån förstärks med en pensionerad officer. Tjänsten för byråinspektör dras in.

Militäröverveterinären med underställd personal

Enligt utredningens förslag skall försvarets sjukvårdsstyrelse från försvars- grenscheferna ta över ansvaret för djurhälsovården och djursj ukvården och från försvarets intendenturverk ansvaret för veterinärförvaltningen inbe- gripet häst- och hundhållningen m.m. Den veterinärmedicinska expertis som erfordras för ändamålet bör ordnas in i försvarets sjukvårdsstyrelse och hållas samman i en särskild arbetsenhet under ledning av överfältve- terinären, vars tjänste-benämning bör ändras till militäröverveterinär. Denna arbetsenhet bör inte ha ställning av byrå i sjukvårdsstyrelsen. Det bör ankomma på generalläkaren att bestämma i vilken omfattning veterinär- ärenden skall beredas inom vederbörande fackbyrå under medverkan av arbetsenheten eller avgöras av militäröverveterinären på dennes eget ansvar. Såsom framgått av den tidigare framställningen förutsätts dock ärenden rö- rande den hygieniska livsmedelskontrollen handläggas vid hälsovårdsbyrån och ärenden rörande förvaltning av veterinärmateriel vid materielbyrån. Att ärenden rörande djurläkemedelsförsörjningen bör handläggas av mili- tärapoteket är uppenbart. Bereds ärende som fordrar veterinär expertis av fackbyrå skall militäröverveterinären eller den han bestämmer äga närvara vid ärendets föredragning och avgörande. I arbetsenheten bör vidare av personalekonomiska skäl jämväl redovisas den personal som fordras för att tillgodose arméöverläkarens behov av veterinärmedicinsk expertis för viss ledning och kontroll av utbildningen av värnpliktiga veterinärer samt för biträde åt de sakavdelningar inom arméstaben som har ansvaret för orga- nisation och utrustning m. ni. av anspanns- och hästsjukvårdsförband. Av samma skäl bör i arbetsenheten redovisas erforderlig veterinärpersonal för

biträde åt försvarets intendenturverks livsmedelsbyrå vid upphandling m. m. av livsmedel. Det bör ankomma på militäröverveterinären att hålla sig underrättad om behovet vid arméstaben och intendenturverket av veterinär- medicinsk medverkan och att smidigt anpassa personalens tjänstgöring med hänsyn härtill.

F.n. tjänstgör i arméstaben överfältveterinären, en fältveterinär, en re— gementsveterinär och en underofficer i arvodestjänst, i intendenturverkets hästdetalj en byråveterinär och en pensionerad officer, och i intendentur- verkets livsmedelsbyrå en byråveterinär. Den veterinära personalen är del- tidsanställd (jfr kap. 10.4). Utredningen anser att militäröverveterinären bör heltidsanställas och att han med biträde av en pensionerad officer i första hand skall fullgöra sjukvårdsstyrelsens uppgifter med avseende på djurhälsovården och djursjukvården samt häst- och hundhållningen. Till inilitäröverveterinärens förfogande bör stå en heltidsanställd militärveteri- när — förste byråveterinär — som i första hand utnyttjas för biträde åt arméöverläkaren och intendenturverkets livsmedelsbyrå. Slutligen bör en militärveterinär _ byråveterinär _— ständigt tjänstgöra i hälsovårdsbyrån för ärenden rörande den hygieniska livsmedelskontrollen. Denne synes böra lyda under chefen för hälsovårdsbyrån men redovisas hos militäröver- veterinären.

Utredningens förslag innebär att i arbetsenheten ingår en militäröver- veterinär och två byråveterinärer (heltidsanställda) samt en pensionerad officer. Samtidigt utgår ur sjukvårdsstyrelsens organisation (hälsovårds- byrån) två tjänster för byråveterinär och ur arméstabens och intendentur- verkets organisation tjänsten för överfältveterinär, en tjänst för fältveteri—g när, en tjänst för regement-sveterinär, två tjänster för byråveterinär, en' tjänst för pensionerad officer och en tjänst för pensionerad underofficer.

Sammanfattningsvis föreslär utredningen beträffande andra läkare i för— svarets sjukvårdsstyrelse än generalläkaren heltidstjänster för tre byråöver- läkare och sju byråläkare, varav en med psykiatrisk utbildning, mot f. n. en heltidstjänst för byråöverläkare och åtta deltidstjänster för byråläkare. Styrelsen tillförs vidare heltidstjänster för militäröverve-terinärcn och två byråveterinärer i utbyte mot två deltidstjänster för byråveterinär. Vidare ombildas vissa tjänster och föreslås nya tjänster för tre byrådirektörer, en byråingenjör, två byråintendenter och en statistiker (deltidsanställd). I tre befattningar för byråinspektör placeras specialutbildade medicinaltekniker. Härjämte föreslås tre nya tjänster för pensionerad officer. Utredningens förslag innebär alltså en personell upprustning av försvarets sjukvårds— styrelse över hela linjen. Omorganisationen bör genomföras den 1 juli 1967. Försvarets sjukvårdsstyrelses nuvarande och föreslagna organisation fram- går av omstående tablå.

Försvarets sjukvårdsstyrelses nuvarande och föreslagna organisation

A. Centralplaneringen (Planeringsgruppen)

Antal . Tjänst Ändring Föreslagen org. Nuv. org. Byråöverläkare .............. 1 (1) —— Regementsofficer ............ 1 (1) — Byråläkare ................. 2 22 — Byrådirektör ................ 1 — + 1 1 Står f. 11. till verkschefens omedelbara förfogande ' Deltidsanställda B. Hälsovårdsbyrån Antal Tjänst Ändring Föreslagen org. Nuv. org. Byråöverläkare .............. 1 — + 1 Byrådirektör ................ 1 —— + 1 Byråläkare ................. 2 21 — Byråveterinärer ............. (1)2 21 _ 1 Byråingenj ör ................ 1 — + 1 Byräinspektörer (medicinal- tekniker) ................. 3 1 + 2 Förste hälsovårdsassistenter . . — 2 ——2 1 Deltidsanställda ” Jfr F. nedan C. S jukvärdsbyrån Antal __ Tjänst Andring Föreslagen org. Nuv. org. Byråöverläkare .............. 1 —— + 1 Byrådirektör ................ 1 — + 1 Byråläkare ................. 3 41 — 1 , Statistiker .................. 11 — + 1 , Försvarsövertandläkare ...... 2 1

1 Deltidsanställda 2 Föremål för särskild utredning

D. M alerielbyrån

Tjänst

Antal

Föreslagen org. Nuv. org.

Ändring

Byråchef ...................

Centraldetalj Byråintendent .............. Pensionerad officer ..........

Förvaltningssekiion

Pensionerad officer .......... Byråintendent .............. Pensionerad underofficer ..... Assistenter .................

Utrustningssektion

Regementsofficer ............ Pensionerad officer .......... Byråingenjör ................ Byråintendent .............. Byråassistent ............... Assistent .................. Ingenjörer ..................

r-l

u-u-n-a

HMI—kid

HH

I ...

m..-l...

NHt—ll o-u-u-n

1 Till behovet av denna personal tar utredningen inte ställning

E. Administrativa byrån

Tjänst

Antal

Föreslagen org. Nuv. org.

Ändring

Krigsråd ................... Avdelningsdirektör .......... Byrådirektör ................ Förste byråsekreterare ....... Pensionerade officerare ...... Förste byråinspektör ........ Byräinspektör ............... Kamrerare ..................

b—kji—kNHI—Åll—l

u-ny-u-n-n-le-n-l-I

+1 —1

+1

—1

F. M ililäröuervelerinären med underställd personal

Tjänst

Antal

Föreslagen org.

Ändring

Militäröverveterinär .......... Byråveterinärer .............. Pensionerad officer ...........

1 21 1

2

2

+13

1 Varav en för hälsovårdsbyrån 2 I arméstaben och intendenturverket dras in en tjänst för överfältveterinär, en tjänst för fält- veterinär, en tjänst för regementsveterinär, två tjänster för byråveterinär och en tjänst för

pensionerad underofficer

3 Förs över från intendenturverket

4.4. M ilitärapoteket

Utredningen tar slutligen i detta sammanhang upp frågan om militärapote- kets uppgifter och organisation. Det är särskilt militärapotekets förhållan- de till försvarets sjukvårdsstyrelse som förtjänar uppmärksamhet. Militärapoteket är centralorgan för läkemedelsförsörjningen. Apoteket tillverkar, anskaffar och kontrollerar läkemedel, förser krigsmaktens för— hand och utbildningsanstalter med läkemedel samt biträder sjukvårdssty- relsen i dess arbete med att planlägga och förbereda försörjningen med lä- kemedel inom krigsmakten vid krig eller krigsfara. Apoteket bedriver en omfattande tillverkning av läkemedel och svarar för att krigsmaktens läke- medel omsätts genom förbrukning eller försäljning. Militärapoteket har allt- sedan sin tillkomst (prop. 1940: L. 159) även varit sjukhusap'otek vid karo— linska sjukhuset. Under militärapoteket sorterar filialapoteken i Karis- krona och Boden. Samarbetet mellan försvarets sjukvårdsstyrelse och mili— tärapoteket säkerställs genom att styrelsen är chefsmyndighet för apoteket och har att handlägga dels militärapotekets anslagsframställningar m.m., dels andra ärenden vilka styrelsen eller chefen för militärapoteket anser vara av sådan vikt att de bör avgöras av styrelsen. Utredningen anser att sjukvårdsstyrelsens ansvar för att krigsmakten är försedd med sjukvårds— materiel —- vilket inbegriper läkemedel — inte bör rubbas. Med hänsyn här- till måste militärapotekets anskaffning m.m. av läkemedel för krigsmak- ten samordnas med den anskaffningsverksamhet som bedrivs av sjukvårds- styrelsen och styrelsen måste kunna styra militärapotekets verksamhet i denna del. Å andra sidan motiverar militärapotekets ställning som sjukhus— apotek vid karolinska sjukhuset att apoteket är relativt självständigt. Det är också angeläget att militärapotekets möjlighet att omsätta krigsmaktens läkemedel genom försäljning till civila sjukhus om möjligt ökas. Utredning- en räknar därför med att militärapotekets ställning i förhållande till såväl sjukvårdsstyrelsen som karolinska sjukhuset i princip behålls oförändrad. Det är emellertid angeläget att uppgiftsfördelningen mellan sjukvårdssty- relsen och militärapoteket görs på sådant sätt att den vid militärapoteket befintliga farmacevtiska expertisen utnyttjas effektivt. En åtgärd i sådan riktning är att chefen för militärapoteket bemyndigas besluta i vissa ären- den som ankommer på sjukvårdsstyrelsen. Han bör bl.a. på sjukvårdssty- relsens uppdrag upprätta de delar av styrelsens krigsförvaltningsplaner som har avseende på läkemedelsförsörjningen, utfärda anvisningar rörande lä- kemedelstjänsten, centralt leda den farmacevtiska verksamheten vid läke- medelscentraler m.m. samt inspektera läkemedelstjänsten där och vid de regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna. Han bör vidare svara för erforderlig mobiliseringsplanläggning för apotekets egen räkning samt för planläggning av upprättande och drift av de centralapotek som avses verka i krig; den senare planläggningen bör dock liksom planläggning för andra

centrala anstalter så långt möjligt decentraliseras till regionala myndighe- ter. Chefen för militärapoteket bör vidare vara sj ukvårdsstyrelsens föredra— gande i läkemedelsärenden. Han bör som tidigare nämnts ingå i sjukvårds— styrelsens verksledning och delta i de överläggningar mellan generalläka- ren och försvarsgrensöverlåkarna som motsvarar den nuvarande försvars- läkarberedningen.

Verksamheten vid militärapoteket bedrivs på två sektioner, en militär sektion och en allmän läkemedelssektion. Vid apoteket tjänstgör under che- fen för militärapoteket nio apotekare, en pensionerad officer, en kamre- rare, en pensionerad underofficer, en laboratorieingenjör, tio receptarier, varav två med halvtidstjänstgöring, samt assistent—, förråds- och biträdes- personal. Samtliga apotekartjänster är civila. Utredningen lägger inte fram några andra förslag rörande militärapotekets inre organisation än att den räknar med att en av de apotekare som tjänstgör på militära sektionen skall vara skyldig att biträda arméöverläkaren främst med ärenden rörande utbildning av värnpliktiga apotekare. Att vissa apotekare bör vara civilmi- litära befattningshavare har antytts i kap. 2 och frågan behandlas närmare 1 kap. 10.5.

KAPITEL 5

Militärsjukvårdens regionala ledning

5.1 . Utgångspunkter

På samma sätt som militärsjukvårdens centrala ledning måste dess regio- nala ledning byggas med utgångspunkt i den reform av krigsmaktens re- gionala ledning som genomförs den 1 oktober 1966. Beslut härom fattades av 1964 års höstriksdag (prop. 1964: 109; jfr prop. 1966: 110) och grunda- des på förslag som framlades av 1960 års försvarsledningsutredning i dess betänkande III (SOU 1963: 65). En grundtanke i beslutet är att totalförsva- rets ledning i krig i den högre regionala inst-ansen skall utövas enhetligt inom geografiska ansvarsområden, vilkas gränser är gemensamma för krigs— makten och det civila försvaret och att inom varje sådant område krigsmak— tens verksamhet skall led-as av en militär chef — militärbefälhavare —— och den civila försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en civil chef —— civilbefälhavare. Den nya regionala ledningsorganisationen i krig har byggts upp med utgångspunkt i huvuduppgiften, försvar mot invasion. Det har an— setts väsentligt att den regionale chefen inom ramen för uppgifter som ställs av den högsta och centrala ledningen självständigt skall kunna leda för- svarskrafterna på sådant sätt att den samlade försvarseffekten av tillgäng— liga resurser — militära och civila _ blir största möjliga. Vägledande för den militära ledningsorganisationen har varit att den i fred så långt möjligt skall överensstämma med organisationen i krig för att snabbt kunna gå över till denna. En nära samordning mellan operativt krigsförberedelsearbete, förbandsproduktion och förvaltning har säkerställts genom att ledningen av dessa funktioner under central instans såvitt möjligt utövas av samme regionale chef —— militärbefälhavaren.

För krigsmaktens del innebär omorganisationen att den nuvarande indel— ningen av riket i militärområden, marinkommandon och eskaderområden upphör och ersätts med en för hela krigsmakten gemensam indelning i sex militärområden — Södra, Östra, Västra, Bergslagens, Nedre Norrlands och Övre Norrlands. Inom varje militärområde leds verksamheten av militärbe- fälhavaren med biträde av en allsidigt sammansatt militärområdesstab.

Militärområdena delas in i försvarsområden. I varje försvarsområde, som till ytan i regel sammanfaller med ett län, finns en försvarsområdesbefäl— havare med stab. Försvarsledningsutredningen föreslog inte någon princi- piell ändring av gällande försvarsområdesindelning men framhöll att en ev. ändring av länsindelningen borde åtföljas av en ändring av försvarsom—

rådesindelningen, vilket kan komma att innebära att försvarsområdena framdeles reduceras till antalet. Försvarsområdesbefälhavarna för Vax- holms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvarsom- råden är tillika chefer för Stockholms, Blekinge resp. Göteborgs kustartille- riförsvar. Dessa försvarsområden och kustartilleriförsvar har gemensam ledning. Denna ordning har inte rubbats av riksdagsbeslutet angående den regionala ledningsorganisationen. Försvarsledningsutredningen föreslog att även Härnösands försvarsområde och Norrlands kustartilleriförsvar skulle sammanslås; chefen för Norrlands kustartilleriförsvar är tillika chef för Norrlands kustartillerikår.

Gotland, som f. n. utgör eget militärområde, inordnas i Östra militärom- rådet, dock med viss begränsning av militärhefälhavarens befogenheter. Ett särskilt ledningsorgan har skapats, Gotlands militärkommando, under led— ning av en militärkommandochef med stab. Denne kommer i princip att ha samma ställning som försvarsområdesbefälhavare, dvs. tillhöra den lägre regionala nivån, men får dock vidare ansvar och större befogenheter än försvarsområdesbefälhavarna. Han lyder således i vissa hänseenden direkt under central myndighet och arméförbanden på Gotland är underställda militärkommandochefen. Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar, som tillika är chef för Gotlands kustartillerikår, är också underställd militärkommando- chefen, men lyder i likhet med övriga chefer för kustartilleriförsvar i vissa hänseenden direkt under chefen för marinen.

Vissa av de uppgifter som åvilar cheferna för marinkommando Ost, Syd och Väst förs över till särskilda örlogsbaschefer med staber. Enligt förelig- gande beslut skall i fred finnas tre örlogsbaser —— Sydkustens, Västkustens och Ostkustens. De på örlogsbaschef ankommande uppgifterna i Nedre Norr- lands militärområde skall i fred fullgöras av chefen för Norrlands kustartil— leriförsvar.

Till den lägre regionala instansen räknas också chef för marint bevak— ningsområde och chef för luftförsvarssektor. Då det saknas anledning att behandla des-sa chefers uppgifter i nu [förevarande sammanhang redovisas de inte närmare.

Slutligen kvarstår chefen för första flygeskadern med stab i organisa- tionen.

De regionala cheferna får i den nya organisationen väsentligen följande uppgifter.

Militär-befälhavare

Militärbefälhavaren leder i krig den mark-, sjö- och luftoperativa verksam- heten inom militärområdet och ett utanför territorialvattengränsen tillde- lat operationsområde samt i fred det operativa krigsförberedelsearbetet inom militärområdet. Militärbefälhavaren är vidare territoriell chef, vilket inne-

här att han planlägger och leder den territoriella verksamheten1 inom mili- tärområdet. Han samverkar i denna egenskap med civilbefälhavaren och övriga sidoordnade civila myndigheter. Samtliga inom militärområdet be- fintliga delar av krigsmakten lyder i territoriellt hänseende under militär— befälhavaren. Militärbefälhavarens ledning av den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet utövas under överbefälhavaren. Militärbefälhavarna för två av militärområdena har operativt ansvar be— träffande jaktförsvar m.m. även av luftförsvarssektorer som är belägna inom angränsande militärområden. Undantag har vidare gjorts för bl.a. viss bas— och underhållstjänst vid flygvapnet. Flygeskaderchefen torde direkt under överbefälhavaren få visst ansvar på detta område.

I fred är förutom operativt krigsförberedelsearbete förbandsproduktion militärbefälhavarens primära uppgift. I fråga om ledningen av förbandspro— duktionen ansvarar militärbefälhavaren inför central instans för mobilise— ringsförberedelserna vid alla förband som mobiliseras inom militärområ— det, dock med viss begränsning för sådana förband som inte är underställda honom. Beträffande ledningen av övrig förbandsproducerande verksamhet har departementschefen understrukit att ansvar och befogenheter bl.a. i fråga om utbildning av grundläggande karaktär så långt möjligt hör de- centraliseras till underlydande förbands- och andra chefer, dock utan att militärbefälhavarens ansvar inför vederbörande försvarsgrenschef härige- nom begränsas. Inom armén lyder samtliga förbandsehefer och försvarsom— rådesbefälhavare under militärbefälhavaren; arméförbanden på Gotland ly- der dock såsom nyss sagts under militärkommandochefen. För marinens del är militärbefälhavarens ansvar för utbildningen begränsat till övningar av operativ karaktär och samordning av frivilligutbildning. Vad till sist flygvapnet beträffar ges militärbefälhavarna för Södra, Östra och Övre Norr- lands militärområden utbildningsansvar motsvarande de nuvarande jakt- eskaderchefernas, medan militärbefälhavarna för Västra och Bergslagens militärområden inte får sådant ansvar och militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde får utbildningsansvar i endast begränsad utsträck- ning. Detta sammanhänger bl.a. med att flygeskaderchefen behåller sitt nuvarande utbildningsansvar och att vissa flottiljer blir underställda annan militärbefälhavare än den inom vars militärområde flottiljen är förlagd.

Slutligen har den enhetliga regionala ledningen av det operativa krigs-

1 Territoriell verksamhet omfattar enligt försvarsledningsutredningen bl.a. »Territoriellt försvar syftande till att i vad avser verksamheten på marken säkerställa operationsfriheten i luften, till sjöss och på marken för de operativa strids- krafterna genom markbevakning och markförsvar understödja de operativa stridskrafterna i luften, till sjöss och på marken med tillgäng- liga för krigsmakten gemensamma resurser i fråga om sambandsmedel. transporter, fältarbeten, underhåll m.m. samt understödja det civila försvaret med tillgängliga militära resurser; samordning av för krigsmakten gemensamma stödfunktioner samt samordning av det militära och det civila försvaret»

förberedelsearbetet och förbandsproduktionen ansetts kräva att militärbe- fälhavaren som regional förvaltningsmyndighet i princip utövar ledningen av och uppsikten över förvaltningen inom militärområdet. Detta beror på att förvaltningen är en viktig stödfunktion till förbandsproduktionen och har en betydelsefull uppgift i det operativa krigsförberedelsearbetet. Depar- tementschefen har dock betonat att militärbefälhavarens ledning av förvalt— ningen bör begränsas till att — inom ramen för centralt utfärdade föreskrif- ter — planlägga, reglera och kontrollera samt utfärda order, direktiv och anvisningar för den verkställande och utövande förvaltningsverksamheten inom militärområdet. Den senare verksamheten fullgörs vid särskilda från militärområdesstaben fristående förvaltningsorgan, militärområdets tyg—, tygverkstads- och intendenturförvaltning samt byggnadskontor, ävensom av militärbefälhavaren underställda förbandsehef er m. fl.

Den regionala ledningen av sjukvårdsförvaltningen omfattas inte av 1964 års riksdagsbeslut lika litet som ledningen av den medicinska verksamhe- ten. Försvarsledningsutredningen föreslog emellertid för sin del att orga— nisatoriska och personella resurser snarast borde skapas så att militärbe- fälhavarna i full utsträckning skulle kunna utöva ledningen av sjukvårds— förvaltningen vid underställda förband. Detta förslag vann remissmyndig— heternas gillande. I avbidan på försvarssjukvårdsutredningens förslag har militärbefälhavarens uppgifter inom sjukvårdsförvaltningen begränsats. De lokala förvaltningsmyndigheterna lyder t.v. i enlighet med utbildad praxis direkt under försvarets sjukvårdsstyrelse. Vissa förberedelser för en reform har emellertid vidtagits. 1966 års riksdag har således beslutat att tjänster skall inrättas för sjukvårdsförrådsförvaltare hos de tre största militärom- rådesstaberna.

Övriga regionala chefer Försvarsomrädesbefälhavarens framtida uppgifter i fråga om operativt krigsförberedelsearbete och operativ verksamhet är inte helt klarlagda. Om- fattningen av försvarsområdesbefälhavarens territoriella verksamhet kan ock—så påverkas av ändrad länsindelning. Försvarsområdesbefälhavaren leder i krig under militärbefälhavaren markoperativ och territoriell verksamhet inom försvarsområdet. Som regel ingår i ett försvarsområde främst lokal- försvarsförband. Fälwtförbanden lyder däremot ofta direkt under militär- befälhavaren. Försvarsområdesbefälh'avaren har i territoriellt hänseende befälsrätt över chefer för marina baser, flygbaser och andra fasta mili- tära anläggningar inom försvarsområdet; han svarar bl.-a. för dessas un— derhåll med förnödenheter för gemensamt bruk. I egenskap av territoriell chef samverkar försvarsområdesbefälhavaren med vederbörande länssty- relse. I fred är försvarsområdesbefälhavarens viktigaste uppgift att utföra markoperativt krigsförberedelsearbete men han medverkar även i viss för- bandsproduktion med territoriell anknytning, främst avseende utbildning

av hemvärn och annan frivillig personal. Han är också mobiliseringsmyn- dighet och lokal förvaltningsmyndighet. l sistnämnda hänseende lyder han under militärbefälhavaren utom på sjukvårdsförvaltningens område där försvarsområdesbefälhavaren enligt utbildad praxis lyder direkt under för- svarets sjukvårdsstyrelse.

Kustartilleriförsvarschefs huvuduppgift är att leda sjöoperativt krigsför- beredelsearbete och förbandsproduktion. Under kustartilleriförsvarschefen lyder chef för kustartilleriförband. Att två kustartilleriförsvarschefer tillika är förbandsehefer har nämnts förut. I operativt hänseende lyder kustartil- leriförsvarschefen under militärbefälh-avaren (militärkommandochefen), medan han i fråga om utbildning —— utom övningar av operativ karaktär och därmed sammanhängande personaltjänst — lyder direkt under chefen för marinen. Han är också mobiliseringsmyndighet och lokal förvaltnings— myndighet. På sjukvårdsförvaltningsområdet lyder kustartilleriförsvars— chefen direkt under försvarets sjukvårdsstyrelse.

Militärkommandochefen på Gotland likställs vad gäller den operativa verksamheten med försvarsomrädesbefälhavarna. Han får emellertid en i förhållande till dessa självständigare ställning i fråga om ledningen av mark- operativa uppgifter och tcrritoriell verksamhet. Militärkommandochefen skall under militärbefälhavaren leda all operativ verksamhet på Gotland. Militärkommandochefen ansvarar härigenom även för planläggningen av viss sjöoperativ verksamhet och chefen för Gotlands kustartilleriförsvar är som nyss nämnts underställd honom. I frågor rörande den förbandsprodu- cerande verksamheten likställs militärkommandochefen med militärbefäl- hvavare både i fråga om ansvar och befogenheter. Beträffande utbildning m. ni. av arméförband lyder han således direkt under chefen för armén. Att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar i detta hänseende lyder direkt un- der chefen för marinen har nyss sagts. Slutligen får militärkommandoche- fen större förvaltningsuppgifter än försvarsområd-esbefälhavarna. Han ly- der nämligen direkt under de centrala ämbetsverken och är regional för- valtningsmyndighet.

På örlogsbaschef ankommer i krig förutom sjöoperativ ledning av under- ställda förband främst bas— och underhållstjänst för sjögående förband samt i fred förberedelser för krigsuppgifterna, mobiliseringsförberedelser för bl.a. flottans landorganisation och viss utbildning. Örlogsbaschefen lyder i operativt hänseende under militärbefälhavaren. I fråga om utbildning av icke operativ karaktär och därmed sammanhängande personaltjänst lyder han direkt under chefen för marinen. Örlogsbaschefeu är mobiliseringsmyn- dighet och lokal förvaltningsmyndighet. I fråga om förvaltningsuppgifter som faller inom försvarets sjukvårdsstyrelses område lyder örlogsbasehe— fen t.v. direkt under ämbetsverket. Cheferna för örlogsskolorna är under- ställda berörda örlogsbasche-fer utom i fråga om centralt organiserad utbildning, i vilket avseende de lyder direkt under chefen för marinen. De

olika örlogsbaschefernas uppgifter varierar något, i fred dock mindre än i krig.

Flygeslcaderchefens uppgift i krig är bl. a. att svara för 'att »attac—kförban- den hålls insatsberedda och »att under militärbefälhavare i vissa fall utöva taktisk ledning av attackeska—derns förband. I fred är verksam-heten inriktad på visst luftoperativt krigsförberedelsearbete och förbandsproduktion, främst utbildning av underställda förband. Hit hör förutom de fyra attack— flottiljerna (F 6, F7, F 15 och F 17) även spaningsflottiljen (F 11), som försöksvis underställts eskaderc-hefen. I fråga om utbildning m.m. är flyg- esk-aderchefen direkt underställd chefen för flygvapnet. Eskaderche-fen med— verkar i visst krigsförberedelsearbete avseende bas- och underhållstj änsten. I fråga om sjukvårdsförvaltningen lyder flottiljerna t.v. direkt under för- svarets sjukvårdsstyrelse.

Utifrån den beslutade regionala ledningsorganisationen lägger utredning- en i det följande fram sina förslag rörande militärsjukvårdens regionala led- ning. Utredningen diskuterar ledningsorganens uppgifter inom militärsjuk- vårdsområdet med avseende på den operativa verksamheten och det operati- va krigsförberedelsearbetet, den förbandsproducerande verksamheten samt sjukvårds(veterinär)förvaltningen och den medicinska (hälso- och sjuk- vårdande) verksamheten. Tandvården behandlas inte. Vidare bedömer ut- redningen behovet av läkare m.fl. i de regionala staberna. Krigsorganisa— tionen redovisas inte men krigets krav har beaktats vid utformandet av led- ningsorganisationen. På samma sätt som när fråga var om den centrala led— ningen har utredningen ålagt sig återhållsamhet när det gäller att beräkna personalbehovet. Detta har bl.a. medfört att utredningen inte annat än un— dantagsvis ansett sig kunna föreslå att ständigt tjänstgörande läkare i fred placeras i lägre regionala staber. Härigenom motverkas visserligen en i och för sig önskvärd decentralisering av militärbefälhavarnas ledningsansvar men utredningen har ansett att denna olägenhet måste tas. Ur operativ, förvaltningsmässig och medicinsk synpunkt är det i första hand betydelse- fullt att militärområdesstaberna tillförs kvalificerad medicinsk expertis. Utredningen erinrar om att de nyorganiserade vst-abernas organisation är provisorisk och skall prövas under en försöksperiod (jfr prop. 1966: 110). Försöken bör ha avseende också på ledningen av och pers-onalorganisa- tionen för hälso— och sjukvården. Att på samma sätt som i de centrala ledningsorganen läkare och veterinärer i de regionala staberna bör vara heltidsanställda civilmilitära befattningshavare och att apotekare bör ges civilmilitär ställning utvecklas närmare i kap. 10.

5.2. M ilitärbefälhavares uppgifter Den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet be- träffande militärsjukvården inom militärområdet 'om-fattar främst medver-

kan i utarbetande av militärbefälhavarens stridsplvaner och operativa order till underlydande chefer i vad avser fördelning m.m. av hälso- och sjuk— vårdsresurserna, rekognosering av platser för centrala och regionala krigs- sjukvårdsanstalter samt uppgörande av planer för deras upprättande och drift. Vidare fordras medverkan i fältövningar, stabstjänstövningar och andra operativa övningar såvitt avser hälso- och sjukvården, medverkan i och kontroll av lägre regionala chefers operativa krigsförberedelsearbete på hälso- och sjukvårdens område samt samråd med civilbefälhavare och läns— styrelser för samordning på högre och lägre regionalt plan av militära och ci— vila krigsförberedelser på krigssjukvårdsområdet. Här angivna uppgifter är betydelsefulla. Utredningen vill i sammanhanget erinra om att den i sitt före- gående betänkande föreslagit att krigsförberedelsearbetet i fråga om hälso- och sjukvården — i syfte att avlasta de lokala myndigheterna _ såvitt möj- ligt koncentreras till de regionala staberna. I sin egenskap av territoriell chef bör lnilitärbefälhavaren utöva enhetlig ledning av det operativa krigs- förberedelsearbetet inom militärområdet. Ledningen och samordningen av planläggningen för hälso— och sjukvårdsre-sursernas utnyttjande inom mi- litärområde bör i största möjliga utsträckning ankomma på den militär- befäl-havare inom vars område resurserna geografiskt hör hem-ma, dvs. den militärb—efälh—avare som har territoriellt ansvar. Bl.a. bör militärbefälhava— ren planlägga hälso- och sjukvården vid flygbaser som är belägna inom militärområdet men i operativt hänseende lyder under annan militärbefäl- havare. Detta synes vara en förutsättning för att de militära sjukvårds- resurserna skall utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt och för att ett frukt— bärande samarbete skall kunna etableras med den civila krigssjukvårdens ledningsorgan på motsvarande nivå.

Beträffande den förbandsproducerande verksamheten bör militärbefälha- varen leda och kontrollera hälso- och sjukvårdsutbildningen vid under- ställda vförband samt i vissa fall medverka i denna genom att ställa personal till förbandens förfogande. Att särskilda lydnadslinjer gäller dels för militär- kommandochefen på Gotland, dels för örlogsbaser (örlogsskolor), kustar- tilleriförsvar och vissa flygförband framgår av föregående avsnitt. Militär— befälhavaren bör vidare biträda chefen för marinen, flygeskaderchefen och annan militärbefälhavare med genomförande och kontroll av sådan hälso- och sjukvårdsutbildning inom militärområdet, för vilken dessa myndig- heter är ansvariga. Möjlighet bör exempelvis finnas för militärbefälhavare att för genomförande och kontroll av utbildning vid underställt flygför- band, som är förlagt inom annat militärområde, begära att den militär- befälhavare, inom vars område förbandet är förlagt, ställer militärläkare eller sjukvårwdsinsvtruktör till förfogande eller utför utbildningskontroll. I fråga om övrig förbandsproducerande verksamhet har utredningen i sitt förra betänkande föreslagit att förbandsehefs behov av medicinskt under- lag för mobiliseringsplanläggningen såvitt möjligt skall tillhandahållas av

centrala och regionala myndigheter. Militärbefälhavaren bör leda och kon- trollera samt i vissa fall medverka i mobiliseringsförberedelserna inom hälso- och sjukvårdsområdet. I uppgiften ingår bl.a. att tillhandahålla mobiliseringsmyndigheterna inom militärområdet medicinskt underlag för deras planläggning och tillse att behovet av hälso- och sjukvårdsresurser tillgodoses under mobiliseringsskedet. Militärbefälhavaren bör kontrollera underställda förbands mobiliseringsplaner. Han bör vidare ha att själv planera upprättande av vissa krigssjukvårdsanstalter i den mån detta ar— bete inte kan decentraliseras till underställda lägre regionala myndigheter. Militärbefälhavaren bör vara ansvarig för de medicinska mobiliseringsför— beredelsernva vid samtliga enheter som mobiliseras inom militärområdet oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Slutligen leder militärbefälhavaren i vissa hänseenden verksamheten i fråga om organisation, utrustning, tak- tik och personal. Militärbefälhavaren bör t. ex. kunna åläggas att leda försök med ny krigssjukvårdsorganisation.

Utredningen har i kap. 3.3 föreslagit, att försvarets sjukvårdsstyrelse skall centralt leda sjukvårdsförvaltningen och den medicinska (hälso- och sjuk- vårdande) verksamheten samt veterinärförvaltningen och den veterinär- medicinska verksamheten. Det är emellertid förenat med bestämda nack- delar att försvarets sjukvårdsstyrelse, såsom. f.n. är fallet, omedelbart skall leda ett stort antal lägre regionala och lokala myndigheters verksamhet på förvaltningsområdet. Samma ståndpunkt har som förut sagts intagits av för- svarsledningsutredningen och vunnit remissmyndigheternas gillande. I frå- ga om den medicinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten synes en enhetlig regional ledning vara nödvändig, bl.a. för att epidemier effektivt skall förebyggas och för att den medicinska expertisen skall bli rationellt använd. Militärbefälhavaren bör därför under sjukvårdsstyrelsen leda sjuk- vårdsförvaltningen och den medicinska verksamheten inom regionen. Detta bör också gälla veterinärförvaltningen och den veterinärmedicinska verk- samheten. Ledningsansvaret bör omfatta samtliga lägre regionala och lokala myndigheter belägna inom militärområdet. Försvarsområdcsbefälhavare, kustartilleriförsvarschefer, örlogsbaschefer, förband och utbildningsanstal- ter bör således på samma sätt som i fråga om intendenturförvaltningen ord- nas in under den militärbefälhavare som har territoriellt ansvar. Undantag bör dock göras för militärkommandochefen på Gotland med underställda myndigheter; härom hänvisas till ett följande avsnitt. Att märka är vidare att de undersökningscentraler som sysslar med kvalificerade naval- och flyg- medicinska undersökningar i det föregående föreslagits skola lyda direkt under försvarsgrenschefen. De centrala sjukvårdsmaterielrförråden och läke- medelscentralerna, som nu lyder direkt under försvarets sjukvårdsstyrelse, bör slutligen i överensstämmelse med föreliggande strävan att decentralisera förvaltningsansvar från de centrala myndigheterna ställas under militär- befälhavarens ledning. Möjligheterna bör undersökas att ordna in dessa

förråd In. 111. under samma lokala förvaltningsmyndigheter, som leder verk- samheten vid intendenturförråd m.m. _— militärområdenas intendentur- förvaltningar. En sådan anordning torde dock behöva föregås av viss för- söksverksamhet motsvarande den som under senare år bedrivits inom tyg— och intendenturförvaltningsområdena.

Militärbefälhavarens uppgifter på förvaltningsområdet innebär bl. a. att han skall leda och kontrollera förvaltningen av sjukvårds- och veterinär- materiel vid underlydande förvaltningsmyndigheter, dvs. främst svara för materielens befintlighet, handhavande och vård, utarbeta förslag till 'an— slagsäskanden samt utöva anslagsövervakning och fördela anslag mellan underställda myndigheter. Vidare skall militärbefälhavaren vid behov be- sluta om viss anskaffning samt utlåning, försäljning och kassation av sjuk- vårds- och veterinärmateriel. Militärbefälhavaren kan även behöva leda för- sök med ny sjukvårdsmateriel. Härtill kommer krigsförberedelser för drif- ten vid centrala och regionala förråd för sjukvårdsmateriel och läkemedel samt vid 5. k. centralapotek.

Eftersom intendenten i regel är förvaltningsgrenschef vid försvarsområ- desstab och fr.o.m. den 1 juli 1966 även vid förband i fråga om förvalt— ningen av sjukvårdsmateriel ligger vikt vid den medicinska tillsynen av förrådshållning m.m. från militärbefälhavarens sida. Utredningen föreslår i det följande att förvaltningsgrenschefsansvaret för sjukvårdsmaterielen skall föras över från läkare till intendent även vid två av kustartilleriför- svaren och två av örlogsbaserna. Detta understryker ytterligare behovet av att militärbefälhavaren utövar en stödjande och kontrollerande verksam- het.

Beträffande den medicinska och veterinärmedicinska verksamheten bör militärbefälhavaren leda och kontrollera hälsovården och hygienen inom mi- litärområdet samt driften vid läkarmottagningar och sjukrumsavdelningar m.m. Dessa åligganden medför inspektionsskyldighet såväl inom förlägg- ningsorterna som i fält och ombord. Viss hälsovårdande verksamhet som hittills bedrivits lokalt bör i enlighet med utredningens förslag i dess förra betänkande utföras av personal placerad i militärområdesstab; denna per- sonal kommer i betydande utsträckning att arbeta på fältet. Hit hör bl.a. kontrollen av omgivnings-, livsmedels- och vattenhygienen. I den medicinska verksamheten ingår vidare övervakning av personalgrupper som är utsatta för speciella påfrestningar, främst flygande personal. Vissa flygsäkerhets— frågor har medicinska aspekter, vilka kan bli aktuella även vid haveriut- redningar. Till den medicinska verksamheten torde till sist få räknas led— ning och kontroll av den medicinska verksamheten i samband med inskriv— ning och personalprövning. Formerna härför blir klara först sedan 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning redovisat sitt uppdrag. Krigsförberedelsearbetet på det medicinska området omfattar bl. a. kontroll av vattentäkter och lokaler för livsmedelsberedning m. 111. inom tänkta grup—

peringsområden samt utarbetande av sådana anvisningar för t. ex. ympning, blodgivning och smittrening som kompletterar de centrala myndigheternas anvisningar och tar hänsyn till militärområdets speciella struktur och re— Slll'SeI'.

5.3. Läkarbehov m. m. i militärområdesstaber

I de nuvarande miltärbefälsstaberna på fastlandet ingår i sektion ll en sjuk- vårdsavdelning (avdelning II d) och en veterinäravdelning (avdelning II e). Chef för avdelning II (1 är en deltidsanställd fältläkare som i fråga om ope— rativt krigsförberedelsearbete m.m. lyder under sektionschefen och i sin egenskap av förvaltningsgrenschef lyder direkt under militärbefälhavaren. I avdelningen ingår —— förutom en tandläkare — en hälsovårdsassistent. Avdelning II e förestäs av deltidsanställd fältveterinär —— i vissa militärbe— fälsstaber är dock tjänsten för denne förd på övergångsstat — eller av arvodesanställd veterinär. Nyssnämnd personal förs fr.o.m. den 1 oktober 1966 över till de nyorganiserade militärområdesstaberna, där de proviso- riskt ordnas in i underliållssektionen (jfr prop. 1966: 110).

Av föregående avsnitt framgår att militärbefälhavare över hela fältet får ökade uppgifter med medicinskt innehåll. Dessa kräver i många fall nära samarbete med berörda civila myndigheter — civilbefälhavare och i vissa fall länsstyrelser och landsting. Möjligheterna till decentralisering av led— ningsansvar inskränks som förut sagts av att de lägre regionala myndig- heterna i endast begränsad utsträckning kan beräknas få tillgång till egen ständigt tjänstgörande medicinsk expertis. Om sådan decentralisering äger rum torde medicinsk expertis vid militärområdesstaberna få ställas till lägre myndigheters förfogande. Kravet på att medicinsk expertis ordnas in i mili— tärområdesstaberna är därför framträdande. Utredningen föreslår att till varje militärområdesstab knyts en militärområdesläkare. Innan utredningen övergår till att bedöma behovet av övriga läkare m. fl. i militärområdessta— berna måste ställning emellertid tas till hur militärområdesläkaren med un- derställd personal skall ordnas in i militärområdesstaben.

Militärområdesstaben avses skola ledas av en stabschef och organiseras sektionsvis. Bl. a. skall i staben i fred ingå en sektion för operativa ärenden m.m. _— operativ sektion — en sektion för underhålls- och mobiliserings- ärenden jämte därmed sammanhängande förvaltning —— underhållssektion »— en sektion för ledning av utbildning m.m. inom armén —— armésektion _ och i militärområdesstaberna för Södra och Östra militärområdena samt Övre Norrlands militärområde en sektion för ledning av flygsäkerhetstjänst samt för flygvapnet speciell förbandsproduktion och därmed sammanhäng— ande operativt krigsförberedelsearbete —— flygsektion. I krig läggs tyngd- punkten på den operativa verksamhetens ledning, medan de sektioner som i fred sysslar med ledning av förbandsproducerande verksamhet torde

komma att reduceras. Det operativa krigsförberedelsearbetet på militärsjuk- vårdens område hör liksom planeringen för andra operativa underhållsfunk— tioner hållas samman av chefen för underhållssektionen. Denne bör även svara för mobiliseringsarbetet inom militärsjukvårdsområdet, medan led- ningen och kontrollen av hälso- och sjukvårdsutbildningen bör hållas sam- man inom armé- och flygsektionerna. Förekommande utbildningsäi'enden avseende marinen avses dock skola handläggas inom den operativa sektio- nen. Erforderligt medicinskt biträde vid handläggningen av nyssnämnda ärenden bör lämnas av militärområdesläkaren. Ärenden rörande sj ukvårds- förvaltningen och den medicinska (hälso- och sjukvårdande) verk-samheten bör handläggas av militärområdesläkaren, som inom dessa områden i likhet med andra förvaltningsgrenschefer bör lyda direkt under militärbefälhava- ren. Av skäl som redovisats i kap. 4.1 bör den medicinalpersonal som tjänst- gör i militärområde-sstaben föras samman i en arbetsenhet un-der befäl av militärområdesläkaren. Denna arbetsenhet kan sägas utgöra både en för- svarets sjukvårdsstyrelse på regional nivå och ett arbetslag med uppgift att biträda inom militärområdesstaben med ärenden som rör operativt krigs- förberedelsearbete och förbandsproducerande verksamhet. Fråga har nu uppstått om arbetsenheten bör infogas i sektion inom staben eller om en- heten bör stå utanför sektionsindelningen med militärområdesläkareu ställd direkt under stabschefen. Försvarsledningsutredningen räknade för sin del med att en särskild sjukvårds- och veterinäravdelning skulle ingå i under- hållssektionen men har inte närmare behandlat vilka ärenden som bör hand- läggas vid avdelningen eller ingått på dess saJnm-ansättning. Beslut har som nyss sagts fattats att provisoriskt följa försvarsledningsutredningens för- slag, men frågan om det slutliga inordnandet står öppen i avvaktan på för- svarssjukvårdsutre-dningens förslag. Mot att ställa militärområdesläkaren utanför sektionsindelningen talar att företrädare för andra förvaltnings- områden är inordnade i underhåll-ssektionen, vars chef är ansvarig för den operativa planläggningen inom underhållstjänstens samtlig-a grenar. Det är angeläget att ledningen inom det operativa området är enhetlig inom sta— ben. Vidare måste det anses betydelsefullt att freds- och krigsorganisationeu bringas till så nära överensstämmelse som möjligt. Eftersom militärområdes- staberna utan omgång skall kunna gå över från freds- till krigsorganisation talar de operativa synpunkterna för att den medicinska expertisen redan i fred ordnas in i underhållssektionen. Militärområdesläkaren kommer i krig att få ägna betydande del av sin tid åt samverkan med civilläkaren i civil— befälhavarens kansli. Den fortlöpande orienteringen om läget som han be- höver härför säkerställs bäst genom att han organisatoriskt knyts an till un- derhållssektionen. Dess—a synpunkter förtjänar allt beaktande. Utredningen vill emellertid för sin del fästa större vikt vid det principiella ställningsta- gande som utredningen närmare utvecklat i kap. 4.1. Utredningen har där beträffande läkarnas ställning 'i militära staber bl. a. framhållit, att det medi—

cinska inflytand-et i en stab stärks om, den främste stabsläkaren med under- ställd personal infogas direkt under stabschefen och att en fri ställning för stabsläkaren är betydelsefull ur rekryteringssynpunkt. Dessa synpunkter gäller även för militärområdesstaberna. Vikt måste vidare fästas vid att militärområdesläkarens arbetsuppgifter inte är begränsade till underhålls- sektionen utan att han även skall biträda cheferna för armé- och flygsek- tionerna med frågor rörande ledning och kontroll av hälso- och sjukvårds- utbildningen. Dessa frågor kan förväntas kräva ökad uppmärksamhet och insats av medicinskt skolad personal. Militärområdesläkarens betydelsefulla uppgifter beträffande den medicinska verksamheten är även, såsom i annat sammanhang framhållits, särpräglade och låter sig inte rätt väl inordnas i den vanliga stabsrutinen. I detta hänseende bör militärområdesläkaren så- som nyss sagts liksom i frågor rörande sjukvårdsförvaltningen lyda direkt under militärbefälhavaren, som förutsätts delegera beslutanderätten till militärområdesläkaren i alla ärenden av renodlat medicinsk natur. Utred- ningen har således kommit till den uppfattningen att militärområdesläka- ren med underställd personal inte bör ingå i sektion. Det sagda utesluter inte att arbetsenheten i krigsorgan-isationen ordnas in i underhållssek— tionen. En dylik avvikelse mellan freds- och krigsorganisationen torde inte medföra större praktiska olägenheter. På samma sätt som försvars- stabsläkaren och försvarsgrensöverläkarna skall militärområdesläkaren be- redas tillfälle att anlägga synpunkter på al-la ärenden med medicinskt innehåll som handläggs vid de olika sektionerna samt skall, om han så önskar, äga närvara vid föredragning och avgörande av sådant ärende. Enligt stabschefens bestämmande bör vidare ärende rörande förbandsprodu- cerande verksamhet inom militärsjukvårdsområdet handläggas av militär- områdesläkaren på eget ansvar, om ärendet har mera renodlat medicinskt innehåll. Det förutsätts att militärområdesläkaren handlägger ärenden rö- rande sjukvårdsförvaltningen i nära samarbete med chefen för underhålls- sektionen och övriga förvaltningsgrenschefer. I sin egenskap av målsman för hälso- och sjukvården inom militärområdet skall han slutligen biträda med medicinsk rådgivning, följa den militärmedicinska utvecklingen och vid behov ta egna initiativ.

