SOU 1971:74

Kriminalvård i anstalt

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 13 januari 1967 bemyn— digade Kungl. Maj:t chefen för justitiede- partementet att tillkalla högst sju sakkunniga jämte sekreterare och experter med upp- drag att utreda frågan angående lagstift- ningen om behandling i fångvårdsanstalt m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 20 januari 1967 som sakkunniga dåvarande ordföranden i första lagutskottet numera justitierådet Ingrid Gärde Widemar, tillika ordförande, dåvarande generaldirek- tören Torsten Eriksson, riksdagsledamoten Nils-Eric Gustafsson, dåvarande riksdags- ledamoten numera landstingsrådet Rune Hedlund, dåvarande riksdagsledamötema överläkaren Rolf Kaijser och socionomen Börje Nilsson samt riksåklagaren Holger Romander. Den 7 februari 1967 förord— nades till sekreterare hovrättsassessorn Mar— gareta Paulsen.

De sakkunniga antog namnet kommit- tén för anstaltsbehandling inom kriminal- vården.

Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 29 november 1967 byrå- direktören Karl-Erik Forsström, den 26 mars 1968 överläkaren Yngve Holmstedt, den 11 september 1968 f.d. avdelnings- direktören Einar Ruda, byrådirektören Har- ry Tibbling och lagmannen Anders Wi— gelius samt den 7 november 1969 skydds- konsulenten Arne Bufvers, kriminalvårdsdi- rektören Åke Danielsson, ingenjören Nils

Eriksson och övertillsynsmannen Sven Wall- ström. 'i

För att beaktas vid uppdragets fullgöran- de har till kommittén överlämnats

1) riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1965, nr 167, i anledning av väckta motioner angående socialhjälp till anhörig vid frihetsberövande åtgärd mot fa- miljeförsörjare

2) riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november 1966, nr 326, i anledning av väckt motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet

3) justitieombudsmannens framställning till Kungl. Maj:t den 2 januari 1965 med hemställan om utredning om åtgärder för att med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets grundläggande humani- tära principer — i största möjliga utsträck- ning undanröja förefintliga orsaker till rym- ningar från särskilt säkerhetsanstaltema

4) justitieombudsmannens framställning till Kungl. Maj:t den 28 oktober 1965 an- gående ändring av 12 & lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt i syfte att möjliggöra att anstånd med verk- ställighet av frihetsstraff kan beviljas på grund av arbetsgivarintresse som är ange- läget ur samhällssynpunkt

5) kriminalvårdsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1966 angå- ende frågan om verkställighet under häkt— ning

6) skrivelse av svenska journalistförbun-

det den 14 april 1966 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet med hem— ställan om snabbutredning angående änd- ring av 22 respektive 14 å i 1964 års in- struktioner för kriminalvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna.

Kommittén har dessutom från myndig- heter, organisationer och enskilda personer mottagit skrivelser rörande frågor inom kommitténs ämnesområde.

Kommittén har efter medgivande av de- partementschefen låtit byrådirektören Fors- ström göra en undersökning av anstalts-

klientelet och revisionsdirektören Tord Skilje en beräkning av kostnaderna för ge— nomförande av lagförslagen. Vidare har by- råchefen i kriminalvårdsstyrelsen Norman Bishop på kommitténs begäran författat en översiktlig framställning angående den forskning som bedrivits beträffande effekti- viteten av frihetsberövande.

Kommittén får härmed överlämna sitt betänkande.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i november 1971

Ingrid Gärde Widemar

Torsten Eriksson Rune Hedlund Börje Nilsson

N ils-Eric Gustafsson Rol f K aijser H alger Ramunder

/Margarem Paulsen

lnnehåH

Kapitel 1 Sammanfattning Summary .....

Kapitel 2 Författningsförslag ..... 2.1 Förslag till lag om kriminalvård i anstalt ............. 2.2 Förslag till lag om strafftidsberäk- ning m m ............ 2.3 Förslag till lag om ikraftträdande av lagen om kriminalvård i anstalt och lagen om strafftidsberäkning m m 2.4 Förslag till lag om ändring i brotts- balken ............. 2.5 Förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna m 11

Kapitel 3 Direktiven ........ Kapitel 4 Historik ......... 4.1 Ideologisk utveckling ...... 4.2 Svensk kriminalvård 1945—1970 . . 4.2.1 Inledning 4.2.2 Verkställighetslagen 1945 . 4.2.3 Anstaltsorganisationen 1946 4.2.4 Anstaltsklientelet 1946 . . . 4.2.5 Förhållandena på fångvårds- anstalterna åren närmast ef- ter 1946 ......... Riktlinjer för upprustning av anstalter och anstaltsbehand- ling ........... Korttidsprogrammet och rä- jongplanen ........ Behandlingen av det unga klientelet ........ Behandlingen av förvarade och internerade . . . .

4.2.6

4.2.7

4.2.8

4.2.9

26

26

32

37

38

39

41

49 49 50 51 53

55

57

58

4.2.10 Behandlingen av straff- och

fängelsefångar ...... 4.2.11 Behandlingen på de öppna anstalterna ....... . . 4.2.12 Anstaltsplatser och belägg- ning .......... 4.2.l3 Arbetsdriften ....... 4.2.14 Säkerhetsfrågor ......

Kapitel 5 Kriminalpolitiken i det inter- nationella samarbetet ....... 5.1 Förenta nationerna och kriminal- politiken ...........

5.2 Regler för minimistandard . . . 5.3 Europarådet och kriminalpolitiken 5.4 Nordiskt samarbete ...... Kapitel 6 Anstaltsorganisatian och an- staltskh'entel ........... 6.1 Anstaltsorganisationen ..... 6.2 Anstaltsklientelet ....... Kapitel 7 Allmänna motiv till lagen om kriminalvård i anstalt ....... ' 7.1 Principiella överväganden beträf— fande målsättningen ......

7.2 Behandlingsplaneringen ..... 7.3 Formerna för vård i anstalt . . . 7.3.1 Öppen vård —sluten vård . . 7.3.2 Avskildhet — gemensamhet . 7.3.3 Diti'erentieringen 7.4 Brevväxling .......... 7.5 Besök 111. m ........... 7.6 Behandlingsåtgärder ...... 7.6.1 Arbetet 7.6.2 Undervisning och själv- studier

.........

65 67

68 69 73

75 75 76

79 80

83 83 86

91

91

96 100 100 101 102 106 111 115 115

I

7.6.3 Yrkesutbildning, arbetspröv- ning och arbetsträning . .

7.6.4 Särskild terapi ......

7.6.5 Andlig vård. Bildningsverk- samhet, fysisk träning m. m.

7.7 Medinflytande för de intagna . . 7.8 Permissionsinstituten ......

7.9 Interna bestraffnings- och skydds- åtgärder, anstaltsdisciplin och sam-

hällsskydd ..........

7.10 Sociala hjälpåtgärder ...... 7.11 Anstaltspersonalen .......

Kapitel 8 Allmänna motiv till straftids— beräkningslagen .......... 8.1 Inledning .......... . 8.2 Uppskov med verkställighet . . . 8.2.1 Gällande rätt ....... 8.2.2 JO:s framställning . . . . 8.3 Verkställighet under häktning i annat mål m. m .........

8.3.1 Gällande rätt m. m. . ,. . . 8.3.2 Tidigare behandling av hit- " hörande frågor. .. . . . .

Kapitel 9 Allmänna motiv till häktnings— lagen .............

Kapitel 10 Kostnadsberåkningar. . . .

Kapitel" 1 1 Specialmolivering ..... 11.1 Förslag till lag om kriminalvård i

. anstalt. . ........... 11.2 Förslag 'till lag om s_talftidsberäk- ning m m ........... 1.1 3 Förslag till lag om ikraftträdande av lagen om kriminalvård' 1 anstalt och lagen om strafftidsberäkning m.m. .............

11.4 Förslag till lag om andring' 1 brotts-

balken . . .......... ,11. 5 Förslag till lag om behandlingen av häktade och anhållna mtl.

[Bilagor

1. Statistisk utredning angående krimi- nalvårdens anstaltsklientel .....

2. Forskning rörande fängelsestraffets effektivitet... . . . ..

. 1

128 130

133 142 146

158 166 169

175 175 175 175 176

178 178

181

187 194 197 197

203

204 205

205

208

328

1. Sammanfattning

Den kriminalpolitiska situationen i Sverige har varit föremål för livlig debatt under de senaste åren. Hur målsättningen att skyd- da samhället mot brottslighet bäst skall upp— nås är en fråga som har utlöst en stor rike— dom på förslag och åsikter. Påföljdsystemets utformning samt frågorna om vård och be- handling inom kriminalvården för dem som dömts till frihetsberövande påföljd har stått i brännpunkten för intresset. Det allmän- preventiva betraktelsesättet att sådan påföljd är nödvändig för att avhålla människor i all- mänhet från att begå brott har djupa rötter i vårt straffrättsliga system. Vid sidan här- av har individualpreventiva synpunkter som syftar till att förebygga fortsatt brottslighet från den dömdes sida gjort sig alltmer gäl- lande. Brottsbalken återspeglar en .viss av- vägning mellan allmänpreventiva och indi- vidualpreventiva synpunkter. Liknande är förhållandet med domstolarnas bedömning— ar på området. Länge ansåg man att den stränghet som allmänpreventionen tycktes kräva gick väl tillsammans med en effektiv individualprevention då det gällde verkstäl- ligheten av påföljderna. Numera står det helt klart att det i väsentliga avseenden rå- der konflikt mellan allmänpreventiva och individualpreventiva anspråk beträffande verkställighetens innehåll. Denna insikt och en så småningom förändrad uppfattning om vad som rimligen kan vidtas med män- niskor i samhällets intresse har givit de in-

dividualpreventiva synpunkterna en nästan total dominans i debatten om hithörande frågor. Förbättrade levnadsvillkor och and- ra orsaker har lett till att udden i straff- hotet numera med fog kan sägas bero på frihetsberövandet i sig självt och inte på den större eller mindre strängheten i genom— förandet. Allmänpreventionen behöver allt- så inte särskilt beaktas vid utformningen av behandlingsreglerna.

Kommitténs uppdrag har varit att göra en allmän översyn av lagen om behandling i fångvårdsanstalt och —— i anslutning härtill lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Enligt direktiven har kommittén haft att utarbeta sitt förslag med utgångspunkt från det påföljdssystem som gäller enligt brotts- balken och i anslutning till den befintliga anstalts- och frivårdsorganisationen.

Kommittén har undersökt möjligheten att lösa behandlingsfrågor gemensamt för häk- tade och intagna i fångvårdsanstalt. Såda- na möjligheter har enligt kommitténs åsikt inte ansetts föreligga i den utsträckning att det finns skäl att överge nuvarande upp- delning av bestämmelserna om dessa kate- gorier i två skilda lagar.

De mera tekniska reglerna om verkställig- hetens början och beräkning av strafftid m.m. återfinns i nuvarande behandlings- lag. Dessa regler är i stort sett av annan

karaktär än de bestämmelser som direkt avser behandlingen av de intagna. Med hän— syn härtill har kommittén ansett lämpligt att skilja ut dessa regler till en särskild lag, som sålunda bör innehålla bestämmelser om förutsättningarna för och tidsberäkningen vid verkställighet av fängelse, ungdomsfäng- else, internering och behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken.

Kommittén föreslår att de bestämmelser som direkt avser behandlingen av dem som efter att ha dömts för brott är intagna i fångvårdsanstalt skall föras till en ny lag be- nämnd lag om kriminalvård [ anstalt.

Kommitténs lagförslag har utarbetats på grundval av tillgängliga erfarenheter från behandlingsarbetet och med hänsyn till kra- ven på humanitet, rättssäkerhet och sam- hällsskydd. Det innebär i stort sett en vida- reutveckling av strafflagberedningens grund- tankar i det förslag som ledde till 1945 års verkställighetslag. Anstalterna, organisatio— nen och personalförhållandena var den gång— en annorlunda än nu. Det var ett stort steg man då tog från slutenhet, avskildhet och progressivsystem mot öppenhet, gemensam- het och likställighet i fråga om förmåner. Svårigheterna under en övergångstid visade också att det var ett djärvt grepp. Förut— sättningarna att nu förverkliga dessa idéer bör vara helt andra.

Kommittén föreslår att samma behand- lingsregler i stort skall gälla för hela an- staltsklientelet. De nuvarande reglerna för ungdomsfängelseklientelet har tagits som ut- gångspunkt vid utarbetandet av den nya la- gen. Kommittén fastslår i ett stadgande, som allmänt anger behandlingens inriktning, att behandlingen som sådan skall syfta till den intagnes anpassning i samhället. Det väsent- liga är att den intagne får bättre förutsätt- ningar för att kunna avhålla sig från brott då han kommer ut från anstalten. Vidare anges att skadliga följder av frihetsförlusten skall motverkas. Eftersom frihetsberövandet inte kommer till stånd och avpassas enbart med hänsyn till den dömde, är det orealis— tiskt att bortse från de negativa verkningar, som brutna familje- och arbetsrelationer, det

artificiella i anstaltsmiljön, påverkan av medintagna m.m. i stor utsträckning mås— te föra med sig.

Kommittén anser att det inte finns skäl att bibehålla begreppen öppen och sluten anstalt. Det finns redan nu ett stort antal övergångsformer som mera formellt hän- förs till det ena eller andra slaget. Det mås- te vara olämpligt att binda planering, an- slag, behandlingsmetodik och annat genom en gränsdragning som delvis är konstlad. Kommittén har kommit fram till att det är lämpligare att tala om en mera öppen och en mera sluten vård så att det framgår att man talar om någonting relativt. Formen för anstaltsvården bör vara så öppen som möjligt. Det innebär en princip för utform- ningen av anstalter och vårdprogram i all- mänhet men står även som uttryck för hur det enskilda fallet skall behandlas. Vid va- let mellan en mera öppen och en mera slu- ten form talar alltså presumtionen för det förra slaget. Den bryts om det är påkallat av rymningsrisk eller andra starka ordnings- eller säkerhetsskäl.

En avsevärd del av klientelet måste antag- ligen även i fortsättningen behandlas i slu— ten vårdform. En viss klientelförsämring har ägt rum på anstalterna, vilket innebär att klientelet genomsnittligt är mera svårbe- handlat än tidigare. Det stora antalet nar- kotikamissbrukare är en faktor som ökat behovet av slutnare vårdformer. Öppen vård bör enligt kommitténs mening inte komma i fråga för intagen som på grund av arten av sin brottslighet t.ex. grövre våldsbrott eller av annan anledning måste bedömas som farlig för annans personliga säkerhet eller för annat betydande intresse. Utredningen av dessa fall måste ske med stor omsorg och prövningen bör vara klart restriktiv. I fall där den angivna farlighetsaspekten inte behöver beaktas och det är det stora flertalet, kan ett individualpreventivt moti- verat föreräde för mera öppen vård få göra sig gällande på ett helt annat sätt. Man får dock inte ta för lätt på rymningsrisken och den fara för nya brott som ofta är förenad med den. Meningen är ju att den som dömts

till frihetsberövande skall kvarhållas i anstalt under den tid som är eller blir bestämd här- för och det är en rimlig förväntan att han under den tiden skall vara praktiskt hind- rad att begå nya brott. I fråga om utlän- ningar som dömts till förvisning måste man också se till att möjligheterna att verkställa förvisningen inte går förlorade. Andra sä- kerhets- och ordningssynpunkter kan också göra det nödvändigt att använda mera sluten vård t.ex. när en intagen är extremt svår- hanterlig eller måste skyddas mot hämnd- aktioner.

Kommittén föreslår för alla kategorier intagna en huvudregel om vård i gemen— samhet. I de stora anstalterna är det inte lämpligt att alla intagna vårdas tillsammans. För att möjliggöra en lugnare behandlings- atmosfär och bättre kontakter med persona- len bör de intagna sammanföras i lämpliga behandlingsgrupper vars storlek kan variera allt efter behandlingens art och ändamål. Att de intagna hålls avskilda från varandra nat- tetid är naturligt. Det måste emellertid an- ses mindre tillfredsställande att inlåsningen f. n. på de slutna anstalterna i stor utsträck- ning äger rum så tidigt som kl. 19.30— 20.00.

I vissa fall är det nödvändigt att kunna isolera en intagen. En tillfällig isolering kan tillgripas för att hindra att den intagne ska- dar sig själv eller annan då han uppträder störande eller våldsamt. En intagen kan be- höva hållas avskild från andra intagna om en mera komplicerad utredning pågår rö- rande honom. Undantagsvis bör också in— tagen kunna hållas avskild från andra in- tagna under längre tid. Sådan isolering får enligt kommitténs förslag endast tillgripas om synnerliga skäl föreligger. Det kan t. ex. gälla en intagen som är dömd för brott av sådan beskaffenhet att särskild övervakning måste anses nödvändig av säkerhetsskäl el- ler en intagen som är farlig för personalen eller för andra intagna. För att få garanti för en restriktiv tillämpning av sådan iso— lering bör beslut härom omprövas med re- lativt korta intervaller. En intagen som be- gär att få vistas avskild från andra intagna bör i allmänhet få rätt att slippa en påtving-

ad gemensamhet som han inte anser sig orka med.

För att få underlag för en bedömning av anstaltsklientelets struktur och de behand- lingsbehov som kan förefinnas har kommit— tén låtit göra en klientelundersökning som avser att kartlägga situationen för det klien- tel som var intaget i anstalt en viss dag, den 26 januari 1969. Resultatet av denna tvärsnittsundersökning visar att anstaltsklien— telet i stor utsträskning är i dåligt fysiskt och psykiskt skick. Många intagna har un— der sin uppväxttid varit utsatta för ogynn- sam påverkan i olika avseenden och har en tidig kriminell belastning. Ett stort antal alkohol- och narkotikamissbrukare ingår och många saknar tillfredsställande bostads- förhållanden, yrkesutbildning och social för- ankring i övrigt. Det förekommer bland an- staltsklientelet sådana intagna som är socialt anpassade och har ordnade förhållanden att återvända till. För dessa föreligger inte nå— got egentligt behov av rehabiliterande be- handling. När det gäller vissa andra klien- telgrupper måste man vara medveten om att man knappast kan vänta sig någon avgö— rande förbättring. I sådana fall blir det näs— tan bara fråga om att lägga humanitära synpunkter på behandlingen. En betydande del av klientelet måste dock anses mottaglig för rehabiliterande behandling och det gäller att få den intagne intresserad av att med- verka i sådana behandlingsåtgärder som kan vara lämpliga för honom.

Hur behandlingen av de intagna på an— stalten skall anordnas för att tjäna syftet av den intagnes rehabilitering har givetvis varit den centrala frågan vid utarbetandet av en ny behandlingslag.

Det är enligt kommitténs mening av störs- ta vikt att behandlingen av den intagne så långt som möjligt avpassas efter hans in- dividuella behov och att den sker efter en plan som fortlöpande hålls aktuell. Plan- läggningen måste föregås av en grundlig utredning om den intagnes personliga för- hållanden. Vid mycket korta anstaltstider får utredningen givetvis begränsas. En in- ventering av särskilt ekonomiska och socia-

la problem för den intagne och hans familj i samband med anstaltsvistelsen bör ske så att behövliga åtgärder av socialvårdande myndigheter kan sättas in i tid. Behandlings— planeringen bör ske i samråd med den in— tagne. Den intagnes önskemål om viss be- handling bör tillmötesgås i den mån det finns resurser och om den intagne anses kunna tillgodogöra sig den önskade behand- lingen. Behandlingsplaneringen för utlän- ningar kan vara förknippad med speciella svårigheter. Som huvudregel bör gälla att de skall behandlas som övriga intagna. Hän- syn måste dock tas till sådana omständig- heter som gör det nödvändigt med särskilda åtgärder, t. ex. undervisning i språk och sam- hällskunskap samt yrkesorientering. Man bör sträva efter att mildra de utländska med- borgarnas isolering genom att skapa möj— ligheter till samvaro med intagna eller and- ra personer som talar samma språk och ut- övar samma religion.

De behandlingsåtgärder som f. n. står till buds utgörs huvudsakligen av olika slag av arbete och vissa studier som jämställs med arbete. Genom att arbetsplikt föreligger har behovet av alternativa behandlingsformer till arbete inte varit särskilt framträdande. Den kritik som under senare år riktats mot an- staltsbehandlingen har bl. a. gällt arbetsplik- ten. Man har framhållit att ett arbete som sker under tvång inte kan ha någon tera— pevtisk effekt utan snarare är ägnat att för- stärka de negativa verkningarna av anstalts— vistelsen. Kritiken har även riktat sig mot det meningslösa i att hänvisa en intagen som kanske befinner sig i dåligt fysiskt och psykiskt skick och saknar utbildning till ett arbete som inte kan förbättra hans möjlig- heter att försörja sig efter frigivningen. Kommittén hyser uppfattningen att arbets— plikt inte är förenlig med ett modernt be- traktelsesätt och att en rehabiliterande be- handling lättare kan genomföras i en krimi- nalvård utan arbetstvång. Om arbetet blir ett behandlingsinslag bland andra som er- bjuds den intagne och anordnas i samför- stånd med honom kommer det antagligen att bli mer lockande. Ett arbete som utförs

frivilligt och är kombinerat med lämpliga lönebestämmelser bör kunna uppfattas av de intagna som en förmån och något de gärna ägnar sig åt. Tyngdpunkten i behand— lingsåtgärderna kommer därför enligt kom- mitténs mening även i fortsättningen att lig- ga på arbetet.

Likavål som kommittén avvisar arbets- plikten avvisar man också tanken på att införa någon annan form av behandlings- tvång. De andra behandlingsåtgärder som kan förekomma, olika direkt terapevtiska åtgärder samt undervisning, studier och fri- tidsverksamhet bör kunna användas själv- ständigt eller jämsides med arbetet. En in- tagen som så önskar skall alltid få arbete. Arbetsdriften bör tillhandahålla arbete av olika slag alltifrån mera produktionsinriktad verksamhet till mindre krävande arbete. Det bör finnas anstalter där kraven sätts lägre både när det gäller arbetsuppgifternas svå- righetsgrad, arbetstakten och arbetsdagens längd. Intagna som brister i uthållighet och koncentrationsförmåga kan vid dessa an- stalter ges möjlighet att prestera efter sina personliga förutsättningar. För sådana in- tagna som på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd inte orkar med annan sys- selsättning bör finnas möjlighet till arbets- terapi som ett led i en psykiatrisk eller psy- koterapevtisk behandling.

Många intagna har behov av yrkesutbild- ning men anstaltstiden medger i allmänhet inte någon egentlig sådan utbildning. Åtgär- derna bör därför inriktas på att förbereda och påbörja en yrkesutbildning som kan fullföljas efter anstaltstiden med det stöd samhällets organ kan ge. Man bör kunna låta intagna delta i arbetsprövning och ar— betsträning vid verkstäder etc. utanför ari-. stalten, varvid i vissa fall frigång bör kunna tillämpas.

Av tvärsnittsundersökningen och andra klientelundersökningar framgår att de intag- na, både yngre och äldre, i påfallande ut- sträckning saknar de grundläggande kun- skaper och färdigheter som man normalt tillägnar sig under den obligatoriska skol- gången. Att sådana brister starkt nedsätter förmågan att smälta in i arbetslivet är up-

penbart. Kommittén anser att insatserna på utbildningssidan bör förstärkas. Den utbygg- nad av vuxenutbildningen som skett under senare år bör även komma kriminalvårds- klientelet till godo. Samarbetet mellan skol- överstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen bör intensifieras; bl.a. bör flera lärare knytas till anstalterna. Även möjligheterna till själv- ständiga studier bör utvidgas. Studiegården i Uppsala och den folkhögskoleundervisning som sker på ett flertal anstalter synes ha lett till goda resultat och denna form av ut- bildning bör enligt kommitténs mening byg— gas ut ytterligare.

Kommittén anser att frigång både för ar- bete och studier bör kunna utnyttjas i be- tydligt ökad omfattning. Som förmedling av övergången till livet i frihet och för att motverka att den intagne blir beroende av anstaltsmiljön kan värdet av frigång säkert inte överskattas. Förutsättningen bör givet- vis vara att risken för missbruk är ringa.

Vid sidan av arbete, arbetsvårdande åt- gärder, undervisning och annan utbildning har olika former av terapi sin givna roll. Närmast gäller det gruppterapi, gruppsam— tal, viss social träning inför frigivningen samt sysselsättningsterapi och — som förut nämnts arbetsterapi. Vilka metoder som här kan komma till användning lämnar kom- mittén öppet. Eftersom man vet mycket li- tet om behandlingsresultaten av hittills kän- da metoder för kollektiv psykologisk och so— cial terapi bör i första hand försöksverk- samhet bedrivas på detta område.

I ett differentierat behandlingsprograni bör den fysiska träningen tillmätas stor be- tydelse. Lämplig fysisk träning bör därför ingå i den dagliga rutinen på anstalterna.

Ett viktigt led i arbetet på de intagnas rehabilitering är att de får möjlighet att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt. Många intagna saknar positiv-a fritidsintres- sen och det är viktigt att man försöker ak- tivera dem genom t. ex. idrott, studier samt hobby-, film- och teaterverksamhet. En fri- tidsverksamhet som bedrivs på rätt sätt kan bidra till att skapa goda förhållanden. Ett väsentligt önskemål är att de intagna bere- des tillfälle att läsa tidningar samt följa ra-

dio- och televisionsprogram. Inte minst ur denna synpunkt är det viktigt att inlåsning- en för natten senarelägges. De intagna bör vidare ha möjlighet att syssla med egna spe- cialintressen och att få sitt behov av för- ströelse tillgodosett i skälig utsträckning. De bör ha möjlighet att delta i studiecirklar och föreningsverksamhet inom anstalten.

Den ersättning s.k. arbetspremie som ut- går till de intagna betraktas numera som lön för utfört arbete. Förslag om att ersätta arbetspremien med marknadsmässig lön har vid olika tillfällen diskuterats och viss för- söksverksamhet har sedan länge varit pla- nerad för att undersöka om man härigenom kunde vinna bl. a. förbättring av de intag- nas arbetsresultat, ekonomiska förhållanden och arbetstrivsel samt minskning av utgif- terna för socialvård och understöd från kri- minalvården. Frågan om ersättning till de intagna får förnyad aktualitet om arbets- plikten avskaffas och övriga behandlingsåt— gärder sidoordnas med arbetet. Kommittén anser att ersättningen — åtminstone när det gäller arbetet — bör anpassas efter prestatio- nen liksom fallet är i samhället i övrigt. När det gäller studier och annan utbildning vill kommittén närmast förorda en enhetlig er- sättning, som även bör utgå vid annan be- handling och vid sådan verksamhet som bör uppmuntras t. ex. föreningsarbete. Även in- tagna som inte deltar i någon form av verk- samhet bör erhålla viss grundersättning.

Beträffande de intagnas rättigheter och skyldigheter har kommittén gjort en del om- arbetningar av nuvarande lag men föreslår nyheter endast i fråga om brevcensur, besök och telefonsamtal. Brevcensuren anser kom- mittén bör begränsas till vad som är påkal- lat av säkerhetsskäl. Någon kontroll av att de intagnas korrespondens inte är anstötlig eller på annat sätt allmänt olämplig bör inte förekomma och inte heller skall brevväx- lingen vara inskränkt till en viss person- krets. Kommittén använder uttrycket att handling får granskas och menar då i första hand att handlingen läses men har också avsett att med detta uttryck täcka under—

sökning av att brev inte innehåller föremål av otillåtet slag. Sådan granskning bör så vitt möjligt ske utan att brevet brytes, alltså med hjälp av genomlysningsapparat eller på annat sätt. I betydande utsträckning bör granskning kunna äga rum Stickprovsvis.

! fråga om besök anser kommittén att restriktionerna utöver vad situationen krä- ver — bör vara de minsta möjliga. Hänsyn måste dock tas till anstaltsrutiner, personal- tillgång och andra praktiska förutsättning- ar. Ordningshänsyn gör också att besökare ibland måste avvisas vid onykterhet eller narkotikapåverkan. Det är i hög grad önsk- värt att de intagnas isolering från ytter- världen mildras genom positiva kontakter med främst anhöriga, övervakare och sär- skilda anstaltsbesökare. Vid besök av när- stående är det viktigt att besöksmm och andra arrangemang kring besöken ger möj- lighet till sammanträffanden under ostörda förhållanden.

Vad kommittén förordat i fråga om möj— ligheten för intagen att ta emot besök bör ha motsvarande tillämpning beträffande te- lefonsamtal mellan intagen och personer utanför anstalten.

Kommittén har också tagit upp vissa frå- gor rörande vad som med rätt eller orätt kallats anstaltsdemokrati och som genom olika inträffade händelser under de senaste åren förts upp på ett högt angelägenhetsplan för anstaltsvårdens del.

I allt fler sammanhang har samhällets en- skilda medlemmar ställt krav på vidgad in- syn och ökad medbestämmanderätt i fram- för allt frågor som rör den miljö i vilken den enskilde bor och verkar. Även anstalts- klientelet har krävt större inflytande på de allmänna förhållandena inom anstalterna. Utan stöd av någon bestämmelse i gällande lag har redan nu med lovande resultat växt fram olika former av samrådsförfarande med deltagande av såväl intagna som an- staltsledning och övrig personal. De intagna har strävat efter att, åtminstone på större anstalter, få till stånd en ordnad, demokra- tiskt utsedd representation för dcm av ty- pen förtroenderåd. Kommittén anser att ett

medinflytande för de intagna i frågor av gemensamt intresse för dem kan vara av väsentligt värde inte minst från rehabilite- ringssynpunkt. Medverkan av de intagna i beslutsprocessen, vare sig det sker genom samrådsförfarande eller i annan lämplig form, bör därför enligt kommitténs mening uppmuntras. Kommittén föreslår en lagbe- stämmelse som uttryckligen ger de intagna rätt att överlägga med anstaltsledningen i sådana frågor som här avses. Vid större anstalter och under vissa omständigheter kan det vara lämpligt att de intagnas syn- punkter framförs av särskilda företrädare för dem. För att förbereda överläggningar av detta slag bör de intagna ha rätt att sam— manträda och mellan sig diskutera förekom- mande frågor.

En av nyheterna i kommitténs förslag är att användningen av permission, såväl kort- tidspermission som långtidspermission. ut— vidgas i förhållande till vad som f. n. gäller. Kommittén är väl medveten om att kort- tidspermission redan nu tillämpas i betyd— ligt större omfattning än som avsågs vid in- förandet av nuvarande bestämmelser. Kort- tidspermission har sålunda kommit att ut- göra ett ordinärt inslag i behandlingen för en stor del av klientelet och den har med— delats efter tämligen fasta regler så att de intagna kunnat förutse när och i vilken om- fattning de kunnat påräkna sådan permis— sion. I samband med överläggningar i ja- nuari 1971 mellan kriminalvårdsmyndighe- terna, personalen och de intagna har an- vändningsområdet för de regelbundna per- missionerna utvidgats genom förkortning av kvalifikationstiderna och tiden fram till ny permission. Vid bedömningen av frågan om en eventuell utvidgning av permissionsinsti- tutet gäller att kraven på säkerhet måste beaktas. Det blir därvid närmast fråga om samhällets krav på skydd mot fortsatt brotts- lighet av den som dömts till frihetsförlust. Även om närmare utredning saknas om frekvensen av begångna nya brott av intag— na som rymt under korttidspermission ger erfarenheterna vid handen att sådant åter- fall förekommer i viss omfattning. Det finns

dock enligt kommitténs mening inte belägg för att denna brottslighet är av så allvarlig art att den mera allmänt innebär ett hot mot väsentliga samhällsintressen. Vid pröv- ningen av permissionsärenden som rör ut— länning måste beaktas att det i vissa fall föreligger stor risk för att den intagne rym- mer och undandrar sig verkställighet av den påföljd som ådömts honom. I sådana fall bör permission inte medges.

Enligt kommitténs åsikt får den hittills— varande utvecklingen anses ge vid handen att de behandlingsmässiga fördelarna av sys- temet med regelbundna permissioner vida överväger nackdelarna därav. Varje permis— sion bör dock föregås av en individuell och noggrann bedömning av den risk för miss- bruk som kan föreligga. Förutom den regel- bundna korttidsperrnissionen kan intagen medges särskild permission för att sköta egna angelägenheter utanför anstalten. Enligt kommitténs uppfattning fyller denna permis- sionsform en stor uppgift och kommer att behövas även i fortsättningen.

Institutet långtidspermission har enligt kommitténs mening visat sig motsvara de förväntningar som man hade då det inför- des. Möjligheten till sådan permission har utnyttjats i stor utsträckning och de intagna har härigenom på ett aktivt sätt kunnat medverka till att ordna sina förhållanden inför frigivningen. När det gäller intagna som undergår fängelse har det dock visat sig att begränsningen av permissionstiden till 14 dagar inskränkt den praktiska an— vändningen av institutet. En annan omstän- dighet som inverkat på användningen av långtidspermissionen är att en sådan per- mission inte kunnat beviljas förrän två tred- jedelar av strafftiden gått till ända. Vid vill- korlig frigivning enligt halvtidsregeln har möjlighet saknats att ge långtidspermission. Frågan huruvida sådan permission bör kunna ges även före tidigaste dagen för villkorlig frigivning eller beträffande interneringsklien- telet före minsta tidens utgång har fått för- nyad aktualitet sedan det framträtt ett be- hov av att kunna använda permissionen för att utnyttja behandlingsmöjligheter utanför anstalten såsom nu sker i fråga om ung-

domsfängelseklientelet. För detta klientel har den enda förutsättningen varit att permis- sionen är till gagn för eleven. Enligt kom- mitténs mening bör långtidspermission kunna utnyttjas på motsvarande sätt för internerade och dem som dömts till fängelse. För att en långtidspermission skall kunna ges i reha- biliteringssyfte bör det normala vara att den intagne visat skötsamhet under anstaltsvistel- sen.

Beträffande ungdomsfängelseklientelet bör nuvarande ordning med möjlighet till långtidspermission när som helst under an— staltstiden bestå. I fråga om dem som un- dergår fängelse eller internering bör lång— tidspermission i allmänhet inte kunna ges före den dag då den intagne tidigast kan villkorligt friges eller överföras till vård utom anstalt. Intagen som har så kort fäng- elsetid att villkorlig frigivning inte kan kom- ma i fråga bör i allmänhet inte heller kunna få långtidspermission. Undantag från vad som nu angetts som huvudregel bör kunna ske om synnerliga skäl föreligger. Sådan kan situationen vara exempelvis om den in- tagne kan få en arbetsanställning, yrkesut- bildning, undervisning eller vårdmöjlighet utanför anstalten som är alldeles särskilt lämpad för honom.

Enligt kommitténs mening bör långtids- permission normalt övergå i villkorlig fri- givning eller vård utom anstalt vid den tid- punkt då detta vanligen brukar ske. Om det är lämplig ur behandlingssynpunkt bör en långtidspermission i rehabiliterande syfte dock kunna ges under viss del av anstalts- tiden utan att det är direkt avsett att per— missionen skall leda fram till frigivning el- ler vård utom anstalt.

Kommitténs förslag innebär vidgade möj— ligheter att låta anstaltsvården successivt övergå till frivård. Förutsättningen för en framgångsrik tillämpning av långtidspermis- sion är dock att resurserna både på anstalts— sidan och frivårdssidan förstärks i sådan utsträckning att permittenterna kan ges be- hövligt stöd. Det nödvändiggör också en för- stärkning av resurserna för bostads- och arbetsanskaffning som endast kan uppnås

genom ett utbyggt samarbete mellan krimi- nalvården, annan socialvård och arbetsmark- nadsmyndigheterna.

[ behandlingslagen finns vissa bestämmel- ser om interna straff- och skyddsåtgärder. Situationen i dagens kriminalvård är att som medel för att upprätthålla ordning och sä- kerhet inom anstalterna förekommer såväl rena bestraffningar som mått och steg vilka närmast har karaktären av säkerhets- eller behandlingsåtgärder. Systemet med dubbla reaktionsformer har haft till följd att ett indisciplinärt beteende från en intagens sida regelmässigt utlöst åtgärder både av discipli— när och behandlingsmässig art. För den en- skilde intagne har det varit likgiltigt vilket syfte de olika åtgärderna haft eller hur la- gen rubricerat dem. Han har uppfattat alla åtgärder som inneburit en inskränkning av hans rörelsefrihet eller förlust av förmåner som repressiva. Kritiken mot dessa s.k. dubbelbestraffningar har vuxit sig allt star— kare.

Flera skäl talar för att disciplinstraffen bör avskaffas. Det har visat sig vara för- knippat med stora svårigheter att samord- na de disciplinära, behandlings- och säker- hetsmässiga systemen på ett sådant sätt att den samlade effekten av reaktionssystemet kan anses rimlig. Isoleringsstraffet har ur behandlingssynpunkt avsevärda negativa ef- fekter. Klientelet vid de slutna anstalterna är i stor utsträckning i fysiskt och psykiskt dåligt skick. Isolering av sådana intagna in- nebär en ytterligare påfrestning för dem och måste anses vara både inhuman och föga ändamålsenlig. En annan omständig- het som talar för att avskaffa disciplin- straffet är att man inte kan dra någon skarp skiljelinje mellan straffbetonade åtgärder och sådana åtgärder som vidtas med hän- syn till ordning och säkerhet på anstalten.

Enligt kommitténs mening är det varken nödvändigt eller lämpligt att behålla ett system med disciplinära åtgärder. Däremot bör den intagnes uppträdande även i fort- sättningen inverka på hur man bedömer så— dana frågor som anstaltsplacering, frigång, permission och frigivning. Härigenom bör

enligt kommitténs uppfattning nödvändig ordning kunna upprätthållas utan speciella disciplinmedel. Kommittén föreslår alltså att den nya behandlingslagen inte skall inne- hålla några bestraffningsregler.

Slutligen bör i detta avsnitt nämnas att kommittén föreslår en bestämmelse om tyst- nadsplikt för anstaltspersonal m. fl. rörande intagnas personliga förhållanden.

De förut nämnda mera tekniska regler- na om verkställighetens början och om be- räkning av strafftid har upptagits i ett för— slag till lag om .rtrafftidsberäkning m.m. Några större förändringar i jämförelse med vad som nu gäller föreslås inte. Kommittén har behandlat ett spörsmål som trots sin be— gränsade räckvidd har vållat ganska stora svårigheter i lagtillämpningen. F.n. är det endast under vissa speciella villkor möjligt för häktad att utnyttja häktningstiden för att undergå verkställighet av frihetsberövan— de som ådömts i annat mål än häktnings- målet. Kommittén har efter undersökning av olika lösningar stannat för att föreslå bestämmelser, enligt vilka häktningstiden alltid kan tillgodoräknas den häktade, så snart domen på frihetsberövande i sig själv är verkställbar. Bestämmelserna gäller det fallet att häktningen skett på grund av miss— tanke om brott. Om däremot häktningen skett av annan anledning — såsom t. ex. vid häktning av tredskande vittne enligt rätte- gångsbalken avses den motsatta ordning- en gälla. Förslaget beträffande tidsberäk- ningen går något längre än det nu sagda ger vid handen. Sålunda föreslås att verk- ställighetstid skall börja räknas omedelbart även i det fallet att den dömde omhänder- tas av polismyndighet för att förpassas till anstalt. I anslutning till förslaget i nu av- sedd del föreslås bestämmelser med syfte att underlätta avgivande av nöjdförklaring.

Vidare har kommittén behandlat vissa frågor rörande uppskov med verkställighe— ten av ådömt fängelse. Kommittén föreslår i anslutning till en framställning av JO en mindre vidgning av möjligheterna att med- ge sådant uppskov. Prövningen av ansök— ningar om uppskov, vilken f.n. ligger hos

länsstyrelsen i första instans, föreslås helt förlagd till kriminalvårdsnämnden, som nu endast tar upp sådana ärenden som be- svärsinstans.

Kommitténs förslag till ny lag om be- handlingen av häktade och anhållna m.fl. anknyter nära till nuvarande lag med sam- ma benämning. Den numerärt största klien- telgrupp som berörs av denna lag torde ut- göras av personer som omhändertagits för fylleri. Beträffande behandlingen av dessa har förslag nyligen framlagts av fylleristraff- utredningen. Kommittén har således inte haft anledning att gå in på frågor som sär- skilt rör denna klientelgrupp. Ett reform— behov på häkteslagens område i övrigt gör sig enligt kommittén gällande närmast i två avseenden: dels behöver möjligheterna att ge de intagna kurativt socialt stöd byggas ut. dels behöver tillfälle skapas för de in- tagna som så önskar att få arbete eller an- nan lämplig sysselsättning inom anstalten. Kommittén föreslår lagbestämmelser i båda dessa ämnen men framhåller att avgörande förbättringar kräver betydande personalför- stärkning.

I övrigt föreslår kommittén smärre jämk- ningar av gällande behandlingsregler, ge— nomgående med syftet att de intagnas isole- ring skall kunna mildras.

En bestämmelse om tystnadsplikt har upptagits även i häkteslagen. I ett särskilt stadgande har frågan om konkurrens mel- lan häkteslagen och lagen om kriminalvård i anstalt reglerats.

I direktiven för kommittén har uttalats att kommitténs förslag bör vara åtföljda av kostnadskalkyler.

Kommittén är medveten om att åtskilligt i de framlagda reformförslagen är kostnads- krävande. Särskilt kan nämnas förslaget att slopa arbetsplikten vilket får till följd att andra behandlingsmetoder måste komma till ökad användning. Även om det är omöj— ligt att förutse i vilken utsträckning kliente- let kommer att övergå från arbete till andra behandlingsformer såsom utbildning och te- rapi av olika slag, är det uppenbart att det av kommittén förordade differentierade be—

handlingssystemet kommer att kräva avse- värd förstärkning av anstaltsvårdens perso— nella och materiella resurser. Att märka är att dessa sedan länge varit underdimensio- nerade. En rehabiliterande behandling som helst skall ske i små boende— och behand— lingsgrupper förutsätter att den personal som har den dagliga kontakten med de in- tagna är tillräcklig till antalet och utbildad på sådant sätt att den kan spela en aktiv roll i behandlingsarbetet. Detta gäller både tillsynspersonal och arbetsledare samt övri— ga yrkesgrupper som är sysselsatta i be- handlingsarbetet.

Kommittén har eftersträvat att åstadkom- ma en redovisning i stora drag av de kost- nader som erfordras för att förslagen skall kunna genomföras. Klientelets omfattning och sammansättning undergår dock ständiga förändringar, varför beräkningarna vilka utgår från anslagen till kriminalvården för budgetåret 1970/71 inte gör anspråk på att vara exakta.

Slutligen vill kommittén understryka bety- delsen av att de olika förslagen till föränd- ringar inom kriminalvården som i andra sammanhang aktualiserats samordnas och genomförs på sådant sätt att målet för verk- samheten —- klientelets resocialisering nås på effektivaste sätt.

Summary

Of recent years Swedish criminal policy has been the subject of extremely lively debate. The question of how best to protect society from criminality has given rise to a rich diversity of proposals and opinions. The focal point of interest has been the develop- ment of the system of sanctions and the issue of the care and treatment provided within the correctional system for persons sentenced to sanctions involving deprivation of liberty. The idea of general prevention, namely, that such sanctions are necessary to deter people from committing crime, has deep roots in our system of criminal law. At the same time, the individual prevention of continued criminal activity by convicted persons, has been seen as increasingly im- portant. The Penal Code thus reflects a certain balance between ideas on general and individual prevention. This is also true of the decisions of the courts. For a long time the severity which general preventive mea- sures seemed to demand was considered quite compatible with effective individual prevention in the enforcement of sanctions. Nowadays however it is entirely clear that a conflict exists between the requirements of general and individual prevention con- cerning essential aspects of the enforcement of sanctions. This insight and the gradually altered conception of what measures can reasonably be used with people in the in- terests of society, has made the individual preventive viewpoint almost totally pre-

dominant. Improved living conditions and other factors have led to a situation in which it may rightly be said that the es- sence of the penal threat lies nowaday in the deprivation of liberty itself, rather than in the severity of its enforcement. General prevention need no longer therefore be con- sidered in the development of laws on treat- ment.

The task of the Committee has been to undertake a general review of the law on treatment in correctional institutions and—— in conjunction with this—of the law on treat- ment of arrested persons and persons re— manded in custody. The Committee's terms of reference required that its proposals be developed within the system of sanctions set out in the Penal Code and in relation to the existing organization of institutions and after-care. The Committee has studied the possibility of dealing with questions con- cerning the treatment of persons remanded in custody and persons sentenced to correc- tional institutions within a single framework. In the Committee's view, the possibility does not exist to such an extent as to justify discontinuing the present division of the relative provisions into two separate Acts.

The more technical rules about the be- ginning of enforcement of a sentence and the calculation of its length, etc., may be found in the present law on treatment in correctional institutions. To a great extent such rules are different in character from

the regulations which relate directly to the handling of inmates. In recognition of this, the Committee has thought it proper to take the former rules into a special law which should therefore contain the neces- sary provisions about the conditions for, and methods of calculating length of sentences of imprisonment, youth prison, internment and treatment as laid down in Chap. 28, ä 3 of the Penal Code.

The Committee then proposes that those regulations which directly concern the hand- ling of persons who have been sentenced to correctional institutions shall be removed to a new law, the Law on Correctional Treatment in Institutions.

The Committee's proposals have been based on the experience available of correc— tional treatment, consideration for the re- quirements of humanity, legal guarantees for individual rights and the protection of society. This implies to a considerable ex- tent, a development of the basic ideas of that Committee whose proposals led to the 1945 law on the enforcement of inprisonment and other sanctions involving deprivation of liberty. The establishments, the organi- zation, and the working conditions of the staff, were then different from what they are now. At that time it was a large step that was taken from the closed, isolated and progressive stage system toward open- ness, association and equality as to privi- leges. The difficulties of transition have also shown how daring that step was. The pos- sibility of putting these ideas into practice is now entirely different. The Committee proposes that in the main the same rules for treatment shall be valid for all types of persons subject to correctional handling. The current rules for youth prisoners have been taken as the point of departure in drafting the new law. The Committee lays down in a rule Which sets out the aims of treatment, that, as such, it shall seek to fa- cilitate the offender's adjustment to society. What is essential is that the inmate shall better be able to abstain from criminal ac- tivity after he leaves the institution. In ad- dition the Committee has stated that the

damaging consequences arising from de- privation of liberty must be counteracted. Since deprivation of liberty is decided en not only with regard to the sentenced per- son, it is unrealistic to ignore the negative effects which, to a great extent, accompany it, such as broken relations with the family and employment, the artificial nature of the institutional environment, the influence of fellow-inmates etc.

The Committee considers that there no longer exist any reasons to retain the con- cepts of open and closed institutions. There already exist a large number of intermediate modalities which are formally included in one or other of these categories. There must be inconvenience if planning, finance, treat- ment methods and so on, are tied to the use of a conceptual distinction which to some degree is artificial. The Committee has concluded that it is better to speak of treatment having a more open and a more closed form so that the relativity of these concepts is evident. Correctional handling should be as open as possible. This is a statement of principle not only for the set- ting-up of institutions and treatment pro- grammes in general, but also on the hand- ling of individual cases. In the choice be- tween a more open or a more closed form of treatment there must be a presumption in favour of the former. The more closed form is called for where there is risk of escape, or other strong reasons relating to good order or security. A considerable pro- portion of the institutional population will presumably have to have a closed form of treatment. A certain deterioration has oc- cured in the clientele in institutions, the im— plication being that, in general, they are more difficult to treat than previously. The greater number of drug addicts is a factor which has increased the need for more closed forms of treatment. In the Commit- tee”s opinion open treatment should not be considered for an inmate, who, whether because of the nature of his offence, e.g., a serious crime of violence, or for some other reason, must be regarded as danger- ous for the safety of other persons, or an-

other important interest. The investigation of such cases should be undertaken with great care and their assessment must clearly lean towards restriction. Where aspects of danger do not have to be assessed, and this is the majority of cases, a reasoned argument in favour of individual prevention can be considered in a completely different way. However the risk of escape and the likeli- hood of new offenees, which so often are associated with escapes, must not be taken too lightly. It is intended of course, that a person who has been sentenced to a sanc- tion involving loss of liberty, shall be de- tained in an institution for the specified period of time and it is a reasonable sup— position that he shall be effectively pre- vented from committing new crimes during that period. So far as foreigners who have been sentenced to expulsion are concerned, it is necessary to ensure that the possibility of enforcing the expulsion is not lost. Other aspects of security and good order can also neeessitate the use of closed treatment, e.g., When an inmate is extremely difficult to handle or must be protected against acts of revenge.

The Committee proposes as a main rule that all categories of inmates be treated in association. Of course it is not advisable for all inmates to be treated together in the larger institutions. In order to create a cal- mer atmosphere for treatment and better contact with staff, the inmates should be in suitable treatment groups, the size of which can vary according to the nature and purposes of treatment. It is only natural that inmates are separated from each other at night. But that locking up in the closed institutions should so often take place as early as 7.30—8.00 p.m. must be considered unsatisfactory. The placing of an inmate in isolation is sometimes necessary. Tem- porary isolation is justified to prevent the inmate from injuring himself or others, when he behaves in a disturbing or violent man- ner. It may be necessary to separate an in- mate from the others, if a more compli- cated investigation concerning him has to be made. It should also be possible, in ex-

ceptional cases, to separate an inmate from the others for longer periods. The Com— mittee proposes resort to such isolation only if special reasons exist. An example would be an inmate convicted of a crime of such a nature that special supervision must be considered necessary for security reasons, or an inmate who is dangerous for the staff or for other inmates. The decision ordering such isolation should be reviewed at relatively short intervals in order to guar- antee its limited application. An inmate who requests separate living arrangements from others should in general have his right to avoid a forced communal life recognised where he feels he cannot cope with it.

In order to obtain a basis for assessing the nature and treatment needs of the in- stitutional clientele, the Committee request- ed a survey of inmates admitted on a par- ticular day, 26 January 1969. The result of this eross-sectional study shows that in- mates are, to a considerable extent, of poor physical and mental condition. Many have been subject to various unfavourable in- fluences when growing up and have an early criminal record. A large number were aleoholics and drug addicts and many lacked satisfactory housing, vocational training and socially stable relationships in general. But among inmates are those who are socially well adjusted and who can return to satis- factory conditions. There is no real need for rehabilitative treatment for such per- sons.

With certain other clientele groups it has to be recognised that any deeisive improve- ment can be scarely expected. In such circumstances the humanitarian standpoint is almost the only question which arises on treatment. However, a significant pro- portion of the clientele must be regarded as amenable to rehabilitative treatment and the question is one of arousing the inmates interest in cooperating with those forms of treatment that are suitable for him. Natu- rally, the central question in the develop- ment of a new law on treatment has been how the handling of inmates in institutions shall be organised so as to serve the pur—

pose of rehabilitation. In the Committee's opinion, it is of the highest importance that the treatment of inmates be adapted as far as possible to their individual needs and that it take place according to a plan that is continuously kept up—to-date. The pre- paration of the plan must be preceded by a thorough investigation of the inmate”s personal circumstances. But with short sen- tences this investigation must, of course, be limited. Special economic and social problems of the inmate or his family should be listed during the institutional period in order that necessary steps by social welfare authorities may be taken in time. The treat- ment plan should be drawn up in collab- oration with the inmate. His requests for a certain type of treatment should be met to the extent that resources permit, and that he is considered likely to benefit from it. Special difficulties can arise with the planning of treatment for foreigners. As a main rule, they should be treated in the same way as other inmates. Nevertheless, there must be regard for circumstances which necessitate special measures, e.g., language instruction, civic studies and vo- cational training. An attempt should be made to reduce thc isolation of foreign citizens by creating opportunities for con- tact with inmates or other persons who speak the same language and practice the same religion.

The treatment measures available today largely consist of different types of work and certain sorts of studies which are equated with work. Because there is at the present time an obligation to work, the need for alternative forms of treatment has not been especially pronounced. Part of the criticism directed during recent years against insti- tutional treatment has related to the obli- gation to work. It has been pointed out that work which is compelled cannot have any therapeutic effect; rather it tends to reinforce the negative effects of the in- stitutional period. The uselessness of plac- ing an inmate, perhaps in poor physical and mental condition and lacking education, in a kind of work which cannot improve

his possibilities of supporting himself after release has also been pointed out. The Com- mittee is of the opinion that the obligation to work is incompatible with a contem- porary viewpoint and that rehabilitative treatment can be more easily carried out in the correctional system without obli— gatory labour. If work itself becomes one sort of treatment amongst others afforded to the inmate and arranged with his co- operation, it will obviously become more attractive. Work which is undertaken vol- untarily and combined with rules on suit- able remuneraticn, is better able to be inter- preted by inmates as a privilege and as something in which it is worth taking an interest. In the Committee's opinion there- fore, the emphasis in any future pattern of treatment should continue to lie on work.

The Committee is as opposed to any other form of compulsory treatment as it is to the obligation to work. It should be possible to use the various forms of treat- ment such as direct therapeutic measures, education, special study and leisure activ- ities, either in their own right or alongside work. An inmate who desires to work should always be given it. The employment pro- gramme should furnish a variety of work from that of straightforward production to less demanding work. Institutions should exist where demands are lower as to the difficulty of labour tasks, the pace of work and the length of the day. In them inmates who lack endurance and ability to con- centrate can be given an opportunity for aehievement according to their personal abil- ities. So too should there be provision for occupational therapy as an element in a psychiatric or psychotherapeutic treatment programme for those inmates who, owing to their physical or mental condition, are unable to cope with other forms of em- ployment.

Many inmates are in need of vocational training but the shortness of their term in an institution often makes any real edu- cation of this nature impossible. Measures should therefore be directed toward pre- paring and initiating a vocational educa-

tion which can be completed after release with the support that society's various bodies can provide. It should be possible to allow inmates to participate in work training etc., outside the institution and in such circum- stances the necessary free movement should be authorised.

The cross-sectional study and other cli— entele investigations show that both younger and older inmates, to a striking extent, lack the basic forms of knowledge and capabil- ity usually acquired during the compulsory school years. Such deficiencies clearly and severely reduce capacity for assimilation into work life. The Committee considers that steps should be taken to expand edu- cational facilities. The clientele of the cor- rectional system should benefit also from the expansion of adult education which has taken place during recent years. Coopera- tion between the National Board of Edu- cation and the National Correctional Ad- ministration, should be intensified. Among other measures more teachers should be linked with the institutions. Opportunities for personal independent studies should also be expanded. The Study Centre (Studiegården) at Uppsala and the county college instruction (folkhögskola) now available in several in- stitutions seem to give good results. This kind of educational activity should be de- veloped yet further. The Committee con- siders that free movement for both work and studies should be authorised to a sig— nificantly greater degree. The importance of free movement cannot be overestimated as a way of facilitating transition to life in freedom and counteracting the tendency for inmates to become dependent upon the institutional environment. The assumption is of course that the risk of abuse is small.

Alongside work, special work rehabili- tation, instruction and other kinds of edu- cation various forms of therapy have a part to play. This is primarily a question of group therapy, group discussions, certain types of social training prior to release together with the employment and occu- pational therapy mentioned above. The Committee leaves open the question of the

particular methods which can be used. In view of the lack of knowledge about the results of methods of collective psychologi— cal and social therapy used to date, an ex- perimental programme should first be un- dertaken.

Physical training should be considered im- portant in a differentiated treatment pro- gramme. Accordingly, proper physical train- ing should be a part of the daily institu— tional routine.

An important element in rehabilitation is the provision of opportunities for in- mates to use their leisure meaningfully and it is therefore important to try to involve them in, for example, athletics, studies, hob— bies and film and theatre activities. A well— run programme of leisure activities can con- tribute much toward creating better cir- cumstances. An essential aim should be to make it possible for inmates to read news- papers and follow radio and television pro- grammes. This is one of the reasons why locking up at night should be later. Further- more, inmates should have reasonable pos- sibilities to pursue their personal, special interests and fulfil their needs for enter- tainment. They should be afforded the op- portunity to participate in study circles and in club activities within the institution.

Inmates earnings are nowadays regarded as wages for work performed. Proposals to replace these forms of remuneration with wages comparable to those paid in the lab— our market have been discussed from time to time. Experimentation with this has long been planned to ascertain whether it would be possible to achieve an improvement in inmates” work output, economic circum- stances and work satisfaction together with a reduction in the Correctional System's costs for social welfare and support. Re- muneration will take on renewed impor- tance if the obligation to work is abolished and other forms of treatment are arranged alongside work. The Committee considers that remuneration—at least so far as work is concerned—should be determined accord— ing to performance in the same way as for society in general. For studies and other

education, the Committee is inclined to pre- scribe a single rate of payment. This should also be paid when it is a matter of other treatment forms and such activities as should be encouragcd, e.g., club or association ac— tivities. Inmates who do not participate in any form of activity should receive a cer- tain basic pay. The Committee has made a number of revisions to the present law con- cerning the rights and responsibilities of in- mates but proposes innovations only on the censorship of letters, visiting and telephone conversations. The Committee considers that the censorship of letters should be limited to that which is justified by reasons of security. There should be no checking to ensure that inmates” correspondence is not offensive, or otherwise generally improper, nor to ensure that the exchange of letters be limited to a certain circle of persons. The Committee has used the expression "documents may be examined”. Whilst this means primarily that the document may be read, it is also intended to cover inspection to ensure that letters do not contain un- authorised objects. Such an inspection should be undertaken as far as possible without opening the letter, i.e. by using intense light examination apparatus or some similar means. To a significant degree examinations should be limited to spot checks.

Concerning visiting, the Committee con— siders that restrictions over and above the requirements of security should be the few- est possible. Of course, practical problems such as institutional routine and availabil- ity of staff must be taken into consider- ation. Maintenance of good order may make it necessary at times to turn away visitors under the influence of alcohol or drugs. It is extremely desirable to reduce the in- mates” isolation from the outside world through positive contacts, above all with relatives, supervisors and special institution visitors. It is important that visiting rooms and other arrangements for the visits of persons who are close to the inmate make for undisturbed meetings. The Committee's recommendations on visiting are similarly applicable to telephone conversations be-

tween inmates and persons outside the in- stitution.

The Committee has also dealt with cer— tain aspects of what has rightly or wrongly come to be called "prison democracy”, and which has become an urgent issue for cor- rectional treatment as a result of events in recent years. The individual members of society have demanded ever greater ac— cess to, and increased influence over, de- cision making especially so far as the en- vironment in which the individual lives and works is concerned. The clientele of cor- rectional institutions have also demanded greater influence over general conditions within the institutions. Different forms of consultative procedures with participation for inmates as well as the institution”s man- agement and other personnel have been evolved with promising results and without the support of any rules in present law. In the larger institutions, in particular, the in- mates have striven to establish orderly, de- mocratically elected representation for them- selves through the inmate advisory coun- cils. The Committee considers that for in- mates to exercise influence on questions of common interest for them can be of great value, not least from the standpoint of rehabilitation. For inmates to share in decision-making, whether by consultative procedures or other suitable forms, ought therefore, in the opinion of the Committee, to be encouraged. The Committee proposes a legal rule expressly providing for the right of inmates to hold discussions with the management of institutions on such questions. At the larger institutions, and un- der certain circumstances, it would seem appropriate for the inmates” viewpoint to be put forward by their special represen- tatives. In order to prepare for such delib- erations inmates should have the right to meet and discuss among themselves any questions arising.

One of the Committee's innovative pro- posals is the expanded use of short and long furloughs by comparison with present practice. The Committee is well aware that short furloughs are already used to a greater

extent than originally intended when present legislation was introduced. Short furloughs have thus become a regular element in the "treatment of a large portion of the clientele. They have been granted according to some- what fixed rules in order that inmates may know when and to what extent they can count on receiving such furloughs. Arising from the deliberations between the National Correctional Administration, its staff and the inmates in January 1971, the use of regular furloughs has been expanded by shortening the time necessary to qualify and the in- terval between them. The requirements of security must be considered in the matter of possible extensions of the practice in granting furloughs. Essentially, this is a question of society”s demand for protection against resumed criminality by those who have been sentenced to deprivation of lib- erty. Even in the absence of a close study of the frequency of new crimes committed by inmates absconding during short fur- loughs, available experience suggests that such recidivism does occur to a certain ex- tent. However, in the Committee”s opinion, there is no support for the contention that this type of crime is of so serious a nature as to imply generally a threat to society's vital interests. The risk of absconding and avoidance of: the enforcement of the sanc- tion must be assessed in the case of fur- loughs for foreigners. If considerable risk does exist, furloughs should not be granted.

In the Committee's opinion, the develop- ments to date suggest that the advantages, as regards treatment, of the regular fur- loughs system far outweigh the disadvan- tages. Nevertheless, every furlough should be preceded by careful assessment of the individual risk of misuse.

Inmates may be granted special furlough in order to attend to private affairs outside the institution over and above the regular short furloughs. The Committee is of the opinion that this form of furlough has an important function and will continue to be needed in the future. The Committee also considers that the use of long furloughs has lived up to the expectations aroused when

this measure was first introduced. The op- portunity given by this type of furlough has been used to a great extent and inmates have thereby been enabled actively to work at arranging their affairs before release. But for inmates serving sentences of im- prisonment experience has shown that a limit of 14 days on this sort of furlough has limited its use in practice. Another cir- cumstance affecting the use of the long fur— lough is that it may not be granted until two-thirds of the sentence has been served. The question as to whether it should be possible to grant long furloughs before the earliest time for parole (or for persons sen— tenced to internment, before the expiration of their minimum term) has attracted re— newed interest ever since the need was re- cognized to use this form of furlough as a means of treatment outside the institu- tion, as is done with youth imprisonment. There are no limitations on the granting of long furloughs for this clientele. The only condition has been that the furlough should be of benefit for the young person. The Committee thinks, it should be possible to use long furloughs in a similar way both for persons sentenced to internment and to imprisonment. Normally, good behaviour during the institutional stay should be a criterion for granting long furloughs for the purpose of rehabilitation. The present arrangements for long furloughs to be given at any time during the institutional stay should be retained for youth prison clien- tele. But for those sentenced to imprison- ment or internment, long furloughs should not ordinarily be granted before the earliest day for parole or before transfer to non- institutional treatment. In general, inmates with sentences so short that parole cannot be considered should not be given long furloughs. Departures from these principal rules should only be made in exceptional cases. This can be so, for example, where the inmate may obtain employment, occu— pational training, instruction, or some form of outside treatment which is especially necessary for him.

In the Committee's view, long furloughs

should normally be transformed into parole or non-institutional treatment at the time when they usually are arranged. But where it is necessary from the point of view of treatment, it should be possible to grant long furloughs during a particular part of the institutional stay with no suggestion that the furlough shall lead directly to release or non-institutional treatment.

The Committee's proposal implies ex- panded possibilities for gradual transfer from institutional to non-institutional treat- ment. It is a condition for the successful application of this idea that improved re- sources are available on both the institu- tional and non-institutional side sufficient to provide persons on furlough with the sup- port they need. It also necessitates strength- cned resources for obtaining housing and work. This can only be achieved through intensified collaboration between the cor- rectional system, other social welfare agen- cies and the employment office authorities.

Certain provisions on internal punish— ment and security measures are set out in the law on treatment in institutions. Among the means used to maintain good order and security in today's correctional institutions may be found measures of pure punish- ment as well as those which may be de- scribed more in terms of security and treat— ment. With the system of double forms of sanctions, indiscipline on the part of an inmate automatically results in the use of measures of an ordinary disciplinary char- acter. For the ordinary inmate it has been a matter of indifference what the purpose behind the different measures was and how the law categorises them. He has considered all measures which imply restriction on his freedom of movement or loss of privileges, as repressive. The criticism of this form of so-called "double punishment” has grown more intense. There are a number of rea- sons for abolishing disciplinary punishments. Great difficulties are found in mixing mea- sures of discipline, treatment and security

in the sanction system, in such a way as to .,, achieve a reasonable combined effect. Iso- lation has considerable negative effects from

the treatment standpoint. To a great extent, the clientele in the closed institutions is in poor physical and mental condition. Iso- lation of such inmates involves an additio- nal strain on them and must be regarded both as inhuman and poorly suited to its objective. Another circumstance pointing toward abolition is the impossibility of mak- ing a sharp distinction between measures with the stress on punishment and other measures which must be taken in the interest of good order and security in institutions.

The Committee holds that it is neither necessary nor appropriate to retain the sys- tem of desciplinary measures. On the other hand, the inmates personal behaviour must continue to influence the assessment of such matters as institutional allocation, autho— rised free movement, furloughs and release. In this way, in the Committee”s estimation, the necessary order can be maintained with- out special disciplinary measures. The Com— mittee proposes therefore, that the new law on treatment shall not contain any provi- sions on punishment.

Finally, the Committee recommends a provision on the necessity of secrecy on the part of institutional staff and others concerning the personal circumstances of inmates.

The technical rules mentioned earlier, concerning the beginning of the enforce- ment of sentences and calculation of their duration, have been incorporated in a pro- posal for a law on the calculation of the duration of sentences etc. No major changes in current rules are proposed. The Com- mittee has dealt with a matter which, in spite of its limited scope, has given rise to quite considerable difficulties in its legal application. Nowadays, it is only under cer- tain special circumstances possible for a person remanded in custody to count his time on remand in the enforcement of a sentence of deprivation of liberty imposed on him in a case other than that which has given rise to the remand.

After examining many solutions the Com- mittee has settled on rules which provide :'åäfor the time on remand in custody to be

included in the sentence as soon as the sentence of deprivation of liberty is en- forceable. These rules hold only for remand in custody in cases of suspicion of crime. On the other hand they do not apply in cases of commitment to custody for other reasons, e.g. the commitment of a refractory Witness according to the Code of Proce— dure. The proposal concerning the calcu- lation of the duration of sentences goes somewhat further than was indicated above. Thus it is proposed that the commencement of the enforcement period shall be calcu- lated as beginning immediately even where the convicted person is detained by the police authorities for transfer to an insti- tution. In conjunction with this particular part of the proposal, rules are recommended with the aim of facilitating the giving of a statement accepting the finality and en- forceability of a sentence.

The Committee has dealt with certain questions concerning postponement of en- forcement of a sentence to imprisonment and proposes, in connexion with a recom- mendation of the Ombudsman, a slight ex- pansion of the possibilities to permit such a postponement. It is recommended that the examination of applications for post- ponement, at present a matter in the first instance for the County Administration (länsstyrelsen), shall be completely trans- ferred to the Correctional Board which now only functions for such questions as a board of appeal. The Committee's proposed Law on the Treatment of Persons Arrested and Remanded in Custody etc. is closely related to the present law of the same name. The largest number of inmates affected by this law would probably be persons taken into custody for drunkenness. The Committee on Penalties for Drunkenness has recently pre- sented its proposals on the treatment of this group. It has not therefore been nec- essary further to examine questions which specially relate to this clientele group. For the rest there exists & general need for re- form in the law on persons remanded in custody in two principal respects. Partly, the possibility of providing social welfare

support to inmates needs expansion, partly the opportunity must be created for in- mates who so desire to engage in work or other suitable activity within the institution. The Committee recommends legal rules on both these subjects, but points out that de- cisive improvement requires considerable expansion in staff.

The Committee further proposes minor adjustments in current rules of treatment in accordance with the aim of reducing the isolation of inmates. A requirement on the obligation of secrecy has also been incor- porated in the law on persons remanded in custody. The question of conflict be- tween the law on persons remanded in cus- tody and the law on treatment in correc— tional institutions has been treated in a special provision.

The terms of reference for the Committee stated that the Committee”s proposals should be accompanied by cost estimates. The Committee is aware that many of the pre- sented proposals for reform are costly. A special example is the proposal to abolish the obligation to work which would result in an increased utilization of other forms of treatment. Even if it is impossible to foresee the extent to which the clientele will shift from work to other forms of treatment such as education and various kinds of therapy, it is clear that the dif- ferentiated system of treatment recommend- ed by the Committee requires a considerable expansion in terms of staff and material resources in correctional institutions. It should be noted that these resources have long been insufficient. Rehabilitative hand— ling, preferably in small living and treat- ment groups, presupposes that the staff in daily contact with the inmates is adequate in size and training so as actively to influence the treatment process. This is true for basic grade correctional staff, for work instruc- tors and foremen as Well as other occu- pational groups involved in the treatment programme. The Committee has tried to provide a main outline of those costs which are necessary in order to carry out its pro- posals. However, the number and compo—

sition of the clientele undergoes constant change. For this reason the estimates—which are based upon the financial allocation to the Correctional System for the fiscal year 1970/7l—cannot be regarded as exact. Fi- nally, the Committee wishes to emphasize that it is important that the various pro- posals for change in the correctional system, which have been raised in other contexts, should be coordinated and carried out in such a way that the objective of this ac- tivity—the resocialization of the clientele— is achieved in the most effective manner.

2. F örfattnin gsförslag

2.1. Förslag till

Lag om kriminalvård i anstalt

Härigenom förordnas som följer. 1 5. Denna lag avser behandlingen i anstalt av dem som dömts till fängelse, ungdoms- fangelse eller internering och dem beträffande vilka förordnats om behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken.

2 5. Kriminalvårdsstyrelsen leder och har inseende över behandlingen av dem som intages i anstalt inom kriminalvården.

3 &. Behandlingen av den som är intagen i anstalt skall utformas så att hans anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsförlusten motverkas. Den intagnes frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall förberedas i god tid.

4 5. Behandlingen bör planläggas i samråd med den intagne. Han skall hållas underrättad om tillämnade åtgärder som rör honom särskilt. Om ej synnerliga skäl talar däremot, skall han beredas tillfälle att yttra sig om sådan åtgärd innan den bestäms.

5 &. Efter utgången av minsta tiden för anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken skall behandlingen upphöra så snart fortsatt omhändertagande i anstalt ej kan anses er- forderligt.

6 &. Anstaltsbehandlingen skall vara sluten i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till fara för att den intagne rymmer och begår brott eller av annat säkerhetsskäl eller för att upprätthålla nödvändig ordning inom anstalten.

7 5. Om det är nödvändigt för att hindra intagen att skada sig själv eller annan eller eljest för att betvinga våldsamt eller ordningsstörande uppträdande, får intagen hållas avskild från andra intagna, dock ej under längre tid än säkerheten och ordningen kräver.

Intagen får också tillfälligt hållas avskild, om det är lämpligt med hänsyn till att ut- redning rörande honom pågår.

8 &.

Om synnerliga skäl föreligger, får beslutas att intagen skall hållas helt avskild från andra intagna. Sådant beslut skall omprövas så ofta anledning därtill föreligger, dock minst var tredje månad.

I den utsträckning det är förenligt med behandlingens syfte får intagen hållas av- skild på egen begäran.

9 5.

Om andra medel visar sig otillräckliga för att betvinga våldsamt uppträdande, får intagen beläggas med fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten oundgängligen kräver.

Vid transport får fängsel användas i den utsträckning det kan anses erforderligt.

10 5.

I den utsträckning det är förenligt med god ordning inom anstalten får intagen inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom sysselsättning under fritid.

I övrigt får intagen inneha pengar och skaffa sig eller mottaga varor eller annat enligt närmare bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

11 5. Om det är påkallat för att hindra att otillåtna varor införs i anstalt, får bestämmas att de intagna ej utan särskilt medgivande får mottaga försändelser av annat slag än som avses i 12 5.

12 &.

Brev eller annan handling som ankommer till intagen eller som intagen vill avsända får granskas och kvarhållas om det finnes påkallat av säkerhetsskäl. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall vidarebefordras utan granskning.

Kvarhålles handling skall den intagne underrättas därom. Innehållet i ankommande handling som kvarhålles skall meddelas den intagne i den utsträckning det lämpligen kan ske. Kvarhålles handling skall den utlämnas till den intagne när anstaltsvården upp- hör, om ej särskilda skäl talar däremot.

För psykiatrisk avdelning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 5 lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock vidarebefordras utan granskning.

13 &.

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mot- taga besök som kan motverka behandlingens syfte eller eljest vara till skada för den in- tagne eller annan.

Om det är påkallat med hänsyn till säkerheten och ordningen, skall tjänsteman vid anstalten vara närvarande vid besök. Advokat som biträder den intagne i enskild ange- lägenhet äger besöka honom utan närvaro av tjänsteman.

Vad som sägs i första och andra stycket har motsvarande tillämpning beträffande telefonsamtal mellan intagen och person utom anstalt. Bestämmelserna om närvaro av tjänsteman gäller därvid avlyssning av telefonsamtal.

14 &. Om avvikelse från bestämmelserna i 12 eller 13 å i visst fall är påkallad med hänsyn till rikets säkerhet, förordnar Konungen därom.

15 &. Intagen är skyldig att rätta sig efter ordningsreglerna för anstalten och efter de sär- skilda föreskrifter och tillsägelser som anstaltspersonalen lämnar honom.

16 &. Intagen skall erbjudas lämpligt arbete. Har intagen behov av yrkesutbildning eller arbetsvårdande behandling skall sådan så- vitt möjligt beredas honom.

17 5. För intagen som dömts till ungdomsfängelse skall anordnas undervisning i de ämnen kriminalvårdsstyrelsen bestämmer. Motsvarande gäller annan intagen som har särskilt behov av undervisning. Intagen som har förutsättningar för att bedriva självständiga studier skall beredas till- fälle därtill.

18 5. Om det kan antagas främja behandlingens syfte, får intagen medges att utföra arbete eller deltaga i undervisning utom anstalten.

19 5. Psykologisk samt psykiatrisk eller annan medicinsk behandling, utöver vård vid sjuk- dom, bör beredas intagen som har särskilt behov därav.

20 &. Intagen skall beredas tillfälle till sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd. Om ej hinder möter skall intagen ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme.

21 &.

Intagen skall beredas tillfälle till lämplig fritidssysselsättning. Härvid skall bland an- nat beaktas, att han bör få ägna sig åt egna intressen som kan bidra till hans utveck- ling, att han bör få möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden samt att hans behov av förströelse bör tillgodoses i skälig omfatt- ning.

22 &.

De intagna har rätt att direkt, om så lämpligen kan ske, eller genom företrädare som de utsett överlägga med anstaltsledningen i frågor av gemensamt intresse för de intagna. De har också rätt att sammanträda i lämplig ordning för överläggning i sådana frågor. Intagen som vårdas avskild från andra intagna får dock deltaga i sammanträde endast om det kan ske utan olägenhet.

Närmare bestämmelser om formerna för verksamhet som avses i första stycket med- delas av Konungen.

Som ett led i behandlingen kan intagen beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid (korttidspermission). Sådan permission får också ges, om särskild anledning finns och faran för missbruk är ringa.

För permission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelse— ort, anmälningsskyldighet, sysselsättning eller annat.

24 5.

Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom anstalt eller om det eljest kan antagas främja behandlingens syfte kan intagen som undergår fängelse eller dömts till ungdomsfängelse eller internering beviljas permission under längre tid (lång- tidspermission).

Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kommer i fråga får beviljas långtidspermission endast om synnerliga skäl föreligger. Annan som under- går fängelse och den som dömts till internering får ej utan att sådana skäl föreligger beviljas långtidspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överförande till vård utom anstalt tidigast kan ske.

Beträffande villkor för långtidspermission gäller detsamma som för korttidspermis- Sion.

25 &. Tiden för vistelsen utom anstalt vid permission inräknas i verkställighetstiden, om ej särskilda skäl talar däremot.

. 26 %. Vid transport av intagen skall såvitt möjligt tillses att han ej utsätts för obehörigas uppmärksamhet. Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport kan medföra skada för hans hälsa, får transport ej äga rum utan läkares medgivande. Detsamma gäller trans- port av kvinna som är havande.

27 5. Om domstol begär det, skall intagen inställas vid domstolen. -. Begär annan myndighet att intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvårds- styrelsen om det skall ske.

28 5.

Vid sjukdom skall intagen vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare vid anstal- ten. För undersökning och behandling får även anlitas läkare utom anstalten. Kan un- dersökning och behandling ej lämpligen ske inom anstalten får intagen föras över till allmänt sjukhus. Om anledning därtill föreligger skall den intagne under vistelsen utom anstalt stå under bevakning och vara underkastad särskilda föreskrifter.

Den tid intagen enligt denna paragraf vistas utom anstalten skall inräknas i verkställig- hetstiden, om ej särskilda skäl talar däremot.

Om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda meddelas bestämmelser i särskilda lagar.

29 &. Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, får fortsatt sjukvård i anstalten bere- das honom, om det kan anses skäligt.

30 &. Medför kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

31 å. Konungen meddelar bestämmelser om arbetslön eller annan ersättning till intagen och om användningen av intjänta medel. Av intjänta medel får ersättning tas ut för vad intagen uppsåtligen eller av vårds- löshet förstört av egendom som tillhör anstalten. Medel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räkning får ej utmätas.

32 5.

Den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör beslutar om upp- hörande enligt 5 5 av behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken samt i frågor som avses i 24 & beträffande intagen som undergår fängelse.

Övervakningsnämndens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

33 &. Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor som avses i 24 och 25 55 beträffande in- tagen som dömts till ungdomsfängelse. Interneringsnämnden beslutar i samma frågor beträffande den som dömts till in- ternering.

34 5. Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 32 och 33 åå meddelas av krimi-

nalvårdsstyrelsen. Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

35 &.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kam- marrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär.

Intagen får hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds be- slut som avses i 32 &.

Mot ungdomsfängelsenämndens, intemeringsnämndens och kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

36 5.

Konungen kan förordna, att tillämpningen av 24 5 får överflyttas från ungdoms- fängelsenämnden eller interneringsnämnden till den övervakningsnämnd, till vars verk- samhetsområde anstalten hör.

Har i sådant fall övervakningsnämnden meddelat beslut, får den intagne påkalla prövning av beslutet hos ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.

37 &. Konungen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 25 å och 28 å andra stycket.

38 &.

Den som olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat som denne kan skada sig själv eller annan med, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller sådan injektionsspruta eller kanyl som avses i narkotikastrafflagen (1968: 64) eller hjäl- per någon eljest intagen att komma åt sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till böter.

39 5.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller an- kommer till intagen eller medförs av den som skall intagas i anstalt inom kriminal- vården, får omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall förfaras på sätt före- skrives i 3 & lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare finns påträffas inom anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena får tillämpas även i fråga om in- jektionsspruta eller kanyl som avses i narkotikastrafflagen (1968: 64).

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfaller kronan.

40 5.

Den som är eller varit verksam inom kriminalvården får ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande intagens personliga förhållanden. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

2.2. Förslag till Lag om strafftidsberäkning m. m.

Härigenom förordnas som följer. 1 5. Denna lag avser förutsättningar för och tidsberäkning vid behandling i anstalt av dem som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering och dem beträffande vilka förordnats om behandling enligt 28 kap. 3 ?; brottsbalken.

2 5.

Med styresman avses i denna lag styresman för kriminalvårdsanstalt, annan som är föreståndare för allmänt häkte, chef för rättspsykiatrisk klinik samt, vad beträffar militärhäkte, den tjänsteman som har uppsikt över häktet. Vad som sägs om styresman gäller även den som är i därmed avsedd tjänstemans ställe.

Bestämmelserna om allmänt häkte gäller även rättspsykiatrisk klinik i vad angår häk- tad som förvaras där.

3 5.

Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke inom före- skriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden, får domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd på åklagares eller målsägandes sida.

I vissa fall om vilka särskilda bestämmelser finns, får dom som avses i första stycket verkställas utan hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått till ända.

4 &.

Fängelse. ungdomsfängelse eller internering får också verkställas om den dömde före fullföljdstidens utgång i den ordning som anges nedan avger förklaring att han av- står från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden och medger att den får verkställas (nöjdförklaring).

5 S. Nöjdförklaring av den som är häktad eller undergår fängelse eller eljest är intagen i kriminalvårdsanstalt avges i vittnes närvaro inför styresmannen. För att förklaringen skall gälla fordras att domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde, finns att tillgå för styresmannen samt att den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen delgavs honom. Såvitt möjligt skall den dömde beredas tillfälle att samråda med sin försvarare under betänketiden. Styresmannen skall så snart det kan ske erinra den häktade om hans rätt att 'avge sådan förklaring och om vad som skall iakttas därvid. Den dag då nöjdförklaring först kan avges skall styresmannen höra efter om den dömde vill avge sådan förklaring.

6 5.

Den som icke är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får, om han lämnar över domen eller domsbeviset, avge nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller allmänt häkte eller inför polismyndighet. Den som fullgör militärtjänstgörin g får ock- så avge förklaringen inför tjänsteman vid krigsmakten, som har bestraffningsrätt över honom i disciplinmål. När nöjdförklaring avges, skall vittne närvara.

Konungen kan förordna att vad som sägs i första stycket icke skall gälla i fråga om viss kriminalvårdsanstalt.

7 &.

Myndighet som har tagit emot nöjdförklaring skall göra anteckning om den på den handling som har legat till grund för förklaringen. Anteckningen skall också skri- vas under av den dömde och vittnet.

Underrättelse om avgiven nöjdförklaring skall genast sändas till den domstol som har meddelat domen.

Myndighet som får ta emot nöjdförklaring skall föra särskilda minnesanteckningar om sådana förklaringar och om åtgärder som avses i 5 5 andra stycket.

8 5. Nöjdförklaring som har avgetts enligt denna lag får icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen i vad han genom den har dömts till fängelse, ungdoms- fängelse eller internering, skall denna talan anses återkallad genom förklaringen.

9 5. Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering häktad när do- men får verkställas, skall styresmannen omedelbart befordra den till verkställighet.

10 5.

Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke häktad när domen får verkställas, skall polismyndigheten i den ort där han vistas förpassa honom för verkställighet till kriminalvårdsanstalt, där han skall tas in enligt föreskrifter som meddelats av kriminalvårdsstyrelsen. Avger den dömde nöjdförklaring, skall den myn- dighet som tar emot förklaringen låta utföra förpassningen. Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får han föreläggas att inställa sig vid kriminalvårds- anstalt i stället för att förpassas dit.

Tas nöjdförklaring emot på kriminalvårdsanstalt eller allmänt häkte, eller är eljest den dömde intagen i kriminalvårdsanstalt eller allmänt häkte, när domen får verk— ställas, skall styresmannen omedelbart befordra domen till verkställighet.

11 &.

Beträffande häktad som förvaras i militärhäkte och den som har avgett nöjdförkla- ring inför tjänsteman vid krigsmakten skall polismyndigheten i orten verkställa förpass- ning eller meddela föreläggande som avses i 10 5 efter anmälan av styresmannen eller den som har tagit emot nöjdförklaringen.

12 &. Den som skall förpassas får i anslutning härtill tillfälligt tas in i allmänt häkte eller polisarrest om det är lämpligt med hänsyn till transportförhållandena.

13 5.

Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten börjat att till Konungen getts in ansökan att han av nåd skall bli befriad från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinbot, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall verkställigheten anstå i avvaktan på att nådeansökningen av— görs. Vad som sagts nu gäller ej om den dömde är häktad eller nåd sökts i målet tidigare.

14 5.

På ansökan av den som icke är häktad får uppskov med verkställigheten av fängelse beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då domen får verkställas, om synnerliga skäl föreligger. Kvinna som är havande eller ammar barn får beviljas uppskov under den tid som prövas skälig.

Beslut i ärende som avses i första stycket meddelas av kriminalvårdsnämnden. An- sökan ges in till polismyndigheten i orten. Polismyndigheten skall skyndsamt sända in ansökningen till kriminalvårdsnämnden med eget yttrande.

15 %. Bestämmelserna i 13 och 14 åå gäller ej om det finns skälig anledning att antaga att den dömde avviker. Ges sådan anledning sedan uppskov beviljats enligt 14 5 skall beslutet återkallas.

16 5.

För att förebygga överbeläggning på kriminalvårdsanstalt kan Konungen meddela bestämmelser angående anstånd under högst sex månader med verkställigheten av dom beträffande den som dömts till fängelse och icke är häktad eller eljest intagen i fång- vårdsanstalt.

17 5.

Om fängelse, ungdomsfängelse eller internering börjat verkställas och högre rätt i stället dömer till annan av dessa påföljder eller förlänger tiden för fängelse, skall verk- ställigheten fortsätta enligt den tidigare domen till dess den dömde avger nöjdförklaring ifråga om den nya domen eller denna eljest får verkställas.

18 &. Bestämmelserna i 3—12 och 17 55 har motsvarande tillämpning när domstol för- ordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller inter- nering.

19 &.

Förordnas i dom på skyddstillsyn om behandling enligt 28 kap. 3 5 brottsbalken, har 3, 9—12 och 17 55 motsvarande tillämpning. Detsamma gäller 4 5, om den dömde har avgett nöjdförklaring enligt brottsbalken. Meddelas förordnande under prövotiden om sådan behandling, har bestämmelserna i 3—12 och 17 åå motsvarande tillämpning.

20 &. Om den som undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering eller behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken häktas av annan anledning än misstanke om brott skall verk- ställigheten avbrytas.

21 5. .

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden om ej annat följer av andra stycket räk- nas, när den dömde är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag, då den dömde intages i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller omhändertas av polismyndighet för förpassning enligt 10 eller 11 &.

Avger den som är häktad nöjdförklaring inom tio dagar från den dag då domen, meddelades, skall strafftiden räknas från den dagen.

22 &.

För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden fyra månader, skall styrelsen också ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpning av bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning, samt då återstående strafftid;

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall styresmannen göra anmälan om detta till kriminalvårdSStyrelsen som har att förordna i ärendet. '

23 &.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, skall den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses som slutdag. Finns ej mot- svarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses som slutdag. Ingår ock— så dagar 1 tiden, skall antalet dagar läggas till slutdagen för den" övriga tiden.

Är tiden för fängelse bestämd endast 1 dagar, skall antalet dagar läggas till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

24 '9'.

Har domstol förordnat att fängelse skall "anses verkställt till viss del genom att den dömde har hållits i häkte eller undergått ungdomsfängelse _eller internering eller behand- ling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken, skall först slutdag beräknas utan avseende på. förordnandet och avdraget därefter räknas från den dagen. Ingår dagar i avdraget, skall de räknas ifrån sist.

Har avbrott ägt rum i verkställigheten av fängelse, skall tiden för avbrottet läggas till slutdagen. -

Genom beslut enligt lagen ( : ) om kriminalvård i anstalt kan bestämmas att viss tid icke skall inräknas i verkställighetstiden.

25 5. Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden av straffet an— ses som nytt straff vid beräkningen av tiden.

26 &. Om fängelse föreligger till verkställighet sedan den dömde börjat undergå annat sådant straff men innan han frigivits, skall strafftiderna läggas samman för bestäm- mande av slutdagen.

27 5.

Föreligger dom på fängelse och beslut om behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken till verkställighet på en gång, skall denna behandling övergå till fängelse i två månader. Har behandlingen påbörjats, när fängelse föreligger till verkställighet, avräknas en tid motsvarande den under vilken behandlingen pågått.

Beslut i sådana fall som avses i första stycket meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Den tid av behandlingen, som skall avräknas, anses vid beräkning av tid för villkorlig frigivning utgöra fängelse.

Föreligger flera förordnanden om behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken till verkställighet på en gång, skall tiden för behandlingen beräknas efter det förordnande som först börjat verkställas.

28 5.

Bestämmelserna i denna lag om beräkning av tid för fängelse gäller i tillämpliga de- lar i fråga om tid för behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken och för ungdoms- fängelse eller internering.

I fråga om den som dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, i vilket han hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning, skall även iakttagas följan- de. Har utlåtande över undersökningen avgivits senare än vad som anges i 4 5 andra stycket andra punkten lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall den överskjutande tiden, i den mån den dömde därunder hållits häktad, anses som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt. Detsamma gäller i fråga om den, beträffande vilken i mål som nu sagts förordnats att ungdomsfängelse eller interne- ring som ådömts tidigare skall avse ytterligare brott.

29 5.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i 14 å meddelas av kriminal; vårdsstyrelsen. Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

30 &. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

31 5.

Konungen kan förordna att befogenhet som tillkommer kriminalvårdsstyrelsen enligt denna lag överflyttas till tjänsteman inom kriminalvården.

2.3. Förslag till Lag om ikraftträdande av lagen ( : ) om kriminalvård i anstalt och lagen ( : ) om strafftidsberäkning m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Lagen : ) om kriminalvård i anstalt och lagen ( : ) om strafftide- beräkning m. m. träder i kraft den , då lagen (1964: 541) om behandling i fån gvårdsanstalt skall upphöra att gälla.

Beslut om disciplinär åtgärd som avses i 68 eller 69 å den äldre lagen skall ej tilläm— pas efter de nya lagarnas ikraftträdande.

Beträffande straffarbete skall gälla vad som sägs i de nya lagarna om fängelse och be- träffande förvaring och internering i säkerhetsanstalt vad som sägs i de nya lagarna om internering.

Vad som stadgas i 21 & lagen (1945: 872) om verkställighet av frihetsstraff m.m. skall fortfarande gälla i fråga om straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämp- ning av 4 kap. 3 eller 4 & strafflagen.