Att med säkerhet bedöma behovet av personal till militärområdesläkarens förfogande stöter på stora svårigheter. Detta beror bl. a. på att krigsförbe- redelsearbetets omfattning och antalet underställda förband och lägre regio- nala staber varierar avsevärt m-ellan olika militärområden. En jämförelse med nuvarande organisation låter sig inte heller göra, eftersom militärbe- f älhavaren i den nya organisationen får andra uppgifter än i den nuvarande och marinkommandochefernas uppgifter delas upp på militärbefälhavare och örlogsbaschefer. Utredningen har emellertid inledningsvis framhållit vikten av att militärområdesstabernas behov av kvalificerad medicinsk ex- pertis tillgodoses. Hänsyn måste vid bedömandet av personalbehovet vidare

tas till att verksamheten i betydande men svåröverskådlig grad kräver ar- bete på fältet och att medicinsk expertis vid militärområdesstaberna tillfäl- ligt kan behöva ställas till bl. &. försvarsområdesbefälhavares och örlogsbas- chefers förfogande för att medverka i dessas planläggningsarbete. Utred- ningen anser att i varje militärområdesstab hör till militärområdesläkares förfogande stå en stabsläkare. I vardera av Södra, Östra och Övre Norrlands militärområdesstaber bör tillkomma en flygspecialläkare med huvuduppgift att biträda inom stabens flygsektion. Flygspecialläkarna bör ha flygmedi— cinsk specialutbildning. En av dem bör dessutom ha militär flygförarut— bildning. Till militärområdesläkarens förfogande bör vidare stå en stabs— veterinär, en halvtidsanställd stabsa—potekare samt två hälsovårdsinspektörer — i vardera av Södra, Östra och Västra militärområdesstaberna tre hälso— vårdsinspektörer med hänsyn till det stora antalet underställda förband. Stabsveterinären bör vid sidan av förekommande uppgifter berörande vete— rinärförvaltningen och den veterinärmedicinska verksamheten under mili— tärområdesläkaren biträda med ledning och kontroll av den hygieniska verk- samheten inom militärområdet. Utredningen räknar med att behovet av arvodesanställda civila veterinärer vid förbanden för livsmedelskontroll här- igenom bortfaller. Utredningen har i sitt förra betänkande kraftigt fram- hållit att militärbefälhavaren bör ges ökade resurser att kontrollera hälso- vården vid underställda förband. Utökningen av antalet hälsovårdsinspek— törer är ett väsentligt led i denna strävan. I dessa befattningar föreslås pla- ceras specialutbildade medicinaltekniker (jfr kap. 8.1). Sta-bsap—oteka— ren skall främst biträda med förvaltningen m.m. av läkemedel men även med uppgifter rörande vattenhygienen och förbandssjukvården. Slutligen bör hos militärområdesläkaren redovisas en pensionerad officer — i vardera av Södra, Östra och Övre Norrlands militärområdesstaber en kapten på aktiv stat — samt en förrådsförvaltare och ytterligare en medicinaltekniker. Officeren, som företrädesvis hör tillhöra trängtrupperna, avses främst för biträde åt underhållssektionen med operativt krigsförberedelsearbete och mobiliseringsförberedelser inom militärsjukvårdens område. Förvaltaren och medicinalteknikern bör biträda vid handläggningen av förvaltnings— resp. ntbildningsärendcn. Förvaltaren synes böra tillhöra den för krigsmak— ten gemensamma intendenturkåren (prop. 1966 : 109).

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att i de sex militärområdes— staberna inrättas heltidstjänster för sex militärområdesläk-are, sex stabs- läkare, tre flygspecialläkare och sex stabsveterinärer samt för sex halvtids— anställda stabsapotekare, 15 hälsovårdsinspektörer (specialutbildade medi- cinaltekniker), sex medicinaltekniker, tre aktiva kaptener, tre pensionerade officerare och ytterligare tre förrådsförvaltare. I utbyte häremot kan föl— jande tjänster, som f. n. är placerade vid militärbefälsstaberna på fastlandet, dras in, nämligen sex tjänster för deltidsanställda fältläkare, fyra tjänster

för fältveterinär — varav två skall dras in vid uppkommande vakans — och sju tjänster för förste hälsovårdsassistent. Tre tjänster för »förrådsförvaltare och sju för förste hälsovårds-assistent inrättas fr.o.m. den 1 oktober 1966 (prop. 1966: 110). En konsekvens av utredningens förslag är att hälzso- och sjukvårdsavdelning i fred inte skall ingå i underhållssektionen. Den av mili- tärområdesläkaren ledd-a arbetsenheten ställs direkt under stabschefen. Ut— redningens förslag på denna punkt förutsätter att heltidsanställd militär— områdesläkare står till förfogande. I avvaktan härpå bör det av 1966 års riksdag beslutade provisoriet behållas, dvs. en hälso- och sjukvårdsavdel- ning ingå i underhållssektionen.

5.4. Övriga regionala chefers uppgifter m. m.

I sin egenskap av territoriell chef bör försvarsområdesbefälhavaren utöva en såvitt möjligt enhetlig ledning och samordning av det operativa krigsförbe- redelsearbetet för hälso- och sjukvården inom försvarsområdet. Detta inne— bär att försvarsområdesbefälhavaren under militärbefälhavaren har ansvar för att stridskrafterna ur olika försvarsgrenar har erforderliga hälso- och sjukvårdsresurser. Han är vidare skyldig att i sin planläggning tillgodose hälso— och sjukvårdsbehovet vid alla fasta militära anstalter m.m., som finns inom försvarsområdet. Då andra lägre regionala chefer måste hän— vända sig till försvarsområdesbefälhavaren för att få sådana hälso- och sjukvårdsbehov fyllda som inte kan tillgodoses med egna resurser, bör för— svarsområdesbefälhavaren ha rätt att ge sådana chefer erforderliga anvis- ningar för att samordning skall bli möjlig. Försvarsområdesbefälhavaren ombesörjer också i sin egenskap av territoriell chef i samarbete med läns— styrelsen erforderlig samordning med den civila krigssjukvården. Försvars— områdesbefälhavaren har således en nyckelställning på det lägre regionala planet både i fråga om krigsförberedelsearbete för och operativ ledning av militärsjukvården. På hälso- och sjukvårdsutbildningens område synes för— svarsområdesbefälhavaren inte höra ha andra uppgifter än att svara för viss mera okvalificerad sjukvårdsutbildning för hemvärnets och andra frivilliga försvarsorganisationers räkning. Får försvarsområdesbefälhavaren ansvar för krigsförbandsövningar med förband, vari sjukvårdsenheter ingår, bör det ankomma på militärbefälhavaren att tillse att erforderligt antal instruk- törer ställs till hans förfogande. Försvarsområdesbefälhavaren är vidare mobiliseringsmyndighet för vissa hälso- och sjukvårdsförband och samord- nar i territoriellt hänseende mobilisering—sförberedelserna för enheter som mobiliseras inom försvarsområdet. Inom sjukvårdsförvaltningens område är försvarsområdesbefälhavaren lokal förvaltningsmyn—dighet. Också i fråga om den medicinska verksamheten blir försvarsområdesbefälhavarens led- ningsuppgifter begränsade, eftersom han inte har ansvar för hälso— och sjukvården vid förbanden. Visst medicinskt krigsförberedelsearbete erford-

ars dock, t. ex. avseende kontroll av vattentäkter och lokaler för hantering av livs-medel, som avses utnyttjas i krig.

Det operativa krigsförberedelsearbete som bedrivs av kustartilleriförsvars- chefen i fråga om militärsjukvården har i princip samma innehåll som för- svarsområdesbefälhavarens motsvarande arbete. I de tre fall då kustartil— leriförsvarschefen tillika är chef för försvarsområde torde de uppgifter som fullgörs i den ena eller andra egenskapen endast med svårighet kunna sär- skiljas. På mobiliseringsplanläggningens område har kustartilleriförsvars— chefen samma uppgifter som annan mobiliseringsmyndighet. Stora krav ställs emellertid på mobiliseringsberedskapen. Kustartilleriförsvarschefen leder under chefen för marinen hälso- och sjukvårdsutbildningen vid un— derställt kustartilleriförband. Inom sjukvårdsförvaltningens område är kust— artilleriförsvarschefen lokal förvaltningsmyndighet. Han bör däremot inte ha ansvar för hälso— och sjukvården vid underställt kustartilleriförband. I sådant hänseende bör chef för kustartilleriförband lyda direkt under mili— tärbefälhavaren.

Militärkommandochefen på Gotland får i fråga om operativt krigsförbe- redelsearbete och operativ verksamhet inom militärsjukvårdsområdet sam— ma uppgifter som försvarsområdesbefälhavare. Uppgifterna blir dock mer kvalificerade, eftersom det som förut sagts förutsätts att militärkommando- chefen under militärbefälhavaren leder all operativ verksamhet på Gotland. I fråga om hälso— och sjukvårdsutbildning och därmed sammanhängande personaltj änst är militärkommandochefen likställd med militärbefälhavare. Att militärkommandochefen i fråga om utbildning m.m. av arméförband ansvarar direkt inför chefen för armén har sagts förut. Militärkommando- chefen bör i likhet med militärbefälhavare biträda chefen för marinen med genomförande och kontroll av utbildningen vid Gotlands lmstartillerikår. Att chefen för Gotlands kustartilleriförsvar, som tillika är chef för kåren, lyder omedelbart under chefen för marinen i detta hänseende framgår av ett föregående avsnitt. I fråga om sjukvårdsförvaltning och medicinsk verk— samhet bör militärkommandochefen likställas med militärbefälhavare, dvs. vara regional förvaltningsmyndighet och under försvarets sjukvårdsstyrelse utöva ett enhetligt ledningsansvar. Gotlands kustartilleriförsvar och samt- liga förband på Gotland bör alltså i detta hän-seende lyda under militär- kommandochefen.

Då försvarsområdesbefälhavarcn i sin egenskap av territoriell chef sörjer för ledning och samordning av det operativa krigsförberedelsearbetet i vad avser utnyttjandet m.m. av hälso— och sj ukvårdsresurserna inom försvars- området, torde örlogsbaschefens ansvar för säd-ant arbete bli begränsat. På mobiliseringsplanläggningens område får örlogsbaschefen ansvar som mo- biliseringsmyndighet, vilket kräver vissa medicinska insatser. Inom Ost- kusttens örlogsbas torde till följd av basområdets utsträckning och vikt m.m. krigsförberedelsearbetet för basens hälso- och sjukvård bli mer om-

fattande än vid andra örlogsbaser. Även i fråga 0111 hälso- och sj ukvå1'dsut—. bildningen lär örlogsbascheferna få begränsade uppgifter. (örlogsskolorna lyder i fråga om centralt organiserad utbildning direkt under chefen för marinen. Får örlogsbaschefen ansvar för krigsförbandsövning med fartygs— eller basförband bör vid behov instruktörer ställas till hans förfogande i förs— ta hand från örlogsskola, i andra hand genom förmedling av militärbefälha- varen. Vad sjukvårdsförvaltningen beträffar är örlogsbaschefen lokal för— valtningsmyndighet och den medicinska verksamheten torde —— eftersom örlogsskolorna förutsätts i detta hänseende lyda direkt unde1 militärbefäl- hav aren »— begränsas till viss hygienisk kontroll och viss medverkan i för— beredelserna för lustning av fartyg m.m.

Flygeslcaderchefens främsta uppgift torde falla inom förbandsproduktio— nens område men han medverkar också i visst operativt krigsförberedelse— arbete Vikt måste fästas vid den medicinska tillsynen av flygande personal vid underställda förband. I övrigt blir flygeskaderchefens medicinska an— svar begränsat. Militärbefälhavare förutsätts vid behov biträda eskader- chefen med medicinskt krigsförberedelsearbete och med genomförande och kontroll av hälso- och sjukvårdsutbildning vid flygeskaderchefen under- ställda flottiljer. I fråga om sjukvårdsförvaltning och medicinsk verksam- het föreslås flottilj som ingår i flygeskadern lyda under den militärbefäl- havare, inom vars område flottiljen är förlagd. Lydnadsförhållandena blir härigenom desamma som i fråga om intendenturförval-tningen (prop. 1966: 110 s. 59).

Utredningen övergår härefter till att bedöma läkarbehovet m.m. i nu ifrågavarande staber. I försvarsområdesstaberna finns i fred f. 11. inte någon medicinsk expertis. Intendenten är förvaltningsgrenschef. I kustartilleriför— svaren finns däremot särskilda sjukvårdsförvaltningar, som förestås av deltidsanställd förste marinläkare eller marinläkare av 1. graden med bi— träde av en expeditionsunderofficer. Härjämte ingår i sjukvårdsförvalt— ningarna personal för förbandssjukvård och för förrådshållning av sjuk- vårdsmateriel. Då förbandssjukvården omorganiseras den 1 juli 1966 er— sätts vid de större kustartilleriförsvaren den biträdande marinläkaren av prestationsavlönad civil tjänsteläkare. Vid Gotlands kustartilleriförsvar om— organiseras vid samma tidpunkt förbandssjukvården enligt de riktlinjer som kommit till uttryck i prop. 1965: 176. Härvid blir chefen för intenden— turförvaltningen förvaltningsgrenschef även i fråga om sjukvårdsmaterie— len. I militärbefälsstaben på Gotland ingår en sjukvårdsavdelning (avdel- ning II d) som förestås av en del-tidsanställd fältläkare. I avdelningen ingår också en tandläkare. Denna personal förs fr.o.m. den 1 oktober 1966 över till militärkommandostaben, där den provisoriskt ordnas in i underhålls- sektionen (jfr prop. 1966: 110).

I vardera marinkommando Ost, Syd och Väst ingår en särskild sj ukvårds-

förvaltning. Sjukvårdsförvaltningen vid marinkommando Syd har omorga— niserats fr.o.m. den 1 oktober 1964 (prop. 1964: 111). Sjukvård-sförvalt— ningarna förestås av deltidsanställd förste marinläkare eller marinläkare av 1. graden med biträde av en expeditionsunderofficer. Vid marinkommando Ost och Väst ingår i sjukvårdsförvaltningen även viss personal för förbands— sjukvård och för förrådshållning av sjukvårdsmateriel. I marinkommando Syd har personalen för förbandssjukvård förts över till Karlskrona örlogs- skolor och personalen för förrådshållning till en av de båda förrådssektio— ner som ingår i marinkommandot. Sjukvårdsförvaltningarna förs den 1 ok- tober 1966 över till de nyorganiserade örlogsbaserna. Sjukvårdsmateriel- tjänsten vid Ostkustens och Västkustens örlogsbaser organiseras härvid på enahanda sätt som i Karlskrona, vilket innebär att förrådspersonalen utgår ur förvaltningarnas organisation. Cheferna för sjukvårdsförvaltningarna är emellertid alltjämt förvaltningsgrenschefer. Förbandssjukvården vid ma- rinkommando Ost,/Ostkustens örlogsbas omorganiseras fr.o.m. den 1 juli 1966 på liknande sätt som vid arméns förband, vilket innebär att en marin- läkare av 1. graden i Ao 21 ersätts av prestationsavlönad civil tjänsteläkare. Den för förbandssjukvården erforderliga personalen avses i samband med flyttningen från Stockholm föras över till Berga örlogsskolor. Vid marin- kommando Väst/Västkustens örlogsbas sker däremot inte någon sådan änd— ring i avvaktan på försvarssjukvårdsutredningens förslag. I de nuvarande eskaderst-aberna finns inte militärläkare anställda men flottiljläkare tjänst- gör kortare tid varje år i staberna.

Av skäl som inledningsvis framhållits har utredningen i första hand till— godosett militärområdesstabernas behov av kvalificerad medicinsk expertis och med hänsyn härtill inte ansett sig kunna föreslå att ständigt tjänstgö- rande läkare knyts till flertalet lägre regionala staber. Beträffande försvars— områdesstaberna framgår av det förut anförda att försvarsområdesbefäl— havaren har vissa uppgifter med medicinskt innehåll, främst berörande det operativa krigsförberedelsearbetet och mobiliseringsplanläggningen, medan uppgifter med sådant innehåll på övriga områden bedöms bli begränsade. Med hänsyn härtill anser utredningen att militärläkare inte behöver knytas till försvarsområdesstaberna. Undantag bör dock göras för försvarsområ- desstaberna vid Vaxholms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvarsområden, vilka staber är gemensamma för försvars0111rå— dena samt Stockholms, Blekinge resp. Göteborgs kustartilleriförsvar. I var och en av dessa staber anser utredningen att särskilt krigsförberedelsearbe- tet blir så omfattande att en stabsläkare och en medicinaltekniker bör stäl- las till försvarsområdesbefälhavarcns tillika kustartilleriförsvarschefens för- fogande. Denne läkare bör vara förvaltningsgrenschef. Utredningen har vid sitt ställningstagande beaktat att stabsläkarna vid försvarso-mråde-sstaberna i Karlskrona och Göteborg även bör vara skyldiga att biträda cheferna för Sydkustens resp. Västkustens örlogsbas med krigsförberedelsearbetc m.m

Stabsläk-arna vid berörda försvarsområden bör däremot inte ha någon be- fattning med de löpande hälso— och sjukvårdsuppgifterna vid underly- dande kustartilleriförband. Dessa uppgifter förutsätts bestridas på samma sätt som vid andra förband, dvs. av civila tjänsteläkare. Utredningen räknar emellertid inte med att särskild förbandsläkare skall finnas vid KA 1 (Vax- holm), KA 2 (Karlskrona) och KA 4 (Göteborg). Dennes uppgifter bör be— stridas av resp. stabsläkare. Beträffande 'försvarsområdesstaben vid Härnö- sands försvarsområde lämnar utredningen frågan om behovet av läkarmed- verkan öppen i avvaktan på utredningen om sammanslagning av försvars- området och kustartilleriförsvaret. Behovet av medicinsk expertis för krigs— förberedelsearbete m.m. torde t.v. på samma sätt som vid andra försvars- områdesstaber utan egna läkare få tillgodoses från militärområdesstaben, medan behovet av läkare m. fl. för hälso- och sjukvården vid Norrlands kustartillerikår förutsätts tillgodoses på samma sätt som vid andra förband dvs. av förbands- och tjänsteläkare. Ansvaret för förvaltningen av sjuk- vårdsmaterielen bör med anledning härav föras över till chefen för inten- denturförvaltningen. Slutligen bör för att biträda med krigsförberedelse- arbete en pensionera-d, om möjligt sjukvårdsutbildad, underofficer tillföras mobiliseringsavdelningen vid försvarsområdesstaberna inom Kalix och Ki— runa försvarsområden.

Militärkommandochefen på Gotland avses som den föregående redogörel- sen utvisar få medicinska arbetsuppgifter som kvalitativt blir av ungefär- ligen samma slag som militärbefälhavares. En förstärkning av VII. militär— befälsstaben har också förutsatts i prop. 1964 : 109. Till militärkommando- staben bör knytas en stabsläkare. Till dennes förfogande bör ställas en häl- sovårdsinspektör (specialutbildad medicinaltekniker), ytterligare en medi- cinaltekniker och en pensionerad, sjukvårdsutbildad underofficer. Den sist- nämnde avses främst för förvaltningsuppgifter. Behovet av veterinär och farmacevtisk sakkunskap bör tillgodoses av militärbefälhavaren eller genom arvodesanställning av civil personal. För de veterinära upp-gifterna torde länsveterinären kunna komma i fråga. Vid Gotlands kustartilleriförsvar fordras enligt utredningens mening inte militärläkare för krigsförberedelse- arbete m.m. utan det bör åligga stabsläkaren vid militärkom—mandostaben att i dessa hänseenden biträda kustartille-riförsvarschefen. Behovet av läkare m.fl. för hälso- och sjukvården bestrids som nyss sagts av förbands— och tjänsteläkare fr.o.m. den 1 juli 1966.

De medicinska uppgifterna vid örlogsbaserna, med undantag för dem vid Ostkustens örlogsbas, torde bli av så begränsad omfattning att behovet av kvalificerad medicinsk expertis i fred som förut antytts torde kunna tillgo- doses dels genom att stabsläkaren i försvarsområdesstaberna vid Karlskro— na samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvarsområden på deltid tjänstgör i Sydkustens resp. Västkustens örlogsbasstab, dels genom att mi- litärbefälhavaren ställer sakkunskap till förfogande. Vid vardera av dessa

örlogsbaser fordras därför enligt utredningens bedömande endast en medi- cinaltekniker, som bör fogas in i stabens underhåll-ssektion. Med anledning härav bör vid dessa örlogsbaser förvaltningsgrenschefsansvaret för sjuk- vårdsmaterielen föras över till chefen för intendenturförvaltningen. Vid Ost- kustens örlogsbas torde däremot krigsförberedelsearbetet inom militärsjuk- vården bli av sådan omfattning att en stabsläkare bör knytas till staben. Denne läkare bör vara förvaltningsgrenschef. Till hans förfogande bör stå en medicinaltekniker. Stabsläkaren bör tillika tjänstgöra som stabsläkare hos chefen för kustflottan. Han bör däremot inte ha någon befattning med hälso- och sjukvården Vid Berga örlogsskolor.

Till flygeskaderstaben bör knytas en flygspecialläkare. Denne får samma arbetsuppgifter som de flygspecialläkare, som ordnas in i militärområdes- staberna.

Utredningens förslag innebär sammanfattningsvis

att tre tjänster för stabsläkare inrättas i försvarsområdesstaberna för Vax- holms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvars- område, att en tjänst för stabsläkare inrättas i militärkommandostaben på Gotland, att en tjänst för stabsläkare inrättas i Ostkustens örlogsbasstab samt att en tjänst för flygspecialläkare inrättas i flygeskaderstaben.

Dessa tjänster avses för heltidstjänstgöran—de militärläkare. Till förfo- gande för vardera av stabsläkarna i de tre försvarsområdesstaberna och i Ostkustens örlogsbas ställs en medicinaltekniker och till stabsläkarens vid militärkommandostaben förfogande ställs en hälsovårdsinspektör (special— utbildad medicinaltekniker), ytterligare en medicinaltekniker och en pen— sionerad underofficer. En medicinaltekniker bör även knytas till vardera av staberna vid Sydkustens och Västkustens örlogsbaser. Pensionerad, om möj— ligt sjukvårdsutbildad, underofficer bör slutligen knytas till försvarsområ- desstaberna i Kalix och Kiruna 'försvarsomräden. I utbyte häremot kan föl- jande tjänster för deltidsanställda militärläkare utgå ur organisationen, nämligen en tjänst för fältläkare, fyra tjänster för förste marinläkare och fyra tjänster för marinläkare av 1. graden. Dessa tjänster är placerade i VII. militärbefälsstaben, marinkommandona och kustartilleriförsvaren. Vi- dare torde i utbyte mot de sju tjänsterna för medicinaltekniker tre tjänster för underofficer vid flottan och fyra tjänster för underofficer vid kustartil- leriet kunna utgå ur organisationen.

Stabsläkaren vid Gotlands militärkommando med underställd personal bör ha samma ställning som militärområdesläkare i militärområdesstab. De övriga stabsläkarna bör ordnas in i staben direkt under stabschefen, som vid Ostkustens örlogsbasstab tillika är chef för underhållssektionen. An- svaret för förvaltning av sjukvårdsmaterielen vid Gotlands och Norrlands kustartilleriförsvar samt vid Sydkustens och Västkustens örlogsbaser förs

över från läkare till intendent. Personalen för hälsso- och sjukvården vid kustartilleriförband och örlogsskolor förs över från sjukvårdsförvaltning- arna till förbanden resp. skolorna. Berörd förrådspersonal vid örlogsbaserna förs den 1 oktober 1966 liksom redan skett vid marinkommando Syd över från sjukvårdsförvaltningarna till den förrädsenhet, som direkt under bas- chefen svarar för förrådsdriften m. in. vid basen. Till behovet av uppbörds- män för sjukvårdsmateriel vid kustartilleriförsvar och örlogsbaser tar ut- redningen inte ställning men förutsätter att uppbördsmannaansvaret så långt möjligt bestrids av intendenturförrådsförvaltare. Där särskilda sjuk- vårdsförrådsförvaltare fordras bör tjänsterna för dessa _ liksom för sjuk- vårdsförrådsförvaltare vid trängregemente och centralt sjukvårdsmateriel- förråd _ föras över till den för krigsmakten gemensamma intendentur- kåren. Utredningens förslag innebär att sjukvårdsförvaltningarna vid Norr- lands och Gotlands kustartilleriförsvar samt Syd- och Västkustens örlogs- baser kan utgå ur organisationen.

KAPITEL 6

Samordningsfrågor

6.1. Samordning mellan den militära och civila krigssjukvårdens ledningsorgan

Enligt de för utredningen utfärdade direktiven måste ett nära samarbete mellan de militära och civila ledningsorganen för krigssjukvården eftersträ- vas. Det framhålls att behovet av att ett särskilt organ inrättas för samord- ningen i fred mellan den civila och militära sjukvårdsledningen klart åda- galagts. I direktiven uttalas att det bör övervägas om inte dessa samord- ningsuppgifter kan anförtros centrala sjukvårdsledningen men att utred- ningen bör förutsättningslöst studera frågan om den lämpligaste organisa- tionen av ett samordningsorgan och avge därav betingade förslag.

Enligt krigssjukvårdskungörelsen skall ärenden angående den centrala ledningen av hälso- och sjukvården, vilka berör det allmänt civila medici- nalväsendet, veterinärväsendet, krigsmakten och civilförsvaret eller två av dessa organisationer, i krig beredas inom centrala sjukvårdsledningen. När— mare anvisningar för organets verksamhet utfärdas av överbefälhavaren. Enligt dessa är uppgiften främst att samordna personal-, vård-, transport— och materielresursernas utnyttjande. I centrala sjukvårdsledningen ingår representanter för överbefälhavaren, medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Det har förutsatts att dessa representanter skall vara utrustade med sådana befogenheter att de vid behov kan fatta beslut på vederbörande myndighets vägnar. Centrala sjukvårdsledningen, som är ett relativt litet organ, är knuten till högkvarteret. Den träder i verksamhet då riket kommer i krig eller eljest efter Kungl. Maj:ts förordnande, när övergång sker till krigsorganisation av det allmänt civila medicinalväsendet. Centrala sjukvårdsledningen verkar således inte i fred.

I högre regional instans samordnas krigssjukvården av regionala sjuk— vårdsledningen. Enligt krigssjukvårdskungörelsen skall i krig i varje mili- tärområde finnas ett sådant organ för samverkan mellan militärbefälhavare och civilbefälhavare. Dess uppgift är i likhet med centrala sjukvårdsled- ningens främst att samordna personal-, vård-, transport- och materielresur— sernas utnyttjande. Den regionala sjukvårdsledningen sätts samman av personal ur vederbörande militärområdesstab och civilbefälhavares kansli. Den träder i verksamhet under samma förutsättningar som centrala sjuk- vårdsledningen. På lägre regional nivå samarbetar i krig försvarsområdes-

befälhavare och länsstyrelse, dock utan att särskilda samarbetsorgan ansetts behöva inrättas. I fred finns inte några särskilda samarbetsorgan verksam- ma på regional nivå. Samverkan sker dock fortlöpande mellan berörda total- försvarsmyndigheter enligt sedvanlig arbetsrutin.

Läkarutredningen framhöll i sitt betänkande »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961: 68) att den funnit avsaknaden av en i fred existerande samord- nande nämnd eller annan myndighet för totalförsvarets sjukvård allvarligt försvåra krigsplanläggning och utbildning m.m. Även försvarsledningsut- redningen tog i sitt betänkande II (SOU 1961: 66) upp frågan om behovet av samverkansorgan i fred på krigssjukvårdsområdet och framhöll, att de organisatoriska förutsättningarna för samverkan mellan den militära och den civila ledningen var tillfredsställande i krig men mindre goda i fred. Utredningen förordade därför att en central krigssjukvårdsberedning skulle tillskapas i fred med huvuduppgift att verka för samordning mellan de centrala militära och civila ledningsorganen. Detta förslag vann allmänt gillande hos remissinstanserna och torde ligga till grund för direktiven i ämnet.

Försvarssjukvårdsutredningen delar försvarsledningsutredningens me- ning att de organisatoriska förutsättningarna för samverkan mellan den högsta militära och civila ledningen har lösts på ett tillfredsställande sätt i krig och att således den centrala sj ukvårdsledningens uppgifter och sam- mansättning i princip synes väl avvägda. Rörande samarbetsformerna i fred vill utredningen först erinra om, att behovet av ett särskilt centralt samar- betsorgan dokumenterats i samband med tidigare utredningar och att ytter— ligare argument härför knappast torde behöva redovisas. Behovet av sam- arbete i fred på krigssjukvårdens område är särskilt utpräglat i fråga om försvarsmedicinsk forskning, hälso- och sjukvårdande verksamhet samt ma— terielförvaltning men föreligger även i vad gäller operativt krigsförberedel- searbete och viss förbandsproducerande verksamhet, främst rörande för- delning och utbildning av tillgänglig medicinalpersonal. Det skäl som kan anföras mot att inrätta ett särskilt samarbetsorgan är närmast, att stor restriktivitet bör iakttas med nyinrättande av ytterligare samarbetsorgan inom totalförsvaret. Organ för samråd på högsta nivå finns i försvarsrådet, där bl.a. överbefälhavaren, chefen för civilförsvarsstyrelsen och chefen för medicinalstyrelsen ingår. På verksstyrelsenivå har totalförsvarets chefs- nämnd enligt sin instruktion att verka för samordning av de centrala myn— digheternas verksamhet på totalförsvarets område. Medlemmar i nämnden är bl.a. överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben, chefen för civilför- svarsstyrelsen och chefen för medicinalstyrelsen. För samverkan mellan den försvarsmedicinska forskningens båda ledningsorgan — statens medi- cinska forskningsråds försvarsmedicinska nämnd och försvarsmedicinska forskningsdelegationen —— finns ett arbetsutskott med uppgift att bereda frå-

gor av gemensamt intresse. För andra totalförsvarsfunktioner finns liknan— de samarbetsorgan, t.ex. centrala civila transportkommitten, centrala fält- arbetsledningen och totalförsvarets teleberedning. Det kan synas föga ratio— nellt att nu inrätta ytterligare ett samarbetsorgan för en totalförsvarsfunk- tion. Den berättigade invändningen kan göras att sedvanliga samarbetsfor- mer bör kunna ge tillräckligt underlag för beslutfattning hos myndighe— terna. Utredningen anser emellertid att krigssjukvården är ett av de områ— den inom totalförsvaret som i särskilt hög grad kräver ömsesidig informa— tion, gemensam beredning av ärenden och samordning av beslut. Detta häng— er samman med att såväl krigsmakten som civilförsvaret ytterst måste falla tillbaka på medicinalväsendets resurser och att svåra avvägningsproblem uppkommer rörande tillgodoseendet av de olika sektorernas behov av me- dicinalpersonal m. m. Utredningen, som vid sina överväganden även beaktat betydelsen av att det samverkansorgan, vilket avses verka i krig, får tillfälle att förbereda sin verksamhet genom regelbundna överläggningar i fred, har därför funnit att övervägande skäl talar för att ett särskilt samarbetsorgan på central nivå inrättas redan i fred. I denna fråga har utredningen samrått med MCA-utredningen som biträtt förslaget att ett sådant samarbetsorgan skall finnas. MCA—utredningen har i anledning härav i sitt betänkande »Häl- so- och sjukvårdens centrala administration» (SOU 1965 : 49) föreslagit att medicinalstyrelsens rådgivande organ för frågor rörande skydd mot biolo— gisk krigföring _ det 5. k. biologiska rådet _ skall upphöra. Det föreslagna centrala samarbetsorganet bör lyda direkt under Kungl. Maj:t (chefen för försvarsdepartementet) och bör lämpligen _ eftersom några verkställande uppgifter i egentlig mening inte bör ankomma på organet _ benämnas to- talförsvarets sjukvårdsberedning. Sjukvårdsberedningen förutsätts skola ar- beta även i krig och ersätter således centrala sjukvårdsledningen.

På regional nivå är samarbetsfrågorna enligt utredningens mening inte av samma art och omfattning som på central nivå. I krig synes erforderligt samarbete utan större svårighet kunna etableras utan särskilda samarbets- organ, eftersom de båda samverkande myndigheterna då är grupperade till— sammans. Förhållandet mellan militärbefälhavare och civilbefälhavare i ett läge då förbindelserna med överordnade myndigheter inte fungerar och dessas beslut inte kan inhämtas har uppmärksammats av försvarslednings— utredningen i dess betänkande III (SOU 1963: 65). Utredningen framhöll där att den nuvarande ordningen inte ger garantier för samordning av be— slut i extrema lägen. Utredningen underströk emellertid att det knappast torde vara möjligt att lösa problem av ifrågavarande art genom organisa— toriska åtgärder. Utredningen utgick också från att allvarligare menings— skiljaktigheter inte alltför ofta skall behöva uppkomma mellan militärbe- fälhavare och civilbefälhavare, eftersom dessa chefer under fredstid nära samverkat om sin försvarsplanläggning, studerat sina krigsuppgifter vid gemensamma övningar osv. samt gemensamt har bättre kännedom om och

överblick av förhållandena inom vederbörlig del av landet än någon annan. Ehuru dessa synpunkter talar för att de regionala sjukvårdsledningarna skulle kunna slopas, anser utredningen att de fyller en funktion och att samordningen av krigsförberedelsearbetet underlättas om de behålls i orga- nisationen. Den personal som krigs—placerats i regional sjukvårdsledning bör kunna kallas till regelbundna överläggningar i fre-d. Eftersom benämningen regional sjukvårdsledning kan ge anledning till missförstånd rörande sam— ordningsorg-anets befogenheter _ militärbefälhavarens och civilbefälhava— rens ansvar och beslutsbefogenlicter bör inte rubbas _ föreslår utredningen att benämningen ändras till regional sjukvårdsberedning. Utredningen förut- sätter i princip inte någon ändring av samordningsorganets uppgifter och sammansättning.

Utredningen räknar med att totalförsvarets sjukvårdsberedning i krig i första hand får de uppgifter som nu tillkommer centrala sjukvårdsled- ningen. De viktigaste fredsuppgifterna synes vara att utveckla en gemen- sam grundsyn på krigssjukvårdens bedrivande, att skapa förutsättningar för att resurserna på hälso- och sjukvårdens område blir utnyttjade på ur totalförsvarets synpunkt bästa sätt samt att verka för en såvitt möjligt optimal avvägning vid fördelning av den tillgängliga medicinalpersonalen och vid utnyttjande av de anslag som ställs till berörda myndigheters för- fogande för anskaffning av läkemedel och andra förnödenheter för krigs- sjukvården. Vidare skall beredningen samordna förberedelserna för medi- cinska sky-dds- och behandlingsåtgärder som fordras i krig, i mån av be— hov samordna mobiliserings- och insatsberedskapen inom krigssjuvkvårdens olika sektorer samt verka för samordning av det medicinska inne-hållet i krigssjukvårdsutbildningen. Slutligen skall den initiera de samordnings- åtgärder som i övrigt bedöms erforderliga. Till verksamheten hör också samordning av krigsförberedelsearbetet inom medicinalväsendets och vete- rinärväsendets områden. Till frågan om sjukvårdsberedningens befattning med frågor rörande tillämpning av huvudförvaltningsprincipen m.m. åter- kommer utredningen i kap. 11.

Totalförsvarets sjukvårdsberedning bör byggas upp så att största möj- liga överensstämmelse råder mellan arbetsorganisation och arbetsformer i fred och krig. Härigenom underlättas en smidig övergång från freds- till krigsorganisation. Ledamöter i beredningen bör vara företrädare för över— befälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen, veterinär— styrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Företrädare för försvarsgrenscheferna bör vid behov kunna kallas till beredningens sammanträden liksom repre- sentanter för andra myndigheter, som har ansvar för skyddet mot biologisk krigföring, såsom statens bakteriologiska laboratorium, statens veterinär— medicinska anstalt och statens växtskyddsanstalt; medicinalstyrelsens bio— logiska räds verksamhet förutsätts komma att upphöra i enlighet med MCA- utredningens förslag. Vidare bör representanter för överstyrelsen för eko—

nomisk försvarsberedskap samt för Svenska röda korset och försvarsmedi— cinska forskningsdelegationen vid behov kunna kallas till beredningens sam- manträden. Ledamöterna av beredningen bör utses av Kungl. Maj :t på för- slag av vederbörande myndighet och bör såvitt möjligt krigsplaceras i be- redningen. Eftersom ledamöterna i krig förutsätts ha fullmakt att i frå- gor av brådskan-de natur fatta beslut på resp. myndigheters vägnar, ställs höga krav på deras kompetens och auktoritet. Av ledamöterna utses en av Kungl. Maj:t till beredningen-s ordförande. Sjukvårdsberedningen bör i fred sammanträda minst en gång i kvartalet. Vid sammanträdena bör dels aktuella ärenden behandlas, dels information lämnas. Det är angeläget att ledamöterna ständigt hålls orienterade om den militärpolitiska utvecklingen och utvecklingen på de operativa och vapentekniska områdena samt om viktiga aktuella forskningsresultat. Övervägandena i beredningen bör resul- tera i överenskommelser rörande val av handlingsalternativ och handlings— linjer m.m. Däremot bör beredningen såsom förut antytts inte ha några bindande befogenheter gentemot de representerade myndigheterna. Träffade överenskommelser bör dock protokollföras och delges berörda myndigheter. Samordningen med verksamheten inom totalförsvarets chefsnämnd hör till— godoses genom att ordföranden i beredningen åläggs att kontinuerligt orien— tera chefen för medicinalstyrelsen om beredningens verksamhet. Till bered— ningens förfogande bör stå ett sekretariat som svarar för beredning av fö- rekommande ärenden m.m. Sekreterare och övrig biträdeshjälp bör ställas till förfogande av den av de berörda totalförsvarsmyndigheterna dit bered— ningen förläggs lokalt. Lämpligast förefaller vara att beredningen ansluts till den av MCA-utredningen föreslagna beredskapsavdelningen i medicinal- styrelsen. Instruktion för beredningen bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang tar utredningen även upp den direktivrätt som de militära ledningsorganen i krig har mot de civila. Denna direktivrätt inne— bär att de civila ledningsorganen är skyldiga att vid behov lämna visst bi— stånd med sjukvårdsresurser av olika slag. Överbefälhavaren, militärbefäl- havare och försvarsområdesbefälhavare äger sålunda i krig påkalla bistånd av det allmänt civila medicinalväsendets ledningsorgan avseende omhän- dertagande av krigsskadade och sjuka, friställande av vårdplatser samt till- handahållande av blod och läkemedel m.m. Sådan direktivrätt förekommer även på andra områden inom totalförsvaret. Försvarsledningsutredningen ansåg att behov av direktivrätt kunde föreligga i särskilda fall, men ifråga- satte om nu gällande regler var ändamålsenliga. Spörsmålet har av Kungl. Maj:t hänskjutits till 1964 års civilbefälhavarutredning. Försvarssjuk— vårdsutredningen inskränker sig i anledning härav till att uttala att den anser att fall då militär direktivrätt kan behöva tillgripas inom hälso- och sjukvårdsområdet på central och regional nivå torde bli sällsynta men där— för inte helt kan uteslutas. Det kan också tänkas att chefer för militära förband i trängande fall kan behöva påkalla bistånd av civila sjukvårds-

organ underställda länsstyrelse, såsom t. ex. krigstjänsteläkare och chef för beredskapssjukhus. Ett behållande av den militära direktivrätten, låt vara att det kan vara motiverat att ändra formerna härför, synes vara en naturlig konsekvens av den ansvarsfördelning, som råder i fråga om den operativa verksamheten, och av kravet på att den militära verksamheten på allt sätt skall kunna understödjas i lägen, då krigsmakten sätts in för sin huvud- uppgift.

6.2. Samordning mellan den civila krigssjukvårdens ledningsorgan

Utredningen avslutar detta kapitel med att beröra samordningen mellan den civila krigssjukvårdens ledningsorgan. Att utredningen inte närmare behandlar den civila krigssjukvårdens ledning hänger samman med att ut- redningens översyn enligt direktiven inte skall avse ledningen av veterinär- vården och att organisationen och arbetsformerna för medicinalstyrelsen utretts av MCA-utredningen. Denna utredning har i sitt betänkande »Hälso— och socialvårdens centrala administration» (SOU 1965 :49) efter samråd med försvarssjukvårdsutredningen föreslagit att medicinalstyrelsens sjuk- vårdsberedskapsnämnd avvecklas och ersätts av en beredskapsavdelning som ordnas in i medicinalstyrelsen och jämställs med övriga avdelningar inom denna. Avdelningen föreslås organiserad på två byråer _ en för pla- nering och organisation och en för krigssjukvårdsutbildning och krigsplace- ring — samt en fristående sektion för materiel— och förrådsfrågor.

Kraven på samordning av den civila centrala ledningen sammanfattades av försvarsledningsutredningen i dess betänkande II (SOU 1961: 66) på föl- jande sätt.

Samordningen av verksamheten inom totalförsvarets civila grenar är enligt ut- redningens mening lika angelägen i central instans som inom den högsta (departe- mentala) ledningen men svårare att organisatoriskt möjliggöra. Den centrala led- ningen utövas nämligen _ vilket av praktiska skäl är nödvändigt _ av ett stort antal sinsemellan sidoordnade centrala verk och myndigheter. Ledningsverksam- heten i denna instans är dessutom till sin karaktär mera konkret än inom den högsta ledningen där vid sidan av budgetarbetet den huvudsakligen är inriktad på att ange riktlinjer. Grunderna för samordning finns emellertid i nuläget bl.a. ge- nom särskilda samverkansorgan och genom att vissa myndigheter i sina instruk- tioner ålagts att i fråga om försvarsförberedelser samråda med andra centrala m_vn- digheter.

Utredningen erinrade vidare om det nutida krigets krav på långt gående decentralisering av ansvar och befogenheter. Detta krav medför att led- ningsverksamheten i central instans i krig måste begränsas till sådana uppgifter som av olika skäl inte kan fullgöras av regionala eller lägre led- ningsorgan. De uppgifter som i krig borde ankomma på de civila centrala ledningsorganen angavs vara att införskaffa underrättelser om läget inom vederbörligt verksamhetsområde samt delge dessa till Kungl. Maj:t och

berörda sido— och underordnade myndigheter, att ändra och komplettera i fredstid till underlydande myndigheter givna krigsuppgifter och möjlig- göra dessa uppgifters lösande genom att fördela och omfördela inom veder- börligt ansvarsområde disponibla personella och materiella resurser samt att inom ramen för givna befogenheter ändra ansvarsfördelningen mellan myndigheten och underlydande organ, dvs. besluta om ytterligare decentra- lisering. Utredningen konstaterade att de civila myndigheterna för att kunna fullfölja sina uppgifter måste bedriva sin verksamhet från särskilda krigs- uppehållsplatser, ha tillgång till goda signalförbindelser och övriga sam- bandsmedel samt i många hänseenden utnyttja en annan arbetsrutin än som tillämpas i fred. Utredningen framhöll- även behovet av en för alla centrala myndigheter gemensam krigsinstruktion samt konstaterade avslut- ningsvis att huvuddelen av de centrala myndigheternas ledningsverksamhet i krig måste nära samordnas inte bara inom utan även mellan olika total— försvarsfunktioner.

Försvarsledningsutredningen angav slutligen att de centrala civila myn- digheterna i fred hade som främsta uppgift

a) att med av Kungl. Maj:t tilldelade personella, ekonomiska och mate— riella resurser bygga upp, utveckla och vidmakthålla totalförsvarsgrenens organisation i fred och förbereda dess organisation i krig;

b) att planlägga och förbereda verksamheten vid krigsfara och i krig;

e) att tilldela underlydande myndigheter krigsuppgifter och verka för att de får resurser som bedöms svara mot uppgifterna;

(i) att planlägga och leda övningar och övrig utbildning;

e) att följa och stödja krigsplaneringsarbetet inom totalförsvarsgrenens regionala och lokala ledningsorgan samt tillse att planläggningen följer utfärdade direktiv.

Mot bakgrunden av de grundsatser som försvarsledningsutredningen re- dovisat och till vilka föredragande departementschefen utan förbehåll an— slutit sig (prop. 1962 : 108) har försvarssjukvårdsutredningen övervägt möjligheterna att vidga samordningen mellan medicinalstyrelsens och civil- försvarsstyrelsens ledning. Då utredningen som utgångspunkt för sitt ar— bete haft att räkna med att medicinalväsendet och veterinärväsendet centralt skall ledas av två skilda myndigheter har utredningen däremot inte ansett sig böra ta upp den av försvarsledningsutredningen väckta tanken att föra samman veterinärstyrelsen med medicinalstyrelsen. Försvarssjukvårdsut— redningen vill endast framhålla att dessa myndigheters verksamhet inom krigssjukvårdsområdet måste nära samordnas, speciellt med hänsyn till kravet på upprätthållandet av god hygien och till nödvändigheten av att bekämpningen av epidemier och epizootier samordnas. Detta samarbete torde på visst sätt säkerställas genom att såväl medicinalstyrelsen som ve- terinärstyrelsen är företrädda i det ovan föreslagna samarbetsorganet, to- talförsvarets sjukvårdsberedning. Beträffande en ökad samordning i fråga

om medicinalväsendets och civilförsvarets ledning bör framhållas att civil- försvarets sjukvårdsuppgift såsom antytts i kap. 1 i princip alltjämt bör begränsas till omedelbar vård i livräddande syfte och till transport av civila krigsskadade till närmaste av medicinalväsendet upprättad krigssjukvårds— unstalt. Denna verksamhet kräver ett nära samarbete med medicinalväsen- det. Förhållandet har beaktats av försvarsledningsutredningen, som _ med instämmande av flertalet remissmyndigheter _ förordat att medicinalsty- relsens ansvar och befogenheter rörande civilförsvarssjukvården stärks i medicinskt hänseende.

Civilförsvarets sjukvårdsenheter ingår som integrerande delar i det lokala civilförsvaret och uppträder på fältet tillsammans med andra civilförsvars- enheter av olika slag. Den operativa ledningen i olika instanser bör därför åvila vederbörande civilförsvarsmyndigheter. De sjukvårdsenheter, som in— går i det lokala civilförsvaret, måste vidare organiseras, utrustas och utbil- das så, att deras taktik kan anpassas till uppträdandet vid de räddnings-, brand— och röjningsenheter som skapar förutsättningar för sjukvårdsen- heternas arbete. Utbildningen är till viss del miljöberoende och bör åtmin— stone delvis bedrivas tillsammans med andra civilförsvarsenheter. Även den verksamhet—som fordras för produktion av civilförsvarets sjukvårds- och sjuktransportenheter bör därför bedrivas inom civilförsvarets ram och ledas av vederbörande civilförsvarsmyndighet. En samordning av led- ningsansvaret skulle däremot kunna tänkas beträffande den medicinska (häl- so- och sjukvårdande) verksamheten samt förvaltningen av läkemedel och andra förnödenheter för civilförsvarssjukvården. Sistnämnda fråga behand- las i kap. 11. En enhetlig ledning av den medicinska verksam-heten skulle borga för att de sjuka och skadade i krig blir vårdade efter likartade nor- mer och att erforderlig samordning kommer till stånd inom hälsovårdens och hygienens område. Eftersom ansvaret för den öppna och slutna vården av de civila krigsskadade slutligt faller på medicinalväsendet, bör dess led— ningsorgan ges inflytande på den hälso— och sjukvårdande verksamhet som bedrivs inom civilförsvaret. Civilförsvarssjukvården bör därför i medi- cinskt hänseende ställas under medicinalstyrelsens tillsyn. Detta bör ta sig uttryck i att medicinalstyrelsen redan i fred utrustas med direktivrätt gent- emot civilförsvarsstyrelsen och i krig ges rätt och skyldighet att inspektera den hälso- och sj ukvårdande verksamheten inom civilförsvaret.

Kraven på samordning av den civila regionala ledningen redovisas i för- svarsledningsutredningens betänkande III (SOU 1963 :65). Den regionala ledningen inom det civila försvaret måste enligt utredningen i avsevärd utsträckning bygga på i fred befintliga regionala ledningsorgan och den fredstida administrativa indelningen. Det var utredningens uppfattning att inom överskådlig framtid länsstyrelserna måste behålla nuvarande led- ningsuppgifter inom det civila försvaret. I sina överväganden rörande en framtida regional ledningsorganisation betraktade utredningen därför iprin—

cip länsstyrelserna och deras nuvarande uppgifter som fasta utgångsvärden. Den ledande ställning i krig som tilldelats länsstyrelserna genom deras krigsinstruktion borde i fråga om försvarsplanläggning tillkomma dem redan i fred. Länsstyrelserna måste ha en sådan organisation och sådana befogenheter att de väsentliga plan]äggningsuppgifterna kunde lösas på ett tillfredsställande sätt. Länsindelningen i krig borde så långt möjligt vara densamma som i fred. Med hänsyn till behovet av samverkan med krigs- makten kunde dock i undantagsfall avvikelser vara nödvändiga. Länen an- sågs emellertid enligt utredningen vara ganska små, framför allt i de mel— lersta delarna av landet; många av de åtgärder inom det civila försvaret vilka måste beslutas eller verkställas i regional instans sträcker sig över länsgränserna. Vid förbindelsesvårigheter i förhållande till riksstyrelsen och centrala myndigheter förelåg, enligt utredningens bedömande, 'be- hov av en ledande civil myndighet inom områden större än länen. Denna myndighet borde kunna ta ledning av hela den civila verksamheten av be- tydelse för krigföringen. Sammanfattningsvis konstaterade utredningen att i krig behov finns av en civil myndighet med ansvar och befogenheter inom större områden än länen med uppgift att åstadkomma samordning dels mel- lan olika länsstyrelser inom området, dels i förhållande till och mellan så- dana civila myndigheter, vilkas verksamhetsområden omspänner mer än ett län, dels ock mellan civila och militära myndigheter. Av anförda skäl var det enligt utredningen i krig nödvändigt med en civil myndighet på det högre regionala planet mellan Kungl. Maj :t och de centrala myndigheterna å ena sidan och länsstyrelsen å den andra, dvs. en ledningsorganisation i hu— vudsak utformad i enlighet med den nuvarande civilbefälhavareinstitutio- nen. Denna ledningsorganisation måste finnas även i fred, dels för förbere— delser av de egna krigsuppgifterna, dels för samordning av de civila för- svarsförberedelserna inbördes och med krigsmaktens verksamhet. För att organisationen skall kunna verka rationellt krävdes enligt försvarslednings- utredningen att dess uppgifter och befogenheter i krig är klarlagda redan i fred och att den har erforderliga befogenheter att samordna den civila för- svarsplanläggningen. Dessa frågor är föremål för särskild utredning av 1964 års civilbefälhavareutredning.

Dessa uttalanden av försvarsledningsutredningen lämnades utan erinran av departementschefen (prop. 1964: 109). På samma sätt som i fråga om den civila centrala ledningen har försvarssjukvårdsutredningen övervägt möjligheterna att vidga samordningen på det regionala planet.

Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan medicinalstyrelsen och de regionala myndigheterna kännetecknas i fred av en förhållandevis stark centralisering, som bl.a. ur beredskapssynpunkt måste anses vara mindre tillfredsställande och ägnad att belasta medicinalstyrelsen med dctaljarbete. Redan i direktiven för MCA-utredningen förutsattes en avlastning av me— dicinalstyrelsen dels genom decentralisering av ärendegrupper till kommu—

nala eller statliga underlydande organ, dels genom överflyttning av ansvar och befogenheter till andra statliga förvaltningsmyndigheter. En sådan de- centralisering har också föreslagits av MCA-utredningen. Försvarssjuk— vårdsutredningen anser i anslutning härtill att möjligheterna att decentra- lisera planläggningsuppgifterna för den civila krigssjukvården bör bli fö- remål för särskild uppmärksamhet vid den fortsatta behandlingen av MCA- utredningens förslag. En förutsättning härför är emellertid att berörda re- gionala organ har erforderliga personella resurser för att kunna lösa sina uppgifter. I och med att fredssjukvården alltmer blivit en uppgift för lands- tingen och länsstyrelsernas befattning härmed begränsats har tyngdpunk- ten i krigsförberedelsearbetet förskjutits från länsstyrelserna till landsting— en. Länsstyrelserna har genom länsläkar— och länsveterinärinstitutionerna och den relativt nyligen inrättade beredskapsdetaljen få.—tt ökade resurser att genomföra den planläggning som med stöd av krigssjukvårdskungörclsen kan åläggas dem. Landstingen har däremot endast i undantagsfall och mera tillfälligt anställt särskild personal för krigsförberedelsearbete. Detta måste betecknas som i hög grad otillfredsställande. En förstärkning av landsting— ens personella resurser är en väsentlig förutsättning för att krigsförberedel— searbetet skall kunna decentraliseras i önskvärd grad. Statsbidrag bör där— för kunna ställas till huvudmännens förfogande för sådant ändamål. Utredningen vill i detta sammanhang även understryka att förhållandet mellan länsstyrelse och landsting måste ägnas ökad uppmärksamhet. Läns— styrelserna leder, då krigssjukvårdskungörelsen träder i tillämpning, den civila krigssjukvården inom länet. Ledningsverksamheten är främst av ope- rativ natur och syftar sålunda till beslutfattning och ordergivning rörande vårdresursernas utnyttjande. Ansvaret för upprättandet och driften av de civila krigssjukvårdsanstalterna tillkommer däremot huvudmännen, dvs. huvudsakligen landstingen. För att lösa den operativt ledande uppgiften ingår i länsstyrelsens krigsorganisation en sjulwårdssektion, som regelmäs— sigt leds av länsläkaren. I sektionen ingår bl. a. en kvalificerad landstings- representant, ofta landstingsdirektören. Någon särskild krigsorganisation har däremot inte skapats vid landstingen; det har förutsatts att ledningen av sj ukhusdriften i stor utsträckning skall kunna decentraliseras till de en— skilda sjukhusen. Landstingens inflytande i verkstiillighetsskedet inom läns— styrelserna synes enligt utredningens mening inte stå i proportion till deras goda kännedom om fredssjukvården och deras ökade ansvar för fredssjuk- vård och krigsförberedelsearbete. Åtgärder bör därför vidtas för att öka landstingens medverkan i ledningen av den civila krigssj ukvården. Länssty— relsen bör enligt försvarssjukvårdsutredningens mening alltjämt ensam utöva den operativa ledningen av den civila krigssjukvården inom länet och bör redan i fred ges befogenhet att utfärda för den operativa verksamheten erforderliga anvisningar till sjukvårdshuvudmännen. Länsstyrelsens sjuk— vårdssektion bör emellertid i krig byggas upp kring en kvalificerad kärna av

landstingskansliet, som alltså i analogi med länsarbetsnämnd och vägför- valtning då flyttas in i länsstyrelsen och kompletteras med personal ur länsläkar— och länsveterinärinstitutionerna. På detta sätt får länsstyrelsen tillgång till den expertis som fordras för att länets sjukvårdsresurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt.

KAPITEL7

Sjukvårdsutbildning av värnpliktig personal

7.1. Utbildning av sjukvårdare m.fl.

l sitt föregående betänkande (kap. 9.1) har utredningen lagt fram vis-sa förslag rörande den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade sjukvårds- utbildningen inom krigsmakten. I detta och följande kapitel tar utredningen upp utbildningen av värnpliktiga sjukvård-are, sjuktransportmän, sjuk— vårdstekniker, läkare, veterinärer och apotek-are samt utbildningen av den fast anställda instruktörspersonalen och av militärläkare, militärveterinä- rer och militärapotekare. Utbildningen av värnpliktig-a tandläkare och mili- tärtandläkare behandlas av tandvår-dsberedningen.

Krigsbefattningar för värnpliktiga sjukvårdare finns på kompani-, batal— jons-, brigad- och etappnivå. Kompanisjukvårdarna är i vissa fall underoffi- cersuttagna men i regel underbefälsuttagna. Vissa av sjukvårdarna på högre nivåer är underbefälsuttagna, medan övriga sjukvårdare inte är befälsut- tagna utan utgörs av värnpliktiga i allmänhet. Grundutbildningen (jfr prop. 1960 : 106) _ enligt hittills gällande terminologi första tjänstgöringen _ för värnpliktiga sjukvårdare bedrivs de första månaderna som allmänmili— tär utbildning och förberedande sjukhusutbildning. Den senare fullgörs vid armén på resp. förband men är vid marinen centraliserad till marinens sjuvkvårdsskola och vid flygvapnet till en av flottiljerna. Sedan den förbe- redande sjukhusutbildningen genomgåtts utbildas sjukvårdarna på civila sjukhus i 4—8 veckor. Under den återstående delen av grundutbildningen kompletteras den militära befattningsutbildningen och tjänstgör sjukvår- darna i sina krigsbefattningar i samband med den grundläggande krigsför— bandsutbildningen. Tjänstgör-ing vid förbandens läkarmottagningar och sjukrumsavdelningar förekommer också, dock endast vid marinen och flyg— vapnet.

På den lägsta nivån arbetar kompanisjukvårdaren i fält oftast utan stöd av läkare, vilket ställer stora krav på självständigt handlande och allround— kunskaper. Pä högre nivåer arbetar däremot sjukvårdaren i regel under läkares överinseende eller ingår i ett arbetslag, som bl. a. innehåller sjuk- sköterskeutbildad personal. Sådana befattningar ställer mindre krav på sj älv- ständigt handlande men fordrar i gengäld ofta specialkunskaper av skilda slag. Utredningen vill här nedan något närmare utveckla de krav som främst ur medicinsk synpunkt bör ställas på sjukvårdarna. De synpunkter utred-

ningen framför gäller i princip alla försvarsgrenar. Inom marinen och flyg- vapnet kan i vissa fall skärpta krav behöva uppställas, beroende på den spe- ciella miljön, eller också kan kraven i vissa fall mildras, t. ex. i fysiskt hän- seende, beroende på att rörligheten hos vissa av förbanden är begränsad.

Kompanisjukvårdaren är målsman för hälso— och sjukvården inom kom- paniet. Han skall då förbandet sätts in i strid organisera omhändertagan- de på fältet av de skadade och personligen vid kompaniets samlingsplats för skadade meddela den första hjälpen. Han bör under kompanichefen och kompanikvartermästaren vara ansvarig för upprätthållandet av hygienen och hälsovården inom kompaniet. Han måste kunna följa sitt förband även under svåra fysiska förhållanden och kunna föra befäl över kompaniets sjuktransportmän samt ha god kunskap om de taktiska grunderna för kom— paniets uppträdande och strid. Kompanisjukvårdarens ansvarskänsla och kunnande har stor betydelse för kompaniets stridsmoral. Stora krav ställs därför även på hans psykiska kvalifikationer. I medicinskt hänseende krävs av kompanisjukvårdaren god färdighet i omhändertagande av olycksfalls— skadade samt goda kunskaper i upprätthållande av fälthygien och i fråga om livräddande behandling av vissa krigsskadetyper.

Verksamheten på bataljonsnivå får sin karaktär av att sjukvårdarna i regel arbetar under läkares överinseende. Sjukvårdsarbetet vid bataljonsför— bandsplatserna är emellertid ur medicinsk synpunkt minst lika kvalificerat som på kompaninivå. Samma medicinska kompetenskrav bör därför ställas på berörda sjukvårdare som på kompanisjukvårdarna. Däremot kan kraven på taktiskt kunnande och befälsföring m. m. sättas lägre. Även på bataljons- nivån torde personalen komma att arbeta under psykiskt och fysiskt pres— sande omständigheter, som ställer krav på god kondition och psykisk sta— bilitet.

Arbetet på brigadnivå beräknas störas något mindre av stridens snabba växlingar. Vid brigadförbands- och huvudförbandsplatserna måste bl. a. kva- lificerade kirurgiska ingrepp göras. Detta är en förutsättning för hög över- levnad, särskilt då transportförhållandena är svåra. I vissa befattningar torde yrkesutbildad personal behöva placeras. Arbetsuppgifterna för sjuk- vårdarna kan i viss grad differentieras men blir i huvudsak av samma art som vid bataljonsförbandsplats. Kraven på fysisk prestationsförmåga synes i princip böra sättas lika högt som för den personal som tjänstgör vid batal— jonsförbandsplats. Även i medicinskt hänseende bör kraven på sj ukvårdar- na vara desamma som på bataljonsnivå. Befälsutbildning krävs endast för sådan personal, som placeras som chefer för arbetslag eller som förmån för annan sjukvårdspersonal.

På etappnivå bedrivs i princip verksamhet av samma art som vid ett ode— lat länslasarett. Verksamheten blir ur medicinsk synpunkt mera differentie— rad än på lägre nivåer. Kraven på medicinsk utbildning är i fråga om många befattningar av den art, att endast inom fredssjukvården yrkesverksam

personal kan placeras i befattningarna. Kraven på sjukvårdarna är i fy- siskt hänseende inte så stora på etappnivå som på lägre nivåer, men verk- samheten måste kunna bedrivas under rörliga och fältmässiga förhållanden. Kravet på förbandsutbildning är framträdande, eftersom de ofta komplice- rade och från fredssjukvården till viss del avvikande arbetsrutinerna måste nötas in som ett lagarbete. För de sjukvårdare som är verksamma på denna nivå bör kravet på medicinska grundkunskaper i princip sättas lika högt som på brigadnivå. Kravet på självständigt handlande är emellertid mindre, eftersom större möjligheter finns till medicinsk handledning och övervak— ning av läkare och sjuksköterska. Med hänsyn härtill och de förhållandevis lägre fysiska och psykiska påfrestningarna på denna nivå torde även äldre personal få accepteras. Befälsutbildning krävs endast för personal som pla- cerats som chefer för arbetslag eller av annat skäl har förmansställning.

Många av befattningarna för sjukvårdare är av den art att inom kropps- sjukvården yrkesverksam personal borde krigsplaceras i dem. Eftersom denna personal _ med undantag för ett relativt litet fåtal _ ännu utgörs av kvinnor måste den tas i anspråk med stöd av medicinal tj änsteplikt (jfr SFS 1953 : 688). Så sker också enligt gällande planläggning i inte obetydlig utsträckning. Kvinnlig tjänstepliktig personal är emellertid inte användbar i sådana befattningar som ställer stora krav på militär miljöutbildning och fysisk styrka. Kvinnor bör främst krigsplaceras vid sådana sjukvårdsenheter som inte beräknas komma att beröras av markstrider i samma utsträckning som andra förband, främst etappförband och krigssjukhus, men de måste alltjämt inom överskådlig framtid utnyttjas även i en så utsatt position som vid brigadförbandsplats. Önskvärt är emellertid att, i den mån tillgången på manlig sjuksköterskeutbildad personal växer, den kvinnliga personalen på brigadnivå successivt ersätts med män. På bataljons- och kompaninivå kan enligt utredningens mening endast män utnyttjas utom vid vissa lokalför- svarsförband och andra stationära förband, exempelvis flygvapnets basbatal- joner. Krigsmaktens fast anställda kader av sjukvårdsinstruktörer kan, även om den byggs ut, endast tillfredsställa en ringa del av krigsbehovet och måste förbehållas vissa nyckelbefattningar i krigsorganisationen. I huvuddelen av befattningarna för sjukvårdare med eller utan befälsställning måste således inom överskådlig framtid placeras värnpliktiga som saknar civil yrkesut- bildning inom sjukvården. Det är av stor vikt att dessa värnpliktiga väljs ut med omsorg såväl då det är fråga om befälsuttagning som vid uttagning av sjukvårdare i allmänhet. Medel bör finnas som gör det möjligt att redan vid inskrivningen åstadkomma ett tillfredsställande urval bland de värn- pliktiga. Det nuvarande urvals- och redovisningssystemet är ur dessa syn— punkter enligt utredningens mening inte tillfredsställande. Utredningen för- utsätter emellertid att 1964 års inskrivnings— och personalredovisningsut- redning prövar dessa frågor.

De krav utredningen ställt på sjukvårdarnas medicinska utbildning m. m.

utesluter att berörda befattningar hekläds med andra värnpliktiga än så— dana som under sin militära grundutbildning utbildats till sjukvårdare. Behovet av sjukvårdare kan sålunda enligt utredningens mening inte till någon del tillgodoses genom omskolning i samband med krigsförbandsöv- ning av värnpliktiga som fått sin grundutbildning vid annan utbildnings- linje. De grundrekryterade sjukvårdarna måste å andra sidan kunna ut- nyttjas för krigsplacering inom sjukvårdsorganisationen under hela sin värnpliktstid. Detta kan ske genom att de, efter att till en början ha varit krigsplacerade i kompani—, bataljons- eller brigadinstansen, i 30—35 års åldern placeras om till etapp— eller lokalförsvarsförband. Ett sådant system, som måste accepteras med hänsyn till våra knappa personella resurser, ställer stora krav på grundutbildningen. Den medicinska utbildningen mås- te ges prioritet före den rent militära utbildningen, om sjukvårdare utan civil yrkesutbildning inom hälso- och sjukvården överhuvudtaget skall kun— na användas i sina krigsbefattningar. En aldrig så god militärutbildning hjälper föga, om den medicinska utbildningen brister. Samtidigt är möjlig— heterna till repetition av de medicinska kunskaperna och färdigheterna un- der de förhållandevis korta krigsförbandsövningarna begränsade. Den me— dicinska grundutbildningen bör därför ge varaktiga färdigheter. Utbildning- en måste också inriktas på sådant sätt att den värnpliktige utan alltför komplicerad omskolning blir användbar på olika nivåer inom krigssjuk— vårdsorganisationen. Förutsättningar bör finnas att placera om personalen vid förluster eller andra avgångar och att föra över personal mellan för- svarsgrenarna. Med hänsyn härtill bör för huvuddelen av de värnpliktiga sjukvårdarna en såvitt möjligt enhetlig utbildning eftersträvas.

En av utredningen tillsatt arbetsgrupp har gjort en ingående utredning av utbildningens innehåll, pedagogiska uppläggning, inpassning och längd för flertalet sjukvårdare i krigsorganisation samt utarbetat standardplaner för utbildning av befälsuttagna och andra sjukvårdare m. fl. Materialet har lämnats över till 1960 års värnpliktsutredning och finns dessutom tillgäng— ligt i försvarsgrensstaberna. Utbildningen av värnpliktiga sjukvårdare bör _ liksom all annan värnpliktsutbildning _ så långt möjligt anpassas till förslagen i prop. 1966: 106 angående de värnpliktigas utbildning m. m. Ut— redningen går för sin del inte närmare in på utbildningens militära innehåll utan avhandlar endast dess medicinska del. Det må blott nämnas att grund- utbildningen för sjukvårdare kommer att omfatta allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och grundläggande krigsförbandsutbildning. Hänförs de sjukvårdare som inte tas ut till befälsutbildning till grupp F utgör ut— bildningstiden 300 dagar vid armén, kustartilleriet och flygvapnet och 364 dagar vid flottan. Vissa sjukvårdare på bataljonsnivå och högre nivåer bör alltjämt tas ut till underbefälsutbildning. Vidare bör kompanisjukvårdarna med hänsyn till sitt betydelsefulla ansvar och sina befälsuppgifter samt kra- vet på kunskaper i taktiskt och tekniskt hänseende tas ut till underofficers— utbildning i vart fall vid skyttekompani eller motsvarande enheter.

För att sjukvårdarna skall få erforderlig medicinsk kompetens måste de i anslutning till befattningsutbildningen erhålla sjukhusutbildning. Denna bör förberedas vid förbanden men i övrigt bedrivas vid civila sjukhus. Re— dan i sitt förra betänkande (kap. 9.1) framhöll utredningen att all klinisk utbildning av sjukvårdare i princip borde bedrivas vid civila sjukhus. Att bedriva sådan utbildning vid förbandens sjukrumsavdelningar ansåg utred— ningen inte kunna ge godtagbart resultat; patientunderlaget är ur utbild- ningssynpunkt alltför okvalificerat. Ehuru tiden för sjukhustjänstgöringen borde utsträckas väsentligt _ som nyss sagts omfattar den f. n. i regel 4—8 veckor _ har utredningen på grundval av arbetsgruppens undersökning och under hänsynstagande till den tid som totalt står till förfogande för grundutbildningen funnit, att sjukhustjänstgöringen för sjukvårdare _ med undantag för de underofficersuttagna kompanisjukvårdarna _ inte bör understiga 10 veckor. För de underofficersuttagna kompanisjukvårdar— na föreslås 18 veckors sjukhustjänstgöring. Härför erforderligt utrymme måste beredas under grundutbildningen. I den mån utrymme för sjukhus- utbildningen inte kan beredas inom ramen för 300 dagar kan det bli nöd— vändigt att hänföra icke befälsuttagna sjukvårdare vid armén, kustartille— riet och flygvapnet till grupp E, för vilken beslutats omkring en månads längre grundutbildning. Möjligheterna att i fråga om dessa sjukvårdare skä— ra ned omfattningen av den allmämnilitära utbildningen och förbandsutbild- ningen förutsätts dock i första hand skola prövas.

Enligt försvarssjukvårdsutredningens beräkningar skulle den utbild- ningskontingent som årligen undergår sjukhusutbildning komma att om- fatta omkring 700 värnpliktiga vid armén. Adderas härtill utbildningskon— tingenten vid marinen och flygvapnet kommer antalet för krigsmakten i dess helhet att stiga till inemot 1 000. Under förutsättning att den kontin- gent som samtidigt utbildas vid ett och samma sjukhus inte överstiger 25 man och utbildningskontingenten delas upp på minst två omgångar, vilket bör eftersträvas åtminstone för huvuddelen av sjukvårdarna, skulle sam- manlagt ett 20-tal civila sjukhus behöva engageras i utbildningen av värn— pliktiga sjukvårdare. Den föreslagna omfattningen av sjukhusutbildningen ställer ökade krav på utbildningsplatser vid de civila sjukhusen främst un- der hösten och förvintern. Utredningen är medveten om de svårigheter som sjukhushuvudmännen f. n. brottas med då det gäller att tillgodose kravet på utbildningsplatser för olika personalkategorier. Av betänkandet »Sjuk- sköterskeutbildningen» (SOU 1964 :45) framgår att möjligheterna att i önskvärd grad bygga ut elevintaget vid sjuksköterskeskolorna begränsas av tillgången på elevplatser vid allmänmedicinska och allmänkirurgiska vård— avdelningar. Utredningen finner det inte desto mindre nödvändigt att erfor— derligt elevutrymme lämnas även för värnpliktiga sjukvårdare, eftersom krigsmakten saknar egna sjukhus med kvalificerat patientunderlag och uppbyggnad av en sjukhusorganisation inom krigsmakten inte kan komma i fråga. Utredningen har därför på ett tidigt stadium tagit kontakt med före-

trädarc för landstings- och stadsförbunden, vilka uttalat förståelse för att ifrågavarande utbildningsbehov tillgodoses. En förutsättning för att sjuk- husutbildningen skall kunna organiseras med framgång synes emellertid vara att den leds av militärt anställd personal, som tjänstgör vid berörda sjukhus eller åtföljer utbildningskontingenterna under den tid utbildningen pågår. Bl. a. räknar utredningen med att en medicinaltekniker eller militär— sjuksköterska (se kap. 8.1) året runt på heltid knyts till vart och ett av de sjukhus, som engageras i utbildningen. Det är vidare nödvändigt att på lämpligt sätt ekonomiskt kompensera de sjukhusläkare som deltar i utbild- ningsarbetet. De värnpliktiga sjukvårdarna kommer erfarenhetsmässigt att tillföra sjukhusen viss arbetskraft, men det torde knappast vara möjligt att med anledning härav i nämnvärd grad minska personalstaterna vid de berörda sjukhusen. Om det avsedda utbildningsmålet skall nås blir näm— ligen den tid som sjukvårdarna kan tillgodogöras i produktivt arbete begrän- sad. Deras verksamhet vid sjukhusen får också delvis en säsongmässig prä— gel. Utredningen anser därför att viss ersättning bör utgå till huvudmännen för varje elevplats som ställs till förfogande. Utredningen vill framhålla att den anser sjukhusutbildningen vara en hörnsten i den militära sjukvårdar- utbildningen. Om denna inte skulle kunna komma till stånd i erforderlig utsträckning torde värnpliktiga sjukvårdare inte kunna användas i den militära krigsorganisationen i samma utsträckning som f. 11. Det kan då bli nödvändigt att dels i inte oväsentlig utsträckning öka ut den fast anställda sjuksköterskeutbildade personalkadern inom krigsmakten, dels med stöd av tjänsteplikt ta i anspråk ett ökat antal kvinnliga sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden i den militära krigsorganisationen. Dessa skulle i så fall få sättas in i befattningar även med stora krav på fysisk uthållighet och miljöutbildning, vilket i och för sig är olägligt och dessutom torde kräva att de åläggs viss utbildningsplikt i fred. Utredningen vågar emellertid räkna med att den förlängda sjukhustjänstgöringen skall kunna organiseras för de värnpliktiga sjukvårdarna och såsom hittills i allmänhet varit fallet mötas av ett positivt gensvar från sjukhushuvudmännens sida. Utredningen räknar därför inte med utbildningsplikt för sjuksköterskor.

Den förut omnämnda arbetsgruppen inom utredningen har även lagt fram förslag till utbildning av värnpliktiga sjuktransportmän och sjukvårds- tekniker. Sjuktransportmännen, som f. n. oegentligt benämns sjukbärare, utgörs oftast av värnpliktiga i allmänhet men kan även vara underbefäls— uttagna värnpliktiga. De bör liksom sjukvårdsteknikerna (laboratoriebiträ— den, röntgenmän, förrådsmän m. fl.) tas ut i sjukvårdstjänst och få en rela— tivt kvalificerad randutbildning i sjukvård och i övrigt en befattningsutbild- ning som ansluter till deras uppgifter i krigsorganisationen. Utredningen räknar med en grundutbildningstid av minst 300 dagar för såväl sjuktrans- portmännen som sjukvårdsteknikerna. Även dessa kategorier bör sålunda vid armén och kustartilleriet hänföras till grupp F. Utbildningen bör på sam-

ma sätt som för de värnpliktiga sjukvårdarna bedrivas i form av allmän- militär utbildning, befattningsutbildning och krigsförbandsutbildning. Sär- skild sj ukhusutbildning torde, ehuru önskvärd, inte vara nödvändig för sj uk- transportmännen men torde däremot fordras för vissa sjukvårdstekniker. Av de sistnämnda kan ett ökat behov förutses för skötsel och reparation av medicinsk apparatur m.m. Behovet måste till viss del tillgodoses genom grundrekrytering av värnpliktiga utan civila yrkeskunskaper.

7.2. Utbildning av läkare Utbildningen av värnpliktiga läkare har nyligen lagts om. Grundutbildningen omfattar för de läkare som krigsplaceras inom krigsmakten fyra utbild- ningsomgångar om sammanlagt 230 dagar. I utbildningen ingår en förbere- dande befälsskola om 85 dagar, en sjukvårdsbefälsskola om 75 dagar, en vinterutbildningsomgång om 25 dagar och en läkarfackskola om 45 dagar. De båda första utbildningsomgångarna har förlagts till sommaren för att inte inkräkta på de civila studierna. Den förberedande befälsskolan, vars huvudändamål är att ge militär miljöutbildning, fullgörs iregel omedelbart efter studentexamen innan de medicinska studierna påbörjats. Sjukvårds- befälsskolan genomgås i regel efter andra studieåret. De båda sista utbild— ningsomgångarna fullgörs under senare delen av de medicinska studierna, vinterutbildningen efter fjärde studieåret och läkarfackskolan sedan den :s. k. krigsmedicinska kursen genomgåtts. Återstoden av värnpliktstjänst- göriugen _ 190 dagar _ disponeras dels för tjänstgöring vid militära läkar- mottagningar _ högst 60 dagar _ dels för repetitions— och vidareutbildning, varav huvuddelen avses för deltagande i krigsförbandsövningar. Vid anmä- lan av prop. 1966: 106 har departementschefen uttalat att omfattningen av de värnpliktiga läkarnas utbildning inte bör ändras. Utredningen har inte haft anledning att ompröva läkarutbildningen.

7.3. Utbildning av veterinärer

Den som idkar eller gör sannolikt att han kommer att idka studier för ut— bildning till veterinär och som inte frikallas blir vid inskrivningsförrätt- ningen uttagen för utbildning i specialtj änst som värnpliktig veterinär. Må- let för nuvarande värnpliktsutbildning kan allmänt sägas vara att göra den värnpliktige kompetent att tjänstgöra i militär krigsbefattning för veterinär. Utbildningen omfattar enligt 27 5 1 mom. D. värnpliktslagen soldat- och be- fälsutbildning samt fackutbildning och facktjänstgöring under 394 dagar. Kungl. Maj :t har härutöver med stöd av värnpliktslagen föreskrivit att fort- satt tjänstgöring med högst 146 dagar skall tas ut av de värnpliktiga veteri- närerna. Tjänstgöringstidens fördelning på omgångar har reglerats genom

bestämmelser som utfärdats i kommandoväg. Enligt dessa är tjänstgöringen f. n. uppdelad på följande sätt:

Soldatutbildning .................................................... omkr. 85 dagar Fortsatt soldatutbildning samt förberedande befälsutbildning ............. » 85 » Plutonchefsskola .................................................... v- 65 » Fackutbildningskurs ................................................. » 85 » Facktjänstgöring .................................................... » 220 »

S:a 540 dagar

Soldatutbildningen äger rum tiden juni——augusti första sommaren, dvs. i regel omedelbart efter avlagd studentexamen och före inträdet vid veteri- närhögskolan. Utbildningen är förlagd till K4 (Umeå) och har främst till syfte att ge de blivande veterinärerna erforderlig militär miljöutbildning. Den andra utbildningsomgången äger rum följande år under tiden juni_ augusti. Den är förlagd till arméns rid- och körskola (Strömsholm) och har främst till syfte att ge den blivande veterinären utbildning som underbefäl vid anspänt förband. Plutonchefsskolan fullgörs juni—augusti tredje året och är förlagd till K 4. Den har främst till syfte att ge sådan befälsutbild- ning m.m. som fordras för krigsplacering som plutonchef vid hästsjuk- vårdsförband. Fackutbildningskursen skall fullgöras inom ett år efter det att den praktiska tjänstgöringen vid veterinärhögskolan avslutats, dvs. i regel efter 4—5 års studier. Kursen fullgörs under vinterhalvåret och bru- kar förläggas till K 1 (Stockholm). Vid kursens slut skall eleven ha bi- bringats kunskaper och färdigheter som fordras för fullgörande av veteri— närtjänst vid armén. Kursen har även till syfte att ge veterinären utbildning för fredstjänstgöring inom djursjukvården vid förband. Facktj änstgöringen fördelas i omgångar om i regel minst 30 dagar över hela värnpliktstiden. Omkring en tredjedel av denna tid utnyttjas f. n. för deltagande i krigsför— bandsövning. En tredjedel tas i anspråk för tjänstgöring vid civila veterinära institutioner och hälsovårdsnämnder m. m. Vissa veterinärer utbildas t. ex. vid statens veterinärmedicinska anstalt för att kunna krigsplaceras vid bak- teriologiska laboratorieplutoner, medan andra ges veterinär kirurgutbild- ning. Återstående facktjänstgöring, iregel högst 60 dagar, tas i anspråk för djursjukvårdsuppgifter vid fredsförband.

Sveriges veterinärförbund har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 januari 1965 hemställt dels att värnpliktsutbildningen för veterinärer förkortas till 420 dagar _ det dagantal som numera gäller för värnpliktiga läkare _ dels att värnpliktiga veterinärer som fullgjort sin militära grundutbildning i annan ordning än som värnpliktig veterinär, ställs till det civila veterinär— väsendets disposition för krigsplacering. Skrivelsen har överlämnats till ut— redningen för att tas under övervägande.

Såsom framgår av föregående redogörelse är utbildningen av värnpliktiga veterinärer främst inriktad på att göra vederbörande kompetent att tjänst- göra i krigsbefattning vid djursjukvårdsförband. Antalet värnpliktiga som

årligen påbörjar värnpliktsutbildning för veterinärer har de senaste åren uppgått till mellan 20 och 30. Av dessa erhåller emellertid närmare hälften ändrad uttagning till följd av att de inte vinner inträde vid veterinärhög— skolan eller inte fullföljer sina studier. Å andra sidan fullgör ungefär lika många blivande veterinärer vanlig militär grundutbildning som icke special- uttagna värnpliktiga. Dessa värnpliktiga erhåller efter legitimation ändrad uttagning och kan sålunda utnyttjas för krigsplacering i veterinära befatt- ningar, varvid de företrädesvis placeras som hygieniker. Endast omkring hälften av de värnpliktiga veterinärerna fordras f. n. för den militära krigs- organisationen. Ett icke obetydligt antal har i anledning härav ställts till veterinärväsendets förfogande för att krigsplaceras inom den civila krigs- sjukvården. Till följd av att antalet hästar i den militära krigsorganisationen efter hand minskat och samtidigt allt större vikt lagts vid hygienisk livs- medelskontroll har en relativt sett ökande andel av de värnpliktiga veterinä- rerna tagits i anspråk för uppgifter som står i samband med den senare verk- samheten. Det är sannolikt att denna utveckling kommer att fortsätta. Che- fen för armén har uppgett till värnpliktsutredningen att ett årligt tillskott av 15 krigsplaceringsbara veterinärer täcker krigsorganisationens totala behov. Mot denna bakgrund har utredningen övervägt om anledning finns att krigsanvända de värnpliktiga veterinärerna enligt nya grunder och om deras värnpliktsutbildning i anledning härav bör reformeras. Två huvud- användningsområden kan därvidlag komma i fråga, nämligen dels som veterinär vid djursjukvårdsförband och anspänt förband, dels som livs- medelshygieniker och bakteriolog. Inom båda dessa områden fordras viss militär miljöutbildning. Veterinär vid djursjukvårdsförband bör därjämte ha viss befälsutbildning, medan för livsmedelshygienikernas och bakteriolo- gernas del behovet av sådan utbildning är mindre framträdande. För båda kategorierna torde vidare fordras viss stabsutbildning och utbildning i under- hållstjänst m. m. Utredningen har övervägt ytterligare ett alternativ näm— ligen att utnyttja veterinärerna som läkarassistenter men efter samråd med tandvårdsberedningen funnit att, eftersom behovet av läkarassistenter torde kunna täckas med tandläkare, utbildning till läkarassistent inte bör komma i fråga.

Den kontingent, som årligen behöver påbörja utbildning för uppgifter inom den militära djursjukvården bedöms framdeles bli mycket liten — högst ett 10-tal, även om hänsyn tas till förutsedda avgångar under utbild— ningstiden _— och kan efter hand väntas gå ned ytterligare. Enligt utred- ningens mening kan det inte vara rationellt att för ifrågavarande ändamål anordna en särskild utbildningslinje med särskild utbildningsgång. Utred— ningen har därför övervägt ett alternativ. Detta innebär att behovet av värn— pliktiga veterinärer för uppgifter inom djursjukvården fortsättningsvis täcks genom att ett mindre antal värnpliktiga, som bedriver studier vid veterinär- högskolan eller som kan göra sannolikt att de kommer att idka sådana stu-

dier, vid inskrivningen tas ut för underofficersutbildning och tilldelas kaval- leriet. Dessa blivande veterinärer ges under grundutbildningen i huvudsak samma utbildning som andra underofficersuttagna vid kavalleriet. Krigs— placering vid djursjukvårdsförband eller anspända förband sker efter legi- timation som veterinär. Härigenom skulle behovet av militär miljö- och befälsutbildning bli väl täckt. Uttagning till specialtjänst skulle alltså inte längre komma i fråga för dessa veterinärer. Det bör därvid beaktas att ut— tagning till specialtjänst enligt värnpliktsutredningen skall förekomma en— dast för sådana grupper av värnpliktiga, i fråga om vilka fördelarna med en särskild tjänstgöringsordning är så stora att de överväger de nackdelar som är förenade med en tjänstgöringsordning som avviker från den för flertalet värnpliktiga gällande. Fördelarna med en särskild tjänstgöringsordning för värnpliktiga veterinärer är att en sådan ordning är mer tilltalande ur studie- social synpunkt. För de blivande veterinärer som genomgår vanlig under- officersutbildning torde nämligen påbörjandet av undervisningen vid vete- rinärhögskolan i jämförelse med nuvarande ordning komma att försenas högst två terminer. Å andra sidan förekommer en sådan försening redan nu för de blivande veterinärer som av olika skäl inte genast tas ut till special— tjänst utan fullgör vanlig militär grundutbildning före inträdet vid veterinär- högskolan. Utredningen anser därför att de angivna studiesociala fördelarna inte väger tillräckligt tungt jämförda med de nackdelar ur utbildningsorga- nisatorisk synpunkt m. ni. som en särskild tjänstgöringsordning medför. Det torde inte heller vara omöjligt att tillgodose behovet av veterinärer för den militära djursjukvården genom att värnpliktiga veterinärer frivilligt väljer den föreslagna underofficersutbildningen. Väljs lösningen att ge veterinärer för den militära djursjukvården samma utbildning som andra underofficers— uttagna bör efter grundutbildningen följa deltagande i repetitionsutbildning i samma omfattning som för andra underofficersutbildade. Vid behov synes härunder särskilda kurser få anordnas för att komplettera den civila veteri- närutbildningen.

De värnpliktiga veterinärer, som avses krigsanvändas som hygieniker och bakteriologer kommer framdeles att utgöra en majoritet. För aktuella veterinärmedicinska uppgifter får dessa veterinärer i stort sett all erforder- lig utbildning under sina civila studier. För dessa veterinärer bör uttag- ningen till specialtjänst behållas. Utredningen räknar med att omkring 20 blivande veterinärer årligen behöver tas ut till specialtjänst som värnpliktiga veterinärer. Hänsyn har då tagits till det förhållandet att en del av de i specialtjänst uttagna inte torde komma att fullfölja sina studieplaner, vilket kräver en viss reserv. De i specialtjänst uttagna veterinärerna bör under grundutbildningen fullgöra samma utbildningsomgångar som de värnplik— tiga läkarna, dvs. en förberedande befälsskola om 85 dagar, en sjukvårds- befälsskola om 75 dagar, en vinterutbildningsomgång om 25 dagar och en

veterinärfackskola om 45 dagar, dvs. inalles 230 dagar. Härtill kommer repe- titions- och vidareutbildning i form av facktjänstgöring under hela värn- pliktstiden, varav huvuddelen bör avses för deltagande i krigsförbands- övningar. En mindre del av tiden för facktjänstgöringen bör reserveras för genomgång av särskilda veterinärmedicinska kurser. För facktj änstgöringen bör beräknas högst 190 dagar. V ärnpliktstj änstgöringens sammanlagda längd skulle alltså för i specialtjänst uttagna veterinärer bli densamma som för läkare, dvs. 420 dagar. Frågan om tjänstgöringstidens totala längd bör dock omprövas, sedan 1966 års värnpliktskommitté lagt fram sina förslag i ämnet. De fyra första utbildningsomgångarna bör inpassas på samma tid som mot- svarande utbildningsomgångar för värnpliktiga läkare. Den första utbild— ningsomgången kan lämpligen förläggas till kavalleriet. Den andra utbild— ningsomgången bör förläggas till samma utbildningsenheter, som har hand om motsvarande läkarutbildning, och utbildningen bör i väsentliga delar kunna samordnas med denna. Vinterutbildningen bör i princip ha samma mål som motsvarande läkarutbildning. Vad slutligen veterinärfackskolan beträffar bör också denna i väsentliga delar kunna samordnas med läkar- fackskolan. Målet för kursen bör vara att främst ge de kunskaper och färdig- heter som fordras för krigsplacering som brigadveterinär. Vid kursen hör meddelas dels kompletterande militärveterinär undervisning, dels undervis- ning i taktik samt stabs—, underhålls- och förvaltningstj änst.

Som nyss nämnts fordras endast omkring hälften av de manliga värn- pliktiga veterinärerna för veterinära befattningar i den militära krigsorga- nisationen. Av det föregående framgår att utredningen räknar med att ett 30-tal blivande veterinärer årligen behöver tas ut dels till vanlig under- officersutbildning dels till specialtj änst. Övriga värnpliktiga som avser idka veterinära studier, bör fullgöra sin militära grundutbildning i vanlig ord- ning utan att tas ut till specialtjänst och krigsplaceras inom krigsmakten med hänsyn härtill. Detta ställningstagande stämmer såsom ovan klarlagts med värnpliktsutredningens intentioner. Enligt värnpliktsutredningen skall antalet värnpliktiga som tas ut till specialtjänst direkt svara mot krigs- maktens behov enligt fastställd krigsorganisation. Rätt för värnpliktig med viss studieinriktning att bli uttagen i speeialtj änst föreligger således inte. Nu ifrågavarande värnpliktiga veterinärer bör vid lämplig ålder efter hand allt efter föreliggande behov ställas till veterinärväsendets förfogande enligt de regler som tillämpas f. n. Eftersom intagningen vid veterinärhögskolan en— ligt föreliggande planer framdeles inte avses undergå några mer väsentliga förändringar kommer tillgången till värnpliktiga veterinärer till skillnad mot tillgången till värnpliktiga läkare och tandläkare inte att mera avsevärt för— ändras under överskådlig framtid. Detta innebär att antalet värnpliktiga veterinärer som årligen kan komma att föras över till den civila sektorn i huvudsak torde förbli oförändrat.

114 7.4. Utbildning av apotekare

Den som idkar eller gör sannolikt att han kommer att idka studier för ut— bildning till apotekare och som inte frikallas blir vid inskrivningsförrätt— ningen uttagen för utbildning i specialtjänst som värnpliktig apotekare. Må- let för nuvarande värnpliktsutbildning av apotekare kan allmänt sägas vara att göra den värnpliktige kompetent att tjänstgöra i krigsbefattning för apo- tekare. Utbildningen omfattar enligt 27 5 1 mom. D. värnpliktslagen soldat— och befälsutbildning samt fackutbildning och facktjänstgöring under 394 dagar. Kungl. Maj:t har härutöver med stöd av värnpliktslagen föreskrivit att fortsatt tjänstgöring om högst 146 dagar skall tas ut av de värnpliktiga apotekarna. Tjänstgöringstidens fördelning på omgångar har reglerats ge- nom bestämmelser utfärdade i kommandoväg. Enligt dessa bestämmelser är tjänstgöringen f. n. uppdelad sålunda:

Soldatutbildning .............................. . ..................... omkr. 90 dagar Förberedande befälsutbildning ........................................ » 85 » Plutonchefsskola .................................................... » 65 ,. Fackutbildningskurs ................................................. » 60 » Assistenttjänstgöring ................................................. » 45 » Facktjänstgöring vid staber och förband ................................ » 195 »

S:a 540 dagar

Soldatutbildningen äger rum tiden juni—augusti första sommaren, dvs. i regel omedelbart efter studentexamen och före påbörjandet av de akade— miska studierna. Utbildningen är förlagd till infanteriet och pansartrupperna och samordnad med motsvarande utbildning för värnpliktiga läkare. Den har främst till syfte att bibringa de blivande apotekarna militär miljöutbild- ning. Den andra utbildningsomgången äger rum vid samma tid följande år och är förlagd till trängtrupperna. Syftet är främst att ge förberedande be- fälsutbildning på sjukvårdstjänstens område. Plutonchefsskolan fullgörs juni—augusti tredje året eller undantagsvis fjärde året. Den är likaledes förlagd till trängtrupperna. Syftet med denna utbildningsomgång är numera främst att ge de ytterligare kunskaper och färdigheter samt den ytterligare befälsutbildning som fordras för krigsplacering som plutonchef vid sjuk— vårdsteknisk pluton. Fackutbildningskursen fullgörs efter genomgångna kurser för apotekarexamen, dvs. i regel efter 4—5 års studier. Denna kurs fullgörs i regel under vinterhalvåret och förläggs till förband i stockholms- området. Syftet med kursen är att meddela dels viss kompletterande militär- medicinsk undervisning, dels undervisning i taktik och stabstjänst samt underhållstjänst m. m. Assistenttjänstgöringen skall fullgöras vid försvarets forskningsanstalt, försvarets sjukvårdsstyrelses förråd eller militärapoteket på tid som arméöverläkaren äger bestämma. Syftet med denna tjänstgöring har inte närmare definierats. Facktjänstgöringen fördelas i omgångar om i regel minst 30 dagar över hela värnpliktstiden och utnyttjas bl. a., ehuru i relativt obetydlig omfattning, för deltagande i krigsförbandsövningar.

Tjänstgöring vid militärapoteket och dess filialapotek förekommer i bety- dande omfattning.

Vid farmacevtiska institutet tas f. n. årligen 80 nybörjare in på apotekar- linjen. Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 141) skall det årliga intaget ökas till 120 elever. Vidare avses apotekarexamen ersättas av farma- cie magisterexamen, som skall kunna avläggas efter 4 års studier, antingen helt vid en nyinrättad farmacevtisk fakultet (farmacevtisk linje) eller del— vis även vid medicinsk fakultet (medicinsk linje). Receptarieutbildningen avses främst genom inskränkning av den praktiska utbildningen förkortas från 3 till 1 1/2 år. Den torde komma att anknytas till yrkesskolorganisatio- nen. Utredningen tar här upp endast apotekarnas värnpliktsutbildning; man- liga receptarier är en sällsynthet. Enligt vad som inhämtats från farmacev— tiska institutet har under senare är antalet kvinnliga elever ökat på apotekar- linjen; omkring 40 % av eleverna utgörs numera av kvinnor. Det bör därför räknas med att f. 11. mellan 40 och 50 värnpliktiga årligen vinner inträde vid farmacevtiska institutet. Detta antal torde i början av 1970-talet ha stigit till mellan 60 och 70. År 1964/65 genomgick 75 resp. 60 värnpliktiga apo- tekare andra och tredje utbildningsomgångarna, medan blott ett 30-tal elever under senare år beordrats till fackutbildningskurser. Detta förhållande visar, att uttagningen till värnpliktiga apotekare torde slå fel i inte obetydlig ut— sträckning. En hel del av de uttagna vinner aldrig inträde vid farmacevtiska institutet eller avbryter sina studier i förtid. Deras uttagning i specialtj änst måste därför hävas. Å andra sidan fullgör en hel del apotekare sin militära grundutbildning i annan ordning, innan de vunnit inträde vid farmacevtiska institutet.

Utredningens undersökningar rörande de värnpliktiga apotekarnas an— vändning i krigsorganisationen visar att de behövs på såväl brigad- som etappnivå liksom vid vissa specialförband och förråd. Ett antal apotekare behövs vidare vid centrala och högre regionala ledningsorgan. Apotekare bör bl. a. medverka vid ledningen av läkemedelstjänsten inom brigad men även vid ledningen av annan sjukvårdsmaterieltjänst. I uppgiften ingår bl. a. att övervaka tillverkningen av och försörjningen med infusionslösningar och blod samt utförandet av vissa kliniska laborationer. Åt apotekare bör även ges uppgiften att företräda vattenhygienen. På etappnivå fordras apotekare för liknande uppgifter. Apotekare bör bl. a. krigsplaceras som plutonchef vid sjukvårdstekniska förband. Slutligen bör apotekare ingå i vissa staber, såsom fördelningsstaber och försvarsområdesstaber för att biträda med led- ningen av försörjningen med läkemedel och annan sj ukvårdsmateriel. Krigs- organisationens behov täcks enligt till värnpliktsutredningen från försvars- grenscheferna överlämnade uppgifter av ett årligt tillskott av 15 krigspla- ceringsbara värnpliktiga apotekare. Långt mindre än hälften av de värn- pliktiga apotekarna skulle alltså fordras för att täcka behovet i den militära krigsorganisationen. Flertalet apotekare i värnpliktsåldern skulle med andra

ord antingen kunna ställas till det civila medicinalväsendets förfogande, vilket redan i viss utsträckning sker, eller utnyttjas i andra militära krigs— befattningar. Behovet av apotekare i den militära krigsorganisationen synes emellertid bl. a. till följd av utvecklingen inom krigssjukvårdsorganisatiouen ha beräknats i underkant. Den ökade tillgången på apotekare bör medge att utbildningen inom krigsmakten av värnpliktiga apoteksbiträden minskas eller läggs ned och att vissa befattningar i krigsorganisationen för kvinnliga receptarier byts ut mot befattningar för manliga apotekare. Ett inte obetyd- ligt antal befattningar för värnpliktiga apotekare bör därför tillföras orga— nisationen, delvis i utbyte mot andra befattningar. En stor del av de värn— pliktiga apotekarna torde härigenom även framgent fordras i den militära krigssjukvårdsorganisationen. Utredningen bedömer att minst ett 25—tal apotekare årligen bör tillföras krigsmakten. Den årliga uttagningen bör maximeras till det antal som fordras för att fylla det militära krigsplace— ringsbehovet av apotekare inkl. erforderlig reserv. Hänsyn bör därvid bl. a. tas till det förhållandet att en del av de uttagna erfarenhetsmässigt inte kom- mer att fullfölja sina farmacevtiska studier och till att vissa apotekare genom senare tjänstgöring inom t. ex. läkemedelsindustrin efter hand blir mindre lämpade för militära krigsbefattningar.