2.4. Förslag till

i ' Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 26 kap. 8 5 andra stycket brottsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av år

2.5. Förslag till Lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 &

Den som häktats på grund av misstanke om brott eller av annan anledning får ej underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktning- en samt ordning och säkerhet.

Häktad är berättigad att i skälig omfattning få biträde med sådana personliga ange- lägenheter som han till följd av frihetsberövandet icke kan ombesörja själv. Särskilt skall tillses att anmälan om behov av socialhjälp för den intagne eller hans familj sker om an- ledning därtill föreligger.

2 %

Häktad skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras. Därvid skall iakt- tagas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara.

Pengar, värdesaker, legitimationshandlingar och föremål som kan medföra fara för ordning och säkerhet skall omhändertagas och förvaras för den häktades räkning. Om det kan ske utan olägenhet får han dock medges att själv omhänderha pengar och vär— desaker. 3 &

Häktad kan medges att vistas tillsammans med en eller flera andra häktade om hin- der icke möter med hänsyn till ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

4 & Häktad bör såvitt möjligt erbjudas arbete eller annan lämplig sysselsättning. Han har rätt att utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske utan olägenhet. Konungen meddelar bestämmelser om arbetslön eller annan ersättning åt häktad.

5 5 Om ej hinder möter skall häktad ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme. Såvitt möjligt skall häktad beredas tillfälle till sådan fysisk träning som är lämplig med hänsyn till hans ålder och hälsotillstånd.

65

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får häktad skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar, radio- eller televisionsmottagare eller annat som kan be- reda honom sysselsättning eller förströelse. Ifråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott kan dock undersökningsledaren eller åklagaren föreskriva att han icke skall ha tillgång till tidningar, tidskrifter, radio- eller televisionsmottagare.

75

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet får häktad skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest tillkommer honom som häktad.

Häktad får avsända eller mottaga brev eller annan försändelse eller mottaga besök endast om det prövas kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras. Utan sådan pröv- ning får häktad avsända skrivelse till justitiekanslern, justitieombudsman, åklagarmyn- dighet och offentlig försvarare samt till kriminalvårdsstyrelsen eller annan myndighet som har uppsikt över förvaringslokalen.

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad finnes bestämmel- sei rättegångsbalken.

9 5

Om missbruk ej kan befaras får häktad beviljas tillstånd att lämna förvaringslokalen för viss kort tid för att sköta personlig angelägenhet av synnerlig vikt.

10 & Häktad får beläggas med fängsel endast om det är oundgängligen påkallat för att hindra flykt eller eljest med hänsyn till ordning och säkerhet.

llå

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på den som an- hållits eller gripits på grund av misstanke om brott och den som intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt.

Om den som är häktad eller eljest avses i första stycket samtidigt undergår fängelse, ungdomsfängelse, internering eller anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken tillämpas bestämmelserna i denna lag i fråga om honom framför bestämmelserna i la- gen ( : ) om kriminalvård i anstalt.

12å

När någon i annat fall än som avses ovan intages i kriminalvårdsanstalt eller häkte för annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott eller tages i förvar i polisarrest, har bestämmelserna i denna lag motsvarande tillämpning med särskilt beaktande av anledningen till intagningen. Detta gäller ej om annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

135

Den som är eller varit verksam inom anstalt, där häktad eller annan som är under- kastad bestämmelserna i denna lag är intagen, får ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande intagens personliga förhållanden. Den som uppsåtligen bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

14 5 Om behandlingen i vissa fall av häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersök- ning finns särskilda bestämmelser i 7 a & lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk under- sökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall upphöra att gälla.

3. Direktiven

I anförande till statsrådsprotokollet över jus— titieärenden för den 13 januari 1967 med- delade chefen för justitiedepartementet di- rektiv för de sakkunnigas arbete. Departe- mentschefen anförde därvid följande.

De centrala bestämmelserna om behandling i fångvårdsanstalt av dem som har dömts till påföljd för brott finns i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt. La- gen innehåller dels tekniska regler om verk- ställighetens början och beräkning av strafftid m. m., dels bestämmelser som mera direkt rör behandlingen av intagna, de egentliga behand— lingsreglema. Dessa bestämmelser reglerar de intagnas fördelning på olika anstalter, arbete och arbetsersättning, rätt till brevväxling, be- sök och permission, bestraffning av disciplinä- ra förseelser m. m.

Behandlingen av dem som har häktats, an- hållits eller gripits som misstänkta för brott och på grund därav intagits i fångvårdsanstalt, häkte eller polisarrest regleras genom lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Bestämmelserna om behandling i fångvårds- anstalt av dem som har dömts till frihetsstraff fanns tidigare i 1945 års lagstiftning om verk- ställighet av frihetsstraff. När den nuvarande behandlingslagen tillkom i samband med brotts- balkens införande, gjordes endast smärre sak— liga ändringar i de egentliga behandlingsregler- na bl.a. vidgades de intagnas möjligheter att erhålla permission men i övrigt gjordes endast sådana ändringar i verkställighetslag- stiftningen som var nödvändiga för att anpassa bestämmelserna till det nya påföljdssystemet i brottsbalken. 1958 års lagstiftning om be- handling av häktade m.fl., till vilken 1945 års verkställighetslag kan sägas ha varit förebild,

berördes inte av omläggningen av påföljds- systemet och behölls därför oförändrad.

Även om lagen om behandling i fångvårds- anstalt är av tämligen färskt datum, har fler- talet bestämmelser i lagen alltså tillkommit för mer än tjugo år sedan. Det skedde i samband med en omfattande reformering av anstalts- väsendet som främst innebar att cellstraffet de- finitivt avskaffades och öppnare vårdformer in- fördes. De grundprinciper för behandlingsar- betet som då kom till uttryck i lagstiftningen har fortfarande giltighet. Emellertid är förut- sättningama för behandlingens utformning nu- mera väsentligt annorlunda. Trots att författ- ningsbestämmelserna inte har ändrats under de senaste decennierna, har erfarenheterna av be— handlingsarbetet lett till att anstaltsvården fon- löpande förändrats och utvecklats.

En av de mest betydelsefulla förändringarna är anstaltsbeståndets successiva förnyelse. Det har tillkommit slutna moderna anstalter som är av helt annan karaktär än de gamla cellfängel- serna och nya öppna anläggningar som väsent- ligt skiljer sig från de tidigare jordbrukskolo— nierna. Numera finns t.ex. ungdomsanstalten Roxtuna med möjligheter till psykiatrisk be— handling, slutna anstalter av Norrtäljetypen, en ny typ av centralanstalter som Kumla och Hall, öppna industrianstalter som Tillberga och Skänninge, anstalten Lerbäck för handikappa- de samt anstalter för korttidsbehandling av typ Asptuna. Det moderna anstaltssystemet har gett kriminalvården helt andra möjligheter än som kunde förutses vid behandlingsreglernas tillkomst när det gäller att differentiera klien— telet även inom en och samma anstalt ge- nom tillämpning av den lilla gruppens princip och pröva nya behandlingsmetoder.

Även i fråga om behandlingsarbetets upp- läggning och inriktning har väsentliga föränd- ringar skett under de senaste åren. En genom-

gående tanke har varit att försöka anpassa an- staltsbehandlingen efter det moderna samhälls- livet. Så är t.ex. arbetsdriften vid anstalter för vuxet normalklientel numera i stor ut- sträckning industriellt organiserad för att de intagna skall få arbetsträning i en miljö som så nära som möjligt ansluter till näringslivets. En försöksverksamhet med marknadsmässig prestationsersättning enligt principer som har angetts av 1956 års eftervårdsutredning i dess betänkande »Fånges arbetsersättning» (SOU 1959: 18) kommer vid lämplig tidpunkt att sät- tas i gång vid Tillbergaanstalten. Syftet med ett marknadsmässigt lönesystem är främst att ge de intagna sådana inkomster att de i möj- ligaste mån kan sörja för sig själva och sin familj samt fullgöra sina förpliktelser mot and- ra och samhället. När det gäller ungdoms- klientelets yrkesutbildning, har man också för- sökt nå överensstämmelse med det fria ar- betslivet. Det har bl.a. etablerats ett samar- bete mellan kriminalvården och vissa arbets- marknadsorganisationer. varigenom man har fått till stånd fackutbildning enligt avtal och normer, som gäller på den allmänna arbets- marknaden. Även uppläggningen av studie- och fritidsverksamheten har förändrats. Ett exem- pel på initiativ på detta område är den öppna anstaltsavdelningen Studiegården i Uppsala som är avsedd uteslutande för ett studerande klien- tel.

Den utveckling som sålunda ägt rum i fråga om anstaltsbehandlingcn inom kriminalvården aktualiserar behovet av en allmän översyn av lagstiftningen på detta område. Önskemål om en sådan översyn har också framställts av kri- minalvårdsstyrelsen. Under de senaste åren har förekommit en livlig offentlig debatt om kri- minalvårdsfrågor, som visar att vissa frågor behöver närmare belysning. Jag förordar att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att göra en allmän översyn av lagen om behandling i fångvårdsanstalt och annan lagstiftning som har nära samband med denna lag.

Översynen bör självfallet göras med utgångs- punkt från det påföljdssystem som nyligen har tillskapats genom brottsbalken. En annan fast utgångspunkt är att behandlingsreglerna bör anpassas till det moderna anstaltsbestånd som håller på att växa fram. Anstaltssystemets upp- byggnad och organisation i stort ligger alltså utanför utredningsuppdraget. De problem som bör tas upp är främst sådana som f. n. regleras i behandlingslagen, dvs. principerna för de in— tagnas fördelning på olika anstalter, arbete och arbetsersättning, rätt till brevväxling, besök och permission samt bestraffning av disciplinära förseelser. Dessa problem bör de sakkunniga angripa förutsättningslöst. En fråga som sär- skilt bör uppmärksammas är hur man skall kunna förena rättssäkerhetskraven med önske-

målet att reglerna utformas så att utvecklingen på området inte binds eller hämmas på ett olyckligt sätt. I fortsättningen vill jag bara ge några konkreta exempel på angelägna frågor som bör övervägas.

Av stor betydelse för de intagnas återanpass- ning till samhället är deras möjligheter till kontakt med omvärlden under anstaltsvistel- sen. Detta gäller främst dem som har längre strafftider. Övergången till ett liv i frihet bör ske successivt genom att man på olika sätt prövar den intagnes förmåga att motsvara vi- sat förtroende. F. n. går det till så att den som har intagits i sluten anstalt så småningom över- förs till öppnare vårdformer, permission be- viljas och besök tillåts i ökad omfattning. Den som missbrukar friheten och rymmer eller missköter sig på annat sätt går miste om sina förmåner tills han på nytt kan prövas under friare förhållanden. En sådan uppläggning av behandlingen i anstalt är givetvis förenad med vissa risker för rymningar och fortsatt brotts- lighet. Rymningar från fångvårdsanstalter väc- ker ofta stor uppmärksamhet och inger oro hos allmänheten. Denna fråga har berörts i riksdagen vid flera tillfällen och JO har i en framställning till Kungl. Maj:t begärt utred- ning om åtgärder för att komma till rätta med orsakerna till rymningar från slutna anstalter. Problemet är onekligen svårbemästrat och lös- ningen kan bara delvis sökas i lagstiftningen. Vid utformningen av de lagregler som här är av intresse måste man väga intresset av att utnyttja olika möjligheter att återföra intagna till ett normalt liv mot riskerna för rymningar.

I detta sammanhang kommer man in på ett annat område som innefattar besvärliga av- vägningsfrågor. Jag syftar på den disciplinära bestraffningen av intagna som missköter sig. Inte heller i en ny lagstiftning torde bestäm- melser om disciplinära åtgärder kunna undva- ras. De sakkunniga bör emellertid förutsätt- ningslöst angripa hela frågan om grunderna och formerna för sådana åtgärder. Därvid bör det bl. a. undersökas om inneslutning i enrum kan ersättas med någon annan, lämpligare åt- gärd.

En fråga som har tilldragit sig uppmärksam- het både i riksdagen och i den offentliga de- batten i övrigt är de intagnas rätt till brevväx- ling. F.n. gäller den regeln att alla brev till och från intagna i princip skall granskas. Den- na granskning utförs mer eller mindre ingåen- de vid olika typer av anstalter. De möjlighe- ter som redan nu finns att avstå från brev- granskning utnyttjas i praktiken i stor utsträck- ning. Sedan praxis vid olika anstalter har ge- nomgåtts, bör utredningen överväga i vad mån censurbestämmelsernas tillämpningsområde kan begränsas eller formerna för brevgranskningen uppmjukas utan att man eftersätter säkerhets-

kraven eller allmänhetens berättigade krav på skydd mot fortsatt brottslighet från de intag- nas sida.

Som jag redan framhållit har arbetsdriftens uppläggning förändrats väsentligt under sena- re tid. De sakkunniga bör överväga i vad mån förändringarna ger anledning till ändrade reg- ler om arbetsplikt, fritid och arbetsersättning. Kriminalvårdsstyrelsen har vid upprepade till- fällen framhållit att det nuvarande arbetspre- miesystemet inte är tillfredsställande. Denna fråga och därmed sammanhängande problem har tidigare behandlats av eftervårdsutredning- en. Avlöningssystemet bör emellertid på nytt tas upp till prövning i det större perspektiv som här är aktuellt.

De mera tekniska reglerna om verkställighe- tens början och beräkning av strafftid m.m. ändrades i väsentliga delar i samband med brottsbalkens införande men bör likväl inte uteslutas från utredningsuppdraget. I detta sam- manhang bör uppmärksammas en framställ- ning till Kungl. Maj:t av JO om ändring av reglerna om anstånd med straffverkställighet.

Lagstiftningen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. har nära samband med behandlingslagstiftningen i övrigt. Det finns emellertid markerade skillnader och dessa hän- för sig främst till tidsfaktorn och utrednings- kravet för dem som är misstänkta för brott. Riksdagen har nyligen godkänt ett utlåtande av första lagutskottet (1966: 39) som avgetts i anledning av en motion (H: 164) om utred- ning angående häktades ställning och rättssä- kerhet. Enligt utskottet bör behandlingen av häktade, anhållna och gripna överses i vissa avseenden. Utskottet anser att man bör kun- na ge sådana personer bättre vård och vidta åtgärder för deras rehabilitering och för att socialt stödja dem och deras anhöriga. Detta utredningsarbete bör enligt utskottets uppfatt- ning sammankopplas med en översyn av lag- stiftningen om behandling i fångvårdsanstalt. Jag kan instämma i vad utskottet anfört i des- sa frågor. Jag vill dock tillägga att de sak- kunniga i detta sammanhang bör beakta möj- ligheterna att rationellt lösa bl.a. behandlings- frågorna gemensamt för häktade och intagna i fångvårdsanstalt. Dessutom måste eventuella ändringar i 1958 års lag om behandlingen av häktade och anhållna m.fl, samordnas med resultatet av fylleristraffutredningens arbete. För detta ändamål bör de sakkunniga samråda med fylleristraffutredningen.

Behovet av reformer bör ingående vägas mot därav föranledda personal- och medelsbehov. I den mån de sakkunniga finner anledning att lägga fram förslag, som påverkar behovet av personal och anslag på riksstaten, bör försla- gen vara grundade på och åtföljda av noggran- na kalkyler.

4. Historik

4.1. Ideologisk utveckling

År 1811 tillsattes en lagkommitté med upp- gift att reformera 1734 års lag. Kommittén kom att främst ägna sig åt lagstiftning på det straffrättsliga området. En ny krirninal- lagstiftning som bl.a. skulle innebära att frihetsstraff skulle komma att ersätta de rå- dande kroppsstraffen förutsatte att en mo- dernisering av det föråldrade fängelseväsen- det kom till stånd.

Diskussionen om anstaltsbyggandet kom att röra sig bl. a. om det cellfängelsesystem som kväkarna i Filadelfia i Pennsylvanien infört. Detta system stod i god samklang med den liberala åskådning som rådde i vårt land under denna tid. Vid 1840—41 års riksdag anslogs betydande summor för uppförande av cellfängelser som var en förutsättning för de direktiv som låg till grund för 1857 års förordning angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställan- de i enrum.

Cellfängelsesystemet hade en både indivi- dual— och allmänpreventiv syftning. Genom att hålla fångarna helt avskilda från var- andra, såväl dag som natt, ville man förhind- ra att de påverkade varandra i skadlig rikt- ning och genom ensamheten skulle de bring- as till självrannsakan och ånger. Den stränga verkställighetsformen tillgodosåg samtidigt de allmänpreventiva strävandena genom sin avskräckande verkan. Verkställighetsförord- ningen var idémässigt präglad av den nya

strafflag som var under utarbetande och som trädde i kraft 1864 som ersättning för Missgärningsbalken och Straffbalken i 1734 års lag.

1864 års strafflag var ett uttryck för det s.k. klassiska straffrättssystemet. Enligt det— ta hade brottslingen genom brottet ådragit sig skuld för vilken han var ansvarig. Ansva- ret borde utkrävas i en kvantitet av straff utmätt efter brottets svårhetsgrad. Av lagens förarbeten framgår att lagkommittén utgick från den allmänpreventiva tanke- gången att lagens straffhot främst syftade till att varna medborgarna och därigenom förekomma brott. Det gällde därför att välja det straff som var mest verksamt nr av- skräckningssynpunkt. För att allmän lag- lydnad skulle uppnås krävdes att straffet var sådant att det kunde förbättra de brotts- lingar som efter fullgjord strafftid skulle återanpassas i samhället. Straffet tjänade alltså det dubbla ändamålet att avskräcka och förbättra. I förarbetena betonades att ett system med grymma eller alltför stränga straff var verkningslöst och skadligt. I tan- kegångarna bakom 1864 års strafflag fanns även vissa inslag av vedergällningssynpunk- ter. Vedergällningsteoriens rättvisekrav låg enligt förarbetena till grund för det latitud— system som infördes för frihetsstraff. Häri- genom kunde straffet utmätas i någorlunda proportion till det särskilda brottet. Lagen utgjorde alltså en kompromiss mellan delvis oförenliga grundtankar. Samtidigt som den

skulle tillgodose förbättringstanken och hu- manitetens fordringar skulle den ta hänsyn till den allmänna opinionens krav på s.k. rättvis vedergällning i form av fasta propor- tioner mellan brott och straff.

De teorier som legat till grund för straff— lagen var av överx ägande spekulativ natur och byggda på vissa principer av juridisk och filosofisk natur. Allteftersom man bör- jade få ökade möjligheter att studera brot- tet som samhällsföreteelse och brottslingen som individ växte kritiken mot detta sche- matiska straffrättssystem. Härvid spelade den italienske läkaren Lombroso en bcty- delsefull roll genom sin på 1870-talet fram- ställda teori om den födde förbrytaren, som oberoende av yttre omständigheter kom att begå brott. Först genom den kriminologiska forskning som utvecklades under 1800-ta- lets senare hälft med syfte att vinna känne- dom om brottslighetens förekomst och or- saker skapades möjligheter till en mera prak- tiskt grundad kriminalpolitik inom vilken in- dividualpreventiva målsättningar för straff- rätten kom att dominera.

Den s.k. moderna eller sociologiska straffrättsskolan, som uppstod på kontinen- ten vid slutet av 1800-talet, syftade mot en djupgående reform av straffsystemet särskilt i fråga om frihetsstraffen. Enligt denna sko- la var straffets uppgift inte att öva veder- gällning utan att bekämpa brottsligheten som socialt fenomen. Brottslighetens orsaker skulle undanröjas och den brottslige erhålla en behandling som var ägnad att förebygga fortsatt brottslighet från hans sida. Inom brottslingsklientelet kunde tre grupper sär- skiljas: påverkbara brottslingar, tillfällighets- förbrytare och oförbätterliga brottslingar. Den förstnämnda gruppen borde erhålla ett tämligen långvarigt, relativt tidsobestämt straff med disciplinär prägel. Den andra gruppen var bäst hjälpt med åtgärder som verkade avskräckande eller varnande. För brottslingarna i den tredje gruppen borde straffet sikta mot ett tempO'ärt eller defini- tivt oskadliggörande i samhällsskyddets in— tresse. I övrigt hävdade denna skola med den tyske straffrättsprofessorn von Liszt som en av grundarna att unga lagöverträdare

borde erhålla särskild behandling och att de korta straffen borde utrensas ur påföljds- systemet eftersom dessa främst drabbade lagbrytare som inte var kriminella i egent- lig mening. För att undvika korta frihets— straff borde villkorlig dom införas. Enligt denna skola skulle alltså det traditionella straffet främst verka avskräckande medan de olika skyddsåtgärderna skulle syfta mot att antingen resocialisera de påverknings- bara lagöverträdarna eller oskadliggöra de farliga brottslingarna.

Den starkaste reaktionen mot den klas- siska straffrättsskolan kom likväl från den s. k. positivistiska skolan. Den främste före- trädaren för denna skola, vilken idémässigt utgick från Lombrosos tankar, var den ita- lienske juristen Perri, som 1921 samman- fattade skolans idéer i ett strafflagsförslag för Italien.

Ferri hävdade att straffrättens uppgift var att förebygga brott och att lagstiftningen borde utformas på ett sätt som tillgodosåg detta ändamål. Han utmönstrade därför tan- ken på vedergällning liksom föreställningen om brottslingens skuld och den därav föl- jande uppdelningen i tillräkneliga och otill— räkneliga brottslingar. Varje person, som be— gått brott, skulle erhålla den påföljd som i hans fall var bäst ägnad att förebygga brott. Alla påföljder var likställda eftersom de alla hade samma syfte att upphäva brottslingens farlighet. Påföljderna skulle vara av många slag för att möjliggöra lämp- lig individuell sanktion i varje enskilt fall och de frihetsberövande sanktionema skulle inom vissa gränser ådömas på obestämd tid. De dömda skulle hållas till nyttigt ar- bete i relativ frihet. De som måste hållas avskilda borde inte inneslutas i cell. Ferri kallade cellen »de levandes grav».

Medan man på kontinenten övervägde straffrättsliga principfrågor utbildades i de anglosaxiska länderna en rad påföljdsfor- mer som grundade sig på överväganden av vad som rent erfarenhetsmässigt kun- de synas praktiskt. Man utvecklade reg- ler om villkorlig dom av olika slag och man började mera målmedvetet ge unga lagöverträdare en uppfostrande och utbil—

dande behandling. Även villkorlig frigivning började tillämpas. Samtliga dessa reformer föll visserligen utom ramen för det klassiska straffrättssystemet liksom de nya straffrätts- liga skolorna men dessa nyheter på både det teoretiska och praktiska området ledde i nästan alla länder i Europa till att det klas— siska systemet kom att kompletteras med påföljder som var direkt inriktade på syftet att avhålla en brottsling från återfall.

De nya kriminalpolitiska idéerna fick stor betydelse för den straffrättsliga utvecklingen i Sverige. I början av 1900-talet genomför- des vissa nyheter i straffsystemet som avsåg verkställigheten av frihetsstraffen. 1906 in- fördes institutet villkorlig frigivning som var avsett att verka förbättrande både på an- staltsdisciplinen och den intagnes karaktär genom att ge honom möjlighet att få en del av strafftiden efterskänkt om han visade sig skötsam. Samma år infördes den villkorliga domen i form av villkorligt anstånd med straffs avtjänande. Detta innebar ett första steg mot kriminalvård i frihet. Beträffande det yngsta brottslingsklientelet anförtroddes de nyinrättade barnavårdsnämnderna vissa uppgifter och dessutom skapades ett alterna— tiv till de korta frihetsstraffen i form av tvångsuppfostran. Detta skedde genom en lag 1902 och avsåg lagöverträdare mellan 15 och 18 år.

Den moderna straffrättslärans tes att de traditionella frihetsstraffen främst skulle verka avskräckande fick ett uttryck i de ändringar som 1906 vidtogs i både strafflag och verkställighetslag genom införandet av regler om straffskärpning i olika avseenden.

Tillskapandet av dessa lagar med deras nya reaktionsformer innebar som tidigare nämnts — en rubbning av det system som låg till grund för strafflagen. En revision av de allmänna principer på vilka lagen var upp— byggd blev därför aktuell. Uppdraget att utreda principerna för straffsystemet och straffets sociala funktion överlämnades till professor Johan Thyrén. Dennes utredning om principerna för en strafflagreform och förberedande utkast till strafflag som lades fram mellan 1910 och 1933 blev grundläg- gande för den svenska straffrättens fortsatta

Thyrén var influerad av den moderna eller sociologiska skolan. Han tog avstånd från vedergällningsteorien till förmån för ett individualpreventivt system som likväl innefattade vissa repressiva inslag. De senare hänförde sig till straffsatsernas stränghet vid vissa särskilda brottsgrupper. Enligt Thyrén skulle straffrätten rikta sig mot den sam- hällsfarlighet hos den enskilde brottslingen som uttryckts genom hans gärning. Samhäl- lets brottspåföljder syftade till att neutrali- sera farligheten i lagbrytarens personlighet. Detta kunde ske genom uppfostrande, be- handlande eller avskräckande åtgärder. Om förutsättningar saknades för återanpassning till ett laglydigt liv skulle lagbrytaren oskad- liggöras för en mera avsevärd tid. Preven- tionstanken borde likväl enligt Thyrén be— gränsas både med hänsyn till allmänt omfat- tade föreställningar om rättvisa och till principen om rättssäkerhet för både brotts- ling och allmänhet. Han misstrodde den s. k. obestämda straffdomen och strävade efter att göra lagtexten så fullständig och exakt som möjligt. Helt i den moderna skolans anda ansåg Thyrén de traditionella straff- arterna böter, fängelse och straffarbete som de normala påföljderna i straffsystemet. Dessa straff var berättigade för det »norma— la» brottslingsklientel för vilket kriminalite- ten var ett symtom på en typisk samhälls- farlighet hos lagöverträdaren. De ordinära straffen var däremot olämpliga för andra huvudgrupper av brottslingar minderåriga, kroniskt kriminella samt abnorma, alkoholi- serade och lättjefulla brottslingar. För dessa grupper förordade han andra samhällsåtgär- der som han betecknade som skyddsåtgär- der. För andra kategorier brottslingar s. k. tillfällighetsbrottslingar räknade han med vissa modifikationer i reglerna för de ordi- nära straffen t.ex. i form av villkorlig dom.

Det av Thyrén utstakade programmet blev av stor betydelse för arbetet på en ny brottsbalk och hans arbeten låg till direkt grund för de nya straffrättsliga lagar som utfärdades under 1910- och 1920-talet.

Vid denna tid hade cellsystemet börjat bli föremål för kritik och 1916 kom en lag

angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff som innebar en modifiering av enrumsprincipen särskilt för unga fångar. En viktig del av Thyréns program förverk— ligades 1927 då de särskilda skyddsåtgär- derna internering och förvaring infördes. I samband därmed inrättades internerings— nämnden som skulle tillgodose både sam— hällsskyddet och den intagnes rättssäkerhet.

Lagstiftningsarbetet under 1930—talet och ram till brottsbalken kom att präglas av Karl Schlyters personlighet. Under sin tid som justitieminister drog denne i program- förklaringar 1932 och 1934 upp riktlinjerna för lagstiftningsarbetet. Schlyter strävade bl. a. efter att begränsa användningen av fri- hetsstraff — särskilt av de korta straffen. Nya skyddsåtgärder som kunde tillgodose det individuella behandlingsbehovet för vis- sa brottslingskategorier borde tillskapas och redan befintliga erhålla ökad användning. En verklig kriminalvård i frihet borde kom- ma till stånd genom att den villkorliga do— men sidoordnades som reaktionsform med de frihetsberövande påföljderna och genom att anstaltstiden till viss del ersattes med en eftervård i frihet med syfte att underlätta återanpassningen. En effektiv kriminalvård i frihet förutsatte emellertid uppbyggandet av en statlig skyddsorganisation. Genom la- garna om villkorlig dom 1939 och om vill— korlig frigivning 1943 skapades ett underlag för sådana reformer. Samma strävanden att undvika de kortvariga frihetsstraffen med dessas sociala skadeverkningar låg till grund för 1937 års lag angående verkställigheten av bötesstraff. Denna ledde till en mycket kraftig minskning av antalet s. k. bötes- fångar. Genom 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga kunde lagöverträ- dama i åldern 15—17 år slussas över till sam- hällets barnavård. Dessa möjligheter utvid- gades ytterligare genom 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. I samma mån som samhällets barnavård erhöll förbättrade resurser mins- kade betydelsen av den straffrättsliga skyddsåtgärden tvångsuppfostran och den upphävdes slutligen 1947. För kriminella ungdomar i åldersgruppen 18—21 år tillkom

1935 en ny brottspåföljd, ungdomsfängelse, som skulle ge dessa ungdomar en arbetsupp- fostrande och eljest resocialiserande behand- ling. Bestämmanderätten om utskrivning och i vissa fall återintagning överlämnades till ett självständigt organ ungdomsfängel- senämnden.

Ungdomsfängelselagen innebar att skydds- åtgärdssystemet utbyggdes. Utbyggnaden fullföljdes med en revision av förvarings- och interneringsinstituten. Dessa samman— fördes i en ny lag 1937 vilken innebar en ut- vidgning av tillämpningsområdet för de båda skyddsåtgärderna. Efter en lagändring 1945 som betingades av ändrade regler om till- räknelighet som ledde till att straffriför— klaringar kom att användas i mera begrän- sad omfattning än tidigare ökades använd- ningen av förvaringsinstitutet medan inter- neringsinstitutet praktiskt taget helt kom ur bruk.

Under slutet av 1930-talet påbörjades det slutliga kodifieringsarbete som skulle leda till en ny brottsbalk. Arbetet härmed anför- troddes åt två kommittéer, straffrättskom— mittén som skulle ägna sig åt brotten och strafflagberedningen med Schlyter som ordförande som behandlade påföljderna.

En av strafflagberedningens första upp- gifter blev en reform av straffverkställighe- ten. Lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. utfärdades 1945 och var präglad av delvis helt nya radikala idéer.

Sedan strafflagberedningen utarbetat för- slag även till andra partiella reformer grep den sig an med en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Resultatet av straffrättskommitténs och strafflagbered- ningens lagstiftningsarbete lades inte fram samtidigt. Kommittén lade 1953 fram ett förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) me- dan beredningens förslag till skyddslag kom 1956 (SOU 1956: 55).

I skyddslagen verkställdes en kodifiering av alla de bestämmelser om straff och andra påföljder för brott som fanns intagna i strafflagen och de särskilda lagar om skydds- åtgärder som tillkommit vid olika tidpunk- ter med undantag för reglerna om straff- verkställighet vilka behandlades i en sär-

skild lag.

Till grund för sina förslag lade bered— ningen fram en allmänt hållen principdekla— ration. Häri angavs att samhällets kriminal- politiska åtgärder har till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot brotts— lighet genom att förebygga brott. Vid lag- stiftning på detta område borde man därför i första hand eftersträva att åstadkomma i möjligaste mån effektiva medel för brotts- prevention. Beredningen hade försökt att tillgodose detta krav utan att för den skull ge avkall på vad hänsynen till rättssäkerhet och humanitet kunde fordra. Till skillnad från de sociala vårdlagarna, som förutsatte att ett vårdbehov förelåg i det särskilda fal- let, kunde de kriminalrättsliga ingripandena inte begränsas till sådana fall, eftersom man måste beakta vad som var ändamålsenligt med hänsyn till kriminallagstiftningens upp— gift i stort. Lagstiftaren hade att beakta både individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter. Dessa principiella uttalanden väckte inga invändningar. Delade meningar gjorde sig däremot gällande vid detaljut- formningen av det straffrättsliga reaktions— systemet när det gällde vad som skulle anses vara den rätta avvägningen mellan dessa preventionsteorier. Bland de påföljder som upptagits i förslaget märktes fängelse —— som ersatte både fängelse och straffarbete en- ligt strafflagen samt överlämnande till sär- skild vård, dvs. barnavård, nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen och öppen psy- kiatrisk vård. Förslaget förutsatte att ordet straff skulle slopas då den rättssystematiska skillnaden mellan straff och skyddsåtgär- der inte hade något berättigande, eftersom samtliga påföljder tjänade samma syfte näm- ligen samhällsskydd mot brottslighet. Be— teckningen straff var enligt beredningens uppfattning ägnad att konservera uppfatt— ningen om det vedergällande straffet som ett självändamål.

En grundtanke i förslaget till skyddslag var att göra olika åtgärder till skydd mot brottsligheten mera effektiva genom att ställa förbättrade reaktionsmedel till förfo- gande. Beredningen inriktade sig främst på en förbättrad kriminalvård i frihet såsom ett

positivt alternativ till anstaltsbehandling. Så- dan vård ansågs böra få företräde framför anstaltsbehandling särskilt med tanke på de unga lagöverträdarna. Domstolarna erhöll enligt förslaget stor frihet vid valet mel- lan och kombinationen av olika brotts— påföljder samtidigt som verkställighetsmyn— digheterna erhöll en vidgad befogenhet att bestämma behandlingstidens längd beträf- fande de tidsobestämda påföljderna.

Från många håll -— både i remiss- och pressyttranden — gjordes gällande att straff- lagberedningen inte beaktat de allmänpre- ventiva synpunkterna i tillräcklig grad. Be— redningen ansågs i högre grad än som i då gällande rätt var fallet ha förlagt tyngd- punkten i samhällets åtgärder mot brottslig- heten till påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Vidare framhöll man att vård- synpunkterna hade betonats på bekostnad av det repressiva momentet i de frihetsbe- rövande åtgärderna. Kritiken riktade sig dock främst mot den straffrättsliga termino— logien i förslaget. Anhängare till teorin om strafflagens moralbildande verkan som lade vikten på existensen av ett regelsystem, sökte påvisa dess ofta omedvetna verkningar på medborgarnas etiska uppfattning om rätt och orätt och på deras handlingsmönster. Kriti- kerna fann att förslaget till skyddslag var äg— nat att försvaga sambandet mellan brott och straff och de vände sig särskilt mot bered- ningens förslag att i lagtexten slopa ordet straff.

Departementschefen tog fasta på kriti— ken och förordade i brottsbalkspropositio— nen vissa jämkningar i syfte att stärka den allmänt brottsavhållande effekten hos reak- tionssystemet. Även om han i sak var ense med beredningen om att ordet straff — som uttryck för en föråldrad straffrättslig prin- cip — hade förlorat sin tidigare betydelse an- såg han likväl praktiska och lagtekniska skäl tala för att begreppet borde bibehållas. Han betonade även att det var nödvändigt att beakta vissa synpunkter som hänförde sig till allmänpreventionen och att man borde iaktta viss försiktighet vid de i och för sig lovvärda ansträngningarna att inskränka an— vändningen av frihetsberövande påföljder.

Brottsbalken antogs 1962 av riksdagen med endast obetydliga ändringar och trädde ikraft 1 januari 1965.

Samtidigt med brottsbalken trädde en ny behandlingslag i kraft 1964 års lag om be- handling i fångvårdsanstalt. Denna lag ut- gjorde i realiteten endast en omarbetning av 1945 års verkställighetslag och innebar närmast att verkställighetsreglerna anpassa- des efter det i brottsbalken genomförda på— följdssystemet. Dessutom utvidgades de in- tagnas möjligheter till permission och fri- gångsarbete. De grundprinciper som ännu gäller med avseende på straffverkställ- ligheten återfinns alltså i förarbetena till 1945 års verkställighetslag.

Under 1960-talet började en ny kritik växa fram mot den behandlingsideologi som brottsbalken och verkställighetslagen/be— handlingslagen ansågs ge uttryck för och som ansågs innebära att behandlingsbehovet ställdes i centrum vid avgörandet av skilda straffrättsliga reaktioner vid valet av på— följd och på verkställighetsplanet.

Man påpekade att förespråkarna för den- na behandlingsideologi gjort ett felslut då de överfört sitt behandlingstänkande från den somatiska sjukvården till kriminalvår- den. Behandlingen av det medicinskt—so- matiska klientelet utgick från ett konstate— rat behandlingsbehov och behandlingen skedde i samförstånd mellan behandlare och behandlad. Ingen av dessa förutsättningar ansågs av kritikerna föreligga vid behand— lingen av kriminalvårdsklientelet. Det var uppenbart att kriminalitet, som ytterst be- stod i att den kriminelle avvek från sam— hällets sociala normer, inte kunde diagnos- tiseras på samma sätt som en sjukdom. Ve- tenskapligt fastslagna behandlingsmetoder saknades och den dömde intogs för vård mot sin vilja och hade vanligen en negativ inställning till anstaltsbehandlingen. Behand- lingsideologien var inte bara ideologiskt ohållbar utan ledde även till rent negativa konsekvenser vid behandlingen av de in— tagna. Bakom tanken att den kriminelle skulle tas in på anstalt för behandling låg en nedvärdering av individen. Han togs undan från gemensamheten med övriga

samhällsmedlemmar inte för att han förbru- tit sig mot samhällets normer utan därför att han var en icke samhällsanpassad person som måste tillrättaföras. Genom att dömas till vård i stället för till straff rubricerades han som sjuk. Man överflyttade ansvaret för hans tillrättaförande från honom själv till den som skulle behandla honom anstalts- ledningen. Därigenom fråntog man honom i realiteten hans människovärde och gjorde honom till ett objekt för behandlingsverk- samheten. Man kritiserade vidare behand- lingsideologien ur rättssäkerhetssynpunkt. En disciplinär åtgärd kunde överklagas av en intagen men inte en vårdåtgärd. En så- dan åtgärd förutsattes alltid vara vidtagen till förmån för den person det gällde och något behov av ändring ansågs därför inte föreligga. En individuell behandling av de intagna med möjlighet till avsevärd förkort- ning av den utdömda anstaltstiden innebar risker för administrativt godtycke och en premiering av klientelgrupper med socialt ordnade förhållanden. Kritikerna förorda- de i stället en återgång till ett system med brottet i centrum och ett visst krav på pro- portion mellan den begångna gärningen och reaktionen. Vistelsen på anstalt skulle vara tidsbestämd och innefatta erbjudanden om hjälpåtgärder av olika slag varvid den in- tagnes uppfattning om åtgärdernas lämplig— het skulle tillmätas avgörande betydelse. Svårare indisciplinära beteenden skulle beiv- ras men omgärdas med regler för att mins- ka riskerna för rättsosäkerhet.

4.2 Svensk kriminalvård 1945—1970 4.2.1 Inledning

Det var ett ideellt och humanitärt behand- lingsprogram, dock med inslag av avskräck- ningssynpunkter, som låg till grund för den cellfängelsereform som beslutades vid 1840— 1841 års riksdag. Tanken var att de intagna genom ensamheten skulle förmås till själv- rannsakan och ånger och därigenom förbätt- ras. Isoleringen skulle också förebygga men— lig påverkan mellan de intagna. För att möjliggöra cellstraffet byggdes ett stort an- tal cellfängelser. Allt eftersom antalet såda-

na ökade utvidgades verkställighetstiden i ensamcell så att den vid 1800-talets slut i praktiken omfattade tre år.

I slutet av 1800-talet började en reaktion växa fram mot uppfattningen om cellstraf- fets lämplighet. Både svenska och utländs- ka kriminalister hävdade att man var inne på orätt väg då man trodde att en människa kunde förbättras genom att isoleras i cell under långa tider. I cellstraffets ställe ville man sätta ett progressivsystem som innebar att straffet uppdelades i olika grader från strängare till mildare former. Slutstadiet skulle vara den öppna eller halvöppna över— gångsanstalten varifrån de intagna gick ut via villkorlig frigivning. I 1916 års lag an- gående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff bibehölls dock i princip det treåriga cellstraffet för vuxna men ensam- straffet för unga intagna under 20 år in- skränktes till ett år. Ett progressivsystem infördes så att den intagne erhöll vissa lätt- nader och förmåner i mån av pålitlighet och gott uppförande. Under de följande åren frångick man i praktiken steg för steg iso- leringstanken men det var först genom 1945 års verkställighetslag som cellstraffet avskaf- fades i princip.

4.2.2. Verkställighetslagen 1945

Liksom 1841 års reform präglades 1945 års verkställighetslag av en stark tro på att återfallstalen skulle kunna sänkas genom att nya behandlingsmetoder för fångvårds- klientelet infördes. Lagens riktlinjer och målsättning gavs i den s.k. portalparagra— fen (24 5). I strafflagberedningens förslag till denna paragraf betonades huvudsakligen de individualpreventiva synpunkterna på straffverkställigheten men första lagutskot- tet ansåg att straffets dubbla funktion — den allmänpreventiva och den individual- preventiva måste i högre grad beaktas, en uppfattning som riksdagen visade sig dela. Paragrafen fick därför den utform— ningen, att intagen skulle behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans människovärde. Vidare skulle den in- tagnes anpassning i samhället främjas och

frihetsförlusten så Detta mål skulle

skadliga verkningar av vitt möjligt förebyggas. främjas genom en rad förändringar som alla syftade till att få anstaltstillvaron i möjligaste mån att likna livet i frihet. Bl. a. skulle behandlingen göras friare och mer in- dividuell, de intagna differentieras i större utsträckning än tidigare och sysselsättning- en göras mer rationell. Allt detta förutsatte att en nyorganisation av anstaltsväsendet kom till stånd.

Strafflagberedningen, som ansåg att fria- re vårdformer och en individuell behandling inte lämpligen kunde praktiseras på stora anstalter, förordade att antalet intagna på de redan befintliga slutna anstalterna mins- kades och att en rad små och öppna anstal— ter anskaffades. De nyuppförda anstalterna skulle utrustas med lämpliga lokaler för ar- bete och olika fritidsaktiviteter och de slut- na anstalter som bibehölls skulle moderni- seras i möjlig mån.

Bland behandlingsmetoderna var klien- telets differentiering av särskild betydelse. Vid fördelningen av de intagna skulle hän- syn tas till bl. a. ålder, hälsotillstånd, sinnes- beskaffenhet, arbetsförmåga och karaktärs— egenskaper. Fördelningen skulle alltså ske efter individuell prövning som — beträffande långtidsfångar -— skulle grunda sig på en be- handlingsundersökning utförd av anstaltens styresman under medverkan av psykiater. Den viktigaste formen för differentiering var klientelets fördelning på öppna och slut- na anstalter. Olika regler gällde för olika kategorier intagna. Straffånge och bötes- fånge började sin strafftid i sluten anstalt och kunde efter viss tid överföras till öppen anstalt. Fängelsefånge skulle däremot i re— gel avtjäna straffet på öppen anstalt. Ung— domsfängelsefånge skulle efter en undersök— ning på mottagningsavdelning i regel vår- das på öppen anstalt medan förvarad och internerad alltid skulle intas i sluten anstalt med möjlighet att senare överföras till öp— pen.

Arbetet tillmättes mycket stor betydelse. Intagen hade arbetsplikt men även rätt till arbete. En rationell sysselsättning ansågs kunna motverka anstaltslivets negativa verk-

ningar, återge den intagne hans självför- troende och motverka grubbel och bitterhet. Genom arbetet skulle han även få en in- komst. Arbetspremiens storlek bestämdes med hänsyn till den intagnes flit och ar- betsskicklighet. Endast fängelsefånge fick fritt förfoga över sin arbetsförtjänst. Övriga kategorier intagna fick disponera hälften av det intjänade beloppet. Återstoden be- varades för frigivningen. En ny arbetsform var frigångssystemet med arbete utom an- stalten under dagen.

Gemensamhet infördes på öppna anstal— ter och på slutna ungdomsanstalter under både arbete och fritid. På slutna anstalter för normalklientel infördes i princip ge- mensamhet under arbetet och även under sådan fritid då ordnade fritidsaktiviteter och sammankomster förekom. Förvarad och in- ternerad kunde vägras gemensamhet under arbete och fritid efter prövning av styres- man. Enrumsbehandling kunde förekom- ma i speciella fall. Den intagne skulle ar- beta i enrum om detta erfordrades med hänsyn till ordning och säkerhet inom an- stalten eller av annan speciell anledning. Om möjligt skulle därvid dörren lämnas olåst. Även under fritid kunde han hållas i enrum om särskilda skäl därtill förelåg. Intagen ägde å andra sidan i princip rätt till enrumsvistelse under arbete och fritid.

Den ökade frihet som verkställighetslagen sålunda medgav ansågs kunna möjliggöra mera aktiva behandlingsmetoder än tidi- gare. Beredningen förutsatte att de intagna skulle uppmuntras till självstudier och an- nan lämplig fritidssysselsättning samt till gymnastik och idrottsövningar. Folkbild- ningsarbetet borde utsträckas till att omfat- ta även fångvårdsanstalternas klientel och lagen tillät intagen att skaffa sig eller ta emot böcker, tidningar o. d.

En grundtanke vid utformningen av verk- ställighetsreglerna var att motaibeta de psy— kologiskt och socialt ogynnsamma verkning— arna av anstaltsvistelsen. Det gällde att bry— ta anstaltslivets isolering genom att upp— muntra de intagna att hålla kontakt med yt- tervärlden genom brevväxling, besök och permissioner.

Även de disciplinära åtgärderna utforma- des med sikte på behandlingens syfte. La— gen upptog inte som tidigare sådana be— straffningsformer som förlust av sysselsätt- ning, hårt nattläger eller förlust av intjänade premiemedel. I stället kunde den intagne förlora vissa förmåner eller hållas innesluten i enrum viss tid eller i svårare fall få straff- tiden förlängd.

4.2.3. Anstaltsorganisationen 1946

I direktiven 31.12.1942 för strafflagbered- ningens utredning rörande verkställighet av frihetsstraff förklarade departementschefen att tidsförhållandena med all sannolikhet för några år framåt skulle hindra sådana reformer i behandlingen som krävde mera omfattande nybyggnader eller andra större ändringar i fråga om anstaltsväsendet. Strafflagberedningen borde därför i första hand försöka tillvarata möjligheterna att ge- nomföra partiella reformer på dessa områ- den. Hänsyn borde tas både till reformbeho- vets styrka och till de av tidsläget betinga- de omständigheter som bestämde möjlighe- ten av att i praktiken genomföra reformer- na.

Beredningens förslag till verkställighets- lag innefattade en fångvårdsreform som var av så genomgripande art att den en- dast kunde förverkligas genom en omorga— nisation av anstaltsväsendet. Ett nytillskott av öppna och slutna anstalter utgjorde en förutsättning för att den föreslagna friare fångbehandlingen skulle kunna genomföras med utvidgad öppen vård, utökad arbets- drift och fritidsverksamhet samt andra for- mer av behandling.

I den plan till anstaltsorganisation som beredningen lade fram föreslog beredningen att elva gamla fängelser skulle nedläggas, att åtta anstalter av ny typ — i regel med ett litet antal slutna platser och ett större an— tal öppna skulle uppföras, att beläggning— en på de större anstalterna skulle ned— bringas, att de äldre anstalter som bibehölls skulle moderniseras och att kolonisystemet skulle utbyggas avsevärt. Beredningen fram— höll att ändringar i den skisserade anstalts—

organisationen kunde komma att visa sig erforderliga till följd av förskjutningar i klientelet eller andra då inte förutsedda för- hållanden.

Till grund för anstaltsorganisationsplanen låg en beräkning av platsbehovet som ha- serade sig på observationer av fångantalet under närmast föregående decennier och som utgick från att ökningen av brottslighe- ten under krigsåren var betingad av de spe- ciella förhållandena vid denna tid och inte kunde tillskrivas en allmän stegring av brottsligheten. Beträffande det kvinnliga klientelet förutsåg beredningen en ökning av brottsligheten som följd av att kvin- norna i vidgad utsträckning skulle komma att leva självständigt och råka i samma kon- flikter som männen. I planen beräknades ett högsta behov för alla kategorier intagna — alltså även häktade, straffriförklarade m. fl. av omkring 2 300 platser, varav 840 plat- ser eller ungefär en tredjedel av totala an- talet på öppna anstalter och kolonier.

De slutna anstalterna som enligt planen skulle hysa större delen av anstaltsklientelet skulle i möjligaste mån moderniseras och rustas upp. Fönstren borde huggas upp för att ge ljus och bättre lufttillförsel. De anstal- ter som saknade tillfredsställande verkstads— drift borde utrustas med verkstadslokaler och samtliga anstalter förses med särskilda arbetsrum för dem som på egen begäran eller av annan särskild anledning arbetade i enrum. Vidare var det nödvändigt att an- stalterna försågs med dagrum, samlingsloka- ler och utrymme för gymnastik. Detta kun- de ordnas genom att tingssalar och styres- männens tjänstebostäder togs i anspråk och genom att antalet intagna minskades, varige— nom en del av cellutrymmet blev tillgäng- ligt. En grundlig diskussion ägnades därvid centralfängelset på Långholmen. Beredning- en ansåg att denna anstalt var alldeles för stor för att fylla sitt ändamål inom en mo— dern fångvård och att den hade allvarliga brister i sin konstruktion. Beredningen an- såg på grund härav och av andra skäl att anstalten borde nedläggas.

Öppet anstaltsutrymrne borde skapas, dels i kolonier och dels i nya öppna anstalter

av delvis annan karaktär med visst slutet an- staltsutrymme. Kolonierna skulle vara av— sedda för 20—30 intagna och främst inrikta sin verksamhet på jordbruk, trädgårdssköt- sel och skogshuggning. De nya anstalterna skulle vara av en helt annan utformning än den hävdvunna fängelsetypen. Anstalterna borde läggas i närheten av en stad och ha karaktären av vanliga bostadshus. De intag- na som vistades på den öppna avdelningen skulle ha egna bostadsrum och full rörelse- frihet såväl inomhus som utomhus. Anstal- terna skulle vara försedda med arbetsloka— ler, dagrum, bibliotek, gymnastiksal och idrottsplats. Den slutna avdelningen skulle ha vissa säkerhetsanordningar men i övrigt borde varken galler eller murar finnas.

Platsbehovet på de stationära kolonierna och de nybyggda öppna anstalterna borde av ekonomiska skäl anpassas efter normala förhållanden. I fall då klientelet undergick krisartade stegringar borde möjlighet finnas att utöka antalet öppna platser genom att placera vissa intagna på provisoriska för- läggningar för skogsarbeten, vägarbeten, torvupptagning o.d. efter mönster av de skogsavverkningsförläggningar som anord- nats för tjänstepliktiga.

Beredningen diskuterade utförligt den principiella frågan huruvida anstalterna bor- de vara avsedda för ett större eller mindre antal intagna. Under 1920-talet hade man strävat efter en koncentration av fångvår- dens anstaltsväsende till ett fåtal större an- stalter. Detta ansågs vara mera ekonomiskt och ägnat att göra anstalterna så välutrus- tade att de intagna kunde få rationell yr- kesutbildning och även i övrigt tas omhand i så effektiva former som möjligt. Vid stora anstalter räknade man vidare med att få en allsidigt sammansatt och välutbildad tjänstemannakår samtidigt som det totala antalet befattningshavare inom anstaltsvä- sendet skulle nedbringas. Beredningen fann likväl att nackdelarna med ett system där man sammanförde de intagna till ett fåtal större anstalter betydligt övervägde förde— larna därav. Behandlingen av de intagna blev på stora anstalter ofta slentrianmässig, den individuella omvårdnaden av dem blev

eftersatt och de utsattes för skadlig påver- kan av medintagna. Kontakten mellan tjän— stemännen och de intagna blev flyktigare ju större anstalten var. En särskilt framträdan- de nackdel var att en anstaltsorganisation som innebar att klientelet koncentrerades till ett fåtal större anstalter inte medgav en ändamålsenlig differentiering av klientelet. Erfarenheterna från ungdomsfängelseinstitu— tet och annan anstaltsvård visade att friare vårdformer inte lämpligen kunde praktise- ras på stora anstalter. Då både differentie- ringsmöjligheterna och de friare vårdformer- na hade stor betydelse ur resocialiseringssyn- punkt måste man satsa på små anstalter.

Under remissbehandlingen ifrågasattes om det var klokt att genomföra en reform av verkställigheten innan förutsättningar härför fanns på anstaltssidan.

Departementschefen fann dock (i pro- position 1945) att reformen borde träda i kraft snarast möjligt. Det var bättre om an- stalterna under en övergångstid fick en me- ra provisorisk karaktär för att efterhand förbättras än att de nya synpunkterna på verkställighetsfrågorna inte blev förda ut i praktiken. En förutsättning för reformen var dock att ett tillräckligt antal öppna plat- ser kunde anskaffas. Ett antal kolonier och någon provisorisk förläggning skulle till en början kunna täcka behovet av sådana an- staltsplatser. Förberedande undersökningar för genomförandet av ett sådant program hade påbörjats. Anslag härför och för den modernisering av befintliga fångvårdsan- stalter som beredningen föreslagit skulle begäras vid samma års riksdag. I övrigt fann departementschefen starka skäl tala för att den hävdvunna anstaltstypen i viss utsträckning ersattes av andra anstalter. Under riksdagsbehandlingen framhölls att det var önskvärt att man inte under någon mera avsevärd tid stannade vid provisoriet att använda endast kolonier för den öppna anstaltsvården.

Då verkställighetslagen den 1.7.1946 träd- de i kraft utgjordes grundstommen i den svenska fångvårdens anstaltssystem alltså av de slutna cellfängelser som uppförts under mitten och senare delen av 1800-talet samt

början av 1900-talet. Dessa anstalter var uppförda i en fästningslik stil och känne- tecknades av brist på ljus och luft samt av trånga utrymmen. Då anstalterna var bygg- da för att möjliggöra ett strängt cellsystem hade de inte försetts med andra utrymmen för de intagna än bostadseeller. Dagrum, samlingslokaler och gymnastiklokaler sak- nades. Dessutom var tomtutrymmena i många fall inte större än att de intagnas utomhusvistelse måste ske i trånga prome— nadgårdar.

I anstaltsbeståndet ingick vidare fångko- lonier. Dessa var vanligen lantgårdar som fångvården övertagit eller arrenderat.

I allt ägde fångvården endast tre moder- na anstalter. För specialklientelet fanns den öppna ungdomsanstalten Skenäs och den slutna säkerhetsanstalten Hall som var för- sedd även med öppna avdelningar samt Hå- ga för mentalt sjuka, tillfälliga vårdfall och undersökningsfall.

4.2.4. Anstaltsklientelet 1946

Då verkställighetslagen trädde i kraft be— stämdes anstaltsklientelets storlek och sam- mansättning av förutom strafflagen - 1939 års lag om villkorlig dom, 1943 års lag om villkorlig frigivning, 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt 1935 års lag om ungdomsfängelse. Detta innebar att 1945 års verkställighetslag kom att avse ett klientel av delvis annan be- skaffenhet än den tidigare verkställighetsla- gen. Samtidigt som verkställighetslagen träd- de i kraft erhöll för övrigt även 5 kap. 5 och 6 åå strafflagen ny lydelse.

När institutet villkorlig dom infördes i svensk lagstiftning år 1906 hade det skett för att skona de s.k. tillfällighetsbrottsling— arna från straff och för att inskränka an- vändningen av korta frihetsstraff. Lagens tillämpningsområde blev därför till en bör— jan begränsat. Enligt 1939 års lag var det visserligen en förutsättning för villkorlig dom att straff inte erfordrades från indi- vidualpreventiv synpunkt men institutet kom att användas även för personer med ganska dålig prognos. I samband med reformering—

en av tillräknelighetsreglerna i 5 kap. 5 och 6 Gå strafflagen framhöll första lagut- skottet att det var möjligt att använda vill- korlig dom med övervakning och föreskrif— ter beträffande själsligt onormala, vilkas sinnesbeskaffenhet inte var sådan att de gick fria från straff, och att domstolarna borde utnyttja denna möjlighet.

Även 1943 års lag om villkorlig frigiv- ning innebar en vidgad tillämpning i jäm— förelse med tidigare lagstiftning på detta område. I den nya lagen infördes en obli- gatorisk villkorlig frigivning som skulle ske när den dömde avtjänat fem sjättedelar av ådömt frihetsstraff, förutsatt att den ådöm- da strafftiden var minst sex månader. Lik- som tidigare kunde fakultativ villkorlig fri- givning ske.

Utvidgningen av tillämpningsområdet för de båda instituten villkorlig dom och vill- korlig frigivning innebar alltså att krimi- nalvård i frihet kom till användning i ökad utsträckning. Som en följd härav kom an- staltsvården att avse ett förhållandevis me- ra belastat klientel än tidigare.

Av mera direkt betydelse för anstalts- klientelets sammansättning var likväl la- garna om förvaring och internering i sä- kerhetsanstalt och om ungdomsfängelse.

Genom lagstiftning angående förvaring och internering, som tillkom 1927, infördes möjlighet att döma brottslingar som ansågs vara farliga för annans säkerhet till person eller egendom till frihetsberövande på obe- stämd tid. Förvaring var avsedd för brotts- lingar som var psykiskt avvikande och in— ternering för normala kroniska återfallsför- brytare. Genom den nya lagen 1937 om för- varing och internering i säkerhetsanstalt ut-» vidgades tillämpningsområdet för denna lag- stiftning. En ytterligare utvidgning härav skedde i samband med de nya tillräknelig— hetsbestämmelserna i strafflagen. Dessa kom att verka i två riktningar. Genom att till- lämpningsområdet för strafflagens 5 kap. 5 & inskränktes kunde en del lagöverträda— re dömas till förvaring som enligt tidigare rättstillämpning skulle ha straffriförklarats. I förhållande till internering innebar lagänd- ringen att gränsdragningen mellan denna på-

följd och förvaring blev vag. Detta ledde till att domstolarna inom kort upphörde att döma till internering.

Vid den tid då verkställighetslagen trädde i kraft ansågs redan allmänt att frihetsstraff för ungdomar under 18 år borde förekom- ma endast undantagsvis. Genom 1924 års barnavårdslag hade man fått möjlighet att i vissa fall ta hand om unga lagöverträdare utanför kriminalvården. Genom 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåri— ga öppnades möjlighet att efterge åtal om den unge omhändertogs enligt barnavårds- lagen för skyddsuppfostran. I de fall målet gick till domstol kunde den unge överläm- nas till barnavården i samband med vill- korlig dom. Då tvångsuppfostran 1947 av- skaffades förutsattes att skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen skulle träda i stället.

De frihetsberövande påföljder som kunde komma ifråga för unga brottslingar mellan 18 och 21 år var vid ikraftträdandet av verkställighetslagen ungdomsfängelse, fäng- else och straffarbete. Någon i lagen inskri- ven restriktion mot att döma denna ål— dersgrupp till tidsbestämda påföljder fanns inte före brottsbalkens tillkomst. Då ung- domsfängelse som påföljd infördes var det för att anordna en uppfostrande och utbil- dande behandling inom frihetsberövandets ram. Anstaltstidens längd skulle rättas ef- ter behandlingsbehovet sådant det visade sig under behandlingens gång. I lagen an- gavs att den brottslige skulle vara mottaglig för sådan fostran och utbildning som av- sågs med ungdomsfängelse. Lagen kom del- vis att tillämpas på ett sätt som egentligen inte var avsett. Även psykiskt efterblivna brottslingar eller sådana som visade psyko- patiska drag dömdes till denna påföljd. Ikraftträdandet av 1939 års lag om villkor— lig dom medförde även beträffande ung- domsfängelse en förskjutning mot ett mind- re godartat klientel och genom den nya for— muleringen av 5 kap. 5 & strafflagen tillför— des detta klientel ett antal ungdomar som enligt tidigare bestämmelser skulle ha straff— friförklarats.

Utvecklingen hade alltså inneburit att de yngsta lagöverträdarna i stor utsträckning

förts över till socialvården samtidigt som ett tidigare mentalvårdsklientel tillförts krimi- nalvården.

4.2.5. Förhållandena på fångvårdsanstalter- na åren närmast efter 1946

För att verkställighetslagen skulle kunna träda i kraft anvisade 1945 års riksdag me- del till inköp av kolonier och till moderni- sering av äldre fängelser. Ytterligare anslag för samma ändamål beviljades under de närmast följande åren och vissa förbättring- ar i anstaltsbeståndet genomfördes i des- sa hänseenden. Däremot blev planerna på nybyggnad av öppna och slutna anstalter fördröjda. Medan upprättade förslag disku- terades infördes stränga investeringsbegräns- ningar och fångvårdens byggnadsplaner kun- de inte förverkligas annat än i obetydlig ska- la. Det skulle dröja ända till 1955 innan den första nybyggda anstalten kunde tas i bruk (Roxtuna).

Som tidigare nämnts hade strafflagbered- ningen räknat med ett utrymmesbehov på omkring 2 300 platser, vilket med vederta- gen reducering för rengöring, reparation m.m. motsvarade ett fångantal av omkring 2 100 intagna. Denna beräkning höll streck fram till 1949 då medelbeläggningen ökade till 2 360 och toppbeläggningen till 2 530. Under de följande åren fortsatte ökningen av antalet intagna och fyra år senare, eller 1953, uppgick medelbeläggningen till 3 100 och toppbeläggningen till 3 300, vilket inne- har att antalet intagna detta år med ca 50 % översteg det antal som legat till grund för beredningens beräkningar.

Den nya verkställighetslagen måste alltså under en följd av år tillämpas utan stödet av den anstaltsorganisation som lagen för- utsatte. Förhållandena försvårades på grund av den ogynnsamma klientelutvecklingen. Det stod därför tidigt klart att problem skulle uppstå.

Fångvårdsstyrelsen, som utgick från att strafflagberedningen avsett att hel gemen- samhet skulle gälla, lät den 1.7.1946 öppna alla celldörrar under dagtid. Då gemen- samhetsutrymmen saknades lämnades de

intagna att driva omkring i korridorerna i oordnade grupper under uppsikt av en be— vakningspersonal vars storlek anpassats ef- ter cellsystemet och som därför inte räckte till för att upprätthålla ordningen. Härtill kom att det rådde arbetsbrist inom anstal- terna.

Oroligheter på några av anstalterna kul- minerade i upplopp och myteriförsök som endast kunde stävjas av polis och militär.

Hur förhållandena på vissa slutna anstal- ter kom att gestalta sig under de närmast följande åren efter 1946 framgår av JO:s ämbetsberättelse 1951. Anledningen till att JO undersökte dessa förhållanden var att antalet klagomål från intagna angående an- staltsvården visat en påtaglig ökning sedan 1945 års lag trätt i kraft. För att ge en bild av läget redovisas nedan en samman- fattning av JO:s undersökning.

Ökningen av antalet intagna hade under åren 1947—1949 haft till följd att anstal- terna tidvis var överbelagda. Enligt fångvårds» styrelsens uppfattning orsakades detta delvis av att brottsligheten fått en allt hänsynslösa- re och hårdare prägel, vilket ledde till längre straff och därmed ökad beläggning på anstal- terna. Överbeläggningen hade medfört bl.a. dubbelbeläggning av intagna i ensamceller och på Långholmen hade man måst ta i bruk även de s.k. nattcellavdelningarna, som redan 20 år tidigare utdömts som olämpliga till bostadscel- ler.

Ett allmänt klagomål från anstaltschefernas sida var att fångklientelet fortlöpande försäm- rades. Det förekom inte bara lata, slarviga och oppositionella utan även desperata och våld— samma intagna som ofta utgjorde ett direkt hot mot personalen. Olika psykiska defekter. särskilt olika former av psykopati, förekom i stor utsträckning bland de intagna.

Genom den vidgade användningen av öp- pen anstaltsvård hade dessutom antalet rela— tivt välanpassade intagna på de slutna anstal- terna minskat. Fångvårdsstyrelsen framhöll att den nya verkställighetslagen fört med sig att anstalternas arbete försvårats vilket i första hand berodde på bristen på personal och lokal- resurser. Under verkställighetslagens första tid hade det visat sig att många intagna trodde att arbetsplikten var borta och att man hade rätt att planera dagen som man ville. Så småningom hade förhållandena normaliserats men lagen hade troligen bidragit till att öka spänning- en hos bottenklientelet på de slutna anstal- terna. Medan de intagna tidigare behandlats efter samma mall skulle verkställigheten nu

utformas efter varje intagens individuella be- hov. Behandlingen sträckte sig över en vid la— titud. Några intagna hade frigång, vilket inne- har ett stort mått av frihet. Andra intagna er- höll permission, fick ta emot besök utan kon- troll och brevväxla utan att breven censure- rades. Sådana intagna som visat opålitlighet eller vådlighet fick däremot inte del av des- sa förmåner och gav utlopp för sitt missnöje genom täta klagomål hos myndigheterna och genom olika former av indisciplinärt uppträ- dande.

Bestämmelserna om gemensamhet under fri- tiden tillämpades vanligen så att de intagnas rörelsefrihet inom anstaltsbyggnaden inte be- gränsades på något sätt. Flera styresmän på- pekade att anstalterna borde utrustas med en särskild isoleringsavdelning då detta var en förutsättning för att verkställigheten skulle kunna utformas tillfredsställande. I de stora gemensamhetsavdelningarna med upp till 90 intagna i varje och endast två vaktkonstaplar var det omöjligt att upprätthålla någon disciplin och ordning. Det rådde bråk och oväsen och vaktpersonalen överhopades med hån och smädelser. Det var inte ovanligt att även in- tagna klagade över oron på anstalterna och det förekom fall då intagna blivit så nervösa att de måst överföras till sinnessjukavdelning. Det förekom även att intagna trakasserades och misshandlades av medintagna som ofta slöt sig samman i kotterier. Visserligen förutsatte verk- ställighetslagen att en intagen i regel inte skul- le vägras att arbeta eller tillbringa fritiden i enrum. I realiteten gick detta likväl inte att ordna på grund av den rådande överbelägg- ningen. Fångvårdsstyrelsen föreslog att de in- tagna skulle fördelas i grupper inom anstal- terna. Detta kunde i den gängse fängelsetypen ske genom att det stora, genom alla vå- ningar gående korridorschaktet försågs med mellangolv så att varje våning blev en enhet för sig. Vidare borde isoleringsmöjligheter ord- nas för de intagna som störde ordningen eller uppträdde indisciplinärt.

De bristande differentieringsmöjligheterna förstärkte de olägenheter som följde av den vid- sträckta gemenskapen. Det förekom i stor ut- sträckning att intagna av alla kategorier — straff- och fängelsefångar, förvarade och in- ternerade, ungdomsfängelseelever och straff- friförklarade placerades i samma anstalt, utan att det fanns möjligheter att skilja ka- tegorierna åt. Särskilt otillfredsställande var det att förstagångsförbrytare förvarades tillsam- mans med förhärdade återfallsförbrytare. Inte heller hade man möjlighet att hålla sådana psykiskt defekta intagna, som inte förvarades på de särskilda sinnessjukavdelningarna, i av- skildhet.

Gemensamheten hade även andra negativa

följder. De intagnas intresse för värdefulla sysselsättningar hade minskat i hög grad se- dan verkställighetslagen trätt i kraft. Oron på anstalterna medförde att de intagna inte orkade med vare sig självstudier eller hobby- verksamhet. Prat, spel och läsning av enklare veckotidningar var de mest omtyckta fritids— sysselsättningama. Samtalen rörde sig mest om förövade brott, planer på nya brott och om förmenta orättvisor på anstalten. Fritids- verksamheten försvårades för övrigt av brist på anslag och lokaler. Särskilda befattningsha- vare skulle behöva tillsättas för denna verk- samhet, åtminstone vid de större anstalterna.

Även i fråga om arbete förelåg enligt uppgift från ett flertal styresmän åtskilli— ga missförhållanden. Vissa tider hade det va— rit omöjligt att skaffa fram arbete till de in- tagna. Dagdriveriet i fängelserna var en skräm— mande verklighet. För de intagna medförde detta att deras möjligheter att köpa premie- varor minskade eller upphörde. På vissa anstal- ter fanns utöver handräckningsarbete —- inget annat arbete än kuverttillverkning, som allmänt ansågs som ett själlöst och intresse- dödande arbete. Särskilda arbetslokaler sak- nades i stor utsträckning.

Fångvårdsstyrelsen ansåg för sin del att sysselsättningen på de slutna anstalterna blivit alltmer differentierad och intensiv och ar— betspremierna ökat i högre grad än inom nå- gon annan vårdform. Arbetsdriften befann sig i snabb utveckling och omsättningen hade ökat med 50% under en tidsperiod av tre år. Överskottet av driften under senaste budget- året var det högsta som dittills uppnåtts. Den omorganisation av arbetsdriften som pågått sedan 1946 avsåg att i görligaste mån anpas- sa arbetsgrenama efter förhållandena inom nä— ringslivet, att införa rationella arbetsmetoder och en modern driftsorganisation, att öka sys- selsättningsmöjligheterna och förbättra produk- tiviteten samt att ge de intagna en så intensiv arbets- och yrkesträning som strafftiden och övriga förhållanden medgav. En allmän ratio- nalisering och intensifiering av driften pågick. Den maskinella utrustningen moderniserades och utökades, arbetslokalerna omändrades och upprustades. Omvandlingsprocessen var lik- väl både tidsödande och dyrbar och krävde av— sevärt ökade ekonomiska resurser.

Personalorganisationen vid anstalterna upp— gavs vara för knappt tilltagen. Tillämpningen av de nya verkställighetsreglema krävde flera befattningshavare än tidigare. Arbetet var slit— samt och nervpåfrestande och personalbristen förvärrades ytterligare genom de många och långa transporterna, eftersom vaktpersonalen även måste tjänstgöra vid fångtransporter. Ut— bildningen av personalen var eftersatt. Det fanns många vaktkonstaplar med 5—8 års

tjänstgöring som ännu inte fått någon form av utbildning inom sitt yrke. En viss förbätt- ring hade likväl skett under det senaste året men förhållandena var fortfarande otillfreds— ställande. Även kurser för arbetsledare borde anordnas då även dessa tjänstemän behövde undervisning om hur ett besvärligt klientel skul- le behandlas.

Samma år som JO företog sin under- sökning av anstaltsförhållandena framställ- de riksdagens revisorer anmärkningar som gällde transporterna och verkställighetsun- dersökningarna inom fångvården. Revisorer— na hade konstaterat att fångar i ett stort an- tal fall under en relativt kort strafftid un- derkastats ett flertal täta förflyttningar. I viss utsträckning kunde de talrika omplace- ringarna förklaras av de differentierings— grunder och behandlingsprinciper som den nya verkställighetslagen innefattade. Efter- som en hel del anstalter saknade psykiatriskt utbildade läkare för utförande av de verk- ställighetsundersökningar som lagen före- skrev måste internerna sändas till andra, ofta avlägsna anstalter. Dessutom måste för- flyttningar alltid ske som ett naturligt led i behandlingen när en långtidsfånge mot slutet av strafftiden prövades på öppen an- stalt. De täta omflyttningarna orsakades lik— väl även av annat än de nya straffverkstäl- lighetsprinciperna. Genom att många an— stalter saknade möjligheter att isolera sina intagna vid rymningar eller upploppsartade bråk måste dessa förflyttas till anstalter med bättre isoleringsmöjligheter. Det förekom också att anstaltsledningen i vissa fall tog initiativet till förflyttning av särskilt besvär- liga och arbetsovilliga intagna vilket kunde leda till en ständig kretsgång mellan olika antalter. I andra fall var det de intagna själ- va som genom att medvetet störa ordning— en på anstalten kunde uppnå en förflyttning till en specialavdelning där större förmå- ner kunde erhållas eller till en annan an- stalt med ny miljö. Detta system hade nack- delar både ur ekonomiska, personalorgani- satoriska och behandlingsmässiga synpunk- ter. En ändamålsenlig vård kunde inte kom- ma till stånd till följd av de oavlåtliga för— flyttningarna. De intagna hann aldrig bli in- passade i en viss yrkesgren utan blev ofta

hänvisade till handräckningsarbeten, vilket bl. a. försvårade ett rationellt och ekono— miskt utnyttjande av arbetsdriften. Dess- utom ökade riskerna för skadliga kontak— ter mellan intagna. Slutligen blev kostna- derna för transporterna betydande.

Revisorerna ansåg därför att det var i hög grad angeläget att en ändring av förhållan- dena kom till stånd. I första hand borde man sträva efter att redan från början gö— ra anstaltsplaceringen av de intagna defini- tiv för större delen av anstaltstiden. I andra hand borde man i möjlig mån inskränka förflyttningen av disciplinfall. Förutom att kostnadsbesparingar kunde vinnas här— igenom kunde även vårdresultatet väntas bli förbättrat genom en mera kontinuerlig be- handling. Till sist borde verkställighetsun- dersökningarna begränsas i vissa avseen- den. I de fall där strafftiden genom avräk— ning blev mycket kort eller den intagne undergått rättspsykiatrisk undersökning framstod en verkställighetsundersökning som både meningslös och överflödig.

4.2.6. Riktlinjer för upprustning av anstalter och anstaltsbehandling

För att bemästra den svåra situationen inom fångvården vidtogs en rad olika åtgärder. Fångvårdsstyrelsen fick 1948 i uppdrag att skyndsamt vidta sådana organisatoriska åt- gärder i verkställighetslagens anda som var möjliga. I väntan på att byggnadssvårighe- terna skulle lätta vidtogs inom justitiedepar- tementet ett utredningsarbete som syftade till att planera och genomföra en nydaning av fångvårdens anstaltsorganisation. Resultatet av utredningsarbetet inom de— partementet redovisades av departements— chefen vid 1950 års riksdag i form av ett långtids- och ett korttidsprogram för det fortsatta reformarbetet. Den planlagda fång- vårdsreformen skulle uppfylla tre huvud- krav. Den skulle ge de intagna en behand— ling som var inriktad på positiv social an- passning och som skulle tillgodose säker- hetskraven samtidigt som kostnaderna för byggnader, utrustning och personal hölls på en rimlig nivå. Denna reform kunde behöva

bli av samma omfattning som för hundra år sedan då cellfängelsesystemet infördes. Av praktiska och ekonomiska skäl måste reformen genomföras successivt och under en längre tidrymd. Innan de anstaltsorgani- satoriska förändringarna vidtogs borde kli- entelets beskaffenhet klarläggas genom sär- skilda undersökningar. Omorganisationen borde ske i tre etapper. Första etappen av- såg behandlingen av de unga lagbrytarna. Andra etappen gällde det abnorma eller eljest svårskötta klientelets behandlingsfrå— gor, sjukvårdsfrågorna för fångvårdsanstal- terna och de rättspsykiatriska undersökning- arna av häktade. Den sista etappen avsåg anstaltsfrågorna för det klientel som inte krävde specialbehandling samt för de häk- tade.

Vid sidan av arbetet med denna nydaning på längre sikt, behövdes omedelbara åtgär- der för att förbättra förhållandena på fång- vårdsanstalterna inom ramen för tillgängliga resurser. Den pågående utbyggnaden av öpp— na kolonier och ändringen och upprustning- en av äldre anstalter måste fortgå eftersom man hade att räkna med att de måste tas i anspråk under lång tid framåt. Personalen måste instrueras angående de moderna me- toderna för fångbehandling. Vidare gällde det att återställa ordning och disciplin på anstalterna, skapa sysselsättningsmöjligheter och åstadkomma en differentiering av an- staltsklientelet. Nya rön under utrednings- arbetet skulle kunna leda till en ändring av reglerna för verkställigheten. Riksdagen god- kände dessa riktlinjer och angav att även utredningsarbetet borde ske i etapper.

4.2.7. Korttidsprogrammet och räjongplanen

Under de närmast följande åren genomför- des i snabb följd en rad reformer inom korttidsprogrammets ram. Fast utformade regler för det dagliga livet på anstalterna —— det s.k. normaldagschemat infördes för att förbättra disciplinen. I samma syfte in— rättades särskilda isoleringsavdelningar på Långholmen samt på Härnösands— och Malmöanstalterna. Fritidsverksamheten ut— vidgades och de intagna gavs ökade möjlig-

heter till kontakt med yttervärlden. Perso- nalens rekrytering och utbildning förbättra— des och särbehandling av det yngre fång- vårdsklientelet infördes. En upprustning skedde av arbetsdriften. Vidare genomför— des en genomgripande administrativ omlägg— ning som syftade till en bättre och effekti- vare behandling av de intagna. Riktlinjer- na för denna omläggning drogs upp i två betänkanden, Räjongplan för fångvården (SOU 1952: 21) och Räjongplanens fullföl- jande (SOU 1955: 40).

Räjongplanen syftade bl. a. till att place- ringsfrågor m. rn. skulle handläggas av be- fattningshavare som hade personlig kontakt med de intagna och inte som dittills av fångvårdsstyrelsen, som vanligen avgjort dessa ärenden på enbart skriftligt mate- rial. Anstalterna skulle uppdelas i grup- per räjonger. Anstaltsgrupperna skulle inte vara större än att räjongledningen kunde ta individuell hänsyn till internerna när det gällde placering och behandling och inte mindre än att internerna kunde placeras på en lämplig anstalt och ges individuell sys- selsättning. Varje anstaltsgrupp skulle ut- göra en behandlingsenhet och vara försedd med öppna och slutna anstalter av olika stor- lek. En större och i vårdtekniskt hänseen- de särskilt välutrustad anstalt inom varje grupp skulle vara centralanstalt och vara försedd med psykiatrisk avdelning. Central— anstaltens chef skulle samtidigt vara räjong- chef och den psykiatriska avdelningens chef skulle fungera även som rådgivande psykia- ter inom anstaltsgruppen, räjongpsykiater. Genom att Vårdfrågorna decentraliserades till räjongledningen kunde man på grundval av en bättre kännedom om den intagnes personliga förhållanden ge honom mer ade- kvat behandling. Man skulle också få en begränsning av fångtransporterna eftersom de intagna i princip endast skulle förflyttas mellan anstalter inom gruppen. Som central— anstalter för normalklientelet skulle anstal- terna Härnösand, Långholmen, Härlanda och Malmö fungera, eftersom dessa anstalter var utrustade med psykiatriska avdelningar. Därutöver skulle en specialräjong bildas av anstalter för förvarade, internerade och vissa

andra fall (sinnessjuka straffångar m.fl.) och en räjong av anstalter för ungdoms— fängelseklientelet och unga fångar med tids- bestämda straff. Fångvårdsstyrelsen skulle hänvisa dömda på fri fot till viss räjong efter kyrkobokföringsort medan den som varit häktad skulle kvarstanna inom den räjong där häktet var beläget. Anstaltsplaceringen inom räjongen skulle beslutas av vederbö- rande räjongchef.

Vårdens individuella utformning skulle ankomma på räjongchefen och räjongpsykia- tern. Den senare skulle lägga in sådana in- tagna på sin avdelning på centralanstalten som han ansåg ha behov av särskild psykiat— risk undersökning eller behandling. Intagen med en strafftid av sex månader eller mera skulle på centralanstalten genomgå en sär- skilt ingående undersökning avseende lev- nadsomständigheter samt kroppslig och psykisk status. Undersökningen skulle verk— ställas då han togs in i anstalten och under medverkan av räjongpsykiatern samt övrig till centralanstalten knuten expertis. Med ledning härav skulle räjongchefen besluta om den mer definitiva anstaltsplaceringen samt om hur vården skulle utformas. Fallet skulle likväl först ventileras inom ett vid anstalten för ändamålet särskilt inrättat or- gan, behandlingskollegiet, som var avsett att utgöra ett informellt diskussionsforum för aktuella behandlingsfrågor. Kollegiet skulle bestå av räjongchefen, räjongpsykiatern och vissa andra befattningshavare, däribland re- presentanter för personal inom arbetsdrift och tillsynstjänst. Vid sidoanstalterna skul- le finnas liknande kollegier även om be- handlingsuppgifterna där av naturliga skäl blev mera begränsade. Föredragningen vid kollegiet skulle bygga på införskaffade upp— gifter om den intagne och de upplysningar som muntligen lämnades av de olika del- tagarna i kollegiet. En behandlingsjournal skulle läggas upp för varje intagen vari fortlöpande anteckningar skulle föras rö- rande hans förhållanden under strafftiden.

Den vårdadministrativa personalen vid centralanstalterna, förutom räjongchef och räjongpsykiater, skulle utgöras av en sous- chef samt en eller flera fångvårdsassisten-

ter för de sociala undersökningar som var behövliga för att individualbehandlingen skulle kunna planeras effektivt. Socialkura- torer skulle finnas vid de större eller mera betydelsefulla anstalterna. Akademisk exa- men eller motsvarande utbildning skulle krä- vas för befattningshavarna inom denna tjänstegrupp.

Räjongplanen innefattade också en de- taljerad plan för arbetsdriftens utbyggnad vid fångvårdens anstalter. En särskild be- fattningshavare vid varje räjong, räjongin- genjören, skulle vid sidan av de egentliga verkstadsdriftsgöromålen även biträda i un- dersöknings— och behandlingsarbetet, fram- förallt i frågor rörande de intagnas arbets- placering. Han skulle därför också delta vid överläggningarna i centralanstaltens kolle- gium.

Även det kamerala arbetet skulle orga— niseras räjongvis under ledning av en rä- jongkamrer.

Räjongplanereformen genomfördes för det ordinära anstaltsklientelet 1954 och för säkerhetsanstalts- och ungdomsklientelet 1956.

I samband med att brottsbalken trädde i kraft fördes skyddskonsulentdistrikten in under respektive geografiska räjong och rä- jongchefen övertog vissa uppgifter beträf- fande frivården som tidigare ålegat krimi- nalvårdsstyrelsen. Samtidigt skildes räjong- chefen från uppgiften att vara styresman för centralanstalten. Denna uppgift över- togs av en kriminalvårdsinspektör. Fem tjänster som frivårdsinspektör inrättades.

Genom korttidsprogrammets successiva förverkligande förbättrades förhållandena på fångvårdsanstalterna och ordningen på anstalterna återställdes.

Räjongplanen och anstaltsbyggen i över- ensstämmelse med denna blev de instru- ment som skulle möjliggöra att verkställig- hetslagens intentioner kom till sin rätt. Det är därför av intresse att se vilka synpunkter som lades till grund för den nya anstalts— organisationen. Detta framgår av direkti- ven till utredningarna härom, betänkanden, remissyttranden och riksdagsdebatter. Då klientelbeskaffenheten är av väsentlig bety-

delse för behandlingsbehovet och därmed för anstalternas utformning behandlas i föl- jande avsnitt de olika klientelgrupperna jäm— te därtill hörande anstaltsorganisation i den ordning som angavs i 1950 års långtids- program.

4.2.8. Behandlingen av det unga klientelet

Ungdomsfängelse enligt lagen därom den 15 juni 1935 var avsett att vara en reak- tionsform utan särskilt starka repressiva in- slag för ungdomar mellan 18 och 21 år som begått inte alltför grova brott och som var mottagliga för en resocialiserande fostran och utbildning. I förarbetena till lagen fram— hölls med skärpa vikten av att abnorma element hölls borta från ungdomsanstalter- na. Anstaltstiden skulle inom en given ram, 1—4 år, vara obestämd. Det ålåg ett särskilt organ — ungdomsfängelsenämnden att från fall till fall bestämma anstaltstidens längd och att ha överinseende över elevernas ef- tervård under en tillsynstid. Anstaltsbehand— lingen reglerades genom en särskild stadga som gav möjlighet att ge eleverna en avse- värt friare ställning och större förmåner än det övriga fångvårdsklientelet. Denna skill- nad minskades likväl i hög grad med 1945 års verkställighetslag som medförde att en hel del av de lättnader i behandlingen som tidigare enbart gällt ungdomsanstalternas elever utsträcktes till att gälla hela fång- vårdsklientelet. Det psykiska tryck som den obestämda anstaltstiden innebar kompense- rades alltså inte längre av lättnader i be- handlingen jämfört med andra grupper. Klientelutvecklingen kom, som förut an- tytts, att bli en annan än den tänkta. Dom- stolarna hade i stor utsträckning tillgripit ungdomsfängelse även för unga brottslingar som var psykiskt efterblivna eller visade psykopatiska drag eftersom man ansåg att dessa kategorier hade särskilt stort behov av specialbehandling. Denna praxis godkän- des av både högsta domstolen och riksda— gen. Förskjutningen mot ett mera svårbe— handlat klientel accentuerades i mitten av 1940-talet, då domstolarna visade en benä- genhet att överflytta ett utpräglat svårbe—

handlat klientel från ungdomsvårdsskolor— na till ungdomsanstalterna. På grund här- av kom ungdomsanstalternas klientel att i stor utsträckning bestå av kriminellt avan— cerad, ofta psykiskt störd ungdom. Under åren 1947—48 började en allmänt tilltagan- de oro på anstalterna som kulminerade i rymningar och i svårartade uppträden på de slutna anstalterna.

Som ett led i behandlingsarbetet och för att ge eleverna möjlighet att besöka när- stående samt för att förebygga rymningar och minska spänningarna och oron på an- stalterna infördes 1949 kvartalspermissioner, som omfattade fyra dagar jämte restid. För- sök gjordes också med gruppterapi på Ske- näsanstalten, som under senare hälften av 1940-talet rustats upp både i personellt och materiellt avseende. Dessa experiment slog visserligen väl ut men kunde inte påverka läget i stort.

Vid denna tid var ungdomsbehandlingen inom fångvården fördelad på dels tre cell- fängelser — Nyköping, som var mottagnings- anstalt med 25 platser, samt Uppsala och Ystad, som var specialanstalter med respek— tive 45 och 40 platser dels den öppna huvudanstalten Skenäs med 90 platser. Sum— man egentliga anstaltsplatser utgjorde alltså 200. Därtill kom ett mindre antal koloni- platser.

År 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt fång— vårdsstyrelsen att med förstärkning av vissa tillkallade experter verkställa en utredning med uppdrag att planera en ny form av an- staltsbehandling för särskilt svårbehandlade ungdomsfängelseelever. Hit räknades rym- mare och elever som i övrigt revolterade mot disciplinen på anstalt samt de psykiskt abnorma som behövde någon form av spe— cialvård. Av utredningens direktiv framgår att den nya anstalten skulle ge betryggande möjligheter att isolera oroliga element och förhindra rymningar samtidigt som den skulle i möjlig mån fostra de intagna till livs- dugliga och laglydiga samhällsmedborgare. För att kunna tillgodose dessa motstridiga synpunkter borde en långt gående differen— tiering inom anstalten genomföras.

För att kunna bedöma behandlingsbeho-

vet inom ungdomsfängelset lät utredningen utföra två klientelundersökningar. Dessa vi- sade att klientelet begåvningsmässigt hade förutsättningar att tillgodogöra sig en van- lig yrkesutbildning men att de karaktärs- mässiga bristerna var av så allvarlig art att de starkt försvårade en anpassning till arbete och laglydnad.

Eftersom utbildningen skulle — liksom tidigare vara en huvuduppgift för ung- domsfängelset gällde det att tillämpa en speciell metodik vid undervisningen av det- ta störda klientel och samtidigt sätta in me- dicinsk och psykologisk behandling där så- dan var behövlig. Behandlingen måste göras individuell och klientelet måste därför kun- na differentieras efter behandlingsbehoven på anstalter och anstaltsavdelningar av olika typ.

Av de 200 elever som genomsnittligt vis- tades på ungdomsanstalter beräknade ut- redningen att 60—70 elever behövde en spe- cialbehandling av medicinsk-psykologisk art under sådana yttre förhållanden att även säkerhetssynpunkterna kunde tillgodoses.

Denna specialanstalt skulle ingå i ett sy- stem med en mottagningsanstalt och ett an- tal små anstaltsavdelningar av kolonityp. Samtliga anstalter skulle förläggas inom ett relativt begränsat avstånd från mottagnings- anstalten för att alla anstalterna skulle kun- na dra nytta av tillgänglig vårdexpertis utan att alltför stora transportkostnader skulle behöva uppstå. Utredningen föreslog vidare att den föreslagna specialanstalten (Rox- tuna) skulle utrustas med en psykiater som anstaltschef och att denne vid sin sida skul- le ha ett behandlingsteam som bestod av en förste läkare med psykiatrisk utbildning, en psykolog, en socialpsykologiskt utbildad assistent och en översköterska. Anstaltsche- fen och behandlingsteamet skulle även kun- na utnyttjas vid de övriga ungdomsanstal- terna. Specialanstalten skulle utrustas på så- dant sätt att den föreslagna specialterapien kunde genomföras.

Själva anstaltsbehandlingen skulle bygga på den lilla gruppens princip, vilket innebar att en liten sammanhållen elevgrupp erhöll en individualiserad behandling av läkepeda-

gogisk karaktär. Klientelet skulle fördelas i grupper om högst nio elever och varje grupp förläggas i var sitt hus med olika grad av säkerhet. Vissa skulle utformas som isoleringsavdelningar, andra som halvöppna och en avdelning som en helöppen pavil— jong. Därtill skulle finnas en mottagningsav- delning och en sjukavdelning. Totala antalet platser beräknades till 65 bortsett från sjuk- avdelningen. Personalen skulle vara avdel- ningsbunden för att möjliggöra en person- ligare kontakt mellan vårdare och elev. Ut- redningen påpekade att yrkesutbildningen inte borde läggas upp efter ett schematiskt skolmönster utan bedrivas i form av en te- rapiliknande, individuellt avpassad upplär- ning kombinerad med en arbetstillvänjning som kunde väcka arbets— och skaparglädje. Upplärningen skulle byggas på medverkan och växande intresse från elevernas sida under ledning av en pedagogiskt skicklig yrkeslärare. Då vårdtiden på anstalten var för kort för att medge en fullständig yrkes- utbildning borde denna läggas upp på ett sådant sätt att den kunde fullföljas efter anstaltstiden genom utbildning i yrkessko- la eller hos arbetsgivare.

Även fritiden skulle göras stimulerande för eleven genom personliga kontakter med intresserade utomstående och genom att ele- ven uppmuntrades att delta i studiecirklar och andra aktiverande fritidssysselsätt- ningar.

Det av utredningen framlagda förslaget till specialanstalt byggde på erfarenheter av liknande moderna ungdomsanstalter i utlan- det och av ungdomsvårdsskolor i Sverige. Avsikten var att Roxtuna och den öppna Skenäsanstalten skulle ta hand om praktiskt taget hela ungdomsfängelseklientelet. Anstal- terna skulle komplettera och stödja varandra genom att klientelet efter behov kunde be— handlas antingen på den helt öppna Skenäs- anstalten eller på specialanstalten Roxtuna. Ett gott vårdresultat på den ena anstalten skulle underlätta vårdarbetet på den andra.

Riksdagen som ansåg att en nyorientering av behandlingstekniken borde komma till stånd, tillstyrkte den föreslagna anstaltsbe- handlingen som likväl borde omprövas ur

kostnadssynpunkt. I enlighet med departe- mentschefens förslag beslöts att styresman- nen psykiatern samtidigt skulle fungera som rådgivande psykiater vid andra ung- domsanstalter. Tjänsten som förste läkare ställdes på framtiden.

Som tidigare nämnts togs Roxtuna i bruk år 1955 .

I enlighet med utredningens förslag upp- rättades även två kolonier under 1950—52 i form av elevhem med 10—14 platser för att underlätta utslussning och arbetsplacering av ungdomsfängelseelever.

En ytterligare förbättring av vårdmöjlig- heterna ägde rum genom en till— och om— byggnad av Skenäsanstalten. En mindre, slu— ten avdelning som var avsedd för mottag- ningsfall uppfördes. De stora elevavdel- ningarna minskades för att man skulle kun— na få till stånd smågruppsavdelningar med högst 12 i var grupp, verkstäderna utökades och en idrottshall uppfördes. Dessutom fick anstalten en ny öppen avdelning för 13 ele- ver.

För ungdomar med tidsbestämt straff iordningställdes främst Västeråsanstalten, som utrustades som verkstadsskola för att möjliggöra yrkesutbildning av ungdomar un- der 22 år.

Från organisatorisk synpunkt uppstod un— der de närmast följande åren vissa svårighe- ter som främst hängde samman med att styresmännens funktioner mer och mer kom att förskjutas från ledningen av elevbehand- lingen mot administrativa uppgifter. Dessa svårigheter blev särskilt påtagliga vid Rox— tunaanstalten där anstaltschefen dessutom skulle tjänstgöra som anstalts- och räjong- psykiater. En omorganisation för att sam- ordna resurserna inom vårdområdet blev därför inom kort ofrånkomlig och en sådan kom till stånd då ungdomsanstalterna 1956 sammanfördes inom ungdomsräjongen. I samband därmed beslöts en upprustning av vårdresurserna för Roxtunaanstalten genom att den förste läkartjänst som ingått i det ursprungliga förslaget inrättades. Tjänsten kom dock inte att tillsättas på många år i brist på sökande. I stället anställdes ytter- ligare en assistent. Anstalten kom inte att

fungera i önskvärd utsträckning som den ursprungligen var tänkt. Orsaken härtill uppgavs bl. a. vara att anstalten till viss del togs i anspråk för elever som var så gravt psykiskt skadade att de inte kunde tillgodo- göra sig den tillgängliga behandlingen.

Centralanstalt för den nybildade ung- domsräjongen blev Skenäsanstalten medan Uppsalaanstalten samma år 1956 över— tog Nyköpingsanstaltens uppgift som mot- tagningsanstalt. År 1965 blev Uppsalaan- stalten även centralanstalt i räjongen.

I samband med att räjongsystemet ut- sträcktes att gälla även för anstalter för det unga klientelet diskuterades behandlingsfrå— gorna beträffande de två klientelkategorier som skulle komma att sammanföras inom ungdomsräjongen, nämligen ungdomsfäng— elseklientelet respektive de straff— och fäng- elsefångar som vid verkställighetens början inte fyllt 22 år. Svårigheterna att inom en och samma räjong arbeta med två skilda klientel ansågs betydande. Båda kategorier- na måste hållas åtskilda på olika anstalter och verkställigheten på de två slagen av anstalter hade i viss mån olika utformning. Man ansåg likväl att praktiska synpunkter talade för att räjongorganisationen skulle in- nefatta båda eftersom anstaltsgrupperna var för sig inte skulle kunna förfoga över ett tillräckligt antal vårdplatser för att kunna bära upp en räjongorganisation. En annan omständighet som talade för en gemensam räjong för båda grupperna ansåg man vara att det ofta var en tillfällighet om en ung lagöverträdare dömdes till ungdomsfängelse eller till tidsbestämt straff. Behandlingen av de unga straff- och fängelsefångarna borde därför göras så lik ungdomsfängelsebehand- lingen som möjligt. Dessa strävanden skulle underlättas av en gemensam organisation.

Även inom denna räjong ledde den kraf- tiga klientelökningen till en besvärande knapphet på anstaltsplatser. Inom de geo- grafiska räjongerna fanns det t. ex. den 1 februari 1958 närmare 300 ungdomar med tidsbestämda straff som inte kunde beredas plats inom ungdomsgruppen. De var ut— spridda på olika anstalter och uppblandade med äldre fångar. För att skapa nya platser

inom ungdomsräjongen beslöt 1958 års riks- dag att överföra de nybyggda anstalterna i Hällby och Mariefred med totalt 180 plat- ser till denna räjong trots att dessa anstalter uppförts för interneringsklientelets räkning. Även äldre anstalter överfördes. Klientelut- vecklin gen ledde så småningom till att ung- domar med tidsbestämda straff i stor ut— sträckning inte kunde beredas plats på ung- domsanstalterna utan måste placeras på an- stalter för det ordinära klientelet. Anstalter inom ungdomsräjongen kom sålunda nästan uteslutande att tas i anspråk för de ungdo— mar som dömts till un gdomsfängelse.

4.2.9. Behandlingen av förvarade och in- ternerade

Förvaring och internering var från början avsedda som skyddsåtgärder mot farliga återfallsförbrytare och farliga psykiskt ab- norma förbrytare. Eftersom dessa grupper inte ansågs vara mottagliga för straffets tillrättaförande verkan gällde det för sam- hället att förvara dem mera varaktigt och under betryggande former. Därför fick tiden för omhändertagandet enligt 1927 års lag— stiftning ingen — eller en mycket hög övre gräns. Även minimitiden blev hög. 1937 års lag innebar en väsentlig nedsättning av både minimi- och maximitider. Den klientelök- ning som de nya bestämmelserna beräkna- des medföra föranledde att lagens ikraft- trädande framflyttades till 1946 då två nya anstalter iordningställts för detta klientel. Tidigare hade nämligen fångvårdsanstalten i Norrköping varit den enda säkerhetsan- stalten. Året före ikraftträdandet vidtogs vissa ändringar i den ursprungliga lagtexten, vilka fick betydelsefulla konsekvenser för klientelets beskaffenhet och storlek. De vä- sentligaste ändringarna var att maximitiden för vissa förvarade sänktes och att tillräk- nelighetsbestämmelserna ändrades.

Följden av dessa lagändringar blev en kraftig stegring av antalet nyintagningar för förvaring och beläggningen på anstalterna steg från ca 100 år 1940 till drygt 400 år 1952. Interneringsfallen nedgick däremot under samma tid från 30 till 4. Då inga nya

anstaltsplatser tillkom efter 1940 måste en del äldre anstalter successivt tas i bruk. Den 1 januari 1953 användes för detta klientel utom Hall och Norrköping även anstalterna i Kalmar, Karlstad och Västervik samt tre nya kolonier.

Säkerhetsanstaltsutredningen fick 1952 i uppdrag att utreda omorganisationen av ab- normklientelets behandling.

Även beträffande det här aktuella kliente- let utfördes en undersökning med syfte att klarlägga vilka behandlingsbehov som före- låg. Antalet interner som gjort sig skyldiga till stöld antingen enbart eller i förening med annan brottslighet uppgick till 80 procent av hela antalet interner. Samtliga 433 un- dersökta hade alla så när som två tidigare varit föremål för samhällsåtgärder av olika slag. Samtliga hade gått igenom rättspsykia— trisk undersökning och praktiskt taget alla hade betecknats som kriminella psykopater. Den sociala miljön var genomgående dålig. Enligt de rättspsykiatriska utlåtandena hade 80 procent tidvis eller kroniskt missbrukat sprit. Många av dem begick aldrig brott i nyktert tillstånd.

Utredningen fann att anstaltsvårdens ut- formning inte motsvarade vårdbehoven. Kli- entelet var enligt undersökningen starkt al- koholiserat men adekvata behandlingsmöj- ligheter saknades. Detta var särskilt bekym- mersamt eftersom klientelets alkoholvanor var det verkligt stora problemet när det gällde resocialiseringen. Dessutom saknades tillräckliga behandlingsmöjligheter för den fjärdedel av klientelet som led av sjukdomar och defekter av arbetshindrande art. Klien- telets behov av arbetsträning kunde inte till- godoses eftersom det rådde en besvärande arbetsbrist på vissa anstalter. Antalet psykia- trer, psykologer, kuratorer m. fl. var otill- räckligt. Det saknades dessutom möjlighe- ter att ge öppen vård i tillräcklig utsträck- ning.

Utredningen fann att en koncentration av klientelet till en enda anstalt — Hall — men uppdelad på ett flertal från varandra klart skilda avdelningar skulle vara att före- dra ur flera synpunkter. Eftersom det gällde att skapa en medicinskt betonad behandling

för detta abnormklientel borde i främsta rummet hänsyn tas till de medicinska önske- målen om en tillräckligt talrik personalstat för allt som hade att göra med individual- och gruppterapi. Även utrymmen och ut- rustning för den medicinska behandlingen måste finnas. Utredningen ville inte föror- da en uppdelning av klientelet på två eller flera anstalter eftersom staten av ekonomis— ka skäl inte kunde ge mer än en anstalt en dyrbar medicinsk utrustning. Ett förslag med mindre anstaltsanläggningar i närheten av den medicinska huvudanstalten förkasta- des även av ekonomiska skäl.

I fråga om sättet att inom vårdorganisa- tionen åstadkomma bättre behandlingsresul- tat föreslog utredningen följande vägar. Vår- den borde erhålla en avgjort medicinsk in- riktning. En förutsättning härför var — det underströks med skärpa — att organisationen fick tillgång till ett tillräckligt antal läkare, psykologer och socialarbetare. Internerna måste få arbeta i en välordnad arbetsdrift som i görligaste mån skulle efterlikna mot- svarande tillverkningsförhållanden i den fria marknaden. Anstaltsbehandlingen skulle dif- ferentieras bättre efter vårdbehoven. Det måste sålunda finnas fast avdelning för de farligaste intagna, slutna avdelningar för de övriga som behövde noggrann tillsyn och öppna avdelningar för de pålitligaste. Or- dentliga sjukvårdsresurser måste också fin- nas. Vidare måste öppenvården förbättras genom familjevård och vård i inackorde- ringshem. Vårdledningen borde göras fas— tare och samspelet mellan anstaltsvård och öppenvård smidigare.

Utredningens förslag möttes av stark kri- tik. Betänkligheterna var särskilt starka mot att till en enda anstalt sammanföra ett så stort antal brottslingar som föreslagits. Man pekade på storanstaltens alla nackdelar ur behandlingssynpunkt och menade att dessa vägde tyngre än de ekonomiska fördelarna av en koncentration. Det hävdades även från psykiatriskt håll att de föreslagna me- dicinskt inriktade behandlingsmetoderna byggde på en viss övertro till psykiatriens resurser eftersom en stor del av klientelet erfarenhetsmässigt inte var tillgängligt för

behandling. Åtskilliga av klientelet hade i den dåvarande organisationen varit föremål för medicinsk behandling utan att bli mind- re recidivbenägna. Dessutom ansågs försla— get till personalorganisation med bl.a. sju läkare orealistiskt med tanke på den rådan- de läkarbristen.

Departementschefen, som ansåg att be- hovet av differentiering bättre kunde till- godoses genom flera smärre anstalter, för- ordade en mera begränsad utbyggnad av Hallanstalten. Med ledning av erfarenhe- terna av denna utbyggnad skulle man vid senare tidpunkt lättare kunna bedöma hur långt utbyggnaden av anstalten kunde dri- vas.

Sedan förslaget om att på samma plats omhänderta praktiskt taget hela förvarings- klientelet avvisats gjordes ett nytt förslag som innebar att klientelet skulle delas upp på tre anstalter, dels ett utbyggt Hall för 250 intagna och dels två sidoanstalter av sluten typ i Mariefred och Hällby, för var- dera 90 intagna. Härtill skulle komma ko- lonier. Förslaget godkändes av statsmakter- na. Vid planläggningen av de båda slutna sidoanstalterna som skulle vara helt lika ut- gick man från den lilla gruppens princip. På ett relativt stort område som var omgivet av en femmetersmur skulle ligga fyra bo- stadspaviljoner, en stor verkstadsbyggnad och administrationshus med mottagnings-, sjuk— och isoleringsplatser. Varje paviljong var avsedd för 20 intagna som i paviljongen delades upp i grupper på 10. Utanför mu- ren skulle en öppen avdelning med 10 plat- ser byggas för intagna som hade frigångsar- bete. Sidoanstalterna som saknade behand- lingsresurser skulle kunna repliera på cen- tralanstalten vid behov av specialistvård av olika slag. Den föreslagna anstaltsorganisa- tionen blev endast delvis förverkligad oak— tat platserna inom säkerhetsräjongen var utnyttjade till bristningsgränsen och drygt 50 förvarade var provisoriskt placerade på anstalter för ordinärt klientel. Klientelsitua— tionen på ungdomssidan var nämligen så pressad att de nytillkomna anstalterna togs i anspråk för ungdomsklientelet. 1962 till- kom 72 slutna platser vid Hall och 1968

togs den planerade administrationsbyggna- den som bl. a. innehöll medicinsk avdelning, läkarrum m. m. i bruk. Antalet tjänster bl.a. flera läkar- och psykologtjänster som begärdes i samband härmed skars ned så hårt att den särskilda behandlingsavdel— ningen endast kunde utnyttjas i ringa grad.

4.2.10. Behandlingen av straff— och fängelse— fångar

Som tidigare nämnts fortsatte fångantalet att stiga under 1940-talet utan att en motsva- rande utbyggnad av antalet platser för straff— och fängelsefångar kom till stånd. Detta medförde att överbeläggningen på antalterna inom kort blev krisartad. För att tillgodose behovet av platser på sluten anstalt måste hela det gamla förslitna anstaltsbeståndet, som till stor del varit avsett att avvecklas, istället utnyttjas till bristningsgränsen. Det av organisationsnämnden 1948 beräknade platsantalet vid normalbeläggning ökades 1951 genom att man tog i anspråk tidigare stängda eller inte utnyttjade utrymmen på anstalterna. Detta gällde främst centralan— stalterna. Långholmens 325 platser ökades sålunda till 609, Härnösandsanstaltens 115 platser till 207 och Härlandaanstaltens 100 platser till 231.

Ännu 1954 — sju år efter verkställighets- lagens ikraftträdande hade inte några ny- byggda slutna anstaltsplatser tillförts an- staltsorganisationen. Antalet öppna anstalts- platser hade däremot stadigt ökat under den- na period genom utbyggnad av kolonier och innefattade 780 platser är 1954. Även om utbyggnaden av den öppna anstaltsorganisa- tionen i någon mån motverkade överbelägg- ningen på de slutna anstalterna fortfor likväl överbeläggningen på dessa anstalter att vara ett stort problem även under 1953, 1954 och första halvåret 1955 trots att viss stabilise- ring av fångantalet inträffade under dessa år. För att råda bot på överbeläggningen försöktes olika anordningar av mera provi- sorisk art. Bl. a. anordnades ett antal öppna förläggningar av den typ som strafflagbe- redningen föreslagit.

Beläggningssituationen förvärrades under

andra halvåret 1955, då en oväntad steg- ring av antalet intagna inträffade. Det omedelbara behovet av ytterligare anstalts- platser beräknades till 300 och efter snabb- utredning lades en proposition fram på våren 1956 med alternativa förslag till nya anstalter. Samtidigt fick fångvårdsbyggnads- utredningen i uppdrag att lägga fram för— slag till lokalisering samt anskaffning och utrustning av förläggningar för det beräk- nade behovet av platser. Riksdagen beslöt samma år att anstalter skulle upprättas för angivet antal intagna med uppgift att av- lasta Härlandaanstalten, som var överbe- lagd bl. a. med ett stort antal häktade. De nya anstalterna skulle i första hand byggas i Tidaholm och i göteborgstrakten (Skog— ome), den sistnämnda som ursprungligen va— rit avsedd att ersätta Härlandaanstalten som centralanstalt togs i bruk för häktade. Ett förslag att samtidigt bygga en tvillinganstalt till Tidaholmsanstalten i Norrtälje bifölls senare samma år.

Försöken att anskaffa ersättningsanstalter för Långholmen, landets största fångvårds- anstalt, har en lång historia. Redan i början av 1920-talet framfördes förslag att anstal- ten skulle läggas ned på grund av de primi- tiva sanitära förhållandena. Strafflagbered- ningen föreslog 1944 att den skulle ersättas med en ny anstalt för 325 fångar. Detta förslag upptogs i fångvårdsstyrelsens an— staltsutredning 1946. Styrelsen föreslog dock att Långholmen skulle behållas men med starkt reducerad beläggning under en över- gångstid tills den nya anstalten färdigställts. Sakrevisionen föreslog en beläggning av 265 och organisationsnämnden en beläggning av 325 intagna. År 1948 ingicks ett avtal mel- lan Stockholms stad och Kronan att anstal- ten, såvida inte särskilda skäl förelåg, skul- le vara utrymd den 1 juni 1955. Klientelut— vecklingen blev likväl sådan att undantags— klausulen blev tillämplig. Under tiden mel- lan 1948 och 1955 ökade nämligen antalet intagna så mycket att det nytillkomna klien- telet motsvarade nästan två anstalter av Långholmens storlek. Trångboddheten och de bristfälliga sanitära anordningarna gjorde att förhållandena på anstalten blev allt

sämre. Vid 1956 års riksdag fattades prin- cipbeslut om att ersättningsanstalter för Långholmen skulle uppföras i Österåker och Kumla med en centralanstalt på vardera platsen. Dessutom skulle ett allmänt häkte och en rättspsykiatrisk klinik uppföras i Stockholm.

Uppförandet av större anstalter handha— des av fångvårdens byggnadskommitté, som är ett parlamentariskt förankrat organ med representanter från byggnadsstyrelsen, statskontoret, kriminalvårdsstyrelsen, so- cialstyrelsen och personalorganisationerna. Kommittén, som i juli 1956 avgivit betän- kande angående anstalterna i Tidaholm, Norrtälje och Skogome, lade på hösten 195 6 fram ett principprogram för nya central— anstalter i Österåker och Kumla. Huvud- tanken var att vardera anstalten skulle ut- formas efter i stort sett samma principer som Hallanstalten och dess sidoanstalter samt anstalterna i Tidaholm och Norrtälje. Dessa principer innebar att anstalten skulle innanför murarna ha en stor friluftsyta och att klientelet skulle uppdelas på ett flertal byggnader. Utöver dessa principer tillkom andra som var speciella för en centralanstalt. Anstalten skulle byggas på ett sätt som gav högsta grad av säkerhet. Samtidigt skulle likväl en modern arbetsdrift läggas upp efter fabrikmässiga linjer och en differentiering av klientelet kunna ske i hanterliga grupper. Dessutom skulle anstalten utrustas med så- dana behandlingsmässiga och tekniska re- surser som behövdes vid en modern central- anstalt. Säkerhetssynpunkterna skulle tillgo- doses bl.a. genom televisionsbevakning och genom en fem meter hög betongmur runt om anstalten. Kommittén föreslog att anstal- ten i Österåker skulle byggas för 400 intagna och anstalten i Kumla för 270 intagna. Kommitténs förslag kritiserades vid remiss- behandlingen av fångvårdsstyrelsen som an- såg att platsantalet var alltför högt och av byggnadsstyrelsen som med tanke på den allmänna bristen på anstaltsplatser förordade en ökning av platsantalet på Kumlaanstalten till 400 platser.

Från hösten 1957 och under större delen av 1958 hade en tydlig avmattning i steg-

ringen av antalet intagna märkts. Den steg— ring av antalet intagna som tidigare skett un- der en följd av år hade i huvudsak berott på att de ådömda strafftiderna blivit längre. Detta hängde i sin tur samman med att reci- divisternas antal ökats. Någon ökning av det totala antalet nyintagna hade inte kunnat konstateras. Från våren 1959 inträdde så den förändringen att antalet nyintagningar visade en stigande tendens, som var påtaglig i fråga om det yngre klientelet. Fångvårds- styrelsen beräknade platsbehovet till 800 platser utöver de 5 000 som vid denna tid fanns tillgängliga.

Den kraftiga stegringen i fångantalet och de höga kostnaderna för de redan beslutade anstaltsbyggena ledde till att den 1958 till— satta besparingsutredningen kraftigt under- strök att det var angeläget att man försökte förbilliga både anläggning och drift av an— stalterna i den mån det kunde ske utan vä— sentliga olägenheter ur fångvårdssynpunkt. Utredningen uttalade sig för att man borde överväga att övergå till större anstaltsenhe- ter och att i större utsträckning använda den billigare öppna vården. På uppdrag av Kungl. Maj:t utarbetade byggnadskommit— tén ett betänkande om fångvårdsanstalters optimala storlek (SOU 1959: 6), vilket inne- fattade en redogörelse för utförda under— sökningar om byggnads- och driftkostnader vid fångvårdsanstalter av olika storlek.

I detta betänkande framlade kommittén vissa principer för hur en anstalt skulle vara beskaffad för att samtidigt tillgodose säker- hets-, kostnads- och behandlingskraven.

1. De intagna borde fördelas i mindre grupper.

2. Anstalten borde ha tillfredsställande rörelseyta innanför mur.

3. De intagna borde sysselsättas i inten- sivt och modernt utformat arbete.

4. Säkerhetskraven borde tillgodoses så- väl i anstaltens byggnadstekniska utform— ning som i den bevakningstekniska utrust— ningen och personalstaten. De intagna skulle förläggas i envånings- byggnader med 2 X 20 platser i varje som kunde ha formen av två längor, vardera med 20 platser. Genom detta paviljongsystem

kunde man tillämpa den lilla gruppens prin- cip som visat sig värdefull i vårdarbetet. Även om anläggningskostnaderna skulle kunna nedbringas genom två- eller fler- våningsförläggningar ansåg sig kommittén inte kunna godta en sådan anstaltsplan, ef- tersom olägenheterna ur vårdsynpunkt var uppenbara.

Kommittén, som gjort en kostnadsjäm- förelse mellan anstalter av olika storlek ge- nom vilken kommittén kommit fram till att de stora anstalterna var avsevärt mera ekonomiska än de små, gjorde även en jäm— förelse ur vårdsynpunkt mellan stora och små anstalter. Den största fördelen med den lilla anstalten var enligt kommitténs mening att den lilla gruppens princip blev gällande för hela anstalten. De intagna och perso- nalen lärde känna varandra och anstalts- chefen kunde ägna tid åt varje intagen. En nackdel var att specialister av olika slag inte kunde inrymmas i personaluppsättning- en och att den intagne måste flyttas till an- nan anstalt om han skulle få annat arbete eller särskild behandling. En transport till annan anstalt var alltid dyrbar och ofta olämplig ur vårdsynpunkt. Den största nack- delen med storanstalten ansågs allmänt vara den negativa påverkan de intagna emellan. Kommittén betonade att en sådan påverkan kunde undvikas genom en genomförd dif- ferentiering av klientelet på olika förlägg— ningsavdelningar. Att den intagne i arbets- driften träffade intagna från andra förlägg- ningsavdelningar ansåg kommittén ha liten betydelse ur differentieringssynpunkt. En effektiv arbetsdrift med god arbetsledning - liksom en väl organiserad fritidssyssel- sättning med gemensamma aktiviteter av olika slag neutraliserade det negativa in- slaget i kontakterna mellan de intagna. För övrigt var det av väsentlig betydelse att de intagna inte behövde nötas mot samma indi- vider i bostadsavdelningen, i arbete och un— der fritidssysselsättningen. För att främja ett personligt förhållande mellan tillsynsper- sonal och intagna skulle denna personal gö- ras avdelningsbunden. Den närmare per- sonliga kontakten med anstaltschefen skulle vid storanstalten ersättas av kontakter mel-

lan avdelningschef och intagen. I en storan- stalt kunde specialister av olika slag ingå i personaluppsättningen och möjliggöra en mångsidig vård. Kommittén sammanfattade sina synpunkter med att säga att några avgö- rande skäl ur vårdsynpunkt inte kunde an- dragas mot att för ordinärt klientel anordna färre stora i stället för flera små fångvårds- anstalter och därigenom tillvarata de bety- dande ekonomiska fördelar som detta inne- bar. Slutsatsen blev att förnyelsen av det gamla anstaltsbeståndet borde ske genom tillbyggnad av de nya anstalter som uppförts eller planerades. Även vid nybyggnader av öppna anstalter borde man ta sikte på något större anstalter än tidigare.

Betänkandet blev föremål för stark kri- tik från de flesta av de remissinstanser som företrädde vårdsynpunkterna.

En styresman vid en ungdomsanstalt an- märkte att kommittén i sin utredning inte tagit hänsyn till den huvudlinje i modern svensk fångvård som innebar att en upp- rustning främst skulle sikta på ökad effek- tivitet i det individuellt inriktade vårdarbe- tet. Utredningen hade främst tagit hänsyn till ekonomiska synpunkter och säkerhets- synpunkter medan vårdsynpunkten blivit otillräckligt beaktad. Huvudsaken kunde ju inte vara att få billiga fängelser utan att få ur social synpunkt effektiva fängelser.

Kritiken kunde inte hindra att program— met för de båda centralanstalterna utforma- des med 450, senare minskat till 435, plat- ser var. Vid riksdagsbehandlingen 1960 skar man i avsevärd grad ned den personalupp- sättning som ursprungligen planerats.

1960 års riksdag godkände även vissa andra byggnadsåtgärder för en snabb ökning av antalet anstaltsplatser. I byggnadspro- grammet ingick viss utbyggnad av anstalter- na i Helsingborg, Norrtälje och Tidaholm.

4.2.11. Behandlingen på de öppna anstalterna

Öppen anstaltsvård förekom visserligen re- dan före verkställighetslagens tid men i täm- ligen ringa utsträckning. I enlighet med strafflagberedningens intentioner utökades antalet öppna anstalter efter lagens ikraft-

trädande. Det var främst lantgårdar, tidi— gare vårdhem, nedlagda skolor o.d. som efter viss upprustning togs i bruk som ko— lonier. Under 1950-talets första hälft togs — som tidigare nämnts även enklare barac- ker i anspråk som förläggningar.

Fångvårdsbyggnadsutredningen var kritisk mot det rådande systemet för den öppna anstaltsvården och uttalade sig 1956 för en omprövning av principerna härför. Ut- redningen framhöll att den kraftiga ökning av anstalter av öppen typ som skett varit en följd av ekonomiska i lika hög grad som av vårdmässiga överväganden. En öppen anstalt blev alltid billigare både i anlägg- ning och i drift än en sluten. Om man tog för stor hänsyn till de ekonomiska syn- punkterna riskerade man likväl att åsido- sätta berättigade krav på bevakning, för- läggning, sysselsättning och allmän trivsel. För att säkra en god personalrekrytering borde de öppna anstalterna förläggas nära lämpliga tätorter med goda kommunikatio- ner. Särskilt anstalterna för långtidsklientel borde utformas så att den intagne ansåg det vara en förmån att förflyttas till en så- dan anstalt. En standardökning skulle bl. a. innebära att man utrustade dessa anstalter med individuella rum, att fritidsverksam- heten byggdes ut och att arbetsdriften dif- ferentierades i större utsträckning. De kost- nadsökningar som blev följden härav måste enligt utredningens mening neutraliseras ge- nom en ökning av beläggningstalet på varje öppen anläggning. Ett första steg hade ta- gits några år tidigare då man infört 50- mannakolonier.

Den kraftiga klientelökningen mot slutet av 1950—talet aktualiserade på nytt utred- ningens förslag om större öppna anstalter och riksdagen beslöt 1961 och 1962 att uppföra två öppna 120-mannaanstalter i Tillberga och Skänninge. Även ytterligare anslag till utbyggnad av det moderna öppna anstaltsbeståndet beviljades under 1960-ta- let. En tredje anstalt av Tillbergatyp är f. n. under byggnad i Torpshammar utanför Sundsvall. Genom att en rad nya småanstal- ter uppfördes under 1960-talet kom det öpp- na anstaltsbeståndet att i stor utsträckning

förändras till snygga och trivsamma för- läggningar med enkelrum och med en även i övrigt god standard.

4.2.12. Anstaltsplatser och beläggning

Vid mitten av 1950-talet började resultat av byggnadsprogrammen visa sig. Roxtuna togs i bruk 1955 som specialanstalt för svårbehandlat ungdomsklientel. Hallanstal- ten byggdes ut i olika omgångar till ett Storhall med 420 platser och färdigställdes slutgiltigt 1968. Lärbroanstalten och första etappen av Skogomeanstalten togs i bruk 1957, anstalterna i Mariefred, Hällby och Tidaholm 1958 samt anstalterna i Norr- tälje och Ulriksfors 1959. Ombyggnaden av Hinseberg var avslutad 1960. Därefter kom anstalterna i Tillberga 1963, i Kumla 1964— 1965, i Skänninge 1967 och första etappen av anstalten i Österåker 1969. I samband med brottsbalkens ikraftträdande 1965 togs fyra skyddstillsynsanstalter i bruk. 1966— 1967 togs de nybyggda öppna anstalterna Djupvik, Valla och Majorshagen i bruk samt Studiegården i Uppsala.

En ytterligare utökning av anstaltsbestån- det blev en följd av att kriminalvårdssty- relsen den 1 januari 1965 övertog förvalt- ningen av de allmänna häktena och de ar- restlokaler som är anordnade i anslutning till dem. Flera allmänna häkten har däref- ter tillkommit. Utbyggnaden av häktesorga- nisationen har inneburit en avlastning av de slutna anstalterna i den mån de tidigare häk- tesplatserna på anstalterna kunde användas för övriga intagna.

Under andra hälften av 1950-talet och under hela 1960-talet skedde alltså en bety- dande upprustning av anstaltsorganisationen. Den klientelökning som inträdde under 1955 fortsatte så gott som oavbrutet fram till 1964, då medelbeläggningen uppgick till 5 460 personer. 1965 minskade motsvaran- de siffra till 5 044. Därefter har en långsam stegring skett som nådde sin kulmen 1969 med 5181 personer. —- Under 1970 har den uppåtgående tendensen vänt och antalet intagna har varit lägre än under motsvaran- de tid 1969.

En jämförelse mellan antalet anstaltsplat-

ser och antalet intagna ger inte någon helt rättvisande bild av beläggningssituationen. Den uppräkning av antalet platser vid vis- sa slutna anstalter med 41 procent som skedde 1951 innebar ett provisorium för att möta en opåräknad ökning av platsbe— hovet. En bedömning av beläggningssitua- tionen på de slutna anstalterna kan bäst gö- ras genom att beläggningssiffrorna på de äldre centralanstalterna studeras med ut- gångspunkt från organisationsnämndens siff- ror från 1949. I fråga om de öppna anstal- terna får man komma ihåg att, samtidigt som moderna öppna anstalter tillkommit har äldre förslitna kolonier lagts ned. Detta har inte inneburit någon ökning av antalet platser men däremot en förbättring av kva- litén och därigenom en högre standard ur vårdsynpunkt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att antalet moderna slutna anstaltsplatser ännu vid 1970-talets ingång är otillräckligt, vilket haft till följd att många av de anstalter som strafflagberedningen utdömde fortfarande är i bruk och i viss utsträckning överbelagda.

Nedgången i beläggningen på anstalterna år 1965 och den stabilisering som under de närmast följande åren ägde rum bör ses mot bakgrunden av att brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965. Genom brottsbal- ken vidtogs vissa betydelsefulla förändring- ar i påföljdssystemet som torde ha inverkat på anstaltsbeläggningen. Vid valet mellan anstaltsvård och frivård ger brottsbalken visst företräde åt frivården. Det tidigare in- stitutet villkorlig dom har ersatts med de fri— stående påföljderna villkorlig dom, skydds— tillsyn och överlämnande till vård enligt nå- gon av de sociala vårdlagarna. Dessa påfölj- der har ett vidsträcktare användningsområ— de än den tidigare villkorliga domen. Det nya institutet villkorlig dom innebär en vill- korlig påföljdseftergift. Skyddstillsyn är av- sedd att vara en behandling i frihet och kan användas även där prognosen ej är god. I vissa fall kan skyddstillsyn kombineras med behandling på anstalt under en tid av en till två månader. Genom brottsbalken ändra— des även reglerna för villkorlig frigivning. Ytterligare ändring vidtogs med verkan från

den 1 januari 1966 inom ramen för det nor- diska samarbete som bl. a. 1963 lett till la— gen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Villkorlig frigivning kan numera ske redan när halva den ådömda strafftiden gått till ända om särskilda skäl föreligger. Det skall endast undantagsvis få förekomma att en intagen inte blir villkorligt frigiven före strafftidens utgång. Nordiska straffrättskommittén har fått i uppdrag att utreda frågan om vidgad användning av vill- korlig frigivning efter halva strafftiden. Ungdomar mellan 15 och 18 år skall enligt brottsbalken i princip vårdas i barnavårdens regi och inte i kriminalvårdens. Skyddstill— syn kan komma i fråga i de fall där sådan påföljd är lämpligare än vård enligt barna- vårdslagen. Undantagsvis kan ungdomar i denna åldersgrupp dömas till fängelse. Be- träffande unga som fyllt 18 men ej 21 år har domstolen i vissa fall möjlighet att besluta om överlämnande till vård en- ligt barnavårdslagen. Även skyddstillsyn med eller utan anstaltsbehandling kommer i fråga och till fängelse får dömas då fri— hetsberövande är påkallat av hänsyn till allmän laglydnad eller då fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. Använd- ningsområdet för ungdomsfängelse, som ti- digare uteslutande varit avsett för ålders- gruppen 18 till 21 år, har vidgats till att kunna avse även den som ännu inte fyllt 18 år respektive den som fyllt 21 men inte 23 är.

42.13 Arbetsdriften

Ett av de stora problemen inom anstalts- vården har varit att bereda de intagna lämplig sysselsättning. Genom att pennsyl- vaniasystemet lades till grund för den svens— ka anstaltsorganisationen och straffverkstäl- ligheten hänvisades den intagne under cell- fängelsesystemets tid till att utföra sitt ar— bete i cellen. Det arbete som kunde ut- föras i ett begränsat cellutrymme blev av mycket enkelt slag. Efter hand ökades dock möjligheterna till arbetsgemenskap och med 1945 års verkställighetslag avskaffades det

obligatoriska ensamstraffet. Allt arbete skul— le därefter i princip utföras i gemensamhet. Anstalternas utformning var dock ett hin- der för en mer rationell arbetsdrift. Flerta- let av de gamla cellfängelserna hade myc- ket begränsade tomtutrymmen som gjorde det svårt att uppföra verkstäder av till- räcklig storlek. Under de närmaste åren efter lagens ikraftträdande måste därför en betydande del av klientelet sysselsättas med enkla arbeten i bostads— eller arbetsceller. Den kraftiga ökning av anstaltsklientelet som skedde i början av 1950—talet ledde dessutom till att det blev svårt att skaffa fram arbete till de intagna vilket tidvis förorsakade arbetsbrist på vissa anstalter.

Det stod redan vid ikraftträdandet av verkställighetslagen klart att det skulle vara svårt att skapa goda arbetsmöjligheter utan att anstaltsorganisationen förnyades. En så- dan förnyelse krävde lång tid och dryga kostnader och man försökte därför i första hand att komma till rätta med svårigheterna genom att i möjlig mån ordna provisoriska verkstadslokaler på de slutna anstalterna och bygga ut en koloniverksamhet som till- handahöll vägarbete och skogsavverkning. Med räjongplanen infördes även en bättre organisation när det gällde ledningen av anstalternas arbetsdrift.

Då de nya anstalterna skulle byggas fixe— rades för deras planläggning fyra huvud- principer. En av dem gällde de intagnas arbete. Eftersom arbetet stod i centrum för alla människor i ett modernt samhälle ansåg man att arbetet på kriminalvårdens anstalter skulle vara ett verksamt medel för att föra den intagne tillbaka till en normal tillvaro. Arbetet under anstaltsvistelsen betraktades som ett viktigt kriminalpolitiskt instrument vilket borde utnyttjas effektivt. En förnuftig sysselsättning skulle kunna »starta eftervår— den vid intagningen» och därigenom för- verkliga tanken att anstaltstid och efter- vård skulle utgöra en helhet med det ge- mensamma syftet att återanpassa den döm- de i samhället.

För att arbetet skulle kunna fylla sin uppgift att fostra den intagne skulle arbets- driften göras modern och effektiv och

kunna bereda varje intagen en tillfredsstäl— lande sysselsättning som var anpassad efter hans personliga förutsättningar. Den intagne skulle lära sig att arbeta omsorgsfullt, re- spektera bestämda arbetstider och vänja sig vid ett högt arbetstempo. Härigenom skulle han bli i stånd att anpassa sig till rytmen i det moderna arbetslivet. Han skulle dess- utom bibringas en positiv inställning till arbetet och komma till insikt om att ett väl utfört arbete gav tillfredsställelse. Ar— betet kunde därigenom bli ett instrument genom vilket den intagne kunde återknyta kontakten med samhället och medmän- niskorna. Arbetsledningen skulle sträva ef- ter att göra sysselsättningen lustbetonad och försöka skapa en anda av samhörighet och kamratskap på arbetsplatsen. Målet ansågs böra vara att söka åstadkomma sådana ar- betsförhållanden att begreppet arbetsplikt förlorade sin aktualitet inom anstaltsvår- den.

Förverkligandet av detta program har visat sig vara förenat med åtskilliga prak- tiska och principiella problem.

I ett yttrande till justitieombudsmannen drog fångvårdsstyrelsen 1950 upp riktlin- jerna för en önskad utveckling av arbets- driften vid anstalterna. Utbyggnaden av Hallanstaltens verkstäder var ett steg mot en gemensam arbetsorganisation för flera slut- na avdelningar. Trenden mot stordrift på arbetssidan fortsatte under de följande åren även om riktlinjerna kom att variera för centralanstalterna samt de slutna och öppna sidoanstalterna.

När det gällde sysselsättningen vid de slutna sidoanstalterna angav fångvårdens byggnadskommitté vissa riktlinjer vid pla- neringen av anstalterna i Tidaholm och Norrtälje. Kommittén gick emot ett tidigare förslag att inrätta en differentierad arbets- drift med olika slags verkstäder vid an- stalterna. Enligt kommitténs uppfattning borde arbetsdriften på var och en av anstal- terna bygga på en ensartad industrigren. De båda anstalterna skulle bokstavligen byg- gas upp kring fabriker Vilket som kom— mittén påpekade var en nyhet inom fång- vården. Kommittén hade på grund härav

inhämtat yttrande i denna fråga av fång- vårdsdirektörerna. Viss kritik hade därvid framkommit. Kritiken mot den föreslagna stordriften med över 100 man inom en ens- artad produktion gällde framförallt att de intagna så mycket som möjligt borde sys- selsättas i yrken som de tidigare bedrivit eller kom att bedriva efter frigivningen och att varje anstalt borde kunna erbjuda olika tunga och olika krävande arbetsgre- nar. Kommittén fann likväl att räjongpla- nen gjorde det möjligt att differentiera sys- selsättningen inom varje anstaltsgrupp på ett sådant sätt att man kunde tillgodose de anförda önskemålen. De fångar som kunde arbeta i fabriker skulle kunna få framtida nytta av att under anstaltstiden läras upp eller få vidmakthålla sin träning i ett fab- riksarbete som var anpassat till industriens arbetssätt och krav på arbetsprestationer. Inom en relativt stor driftenhet kunde för övrigt arbetet uppdelas på ett större antal moment och därigenom organiseras så att även intagna med korta strafftider kunde läras upp snabbt och sysselsättas tämligen effektivt. En sådan arbetsdrift gav dessutom tillgång till ett antal arbeten av serviceka- raktär och till åtskilliga kvalificerade arbe- ten och breddade därigenom underlaget för arbetsplaeeringen av de intagna. Ur drift- ekonomisk synpunkt var dessutom en stör- re anläggning fördelaktigare än en mindre vilket skulle kunna möjliggöra en uppjuste- ring av fångarnas arbetspremier.

Som komplement till fabriksdriften skul- le vardera anstalten få en verkstad för låt- tare arbete avsedd för sådana intagna som av olika anledningar inte kunde sysselsät- tas i den större fabriken. Därutöver skulle de intagna som vistades på mottagnings- avdelningen ha tillgång till terapiarbete.

När det gällde sysselsättningen vid en centralanstalt angav kommittén att denna borde vara så variationsrik som möjligt ef- tersom kommittén utgick från att en sådan anstalt skulle komma att hysa ett mycket heterogent klientel både vad gällde arbets- duglighet, arbetsvillighet, intressen och ar- betsinriktning. För klientelet på den ena specialavdelningen skulle det finnas en dif-

ferentierad arbetsterapi medan klientelet på den andra specialavdelningen skulle hänvi- sas till ett relativt okomplicerat industriar- bete vilket enligt kommitténs mening var den sysselsättning som bäst lämpade sig för flertalet intagna. När det gällde syssel- sättningen av de intagna på de allmänna avdelningarna ansåg kommittén att tyngd— punkten borde läggas på industriell verk- samhet. Kommittén förklarade att den ef- ter fortsatta överläggningar med represen- tanter för näringslivet blivit alltmer över— tygad att arbetsdrift i stor skala var den sysselsättningsform som för det stora fler- talet intagna betydde den bästa och snab— baste arbetsträningen och arbetstillvänjning— en. Kommittén hade därför ansett att man i den mån så kunde ske borde gå in för större verkstadsenheter än som hittills varit brukligt inom fångvården.

I betänkandet om fångvårdsanstalters op- timala storlek diskuterade kommittén även möjligheten att förlägga en enda yrkesgren till en stor anstalt. Därigenom skulle an- läggningskostnaderna bli avsevärt lägre. Kommittén ansåg att förslaget eventuellt skulle kunna accepteras ur vårdsynpunkt av flera skäl. Dels kunde fångvårdens arbets- drift under inga förhållanden göras så rikt differentierad att flertalet intagna kunde placeras i sina egentliga yrken, dels kunde det även i en sådan arbetsdrift finnas myc- ket varierande sysslor, både tyngre och lät- tare, såsom lager- och transportarbete, tem- poarbete och mera kvalificerat maskinar- bete m.m. Om man på detta sätt skulle organisera en fångvårdsanstalt kring en stor fabrik, kanske dimensionerad för tvåskifts- arbete, skulle detta innebära något princi- piellt nytt inom svensk fångvård. Kommit- tén ansåg likväl ett sådant projekt ligga utanför uppdraget att söka utreda optimal anstaltsstorlek.

Diskussionen om fabriksmässig drift gäll- de länge enbart de slutna anstalterna. Ko- lonier förekom visserligen under 1930- och 1940-talen men de var ännu under 1950-ta— let huvudsakligen av primitiv karaktär, åt- minstone de som avsågs för ordinärt klien— tel. Med Lärbro — tidigare ett militärt reserv-

sjukhus tillkom 1957 en öppen anstalt med industriell arbetsdrift. Erfarenheterna från Lärbro ansågs så goda att fångvårds- styrelsen föreslog Kungl. Maj:t att man skul- le uppföra en hel serie öppna anstalter med fabriksmässigt rationaliserad produktion. I början av 1960-talet byggdes Tillberga och Skänninge för vardera 120 intagna i enlighet med styrelsens förslag.

Den 30 juni 1970 omfattade arbetsdriften 4700 arbetsplatser. Av dessa disponerade verkstadsdriften 3 777 arbetsplatser och jordbruksdriften 923 arbetsplatser, skogs- bruk, trädgårdsmästerier o. d. Verkstadsdrif— ten fördelades på tre skilda sysselsättnings- grupper.

l. Egentlig industriell produktion vid s. k. industriverkstäder (2 478 platser).

2. Hantverksbetonad sysselsättning ofta i form av cellarbete inklusive arbetsterapi vid hantverksverkstäder (976 platser) samt

3. Yrkesutbildning, huvudsakligen inom ungdomsräjongen, vid utbildningsverkstäder (323 platser). Verkstäderna är såvitt angår den tekniska driftsledningen uppdelade på fyra produk- tionslinjer: A. Mekanisk industri (700 platser), B. Träindustri (939 platser), C. Diverseindustri (1 856 platser) samt D. Byggnadsarbete (54 platser). Antalet arbetsplatser på anstalterna med- ger att varje intagen under normalbelägg- ning kan erbjudas arbete.

Arbetsersättnin g

Bestämmelser om arbetspremier för fångar (straffångar) infördes 1906. Stadgandet där- om fick »till förekommande av uppfatt- ningen att arbetspremie skulle utgöra be- talning för det utförda arbetet och därige- nom tvånget till arbete icke tillbörligen framträda» den utformningen att fången inte skulle ha rätt till andel i inkomst för arbete men tillerkännas premie för flit och ordentlighet. Den moderna uppfattningen är den helt motsatta. Benämningen arbets- premie anses missvisande eftersom det här inte är fråga om en premie för arbetsflit

och gott uppförande utan om en ersättning för utfört arbete.

Kriminalvårdens arbetspremiesystem är en förenklad och förhållandevis schablonartad form av samma avlöningssystem som till- lämpas på den fria marknaden. Arbetet är sålunda i stor utsträckning ackordsatt. 1 övrigt utgår tidlön. Man talar därför om ac- kordpremie och timpremie.

Vid beräkningen av ackordpremie till- lämpar man för närvarande inom verkstads- driften en penningfaktor eller beräknings— grund av 65 öre i timmen. Detta innebär att ackordet ger de intagna en normaltim- förtjänst av 65 öre. Ackordets förtjänstmöj- lighet är emellertid här liksom i den fria marknaden ca 30% större. Inom jordbruksdriften baseras ackordspremierna på gällande kollektivavtal och utgår med ca 25—30 % av avtalsenlig lön. De är så beräknade att de i huvudsak överensstäm— mer med ackordspremierna vid verkstads- driftens industriverkstäder.

Timpremie utgår för sådana sysslor som inte lämpar sig för ackordsättning t.ex. hantverksbetonat arbete, transportuppgifter, kontorsgöromål, eldning och köksarbete. Hit hör också arbete som en intagen utför under upplärningsperioden. För arbete som varken kräver särskild yrkesskicklighet eller innebär ett förtroende utgör timpremien lägst 45 öre och högst ett belopp som sva- rar mot normaltimförtjänsten vid ackords— arbete, dvs. 65 öre. För okvalificerat diver- searbete är den högst 60 öre. Arbetare som utför vissa mer kvalificerade sysslor t.ex. avsynare, ritare och verktygsarbetare avlö- nas med upp till 105 öre i timmen enligt en fastställd tabell.

I samband med att arbetstiden vid års- skiftet 1967—1968 nedsattes från 45 tim/ vecka till 42,5 tim/ vecka skedde en gene- rell uppräkning av arbetsersättningen med 6 %. Arbetstiden är förlagd till måndag— fredag kl. 07.30—11.30 och 13.00—17.30 med 15 minuters rast under vartdera ar- betspasset.

En försöksverksamhet med ett reviderat lönesystem prövas sedan februari 1967 vid vissa anstalter. Det nuvarande avlönings-

systemet med ackords- och timpremier be- hålles oförändrat. Däremot har samtliga ac— kord blivit föremål för översyn och har justerats uppåt i genomsnitt med 20 till 40 %. I samband därmed har även ersätt- ningen för tidlönearbetet höjts. De arbetare som kan göra en fullgod arbetsinsats har fått avsevärda löneförbättringar. De intagna som deltar i försöksverksamheten på några av dessa anstalter har fått ökad rätt att köpa premievaror. De får köpa för ett belopp motsvarande hela den disponibla delen av arbetsinkomsten mot eljest vanligen 20 kro- nor i veckan. Beräkningar visar att de intag— nas medelförtjänst vid de aktuella verkstä— derna ökade med i genomsnitt 45 % under experimentets första 12 veckor.

Den genomsnittliga timförtjänsten inom arbetsdriften uppgick budgetåret 1969/ 70 till 114 öre för verkstadsdriften och 142 öre för jordbruksdriften.

4.2.14 Säkerhetsfrågor

Mot slutet av 1950-talet och början av 1960- talet inträffade vissa händelser inom an- staltsvården som aktualiserade behandlings- och säkerhetssynpunkterna. Till följd av den fortgående klientelförsämringen på de slutna anstalterna och de bristande diffe- rentieringsmöjligheterna inom hela anstalts- organisationen, som bl. a. gjorde det omöj— ligt att hålla särskilt svårbehandlade intag— na avskilda från andra intagna för längre perioder, uppstod — liksom tio år tidigare — en allvarlig försämring av det allmänna disciplinläget vid anstalterna. Bl. a. blev ök- ningen av antalet rymningar och permis— sionsmissbruk ett problem.

Behandlingen som före verkställighetsla- gens ikraftträdande genomgående försiggått i slutna anstalter skedde vid denna tid i en tredjedel av fallen vid öppna anstalter. I de slutna anstalterna hade enrumsvistelsen av- lösts av gemensamhet under arbetet och un— der viss del av fritiden. Arbetsdriftens ut— veckling möjliggjorde att de intagna hade lättare att komma åt utbrytningsverktyg. Under det gamla systemets tid gavs inga permissioner, medan man inom det nya sy-

stemet i avsevärd utsträckning använde sig av permissioner som behandlingsåtgärd.

För att förbättra disciplinläget vid de slutna anstalterna vidtogs särskilda åtgär- der. I avvaktan på tillkomsten av de nya centralanstalterna med deras planerade ut— rymmen för svårbehandlade avdelades 1961 fyra slutna anstalter som s. k. specialanstal- ter för detta klientel. För att förbättra dif- ferentieringsmöjligheterna och samtidigt öka tillgången på anstaltsplatser föreslog fång- vårdsstyrelsen att en serie nya anstalter med industribetonad arbetsdrift skulle uppföras. Anstalterna skulle utrustas så att det med hänsyn till förläggningsförhållanden, arbets— möjligheter och arbetsinkomst skulle vara en klar förmån att bli förflyttad dit från en annan anstalt. Särskilt betydelsefull ur disci- plinsynpunkt var den ändring av praxis beträffande villkorlig frigivning som fång- vårdsstyrelsen vid samma tid införde. Samt- liga åtgärder syftade mot att ge de intagna uppfattningen att det lönade sig att arbeta och vara skötsam, medan upprepade dis— ciplinförseelser medförde risk att bli över- förd till specialanstalt. De vidtagna åtgär- derna hade avsedd verkan och disciplinen på anstalterna förbättrades inom kort.

Rymningssiffrorna var likväl fortfarande höga främst inom ungdomsräjongen _ och ökade ytterligare. Under 1962 redovisades 1214 rymningar (jämte permissionsmiss- bruk), därav 642 från sluten anstalt.

De många rymningarna från fängelser- na togs upp till kritisk granskning i pres— sen och då en intagen avvek från en sluten anstalt och dödade två personer uppstod en häftig reaktion hos allmänheten. I in- terpellationer i riksdagen 1963 efterlystes vilka åtgärder som departementschefen äm- nade vidta för att inom ramen för en human fångvård minska riskerna för rymningar. Departementschefen förklarade att det en- ligt hans mening inte fanns anledning att ändra verkställighetslagens regler om per- missioner, eftersom det var allmänt omvitt— nat att permissionerna var ett positivt inslag i fångbehandlingen. Däremot hade fång- vårdsstyrelsen skärpt skötsamhetskravet för permission och inskränkt permissionsmöj-

ligheterna för återfallsbrottslingar. Dess- utom planerades en förstärkning av säker— hetsanordningarna vid både befintliga och under byggnad varande anstalter och åtgär— der för omedelbar förstärkning av perso- nalen vid vissa anstalter. Departementsche— fen hänvisade även till att frågan om en bättre utbildning av tillsynspersonalen var under utredning.

De av departementschefen angivna åtgär- derna kom inom kort till stånd.

En avsevärd upprustning av den bygg- nadsmässiga säkerheten skedde vid ett stort antal anstalter och man beslöt att de blivan— de centralanstalterna skulle förses med sju meter höga murar. Bevakningspersonalens utbildning i säkerhetsfrågor intensifierades.

Även på behandlingssidan skedde en upp- rustning. Den kom främst att gälla till- synspersonalens utbildning. Redan 1952 ha- de en aspirantkår upprättats inom fångvår- den för att underlätta rekryteringen av den- na personalgrupp. Under de följande åren utökades utbildningen. Denna intensifiera- des i början av 1960-talet då studietiden för aspiranter kraftigt ökades och även ut- vidgades att utöver mera traditionella fång- vårdsämnen omfatta studieteknik, psykologi, psykiatri och mentalhygien samt samhälls- kunskap. Genom inrättandet av vårdutbild- ningsnämnden 1966 skapades en organisa- tion för gemensam utbildning av tillsyns— personal inom samtliga vårdområden.

Vid denxovannämnda interpellationsde- batten vid 1963 års riksdag efterlystes en förstärkning av specialpersonalen inom an- staltsvården och av antalet socialassistenter och kuratorer som skulle ägna uppmärk- samhet åt de intagnas problem. Det påpeka- des att några av de vanligaste orsakerna till rymning var olösta personliga problem, som borde kunna vara tillgängliga för både ob- servation och behandling om det fanns till- räcklig och lämplig personal för ändamålet.

I motioner vid 1964 års riksdag togs rymningsproblemen på nytt upp. I motio— nerna krävdes omfattande säkerhetsåtgärder samt framhölls betydelsen av upprustning och utbyggnad av anstaltsbeståndet, god per- sonalutbildning, ökad utbyggnad av den

psykiatriska och psykologiska verksamheten samt breddad forskning på det kriminalpo- litiska området.

Statsutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, förklarade sig dela den oro över förhållandena inom kriminalvården som motionerna avspeglade. Vad särskilt gällde psykiatrer och psykologer hade bris— ten på sådan personal medfört att utbygg- naden av den psykiatriska och psykologiska verksamheten inte kunnat ske i önskvärd ut- sträckning. Det var enligt utskottets mening angeläget att denna verksamhet utbyggdes och att rekryteringen av erforderlig per- sonal stimulerades. 1965 hemställde J 0 om utredning angående åtgärder för att -— med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets grundläggan- de humanitära principer — i största möjliga utsträckning undanröja förefintliga orsaker till rymningar från särskilt säkerhetsanstal- tema. Ärendet har överlämnats till kommit— tén för att beaktas vid kommitténs arbete.

5. Kriminalpolitiken i det internationella samarbetet

5.1 Förenta Nationerna och kriminalpoliti- ken

Den verksamhet som tidigare bedrivits av den internationella penitentiärkommissio- nen (International Penal and Penitentiary Commission, Commission Internationale Pénale et Pénitentiaire — CIPP) övertogs 1951 av FN. CIPP, som bildats 1878, hade till uppgift att stimulera det internationella kriminalpolitiska samarbetet genom att an— ordna kongresser, som skulle vara ett fo- rum för diskussioner om förebyggande av brott och behandling av brottslingar, och genom att utge en tidskrift, som innehöll meddelanden om förändringar i straffrätt och kriminalvård i de länder som var an- slutna till CIPP. En särskild sektion inom FN:s generalsekretariats socialbyrå Sektio- nen för samhällsskydd (Social Defence Sec— tion, Section de Défense Sociale) fick till uppgift att handlägga dessa frågor. För att sektionen skulle kunna få uppgifter om de kriminalpolitiska förhållandena i olika län— der tillsattes ett antal »korrespondenter». Dessa skulle bilda regionala grupper inom vilka sammankomster skulle äga rum. Vis- sa internationella organisationer och sam- manslutningar som sysslade med frågor om förebyggande av brott och behandling av brottslingar fick konsultativ status, dvs. rätt att delta i och yttra sig vid möten anordna— de av FN i kriminalpolitiska frågor.

FN:s kriminalpolitiska arbete bedrivs i

olika former. En rad seminarier har ordnats i olika länder och experter sänts ut för att hjälpa utvecklingsländerna med deras problem på detta område. En internationell tidskrift startades 1952, International Re- view of Criminal Policy. Vidare har ett fler- tal undersökningar publicerats som rör kri- minalpolitiska ämnen av olika slag och dis- tribuerats över hela världen. FN har även fortsatt traditionen med internationella kongresser i kriminalpolitiska frågor. Den första FN-kongressen för förebyggande av brott och behandling av brottslingar ägde rum i Geneve 1955 och upptog ett stort antal frågor bl. a. om urval och utbildning av fångvårdspersonal, om öppna anstalter och om arbetet på fångvårdsanstalterna. Det största intresset väckte likväl frågorna om förebyggande av ungdomsbrottslighet och om regler för minimistandard för be— handling av brottslingar. FN:s andra kon- gress ägde rum i London 1960, den tredje i Stockholm 1965 och den fjärde i Kyoto, Japan, 1970. Vid kongressen i London dis— kuterades bl. a. ungdomsbrottslighetens pro- blem, korta fängelsestraff, fängelsearbetets integrering i den nationella ekonomin, inklusive fångars arbetsersättning. Kongres- sen i Stockholm gällde främst sådana ämnen som kriminologisk forskning, sociala för— ändringar och kriminalitet, samt förebyg- gande samhällsåtgärder och behandlings- metoder för det unga klientelet. Vid kongres- sen i Kyoto diskuterades bl.a. frågan om

allmänhetens deltagande i det brottsföre- byggande arbetet och en revision av reglerna för minimistandard.

Under senare år har FN:s kriminalpoli- tiska verksamhet byggts ut dels med ett till Rom förlagt forskningsinstitut (United Na- tions Social Defence Research Institut —— UNSDRI), dels med ett regionalt institut i Fuchu, Japan, för Asien och Fjärran Ös- tern, dels med en »inter—regional» konsult, dvs. en expert som kan stå alla stater till tjänst i frågor rörande kriminalpolitik. Fle- ra regionala institut planeras, likaså tänker man sig kunna få ett antal »r'egionala» konsulter, dvs. experter som fast anknyts till bestämda områden för längre tid.

5 .2 Regler för minimistandard

Av de resolutioner som antogs vid dessa kongresser är den som gäller regler för mi- nimistandard vid behandlingen av fångar av speciellt intresse. Reglerna omfattar 94 punkter och antogs av kongressen i Geneve den 30 augusti 1955 samt stadfästes av FN:s ekonomiska och sociala råd ECO- SOC—den 31 juli 1957.

Inledningsvis påpekas att avsikten med dessa regler inte är att i detalj beskriva ett fångvårdssystem som kan stå som mo- dell, utan att framlägga sådana principer som allmänt anses utgöra god praxis vid anstaltsbehandlingen. Även om dessa reg- ler inte kan tillämpas överallt på grund av att de sociala, ekonomiska och geogra- fiska förhållandena skiftar i så hög grad, bör de vara en riktpunkt eftersom de represen- terar de minimivillkor för behandlingen som FN kan godta som acceptabla.

Den första delen av dokumentet om reg- lerna för minimistandard anger vilka krav som skall ställas på fångvårdsanstalterna be- träffande bostadsförhållanden, personlig hy- gien, kläder och sängutrustning, mat, gym— nastik och sport samt sjukvård. Vidare anges hur disciplinstraff skall utformas, vilka tvångsmedel som får användas, vilka möj- ligheter de intagna skall ha till upplysning om behandlingen och att framföra klago— mål, deras möjligheter till kontakt med yt—

tervärlden samt anstaltspersonalens uppgif- ter. Den andra delen av dokumentet upptar regler om behandlingen. Reglerna gäller bå— de den allmänna målsättningen och behand— lingen av den enskilde intagne, varvid så— dana behandlingsåtgärder som differentie— ring, förmånssystem, arbete, utbildning och rekreation samt sociala kontakter och efter- vård ägnas särskilt intresse.

Sammanfattningsvis kan sägas att ifråga- varande regler förutsätter resurser som en- dast ett fåtal länder kan satsa på sitt fång- vårdsväsen. Reglerna om målsättning och individuell behandling präglas av en mo- dern behandlingsinriktning som knappast ännu kan anses vara allmänt förekom— mande.

Nedan följer en sammanfattning av de Viktigaste bestämmelserna.

Del 1. (Allmänt tillämpliga regler)

De intagna skall differentieras med hänsyn till kön, ålder, tidigare brottslighet och be- handlingsbehov. Detta innebär bl. a. att häk- tade skall hållas avskilda från dem som av- tjänar straff.

Internerna skall om möjligt ha ensamt rum. Detta skall ha god standard ur hälso- synpunkt. Sanitär utrustning skall finnas som motsvarar den allmänna hygienens krav. Internerna skall vara skyldiga att hål- la sig rena och även ges möjligheter därtill.

Kläder och sängutrustning skall bytas så ofta hygienen kräver och kläderna skall va- ra lämpliga ur klimatsynpunkt.

Maten skall vara näringsrik och hälso- sam samt vällagad och väl serverad. Till— gång på dricksvatten skall alltid finnas.

Varje intern som inte arbetar utomhus skall ha minst en timmes lämplig gymnastik i friska luften varje dag, då vädret tillå- ter. Unga interner och övriga som är läm— pade härför skall få särskild fysisk träning under gymnastiktimmen.

Varje anstalt skall ha tillgång till minst en kvalificerad tjänsteläkare med någon kunskap i psykiatri och en tandläkare. Sjuk- vården bör organiseras i nära samband med kommunens eller statens hälsovårdsmyndig-

heter och sjuka interner som fordrar spe- cialistvård bör överflyttas till sjukhus. Tjänsteläkaren skall undersöka varje intern så snart som möjligt efter intagningen och bl. a. bedöma hans arbetsförmåga. Läkaren bör även dagligen besöka de sjuka inter- nerna och skall meddela anstaltschefen om han anser att en interns fysiska eller psy— kiska hälsa skadas av fortsatt fängelsevis- telse. Dessutom skall tjänsteläkaren regel- bundet inspektera de hygieniska förhållan— dena och de förhållanden som rör maten och hålla anstaltschefen underrättad om eventuella brister.

Ordning och disciplin skall upprätthål— las med fasthet och utan onödiga restrik- tioner.

Ett system av »medstyrelse» skall fin— nas beträffande särskilda sociala aktiviteter som rör undervisning eller idrott. Ansvaret för en sådan verksamhet skall anförtros interner som under övervakning samlas i grupper för behandling.

I lag eller författningar, utfärdade med stöd därav, skall anges vilket uppförande som innefattar disciplinbrott, den typ av disciplinär åtgärd som kan ifrågakomma samt vilken myndighet som är behörig att vidta en sådan åtgärd. Ingen intern skall straffas i enlighet med andra än dessa be— stämmelser och aldrig två gånger för sam- ma förseelse. Innan beslut om bestraffning fattas skall en grundlig undersökning ske av omständigheterna och internen ges möj— lighet att försvara sig.

Kroppsbestraffning eller vistelse i mörk cell eller annan liknande form av bestraff— ning får ej förekomma. Om internen skall bestraffas genom isolering i ensamcell eller genom inskränkning i kosten skall tjänste— läkaren först intyga att internen kan uthär- da ett sådant straff. Läkaren skall dagligen besöka de interner som undergår sådana straff och underrätta anstaltschefen om han anser att straffet bör avbrytas av hälso— skäl.

Fängsel får aldrig användas som straff Jtan enbart för att hindra flykt vid trans— port av internen, under förutsättning att tvångsmedlen avlägsnas då denne står in—

för en juridisk eller administrativ myndig— het, eller på order av tjänsteläkaren då me— dicinska grunder föreligger eller på order av anstaltschefen för att hindra internen att skada sig själv eller andra.

Vid intagningen skall varje intern skrift- ligen upplysas om de bestämmelser som gäller för anstaltsbehandlingen, anstaltens disciplinära krav, internens möjligheter att erhålla upplysning om förhållandena på an- stalten och om möjligheten att framställa klagomål samt om hans övriga rättigheter och skyldigheter.

Varje intern skall alltid ha möjlighet att framföra önskemål och klagomål till an- staltschefen och till anstaltsinspektören. Han skall även ha rätt att utan censur framföra sina synpunkter till den centrala fångvårds- ledningen eller andra berörda myndigheter. Sådana ärenden skall behandlas snabbt och besvaras utan dröjsmål.

Internerna skall ha rätt att under ve- derbörlig kontroll regelbundet brevväxla med och ta emot besök av närstående och av respektabla vänner. Interner som är ut- länningar skall ges möjlighet att ta kontakt med representanter för den stat de till— hör eller som handhar dess intressen.

Internerna skall regelbundet ha tillgång till tidningar, tidskrifter och radio samt möjlighet att, efter prövning av anstalts- ledningen, åhöra föredrag för att därigenom kunna hålla sig underrättade om de vikti- gaste nyheterna ute i samhället.

Varje anstalt skall ha ett bibliotek med böcker av olika slag och internerna skall uppmuntras till boklån. Internernas religiö- sa behov skall tillgodoses genom guds- tjänster och enskild själavård.

Varje intern skall omedelbart underrättas i händelse av en nära anhörigs död eller allvarliga sjukdom. Vid sådan sjukdom kan en intern tillåtas besöka den sjuke med el- ler utan bevakning.

Del II. (Speciella regler för olika kategorier av fångar)

Om fångar som ådömts straff säger reg- lerna:

Anstaltsvistelsen, som innebär att inter- nen avstängs från kontakten med yttervärl— den och förlorar sin självbestämmanderätt, innebär ett lidande som inte skall förstärkas genom anstaltsbehandlingen om det inte är nödvändigt av disciplinära skäl. Ändamålet med frihetsförlusten är ytterst att skydda samhället mot brott. Detta ändamål kan uppnås endast om internen efter anstalts- vistelsen är villig och kapabel att leva ett laglydigt och självförsörjande liv. För att åstadkomma detta bör varje intern erhålla den individuella behandling som är lämp- ligast för honom.

Anstaltsledningen bör söka utjämna skill- naden mellan anstaltslivet och livet i fri- het, eftersom det i annat fall kan leda till minskning av internernas ansvarskänsla och känsla av människovärde.

Internen bör stegvis återbördas till sam— hällslivet. Detta kan ske t.ex. genom vill- korlig frigivning jämte övervakning som bör kombineras med effektiv socialhjälp. Sam- hällsorganen bör anlitas i möjlig mån vid internernas sociala rehabilitering för att stärka deras anknytning till samhället. I anslutning till varje anstalt bör det finnas socialarbetare med särskild uppgift att vid- makthålla och förstärka önskvärda kontak- ter mellan internen, hans familj och de so- ciala myndigheterna. Det bör därvid sär— skilt beaktas att internen tillförsäkras sina sociala förmåner.

Intemen skall erhålla all behövlig medi- cinsk, kirurgisk Och psykiatrisk vård för att underlätta hans rehabilitering. För att behövlig individuell behandling skall kunna åstadkommas skall internerna indelas i grupper och fördelas i skilda anstalter.

Dessa anstalter behöver inte erbjuda var- je grupp samma grad av säkerhet. Man bör ha möjlighet att kunna tillgodose säkerhets— kravet i mån av behov och om möjligt an- vända sig av öppna anstalter, som erbjuder den gynnsammaste miljön för rehabilite- ring av särskilt utvalda interner.

Det är önskvärt att antalet interner i slut- na anstalter inte blir större än att behand- lingen kan individualiseras. Vid öppna an- stalter bör beläggningen vara så liten som

möjligt. Anstalterna bör likväl inte vara så små att lämpliga behandlingsresurser inte kan tillhandahållas.

Eftersom samhällets plikter inte upphör när en intern friges bör statliga och privata organisationer finnas som är i stånd att ge effektiv eftervård.

Den individuella anstaltsbehandlingen har samma målsättning som anstaltsbehandling- en i stort. Den skall alltså ha till syfte att grundlägga en vilja hos internerna att föra ett laglydigt och självförsörjande liv och använda alla lämpliga medel och behand- lingsformer för att uppnå detta. Därvid bör de interner som av olika skäl kan tänkas utöva ett dåligt inflytande på andra inter— ner skiljas från dessa och en uppdelning ske i olika grupper för att underlätta be- handlingen. I den mån det är möjligt skall särskilda anstalter eller delar av anstalter användas för behandling av olika grupper. Ett behandlingsprogram skall så snart som möjligt utarbetas för varje intern med läng— re strafftid. Därvid skall hänsyn tas till hans behov, förmåga och läggning.

Ett förmånssystem skall upprättas vid” varje anstalt för att uppmuntra ett gott upp- förande, utveckla ansvarskänslan och sti- mulera internernas intresse för behandling- en.

Arbetet på anstalten får inte vara plåg- samt. Alla interner skall arbeta i den mån deras fysiska och psykiska hälsa tillåter. De skall erbjudas ett arbete som bibehåller eller ökar deras möjligheter att efter fri- givningen försörja sig. Främst unga interner skall erbjudas praktik i för dem nyttiga yra. ken och samtliga interner skall inom grän- serna för lämpligt yrkesval och vad anstalts— disciplinen fordrar ha möjlighet till fritt ar- betsval. Arbetet skall organiseras på samma sätt som sker på den fria arbetsmarknaden för att underlätta internernas övergång till friheten. Arbetet skall i första hand tillgo- dose behandlingsbehovet. De ekonomiska synpunkterna på arbetet skall underordnas de behandlingsmässiga kraven.

Antalet arbetstimmar på anstalterna skall överensstämma med motsvarande tid på den fria arbetsmarknaden. Utöver en fri-

dag i veckan skall internerna ges tillräck- lig tid för utbildning och sådana övriga aktiviteter som utgör ett nödvändigt led i behandlingen.

Regler skall finnas som stadgar att in— ternen skall ha skälig ersättning för sitt ar- bete och att han skall ha rätt att disponera en del av lönen till inköp av vissa artiklar för eget bruk och att sända viss del av för- tjänsten till sin familj samt att en del av arbetsersättningen skall sparas för att över— lämnas till honom vid frigivningen.

Alla interner som har behov därav skall ges vidareutbildning. Undervisning av anal- fabeter och unga interner skall vara obli- gatorisk. Om det är praktiskt möjligt skall undervisningen integreras med rådande un- dervisningssystem för att göra fortsatt ut- bildning efter frigivningen möjlig.

Rekreation och kulturell verksamhet skall anordnas på alla anstalter.

De myndigheter som har ansvaret för den frigivne internens återanpassning isam- hället skall ha rätt att besöka honom i an- stalten från det han börjar avtjäna sitt straff och skall förvissa sig om att alla åt— gärder vidtas som är av betydelse för hans framtid efter frigivningen både med av- seende på internens förhållande till sin fa- milj och berörda sociala myndigheter.

För mentalsjuka fångar fastslås, att de som princip bör överlämnas till medicinsk vård utanför fångvårdssystemet.

Om häktade sägs att de skall hållas av- skilda från dömda, ha egen sovcell, äga rätt att bära egna kläder och själva bestå sig med mat samt att de skall ha rätt men inte skyldighet att arbeta.

5.3 Europarådet och kriminalpolitiken

FN:s sektion för samhällsskydd arbetar, som tidigare nämnts, med hjälp av s.k. kor— respondenter från hela världen uppdelade i regionala grupper. En av dessa konsultati— va grupper bildades av korrespondenter från olika länder i Europa. Då arbetet med de kriminalpolitiska frågorna inom FN i allt högre grad kommit att gälla utvecklingslän- dernas problem, väcktes tanken att inom

Europarådets ram skapa ett speciellt euro- peiskt samarbete mellan de europeiska län- derna beträffande kriminalpolitiska frågor. Europarådets ministerkommitté beslöt att ett sådant samarbete skulle komma till stånd och 1958 bildades en kommitté, Eu- roparådets kommitté för brottslighetsfrågor (Comité Européen pour les Problemes Cri- minels, CEPC, EurOpean Committee on Crime Problems, ECCP). Då FN senare lät sina olika regionala grupper uppgå i en en— da gemensam internationell expertgrupp, blev Europakommittén ensam om att på högsta nivå syssla med enbart europeisk kri— minalpolitik.

Arbetet inom Europakommittén äger rum inom subkommittéer som lägger fram sina förslag i olika frågor vid årliga plenarmö- ten.

Vid det första plenarmötet 1958 fram- hölls att Europakommittén skulle arbeta för att försöka uppnå största möjliga likfor— mighet inom de olika ländernas kriminal- politik. Kommittén påpekade att en sådan målsättning låg helt i linje med den »in- tegration» som Europarådet eftersträvade. Ett led i detta skulle vara att i möjligaste mån samordna frihetsstraffens utformning och längd. Genom att åstadkomma interna— tionella konventioner inom Europa skulle man vidare kunna uppnå att ett brott som begåtts av en utlänning bestraffades i den- nes hemland vilket skulle innebära stora fördelar ur olika synpunkter. Mot bakgrun- den av denna diskussion tog man på arbets— programmet upp frågan om samarbete mel- lan de europeiska staterna beträffande för- seelser och brott i samband med motortra- fik. Arbetsprogrammet upptog dessutom frågor om samordning av åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, fångarnas ersättning för sitt arbete, deras civila och politiska rättigheter, internationellt samarbete beträf- fande eftervård av frigiven samt avskaf- fandet av dödsstraffet i alla Europarådets länder. Vid senare plenarmöten beslöts att en subkommitté skulle tillsättas med uppgift att studera frågor om rekrytering, utbild- ning och anställningsförhållanden för an- staltspersonal. Även andra utredningar i kri-

minalpolitiska frågor upptogs i kommitténs arbetsprogram t. ex. brottmålsdomars inter— nationella giltighet och straffrättsliga syn- punkter på narkotikaproblemet.

På initiativ av Europakommittén har Eu- roparådet sammankallat ett flertal konferen- ser av europeiska justitieministrar. Den för- sta hölls i Paris 1961.

Vidare bildades 1962 ett vetenskapligt råd vari ingick representanter för straffrätt, kriminologi, sociologi, psykologi, medicin och statistik. Rådet skulle tjänstgöra som rådgivande organ för Europakommittén och utgöra en förbindelselänk mellan de olika vetenskapliga institutioner som arbetade med kriminologiska frågor. Rådet kunde även ta egna initiativ. Kontakten mellan rådet och institutionscheferna skulle skapas och vid- makthållas vid årliga möten. Det första mö- tet ägde rum 1963.

Resultatet av Europakommitténs verk- samhet har publicerats av Europarådet i form av redogörelser i olika kriminologis— ka frågor och av studier i kriminologisk forskning. En konvention om straff för väg— trafikbrott lades fram 1964 för underteck- nande. Konventionen innebar bl.a. att tra- fikbrott som begås i en konventionsstat skall kunna åtalas och dömas i hemviststaten. Förslag föreligger i en departementsprome- moria att Sverige skall tillträda konventio- nen.

I Haag öppnades i maj 1970 en konven- tion om brottmålsdoms internationella rätts— verkningar som Sverige omedelbart under- tecknade. Konventionen öppnar möjlighet till verkställighet i hemviststaten av domar som meddelats i någon av konventionssta— terna. Den beräknas kunna bli ratificerad under 1972.

Bland de frågor som f.n. behandlas av Europakommitténs underkommittéer märks harmoniering av påföljder för vägtrafik- brott, översyn av FN:s regler för minimi- standard för behandling aV brottslingar, an- vändningen av gruppsamtalsmetoden inom fångvården samt straffrättsliga aspekter på narkotika och narkotikamissbruk. Under 1971 har olika underkommittéer börjat ar— beta med frågor rörande bl. a. avkriminali-

sering samt klassificering av lagöverträdare för val av lämpligaste behandlingsmetod.

5 .4 Nordiskt samarbete

Efter andra världskrigets slut fick de rätts- vårdande myndigheterna i de nordiska sta— terna i allt större omfattning anledning att med åtal och straff ingripa mot personer som hörde hemma i annat nordiskt land.

Härigenom aktualiserades frågan om nor- diskt samarbete på straffverkställighetens område. En första början blev 1948 års konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om verkställighet av bötesdomar m. m.

Vid nordiskt justitieministerrnöte 1953 be- slöt man att ta upp frågan om ett utvidgat nordiskt samarbete på detta område. Man fann det angeläget att inte enbart bötes- straff utan även frihetsstraff skulle kunna verkställas i hemlandet. Efter överläggning- ar mellan representanter för justitiedepar- tementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige framlades för Sveriges del i en de- partementspromemoria ett utkast till lag om samarbete med Danmark, Finland och Nor- ge angående verkställighet av straff m.m. Sedan Island förklarat sig vara berett att delta i det föreslagna samarbetet antogs 1963 efter rekommendation av Nordiska rådet en lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verk- ställighet av straff m. rn.

Då det med hänsyn till skiljaktigheterna i de olika ländernas lagstiftning visade sig svårt att i detalj reglera alla de skiftande situationer som kunde uppkomma när det gällde en samverkan på verkställighetspla- net mellan dem, införde man ett system som var grundat på frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Vart och ett av de nordiska länderna antog en lagstiftning som medgav dels att begäran från annat nordiskt land om verkställighet av straff kunde tillmötesgås dels att domar och be- slut i det egna landet på motsvarande sätt kunde verkställas i de övriga nordiska län- derna. Härigenom kunde man undgå kom— plikationer om ändringar skedde i utform—

ningen av det interna reaktionssystemet i de nordiska länderna. Det fanns alltså ingen skyldighet att efterkomma en framställning från annat nordiskt land om verkställighet av frihetsstraff men man förutsatte att en lagligen grundad framställning som regel skulle efterkommas om särskilda skäl inte talade däremot.

I förarbetena angavs att en reform som innebar ömsesidig möjlighet till verkställig- het inom de nordiska länderna av domar på frihetsstraff kunde erbjuda åtskilliga för- delar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till förmån för de dömda. Det rådde ingen tvekan om att en ändamålsenlig anstaltsbehandling underlät- tades om anstaltspersonalen talade samma språk som den intagne. Detta gällde även så närbesläktade språk som de danska, nors- ka och svenska. Goda kontakter mellan per- sonal och intagna var förutsättningen för en effektiv behandling och kontaktmöjlig— heterna fick inte minskas av Språksvårighe- ter. Därför borde verkställigheten av fri- hetsstraff om möjligt ske i lagöverträdarens hemland. En annan omständighet som tala- de för detta var att den intagne ur rehabi- litcringssynpunkt borde vistas på en anstalt i närheten av den plats till vilken han skul- le skrivas ut. Härigenom hade såväl den dömde som anstalts- och frivårdspersonal möjlighet att i god tid före frigivningen ta kontakt med arbetsgivare och andra. Detta kunde öka den dömdes möjligheter till vill- korlig frigivning. Dessutom skulle risken för återfall erfarenhetsmässigt bli mindre om den dömde efter hand anpassades till den miljö som han hade för avsikt att återvän- da till efter frigivningen än om han efter verkställighet i annat land skulle återvända till hemlandet utan att hans anställnings- och bostadsförhållanden kunnat förberedas. Till sist hade de kriminalpolitiska fördelar- na med verkställighet av frihetsstraff i hem- landet också en betydelsefull humanitär sida genom att ge den dömde större möjligheter att under anstaltstiden uppehålla kontakten med anhöriga och andra närstående.

Lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m. in- nehåller utöver bestämmelser om verkstäl- lighet av frihetsstraff även bestämmelser om verkställighet av böter samt övervakning av villkorligt dömd och av villkorligt frigiven. Sedan beslut om tillämpning av respektive lagar meddelats i samtliga nordiska länder tog samarbetet sin början den 1 januari 1964.

Lagen har följande innehåll. Dom på fri— hetsstraff i något av de nordiska länderna kan på begäran verkställas här i riket om den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist i Sve— rige. Om han uppehåller sig här i riket får domen även i annat fall verkställas här om det anses lämpligt med hänsyn till omstän— digheterna. Om en sådan framställning bi- falles skall det ådömda straffet förvandlas till fängelse på lika lång tid och detta straff blir verkställbart som om det ådömts här i riket genom dom som vunnit laga kraft. På samma sätt får en dom på fängelse som meddelats här i riket verkställas i något av de övriga nordiska länderna om den dömde när verkställighet skall ske är med- borgare eller har hemvist i den andra sta- ten. Om han uppehåller sig i någon av des- sa stater får domen i annat fall verkställas där om det med hänsyn till omständighe- terna anses lämpligt.

Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen både att pröva framställning om verkstäl- lighet här av böter eller frihetsstraff och att göra framställning om sådan verkställighet i annat nordiskt land. Antalet dömda som beviljats överföring av dom på frihetsstraff i Sverige till annat nordiskt land uppgick under år 1965 till 176 och under år 1969 till 290. Det var främst Danmark och Fin- land som svarade för denna ökning. Verk— ställighetssiffroma för Danmarks del var 23 respektive 43 och för Finlands 118 respek- tive 215. Antalet dömda som överförts till Sverige för verkställighet visade däremot en minskning under perioden och uppgick år 1965 till 121 och år1969 till 111.

Beträffande utvecklingen inom övriga vårdområden kan nämnas att en lag antogs den 5 juni 1970 om utlämning till Dan-

mark, Finland, Island eller Norge för verk- ställighet av beslut om vård eller behand- ling. En sådan utlämning får beviljas endast under villkor att framställningen grundas på beslut enligt vederbörande stats lagstift- ning om nykterhetsvård eller vård av narko- tikamissbrukare, barna- och ungdomsvård, vård av psykiskt sjuka, omsorger om psy- kiskt utvecklingsstörda eller åtgärder mot försumliga försörjare eller samhällsfarligt asociala.

Redan under förarbetena till 1963 års nordiska verkställighetslag stod det klart att de nordiska ländernas bestämmelser om straff och straffverkställighet var så skilj- aktiga att man riskerade vissa svårigheter i samarbetet om man inte kunde göra regler— na mera enhetliga. Erfarenheterna av hur lagstiftningen i praktiken fungerade bestyrk- te denna uppfattning. Det var främst skilj- aktigheterna i de olika ländernas uppfatt- ning angående villkorlig frigivning som för- anledde vissa olägenheter. Vid nordiskt ju- ristmöte 1964 enades man om att se över bestämmelserna på detta område och upp— drog åt Nordiska straffrättskommittén att utreda frågan om enhetliga regler om vill- korlig frigivning. Utredningen ledde till lag- stiftning och den 1 januari 1966 trädde nya lagregler i kraft på detta område.

För Sveriges del—innebar dessa nya regler» väsentliga förändringar av de tidigare be- stämmelserna. Den obligatoriska formen av villkorlig frigivning avskaffades och sådan frigivning blev i fortsättningen enbart fa- kultativ. I förarbetena påpekades att villkor- lig frigivning även i fortsättningen skulle ske i samma utsträckning som tidigare. Den skulle ingå som ett regelmässigt led i be— handlingen av den dömde och det borde endast undantagsvis få förekomma att han helt Vägrades sådan frigivning. I fortsätt- ningen skulle prövningen mer än tidigare gälla inte om villkorlig frigivning skulle ske utan när den skulle äga rum. Det var där- för inte längre nödvändigt att ha kvar den föreskriften i lagtexten att frigivningen skul- le kunna antas främja den dömdes anpass- ning i samhället. Liksom tidigare skulle som huvudregel gälla att den dömde skulle ha

avtjänat minst två tredjedelar av strafftiden innan han kunde friges villkorligt men dess- utom skulle sådan frigivning kunna ske ef- ter halva tiden om särskilda skäl förelåg. Det var främst unga lagöverträdare och per- soner som undergick långa straff som kun- de komma ifråga för villkorlig frigivning innan två tredjedelar av strafftiden avtjänats men sådan frigivning kunde även stå öp— pen i sådana fall där en tidig frigivning var starkt motiverad från resocialiseringssyn- punkt.

Efter lagändringen gäller alltså att den som undergår fängelse på viss tid får vill- korligt friges sedan två tredjedelar av tiden eller om särskilda skäl föreligger halva ti- den gått till ända. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten pågått minst fyra månader.

Nordiska straffrättskommittén överväger f.n. frågan om avräkning av häktningstid. På detta område föreligger ganska väsentliga skiljaktigheter inom Norden.

6. Anstaltsorganisation och anstaltsklientel

6.1. Anstaltsorganisationen

Kriminalvårdsstyrelsen är central förvalt- ningsmyndighet för ärenden om kriminal- vård och chefsmyndighet för kriminalvårds- direktörema, fångvårdsanstalterna, de all- männa häktena och skyddskonsulentorgani- sationen. Styrelsen och underordnade myn— digheter utgör kriminalvårdsverket. Övriga organ som i likhet med kriminalvårdssty- relsen självständigt handlägger kriminal- vårdsfrågor är de tre centrala nämnderna, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelse- nämnden och interneringsnämnden samt övervakningsnämnderna.

Av dessa prövar kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning för den som undergår fängelse i mer än ett år samt är besvärsmyndighet i förhållande till övervak- ningsnämndema. Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor om övergång mellan vård i och utom anstalt samt om upphörande av påföljden för den som dömts till ungdoms— fängelse och svarar också för att gällande minimi— och maximitider iakttas. Nämnden avger även yttranden i nådeärenden samt till åklagare och domstol i frågor som rör ungdomsfängelse. Interneringsnämnden har motsvarande uppgifter beträffande interne- rade.

Övervakningsnämndemas främsta uppgift är att leda kriminalvården i frihet. Detta sker genom att nämnderna utser övervakare och lämnar direktiv och anvisningar för

skyddskonsulenternas verksamhet inom friÅ vården. De nämnder som har fångvårdsan; stalt inom sitt verksamhetsområde har'där- jämte att i stor utsträckning besluta i frå- gor om övergång från vård i anstalt till vård i frihet. I dessa fall sker erforderlig utredning i allmänhet genom personal på fångvårdsanstalterna.

Här bör även nämnas fångvårdens bygg-' nadskommitté som är ett parlamentariskt or- gan för projektering av nybyggnader inom kriminalvården.

Fångvårdsanstalterna, de allmänna häkte- na och skyddskonsulentdistrikten är förde- lade på åtta kriminalvårdsräjonger. I varje räjong finns en kriminalvårdsdirektör som under kriminalvårdsstyrelsen leder och an—v svarar för verksamheten. "

Av de åtta räjongerna är fem geografiskt avgränsade norra, östra, västra och södra räjongerna samt inlandsräjongen och tre räjonger avsedda för specialklientel, näm- ligen intemerings-, ungdoms- och kvinno- räjongema. Inom varje räjong finns en cen- tralanstalt och en eller flera sidoanstalter. Centralanstalterna inom samtliga räjonger utom kvinnoräjongen har en psykiatrisk av-å delning.

Antalet fångvårdsanstalter uppgick vid ut- gången av år 1970 till 73 varav 38 slutna, 30 öppna och 5 för skyddstillsynsklientelet. Därjämte fanns 12 allmänna häkten. Utan- för räjongerna finns ett psykiatriskt sjuk- hus, Håga.

Vid utgången av 1970 uppgick antalet anställda vid fångvårdsanstalterna till 4 335. Det totala antalet anställda inom kriminal- vårdsverket vid samma tid uppgick till 5 502. Den genomsnittliga dygnskostnaden för varje intagen uppgick under budgetåret 1969/ 70 till 120 kronor. Därvid har även kostnaderna för administrationen inbegri- pits. Då den genomsnittliga vårdtiden är 127 dagar har den genomsnittliga kostnaden per intagen under denna tid uppgått till 15 000 kronor.

Antalet platser på anstalterna var 5 923 den 1 januari 1971. I denna siffra ingår 175 platser för personer som är dömda till anstaltsbehandling i samband med skydds- tillsyn. Antalet platser vid de allmänna häk- tena var vid samma tid 533. Dessutom fanns ett visst antal platser för häktade på anstalterna. Av anstaltsplatserna alltså ej innefattande de särskilda häktesplatserna är omkring en tredjedel öppna och de övri— ga slutna. Av de omkring 4 000 slutna plat- serna är omkring halva antalet av god klass. De övriga finns på de 25 cellfängelser av den gamla central- och straffångelsetypen som fortfarande är i bruk och på Helsing- borg ozh Ulriksfors. Av cellfängelserna finns fyra i norra räjongen (Härnösand, Haparanda, Luleå och Umeå), två i östra räjongen (Långholmen och Visby), två i västra räjongen (Härlanda och Mariestad), tre i södra räjongen (Malmö, Halmstad och Karlskrona), ett i inlandsräjongen (Falun), sju i interneringsräjongen (Gävle, Hudiks- vall, Kalmar, Norrköping, Vänersborg, Väs- tervik och Växjö) samt sex i ungdomsrä- jongen (Uppsala, Jönköping, Kristianstad, Nyköping, Västerås och Ystad). Flertalet av dessa anstalter befinner sig i relativt då- ligt skick. Av de åtta centralanstalterna är Hinseberg, Hall, Kumla och Österåker av senare datum. De övriga centralanstalterna är av cellfängelsetyp.