Med anledning härav bör årligen ett 40—tal värnpliktiga alltjämt tas ut till specialtjänst som apotekare. För aktuella farmacevtiska uppgifter er- håller dessa värnpliktiga i allt väsentligt erforderlig utbildning under sina civila studier. För de militära uppgifterna fordras dels miljö— och befälsut- bildning, dels en inte obetydlig utbildning avseende taktik samt stabs- och underhållstjänst m.m. Den nuvarande utbildningens längd och uppdelning m.m. bör ändras. Utredningen föreslår att den första utbildningsomgången helt samordnas med motsvarande utbildningsomgång för läkare. Andra och tredje utbildningsomgångarna bör slås samman till en omgång och fullgöras som befälsskola, förlagd till trängregemente. Denna omgång bör genomgås sommaren efter det vederbörande varit inskriven minst fyra terminer vid farmacevtiska fakulteten. Målet för befälsskolan bör främst vara att ge de. militära kunskaper och färdigheter som fordras för krigsplacering som chef för sjukvårdsteknisk pluton. Utredningen räknar med att befälsskolan får samma längd som sjukvårdsbefälsskolan för läkare. Den tredje utbildnings- omgången bör utgöras av vinterutbildning med samma syfte som motsvaran- de utbildning för värnpliktiga läkare. Den bör alltså ha en längd av 25 dagar och fullgöras januari——mars tidigast under tredje studieåret eller snarast efter avlagd apotekarexamen. Grundutbildningen av den värnpliktige apotekaren avslutas med en fackskolekurs, som bör fullgöras när apote— karexamen avlagts. Målet för kursen hör främst vara att meddela de kun— skaper och färdigheter som fordras för att apotekaren skall kunna tjänst— göra som målsman för läkemedelstjänsten vid brigad. Vid kursen bör ges dels kompletterande militärfarmacevtisk undervisning, dels undervisning i

taktik samt stabs-, underhålls- och förvaltningstjänst in. m. Utredningen räknar med att kursen ges samma längd som läkarfackskolan, dvs. 45 da- gar. Sammanlagt skulle härigenom för grundutbildningen fordras (85+ 75+25+45) 230 dagar. Resten av värnpliktsutbildningen, dvs. facktjänst— göringen, bör reserveras för deltagande i repetitionsutbildning främst i form av krigsförbandsövning. I anslutning härtill kan kortare militärfarmacev- tiska kurser behöva anordnas. För facktjänstgöringen synes böra beräknas högst 190 dagar. Särskild tid för assistenttjänstgöring synes inte vidare behöva reserveras. Vissa värnpliktiga apotekare bör i och för specialisering under facktjänstgöringen kunna kommenderas till militärapoteket. Utred- ningen bedömer det mot denna bakgrund vara möjligt att minska de i spe- cialtjänst uttagna värnpliktiga apotekarnas värnpliktstjänstgöring till högst 420 dagar. På samma sätt som i fråga om de värnpliktiga veterinärerna bör frågan om tjänstgöringstidens totala längd omprövas sedan 1966 års värn- pliktskommitté lagt fram sina förslag i ämnet.

Såsom ovan sagts skall en stor del av de värnpliktiga apotekarna tas ut till specialtjänst. Vad beträffar övriga apotekare, dvs. sådana som inte ford- ras i den militära krigssjukvårdsorganisationen, kan utredningen — med hänvisning till de skäl som åberopats för motsvarande grupp veterinärer — inte finna att uttagning i specialtj änst är nödvändig. Dessa värnpliktiga bör fullgöra sin militära grundutbildning i vanlig ordning och krigsplaceras med hänsyn härtill. De bör vid lämplig ålder efter hand ställas till det civila medicinalväsendets förfogande enligt de regler som tillämpas f.n.

KAPITEL 8

Sjukvårdsutbildning av fast anställd personal

8.1. Utbildning av sjukvårdsinstruktörer, medicinaltekniker och militärsjuksköterskor

Sjukvårdsutbildningen inom krigsmakten has f.n. om hand —-— förutom av förbandsläkare, förbandssjuksköterskor och kompanibefäl —— av militära sjukvårdsinstruktörer och civila instruktionssköterskor. De militära instruk- törerna utgörs vid armén och flygvapnet huvudsakligen av underofficerare och underbefäl som tillhör förbandens (truppslagens) resp. flygvapnets per- sonalkårer. Utbildningen till sjukvårdsinstruktör sker vid dessa försvarsgre- nar först efter ett varierande antal år i annan instruktörstjänst. Den be- drivs huvudsakligen vid en särskild sjukvårdsinstruktörslmrs, vars huvud- del är förlagd till trängregemente och som omfattar ca sex månader. I kur- sen ingår 6 veckors utbildning vid civilt sjukhus. Inom marinen grundrekry- teras sjukvårdsinstruktörerna inom en särskild yrkesgren och får därför från början en relativt omfattande sj ukvårdsutbildning. Ett dussintal marina sjukvårdsinstruktörer har genomgått sjuksköterskeskola eller kurs för ope— rationsassistent. Liksom inom armén och flygvapnet redovisas personalen vid flottans eller kustartilleriets underofficers- och underbefälskårer. Kvinn- liga instruktionssköterskor finns till ett antal av åtta vid armén _— två vid varje trängregemente _ och två vid marinens sjukvårdsskola. Halvtidsan- ställda instruktionssköterskor finns därjämte vid flygkrigsskolan i Ljung- byhed och vid Jämtlands flygflottilj. Särskilda behörighetsvillkor har inte ställts upp för anställning som instruktionssköterska. Sådan sjuksköterska har som nyss sagts civil ställning men är skyldig att bära uniform. Tjäns— terna fÖr instruktionssköterska är placerade i lönegrad A 19, om vederbö- rande genomgått lärarkurs vid statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor, eljest i A 17.

Såsom framgår av utredningens förra betänkande (kap. 9.1) bör den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade sjukvårdsutbildningen —— bl. a. av sjukvårdsmän —— till huvudsaklig del has om hand av underofficerare och underbefäl, som ges speeialutbildning vid särskilda kurser. Däremot fordras i allmänhet inte medverkan av instruktionssköterskor vid ifrågavarande ut- bildning. Här har i stället förbandssjuksköterskorna en viktig uppgift att fylla. Även vid de förband, där kvalificerad sjukvårdsutbildning bedrivs,

fordras ett antal militära instruktörer med viss medicinsk randutbildning. Utbildning av sj ukvårdare m. fl. i militära ämnen, t. ex. skydd, strid, marsch, förläggning m. in., kan och måste sålunda i stor utsträckning bedrivas av militärt befäl utan mera omfattande utbildning i hälso- och sjukvård. Utred- ningen har funnit att skäl inte finns att organisera en särskild utbildnings- linje för grundutbildning av instruktörer som utnyttjas för ur medicinsk synpunkt mindre kvalificerade uppgifter. Intresset för hälso- och sjukvård bland de unga instruktörsaspiranterna kan befaras bli alltför svagt för att en tillfredsställande rekrytering skall erhållas. Utredningen räknar därför med att behovet av militära instruktörer för den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade sjukvårdsutbildningen tillgodoses genom specialutbildning av underbefäl och underofficerare, som visat intresse för hälso- och sjukvården. Det förutsätts att de specialkunskaper som meddelas dessa instruktörer _ i det följande benämnda s jukvårdsinstruktörer _— blir effektivt utnyttjade vid förbanden, vilket f. n. inte alltid är fallet. De bör alltjämt tillhöra för- bandens (truppslagens och vapengrenarnas) befälskårer. Det bör i första hand ankomma på förbandsehef att se till att erforderligt antal befäl kom- menderas till den särskilda utbildningen för sjukvårdsinstruktör. Behovet av sjuln'årdsinstruktörer påverkar emellertid det totala behovet av trupp- befäl Och måste sålunda beaktas vid de behovsberäkningar, som ligger till grund för uppbyggnaden av de militära befälskärerna. Den kvalitetshöjning i avseende på sjukvårdsinstruktörsutbildningen, som utredningen ansett böra eftersträvas, får i första hand tillgodoses genom att det medicinska innehållet i den befintliga sjukvårdsinstruktörskursen förbättras, bl. &. ge— nom att sjukhusutbildningen förlängs. I undantagsfall kan det emellertid bli aktuellt att bygga på utbildningen genom att kommendera militärt befäl som elev vid kurs för operationsassistent. Den nya sjukvårdsinstruktörs- kursen synes böra innehålla dels en i huvudsak teoretisk kurs om ca två månader, dels minst två månaders praktisk instruktörsutbildning, dels slut- ligen 16 veckors utbildning vid civilt sjukhus. Det synes önskvärt att kom- mendering till sjukvårdsinstruktörskursen föregås av korrespondensunder— Visning i ämnena anatomi, fysiologi och hygien och att skriftligt prov an- ordnas i anslutning härtill. Härigenom kan det elementära kunskapsstoffet hämtas in i förväg och möjliggörs gallring av eleverna, vilket erfarenhets- mässigt är i hög grad önskvärt. Eftersom undervisningen för underofficerare och underbefäl kan behöva läggas på något olika plan bör övervägas att ordna kursen för de båda befälskategorierna vid skilda tillfällen, förslags- vis vartannat år. Underbefälet bör om möjligt före instruktörskursen ha ge- nomgått kvartermästai-utbildning, underofficerarna utbildning vid trupp— slagsskola. Korta repetitionskurser synes vidare vid behov böra anordnas för äldre sjukvårdsinstruktörer, liksom kortare repetitionsutbildning, vid civilt sjukhus i syfte att de medicinska färdigheterna skall vidmakthållas. Allt truppbefäl inom krigsmakten bör slutligen såsom utredningen fram-

hållit i sitt förra betänkande under sin grundutbildning ges tillräckliga kunskaper för att meddela den hälso- och sjukvårdsutbildning som ges åt alla värnpliktiga.

Sjukvårdsinstruktörerna får enligt utredningens förslag inte tillräcklig medicinsk kompetens för att leda den kvalificerade sjukvårdsutbildning som skall ges åt bl. a. värnpliktiga sjukvård—are. Den sistnämnda utbild- ningen präglas av att eleverna w— ehuru de inte varit yrkesverksamma inom civilsjukvården — på kort tid skall ges kompetens att i krig bestrida upp- gifter, som i fred till stor del åvilar personal med sjuksköterskekompetens. För denna kvalificerade utbildning måste finnas ett antal fast anställda in— struktörer som själva genomgått sjuksköterskeskola eller däremot svarande utbildning. Dessa instruktörer kan vara både manliga och kvinnliga. För de manliga, som bör ges en omfattande militärut—bildning, har utredningen valt arbetsbenämningen medicinaltekniker. De kvinnliga instruktörerna vilkas militära utbildning måste bli begränsad, vill utredningen benämna militär— sjuksköterskor. De förstnämnda saknar f. n. motsvarighet i krigsmaktens or— ganisation, om det bortses från det mindre antal underofficerare vid mari— nen, vilka enligt vad nyss sagts har genomgått sjuksköterskeskola. De sist- nämnda motsvarar närmast nuvarande instrukti—onssköterskor. Till frågan om benämningen av de båda personalgrupperna återkommer utredningen i kap. 10.6.

Medicinalteknikerna kan rekryteras främst på följande sätt.

a) Bland värnpliktiga som före inryckningen gått genom sjuksköterske— skola.

b) Bland underofficerare och underbefäl som gått genom utbildning till sjukvårdsinstruktör.

c) Bland värnpliktiga som gått genom utbildning till sjukvårdare. Den medicinska delen av utbildningen till medicinaltekniker, dvs. genom— gången av sjuksköterskeskola, kommer att kräva en tid av omkring 2 1/2 år. Det synes önskvärt, att skolan genomgås så tidigt som möjligt. Å andra sidan måste säkerställas att rekryteringen får vidast möjliga bas och att urvalet även ur militär synpunkt blir tillfredsställande. Den militära miljö- och instruktörsutbildningen måste även på lämpligt sätt inpassas i utbild- ningschemat. Om de militära myndigheterna skall stå för kostnaderna vid sjuksköterskeskolan, synes det vidare rimligt att de blivande medicinaltek- nikerna före kommendering till skolan Visat prov på allmän lämplighet och på förmåga som militär instruktör. Slutligen måste de skilda delarna av utbildningen på ett följdriktigt och rekryteringsbefrämjande sätt fogas samman till en lämplig helhet. En väsentlig fråga blir därför hur yrkesut- bildningen vid sjuksköterskeskolan skall passas in i förhållande till den militära utbildningen. Utbildningen av armétekniker, för att ta ett jämför- bart exempel, grundas pä en minst två-årig yrkesskola, som genomgås före inryckningen till militärtjänst.

Om medicinalteknikerna rekryteras bland färdigutbildade manliga sjuk- sköterskor kan den militära rekryteringen göras på grundval av det urval som skett vid sjuksköterskeskolan, vilket kommer den militära organisa- tionen till godo. Om sjuksköterskeutbildningen påbörjas redan i 18-års- åldern, vilket förutsatts i prop. 1965: 161 , kan vederbörande anställas som medicinaltekniker redan vid unga år. Kostnaderna för den grundläggande yrkesutbildningen skulle då inte heller komma att belasta IV. huvudtiteln. Detta alternativ kräver att berörda värnpliktiga får anstånd med påbörjan- det av sin militära grundutbildning till dess sjuksköterskeskolan avslutats; hinder häremot synes knappast kunna resas med hänsyn till härmed för- enade militära fördelar och önskvärdheten att främja en ökad manlig intag- ning vid sjuksköterskeskolorna. Genomgås sjuksköterskeskolan före militär— utbildningen, kan vidare den senare till viss del bygga på sjuksköterskesko- lans grund och därigenom göras kortare. Det är emellertid inte säkert att den som genomgått sjuksköterskeskola med godkännande vitsord därför är lämplig för instruktörsverksamhet inom krigsmakten. En viss gallring torde därför bli nödvändig under militärutbildningen. Den väsentliga nackdelen med detta alternativ synes emellertid vara, att rekryteringsbasen så länge sj uksköterskeyrket förblir ett utpräglat kvinnoyrke, torde bli otillräcklig för att medge direktrekrytering från sjuksköterskeskolorna. Utredningen har därför inte ansett sig kunna förorda detta rekryteringssystem för medicinal- tekniker. Däremot kommer givetvis militärsjuksköterskorna att rekryteras på denna grund.

Rekryteras medicinalteknikerna bland sjukvårdsinstraktörerna torde vi- dareutbildning till medicinaltekniker kunna komma i fråga först i 35-års- åldern. Många av medicinalteknikerna torde därför vara närmare 40 år, då de kan börja utnyttjas för kvalificerad sjukvårdsutbildning. Den väsentliga invändningen mot detta alternativ är emellertid att genomgång av civil sjuksköterskeskola vid så hög ålder i regel inte kan anses lämplig med hänsyn till utbildningens art och elevkårens sammansättning. Inte heller detta alternativ synes därför annat än i undantagsfall komma i fråga.

Utredningen kommer sålunda till att medicinalteknikerna bör rekryteras bland värnpliktiga, som under sin grundutbildning utbildats till sjukvårdare och därunder visat fallenhet för instruktörsverksamhet. Dessa bör efter den militära grundutbildningen, inbegripet utbildningen vid sjukhus, antagas till medicinalteknikeraspiranter och kommenderas till sjuksköterskeskola. Med hänsyn till det begränsade antal militära elever, som kommer i fråga, hör aspiranterna föras samman till en eller ett par av de civila sjukskö- terskeskolorna och utbildningen bör i vart fall t. v. ordnas helt enligt samma kursprogram som för de vanliga sjuksköterskeeleverna. Med hänsyn till den militära grundutbildningens inpassning synes främst höstintagning komma i fråga. Tiden mellan grundutbildningens avslutande och påbörjande av sjuksköterskeskola bör utnyttjas för kompletterande militär instruktörs-

utbildning. Sedan sjuksköterskeskolan genomgåtts sker antagningen till me- dicinaltekniker. Snarast efter antagningen bör den militära utbildningen kompletteras vid en särskild kurs —— medicinaltekniker-kurs. Denna, som främst bör ha till ändamål att ge medicinalteknikern erforderlig militär— medicinsk och pedagogisk tilläggsutbildning, torde behöva ha en längd av omkring tre månader. Medicinaltekniker bör vidare, tidigast under 7—8 året efter antagningen, genomgå obligatorisk kurs vid arméns underhålls- skola. Dess främsta syfte bör vara att göra honom kompetent att krigsplace— ras såsom komp-anichef eller ställföreträdare för denne vid sjukvårdsför- band. I detta sammanhang kan pekas på vikten av att garantier skapas för att medicinalteknikerna blir rätt utnyttjade i den militära krigssjukvårds- organisationen. Även om medicinaltekniker efter genomgången medici- nalteknikerkurs får anses vara kompetent att tjänstgöra som instruktör för kvalificerad sjukvårdsutbildning måste han vidmakthålla sina medicinska kunskaper. Möjlighet till repetitionsutbildning måste därför ges vid civila sjukhus. Medicinaltekniker hör med regelbundna tidsmell-anrum, minst en gång vart tredje år, kommenderas till högst ett par månaders tjänstgöring vid främst kirurgisk lasarettsavdelning. Denna tjänstgöring bör inpassas i tiden på sådant sätt att tjänstgöringen som instruktör vid värnpliktsutbild— ningen störs så litet som möjligt samtidigt som den bör samordnas med sjukhusutbildningen av värnpliktiga sjukvård-are. Härjämte synes korta teoretiska repetitionskurser med militärmedicinskt innehåll behöva ordnas. Det förutsätts vidare att medicinaltekniker fullgör repetitionsutbildning vid sitt krigsförband. För äldre medicinaltekniker bör liksom för andra instruk- törer möjlighet öppnas att placeras i befattning som i fysiskt hänseende är mindre pressande än instruktörsverksamheten. Medicinaltekniker, som är lämpad härför, bör därför, dock tidigast efter 15 tjänsteår, kunna kom- menderas som militär elev vid kurs för häls-ovårdsinspektör vid statens in- stitut för folkhälsan. Efter genomgång med godkännande vitsord av sådan kurs bör medicinaltekniker vara behörig att placeras som byråinspektör i försvarets sjukvårdsstyrelse eller hälsovårdsinspektör vid regional stab. Medicinaltekniker, som är lämpad härför, bör även kunna skolas om till förrådsförvaltare. Det förutsätts att sådan medicinaltekniker går igenom förvaltarkurs vid intendenturförvaltningsskolan. Att vissa medicinaltek- niker förutsätts skola tjänstgöra i central eller regional stab framgår av tidigare kapitel.

Vad beträffar militärsjuksköterskorna kan krav på militärutbildning före anställning inte ställas upp, eftersom personalen åtminstone t.v. huvudsak- ligen kommer att utgöras av kvinnor. Anställningsvillkor bör vara att ve- derbörande är legitimerad sjuksköterska och kan tillgodoräkna sig minst tre års sjukhustjänstgöring, varav två år inom kroppssjukvården. I förhål- lande till medicinalteknikerna ställs sålunda skärpta krav på medicinsk kompetens. Kraven på militärutbildning måste däremot sättas förhållande-

vis lågt. Snarast efter anställningen bör militärsjuksköterska genomgå en särskild kurs _ militärsjuksköterskekurs. Den bör ha till syfte att ge mili— tärsjuksköterska sådan utbildning som fordras för tjänstgöring såsom in- struktör inom krigsmakten. Stor vikt bör läggas vid den pedagogiska ut- bildningen och vid meddelandet av erforderlig militär miljökännedom. Kur- sen synes böra ha en längd av omkring fyra månader. Det förutsätts att del av kursen förläggs till förband. Sedan kursen genomgåtts hör militär- sjuksköterskan vara kompetent att placeras som instruktör för kvalificerad sjukvårdsutbildning. De medicinska kunskaperna bör vidmakthålla-s ge— nom att militärsjuksköterska såvitt möjligt växelvis placeras till tjänst- göring vid civilt sjukhus, där utbildning av värnpliktiga sjukvårdare m.fl. förekommer, och i trupptjänst. De militärsjuksköterskor som är lämpade härför bör senast efter fem tjänsteår kommenderas att gå genom lärarkurs vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Det förutsätts slutligen att militärsjuksköterska deltar i den repetitionsutbildning med krigsförband, som aktualiseras av krigsplaceringen.

8.2. Utbildning av militärläkare, militärveterinärer och militärapotekare

Utredningen har i det föregående föreslagit att ett antal heltidsanställda mi- litärläkare skall finnas i centrala och regionala myndigheter (kap. 4 och 5). I kap. 9 föreslås att ett antal sådana läkare skall finnas också inom utbild- ningsorganisationen. Slutligen föreslås i kap. 10 att militärläkare i reserv skall finnas anställda för krigsorganisationens behov.

De fast anställda militärläkarnas roll har utförligt behandlats i läkar- utredningens betänkande »Läkaren i total-försvaret» (SOU 1961: 63). Där hävdas att militärläkarna måste ges ökad kompetens och en ändrad or- ganisatorisk ställning för att ”få möjlighet till förbättra-d insats. Utred— ningen delar denna uppfattning. Den anser att en kvalitetsförbättring av bl.a. militärläkarens militärutbildning är en väsentlig förutsättning för att en effektiv militärsjukvård skall kunna organiseras. Det är emellertid önsk— värt att den militära grundutbildningen av militärläkare så långt möjligt knyts an till grundutbildningen för värnpliktiga läkare. Bl. a. är det av rekrytering-sskäl nödvändigt att också militärläkarnas utbildning anpassas till utbildningsgången vid de medicinska fakulteterna. För att militärläkarut- bildningen skall kunna riktas in på lämpligt sätt är det emellertid nödvän- digt att utbildningen bedrivs med högre målsättning och större intensitet än för värnpliktiga läkare i allmänhet. Med hänsyn härtill bör utbildningen av militärläkaraspiranter till sin huvuddel bedrivas skild från utbildningen av värnpliktiga läkare genom att aspiranterna förs samman till särskilda utbildningsavdelningar. Detta talar för att den blivande militärläkaren bör antas som militärläkaraspirant före eller i ett tidigt skede av värnpliktsut- bildningen, dvs. långt innan de medicinska studierna slutförts och framtids-

planerna kristalliserats ut. Flertalet militärläkaraspiranter synes därför bö- ra antas senast i början av den första utbildningsomgången. Den som vill bli militärläkare bör emellertid kunna antas som aspirant även i samband med den andra utbildningsomgången.

Militärläkarutbildningen bör som första utbildningsomgång omfatta lä. karaspirantskola om 85 dagar, vilken genomförs på samma tid som der. förberedande befälsskolan för värnpliktiga läkare. Läkaraspiranterna för— utsätts snarast efter inryckning dras samman till en särskild utbildnings- avdelning. Den andra utbildningsomgången bör förläggas till samma tid som sjukvårdsbefälsskolan och utgöras av en Iäkarkadettskola om 75 dagar. Må- let för utbildningen vid kadettskolan bör vara att ge de militära kunskaper och färdigheter som fordras för krigsplacering som plutonchef vid sj ukvårds- förband. Efter godkänd kadettskola bör militärläkaraspiranten vara berätti- gad till utbildningspremie, som beräknas efter samma grunder som för värn- pliktig som undergår utbildning till officer. Nästa utbildningsomgång bör på samma sätt som för de värnpliktiga läkarna utgöras av uinterutbildning under 25 dagar. Denna utbildningsomgång bör fullgöras efter fjärde studie- året. Så långt stämmer till tiden och längden militärläkaraspirantutbild— ningen och de värnpliktiga läkarnas utbildning överens. Men utredningen anser inte att militärläkarasp-irant bör gå genom läkarfackskola. I stället hör han i slutet av den medicinska utbildningen fullgöra trupptjänstgöring som instruktör. Denna utbildningsomgång bör ha en längd av 60 dagar och fullgöras sommartid. Samma sommar bör ytterligare 25 dagar fullgöras i form av facktjänstgöring vid förband eller ombord. Syftet härmed bör främst vara att ge läkaraspiranten erfarenhet av hälso- och sjukvården vid förband. Grundutbildningen för militärläkare skulle alltså komma att omfatta fyra utbildningsomgångar om sammanlagt (85 + 75 + 25 + 85) 270 dagar, dvs. 40 dagar mer än som tas ut av de värnpliktiga läkarna un— der motsvarande tid. Efter genomgången grundutbildning bör militärläkar- aspiranten, sedan legitimation som läkare erhållits, förordnas som extra" ordinarie militärläkare på aktiv stat eller antas som militärläkare i reserv. Arvodesanställning bör enligt utredningens mening inte vidare komma i fråga (se kap. 10.3).

Den utbildning som föregår anställningen som militärläkare kommer med den föreslagna uppläggningen i fråga om tiden inte att mera avsevärt skilja sig från den som de värnpliktiga läkarna går igenom under motsva- rande skede. Detta bedömer utredningen väsentligt ur rekryteringssynpunkt. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att militärläkarnas utbild— ning kompletteras snarast efter anställningen.

Militärläkare på aktiv stat bör därför vara skyldig att omedelbart efter förordnandet gå igenom militärläkarkurs på omkring två månader. Under denna kurs bör huvudvikten fästas vid läkarens pedagogiska och taktiska utbildning. Militärläkaren bör sedan kursen genomgåtts under minst två års

tid placeras i trupptjänst. Til—l formerna härför åter-kommer utredningen i det följande. Efter minst sex års tjänstgöring bör militärläkaren gå genom allmän kurs vid militärhögskolan under omkring sex månader. Denna kurs synes till viss del kunna samordnas med motsvarande kurs för intendentur- officerare. Läkaren kan härefter antingen ånyo placeras i trupptjänst eller i stabstjänst, företrädesvis vid regional stab. Placering som byråläkare vid försvarets sjukvårdsstyrelse kan också komma i fråga. I vissa fall torde det bli aktuellt »att enligt frivilligt åtagande kommendera yngre militärläkare till fallskärmsjägarkurs, flygförarutbildning eller kurs för ubåtsofficerare o. (1. I enstaka fall bör möjlighet beredas för militärläkare att gå genom högre stabs- eller förvaltningskurs vid militärhögskolan. Det kan också komma i fråga att ordna kortare kurser för militärläkare vid arméns un- derhållsskola m.m. Under militärläkarens fortsatta karriär kommer stabs- tjänstgöring och administrativ verksamhet att dominera. Innehavarna av vissa högre tjänster bör därunder gå genom försvarshögskolan. Självfallet bör slutligen militärläkare delta i den befäls— och repetitionsutbildning som är nödvändig med hänsyn till hans krigsplacering.

Skall unga läkare överhuvudtaget kunna lockas till den militära banan är det nödvändigt att militärläkaren på aktiv stat erhåller tillfälle till me- dicinsk vidareutbildning. Detta är också nödvändigt för att vederbörande skall bli i tillfälle att förbättra sin medicinska kompetens. Utredningen fö— reslår att militärläkaren på aktiv stat efter sammanlagt tre års tjänstgö— ring som militärläkare skall vara berättigad till tjänstledighet utan löneav— drag under högst två år. Den enskilde militärläkaren bör ha stor frihet att välja Vilken läkarverksamhet han vill ägna sig åt under dessa år. Önskvärt är emellertid att vissa militärläkare ägnar sig åt sådana specialiteter som har betydelse för naval- och flygmedicinen för att härigenom meritera sig för befattningar inom dessa områden. Andra bör stimuleras att genomgå utbildning i specialiteterna psykiatri, hygien och epidemiologi för att meri- tera sig för vissa befattningar i regional stab och försvarets sjukvårdssty- relse. Ytterligare tillfälle till medicinsk verksamhet bör ges genom att mi- litärläkaren medverkar vid inskrivning av värnpliktiga. Efter minst tio tjänsteår bör vidare militärläkaren vara berättigad till ny tjänstledighet utan löneavdrag under en tid av fem månader per femårsperiod. Motsva- rande rätt tillkommer professor enligt 71 5 första stycket 2. e) universitets- stadgan (SFS 1964 : 461). Denna tjänstledighet bör militärläkaren få an- vända för medicinsk vidareutbildning efter eget val.

Vidareutbildningen av de reservanställda militärläkarna bör helt inriktas på krigsbefattningen. Detta innebär att tjänstgöringsskyldigheten i fred i första hand bör användas dels för den repetitionsutbildning, som bedrivs med krigsförband, dels för särskilda reservläkarkurser. Reservläkarkurs I bör genomgås omedelbart efter anställningen i reserv. Kursen bör ha en längd av 5—6 veckor. Vid kursen hör bl.a. ges den utbildning, som de

värnpliktiga läkarna får vid läkarfackskolan. Läkare i reserv bör vidare efter omkring fem års anställning gå igenom reservläkarkurs 11 om högst fyra veckor. Målet för kursen bör vara att göra läkaren kompetent att krigs— placeras som brigadläkare eller chef för sjukhusförband. Tjänstgöringsut— rymme bör även finnas för viss specialutbildning m. m. Utredningen har fun— nit att den tjänstgöringsskyldighet, som stadgas i 1962 års reservbefälskun- görelse — 425 dagar —— är mer än tillräcklig för ifrågavarande ändamål. En- ligt utredningens mening finns inte anledning att under den första tjänst- göringsperioden ta ut längre tjänstgöringsskyldighet än den som gäller för officer i arméns reserver eller 170 dagar. En sådan tjänstgöringsskyldighet motsvarar ett genomsnittligt årligt uttag av knappt 30 dagar under förut- sättning att den första tjänstgöringsperioden som utredningen föreslår för- längs till sex år. Även under den andra tjänstgöringsperioden bör en viss reducering av tjänstgöringsskyldigheten vara möjlig. Utredningen föreslår att tjänstgöringsskyldigheten under denna period sätts ned till vad som gäller för officer i arméns reserver, dvs. till 150 dagar. Detta innebär, om inträde i reserv vinns vid 27 års ålder, ett teoretiskt genomsnittligt årligt uttag av tjänstgöringsdagar fr.o.m. 33 års ålder av omkring 10 dagar. Den sammanlagda tjänstgöringsskyldigheten för militärläkare i reserv skulle alltså bli 320 dagar. Den föreslagna sänkningen av den totala tjänstgörings- skyldigheten för reservläkare från 425 till 320 dagar bedömer utredningen vara godtagbar ur militär synpunkt och är angelägen ur rekryteringssyn— punkt.

Enligt utredningens i det föregående redovisade förslag kommer det att finnas ett mindre antal heltidsanställda militärveterinärer och ett antal heltids— och halvtidsanställda militärapotekare. Däremot fordras enligt ut- redningens mening inte någon reservinstitution för militärveterinärer och militärapotekare (se kap. 10.4 och 10.5). Det årliga rekryteringsbehovet är för litet för att motivera särskilda utbildningsenheter. Militärveterinär— och militärapotekaraspiranterna bör därför fullgöra grundutbildningen tillsam- mans med militär]äkaraspiranterna. Under de tre första utbildningsomgång- arna — aspirantskola, kadettskola och vinterutbildning _ bör utbildningen av läkare, veterinärer och apotekare till väsentliga delar ha samma innehåll och fullgöras gemensamt. Även militärveterinär— och militärapotekaraspi- ranterna bör liksom militärläkaraspiranterna under en fjärde utbildnings— omgång om 85 dagar fullgöra dels trupptjänstgöring som instruktör dels facktjänstgöring. För militärveterinäraspiranternas del bör denna tjänst— göring fullgöras vid kavalleriförband. Militärapotekaraspiranterna bör full- göra facktjänstgöringen vid militärapoteket. Militärveterinär- och militär— apotekaraspiranterna bör sålunda fullgöra fyra utbildningsomgångar om sammanlagt (85 + 75 + 25 + 85) 270 dagar, dvs. 40 dagar mer än som en— ligt utredningens förslag kommer att tas ut av de värnpliktiga veterinärerna och apotekarna under motsvarande tid. Utbildningspremie bör utgå enligt samma grunder som för militärläkaraspirant.

Militärveterinär och militärapotekare hör av motsvarande skäl som an— förts i fråga om militärläkarna snarast efter anställning kommenderas till särskild militärveterinär resp. militärfarmacevtisk kurs, som såvitt möjligt samordnas med motsvarande kurs för militärläkare. Kurserna bör därför ha en längd av omkring två månader. Tillfälle till komplettering av de civila kunskap—erna bör beredas genom att heltidsanställd militärveterinär och m-i- litärapotekare i likhet med militärläkare efter visst antal tjänsteår berättigas till tjänstledighet utan löneavdrag under en tid av fem månader per fem- årsperiod. Tiden härför bör användas för vidareutbildning efter eget val. I övrigt anser utredningen inte behov föreligga av obligatoriska kurser. Det bör emellertid vara möjligt för militärveterinär och militärapotekare att gå genom för läkare avsedd allmän kurs vid militärhögskolan. Militärapo- tekare och militärveterinär som så önskar bör även beredas tillfälle att gå genom kurs vid arméns underhållsskola. Att militärveterinär och militär- apotekare på samma sätt som militärläkare skall delta i befäls- och repeti— tionsutbildning främst i samband med krigsförbandsvisa övningar behöver inte utsägas särskilt.

KAPITEL 9

Organisation av sjukvårdsutbildningen

9.1. Sjukvårdstrupper

Utredningen framhöll i sitt förra betänkande (kap. 9.1) att den kvalifi— cerade sjukvårdsutbildningen även i fortsättningen måste koncentreras till ett fåtal förband om utbildningens medicinska kvalitet skulle kunna hållas på hög nivå till rimliga kostnader. Härvid kom främst trängregementena och marinens sjukvårdsskola i fråga men det kunde även bli aktuellt att centralisera viss utbildning inom armén till ett mindre antal infanteri- och pansarregementen. Utredningen förutsatte särskilt att även befattningsut— bildningen av sjukvårdare till huvudsaklig del skulle eentraliseras och att den även för infanteriets och pansartruppernas del skulle koncentreras till förband där det fanns militärläkare.

I anslutning härtill har inom utredningen till övervägande tagits upp en ursprungligen av läkaru—tredningen (SOU 1961: 63) väckt tanke, nämligen att inom arméns ram organisera ett nytt truppslag _ sjukvårdstrupperna _ under ledning av en i arméstaben ingående militärläkare, sjukvårdsin- spektör, som övertar ansvar och befogenheter främst från tränginspektören och arméöverläkaren. Truppslaget borde bestå av minst tre sjukvårdsför— band (sjukvårdsregementen eller sjukvårdskårer). För att tillgodose kravet på mobiliserings- och insatsberedskap skulle dessa lokaliseras ett i Södra eller möjligen Västra militärområdet, ett i Östra eller möjligen Bergslagens militärområde och ett i Övre Norrlands eller möjligen Nedre Norrlands mi— litärområde. Vid truppslaget skulle om möjligt all kvalificerad sjukvårds— utbildning för i första hand armén men om möjligt även för marinen och flygvapnet bedrivas. De beräkningar i fråga om utbildningens kvantitativa omfattning som utförts av utredningen visar, att en organisation av denna storleksordning torde kunna motiveras under förutsättning att en långtgå- ende koncentration av utbildningen kan genomföras. Det förutsätts då att vid truppslaget, på samma sätt som vid övriga truppslag, också kommer att utbildas en hel del i sjukvårdsförbanden ingående personal, som inte behö- ver ha medicinsk utbildning, såsom signalister, bilförare, trosspersonal m. fl. Förslaget förutsätter vidare att de tre särskilda sjukvårdsförbanden får utbildnings— och mobiliseringsansvar för huvuddelen av de sjukvårdsför— band, som f.n. mobiliseras av trängregementena, och att de även kommer att svara för den grundläggande utbildningen av de sjukvårdsförband, som f.n. utbildas av trängregementena men mobiliseras av andra myndigheter.

Den här ovan skisserade lösningen skulle ur militärsjukvårdens synpunkt ha vissa fördelar. Bl.a. skulle nackdelarna med nuvarande av erfarenhet svårdefinierade och svårtolkade ansvarsfördelning mellan tränginspektören och arméöverläkaren elimineras. Det medicinska inflytandet på utbildning- en skulle stärkas genom att i central instans en läkare —— sjukvårdsinspek- tören — skulle inom arméstaben få ett i huvudsak odelat ansvar för led— ningen av den kvalificerade sjukvårdsutbildningen. Även på lokal nivå skulle det medicinska inflytandet kunna stärkas genom att militärläkare placeras såsom förbandsehefer m.m. Det ökade ansvar som härigenom skulle åläggas militärläkarna borde verka rekryteringsfrämjande och bidra till en höjning av militärläkarnas kompetens. Åtgärden skulle sannolikt också medverka till att höja militärsjukvårdens anseende. Den svenska organisationen skulle vidare komma att närmas till den organisationsform som valts i flera länder med krigserfarenhet, såsom bl.a. Västtyskland. Gynnsammare betingelser skulle slutligen sannolikt erhållas för rekryte- ring av medicinaltekniker m. fl.

Mot dessa fördelar kan emellertid betydande nackdelar ställas. De minsta Sjukvårdsenheterna ingår taktiskt och administrativt som integrerade de— lar i kompanier och bataljoner. Den grundläggande krigsförbandsutbild- ningen av dessa enheter hör till sin huvuddel bedrivas tillsammans med dessa förband. Under tiden för ifrågavarande utbildning måste därför ett betydande antal sjukvårdare och sjuktransportmän m. fl., som under grund- utbildningen utbildas för att krigsplaceras på kompani- och bataljonsnivå »— vid armén sammanlagt närmare 1 000 man _ utbildas vid resp. infan- teri-, pansar— och artilleriförband etc. Om denna väsentliga del av utbild- ningen bedrivs vid särskilda sjukvärdsförband förfuskas idén med den grundläggande krigsförbandsutbildningen. Dennas betydelse har starkt un- derstrukits av värnpliktsutredningen, som bl.a. uttalat att mot slutet av grundutbildningen ingen skolmässigt organiserad utbildning bör bedrivas utan att alla värnpliktiga då bör var-a placerade i förband, som så nära som möjligt överensstämmer med krigsorganisationen. Lik—a litet kan ut— bildningen av berörda sjukvårdare och sjuktransportmän m.fl. bedrivas vid särskilda sjukvårdsförband under krigsförbandsövningarna. Dessa mås- te till huvuddelen genomföras vid de utbildningsmyndigheter, som i övrigt har ansvar för utbildningen av krigsförbandet. Under en inte obetydlig de] av tiden för befattningsutbildningen måste vidare, såsom framgår av för- slagen i föregående kapitel, sjukvårdarna utbildas vid civila sjukhus. Efter- som ett 20—ta1 sjukhus torde beröras härav, torde den berörda kontingen- ten — för arméns del sammanlagt omkring 700 man — under ifrågavaran- de tid få förläggas vid närbelägna truppvförband, vilket innebär att värn— pliktsstyrkan vid de särskilda sj ukvårdsförbanden väsentligt skulle komma att reduceras också under hösten och förvintern. Under sommaren skulle däremot toppbelastning uppstå; de värnpliktiga läkarna m.fl. fullgör då

sjukvårdsbefälsskola. Säsongvariationerna skulle alltså bli betydande och möjligheterna att jämna ut dem blir med hänsyn till strävandena att åstad- komma anpassning av in- och utryckningstider till de värnpliktigas civila studier mycket begränsade. Detta innebär att de särskilda sjukvårdsför- bandens kasernetablissement, som torde behöva dimensioneras med hän- syn till sommarens toppbelastning, skulle bli oekonomiskt utnyttjade un— der stora delar av året. Nya kasernetablissement skulle vidare behöva byg- gas. Förslaget förutsätter sålunda stora investeringar i byggnader, mark samt utbildnings- och serviceanordningar. Uppsättandet av ett nytt trupp- slag skulle vidare bryta mot de strävanden till att bringa ned antalet trupp— slag och förband, som kan spåras inom krigsmaktens fredsorganisation allt sedan andra världskrigets slut. Tyg— och intendenturtrupperna har så- lunda av administrativa, ekonomiska och personella skäl gått upp i träng— trupperna, signal- och ingenjörinspektörens uppgifter avses enligt stats- makternas beslut förenas i en person och ett antal förband vid skilda trupp- slag har successivt lagts ned i ändamål att erhålla ur driftsynpunkt eko— nomiska utbildningsenheter. Slutligen saknas helt de personella förutsätt- ningarna för att upprätta ett särskilt sjukvårdstruppslag. En militärt väl- utbildad heltidsanställd militärläkarkår, vars medlemmar med fullt ansvar kan bekläda nyckelposterna inom truppslaget, står inte och kan inte inom överskådlig framtid beräknas stå till förfogande.

Av det anförda framgår att utredningen inte anser sig behöva ta upp frågan om sjukvårdstrupper till vidare övervägande.

9.2. F örsvarsgrenarnas sjukvårdsskolor m. m.

De värnpliktiga sjukvårdarna, sjuktransportmännen och sjukvårdstekni- kern-a fullgör enligt beslut av 1966 års riksdag grundutbildning omfattande allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och grundläggande krigs— förbandsutbildning. Befattningsutbildningen för sjukvårdare börjar några veckor efter inryckningen och varar med avbrott 'för viss förbandsutbildning och sjukhusutbildning till tidpunkten för påbörjandet av den grundläggan- de krigsförbandsutbildningen, dvs. för arméns del minst fram till juluppe- hållet. Utbildningen av sjukvårdare, sjuktransportmän och sjukvårdstekni— ker måste byggas upp med utgångspunkt i att huvuddelen av de egentliga sjukvårds- och sjuktransportförbande-n ingår i arméns brigadunderhålls— och etappförband tillsammans med vilka de bildar taktiska och administra- tiva enheter. Dessa krigsförbands värnpliktiga får f.n. sin grundutbildning vid de fyra trängregementena, där alltså även i förbanden ingående sjukvår- dare m.fl. måste utbildas. Fråga uppstår då om även del av grundutbild- ningen för de värnpliktiga sjukvårdare och sjuktransportmän som utan att tillhöra trängtrupperna ingår i krigsorganisationen på kompani- och bataljonsnivå bör centraliseras till trängtrupperna. Att den grundläggande

krigsförband-sutbildningen av de sjukvårdsenheter som ingår i kompanier och bataljoner samt krigsförbandsövningarna med dessa enheter måste be- drivas tillsammans med vederbörligt krigsförband har tidigare påvisats. Frå- gan gäller alltså närmast hur långt befattningsut-bildningen kan koncentreras utan att kravet på miljöutbildning och insatsberedsk-ap blir lidande. Utveck- lingen inom armén har tidigare pendlat. Från att ha varit starkt centralise— rad — även infanteriets och pansartruppernas sjukvårdare erhöll tidigare sin befattningsutbildning vid trängtrupperna —— är utbildningen numera re- lativt decentraliserad. Detta förhållande har till följd av bri-stande tillgång på pedagogiskt utbildade läkare och medicinskt välutbildade instruktörer inte alltid lett till ur medicinsk synpunkt särskilt tillfredsställande utbild— ningsresultat. Utredningen har funnit att kravet på militär miljöutbildning talar emot att befattningsutbildningen av infanteriets (kavalleriets) och p-an- sartruppernas sjukvårdare och sjuktransportmän förläggs till trängtrup- perna. Utbildningen av sjukvårdare och sjuktransportmän som ingår i dessa truppslags kompanier och bataljoner bör med hänsyn till miljöutbildningens betydelse bedrivas vid truppslagen. Med hänsyn tagen till kravet på god medicinsk utbildning och hushållning m-ed medicinskt utbildade instruktö- rer vore det önskvärt, om ifrågavarande utbildning kunde koncentreras till ett infanteri— och ett panvsarförband. Andra skäl talar emellertid för att en så långtgående koncentration undviks. Utredningen har med hänsyn till kra- vet på insatsberedskap och till utbildningens kvantitativa omfattning samt de värnpliktigas bostadsförhållanden m.m. ansett att en bättre avvägning erhålls om befattningsutbildningen av infanteriets (kavalleriets) och pan— sartruppernas sjukvårdare och sjuktransportmän i princip förläggs till ett infanteri- eller pansarförband inom varje militärområde. Befattningsutbild- ningen av övriga armétruppslags sjukvårdare och sjuktransportmän bör däremot lämpligen förläggas till trängtrupperna.

Utredningen föreslår sålunda att vid vartdera av de fyra trängregemen- tena organiseras dels utbildningen av värnpliktiga sjukvårdare, sjuktrans- portmän och sjukvårdstekniker som ingår i krigssjukvårdsförbanden på brigad- och etappnivå, dels befattningsutbildning av värnpliktiga sjukvår- dare och sjuktransportmän tillhörande andra armétruppslag än infanteriet (kavalleriet) och pansartrupperna. Den sistnämnda utbildningen förutsätts i huvudsak få samma innehåll, längd och inpassning som befattningsut- bildningen av infanteriets och pansartruppernas sjukvårdare och sjuktrans— portmän. Utbildningen avslutas sålunda i sådan tid att personalen kan delta i huvuddelen av den grundläggande krigsförbandsutbildning som bedrivs vid resp. trup-pslag. För trängtruppernas egna sjukvårdare m.fl. pågår utbildningen under hela grundutbildningen och innefattar sålunda även grundläggande krigsförbandsutbildning. Sommartid genomförs vidare vid trängregemente de samordnade sjukvårdsbefälsskolorna om 75 dagar för värnpliktiga läkare, veterinärer och apotek-are samt i enlighet med tand-

vår-ds-beredn-ingens förslag jämväl för värnpliktiga tandläkare. Till träng- regemente bör i övrigt kunna förläggas kortare sjukvårdskurser t. ex. i sam- band med krigsförbandsövningar, fackskolekurser om 45 dag-ar 'för värn- pliktig-a läkare och veterinärer samt den teoretiska och praktiska sjukvårds- utbildning som ingår i utbildningen av arméns och flygvapnets sjukvårds- instruktörer. Slutligen bör vid något av trängregementena genomföras ka— dettskola för militärläkare m. fl. och del av militärsjuksköterskekursen. Att sjukvårdsbefälsskolan av utrymmesskäl kan behöva förläggas även till andra förband och att fackskolekurser för läkare och veterinärer övergångsvis kan behöva centraliseras ytterligare framgår av den följande redogörelsen.

Vidare föreslår utredningen att vid ett infanteri- eller pansarregemente inom varje militärområde skall finnas en till regementet ansluten sjukvårds- skola. Utredningen anser sig inte ha skäl att ta närmare ställning till vid vilka infanteri— och pansarförband sjukvårdsskolor bör organiseras. Avgö- rande härför är bl.a. tillgången på förläggningsutrymme. Det bör ankom- ma på chefen för armén att utreda frågan. Vid skolorna bör bedrivas grund- utbildning av infanteriets och pansartruppernas värnpliktiga sjukvårdare m. fl. fr. o. m. den tidpunkt då erforderligt urval hunnit avslutas, dvs. några veckor efter inryckningen, minst t.o.m. tidpunkten för befattningsutbild- ningens avslutande. Utbildningen vid sjukvår-dsskola bör avslutas senast vid sådan tidpunkt att huvuddelen av den grundläggande krigsförbandsutbild- ningen kan bedrivas vid resp. infanteri— eller pansarförband. Sjukvårds- personal ingående i kompani förutsätts i vart fall gå tillbaka till sina mo- derförband vid sådan tidpunkt att den kan delta i den grundläggande krigs- förbandsutbildning som avslutar grundutbildningen redan från dess början. I utbildningen vid sjukvårdsskolorna skall ingå —— förutom allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning för sjukvårdare och sjuktransportmän —— även förberedande utbildning för den tjänstgöring vid civilt sjukhus som varje värnpliktig sjukvårdare skall delta i. Vidare bör parallellt med be- fattningsutbildningen bedrivas förbandsutbildning med förbandsplatsgrup- per och andra smärre sjukvårdsenheter. Till en av sjukvårdsskolorna bör sommartid aspirantskolan för militärläkare m.fl. förläggas. Då sjukvårds- befälsskolan för den värnpliktiga medicinalpersonalen ställer stora krav på trängregementenas förläggn-ingsutrymmen, kan det slutligen bli nöd- vändigt att sprida denna utbildning till de infanteri- och pansarförband där sjukvårdsskolor är organiserade.

Utredningen har i det föregående behandlat förhållandena vid armén, eftersom utbildningsbehovet vid denna försvarsgren kvantitativt represen— terar närmast 80 % av det totala behovet. Sjukvårdsenheterna i flygvapnets krigsorganisation kan närmast jämföras med Sjukvårdsenheterna i arméns lokalförsvarsförband. I enheterna ingår värnpliktiga sjukvårdare som nu ges befattningsutbildning vid F 4 (Östersund) och i övrigt utbildas vid flot— tiljerna. Den årliga utbildningskontingenten sjukvårdare vid flygvapnet är

så liten —— högst 100 man — att utbildningen kan koncentreras till en utbild- ningsenhet. Grundutbildningen av flygvapnets sjukvårdare är emellertid en- ligt utredningens mening av den art att den kan bedrivas skild från den kontinuerliga övningsverksamhet som bedrivs vid flottiljerna året runt. Utbildningen kan därför inpassas oberoende av den kvartalsinryckning som äger rum för flertalet av flygvapnets värnpliktiga. Med hänsyn härtill finns enligt utredningens mening inte något hinder för att tidsmässigt samordna utbildningen med den som bedrivs inom armén. Departementschefen har i prop. 1966:106 förutsatt att utbildningens längd för berörda värnpliktiga blir densamma som vid armén. Att en innehållsmässig samordning bör kom- ma till stånd har utredningen uttalat i annat sammanhang. Utredningen har i anledning härav övervägt, om inte fördelar skulle stå att vinna med att förlägga utbildningen av flygvapnets sjukvårdare till armén. En sådan samordning torde kunna genomföras utan allvarligare olägenheter för mil- jöutbildningen. Om de värnpliktiga sjukvårdarna vid flygvapnet utbildas vid ett infanteri- eller pansarförband inom det militärområde där veder- börlig flottilj är belägen, erhålls vidare praktiskt taget samma rationalise— ringsvin—ster men bättre insatsberedskap än om utbildningen centraliseras till en av flygvapnets flottiljer. Utredningen räknar med att grundutbild- ningen av flygvapnets sjukvårdare »— med undantag möjligen för viss grundläggande krigsförbandsutbildning —— förläggs till armén. Dit förläggs som nyss sagts även utbildningen av flygvapnets sjukvårdsinstruktörer. Flygvapnets värnpliktiga läkare grundutbildas redan nu vid armén.

Vid marinen är förhållandena till viss del annorlunda. En del av de sjuk- vårdsenheter som ingår i marinens krigsorganisation kan inte direkt jäm- föras n1ed dem som ingår i arméns kompani- och bataljonsenheter; vissa sjukvårdsförband bör i stället närmast jämföras med arméns brigad- eller etappsjukvårdsförband. De värnpliktiga sjukvårdarna m. fl. vid ma— rinen erhåller f. n. del av sin befattningsutbildning vid marinens sjuk- vårdsskola som är ansluten till KA4 (Göteborg). Den årliga utbildning-s- kontingenten beräknas till högst 200 man och är således omkring dubbelt så stor som vid flygvapnet. Kravet på särskild miljöutbildning är vidare mer framträdande än vid flygvapnet. Utbildningen måste inom flottan in- passas med hänsyn till tjänstgöringen ombord och vid kustartilleriet med hänsyn till den avslutande grundläggande krigsförbandsutbildningen, som har en annan tidsrytm än inom armén. En samordning med arméns mot- svarande utbildning torde därför inte kunna åstadkommas. Eftersom mi— litärbefälhavarna inte får något ansvar för utbildningen inom marinen —— cheferna för örlogs=b>aser(-skolor) och kustartilleriförsvar lyder direkt un- der chefen för marinen utom i fråga om utbildning av operativ natur — uppstår slutligen svårigheter att på regional nivå samordna ledningen och kontrollen av den marina sjukvårdsutbildningen med övrig sjukvårdsut- bildning inom militärområdet. Utredningen anser med hänsyn till dessa för-

hållanden, att den kvalificerade sj ukvårdsutb-ildningen vid marinen bör be- drivas vid en särskild sjukvårdsskola. Vid skolan bör bedrivas motsvarande utbildning som vid de sjukvårdsskolor som anknyts till vissa infanteri- och pansarförband. Det torde också bli a-ktuellt att förlägga fackskolekurscrna för marinens värnpliktiga läkare m. fl. till den nya skolan. Hit hör också för— läggas kurser för marinens sj ukvårdsin-struktörer. Där torde även med för- del kunna bedrivas viss sjukvårdsutbildning för flottans befäl och meniga, som f.n. bedrivs vid den till Berga örlogsskolor anknutna stridssjulwårds- skolan. Skäl föreligger därför att anknyta den nya sj ukvårdsskolan till Berga örlogsskolor, vilket skulle innebära att marinens sjukvårdsskola vid KA 4 (Göteborg) och stridssjuln'årdsskolan kan läggas ned. Utredningen tar emellertid inte ställning till förläggningsfrågan men räknar med att i fort— sättningen endast en sjukvårdsskola skall finnas vid marinen. Frågan om sjukvårdsskolans förläggning bör närmare utredas av chefen för marinen.

Utredningen tar härefter upp frågan om läkarbehov m.m. vid försvars— grenarnas sj ukvårdsskolor m. m.

Den arbetsgrupp inom utredningen som behandlat den ur medicinsk syn— punkt kvalificerade sjukvårdsutbildningen har även sökt beräkna utbild- ningskontingenternas storlek. Beräkningarna grundar sig i huvudsak på den krigssjukvårdsorganisation som gäller f.n. eller vars genomförande är beslutad. Det relativt detaljerade underlag på vilket beräkningarna grundats blir givetvis inaktuellt om de krigsorganisatoriska förhållandena ändras. Beräkningarna av utbildningsbehovets omfattning lämnar emellertid enligt utredningens mening tillräckligt underlag för att ta ställning till utbild- ningsorganisationen. Denna bör vara så flexibel att den kan anpassas till en ändrad krigsorganisation.

Den årliga utbildningskontingenten värnpliktiga sjukvårdare, sjuktrans- portmän och sjukvårdstekniker som skall genomgå befattningsutbildning beräknas till högst omkring 1500 man vid armén, 200 man vid marinen och 100 man vid flygvapnet. Sjukvårdsbefälsskolan beräknas under tre sommarmånader genomgås av 500 värnpliktiga läkare, 180 värnpliktiga tandläkare _- under förutsättning att dessa .skall genomgå sådan utbild- ning — och 30 värnpliktiga apotekare tilldelad-e armén och flygvapnet. Härtill kommer ett 40-tal värnpliktiga läkare och tandläkare tilldelade ma- rinen och ett 20-tal värnpliktiga veterinärer, dvs. inalles drygt 750 man. Vidare beräknas omkring 220 värnpliktiga läkare, apotekare och veterinärer genomgå fackskola om 45 dagar vid varierande tidpunkter under året. Av dessa är ca 190 värnpliktiga läkare, av vilka ett 30-tal tillhör marinen, me- dan övriga läkare är avsedda för arméns och flygvapnets krigsorganisation.

Vid trängregementena beräknas årskontingenten av trängtruppernas egna sjukvårdare m.fl. samt av sjukvårdare och sjuktransportmän tillhörande andra truppslag — dock inte infanteriet (kavalleriet) och pansartrupperna

—— uppgå till i genomsnitt 200 man per regemente. Härtill kommer under sommarmånaderna närmare 200 värnpliktiga läkaie, tandläkare, veterinä— rer och apotekare, som genomgår sjukvårdsbefälsskola och kadettskola. Vi— dare skall vid trängtrupperna ordnas vissa sjukvårdskurser, fackskolekur- ser för läkare och veterinär samt kurser för sjukvårdsinstruktör. Vid berörda infanteri- och pansarregementens sjukvårdsskolor beräknas års- kontingenten sjukvårdare och sjuktransportmän till omkring 700 man. I genomsnitt skulle alltså omkling 120 man behöva utbildas vid varje sjuk- våidsskola. Härtill kommer vid varje sjukvårdsskola ett 15- tal sjukvår- dare tillhörande flygvapnet. Somma1tid tillkomme1 eleverna vid aspiiant- skolan för militärläkare m.fl. och ev. även vissa befälsskolor för värn- pliktiga läkare m.fl. Personalstyrkan vid de olika sjukvårdsskolorna kom- mer emellertid att variera inte obetydligt, om hänsyn tas till det årliga re- kryteringsbehovet för de krigsförband som mobiliseras inom det militär- område där sjukvårdsskola är förlagd. En viss utjämning mellan militärom- rådena beräknas därför bli erforderlig. Elevantalet vid marinens sjuk- vårdsskola framgår slutligen av redovisningen ovan.

Utredningen räknar med att två heltidsanställda militärläkare och fem medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor fordras vid varje trängrege- mente. För varje sjukvårdsskola vid infanteri- eller pansarregemente be— räknas en heltidsanställd militärläkare och tre medicinaltekniker eller mili- tärsjuksköterskor. Slutligen beräknas för marinens sjukvårdsskola två hel- tidsanställda militärläkare och sex medicinaltekniker eller militärsjukskö- terskor. Vid sjukvårdsskola förutsätts militärläkare skola placeras som chef; under en övergångstid kan det dock bli nödvändigt att i vissa fall placera officer i skolchefsbefattningen. Vissa av de sjuksköteiskeutbildade instruktörerna vid trängregementena bÖl under den grundläggande krigs- förbandsutbildningen verka som instruktörer vid specialtruppslagens för- hand. Även i samband med krigsförbandsövningar förutsätts instruktörs— grupper komma att sändas ut från trängregementena till förband där krigs— förbandsövning med sjukvårdsförband förekommer. Instruktörerna vid in- fanteri- och pansarregementes sjukvårdsskola bör under den grundläggande krigsförbandsutbildningen åtfölja de sjukvårdstrossar som utbildas vid öv- riga infanteri- och pansarförband, och de bör även i övrigt kunna utnyttjas som instruktörer vid krigsförbandsövningar och vid kurser som i samband med befälsövningar m. m. torde behöva dras samman till sj ukvår-dsskolorna. Slutligen bör militärläkarna och instruktörerna vid marinens sjukvårds- skola under tiden för grundläggande krigsförbandsutbildning och krigsför- bandsövningar medverka i utbildning på fältet och ombord vid bl. a. kust- flottan.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att för försvarsgrenarnas sjuk- vårdsskolor m. m. inrättas 14 tjänster för heltidsanställda militärläkare och 38 tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor avsedda för

armén samt två tjänster för heltidsanställda militärläkare och sex tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor avsedda för marinen. Till det antalsmässiga behovet av annat befäl för sjukvårdsutbildningen och till behovet av sjukvårdsinstruktörer tar utredningen inte ställning. I utbyte mot de nya tjänsterna för medicinaltekniker och militärsjuksköterskor torde sammanlagt ett 20-tal underofficers- och underbefälstjänster vid ar- mén, företrädesvis vid trängtrupperna, och sex underofficerstjänster vid flottan och kustartilleriet efter hand kunna dras in. Vidare kan samtlig-a tolv tjänster för instruktionssköterska dras in. Med anledning av att ut- bildningen av flygvapnets sjukvårdare m.fl. föreslagits skola förläggas till armén torde slutligen sammanlagt 19 underbefälstjänster vid flyg- vapnet -— en per flottilj — kunna dras in. I detta sammanhang vill ut— redningen framhålla att vid trängregemente inte bör finnas något hinder för att den främste militärläkaren också tjänstgör som förbandsläkare (jfr prop. 1965 : 176). Utredningen räknar därför med att vid dessa förband särskild förbandsläkare inte skall finnas, sedan den nya inilitärläkarorga— nisationen byggts ut.

I det föregående har utredningen förutsatt att den ur medicinsk syn- punkt mera okvalificerade sjukvårdsutbildningen _— bl.a. av s.k. sjuk- vårdsmän — liksom hittills till huvudsaklig del skall has 0111 hand av sj ukvårdsinstruktörer och förbandssj ukskörterskor. Utredningen räknar där- för med att medicinaltekniker och militärsjuksköterskor i vart fall normalt t.v. inte placeras vid andra förband än vid trängregemente och förband med sjukvårdsskola. Utredningen är visserligen medveten om att det i och för sig skulle vara önskvärt att placera en medicinaltekniker vid varje för- hand. Denne skulle i så fall —— förutom att handha hälso- och sjukvårds— utbildning —— kunna utnyttjas även för andra hälso- och sjukvårdsändamål vid förbandet, främst inom hälsovårdens område. Då uppbyggnaden av medicinalteknikerkåren måste förutsätt-as ta lång tid finns emellertid inte möjlighet att inom överskådlig framtid tillgodose detta önskemål. Place— ring av medicinaltekniker vid övriga förband kan därför t.v. komma i fråga endast vid några förband, där särskilt behov finns av kvalificerade instruk- törer. Vid Karlskrona örlogsskolor hör sålunda med hänsyn till utbild- ningens art och omfattning en medicinaltekniker ställas till skolchefens förfogande främst för planerings- och kontrolluppgifter. Vid kustflottan bör vidare finnas sex medicinaltekniker för utbildning m.m. ombord. Dessa medicinaltekniker förutsätts jämväl sköta vissa löpande hälso- och sjuk- vårdsuppgifter på fartyg, där fartygsläkare inte finns. Utredningen har vidare räknat med en medicinaltekniker för bärgningsfartyget Belos. Be- träffande kustartilleriet medför förläggningen av de värnpliktiga till s.k. ytterförläggningar i skärgården behov av medicinaltekniker, vilka förutom i utbildningen bör delta i hälso- och sjukvården vid isolerade förband. Ut-

redningen beräknar behovet av tjänster för sistnämnda uppgifter .till en per kustartilleriförsvar, dvs. sammanlagt fem. Vid marinen skulle således ford- ras sammanlagt 13 medicinaltekniker förutom de sex som är placerade vid marinens sjukvårdsskola. I utbyte mot dessa 13 tjänster för medicin-altek- niker bör åtta tjänster för underofficer vid flottan och fem tjänster för un- derofficer vid kustartilleriet kunna dras in. Slutligen bör flygvapnet dispo— nera över fyra medicinaltekniker som placeras vid flottilj enligt chefens för flygvapnet närmare bestämmande. Dess-a medicinalteknikers huvuduppgift bör vara att biträda med flygmedicinsk utbildning vid flottiljerna. De bör jämväl utnyttjas som instruktörer vid krigsförbandsövningar inom flyg- vapnet.

9.3. Försvarets sjukvårdsskola

Enligt utredningens i det föregående framlagda förslag skall ett flertal kur- ser anordnas för den fast anställda instruktörspersonalen samt för mili- tärläkare, militärveterinärer och militärapotekare. Kurserna sammanfattas i nedanstående tabell.

Kurs Personalkategori Ungefärlig längd Medicinalteknikerkurs Medicinaltekniker på aktiv stat 3 mån. Militärsjuksköterskekurs Militärsjuksköterskor på aktiv stat 4 män. Militärläkarkurs Militärläkare på aktiv stat 2 mån. Reservläkarkurs I och II Militärläkare i reserv 5—6 veckor

resp. 4 veckor Militärveterinärkurs Militärveterinärer på aktiv stat 2 mån. Militärapotekarkurs Militärapotekare på aktiv stat 2 mån.

Kurserna ställer stora krav på utbildningens enhetlighet och kvalitet. Kra- vet på kvalificerade lärare inom olika fack är framträdande. De huvudsakli- gen teoretiska kurserna kan därför inte förläggas till trängregementena eller sjukvårdsskolorna. Enligt utredningens mening är det nödvändigt att kur- serna anordnas vid en central uthildningsanstalt. Att en sådan f.n. saknas be- dömer utredningen vara en allvarlig brist i nuvarande organisation. Frågan härom togs upp redan av läkarutredningen (SOU 1961: 63), som uttalade att en sådan anstalts främsta uppgift skulle vara att ha hand om utbildningen av fast anställda läkare. Försvarssj ukvårdsutredningen framhöll i sitt förra be- tänkande att det kunde komma i fråga att organisera en för krigsmakten cen- tral sjukvårdsskola. Sedan frågan härom ingående övervägts av den förut omnämnda arbetsgruppen föreslår utredningen att en sådan skola skall komma till stånd. Skol-an bör benämnas försvarets s jukvårdsskola. Den bör i utbildningshänseende underställas den myndighet som är chef för för— svarets medicinalkår. Försvarets sjukvårdsskola bör nämligen främst av- ses för utbildning av aktiva och reservanställda militärläkare samt militär-

veterinärer och militärapotekare. Även militärtandläkare bör utbildas vid skolan, om dessa skall finnas kvar i organisationen. Vidare bör medicinal- teknikerkursen och viss del av militärsjuksköterskekursen anordnas vid skolan. Däremot synes utbildningen för sjukvårdsinstruktörer, vilken till väsentlig del får tillämpat innehåll, såsom förut sagts böra förläggas till trängregemente resp. marinens sjukvårdsskola. Utredningen har även i sitt förra betänkande (kap. 10.4 och 11.1) föreslagit att läkare och sjukskö- terskor vid förband i samband med anställningen skall genomgå särskilda kurser och att dessa kurser t.v. skall anordnas av försvarets sjukvårdssty- relse (jfr prop. 1965 : 176). Dessa kurser _ bl. a. för förbands- och tjänste- läkare — bör ordnas in i skolans ordinarie kursprogram. Det förutsätts emellertid att sjuln'ård5styrelsen, som har ansvaret för ledningen av hälso- och sjukvården vid förbanden, får inflytande över kursernas innehåll m.m. Härtill torde behov finnas att vid skolan av och till anordna kortare. kurser samt att i skolans regi anordna militärmedicinska symposier m.m.

Vid bestämmande av förläggningsorten för försvarets sjukvårdsskola måste beaktas att kurserna visserligen till väsentlig del torde få teoretiskt innehåll men att den pedagogiska utbildningen av den aktiva personalen till viss del bör bedrivas i tillämpad form. Ur denna synpunkt är tillgång på öv— ningstrupp önskvärd. Även utbildningen av militärläkare i reserv torde till viss del bli av sådan art, att tillämpningsövningar med trupp om möjligt bör kunna bedrivas. Anknytning till trängregemente eller till förband, vid vilket sjukvårdsskola finns, är ur denna synpunkt önskvärd. Av väsent- lig betydelse är emellertid att skolans behov av kvalificerade deltidstjänst- görande lärare kan tillgodoses. Utredningen har därför funnit att skolan måste lokaliseras till stockholmsområdet, som erbjuder goda möjligheter att tillgodose behovet av väl kompetenta militära, civilmilitära och civila lärare. Lokalisering till stockholmsområ-det möjliggör också samarbete med andra militära och civila utbildningsanstalter såsom militärhögskolan, krigsskolorna, statens institut för folkhälsan och statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Vid behov av övningstrupp måste skolan falla tillbaka på förband, som är förlagda till stockholmsområdet. Tillämpad mili- tär sjukvårdsutbildning bör emellertid inte äga rum vid skolan. Sådan utbild- ning bör förläggas främst till försvarsgrenarnas sjukvårdsskolor och träng- regemente eller bedrivas i samband med befäls- och repetitionsutbildning med krigsförband. Utredningen räknar emellertid med att fackskolekursen för värnpliktiga apotekare förläggs till skolan. Denna kurs bör bedrivas i samarbete med militärapoteket. Beträffande fackskolekurserna för läkare och veterinärer har utredningen i det föregående räknat med att dessa kur- ser förläggs till trängregemente eller försvarsgrenarnas sj ukvårdsskolor men att kurserna övergångsvis k-an behöva centraliseras ytterligare. Stora svårig- heter finns nämligen att f.n. organisera denna utbildning. Eftersom upp— byggnaden av militärläkarkåren m.m. måste förutsättas ta tid kommer

dessa svårigheter att stå kvar åtminstone under den närmaste fem-årspe— rioden. Å andra sidan uppkommer behov att ordna vissa av kurserna för fast anställd personal först i början av 1970-talet. Det bör därför vara möj- ligt att, om försvarets sjukvårdsskola organiseras så snart som möjligt, un- der en övergångsperiod förlägga även fackskolekurser för värnpliktiga lä- kare och veterinärer till skolan. Denna möjlighet bör utnyttjas. Utredning— en räknar emellertid inte med att tjänster skall inrättas vid skolan för detta ändamål. Extra behov av personal under övergångsskedet bör tillgodoses genom kommendering.

Medel bör disponeras vid skolan för att möjliggöra studiebesök m.m. vid förband som bedriver tillämpad sjukvårdsutbildning. Förläggningsut- rymmen torde inte fordras. Utredningen räknar därför inte med att skolan förvaltningsmässigt behöver knytas till visst förband utan att den i förvalt- ningshänseende kan lyda direkt under de centrala förvaltningsniyndighe- terna.

Organisationen vid försvarets sjukvårdsskola bestäms —— förutom av kursprogrammet — av kursernas frekvens och elevernas antal. Flera av kurserna torde av rekryteringsskäl behöva anordnas årligen. Antalet elever vid varje kurs torde å andra sidan inte bli större än att en kurs per år och personalkategori i regel blir tillfyllest. Utredningen bortser då från de fack— skolekurser för läkare som enligt vad nyss sagts övergångsvis bör kunna anordnas vid skolan. Kurserna för militärveterinärer och militärapotekare bör som förut sagts kunna samordnas med militärläkarkursen. Antalet ele- ver vid kurserna för förbands- och tjänsteläkare kan inte ens tillnärmelse- vis uppskattas, eftersom erfarenhet saknas av det nya rekryteringssystemet. Det kan emellertid bli erforderligt att ordna både en höst— och en vårkurs för dessa personalkategorier. Utredningens undersökningar har visat att det bör vara möjligt att till tiden fördela kurserna på sådant sätt att inte mer än tre kurs-er samtidigt behöver bedrivas vid skolan. Utredningen har då räknat med att utbildningen vid skolan pågår under hela året med un- dantag för s-emesterperioden. Utifrån dessa utgångspunkt—er framlägger ut- redningen följande förslag rörande skolans organisation.

Chefen för försvarets sjukvårdsskola måste till huvudsaklig del ägna sig åt administration och planläggning. Verksamheten vid skolan blir av såväl militär som medicinsk art. Skolledningen bör ha kompetens inom båda dessa områden. Eftersom denna kompetens inte torde kunna förenas i en person, bör skolledningen organiseras enligt systemet chef och souschef. Chefen bör vara heltidsanställd militärläkare, souschefen regementsofficer företrädesvis från trängtrupperna. För var och en av de tre kurser som samtidigt pågår vid skolan bör om möjligt finnas en heltidsanställd kursche-f. Souschefen bör jämväl tjänstgöra såsom kurschef. En av de båda övriga kurseheferna »bör vara heltidsanställd militärläkare, den andre trängofficer på aktiv stat. Härutöver föreligger behov av en skoladjutant som bör vara

pensionerad officer. Vidare räknas med ett behov av en medicinaltekniker och två militärsjuksköterskor, vilka bör vara biträdande lärare vid skolan. Utöver de fast anställda lärarna fordras ett stort antal väl kompetent—a del- tids—tjänstgörande timavlönade lärare. Härtill bör bl. a. kunna utnyttjas per- sonal som är placerad vid försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarsgrens- staberna. Till behovet av biträdes- och ekonomipersonal tar utredningen inte ställning. Av det anförda framgår att utredningen preliminärt räknar med följande behov av heltidsanställd personal vid skolan.

Skolchef Militärläkare

Souschef (tillika kurschef) Regementsofficer (överstelöjtnant alt. major) Lärare (kurschef) Militärläkare Lärare (kurschef) Kapten Adjutant Pensionerad officer med viss undervisningsskyldig- het 1 medicinaltekniker 2 militärsjuksköterskor

Det ovan redovisade personalbehovet bedömer utredningen vara det mi- nimibehov som fordras för att genomföra det av utredningen föreslagna kursprogrammet. Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna lägga fram detaljförslag till kursplaner m. m. utan utredningens förslag är när- mast ett principförslag. En fullständig överblick över personalbehovet före— ligger först sedan åtminstone utkast till sådana planer utarbetats. Arbetet härmed bör ankomma på överbefälhavaren som i samråd med berörda myn- digheter bör göra erforderliga utredningar rörande skolans detaljorganisa— tion och lokalbehov m.m. samt avge härav betingade förslag. I samband härmed bör även erforderliga kostnadsberäkningar utföras. Det är emeller- tid angeläget att skolans verksamhet snarast kommer igång. Under förut- sättning a-tt principbeslut om skolans inrättande fattas av 1967 års vår- riksdag, bör vissa tjänster kunna inrättas redan fr. o. m. den 1 juli samma år. Rekryteringen av de båda militär-läkartjänsterna vid skolan torde till en början bereda svårigheter. Önskvärt är emellertid att i vart fall skol- chefen och souschefen utses i god tid innan skolan börjar sin verksamhet och att skolchefen bered-s tillfälle att bedriva studier vid lämplig utländsk skola för militärläkare. Utredningen bedömer mot denna bakgrund att de första kurserna vid skolan efter erforderliga förberedelser bör kunna sättas igång hösten 1968, vid behov till en början i provisoriska lokaler. Kursverk— samheten för fast anställd personal torde dock till en början bli begränsad. Kurserna för grundrekryterade militärläkare m.fl. torde som nyss antytts kunna påbörjas först en bit in på 1970-talet och kurserna för grundrekryte- rade medicinaltekniker omkring 1970. Kurserna för militärsjuksköterskor, förbandsläkare och tjänsteläkare bör däremot startas i skolans regi redan hösten 1968.

KAPITEL 10

Försvarets medicinalkår

10.1. Uppbyggnad och ledning Utredningen har i det föregående förutsatt att följande grupper av medi- cinalpersonal skall finnas inom krigsmakten, nämligen militärläkare, mili- tärveterinärer och militärapotekare på aktiv stat, militärläkare i reserv samt medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Härtill kommer förbandslä- kare och tjänsteläkare enligt 1965 års riksdagsbeslut och förbandssjukskö— terskor. Ett mindre antal m-ilitärtandläkare kan också komma i fråga. Vissa av dessa personalgrupper är f.n. inordnade i särskilda försvarsgrensvisa personalkårer —- fältläkarkåren, marinläkarkåren och fältveterinärkåren —-» andra såsom militärapotekarna och medicinalteknikerna saknar motsvarig— het i den nuvarande organisationen. Befintliga kårer är relativt små och skulle om den försvarsgrensvisa uppdelningen behålls bli ännu mindre. Av skäl som närmare redovisas i det följande förutsätter nämligen utredningen att varken förbandsläkarna eller förbandssj uksköterskorna ingår i personal- kår. Att tjänsteläkarna inte bör ingå i personalkår följer av deras civila ställning. Fråga har därför kommit upp om inte en gemensam medicinalkår bör tillskapas. En genomgång av utredningens i det föregående redovisade personalför— slag visar att en stor del av tjänsterna för läkare, veterinärer och apotekare föreslås placeras vid staber och förvaltningar som är gemensamma för krigsmakten och som således av sina innehavare fordrar en allsidig utbild- ning och kännedom om förhållandena vid samtliga försvarsgrenar. Endast ett förhållandevis litet antal tjänster är av sådan art att försvarsgrensbun- den utbildning fordras. Utredningen har också eftersträvat en homogen grundutbildning. Det sammanlagda antalet tjänster är vidare så litet att en uppdelning av den aktiva personalen på försvarsgrensvisa kårer även av praktiska skäl synes olämplig. Bl.a. skulle en sådan åtgärd försvåra omplacering mellan försvarsgrenarna och leda till inte önskvärda ojämn- heter i befordringsgången. En gemensam redovisning torde vidare vara en förutsättning för att personalen skall kunna utnyttjas effektivt i fred och krig. Utredningen anser det därför vara en nödvändig åtgärd att föra sam- man de aktiva militärläkarna, militärveterinärerna, militärapotekarna och militärtandläkarna till en för krigsmakten gemensam personalkår. Denna åtgärd bör snarast genomföras. Vad militärläkarna i reserv beträffar väger

skälen för ett sammanförande inte lika tungt, eftersom personalen i högre grad torde komma att krigsplaceras i befattningar som miljömässigt är mer försvarsgrensbundna och som därför kräver viss differentiering av utbild— ningen. Även en del av de reservanställda läkarna torde emellertid få göra tjänst i försvarsgrensobundna befattningar. En med den aktiva läkarper— sonalen gemensam redovisning av militärläkare i reserv erbjuder — för- utom praktiska fördelar av administrativ art _ fördelen att den aktiva och reservanställda personalens krigsplacering smidigt kan samordnas. Utred— ningen har därför funnit att även militärläkare i reserv bör gå in i en ge- mensam personalkår. Såsom framgår av följande avsnitt föreslås grupperna arvodesanställda militärläkare och militärveterinärer i reserv avvecklas och andra reservinstitutioner är inte aktuella.

Beträffande medicinaltekniker och militärsjuksköterskor på aktiv stat gäller att huvuddelen av tjänsterna föreslås placeras vid förband (motsva- rande). Endast en mindre del av personalen avses tj änstgöra vid staber och förvaltningar m.m. En uppdelning på försvarsgrensvisa kårer kan därför synas naturlig. Inom flygvapnet finns emellertid inte underlag att organi- sera en särskild kår. Även inom marinen blir underlaget för en särskild kår otillfredsställande. Försvarsgrensvisa kårer av medicinaltekniker och militärsjuksköterskor framstår därför som mindre ändamålsenliga särskilt som en reservinstitution t.v. inte är aktuell (jfr ned-an). Skapandet av en för krigsmakten gemensam kår av medicinaltekniker och militärsjukskö— terskor synes vara en förutsättning för en rationell användning av persona- len i fred och krig och för en gynnsam och rättvis befordringsgång. Att den personal som tjänstgör inom försvarsgrenarna kan behöva erhålla viss mi— litär specialutbildning rubbar inte detta ställningstagande. Utredningen fö— reslår därför att medicinaltekniker och militärsjuksköterskor ordnas in i en för krigsmakten gemensam personalkår.

I detta sammanhang bör några ord sägas om förbandsläkarna och för- bandssjuksköterskorna. I sitt förra betänkande (kap. 10.2) föreslog utred- ningen att läkare vid förband skulle ha civil ställning, vilket bl. a. skulle medföra att de ställdes utan-för de civilmilitära personalkårerna. Vid 1965 års riksdag har emellertid beslut fattats om att en läkare vid varje förband — förb-andsläkaren — skall behålla sin civilmilitära ställning (prop. 1965: 176). Därmed aktualiseras frågan om dessa läkare bör ordnas in i samma perso- nalkår som militärläkarna. Förbandsläkaren förordnas i arvodestjänst för en tidsperiod av högst sex år och har en veckoarbetstid av sex till tio tim— mar. Han har alltså sitt huvudsakliga arbete på annat håll och förbands- läkartjänsten är närmast en bisyssla. Bortsett från en introduktionskurs — förbandsläkarkurs —— om ca fyra veckor, som genomgås i samband med tillträde av förordnande som förbandsläkare, får förbandsläkaren inte i denna sin egenskap någon egentlig militär utbildning. Med hänsyn härtill och till att anställningsformen väsentligt torde komma att avvika från öv—

riga läkares har utredningen inte funnit att inordnandet av förbandsläkarna i en personalkår skulle erbjuda några fördelar av betydelse. Det synes emel— lertid önskvärt att förbandsläkarna uppmuntras att inträda i reserven, efter- som deras militära vidareutbildning härigenom kan förbättras och de kan krigsplaceras även som t. ex. brigadläkare. Förutsättningar skapas härige- nom vidare för att förbandsläkare som så önskar kan övergå till aktiv mi— litärläkarkarriär. Förbandsläkare kan emellertid antagas utan att ha varit militärläkaraspirant. Sådan förbandsläkare bör kunna ges dispens från kravet på fullgörande av föreskriven aspiranttjänstgöring för militärläkare och erhålla inträde i reserven om han fullgjort värnpliktsutbildning med godkännande vitsord minst t.o.m. läkarfackskolan.

Beträffande förbandssjuksköterskorna framhöll utredningen i sitt förra betänkande (kap. 11.1) att det borde övervägas, om inte även de överskö- terskor som tjänstgör inom förbandssjukvården borde ingå i en civilmilitär kår för militärsjuksköterskor om en sådan kår tillskapades. Utredningen har numera kommit till den uppfattningen att det egentligen endast är för- bandssjuksköterskornas medverkan i hälso— och sjukvårdsutbildningen vid förbanden, som sakligt motiverar civilmilitär ställning. Denna utbildnings- verksamhet torde emellertid inte få den omfattning och det innehåll att civilmilitär ställning är nödvändig. Utredningen anser därför att tjänsterna för förbandssjuksköterskor fortfarande kan och bör vara civila.

Att militärläkare, militärveterinärer, militärapotekare och militärtand- läkare bör ordnas in i en och samma kår har nyss framhållits; antalet ve- terinärer, apotekare och tandläkare är för litet för att särskilda kårer skall kunna motiveras. Samma ställningstagande har utredningen ovan redovisat beträffande medicinaltekniker och militärsjuksköterskor, som får samma medicinska grundutbildning och liknande användning. Krigsmaktens fast anställda medicinalpersonal skulle härigenom komma att bestå av två grup- per, en bestående av personal med akademisk grundutbildning —— militär- läkare, militärveterinärer, militärapotekare och militärtandläkare —— och en bestående av personal med sjuksköterskeskola som medicinsk grundut- bildning — medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Eftersom antalet berörda tjänsteinnehavare blir relativt stort skulle det kunna vara befogat att organisera två kårer under var sin personalkårchef, en för den akade- miskt utbildade personalen och en för övrig personal (jfr fälttygkåren och tygtekniska kåren). Organiseras två kårer underlättas otvivelaktigt perso- nalkårchefens möjligheter att skaffa sig sådan kännedom om personalen att han kan bedöma dess duglighet och användbarhet. Personalkårchefen får även större möjlighet att inspektera utbildningen av den personal som tillhör eller avses antagas i kåren. Utredningen har emellertid 'funnit att en sådan lösning är mindre lämplig ur administrativ synpunkt. Ett och samma stabsorgan bör handlägga ifrågavarande utbildnings- och personalärenden. Endast en kår bör därför finnas. Den bör benämnas försvarets medicinalkår

och inrymma alla ovannämnda personalgrupper. Medicinalkårens aktiva personal bör utgöras av innehavare av tjänst uppförd på person-alförteck- ningen för medicinalkåren eller av annan tjänst [avsedd för militärläkare, militärapotekare, militärveterinär, militärtandläkare, medicinaltekniker el- ler militärsjuksköterska. Härtill kommer militärläkare i reserv samt för- tids- och pensionsavgångna medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. All personal i medicinalkåren bör ha civilmilitär ställning. Tjänsterna bör tillsättas utan ansökan. Tjänst på aktiv stat i lönegrad A 23 eller högre bör dock kunna tillsättas efter ansökan om anledning finns att tillsätta tjänsten med person som inte uppfyller föreskrivna behörigh-etsvillkor. För bered- ning av befordringsärenden bör inrättas en särskild befordringsberedning. Kårens medlemmar bör bära enhetlig uniform ansluten till den för armen och kustartilleriet gemensamma uniformstypen.

Befattningen som chef för medicinalkåren bör enligt utredningens me- ning kunna förenas med annan befattning. De båda befattningshavare som därvid kan komma i fråga är generalläkaren och försvarsstabsläkaren. För försvarsstabsläkaren talar att han är placerad i överbefälhavarens stab, vilket innebär att personalkårchefens stabsorgan kan anslutas till staben. Utredningen har emellertid tidigare föreslagit att chefen för försvarets sj uk— vårdsstyrelse .skall vara läkare och krigsmaktens främste medicinske måls- man. Det är naturligt att generalläkaren är chef för medicinalkåren och där- med får ett avgörande inflytande på per-sonalärendena ; bristen på sådant inflytande [uppfattas som en allvarlig nackdel i gällande organisation. Ut- redningen är medveten om att departementschefen vid anmälan av prop. 1966:109 angående organisation av en för krigsmakten gemensam inten- denturkår ansett att det inte är lämpligt att befattningen som chef för in- tendenturkåren förenas med någon befattning vid försvarets intendentur- verk. Förhållandena är emellertid inte jämförbara. Försvarets sj ukvårdssty- relse är avsevärt mindre än intendenturverket och verkschefens arbetsbörda torde inte bli .tyngande i samma grad. Utredningen anser därför att befatt— ningen som chef för försvarets sjukvårdsstyrelse och som chef för försva— rets medicinalkår bör kunna förenas i samma person, även om stora krav härigenom ställs på generalläkaren. Utredningen föreslår därför att general- läkaren blir chef för medicinalkåren. Han blir härigenom ansvarig för att väl utbildad medicinalpersonal kan tillhandahållas krigsmaktens olika or— gan. Generalläkaren bör arbeta med minst samma grad av självständighet som tillkommer andra personalkårchefer och förut-sätts i denna egenskap lyda direkt under överbefälhavaren. Han bör t. ex. vara bemyndigad att an— ställa och befordra personal tillhörande medicinalkåren minst t.o.m. löne- grad A 23. Utredningen räknar därför inte med att personalfunktionen inom försvarsstaben skall behöva öka nämnvärt med anledning av utredningens förslag. Överbefälhavaren förutsätts i vidsträckt mening delegera beslu-

tanderätten till generalläkaren. Åtgärder bör emellertid vidtas för att avlasta personalkårchefen ansvaret för handläggning av löpande ärenden som inte är av principiell betydelse. Till generalläkarens omedelbara förfogande bör därför stå ett stabsorgan under en kvalificerad chef. Till denne bör bl. a. handläggningen av huvuddelen av ärenden rörande medicinaltekniker och militärsjuksköterskor kunna delegeras. Militäröverveterinären och chefen för militärap-oteket bör vidare vara skyldiga att biträda generalläkaren med handläggning av ärenden rörande militärveterinärer och militärapotekare.

Stabsorganets arbetsuppgifter kan delas in i följande huvudgrupper: re- krytering och utbildning, freds- och krigsplacering samt handläggning av befordringsfrågor m. m. Arbetet inom staben förutsätter en relativt ingående kännedom om den personal som hör till kåren och om dess förmåga att full- göra olika slag av arbetsuppgifter, liksom om de freds- och krigsbefattningar som bör beklädas av kårens personal. Behovet av specialutbildning för vissa befattningar ställer särskilda krav på framsynt planering av personalens ut- bildning och användning. Kårstabens numerär och sammansättning bör vara sådan, att underlag för personalbedömningen kan inhämtas, vilket bl.a. torde kräva tidskrävande resor över praktiskt taget hela landet. Utredningen har räknat med att staben organiseras på en utbildningsenhet och en per- sonalenhet. Härjämte bör finnas en expedition, som emellertid bör kunna vara gemensam med försvarets sjukvårdsstyrelses. Vid staben bör tjänst- göra följande personal.

Stabschefen bör vara heltidsanställd militärläkare. Han bör personligen bereda vissa vitsords- och befordringsärenden. Som nyss sagts förutsätter utredningen att generalläkaren delegerar handläggningen av vissa ärenden till stabschefen för avgörande. — Utbildnings-enheten bör förestås av heltids- anställd militärläkare. På avdelningen bör vidare tjänstgöra en pensionerad officer. Vid avdelningen bör beredas ärenden rörande medicinalkårens ut- bildning. Arbetet innebär bl.a. en fortlöpande inventering av utbildnings- behov samt förberedandet av fältövningar m.m. och av generalläkarens in- spektionsverksamhet. — Personalavdelningen bör förestås av en pensionerad officer. Vid avdelningen bör -— förutom rekryteringsärenden -— beredas ärenden rörande personalens freds- och krigsplacering m.m. För personal— registrering och därmed sammanhängande ärenden bör avses en förvaltare (personalregistrator). Resurser bör finnas för bedrivande av en aktiv rekry— teringspropaganda vid berörda medicinska läroanstalter m. 111. —— Vid staben bör vidare tjänstgöra en medicinaltekniker och en militärsjuksköterska. Dessa bör biträda med handläggning av ärenden rörande de olika personal— grupperna. Utredningen tar inte ställning till behovet av biträdespersonal men förutsätter som nyss sagts att expeditionstjänsten kan samordnas med den vid försvarets sjukvårdsstyrelse. Staben skulle sålunda komma att ut- göras av följande personal.

Stabschef (militärläkare) Chef för utbildningsenheten (militärläkare) Chef för personalenheten (pensionerad officer) Pensionerad officer Förvaltare (personalregistrator) Medicinaltekniker Militärsjuksköterska. I det följande redovisar utredning-en närmare personalen i försvarets me- dicinalkår. Militärtandläkarna behandlas dock inte.

10.2. Militärläkare på aktiv stat Utredningen har i sitt förra betänkande (kap. 5) lämnat en redogörelse för personalstater, utbildningskrav samt anställnings- och tjänstgöringsförhål— landen för läkare på aktiv stat med placering vid förband. Tjänster för civil- militära stabsläkare finns inom armén dels vid arméstaben _ en tjänst för arméöverläkare, två tjänster för fältläkare och två tjänster för regementslä- kare—_ dels vid militärbefälsstaberna— sju tjänster för fältläkare. Inom ma— rinen finns tjänster för stabsläkare dels vid marinstaben—en tjänst för ma— rinöverläkare och en tjänst för ]. marinläkare — dels vid marinkommando- staberna — en tjänst för 1. marinläkare vid vardera MKO och MKS samt en tjänst för marinläkare av 1. graden vid MKV _ dels vid kustartilleriför- svaren — en tjänst för 1. marinläkare vid vardera Stockholms kustartilleri- försvar (Fo 46), Blekinge kustartilleriförsvar (Fo 15) och Göteborgs kust- artilleriförsvar (Fo 32/31) samt en tjänst för marinläkare av 1. graden vid Gotlands kustartilleriförsvar (KA 3) och Norrlands kustartilleriförsvar (KA 5). Tjänsten vid KA 3 får inte åter—besättas med ordinarie innehavare. Vid flygvapnet finns tjänster för stabsläkare endast vid flygstaben — en tjänst för flygöverläkare och två tjänster för 1. flygläkare. Sammanlagt finns 25 tjänster för stabsläkare. Såsom framgår av redogörelsen i utred- ningens förra betänkande fyller vissa av stabsläkarna också funktioner inom förbandssjukvården. Slutligen finns vid marinstaben två tjänster för speci-almarinläkare och vid flygstaben två tjänster för specialflygläkare. Vid flygförvaltningens försökscentral finns ytterligare två tjänster för special— flyglä—kare och vid marinens undersökningscentral i Karlskrona en arvodes— anställd marinläkare. Samtliga innehavare av dessa tjänster har civil- militär ställning. Berörda marinläkare av 1. graden har majors tjänsteklass, medan fält— läkare, ]. marinläkare, 1. flygläkare och »swpecialläkare har överstelöjtnants tjänsteklass. De tre försvarsgrensöverläkarna har överstes tjänsteklass. Arbetstiden för stabsläkare, som inte är heltidsanställda, utgör 25 timmar i veckan och fördelas på minst 5 vardagar. Heltidsanställda är de tre för- svarsgrensöverläkarna, specialläkarna, 1. marinläkaren hos marinöverläka- ren och läkaren vid marinens undersökningscentral. Så är också f. n. fallet med en av stabsläkarna hos arméöverläkaren.

Av redogörelsen i kap. 4.3 framgår att vid försvarets sjukvårdsstyrelse finns en generalläkare, en byråöverläkare och åtta förste byråläkare, som samtliga har civilmilitär ställning. Tjänsten för generalläkare är hänförd till generalmajors tjänsteklass, tjänsten för byråöverläkare till överstes tjänsteklass och för förste byråläkare till överstelöjtnants eller majors tjänsteklass. Arbetstiden för byråläkare än densamma som för stabsläkare. Generalläkaren och byråöverläkaren är heltidsanställda. Så är också f. n. fallet med en av byråläkarna.

Utredningen har i det föregående föreslagit följande tjänster för heltids- anställda militärläkare, nämligen

Stabsläkare

1 tjänst för försvarsstabsläkare 3 tjänster för försvarsgrensöverläkarc 3 tjänster för arméstabsläkare 1 tjänst för marinstabsläkare 1 tjänst för flygstabsläkare G tjänster för militärområdesläkare 6 tjänster för stabsläkare vid militärområdesstab 1 tjänst för militärkommandoläkare % tjänster för försvarsområdesläkare (Fo 15, Fo 32/31, Fo 46) ltjänst för örlogsbasläkare (Ostkustens örlogsbasstab)

. .

Specialläkare

1 tjänst för arméspecialläkare 23 tjänster för marinspecialläkare 6 tjänster för flygspecialläkare

Sko [läkare

tjänster för läkare vid trängregemente tjänster för läkare vid infanteri- och pansarregemente tjänster för läkare vid marinens sjukvårdsskola tjänster för läkare vid försvarets sjukvårdsskola

[x.—(3200

[C.

Utredningen har härutöver föreslagit att en tjänst för generalläkare, tre tjänster för byråöverläkare och sju tjänster för byråläkare skall finnas vid försvarets sj ukvårdsstyrelse samt att en militärläkare (undersökningsläkare) skall placeras som chef för vardera marinens undersökningscentral i Karls- krona och flygvapnets medicinska undersökningscentral. Slutligen har ut- redningen räknat med behov av två militärläkare vid generalläkarens stabs— organ. Samtliga dessa läkare är heltidsanställda. Däremot bör, såsom fram- går av utredningens tidigare ställningstagande, de båda specialflygläkare som f . n. avses för flygmedicinsk forskningsverksamhet ersättas av civila läkare, knutna till flygförvaltningen. Behovet av läkare vid militärme-dicinska un- dersökningscentralen har utredningen på samma sätt ansett böra tillgodo- ses med civil personal. Sådana läkare kan också behöva knyt-as till andra militära förvaltningar. Utredningen tar dock inte ställning till behovet av

och vanställningsvillkoren för dessa läkare utan förutsätter att dessa frågor kommer att beaktas av försvarsmedicinska forskningsdelegationen och be- rörda förvaltningar.

Sammanlagt skulle sålunda erfordras 26 stabsläkare mot f. n. 25, 10'spe- cialläkare mot f.n. 6 och 18 Skolläkare, som saknar motsvarighet i den nu- varande organisationen. Samtidigt ökar antalet läkare vid sjukvårdsstyrel- sen från 10 till 11. Härtill kommer de båda undersökningsläkarna, som åter— finns i nuvarande organisation, och två stabsläkare hos chefen för försva- rets medicinalkår. Inalles fordras enligt utredningens förslag 69 militär- läkare på aktiv stat. Utredningen har då inte räknat med ev. behov av mili- tärläkare inom inskrivningsväsendet. Enligt vad utredningen erfarit från 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning kan fast anställda militärläkare komma att fordras för vissa arbetsuppgifter i samband med inskrivning av värnpliktiga. Det kan vidare befaras att antalet tjänster i de lägre graderna blir för litet för att ett tillfredsställande urval skall kunna äga rum för befordran till högre tjänster. Med hänsyn härtill vore det befo- gat att öka ut antalet tjänster på den lägsta nivån. Såsom framgått tidigare bör vidare möjlighet öppnas för militärläkare att få tjänstledighet för medi- cinsk s-pecialisen'ng m.m. Ett inte obetydligt antal företrädesvis yngre mili- tärläkare kommer vidare alltid att vara improduktiva i den meningen, att de för egen vidareutbildning kommenderas som elever vid militära skolor m. 111. Vid de centrala staberna och försvarets sj ukvårdsstyrelse torde tjäns- ten, ehuru med vissa olägenheter, kunna löpa även om en eller annan mili- tärläkare är tjänstledig eller kommenderas som elev vid kortare utbildnings- kurs; utredningen har vid sina personalberäkningar tagit viss hänsyn här- till. Vid andra staber och vid trängregemente och sjukvårdsskolor, speciellt de där endast en läkare finns, måste vikarie kunna ställas till förfogande om verksamheten skall kunna upprätthållas. För att de sålunda redovisade personalbehoven skall kunna tillgodoses föreslår utredningen att antalet tjänster på lägsta nivå ökas ut med tjänster för åtta extra ordinarie militär- läkare, som efter ett aspirantår erhåller ordinarie tjänst i reglerad be- fordringsgång. Den aktiva militärläkarkadern skulle sålunda komma att be- stå av 77 man. Det årliga rekryteringsbehovet kan endast uppskattas med svårighet. Förtidsavgångar torde inte kunna undvikas och viss överrekryte- ring måste ske särskilt under uppbyggnadsperioden. Utredningen anser emellertid för sin del att det inte är realistiskt att räkna med att mer än ett 10-tal militärläkare kan rekryteras per år. Övergången till ett nytt anställ- nings- och tj änstgöringssystem kommer därför att ta lång tid. I den mån rek- ryteringsbasen inte förslår måste räknas med att vissa tjänster rekryteras ge— nom aktivering av icke ständig-t tjänstgörande militärläkare. I sista hand kan det bli nödvändigt att direktrekrytera civila läkare, särskilt under en övergångsperiod.