Av de omkring 2 000 öppna platserna är större delen eller ungefär två tredjedelar av god klass. De öppna anstalterna kan med hänsyn till förläggningsförhållandena inde- las i två grupper. Den ena gruppen finns på anstalter av äldre typ, vilka ursprungligen

varit lantgårdar, vårdanstalter el. dyl. Även om dessa anstalter fortlöpande rustas upp är anstaltsplatserna inte av tillfredsställande beskaffenhet eftersom de ursprungligen till— kommit för annat ändamål. Den andra grup- pen platser finns på de anstalter som byggts under de senaste tio åren. Dessa anstalter är vanligen byggda enligt ett paviljongsy- stem med 20 enkelrum i varje byggnad. An— talet platser på dessa anstalter varierar van- ligen mellan 20, 40 och 60. Till denna grupp hör även de större anstalterna Till- berga och Skänninge med vardera 120 plat- ser. Antalet platser skiftar i hög grad mel— lan räjongema liksom relationen mellan slut- na och öppna platser inom respektive rä— jong.

Antalet nyinskrivna vid anstalterna un— der 1970 uppgick utöver häktade till något över 12000 varav 10546 personer var dömda till fängelse, 635 till skyddstill- syn med anstaltsbehandling, 401 till inter- nering, 369 till ungdomsfängelse och 137 personer till förvandlingsstraff för oguldna böter.

Den 1 januari 1971 var 4664 personer, därav 140 kvinnor, inskrivna vid fångvårds- anstalterna. Av dessa var 3 036 dömda till fängelse, 470 till ungdomsfängelse, 652 till internering och 92 till skyddstillsyn. En— dast 10 var ålagda förvandlingsfängelse. Vi- dare var 128 långtidspermitterade, 23 var korttidspermitterade, 183 avvikna och 35 frånvarande av annan anledning. Antalet närvarande denna dag var således 4 295.

Beläggningen uppgick samma dag till drygt 80 procent av tillgängliga platser. För de slutna platserna utgjorde beläggningen 86 procent, medan den för de öppna plat— serna uppgick till något över 70 procent.

Ser man till beläggningen under 1970 för de särskilda anstalterna blir bilden mera komplicerad. Vid vissa anstalter såsom t. ex. Långholmen och Malmö förekom tidvis kraftig Överbeläggning. En omständighet som har betydelse vid bedömningen av be- läggningssituationen men som inte framgår av statistiken är att många av anstaltsplat— serna är av mindre god beskaffenhet. Det— ta gäller särskilt Långholmens platser av

vilka de flesta är av sådan beskaffenhet att de inte kan tillgodose de mest elementära vårdbehov. Därtill kommer att beläggnings- talen inte är konstanta utan varierar under året med toppbeläggning under årets första tre månader och lågbeläggning under som— maren.

Vid de psykiatriska vårdavdelningarna in- om räjongerna finns en överläkare. Denne är i princip samtidigt räjongpsykiater även om arbetsbelastningen är sådan att den se- nare uppgiften i stor utsträckning måst ef- tersättas. Överläkaren vid Roxtuna intar en särställning genom att han utöver tjäns- ten som räjongpsykiater är styresman vid denna anstalt. Överläkaren vid Håga, som ligger utanför räjongsystemet, är tilllika sty— resman vid anstalten. Tjänster som förste läkare finns vid tre räjonger. Östra räjongen har tre sådana tjänster. Vidare har inlands- och ungdomsräjongen vardera en förste lä- kartjänst samt även Håga. Inom interne- rings- och ungdomsräjongen finns dessutom psykiaterkonsulter som kan anlitas vid be- hov.

Antalet psykologtjänster uppgick den 1 januari 1971 till åtta (hänsyn har därvid inte tagits till en lärartjänst vid kriminal- vårdsskolan), varav en vid kriminalvårds- styrelsen. De övriga utgjordes av en räjong- psykologtjänst vid respektive östra räjong- en, inlandsräjongen och interneringsräjong- en, en arbetspsykologtjänst vid Kumla, en psykologtjänst vid vardera Uppsala och Roxtuna samt en vid Långholmens psykia- triska avdelning. Tre av dessa tjänster hade under hela eller del av året inte kunnat be- sättas med kompetenta sökande.

Vid två anstalter fanns arvodesanställda psykologer för t.ex. gruppterapevtisk be- handling och vid ytterligare två anstalter mottogs psykologpraktikanter. Vid tillsyns- anstalterna anlitades konsulterande psyko— loger. Kriminalvårdens psykologer har ad- ministrerat psykologiska lämplighetsbedöm- ningar av vårdaspiranter.

Antalet assistenter per intagen varierar efter påföljd och anstaltstyp. Som huvud— regel gäller för de geografiska räjongerna att en assistent svarar för 80 och två assis—

tenter för 120 intagna. Inom internerings- räjongen fanns den 1 januari 1971 en as— sistent för varje avdelning på Hall med 66 respektive 72 intagna och en frigiv— ningsassistent för samtliga frigivningsären- den. Inom ungdomsräjongen svarade en as— sistent för varje paviljong med 20 intagna ch vid ungdomsanstalter utan paviljong- system en assistent för 30 intagna.

Antalet vårdare och tillsynspersonal i öv- rigt varierar från anstalt till anstalt beroende på anstaltens utformning och belägenhet samt klientelets beskaffenhet. När det gäl— ler arbetsledarpersonalen finns i regel en ar- betsledare för tio intagna.

Inom kriminalvårdsverket bedrivs en ob— ligatorisk teoretisk-praktisk grundutbildning av vårdare. Därjämte anordnas specialkur- ser i ett stort antal ämnen för övriga per- sonalgrupper.

Vid anstalterna finns en väl utbyggd ar- betsdrift. De intagna har möjlighet att ar- beta i mekaniska verkstäder, i träindustrier för tillverkning av monteringsfärdiga trä— hus, möbler och snickeriinredningar, i kon— fektionsverkstäder, i tvätterier och i andra verkstäder för industriell framställning av olika slags produkter. Det finns vidare till- gång till byggnadsarbete som omfattar både nyproduktion och ombyggnads- och repa- rationsarbeten samt till jordbruks—, skogs- och sågverksarbete. Under den sista delen av anstaltsvistelsen kan vissa intagna få ar— beta ute på den öppna marknaden i s.k. frigångsarbete.

Tidigare förekom systematisk yrkesunder— visning endast bland dem som dömts till ungdomsfängelse. Den praktiska utbildning som förekom för övriga intagna skedde i form av arbetsträning vilket innebar inlär- ning av vissa arbetsrutiner inom flertalet arbetsgrenar. Sedan kriminalvårdsstyrelsen 1969 fått en särskild arbetsvårds- och ut- bildningsenhet har det skapats större möj- ligheter att genom centrala åtgärder verka för en effektiv praktisk och teoretisk ut- bildning av de intagna under anstaltstiden. Styrelsen har strävat efter att den under— visning och utbildning som ges vid fång- vårdsanstalterna i största möjliga utsträck—

ning skall ske under medverkan av det all- männa utbildningsväsendet. För att uppnå detta har styrelsen tagit upp samarbete med skolöverstyrelsen.

Av den yrkesskolmässiga undervisningen märks särskilt byggnadsarbetarutbildningen på Skenäs samt omskolningskurser för bli- vande verkstadsmekaniker på Ulriksfors. Den senare bedrivs i arbetsmarknadsverkets och skolöverstyrelsens regi. Även den meka- niska verkstaden vid fångvårdsanstalten i Falun är en utbildningsverkstad för vuxna. Teoretisk utbildning ges vid Studiegården i Uppsala och vid fångvårdsanstalten i Här- nösand där studierna bedrivs i samarbete med statens skola för vuxna. Studieavdel- ningar har inrättats vid fångvårdsanstalter- na i Falun och Kumla och håller på att byggas upp vid fångvårdsanstalten Öster- åker. Denna verksamhet bygger huvudsak- ligen på elevernas självstudier även om den till en viss grad är handledd av lärare. På fem anstalter den öppna ungdomsanstal- ten Vångdalen samt de slutna fångvårds- anstalterna Hall, Kumla, Norrtälje och Tida- holm bedrivs undervisning i samarbete med närbelägna folkhögskolor.

Sedan början av 1960-talet har det före- kommit samverkan mellan kriminalvårds— styrelsen och arbetsmarknadsverket som har syftat till att underlätta övergången från an— staltsvård till frivård. Arbetsmarknadssty- relsen har upprättat arbetsplatser med skogs— och vägarbete för kriminalvårdens klientel. Förläggningar har anordnats i anslutning till arbetsplatserna. Till dessa arbetsplatser har sådana intagna hänvisats som av olika skäl inte kunnat få arbetsanställning eller om- skolning. Vidare har arbetsmarknadsstyrel- sen ställt en organisation av kontaktmän till förfogande med uppgift att hjälpa till med att skaffa arbete åt de intagna och att ge råd och anvisningar för yrkesvägled— ning och omskolning.

Den andliga vården vid anstalterna till- godoses av lokala nämnder och resesekre- terare som under året besöker anstalterna. Under 1970 fick besöksverksamheten en fastare organisation. Även nya former för samråd mellan intagna, personal och an-

staltsledning tillkom under året. Fritidsverk— samheten intensifierades genom att biblio- teksverksamheten utökades med utlåning av grammofonskivor, tidskrifter och referens— material och genom att bibliotekarierna ord- nade programverksamhet, studiecirklar och utställningar. För att underlätta övergång från anstaltsvård till frivård har viss ex- perimentverksamhet med s.k. utskrivnings- träning bedrivits. Överläggningar mellan kri- minalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen om kriminalvårdsklientelets sociala och ekono- miska situation påbörjades 1968 och ledde till att socialstyrelsen 1970 i Råd och an- visningar nr 19 »Samverkan kriminalvård— socialvård» gav anvisningar om hur kom- munerna skulle bistå personer som är före- mål för anstaltsvård och frivård.

Kriminalvårdsverket förvaltar sedan år 1965 de allmänna häktena och de arrestlo- kaler som är anordnade i anslutning till dessa. Under år 1970 var följande häkten i bruk, nämligen Borås, Falun, Göteborg, Helsingborg, Karlstad, Norrköping, Stock- holm, Umeå, Västerås, Växjö, Örebro och Östersund. Sammanlagt intogs ca 34000 personer i de allmänna häktena under året och i genomsnitt vistades där 357 perso— ner per dag. Omsättningen per plats fram- går av att allmänna häktet i Stockholm som år 1970 hade 90 platser och en medelbe- läggning på 71 häktade under samma år hade 18 662 intagningar. Vid utgången av år 1970 tjänstgjorde 367 personer vid de allmänna häktena.

6.2. Anstaltsklientelet

När det gäller frågan om att finna lämpliga behandlingsåtgärder för de intagna är an- staltstidens längd och klientelets samman- sättning och beskaffenhet av stor betydelse. Av den officiella kriminalvårdsstatistiken framgår att 10 546 personer som var dömda till fängelse intogs i anstalt under 1970. Övervägande delen av dem var dömda till korta straff. Strafftider på mindre än 4 må- nader hade 66 procent av dem, 4—12 må- nader redovisas för 24 procent medan reste- rande 10 procent hade en strafftid av mer än 12 månader. Under 1970 intogs dess-

utom 635 personer dömda till skyddstillsyn med anstaltsbehandling, 401 dömda till internering, 396 dömda till ungdomsfängel- se och 137 personer som inte betalat ådöm- da böter och därför fått påföljden om- vandlad till frihetsberövande.

Bestämmelserna om villkorlig frigivning innebär att verkställighetstiden för intagna med över fyra månaders strafftid vanligen blir kortare än strafftiden. I den s. k. verk- ställighetsstatistik, som numera publiceras av statistiska centralbyrån, finns uppgifter om anstaltstidens längd offentliggjorda för åren 1966—1968. Ur redovisningen för år 1968 kan vissa uppgifter anges i detta sam- manhang.

I fråga om 3 075 personer, som dömts till fängelse och som villkorligt frigetts under 1968, uppgick den avtjänade strafftiden för ungefär 25 procent till högst 4 månader, för ungefär 50 procent till högst 6 månader och för knappt 90 procent till högst 12 månader.

Även för ungdomsfängelse- och inter- neringsklientelet föreligger motsvarande upp- gifter.

Antalet till ungdomsfängelse dömda som under 1968 överförts till vård utom anstalt utgjorde 429 personer. Närmare 50 procent av samtliga — eller 203 personer — redovisas för anstaltstider på högst 1 år och ungefär lika stor andel på 1—2 års anstaltstid. En- dast 7 å 8 procent av samtliga redovisas för längre anstaltstider.

Antalet internerade, som under 1968 över- förts till vård utom anstalt, uppgick till 522. Ca 40 procent av dem eller 222 personer _— redovisar en anstaltstid av högst 1 år och ungefär samma procent en anstaltstid mel- lan 1 och 2 år.

För dem som dömts till skyddstillsyn och för vilka anstaltsvården upphört under 1968 760 personer har 70 procent haft en anstaltstid av högst 1 månad.

Sammanfattningsvis kan konstateras att totalt 850 personer frigavs villkorligt eller överfördes till vård utom anstalt under år 1968 efter en anstaltstid som översteg 1 år och att de utgjordes av 324 i fängelse in- tagna, 226 ungdomsfängelseelever och 300

Klientelets sammansättning och beskaf- fenhet har fått viss belysning genom de undersökningar av anstaltsklientelet som företagits de senaste åren. Förutom den av kommittén företagna »tvärsnittsundersök- ningen» av samtliga intagna som redovisas utförligt i en bilaga till betänkandet (Bil 1) har fångvårdens byggnadskommitté under- sökt klientelet i norra och södra räjongerna. Den senare undersökningen gjordes dels av en grupp från institutionen för pedagogik vid Uppsala universitet under hösten 1967 dels av kriminalvårdsstyrelsens psykologsek— tion under våren 1968. Ett urval av 269 in- tagna med en strafftid på minst fyra må- nader genomgick enskilda intervjuer och grupptestningar. Dessutom insamlades data vid genomgång av de intagnas journaler. Av denna undersökning framgår att 12 % av de intagna i norra och 16 % av de in- tagna i södra räjongen vid intagningen i fångvårdsanstalt hade fysiska handikapp av mer eller mindre allvarlig natur. Beträffande det psykiska tillståndet visade sig att 9 resp. 16 % någon gång vårdats på mentalsjukhus och att 14 % av de intagna i resp. grupp nå— gon gång vårdats på psykiatrisk avdelning på fångvårdsanstalt. Bland vårdorsakerna märktes depression, alkoholmissbruk, nar- kotikamissbruk och självmordsförsök. Sedan en sammanställning gjorts av olika slag av psykiska defekter visade det sig att 31 resp. 37 % kunde betecknas som psykiskt insta- bila. Antalet försökspersoner som betecknas som missbrukare fördelade sig på missbruk av alkohol med 54 resp. 50 %, narkotika med 6 resp. 12 % och thinner med 4 resp. 3 %. I samband med undersökningen av psykisk instabilitet och missbruk prövade man sambandet mellan dessa faktorer och försökspersonernas stabilitet i arbetet. Det visade sig att både de psykiskt instabila och missbrukarna var mindre arbetsstabila än övriga.

Byggnadskommitténs klientelundersök- ning innefattade även en jämförelse i olika avseenden mellan anstaltsklientelet och nor— malpopulationen. Jämförelsen visade att an— staltsklientelet växt upp under otryggare för-

hållanden än övriga befolkningsgrupper. Vi- dare var de yngre årsklasserna klart över- representerade inom anstaltsklientelet. I frå— ga om begåvning skilde sig de intagna inte från andra även om deras allmänorientering var sämre. Endast ett fåtal intagna hade hög- re teoretisk utbildning.

I en sammanfattning av undersökningsre- sultaten yttrade byggnadskommittén att an- staltsklientelet i högre grad än tidigare kom— mit att bestå av fysiskt och psykiskt handi- kappade personer och att en stor del av de intagna visar personlighetsstörningar som försvårar eller hindrar deras anpassning till utbildning och arbete och till ett socialt liv överhuvudtaget. Man ansåg sig även kunna konstatera att de intagna ofta är dåligt motiverade för vidare utbildning eller arbete samt att deras ambitionsnivå är låg och att de ofta brister i koncentration och uthållighet.

Den av kommittén utförda tvärsnittsun- dersökningen utgör en statistisk kartläggning av anstaltsklientelet den 26 januari 1969.

Uppgifterna i tvärsnittsundersökningen om strafftidens längd skiljer sig avsevärt från motsvarande uppgifter i den officiella kriminalvårdsstatistiken. Enligt tvärsnitts- undersökningen fördelar sig strafftidens längd för dem som är intagna i fängelse i stort sett i tre lika grupper med ca en tred- jedel i vardera: personer med högst ett halvt års strafftid, personer med ett halvt till ett års strafftid, och personer med mer än ett års strafftid. Enligt kriminalvårds-v statistiken för 1969 hade 63 procent av de intagna strafftider som understeg 4 må— nader. Denna skiljaktighet är dock endast skenbar. Genom att kriminalvårdsstatisti- ken baserar sig på siffror för ett helt år och tvärsnittsundersökningen på för- hållandena en särskild dag på året slår de korta strafftiderna hårdare igenom i årsstatistiken och drar ned genomsnitts- siffrorna.

Av tvärsnittsundersökningen framgår att data angående anstaltsklientelet markant av- viker från motsvarande data för befolk— ningen i hela riket.

Anstaltsklientelet är genomsnittligt sett

yngre och antalet gifta avsevärt lägre än i allmänhet. Det framgår vidare att kliente- let i stor utsträckning varit föremål för ti- digare samhällsåtgärder av något slag. När det gäller skolutbildning hade den alldeles övervägande delen intagna enbart folk- skola (grundskola). Antalet intagna som gått i specialklass var dubbelt så stort som för samtliga pojkar inom det totala obli- gatoriska skolväsendet. Det visade sig tex att var tredje ungdomsfängelseelev hade gått i specialklass. Det framgick vidare att endast drygt hälften av de intagna full- gjort militärtjänst.

Beträffande uppväxtmiljön hade denna i många fall varit föga stabil. Den bristan- de stabiliteten var särskilt påtaglig för ungdomsfängelseelever och internerade.

Tidigare brottslighet redovisades för 86 procent av de intagna. Till största delen utgjordes denna brottslighet av tillgrepps- brott. Våldsbrotten uppgick till 7—8 procent. Det framgick även att ungefär var tionde av de internerade tidigare hade dömts för våldsbrott.

I tvärsnittsundersökningen redovisas även vissa sociala förhållanden vid tiden för brot- tet. De faktorer som undersökts är inne- hav av arbete och bostad samt missbruk av alkohol och narkotika.

Arbete redovisas sålunda för 50% av samtliga intagna medan bostad anges för 81 %. Både arbete och bostad noteras för 48 % av samtliga.

Missbruk av alkohol eller narkotika re- dovisas för sammanlagt 47 % av totalanta— let. För drygt hälften av klientelet anges Så'l lunda varken alkohol- eller narkotikamiss— bruk.

Ungefär 13 procent av samtliga intagna hade inte tidigare varit föremål för skydds— tillsyn, ungdomsfängelse, fängelse eller in- ternering. Praktiskt taget lika många hade varit föremål för åtgärd utan frihetsberö— vande. Övriga ca 75 procent hade tidigare erhållit någon form av anstaltsvård (eller både anstaltsvård och åtgärder utan frihets- berövande).

Den aktuella kriminaliteten utgjordes i ungefär 60 procent av fallen av förmögen-

hetsbrott. Ungefär 14 procent av de intagna hade gjort sig skyldiga till rattfylleri, 8 procent till misshandel och 1 ä 2 procent till mord eller dråp. Övriga ca 15 procent av de intagna fördelade sig på ett stort antal brottskategorier.

De intagnas fysiska tillstånd vid tiden för intagningen betecknades för ca 18 procent som mindre gott eller dåligt. Ungefär 94 procent av samtliga intagna betecknades som fullt arbetsföra vid tidpunkten för un- dersökningen. Det är därvid att märka att bedömningen grundar sig på den re- lativt summariska kroppsbesiktning som sker vid inskrivningen i anstalten.

En viss uppfattning om klientelets psy- kiska tillstånd kan erhållas ur tvärsnittsun— dersökningen. En stor del av de intagna har enligt redovisningen frikallats från mili- tärtjänstgöring. Orsaken till frikallelsen har angetts för sammanlagt 746 personer. 1 när- mare hälften av dessa fall har angetts någon form av >>nervösa besvär» med ett. stort antal varierande beteckningar. I öv- riga fall har redovisats framför allt olika former av fysiska handikapp etc.

De 302 intagna, för vilka psykiska besvär redovisats, motsvarar närmare 8 procent av det totala antalet personer, som omfatta- des av tvärsnittsundersökningen. Man bör dock observera att det för ytterligare drygt 300 frikallade inte angavs någon orsak till frikallelsen. Det är därför troligt att 8 pro— cent utgör en minimisiffra som egentli- gen borde höjas för att ge en någorlunda korrekt bild av klientelets psykiska beskaf- fenhet.

Slutligen bör vissa siffror angående den s.k. anstaltsanpassningen redovisas. I tvär- snittsundersökningen anges anstaltsanpass- ningen vid undersökningstidpunkten ha va- rit god eller mycket god för a/ 4 av klientelet, medan den i ca 15 procent av fallen angetts vara mindre god eller dålig. I resterande ca 7 procent av fallen redovisas bl. a. att an- staltsvistelsen varit för kort för att uppgifts- lämnarna skulle kunna bedöma anstaltsan— passningen.

Till belysning av de intagnas försörjnings— möjligheter efter anstaltsvistelsen kan vissa

siffror ur den officiella verkställighetsstati— stiken för år 1968 anföras. För dem, som dömts till fängelse och som villkorligt frigetts, var försörjningsmöjligheterna ord- nade för något mer än 75 procent i sam- band med frigivningen (genom kriminal- vårdens medverkan 13, genom arbetsför- medlingens försorg 27 och eljest ordnad 35 procent). För något mindre än 2 pro- cent av samtliga anges att försörjningsmöj— ligheterna var uteslutna på grund av arbets- oförmåga o.d. Övriga ca 20 procent hade av andra skäl inte sina försörjningsmöjlig— heter ordnade i samband med frigivningen.

Motsvarande uppgifter finns även redo- visade för ungdomsfängelseklientelet. För 65 procent av uf—eleverna var försörjnings- möjligheterna ordnade i samband med fri- givningen (av kriminalvården 20, av arbets- förmedlingen 20 och i övrigt 25 procent).

För de internerade anges att drygt 70 procent hade försörjningsmöjligheterna ord- nade i samband med frigivningen (av kri— minalvården 20, av arbetsförmedlingen 25 och eljest ordnad 25 procent). För drygt 10 procent anges att försöjningsmöj- terna var uteslutna på grund av arbetsoför- måga o. (1.

Totalt sett synes alltså 70 år 75 procent av samtliga som under 1968 villkorligt fri- getts från våra anstalter på något sätt ha haft vissa försörjn-ingsmöjligheter ordnade i samband med frigivningen. En mindre del, högst 5 procent av samtliga, kunde på grund av arbetsoförmåga o.d. inte ordna sin för- sörjning vid frigivningen. Återstoden i runt tal 20 procent av samtliga — hade av andra orsaker inte sina försörjningsmöj- ligheter ordnade. Dessa siffror torde dock ge en alltför positiv bild av den intagnes frigivningssituation. Det är nämligen av olika skäl svårt att kontrollera att de upp- gifter om arbete och bostad som de intagna själva lämnar är riktiga. Det har i många fall visat sig att en intagen skaffat sken— intyg för att snabbare få villkorlig frigiv— ning.

Något mer än 12 procent av det un- dersökta manliga klientelet utgjordes av utländska medborgare. Av dessa var närma-

re 60 procent danskar, finländare och norr- män. Finländarna var det dominerande inslaget. Även bland utlänningarna var an- talet ogifta och unga stort och många saknade helt kontakter utanför anstalten. En tredjedel av samtliga uppgavs vara alkohol- eller narkotikamissbrukare.

När det gäller drogmissbruket bland kri- minalvårdsklientelet har kriminalvårdsstyrel- sen låtit göra undersökningar som visar att antalet drogmissbrukare ökade explosions- artat under åren 1966 till 1969. Den 1 augusti 1966 fanns vid fångvårdsanstalterna ca 450 missbrukare vilket utgjorde 9 % av samtliga intagna. Den 1 maj 1969 var drygt 1200 av de intagna eller 24 % hemfallna åt narkotika— eller läkemedelsmissbruk. En- ligt en undersökning som avsåg läget den 1 april 1970 noterades en minskning till 22 %. Enligt kriminalvårdsstyrelsens upp- fattning var dock det dolda missbruket stör— re än tidigare. Även om utvecklingstempot visat sig vara betydligt långsammare än för några år sedan fanns det enligt styrelsens mening skäl att förmoda att många klienter blivit fastare etablerade i sitt missbruk och därmed också svårare att behandla. Vissa tecken anses tyda på en ökning av framför- allt den »tyngre» narkotikan. Många av drogmissbrukarna var såväl fysiskt som psy- kiskt i mycket dåligt skick, avmagrade, bul- lerkänsliga och irritabla. De hade svårt att anpassa sig i större gemensamhetsavdelning— ar och att orka med arbetet i verkstäderna.

Sammanfattningsvis kan sägas att tvär- snittsundersökningens resultat visar god överensstämmelse med resultaten av bygg- nadskommitténs klientelundersökning.

i anstalt

7.1 Principiella överväganden beträffande målsättningen

Kommittén föreslår att de bestämmelser som mera direkt rör behandlingen av dem som efter att ha dömts för brott är intagna i fångvårdsanstalt skall tagas upp i en ny lag om kriminalvård i anstalt. Avsikten är att denna lag skall ersätta 1 kap. samt 4—10 kap. nuvarande lag om behandling i fång- vårdsanstalt.

Kommittén har enligt direktiven haft att utarbeta sitt förslag med utgångspunkt från rådande påföljdssystem och i anslutning till den befintliga anstalts- och frivårdsorgani- sationen. Någon diskussion om kriminalvår- dens problematik i stort har därför inte upp- tagits. Kommittén har sålunda ingen anled— ning att behandla frågan om skälen för att ha brottspåföljder som innebär fysiskt fri— hetsberövande. Det är nog att konstatera att vi har sådana påföljder i viss omfattning och att skälen enligt allmän uppfattning i stort hänför sig dels till behovet att förebygga fortsatt brottslighet från den dömdes sida (individualpreventiva skäl) och dels till be— hovet att avhålla människorna i allmänhet från att begå brott (allmänpreventiva skäl). Brottsbalkens bestämmelser om användning— en av de olika brottspåföljderna och om tidsramar för dessa m. m. återspeglar en viss avvägning mellan allmänpreventiva och in- dividualpreventiva synpunkter. Liknande är förhållandet med domstolarnas bedömningar

Allmänna motiv till lagen om kriminalvård

på området. Verkställigheten av påföljderna måste naturligtvis harmoniera med bestäm- melserna i brottsbalken.

Länge ansåg man att den stränghet som allmänpreventionen tycktes kräva gick väl tillsammans med en effektiv individualpre— vention. Numera står det helt klart för de flesta att det i väsentliga avseenden råder konflikt mellan allmänpreventiva och indi- vidualpreventiva anspråk'beträffande verk- ställighetens innehåll. Denna insikt och en så småningom förändrad uppfattning om vad som rimligen kan vidtas med människor i samhällets intresse har givit de individual- preventiva synpunkterna en nästan total do— minans i debatten om hithörande frågor. Förbättrade levnadsvillkor och andra orsa- ker har lett till att udden i straffhotet nu- mera med fog kan sägas bero på frihetsbe- rövandet i sig självt, inte på den större eller mindre strängheten i genomförandet. Sanno- likt är det så att det f. n. inte kan komma ifråga vare sig att skärpa eller att mildra verkställigheten i anstalt så att den kan ha någon nämnvärd betydelse för den allmän- preventiva verkan. Allmänpreventionen be- höver alltså inte särskilt beaktas vid utform- ningen av behandlingsreglerna.

Kommitténs lagförslag har utarbetats på grundval av tillgängliga erfarenheter från behandlingsarbetet och med hänsyn till kra- ven på humanitet, rättssäkerhet och sam- hällsskydd. Det innebär i stort sett en upp- följning och vidareutveckling av strafflag—

beredningens grundtankar. Kommittén har strävat efter att göra reglerna flexibla och därigenom ge möjlighet till en fortlöpande utveckling. Behandlingsrcglerna har gjorts gemensamma för samtliga intagna varvid ungomsfängelsets öppna behandlingsformer tagits som utgångspunkt.

De olika brottsbekämpande organen har skilda uppgifter. Domstolarna har till upp— gift att döma bl. a. till frihetsberövande på- följd och kriminalvården har att verkställa dessa domar. Kriminalvårdens självständiga uppgift är att behandla de intagna så att de- ras rehabilitering underlättas och samhälls- skyddet upprätthålls. I uppgiften att sam- tidigt vara ett bevakande och ett vårdande organ ligger en inbyggd intressekonflikt, ef- tersom sådana åtgärder som vidtas i syfte att förstärka någon av dessa sidor har en tendens att försvaga den andra. Risken för att en intagen rymmer kan t. ex. medföra att en önskvärd vårdåtgärd inte kan vidtas.

Möjligheten till vård och rehabilitering av de intagna begränsas av de resurser som samhället ställer till förfogande och av kri- minalvårdens möjligheter att utnyttja dessa. Ett viktigt krav är att varje intagen får en sådan vård som ligger i nivå med allmänt vedertagna uppfattningar i samhället om en human behandling.

Kriminalvårdens klientel bestäms i första hand av domstolarna och i andra hand av övervakningsnämnderna och de centrala nämnderna. Domstolarna avgör i enlighet med gällande lag om den misstänkte begått de åtalade gärningarna, om dessa är att be- trakta som brottsliga och om så är fallet vil- ken påföljd som kommer ifråga. Vid utdö- mande av påföljd som innebär frihetsberö- vande spelar hänsynen till den allmänna lag- lydnaden stor roll. I varje fall när det gäller kortvariga fängelsestraff förekommer det mera sällan att en persons vårdbehov anförs som skäl för att ådöma frihetsberövande på- följd.

Målsättningen och innehållet i den vård och behandling som åligger kriminalvår- den har varit en av de frågor som väckt störst intresse i den allmänna debatten under de senaste åren. Kriminalvårdens kri-

tiker har ofta påpekat att behandlingen på anstalterna till skillnad från exempel- vis behandlingen på sjukhus inte ger någ— ra påvisbara resultat. Det har även hävdats att anstaltsvistelsen i stället för att skapa bättre förutsättningar för en samhällsan- passning försämrar resocialiseringsmöjlighe- terna.

Det går knappast att dra en parallell mellan förhållandena inom kriminalvår- den och sjukvården. Dessa vårdområden arbetar nämligen under helt olika villkor. Till sjukhusvård hänvisas endast personer" som har ett påvisbart behandlingsbehov. Vården är i princip frivillig och vilar på ett samarbete mellan patient och läkare. Be- handlingen grundar sig på en diagnos av sjukdomen och är vetenskapligt prövad. Då patienten tillfrisknat får han lämna sjukhu- set. Kriminalvården däremot ger en tvångs- vis anordnad vård; den som skall vårdas befinner sig på anstalten mot sin vilja och berövad sin frihet. En annan betydelsefull olikhet är att kriminalvårdsklientelet, som ti— digare nämnts, ofta inte vistas på anstalt främst på grund av ett manifesterat vård- behov även om vårdbehov i och för sig kan föreligga — utan av allmänpreventiva skäl. I avseende på strafftidens längd gäller att denna i stor utsträckning utmäts efter andra grunder än behandlingsbehovet. Den mest betydelsefulla skillnaden är likväl att det avvikande beteende som leder till fri- hetsförlust inte är analogt med ett sjukdoms- tillstånd med möjlighet till diagnos, behand- ling och tillfrisknande. Man kan inte bort- se från att brott och brottslighet är juri- diska och inte medicinska begrepp.

Samhällets sociala resurser har under en följd av år byggts ut i avsevärd omfattning. och har inriktats på en aktiv behandling och rehabilitering av de människor som har behov av sådan omvårdnad. Av särskild be- tydelse för kriminalvårdens klientel är den arbetsvård och den Vuxen- och yrkesutbild- ning som utgör ett led i den sociala verk— samheten. Utvecklingen har även gått mot en för alla grupper integrerad social- och sjukvård. Den omständigheten att kriminal- vårdens klienter dömts till frihetsförlust in-

nebär inte att deras behov av samhälleliga hj äl påtgärder minskat. Behovet därav är sna- rare störrc än för många andra grupper i samhället. Klientelgruppen består i stor ut— sträckning av personer som vandrar fram och tillbaka mellan kriminal— och socialvård och i vissa fall även psykiatrisk vård. Kri- minalvårdens målsättning kan därför inte ses isolerad från den socialpolitiska målsätt- ning som finns i dag eller från den social— politiska diskussion som pågår. I denna dis— kussion som även gäller den framtida social— vårdens målsättning har man betonat vikten av att det sociala kontrollmomentet får en mindre framträdande plats. I stället bör so- cialvården ge service, bättre information, socialhjälp och annan ekonomisk hjälp samt behandling och vård i öppna former. Även om kontrollmomentet är ett framträdande inslag i kriminalvården därigenom att den innebär ett tvångsmässigt omhändertagande i anstalt eller en kontrollerad vård i frihet, kan resonemanget överföras på behandlings- situationen i övrigt.

Kriminalvård i anstalt måste först och främst innefatta den allmänna materiella och psykiska omvårdnad som innebär att den intagne får sina aktuella behov av olika slag tillgodosedda. Utöver mat, kläder, bostad, tillgång till arbete och sjukvård in- ryms i detta begrepp fritidsaktiviteter och annan sysselsättning som kan göra anstalts- tiden lättare att uthärda och lindra eller minska skadliga verkningar av anstaltsvistel- sen. Det är därvid särskilt betydelsefullt att de intagna ges möjlighet att syssla med olika hobbyarbeten, hålla kontakt med hän- delserna i omvärlden och i skälig omfatt- ning få sitt behov av förströelse tillgodo- sett. Behovet av utomhusvistelse och motion bör tillgodoses. Denna sida av anstaltsvår- den behandlas utförligt i del I i FN:s regler för minimistandard där en uppräkning skett av vad som skall anses vara önskvärd vård- standard.

I vårdbegreppet ligger även en behand- ling som syftar till att anpassa den intagne i samhället. Enligt del II i nämnda regler skall denna form av vård vara sådan att den gör det möjligt för den intagne att

återvända till samhället med vilja och för- måga att vara laglydig och reda sig själv. Denna rehabilitering kan avse sjukvård, te- rapevtisk behandling av olika slag, arbete, studier och annan utbildning, arbetsvård och socialvård.

Om man överför diskussionen inom so- cialvården till kriminalvårdsområdet finner man att målsättningarna överensstämmer rätt väl. Att kriminalvården, till skillnad från både socialvården och sjukvården, är en tvångsvis anordnad vård, kan tyckas vara en dålig utgångspunkt för ett behand- lingsarbete som i de flesta fall förutsätter medverkan från den behandlades sida. Den omständigheten att de intagna vistas på kri- minalvårdens anstalter under tvång behöver likväl inte innebära att de skulle avvisa så- dana erbjudanden om social rehabilitering som utgår från klientens egna behov och ges med respekt för hans självbestämmanderätt.

En positiv anstaltsmiljö där rehabilite- ringsarbetet bygger på frivillig medverkan av de intagna torde kräva en mindre grad av slutenhet än den nuvarande vården. För att göra behandlingssystemet mera flexibelt bör man inte koppla vårdens former till an- staltens beskaffenhet av öppen eller sluten. En öppnare vård bör kunna ges även på en sluten anstalt. Det blir därför vårdens och inte anstaltens beskaffenhet av öppen eller sluten som blir det väsentliga.

Vid valet av behandlingsform bör den öppnare formen av anstaltsvård äga före- träde. Från denna huvudregel måste de un- dantag göras som blir nödvändiga för att tillgodose kravet på samhällsskydd samt ord- ning och säkerhet på anstalten.

Det kan förutses att vissa intagna av oli- ka skäl kommer att undandra sig varje form av behandling och eventuellt svara på be- handlingserbjudandet med en negativ eller aggressiv attityd. Behandling i små grupper och en ökning av personalstyrkan torde minska svårigheterna i dessa avseenden men man har likväl att räkna med att ett antal intagna inte kan anpassa sig i någon grupp. Hänsynen till anstaltsklientelet i övrigt gör att dessa intagna kan behöva hållas avskilda,

om möjligt tillsammans med någon eller några medintagna. Speciell omsorg bör äg— nas dessa intagna så att även de kan bli föremål för behövliga omsorger och anstalts- vistelsen bli mera uthärdlig för dem. Sådan avskild vård bör givetvis inte fortgå längre än behov därav föreligger.

Behandlingen bör såvitt möjligt planeras i samförstånd med den intagne och med sik- te på de förhållanden till vilka han kommer att återvända efter frigivningen. Planering- en bör äga rum så snart efter intagningen som möjligt och bör revideras vid behov. Vården inom och utom anstalten måste sam- ordnas om de rehabiliteringsåtgärder som vidtas på anstalten skall ha någon mening. Dessa krav blir ännu angelägnare vid för- kortade anstaltstider.

I den mån praktiska och organisatoriska förhållanden inte lägger hinder i vägen är det väsentligt att kriminalvården utnyttjar de resurser för rehabiliteringsändamål som samhället ställer till förfogande för sina medlemmar i allmänhet. Härigenom fram- håller man för den intagne att samhället fortfarande känner sitt ansvar för honom och att han har rätt att få del av samhäl— lets stöd- och hjälpåtgärder i samma ut- sträckning som varje annan medborgare. Även ur kostnadssynpunkt torde ett sådant vårdprogram vara berättigat. Det måste of- ta bli ekonomiskt fördelaktigare att utnyttja de institutioner som redan finns och som åtminstone i viss utsträckning ändå efter fri— givningen kommer att ha hand om rehabi- literingen av klientelet än att skapa motsva- rande möjligheter på anstalterna,

I vilken mån detta bör ske genom att de intagna vid frigång eller under långtids— perrnissioner deltar i undervisning, arbets- vårdande eller andra rehabiliterande åtgär- der utanför anstalten eller genom att behand- lingen sker inne på anstalterna under led- ning av personal från institutioner utan- för anstalten, får bedömas från fall till fall. Man måste likväl räkna med att kriminal- vården fortfarande i stor utsträckning måste svara för sådana behandlingsåtgärder.

Då tillgången på psykiatrer och psyko— loger f.n. är knapp, är det inte möjligt att tillgodose hela behovet av individuell och sy- stematisk terapi. Detta betyder att man i stor utsträckning måste lita till kollektiva former när det gäller t. ex. psykoterapevtisk behandling. På utbildnings- och arbetsvårds- sidan däremot finns möjligheter till en me- ra individuell behandling. Planeringen av behandlingsåtgärdema i stort bör ske i sam- förstånd med sakkunskap från ifrågakom- mande områden och fortlöpande vara före— mål för omprövning. Det gäller vidare att skapa en behandlingsatmosfär inom anstal- ten som så långt som möjligt underlättar en individuell behandling. För att möjliggöra detta bör en differentiering i mindre grupper komma tilll stånd. Differentieringen bör i första hand utgå från behandlingssynpunk- ter. En behandlingsgrupp kan därför komma att bestå av intagna i olika åldrar och med olika personliga egenskaper.

Denna målsättning förutsätter ett fullföl— jande av de principer som ligger till grund för gällande behandlingslag men som inte kunnat genomföras på grund av bristande resurser. Så har t. ex. bristen på andra ak- tiviteter än arbete gjort att de intagna ofta fått vistas i ensamhet under fritiden för att påverkan i negativ riktning dem emellan sko- lat undvikas. I en aktiverad anstaltsmiljö där de intagna hålls samman i mindre grup- per och med möjlighet till arbete, olika ar— betsvårdande åtgärder, individual— och gruppterapi, undervisning och självständiga studier torde riskerna för en menlig påver- kan inte bli större än att man i stort kan undvika ensambehandlin g.

Från behandlingssynpunkt förefaller det knappast lämpligt att såsom nu sker låta intagna med längre straff rutinmässigt börja sin anstaltsvistelse på sluten anstalt för att efter viss tid flyttas till öppen. En pågående arbetsvårdande eller terapevtisk behandling bör inte avbrytas genom att en intagen flyttas till annan anstalt med åtföljande svårigheter att fullfölja rehabiliteringsåtgär- derna. Däremot bör undersökningar och be- handling som kräver medverkan av vård-

specialister kunna utföras på särskilt utrus- tade anstalter eller anstaltsavdelningar av genomgångskaraktär. De rehabiliterande åt— gärderna bör äga rum under så öppna för- hållanden som möjligt och helst i samma anstalt under hela verkställighetstiden.

Arbetet intar en central roll i all anstalts- behandling inom kriminalvården. Historiskt sett utgjorde skyldigheten att utföra arbete för det allmänna själva kärnan i straffet. Också i fortsättningen måste arbete utgöra ett väsentligt inslag i anstaltsvården. Man bör emellertid frigöra sig från det gamla betraktelsesättet enligt vilket arbetet var ett slags gottgörelse gentemot samhället och där- för tvångsmässigt. Arbetsplikt är i allmänhet främmande för ett modernt betraktelsesätt och det har visat sig att tvånget haft psyko- logiskt ogynnsamma verkningar. Arbetet bör ses som en förmån och något som den in- tagne åtar sig av fri vilja.

Slopandet av arbetsplikten förutsätter att en upprustning av kriminalvårdens behand— lingsresurser kommer till stånd. Behovet av ökade differentieringsmöjligheter måste där- vid särskilt beaktas. I de fall då det inte är möjligt att utnyttja redan befintliga resurser utanför anstalten bör kriminalvården — ut- över lämpligt arbete kunna erbjuda den intagne rehabiliterande åtgärder av i huvud- sak samma slag och utsträckning som sam- hället utanför anstalten erbjuder samhälls- medlemmarna.

Behandlingsåtgärderna skall samordnas på sådant sätt att ingen åtgärd skall anses ha företräde framför någon annan och åt- gärderna bör kombineras med varandra ef- ter behov. Viktigt i detta sammanhang är att bestämmelserna om ekonomisk ersätt- ning till de intagna får lämplig utformning. Intagen som inte får arbetslön bör erhålla ett grundbelopp per dag och särskild ersätt- ning då han deltar i vårdåtgärder. Ersättning till den som arbetar produktivt bör bestäm— mas med ledning av lönen för arbete av motsvarande art i den fria marknaden, gi— vetvis med hänsynstagande till att ersätt- ningen för den intagne är en nettolön och till de speciella förhållanden som gäller in-

En positiv behandlingsatmosfär förutsät- ter god information om behandlingens mål och medel, den intagnes rättigheter och skyldigheter, anstaltsrutin m.m. Informa— tion bör ges omedelbart vid den intagnes ankomst till anstalten och fortgå under an- staltstiden. Det är viktigt att de intagna så— väl genom sina egna intresseorganisationer, t.ex. förtroenderåd, som tillsammans med personal finner lämpliga former för sam- råd i frågor som rör förhållandena på an- stalten.

Vikten av att den intagne vidmakthåller och förstärker sådana kontakter med ytter— världen som kan vara betydelsefulla från rehabiliteringssynpunkt kan inte nog beto— nas. Dessa kontakter kan minska anstalts- livets stress och öka den intagnes möjlig— heter till samhällsanpassning. I den utsträck- ning det kan ske utan påtaglig fara för sä- kerheten bör därför en liberalisering ske beträffande kontaktmöjligheterna med ytter- världen i form av brevväxling, telefon- samtal, besök och permissioner. Såväl kort- tids- som långtidspermissioner bör i ökad utsträckning användas i behandlingsarbetet och för att förbereda frigivningen. Om en ökad tilldelning av personal kan ske och mindre behandlingsenheter tillskapas kan de olika gruppernas kontakter med yttervärl- den i många fall göras avsevärt friare.

Det har visat sig att disciplinära åtgärder i stor utsträckning är ineffektiva och ofta har direkt olämplig inverkan på den intagne. Sådana åtgärder har för övrigt knappast en plats i ett behandlingssystem som syftar till samverkan och rehabilitering. Ordningsför- seelser och störande uppträdande från de intagnas sida kan givetvis komma att in- verka på sådana frågor som anstaltsplace- cering och permissioner men bör inte leda till bestraffning i disciplinär ordning. I vis- sa fall kan det bli nödvändigt att tempo- rärt skilja en intagen från övriga intagna om han är våldsam eller uppträder hot- fullt eller gör sig skyldig till allvarligare för- seelse. Detta är likväl inte att betrakta som

Förutsättningen för att den vård och de behandlingsåtgärder som vidtas på anstalten skall kunna få betydelse är att den intagne kan återgå till en stabiliserad miljö i sam- hället. Det kan här gälla bostad, familj och ekonomiska förhållanden. Det är därför av största vikt att anstaltsledningen jämsi- des med behandlingen på anstalten tar initia- tiv till att den intagnes sociala miljö sa- neras. Detta bör ske genom samarbete mel- lan skyddskonsulentorganisationen samt de särskilda samhällsorgan som är ansvariga för sociala omsorger på skilda områden. Det är nödvändigt att skyddskonsulent och övervakare som främst skall svara för den intagne efter frigivningen kopplas in redan i början av anstaltstiden. Över huvud taget bör anstaltsbehandlingen planeras på ett så- dant sätt att man redan från början har sik- tet inställt på den dömdes förhållanden ef- ter frigivningen. Det är mycket viktigt att själva övergången från anstalten till livet i frihet sker på sådant sätt att man underlät— tar för den intagne att komma i ordnade förhållanden. Detta kan ske bl.a. genom att institutet långtidspermission byggs ut.

Vidare måste stor vikt läggas vid utbild- ningen av personalen. Det har i många sam- manhang betonats hur angeläget det är att lämpliga personer rekryteras för de olika ar- betsuppgifterna på anstalten och även bety- delsen av grundutbildning och vidareut- bildning. Motsättningen mellan vårdande och bevakande uppgifter är särskilt påfal- lande när det gäller tillsynspersonalen. Den- na personal skall å ena sidan ansvara för att de intagna inte rymmer och å andra sidan delta i omvårdnaden om dem och i arbetet med deras rehabilitering. Det är därvid vä- sentligt att tillsynspersonalen dimensioneras så att det blir möjligt för de anställda att ta del i de vårdande uppgifterna och att de er- håller en utbildning som gör dem ägnade att medverka i terapevtiska aktiviteter. En mera genomförd differentiering med en öppnare vård torde även komma att innebära att be- vakningsuppgifterna kan inskränkas till för- mån för vårduppgifterna.

Gällande bestämmelser om behandlingsun— dersökning och behandlingsplanering finns i 23 5 andra stycket behandlingslagen och i 3—6 åå kungörelsen (1964: 630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nämn- da lag (behandlingskungörelsen).

Så snart som möjligt efter inskrivningen i anstalt skall den intagne underrättas om be- handlingens innebörd och då särskilt om placerings- och arbetsmöjligheterna vid an- stalterna i kriminalvårdsräjongen, undervis- ning, fritids- och hobbyverksamhet, tillstånd att vistas utom anstalten samt villkorlig fri- givning. Han skall dessutom upplysas om möjligheterna till råd och bistånd av an— staltspersonal, skyddskonsulent, tjänsteman vid arbetsförmedling och frivilliga hjälpor- ganisationer.

För varje intagen skall en plan upprättas för hans behandling. Utgångspunkten för denna behandlingsplan skall vara den in- tagnes personliga förutsättningar, påföljdens art och den tid som han beräknas vistas i anstalt. Gäller det någon som dömts till ungdomsfängelse eller som var under 21 år vid meddelande av dom som innebär fri- hetsförlust skall synnerlig vikt fästas vid att han erhåller lämplig fostran och utbildning. I fråga om intagen vid centralanstalt vilar ansvaret för behandlingsplanens upprättande på kriminalvårdsdirektören. I fråga om in- tagen vid sidoanstalt vilar motsvarande an- svar på anstaltens styresman även om pla- nen skall upprättas under medverkan av kriminalvårdsdirektören. Behandlingsplanen skall upprättas så snart som möjligt och helst inom två veckor från intagningen i an- stalt. Den skall utformas under medverkan av behandlingskollegiet.

Till ledning för uppgörande av behand— lingsplanen sker en undersökning av den in- tagnes levnadsomständigheter, personliga ut- veckling, hälsotillstånd, anlag och kunska— per. Behandlingsundersökning är inte obli— gatorisk i fråga om dem som undergår fängelse på fyra månader eller kortare tid och varit fyllda 21 år vid domen. Även be-

träffande dessa vuxna korttidsfångar bör emellertid behandlingsundersökning ske om det behövs för att göra upp behandlings- planen. Vid undersökningen av intagen som dömts till ungdomsfängelse eller som dömts till annan påföljd och vid domen var under 21 år skall man fästa särskilt avseende vid att utröna hans förståndsutveckling, anlag och kunskaper. Varje intagen skall så snart som möjligt efter inskrivningen i anstalt gå igenom en läkarundersökning.

Behandlingsundersökningen görs av per— sonal vid anstalten enligt kriminalvårdsdi- rektörens anvisningar. Vid centralanstalten medverkar om möjligt räjongpsykiater. Även ingenjör, assistent och andra tjänstemän vid anstalten deltar i undersökningen om så be- hövs. Vid behandlingsundersökning på sido- anstalt skall även centralanstaltens personal medverka om det behövs och är lämpligt.

Resultatet av behandlingsundersökningen skall läggas fram för behandlingskollegiet.

Behandlingskollegium vid centralanstalt består av kriminalvårdsdirektören, överlä- karen eller annan läkare vid den psykiatris- ka avdelningen i räjongen, kriminalvårdsin— spektör, ingenjör och assistent. Behandlings- kollegium vid sidoanstalt består av styres- mannen, den befattningshavare vid anstalten som har ansvar närmast efter honom samt ingenjör och assistent. I kollegiet ingår även kriminalvårdsdirektören och kriminalvårds- inspektören.

Till behandlingskollegium kan kallas skyddskonsulent, skyddsassistent, tjänsteman vid arbetsförmedling eller annan person som kan lämna upplysningar och råd för behand- lingen av intagen. Dessutom skall minst en person från tillsynspersonalen och minst en från arbetsledarpersonalen kallas.

Av behandlingsplanen skall framgå om den intagne under verkställighetstiden bör sysselsättas eller utbildas i visst yrke eller få viss undervisning och vilka åtgärder som skall vidtas för att detta syfte skall uppnås. Om möjligt bör i planen anges riktlinjer för den intagnes anstaltsplacering. Därvid skall den intagne ges tillfälle att personligen fram— föra sina önskemål och synpunkter beträf- fande planeringen. Behandlingsplanen skall

föras in i den behandlingsjournal som skall upprättas för varje intagen. I denna journal skall vidare de uppgifter antecknas som kommit fram vid behandlingsundersökning- en och vad som händer under anstaltstiden.

Var tredje månad efter inskrivningen i anstalt skall för behandlingskollegiet anmä- las hur den intagne skött sig och hur be- handlingen utfallit tremånadersrevisionen. Därvid skall den intagne ges tillfälle att per- sonligen framföra sina önskemål och syn- punkter.

De flesta bestämmelser om hur behand- lingsarbetet skall läggas upp på anstalten tillkom i samband med att räjongsystemet infördes inom kriminalvården. Bestämmel- serna syftade till en mer adekvat behandling av den intagne än tidigare en behandling som skulle grundas på kunskap om hans so- ciala förhistoria och på ett kontinuerligt studium av hans personlighet. En sådan nog- grann utredning krävde en relativt lång an- staltstid. Det var av detta skäl som den grundligare formen av undersökning förbe/ hölls vissa kategorier intagna. Den förutsat- te dessutom en direktkontakt mellan den intagne och de tjänstemän som ledde be- handlingsarbetet. En sådan kontakt åstad- koms genom att en del av beslutsfunktio- nerna flyttades från fångvårdsstyrelsen till den nyskapade regionala organisationen — räjongen.

För att tillgodose behovet av behandlings- resurser vid sidoanstalterna och av konti- nuitet i behandlingsarbetet planerades ett speciellt behandlingsteam för varje räjong bestående av räjongschefen, räjongpsykia— tern, den s.k. frivårdsinspektören, räjong- psykologen, räjongassistenten och räjong- kontaktmannen. Den senare skulle med- verka vid planeringen av den intagnes ar- betsinriktade rehabilitering. Detta team skul- le leda behandlingen av de intagna inom rä- jongen och dess medlemmar skulle regel- bundet besöka sidoanstalterna.

Dessa planer har inte helt kunnat för- verkligas. Orsaken till detta är att man i vissa fall inte fått behövliga tjänster och att bristen på psykiatrer och psykologer med-

fört att flera av tjänsterna inte kunnat till- sättas eller tillsatts med innehavare utan fö- reskriven kompetens. Arbetsbördan vid cen- tralanstalterna har även varit så betungan- de att medlemmarna i behandlingsteamet in- te i större utsträckning kunnat besöka sido— anstalterna. Regelbundna besök har endast företagits av kriminalvårdsdirektören och frivårdsinspektören. Med tanke på att stör- re delen av de intagna inte passerar central- anstalterna utan placeras direkt på sidoan- stalterna är det en kännbar brist att dessa senare anstalter — med undantag för vissa anstalter inom ungdomsräjongen — inte haft tillgång till den kvalificerade vårdexpertis som psykiatrer och psykologer utgör. Dess— utom har det varit brist på socionomut- bildad personal.

Bestämmelserna om behandlingskollegier- nas sammansättning och kravet på en allsi- dig belysning av ärendena har lett till att ett stort antal tjänstemän kommit att delta i dessa kollegier. Vid de geografiska rä- jongerna deltar vanligen ett tiotal tjänste- män i behandlingskollegierna och det före- kommer även att antalet deltagare är högre. Härtill kommer att kollegierna regelmässigt handlägger ett stort antal ärenden. Det stora antalet deltagare i kollegiet kan verka av- skräckande på de intagna som ofta avstår från att inställa sig vid kollegiet då deras ärende behandlas.

Under de senaste åren har man i stor utsträckning förberett ärendena i en mindre krets bestående av tre eller fyra personer ut- över den intagne. Dessa »planeringskolle- gier» som föregår behandlingskollegierna består ofta av frivårdsinspektören, psykolo- gen, vederbörande assistent och räjongkon— taktmannen. Härigenom har man fått möj- lighet till en bättre personlig kontakt med den intagne som i denna mindre krets kan delta i diskussionen om planerna för be- handlingen på ett naturligare sätt än om samtalet skulle ske i en större personkrets.

Inom vissa räjonger har man utöver pla— nerings— och behandlingskollegium ett fri— givningskollegium. Det senare består van- ligen av samma personer som planerings—

kollegiet. l frigivningskollegiet tas frågorna om frigivningsförhållandena upp 6—8 veckor före den dag den intagne skall lämna anstal- ten. Frigivningskollegium förekommer även vid sidoanstalterna.

Vid behandlingskollegierna på sidoanstal- terna gäller det närmast att arbetsplacera den intagne och att diskutera hans frigiv- ningsförhållanden. Då dessa anstalter vanli- gen är mindre än centralanstalterna är an- talet personer som deltar i kollegiet lägre. lntagna som vid sidoanstalten bedöms vara i behov av mer genomgripande behandlings- planering flyttas till centralanstalten.

I praktiken har det visat sig svårt att ge- nomföra en så grundlig behandlingsunder— sökning som varit avsett, delvis på grund av bristen på personal. Behandlingsunder— sökningen sker efter en på förhand given mall. Några dagar efter inskrivningen äger en läkarundersökning rum. Därefter tar ingenjören eller arbetsledaren upp frå- gan om arbetsplacering med den intagne och assistenten gör en sammanställning av läkarundersökningen, undersökning enligt lagen om personundcrsökning i brottmål eller eventuell rättspsykiatrisk undersökning. Han kompletterar denna sammanställning med de uppgifter som den intagne lämnar om sina önskningar om anstalts- och arbets- placering samt framtidsplaner. Sammanställ- ningen jämte assistentens förslag till åtgärd förs därefter in i behandlingsjournalen.

Den läkarundersökning som inleder be- handlingsundersökningen kan för närvaran- de närmast betecknas som en summarisk kroppsbesiktning. Den avser huvudsakligen om den intagne kroppsligt sett är arbetsför. Det har visat sig att många intagna har be- hov av läkarvård. De är i dåligt fysiskt och psykiskt skick. På grund av bristen på psy- kiatrer sker för närvarande genomgång av klientelets psykiska status endast i begrän- sad utsträckning. Sådan genomgång sker hu- vudsakligen av ungdomsfängelseklientelet och av intagna i övrigt som har företett psy- kiska särdrag.

Det är enligt kommitténs mening av största vikt att behandlingen av den intagne så långt som möjligt avpassas efter hans indi- viduella behov och att den sker efter en plan som fortlöpande hålls aktuell. Planlägg- ningen måste föregås av en grundlig utred- ning om den intagnes personliga förhållan- den i enlighet med de riktlinjer som angi- vits i de tidigare redovisade förarbetena till räjongsystemet. Vid mycket korta anstalts- vistelser får utredningen givetvis begränsas. En inventering av ekonomiska och so- ciala problem för den intagne eller hans familj i samband med anstaltsvistelsen bör ske så att behövliga åtgärder av socialvår- dande myndigheter kan sättas in i tid. Un- der senare år har behandlingsundersök- ningen och behandlingsplaneringen fått ökad betydelse genom att anstaltsvistelsen i allt högre grad kommit att leda fram till frivård. Som framgår av avsnittet om per- missionsinstitutet föreslår kommittén vid- gade möjligheter att låta anstaltsvården suc- cessivt övergå i frivård genom en ökad användning av långtidspermission.

Behandlingsundersökningen bör därför in- nefatta en planering även av vården i fri- het. Därvid är det särskilt angeläget att övervakare blir utsedd redan i början av an- staltsvistelsen. Övervakaren skall utgöra en förbindelselänk mellan den intagne och yt- tervärlden, hjälpa honom i praktiska frågor och besöka honom på anstalten.

Som förut antytts bör behandlingsplane- ringen ske i samråd med den intagne. Man bör tillmötesgå hans önskemål om Viss be- handling i den mån det finns resurser och om den intagne anses kunna tillgodogöra sig den önskade behandlingen. Planen bör om möjligt arbetas fram i en arbetsgrupp som består av den intagne och de personer som undersöker hans förhållanden i olika avse- enden.

Enligt kommitténs mening bör behand— lingsundersökningen om möjligt ske vid den anstalt där den intagne tas in eftersom man av både behandlingsmässiga och ekonomis-

ka skäl bör sträva efter att undvika att flytta de intagna mellan anstalterna. Sådana flyttningar förekommer nu i stor utsträck— ning. De öppnare anstalterna bör utrustas med assistentpersonal, läkare och sjukskö- terska. Detta gäller dock inte de mycket små anstalterna som av ekonomiska skäl inte kan utrustas med kvalificerad behandlingsper- sonal. I de fall speciellt vårdbehov förelig- ger kan den intagne överföras till anstalt med behövliga vårdresurser. Åtminstone en anstalt med tillgång till psykiatrisk vård bör finnas i varje räjong och den bör såsom redan strafflagberedningen i sitt förslag till verkställighetslag föreslog — utgöras av en anstalt med såväl öppna som slutna vård- möjligheter.

Det har visat sig att behandlingskolle- gierna haft en väsentlig uppgift att fylla i behandlingsarbetet. De har möjliggjort en allsidig belysning av ärendena och bidragit till att integrera samtliga personalgrupper i vårdarbetet. För att de representanter för frivård och arbetsmarknadsverk samt till- synspersonal som enligt gällande bestämmel- ser kallas till sammanträdena skall få en starkare ställning bör de ingå i behandlings- kollegiet som ordinarie ledamöter. Ett ökat antal assistenter krävs för att leda behand- lingsundersökning, upprätta behandlingsplan och föredra ärendena i behandlingskolle- giet.

Där så är lämpligt med hänsyn till an- staltens storlek bör en förberedande behand- lingsplanering ske i en mindre krets där representanter för anstalten, frivården och arbetsmarknadsverket tillsammans med den intagne utformar förslag till anstalts— och frivårdsbehandling. En sådan arbetsgrupp skall vara ett serviceorgan både för behand- lingskollegiet och övervakningsnämnden.

Man bör även se till att behandlingskolle— giet som underlag för diskussionerna vid tremånadersrevisionen erhåller en ingående kännedom om hur den intagne fungerar på anstalten. Tillsynspersonalen är den kate- gori anstaltsanställda som tillsammans med arbetsledarna står de intagna närmast och i sin dagliga verksamhet direkt svarar för omvårdnaden om dem. Det är av vikt

att man i större omfattning än hittills ut- nyttjar denna allmänna yrkeserfarenhet och nära kännedom om de enskilda intagna i behandlingsarbetet. Vid mindre anstalter kan detta knappast ske utan en personal- förstärkning som gör det möjligt för des- sa tjänstemän att delta vid behandlingskol— legiet. Vid större anstalter kan det vara lämpligt att försöksvis låta särskilda arbets- grupper på varje avdelning vara rådgivande organ för behandlingskollegiet. Intagen bör ges tillfälle att vara närvarande då hans ärende behandlas. Gruppens uppgift bör vara att avge yttrande eller framlägga för- slag i frågor som rör behandlingen av de in- tagna och verksamheten på avdelningen. Som exempel på sådana ärenden kan näm- nas bostads— och arbetsplacering, permission, frigång, flyttning till annan anstalt och vill- korlig frigivning.

Varje sådan arbetsgrupp bör bestå av sty- resmannen eller avdelningsbunden assistent som ordförande samt de tjänstemän i öv- rigt som har den dagliga kontakten med respektive intagen. Närmare bestämmelser om gruppens sammansättning och arbets- sätt bör få meddelas av kriminalvårdsstyrel- sen.

Behandlingsplaneringen för utlänningar kan vara förknippad med speciella svårig- heter. Som huvudregel bör gälla att dessa skall behandlas som övriga intagna. Man måste dock ta hänsyn till om det behövs särskilda åtgärder t. ex. undervisning i språk och samhällskunskap samt yrkesorientering. Man bör sträva efter att mildra de utländska medborgarnas isolering genom att skapa möjlighet till samvaro med intagna eller andra personer som talar samma språk och utövar samma religion. Å andra sidan kan det med hänsyn till politiska och andra mot- sättningar i vissa fall vara nödvändigt att placera personer från samma land i skilda anstalter. Att en intagen är dömd till för- visning är också en omständighet som bör beaktas.

Uppmärksamhet bör ägnas åt utform- ningen av de skriftliga informationer som den intagne erhåller i samband med instäl- lelsen vid anstalten. En sådan information

rör dels vad den dömde skall iaktta vid in- ställelsen på fångvårdsanstalten och dels vilka rättigheter och skyldigheter han har på anstalten.

7.3 Formerna för vård [ anstalt

Bestämmelser i de ämnen som tas upp i detta avsnitt finns förutom i behandlings- lagen och behandlingskungörelsen i kri— minalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 (vårdcirkuläret). I vissa hänseenden ges dess- utom närmare föreskrifter i andra cirkulär, rundskrivelser och instruktioner som utfär- das av kriminalvårdsstyrelsen.

7.3.1 Öppen vård sluten vård

Inom kriminalvårdens anstaltssystem finns olika grader av slutna och öppna anstal- ter från slutna specialavdelningar, special- anstalter för svårbehandlade och vanliga slutna anstalter till öppna anstalter och fri- gångshem. I behandlingslagen talas det lik- väl enbart om slutna och öppna anstal- ter (3 5). Vårdens form är som regel knu- ten till beskaffenheten av den anstalt där den intagne är placerad. Undantagsvis kan en person som är intagen på sluten anstalt behandlas som om han var på öppen an- stalt. Detta gäller t.ex. vid frigång från sluten anstalt eller då en intagen på grund av olika omständigheter inte kan vistas på öppen anstalt trots att han i och för sig är berättigad till detta. Skillnaden mellan slut- na och öppna anstalter ligger bl. a. i bygg- nadssätt, personaltilldelning och dagsrutiner. Den slutna anstalten är vanligen omgiven av murar och försedd med olika säkerhetsan- ordningar för att hindra rymningar och otill- 1åtna kontakter med yttervärlden. De öppna anstalterna saknar murar och även i många fall stängsel. Tre anstalter Skogome, Hel- singborg och Ulriksfors betecknas som slutna utan att vara försedda med murar men har såsom fallet är med samtliga slut- na anstalter en personalstyrka som är större än vid en öppen anstalt av motsva— rande storlek. Skillnaden mellan anstalts— kategoriema visar sig även därigenom att

den s.k. normaldagordningens bestämmel- ser om enrum och gemensamhet gäller för de slutna men inte för de öppna anstalterna. Detta innebär att en person som är intagen i sluten anstalt är hårdare bunden av en dagsrutin än den som är intagen på en öp- pen. Även när det gäller permissioner och kontakter med yttervärlden är de som är intagna på öppen anstalt bättrc ställda än övriga intagna; brevgranskning förekommer sällan, besök tillåts i relativt stor utsträck- ning och under friare former och permissio- nerna är tätare.

Genom räjongsystemet som innebar de- centralisering av besluten i vårdfrågor för- delades anstalterna i grupper räjonger under ledning av en räjongchef. Därmed ökades bl.a. möjligheterna att genomföra en konsekvent differentiering mellan öppna och slutna anstalter. Enligt behandlingslagen skall den som dömts till fängelse i tre må- nader eller kortare tid placeras på öppen anstalt (42 &) om det inte finns speciella skäl för att han skall vistas på sluten. Så— dana skäl är t. ex. att han själv begär det (43 5), att han behöver särskild sjukvård eller annan behandling eller att det inte finns något lämpligt arbete för honom på öppen anstalt (42 5). De som är dömda till längre tids fängelse än tre månader skall placeras på sluten anstalt. Om sådan intagen vid verkställighetens början inte fyllt 20 år bör han så snart som möjligt föras över till öppen anstalt om det inte finns särskilda skäl som talar för att han bör stanna på den slutna anstalten (42 å). Internerad bör- jar sin anstaltsvistelse vid sluten anstalt och får — om han visat pålitlighet överföras till öppen anstalt, om det kan ske utan olägenhet (57 5). Den som dömts till ung- domsfängelse tas in på sluten anstalt för behandlingsundersökning och placeras där- efter på annan anstalt som kan vara öppen eller sluten. Han skall så snart som möjligt överföras till öppen anstalt (53 5).

En intagen kan även flyttas från öppen till sluten anstalt antingen på egen begäran eller tvångsvis efter rymning, permissions— missbruk eller olämpligt uppträdande. Me— ningen är likväl att alla intagna om möjligt

skall tillbringa senare delen av anstaltsti- den på öppen anstalt för att övergången till friheten skall bli lättare.

Den av statistiska centralbyrån utgivna verkställighetsstatistiken ger en bild av hur stor del av de olika klientelgrupperna som vistats i sluten anstalt under större delen av anstaltstiden. Det framgår att närmare 60 procent av samtliga intagna för vilka an- staltsvården upphört under 1968 avtjänat 80 procent eller mer av strafftiden på sluten an- stalt. Av ungdomsfängelseklientelet hade närmare 50 procent och av interneringsklien- telet i runt tal 70 procent avtjänat motsva— rande tid på sluten anstalt.

7.3.2 Avskildhet — gemensamhet

Att den intagne konsekvent hålls avskild från andra intagna under anstaltstiden är ovanligt och förekommer endast på slu- ten anstalt. Enrumsvistelse har i lagen ut- formats på olika sätt beroende på vilka syf— ten den skall tillgodose. Enligt normaldag— ordningen skall den som är intagen på slu- ten anstalt arbETa i gemensamhet och i re- gel tillbringa sin fritid i enrum om inte ord- nad fritidsverksamhet förekommer. Häri- genom har man velat minska riskerna för att de intagna påverkar varandra i nega- tiv riktning. Utöver dessa generella regler kan arbete i enrum komma i fråga i sär— skilda fall. En intagen kan på egen begä— ran få tillstånd att arbeta i enrum (47 & be- handlingslagen). Vidare får en intagen som skall genomgå s.k. behandlingsundersök- ning hållas till arbete i enrum medan under- sökningen pågår. Vanligen varar denna i två veckor men undersökningstider upp till sex veckor förekommer även. Om det krävs med hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten eller för att undvika att inta- gen utövar menlig påverkan på medintagna eller om det är nödvändigt av annan särskild anledning kan intagen hållas till arbete i en- rum högst en månad varje halvår (45 å). Ef— ter medgivande från kriminalvårdsstyrelsen kan tiden för arbete i enrum förlängas, dock högst med sex månader. Enrumsvistelsen får inte räcka längre än vad som är nöd-

vändigt för att vinna syftet med åtgär- den. I vissa fall placeras svårare disciplin- fall på särskilda specialanstalter där den in- tagne får arbeta och tillbringa fritiden i enrum eller tillsammans med en eller ett par medintagna. En strängare form av en- rumsvistelse är inneslutning i enrum enligt 68 ä 4. Det är en disciplinär åtgärd som kan förknippas med förlust av olika för— måner, såsom särskilt tillerkänd förmån, rätt att inköpa varor samt rätt att skaffa, ta emot eller inneha böcker och tidningar. Inneslutning i enrum kan pågå 30 dagar i följd utom för ungdomsfängelseelever och ungdomar under 21 år där tiden begränsats till högst sju dagar i följd. En intagen som uppträder våldsamt kan tas om hand och beläggas med fängsel så länge säkerheten fordrar detta (73 5).

7.3.3 Differentieringen

Behandlingslagen förutsätter att anstalts- systemet skall vara differentierat på ett så- dant sätt att de intagna kan fördelas efter olika grunder. Som tidigare nämnts skall det inom anstaltsorganisationen finnas sär- skilda ungdoms-, internerings- och kvinno— anstalter. Inom de geografiska räjongerna gäller olika regler vid placeringen beroende på om den dömde är häktad eller inte. Den som är häktad placeras på anstalt inom den räjong dit häktet hör. I fråga om dömd som inte är häktad bestämmer kriminalvårdssty- relsen till vilken räjong den dömde skall hänvisas. I regel placeras han inom den rä- jong där han är bosatt. Kriminalvårdsdirek— tören hänvisar honom därefter till lämplig anstalt inom räjongen. Om den dömde instäl- ler sig till verkställighet innan han anstalts- placerats skall han tas emot i närmaste an- stalt för dömda av det slag som han tillhör. I sådana fall där den dömde anträffas på en ort som är avlägset belägen i förhållande till den anstalt där han skall tas in beslutar kri- minalvårdsdirektören om han skall tas in på den anstalt som beslutet ursprungligen avsåg eller den ort där han vistas.

Detta fördelningssystem innebär att vissa differentieringsgrunder redan beaktats ge-

nom fördelningen av de intagna på special— räjonger och geografiska räjonger. De före- skrifter om grunderna för differentieringen av de intagna som ges i behandlingslagen kommer därför främst att ha betydelse vid differentieringen inom respektive räjong. En— ligt dessa föreskrifter skall vid fördelningen och behandlingen av de intagna hänsyn tas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaf- fenhet, karaktärsegenskaper, tidigare van- del, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Dessutom skall så långt som möjligt förhind- ras att intagna påverkar varandra menligt (25 å).

Tanken bakom räjongsystemet är att anta- let intagna inom räjongen inte skall vara högre än att kriminalvårdsdirektören kan lära känna samtliga och att det inom varje räjong skall finnas ett system med anstalter som kan tillgodose skiftande behandlings- behov.

Inom varje räjong finns en centralanstalt. Övriga anstalter inom räjongen är sidoan- stalter. Centralanstalten har ett flertal olika uppgifter att fylla. Den är mottagningsan- stalt för intagna som skall genomgå behand— lingsundersökning och dessutom vanligen behandlingsanstalt för intagna som behöver sjukvård eller psykiatrisk vård, replianstalt för de öppna anstalterna i räjongen när det gäller arbete i enrum och inneslutning i en— rum samt specialanstalt för svårbehandlade. Dessutom förekommer det i stor utsträck- ning att intagna kvarstannar i centralanstal- ten även längre tider efter behandlingsun- dersökningen innan de flyttas till öppen anstalt.

Sidoanstalterna kan vara öppna eller slut- na. Där placeras intagna som på grund av kort strafftid eller av annan orsak inte anses böra underkastas någon speciell undersök- ning och även intagna som efter att ha ge- nomgått behandlingsundersökning på cen— tralanstalten inte ansetts böra kvarstanna på denna anstalt.

I praktiken skiftar differentieringsmöjlig— heterna inom olika räjonger beroende på anstaltsbestånd och övriga resurser. Inom ungdomsräjongen placeras de som är döm-

da till ungdomsfängelse och de som är döm- da till fängelse på skilda anstalter. Ung- domsfängelseklientelet fördelas därefter med hänsyn till begåvningsgrad, rymningsbenä- genhet, psykiskt vårdbehov, disciplinsvårig— heter samt behovet av yrkesutbildning och undervisning. Inom interneringsräjongen och de geografiska räjongerna sker differentie- ringen i huvudsak efter fysiskt och psykiskt vårdbehov, arbetstillgång, arbetsförmåga, studieintresse samt rymningsbenägenhet och misskötsamhet.

Vid de större anstalterna sker även för- delning av de intagna inom anstalten efter särskilda differentieringsgrunder.

Kommitténs överväganden

Kommittén anser principiellt att vården bör vara så öppen som möjligt under hela an- staltstiden. Härför talar både behandlings— skäl och humanitära synpunkter. Den in- tagne blir mindre skyddad i en öppen an- staltsmiljö och övergången till livet utanför anstalten blir därför lättare. Anstalter med öppnare vårdform kan komma att fungera som centraler för en vårdverksamhet som till väsentlig del äger rum ute i samhället. En förutsättning härför är dock att resurs- förstärkning sker inom denna vårdform. Enligt nuvarande ordning — som innebär en viss schematisering beträffande anstaltspla- ceringen torde många intagna som inte är i oundgängligt behov därav finnas i slu- ten vård. Många av dessa kan säkerligen överföras till öppen vård utan att några avgörande olägenheter uppkommer.

Även om sålunda öppen vård enligt kom- mitténs uppfattning kan tillämpas i väsent- ligt större omfattning än som nu är fallet får man räkna med att en avsevärd del av klientelet även i fortsättningen måste be— handlas i slutna vårdformer. Den i tidigare avsnitt nämnda klientelförsämringen på an- stalterna innebär att klientelet genomsnitt— ligt sett är mera svårbehandlat än tidigare och man måste troligen räkna med att ut— vecklingen kommer att gå vidare i denna riktning. Ett växande antal narkotikamiss—

brukare bland anstaltsklientelet är en faktor som Linder de senaste åren ökat behovet av slutnare vårdformer. Sluten vårdform är också ofta motiverad när det gäller personer som är dömda för organiserad eller yrkes- mässig brottslighet t.ex. omfattande olaga narkotikahantering.

De skäl som i det enskilda fallet med- för att öppen vård inte kan användas är av något olika slag. Viktigast är givetvis risken för rymning. Att rymningsfrekvensen hålls nere är utomordentligt angeläget, särskilt med tanke på faran för att desperata hand— lingar utlöses i rymningssituationen. Fall av sådan art har föranlett en tidigare berörd framställning från JO som kommittén i förevarande och andra sammanhang har beaktat.

Följande statistikuppgifter kan tjäna till belysning av nuvarande läge.

Under år 1970 rymde 720 intagna från fångvårdsanstalt. Av dessa rymde 201 per- soner från slutna anstalter och 403 perso- ner från öppna. Dessutom rymde 116 in- tagna i samband med att de tillfälligt vis— tades utanför anstalt. I genomsnitt redovi- sades 150 intagna som avvikna. I denna siffra ingår dock även intagna som inte återvänt till fångvårdsanstalt inom förc- skriven tid i samband med permission.

Av den klientelundersökning som redo- visas i bilaga 1 framgår fördelningen be- träffande »senaste rymning» mellan olika klientelgrupper. Av samtliga 324 rymningar som rapporterats för fängelseklientelet hade halva antalet skett under permission, en tredjedel hade företagits från öppen anstalt och ungefär en tiondel från sluten. Av de 212 rymningar som rapporterats beträffan- de ungdomsfängelseklientelet hade två tred- jedelar företagits i samband med permis- sion. Antalet rymningar från sluten anstalt var 28 och från öppen anstalt 36. Av de 172 rymningar som rapporterats för inter- neringsklientelet hade halva antalet skett i samband med permission, 39 från sluten anstalt och 35 från öppen.

Öppen vård bör enligt kommitténs me- ning inte komma i fråga för intagen som på grund av arten av sin brottslighet, t.ex. grövre våldsbrott, eller av annan anledning måste bedömas som farlig för annans per- sonliga säkerhet eller för annat betydande intresse. Utredningen av dessa fall måste ske med stor omsorg och prövningen bör vara klart restriktiv. I fall där den angivna farlighetsaspekten inte behöver beaktas. och det är det stora flertalet, kan det individual- preventivt motiverade företrädet för öppen vård få göra sig gällande på ett helt annat sätt. Man får emellertid inte heller här ta för lätt på rymningsrisken och den fara för nya brott som ofta är förenad med den. Meningen är dock att den som dömts till frihetsberövande skall kvarhållas i anstalt under den tid som är eller blir bestämd här- för, och det är en rimlig förväntan att han under den tiden skall vara praktiskt hind— rad att begå nya brott. I fråga om utlän- ningar som dömts till förvisning måste man också se till att möjligheten att verkställa förvisningen inte går förlorad.

En bedömning av rymningsrisken och av vad den innebär måste sålunda alltid ske när det gäller att avgöra om en intagen kan ges öppnare placering. Om en öppen behandling anses vara betydelsefull ur re- habiliteringssynpunkt kan det vara berätti- gat att ta en viss risk för att den intagne rymmer. Men förutsättningen för detta är att han sannolikt inte kommer att begå brott under en tänkbar rymning. Detta kan vara en svår bedömning och det är knappast möjligt att generellt närmare ange vilka ris- ker som får tas i den rehabiliterande be- handlingens intresse. Dels bör bedömningen vara individuell i varje enskilt fall, dels är det ett naturligt krav att åtgärderna på detta område vid varje tid passar in i en för all— mänheten godtagbar bild av kriminalpoliti— ken. Kommittén vill erinra om de förskjut- ningar i uppfattningen om olika brotts re— lativa farlighet som ständigt äger rum utan att så snart få något uttryck i lagstiftningen. En tendens som är mycket klar och som

därför bör få slå igenom vid de bedöm- ningar det här rör sig om är den att be— trakta enklare tillgreppsbrott o.d. som mindre samhällsfarliga än man tidigare an- sett dem vara. Den motsatta tendensen kan f. ö. iakttas beträffande allmänhetens re- aktion på våldsbrott av olika slag och svå— rare narkotikabrott.

Även annat än rymningsrisken kan emel- lertid föranleda att intagen måste placeras i sluten vård. I första hand åsyftas det självklara att intagen som skall vara avskild från andra intagna normalt måste vistas på en anstalt eller anstaltsavdelning för sluten behandling. Andra säkerhets- och ordnings— synpunkter än de som antytts ovan kan också göra det nödvändigt att använda slu- ten vård. Här torde det vara tillräckligt att som exempel nämna de fallen att intagen är extremt svårhanterlig eller att han måste skyddas mot hämndaktioner. Till sist bör sluten behandling kunna ges intagen om ut- redning rörande honom pågår eller om han själv begär det, kanske av insikt om att han inte är i stånd att bemästra sina rym- ningsimpulser.

Att en intagen placeras i sluten vård be- höver inte betyda att han skall vara iso- lerad. För närvarande gäller att de intagna får vistas i gemensamhet under arbete och även under fritid då ordnad fritidsverksam- het förekommer. Enligt kommitténs upp- fattning bör gemensamheten utsträckas yt— terligare. Så bör t. ex. inlåsningen av de in- tagna i bostadsrummen, vilken nu sker mel- lan kl 19 och 20, senareläggas. Härigenom skulle de intagna få möjlighet att se televi- sionsprogrammen i större utsträckning än tidigare. Dessutom kunde studiecirklar och andra sammankomster ordnas med överva- kare, anstaltsbesökare, yrkesvägledare och andra personer som är engagerade i rehabi- literingen av de intagna och som på grund av sitt yrkesarbete endast kan besöka an- stalten efter arbetstidens slut.

I de stora anstalterna är det inte lämpligt att alla intagna vårdas tillsammans. Be- handlingen bör i stället ske i gruppsamva-

rons forni enligt den lilla gruppens princip. Detta begrepp som utvecklades av ungdoms- anstaltsutredningen innebär att intagna upp— delas i smärre bostadsgrupper för att möj— liggöra en lugnare behandlingsatmosfär och bättre kontakter mellan intagna och perso- nal. Den lilla gruppens behandlingsmässiga fördelar har redan i viss omfattning ut- nyttjats inom kriminalvården och där främst vid ungdomsanstalterna. Principen bör en- ligt kommitténs uppfattning utsträckas till samtliga klientelgrupper.

Det gäller därvid att sammanföra de in- tagna i lämpliga behandlingsgrupper. Des- sas storlek bör variera med behandlingsbe— hovet. Om detta är stort bör gruppen vara liten. I en mindre krets har personalen stör- re möjligheter att komma i nära kontakt med de intagna vilket samtidigt innebär att anstaltsvistelsens negativa inflytande på den enskilde intagne motverkas. I sådana fall där behandlingsbehovet är litet eller sak- nas kan gruppen bestå av ett relativt stort antal intagna.

Som tidigare nämnts är det i vissa fall nödvändigt att kunna isolera en intagen. Iso- lering, som av bevakningstekniska skäl sker i sluten vård, kan vara tillfällig eller mera varaktig. En tillfällig isolering kan tillgri- pas för att hindra att den intagne skadar sig själv eller annan då han uppträder stö- rande eller våldsamt. Om andra medel är otillräckliga får han beläggas med lämpligt fängsel under den tid säkerheten oundgäng- ligen kräver det.

En intagen kan behöva hållas avskild från medintagna om en mera komplicerad ut- redning pågår rörande honom.

Undantagsvis bör intagen kunna hållas helt avskild från andra intagna under läng- re tid. Sådan isolering bör kunna tillgripas endast om det föreligger synnerliga skäl. Det kan t.ex. gälla intagen som är dömd för brott av sådan beskaffenhet att särskild övervakning måste anses nödvändig av så- kerhetsskäl eller en intagen som är farlig för personalen eller för andra intagna. Efter- som en dylik behandling endast undantags- vis är önskvärd ur rehabiliteringssynpunkt

bör möjligheten härtill begagnas restriktivt. För att få garanti för att så blir fallet torde beslut härom böra omprövas med relativt korta intervaller.

Det förekommer ibland att en intagen be- går att få vistas i ensamhet. En sådan önskan bör i möjlig mån respekteras. En intagen bör få rätt att slippa en påtvingad gemen- samhet som han inte anser sig orka med. I fall där en frivillig isolering kan tänkas ha en negativ effekt på en intagen bör dock läkare avgöra om hans önskan skall upp-

fyllas.

Som tidigare nämnts är förutsättningen för att en öppnare kriminalvård skall kun- na fungera tillfredsställande ur rehabilite- ringssynpunkt att en lämplig differentiering av klientelet genomförs.

Det är uppenbart att en kriminalvård av det slag kommittén åsyftar kräver stora re- surser. Utbildning och undervisning samt terapi av olika slag behöverbyggas ut lik- som även de åtgärder som syftar till en ekonomisk och social sanering och till ord- nade frigivningsförhållanden i övrigt. Kom- mittén vill fästa särskild uppmärksamhet vid den speciella narkomanvård som er- fordras. En utbyggnad av vårdresurserna i olika avseenden krävs även om man med en utvidgad användning av frigångs- och permissionsinstituten till viss del kan låta praktisk och teoretisk utbildning, läkarbe- handling, nykterhets- och narkomanvård samt andra speciella vårdåtgärder meddelas utanför anstaltens ram.

Även om det enligt direktiven inte ingår i kommitténs uppdrag att behandla frågan om anstaltsorganisationen har denna ett så nära samband med differentieringsfrågan att kommittén anser sig böra anföra vissa synpunkter i denna del.

Det är av olika skäl viktigt att anstalterna ligger så nära den intagnes hemort som möj- ligt. Den intagne får därigenom större möj- ligheter att få besök och hans restid vid permissioner blir kortare. Kontakter med skyddskonsulent och övervakare underlät- tas och den intagne kan lättare medverka

Det är emellertid även viktigt att anstal— terna har sådana vårdresurser till sitt förfo— gande att en rehabiliterande behandling kan komma till stånd. Det bör finnas anstalter med olika behandlingsalternativ. Detta blir särskilt betydelsefullt om arbetsplikten -— som kommittén föreslår i ett annat avsnitt av betänkandet — avskaffas. Det bör finnas arbete av olika slag som kan kombineras med olika vårdåtgärder. Även behandlingsq åtgärder utan samband med arbete bör kun- na förekomma. En anstaltsorganisation av detta slag förutsätter att en intagen skall vistas på den anstalt som bäst kan tillgodose hans behandlingsbehov.

Genom räjongsystemet har man i viss mån lyckats förena dessa motstridande syn— punkter när det gäller fängelseklientelet. In- delningen av anstalterna i geografiska rä- jonger har gjort det möjligt att utnyttja de behandlingsmässiga fördelarna av den in- tagnes kontakter med hemorten samtidigt som anstalterna inom räjongen åtminstone i viss utsträckning erbjudit olika behand— lingsalternativ. Kommitténs förslag förut— sätter en utbyggnad bl. a. av sådana vård— åtgärder som kräver särskilda resurser och medverkan av specialister av olika slag. I vissa fall kan man räkna med att räjonger- na inte är tillräckligt stora för att utgöra upptagningsområde för en specialenhet. I sådana fall kan det bli nödvändigt att vidga upptagningsområdet till hela landet såsom fallet nu är i fråga om studiegården i Upp— sala. Även säkerhetsaspekterna kan leda till att intagna som är särskilt farliga kan sam- manföras på en eller flera anstalter där deras rörelsefrihet lättare kan begränsas.

Anstaltsbeståndet inom räjongen bör ut- rustas med de behandlingsresurser som täcker ett ordinärt behandlingsbehov. Varje räjong bör ha anstalter med olika grad av öppenhet. För att centralanstaltens vårdex- pertis skall kunna utnyttjas tillfullo bör den tillhandahålla både öppna och slutna vård- möjligheter. I varje räjong bör även finnas smärre frigångshem placerade i orter som har tillgång till skilda vårdresurser och ar—

betsmöjligheter. Härigenom kan man för- bereda frigivningen i en mindre anstaltsbe- tonad miljö. Genom att ett nät av frigångs- hem skapas kan de intagna som kan klara en sådan vårdform få möjlighet att komma igång med ett arbete eller en utbildning un— der anstaltstiden som de kan fortsätta med efter frigivningen.

7.4 Brevväxling

De intagnas möjligheter till kontakt med yttervärlden under anstaltsvistelsen regleras främst genom bestämmelserna om rätten att avsända och ta emot brev och att ta emot besök.

Bestämmelserna om brevgranskning i 34 & behandlingslagen är tämligen utför— liga. Huvudregeln är att intagen inte utan tillstånd får avsända eller ta emot brev eller annat skriftligt meddelande. Undantag från denna huvudregel förekommer i två fall. I det ena fallet gäller absolut censurfrihet. Brev till justitiekanslern, justitieombudsman eller kriminalvårdsstyrelsen får inte brytas och skall alltid vidarebefordras utan dröjs— mål. I det andra fallet kan censurfrihet beviljas intagen efter prövning av styres- mannen. För detta krävs att den intagne visat pålitlighet. Dessutom gäller att intagen inte får vägras att till svensk myndighet av- sända skrift som inte är anstötlig till sin avfattning eller att i övrigt avsända eller ta emot brev som inte är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av an- nan särskild anledning olämpligt.

I förarbetena till bestämmelserna om brevgranskning betonas vikten av att an- staltslivets isolering bryts och att de intagna ges tillfälle att i ökad utsträckning hålla kontakt med människor utom anstalten och då särskilt med närstående samt att det är betydelsefullt hur lagstiftningen reglerar rät- ten att avsända och ta emot brev. Särskilt framhålls vikten av att rätten till brevväxling görs så vidsträckt som det är möjligt med hänsyn till sådana organisatoriska förhål- landen på anstalten som de intagnas arbete och tillgången på personal för brevgransk- ning.

Av lagtexten framgår att begreppen »olämplig» och »anstötlig» är av central betydelse vid prövningen om brev skall få avsändas eller tas emot. I förarbetena ges exempel på vilka typer av brev som skall anses olämpliga med hänsyn till behand- lingens syfte eller aV annan särskild anled- ning. Här anges brev till intagen avsett att hetsa upp honom mot anstaltsledningen, brev från intagen som innehåller namn på medintagna eller lämnar uppgift om tidi- gare eller planerade brott eller brev som kan vålla obehag för anhöriga eller som kan innebära en olämplig kontakt med andra intagna eller tidigare intagna eller mellan en sutenör och en prostituerad. Hit hör även brev som innehåller smuggelgods. Som exempel på ett anstötligt brev anger bered— ningen att den intagne avsänder brev som är ärekränkande.

I september 1967 sände kriminalvårds— styrelsen i rundskrivelse (nr 81/1967) ut nya direktiv angående tillämpningen av 34 å i vad avsåg befogenheten att underlåta brevgranskning. I rundskrivelsen påpekades att denna befogenhet borde utnyttjas där så var möjligt. Särskilt vid öppen anstalt borde förutsättningar finnas för att i stor utsträck- ning kunna medge befrielse från brev- granskning. Även vid sluten anstalt borde i fall där förutsättningar fanns för detta befrielse från brevgranskning kunna med- ges. Granskning borde kunna underlåtas av brev till eller från person som fick be— söka den intagne utan noggrann kontroll av vad som tilldrog sig under besöket. Granskning skulle dock ske vid misstanke om missbruk. När frågan gällde brev till offentlig försvarare för den intagne eller till svensk myndighet borde granskning som regel kunna underlåtas. Även i de fall det stod klart att brev till den intagne avsänts av offentlig försvarare borde granskning kunna underlåtas.

I vårdcirkuläret ges utförliga regler om brevväxling. Bl.a. rekommenderas att in— tagen bör uppmuntras att hålla önskad kontakt genom brev med närstående och att även annan från behandlingsynpunkt värdefull brevkontakt bör främjas. Vidare

anges att intagen bör få tillåtelse att brev- växla med annan intagen endast om sär- skilda skäl talar därför. De tidigare redovi— sade bestämmelserna i rundskrivelsen nr 81 / 1967 kvarstår och kompletteras med regeln att befrielse från brevgranskning kan för- bindas med lämpliga villkor såsom att den intagne skall försegla och öppna sina brev i närvaro av tjänsteman.

Vid centrala överläggningar i januari 1971 mellan representanter för kriminallvårdsq myndigheterna, personal och intagna utar- betades vissa riktlinjer för hur bestämmel- serna angående brevgranskning skulle till- lämpas. I rundskrivelse den 22 april 1971 meddelas närmare föreskrifter härom.

Inledningsvis anges att lagbestämmelserna om brevgranskning förutsätter en indivi- duell prövning huruvida en intagen med hänsyn till visad pålitlighet kan befrias från brevgranskning och att denna bestämmelse kan tolkas så liberalt att censurläsning av brev inte behöver ske i de flesta fall utan kan ersättas av stickprovsundersökningar.

I övrigt har rundskrivelsen i huvudsak följande innehåll.

Granskning får inte i någon form ske av brev från intagen till justitiekanslern, justi- tieombudsman, kriminalvårdsstyrelsen eller offentlig försvarare.

Inte heller bör brev till intagen från någon av angivna myndigheter eller från offentlig försvarare granskas, om inte särskilda skäl talar därför (t. ex. misstanke om obehörigt användande av myndighets stämplade ku- vert).

Granskning bör som regel också underlå- tas av korrespondens mellan intagen och annan svensk myndighet än nyss nämnts el- ler annan advokat än offentlig försvarare, likgiltigt om fråga är om in- eller utgående post.

När det gäller brevväxling med andra utomstående än ovan angivna myndigheter eller personer gestaltar sig förhållandena olika på öppen och på sluten anstalt.

För intagen på sluten anstalt gäller att be— frielse från censurläsning bör vara regel när det gäller korrespondens med familjemed—

lemmar och andra närstående. Beslut om be- frielse bör meddelas omedelbart vid straff- verkställighetens början. Befrielsen uteslu— ter dock inte att stickprov kan tas.

Begreppet familjemedlemmar och andra närstående ges i detta sammanhang en vid- sträckt tolkning. Till denna kategori hänförs föräldrar, syskon, barn, hustru (make) och trolovad samt fästmö (fästman), ävensom annan person med vilken den intagne upp- rätthållit stadigvarande förbindelse under längre tid.

När det gäller brev till och från personer som inte tillhör kategorien familjemedlem- mar och andra närstående måste däremot på sluten anstalt en mera individualiserad prövning ske av den intagnes pålitlighet. I den mån det är möjligt att konstatera att den intagne uppfyller lagens krav på pålit- lighet bör han dock medges befrielse från den form av granskning som består i att hans korrespondens med de personer det här gäller censurläses.

Under alla förhållanden bör frågan om befrielse från censurläsning av brev prövas senast i samband med initialkollegiet. Här liksom i andra fall på sluten anstalt kvarstår möjligheten till stickprovsgranskning.

Även om den som är intagen på sluten anstalt generellt medges att få avsända och motta brev utan att dessa i förväg läses bör dock granskning bestående i efterforsk- ning av otillåtna föremål bibehållas.

Intagen på öppen anstalt måste också an- tas uppfylla det krav på visad pålitlighet som enligt 34 & behandlingslagen gäller för befrielse från brevgranskning. Själva in- tagningen på öppen anstalt får anses i sig innefatta beslut om befrielse från brev- granskning.

Efterforskning av föremål i kuvert bör kunna göras om skäl föreligger att anta att narkotika smugglas in på anstalten via den intagne. Läsning av brev stickprovsvis kan också undantagsvis vara påkallad.

Enligt 76 å andra stycket vårdcirkulä- ret bör intagen tillåtas att motta brev från och avsända brev till annan intagen endast om särskilda skäl talar därför. Med hänsyn härtill bör, även när det gäller intagen som

enligt vad förut nämnts åtnjuter fullständig befrielse från brevgranskning, efter prövning i varje individuellt fall avgöras om brevväx— ling mellan honom och annan intagen kan tillåtas.

För samtliga intagna gäller att den som medgetts generell befrielse från brevgransk- ning skall underrättas om företagen stick- provskontroll även om brevet ej kvarhålls.

Missbrukar den intagne honom beviljad förmån att skriva och ta emot brev utan förhandsgranskning skall en omprövning av förmånen göras. Omprövningen kan leda till att förmånen dras in eller inskränks för längre eller kortare tid. Som exempel på klara fall av missbruk kan nämnas att i brev, som är ställda till massmedia eller som eljest är avsedda för spridning, intagna eller enskilda tjänstemän på anstalten namn- ges eller deras identitet på annat sätt avslö- jas utan deras medgivande.

Även inom vårdområden som gränsar till kriminalvården förekommer regler om brev- granskning som kan vara av intresse att studera i detta sammanhang.

Enligt 15 & lagen (1966: 585) om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall får överläkaren ta del av innehållet i brev eller annan handling som kommer till pa— tient eller som patient önskar avsända. Om brev till patient kan medföra fara för ord- ningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt ur vårdsynpunkt eller om handling som patient önskar avsända kan föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person får överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Brev som är ställt till utskrivningsnämn- den, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Är brevet ställt till annan myn- dighet och rör mål eller ärende vari pa— tienten själv äger föra talan eller ställt till advokat skall det vidarebefordras. Om över- läkaren beslutar att kvarhålla brev till myn- dighet skall beslutet underställas utskriv- ningsnämndens prövning.

I förarbetena betonades att brevgransk— ning var nödvändig för att hindra att patien-

ten tog del av brev som kunde oroa honom eller försämra hans tillstånd och att narko- tikaförsändelser borde kunna stoppas in- nan de nådde adressaten. Dessutom kunde brev som en patient skrev under vissa fa- ser av sin sjukdom komma att medföra be— tydande olägenheter för honom när han skrivits ut från sjukhuset och återvänt hem. Granskning borde likväl få ske endast om det förelåg särskilda skäl. Ett brev kunde kvarhållas om det kunde medföra avsevärt obehag för avsändaren, mottagaren eller tredje man.

Huvudregeln i 44 & stadgan (1960: 728) för ungdomsvårdsskolorna är att skolans rektor äger övervaka elevs brevväxling om särskilda skäl föreligger och för detta ända- mål få utkvittera ankommande försändelser.

Enligt 27 & stadgan (1956: 551) för all- männa vårdanstalter för alkoholmissbrukare får föreståndaren övervaka den intagnes brevväxling och kan för detta ändamål kvit- tera ut, öppna och ta del av ankommmande samt granska utgående försändelser. I båda dessa stadgor har undantag från regeln om rätt till granskning gjorts för brev till vissa offentliga organ. I skriftlig anvisning den 2 oktober 1967 till samtliga allmänna vård— anstalter för alkoholmissbrukare konstatera- de socialstyrelsen en mycket varierande praxis vid tillämpningen av 27 å i anstalts- stadgan. Styrelsen påpekade att det var vik- tigt att bestämmelsen tillämpades likartat vid samtliga vårdanstalter och underströk sär- skilt att den möjlighet att övervaka den in- tagnes brevväxling som anstaltsstadgan gav kunde uppfattas som kränkande för den per- sonliga integriteten och därför stridande mot de principer som tillämpades i modern människovård. Med anledning härav rekom- menderade styrelsen att övervakning inte skulle förekomma av den intagnes brevväx- ling genom att ankommande och avgående brev lästes av tjänsteman vid vårdanstalten. Om anstaltsföreståndaren av särskild anled- ning ansåg sig böra kontrollera om brev el- ler paket till den intagne innehöll pengar, mediciner, legitimationshandlingar, alkohol- haltiga drycker el. dyl., kunde ankommande försändelser få öppnas men endast i när-

varo av patienten. Genomlysning av ankom— mande brev kunde även ske. Brev som där- vid såg ut att innehålla otillåtna föremål borde öppnas i närvaro av patienten. Övriga brev skulle oöppnade utlämnas till honom.

Kommitténs överväganden

Huvudregeln i gällande behandlingslag är att brevgranskning skall ske för att för- hindra att den intagne avsänder eller tar emot brev som är anstötliga till avfatt- ningen eller som med hänsyn till behand- lingens syfte eller aV annan särskild an- ledning är olämpliga. Då brev sänds till myndighet prövas enbart om brevet är an— stötligt. Från huvudregeln om brevgransk- ning undantas brev till vissa myndigheter och brev till och från intagna som bedöms vara pålitliga.

Enligt vårdcirkuläret bör brevgranskning i regel inte ske på öppna anstalter. På slutna anstalter bör sådan granskning ske men den kan underlåtas när det gäller korrespondens med person som får besöka den intagne utan att bevakning av besöket sker eller med offentlig försvarare eller myndighet.

Reglerna om brevväxling är alltså tämli- gen restriktiva även om tillämpningen av dem mjukats upp de senare åren.

Reglerna utformades i syfte att tillgodose olika intressen. Särskild vikt lades vid ord- ning och säkerhet. Genom granskningen ville man hindra en intagen att leda brotts- lig verksamhet från anstalten, förbereda rymningar, ta emot smuggelgods eller sända ärekränkande brev till personer utanför an- stalten. Även behandlingsskäl beaktades. Brevgranskningen ansågs kunna ge värde— full information om den intagnes person- liga förhållanden. Genom granskningen kunde dessutom olämpliga brevkontakter sållas bort. Granskningen skulle vidare till— godose kravet på att breven inte skulle vara anstötliga till avfattningen.

Det var alltså inte enbart allmänhetens och anstalternas skyddsintressen som dessa regler avsåg att tillgodose. Brevgranskningen skulle utgöra ett skydd för den intagne och

såtillvida äga rum också i hans eget intresse. Man skulle sålunda kunna hindra honom att upprätthålla kontakt med kriminella ele- ment som skulle kunna äventyra hans re- habilitering. Genom breven kunde anstalts- ledningen få kännedom om hans hemför- hållanden, hans ekonomiska situation och hans psykiska tillstånd, vilket allt var be- tydelsefullt från vårdsynpunkt t. ex. när det gällde att förbereda en permission. Brev- granskningen ansågs även nödvändig för att den gjorde det möjligt att förbereda den in- tagne på budskap om dödsfall av närstående eller s.k. »slutbrev» från hustru eller fäst- mo.

Det är uppenbart att brevgranskning kan göra det lättare för anstaltsledningen att lära känna den intagne. Man bör dock inte bortse från att en sådan granskning behand- lingsmässigt kan ha en effekt som motver- kar syftet med den. Genom att gransk— ningen sker utan den intagnes medgivande kan den uppfattas som ett angrepp på den personliga integriteten. En aldrig så god kunskap om en intagens personliga för- hållanden kan inte uppväga den skada på hans förtroende för behandlingen som lätt kan bli en följd av detta angrepp. Genom tillvägagångssättet uttrycks också en viss nedvärdering av den intagne. I stället för att hämta uppgifter direkt från honom går man en omväg via hans korrespondens.

Enligt kommitténs uppfattning är det av största vikt att den intagne såvitt möjligt engageras positivt i sin rehabilitering. Som ovan anförts kan brevgranskning som sker av behandlingsmässiga skäl på goda grun— der befaras verka i motsatt riktning. Så- dana skäl kan därför inte gärna åberopas till stöd för brevgranskningen. Liknande synpunkter gör sig gällande om man för- söker motivera censuren med hänvisning till risken för att anstötligt avfattade brev från intagna skapar förtretligheter för mottagare ute i samhället.

Det sagda innebär att enligt kommitténs mening brevgranskning bör äga rum endast i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl.

Uttrycket säkerhetsskäl används härvid för att sammanfatta de motiv som direkt sam— manhänger med behovet att förebygga brott och att garantera erforderlig ordning och säkerhet inom anstalterna. En sådan be— stämning av brevgranskningens omfattning är i jämförelse med nuvarande regler starkt begränsande. Samtidigt finns naturligtvis däri en ganska stor tänjbarhet i det avseen- det att tillämpningen inte vilar på formella kriterier utan huvudsakligen beror på be- dömningen av vad som fordras inom olika anstaltstyper, i fråga om skilda kategorier av intagna och i de enskilda fallen. Tänj- barheten kan möjligen påstås vara en svag- het från rättssäkerhetssynpunkt eftersom det är lättare att kontrollera tillämpningen av en mera preciserad reglering. En sådan mås— te emellertid, om den skall kunna tillgodose säkerhetsaspekten, bli ganska restriktiv, i stort sett på samma nivå som nuvarande ordning. En viss minskning av risken för felaktig tillämpning skulle alltså uppnås till priset av inskränkning av de intagnas rättigd heter i fall där sådan inte är sakligt motive— rad. Med andra ord kan sägas att den libe- ralisering och individualisering av behand- lingen som kommitténs förslag syftar till in— te kan erhållas på förevarande område om man inte accepterar att granskningsregeln lämnar utrymme för bedömningar inom ganska vida gränser.

Vad som anförts nu gäller den i en lag— text givna yttre ramen för kriminalvårds— myndigheternas handlande och innebär inte något hinder mot att hjälpregler tillskapas för den praktiska tillämpningen. Med hän- syn till att sådana bestämmelser som nu åsyftas måste kunna ändras och komplette- ras efter växlande behov från tid till annan torde det vara lämpligast att de meddelas av kriminalvårdsstyrelsen i en motsvarighet till vårdcirkuläret. Kommittén vill emeller— tid anföra vissa synpunkter som kan tjäna till ledning vid utarbetandet av ifrågava- rande bestämmelser.

En brevgranskning som enbart sker av säkerhetsskäl blir i första hand en del av säkerhetssystemet i en mera sluten vård- form. Utan en sådan kontroll av de intag-

nas kontakter med yttervärlden blir övriga säkerhetsåtgärder inte effektiva. Hela sä- kerhetssystemet bör ses som en enhet. I så- dana fall där den intagne får ta emot obeva- kade besök av närstående bör t. ex. gransk- ning av brev till och från denne kunna un- derlåtas.

Nuvarande praxis vid de öppna anstal- terna vilken innebär att breven granskas ge- nom stickprov synes i stort sett ändamåls- enlig. I denna vårdform bör tillämpningen också i fortsättningen vara liberal. Även in- om de slutna vårdformerna torde stickprovs- granskning böra vara regel och gransk- ning därutöver böra beslutas med hänsyn till det konkreta behov som framgår av bl. a. säkerhetskraven inom vårdformen och särskilda risker med hänsyn till viss intagens brottslighet. rymningsbenägenhet, beroende av narkotika m. m.

Vid de slutna anstalterna sker f. n. i re- gel brevgranskning men intagen som visat pålitlighet kan befrias från en sådan gransk- ning. Genom att vissa intagna sålunda har möjlighet att brevväxla utan att breven i förväg granskas förekommer det att medin— tagna utövar tryck på dem för att kunna för egen räkning utnyttja denna förmån. Detta är särskilt betänkligt i fråga om sådana an— stalter där även häktade vistas och där 10- kalförhållandena omöjliggör att de hålls helt avskilda från övriga intagna. Såvitt av- ser de häktade kommer dock detta pro- blem så småningom att minska och för— svinna i och med att de häktesplatser som nu finns på fångvårdsanstalterna läggs ned i samband med att de allmänna häkten som är planerade eller under byggnad tas i bruk. I övrigt torde det kunna antas att risken för att intagna korresponderar »ge— nom ombud» minskar i och med att det föreslagna systemet inte innefattar form— ligt beslutad censurfrihet för vissa intagna.

Det är angeläget att framhålla att gransk- ningen även i fråga om tillvägagångssättet måste anpassas efter syftet därmed. Största varsamhet bör iakttas så att den intagnes personliga integritet inte i onödan träds för

nära. I stor utsträckning bör den gransk— ning som anses påkallad kunna inskränkas till en undersökning av att brev inte inne- håller föremål av otillåtet slag. Sådan granskning kan utan att brevet bryts ske med hjälp av genomlysningsapparat eller på annat sådant sätt. Om möjlighet saknas härtill kan brevet om brevgranskning sker på grund av misstanke om smuggling — öppnas utan att läsas. I den mån det är erforderligt att få del av ett brevs innehåll måste givetvis fullständig diskretion iakttas såvida inte in- nehållet ger anledning till ingripande av ett eller annat slag.

Den liberalisering som kommittén före— slår i fråga om intagens brevväxling torde bl.a. av hänsyn till de intagna själva inte böra genomföras fullt ut vad beträffar psy— kiatrisk avdelning. Lämpligt är att för så— dan avdelning får gälla de bestämmelser om brevväxling som finns i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

7.5 Besök m. m.

Bestämmelserna om besök finns i 35 & be- handlingslagen. Häri stadgas att intagen får ta emot besök av familjemedlemmar eller andra närstående i den mån det är fören— ligt med ordningen på anstalten och om det inte av särskild anledning kan verka skadligt. I övrigt kan intagen få ta emot besök av den som varit hans försvarare, av advokat som han anlitar i enskild angelä- genhet eller av annan person när det kan vara till gagn för hans fostran, utbildning, utkomstmöjligheter eller dylikt. I den mån det behövs skall tjänsteman vid anstalten vara tillstädes vid besök. Strafflagberedningen såg besöksrätten som en möjlighet att göra den intagnes till- varo mindre isolerad genom att låta honom i vidgad utsträckning komma i kontakt med närstående med vilka det var önskvärt att han upprätthöll förbindelse. Den intagne borde vidare ha en allmän rätt att ta emot sådana besök som var av betydelse för att han skulle kunna bevaka sina intressen el- ler som i övrigt kunde vara till gagn för ho-

nom med hänsyn till hans fostran, utbild— ning eller utkomstmöjligheter. Som exem- pel nämndes advokat eller anställd som skötte den intagnes affärsverksamhet, stu- diehandledare och arbetsförmedlare. Styres- man borde ha viss prövningsrätt. Denna skulle dock endast avse besökets eventuella skadlighet. Besök borde vägras om besöket kunde verka skadligt, i första hand på den intagne men även på den besökande, exem- pelvis då det gällde barn. De intagna skulle få ta emot tillåtna besök i hela den omfatt- ning som det lät sig göra med hänsyn till det arbete de var pliktiga att utföra, till- gången till besökslokaler samt till andra an- staltsorganisatoriska förhållanden. Bered- ningen ansåg att man inte borde låta de på- litliga elementen vara underkastade sådana inskränkningar som var påkallade i fråga om de opålitliga och förordade därför att det i lagtexten skulle anges att förordnande om bevakning skulle meddelas endast när skäl därtill fanns. Genom detta uttryckssätt ville beredningen markera att styresmannen inte borde förordna om bevakning vid be- sök om det inte var nödvändigt. Smuggling skulle kunna förebyggas genom att en tjäns- teman hade insyn över besöksrummet ge- nom en glasruta. Om den intagne hellre ville underkasta sig visitation än bevakning i samband med besök borde detta inte möta hinder. Visitation av besökande borde där- emot inte ske. Ledamot av anstaltsnämn- den skulle äga besöka intagen utan att tjäns- teman vid anstalten var närvarande.

Departementschefen förklarade sig dela beredningens uppfattning att bevakning bor- de tillgripas endast när det behövdes från ordnings- och säkerhetssynpunkt eller av andra särskilda skäl. Han påpekade att det låg i sakens natur att bevakning oftare var påkallad vid slutna anstalter med deras olikartade och opålitliga klientel än vid min- dre och öppna anstalter. Med hänsyn till de olika förhållanden som kunde föreligga fann han att bestämmelserna borde innehålla al— lenast att styresmannen äger förordna att tjänsteman vid anstalten skall vara närva— rande vid besök.

I vårdcirkuläret ges närmare föreskrifter

för tillämpningen av besöksreglema. Det betonas att besök som är värdefulla från behandlingssynpunkt bör främjas. Vidare anges att besök hos intagen i sluten anstalt skall övervakas av tjänsteman om inte över- vakning anses obehövlig och att intagen i öppen anstalt bör få ta emot besök utan övervakning om inte särskilt skäl är där- emot. Bcsök av barn i åldern 2—14 år får inte tillåtas annat än om särskild anledning är därtill och besöket kan ske under förhål- landen som medger särskilt hänsynstagande till barnet. Besöken skall försiggå i sär- skilt besöksrum eller annat lämpligt utrym- me. Vid öppen anstalt äger styresmannen dock medge att besök får ske på anvisad plats inom anstaltens fritidsområde. Visite- ring av besökandes person får inte ske.

Däremot skall medhavda väskor o.d. vi- siteras om det inte anses obehövligt. Om den besökande inte lämnar sitt medgivande till sådan visitation skall väskan under besöket förvaras på betryggande sätt. Gåva eller an- nan egendom till intagen skall mottas av vakthavande tjänsteman. Uppträder besö- kande eller intagen olämpligt under besöket skall detta avbrytas. Vid övervakat besök skall samtalet föras på språk som den när- varande tjänstemannen förstår. Vid behov får tolk anlitas. Besökstider samt vad be— sökare och intagna har att iaktta vid besök skall tillkännages genom anslag i besöksrum och på andra lämpliga platser i anstalten. För intagen som har ringa kontakt med per- soner utanför anstalten eller vistas i anstalt på stort avstånd från sina anhöriga eller av annat skäl har behov av besök kan styres- mannen förordna anstaltsbesökare. Anstalts- besökare får besöka den intagne utanför anstaltens ordinarie besökstider. Besök bör dock inte medges under den intagnes ar- betstid.

Våren 1969 skedde en kartläggning av besöksförhållandena vid fångvårdsanstalter- na genom kriminalvårdsstyrelsens försorg. Av de infordrade uppgifterna framgick att den tillåtna besökstiden per intagen under en fyraveckorsperiod vid de slutna anstal— terna varierade mellan 30 minuter och 16 timmar. Kortare tid än trc timmar hade 10

anstalter, mellan tre och fyra hade 12 an— stalter medan resterande 15 anstalter hade en besökstid på sex timmar eller mer. Dess- utom förekom vid vissa anstalter besöks- permission.

Vid de öppna anstalterna varierade be- sökstidema för samma period mellan 2 och 24 timmar. En anstalt hade en besökstid på 2 timmar, 6 anstalter på 4 timmar medan resterande 29 anstalter hade 5 timmar. Vid de fyra skyddstillsynsanstaltema förekom ingen generell rätt till besök.

Även antalet besöksdagar per månad vid anstalterna visade stora variationer. Vid de slutna anstalterna varierade de mellan 1 och 30 besöksdagar och vid de öppna mellan 2 och 12. Endast 1 besöksdag hade en sluten anstalt, 2 besöksdagar 7 slutna och 7 öppna anstalter, 4 besöksdagar hade 17 slutna och 26 öppna anstalter och minst 8 besöksdagar hade 12 slutna och 2 öppna anstalter.

Besöken var i de flesta fall förlagda till lördagar och söndagar.

Från anstalternas sida framställdes önske- mål om flera, större och bättre inredda be— söksrum, toalettanordningar, förvaringsbox- ar för besökandes väskor etc.

Vid kommitténs tvärsnittsundersökning undersöktes bl. a. de intagnas kontakter med personer utanför anstalten. Någon form av kontakter regelbundna eller oregelbundna besök, kontakter i form av brev etc. redo- visas för sammanlagt 88 procent av det un- dersökta klientelet. Kontakterna avser i stor utsträckning flera olika personer utanför anstalten i mer eller mindre nära släktskap med den intagne.

Vid de tidigare nämnda centrala överlägg- ningarna i januari 1971 mellan represen— tanter för kriminalvårdsmyndighetema, per- sonal och intagna utarbetades vissa riktlin- jer även för bestämmelserna angående be- sök. I rundskrivelse den 22 april 1971 med- delas närmare anvisningar och föreskrifter om hur besöksbestämmelserna skall tilläm- pas.

Inledningsvis anges att besökstidens längd givetvis måste påverkas av personaltillgång

och antalet besöksrum men att målsättning- en bör vara att intagen skall ha rätt att ta emot besök minst två gånger i månaden, två timmar varje gång.

I övrigt har rundskrivelsen i huvudsak följande innehåll.

Person med vilken den intagne upprätt- hållit stadigvarande förbindelse under lång— re tid skall räknas som närstående i lagtex- tens mening och besök hos intagen av sådan person får alltså normalt inte vägras.

Utöver försvarare i pågående rättegång bör intagen regelmässigt få ta emot besök av den som varit hans offentliga försvarare i ett avslutat mål eller av advokat vars bi— träde han påkallar i enskild angelägenhet. De bestämmelser som gäller besök av andra personer än dem som nämnts ovan bör tol- kas liberalt eftersom besök måste anses vara ett värdefullt medel för att återanpassa den intagne genom att de gör det möjligt för ho- nom att hålla kontakt med yttervärlden.

Begränsningar i rätten att ta emot besök kan likväl inte undvikas. Hänsyn måste tas till anstaltsorganisatoriska förhållanden, ru- tiner och resurser vilket kan göra det nöd- vändigt att behovsgradera besöken. Därjäm- te kan det av ordningsskäl bli nödvändigt att avvisa en besökare t ex på grund av att han är onykter.

När det gäller övervakning av besök mås- te förhållandena bedömas olika på sluten och på öppen anstalt.

Vid sluten anstalt får besök av offentlig försvarare inte övervakas och besök av an— nan advokat än offentlig försvarare bör alltid få äga rum under ostörda former. Vid besök av familjemedlemmar eller andra närstående får övervakning tillgripas en- dast undantagsvis om särskilda skäl talar härför. Sådana skäl kan vara säkerhetsskäl eller speciell risk för insmuggling av narko- tika eller dylikt. När det gäller besök av andra personer skall besöket övervakas om inte övervakning anses obehövlig.

Vid öppen anstalt bör intagen få ta emot besök utan övervakning om inte särskilda skäl talar häremot.

Vid varje anstalt bör man så långt det är möjligt eftersträva att skapa sådana besöks-

anordningar som i största möjliga utsträck- ning kan medge ostörd samvaro mellan inta— gen och familjemedlemmar eller andra när- stående under besöken.

På anstalter där på grund av speciellt bristfälliga anordningar besök hos intagen av anhöriga eller andra närstående inte kan ske under ostörda former bör så långt det är möjligt av säkerhetsskäl och med hänsyn till befintliga personalresurser besöksper- missioner medges. Särskilt bör möjligheten att ge besökspermission beaktas när det gäl- ler intagen som kommit in i sin ordinarie permissionsgång och klarar permissionerna och som har hustru eller fästmö och min— derårigt barn som han inte kan träffa på anstalten i avskild miljö.

Något speciellt stadgande om rätt till be- sök finns inte i lagen om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall. I 13 & anges att den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och i övrigt får underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

Enligt 44 & stadgan för ungdomsvårds- skolorna får elev ta emot besök endast med rektors medgivande och på villkor som den- ne bestämmer och enligt 27é stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbru— kare får intagen inte ta emot besök utan medgivande av föreståndaren.

Förutom genom brevväxling och besök kan en intagen upprätthålla kontakt med an— höriga och andra personer utanför anstalten per telefon. Någon reglering härav i be- handlingslagen eller på annat sätt har inte meddelats. Däremot behandlades denna frå- ga vid de centrala överläggningarna på Österåker. Vid dessa nåddes enighet om att telefonautomater borde införas på alla öpp- na anstalter för avgående samtal utan re- striktioner. Vad gällde slutna anstalter med- gav kriminalvårdsstyrelsen att försöksverk- samhet med helt fri telefonering från au- tomat snarast skulle påbörjas på anstalterna i Falun och Mariestad samt eventuellt på

anstalten i Gävle. Enligt uppgift från kri- minalvårdsstyrelsen kan denna försöksverk- samhet beräknas börja hösten 1971.

Kommitténs överväganden

Bestämmelserna om besök avser att tillgo- dose olika intressen. Av förarbetena till be- handlingslagen framgår att ordnings- och så- kerhetsskälen ansågs särskilt betydelsefulla. Reglerna syftade även till att vara ett skydd mot olämpligt inflytande i främsta rummet för den intagne men även för den besökan— de. Enbart sådana besök som gagnade den intagne i olika hänseenden skulle tillåtas. Begränsningen av besökskretsen motiverades även med hänsyn till bristen på besöksloka- ler och personal.

Besöksreglema är alltså i huvudsak äm- nade att tillgodose samma intressen som reglerna om brevgranskning. Att likartade synpunkter lagts på brevgransknings- och besöksinstituten framgår för övrigt av inne— hållet i den tidigare nämnda rundskrivelsen nr 81/1967 vari framhålls att granskning bör kunna underlåtas av brev till eller från person av vilken den intagne får ta emot obevakade besök.

Enligt kommitténs uppfattning har besö- ken en väsentlig uppgift att fylla både när det gäller att mildra den intagnes isolering och att ge honom möjligheter att knyta så- dana kontakter som kan ha en positiv bety- delse för hans rehabilitering. Besök bör där- för uppmuntras, främst givetvis besök av anhöriga men även besök av övervakare, särskilda anstaltsbesökare och andra perso— ner som kan vara den intagne till hjälp och stöd. Det senare gäller inte minst utlänning- arna som ofta inte kan få besök av anhöriga eller andra närstående och som i vissa fall inte får permission på grund av risken för permissionsmissbruk. De utlänningar som på grund av Språksvårigheter blir mer eller mindre isolerade från andra intagna har sär— skilt stort behov av besök av lämpliga per- soner som talar både svenska och den in- tagnes språk och som därigenom kan bistå honom i olika avseenden.

Besök kan givetvis inte tillåtas om de medför risk från ordnings— eller säkerhets- synpunkt. Vid prövningen om besök bör tillåtas bör man överväga om de risker som besöket kan väntas medföra kan neutrali- seras eller minskas genom att besöket sker under bevakning eller följs av visitation av den intagne. En sådan visitation är dock obehaglig både för den intagne och för per- sonalen. I vissa fall torde ordningshänsyn medföra att en besökande måste avvisas t.ex. om han är onykter. Däremot bör i princip behandlingssynpunkter inte läggas på besök i vidare mån än att uppenbart skadliga besök bör kunna hindras.

Även om kommittén anser att restriktio- nerna i fråga om besök bör vara de minsta möjliga och att begränsningen av den legala besökskretsen bör slopas, måste man ta hän- syn till anstaltsrutiner, tillgång till personal och lokaler samt andra praktiska förutsätt- ningar när det gäller besöksverksamheten. Möjligheterna att ta emot besök är mycket knappa på vissa slutna anstalter. Så sak- nar t. ex. de 25 kvarvarande cellfängelsema i stor utsträckning särskilda utrymmen för besök. Även personaltillgången är ofta otill- räcklig för en utvidgad besöksverksamhet. De visitationer av de intagna som sker i samband med besök på de slutna anstal- terna för att förhindra smuggling är särskilt när det gäller narkotika synnerligen per— sonalkrävande.

Den största nackdelen med de bristfälliga besöksresurserna på anstalterna är att det saknas möjlighet till besök under ostörda förhållanden. Den omständigheten att en person är intagen i anstalt innebär inte i och för sig att han skall behöva avstå helt från ett normalt samliv med en närstående. Då sexuallivet tillhör det fredade livets område är förutsättningarna för dessa besök att de kan ges en sådan privat karaktär att de inte verkar förnedrande utan kan få den avsedda positiva innebörden. Vid de öppna anstal- terna där den intagne har eget bostadsrum har han möjlighet att träffa sina anhöriga under mera privata former. De resurser som för närvarande står till buds vid övriga an-

stalter är inte sådana att dessa villkor kan anses uppfyllda. Inte ens vid de senast upp- förda slutna anstalterna uppfyller besöks- rummen dessa krav.

Det är därför enligt kommitténs mening angeläget att en väsentlig upprustning sker av resurserna på besöksområdet som gör det möjligt att tillåta en ökad besöksfrekvens och ostörda besök.

Innan en sådan upprustning kan ske bör alla möjligheter som redan står till buds ut- nyttjas för att skapa en trivsam miljö vid besöken. Det är viktigt att besöksrummen och andra arrangemang är sådana att besö- karen kan känna sig välkommen. För detta behövs bl. a. att större omsorg ägnas åt be- sökslokalernas utformning, inklusive möb- lering och annan inredning. Något som kan göras för att bidra till trevnad vid besöken är att låta de intagna bjuda besökande på förtäring från anstaltens kök på kriminal- vårdens bekostnad.

Kommittén anser att även intagens rättig- het att utväxla telefonsamtal bör regleras i lagen.

7.6 Behandlingsåtgärder 7.6.1 Arbetet

Enligt behandlingslagen har den intagne ar- betsplikt. Han skall sysselsättas med lämpligt arbete och är skyldig att med flit och ord- ning utföra det arbete som åläggs honom. Det anvisade arbetet bör såvitt möjligt vara ägnat att bereda honom yrkesutbildning el— ler i övrigt vara så beskaffat att det främjar hans utsikter att försörja sig efter frigiv- ningen. Vid valet av arbete bör hänsyn tas till hans håg och fallenhet. Arbetstiden kan inskränkas för att ge möjligheter till studier eller annan utbildning. För att underlätta övergången till livet utanför anstalten kan tillstånd ges till frigångsarbete. Undantag från arbetsplikt gäller för den som är kropps- ligt eller psykiskt sjuk. Dessa regler har i huvudsakligen oförändrat skick överförts till behandlingslagen från 1945 års verkställig- hetslag.

I förarbetena till verkställighetslagen un- derströks att det främsta medlet att främja

den intagnes tillrättaförande var att syssel- sätta honom med lämpligt arbete. Bortsett från de arbetsoförmögna var det för alla in- tagna av väsentlig betydelse att de under anstaltstiden fick arbeta hårt med nyttigt arbete. Eftersom arbetet var den faktor på anstalten som minst skilde sig från det verk- liga livets förhållanden var en rationell sys- selsättning det bästa medlet att motverka det ogynnsamma inflytandet av anstaltslivet. Många av de intagna saknade all yrkesut- bildning och ett betydande antal var på grund av fysiska eller psykiska defekter att betrakta som endast partiellt arbetsföra. Det gällde därför att placera de intagna i ett sådant arbete som de hade möjligheter att utföra. Arbetet borde avpassas efter de in- tagnas anlag och intresseinriktning, vara fy- siskt härdande och om möjligt ge en an- vändbar yrkesutbildning och en tillfreds- ställande arbetslön. Någon yrkesutbildning under anstaltstiden kunde dock inte komma i fråga för en intagen med kort strafftid. Man borde i stället inrikta sig på att sys- selsätta honom på ett förnuftigt sätt och vänja honom vid regelbundet arbete. Inte heller vid längre intagningstider var det all- tid möjligt att yrkesutbilda en intagen som t.ex. saknade anlag eller intresse för en utbildning. Av praktiska skäl gick det för övrigt inte att driva utbildningssynpunkten alltför långt. Anstalterna måste se till att den för de intagnas skull organiserade ar- betsdriften inte blev utan arbetskraft. Att arbetsdriften fungerade var en förutsättning för att de intagna skulle kunna få skälig ersättning för sitt arbete. Å andra sidan fick naturligtvis arbetsdriftens eller samhälls— nyttans krav inte åberopas till stöd för en ren exploatering av den intagnes arbets— kraft.

Dessa konkurrerande synpunkter gjorde det svårt att lösa sysselsättningsfrågan. I ef- tervårdsutredningens slutbetänkande »Ar- betsanskaffning åt kriminalvårdens klientel» framfördes följande synpunkter. När det gällde intagna i åldrarna upp till 22 år stod det klart att arbetet så långt som möjligt borde vara inriktat på yrkesutbildning i nå- gon form. På grund av de jämförelsevis

korta strafftiderna som i allmänhet inte med— gav någon fullständig yrkesutbildning enligt vanliga normer måste undervisningen i re- gel inskränkas till kortare yrkeskurser inom bestämda yrkesområden. I fråga om det vuxna klientelet kunde ingen yrkesutbild- ning i egentlig mening förekomma utan vik- ten lades vid arbetsträning. Eftersom de in— tagna ofta saknade vana vid och erfarenhet av ordnat arbete ansågs det viktigt att de under anstaltsvistelsen kom in i regelbundna och ordnade arbetsförhållanden. De skulle få tillfälle att acklimatisera sig i en modern arbetsmiljö och vänja sig vid den arbets- takt som förekom inom näringslivet. De måste också känna till den elementära ar- betsrutinen och såvitt möjligt tillägna sig uthållighet i arbetet. Bristen på uthållighet var ett utmärkande drag hos många intagna. Sådana fall borde särskilt observeras av per- sonalen på anstalten och arbetsbyte borde inte medges förrän behandlingskollegiet be— retts tillfälle ta ställning till frågan. Anstalts- ledningen skulle också sträva efter att hålla en bestämd arbetsdisciplin och att se till att fastställda arbetstider iakttogs. För att den nykomne snabbt skulle finna sig till rätta i arbetet och komma upp till en normal arbetsprestation borde arbetsdriften inriktas på industriell serieproduktion, uppdelad på ett stort antal enkla arbetstempon. Härige- nom uppnådde man att Också mindre god arbetskraft kunde ges en tämligen effektiv sysselsättning och arbetsträning liksom även att de intagna med kortare strafftider kun- de beredas arbete. En dylik organisation fordrade tämligen stora produktionsenheter. Anläggningskostnaderna blev härigenom höga men i gengäld blev driftskostnaderna lägre och det ekonomiska utfallet bättre än i fråga om småverkstäder.

Under den omorganisation av fångvården som pågått sedan mitten av 1950-talet har arbetsdriften vid anstalter för vuxet nor- malklientel inriktats på industrimässig serie- produktion i fabriker och verkstäder som tekniskt och organisatoriskt är fullt jämför- bara med civila anläggningar av motsva- rande storlek. Den centrala ledningen av arbetsdriften ombesörjs av kriminalvårds-

styrelsen genom dess arbets- och utbild- ningsavdelning med en avdelningschef i spetsen. Avdelningen är uppdelad i en pro- duktionsbyrå med sex sektioner samt fyra självständiga enheter, som sorterar direkt under avdelningschefen, svarande för plane- ring, försäljning, inköp och utbildning. För den regionala och lokala ledningen och för- valtningen svarar i administrativt hänseende varje kriminalvårdsdirektör inom sin räjong och styresman vid sin anstalt. Dessutom finns vid var och en av de 12 största anstal- terna en anstaltsingenjör, som har att under styresmannen leda och öva tillsyn över an- staltens verkstadsdrift. Varje verkstad fö- restås av en verkstadsföreståndare som vid sin sida har en eller flera verkstadsförmän. I allmänhet räknar man med en arbets— ledare på 10 arbetsplatser. Vid varje anstalt med jordbruksdrift finns en särskild drifts- ledare som vid sin sida kan ha en eller flera förmän som arbetsledare. Vissa verkstäder, huvudsakligen inom ungdomsräjongen, är inrättade till utbildningsverkstäder för de ungdomar som har de fysiska eller psykiska förutsättningarna att tillgodogöra sig under- visningen. De förestås av en utbildnings- assistent (yrkeslärare).

Arbetsdriften har vissa problem gemen- samma med de vårdområden som gränsar till kriminalvården främst ungdoms- och nykterhetsvården. Arbetsdriften inom men— talsjukvården är obetydlig. Huvudmannaska- pet för detta vårdområde ligger sedan den 1 januari 1967 hos landstingen och en en- hetlig ledning av arbetsdriften för hela detta vårdområde saknas därför. Vissa sjukhus disponerar ett antal platser i skyddade verk- städer som ligger antingen inom eller utan- för sjukhusområdet. En annan skyddad verksamhet inom mentalvården är kommu- nala beredskapsarbeten, skogsarbete och fornminnesvård som kan betraktas som en form av arbetsträning.

Inom ungdomsvårdsskolorna har arbets— driften helt naturligt inriktats på yrkesut- bildning och sysselsättningsterapi. Skolorna driver jordbruk eller trädgårdsarbete, snic— keriarbete, mekanisk verkstad, kreatursdrift, sömnad, bilreparationsverksamhet osv. Yr-

kesutbildningen möter stora hinder då ung- domarna oftast saknar både teoretiska och praktiska förkunskaper. Man syftar att bi- bringa ungdomarna viss yrkesorientering.

Det enda vårdområde förutom kriminal- vården som i dagens läge har en mera be- tydande arbetsdrift är nykterhetsvården. An- talet allmänna och enskilda anstalter för al- koholmissbrukare är ca 50. De allmänna anstalterna består av två grupper; statliga respektive erkända anstalter. På de allmänna anstalterna sker tvångsintagning medan fri- villig intagning sker på de enskilda anstal— terna, där det ur arbetssynpunkt bästa kli- entelet finns. Klientelet på de olika anstal- terna är tämligen differentierat. Under de senaste åren har arbetsdriften byggts ut av- sevärt. Man har bl.a. mekanisk verkstads- drift, snickeriverkstäder, måleri, konfektion och betongindustri.

Statskontoret avslutade 1963 en organi- sationsutredning avseende kriminalvårdens arbetsdrift. Där behandlades även frågan om samordning av arbetsdriften mellan det- ta vårdområde och arbetsdriften vid ung- domsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Man ville förhindra in— bördes konkurrens på den statliga och kom- munala marknaden och dessutom få till stånd en samverkan vid lösningen av de många tekniska och försäljningsmässiga pro- blem som är gemensamma för arbetsdriften vid de olika vårdanstaltema. Statskontoret drog upp Visa riktlinjer för ett kommande samarbete som i stort sett gick ut på att kriminalvårdsstyrelsens arbetsbyrå skulle uppträda som kommissionär för ungdoms- vårdsskolorna och anstalterna för alkohol- missbrukare när det gällde leveranser till staten samt biträda med uppläggning av nya tillverkningar som förmedlats av byrån och kontrollera framställda varor och tillverk- ningsmetoder.

Ett betydelsefullt samarbete är det som hösten 1966 inleddes mellan kriminalvår- den och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i fråga om arbetsdriften vid nya beredskaps- förläggningar. För att bekämpa arbetslöshe— ten utökade AMS antalet verkstäder av

beredskapskaraktär. Kriminalvårdsstyrelsen ställde därvid sin erfarenhet och försäljnings- organisation till förfogande vid organisatio- nen av verkstadsarbetet vid beredskapsför- läggningarna.

Kungl. Maj:t tillsatte i juni 1964 ett per— manent samarbetsorgan för den statliga an- staltsvårdens arbetsdrift som skulle ha väg- ledande och rådgivande funktioner »bl. a. i fråga om arbetsdriftens och produktionens inriktning». Detta organ som fått namnet Vårdinstitutionernas industrinämnd (VIN) består av en ordförande tillsatt av Kungl. Maj:t samt av representanter för kriminal- vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, AMS, LO, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund och Nykterhetsvår— dens anstaltsförbund.

Ett exempel på integrationen mellan ar- betsdriften inom kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen är arbetsdriften på vårdan- stalten Västerbyhemmet på Gotland. Där tillverkas fönster och dörrar för kriminal- vårdens husfabrikation och detaljer till pär- mar för Lärbros pärmfabrikation. Utlägg- ning sker även av arbete till vårdanstalten Åsbrohemmets mekaniska verkstad som ut- för vissa arbeten för Kumlaanstalten.

M arknadsmässig lön

Frågan om marknadsmässig lön diskutera- des redan i samband med tillkomsten av 1945 års verkställighetslag. I förarbetena till lagen påpekade strafflagberedningen att det rent principiellt var önskvärt att införa ett lönesystem för de intagna som motsvara- de rådande system på den öppna markna- den men att detta av olika skäl inte var möj- ligt att genomföra beträffande hela anstalts- klientelet. Beredningen föreslog dock att la- gen skulle ge möjlighet att bedriva en viss försöksverksamhet eftersom det inte helt kunde uteslutas att det på vissa anstalter med homogent och arbetsdugligt klientel eller beträffande vissa grupper intagna skul- le vara fördelaktigt att försöksvis pröva ifrågavarande principer.

Försöksverksamhetens syfte skulle vara att undersöka om det var möjligt att till- lämpa systemet med marknadsmässig lön och om man härigenom kunde vinna bl. a. förbättring av de intagnas arbetsresultat, ekonomiska förhållanden och arbetstrivsel samt minskning av utgifterna för social- vård och understöd från fångvården.

1956 års eftervårdsutredning tog på nytt upp frågan om marknadsmässiga löner i sitt betänkande Fånges arbetsersättning (SOU 1959: 18). Utredningen ansåg att det var önskvärt att få systemet prövat genom för- söksverksamhet.

I 1962 års petita hemställde kriminal- vårdsstyrelsen att vid den nya anstalten i Tillberga med dess brett upplagda fabriks- mässiga arbetsdrift få pröva en försöksverk- samhet med marknadsmässig lön och att medel för tre extra tjänster skulle ställas till förfogande.

Departementschefen, som fann att ett för- sök att anpassa prestationsersättningen åt de intagna till löneförhållandena på den öppna marknaden skulle kunna ge värde- fulla erfarenheter för rehabiliteringen, till- styrkte ett sådant försök, men föreslog tills vidare endast två tjänster för denna verk- samhet, en ingenjör och en kansliskrivare. 1963 års riksdag beslöt i enlighet med de- partementschefens förslag och kriminal- vårdsstyrelsen fick av Kungl. Maj:t i upp- drag att närmare ange hur försöksverksam- heten skulle utformas.

I maj 1965 avgav kriminalvårdsstyrelsen en promemoria i ärendet av följande inne- håll. Den föreslagna försöksverksamheten borde läggas upp efter de riktlinjer som an- givits av eftervårdsutredningen och omfat- ta såväl en produktionsteknisk och löne— mässig som en social del. Vid urvalet av deltagare i försöksverksamheten borde hän- syn tas till längden av återstående anstalts- tid — minst fyra månader — och till inter- nernas skötsamhet och prognos samt till de- ras fysiska och psykiska förutsättningar att klara hårt tempoarbete i bullrande industri- miljö. Praktiskt handlag var även en förut- sättning. Däremot behövde inte yrkeskun—

nighet förutsättas eftersom alla praktiska arbetsuppgifter på anstalten skulle utformas så att de kunde lösas även av ovana per— soner. Urvalsprincipen skulle å andra sidan innebära att intagna som av olika skäl inte kunde hålla arbetstakten måste förflyttas från anstalten oavsett om orsaken härtill var lättja, psykisk insufficiens, sjukdom el- ler annat. Som regel skulle ackordslön utgå. Timlön skulle endast förekomma undantags- vis. Styrelsen förordade att arbetsersättning- en skulle anknytas till den genomsnittliga timförtjänsten för manliga industriarbetare i dyrortsgrupp 3 (exkl. semesterlön, helgdags- lön, ersättning vid sjukdom och olycksfall o. dyl.). Varje intagen som arbetade på ac- kord och som utförde en normal marknads- mässig prestation skulle komma upp i sam- ma genomsnittliga nettoförtjänst som den ci- vila industriarbetaren. Vissa elitarbetare skulle kunna komma upp i mycket höga förtjänster medan inkomsterna med sjunkan— de arbetsinsats kunde bli obetydliga. Beträffande timlön förordade styrelsen ett system med varierande lön bestämd of"-- ter anstaltstid och kunnighet, arbetets mer eller mindre kvalificerade art o.dyl. Av marknadsmässig normalprestation skulle 50 % anses utgöra en undre gräns för del- tagande i försöksverksamheten. Den budget som skulle upprättas för varje intern vid Tillberga skulle basera sig på en utredning om den intagnes sociala och ekonomiska förhållanden utanför anstalten och hans bc- räknade inkomster av arbetet i anstalten. Med ledning av budgeten skulle inkoms— terna sedan fördelas på olika utgiftsposter. Obligatoriska avdrag skulle ske för skatt, medel för uppehälle, disponibla medel och besparade medel. Från återstoden skulle in— dividuella avdrag göras efter vars och ens personliga förhållanden. Styrelsen föreslog att de intagnas löner under försöksperioden skulle beräknas på sådant sätt att inkoms» ten stannade vid ett belopp som motsva— rade den civila industriarbetarens genom- snittliga nettoinkomst efter källskatteavdrag med 20%. Under försöksperioden skulle därför den intagnes nettoinkomst inte vara skattepliktig. Ersättning för kost och logi

beräknades till åtta kronor om dagen. Av de disponibla medlen skulle de intagna er— hålla förslagsvis 20 kronor i veckan till in- köp av premievaror. Genom att detta be- lopp skulle vara lika för alla skulle man undvika att de arbetare som genom arbets- flit fick höga löner skulle kunna bilda nå- got slags privilegierad överklass på anstal- ten i förhållande till sina lägre avlönade kamrater. Överskottet skulle i stället använ- das till att sanera den intagnes ekonomi un- der anstaltstiden och till att ge honom en ekonomiskt bättre situation vid frigivning- en. Av de besparade medlen slutligen skul- le visst belopp avsättas varje vecka på ett spärrkonto för att tjäna som »avgångsme- del», dvs. till att täcka utgifterna för den intagnes försörjning under den närmaste ti- den efter frigivningen. Vad som därutöver inflöt på kontot för besparade medel borde få användas för samma ändamål som tidi- gare samt för permissionskostnader och klädinköp eller med den intagnes eget sam- tycke i saneringssyfte. Vad den intagne fick över när disponibla medel och besparade medel dragits av skulle användas för att reglera hans ekonomiska förpliktelser. Ge- nom betalning av skatteskulder, böter, un- derhållsbidrag, försäkringar och avbetalning av möbelskulder, skadestånd etc. skulle en ekonomisk sanering kunna ske på längre sikt av skulder som varken socialvården eller an- nan myndighet kunde tänkas hjälpa den fri— givne att betala. Till sist underströk styrelsen den utomordentliga betydelsen av den pla- nerade försöksverksamheten. Särskilt viktig var verksamhetens sociala del som syftade till att under förhållandevis lång tid meto- diskt söka lära och träna de intagna att planmässigt fullgöra sina ekonomiska för- pliktelser. En budgetassistent behövdes för att denna del av försöksverksamheten skul- le kunna genomföras.

Genom beslut av 1968 års riksdag be- viljades den begärda budgetassistenttjänsten vid Tillbergaanstalten och förberedelserna började för den föreslagna försöksverksam— heten. Av olika skäl bl.a. arbetsledar- strejken våren 1969 — har projektet förse- nats. Enligt uppgift från kriminalvårdssty-

relsen beräknas experimentet kunna ta sin början budgetåret 1971/72.

»Kumlalönen»

Redan i sina petita hösten 1965 framförde kriminalvårdsstyrelsen tanken att lönesätt— ningen borde revideras för hela kriminal— vårdsklientelet eftersom de dåvarande ar- betspremierna var för låga för att kunna sporra de intagna till goda arbetsprestatio- ner och för att kunna räcka till en sparad slant vid frigivningen. Den planerade för- söksverksamheten vid Tillbergaanstalten var att betrakta som en isolerad företeelse som var avsedd för anstalter med homogent klientel och med speciella förutsättningar ifråga om lokaler, personal och maskinell utrustning. För det övriga klientelets räk- ning borde det dåvarande avlöningssystemet ses över och arbetsersättningen höjas. Sty- relsen föreslog därför att frågan om en re- videring av lönesättningen och andra ar- betsvillkor för de intagna skulle utredas av ett särskilt organ vari arbetsmarknads— organisationerna var representerade. I linje med denna ståndpunkt togs frågan upp till behandling inom vårdinstitutionernas indu- strinämnd. Nämnden anslöt sig till krimi- nalvårdsstyrelsens uppfattning att det då- varande lönesystemet var otillfredsställande och beslöt att tillkalla löneexpertis för att utreda frågan om lönesättningen för klien- telet vid anstalter inom samtliga de vård- områden som faller inom nämndens verk- samhet. Då utredningen beräknades ta av- sevärd tid i anspråk föreslog kriminalvårds- styrelsen i syfte att höja de intagnas löner och därmed även produktionen en provi- sorisk lönereform vid samtliga kriminalvår- dens anstalter som skulle medge en skälig prestationsersättning i förhållande till ar— betsinsatsen.

I februari 1967 bemyndigades kriminal- vårdsstyrelsen att försöksvis pröva ett revi- derat lönesystem för de av Kumlaanstal— tens interner som arbetade i verkstäderna för mekaniskt arbete, träindustri och di— versearbete samt förrådsarbete i verkstads- driftens centralförråd, nominellt 195 man.

Avlöningssystemet med ackord- och tim— premier behölls oförändrat. Däremot blev samtliga ackord översedda och uppjusterade i genomsnitt med 20 till 40 %. I sam- band därmed höjdes även ersättningen för tidlönearbetet. Dessa uppräkningar skulle innebära löneförbättringar över lag med oförändrad arbetstakt och väsentligt ökade förtjänstmöjligheter för de arbetare som gjorde en fullgod arbetsinsats. Dessa kunde räkna med en nettoarbetsinkomst av 2 kro- nor 40 öre i timmen —— senare uppräknad till 2 kronor 55 öre i timmen. Liksom tidigare skulle den intagne varken erlägga skatt på denna inkomst eller betala för mat och hus- rum. De intagna som deltog i försöksverk— samheten fick vidare ökad rätt att köpa pre- mievaror. De fick köpa för ett belopp som motsvarande hela den disponibla delen av arbetsinkomsten mot eljest vanligen 20 kro— nor i veckan.

Kungl. Maj:t har medgivit att »Kumla— försöket» från och med den 1 juli 1968 får tillämpas vid samtliga anstalter inom kriminalvården. Enligt uppgift från krimi- nalvårdsstyrelsen uppgick ackordsförtjäns- terna vid »Kumlalön» veckorna 21—24 1971 vid vissa anstalter till följande belopp.

Anstalt Medeltal Verkstad öre/tim. Kumla Mekanisk verkstad 219 Snickeriverkstad 224 Skänninge Konfektionsverkstad 149 Kontorsvaruindustri 165 Förråd 218 Tillberga Mekanisk verkstad 223 Trähus 220

Elitarbetarnas arbetslöner har under mot- svarande tid överskridit 2 kronor 55 öre i timmen. Om man utgår från en timför- tjänst på 2 kronor 55 öre innebär detta att en intagen som vill och kan arbeta kom— mer upp i drygt 107 kronor i veckan. Hälf- ten av detta belopp eller drygt 53 kronor i veckan får han förfoga över efter gott- finnande i enlighet med de nya bestämmel— serna.

Sedan den 1 juli 1970 har kriminalvårds- styrelsen fått möjlighet att genomföra ett nytt lönesystem. Arbetsdriften kommer att successivt omkonstrueras för att omfatta andra sysselsättnings- och behandlingsfor- mer än arbetsdrift i gängse mening. Den nuvarande uppdelningen av arbetsplatserna på industri-, hantverks- och utbildningsverk- städer kommer att ersättas med en fördel- ning på industriell verksamhet, arbetsvård som innefattar arbetsprövning, arbetsträning och arbetsterapi samt utbildning.

Inom industrisektorn skall arbetet fortgå som hittills vid industriverkstäder, byggnads- platser, jordbruks- och skogsarbete med den skillnaden att vissa timmar i veckan kan få tas i anspråk för annan organiserad verk— samhet än arbete, t.ex. gruppsamtal, enskil- da samtal och information.

Inom sektorn för arbetsvård kommer tills vidare arbetsträning inom olika yrkesområ- den och arbetsterapi att stå i förgrunden. Tillverkningen inom denna sektor kommer att inriktas på sådana produkter som möj— liggör jämn och lugn arbetstakt samtidigt som stort utrymme kommer att kunna ges för andra schemabundna aktiviteter som gruppsamtal, kortare utbildningskurser etc.

Till utbildningssektorn hänförs organise- rade studier, antingen av teoretisk art så— som grundkurser, folkhögskolekurser, gym- nasiekurser och handledda enskilda studier eller av kombinerad praktisk och teoretisk art i form av yrkeskurser.

Arbetsersättningen till de intagna anpas- sas till de olika vårdverksamheternas karak- tär i takt med omstruktureringen av ar- betsdriften och utgår i huvudsak i form av prestationsersättning för arbete inom indu- strisektorn, arbetsvårdssektorn och för eko- nomiarbetet. Inom utbildningssektorn till- lämpas en enhetlig ersättning av 1 kr 10 öre per timme, 5. k. studiepremie.

Det är att märka att ersättningen till de intagna, till skillnad från ersättningen på den fria arbetsmarknaden, är skattefri och att de intagna därutöver har naturaförmåner som kost och logi, kläder, läkarvård m.m

som annars normalt tar en stor del av lönen i anspråk.

F rigångsarbe te

Systemet med frigångsarbete infördes 1943 för att ge vissa straffångar och fängelse- fångar möjlighet att arbeta hos arbetsgivare utanför anstalten. Verkställighetslagen ut- vidgade systemet i olika avseenden. Bl.a. utsträcktes det till att avse även förvarade och internerade. Intagen kunde till förbe- redande av frigivningen få tillstånd att ar- beta hos arbetsgivare utanför anstalten om det kunde ske utan att man riskerade miss- bruk och det var lämpligt med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild anledning.

I förarbetena till verkställighetslagen be— tonades att inte enbart intagna med långa strafftider borde få möjlighet till frigång utan även andra intagna när det av annan anledning ansågs lämpligt. Det var givet att detta system inte lämpade sig lika väl för alla anstalter. En förutsättning var att det fanns goda arbetstillfällen i trakten. Man borde överväga att koncentrera fri- gångssystemet till vissa mindre fängelser och använda det vid flertalet öppna anstalter. De enskilda arbetsgivare som skulle komma i fråga var framför allt hantverkare och jordbrukare.

Frigångssystemet kom inte till använd- ning i den utsträckning som strafflagbered- ningen räknat med. I sitt betänkande »Kri- minalvård i frihet» (SOU 1961: 16) disku— terade eftervårdsutredningen vilka åtgärder som kunde vidtas för att vidga tillämpning- en av systemet. Utredningen som undersökt förhållandena på detta område påpekade att frigång kom till användning i mycket be- gränsad omfattning och ansåg detta bero på bristen på lämpliga förläggningar för frigångare. Det var viktigt att frigångarna kunde hållas skilda från vanliga intagna i separata byggnader. I annat fall var riskerna stora att övriga intagna förmådde dem att smuggla in förbjudna varor och förmedla annan otillåten kommunikation med ytter- världen. Det var också önskvärt att man

kunde minska den psykiska press som upp— kom då en intagen under loppet av ett dygn skulle växla mellan ett liv i relativ frihet och stark bundenhet.

Antalet frigångshem eller frigångspavil- jonger är dock fortfarande relativt litet. I den utvecklingsplan för anstaltsorganisationen som fångvårdens byggnadskommitté upprät- tade i samråd med kriminalvårdsstyrelsen och som redovisades i 1964 års statsverks— proposition föreslogs att ett frigångshem skulle upprättas inom varje räjong för man— ligt klientel och att varje hem skulle ha 20 platser.

Bestämmelserna om frigång i behandlings— lagcns 48 & överensstämmer i huvudsak med motsvarande regler i verkställighetslagen. Möjligheten till arbete utom anstalten ut- sträcktes likväl att omfatta även annat ar- bete än hos enskild arbetsgivare. Den som redan före inskrivning i anstalt arbetat som egen företagare kunde få tillstånd att utföra arbete för egen räkning utom anstalten när villkoren för frigång i övrigt var uppfyllda.

Enligt vårdcirkuläret skall en noggrann undersökning ske av arbetsförhållandena innan den intagne får börja ett frigångs— arbete. Vid valet av sådant arbete skall det ses till att arbetet kan underlätta för den intagne att anpassa sig efter arbetsförhål— landena i frihet.

För den beslutade experimentverksamhe- ten i Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt har bl. a. medel till ett frigångshem begärts. Avsikten är att göra ett försök till långt- gående integration av anstaltsvård och fri- vård. Frivårdspersonalen skall på ett tidigt stadium av anstaltsvistelsen få möjlighet att påverka behandlingen i syfte att inrikta den mot övervakningsperioden. Man har betonat att skyddskonsulentens inflytande över vårdarbetet bör öka när anstaltstiden går in i ett senare skede. Frigångshemmet skulle dessutom göra en successiv övergång mellan de båda vårdformerna möjlig.

Under år 1969 utfördes frigångsarbete av ca 300 intagna som fullgjorde nära 12 000 dagsverken. Dessa intagna fick arbeta under de sista månaderna av anstaltstiden på den öppna marknaden mot gängse avtalsenliga

löner men tillbringa fritiden i anstalten. Frigång för studier förekom även för andra intagna än de som tillhörde ungdomsrä- jongen och ägde främst rum vid studiegår- den i Uppsala.

Den arbetslön som arbetsgivaren betalar till den intagne som arbetar utom anstalten fördelas i tre lika delar, varav en del, dock högst fyra kronor per arbetsdag, tillfaller kriminalvården som bidrag till dess under- hålls— och vårdkostnader, en del innehålles av anstalten för att efter styresmannens be- stämmande tas i anspråk till underhåll till anhöriga och till betalning av skadestånd samt slutligen en del tillfaller den intagne. De senare medlen delas i två delar, dispo- nibla och besparade medel. I vissa fall kan jämkningar ske.

Samarbetet mellan kriminalvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsszyrelsen

Enligt 40 & behandlingslagen skall den in- tagnes frigivning och överförande till vård utom anstalt förberedas i god tid. Härvid bör man sträva efter att skaffa honom lämp- lig arbetsanställning eller annan försörjnings- möjlighet och lämplig bostad. Även i öv- rigt bör man vidta sådana åtgärder som kan. hjälpa honom att föra ett ordentligt och laglydigt liv.

Ett motsvarande stadgande förekom i verkställighetslagen och i förarbetena till denna underströks vikten av att de efter— vårdande åtgärderna på ett rationellt sätt planerades redan under anstaltsvistelsen. I första hand gällde detta anskaffande av ar- bete vilket förutsatte samarbete mellan kri- minalvård och arbetsmarknadsmyndighet.

Ett samarbete mellan dessa myndigheter kom även till stånd under mitten av 1940- talet men försvårades på grund av bristen på personal. Ett mera regelbundet samar- bete mellan vissa anstalter och arbetsför- medlingen förekom dock. Förberedelserna för arbetsanskaffning ombesörjdes i dessa fall av anstaltspersonalen med eller utan biträde av skyddskonsulent eller skyddsas- sistent. Arbetsförmedlingen inkopplades en—

dast genom särskild hänvändelse i speciella fall.

Först 1961 togs frågan om arbetsanskaff- ning åt kriminalvårdens klientel upp på nytt. I sitt tidigare nämnda betänkande »Kri- minalvård i frihet» framhöll eftervårds- utredningen bl.a. att ansvaret för arbetet med frigivningsförberedelserna i huvudsak borde vila på skyddskonsulentorganisatio- nen även om tjänstemännen vid anstalter- na måste lämna en väsentlig medverkan. Utredningen betonade att såväl praktiska som psykologiska skäl talade för att den in- tagne själv borde spela en mera aktiv roll vid planeringen av sina förhållanden efter anstaltsvistelsen och att en sådan medver- kan från den intagnes sida kunde uppnås genom att frigångs- och permissionsinstitu— ten utvidgades. Efter samråd med utred- ningen ägde överläggningar rum mellan fångvårdsstyrelsen och arbetsmarknadssty- relsen angående arbetsanskaffning åt krimi- nalvårdens klientel. Denna fråga hade aktu— aliserats genom en ändring av lagen om vill- korlig frigivning som medförde krav på öka- de insatser från arbetsförmedlingens sida. Överläggningarna gällde även frågan om vilka arbetsvårdande åtgärder som kunde vidtas beträffande anstaltsklientelet.

Ämbetsverken enades om att det gynn- samma läget på arbetsmarknaden borde ut— nyttjas för praktiska försök för att klargö- ra hur långt och med vilka medel det svår— placerade kriminalvårdsklientelet kunde in- ordnas i arbete på den fria marknaden. Man borde därefter undersöka hur stort restklientelet blev och vilka åtgärder som behövde vidtas för att om möjligt ge även detta klientel arbete i särskilda former så- som genom skyddad sysselsättning.

Man betonade att det gällde att redan under anstaltstiden vidta åtgärder för att skaffa arbete vid frigivningen för anstalts- vårdens klientel. Det blev därvid fråga om dels direkta åtgärder som kunde sättas in under behandlingstiden av kriminalvården för att göra den enskilde rustad för de krav som skulle möta honom på arbetsmarkna— den och dels en omsorgsfull planering av

eventuella kompletterande åtgärder från ar- betsmarknadsverkets sida under och efter anstaltstiden.

Det var väsentligt att de allmänna hjälp— möjligheter som stod till förfogande för ar- betssökande vid arbetsförmedlingen i för- sta hand utnyttjades. I de fall då arbetsför- medlingen behövde anlitas borde arbetsan— skaffningen ske genom att den allmänna ar- betsförmedlingen och dess hjälpmedel — re— sebidrag, starthjälp och familjebidrag ut- nyttjades. I den mån den enskilde inte kunde beredas arbete genom den allmänna ar- betsförmedlingen borde arbetsvårdens per- sonal och särskilda hjälpmedel kopplas in. Om de allmänt syftande arbetsvårdsåtgär- derna visade sig otillräckliga eller inte kun- de utnyttjas borde det övervägas om inte särskilda för kriminalvårdsklientelet anpas- sade hjälpmedel kunde tas i anspråk.

För att underlätta samarbetet mellan kri- minalvården och arbetsmarknadsmyndighe- terna tillsatte arbetsmarknadsstyrelsen en särskild kontaktman dels för varje anstalts- grupp för manligt klientel, räjongkontakt- man, dels för varje län, länskontaktman, och dels för enskild fångvårdsanstalt och fri- vårdsexpedition, lokal kontaktman. Enligt överenskommelsen mellan verken skulle ett regelbundet lagarbete anordnas mellan re— presentanter för frivård, anstaltsvård och arbetsförmedling. Kontaktmannen skulle som representant för arbetsförmedlingen få alla nödvändiga upplysningar om klien- tens person och förutsättningar och ges till- fälle att regelbundet delta i behandlingskol- legiets sammanträden och därvid medver- ka vid planeringen av den arbetsmässiga re- habiliteringen.

Kontaktmannen skulle medverka både när det gällde yrkesvägledning, arbetsträ- ning. yrkesutbildning och arbetsplacering.

Redan på ett tidigt stadium av anstalts- vistelsen borde man börja planera för en arbetsplacering eller ett yrkesval efter fri- givningen. Den arbetsträning som arbets- driften på anstalterna kunde erbjuda bor- de utnyttjas som ett hjälpmedel för arbets- prövning och val av yrke och arbete. In— om varje räjong borde särskilda observa-

tionsavdelningar inrättas där man kunde gö- ra en praktisk arbetsprövning av vissa in— tagna som var särskilt svåra att bedöma. Härvid borde man samarbeta via kontakt- mannen med arbetsförmedlingens yrkesväg- ledningsorganisation. Som hjälpmedel vid yrkesvalet kunde anlagsprövning anordnas. Man var ense om att yrkesarbetet inom anstalten inte kunde ge någon yrkesutbild- ning i egentlig mening. En metodisk yr- kesträning kunde däremot ske om den in- tagne kunde sysselsättas med arbetsuppgif— ter som liknade dem som han hade eller skulle komma att få utanför anstalten. Ef— ter frigivningen kunde däremot en yrkesut— bildning komma ifråga på samma villkor som för andra arbetslösa. En sådan utbild— ning kunde i princip ges genom lärlings- och elevanställning i näringslivet inom den ordinära skolmässiga yrkesutbildningen eller vid särskilt anordnade arbetslöshetskurser. Särskilda utbildningskurser för kriminal- vårdsklientelet kunde bli nödvändiga ef- tersom man måste räkna med att det kunde bli svårt att placera svårhanterliga och pro— blembetonade klienter i en normal utbild- ningsgrupp. Om möjligt borde en sådan yr- kesutbildning påbörjas redan under anstalts- tiden. Detta kunde ske genom utsträckt fri—

gång.

En annan viktig åtgärd som anvisades var att förbereda inslussningen på den öpp- na arbetsmarknaden i god tid. Detta kun— de underlättas genom att permission för att ordna arbete gavs mera frikostigt. Ar- betsgivaren borde upplysas om klientens personliga förhållanden om denne medgav detta. I samband med arbetsplacering kun- de arbetsförmedlingens möjligheter till re— sebidrag, starthjälp och familjebidrag utnytt- jas. Om klienten inte kunde placeras på den öppna arbetsmarknaden borde möjligheterna till skyddad sysselsättning undersökas. I för— sta hand borde därvid de möjligheter ut- nyttjas som normalt stod till den arbetslö- ses förfogande och i andra hand de speciel- la sysselsättningsmöjlighetema för det han- dikappade klientelet. Först i sista hand bor- de särskilda arbetstillfällen tillskapas för

Utredningen underströk till sist att de föreslagna åtgärderna inte kunde bli effek- tiva utan en väsentlig utbyggnad av krimi- nalvårdens och arbetsmarknadsstyrelsens personalresurser.

Ett utbyte av informationer sker fort- löpande mellan verken. Åren 1962, 1964, 1965, 1966 och 1969 har konferenser an- ordnats mellan de tjänstemän inom krimi— nalvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrel- sen som sysslar med dessa frågor och på byråchefsplanet förekommer konferenser ungefär en gång i månaden som rör aktuel- la arbetsmarknadsproblem. Vidare är det regel att räjongkontaktmännen inbjuds till. de årliga konferenser som äger rum med tjänstemännen inom varje räjong.

De riktlinjer för samarbetet mellan ver- ken som ovan redovisats är fortfarande ak— tuella. Även om man delar uppfattningen att kriminalvårdsklientelet bör inplaceras i sådan verksamhet som är avsedd för samt- liga kategorier arbetslösa har man av olika skäl tvingats inrätta specialarbetsplatser för detta klientel.

Samarbetet mellan tjänstemännen i de bå- da verken har enligt uppgift varit mycket gott. Kontaktmännen har likväl inte haft möjlighet att klara alla arbetsuppgifter som ålegat dem. Detta har berott på bristan- de personalresurser på arbetsmarknadssi- dan som haft till följd att samma person på vissa håll, bl. a. i Stockholm, fått sköta upp- gifterna som räjong-, läns- och lokalkontakt- man samtidigt som han fått ta hand om klienter även från andra vårdområden. En annan omständighet som medfört att kon- taktmannainstitutionen inte kommit att in- nebära den förstärkning av de arbetsvår- dande åtgärderna på anstalten som man räknat med var att tjänsterna som räjong- ingenjör drogs in i samband med att ar- betsmarknadsstyrelsen ställde kontaktmän- nen till kriminalvårdens förfogande. Rä- jongingenjören hade en betydelsefull roll i vårdarbetet genom den överblick han hade över de arbetsmöjligheter som fanns inom räjongen. Därigenom kunde han medverka

till att den intagne placerades i lämpligast möjliga arbete. Då kontaktmännen inte haft möjlighet att överta denna del av räjong- ingenjörens arbetsuppgifter har betydande olägenheter uppstått för de intagna.

7.6.2 Undervisning och självstudier

I behandlingslagen anges att intagen är skyl- dig att enligt vad därom föreskrives delta i undervisning som meddelas inom anstalten och att han bör uppmuntras till självstudier och annan lämplig fritidssysselsättning (29 5). Vidare stadgas att han kan få till- stånd att ägna sig åt studier med inskränk- ning av arbetstiden (48 5). I den utsträck- ning det kan ske utan olägenhet får han skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan ge honom lämplig sysselsättning under fritid. Dess- utom skall han ha möjlighet till lån ur all- mänt bibliotek och tillfälle till tidningsläs- ning (30 5).

I förarbetena till verkställighetslagen på— pekade man att det var i hög grad angelä— get att man försökte sporra de intagna till sådana fritidssysselsättningar som kunde länka in deras känslo— och tankeliv på nya spår och som kunde fånga deras intresse även efter frigivningen. Det gällde att änd- ra deras sociala attityder. Detta borde främst ske genom att man stimulerade de intagna att genom egna ansträngningar höja sin bildningsnivå. Läsning av värdefull lit- teratur borde underlättas genom en upp- rustning av de bibliotek som redan fanns på anstalterna. Eftersom åtskilliga av de in- tagna saknade sådana grundkunskaper att de på egen hand kunde tillgodogöra sig an- nat än mycket enkel litteratur, behövdes handledare. Den undervisning som bedrevs på de flesta anstalterna för de yngre ål- dersklasserna såsom en obligatorisk fäng- elseskola — borde därför utvidgas och för- bättras. Undervisningen kunde lämpligen le- das av arvodesanställda lärare från orten. Någon skolplikt skulle inte föreligga. Detta innebar likväl inte att fångvårdspersonalen

skulle avstå från att förmå fångarna att del- ta i undervisningen om sådan undervisning kunde vara till gagn. Av psykologiska skäl borde emellertid tvång undvikas. För att stimulera intresset borde arbetspremie utgå till den som deltog i undervisningen. Kor- respondensstudier borde uppmuntras genom att staten bidrog till kostnaderna. Det folk- bildningsarbete som bedrevs ute i samhället borde utsträckas även till fångvårdsanstal- ternas klientel. Sådana institutioner som Ar- betarnas bildningsförbund och nykterhetsor- ganisationerna kunde förlägga t. ex. studie- cirklar till fängelserna. Även intresserade utomstående borde kunna få delta i dessa. Man borde även ge de intagna möjlighet att åhöra föredrag, konserter o. d.

I behandlingslagen gjordes ingen annan ändring i de tidigare reglerna än att man slopade kravet på att den intagne skulle visa arbetsflit och gott uppförande innan han kunde få tillstånd att ägna sig åt studier el- ler annan utbildning på arbetstid.

I vårdcirkuläret ges närmare anvisningar om hur undervisningen och självstudierna skall bedrivas.

Intagen bör om möjligt ges sådan teore- tisk undervisning och annan särskild utbild- ning som han är i behov av och kan till- godogöra sig. Hans intresse för vidareutbild- ning bör stödjas. Om intagen kan antas ha särskilda förutsättningar för studier skall detta anmälas till kriminalvårdsdirektören som prövar frågan om studie- eller utbild- ningsplanering. Sådan anmälan får inte hindra lämplig arbetsplacering tills vidare av den intagne. Om intagen tillfälligtvis inte kan beredas arbete eller undervisning skall åtgärder vidtas för att bereda honom annan lämplig sysselsättning såsom läsning, studier och nyttig motion.

Det skall finnas studierådgivning där så är möjligt och prospekt från korrespondens- institut skall hållas tillgängliga. Intagen skall upplysas om möjligheten till statsbidrag för studier och att han är skyldig att själv i mån av förmåga bidra till kostnaderna. Han skall uppmuntras att läsa värdefull litteratur och får om möjligt genom anstaltens förmedling

själv utvälja böcker ur allmänt bibliotek. Förslag på lämpliga böcker bör upprättas fortlöpande. Om möjligt bör studiecirklar och gruppsamtal ordnas kring utvalda böc- ker varvid frivilliga handledare bland per- sonalen eller utomstående personer bör an- litas. Ett lämpligt antal dagliga tidningar skall finnas tillgängliga för de intagna utan kostnad för dem. Intagen bör få möjlighet att på fritid lyssna på radio. I öppen anstalt äger styresmannen låta de intagna följa te— levisionsutsändningar. I sluten anstalt får sådant medgivande inte lämnas utan krimi- nalvårdsstyrelsens bemyndigande.

Sedan några år sker vid Uppsalaanstalten anlagsundersökningar — både praktiska och teoretiska av samtliga ungdomsfängelse— elever i samarbete med pedagogiska insti- tutionen vid Uppsala universitet. Anlagsun- dersökningarna jämte den psykiatriska un- dersökning som utförs beträffande varje elev ligger till grund för bedömningen av ele— vens möjlighet att tillgodogöra sig en utbild- ning och vilken utbildning som han i sådant fall bäst lämpar sig för.

Det har visat sig att elevernas grundläg- gande skolkunskaper ofta behöver repeteras eller kompletteras för att en yrkesutbildning skall bli effektiv. Elevernas kunskaper är långt sämre än man kunnat vänta och många av dem har inte ens elementära in- sikter. Skenäs-, Hällby- och Mariefredsan- stalten har fått personella resurser i form av arvoderade ämneslärare för att kunna meddela sådan elementär skolundervisning. Endast Skenäs har ändamålsenliga under- visningslokaler. Genom medverkan av skol- överstyrelsen och kommunen har Roxtuna fr. o. m. våren 1970 fått möjligheter att för- söksvis ge elementär skolundervisning.

Den kraftiga utbyggnad av resurserna för vuxenundervisning som skett de senaste åren har satt sina spår även inom kriminalvår- den. Undervisning förekommer vid ett stort antal anstalter. En särställning intar Studie— gården i Uppsala där studier bedrivs på hel- tid; genom frigång, per korrespondens, i stu- diecirkelform och med lärarhjälp. Studie— gården har utöver ordinarie anstaltsperso-

nal och en fast anställd studieledare fyra ämneslärare, bibliotekarie, fritidsledare och gymnastiklärare anställda på arvodesbasis. Eleverna kan studera på alla nivåer från grundskola, fackskola och gymnasium till universitet. Undervisningen är kostnadsfri. Arbetspremier utgår med 45 kronor i vec- kan som delvis får disponeras som fick— pengar.

I samarbete med Wiks folkhögskola star- tades hösten 1969 en undervisning av folk- högskolemodell på Vångdalen. Därigenom fick kriminalvården bättre förutsättningar för en lämplig behandling av studieinrik- tade ungdomar. För normalklientelet öpp- nades en motsvarande möjlighet på Tida- holmsanstalten -i samarbete med Hellidens folkhögskola i Tidaholm. Denna utbildnings— verksamhet utbyggdes ytterligare hösten 1970 då anstalterna Kumla (Kävesta folk- högskola), Norrtälje (Väddö folkhögskola) och Hall (Västerhaninge folkhögskola) fick samma möjligheter. De studerande år for- mellt antagna som elever vid skolorna och erhåller slutbetyg därifrån. Utbildningen är ettårig och sker i regi av folkhögskolan och under ledning av lärare därifrån. Kursverk— samheten är upplagd enligt särskilt schema som medger kontinuerlig intagning. Dess- utom har särskilda studieavdelningar på fle- ra anstalter tillkommit under senare år. Vid Härnösandsanstalten har undervisningen lagts upp i samarbete mellan kriminalvår- den och statens skola för vuxna i Härnö- sand. Undervisningen är utformad som en kombination av muntliga, lärarledda kurser. vardera om fem veckor på Härnösandsan- stalten under dagtid och korrespondensstu— dier under fritid vid den anstalt där den in- tagne normalt varit placerad. Vid Faluan- stalten finns en studieavdelning med tio plat- ser för intagna som bedriver korrespondens- studier på grundskole- och gymnasienivå. Även studier på akademisk nivå förekom- mer. En särskild studiehandledare biträder eleverna i arbetet med studierna och lärar— krafter från olika utbildningsstationer i Fa- lun är knutna till studieavdelningen. Även med det kommunala skolväsendet har sam- arbete etablerats på flera håll. Bestämmelser-

na för den kommunala vuxenundervisning- en är emellertid utformade på ett sådant sätt, att förutsättningar för kommunal med- verkan i utbildningsverksamheten inom an- stalterna inte alltid föreligger. Ansökningar om dispens från de nu gällande bestämmel- serna ligger emellertid sedan någon tid hos Kungl. Maj:t. Möjligheterna att utöka un- dervisningen hämmas i hög grad av bristen på lämpliga lokaler framför allt vid anstal- terna för vuxenklientelet men också vid t. ex. Hällby- och Mariefredsanstalten.

Den intagne kan ges rätt att studera med inskränkning av arbetstiden. Tillstånd till detta ges sedan den intagne någon tid ge- nom studier på fritid dokumenterat sin för- måga till och uthållighet i studier på an- stalt. Först när den intagne visat att han menar allvar med sin önskan att studera brukar han beredas viss lättnad i arbetsti- den genom att få en eller flera eftermidda- gar lediga för studier. Studier på heltid kan också beviljas. Av anstaltsorganisatoriska skäl kan studier på hel- eller halvtid inte ske på samtliga anstalter, utan den intagne måste förflyttas till anstalt där möjlighet finns att bereda honom viss avskildhet för studier. Platserna vid produktionsanstalterna har belagts av intagna som haft intresse av att genom arbetet där erhålla inkomster. Kriminalvårdsstyrelsen har försökt samman— föra studerande vid fångvårdsanstalter till ett begränsat antal anstalter för att kunna hålla så lämplig studiemiljö som möjligt och för att kunna skapa kontakt mellan intagna och studiehandledare.

Studier på fritid sker i form av korre- spondensstudier och studiecirklar. Under 1969 bedrev 900 intagna studier per korre— spondens och 2000 deltog i de nära 400 studiecirklar som sammanträtt under året. Denna verksamhet finansierades till en del av Studieförbunden. Av erhållna uppgifter framgår inte i vilken mån brevkurserna full— följs av de intagna. Erfarenhetsmässigt vet man att procenten inte fullföljda kurser är hög, vilket bl.a. torde bero på att studie- handledare saknas.

En viktig förutsättning för att undervis- ning och självstudier skall kunna bedrivas är att det finns möjlighet till boklån vid an- stalterna. Sådana möjligheter finns sedan länge genom den biblioteksverksamhet som förekommer vid landets samtliga kriminal- vårdsanstalter. Verksamheten sköts av de kommunala biblioteken eller länsbiblioteken och regleras genom avtal mellan anstalterna och biblioteken. Biblioteken har förbundit sig att ge service till anstalterna i form av bokdepositioner. Dessa bokdepositioner skall vara i storleksordningen två band per Vårdplats och utbytas fyra gånger årligen. Biblioteket skall dessutom förmedla lån av böcker för studier i den utsträckning de in— tagna önskar. För denna service får de kom- munala biblioteken en statlig ersättning på 20 kronor per Vårdplats.

Vid många anstalter har biblioteksverk- samheten kommit att utbyggas utöver vad som överenskommits. Långholmen och an- stalterna i Malmö, Göteborg och Norrkö- ping får regelbundet besök av fackutbildad bibliotekarie och bokdepositionema vid des— sa anstalter görs större och med tätare by- ten än vad som krävs enligt avtalet. Vid an- stalterna i Umeå och Gävle samt vid Kumla, Tillberga, Asptuna och Sörbyn görs regel- bundet besök med bokbuss. Studiegården i Uppsala får en avancerad läsrådgivning och litteraturservice. Utlåningsverksamheten ökar ständigt vid flertalet anstalter. Under de tolv år som gått sedan avtalen började träda i kraft har biblioteksverksamheten vid kri- minalvårdsanstalterna kostat de kommunala biblioteken avsevärt mera än den av staten lämnade ersättningen, som under åren 1957—1970 varit 55 000 kronor per år och som fr.o.m. budgetåret 1970/71 uppgår till 155 000 kronor.

Sedan augusti 1968 bedrivs försök med intensifierad biblioteksverksamhet vid Hall och Håga. Avsikten med försöket är att pröva formerna för och effekten av en in- tensiv biblioteksverksamhet vid kriminal- vårdens anstalter. Ett bibliotek har förbun- dit sig att mot statlig ersättning ställa sitt samlade material till de intagnas förfogan- de, att hålla anstalten med bibliotekarie och

kontorspersonal samt att regelbundet bedri- va utlåningsverksamhet vid anstalterna. För- söket är avsett att pågå under en tid av tre år och har utformats på följande sätt: Anstalterna besöks en gång varje vecka av en bokbuss från stadsbiblioteket. Med bus- sen följer en yrkesutbildad bibliotekarie, som sköter utlåningsverksamheten och sva- rar för läs- och studierådgivning. Intagna på mottagnings-, sjuk- och observationsav- delningarna som är förhindrade att besöka bokbussen får besök av bibliotekarien. På samtliga avdelningar har en mindre hand- bokssamling och pocketböcker utplacerats. Utlåningssiffran för verksamhetsåret 1970 vid dessa anstalter uppgick till ca 24000 band eller 70 boklån per Vårdplats. Som jämförelse kan nämnas, att genomsnittliga antalet bibliotekslån per invånare i landet är 6 band. Ca 1000 grammofonskivor lå- nades ut under samma tid och ca 700 för- medlades från andra bibliotek.

7.6.3 Yrkesutbildning, arbetsprövning och arbetsträning

Med hänsyn till de relativt korta anstalts- tiderna kan någon fullständig yrkesutbild- ning inte komma ifråga vid kriminalvår- dens anstalter. Däremot förekommer en be- gränsad yrkesutbildning som en inkörsport till fortsatt sådan utbildning i frihet.

Denna form av yrkesutbildning bedrivs vid de flesta anstalterna inom ungdomsrä- jongen samt vid Falu— och Ulriksforsan- stalten och sker i viss utsträckning i samar- bete med arbetsmarknadsstyrelsen och skol- överstyrelsen.

Centralanstalten i Uppsala är mottag- ningsanstalt för nydömda ungdomsfängel- seelever (A-sektionen) från hela landet. Till anstalten hör den nyss nämnda Studiegår- den, som är avsedd för studieinriktade intag- na inom såväl ungdoms- som vuxenkliente- let. Roxtuna utanför Linköping är en anstalt för mentalt komplicerade ungdomsfängelse— elever. Skenäs i Vikbolandet och Vångda- len i Uppsala är öppna anstalter för nor- malfall och bildar tillsammans med de slut- na anstalterna Hällby och Mariefred rä-

jongens mest urpräglade utbildningsanstal— ter. Även de senare anstalterna tar emot normalbegåvade elever vilka likväl inte kan vistas på öppen anstalt, eftersom de är rym- ningsbenägna. De slutna anstalterna Nykö- ping, Ystad och Kristianstad bedriver yr- kesutbildning i begränsad omfattning i ar— betsträningsinriktade verkstäder och har även möjlighet till terapibetonade sysselsätt— ningar. Hildero i Asmundtorp intar en sär- ställning genom att under anstaltstiden ge de intagna möjligheter till anställning vid olika företag i anstaltens omgivning.

Som utbildningsanstalt för fängelseklien- telet inom ungdomsgruppen (B-sektionen) har den slutna anstalten i Västerås funge- rat. I viss utsträckning har anstalten även svarat för utbildning av ungdomsfängelse- elever.

Det är alltså främst verksamheten vid an- stalterna i Uppsala, Hällby, Mariefred, Ske- näs och Vångdalen samt Västerås som sik- tar på ungdomsklientelets utbildning.

Som tidigare nämnts fungerar uppsala- anstalten som en klassificeringsanstalt. De anlagsundersökningar som utförs vid anstal- ten har en stor uppgift att fylla eftersom en stor del av klientelet helt saknar yrkesut- bildning. Som exempel kan nämnas att i runt tal tre fjärdedelar av dem som under år 1965 dömdes till skyddstillsyn med anstalts- behandling inte hade utbildning i något yrke. Man torde kunna utgå från att ungdoms- fängelseklientelet är ännu sämre lottat i detta avseende.

Efter genomgången klassificering i Upp- sala fördelas eleverna på de olika anstalter— na enligt tidigare omnämnda principer.