En analys av de tjänster, som bör beklädas av aktiva militärläkare har

gett vid handen att tjänsterna med hänsyn till innehavarens ansvar och ställning bör grupperas på följande sex nivåer.

Tjänst för Antal tjänster

Generalläkare .................................................. 1

Försvarsstabsläkarc ............................................. 15 Försvarsgrensöverläkare (3) ...................................... Militärområdesläkare (6) ......................................... Chef för försvarets sjukvårdsskola ................................ Byråöverläkare (3) .............................................. Stabschef hos generalläkaren .....................................

1. byråläkare (5) ............................................... 9 1. stabsläkare i försvarsgrensstab (3) .............................. Militärkommandoläkare .........................................

Specialläkare (10) ............................................... 33 Stabsläkare i militärområdesstab (6) .............................. Byråläkare (2) ................................................. 1. läkare vid trängregemente (4) .................................. Chef för marinens sjukvårdsskola ................................. Stabsläkare i försvarsgrensstab (2) ................................ Chef för utbildningsenheten hos generalläkaren ..................... Lärare vid försvarets sjukvårdsskola .............................. Örlogsbasläkare ................................................ Försvarsområdesläkare (3) ....................................... Undersökningsläkare (2) ........................................

Skolläkare .................................................... 1 1

Extra ordinarie militärläkare ..................................... 8

Utredningen övergår härefter till att diskutera anställnings- och lönevill- koren för de aktiva militärläkarna.

Såsom framgått av den föregående framställningen har utredningen räk- nat med att nyssnämnda militärläkare skall vara heltidsanställda. Skälen härtill är följande. Stabsläkarnas, skolläkarnas och flertalet av byråläkarnas arbetsuppgifter är av sådan art att verksamheten kräver fältarbete, som inte gärna låter sig förenas med privat praktikverksamhet. Erfarenheterna från nuvarande system med deltidsanställda militärläkare är sådana att det är orealistiskt att räkna med att av en privatpraktiserande militärläkare ta ut en längre veckoarbetstid för krigsmaktens räkning än 21 timmar. Privat- praktiserande militärläkare blir vidare erfarenhetsmässigt starkt bundna vid bostadsorten och är därför obenägna att låta sig förflyttas till annan tjänst, även om förflyttningen skulle vara förenad med befordran. Förenas militärläkartj änst med privatpraktik minskas därför befordringsunderlaget och försvåras den personalomflyttning som är nödvändig ur utbildningssyn- punkt m.m. Privat läkarverksamhet låter sig överhuvudtaget inte väl för- enas med anställning i lönegradsplacerad statlig tjänst. Utredningen hyser

därför den bestämda uppfattningen att aktiv militärläkare inte bör få be- driva egen praktikverksamhet och att deltidsanställning endast kan godtas som en nödlösning vid otillfredsställande rekrytering. Anställningsformen bör vara heltidsanställning i lönegradsplacerade tjänster. Utredningen för— utsätter sålunda att berörda militärläkartjänster i princip skall bestridas av läkare som tagit anställning vid krigsmakten i unga är i akt och mening att ägna denna sina tjänster fram till pensionsdagen.

Behörig att erhålla anställning som militärläkare bör vara legitimerad läkare som genomgått i kap. 8.2 föreslagen aspirantutbildning med godkän- nande vitsord och uppfyller kraven på kroppsbeskaffenhet samt det är an- ställning sker uppnår högst 31 års ålder. Utredningen, som i kap. 8.2 när- mare behandlat militärläkarnas grund- och vidareutbildning samt framlagt vissa förslag om premie efter genomgången kadettskola och om tjänstledig- het under anställningstiden för egen utbildning har övervägt de ytterligare åtgärder som kan komma i fråga för att stimulera rekryteringen. En möj- lighet vore att enligt det mönster som gäller för t. ex. mariningenjöraspi- ranter bevilja läkaraspiranterna ränte— och amorteringsfria lån som bidrag till studierna vid de medicinska fakulteterna; det förutsätts att lånen av- skrivs med viss del för varje kvartal som låntagaren innehar tjänst som militärläkare. Värdet av sådana län är emellertid enligt utredningens he— dömande begränsat med hänsyn till de studiesociala förmåner som redan istår de studerande till buds. Stimuleringen av rekryteringen torde i stället _ förutom på god utbildning, intresseväckande arbetsuppgifter och lockan- de karriärmöjligheter — främst få byggas på goda lönevillkor. Eftersom utredningen förutsätter att militärläkaryrket skall göras till ett livstidsyrke, måste lönevillkoren vara konkurrenskraftiga även på längre sikt. Tjänsterna för militärläkare förutsätts komma att lönegradsplaceras i nivå med de tjänsteklasser till vilka de hänförs. Den lönenivå som erhålls på detta sätt är emellertid otillräcklig i jämförelse med civila läkartjänster. Det är därför nödvändigt att avlöningsförstärkning utgår vid sidan av lönen. Härvid måste dock hänsyn tas till att den nyanställde militärläkaren enligt utredningens förslag (kap. 8.2) garanteras att med bibehållen lön efter endast tre års tjänst under två år erhålla tjänstledighet för medicinsk spe- cialisering och att möjlighet till ny tjänstledighet utan löneavdrag föreligger även senare i karriären. Beaktas bör även i detta sammanhang att karriär— möjligheterna blir betydande. Varje militärläkare bör kunna räkna med att nå minst överstelöjtnantsgraden. Denna tjänsteklass bör nås senast efter 15 år. De militärläkare som inte väljs ut för högre tjänst placeras härvid i slutposter som förste byråläkare eller som stabsläkare i försvarsgrensstab eller militärområdesstab. Utredningen förutsätter att pensionsåldern inte sätts lägre än vid 60 år och att militärläkarna får räkna tjänsteår i likhet med läkare i civil tjänst.

10.3. Militärläkare i reserv

De icke ständigt tjänstgörande militärläkarna utgörs f. 11. av två kategorier, nämligen militärläkare i reserv och arvodesanställda militärläkare. Dessa läkare har civilmilitär ställning.

.lliliiärläkare i reserv är anställda enligt 1943 års reservbefälskungörelse eller enligt 1962 års reservbefälskungörelse. I fältläkarkårens reserv var den 1 juli 1965 omkring 300 läkare anställda. Motsvarande siffra för marinläkar- kårens reserv var omkring 130 och för flygvapnets reserv omkring 40. Ny- rekryteringen av läkare i reserv sker helt enligt 1962 års reservbefälskungö— relse och går mycket trögt. Hittills har endast ett tiotal läkare nyrekryterats. 1943 års reservhefälskungörelse gäller numera endast för personal som den 1 juli 1962 var anställd i reserv och som inte därefter inom föreskriven övergångstid övergått till anställning i reserv med tillämpning av bestäm- melserna i 1962 års reservbefälskungörelse. För inträde i reserv enligt 1943 års reservbefälskungörelse —— det bortses i detta sammanhang från inträde i reserv i sam-band med pensionsavgång — fordrtades att vederbörande un- der minst tre år varit, såvitt rör fältläkarkårens reserv, bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller fältläkarstipendiat, såvitt rör marinläkarkårens reserv marinläkare av 2. graden eller marinläkarstipendiat samt såvitt rör flyg- vapnets reserv flygläkare av 2. graden. Enligt 1962 års reservbe-fälskungö— relse äger värnpliktig läkare inträda i reserv som bataljonsläkare med löjt- nants tjänsteklass, marinläkare av 2. graden eller flygläkare av 2. graden under förutsättning att han under det år anställningen sker uppnår högst 31 års ålder och är behörig att erhålla förordnande som läkare vid krigs- makten samt med godkännande vitsord gått igenom fackutbildning i sam— band med värnpliktstjänstgöringen. Vid värnpliktstidens utgång, dvs. vid 47 års ålder, må vidare efter ansök-an värnpliktig läkare, vars fortsatta tjänstgöring vid krigsmakten är särskilt önskvärd, anställas i reserv. Reserv— anställd militärläkare som är anställd enligt 1943 års reservhefälskungörelse har en tj änstgöringsskyldighet i fred av 48 dagar per hel treårsperiod t. o. ni. det år under vilket han fyller 47 år; vid fortsatt anställning föreligger tjänstgöringsskyldighet om 30 dagar per treårsperiod intill 55 års ålder. En- ligt 1962 års reservbefälskungörelse omfattar fredstjänstgöringcn två pe— rioder om 230 resp. 195 dagar av vilka den första perioden skall full- göras inom fyra år från anställningens början och den andra perioden där- efter och fram till 47 års ålder. Sedan första tj änstgöringsperioden fullgjorts må bataljonsläkare med löjtnants tjänsteklass, marinläkare av 2. graden och flygläkare av 2. graden, som avlagt med. lic.-examen, befordras till ba- taljonsläkare med kaptens tjänsteklass, marinläkare av 1. graden resp. flygläkare av 1. graden. Under tjänstgöring utgår arvode, vilket för batal— jonsläkare med löjtnants tjänsteklass, marinläkare av 2. graden och flyg-

läkare av 2. graden motsvarar lön för tjänsteinnehavare i lönegrad A 19 lägsta löneklassen. För bataljonsläkare med kaptens tjänsteklass, marin- läkare av 1. graden och flygläkare av 1. graden motsvarar arvodet lön för tjänsteinnehavare i lönegrad A 21 lägsta löneklassen. Genom 1962 års reserv- befälskungörelse ersattes slutligen det äldre pensionssystemet med ett pre- miesystem. Reservanställd militärläkare uppbär för första tjänstgörings- perioden premie med 6 månadslöner i lönegrad A 19 och för andra tjänst- göringsperioden premie med 6 månadslöner i lönegrad A23. De reserv- anställda läkarna krigsplaceras i första hand som stabsläkare; många är med hänsyn till sin civila specialutbildning emellertid krigsplacerade i befattning som kirurg m. m.

Arvodesanställda militärläkare är inom armén bataljonsläkare vid fält- läkarkåren och fältläkarstipendiater, inom marinen marinläkare av2. graden och marinläkarstipendiater samt inom flygvapnet flygläkare av 2. graden vid flygvapnet. Fältläkarstipendiat- och marinläkarstipendiatinstitutionen har avskaffats genom beslut av 1962 års riksdag (prop. 1962: 78). Kungl. Maj:t har den 28 juni 1962 för-eskrivit, att befattning för fältläkarstipendiat och marinläkarstipendiat inte får återbesättas vid uppkommande ledighet. Ar- voden har för budgetåret 1965/66 beräknats för 48 bataljonsläkare vid fält- läkarkåren, 49 marinläkare av 2. graden vid marinläkarkåren och 24 flyg- läkare av 2. graden vid flygvapnet samt till följd av vakansläget för ytter- ligare högst 23 bataljons-läkare vid fältläkarkåren. Antalet arvodesanställda läkare uppgick den 1 juli 1965 inom fältläkarkåren till 58 bataljonsläkare och 4 fältläkarstipendiater, inom marinläkarkåren till 42 marinläkare och en marinläkarstipendiat och inom flygvapnet till 19 flygläkare. Det av Kungl. Maj:t medgivna antalet arvoden utnyttjas sålunda f.n. inte till fullo vid någon försvarsgren. Rekryteringen måste emellertid betecknas som någor- lunda tillfredsställande men tenderar att försämras. Avgång redan vid unga år är inte ovanlig. För att vinna anställning som arvodesanställd militär- läkare fordras legitimation som läkare. Dessutom fordras genomgång av mi- litär fackutbildning och två månaders fackt j änstgöring. För marinläkare av 2. graden fordras jämväl vitsord om duglighet i sjötjänst. Den civilmilitära tjänsteklassen är kapten eller löjtnant. Enligt gällande bestämmelser för tjänstgöringsskyldighet m. m. (TLA nr 41/1964) är arvodesanställd militär- läkare skyldig atti fred årligen tjänstgöra 60 dagar. Tjänstgöringsskyldighe- ten må enligt överenskommelse med vederbörande anställningshavare för— delas över längre tidsperioder. Arbetstiden skall utgöra minst 42 timmar i veckan eller, där tjänstgöringen omfattar kortare tid än en vecka, minst 7 timmar per dag. Till personalen utgår arvode med belopp som bestäms» av Kungl. Maj:t. Detta uppgår f. n. till 9 960 kr. per år. Utöver årsarvodet utgår dagarvode vid tjänstgöring med 15 kr. inom och 25 kr. utom egen bostadsort. Huvuddelen av de arvodesanställda militärläkarna krigsplaceras som stabs- läkare i fördelningsstab, försvarsområdesstab, brigadstab m.m., medan ett

mindre antal krigsplaceras med hänsyn till sin civila specialitet, t. ex. som kirurger.

Såsom framgått av den föregående framställningen har behovet av stän- digt tjänstgörande militärläkare beräknats utifrån fredsorganisationens behov. Utredningen har redan i 'sitt förra betänkande (kap. 10.2) utvecklat skälen för att alla kvalificerade befattningar i krigsorganisationen inte kan besättas med ständigt tjänstgörande militärläkare. Samtidigt har utred- ning-en (kap. 10.1) framhållit vikten av att behovet av icke ständigt tjänst- görande militärläkare bedöms mot bakgrund av krigsorganisationens krav. Utredningen har gått genom den militära krigsorganisationen och funnit att ett inte obetydligt antal befattningar för läkare, huvudsakligen stabsbefatt— ning-ar, fordrar högre militär kompetens än som kan bibringas en värnplik— tig läkare. Hit hör främst en stor del av st-absläkarbefattningarna i högkvar- teret, militärområdesstaber, försvarsområdesstaber, örlogsbasstaber, sektors- staber, fördelningsstaber, brigadst-aber och etappbataljonsst-aber. Enligt från försvarsgrenscheferna inhämtade upp-gifter skulle krigsorganisationen ford- ra att ett betydande antal läkarbe—fattn—ingar upprätthålls av andra än värn— pliktiga läkare. Den knappa tillgången på aktiva militärläkare medför att flertalet av dessa läkare måste förbehållas nyckelbefattningar i högkvarteret och militärområdesstaberna, viktigare försvarsområdesstaber och fördel- ningsstaber. Frånräknas de befattningar, som kan beklädas av militärläkare på aktiv stat och förbandsläkare, skulle återstå omkring 550 befattningar i vilka enligt försvarsgrenschefernas mening skulle behöva placeras icke stän— digt tj änstgörande militärläkare. Bland dessa befattningar återfinns emeller- tid vissa befattningar för läkare på bataljonsnivå och lägre nivåer, i vilka enligt utredningens mening det torde vara möjligt att placera värnpliktiga läkare. Härigenom reduceras antalet befattningar i vilka icke ständigt tjänstgörande militärläkare oundgängligen anses behöva placeras till ca 300.

F.n. finns som framgår av det nyss sagda, två grupper av icke ständigt tjänstgörande militärläkare, militärläkare i reserv och arvodesanställda mili- tärläkare. Reservläkarinstitutionen har liksom andra reservinstitutioner till— skapats för att tillgodose krigsorganisationens krav. 1944 års militärsjuk- vårdskommitté räknade emellertid med att även läkare i reserv skulle ut- nyttjas för att täcka tillfälliga läkarbehov inom förbandssj ukvården. Så sker också i betydande utsträckning. Del av reservtjänstgöringen tas emellertid i anspråk för utbildning eller tjänstgöring i krigsbefattning. Militärsjuk- vårdskommittén behandlade också mera principiellt frågan om de arvodes- anställda militärläkarna. Behovet av sådana läkare motiverades av kommit- tén helt med kravet på att tillfälliga läkarbehov skulle kunna täckas inom förbandssjukvården. Personalstyrkan beräknades på grundval av det bc- dömda behovet av vikarier för förbandsläkare, t. ex. vid kommendering, in- skrivningsförrättning, semester, sjukdom eller vakanser. Till krigsorganisa-

tionens behov tog kommittén inte någon hänsyn, vilket bl.a. framgår av att inte någon övre åldersgräns fastställts för arvodesanställningen. Kom— mittén ansåg att antalet befattningar för arvodesanställda militärläkare inte borde slås fast en gång för alla utan borde regleras för en tidsperiod i sän— der. Enligt kommittén kunde behovet av arvodesanställda militärläkare be- räknas gå ned efter hand som tillgången på värnpliktiga läkare ökades. Så- som framgår av försvarssjukvårdsutredningens förra betänkande (kap. 5.2) tas de arvodesanställda militärläkarna i betydande utsträckning i an- språk inom förbandssjukvården i enlighet med militärsjukvårdskommitténs intentioner. Härjämte utnyttjas dessa läkares tjänstgöringsskyldighet dels för deltagande i av försvarsgrensöverlåkarna anordnade kurser, dels för fullgörande av krigsförbandsövningar. Slutligen utnyttjas vissa av ifrågava— rande läkare för expert- och utredningsuppdrag och för tjänstgöring vid för- svarsgrensöverläkares expedition. Arvodesanställda marinläkare tjänstgör slutligen fortlöpande som stabsläkare vid kustflottan. Den årliga tjänstgö- ringstiden delas ofta upp på kortare perioder, eftersom svårigheter finns att med hänsyn till vederbörande läkares civila gärning friställa längre tj änstgöringsperioder än högst en månad. Civila arbetsuppgifter torde i vissa fall behållas under tjänstgöringsperiodeu; de gällande arbetstidsbestämmel- serna synes i allmänhet ges en generös tolkning. Ett rigoröst tillämpande skulle i dagens läge sannolikt leda till stora avgångar.

Utredningen anser för sin del som framgått av det förut anförda att civil— militära läkarkårer för icke ständigt tjänstgörande personal endast kan mo— tiveras av krigsorganisationens krav. Behovet av extra läkarkrafter för för- bandssjukvården får tillgodoses med civila vikarier eller värnpliktiga läkare. Behovet av specialister för specialutredningar 111. m. i fred bör tillgodoses i annan ordning än genom att regelmässigt inbeordra arvodesanställda mili- tärläkare för tjänstgöring i försvarsgrensstaber m. m. Behov av arvodesan— ställda militärläkare för sådan tjänstgöring torde inte heller vidare komma att finnas. Utredningens i det föregående framlagda förslag om personalor- ganisation för militärsj ukvårdens centrala och regionala ledning har ju bl. a. haft till syfte att tillgodose fredsbehovet av stabsläkare. Framför allt har emellertid frågan om de arvodesanställda militärläkarna kommit i ett annat läge genom det beslut om förbandssjukvårdens omläggning som fattats av 1965 års höstriksdag ( prop. 1965: 176 ). Genom denna reform har det främsta motivet för denna personalkategoris existens fallit bort. Utredningen före— slår därför att gruppen arvodesanställda militärläkare avvecklas genom rekryteringsstopp. Framdeles skall det sålunda endast finnas en grupp icke ständigt tjänstgörande militärläkare, militärläkare i reserv. Dessa bör utgö- ras av förtids- och pensionsavgångna militärläkare, som bör vara skyldiga att inträda i reserv, och reservanställda militärläkare. Med värnpliktsav- gångna läkare räknar utredningen inte. Dessa kan vid behov tas i anspråk för krigstjänstgöring inom krigsmakten med medicinal tjänsteplikt. Behovet

av reservläkare bör beräknas uteslutande utifrån krigsorganisationens krav och reservläkarnas tjänstgöringsskyldighet bör i princip i sin helhet tas i anspråk för utbildningen m. m. i krigsbefattningen. Med hänsyn till förut— sedda avgångar m. m. torde det vara önskvärt att t. v. årligen rekrytera minst 25 reservanställda militärläkare. Rekryteringsbehovet är sålunda relativt litet i förhållande till den befintliga rekryteringsbasen av värnpliktiga lä- kare. Det borde därför vara möjligt att erhålla ett gott urval under förut- sättning att dels läkarna blir väl omhändertagna under sin militära grund- utbildning, så att en positiv försvarsattityd skapas, dels tjänstgöringsvill- koren är tillfredsställande, dels de ekonomiska förmånerna står i rimlig proportion till den lönenivå som gäller för läkarbanan.

Utredningen övergår härefter till att diskutera anställnings— och lönevill- koren för de reservanställda militärläkarna. Villkoren för vinnande av re— servanställning bör vara att ha fullgjort aspiranttjänstgöring för militär— läkare med godkännande vitsord, att vara legitimerad läkare samt att det år anställningen sker ha uppnått högst 31 års ålder. Aspiranttjänstgöringen bör såsom framgått av kap. 8.2 i sin helhet sammanfalla med den som före- slagits för blivande militärläkare på aktiv stat, dvs. omfatta 270 dagar, och reservläkaraspirant som fullgjort kadettskola med godkänn-ande vitsord bör erhålla samma utbildningspremie som läkaraspirant. Av framställningen i kap. 8.2 framgår vidare att tjänstgöringsskyldigheten enligt 1962 års re- servbefälskungörelse föreslås sänkas till 320 dagar, fördelade på 170 dagar under den första tjänstgöringsperioden, som omfattar de första sex anställ— ningsåren, och 150 dagar under den andra tjänstgöringsperioden, som om- fattar resten av anställningstiden, dvs. tiden t.o.m. det kalenderår var- under vederbörande fyller 47 år. Utredningen har särskilt övervägt om systemet med premier för tjänstgöringsperioderna bör överges och ersätt- ningen till läkare i reserv endast utgå i form av ett månads- eller dagarvode enligt det system som f. n. tillämpas för arvodesanställda läkare. Premie- systemet har nämligen, som den ringa rekryteringen visar, av skatteskäl visat sig vara mindre attraktivt. Huvudändamålet med systemet _ att verka rekryteringsfråmj ande och motverka förtidsavgångar —— går härigenom för— lorat. Utredningen anser med hänsyn härtill att ersättningen till militärv läkare 'i reserv endast bör utgå i form av arvode under tjänstgöring och traktamenten. Arvodesnivån måste anpassas till de marknadsmässiga lö- nerna. Tjänstgöring som reservläkare får inte medföra ekonomiska uppoff— ringar om rekryteringen skall tryggas.

Utredningen har i det föregående hävdat att den författningsenliga tj änst- göringsskyldigheten för militärläkare i reserv i princip endast bör utnyttjas för utbildning i krigsbefattning. Den föreslagna avkortningen av tjänstgö— ringstidens längd bygger på denna förutsättning. Marinen har emellertid redovisat ett behov av tjänstgöringsdagar främst för läkartj änstgöring om- bord, som inte direkt kan sägas komma utbildningen i krigsbefattning till—

godo och som inte lämpligen i sin helhet kan fullgöras av värnpliktiga lä- kare. Utredningen har i sitt förra. betänkande (kap. 8.3) förutsatt att må- rinens tilldelning av värnpliktiga läkare utökas utöver den kontingent, som erfordras för krigsorganisationens behov. Det sifferunderlag som nu ställts till utredningens förfogande pekar på att en överrekrytering med minst 10 värnpliktiga läkare per år torde bli nödvändig. Under förutsättning att ifrå- gavarande överrekrytering kommer till stånd och de överrekryterade värn- pliktiga läkarnas facktjänstgöring i sin helhet utnyttjas för läkartjänstgö- ring ombord m. m. torde behovet av tjänstgöringsdagar som inte kan täckas av värnpliktiga läkare begränsas till omkring 1 000 per år. Inom armén och flygvapnet torde motsvarande behov bli obetydligt. Behovet bör t. v. i första hand täckas av de arvodesanställda militärläkare som övergångsvis kvarstår i organisationen. I den mån denna möjlighet inte står till buds bör möjlig- het finnas att inbeordra militärläkare i reserv till frivillig tjänstgöring, som bör fullgöras med samma ekonomiska förmåner, som den författningsenliga tjänstgöringen. På detta sätt bör bl. a. behovet av fartygsläkare på långrese- fartyg tillgodoses. Det bör ankomma på vederbörande militära myndigheter att i samband med sina årliga anslagsäsk'anden ange en ram för denna fri- villiga tjänstgöring. Författningsenlig tjänstgöring-sskyldighet för militär- läkare i reserv bör först i sista hand tas i anspråk för här berörda uppgifter.

10.4. Militärveterinärer

Inom armén finns en särskild civilmilitär kår för veterinärpersonal, fältvete- rinärkåren, vars chef är överfältveterinären. Den består av tre huvudkatego- rier, veterinärer på aktiv stat, arvodesanställda veterinärer och veterinärer i reserv. I personalförteckningen för fältveterinärkåren upptas på aktiv stat en tjänst för överfältveterinär, tre tjänster för fältveterinär, fördelade med en vid överfältveterinärens expedition och en vid envar av II. och VI. militär- befälsstaberna, två tjänster för regementsveterinär, en vid vardera K 4 och hundskolan, samt två tjänster för bataljonsveterinär, en vid vardera K 4 och arméns rid- och körskola. Övergångsvis finns därutöver tjänster dels för två fältveterinärer vid I. och V. militärhefälsstaberna, dels för två regements- veterinärer vid arméstaben och arméns rid- och körskola. Sistnämnda tjäns- ter skall dras in vid uppkommande vakans. Till dess regementsveterinär- tjänsten vid rid- och körskolan dragits in skall en tjänst för bataljonsveteri- när hållas vakant. Genom särskilda beslut har veterinär med 5 timmars veckotjänstgöringsskyldighet arvodesanställts vid III. och IV. militärbefäls— staberna. Den veterinärpersonal som är placerad vid militärbefälsstaberna förs den 1 oktober 1966 över till militärområdesstaberna. Av nyss uppräk- nade tjänster är de vid K 4, arméns rid— och körskola och hundskolan av- sedda för veterinär, som huvudsakligen är verksam inom djurhälsovård. och djursjukvård vid förband, medan övriga tjänster avses för veterinär med hu-

157 .zudsaklig inriktning på stabstjänst — krigsförberedelsearbete m.m. I fält- veterinärkåren redovisas även över stat fyra byråveterinärer av vilka två är anställda vid försvarets sj ukvårdsstyrelse och två vid försvarets intenden- turverk.

Bataljonsveterinär har kaptens tjänsteklass, regementsveterinär majors tjänsteklass, fältveterinär överstelöjtnants tjänsteklass och överfältveterinä- ren överstes tjänsteklass. Arbetsti'den är inte reglerad. Enligt gäll-ande praxis ansluter den till den arbetstid som gäller för motsvarande läkarkategorier. Liksom för läkarnas del har förutsatts, att veterinärerna skall ges tillfälle att bedriva privatpraktirserande verksamhet.

Utredningen har i det föregående redovisat behov av nio militärveterinärer på aktiv stat, nämligen tre veterinärer i försvarets sjukvårdsstyrelse — mi— litäröverveterinäreu och två byråveterinärer — och sex stuabsveterinärer i militärområdesstaberna. Behovet av veterinärer för djursjukvård vid för- banden anscr utredningen kunna tillgodoses genom anlitande av civila tjänsteveterinårer. Vid K4 räknar dock utredningen med att civilmilitär förbandsveterinär övergångsvis skall finnas till dess ridutbil—dningen lagts ned vid förbandet. Tjänsterna för militärveterinär synes med hänsyn till innehavarnas ansvar och ställning böra grupperas på följande tre nivåer.

Tjänst för Antal tjänster Militäröverveterinär ............................................ 1 Stabsveterinär i militärområdesstab (6) ........................... 7 1. byråveterinär ................................................ Byråveterinär .................................................. 1

Militärveterinärerna hör av samma skäl som militärläkarna vara heltids- anställda. För förbandsveterinären vid K4 förutsätts dock ingen ändring av tjänstgöringsvillkoren. Behörig att vinna anställning som militärvete- rinär bör vara legitimerad veterinär som genomgått i kap. 8.2 före-slagen aspiranttjänstgöring om 270 dagar med godkännande vitsord och uppfyller kraven på kroppsbeskaffenhet samt det år anställningen sker uppnår högst 31 års ålder. Utbildningen m.m. har utredningen i övrigt behandlat när- mare i kap. 8.2. Hel—tidsanställd militärveterinär bör erhålla avlönings—för— stärkning enligt samma grunder som militärläkare. Pensionsåldern för mili— tärveterinär förutsätts bli densamma som för militärläkare.

Av arvodesanställda militärveterinärer —— bataljonsveterinärer vid fält— veterinärkåren _ finns f. n. endast en som står kvar övergångsvis i organi- sationen. Anledning finns därför inte att närmare gå in på denna personal- kategori, som varit avsedd att täcka behovet av veterinärer vid vakanser

m. m. Fältveterinärkårens reserv omfattar ett 50-tal anställningshavarc. Flertalet är anställda enligt 1943 års reseivhefälskungörelse, ett mindre an- tal enligt 1962 års reservbefälskungörelse. Tjänstgöringstiden är densamma som för personalen i militärläkarkårens reserv och ersättning utgår enligt enahanda grunder. Behörig att vinna reservanställning enligt 1962 års re- servbefälskungörelse är värnpliktig veterinär, vilken det år anställning sker uppnår högst 31 års ålder och är behörig att vikariera som distriktsveterinär samt fullgjort minst i 27 Q 1. mom. D. värnpliktslagen föreskriven tjänst- göring med undantag av fortsatt tjänstgöring. Personal i fältveterinärkårens reserv krigsplaceras företrädesvis såsom stabsveterinär i högre staber och såsom kompanichef vid hästsjukvårdsförband. Utredningen har under- sökt om behov av militärveterinär i reserv alltjämt finns. Den har härvid funnit att det finns ett mindre antal stabsbefattningar för veterinär på central och regional nivå för vilka utbildning utöver värnpliktsutbildning kan vara önskvärd. Ett mindre antal veterinärer i reserv är som nyss sagts placerade som chefer för hästsjukvårdsförband. I den mån sådana förband kommer att finnas kvar i krigsorganisationen bör enligt utredningens me- ning reservofficer placeras i chefsbefattningen. Behov av militärveterinärer i reserv kan därefter finnas end-ast för beklädande av nyssnämnda stabs- befattningar. Detta behov synes emellertid inte vara så uttalat, att det mo- tiverar bibehållandet av en särskild reservveterinärinstitution. Då stabs— veterinär regelmässigt ställs under befäl av läkare bör befattningarna kunna beklädas av värnpliktiga veterinärer som erhåller viss specialutbildning i samband med sin facktjänstgöring. Under sådana förhållanden finner ut- redningen såsom tidigare antytts att reservveterinärinstitutionen successivt bör avvecklas genom rekryteringsstopp.

10.5. Militärapotekare

I krigsmaktens nuvarande organisation finns endast civilanställda apote- kare. Heltidsanställda apotekare tjänstgör vid militärapoteket och dess filial— apotek. Vidare finns ett tiotal arvodesanställda apotekare som utövar till- syn av läkemedelsförvaringen vid läkemedelscentraler och läkemedelsförråd.

Utredningen har i det föregående redovisat behov av sex militärapotekare på aktiv stat nämligen de halvtidsanställda apotekarna vid militärområdes- staberna. Till behovet av apotekare vid militärapoteket och dess filial— apotek samt för lokal tillsyn av läkemedelscentraler och läkemedelsförråd har utredningen inte tagit ställning. Utredningen har räknat med att beho— vet av apotekare för sistnämnda uppgift fortfarande tillgodoses genom arvodesanställning av civila apotekare. Skäl finns däremot för att chefen för militärapoteket och de heltidsanställda apotekare som tjänstgör vid apotekets militär-sektion och filialapotek ordnas in i försvarets medicinal- kår; berörda tjänster bör därför bytas ut mot civilmilitära tjänster för m-i-

litärapotekare. Chefen för militärapoteket synes i samband därmed böra ges tjänstebenämningen militäröverapotekare.

Tjänsterna för militärapotekare synes med hänsyn till innehavarnas an- svar och ställning böra grupperas på följande tre nivåer.

Tjänst för Antal tjänster Militäröverapotekare ............................................ 1 Chef för militärapotekets militärsektion ........................... 7 Stabsapotekare i militärområdesstab (6) ...........................

Övriga militärapotekare ......................................... 5

Behörig att vinna anställning som militärapotekare bör vara legitimerad apotekare, som fullgjort i kap. 8.2 föreslagen aspiranttjänstgöring om 270 dagar med godkännande vitsord och uppfyller föreskrivna krav på kropps— beskaffenhet samt det år anställning sker uppnår högst 31 års ålder. Utbild— ningen m. ni. har utredningen närmare behandlat i kap. 8.2. Pensionsåldern för militärapotekare förutsätts vara den-samma som för militärläkare.

Utredningen har inte funnit anledning föreslå inrättandet av en reserv- institution för militärapotekare.

10.6. Medicinaltekniker och militärsjuksköterskor

Utredningen har i kap. 8.1 redovisat den nuvarande instruktörspersonalen. I försvarets medicinalkår ingår de instruktörer med sjuksköterskekompe- tens _ medicinaltekniker och militärsjuksköterskor — som avses för den ur medicinsk synpunkt kvalificerade sjukvårdsutbildningen. Fördelningen av de föreslagna tjänsterna mellan medicinaltekniker och militärsjukskö— terskor bestäms bl. a. av att de förra kommer att utgöras enbart av män och de senare i allt väsentligt av kvinnor. De sistnämnda kan inte utnyttjas i befattningar, som ställer stora krav på tjänstgöring i fält eller ombord. Med hänsyn till krigsorganisationens krav är följaktligen medicinaltekniker att föredra. Kvinnliga militärsjuksköterskor utgör emellertid ett nödvändigt komplement till medicinalteknikerna, så länge sjuksköterskeyrket bibehål— ler sin utpräglade karaktär av kvinnoyrke. På lång sikt synes det emeller— tid både med hänsyn till krigsorganisationens krav och fältlivets påfrest— ningar önskvärt att såvitt möjligt ersätta militärsjuksköterskor med medi- cinaltekniker. Utredningen har med denna utgångspunkt funnit att om— kring en tredjedel av de föreslagna tjänsterna bör förbehållas medicinal— tekniker m-edan endast ett fåtal bör förbehållas militärsjuksköterskor. I fråga om övriga tjänster, främst sådana som avses för instruktörer vid trängregemente, sjukvårdsskolor och civila sjukhus, lämnar utredningen

frågan om kategoritillhörighet öppen. I det föregående har utredningen före— slagit följande tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuks-köterskor på aktiv stat:

tjänst för medicinaltekniker i arméstaben tjänst för medicinaltekniker i marinstaben tjänster för medicinaltekniker i flygstaben (varav en för flygvapnets medicinska

undersökningscentral)

tjänster för medicinaltekniker i militärområdesstah tjänst för medicinaltekniker i Gotlands militärkommandostab tjänster för medicinaltekniker i försvarsområdesstab tjänster för medicinaltekniker i örlogsbasstab tjänster för hälsovårdsutbildad byråinspektör (medicinaltekniker) vid försva— rets sjukvårdsstyrelse 16 tjänster för hälsovårdsinspektör (medicinaltekniker) i militärområdesstaber och Gotlands militärkommandostab 20 tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuksköterska med placering vid civilt sjukhus 38 tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuksköterska vid trängregemente och sjukvårdsskola vid infanteri- eller pansarregemente 6 tjänster för medicinaltekniker eller militärsjuksköterska vid marinens sjuk-

vårdsskola tjänst för medicinaltekniker vid försvarets sjukvårdsskola tjänster för militärsjuksköterska vid försvarets sjukvårdsskola tjänst för medicinaltekniker vid personalkårchefens stabsorgan tjänst för militärsjuksköterska vid personalkårchefens stabsorgan tjänst för medicinaltekniker vid marinens undersökningscentral tjänster för medicinaltekniker vid flottan tjänster för medicinaltekniker vid kustartilleriet tjänster för medicinaltekniker vid flygvapnet

to.—s—

www—cz

HBOloo—t—tt'itle-Å

Sammanlagt föreslår utredningen sålunda 56 tj änster för medicinaltekni— ker, tre tjänster för militärsjuksköterska och 64 tjänster för endera av de båda kategorierna eller inalles 123 tjänster för medicinaltekniker och mili— tärsjuksköterska på aktiv stat. Behovet av tjänster har beräknats helt uti— från fredsorganisationens behov. Detta synes nödvändigt bl.a. med hänsyn till rådande sjuksköterskebrist. Huvuddelen av befattningarna i krigsorga— nisationen för sjuksköterskeutbildad personal måste täckas med annan per— sonal. Om fredsbehovet av personal skall tillgodoses måste emellertid även viss kommenderingsreserv finnas. Utredningen räknar därför med att sam- manlagt omkring 140 tjänster fordras, varav t.v. minst ett 50-tal tjänster bör avses för militärsjuksköterska. 140 tjänster för medicinaltekniker och militärsjuksköterskor bör alltså successivt inrättas i den takt, som bestäms av rekryteringsmöjligheterna och platstillgången på sjuksköterskeskolorna. Att tjänster torde kunna dras in i utbyte mot de nya tjänsterna har redo- visats tidigare och sammanfattas i ett följande avsnitt. Den reella ökningen av tjänster beräknas därför till ett 50-tal. Det årliga rekryteringsbehovet kan lilzsom i fråga om militärläkare endast uppskattas med svårighet. Ut-

redningen bedömer nämligen att förtidsavgångar [inte kan undvikas och att viss överrekrytering därför bör ske, särskilt under uppbyggnadsperioden. Den-na bör pågå under omkring 10 år, under vilken tid tjänsterna inrättas successivt. Den årliga rekryteringen bedöms till en början bör-a uppgå till ett 15-tal medicinaltekniker och ett 10-tal militärsjuksköters-kor. Utred— ningen har såsom framgår av den tidigare framställningen inte ansett att aktiv medicinaltekniker kan placeras vid huvuddelen av försvarsområdes- staberna eller vid huvuddelen av förbanden. Inte heller bör medicinaltek— niker komma i fråga som expeditionsföreståndare vid läkarmottagning. På längre sikt kan det dock bli aktuellt att placera äldre eller pensionsavgångna medicinaltekniker vid bl.a. försvarsområdesstaber och aktiva medicinal- tekniker vid ytterligare förband. Till en början bör tillgodoseendet av trängregementenas och sjukvår-dsskolornas behov av medicinaltekniker priori—teras. I andra hand bör militärområdesstaberna tillgodoses och först i sista hand centrala myndigheter. I fråga om militärsjuksköterskorna bör de civila sjukhusens behov ges hög prioritering.

En analys av de tjänster, som föreslås beklädas av medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor på aktiv stat har gett vid handen att dessa med hänsyn till innehavarnas ansvar och ställning m.m. bör grupperas på fyra nivåer, nämligen tjänster för hälsovårdsutbildad byråinspektör, tjänster för hälsovårdsinspektör, tjänster för 1. medicinaltekniker (1. militärsjukskö- terska) och tjänster för medicinaltekniker (militärsjuksköterska). Tjänster— na på den högsta nivån, sammanlagt ett halvt dussin, bör ges tjänsteställning i likhet med den högsta graden inom kompaniofficerskarriären (jfr direkti- ven till tjänsteställningsutredningen: 1964 års riksdagsberättelse s. 114). Tjänsterna på den lägsta nivån bör ges tjänsteställning i likhet med den lägsta graden inom samma karriär. På inplaceringen i tjänsteställningshän- seende ingår utredningen i övrigt inte lika litet som i fråga om andra personalgrupper tillhörande medicinalkåren _— med hänsyn till pågående utredning av tjänste-s-tällningsfrågorna.

Utredningen övergår härefter till att diskutera anställnings- och löne— villkoren för medicinaltekniker och militärsjuksköterskor på aktiv stat. Dessa bör vara heltidsanställda. Anställningsvillkoren för medicinaltekniker bör vara — förutom att vederbörande uppfyller erforderliga krav på kropps— beskaffenhet och har fullgjort militär grundutbildning i samband med värn- pliktstjänstgöring _— att sjuksköterskeskola genomgåtts med godkännande vitsord. Anställningsvillkoren för militärsjuksköterska bör vara att veder- börande är högst 32 år, legitimerad sjuksköterska och kan tillgodoräkna sig minst 3 års sjukhustjänstgöring. Utbildningen m.m. har behandlats i kap. 8.1. Lönevillkoren måste vara konkurrenskraftiga i förhållande till den civila marknaden. Medicinaltekniker och militärsjukskötersk-a bör där— för ha minst samma begynnelselön som översköterska. Medicinaltekniker, som genomgått kurs för hälsovårdsinsp-ektör, och militärsjuksköterska,

som genomgått lärarkurs vid statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor, bör placeras in minst två lönegrader över annan medicinaltek- niker resp. militärsjuksköterskwa. Pensionsåldern för medicinaltekniker och militärsjuksköterska förutsätts inte sättas lägre än vid 60 år.

Slutligen tar utredningen upp frågan om en reservinstitution för medici- naltekniker och militärsjuksköterskor. Förtids- och pensionsavgången medi- cinaltekniker och militärsjuksköterska bör vara skyldig att inträda i reserv. Tjänstgöringsskyldigheten m. m. för förtidsavgången personal bör i princip vara densamma som för annan förtidsavgången teknisk personal tillhörande krigsmaktens reserver. Behov av reservanställda medicinaltekniker synes däremot inte finnas. Däremot förtjänar frågan om reservanställning av militärsjuksköterskor uppmärksamhet.

Vid sidan av krigsmaktens ständigt tjänstgörande sjuksköterskepersonal finns f.n. en civil kår, försvarets sjuksköterskekår, som kommit till för att tillförsäkra krigsmakten en extra kader av sjuksköterskor som genom re- gelbundet återkommande fredsstjänstgöring vid förbanden kan ges för- trogenhet med militär sjukvård och tillgodose uppkommande vikariebehov. Antalet medlemmar av sjuksköterskekåren är maximerat till 40. Den 1 juli 1965 fanns dock endast 18 reservsjuksköterskor. Kompetensvillkoren för anställning i reservsjuksköterskekåren är desamma som för översköterska. Den årliga tjänstgöringsskyldigheten i fred uppgår till 42 dagar per år.

Behovet av aktiva militärsjuksköterskor har enligt det föregående be- dömts helt utifrån fredsorganisationens behov. Krigsorganisationens behov av sjuksköterskor är mångdubbelt större. Utredningen har beräknat att det i minst 600 krigsbefattningar vore önskvärt att placera sjuksköterskor med militär grund- och repetitionsutbildning. Utredningen har då räknat med att befattningarna för sjuksköterskor på brigadnivå (motsvarande) och som föreståndarinna (husmor) vid militära sjukvårdsanstalter av olika slag besätts med militärsjuksköterskor medan huvuddelen av befattningarna för sjuksköterskor i övrigt tillsätts med tjänstepliktiga sjuksköterskor. Det stora krigsbehovet av sjuksköterskor med särskild militär utbildning talar med styrka för en reservinstitution för militärsjuksköterskor. En sådan skulle otvivelaktigt bidra till att ge den militära krigsorganisationen ökad stadga. För att omsätta en kår bestående av omkring 750 militärsjukskö- terskor i reserv _— minst omkring 20 % bedöms inte kunna krigsplaceras av olika skäl torde det emellertid enligt utredningens bedömning vara nödvändigt att årligen rekrytera minst ett 40-tal reservanställda militär— sjuksköterskor. Utredningen har då förutsatt att medelåldern vid anställ- ning är högst 30 är och att anställningen varar till 52 års ålder. Den relativt höga medelålder som beräknats vid anställningen motiveras av att även icke yrkesverksamma sjuksköterskor torde behöva rekryteras till kåren, varför den övre åldersgränsen för nyanställning bör sättas relativt högt. Ett sådant rekryteringstal är inte realistiskt med hänsyn till rådande sjuksköterske-

brist och de inte obetydliga kostnader som skulle uppstå. Utredningen anser sig också böra prioritera uppbyggnaden av övriga delar av medicinalkåren. Frågan om inrättande av en reservinstitution för militärsjuksköterskor bör dock framdeles kunna tas upp till ny prövning. Utredningens förslag inne- bär således att tjänstepliktiga sjuksköterskor verksamma inom fredssjuk— vården alltjämt måste krigsplaceras i flertalet av ifrågavarande befattningar. Dessa kan ges utbildning i fred endast under förutsättning att utbildnings— plikt förs in. Denn-a utväg har utredningen tidigare avvisat (kap. 7.1). Utred- ningen är medveten om att de rådande svårigheterna att genomföra krigsför- bandsövningar med vissa sjukvårdsförband främst vid trängtrupperna här— igenom kommer att stå kvar, en olägenhet som f. n. inte torde kunna undan— röjas annat än till mindre del genom frivillig tjänstgöring.

Utredningens ställningstagande innebär att försvarets reservsjukskö- terskekår behålls som en civil reservkader för tjänstgöring främst inom förbandssjukvården.

Slutligen vill utredningen erinra om att begreppen medicinaltekniker och militärsjuksköterskor är utredningens arbetsbenämninwgar och att utred- ningen således inte tagit ställning till namnfrågan. Detta hänger samman med att enligt direktiven för tjänsteställnings-utredningen en utgångspunkt skall vara att underofficerarna framdeles skall kallas komup-anio'fficerare. Om och när denna namnändring genomförs synes inte finnas något hinder för att ge medicinaltekniker och m-ilitärsjuksköterskor den gemensamma benämningen medicinalofficemre.

10.7. Övergångsanordningar

Utredningens förslag angående indragning av tjänster för läkare innebär att samtliga 41 tjänster för stabsläkare, specialläkare och läkare vid för— svarets sjukvårdsstyrelse m. fl. dras in och ersätts successivt med 77 tjäns- ter för militärläkare samt att fältläkarkårens, marinläkarkårens och flyg— vapnets kader av arvodesanställda läkare och läkare i reserv avvecklas genom rekryteringsstopp. Avvecklingen av befintliga personalkårer förut- sätts ske efter hand allt eftersom medicinalkåren byggs upp. Eftersom mili— tärläkare m. fl. som grundutbildats enligt den nya ordningen beräknas kun- na anställas först en bit in på 1970-talet dröjer det avsevärd tid, innan det nya systemet kan träda i full tillämpning. Chefen för medicinalkåren bör i samråd med försvarsgrenscheferna årligen avge förslag om vilka tjänster för aktiva läkare m. fl. som med hänsyn till rekryteringsutfallet bör ersät— tas med tjänster enligt den nya ordningen. Behovet av läkartjänster vid sjukvårdsskolorna bör härvid i första hand tillgodoses. Utredningen räknar med att huvuddelen av de aktiva läkare, som f.n. ingår i organisationen, inte önskar gå över till heltidsans-tällning utan står kvar till pensionsåldern i sina nuvarande tjänster med i huvudsak oförändrade tjänstgöringsvillkor

m. 111. Detta innebär bl. a. att veckoarbetstiden för dessa läkare -— med un— dantag för generalläkarens, byråöverläkarens, försvarsgrensöverläkarnas och specialläkarnas —— begränsas till 25 timmar. Möjlighet bör emellertid öppnas för de deltidsanställda läkare, som så önskar, att övergå till heltids- anställning, varvid avlöningsförstärkning förutsätts skola utgå enligt de regler som f. n. tillämpas. Att sådan läkare inte vidare bör ha rätt att be— driva privat praktik framgår av den föregående framställningen. Han bör vidare vara skyldig inträda i medicinalkåren. För läkare, som inte går över till heltidsanställning, uppstår frågan om han skall stå kvar i försvarsgre- nens personalkår eller föras över till medicinalkåren. Dessa läkare bör ord- nas in i en avvecklingsorganisation. Samma problem uppstår för arvodes- anställda läkare och läkare i reserv, som inte önskar gå över till det nya re- servläkarsystemet. Det förutsätts att sistnämnda läkare erbjuds att före viss tidpunkt söka inträde i den nya reserven, varvid särskilda övergångs- regler bör gälla för beräkning av kvarstående tj änstgöringsskyldighet m. 111. De icke ständigt tjänstgörande läkare som står kvar i det gamla systemet bör ordnas in i samma avvecklingsorganisation som aktiva militärläkare som inte önskar heltidsanställning. Det kan synas naturligt att avveck- lingsorganisationen lyder under resp. försvarsgrenschef. Praktiska skäl ta- lar emellertid för att den ordnas in i medicinalkåren så snart som möjligt (jfr prop. 1966: 106 s. 34 ). Härigenom kan försvarsgrenschefernas ansvar för personaltjänsten m. m. snabbare avvecklas och föras över på general- läkaren. Utredningen föreslår att så sker vid lämpligt vald tidpunkt.