Med hänsyn bl a till de jämförelsevis korta intagningstiderna tio månader för de ungdomar som sköter sig varav mellan sex veckor och två månader vid Uppsala- anstalten — sker yrkesutbildningen huvud- sakligen i form av korta yrkeskurser i me- kaniskt verkstadsarbete, svetsning, bilmeka- niskt arbete, svagströmsteknik etc. Avsikten med utbildningen är att eleven om möjligt skall bibringas en viss grundkunskap och därefter påbörja en utbildning mot ett be— stämt yrke vilken skall kunna fullföljas vid

någon av samhällets övriga utbildningsinsti- tutioner. Förutsättningen härför är att den utbildning som kriminalvården erbjuder överensstämmer med samhällets i övrigt. Kriminalvårdsstyrelsen strävar därför efter att integrera utbildningsvägarna inom anstalt med dem som finns utanför. Ett led i denna strävan är att kriminalvården för den prak— tisk/teoretiska yrkesutbildningen nästan ute- slutande använder skolöverstyrelsens för yr- kesundervisning eller omskolning fastställda kursplaner.

De elever som kommer till Hällby och Mariefred placeras med ledning av de tester, som gjorts vid Uppsalaanstalten på någon av verkstäderna. Båda anstalterna har verk- städer för mekanisk industri, snickeri, plast samt el-tele. Man har försöksvis övergått till teoretisk undervisning per korrespondens för att möjliggöra en individuell studietakt och undvika att de nykomna eleverna måste vän- ta till dess en ny kurs startar. Försöket har slagit förhållandevis väl ut. Korrespondens- undervisningen sker i särskilda lokaler under ledning av ämneslärare. Man har dels grupp- studier (i t. ex. svenska, matematik, materiel- lära. ellära, ritningsläsning och engelska), dels också enskilda studier med läraröver- vakning (i t.ex. språk, socialkunskap, tek— niska ämnen och teckning). Korrespondens- kurserna beräknas genomsnittligen ta fyra månader och bedrivs—jämsides med det praktiska arbetet—upp till 20 timmar per vecka. De mekaniska verkstäderna är delade i två delar varav den ena används uteslutan- de som utbildningsverkstad. Där meddelas utbildning efter kursplanen för skolöversty- relsens grundkurs för verkstadsmekaniker. Denna kurs varar här 10—12 veckor och därefter flyttas eleven över till den andra avdelningen, en kombinerad tränings- och utbildningsverkstad, där man om möjligt låter honom fortsätta sin utbildning mot ett bestämt yrke t. ex. bänkarbetare, svarva— re eller fräsare. Även härvid följs de av skolöverstyrelsen för omskolning fastställda kursplanerna. I el-tele-verkstäderna som är inriktade på utbildning ges den grundläg- gande utbildningen i form av en kurs i

koppling, montering och lödning enligt skol- överstyrelsens kursplan. Denna kurs som omfattar 12—14 veckor är en inkörsport till en mera avancerad utbildning. Snickeri- och plastverkstäderna är däremot — efter- som de inte har tillräcklig personal för yr- kesutbildning — i huvudsak inriktade på pro- duktion. I plastverkstäderna placeras ofta sådana intagna som inte kan arbeta i stora grupper och dessa tjänstgör därför som en sorts »skyddade verkstäder».

På Skenäs har man med den allmänna kursen som grund verkstadsmekaniker-, bil- mekaniker-, byggnadsträarbetar- och betong- arbetarutbildning med blandad teoretisk och praktisk undervisning. Den verkstadsmeka— niska grundutbildningen sker efter samma linjer som vid Hällby och Mariefred och vidareutbildningen oftast i form av frigång till ett omskolningscentrum i Norrköping. Den bilmekaniska utbildningen är dock full- ständigt omodern och kan därför inte an— knyta till den fordonsmekaniska utbildning— en ute i samhället. Däremot sker byggnads- arbetareutbildningen i nära samarbete med de fackliga organisationerna inom bygg— nadsbranschen.

Denna senare utbildningsmöjlighet tillkom genom ett avtal 1964 mellan Svenska bygg- nadsarbetareförbundet och kriminalvårds- styrelsen om yrkesutbildning i byggnadsar- bete av intagna vid ungdomsanstalterna. Avtalet innebär att ungdomsfängelseelever med fallenhet för byggnadsarbete skall få en grundutbildning genom styrelsens försorg i träarbetare-, betongarbetare- och murar- yrkena och få utbildningstiden inräknad som en del av den för lärlingar fastställda läro- tiden. På Skenäs ges nu praktisk och teore- tisk undervisning inom byggnadsträ- och betongarbetarfacken enligt skolöverstyrel- sens kursplaner för verkstadsskolor. Utbild- ningstiden är totalt 6 000 timmar, varav om- kring 1200 hinner genomföras under an- staltstiden. Utbildningen bedrivs i grupper om åtta man. Fackförbundets lokala yrkes- kommittéer har förbundit sig att efter av- slutad grundutbildning skaffa eleverna ar- bete och följa deras vidare utveckling inom

yrket. Fackförbundet har därutöver under hand åtagit sig att ge eleverna aktivt bistånd i fråga om bostad, utrustning och gemen- skap på arbetsplatsen, med andra ord. ge dem en ny social förankring,

Vid Faluanstalten förekommer en utbild- ning enligt skolöverstyrelsens grundkurs för verkstadsmekaniker. Även vid Ulriksforsan- stalten förekommer en sådan omskolnings- kurs. Till skillnad från Faluanstalten sker denna utbildning i samarbete mellan krimi- nalvården, skolöverstyrelsen och arbets- marknadsstyrelsen. Detta är möjligt genom att arbetslokalerna är belägna utanför an- staltens inhägnade område. Sedan denna kurs slutförts bedömer läraren om den in- tagne passar för fortsatt utbildning. Fort- sättningskurser har under 1969 ordnats ge- nom frigång från Sörbyanstalten till ett om- skolningscentrum i Norrbyskär. Sedan detta lagts ner har frigång ordnats från Grötinge- anstalten till en omskolningskurs i Bräcke.

Då det visade sig att de intagna i allmän- het hade dåliga grundkunskaper startades i januari 1971 en teorikurs vid Ulriksforsan- stalten. Kursdeltagarna arbetar halva dagen och studerar halva dagen. Studierna omfat- tar svenska, matematik, fysik, kemi, sam- hällslära och engelska. En heltidsanställd lä- rare förestår teorikursen och har olika stu- diehjälpmedel till sitt förfogande. Arbets- marknadsstyrelsen står för samtliga kostna- der även för denna kurs.

Efter överläggningar med kriminalvårds- styrelsen har arbetsmarknadsstyrelsen beslu- tat att intagna vid fångvårdsanstalter — ef- ter sedvanlig prövning av arbetsförmedling redan under anstaltstiden skall tills vida- re kunna beviljas utbildning utanför anstal- ten om utbildningen är en förutsättning för att vederbörande efter frigivningen skall kunna få ett stadigvarande arbete. Därvid utgår ett stimulansbidrag på 275 kronor per månad för varje elev.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens definition är arbetsprövning och arbetsträning arbets- vårdande åtgärder som syftar till att hjälpa fysiskt, psykiskt eller socialt handikappade

personer att finna en anställnings- eller ut- bildningsform, som svarar mot deras intres- sen och förutsättningar. Arbetsprövningen avser att med hjälp av teoretiska och prak- tiska mätningar bcdöma den undersöktes in- tresse och anlag för olika typer sysselsätt- ningar. Hänsyn skall därvid tas till ett fler- tal olika faktorer såsom intellektuell kapa- citet, fysiska förutsättningar, uthållighet, anpassbarhet m.m. Vid arbetsträningen ges han möjlighet att under relativt realistis— ka former pröva sitt intresse och sin för- måga inom olika arbetsgrenar. Arbetsträ- ningen skall ge tillvänjning till arbete, ar— betsfärdigheter och anpassning till arbets- rutin och arbetsmiljö. Även om resurserna är klart otillräckliga särskilt i fråga om läkartillsynen — och metoderna i fråga om systematiken är bristfälliga bedrivs arbets- träning i teknisk mening på många av kri— minalvårdens verkstäder och inom alla rä- jonger. Härvid har arbetsledarnas insatser stor betydelse. Resurser för arbetsprövning i teknisk mening saknas däremot helt inom kriminalvården.

7 .6.4 Särskild terapi

De former av behandling på kriminalvår— dens anstalter som kan betecknas som terapi är gruppterapi, gruppsamtal, viss social trä— ning inför frigivningen samt sysselsättnings- terapi och arbetsterapi.

Gruppterapi har bedrivits inom kriminal- vården sedan år 1953. Denna behandlings- form har till syfte att hos deltagarna främja en attityd- eller personlighetsförändring i re- socialiserande riktning. Behandlingen sker i grupper på 8—10 intagna vanligen med sam- ma deltagare under hela sammanträdespe- rioden (s.k. fasta grupper) men ibland med skiftande sammansättning (öppna grupper). En sammanträdesperiod omfattar vanligen 6—12 månader, i regel med ett samman- träde i veckan. Terapevten är i allmänhet en psykolog med specialutbildning som gruppterapevt. Tillgången på gruppterapev— ter har hittills varit ganska begränsad vil- ket försvårat utvecklingen av denna behand- lingsform. Gruppterapi bedrevs under år

1970 vid fem fångvårdsanstalter. Kriminal- vårdsstyrelsens psykolog som lett denna verksamhet sedan 1953 anser att behand- lingen i många fall främjat en mognads- process hos deltagarna och att deras för- måga att se både sig själva och andra mera objektivt har ökat liksom förmågan att i förväg upptäcka när de är på väg mot »riskfyllda» situationer.

En behandlingsform som erbjuder vissa yttre likheter med gruppterapin men som har annan målsättning och teknik är grupp- samtalen. Här samlas regelbundet, i allmän- het en gång i veckan, ett antal intagna till- sammans med någon eller några represen- tanter för de skilda personalgrupperna för fria samtal. Verksamheten skall främja en ökad förståelse mellan de personer av olika kategorier som vistas på anstalten. Grupp- sarntal har under år 1970 bedrivits på ett 20-tal fångvårdsanstalter. De personalrepre- sentanter som deltagit i verksamheten har fått viss utbildning som gruppledare genom 10-dagarskurser.

Det förekommer ofta att de intagna kän- ner oro och osäkerhet inför övergången till friheten. Många av dem klarar inte den första tiden utanför anstalten med de om— ställningssvårigheter som frigivningen inne- bär. Övergången har ofta varit otillräckligt förberedd särskilt ur psykologisk synpunkt. Anstaltslivet med dess rutiner och fasta reg- ler kräver inga egna initiativ från den in- tagne och har därför en tendens att verka infantiliserande. Ute i friheten ställs helt andra krav på individen. Han förväntas på egen hand söka kontakt med myndigheter och själv ordna sin tillvaro och fatta egna beslut samtidigt som frestelsema. är fler och större än på anstalten.

För att informera de intagna om vissa problem som möter dem vid frigivningen och försöka hjälpa dem att bättre klara av dem har frigivningskurser ordnats för in- tagna som kan räkna med att friges under de närmaste månaderna. Föregångare till dessa var de kurser i nykterhetsfrågor vid Bogesundsanstalten som förekom under 1960-talet. Under 1970 har frigivningskur- ser ordnats vid Härlanda-, Norrtälje- och

Österåkersanstalten. Dessutom har ett be- handlingsexperiment påbörjats vid Hall för att öka de intagnas möjligheter till social anpassning i samhället. Experimentet har kallats »Operation utskrivningsträning».

De fem frigivningskurser som genom- fördes under 1970 vid Norrtäljeanstalten la- des upp i regi av Arbetarnas bildningsför- bund och under medverkan av skyddskon- sulenten. De frågor som tagits upp har gällt arbetsmarknadsproblem, facklig verksam- het, bostadsfrågor, socialvård, kriminalvård i frihet, administrativa åtgärder angående körkort, skattekrav och andra krav, blan- kettärenden, övervakarnas uppgifter m.m. Kursverksamheten har bedrivits under ar- betstid och studieersättning har utgått till kursdeltagarna. Kurserna har pågått två tim— mar om dagen under tre veckor eller två timmar varannan dag under fem veckor. Vid vissa av sammankomsterna har sakkun- niga inom de olika ämnesområdena lämnat information. De intagna har visat stort in- tresse för frågorna och krävt klara besked med utförliga motiveringar av de sakkunni- ga. Man har försökt hålla informationen på ett så praktiskt plan som möjligt.

Det experiment med utskrivningsträning som pågår vid Hall syftar till att öka de intagnas möjligheter till social anpassning i samhället genom att utöver den systema— tiska sociala träningen sätta in psykologisk behandling. Enligt experimentets ledare, överläkaren Karl-Erik Törnqvist, vill man försöka minska de negativa effekterna av »institutionaliseringen» och lära kursdelta- garna att handskas med sociala situationer och relationer på ett mera adekvat och mo— get sätt.

Utskrivningsträningen lades samtidigt upp som ett behandlingsexperiment. Man valde slumpvis ut ett antal internerade bland dem som var villiga att delta i denna tränings- verksamhet och som kunde beräknas friges ungefär samtidigt. Dessa delades upp i två grupper med 12 personer i varje grupp var- av den ena utsågs till försöksgrupp och den andra till kontrollgrupp. Behandlingen av deltagarna i försöksgruppen skedde un- der de två sista månaderna av anstaltsvis-

telsen i form av gruppsamtal, psykolog- och psykiaterkontakter. Under den sista anstalts- veckan vidtog en intensivbehandling. Bl.a. utsattes gruppmedlemmarna för reella so— ciala erfarenheter vid olika institutioner så— som arbetsförmedling och industrier. Infor— mation gavs i alkohol- och narkotikafrågor, samlevnadsproblem. elementär samhällskun- skap, arbetsmarknadsfrågor m. m. med hjälp av speciellt inkallade sakkunniga. Samtidigt pågick psykologisk behandling främst i form av grupparbete, där tonvikten lades på sen- sitivitetsträning, rollspel m.m. Grundbe- handlingen stöddes genom individuella sam- tal med psykiater, psykolog och socialarbeta— re. Även de blivande övervakarna deltog i grupparbetet. Anhöriga till gruppmedlem— marna uppmuntrades att delta i vissa av ak— tiviteterna.

I den först planerade kursen som genom- fördes i april 1970 deltog tre psykologer, en socialarbetare och sju praktikanter (psy— kologi- och pedagogikstuderande). För denna försöksgrupp har man planerat en fortlö- pande kontakt med behandlingsteamet un- der sex månader efter frigivningen. Kon- takten skall ske i form av gruppsamtal en gång i veckan på kvällstid och med viss möjlighet till extra kuratorhjälp i sociala frågor. Dessutom skall möjlighet finnas till individuell psykolog- och psykiaterkon- takt. Denna försöksgrupp avses sålunda få mer socialkuratoriskt—psykologiskt—psykiat- riskt stöd än som vanligen kommer de in- ternerade till del under vården utom an- stalt. Kontrollgruppen erhåller ingen annan behandling än som alla internerade får. Del- tagarna i den planerade försöksgruppen skall få samma behandling som den tidi- gare gruppen frånsett att den inte får någon efterbehandling. Även denna försöksgrupp har en kontrollgrupp. Syftet med två för- söksgrupper, den ena med och den andra utan speciell eftervård, är att försöka få en uppfattning om huruvida den planerade efterbehandlingen under sex månader ger bättre vårdresultat än enbart utskrivnings- träningen som sådan.

Av de ursprungliga 12 deltagarna var i slutet av december 1970 fortfarande fem på

fri fot och av de sju som återtagits hur ett par utskrivits på nytt. Alla som ingick i försöksgruppen var starkt belastade och flertalet hade stora alkohol- eller narkotika- problem. Vissa var hemfallna både åt al- kohol och narkotika. Även de som återta— gits tycks ha klarat sig ute i friheten längre än vanligt. Uppgifter saknas ännu hur kon- trollgruppen fungerat i frihet eftersom ma— terialet ännu inte bearbetats. En sådan be» arbetning kommer att ske sedan den nya försöksgruppen överförts till vård utom an- stalt.

Innebörden av och skillnaden mellan sys— selsättningsterapi och arbetsterapi angavs av mentalvårdsdelegationen (SOU 1958: 38—39) på följande sätt. Medan sysselsättningstera- pin syftar till att motverka patienternas självupptagenhet, minska den inre spänning- en, vidga intressesfären och öka aktivite- ten syftar arbetsterapin till en mera plan— mässig träning och utbildning varvid man dock måste bortse från det omedelbara pro- duktionsresultatet och räntabiliteten i likhet med vad fallet är vid vissa former av »skyd- (lad verksamhet» .

Utvecklingen har likväl gått mot att an— vända begreppet arbetsterapi som ett sam- lingsbegrepp för behandlingsformer av så- väl sysselsättningskaraktär som mera yrkes— mässigt arbete. Det som ansetts vara av av— görande betydelse är verksamhetens målin- riktade terapevtiska syfte (SOU 1965: 50 s. 210).

Inom kriminalvården förekommer ar- betsterapi främst på centralanstalterna. Vid Kumlaanstalten deltar omkring 20 intagna i denna. De intagna tas från sjukavdelning- arna, flertalet från psykiatriska avdelningen. De sysslar med silver- och kopparsmide, svarvning, läderarbete och vävning. Läkare avgör om och hur många timmar om da- gen en intagen skall delta i denna verksam- het. Möjligheter till motion finns på avdel- ningen genom att ett rum utrustats som motionssal.

Miljöterapi förekommer inte på kriminal- vårdens anstalter men denna behandlings- form har väckt stort intresse i vårt land de senaste åren. Denna form av terapi har sitt

ursprung i det »terapevtiska samhälle» som den engelske psykiatern dr Maxwell Jones skapade vid Belmont Hospital, numera Hen- derson Hospital, utanför London. Då Jones fann att krigsskadade som vårdades på sjuk- huset enligt vedertagna mentalvårdsmetoder blev sämre i stället för bättre beslöt han att på olika sätt aktivera patienterna. Han införde metoder för medinflytande och ak— tiv medverkan i vårdarbetet för alla patien— ter och personalkategorier på sjukhuset. Per- sonal och patienter samlades till gruppterapi och stormöten och diskuterade gemensamt alla frågor som rörde institutionen. Meto- den kom snart att användas även för andra grupper mentalpatienter och kom därefter att utsträckas till personer som var intagna även på sådana slutna institutioner som fångvårdsanstalter. I Sverige har man efter mönster av det terapevtiska samhället prö- vat olika former av miljöterapi inom men- talsjukvården, barna- och ungdomsvården och på vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

7.6.5 Andlig vård. Bildnings—verksamhet. fysisk träning rn. m.

Den religiösa verksamheten vid fångvårds— anstalterna var ett viktigt inslag i filadelfia- systemets vårdideologi. Genom att tillbringa strafftiden i ensamcell utan annan förströ— else än bibeln och lämpliga uppbyggelse- skrifter och genom besök av personal och gudfruktiga fängelsebesökare skulle fången bringas till moralisk förbättring. Då det ef- terhand visade sig att den hårda isoleringen i många fall ledde till psykiska rubbningar bland fångarna tvingades man mildra cell- straffet genom att tillåta besök, undervis- ning och arbete i cellen. Under början av 1900—talet började som tidigare nämnts en reaktion växa fram mot användningen av cellstraffet vilket ledde till att detta etapp- vis modifierades. Den ökade gemensamhet som så småningom kom till stånd krävde större möjligheter att hålla fångarna syssel- satta på lämpligt sätt och behovet av olika aktiviteter blev akut då cellstraffet upphäv— des genom 1945 års verkställighetslag.

I förarbetena till 1945 års lag framhöll strafflagberedningen att den intagne kunde påverkas ogynnsamt om han sammanfördes med andra intagna men att detta inte fick leda till ett strängt enrumssystem. Olägen- heterna med gemensamheten borde mins- kas genom att klientelet differentierades och genom att de intagna erhöll rationellt arbete, lämplig fritidssysselsättning och tillfälle till friluftsvistelse. Samtidigt påpekades att viss isolering kunde komma ifråga om gemen- samhet inte erfordrades för angivna ända- mål och om isolering kunde vara till nytta i andra hänseenden.

Strafflagberedningen framhöll att syftet med fritidsverksamheten liksom med all an- staltsbehandling var att främja den intagnes anpassning i samhället. Det var viktigt att man utöver studier i olika former och be— vistande av föredrag, konserter o.d. — upp- muntrade även mer praktiskt inriktad verk- samhet som kunde få betydelse för den in- tagnes blivande yrkesarbete eller ge honom en lämplig hobby för framtiden. Man borde även stärka den intagnes fysik genom att ge honom möjlighet att ägna sig åt gymnastik och idrott på fritiden. Till sist betonade de sakkunniga anstaltsledningens skyldighet att ta initiativ när det gällde de intagnas fri- tidssysselsättningar.

Den utredning som 1951 tillsattes med uppgift att framlägga förslag till praktiska åtgärder för att komma tillrätta med de svåra disciplinförhållandena på anstalterna föreslog med hänsyn till de otillräckliga per- sonalresurserna att ett normaldagschema skulle införas vid de slutna anstalterna för vanligt fångförvar. Schemat skulle utformas så att de intagnas arbete som regel skulle försiggå i gemensamhet medan fritiden som regel skulle tillbringas i enrum om inte ord- nad gemensam fritidssysselsättning förekom. Samtidigt påpekade utredningen att fritids- verksamheten blev speciellt viktig när den intagne måste tillbringa en stor del av dyg- net i cellens ensamhet. Mellan kl. 20.00 då inlåsningen avslutades och kl. 06.30 följande morgon kunde tiden bli påfrestande lång för många intagna. På grund av personalbristen tvingades man även att på sön- och helgda-

gars eftermiddagar hänvisa de intagna till cellvistelse. Utbyggnaden av fritidsverksam- heten motiverades även med att straffverk- ställighetslagstiftningen bygger på den för- utsättningen att ordnad fritidsverksamhet skall förekomma i rimligt mått vid fång- vårdsanstalterna. Utredningen påpekade att den intagnes arbetsfria tid i mesta möjliga grad borde användas för positivt och helst aktivt inriktad verksamhet med bildande och helst uppfostrande inriktning. Avkopp- lande förströelser skulle naturligtvis finnas men huvuddelen av fritidsverksamheten bor- de utgöras av aktiv sysselsättning.

För att fritidsverksamheten skulle aktive- ras föreslog utredningen att fritidsledare skulle anställas vid centralanstalterna och att studiecirklar, föreläsningar, musik, hobby- verksamhet och föreningsmässig aktivitet skulle anordnas samt att medel skulle an- slås till en kontaktkonferens med folkbild— ningsorganisationerna i syfte att upprätta en kår av fängelsebesökare med uppgift att tillgodose den intagnes kontakt- och säll— skapsbehov. Utredningen föreslog även en omorganisation av den andliga vården vid anstalterna som innebar att predikantsyste— met vid småanstalterna skulle utbytas mot ett system som gav friare valmöjligheter varigenom statskyrka och frikyrkliga sam- fund skulle kunna omväxlande svara för anstaltsgudstjänsterna. Utredningens förslag godtogs i huvudsak av 1952 års riksdag.

Den andliga vården omorganiserades på nytt 1962. De tidigare religionsvårdskommit- téerna vid anstalterna kallades i fortsätt- ningen nämnder för den andliga vården (NAV). Ledamöterna skulle under anstalts- chefens ordförandeskap, liksom tidigare representera både svenska kyrkan och fri- kyrkosamfunden och trossamfund som inte fanns representerade i nämnderna skulle få möjlighet att medverka. Ledamöterna hade till uppgift att biträda anstaltschefen i de religiösa frågorna på anstalten. Staten skulle svara för kostnaden för anställande av tre resesekreterare, av vilka en skulle företräda svenska kyrkan och de båda övriga fräls- ningsarmén respektive frikyrkliga samar- betskommittén.

De resurser som ställdes till förfogande för fritidsverksamheten under 1950— och 1960-talen var klart otillräckliga. Ännu 1968 fanns ingen heltidsanställd fritidsledare vid kriminalvårdens anstalter. Endast en tredjedel av anstalterna hade arvodesanställ- da fritidsledare på varierande deltid. Vid de övriga fick personal som var anställd för andra uppgifter ta hand om fritidsverksam— heten efter förmåga och tid. Den centrala ledningen av fritidsverksamheten från krimi- nalvårdsstyrelsens sida var mycket bristfäl- lig. Då anslagen till de intagnas studier och fritidssysselsättningar endast uppgick till ca 100 kronor per år och anstaltsplats spelade insatsen från utomstående enskilda personer och sammanslutningar stor roll. Utöver biblioteksverksamheten som beskrivits tidi- gare gjorde bl.a. studieförbunden, Pioniär- teatern, Författarcentrum, riksförbundet för kriminalvårdens humanisering och Röda korset betydelsefulla insatser. Vid de olika anstalterna hade fritidsverksamheten skif- tande omfattning och kvalitet. Detta kunde givetvis tillskrivas anstalternas olika karak- tär men torde även bero på intresse och in- riktning hos styresman och fritidsledare,

För att den verksamhet på anstalterna som är förlagd till de intagnas fritid skall kunna utökas och integreras i det totala behand- lingsprogrammet har kriminalvårdsstyrelsen efter mönster av NAV föreslagit att särskil- da nämnder för idrotts-, bildnings-, och be- söksverksamhet (NIBB) skall inrättas vid vissa anstalter. Dessa nämnder avses företrä- da alla organisationer, föreningar och enskil- da som önskar göra en insats i kriminal— vårdsarbetet. Deras uppgift blir att kanali— sera utomståendes medverkan och infoga den i det för varje anstalt aktuella program- met. Enligt förslaget bör NIBB vid sidan av styresmannen —— ha två ledamöter varav den ena representerar idrottsrörelsen och den andra folkbildningsorganisationer samt en sekreterare som om möjligt även bör kun- na fungera som ledare av viss fritidsaktivitet. Till NIBst sammanträden kan adjungeras dels representanter för organisationer, myn- digheter etc. dels intagna och tjänstemän vid

anstalten. Intagna som adjungeras bör som regel företräda anstaltens förtroenderåd.

Sedan statsmakterna ställt resurser till för- fogande har den föreslagna verksamheten påbörjats vid vissa anstalter.

Kommitténs överväganden om behandlings- åtgärder

Under senare år har den tidigare optimis- tiska inställningen till anstaltsbehandlingens möjligheter att bota kriminalitet ersatts av ett mera nyanserat betraktelsesätt. Den kri— minologiska och beteendevetenskapliga forskningen har visat att det är omöjligt att fastställa någon bestämd orsak till att vissa människor blir kriminella medan andra un— der till synes likadana levnadsförhållanden lever laglydigt. Ett inte närmare känt sam- spel mellan olika faktorer torde ligga bakom kriminalitet. Kriminalvården har inte sjuk- vårdens möjligheter att diagnostisera en åkomma och sedan bota den i enlighet med vetenskapens rön. Den sparsamma forsk- ning som pågår om kriminalvårdens proble- matik har ännu inte lett till några resultat som kan användas i behandlingssyfte. Det är en väsentlig forskningsuppgift att belysa dessa frågor och stora ansträngningar och resurser bör sättas in på detta.

Bristen på kunskap om värdet av olika behandlingsmetoder inom kriminalvården får dock inte leda till att man avstår från all behandling under anstaltstiden. Man bör bedriva försöksverksamhet med olika be- handlingsmetoder och samtidigt försöka rusta upp den intagne både fysiskt och psykiskt samt sträva efter att förbättra hans möjligheter i olika avseenden att skapa sig en ordnad existens i samhället. Samtliga åtgärder skall sikta mot att förhindra att han återfaller i brott.

Större delen av kriminalvårdens anstalts- klientel rekryteras från de socialt sämst ställ- da befolkningsgrupperna. Många intagna har under sin barndom och uppväxttid varit utsatta för ogynnsam påverkan i olika av— seenden. Av den i annat avsnitt redovisade klientelundersökningen framgår att anstalts-

klientelet i stor utsträckning är i fysiskt och psykiskt dåligt skick, ofta med tidig krimi- nell belastning, att ett stort antal alkohol- och narkotikamissbrukare ingår och att många intagna saknar tillfredsställande bo- stadsförhållanden, yrkesutbildning och social förankring i övrigt. Eftersom frivården framför allt tar hand om det mindre belas- tade klientelet har den ökade användningen av kriminalvård i frihet lett till att anstalts- klientelet genomsnittligt sett är mera svår- behandlat än tidigare.

Det förekommer bland anstaltsklientelet sådana intagna som är socialt anpassade och som har ordnade förhållanden att åter— vända till. För dessa föreligger inte något egentligt behov av rehabiliterande behand- ling. När det gäller vissa andra klientelgrup- per måste man vara medveten om att man i många fall knappast kan förvänta sig nå- gon avgörande förbättring. I sådana fall blir det nästan bara fråga om att lägga hu— manitära synpunkter på behandlingen och nöja sig med att inrikta sig på att motverka de negativa verkningarna av anstaltsvistel- sen.

En betydande del av klientelet måste dock anses vara mottaglig för rehabilite- rande behandling. I dessa fall gäller det att göra den intagne intresserad av att själv medverka till sin rehabilitering. Man kan nämligen inte räkna med att denna skall bli framgångsrik om inte den intagne själv öns- kar en förändring av sina förhållanden och är beredd att offra något för att den skall komma till stånd. Utan en sådan medverkan från den intagne kan en grund för ett fram- tida socialt beteende knappast läggas under anstaltstiden. Den intagnes möjlighet till samhällsanpassning på längre sikt torde inte förbättras vare sig genom att man under anstaltstiden håller honom till sträng ord- ning och disciplin eller lockar fram ett so- cialt ytbeteende genom löften om belöning- ar och hot om straff. Härigenom kan man möjligen uppnå en bättre anstaltsanpassning.

Erfarenheterna av tidigare behandlings- metoder har visat riskerna med både en- rumsbehandling och vidsträckt gemensam- het. Under den långa tid cellstraffet före-

kom i vårt land gavs det många exempel på intagna som bröts ned av en långvarig, nästan fullständig isolering. Erfarenheterna av gemensamhetsbehandling från de första åren efter verkställighetslagens ikraftträdan- de var lika nedslående. Den totala gemen- samheten skapade en anstaltsmiljö som på sitt sätt också var nedbrytande. Det gäller därför att finna behandlingsformer där man gör det möjligt för de intagna att umgås med varandra utan att de sämre och mera hårdföra elementen kan spela ledarroller och genom kamratförtryck försvåra eller omöjliggöra ansträngningar från personalens sida att skapa en god behandlingsmiljö. En lösning på detta problem erbjuder »den lilla gruppens princip». Uttrycket myntades som förut nämnts år 1950 av ungdomsanstalts- utredningen i dess betänkande om en anstalt för svårbehandlade, alltså den utredning som ledde till att Roxtunaanstalten byggdes. Med denna princip blev det fastslaget både för Roxtunaanstaltens del och för den fortsatta byggnadsverksamheten inom kriminalvården att de intagna boendemässigt skulle delas upp i grupper som inte var för stora. Det blev även fastslaget att personalen i största möjliga utsträckning skulle göras avdelnings- bunden. Därigenom ville man vinna både att varje vårdare skulle kunna lära känna »sina» intagna och att de intagna å sin sida skulle få bättre kontakt med den personal som tilldelats avdelningen. Den lilla gruppens princip anknöt inte till gruppterapevtiska överväganden. Dess syfte var enbart att dela upp klientelet i »hanterliga» grupper för att åstadkomma en bättre anstaltsmiljö.

Tiden bör enligt kommitténs uppfattning nu vara mogen för att utnyttja de goda er- farenheter som man vunnit vid tillämp- ning aV den lilla gruppens princip i det di— rekta behandlingsarbetet. Det gäller därvid att sammanföra intagna som kan väntas på- verka varandra behandlingsmässigt positivt i mindre grupper under ledning av särskilt utvald personal, som ansvarar för gruppen. Det bör inte vara uteslutet att låta intagna som visat speciellt intresse medverka i be- handlingsarbetet. En sådan uppgift kan i många fall tillgodose vissa intagnas behov

av konstruktiv och meningsfull verksamhet. Innan man skaffat sig erfarenhet av hur ett system med behandlingsgrupper kommer att fungera lär det knappast vara möjligt att fixera behandlingsformerna i detalj. I första hand bör man inrikta sig på ett principbe- slut och en flexibel planering som fortlö- pande anpassas efter erfarenheterna. Förut— sättningen för detta är att erfarenheterna av gruppbehandlingen kontinuerligt värde— ras.

Valet av behandlingsåtgärd bör ske med utgångspunkt från den intagnes individuella önskemål och behov. De behandlingsåtgär- der i egentlig mening som för närvarande står till buds utgörs av olika slag av arbete och vissa studier som jämställs med arbete. Genom att arbetsplikt föreligger har behov av alternativa behandlingsformer till arbe- tet inte varit särskilt framträdande.

I all kriminalvård har arbetet haft en be— tydelsefull ställning. Under olika tider har man dock haft skilda uppfattningar om vil- ken uppgift arbetet har i anstaltsbehand- lingen. En tid ansågs ett tungt, ofta me- ningslöst arbete vara en del av straffet som skulle förstärka straffets såväl allmänpreven- tiva som individualpreventiva effekt. Den nuvarande målsättningen för kriminalvården är att arbetet skall underlätta den intagnes inpassning i arbetslivet efter frigivningen. Man söker nå detta bl. a. genom att bereda den intagne arbetsträning och i viss mån yr— kesutbildning under anstaltsvistelsen i en ar- betsmiljö och under arbetsförhållanden som så nära som möjligt ansluter sig till dem som råder i den öppna marknaden.

Den kritik som under senare år riktats mot anstaltsbehandlingen har bl. a. gällt ar- betsplikten. Man har framhållit att förut- sättningen för att arbetet på anstalten skall ha en terapevtisk effekt är att det inte sker under tvång. Risken med ett arbete som sker under tvång har ansetts vara att det kan förstärka de negativa verkningarna av an- staltsvistelsen. Man har hävdat att oförmå- gan till eller motviljan mot arbete för många av de intagna är ett av flera symtom på bak- omliggande problem. Kritiken har även

riktat sig mot det meningslösa i att hänvisa en intagen — som kanske befinner sig i då- ligt fysiskt och psykiskt skick och saknar utbildning — till ett arbete som inte kan för- bättra hans möjligheter att försörja sig efter anstaltsvistelsen.

Till skillnad från förhållandena i de flesta andra länder har kriminalvården hos oss kunnat erbjuda så gott som varje intagen ar- bete och arbetsersättning. även om den se- nare länge varit tämligen blygsam. Arbetet har haft en betydelsefull uppgift att fylla ge— nom att hålla den intagne sysselsatt och i fysisk trim. Under senare tid har en mera nyanserad syn på behandlingen fått ökat ut— rymme i den kriminalpolitiska diskussionen även när det gäller arbetet.

Kommittén hyser uppfattningen att en re- habiliterande behandling lättare kan genom- föras i en kriminalvård utan arbetstvång. Om arbetet blir frivilligt kan man förmoda att det kommer att bli mer lockande för den intagne. Enligt kommitténs mening är det troligt att flertalet intagna i fortsättningen kommer att vilja arbeta om arbetsplikten slopas. Tyngdpunkten i behandlingsåtgär- derna kommer därför fortfarande att ligga på arbetet. Detta skall dock inte ha någon särställning utan vara ett inslag bland andra behandlingsåtgärder.

Dessa som kan utgöras av olika terapev- tiska åtgärder samt undervisning, studier och fritidsverksamhet bör användas jämsi— des med arbete. Även intagna som arbetar utanför anstalten bör beredas möjlighet till annan behandling på kvällar eller under öv- rig fritid. Man kan anta att en behandling efter dessa linjer kan ha positiv effekt på den intagne genom att öka hans förståelse för sin situation och hans möjligheter att på- verka denna.

En viktig fråga är hur de intagnas önske- mål om en viss behandlingsåtgärd kan för- enas med kravet på en omsorgsfull klientel— differentiering. Vissa frågor måste självfal— let avgöras efter bestämda regler där hän- syn i allmänhet inte kan tas till individuella önskemål. Dit hör fördelningen av de in- tagna efter räjong och vårdens grad av

öppenhet respektive slutenhet, vilka frågor behandlas i det avsnitt som rör formerna för vård i anstalt. Däremot bör den intagne alltid beredas arbete om han så önskar och arbetsdriften bör tillhandahålla arbete av olika slag alltifrån mera produktionsinrik— tad verksamhet till arbete av mindre krä- vande slag.

Det bör finnas tillgång till industri- och verkstadsarbete där driften är lagd på effek- tivitet och lönsamhet och dit de intagna som passar för sådant arbete kan söka sig. Även om man inte kan ställa samma krav på arbetsprestationer vid dessa verkstäder som på motsvarande ute i samhället bör de dock i princip vara jämförliga. Många in— tagna vill framförallt ha en relativt god in- komst under anstaltstiden.

Det bör vidare finnas anstalter där kraven sätts lägre både när det gäller arbetsuppgif- ternas svårhetsgrad, arbetstakten och ar- betsdagens längd. Liksom redan är fallet be- träffande fysiskt handikappade intagna kan de intagna som brister i uthållighet och kon- centrationsförmåga ges möjlighet att vid dessa anstalter prestera efter sina personliga förutsättningar.

För de intagna som på grund av sitt fy- siska eller psykiska tillstånd inte orkar med annan sysselsättning bör möjlighet finnas till arbetsterapi. En sådan bör utgöra ett led i en psykiatrisk eller psykoterapevtisk be- handling och ordineras av läkare.

Många intagna har behov av yrkesutbild— ning men anstaltstiden medger inte någon egentlig sådan utbildning. Åtgärderna bör därför inriktas på att förbereda och påbörja yrkesutbildning som kan fullföljas efter an- staltstiden med det stöd som samhällets or— gan kan ge. Detta gäller främst de unga in— tagna; behovet av yrkesutbildning är sär- skilt stort här. Det samarbete mellan krimi- nalvård och fackförbund som under flera år pågått vid Skenäsanstalten finner kom- mittén vara ett värdefullt initiativ. Man kan även låta intagna delta i arbetsprövning och arbetsträning vid verkstäder utanför anstal- ten. En sådan arbetsträning eller påbörjad yrkesutbildning skulle baseras på utförda

I detta sammanhang bör påpekas vilken viktig roll de förut omnämnda kontaktmän- nen spelar för samarbetet mellan kriminal- vården och arbetsmarknadsmyndigheterna. Då detta samarbete inleddes avsåg man att kontaktmännen skulle syssla både med ar- betsvård och arbetsförmedling på anstalter- na. Det visade sig dock att kontaktmännen, som samtidigt hade andra betungande ar- betsuppgifter, enbart hade möjlighet att ägna sig åt arbetsförmedlingsverksamheten.

Deras uppgift blev att upplysa om de yrkesmässiga kraven inom olika arbetsområ— den och om de utbildningsvägar som kunde vara aktuella i sammanhanget. Dessutom lämnade de fortlöpande upplysningar om arbetsmarknadssituationen varvid behovet av arbetskraft på olika yrkesområden själv- fallet blev av största betydelse för inrikt— ningen av åtgärderna. Den arbetsinriktade rehabiliteringen har däremot med något undantag ännu inte kunnat tillgodoses. Det är önskvärt att kontaktmannainstitu- tionen byggs ut för att kunna täcka behovet av arbetsvårdande åtgärder.

En annan åtgärd som enligt kommitténs mening kan bidra till att öka det behand— lingsmässiga värdet av arbetet är att medge kriminalvården rätt att, i den mån platsut- rymmet i verkstäderna tillåter detta, anställa civil arbetskraft för vissa specialarbeten som kräver särskild yrkesskicklighet. Närvaron av yrkeskunniga specialarbetare skulle med all sannolikhet hjälpa till att »normalisera» förhållandena på arbetsplatserna och med- föra att arbetsprestationema över lag för- bättras. Samtidigt skulle kriminalvårdens möjligheter när det gäller produktval öka. I dag nödgas kriminalvården avstå från många ur arbetstränings- och utbildnings- synpunkt attraktiva och Värdefulla arbeten av den anledningen att de omfattar arbets- moment som inte kan klaras av nu tillgäng- lig arbetskraft. Det är också troligt att verk- städernas driftekonomi skulle påverkas posi- tivt.

Ett intressant förslag om ett utbyggt sam- arbete mellan kriminalvård och arbetsvård

har framlagts av fångvårdens byggnadskom- mitté i dess förslag till utbyggnad av andra etappen av Österåker. Den planerade an- stalten är i behandlingsavseende uppbyggd kring en resocialiseringsavdelning där man under en relativt kort anstaltstid kan lägga grunden för frivårdsbehandlingen. På denna avdelning skall de intagna undersökas och gå igenom de teoretiska och praktiska prov som skall utgöra underlaget för den fort- satta behandlingen. Denna skall, om tiden tillåter det, påbörjas på anstalten och där ledas i huvudsak av frivårdsorganisationen och arbetsmarknadsmyndigheterna. Det di— rekta sambandet mellan anstaltsvård och fri— vård kommer att markeras av att frivårds- personal ingår i anstaltens personalstat. För- slaget följer de allmänna riktlinjer som ar- betsmarknadsstyrelsen tillämpar för trä- ningsinstitutioner som är finansierade av stat och landsting. Målsättningen för dessa institutioner är som tidigare nämnts att hjälpa fysiskt, psykiskt eller socialt handi— kappade personer att finna en anställnings- eller utbildningsform som svarar mot deras intressen och förutsättningar. Verksamheten omfattar arbetsprövning och arbetsträning. En sådan resocialiseringsavdelning kräver tillgång till fackutbildad personal och spe- ciellt inrättade lokaler för verksamheten.

Då man i början av 1900-talet införde en bestämmelse om arbetspremier för straff- fångar var man noga med att betona att det inte var fråga om en betalning för utfört arbete utan att arbetspremien skulle vara att betrakta som en uppmuntran för flit och ordentlighet. Även om ordet arbetspremie fortfarande används betraktas ersättningen numera som lön för utfört arbete. Denna inställning har betonats ytterligare genom att man under senare år infört prestationser- sättning på så gott som samtliga anstalter inom kriminalvården.

Som tidigare nämnts påpekade strafflag— beredningen att det rent principiellt var önskvärt att införa ett lönesystem för de intagna som motsvarade rådande system på den öppna marknaden men att detta av olika skäl inte var möjligt beträffande hela

anstaltsklientelet. Man föreslog därför för- söksverksamhet med marknadsmässig lön för att undersöka om man härigenom kunde vinna bl.a. förbättring av de intagnas ar- betsresultat, ekonomiska förhållanden och arbetstrivsel samt minskning av utgifterna för socialvård och understöd från fångvår- den.

I vad mån ett system med marknads- mässig lön kan få avsedd effekt är ännu en öppen fråga. Den försöksverksamhet som länge varit planerad har ännu inte kommit till stånd.

Frågan om ersättning till de intagna får förnyad aktualitet om arbetsplikten avskaf- fas och övriga behandlingsåtgärder sidoord— nas med arbetet. Frågan blir vilka aktivi— teter som skall ersättas, vilken ersättning som skall ges för de olika aktiviteterna och om en grundersättning skall utgå.

Det är givet att ersättningen till de in- tagna har stor betydelse för dem. Många in- tagna har enbart sin arbetslön på anstalten att tillgå för att skaffa sig olika förnödenhe— ter som kan lätta upp tillvaron på anstalten, såsom böcker, tidskrifter, tobak, kaffe och andra s.k. premievaror. De behöver också pengar för sin familj eller för att starta på nytt vid frigivningen. Det förekommer även i stor utsträckning att de intagna har under- håll och skulder att betala.

Kommittén anser att de intagna liksom fallet är vid ungdomsvårdsskolorna bör er- hålla viss minimiersättning per dag även om de inte deltar i arbete eller annan organise- rad verksamhet.

I övrigt ansluter sig kommittén till prin— ciperna för det nya ersättningssystem som kriminalvårdsstyrelsen planerar och som ti- digare redogjorts för. Som nämnts skall det- ta lönesystem bygga på principen att ersätt- ning till intagen skall utgå i form av arbets- lön i förhållande till den intagnes arbets- prestation eller som studiepremie. Avsikten är att viss ersättning även skall kunna utgå då en intagen deltar i annan organiserad ak— tivitet t.ex. då han är närvarande vid be— handlingskollegium eller går igenom en an— lagstest. Studiepremie utgår redan nu vid

organiserade studier och kriminalvårdssty- relsen har godkänt att ersättning såsom för studier skall utgå för den verksamhet som bedrivs av förtroenderåden under vissa tim- mar i veckan.

I kriminalvårdsdebatten har den mening— en framförts att alla intagna bör ha samma lön oavsett vilken sysselsättning de ägnar sig åt. Man har menat att anstaltsvistelsen bör gestaltas på ungefär samma sätt för hela anstaltsklientelet och att detta inte skulle bli fallet om vissa intagna som kunde pres— tera mera än andra erhöll högre arbetsersätt- ning. Härigenom skulle dessa få större be- lopp att röra sig med i anstalten och genom inköp av premievaror kunna skaffa sig hög- re standard än sina medintagna.

Kommittén har uppfattningen att de in- tagna bör leva under i stort sett likartade ekonomiska villkor. Detta utesluter dock inte att ersättning vid arbete och andra ak- tiviteter bör utgå med olika be10pp beroende på vilken sysselsättning det gäller och vilken prestationsförmåga den intagne har. Kom- mittén anser för sin del att man åtmins— tone när det gäller arbetet —— bör anpassa er- sättningen efter prestationen liksom fallet är i samhället i övrigt. När det gäller studier och annan utbildning anser kommit- tén att det är lämpligt att ersättningen blir enhetlig och även utgår vid annan behand- ling och vid sådana aktiviteter som bör upp- muntras. Så bör t. ex. intagna som represen— terar sina medintagna i olika sammanhang kunna få ersättning för viss tid som de kan beräknas behöva för föreningsarbete och sammanträden. Även intagna som inte del- tar i någon form av verksamhet bör erhålla viss grundersättning.

Däremot bör man se till att de kontanta belopp som de intagna har att röra sig med på anstalten inte varierar i alltför hög grad. Detta bör i likhet med vad som redan nu är fallet uppnås genom särskilda bestäm- melser om hur den intagnes medel skall disponeras. Det bör ankomma på kriminal- vårdsstyrelsen att närmare ange reglerna för detta. Kommittén anser dock att rå- dande system med besparade respektive dis- ponibla medel bör behållas och att man bör

undvika att låta de intagna få alltför stora summor att röra sig med på anstalten efter— som detta innebär risker för olämpliga transaktioner och smuggling.

Ett förhållande som väckt irritation bland de intagna är frågan om kostnaden för nya kläder då en intagen friges eller överförs till vård utom anstalt. Reglerna härom innebär att intagna som har besparade medel själva får bekosta sina kläder till skillnad från öv- riga intagna som får sina kläder gratis. Detta innebär att en intagen som visat lättja eller på ett eller annat sätt kunnat förfoga över sina besparade medel under anstaltstiden premieras. Kommittén föreslår att samtliga intagna erhåller behövliga kläder dit även arbetskläder bör räknas utan kostnad då de lämnar anstalten i angivna fall.

Av tvärsnittsundersökningen och andra klientelundersökningar framgår att de in- tagna, både yngre och äldre, i påfallande utsträckning saknar de grundläggande kun— skaper och färdigheter som man normalt tillägnar sig under den obligatoriska skol- gången. Att sådana brister starkt nedsätter förmågan att smälta in i arbetslivet är up— penbart. En yrkesutbildning kräver grund- kunskaper i vissa skolämnen. Kommittén anser att insatserna på detta område bör förstärkas. Den utbyggnad av vuxenutbild- ningen som ägt rum under senare år bör även komma kriminalvårdsklientelet till godo. Det samarbete med skolöverstyrelsen som inletts av kriminalvårdsstyrelsen bör intensifieras. Bl.a. bör flera lärare knytas till anstalterna och minst en tjänst som stu- dieledare studierektor —- genom skolöver- styrelsens försorg inrättas vid varje räjong. Särskilda resurser i detta avseende behövs lör den yngre delen av klientelet. Även möj- l.gheterna till självständiga studier bör vid- gas. Studiegården i Uppsala och den folk- högskoleundervisning som sker på ett flertal anstalter har enligt uppgift givit goda resul— tat och denna form av utbildning bör enligt kommitténs mening byggas ut ytterligare. I princip skall enbart sådana intagna ges till— fälle till högre studier som kan tillgodogöra sig sådana. Den terapevtiska effekten av stu— dier bör dock beaktas.

Frigång förekommer för närvarande en- dast i mindre omfattning. Orsaken till detta är att det varit svårt att skaffa arbete utan- för anstalten för intagna vid avsides belägna anstalter. Frigång har även inneburit risk för smuggling och rymningar genom att de in- tagna som haft frigång inte kunnat hållas avskilda från andra intagna på grund av an- stalternas byggnadstekniska utformning. En- ligt kommitténs uppfattning är frigången av stor betydelse när det gäller att förhindra att en intagen blir alltför beroende av an- staltsmiljön och för att underlätta över— gången mellan anstaltsbehandling och vård i frihet. Kommittén anser därför att möj- ligheterna till frigång bör tillvaratas i ökad utsträckning och även omfatta yrkesutbild— ning och studier. Frigången bör i första hand ske från särskilda frigångshem —- av typ Hildero och Ytterby — i orter där det finns tillgång till arbete och utbildning. Ge- nom att ett nät av sådana anstalter byggs ut över hela landet kan en intagen placeras närmare sin hemort med de möjligheter till bättre personlig kontakt med anhöriga som detta innebär samtidigt som han under an— staltstiden kan börja en arbetsträning, an- ställning eller utbildning som han kan fort— sätta även efter frigivningen.

Liknande behandlingsmässiga fördelar kan vinnas genom en utvidgning av lång— tidspermissionsinstitutet för vilket en redo— görelse lämnas i följande avsnitt.

Vid sidan av arbete, arbetsvårdande åt— gärder, undervisning och annan utbildning har olika former av särskild terapi sin givna roll. Möjlighet bör beredas intagen som så önskar att få delta i någon form av samtals- eller sysselsättningsterapi. Intagen bör i god tid innan han placeras på frigångshem eller lämnar anstalten informeras om olika pro- blem som möter honom vid frigivningen. Detta kan t.ex. ske genom frigivningskur— ser och studiebesök på vissa av de institu— tioner ute i samhället som ger samhälls- service i olika avseenden.

I ett differentierat behandlingsprogram bör den fysiska träningen tillmätas stor be- tydelse. Fysisk träning kan även ha en social

effekt. Idrott av olika slag ställer bl. a. krav på samarbete, uthållighet och kamratskap. Lämplig fysisk träning bör därför ingå i den dagliga rutinen och de intagna bör uppmunt— ras att regelbundet utnyttja de möjligheter till idrott och träning som ges. De många narkotikamissbrukarna på anstalterna ger ökad tyngd åt kravet på att behandlingen även skall syfta till att förbättra den intagnes fysiska kondition.

Erfarenheterna har visat att många in- tagna har betydande svårigheter att utnyttja sin fritid på ett meningsfullt sätt. En del intagna tillbringar sin fritid helt passivt. Somliga ägnar sig åt att planera rymningar och nya brott eller till annan negativ verk- samhet. De intagna som saknar positiva fritidsintressen och inte har någon anknyt- ning till socialt anpassade medmänniskor söker sig vid frigivningen lätt till de asociala miljöer där de har sina tidigare kontakter. Det är viktigt att förhållandena på anstal- terna förbättras genom att man aktiverar de intagna på olika sätt såsom genom idrott, studier samt hobby—, film— och teaterverk- samhet. En av förutsättningarna för det— ta är att anstalterna får tillgång till per- sonal med speciell utbildning som fritids— ledare. En fritidsverksamhet som bedrivs på rätt sätt kan bidra till att skapa person- liga kontakter inte enbart mellan personal och intagna utan även mellan de intagna och exempelvis medlemmar i ortens idrotts- föreningar eller representanter för folkbild— ningsrörelserna. Den ökade fritid som blir en följd av den beslutade arbetstidsförkort- ningen kommer att ställa ännu högre krav på fritidsverksamheten än vad nu är fallet.

Enligt kommitténs uppfattning har nämn- derna för andlig vård haft en väsentlig be- tydelse för vårdarbetet på anstalterna. Kom- mittén förutsätter att dessa nämnder även i fortsättningen kommer att bedriva samma verksamhet som hittills. Enligt kommitténs uppfattning kan även de nämnder för id- rotts-, bildnings- och besöksverksamhet (NIBB) som inrättas vid anstalterna få stor betydelse då det gäller att planera och stimu- lera en aktiv verksamhet. Dessa nämnder

kan bidra till att skapa kontakter med ortens föreningsliv och rekrytera intresserade per- soner som kan fungera som ledare för viss verksamhet samt intressera övervakare och andra personer att besöka de intagna.

Beträffande innehållet i fritidsverksam— heten anser kommittén det lämpligt att lag- texten särskilt anger vissa minimikrav som måste fyllas på varje anstalt. Det är väsent- ligt att de intagnas isolering från omvärlden motverkas genom att de får möjlighet att följa med vad som händer och sker. Detta önskemål kan tillgodoses genom att de be- reds tillfälle att läsa tidningar samt följa radio- och televisionsprogram. Vidare bör de intagna ha möjlighet att syssla med spe- cialintressen av utvecklande slag och att få sitt behov av förströelse tillgodosett i skälig utsträckning. I övrigt kan man peka på stu- diecirklar som en välkänd och utmärkt form för att skapa meningsfull aktivitet och sam- verkan. I dessa cirklar är det lämpligt att personal av olika kategorier och även över- vakare och andra intresserade personer del- tar. En sådan verksamhet kan på flera plan leda till att distansen mellan deltagarna minskar. De intagna som så önskar bör ha möjlighet att delta i föreningsverksamhet inom anstalten. Denna kan vara av politisk, facklig eller kulturell art eller utgöra enbart en form av sällskaplig samvaro.

Under de senaste åren har de intagna bildat förtroenderåd och genom dessa krävt visst medinflytande i behandlingsfrågor. I ett följande avsnitt lämnas en redogörelse för förtroenderådens tillkomst och kommit- téns överväganden i fråga om medinflytan- det för de intagna.

Inom kriminalvården liksom inom andra vårdområden är det betydelsefullt att man möjliggör en fortgående utveckling av be- handlingsmetoder och behandlingsåtgärder. Som tidigare nämnts har den sparsamma forskning som pågår om kriminalvårdens problematik ännu inte lett till några resul- tat som kan användas i behandlingssyfte. Det är därför viktigt att man tillgodogör sig de erfarenheter av anstaltsbehandlingen

som kan göras i det dagliga behandlingsar- betet. Genom att bedriva försöksverksam- het på anstalterna med sikte på att förbättra nuvarande behandlingsformer och utvärdera resultaten därav kan man fortlöpande an- passa behandlingen efter gjorda erfarenhe- ter. Detta kan gälla experiment med nya behandlingsformer, gruppterapi, de intag- nas roll i behandlingsarbetet samt behand- lingsgruppernas storlek och sammansättning.

Kommittén förutsätter att en sådan ex- perimentverksamhet kommer att bedrivas inom ramen för kriminalvårdsstyrelsens pla- nerings- och utvecklingsarbete och att resur- serna för detta ändamål förstärks.

7.7 Medinflytande för de intagna

Olika former av medinflytande från de in- tagnas sida har förekommit på anstalterna under många år. Den vanligaste formen har varit kamratklubbar eller föreningar som ta- git upp frågor som gällt trivseln på anstal- ten såsom utspisningen, sortimentet på pre- mielistoma, televisions— och radioprogram- men, val av filmer, idrottsfrågor o. d. Re- dan i mitten av 1950-talet förekom beteck- ningen förtroenderåd eller vid ungdomsrä- jongen elevråd för vissa organ som repre- senterade de intagna. Även dessa råd syss- lade med praktiska frågor som främst rörde trivseln på anstalten. På vissa anstalter sam- lades intagna, personal och anstaltsledning till gemensam diskusion s. k. storforum om olika frågor som rörde anstaltsbehand- lingen.

Vid Hall bildades 1968 ett förtroenderåd i samband med en arbetsstrejk. Förtroende— rådet tillkom efter ett sammanträde med anstaltsledningen för att underlätta samar- betet de intagna sinsemellan och kontakter- na med anstaltsledningen. Det sysslade till en början främst med trivselfrågor men över- gick senare till att ägna sig åt mera direkta behandlingsfrågor och krävde medinflytande på sådant som disciplinstraff och brevcen- sur samt fri kontakt med organisationer och enskilda utanför anstalten. Förtroenderåd av liknande art har därefter bildats på ett flertal anstalter. Dessa råd har utsetts genom slutna

val inom anstalt eller avdelning av anstalt. Förtroenderåden har bl. a. krävt att få hålla allmänna möten inom anstalten med samt- liga intagna och att få representera de in- tagna i vissa sammanhang utanför anstalten. Under senare år har flera arbets- och mat- strejker genomförts vid vissa fångvårdsan- salter. Dessa aktioner har från de intagnas sida delvis motiverats med att deras krav på medinflytande i anstalternas dagliga verk- samhet avvisats av kriminalvårdsmyndighe- terna som ansett att de intagnas behov av representation bättre kunde tillgodoses ge- nom att de fick utse representanter i ett or- gan som skulle vara gemensamt för intagna, personal och anstaltsledning.

I början av 1969 anordnade kriminal- vårdsstyrelsen överläggningar med personal- representanter för de anstalter där man prö— vat olika former av samrådsorgan. Delta— garna hyste allmänt den uppfattningen att det var bäst om man fick fortsätta att fritt pröva sig fram efter olika mönster ännu nå- gon tid. Vårdpersonalförbundet kom emel- lertid mot slutet av året till en annan upp— fattning och yrkade i kriminalvårdens cen- trala företagsnämnd att en arbetsgrupp skul- le tillsättas för att utforma fasta regler i dessa frågor. Företagsnämnden instämde och kriminalvårdsstyrelsen tillsatte en ar- betsgrupp. Gruppens arbete resulterade som- maren 1970 i en rundskrivelse från krimi- nalvårdsstyrelsen (nr 5/1970). I denna på- pekades att det finns behov av samrådsfor- mer mellan intagna och personal i frågor av allmän betydelse för vårdarbetet, främst frågor av trivseltyp. Styrelsen rekommen- derade tre olika typer av samrådsorgan, anstaltsråd, avdelningsråd och arbetsråd. Respektive råd skulle bestå av lika många representanter från anstaltspersonal och in- tagna samt en representant för anstaltsled- ningen som ordförande. Till anstaltsrådet skulle frågor från de båda övriga råden kun- na hänskjutas. Samtidigt med att arbetsråd tillkom på Hall i enlighet med rundskrivel- sens rekommendationer bildade de intagna på denna anstalt en »arbetarförening» efter samma principer som låg till grund för för- troenderåden. Kort därefter tillkom ett

»fackförbund», Sveriges anstaltsarbetarför- bund (SAAF), för inom den offentliga an- staltsvården i Sverige organiserade avdel- ningar med uppgift att tillvarata avdelning- arnas fackliga intressen på anstalterna, ar- betsmarknaden och inom näringslivet. På kriminalvårdsstyrelsens framställning star— tade landsorgansiationen (LO) under hösten 1970 en försöksverksamhet med lokala fackliga rådgivare på kriminalvårdsanstal- terna. Avsikten var att den fackliga rådgi- varen tillsammans med internerna skulle dis- kutera arbetarskydd, yrkesutbildning, arbets- metoder, ackordsmetoder, aekordssättning m.m. LO har inbjudit representanter för SAAF att tillsammans med LO diskutera denna verksamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat att styrelsen är positivt inställd till SAAF:s mål- sättning och kommer att hålla kontakt med förbundet i frågor som rör arbetsdriften inom kriminalvården. I det lokala arbetet ges SAAF i första hand möjlighet att verka inom anstalternas arbetsråd och anstaltsråd. Kontakterna med kriminalvårdsverket för- utsätts skola ske genom överläggningar med respektive anstaltsledning och förhandlingar med kriminalvårdsstyrelsen.

Mot slutet av 1970 krävde de intagna vid Österåker vittgående förändringar i såväl lagreglerna som praxis. Man Ville bl.a. avskaffa ungdomsfängelset och brevcensur samt få tillstånd till obevakade besök även inne på de slutna anstaltsavdelningarna. Kraven stöddes från många andra anstalter och omfattande strejker utbröt. Vid månads- skiftet november—december 1970 skedde ett centralt samråd mellan representanter för kriminalvårdsmyndigheterna, personal och intagna, varvid dessa sistnämnda även tilläts samråda med utomstående personer. Den primära frågan gällde förutsättningarna för centrala samråd. I frågan om förtroenderå- dens verksamhet överenskom man att kri— minalvårdsdirektörerna i samråd med styres- männen, personalen och de intagna på an— stalterna inom respektive räjonger skulle ut- reda hur bästa möjliga förutsättningar skulle skapas för förtroenderådens verksamhet.

Vid nya centrala överläggningar i januari

1971 uppnåddes enighet om att förtroende- rådens verksamhet skulle utformas i enlig- het med ett förslag som utarbetats av en sär- skild arbetsgrupp. Överenskommelsen har följande innehåll.

Förtroenderåden skall få brevledes och per telefon kommunicera med massmedia. organisationer och enskilda enligt samma principer som gäller för intagna i allmän- het. Detta innebär att brev som inkommer till eller utgår från förtroenderåd i princip inte skall granskas men att stickprov kan tas och att kuvert och paket får undersökas för kontroll av att de inte innehåller otill- låtna föremål. Vad gäller rätten för förtro- enderåd och deras representanter att i denna egenskap ta emot besök utifrån skall samma principer tillämpas som gäller för besök hos intagna i allmänhet. Härav följer att till- stånd i princip bör lämnas till besök som inte av särskilda skäl kan antas vara till skada för intagen eller annan. Givetvis mås— te liksom vid besök i allmänhet hänsyn tas till anstaltsorganisatoriska förhållanden, re- surser och rutiner. I fråga om besök av större grupper och besök för radio- eller te- levisionsinspelningar gäller särskilda av kri- minalvårdsstyrelsen utfärdade anvisningar.

Vad gäller förtroenderådens interna verk- samhet skall rådens styrelser beredas möjlig- het att sammanträda regelbundet på respek- tive anstalter i erforderlig utsträckning. Sammanträde får hållas minst två timmar i veckan under arbetstid.

Till sina sammanträden skall förtroende- råds styrelse kunna kalla representant från varje allmän avdelning och om det enligt anstaltsledningens bedömning anses möjligt, även från specialavdelning såsom t. ex. iso- leringsavdelning och psykiatrisk avdelning. Anmälan om sammanträde skall ske i den ordning som överenskommits mellan för- troenderåd och anstaltsråd.

Även mellan sammanträdena skall för— troenderådets representanter ges möjlighet att hålla kontakt med varandra, vilket kan ske på så sätt att representanter som är in- tagna på slutna gemensamhetsavdelningar får besöka varandra och att representant från öppen avdelning får besöka represen-

tant hos sluten gemensamhetsavdelning. I särskilda fall skall sådan representant även få uppsöka annan intagen. Besök hos för- troenderådsrepresentant eller annan som är intagen på specialavdelning får dock ske endast med anstaltsledningens särskilda medgivande. Det bör ankomma på led- ningen för varje anstalt att i samråd med förtroenderådet lägga upp rutiner för här avsedda kontakter.

I den mån arbetstid tas i anspråk för för- troenderådsverksamhet skall ersättning utgå såsom för studier under förslagsvis två tim- mar i veckan. Under alla omständigheter skall förtroenderådets styrelse ha möjlighet att vara verksam under arbetstid, oavsett ersättning.

Förtroenderåd bör av kriminalvårdssty- relsen beredas tillfälle att yttra sig i ärende vari styrelsen kommer att meddela före- skrifter av allmän räckvidd rörande intagnas behandling, i den mån ärendet blir föremål för remissförfarande.

På begäran skall förtroenderåd kostnads- fritt tillställas av kriminalvårdsstyrelsen ut- färdade rundskrivelser och cirkulär, i den mån inte gällande sekretesslagstiftning läg- ger hinder i vägen härför.

Genom rundskrivelse angående samråds- organ och förtroenderåd vid fångvårds- anstalterna har kriminalvårdsstyrelsen — med upphävande av rundskrivelse 58/1970 — reglerat båda verksamhetsformerna i ett sammanhang. Den nya rundskrivelsen innebär inga sakliga ändringar i tidigare anvisningar utan syftar till en integrering mellan verksamhetsformerna. Medan sam- rådsverksamheten enligt rundskrivelsen avser att främja en organiserad råd- plägning mellan anstaltsledning, personal och intagna i syfte att förbättra förhållan— dena på anstalten och att på ett bättre sätt tillvarata behandlingsresurserna är förtro- enderådens uppgift att skapa förutsättningar för effektivt arbetande samrådsorgan. Detta anges kunna ske genom att råden — i likhet med samrådsorganen _ kan ge deltagarna vana vid att uppträda på sammanträden, att delta i överläggningar och att rösta fram be— slut samt att lära sig förstå demokratiska

Inom mentalvård och nykterhetsvård har ett visst medinflytande i trivselfrågor före- kommit sedan länge och även inom dessa vårdområden har under senare år klienter- nas intresse för att utsträcka sitt medinfly— tande till mera betydelsefulla vårdfrågor ökat. Att dessa frågor aktualiserats torde åt— minstone i viss mån hänga samman med den behandlingsform som under de senaste åren praktiserats på anstalter såsom de en- skilda nykterhetsvårdsanstalterna Dennike- torp och Lida samt Ulleråkers alkoholpoli- klinik. Behandlingen på dessa anstalter har utformats under påverkan av den behand— lingsform som brukar kallas det terapev— tiska samhället. Behandlingen går bl. a. ut på att patienten skall ha ett direkt inflytande både på sin egen och medpatienternas be— handling. Vid någon anstalt har patientför— eningen — som ett led i behandlingen — övertagit en del av beslutsfunktionerna.

Kommitténs överväganden och förslag

De stränga verkställighetsformer som råd— de nästan fram till mitten av 1900-talet på kriminalvårdens anstalter lämnade inget ut- rymme för medverkan i vårdarbetet från de intagnas sida. Cellfängelsesystemet var inriktat på att hindra de intagna att kom- ma i kontakt med varandra och med ytter— världen. I den mån gemensamhet mellan intagna förekom hölls dessa till sträng ord— ning och de intagnas förhållanden reglerades i detalj av fångvårdsmyndigheten. I förar— betena till 1945 års verkställighetslag beto— nade strafflagberedningen att en anstaltsbe— handling där de intagna hölls isolerade inne- har stora risker för att de skulle bli passiva och infantiliserade och att detta kunde för- svåra deras återanpassning i samhället. Strafflagberedningen betonade vikten av att aktivera de intagna genom att tillåta ökad kontakt med medintagna och yttervärlden samt genom att uppmuntra de intagna till att delta i fritidsverksamhet av olika slag, särskilt idrott och sport.

Ett led i denna strävan att aktivera de intagna i olika hänseenden har de kamrat-

klubbar och föreningar varit som med an- staltsledningens stöd bildats på ett stort an- tal anstalter sedan 1945 års verkställighets- lag trätt i kraft. Den verksamhet som bedri- vits i dessa föreningar har inte bara haft be- tydelse genom att väcka de intagnas intresse för olika aktiviteter och hålla det vid liv utan har dessutom bidragit till att stärka deras självkänsla. Genom arbetet i för- eningarna har de fått möjlighet att ta per- sonliga initiativ och ta ansvar för den verk- samhet som föreningarna bedrivit. Här- igenom har dessa föreningar haft en direkt behandlingsmässig uppgift att fylla. Även de former av gemensamma diskussioner som förekommer vid s.k. storforum på en del anstalter har haft betydelse för att öka de intagnas självförtroende genom att de öppnat möjligheter till diskussioner mellan intagna, personal och anstaltsledning.

Enligt kommitténs uppfattning bör man gå vidare på denna väg och ge de intagna ett visst medinflytande i behandlingsfrågor. För ett sådant medinflytande talar även den omständigheten att det ligger i linje med nu- tida uppfattning om demokrati att de in- tagna får vara med och påverka besluten om sina angelägenheter. I allt fler samman- hang har samhällets enskilda medlemmar ställt krav på vidgad insyn och ökad med— bestämmanderätt i frågor som rör å den ena sidan samhällslivet i stort och å den andra den miljö i vilken den enskilde bor och ver- kar. På senare tid har dessa krav på infor- mation och medinflytande för den enskilde samhällsmedlemmen utsträckts att gälla även anstaltsklientelet och en intensiv de— batt har förts om s.k. anstaltsdemokrati. Man har därvid krävt större inflytande för de intagna när det gäller behandlingsfrågor och andra frågor som har samband med anstaltsmiljön. Kraven på medinflytande har motiverats med att de intagna som ett led i behandlingen bör vänjas vid demokratin som system och livsform.

Kommittén delar uppfattningen att ett medinflytande från de intagna i behand- lingsfrågor kan ha väsentlig betydelse för deras rehabilitering. Enligt kommitténs upp-

fattning kan man inte bortse från att det här är fråga om ett tvångsmässigt omhänder- tagande och att de intagnas medinflytande därför inte kan gälla sådana frågor som rör säkerheten på anstalten. Däremot bör man sträva efter att hålla de intagna informerade om händelser av större vikt både utanför och inom anstalten och ge dem möjlighet att föra fram sina synpunkter i olika frågor till anstaltsledning och övrig personal.

Ett medinflytande från de intagnas sida kan komma till stånd på olika sätt. Det kan ske i form av klubbverksamhet i frå- gor som gäller trivseln på anstalten eller i form av gemensamma diskussioner vid s.k. storforum där intagna, anstaltsledning och personal deltar.

Medinflytande kan också komma till stånd genom en sådan samrådsverksamhet som håller på att utvecklas på flertalet an- stalter enligt kriminalvårdsstyrelsens anvis- ningar och som utgör en fastare form av samverkan mellan de olika grupperna inom anstaltssamhället. Genom en sådan samver— kan kan det bli möjligt för olika personal- grupper och intagna att uppleva ett gemen- samt ansvar för verksamheten. Ett sådant samrådsförfarande kan förbättra informa- tions— och kommunikationsmöjligheterna in- om anstalten. Dessa samrådsorgan kan vara rådgivande och förslagsställande instanser i förhållande till anstaltsledningen i frågor av allmänt intresse för behandlingen eller av gemensam trivselkaraktär. Förhållanden som rör enskild tjänsteman eller intagen får däremot inte behandlas. Även om det for- mellt enbart är styresmannen som har att fatta beslut kan de intagna samrådsvägen in- direkt få tillfälle att påverka de beslut som fattas på ett sätt som är ägnat att stärka de- ras självaktning och ansvarskänsla. Genom ökad information kan de intagna bl. a. få en mera realistisk uppfattning om kriminal- vårdens resurser och om de behandlingsme- toder som står till buds.

Förutom dessa möjligheter att medverka i samrådsorgan har det visat sig att det föreligger ett behov bland de intagna av ett organ av typen förtroenderåd som repre-

Förtroenderåden har krävt och erhållit visst medinflytande i det vårdarbete som syftar till de intagnas återanpassning i sam- hället. Detta gäller särskilt sådana frågor som förtroenderådens egen verksamhet, de intagnas kontakt med yttervärlden genom brevväxling, telefonsamtal, besök och per- missioner.

Kommittén anser att olika former av medverkan från de intagnas sida bör upp- muntras vare sig det sker genom deltagande i samrådsorgan, förtroenderåd eller andra liknande organ där t. ex. frågor som rör de intagnas behandling tas upp till diskussion med representanter för kriminalvårdsmyn— digheterna.

Rätten till medinflytande kan i betydande utsträckning utövas genom att de intagna får direkt kontakt med anstaltsledningen vid särskilt ordnade sammankomster. Vid större anstalter och under vissa omständig- heter kan det dock vara lämpligt att de in— tagnas synpunkter framförs genom särskilda företrädare för dem. Dessa bör givetvis väl- jas under former som så långt som möjligt förhindrar obehörig påverkan på den en- skilde intagne.

För att förbereda överläggningar av det- ta slag bör de intagna ha rätt att samman- träda och mellan sig diskutera gemensamma frågor. Normalt bör intagna som vårdas av- skilt i regel inte ges tillfälle att delta.

Enligt kommitténs uppfattning är det vik- tigt att förutom anstaltsledningen även re- presentanter för olika personalgrupper del- tar i de överläggningar som kan ifråga- komma. Härigenom undviker man att ris- kera att besluten fattas över huvudet på per- sonalen. Gemensamma sammankomster mellan olika grupper inom anstalten kan möjliggöra en öppen diskussion om olika problem och därigenom bidra till ett när- mande mellan personal och intagna.

I vissa fall kan det vara lämpligt att för- troenderåden har möjlighet att kommunice- ra med yttervärlden och med andra anstal— ters förtroenderåd. Några särskilda be— stämmelser i ämnet synes inte erforderliga

och samma regler beträffande brev, tele— fonering m.m. bör gälla som för den en— skilde.

Kommittén vill alltså föreslå att det i lagen intas bestämmelser om en rätt för de intagna att direkt, om så lämpligen kan ske, eller genom företrädare som de utsett över- lägga med anstaltsledningen i frågor av ge- mensamt intresse för de intagna samt att sammanträda avdelningsvis eller i annan lämplig ordning för överläggningar i sådana frågor. Bestämmelser om personalens del- tagande bör meddelas i administrativ väg.

7.8 Permissionsinstituten

Permissionerna är av två slag nämligen kort- tidspermission som ges under anstaltsvistel— sen och långtidspermission som är avsedd att vara en övergångsform från anstaltsvis— telse till frivård.

Korttidspermissionen infördes i vårt land i slutet av 1930-talet. Olika regler gällde därvid för dem som dömts till ungdoms— fängelse och övriga intagna. Den förra ka- tegorin kunde få tillstånd att för kortare tid vistas utanför anstalten om det prövades vara till gagn. Övriga intagna kunde få per- mission enbart för att besöka närstående som var svårt sjuk och för att bevista när- ståendes begravning och ett sådant tillstånd fick inte ges i annat fall än då starka skäl förelåg och fara för missbruk ansågs uteslu— ten.

I förarbetena till 1945 års verkställighets- lag hänvisade strafflagberedningen till att permissionsinstitutet fungerat tillfredsstäl— lande sedan flera år tillbaka. Det var på beredningens förslag som permissionsgrun- derna vidgades att omfatta även andra fall än de tidigare nämnda. De skäl som därvid kunde komma i fråga exemplifierades på följande sätt. En intagen kunde behöva be- vaka sina intressen vid t. ex. en civil rätte— gång eller behöva delta i undervisning eller studiecirkel utanför anstalten. Vidare kunde det ur eftervårdssynpunkt vara önskvärt att han någon tid före frigivningen eller utskriv- ningen genom personlig hänvändelse till ar- betsgivaren fick möjlighet att söka anställ-

ning. Beredningen ansåg vidare att permis- sion skulle kunna beviljas av mer privata skäl såsom för att undvika risken för en invertering av sexuallivet. Permissioner an- sågs likväl inte kunna komma i fråga för alla intagna. Farliga eller rymningsbenägna fångar skulle inte få möjlighet till permis— sion. Varje enskilt fall borde noga prövas och permission ges endast om fara för miss- bruk inte kunde anses föreligga.

Vid behandlingen av beredningens förslag gjordes inga invändningar mot att utvidga användningen av permissioner. Diskussionen kom i stället att röra hur starka skäl som borde föreligga för att permission skulle kunna ges. I ett inom departementet upprät- tat nytt förslag angavs att >>vägande skäl» borde föreligga. Åtskilliga remissinstanser ansåg att »särskilda skäl» borde krävas då man i annat fall kunde befara en alltför stark uppluckring av frihetsberövandet så- som det väsentliga i straffet. Lagrådet före- slog — till vinnande av överensstämmelse med eljest brukad terminologi —— att bland förutsättningarna för meddelande av permis- sion borde anges att »synnerliga skäl» skulle föreligga. Departementschefen fann dock att en sådan ändring skulle innebära en an- tydan om större återhållsamhet när det gäll- de att bevilja permission än han fann lämp— lig. Lagutskottet som ville framhäva att per- mission skulle beviljas med aktsamhet före- slog att bestämmelsen skulle ändras till att »Starka skäl» skulle föreligga för korttids- permission. Lagtexten som omfattade samt- liga klientelgrupper fick den av lagutskottet föreslagna lydelsen.

Fångvårdsstyrelsen bemyndigade efter la— gens ikraftträdande varje styresman vid fångvårdsanstalt att meddela permission åt fånge som undergick frihetsstraff, förvand- lingsfängelse för böter eller ungdomsfäng— else, för att besöka närstående som var svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Styresmännen ägde rätt att hänskjuta de tveksamma fallen till fångvårdsstyrelsens prövning. Styrelsen påtog sig att själv pröva frågan om permission i alla andra fall.

Genom ett cirkulär nr 6/1949 kom nya tillämpningsföreskrifter. I dessa skilde man

för första gången mellan särskild permission och regelbunden permission. Särskild per- mission kunde beviljas för besök hos svårt sjuk närstående eller bevistande av närstå- endes begravning eller för skötseln av andra speciella angelägenheter. Regelbunden per- mission efter viss avtjänad strafftid kunde beviljas om särskilt angivna förutsättningar var uppfyllda. Beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse blev reglerna ännu li- beralare. En elev kunde få 5. k. »transport- permission» vid förflyttning till öppen an- stalt, dvs. resa utan bevakning. Om ung— domsfängelsenämnden meddelat principbe- slut att en elev skulle skrivas ut på prov efter en viss tidpunkt så snart hans arbets- förhållanden ordnats på ett tillfredsställande sätt kunde den unge beviljas permission ef- ter den angivna tidpunkten till dess han kun— de skrivas ut på prov.

Permissionsbestämmelserna i verkställig- hetslagen överfördes med endast vissa re- daktionella jämkningar till behandlingslagen. Samtidigt tillkom särskilda bestämmelser om s.k. långtidspermission för internerade och till fängelse dömda efter mönster av de sär— bestämmelser som gällde för dem som dömts till ungdomsfängelse.

Enligt 36 & behandlingslagen kan intagen, under förutsättning att fara för missbruk inte kan anses föreligga, få tillstånd att be- söka närstående som är svårt sjuk eller be- vista närståendes begravning och även i an- nat fall, då med hänsyn till anstaltsvistelsens längd eller eljest starka skäl talar härför, lämna anstalten för viss kort tid. Tiden för vistelsen i anstalt skall inräknas i verkställig— hetstiden om inte särskilda skäl talar där— emot. .

Närmare föreskrifter om permissionsin- stitutets utformning ges i vårdcirkuläret. Se— dan överläggningarna i januari 1971 mellan representanter för kriminalvårdsmyndighe- ten, personal och intagna beträffande bl. a. permissionsbestämmelserna resulterat i vis- sa ändringar i detta cirkulär gäller följande bestämmelser vid korttidspermission.

Korttidspermission kan vid längre an— staltstid beviljas med vissa tidsmellanrum som ett led i behandlingen (regelbunden per—

mission). Oavsett anstaltstidens längd kan korttidspermission beviljas om starka skäl för permission föreligger (särskild permis- sion).

Regelbunden permission får inte beviljas med mindre det på ett betryggande sätt är sörjt för den intagnes bostadsförhållanden under permissionen. Tiden för sådan per- mission bör då permission första gången beviljas omfatta högst 48 timmar jämte res— tid samt när permission därefter beviljas högst 72 timmar jämte restid.

För den som undergår fängelse och vis- tas i öppen anstalt bör permission beviljas tidigast efter fyra månader. Permission bör dock inte beviljas förrän efter sex månader om strafftiden överstiger ett år och sex må- nader men inte fyra år. Vid sluten anstalt bör den som undergår fängelse beviljas per- mission tidigast efter sju månader om straff- tiden inte överstiger fyra år. Vid såväl öp- pen som sluten anstalt bör, när strafftiden överstiger fyra år, permission inte beviljas förrän den intagne utstått en sjättedel av strafftiden. Den som är dömd till fängelse på livstid bör inte beviljas permission förr- än tidigast efter två år. Ny permission bör vid både öppen och sluten anstalt beviljas tidigast efter två månader från den senaste permissionens början. Intagen som vistas i sluten anstalt oaktat han är berättigad till vistelse i öppen anstalt bör i permissions- hänseende jämställas med intagen i öppen anstalt.

För ungdomsfängelseelev skall i fråga om regelbunden permission gälla att permission bör beviljas första gången efter omkring tre månader. Ny permission bör beviljas efter omkring två månader från den senaste per- missionens början.

För internerad gäller att permission bör beviljas tidigast efter sju månader. Permis- sion bör dock inte beviljas förrän efter nio månader om minsta tiden överstiger ett år och sex månader men inte fyra år. Översti- ger minsta tiden fyra år bör permission ej beviljas förrän den dömde utstått en fjärde- del av minsta tiden. Ny permission bör vid såväl öppen som sluten anstalt beviljas ti- digast efter två månader från den senaste

I kvalifikationstid bör inräknas häktnings— tid. Intagen bör dock inte beviljas regelbun- den permission förrän verkställigheten av påföljden pågått under en sammanhängande tid av två månader. För intagen som vistas i anstalt för att undergå internering skall motsvarande tid utgöra sex månader samt, när minsta tiden överstiger ett år sex måna- der, åtta månader.

Intagen som rymt eller begått brott efter verkställighetens början eller eljest visat sig opålitlig bör inte beviljas permission första gången förrän han ändrat sitt beteende till det bättre och under tillräckligt lång ob- servationstid ådagalagt pålitlighet. Motsva— rande gäller beträffande ny permission åt intagen som under eller efter närmast före— gående permission visat sig opålitlig på sätt nyss sagts.

Sedan beslut om långtidspermission eller överförande till vård utom anstalt medde- lats beträffande den som vistas i anstalt för att undergå ungdomsfängelse, får den in- tagne endast om särskilda skäl föreligger och inte utan att ungdomsfängelsenämndens yttrande inhämtats beviljas korttidspermis- sion före den fastställda dagen.

Intagen som är placerad i särskild an- stalt eller anstaltsavdelning för frigångare kan berättigas att vistas utom anstalten någ- ra timmar under sön- och helgdag samt dag före sådan dag ävensom två kvällar under veckans övriga dagar.

Om tillämpning i övrigt av särskilda per- missionsregler vid viss anstalt meddelas an— visningar av kriminalvårdsstyrelsen.

Särskild permission får som regel medges endast i speciellt angivna fall. Det kan ske för att bereda intagen möjlighet att besöka närstående som är svårt sjuk, bevista när- ståendes begravning, för att enligt kallelse inställa sig inför domstol eller annan myn- dighet, besöka sjukhus eller eljest undergå särskild behandling eller för att ge intagen möjlighet att ordna sina frigivningsförhål— landen. Det kan vidare ske för att göra det möjligt för den intagne att vistas utom an- stalten under kortare tid av dagen i sam-

band med besök (besökspermission) eller för att ge honom möjlighet att företa enskild resa till annan anstalt till vilken han skall förflyttas (transportpermission). Till sist får särskild permission medges för att bereda intagen som visat synnerligt välförhållande och pålitlighet tillfälle att vistas utom an- stalten utöver vad som enligt bestämmel- serna om regelbunden permission kan med- ges honom. Sådan permission (välförhållan- depermission) bör endast beviljas den som haft regelbunden permission o:h bör om- fatta högst 48 timmar jämte restid.

Om det föreligger särskilt starka skäl för korttidspermission samtidigt som noggrann tillsyn är behövlig äger styresmannen före- skriva att den intagne under permissionen skall vara åtföljd av bevakning.

När permission beviljas skall styresman- nen utfärda permissionssedel. Denna skall innehålla uppgift om ändamålet med per- missionen, permissionsort, permissionstidens längd, resväg och färdsätt. Vidare skall ges åläggande för den intagne att iaktta ett nyk- tert och ordentligt levnadssätt samt andra föreskrifter och anvisningar som kan vara erforderliga.

Har permitterad uteblivit vid permissions- tidens utgång skall styresmannen ofördröj- ligen tillse att han blir efterspanad.

Långtidspermission infördes visserligen genom behandlingslagen men en liknande ordning hade som framgår av framställ- ningen ovan redan tidigare tillämpats in— om ungdomsfängelsevården. I verkställig- hetslagen kodifierades denna praxis och den utvecklades ytterligare genom fångvårdssty— relsens cirkulär nr 6/1949. Eftervårdsutred- ningen förordade i sitt tidigare nämnda be- tänkande »Kriminalvård i frihet» en begrän— sad utvidgning av det gällande permissions- institutet i syfte att främja en ökad använd— ning av den fnkultntiva villkorliga frigiv- ningen, som inte sällan försköts eller helt hindrades av svårigheten att lösa bostads— och i följd därav också anställningsfrågorna. Utredningen påpekade vilken grundläggande betydelse förberedelserna för frigivningen har för den närmare gestaltningen av ef-

tervården och att en av de viktigaste åtgär- derna är att se till att den dömde efter fri- givningen får en lämplig bostad och ett pas- sande arbete. Man betonade anstaltsperso- nalens stora svårigheter att finna de rätta kontakterna med bostads- och arbetsmark- naden och att dessa svårigheter är särskilt märkbara då den dömde efter frigivningen skall vistas på annan ort än den där anstal- ten är belägen. Såväl praktiska som psyko- logiska skäl ansågs tala för att den intagne själv bör spela en mera aktiv roll vid pla- neringen av sina förhållanden efter an- staltsvistelsen eftersom både arbetsgivare och hyresvärdar vanligen är ovilliga att be- reda en person anställning eller bostad utan att först ha sammanträffat med honom. Dessutom ansågs förutsättningarna för ett gynnsamt förlopp av eftervården bli större om den redan från början bygger på en sam- verkan mellan den dömde och eftervårdsor- ganen. Utredningen fann därför att intagen som uppnått eller närmade sig tidpunkten för fakultativ villkorlig frigivning borde kunna få permission under längre tid än som då var möjligt för att bli i tillfälle att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden. Det föreslogs att permission ilnu avsedda fall skulle kunna beviljas upp till en månad med möjlighet till förlängning med en må— nad i sänder. Frågor om permission av detta slag borde enligt utredningen prövas och av- göras av vederbörande övervakningsnämnd. Vid remissbehandlingen av förslaget an- såg vissa instanser att redan gällande per- missionsbestämmelser gjorde det möjligt för den intagne att söka arbete och bostad. An— dra fann att permissionstiden borde vara avsevärt kortare än vad utredningen fö- reslagit och att bestämmelserna kunde le- da till att en intagen som saknade arbete och bostad kunde få lämna anstalten tidi- gare än den som hade sina förhållanden ef- ter frigivningen ordnade. Utredningens för- slag jämte remissutlåtandena redovisades i det inom departementet utarbetade försla- get till behandlingslag. Departementschefen påpekade att det inte så sällan förekom att en intagen som förhållit sig väl under an- staltstiden likväl inte kunde erhålla fakulta-

tiv villkorlig frigivning därför att han sakna- de ordnade bostads- och arbetsförhållanden. Det fanns visserligen möjlighet för en inta- gen att söka arbete under korttidspermis- sion men erfarenheten visade att den in- tagne även om han lyckades skaffa arbete ofta gick miste om detta av den anledningen att han inte omedelbart kunde tillträda an- ställningen. Departementschefen ansåg sig därför böra förorda en ordning som i någon mån liknade den som i praxis utbildats för ungdomsfängelseklientelet s.k. principut- skrivningsbeslut med därpå följande lång- tidspermission. Även om departementsche- fen sålunda ansåg att eftervårdsutredningens förslag om en utvidgning av permissionsin- stitutet borde följas i princip tog han fasta på vissa av de kritiska synpunkter som an— förts mot förslaget. Han förklarade att en regel som kunde ge den som inte hade sina frigivningsförhållanden ordnade möjlighet att lämna anstalten tidigare än andra intagna måste anses vara otillfredsställande. Därför borde långtidspermission för de till fängelse dömda inte komma ifråga förrän tidpunk- ten för fakultativ villkorlig frigivning var inne; permission av detta slag blev då inte heller möjlig för den som undergick straff på högst fyra månader. Tiden för permis- sion syntes lämpligen böra maximeras till 14 dagar och en skött permission inräknas i verkställighetstiden. Den övervaknings— nämnd till vilkens verksamhetsområde an- stalten hörde borde besluta om långtidsper- mission. I vissa fall då det kunde vara av betydelse att beslut fattades utan omgång exempelvis när ett för den intagne lämp- ligt arbetstillfälle yppade sig borde över- vakningsnämnden delegera beslutanderätten på styresmannen. Bestämmelserna i behand- lingslagen om långtidspermission för denna klientelgrupp utformades i enlighet med de- partementschefens förslag. Verkställighetslagens bestämmelser om permission för ungdomsfängelseklientelet överfördes till behandlingslagen med det tillägget att tiden för vistelsen utom anstal- ten skall inräknas i anstaltstiden såframt ej särskilda skäl är däremot. I motiven till be- handlingslagen påpekas att beslutanderätten

beträffande ifrågavarande permissioner bör tillkomma det organ som beslutar om vård utom anstalt, dvs. ungdomsfängelsenämn— den men att det i vissa fall var lämpligt att även rätten att bevilja permission skulle kunna delegeras till övervakningsnämnden eftersom ungdomsfängelsenämnden enligt 29 kap. 5 & brottsbalken i samband med bc- slut om övergång till vård utom anstalt kan ge vederbörande övervakningsnämnd i upp- drag att närmare bestämma dag för över- gången. När övervakningsnämnd fått upp- drag att bevilja permission borde den av skäl som tidigare anförts ha möjlighet att be- myndiga styresman att besluta om permis- sion.

Beträffande interneringsklientelet angavs i motiven att även de som dömts till denna påföljd borde ha möjlighet att erhålla lång— tidspermisson. Reglerna borde avfattas i lik- het med de regler som föreslagits gälla för ungdomsfängelseklientelet med den avvikel- sen att den som dömts till internering inte borde kunna få sådan permission före »mins- ta tidens» utgång. Även i fråga om rätten att besluta om nu ifrågavarande permissio- ner borde den ordning som föreslagits för ungdomsfängelseklientelet äga motsvarande tillämpning.

De bestämmelser i behandlingslagen som reglerar långtidspermissionerna för dem som är intagna i anstalt för att undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering återfinns i respektive 50, 55 och 60 55. I 50 & stad- gas att den intagne må erhålla tillstånd att efter den dag då två tredjedelar av straff-» tiden, dock minst fyra månader, gått till ända lämna anstalten för en tid av högst 14 dagar om det prövas erforderligt för ord— nande av de förhållanden i vilka han kom- mer att försättas vid frigivningen. I 55 och 60 55 stadgas att den dömde må erhålla tillstånd att lämna anstalten jämväl för län g- re tid och under andra omständigheter än som sägs i 36 å om det prövas vara till gagn för behandlingen. I 60 & tillkommer stad- gandet att den internerade ej får lämna an- stalten före utgången av den för anstalts- vården bestämda » minsta tiden».

Beslut om långtidspermission för den som vistas i anstalt för att undergå fängelse med- delas av övervakningsnämnd. Nämnden kan i vissa fall bemyndiga styresmannen att be- vilja sådan permission. För den som vistas i anstalt för att undergå ungdomsfängelse eller internering meddelas sådant beslut av ungdomsfängelsenämnden eller internerings- nämnden. Dessa nämnder kan bemyndiga övervakningsnämnd att besluta om långtids- permission. Dessa ärenden kan därefter i vissa fall delegeras till styresman.

Närmare föreskrifter om långtidspermis- sion ges i vårdcirkuläret. Långtidspermis- sion beslutas vanligen efter skriftlig ansökan och sedan yttrande inhämtats om den in- tagnes uppförande i arbete och under fri- tid. När sådan permission beviljas skall sty— resmannen liksom fallet är i alla permis- sionsärenden — utfärda permissionssedel. Underrättelse om långtidspermission för ungdomsfängelseelev och internerad skall sändas till polismyndigheten på den ort där den permitterade huvudsakligen skall vistas under permissionen samt för samtliga lång— tidspermittenter till vederbörande skydds- konsulent. Har den permitterade uteblivit vid permissionstidens utgång skall styres- mannen omedelbart tillse att han efterspa- nas.

Ärenden angående långtidspermission handläggs alltså av övervakningsnämnder, interneringsnämnd och ungdomsfängelse- nämnd. Då det kan vara av intresse att stu- dera praxis på detta område följer nedan en redogörelse för hur interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden handlägger dessa ärenden. Uppgifter saknas om över- vakningsnämndernas praxis i permissions- ärendena beträffande fängelseklientelet.

Interneringsnämndens praxis är följande. Överförandet till vård utom anstalt föregås i allmänhet av någon tids långtidspermis- sion. Nämndens beslut får i allmänhet den formen att vård utom anstalt skall ske ef- ter viss dag med bemyndigande för över- vakningsnämnden att närmare bestämma dagen inom en tidrymd av 2 månader och att bevilja sådan permission tidigast viss

dag. För beslut om långtidspermission måste krävas att bostadsfrågan är tillfredsställande löst. Det krävs däremot inte att sysselsätt- ning är ordnad när den dömde lämnar an- stalten. Någon planering härav måste emel— lertid ske före permissionen så att den in— tagne inte planlöst lämnar anstalten. Beslut om vård utom anstalt utan föregående lång— tidspermission kan ske om den dömdes för- hållanden är helt klarlagda inför övergången till vård utom anstalt. Förberedelse av lång— tidspermission sker av anstaltens personal och den skyddskonsulent vilkens distrikt om— fattar anstalten. Biträde får begäras från skyddskonsulent på den ort där den dömde skall vistas efter överförandet till vård utom anstalt. För den som skött sig under an- staltsvistelsen medger interneringsnämnden i allmänhet långtidspermission i anslutning till minsta tidens utgång. Det är på övervak- ningsnämnden det ankommer att pröva om förutsättningarna för långtidspermission för- fallit på grund av att den dömde misskött sig eller eljest. På den långtidspermitterade ställs krav att han följer givna föreskrifter om bostad, arbete eller sökande av arbete, nykterhet, kontakt med övervakare och skyddskonsulent m. m. Brister han häri åter- kallas permissionen. Har övervakningsnämn- den beviljat långtidspermission är det i prin- cip på övervakningsnämnden det ankommer att häva permissionen vid misskötsamhet av den dömde. Övervakningsnämnden kan emellertid bemyndiga styresmannen på an- stalten att återkalla permissionen. Har per- missionen återkallats därför att den dömde misskött sig är interneringsnämndens beslut om långtidspermission förfallet. En intagen som återförts till anstalten efter misskött långtidspermission kan i allmänhet få ny långtidspermission efter omkring en månad. Har han misskött två (eller flera) långtids- permissioner är interneringsnämnden i all- mänhet inte beredd att medge ny långtids- permission förrän efter ca tre månader. Ti- den för sådan permission kan variera mel- lan 14 dagar och två och en halv månad.

Ungdomsfängelsenämndens praxis är föl— jande.

Överförande till vård utom anstalt före- gås i regel av någon tids långtidspermis- sion. Till ledning för anstaltsmyndigheterna och vederbörande övervakningsnämnd bru- kar ungdomsfängelsenämnden meddela s. k. riktpunkt. Denna anger den tidigaste dag långtidspermission eller överförande till vård utom anstalt enligt ungdomsfängelsenämn- dens mening kan komma i fråga. Hänsyn måste tas till vad som kunnat ordnas för ungdomsfängelseeleven vid frigivningen; när han kan få bostad och när han kan börja arbete eller få annan sysselsättning. De myn- digheter som förbereder frivården kan nor- malt räkna med att ett förslag från övervak- ningsnämnden om långtidspermission vid den angivna riktpunkten kommer att bifallas av ungdomsfängelsenämnden. Övervaknings- nämnden gör ett självständigt bedömande av vårdbehovet med hänsyn till varje enskild elevs förhållanden och känner sig inte bun- den att föreslå frigivning så snart den av ungdomsfängelsenämnden angivna riktpunk- ten inträtt. Om eleven efter att ha erhållit långtidspermission missköter sig utan att dock göra sig skyldig till nya brott och till följd därav återförs till anstalten förekom— mer det att ungdomsfängelsenämnden inte självmant utsätter ny riktpunkt utan an- staltsledningen och övervakningsnämnden får efter eget bedömande av situationen in- komma med förslag till ny långtidspermis— sion. Har eleven under långtidspermission gjort sig skyldig till nya brott meddelar ung- domsfängelsenämnden ny riktpunkt som då anges i månader efter återförandet, vanli- gen 2—5 månader. I ungdomsfängelsenämn- dens beslut om långtidspermission brukar anges att permissionen gäller under förut- sättning att eleven iakttar välförhållande så- väl fram till dagen för permitteringen som under permissionen. Om eleven efter per- mitterandet missköter sig är permissionen att anse som förfallen och styresmannen bör ombesörja att han återförs till anstalten. Under långtidspermission har styresmannen fortfarande ansvaret för eleven i motsats till vad som är fallet under vård utom an— stalt. Den vanligaste formen för ungdoms- fängelsenämndens permissionsbeslut är att

eleven beviljas permission tills vidare VISS angiven dag vilket innebär att eleven un- der vissa förutsättningar skall lämna an- stalten den angivna dagen. Ett villkor för att ett dylikt beslut skall kunna meddelas är att elevens bostadsfråga är löst vid beslutets meddelande. Skulle detta inte vara fallet brukar ungdomsfängelsenämnden besluta om permission tills vidare »på lämplig dag, som styresmannen bestämmer», varvid i re- gel också anges den tidigaste dag permissio- nen kan komma i fråga.

Med denna formulering har styresman- nen möjlighet att permittera eleven fr. o. m. en dag som är lämplig med hänsyn till hans bostads- eller arbetsförhållanden.

Under senare tid har ungdomsfängelse- nämnden beviljat s. k. »bunden permission» redan före den dag som angivits som rikt- punkt. Sådan permission kan medges för det fall att för eleven särskilt lämplig syssel- sättning ordnats. Det kan gälla yrkesutbild- ning som är speciellt lämpad för honom, studier vid t.ex. folkhögskola eller värn- pliktstjänstgöring där en viss dag angivits för kursens början eller inställelsen. Att per- missionen är bunden innebär att eleven får gå tillbaka till anstalten om han av nå- gon anledning inte kan eller får fortsätta den anvisade utbildningen eller sysselsätt— ningen. Först när det visat sig att permitten- ten anpassat sig i ordnade förhållanden över- går långtidspermissionen i vård utom an- stalt. Systemet med bunden permission har lett till att anstaltsvistelsen i vissa fall kun- nat inskränkas till 7—8 månader. Följden härav har blivit att långtidspermissionerna i vissa fall kommit att utsträckas ända upp till fem månader. Enligt 29 kap. 4 & brotts- balken får den dömde inte överföras till vård utom anstalt förrän efter ett år om inte särskilda skäl föreligger. Under 1970 har nämnden beslutat om bunden permis— sion i 77 fall. Av dessa elever permitte- rades 27 till visst angivet arbete, 7 till ut- bildning vid folkhögskola eller vuxengym- nasium, 19 till olika slags kurser samt 15 för fullgörande av militärtjänstgöring. Här— utöver har nämnden i 48 fall beslutat om permission till Björkahemmet. Detta har i

regel gällt elever som framdeles vid över— förande till vård utom anstalt ansetts skola vistas i Stockholm.

Vad beträffar fängelseklientelet har över- vakningsnämnderna att självständigt hand- lägga frågorna om beviljande av långtids- permission. Det ankommer på nämnden att bevilja permission även i de fall då den inte själv beslutar om villkorlig frigivning. Sådan permission kan inte beviljas innan två tredjedelar av strafftiden gått till ända. Tiden för permissionen är begränsad till 14 dagar. Genom att begränsa permissions- tiden till några dagar eller en vecka och där- efter förlänga tiden har man försökt akti- vera permittenterna att söka arbete ome- delbart efter permissionen. Bostad är van- ligen ordnad vid permissionstillfället. Om den intagne inte erhållit arbete efter utgång- en av permissionstiden måste han återvän- da till anstalten. Efter nya förberedelser för bostads— och arbetsanskaffning får han gå ut på ny permission såvida förhållandena inte ordnats så tillfredsställande att han di- rekt kan erhålla villkorlig frigivning.

Det totala antalet beviljade permissioner har stigit med 160 procent under 1960-ta- let eller från 5082 år 1960 till 13 088 år 1969. Detta kan delvis förklaras genom att långtidspermissioner infördes först 1965 för samtliga klientelgrupper. Uppgifter saknas om hur stor del av det totala antalet permis- sioner per år som utgörs av korttids- respek- tive långtidspermissioner. Genom kriminal- vårdsstyrelsens månadsstatistik kan man dock få uppgift om antalet korttids- respek- tive långtidspermissioner den första i var- je månad. Så var t. ex. av de 4 664 personer som den 1 januari 1971 var inskrivna vid fångvårdsanstalterna 128 långtidspermitte- rade och 23 korttidspermitterade och av de 5160 personer som var inskrivna den 1 februari 1971 196 långtidspermitterade och 50 korttidspermitterade.

Under början av 1960-talet var andelen skötta permissioner ungefär 90 procent av samtliga. Därefter har en viss minskning inträffat ned till ca 86 procent under se— nare år. Antalet misskötta permissioner ut-

gjorde alltså 14 procent eller 1809. Det är framförallt andelen skötta permissioner vid de slutna anstalterna, som minskat. Sam- tidigt bör man emellertid observera att det absoluta antalet beviljade permissioner vid slutna anstalter varit betydligt högre än vid öppna under decenniets senare år till skill- nad mot situationen under årtiondets för- ra hälft. Om rymningsbenägenheten är hög— re för dem som vistas på slutna anstalter än för dem som vistas på öppna är det naturligt att man i fråga om dem får hög— re totalsiffror beträffande misskötta permis- sioner. Ungefär två tredjedelar av samtliga misskötta permissioner avser rymningar. Som rymningar betecknas sådana permissioner där den intagne inte återkommer till an- stalten inom föreskriven tid.

Kommitténs överväganden och förslag

Permissionsinstitutet är ett relativt nytt in- slag i vårt lands kriminalvård. Det tillkom för att ge de intagna möjlighet att i speciellt ömmande fall lämna anstalten under kor- tare tid och man förutsatte att en omsorgs— full prövning av riskerna för permissions- missbruk skedde innan permission bevilja- des. För ungdomsfängelseklientelet skapa- des särskilda permissionsbestämmelser som utgick från behandlingsbehovet. Permission kunde beviljas om det var till gagn för den unge.

Oaktat den lagtext som reglerar korttids— permissionen varit i sak oförändrad sedan 1945 års verkställighetslag har antalet kort- tidspermissioner ökat i avsevärd grad. Den- na ökning har varit en följd av att krimi- nalvårdsstyrelsens praxis fortlöpande libe- raliserats när det gällt att bedöma vad som skall anses vara »starka skäl» för att en intagen skall få lämna anstalten för viss kort tid. Under förarbetena till verkställig- hetslagen hade denna fråga väckt stort in— tresse. Från olika håll betonades att per- mission skulle beviljas med återhållsamhet. Utvecklingen blev dock en annan. Redan 1949 skedde en uppdelning av korttidsper- missionerna i särskilda permissioner och re- gelbundna permissioner.

I samband med det centrala samrådet i januari 1971 mellan kriminalvårdsmyndig- heten, personalen och de intagna har an- vändningsområdet för de regelbundna per- missionerna utvidgats genom förkortning av kvalifikationstiderna och tiden fram till ny permission.

Det bör i detta sammanhang nämnas att den utvidgning av permissionsinstitutet som skett genom januari—överenskommelsen lig- ger i linje med de överväganden som skett inom kommittén och åt vilka kommittén gi- vit offentlighet under utredningens gång.

Den rikliga användningen av korttidsper- missioner som redan nu förekommer och som inom kort kan beräknas öka ytterligare medför givetvis vissa risker för permissions- missbruk.

Antalet missbrukade permissioner kan en- ligt kommitténs uppfattning inte få vara ut- slagsgivande vid bedömningen av frågan hu- ruvida det är lämpligt att ytterligare utvid- ga permissionsinstitutet. Det gäller i första hand att bedöma om de behandlingsmässi- ga fördelar som en utvidgning av institutet kan medföra kan uppväga de risker som en utvidgad användning därav kan föra med sig.

De behandlingsmässiga erfarenheterna av systemet med regelbundna permissioner för intagna med längre anstaltstider måste an- ses övervägande positiva. Genom att kort- tidspermissionen kommit att utgöra ett or- dinärt inslag i behandlingen för en stor del av klientelet och då den meddelats efter tämligen fasta regler har de intagna kunnat förutse när och i vilken omfattning de kun- nat påräkna sådan permission. Härigenom har dessa intagna haft något mer näraliggan- de än frigivningen att se fram emot, vilket torde ha minskat den psykiska press som an- staltsvistelsen måste innebära. Genom att detta tryck avtar kan man anta att den in— tagne blir mera positivt inställd till anstalts- behandlingen och till sin egen rehabilitering. Genom regelbundna korttidspermissioner kan den intagne även hålla en betydelse- full och direkt personlig kontakt med sina närstående och med yttervärlden i övrigt.

Detta kan bidra till att minska eventuella skadeverkningar av anstaltsvistelsen och un— derlätta den intagnes övergång till livet i frihet.

Liksom vid övriga behandlingsåtgärder gäller vid bedömningen av frågan om en eventuell utvidgning av permissionsinstitu- tet att kraven på säkerhet måste beaktas. I detta sammanhang blir det därvid när- mast fråga om samhällets krav på skydd mot fortsatt brottslighet av den som dömts till frihetsförlust. Även om närmare utred- ning saknas rörande frekvensen av begångna nya brott bland de intagna som rymt under korttidspermission ger erfarenheterna vid handen att ett sådant återfall i brottslighet förekommer. Det finns dock enligt kom- mitténs mening inte belägg för att denna brottslighet är av så allvarlig art att den mera allmänt innebär ett hot mot väsentliga samhällsintressen.

Då det gäller prövning av permissions- ärenden som rör utlänning måste man ta hänsyn till den rymningsrisk som kan före- ligga kombinerad med risken för att ut- länningen lämnar landet. En sådan risk måste anses särskilt stor då utlänningen en— dast vistas temporärt i Sverige och har fa- milj i utlandet. Om en permission skulle medföra risk för att den intagne undandrar sig fortsatt verkställighet av den brottspå- följd som ådömts honom, bör permission inte medges. Särskilt noga bör sådana per- missionsärenden prövas där det gäller per- mission under slutet av anstaltstiden för en intagen med förvisningsdom.

Enligt kommitténs åsikt får den hittills- varande utvecklingen anses ge vid handen att de behandlingsmässiga fördelarna av systemet med regelbundna permissioner vi— da överväger nackdelarna därav. Varje per- mission bör dock föregås av en individuell noggrann bedömning av den säkerhetsrisk som kan föreligga.

I anslutning till redan förekommande praxis föreslår kommittén att lagtexten ut- formas på ett sådant sätt att den gör det möjligt att ytterligare utvidga användnings- området för korttidspermissionerna, såväl de

regelbundna som permissionerna av särskild anledning. Då det gäller de regelbundna permissionerna som avses utgöra ett led i behandlingen anser kommittén att det inte är nödvändigt att uppehålla ett formellt krav på att ingen eller ringa fara för miss- bruk skall föreligga. Kommittén förutsät- ter dock att en bedömning av eventuell fa- ra för missbruk sker innan sådan permis- sion beviljas. Dct bör inte vara uteslutet att permission beviljas även om en viss så- dan fara föreligger. Det bör kunna ske om de behandlingsmässiga skälen för permis- sion är starka och det missbruk man har att räkna med inte är av allvarligare art. Korttidspermission bör enligt kommitténs uppfattning kunna utnyttjas för att stimule- ra de intagna till aktivt intresse för sin reha- bilitering. Detta innebär att institutet får en sidoeffekt som stöd för ordningen inom an- stalten vilket kommittén anser vara betydel- sefullt. Det gäller dock att i första hand beakta den behandlingsmässiga effekten av korttidspermissionen.

Med en utformning av nu angivet slag anser kommittén att det bör finnas goda möjligheter att korttidspermission kan bli ett flexibelt behandlingsinstrument. Förut- sättningen härför är dock att en resursök- ning kommer till stånd. Förberedelserna för permissionerna är mycket personalkrävan- de bl. a. genom att flera personalgrupper engageras av dessa ärenden assistenter, vårdare, förrådspersonal och kameral perso- nal. Ett ökat antal permissioner kommer därför att medföra en ökning av arbets— mängden för en stor del av anstaltspersona- len. Därtill kommer att kostnaderna för re— sor, kost och logi för den intagne blir högre än tidigare.

I planeringen för permissionen bör ingå att det är sörjt för att permittenten har möjlighet att klara sin ekonomiska existens under permissionen. Kommittén förutsätter att en noggrann uppföljning sker av utveck- lingen i detta avseende.

Regeln är att den intagne själv skall stå för dessa kostnader även om det förekom- mer att en intagen får resebidrag eller

annan ekonomisk hjälp under permissio— nen. Detta är t. ex. fallet då avståndet mel- lan anstalt och bostadsort är ovanligt stort. Följden härav har blivit att de intagna an- vänt sina besparade medel för sina permis- sioner vilket haft till följd att de ofta sak- nat medel vid frigivningen.

I regel har de intagna kunnat finansiera sina permissioner genom sina arbetsinkoms- ter eftersom permissionerna givits efter re- lativt lång anstaltstid och med inte alltför täta intervaller. En intagen kommer inte att ha samma möjlighet att finansiera ett ökat antal permissioner genom de medel han förtjänar på anstalten. En utvidgning av permissionsinstitutet kommer därför att få praktisk betydelse för större delen av de intagna endast under förutsättning att de kan få bidrag till sina permissionskostna- der. I annat fall riskerar man att endast så- dana intagna som har goda ekonomiska för- hållanden kan utnyttja möjligheterna till permission i full utsträckning. En höjning av anslaget för detta ändamål är därför ofrånkomlig.

Kommittén anser sig inte böra gå in på enskildheter angående tidsintervaller och karenstider vid beviljandet av korttidsper- mission. Närmare anvisningar härom bör utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen. Helt all- mänt kan likväl sägas att detta område mås- te anses särskilt väl lämpat för en försöks- verksamhet.

Som tidigare nämnts syftar den särskilda permissionen i första hand till att ge den intagne möjlighet till att sköta egna angelä- genheter utanför anstalten. Enligt kommit- téns uppfattning har denna permissionsform fyllt en stor uppgift — även ur behandlings— synpunkt — och kommer att behövas även i fortsättningen. Det är givet att den sär- skilda permissionen kan innebära avsevär- da risker för permissionsmissbruk. En så- dan permission kan bli aktuell redan i bör- jan av anstaltstiden innan man haft möjlig- het att bilda sig en uppfattning om den in- tagne. Omständigheterna kan vidare vara så ömmande att man av humanitära skäl inte anser sig kunna vägra en sådan per-

mission även om en intagen tidigare gjort sig skyldig till permissionsmissbruk. Även om dessa svårigheter i viss mån kan lösas genom en bevakad permission kan syftet med permissionen i vissa fall förfelas om permittenten inte kan sammanträffa enskilt med sina anhöriga.

Då de förhållanden som kan inverka på en eventuell bedömning av frågan om sär- skild permission bör ges är så skiftande bör det enligt kommitténs mening överlämnas till kriminalvårdsstyrelsen att närmare an- ge vilka synpunkter som bör beaktas vid denna prövning. Kommittén anser dock att det alltjämt bör gälla att ingen eller ringa fara för missbruk får föreligga.

Institutet långtidspermission har enligt kommitténs mening visat sig motsvara de förväntningar som man hade då detta in- stitut infördes. Möjligheten till sådan per— mission har utnyttjats i stor utsträckning och de intagna har härigenom på ett mera ak- tivt sätt än tidigare kunnat medverka till att ordna sina förhållanden inför frigivning- en. När det gäller intagna som undergår fängelse har det dock visat sig att begräns- ningen av permissionstiden till 14 dagar in- skränkt den praktiska användningen av in— stitutet. Det har i åtskilliga fall förekommit att en permittent måst återvända till anstal- ten strax innan han kunnat få arbete vilket haft till följd att han gått miste om detta.

Kommittén delar den av eftervårdskom- mittén framförda synpunkten att långtids- permission för de till fängelse dömda bör kunna beviljas under längre tid än 14 da- gar och att permissionen skall kunna för- längas successivt. Kommittén anser dock att lagtexten inte bör ange viss bestämd maximitid för en sådan permission. Det bör finnas möjlighet att anpassa permissions- tiden efter permittentens individuella för— hållanden. Enligt kommitténs uppfattning bör permission normalt beviljas för viss tid i sänder. Då permissionstiden lider mot sitt slut bör övervakningsnämnden pröva om tiden bör förlängas eller om den intagne skall erhålla villkorlig frigivning eller åter- gå till anstalten. Genom denna ordning får

man möjlighet att efter omständigheterna anordna en mjuk, kontrollerad övergång för den intagne från anstaltsvistelsen till frihe— ten.

En annan omständighet som inskränkt den praktiska användningen av långtidsper- missionen är att en sådan permission inte kunnat beviljas förrän två tredjedelar av strafftiden gått till ända. Det har vid vill— korlig frigivning enligt halvtidsregeln före- kommit i åtskilliga fall att frigivningsför- beredelsema försvårats genom att det inte funnits möjlighet att ge honom långtidsper— mission. Enligt kommitténs uppfattning har långtidspermissionen en väsentlig uppgift att fylla även i dessa fall.

Frågan huruvida långtidspermission bör kunna ges även före tidigaste dagen för vill— korlig frigivning -- eller beträffande interne— ringsklientelet före minsta tid har fått sär— skild aktualitet under senare tid sedan det framträtt ett behov av att kunna använda permissionen för att utnyttja en viss be- handlingsmöjlighet utanför anstalten i lik- het med vad som nu är fallet för ungdoms- fängelseklientelet. För detta senare klientel har inga inskränkningar funnits när det gällt att bevilja långtidspermission. Den enda förutsättningen för en sådan permission har varit att den är till gagn för eleven. Man har alltså lagt enbart behandlingssynpunkter på permissionsfrågan. Enligt kommitténs mening bör långtidspermissionen kunna ut- nyttjas på motsvarande sätt även för inter- nerade och dem som dömts till fängelse. Långtidspermissionen bör därför inte enbart användas för att underlätta frigivningsförbe- redelserna utan även som ett led i åter- anpassningen i stort.

Då långtidspermissionen härigenom kom- mer att tillgodose skilda syften bör man skilja mellan den ordinära formen som har till uppgift att underlätta frigivningen och den extra ordinära som syftar till den intag- nes rehabilitering genom en särskild form av frivård.

Under förutsättning att man går varsamt fram med en utvidgad användning av den senare permissionstypen och att verkning— arna följs upp omsorgsfullt. anser kommit-

tén att avsevärda behandlingsmässiga förde- lar kan uppnås. Genom att den intagne får möjlighet att viss tid före frigivningen vistas ute i samhället under normala förhållanden minskas de skador som anstaltsvistelsen kan medföra samtidigt som det blir möjligt att under verkställighetstiden utnyttja de resur- ser av olika slag som samhället erbjuder sina medlemmar. För att en långtidspermission skall kunna ges i rehabiliteringssyfte bör normalt krävas att den intagne visat sköt— samhet under anstaltsvistelsen och att han har förutsättningar att kunna tillvarata de möjligheter till yrkesutbildning, studier, nyk- terhets- eller arbetsvårdande åtgärder som samhället utanför anstalten tillhandahåller. I allmänhet bör den intagne genom sitt upp— trädande ha visat en positiv inställning till sin rehabilitering.

Som förut nämnts kan långtidspermission för den som undergår ungdomsfängelse i princip beviljas när som helst under anstalts- rtiden. Beträffande detta klientel borde det finnas goda skäl att låta denna ordning be- stå. I fråga om dem som undergår fängelse eller internering bör långtidspermission i all- mänhet inte kunna ges före den dag då den intagne tidigast kan villkorligt friges eller överföras till vård utom anstalt. Intagen som har så kort fängelsetid att avtjäna att villkorlig frigivning inte är aktuell, bör i allmänhet inte heller kunna få långtidsper- mission. Undantag från vad som nu angetts som allmän regel torde böra förekomma en- vdast om synnerliga skäl föreligger. Sådan kan situationen vara exempelvis om den in— tagne kan erhålla en arbetsanställning, yr— kesutbildning, undervisning eller vårdmöjlig— het utanför anstalten som är alldeles särskilt lämpad för honom. Även övriga förutsätt- ningar för permissionen bör tagas med i bil- den vid bedömningen av om skälen är till- räckliga. Sålunda bör bl. a. bostadsförhållan- dena vara ordnade på ett godtagbart sätt och övervakare vara beredd att ägna permit- "tenten särskild uppmärksamhet. Det synes lämpligt att anknyta till det system med bundna permissioner som förekommer inom ungdomsfängelseorganisationen.

Enligt kommitténs mening bör långtids-

permission normalt övergå till villkorlig fri- givning eller vård utom anstalt vid den tid— punkt detta vanligen brukar ske. Om det är lämpligt ur behandlingssynpunkt bör en långtidspermission i rehabiliterande syfte kunna ges under viss del av anstaltstiden utan att det är direkt avsett att permissio- nen skall leda fram till frigivning eller vård utom anstalt.

Det är väsentligt att praxis när det gäller långtidspermission som behandlingsåtgärd inte skiftar i alltför hög grad. Genom att ungdomsfängelsenämnden och internerings- nämnden beslutar i dessa frågor har en enhetlig praxis kunnat utbildas för respekti- ve klientelgrupp. När det gäller fängelse- klientelet ankommer det på respektive över— vakningsnämnd att bevilja långtidspermis— sion. Kriminalvårdsnämnden har alltså inte att befatta sig med dessa ärenden. Under nu— varande förhållanden har några olägenhe— ter härav inte visat sig. Om kommitténs för- slag till utbyggnad av permissionsinstitutet i behandlingssyfte vinner bifall kommer det att uppstå ett behov av en enhetlig praxis beträffande dessa ärenden. Kriminalvårds- nämnden som är besvärsinstans i dessa frå- gor torde ha möjlighet att verka för utbil- dandet av en sådan praxis.

Förutsättningen för att ett permissions- institut av ovan angivet slag skall kunna fungera framgångsrikt är att resurserna bå— de på anstaltssidan och på frivårdssidan förstärks i sådan utsträckning att permit— tenterna kan ges behövligt stöd och samti- digt hållas under kontinuerlig uppsikt. Även om anstaltsledningen har det formella an- svaret för permittenten saknar man från an- staltens sida egentlig möjlighet att hålla den behövliga kontakten. Den direkta kontrol- len över att permittenten uppfyller de vill- kor som är förknippade med långtidsper- missionen bör därför tillkomma skyddskon- sulenten. Dessa arbetsuppgifter bör åläggas honom enligt instruktion liksom redan nu är fallet beträffande ungdomsfängelseklien- telet.

Avsteg från ålagda föreskrifter kan föranleda att permittenten återintas i an- stalt. Ett återintagande bör ske om avsteget är av allvarligare beskaffenhet. I annat fall riskerar man att den förmån som en bun- den permission kommer att innebära blir en rättighet som varje intagen gör anspråk på utan att samtidigt inse att han måste full- göra sina skyldigheter. Hänsynen till sam- hällsskyddet kräver även att en permittent som bryter mot villkoren för permissionen snabbt tas om hand.

Om långtidspermission misslyckas genom att permittenten bryter mot givna föreskrif— ter eller om det av annan anledning blir nödvändigt att ta tillbaka honom till anstal- ten bör man inte dröja för länge med att un- dersöka förutsättningarna för ett nytt för— sök.

7.9 Interna bestraffnings— och skyddsåt- gärder, anstaltsdisciplin och samhällsskydd

Behandlingslagen innehåller bestämmelser som inskränker de intagnas förmåner och rättigheter i skilda hänseenden. Sådana åt— gärder kan vidtas i disciplinärt eller behand— lingsmässigt syfte.

Bestämmelserna om disciplinära åtgärder finns samlade i ett särskilt kapitel i behand— lingslagen (9 kap.). Reglerna härom bör ses mot bakgrund av de bestämmelser i sam- ma lag som anger att den intagne är skyldig att med flit och ordning utföra arbete som åläggs honom och att rätta sig efter de ord- ningsregler som gäller för anstalten och de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens personal (23 5). Om en intagen bryter mot ordningen eller i annat avseen- de uppträder olämpligt och inte låter rätta sig efter tillsägelse eller om förseelsen är av allvarlig beskaffenhet kan disciplinära åt— gärder vidtas mot honom (68 5). Dessa åtgärder är av skilda slag. Den intagne kan för viss tid förlora särskild förmån och även rätten att köpa varor som finns att tillgå vid anstalten (68 å ]. och 2.). Han kan också under viss tid gå förlustig rätten att skaffa sig. ta emot eller inneha böcker, tidskrifter eller tidningar (68 5 3.). Vidare

kan han hållas innesluten i enrum under högst 30 dagar eller i fråga om den som undergår ungdomsfängelse eller inte fyllt 21 år, under högst sju dagar (68 ä 4.). Om intagen varit innesluten i enrum 30 dagar respektive sju dagar i följd får han inne— slutas i enrum på nytt först efter sju da—, gar (71 5). Vid svårare förseelser kan verk— ställighetstiden för intagen som undergår fängelse på viss tid förlängas med högst 14 dagar i taget. Genom sådan förlängning el— ler flera förlängningar kan verkställighets- tiden dock inte ökas med mer än en tredje— del och inte heller med mer än sammanlagt tre månader (69 å). Bestraffningsåtgärder- na kan vidtas i förening (70 å). Innan be- slut meddelas om disciplinär åtgärd skall förhör håll-as med den intagne. Om möjligt skall anstaltsläkaren höras före beslut om inneslutning i enrum och i andra fall där det är behövligt. Protokoll skall föras över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning (72 å). När det är nödvän- digt för att betvinga våldsamt motstånd el- ler när säkerheten inom anstalten kräver det får intagen hållas skild från andra in- tagna och — om andra medel är otillräckli- ga beläggas med fängsel. Intagen får även beläggas med fängsel under transport om det är påkallat (73 å). Disciplinära åtgärder och läkares yttranden däröver skall anteck— nas i särskild liggare med angivande av an— ledningen till åtgärden (74 5).

l kriminalvårdsstyrelsens vårdeirkulär (nr 2/1968) ges anvisningar om hur disciplin- ärenden skall handläggas. Handläggningen skall ske med största möjliga skyndsamhet. Beslut i sådant ärende bör fattas inom en eller annan dag eller undantagsvis t. ex. när läkare skall höras i ärendet inom en vecka, Om hinder möter skall styresmannen an— mäla detta till kriminalvårdsdirektören. Ut- redningen i disciplinärende skall ske så till— förlitligt och allsidigt som möjligt. Den in- tagne skall underrättas om vad som åbero- pas mot honom och höras i saken. Om de uppgifter som lämnats av anmälaren eller annan avviker från vad den intagne anfört skall båda parter höras om avvikelsen om det gäller omständighet av betydelse och om

det inte finns särskilda skäl däremot. Vid förhör med intagen eller annan i disciplin- ärenden skall tjänsteman såvitt möjligt vara närvarande som förhörsvittne. Över förhöret skall föras protokoll. I detta skall antecknas vittnets namn och tjänsteställning eller när vittne inte varit tillstädes orsaken härtill. Ut- saga skall i de delar den anses böra tas in i protokollet återges i nära överensstämmelse med det talade ordet. Ordagrann återgivning behöver inte ske annat än då det är av vikt att de exakta ordalagen inflyter i protokol- let. Utsaga skall i den del den återges orda- grant sättas inom citationstecken. Om flera personer skall höras om samma förhållan- de får utsaga återges genom hänvisning till förut gjord uppteckning. Om utsagorna inte helt överensstämmer skall noga anges i vilka avseenden hänvisning sker. Innan förhör av- slutas. skall utsaga uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas den hörde att granska uppteckningen. Den hörde skall tillfrågas om han har något att erinra mot innehållet. Av protokollet skall framgå att den hörde fått del av uppteckningen och godkänt den- na. Erinran som inte föranleder ändring skall antecknas.

Då strafflagberedningen i förslaget till verkställighetslag tog ställning till frågan om disciplinära bestraffningar utgick man från att behovet av sådana straff skulle minska väsentligt i och med att förslaget genomför- des. Enligt beredningens uppfattning skulle disciplinen förbättras om behandlingen gjor— des mera individuell och om de intagna fick arbete och fritidssysselsättningar som kunde väcka deras intresse. Den bättre differentie- ring som förslaget syftade till skulle också minska riskerna för motsättningar mellan de intagna och personalen. När de mest svårbe- handlade fallen placerades på särskilda an- stalter kunde man räkna med att klientelet på övriga anstalter blev mera lättskött. In- förandet av mera öppna vårdformer och den minskade isoleringen från yttervärlden lik— som det större utrymmet för nyttiga fritids- sysselsättningar borde medföra att de intag- nas intressen länkades in på mera sunda ba— nor. Beredningen tog avstånd från sådana

bestraffningar vilkas verkningar stod i strid med behandlingssyftet. Om man ville vänja en intagen vid ordnat arbete borde man inte låta honom sitta sysslolös i en cell. Förlust av sysselsättning borde därför inte komma i fråga som bestraffning. Inte heller borde man bestraffa en intagen med förlust av in- tjänade arbetspremier. Verkningama av en sådan åtgärd drabbade den intagne och hans anhöriga hårt under tiden närmast efter fri- givningen då han behövde all hjälp för att anpassas i samhället. Beredningen stannade därför vid att föreslå att den intagne som straff skulle kunna berövas vissa förmåner och att han skulle kunna dömas till inne- slutning i enrum på högst 30 dagar. Det på— pekades att det låg i sakens natur att för— lusten av förmånerna fick sin huvudsakliga betydelse vid inneslutning i enrum eftersom man inte kunde hindra intagna som vista- des i gemensamhet att byta förnödenheter med varandra. Den som dömts till inne— slutning i enrum fick inte sammanföras med andra intagna. Han skulle dock få vistas ute dagligen. Verkställigheten förutsattes i regel äga rum i den vanliga bostadscellen. Möj- ligheten till strafftidsförlängning ansågs få särskild betydelse vid vissa öppna anstalter där möjligheter för isolering saknades. Vid dessa anstalter fanns det nämligen behov av avskräckningsmedel för att förebygga rymningar.

Vid behandlingen i departementet av för- slaget påpekade departementschefen att det låg i sakens natur att en intagen som på öppen anstalt gjorde sig skyldig till in- disciplinärt uppförande kunde överföras till sluten anstalt utan att detta behövde om- nämnas särskilt i lagtexten som en form av disciplinär bestraffning. I möjlig mån borde likväl möjligheter till enrumsvistelse ordnas på de öppna anstalterna.

Vid utskottsbehandlingen diskuterade man frågan om strafftidsförlängning enligt 76 &. I en motion till andra kammaren (11:650/ 1945) hade yrkats att denna bestämmelse skulle slopas med hänsyn till riskerna för rättssäkerheten. Man föreslog i stället att en bestämmelse skulle införas, om så an-

sågs nödvändigt, som hänvisade svårare disciplinförbrytelser till handläggning vid domstol. Utskottet ansåg dock att man inte kunde undvara strafftidsförlängningen som disciplinmedel. Även om denna bestämmelse tillämpades i obetydlig omfattning hade den säkerligen redan genom sin existens en kraf- tigt förebyggande verkan. Dessutom var en sådan bestämmelse av betydelse när det gäll- de att utvidga den öppna anstaltsvården ef- tersom det gällde att förebygga rymningar från de öppna anstalterna.

När strafflagberedningen i förslaget till lag om behandling i skyddsvårdsanstalt (SOU 1956: 55) tog upp verkställighetslagens reg— ler om disciplinära åtgärder var meningar- na delade angående behovet av sådana. En ledamot och två av experterna förordade att dessa bestämmelser skulle utgå eftersom de hindrade en vårdpräglad anstaltsbehandling särskilt som det fanns en rad andra stadgan- den i lagförslaget som gjorde det möjligt att isolera en intagen och inskränka hans förmåner. De anförde att fångvårdsstyrel- sen i stor omfattning använde sig av sin rätt att förlänga verkställighetstiden upp till 14 dagar. I regel skedde detta i anknytning till en disciplinförseelse som redan lett till inneslutning i enrum under vanligen tre veckor eller en månad. Dessa strafftidsför- längningar var knappast av värde ur re- socialiseringssynpunkt och saknade troligen betydelse för ordningen på anstalterna. För övrigt ansåg man på juristhåll att admi- nistrativ myndighet inte borde kunna för- länga strafftider. Med den inriktning på vård och behandling som verkställigheten hade kommit att få föreföll bestämmelserna i disciplinkapitlet föråldrade. Bakom den in- tagnes disciplinförseelser låg nästan alltid djupt personliga problem som det gällde att komma till rätta med. Summariska disciplin- åtgärder var i sådana sammanhang snarare till skada än till nytta.

Vid departementsbehandlingen 1964 av förslaget till behandlingslag anförde depar— tementschefen att man vid verkställighets— lagens tillkomst väntat sig att behovet av disciplinstraff skulle minska på grund av

en förbättrad differentiering av klientelet och övergången till mera öppna vårdfor- mer. Det hade dock visat sig att man inte kunde undvara möjligheten att ingripa dis- ciplinärt mot intagna som bröt mot ord- ningen i anstalten eller gjorde sig skyldiga till exempelvis rymning, permissionsmiss- bruk eller insmuggling av sprit eller narko- tika. Även om lagförslaget möjliggjorde iso- lering och indragning av förmåner i fall av indisciplinärt beteende borde inte minst med hänsyn till de intagnas rättssäkerhet i lagen uttryckligen anges de åtgärder som kunde vidtas i anledning av sådant beteen- de. Den kritik som riktades mot verkställig— hetslagens bestämmelser om disciplinära åt— gärder syntes främst ha gällt tillämpningen av dessa bestämmelser och då särskilt till- lämpningen av det i 76 & givna bemyndi- gandet för fångvårdsstyrelsen att förlänga verkställigheten med viss tid. Vid missköt— samhet hade det ofta förekommit att den intagne samtidigt bestraffats på flera olika sätt. Han förlorade förmåner av olika slag och bestraffades dessutom med isolering och mer eller mindre rutinmässigt med strafftidsförlängning. Misskötsamheten kun- de även leda till att tidpunkten för hans fakultativa villkorliga frigivning försköts. Sedan början av 1961 hade dock fångvårds— styrelsens praxis i fråga om strafftidsför— längningar ändrats. Denna åtgärd förekom numera tämligen sparsamt och i regel en- dast vid upprepad allvarlig disciplinförseelse under pågående anstaltsvistelse. Eftersom denna ändrade praxis inte syntes ha med- fört några olägenheter för anstaltsdiscipli— nen och då antalet dubbelbestraffningar här- igenom nedbringats högst väsentligt kunde ingen anmärkning riktas häremot. Stadgan- det om strafftidsförlängning borde därför bibehållas i huvudsak oförändrat. Beslutan- derätten borde dock i fortsättningen till- komma kriminalvårdsnämnden. Även i öv- rigt borde innehållet i verkställighetslagen bibehållas med endast smärre ändringar i sak.

Vid sidan av de disciplinära åtgärderna upptar behandlingslagen en behandlingsåt-

gård som ur den intagnes synpunkt företer stora likheter med disciplinstraffet inneslutning i enrum, nämligen arbete i en- rum enligt 45 &.

Enligt denna paragraf skall den som är intagen i sluten anstalt i regel arbeta till- sammans med en eller flera intagna. Om s. k. behandlingsundersökning skall äga rum kan dock den intagne enligt samma bestäm- melse hållas i arbete i enrum till dess un- dersökningen är avslutad. Den intagne kan även hållas i enrum om det är erforderligt med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig in— verkan de intagna emellan eller av annan särskild anledning. Utan kriminalvårdssty- relsens tillstånd får enrumsbehandling ske under högst en månad varje halvår. Enrums- behandling innebär inte att den intagne be- rövas de särskilda förmåner som tillkommer honom enligt olika bestämmelser i behand- lingslagen. I detta sammanhang bör nämnas att enrumsbehandlingen enligt 45 & vanligen omfattar även fritiden (46 &, 47 å).

Vårdcirkuläret anger att ett förordnande om arbete i enrum skall föregås av nog— grann prövning av huruvida tillräckliga skäl finns härför. Så snart sådant arbete i enrum inte är oundgängligen nödvändigt för att vinna syftet med åtgärden skall förordnan- det hävas. Förordnandet och skälen för det— ta skall noggrant redovisas i behandlings— journalen. Av denna skall framgå vem som meddelat förordnandet samt när och på vilket sätt den intagne erhållit del av detta och vilka skäl som angivits. Då kriminal- vårdsdirektör lämnar medgivande om att arbete i enrum får ske under längre tid än en månad skall han noggrant pröva om åtgärden är nödvändig. Om möjligt skall den intagne höras innan sådant medgivande lämnas. Vid förhör eller annan utredning i disciplinärende skall intagen behandlas en- ligt 45 g och får inte berövas rättigheter och förmåner i vidare mån än som följer härav. Beslut om att intagen skall hållas skild från andra intagna skall upphävas så snart det kan ske. Om intagen i samband med utredning i disciplinärende hållits skild från andra intagna bör hänsyn tas till detta

Beträffande arbete i enrum enligt 45 & framhöll strafflagberedningen att det måste finnas möjlighet att göra undantag från hu— vudregeln om arbetsgemensamhet i vissa fall. Om en kortare tids isolering blev nöd- vändig t. ex. om den intagnes allmänna upp- trädande gjorde det nödvändigt att obser— vera honom närmare eller om han misstänk- tes för en disciplinförseelse borde styres- mannen utan omgång kunna avskilja honom från andra intagna under arbetet. Bered— ningen ansåg att enrumsbehandlingen borde uppmjukas i förhållande till vad tidigare gällde. Intagen som arbetade i enrum borde tillåtas att ha dörren olåst om detta kunde ske utan olägenhet och även tillerkännas andra lättnader i isoleringen. Beredningen motiverade detta med att många av enrums- straffets ogynnsamma verkningar orsakades av att fången i regel hölls inlåst. Detta ökade hans känsla av avstängdhet från yttervärl- den. Det ständiga öppnandet och låsandet av celldörrarna som blev följden av inlåsningen ledde även till irritation mellan tjänstemän och intagna. Tjänstemännen reagerade mot den kontinuerliga uppassningen av klientelet som kom deras arbete att framstå som en ren bevakningstjänst på bekostnad av de— ras positiva intresse för de intagnas utveck- ling. För fångarna medförde inlåsningssy- stemet att de blev antagonistiskt inställda mot tjänstemännen och uteslutande betrak- tade dem som bevakningspersonal. Om en intagen missbrukade rätten att ha celldör- ren olåst kunde man givetvis beröva honom denna förmån. Det måste däremot anses i princip oriktigt att hålla alla celldörrar lås- ta av det skälet att förmånen kunde miss- brukas av några få opålitliga individer. I sådana fall då förbrytare som var utpräg- lat farliga för omgivningen dömdes till fri- hetsstraff gav de föreslagna reglerna om en- rumsbehandling tillräckliga möjligheter att isolera dern. Genom upprepade beslut av fångvårdsstyrelsen kunde en sådan fånge hållas till arbete i enrum utan tidsbegräns— ning och all gemensamhet under fritid kun— de uteslutas när särskilda skäl förelåg. Fång- vårdsstyrelsen hade för övrigt redan vid

anstaltsplaceringen möjlighet att förordna om enrumsbehandling av sådan fånge.

I förarbetena till behandlingslagen påpe- kades att enrumsbehandling liksom dittills borde tillgripas endast när det i det särskil- da fallet förelåg ett verkligt behov därav. Den intagne skulle inte hållas till arbete i enrum längre tid än som var oundgängli— gen nödvändigt för att man skulle vinna syftet med denna behandlingsåtgärd. Med hänsyn till den intagnes rättssäkerhet borde ordningen med maximitider och skyldighet att inhämta medgivande från den centrala fångvårdsmyndigheten bibehållas.

Andra behandlingsåtgärder som av de in- tagna ofta ges en repressiv innebörd är för— flyttning från öppen till sluten anstalt och från vanlig sluten till fast avdelning eller till s. k. specialanstalt. Hit hör även senare— läggning av villkorlig frigivning eller vård utom anstalt.

Som tidigare nämnts utvidgades i början av 1960-talet möjligheterna för de intagna att få fakultativ villkorlig frigivning samti- digt som vissa anstalter avdelades till spe- cialanstalter för svårbehandlade. Dessa åt- gärder vidtogs bl. a. för att förbättra discip- linen på anstalterna.

Möjligheterna till villkorlig frigivning ut— ökades dels genom en ändring av fångvårds— styrelsens praxis och dels genom en lagänd- ring varigenom kravet på avtjänad straff— tid för den som var berättigad till villkorlig frigivning sänktes från åtta till fyra måna- der. Ändringen av praxis innebar att styrel- sen som förut lagt stor vikt vid den intag- nes tidigare vandel, från 1 juli 1960 lade huvudvikten vid hans uppförande under an- staltsvistelsen, särskilt hans arbetsvilja, och de förhållanden i vilka han skulle komma vid frigivningen. Man ville härigenom sporra honom till att sköta sig på anstalten.

I förarbetena till brottsbalken påpekas att man i den villkorliga frigivningen har ett medel att uppmuntra den intagnes ar- betsvilja och välförhållande. Den 1 januari 1967 avskaffades den obligatoriska formen av villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning sker numera efter prövning av varje särskilt

fall och det förutsätts inte som tidigare att frigivningen kan antas främja den döm— des anpassning i samhället. Vid prövningen skall den intagnes uppförande under an— staltstiden beaktas. Särskilt skall stort avse— ende fästas vid den arbetsvilja den intagne visat. Den som vistas i anstalt för att un— dergå fängelse får friges villkorligt sedan han avtjänat två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden. Frigivning får inte ske förrän verkställig- heten pågått minst fyra månader. Om pro- gnosen för den intagne är god bör han kun— na friges i nära anslutning till den dag då han tidigast kan friges enligt huvudregeln under förutsättning att hans bostads- och arbetsförhållanden är ordnade. Som regel krävs också att den intagne visat god ar- betsvilja och god skötsamhet i övrigt.

Då man 1961 avdelade vissa anstalter till s. k. specialanstalter för svårbehandlade in— tagna för enrumsbehandling enligt 45 å skedde detta för att förstärka den discipli— nära effekten av den utvidgade möjlighe— ten att erhålla villkorlig frigivning. Dessa anstalter gjordes mera slutna än övriga. Hu- vudregeln var att den intagne skulle arbeta och tillbringa sin fritid i enrum med låst dörr. Efter viss tid kunde han få utföra ar— bete tillsammans med andra i mindre grupp. Något slag av gemensam underhållning fick inte förekomma. Inskränkningar gällde be- träffande besök, brevväxling och rätt till köp av premievaror. Regelbundna permis— sioner fick inte beviljas. Samtidigt förstärk— tes behandlingssidan genom att personalen vid varje sådan anstalt utökades med bl. a. en behandlingsassistent. Enligt en rundskri- velse från fångvårdsstyrelsen med riktlin- jer för verkställigheten vid dessa anstalter (nr 66/1961) var förflyttning till special— anstalt inte att anse som en bestraffnings- åtgärd utan som en behandlingsåtgärd som kunde vidtas om den intagne utgjorde en fara för ordning och säkerhet inom anstal- ten eller om han utövade menlig inverkan på medintagna. Förutsättningen för en så— dan förflyttning var att den intagne gjort sig skyldig till en förseelse av allvarlig be—

skaffenhet ur ordnings- och säkerhetssyn- punkt. Det fick bero på omständigheter- na i det enskilda fallet om därjämte be- straffning borde ådömas. Om bestraffning ådömdes skulle den verkställas före för- flyttningen.

Sedan Kumlaanstaltens och Österåkers specialavdelningar färdigställts har två av de fyra specialanstalterna avvecklats. De övriga finns inom internerings- och ungdomsrä- jongerna.

Praxis beträffande användningen av dis- ciplinära åtgärder vid fångvårdsanstalterna har ändrat sig påtagligt de senaste åren. I september 1969 lät kommittén genom en enkät undersöka frekvensen och utform- ningen av åtgärder enligt 45 5, 47 &, 53 5, 68 å och 73 & behandlingslagen vid samt- liga anstalter under 1968 och första halvåret 1969. Samtliga paragrafer avser olika för- mer av hållande i enrum. Vidare efterfråga- des övervakningsnämndemas praxis vid be- stämmande av dag för villkorlig frigivning i fall då intagen gjort sig skyldig till dis— ciplinförseelse.

Sammanfattningsvis kan sägas att praxis skiftade i påfallande hög grad mellan de olika räjongerna. Den disciplinära åtgärden inneslutning i enrum (68 ä 4.) hade t.ex. inte förekommit i något fall inom östra rä- jongen och endast i ett fåtal fall inom in- terneringsräjongen. Mellan de övriga rä- jongerna varierade antalet behandlade per- soner i förhållande till medelbeläggningen i mycket hög grad. När det gällde använd- ningen av enrumsbehandling enligt 45 5 vi- sade en jämförelse mellan räjongerna att östra räjongen och interneringsräjongen hade ett relativt högt antal. Vid misskötsam- het eller misstanke om förseelse placerades den intagne på isoleringsavdelningen som på vissa anstalter kallas utrednings- eller ob- servationsavdelning. Där vistades den in- tagne tills utredning i ärendet skett, vanligen under sju dagar.

Enkäten visade vidare att inneslutning i enrum enligt 68 ä 4. nästan alltid förknip- pades med förlust av en eller flera förmå- ner.

Av enkäten framgick att övervaknings- nämnderna i regel senarelade tiden för den villkorliga frigivningen eller tiden för vård utom anstalt med en månad vid rymning och permissionsmissbruk och med 14 dagar vid arbetsvägran eller annan allvarligare överträdelse av anstaltens ordningsföreskrif— ter.

För att få till stånd en samordning av praxis rekommenderade kriminalvårdsstyrel- sen i september 1969 att inneslutning i en- rum (68 ä 4.) i regel skulle begränsas till sju dagar och i april 1970 att rymningar och permissionsmissbruk inte skulle bestraffas disciplinärt eftersom senareläggning av vill- korlig frigivning eller vård utom anstalt re- gelmässigt skedde i sådana fall.

Under senare år har viss kritik riktats mot praxis i disciplinärenden. Tillsynsper- sonal vid de anstalter där disciplinstraffet inneslutning i enrum upphört att tillämpas har hävdat att det blivit svårare att upp- rätthålla ordningen på dessa anstalter se- dan denna nya praxis införts. Samtidigt har det från annat håll framförts kritik mot att inneslutning i enrum fortfarande till- lämpas vid de flesta slutna anstalter. Man har påpekat att forskningen visat att män- niskor som isolerats från omgivningen rea- gerar med oro och ångest och att denna reaktion måste bli ännu mera utpräglad när det gäller människor vilka är psykiskt sköra. I andra fall har kritiken varit av mer prin- cipiell art. Man har hävdat att en övergång från disciplinära till säkerhets- eller behand- lingsmässiga åtgärder innebär risker för rättssäkerheten. Detta skulle sammanhänga med att bestämmelserna om disciplinära åt- gärder i större utsträckning än andra be- stämmelser om t.ex. enrumsbehandling är förenade med ett rättssäkerhetsskydd för den intagne i form av regler om en doku— mentering som gör det möjligt att i efter- hand kontrollera om det förelegat lagliga förutsättningar för en vidtagen åtgärd.

Samtidigt som kritikerna vänt sig mot uppfattningen att man bör avskaffa de dis- ciplinära åtgärderna har de hävdat att reg- lerna i behandlingslagen inte i önskvärd

utsträckning tillgodoser de intagnas rätts- säkerhet. Eftersom denna lag helt allmänt i en generalklausul anger att disciplinära åtgärder kan vidtas mot den som bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt uppförande, sker —- enligt deras uppfattning -— bedömningen av den intagnes uppträdande utifrån subjektiva värderingar med därav följande risk för godtycke. Då det inte framgår av lagtexten vilka beteen- den som är klandervärda blir det inte möj- ligt för den intagne att förutse vilket för- hållningssätt som kan föranleda ingripande. De vaga bestämmelserna medför även risk för bristande likformighet i praxis vid olika anstalter eftersom möjligheterna till ingri- pande blir så vidsträckta att det kan komma att bero på tillfälligheter om ett ingripande i ett konkret fall äger rum eller inte. Man hävdar att rätten att överklaga beslut om disciplinär bestraffning är tämligen illuso- risk. Om lagtexten i stället uttömmande an- gav vilka beteenden som bör medföra dis- ciplinära åtgärder och om en klar distink- tion uppehölls mellan dessa åtgärder och andra skulle risken för godtycke kunna minskas och avgörandena förutses av de in- tagna.

Kommitténs överväganden

De bestämmelser om interna straff- och skyddsåtgärder som redovisats ovan har i första hand till syfte att stödja ordning och säkerhet på anstalterna men också att utgöra ett skydd mot fortsatt brottslighet från den intagnes sida.

Strafflagberedningen utgick från att be- hovet av disciplinära åtgärder skulle minska när 1945 års verkställighetslag genomförts genom att den gav möjligheter till bättre vård än tidigare. Tillgången på lämpligt arbete och intresseväckande sysselsättningar, öppnare behandlingsformer och bättre dif- ferentiering ansågs böra leda till en bättre anstaltsmiljö och minskade motsättningar mellan intagna och anstaltspersonal. De dis- ciplinära åtgärderna begränsades därför i förhållande till tidigare lagstiftning.

Upphävandet av principen om ensambe-

handling medförde att det uppstod ett behov av skyddsåtgärder som tidigare inte förele- gat. Genom att de intagna som regel skulle vistas i gemensamhet under både arbets- och fritid ansågs det vara nödvändigt att kunna isolera en intagen från andra intagna av ordnings- och säkerhetsskäl eller för att förebygga skadlig påverkan de intagna emel- lan. Det ansågs även föreligga behov av att kunna avskilja intagen från övriga intagna vid behandlingsundersökning eller om det av annan särskild anledning visade sig er— forderligt.

Utvecklingen på anstalterna i disciplinärt avseende blev en annan än strafflagbered- ningen förutsett. Av olika skäl uppstod svåra oroligheter på anstalterna. För att åstad- komma drägliga förhållanden återgick man i viss mån till cellfängelsesystemet. Genom normaldagordningen föreskrevs att de in- tagna skulle vistas i sina celler då de inte arbetade såvida det inte förekom ordnad fritidsverksamhet. Då de disciplinära svårig- heterna senare på nytt ökade inrättades sär- skilda anstalter för disciplinfallen. Samtidigt utformades reglerna om villkorlig frigivning på ett sådant sätt att de blev ett verksamt påtryckningsmedel i anstaltsdisciplinens tjänst. Tillkomsten av ett ökat antal öppna anstalter och utbyggnaden av permissions- institutet kom även att få betydelse när det gällde att åstadkomma en förbättrad an- staltsdisciplin.

Följden av denna utveckling har blivit att det i dagens kriminalvård som medel för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalterna förekommer såväl rena bestraff- ningar som åtgärder vilka närmast har ka- raktären av säkerhets- eller behandlingsåt- gärder.

Från den intagnes synpunkt har denna utveckling varit mindre tillfredsställande. Systemet med dubbla reaktionsformer har haft till följd att ett indisciplinärt beteende från en intagens sida regelmässigt utlöst åtgärder både av disciplinär och av behand- lingsmässig art. För den enskilde intagne har det varit likgiltigt vilket syfte de olika åtgärderna haft eller hur lagen rubricerat dem. Han har uppfattat alla åtgärder som

inneburit en inskränkning av hans rörelse- frihet eller förlust av förmåner som repres- siva. Kritiken mot dessa 5. k. dubbelbestraff- ningar har vuxit sig allt starkare.

Man har försökt att komma till rätta med detta problem på olika sätt och från skilda utgångspunkter. Kriminalvårdsstyrelsen har gett anvisningar som innebär att den dis- ciplinära åtgärden inneslutning i enrum inte bör användas jämsides med senareläggning av villkorlig frigivning eller vård utom an- stalt. Vid vissa anstalter har man avstått från att använda isolering som ren bestraff- ning men har behållit enrumsvistelse i fall då säkerhets- eller andra behandlingspunkter talat därför.

Enligt kommitténs mening talar flera skäl för att disciplinstraffen bör avskaffas. Det har visat sig vara förknippat med stora svå- righeter att samordna de disciplinära, be- handlings- och säkerhetsmässiga systemen på ett sådant sätt att den samlade effekten av reaktionssystemet kan anses rimlig. En av anledningarna härtill är den kraftiga tröskeleffekt som uppstår då en disciplinär åtgärd vidtas. Även om lagen upptar olika disciplinära åtgärder — från förlust av olika förmåner till inneslutning i enrum döms den intagne nästan alltid till den strängaste påföljden, inneslutning i enrum. Orsaken till att man tillgriper en sådan åtgärd även vid lindrigare förseelser är att det anses meningslöst att döma en intagen till förlust av olika förmåner utan att samtidigt hålla honom avskild från hans medintagna som har tillgång till exempelvis sådana premie- varor som han dömts förlustig.

Om man betraktar isoleringsstraffet ur behandlingssynpunkt är det uppenbart att det har avsevärda negativa effekter. Det har visat sig att klientelet vid de slutna an- stalterna i stor utsträckning är i fysiskt och psykiskt dåligt skick. Isolering av sådana in- tagna innebär en ytterligare påfrestning på deras psyke. En sådan åtgärd måste därför anses vara både inhuman och föga ända- målsenlig. En isolering som inte enbart inne- bär att man avskiljer en intagen från hans medintagna utan som även innehåller di-

rekt repressiva element förlust av olika förmåner - gör den intagne negativt inställd till anstaltsbehandlingen. Vidare kan en iso- lering av straffkaraktär även innebära ett avbrott i en pågående behandling och även- tyra dess resultat. Denna synpunkt kommer att få allt större tyngd i den mån behand- lingsresurserna ökar.

En annan omständighet som talar för att avskaffa disciplinstraffet är att man inte kan dra någon skarp skiljelinje mellan straff- betonade åtgärder och sådana åtgärder som vidtas med hänsyn till ordning och säkerhet på anstalten. Härvidlag hjälper det inte med en aldrig så uttömmande katalogisering av de gärningar som skulle anses straffbara i anstaltssamhället. Det kan för övrigt före- komma att en isoleringsåtgärd kan motive- ras både av disciplinära skäl och av behand- lings- och säkerhetsskäl. I ett behandlings- system som främst syftar till rehabilitering bör inte andra åtgärder komma i fråga än de som betingas av säkerhets- och behand- lingsskäl. Erfarenheterna från de räjonger som slopat användningen av disciplinstraff får bedömas som övervägande goda och tyder på att sådana åtgärder inte är ofrån- komliga för att upprätthålla disciplinen på anstalterna.

Enligt kommitténs mening är det av nu angivna skäl varken nödvändigt eller lämp- ligt att behålla ett system där den intagne förmås att fullgöra sina skyldigheter genom hot om särskilda disciplinära åtgärder. Där- emot bör hans uppträdande även i fortsätt- ningen inverka på hur man bedömer för ho- nom viktiga frågor såsom t. ex. anstaltspla- cering, frigång, permission och frigivning. Härigenom torde enligt kommitténs upp- fattning nödvändig ordning kunna upprätt- hållas utan speciella disciplinmedel. Kom- mittén har därför stannat för att föreslå att den nya anstaltsbehandlingslagen inte skall innehålla några bestraffningsregler.

Som följdändring föreslås en mindre änd- ring av 26 kap. 8 5 brottsbalken.

I 40 & behandlingslagen stadgas att intagens frigivning eller överförande till vård utom anstalt skall förberedas i god tid. Det anges vidare att de frigivningsförberedelser som därvid kommer i fråga i första hand bör sikta på lämplig arbetsanställning och bostad men att även andra åtgärder bör vidtas som kan hjälpa den intagne att föra ett ordent- ligt och laglydigt liv.

I tillämpningskungörelsen lämnas anvis- ningar för hur detta skall ske. Det åligger styresmannen att samråda med skyddskon- sulent eller skyddsassistent samt med tjäns- teman vid arbetsförmedling eller med de sociala myndigheter eller organisationer el- ler enskilda personer som kan främja den dömdes möjligheter att föra ett ordentligt och laglydigt liv. Vidare skall övervakare förordnas i så god tid att han hinner utföra de förberedelser som fordras för att full- göra sitt uppdrag även under den tid då den intagne före frigivning eller vård utom anstalt vistas utanför anstalten.

I detta sammanhang är även bestämmel- serna i 64 å behandlingslagen av intresse. Enligt denna skall den intagnes besparade medel bevaras till dess han frigivits eller överförts till vård utom anstalt — även om han i viss utsträckning kan få använda dessa medel för andra speciella ändamål. Under förutsättning att han saknar andra tillgängliga medel får därvid av hans be- sparade medel anvisas i första hand skäligt belopp för hans uppehälle under den när- maste tiden och därefter vad som behövs för hans beklädnad. Återstoden får över- lämnas till honom eller sättas in för hans räkning i bank eller översändas till skydds- konsulent eller annan lämplig person för att överlämnas till honom i lämpliga poster. Även kostnaderna för resa från anstalten till den blivande vistelseorten får enligt kun- görelsen utgå av allmänna medel.

Den som friges eller överförs till vård utom anstalt eller som erhållit permission kan få vissa bidrag av allmänna medel. Så- dana bidrag kan utgå till kostnader för

kläder, uppehälle och hemresa samt till visst understöd åt intagnas familjer. Sist- nämnda understöd får utgå endast efter nog— grann prövning av hjälpbehovet i varje särskilt fall och då bistånd är oundgängli- gen nödvändigt. Det betonas i föreskrifterna för anslaget att detta understöd bör bestäm- mas med hänsyn till den intagnes villighet att själv med arbetspremier hjälpa sina när- stående. Statsmakterna har nämligen ansett att det enligt sociallagarna ålegat kommuner- na i första hand att sörja för att den intagnes familj inte lider nöd. Anslaget från krimi- nalvården har därför närmast varit avsett att tillgodose familjens akuta hjälpbehov.

I motioner till riksdagen har tagits upp frågan om socialhjälp till anhörig då en familjeförsörjare berövats sin frihet. Motio- närerna föreslog bla att bestämmelser med- delades att styresman vid allmänt häkte eller fångvårdsanstalt skulle rikta vederbörande socialvårdsorgans uppmärksamhet på det hjälpbehov som kunde föreligga för an- hörig till häktad eller intagen. I utlåtande (1965: 39) fann andra lagutskottet att den i motionerna behandlade frågan inte borde lösas genom att det infördes generell skyl- dighet för myndigheten att vid frihetsbe- rövande underrätta socialhjälpsorganen. En sådan ordning ansågs kunna skapa onödig ir— ritation i många fall. Enligt utskottets me- ning var det emellertid befogat att de genom motionerna aktualiserade frågorna ägna- des ökad uppmärksamhet. Med hänsyn här- till ansåg utskottet det vara lämpligt att Kungl Maj:t i enlighet med ett förslag av socialstyrelsen lät utfärda en cirkulärskrivel- se i ämnet. På förslag av utskottet gav riksdagen hos Kungl Maj:t såsom sin me- ning till känna vad utskottet anfört. Riks- dagens skrivelse jämte utskottets utlåtande har därefter överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande under utrednings- arbetet.

Med anledning av riksdagsskrivelsen har ett utvidgat samarbete kommit till stånd mellan kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrel- sen och svenska kommunförbundet. Det har visat sig att anhöriga som haft ett klart

hjälpbehov underlåtit att söka upp social- nämnden då familjeförsörjaren tagits in på fångvårdsanstalt och därför gått miste om den hjälp de varit berättigade till. Orsaken till detta har i vissa fall varit att familjen inte velat låta det bli känt att mannen varit intagen på anstalt. I andra fall har både den intagne och hans familj varit okunniga om kommunens skyldighet och möjlighet att lämna socialhjälp. Det har därför funnits ett behov av att underrätta de socialvårdande myndigheterna om när en intagen haft fa- milj med ekonomiska svårigheter. I en rund- skrivelse (nr 7.5/1969), som utfärdats efter överläggningar mellan kommunförbundet och kriminalvårdsstyrelsen, har styrelsen un- derstrukit vikten av att det behov av social- vård som kan föreligga för den intagnes fa- milj beaktas vid behandlingsundersökning- en. Om ett sådant behov kan antas föreligga skall den intagne tillfrågas om han vill att hemortens socialvård skall underrättas om att det kan finnas ett hjälpbehov hos famil- jen. Om detta är fallet skall socialvårdsmyn- digheten underrättas. I annat fall skall den intagne uppmanas att underrätta sin familj om befintliga hjälpmöjligheter.

Det har vidare visat sig att praxis skiftat i hög grad mellan skilda kommuner när det gällt att bedöma behovet av socialvård. För att få till stånd en enhetlig bedöm- ning av dessa frågor har socialstyrelsen — i samråd med representanter för kriminal- vårdsstyrelsen och svenska kommunförbun— det utarbetat Råd och anvisningar för samverkan mellan kriminalvård och social- vård (nr 19/1970).

I dessa anvisningar påpekas att det är lämpligt att socialnämnden försöker för- bättra familjens situation och avhjälpa ma- teriella behov i samarbete med styresman eller assistent på anstalten, barnavårds- nämnd, nykterhetsnämnd eller andra myn— digheter och organ som kan komma ifråga. Man framhåller att socialhjälpslagen ger nämnden möjlighet att sätta in olika mate- riella hjälpåtgärder som går utöver vad som behövs för livsuppehållet och som kan va-

ra av stor betydelse för rehabiliteringen av den intagne.

Om den intagne inte kan betala hyra för sin bostad under anstaltsvistelsen bör social- nämnden i hemkommunen enligt anvis- ningarna kontaktas angående vilka möj- ligheter som kan finnas för bidrag till hy- reskostnaden under denna tid. Man påpe- kar att kommunen i ett sådant fall inte är skyldig att lämna socialhjälp men att den har möjlighet att lämna sådan hjälp efter särskild prövning. Om inte kommunen bevil- jar sådant hyresbidrag bör det undersökas om det finns möjlighet att lämna lägen- heten till bostadsförmedlingen mot garantier att ny likvärdig bostad anskaffas då den intagne lämnar anstalten. Enligt anvisning- arna måste socialnämnden i dessa fall vara beredd att bevilja bidrag till magasinering av möbler m rn. Socialstyrelsen har i sina anvisningar inte ansett sig böra rekommen- dera viss maximi- eller minimiperiod under vilken en eventuell hyreshjälp skall utgå men har understrukit att bidrag till hyra bör lämnas vid kortare anstaltsvistelse.

En annan form av ekonomisk sanering som tas upp till behandling i anvisningarna är eftergift av bidragsförskott. Många in- tagna har underhållsskyldighet för barn och även skulder för underhåll. I de fall bidrags- förskott utgår har barnavårdsnämnden åter- kravsrätt mot den underhållsskyldige. Enligt 18 & bidragsförskottslagen har länsstyrelsen möjlighet att besluta att återkrav mot under- hållsskyldig för det allmännas räkning skall efterges. En sådan eftergift av bidragsför- skott har stor betydelse för en intagen som vistas på anstalt. Krav på återbetalning ak- tualiseras nämligen så snart den underhålls- skyldige får arbetsinkomst oavsett om han befinner sig i en rehabiliteringsperiod. Före- dragande departementschefen har i proposi- tionen till lagen om bidragsförskott anslutit sig till socialpolitiska kommitténs uttalande att möjligheten till eftergift skall användas bl. a för den som varit intagen på fångvårds- anstalt så att hans möjlighet till återanpass- ning inte försvåras eller förhindras genom indrivningsåtgärder.

I den tidigare nämnda rundskrivelsen har kriminalvårdsstyrelsen fäst uppmärksamhe- ten på denna möjlighet att hjälpa intagna till en förbättrad ekonomisk situation. Vid behov skall intagen få hjälp med ansökan om eftergift. I anvisningarna påpekas att det är önskvärt att anstalterna underrättar bar- navårdsnämnderna i fall där intagen har underhållsskyldighet och att samråd äger rum om den intagnes ekonomi.

Kommitténs överväganden

I kriminalvårdens kurativa arbete har traditionellt ingått att skaffa arbete och bostad för intagen som lämnar anstalten och att under anstaltsvistelsen hjälpa den in- tagne med problem och konflikter av per- sonlig och ekonomisk natur.

Av den klientelundersökning som före— tagits av fångvårdens byggnadskommitté framgår att huvuddelen av de intagna som hade över fyra månaders strafftid var ar- betslösa vid intagningstillfället, i många fall sedan lång tid tillbaka. AV tvärsnittsunder- sökningen framgår vidare att knappt hälf- ten av det totala antalet intagna hade både arbete och bostad.

Många intagna har kanske inte haft någon ordnad existens under många år före anstaltsvistelsen och det kan i sådana fall vara förknippat med stora svårigheter att skaffa dem arbete och bostad då de lämnar anstalten. Kriminalvårdens strävan- den i dessa avseenden har dock underlät- tats av ett nära samarbete med arbetsmark- nadsverk och bostadsförmedling. Man kan även räkna med att det samarbete som inletts mellan socialvård och kriminalvård kommer att få betydelse när det gäller att ge sådana dömda som har bostad vid in- tagningen i anstalt möjlighet att ha kvar denna under anstaltstiden.

Det har visat sig att många intagna har skulder av olika slag såsom skatteskulder, obetalda böter och skadestånd samt un- derhållsbidrag och rättegångskostnader. Då den intagne lämnar anstalten aktualiseras vanligen hans betalningsskyldighet och in-

för risken av införsel i lön förekommer det inte sällan att den frigivne underlåter att ta ett erbjudet arbete.

Man kan givetvis inte räkna med att kriminalvården skall kunna betala en in- tagens skulder. Däremot bör han kunna få hjälp med att göra upp en avbetalnings- plan samt med att begära betalningsan- stånd eller söka eftergift av bidragsförskott.

Det är viktigt att frågan om den intagnes behov av stödåtgärder av olika slag tas upp redan i början av anstaltsvistelsen. Detta bör ske i samband med den utredning om den intagnes ekonomiska och sociala situa- tion som ingår i behandlingsundersökningen. Denna undersökning bör breddas och man bör lägga särskild vikt vid att undersöka om den intagne redan tidigare är föremål för vård inom något eller några andra vårdområden och hur hans familjesituation år. Sedan denna kartläggning skett bör man så snart som möjligt koppla in de olika hjälpåtgärder som kan komma i fråga.

Gränsdragningen mellan kriminalvård och socialvård har fått sitt uttryck i att kriminalvården står för kostnaderna för den intagne under anstaltstiden medan socialvår- den skall sörja för den frigivnes hjälpbe- hov. Skyddskonsulentorganisationen förfo- gar endast över relativt begränsade anslag för kontantbidrag till de frigivna. Dessa bidrag är endast avsedda för att täcka kost- nader under den tid som förflyter innan de sociala vårdorganen har kunnat kopplas in. Denna gränsdragning har inneburit att in- tagna som fått långtidspermission inte kun- nat få bidrag för sina levnadskostnader vare sig från socialvården eftersom de är in- skrivna vid anstalt eller från frivårdsorgani- sationen som inte har anslag för sådana bi- drag. Enligt kommitténs mening måste lång- tidspermittenterna få del av samma sociala förmåner som övriga samhällsmedlemmar.

Som framhålles i ett avsnitt ovan är det ett rimligt krav att en person som friges från en anstalt är så utrustad både med kläder och kontanter — att han kan klara sin exis- tens under den tid som normalt kan beräk- nas åtgå innan han fått inkomster. Då det

visat sig att anslagen i detta hänseende varit otillräckliga anser kommittén att en re- sursförstärkning bör ske.

7.1 1 Anstaltspersonalen

De personalgrupper inom anstaltsorganisa- tionen som främst har till uppgift att hand- ha vården av de intagna är tillsynspersona- len, arbetsledarpersonalen och den vård- administrativa personalen. Tillsynspersonalen utgörs utöver två bevakningsföreståndare — av vårdare, tillsynsmän och övertillsyns- män. Inom arbetsledarpersonalen märks främst verkstadsförmän, verkmästare och förste verkmästare. Till den vårdadministra— tiva personalen inom anstaltsorganisationen räknas assistenter, förste assistenter, fång- vårdsinspektörer, föreståndare, anstaltsdi- rektörer och kriminalvårdsinspektörer. Per- sonalsystemets uppbyggnad är i stort sett gemensam för alla anstalter men varierar med anstaltsstorleken. Vårdarna har den lägsta lönegraden, därefter följer tillsyns- män och övertillsynsmän. Arbetsledarperso- nalen är till större delen inplacerad på sam- ma nivå som de två senare personalgrup- pema. Därefter kommer assistenter och öv- riga befattningshavare inom den vårdadmi- nistrativa karriären i tidigare nämnd ord- ningsföljd. Inom dessa personalgrupper har jämte arbetsledare vårdare och assisten- ter den direkta dagliga kontakten med de intagna. I regel har vårdama hand om de intagna under fritiden, arbetsledarna under arbetstiden och assistenterna i samband med förberedelserna och handläggningen av skil- da vårdåtgärder.

Kompetenskraven för anställning inom kriminalvården är olika för de tre perso- nalgrupperna som var för sig har sina sär— skilda befordringsvägar även om det undan- tagsvis inträffar att tillsynsmän av särskild duglighet utan att ha den formella kompe- tens som krävs via föreståndaretjänster befordrats till befattningar inom den vård- administrativa gruppen.

För aspirantanställning som vårdare krävs ingen kompetens utöver folk- eller grund-

skola. I realiteten har dock många högre kompetens. Aspirantanställningen föregås vanligen av anlagstest. Dessutom sker lämp- lighetsprövningar fortlöpande under den ob- ligatoriska grundutbildning som äger rum inom verket. För anställning som arbetsle- dare krävs yrkeskompetens och för den vårdadministrativa karriären akademisk el- ler motsvarande utbildning.

Genom beslut av 1966 års riksdag sam- ordnades den gemensamma grundutbild- ningen för vårdare. Riksdagen fastställde vissa riktlinjer för utbildning av vård- och tillsynspersonal vid fångvårdsanstalter, ung- domsvårdsskolor och vårdanstalter för alko- holmissbrukare. Denna verksamhet som leds av vårdutbildningsnämnden, administreras av kriminalvårdsstyrelsens personalutbild- ningsenhet som även leder utbildningen av verkets personal. Under budgetåret 1970/71 uppgår anslaget till utbildning inom vårdut- bildningsnämnden till 2,5 milj. kronor och inom kriminalvårdsverket till 1,7 milj. kro- nor. Av lärarna är sex heltidsanställda och 75—100 anställda på deltid. Antalet kurs- veckor per år uppgår till ca 350 med 8 000 lektionstimmar.

Utbildningen omfattar bl. a. följande hu- vudmoment:

1. Aspirantutbildning

2. Kompletteringsutbildning av viss vård- och tillsynspersonal

3. Tillsynsmannautbildning

4. Specialkurser

5. Kurs för arbetsledare

6. Utbildning av ledande personal

7. Kurs för psykologer m. fl.

8. Utbildning i administrativa rutiner

9. Kurser för företagsnämnder.

Den som nyanställs som aspirant på vår- dartjänst skall gå igenom en grundutbild- ning som i princip är förlagd till det första anställningsåret. Denna utbildning är kopp- lad till vissa rutiner för anställning, anlags- testning, lämplighetsprövning och praktisk tjänstgöring och delas in i tre etapper. Några minimikrav utöver folk- eller grundskola är som tidigare nämnts inte uppställda men

före anställningen skall aspirantens lämplig- het prövas genom en psykologisk anlags- testning. Under de två första veckorna av anställningstiden ges en praktisk/teoretisk introduktion. Senast inom två månader ef- ter anställningen skall anstaltens styresman pröva aspirantens lämplighet. Efter tre må- naders anställning skall han gå igenom grundkurs I på fem veckor. Efter åtta må- naders anställning sker en ny lämplighets- prövning. Efter ungefär nio månaders tjänst- göring följer grundkurs II på 12 veckor. För fortsatt anställning krävs genomgången kurs med godkända betyg. Denna merite- rar också till placering i lönegrad 12 samt extra-ordinarie och ordinarie anställning som vårdare.

För fast anställning i befordringstjänst kommer — efter en övergångstid — att krävas godkänd utbildning i sju särskilt angivna ämnen såsom kriminalvårdsmetodik, krimi- nal- och socialrätt, personalledning och gruppsamtalsmetodik.

Denna utbildning jämte rätt lång praktisk erfarenhet öppnar vägen till föreståndare- befattningar vid allmänna häkten och mind- re anstalter (högst 60 platser) och även i vis- sa fall till högre tjänster.

Kriminalvårdsstyrelsen har begärt att få anordna kurser för högre vårdadministrativ utbildning. Styrelsen föreslår att tillträde till dessa kurser skall förutsätta socionomexa- men eller annan akademisk examen men att även den personal som genomgått grund- och befälsutbildning jämte viss annan kom- pletterande utbildning skall kunna antas som elever.

Kurserna för arbetsledare inom kriminal- vårdens arbetsdrift omfattar ca 120 timmar under fyra veckor med ämnena studietek— nik, samhällslära, kriminalvård, vårdmeto— dik, bevaknings- och säkerhetsfrågor, ar- betsdrift och arbetsledning m. m. Syftet med undervisningen är att komplettera deltagar- nas yrkeskunskap med sådana specialkun- skaper som krävs för arbetsledning inom kriminalvården.

Kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit en särskild aspirantutbildning för nyanställda arbetsledare. Enligt detta förslag bör nya ar-

betsledare anställas som aspiranter under ett halvår. Före anställningen bör anlagstest- ning ske. Under två veckor före den egent- liga tjänstgöringen skall aspiranten gå vid si- dan av äldre arbetsledare och ges praktisk/ teoretisk introduktion enligt särskild plan. Efter ytterligare tre år fyra månaders tjänst- göring skall anstaltens styresman pröva aspi— rantens lämplighet. Den som bedöms som ej lämplig skall skiljas från anställningen. De lämpliga kallas till grundkursen som alltså är förlagd till slutet av aspiranthalvåret. Den som gått igenom grundkursen med god- kända betyg erhåller anställning.

Kurserna för anstaltsledningen omfattar ca 90 timmar under tre veckor i ämnena behandlingsplanering, vårdmetodik, krimi- nologi, rättssociologi, ledarträning och sam- talsmetodik. De syftar till fördjupade kun- skaper i vård- och behandlingsfrågor samt orientering i aktuella kriminalvårdsfrågor.

Tillsynspersonalen har enligt arbetsord- ningen till uppgift att närmast under sty— resman och assistent, där sådan finns, an- svara för ordning, säkerhet och hygien inom anstalten. Vårdarna har därutöver att bi- träda vid de intagnas vård och behandling. Tillsynspersonalen skall ägna särskild upp- märksamhet åt intagna som är sjuka och psykiskt deprimerade samt sådana intagna som hålls i enrum. Då en intagen gör en bc- fogad framställning skall den efterkommas om det kan ske utan att bevakningen eller ordningen eftersätts och i annat fall skall framställningen vidarebefordras till närmas- te förman. Det framhålls som särskilt vik- tigt att tillsynspersonalen skall rätta sig ef- ter de föreskrifter som meddelas i arbets- ordningen om bevakningstjänst och grund— ligt sätta sig in i alla ordnings- och säker- hetsfrågor samt skaffa sig noggrann känne- dom om de föreskrifter som meddelas i dessa avseenden och om de lokala order som utfärdas vid anstalten.

Med biträde av tillsynsmannen leder och fördelar övertillsynsmannen arbetet och kon- trollerar att den personal som är underställd honom fullgör sina åligganden. Dessa be- fattningshavare har till skillnad från vårdar-

Arbetsledarpersonalen skall enligt sina in- struktioner verka för att den intagne får så- dan arbetsfostran och arbetsträning att hans arbetsförmåga effektivt uppövas och hans anpassning till normalt arbetsliv underlättas. Personalen skall i sådant syfte samarbeta med befattningshavare inom övriga perso- nalgrupper och upprätthålla ordning och ar- betsdisciplin bland de intagna och även på annat sätt verka för en god anda på arbets- platsen.

Assistenten har till uppgift att biträda sty- resmannen vid de intagnas vård och behand- ling. Han skall verkställa behandlingsunder- sökningar, granska de intagnas brev, förbe- reda ärenden som rör förflyttning, permis- sion o.d. och föra protokoll vid samman- träden. Vid anstalter med paviljongsystem skall han tjänstgöra som föreståndare för en paviljong och under styresmannen an- svara för de intagnas vård och behandling. Sedan mitten av 1960-talet då dessa över- vägande administrativa arbetsuppgifter ut- ökades med de arbetsuppgifter som enligt arbetsordningen åligger kurator skall assi— stenten vidare hos styresmannen eller an- nan överordnad göra de framställningar i behandlingsfrågor som kan vara påkallade. Han skall även hjälpa de intagna att hålla kontakt med närstående och andra, biträda dem vid problem och konflikter av person- lig och ekonomisk art och i deras kontakter

med myndigheter och enskilda personer. Till sist skall han förbereda ärenden om förflytt- ning, permission, frigångsarbete och frigiv- ning och delta i sammanträden där frågor angående de intagna behandlas.

Anstaltschefen leder och övervakar verk- samheten på anstalten med biträde av in- spektörer och assistenter.

Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de personalkategorier som har den dagliga kontakten med de intagna tillsynspersona— len, arbetsledarna och assistenterna — inne- bär att tillsynspersonalen tilldelats både be- vaknings- och vårduppgifter, arbetsledarper- sonalen vårdande uppgifter med inslag av bevakning och assistentpersonalen nästan enbart vårduppgifter. Till följd av bristen på personal har vid samtliga räjonger med un- dantag för ungdomsräjongen de kurativa ar- betsuppgifterna som ålegat assistent— och tillsynspersonal i stor utsträckning fått vika för de administrativa eller bevakande upp- gifter som därutöver ålegat respektive per- sonalgrupp.

Den 1 oktober 1970 uppgick tillsynsper— sonalen till 2 300, arbetsledarpersonalen till 600 och den vårdadministrativa till 150 per- soner. Tillsynspersonalen fördelade sig på omkring 110 övertillsynsmän, 375 tillsyns- män och 1 820 vårdare. Som jämförelse kan nämnas att antalet anstaltsplatser vid samma tid uppgick till ca 5 780 och antalet inskriv-

Antal An- Till- Arbets- plat- stalts- syns- ledar- ser ledning personal personal Summa Anstalt 1 2 3 4 2—4 Kumla—Österåker 435 10 159 41 210 Härlanda 175 7 64 17 88 Härnösand 125 4 56 10 70 Hall 353 11 156 36 203 Uppsala 48 4 25 6 35 Hinseberg 101 3 50 11 64 Norrtälje—Tidaholm 230 5 69 24 98 Tillberga—S kännin ge 120 3 22 14(15) 39(40) Öppna anstalter av >_>paviljongtyp» 60 1 6 6 13 Oppna anstalter av >_>paviljongtyp» 40 1 5 4—5 10(] 1) Öppna interneringsanstalten Orretorp 40 2 9 4 1 5 Specialanstalten i Jönköping 39 2 22 3 27 SOU 1971: 74 171

För att ge en ungefärlig uppfattning om personaltätheten vid anstalter av olika slag redovisas på föregående sida en samman- ställning, som likväl inte gör anspråk på att vara fullständig.

Kommitténs överväganden

Kommittén har i det föregående dragit upp vissa riktlinjer för behandlingsarbetet där tonvikten lagts på aktiverande och rehabili- terande åtgärder av skilda slag. Samvaron med personalen är en väsentlig vårdfaktor. De personalgrupper som har den dagliga kontakten med de intagna måste därför di- mensioneras och utbildas på ett sådant sätt att de kan spela en aktiv roll i det egent- liga vårdarbetet. Detta gäller både vårdare och assistenter. Orsaken till att värdarna inte kunnat utnyttjas i vårdarbetet i någon högre grad har varit att storleken av denna perso- nalgrupp, med undantag för ungdomsräjong- en, av statsfinansiella skäl beräknats med hänsyn framförallt till bevakningsuppgif- terna.

Då personalutbildningsberedningen 1966 lade fram sitt förslag till gemensam grundut- bildning för vårdpersonal vid anstalter inom kriminalvård, ungdomsvård och nykterhets- vård angav den samtidigt utbildningens syf- te. Detta skulle vara att ge dessa personal- grupper den grundläggande människokun- skap och sociala orientering som allmänt an- sågs utgöra det önskvärda teoretiska under— laget för att utöva yrket som vår- dare och vaktkonstapel vid en på modern människovård inriktad behandling vid de so- ciala tvångsintagningsanstaltema. Bered— ningen påpekade att den föreslagna utbild- ningen var ägnad att öka effektiviteten i an- staltsvården och att den måste på längre sikt höja aktningen för yrket och därmed kvalitativt främja rekryteringen. Även an- nan anstaltspersonal än den som omfattades av förslaget borde få utbildning i människo- kunskap och vårdmetodik. I utbildningen borde ingå hospitering inom samtliga tre vårdområden.