Fältveterinärkåren skall enligt utredningens förslag helt avvecklas. Tjäns- terna för den aktiva personalen byts successivt ut mot en tjänst för militär— överveterinär och tjänster för militärveterinär på liknande sätt som för läkare. Reservpersonalen avvecklas genom rekryteringsstopp. Vidare dras de fyra tjänsterna för byråveterinär i försvarets sjukvårdsstyrelse och in- tendenturverket in. Utredningen förutsätter att de aktiva veterinärer, som så önskar, går över till heltidsanställning och ordnas in i medicinalkåren. De veterinärer på aktiv stat och i reserv, som övergångsvis står kvar i det gamla systemet, bör på liknande sätt som läkarna vid lämplig tidpunkt ordnas in i medicinalkåren och förutsätts behålla sina nuvarande löne- och tjänst- göringsvillkor. Det synes emellertid angeläget att deras arbetstid blir regle- rad i enlighet med gällande praxis.

Vissa tjänster vid militärapoteket och dess filialapotek byts ut mot civil- militära tjänster. Vid försvaret anställda apotekare bör erbjudas ta anställ— ning som militärapotekare.

Beträffande medicinaltekniker bör de av marinens underofficerare, som genomgått sjuksköterskeskola, erbjudas tjänster som medicinaltekniker och snarast föras över till medicinalkåren. I övrigt byggs kadern av medi— cinaltekniker upp successivt genom grundrekrytering av värnpliktiga (jfr kap. 8.1). Det bör ankomma på chefen för medicinalkåren att beroende

på rekryteringsutfallet årligen komma in med förslag till inrättande av tjänster för medicinaltekniker och i samråd med försvarsgrenschef föreslå vilka tjänster för underofficerare och underbefäl m. fl. som i anledning här— av bör dras in. Utredningen har räknat med (jfr kap. 9.2) att vid armén sammanlagt 20 tjänster för underofficer och underbefäl företrädesvis vid trängtrupperna, 27 tjänster för underofficer vid marinen och 19 tjänster för underbefäl vid flygvapnet dras in, liksom sju tjänster för hälsovårds- assistent vid militärområdesstaberna samt tre tjänster för hälsovårdsutbil- dad byråinspektör och hälsovårdsassistent vid försvarets sjukvårdsstyrelse. De första grundrekryterade medicinalteknikerna beräknas kunna antas om- kring år 1970. I avvaktan på att medicinaltekniker skall kunna placeras i tjänst för hälsovårdsinspektör eller i annan tjänst för medicinaltekniker i centrala och regionala staber bör tjänsterna få upprätthållas av civil per— sonal resp. pensionerade underofficerare.

Vad slutligen militärsjuksköterskorna beträffar bör de 12 tjänsterna för instruktionssköterska och en tjänst för byråinspektör vid försvarets sjukvårdsstyrelse snarast dras in. Innehavarna bör erbjudas att ta tjänst som militärsjuksköterskor. Som framgår av det förut sagda torde behovet av militärsjuksköterskor snabbast kunna tillgodoses. Möjligheterna härtill bör tas tillvara. Ett 20-tal tjänster för sådana sjuksköterskor bör därför in— rättas redan fr. 0. m. den 1 juli 1967. De närmast följande åren bör varje år ett It)-tal nya tjänster inrättas.

KAPITEL 11

Sjukvårdsmateriel

11.1. Anskaffning av sjukvårdsmateriel Av nedanstående tabell framgår de belopp som anslagits för anskaffning av sjukvårdsmateriel till krigsmakten (inkl. läkemedel) under IV. huvud— titeln de båda senaste budgetåren.

1964/65 1965/66

Armén ........................................................ 3 525 000 4 500 000 Marinen ....................................................... 1 200 000 1 300 00.0 Flygvapnet .................................................... 650 000 650 000

Summa 5 375 000 6 450 000

Dessa belopp avses förutom för krigssjukvårdsmateriel även för viss fredssjukvårdsmateriel. För anskaffning av förstnänlnd materiel har föl- jande anslag beräknats stå till förfogande:

1964/65 1965/66

Armén ........................................................ 2 525 000 3 500 000 Marinen ....................................................... 975 000 1 075 000 Flygvapnet .................................................... 325 000 400 000

Summa 3 825 000 4 975 000

För budgetåret 1966/67 har anslagits sammanlagt 8,3 milj. kr., varav om- kring 5,7 milj. kr. kan beräknas stå till förfogande för anskaffning av krigs- sjukvårdsmateriel. Enligt försvarets sj ukvårdsstyrelses anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 beräknas medelsbehovet för täckande av bristerna i arméns krigsutrustning den 1 juli 1966 till 20 milj. kr. Härtill kommer kostnaderna för materiel som fordras för genomförandet av planerad om- organisation och modernisering av äldre materiel. Dessa kostnader beräk- nas för sjuårsperioden 1966/67—1972/73 till 52 milj. kr. Totala medelsbe- hovet avseende armén för sj uårsperioden utgör således 72 milj kr. För mari- nens del beräknas medelsbehovet för täckning av bristerna i krigsutrust- ningen till 7,2 milj. kr. Medelsbehovet för planerad omorganisation och modernisering av äldre materiel beräknas för sjuårsperioden till 7,1 milj. kr. Sammanlagt fordras således för marinen 14,3 milj. kr. Vad slutligen flygvapnet beträffar har medelsbehovet för bristtäckningen beräknats till 1,9 milj. kr. och för planerad omorganisation och modernisering av äldre

materiel till 0,9 milj. kr. eller inalles för sjuårsperioden 2,8 milj. kr. Totalt skulle för krigssjukvårdsmateriel inkl. läkemedel under perioden fordras (72,0 + 14,3 + 2,8) 89 milj. kr. eller omkring 13 milj. kr. för är, allt räknat i 1964 års priser och under förutsättning att beviljade anslag t. o. m. budget- året 1965/66 utnyttjas fullt. Bristerna hänför sig i första hand till det 3. k. ersättningsbehovet men inte oväsentliga brister finns även i vad gäller mate- riel som avses för att täcka det s. k. utrustningsbehovet. Detta betyder bl. a. att uthålligheten i fråga om vissa artiklar är relativt obetydlig. Detta inger betänkligheter, eftersom både läkemedel och sjukvårdsmateriel till inte obe— tydlig del måste importeras eller tillverkas av importråvaror. De förbätt- ringar som planeras är främst dels en kvalitativ höjning av behandlingsmöj- ligheterna i kompaniinstansen, kvantitativa och kvalitativa förbättringar av vårdmöjligheterna i brigadinstansen samt en omfattande modernisering av utrustningen på etappnivå.

Skillnaden mellan årligen utgående anslag, närmare 6 milj. kr., och den anslagsnivå, som skulle erfordras för att helt infria föreliggande planer, om— kring 13 milj. kr., är avsevärd. Utredningen har visserligen inte haft möjlig- het att i detalj granska de behovsberäkningar som ligger till grund för ovan redovisade anslagsbehov, men anser det likväl till fullo vara ådagalagt att nuvarande anslagsnivå är otillräcklig för att den militära sjukvårdsorgani— sationen skall kunna hållas i rimlig nivå med medicinens landvinningar och utvecklingen inom krigsmakten. Utvecklingen kräver bl. 3. större rörlig— het och framkomlighet för Sjukvårdsenheterna, vilket ställer krav på mo- dern och lätthanterlig utrustning. En väsentlig höjning av sjukvårdsmate- rielanslagen under IV. huvudtiteln synes därför inte kunna undvikas. Här- vid bör även beaktas det ökade behovet av transportmedel. I kap. 1 har ut- redningen belyst tidsfaktorns betydelse för ett gott hehandlingsresultat. Tillgång till en väl fungerande sjuktransportorganisation är av väsentlig betydelse för att människoliv skall kunna räddas. En utbyggnad av den militära sjuktransportorganisationen är angelägen. Helikoptrar och andra luftfarkoster med kort start- och landningssträcka erbjuder möjligheter till snabba och skonsamma transporter i närheten av stridsområdet, vilka tidi— gare inte stått till buds. Den utbyggnad av helikopterorganisationen som f. n. pågår måste ur krigssjukvårdens synpunkt hälsas med tillfredsställelse. Även behovet av terränggående sjuktransportfordon hör emellertid tillgodo- ses i ökad utsträckning. Helikoptern kommer att inom överskådlig framtid vara ett exklusivt transportmedel, som endast torde kunna sättas in för prioriterade transporter. Möjligheterna att i större utsträckning anskaffa särskilda sjuktransportfordon inom tillgängliga ekonomiska ramar-torde emellertid vara starkt begränsade. Det är därför viktigt att flygplan samt bandvagnar och andra terrängfordon liksom landstigningsbåtar m. m. utrus— tas på-sädant sätt att de, när så behövs, jämväl kan användas för sjuktrans- porter.'

Anslag för anskaffning av krigssjukvårdsmateriel till det civila medicinal— väsendet (exkl. anslag för underhåll och förvaring av materielen) har under de fyra senaste budgetåren utgått med följande belopp under V. huvudtiteln:

1962/63 . . . . ......................................................... 6 000 000 kr. 1963/64 . . ....................................................... 5 000 000 » 1964/65 . . . . ............................... . ......................... 5185 000 » 1965/66 ............................................................... 4 970 000 »

Anslagen har sålunda sjunkit och sjukvårdsberedskapsnämndens åskan- den har utsatts för hård prutning. För budgetåret 1966/67 har anslagits 6,5 milj. kr., vilket innebär en återhämtning. Sedan statsbidragen till huvud- männen m. m. borträknats återstår för den egentliga materielanskaffningen högst omkring 5 milj. kr. Anskaffningen har under de sista åren inriktats på dels viss förstärkning och modernisering av beredskapssjukhusens ut— rustning, dels en fortsatt utbyggnad av sjukhärbärgesorganisationen, vilken är avsedd att provisoriskt förstärka beredskapssjukhusens vårdresurser i katastrofsituationer. Bl. a. har anskaffning av reservkraftsaggregat påbörjats samt blodgivar— och vätskecentralernas utrustning kompletterats. Vidare på- går viss anskaffning av materiel för förlossnings- och mentalsjukvården. I sjukvårdsberedskapsnämndens anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 lämnas en redogörelse för behovet av utrustning för beredskapssjukhus m. m. Denna grundas på en nyligen verkställd översyn av utrustningslis- torna. Totala medelsbehovet för bristtäckningen uppgår enligt denna redo- visning till inalles omkring 41 milj. kr., varav mindre del för utrustning av de vårdplatser som ännu fattas inom den beslutade organisationens ram och huvuddelen för modernisering och komplettering av utrustning för poli- kliniker, operationsavdelningar, röntgenavdelningar och laboratorier. Kost- naderna hänger till viss del samman med de till följd av utrymningsplan- läggningen m. m. minskade möjligheterna att utnyttja fredssjukhusens materiel. Vidare tillkommer kostnader för anskaffning av ytterligare reserv- aggregat om 2,7 milj. kr., ytterligare utrustning för sjukhärbärgen om 2,7 milj. kr., för förlossningshem om 0,7 milj. kr., för mentalsjukvården om 0,4 milj. kr. samt för sjuktransporttåg om 1,2 milj. kr. Totalt skulle sålunda för det civila medicinalväsendet fordras (41 + 2,7 + 2,7 + 0,7 + 0,4 + 1,2) 49 milj. kr. Härtill kommer statsbidrag till sjukhushuvudmännen för plan- läggningsarbeten och för vissa i fred utförda byggnadstekniska arbeten samt vissa omsättningskostnader, för vilka kostnader budgetåret 1966/67 inalles äskats omkring 2 milj. kr. Med nuvarande anslagsnivå skulle sålunda enligt föreliggande planer drygt ett tiotal år erfordras för kostnadstäckningen. Under denna tid kommer emellertid med säkerhet nya anslagsbehov för modernisering av utrustning m. m. att anmäla sig. Storleken av dessa kan inte förutses med någon större grad av säkerhet, eftersom någon långsiktig materielplanering inte förekommer inom medicinalväsendets område. Så

mycket torde emellertid kunna sägas, att ett bibehållande av nuvarande anslagsnivå skulle innebära dels att befintliga brister inte kommer att kunna täckas inom rimlig tid, dels att utrustningen efter hand kommer att bli allt- mer omodern. En avsevärd höjning av anslagsnivån är därför nödvändig och bör genomföras fr. o. m. budgetåret 1967/68. Utredningen bedömer att ansla- gen för den egentliga materielanskaffningen (exkl. anslag för statsbidrag till huvudmännen samt för omsättnings- och förvaringskostnader) fr. o. m. nämnda budgetår bör höjas till minst 7 milj. kr. per år och att de därefter bör tillåtas stiga med hänsyn till inträffade löne— och prisstegringar men också med hänsyn till den tekniska utvecklingen. Personalresurserna vid medicinalstyrelsen bör anpassas med hänsyn härtill. Det är slutligen önsk— värt att materielanskaffningen grundas på en långsiktig materielplanering.

11.2. Samordning av sjukvårdsmaterielanskafningen

Utredningen har i det föregående föreslagit att sjukvårdsmaterielförvalt— ningen inom krigsmakten som inbegriper anskaffningen av läkemedel skall ledas av försvarets sjukvårdsstyrelse. Motsvarande verksamhet inom medi- cinalväsendet skall enligt MCA-utredningens förslag handhas vid den bered— skapsavdelning som inordnas i medicinalstyrelsen. Ansvaret för förvalt— ningen av civilförsvarets sjukvårdsmateriel förutsätts med hänsyn till verk— samhetens anknytning till funktionerna organisation, utrustning, mobilise- ring och utbildning behållas hos civilförsvarsstyrelsen. För samordning av upphandlingen av totalförsvarets sjukvårdsmateriel finns sedan år 1957 en särskild delegation, vari ingår representanter för försvarets sjukvårdssty- relse, civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd m. fl. myndigheter. Samarbetet bedrivs informellt; särskild instruktion finns inte. Som resultat av detta samarbete upphandlar försvarets sjukvårdssty- relse med stöd av försvarets anskaffningskungörelsc viss sjukvårdsmateriel för medicinalväsendets och civilförsvarets räkning. På motsvarande sätt ut- nyttjas militärapoteket i betydande omfattning för upphandling av läke- medel avsedda för den civila krigssjukvården. Utredningen anser att före- kommande samarbete bör byggas ut och ges fastare former. Ett sätt att nå detta mål vore att utvidga tillämpningen av den s. k. huvudförvaltningsprin- cipen till totalförsvaret. Denna princip innebär (jfr SFS 1961: 480) att an- skaffningen av förnödenheter som i samma eller likartat utförande använ— des inom olika delar av krigsmakten —— om och i den utsträckning så prövas lämpligt — för krigsmakten i dess helhet handhas av en myndig- het, huvudförvaltningsmyndigheten. Denna myndighet svarar jämväl för planläggning av krigsanskaffning av förnödenheterna. Huvudförvaltnings- myndigheten kan också åläggas att svara för förrådshållning och underhåll av förnödenheterna. Utredningen har låtit undersöka om huvudförvaltnings- principen i fråga om läkemedel och andra förnödenheter för krigssjukvår—

den kan tillämpas inom totalförsvaret i dess helhet. Undersökningen har på utredningens uppdrag utförts av avdelningsdirektören vid försvarets för- valtningsdirektion Tore Palm. Resultatet har redovisats i en promemoria. Vissa sammanfattande slutsatser i promemorian återges här.

>>Samarbetet förutsätter att likartade förnödenheter anskaffas av flera myndig— heter. Samarbetet avser att åstadkomma de fördelar som 'storköp* normalt med- för samt att undvika dubbelarbete i tekniskt och administrativt avseende. Detta förutsätter en strävan att åstadkomma största möjliga likhet mellan de förnöden— heter för samma ändamål, som anskaffas av de samarbetande myndigheterna. Dessa förutsättningar torde föreligga inom sjukvårdsomrädet. Det synes vara möj- ligt att systematiskt bearbeta förefintliga materielregister och konstatera — ned till enstaka förnödenhet — i vilken utsträckning likartade förnödenheter anskaf- fas av mer än en myndighet. Om därvid framkommer. att mängden likartade för- nödenheter endast utgör en mindre del av den totala mängd förnödenheter som anskaffas, eller värdemässigt är av mindre betydelse, kan vinsten av att organisera ett fastare samarbete än det som hitintills förekommit ifrågasättas.

Anskaffningarna bör planeras till samma tidsperioder. Detta förutsätter, dels att fleråriga anskaffningsplaner utarbetas, dels att en gemensam bearbetning av pla- nerna kan ske så att petitaarbetet kan anpassas härtill och dels slutligen att an- slagssystem och handläggningen av anslagsärenden i de berörda departementen är samordnad.

De organisatoriska och personella förutsättningarna maste föreligga hos den myndighet som avses åläggas huvudförvaltningsansvar. Härvid måste hänsyn tas till om ansvaret omfattar både 'tekniskt förarbete” och ”upphandling” eller enbart ettdera av dessa moment samt om ansvaret skall omfatta även förrådshållning och underhåll. Eftersom de berörda myndigheterna — försvarets sjukvårdsstyrelse med militärapoteket, medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen — var för sig har ålagts att anskaffa, förrådshålla och underhålla materiel får _ utan att för— hållandena närmare undersökts — dessa förutsättningar anses föreligga eller kun- na skapas, vid behov genom mindre organisationsförändringar eller ändrad för- delning av arbetsuppgifter inom resp. myndigheter. Man bör dock ”härutöver göra sådana beräkningar att behov av personalförstärkning hos huvudförvaltningsmyn— digheten klarläggs, bl. a. med hänsyn till att debitering av extra kostnader skall undvikas.

Ansvars- och arbetsfördelning, terminologi, rutiner och andra detaljer i den praktiska handläggningen av anskaffningsärenden skall kunna regleras mellan de berörda myndigheterna utan att komma i konflikt med instruktioner, arbetsord- ningar och andra för verksamheten i resp. myndigheter gällande bestämmelser. Då reglerna för myndigheternas sätt att arbeta skall vara allmängiltiga borde svå— righeter i detta avseende inte föreligga, men utan särskild undersökning kan de verkliga förhållandena inte bedömas.

En reglerad samordning inom sjukvårdsområdet i här berörda avseenden bör baseras på av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser. Dessa bör ange, å ena sidan vad samordningen avser och syftemålet med detsamma och å andra sidan myn— digheternas ansvar och uppgifter i detta avseende.

Handläggningen av huvudförvaltningsärenden omfattar dels en samordnad be— redning, dels ett samordnat beslut. Därutöver bör en uppföljning ske av beslutets genomförande och av dess aktualitet.

Vad först angår huvudförvaltningsärendens beredning bör detta utföras i sam— arbete mellan de befattningshavare i berörda verk, som har materielkännedom och

handläggei anskaffningsfrågor. Det är fördelaktigt om samarbetet sker i den 01- ganiserade form, som samarbetsdelegationerna i de militära förvaltningarna utgör. En delegation kan äv en få till uppgift att kontinuerligt följa upp huvudförvalt- ningsbeslutens genomförande och aktualitet ävensom att taga initiativ till nya tillämpningar av 11uvudförvaltningsidén, framföra förslag och rekommendera åt- gal der till främjande av samarbetet, vartill resp. myndigheter var för sig tar ställning.

Med hänsyn till att avgörandet i huvudförvaltningsfrågor inverkar på berörda ämbetsverks normalt självständiga ställning bör ett samordningsorgan —— 0111 he- slutsfunktionen skall tilläggas ett sådant _ sammansättas av cheferna för ämbets- verken, dvs. cheferna för försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsens sjuk- vårdsberedskapsnämnd och civilförsvarsstyrelsen. Med hänsyn till att ett flertal förnödenheter, som används i krigsmaktens sjukvårdstjänst, anskaffas av försvarets intendenturverk (med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen) bör denna myndighet kunna adjungeras till organet. Vidare bör överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap delta, då ärenden rörande krigsanskaffningsplanläg gning be- handlas. Slutligen bÖl landstings- och stadsförbunden i någon form beredas till- fälle att delta, för att möjligheterna till ytterligare vidgat samarbete i anskaffnings- frågor skall tillvaratas.»

Utredningen vill för sin del anföra följande. Möjligheterna att tillämpa huvudförvaltningsprincipen inom hälso— och sj ukvårdsområdet bedöms så— som goda, främst i fråga om den merkantila funktionen. Likartade förnö- denheter anskaffas f. n. i inte ringa utsträckning inom skilda totalförsvars- sektorer och utgörs till inte obetydlig del av standardartiklar och handels— varor, som med fördel bör kunna anskaffas gemensamt. En vidgad teknisk samordning av sjukvårdsmaterielutrustningen torde vara möjlig och bör bl. a. av ekonomiska och utbildningsmässiga skäl eftersträvas. Huvudförvalt— ningsprincipen bör därför såvitt möjligt tillämpas inom totalförsvaret vid anskaffning m.m. av läkemedel och andra förnödenheter för krigssjukvår- den. En viktig förutsättning är att anskaffningen kan planläggas på lång sikt. Att en långsiktig materielplanering bör eftersträvas även inom medi- cinalväsendet har nyss sagts.

Även om huvudförvaltningsprineipen tillämpas inskränks formellt inte myndigheternas befogenheter. Vid varje enskilt anskaffningstillfälle bör så- lunda beslut föreligga i varje av anskaffningen berörd myndighet. Reellt skapas emellertid ett viss beroende mellan tidigare oberoende myndigheter, för huvudförvaltningsmyndigheten ökat ansvar och arbete och för uppdrags- givande myndigheter en viss inskränkning av deras rörelsefrihet. Det bör ankomma på försvarets sjukvårdsstyrelse att i samråd med medicinalsty- relsen. och civilförsvarsstyrelsen utarbeta förslag till huvudförvaltnings- principens tillämpning i fråga om anskaffning av sjukvårdsmateriel inkl. läkemedel inom de tre myndigheternas verksamhetsområden. På grundval av dessa förslag torde Kungl. Maj:t få utfärda föreskrifter, som reglerar grunderna för samarbetet mellan myndigheterna samt myndigheternas skyl- digheter m. m.

Befogenheten att i det enskilda fallet besluta om tillämpning av huvud—

förvaltningsprincipen och utse huvudförvaltningsmyndighet bör varken åläggas någon av de berörda myndigheterna eller någon av nu befintliga samarbetsorgan. Utredningen föreslår i stället att uppgiften åläggs totalför- svarets sjukvårdsberedning (se kap. 6.2) som således för totalförsvaret i princip får samma befogenheter i fråga om tillämpningen av huvudförvalt- ningsprincipen inom krigssjukvårdsområdet, som försvarets förvaltnings- direktion har i vad rör principens tillämpning inom krigsmakten. Sj ukvårds- beredningen bör bl. a. utse huvudförvaltningsmyndighet för olika materiel- grupper och samordna planläggningen av krigsanskaffningen m. m.

För det löpande samarbetet mellan berörda anskaffande totalförsvarsmyn- digheter bör finnas en samarbetsdelegation, för vilken totalförsvarets sjuk- vårdsberedning bör vara huvudman. Delegationen bör bestå av representan- ter för försvarets sjukvårdsstyrelse, militärapoteket, medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Till delegationen bör även kunna knytas represen- tanter för försvarets intendenturverk och överstyrelsen för ekonomisk för- svarsberedskap. Delegationen bör bl. a. följa huvudförvaltningsbeslutens genomförande och ta initiativ till nya tillämpningar av huvudförvaltnings- idén.

KAPITEL 12

Sammanfattning

De förslag utredningen framlägger i detta betänkande innebär i huvudsak följande.

Militävuiulrvårdens centrala ledning (kap. 3—4) I överensstämmelse med grundsatserna för 1961 års omorganisation av krigsmaktens högsta ledning (prop. 1961: 109) leder överbefälhavaren den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet inom mi- litärsjukvårdens område. Hälso- och sjukvårdsutbildningen samt övrig för- bandsproducerande verksamhet leds av försvarsgrenscheferna. Chefen för armén övertar visst ansvar från chefen för flygvapnet för den sjukvårds- utbildning som fordras för att tillgodose behovet av värnpliktiga sjukvårdare m. fl. i flygvapnets krigsorganisation. Vissa av försvarsgrenschefernas upp- gifter avseende utbildning och personaltjänst bortfaller genom organiseran- det av en för krigsmakten gemensam medicinal personalkår — försvarets medicinalkår _ och skapandet av en central utbildningsanstalt —— försvarets sjukvårdsskola _ vilka båda föreslås skola underställas generalläkaren.

Försvarets sjukvårdsstyrelses nuvarande samordningsansvar för viss hälso- och sjukvårdsutbildning förs över till överbefälhavaren liksom sjukvårdssty- relsens uppgift enligt krigssjukvårdskungörelsen rörande avvägningen av behovet av medicinalpersonal och fördelningen av denna personal. Försvarets sjukvårdsstyrelse är central ledningsmyndighet för sjukvårds— förvaltningen och den medicinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten. Försvarsgrenschefernas ansvar begränsas till ledning av viss för försvars— grenen speciell verksamhet, främst de naval- och flygmedicinska undersök- ningarna. Marinens undersökningscentral för submarin personal och flyg- vapnets medicinska undersökningscentral lyder under försvarsgrenschefen. I fråga om annan medicinsk verksamhet upphör försvarsgrenschefernas order- och inspektionsrätt gentemot de regionala och lokala myndigheterna liksom ansvaret för utbildning och rekrytering m. 111. av de inom förbands— sjukvården och inskrivningsväscndet sysselsatta läkarna. Sistnämnda upp- gifter övertas av försvarets sjukvårdsstyrelse. Överbefälhavarens och för— svarsgrenschefernas inflytande på sjukvårdsstyrelsens verksamhet säker- ställs genom att de behåller den direktiv— och anvisningsrätt som fordras för att tillgodose den operativa verksamheten resp. förbandsproduktionen. För-

svarsgrensöverläkarens nuvarande rätt att närvara vid föredragning och avgörande av ärende i sjukvårdsstyrelsen upphör. Däremot bör regelbundna överläggningar alltjämt äga rum mellan försvarsgrensöverläkarna och före— trädare för sjuln'årdsstyrelsen. (överläggningarna, i vilka även medicinsk företrädare för överbefälhavaren samt cheferna för militärapoteket och mili— tärpsykologiska institutet kan behöva delta, har emellertid endast till syfte att bereda generalläkaren tillfälle att ta del av försvarsgrensöverläkarnas m. fl. åsikter.

Ledningen av veterinärförvaltningen inbegripet häst- och hundhållningen förs över från försvarets intendenturverk till försvarets sjukvårdsstyrelse och ledningen av djurhälsovård och djursjukvård från försvarsgrensche- ferna, i realiteten chefen för armén, till sjukvårdsstyrelsen.

Beträffande den militärmedicinska forskningen erinras främst om de beslut rörande ledningen av denna som fattats av 1963 års riksdag (prop. 1963: 94). Militärmedicinska undersökningscentralen föreslås alltjämt sor— tera under försvarets sjukvårdsstyrelse.

Samtliga läkare och veterinärer i de centrala ledningsorganen förutsätts vara heltidsanställda, civilmilitära militärläkare resp. militärveterinärer och även vissa apotekare förutsätts vara civilmilitära befattningshavare.

Till försvarsstaben knyts en försvarsstabsläkare. Denne lyder direkt un— der chefen för försvarsstaben. Försvarsstabsläkaren skall beredas tillfälle att anlägga synpunkter på ärenden med medicinskt innehåll som bereds inom de olika avdelningarna och sektionerna samt skall, om han så önskar, äga närvara vid föredragning och avgörande av sådant ärende. Försvars— stabschefen skall äga uppdra åt försvarsstabsläkaren att bereda till före- dragning eller på eget ansvar avgöra ärenden eller grupper av ärenden med övervägande medicinskt innehåll.

På motsvarande sätt ingår arméöverläkaren, marinöverläkaren och flyg— överläkaren i vederbörlig försvarsgrensstab direkt under försvarsgrensstabs- chefen. Till försvarsgrensöverläkarnas förfogande ställs, i arméstaben tre stabsläkare, en arméspecialläkare och en medicinaltekniker, i marinstaben en stabsläkare, tre marinspecialläkare och en medicinaltekniker samt i flygstaben en stabsläkare, en nndersökningsläkare, två flygspecialläkare och två medicinaltekniker. Undersökningsläkaren och en av medicinalteknikerna tjänstgör vid flygvapnets medicinska undersökningscentral. I fråga om den militära personalen förutsätts inte några andra ändringar än att en pensio- nerad underofficer hos arméöverläkaren byts ut mot en förvaltare och att en aktiv underofficer hos marinöverläkaren byts ut mot en medicinaltek— niker. I marinens undersökningscentral ingår en heltidsanställd militär— läkare, undersökningsläkare, med navalmedicinsk specialutbildning och en medicinaltekniker.

Försvarets sjukvårdsstyrelse organiseras under generalläkaren på cent— ralplanering, hälsovårdsbyrå, sjukvårdsbyrå, materielbyrå och administra—

tiv byrå. Sjukvårdsbyrån indelas i en hygienisk och en epidemiologisk sek- tion. I materielbyrån inrättas en centraldetalj. Cheferna för centralplane— ringen, hälsovårdsbyrån och sjukvårdsbyrån är byråöverläkare. Administra— tiva byrån leds av ett krigsråd. I centralplaneringen ingår två byråläkare, i hälsovårdsbyrån två byråläkare och tre hälsovårdsinspektörer (specialutbil— dade medicinaltekniker) och i sjukvårdsbyrån tre byråläkare. Slutligen in— går i sj ukvårdsstyrelsen som en särskild arbetsenhet militäröverveterinären med underställd personal. Denne tillgodoser även försvarsgrensöverläkarnas behov av veterinärmedicinsk expertis och biträder försvarets intendentur- verk vid upphandling m. 111. av livsmedel. Till militäröverveterinärens för— fogande. ställs två byråveterinärer. Den ene byråveterinären avses skola ständigt tjänstgöra i hälsovårdsbyrån. De tjänster för veterinär personal som nu redovisas i arméstaben och försvarets intendenturverk utgår ur orga- nisationen liksom intendenturverkets hästdetalj. Rörande sjukvårdsstyrel- sens organisation i övrigt hänvisas till den tablå som tagits in i kap. 4.3. Av denna framgår bl. a. att nya tjänster föreslås för tre byrådirektörer, en byrå- ingenjör, två byråintendenter och en deltidsanställd statistiker. Härjämte föreslås tre nya tjänster för pensionerad officer. Omorganisationen av sty- relsen bör genomföras den 1 juli 1967.

Militärapotekets ställning i förhållande till försvarets sjukvårdsstyrelse och karolinska sjukhuset samt apotekets organisation behålls i princip oför- ändrade. En av de apotekare som tjänstgör vid militärapoteket bör vara skyldig biträda arméöverläkaren.

Militärsjukvårdens regionala ledning (kap. 5) I överensstämmelse med den reform av krigsmaktens regionala ledning som genomförs den 1 oktober 1966 får militärbefälhavaren ansvar för ledningen av den operativa verksamheten och det operativa krigsförberedelsearbetet beträffande militärsjukvården inom militärområdet. Ledningen och samord— ningen av planläggningen för hälso— och sjukvårdsresursernas utnyttjande inom militärområdet ankommer i princip på den militärbefälhavare som har territoriellt ansvar. Vidare leder och kontrollerar militärbefälhavaren hälso- och sjukvårdsutbildningen vid underställda förband samt biträder med genomförande och kontroll av utbildningen vid andra förband som är be- lägna inom militärområdet. Särskilda lydnadslinjer gäller dels för militär- kommandochefen på Gotland, dels för örlogsbaser ( örlogsskolor), kustartil- leriförsvar och vissa flygförband. Militärbefälhavare leder och kontrollerar samt medverkar i vissa fall i mobiliseringsförberedelserna inom hälso- och sjukvårdsområdet. Slutligen leder militärbefälhavaren i vissa hänseenden verksamheten i fråga om organisation, utrustning, taktik och personal. Sjukvårdsförvaltningen och den medicinska (hälso— och sjukvårdande) verksamheten leds och kontrolleras av militärbefälhavaren under försvarets sjukvårdsstyrelse. Samma gäller veterinärförvaltningen och den veterinär—

medicinska verksamheten. Ledningsansvaret omfattar samtliga lägre regio— nala och lokala myndigheter som är belägna inom militärområdet. Dessa myndigheter lyder således i berörda hänseenden under den militärbefäl- havare som har territoriellt ansvar. Undantag görs dock för militärkom- mandochefen på Gotland med underställda myndigheter samt för marinens undersökningscentral och flygvapnets medicinska undersökningscentral. Militärkommandochefen på Gotland ställs direkt under försvarets sjukvårds- styrelse och förbanden på Gotland (Gotlands kustartilleriförsvar) lyder un— der militärkommandochefen. De centrala sjukvårdsmaterielförråden och läkemedelscentralerna, som nu lyder direkt under sj ukvårdsstyrelsen, ord— nas in under militärbefälhavarens ledning. Beträffande förvaltningen av sjukvårdsmateriel förs förvaltningsgrenschefsansvaret vid två av kustartil— leriförsvaren _ Gotlands och Norrlands — och två av örlogsbaserna — Syd- kustens och Västkustens —— över från läkare till intendent. Berörda sjuk— vårdsförvaltningar utgår med anledning härav ur organisationen.

På samma sätt som i de centrala ledningsorganen förutsätts läkare och veterinärer i de regionala staberna vara heltidsanställda civilmilitära befatt— ningshavare. Även apotekarna förutsätts få civilmilitär ställning.

Till varje militärområdesstab knyts en militärområdesläkare. Denne får samma ställning inom staben som försvarsstabsläkaren och försvarsgrens- överläkarna. Militärområdesläkaren ingår således inte i sektion utan fogas med underställd personal in under stabschefen. I ärenden rörande sjuk— vårdsförvaltning och medicinsk verksamhet lyder militärområdesläkaren dock direkt under militärbefälhavaren. Till militärområdesläkarens förfo— gande ställs en stabsläkare och i Södra, Östra och Övre Norrlands militär- områdesstab en flygspecialläkare. Vidare underställs militärområdesläkaren en stabsveterinär, en halvtidsanställd stabsapotekare och två hälsovårds- inspektörer (specialutbildade medicinaltekniker) — tre i vardera av Södra, Östra och Västra militärområdesstaberna. Slutligen redovisas hos militär— områdesläkaren en arvodesanställd kompaniofficer —— i vardera av Södra, Östra och Övre Norrlands militärområdesstaber en kapten på aktiv stat _— samt en förrådsförvaltare och ytterligare en medicinaltekniker. Utredningen har inte annat än undantagsvis ansett sig kunna föreslå att ständigt tjänstgörande militärläkare i fred placeras i lägre regionala staber. Ur operativ och förvaltningsmässig samt medicinsk synpunkt är det i första hand betydelsefullt att militärområdesstaberna tillförs kvalificerad medi— cinsk expertis. Denna förutsätts vid behov kunna ställas till de lägre regio- nala chefernas förfogande för att biträda med krigsförberedelsearbete m. 111. Militärläkare knyts sålunda i regel inte till försvarsområdesstaberna. En stabsläkare och en medicinaltekniker knyts dock till staben vid Vaxholms, Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvarsområden, vilka staber är gemensamma för försvarsområdena samt Stockholms, Ble— kinge resp. Göteborgs kustartilleriförsvar. Vidare tillförs mobiliseringsavdel-

177 ningen vid Kalix och Kiruna försvarsområden en pensionerad, om möjligt sjukvårdsutbildad, underofficer. Till militärkommandostaben på Gotland knyts en stabsläkare, en hälsovårdsinspektör (specialutbildad medicinaltek- niker), ytterligare en medicinaltekniker och en pensionerad sjukvårdsut- bildad underofficer. Behovet av veterinär och farmacevtisk sakkunskap vid militärkommandostaben tillgodoses av militärbefälhavaren eller genom del— tidsanställning av civil personal. Vid örlogsbaserna tillgodoses behovet av kvalificerad medicinsk expertis dels genom att stabsläkarna vid Karlskrona samt Göteborgs och Bohus jämte Hallands försvarsområden på deltid tjänst- gör vid Sydkustens resp. Västkustens örlogsbasstab, dels genom att en stabs- läkare knyts till Ostkustens örlogsbasstab, dels genom att en medicinaltek- niker knyts till varje örlogsbasstab. Stabsläkaren vid Ostkustens örlogsbas tjänstgör också som stabsläkare hos chefen för kustflottan. Slutligen ställs en flygspecialläkare till flygeskaderchefens förfogande. Stabsläkarna med underställd personal ordnas in i vederbörlig stab direkt under stabschefen; stabsläkaren vid Gotlands militärkommando bör därvid ha samma ställning som militärområdesläkare. Stabsläkarna vid Stockholms, Blekinge och Göte— borgs kustartilleriförsvar samt Ostkustens örlogsbas är tillika chefer för sjukvårdsförvaltning och förvaltningsgrenschefer. De tre förstnämnda tjänstgör även som förbandsläkare vid kustartilleriregemente. Förbands— sjukvården vid kustartilleriförbanden organiseras i övrigt på samma sätt som vid arméns och flygvapnets förband.

Samordningsfrågor (kap. 6) För samordningen mellan den militära och civila krigssjukvårdens centrala ledningsorgan inrättas direkt under Kungl. Maj:t (chefen för försvarsde- partementet) ett särskilt samarbetsorgan, totalförsvarets sjukvårdsbered- ning. Beredningen ersätter i krig centrala sjukvårdsledningen. De viktigaste uppgifterna för totalförsvarets sjukvårdsberedning är i fred att dels ut- veckla en gemensam grundsyn på krigssjukvårdens bedrivande, dels skapa förutsättningar för att resurserna på hälso- och sjukvårdens område blir utnyttjade på ur totalförsvarets synpunkt bästa sätt, dels verka för en såvitt möjligt optimal avvägning vid fördelning av den tillgängliga medicinalper- sonalen och vid utnyttjande av de anslag som ställs till berörda myndig- heters förfogande för anskaffning av läkemedel och andra förnödenheter för krigssjukvården. Vidare skall beredningen samordna förberedelserna för medicinska skydds— och behandlingsåtgärder som fordras i krig och i mån av behov samordna mobiliserings- och insatsberedskapen inom krigssjuk- vårdens olika sektorer. Slutligen skall den verka för samordning av det medicinska innehållet i krigssjukvårdsutbildningen m. m.

Ledamöter i totalförsvarets sjukvårdsberedning utses av Kungl. Maj :t och bör. vara företrädare för överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse,

medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Av dessa ledamöter utser Kungl. Maj:t en att vara ordförande. Företrädare för för— svarsgrenscheferna bör vid behov kallas till beredningens sammanträden liksom representanter för de övriga myndigheter, vilka har ansvar för skyd- det mot biologisk krigföring, såsom statens bakteriologiska laboratorium, statens veterinärmedicinska anstalt och statens växtskyddsanstalt.

De regionala sjukvårdsledningarna behålls med i princip oförändrade upp- gifter och oförändrad sammansättning men benämningen ändras till regio- nal sjukvårdsberedning. De förutsätts kunna vara i viss verksamhet även i fred.

Civilförsvarssjukvården ställs i medicinskt hänseende under medicinalsty- relsens tillsyn. Medicinalstyrelsen utrustas redan i fred med direktivrätt gentemot civilförsvarsstyrelsen och ges i krig rätt och skyldighet att inspek- tera den hälso— och sjukvårdande verksamheten inom civilförsvaret. Det förutsätts vidare att viss decentralisering av medicinalstyrelsens planlägg- ningsansvar för krigssjukvården äger rmn till länsstyrelser och landsting, vilket nödvändiggör en förstärkning av landstingens personella resurser. Länsstyrelsen utövar i krig ensam den operativa ledningen av krigssjuk— vården inom länet och äger i fred utfärda för den operativa verksamheten erforderliga anvisningar till sjukvårdshuvudmännen. Landstingens med- verkan i ledningen av krigssjukvården säkras genom att länsstyrelses sjuk- vårdssektion i krig byggs upp kring en kvalificerad kärna av landstings- kansliet som alltså då flyttas in i länsstyrelsen och kompletteras med per— sonal ur länsläkar- och länsveterinärinstitutionerna.

Sjukvårdsutbildning av värnpliktiga (kap. 7) Den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade sjukvårdsutbildningen har behandlats i utredningens föregående betänkande (kap. 9.1). I detta betän- kande behandlas utbildningen av värnpliktiga sjukvårdare, sjuktransport- män, sjukvårdstekniker, läkare, veterinärer och apotekare samt utbild- ningen av den fast anställda instruktörspersonalen och av fast anställda militärläkare, militärveterinärer och militärapotekare. Utbildningen av värn- pliktiga tandläkare och militärtandläkare behandlas av tandvårdsbered- ningen.

Befattningarna för värnpliktiga sjukvårdare på kompani—, bataljons-, brigad- och etappnivå ställer sådana krav på vederbörandes medicinska ut- bildning m. m. att befattningarna endast kan beklädas med personal som under sin militära grundutbildning uttagits och utbildats till värnpliktiga sjukvårdare. Grundutbildningen omfattar minst 300 dagar. Vissa sjukvår- dare bör alltjämt tas ut till underbefälsutbildning och kompanisjukvårdarna bör tas ut till underofficersutbildning i vart fall vid skyttekompani eller motsvarande enheter. En del av de värnpliktiga sjukvårdarnas grundutbild- ning måste fullgöras vid civila sjukhus. För icke befälsuttagna och under-

befälsuttagna sjukvårdare föreslås minst tio veckors sjukhustjänstgöring, medan tjänstgöringen utsträcks till 18 veckor för kompanisjukvårdarna. Den nuvarande sj ukhustj änstgöringen omfattar för värnpliktiga sjukvårdare 4—8 veckor. Sammanlagt ett 20-tal civila sjukhus beräknas komma att enga- geras i denna utbildning. Vid dessa sjukhus föreslås en medicinaltekniker eller militärsjuksköterska året runt tjänstgöra på heltid. Viss ersättning föreslås vidare utgå till sjukhushuvudmännen för varje elevplats.

Värnpliktiga sjuktransportmän och sjukvårdstekniker (laboratoriebiträ- den, röntgenmän, förrådsmän m. fl.) erhåller en relativt kvalificerad rand- utbildning i sjukvård och i övrigt en befattningsutbildning som ansluter till deras uppgifter i krigsorganisationen. Grundutbildningen omfattar minst 300 dagar. Även vissa av sjukvårdsteknikerna torde behöva utbildas vid civila sjukhus.

Utbildningen av värnpliktiga läkare omfattar enligt 1963 års riksdags- beslut 420 dagar. Utbildningen indelas i förberedande befälsskola om 85 da- gar, sjukvårdsbefälsskola om 75 dagar, vinterutbildning om 25 dagar, läkar— fackskola om 45 dagar samt facktjänstgöring om 190 dagar. Vid anmälan av prop. 1966: 106 har departementschefen uttalat att omfattningen av de värnpliktiga läkarnas utbildning inte bör ändras. Utredningen har inte haft anledning att ompröva ifrågavarande utbildning.

Utbildningen av värnpliktiga veterinärer differentieras. Ett tiotal blivande veterinärer tas årligen ut vid inskrivningen för underofficersutbildning och tilldelas kavalleriet. Dessa Värnpliktiga ges i huvudsak samma grundutbild- ning som andra underofficersuttagna vid kavalleriet och krigsplaceras sedan legitimation erhållits som veterinär vid djursjukvårdsförband och anspända förband. Ett 20-tal värnpliktiga, som idkar eller gör sannolikt att de kom— mer att idka studier för utbildning till veterinär tas årligen ut till special- tjänst som veterinär och får samma utbildningsskyldighet som värnpliktiga läkare, dvs. 420 dagar. De fullgör även samma utbildningsomgångar som dessa och utbildningen samordnas i övrigt till väsentlig del med utbildningen av värnpliktiga läkare. Dessa veterinärer krigsplaceras företrädesvis i mili- tär befattning för hygieniker och bakteriolog och fullgör sin facktjänst- göring som repetitionsutbildning främst i form av krigsförbandsövning. Övriga blivande veterinärer fullgör sin militära grundutbildning i vanlig ordning utan att tas ut till specialtjänst och krigsplaceras med hänsyn här— till. De ställs vid lämplig ålder efter hand och allt efter föreliggande behov till det civila veterinärväsendets förfogande.

Även utbildningen av värnpliktiga apotekare differentieras. De blivande apotekare som fordras för att rekrytera den militära krigssjukvårdsorgani- sationen — tas alltjämt ut till specialtjänst som apotekare och får samma utbildningsskyldighet som de värnpliktiga läkarna, dvs. 420 dagar. Årli- gen tas ett 40—tal blivande apotekare ut på detta sätt. Dessa fullgör samma utbildningsomgångar som de värnpliktiga läkarna och utbildningen sam-

ordnas i övrigt till väsentlig del med läkarnas. Utbildningen vid befälssgola och fackskola får dock annat innehåll än läkarutbildningen. Viss de. av facktjänstgöringen kan fullgöras vid militärapoteket men facktj änstgöringen reserveras i princip för repetitionsutbildning, främst i form av krigsför- bandsövning. Övriga blivande apotekare fullgör sin militära grundutbildning i vanlig ordning utan att tas ut till specialtjänst och krigsplaceras med hän- syn härtill. De ställs vid lämplig ålder efter hand och allt efter föreliggande behov till det civila medicinalväsendets förfogande.

Sjukvårdsutbildning av fast anställda (kap. 8) Den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade sjukvårdsutbildningen —— bl. a. av s. k. sjukvårdsmän — has, förutom av förbandssjuksköterskor till huvudsaklig del om hand av sjukvårdsinstruktörer, dvs. underofficerare och underbefäl som ges specialutbildning vid en särskild sjukvårdsinstruktörs- kurs. Denna utgörs dels av en i huvudsak teoretisk kurs om ca två månader, dels av minst två månaders praktisk instruktörsutbildning dels slutligen av 16 veckors utbildning vid civilt sjukhus. Underbefälet bör om möjligt före sjukvårdsinstruktörskursen ha gått genom kvartermästarutbildning, under— officerarna utbildning vid truppslagsskola. Korta repetitionskurser bör vid behov anordnas för äldre sjukvårdsinstruktörer som också bör ges tillfälle till repetitionsutbildning vid civilt sjukhus.