Kommittén delar helt dessa synpunkter och anser det angeläget att den utbild-

ning som redan kommit till stånd byggs ut ytterligare. Detta är en förutsättning för att tillsynspersonalen skall kunna fylla den uppgift i behandlingen av de intagna som kommittén avser. Vid utbildningen bör sär— skild vikt fästas vid hur vården av alkohol— och narkotikamissbrukare skall ske samt hur mentalsjuka intagna bör behandlas. Det är därvid lämpligt att utsträcka hospiteringen under utbildningstiden även till mentalvår- dens anstalter. Praktiktiden vid anstalter in— om övriga vårdområden bör lämpligen ut— ökas. För närvarande är denna tid begrän- sad till en vecka vid anstalt inom respektive vårdområde. Detta måste anses vara en allt— för kort tid för att vårdaren skall kunna få de praktiska erfarenheter inom övriga vård- områden som hospiteringen syftar till. En ytterligare utbyggnad av speciella kurser ut- över grundkursema bör ske i syfte att ut- bilda vissa vårdare för en mera avancerad behandling av speciella kategorier intagna. Även den obligatoriska utbildning som ur— betsledama erhåller och som syftar till att komplettera de yrkeskunskaper som krävs inom kriminalvården bör byggas ut.

I vilken utsträckning assistent- och vård— personalen behöver utökas beror på hur de— ras arbetsuppgifter utformas. Den av kom- mittén föreslagna differentieringen och upp— delningen av klientelet i små boende- och behandlingsgrupper är ett led i strävan att skapa individuella kontakter mellan perso- nal och intagna och få till stånd den positi- va anstaltsmiljö som är en grundförutsätt- ning för en rehabiliterande behandling. Er- farenheterna har visat att den lilla gruppen ger större möjligheter till individuell om- vårdnad och tillsyn och bidrar till att ut- veckla känslan av samhörighet mellan perso- nal och intagna. De intagna får i en mindre grupp ett visst mått av social trygghet som de inte kan få i ett större kollektiv. Vård- personalen måste få sådana arbetsuppgifter att den enskilde vårdaren känner sig med- ansvarig för behandlingen av de intagna. Vårdaren bör delta både i det direkta vård- arbetet med den enskilde intagne och i be- handlingsplaneringen i stort.

Vid olika tillfällen har förslag framförts om att de bevakande och vårdande funktio- nerna skulle uppdelas på vårdare som har intresse för endera av dessa arbetsuppgifter liksom fallet är på vissa håll i utlandet. Härigenom skulle motsättningen mellan de dubbla arbetsuppgifterna kunna undanröjus. Dessa förslag har dock avvisats både av personalens egna fackliga organ och av kri- minalvårdsstyrelsen med den motiveringen att vårdare med enbart bevakande funktio- ner skulle få en särställning i den egna yr- keskåren och att ett sådant system skulle innebära risk för att motsättningar skulle kunna uppstå mellan denna personal och de intagna. Kommittén som delar denna. uppfattning tar avstånd från tanken på en sådan uppdelning av vårdarnas arbetsupp- gifter.

Underdimensioneringen av vårdpersona- len synes i vissa fall ha skapat ett visst mot- satsförhållande mellan de båda yrkesuppgif— terna. Då vårdaren saknat möjlighet att hin- na med både bevaknings— och vårduppgifter har de förra givits företräde och tagit all tillgänglig arbetstid i anspråk. För den en- skilde vårdaren måste detta ofta skapa en känsla av att dessa arbetsuppgifter inte går att förena. Ett ökat antal vårdare kommer att innebära att varje vårdare får större möj— ligheter till sådana personliga kontakter med de intagna som ligger vid sidan av de direkta bevakningsuppgifterna. Omvänt minskar i regel behovet av bevakning i den mån de behandlingsmässiga kontakterna ökar. En personalökning bidrar därför till en utjämning av motsättningarna i den dubbla yrkesrollen.

Det är svårt att i detalj ange hur stor personalkader som behövs på vårdarsidan för att skapa ett behandlingsvänligt klimat. Helt allmänt kan sägas att behovet av per- sonal är särskilt stort i sluten anstaltsvård med stora säkerhetskrav i samhällsskyddets intresse. Den större slutenheten bör av hu— manitära skäl kompenseras genom ökade personalkontakter. För t. ex. narkomaner el- ler läkemedelsmissbrukare kan det vara nöd- vändigt att det finns tillgång till personal- kontakter dygnet runt. Vid öppen vård är

behovet av bevakning mindre och vård- personalen kan i större utsträckning utöva behandlingsfunktioner. I vissa särfall då det gäller ett socialt välanpassat klientel som inte har behov av rehabiliterande behandling kan man tänka sig en inskränkning av per- sonalen till ett minimum i likhet med ett tidigare experiment vid Lerbäcksanstalten.

Som fördt nämnts bör vårdaren ges en roll i behandlingen av de intagna i samar- bete med assistent, läkare och psykolog. Detta kan t.ex. ske genom att man upp- rättar avdelningar med ett litet antal intagna och några vårdare på varje avdelning med en assisent som föreståndare. Vårdare skall här biträda i gruppsamtal, fritidsverksamhet och andra aktiviteter samt även hjälpa till med den sociala planeringen för de intagna. Vid beledsagade permissioner till hemmet el- ler permissioner för bostadsanskaffning kan vårdaren även få rent kurativa uppgifter vid sidan av bevakningen.

Psykiater och psykolog skall ha till upp- gift dels att ansvara för vården på special— avdelningarna och dels att leda och stödja den personal som bedriver den egentliga behandlingen av de intagna assistenten, vårdaren och arbetsledaren. När det gäller vården av narkomaner har denna arbetsför- delning förordats av narkomanvårdsutred- ningen i dess slutbetänkande (SOU 1969: 52) och kan även gälla som en arbetsmodell för vårdmiljön i stort.

»Om dessa miljöterapevter skall fungera bra, måste de få tillfälle att öka sina kunska- per om hur klientelet fungerar och hur det vik- tigaste behandlingsinstrumentet de själva — fungerar. Och de måste få tillfälle att indivi- duellt och i gruppsamtal ibland aktivt i kri- tiska lägen kanalisera och bearbeta egen ångest, aggressivitet, otillräcklighetskänslor och förtvivlan som framprovoceras i arbetet med klienterna. Erfarenheter från ungdomshemmen i Stockholm ger vid handen att den psykote- rapevtiskt utbildade personalen utnyttjas bättre om den inriktas på att hjälpa vårdpersonalen med de bekymmer kontakten med klienterna föranleder än att utnyttja psykoterapevterna till behandling av enskilda individer.»

För att en sådan arbetsmodell skall kunna fungera krävs att vårdpersonalen ges en

självständigare ställning i den dagliga kon- takten med de intagna. Detta gäller särskilt övertillsynsmän och tillsynsmän.

Assistentens uppgift i ett sådant system blir att ansvara för sin avdelning i behand- lingsfrågor och att handleda sin personal Detta innebär att värdarna under assisten— tens ledning får möjlighet att utföra vissa arbetsuppgifter som nu helt vilar på assis- tentpersonalen. Man bör uppmärksamma behovet att avlasta assistenterna sådant mindre kvalificerat arbete som kan utföras av biträdespersonal.

Som tidigare nämnts har assistenterna nu- mera även ansvaret för förberedelsearbe- tet med frigivningen. Detta arbete är enligt kommitténs mening av största betydelse för den intagnes möjlighet till social rehabilite— ring och bör börja i så nära anslutning som möjligt till inskrivningen i anstalt.

Erfarenhetsmässigt vet man att riskerna för återfall i brott är särskilt stora under första tiden efter övergången från anstalts- vistelse till livet i frihet. Det gäller därför att kunna slussa ut den intagne i en ordnad existens antingen i arbets—, utbildnings- och studielivet eller som vårdtagare eller pensio- när. För att uppnå detta och inte minst då det gäller att anskaffa en godtagbar bostad — krävs långvariga förberedelser. Bristen på assistenter har inneburit att arbetet med fri- givningsförberedelserna måst eftersättas vid vissa anstalter. Detta har särskilt gällt intag- na som haft en strafftid på högst fyra måna- der och som därför inte blivit föremål för frivård. Bostads— och arbetsanskaffning samt upptagandet av kontakt med olika samhälle- liga vårdorgan är ytterst arbetskrävande och kan inte ske i önskvärd utsträckning utan en betydande ökning av antalet assistenter.

Det är även viktigt att frivårdspersonal biträder vid frigivningsarbetet. Sedan länge förekommer det att sådan personal deltar iövervakningsnämndernas sammanträden och i behandlingskollegierna på anstalterna. Dessa insatser behöver dock förstärkas och utvidgas och även gälla intagna med straff- tider på fyra månader eller mindre även om denna klientelgrupp inte kommer att

stå under övervakning av skyddskonsulent- organisationen. Man bör sträva efter att var— je person som friges från fångvårdsanstalt och inte har sina förhållanden ordnade skall stödjas så att han kommer igång i en godtagbar existensform.

För att förstärka dessa arbetsinsatser bör övervakare förordnas i omedelbar anslut- ning till inskrivningen för sådana intagna som kan räkna med villkorlig frigivning el— ler vård utom anstalt. Övervakaren bör un- der anstaltstiden och vid övergången till fri- heten liksom under övervakningstiden i öv— rigt uppmuntras att hjälpa och stödja den intagne i olika avseenden. En övervakare kan t.ex. få i uppdrag att beledsaga den frigivne till en omskolningskurs och se till att han verkligen börjar kursen. Det är självklart att ersättning för mistad arbets- förtjänst bör utgå vid sådana uppdrag.

Möjligheten att delegera frågor till tjäns- temän som är underställda styresmannen bör utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt för att ytterligare förstärka intresset för vårduppgifterna och möjliggöra en direkt kommunikation mellan intagna och besluts— fattare. Härigenom kan även styresmannen avlastas en del av sin arbetsbörda. De in- tagna har likväl alltid möjlighet att föra frå- gan vidare till styresmannen. Närmare be- stämmelser härom bör ges i administrativ vag.

8. Allmänna motiv till strafftidsberäkningslagen

8.1. Inledning

De mera tekniska reglerna om verkställig- hetens början och om beräkningen av straff- tid m. m. finns huvudsakligen i 2 och 3 kap. nuvarande behandlingslag. Dessa reg— ler ändrades i flera avseenden i samband med brottsbalkens införande och en senare ändring har trätt i kraft den 1 april 1969. Dessa regler liksom behandlingslagen i öv- rigt ligger inom området för kommitténs utredningsuppdrag. Några riktlinjer för ar- betet i denna del har inte lämnats i direk- tiven. En framställning av justitieombuds- mannen om ändring av reglerna om an- stånd med straffverkställighet och en fram- ställning från kriminalvårdsstyrelsen angå- ende frågan om verkställighet under häkt- ning har dock överlämnats till kommittén för att beaktas under utredningsarbetet. De av JO och kriminalvårdsstyrelsen väckta frå— gorna samt vissa andra spörsmål som kom- mittén självmant ansett sig böra ta upp behandlas nedan i särskilda avsnitt. Utöver vad som framgår av dessa har kommittén gjort en redaktionell översyn av ifrågavaran- de regler.

De tekniska reglerna är i stort sett av annan karaktär än de bestämmelser som di- rekt avser behandlingen av de intagna. Skillnaden understryks av fördelningen av den nuvarande behandlingslagens innehåll på olika kapitel. Kommittén har med hän- syn till olikheten ansett det mest praktiskt att de tekniska reglerna avskiljs till en sär-

skild lag som sålunda bör innehålla bestäm- melser om förutsättningarna för och tidsbe- räkningen vid verkställighet av de i samman- hanget aktuella brottspåföljdema, nämligen fängelse, ungdomsfängelse, internering och behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken.

I fortsättningen behandlas här under sär- skilda rubriker de huvudfrågor som kommit— tén haft att ta ställning till i förevarande av- snitt av sitt arbete. I övrigt hänvisas till spe- cialmotiveringen.

8.2. U ppskov med verkställighet 8.2.1 Gällande rätt

Enligt 12 & gällande behandlingslag kan uppskov med verkställigheten av fängelse beviljas på ansökan av den dömde, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden syn— nerliga skäl för uppskov prövas föreligga. En förutsättning är att den dömde inte är häktad. Uppskov kan i allmänhet avse högst sex månader från den dag då domen kan verkställas. Kvinna som är havande eller ammar barn får dock beviljas uppskov un- der tid som prövas skälig. Beslutande myn- dighet är länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas. Ansökan inges till polismyn- digheten i orten, som insänder ansökningen till länsstyrelsen med eget yttrande. Läns- styrelsens beslut kan överklagas hos krimi- nalvårdsnämnden. Uppskovsbestämmelser- na gäller inte om det förekommer skälig an-

ledning att den dömde avviker. Förekom— mer sådan anledning sedan uppskov bevil— jats, skall beslutet återkallas. Beslut om av- slag på ansökan om uppskov och beslut om återkallelse av beslut om uppskov länder omedelbart till efterrättelse om inte annor- lunda förordnas. Nämnda paragraf innehål— ler också vissa bestämmelser om anstånd med verkställigheten av fängelse. Sålunda skall verkställighet i vissa fall anstå i avvak- tan på att nådeansökan avgörs. En förut- sättning är även i detta fall att den dömde inte är häktad. Vidare innehåller paragrafen ett bemyndigande för Kungl Maj:t att med— dela bestämmelser om anstånd beträffande den som dömts till fängelse och inte är häk- tad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt.

8.2.2. J0:s framställning

I samband med inspektion av en länsstyrel- se 1964 uppmärksammade JO Bexelius två ärenden rörande ansökan om uppskov med verkställigheten av frihetsstraff. I det ena fallet hade en underläkare vid länslasarettet i ansökan den 1 februari 1963 begärt upp- skov till den 1 juni samma år med verkstäl- lande av ett honom ådömt fängelsestraff på två månader. Som skäl åberopades att läka- rens frånvaro från tjänsten före sistnämnda dag till följd av rådande läkarbrist skulle medföra stora svårigheter för arbetet vid den klinik där läkaren tjänstgjorde. I intyg av överläkaren vid lasarettet bestyrktes sist- nämnda förhållanden. Stadsfiskalen i den stad där lasarettet var beläget tillstyrkte an- sökningen. Länsstyrelsen medgav uppskov. I det andra fallet åberopade sökanden, en folkskollärare med tjänst även som kom— munbibliotekarie vid folkbibliotek, att en frånvaro för straffverkställighet skulle med- föra men för hans arbetsuppgifter, nämlig- en såvitt angick biblioteket. Därjämte åbe- ropades dock uppenbarligen i andra hand vissa personliga förhållanden (eko- nomi och hälsa). Uppskov beviljades även i detta fall.

J O lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

I 1961 års ämbetsberättelse (s 383 0. f.) ut- talade jag att det är hänsynen till den dömdes och icke hans arbetsgivares förhållanden och intressen som i princip skall vara avgöran- de vid bedömningen av uppskovsärenden. I de nu aktuella fallen, särskilt i det förstnämn- da men möjligen även i det sistnämnda, synes dock det allmännas intresse av att vissa tjänste- uppgifter ej skulle bli eftersatta ha varit de fak- torer som starkast talat för uppskov. Att sö— kanden själv solidariserade sig med dylika all- männa intressen, torde icke förändra det för- hållandet att de åberopade skälen väsentligen framstodo som arbetsgivarintressen. Möjligen kunde man med viss uppmjukning av den ståndpunkt som jag i princip intog i 1961 års uttalande — fråga sig om man icke i uppskovs- ärenden borde kunna fästa avgörande vikt även vid vissa arbetsgivarintressen, nämligen sådana som ur samhällelig synpunkt vore sär- skilt angelägna. Det vore av intresse att i an— slutning till berörda ärenden få del av länssty- relsens synpunkter i denna fråga.

I en promemoria, vilken åberopades så— som länsstyrelsens yttrande, uttalades bla följande.

I de vanliga fall, då uppskov utgjorde ett väsentligt intresse för såväl arbetsgivaren som den dömde, kunde det bero på nyanser i ar- betsgivarintygets formulering — om nämligen arbetsgivaren förbisåg att i intyget ange de olägenheter av uppskovsvägran som skulle träffa den dömde huruvida uppskovsskäl kunde anses föreligga eller ej. Det vore önsk— värt att en friare tolkning tilläts än den som åberopades i förarbetena och i JO:s ämbets- berättelse 1961, förslagsvis så att, då den döm- de begärde det, även arbetsgivarens intresse finge beaktas som uppskovsskäl. Denna syn— punkt gjorde sig särskilt starkt gällande, då ar- betsgivaren företrädde ett viktigt samhällsin- tresse.

Överståthållarämbetet anförde i ett i ären- det avgivet utlåtande följande.

En genomgång av de omkring 200 ärenden som år 1964 handlagts vid överståthållarämbe- tet ger vid handen att i ett fall bifall lämnats med hänsyn till samhällsviktiga arbetsgivarin- tressen. Fråga var härvid om en svårersättlig sjukhusläkare; ärendet liknar förty det ena av de båda i remisshandlingarna redovisade. Ti- digare torde emellertid ha förekommit även andra fall där straffuppskov ansetts böra bevil- jas med hänsyn till samhällsviktiga arbetsgi— varintressen.

Enligt överståthållarämbetets mening bör hänsyn som nyss sagts rimligen kunna tagas. Samhällets intresse av att utkräva straffansvar i

så nära anslutning till lagakraftvunnen dom som möjligt bör icke anses vara så starkt att det icke kan övervägas av andra samhällsin- tressen. Överståthållarämbetet vill därjämte hävda den meningen att undantagsvis fall kan förekomma, där straffuppskov ter sig befogat även om arbetsgivaren icke företräder ett ome- delbart samhällsintresse. Sålunda förekommer ibland den situationen att, därest en person i arbetsledarställning eller eljest i nyckelposition skall avtjäna frihetsstraff, betydande olägenhe- ter skulle uppstå såväl för arbetsgivaren som för yrkeskamrater inom t. ex. ett arbetslag. Det sagda gäller säsongbetonat arbete eller annan verksamhet som ingår som led i en successiv och tidsbunden arbetsprocess. Även om det icke kan anses i ärendet utrett att den dömde löper någon omedelbar risk i form av entle- digande eller omplacering på grund av straff- avtjänandet är det sannolikt att bortovaron, som innebär ekonomiska och andra olägenhe- ter för arbetsgivare och arbetskamrater, på längre sikt utgör en belastning för den dömde. I fall av här avsedd art synes det överhuvudta- get vara svårt att upprätthålla en klar gräns mellan den enskildes intressen och de intressen som göra sig gällande på arbetsplatsen. Detta är icke heller tillfredsställande, såsom påpekas i det remisshandlingarna bifogade yttrandet från länsstyrelsen i Kalmar län, att nyanser i utformningen av arbetsgivarintyg kan komma att påverka utgången i straffuppskovsärenden. Överståthållarämbetet anser sig på grund av erfarenheterna kunna uttala den uppfattningen att en praxis, enligt vilken straffuppskov bevil- jas jämväl när arbetsgivarintresset ur samhälls- synpunkt eller eljest är av synnerlig styrka, i så ringa grad skulle öka antalet fall där straff- uppskov beviljas, att den restriktivitet som en- ligt förarbetena och även enligt överståthållar- ämbetets mening bör gälla på förevarande om- råde icke nämnvärt förrninskas. Kriminalvårdsstyrelsen anslöt sig i inford- rat utlåtande till ett av kriminalvårdsnämn- den avgivet yttrande av följande innehåll.

Det spörsmål, som behandlats i det remitte- rade ärendet, har inte blivit närmare belyst i nämndens hittillsvarande verksamhet. Visser- ligen har i åtskilliga till nämnden fullföljda uppskovsärenden såsom skäl för uppskov åbe- ropats arbetsgivarintressen. Därvid synes emel- lertid inte ha varit fråga om sådana kvalifice- rade intressen, som avses i ärendet. Nämnden har inte heller i de åsyftade fallen ansett sig kunna på angivna skäl bevilja uppskov med straffverkställigheten. Såsom JO uttalat i 1961 års ämbetsberättelse är det nämligen i princip hänsynen till den dömdes och inte hans arbets- givares förhållanden och intressen som skall vara avgörande vid bedömning av uppskovs-

Enligt nämndens mening bör det emellertid inte vara uteslutet att i uppskovsärenden taga hänsyn till arbetsgivarintresset, när detta från samhällssynpunkt eller eljest är av synnerlig styrka. Nämnden kan härvid instämma i de synpunkter, som anförts i överståthållarämbe- tets yttrande.

Emellertid torde det vara lämpligt att det lagstadgande, som reglerar förevarande spörs- mål — 12 5 andra stycket lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt vid en kommande omarbetning av lagen gives en sådan formulering att därigenom direkt utta- las att ett arbetsgivarintresse av angivet slag kan beaktas.

I skrivelse till Kungl Maj:t den 28 okto- ber 1965 (Just dep 1831/65) anförde JO:

Som de i ärendet hörda myndigheterna utta— lat kan i vissa ärenden angående uppskov med frihetsstraff understundom föreligga anledning att taga hänsyn till arbetsgivarintressen, som ur samhällelig synpunkt eller eljest äro särskilt angelägna. Fråga uppkommer därvid om en- ligt gällande bestämmelser hänsyn får tagas till dylika intressen. Som jag uttalat å sid. 386 i min är 1961 till riksdagen avgivna ämbets- berättelse gav avfattningen av stadgandet i 15 å andra stycket straffverkställighetslagen och förarbetena till stadgandet (se SOU 1944:50 s. 17 och 260 samt prop. nr 342/1945 5. 141, jfr s. 224) enligt min mening klart vid handen, att det var hänsynen till den dömdes — och icke hans arbetsgivares förhållanden och intressen som i princip skulle vara avgörande, när det gällde att bedöma, huruvida uppskov med straffverkställighet skulle beviljas. Detta stadgande har upptagits i 12 5 andra stycket lagen den 6 maj 1964 om behandling i fång- vårdsanstalt utan annan ändring än den som föranletts av det genom brottsbalken införda enhetliga frihetsstraffet. Enligt gällande be- stämmelser om uppskov med verkställighet av fängelsestraff finnes således icke någon möj- lighet att i dylika ärenden taga hänsyn till ett arbetsgivarintresse.

Som remissinstanserna framhållit tala dock starka skäl för att det i uppskovsärenden även bör vara möjligt att taga hänsyn till arbetsgi- varintresset, när detta från samhällssynpunkt eller eljest är av synnerlig styrka. Jag ansluter mig härvidlag till de av överståthållarämbetet framförda synpunkterna.

Enligt min mening är det emellertid med hänsyn till formuleringen av stadgandet i 12 5 andra stycket behandlingslagen och till uttalan- dena i förarbetena icke lämpligt att över- lämna lösandet av denna fråga åt rättstillämp- ningen, utan synes det mig, i likhet med vad kriminalvårdsnämnden uttalat, önskvärt att i

nämnda lagrum i samband med andra ändring— ar i behandlingslagen intages en uttrycklig be- stämmelse om att hänsyn må tagas till ett arbetsgivarintresse av angivet slag.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens om— budsmän, får jag härmed framlägga ovanbe- rörda spörsmål för den åtgärd, vartill Eders Kungl Maj:t må finna framställningen för- anleda.

Beträffande de vid inspektionen upp- märksammade ärendena lät JO bero vid vad som förevarit i saken.

Kommitténs överväganden

Enligt nuvarande bestämmelser i behand- lingslagen kan uppskov med verkställighet av fängelse beviljas endast om synnerliga skäl föreligger med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden. Det kan inte råda tvivel om att härmed endast åsyftas den dömdes egna intressen och förhållanden. Hänsyn kan alltså i princip inte tas till ett aldrig så be- tydelsefullt intresse som inte direkt kan till- skrivas den dömde. Kommittén delar JO:s uppfattning att starka skäl talar för att det bör möjliggöras att i uppskovsärenden även ta hänsyn till arbetsgivarintresset, när detta från samhällssynpunkt eller eljest är av syn- nerlig styrka. Emellertid anser kommittén att enbart en tillagd hänvisning till arbets- givarintresse av denna karaktär kan inne— bära en ny, inte fullt motiverad begräns- ning. Härvid tänker kommittén närmast på fall där det inte är träffande att tala om arbetsgivare arbetstagare men intresselä— get kan vara detsamma, t. ex. om upp- skovet skulle sätta den dömde i stånd att fullgöra ett särskilt angeläget, frivilligt upp— drag för en organisations räkning. Även andra situationer kan tänkas i vilka ett in- tresse som inte är den dömdes eget har den tyngden att det förefaller orimligt att det uppoffras för ett kriminalpolitiskt intresse som i det enskilda fallet kan vara ganska begränsat. Kommittén har därför övervägt och stannat för att föreslå en mera elastisk regel av det innehållet att uppskov skall kunna beviljas när synnerliga skäl förelig- ger. I användningen av uttrycket ”synner—

liga skäl", detsamma som nu finns i lag— texten, ligger att kravet på att skälen för uppskov har utomordentlig styrka inte mins— kar. Däremot medger den föreslagna regeln en friare bedömning av vilka slags intressen eller intressekombinationer som bör tillmä- tas betydelse när de åberopas som stöd för ansökan om uppskov. Möjligen bör det i detta sammanhang understrykas att kom- mittén med sitt förslag inte syftar till att möjliggöra för annan än den dömde att be— gära uppskov för hans del. Ändringen avser enbart vilka slags skäl han skall kunna åbe- ropa.

Nuvarande ordning innebär, som förut nämnts, att ansökan om uppskov prövas av länsstyrelsen och att fullföljd mot läns— styrelsens beslut går till kriminalvårdsnämn- den. Givetvis kommer endast avslagsbeslut till omprövning hos nämnden. Med denna ordning är förutsättningarna för likformig- het i tillämpningen ganska svaga. Olägenhe— terna härmed framträder tydligare i och med den ändring beträffande skälen för uppskov som kommittén föreslår. Länssty- relserna har numera i övrigt inte något att göra med frågor som rör verkställigheten av fängelse. De förändringar beträffande läns— styrelsernas uppgifter som f. n. är aktuella, torde medföra att nuvarande arrangemang för prövning av uppskovsfrågor blir direkt olämpligt.

Med hänsyn till det nu anförda föreslår kommittén att prövningen uteslutande för— läggs till kriminalvårdsnämnden. Någon be- tydande ökning av nämndens arbetsbörda torde ej uppkomma härvid, särskilt som dessa frågors natur är sådan att det ej bör möta betänkligheter att låta tjänsteman hos nämnden avgöra enklare fall, exempelvis sådana där bifall är uppenbart motiverat. Viss förstärkning med arbetskraft för kans- ligöromålen torde dock vara påkallad.

8.3. Verkställighet under häktning iannat mål m. m.

8.3.1 Gällande rätt m. rn.

Enligt gällande ordning kan och skall de

frihetsberövanden som behandlas i betänk- andet verkställas i fyra fall, nämligen

1. att domen som helhet har vunnit laga kraft;

2. att den dömde inte inom föreskriven tid har fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda påföljden;

3. att det finns särskild föreskrift om ome- delbar verkställighet; samt

4. att den dömde avgivit nöjdförklaring så- vitt avser den ådömda påföljden före full- följdstidens utgång.

Bestämmelserna om detta finns i 4 och 5 55 nuvarande behandlingslag (jfr även 14 OCh 15 åå nämnda lag samt 38 kap 1 & brottsbalken). Bestämmelser om nöjdförkla- ring lämnas i de närmast följande paragra- ferna (6—10). Nöjdförklaring av den som är häktad i målet, dvs i det mål i vilket domen meddelats, avges inför styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte, där han förvaras, eller, om han hålls i militärhäkte, inför den tjänste- man som har uppsikt över militärhäktet. Är den som får ta upp nöjdförklaring inte till- städes kan förklaringen avges inför hans ställföreträdare (6 5). Dessa bestämmelser har motsvarande tillämpning beträffande den som undergår fängelse eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt (7 5). Denna grupp innefattar huvudsakligen dels perso- ner som undergår någon av de i samman— hanget aktuella påföljderna, dels personer som förvaras i häktesavdelning i fångvårds- anstalt med anledning av häktningsbeslut i annat mål än det i vilket domen meddelats. Den som inte är häktad eller intagen i fång- vårdsanstalt -— dvs. den som inte är häkt- tad, vare sig i domsmålet eller i annat mål, och inte heller undergår fängelse eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt får avge nöjdförklaring inför styresman vid fång- vårdsanstalt eller ställföreträdare för denne, eller inför polismästare eller annan polis- chef. Fullgör han militärtjänstgöring får han också avge förklaringen inför någon som har bestraffningsrätt över honom i dis- ciplinmål (8 5).

Av de refererade bestämmelserna fram-

går att den som är häktad i annat mål kan avge nöjdförklaring där han finns, om han förvaras i fångvårdsanstalt, men däremot inte om han förvaras annorstädes, vilket i regel betyder i allmänt häkte. Övriga bestämmelser rörande nöjdförklaring torde inte behöva återges i detta sammanhang.

Förfarandet när domen blir verkställbar på något av de fyra inledningsvis nämnda sätten regleras i 11 ?; (jfr även 14 och 15 åå). Är den dömde häktad i målet skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han förva- ras eller, om han hålls i militärhäkte, den som har uppsikt över häktet omedelbart be- fordra domen till verkställighet. Den som hålls häktad annorstädes än i fångvårds- anstalt skall förpassas till lämplig sådan an- stalt enligt bestämmelser av kriminalvårds- styrelsen. Är den dömde inte häktad, skall polismyndigheten i den ort där han vistas förpassa honom till den fångvårdsanstalt där han skall tas in enligt kriminalvårdssty- relsens bestämmelser. Om det finnes kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får han föreläggas att inställa sig i stället för att förpassas. Mottages nöjdförklaring på den anstalt, där den dömde skall tas in eller är han intagen i fångvårdsanstalt när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styresmannen eller den som är i hans ställe omedelbart befordra domen till verkställig- het.

Beträffande häktad som hålls i militär- häkte och den som avgivit nöjdförklaring inför tjänsteman vid krigsmakten ordnar polismyndigheten i orten med förpassning eller föreläggande efter anmälan.

Enligt bestämmelserna i 11 5 kan alltså den som är häktad i annat mål börja verk- ställigheten när domen formellt blir verk-' ställbar, om han finns i fångvårdsanstalt, däremot inte om han finns i allmänt häkte. Som förut nämnts har han också i det förra fallet möjlighet att framkalla verkställbar- het genom att avge nöjdförklaring.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat före- skrifter som ålägger styresmän respektive häktesföreståndare att vid häktads intagning omedelbart efterforska om mot den häktade

föreligger verkställbar dom. I allmänhet förvaras domen hos kriminalvårdsstyrelsen, som översänder den efter rekvisition. Det åligger vidare styresmannen eller förestån- daren att, om den häktade börjar undergå påföljd under häktningstiden, omedelbart underrätta åklagaren i häktningsmålet. I samband med utfärdandet av strafftidsre- solutionen översänder kriminalvårdsstyrelsen även en avskrift av resolutionen till häkt- ningsdomstolen. Anledningen härtill är att dels domstolen vid meddelande av dom i häktningsmålet skall kunna undvika att för- ordna om avräkning för häktningstid under vilken den häktade undergått straff och dels att domstolen skall ha möjlighet att ompröva häktningsfrågan, då den häktade är intagen för verkställighet.

Här bör nämnas att i 37 & gällande be— handlingslag finns en bestämmelse att verk— ställigheten skall avbrytas, om den som är intagen i fångvårdsanstalt häktas. Att be- stämmelsen endast avser häktning som är föranledd av misstanke för brott anses framgå av fortsättningen som lyder: ”Blir han frikänd för det brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas i verkställighetstiden.” Om intagen häktas av annan anledning, t.ex. som tredskande vittne, fortgår alltså verkställigheten, f. ö. oavsett var han förvaras som häktad.

Av intresse i förevarande sammanhang är också bestämmelserna om den tidpunkt från vilken verkställighetstiden skall räk- nas. Bestämmelserna, som finns i 16 5, är konstruerade med tanke på verkställighet av fängelse, men har motsvarande tillämp- ning i övriga här aktuella fall (se 22 å). När den dömde hålls häktad i målet skall tiden räknas från den dag då domen får verkställas. I annat fall räknas tiden från den dag då den dömde intas i fångvårds- anstalt för straffets undergående eller, om han är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos styresmannen föreligger till verkställighet. Härjämte gäller för den som är häktad, vare sig i målet eller i annat mål och oavsett var han förvaras, den för- månligare regeln att han får räkna tiden från dagen för domen, om han avger nöjd-

I 33 kap. 3å första stycket brottsbalken finns bestämmelse om avräkning av häkt- ningstid. Ås./räkningen innebär att fängelse på viss tid, böter, suspension eller discip- linstraff anses till viss del eller i dess helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte i målet. Domstolen kan förordna om sådan avräkning, om med hänsyn till om- ständigheterna så prövas skäligt. På motsva- rande sätt kan domstolen förordna om av- räkning när någon som börjat undergå ung- domsfängelse, internering eller behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken i stället döms till fängelse på viss tid, böter, sus- pension eller disciplinstraff.

I fråga om ungdomsfängelse och inter- nering — dessa påföljder är tekniskt inte straff —— kan avräkning enligt det föregående inte ske. En särskild form av automatisk av— räkning har emellertid införts under senare tid i fråga om den som dömts till ungdoms- fängelse eller internering i mål, i vilket han hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelser härom har upptagits i 22 5 andra stycket gällande be- handlingslag. Har i ett sådant fall utlåtande över undersökningen avgetts senare än inom den lagstadgade normaltiden härför (sex veckor), skall den överskjutande tiden, i den mån den dömde därunder hållits häk- tad, anses som tid under vilken påföljden verkställts i anstalt. Motsvarande regel gäl- ler när fråga är, inte om dom på ungdoms- fängelse eller internering, utan om förord— nande att tidigare ådömd sådan påföljd skall avse ytterligare brott.

Beträffande frågan vilka regler som skall gälla för behandlingen av den intagne vid samtidig verkställighet och häktning, har fångvårdsstyrelsen i yttrande till JK 8.5. 1959 anfört, att verkställigheten inte i och för sig kan anses medföra att de gällande bestämmelserna beträffande häktad förlorar sin giltighet. Enligt styrelsens mening skall således tillämpas, inte bara rättegångsbalk— ens regler om särskilda frister eller om pro- cessuella rättigheter för häktad — såsom ovillkorlig rätt att erhålla offentlig försvara- re och att sammanträffa med denne i en-

rum — utan även de bestämmelser i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna rn. fl. med därtill hörande tillämpningskungörclse, som tillvaratar lik- nande syften. Hit hör bestämmelsen i 6 & nämnda lag om att häktad inte mot sin vilja kan åläggas att arbeta i anstalten samt vissa bestämmelser i tillämpningskungörelsen som avser att tillvarata hans rätt att få offentlig försvarare och hålla kontakt med denne. Enligt styrelsens uppfattning bör vidare till- lämpas de stadganden i rättegångsbalken samt i nyssnämnda lag och kungörelse som på ett direkt sätt fullföljer häktningens syfte att motverka fara för undanröjande av be— vis, för avvikande eller för fortsatt brottslig verksamhet. Bestämmelsen i 24 kap. 25 rättegångsbalken om att häktad skall förva- ras i allmänt häkte bör sålunda inte sättas ur funktion genom reglerna om öppen an- staltsvård. Motsvarande gäller exempelvis beträffande föreskriften i 4 S i kungörelsen om förhindrande av att förbindelse äger rum mellan intagna, som kan antas påverka var- andra i målet, liksom även beträffande de bestämmelser i lagen och tillämpningskun- görelsen som -— jämförda med verkställig- hetsreglema begränsar möjligheterna till permission samt kräver tillstånd av under- sökningsledaren eller åklagaren som förut- sättning för såväl permission som rätt att ta emot besök, avsända eller ta emot brev m. m. Å andra sidan bör enligt styrelsen iakttas de regler som ger häktad större möj— ligheter än den som undergår frihetsstraff att ta emot eller skaffa sig underhåll och bekvämlighet. Inte heller kan sådana be- stämmelser i verkställighetslagen (numera alltså behandlingslagen) som avser discipli- nära åtgärder samt inskränkningar i förfo— ganderätten över arbetsinkomst m. m. an- ses tillämpliga så länge häktningen består. De synpunkter som anlagts av fångvårds- styrelsen har åberopats av föredragande de- partementschefen i den proposition var- igenom förslaget till nu gällande behand- lingslag framlades (prop. 1964: 76, s. 24). Departementschefen uttalade därvid att des- sa synpunkter innebärande att verkställig— het under häktning i allt väsentligt inskrän-

ker sig till att avse beräkning av strafftid — torde få anses ge en tillfredsställande lösning av nu förevarande spörsmål.

Någon gensaga mot departementschefens uppfattning gjordes inte under lagärendets fortsatta behandling.

8.3.2. Tidigare behandling av hithörande frågor

Möjligheten, eller rättare sagt skyldigheten, att påbörja verkställigheten av ett genom verkställbar dom ådömt straff under häkt- ning i annat mål tillkom genom 1945 års verkställighetslag. Tidigare hade detta inte alls kunnat ske och det ansågs som tjänste- fel när en länsstyrelsetjänsteman förordnade om sådan verkställighet.

I verkställighetslagen fanns lika litet som i den nuvarande behandlingslagen någon ut- trycklig föreskrift om att verkställighet un- der häktning kunde förekomma. Att så är fallet anses emellertid framgå av en jämfö— relse mellan 9 5 och 13 å i verkställighetsla- gen. Nämnda paragrafer motsvaras av 7 och 11 55 i nuvarande behandlingslag.

I ett yttrande den 8 maj 1959 till JK be- handlade fångvårdsstyrelsen frågan huruvi- da särskild lagstiftning eller andra åtgärder erfordrades beträffande förfarandet vid verkställighet under häktning i annat mål. Efter redogörelse för de olika synpunkter, som därvid gjorde sig gällande, hemställde styrelsen att JK måtte ta initiativ till att be- stämmelserna om sådan verkställighet upp- togs till omprövning. Sammanfattningsvis anförde styrelsen följande.

Vid en sådan omprövning bör enligt fång- vårdsstyrelsens mening i första hand övervägas att helt upphäva denna verkställighetsform som i tillämpningen vållat olägenheter såväl på straffprocessens som på straffverkställighetens område. I samband med ett sådant upphävan- de bör det måhända övervägas att införa en re- gel med den innebörden, att tid varunder den dömde hållits häktad skall tillgodoräknas ho- nom som verkställighetstid, såframt domstolen icke i särskilt motiverat beslut finner skäl att annorledes förordna. Skulle den ifrågavarande verkställighetsformen komma att bibehållas, synes det vara ofrånkomligt att utfärda klar- görande bestämmelser rörande dess rättsverk- ningar.

JK förklarade i skrivelse till Konungen den 17 oktober 1959 att JK funnit de av styrelsen framförda synpunkterna beaktans- värda samt bringade dem till Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd som kunde anses påkallad.

I prop. 1962: 10 med förslag till brotts- balk (del C, s. 369) hänförde sig chefen för justitiedepartementet till vad fångvårdssty- relsen anfört samt uttalade:

I samband med behandlingen av övriga frå- gor om verkställigheten torde med hänsyn här— till få övervägas att upphäva möjligheten att verkställa frihetsstraff under det att den döm- de är häktad. Skulle en sådan reglering genom- föras, är det emellertid angeläget att domsto- larna vid ådömande av straff, som avses i fö- revarande paragraf, regelmässigt förordnar om avräkning av häktningstid i de fall, då häkt- ningen har hindrat verkställighet av en eljest verkställbar dom.

I anslutning till detta yttrande anförde de- partementschefen sedermera i prop. 1964z76 med förslag till lag om behandling i fång- vårdsanstalt bl. a. följande (under 7 & s. 22—24).

De väsentligaste olägenheterna med det nu- varande systemet består i de ojämnheter som uppkommer för de dömda allteftersom fång- vårdsmyndigheterna känner till eller ej att en dom som kan verkställas föreligger. ojämnhe- ter uppkommer också beroende av om den dömde hålles häktad i fångvårdsanstalt eller annorstädes, exempelvis i stadshäkte.

Vid förnyat övervägande av frågan om verk- ställighet under det att den dömde hålles häk— tad har jag ej funnit tillräckliga skäl att frångå den gällande ordningen. En ändring skulle i nästan samtliga fall innebära en nackdel för de dömda. Såvitt gäller häktad i annat mål torde olägenheterna av nuvarande system i stor utsträckning kunna förebyggas genom admini- strativa bestämmelser. I sådan ordning synes fångvårdsmyndighetema böra åläggas att vid- taga erforderliga åtgärder för att verkställighet kommer till stånd när den dömde hålles häktad i fångvårdsanstalt. Härjämte bör skyldighet åläggas föreståndare för häkte att söka utreda om den häktade är dömd för annat brott. Så- dan skyldighet torde böra åvila såväl förestån— dare för häktesavdelning inom fångvårdsan- stalt som föreståndare för annat häkte. Polis- beredningen har i ett den 31 augusti 1963 av- givet betänkande rörande ansvaret för förvaring av häktade efter förstatligandet av polis— och åklagarväsendet föreslagit, att administrationen

och tillsynen över häktesorganisationen i dess helhet ålägges fångvårdsstyrelsen. Genomföres detta förslag, torde det kunna överlåtas åt sty- relsen att meddela erforderliga föreskrifter rö- rande häktesföreståndares skyldigheter i nämn- da hänseende. De olägenheter som kan uppstå av att häktning kommit att hindra verkställig- het av en eljest verkställbar dom, torde kunna motverkas genom att den domstol som dömer i häktningsmålet tar hänsyn härtill vid pröv- ningen av frågan om avräkning för häktnings- tid.

I skrivelse till Kungl Maj:t den 22 decem- ber 1966 har kriminalvårdsstyrelsen på nytt tagit upp frågan om verkställighet under häktning. Skrivelsen har överlämnats till kommmittén för att beaktas vid fullgöran- det av dess uppdrag. Kriminalvårdsstyrelsen anför bl. a. följande.

Förevarande spörsmål avser det fall att un— der häktning fråga uppkommer att påbörja verkställighet av påföljd enligt dom eller be- slut i annat mål. Möjligheten för häktad att i nämnda fall under häktningstiden kunna under- gå påföljd som ådömts i annat mål är, såsom förut framhållits, inskränkt till det fall att den häkteslokal där han förvaras är inrymd i fång- vårdsanstalt. Hålles han däremot häktad an- norstädes är hans möjlighet att undergå sådan påföljd utesluten. I sistnämnda fall får den häktade således en betydligt sämre ställning såvida ej domstolen i häktningsmålet seder— mera förordnar om avräkning av häktningsti- den. Denna olikhet har kriminalvårdsstyrelsen sökt minska genom ovan angivna föreskrifter. Praktiska olägenheter kvarstår dock.

Vad som föranlett styrelsen att nu uppta frågan om verkställighet under häktning är till- komsten under de senaste åren av ett flertal nya fristående häkten. Flera av dessa har ett relativt stort antal platser. Samma sak gäller de häkten som i början av nästa år skall tas i bruk i Göteborg, Borås, Västerås och Umeå. Häktet i Göteborg får sålunda mer än 100 platser. Tillkomsten av nya häkten medför att de häktesplatser som finns vid vissa äldre fång- vårdsanstalter kan slopas. Allt fler häktade kommer på så sätt att förvaras i häkteslokal, som inte är inrymd i fångvårdsanstalt och möj- ligheten att i förekommande fall överföra dem till sådan lokal för att de skall undergå påföljd under häktningstid stöter på stora praktiska svårigheter. Förlust av verkställighetstid torde i vissa fall inte kunna undvikas. Överförande till lämplig fångvårdsanstalt kan vidare medföra olägenheter för domstolar, åklagare och för- svarare. Härtill kommer ökade kostnader. Detta gäller även för transporter.

Från vårdsynpunkt finns inte något skäl för

överförande eftersom reglerna för häktade skall tillämpas även under förvaringen i fångvårds- anstalt.

Det är med hänsyn till anförda förhållan- den enligt krimnialvårdsstyrelsens mening på— kallat, att åtgärder i någon form vidtas för att häktade som här avses, behandlas enhetligt.

En sådan likformighet skulle kunna erhållas om man inte längre lämnade möjlighet öppen att under häktning undergå påföljd som ådömts i annat mål. Detta synes kunna åstadkommas genom föreskrift att till fångvårdsanstalt inte är att hänföra utrymme inom anstalten, som tas i anspråk för förvaring av häktad. Med detta alternativ skulle även lösas de liknande problem som kan uppkomma i och med till- komsten av självständiga rättspsykiatriska kli- niker. I detta sammanhang må också erinras om att enligt 37 9 första stycket behandlings- lagen pågående verkställighet avbryts av häkt- ning. Den nuvarande ordningen för emeller- tid med sig att vederbörande, om han under denna häktningstid får dom eller beslut på sig i ännu ett annat mål och förvaras i häktes- lokal som är inrymd i fångvårdsanstalt, får påbörja verkställigheten enligt sistnämnda dom eller beslut, oaktat verkställigheten i den tidi- gare domen är avbruten.

Därest möjlighet att i fall som ovan sagts under häktning kunna tillgodoräkna sig verk- ställighet fortfarande anses böra bestå torde likformighet för samtliga häktade kunna åvä- gabringas antingen genom lagändring eller ge- nom en föreskrift i administrativ ordning att med fångvårdsanstalt skall i verkställighets- hänseende jämställas allmänt häkte i vad där förvaras häktad, som enligt dom eller beslut i annat mål har att undergå anstaltsbehandling, vilken kunnat påbörjas om han varit intagen i fångvårdsanstalt. I sistnämnda fall synes böra övervägas huruvida i samma syfte ändring bör ske i 8 & behandlingslagen, så att nöjdför- förklaring även kan avges inför föreståndare för häkte.

I detta sammanhang bör nämnas, att Nordiska straffrättskommittén har fått i uppdrag att överväga frågan om avräkning av häktningstid. Resultatet av detta kom- mittéarbete kan komma att få betydelse för den här behandlade frågan.

Kommitténs överväganden

Som framgår av det föregående kan verk— ställighet av dom på fängelse under häkt— ning i annat mål för närvarande förekomma endast om den dömde är intagen i häktes- avdelning vid fångvårdsanstalt. I samband

med tillkomsten av allt flera fristående all- männa häkten har häktningsavdelningarna vid fångvårdsanstalter i stor utsträckning av- vecklats. En allt större del av antalet häk- tade förvaras därför i allmänna häkten. Ut- vecklingen fortsätter i den riktningen. Möj- ligheterna för häktad i annat mål att under- gå påföljd under häktningstiden minskar därmed kraftigt. Detta talar närmast för att man helt slopar dessa möjligheter, och på det sättet åstadkommer önskvärd likställd- het mellan häktade av olika kategorier.

Att kunna utnyttja häktningstiden för att undergå en i annat mål redan bestämd på- följd är dock en ganska påtaglig fördel för de häktade som ännu åtnjuter den. Det fö- rekommer visserligen teoretiskt en del fall. då verkställighet under häktning kan med- föra att villkorlig frigivning blir utesluten el- ler försenad, men dessa fall är så speciella att de kan lämnas åt sidan i detta samman- hang. Hur pass stor fördel det rör sig om, beror på utgången i häktningsmålet. Om exempelvis den häktade hunnit helt avtjäna ett fängelsestraff under häktningstiden och sedan i häktningsmålet får ett nytt fängelse- straff som är längre än det första, då in- skränker sig fördelen till att han inte är be— roende av hur domstolen bedömer frågan om avräkning på det nya straffet för den del av häktningstiden som upptagits av verk- ställighet. Om å andra sidan den häktade i samma fall blir frikänd eller dömd till skyddstillsyn i häktningsmålet och alltså ing- en avräkningsmöjlighet finns för domstolen, har han givetvis haft maximal nytta från tidsberäkningssynpunkt. Dessa och liknan- de enkla fall är sannolikt de mest praktiska. Emellertid är ett stort antal kombinationer möjliga och det fördelaktiga i utfallet för den häktade varierar. Det bör kanske påpe- kas att detta utfall i stor utsträckning på- verkas av, förutom regler som redovisats i det föregående, bestämmelserna i brotts- balken om villkorlig frigivning och om för- ändringar av påföljd (se särskilt 2618 och 34:11—13). Vid bedömningen av vad som är fördelaktigt för den häktade måste givet- vis hållas i minnet vad som förut nämnts om att verkställighet under häktning i allt vä-

sentligt inskränker sig till att avse beräkning av strafftid. Den dömde behöver alltså inte underkasta sig något utöver vad som följer med häktningen.

Ett slopande av verkställighet under häkt- ning skulle alltså innebära en viss försäm— ring för en grupp häktade och dömda, låt vara att den gruppen krymper som följd av organisatoriska förändringar. Det är inte tilltalande att åstadkomma en sådan försäm- ring, i synnerhet som den inte för något verkligt positivt med sig annat än på det rent administrativa planet. En ändring i den angivna riktningen skulle också i viss mån strida mot betraktelsesättet på ett par andra punkter nämligen i fråga om den s. k. tio— dagarsregeln och bestämmelserna om avräk— ning av viss tid som gått åt för rättspsykia- trisk undersökning (se gällande behandlings- lag 16 och 22 åå).

Kommittén har därför undersökt det mot— satta alternativet nämligen att lösa de svå- righeter som påtalats i kriminalvårdsstyrel- sens framställning till Kungl Maj:t genom att vidga möjligheterna till verkställighet un- der häktningstid.

Härvid är det alltså fråga om personer mot vilka föreligger verkställbar dom på i princip fängelse. Att en sådan person hålls häktad i och för annat mål mot honom än domsmålet kan knappast om man får bortse från handläggningsmässiga kompli- kationer o.d. — vara motiverat av an- nat än att frihetsberövandet måste fylla de speciella krav i fråga om effektivitet i skilda avseenden som krävs för att trygga straff- processen. Däremot kan det inte vara till- låtet att se det som fördel med häktningen att den misstänkte genom att han inte säkert får räkna häktningstiden som verkställighets— tid, påverkas att erkänna eller på annat sätt medverka till att häktningsmålet snabbt blir överståndet.

Mot denna bakgrund har kommittén inte kunnat finna att det ifrågavarande alterna- tivet har några beaktansvärda nackdelar, utom möjligen den som ligger i att den tid som den dömde och häktade får tillgodoräk- na sig inte kan fullt ut användas för sådan rehabiliterande behandling som man strä-

var efter att ge under verkställigheten. Det- ta kan dock inte betyda så mycket, efter- som de fängelsestraff som kan konsumeras till större del under häktningstid torde vara sådana kortvariga, vid vilka mer ingripande individuell behandling ändå inte kommer till stånd. Om den ifrågasatta ordningen skall tillämpas även vid de övriga aktuella påfölj— derna kommer man till samma resultat. Vid ungdomsfängelse och internering möter det inga svårigheter att längre fram repare- ra ett "underskott” beträffande behand- lingsåtgärder. Vid behandling enligt 28 kap. 3 & brottsbalken åter torde det i mycket stor utsträckning vara så att redan häkt- ningen och anledningen till denna medför att de åtgärder behandlingen egentligen är avsedd att möjliggöra blir tämligen gagnlö- sa. Det kan därför knappast antas att den intagne i dessa fall går miste om någon po— sitiv behandlingseffekt.

Kommittén har alltså vid sina övervägan— den stannat för att föreslå att verkställighet generellt skall kunna ske under häktning i annat mål. En sådan ordning kan tekniskt genomföras på olika sätt. Det enklaste tor- de vara att genom ett särskilt stadgande för- klara att allmänt häkte i de avseenden det är fråga om skall vara likställt med fång- vårdsanstalt. Kommittén har emellertid fö— redragit att i sitt förslag uppta en annan me- tod som innebär att det direkt av regeln om strafftidens beräkning får framgå att häktestid tillgodoräknas, oavsett i vilket mål häktningen ägt rum och oavsett var den häktade förvaras. Denna metod har enligt kommitténs uppfattning vissa fördelar som framgår av det följande.

För närvarande gäller att om den häkta- de vid intagningen har en verkställbar dom emot sig i annat mål, så räknas verkstäl- lighetstiden från den dag, då domen före- ligger hos styresmannen för verkställighet. Då domen i regel skall rekvireras hos och översändas av kriminalvårdsstyrelsen, drö— jer det alltid flera dagar från intagningen till dess att domen föreligger hos styresman— nen. Försenad postgång och annat kan öka tidsutdräkten. Det förefaller kommittén oskäligt och opraktiskt att den häktade på

grund av dessa omständigheter skall behöva vänta på att få börja räkna strafftid. Såvitt kommittén kunnat finna är det - i varje fall med de informationsmöjligheter som nu- mera existerar —— intet som hindrar att tiden får räknas från intagningen, även om do- men då inte finns tillgänglig för styresman- nen eller häktesföreståndaren och även om det då inte ens är bekant för denne att en verkställbar dom föreligger.

Ett annat sammanhang där den av kom- mittén förordade ordningen medför praktis— ka fördelar är då någon som skall undergå fängelse har omhändertagits av polismyndig- het för förpassning till fångvårdsanstalt. För att förpassning skall kunna äga rum ford- ras att verkställbar dom föreligger. Tidsbe— räkningen börjar enligt vad som nu gäller då den förpassade kommer in till den anstalt där han skall tas emot. Tidsförlust under förpassningen innebär alltså tidsför- lust vid strafftidsberäkningen för honom. Av detta följer att förpassning alltid måste ske med stor skyndsamhet och att uppehåll under längre resa vid förpassningen i all möjlig utsträckning måste undvikas. Som man kan vänta under dessa förutsättningar är förpassningskostnaderna mycket höga.

Med kommitténs system kan man utan att komma i konflikt med reglerna i övrigt, låta tidsberäkningen börja då den dömde omhändertas för förpassning, en tidpunkt som det inte kan möta några svårigheter att få fastställd och rapporterad. Den dömde undgår således risken för tidsförlust sam- tidigt som förpassningen kan äga rum i lug— nare ordning, varvid bl. &. möjligheterna till samordnade transporter kan utnyttjas bättre. Som ett komplement till detta före- slår kommittén för övrigt också att det skall bli möjligt att i samband med förpassning ta in den dömde tillfälligt i häkte, t. ex. för övernattning.

Kommitténs förslag innebär alltså att strafftid vid verkställighet av fängelse skall räknas, när den dömde är häktad eller eljest intagen i kriminalvårdsanstalt, från den dag då domen får verkställas och i annat fall från den dag då den dömde intas i allmänt häkte eller kriminalvårdsanstalt eller om-

händertas av polismyndighet för förpassning till sådan anstalt. Självfallet skall fortfaran— de den avvikelsen härifrån gälla att häktad som avger nöjdförklaring inom tio dagar från domen får räkna tid från dagen för domen.

Vissa jämkningar i gällande regler i övrigt som föranleds av förslaget behandlas i spe- cialmotiveringen.

Ett detaljspörsmål som har samband med tidsberäkningen bör dock beröras här. Som framgått tidigare finns det f. 11. en regel i 37 & behandlingslagen, enligt vilken verk- ställigheten skall avbrytas om den intagne häktas, nämligen häktas för brott. Häktas han av annan anledning det följer mot— satsvis — sker intet avbrott. Regeln i 37 & strider mot den av kommittén föreslagna ordningen och föreslås alltså upphävd. Den härledda regeln om häktning av annan an— ledning än brott avser sådana fall då häkte enligt särskilda bestämmelser används, inte för att man måste försäkra sig om den häk- tades person utan för att han skall tvingas att uppfylla en skyldighet, exempelvis att avge vittnesmål eller avlägga utmätningsed. Genom att sådan häktning inte bryter verk- ställigheten har tvångsmedlet ringa effekt mot den som undergår någon av de aktuella påföljderna. Det har också förekommit att person, som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående av påföljd och som häktats som tredskande vittne, vidhållit sin vägran att avge vittnesmål, sannolikt i medvetande om att han skulle få räkna strafftid för de tre månader häktningen enligt lag högst kunde fortvara. Såvitt kommittén kunnat finna saknas det anledning att behålla denna egendomliga ordning. Det föreslås därför ett särskilt stadgande om att verkställigheten skall avbrytas om den som undergår någon av de aktuella påföljderna häktas av annan anledning än misstanke för brott. Att häkt- ning enligt 24 kap. 21 & rättegångsbalken i avbidan på att dom vinner laga kraft är att likställa med häktning på grund av misstan- ke för brott torde förstås utan vidare.

Enligt lagen (1966:301) om rättspsykia— trisk undersökning i brottmål skall häktad under vissa omständigheter förvaras på

rättspsykiatrisk klinik. Det synes lämpligt att sådan klinik jämställs med allmänt häkte i de avseenden den nu föreslagna lagen reg- lerar. Detta kan enklast åstadkommas ge- nom ett stadgande att bestämmelserna om allmänt häkte gäller även rättspsykiatrisk klinik i vad angår häktad som förvaras där. Härjämte fordras ett stadgande som gör be- stämmelserna om föreståndare för allmänt häkte respektive styresman tillämpliga be- träffande chef för rättspsykiatrisk klinik.

9. Allmänna motiv till häkteslagen

Gällande rätt m. m.

Lagen (1958: 213) om behandlingen av häk- tade och anhållna m.fl. är i första hand tillämplig på häktade men gäller även dem som är anhållna eller har gripits på grund av misstanke om brott (10 å). Därutöver tillämpas lagen på den som för annat ända- mål än verkställighet av straffdom tagits in på fångvårdsanstalt eller häkte eller som tagits i förvar i polisarrest på grund av fyl- leri eller av annan orsak (11 5). Här avses bl. a. personer som tagits om hand enligt ut- länningslagstiftningen eller enligt någon av de sociala vårdlagarna. Tillämpningen skall ske med särskilt beaktande av anledningen till intagningen.

Lagen inleds med en bestämmelse som slår fast att den häktade skall behandlas med tillbörlig hänsyn så att skadliga verk- ningar av frihetsförlusten såvitt möjligt fö- rebyggs (l 5). Den allvarligaste frihetsin- skränkningen fängsel — får användas en- dast om det behövs för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet (2 i”; första stycket). Även i övrigt gäller att häktad inte får un- derkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häkt- ningen samt ordning och säkerhet (2 5 andra stycket).

Senast vid ankomsten till förvaringsloka- len skall den häktade visiteras. Visitering- en skall ske med all den hänsyn som om-

ständigheterna medger och om möjligt i vittnes närvaro. Pengar, värdesaker, legiti- mationshandlingar och sådana föremål som kan äventyra ordning och säkerhet skall tas ifrån den häktade för att förvaras på särskilt sätt (3 5).

I varje rum får det inte förvaras mer än en person om det inte är nödvändigt av ut- rymmesskäl eller av annan särskild anled- ning (4 å). Vid den häktades behandling skall hänsyn tas till hans ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares anvisning om vården skall beaktas (5 5).

Häktad har ingen skyldighet att arbeta. Däremot har han rätt att utföra lämpligt arbete om det kan ske utan olägenhet. Nå- gon skyldighet för myndighet att anskaffa arbete till häktad föreligger inte (6 5).

Om det går att förena med god ordning och inte orsakar olägenheter får häktad skaffa sig eller ta emot underhåll eller be- kvämlighet utöver vad häktet består honom (7 å).

Häktad får inte avsända eller ta emot brev eller annan försändelse eller ta emot besök om det inte kan ske utan risk för ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Han får dock avsän- da skrift till justitiekanslern, justitieom- budsman, länsstyrelsen och offentlig för- svarare samt, om han förvaras i fångvårds- anstalt, kriminalvårdsstyrelsen (8 5).

Om det inte föreligger risk för miss-

bruk, kan häktad få besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning och även i annat fall då det föreligger synnerliga skäl få lämna förva- ringslokalen för viss kort tid (9 5).

Till lagen ansluter en tillämpningskungö- relse (1958: 214). Enligt denna skall, om den omhändertagne beläggs med fängsel, anteckning härom göras i en särskild lig- gare (2 ©). Visitation av kvinna får ej verk- ställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Förteckning över egendom. som omhändertagits i samband med visi- tation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som utfört visitatio- nen. Egendomen skall för den omhändertag- nes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen (3 5). Den som är farlig för annans personliga sä- kerhet skall hållas skild från övriga. Per- soner av olika kön skall hållas skilda från varandra. I övrigt skall enligt vad i till- lämpningskungörelsen stadgas eftersträvas att omhändertagen, särskilt om han är under 21 år, ej utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (4 5). Person, som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan un- dersökas av läkare, såvida det ej framgår av omständigheterna, att det är utan gagn. Är han i behov av sjukhusvård, skall så- dan beredas honom så snart ske kan. Kost- nad för sjukvård får ej åläggas honom. Av- lider den omhändertagne eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall närstående ofördröjligen underrättas (5 ©).

Närmare regler om hur häktes- och ar— restlokaler skall vara inrättade m.m. läm- nas i en särskild kungörelse (1958: 215) med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester. Tillsyn utövas av kri- minalvårdsstyrelsen över allmänna häkten och polisarrester som är anordnade i an- slutning till sådana häkten samt av rikspo- lisstyrelsen över övriga polisarrester.

Häkteslagen reglerar alltså behandlingen av personer från vitt skilda kategorier som tillfälligt berövats friheten. Det är ett av- sevärt antal som årligen berörs av lagen.

Något fullständigt siffermaterial beträf- fande intagna i polisarrest finns inte till- gängligt. Antalet intagningar är emeller— tid mycket stort, varaktigheten i allmän- het kort. Sålunda förekom t. ex. under 1967 inte mindre än 125 000 omhändertaganden för fylleri. Genomsnittstiden för varje så- dant omhändertagande torde ligga något över fem timmar. Antalet anhållanden en- ligt rättegångsbalken per år uppgår till om— kring 25 000. Maximitiden är normalt nio dagar, men flertalet anhållanden är betydligt kortvarigare.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens statistik in- togs ca 34 000 personer i de allmänna häk- tena under 1970. Härtill kommer i runt tal ca 6 000 personer som under detta år togs in som häktade i fångvårdsanstalt. Det to- tala antalet är alltså drygt 40000 per år. Tiden för omhändertagandet skiftar avse- värt mellan olika kategorier av dem som omhändertas på de allmänna häktena och vid fångvårdsanstalternas häktesavdelning- ar. Det kan röra sig om mycket kortvariga omhändertaganden på några timmar. Detta är t.ex. fallet när en person tas om hand enligt någon av de sociala vårdlagarna för att genom polismyndighets försorg instäl- las på sjukhus, anstalt el. dyl. I andra fall kan frihetsberövandet pågå under relativt långa tider. Detta gäller särskilt häktade som skall genomgå rättspsykiatrisk under- sökning. Bristen på undersökande läkare har inneburit att häktningstiden i många fall utsträckts långt utöver de sex veckor som tillämplig lag anger.

Även om man bortser från de häktade undersökningsfallen är de personer som häktats på grund av misstanke om brott den kategori som vistas den längsta tiden i häkte. För att få en närmare uppfattning om häktningstidens längd har kommittén låtit utföra en undersökning beträffande de häktade som intagits i allmänna häktet i Göteborg under första kvartalet 1970. Det visade sig därvid att av sammanlagt 353 personer var 14 häktade högst 6 dagar, 28 personer 1—2 veckor, 81 personer 2—3 vec- kor och 93 personer 3—4 veckor. Ännu ef- ter 4—5, 5—6 och 6—7 veckor var antalet

påfallande högt och uppgick till 41, 40 och 21 personer. Medianen låg vid 3 veckor och 2 dagar. Utöver den här angivna häktnings- tiden hade 285 av de 353 personerna varit gripna och anhållna från 1 till 11 dagar.

Det torde inte finnas anledning att anta att tiderna för omhändertagandena vid häk- tet i Göteborg skiljer sig från motsvarande tider vid övriga häkten.

Kommitténs överväganden Inledning

Som framgår av de kortfattade uppgifter som lämnats ovan är lagen om behand- lingen av häktade och anhållna m.fl. till- lämplig helt eller delvis på ett mycket stort och heterogent klientel. Den största grup- pen är personer som omhändertagits för fylleri. Beträffande en reform av behand- lingen av dessa har fylleristraffutredningen framlagt förslag i betänkandet Bot eller böter (SOU 1968: 55). Kommittén har så- ledes inte anledning att gå in på de frå— gor som särskilt rör denna klientelgrupp. Emellertid har kommittén i enlighet med sina direktiv övervägt behovet av en sam— ordning mellan kommitténs förslag och fyl- leristraffutredningens. Efter kontakt med utredningen har kommittén funnit att be- hovet av samordnande mått och steg på lagstiftningssidan är mycket begränsat så— vitt nu kan bedömas och att samordningen av resursanvändningen på berörda områ- den inte torde kunna ske förrän en sam- lad bild av hithörande kostnadsfrågor före- ligger.

Enligt direktiven förutsättes att kommit- tén skall beakta möjligheterna att lösa be- handlingsfrågor gemensamt för häktade och intagna i fångvårdsanstalt. Kommittén har funnit att sådana möjligheter inte föreligger i den utsträckningen att det finns skäl att gå ifrån nuvarande uppdelning av bestäm— melserna om dessa kategorier i två skilda regelmassor. Anledningen till detta är inte bara den stora principiella olikheten i ställ- ning för dömda och icke dömda utan ock- så att kommitténs program för verkställig-

heten av påföljder — vilket är präglat av en strävan att minska användningen av fy- siska rymningshinder, avskildhet, censur etc. inte har så mycket beröring med det slut- nare system som nödvändigt måste råda på häkteslagens område.

Kommittén har sålunda tagit upp över- synen av häkteslagen som en separatfrå- ga. En del av de synpunkter som varit väg- ledande för arbetet med behandlingslagen har dock haft betydelse även vid översynen av häkteslagen.

Till en början kan konstateras att reform- behovet på häkteslagens område — här bort- ses alltså från de särskilda problemen be- träffande fylleristklientelet närmast gör sig gällande i två avseenden: dels behöver möjligheterna att ge de intagna kurativt, socialt stöd byggas ut, dels behöver till- fälle skapas för de intagna som så önskar att få arbete eller annan lämplig syssel- sättning inom anstalten. I båda avseendena är förbättringar särskilt angelägna med hän— syn till dem som är häktade eller eljest har längre anstaltstider.

Utöver de angivna huvudfrågorna har kommittén tagit upp några smärre sakfrå- gor. Vidare har kommittén utfört en när- mast redaktionell, allmän översyn av be- stämmelserna i nuvarande häkteslag. Här- vid har kommittén funnit det mest ända- målsenligt att avfatta ett förslag till ny häkteslag med samma beteckning som den nuvarande.

I det följande anför kommittén i särskilda avsnitt vissa synpunkter på dels upplägg- ningen av den nya lagen, dels möjligheterna att minska de häktades isolering, dels de båda nyssnämnda huvudfrågorna. I övrigt torde få hänvisas till specialrnotiveringen.

Uppläggningen av en ny lag

De som är häktade för brott är inte den största av de klientelgrupper som häktesla- gen har avseende på. Däremot är de häk- tade den grupp vars situation allmänt sett kan betraktas som mest ömtålig. Man må här tänka på häktningstidens längd, som även i norrnalfall är avsevärd, och på den

stränga isolering från yttervärlden som i många fall är nödvändig av bl.a. utred— ningsskäl. Det synes lämpligt att lagstift- ningen på förevarande område även i fort- sättningen inriktas på att i första hand reg- lera behandlingen av de häktade och att alltså låta bestämmelserna sekundärt avse andra klientelgrupper, med de modifika- tioner som föranleds av varierande anled- ningar till frihetsberövandet. Motsvarande gäller den rent tekniska hanteringen av hit- hörande frågor. Kommittén uppehåller sig fortsättningsvis i huvudsak vid de häkta- de. Vad som sägs har dock i stor utsträck- ning motsvarigheter i fråga om andra klien- telgrupper och bör förstås så.

Beträffande de ämnen som bör behandlas i den nya lagen har kommittén funnit att avgränsningen i stort bör vara densamma som i nuvarande lag. På några punkter har emellertid ansetts att bestämmelser som finns i nuvarande lag uttrycker sådant som med fördel kan regleras administrativt. I något fall har kommittén ansett att en nu- varande administrativ bestämmelse bör överföras till lag. En särskild bestämmelse föreslås reglera förhållandet mellan föreva- rande lag och den föreslagna lagen om kri- minalvård i anstalt.

Minskad isolering

Bortsett från vissa fall som inte behöver tas upp särskilt i detta sammanhang har häktningen karaktär av processuellt tvångs- medel. Syftet, som framgår av 24 kap. rät- tegångsbalken, är uteslutande att hindra den som är misstänkt för brott att avvika eller på annat sätt dra sig undan lagföring eller straff eller att genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra sakens utred- ning eller att fortsätta brottslig verksamhet. Principen för behandlingen av de häktade finns uttryckt i 2 5 andra stycket häktes- lagen (jfr 24 kap. 11 & rättegångsbalken): häktad får inte underkastas annan inskränk- ning i sin frihet än som påkallas av ända— målet med häktningen samt ordning och säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning bör en bestämmelse av denna innebörd i en ny

lag ges en mera framskjuten plats, så att dess betydelse blir klar och det understryks att lagen i sin helhet skall förstås i princip- stadgandets anda. Kommittén föreslår alltså att lagen inleds med den avsedda bestäm- melsen. Vid sidan härav torde inlednings- bestämmelsen i nuvarande lag om att häk- tad skall behandlas med tillbörlig hänsyn inte ha någon uppgift att fylla.

Att frihetsinskränkningarna inte blir mera vittgående än nödvändigt är således något som fortlöpande skall beaktas under hela häktningstiden. Det bör observeras att beho- vet kan variera rätt mycket under olika skeden beroende på bl. a. utredningens fort- skridande eller förändringar i den häkta- des hälsotillstånd eller förhållningssätt. Det torde ankomma på åklagaren och förestån- daren för häktet att tillse att tillämpningen i det berörda avseendet inte blir slentrian— mässig utan så nära som möjligt avpassas efter det individuella fallet.

Särskilt angeläget är att alla möjligheter tillvaratas att bereda den häktade lättnad i den isolering från omvärld och mänsklig kontakt som häktningen alltid måste inne- bära. I flertalet fall får den häktade till- bringa största delen av häktningstiden i en- samcell. Människor har ju i allmänhet svårt att fördra en påtvingad ensamhet. Svårig- heterna torde vara särskilt stora när tankar- na engageras av en allvarlig och hotande situation som man därtill inte kan göra myc- ket för att förbättra. Många häktade lider av abstinensbesvär efter alkohol- eller nar- kotikamissbruk. Flertalet har nog inte stör- re möjligheter att göra ensamheten dräglig genom läsning eller andra liknande syssel- sättningar.

Det är givetvis inte tänkbart att i någon större omfattning låta de häktade vistas i gemensamhet. Det förbjuds i flertalet fall av utredningsförhållandena, kravet på att häktade inte påverkar varandra menligt samt skäl som har att göra med ordning och säkerhet inom anstalten. Det bör dock i viss utsträckning vara möjligt att tillåta dem att tillbringa någon del av dygnet tillsam- mans med en eller några få andra. När det—

ta inte låter sig göra är det önskvärt att personal vid häktet får tillfälle att vid sidan av den egentliga tillsynen av de häktade ägna tid åt en mera personlig samtalskon- takt med dem en och en. De praktiska svå- righeterna härvidlag kan dock vara bety- dande. Det finns väl även anledning att vänta att en del häktade missförstår besök av personal och känner sig utsatta för iaktta- gelse eller påverkan. Under sådana förhål- landen kan det vara en god hjälp om kon- takt kan knytas med utomstående personer som är villiga att verka som anstaltsbesöka- re. Början till en organiserad sådan verk- samhet finns redan. Det är enligt kommit- téns uppfattning ytterst angeläget att en ut- byggnad därav sker.

Det nu sagda leder över till det allmän- na spörsmålet om häktads rätt att ta emot besök utifrån. Utrednings- och andra skäl talar ofta mot att kontakter av detta slag tillåtes. Inte minst är det risken för in— smuggling av narkotika och andra berus- ningsmedel som gör det vanskligt att driva en generösare besökspolitik. Det bör dock understrykas att även här tillämpningen bör vara omsorgsfullt nyanserad. Samma gäller i fråga om häktads brevväxling. Härvid- lag bör framhållas att de kontrollåtgärder som erfordras i form av läsning av brev och ställningstagande från åklagares sida bör ske med sådan skyndsamhet att inte tidsut- dräkten leder till en faktisk inskränkning i den häktades rätt.

Med hänsyn till bl. a. åklagarnas arbets- börda kan kommittén dock inte förorda att någon viss tid fastställs inom vilken beslut skall fattas. Ytterligare må ifråga om häktads brevväxling betonas att någon kontroll av att den inte är anstötlig till av- fattning eller innehåll eller eljest allmänt olämplig inte får äga rum.

Beträffande besök och brevväxling råder av praktiska skäl den ordningen att positivt medgivande till kontakter måste lämnas den häktade, antingen mera generellt eller för visst fall. Motsatsen gäller i fråga om den häktades rätt att inneha böcker, tidningar och radiomottagare m. m. Presumtionen ta- lar alltså för att den häktade får ha och

använda sådana ting i den utsträckning det kan ske utan olägenhet. Åklagare och mot- svarande kan emellertid besluta om begräns- ning i denna rätt. Sådant beslut torde mera sällan vara påkallat. Även här må erinras om att censur från annan synpunkt än den som föranlett beslutet inte är avsedd. Bestämmelserna om tidningar m.m. är f. n. upptagna i tillämpningskungörelsen. Kommittén anser att de, närmast med hän— syn till den inskränkande befogenhet som tilläggs åklagaren, bör finnas i själva lagen.

Socialt stöd

I det riksdagsärende som omnämnts i kom- mitténs direktiv framhöll första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1966: 39) det synnerligen angelägna i att förbätt- ringar kom till stånd i fråga om socialt stöd och kurativa åtgärder för de häktade och deras anhöriga. Det borde enligt utskottet uppmärksammas att hjälpbehovet ofta upp- kommer redan i samband med gripande och anhållande. I ett tidigare riksdagsären- de (se avsnittet 7.10 ovan) berördes de eko- nomiska svårigheter som kan drabba en familj, när försörjaren berövas friheten ge- nom beslut av domstol eller annan myn— dighet. I motioner föreslogs bestämmelser om skyldighet för vederbörande myndighet att rikta socialhjälpsorganens uppmärksam- het på de anhörigas hjälpbehov. Andra lag— utskottet uttryckte tvekan om det lämpli- ga i att införa en generell anmälningsplikt, eftersom man riskerade att de anhöriga i många fall skulle se en kontakt med social- vårdsmyndigheterna som en belastning i stället för en hjälp. Däremot fann utskottet det lämpligt att Kungl. Maj:t lät utfärda en cirkulärskrivelse i ämnet.

Riksdagens hänvändelse till Kungl. Maj:t i det sistnämnda ärendet torde ha lett till att de socialvårdande organens uppmärk- samhet riktats på behovet av ingripande med ekonomiskt stöd åt häktades anhöriga. Kommittén anser emellertid att i en ny lag bör finnas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för häktesföreståndare och mot— svarande att tillse att anmälan om behov

av socialhjälp sker om anledning därtill före- ligger. Anmälan bör undantagsvis kunna ske även mot den häktades önskan.

Behovet av hjälp med personliga angelä- genheter sträcker sig i många fall vidare. Den häktade kan t.ex. vilja meddela ar— betsgivare var han finns eller betala sin hyra eller få sin bostad låst eller ett hus- djur omhändertaget. Sådana önskemål av häktade torde redan f.n. tillgodoses i viss omfattning genom åtagande av någon polis- man eller tjänsteman vid häktet, som själv utför eller förmedlar den häktades uppdrag. Någon skyldighet att på angivet sätt bistå den häktade är dock inte föreskriven. Kom- mittén anser det lämpligt att en positiv be- stämmelse härom tas in i den nya lagen. Givetvis kan den rätt till bistånd som skapas inte vara absolut; dels måste man av prak- tiska skäl räkna med att huvudsakligen ganska enkla åtgärder kan komma i fråga, dels måste det finnas möjligheter att avvisa den häktades anspråk på att visst ärende utförs, om obehörigt syfte kan misstänkas.

De nu avsedda reglerna kompletterar den förut behandlade inledningsbestämmelsen på sådant sätt att de lämpligen bör placeras i omedelbar anslutning till denna.

För närvarande finns för social service tillhopa tre assistenter vid två häkten. As- sistenterna i fråga har också administrati- va arbetsuppgifter. Vid några häkten finns deltidsanställda kuratorer; anslagna medel räcker till ett par timmars tjänstgöring per vecka. Kommittén anser att även på det- ta område bör ske en kraftig resursför- stärkning, åtminstone så att heltidsanställda assistenter för social service finns på samt- liga allmänna häkten och att resursnivån på övriga anstalter blir den motsvarande.

Arbete m. m.

En av anledningarna till att häktningstiden är så påkostande är att de häktade inte an- nat än i undantagsfall kan erbjudas arbete eller annan sysselsättning. Det har visat sig svårt att skaffa lämpliga uppgifter för en ur arbetssynpunkt så kort tid som häkt- ningen vanligen är. Dessutom saknar de

allmänna häktena för närvarande med nå- got undantag både arbetsledarpersonal och arbetslokaler. De häktade som vistas på häktesavdelning inom fångvårdsanstalt har tidigare hållits helt åtskilda från de intagna som avtjänat straff och de har endast un- dantagsvis kunnat sysselsättas med utnytt- jande av anstaltens arbetsledare och arbets- drift. Orsaken har varit att man velat strängt uppehålla skillnaden mellan häktade och dömda. Bristen på resurser av olika slag inom häktesorganisationen har emeller- tid lett till att denna princip tagits under omprövning såvitt avser vissa häktade med långa anstaltstider. Genom en lagändring 1969 gavs sålunda häktade som undergår rättspsykiatrisk undersökning möjlighet att frivilligt och med åklagarens medgivande få flytta till fångvårdsanstalt bl. a. för att få tillfälle till lämpligt arbete.

Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt att frågan om arbete och annan ordnad sysselsättning för häktade ägnas stör- re uppmärksamhet. Främsta skälet härför är givetvis att en lättnad i den häktades si- tuation kan åstadkommas, men det bör in- te förbises att detta i sin tur får positiva återverkningar på de allmänna förhållande- na inom häktet.

Det arbete de häktade kan erbjudas kan knappast i någon större utsträckning bli av den industriella typ som numera är vanlig inom fängelserna. I allmänhet måste man räkna med enklare terapiarbeten och liknan- de sysselsättningar. Det är dock angeläget att man i möjlig mån tillser att sysselsätt— ningarna är sådana som kan uppfattas som meningsfyllda. Arbete av »konstgjord» ka— raktär, som alla inser att en maskin gör bättre, bör alltså undvikas. Ytterst värde- fullt är det om undervisning eller studie- möjligheter av något slag kan anordnas.

De anförda synpunkterna kan inte till- lämpas fullt ut vid kortvariga omhänder- taganden. Underlag för en egentlig arbets- drift kommer därför knappast att finnas utom vid de allmänna häktena och vid häk- tesavdelning inom fångvårdsanstalt. Kom- mittén har räknat med att behovet av per- sonal för ifrågavarande uppgifter, tills när-

mare erfarenheter vunnits, kan bestämmas till en arbetsledare för varje allmänt häkte.

Arbetet skall självfallet som hittills vara frivilligt. Den som själv kan skaffa sig ar- bete att utföras i häktet bör få göra det, om det kan ske utan olägenhet. Arbete, som utförs för det allmännas räkning bör avlönas på ett sätt som så nära som möjligt ansluter till vad som normalt gäller på ar- betsmarknaden.

Även den som inte kan få eller vill ha arbete i häktet bör tillgodoses med någon mindre dagsersättning, avsedd att sätta ho- nom i stånd att köpa enklare varor som han behöver. Sådan ersättning bör utgå även till den som har tillgång till egna medel. Kom- mittén avser att samma ordning skall gälla även övriga klientelgrupper på vilka häktes- lagen har tillämpning.

10. Kostnadsberäkningar

I direktiven för kommittén har uttalats att i den mån de sakkunniga finner anledning lägga fram förslag, som påverkar behovet av personal och anslag på riksstaten, bör förslagen vara grundade på och åtföljda av noggranna kostnadskalkyler.

De kostnadsberäkningar, som kommittén sålunda haft att verkställa, har i hög grad komplicerats av en rad faktorer. Bland des— sa bör följande nämnas.

Lagförslagen innehåller åtskilliga reform- förslag som kommer att bli kostnadskrä- vande då de genomförs. Det mest genom- gripande förslaget är slopandet av arbets- plikten vilket samtidigt medför att nya be- handlingsformer måste skapas. Det är svårt att i nuläget förutse i vilken utsträckning arbetsdriften kommer att påverkas av att arbetsplikten slopas. I vilken omfattning kommer klientelet att söka sig från pro- duktionsverkstäder, jordbruks- och skogs- arbete och ekonomiarbete till arbetsvård och utbildning? I vilken utsträckning kan beho- vet av lektionssalar, förbättrade besöksmöj- ligheter, samlings- och fritidslokaler o.dyl. tillgodoses i befintliga anstaltsbyggnader? Kommittén har inte haft möjlighet att göra de omfattande klientel- och byggnadstek- niska undersökningar som kunde ge svar på dessa frågor. Dessutom undergår klien- telets omfattning och sammansättning stän- diga förändringar bl.a. på grund av brotts- lighetens utveckling, domstolarnas praxis och ändringar i lagstiftningen.

För att erhålla en allmän överblick över

kostnaderna för de olika reformförslagen har kommittén emellertid med ledning av införskaffat uppgiftsmaterial och kostnads- uppgifter i olika hänseenden1 gjort vissa antaganden och därigenom sökt åstadkom- ma en sådan kostnadsredovisning som sy- nes behövlig vid prövningen av lagförslagen.

Det bör särskilt framhållas att kommit- tén räknat med att det på varje allmänt häk- te skall finnas minst en assistent för den kurativa verksamheten samt minst en ar- betsledare. Dessutom har kommittén förut- satt att medel kommer att ställas till förfo— gande för arvodesanställda assistenter för den kurativa verksamheten både vid större allmänna häkten och vid polisarresterna. Erforderliga medel för dessa resursförstärk- ningar torde rymmas inom den beräknade totala kostnaden.

Samtliga beräkningar utgår från anslagen till kriminalvården på riksstaten för budget- året 1970/71. Anslaget »F 2. Fångvårds- anstalterna» uppgår till ca 229 milj. kr.

Allmänt sett har kommitténs samtliga förslag karaktären av reformprogram.

Kostnadsberäkningar, som utförts under

1Bl. a kriminalvårdsstyrelsens och fångvår- dens byggnadskommittés anslagsframställning- ar för budgetåret 1971/72. Organisationsutred- ningen om kriminalvård i frihet (Ju 1970: 12). Förslag till byggnadsprogram för sidoanstalten Österåker avgivet av fångvårdens byggnadskom- mitté 10.6.1970, kriminalvårdsstyrelsens förslag till specialstat för budgetåret 1970/71 och riks- revisionsverkets revisionsrapport 10.9.1970, »Kriminalvårdsstyrelsen ekonomi, arbetsdrift, försäljning rn m».

Drifts- Investerings- kostnader kostnader Antal Rehabiliteringsåtgärder m m Mkr Mkr tjänster 1. Behandlingsplanering, psykologisk, psykiatrisk och medicinsk behandling, frigivningsarbete och social sanering 17,5 1,4 290 2. Ökad gemenskap, besök och fritidssysselsättning 9,1 7,5 200 3. Slopande av arbetsplikten, utbyggnad av arbets- vård, undervisning och studier 7,6 3,6 130 4. Långtidspermission, frigång m.m. 7,3 9,0 30 5. Arbetsgrupp för genomförande av lagen m.m. 2,5 0,3 10 Summa 44,0 22,0 660

de förutsättningar som ovan angivits, måste självfallet bygga på många approximatio— ner. Beräkningarna gör därför inte anspråk på att vara exakta. Resultaten torde emel- lertid trots detta äga den grad av säkerhet som måste krävas då det gäller att från statsfinansiella synpunkter sett pröva, huru- vida kommitténs förslag bör genomföras helt eller delvis.

I tabellen ovan redovisas beräkningen av kostnaderna i fem grupper enligt vilken merkostnaderna uppgår för driften till 44 milj. kr. och för investeringar till 22 milj. kr. Behovet av ökade personalresurser om- räknat i heltidstjänster -—redovisas särskilt.

I det följande redovisas sammanfattnings- vis vilka åtgärder som ligger till grund för det ökade resursbehovet.

Grupp ]:

Inrättande av ett antal mottagningsstationer, med rehabiliteringsavdelning och studieav- delning och bemannade med specialperso- nal; bl. a. läkare, psykologer, sjuksköterskor, terapevter, instruktörer, utbildningsassisten- ter, assistenter för anstaltsarbete, frivårds— personal och biträdespersonal. Ökade per- sonalresurser och ökade kontantbidrag för permitterade, frigivna m. fl. för att under- lätta frigivningen av de intagna.

Grupp 2:

Fler idrotts- och fritidslokaler, personal för utvidgad besöksverksamhet och senarelägg— ning av inlåsningen, ökade medel för pre- numeration av in— och utländska tidningar samt för bidrag till kostnader för besök.

Dessutom har medel beräknats för anskaff— ning av besöksbyggnader till vissa slutna anstalter samt för inköp av TV-apparater, videobandspelare, centralradioanläggningar, idrotts- och motionsredskap samt förbätt- ring av samlings- och fritidslokaler.

Grupp 3:

Ökad personal för köksarbete, städning och arbetsuppgifter i maskinanläggningar. Fler tjänster för organiserandet av arbete och studier åt intagna vid såväl häkten som fångvårdsanstalter. Vidare har medel be- räknats för anskaffning av maskiner, verk- tygsutrustning och inventarier till de allmän- na häktena. För vuxenutbildning och yrkes- utbildning för unga har medel beräknats för anskaffning av maskiner och verktygs- utrustning samt inventarier.

Grupp 4:

Personal för ytterligare frigångshem, ökade medel för omkostnader för permitterade, frigivna m.fl. Medel för anskaffning av mark, byggnader och inventarier till de till- kommande frigångshemmen.

Grupp 5:

Medel för förstärkning av kriminalvårds— styrelsens utvecklingsenhet med en arbets- grupp som skall leda genomförandet av lag— förslaget med avvägande av organisatoris- ka, ekonomiska och behandlingsmässi ga syn- punkter och som skall följa upp och ut- värdera resultaten.

Om förslaget genomförs etappvis, kan an—

staltsorganisation och personal anpassas till de förändringar inom anstaltsvården som utredningen föreslår. Detta möjliggör bespa- ringar genom omfördelning av befintliga re- surser och rationaliseringar. Det bör i detta sammanhang nämnas att det för närvarande pågår en omstrukturering av arbetsdriften för att öppna vägar för andra behandlings- former. Omstruktureringen innebär i stora drag att den nuvarande uppdelningen av arbetsplatser på industri-, hantverks- och ut- bildningsverkstäder ersätts med en fördel- ning på sektorer, nämligen

produktion —- arbetsvård (arbetsprövning, arbetstera- pi och arbetsträning)

utbildning

Förslag om förändringar inom kriminal- vården har under den senaste tiden aktuali- serats i olika sammanhang.

I sina petita för budgetåret 1971/ 72 har kriminalvårdsstyrelsen begärt en ökning av anslagen till kriminalvården med 91,2 milj. kr., varav 55,4 milj. kr. avser anstaltsvår- den. Av den begärda ökningen av anslagen till anstaltsvården avser ca 22 milj. kr. re— former som sammanfaller med utredningens förslag.

För vissa byggnadsarbeten inom kriminal- vården begär fångvårdens byggnadskom- mitté 28,9 milj. kr. för budgetåret 1971/ 72.

Fångvårdens byggnadskommitté har med skrivelse 10.6.1970 till Konungen överläm- nat förslag till program för Österåkeranstal— tens fortsatta utbyggnad. Förslaget innefat— tar bl. a. en rehabiliteringsavdelning och en studieavdelning. De årliga driftskostnader- na ca 2 milj. kr. för dessa avdelningar överensstämmer med motsvarande kostna- der för en av de mottagningsavdelningar kommittén föreslagit.

Organisationsutredningen om kriminal- vård i frihet (Ju 1970: 12) begär för utbygg- nad av frivården ca 8 milj. kr. till ökade driftskostnader och drygt 1 milj. kr. till en- gångsanskaffning av inventarier m.m. Vad beträffar anstaltsvården föreslås vissa or- ganisatoriska förändringar och en utredning om behovet av assistenter vid fångvårds- anstalterna.

Riksrevisionsverket föreslår bl.a. i en re- visionsrapport 10.9.1970 »Kriminalvårdssty- relsen — ekonomi, arbetsdrift, försäljning m,m.» en fullständig översyn av system och rutiner för ekonomi—administration, rap- portering och intern kontroll inom hela kriminalvården.

Inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt förbereds viss försöksverksamhet.

I olika sammanhang har således aktuali- serats förslag till förändringar inom krimi- nalvården. Kommittén vill inte minst ur kostnadssynpunkt understryka betydelsen av att de olika förslagen samordnas, prio— riteras och genomförs på sådant sätt att målet för verksamheten —- nämligen kliente- lets återanpassning i samhället — nås på effektivaste sätt.

Ökningen av bl.a. antalet långt