Den kvalificerade sjukvårdsutbildning som ges ät värnpliktiga sjukvår- dare m. fl. has om hand, förutom av militärläkare, av fast anställda instruk- törer med sjuksköterskekompetens. Dessa har getts arbetsbenämningirna medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Medicinalteknikerna rekry- teras bland de värnpliktiga sjukvårdarna. Dessa antas efter sin militära grundutbildning som medicinalteknikeraspiranter och kommenderas till civil sjuksköterskeskola. Sedan sjuksköterskeskolan har genomgåtts sker antag— ningen till medicinaltekniker. Snarast efter antagningen kompletteras den militära utbildningen vid en särskild medicinalteknikerkurs under omkring tre månader. Under 7—8 året efter antagningen går medicinalteknikerna genom kurs vid arméns underhållsskola. Vederbörande bör härefter vara kompetent att krigsplaceras som kompanichef eller ställföreträdare för denne vid sjukvårdsförband. Minst en gång vart tredje år kommenderas medicinaltekniker till högst ett par månaders tjänstgöring vid civilt sj ukhus. Härjämte synes korta teoretiska repetitionskurser med militärmedicinskt innehåll böra ordnas. Vid högre ålder placeras medicinaltekniker som biträde åt läkare i central eller regional stab eller — efter särskild utbildning _som byråinspektör i försvarets sjukvårdsstyrelse eller hälsovårdsinspektör i regional stab. Omskolning till förrådsförvaltare kan också komma i fråga. Som militärsjuksköterska antas legitimerad sjuksköterska som kan tillgodo— räkna sig minst tre års sjukhustjänstgöring, varav två år inom kroppssjuk—

värden. Militärsjuksköterska går omedelbart efter antagningen igenom en särskild kurs, militärsjuksköterskekurs, under ca fyra månader. Kursens syfte är att ge sjuksköterskan sådan utbildning som fordras för tjänstgöring som instruktör inom krigsmakten. Under den fortsatta tjänstgöringen pla— ceras militärsjuksköterska växelvis i trupptjänst och till tjänstgöring vid civilt sjukhus där utbildning av värnpliktiga sjukvårdare förekommer. Se- nast efter fem tjänsteår kan militärsjuksköterska kommenderas att gå ge— nom lärarkurs vid statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor.

Utbildningen av militärläkare anknyter till utbildningen av värnpliktiga läkare men bedrivs med högre målsättning och större intensitet än för värnpliktiga läkare i allmänhet i särskilda utbildningsavdelningar. Antag- ning som militärläkaraspirant sker på ett tidigt stadium av värnpliktsut— bildningen. Militärläkaraspirant går igenom läkaraspirantskola om 85 da- gar, vilken genomförs på samma tid som den förberedande befälsskolan för värnpliktiga läkare, läkarkadettskola om 75 dagar, vilken genomförs på samma tid som sjukvårdsbefälsskolan för värnpliktiga läkare, samt vinter- utbildning under 25 dagar efter fjärde studieåret. I stället för läkarfackskola fullgör militärläkaraspirant därefter i slutet av den medicinska utbildningen sommartid trupptjänstgöring under 60 dagar som instruktör vid sjukvårds- skola och samma sommar ytterligare 25 dagar i form av facktjänstgöring vid läkarmottagning m. m. Efter denna utbildningstid om sammanlagt 270 dagar förordnas militärläkaraspirant, sedan legitimation som läkare erhål— lits, som extra ordinarie militärläkare på aktiv stat eller antas som militär- läkare i reserv. Militärläkare på aktiv stat genomgår omedelbart efter för- ordnandet militärläkarkurs på omkring två månader. Efter sex års tjänstgö- ring genomgås militärhögskolans allmänna kurs. Övrig utbildning är inte obligatorisk och beroende av befattningens art. Efter tre års tjänstgöring som militärläkare är vederbörande berättigad till tjänstledighet utan löne- avdrag för medicinsk vidareutbildning under högst två år. Rätt till tjänst- ledighet utan löneavdrag för samma ändamål föreligger även efter minst tio tjänsteår, men denna tjänstledighet begränsas till fem månader per fem- årsperiod. Militärläkare i reserv genomgår reservläkarkurs dels omedelbart efter antagningen under 5—6 veckor och dels efter omkring fem år under högst fyra veckor. Den sammanlagda tj änstgöringsskyldigheten i reserv mot— svarar den som gäller för officer i arméns reserver och begränsas alltså från nuvarande 425 till 320 dagar och fördelas på två tjänstgöringsperioder om 170 resp. 150 dagar. Den första tjänstgöringsperioden förlängs från fyra till sex är.

Militärveterinär och militärapotekare på aktiv stat går i princip igenom samma militära utbildningsomgångar som militärläkare. Omedelbart efter anställning som militärveterinär resp. militärapotekare genomgås militär- veterinärkurs resp. militärapotekarkurs, vilka samordnas med militärläkar- kursen. Annan obligatorisk Vidareutbildning förekommer inte. I likhet med

militärläkarna bör heltidsanställd militärveterinär och militärapotekare efter visst antal tjänsteår för egen vidareutbildning vara berättigad till tjänstledighet utan löneavdrag under fem månader per femårsperiod.

Organisation av sjukvårdsutbildningen (kap. 9) Utredningen har inte ansett sig behöva ta upp frågan om ett nytt truppslag, sjukvårdstrupperna, till närmare övervägande.

De värnpliktiga sjukvårdare, sj uktransportmän och sj ukvårdstekniker vid armén, som ingår i krigssjukvårdsförbanden på brigad- och etappnivå. får sin grundutbildning vid de fyra trängregementena. Vid dessa organiseras vidare en väsentlig del av grundutbildningen för värnpliktiga sjukvårdare och sjuktransportmän tillhörande andra truppslag än infanteriet (kavalle— riet) och pansartrupperna. Sommartid genomförs vidare vid trängregemente sjukvårdsbefälsskola om 75 dagar för värnpliktiga läkare, veterinärer och apotekare samt i enlighet med tandvårdsbercdningens förslag jämväl för värnpliktiga tandläkare. Hit förläggs även kortare sjukvårdskurser, t. ex. i samband med krigsförbandsövningar, fackskolekurser om 45 dagar för värn— pliktiga läkare och veterinärer samt den teoretiska och praktiska utbild- ningen för arméns och flygvapnets sjukvårdsinstruktörer. Slutligen anordnas vid ett av trängregementena kadettskola för militärläkaraspiranter m. fl. Och del av militärsjuksköterskekursen. Vid ett infanteri- eller pansarregemente inom varje militärområde organiseras en till regementet ansluten sjukvårds- skola. Vid denna ges allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning m. m. åt infanteriets (kavalleriets) och pansartruppernas värnpliktiga sj uk— vårdare och sjuktransportmän samt förberedande utbildning för den tjänst- göring vid civilt sjukhus som varje sådan sjukvårdare skall delta i. Det kan även av utrymmesskäl bli aktuellt att hit förlägga vissa befälsskolor för läkare m. fl. Slutligen bör aspirantskolan för militärläkare m. fl. sommartid ordnas vid en av skolorna.

Utbildningen av flygvapnets värnpliktiga sjukvårdare m. fl. förläggs till armén. För marinen organiseras en särskild sjukvårdsskola för befattnings- utbildning m. m. av marinens sjukvårdare m. fl., fackskolekurser för mari- nens värnpliktiga läkare m. fl. och kurser för marinens sjukvårdsinstruk- törer m. m. Vid denna sjukvårdsskola torde även kunna bedrivas viss sjuk- vårdsutbildning för flottans befäl och meniga, som f. n. bedrivs vid den till Berga örlogsskolor anknutna stridssjukvårdsskolan. Den för marinen or- ganiserade sjukvårdsskolan ersätter således sjukvårdsskolan vid KA 4 (Göteborg) och stridssjukvårdsskolan.

Två heltidsanställda militärläkare och fem medicinaltekniker eller militär— sjuksköterskor beräknas för varje trängregemente. För varje sjukvårdsskola vid infanteri- eller pansarregemente beräknas en heltidsanställd militär- läkare och tre medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor. Slutligen be— räknas för marinens sjukvårdsskola två heltidsanställda militärläkare och

sex medicinaltekniker eller militärsjuksköterskor. I utbyte mot de 44 tj äns- terna för medicinaltekniker eller militärsjuksköterska torde vid armén sam- manlagt omkring 20 underofficers- och underbefälstjänster, företrädesvis vid trängtrupperna, efter hand kunna dras in och vid flottan och kustartil— leriet sex underofficerstjänster. Vidare kan tolv tjänster för instruktions— sköterska dras in. Slutligen torde 19 tjänster för underbefäl vid flygvapnet kunna dras in.

Härutöver bör för medicinaltekniker inrättas en tjänst för Karlskrona örlogsskolor, sex tjänster för kustflottan, en tjänst för bärgningsfartyget Belos och fem tjänster för kustartilleriförsvaren I utbyte häremot bör åtta tjänster för underofficer vid flottan och fem tjänster för underofficer vid kustartilleriet kunna dras in. Slutligen bör flygvapnet disponera över fyra medicinaltekniker, som placeras vid flottilj enligt chefens för flygvap- net bestämmande.

För de kurser som föreslagits för militärläkare, militärveterinärer och militärapotekare samt medicinaltekniker och militärsjuksköterskor inrättas en central utbildningsanstalt, försvarets sjukvårdsskola. Även fackskole- kurserna för värnpliktiga apotekare samt av försvarets sjukvårdsstyrelse anordnade kurserna för förbands— och tjänsteläkare m. fl. bör ordnas in i skolans ordinarie kursprogram. (övergångsvis bör även fackskolekurser för värnpliktiga läkare och veterinärer kunna förläggas till skolan. Försvarets sjukvårdsskola underställs i utbildningshänseende chefen för försvarets medicinalkår och lokaliseras till stockholmsområdet. Vid skolan räknar ut- redningen preliminärt med tjänster för en skolchef (heltidsanställd militär- läkare), en souschef (regementsofficer), två lärare (en kapten och en hel- tidsanställd militärläkare), en adjutant (pensionerad officer), en medicinal— tekniker och två militärsjuksköterskor. Härutöver fordras ett stort antal väl kompetenta, timavlönade lärare. Det bör ankomma på överbefälhavaren att i samråd med berörda myndigheter göra erforderliga utredningar rö- rande skolans detaljorganisation och lokalbehov m. m. samt avge härav be- tingade förslag. Verksamheten vid skolan bör kunna sättas igång hösten 1968, men utredningen räknar med att vissa tjänster inrättas redan fr. o. m. den 1 juli 1967.

Försvarets medicinalkår (kap. 10) Militärläkare, militärveterinärer, militärapotekare och militärtandläkare på aktiv stat förs samman till en gemensam medicinalkår — försvarets me- dicinalkår. I denna ingår även militärläkare i reserv samt medicinaltekni— ker och militärsjuksköterskor. Däremot avses förbandsläkarna och förbands- sjuksköterskorna inte skola tillhöra kåren. Förbandsläkare bör dock ges möjlighet inträda i kårens reserv. All personal i medicinalkåren bör ha civil— militär ställning.

Chefen för försvarets sjukvårdsstyrelse, generalläkaren, är tillika chef för

medicinalkåren och lyder i denna egenskap under överbefälhavaren. Militär- överveterinären och chefen för militärapoteket bör vara skyldiga att biträda generalläkaren med handläggning av ärenden rörande militärveterinärer resp. militärapotekare. För ärenden rörande rekrytering och utbildning, freds- och krigsplacering samt befordringsfrågor m. m. biträds generalläka- ren av ett stabsorgan. Detta organiseras under stabschefen på utbildnings- enhet och personalenhet. Expeditionen bör vara gemensam med försvarets sjukvårdsstyrelses. Stabschefen och chefen för utbildningsenheten är hel- tidsanställda militärläkare. Personalenheten förestås av en pensionerad offi- cer. Härjämte ingår i staben ytterligare en pensionerad officer, en förvaltare (personalregistrator), en medicinaltekniker och en militärsjuksköterska.

Av militärläkare på aktiv stat har sammanlagt räknats med 26 stabsläkare mot f. n. 25, 10 specialläkare mot f. n. 6 samt 18 Skolläkare som saknar mot- svarighet i den nuvarande organisationen. Samtidigt ökar antalet läkare vid försvarets sjukvårdsstyrelse från 10 till 11. Härtill kommer två läkare i generalläkarens stabsorgan och två undersökningsläkare. Inalles erfordras 69 militärläkare på aktiv stat. För att vidga befordringsurvalet och tillgodose behovet av kommenderingsreserv bör dock antalet tj änster utökas med åtta för extra ordinarie militärläkare. Den aktiva militärläkarkadern består såle- des av 77 man. Samtliga dessa militärläkare förutsätts vara heltidsanställda.

Omkring 300 befattningar för läkare i krigsorganisationen bör beklädas av militärläkare i reserv; kategorin arvodesanställda militärläkare avvecklas. Militärläkare i reserv utgörs av förtids- och pensionsavgångna militärläkare på aktiv stat, som är skyldiga att inträda i reserv, och reservanställda mili- tärläkare. Det årliga rekryteringsbehovet av reservanställda militärläkare beräknas t. v. till minst 25. Premiesystemet enligt 1962 års reservbefälskun- görelse slopas. I stället utgår arvode under tjänstgöring.

Behov föreligger av nio militärveterinärer på aktiv stat, nämligen _ förutom militäröverveterinären _ två byråveterinärer i försvarets sjuk- vårdsstyrelse och sex stabsveterinärer i militärområdesstaberna. (övergångs- vis finns även en deltidsanställd civilmilitär förbandsveterinär vid K 4. Samt- liga militärveterinärer förutsätts vara heltidsanställda. Reservinstitutionen för veterinärer avvecklas.

I medicinalkåren ingår sex halvtidsanställda stabsapotekare på aktiv stat i militärområdesstaberna. Vidare ordnas chefen för militärapoteket och de fem heltidsanställda apotekare som tjänstgör vid apotekets militärsektion och filialapotek in i medicinalkåren. Chefen för militärapoteket ges i sam- band därmed tj änstebenämningen militäröverapotekare. Behov av en reserv- institution för militärapotekare anses inte finnas.

Behov har redovisats av 56 tjänster för medicinaltekniker, tre tjänster för militärsjuksköterska och 64 tjänster för endera av dessa båda kategorier eller sammanlagt 123 tjänster för medicinaltekniker och militärsjukskö- terska på aktiv stat. För att tillgodose behovet av kommenderingsreserv räk-

nas med sammanlagt omkring 140 tjänster, varav t. v. minst ett 50-tal tjäns- ter bör avses för militärsjuksköterskor. Förtids- och pensionsavgångna medi- cinaltekniker och militärsjuksköterskor är skyldiga att inträda i reserv. Behov av reservanställda medicinaltekniker synes däremot inte finnas. Inte heller anses en reservinstitution för militärsjuksköterskor f. n. kunna in- föras med hänsyn till bl. a. rådande sjuksköterskebrist. Utredningen priori— terar uppbyggnaden av övriga delar av medicinalkåren. Krigsorganisationens behov av sjuksköterskor får liksom f. n. tillgodoses med tj änstepliktiga civila sjuksköterskor. Försvarets reservsjuksköterskekår behålls för tjänstgöring främst inom förbandssjukvården.

Utredningen har inte tagit ställning till benämningen av medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Detta bör ske först sedan tjänsteställningsutred- ningen lagt fram sitt förslag. Ändras benämningen för underofficerare till kompaniofficerare bör inte finnas något hinder för att kalla både medicinal- tekniker och militärsjuksköterskor för medicinalofficerare.

Slutligen föreslår utredningen vissa övergångsanordningar.

Sjukvårdsmateriel (kap. 11) För budgetåret 1966/67 har anslagits sammanlagt 8,3 milj. kr. för anskaff— ning av sjukvårdsmateriel (inkl. läkemedel) under IV. huvudtiteln. Härav kan omkring 5,7 milj. kr. avses för krigssjukvårdsmateriel. Denna anslags- nivå är otillräcklig för att den militära sjukvårdsorganisationen skall kunna hållas i rimlig nivå med medicinens landvinningar och utvecklingen inom krigsmakten. En väsentlig höjning av sjukvårdsmaterielanslagen under IV. huvudtiteln synes inte kunna undvikas. Härvid bör även beaktas det ökade behovet av transportmedel. För det civila medicinalväsendet har för budget- året 1966/67 anslagits 6,5 milj. kr. till anskaffning av krigssjukvårdsmate- riel m. m. Anslagen för den egentliga materielanskaffningen —— f. n. högst omkring 5 milj. kr. per år — är otillräckliga och bör fr. o. m. budgetåret 1966/67 höjas till minst 7 milj. kr. och därefter tillåtas stiga både med hån- syn till inträffade löne- och prisstegringar och den tekniska utvecklingen. Sjukvårdsmaterielanskaffningen inom totalförsvaret bör samordnas med tillämpning av den s.k. huvudförvaltningsprincipen. För gemensam bered— ning av huvudförvaltningsärenden skall finnas en samarbetsdelegation, i vilken ingår representanter för försvarets sj ukvårdsstyrelse, militärapoteket, medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Till delegationen bör även kunna knytas representanter för försvarets intendenturverk och överstyrel- sen för ekonomisk försvarsberedskap. Beslutsbefogenheterna i huvudförvalt— ningsärenden anförtros åt totalförsvarets sjukvårdsberedning, som blir hu- vudman för samarbetsdelegationen. Det bör ankomma på försvarets sjuk- vårdsstyrelse att i samråd med medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps- nämnd och civilt'örsvarsstyrelsen utarbeta förslag till huvudförvaltnings— principens tillämpning i fråga om anskaffning av sjukvårdsmateriel inom

de tre myndigheternas verksamhetsområden. På grundval av dessa förslag torde Kungl. Maj ;t få utfärda föreskrifter som reglerar grunderna för sam- arbetet mellan myndigheterna samt myndigheternas skyldigheter m. m.

Kostnader Utredningen har av olika skäl inte ansett sig kunna kostnadsberäkna såna förslag. Den väsentliga anledningen härtill är att den inte funnit lämpligt att lägga fram förslag om löneställning för nya tjänster. Ökade personal- kostnader måste emellertid beräknas för anställning främst av aktiva mi— litärläkare, medicinaltekniker och militärsjuksköterskor. Utredningen råk- nar också med ökade kostnader för materielanskaffning. Å andra sidan har utredningen lagt fram förslag om avkortning av värnpliktstjänstgö- ringen för veterinärer och apotekare, vilket bör leda till vissa kostnads- minskningar. Slopandet av vissa kategorier av icke ständigt tjänstgörande medicinalpersonal bör också leda till besparingar liksom förslaget om till— lämpning av huvudförvaltningsprincipen vid anskaffning av totalförsvarets sjukvårdsmateriel. Utredningen vill slutligen framhålla att inrättandet av föreslagna nya tjänster kommer att fördelas över flera budgetår.

Särskilda yttranden

Av ledamöterna Troell och Lundberg samt experten Åberg

I direktiven för försvarssjukvårdsutredningen anförde chefen för försvars— departementet bl.a. att särskild uppmärksamhet borde ägnas frågorna om ledningen av hälso- och sjukvårdsfunktionen och om arbetsfördelningen mellan stab och förvaltning samt mellan skilda förvaltningsmyndigheter. I slutordet till betänkandet >>Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961: 63) an- förde utredningsmannen bl. a.: »Beträffande totalförsvarssjukvårdens led— ning konstaterar jag att den borde kunna effektiviseras genom en serie organisatoriska åtgärder, som bl.a. tillförsäkrar den militära krigssjuk— vården möjligheter att utöva den sjukvårdstaktiska ledningen och inte, som nu är fallet, ofta endast syssla med tekniskt ekonomiska synpunkter».

Mot bakgrund av dessa yttranden finner vi det vara en allvarlig brist i det föreliggande betänkandet att inte frågan om möjligheterna att avlasta försvarets sjukvårdsstyrelse dess nuvarande förvaltningsuppgifter närma- re utretts utan endast berörts diskussionsvis.

Efter samråd med utredningen har vi under hand tagit kontakt med för- svarets intendenturverk. Efter denna kontakt anser vi oss våga påstå, att några hinder att föra över sjukvårdsstyrelsens materielbyrå till försvarets intendenturverk inte finns. Tvärtom torde betydande besparingar framför allt i fråga om personal kunna vinnas på detta sätt.

Den nuvarande organisationen, som utredningens majoritet önskar be- hålla, kan inte anses vara helt i överensstämmelse med de krav, som i da- gens läge bör ställas på ett centralt förvaltningsorgan. Detta har utredning- ens majoritet uppmärksammat när den konstaterat, att vissa arbetsuppgif- ter förutsätter databehandling. Vi delar emellertid inte majoritetens upp- fattning att denna brist bör avhjälpas genom att viss personal för ADB- frågor ordnas in i sj ukvårdsstyrelsen.

Ett annat exempel på otillräckligheten hos sjulwårdsstyrelsens materiel- byrå är den omständigheten att upphandling f. n. inte kan göras utomlands. Om materiel av utländsk tillverkning måste anskaffas, kan f.n. detta ske endast genom att sjukvårdsstyrelsen hänvänder sig till en svensk firma, vilken tjänstgör som mellanhand. Detta leder till betydande kostnadsök- ningar för sådana varor, vilket förekommit vid upphandling av viss sjuk— vårdsmateriel för flygvapnet.

Det är vidare att märka att på det lokala planet sjukvårdsmaterielens förvaltning skall föras över från läkare till intendent. Sålunda har Kungl. Maj:t föreskrivit att intendent fr.o.m. den 1 juli 1966 skall vara förvalt- ningsgrenschef vid förvaltningen av sjukvårdsmateriel vid sådana förband, där förbandssjukvården omorganiserats enligt 1965 års riksdagsbeslut.

På grund av vad ovan anförts föreslår vi att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet måtte, med frångående av utredningens förslag till framtida organisation av försvarets sjukvårdsstyrelse, låta föranstalta om en förnyad utredning begränsad till frågan om överförande av sjukvårds- styrelsens materielförvaltningsfunktioner till annan myndighet, i första hand försvarets intendenturverk.

Av ledamoten Hasselrot och experten Nordström

Enligt vårt förmenande bör vid utformning av militära stabers organisa— tion följande krav i möjligaste mån tillgodoses:

a) krigs- och fredsorganisation bör bringas till nära överensstämmelse,

b) i syfte att underlätta samverkan och orderarbete m. ni. hör antalet instanser inom staben _ särskilt gäller detta staber i krig —- vara så få som möjligt,

0) ansvars— och ärendefördelningen bör vara likartad på olika nivåer; fördelningen bör, med hänsyn till återverkningarna på andra nivåer och åtföljande krav på revidering av reglementen och instruktioner, inte utan tvingande skäl ändras.

Likriktningen av organisationen får dock inte drivas så långt att befatt— ningshavare på en eller annan stabsnivå därigenom kommer att utnyttjas på ett mindre rationellt sätt. Personalen bör inte ordnas in schablonartat utan så, att arbetet i var och en av berörda staber fungerar enkelt och praktiskt.

I kap. 4.1 redovisar utredningen sin principiella syn på läkarens ställ— ning i militära staber. Bl. a. anförs följande:

»Dessa synpunkter talar för att den främste stabsläkaren inte bör fogas in 1" sek- tion och att den medicinalpersonal som tjänstgör inom staben under stabschefen bör hållas samman i en särskild arbetsenhet under befäl av ifrågavarande lä- kare. Ärenden med övervägande medicinskt innehåll kan handläggas av den främste stabsläkaren enligt stabschefens beslut, medan ärenden med övervägande militärt innehåll bör handläggas enligt ordinarie stabsrutin. Detta innebär att den främste stabsläkaren måste ställa medicinsk expertis till sektions- eller avdelnings- chefs förfogande för att medverka i beredning av ärenden, som — ehuru det mili- tära innehållet överväger —— måste bedömas också ur medicinsk synpunkt.»

Vi anser att resonemanget i förevarande hänseende inte bör föras prin- cipiellt. Hänsyn bör i stället tas till de uppgifter och den organisation i öwigt

som var och en av berörda staber har samt till de faktorer i övrigt som för aktuell stab behöver beaktas.

I det följande redovisas vår uppfattning i vad gäller läkares och annan medicinalpersonals inordnande i staber på central och regional nivå. Be— träffande den centrala nivån — som behandlas först — blir slutsatsen att vi kan ansluta oss till utredningens förslag, medan vi i vad avser den regio- nala nivån tvingas anmäla från utredningen avvikande uppfattning.

Vad först försvarsstaben beträffar skall denna enligt utredningens för- slag tillföras en försvarsstabsläkare. Denne skall vara direkt underställd chefen för försvarsstaben och beredas tillfälle att anlägga synpunkter på ärenden med medicinskt innehåll som bereds inom de olika avdelningarna och sektionerna. Han skall, om han så önskar, äga närvara vid föredrag- ning och avgörande av sådant ärende. Försvarsstabschefen skall kunna uppdra åt försvarsstabsläkaren att bereda till föredragning eller på eget ansvar avgöra vissa ärenden.

Enligt vårt förmenande torde inom försvarsstaben flertalet ärenden med medicinskt innehåll såväl i krig som i fred beröra sektion I:s område. Ären- den avseende operativ planläggning, för krigsmakten gemensam utbildning etc. bereds som regel vid kvartermästaravdelningen. Läkaren kommer där- vid att ofta samverka direkt med sjukvårdsdetaljen i avdelningen. Till- komsten av försvarets medicinalkår torde leda till att läkarmedverkan även erfordras vid sektion III. Läkarmedverkan behövs också vid sektion Il, sär- skilt vid bearbetning av underrättelsematerial. Inom sektion IV:s område må nämnas ärenden angående försvarsmedicinsk forskning, långsiktig per— sonal— och materielplanering (såväl i allmänhet som speciellt berörande sjukvårdsområdet), studieverksamhets inriktning m.m. För ifrågavarande uppgifter krävs en läkare med betydande erfarenhet och insikter, täckande stor bredd. Hans huvuduppgift bör vara att från medicinska utgångspunk— ter belysa förekommande problem. Vi finner det vara angeläget att denne, t.v. ende läkare inom försvarsstaben, ordnas in i staben på ett sätt som möjliggör fullt utnyttjande av hans speciella kunskaper och erfarenheter. Ett fast inordnande, innebärande Chefskap för viss enhet inom staben, skul— le sannolikt leda till att läkaren binds för uppgifter av icke uteslutande medicinsk karaktär till förfång för de mera exklusivt medicinska. Den kompetens i övrigt som försvarsstabsläkaren bör ha gör honom dessutom överkvalificerad för dylikt chefskap. Trots de uppenbara nackdelarna fin— ner vi sålunda att i fråga om försvarsstaben avsteg från kraven enligt punkt b) och i viss mån c) är motiverade. Försvarsstabsläkaren bör såväl i krig som fred verka direkt under chefen för försvarsstaben på det sätt utred- ningen föreslagit.

I vad avser försvarsgrensstaberna är kraven enligt punkt a)——c) relativt sett mindre utpräglade. I dessa staber förekommande ärenden berör plane— ring i allmänhet, krigs- och fredsorganisation, mobilisering, utrustning, tak- tik och utbildning. Försvarsgrensstabernas organisation är utformad på

grundval av denna ärendefördelning. Många av ärendena har medicinskt innehåll. I några fall bör beredningen av dem ankomma på försvarsgrens- överläkarna, i andra fall bör försvarsgrensöverlåkarna äga anlägga s_m- punkter att beakta vid beredningen. Vi delar utredningens uppfattning be- träffande försvarsgrensöverläkarnas m.fl. uppgifter och inordnande; me- dicinalpersonalen bör hållas samman i en arbetsenhet, direkt underställd försvarsgrensstabschefen. Vi finner det i sammanhanget betydelsefullt, att inom arméstaben ärenden berörande hälso- och sjukvården av mera »mili- tär» än »medicinsk» karaktär regelmässigt lottas till en instans, trängavdel- ningen.

Vi anser att det råder en inte oväsentlig väsensskilluad mellan ärenden på central och regional nivå. Centrala myndigheter har att utforma grundlig- gande bestämmelser för den operativa planläggningen, materielanskaff— ningen, personalplaneringen, det taktiska uppträdandet och utbildningens genomförande etc. De regionala myndigheterna har att omsätta centralt utfärdade bestämmelser i konkreta planer, att fördela tilldelad personal (ch materiel samt att övervaka och genomföra utbildningen under hänsyns- tagande bl. a. till att bestämmelser för det taktiska uppträdandet efterföljs. Det bör i sammanhanget ihågkommas, att den nya militärområdesstahen på sin nivå kommer att »spegla» såväl försvarsstaben, försvarsgrensstaberna som de centrala förvaltningsmyndigheterna.

Vi finner det vara utomordentligt angeläget att samtliga de krav, som inledningsvis redovisats, tillgodoses i vad avser militärområdesslaberna.

Hög beredskap måste vara förbanden; snabba beslut av militärbefälhavaren i krissituationer kan vara av utslagsgivande betydelse. Största möjliga överensstäm- melse mellan krigs- och fredsorganisation bör därför råda. I krig avses ävel i kommande organisation en underhållssektion med bl. a. en hälso- och sjukvårds- avdelning upprättas. En sådan organisation bör finnas redan i fred.

Den utformning i övrigt staben i fred fått genom statsmakternas beslut — här- vidlag har hänsyn tagits till den mängd olikartade ärenden staben skall handlägga —- nödvändiggör stark restriktivitet i vad gäller inrättande av nya instanser.

Militärområdesstaben kommer att i krig ha fortlöpande nära kontakt med under- lydande chefer (staber), vilken underlättas om indelningen på berörda nivåer är likartad; som regel finns på lägre nivåer en sjukvårdsenhet inom underhållssek- tionen.

Utredningen har i kap. 5.2 specificerat de uppgifter på här ifrågavarande område som militärbefälhavaren kommer att ställas inför. Vi finner denna redovisning vara i möjlig mån fullständig och rättvisande. Det är enligt vårt förmenande inte möjligt att exakt klarlägga vilka av berörda ärenden eller ärendegrupper som kommer att dominera eller kräva störst arbetsin- sats. Vi bedömer att man bör fästa särskild vikt vid det operativa krigs— förberedelsearbetet och hänvisar i sammanhanget till det uttalande depar— tementschefen gjort i prop. 1964: 109 (s. 140—141). Det bör härvid beaktas, att sjukvårds- och sjuktransportförband ofta är organisatoriskt samman- förda i bataljoner, grupper eller liknande enheter tillsammans med andra

underhållsförband. Denna underhållsintegration har från taktiskt-tekniska synpunkter visat sig lämplig. Ifrågavarande bataljoner/grupper bör ledas enhetligt. Sä t. ex. bör inom en etappbataljon order gå till etappbataljons- chefen, inte direkt till sjukvårdsförband inom bataljonen. De rörliga sjuk- vårdsanstalterna grupperas regelmässigt >>undandraget» från stridsområ- dena, när så kan ske, och nära andra underhållsanstalter. Det bör tillses att övriga underhållsanstalter inte grupperas på platser som bättre lämpar sig för t. ex. sjukvårdsenheter; även härvidlag är en integration av organisatio- nen betydelsefull. Viktigt är också att sjukvårds- och sjuktransportenheter redan i krigsförberedelsearbetet inordnas i sambandsnäten; som komple— ment till de som regel sårbara fredsförbindelserna upprättas i krig särskilda nät, i vilka ofta underhållsenheter —— även sjukvårdsförband —— hänvisas till gemensamma sambandscentraler.

Insikten om betydelsen av att på högre regional nivå sammanhålla be- redningen av bl.a. underhålls- och flertalet förvaltningsärenden har lett till att statsmakterna beslutat inrätta en särskild underhållssektion för dessa uppgifter. Enligt vår bedömning kommer flertalet ärenden, i vilkas beredning medicinalpersonal bör medverka, att falla inom eller närmast ha beröring med sektionens ansvarsområde. Militärområdesläkaren bör i krig kunna ägna betydande tid åt verksamheten inom regionala sjuk- vårdsberedningen. Den fortlöpande orientering om läget, som militärområ- desläkaren behöver men inte alltid själv har möjlighet att införskaffa, säker- ställs bäst genom att medicinalpersonalen anknyts till underhållssektionen.

Vid förbanden kommer intendenterna regelmässigt att vara förvaltnings- grenschefer i fråga om sjukvårdsmaterielen. Utredningen betonar i sam- manhanget behovet av att militärbefälhavaren utövar en stödjande och kon- trollerande verksamhet. Vidare anförs (jfr kap. 5.3): »Det förutsätts att militärområdesläkaren handlägger ärenden rörande sjukvårdsförvaltningen i nära samarbete med chefen för underhållssektionen och övriga förvaltnings- grenschefer.» Vi finner detta förhållande starkt tala för att militärområdes- läkaren m. fl. ordnas in i underhållssektionen.

Det skulle sannolikt starkt försvåra arbetsledningen om chefen för un- derhållssektionen inte hade möjlighet att direkt fördela uppgifter till en hälso- och sjukvårdsavdelning på samma sätt som till tyg- och intenden- turavdelningarna. Föga bättre vore en kompromiss, innebärande att man uppdelade personalen i en enhet, innehållande främst medicinalpersonal, direkt under stabschefen och en mindre del, innehållande militär personal ingående i underhållssektionen. Sistnämnda organisation skulle endast skenbart spegla förhållandena inom försvarsstaben.

Det synes oss även vara uppenbart att stabschefens möjligheter att sam- ordna en fristående hälso- och sjukvårdsenhet med övriga instanser inom staben med hänsyn till de uppgifter i övrigt, som kommer att åvila denne befattningshavare, är ytterst begränsade.

dicinalpersonalens inordnande i militärområdesstaben. Enligt vår mening bör berörd personal föras samman i en hälso- och sjukvårdsavdelning Vil- ken — som försvarsledningsutredningen tänkte sig — bör ingå i underhålls— sektionen på samma sätt som tyg- och intendenturavdelningarna. Militär- områdesläkaren bör emellertid i fråga om sjukvårdsförvaltningen och den medicinska (hälso- och sjukvårdande) verksamheten lyda direkt under militärbefälhavaren. Ett sådant dubbelt lydnadsförhållande behöver inte leda till komplikationer. Som försvarsledningsutredningen framhållit bör nämligen militärbefälhavaren delegera beslutanderätten till bl. a. militär- områdesläkaren i sådana förvaltningsärenden som inte är av större räckvidd eller där beslutet inte rubbar av militärbefälhavaren fastställd plan för me- delshushållningen.

Motsvarande synpunkter gäller också övriga regionala staber, främst Got- lands militärkommandostab, flygeskaderstaben och staben vid Ostkustens örlogsbas samt i fråga om de staber, vilka står till försvarsområdesbefäl- havares tillika kustartilleriförsvarschefs förfogande. I vad avser sistnämnda staber vill vi i sammanhanget åberopa vad utredningen anfört om särskilt krigsförheredelsearbetets omfattning. Som följd härav anser vi att läkaren vid Gotlands militärkommandostab, flygeskaderstaben och Ostkustens ör- logsbasstab bör ingå i underhållssektionen och vid försvarsområdesstab till- lika kustartilleriförsvarsstab i mobiliserings- och krigsplanläggningsavdel- ningen (motsvarande avdelning).

Av ledamoten Troell

1. I direktiven till utredningen anges bl. a. »För att säkra tillgången till me— dicinal hjälppersonal i såväl freds- som krigsorganisationen synes det vi- dare nödvändigt att utbildning av sådan personal snarast påbörjas. Hur denna utbildning skall utformas bör undersökas.———Utredningen bör vidare granska personalbehovet för den militära och den civila krigssjuk- vården samt framlägga erforderliga förslag rörande personalorganisation, anställningsförhållande, former för ianspråktagande och utbildning.» För att tillgodose krigsmaktens behov av instruktörer för den kvalifice- rade sjukvårdsutbildningen föreslår utredningen inrättandet av omkring 140 tjänster för medicinaltekniker och militärsjuksköterska. Behovet av sådan personal har beräknats utifrån fredsorganisationens krav. Utred- ningen konstaterar härvid att det militära behovet av sjuksköterskor för krigsorganisationens behov med styrka talar för en reservinstitution för militärsjuksköterskor men anser sig under hänvisning till rådande sjuk- sköterskebrist och kostnader f. 11. inte kunna föreslå en dylik institution. Frågan bör dock framdeles kunna tas upp till ny prövning. Behov finns enligt utredningen inte heller av reservanställda medicinaltekniker. Krigs- organisationens behov av sjuksköterskeutbildad personal måste således en- ligt utredningen till väsentlig del täckas av tjänstepliktiga civila sjukskö-

terskor. Utredningen har emellertid avvisat införandet av utbildningsplikt i fred för dessa sjuksköterskor. Det nuvarande systemet att efter frivilligt åtagande inkalla de krigsplacerade sjuksköterskorna till krigsförbandsövning måste därför behållas. Utredningen anser vidare att skäl inte föreligger att organisera en särskild utbildningslinje för grundutbildning av instruktörer på underbefälsnivå. Utbildningsbehovet tillgodoses genom omskolning av underbefäl och underofficerare som visat intresse för hälso— och sjukvården och ges specialutbildning vid en särskild kurs.

Det är enligt min mening nödvändigt att personalen vid de kvalificerade sjukvårdsförbanden (krigs-, etapp- och brigadsjukhus m.m.) i fred deltar i krigsförbandsövning och därvid erhåller utbildning i sin krigsbefattning. I dessa förband intar sjuksköterskorna en nyckelställning. Till följd av den rådande sj uksköterskebristen i vårt land har det under en lång rad av är visat sig praktiskt taget ogörligt att friställa sjuksköterskor för tjänst- göring vid krigsförband, vilket medför att förbanden inte kan övas tillfreds- ställande. Personalen vid förbanden får härigenom inte heller någon me- ningsfylld sysselsättning och nödvändig utbildning. Den aktuella sjukskö- terskepersonalen kommer vidare att sakna kännedom om verksamheten i sin egen krigsbefattning. Utredningens förslag medför att nuvarande miss- förhållanden konserveras. I detta sammanhang bör nämnas att en av utred- ningen tillsatt arbetsgrupp har redovisat att den medicinska hj älppersonalen i sj ukvårdsförbanden är otillräcklig såväl beträffande antal som utbildning. Omöjligheten att i fred öva den kvinnliga sj uksköterskepersonalen vid krigs- förbanden inger därför allvarliga farhågor beträffande sjukvårdsförbandens funktionsduglighet vid mobilisering och i krig. För att lösa detta problem bör såväl krigs- som fredsorganisationen beaktas och samordnas.

Vad fredsorganisationen beträffar föreligger enligt mina beräkningar ett behov av fast anställda grundrekryterade instruktörer som avsevärt över- skrider det av utredningen beräknade. Till detta kommer att försvarets sjukvårdsstyrelse i skrivelse till utredningen meddelat att den på ÖB:s uppdrag pågående översynen av hälsovårdsorganisationen inom krigsmak- ten har påvisat »ett klart behov av ökad utbildning inom till hälsovården hörande ämnesområden». Den av utredningen som »ur medicinsk synpunkt mera okvalificerad utbildning» betecknade utbildningen jämte den ökade utbildningen beträffande hälsovård, som i första hand avser utbildning av sjukvårdsmän och befäl, är enligt min uppfattning icke okvalificerad utan av sådan art att den till stora delar kräver tillgång till grundrekryterat fast anställt underbefäl med medicinsk utbildning jämställd med t. ex. utbild- ningen till operationsassistent vid yrkesskola. Försöksutbildning för sådana instruktörer pågår vid marinen. Den av utredningen föreslagna sjukvårds- utbildningen för instruktörer avsedda för »den ur medicinsk synpunkt mera okvalificerade utbildningen» är enligt min mening således inte tillfredsstäl- lande.

Den i fred tjänstgörande fast anställda instruktörskadern skall utgöra

grunden för krigsorganisationen och besätta dennas nyckelbefattningar för vilka icke de av utredningen för »den ur medicinsk synpunkt mera okvali- ficerade utbildningen» avsedda instruktörerna har kompetens. För att bidra till att minska sjuksköterskebristen inom den civila sjukvården och verka för en ökad manlig rekrytering till sj uksköterskeyrkct bör inrättas en reserv- institution för såväl militärsjuksköterskor som medicinaltekniker, vilka i fred i huvudsak tjänstgör inom den civila sjukvården men i krig och vid krigsförbandsövningar tjänstgör i krigsbefattning vid militärt sjukvårds- förband. Härigenom erhålles en godtagbar utbildningsgrund för övriga be- fattningshavare inom krigsorganisationen samt möjliggörs förbandsutbild- ning med sjukvårdsförbanden i likhet med krigsmaktens övriga förband.

Under hänvisning till ovanstående reserverar jag mig mot utredningens förslag angående de fast anställda militära instruktörernas rekrytering och utbildning m.m. Jag föreslår att förutom de av utredningen föreslagna tjänsterna för medicinaltekniker skall inrättas vid försvarets medicinalkår ett antal tjänster för grundrekryterat civilmilitärt underbefäl med medicinsk utbildning jämställd med utbildningen för operationsassistent vid yrkes- skola. Antalet tjänster bör motsvara behovet av dylikt underbefäl vilket enligt mina beräkningar uppgår till 200. Tjänsterna bör inrättas successivt. Motsvarande antal tjänster för annat aktivt underbefäl m. fl. kan härvid dras in vid försvarsgrenarna. Jag föreslår vidare främst med tanke på krigs- sjukvårdens funktion kompletterande utredning angående behovet av en reservinstitution för militärsjuksköterskor och medicinaltekniker.

2. Utredningen föreslår att medicinaltekniker, som är lämpad härför, bör, dock tidigast efter femton år, kunna kommenderas som elev vid kurs för hälsovårdsinspektör vid statens institut för folkhälsan. För antagning som ordinarie elev vid hälsovårdsinwspektörkurs fordras en rätt omfattande teknisk grundutbildning med tyngdpunkten förlagd till kunskap i husbygg- nadskonstruktion, en grundutbildning, som endast undantagsvis torde in- nehas av medicinalteknikerna. En omfattande komplettering av kunska- perna t.ex. med korrespondensun-dervisning kan därför bli nödvändig, in- nvan kommend-ering till hälsovårdsinspektörkurs över huvud taget kan bli aktuell. Den av utredningen föreslagna utbildningen av äldre medicinaltekniker innebär i princip inget annat än omskolning till en helt ny befattning med endast obetydlig anknytning till tidigare kunskapsområde. Det synes vidare tveksamt om en på detta sätt nyutbildad befattningshavare utan föregående praktik inom sitt nya fackområde blir kompetent att fackmässigt handlägga de ofta svårbedömda hälsovårdsproblem, som uppstår på regional och central nivå. Mot bakgrunden av ovanstående reserverar jag mig mot majoritetens för- slag att äldre medicin-altekniker skall kunna omskolas till hälsovårds- inspektörer och föreslår i stället rekrytering bland civila hälsovårdsinspek-

törer, som under sin värnpliktstjänstgöring ges militär befälsutbildning och vid antagningen förs över till försvarets medicinalkår.

3. Enligt utredningens förslag kom-mer inte att finnas möjlighet för medi- cinaltekniker att nå officers tjänsteklass. Enligt min mening måste en dylik karriärmöjlighet skapas för att underlätta rekryteringen och få medicinalteknikeina att kvalstanna i krigsmakten. Den av utredningen föreslagna medicinalteknikerkurse11 efter sjuksköterskeutbildningen bÖl enligt min mening ändras så att vederbörande efter erhållen sjuksköterske- examen genomgår kompletterande ettårig utbildning som leder till under- officersexamen. För vissa särskilt dugliga medicinaltekniker bör möjlighet skapas för befordlan till medicinaltekniker med officers tjänsteklass efter kompletterande utbildning i princip på samma sätt som gäller för marin- ingenjörlinje G. Jag reserverar mig således mot den utbildningsgång för medicinaltekniker som föreslås av utredningen och föreslår i stället en modifierad utbildning som kan leda till utnämning till medicinalotlficer i försvarets medicinalkår.

4. Utredningen har föreslagit att stabsläkaren vid Ostkustens örlogsbas tillika skall tjänstgöra som stabsläkare hos chefen för kustflottan. Marinen har strävat efter att så långt möjligt centralisera sin utbildning. Sålunda har så gott som all yrkesutbildning som inte kan ges vid skolor i land samt förbandsutbildningen för sjögående förband och enheter koncentrerats till kustflottan. Denna omfattar ca 45 enheter med ca 2 000 man och innefattar attack- och röjdykarskolorna. Vid kustflottan utvecklas de sjögående för- b-andens och enheternas taktik med åtföljande krav på basresurser och samverkan med landorganisationen. Kustflottan svarar för en väsentlig del av krigsmakten-s insats—beredskap. Under viss del av året är kustflottans en- hetel spridda till ost-, syd- och västkusten. Med hänsyn till de stora och väsentliga uppgifter som åvilal kustflottan samt de speciella hälso- och sjukvårdsproblemen krävs kontinuerlig läkar- 1epiesentation på stabsnivå. Läkarrepresentationen har hittills måst säker- ställas genom korttidskommendering av marinläkare vid marinläkarkåren. Den bristande kontinuiteten samt vederbörande läkar es otillräckliga ut- bildning har medfört, att sjukvårdstjänsten vid de sjögående förbanden inte är i nivå med övriga tj anstegrenar Missförhållandet har av chefen för kustflottan vid upprepade tillfällen anmälts till chefen för marinen. Chefen för marinen har också i sina anslagsframställningar för budgetåren 1965/66 och 1966/67 tagit upp en tjänst för stabsläkare vid kustflottan men har med hänsyn till pågående utredning endast anmält behovet. Under hänvisning till ovanstående hävdar jag, i motsats till utredningens majoritet, att inrättandet av en tjänst för heltidstjänstgörande stabsläkare vid kustflottan är nödvändig.

5. Utredningen föreslår som nyss nämnts att stabsläkaren vid Ostkustens örlogsbas tillika skall tjänstgöra som stabsläkare hos chefen för kustflottan.

Enligt min uppfattning blir arbetsbelastningen vid örlogsbasen så omfat- tande att heltidstjänstgöring krävs.

6. Vad gäller förbandsläkarna har 1965 års riksdag beslutat att dessa lä- kare skall ha civilmilitär ställning. Utredningen anser inte att dessa läkare bör ingå i försvarets medicinalkår bl.a. under hänvisning till att förbands- läkartjänsten närmast är att betrakta som en bisyssla. Då jag redan i ut— redningens första betänkande reserverade mig för att förbandsläkarna skul— le få civilmilitär ställning och jag anser att deras uppgifter som ansvariga målsmän för förbandssjukvården och därmed sammanhängande problem är väsentliga, vill jag reservera mig mot utredningens förslag och föreslår att förbandsläkarna ingår i medicinalkåren. Härigenom underlättas rekryte— ringen av militärläkartjänsterna med läkare som har god kunskap om för- bandssjukvården.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1966

1. La Cooperation internordique.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 966

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Jnstltledepartementet

Utsökningsrätt IV. [7] Hyresla tiftningssakkunniga. 1. Ny Hyreslagstift- någ. 13512. Undersökning angående hyressplitt- r en. Arbetspromemorier i författningsfrågan. [17] Decentraliserlng av naturalisationsärenden m. m. [20] 1963 års markvärdekommitté. 1. Markfrågan I. [23] 2. Markfrågan II. Birläor. [24] Atomansvarighet III.

Utrikesdepartementet Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige. [5]

Försvarsdepartementet

Tygförvaltningens centrala organisation. [11] Strategi i väst och öst. [18] Skeppsholmen framtida användning. [27] Mihai-sjukvården. [35]

Socialdepartementet

Föråeiäkladfltatsbidragsglvning till hälso- och sjuk- v r en.

Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade. [9] Läkemedelsförmånen. [28 Kommunerna. och ungdomen. [32]

Kommunikationsdepartemontet

Friluftslivet i Sverige. Del 111. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. [33] Luftfartsverkets ekonomi och organisation. [34]

Finansdepartementet

1965 Ars långtidsutrednin 1. Svensk ekonomi 1966— 1970. [1] 2. Export och mport 1966—1970. Bilaga 1. [2] 3. Till ngen på. arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. [8] 4. andelns arbetskrafts- och investerings- behov fram till 1970. Bilaga 3. [10] 5. Utvecklin s- tendenser inom undervisning. halso- och sjukv (1 samt socialvdrd 1966—1970. Bilaga 6. [13]

Ny mäptserie. [4]

Ny fo bokföringsförordning m. m. [16] Statliga betänkanden 1961—1965. [19]

Oljebranschsn. [21]

Ecklesiastikdepartementet Yrkesutbildningen. [8]

Jordbrnksdepartemcntet

Renbetesmarkerna. [12] Bostadsarrende m. m. [26] 1960 års jordbruksutredning. 1. Den framtida jord- brukspolitiken. A. [30] 2. Den framtida jordbruks- politiken. B. [81]

Handelsdepartementet

Lagstiftning mot radiostörningar. [22] S&llskapsresor. [25]